Strålskydd : förslag till strålskyddslagstiftning samt omorganisation av Radiofysiska institutionen

ational Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENfS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 5 6 : 3 8 0 Inrikesdepartementet KUNQL. Dl BL.

l) EC 1956

STOCKHOLM

STRÅLSKYDD FÖRSLAG AVGIVET AV 1951 ÅRS STRÅLSKYDDSKOMMITTÉ

Stockholm

1956 HXé'^^ A

Statens offentliga utredningar 1956 Kronologisk förteckning 1. Åldringsvird. Idun. 344 s. S. 2. Fiskhanden i Sverige. Idun. 194 B. J O . 3. Restaurerng av Uppsala domkyrka. Victor Petterson. 170 t, E. 4. Statens söd åt växtförädlingen m. m. Egnellska. 296 s. Jo. 5. Standardtiriffer för detaljdistribution av elektrisk kraft. Hsergström. 96 s. K. 6. Statsägda aktiebolag i Sverige. Av R. Tersman. Idun. 110 i. F i . 7. Städernas donationsjord. Kihlström. 86 s. I. 8. Förenklad statsbidragsgivning. Idun. 109 s. F i . 9. Frågan an fortsatt samarbete mellan staten och TGO i LIAB. Marcus. 48 s. F i . 10. Investerincsverksamhet och sparande. Balansproblem på Ung och kort sikt. Av L. Lindberger. Hseggström. 26' s. Fi. 11. Atomenerfien. Beckman. 117 8. H . 12. Bihang til kyrkohandboken. Idun. 100 s. E. 13. Konstbildring i Sverige. Kihlström. 443 s., 24 s. pl. E . 14. Tulltaxa. 1. Allmänna synpunkter. Hseggström. 210 s. F i . 15. Tulltaxa. !. Detaljmotivering. Haeggström. 849 s . F i . 16. Tulltaxa. ;. Taxan. Hseggström. 179 8. F i . 17. Fiskeområle. Idun. 106 s. Jo. 18. Seminarieirganisationen. 1. Idun. 237 s. E. 19. Kommunaförbund och indelningsändringar. Idun. 228 s. I. 20. Utredningtn om kortare arbetstid. Kihlström. 277 8. S. 21. Utaredning-n om kortare arbetstid. Bilagor. Kihlström. 236 s. S. 22. Alternativ aftonsångsritual. Idun. 85 s. E. 23. Vissa änd?ingar i nöjesbeskattningen ra. m. Beckman. 239 s. Fi. 24. Statsägda företag i utlandet. Idun. 351 s. F i . 25. Upphovsmannarätt till litterära och konstnärliga verk. Idun 633 s. J u . 26. Byggnadsninnen. Victor Petterson. 156 s. J u . 27. Betänkan® med förslag till sjukhuslag m. m. Kihlström. 227 s. I. 28. Rådhusräts sammansättning i brottmål. Norstedt. 54 s. J u . 29. Lag om ritt att utöva läkekonsten. Beckman. 192 s. I. 30. Prästvalslig. Kihlström. 204 s. E. 31. Remissyttrinden. Kihlström. 400 s. S. 32. Hemmen c;h samhällsplaneringen. Beckman. 210 B. S. 83. Skogsinduitrins utbyggnad. Idun. 235 s. H. 34. Kliniska ubildningsplatser för blivande läkare. Idun. 173 8. E. 85. Upplysninrsverksamhet vid folkomröstningar. Kihlström. 141 s., 6 s. pl. J u . 86. Skogsbrukits arbetsmarknad. Idun. 292 8. S. 37. Alkoholblolprovet. Idun. 110 s. I. 38. Strålskydd Kihlström. 348 s.. 1 8. pl. I.

A n m . Om sirskild tryckort en angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra besymnelsebokstiäverna till det lepartement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet. Jo.. — j o r d b r u k s departementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1956:38 Inrikesdepartementet

STRÅLSKYDD FÖRSLAG TILL STRÅLSKYDDSLAGSTIFTNING SAMT OMORGANISATION AV RADIOFYSISKA INSTITUTIONEN

Avgivet av 1951 års strålskyddskommitté

EMIL KIHLSTRÖMS TRYCKERI AKTIEBOLAG STOCKHOLM 1956

Innehåll Skrivelse till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet

7 Författningsförslag

9 Lag om skydd mot skada i följd av joniserande strålning m. m. (strålskyddslag)

9 Lag om ändrad lydelse av 4 § arbetarskyddslagen

19 Kungörelse angående ändrad lydelse av 64 och 66 §§ arbetarskyddskungörelsen

-"

Kungörelse angående ändrad lydelse av § 59 allmänna läkarinstruktionen Kungörelse med bestämmelser angående vissa avgifter enligt 36 § strålskyddslagen

21 Kungörelse om läkarundersökning jämlikt 16 och 17 §§ strålskyddslagen

22 Kommitténs uppdrag

2;>

1 kap. översikt över joniserande strålning och dess verkningar m. m. .

.

.

28 A. Olika slag av joniserande strålning

29 B. Mätmetoder för joniserande strålning

33 C. Den joniserande strålningens biologiska verkningar

36 D. Strålkällorna ur skyddssynpunkt

39 E. Tillåtna stråldoser

2 kap. Radiofysiska institutionen och dess arbetsuppgifter A. Tillkomst och utveckling B. Föreskrifter rörande institutionens ställning och verksamhet C. Nuvarande organisation och arbetssätt

43 •• . . . .

•

43 46 60

1. Tillsynsverksamhet

2. Fysikaliskt sjukvårdsarbete för radiumhemmet a) Radiumhemmet b) Radiofysiska institutionen

70 72 75

3. Forskning och undervisning a. Forskning b. Undervisning i radiofysik m. m

78 78 85

4. För institutionens verksamhet gemensamma organ

3 kap. Strålskyddsverksamhet i utlandet samt internationellt samarbete

.

.

90 A. Nationell verksamhet

90 B. Internationell

strålskyddsverksamhet

4 kap. Strålskador och strålrisker

103 A. Strålskadeproblemets utveckling

103 B. Strålskadeproblemets nuvarande läge

107 C. Strålrisker i det moderna samhället

1. Allmänna synpunkter

2. Utvecklingstendenser a) Böntgenapparater b) Partikelacceleratorer c) Atomreaktorer d) Badioaktiva ämnen

121 121 123 124 129

5 kap. Strålskyddsförslag A. Den författningsmässiga regleringen av strålskyddsverksamheten

132 .

.

1. Allmänna synpunkter

2. Lagens tillämpningsområde

3. Särskilda bestämmelser till förebyggande av strålskador . . . . a) Tillstånd att bedriva radiologiskt arbete samt inneha och överlåta radioaktivt ämne Arbete med röntgenapparater Innehav och arbete med radioaktiva ämnen Handel med och annan överlåtelse av radioaktiva ämnen . . . Arbete med acceleratorer Arbete med atomreaktorer b) Tillstånd att importera och förvärva radioaktiva ämnen . . . c) Förhandsbesiktning av strålkällor m. m d) Förhandsgranskning av lokalritningar m. m e) Tillståndsprövningen f) Installation av apparater för radiologiskt arbete g) Besiktning av radiologiska anläggningar h) Strålningsmätningar i) Läkarundersökning av personal i radiologiskt arbete . . . . j) Minderårigas användande i radiologiskt arbete k) Anmälan om strålskador m. m 1) Personalregistrering m) Meddelande av särskilda föreskrifter n) Åligganden vid ändring av förutsättningarna för meddelat tillstånd o) Återkallande av tillstånd

147 147 149 152 154 158 159 160 164 170 174 178 180 19C 192 197 199 201 202 204 209

4. Tillståndshavares allmänna skyldigheter

5. Föreståndares skyldigheter a) Föreståndare i enskild verksamhet b) Föreståndare i statlig och kommunal verksamhet

214 214 219

6. Arbetstagares allmänna skyldigheter

7. Samverkan mellan tillståndshavare och arbetstagare

8. Ansvarsbestämmelser m. m

9. Specialmotivering till författningsförslagen a) Lag om skydd mot skada i följd av joniserande strålning m. m. (strålskyddslag) b) Lag om ändrad lydelse av 4 § arbetarskyddslagen c) Kungörelse angående ändrad lydelse av 64 och 66 §§ arbetarskyddskungörelsen d) Kungörelse angående ändrad lydelse av § 59 allmänna läkarinstruktionen e) Kungörelse med bestämmelser angående vissa avgifter enligt 36 § strålskyddslagen f) Kungörelse om läkarundersökning jämlikt 16 och 17 §§ strålskyddslagen

230 B. Undervisning i strålskyddsteknik m. m. Upplysningsverksamhet

.

.

230 248 249 249 249 249 250

1. Läkare

2. Tandläkare

3. Sjuksköterskor

4. Föreståndare för veterinärmedicinska, tekniska och a n d r a anläggningar

5. övriga i radiologiskt arbete sysselsatta personer

6 kap. Organisationsförslag

260 A. Organisationen i allmänhet

260 B. Statens strålskyddsnämnd

267 C. Radiofysiska institutionen

1. Organisation och personalbehov för tillsynsverksamheten a) Tillsynsavdelningarna b) Hälsokontrollavdelning

. . . .

272 272 287

2. Organisation och personalbehov för sjukvårdsarbetet

3. Radiofysisk och radiobiologisk forskning

4. Undervisningsfrågor

5. Administration och kansli m. m

6. Sammanfattning av personalstatsförslaget. Tjänstetillsättning .

.

.

7 kap. Lokalfrågor

306 A. Nuvarande förhållanden

306 B. Utbyggnadsbehov

306 C. Byggnadsförslag

8 kap. Kostnadsfrågor

313 A. Utgifter

1. Engångskostnader

2. Årliga driftskostnader

314 B. Inkomster

1. Avgifter för tillsynen

2. Övriga inkomster

9 kap. Sammanfattning av kommitténs förslag

328 Särskilt yttrande av M. Helde

331 Bilaga I. Sammanställning av för radiofysiska skadefall

institutionen

Bilaga II. Förslag till tillbyggnad av radiofysiska institutionen plan)

kända

strål339

(situations348

Till Herr Statsrådet Kungl.

och Chefen

för

Inrikesdepartementet

Den 1 november 1951 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för inrikesdepartementet att tillkalla sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning och avgiva förslag angående radiofysiska institutionens vid karolinska sjukhuset organisation m. m. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades samma dag såsom sakkunniga numera direktören N. Godenius, tillika ordförande, professorn vid karolinska institutet R. Sievert, lasarettsläkaren C.-G. Sundberg, docenten vid tekniska högskolan S. Eklund samt förste strålskyddsinspektören vid radiofysiska institutionen M. Helde. De sakkunniga har antagit benämningen 1951 års strålskyddskommitté. Sedan Godenius erhållit begärt entledigande från sitt uppdrag, tillkallades den 5 oktober 1954 förre landshövdingen M. Jacobsson att vara ledamot, tillika ordförande, i kommittén. Att såsom experter biträda kommittén har tillkallats den 28 juni 1952 laboratorn S. Benner, den 1 juli 1953 docenten A. Hedgran samt den 5 oktober 1954 ovannämnde Godenius. Vid utarbetandet av sitt lagförslag har kommittén biträtts av numera lagbyråchefen i ecklesiastikdepartementet I. Ulveson. Till sekreterare åt kommittén förordnades den 23 februari 1952 numera förste kanslisekreteraren i inrikesdepartementet G. Olofsson. Sedan utredningsuppdraget nu slutförts, får kommittén härmed vördsamt överlämna betänkande med förslag till strålskyddslagstiftning samt omorganisation av radiofysiska institutionen. Särskilt yttrande i organisationsfrågan har avgivits av ledamoten Helde. Stockholm i oktober 1956. Malte ROLF SIEVERT C.-G. SUNDBERG

Jacobsson SIGVARD

EKLUND

MATTS

HELDE

/Gunnar

Olofsson

Förslag till lag om skydd mot skada i följd av j o n i s e r a n d e strålning m. m. (strålskyddslag) Inledande

bestämmelser

1 §. I denna lag förstås med joniserande strålning: röntgenstrålning, strålning från radioaktiva ämnen samt därmed till sin biologiska verkan likartad strålning; med radiologiskt arbete: arbete, vari nyttjas röntgenapparat eller annan teknisk anordning, avsedd att utsända joniserande strålning, arbete med anläggning för utvinning av atomenergi (atomreaktor) samt arbete med radioaktivt ämne, dock icke såvitt fråga endast är om anordning eller ämne som jämlikt 4 § särskilt undantagits. 2 §. Denna lag avser skydd a) mot att person, som är sysselsatt i radiologiskt arbete samt annat arbete vari joniserande strålning förekommer, genom strålningen ådrager sig ohälsa eller utsattes för annan skadlig påverkan eller drabbas av olycksfall i arbetet; b) mot att person eller djur, som är föremål för undersökning eller behandling med joniserande strålning, utsattes för dylik strålning, vilken icke av den som är ansvarig för undersökningen eller behandlingen prövas nödvändig för att uppnå syftet härmed; samt c) mot att person i annat fall än ovan sägs från teknisk anordning eller radioaktivt ämne utsattes för joniserande strålning, som kan medföra skada. 3 §. Frågor om skydd mot skada av joniserande strålning skola, enligt vad som stadgas i denna lag och med stöd därav utfärdade föreskrifter, behandlas av en särskild nämnd (statens strålskyddsnämnd). Strålskyddsnämnden skall bestå av fem ledamöter. Föreståndaren för karolinska mediko-kirurgiska institutets institution för radiofysik (radiofysiska institutionen) är självskriven ledamot av nämnden, övriga ledamöter ävensom en eller flera suppleanter för envar av ledamöterna utses av Konungen på viss tid, högst fem år.

10 Närmare föreskrifter angående strålskyddsnämndens och verksamhet meddelas av Konungen.

sammansättning

4 §.

I den utsträckning så finnes kunna ske utan att det i 2 § angivna skyddet äventyras äger Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, statens strålskyddsnämnd föreskriva, att röntgenapparat eller annan teknisk anordning, avsedd att utsända joniserande strålning, eller radioaktivt ämne skall undantagas från tillämpningen av denna lag eller viss däri meddelad bestämmelse. Om tillstånd m. m. 5 §. Ej må någon utan tillstånd av strålskyddsnämnden bedriva radiologiskt arbete eller idka handel med eller eljest innehava radioaktivt ämne, vilket icke enligt 4 § särskilt undantagits. Vad i första stycket stadgas angående tillstånd skall icke äga avseende å radiologiskt arbete eller handel med eller innehav av radioaktivt ämne, i den mån tillstånd härför erfordras enligt atomenergilagen den 1 juni 1956. 6 §.

Utan särskilt tillstånd av strålskyddsnämnden må ej annan än den, som enligt 5 § är behörig att idka handel, till riket införa eller här förvärva eller överlåta radioaktivt ämne, vilket icke enligt 4 § särskilt undantagits. 7 §.

Där radiologiskt arbete bedrives av staten, kommun, bolag, förening, stiftelse eller eljest av annan än enskild person, som enligt vederbörligt tillstånd själv skall förestå verksamheten, skall för arbetet finnas en av strålskyddsnämnden godkänd föreståndare. Strålskyddsnämnden må föreskriva, att för föreståndaren skall finnas en av nämnden godkänd vikarie. Vad i första stycket stadgas med avseende å radiologiskt arbete skall äga motsvarande tillämpning, då fråga är om handelsrörelse, som avses i 5 §, och då radioaktivt ämne med vederbörligt tillstånd innehaves utan samband med radiologiskt arbete eller handel. « 8 §.

Innan tillstånd enligt denna lag meddelas, skall strålskyddsnämnden i den mån så prövas erforderligt låta besiktiga arbetsställe, förvaringsplats eller lokal, som kan komma att beröras av tillståndets utnyttjande. Konungen må förordna, att apparat eller annan teknisk anordning, som är avsedd att användas i radiologiskt arbete eller för förvaring av radioaktivt ämne, innan den avlämnas för att tagas i bruk inom riket eller här utställes till försäljning eller i reklamsyfte, skall underkastas förhandsbesiktning hos tillverkaren, försäljaren eller upplåtaren.

11 9 §. Tillstånd, som strålskyddsnämnden enligt denna lag meddelar, så ock tillstånd, som meddelats med stöd av atomenergilagen, skall av nämnden förbindas med de villkor och föreskrifter nämnden i varje särskilt fall finner erforderliga. När skäl därtill äro, må strålskyddsnämnden ändra de av nämnden meddelade villkoren och föreskrifterna. Strålskyddsnämnden må återkalla tillstånd eller godkännande enligt denna lag, om gällande villkor och föreskrifter icke iakttagits eller förutsättningarna för tillståndet eller godkännandet eljest ändrats. 10 §. Vill tillståndshavare vid utnyttjande av tillstånd som meddelats enligt denna lag bruka annan lokal eller annan teknisk anordning eller radioaktivt ämne av annat slag eller större mängd än som angivits i tillståndet eller lokal eller anordning, som utan stöd av tillståndet väsentligen ändrats, eller vill han eljest utnyttja tillståndet på annat sätt, i större omfattning eller under andra förhållanden än tillståndet avser, skall han inhämta strålskyddsnämndens medgivande därtill. Vad i första stycket stadgats angående medgivande skall ock gälla där den som åtnjuter tillstånd Jämlikt atomenergllagen vTIl vidtaga ändring med avseende å förhållande varom strålskyddsnämnden meddelat villkor eller föreskrift. Beträffande medgivande enligt denna paragraf skola bestämmelserna i 8 och 9 §§ i tillämpliga delar gälla. 11 §. Upphör tillståndshavare att utnyttja tillståndet, åligger det honom eller, om han avlidit, den som har boet efter honom i sin vård att genast göra anmälan därom till strålskyddsnämnden. Medförde tillståndet rätt till innehav av radioaktivt ämne, skall i anmälan som nyss sagts uppgivas, huruvida sådant ämne finnes i behåll. Då så är fallet, skall tillståndshavaren eller den som har boet efter honom i sin vård i samband med anmälan antingen begära erforderligt tillstånd att överlåta ämnet eller ock inhämta strålskyddsnämndens anvisningar hur med ämnet skall förfaras. 12 §. Där så finnes påkallat till förebyggande av att den som innehar röntgenapparat eller annan teknisk anordning, avsedd att utsända joniserande strålning, brukar anordningen utan att äga erforderligt tillstånd därtill, äger statens strålskyddsnämnd, efter det tillfälle beretts innehavaren att yttra sig i ärendet, låta genom polismyndighetens försorg försegla anordningen.

12 13 §. Förekommer i fall, då fråga ej är om radiologiskt arbete, att apparat eller annan teknisk anordning alstrar joniserande strålning, må strålskyddsnämnden ålägga anordningens innehavare att vidtaga de skyddsåtgärder och följa de föreskrifter, som nämnden i varje särskilt fall finner erforderliga till förebyggande av att någon skadas i följd av strålningen. När synnerliga skäl därtill föreligga, må strålskyddsnämnden förbjuda att anordningen brukas. Till säkerställande av att förbudet upprätthålles må nämnden låta vidtaga åtgärd som i 12 § sägs. Allmänna

föreskrifter

om åligganden för vissa tillståndshavare m. fl. 14 §. Den som bedriver radiologiskt arbete är pliktig att, under särskilt beaktande av vad i denna lag sägs eller med stöd av densamma föreskrives, iakttaga allt som med hänsyn till det radiologiska arbetets n a t u r och de förhållanden, under vilka arbetet bedrives, samt i arbetet sysselsatta personers yrkesvana och övriga förutsättningar för arbetet skäligen kan erfordras för att åstadkomma sådant skydd som avses i 2 §. Envar som är sysselsatt i radiologiskt arbete är pliktig att använda förefintliga strålskyddsanordningar, noga följa i denna lag eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter samt i övrigt iakttaga tillbörlig försiktighet, och i vad på honom ankommer, medverka till att åstadkomma sådant skydd som nyss sagts. Då för radiologiskt arbete finnes föreståndare, som avses i 7 §, skall vad i första stycket stadgas gälla föreståndaren såvitt fråga är om åtgärd, vilken det ankommer på denne att besluta. Vad ovan i denna paragraf föreskrives med avseende å radiologiskt arbete skall äga motsvarande tillämpning, då fråga är om handelsrörelse, som avses i 5 §, och då radioaktivt ämne med vederbörligt tillstånd innehaves utan samband med radiologiskt arbete eller handel. 15 §. Tillverkare eller försäljare av apparat eller annan teknisk anordning, som alstrar joniserande strålning, ävensom den, vilken upplåter sådan anordning till begagnande, skall tillse, att anordningen, då den avlämnas för att tagas i bruk inom riket eller här utställes till försäljning eller i reklamsyfte, är försedd med nödiga strålskyddsanordningar och även i övrigt erbjuder betryggande säkerhet mot skada genom strålningen, så ock tillhandahålla för anordningens användning och skötsel erforderliga föreskrifter. Utför någon såsom självständig företagare installation av anordning som i första stycket sägs, skall han vid installationen tillse, att föreskrivna strålskyddsanordningar uppsättas samt att för installationen i övrigt gällande föreskrifter iakttagas.

13 Om läkarundersökning

samt om anmälan av skada m. m. 16 §. Till radiologiskt arbete må, där strålskyddsnämnden ej annat medgiver, användas endast den som fyllt aderton år samt vid läkarundersökning befunnits icke förete sjuklighet eller svaghet, vilken kan anses göra honom särskilt mottaglig för den med arbetet förbundna hälsofaran. Den som användes till radiologiskt arbete skall, i den omfattning strålskyddsnämnden föreskriver, underkastas periodisk läkarundersökning rörande sitt hälsotillstånd. 17 §. Företer person, som är anställd eller eljest stadigvarande sysselsatt hos den som bedriver radiologiskt arbete eller utan samband med radiologiskt arbete innehar radioaktivt ämne, sådant tecken å skada, som kan misstänkas vara föranlett av joniserande strålning i samband med arbetet eller innehavet, skall han genom tillståndshavarens eller, där föreståndare som avses i 7 § finnes, genom dennes försorg ofördröj ligen underkastas läkarundersökning. 18 §. Förekommer anledning misstänka, att någon i samband med radiologiskt arbete eller innehav av radioaktivt ämne utan samband med radiologiskt arbete tillfogats skada genom joniserande strålning, åligger det tillståndshavaren eller, där föreståndare som avses i 7 § finnes, denne att, så snart han erhållit kännedom därom, anmäla förhållandet till radiofysiska institutionen. 19 §. Har radioaktivt ämne, som någon enligt meddelat tillstånd är berättigad att innehava, stulits eller på annat sätt förkommit, skall tillståndshavaren eller, där föreståndare som avses i 7 § finnes, denne ofördröj ligen göra anmälan därom till radiofysiska institutionen. 20 §.

Utför installatör, som avses i 15 § andra stycket, installation av apparat eller annan teknisk anordning, avsedd att utsända joniserande strålning, och företes därvid icke erforderligt tillstånd att bedriva radiologiskt arbete med anordningen, är han pliktig att genast göra anmälan därom till radiofysiska institutionen. Motsvarande anmälningsplikt åligger tillverkare, försäljare eller upplåtare av anordning, som avses i första stycket, där anordningen kan brukas utan särskild installation samt tillstånd som nyss sagts ej företes då anordningen avlämnas för att tagas i bruk inom riket.

14 Tillsyn å lagens efterlevnad 21 §. Tillsyn å efterlevnaden av denna lag och med stöd av densamma meddelade föreskrifter utövas under strålskyddsnämndens överinseende och ledning, av radiofysiska institutionen och vid institutionen anställda befattningshavare (tillsynsmän). Närmare bestämmelser om tillsynens organisation meddelas av Konungen. 22 §.

Tillsynsman har att i den omfattning strålskyddsnämnden finner erforligt besiktiga plats, där radiologiskt arbete bedrives eller radioaktivt ämne förvaras, samt lokal som eljest kan beröras av arbetet eller förvaringen. Besiktning skall, där ej strålskyddsnämnden annorlunda förordnar, ske med regelbundna tidsmellanrum. Då strålskyddsnämnden så finner påkallat, må tillsynsman besiktiga jämväl apparat eller annan teknisk anordning, avsedd att utsända joniserande strålning, beträffande vilken tillstånd till radiologiskt arbete ej meddelats, samt sådan anordning som avses i 13 §. 23 §.

Tillsynsman må icke utan synnerliga skäl förvägras att i samband med besiktning följa verksamheten vid anläggning, där radiologiskt arbete bedrives eller radioaktivt ämne förvaras, eller vid anordning som avses i 13 §. Vid besiktning eller eljest, då så finnes påkallat, äger tillsynsman påfordra, att erforderliga prov ocri undersökningar verkställas till kontroll å att meddelade skyddsföreskrifter behörigen iakttagas och att jämväl i övrigt goda strålskyddsförhållanden råda. 24 §.

Tillståndshavare, innehavare av anordning som avses i 13 § samt hos dem anställda skola på anfordran lämna strålskyddsnämnden eller tillsynsmannen de upplysningar, som erfordras för tillsynens behöriga utövande. Vad nu sagts skall jämväl gälla den som beviljats tillstånd jämlikt atomenergilagen samt hos honom anställda, i den mån fråga är om radiologiskt arbete eller innehav av radioaktivt ämne. 25 §. Finner tillsynsman, att behov föreligger av skyddsföreskrifter utöver de av strålskyddsnämnden meddelade eller att gällande föreskrifter icke blivit iakttagna, skall tillsynsmannen anmäla förhållandet till nämnden. Tillsynsman äger ock själv meddela ytterligare skyddsföreskrifter, därest iakttagandet av föreskrifterna icke medför större kostnad eller olägenhet.

15 26 §. Där särskilda omständigheter det påkalla, äger strålskyddsnämnden förordna, att anläggning för radiologiskt arbete eller anordning, som avses i 13 §, skall sättas ur bruk, intill dess åtgärd, som i anledning av besiktning eller eljest föreskrives, blivit vidtagen. 27 §.

Där så prövas nödigt till förebyggande av att tillverkare, försäljare eller upplåtare av apparat eller annan teknisk anordning som alstrar joniserande strålning, utan att iakttaga vad i 15 § första stycket är stadgat, avlämnar anordningen för att tagas i bruk inom riket eller här utställer densamma till försäljning eller i reklamsyfte, äger strålskyddsnämnden, efter det tillfälle beretts tillverkaren, försäljaren eller upplåtaren att yttra sig i ärendet, förbjuda denne att avlämna eller utställa anordningen, med mindre de åtgärder vidtagas, som nämnden finner erforderliga. Om synnerliga skäl äro därtill, må strålskyddsnämnden utan att avbida tillverkarens, försäljarens eller upplåtarens yttrande meddela förbud som i första stycket sägs att träda i kraft omedelbart och gälla tills vidare, intill dess annorlunda förordnas, ävensom där så finnes påkallat låta genom polismyndighetens försorg på bekostnad av tillverkaren, försäljaren eller upplåtaren vidtaga nödiga åtgärder för att säkerställa att förbudet upprätthålles. 28 §. Åsidosätter installatör, som avses i 15 § andra stycket, vad där stadgas, äger strålskyddsnämnden, om så finnes påkallat, föreskriva villkor att av honom iakttagas vid utförande av installationsarbete eller förbjuda honom att vidare utföra visst slag av sådant arbete. Innan föreskrift eller förbud meddelas, skall tillfälle beredas installatören att yttra sig i ärendet. 29 §. Den som har eller haft att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag eller med stöd av densamma meddelad föreskrift eller anlitats såsom biträde vid tillsynsverksamhetens utövande eller som eljest tagit befattning med ärende, som avses i denna lag, må ej röja eller obehörigen utnyttja yrkeshemlighet, som därigenom blivit känd för honom, och ej heller, där det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande, affärsförhållande eller omständighet av personlig natur, som sålunda blivit honom kunniga. Ansvarsbestämmelser m. m. 30 §. Med dagsböter eller fängelse i högst sex månader straffes 1. den som i strid mot bestämmelse i 5 § första stycket bedriver radiologiskt arbete eller idkar handel med eller eljest innehar radioaktivt ä m n e ;

IG 2. den som i strid mot bestämmelse i 6 § till riket inför eller här förvårvar eller överlåter sådant ämne; 3. den som åsidosätter vad med stöd av 7 eller 9 §§ föreskrivits; 4. den som olovligen vidtager åtgärd som i 10 § första eller a n d r a stycket avses; 5. den som underlåter att ställa sig till efterrättelse åläggande, föreskrift eller förbud, som med stöd av 13, 25, 26, 27 eller 28 §§ meddelats honom. 31 §. Har någon brutit mot vad i 5 § första stycket eller 6 § stadgas, skall radioaktivt ämne, som i radiologiskt arbete olovligen brukats eller i samband med handel eller eljest olovligen innehaves eller som obehörigen införts till riket eller här obehörigen förvärvats, förklaras förverkat till kronan. Har förseelsen skett av förbiseende eller äro eljest särskilda skäl därtill, äger rätten pröva, huruvida ämnet skall vara förverkat. Finnes ämnet ej i behåll, må i stället värdet förklaras förverkat. Är radioaktivt ämne förverkat, vare ock strålskyddsanordning, vari det förvaras, förverkad till kronan. När särskilda skäl därtill äro, må sådan anordning, avsedd att utsända joniserande strålning, som olovligen brukats i radiologiskt arbete förklaras förverkad till kronan. Tages radioaktivt ämne i beslag, skall den som verkställt beslaget omedelbart göra anmälan därom till strålskyddsnämnden, som har att meddela erforderliga föreskrifter om ämnets förvaring. Med radioaktivt ämne, som genom lagakraftvunnen dom förklarats förverkat, skall förfaras på sätt strålskyddsnämnden bestämmer. Vad nu stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande anordning som avses i andra stycket. 32 §.

Där någon i ansökan eller anmälan eller eljest angående omständighet, varom det enligt denna lag eller med stöd därav meddelad föreskrift åligger honom att lämna upplysning, mot bättre vetande lämnar oriktig eller ofullständig uppgift, straffes med dagsböter. Har någon för annans räkning mot bättre vetande lämnat oriktig eller ofullständig uppgift, som avses i denna paragraf, vare ock han förfallen till ansvar som nu sagts. 33 §.

Har någon som är sysselsatt i radiologiskt arbete eller annat arbete, vari joniserande strålning förekommer, olovligen och utan giltigt skäl borttagit eller försatt u r bruk strålskyddsanordning eller underlåtit att använda föreskriven sådan anordning eller eljest åsidosatt meddelad skyddsföreskrift, straffes med böter från och med fem till och med tvåhundra kronor.

17 Förseelse som nu sagts må ej åtalas, med mindre strålskyddsnämnden anmält förseelsen till åtal. 34 §.

Med dagsböter straffes ock tillståndshavare eller föreståndare 1. som i strid mot vad i 16 § första stycket stadgas använder person till radiologiskt arbete; 2. som använder person till arbete i strid mot föreskrift, som avses i 16 § andra stycket; 3. som underlåter att ställa sig till efterrättelse vad i 17 § stadgas; 4. som försummar att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrives i 18 eller 19 §§. Samma lag vare, där någon försummar att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrives i 11 § första stycket eller 20 §. 35 §. Bryter någon mot vad i 29 § är stadgat, straffes med dagsböter eller fängelse. Å brott som nu sagts må allmän åklagare tala allenast efter angivelse av målsäganden. Särskilda

bestämmelser 36 §. Den som erhållit tillstånd enligt 5 § första stycket denna lag, så ock den som med stöd av atomenergilagen beviljats tillstånd att bedriva radiologiskt arbete eller idka handel med eller eljest innehava radioaktivt ämne är pliktig att till statsverket erlägga avgift med det belopp och i den ordning Konungen bestämmer. Erlägges ej avgiften å tid som sålunda föreskrives, äger strålskyddsnämnden återkalla tillstånd som meddelats med stöd av denna lag. Har tillståndet meddelats jämlikt atomenergilagen, skall nämnden, därest avgiften icke erlägges å föreskriven tid, härom göra anmälan till Konungen. Undervisnings- och forskningsverksamhet som bedrives utan förvärvssyfte är fri från avgift. På Konungen ankommer att fastställa taxa å gottgörelse för läkarundersökning som avses i 16 och 17 §§ denna lag. Kostnaderna för undersökning enligt 16 § andra stycket och 17 § skola gäldas av den som bedriver det radiologiska arbetet eller innehar det radioaktiva ämnet. Den som fälles till ansvar för förseelse som avses i 30 § första punkten denna lag skall tillika förpliktas utgiva avgift varom i första stycket förmäles för den tid, för vilken sådan avgift skolat erläggas men ej guldits, dock ej för tid som ligger längre tillbaka än två år från den dag åtalet anhängiggjordes. Lag samma vare där förseelse som straffas jämlikt atom2

energilagen innefattar olovligt bedrivande av radiologiskt arbete eller olowligt idkande av handel med eller olovligt innehav av radioaktivt ämne. 37 §.

I ärende enligt denna lag, vilket äger samband med tillämpning av airbetarskyddslagen eller föreskrift som meddelats med stöd av sistnämndia lag, skall statens strålskyddsnämnd samråda med arbetarskyddsstyrelsem. Då ärende enligt denna lag jämväl är beroende av tillämpningen av föreskrift, som utfärdats rörande elektrisk starkströmsanläggnings utförandle och skötsel, skall samråd äga rum med kommerskollegium. Vid utfärdande av föreskrifter rörande läkarundersökning enligt denna lag, så ock eljest i frågor av betydelse för hälso- och sjukvården i riket skall strålskyddsnämnden samråda med medicinalstyrelsen. I övrigt skall i ärenden enligt denna lag yttrande inhämtas från berörd.a myndigheter i den utsträckning så prövas erforderligt. 38 §.

Har tillsynsman meddelat förordnande enligt 25 §, må klagan häröver föras hos strålskyddsnämnden inom fjorton dagar från den dag delgivning skett. Vid förordnandets meddelande skall tillkännagivas vad den har a t t iakttaga, som vill föra sådan talan. över beslut av strålskyddsnämnden enligt denna lag må talan föras genom besvär hos Konungen. När tillstånd enligt denna lag återkallas eller åläggande, föreskrift eller förbud meddelas med stöd av 13, 25 eller 26 §§, äger strålskyddsnämnden förordna, att beslutet skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär. 39 §. Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen. Till ledning vid tillämpningen av lagen äger strålskyddsnämnden utfärda erforderliga allmänna föreskrifter samt meddela råd och anvisningar. 40 §.

Vid meddelande av föreskrift med stöd av denna lag må Konungen tillika utsätta straff för förseelse mot föreskriften; dock må sådant straff i intet fall sättas högre än fängelse i sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958, men redan dessförinnan må meddelas beslut om tillstånd enligt lagen. Genom denna lag upphäves lagen den 6 juni 1941 (nr 334) om tillsyn å radiologiskt arbete m. m.; dock att tillstånd som meddelats med stöd av sistnämnda lag må gälla fortfarande tills vidare, intill dess strålskyddsnämnden annorlunda förordnar.

16 Förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1) Härigenom förordnas, att 4 § arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 4 §. Å jordbruk till skogsarbete. I avseende arbetsgivarens familj. Vad i 2—5 samt 7—10 kap. denna lag stadgas skall i fråga om arbete, som avses i lagen om skydd mot skada i följd av joniserande strålning, m. m. (strålskyddslagen) äga tillämpning allenast i vad angår skydd mot annan skada än sådan som orsakas genom inverkan av joniserande strålning. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958.

20 Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 64 och 66 §§ arbetarskyddskungörelsen den 6 maj 1949 (nr 208) Härigenom förordnas, att 64 och 66 §§ arbetarskyddskungörelsen den 6 maj 1949 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 64 §. Skyddsombud, som har att skaffa sig noggrann kännedom om skyddsförhållandena inom sitt skyddsområde, skall verka för sundhet och säkerhet i arbetet samt söka vinna övriga arbetstagares medverkan därtill. Finner skyddsombud att viss skyddsåtgärd bör vidtagas, har ombudet att hos arbetsgivaren i den ordning denne föreskrivit göra framställning därom. Den som från skyddsombud mottagit sådan hänvändelse har att utan dröjsmål lämna ombudet besked i frågan. Har av skyddsombud i föreskriven ordning gjord framställning icke inom skälig tid beaktats, äger ombudet påkalla ingripande av yrkesinspektören eller, då fråga är om skyddsåtgärd jämlikt strålskyddslagen, av statens strålskyddsnämnd. Där skyddskommitté större vikt. Skyddsombud äger bilagts inspektionsboken. 66 §. Uppgift om — skyddsombudet ersätter. Har arbetsgivare underrättats därom. Vid arbetsställe, som är underkastat tillsyn jämlikt strålskyddslagen, skall uppgift och underrättelse som nu sagts lämnas jämväl till statens strålskyddsnämnd. Det åligger av skyddskommitté.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1958.

21 Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av § 59 allmänna läkarinstruktionen den 19 december 1930 (nr 442) Härigenom förordnas, att § 59 allmänna läkarinstruktionen den 19 december 1930 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. § 59. Varje läkare läkarkonsten, åligger: 1 :o att över dödsorsaken; 4:o att vid varje under hans behandling kommande sjukdomsfall, som kan vara föranlett av hälsofarligt arbete, därom skyndsamt göra anmälan till medicinalstyrelsen enligt formulär, som av styrelsen fastställts efter samråd med yrkesinspektionens chefsmyndighet eller, i fråga om skada i följd av joniserande strålning, statens strålskyddsnämnd ävensom riksförsäkringsanstalten, och skall sådan anmälan, sedan styrelsen tagit del av densamma, av styrelsen översändas till yrkesinspektionens chefsmyndighet eller, vid skada i följd av joniserande strålning, till strålskyddsnämnden. 5:o att utföra undersökningen.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1958.

22 Förslag till kungörelse med bestämmelser angående vissa avgifter enligt 36 § strålskyddslagen Härigenom förordnas som följer. 1 §. Avgift, som avses i 36 § första stycket strålskyddslagen, skall erlägjgas förskottsvis och för helt kalenderår utgå med i 2 § av denna kungönelse angivet belopp. Inträder skyldighet att erlägga avgift under löpande kallenderår, skall för det året avgift utgå med belopp, motsvarande vad av avgiften för helt kalenderår belöper å det kalenderkvartal, varunder avgiftspilikt inträtt, samt det eller de kalenderkvartal, varunder avgiftsplikt eljest foreligger. 2 §.

Avgift varom i 1 § är fråga skall utgå med följande belopp, nämligen för 1. röntgenapparat eller annan teknisk anordning, beträffande vilken särskilt tillstånd jämlikt 5 § första stycket strålskyddslagen utfärdats, a) för medicinsk eller veterinärmedicinsk röntgendiagnostik .... 50»:— b) för dental röntgendiagnostik 20:— c) för röntgenundersökningar för tekniska ändamål samt i förvärvssyfte för undervisnings- eller forskningsändamål 100 :— d) för röntgenbehandling 500:— 2. a) anläggning för radiologiskt arbete med och i samband därmed förvaring av radioaktiva ämnen samt rörelse avseende handel med radioaktiva ämnen, beträffande vilken särskilt tillstånd utfärdats jämlikt 5 § första stycket strålskyddslagen eller 1 § atomenergilagen den 1 juni 1956, efter bestämmande av statens strålskyddsnämnd dock lägst 50:— och högst 500:— b) anläggning för enbart förvaring av radioaktiva ämnen, beträffande vilken särskilt tillstånd utfärdats jämlikt 5 § första stycket strålskyddslagen eller 1 § atomenergilagen 50:— 3. atomreaktor eller annan anläggning, som avses i 2 § atomenergilagen, efter strålskyddsnämndens bestämmande, dock lägst 1000:— Är anordning, anläggning eller rörelse som avses under 1 c) och 2) av ringa omfattning eller användes anordning som avses under 1 d) i endast

23 obetydlig utsträckning äger strålskyddsnämnden bevilja nedsättning i avgiften med intill 50 procent. Beträffande anläggning som avses under 1 a) och b) äger nämnden, om synnerliga skäl därtill äro, bevilja enahanda nedsättning. 4 §. Avgifterna uppbäras av radiofysiska institutionen. Närmare bestämmelser angående avgifternas erläggande meddelas av strålskyddsnämnden.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1958; dock att redan dessförinnan närmare bestämmelser angående avgiftens erläggande för år 1958 må utfärdas och avgiften i enlighet därmed erläggas. Genom denna kungörelse upphäves kungörelsen den 29 juni 1945 (nr 471) med bestämmelser angående vissa avgifter enligt 13 § lagen den 6 juni 1941 (nr 334) om tillsyn å radiologiskt arbete m. m.

24 Förslag till kungörelse om läkarundersökning jämlikt 16 och 17 §§ strålskyddslagen Härigenom förordnas, jämlikt 36 § fjärde stycket och 39 § första stycket strålskyddslagen som följer. 1 §. över vad som förekommit vid läkarundersökning, som avses i 16 § första stycket strålskyddslagen, skall, efter anvisningar, som meddelas av medicinalstyrelsen efter samråd med statens strålskyddsnämnd, utfärdas läkarintyg enligt av styrelsen fastställt formulär. 2 §.

För läkarundersökning, varom förmäles i 16 och 17 §§ strålskyddslagen, må ej fordras högre gottgörelse än för undersökning som avses i 16 § första stycket och 17 § 15 kronor samt för undersökning som avses i 16 § andra stycket 10 kronor. Omfattar läkarundersökningen icke blodundersökning, må ersättning utgå med högst hälften av de belopp, som i första stycket för olika fall angivits. Omfattar läkarundersökningen allenast blodundersökning, utgår ersättning, om differentialräkning av vita blodkroppar ej sker, med 4 kronor och eljest med 6 kronor.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1958. Genom kungörelsen upphävas kungörelserna den 28 juni 1941 (nr 640) om undersökning och besiktning jämlikt 12 § lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m. och den 9 december 1949 (nr 640) om gottgörelse för läkarundersökningar och periodiska besiktningar till förebyggande av skador i radiologiskt arbete.

Kommitténs uppdrag

I y t t r a n d e till s t a t s r å d s p r o t o k o l l e t den 1 n o v e m b e r 1951 a n f ö r d e chefen för i n r i k e s d e p a r t e m e n t e t , s t a t s r å d e t H e d l u n d bl. a. följande. Radiofysiska institutionen vid karolinska sjukhuset har framvuxit ur behovet av fysisk och bio fysisk sakkunskap vid användning av röntgenstrålar och radioaktiva substanser för medicinska ändamål, särskilt inom radioterapien. Sedan institutionen år 1941 förstatligats, utgör den nu karolinska institutets institution för radiofysik samt Konung Gustav V:s jubileumskliniks vid karolinska sjukhuset radiofysiska forskningsavdelning, i vilken egenskap den även står till jubileumsfondens förfogande för arbeten, som falla inom fondens arbetsprogram, »befrämjandet av det vetenskapliga studiet av kräftsjukdomarna». Därjämte utövar institutionen under medicinalstyrelsens överinseende och ledning tillsyn å radiologiskt arbete och förvaring av radioaktiva preparat enligt lagen den 6 juni 1941 om tillsyn å .radiologiskt arbete m. m. Genom den ökade användningen av röntgenstrålar och radioaktiva ämnen inom forskning, undervisning, sjukvård och teknik har institutionens tillsynsverksamhet successivt ökat och, ehuru vissa personalförstärkningar ägt rum, tager densamma nu personalen så starkt i anspråk, att man, enligt vad institutionens föreståndare uppgivit, nödgas eftersätta viktiga uppgifter för sjukvården vid radiumhemmet och inom forskningen. Under det senaste året har tillsynsarbetet måst inskränkas, då det visat sig svårt att även med visst utnyttjande av den för forskningen avsedda personallen medhinna i instruktionen stadgade besiktningar. Då tillsynsverksamheten började, hade man ännu i vissa avseenden en ofullständig kännedom om den omfattning, i vilken strålrisker förelågo. I nuvarande läge är man i stånd att bättre bedöma dessa frågor. Efter Hagens tillkomst ha dessutom nya apparater och nya radioaktiva ämnen framkommit, vid vilkas handhavande avsevärda strålrisker förekomma. Så påkallar exempelvis arbetet med radioaktiva isotoper, vilka i ständigt växande utsträckning användas såväl för forskning som för praktiska ändamål, åtgärder för minskandet av riskerna för patienter och personal. Vid den utredning, som låg till grund för 1941 års beslut angående den radiofysiska institutionens organisation och för den då beslutade lagstiftningen, kunde man ej förutse den snabba utveckling, som skulle komma att äga rum inom detta område. Tiden synes nu vara inne för en a l s i d i g översyn av såväl de organisatoriska förhållandena som gällande lagbestämmelser. För en sådan utredning torde särskilda sakkunniga böra tillkallas. Vid utredningen bör beaktas, att institutionen erhåller en sådan organisation, att den kan fullgöra betydelsefulla forskningsuppgifter. Härvid bör nödig hänsyn tagas även till sådan forskning, som till den övervägande delen bekostas av tiMfälliga forskningsanslag. Det ligger nära till hands att ifrågasätta, om en tillsynsverksamhet av den omfattning, det h ä r gäller, lämpligen bör vara förlagd till en institution, vilken

26 även är avsedd för forskning och medverkan i sjukvårdsarbete, i synnerhett om man beaktar, att atomenergiforskningens utveckling kommer att föra med si;g en ytterligare ökning av tillsynsverksamheten. Å andra sidan tala vissa skäl moit att tillsyn och övriga uppgifter skiljas från varandra. Sålunda kräves för bedöimande av strålskyddsfrågor specialisering inom medicinsk radiofysik, då dessa frågors behandling förutsätter ingående kännedom om såväl biologiska strålwerkmingar som om särskilda fysikaliska faktorer, vilka äro utslagsgivande för verkningarnas uppkomst. För vidmakthållandet av kompetensen hos tillsyningsimännen är därför en löpande, intim kontakt med radioterapi samt forskning i n o m radiobiologi och radiofysik nödvändig. Med hänsyn till framtidsutsikterna iunom atomenergiforskningen, där strålrisker av delvis ny karaktär uppstå, torde' det vara av största betydelse, att tillsynsarbetet inom strålskyddsområdet utföres av en institution, som genom aktiv forskning h a r möjlighet att snabbt bilda s i g en uppfattning om de grundvallar, på vilka ett bedömande av nytilltnädande bestrålningsrisker bör vila. Vidare synes det även betydelsefullt, att man inom institutionens forskning och arbete för sjukvården får tillfälle utnyttja de mångskiftande erfarenheter, som en omfattande tillsynsverksamhet medför, särskilt med t a n k e på de nya medel, som atomenergiforskningen redan ställt eller förväntas ställa till radioterapiens förfogande. Därtill kommer, att i ett litet land som Sverige en uppdelning av det ifrågavarande arbetet på flera institutioner skulle medföra, att var och en av dessa bleve nödsakad att skaffa sig specialutbildad arbetskraft och en dyrbar specialutrustning, vilket torde stöta på såväl personella som ekonomiska hinder. Det synes därför ligga närmast till hands att i n u berört avseende bibehålla den nuvarande organisationsformen. De sakkunniga böra emellertid förutsättningslöst upptaga även denna fråga till närmare övervägande. Beträffande tillsynsverksamheten bör man vidare bilda sig en uppfattning om angelägenhetsgraden av tillsynen inom olika områden. Därvid bör även frågan om åtgärder för upplysning och undervisning inom strålskyddsområdet upptagas till behandling. Utredningen bör härvid träda i kontakt med medicinalstyrelsen, niksförsäkningsanstalten, arbetarskyddsstyrelsen, representanter för de fackorganisationer, vilkas medlemmar äro underkastade den nuvarande strålskydds kontrolllen, och tillsyningsmännen. Skulle utredningen finna, att obligatorisk u n d e r visning bör krävas, torde samråd böra ske med 1948 års läkarutbiidningskomimitté och med de anstalter eller organ, till vilka en dylik undervisning synes böra förläggas. I vad avser strålskyddskontroll inom atomenergiforskningen bör samråd äga rum med atomkommittén och aktiebolaget Atomenergi, med det senare för att utröna i vilken omfattning radiofysiska institutionen kan förväntas bliva tagen i anspråk för strålskyddskontroll vid de anläggningar, som bolaget planerar. Utredningen bör även ägna sin uppmärksamhet åt organisationen av de övriga arbetsuppgifter — såsom undersökning av strålskyddsrnateriel, framställning och tillverkning av radioaktiva p r e p a r a t för sjukvård, undervisning och forskning — vilka ankomma på institutionen i samband med tillsynsverksamheten. Med stod av vad som sålunda framkommer med avseende på behovet av en statlig tillsyn inom strålskyddsområdet bör utredningen verkställa en granskning av lagen den 6 juni 1941 om tillsyn å radiologiskt arbete m. m. i avsikt att bringa densamma i överensstämmelse med de behov, som numera föreligga. Det synes därvid böra övervägas, huruvida lagen bör givas en mera allmän form än den nuvarande, så att den även täcker sådana fall av strålrisker, vilka kunna förutses inträffa, särskilt inom atomenergiforskningen och vid användningen av radioaktiva isotoper, men som ännu ej i detalj kunna överblickas. Slutligen vill jag framhålla, att utredningen jämväl torde böra taga i övervägande, huruvida icke radiofysiska institutionen, som f. n. i administrativt hän-

27 seende närmast är jämställd med sjukavdelningarna, med hänsyn till sina speciella arbetsuppgifter, bör givas en mera fristående ställning i organisatoriskt avseende. Jag villi därvid erinra, att vissa synpunkter på institutionens ställning i administrativt hänseende framförts i decentraliseringsutredniingens promemoria nr 25 angående decentraliserangsfrågor inom medicinalstyrelsens verksamhetsområde samt i de med anledning härav avgivna yttrandena. Enligt promemorian skullle en förenkling och begränsning av arbetet kunna vinnas, om viss på medicinalstyrelsen ankommande beslutanderätt i ärenden rörande radiologiskt arbete decentraliserades till radiofvsiska institutionen.

FÖRSTA K A P I T L E T

översikt över joniserande strålning och dess verkningar m. m.

Radiofysik har såväl i Sverige som i utlandet alltmer kommit att betyda vetenskapen om s. k. joniserande strålning. Denna nya gren inom fysiken framträdde i flera länder på 1920-talet närmast som ett komplement till den medicinska radiologien. På kort tid utvecklades den till en självständig vetenskap och har under det senaste årtiondet starkt ökat i aktualitet, icke minst genom den kärnfysikaliska forskningens landvinningar. Den praktiska användningen av radiofysikens rön är knuten dels till den medicinska radiologien, dvs. den sjukvård, vid vilken diagnostik eller behandling sker med hjälp av röntgenstrålning och strålning från radioaktiva ämnen, dels till den strålskyddsverksamhet, som har blivit nödvändig genom det ökade bruket av röntgenstrålning och radioaktiva ämnen inom forskning, sjukvård och teknik. Den joniserande strålningen omfattar en rad sinsemellan olikartade strålslag. Gemensamt för dessa är strålarnas förmåga att på sin väg genom materia frigöra elektriska laddningar (jonisation). Det är dessa frigjorda laddningar som förmedlar strålningens inverkan på materian. En enkel och samtidigt ur vetenskaplig synpunkt uttömmande definition av begreppet joniserande strålning kan knappast uppställas på grund av de olika fysikaliska egenskaperna hos skilda strålslag. Ur de synpunkter strålskyddskommittén har att beakta är emellertid den för all joniserande strålning gemensamma egenskapen att påverka levande celler, dess biologiska verkan, det väsentliga kriteriet. De mest aktuella och praktiskt utnyttjade slagen av joniserande strålning är röntgenstrålning och strålning från radioaktiva ämnen. Med hänsyn härtill vill kommittén för sitt syfte definiera begreppet joniserande strålning som röntgenstrålning och strålning från radioaktiva ämnen samt därmed till sin biologiska verkan likartad strålning. Sker jonisation i en gas, blir denna till viss grad elektriskt ledande, något som utnyttjas för strålningsmätningar och ligger till grund för den vid internationella radiologkongresser fastställda enheten för strålmängder, röntgenenheten (r) 1 . Bestrålningar med likartade strålkvaliteter ger, om de åstadkommer samma jonisation, i stort sett samma biologiska verkningar. Därför ger den i 1

luft.

1 r (röntgen) motsvarar ungefär 2 miljarder joniserade atomer per kubikcentimeter

29 r-enheter angivna stråldosen förutom ett mått på jonisationen även en uppfattning av bestrålningens biologiska verkan.

A. Olika slag av joniserande

strålning

De för närvarande kända slagen av joniserande strålning är elektromagnetisk, såsom röntgen- och y-strålning, och partikelstrålning, såsom elektronstrålning, jonstrålning och neutronstrålning. Röntgenstrålning. Röntgenstrålning uppstår då snabba, elektriskt laddade partiklar, vanligen elektroner, bromsas upp i någon materia, t. ex. anoden i ett röntgenrör. Röntgenstrålning kan uppstå även i apparater som icke är avsedda för framställning av röntgenstrålar, exempelvis likriktarrör, radiosändarrör, elektronmikroskop och televisionsmottagare. Röntgenstrålar är av samma natur som värmestrålning och vanligt ljus men har mycket kortare våglängd. De förmår med lätthet genomtränga ämnen, vilka är helt ogenomträngliga för det vanliga ljuset, och deras genomträngningsförmåga, hårdhet, ökar med stigande elektrisk spänning å röntgenröret. Då röntgenstrålar träffar materia, kommer de till viss del att påverka denna, till viss del att tränga igenom den. Påverkan innebär fysikaliskt, att en del av den energi som strålningen medför avlämnas och i materian utlöser energirika elektroner eller kommer denna att utsända ny, sekundär röntgenstrålning. Dessa verkningar upphör ögonblickligen, då den primära strålningen tages bort, men denna kan ha igångsatt kemiska eller biologiska reaktioner, vilka fortsätter kortare eller längre tid efter själva strålexponcringen. Genom att en del av strålningen absorberas, minskas den ursprungliga strålningens intensitet ju mera materia som genomtränges. Förmågan att absorbera röntgenstrålning är olika stor hos olika ämnen. I stort sett ökar absorptionen med materialets täthet, ehuru betydande avvikelser förekommer vid lägre spänningar, särskilt i tunga ämnen. Så erhålles exempelvis vid en rörspänning av 85 kV (1 kilovolt = 1 000 volt) ungefär lika absorption av 2 meter trä, 20 cm tegel, 13 cm betong, IV2 cm järn, 8 mm mässing och 2 mm bly. Som nämnts ökar röntgenstrålningens genomträngningsförmåga med spänningen å röntgenröret. Vid låga spänningar absorberas strålningen starkt redan av lätta ämnen av ringa skikttjocklek. Vid spänningar under omkring 10 kV blir absorptionen i röntgenrörets vägg och i luften så framträdande, att strålningen kan undersökas och användas endast om särskilda konstgrepp tillgripes (tunna rörfönster av lätta ämnen, exempelvis beryllium eller litiumglas, vakuum även utanför det egentliga röntgenröret). Vanlig röntgenstrålning är icke enhetlig utan sammansatt av en kontinuerlig följd av komponenter av olika hårdhet, dvs. den har liksom det syn-

so liga vita ljuset ett spektrum av olika våglängder. De långvågigaste, mjukaste komponenterna förmår nätt och j ä m n t tränga ut genom röntgenrörets väggar. Spektrums hårdaste strålning har en genomträngningsförmåga som ökar med rörspänningen. Absorptionen av den hårdaste komponenten i röntgenstrålning vid låga rörspänningar framgår av tabell 1. Eftersom större delen av strålningen är mjukare, är totalabsorbtionen kraftigare än vad tabellens värden visar. Tabell i. Absorption

Driftsspänning vid röntgenröret (kV)

10,8 8,3 6,2 5,0 4,1 2,5 2,1 1,6 1,2

au mjuk

röntgenstrålning

Vägsträcka i m m i n n a n intensiteten hos den mest genomträngande komponenten av strålningen minskat till hälften

I luft

I vatten ( = kroppsvävnad)

1100 600 260 140 80 20 12 5 3

1,4 0,7 0,32 0,17 0,10 0,0 2 O.oi 0,01

Vid spänningar högre än cirka 5 kV alstras en röntgenstrålning, som har så kraftig genomträngningsförmåga, att skyddsåtgärder som regel erfordras för dem som arbetar med den. Detta sker vanligen genom att strålningen avskärmas med hjälp av något material med stor absorptionsförmåga, exempelvis bly. Hur strålningens genomträngningsförmåga ökar med rörspänningen belyses av följande siffror: Om det vid 20 kV rörspänning är nödvändigt att vid en viss arbetsfrekvens med ett röntgenrör införa ett 0,1 mm tjockt blyskydd, måste tjockleken vid 60 kV spänning vara ungefär 1 mm och vid 250 kV ungefär 10 mm. Med ökad arbetsfrekvens fordras tjockare blyskydd. De röntgenrör som används numera består av i glas och metall utförda högvakuumkammare, i vilka från en glödtråd utsändes elektroner, som av den elektriska spänningen accelereras mot en anod, där strålningen uppstår. Rören är i hög grad standardiserade och serietillverkas för driftspänningar upp till några hundra tusen volt. Utomlands används kommersiella röntgenapparater för spänningar ända upp till ett par miljoner volt (kaskadkopplingar, resonanstransformatorer, van de Graaff-maskiner). För framställning av mycket hård röntgenstrålning tillverkas speciella apparater, linjäracccleratorer, betatroner och synkrotroner. För rutinmäs-

31 sigt arbete inom tekniken och medicinen används den linjära acceleratorn för närvarande för energier motsvarande upp till 10 MV (1 megavolt = 1 miljon volt) och betatronen upp till 30 MV. Alla dessa apparater är emellertid stadda i en utomordentligt snabb utveckling, varför den praktiska användningen av ännu mycket hårdare strålning torde vara att emotse i en nära framtid. Vid de högsta energierna torde man dock hellre komma att utnyttja den elektronstrålning dessa apparater kan giva än röntgenstrålningen. Det bör slutligen påpekas, att absorptionen vid de extremt kortvågiga strålningar det här är frågan om visar speciella egenskaper. Sålunda stiger exempelvis genomträngningsförmågan i bly till ett maximum vid spänningar på några miljoner volt för att därefter avtaga, då spänningen ytterligare ökas. Gamma-strålar, y-strålar är av samma natur som röntgenstrålar. Skillnaden ligger huvudsakligen i deras ursprung: de uppstår vid radioaktiva processer, dvs. i atomkärnor som undergår spontana omvandlingar. Atomslag (isotoper) som uppvisar dylik instabilitet säges vara radioaktiva. Benämningen isotop tillfaller ämnen med samma kemiska egenskaper men olika atomvikt. De i naturen förekommande grundämnena består till stor del av en blandning av flera stabila isotoper. På konstgjord väg kan man framställa grundämnen, som icke förekommer i naturen. Deras kärnor får därvid en uppbyggnad som icke är stabil, och de sönderfaller efter en längre eller kortare tid på så sätt att energirika partiklar (a-strålning, ^-strålning) utslungas, varjämte i ett stort antal fall även r s t r å l n i n g utsändes. Sedan kärnan sålunda frigjort sig från energi, blir den slutligen stabil och avger icke längre strålning. Det antal instabila, radioaktiva, atomkärnor, som per tidsenhet omvandlas till stabila, utgör ett mått på ämnets radioaktivitet 1 . Liksom för röntgenstrålning är även för strålning från radioaktiva isotoper »hårdheten» ett mått på genomträngningsförmåga. y-strålningen omfattar dock till skillnad mot röntgenstrålningen endast vissa bestämda våglängder. Under det att röntgenstrålningens hårdhet som nämnts anges i rörspänning, brukar hårdheten hos den strålning, som uppstår vid den radioaktiva processen, anges i den energi de utslungade partiklarna har. Enheten för energi är elektronvolt (eV). y-strålning med energien 1 MeV (megaelektronvolt = 1 miljon elektronvolt) är till sina egenskaper identisk med den hårdaste komponenten i röntgenstrålningen från ett rör med spänningen 1 MV. I naturen förekommer y-strålande ämnen tillhörande de s. k. radium-, torium- och actiniumserierna, men även den i obetydliga kvantiteter i i Enheten för radioaktivitet är 1 curie, som innebär att 3.7X101° atomkärnor omvandlas varje sekund. 1 millicurie (mc) är 1/1000 curie.

32 grundämnet kalium ingående isotopen K 40 samt några få mera sällsynta grundämnen utsänder y-strålar. På konstgjord väg kan numera, framförallt i atomreaktorer 1 , stora kvantiteter radioaktiva ämnen framställas, alltifrån sådana som praktiskt taget omedelbart övergår till stabila ämnen till sådana som utan märkbart avtagande utsänder strålning i åratal. Elektronstrålar och beta-strålar. Elektronstrålar kan erhållas med samma apparater som används för framställning av röntgenstrålar. Man låter härvid elektronstrålen gå ut ur röret genom något lämpligt »fönster>, i stället för att den bromsas upp i en anod. Benämningen /3-strålning användes för sådan elektronstrålning, som uppstår vid radioaktiva processer (jämför y-strålning). ^-strålning avgives av åtskilliga av de i naturen förekommande och flertalet av de konstgjorda radioaktiva ämnena. Uppgifter om några mera allmänt använda radioaktiva isotoper återfinnes i tabell 2. Tabell 2. Radioaktiva

Element

Fosfor Kol Cesium Guld Jod Järn Kalium Kalium Kobolt Natrium Radium3 1

isotoper av speciellt medicinskt

Isotop

Halveringstidi

P32 Cl* Csl37 Auios 1131 Fe59 R40 K42

14 d y g n 5 600 å r 33 å r 2,7 d y g n 8 dygn 46 d y g n 1.3—109 Ar 12,4 t i m . 5,3 å r 15,1 t i m . 1 600 å r

COÖO

Na24 Ra220

Maximal elektronStrålslag energi (MeV)

P

och tekniskt

y-energi (MeV)

1,7

Ii

0,15

(8, y /?, y

0,9 7

—

1,2

0,67 0,41 0,36 1,3

<e, y £, y

0,6

)8, y js, y

1,3 3,6

1,5 1,5

P. y j8, y «, j8, y

0,81

1,16, 1,32 1,38, 2,76 0,61, 1,1, 1,8

0,4 6

1,4 3,2

1,1,

intresse.

•/-stråly-strålning ningens r per milhalvvärlicurie o. desskikt tim. på 1 i bly2 :m avstånd (cm)

— —

3,6 2,4

2,65 6,55 0,87 1,96 13,5 19,1 8,4

— —

0,7 0,3 0,3 1,4 1,5 1,5 1,4 1,7 1,2

— 2 Tider respektive skikttjocklekar efter vilka strålningen nedgått till hälften. 3 Inklusive dotterprodukter.

Elektronstrålning har avsevärt mindre genomträngningsförmåga än röntgenstrålning eller y-strålning med motsvarande energi. Den hårdaste fistrålningen från de vanligaste radioaktiva isotoperna når icke djupare än några mm i vävnad eller några meter luft. Den mycket energirika elektronstrålningen från exempelvis en betatron kan dock tränga in åtskilliga centimeter i vävnad. Jonstrålning. Jonstrålning kan på konstlad väg erhållas genom att joner accelereras i speciella apparater, exempelvis linjäracceleratorer eller cyk1 Beträffande atomreaktorer hänvisas till 1955 års atomenergiutrednings angående atomenergien (SOU 1956:11), sid. 12 ff.

betänkande

33 lotroner. Dessa jonstrålar används huvudsakligen för kärnfysikäliska experiment samt för framställning av radioaktiva isotoper. För speciella forskningsändamål byggs apparater (synkro-cyklotroner etc.) för åstadkommande av joner med energier upp till många miljarder elektronvolt. a-strålning är den jonstrålning (bestående av heliumatomkärnor) som erhålles från tunga radioaktiva isotoper, särskilt sådana tillhörande radium-, torium- och actiniumserierna. a-strålningen har energier av storleksordningen några miljoner elektronvolt. Den absorberas mycket snabbt i materia och förmår icke genomtränga mer än några centimeter luft. Neutronstrålning. Neutroner är elektriskt oladdade partiklar av ungefär samma massa som väteatomen. Neutroner med stor rörelseenergi, dvs. neutronstrålning, kan erhållas då lämpliga ämnen utsätts för jonstrålar av hög energi. Neutronstrålning erhålles också i atomreaktorer, där kedjereaktioner ger upphov till utomordentligt intensiva neutronflöden. Neutronflödet i en reaktor kan användas för framställning av radioaktiva isotoper. Snabba neutroner bromsas upp i materia genom stötar mot atomkärnor, vilka därigenom övertager en del av neutronernas rörelseenergi och på grund av sin kärnladdning, till skillnad mot neutronerna själva, i sin t u r avger energien genom jonisation. Uppbromsningen är särskilt effektiv i lätta ämnen (vatten, paraffin, grafit). Tunga ämnen såsom bly erbjuder däremot föga hinder för neutronstrålningen. Sedan neutronerna genom uppbromsning förlorat sin höga rörelseenergi, kallas de termiska neutroner. De rör sig då med samma hastighet som exempelvis molekylerna i luft vid normal temperatur och diffunderar genom materian, tills de reagerar med någon atomkärna. En del ämnen, t. ex. kadmium, har mycket stor benägenhet att absorbera termiska neutroner och erbjuder således ett effektivt hinder för dylika. Vid dessa reaktioner uppstår i allmänhet instabila atomkärnor, vilkas sönderfall ger upphov till joniserande strålning. I tabell 3 ges en översikt över olika slag av joniserande strålning, deras uppkomst och användning. B. Mätmetoder

för joniserande

strålning

För mätning av joniserande strålning användes huvudsakligen följande principiellt olika metoder. Jonisationsmätningar. Såsom tidigare nämnts står den jonisation, som strålningen åstadkommer, ofta i känd relation till den biologiska verkan. För mätning av jonisationen i den internationella r-enheten användes mycket stora jonisationskammare, i vilka luftjonisationen mätes utan störande inverkan av kammarens väggar. Dylika standardinstrument finns vid ett fåtal centrallaboratorier för medicinsk radiofysik, i Sverige vid radio8

34 Tabell 3. Översikt

Strålningens art

Röntgenstrålning

av olika slag av joniserande och användning.

uppkomst

Strålkälla

Användning

under 0,010

Röntgenapparater

under 0,050

»

» »

» »

Behandling av vissa hudsjukdomar Behandling av ytliga åkommor med s. k. n ä r b e s t r å l n i n g Undervisning i skolor

0,040—0,060 0,040—0,150

» »

0,100—0,400

»

Allmän medicinsk strålbehandling samt tekniska grovstrukturundersökningar (även djupterapi)

Kaskadkopplingar, resonanstransformatorer, v a n de Graaff m a s k i n e r Linjära acceleratorer Betatroner, synkrotroner

Medicinsk behandling av djupt liggande t u m ö r e r samt tekniska grovstrukturundersökningar

4—12 12—30

Forskning och tekniska undersökningar (spektroskopi och finstrukturanalys) Tandröntgen Allmän medicinsk diagnostik samt vissa tekniska undersökningar

Forskning och medicinsk strålbehandling Forskning, medicinsk strålbehandling och tekniska grovstrukturundersökningar

över 30

Synkrotroner

Uteslutande

1,5 upp till 2,2

Kalium 40 R a d i u m (sönderfallsprodukter) T o r i u m (sönderfallsprodukter)

I naturen förekommande ystrålning h ä r r ö r i ungefär lika delar från kalium, r a d i u m och torium. Radium (och t o r i u m ) används för behandling av tumörer samt för tekniska undersökningar

0,08—2

Olika r a d i o a k t i v a isotoper

Inom medicinen för diagnostik och strålningsbehandling (extern och intern) samt inom tekniken

0,5—30

Kaskadkopplingar, resonanstransformatorer, van de Graaff m a s k i n e r , l i n j ä r a acceleratorer, b e t a t r o n e r , synkrotroner

Vid högre energier för medicinsk strålbehandling och för sterilisering av vissa produkter, i övrigt för forskning

över 30

Synkrotroner

Forskningsändamål. En s y n k r o tron för 70 MeV i U.S.A. används för medicinsk strålbehandling

u p p till 2,6

Elektronstrålning

dess

Accelerationsspänning eller energi (MV resp. MeV)

0,400—4

y-strålning

strålning,

forskning

35 Strålningens art

/3-strålning

Accelerationsspänning eller energi (MV resp. MeV)

Strålkälla

Användning

R a d i u m (sönderfallsprodukter) Torium (sönderfallsprodukter)

Se ovan under y-strålning. j3strålning används även för m e dicinsk strålbehandling av y t l i ga åkommor.

Olika radioaktiva isotoper

Inom medicinen för diagnostik och för strålbehandling. Inom tekniken bl. a. för tjockleksmätare och för avlägsnandet av elektriska laddningar å papper, textilier m. m.

u p p till 1000- Acceleratorer företals MeV trädesvis cyklotroner (betatroner, cosmotroner)

Framställning av radioaktiva isotoper (se dessa) men anses även k u n n a k o m m a att a n v ä n das för medicinsk s t r å l b e h a n d ling, eljest huvudsakligen för forskningsändamål. Inom medicinen för vissa s t r å l behandlingar. För medicinsk diagnostik samt inom tekniken för avlägsnande av elektriska laddningar och i r a d i o a k t i v lysfärg m. m. Jonstrålning u p p s t å r även vid den kosmiska strålningens verkan på materia Framställning av radioaktiva isotoper

0,65, 3,2 u p p till 2,25

Jonstrålning: protoner deutroner

a-strålning

4,6—7,7

4,0—8,8

Neutronstrålning

Radium (sönderfallsprodukter) Radon (sönderfallsprodukter) Torium (sönderfallsprodukter)

Acceleratorer (Vid i n b r o m s n i n g av j o n s t r å l n i n g i vissa ä m n e n ) Reaktorer

Utnyttjandet av atomenergi för uppvärmning, f r a m s t ä l l n i n g av processånga, kraftproduktion, drift av fartyg m. m. Framställning av radioaktiva isotoper samt m a t e r i a l till atombomber. Atomenergiforskning

fysiska institutionen. Standardkammaren användes i första rummet för kalibrering av andra mätinstrument i r-enheter. Vid mätningar för biologiska och medicinska ändamål samt för strålskyddsmätningar används i stor utsträckning s. k. kondensatorkammare, vilka består av jonisationskammare som är helt skilda från mätapparaten, till vilken de anslutes endast för avläsning av den erhållna stråldosen. Mätkammare av detta slag kan göras mycket små (ned till mm-dimensioner) och möjliggör mätningar inuti kroppens kaviteter och vävnader. För mätning av mycket små intensiteter y-strålning lämpar sig jonisationskammare fyllda med gas under högt tryck.

36 Räknemetoder. Med hjälp av s. k. Geiger-Muller-rör kan man med större eller mindre verkningsgrad erhålla ett mått på det antal partiklar, som träffar mätröret. Dessa apparater är mycket känsliga, särskilt för partikelstrålning där verkningsgraden är hög, men de lämpar sig som regel bäst för jämförande mätning av t. ex. aktiviteten hos radioaktiva isotoper. Speciella fördelar har scintillationsräknarna, vilka räknar de ljusblixtar strålningen kan åstadkomma i vissa fluorescerande ämnen. Fluoroskopiska metoder bygger i regel på direkt observation av fluorescensljus från vissa material och lämpar sig särskilt då man vid strålskyddsmätningar söker efter läckor i befintliga skydd. Fotokemiska, företrädesvis fotografiska metoder utnyttjar strålningens förmåga att svärta fotografisk film. Särskilt vid omfattande strålskyddsmätningar på personal kan det vara lämpligt att använda den fotografiska metoden, varvid små filmpaket (»film badges») bäres i kläderna eller på kroppen under viss stipulerad tid. Av svärtningen på filmen kan avläsas de strålkvantiteter bäraren utsatts för. Genom särskild konstruktion av filmdosimetrarna kan även olika strålslag och strålkvaliteter särskiljas.

C. Den joniserande

strålningens

biologiska

verkningar

Vid bestrålning av levande celler uppstår förändringar bl. a. beträffande delningsförmåga och ämnesomsättning tillika med typiska förändringar i cellens struktur. De senaste årens strålningsbiologiska forskning har bl. a. visat, dels att den biologiska verkan är beroende av strålningens art, vilket kan ha till följd att strålverkan blir olika även om man rent fysikaliskt mäter samma stråldos, dels att det synes möjligt att påverka levande organismers strålkänslighet genom att tillföra vissa »skyddsubstanser». När det gäller verkan av joniserande strålning på människor, finns det av naturliga skäl endast mycket begränsade observationsmöjligheter, och det är svårt att få material stora nog att ge tillförlitliga upplysningar. Försök med däggdjur har gjorts i stor utsträckning, och de resultat man därvid uppnått kan med viss försiktighet överföras att gälla människor. Den biologiska verkan av strålningen blir iakttagbar först efter en viss latenstid, som oftast är kortare ju större stråldosen har varit. Dessutom visar sig strålningen ha en kumulaiiv verkan, dvs. verkningarna av upprepade bestrålningar adderar sig i viss mån till varandra, t. o. m. om bestrålningarna är gjorda med mycket stora tidsmellanrum. Sålunda synes bestrålningen medföra cellförändringar, som ännu efter lång tid icke helt återställts. Med undantag för genetiska skador är kumulationen emellertid icke fullständig. Samma stråldos ger i regel mindre verkan om den

37 har utportionerats över en lång lid än om den har givits såsom en engångsbestrålning. Orsaken härtill är att den bestrålade vävnaden har en förmåga till återhämtning. Strålkänsligheten hos olika celler och organ varierar avsevärt. Den är störst för lymfkörtelsystemet, benmärgen samt vissa slag av vita blodkroppar. Därnäst kommer könskörtlar, spottkörtlar samt hud och slemhinnor. Bindvävceller, muskelceller och nervceller är föga känsliga för strålning. Strålningens inverkan på huden är välkänd sedan röntgen- och radiumterapiens begynnelse. Vid doser varierande mellan ett par h u n d r a r-enheter och ungefär 1000 r beroende av strålningens hårdhet ger röntgen- och y-strålning vid engångsbestrålning håravfall, hudrodnad och senare svag brunpigmentering. Den ungefärliga latenstiden är ett par veckor. Större doser ger med allt kortare latenstid reaktioner alltifrån kraftig rodnad och pigmentering upp till blåsbildning, vätskeavsöndring och svårläkta, öppna sår. De svåraste hudskadorna är omöjliga att bringa till varaktig läkning. Om bestrålningen fördelas på lika stora dagliga doser över en längre tid, fordras på grund av den ofullständiga kumulationen allt större totaldoser för samma reaktion. Det förefaller sannolikt, att gränsen för den strålningsintensitet som ännu förmår ge en tydlig hudförändring ligger någonstädes mellan 1 och 5 r per dag, varvid dock bestrålning under många år torde vara erforderlig. Strålningens inverkan på blodet och de blodbildande organen. Såsom redan nämnts tillhör blodet och de blodbildande organen, bl. a. benmärgen, de mest strålkänsliga av människokroppens organ. Som viktigaste biologiska indikator vid bestrålning med små doser använder man därför blodbilden, dvs. blodets absoluta och relativa halt av olika typer av blodkroppar. De viktigaste förändringarna i blodbilden efter bestrålning består i att det totala antalet vita blodkroppar per volymsenhet blod på längre sikt minskar (leukocytopeni) samt att det relativa antalet av vissa speciella typer av vita blodkroppar ändras. Sålunda är en vanlig reaktion att det relativa antalet lymfocyter ökar (relativ lymfocytos) eller att vissa icke helt mogna celler släpps ut i blodcirkulationen (s. k. vänsterförskjutningJ. Det förekommer även, att celler på grund av strålningen påverkas till sin inre struktur (hypersegmentation etc.). Även vissa typer av leukemier (»blodkräfta») synes kunna framkallas av strålningen. Vid kraftig bestrålning under längre tid minskar även det totala antalet röda blodkroppar (anemier). Det bör observeras att liknande blodförändringar även förekommer vid en del andra sjukdomstillstånd, varför det ofta är vanskligt att i det enskilda fallet avgöra huruvida en strålpåverkan föreligger eller ej. Blodbilden varierar starkt med diet, årstid och t. o. m. tidpunkt på dygnet. Enstaka prov ger därför ej signifikativa värden, och först n ä r blodundersökningarna utsträckes över grupper omfattande ett stort antal per-

as söner, ger frekvensen av onormala blodbilder ett verkligt värdefullt material för bedömande av den av gruppen i genomsnitt erhållna bestrålningen. Man har också att taga hänsyn till att bestrålningar med olika fördelning i tiden synes ha olika inverkan på blodbilden. Så har man vid jämförelse av blodsbilden hos tandläkare med och utan röntgenarbete funnit, att cirka 20 procent av de förra företer blodförändringar, trots att de erhåller mycket små veckodoser, som i andra yrkesgrupper ej synes resultera i några påvisbara blodanomalier. Förklaringen torde vara att de som arbetar med tandröntgen utsattes för stora strålintensiteter, dvs. erhåller sina veckodoser under kort tid vid ett fåtal tillfällen. Strålningens inverkan på könskörtlarna samt dess genetiska verkningar. Bestrålning av könskörtlarna medför i regel temporär sterilitet vid doser mellan 200—400 r. ökas dosen med ytterligare ett par hundra r-enheter måste man räkna med att steriliteten kan bli permanent. Även vid bestrålning med utanför kroppen befintliga strålkällor kan således, särskilt när det gäller män, en steriliseringsdos erhållas utan att någon hudreaktion kan iakttagas. I dessa fall förutsattes att bestrålningen är lokal; vid allmänbestrålning blir övriga strålskadeverkningar katastrofala långt innan en steriliseringsdos uppnåtts. Den joniserande strålningens genetiska verkningar är av stor betydelse och har särskilt under senare år tilldragit sig växande intresse. Vid bestrålning av en cell uppstår skador på kromosomerna. Emedan kromosomerna är bärare av arvsanlagen, generna, kan en kromosomskada förändra egenskaperna ej blott hos den bestrålade cellen utan även hos de nya celler, som denna ger upphov till. Kromosomskador i en cell, som icke deltager i bildandet av en ny individ, kan tänkas resultera i sjukliga förändringar av det organ, i vilket cellen ingår. Den joniserande strålningens förmåga att under vissa betingelser framkalla cancer kan exempelvis bero på dylika verkningar. Om kromosomskadan inträffar i en könscell, som senare ger upphov till en ny individ, blir denna bärare av nya arvsanlag, vilka i en kommande generation kan resultera i en i något avseende förändrad individ. Dylika ändringar av arvsanlagen, mutationer, uppstår också på grund av spontana kromosomförändringar, ehuru även härvid en yttre påverkan ofta kan spåras, t. ex. i form av jonisation härrörande från den i naturen normalt förekommande strålningen eller genom kemisk påverkan. Ledande genetiker anser, att en ökning av bestrålningen på större befolkningsskikt med redan så små totaldoser som några tiotal r under de fruktsamma åren kan beräknas i framtiden komma att bidraga till en försämring av det allmänna hälsotillståndet genom ökad förekomst av allergier, anemier, ämnesomsättningsrubbningar och störningar i de endokrina funktionerna.

39 I tabell 4 lämnas som en sammanfattning av den joniserande strålningens biologiska verkningar en översikt av strålverkningar vid olika dagsdoser. Tabell 4. Biologiska

strålverkningar

Dos per dag i r-enheter 0,0001 0,001

0,01 0,1 1 10

1 000

vid olika

dagsdoser

Strålning eller biologisk effekt

Kosmisk strålning vid havsytan. Ingen påvisbar strålverkan. Strålning på grund av den normala halten av radioaktiva substanser i n a t u r e n ; kosmisk strålning på cirka 4 000 m höjd. Verkningar på olika biologiska objekt upprepade gånger konstaterade. Vid allmånbestrålning blodförändringar sannolika efter avsevärd tid. Ett flertal biologiska verkningar konstaterade. Vid allmänbestrålning blodförändringar efter relativt kort tid. Iakttagbar hudförändring (håravfall) först efter mycket lång tid. Vid allmänbestrålning kan redan efter några dagars bestrålning allvarliga skador uppstå. En engångsdos på 25 r anses u n d e r krig i nödfall tillåten. Bestrålning under en dag förorsakar vid lokal bestrålning nätt och j ä m n t synlig hudreaktion. Håravfall med cirka en månads latenstid. En dags allmänbestrålning med 400 r ger cirka 50 procent dödlighet. En bestrålningsdag förorsakar vid lokal bestrålning hudreaktion med rodnad och senare pigmentering (latenstid cirka tvä veckor). Vid allmänbestrålning ger en bestrålningsdag 100 procent dödlighet. En bestrålningsdag förorsakar vid lokal bestrålning ytterst allvarliga hudskador, som aldrig helt lakes.

D. Strålkällorna

ur

skyddssynpunkt

Omfattningen och dimensioneringen av erforderliga strålskydd är i hög grad beroende av strålningens och arbetets art samt av arbetsfrekvensen. I praktiken framtvingar ofta frågan på vad sätt och i vad mån effektivt skydd skall tillförsäkras de i arbetet sysselsatta en kompromiss mellan säkerhetens och arbetsuppgifternas krav. Detta gäller mest utpräglat inom den medicinska radiologien, där etiska synpunkter kan rättfärdiggöra, att de arbetandes säkerhet åsidosattes till förmån för medmänniskors liv och hälsa. Inom arbetsområden däremot, där endast sakvärden kan ställas upp gentemot säkerheten för de arbetande, föreligger givetvis inga principiella etiska hinder att ge kategoriska föreskrifter om skyddsanordningar, som tillförsäkrar de arbetande ett under alla omständigheter betryggande skydd. Vid bedömande av strålskyddsfrågor måste man taga hänsyn till att även ett enstaka eller sällan förekommande åsidosättande av strålskydden kan medföra avsevärda risker och att ett sådant åsidosättande endast behöver utgöras av en obetydlig avvikelse från det normala arbetssättet.

40 Som regel skall strålkällan vara i möjligaste grad inbyggd i strålskydd. Röntgenrör skall utanför det för arbetet nyttjade strålknippet vara helt omgivet av en strålskyddande kåpa. Vid röntgenapparater skall strålknippet kunna begränsas med hjälp av till kåpskyddet anslutet bländarsystem. I strålknippet skall som regel anbringas filtra, som i möjligaste mån förhindrar utträde av icke önskade strålningskomponenter. Radioaktiva preparat skall vid förvaring vara inneslutna inom strålskydd. De skall, där exempelvis användning av enbart y-strålning avses, i regel vara omslutna av tät kapsel, som tillräckligt avskärmar a- och ^-strålningen. Lokaler, i vilka radiologiskt arbete bedrives i större omfattning, skall genom strålskydd i väggar, dörrar, observationsfönster, golv och tak vara helt avskärmade från omgivande utrymmen. Med undantag för exempelvis undersökaren vid medicinskt genomlysningsarbete skall som regel i arbetet sysselsatta personer uppehålla sig utanför nämnda strålskydd. Där radiologiskt arbete bedrives i mindre omfattning, såsom ofta är fallet vid odontologiska röntgenanläggningar och mindre medicinskt-diagnostiska anläggningar, fordras inga eller endast begränsade fasta strålskydd. Dock skall härvid sådana åtgärder vidtagas, att ingen i arbetet sysselsatt eller utomstående person utsattes för den direkta strålningen eller befinner sig alltför nära röntgenröret eller sekundärstrålande föremål (patienten, apparatdelar e t c ) . Vid strålkällor, vilka t. ex. i verkstadshallar eller i det fria nyttjas för undersökning av större konstruktioner, är man i regel hänvisad till uteslutande det skydd som ges av lösa skyddsskärmar eller stora avstånd (10—100 m eller mera) från strålkällan. Vid arbete med acccleratorer och atomreaktorer krävs i stort sett samma åtgärder som de nu angivna men av helt annan omfattning. Förutom de risker, som den primära partikelstrålningen och dess sekundärstrålar erbjuder måste man räkna med att acceleratorarbetet ofta innebär handhavande av stora mängder stundom okända radioaktiva isotoper i det material som bestrålats. Vid reaktorerna är givetvis radioaktivitetsproblemet än större. En reaktor av ordinär storlek, exempelvis på 10 000 kilowatt, innehåller efter en tids drift ungefär 100 miljoner curie eller i strålningshänseende en kvantitet motsvarande 100 ton radium. Som jämförelse kan nämnas, att vid världens alla sjukhus för behandling nyttjade radiumpreparat innehåller sammanlagt några kilo radium. Storleken av en reaktoranläggnings strålskydd åskådliggöres av att dess vikt kan uppgå till tiotusentals ton. Neutronstrålningen vid kärnreaktioner ställer nya krav på strålskyddens sammansättning; bly utgör ju såsom tidigare nämnts föga hinder för vare sig snabba eller långsamma neutroner. Där arbetet nödvändiggör ett åsidosättande eller begränsat utnyttjande av ovannämnda strålskyddsanordningar eller strålskyddsåtgärder, kan ris-

41 kerna ibland avsevärt nedbringas genom användande av kompletterande skydd, såsom vid röntgenarbete strålskyddsförkläden, strålskyddshandskar etc. Vid arbete med radioaktiva ämnen måste man beakta den stora risken för strålskador på fingrarna, om man tar direkt i preparaten i stället för att utnyttja gripverktyg såsom långa tänger eller pincetter. Eftersom hård y-strålning är mycket genomträngande, blir lösa skyddsanordningar i form av exempelvis blyskärmar på grund av den erforderliga tjockleken ofta så besvärande för arbetet, att deras värde blir illusoriskt. Den längre tid, som ett arbete kräver om skyddsskärmar används, kan rent av medföra ökade strålskaderisker. Speciella risker föreligger vid arbete med icke inneslutna radioaktiva ämnen, vilka om de kommer in i kroppen, t. ex. genom inandning eller med föda, kan upplagras där och medföra långvarig invärtes bestrålning. En radiumsalt-mängd av storleksordningen 0,05 milligram, dvs. knappt skönjbar för blotta ögat, som har upptagits av kroppen, kan innan den utsöndras avsätta några miljondels gram radium i skelettet och därmed få livshotande verkan. Radioaktiv lysfärg innehåller i allmänhet cirka 0,01 procent radium, varför en arbetare, som under några få års tid dagligen sväljer endast en kubikmillimeter lysfärg, upplagrar en dödlig kvantitet. Vid arbete med »öppna» radioaktiva preparat erfordras alltså största noggrannhet och renlighet samt goda ventilationsanordningar. Mätapparater exempelvis små batteridrivna Geiger-Muller-apparater kan användas för kontroll av att inga radioaktiva substanser fastnat i kläder etc. Ett mycket diskuterat problem i detta sammanhang är hur man skall förfara med radioaktiva avfallsprodukter från såväl laboratorier som industriella anläggningar för utvinning av atomenergi. Särskilt är frågan om reaktoravfallet aktuell även i Sverige (se sid. 124 ff).

E. Tillåtna

stråldoser

Vid behandling och undersökning av människor med hjälp av joniserande strålning måste man göra en kompromiss mellan risken för strålskador och möjligheten att tack vare bestrålningen förbättra patientens hälsotillstånd. Att man lokalt ger stråldoser på flera tusen r vid behandling av elakartade tumörer, där bestrålning kanske utgör enda möjligheten att rädda patientens liv, behöver icke innebära någon avskräckande risk, eftersom det sker under sakkunnig läkares kontroll. En parallell härtill utgör exempelvis omfattande kirurgiska ingrepp eller användningen av stora doser giftiga läkemedel. Vid alla dylika tillfällen skall läkarens kunskap och omdöme utgöra garantien för att ingen onödig skada sker, dvs. att de tagna riskerna står i riktig proportion till det förväntade resultatet. Vid all strålbehandling är det viktigt att såväl över- som underdosering

12 undvikes. Detta förutsätter främst, att läkaren har kännedom om den erforderliga dosen men också att han vet vilka doser han under föreliggande betingelser kan erhålla från den strålkälla han använder. Därför är det nödvändigt med en noggrann och regelbunden fysikalisk kontroll av denna. Även vid röntgendiagnostik måste patienterna stundom utsättas för avsevärd bestrålning. Huddoser på några tiotal r inom bestrålningsfältet är vanliga, i undantagsfall — t. ex. vid långvarig genomlysning — kan doserna bli högre. Detta får dock ses mot bakgrunden av att varje individ under sin livstid undersökes ett relativt begränsat antal gånger samt att undersökningen varje gång innebär en för honom själv ur hälsosynpunkt nödvändig åtgärd och endast omfattar en mindre del av kroppen. För personer, som i sitt arbete utsätts för joniserande strålning, har utvecklingen gått mot ökad försiktighet. Under 1920-talet ansågs i regel, att den dagliga dosen utan större risk kunde få uppgå till 0,25 r, motsvarande cirka 1,5 r per vecka. I de internationella strålskyddsrekommendationerna anges numera 0,3 r såsom den högsta veckodos som kan tillåtas under längre tid. I Sverige har sedan ett antal år tillbaka som »säkerhetsdos» tillämpats 0,1 r per vecka, varvid man velat beakta behovet av en viss säkerhetsmarginal. För befolkningen i dess helhet ligger frågan om tillåten stråldos på ett annat plan än för individen, eftersom risken för skador på kommande generationer här spelar en dominerande roll. Eftersom de genetiska verkningarna adderas till varandra generation efter generation och sprids ut över befolkningen, är det icke uteslutande individens ensak, om han utsattes för bestrålning. På senaste tid gjorda uppskattningar av de stråldoser, som befolkningen i Sverige för närvarande erhåller å könskörtlarna genom artificiell bestrålning, ger en medeldos per individ som synes vara av samma storleksordning som den som erhålles från den naturliga strålningen. Detta innebär en markant ökning i förhållande till vad som ansågs sannolikt för endast några år sedan. Oaktat den ringa omfattningen av tillgängliga data beträffande genetiska strålverkningar, anses på många, framförallt i de anglosachsiska länderna, att det finns anledning att med hänsyn härtill fastställa en bestämd högsta tillåtna dos per individ för befolkningen i dess helhet. Den kännedom man har beträffande de genetiska verkningarna av joniserande strålning talar i varje fall för att det vid sådana tillfällen, då stora grupper av befolkningen utsattes för annan strålning än den naturliga, är nödvändigt att räkna med en säkerhetsfaktor, som avsevärt minskar den förut nämnda maximumdosen per vecka. Det må i detta sammanhang framhållas, att den totaldos, som erfordras för att fördubbla de spontana mutationernas antal, är av storleken 30 r, dvs. den erhålles med 0,3 r per vecka efter två år.

ANDRA KAPITLET

Radiofysiska institutionen och dess arbetsuppgifter

A. Tillkomst

och

utveckling

Den nuvarande radie-fysiska institutionen vid karolinska sjukhuset har, såsom inledningsvis framgår av direktiven till förevarande utredning, framvuxit ur behovet av fysisk och biofysisk sakkunskap vid användning av röntgenstrålar och radioaktiva substanser för medicinska ändamål, särskilt inom radioterapien. Sedan cancerföreningens radiumhem år 1920 inlett tillfälligt samarbete med en fysiker, blev behovet inom radiumhemmet av en fysiker, som helt kunde ägna sig åt den medicinska radiologiens problem, snart alltmer påtagligt, varför år 1922 ett mindre fysiskt laboratorium iordningställdes i radiumhemmets -dåvarande byggnad vid Fjällgatan i Stockholm. Då nödvändigheten av en mera allmän fysisk kontroll gjorde sig allt starkare gällande, flyttades laboratoriet år 1924 till större lokaler i en tillbyggnad till radiumhemmet. Laboratoriet fick huvudsakligen till uppgift att omhänderha den fysikaliska doseringen av röntgen- och radiumstrålning samt att medverka vid utexperimenterandet av nya metoder för behandling med sådan strålning ävensom att utarbeta förslag till strålskyddsanordningar för patienter och personal. Av en år 1925 verkställd undersökning över doseringen av röntgenstrålning vid landets röntgenterapianläggningar framgick, att den då använda s. k. huderythemdosen starkt varierade mellan olika röntgenavdelningar, vilket befanns innebära avsevärda risker för patienterna. På grund härav utvidgades år 1926 det fysiska laboratoriet med en ambulerande matavdelning för doseringskontroll. Härigenom lyckades man inom kort ernå en i stort sett enhetlig dosering vid samtliga röntgenavdelningar i landet. I samband härmed upptogs även strålskyddsfrågor till behandling och utfördes standardmätningar av radiumpreparat. År 1929 erhöll laboratoriet rymligare och lämpligare lokaler i ett annex till radiumhemmet. Såväl den vetenskapliga verksamheten som det löpande arbetet för radiumhemmet kom härigenom att alltmer öka i omfattning. Nya metoder för behandling och strålningsmätning utarbetades. Det vetenskapliga forskningsarbetet utvidgades än ytterligare, sedan ett antal tillfälliga assistenter kunnat anställas med anlitande av anslag från privatpersoner och fonder. Genom denna utveckling kom laboratoriet att intaga

44 en central ställning inom den svenska radiologien. Även i utlandet uppmärksammades laboratoriets arbete. Sedan 1930 års riksdag fattat beslut om uppförande av karolinska sjukhuset, beslöt följande års riksdag att med sjukhusets blivande radioterapeutiska klinik skulle sammanföras cancerföreningens vårdanstalt för kräftsjuka (radiumhemmet) och föreningens forskningsavdelningar. Den 8 juni 1934 träffades mellan Kungl. Maj :t och kronan samt styrelsen för Konung Gustaf V:s jubileumsfond och cancerföreningen i Stockholm överenskommelse angående uppförandet vid karolinska sjukhuset, med bidrag från bland andra jubileumsfonden och cancerföreningen, av den radioterapeutiska kliniken, benämnd Konung Gustaf V:s jubileumsklinik. Enligt överenskommelsen skulle jubileumskliniken bestå dels av en klinisk avdelning radiumhemmet — dels av forskningsavdelningar, nämligen en fysisk avdelning och en svulstpatologisk avdelning. Forskningsavdelningarna skulle stå till jubileumsfondens förfogande för utförande av arbeten, som fölle inom fondens arbetsprogram: »befrämjandet av det vetenskapliga studiet av kräftsjukdomarna». Därjämte skulle avdelningarna stå till radiumhemmets förfogande för arbeten i samband med sjukvården samt för undervisning och forskning. Den fysiska avdelningens mät- och kontrollsektioner skulle stå till förfogande för karolinska sjukhusets övriga röntgenterapeutiska och röntgendiagnostiska avdelningar. Avdelningarna skulle lyda under styrelsen för jubileumsfonden och den närmaste tillsynen utövas av en nämnd, bestående av en av jubileumsfondens styrelse utsedd ordförande, en av karolinska institutets lärarkollegium bland dess medlemmar utsedd representant för institutet samt föreståndaren för radiumhemmet och föreståndarna för forskningsavdelningarna. Under det att staten enligt överenskommelsen till viss del iklädde sig kostnaderna för uppförandet och utrustningen av radiumhemmet, skulle motsvarande kostnader för forskningsavdelningarna helt bestridas av jubileumsfonden och cancerföreningen. Driften av radiumhemmet skulle bekostas av staten, medan de huvudsakliga kostnaderna för driften av forskningsavdelningarna skulle bäras av jubileumsfonden. Föreståndarna för forskningsavdelningarna och övrig avfonden avlönad personal skulle tillsättas av fondens styrelse. Åren 1937—1938 flyttades radiumhemmet och dess forskningsavdelningar över till de för dem avsedda, nyuppförda byggnaderna vid karolinska sjukhuset. Radiumhemmets förutvarande fysiska laboratorium — genom 1934 års överenskommelse ombildad till att utgöra Konung Gustaf V:s jubileumskliniks vid karolinska sjukhuset radiofysiska forskningsavdelning (fr. o. m. år 1938 i allmänhet benämnd radiofysiska institutionen) — erhöll därvid egna lokaler och utrustning. Därmed var i huvudsak den etapp fullbordad, som på få år förvandlade det ursprungliga radiumhemmets fysiska laboratorium till en centralanstalt för medicinsk radiofysik, verksam inom forskning, undervisning, sjukvård och strålskyddskontroll.

45 Den på grundval av 1934 års överenskommelse genomförda organisationen av jubileumsklinikens forskningsavdelningar visade sig emellertid snart förenad med vissa olägenheter. Sålunda tillsattes, såsom förut nämnts, forskningsavdelningarnas föreståndare av jubileumsfondens styrelse. Föreståndarna var således privatanställda, medan den del av personalen, som utförde det löpande arbetet åt radiumhemmet, var statsanställd. Till följd därav hade sistnämnda personal i år 1937 framlagt förslag till reglemente för karolinska sjukhuset underordnats, icke föreståndaren för den institution, där de hade sitt arbete, utan överläkaren vid radiumhemmet. I underdånig skrivelse den 10 februari 1938 meddelade direktionen för karolinska sjukhuset, att direktionen bedrivit förhandlingar med styrelserna för jubileumskliniken och cancerföreningen angående 1934 års överenskommelse, i vad den avsåg föreståndarbefattningarna vid klinikens forskningsavdelningar, samt att förhandlingarna utmynnat i ett förslag av huvudsaklig innebörd, att dessa två befattningar skulle ombildas till professorsbefattningar, vilkas innehavare helt skulle avlönas av statsmedel, medan staten i gengäld skulle erhålla bl. a. ett kontant belopp av 500 000 kronor. I propositionen nr 206 till 1939 års lagtima riksdag förklarade emellertid föredragande departementschefen sig icke kunna på grundval av den föreliggande utredningen biträda den ifrågasatta ombildningen av föreståndarbefattningarna. Nämnden för forskningsavdelningarna ansåg sig med anledning av vad sålunda förekommit böra till omprövning upptaga frågan om forskningsavdelningarnas organisation, varvid icke blott föreståndarbefattningarnas utan jämväl övriga befattningshavares uppgifter och ställning blev föremål för granskning. I skrivelse den 9 november 1939 till styrelsen för jubileumsfonden anförde nämnden bl.a., att den efter ingående diskussion kommit till den uppfattningen, att de båda forskningsavdelningarna måste anses så helt tjäna det allmänna och beträffande alla sina verksamhetsgrenar så tillgodose statens intressen, att ett ombildande av forskningsavdelningarna till statsinstitutioner framstode som fullt motiverat. Under hänvisning till av föreståndarna för forskningsavdelningarna verkställda utredningar framlade nämnden förslag dels till omorganisation och förstatligande av avdelningarna, dels till införande av obligatorisk statlig kontroll över samtliga röntgenanläggningar i riket samt över användandet av radioaktiva preparat. Jubileumsfondens styrelse hemställde därefter, att Kungl. Maj:t ville till 1940 års riksdag avlåta proposition rörande omorganisation av jubileumsklinikens forskningsavdelningar på grundval av de förslag, som framlagts i de nämndens skrivelse bifogade utredningarna. Beträffande omorganisationsfrågan innebar det framlagda förslaget, att verksamheten vid forskningsavdelningarna helt skulle övertagas av staten. Avdelningarna skulle anknytas till karolinska institutet och karolinska

46 sjukhuset såsom särskilda institutioner under namn av radiopatologiska respektive radiofysiska institutionen. Jämsides med forskning, undervisning och sjukvårdande verksamhet skulle den radiofysiska institutionen därjämte närmast under medicinalstyrelsen utöva statlig kontroll över röntgenanläggningar och användningen av radioaktiva preparat m. m. För verkställda kontrollundersökningar skulle erläggas ersättning enligt en av Kungl. Maj:t fastställd taxa. Taxan för kontrollundersökningarna borde beräknas så, att inkomsterna täckte bl. a. kostnaderna för den för kontrollverksamheten nödvändiga personalen och de rese- och övriga omkostnader, som sammanhängde med verksamheten. Slutligen framlades förslag till lag om tillsyn å radiologiskt arbete m. m. samt förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 29 juni 1912 (SFS 206/1912) om arbetarskydd. I propositionen nr 74/1941 biträdde föredragande departementschefen jubileumsfondsstyrelsens omorganisationsförslag i allt väsentligt och tillstyrkte, att såväl den radiofysiska som den svulstpatologiska avdelningen omorganiserades till statsinstitutioner fr. o. m. den 1 juli 1941. Vidare föreslogs, att 1934 års överenskommelse skulle ersättas med en ny överenskommelse. Riksdagen fattade beslut i ärendet i huvudsaklig överensstämmelse med den framlagda propositionen (riksdagens skrivelse nr 281/1941). Det av .jubileumsfondsstyrelsen framlagda förslaget till lagstiftning om tillsyn å radiologiskt arbete m. m. överarbetades inom socialdepartementet, varefter förslag i ämnet framlades i propositionen nr 73/1941. Propositionen bifölls av riksdagen (skrivelse nr 259/1941). Den 6 juni 1941 utfärdades lag om tillsyn å radiologiskt arbete m. m. och lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd.

B. Föreskrifter

rörande institutionens

ställning

och

verksamhet

Radiofysiska institutionens nuvarande ställning och verksamhet regleras i huvudsak i en på 1941 års riksdagsbeslut grundad överenskommelse den 28 juni 1941 mellan Kungl. Maj:t och kronan samt jubileumsfonden och cancerföreningen angående Konung Gustaf V:s jubileums klinik vid karolinska sjukhuset. Enligt denna överenskommelse tillhör jubileumskliniken Kungl. Maj :t och kronan samt består dels av en klinisk avdelning, benämnd radiumhemmet, dels av forskningsavdelningar, nämligen en radiofysisk avdelning, benämnd radiopatologiska institutionen. Jubileumskliniken står i huvudsak under direktionens för karolinska sjukhuset ledning och förvaltning. Jubileumsfondens styrelse äger dock att utse en representant att deltaga i direktionens överläggningar och beslut i ärenden, som berör jubileumskliniken. Nämnde representant äger även påkalla, att dylika beslut skall jämte yttrande av styrelsen underställas Kungl. Maj:t. De båda forskningsavdelningarna, som drives av Kungl. Maj:t och kro-

nan, utgör vidare enligt överenskommelsen karolinska institutets institutioner för radiofysik respektive radiopatologi samt står till förfogande för undervisning och forskning vid karolinska institutet, för arbeten i samband med sjukvården vid radiumhemmet samt för arbeten, som faller inom jubileumsfondens uppgift att befrämja det vetenskapliga studiet av kräftsjukdomarna. Därjämte utövar radiofysiska institutionen i enlighet med vad särskilt är stadgat under medicinalstyrelsens överinseende och ledning tillsyn å radiologiskt arbete och förvaring av radioaktiva preparat. Dess mätoch kontrollsektioner står utan ersättning till förfogande för de radioterapeutiska och röntgendiagnostiska avdelningarna vid de under direktionen för karolinska sjukhuset lydande sjukvårdsanstalterna. Närmaste tillsynen över den forskningsverksamhet, som bedrives vid forskningsavdelningarna i samarbete med radiumhemmet, utövas av en nämnd bestående av en av jubileumsfondens styrelse utsedd ordförande, överläkarna för radiumhemmets avdelningar samt föreståndarna för forskningsavdelningarna. Överenskommelsen, som trädde i kraft den 1 juli 1941, reglerade jämväl de ekonomiska villkoren för statens övertagande av forskningsavdelningarna. Sålunda överenskoms, att forskningsavdelningarnas dåvarande inventarier och utrustning utan ersättning skulle överlåtas till Kungl. Maj :t och kronan samt att jubileumsfonden skulle uppföra tillbyggnad till radiofysiska institutionen och dessutom bestrida kostnaderna för inredning och utrustning av densamma. Jubileumsfonden och cancerföreningen förband sig vidare att till statsverket överlämna 1 120 000 kronor sam att understödja forskningen vid institutionerna dels med ränteavkastningen från föreningens för det dåvarande till 500 000 kronor uppgående Forsgrénska fond, sedan en tiondel av den årliga räntan lagts till kapitalet, dels tills vidare med ett årligt bidrag till materielkostnader vid institutionerna av sammanlagt 2 000 kronor. Den vid forskningsavdelningarna av jubileumsfonden anställda personalen skulle därjämte överföras till statstjänst i den omfattning och på de villkor, som komme att bestämmas av Kungl. Maj :t i överensstämmelse med av 1941 års riksdag godkända grunder. Slutligen skulle av ränteavkastningen å Forsgrénska fonden tills vidare bestridas bl. a. avlöningskostnader till en medicinsk expert vid radiofysiska institutionen samt till tillfälliga biträden vid nämnda institution. Samtidigt med här återgivna överenskommelse utfärdades även vissa bestämmelser angående av jubileumsfonden till jubileumskliniken utlånade radiumpreparat, vilka bestämmelser intogs såsom bilaga till överenskommelsen. Närmare föreskrifter rörande överförandet i statstjänst av den vid forskningsavdelningarna av jubileumsfonden anställda personalen gavs i nådigt brev den 28 juni 1941 till direktionen för karolinska sjukhuset. Därvid överfördes fr. o. m. budgetåret 1941/42 viss personal dels till karolinska insti-

48 tutets stat (föreståndaren för radiofysiska institutionen såsom professor i radiofysik och föreståndaren för radiopatologiska institutionen såsom professor i radiopatologi), dels till karolinska sjukhusets stat (den övriga till statstjänst överförda personalen) samt meddelades vissa bestämmelser beträffande den sålunda överförda personalen. Såsom anförts utfärdades den 6 juni 1941 lag om tillsyn å radiologiskt arbete m. m. (SFS 334/1941; ändrad 267/1945). Jämlikt 6 § nämnda lag utövas tillsyn å efterlevnaden av lagen och med stöd av densamma meddelade föreskrifter under medicinalstyrelsens överinseende och ledning av radiofysiska institutionen och vid institutionen anställda befattningshavare (tillsyningsmän). I kungörelse den 29 juni 1945 (SFS 471; ändrad 31/1952) har Kungl. Maj.-t meddelat bestämmelser angående avgifter för tillsynen enligt 1941 års lag. Den 6 juni 1941 utfärdade Kungl. Maj :t instruktion för radiofysiska institutionen, såvitt angår dess jämlikt lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m. bedrivna verksamhet. Instruktionen har i vissa delar ändrats den 30 oktober 1942 och den 29 juni 1945. Enligt 1 § instruktionen åligger det institutionen — i hänseende till institutionens uppgift att utöva tillsyn å efterlevnaden av ifrågavarande lag — särskilt »att förskaffa sig noggrann kännedom om arbetsförhållandena inom sitt verksamhetsområde samt med uppmärksamhet följa utvecklingen inom strålskyddsteknik och därmed sammanhängande forskningsområden; att på anmodan av medicinalstyrelsen avgiva utlåtande rörande ansökan om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete eller inneha radioaktivt ämne samt rörande anmälan om förändring, som skett efter meddelandet av sådant tillstånd; att utföra besiktning av anläggning för radiologiskt arbete eller förvaringsplats för radioaktivt ämne och därvid jämväl ägna uppmärksamhet åt den använda arbetsmetodiken; att, då ärende enligt ovannämnda lag jämvä) avser tillämpningen av föreskrift, som utfärdats rörande elektrisk starkstiömsanläggnings utförande och skötsel, samråda med kommerskollegium; att verkställa undersökningar å material och anordningar, avsedda för skydd mot röntgenstrålar och strålning från radioaktiva preparat, samt utföra radioaktivitetsbestämningar och montering av radioaktiva preparat i den utsträckning, som är förenlig med institutionens övriga arbetsuppgifter; att biträda medicinalstyrelsen vid utarbetandet av föreskrifter till förekommande av skada genom inverkan av röntgenstrålar eller radioaktivt ämne samt verkställa de utredningar, som kunna erfordras i samband därmed; samt att i den omfattning tillgängliga medel medgiva upptaga vetenskapliga forskningsuppgifter inom de områden av radiofysik och biofysik, som är av betydelse för institutionens verksamhet». Å institutionens laboratorium bör vidare, i den mån det lämpligen kan ske, tillfälle till vetenskaplig forskning beredas där anställda vetenskapsidkare.

49 Enligt instruktionens 2 § skall institutionen med avseende å tillsyningsverksamheten omfatta dels en avdelning för kontroll av röntgenanläggningar för diagnostik samt tekniska och vetenskapliga ändamål m. m., dels en avdelning för kontroll av röntgenbehandlingsanläggningar, dels ock en avdelning för kontroll av skyddsanordningar för radioaktiva preparat samt för undersökning och montering av sådana preparat. I övrigt innehåller instruktionen n ä r m a r e bestämmelser om tillsynsverksamhetens utövande genom periodisk besiktning, befattningshavarnas åligganden m. m. (3—17 §§). Enligt 18 § slutligen gäller beträffande den av institutionen bedrivna tillsynsverksamheten i övrigt i tillämpliga delar vad i reglementet för karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet är stadgat. Till följd av tillkomsten av anförda författningsbestämmelser rörande radiofysiska institutionens uppgifter i fråga om tillsyn å radiologiskt arbete m.m. företogs den 28 juni 1941 (SFS 639/1941) vissa ändringar i instruktionen för medicinalstyrelsen. Enligt 33 § i styrelsens nu gällande instruktion (SFS 573/1947) åligger det föreståndaren för radiofysiska institutionen att i fråga om ärende, vid vars behandling inom styrelsen han deltager, meddela upplysningar och råd, uttala sin mening samt, om styrelsen fattar därifrån avvikande beslut, låta anteckna sin skiljaktiga mening till protokollet. Utöver nu anförda bestämmelser regleras institutionens ställning och verksamhet i tillämpliga delar av dels stadgarna den 28 januari 1916 (SFS 67/1916) för karolinska mediko-kirurgiska institutet, dels reglementet den 16 januari 1953 för karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, med däri den 30 juni 1953, den 30 juni och den 22 oktober 1954 samt den 29 juni 1956 gjorda ändringar. Enligt § 5 stadgarna för karolinska institutet äger professorn i radiofysik i institutets lärarkollegium ej deltaga i handläggningen av andra ärenden än sådana, som berör hans egen institution och ämnesområde. Utöver berörda särbestämmelse ävensom en föreskrift beträffande professorns i radiofysik rätt till semester har icke några särskilda bestämmelser meddelats i institutets stadgar beträffande nämnde professor eller radiofysiska institutionen i övrigt. En översyn av stadgarna i anslutning till de nya universitetsstatuterna (SFS 117/1956) pågår för närvarande inom universitetskanslersämbetet. Professorns undervisningsskyldighet har fastställts senast i nådigt brev den 4 februari 1944 till kanslern för rikets universitet. Den årliga undervisningsskyldigheten i radiofysik skall i huvudsak omfatta minst 20 föreläsningstimmar och minst 20 timmars praktiska tillämpningsövningar. I reglementet för karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet har i tilllämpliga delar intagits de i överenskommelsen den 28 juni 1941 fastställda allmänna grundsatserna beträffande radiofysiska institutionens ställning 4

50 och verksamhet. I 55 § reglementet angives sålunda de institutionen åvilande uppgifterna i enlighet med vad i överenskommelsen fastslagits, varjämte i 61 § en direkt hänvisning till föreskrifterna i överenskommelsen gjorts. Styrelsen för jubileumsfonden äger, såsom framgår av överenskommelsen, utse en representant att såsom ledamot deltaga i direktionens för karolinska sjukhuset överläggningar och beslut i ärenden, som berör jubileumskliniken vid sjukhuset (3 § 2 mom. fjärde stycket). Likaså äger medicinalstyrelsen utse en representant att deltaga i direktionens överläggningar och beslut i ärenden, som berör den vid radiofysiska institutionen enligt lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m. utövade tillsynsverksamheten (3 § 2 mom. femte stycket). I övrigt innehåller reglementet i avseende å radiofysiska institutionen bestämmelser angående institutionsföreståndarens rättigheter och arbetsuppgifter (11, 12, 57 och 60 §§) samt rörande institutionens personal i övrigt (58—60 §§). Bestämmelser angående tillsättningsförfarandet återfinnes i fråga om institutionens högre befattningshavare (avdelningsföreståndare, laborator och förste strålskyddsinspektör) i 89—93 §§, beträffande strålskyddsinspektör i 97 § samt beträffande övriga befattningshavare i 9 8 —101 §§. Vidare finns semesterbestämmelser m. m. intagna i 108, 109 och 113 §§. Ändring i beslut av institutionsföreståndaren må sökas hos direktionen (121 §). över direktionens beslut må besvär i vissa fall föras hos Kungl. Maj:t i inrikesdepartementet (120 §).

C. Nuvarande 1. Tillsynsverksamhet

organisation

och

arbetssätt

Tillsynsmyndighet jämlikt lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m. är medicinalstyrelsen. Ärenden rörande tillstånd, anmälningar m. m., som avses i nämnda lag, handlägges på styrelsens sjukhusbyrå, ärenden beträffande dentalröntgen handlägges även på tandvårdsbyrån. Innan ärendena avgöres inom styrelsen, remitteras de alltid till radiofysiska institutionen för yttrande. Någon föredragning för generaldirektören och chefen för medicinalstyrelsen förekommer vanligtvis icke i dessa slag av ärenden, utan de handlägges av styrelsens föredragande i tuberkulosärenden, vilken avgör dem på egen hand. Vid mera svårbedömda medicinska ställningstaganden infordrar styrelsen yttranden från vederbörande vetenskapliga råd. I praktiken följer dock styrelsen nästan undantagslöst de förslag, som radiofysiska institutionen avgivit. Från styrelsens sida har framhållits, att styrelsen i verkligheten blivit ett rent expedierande organ för radiofysiska institutionens förslag. Radiofysiska institutionen är för sina uppgifter inom tillsynsverksamheten uppdelad på tre avdelningar, nämligen avdelning A för kontroll av röntgen-

51 diagnostik, tekniskt och vetenskapligt röntgenarbete jämte röntgenarbete i samband med undervisning m. m., avdelning B för kontroll av anläggningar för röntgenbehandling och avdelning C för kontroll av arbete med och förvaring av radioaktiva ämnen. Tillsynsverksamheten ledes av institutionens föreståndare, vilken härför åtnjuter särskilt arvode med 1 500 kronor för år. Under honom tjänstgör fr. o. m. budgetåret 1956/57 följande, å karolinska sjukhusets stat avlönade personal. Avdelning

Avdelning

A 1 avdelningsföreståndare 1 förste strålskyddsinspektör 2 strålskyddsinspektörer 1 förste assistent

Ca 33 Ca 31 Ce 29 arvode 13 596

1 avdelningsföreståndare 1 strålskyddsinspektör 1 1 assistent 1 fysiker 1 assistent

Ca 33 Cg 29 Ca 19 arvode 17 532 arvode 9 168

1 avdelningsföreståndare 1 förste assistent

Ca 33 Cg 15

B

Avdelning C

Blodlaboratoriet 1 assistent

arvode

9 168

1 Avlönas genom besparingar, som uppstår på grund av att vikariat å lägre tjänst än motsvarande lönegrad 31 i regel icke meddelas under semestrar o. d. F. n. delvis anlitad för arbete åt radiumhemmet.

Härutöver användes inom tillsynsverksamheten viss personal, som avlönas med särskilda anslagsmedel. Sålunda tjänstgör en teknisk assistent (arvode motsvarande 16 lönegraden), för närvarande avlönad av medel från cancerföreningen, inom tillsynsverksamheten på avdelning B, varigenom föreståndaren och strålskyddsinspektören på denna avdelning delvis kunnat frigöras för vissa forskningsbetoniade utvecklingsarbeten för radiumhemmets räkning. Å avdelning C har sedan hösten 1954 varit anställd en assistent med arvode motsvarande 15 lönegraden, för vilken kostnad atomkommittén svarat. Även för budgetåret 1956/57 har atomkommittémedel beviljats för denne, oaktat en förstärkning av avdelningens personal skett fr. o. m. nämnda budgetår. Sedan hösten 1954 har av anslag från Aktiebolaget Atomenergi avlönats ett laboratoriebiträde med deltidstjänstgöring för vissa särskilda uppgifter på blodlaboratoriet. Detta biträde har i viss omfattning kunnat utnyttjas även för löpande blodkontrollarbete.

52 Vidare bestrides från den tidigare nämnda Forsgrénska fonden arvode å 3.000 kronor per år åt en medicinsk expert, vilken har till uppgift att granska till institutionen inkommande läkarintyg, blodundersökningsresultat, misstänkta blodutstryk etc. för blodlaboratoriets räkning och att n ä r m a r e deltaga i förekommande utredningar om strålskador och andra medicinska frågor i samband med tillsynsverksamheten. Tillståndsärenden samt remissärenden som underskrives av institutionsföreståndaren jämte vissa andra ärenden av principiell betydelse för tillsynsverksamheten behandlas vid s. k. tillsynssammanträde. Sådant sammanträde hålles vanligen en gång i veckan under ordförandeskap av institutionsföreståndaren. Samtliga avdelningsföreståndare, som icke på grund nv besiktningsresor o. d. har förhinder, deltager i dessa sammanträden såsom föredragande. Institutionsföreståndaren är ensam beslutmässig. Ärenderegister föres vid sammanträdena. I dessa antecknas de närvarande, föredraganden samt fattat beslut. I övrigt har vederbörande tillsynsman jämlikt lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m. att själv meddela föreskrifter som föranledes av besiktningarna eller att hos medicinalstyrelsen föreslå att föreskrifter meddelas. Såsom hjälpmedel i tillsynsverksamheten föres följande register m. m. över de meddelade tillstånden: 1) Kardexregister med ett kort för varje anläggning. Detta register utgör även diarium för tillståndsärenden, besiktningsrapporter och övrig korrespondens med anläggningarna. Varje anläggning tilldelas en beteckning innehållande två bokstäver och ett nummer. Den ena bokstaven anger vilken avdelning ärendet sorterar under (A, B eller C), den andra utmärker anläggningens användningsändamål, varvid m avser medicinskt, o odontologiskt, u undervisnings-, t tekniskt och v vieterinärt ändamål. Anläggning, som ej kan redovisas under dessa bokstäver, redovisas under d (diverse). Registerkorten är ordnade efter beteckningarna och inom dessa alfabetiskt efter anläggningens benämning. Beteckningarna används tillsammans med ett för varje anläggning löpande mwnmer såsom handlingsnummer. Som tillhörande en anläggning räknas alla av en och samma tillståndshavare och inom samma inrättning brukade och för samma ändamål nyttjade apparater, som står under samma föreståndares ansvar, även om de är fördelade på ett flertal röntgenlaboratorier inom skilda lokaler. På kardexkorten införes besikitningsdatum. 2) Nummerregister, bestående av maskinskrivna vertikalkort innehållande anläggningens diarienummer, namn och adress samt debiterad avgift. Korten är ordnade efter diarienummer. 3) Geografiskt register. Dessa kort utgöres av maskinskrivna vertikalkort innehållande diarienummer, namn och adress. Korten är alfabetiskt ordnade efter geografisk ort och inom samma ort alfabetiskt efter lokaladress. 4) Plåtregister. Detta utgöres av adresseringsplåtar, system Citograf. Plåtarna innehåller samma uppgifter som nummerkorten, är uppställda som dessa samt utgör den tekniska grundvalen för inkasseringen av de årliga avgifterna för tillsynen.

53 5) Anläggningar tillhörande de olika avdelningarna är dessutom markerade på översiktskartor, som utgör underlaget för fastställande av lämpligaste besiktningsrouter. Undantag utgör anläggningarna i Stockholm, inom vars tätbebyggelse tillräcklig överblick för besiktningsprogrammen erhålles ur det geografiska registrets efter gatunamn ordnade adresskort. Behandlingen

av

tillståndsansökningarna

Ansökan om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete eller att utan samband med arbete inneha radioaktivt ämne skall insändas i tre exemplar till medicinalstyrelsen. Ansökan skall vara avfattad på av medicinalstyrelsen fastställt formulär och skall bl. a. innehålla specifikation över anläggningen samt vissa upplysningar om den lokal, i vilken verksamheten skall bedrivas. Ritning över lokalen behöver däremot ej bifogas. Efter diarieföring översändes ansökningen för yttrande till radiofysiska institutionen. Här sker diarieföring av ärendet i kardexregistret samt markeras anläggningen på huvudkartan. Ofta känner anläggningshavaren icke till att tillståndsskyldighet föreligger. När radiofysiska institutionen erhåller kännedom om sådant fall, anmanas vederbörande att inkomma med ansökan, och minnesanteckning om anmaningen göres. Ansökningen förhandsgranskas för beslut om närmast erforderliga åtgärder. Anläggning tillhörande avdelning A:s verksamhetsområde införes i en registerbok för anläggningar, som av särskilda anledningar skall besiktigas snarast möjligt, och markeras på en särskild karta för sådana anläggningar. Sedan besiktning gjorts, strykes anläggningen i registerboken och borttages markeringen på denna karta. Innan yttrande till medicinalstyrelsen avgives, blir ärendet föremål för behandling vid avdelningssammanträde, varefter vid tillsynssammanträde fattas beslut. Yttrandet, som påtecknas ansökningshandlingen samt kontrasigneras av tjänstgörande avdelningsföreståndaren och signeras av institutionsföreståndaren, översändes till medicinalstyrelsen, som utfärdar tillståndsbevis å ansökningsblanketten. Ett exemplar av denna tillställes radiofysiska institutionen, varefter den tilisynsmian, som besiktigat anläggningen utfärdar besiktningsbok för tillståndshavaren. I boken införes råd och anvisningar samt föreskrifter beträffande anläggningen och arbetet. Då yttrande till medicinalstyrelsen vanligtvis icke avgives förrän efter anläggningens besiktning och då sådan besiktning som regel utföres i samband med ordinarie besiktningsresa, kan det dröja upp till två år innan sökande erhåller begärt tillstånd. Över varje anläggning utskrives två sökregisterkort, det ena avsett för nummerregistret och det andra för det geografiska registret. Å nummerregisterkortet påföres den årsavgift anläggningsinnehavaren enligt vad därom finns stadgat har att erlägga till statsverket. Med ledning av nummerkortet sker därefter prägling av adressplåt.

54 Handlingar rörande anmälan om förändring av radiologiska anläggningar registreras och behandlas i huvudsak på samma sätt som ansökningshandlingarna. Det förhållandet, att vid större röntgenanläggningar oftast ett relativt stort antal apparater uppförts på en gemensam ansökan och därigenom erhållit gemensamt tillståndsbevis, medför emellertid ofta expeditionella svårigheter, då förändringar anmäles beträffande sådana anläggningar. Orsaken härtill är bl. a. att tillståndshavaren icke alltid har sådan överblick över apparatbeståndet att en inkommen anmälan om ändring ger en klar bild av vad förändringen avser. En arbetskrävande utredning blir därför ofta nödvändig vid institutionen. Dessutom måste vid varje förändring hela det gemensamma tillståndet med specificering av samtliga apparater omprövas. Antalet årligen vid radiofysiska institutionen handlagda ansöknings- och anmälningsärenden framgår av tabell 5. I tabell 6 har en fördelning efter anläggningarnas användningsändamål gjorts beträffande de under åren 1951—1955 inkomna ärendena. Hälsokontroll Huvuddelen av det arbete för hälsokontroll, som bedrives i samband med tillsynsverksamheten, utgöres av kontroll av läkarintyg samt specialundersökningar av blod från personal i radiologiskt arbete. Tabell 5. Ansökningar, anmälningar om förändringar av besiktningar och avgivna yttranden. Ansökningar

Anmälningar

Be;iiktningar

anläggningar,

Avgivna yttranden

År Avd. A Avd. B Avd. C Avd. A Avd. B Avd. C Avd. A Avd. B Avd. C Avd. A Avd. B Avd. C 1941

2 033

42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 155

416 127 129 227 176 245 220 270 234 254 203 273 297 276

57 3 3 1 5 1 5 0 8 10 8 9 12 18 3

37 4 2 3 8 7 15 1 11 32 47 24 18 19 39

24 18 50 28 167 144 127 164 170 131 110 172 174 99

4 2 2 0 10 2 0 i 3 4 1 1 2 1

1 1 0 1 0 5 3 5 2 20 15 7 12 13

187 893 498

107 148 149 1068 128 545 129 1031 133 1238 141 933 138 904 167 907 163 842 166 360 128 1114 136 1107 137 707 138

0 8 9 10 30 12 37 23 71 87 114 149 47 73 64

26 532 826 764 635 456 559 610 595 530 397 228 465 469 358

0 18 26 15 7 4 11 4 9 6 21 11 16 9 10

0 7 14 8 18 8 16 6 17 29 65 36 23 31 35

1 Uppgifterna är särskilt för avdelning A:s del låga på grund av att fullständig redovisning beträffande nyanläggningar och förändringar av anläggningar ej förelåg vid årets utgång. Det minskade antalet besiktningar för avdelning A beror även på att överflyttande av personal från avdelningen nödvändiggjort tillfälliga inskränkningar i besiktningsverksambeten.

55 o

in in os T-H

J.

H

a

to

CQ

M< 1

t-.

:0

8 a -< 0

in OS

bo

a .5 <5 a

MS

pa -35

M

bo

a .3 < c

ti

:0

to

a .5 < c

ft

1 1

as co

1 1

I I I

1 CO

CO 0 5 CO t - to

CD CO ( M

I

CD

<M

!>• CM

1 H

1 - 1 1 «! 1 I I I 1 1 1 m co 00 I -

i 1

1 T *

CD

<M

-* T-H

iG

OS

CM T-H CM

T-H

i

as

I I I 1

1 1

CO T-H

<

CO - * CM CO CO T-H

U

- 1 1 - I I III

O CO T-H T-H

t as CM t -

CO CO

CO CO CO CO

1 1 1

TH

1 CO T-H

I I I CM 1

1 1

CM

-H

1 1

- 1 1

ca

9 11

•<

kQ c o c o CO CO T-H

O

u

CO

ia

in T—

o

" *

CO

T—

I

CM T-H

CO CM

t> T-H

o

bo

•<*

1 T-H

IS I 1

o

I I I 1

oa

<d

CD CO T-H CD CM T-H

l O CO

u

2 11

TJT

m

-* 1 1

o a.5

CD

- 1 1

0 T-H

- 1 1

u

M<

«<

:

! > • KO CM

SS 1 1

11 < •s«

»-1 in os

T-H

o o

CQ

a *9 ca

J

a»

:ctf

in OS

CO T-H

1 1

lO

M<

1 1

O

O

«

:0

CM

|

m

a ** n

en in OS

co

CM

^

I I I

" 1 1

3-a < •0

iO

a

u

a9

-* 1 ! -| 1

« ^

1 1

OS CO T-H

i 1

rH

I I I

a

o

•<*

I

CM

1 <# T-H co

,

|

CM CM CM T-H

1 1

O

<*> 1 1

I I I

•«* e n CO ««h

c n O H

CO

|

|

TI,

T3

2 a

c

5 CO

ITS CM

: -a :

bO -M

ö

•*

3 ' S r a a, e "5

o

CM

I I I

i

G5

CO

COCO

s

as

1 CM

o »a i CD i f l

T-H T-H CM

: « : B8 :> : 3 •

C8

•

:

c«

:

en « V u

:

<u £ fl

> C 9

56 Författningsenligt skall läkarintyg och blodutstryk insändas vid anställning i radiologiskt arbete och därefter i normala fall en gång årligen för personal sysselsatt i sådant arbete. Senast den 15 mars skall de blodutstryk och intyg, som årligen insändes, vara radiofysiska institutionen tillhanda. Till institutionen inkommer då cirka 2 500 läkarintyg och blodutstryk. Utöver undersökningarna av dessa blodutstryk tillkommer ett väsentligt antal på grund av att den medicinska prövningen i cirka 30 procent av fallen nödvändiggör, att kontrollprover infordras för vidare undersökning, samt att vanligen 5—10 procent av de inkomna blodutstryken är tekniskt så utförda att nya måste begäras för att man skall kunna avgiva ett tillförlitligt omdöme om provet. Vid besiktning av arbetsplatserna finner vidare tillsynsmännen ej sällan, att särskild blodkontroll för någon eller några arbetstagare är befogad av säkerhetsskäl eller för att vidga erfarenheten om riskerna i komplicerade fall. Likaså måste vid inträffade olyckstillbud den utsatta personalen allt efter förhållandena underkastas kontroll under kortare eller längre tid. Allt som allt uppgick det totala antalet undersökta blodutstryk under år 1955 till något mer än 3 500. Någon kontroll över att de reguljära intygen och blodutstryken insändes för all berörd personal utövas icke. F r å n institutionens sida är man väl medveten om att tillståndshavarna i relativt stor utsträckning underlåter att insända uppgifter och blodutstryk. Kontrollens ofullständighet beror på flera omständigheter. Sålunda h a r blodkontrollen endast långsamt kunnat byggas upp, enär från början icke funnits några normer för det inkomna materialets behandling — först under senare tid har mera tillförlitliga bedömningsnormer kunnat fixeras. Dessutom har blodlaboratoriets kapacitet icke medgivit en ökning av undersökningsvolymen utöver den hittillsvarande. På grund av blodlaboratoriets otillräckliga resurser har man även tvingats avstå från att infordra kontrollprover i åtskilliga fall, där detta i och för sig bedömts motiverat. Då läkarintyg och blodutstryk inkommer, blir dessa föremål för registrering. Härvid kontrolleras först i ett namnregister, huruvida vederbörande personal förut blivit föremål för undersökning. I de fall, då intyg och blodutstryk första gången insändes för en person, uppläggs namnregisteroch nummerregisterkort samt kardexkort för vederbörande. I samband med registreringen antecknas på kardexkortet uppgift om vederbörandes blodstatus enligt läkarintyget. Detta överlämnas därefter till vederbörande avdelningsföreståndare för granskning. Samtidigt upprättas en arbetsblankett, vilken förses med uppgift om arbetsplats samt n a m n och personnummer och vilken åtföljer blodutstryket till blodlaboratoriet. Vid blodlaboratoriet, som är gemensamt för alla avdelningarna och vars arbete även måste taga sikte på vissa arbeten av betydelse för den vidare utvecklingen av den medicinska kontrollen, finns för närvarande endast ett

fast statsanställt laboratoriebiträde med utbildning i blodundersökning. Det deltidsanställda biträde, för vilket Aktiebolaget Atomenergi bestrider kostnaden, anlitas dock i viss omfattning även för löpande blodkontrollarbete. Vartdera biträdet kan med hänsyn till det för ögonen ansträngande arbetet undersöka endast cirka 15 blodutstryk per dag. Avdelningsföreståndarens granskning av läkarintyg innebär i första hand en grovsortering på grundval av de insända blodvärdena. I de fall, då dessa verkar misstänkta, uttages blodutstryket på blodlaboratoriet och undersökes med förtursrätt. Bestyrkes misstanken om strålpåverkan, anmanas vederbörande att insända nya blodutstryk. I samband med undersökningarna på blodlaboratoriet antecknas framkommen blodstatus på arbetsblanketten. Denna utgör sedan underlag för anteckning å kardexkortet samt för preliminär statistisk bearbetning. Tvivelaktiga fall förelägges den medicinska experten. Då sådana blodförändringar konstateras, som kan h a orsakats genom strålning, undersökes underlaget för dessa genom att omfattningen av och sättet för vederbörandes deltagande i det radiologiska arbetet utredes. Detta sker i första hand genom granskning av besiktningsprotokoll från arbetsplatser, där vederbörande deltagit i radiologiskt arbete, eller genom att uppgifter infordras från den arbetsplats, där avgörande strålpåverkan förmodas ha ägt rum. Eventuellt företages särskild besiktning av anläggningen, speciellt om anledning finnes att befara tekniska defekter i skyddsanordningarna eller särskilda riskmoment med hänsyn till arbetssättet på platsen. I vissa fall, då allvarligt grundad misstanke om strålpåverkan föreligger, anmodas arbetsföreståndaren att föranstalta om noggrannare klinisk undersökning av fallet.

Besiktningsverksamheten Besiktning av radiologiska anläggningar sker dels i samband med tillståndsprövningen för nya anläggningar, dels efter anmälan om ändring beträffande befintliga anläggningar. Dessutom skall enligt 4 § instruktionen för radiofysiska institutionen periodisk besiktning ske av flertalet anläggningar med vissa angivna tidsintervaller. Såsom i annat sammanhang framhålles har emellertid Kungl. Maj :t, på grund av svårigheter för institutionen att medhinna besiktningarna i föreskriven omfattning under senare år vid upprepade tillfällen medgivit, att sådana avvikelser i fråga om de periodiska besiktningarna finge göras, vilka efter instituionsföreståndarens prövning i varje särskilt fall befunnes kunna och böra äga rum. På grund härav har en inskränkning av besiktningarna gjorts. Besiktningsresorna göres vanligen med allmänna kommunikationsmedel men i vissa fall även med tillsynsmännen tillhöriga bilar. Då allmänna kommunikationsmedel användes, erfordras en noggrann planering med

58 hänsynstagande till buss- och tågtider samt till omfattningen av de besiktningar, som skall företagas på de olika orterna. Ofta är det omöjligt att utan avsevärd tidsspillan anpassa resorna till tåg- och busstidtabellerna, och resor mellan närbelägna orter måste därför ofta enligt den uppgjorda planen företagas med taxibil. Planläggningsarbetet inklusive genomgång av registren utföres som regel av vederbörande tillsynsman. På grundval av resplanen utsändes genom kontorspersonalens försorg aviseringskort till tillståndshavarna. På dessa kort angives beräknad besiktningstid. Före resan genomgår tillsynsmannen blodkartoteket för de anläggningar som skall besiktigas och antecknar sådana fall, där blodbilden kan ge anledning till misstanke om strålpåverkan. På besiktningsresorna medföres som regel hela akterna för ifrågavarande anläggningar. Den använda mättekniken nödvändiggör, att besiktningar av alla större anläggningar utföres av två tillsynsmän tillsammans. Efter själva besiktningarna, för vilka redogöres i det följande i samband med de för de olika tillsynsavdelningarna varierande arbetena, företages en efterbearbetning av det inhämtade besiktningsmaterialet. Dessa avslutningsanbeten utgöres av dels utarbetande av förslag till yttranden eller anmälan, då sådana skall avgivas till medicinalstyrelsen, och dels vissa göromål av mera expeditionell natur. Till de förra hör i första hand yttranden, som skall avgivas beträffande ny eller förändrad anläggning. Hit räknas även sådana fall, då medicinalstyrelsen måste underrättas på grund av att givna föreskrifter icke följts. Anmälan göres dock endast då större vårdslöshet konstateras eller då rättelse ej på annat sätt kan vinnas. Eljest införes som regel endast ett förnyat skärpt påpekande i besiktningsboken, ofta följt av ett föreläggande att anmäla till radiofysiska institutionen, då den föreskrivna förändringen vidtagits. Sådan anmälningsskyldighet föreskrives även i vissa fall första gången en föreskrift gives. Till de expeditionella göromålen räknas i första hand införande av föreskrifter i besiktningsboken i fall, då detta sker först sedan tillsynsmannen återkommit från besiktningarna. Anledningen härtill kan vara att ny besiktningsbok måste utfärdas, att tillsynsmannen vill rådgöra med den som utfört tidigare besiktning eller att han anser, att ärendet på grund av särskilda omständigheter först bör diskuteras vid avdelnings- eller institutionssammanträde. Till det expeditionella efterarbetet kan även hänföras bevakning av att sådana blodutstryk, anmälningar o. d. som tillsynsmannen i samband med besiktningarna föreskrivit kommer radiofysiska institutionen tillhanda. För detta ändamål finns ett för tillsynsmännen gemensamt bevakningsregister, vilket dock användes endast undantagsvis. Var och en av tillsynsmännen sköter som regel sina bevakningar och utfärdar erforderliga påminnelser. Tillsynsmännens efterarbete efter en besiktningsresa omfattar 10 å 20 procent av tiden för besiktningsresan. I efter-

59 arbetet inräknas härvid ej den tid, som åtgår för ärendenas behandling vid institutionssammanträde. Samtliga besiktningar antecknas å kardexkorten. Detta arbete utföres av biträdespersonalen. Själva besiktningsarbetet bedrives efter olika linjer för olika slag av anläggningar. De olika anläggningstyperna betingar också en viss olikhet i tillsynsavdelningarnas interna arbetssätt. Tillsynsavdelningarna behandlas därför i det följande var för sig. Avdelning A. Av det totala antalet radiologiska anläggningar, över vilka radiofysiska institutionen utövar tillsyn, faller såsom framgår av tabell 7 mer än 90 procent inom avdelning A:s tillsynsområde. Som en följd härav utföres huvudparten, i genomsnitt mer än 75 procent av det totala antalet årliga besiktningar, av nämnda avdelning. Detta framgår av tabell 5. Med hänsyn till det stora antalet anläggningar under avdelningens tillsyn h a r landet uppdelats i sex besiktningsdistrikt, vilka genomreses i sådan ordning, att varje distrikt blir besökt två gånger var treårsperiod. Som regel nyfördelas distrikten på tillsynsmännen varje år för att undvika slentrian. Vid besiktningen sker dels en kontroll av föreliggande strålskydd — såväl mot omgivande lokaler och utrymmen som hos apparaterna och till dessa hörande undersökningsstativ etc. — dels ock en kontroll av arbetstekniken med avseende å säkerheten för personal och patienter. På grund av de starkt varierande betingelser, under vilka de skilda slagen av röntgenarbete bedrivs, är det praktiskt taget omöjligt att utfärda besiktningsinstruktioner för tillsynspersonalen annat än i fråga om helt rutinmässiga tillsynsobjekt. I stället måste tillsynsmännen, innan de ålägges att företaga självständiga resor, bibringas en allsidig och solid besiktningserfarenhet med hänsyn till att besiktningsresorna som regel måste omfatta alla slag av röntgenarbete, vilka tillhör avdelningens kontrollområde. Olika typer av röntgenarbete kräver sinsemellan starkt varierande arbetsinsatser vid besiktningen. Besiktningarna av tandläkares och privatpraktiserande läkares röntgenapparater och röntgenarbeten kan så gott som undantagslöst utföras på mycket kort tid, medan tiden för besiktning av en sjukvårdsinrättnings röntgenanläggning och vissa anläggningar för tekniskt ändamål normalt varierar från någon eller några timmar upp till två arbetsdagar. Vid införandet av ny arbetsteknik kan enbart studiet av strålriskerna i siamband med denna föranleda t. o. m. månadslånga specialstudier. Bristerna vid de u r besiktningssynpunkt enklare anläggningarna, vilka endast kräver kontroll av okomplicerade strålskyddsanordningar och av tekniken vid ett ensartat röntgenarbete, kan vanligen lätt avhjälpas med några få anvisningar. Härutöver h a r det emellertid visat sig nödvändigt, att

GO

tillsynsmannen vid dessa besiktningar meddelar upplysning om elementära allmänna strålskyddsregler samt övertygar sig om att personalen verkligen fattat innebörden av dessa. Ifrågavarande personal varierar ofta starkt och saknar som regel från början strålskyddsutbildning. Vid de större röntgenanläggningarna är apparaterna ofta ej av standardtyp, beroende på speciella önskemål från den som bedriver arbetet och på det ständiga kravet på utbyggnad och omändring av röntgenapparaturen till följd av den isnabba utvecklingen av röntgenarbetet. En ingående granskning av apparaturen måste företagas vid dessa anläggningar, varvid bl. a. strålmängderna bakom skydden måste uppmätas vid olika arbetsbetingelser och arbetstempon. Vidare måste förekomsten av strålläckage undersökas vid exempelvis genomlysningsskärmar och andra fasta eller tillfälliga strålskydd. Den starkt stegrade utvecklingen av den medicinska röntgendiagnostiken, som medfört nya och mera omfattande undersökningar med åtföljande större risker för personal och patienter, samt den inom röntgendiagnostiken starkt heterogena strålmiljön och svårigheten att rekonstruktivt eller medelst fantomförsök framställa de verkliga undersökningsomständigheterna medför, att tillsynsmannen vid besiktning av större anläggningar i rätt stor utsträckning måste närvara vid pågående arbete för att bilda sig en uppfattning av de använda arbetsmetoderna. Laboratoriemässiga strålmätningar skulle i många fall med fördel kunna utföras på radiofysiska institutionen. Utvecklingen mot allt högre rörspänningar inom avdelning A:s kontrollområde har emellertid medfört, att avdelningen saknat tekniska resurser att utföra modellmätningar vid dessa högre rörspänningar. Följden härav har varit att besiktningsmännen icke på ett så rationellt sätt som varit önskvärt kunnat vinna erfarenhet av strålriskerna i dessa fall. Vid sidan av mätningar tillämpas vid besiktning i stor utsträckning ett intervjuförfarande, för att tillsynsmannen på den relativt korta tid som står till förfogande för en besiktning skall kunna skapa sig en uppfattning om rådande arbetsförhållanden. Härvid inhämtas upplysning från och diskuteras arbetsproblemen med såväl den för arbetet ansvarige föreståndaren som personalen i övrigt för att genom samråd med alla parter söka utforma sådana föreskrifter och förelägganden beträffande arbetet, som var och en med minsta möjliga avsteg skall kunna följa med tillfredsställande säkerhet vid sin speciella arbetsinsats. Som framgår av tabell 5 över antalet utförda besiktningar har för avdelning A:s vidkommande den av Kungl. Maj:t under de sista fem åren medgivna inskränkningen av besiktningsverksamheten om man bortser från år 1952 icke medfört någon nämnvärd minskning av antalet besiktningar. Orsaken härtill är främst den avsevärda ökningen av antalet anläggningar och det av röntgenarbetets utveckling föranledda stora antalet förändringar å äldre anläggningar. Det stora antalet anläggningar och det varierande rönt-

61 genarbetet har medfört, att avdelningens personal för lösande av allmänna, större strålskyddsfrågor var och en måst specialisera sig på någon eller ett fåtal av dessa. Som exempel på sådana grundläggande arbetsuppgifter som upptagits inom avdelningen må anföras undersökningar av korrelationen mellan blodbild och stråldos, utarbetande av allmänna strålskyddsföreskrifter samt råd och anvisningar beträffande erforderliga strålskydd under varierande betingelser, undersökningar av strålbelastningen på patienter och personal vid modernt röntgendiagnostikarbete, standardisering av olika slag av strålskydd samt genomgång av det stora besiktningsmaterialet för utrönande av ur strålskyddssynpunkt gynnsamma eller ogynnsamma faktorer i röntgenarbete. Hit bör också räknas vissa mera speciella utredningar, exempelvis beträffande risker ur strålskyddssynpunkt vid television. Med fabrikanter av röntgenapparater har avdelning A under senare år etablerat ett samarbete, som ur strålskyddssynpunkt visat sig värdefullt för att snabbt tillgodose erforderliga strålskyddskrav vid nykonstruktioner. Avdelning B. Antalet röntgenterapiavdelningar i landet, som år 1941 uppgick till 55 med tillhopa 89 behandlingsplatser, h a r successivt stigit. Vid slutet av år 1955 utgjorde antalet avdelningar 84, omfattande sammanlagt 183 behandlingsplatser (tabell 7). Tillsynsverksamheten avser dels strålskydd och dels doseringskontroll. Besiktning skall ske då ny anläggning anmäles och därefter enligt gällande föreskrifter två gånger om året å varje i drift varande röntgenbehandlingsapparat samt erfordras i regel vid byte av röntgenrör eller annan motsvarande förändring. Beträffande det fasta strålskyddet gäller att detta vid terapianläggningar som regel skall vara fullständigt, vilket innebär att skyddsväggar och bjälklag skall vara utförda i överensstämmelse med fastställda normer, som anses erbjuda betryggande strålsäkerhet. Såsom huvudregel för arbetet gäller vidare, att personalen icke skall behöva biträda i arbetet inom det sålunda avskärmade bestrålningsrummet. I dessa avseenden utgör dock vissa s. k. närbestrålningsapparater ett undantag. Kontroll av de fasta skydden behöver av naturliga skäl ske endast i samband med nybesiktning av anläggning eller efter ändringar men upprepas av säkerhetsskäl vid en påföljande besiktning, vilken om möjligt företages av en annan besiktningsman. Vid dessa besiktningar kontrolleras, att inga läckage i strålskyddsväggar eller övriga skydd förekommer. Antalet nybesiktningar är endast 5—10 per år och antalet för granskning insända strålskyddsförslag si v samma storlek, varför denna del av verksamheten ur arbetssynpunkt är av relativt underordnad betydelse. Doseringskontrollen avser kontroll av driftsbetingelserna, allmän kontroll av apparaturens funktionsduglighet med instrumentkontroll samt upp-

62 fl

fl £ "SÄ* rt o, > **

> a o

CQ *"

' fl < >

o,

"3

=§ ^ a c ft

o H

Ö5

ft, ÖS

B! _•». Cl k . Q b t» k,

fl

:

k O

"3 fl

CO

a o a o o i O i n c o t D c c a c ( N CM CT ( M < N CN ( N

w

o o c o o i n i o t o t o t D c o ~' (M N (M (M (M (M (M

v

'c

N H C B O H ( N C O < * ' *

c, cs

fl

'a

fl,

o

H

OS O

© CN 0 0 H < M r H ( » H O X i O O ^ i O ! O t - O l O H C N C N C N C N C N C N C N C O

cS

> <

(M «C ( N 9 5 O

CNCNCNeOCOCOCO-*jH-*

fl, fl, 3

VI

H C N T H C N C N C N C N C N C N

C O Q O C O t O C O t ^ l ^ - O ' * co i o t - co J ; o (N • * —' 1—1 1—1 J-t

c?crioo-*^oocoooas C cd

CN

• " * CO C>- l > - 0 0 OS T H

c o © H M

a i O H C M i o i n c o H CN CN CN CN CN CM

^J

t, «d

#fl

i—i

OJ •0 <u 80

Cfl

^J

fl, fl, cd

'b O

,

>Q

>

k,

C!

g [fi

te C

«CJ k ,

C

bo C

< V

O

cS

cS

k,

m c o o o t ~ T t * c c o c o i o c o c c - ^ T - H m c o o c s i o

"c

cS

>

S £ c c

~ ~ j

cd

fl,

k ti

•g c

=C

t-, cS > « w cS •7* us

a i i o - * o t — T-I C N co oc COt^OSH/l»HTj<COCOC^ CN Tt< OS C— O S H i O P - O C N C N C N C O C O - t f - ^ - ^ i O

fl, fl,

O,

a

ft. C c

c

(M (M

l O i O O C O ^ t O H C O ^ l O i n c D t O N t ^ C D O O O O

cd

so

c

C! H N 00 as 1-H T-l T - l T-(

0 5 ( M C M C O H C O C O W M a o a s ^ H c o i o i d c o G O c o r H i—1 T—l T—I T H r H i—(

es

fl cS -C

0)

> <

cy -O

CO l O

M

"il

to

v

M

<8

w

v

:CS T3 J * t-, rj k,

1 , « M 6 0 <U

'a TÖ"

O to

"3

£ cn t > oo e n os N M co i H CN H H H H I M C N C N

cs

-e o k,

^ i ^

fl, fl, "fl

^ O S C T i O i O - i O C f t t D h - H H O O C O X M t ^ T j H ^ » O t - O H C N i O C D C O T-( -r-i •—i CN CN < N CN CN CN

M

fl. a

113 • * t e r ) < H OS O t » ?D l O C C O S C N M M i Q i O C O

cS

-O Cl

K

a s o a s o o H O C N t ^ o o a s e o c N c o c N - ^ a s - ^ i - i

o 'o c o O

M

_fl o

T H H H C N C N C N C N C N C N

eoc-oomiOinr-O

cS

'o

'S

• ^ l O t ^ H O J M i O t ^ O S

"c

TH

TH H

H

TH

I H

oocccr>c~t>-coGOi>-cN < * O O I O I H l O o a s c N o s m ^ f o x x e n c n o o

c«

H

tH

SM j 2 °cS

B > C/3

Cd

H C D l f t O i O H N T f l O • ^ H - t ^ i n i s i n i o i f l C S j ^ O S C S O S O i O S C i O l H

,-H

«»*5 o

63 mätning av det strålutbyte, som erhålles från apparaterna ( = den egentliga doskontrollen). Vid nybesiktning monteras och inprovas av radiofysiska institutionen tillhandahållen kontrollintensimeter. Med detta instrument skall sedan behandlingspersonalen regelbundet kontrollera, att apparaternas strålningsintensitet är konstant. De på instrumentet avlästa värdena skall antecknas på kort, vilka insändes till avdelningen varje månad för granskning. I samband med nybesiktning samt då ändring av apparater eller driftsbetingelser skett, skall dessutom behandlingstabeller, s. k. tidkort, utarbetas eller ändras. Kontroll av driftsbetingelserna avser kontroll av spänning, strömstyrka och filter. Mätningarna utföres med hjälp av medhavda mätinstrument. Intill senaste tid har en tung och skrymmande instrumentutrustning använts, vilken försvårat tillsynsmännens resor. På grund härav h a r det hittills icke ansetts lämpligt att förena terapibesiktningarna med besiktning av de mera vitt spridda diagnostikanläggningarna. Vid radiofysiska institutionen har emellertid på sista tiden gjorts försök med en lättare instrumentering, vilken visat sig användbar för ändamålet. Instrumentkontrollen omfattar kontroll av manöverinstrument (kilovoltmeter, milliampéremeter o. d.), kontroll av dosimeter där sådan finnes samt kontroll av den genom radiofysiska institutionen uppsatta kontrollintensimetern. Den egentliga doskontrollen avser uppmätning av strålutbytet vid de använda kombinationerna av driftsbetingelser, och på grundval av dessa mätningar utlämnas de för behandlingen gällande tidkorten. Av avdelningens båda huvuduppgifter är doseringskontrollen såväl den mest omfattande som den ansvarsfullaste. De utförda strålmätningarna och de därpå baserade anvisningarna angående behandlingstider m. m. utgör grunden för varje behandlings riktiga utförande, framför allt i vad det gäller att erhålla den av röntgenläkaren ordinerade stråldosen. Till följd härav måste de av besiktningsmännen använda instrumenten i regel två gånger om året underkastas omfattande provningar. Desemellan företages konstanskontroll med gamma-strålpreparat varannan månad. Ordinarie besiktningar vid avdelning B utföres av en fysiker med biträde av en assistent. Denna kombination har visat sig rationell och praktisk. En lörstagångsbesiktning av en anläggning med en behandlingsplats tager i regel en arbetstid av närmare två dagar, en andragångsbesiktning 6 å 8 timmar. En periodisk efterbesiktning kan sällan genomföras på kortare tid än 4 timmar per behandlingsplats. Med nuvarande antal behandlingsplatser och föreskriven besiktningsfrekvens skulle det normala antalet periodiska besiktningar vara cirka 360 per år. Under budgetåret 1950/51 åtgick härför 251 normala arbetsdagar. Sedan den 1 juli 1951 har emellertid besiktningsfrekvensen inskränkts till endast en besiktning per år och behand-

64 lingsplats. I gengäld har det årliga antalet extra besiktningar, påkallade av exempelvis röntgenrörsbyte eller driftstörningar, ökat något. Det h a r emellertid konstaterats, att många okomplicerade extra besiktningar kan utföras av en erfaren assistent, som vid återkomsten redovisar mätresultaten för 'avdelningsföreståndaren. Enligt besiktningsmännens uppfattning h a r det nuvarande systemet med ordinarie besiktning en gång årligen och med månadsrapporter beträffande kontrollvärdena för varje behandlingsplats under den tid det varit i bruk visat sig fungera helt tillfredsställande och t. o. m. giva en bättre fortlöpande kontroll med en beräknad tidsbesparing av 30— 35 procent i besiktningsarbetet. Med hänsyn till det ansvarsfulla arbetet har avdelningsföreståndaren utarbetat en utförlig instruktion för personal vid röntgenbehandlingsanläggningar och en annan för användning av kontrollintensimetern. Därjämte har en särskild arbetsinstruktion utfärdats för besiktningsmän och assistenter vid avdelning B. De kontrollintensimetrar, som tillhandahålles, sammansätts vid radiofysiska institutionen av delar, som inköpes eller beställes i öppna marknaden. Det beräknade årsbehovet monteras därvid i en serie. Detta arbete beräknas sysselsätta en man under cirka tre veckor. Instrumenten säljes till tillståndshavare mot ett pris, som täcker institutionens direkta kostnader. Institutionens verkstad behöver icke tagas i anspråk för nämnda tillverkning. Däremot erfordras ofta verkstadens bistånd vid vissa av avdelningens övriga arbetsuppgifter. Stundom har emellertid verkstadens starkt begränsade kapacitet icke medgivit omedelbar medverkan, vilket försenat det ifrågavarande arbetet. Som bas för den egentliga doskontrollen har avdelning B till sitt förfogande det s. k. standardlaboratoriet. Detta står under avdelningsföreståndarens ledning och innehåller den inom avdelningen konstruerade svenska likaren, den s. k. standardjonisationskammaren, för mätning av röntgenstrålning enligt den internationella r-enheten. Till denna mätutrustning hör en noggrant kalibrerad och kontrollerad röntgenapparat för driftspänningar mellan 6 000 och 200 000 volt. Med ekonomiskt stöd av riksföreningen för kräftsjukdomarnas bekämpande har under de sista åren standardlaboratoriets mätutrustning ökats med en speciell, för mycket mjuk röntgenstrålning avsedd standiardkammare samt ett därför särskilt avsett röntgenrör. Denna nya utrustning skall undergå omfattande provning. Genom att en röntgenfirma tillfälligt ställt en röntgenapparat för högre spänning till förfogande har standardlaboratoriets arbetsområde under år 1955 kunnat utvidgas från tidigare högst 200 000 till 300 000 volt. Standardlaboratoriet och dess utrustning är av grundläggande betydelse för kalibrering och provning av de för transportabelt bruk avsedda strålmätningsinstrumenten, däribland särskilt dem som används i doseringskontrollen.

65 Avdelning C. Avdelningens uppgift inom tillsynsverksamheten är att utöva kontroll över skyddsanordningar för radioaktiva ämnen och över kärnfysiska och kärnkemiska anläggningar samt att företaga montering och undersökning av radioaktiva preparat. Föreståndaren för avdelningen har att med biträde av en fysiker och en assistent utföra avdelningens arbetsuppgifter. Antalet tillstånd till innehav av eller arbete med radioaktiva ämnen har stigit starkt under de senaste åren på grund av den ökade användningen av radioaktiva isotoper. I stort sett har en fördubbling inträffat under den senaste femårsperioden. Utvecklingen, som framgår av tabell 7, har emellertid varit snabbare än vad ökningen av antalet tillstånd utvisar, dels på grund av en samtidig ökning av de myckenheter radioaktiva ämnen som innehas och dels genom att en mera differentierad användning av radioisotoper uppstått. Det årliga antalet utförda besiktningar för avdelning C:s del redovisas i tabell 5. Av denna framgår, att de flesta besiktningarna utfördes år 1952, då antalet uppgick till 149. Härefter har en kraftig nedgång skett, beroende på de inskränkningar i besiktningsfrekvensen, som blivit nödvändig bl. a. till följd av brist på personal och tillkomsten av nya ^arbetsuppgifter. Den största användningen av radiumpreparat förekommer vid radiumhemmet samt vid jubileumsklinikerna i Lund och Göteborg. Strålskyddsproblemen vid dessa arbetsplatser är svårbemästrade, och avdelningen samarbetar med de lokala radiofysikerna för att åstadkomma bästa resultat. Besiktning sker för närvarande varje år i samband med den beställda kontrollmätningen av radiumförrådet och dessutom när särskild anledning föreligger. I övrigt har åtskilliga anläggningar med små innehav av radioaktivt ämne och låg arbetsfrekvens på senare år gjorts till föremål för besiktning i mycket begränsad omfattning. Vid besiktningsbesöken kontrolleras att de radioaktiva preparaten förvaras på betryggande sätt. Det väsentligaste intresset ägnas emellertid arbetstekniken och de tekniska hjälpmedel som används i arbetet, ventilationsförhållanden, dispositionen av radioaktivt avfall o. s. v. Vid de flesta former av isotoparbete bygger strålskyddet i stor utsträckning på användningen av lösa skydd, och arbetet har överhuvudtaget en växlande karaktär. Man kan därför ej alltid räkna med att situationen vid besiktningstillfället är representativ för förhållandena i allmänhet, och besiktningarna måste till följd härav i stor utsträckning inskränkas till att avse kontroll av att de tekniska möjligheterna finns för att arbetet skall kunna bedrivas på ett invändningsfritt sätt. Som regel krävs att tillståndshavaren själv skall inneha lämpliga strålskyddsinstrument. Dessa kontrolleras vid besiktningarna och dessutom göres i allmänhet kontamineringsmätning. Vid besiktning av apparater med fast monterat preparat är det i huvudsak fråga om en ren apparatkontroll och utfärdande av enkla skyddsföreskrifter. 5

M Under år 1954 infördes filmdosimeterkontroll av personal med isotoparbete. Granskningen av filmerna, vilka var fjortonde dag insändes till radiofysiska institutionen, medför ett ökat arbete för avdelning C men ger i gengäld avdelningen en långt större möjlighet att bedöma strålriskema vid anläggningar med växlande arbete än vad en besiktning kan ge. Vid årsskiftet 1955/56 övervakades 25 anläggningar kontinuerligt medelst filmdosimetrar. Härjämte utföres dosmätningar vid tillfälliga isotoparbeten. Under 1955 gjordes cirka 4 000 dosmätningar medelst utsänd film. Kärnfysikaliska anläggningar kräver en mer eller mindre fortlöpande kontroll, som fordrar ständig kontakt mellan föreståndaren för avdelning C och anläggningarnas fysiker. Tillsynen får här till stor del karaktären av överläggningar och diskussioner med dessa, syftande till att i samråd lösa strålskyddsproblemen. Som regel finnes vid varje sådan anläggning ett »skyddsombud», vilket fungerar som kontaktman med radiofysiska institutionen och som vid sidan av sitt vanliga arbete ägnar strålskyddsfrågorna inom hela anläggningen ett kontinuerligt intresse. Kontaktmannen distribuerar exempelvis radiofysiska institutionens filmdosimetrar inom anläggningen, utreder orsakerna till de överexponeringar som iakttages o.s.v. Några fastställda krav på kontaktmannens kompetens i strålskyddsfrågor finns ej, men radiofysiska institutionen har funnit, att kontaktmännen i allmänhet lagt ned ett berömvärt arbete på att sätta sig in i anläggningens strålskyddsproblem och på att åstadkomma säkrare arbetsförhållanden. Flera av dessa kontaktmän deltog i en kurs i strålskyddsfysik med utländska lärare, som anordnades vid radiofysiska institutionen hösten 1955. Det har ofta visat sig lämpligt, att lokala strålskyddsföreskrifter utarbetas av kontaktmannen och att radiofysiska institutionen inskränker sig till att granska och godkänna föreskrifterna. Aktiebolaget Atomenergi intar en särställning såsom den för närvarande enda institution som driver en atomreaktor. Företaget har en avdelning som uteslutande ägnar sig åt strålskyddsfrågor. Denna samarbetar intimt med radiofysiska institutionen i huvudsak på så sätt att den dels informerar instititionen om resultaten av strålskyddsmätningar (bolaget har egen filmdosimetritjänst), och dels i n h ä m t a r radiofysiska institutionens godkännande för arbeten, som kan innebära en tänkbar fara. Bolaget sänder kvartalsvis rapporter till radiofysiska institutionen om personalens strålexponering, uranexponering (denna bestämmes genom urinundersökningar som utföres vid institutionen) och utsläppen av vätskeformigt radioaktivt avfall. Som exempel på förslag som underställts radiofysiska institutionen för godkännande kan n ä m n a s : högsta tillåten reaktoreffekt, maximala aktivitetsutsläpp i allmänna avloppet, förslag till disponering av fast radioaktivt avfall, normer för utsändande av svagt radioaktiva arbetskläder till allmän tvättinrättning o. s. v. Det bör emellertid framhållas, att många skyddsfrågor inom atomenergiområdet står obesvarade och att det hittills

67 icke förelegat tillräckligt erfarenhetsmaterial för att mera detaljerat fastställa, h u r ett centralt tillsynsorgan bäst skall utöva sin kontroll inom detta område. Isotopmetodik förekommer även vid vissa arbeten av engångskaraktär. Såsom exempel härpå må nämnas undersökningar av avloppssystem genom märkning av avloppsvatten, undersökning av ventilation eller kontroll av läckage med hjälp av radioaktiva gaser och kontroll av industriella processer vid normal drift. Bedömningen av strålskyddsfrågorna är här ofta avgörande för om försöken kan utföras eller ej och är ofta ganska komplicerad. Då förslagsställaren som regel saknar den kompetens på området, som kräves i dessa fall, är han i allmänhet hänvisad till att från en institution eller firma, som med hjälp av erfaren personal åtager sig dylika uppdrag, erhålla ett genomarbetat förslag att underställas radiofysiska institutionens granskning. Om detta förslag godkännes, får det genomföras under överinseende av vederbörande institution eller firma och på dennas tillstånd att bedriva radiologiskt arbete. Det har hittills ej varit möjligt att utfärda mera generella föreskrifter eller råd och anvisningar rörande strålskyddet vid arbete med radioaktiva ämnen. Däremot har föreskrifter utarbetats för speciella typer av verksamhet, t. ex. gammaradiografiarbete, lysfärgsarbete och användning av radioaktiva tjockleksmätare. Dessutom har avdelningen biträtt med utarbetande av föreskrifter för transport av radioaktiva ämnen och anvisningar för brandpersonal i samband med brand, som berör radioaktiva ämnen.

övriga arbetsuppgifter

inom

tillsynsverksamheten

Institutionen åligger att på begäran undersöka strålskyddsegenskaperna hos olika material samt att biträda med upprättande och granskning av strälskyddsförslag för radiologiska anläggningar. På grund iav att tillsynsmännen icke i erforderlig utsträckning disponerat tid härför samt tillräckliga laboratorieutrymmen saknats, har den förstnämnda verksamheten emellertid hittills varit av obetydlig omfattning. Endast i ett par fall per år har undersökning av strålskyddsegenskaper gjorts. Även tillsynsverksamhetens egna behov av materialundersökningar har av samma skäl måst anstå, ehuru man haft klart för sig, att de publicerade uppgifter man i stället måst använda sig av stundom vilat på icke helt godtagbara förutsättningar. Biträde med upprättande och granskning av strålskyddsförslag har däremot lämnats i ständigt stegrad omfattning såsom framgår av tabell 8. Tabellen ger emellertid icke en fullständig bild av utvecklingen av denna konsultativa verksamhet. De ofta mycket stora ekonomiska värden, som står på spel vid utformandet av strålskydd, exempelvis vid uppbyggnad av en röntgenavdelning, ansågs till en början motivera skriftlig handläggning av

68 sådana ärenden. Samma skäl krävde emellertid samtidigt en särskilt minutiös utformning av korrespondensen med tillhörande ritningar och detaljritningar, ändringar etc. I längden visade det sig outförbart, särskill vid den härutinnan hårdast belastade avdelningen A med där rådande personalbrist, att vidhålla principen med enbart skriftlig konsultation. I synnerhet vid större ärenden har det blivit allt vanligare, att byggherren önskar lösa problemställningarna diskussionsledes vid besök på institutionen. Det är numera icke heller ovanligt, att en tillsynsman vid avdelningen i samband med rutinmässig besiktning av en större anläggning, där byggnadsarbete pågår eller förestår, infogar en överläggning med den fungerande byggnadssakkunnige på platsen för att preliminärt utforma eller bedöma ett strålskyddsprojekt. Endast i den mån skriftlig verifiering önskas av den slutliga planen, blir ärendet diariefört på institutionen. Skriftliga granskningar godkärines av avdelningsföreståndaren. Det muntliga förfarandet minskar avsevärt arbetet för båda berörda parter och medför vid insynandet av anläggningen också en avsevärd tidsbesparing. Antalet strålskyddsförslag och granskningar, som utföres vid avdelning A genom detta underhandsförfarande, är något större än det diarieförda, skriftligt effektuerade. Även vid avdelning C har metoden börjat användas i växande omfattning.

Tabell 8. Antal ärenden beträffande upprättande av strålskyddsförslag. År

1941—42 43—44 45—46 47—28 49—50 51—52 53—54 55—30/6 -56

eller

granskning

Avd. A

Avd. B

Avd. C

Summa

27 47 65 67 67 64 83 79

4 1 3 5 11 28 19 13

32 48 68 72 78 96 104 93

4 2 1

På institutionen ankommer ej sällan att avgiva yttrande i dit remitterade ärenden angående förlängd semester för personer, anställda i radiologiskt arbete. Utredningen i dessa ärenden är vanligen ganska tidsödande, enär bedömningen förutsätter ingående kännedom om den anställdes arbetsförhållanden och strålriskerna i det enskilda fallet. Institutionens kännedom om de allmänna strålningsförhållandena på vederbörande arbetsplats måste därför som regel kompletteras med speciella uppgifter om arten och omfattningen av de arbetsinsatser, som kan berättiga till en semesterförlängning. Antalet till radiofysiska institutionen remitterade semesterärenden har såsom framgår av tabell 9 på sistone kraftigt ökat.

69 Tabell 9. Antal ärenden beträffande förlängning av semester. (Remisser efter ikraftträdandet av lagen den 29 juni 1946 om förlängd semester.) År

Antal

86 Ärendena fördelar sig genomsnittligt med tre fjärdedelar på avdelning A samt resterande med lika delar på avdelningarna B och C. Av de år 1955 bedömda 86 ärendena har 49 remitterats av karolinska sjukhusets direktion beträffande personal underställd denna, 19 av medicinalstyrelsen lavseende övrig statsanställd personal, 14 av arbetarskyddsstyrelsen för annan i radiologiskt arbete sysselsatt personal samt 4 av andra organ. Slutligen må nämnas, att radiofysiska institutionen på begäran av riksförsäkringsanstälten under en följd av år företagit tekniska utredningar med anledning av anmälningar om yrkessjukdom. Sådana utredningar har dock endast begärts i ringa omfattning; icke något år har antalet fall överstigit 10. De allra flesta utredningarna har utförts av avdelning A tillsammans med institutionens medicinske expert. Den tekniska utredningen innebär principiellt ett undersökningsförfarande av fallet på samma sätt, som tidigare angivits angående tvivelaktiga fall i hälsokontrollen. Undersökningen vid anmäld strålskada måste emellertid för fullständigast möjliga klarläggande ske avsevärt mera minutiöst än vad som med nuvarande personalbrist är möjligt vid den rutinmässiga hälsokontrollen. Det må till sist framhållas, att under år 1955 på detta sätt icke inkommit mer än ett egentligt skadefiäll för teknisk utredning. Anledningen härtill kan icke tillskrivas någon verklig nedgång av skadefallen utan torde sammanhänga med den sedan den 1 januari 1955 genomförda samordningen mellan sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring. De handlingar, som berör strålskador, synes nu icke bli lika uppmärksammade vid ärendets behandling hos den lokala sjukkassan som tidigare vid den centrala behandlingen hos riksförsäkringsanstalten, dit de som regel kommer först så småningom, närmast för statistisk behandling.

Montering, kontroll och standardisering

av radioaktiva

preparat

Delvis vid sidan av tillsynsverksamheten har radiofysiska institutionen vissa mera servicebetonade arbetsuppgifter i fråga om radioaktiva preparat, vilka uppgifter ursprungligen av strålskyddsmässiga hänsyn förlagts till institutionen. Montering av radiumpreparat har tidigare utförts mot avgift i ganska stor omfattning vid avdelning C, och särskild lokal finns för detta ändamål.

70 Under senare år har denna verksamhet legat nere på grund av brist på lämplig personal, och aktuella arbeten har utförts utomlands. Under avdelning C sorterar ookså en anläggning innehållande % g radium, ur vilken radonpreparat (preparat med kort halveringstid) rutinmässigt kan framställas. Sedan den medicinska användningen av radon upphörde för några år sedan, levereras numera preparat endast för teknisk och vetenskaplig användning. Arbetet vid anläggningen uppgår ej till mer än cirka en dag per månad och utföres av tillfällig arbetskraft. Atomkommittén svarar för kostnaderna för anläggningen, bl. a. arvode med 600 kronor per år åt föreståndaren för avdelning C, och erhåller också lavgifterna för levererade preparat. För intern användning å patienter nyttjas uteslutande isotoper med kort halveringstid, och det är av vikt att strålintensiteten hos de använda radioaktiva preparaten vid behandlingstillfället är känd. I enlighet med ett av medicinalstyrelsen den 22 juni 1951 utfärdat cirkulär har tillstånden till medicinsk användning av radioaktiva isotoper numera begränsats till vissa större sjukvårdsanstalter, vilka har tillgång till radiofysisk expertis som kan verkställa mätningar av isotopernas aktivitet m. m. Någon kontroll från radiofysiska institutionens sida av sådana mätningar förekommer ej. Av radiumpreparatet göres däremot regelbundna kontrollmätningar, men detta sker endast på uppdrag av vederbörande sjukhus. Kungl. Maj :t har den 10 oktober 1941 fastställt taxa för dylika mätningar, men denna är numera delvis föråldrad.

2. Fysikaliskt sjukvårdsarbete för radiumhemmet Av kommitténs redogörelse för radiofysiska institutionens tillkomst och utveckling framgår, att institutionen ursprungligen tillkommit på grund av behovet av assistens av fysiker i sjukvårdsarbetet vid radiumhemmet. Denna arbetsuppgift utgör alltjämt enligt 1941 års överenskommelse angående Konung Gustaf V:s jubileumsklinik vid karolinska sjukhuset ett av institutionens huvudåligganden. Ett fortlöpande samarbete mellan läkare och fysiker är en nödvändig förutsättning för att en radioterapeutisk klinik skall kunna erbjuda patienterna bästa möjliga vård. Detta samarbete innefattar dels vissa mera rutinmässiga kontroll- och mätuppgifter, som hänför sig till den befintliga apparaturen och de använda behandlingsmetoderna, dels ett mera forskningsbetonat utvecklings- och konstruktionsarbete i syfte att förbättra apparater, samt behandlings- och dosmätmetoder ävensom skapa nya möjligheter för det praktiska sjukvårdsarbetet. I det förra avseendet skall fysikern svara för att av läkarna ordinerade stråldoser gives med den noggrannhet, som är förutsättningen för ett gott behandlingsresultat och att patienter och personal ej utsätts för risken att skadas av strålningen. Härvidlag kan

71 verksamheten sägas utgöra en kontinuerlig tillsyn å det radiologiska arbete, som bedrives vid radiumhemmet. I praktiken kan någon klar skiljelinje mellan de rutinmässiga, och de mera forskningsbetonade delarna av fysikarbetet för radiumhemmets räkning icke dragas. Vanligen börjar fysikerns arbete med att från läkarens eller fysikerns sida framföres önskemål eller förslag avseende en ny behandlingsmetod, en klinisk strålmätmetod eller en metod för minskning av bestrålningsriskerna för patienter eller personal. Om förslaget efter litteraturstudier och teoretiska överväganden bedömes ur tekniska och ekonomiska synpunkter värt att realisera, inköpes eller konstrueras och tillverkas den erforderliga apparaturen, och denna underkastas härefter praktiska prov. Gäller det behandlingsmetoder, vidtager härefter mer eller mindre omfattande modellförsök, varvid strålningsmätningar utföres på en ur strålningssynpunkt så nära som möjligt korrekt modell av den del av människokroppen, som behandlingen avser. De doser, som erhålles i det bestrålade området, kartlägges, så att man innan behandling av patienter påbörjas, äger tillräckliga utgångspunkter för bedömandet av de stråldoser, som erhålles i tumörer av olika storlek och läge. Särskilda utredningar och beräkningar göres även för att kontrollera, att strålningen icke kan skada omkringliggande organ eller förorsaka en överdosering på huden. När sedermera behandlingen av patienter begynner, kräves först under viss tid kontinuerlig övervakning och dosplanering i samarbete mellan läkaren och fysikern. Först efter mer eller mindre lång tid — månader eller år — övergår doseringsarbetet till att bli av mera rutinmässig karaktär och kan då överlåtas på mindre kvalificerad arbetskraft, som arbetar under fysikerns överinseende. Om fråga är om en strålmätmetod, måste denna underkastas omfattande prov och apparaturen kalibreras, innan den kan sättas in för kliniska mätningar. När den nya mätmetoden sedan skall tagas i bruk för mätning på patienter, måste fysikern under kortare eller längre tid själv leda undersökningarna. Först så småningom, då erfarenhet nåtts och eventuella brister bortarbetats, kan större delen av mätarbetet överlåtas på mindre kvalificerad kraft. För kontroll av effektiviteten hos strålskyddsåtgärder och strålskyddsanordningar krävs att fysikern verifierar stråldoserna i arbetet och utövar en viss löpande övervakning. Vid så omfattande radiologiskt arbete som det vid radiumhemmet bedrivna kan endast en ringa del av erforderliga strålskyddsmätningar utföras inom ramen för den av radiofysiska institutionen bedrivna tillsynen å radiologiskt arbete. Av det anförda framgår, att radiofysikernas löpande arbete för sjukvården består av ett ständigt upptagande av nya praktiskt-kliniska problem,

72 som efter bearbetning och viss standardisering i regel leder fram till mer eller mindre rutinmässiga arbetsmetoder. Samtliga tre här anförda huvudslag av arbetsuppgifter fordrar dock, även sedan de övergått till ett rutinmässigt stadium kontinuerlig övervakning av erfarna, specialutbildade radiofysiker. Skulle så ej ske, uppstår betydande risker för patienterna och i vissa fall även för personalen, ty de allra flesta av de metoder som tillämpas är av sådan natur, att säkerhet mot felaktigheter endast kan ernås genom löpande sakkunnig kontroll. De skiftande arbetsuppgifterna för radiofysikerna i deras verksamhet för sjukvården vid radiumhemmet medför, att arbetet i de mera praktisktkliniskt betonade delarna, som fordrar löpande samarbete med läkarna, måste bedrivas på radiumhemmet i direkt anslutning till den där lämnade vården, under det att de mera forskningsbetonade uppgifterna för utnyttjande av radiofysiska institutionens laboratorieutrustning och verkstadsresurser till stor del måste förläggas till institutionens lokaler. Såväl radiumhemmets som radiofysiska institutionens organisation och arbetsförhållanden torde därför beaktas i förevarande sammanhang. a.

Radiumhemmet

Radiumhemmet omfattar för närvarande en allmän avdelning med poliklinik 5 dagar per vecka och cirka 100 vårdplatser samt en gynekologisk avdelning med poliklinik 3 dagar per vecka och cirka 50 vårdplatser. För undersökning, kirurgisk behandling och strålbehandling av patienter vid de båda nämnda avdelningarna finns följande behandlingsavdelningar m. m. röntgenavdelningen omfattande 11 behandlingsplatser för 200 kV-röntgen, 1 behandlingsplats » 400 » » , 3 behandlingsplatser » närbestrålning, 1 behandlingsplats » rotationsbcstrålning, 1 » » konvergensbestrålning, 1 » » pendelbestrålning; operationsavdelningen omfattande två fullt utrustade operationssalar för kirurgiska ingrepp och elektrodiatermi samt behandlingsplatser för applikation med radium och isotoper; brachyradiumavdelningen

för lokalbestrålning med radium;

telegammaavdelningen med tre behandlingsplatser för telegammabestrålning, en med 5 gram radium, de båda andra med radiokobolt med en aktivitet motsvarande cirka 10 respektive 20 gram radium; isotoplaboratoriet med isotoper;

med utrustning för diagnostiskt och terapeutiskt arbete

73 kliniska laboratoriet med utrustning för den kliniska laboratorieundersökningen och kontrollen av radiumhemmets patienter samt statistikavdelningen för löpande registrering av bl. a. behandlingsresultaten. Läkarpersonalen vid radiumhemmet har fr. o. m. budgetåret 1956/57 följande sammansättning. Professorn i radioterapi vid karolinska institutet är överläkare för den allmänna avdelningen samt tillika föreståndare för radiumhemmet. Vid allmänna avdelningen finns dessutom 2 biträdande överläkare, 9 förste underläkare och 1 andre underläkare. Den gynekologiska avdelningen förestås av en överläkare, som till sitt förfogande har 1 biträdande överläkare och 3 förste underläkare. Efter frivilligt åtagande tjänstgör för viss tid några bland radiumhemmets radioterapeutiskt specialiserade läkare såsom föreståndare för röntgenavdelningen, isotoplaboratoriet, kliniska laboratoriet och allmänna polikliniken. övriga underläkare alternerar i tjänst på de olika avdelningarna under den cirka ettåriga utbildningstiden vid radiumhemmet. Behandlingsfrekvensen vid de olika avdelningarna under den sista 14årsperioden framgår av tabell 10. Tabell 10. Behandlingsfrekvensen

År

1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955

Antal innel. pat.

4 103 4 154 4 353 4 517 4 304 4170 4 415 4 588 4 748 4 806 4 799 4 618 4 690 4 572

Antal pol.pat.

15 732 18 012 20 031 21258 22115 21729 22182 22 264 24 332 22 899 23 863 24 540 25 067 24 248

Antal pol.besök

37 903 41349 44 023 49 605 51585 50 506 50182 49 983 54 528 52 612 56 855 60 379 61374 58 163

vid radiumhemmet

åren 19U2—1955.

Röntgenbehandling

Telegamma-, brachyradium- och isotopbehandlingar

totalt

medeltal/dag

totalt

medeltal/dag

36 106 38 090 43 497 41 913 44 346 44 004 47 531 46 435 45 493 42 905 44184 45 763 46 607 46 403

120 127 145 140 148 147 158 155 152 143 147 153 155 155

9 962 11 134 10 724 11 195 10107 8 510 9 550 7 131 7 723 7132 6 786 6 424 6 622 8 088

27 31 29 31 28 23 26 20 21 20 19 18 18 22

Den starka nedgången i antalet radiumbehandlingar omkring år 1946 beror på att tidigare förekom ett stort antal behandlingar av vårtor med radium men att dessa behandlingar helt avvecklats. Beträffande röntgenbehandlingarna må framhållas, att behandlingstekniken förfinats och dosen per behandling i viss omfattning ökats på senare år, vilket bidragit till att

74 antalet röntgenbehandlingar i förhållande till patientfrekvensen sjunkit. Såsom tabellen visar har antalet patienter ökat med cirka 50 procent trots vårtbehandlingens avveckling. Det sista årets minskning av antalet poliklinikpatienter och poliklinikbesök beror på ett växande behov att ägna mera tid åt svårartade tumörfall, varför mera godartade fall hänvisats till lämplig behandling på annat håll. På operationsavdelningen utfördes år 1955 för allmänna avdelningen 2 459 kirurgiska ingrepp och 191 elektroendotermier samt för gynekologiska avdelningen 218 kirurgiska ingrepp, varav ett femtiotal större, och 1 677 radiumapplikationer. Isotoplaboratoriet, som startade verksamheten så sent som i slutet av år 1950, arbetar för närvarande för den kliniska verksamheten med 1 läkare, 1 fysiker, 1 ingenjör, 1 sjuksköterska, 1 laboratoriebiträde, 1 kanslibiträde, 1 biträde med kombinerat laboratorie- och skrivarbete samt 1 halvtidsanställd biokemist. Arbetet, vars omfattning visat en markant stegring, bedrives nu med den intensitet som personalresurserna och utrustningen medger. Antalet besök vid denna isotoppoliklinik uppgick under år 1955 till 7 323. Ett jämförelsevis stort antal patienter, som remitterats till laboratoriet för diagnostiska prov och som ansetts med sannolikhet icke komma att behöva behandling, har man emellertid nödgats hänvisa till annat sjukhus på grund av isotoplaboratoriets begränsade kapacitet. Antalet undersökningar, behandlingar och mätningar under 1955 framgår av tabell 11. Tabell 11. Antalet undersökningar, behandlingar och vid isotoplaboratoriet år 1955.

Isotop

mätningar

Total akAntal radioaktivitetsmätningar Antal Antal tivitet för diagnosbehandbetiska ling i handUpptags- LokalisaOperaprov millilingar mättionsmät- Urin Blod tions- Totalt curie ningar ning preparat

Jod 131 Guld 198 Fosfor 32

2 598 7 3

616 71 45

10175 5 094 222

3 624

Summa

2 608

15 491

3 629

291 16

3 252 21

374 13

11 12

7 552 62 5

3 273

7 619

5 I samarbete med brachyradiumavdelningen har utförts lokala applikationer av beta- och gammastrålande isotoper i följande omfattning: Isotop Fosfor 32 Guld 198 Strontium 90 B rom 82 Guldstift

1954 133 — 83 2 —

1955 335 17

Summa 218

— 2 1

75 b. Radiofysiska institutionen Innan driften av radiofysiska institutionen år 1941 helt övertogs av staten, fanns vid institutionen en med statsmedel avlönad laborator i radiofysik och ett tekniskt biträde, vilkas huvudsakliga arbete var att omhänderha sjukhusfysiken vid radiumhemmet. Vid omorganisationen 1941 fördelades nämnde laborators arbetsuppgifter på flera olika fysiker, vilka även skulle vara sysselsatta inom tillsynsverksamheten. Detta visade sig emellertid närmast medföra en minskning av arbetsinsatsen för radiumhemmet, på grund av att den hastiga utvecklingen av tillsynsverksamheten ställde växande krav på institutionens personalresurser. Radiofysiska institutionens arbete för sjukvården faller huvudsakligen inom avdelning B, som handhar kontrollen av röntgenbehandlingsanläggningar, och avdelning C, som har till uppgift att kontrollera skyddsanordningar för radioaktiva preparat samt utföra undersökning och montering av sådana preparat. Kontrollen av doseringen vid radiumhemmet utföres av rutinlaboratoriet, vars huvuduppgift är att iordningställa mätkammare för mätning av behandlingsdoser vid radiumhemmets röntgenbehandlingar samt att mäta och registrera dessa doser. Beräkningarna kontrollräknas av en jourhavande fysiker. Omfattningen av rutinlaboratoriets arbete framgår av tabell 12. Tabell 12. Antal mätningar Ar

1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955

vid

rutinlaboratoriet.

Mätning av röntgen- och radiumstrålning på patienter. Antal dosvärden 5 895 6 253 8 086 9 216 12 210 12 015 11558 11875 13 185 14 503 16 868 12 620 14 714 13 889 13 865 14 046 14 542 15 587

Intill år 1952 utfördes också — ehuru i rätt blygsam omfattning — vid rutinlaboratoriet en viss mätverksamhet med avseende på personal i radio-

76 logiskt arbete vid radiumhemmet. Dessa persondoskontroller, som därefter starkt utökats ooh under åren 1953, 1954 och 1955 omfattade 5 354, 7 585 respektive 6 684 mätningar, utföres numera under överinseende av den av radiofysiska institutionens fysiker som utför dosplaneringsarbeten för telegammaavdelningen på radiumhemmet. Det må framhållas, att även det fysikaliska arbetet vid radiumhemmets isotoplaboratorium för närvarande är delvis underställt radiofysiska institutionen, ehuru laboratoriets med statsmedel avlönade personal är uppförd på radiumhemmets stat. På grund av föreskrifterna i 58 § reglementet för karolinska sjukhuset skall avdelningsföreståndare, laborator, förste strålskyddsinspektör och strålskyddsinspektör vid radiofysiska institutionen under ledning av institutionsföreståndaren biträda såväl vid arbeten för sjukvården vid radiumhemmet som vid undervisning och forskning vid jubileumskliniken i den omfattning, som är förenlig med dessa befattningshavares åligganden med avseende på tillsynsverksamheten. En av institutionens fysiker — numera i regel från kontrollavdelning B — tjänstgör som jourhavande för det löpande arbetet för sjukvården vid radiumhemmet. En lista över jourhavande fysiker upprättas månadsvis av institutionsföreståndaren. Den snabbt ökande omfattningen av tillsynsverksamheten har medfört, att den jourhavande fysikern tidigare under vissa perioder i praktiken varit den ende av den med statsmedel avlönade fysikerpersonalen vid institutionen, som kunnat utnyttjas för arbetet vid radiumhemmet. Även denne kunde emellertid tidvis ägna endast en begränsad del av sin tid härför. Icke minst på grund av de många nya behandlingsmetoder, som under det sista årtiondet ställts till radiologiens förfogande och för vilkas ändamålsenliga och riskfria användning fysikalisk sakkunskap ofta är oundgängligen nödvändig, har kraven på radiofysiska institutionens assistens åt radiumhemmet oavbrutet ökat. Då tidigare gjorda framställningar om personalförstärkning vid institutionen för detta ändamål ej bifölls, nödgades institutionen i viss utsträckning att för arbeten åt radiumhemmet anlita personal, för vilkas anställande forskningsanslag anvisats av bl. a. cancerföreningen, jubileumsfonden och riksföreningen för kräftsjukdomarnas bekämpande. Användningen av forskningsmedel för nämnda ändamål ansågs av radiofysiska institutionen motiverat av att den första etappen av ifrågavarande arbeten kunde rubriceras som forskning. Hösten 1953 förklarade sig emellertid cancerföreningen och riksföreningen icke längre villiga att med forskningsmedel stödja det ifrågavarande arbetet, enär arbetsuppgifterna ansågs falla inom det löpande arbete för sjukvården, som enligt överenskommelsen den 28 juni 1941 skulle åvila staten. Då institutionen sålunda ställdes inför hotet att förlora större delen av den personal, som var sysselsatt för radiumhemmets räkning, fann sig strålskyddskommittén efter fram-

77 ställning av institutionsföreståndaren böra hos Kungl. Maj :t hemställa, att statsmedel ställdes till förfogande fr. o. m. budgetåret 1954/55 för avlönande av den berörda personalen. Framställningen bifölls endast delvis, i det att medel anvisades för anställning av en fysiker med arvode motsvarande 24 lönegraden. Denne befattningshavare insattes i löpande arbeten, huvudsakligen å telegammaavdelningen. Fr. o. m. budgetåret 1955/56 anvisades efter hemställan av direktionen för karolinska sjukhuset medel för anställande av ytterligare en fysiker med arvode, numera motsvarande 24 lönegraden. Denne befattningshavare insattes i tillsynsverksamheten för att i lämpliga delar frigöra avdelningsföreståndaren och strålskyddsinspektören vid kontrollavdelning B för arbeten åt radiumhemmet. Vidare erhöll en fysiker vid isotoplaboratoriet, till vilkens avlöning tidigare av statsmedel utgick hälften av lönegraden Cg 26, heltidstjänst i samma lönegrad. I övrigt avlönas emellertid den för det fysikaliska arbetet vid radiumhemmet nyttjade personalen alltjämt till övervägande delen av olika mer eller mindre tillfälliga forskningsanslag. Den personal, som sålunda för närvarande disponeras för det fysikaliska arbetet för sjukvården vid radiumhemmet, fördelar sig på följande sätt. Personal. Statsanställda. 1 jourhavande fysiker i 29—33 lönegraden 1 1 fysiker Cg 26 VJ laboratoriebiträde Cg 11 1 fysiker, arvode motsvarande Cg 24 1 förste labora/toriebiträde Ce 15 1 laboratoriebiträde Ce 13 Med forskningsmedel avlönade. 1 ingenjör, arvode motsvarande Cg 15 (Cancerföreningen) 1 tekniskt biträde, arvode 7 800 kr (bl. a. Cancerföreningen) 1 ingenjör, arvode motsvarande 16 lgr (Cancerföreningen) 1 ingenjör, arvode motsvarande 23 lgr (Jubileumsfonden) VJ laboratoricbiträde, arvode motsvarande 12 lgr (Jubileumsfonden)

Arbetsuppgifter. Utvecklingsarbeten för röntgenavdelningen. Övervakning av rutinlaboratoriets dosmätningar. Strålningsmätningar m. m. å isotoplaboratoriet. Löpande arbeten (huvudsakligen dosplaneringar) vid telegammaavdelningen Löpande mätningar å rutinlaboratoriet.

Löpande arbeten för huvudsakligen telegammaavdelningen. Löpande arbeten för röntgenavdelningen. Löpande arbeten å isotoplaboratoriet.

i För denne finns ingen särskild tjänst. Tjänstgöringen som jourhavande fysiker fördelas bland institutionens fysiker, företrädesvis avdelningsföreståndaren och andra fysiker vid avdelning B.

78 3. Forskning och undervisning a.

Forskning

Det första samarbetet i Sverige mellan fysik och medicin inom radiologiens område, som begynte 1920, blev av naturliga skäl i hög grad inriktat på forskning och utvecklingsarbete. Man hade vid denna tid ännu inga tillförlitliga mätmetoder eller enheter för joniserande strålning lämpliga för medicinska ändamål, varför utarbetandet av sådana var oundgängligen nödvändigt för att strålterapiens doseringsfrågor överhuvudtaget skulle kunna göras till föremål för objektiv behandling. Därtill kom, att den snabba utvecklingen under 1910- och 1920-talen av fysik och teknik inom området för röntgenstrålning och radioaktiva ämnen medförde ständigt nya kunskaper, erfarenheter och apparater, vilka krävde en viss forskningsinsats, innan de kunde nyttiggöras för radiologiens behov. Av naturliga skäl kom den radiofijsiska forskningen sålunda att under sitt första utvecklingsskede huvudsakligen inriktas på problem inom den kliniska radiofysiken, vilken behandlar den joniserande strålningens användning inom medicinen för undersökning och behandling av patienter. På grund av de redan tidigt konstaterade skadliga verkningarna av strålningen på människan och nödvändigheten att skydda dem som sysslade med strålningen mot skador utvecklades parallellt härmed en strålskyddsfysisk forskning. Såsom tidigare framhållits är det icke möjligt att draga en skarp gräns mellan forskning och rutinarbete inom klinisk radiofysik och strålskyddsfysik. Detta har också beaktats vid fastställandet av den nuvarande organisationen för radiofysiska institutionen, då det förutsatts att tillsynsavdelningarnas fysiker skall biträda vid undervisning och forskning vid Gustaf V:s jubileumsklinik i den omfattning, som är förenlig med deras åligganden inom tillsynsverksamheten. Den starka tillväxten av arbetsuppgifterna inom tillsynsverksamheten har emellertid haft till resultat, att en ytterst begränsad del av de med statsmedel avlönade fysikernas arbetstid kunnat utnyttjas för forskningsarbete. Inom tillsynsavdelningarna A och C har de arbetsuppgifter för den statsanställda personalen, vilka överhuvudtaget kan rubriceras som forskning, fått koncentreras fill att lösa smärre i den löpande verksamheten uppkommande problem, som närmast haft karaktären av teknisk utveckling av redan befintlig apparatur och i bruk varande mätmetoder. För avdelning B:s del har däremot den förstärkning av fysikerpersonalen som kommit till stånd under de senaste budgetåren såsom nämnts öppnat ökade möjligheter för avdelningsföreståndaren och en strålskyddsinspektör att ägna viss tid åt mera forskningsbetonade arbetsuppgifter inom klinisk radiofysik. I hu-

79 vudsak har emellertid som förut visats detta arbete utförts av personal som avlönats med forskningsanslag. Vid sidan av det mera omedelbart för den löpande verksamheten inriktade forskningsarbete, som sålunda i begränsad omfattning bedrives inom tillsynsavdelningarnas arbetsområden, förekommer en sektor av allmän radiofysisk forskning vilken står under direkt ledning av institutionsföreståndaren. Denna forskning, som helt bestrides med forskningsanslag, framför allt från atomkommittén, cancerföreningen, Konung Gustaf V:s jubileumsfond och riksföreningen för kräftsjukdomarnas bekämpande, är förlagd dels till institutionsbyggnaden på karolinska sjukhusets område och ett i anslutning härtill, huvudsakligen av medel från atomkommittén uppfört laboratorium för åstadkommande av ytterst kortvarig intensiv röntgenstrålning, den s. k. högspänningshallen, dels till institutionens speciallaboratorium för mätningar av radioaktivitet i människokroppen, förlagt i berg vid Henriksdal utanför Stockholm samt bekostat av atomkommittémedel och privata donationsmedel. Förutom det forskningsarbete, som bedrives vid institutionens laboratorier, har sedan år 1950 under institutionsföreståndarens ledning löpande registreringar utförts vid ett antal mätstationer ute i landet beträffande y-strålningen från markytan och /3-strålningen från i luften förekommande radioaktivt stoft. Ursprungligen var antalet stationer fyra, men sedan 1953 finns sex mätstationer jämnt fördelade över landet från övre Norrland till Skåne. Det ligger i sakens natur, att forskningsarbetet vid radiofysiska institutionen liksom vid andra vetenskapliga institutioner i stor utsträckning består i upplagande av särskilda, ofta begränsade problem, för vilkas lösande tillfällig personal anställes för kortare tid. På grund av att relativt stora forskningsanslag under längre tider stått till institutionens förfogande utan att vara alltför hårt bundna i fråga om användningen, har det emellertid blivit möjligt att härutöver bereda viss för forskning avsedd personal mera stadigvarande anställning. Alltsedan högspänningshallens tillkomst år 1948 har sålunda för arbetet i denna varit anställda en civilingenjör och en ingenjör med lägre teknisk examen, vilka åtnjuter arvoden motsvarande ungefär 27 respektive 25 lönegraden. Vidare förestås det löpande arbetet vid laboratoriet i Henriksdal av en ingenjör med arvode motsvarande Cg 15 jämte ett lönetillägg av 150 kronor för månad. Vid detta laboratorium finns vidare ett deltidstjänstgörande tekniskt biträde med arvode. För tillsyn av mätstationerna och därmed sammanhängande arbeten är anställd en ingenjör med arvode enligt Cg 15. Samtlig här nämnd personal avlönas i huvudsak av medel från atomkommittén. Det är givetvis icke möjligt att här ens i stora drag angiva några former för hur det radiofysiska forskningsarbetet vid radiofysiska institutionen

80 bedrives. För den kliniska radiofysikens del har kommittén dock vid redogörelsen för det fysikaliska sjukvårdsarbetet för radiumhemmet (sid. 71) givit vissa generella synpunkter på hur forskningsuppgifter upptages och löses för att så småningom föras över till rutinarbete. Helt allmänt gäller att den radiofysiska forskningen vid institutionen varit och fortfarande är av starkt målbunden karaktär. En av dess viktigaste uppgifter har varit och torde även under den närmaste framtiden komina att förbli utvecklandet av mätmetoder, som möjliggör bestämning av strålkvantiteter på sådant sätt och i sådana enheter att de kvantiteter, som observeras, lämpar sig för att bedöma de biologiska verkningarna av strålningen. Utan dylika metoder och på dem baserade instrument, beträffande vilka kravet på funktionsduglighet även under ogynnsamma arbetsförhållanden ofta är av utslagsgivande betydelse, kan vare sig forskning eller rutinarbete inom radiofysiken bedrivas med framgång. Här är ett av de många områden, där den kliniska radiofysiken och strålskyddsverksamheten har gemensamma intressen. Erfarenheten har nämligen visat, att nästan varje ny metod avsedd att för biologiska ändamål mäta joniserande strålning får sin användning både för kliniska ändamål och för strålskyddsändamål. Man torde kunna säga, att en mångfald, kanske de flesta av den radiofysiska forskningens problem för närvarande är relativt enkla till sin natur men att de för sin behandling kräver högt utvecklade speciella strålmätmetoder. Problemen ligger alltså i huvudsak inom experimentalfysikens område. Därmed är dock icke sagt, att ej även mera teoretiska problem ingår i den radiofysiska forskningen. Särskilt arbetet för att nå fram till dosenheter och principer för mätförfaranden inom området för högenergetisk strålning samt vissa förhållanden rörande de primära händelserna vid joniserande strålnings verkningar på levande celler tillhör detta område. Sådan forskning har i Sverige bedrivits endast i ringa omfattning, främst på grund av att man icke haft tillgång till tillräckligt många forskare och erforderlig hjälppersonal. I första hand har man därför nödgats ägna sig åt uppgifter, som varit av mera direkt betydelse för strålterapien och strålskyddsverksamheten. Den radiobiologiska forskningen vid radiofysiska institutionen daterar sig från 1930-talet. De första trevande bestrålningsförsöken på biologiska objekt, som gjordes i samarbete mellan fysiker och biologer eller medicinare, ledde först under 1940-talet till mera systematiskt planlagd forskning. Vid institutionens strålningsbiologiska laboratorium har, alltsedan institutionen förstatligades år 1941, två befattningar varit uppförda på karolinska sjukhusets stat, nämligen en befattning som laborator i strålningsbiologi (tillika kemist) och en preparatorstjänst. Laboratorstjänsten är nu-

81 mera placerad i lönegraden Ca 33, preparatorstjänsten i Ca 14. Tjänsternas inrättande får ses mot bakgrunden av att forskningen inom strålningsbiologien är ett nödvändigt komplement till forskningen inom radiofysiken i arbetet såväl för sjukvården vid radiumhemmet som för tillsynsverksamheten. Strålningsbiologien tillför sålunda radiofysiken viktiga biologiska synpunkter rörande strålningens verkningar samtidigt som radiofysiken utgör ett viktigt underlag för lösande av radiobiologiens strålmätproblem och frågor rörande joniserande strålnings växelverkan med materia. Förutom de båda statsanställda befattningshavarna är för närvarande till det strålningsbiologiska laboratoriet knutna två assistenter med arvoden motsvarande 11 lönegraden, vilka avlönas av forskningsmedel från riksföreningen för kräftsjukdomarnas bekämpande. Vad härefter angår den radiobiologiska forskningens inriktning och arbetssätt har denna forskning — kanske främst till följd av att det strålningsbiologiska laboratoriet icke haft omedelbar anknytning till det löpande praktiska arbetet vid tillsynsavdelningarna — kunnat utvecklas mindre målbundet än den radiofysiska och som en relativt väl avgränsad vetenskap. Huvudproblemet inom den radiobiologiska forskningen är att klarlägga de biologiska strålverkningarnas mekanism. Härvid har särskilt biokemiska metoder kommit till stor användning. Under de senaste åren har möjligheterna att med kemiska substanser öka eller minska strålverkan på organismen tillvunnit sig allt större intresse. Detta problem är av naturliga skäl av väsentlig betydelse såväl för strålskyddsverksamhcten som för radioterapien. Inom det radiobiologiska forskningsområdet faller vidare vissa frågor, som ligger på gränsen till radiofysiken, nämligen sådana som avser de primära fysikaliska processer, vilka ger upphov till biologiska verkningar, samt utrönandet hur dessa verkningar i princip varierar med strålningens fysikaliska egenskaper och med den bestrålningsteknik som användes. För att belysa arten av de forskningsproblem, som hittills varit föremål lör behandling av radiumhemmets fysiska laboratorium (åren 1920—1937) respektive radiofysiska institutionen (1938—1955), vill kommittén här redovisa en av föreståndaren för radiofysiska institutionen till kommittén lämnad översikt härutinnan.

Forskningsproblemen vid radiofysiska institutionen Radiofysik. Under åren före 1920 hade man i Sverige utarbetat en teknik för radiumbehandling av ytliga tumörer, vid vilken tuber eller plattor innehållande radium placerades i en beekartad massa, vilken täckte tumörens yta. Doseringen var helt baserad på erfarenheterna från tidigare behandlingar och kunde därför upprepas endast av dem som länge arbetat med denna metodik. Från fysikaliskt håll gjordes nu matematiska beräkningar av stråldoserna vid olika slag av en6

82 staka radiumpreparat och för olika kombinationer av preparat. Erhållna resultat blev föremål för kontrollmätningar med för ändamålet särskilt utexperimenterade instrument, vilka även användes för utredningar rörande sekundärstrålningens betydelse. Dessa arbeten fortsatte ända fram på 1930-talet och ledde bl. a. till upprättande av doseringstabeller, som än i dag är i bruk, särskilt i utlandet. Efter vidare utveckling av dessa metoder kan man nu med tämligen stor noggrannhet beräkna -/-stråldoserna omkring kombinationer av radioaktiva preparat av olika form, vilket i synnerhet vid gynekologiska radiumbehandlingar visat sig värdefullt. Standardmätning av radiumpreparat och utfärdandet av certifikat för sädana organiserades 1924 på basis av för ändamålet särskilt utarbetade metoder. De första undersökningarna över strålskyddet vid röntgendiagnostikanläggningar i Sverige gjordes 1924—1925. Man fann skyddsförhållandena i stort sett tillfredsställande men konstaterade, att sekundärstrålningen från röntgenrummets väggar, golv och tak måste beaktas. Vid publikation av resultaten 1925 närandes den naturliga strålningen som en betydelsefull utgångspunkt för bedömandet av en eventuell skadlig verkan av svag strålning. Åren 1925—1927 gjordes en undersökning av skyddsförmågan hos olika byggnadsmaterial med avseende på röntgenstrålning. 1930 utfördes de första strålskyddsmätningarna vid distansbehandling med stora kvantiteter radium. En undersökning av doseringen vid prajttiskt taget samtliga röntgenbehandlingsavdelningar i Sverige under införande av den då nyligen antagna r-enheten utfördes 1924. Undersökningen gav vid handen, att huderythemdosen, som då låg till grund för doseringstekniken, varierade från V-i till 2 gånger det medelvärde, som kunde anses motsvara den biologiskt riktiga dosnivån, och ledde till inrättandet av den tidigare omnämnda ambulerande matavdelningen, som trädde i funktion 1925. 1928 utexperimenterades ett specialfilter för djupterapi, baserat på teoretiska beräkningar. Tack vare detta filter kunde man bättre än tidigare nå tillräckliga stråldoser på tumörer utan att huden skadades alltför mycket. Detta filter, som fick stor spridning även i utlandet, är fortfarande i bruk. En undersökning av sckundärstrålning från olika ämnen utförd 1923 hade visat, att man med fördel kunde använda medeltunga metaller för att skona huden vid radiumdistansbehandling, numera kallad telegammaterapi. Denna princip tillämpades vid de telegammaapparater, som konstruerades vid radiumhemmets fysiska laboratorium åren 1930—1932 och som fick användning förutom vid juhiileumsklinikerna i Sverige även vid ett tiotal utländska sjukhus. Principen tillämpas alltjämt. En i princip ny strålmätmetod angavs och prövades 1926 vid radiumhemmets fysiska laboratorium. Den känsliga apparatdelen kunde avskiljas från mätinstrumentet och bestrålas separat. 1931/1932 utvecklades denna s. k. kondensatorkammarmetod vidare, så att den strålkänsliga delen kunde göras mycket liten. Härigenom fick man för första gången en praktiskt genomförbar metod för strålmätningar på personal i radiologiskt arbete samt i kroppskavitcter och vävnader på patienter under bestrålning. Denna metod h a r fått vidsträckt användning såväl i Sverige som i utlandet. En s. k. standardkammare för mätning av röntgenstrålning i internationella renheter byggdes 1931. Detta instrument är ännu i bruk vid radiofysiska institutionen och har vid nyligen (1955—195G) gjorda komparationer visat sig vara av samma klass som liknande instrument vid Bureau of Standards i U.S.A., National Physical Laboratory i England och Physikalisch-Technische Bundesanstalt i Tyskland.

83 1933 lät radiumhemmets fysiska laboratorium utföra noggranna hållfasthetsprov med järnmalmsbetong och föreslog detta material för skyddsväggar. I en kort publikation angavs 1935—1936 i allt väsentligt principerna för röntgenmikrofotografien och dess möjligheter för undersökning av biologiska objekt. Sedan radiumhemmets fysiska laboratorium 1938 flyttats till karolinska sjukhuset såsom jubileumsklinikens radiofysiska institution, företogs en del utredningar av teoretisk natur angående stråldosering och strålverkningar. I början av 1940-talet utarbetades i samarbete med radiumhemmets läkare den s. k. packningsmetoden vid gynekologisk radiumbehandling, vilken metod blev föremål för ingående dosmätningar. 1939—1945 var institutionen starkt engagerad i militära arbeten, vilket verkade mycket h ä m m a n d e på forskningen. Efter fredsslutet kom så den stora upprustningen inom svensk forskning. Det dröjde emellertid inemot fem år, inman institutionen kunde återhämta vad som förlorats genom att aktuella forskningsproblem fått stå tillbaka för de militära uppgifterna. Åren 1945—1950 åtgick till stor del för uppbyggnad av nya tekniska anordningar. Bland de undersökningar, som utfördes under nämnda period, kan särskilt nämnas arbeten över blodförändringar typiska för personal i radiologiskt arbete samt över korrelationen mellan blodbild och bestrålningsrisker vid röntgenarbete. En ny telegammaapparat konstruerades även. Efter 1950 har radiofysiska institutionens forskningsverksamhet utvecklats i allt hastigare takt. För sjukvården vid radiumhemmet har omfattande konstruktioner och dosmätarbeten utförts. Bl. a. har konstruerats en anordning för s. k. rotationsbestrålning. Vid denna behandlingstyp roterar patient eller strålkällan med tumören som centrum, så att denna kontinuerligt bestrålas, medan a n d r a delar av kroppen belyses intermittent och härigenom får väsentligt m i n d r e stråldoser. Dessutom har andra liknande former för s. k. rörelsebestrålning blivit föremål för fysikaliska undersökningar liksom även s. k. närbestrålning, som användes bl. a. för ytligt på hud eller slemhinnor belägna cancrar. Dosplanering för olika lokalisationer av cancer ingår i detta arbete. Ett antal modeller, som i absorptions- och andra hänseenden i möjligaste mån liknar människokroppen, har utförts för mätning av dosfördelningen. Ytterligare en ny telegammaapparat har konstruerats vid radiofysiska institutionen och är nu i bruk med 8 curie radiokobolt. En liknande apparat för radiocesium är under konstruktion. Institutionen har även biträtt vid den konstruktion av en 1 000 curie telegammaapparat, som för radiumhemmets räkning tillverkas av en tysk firma. En ny dosplaneringsmetod för telcgammaterapi har utarbetats, vilken är i bruk sedan tre år tillbaka. För löpande undersökningar av patienter vid isotopbehandling och därmed sammanhängande andra strålmätningar h a r ett flertal metoder och instrumentkonstruktioner utarbetats tack vara vilka denna behandlingsform vid radiumhemmet kunnat utvecklas gynnsamt. För strålskyddsmätningar med kondensatorkammare har ett halvautomatiskt registrerande mätinstrument konstruerats, och löpande strålskyddsmätningar ut1'öres nu på viss personal vid radiumhemmet. Ett portabelt instrument för saimma ändamål har även utvecklats bl. a. för strålskyddsinspektörernas mätningar ute i landet. Med detta har en undersökning påbörjats för att få klarhet i storleken av de stråldoser, som vid röntgendiagnostik träffar patienternas könskörtlar. För undersökning av ytterst små mängder y-strålande radioisotoper i kroppen har år 1948 vid Henriksdals-laboratoriet utarbetats en metod, som även möjliggör observationer av människans normala radioaktivitet. Hittills har cirka 700 personer blivit undersökta enligt denna metod, som är avsedd att på ett tidigt

84 stadium indikera upptagning i kroppen av vissa radioaktiva ämnen. Sverige var det första land, som utvecklade apparatur för dessa ändamål. Vid radiofysiska institutionens högspänningshall har utförts genetiska undersökningar i samarbete med Stockholms högskolas genetiska institut. För närvar a n d e utföres bestrålningsförsök på djur i samarbete med jubileumsklinikens radiopatologiska institution. Den naturliga överallt i naturen förekommande radioaktiva strålningen är nu föremål för undersökning med hjälp av en särskilt härför vid radiofysiska institutionen utrustad laboratoriebil, i vilken mätning av radioaktiv strålning från luft-, vatten- och markprover göres enligt en ny metod. Med hjälp av denna apparatur har strålningen i svenska bostäder blivit föremål för en omfattande granskning i samband med hälsoundersökningar. Den naturliga radioaktiviteten och dess variationer är ur strålskyddssynpunkt synnerligen betydelsefull dels som utgångspunkt för genetiska överväganden angående strälrisker, dels för att man på tröskeln till atomåldern skall få kännedom om utgångsläget, innan artificiell radioaktivitet har medfört en strålningsökning. Undersökning av radiumhalten i dricksvattnet från svenska städer ingår i detta arbete. Laboratoriebilen är avsedd även för praktiska uppgifter i samband med strålskyddsverksamheten. Vid dess utrustning har nämligen hänsyn tagits till behovet av att vid tillfällen, då radioaktiva preparat förkommit eller då radioaktivitet genom olyckshändelse eller annorledes utspritts i lokaler eller i naturen, snabbt kunna fastställa, om farlig strålning förekommer och upptäcka var strålkällor finns. Även mätning av i människor eller djur inkomna små mängder radioaktiva ämnen utföres i laboratoriebilen. För fissionsprodukter upp till någon veckas ålder är undersökningskapaciteten därvid några hundratal personer per timme. De löpande registreringarna vid institutionens mätstationer ute i landet tog från början sikte på att fastställa förekomsten av atombombsprov på nordliga latituder. Sedermera, då försvarets forskningsanstalt tagit upp liknande undersökningar, har stationerna fått sitt intresse huvudsakligen för övervakning av de ändringar i den allmänna strålnivån, som inträffar i omedelbart samband med ej alltför avlägsna atombombsprov. Radiobiologi. Den radiobiologiska forskningen vid radiumhemmets fysiska laboratorium upptog under 1930-talet undersökningar av den s. k. tidsfaktorn vid röntgenbestrålning. Olika biologiska objekt, såsom bananflugans ägg och p u p p a samt olika slag av alger, blev föremål för relativt omfattande försök i avsikt att utröna variationerna i verkan av en och samma dos given under olika långa tider. En del av dessa försök fortsattes sedermera med mycket korta bestrålningstider, ned till bråkdelar av en sekund. Även arbeten över bestrålning med y-strålar under olika temperatur- och ljusförhållanden utfördes vid denna tid. Under början av 1940-talet studerades ingående de variationer i reaktionen efter bestrålning som hos en strålkänslig mögelsvamp kunde påvisas redan efter mycket små doser. Biokemiska metoder för undersökning av strålverkningår upptogs 1944 och gällde dä närmast olika enzymsystem. 1947 gjordes försök över radiofosfors inverkan på tillväxten av tumörer hos möss. Under slutet av 1940-talet påbörjades undersökningar av vissa svavelhaltiga äggviteämnens förmåga att nedsätta cellens strälkänslighet. I en publikation år 1950 visades, att man genom införande av cystein i baktteriekulturer och i huden på marsvin kunde minska känsligheten för röntgenstrålning. De strålningsbiologiska undersökningarna har under de senaste åren utvidgats att omfatta analys av ett flertal olika biokemiska substanser i cellen för att klarlägga, hur dessa varierar under tiden närmast efter en bestrålning. Därvid h a r

85 sedan 1952 i stor utsträckning använts s. k. ascitestumörceller, vilka genom att de utvecklas friliggande i försöksdjurens kroppsvätskor är synnerligen användbara för biokemiska analyser. Studier av fördelningen av olika med radioaktivt kol märkta ämnen, särskilt nukleinsyror, har bidragit till att giva en fördjupad inblick i cellernas biokemi efter bestrålning. Vissa försök med totalbestrålade möss h a r visat, att strålverkningarna även regleras via hormonell påverkan i de bestrålade djuren. Försöken med kombination av kemisk påverkan och strålpåverkan på ascitestumörceller har givit lovande resultat. Samma gäller försök med ämnen av strålskyddsnatur, vilka 'gynnsamt påverkar strålskadornas läkning. En av de prövade substanserna h a r sålunda visat sig vara verksam, även om den ges efter bestrålningen. Några arbetsområden, inom vilka den radiobiologiska forskningen vid institutionen för närvarande är koncentrerad, må slutligen här i korthet omnämnas. Försök att på experimentell väg öka eller minska strålverkan på organismen huvudsakligen genom kemiska åtgärder utgör ett dominerande inslag i de senaste årens radiobiologiska forskning. Den omständigheten att syrgashalten i cellerna till en betydande del bestämmer strålskadans omfattning har sedan länge varit känd, men först under senare tid har en del praktiska konsekvenser härav prövats. Det är möjligt att på kemiska vägar i cellerna framkalla såväl syrgasbrist som en syrgashalt högre än den normala. I samarbete med läkare vid radiumhemmet har visats, att inhalation av ren syrgas under en tumörsbestrålning avsevärt ökar verkan på tumören utan att skadan på omkringliggande frisk vävnad samtidigt nämnvärt ökar. Denna form av tumörterapi har med framgång prövats i England i ett stort antal fall vid 3 atmosfärers syrgastryck i högtryckskammare. Vid institutionen pågår för närvarande djurförsök i avsikt att tillföra syrgas till tumörer på andra vägar än genom inandning. Inom området för kemiskt strålskydd har under det senaste året i samarbete med en forskargrupp från en annan institution prövats en nyligen renframställd substans, som bl. a. visat sig ha strålskyddande egenskaper. De principer, enligt vilka detta ämne verkar, avviker helt från tidigare prövade vägar. Dessa arbeten avses att bedrivas i ökad omfattning sedan en del svårigheter vid ämnets dosering nu synes ha övervunnits. Vid undersökningar över en del biokemiska processer i bestrålade tumörceller bar kunnat visas, att vissa reaktioner i dessa celler är starkt påverkade av bestrålningen, medan vissa av organismens samtidigt bestrålade organ, t. ex. lever och inälvor, ej reagerar på samma sätt. Enär detta i viss mån innebär en specifik verkan av strålningen på tumörcellerna, är dessa reaktioner föremål för ingående studier. b. Undervisning

i radiofysik

m.

m.

Undervisning i ämnet radiofysik h a r h i t t i l l s icke f ö r e k o m m i t vid d e filosofiska f a k u l t e t e r n a vid r i k e t s u n i v e r s i t e t och h ö g s k o l o r . D ä r e m o t m e d delas u n d e r v i s n i n g i r a d i o f y s i k vid de medicinska undervisningsanstaltern a s r a d i o f y s i s k a i n s t i t u t i o n e r i S t o c k h o l m , L u n d och Göteborg. I S t o c k h o l m m e d d e l a s u n d e r v i s n i n g e n av p r o f e s s o r n i r a d i o f y s i k vid k a r o l i n s k a i n s t i t u t e t , i L u n d av en l a b o r a t o r i radiofysik och i Göteborg av en l a b o r a t o r i medicinsk radiofysik. D e n u n d e r v i s n i n g s s k y l d i g h e t , som hittills åvilat p r o f e s s o r n i r a d i o f y s i k

86 vid karolinska institutet, har närmast varit avsedd som komplement till den specialutbildning i strålterapi för läkare, vilken meddelas vid radiumhemmets allmänna och gynekologiska avdelningar. I enlighet med vad som föreskrives i 58 § reglementet för karolinska sjukhuset har laboratorn i strålningsbiologi vid radiofysiska institutionen samt tillsynsavdelningarnas föreståndare biträtt i undervisningen. Undervisningen i radiofysik omfattar för närvarande dels en allmän kurs om minst 10 föreläsningar, dels minst 10 timmar föreläsningar eller demonstrationer avseende arbeten vid radiofysiska institutionen eller därmed sammanhängande arbeten, dels ock minst 20 timmar praktiska tillämpningsövningar, avseende inom medicinsk radiofysik förekommande arbetsmetoder. Då den hittills bedrivna undervisningen icke är obligatorisk, har anslutningen till densamma varierat starkt. Under vissa år har sålunda deltagarantalet på grund av det krävande sjukvårdsarbetet vid radiumhemmet och läkarpersonalens otillräcklighet varit mycket ringa. Särskilt har svårigheter förelegat att finna lämpliga tider för de praktiska övningarna, vilka upprepade gånger fått lov att inställas. Härtill har kommit, att radiofysiska institutionens föreståndare liksom även de medhjälpare i undervisningen som denne enligt vad nyss sagts har att räkna med blivit belastade med väsentligt ökat arbete på grund av den starka ansvällningen av såväl uppgifterna för radiumhemmet som för tillsynsverksamheten. På grund av omfattande och brådskande forskningsuppgifter samt praktiskt arbete har föreståndaren under flera år nödgats taga partiell tjänstledighet för att kunna överlåta undervisningen, vilken särskilt vad föreläsningar och övningar beträffar är av elementär natur, på en eller flera vikarier. Föreläsningarna omfattar en översikt över de för röntgenbehandling och behandling med radioaktiva ämnen viktigaste delarna av radiofysiken. Demonstrationerna har antingen varit inarbetade i föreläsningarna eller givits i fristående form, varvid vid radiofysiska institutionen pågående utvecklingsarbete inom olika områden av radiofysiken varit föremål för behandling. De praktiska övningarna har i första hand avsett att giva läkarna en uppfattning om olika strålmätmetoder och deras användning inom forskning, klinisk radiofysik och strålskyddsverksamhet. I sitt betänkande med förslag rörande läkarutbildningen (SOU 1953:7 sid 357 f.) upptog 1948 års läkarutbildningskommitté frågan om anordnande av särskild undervisning i radiofysik för blivande röntgenologer och radioterapeuter. Kommittén framhöll härvid, under åberopande av en skrivelse från professorn i radiofysik vid karolinska institutet R. M. Sievert, vikten av att specialundervisning av radiofysiker meddelades till de läkare, som i sitt arbete kommer att syssla med röntgen och radioaktiva ämnen, samt föreslog, att en sådan undervisning icke blott skulle taga sikte på de blivande radioterapeutiska specialisterna utan även på röntgenologerna. Vidare ifrågasattes, om icke genomgången sådan undervisning borde uppstäl-

87 las som ett behörighetskrav för överläkartjänster vid röntgenologiska och radioterapeutiska avdelningar. Med hänsyn bl. a. till den ganska omfattande utbildningen av röntgenologer och radioterapeuter i landet föreslogs, att de diskuterade kurserna i radiofysik skulle anordnas en gång årligen vid de medicinska lärosätena i Lund, Stockholm och Göteborg och få en omfattning av 10 timmars föreläsningar. De skulle vartannat år beröra röntgenstrålningen och vartannat år de radioaktiva ämnena. Detta förslag biträddes av departementschefen i propositionen nr 212/1954 (sid. 354) samt lämnades utan erinran av riksdagen. Först helt nyligen har frågan om anordnande av undervisning i radiofysik för fysiker vid de filosofiska fakulteterna funnit en lösning, i det universitetskanslern under år 1956 fastställt studieplaner för ämnet vid de filosofiska fakulteterna i Uppsala och Lund samt vid Stockholms högskolas matematisk-naturvetenskapliga avdelning. Studieplanerna, som är i huvudsak likalydande, har vid Stockholms högskola följande utformning. Strålkällorna, deras fysik och teknik. Strålningens absorption och sekundärstrålning. Inom radiologien använda doseringsenheter. Beräkning av stråldoser. Strålmätmetoder och mätinstrument. Teorierna för biologisk strålverkan. De biologiska verkningarna av olika slag av strålning och dess beroende av dos, doshastighet och bestrålningstid. Jontätheten och dess betydelse ur biofysisk synpunkt. Strålningsbiofysiska undersökningsmetoder. Medicinska röntgenanläggningar av olika slag. Kliniska dosmätmetoder. Strålreaktioner. Principerna för behandling med joniserande strålning (röntgen- och gammastrålning, radioaktiva isotoper). Planering av strålbehandling ur fysikalisk synpunkt, särskilt med hänsyn till dosfördelningen. Principerna för röntgendiagnostik. Spårmetoder med radioaktiva isotoper. Toleransdosbegreppets utveckling samt under olika omständigheter tillåtna stråldoser. Principerna för stråtskydd. Metoder för strålskyddsmätningar. Den svenska strålskyddsverksamheten och den svenska lagstiftningen rörande strålskydd. Internationella strålskyddsrekommendationer. Nödvändig praktisk erfarenhet för att ernå kompetens som klinisk radiofysiker eller strålskyddsfysiker förutsattes kunna erhållas genom tjänstgöring vid de radiofysiska institutionerna inom det område, för vilket den studerande önskar specialisera sig. För strålskyddsfysiker vid reaktoranläggningar och andra större kärnfysikaliska och kärnkemiska anläggningar bör komplettering ske genom tjänstgöring vid sådan anläggning. Vid sidan av den nu berörda undervisningen i radiofysik kommer fr. o. m. våren 1957 att i den allmänna läkarutbildningen ingå viss obligatorisk utbildning rörande strålskydd. Initiativ härtill togs av strålskyddskommittén, som i skrivelse den 9 april 1952 till 1948 års läkarutbildningskommitté anhöll, att läkarutbildningskommittén i sitt förslag till undervisningsprogram måtte upptaga en kurs i strålskydd, omfattande cirka 8 föreläsnings-

88 timmar och ett slutförhör, varvid strålskyddskommittén även framlade en plan för kursens huvudsakliga innehåll. Med beaktande av strålskyddskommitténs framställning anförde läkarutbildningskommittén i sitt betänkande med förslag rörande läkarutbildningen (SOU 1953:7 sid. 86) bl. a. Den medicinska fysik, som är av betydelse för radiologien, torde vara ganska speciell, varför undervisningen här erbjuder särskilda problem. Specialister i radiofysik finns redan vid karolinska institutet, där föreståndaren för radiofysiska institutionen vid karolinska sjukhuset är professor i radiofysik vid karolinska institutet. I Lund finns en laboratur i radiofysik, och inrättandet av en dylik tjänst torde vara förestående i Göteborg. Kommittén finner det lämpligt, att dessa lärare mot arvode ger en viss undervisning åt de medicine studerande. Med hänsyn till den alltmer vidgade användningen av radioaktiva ämnen för diagnostiska och terapeutiska ändamål torde en viss undervisning i biologiska strålningseffekter, strålningsrisker och strålskydd lämpligen böra förekomma. En obligatorisk undervisning rörande strålskydd vid arbete med röntgenstrålar och radioaktiva ämnen bör enligt 1951 års strålskyddskommitté, som i denna fråga riktat en särskild skrivelse till läkarutbildningskommittén, infogas i allmänna läkarutbildningen. Kommittén vill därför föreslå, att en radiofysiker meddelar sådan undervisning under 2 timmar i samband med den propedeutiska röntgenkursen samt under 2 timmar i samband med undervisningen i radioterapi under kirurgikursen. I Uppsala torde denna undervisning tills vidare kunna ges av någon av radiofysikerna vid radiofysiska institutionen i Stockholm. I underdånigt utlåtande över läkarutbildningskommitténs betänkande hemställde sedermera strålskyddskommittén, som fann den av läkarutbildningskommittén föreslagna undervisningen i strålskydd otillräcklig, att undervisningen måtte utvidgas att omfatta 8 timmar och avslutas med ett förhör. Med hänsyn till att den av läkarutbildningskommittén föreslagna uppdelningen av undervisningen måste verka splittrande och minska utsikterna till största möjliga utbyte av undervisningen, föreslog strålskyddskommittén vidare, att utbildningen skulle meddelas såsom en sammanhängande fristående kurs i anslutning till undervisningen i röntgendiagnostik och radioterapi. Vid anmälan av förevarande spörsmål i propositionen nr 212/1954 uttalade föredragande departementschefen (sid. 105), att ett realiserande av läkarutbildningskommitténs förslag tills vidare torde vara tillfyllest för den allmänna läkarutbildningen. I likhet med kanslern för rikets universitet ansåg departementschefen vidare, att ifrågavarande undervisning i Stockholm borde kunna meddelas av professorn eller laboratorn i radiofysik inom ramen för dessa lärares undervisningsskyldighet. Särskilt arvode för denna undervisning syntes endast böra beräknas i Uppsala med 400 kronor. Riksdagen beslöt i enlighet med departementschefens förslag (statsutsk. uti. nr 191, riksd. skr. nr 395).

81) 4. För institutionens verksamhet gemensamma organ För de administrativa och kamerala göromålen vid radiofysiska institutionen finns ett för institutionens avdelningar och laboratorier gemensamt kansli. Huvuddelen av dess arbete faller inom tillsynsverksamheten och omfattar härutinnan registrerings- och kartoteksarbete, utskrift och expediering av skriftväxling med tillståndssökandc och tillståndshavare samt med medicinalstyrelsen och andra myndigheter i tillsynsärenden, arbete i samband med inkassering av avgifter för tillsynen, statistikarbete m. m. I övrigt anlitas kansliet främst för utskrift av avhandlingar, in- och utländsk korrespondens för institutionsföreståndaren och avdelningsföreståndarna, bokföring och redovisning av till institutionens eller dess akademiska personals förfogande ställda forskningsanslag samt hela institutionen berörande expeditionsgöromål. På karolinska sjukhusets stat är för närvarande uppförda en befattning som kontorist i lönegraden Ce 13 och en kanslibiträdestjänst i Ce 11. På grund av den starka ökningen av antalet anläggningar som omfattas av tillsynen över radiologiskt arbete har den av statsmedel avlönade kanslipersonalen blivit otillräcklig. Trots att tillsynsmannen själva i icke ringa utsträckning ombesörjt expeditionella göromål av rutinmässig karaktär i tillsynsärendena, har därför sedan flera år tillbaka för tillsynsarbetet måst anlitas ett skrivbiträde med arvode motsvarande 9 lönegraden, vilket avlönats av medel som ställts till förfogande för institutionens verksamhet av cancerföreningen och Konung Gustaf V:s jubileumsfond gemensamt. Institutionens verkstad tillkom vid en tidpunkt, då apparatkonstruktioner och tillverkning av mätinstrument för forsknings- och sjukvårdsarbetet för radiumhemmet utgjorde den alldeles övervägande delen av verkstadens uppgifter. Sedan dess har ej endast tillsynsverksamheten med dess behov av mätapparatur tillkommit utan även en breddning av institutionens arbetsuppgifter i övrigt ägt rum. En motsvarande ökning av verkstadens resurser har dock ej skett. Av statsmedel avlönas endast en instrumentmakare i lönegraden Ca 14. Härjämte har emellertid atomkommittén ställt medel till förfogande för avlöning av dels en ingenjör med arvode motsvarande lönegraden Cg 24, vilken i realiteten svarat för verkstaden och institutionens instrumentförråd, dels ock en instrumentmakare med arvode ungefärligen motsvarande Cg 14, för institutionsföreståndarens forskning. Tidvis h a r även cancerföreningen lämnat anslag till arvode åt en instrumentmakare. För städningsarbete disponerar institutionen över ett ekonomibiträde i Ce 5 och ett deltidsanställt biträde i Cg 5.

TREDJE KAPITLET

Strålskyddsverksamhet i utlandet samt internationellt samarbete

A. Nationell

verksamhet

Enligt tillgängliga uppgifter var Danmark det första landet, där tillstånd infördes för att bedriva röntgenarbete. Redan år 1907 föreskrevs där, att licens från en av staten inrättad elektrisk kommission skulle erfordras. Bestämmelsen synes dock icke ha iakttagits. I Tyskland utgavs 1913 av Deutsche Röntgengesellschaft »Merkblatt iiber den Gebrauch von Schutzmassregeln gegen Röntgenstrahlen». »British X-ray and Radium Protection Committee» offentliggjorde 1921 rekommendationer beträffande strålskyddsåtgärder vid röntgendiagnostik samt röntgen- och radiumterapi. År 1922 utfärdade American Roentgen Society egna strålskyddsanvisningar, och samma år föreskrev hälsovårdsmyndigheterna i New York City, att endast koncessionsinnehavare skulle äga driva röntgenlaboratorium eller röntgenbestråla människor. I Italien stiftades 1925 den första lagen för skydd av patienter och personal. I denna lag synes dessutom för första gången ha beaktats tredje mans rätt genom skyddsföreskrifter för personer, bosatta i närheten av djupterapianläggningar. Ryssland reglerade strålskyddet för i röntgenrum sysselsatt personal genom en kungörelse av folkkommissariatet år 1925, enligt vilken t. ex. röntgenrör vid medicinskt arbete måste vara omgivet med skydd motsvarande 4 mm bly. Vid ständigt arbete i röntgenlokaler begränsades arbetstiden till 4 timmar per dag, och semestern skulle uppgå till 6 veckor per år. Hälsokontroll av personalen skulle äga rum var sjätte månad. 1928 förelåg ett förslag till svenska bestämmelser, vilket framlades vid den andra internationella radiologkongressen, som hölls i Stockholm samma år. Dessa bestämmelser trädde dock aldrig i kraft. I det följande lämnas en översikt över lagar och andra författningar, vilka för närvarande tillämpas i ett antal länder. Utöver de här nämnda författningarna torde sådana finnas också i andra länder.

91 DANMARK Enligt lagen den 15 april 1930 om »Brugen af R0ntgenstrseler m. v.» bemyndigas inrikesministern att utfärda bestämmelser beträffande röntgenanläggningar och användning av radium. Sundhetsstyrelsen h a r att kontrollera, att lagen och bestämmelserna efterföljes. För närvarande gäller ett år 1938 av inrikesministeriet utfärdat »Reglement for udforelse og drift av anlägg til frembringelse af rontgenstraeler» med tillägg den 15 maj 1947 beträffande blodkontroll, arbetstid och semester. Förslag till nytt reglemente föreligger. Reglementet gäller för alla användningsområden av röntgenstrålning med undantag av anläggningar i skolor, vilka drivs med mindre induktionsapparater vid enstaka, kortvariga demonstrationer. Enligt det nya förslaget är också röntgenapparater med spänningar under 5 000 V undantagna, medan i reglementet nämnda toleransdoser skall gälla för alla apparater, i vilka röntgenstrålar alstras, oberoende av apparaternas egentliga ändamål (t. ex. elektronmikroskop). Nya röntgenanläggningar eller utvidgningar och ändringar av befintliga anläggningar (med undantag av rörbyte av samma eller liknande typ) får ej påbörjas förrän efter anmälan till Sundhetsstyrelsen och godkännande från densamma. Dylika anläggningar får ej heller utan styrelsens tillstånd tagas i bruk. Anmälningsavgift erlägges; därefter utgår årlig avgift för registrerad anläggning. Föreståndare skall finnas för varje röntgenanläggning, och dennes namn skall meddelas Sundhetsstyrelsen. Föreståndaren godkännes automatiskt för vissa slag av anläggningar, om han är läkare, tandläkare, civilingenjör eller h a r akademisk examen med fysik -eller kemi -som h u v u d ä m n e . Eljest -skaffl han ^©tdkännras av Sundhetsstyrelsen. Det åligger honom bl. a. att tillse, att arbete med anläggningen endast anförtros tillräckligt kunniga personer, vilka skall instrueras beträffande apparatens skötsel och erforderliga skyddsåtgärder. Sundhetsstyrelsen äger bestämma, att besiktning skall äga rum, innan anläggningen tages i bruk. Sådan besiktning utföres av styrelsens sakkunniga. Enligt praxis har en ny eller ändrad anläggning aldrig godkänts utan besiktning. Förutnämnd anmälningsavgift är att betrakta såsom ersättning för denna besiktning. — Årlig besiktning skall äga rum av varje anläggning och verkställas av en röntgenfirma, som lämnar rapport häröver. Rapporterna granskas av Sundhetsstyrelsens tillsynsmän vid besök å anläggningen vart femte år. Den årliga avgiften avser att täcka styrelsens tillsynskostnader. — I det nya förslaget till reglemente föreslås röntgenfirmornas årliga tillsyn skola avskaffas beträffande högspänningssäkra tandläkarapparater. Godkännande av röntgenanläggning sker för högst 5 år åt gången och förnyas i allmänhet först efter ny besiktning. Behandlingsapparat skall enligt det nya förslaget justeras årligen genom kontrollmätning av för strålkvantitet och -kvalitet bestämmande faktorer. Blodkontroll för i röntgenarbete sysselsatt personal med undantag för personal sysselsatt med skoröntgen- och tandröntgenundersökningar skall äga rum före anställning i radiologiskt arbete och därefter minst en gång årligen (enligt det nya förslaget två gånger årligen). Arbetstiden må ej överstiga 8 resp. 7 timmar per dag, och semestern skall uppgå till minst 4 å 6 veckor per år. Dessutom innehåller reglementet (liksom det nya förslaget) föreskrifter angående erforderliga strålskydd. För tillverkning, import och innehav av radioaktiva ämnen erfordras enligt lag den 31 mars 1953 om »Brug m. v. af radioaktive stolfer» tillstånd av Sundhetsstyrelsen, som också kontrollerar att meddelade säkerhetsbestämmelser följs. I

92 »Bekendtg0relse om undantagelseregler fra lov om radioaktive stoffer» dm 31 mars 1953 är vissa undantag medgivna, bl. a. för ur och fickkompasser mtd radioaktiv lysfärg, varvid det radioaktiva materialet dock ej får avlägsnas. Sjukhus får för användning som yttre strålkällor utan tillstånd inneha och anlända radioaktiva preparat av typ, som godkänts av Sundhetsstyrelsen. Styrelsei kan meddela importörer och tillverkare av instrument, vilka innehåller radioaktivt material, tillstånd till försäljning, om instrumentets konstruktion är lämpig ur strålskyddssynpunkt, varvid dock skriftligt skall meddelas kunden, att iistrumentet innehåller radioaktiva ämnen och att, under förutsättning att ämict ej kommer att avlägsnas, instrumentet må innehas utan tillstånd. Tillämpningsföreskrifter till lagen om »Brug m. v. af radioaktive stoffei» har utfärdats den 15 juni 1955. FINLAND Föreskrifter beträffande alla slag av anläggningar som alstrar röntgenstrålning har utfärdats den 28 februari 1945 i »Handels- och industriministeriets besl.it angående föreskrifter för röntgenanläggningar». Närmaste överinseendet över föreskrifternas tillämpning utövas av Elektriska Inspektoratet, som även äger medgiva avvikelser från föreskrifterna och förbjuda sådana konstruktioner och anläggningar, vilka icke är beaktade i föreskrifterna men som uppenbart innebär fara för liv, hälsa och egendom. Anskaffning av röntgenanläggning, liksom ändring av i drift varande anläggning, anmäles till handels- och industriministeriet. Anläggningarna må tagas i bruk, så snart de blivit färdigställda. Besiktning verkställes av Elektriska Inspektoratet vid första lämpliga tillfälle. På grund av gällande entreprenörsystein och rådande samarbete på planeringsstadiet förekommer större fel och bristfälligheter sällan. Systemet innebär, att installatörerna för röntgenanläggningar är underkastade särskilda föreskrifter för elverkens entreprenörer, varjämte borgenssäkerhet fordras för arbetets föreskriftsenliga utförande. — Egentlig typbesiklning av röntgenapparater förekommer icke men eftersträvas. Periodiska efterbesiktningar utföres av Elektriska Inspektoratet vid de större anläggningarna (allmänna sjukhus med röntgenavdelning, terapianläggningar, röntgenapparater för materialkontroll o. d.) vart tredje år, vid anläggningar med medelstor arbetsbörda vart sjätte år. Efterbesiktning av anläggningar på privata läkarmottagningar förekommer i regel ej. — Vid besiktningar lämnas arbetsanvisningar och råd. Strålningsmätningar på personal i radiologiskt arbete utföres enligt fotografisk metod dels av Elektriska Inspektoratet, dels av Radiofysisika avdelningen vid strålbehandlingskliniken på Allmänna sjukhuset i Helsingfors. Av fysiker vid nämnda klinik utföres doseringskontroll vid röntgenterapeutiska anläggningar vanligen en gång om året samt därjämte efter vidtagna förändringar i apparaturen. Blodkontroll utföres allmänt å personalen vid större medicinska anläggningar. Be genomföres på arbetsplatsen och bekostas av arbetsgivaren. — I gällande föreskrifter är intet stadgat om särskild semester eller arbetstid för röntgenpersonal. I praktiken ordnas dock såvitt möjligt två veckors extra semester vintertid för personalen, läkarna undantagna, vid de större sjukhusen. Tillsynsmyndigheten har icke någon föreskriven konsultverksamhet beträffande strålbehandling eller dylikt vid sjukvårdsinrättning, ej heller några sär-

93 skilda forskningsuppgifter på slrålskyddsområdet. — Innehavare av röntgenapparat erlägger avgifter för utförda besiktningar till Elektriska Inspektoratet. En lag om radiologiskt arbete, innefattande även arbete med radioaktiva substanser, är under utarbetande. FRANKRIKE Kontroll av strålskyddet vid röntgenanläggningar h a r i viss utsträckning sedan 1941 utförts av Laboratoire central des Industries électriques, Section de Radiologic. I en av hälsovårdsministern år 1952 utfärdad förordning föreskrives, att all röntgenmateriel av fransk eller utländsk tillverkning, som anskaffas eller installeras, skall motsvara vissa franska normer. Samma år publicerades en förteckning över cirka 100 godkända röntgenapparattyper. I vilken omfattning rena strålskyddskrav tillgodoses vid dessa typkontroller framgår ej av förordningen. För reglering av vissa frågor rörande artificiellt radioaktiva ämnen finns sedan 1952 en särskild lag. Tillverkning, import eller export av sådana ämnen, i vilken form det vara må, får ske endast genom Commissariat ä 1'Énergie Atomique eller genom juridiska eller fysiska personer, som särskilt bemyndigats därtill av en interministeriell kommission, vilken inrättats för behandling av sådana frågor. Innehavare av radioaktiva ämnen får ej använda dessa annat än på de villkor, som bestämts vid tilldelandet av ämnena ifråga. Artificiellt radioaktiva ämnen må ej tillsättas födoämnen, hygienska preparat eller skönhetsmedel.

NEDERLÄNDERNA Statsblad av 1931 och 1933 innehåller röntgenstrålningslag respektive förordning beträffande strålskydd vid röntgenarbete och arbete med radioaktiva ämnen. Ingendera av dessa har dock trätt i kraft, och någon tidpunkt härför har icke meddelats. Under år 1955 har förslag framlagts till ny lagstiftning.

NORGE Enligt lag den 18 juni 1938 (»Lov om bruk av rontgenstråler og radium m. v.») äger Konungen eller den han bemyndigar utfärda allmänna föieskrifter samt godkänna och kontrollera anläggningar, apparater etc. samt arbetsvillkoren. I »Forskrifter om tilsyn med rontgenanlegg og radium m. v.» av den 22 oktober 1948 bemyndigas Statens fyssiske kontrollaiboratorkim vid Rikshospitalet (numera Statens radiologisk-fysiske laboratorkim) att utöva tillsyn över och godkänna röntgenanläggningar och apparater, som används för medicinskt, odontologiskt och veterinärmedicinskt bruk eller för vetenskapligt och industriellt ändamål. Detsamma gäller för innehav och bruk av radium och radioaktiva ämnen med strålning motsvarande minst 1 mg radiumelement. Nyanläggningar och anläggningar, där större förändringar vidtagits, må ej tagas i bruk, innan tillstånd lämnats av tillsynsmyndigheten. Denna kan också förbjuda försäljning och användning av ej godkända apparater eller annan materiel. Föreståndaren för en anläggning skall tillse, att föreskrifterna efterföljs och till anläggningsinnehavaren anmäla eventuella brister. Årlig avgift för tillsynen skall erläggas enligt av socialdepartementet godkänd taxa. Läkarundersökning och blodkontroll skall enligt resolution den 21 november 1947 med »Forskrifter om saerlige tiltak til vern for arbeidere som h a r arbeid

94 med r0ntgen eller radiums trål er» ske före anställningen och sedan minst en gång årligen. Kostnaderna för dessa undersökningar skall, såvida de icke gäldas av sjukkassa eller försäkring, bestridas av anläggningsinnehavaren. Arbetstiden må icke överstiga 40 timmar per vecka, och semestern skall uppgå till 6 veckor. Närmare föreskrifter lämnas i en av Direktoratet for Arbeidstilsyn utgiven vägledning. Strålskyddskontroll utövas regelbundet och alltid när ny anläggning tages i bruk. Terapianläggning besiktigas två gånger årligen, diagnostikanläggning vart tredje år. Diagnostikavdelningar vid större sjukhus kontrolleras oftare. Vid besiktningarna instrueras personalen. Doskontroll utföres vid en del anläggningar med per post sända dosmätningskammare. Byggnadsplaner för radiologiska anläggningar skall insändas för godkännande. Föreskrifter beträffande bruk av radioaktiva isotoper finns för närvarande ej, men en kommitté är sysselsatt med att utarbeta sådana. Kontrollaboratoriet är anslutet till Rikshospitalet och tages där i anspråk även för kliniska specialuppgifter. Laboratoriet skall därjämte enligt instruktion utveckla mätmetoder och bedriva vetenskapligt arbete inom strålfysik, speciellt dess medicinska tillämpning. Nu gällande författningar är föremål för revision av ett nyligen inrättat Statens råd i strålehygieniske spörsmål. I sin nya, med hänsyn till bl. a. utvecklingen på atomenergiområdet utvidgade form beräknas de träda i kraft inom något år. STORBRITANNIEN F ö r närvarande gäller en lag om radioaktiva ämnen av år 1948, vilken även avser terapiapparater, »Radioactive Substances Act», men till denna lag hörande tillämpningsbestämmelser har ännu ej utgivits. På grund härav kan lagen ej följas utan är närmast att betrakta såsom en beredskapsåtgärd, i kraft av vilken erforderliga åtgärder snabbt kan vidtagas i säkerhetssyfte. Riktlinjer beträffande strålskyddet vid röntgenarbete och arbete med radium h a r angivits i en reviderad utgåva från år 1948 av de inledningsvis nämnda »Recommendations of the Britsh X-Ray and Radium Protection Committee». Under överinseende av Medical Research Council och Ministry of Health har nyligen inrättats ett organ för central strålskyddskontroll, Radiological Protection Service. På detta ankommer att fastställa riktlinjer för strålskyddets utveckling, bl. a. att utgiva arbetsanvisningar, samt att utföra sitrålskyddsmätningar vid nya anläggningar. Arbetstiden bör ej överstiga 7 timmar per arbetsdag vid högst 5 arbetsdagar i veckan. Läkarundersökning bör ske före anställning och blodkontroll därefter var tredje månad, varvid differentialräkning av vita blodkroppar helst skall utföras av en och samma person. I övrigt innehåller rekommendationerna uppgifter beträffande nödvändiga strålskyddsåtgärder. F ö r arbete med radioaktiv lysfärg finns en särskild förordning av år 1947, enligt vilken bl. a. lämplig arbetsföreståndare skall utses av arbetsgivaren, läkarundersökning företagas inom 7 dagar efter arbetets början och undersökningen upprepas varje månad. Vid arbete med radioaktiv lysfärg är dessutom arbetsgivaren skyldig bereda den läkare, som utför undersökning av personalen, tillfälle att besiktiga arbetet. Efter 12 månaders oavbrutet arbete med lysfärg skall personalen beredas 3 månaders frihet från sådant arbete. Arbetstiden begränsas till högst 48 timmar per vecka. Doskontroll är obligatorisk; film skall bäras under en vecka var tredje månad. Beträffande radiologiskt arbete kan i övrigt nämnas, att besiktningar före-

95 kommer i viss omfattning, men dessa är ej obligatoriska. Terapidoskontroll utföres av sjukhusens egna fysiker. I viss utsträckning utföres obligatorisk doskontroll å personalen, oftast med filmdosimetrar från Radiological Protection Service (för närvarande cirka 50 000 filmer årligen). Blodkontrollen utföres av en av arbetsgivaren anlitad läkare. Förlängd semester förekommer ej. Kontroll av innehav av radioaktiva ämnen saknas men förutsattes i den tidigare nämnda lagen av år 1948. Tilldelningen av radioaktiva ämnen för invärtes behandling eller undersökning av människor kontrolleras av en kommitté u n d e r Medical Research Council, som ställer vissa krav på sjukhusens personella och materiella resurser för att bevilja tilldelning. VÄSTTYSKLAND År 1941 utfärdades från Arbetsministeriet en förordning beträffande strålskydd vid all användning av röntgenstrålning och radioaktiva ämnen för provning och behandling av råvaror och fabrikat. Anmälan skall ske till yrkesinspektionen, innan sådant arbete påbörjas. Anläggningarna skall motsvara de föreskrifter mot olycksfall, som utfärdats av de tyska yrkesföreningarna. Intyg härom utfärdas av en av arbetsministern godkänd sakkunnig, som äger att som kontroll utföra strålskyddsmätningar på platsen. Väsentliga ändringar å anläggningen skall anmälas till yrkesinspektionen inom fyra veckor efter det anläggningen åter tagits i bruk; i förekommande fall insynas anläggningen ånyo. Radioaktiva preparat kontrolleras minst två gånger årligen med hänsyn till emanationstäthet. Alla vid anläggningen sysselsatta personer skall antingen ha deltagit i en av arbetarskyddsorganisationen anordnad instruktionskurs eller styrka, att motsvarande kunskaper inhämtats på annat sätt. Arbetstiden begränsas till högst 8 timmar per dag och 40 timmar per vecka. Semestern skall uppgå till minst 18 arbetsdagar. Läkarundersökning skall äga rum före anställning och härefter två gånger årligen. Doskontroll å personalen rekommenderas. Föreskrifter till förekommande av olycksfall har utfärdats av arbetarskyddsorganisationen. Beträffande övriga nödvändiga strålskyddsåtgärder gäller vissa av den tyska normkommittén utgivna normblad. I normerna för tekniska och medicinska röntgenanläggningar föreskrives bl. a. typkontroll av rörkåpor. Beträffande medicinskt röntgenarbete finnes av Berufsgenossenschaft fur Gesundheitsdienst und Wohlfahrtspflege senast år 1952 utfärdade föreskrifter. Igångsättning av röntgenanläggning skall meddelas yrkesinspektionen. Denna är berättigad att ställa villkor om strålskyddskontroll. Föreståndaren för en anläggning skall äga kunskaper i skyddsteknik till förekommande av yrkessjukdomar och olycksfall genom strålning. Där föreståndaren ej kan inställa sig med kort varsel, skall han utse en ställföreträdare med motsvarande kunskaper. Arbetstagare i radiologiskt arbete skall vara väl informerade om riskerna och de därav betingade skyddsåtgärderna. Såsom utan vidare kompetenta betraktas läkare, tandläkare, veterinärer, civilingenjörer eller personer med akademisk examen, ingenjörer och tekniker med flerårig erfarenhet av röntgenarbete och statligt diplomerade assistenter. Läkarundersökning skall företagas före anställning och sedan periodiskt var nionde månad. Blodkontroll skall ske varje kvartal.

96 Arbetstiden regleras för vissa grupper med hänsyn till röntgenarbetets onfattning. För kvinnliga tekniska röntgenassistenter, som övervägande arbetar med röntgen, gäller exempelvis högst 42 timmars arbetsvecka. Semestern skall ippgå till minst 24 arbetsdagar och måste utnyttjas för rekreation. — Det må i detta sammanhang påpekas, att jämte begreppet »arbetstid» existerar begreppe »inkopplingstid». Denna tid avser den del av arbetstiden, under vilken röntgerstrålning verkligen utgår vid en arbetsplats. Ingen anställd må deltaga i arbetet inder längre inkopplingstid än 900 minuter per vecka, under vissa omständigheter dock endast tiondelen av denna tid. Kontroll av befintliga strålskydd och strålskyddsåtgärder skall ske minst två gånger per år genom anläggningens personal; vid otillfredsställande skydd skall förbättring av strålskyddsåtgärderna vidtagas. Beträffande nödvändiga strålskyddsåtgärder gäller av tyska normkommittén utgivna normalblad för medicins/ka röntgenanläggningar med spänningar över 15 kV. För medicinskt arbete med radioaktiva ämnen gäller av Berufsgenossenschaft fiihr Gesundheitsdienst und Wohlfahrtspflege år 1951 utgivna riktlinjer. Ncrmalblad är nu under utarbetande. Den lagstiftande myndigheten kommer saniolikt att kräva tillståndsprövning för arbete med radioaktiva preparat. Anmälan om planerad a n v ä n d n i n g av radioaktiva preparat skall ske till rämnda Berufsgenossenschaft. Föreståndare skall vara specialutbildad terapeut eller invärtesmedicinare. [ specialfall kan annan läkare med motsvarande kunskaper godkännas varvid han dock skall rådgöra med radioterapeut. Vidare skall en fysiker med erfarenhet av strålskyddsmätningar och vid behov en kemist konsulteras. Personal, som deltager i arbetet, skall ha lämplig utbildning, t. ex. kurs för medicinskt-tekniska assis:enter eller biträden, apotekarexamen eller akademisk naturvetenskaplig utbildning. Dessutom erfordras speciell utbildning i strålskyddsteknik på området. Kontroll av strålskyddet skall företagas med mätinstrument eller film. Arbetstiden må ej överstiga 45 t i m m a r per vecka, och semestern skall uppgå till minst 4 veckor. Läkarundersökning skall äga rum före anställning och sedan var nionde månad; blodkontroll skall företagas varje kvartal. Deutsche Böntgengesellschaft h a r ' dessutom publicerat riktlinjer, vilka dock icke torde kunna anses ha karaktär av tvingande bestämmelser. ÖSTERRIKE Enligt vad som upplysts finns i Österrike en förordning, som i huvudsak överensstämmer med de tyska bestämmelserna. ÖSTTYSKLAND Det har för strålskyddskommittén uppgivits, att de i Västtyskland utgivna normbladen gäller även i Östtyskland. Amt fur Masse und Gewichte h a n d h a r här kontrollen beträffande röntgenanläggningar och radium. En lag i ämnet förberedes för närvarande. CANADA Tillstånd för att bedriva -radiologiskt arbete erfordras ej. För röntgendiagnostiker och radioterapeuter fordras dock vissa kvalifikationer, men i övrigt äger vem som helst anskaffa och bruka röntgenapparat. Licens för innehav av radioaktiva ämnen erfordras ej, men för att anskaffa

97 radioaktiva ämnen över en viss aktivitetsnivå måste formell ansökan ingivas till en myndighet u n d e r förbundsregeringen. Besiktning av anläggningar, förhandsgranskning av ritningar och typbesikt ning av a p p a r a t e r företages i allmänhet endast på begäran. Kontroll av strålutbytet från terapiapparater äger rum. Blodkontroll och persondosmätning förekommer. Strålskyddskontrollen är avgiftsfri, för filmdosimeterkontroll debiteras en låg avgift. Statsanställda h a r u n d e r vissa omständigheter 4 veckors semester, medan semesterns längd för övrigt bestämmes på grundval av förekommande stråldoser. I allmänhet är semestertiden 3 å 4 veckor. Det anses dock viktigare, att den tilllåtliga dosen ej överskrides än att kompensation gives genom längre semester. Under dem federala organisationen n ä m n d a förhållanden gäller också i stort sett för delstaten Ontario. Här företager dock hälsovårdsdepartementet och yrkesinspektören rutinbesiktningar av industriella anläggningar. Dessa besiktningar är obligatoriska i den omfattning som den allmänna arbetarskyddslagen kräver beträffande alla risker. Besiktningarna avser kontroll av strålskyddsanordningar, arbetsmetoder och persondoskontroll. Blodkontroll samt persondos- och filmkontroll är obligatorisk inom industrien. Personer, vilka utsätttes för joniserande strålning, undersöks var tredje månad, och resultaten inrapporteras till avdelningen för industriell hygien. FÖRENTA

STATERNA

Federala lagar saknas. Inom några delstater har dock strålskyddslagar eller -förordningar antagits eller förslag till sådana utarbetats. Tillstånd att bedriva radiologiskt arbete erfordras ej i Förenta Staterna. På ett speciellt område kan man dock tala om ett slags tillståndstvång, i det Atomic Energy Commission (AEG) uppställer vissa villkor för leverans av radioaktiva isotoper. AEC lämnar dessutom månatligen hälsodepartementet uppgifter om nytillkommande isotopkonsumenter, vilka uppgifter vidarebefordras till vederbörande lokala hälsovårdstjänstemän. Anskaffning av isotoper från a n d r a in- och utländska leverantörer synes dock icke kontrolleras. Av en federal institution (National Bureau of Standards) h a r utgivits ett antal av National Committee on Badiation Protection utarbetade h a n d b ö c k e r med utförliga rekommendationer beträffande strålskydd. Dessa rekommendationer saknar karaktären av lagar. I Förenta Staterna anses dock på många håll, att dessa rekommendationer gör samima mytta som lagar, i det de definierar vad som skall anses vara god praxis och kan åberopas i rättegångar beträffande strålskador. Därför skulle såväl arbetsgivare som anställda i eget intresse följa rekommendationerna. En handbok om radiumskydd r e k o m m e n d e r a r läkarundersökning och blodkontroll före arbetets början och därefter blodkontroll varje månad. Badiumtekniker bör ha 4 å 6 veckors semester per år. I en handbok om strålskydd vid medicinskt röntgenarbete rekomin en deras läkarundersökning före anställning och sedan en gång årligen. Om systematisk persondoskontroll förekommer, bör blodkontroll ske minst var sjätte månad, eljest var tredje månad. Vederbörande läkare respektive tandläkare är ansvarig för perso-

98 nålens arbetsförhållanden och instruktion. Strålskyddet vid planerade röntgenanläggningar bör diskuteras med en expert. Strålskyddskontroll bör utföras vid varje ny röntgenanläggning och efter varje ändring å röntgenanläggning. All strålskyddsmateriel, vars strålskyddsförmåga kan ändras, bör kontrolleras var sjätte månad. I en handbok om skydd vid arbete med radioaktiva ämnen rekommenderas noggrann läkarundersökning före arbetets början och sedan årligen. Personal bör informeras om riskerna med arbetet ifråga och informeras om föreskrifter och nödvändiga strålskyddsåtgärder. Blodkontroll bör ske var tredje månad. Arbetsledningen är ansvarig för att givna strålskyddsföreskrifter följs. Kontinuerlig persondoskontroll rekommenderas. California, Connecticut, Massachusetts och New Jersey. I delstaterna Connecticut och Massachusetts är lagar eller andra författningar under förberedelse. I California föreligger sedan 1949 en förordning till skydd av personer sysselsatta i radiologiskt arbete, i New Jersey finns sedan 1948 en förordning till skydd av med radioaktiva substanser sysselsatta personer. Förordningen i California (utfärdad av Division of Industrial Safety) föreskriver en daglig, tillåten stråldos för personalen; övervakning av det radiologiska arbetet skall ske av teknisk, med strålrisker väl förtrogen personal; inspektion av arbetslokaler sker med vissa tidsmellanrum; anläggningar besiktigas efter installation och mera betydande förändringar; personalkontroll och läkarundersökning förekommer. Nya bestämmelser är under utarbetande. Arbetsministeriets i New Jersey förordning avser huvudsakligen lysfärgsarbete. Personalen skall vara underrättad om strålriskerna och om lämpliga strålskyddsåtgärder, och arbetstekniken övervakas. Läkarundersökning sker vid anställningens början och sedan årligen, varvid bl. a. utandningsluftens radonhalt kontrolleras. — Dessa huvudpunkter utgör jämväl det väsentliga i ett utkast till förordning i Connecticut avseende skydd vid lysfärgsarbete. 1951 framlades ett lagförslag i Massachusetts, enligt vilket hälsodepartementet skulle utfärda föreskrifter för kontroll av bl. a. transport, försäljning, bruk, tillverkning och oskadliggörande av radioaktivt material samt för installation av och arbete med anordningar, som utsänder joniserande strålning och kan påverka hälsotillståndet. Då medicinsk expertis kritiserade det framlagda förslaget, överlämnades detta till en kommitté för genomarbetning av problemställningarna. Kommittén synes ännu ej ha framlagt något nytt förslag. NYA

ZEELAND

Nya Zeeland är det land, som mest detaljerat utformat såväl själva systemet av som innehållet i författningar r ö r a n d e strålskydd — med därpå grundat kontrollsystem — samt rekommendationer till skydd mot skada vid radiologiskt arbete. Den grundläggande lagen är från år 1949, förordningar och rekommendationer gällande rena strålskyddsfrågor utfärdades år 1951. Tillstånd av hälsovårdsministern erfordras enligt lagen för bedrivande av röntgenarbete samt för innehav av och arbete med radioaktiva ämnen. Som rådgivare till hälsovårdsministern fungerar ett Radiological Advisory Council med 7 medlemmar, däribland chefen för tillsynsmyndigheten, Dominion X-ray and Radium Laboratory i Christchurch. Rådet yttrar sig bl. a. om licensansökningar. Flera olika slag av licenser förekommer, nämligen 1) licenser för alla användningsändamål, vilka meddelas endast legitimerade röntgendiagnostiker eller radioterapeuter;

99 2 a) licenser för diagnostiska ändamål, vilka beviljas endast personer med specialkunskaper i användning av radioaktiva ämnen eller röntgenstrålar för diagnostisering av abnorma tillstånd i människokroppen; 2 b) licenser för terapeutiska ändamål, vilka beviljas endast läkare med tillräcklig erfarenhet i behandling av människokroppen med radioaktiva ämnen eller röntgentstrålar; 3) licenser för dental röntgendiagnostik, vilka beviljas endast tandläkare eller läkare. Licensinnehavaren skall i fall som avses u n d e r 1—3 vara fysisk person. 4) Dessutom finnes licenser för industriella, forsknings-, provnings-, demonstrations-, veterinärmedicinska eller andra speciella ändamål, vilka icke synes förutsätta någon speciell kompetens. Sådana licenser får meddelas även juridisk person. Licens gäller, om ej tidigare datum angivits eller licensen blivit återkallad, till den 30 a p r i l närmast efter beviljandet. Senast den 1 april skall förnyelse av licensen sökas för ett år i sänder. Licensinnehavarens åligganden regleras utförligt av lagen och huvudförordningen. Han är ansvarig för att lagen och strålskyddsförordningen följes men är fri från ansvar, om brott mot lagen eller förordningen begåtts utan hans vetskap. Bl. a. föreskrives, att licensinnehavare som är radiolog skall närvara, om hans röntgenapparat användes av kirurg för reposition av frakturer eller liknande undersökningar, och jämte kirurgen tillse, att patienten ej bestrålas med för stor dos samt att åtgärder till personalens skydd vidtages. Obligatoriska besiktningar verkställes genom tillsynsmyndighetens försorg. Enligt förordningen förekommer såväl besiktningar för insynande av anläggning som periodiska besiktningar. Beträffande terapiapparater sker besiktning med doskontroll två gånger årligen. Medicinalstyrelsen äger fastställa besiktningsfrekvensen för diagnostiska anläggningar; för n ä r v a r a n d e är denna bestämd till två gånger per år. I övrigt är besiktningsfrekvensen ej fastställd. Läkarundersökning med blodkontroll av personal skäll ske före anställning i radiologiskt arbete och sedan varje år. I de fall, där stråldoser överstigande 1/10 av den internationella toleransdosen kan befaras, skall blodkontroll utföras för personal i röntgenarbete var sjätte månad och för personal, som arbetar med radioaktiva ämnen, var tredje månad. Persondoskontroll utföres huvudsakligen genom lokalt ordnade filmmätningar, vilka företages varje vecka för personal å sjukhus och minst en gång var fjärde vecka för övrig personal i radiologiskt arbete. Läkarundersökningarna bekostas av licensinnehavaren, medan blodkontrollen och persondoskontrollen bestrides av statsmedel. Arbetstiden må enligt förordningen ej överstiga 35 timmar per vecka som medeltal över en fyraveckorsperiod utom för läkaren, som får arbeta den tid han finner vara nödvändigt. Semestern skall uppgå till minst 4 veckor utöver normal semester. Licensavgifter m. m. skall inbetalas till staten, som bekostar tillsynsverksamheten. Anvisningar rörande strålskyddsåtgärder etc. finns i av medicinalstyrelsen utgivna rekommendationer. I de fall, där personalen befaras bli utsatt för bestrålning utöver den internationella toleransdosen, begäres t. ex. dosmätning hos tillsynsmyndigheten; den dos, som gives patienter vid röntgenundersökning, hålles under vissa angivna värden. Blir det av medicinska skäl nödvändigt att överskrida

100 dessa dosvärden, fogas till patientjournalen en av läkaren undertecknad uppgift orn strålningsbeitimgelserna och skälen till att dosen överskridits. Transport av radioaktiva ämnen regleras genom en särskild förordning. Tillsynsmyndigheten handhar dessutom det fysikaliska arbetet vid sjukhuset i Christchurch. Fysiker å andra sjukhus får här sin utbildning. Forskningsarbete beträffande fysikaliska, kemiska och biologiska strålverkningar bedrives. Sedan 1947 är myndighetens fysiker verksamma i strålskyddstjänst för Nya Zeelands isotopkontrollkommitté.

B. Internationell

strålskyddsverksamhet

Den internationella strålskyddsverksamheten leder sitt ursprung till det samarbete, som begynte nationerna emellan efter det första världskriget. Vid de kontakter, som då upptogs mellan vetenskapliga och andra organisationer i de olika länderna, kom även den i snabb utveckling varande radiologien att bli föremål för internationellt intresse. Radiologiens expansion och de många svåra strålskador som förekommit under de första årtiondenas radiologiska arbete medförde, att strålskyddsfrågorna kom att intaga en central ställning i detta sammanhang. Särskilt i England, Sverige och Tyskland hade nationella organ varit verksamma för att få till stånd bättre strålskydd, och föreskrifter för undvikande av strålskador förelåg i ett flertal länder, ehuru väsentliga skiljaktligheter fanns med avseende på föreskrifternas natur. Vid den första internationella radiologkongressen i London år 1925 upptogs för första gången frågan om bildandet av en internationell strålskyddskommitté. Vid den nästföljande kongressen i Stockholm 1928 hade ett sådant organ, The International Commission on Radiological Protection (ICRP), bildats och var redan i verksamhet. ICRP har sedermera vid de internationella radiologkongresserna i Paris 1931, Ziirich 1934, Chicago 1937, London 1950 och Köpenhamn 1953 ytterligare utvecklats. För närvarande består kommissionen av 14 medlemmar, och ytterligare cirka 40 medlemmar ingår i dess fem subkommittéer. Subkommittéerna handlägger frågor rörande tillåtna doser för yttre strålning, tillåtna doser för inre strålning, skydd mot röntgenstrålning åstadkommen vid spänningar upp till 3 miljoner volt, skydd mot röntgenstrålning över 3 miljoner volt samt mot /3-strålning, y-strålning och tunga partiklar omfattande neutroner och protoner respektive handhavande och tillvaratagande av avfall från radioaktiva isotoper. Sverige är representerat såväl i huvudkommissionen som i en av subkommittéerna. ICRP publicerade sina första strålskyddsrekommendationer på 3 sidor efter stockholmskongressen 1928. Den sista publikationen från år 1954 omfattar cirka 90 sidor. De av ICRP utfärdade rekommendationerna utgör en grundval för verksamheten till skydd mot joniserande strålning som

101 accepterats av praktiskt taget alla länder. En ytterligare utveckling av kommissionens arbete kan väntas äga rum. ICRP är alltjämt knuten till de internationella radiologkongresserna, men då dessa närmast avser den medicinska användningen av joniserande strålning och har sammankomster endast vart tredje år, föreligger planer på att omorganisera ICRP till ett mera kontinuerligt arbetande internationellt lackorgan. ICRP ingår sedan 1956 såsom icke statlig organisation i den krets av organisationer som samarbetar med World Health Organization (WHO). WHO har lagt särskild vikt vid utbildning av specialister, som kan gagna dess intressen. Bl. a. har under år 1955 i W H O : s regi och av medel, som ställts till förfogande av denna organisation och radiofysiska institutionen, en första sådan utbildningskurs med lärare bl. a. från Förenta Staterna, Storbritannien och Frankrike varit förlagd till radiofysiska institutionen i Stockholm för utbildning i strålskyddsteknik av huvudsakligen fysiker och ingenjörer vid kärnfysikaliska anläggningar. Strålskyddsfrågans inrangerande i WHO:s vittsyftande program får n ä r m a s t ses mot bakgrunden av den allmänna höjning av strålningsnivån — och den betydelse detta kan komma att få för mänsklighetens hälsa och framtid — som kan följa med allmänt utbredd exploatering av atomenergien och med nyttiggörandet eller ett populariserat bruk av många i samband därmed alstrade radioaktiva produkter. Även International Labour Organization (ILO) har under senare år upptagit strålskyddsfrågorna på sitt program. I och med att bruket av röntgen och radioaktiva ämnen (i första hand radium) infördes såsom hjälpmedel i industriella förfaranden eller inom yrkeslivet i övrigt samt genom de därav föranledda skadorna blev arbetet med joniserande strålning också föremål för ILO:s uppmärksamhet och initiativ. Redan i början av 1920-talet återspeglas detta i organisationens publikationer. Av särskilt intresse kan vara att notera, att Sverige år 1936 i samband med då företagen ändring av den svenska yrkessjukdomsförsäkringslagen ratificerade en av ILO två år tidigare antagen reviderad konvention angående yrkessjukdomar, innebärande dels att arbetstagare skulle tillförsäkras minst samma ekonomiska säkerhet vid yrkessjukdom som den, vilken vid olycksfall i arbetet tillförsäkrades honom genom den nationella lagstiftningen, och dels att såsom yrkessjukdom skulle anses sjukdomar och förgiftningar, som framkallades av ämnen enligt en viss förteckning. I denna förteckning upptogs i Sverige bl. a. radium eller andra radioaktiva ämnen samt röntgenstrålar. Vid ett möte i Geneve 1954 i ILO:s regi rekom-

102 menderades, att dessa ämnen och strålar skulle upptagas även i den internationella listan. År 1949 framlade ILO en kodex, omfattande cirka 200 rekommenderade säkerhetsnormer att tillämpas i industriellt arbete med farlig strålning. Denna kodex blev i själva verket den första internationella hälso- och säkerhetsstandarden för att åstadkomma säkerhet på här berörda område. Det bör framhållas, att flera länder har nyttjat den såsom bas för utarbetande av egna säkerhetsföreskrifter; sålunda har den i England nyligen utgjort grunden, då det gällt att utforma föreskrifter för att främja strålsäkerheten på det industriella området. Under hösten 1955 upptog Förenta Nationernas generalförsamling till behandling ett förslag att tillsätta en vetenskaplig kommitté för undersökning av verkningarna på människan och hennes omgivning av joniserande strålning. Orsaken härtill var huvudsakligen de risker för strålskador som kan uppstå på grund av försöken med atomvapen, atomkraftens begynnande praktiska användning samt den ökade användningen av radioaktiva ämnen. Förslaget resulterade i att en kommitté tillsattes bestående av vetenskapsmän från 15 länder, nämligen Argentina, Australien, Belgien, Brasilien, Egypten, Frankrike, Förenta Staterna, Indien, Japan, Kanada, Mexiko, Sovjetunionen, Sverige, Storbritannien och Tjeckoslovakien. Ett första sammanträde har hållits i mars 1956, varvid de problem som skall behandlas fördelats på mindre arbetsgrupper. I syfte att främja samarbetet på atomenergiområdet bildade atomenergiorganisationerna i åtta länder, däribland Sverige, år 1954 en sammanslutning, European Atomic Energy Society (EAES). För att nå sitt mål anordnar sällskapet konferenser för vetenskapsmän och ingenjörer, som arbetar med atomenergiens fredliga användning. Organisationen vill dessutom främja all informationsverksamhet, bl. a. genom att underlätta cirkulation av rapporter och genom att arbeta för standardisering av nomenklatur och symboler. I stadgarna anges särskilt, att sällskapet har till uppgift att studera de speciella risker som uppträder inom atomenergiområdet och de säkerhetsanordningar som utvecklats för att eliminera dessa risker. Under år 1955 arrangerades ett antal symposier, av vilka tre berörde strålskyddsoch lokaliseringsproblem i samband med atomreaktorer, instrumentering av reaktorer samt driftskontroll och manövrering av reaktorer. I j u n i 1956 behandlades avfallsfrågorna vid ett särskilt symposium. Organisationen har för närvarande 13 medlemmar (Belgien, Danmark, Frankrike, Italien, Jugoslavien, Nederländerna, Norge, Portugal, Schweiz, Spanien, Sverige, Storbritannien och Västtyskland). Svensk medlem i organisationen är Aktiebolaget Atomenergi.

FJÄRDE KAPITLET

Strålskador och strålrisker

A. Strålskadeproblemets

utveckling

Redan från den allra första tiden av arbete med röntgenstrålning och radioaktiva ämnen finns ett stort antal svåra strålskador beskrivna. Den första skadan beskrives i litteraturen ungefär ett halvt år efter det att Röntgen år 1895 publicerat sin upptäckt. Av naturliga skäl var det verkningarna på huden som först uppmärksammades. Till den relativt rikliga förekomsten av skador bidrog dels det mycket starka intresset för utforskandet och det praktiska tillgodogörandet av den nyupptäckta strålningen, dels bristen på kännedom om dess biologiska verkningar. Under det intensiva experimenterandets första skede tvingades man av de primitiva strålkällornas ringa styrka att arbeta mycket nära strålkällan och av de dåtida observationsmedlens ofullkomlighet att utsträcka observationerna under rätt avsevärda tider. Begränsade delar av kroppen •— i regel var händerna mest utsatta — erhöll därigenom förhållandevis stora strålmängder. Dessa påskyndade framträdandet av den biologiska reaktionen. De tidigast iakttagna hudskadorna uppträdde därför som regel med en sådan lokalisation och i sådan anslutning till det pågående arbetet, att kausaliteten mellan bestrålning och reaktion syntes odiskutabel. Den uppenbara kausaliteten samt skadornas ofta våldsamma förlopp — beroende på fortgående kumulation av stråldoser ända fram till tiden för de första iakttagbara skadetecknen — bidrog till att öka kunskapen om det riskabla i att handha strålningen utan tillräcklig försiktighet och utan n ä r m a r e kunskap om strålningens egenskaper och verkningar. Mycket snart infördes därför lokala tekniska och arbetstekniska skyddsregler, som åsyftade att minska omfattningen av icke blott de grava skadorna utan även de lättare förändringarna, såsom hudrodnader, vilka man visserligen iakttog ofta vara av övergående karaktär men snart nog också lärde sig tolka som stundom uppträdande förstadier till vida allvarligare skador. Egenskapen hos röntgenstrålarna att i varierande grad genomtränga materien alltefter dennas sammansättning förvärvade dem redan året efter deras upptäckt en given plats inom medicinen såsom allmänt diagnostiskt hjälpmedel. De erfarenheter, man tidigare på spridda fysikaliska laboratorier gjort av strålningens biologiska verkningar, blev härigenom av mera rutinbetonad karaktär och lagda under medicinsk kontroll och observation.

104 Än mer blev så förhållandet genom att de gjorda iakttagelserna om hudreaktionerna redan samma år på försök utnyttjades i behandlingssyfte, om också endast i begränsad omfattning vid enkla, ytliga åkommor. De spörsmål man ställdes inför tvingade till mera systematiska observationer av de biologiska strålverkningarna och deras relation till den verksamma strålningen. Bristen på en lämplig fysikalisk mätstorhet att korrelera de kliniska observationerna till försvårade emellertid framträngandet på området. Under åren 1896—1902 publicerades en oavbruten serie meddelanden om skador på huden, i växande utsträckning framkallade vid den medicinskdiagnostiska användningen av strålningen. Att med sifferuppgifter belysa förhållandena är vanskligt. Vissa fall av intresse beskrivs eller diskuteras upprepade gånger och på olika litteraturställen. Säkert torde väl också vara att de mera banala fallen aldrig blivit omskrivna. Under år 1902 publicerades emellertid ett amerikanskt arbete, som avsåg att sammanställa i landet dittills inträffade viktigare, publicerade hudskadefall. Detta arbete upptager 172 exempel. I Frankrike utfördes samma år en liknande sammanställning av de franska erfarenheterna, vilken redovisar cirka 50 publicerade fall av hudskador. Alla grader av reaktioner hade iakttagits alltifrån lätta rodnader med eller utan håravfall, starka rodnader med eller utan efterföljande pigmentering av huden samt hudavfjällning, blåsbildning och vätskeavsöndring, blödande sår av mer eller mindre svårläkt natur till fullständig avdödning av huden och underliggande vävnad med djupa, öppna oläkbara sår. Man hade vidare observerat de elementära fakta, att reaktionsgraden ökade med den givna strålmängden (mätt i bestrålningstid och tillgängliga elektriska driftsdata), att reaktionsstyrkan syntes försvagad ju mer en och samma strålmängd hade uppdelats i tiden, att ju större strålmängd som givits, desto snabbare framträdde en iakttagbar reaktion och desto mer väldefinierad var slutreaktionen samt att ju större yta som bestrålats, desto mer förlöpte reaktionen som om en större stråldos blivit given. Man hade också iakttagit skador, som lång tid efter »läkning» blossat upp av till synes ovidkommande orsaker (mekaniska retningar e t c ) . Långtidsobservationerna kompletterades så småningom med iakttagandet av uppenbarligen helt spontant uppträdande strålningseffekter av ny typ. Under åren 1902—1907, dvs. omkring tio år efter Röntgens upptäckt beskrevs sålunda åtminstone tio fall av hudcancer, som sattes i samband med röntgenbestrålning, och år 1908 åtminstone fem fall av cancer hos personer, som arbetat med röntgenstrålning. Omkring år 1910 började därjämte i litteraturen beskrivas blodsjukdomar, anemier och leukopenier med dödlig utgång, vilka måste sättas i samband med radiologisk verksamhet. Dessa observationer berörde icke blott patienter utan även dem som på grund av sitt arbete —- ehuru de därvid i enlighet med de grundläggande

105 skyddsreglerna sökt undvika de stora stråldoserna och den direkta bestrålningen — huvudsakligen sekundärt utsatts för strålningen. Det är sistnämnda erfarenheter som avses vid talet om smygande förlopp hos skadorna. Man ställdes härigenom på allvar inför problemet om bl. a. verkan av under lång tid upprepade bestrålningar med så små doser, att man med den dittills gängse makroskopiska observationstekniken icke kunnat iakttaga några som helst primära strålverkningar av dem. Överhuvudtaget är det förvånande att iakttaga, hur svårt man under detta första skede hade att inse, att strålningsmängder, som icke framkallade synliga reaktioner, dock skulle kunna framkalla djupgående skador eller betydelsefulla reaktioner hos invärtes organ. Man kände dock väl verkningarna på ytliga vävnader och använde sig i diagnostiskt syfte av strålarnas förmåga att genomtränga kroppens övriga vävnader, vilka ju knappast kunde väntas bli helt opåverkade, och man hade redan 1903 genom mikroskopiska undersökningar påvisat grava histologiska förändringar på bl. a. testikelvävnad, mjälte, lymfkörtlar och benmärg, framkallade av stråldoser som icke förmådde framkalla hudreaktioner. Om otillräckligheten av de synpunkter på skador och skydd, som tillämpades under radiologiens första skede, vittnar också den mycket starka ökning av strålskadorna, som inträffade i samband med första världskriget. Användningen av röntgen ökade då starkt, men detta torde icke ha varit den väsentligaste orsaken till strålskadornas ökning, utan denna har sannolikt huvudsakligast sin grund i att nya röntgenrörstyper konstruerades, vilka snabbt vann spridning, emedan de väsentligt ökade den utstrålade effekten. Litteraturen på området visar även i fortsättningen en påfallande parallellitet mellan uppträdandet av strålskador och teknisk eller vetenskaplig utveckling på strålningens område. Omkring år 1925 var användningen av joniserande strålning ännu i stort sett begränsad till det medicinska området, och en viss stabilisering hade inträtt med avseende på förhållandena inom skadeområdet, men i samband med att vid denna tid den industriella användningen av röntgen började, följde en ny stark stegring av antalet rapporter om skador åsamkade genom röntgenstrålning. — En motsvarande ökning av skador genom radioaktiva ämnen uppträdde också sedan dessa ämnen börjat användas inom industrien. Det mest omskrivna fallet inträffade under 1920-talet i New Jersey, där ett antal arbetare, sysselsatta med att belägga ursiffror och visare med radioaktiv lysfärg, införde radioaktiva ämnen i kroppen genom att spetsa de använda penslarna med tungan. Hittills har ett fyrtiotal personer avlidit av de framkallade skadorna, och ytterligare ett stort antal har erhållit svåra skador (sarcom, käknekroser, anemi). Även om utvecklingen på skyddsområdet för arbete med radioaktiva ämnen i stort sett förlöpte analogt med motsvarande utveckling inom röntgen-

106 arbetet, blev emellertid skadorna från radioaktiva ämnen till en början icke ett problem av samma allmänna räckvidd som röntgenskadorna. Anledningen härtill var dels att de tidigare gjorda erfarenheterna av strålverkningarna inom röntgenområdet i huvudsak kunde appliceras på den radioaktiva strålningen, dels att de radioaktiva ämnena till en början fick en mera begränsad användning. Kunde fram till början av 1940-talet sägas, att spörsmålet om skydd mot joniserande strålning var ett begränsat problem, berörande allenast vissa läkare och sköterskor, patienter, tekniker och industriarbetare, måste emellertid idag betonas, att det på grund av utvecklingen på radioaktivitetens område, blivit ett alla berörande strålskyddsproblem. I acceleratorer och framför allt atomreaktorer har man möjligheter att framställa radioaktiva ämnen i mycket stora mängder. De moderna tekniska metoderna att framställa radioaktiva ämnen med olika kemiska egenskaper har vidare öppnat så många nya möjligheter att lösa för samhället betydelsefulla vetenskapliga och tekniska problem, att man ofrånkomligen måste räkna med en alltmera utbredd spridning av radioaktiva ämnen. Oundvikligen kommer detta att medföra en viss höjning av den allmänna strålningsnivån. Vad som redan tidigare iakttagits angående inverkan av små doser av ofta upprepad bestrålning visar klart mot en allvarlig problemställning, där en förbättrad observationsmetodik för fastställande av strålverkningarna på längre sikt måste eftersträvas. Vikten härav framgår än mera av de senast upptäckta skadeverkningarna på organismen, de som avser skada på arvsanlagen. År 1927 publicerade H. J. Muller sina numera klassiska försök beträffande utlösning av mutationer genom röntgenbestrålning av bananflugan. Redan långt tidigare (omkring 1910) hade försök genomförts, som gjorde sannolikt att röntgenbestrålning framkallade förändringar av arvsmassan, men först Muller bevisade klart och entydigt möjligheten att väsentligt öka mutationsfrekvensen medelst joniserande strålning. Erfarenheten har visat, att det alldeles övervägande antalet mutationer är negativa, dvs. innebär en försämring av arvsmassan. Medan man beträffande tidigare berörda strålskador anser sig äga föga exakta kunskaper om lagarna för summation av små doser till dess att symptomen framträder, är den allmänna meningen beträffande uppkomsten av de genetiska skadorna, att det föreligger en ren summation, så att varje dos, liten eller stor, har en mutationsutlösande verkan i proportion till sin storlek. Det är här fråga om strålskador med en latenstid, som med nödvändighet måste sträcka sig åtminstone till nästa generation. Redan av vad man vet om kromosomernas byggnad kan förutsägas, att de strålframkallade förändringarna hos den nya generationen kan beröra vilka egenskaper som helst. Att påvisa strålningseffekter över ett så brett egenskapsregister kräver en ytterligare skärpning av observationerna utöver vad som tidigare kommit ifråga.

107 B. Strålskadeproblemets

nuvarande

läge

Vid den i litteraturen gängse systematiseringen av strålskadorna förekommer en gruppindelning efter mycket enkla grunder. Vanligen är det observationsmetodiken, den snabbhet med vilken skadan uppträder efter bestrålningen eller begränsningen av skadans lokalisation som utgör indelningsgrunden. I enlighet med den valda bedömningsprincipen talar man om makroskopiska och submakroskopiska (eller endast grava och lätta) skador, om tidiga och sena skador, respektive om lokala och allmänna skador. Såsom en ytterligare skadetyp, i den mån man icke inrymmer den i någon av de andra två skadeklasserna, tillägger man skador på arvsmassan. Det föreligger ett påfallande ömsesidigt förhållande mellan de grupper skadorna inordnas i efter de olika klassifikationsprinciperna, i det att de påtagligaste (makroskopiska, grava) skadorna i regel också är av tidig typ och lokalt begränsade, medan de mikroskopiska är av sen typ och uppvisar symptom av mera allmän karaktär. Sett mot bakgrunden av vad i det föregående anförts om skadeproblemets utveckling är denna kongruens icke överraskande. Ett summariskt synsätt på mekanismen bakom strålskadornas uppkomst ger följande förklaring. Varje bestrålning av organismen är ofrånkomligen förbunden med fysikaliska processer i denna, vilka åtföljs av kemiska förlopp, främmande för samt onaturligt stimulerande eller förhindrande de naturliga kemiska livsprocesserna. Det biologiska svaret på sådana onormala reaktioner är avvärjningsreaktioner, vilkas förmåga att skydda mot störningen dock har en naturlig begränsning. Avgörande för den slutliga utgången av konkurrensen mellan de så igångsatta processerna blir sålunda om det inträder jämvikt mellan eller övervikt till förmån för någon av dem. Vid en sådan högdosbestrålning, där återhämtningsförmågan hos cellerna i vävnaden kan försummas i förhållande till den framkallade störningen, kominer nedbrytningen av vävnaden att praktiskt taget oförhindrat fortskrida mot en akut skada. Har bestrålningen därtill skett i sådan omfattning, att även förutsättningarna saknas för igångsättandet av skyddsmekanismen, framträder skadan givetvis desto fortare. Vid måttligare bestrålning, där avvärjningsmekanismen kan göra sig gällande, uppstår en mot dess kapacitet svarande fördröjning av skadans synliga utbrott. Vid lågdosbestrålning, där de reparative processerna kan mäta sig i effektivitet med de destruktiva, är resultatet av bestrålningen icke a priori givet liksom ej heller den tidpunkt, då skadan framträder såsom omisskännligt akut — om så ens någonsin händer. Förloppet kan tänkas så, att under en lång tid föreligger en relativ jämvikt mellan destruktions- och reparationsprocesserna. Till övervägande del okända faktorer, »tillfälligheter», i både den ärftligt och den av olikheter i miljö betingade konstitutionen bidrager till att än den ena, än den andra av processerna dominerar. Detta är ett

108 organismens osäkerhetstillstånd, som hos den ene individen slutar med en skada, medan hos den andre — under till synes exakt motsvarande förhållanden beträffande både bestrålnings- och andra omständigheter — några skador icke ger sig tillkänna inom sådan tid att man kan avgöra, huruvida skadan gått till läkning eller om någon skada alls inträffat. Under detta organismens osäkerhetstillstånd föreligger emellertid hos individen en viss sannolikhet för skadans manifesterande, vilken icke kan mätas i det individuella fallet men vars omfattning likväl kan fastställas genom statistiska gruppundersökningar. Det torde utan vidare stå klart att eventuellt förekommande skadesymptom under denna tid av växlande dominans mellan konkurrerande processer i närheten av det individuellt naturliga hälsotillståndet måste vara föga framträdande. Det är sålunda på grund av höga stråldoser, vilkas verkningar vävnadernas egen läknings- eller återhämtningsförmåga icke förmår hejda, som de påtagliga skadorna snabbt infinner sig. Ofrånkomligheten i dessa reaktioner har skapat respekt för högdosbestrålningarna. När sådana skador numera uppträder, är de därför som regel lokalt begränsade och av olycksfallskaraktär. Vanligen har någon mindre lätt iakttagbar, föga omfattande eller endast sporadiskt uppträdande teknisk defekt blivit förbisedd eller den skadade tillfälligt slappnat i uppmärksamheten på någon punkt. Bristande kunskaper om strålverkningarna har dock även på senare tid förekommit såsom orsak till svåra lokala skador. När det gäller de s. k. allmänskadorna, synes däremot skadornas uppkomst i framträdande grad kunna tillskrivas bristande kännedom om strålverkningarna. Den nyssberörda frånvaron av distinkta skadesymptom vid lågdosbestrålningar bidrager därjämte till att vid bedömningen av strålrisker invagga individen i en falsk känsla av säkerhet. Det händer därför ej sällan, att personer i radiologiskt arbete utsätter stora delar av eller t. o. m. hela kroppen för svagbestrålning och upprepar sådana allmänna bestrålningar av kroppen, då några uppenbara verkningar icke iakttages. Av samma skäl är respekten för genetiska skador mycket varierande. Eftersom man beträffande sådana skador lika litet som vid svag allmänbestrålning kan avgöra, vad som i varje enskilt fall kan vara strålbetingat, måste även på detta område statistisk metodik användas för att fastställa skadornas existens samt deras art och omfattning. Den på kroppen verksamma strålningen kan utgå från strålkällor belägna utom eller inom kroppen. Man talar om yttre och inre strålkällor. De yttre strålkällorna kan vara antingen apparater som avger röntgen- eller partikelstrålning eller ock utom kroppen belägna radioaktiva ämnen. Alltefter strålningens förmåga att genomtränga materien kan strålningen från yttre strålkällor framkalla ej endast yttre — vanligen lokala — strålskador uian även inre skador, vilka kan vara både av lokal och allmän natur. En sådan djupverkan har i första hand röntgen-, y- och neutronstrålningen,

•

109 under det att den mera lättabsorberade a- och ^-strålningen har huvudsakligen ytliga verkningar. De inre strålkällorna utgöres vanligen av radioaktiva ämnen. Ett sådant ämne som inkommit i kroppen — det må ha skett med mat eller dryck, genom inandning av radioaktiv gas eller aktivt stoff i luften, genom sår vid beröring med radioaktiva ämnen, etc. — cirkulerar alltid kortare eller längre tid med blodet eller kroppsvätskan, varunder det ger en samtidig bestrålning av kroppens alla organ. Risken för allmänskador är härvid stor. Emellertid måste också beaktas, att lokala inre strålskador kan uppstå genom speciell anrikning av något sådant cirkulerande ämne i ett organ eller genom lokal överbestrålning på ofrånkomliga passageplatser i ämnesomsättningsmekanismen, t. ex. utsöndringsorganen. Även lokala yttre skador kan uppkomma på sådant sätt. Vid bestrålning med en yttre strålkälla måste strålningen från denna, innan den inträder i kroppen och där framkallar de kanske allvarligaste verkningarna, givetvis passera huden. Reaktionerna på huden är fördenskull av fundamental betydelse för diagnosticeringen. De verkningar, som kan iakttagas på huden vid engångsbestrålning med en yttre strålkälla på en mindre yta och under kortare tid (någon dag), framgår schematiskt av tabell 13. 4

Tabell 13. Strålverkningar Stråldos given på en gång 200—600 r 700—1300 r 1300—1900 r 2000—2500 r 2500—3000 r 3000 r

Hudreaktion

Håravfall, lätt rodnad Rodnad och senare svag brunpigmentering Kraftig rodnad och pigmentering, fjällning D : o samt blåsbildning och vätskeavsöndring Svårläkt blödande sår

på huden vid Ungefärlig latenstid

engångsbestrålning Reaktionens varaktighet

3 veckor

1—3 veckor

2 veckor

3—4 veckor

1 vecka

6—12 veckor

1 vecka Vz—1 vecka

6—12 veckor Läkning först efter flera månader, kvarstående ärrbildning

Sönderfall av huden till djupa, öppna sår 2—8 dagar eller än- I regel omöjligt att u p p nu kortare tid nå varaktig läkning

Vid skador med svag läkningstendens måste som regel tillgripas radikal operation för att avlägsna de läkningshindrande partierna och för att undvika skadans spridning. Sedan operationen utförts, värderas skadan ofta med hänsyn endast till det påtagliga, bestående men som förorsakats därav. Sålunda bedömes stundom förlusten av exempelvis ett finger genom olyckshändelse med eggverktyg och på grund av strålskada likvärdigt. I

110 det första fallet är dock stympningen medicinskt sett ett utagerat kapitel efter sårläkningen, i det senare — strålskadefallet — är så ingalunda alltid förhållandet. Skillnaden kan beskrivas så, att i det förra fallet den kvarvarande, angränsande vävnaden är intakt, medan i strålskadefallet allt efter bestrålningsomständigheterna ett större eller mindre område alltjämt är afficierat. Erfarenheten visar, att denna affektion vid ogynnsamma kombinationer av delvis okända omständigheter under åratal kan inträda i akut stadium såsom en ny nekros eller t. o. m. cancer. Detta latenta skadestadium är ett förhållande som ofta förbises eller nedvärderas till en risk av samma slag som risken att ytterligare råka stympa sig vid handhavande av eggverktyg. Denna jämförelse är oriktig: utsikten att skada sig med en yxa är i och för sig ingen skada; ovissheten huruvida en nekros (eller cancer) utan särskilda åtgöranden kommer att uppstå i ett bestrålat vävnadsparti är däremot liktydigt med en hos vävnaden framkallad försvagning, som i och för sig måste betraktas som en skada. Sannolikheten för sådana följder i strålförsvagade vävnader är ingalunda ringa. För att belysa det »afficierade» tillståndets nära samband med och såsom gränsfall till den akuta skadan må här relateras några exempel från radiofysiska institutionens besiktningsverksamhet. 1. En sköterska, tidigare sysselsatt vid en röntgenavdelning på ett lasarett i landet, var vid observationstillfället pensionerad sedan några år men vikarierande på ett sanatorium såsom avdelningssköterska. Av hennes redogörelse framgick, att de öppna sår hon vid tillfället hade vid nagelfalsarna på ett par fingrar hade uppträtt första gången cirka två år efter det hon slutat det radiologiska arbetet. Huden på händerna visade en måttlig atrofi. Hon hade sig icke bekant, att hon vid något tillfälle varit utsatt för särskilda bestrålningsrisker, men hade alltid under sitt tidigare arbete tagit det för en naturlig sak att i besvärliga situationer vid genomlysning eller exponering hålla t. ex. ett barn eller en svag patient. -— Någon särskild förklaring till akutisering av strålverkningen fanns vid detta tillfälle ej. 2. I ett andra fall var frågan om en läkare, som vid några tillfällen reponerat benbrott under genomlysning. Enligt hans utsago hade vid de särskilda tillfällena icke iakttagits några reaktioner på händernas hud, som dock numera var kraftigt atrofierad. Han hade vid besiktningstillfället ett sår över första fingerleden på ett av vänstra handens fingrar; såret hade uppstått genom finger-fingerperkussion. Ett sådant sår fick läka, medan ett annat finger användes som perkussionsunderlag; ett sår hann i regel nätt och jämnt läka tills ett nytt gick upp. Endast under senare delen av semestern var alla fingrar läkta, givetvis dock med en viss ärrbildning. •—• Exemplet visar hur en mild, mekanisk retning kan åstadkomma en onormalt kraftig reaktion hos en afficierad vävnad. Följande fall må beskrivas för att exemplifiera, h u r en till synes läkt affektion, efter ett par års latens uppenbarligen under påverkan av solbestrålning blossar upp till en nekros, som nödvändiggör amputation. Det

Ill k a n t i l l ä g g a s , a t t d e n n a s k a d a efter d e n t i d p u n k t dit r e d o g ö r e l s e n s t r ä c k e r sig, givit a n l e d n i n g till y t t e r l i g a r e b e s v ä r . 3. En ingenjör, född 1924, hade vid arbete under 1947 med finstrukturröntgenapparat (justering av röntgenrörets läge) kommit in med vänster hand i det direkta strålknippet. Tre veckor därefter fick han på tre av vänstra h a n d e n s fingrar en utpräglad hudrodnad som utvecklades till en kraftigt vätskande reaktion. Efter behandling hos läkare var reaktionen utläkt efter cirka en månad. Dock konstaterades en tilltagande hudatrofi. I juni 1949 — sannolikt efter solbestrålning under semestern — uppstod blåsor på samma fingrar med svullnad och värk, och så småningom bildades ganska utbredda sår. Han vårdades på hudklinik och efter tre månader var skadan helt läkt. I mitten av november 1949 återkom värken i fingrarna, speciellt ringfingret, och patienten lade märke till rödaktiga partier på dessa, vilkas hud nu var kraftigt atrofierad. Inom de atrofiska områdena förelåg fullständigt håravfall. Han inlades på radiumhemmet den 14 december 1949, och då syntes på ringfingret en antydan till vävnadsdöd. Han behandlades med penicillin, och vidare bäddades fingrarna med kamomillte. Den 22 december 1949 var tillståndet avsevärt förbättrat, och värken hade upphört. Den 13 januari 1950 hade värken återkommit, och på ringfingrets utsida hade uppstått en sårbildning, mätande cirka 6 x 1 7 mm 2 . Förhårdnader förelåg inom ett område cirka 2 0 x 3 0 mm 2 . Den 20 januari 1950 amputerades vänster hands ringfinger. En teknisk rekonstruktion av skadans uppkomst utvisade, att han kommit in i det direkta strålknippet med vänster hand under cirka 10 sek. på ett avstånd av mellan 4—6 cm från röntgenrörets brännfläck. Driftsbetingelserna var 35 kV, 20 raA, filtrering 0,3 mm Lindemannfönster. Fältstorlek endast cirka 5 x 5 mm 2 . Den bestrålade ytan torde härvid ha fått en engångsdos av omkring 8000 r-enheter. Se fig. 1). F ö l j a n d e fall är en m e r a n o r m a l t f ö r l ö p a n d e s k a d a . 4. En manlig laboratorieassistent, född 1927, hade sedan 1945 assisterat vid genomlysning av gjutgods för klarläggande av förekomst av blåsor i godset. Sedan december 1946 hade han för att forcera arbetet lämnat strålskydden för att med en kort stålstav markera gjutblåsornas lägen. Härvid hade han ej använt vare sig strålskyddsförkläde eller strålskyddshandskar. Genomlysningarna bedrevs vid 140 kV och 18 mA med cirka 1,5 mm aluminium som filter. Man torde få antaga, att patienten väsentligen med händerna varit inne i strålknippet 70—80 cm från röntgenrörets brännfläck. På detta avstånd beräknas intensiteten i primärstrålknippet vara cirka 50 r/minut. I mitten av januari 1947 — d. v. s. drygt en månad efter det sagda arbetsteknik började — märkte patienten, att höger pekfinger svullnade och blev lätt missfärgat och ömmande. Han behandlades av läkare. Så småningom fick han liknande förändring på vänster pekfinger. I början av februari föll nageln bort på höger hands pekfinger. Först då informerades läkaren om att patienten i sitt arbete blivit utsatt för röntgenstrålning. Patienten remitterades via röntgenolog till radiumhemmet den 11 februari. Han hade då på yttersta tredjedelen av högra handens pekfinger en ytlig sårbildning. Ytterst på samma hands tumme förelåg även en ettöresstor blåsbildning. Vänstra handens pekfinger visade på yttersta delen fjällning av huden och sårbildning med cirka 1,2 cm diameter. Vänstra handens tumspets hade hornartad konsistens med sprickbildningar. Intet håravfall på handryggarna. Patientens blodstatus var normal.

112 Patienten fick konservativ behandling. Läkningsförloppet gick först hastigt men avtog sedan. I början av mars hade båda tummarna läkt och vänster pekfinger nästan läkt, medan däremot på högra handens pekfinger läkningen avstannat i nivå med den yttre delen av mellanleden. — Nu syntes även något håravfall vid högra tinningsregionen. Efter 4 månader hade håret åter börjat växa. Då efter 2 månader såret på högra pekfingret ännu inte hade läkts, företogs en delamputation den 18 april. Amputationssåret hade emellertid ej läkt i juli 1947, varför en totalamputation gjordes. Patienten var sedan symptomfri till april 1948, då vänster pekfinger missfärgades blårött. Enär begynnande brand konstaterades, totalamputerades detta finger. Amputationsärret läktes normalt. Sedan oktober 1948 har patienten då och då varit öm i vänster tummes yttre del med sprickbildning. Patienten är fortfarande underkastad en viss kontroll. — Fig. 2 visar skadans nuvarande omfattning. Såsom exempel på hur små, ofta upprepade doser med tiden kan giva upphov till påtagliga lokala skador må följande anföras. 5. Vid besiktning av röntgenarbetet vid en tandläkarpraktik år 1946 konstaterades, att en där anställd manlig tandläkare, född 1904, höll filmen vid exponering mellan 5 och 10 gånger per dag. Exponeringstiden var 2—4 sek. Mätningar vi&air, att handen vid en exponering kan ha erhållit 3—4 r. Denna teknik hade använts i 5 år. Vid besiktningstillfället visade hans händer en kraftig rodnad med hudfjällning samt blåsbildning och vätskeavsöndring. Vardera handen — han höll omväxlande med höger och vänster — har enligt beräkningar totalt under de 5 åren erhållit cirka 15 000 r. Tandläkaren upphörde med att hålla filmen och efter några månader hade reaktionen försvunnit. Han har ännu ej haft något recidiv. Differentialräkning å blodet visade förekomst av patologiska lymfocyter. Givetvis hade denne tandläkare själv konstaterat förändringarna på händerna, men han hade ansetts vara överkänslig mot någon av de i arbetet använda substanserna. Han hade testats beträffande olika kemikalier, men man hade icke kunnat konstatera orsaken till skadan. Besvären var så allvarliga, att det ifrågasattes huruvida han skulle kunna fortsätta inom sitt yrke. Se fig. 3—4. Av de anförda exemplen får icke dragas den förenklade slutsatsen, att afficierade tillstånd skulle uppstå enbart inom direktbestrålade områden eller vara begränsade till dessas synliga delar. Vid handhavande av genomträngande strålning måste beaktas dels bestrålningsdjupet, dels den ofta förbisedda, från den bestrålade delen av ett objekt i alla riktningar utgående sekundärstrålningen. Man har sålunda att räkna med en viss sambestrålning av i både djup- och sidled belägna vävnader eller organ, vilka kan vara både strålkänsligare och livsviktigare än huden och närmast därintill belägen vävnad. Ju större det sålunda bestrålade området är, desto större blir sannolikheten för att sådana ogynnsamma, ännu mestadels okända konstellationer av omständigheter skall uppstå, som kan utlösa en påtaglig skada. Sambestrålning av olika organ medför nämligen en komplicerad störning av ett fysiologiskt samspel, där en mängd avstämda kemisk-biologiska system spelar en utslagsgivande roll. Såsom extrema men belysande exempel på det sagda kan anföras föl-

Fig. 2

Fig. i

Fig. 3.

Fig. k.

113 jande. I den i tabell 13 lämnade översikten över hudreaktionerna vid engångsbestrålning med olika doser på avgränsade områden har angivits, att sådana synliga men relativt svaga hudreaktioner som håravfall och lätt hudrodnad uppkommer i området 200—600 r. Vid en engångsbestrålning av hela kroppen däremot med den högsta av dessa doser, 600 r, torde utan undantag döden följa. Vid 400 r skulle — bortsett från blodreaktioner, som torde inträffa t. o. m. under 5 r — till en början i allmänhet icke uppträda några objektiva, kliniska symptom men väl en viss subjektiv trötthet, efter ett par veckor följd av förhöjd kroppstemperatur och därefter av en snabbt fortskridande försämring av allmäntillståndet. Man räknar med 50 procent dödlighet inom loppet av en månad. Den lägsta dosen i det ovannämnda dosområdet, 200 r, som på ett begränsat hudområde torde framkalla endast en skönjbar rodnad i kanske 5 procent av fallen, torde vid helkroppsbestrålning leda till döden i ungefär lika många fall inom loppet av sex veckor (jämför tabell 4 å sid. 3 9 ) ) . De nämnda dosuppgifterna visar att, ehuru icke några synliga förändringar såsom hudrodnad framkommit, avsevärda inre skador kan föreligga med till en tid endast relativt banala symptom såsom trötthet, måttlig temperaturförhöjning och blodbildsförändring. Det är givet, att både dessa symptoms tydlighet och skadans omfattning minskar med sjunkande stråldoser. Det kan finnas anledning att fråga sig, om det överhuvudtaget finns någon bestrålningsgräns, under vilken inga biologiska förändringar inträffar. Experimentellt har något sådant tröskelvärde icke kunnat påvisas. På strålskyddsfysikens område har också under det sista decenniet ägt rum en till synes obetydlig men karakteristisk nomenklaturförändring, som kan belysa frågeställningen. Man talade förr om en »toleransdos», därmed underförstått att doser under ett uppgivet värde fördrogs av organismen. Den nu tillämpade motsvarande — fyra gånger mindre — strålmängden kallas »maximalt tillåten dos», varmed menas den högsta strålmängd, som kan tillåtas på en person i radiologiskt arbete, utan att denne löper någon väsentlig risk. I detta aktuella lågdosområde, som är strålskyddsverksamhetens huvudsakliga arbetsfält, är, som tidigare framhållits, möjligheten att diagnostiskt skilja de individuella faljcn av strålpåverkan och fallen av spontana rubbningar i organismens funktion för närvarande mycket liten, varför skadeproblemets statistiska sida tills vidare måste träda i förgrunden. De individuella symptomen är diffusa (trötthet, kanske huvudvärk, ökad mottaglighet för infektioner e t c ) . Det enda objektivt fastställbara kriteriet är förskjutningar i blodbilden, också denna dock underkastad spontana svängningar. På samma sätt som tidigare några typfall av lokal strålskada beskrivits mera ingående, skall här relateras ett typiskt fall av skada på de blodbildande organen såsom följd av allmän bestrålning. 8

114 6. Ett kvinnligt skrivbiträde, född 1920, tjänstgörande vid skärmbildsanläggning sedan 1942. Hon utförde där registreringsarbete samt hjälpte patienterna till rätta. Vid besiktning av anläggningen 1943 konstaterades att personalen, om befintliga strålskydd effektivt användes, erhöll en stråldos av cirka 0,4 r per vecka. Denna stråldos understeg den dos, man vid den tiden ansåg sig kunna medgiva för i radiologiskt arbete sysselsatta personer. Radiofysiska institutionen gav likväl föreskrift om största möjliga försiktighet, då det uppmätta dosvärdet var starkt beroende av personalens arbetssätt. Röntgenanläggningen besiktigades åter 1945. Nu framgick att personalen på grund av ökad arbetsomfattning kunde befaras bli utsatt för en dos av cirka 3 r per vecka. Trots omedelbart ingripande från institutionens sida för att få till stånd omfattande strålskyddsförbättringar visade skrivbiträdet vid blodkontroll den 31 augusti 1946: Hb 75 %, röda blkr. 3,9 milj., vita blkr. 2 400. Differentialräkning utvisade, att de flesta segmentskärniga leukocyterna var hypersegmenterade samt att patologiska lymfocyter förekom. Kontrollräkning av leukocyterna gav den 2 september 3 200 och påföljande dag 3 500. Skrivbiträdet rekommenderades då av läkare vila i hemmet. Leukocyterna var den 17 september uppe i 4 300. Den 1 oktober hade hon följande blodvärden: Hb 70 %, röda blodkroppar 3,7 milj., vita blodkroppar 2 700. Den 10 oktober inlades vederbörande på lasarett för leukopeni och anemi samt för vid benmärgsprov konstaterad benmärgsskada. Hon utskrevs efter 3 veckor för vila på landet. Den 6 december var blodstatus: Hb 80 %, röda blkr. 4,0 milj., vita blkr. 5 800 och antydd hypersegmentation. Den 6 januari friskskrevs patienten. Undersökningar i USA har visat en ökad förekomst av leukemier hos radiologer. Enligt en för omkring tio år sedan publicerad undersökning befanns mortaliteten på grund av leukemi hos amerikanska läkare vara 1,7 gånger större än hos en depopulation av den övriga befolkningen. Ytterligare ett par undersökningar bestyrker denna tendens. Vid en senare undersökning jämfördes en sampling radiologer med en av icke-radiologer, varvid de förra befanns ha en 8 gånger större leukemifrekvens än den förväntade. — Någon motsvarande iakttagelse rörande denna allvarliga blodsjukdom har icke gjorts i Sverige. Mot bakgrunden av dels den allmänna förekomsten av blodförändringar, vilka som regel framkallas genom allmänbestrålning, och dels allmänskadornas väsentliga andel i de inträffade skadefallen ställer man naturligen frågan, om de förändringar som uppstår vid allmänbestrålning har någon praktisk betydelse innan de nått det stadium, att de betraktas såsom skador, eller med andra ord om de kan fastställas ha någon menlig inverkan i form av nedsatt vitalitet hos sysselsatta i radiologiskt arbete. Frågans berättigande kan belysas av att djurexperimentella undersökningar har givit vid handen, att försöksdjur, som under längre tid utsatts för svag allmänbestrålning, visat sådana patologiska vävnadsförändringar som närmast erinrade om generella åldersatrofier. Tidigt döda försöksdjur hade i regel dukat under av neoplasmier, atrofier eller infektioner, där den ökade sjukligheten uppfattades som ett led i ålderssyndromet. Den nyss ställda frågan har upptagits till behandling av arbetstidsutredningen i dess betänkande (SOU 1954:22 och 23), varvid man utgått från

115 att ett rationellt sätt att värdera strålningens påverkan är att mäta hälsotillståndet. Såsom praktiskt mått för detta valdes att ange antalet sjukdagar (under en tvåårsperiod), med förutsättningen att ett förhållandevis nära samband rådde mellan hälsotillståndet och sjukledigheten. Uppgifter om denna införskaffades beträffande sammanlagt cirka 500 sköterskor och biträden i radiologiskt arbete med sådan fördelning inbördes till antal och med avseende på ålder, att den motsvarade sammansättningen av hela denna population i Sverige. Omfattningen av deras sjukledighet jämfördes med en ungefär dubbelt så stor normalgrupps i icke-radiologiskt arbete, varvid framgick att det existerade en uppenbarligen signifikant översjuklighet hos den radiologiskt arbetande personalen. För sjuksköterskorna förelåg en 20-procentig ökning, från 20,2 dagar till 24,3 dagar per tvåårsperiod, hos biträdespersonalen en 40-procentig ökning, från 23,6 till 33,2 dagar. Siffrorna gäller såsom genomsnitt för hela materialet, givetvis med variationer i värdena men med konstant tendens vid undersökning av förhållandena vid ett alltefter arbetsomfattning etc. vid arbetsplatserna grupperat material. Det är uppenbart, att ett förhållande som det anförda bör underkastas en noggrannare analys än som varit möjligt inom arbetstidsutredningens ram, med hänsyn till det värde det kan äga för en vidare aspekt på strålskyddsfrågan. Ofrånkomligt är emellertid, att det resultat som framkommit utgör en tillförlitlig analys av sjukledighetsförhållandena inom de grupper, ur vilka materialet är hämtat. Såsom sådan är den av väsentlig betydelse, i all synnerhet om enahanda förhållanden skulle visa sig råda även inom andra kategorier av i radiologiskt arbete sysselsatta. Dessas antal är nämligen förhållandevis stort. Antalet anställda i radiologiskt arbete utgjorde sålunda vid utgången av år 1955 cirka 11 500, fördelade enligt följande: medicinsk röntgendiagnostik medicinsk röntgenterapi odontologisk röntgendiagnostik veterinärmedicinsk röntgendiagnostik tekniskt röntgenarbete vetenskapligt röntgenarbete arbete med radioaktiva ämnen

3 300 personer 250 6 700 90 400 160 600 Summa

11500 För cirka 5 000 personer av dessa torde bestrålningsförhållandena vara jämförbara med dem, som förekommer i det av arbetstidsutredningen undersökta personmaterialet. Till sist må beträffande de genetiska skadorna följande anföras. Tidigare har undersökningar angående strålinducerade mutationer utförts på växter och djur, på grundval av vilka extrapolationer gjorts till de förhållanden

116 som kan gälla människor. De resultat, man därvid ansett sig ha kommit fram till, har än betecknats såsom överdrivna, än såsom underskattade. Med hänsyn till det skiftande värde man tillerkänt dessa beräkningar har kommittén funnit sig här icke böra upptaga dem till närmare granskning. Under år 1955 publicerades två amerikanska arbeten, som med anknytning till förekommande praktiska frågeställningar belyser strålningens humangenetiska verkningar genom undersökning av förekomsten av defekter hos barn till radiologer. Båda undersökningarna har givit resultat i samma riktning. Delvis har de också oberoende av varandra kommit att bearbeta ett och samma grundmaterial. Endast den större av undersökningarna har dock givit ett i vissa fall statistiskt sägande resultat. Såsom grund för denna förelåg uppgifter från cirka 2 200 manliga radiologer och cirka 1 600 manliga icke-radiologer såsom normalmaterial. Antalet födslar, som utgör underlag för beräkningarna, är för de två grupperna cirka 6 000 respektive 4 200. Vid undersökningen framgick en svag, i några fall statistiskt signifikant men för olika typer av iakttagelser (på ett undantag när) samstämmig tendens till abnormiteter hos första generationens barn. Den kraftigast markerade skillnaden förelåg beträffande hjärt-, kärl- och blodanomalier, som förekom till 14,4 procent hos exponerade personers barn mot 7,9 procent hos normalmaterialets. Undersökningar av detta slag är givetvis av största betydelse och bör föranleda strålskyddsfrågans behandling även ur andra synpunkter än de tidigare gängse och här huvudsakligen relaterade. I Sverige utfördes under år 1955, frånräknat skärmbildsundersökningar, cirka 1,5 miljoner röntgenundersökningar. Den genomsnittliga årliga ökningen av dessa undersökningar är 6 å 7 procent vartill bör betonas, att undersökningarna undergår en ständig utveckling från enklare till mera komplicerade och tidsödande. Detta har skapat ett ökat behov av skyddsåtgärder icke blott för personalen i radiologiskt arbete utan även med hänsyn till patienterna. Det är nämligen angeläget att strålningsmässigt sett skonsammare arbetsmetoder utarbetas på grund av de faror, som kan vara förenade med en allmänt ökad bestrålning av större befolkningsgrupper. Detta problem är detsamma, som på senare år stått i förgrunden vid diskussionen av strålningsriskerna vid en vidsträckt användning av atomkraften som energikälla. De hittills gjorda erfarenheterna av strålskadornas omfattning belyses ur skilda synpunkter av tabell 14 och diagram 1. Tabell 14 utgör ett utdrag ur uppgifter från radiofysiska institutionens årsredogörelser åren 1942—-1946 utvisande antalet under respektive år iakttagna lokala strålpåverkningar av i regel lättare slag (erythem, epilation, atrofi). Observationerna härrör från läkare eller tandläkare, som arbetat

117 med händerna oskyddade i röntgenstrålknippet genom att exempelvis reponera benbrott under genomlysning eller hålla filmer vid exponeringar. Vid sådana tillfällen utsattes som regel vederbörande också för en allmänbestrålning genom sekundärstrålningen från patienten. Av de observerade sammanlagt 62 fallen var 52 även förenade med någon typ av onormal blodbild, till övervägande del morfologiska förändringar hos de vita blodkropparna. Tabell 1A. Lättare

lokala strålpåverkningar

hos läkare och

År

Antal fall av strålpåverkan

1942 1943 1944 1945 1946

20 20 15 2 5

Summa:

tandläkare

62 Efter år 1946 har någon motsvarande statistik icke förts, enär förhållandena genom tillsynsverksamheten sanerats så att ett dylikt onödigt tagande av risker praktiskt taget försvunnit. En viss bild av utvecklingen på området erhålles dock genom uppgifter ur de för sökande till eller för anställda i radiologiskt arbete gängse läkarintygen, som skall innehålla uppgifter om hudstatus. Av t. o. m. år 1955 inkomna cirka 20 000 intyg innehåller omkring 2 procent anmärkningar om särskilda iakttagelser på huden hos nyanställda, medan ungefär 4 procent innehåller sådana anmärkningar beträffande i radiologiskt arbete redan anställda. Det synes dock vara tveksamt, om icke denna ökning till väsentlig del beror på en glidning mot skärpt bedömning sedan vederbörande blivit anställd i arbetet. Diagram 1 åskådliggör den relativa förekomsten av olika typer av blodbildsförändringar vid arbetsplatser med arbete i olika riskklasser, där riskklass I omfattar anläggningar med tillfredsställande skyddsanordningar och föga omfattande arbete och klass IV huvudsakligen medicinska radiologiska anläggningar med diagnostiskt arbete. I en särskild bilaga till betänkandet (Bilaga I) lämnas kortfattade redogörelser för de fall av strålskada eller misstanke om strålskada hos personal i radiologiskt arbete, vilka under den hittills bedrivna tillsynsverksamheten t. o. m. utgången av år 1955 kommit till radiofysiska institutionens kännedom, antingen efter anmälan till riksförsäkringsanstalten beträffande yrkesskada eller i samband med besiktningar, anmälan direkt till institutionen etc. Totalt redovisas ett 70-tal kända fall, av vilka cirka 80 procent avser personal i medicinskt eller odontologiskt radiologiskt arbete samt

118 Diagram 1. Frekvensen

av blodbildsförändringar vid radiologiskt arbete

Hypersegmentation

—

Relativ

Patologiska

—-

Vänsterförskjutning

( I 60

lymfocyter

(716

riskklasser

granulocy topeni

Relativ

personer)

i olika

granulocytos personer)

I

I

Anem i

J

f

Leukocylos

Leuk o c y t o p e n i

Sasofili

(716

(716

personer)

perioner)

"i i

r I |

r—|

'

r—-I

r.

!|

I

__r~

,1

J

I I

, J

X

Ii

!l i

Riskklass

I

Okande risk -

II

III

IV

I

II

III

IV

I

II

Hl

17 I

II

III

IV

*

Diagram 1. Diagram visande sambandet mellan procentuell förekomst av vissa blodbildsförändringar och strålrisk. Gränserna för registrering har varit såsom anemi för män < 4 , 0 mill, röda blkr. och < 8 0 % Hb samt för kvinnor resp. 3,5 mill, och 75 %, såsom leukocytopeni och leukocytos resp. < 4 000 och > 10 000 leukocyter per mm?, såsom relativ granulocy topeni och granulocytos resp. > få % och < 17 % lymfocyter, såsom vänsterförskjutning > 5 % stavkärniga celler och såsom basofili > i % basofila celler.

10 procent personal i radioterapi. Av 56 fall som anmälts till riksförsäkringsanstalten har 38 (68 procent) enligt erhållna uppgifter godtagits såsom berättigande till ersättning, medan uppgifter om utgången saknas i 5 fall. Ungefär 60 procent av samtliga kända skadefall avser allmänskador och omkring 40 procent lokala skador. I några få fall har dock kombinerade lokal- och allmänskador konstaterats. Att så ej skett i större omfattning beror sannolikt på att i sådana fall där lokal skada iakttagits denna tilldragit sig uppmärksamheten i så hög grad, att undersökning beträffande eventuella allmänskador försummats. Härav följer att allmänskadornas andel i det totala antalet strålskador troligen är större än vad de nyss angivna procenttalen utvisar. C. Strålrisker

i det moderna

samhället

1. Allmänna synpunkter Ehuru en mera ingående kännedom om den joniserande strålningens skadeverkningar på den mänskliga organismen så småningom förvärvats,

119 är många av de fundamentala orsakssammanhang, som föranleder uppkomsten av strålskador, alltjämt okända. Svårigheten att skydda sig mot strålningens skadeverkningar sammanhänger även med att strålningen icke är förnimbar för sinnesorganen och att en tillräckligt noggrann kontroll av erhållna stråldoser ännu i många situationer är ogenomförbar. Behovet av kontroll över och reglering av användningen av joniserande strålning måste självfallet bedömas med utgångspunkt från den kännedom om och de erfarenheter av strålningens natur och verkningar, som man i dagens läge har. Det är emellertid härvid nödvändigt att taga hänsyn även till sådana skyddsbehov, som med största sannolikhet kan förutsättas bli aktuella inom överskådlig framtid. Icke endast den kvantitativa ökningen av antalet anläggningar, där joniserande strålning förekommer, är i detta sammanhang av betydelse, utan även de större strålmängder, nya strålslag samt nya användningsmöjligheter för strålningen, som i ökad takt ställes till förfogande inom medicin och teknik, måste sålunda uppmärksammas. Särskilt är det angeläget att beakta den fortskridande utvecklingen på atomenergiområdet. Även i vårt land är läget beträffande energiförsörjningen sådant (se 1955 års atomenergiutrednings betänkande SOU 1956:11), att atomreaktorer kommer att få en snabbt växande betydelse i landets energihushållning. En ofrånkomlig förutsättning för denna utveckling är att strålriskerna bemästras, så att ej väsentligt större befolkningsgrupper än nu blir utsatta för skadliga verkningar av joniserande strålning. Kvantitativt har de anläggningar, där joniserande strålning förekommer, visat en markant stegring under senare år. Tabell 7 å sid. 62 visar, hur antalet anläggningar av olika slag, över vilka radiofysiska institutionen utövar tillsyn, ökat sedan tillsynsverksamheten startades år 1941. Av tabellen framgår, att antalet röntgenapparater för diagnostik, teknisk röntgen m. m. ökat från knappt 2 300 år 1941 till över 5 000 år 1955, medan antalet röntgenanläggningar för samma ändamål stigit från cirka 2 000 till närmare 4 400. Apparaterna för röntgenterapi h a r under motsvarande tidsperiod ökat från omkring 90 till 180. Antalet laboratorier, där arbete med radioaktiva ämnen bedrives förhöll sig i stort sett oförändrat vid omkring 50 under krigsåren för att därefter, särskilt efter 1949, visa en markant stegring till betydligt över 200 år 1955. Medan tillväxten av antalet röntgenapparater under den berörda 14-årsperioden försiggått i tämligen jämn takt och i stort sett inneburit en fördubbling, har anläggningarna för arbete med radioaktiva ämnen under samma tidsperiod sexdubblats. Den snabba och tidvis språngartade utvecklingen på detta område visas också av uppgifter från de stora producenterna av radioaktiva isotoper utomlands, enligt vilka den i FN:s regi hösten 1955 hållna konferensen om fredlig användning av atomenergi kraftigt stimulerat användningen av radioaktiva isotoper. En liknande ökning har observerats i vårt land.

120 Bland de strålriskproblem, som mot bakgrunden av den fortgående ökningen av verksamheten på området för radiologiskt arbete förtjänar att särskilt uppmärksammas, vill kommittén nämna följande. 1. Man har numera en tämligen god uppfattning om vilka åtgärder, som erfordras till skydd mot grava strålskador. Frågan om förhindrandet av dylika skador hos anställda och andra vid radiologiskt arbete måste i princip lösas på motsvarande sätt som vid andra slag av allmänfarlig verksamhet, nämligen genom effektiv övervakning och tillsyn över att meddelade skyddsföreskrifter iakttages. Antalet skador på grund av olyckshändelser och försummelser måste emellertid vid arbete med joniserande strålning, liksom på andra områden, befaras komma att stiga, allteftersom användningsområdet för strålningen vidgas och antalet personer, som sysslar med densamma ökar. 2. Man har kommit till insikt om att även mycket små strålkvantiteter har biologiska verkningar, vilka åtminstone hos vissa individer får anses som skadliga. Kännedomen om dessa verkningars natur och farlighetsgrad samt de omständigheter, som reglerar deras uppkomst och fortskridande, är dock alltjämt mycket ofullständig. Det är exempelvis känt, att även mycket små stråldoser kan giva upphov till en blodbildsförändring, som läkaren anser onormal, men man är ännu icke i stånd att med tillfredsställande säkerhet bedöma, vad en sådan förändring betyder ur hälsosynpunkt. Själva begreppet strålskada är sålunda här svävande och beroende av de resultat den medicinska forskningen kan nå i framtiden. 3. Tidigare har den joniserande strålningen handhafts huvudsakligen av fackkunniga personer, läkare, fysiker m. fl., under det att man kan räkna med att framförallt radioaktiva ämnen i framtiden kommer att få mera mångsidig användning till gagn i det praktiska livet även för en större allmänhet. Härigenom torde riskerna för misstag och olyckshändelser öka. 4. Med atomenergiens utnyttjande och den tilltagande användningen av radioaktiva isotoper torde riskerna ökas för att radioaktiva ämnen inkommer och upplagras i kroppen. Konstaterandet av förekomsten i kroppen av små kvantiteter sådana ämnen innebär i många fall avsevärda mättekniska svårigheter. Frågan om vilka mängder, som under olika omständigheter kan anses såsom farliga, är mycket komplicerad och kan för närvarande icke besvaras tillfredsställande. 5. Riskerna för genetiska verkningar måste beaktas även vid mycket små stråldoser per individ. Invånarna i kulturländerna utsattes numera för bestrålning i avsevärt större omfattning än för endast ett par decennier sedan, och det kan förutsättas, att per individ erhållen stråldos ytterligare kommer att stiga. Riskerna för genetiska skador bör ses mot bakgrunden av att produktionen av radioaktiva ämnen i världen inom de allra närmaste åren kan beräknas bli miljontals gånger större än för ett kvartssekel sedan.

121 Även om huvuddelen av denna produktion kommer att ligga bunden vid atomenergianläggningarna, varvid den under normala förhållanden icke lärer medföra några särskilda strålrisker för befolkningen i gemen, kan även tillgången på radioaktiva ämnen för praktiskt bruk väntas bli mångdubblad. Konsekvenserna i fråga om genetiska verkningar av ett atomkrig faller utanför ramen för strålskyddskommitténs utredning. I sammanhanget förtjänar emellertid framhållas, att verkningarna av det aktiva nedslaget från de nu pågående experimenten med atomvapen även vid en fredlig utveckling ger anledning till stor vaksamhet med hänsyn till de risker som kan vara förbundna med en höjning av den allmänna aktivitetsnivån. Ifråga om de genetiska verkningarna är det väsentliga icke de stråldoser, som under förhållandevis kort tid mottages av ett begränsat antal personer, utan den strålning, som stora befolkningsgrupper kan komma att utsättas för under de närmaste generationerna. De skadliga verkningarna av en allmänt ökad bestrålning kan icke annat än undantagsvis förväntas giva sig tillkänna efter månader eller år utan först efter långa tidsperioder. Ett bortseende från riskerna för genetiska skador under åberopande av att man i dagens läge har endast ofullständiga insikter om strålningens genetiska verkningar kan få ödesdigra konsekvenser ej endast för enskilda individers intressen utan för framtida generationers hälsa. Vi står här inför en väsentlig fråga, som måste bli föremål för en allsidig objektiv utredning, där ett samarbete på lång sikt mellan radiofysiker, radiobiologer, genetiker och radiologer synes nödvändigt. 2. Utvecklingstendenser a.

Röntgenapparater

Beträffande röntgenstrålarnas användning för diagnostiska ändamål inom medicin, odontologi och veterinärmedicin har utvecklingen så tillvida nått en viss grad av stabilitet, som användningsmöjligheterna här är tämligen väl avgränsade. I och med sjukvårdens vidare utbyggande får man dock sannolikt räkna med ett fortsatt ökat behov av röntgenapparatur för diagnostiska ändamål. Vad som på förevarande område främst ger anledning till farhågor ur strålskyddssynpunkt är en tendens att tillgripa röntgenfotografering och genomlysning som hjälpmedel vid diagnostiseringar i en omfattning, som åtminstone på längre sikt kan få konsekvenser med avseende på de genetiska verkningarna. Riskerna härför framgår av att de strålmängder, som patienter vid röntgendiagnostik och röntgenterapi i vårt land för närvarande på en bestrålningsdag erhåller, beräknas uppgå till omkring en kvarts miljon r inom diagnostiken och lika mycket inom terapien. En viss återhållsamhet framstår här som ett angeläget önskemål. Den tendens, att inom röntgendiagnostiken höja driftsspänningen i för-

122 ening med den ökade användningen av omfattande serier av röntgenbilder, som förekommit under de senare åren, torde i detta sammanhang kräva särskilt beaktande. Varje ny röntgendiagnostisk undersökningsmetod bör bli föremål för bedömande även ur strålskyddssynpunkt. Röntgenterapiens strålskyddsproblem avser såväl doserings- som strålskyddskontroll. Nya behandlingsmetoder med anlitande av apparater för extremt höga spänningar (högvoltterapi), som i viss omfattning tagits i bruk i utlandet, kominer sannolikt att få användning även i vårt land. På grund av de stora kvantiteter genomträngande strålning, som erhålles från dylika apparater (se nedan under partikelacceleratorer), kräver framför allt kontrollen över de doser, som patienterna erhåller, särskild uppmärksamhet. Anläggningarna är emellertid förenade med så höga anskaffningsoch driftskostnader, att de icke torde komma att tagas i anspråk annat än vid de större radioterapeutiska klinikerna. Vid jubileumsklinikerna kan anläggningar för högvoltsterapi beräknas komma till stånd redan inom de närmaste åren. I fråga om röntgenstrålningens användning inom tekniken må framhållas, att de tekniska röntgenanläggningarna under de senaste tio åren ökat från omkring 60 till inemot 150 eller med i stort sett 250 procent. Inom industrien användes röntgen i stegrad omfattning, bl. a. för kontroll av svetsfogar och av gjutgods, t. ex. inom flygplansindustrien, vid brokonstruktioner e t c , för material- och konstruktionskontroll, livsmedelskontroll, finstruktur- och texturundersökningar samt löpande fabrikationskontroll. En övergång till radioaktiva substanser som ersättning för eller komplement till röntgenapparater kan dock komma att minska de sistnämndas användningsområde. Högenergetisk röntgenstrålning kan också beräknas få användning vid industrier i vårt land inom de närmaste åren. Strålskyddet vid industriröntgen kan i de flesta fall göras tillfredsställande, varför man inom detta område ej torde ha anledning till några mera allvarliga farhågor för framtiden. För speciella ändamål kommer dock säkerligen nya metoder att införas, vilka tarvar omfattande undersökningar och kontroll av strålskyddsanordningarna. En särskild kategori ur risksynpunkt utgör vissa tekniska anordningar såsom elektronmikroskop, likriktarrör, televisionsapparater m. fl., vilka alstrar röntgenstrålning utan att denna brukas utanför apparaturen. Beträffande sådana anordningar är det viktigt, att utvecklingen ur strålskyddssynpunkt noggrant följes, framför allt med hänsyn till den stora spridning dessa anordningar kan väntas få. Sammanfattningsvis kan i fråga om röntgenstrålarnas användning inom läkekonst och teknik sägas, att strålriskerna varken för de anställda i röntgenarbete eller för utomstående för närvarande är eller sannolikt i en n ä r a framtid kommer att bli av den karaktär, att de ger anledning till några allvarliga bekymmer, ehuru en fortlöpande sakkunnig kontroll är förut-

123 sättningen för bibehållandet av goda strålskyddsförhållanden i radiologiskt arbete. Vissa nya typer av anläggningar och förfaranden kräver dock skärpt uppmärksamhet ur strålskyddssynpunkt. Inom sjukvården får vid en fortsatt stegrad användning av röntgen för behandling och diagnostik icke bortses från de genetiska riskerna. Någon form av central registrering av de stråldoser patienterna erhåller kan härvid bli nödvändig. Vid ett försök att bedöma den framtida utvecklingen inom röntgentekniken får icke förbises en faktor, som kan bli av väsentlig betydelse. Genom den ökade tillgången till radioaktiva ämnen kommer allt flera användningsområden för genomträngande strålning att bli aktuella. I vissa fall torde man då, såsom för övrigt redan hänt exempelvis beträffande vissa typer av tjockleksmätare för plåt, komma att finna, att röntgenstrålning är att föredraga framför radioaktiv strålning. Sålunda torde atomenergiforskningens utveckling sannolikt komma att medföra nya metoder även inom röntgentekniken. Den omständigheten att vissa mellanregister i genomträngningsförmåga är sällsynta eller helt saknas bland de många slag av strålning, som erhålles från olika radioaktiva ämnen, stödjer detta antagande. En ytterligare fördel har röntgenstrålningen även genom att den upphör, då strömmen till apparaten brytes. Vad detta vid jämförelse med radioaktiva ämnen betyder ur strålskyddssynpunkt torde framgå av vad som anföres i fortsättningen, icke minst med avseende på strålriskerna från radioaktiva avfallsprodukter. b.

Partikelacceleratorer Partikelacceleratorerna (cyklotronen, betatronen, synkrotronen, synkrocyklotronen, lineäracceleratorn m. fl.) används i främsta rummet för forskningsändamål men har på sistone tagits i bruk även inom strålterapien och industrien. I Sverige finns för närvarande ett mindre antal acceleratorer vilka uteslutande är avsedda för forskningsändamål. Ytterligare acceleratorer planeras. Såsom nämnts hyses vid jubileumsklinikerna planer på att anskaffa en accelerator för strålbehandling. Partikelacceleratorerna medför väsentliga strålrisker på grund av den alstrade röntgenstrålningens eller neutronstrålningens stora genomträngningsförmåga samt på grund av partikelstrålningen och av strålningen producerade radioaktiva ämnen. Riskerna är starkt varierande, och en noggrann strålskyddskontroll är erforderlig. Strålskyddsfrågorna vid acceleratorer för extremt höga energier fordrar särskild uppmärksamhet icke minst på grund av den ofullständiga kännedomen om de strålningseffekter, som därvid uppkommer. Den framtida utvecklingen av partikelacceleratorerna kommer med största säkerhet att gå mot allt högre energier, en omständighet av stor betydelse för den kärnfysikaliska forskningen. Den praktiska användningen synes

124 dock främst på grund av de höga anläggningskostnaderna bli relativt begränsad, även om vissa typer, t. ex. van de Graaff-maskinen, tagits i bruk för industriella ändamål. c.

Atomreaktorer

Beträffande atomreaktorernas princip, den väntade användningen av reaktorer i vårt land samt med reaktordriften förbundna säkerhetsfrågor hänvisas till atomenergiutredningens betänkande med förslag rörande atomenergien (SOU 1956:11, sid. 13, 39 och 90), liksom beträffande de viktiga bedömanden, som måste göras vid fastställandet av förläggningsplats för reaktorer. I sistnämnda fråga h a r strålskyddskommittén till utredningen haft tillfälle att framföra sina synpunkter. Här skall endast erinras om att de väsentliga riskerna i samband med reaktorer härrör från de starkt radioaktiva klyvningsprodukter, som under driften bildas i reaktorernas bränsleelement och som vid en olyckshändelse kan frigöras. I princip kan två vägar väljas för att minska dessa risker. En möjlighet är att undan för undan avlägsna de under driften bildade radioaktiva klyvningsprodukterna och därigenom förhindra en med tiden ökad koncentration av dessa ämnen i reaktorn. En förutsättning för detta förfaringssätt är användning av ett flytande bränsle, ett ännu svårlöst problem. Den andra möjligheten att minska riskerna från den inneslutna radioaktiviteten består i att förhindra att aktivitet från reaktorn vid en olycka kominer ut till omgivningen genom att reaktorn förläggs i en gas- eller trycktät byggnad. Det förtjänar att framhållas, att ingendera lösningen helt eliminerar riskerna för omgivningen och att strålskyddsåtgärder under alla omständigheter måste vidtagas för den kring reaktorn verksamma personalen. Riskmomenten kan nämligen indelas i sådana som framför allt berör själva reaktoranläggningens personal och sådana som berör befolkningen i reaktorns omgivning. Även vid normal drift måste förutsättas att reaktorpersonalen kan bli utsatt för strålning från reaktorn under vissa arbetsmoment, och personalen utsattes dessutom för risken att under speciella omständigheter få aktiva ämnen in i kroppen (interna strålrisker). Liksom annan i radiologiskt arbete sysselsatt personal måste reaktorpersonalen förutsättas medvetet acceptera med sitt arbete förbundna risker, varvid naturligtvis är underförstått att dessa icke överstiger vad som av tillsynsmyndigheten bedömts vara skäligt. Under normal drift beröres inte omgivningen till en reaktor av att denna är i gång. Endast för det fall, att radioaktivitet genom en olyckshändelse i stora kvantiteter kommer ut från reaktorn (»reaktorn går ur kontroll»), kan omgivningen utsättas för skadeverkningar. Den omedelbara effekten av ett förbidrivande radioaktivt moln är relativt ringa. Om emellertid marken beläggs med radioaktivt stoft, kan området få lov att utrymmas, vilket bl. a. medför ekonomiska konsekvenser. Ett sätt att minska dessa risker för omgivningen är naturligtvis en för-

125 läggning till en från bebyggelse avlägsen trakt, en lösning som emellertid bl. a. u r ekonomiska synpunkter många gånger kan vara mindre tillfredsställande. Atomenergiutredningen (sid. 39) räknar med att den totala reaktoreffekten i vårt land kommer att stiga från 100 MW år 1960 till 6 000—12 000 MW år 1975. Såvitt nu kan bedömas, kommer reaktorer under denna tid att byggas i vårt land för att tillgodose den högre undervisningens och medicinens behov, för avancerad forskning och materialprovning innefattande också utveckling av nya reaktortyper (»reactor experiment»), för olika industriella behov (fjärruppvärmning, elproduktion, ånggenerering m. m.) samt ehuru sannolikt i mindre omfattning för framdrivning av fartyg. De reaktorer, som kommer i fråga för den högre undervisningen respektive medicinsk terapi, blir troligen förlagda i närheten av existerande institutioner och måste därför sannolikt redan av säkerhetsskäl bli av en självstabiliserande typ, som utesluter möjligheten av att reaktorn kan bringas att gå ur kontroll. Av ekonomiska skäl måste dessa reaktorer förutsättas bli utförda så att de utan risk kan betjänas av ett minimum av permanent personal. Icke minst på grund av dessa reaktorers uppgift i den högre undervisningen måste förutsättas, att arbetsrutinen noggrant följes av tillsynsmyndigheten, både i syfte att förhindra strålskador hos den vid reaktorn verksamma personalen och för att hos denna lägga en god grund för en riktig bedömning av med reaktordrift förenade strålskyddsfrågor. Reaktorer med högt flöde för avancerad forskning och materialprovning representerar en annan ytterlighet med väsentligt större riskmoment. Reaktorer av de typer som här kommer ifråga fordrar för sin drift täta bränsleelementbyten och därför mycket väl utbildad personal. I dylika reaktorer kan vidare en betydande produktion av radioaktiva isotoper väntas komma att äga rum liksom bestrålning av uran och torium för framställning av små kvantiteter plutonium och uran 233. Den hårda belastningen av reaktorn i detta fall, med ty åtföljande konsekvenser om belastningen plötsligt genom ett misstag häves, gör att en reaktor för sådant ändamål får anses medföra speciella risker och därför sannolikt måste förläggas till ett avskilt område, eventuellt i en gas- eller trycktät byggnad. Omfattande serviceorgan blir erforderliga vid en reaktoranläggning av detta slag, i första hand för att skapa en garanti för att reaktorn kan köras utan störningar, i andra hand för att bemästra extraordinära situationer, innefattande t. ex. fel på bränsleelement, så att radioaktivitet kommer ut i det primära kylsystemet. Även om vid en dylik anläggning all driftspersonal måste förutsättas vara väl förtrogen med olika strålskyddsfrågor, är det ofrånkomligen nödvändigt, att bland serviceorganen finns en inom strålskyddsområdet högt kvalificerad grupp. En sådan grupp måste förutsättas vara kompetent att enligt i samråd med bl. a. strålskyddsmyndigheten uppgjorda planer leda arbetet på att eliminera konsekvenserna av en reaktorolycka eller motsva-

126 rande katastrofsituation i en kemisk anläggning för bearbetning av ämnen, som bestrålats i reaktorn. Det normala radioaktiva avfallet från en reaktor av sistberört slag består huvudsakligen av aktivt kylvatten och jonbytare med aktivt innehåll samt av icke längre brukbara verktyg och anordningar, vilka aktiverats under sin användning i reaktorn och för vilka en strålskyddssäker förvaring relativt enkelt kan anordnas. För extraordinära situationer av det slag som nyss antytts fordras långt mer omfattande arrangemang. Dessa torde komma att vidtagas i nära anslutning till det avloppssystem som under alla förhållanden måste utföras för det radioaktiva avfallet från de till reaktorn hörande kemiska anläggningarna. Några allmänna synpunkter i strålskyddsavseende på ett dylikt avfallssystem skall anföras längre fram. Ännu finns icke någonstädes i världen en reaktor i bruk för industriell produktion i stor skala av atomenergi t. ex. i form av elektrisk energi, men ett flertal dylika anläggningar är utomlands under uppförande. I några fall har gången därvid varit den att experiment med en reaktortyp först utförts i mindre skala, varefter, om försöken utfallit tillfredsställande, beslut fattats om uppförande av en anläggning i full skala (»prototyp» eller »demonstrationsreaktor»). Ur allmän säkerhets- och strålskyddssynpunkt är denna utveckling av stor betydelse. Praktiska försök i syfte att få allmän erfarenhet av driftsbetingelserna hos en ny reaktortyp kan innebära sådana riskmoment, att särskilda åtgärder måste vara träffade i syfte att eliminera riskerna för en olyckshändelse i samband med försöken, exempelvis genom att försöken förläggs till ett för ändamålet reserverat område, en reaktorprovningsstation. En dylik är i vårt land under uppförande vid Studsvik i närheten av Nyköping. Uppkörning och idrifttagande av en prototypreaktor i full skala kan, om erfarenheter föreligger från egna eller utländska tidigare reaktorexperiment, väntas kunna äga rum med betydligt färre överraskningar än om sådan erfarenhet icke finnes. I syfte att bevara allmänhetens förtroende för den nya energikällan kan det dock bli nödvändigt att också för reaktorprototyper föreskriva extrema säkerhetsåtgärder, exempelvis i form av visst minimiavstånd till bebyggelse. I övrigt gäller dock om reaktorprototyper och i än högre grad för den serietillverkning eller de reproduktioner, som reaktorprototyperna kan ge upphov till, att de med dem förenade säkerhetsoch strålskyddsproblemen är enklare än vad fallet är med avancerade materialprovningsreaktorer eller reaktorexperiment. Den normala proceduren för bränslets handhavande kan förutsättas bli mycket rutinbetonad och med maskinella anordningar skötas på ett ur strålskyddssynpunkt tillfredsställande sätt. Om reaktorer av detta slag utrustas med möjligheter till reaktorteknologiska experiment av olika slag, innebär detta dock en kraftig ökning av riskmomenten, varför driften i sådant fall fordrar långt mer kvalificerad personal. Detsamma är naturligtvis förhållandet, därest en extraordi-

127 när situation skulle inträffa, t. ex. genom ett fel på kapslingen i ett bränsleelement, så att radioaktivitet kommer ut i det primära kylvattensystemet. Åtgärder för sådana och ännu mer katastrofbetonade situationer måste planeras i intimt samarbete mellan strålskyddssakkunniga bland driftspersonalen och strålskyddsmyndigheten. Den vikt, man i USA tillmäter strålskyddsarbetet, framgår av att 3 till 4 procent av de mycket höga driftskostnaderna för Atomic Energy Commissions anläggningar utgöres av kostnader för strålskyddspersonal. Utmärkta resultat har också nåtts i fråga om det praktiska strålskyddsarbetet, vilket särskilt markant kom till uttryck vid dekontamineringen år 1953 av den förolyckade NRX-reaktorn i Kanada, då endast en person erhöll större extern årsdos (i det aktuella fallet 16,1 r / å r ) än vad som rekommenderats som övre gräns (15 r / å r ) , trots att i flera fall personal måste arbeta i strålningsfält, som var kraftigare än 50 r/timme. Ur de strålskyddssynpunkter, som här n ä r m a s t ' ä r föremål för behandling är det angeläget, att den personal som svarar för reaktordriften på betryggande sätt bevisat sin förtrogenhet med allmänna rutinbetonade strålskyddsfrågor. Än högre krav måste ställas på personal som skall ingå i servicegrupper i stånd att bemästra extraordinära situationer. Det kan förutsättas, att de reaktorer, som under de närmaste 10 å 20 åren kommer att byggas i vårt land, kommer att utföras på sådant sätt att normalt inga eller endast obetydliga mängder aktivt avfall genom kylluft eller kylvatten sprides till omgivningen. Att förse dem med färskt bränsle innebär heller inget problem ur transportteknisk synpunkt. Under energiutvecklingen i reaktorernas bränsleelement uppstår i dessa, som tidigare nämnts, starkt radioaktiva klyvningsprodukter. Av reaktorteknologiska skäl måste bränsleelementen befrias från dessa produkter, vilket sker genom en kemisk process. Tekniska, ekonomiska och civilförsvarsskäl talar för att en dylik kemisk reningsanläggning får betjäna ett stort antal reaktorer. Även ur strålskyddssynpunkt är en koncentration att föredraga framför en utspridning av de kemiska anläggningarna till ett stort antal orter, där överallt speciella och mycket dyrbara anordningar måste vidtagas för att omhändertaga det aktiva avfall, som uppstår vid den kemiska behandlingen av bränsleelementen. Flera av de synpunkter, som förut anförts beträffande riskmomenten vid reaktorer, är tillämpliga också vid dessa kemiska anläggningar. En brand i en dylik anläggning kan sägas motsvara det fall att en reaktor går ur kontroll. Så måste t. ex. enligt uppgifter från utlandet för den händelse 10 g eller mera plutonium frigöres vid en eldsvåda avspärrningsåtgärder vidtagas i vindriktningen. Vidare fordrar transporten av delvis utbränt och därigenom höggradigt radioaktivt bränsle från de kommersiella reaktoranläggningarna till det centrala kemiska reningsverket noggranna övervägan-

128 den i syfte att förhindra att skada åsamkas tredje man i samband med en transportolycka. Även om oskadliggörandet av det radioaktiva avfallet är ett visst problem också vid reaktoranläggningar, som icke är utförda för rening av bränsleelement, uppträder de verkligt omfattande problemen i detta avseende vid de kemiska reningsanläggningarna. Den slutliga dispositionen av det aktiva avfallet måste ske under hänsynstagande till de bestrålningsrisker, avfallet i framtiden kan medföra för befolkningen. Kommittén har tidigare redogjort för den långvariga erfarenhet som under decennier vunnits av röntgen och radium och som möjliggjort uppställandet av internationellt antagna regler för de stråldoser, som i radiologiskt arbete verksam personal får utsättas för. Motsvarande regler finns också angivna för maximalt tillåtna koncentrationer av radioaktiva ämnen i luft och vatten. Innan dessa talvärden kan användas vid disponeringen av aktivt avfall, måste man veta, hur mycket de skall reduceras med hänsyn till att de nu skall tillämpas på hela befolkningsgrupper och icke blott på enstaka yrkesgrupper. Detta problem har av kommittén berörts i det föregående (sid. 42). Två helt skilda principer kommer till användning för oskadliggörande av aktivt avfall. Den ena går ut på en koncentration av avfallet till en liten volym och lagring av koncentratet under former, som ger full garanti för att ej t. ex. grundvattnet kontamineras. Den andra principen består i utspädning av avfallet i sådan grad att t. ex. havet kan användas som recipient utan att några strålrisker behöver befaras. I sådant fall är en noggrann kontroll över blandningsförhållandena nödvändig liksom en kontinuerlig övervakning av aktiviteten hos levande organismer i vattnet. Den industriella utvecklingen har medfört, att vi accepterar, att våra vattendrag och den luft vi andas till en viss grad får förorenas av olika kemiska avfallsprodukter. Atomåldern skapar ett liknande problem. Även om vi är villiga att leva i ett samhälle, där strålningsnivån genom våra egna åtgärder höjts över den naturliga nivån, är dock problemet därmed icke löst, ty ej ens världshaven kan med nuvarande restriktiva uppfattning om toleransvärden förslå som recipient för de betydande mängder aktivt avfall, som blir resultatet, då energiförsörjningen i framtiden till väsentlig grad baseras på atomenergi. Den myndighet, som i framtiden skall svara för säkerheten på detta område, får här viktiga uppgifter, bl. a. bestående i att fastställa toleransvärden i luft och vatten samt att med de för det radioaktiva avfallet närmast ansvariga diskutera och fastlägga den slutliga disponeringen av olika slag av avfall.

129 d. Radioaktiva ämnen De i jämförelse med tidigare använda kvantiteter naturligt radioaktiva ämnen enorma mängder radioaktiva isotoper, som produceras i atomreaktorer, kan användas för de mest skiftande ändamål. Inom naturvetenskap och medicin har de redan fått en mycket stor betydelse, och inom teknik och industri kan man förutse, att de under de närmaste åren kommer att få en snabbt ökad spridning. Så uppges t. ex. från USA, att antalet industriella förbrukare av radioaktiva isotoper stigit från 350 år 1951 till 1 200 år 1955. Till den ökade användningen bidrager även isotopernas prisbillighet. Reaktorframställd radiokobolt (kobolt 60), som beträffande den genomträngande strålningen ungefär motsvarar radium och h a r en halveringstid av fem år, kostar endast tusendelen så mycket som radium. Kobolt 60 till en mängd, som ifråga om den genomträngande strålningen är likvärdig med ett gram radium, betingar sålunda för närvarande ett pris av cirka 50 kronor. För Sveriges del torde den totala importen av radioaktiva ämnen för närvarande uppgå till inemot 100 curie per år. Enligt tillgängliga uppgifter importerades med flyg under tiden den 1/6—den 15/9 1956 10,6 curie, avseende isotoper med kort halveringstid, fördelade på 158 leveranser. Inom industrien kan radioaktiva isotoper framför allt användas för olika former av automatisk tillverkningskontroll, som lätt kan anpassas till behoven både inom den kemisk-tekniska och den mekaniska industrien. Bl. a. synes de lämpade för och har i viss utsträckning redan tagits i anspråk för följande industriella ändamål. Såsom fast strålkälla Radiografi för kontroll av gjutgods, svetsfogar m. ni. Kontroll av tjockleken vid framställning av papper, plåt m. m. Kontroll av vätskenivåer i rör bl. a. inom kemisk-teknisk industri. Avlägsnande av elektrostatiska laddningar vid tillverkning av papper, textilier m. m. Sterilisering av livsmedel, apoteksvaror m. m. Såsom rörlig strålkälla (genom tillsats av radioaktiva isotoper till gaser eller vätskor). Kontroll av vätskors (eller gasers) rörelse i rörledningar och blandningsförhållande vid tillförsel av vätska från olika rörsystem m. m. Undersökning av läckor i rörsystem bl. a. vid vatten- och avloppsledningar. Såsom spårämnen För studium och kontroll av friktions-, nötnings- och dlffusionsföreteelser m. m. inom mekanisk industri. För kontroll av blandningar och kemiska reaktioner inom kemisk-teknisk industri, vid anrikning av malm samt inom livsmedelsindustrien. För forskningsarbeten vid industriens laboratorier. ;i

130 Stora ansträngningar torde komma att göras för att finna nya användningsområden för radioaktiva ämnen, speciellt sådana som extraheras ur använt reaktorbränsle. Vid en starkt stegrad tillgång till radioaktiva ämnen måste uppmärksammas de strålrisker, som uppstår vid lagring, distribution och transport av isotoper. Redan en till synes obetydlig skada på en förpackning kan vålla risker ej blott för den personal, som har att handskas med densamma, utan även för omgivningen. Såsom sammanfattning må anföras, att en starkt ökad användning av radioaktiva ämnen för olika ändamål kan förutses komma till stånd inom de närmaste åren och att försök torde komma att göras att finna avsättning för sådana ämnen även hos den stora allmänheten. De strålskyddsproblem, som i sådant fall uppstår, kommer sannolikt att framtvinga en omprövning av frågan om vilka stråldoser man måste acceptera för att ej hindra utvecklingen och tillgodogörandet av för individen och samhället nyttiga tekniska framsteg. Icke endast vid atomenergianläggningar utan även vid andra anläggningar, där radioaktiva ämnen användes, uppstår radioaktiva avfallsprodukter. Frågan om skydd mot strålningen från dylikt avfall har hittills icke haft någon större räckvidd i vårt land. I framtiden måste dock detta spörsmål ägnas skärpt uppmärksamhet. Vid radiumterapi behöver dock, åtminstone som denna behandlingsform bedrives i Sverige, endast mera sällan befaras att avfallsprodukter kan förorsaka skador. Ett undantag utgör framställningen och användningen av radonpreparat, vilken dock knappast kan förväntas öka i någon väsentlig grad. Avfall från sjukhus, där radioaktiva isotoper nyttjas, blir så starkt utspätt i avloppsvattnet, att, när det väl nått ut i de stora avloppsledningarna, strålriskerna i regel kan negligeras. Detsamma torde i allmänhet gälla beträffande avfallet från forskningslaboratorier och industrier, försåvitt icke de använda kvantiteterna ökas betydligt utöver dem som nu förekommer. Innan avfallet föres in i de stora avloppsledningarna, krävs dock att vissa försiktighetsmått vidtages. Arbete med radioaktiv lysfärg, som förekommit i Sverige sedan årtionden tillbaka, förutsätter att försiktighet iakttages med infekterade instrument och avfall. Hittills har frågan om radioaktivt avfall inom industrien knappast varit aktuell annat än beträffande den radiumhaltiga lysfärgen. De allt vanligare anordningarna för avlägsnande av elektrostatiska laddningar torde i allmänhet icke medföra några allvarligare problem rörande avfallsprodukter. Förutsättningen är dock, att bl. a. kontroll utövas över hur i sådant arbete förfares med kasserade strålkällor. Elektrostatiska eliminatorer innehåller nämligen ofta strontium 90, som tillhör de farligare radioaktiva isotoperna.

131 Då såväl uran som torium utgör råmaterial för utvinning av atomenergi, torde brytning, bearbetning och anrikning av uran- och toriummalmer framdeles komma att öka i hög grad även i vårt land. Uran och torium är naturligt radioaktiva ämnen, varför radioaktiva sönderfallsprodukter finns i de mineral, i vilka de ingår. Vid hantering av malmer med hög radioaktivitet kan risk föreligga för att radioaktiva ämnen sprides genom förorening av vattendrag och genom luftburet stoft.

•

FEMTE K A P I T L E T

Strålskyddsförslag

A. Den författning

smässiga

regleringen

av

strålskyddsverksamheten

1. Allmänna synpunkter Före tillkomsten av 1941 års lag om tillsyn å radiologiskt arbete m. m. reglerades radiologiskt arbete i viss utsträckning av 1912 års arbetarskyddslag och vissa andra författningar av mera generell karaktär på arbetarskyddets område. Genom 1941 års lagstiftning fick ämnet för första gången en reglering, som tog hänsyn till de särskilda riskförhållanden m. m., vilka är förbundna med handhavandet av röntgenstrålar och radioaktiva ämnen. Härvid utvidgades lagstiftningen att omfatta även andra frågor än de arbetarskyddsrättsliga. Denna omständighet fråntog dock icke strålskyddsfrågorna karaktären av att i väsentlig utsträckning vara arbetarskyddsfrågor. Tvärtom framhöll föredragande departementschefen vid framläggandet av förslaget till 1941 års lag (prop, nr 73/1941 s. 32), att spörsmålet i främsta rummet var en arbetarskyddsfråga och att de personer, vilka var sysselsatta med radiologiskt arbete, i betydande utsträckning föll under arbetarskyddslagens tillämpningsområde. Ett bedömande av strålskyddsproblemen fordrade emellertid kunskaper och erfarenheter inom det .strålningsfysiska området, vilka endast en specialist på detta område kunde antagas besitta. De ordinarie yrkesinspektörcrna ägde sålunda icke kompetens att vid sin tillsyn giva upplysningar, råd och anvisningar till skydd mot strålfaran. Härjämte framhöll departementschefen, att frågan om skydd mot strålfaran vid arbete med röntgen och radioaktiva ämnen uppställde sig även i fall, där arbetarskyddslagen icke var tillämplig. Särskilt underströks frågan om skydd för patienterna. Utanför arbetarskyddslagens tillämpningsområde föll vidare av enskilt praktiserande läkare och tandläkare bedrivet radiologiskt arbete samt det radiologiska arbete, som bedrevs för forsknings- och undervisningsändamål. Slutligen anmärkte departementschefen, att skador kunde uppkomma av ett radioaktivt ämne, även om det icke användes i radiologiskt arbete. Dessa omständigheter i förening med det förhållandet, att bedrivande av radiologiskt arbete ansågs böra vara beroende av myndighets tillstånd och att sådant arbete befanns böra underkastas periodisk kontroll av ett organ vid sidan av den enligt arbetarskyddslagen verkande yrkesinspektionen föranledde, att strålskyddsfrågorna upptogs och reglerades fristående från arbetarskyddsfrågorna.

133 Efter strålskyddslagens tillkomst har en utvidgad och till nutidens krav bättre anpassad arbetarskyddslagstiftning (1949 års arbetarskyddslag) trätt i kraft. Denna har utformats så, att den i möjligaste mån skall omfatta varje slag av verksamhet, offentlig som enskild. I fråga om arbete, som avses i lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m. skall dock arbetarskyddslagen enligt 4 § sista stycket äga tillämpning allenast i vad den angår skydd mot annan skada än sådan, som orsakas genom inverkan av röntgenstrålar eller radioaktivt ämne. Innebörden av nämnda bestämmelse har enligt vad kommittén erfarit i vissa fall blivit föremål för diskussion. Det har sålunda rått tvekan huruvida vissa allmänna bestämmelser i arbetarskyddslagen är tillämpliga även i fråga om radiologiskt arbete, t. ex. huruvida skyddsombud äger företräda arbetstagarna i strålskyddsfrågor. Åtskilliga stadganden i arbetarskyddslagen är så allmänt avfattade, att de utan ändringar eller i varje fall efter endast mindre justeringar skulle tillgodose kraven på fullgoda strålskyddsbestämmelser. Ett inarbetande i arbetarskyddslagen av de erforderliga strålskyddsföreskrifterna skulle ur flera synpunkter vara till fördel. Härigenom skulle sålunda vinnas större likformighet i bestämmelserna om förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare i radiologiskt arbete och i annan verksamhet. Vidare skulle ett upprepande av vissa för det allmänna arbetarskyddet och strålskyddet gemensamma stadganden kunna undvikas. De särbestämmelser, som otvivelaktigt erfordras på strålskyddsområdet, skulle kunna behandlas i ett särskilt kapitel av arbetarskyddslagen. Även intagande i nämnda lag av bestämmelser om skydd för tredje man — inom sjuk- och tandvården patientskydd — skulle kunna försvaras, enär den nuvarande arbetarskyddslagen i vissa hänseenden inbegriper personer, som icke är parter i det arbetsförhållande, vara lagstiftningen främst grundar sig, exempelvis tillverkare, försäljare och uthyrare av maskiner, redskap o. d. Trots att vissa skäl sålunda talar för ett inordnande av strålskyddsbestämmelserna i arbetarskyddslagen, är kommittén av den uppfattningen, att såväl de allmänna arbetarskyddsfrågorna som strålskyddsfrågorna vinner i överskådlighet och klarhet, om de sistnämnda regleras särskilt. En författning av så allmän karaktär och med så vidsträckt tillämpningsområde som arbetarskyddslagen kan knappast vara betjänt av att bemängas med särbestämmelser på ett så förhållandevis begränsat specialområde som strålskyddets. Samtidigt kan med fog hävdas, att arbetarskyddslagen icke är den rätta platsen för bestämmelser, vilka — ehuru i flertalet fall av klar arbetarskyddskaraktär — reglerar även frågor av annan natur. Det kan befaras, att sistnämnda mycket viktiga frågor, vilka gäller bl. a. skyddet för tredjemansintressen o. d., undanskymmes, om de får sin plats i arbetarskyddslagen. Genom den ökade användningen av radioaktiva ämnen inom industri m. m. och framför allt med hänsyn till den framtida utvecklingen på atomenergiområdet måste tredjemansskyddet ägnas alltmer skärpt upp-

134 märksamhet i strålskyddsarbetet. Då härjämte tillsynen på det radiologiska området — med hänsyn till de specialkunskaper och erfarenheter i strålningsfysik som erfordras samt behovet av nära samarbete mellan tillsynsoch forskningsverksamheten på området — enligt vad kommittén i det följande utvecklar torde böra åvila särskild myndighet, kan även organisatoriska skäl åberopas för att strålskyddsverksamheten särregleras. Kommittén föreslår således, att frågor om skydd mot joniserande strålning liksom för närvarande skall regleras i en särskild lag. De ändringar och tillägg i förhållande till gällande lag, som kommittén förordar, är så omfattande, att den nuvarande lagen torde böra ersättas av en helt ny lag (strålskyddslag). Kommittén har vid utarbetandet av förslaget till ny strålskyddslag ansett sig böra fasthålla vid de grundprinciper, på vilka den gällande lagen bygger. I huvudsak bibehålles sålunda de nuvarande bestämmelserna om tillståndstvång för bedrivande av radiologiskt arbete och innehav av radioaktivt ämne samt om fortlöpande kontroll av anläggningar, som omfattas av tillståndsskyldigheten. På grund av den snabba utvecklingen inom det radiologiska verksamhetsområdet har dock ett smidigare förfarande och större anpassningsmöjligheter till nya förhållanden i vissa hänseenden ansetts erforderliga. I lagförslaget har därför huvudsakligen intagits endast mera allmänt avfattade bestämmelser. Genom dessa fastslås grunderna för strålskyddsverksamheten, under det att detaljregleringen avses skola ombesörjas av Kungl. Maj :t i administrativ ordning eller av tillsynsmyndigheten. Med hänsyn till de mycket varierande strålrisker, som förekommer vid olika typer av anläggningar och skilda slag av verksamhet, föreslås tillsynsmyndigheten få större befogenheter än tidigare att anpassa skyddsföreskrifter och kontrollåtgärder efter strålningsförhållandena i det särskilda fallet, t. ex. i fråga om fastställande av besiktningsfrekvensen vid olika anläggningar. Den stegrade användningen av radioaktiva ämnen har medfört krav på mera omfattande kontrollmöjligheter över handhavandet av dylika ämnen. Kommittén har på grund härav ansett sig böra föreslå tillståndsskyldighet för handel med radioaktiva ämnen samt förbud att till riket införa eller här förvärva eller överlåta sådana ämnen utan särskilt tillstånd. Då vissa former av radiologiskt arbete och befattning med radioaktiva ämnen numera reglerats i särskild ordning genom 1956 års atomenergilagstiftning, har kommittén eftersträvat att såvitt möjligt samordna strålskyddslagstiftningen med denna. Vid utformandet av sitt författningsförslag har kommittén sökt att så långt det varit möjligt redaktionellt och formellt ansluta bestämmelserna till arbetarskyddslagen och andra närstående författningar av arbetarskyddsrättslig karaktär.

135 2. Lagens tillämpningsområde Gällande lag. Giltighetsområdet för 1941 års lag begränsas dels av bestämmelserna angående tillståndsskyldighetens omfattning, dels ock genom angivande av de kategorier människor och djur, som skall skyddas av de med stöd av lagen utfärdade strålskyddsföreskrifterna. Enligt 1 § i lagen erfordras tillstånd av medicinalstyrelsen för bedrivande av radiologiskt arbete eller innehav, utan samband med radiologiskt arbete, av radioaktivt ämne, överstigande viss myckenhet, som styrelsen äger fastställa. Med radiologiskt arbete avses härvid arbete, vari ingår bruk av röntgenstrålar, alstrade vid en spänning av mera än 5 000 volt, eller radioaktivt ämne, överstigande den av medicinalstyrelsen fastställda myckenheten. I förarbetena till lagen motiverades icke närmare gränsdragningen vid 5 000 volt. Däremot angavs noggrant i det förslag av styrelsen för Konung Gustaf V:s jubileumsfond, vara lagen huvudsakligen grundar sig, den myckenhet radioaktivt ämne, som skulle komma till användning för att radiologiskt arbete skulle anses föreligga. Föredragande departementschefen (prop, nr 73/1941 s. 40) ansåg emellertid, att bestämmandet av denna myckenhet borde överlåtas å medicinalstyrelsen. Härigenom skulle vinnas att, om av den praktiska erfarenheten ändring påkallades av de fastställda förutsättningarna för att radiologiskt arbete skulle anses föreligga, sådan ändring kunde verkställas med mindre omgång än enligt jubileumsfondsstyrelsens förslag. Dessutom undvek man att belasta lagtexten med för lekmannen ej förståeliga facktermer. Konsekvensen av vad som sålunda, i enlighet med departementschefens förslag, stadgats är, att i lagen direkt angives, när radiologiskt arbete med röntgenstrålar skall anses föreligga, under det att lagen lämnar öppet vilken myckenhet av radioaktivt ämne som skall föreligga, för att lagen skall äga tillämpning. Medicinalstyrelsen har, senast i en kungörelse den 22 juni 1951 (Medicinalstyrelsens författningssamling nr 58/1951), fastställt berörda myckenhet. För radioaktivt ämne, som utsänder omstrålar, har myckenheten angivits till 0.05 millicurie, och för annat radioaktivt ämne till 0.5 millicurie, dock att för enbart innehav av radioaktivt ämne utan samband med arbete lagen skall äga tillämpning endast på myckenheter, överstigande tio gånger de ovan för olika ämnen angivna. Lagen skall ej heller äga tillämpning på radioaktivt ämne av så ringa koncentration, att de sålunda för arbete respektive innehav angivna myckenheterna ej innehålles i ett kilogram substans. I lagens 3 § stadgas, att medicinalstyrelsen såsom villkor för åtnjutande av tillstånd äger föreskriva skyldighet att iakttaga av styrelsen meddelade särskilda bestämmelser. Gäller tillståndet bedrivande av radiologiskt arbete, skall dessa bestämmelser avse att vinna största möjliga trygghet mot att skada genom inverkan av röntgenstrålar eller strålning från radioaktivt

ämne tillskyndas någon, som är sysselsatt i arbetet, person eller djur, som är föremål för radiologisk undersökning eller behandling, eller någon, som tillfälligt uppehåller sig på arbetsplatsen. Är fråga om innehav av radioaktivt ämne, skall bestämmelserna åsyfta att ämnet så förvaras, att ej skada tillskyndas någon genom de därifrån utgående strålarna. I motiven till nyssberörda stadgande framhöll departementschefen, att de skyddsföreskrifter, som med stöd av lagen komme att utfärdas, och den kontroll, som skulle åvägabringas genom lagen, väl hade betydelse främst med hänsyn till de personer, som vore sysselsatta i radiologiskt arbete; genom att de under längre tidsperioder dagligen utsattes för den bestrålning, som förekom vid ifrågavarande arbete, riskerade de i särskilt hög grad, att verkningarna därav skulle leda till skador, vilkas allvarliga karaktär måhända yppades på ett alltför sent stadium. Men det syntes dock bestyrkt, att även bestrålning vid ett enstaka tillfälle kunde på grund av oförsiktighet eller bristande kännedom om erforderliga skyddsåtgärder medföra skadeverkningar. Uppmärksamhet borde därför ägnas åt att, då röntgen användes vid undersökning eller behandling av patienter, åtgärder till förebyggande av röntgenskador bleve vidtagna. Det vore angeläget, att lagen icke blott finge arbetarskyddsrättslig karaktär utan även kunde tjäna såsom ett medel att bereda ökat skydd åt dem, vilka för medicinskt ändamål utsattes för bestrålning. I detta sammanhang må erinras om den på grundval av 1956 års riksdagsbeslut (prop, nr 78/1956) utfärdade lagen den 1 juni 1956 (nr 306) om rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag). Enligt 1 § nämnda lag må ej någon utan tillstånd av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förvärva, inneha, överlåta, bearbeta eller eljest taga befattning med uran, plutonium eller annat ämne, som användes såsom bränsle (atombränsle) i atomreaktor, eller förening vari sådant ämne ingår. Motsvarande gäller i fråga om torium och annat ämne, som är ägnat att omvandlas till atombränsle, förening vari sådant ämne ingår samt atombränsle som använts i atomreaktor. Samma tillståndsskyldighet stadgas i lagens 2 § för att uppföra, inneha eller driva atomreaktor eller anläggning för bearbetning av nyssnämnda ämnen eller föreningar. I lagens 3 § stadgas förbud att utan tillstånd av Konungen eller myndighet Konungen bestämmer ur riket föra ämne eller förening som nyss nämnts eller mineral med halt av sådant ämne, vad som framställts av sådant ämne eller vara i vilken sådant ämne ingår. Vidare föreskrives (4 §) att vid tillståndet, som må gränsas till att avse viss tid, må fogas de villkor som anses påkallade av säkerhetsskäl eller eljest ur allmän synpunkt samt att tillstånd må återkallas, om uppställt villkor icke iakttages eller eljest synnerliga skäl föreligger härför. Tillsyn å efterlevnaden av vad i 1—3 §§ stadgas samt av villkor som meddelats med stöd av 4 i§ skall utövas av den myndighet Konungen bestämmer. Atomenergilagens bestämmelser om tillståndsskyldighet beträffande be-

137 arbetning och utförsel av uran m. fl. ämnen och föreningar har huvudsakligen endast överflyttats från 9 kap. i 1886 års stenkolslag, i vilken bestämmelser om statlig kontroll över utvinningen och användningen av uran infördes redan år 1945, sedermera kompletterade att avse även torium och beryllium. I övrigt är atomenergilagens bestämmelser nya. Syftet med den utvidgade statliga kontrollen enligt den nya lagstiftningen har angivits vara att inför förverkligandet av föreliggande planer på att uppföra atomreaktorer för praktiskt bruk söka åstadkomma en samordning av disponibla finansiella, personella och tekniska resurser. Härjämte har framhållits, att det är ett allmänt intresse att säkerhetssynpunkterna blir tillgodosedda i det fortsatta arbetet på atomenergiens område och att det inledda internationella samarbetet på området förutsätter, att utvecklingen inom landet sker under statlig tillsyn. Oaktat bl. a. strålskyddssynpunkter åberopats som motiv för tillståndsskyldigheten och tillsynen enligt atomenergilagen, har med denna icke åsyftats någon inskränkning eller ändring i det tillståndstvång eller den strålskyddskontroll varom stadgas i 1941 års lag om tillsyn å radiologiskt arbete m. m. I 5 § andra stycket atomenergilagen hänvisas sålunda till att i fråga om tillsyn över innehav av och arbete med radioaktivt ämne jämväl gäller vad därom är särskilt stadgat. För sådana former av radiologiskt arbete eller innehav av radioaktivt ämne, som omfattas av atomenergilagens föreskrifter, kommer alltså tillståndsprövning och tillsyn att utövas enligt två skilda författningar. Kommitténs förslag. Vid avgränsandet av strålskyddslagstiftningens tilllämpningsområde bör utgångspunkten vara, att lagstiftningen skall ha till uppgift att förebygga uppkomsten av skador på grund av joniserande strålning och, om sådana skador likväl uppkommit, möjliggöra deras upptäckande och avhjälpande på kortast möjliga tid. I princip skulle lagen med denna målsättning bereda skydd åt varje objekt för strålning. En på detta sätt utvidgad lagstiftning skulle emellertid nödvändiggöra en tillsynsverksamhet av sådan omfattning, att både ekonomiska och organisatoriska hänsyn lägger hinder i vägen härför. En begränsning av strålskyddslagens tilllämpningsområde måste därför eftersträvas. Att lagen i första hand skall tillgodose kravet på strålskydd för människor är uppenbart. Såsom tidigare framhållits träder härvid skyddet för personer, sysselsatta i radiologiskt arbete, i förgrunden. På grund av deras dagliga vistelse i en miljö, där de utsattes för strålrisker, måste tillsynsverksamheten i mycket hög grad taga sikte på att skapa så riskfria arbetsförhållanden som möjligt för dem och snabbt kunna upptäcka begynnande strålskador hos dem. Endast för denna kategori får lagen karaktären av arbetarskyddslag. Inom sjukvården är patientskyddet av stor betydelse vid sidan av per-

138 sonalskyddet. Under det att för personalens del strävan ständigt måste vara att nedbringa de erhållna stråldoserna till ett minimum, är läget dock ett annat för patienternas vidkommande. Framför allt vid strålterapi syftar ju behandlingen till att genom att utsätta patienten för viss bestrålning uppnå ett önskat behandlingsresultat. Denna bestrålning har emellertid alltid en större eller mindre skadeverkan, dels genom den starka direkta strålningen på den friska vävnad, som finns i bestrålningsfältet, och dels genom sekundärstrålning på kroppen i övrigt. Vid doseringen måste därför en avvägning göras mellan dessa skadeverkningar och det terapeutiska resultat bestrålningen avses giva. Endast den för vården ansvarige läkaren kan bedöma båda dessa faktorer. Ansvaret för avvägningen måste därför åvila denne. Den omständigheten, att läkaren kan behöva konsultera en fysiker för utredning av bestrålningsmöjligheterna och uträkning av stråldosen, ändrar icke detta förhållande. Ansvaret för att en i varje särskilt fall rätt avvägd stråldos föreskrives faller på den som lokalt är ansvarig för behandlingen, d. v. s. som regel på den ansvarige läkaren. Även inom diagnostiken utsattes patienten avsiktligt för viss bestrålning. Stundom kan strålkvantiteten även här vara avsevärd, varvid avvägningsfrågan blir densamma som vid strålterapi. Som regel är emellertid stråldoserna inom diagnostiken icke av sådan storleksordning, att de får betydelse, då det gäller en enstaka undersökning. Ehuru en enstaka röntgengenomlysning eller exponering sålunda sällan medför risk för skadeverkningar, kan en patient, som vid skilda tillfällen utsatts för ett större antal genomlysningar eller exponeringar, på grund av den kumulativa effekten av mottagna stråldoser, tillfogas skador. På grund härav och med hänsyn till den allt flitigare användningen av joniserande strålning är det av stor vikt, att patientens bestrålning nedbringas så långt som möjligt. De stråldoser som en patient utsattes för vid en strålbehandling eller en behandlingsserie skall såsom nämnts avvägas i förhållande till det med behandlingen avsedda syftet. Den totala stråldos som därvid gives kan ofta vara så stor ,att även på frisk vävnad kvarstående skada är oundviklig. Underkastas patienten sedermera strålbehandling, kanske på en annan sjukvårdsinrättning och för en annan sjukdom, kan de tidigare givna stråldoserna lätt bli förbisedda. Det är nämligen för närvarande icke praktiskt möjligt att på annat sätt kontrollera, om en patient tidigare utsatts för strålning i annat sammanhang, än att läkaren i samband med behandlingen tillfrågar patienten härom. Har patienten tidigare undergått strålbehandling eller mera omfattande röntgenundersökning, kan han tillfogas allvarliga strålskador vid även måttlig ytterligare bestrålning. I fråga om personal i radiologiskt arbete kan fastställas en viss bestrålning, vilken anses icke böra överskridas, samtidigt som hälsotillståndet hos personalen kan kontinuerligt följas genom regelbundna läkarbesiktningar m. m. För patienter, som utsätts för bestrålning, kan som nämnts

139 någon för alla gemensam högsta tillåtna dos ej angivas, enär vid stråldosernas bestämmande även medicinska indikationer spelar en avgörande roll. En kontroll av totalt mottagna doser hos patienter skulle kräva ett omfattande och dyrbart anmälnings- och registreringsförfarande. Oaktat de risker för strålskador, som här föreligger, anser sig kommittén därför icke böra föreslå, att tillsynsverksamheten för närvarande betungas härmed. Skulle framdeles något slag av hälsokort komma att införas för alla medborgare, något som diskuterats i andra sammanhang, är det emellertid enligt kommitténs uppfattning angeläget, att härå antecknas bestrålningsdata för varje patient. Vad kommittén nu anfört i fråga om patienternas särställning i strålskyddshänseende och den omständigheten, att vid bestrålning av dem hänsyn måste tagas även till andra faktorer än de rent strålskyddsmässiga, utgör enligt kommitténs bestämda uppfattning intet skäl för att strålskyddslagen ej skall vara tillämplig på patienterna i den bemärkelsen, att lagen skall ha till ändamål att bereda dem bästa möjliga skydd mot skador, som ej av läkaren bedömes nödvändiga för att nå syftet med undersökningen eller behandlingen. Som regel föreligger i alla former av verksamhet, där joniserande strålning förekommer, så stora risker, att särskilda åtgärder erfordras till förhindrande av skadeverkningar även utanför den krets, som kommer i direkt kontakt med det radiologiska arbetet. Framför allt har utvecklingen på atomenergiområdet och den ökade användningen av radioaktiva isotoper alltmer aktualiserat frågan om skyddet för tredje man. Strålningens ofta stora genomträngningsförmåga och dess lätt förbisedda skadeverkningar medför, att en utomstående kan löpa risken att utsättas för en strålskada utan att ens vara medveten om att han befunnit sig inom en strålkällas verkningsområde. På grund härav måste strålskyddsverksamheten nödvändigtvis omfatta tillsyn å att vid anläggningar för radiologiskt arbete eller förvaring av radioaktiva ämnen åtgärder vidtages även till skydd för tredje man. I praktiken har den nuvarande lagen givits en sådan vidare tillämpning, oaktat skyddet formellt begränsas till »någon, som tillfälligt uppehåller sig på arbetsplatsen». Strålskyddslagstiftningen bör för framtiden principiellt ha till uppgift att bereda skydd åt alla människor. Enligt gällande lag skall personer och djur, som är föremål för radiologisk undersökning eller behandling, tillförsäkras lika skydd mot strålskador. Givetvis uppkommer inom veterinärmedicinen samma avvägningsfrågor vid strålterapi och stråldiagnostik som inom humansjukvården. Det måste emellertid beaktas, att målet för den terapeutiska behandlingen icke helt sammanfaller i fråga om människor och djur. Visserligen är det primära målet i båda fallen ett fullständigt tillfrisknande. Vid behandling av människor åligger det dock läkaren att, om detta mål icke kan nås, till varje pris söka rädda patientens liv. En människa, som erhållit strålskador,

140 kan därför tillfogas men för långa tider. Djuret avlivas däremot som regel i sådana fall. Detta medför, att avvägningen av stråldoser för människor måste bli mera grannlaga än för djur. Blir det nödvändigt att efter bestrålning avliva ett djur, får detta i första hand ekonomiska konsekvenser. De anförda skiljaktigheterna utgör dock icke skäl för att djuren inom veterinärmedicinen ej skall beredas bästa möjliga skydd mot strålskador. Kommittén förordar därför, att strålskyddslagen liksom gällande lag skall vara tillämplig även på djur, som underkastas radiologisk undersökning eller behandling i veterinärmedicinskt syfte. Det har på senare tid inträffat, att känsliga ämnen och material, som förvarats i närheten av en radiologisk anläggning eller transporterats tillsammans med radioaktiva ämnen, blivit obrukbara till följd av joniserande strålning eller radioaktiv nedsmittning (kontaminering). Kommittén har övervägt, huruvida strålskyddslagen med hänsyn till riskerna för sådana strålskador bör vara tillämplig även på döda ting. En strålskyddsverksamhet med uppgift att generellt bereda skydd mot sakskador skulle dock huvudsakligen komma att tjäna ekonomiska intressen, vilka i allmänhet tillgodoses genom reglerna för utomobligatoriskt skadestånd. Avvägningen av strålskyddet skulle härvid medföra för tillsynsmyndigheten vanskliga ekonomiska bedömanden. För att tillförsäkra skydd mot materiella strålskador skulle tillsynsmyndigheten troligen många gånger se sig nödsakad att föreskriva mycket rigorösa skyddsanordningar till säkerhet mot strålskador även i sådana undantagssituationer, där speciellt känsliga varor, t. ex. film, kunde löpa risk att skadas av helt obetydliga strålkvantiteter från ett i närheten förvarat radioaktivt ämne, utan att direkt försummelse kunde påvisas härvid. Detta gäller i synnerhet vid transport av radioaktiva ämnen. Kostnaderna för skyddsanordningarna i sådana fall skulle säkerligen långt ifrån alltid uppvägas av de värden, som stode på spel. Det ekonomiska bedömandet och det vidgade området för strålskyddsverksamheten skulle dessutom kräva en tillsynsorganisation av betydande omfattning. Av nu anförda skäl anser kommittén icke böra föreslå, att strålskyddslagen utvidgas att gälla även till skydd för strålskador å döda ting. Det är dock under alla förhållanden lämpligt, att tillsynsmännen vid besiktning av radiologiska anläggningar i samband med den undersökning av angränsande lokaliteters användningsändamål, som därvid ofta måste företagas, fäster vederbörandes uppmärksamhet på sådana risker för sakskador som han observerar. I den mån radioaktivitet hos döda ting till följd av nedsmittning från radioaktiva ämnen i sin tur kan förorsaka strålskador på människor, måste sådana ting av denna anledning omfattas av strålskyddskontrollen. Innehavaren av en radiologisk anläggning bör nämligen på grund av bestämmelserna i strålskyddslagen vara skyldig att ansvara för att strålning från anläggningen ej kan medföra sådana skador. Till följd härav måste även tillsynsverksamheten omfatta kontroll till deras förebyggande.

141 De sist anförda synpunkterna får sin särskilda aktualitet när det gäller behandlingen av de radioaktiva avfallsprodukter, som i stora mängder bildas vid atomreaktordrift. Frågan om hur dessa på effektivaste sätt skall tillvaratagas och oskadliggöras är ett av de mest brännande och svårlösta strålskyddsproblemen i alla länder, där reaktorarbete är under utveckling. Radioaktivitet, som genom avloppsvatten eller på annat sätt släpps ut i naturen, kan anrikas i växter eller organismer, vilka tjänar som föda för fisk eller andra djur. Genom förtäring av sådana växter eller organismer kan radioaktiva ämnen komma att koncentreras i djurens kroppar. Nyttjas dessa sedan som människoföda, kan strålskador förorsakas på människor. Självfallet blir det en viktig uppgift inom tillsynsverksamheten att öva kontroll över att radioaktivt avfall icke utsläppes eller hanteras på sådant sätt att dylika skadeverkningar kan uppkomma. Däremot bör det enligt kommitténs uppfattning icke vara en uppgift för strålskyddsmyndigheten att vidtaga åtgärder till skydd för djurliv eller fiskerinäring i vidare mån än vad skyddet mot strålskador å människor kräver. I den mån fiskeri-, djurskydds- eller andra dylika intressen kan komma att lida förfång av att för människor ofarliga mängder radioaktivitet sprides i naturen — något som i och för sig förefaller tveksamt — torde det ankomma på vederbörande fackmyndigheter att vara verksamma inom ramen för gällande speciallagstiftning på ifrågavarande områden. Vad särskilt angår fiskeriintressena har fiskeristyrelsen sin uppmärksamhet fäst vid skyddsproblemen i samband med utsläpp av radioaktivitet i vatten och kommer enligt vad kommittén erfarit att vidtaga åtgärder för att få till stånd en intensifierad marinbiologisk forskning rörande dessa problem. Självfallet är det av största betydelse att ett nära samarbete och utbyte av erfarenheter äger rum mellan strålskyddsmyndigheten och övriga på förevarande område verksamma organ, ej minst med hänsyn till att olika skyddsåtgärder bör samordnas och det stundom kan vara vanskligt att avgöra i vilken omfattning skyddsföreskrifter jämlikt strålskyddslagen erfordras. Vad härefter angår frågan om vilka anläggningar och vilka slag av radiologisk verksamhet, som skall falla under strålskyddslagens tillämpningsområde, vill kommittén understryka, att lagstiftningen främst skall ha till ändamål att bereda skydd mot strålskador hos människor. Från denna utgångspunkt bör alla anläggningar och verksamhetsformer, som kan anses medföra risk för sådana strålskador, bli föremål för tillsyn enligt lagen. Vid tiden för utarbetandet av 1941 års lag hade den betydelsefulla utvecklingen på atomenergiområdet ännu icke börjat. Lagstiftningen har därför ej kunnat taga hänsyn till de speciella förhållanden, som uppstått genom det snabba framåtskridandet inom kärnfysiken och kärnkemien under 1940- och 1950-talen, och de nya strålriskproblem som härvid uppkommit. Vad lagen tagit sikte på är sålunda främst förebyggandet och botandet av

142 skadeverkningar av joniserande strålning i samband med röntgenarbete och vid användning av radium och vissa andra naturligt radioaktiva ämnen. Radiologiskt arbete definieras i anslutning härtill som arbete, vari ingår bruk av röntgenstrålning, alstrad vid viss lägsta spänning, eller radioaktivt ämne, överstigande viss myckenhet. Att en strålskyddskontroll även beträffande atomenergianläggningar överhuvudtaget kan stödjas på den nuvarande lagen beror på att radioaktiva ämnen i stora kvantiteter förekommer vid sådana anläggningar. Den partikelstrålning, som uppstår vid driften av exempelvis en accelerator, omfattas däremot formellt ej av tillsynen. Med hänsyn till de särskilda strålriskerna vid nyssberörda anläggningar och från de radioaktiva isotoper som bildas vid dessa anser kommittén det nödvändigt, att det nya läge som numera uppkommit beaktas vid bestämmandet av strålskyddslagens tillämpningsområde. På röntgenområdet och de naturligt radioaktiva ämnenas område har under det sista halvseklet, framför allt inom medicinen, stor erfarenhet vunnits beträffande såväl strålkällornas tekniska utformning som strålningens verkningar. När det gäller acceleratorer och i ännu högre grad atomreaktorer, är förhållandet i många avseenden väsentligt annorlunda. Området är statt i utomordentligt snabb utveckling, varvid nya typer av strålkällor tillkommer undan för undan, samtidigt som kännedomen om strålningens verkningar ännu i många fall är för ofullständig för ett tillfredsställande bedömande av strålskyddsproblemen. Acceleratorer och reaktorer är för närvarande i vårt land knutna till ett fåtal vetenskapliga institutioner eller försöksanläggningar med högt kvalificerad personal. Man kan emellertid med stor säkerhet förutse, att reaktorer för värme- och kraftproduktion inom några år kommer att tagas i bruk för industriellt ändamål även i Sverige. Det är icke möjligt att i dagens läge taga ställning till alla de mångskiftande strålskyddsproblem, som uppkommer i detta sammanhang. Kommittén är emellertid angelägen att understryka, att lösandet av dessa problem kommer att vara av fundamental betydelse för atomenergiens praktiska utnyttjande och att deras bearbetande måste forceras för att man skall stå beredd att möta den kommande utvecklingen. Redan för de aktuella anläggningarna existerar för övrigt väsentliga strålskyddsproblem, vilka i de skilda fallen måste angripas efter olika linjer. Den omständigheten att särskilt tillstånd för uppförande, innehav och drift av atomreaktor skall erfordras enligt den nya atomenergilagen, och att vid tillämpningen av denna lag bl. a. strålskydds synpunkter skall tillmätas betydelse, utesluter självfallet icke att tillsyn beträffande strålskyddsförhållandena vid atomenergianläggningar skall utövas jämlikt strålskyddslagen. Vad som kan diskuteras är huruvida särskilt tillstånd till radiologiskt arbete är motiverat i dylika fall. Till denna fråga återkommer kommittén i det följande i samband med frågan om tillståndsskyldigheten. I princip får det sålunda anses uppenbart, att strålskyddslagen skall vara

143 tillämplig även i fråga om sådana anläggningar, som här berörts, nämligen acceleratorer och atomreaktorer. Strålskyddslagen bör sålunda principiellt vara tillämplig på och lämna möjlighet att utöva tillsyn över alla slag av strålkällor, som alstrar joniserande strålning. Däremot skall naturligtvis omfattning av den tillsyn som utövas med stöd av lagen anpassas med hänsyn till de risker som är förenade med olika slag av strålkällor och dessas skiftande användning. Där en strålkällas handhavande överhuvudtaget icke medför några skaderisker, blir ej heller någon strålskyddskontroll erforderlig, varför strålkällan bör helt undantagas från tillsynen. Avgörandet när så kan ske och vilken omfattning tillsynen i olika fall skall ha fordrar radiofysiskt bedömande och bör ankomma på tillsynsmyndigheten. I princip kan tre olika huvudslag av strålkällor särskiljas, nämligen dels röntgenapparater och andra anordningar som på elektrisk väg alstrar joniserande strålning, dels atomreaktorer, dels ock radioaktiva ämnen. Till den förstnämnda gruppen hör bl. a. olika slag av acceleratorer (linjära acceleratorer, cyklotroner, synkrotroner m. fl.). En rad anordningar som kan hänföras till denna huvudgrupp har fått mycket stor spridning, t. ex. vissa slag av radiosändarrör som numera förekommer på de flesta större fartyg och på flygplan, likriktare, elektronmikroskop etc. Även televisionsapparater samt apparater för alstring av ultraviolett strålning hör hit. Atomreaktorer får anses som ett särskilt slag av strålkällor. Dels alstras strålningen här ej på elektrisk väg, dels är driftförhållandena och strålriskerna vid reaktorer så speciella att det är motiverat att hänföra dessa till en särskild kategori. Vad slutligen angår radioaktiva ämnen, utgör dessa en särskild typ av strålkällor, främst av den anledningen att strålningen här avges utan något mänskligt åtgörande, varigenom även ämnenas innehav och förvaring kräver speciella skyddsåtgärder. Självfallet bör det icke komma ifråga att beteckna varje form av befattning med alla förekommande typer av strålkällor såsom radiologiskt arbete. Detta skulle både strida mot språkbruket och medföra praktiska olägenheter vid strålskyddslagens tillämpning. Å andra sidan är begreppet radiologiskt arbete som det formulerats i gällande lag alltför snävt. Den nuvarande konstruktionen av begreppet med anknytning till bruket av å ena sidan viss strålning och härvid endast röntgenstrålning, å andra sidan vissa strålkällor, nämligen radioaktiva ämnen, framstår ej heller såsom lämplig. För framtiden bör begreppet radiologiskt arbete enligt kommitténs mening konsekvent anslutas till användningen av strålkällor. Naturligtvis bör endast sådan befattning med dessa som kan anses som arbete omfattas av begreppet. Vidare bör endast arbete med sådana typer av strålkällor, som kan anses medföra risk för strålskador, betecknas som radiologiskt arbete

144 — detta även av praktiska skäl för att liksom enligt gällande lag tillståndsskyldigheten skall kunna anknytas till begreppet. I vissa slag av anordningar för på elektrisk väg alstrad joniserande strålning är strålningen väl stundom av sådan styrka att den uttagen ur apparaturen skulle kunna förorsaka strålskador, men strålningen utnyttjas här på sådant sätt och apparaturen är så konstruerad samt försedd med sådana fasta skyddsanordningar, att skadlig strålning vid apparatens användning icke skall kunna tränga utanför dessa. Vissa i det föregående nämnda allmänt förekommande apparater och instrument, såsom elektronmikroskop, televisionsapparater, oscillografer e t c , är av sådan konstruktion. Då dessa sålunda icke är avsedda att utsända joniserande strålning utanför den strålningsalstrande apparatdelen (röntgenröret, elektronröret etc.) och deras användning för avsett ändamål härigenom normalt icke torde kunna anses vara förenade med risk för strålskador, bör arbete med dem i princip icke betraktas som radiologiskt arbete. I detta sammanhang kan framhållas att en atomreaktor icke k a n sägas vara avsedd att utsända joniserande strålning. Tvärtom måste ju skyddsarbetet här direkt inriktas på att förhindra att strålning når utanför reaktorns väggar. Det ligger emellertid i sakens natur, att reaktorarbete är förenat med så stora strålrisker och är av den allmänfarliga karaktär att det bör falla under begreppet radiologiskt arbete. På grund av vad nu anförts bör radiologiskt arbete enligt kommitténs mening i princip definieras som arbete, vari nyttjas röntgenapparat eller annan teknisk anordning, avsedd att utsända joniserande strålning, samt arbete med atomreaktor eller med radioaktivt ämne. Hos vissa typer av strålkällor, vilkas användning med den angivna definitionen skulle utgöra radiologiskt arbete, är den utsända strålningen av sådan beskaffenhet eller så ringa mängd, att den ej förmår framkalla strålskador. Då det är angeläget att den relativt kostnadskrävande och ej minst för den enskilde betungande strålskyddskontrollen begränsas till sådan verksamhet, där det är ur strålskyddssynpunkt påkallat, bör liksom enligt gällande lag dylika strålkällor undantagas från den löpande tillsynen. Arbete med dem bör därför ej falla under begreppet radiologiskt arbete. Såsom framgått av den inledningsvis lämnade redogörelsen för röntgenstrålningens natur, minskar röntgenstrålarnas genomträngningsförmåga med den på röntgenröret verkande spänningen. Vid spänningar under cirka 10 000 volt är absorptionen i röntgenrörets vägg och i luften så framträdande, att strålningen kan utnyttjas för praktiska ändamål endast om särskilda åtgärder vidtages. Röntgenstrålning genererad vid en spänning av 5 000 volt och därunder förmår ej i någon nämnvärd grad tränga ut ur apparaturen eller nå djupare än någon tiondels millimeter under hudytan. Den absorberas praktiskt taget helt redan av ett luftskikt av några centimeters tjocklek. I dylika fall är det mycket osannolikt, att strålskador skulle uppkom-

145 rna. I acceleratorer framställd partikelstrålning har däremot helt andra egenskaper än röntgenstrålning. Partikelstrålning kan, om man bortser från de fall, där den sekundärt alstrar mera genomträngande strålning, knappast förorsaka skador, om den icke när den lämnar apparaturen har en energi motsvarande flera hundra tusen volts spänning. Vid röntgenapparatur och vid acceleratorer är alltså den primära strålningens genomträngningsförmåga vid en och samma spänning av helt olika storleksordning. Ett angivande av den genererande spänningen i lagen skulle sålunda jämväl kräva införandet i dess text av ett flertal fysikaliska uppgifter beträffande olika slag av strålning. Detta kan icke anses ändamålsenligt. Härtill kommer, att den alstrade strålningens intensitet växer med strömstyrkan i den apparatur, där strålningen genereras, en omständighet, som skulle göra en ytterligare differentiering nödvändig. Den strålning, som utgår från apparaturen, är även beroende av dennas konstruktion i övrigt och sättet för dess användning. Slutligen är angivandet av en bestämd spänning med hänsyn till användandet av multipel acceleration icke helt oemotsägligt. Apparatur för spänningar under 10 000 volt användes företrädesvis vid vissa speciella former av röntgenbehandling, för rutinmässiga materialundersökningar, exempelvis vid användande av s. k. finstrukturmetoder, samt inom ett stort antal forskningsområden. Vid televisions- och likriktarrör samt andra anordningar, där strålning erhålles såsom en i och för sig icke önskvärd biprodukt, förekommer ävenledes strålning genererad vid låga spänningar. På grund av vad som här anförts och icke minst emedan apparaturen på det ifrågavarande området varierar synnerligen starkt och inom vissa delar av detta är underkastad en utomordentligt snabb utveckling, synes det kommittén både av principiella och praktiska skäl önskvärt, att frågan, huruvida visst slags apparatur skall omfattas av tillsynen enligt strålskyddslagen eller ej, bör bli föremål för prövning allt efter omständigheterna, varvid hänsyn tages till samtliga föreliggande fysikaliska och andra förhållanden. Kommittén förordar därför att det får ankomma på tillsynsmyndigheten att utfärda bestämmelser om vilka typer av apparater och andra anordningar som skall omfattas av, respektive undantagas från tillsynen. Av praktiska skäl föreslås härvid, att lagen i princip skall gälla alla dylika anordningar och att sådana typer, som kan anses ofarliga ur strålskyddssynpunkt, undantages genom särskild föreskrift härom. I detta sammanhang må betonas, att ultraviolett strålning ur fysikalisk synpunkt formellt kan hänföras under begreppet joniserande strålning. Med hänsyn till den ultravioletta strålningens ringa genomträngningsförmåga och därav följande olikhet i skyddsavseende i jämförelse med annan joniserande strålning, förutsätter kommittén likväl, att apparater för alstring av ultraviolett strålning i varje fall tills vidare kommer att helt undantagas från strålskyddslagens tillämpning. 10

146 Vid arbete med eller innehav av radioaktiva ämnen är den utsända strålningen beroende av den ifrågakommande kvantiteten radioaktiv substans. Strålningen från mycket små mängder sådant ämne är så obetydlig, att den ej medför risk för strålskador. Handhavandet av dylika små kvantiteter erfordrar icke några strålskyddsåtgärder och kan därför undantagas från tillsynen. Med hänsyn ej blott till olika ämnens strålegenskaper utan även till användningssätt, förvaringsmetoder m. m. kan emellertid storleken av den »riskfria» kvantiteten radioaktivt ämne växla betydligt. I verksamhet, där möjlighet föreligger, att radioaktivt stoft kan komma att införas i kroppen, t. ex. genom att det nedsväljes eller inandas, är sålunda riskerna för strålskador stora, även då det är fråga om ytterst små kvantiteter. Såsom exempel på verksamhet, där sådan fara föreligger, må nämnas lysfärgsarbete och montage av radioaktiva preparat. Vid vissa former av enbart förvaring av radioaktiva substanser kan däremot relativt stora myckenheter anses ofarliga. Det kan med hänsyn till de varierande riskerna ifrågasättas om det är ändamålsenligt att fastställa en för alla ämnen gemensam »tillståndsfri» myckenhet radioaktivt ämne. Vissa skäl talar i stället fölen differentiering för olika fall vid bestämmandet av lagens tillämpningsområde. Avgörandet härutinnan torde böra ankomma på tillsynsmyndigheten. Med hänsyn härtill bör enligt kommitténs mening i strålskyddslagen — liksom i gällande lag — icke angivas den myckenhet radioaktivt ämne, vara lagen skall äga tillämpning. Till stöd härför kan även åberopas de i motiven till 1941 års lag anförda skälen för att myckenheten ej angives i lagen, nämligen att en smidig anpassning bör kunna ske till utvecklingen på området och att lagtexten ej bör belastas med för den icke sakkunnige svårförståeliga facktermer. Såvitt man kan förutse, kommer användningen av radioaktiva preparat att i framtiden få ännu större betydelse inom sjukvården än för närvarande. Handhavandet av dylika preparat för terapi och diagnostik måste som regel förbehållas sjukvårdsinrättningar och läkare, vilka erhållit tillstånd till radiologiskt arbete med dem. Det är emellertid icke osannolikt, att vissa för sjukvårdsändamål avsedda isotoper kommer att framställas, vilka kan anses i strålningshänseende så föga farliga, att de, ehuru de i princip är underkastade tillsynen enligt lagen, bör få handhavas även av läkare, vilka ej erhållit tillstånd till radiologiskt arbete. Då det givetvis är av stor betydelse, att dylika preparat kan komma i bruk i den utsträckning, som ur sjukvårdens synpunkt är påkallat, kan det visa sig lämpligt, att begränsade kvantiteter av vissa särskilt angivna, för sjukvårdsändamål avsedda radioaktiva preparat får förvärvas av envar som äger behörighet att i riket utöva läkarkonsten, även om han ej har tillstånd att bedriva radiologiskt arbete. Det torde böra ankomma på tillsynsmyndigheten att i samråd med medicinalstyrelsen fatta beslut om vilka slag av radioaktiva ämnen och vilka kvantiteter och koncentrationer därav som sålunda skall undantagas

147 från strålskyddskontrollen. Myndigheterna skall givetvis vaka över att denna undantagsförmån ej missbrukas. För medicinalstyrelsens del bör detta kunna ske i samma former som läkemedelskontrollen i allmänhet. Vad kommittén ovan anfört föranleder sålunda, att olika gränser kan komma att bli aktuella för lagens tillämpningsområde beträffande radioaktiva ämnen ej endast olika ämnen sinsemellan utan även med avseende å ett och samma ämnes användningsändamål m. m. samt att härjämte strålskyddskontrollen åtminstone undantagsvis kan göras snävare för exempelvis en yrkeskategori, som anses ha särskilda förutsättningar att handhava visst ämne, än vad som eljest skall gälla. Enligt kommitténs uppfattning skall de ofta vanskliga gränsdragningsproblem, som måste uppkomma, lättast lösas, om lagen — på motsvarande sätt som föreslagits beträffande apparater och andra anordningar som alstrar joniserande strålning — i princip göres tillämplig på alla radioaktiva ämnen och om föreskrifter i särskild ordning meddelas beträffande de kvantiteter eller koncentrationer av olika ämnen, som för skilda fall prövas kunna undantagas från tillämpningen av lagen eller vissa bestämmelser i denna. Härigenom vinnes även att, om ett nytt radioaktivt ämne blir känt eller ett sådant ämne får nytt användningsområde, ämnet eller den nya användningen därav automatiskt är underkastat lagens tillämpning intill dess annat föreskrives.

3. Särskilda bestämmelser till förebyggande av strålskador a. Tillstånd alt bedriva radiologiskt aktivt ämne

arbete samt inneha och överlåta

radio-

Gällande lag. I 1 § i 1941 års lag stadgas, att radiologiskt arbete må bedrivas allenast efter tillstånd av medicinalstyrelsen. Dessutom erfordras enligt samma paragraf tillstånd av medicinalstyrelsen för innehav, utan samband med radiologiskt arbete, av radioaktivt ämne, överstigande den av styrelsen fastställda myckenheten. I motiven till berörda stadgande framhöll departementschefen (prop, nr 73/1941 s. 34), att med ett dylikt licenssystem två fördelar syntes vara förenade. För det första finge vederbörande tillsynsmyndighet tillfälle att redan från första början göra sitt inflytande gällande och med maktmedel — vägrande av licens eller licensens återkallande — vaka över att av myndigheten meddelade föreskrifter efterföljdes. Vidare hade licensmyndigheten möjlighet att upprätthålla kravet på viss grad av förtrogenhet med radiologiskt arbete hos den, som skulle bedriva eller förestå arbetet. I ett av ingenjörsvetenskapsakademien avgivet yttrande över det av styrelsen för Konung Gustaf V:s jubileumsfond upprättade lagförslaget hade förordats, att vissa angivna minimikvalifikationer — avseende exempelvis

148 i fråga om teknisk röntgenanläggning civilingenjörsexamen eller akademisk examen med läroämnet fysik samt därjämte specialutbildning i röntgenteknik — borde krävas av den ansvarige ledaren för ett röntgenlaboratorium eller innehavaren av en röntgenapparat. Enligt departementschefens uppfattning skulle emellertid härigenom ställas orimligt höga fordringar på dessa personer, gående långl utöver dem, som avsåge kompetens för själva arbetets rent tekniska utförande. Det finge anses såsom uteslutet att exempelvis ålägga industrien att för röntgenarbete använda personal med kompetens att bedöma de ytterst skiftande strålskyddsproblemen. De av departementschefen åsyftade kraven vid licensgivningen på förtrogenhet med radiologiskt arbete avsåge sålunda ej, att några bestämda teoretiska kunskapsprov skulle behöva dokumenteras i dylika fall. Därest förhållandena ansåges påkalla vidtagande av särskilda åtgärder till skydd mot strålningsriskerna, ansiöte sig departementschefen till den av jubileumsfondsstyrelsen uttalade uppfattningen, att de erforderliga bestämmelserna borde så uppbyggas, att bedrivande av radiologiskt arbete och innehav av radioaktivt ämne utan dess användande i radiologiskt arbete bleve beroende av myndighets tillstånd. Att sådana särskilda åtgärder vore påkallade, kunde med visst fog ifrågasättas av den anledningen, att antalet i vårt land yppade röntgenskadefall måste betecknas som relativt ringa. På grund av sättet för röntgenskadornas uppkomst vore det emellertid icke osannolikt, att röntgenskadefall inträffat, utan att den verkliga sjukdomskällan blivit klarlagd. Man måste i detta sammanhang även beakta, att utvecklingen inom industrien visade hän mot ökad användning av röntgen för industriella och tekniska ändamål. Kommitténs förslag. Erfarenheterna av den tillsynsverksamhet på det radiologiska området, som bedrivits under de sista 15 åren har givit vid handen, att en effektiv strålskyddskontroll är nödvändig för undvikande av strålskador. Genom att bedrivande av radiologiskt arbete och innehav av radioaktiva ämnen varit förenade med tillståndstvång och anläggningarna blivit föremål för upprepade besiktningar, har möjligheter funnits att löpande kontrollera strålskyddsförhållandena samt meddela föreskrifter till avhjälpande av brister i de radiologiska anläggningarna eller av felaktiga metoder vid deras användande. Trots att den snabba utvecklingen, främst inom kärnfysik och kärnkemi samt deras tillämpning på olika områden, medfört starkt ökade krav på tillsynsorganet, har otvivelaktigt mycket kunnat göras för att tillskapa goda strålskyddsförhållanden. Att så relativt få allvarligare strålskador inträffat kan helt visst i väsentlig grad tillskrivas den kvalificerade framför allt tekniska kontroll som utövas från radiofysiska institutionens sida. De strålskador av allvarlig natur som konstaterats torde i hög grad sammanhänga med att icke endast de rent tekniska förhållandena vid en radiologisk anläggning påverkar dennas far-

149 lighet ur strålrisksynpunkt. En under alla förhållanden »strålsäker» anläggning kan tänkas endast inom vissa mycket begränsade arbetsområden. I flertalet fall har även det ändamål, för vilket anläggningen nyttjas, och densammas användningsfrekvens en avgörande betydelse för strålfaran. Härtill kommer ytterligare, att den personliga insikten hos arbetsledning och personal om strålningens natur och strålfaran samt deras på utbildning och erfarenhet grundade kännedom om anläggningens rätta handhavande i de flesta fall får avgörande betydelse för förhindrande av att strålskador uppkommer. Den mest intensiva övervakning från tillsynsmyndighetens sida kan således icke hindra uppkomsten av strålskador, om den personliga insikten och viljan att ställa sig meddelade föreskrifter till efterrättelse saknas hos dem som är sysselsatta i radiologisk verksamhet. Det är därför av stor vikt, att de personliga kvalifikationerna blir föremål lör omsorgsfull prövning och ställes i relation till de övriga faktorer, som påverkar strålriskerna vid en anläggning. Några ensartade kvalifikationskrav kan icke uppställas för vare sig arbetsledning eller personal, utan kompetensfordringarna måste bedömas från fall till fall allt efter anläggningens art och de risker, som är förenade med det därstädes bedrivna arbetet. Detta bedömande kräver ingående kunskaper och noggrant övervägande, särskilt i en tid, då användningsområdet för joniserande strålning befinner sig i så stark utveckling som i våra dagar och då bl. a. massframställning och ökad användning av radioaktiva isotoper skapar nya strålskyddsproblem och kontrollbehov. Det är kommitténs bestämda uppfattning, att bedömandet av de varierande strålrisker, vilka sålunda förekommer som regel icke kan anförtros den enskilde utan måste tillkomma specialister inom radiofysiken. Det tillståndstvång, som för närvarande gäller för radiologiskt arbete och innehav av radioaktivt ämne, måste därför enligt kommitténs mening i princip bibehållas. Med hänsyn till de delvis olikartade förhållanden, som råder vid arbete ined röntgenapparater, vid innehav av och arbete med radioaktiva ämnen, vid handel med sådana ämnen samt vid arbete med accelatorer och med atomreaktorer, behandlar kommittén i det följande dessa frågor var för sig. Arbete wed röntgenapparater. Vid den av kommittén i det föregående gjorda avgränsningen av begreppet radiologiskt arbete har beträffande apparater som alstrar röntgenstrålning endast medtagits arbete med sådana anordningar, som är avsedda att utsända strålning och vilka icke av tillsynsmyndigheten särskilt undantagits. Denna definition har valts för att erhålla ett gemensamt kortfattat samlingsbegrepp för arbete med sådana anordningar, vilkas användning normalt kan anses vara förenad med risk för strålskador och därför bör omfattas av den löpande tillsynen enligt strålskyddslagen. Tillståndsskyldigheten beträffande arbete med röntgenapparater bör utformas i anslutning härtill. Endast för sådant arbete med rönt-

150 genapparater som enligt definitionen är att anse såsom radiologiskt arbete bör sålunda tillstånd fordras enligt strålskyddslagen. Enligt vad kommittén erfarit förekommer det emellanåt, att röntgenapparater anskaffas och brukas, t. ex. i samband med olovligt utövande av läkar- eller tandläkaryrket, utan att tillstånd sökts eller trots att sökt tillstånd icke beviljats. Det är inånga gånger svårt att bevisa, att apparaten användes i radiologiskt arbete, och någon kontroll över hur arbetet bedrives kan icke utövas. Uppsikten över vilka som innehar röntgenapparater försvåras ytterligare av att numera i marknaden förekommer typer av transportabla röntgenapparater, vilka ej fordrar särskild installation utan medelst stickpropp kan anslutas till det elektriska belysningsnätet. Från radiofysiska institutionens sida har för kommittén framhållits såsom en brist i lagstiftningen, att man för närvarande har stora svårigheter att inskrida mot en apparatinnehavare, som saknar tillstånd att bedriva radiologiskt arbete, även i fall där det är sannolikt eller t. o. m. uppenbart att apparaten användes. Det har därför ifrågasatts, om icke tillståndsskyldigheten borde utsträckas att gälla även innehav av röntgenapparater. För egen del är kommittén dock icke övertygad om att införande av generellt tillståndstvång för innehav av röntgenapparater är ur stralskj'ddssynpunkt påkallat, eftersom innehavet av en röntgenapparat i och för sig icke är förenat med några strålrisker. Den önskvärda kontrollen och möjligheten att inskrida vid misstanke om illegal verksamhet torde kunna nås med andra medel. Förvärv av sådana röntgenapparater, som fordrar särskild installation, bör kunna kontrolleras genom åläggande för installatören, d. v. s. som regel den röntgenfirma som sålt apparaten, att till tillsynsmyndigheten göra anmälan, därest bevis om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete ej kan företes vid installationen. Införandet av sådan anmälningsskyldighet behandlar kommittén i annat sammanhang i det följande. I fråga om de apparattyper, som ej fordrar medverkan av installatör för att kunna användas, kan motsvarande anmälningsplikt fullgöras av röntgenfirman i samband med försäljningen. Kontroll över andrahandsöverlåtelser torde erhållas genom att tillståndshavare, som upphör att bedriva radiologiskt arbete, är pliktig att göra anmälan härom till tillsynsmyndigheten. I anmälan bör angivas till vem apparaturen skall överlåtas. För att förhindra att en röntgenapparat användes i radiologiskt arbete utan att tillstånd därtill meddelats synes tillsynsmyndigheten böra erhålla befogenhet att, om så befinnes erforderligt, låta försegla densamma, så att den icke kan användas utan förseglingens brytande. För detta ändamål bör handräckning av polismyndigheten kunna påfordras. Sådana anordningar, i vilka röntgenstrålning kan alstras utan att avsikten är att strålningen skall utsändas och brukas utanför den strålningsalstrande apparatdelen, faller vid sidan av begreppet radiologiskt arbete och kommer sålunda ej att omfattas av tillståndsskyldigheten. Som förut

151 nämnts hör hit flera relativt vanligt förekommande apparater och instrument — radiosändarrör, televisionsapparater o. d. vilka redan på grund av sin konstruktion eller sin upphyggnad kan anses vara utrustade med tillräckliga anordningar för att vid användning för avsett ändamål som regel ej vara förenade med risk för strålskador. Särskilt vissa typer av högspänningslikriktare, förekommande framför allt vid obemannade likriktarstalioner, kan emellertid stundom sakna tillräckligt kraftiga anordningar för att skydda mot att strålning uttränger i skadlig omfattning. Ehuru här avsedda apparater och anordningar ej fordrar löpande tillsyn, är det befogat, att tillsynsmyndigheten övar en viss kontroll över dem samt, om brister i konstruktionen eller skyddsanordningarna konstateras föreligga, äger förelägga innehavaren att vidtaga de skyddsåtgärder som befinnes erforderliga. Är bristerna mera betydande och låter sig härav följande risker för strålskador vid apparaternas användning ej avhjälpas genom skyddsanordningar, bör myndigheten äga förbjuda att apparaten användes. Till säkerställande av att förbudet upprätthålles bör myndigheten äga låta försegla apparaten. Kommittén vill i detta sammanhang erinra, att tillverkare, försäljare och upplåtare av maskiner, redskap eller andra tekniska anordningar jämlikt 45 § första stycket arbetarskyddslagen är skyldiga tillse, att av dem levererade anordningar erbjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall och att dessa personer jämlikt 56 § samma lag kan förbjudas att avlämna anordningarna, med mindre de åtgärder vidtages, som arbetarskyddsstyrelsen finner erforderliga. Enligt vad kommittén i det följande (sid. 165 f) föreslår, skall en motsvarighet till dessa föreskrifter, såvitt angår strålskyddsförhållandena införas i strålskyddslagen. Härigenom blir det möjligt för tillsynsmyndigheten att få till stånd en kontroll över att strålskyddet tillgodoses redan vid tillverkningen eller i samband med importen av här avsedda slag av apparater, vilket synes bli av stort värde, särskilt i fråga om serietillverkade eller eljest standardiserade typer med stor spridning. Användes en strålkälla ej i arbete, kan dess nyttjande ej betecknas som radiologiskt arbete och faller sålunda enligt kommitténs förslag utanför tillståndsskyldigheten. Även i dessa fall bör tillsynsmyndigheten ha befogenhet att vid behov inskrida med skyddsföreskrifter och i sista hand förbud mot anordningens användande. Detta skall givetvis gälla oavsett om anordningen är avsedd att utsända joniserande strålning eller ej. Tillståndet att bedriva radiologiskt arbete är för närvarande anknutet till viss anläggning. Vid större anläggningar brukar till följd härav ett flertal strålkällor med varierande användningsändamål och användningsfrekvens omfattas av ett och samma tillstånd. Detta föranleder ofta svårigheter vid identifieringen av de olika enheterna. Vidare tynges det administrativa förfarandet, genom att t. ex. anskaffandet av en ny röntgenapparat till en anläggning eller vidtagande av förändringar beträffande

152 någon av de apparater, som tillståndet avser, medför omprövning av tillståndet även för apparater, som ej beröres av åtgärden. Enligt kommitténs mening bör tillstånden av praktiska skäl ändras så, att varje tillstånd i princip hänför sig till en viss, klart identifierad strålkälla. Vid arbete med röntgen kommer härigenom i de flesta fall varje röntgenrör med tillhörande drifts- och skyddsanordningar att omfattas av ett särskilt tillstånd. Det är emellertid icke ovanligt, att flera röntgenrör är anbragta på samma stativ och därför är att anse såsom en enhet. Slutligen kan flera dylika enheter vara anslutna till samma transformator och dirigeras från ett och samma manöverbord. Ur strålskyddssynpunkt är det angeläget, att den apparatur, som utgör en arbetsenhet och hos vilken strålkällan (strålkällorna), skyddsanordningar och övriga tillbehör anpassats efter varandra, blir föremål för bedömning i ett sammanhang. Kommittén anser därför, att varje sådan arbetsenhet bör omfattas av ett tillstånd. Med arbetsenhet synes härvid i allmänhet böra avses stativ med därpå anbragta röntgenrör eller motsvarande anordningar samt övriga tillbehör. Kommittén har dock funnit det mindre lämpligt att i strålskyddslagen närmare definiera begreppet arbetsenhet. Den snabba utvecklingen på området kan nämligen tänkas medföra att nya typer av apparatur konstrueras, vilka icke låter sig inordnas under den definition av begreppet, som i dagens läge ställer sig naturlig. För att den enhet, till vilken tillståndet skall knytas, så smidigt som möjligt skall kunna anpassas till utvecklingens krav, synes det få ankomma på tillsynsmyndigheten att fastställa begreppet. Genom den föreslagna förändringen av principen för tillståndsgivningen kommer det att för en större röntgenanläggning erfordras ett flertal tillstånd, motsvarande de i anläggningen ingående arbetsenheterna. Kommittén vill särskilt understryka, att med den föreslagna anknytningen av tillståndet till arbetsenheten en och samma lokal kan komma att beröras av flera tillstånd. Detta torde icke medföra några olägenheter, om blott vid prövning av tillstånd beträffande en arbetsenhet beaktas, om flera enheter skall ingå i lokalen eller om tillstånd tidigare meddelats för andra enheter i densamma. Innehav av och arbete med radioaktiva ämnen. Vid bedömandet av tillstånd stvångets omfattning när fråga är om radioaktiva ämnen måste observeras de väsentliga olikheter beträffande strålfaran, som här föreligger i jämförelse med röntgenapparater och andra anordningar, i vilka den joniserande strålningen alstras på elektrisk väg. En röntgenapparat kan överhuvudtaget icke sägas utgöra annat än en potentiell strålkälla, så länge röntgenröret ej är i drift. En röntgenapparat som ej är i bruk aktualiserar därför icke några strålskyddsproblem. Blotta innehavet av en dylik apparat behöver av detta skäl ej göras beroende av tillstånd.

153 Annorlunda förhåller det sig i fråga om ett radioaktivt ämne. På grund av att ett sådant successivt sönderfaller och därvid utsänder joniserande strålning, utgör det ständigt, under hela sönderfallsprocessen, en strålkälla, gentemot vilken skyddsåtgärder kan erfordras. Strålskyddskontrollen måste således här även omfatta sättet för ämnets förvaring, och tillståndstvånget måste också gälla för innehav av radioaktivt ämne. Möjligheterna att numera på konstgjord väg framställa radioaktiva isotoper i stora mängder och de nya användningsområden för dessa, som öppnats under det sista decenniet, har skapat strålskyddsproblem och kontrollbehov, som tidigare icke kunnat förutses. Vid utformandet av tillständsförfarandet beträffande radioaktiva ämnen måste de nya riskmoment, som sålunda tillkommit, beaktas, samtidigt som kontrollsystemet icke får gestaltas på sådant sätt, att den utveckling som kan förutses på området motverkas eller onödigt bindes. Såsom tidigare framhållits bör strålskyddslagen i princip gälla alla radioaktiva ämnen men undantag meddelas beträffande sådana ämnen eller maximalkvantiteter eller koncentrationer därav, som med hänsyn till de obetydliga strålriskerna får innehavas utan tillstånd. Liksom när fråga är om röntgenapparater är det vid prövning av ansökan om tillstånd att inneha eller bedriva arbete med radioaktivt ämne av vikt att den strålkälla, som skall användas, på ett entydigt sätt specificeras. Strålkällan utgöres emellertid här av själva det radioaktiva ämnet. Ett angivande av vilket ämne som avses, den ifrågakommande kvantiteten och koncentrationen därav samt det sätt, på vilket ämnet är inneslutet, är sålunda tillräckligt för att identifiera strålkällan såsom sådan. Då emellertid denna strålkälla på grund av den ständiga strålningen fordrar särskilda strålskyddsanordningar, är det nödvändigt, att tillsynsmyndigheten vid tillståndsprövningen äger erforderlig upplysning om dessas konstruktion och strålskyddsegenskaper. Tillståndet bör liksom enligt gällande lag avse innehav av eller arbete ined viss myckenhet av angivet slag av radioaktivt ämne. I sådana fall, där ämnet icke är fast monterat i en apparat, torde dock några olägenheter icke vara förenade med att ett och samma tillstånd omfattar flera olika slag av radioaktiva ämnen. Med hänsyn till de skiftande strålrisker, som kan vara förenade med olika ämnen, bör härvid i tillståndet angivas den myckenhet av varje slag av radioaktivt ämne, som må innehas eller brukas. För att förenkla tillstånden synes det dock möjligt att sammanföra substanser med likartade strålningsegenskaper i grupper och binda tillståndet till viss myckenhet radioaktivt ämne av varje grupp. Den differentiering av den »tillståndsfria» myckenheten, som berörts i det föregående torde härvid lämpligen anknytas till denna gruppering. Eftersom grupperingen förutsätter radiofysisk sakkunskap, bör det ankomma på tillsynsmyndigheten att

154 fatta beslut om i vilken utsträckning sådan gruppindelning skall ske och vilka substanser som skall hänföras till de särskilda grupperna. För apparater, i vilka det radioaktiva ämnet är fast monterat, bör tillståndet naturligen bindas till apparatenheten med tillhörande radioaktivt ämne. Här uppkommer således samma bundenhet till arbetsenheten, som förut berörts i fråga om röntgenapparater. 1 övriga fall däremot innehåller tillståndet i första rummet endast en art- och myckenhetsbestämning. Understiger den innehavda mängden radioaktivt ämne den i tillståndet angivna, möter på grund härav icke hinder för en tillståndshavare att utan nytt tillstånd till innehav eller arbete anskaffa och inneha samma slag av radioaktivt ämne intill den myckenhet, som omfattas av tillståndet. Enligt vad i det följande föreslås kan däremot särskilt förvärvstillstånd erfordras. För innehav av eller annan befattning med sådana ämnen eller föreningar, som kan användas såsom atombränsle eller som är ägnade att omvandlas till atombränsle, ävensom förbrukat atombränsle skall enligt atomenergilagen särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t krävas. I den mån ifrågavarande ämnen icke är radioaktiva, faller givetvis befattningen med dem utanför tillsynen enligt strålskyddslagen. Är ämnena radioaktiva, uppstår emellertid frågan om tillstånd skall erfordras också jämlikt sistnämnda lag. Såsom kommittén närmare utvecklar i det följande i fråga om arbete med atomreaktorer bör ett system med dubbla tillstånd undvikas. För innehav av eller arbete med i atomenergilagen avsedda radioaktiva ämnen synes tillstånd därför icke böra fordras enligt strålskyddslagen. Detta undantag torde i varje fall för de närmaste åren få liten praktisk betydelse, eftersom Aktiebolaget Atomenergi i enlighet med vad i propositionen nr 176/1956 föreslagits tills vidare ensamt skall svara för framställning av bränsleelement och behandling av använt atombränsle. Tillsyn över bolagets befattning med atombränslen skall däremot självfallet utövas av strålskyddsmyndigheten med stöd av strålskyddslagen. På grund av bolagets mångskiftande verksamhet kommer bolaget med säkerhet att få lov att utverka tillstånd till radiologiskt arbete också med andra radioaktiva ämnen än atombränslen. Vid meddelandet av skyddsföreskrifter och villkor för bolagets radiologiska verksamhet är det givetvis nödvändigt att de totala strålriskerna på varje arbetsplats beaktas, oberoende av om arbetet bedrives med stöd av skilda tillstånd. Handel med och annan överlåtelse av radioaktiva ämnen. Vad i det föregående anförts i fråga om tillstånd beträffande radioaktiva ämnen skall naturligtvis i princip gälla varje form av verksamhet, vari sådana ämnen förekommer. Där handel med radioaktiva ämnen bedrives i den formen, att handelsidkaren själv håller ämnena i lager och ombesörjer distributionen av de-

155 samma, får verksamheten i fråga om strålriskerna vissa likheter med radiologiskt arbete. Särskilt förpackning av radioaktiva isotoper och liknande arbetsmoment bör utan tvekan hänföras till radiologiskt arbete med den av kommittén givna innebörden hos begreppet. Då här åsyftad handelsverksamhet under alla förhållanden förutsätter innehav av radioaktiva ämnen, måste tillstånd av tillsynsmyndigheten utverkas härför. Någon handel med radioaktiva ämnen av detta slag förekommer ännu icke i Sverige men kan väntas komma till stånd inom kort, framför allt då frågan om avsättning av de isotoper, som kominer att framställas i svenska reaktorer, aktualiseras. Däremot finns redan för närvarande ett mindre antal företag i riket, vilka förmedlar leveranser av isotoper från atomenergianläggningar i utlandet. Leveranserna sker i dessa fall direkt från säljaren i utlandet till den svenske köparen. Då förmedlaren av försäljningen sålunda icke själv tager direkt befattning med de radioaktiva ämnena, är dylik verksamhet icke föremål för tillståndstvång enligt gällande lag. För att vinna kontroll över vilka förbrukare som på detta sätt förvärvar isotoper inom landet har radiofysiska institutionen emellertid utverkat, att ifrågavarande företag frivilligt underkastat sig viss kontroll, främst genom att till institutionen avgiva redovisning över förmedlade leveranser. På grund av de speciella strålskyddsproblem, som uppkommer vid förpackning, transport, lagerhållning och distribution av radioaktiva ämnen, måste vissa krav ställas på vederbörandes lämplighet och kompetens samt de vidtagna säkerhetsanordningarna för strålskydd. Härtill kommer vidare, att särskilda garantier måste fordras av den som försäljer radioaktiva ämnen till ett större antal förbrukare till förhindrande av att ämnena blir tillgängliga för personer, som icke har tillstånd att inneha desamma, eller att ur strålskyddssynpunkt riskabla felleveranser sker. De sistnämnda synpunkterna föranleder, att även den som i egenskap av självständig yrkesidkare förmedlar omsättning av radioaktiva ämnen — kommissionär, handelsagent, mäklare etc. — bör vara skyldig att utverka tillstånd härför enligt strålskyddslagen. Med hänsyn till de krav som enligt vad nyss utvecklats måste ställas på den som skall betros med att driva handel med radioaktiva ämnen, har kommittén övervägt, om distributionen av sådana bör anförtros ett enda företag under kontroll av det allmänna eller i varje fall med möjligheter till insyn från det allmännas sida. En sådan åtgärd kan emellertid befaras medföra, att utvecklingen bindes i ett stelbent och tungt förfarande, som kommer att försvåra den legala handeln. På förevarande område är en så smidig och snabb förmedling mellan tillverkare och konsumenter som möjligt av vikt, på grund av att åtskilliga isotoper har så kort halveringstid, alt ett tidsödande transport- och distributionsförfarande skulle omöjliggöra deras användning, och de, främst för sjukvårdsändamål, ofta måste kunna levereras med mycket kort varsel. Då den kontroll över handeln som till-

156 synsmyndigheten enligt kommitténs förslag skall utöva, innefattar befogenhet att begränsa handelstillstånden och inskrida mot mindre nogräknade leverantörer, synes det åtminstone för närvarande icke finnas anledning att föreslå en centralisering av handeln med radioaktiva ämnen. Det kan också förutsättas, att tillstånd att driva handel med radioaktiva ämnen av tillsynsmyndigheten beviljas med stor försiktighet och endast i sådana fall, där säkra garantier föreligger för en effektiv strålskyddskontroll och för en noggrann uppsikt över att radioaktiva ämnen icke utlämnas till obehöriga. I de föreskrifter, som tillsynsmyndigheten utfärdar i samband med tillståndets beviljande, bör intagas särskilda bestämmelser angående redovisning av överlåtna kvantiteter radioaktiva ämnen. Tillståndet till handel med radioaktiva ämnen kan som regel av praktiska skäl icke bindas till viss myckenhet. Däremot möter icke hinder för alt tillsynsmyndigheten i samband med tillståndets beviljande meddelar föreskrifter om de största kvantiteter radioaktiva ämnen som vid ett och samma tillfälle får innehas. Sålunda torde det regelmässigt vara nödvändigt att begränsa de kvantiteter som samtidigt får hållas i lager i förhållande till förvaringslokalernas strålskyddsförhållanden, sättet för förvaringen etc. I fråga om sådana arbetsmoment, som är alt hänföra till radiologiskt arbete, måste även särskilda föreskrifter i inskränkande syfte kunna meddelas, t. ex. beträffande de största myckenheter radioaktiva ämnen, som får förpackas per dag eller vecka. I överensstämmelse med vad kommittén förut anfört rörande tillstånd Lill arbete med eller innehav av atombränslen, bör den som jämlikt atomenergilagen erhållit tillstånd att driva handel med atombränslen befrias från skyldighet att utverka handelstillstånd enligt strålskyddslagen. Detta undantag kommer tills vidare endast att beröra Aktiebolaget Atomenergj, som förutsatts skola svara för handeln med atombränslen. Till Kungl. Maj: Is tillstånd bör strålskyddsmyndigheten knyta sådana villkor och föreskrifter, exempelvis beträffande redovisning av överlåtna atombränslen, som erfordras för strålskyddskontrollen. Tillståndet till innehav av eller arbete med radioaktivt ämne innefattar rätt för tillståndshavåren att använda ämnet endast för det ändamål och på det sätt, som angivils i tillståndsbeviset. Avser tillståndet handel med radioaktiva ämnen ligger det i sakens natur, att tillståndshavaren äger överlåta större eller mindre kvantiteter därav till personer, som erhållit tillstånd att förvärva och inneha ämnet ifråga. Däremot anser kommittén att tillstånd, som icke avser handel, i princip icke bör innefatta rättighet för innehavaren att överlåta ämnet till annan. Tillsynsmyndigheten kommer eljest att sakna möjligheter att förhindra, att personer, som ej erhållit tillstånd att inneha radioaktiva ämnen, likväl förvärvar sådana. Kommittén anser det vara ett strålskyddsintresse av stor betydelse, att radioaktiva ämnen göres oåtkomliga för särskilt sådana personer, vilka på grund

157 av bristande insikter om strålriskerna eller med hänsyn till naturen av det arbete, där dessa ämnen skulle användas, ej anses böra erhålla tillstånd. För den enskilde tillståndshavaren skulle det ställa sig svårt att avgöra, om en person erhållit tillstånd att inneha visst ämne eller om han ej redan innehade den maximikvantitet, som tillståndet berättigade honom till. Kommittén föreslår därför, att för sådan tillfällig överlåtelse, varom här närmast är fråga, skall fordras särskilt tillstånd av tillsynsmyndigheten. Ett konsekvent fasthållande vid ett dylikt stadgande skulle emellertid i vissa fall bereda avsevärda olägenheter inom sjukvården. Det är icke ovanligt, att en sjukvårdsinrättning måste bispringa en annan med visst radioaktivt ämne, som behövs för behandling eller undersökning av ett aktuellt sjukdomsfall. Det är här ofta fråga om isotoper med kort halveringstid, vilka icke ständigt kan hållas i förråd. Skulle tillsynsmyndighetens medgivande till överlåtelse avvaktas i dylika fall, komme hjälpen säkerligen mången gång för sent. Kommittén vill erinra, att kommittén i det föregående förutsatt, att generellt undantag skall kunna meddelas för sjukvårdsinrättning och läkare från skyldigheten att inneha tillstånd att bedriva arbete med och förvärva vissa för sjukvårdsändamål avsedda isotoper. På grund härav bör ej heller överlåtelse sjukvårdsinrättningar eller läkare sinsemellan av dylika isotoper fordra särskilt tillstånd. Berörda undantag från förbudet att överlåta radioaktiva ämnen torde böra regleras på samma sätt som föreslagits i fråga om undantag från lagens tillämpning beträffande isotoper (se sid. 146). Medicinalstyrelsen och tillsynsmyndigheten bör sålunda i samråd äga besluta om vilka isotoper och största myckenheter av dessa som skall undantagas från överlåtelseförbudet. Även vetenskapliga och liknande institutioner sinsemellan förekommer det stundom, att radioaktiva preparat behöver överlåtas eller utlånas för vissa speciella forskningsuppgifter e. d. Särskilt för större vetenskapliga institutioner bör möjlighet härtill kunna öppnas, utan att överlåtelsetillstånd i varje särskilt fall måste inhämtas. Något generellt undantagande av vissa ämnen eller av vissa på förhand angivna institutioner kan det dock ej bli fråga om här på grund av mångfalden av förekommande isotoper och de varierande förhållandena vid olika institutioner. Det bör i stället bli tillsynsmyndighetens sak att efter framställning pröva, om och i vilken omfattning överlåtelse från en viss institution skall få äga rum utan tillstånd i det särskilda fallet. Vid denna prövning skall givetvis största avseende fästas vid vilken eller vilka institutioner som skall mottaga de ifrågavarande isotoperna. Som villkor för en sådan friare överlåtelserätt kan eventuellt krävas redovisningsskyldighet till tillsynsmyndigheten. I de fall, där tillstånd att inneha eller bedriva arbete med radioaktiva ämnen icke innefattar tillstånd att överlåta sådana, torde lämpligen i föreskrifterna till tillståndet böra erinras om det enligt lagen gällande förbudet häremot. Detta gäller även då tillstånd till arbete med acceleratorer

158 eller reaktorer meddelats, utan att kommersiell överlåtelse av de framställda isotoperna avses skola äga rum, Arbete med acceleratorer. Röntgenröret är endast en av många förekommande typer av acceleratorer. I allmänhet reserveras emellertid beteckningen accelerator numera för de mera avancerade typer av strålkällor (linjär accelerator, betatron, synkrotron, cyklotron m. fl.), vilka nyttjas för att accelerera atomära partiklar under exceptionellt höga spänningar, varvid radioaktiva processer uppstår. Acceleratorn kan sålunda användas för framställning av radioaktiva isotoper. Ur strålrisksynpunkt är detta givetvis en omständighet av väsentlig betydelse. Även den mycket hårda elektromagnetiska strålningen samt den vid accelerationen alstrade partikelstrålningen medför emellertid särskilda strålrisker. I de acceleratorer som för närvarande är i drift i vårt land produceras icke isotoper för kommersiellt ändamål. Även vid de stora anläggningarna vid vetenskapsakademiens forskningsinstitut för fysik i Frescati och vid Gustaf Werners institut för kärnkemi i Uppsala framställes radioaktiva ämnen endast för forskningsändamål. Framställning av radioaktiva isotoper i en accelerator är endast att anse som en normal funktion av denna, och tillstånd att framställa radioaktiva ämnen bör därför innefattas i tillståndet att bedriva radiologiskt arbete vid anläggningen. Beträffande arten och mängden av de radioisotoper som k a n framställas i nu förekommande acceleratorer är förhållandena sådana, att det ur strålskyddssynpunkt icke torde tjäna något ändamål att binda tillståndet i dessa avseenden. Tillståndsprövningen måste här på grund av den komplicerade tekniska utrustningen i avsevärt högre grad än vid annat radiologiskt arbete baseras på ett intimt samarbete mellan tillsynsmyndigheten och innehavaren av anläggningen i fråga om densammas planläggning och förseende med skyddsanordningar. Härvid måste särskild omsorg ägnas åt att tillskapa betryggande förvaringsmöjligheter för de framställda radioaktiva produkterna, sättet for tillvaratagandet eller oskadliggörandet av dessa noggrant kontrolleras o. s. v. Slutligen måste tillsynsmyndigheten genom täta och noggranna besiktningar följa verksamheten. Syftet med dessa kontrollåtgärder måste nödvändigtvis vara att säkerställa så goda strålskyddsförhållanden vid anläggningen, att strålningen från den större eller mindre kvantitet radioaktiva ämnen, som vid det ena eller det andra tillfället där framställes och förvaras, jämte vid driften producerad strålning saknar betydelse för uppkomsten av strålskador. Strålskyddet skall med andra ord avpassas efter den strålning, som maximalt kan förekomma vid anläggningen. På grund av vad nu anförts kan tillståndet enligt kommitténs uppfattning avse framställning av icke begränsade kvantiteter radioaktiva ämnen. Härtill kommer vidare att tillståndet icke rimligen kan bindas att avse framställning av eller arbete med särskilt angivna slag av

159 radioaktiva ämnen, då det ofta ej ens är möjligt att i detalj förutse, vilka isotoper som bildas under arbetets gång. Tillståndet att arbeta med acceleratorer måste sålunda, på grund av anläggningarnas speciella karaktär, vara av generell natur. Dylikt tillstånd kommer på grund härav att huvudsakligen få samma karaktär som de tillstånd för forskningsändamål, som kommittén n ä r m a r e berör i annat sammanhang (se sid. 208). Då det är av vikt, att tillsynsmyndigheten får kännedom om storleken av de kvantiteter radioaktiva ämnen, som framställs, bör myndigheten ha möjlighet att meddela särskilda föreskrifter om redovisning av framställda kvantiteter. För det fall att radioaktiva ämnen skall distribueras till förbrukare utanför den producerande institutionen skall gälla vad kommittén i det föregående anfört beträffande överlåtelse av radioaktiva ämnen. Arbete med atomreaktorer. Genom 1956 års atomenergilagstiftning har icke gjorts någon ändring i bestämmelserna om tillståndsskyldighet enligt lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m. Den som erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd att uppföra, inneha och driva atomreaktor är sålunda jämväl pliktig att hos medicinalstyrelsen söka tillstånd att bedriva radiologiskt arbete vid anläggningen. I sitt remissyttrande över 1955 års atomenergiutrednings betänkande framhöll strålskyddskommittén, att detta i princip syntes föga rationellt, helst som medicinalstyrelsen i praktiken svårligen torde kunna vägra tillstånd, om Kungl. Maj:t meddelat tillstånd till anläggningens uppförande och drift. Kommittén fann dock några olägenheter icke vara förenade med att 1941 års lag bibehölls oförändrad, intill dess de ändringar i denna som i övrigt föranleddes av kommitténs förslag komme under bedömande. För framtiden bör enligt kommitténs mening ett system med dubbla tillstånd för atomenergianläggningar undvikas. Kommittén föreslår därför, att sådan verksamhet på atomenergiområdet, för vilken tillstånd erfordras jämlikt atomenergilagen, undantages från tillståndsskyldigheten enligt strålskyddslagen. Detta får emellertid icke innebära, att strålskyddskontrollen vid uppförande och drift av reaktoranläggningar i något avseende åsidosattes eller försvagas. Tvärtom är det av den största betydelse, att strålskyddsmyndigheten på ett mycket tidigt stadium inkopplas i dessa ärenden och sedan fortlöpande följer anläggningarnas uppförande, igångkörning och drift. En omsorgsfull prövning från slrålskyddsmyndighetens sida av en tilltänkt anläggnings strålsäkerhet måste nödvändigtvis ha ägt rum, innan koncessionsärendet avgöres hos Kungl. Maj:t, och resultatet av denna bedömning måste tillmätas avgörande betydelse vid Kungl. Maj:ts ställningstagande i tillståndsfrågan. Vid Kungl. Majrts tillstånd kan endast fogas vissa mera grundläggande och principiella föreskrifter och villkor, avseende anläggningens lokalisering, reaktortyp, dennas högsta effekt, användningsändamål etc. I alla strål-

160 skyddsfrågor, även när det gäller driften, måste det ankomma på strålskyddsmyndigheten att sedermera meddela de kompletterande och mera detaljmässiga föreskrifter och villkor som k a n anses erforderliga enligt strålskyddslagen. Det torde överhuvud taget icke vara möjligt att redan i samband med koncessionsprövningen överblicka dessa, varför strålskyddsmyndigheten härutinnan måste lämnas fria händer. De vid Kungl. Maj:ts tillstånd beträffande en reaktoranläggning fogade villkoren, kompletterade med de villkor och föreskrifter strålskyddsmyndigheten meddelar, skall ha till uppgift att skapa sådan trygghet mot strålskador som strålskyddslagen åsyftar. Att genom Kungl. Maj:ts tillståndsprövning härjämte skall tillgodoses andra allmänna intressen och säkerhetssynpunkter följer av den vidare syftningen med atomenergilagstiftningen. Vad strålskyddskommittén förut anfört i fråga om utformningen av strålskyddet vid acceleratorer gäller i än högre grad beträffande reaktoranläggningar. Genom de av strålskyddsmyndigheten uppställda villkoren för arbetet synes sålunda icke böra föreskrivas någon begränsning i de kvantiteter radioaktiva ämnen som må framställas i reaktorn, utan strålskyddet i sin helhet måste dimensionernas efter de maximala strålrisker som är förenade med reaktordriften. En mycket viktig faktor i delta sammanhang gäller bedömningen av hur radioaktiva avfallsprodukter från reaktorn skall oskadliggöras, med hänsyn till att dessa genom atmosfären och vattendrag kan spridas över stora områden samt skapa strålrisker för hela befolkningsgrupper. Kungl. Maj :ts tillstånd att driva en atomreaktor torde icke kunna anses innefatta rätt att driva handel med eller eljest överlåta radioaktiva ämnen som framställts i reaktorn. Härför bör fordras särskilt tillstånd enligt strålskyddslagen i enlighet med vad kommittén föreslagit. b. Tillstånd att importera och förvärva radioaktiva

ämnen

I 1941 års lag finns icke några bestämmelser, som möjliggör en ur strålskyddssynpunkt anordnad kontroll över import till och förvärv inom riket av radioaktiva ämnen. Tidigare fanns vissa möjligheter att kontrollera förvärv av radioaktiva substanser, på grund av att främst de stora amerikanska tillverkarna, som då svarade för huvuddelen av produktionen, sålde isotoper endast till köpare, som godkänts av ett nationellt vetenskapligt organ. Till följd av den snabba utvecklingen på området har nya tillverkare tillkommit, som står utanför denna kontroll. Detta förhållande i förening med den starkt ökade importen av och handeln med radioaktiva ämnen har medfört, att möjligheterna till kontroll av att dylika ämnen icke innehas och brukas utan tillstånd blivit starkt beskurna. Enligt en underhandsöverenskommelse med generaltullstyrelsen erhåller visserligen radiofysiska institutionen sedan några år tillbaka

161 uppgift från tullverket om radioaktiva ämnen, som införes till riket. Så länge dessa ämnen fritt kan importeras och förvärvas inom riket, kan dock importkontrollen icke bli fullständig. Ej heller kan kontrolleras var ämnena slutligen hamnar och huru de används. Med hänsyn till de strålrisker, som får anses vara förenade härmed, har kommittén funnit sig böra överväga, huruvida tillståndstvånget för innehav av radioaktivt ämne bör kompletteras med en mera allmän kontroll beträffande dylika ämnen. Då en sådan allmän kontroll skulle innebära en avsevärd skärpning av tillsynsverksamheten på området och då tvekan kan råda, huru långt en dylik kontroll borde utsträckas, har kommittén inhämtat yttranden i frågan från vissa berörda organ, nämligen Aktiebolaget Atomenergi, atomkommittén, statens naturvetenskapliga forskningsråd samt forskningsrådens isotopkommitté. Aktiebolaget Atomenergi har framhållit, att det för distributionen av radioaktiva isotoper från olika in- och utländska producenter troligen ur kontrollsynpunkt skulle vara enklast att anlita en institution, som kunde stå under direkt överinseende av den statliga tillsynsmyndigheten. En dylik åtgärd kan dock i längden knappast tjäna vare sig konsumenternas eller producenternas intressen. Ur kontrollsynpunkt torde det dock vara nödvändigt att begränsa det antal företag, som kommer att syssla med hithörande frågor. Detta bör enligt bolagets mening ske genom att sätta höga fordringar på att vederbörande företag eller institution besitter tillräcklig sakkunskap och utrustning. Den personal, som skall handlägga frågorna, bör därför på något sätt vara godkänd av det kontrollerande statliga organet, och distributionsföretaget skall vara skyldigt att omedelbart anmäla alla förändringar av denna personal. Importör bör vidare vara skyldig att till kontrollorganet rapportera varje verkställd leverans. Bolaget håller för troligt, att det skulle vara av visst värde att få en garanti för distributionsföretagens ekonomiska bakgrund, så att de icke kommer i betalningssvårigheter gentemot utländska, ofta statliga, försäljningsorgan för radioaktiva isotoper. Enligt bolagets mening torde det, då det gäller ett område, som dels är så nytt att inga större erfarenheter finns, dels är förknippat med svåröverskådliga riskmoment, vara klokt att från början sätta ganska stränga bestämmelser, som senare, då större erfarenhet vunnits, eventuellt kan uppmjukas. Även atomkommittén har framhållit nödvändigheten av att arbete med och import av radioaktiva isotoper regleras på ett sätt, som ger säkerhet för att distributionen , handhavandet och användandet av isotoper sker under betryggande former. Å andra sidan anser kommittén det angeläget, att eventuella bestämmelser medger ett smidigt utnyttjande av isotoperna i forskning, industri och terapi och att hänsyn tages till de skiftande behov som föreligger. På något sätt bör enligt atomkommitténs mening skillnad göras mellan de institutioner, som har tillgång till effektiv kontroll- och 11

' 162 mätapparatur jämte kompetent personal, och övriga mera tillfälliga förbrukare. För de förra synes någon form av generellt tillstånd kunna utfärdas, eventuellt knutet till någon inom institutionen ansvarig person. För mera tillfälliga förbrukare synes det behövligt med mera detaljerade bestämmelser såväl för importen som för handhavandet av isotoperna. Statens naturvetenskapliga forskningsråd har likaledes understrukit, att kontroll över de radioaktiva isotopernas import och handhavande synes nödvändig och att denna måste utformas så, att isotopernas rationella utnyttjande ej onödigtvis försvåras. Forskningsrådens isotopkommilté har hävdat, att isotoper i princip skall betraktas såsom likvärda andra kemikalier och skall kunna inköpas och importeras utan speciella restriktioner. Däremot synes det isotopkommittén önskvärt med en viss kontroll över användningen av skyddsanordningar och över kvalificeringen hos personal som skall handha isotoper. Det vore sålunda lämpligt, att för inköp och handhavande av radioaktiva isotoper krävs en särskild generell tillståndsgivning, varvid hänsyn tages till säkerhetsanordningar, apparatur och kvalifikationer hos den personal, som skall leda arbetet. Däremot vill isotopkommittén för närvarande icke förorda en särskild behörighetsgivning för personal, som skall handha isotoper, då härvid stora svårigheter skulle uppkomma exempelvis vid undervisning i handhåvandet av isotoper och andra liknande fall. Kommitténs förslag. Sedan en sökande beviljats tillstånd att inneha eller bedriva arbete med radioaktivt ämne, bör han givetvis utan onödig omgång kunna förvärva sådant ämne av det slag och den myckenhet, som angives i tillståndet. Såsom tidigare framhållits, förekommer någon produktion av radioaktiva ämnen för kommersiellt ändamål ännu icke i vårt land, men sådan kan väntas komma till stånd inom den närmaste tiden. Det torde dock kunna förutsättas, att förbrukarna av radioisotoper i varje fall under en övergångstid kommer att i betydande utsträckning vara hänvisade att fylla sitt behov genom import. I enlighet med vad kommittén nyss utvecklat möter avsevärda svårigheter att kontrollera innehaven av radioaktiva ämnen, om dessa fritt får införas till riket eller förvärvas från en tillverkare inom riket. Genom det ständigt växande bruket av radioisotoper för olika användningsändamål särskilt inom industrien, försvåras en sådan kontroll alltmera, samtidigt som riskerna för strålskador blir allt större vid ökad spridning. Det är därför angeläget att skapa garantier för att radioaktiva ämnen förvärvas endast av personer och institutioner, vilka prövats besitta erforderliga kvalifikationer och materiella resurser att handha dem på ur strålskyddssynpunkt godtagbart sätt. Kontroll häröver synes icke kunna vinnas på annat sätt än genom att förbud införes mot import till och förvärv inom riket av radioaktivt ämne utan särskilt tillstånd. Sådan importreglering har numera in-

163 förts i nästan undantagslöst alla länder, där arbete med radioaktiva isotoper förekommer i nämnvärd utsträckning. Då ifrågavarande kontroll är att betrakta som en strålskyddsåtgärd, anser kommittén, att frågor om tillstånd till import, inköp eller annat förvärv av radioaktivt ämne bör handläggas av tillsynsmyndigheten. Tillstånden till import, inköp eller annat förvärv av radioaktiva ämnen bör isammankopplas med tillstånden till arbete med eller innehav av radioaktiva ämnen endast i det avseendet, att sistberört tillstånd bör utgöra en förutsättning för att tillstånd att importera eller förvärva radioaktivt ämne skall kunna meddelas. Import- eller förvärvstillstånd bör sålunda utfärdas såsom fristående licenser av tillsynsmyndigheten. Skälet härtill är den stora skillnad, som ur praktisk synpunkt måste förefinnas mellan de båda slagen av tillstånd. Under det att tillstånden att inneha och bedriva arbete med radioaktiva ämnen som regel kommer att gälla under en följd av år samt förutsätter en ingående prövning av tillståndshavarens kvalifikationer, av denne vidtagna strålskyddsanordningar m. m., kommer import- och förvärvslicenserna att såsom regel endast gälla förvärv i varje särskilt fall av en bestämd myckenhet av visst radioaktivt ämne med angivande av förvaringsanordningarna. Licensen skall avlämnas till tullmyndigheten eller försäljaren. Beviljandet av sådan licens kommer som regel att grunda sig på den prövning av strålskyddsförhållandena, som skett i samband med beviljandet av tillstånd till innehav eller arbete med radioaktivt ämne. Även om import- och förvärvslicensen principiellt är avsedd för engångsförvärv, talar dock praktiska skäl för att för tillsynsmyndigheten välkända köpare av radioaktiva ämnen, exempelvis vetenskapliga institutioner och större sjukvårdsinrättningar, skall kunna beviljas generella tillstånd att under viss tidsperiod, t. ex. ett år, förvärva begränsade eller icke begränsade kvantiteter radioaktiva ämnen av angivet slag. Detta gäller särskilt för större kontinuerlig förbrukning av isotoper med kort livslängd. Den myckenhet radioaktivt ämne, som vid ett och samma tillfälle må importeras eller inom riket förvärvas, begränsas i dessa fall endast av de maximalkvantiteter som jämlikt tillståndet till innehav eller arbete må innehas. Det ligger i sakens natur, att den som innehar tillstånd att driva handel med radioaktiva ämnen måste i sin tur kunna anskaffa sådana från tillverkare inom eller utom landet. Det kan enligt kommitténs mening ej komma ifråga, att innehavare av handelstillstånd skall för varje särskilt inköp vara skyldig att begära förvärvs- eller importlicens. Där handelstillståndet avser icke begränsade mängder radioaktiva ämnen, skulle meddelandet av tidsbegränsade förvärvs- eller importlicenser, avseende icke begränsade kvantiteter, bli en ren formsak. Kommittén föreslår därför, att innehavare av handelstillstånd skall äga importera och förvärva radioaktiva ämnen utan särskilt tillstånd härtill. Handelstillstånd skall med andra ord innefatta generellt tillstånd att importera och förvärva radioaktiva ämnen av de slag, som

164 omfattas 'av handelstillståndet. Den erforderliga kontrollen ur strålskyddssynpunkt torde erhållas genom att vederbörande ålägges skyldighet att med jämna tidsmellanrum, t. ex. varje månad, avgiva redovisning till tillsynsmyndigheten över importerade och inom landet förvärvade myckenheter och slag av radioaktiva ämnen med angivande av inköpskällan. Under den närmaste framtiden torde det bli vanligt, att den enskilde förbrukaren av isotoper själv söker importtillstånd. Kommittén förutsätter emellertid, att handelsföretag med uppgift att importera och distribuera radioaktiva isotoper kommer att bildas i framtiden. Erhåller dessa kapacitet att snabbt betjäna förbrukarna inom landet, torde det härefter endast undantagsvis visa sig fördelaktigare för den enskilde förbrukaren att själv söka importtillstånd. Såsom tidigare erinrats skall jämlikt 1 § atomenergilagen erfordras särskilt tillstånd för att importera och förvärva atombränslen m. m. Strålskyddskommittén förutsätter, att sådant tillstånd ytterst sällan kommer att meddelas för enstaka förvärv utan regelmässigt blir av mera generell natur, närmast innefattat i ett mera allmänt tillstånd att taga befattning med atombränslen och reaktoravfall. Det synes alltså komma att motsvara ett enligt strålskyddslagen meddelat tillstånd till radiologiskt arbete. Den av kommittén föreslagna import- och förvärvskontrollen beträffande radioaktiva ämnen skall bl. a. ha till syfte att underlätta strålskyddsmyndighetens överblick över spridningen av radioaktivitet inom landet med hänsyn till riskerna vid en allmän höjning av strålningsnivån. Med hänsyn härtill är det av betydelse att även import och förvärv av exempelvis plutonium och förbrukade atombränsleelement kontrolleras av strålskyddsmyndigheten. I den mån ämnen och föreningar, som avses i atomenergilagen, är radioaktiva, bör de sålunda även omfattas av licensieringen enligt strålskyddslagen. Tillstånd enligt atomenergilagen skall härvid självfallet vara förutsättning för licensens beviljande. Så länge Aktiebolaget Atomenergi ensamt skall svara för befattningen med atombränslen inom landet, torde ifrågavarande dubbla tillståndsgivning icke komma att få någon egentlig praktisk betydelse, då bolaget under alla förhållanden torde komina att beviljas generellt import- och förvärvstillstånd för ett stort antal radioaktiva isotoper. c. Förhandsbesiktning av strålkällor m. m. Gällande lag. I 45 § första stycket arbetarskyddslagen stadgas skyldighet för tillverkare, försäljare eller upplåtare av maskin, redskap eller annan teknisk anordning att tillse, att anordningen, då den avlämnas för att tagas i bruk inom riket eller här utställas till försäljning eller i reklamsyfte, är försedd med nödiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall, så ock tillhandahålla för anordningens användning och skötsel erforderliga föreskrifter. Enligt 6 § skall nämnda

165 lag, såvitt angår i 45 § föreskrivna särskilda skyldigheter beträffande sådana tekniska anordningar, som där avses, äga tillämpning, även då fråga ej är om verksamhet, som omfattas av Lagen. Där så prövas nödigt till förebyggande av att anordningen avlämnas eller utställes utan iakttagande av vad i 45 § första stycket stadgas äger arbetarskyddsstyrelscn enligt 56 § samma lag, förbjuda tillverkaren, försäljaren eller upplåtaren att avlämna eller utställa anordningen, med mindre de åtgärder vidtages, som styrelsen finner erforderliga. Där så finnes påkallat må polishandräckning begäras för att säkerställa att förbudet upprätthålles. Underlåtenhet att ställa sig förbud eller föreskrift till efterrättelse föranleder straffansvar. Vidare finns i 6 § arbetarskyddskungörelsen vissa föreskrifter om frivillig förhandsgranskning av apparater o. d. Sålunda stadgas, att arbetsgivare äger tillställa yrkesinspektör förslag till »ny eller ändrad anordning för arbetets bedrivande», åtföljt av erforderliga ritningar och uppgifter för förslagets granskning. Över sådant förslag skall yrkesinspektören utan kostnad för arbetsgivaren snarast möjligt skriftligen yttra sig. Ifrågasattes annan ändring av sålunda granskat förslag än som kan ha förordats av yrkesinspektören och är ändringen av betydelse för arbetets sundhet och säkerhet, bör ändringsförslaget underställas yrkesinspektören för granskning. Kommitténs förslag. Den kontroll, som enligt 1941 års lag utövas över en radiologisk anläggnings strålsäkerhet, är helt förlagd till tiden efter det ansökan om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete vid densamma gjorts. Innan ansökningen kan sakligt prövas, måste till följd härav besiktning av anläggningen såsom regel företagas, varvid naturligtvis även apparaterna blir föremål för ingående kontroll. Denna besiktning sker således först sedan apparaterna blivit placerade på sina respektive användningsplatser. Därvid besiktigas även apparaternas läge i arbetslokalerna och strålskyddsanordningarna samt granskas arbetsmetodiken vid arbetet, varvid av tillsynsmännen lämnas upplysningar, råd och direktiv. Bestämmelserna i 45 § första stycket arbetarskyddslagen är visserligen på grund av föreskriften i 6 § samma lag tillämpliga även å tillverkare, försäljare och uppiåtare av apparater avsedda för radiologiska anläggningar. På grund av det generella undantaget i 4 § sista stycket arbetarskyddslagen har emellertid arbetarskyddsstyrelsen endast haft att beakta kravet på skydd mot andra skador än strålskador. Styrelsen besitter ej heller fackkunskap på strålskyddsområdet. För närvarande förekommer sålunda icke någon kontroll över att tillverkare, försäljare och uppiåtare av apparater för alstring av joniserande strålning tillser, att apparaterna erbjuder betryggande säkerhet ur strålskyddssynpunkt. Detta förhållande kan icke anses tillfredsställande, eftersom strålriskerna ju är de väsentligaste faromomenten hos dessa slag av apparater. Kommittén föreslår därför, att i strålskyddslagen intages en bestämmelse, som beträffande säkerheten mot strålskador

166 innefattar motsvarande skyldigheter för tillverkare, försäljare och upplåtare av röntgenapparater och andra anordningar som alstrar joniserande strålning som i 45 § första stycket arbetarskyddslagen och att tillsynen å efterlevnaden av bestämmelsen skall ankomma på strålskyddslagens tillsynsmyndighet. Denna bör erhålla motsvarande befogenheter som arbetarskyddsstyrelsen har enligt 56 § arbetarskyddslagen. Vid sidan av strålskyddsfrågan kan andra skyddsproblem aktualiseras beträffande apparater som utsänder joniserande strålning. Med hänsyn till bestämmelserna i 45 § arbetarskyddslagen kan apparaterna behöva granskas även från yrkesinspektionens sida. Ett nära samarbete bör därför komma till stånd mellan de tillsynsutövande myndigheterna och deras tillsynsmän i detta hänseende. Frågan om tillverkares och försäljares ansvar för strålsäkerheten hos avlämnade apparater, framför allt när det gäller röntgenapparater, har även en praktisk sida av direkt betydelse för tillståndsgivningen. Det underlag för prövningen, som tillsynsmyndigheten för närvarande erhåller i samband med ansökan om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete, är som regel alltför knapphändigt, för att strålrisken i samband med arbetet skall kunna bedömas på grundval av detta. Olägenheten härav blir så mycket mera påtaglig som det i vissa fall kan dröja upp till ett par år, innan en anläggning blir föremål för besiktning. Enligt kommitténs mening är det nödvändigt, att tiden för prövning av tillståndsansökningarna minskas, om krav på att en anläggning icke får tagas i bruk, förrän tillstånd beviljats, skall kunna upprätthållas i praktiken. En förkortning av prövningstiden synes dock icke kunna åvägabringas, om ej tillstånd i det stora flertalet fall kan beviljas utan att i samband därmed företages besiktning av anläggningen. En förutsättning för att detta skall kunna ske är att ansökningsmaterialet är så fullständigt, att ett bedömande av strålriskerna kan ske på grundval av de insända handlingarna. Ett sådant bedömande nödvändiggör, att ansökningshandlingen bl. a. innehåller tillfredsställande uppgifter angående den arbetsenhet, som skall omfattas av tillståndet, samt de skyddsanordningar, som tillhör denna. Röntgenapparater tillverkas för närvarande av relativt få fabrikanter inom landet, och standardiseringen av dylika apparater har drivits långt, varigenom de med ett flertal apparattyper förenade strålriskerna kan bedömas tämligen väl. De apparater, som importeras, är begränsade till ett mindre antal typer, vilka likaledes är i hög grad standardiserade. På grund av dessa förhållanden bör för tillståndsprövningen erforderliga uppgifter om röntgenapparater med fördel inhämtas genom att tillsynsmyndigheten verkställer besiktning av apparaterna redan före leveransen från tillverkaren respektive importören. Vid ansökningen om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete kan härigenom fogas besiktningsinstrument för den apparat, som skall användas, av vilket med en enhetlig nomenklatur fram-

167 går alla uppgifter angående apparaturens egenskaper i fråga om strålning och strålskydd. Det torde få ankomma på tillsynsmyndigheten att bestämma i vilken omfattning sådan förhandsbesiktning av röntgenapparater skall äga rum. Införandet av besiktning iav röntgenapparater före leveransen nödvändiggör uppenbarligen, att på tillverkare, importörer, försäljare och upplåtare eller vissa av dessa måste läggas visst ansvar utöver vad som i det föregående föreslagits. Dessa måste sålunda dels bli skyldiga att föranstalta om besiktning av apparaterna genom tillsynsmyndighetens försorg, dels ock ansvara för att apparaterna efter besiktningen icke underkastas sådana ändringar, att de ej längre överensstämmer med vad som angivits i besiktningsinstrumentet eller, om sådan ändring skett, att apparaterna underkastas förnyad besiktning. På vilken eller vilka av de berörda kategorierna ansvaret skall läggas kan diskuteras. Vissa praktiska skäl talar dock för att ansvaret för att apparatbesiktning kommer till stånd skall åvila tillverkare och importörer, eftersom anmärkningar vid besiktningen angående apparaternas konstruktion o. d. därigenom torde ha de största förutsättningarna att bli beaktade. Å andra sidan måste ansvaret för att apparaterna, om de efter besiktningen ändrats, underkastas ny besiktning i lika hög grad åvila försäljare och upplåtare. Det synes troligt att, huru än ansvaret för besiktningen fördelas, en tillverkare eller importör, som ej låtit besiktiga sina apparater, innan han levererar dem till försäljare och upplåtare, kommer att möta konkurrenssvårigheter. Kommittén föreslår därför, att det i första hand skall åligga tillverkare av röntgenapparat inom landet och importör av sådan apparat från utlandet att, innan apparaten av honom avlämnas för att tagas i bruk inom riket, låta underkasta densamma besiktning. I andra hand skall det åligga envar som efter besiktningen vidtagit ändring av apparaten att, innan han avlämnar densamma, föranstalta om förnyad besiktning, så att apparaten vid den tidpunkt, då köparen söker tillstånd att använda den i radiologiskt arbete, överensstämmer med utfärdat besiktningsinstrument. Ett besiktningstvång för röntgenapparater i enlighet med det ovan föreslagna medför vissa fördelar för tillverkare m. fl. Framför allt kan fabrikanter och importörer, genom att de på ett tidigt stadium, ofta redan i samband med apparaternas konstruktion respektive introduktion på den svenska marknaden, kommer i kontakt med tillsynsmyndigheten, på ett naturligt sätt beredas möjlighet att inhämta myndighetens synpunkter på ritningar och förslag till apparater och skyddsanordningar och härigenom anpassa dessa efter myndighetens krav. Det bör vara ett tjänsteåliggande för tillsynsmyndigheten att tillhandagå med yttranden i detta hänseende. Härigenom torde säkerheten ökas för att apparaterna blir ur strålskyddssynpunkt godtagbara, samtidigt som en standardisering av skydden kan genomföras. Detta torde medverka till att nedbringa framställningskostnaderna.

168 Enligt uppgifter från de större tillverkarna av röntgenapparater inom landet är minst 95 procent av samtliga av dem levererade röntgenapparater av standardtyp. Beträffande dessa synes besiktningstvånget kunna utformas såsom typbesiktning efter i huvudsak samma principer, som gäller för motorfordon. Typbesiktningsförfarandet innebär, att tillverkaren eller importören erhåller besiktning av ett typexemplar av en standardapparat och att för detta utfärdas besiktningsinstrument av huvudsakligen samma beskaffenhet som ovan nämnts. Tillverkaren (importören) skall härefter ansvara för att varje apparat av samma typ överensstämmer med det besiktigade typexemplaret, något som skall bestyrkas genom ett av honom utfärdat typintyg för apparaten. Särskild besiktning av varje apparat skall däremot ej erfordras. Tillstånd för tillverkare (importör) till typbesiktning av olika apparattyper bör efter prövning i varje särskilt fall meddelas av tillsynsmyndigheten. Sådant tillstånd bör kunna återkallas, när skäl därtill föreligger, t. ex. om i visst fall apparaterna visar sig ej överensstämma med typintyget eller tillverkaren (importören) eljest brister i nödig omsorg. Då antalet apparattyper är relativt litet, torde besiktningen, anordnad på föreslaget sätt, knappast bli i högre grad betungande för vare sig tillverkare och andra eller tillsynsmyndigheten. Det förtjänar i detta sammanhang att påpekas, att i viss utsträckning förekommer att standardiserade apparatdelar tillhörande olika typer eller av olika fabrikat sammansätts till en ny apparat. Även om standardiserade delar från en typbesiktigad apparat kan användas i en annan apparattyp, finns ej några säkra garantier för att apparaterna inbördes är i strålskyddshänseende likvärda. En på sådant sätt kompletterad anordning kan därför icke godtagas som typbesiktigad och bör överhuvudtaget icke få användas utan medgivande av tillsynsmyndigheten. Arbete pågår emellertid för närvarande inom svenska elektriska kommissionen i syfte att få till stånd enhetliga, för samtliga inhemska tillverkare gemensamma standardtyper av vissa utbytbara röntgenapparatdelar. I den mån sådana enhetliga normer kan åstadkommas, torde detta komma att befrämja typbesiktningsförfarandet. För typbesiktigad apparatmodell bör en typbeteckning registreras hos tillsynsmyndigheten. Även för i exempelvis en röntgenapparat ingående delar såsom rörkåpa, primärbländare o. d. synes typbesiktning kunna komma till stånd och typbeteckningar fastställas. Av den fullständiga typbeteckningen för en viss röntgenapparat skall härigenom framgå icke endast apparattypen utan även skyddsanordningarnas beskaffenhet, driftsbetingelserna etc. Ett angivande av typbeteckning kommer på så sätt att giva tillsynsmyndigheten en klar identifiering av apparaturen. För att denna identifiering skall kunna ske, erfordras dock att tillverkaren ålägges viss märkning av apparater och delar. I fråga om blyglas, gummiskydd o. d. bör därvid skyddsförmågan angivas enligt vissa av tillsynsmyndigheten fastställda normer.

169 Det må här understrykas, att bedömandet, huruvida en typbesiktigad apparat i det speciella fallet skall få användas i radiologiskt arbete ej kan göras förrän i samband med tillståndsprövningen. En anläggnings farlighet ur strålningssynpunkt är nämligen beroende av icke endast apparaturens konstruktion och de strålskyddsanordningar den utrustas med utan även av lokalförhållanden, arbetsmetoder m. m. Eftersom dessa faktorer varierar från fall till fall, kan en typbesiktning som regel icke giva garanti för apparattypens ofarlighet i strålningshänseende. Däremot får typbesiktningen såsom tidigare antytts sitt främsta värde genom att, då å tillverkaren (importören) lägges ansvar för att apparaten ur strålskyddssynpunkt överensstämmer med det besiktigade typexemplaret, ett kostsamt och för tillsynsmyndigheten betungande besiktningsmoment kan inskränkas. Genom förhandsbesiktning av strålkällor vinnes, att ansökan om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete i vissa hänseenden kan förenklas, samtidigt som den tillståndsgivande myndigheten får möjlighet att snabbare och säkrare bedöma en anläggnings farlighet ur strålningssynpunkt. I fråga om apparaturen och till denna hörande skyddsanordningar kan ansökningen, då typbesiktning förekommit, inskränkas till ett angivande av typbeteckningen, och, då typbesiktning icke ägt rum, allenast hänvisa till den besiktning i det speciella fallet av apparaten och skyddsanordningarna, som i dylikt fall skall ha ägt rum. Kommitténs förslag om förhandsbesiktning föranledes av svårigheterna att av en tillståndsansökan bilda sig en klar uppfattning om strålriskförhållandena hos apparaturen. Motsvarande svårigheter uppträder mera sällan, då ansökningen avser arbete med radioaktiva ämnen. I sistnämnda fall är det vanligen icke apparaturen som är det centrala utan det radioaktiva ämnet. Dettas art, myckenhet och förvaring samt de avskärmningsanordningar som finnes kan som regel med erforderlig noggrannhet angivas i tillståndsansökningen. Ofta har för övrigt arbetet med radioaktiva ämnen en så rörlig karaktär, att tyngdpunkten i fråga om strålskyddet icke är att finna hos apparaturen utan i graden av kunnighet och ansvarskänsla hos den personal, som leder och utför arbetet. Något behov av förhandsbesiktning av förvaringsanordningar för radioaktiva ämnen föreligger därför icke i de flesta fall. Där så mera undantagsvis är fallet, bör dock möjlighet finnas att förordna om att förhandsbesiktning skall äga rum. I vissa slag av apparater för radiologiskt arbete, såsom en del typer av tjockleksmätare och elektrostatiska eliminatorer, är det radioaktiva ämnet fast monterat i apparaturen. Dessa apparaters funktion är att utnyttja strålningen för ett visst begränsat ändamål. Här utgör det radioaktiva ämnet och apparaten tillsammans en enhet, där de olika detaljerna i konstruktionen och strålskyddsanordningarna anpassats efter de strålriskförhållanden, under vilka apparaten är avsedd att brukas. Då apparaterna i rätt stor utsträckning är standardiserade, kan förhandsbesiktning av dem i form av

170 typbesiktning medföra fördelar vid tillståndsgivningen. Kommittén förordar därför att bestämmelserna om förhandsbesiktning och typbesiktning skall äga avseende även å apparater med fast monterade radioaktiva ämnen. Antalet exemplar av varje typ av sådana apparater kan visserligen åtminstone till en början förmodas bli litet, varför någon större tidsvinst måhända ej kan påräknas i jämförelse med besiktning i samband med tillståndsgivningen. Förfaringssättet ger dock tillsynsmyndigheten möjlighet att följa utvecklingen på området och, i varje fall då det gäller inhemsk tillverkning, på ett tidigt stadium lämna anvisningar beträffande utformningen av strålskydd m. m. Genom den kontakt med tillverkarna, som tillsynsmyndigheten härvid får, torde även möjligheter öppnas att genomdriva, att apparater, som innehåller så små mängder radioaktivt ämne att tillstånd för deras brukande ej erfordras, likväl förses med markering, att de innehåller sådant ämne och kort instruktion hur de bör handhavas. En sådan åtgärd kan många gånger vara av värde till förhindrande av skadeverkningar genom direkt missbruk eller felaktig användning av apparaten. d. Förhandsgranskning av lokalritningar m. m. Gällande lag. Några bestämmelser om förhandsgranskning av ritningar till lokaler för radiologiskt arbete finns icke i 1941 års lag. Enligt 1 § instruktionen för radiofysiska institutionen åligger det denna bl. a. att verkställa undersökningar å material och anordningar, avsedda för skydd mot röntgenstrålar och strålning från radioaktiva preparat. Med stöd av detta stadgande har institutionen i stor omfattning på begäran av anläggningshavare biträtt med granskning av förslag till sådana lokaler. På grund av otillräckliga personalresurser m. m. har dock detta biträde icke kunnat lämnas i den utsträckning som varit önskvärd. Ej heller i arbetarskyddslagstiftningen stadgas någon obligatorisk förhandsgranskning av byggnadsförslag. Förslag härom framfördes visserligen av 1938 års arbetarskyddskommitté i dess betänkande med förslag till ny arbetarskyddslag (SOU 1946:60 s. 289 ff), men föredragande departementschefen fann sig vid frågans behandling (prop, nr 298/1948 s. 106 ff) icke kunna godtaga kommittéförslaget utan förordade i huvudsak bibehållande av dittills gällande regler om frivillig förhandsgranskning. I syfte att skapa garanti för att byggnadsförslag beträffande arbetslokaler i skälig omfattning bleve granskade ur arbetarskyddssynpunkt förslogs dock, att byggnadsnämnd skulle åläggas att i viss omfattning inhämta yrkesinspektörs yttrande innan byggnadslov gavs beträffande byggnad, vari arbetslokal skulle inrymmas. Inom område på landet, för vilket stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser ej fastställts och där byggnadsnämndens lov till nybyggnad i allmänhet icke erfordras, syntes länsstyrelsen lämpligen åläggas att underrätta yrkesinspektören om inkomna ansökningar att uppföra fabriker eller andra industriella anläggningar. Bestämmelser av be-

171 rörda innebörd intogs i 83, 137 och 143 §§ byggnadsstadgan. Föreskrifterna om frivillig förhandsgranskning av byggnadsförslag återfinnes i 6 § arbetarskyddskungörelsen den 6 maj 1949. Kommitténs förslag. Vid prövningen av ansökan om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete eller inneha radioaktivt ämne är det av vikt, att tillfredsställande upplysningar finns tillgängliga om de lokaler som skall användas och de skyddsanordningar som ingår i dessa. För förverkligande av önskemålet att tillstånd skall kunna meddelas utan föregången besiktning av anläggningen är det nödvändigt, att tillsynsmyndigheten vid prövningen har tillgång till klargörande ritningar, kompletterade med uppgifter om byggnadsmaterial, närliggande lokalers användning m. m. Apparaternas placering och skyddsanordningar måste även angivas å dessa ritningar i enlighet med av tillsynsmyndigheten angivna riktlinjer. Det nuvarande förfaringssättet med lokalkontroll först i samband med besiktning av en anläggning, sedan denna tagits i bruk, är otillfredsställande ur både kostnadssynpunkt och stråiskyddssynpunkt. Stundom blir nämligen tillsynsmyndigheten nödsakad att vid sådan besiktning föreskriva ändring i nyss färdigställda lokaler och anläggningar. Sådana ändringar är dyrbara för tillståndshavaren samt förorsakar tillsynsmyndigheten kontrollbesök. För att undvika kostsamma ändringar ligger det dessutom nära till hands för besiktningsmannen att söka andra utvägar, t. ex. genom särskilda arbetsföreskrifter, varvid såväl strålskyddet som arbetssättet kan bli sämre. Å andra sidan förekommer det att skydden överdimensioneras, vilket även åsamkar tillståndshavaren onödiga kostnader. Utvecklingen har därför gått mer och mer mot en frivillig förhandsgranskning. Det vore ur flera synpunkter fördelaktigt, om förhandsgranskningen nu kunde göras obligatorisk. Framför allt vid nybyggnad av större anläggningar skulle därigenom en ur strålskyddssynpunkt planmässig anordning av lokalerna och inplacering av apparaterna i dessa kunna säkerställas. Då för annat ändamål redan uppförda lokaler skall tagas i anspråk för radiologiskt arbete, förlorar emellertid denna synpunkt i viss mån betydelse. Detta gäller i synnerhet beträffande det stora flertalet odontologiska anläggningar, som inrymmes i vanliga bostadslägenheter och för vilka inga eller relativt obetydliga fasta strålskyddsanordningar ifrågakommer. Härtill kommer svårigheten att genom sanktioner framtvinga efterlevnaden av en bestämmelse om obligatorisk förhandsgranskning. Har i visst fall föreskrift härom icke iakttagits, torde det i allmänhet vara svårt att vederlägga en invändning, att lokalens användning för radiologiskt arbete först senare beslutats. De sist anförda synpunkterna föranleder, att endast ett frivilligt granskningsförfarande kan förordas. Då ett förhandsgodkännande av lokalritningar både ur strålskydds- och kostnadssynpunkt för tillståndshavaren innebär påtagliga fördelar, finns

172 det anledning vänta, att förfarandet skall komma att bli regeln före anordnadet av röntgenavdelningar på sjukhus och andra större anläggningar. I och med att en ritning förhandsgranskats och godkänts, bör den även vara fastställd. Avvikelser bör sålunda icke utan tillsynsmyndighetens godkännande göras vid byggnadens färdigställande eller vid installationen. Har dylik avvikelse likväl skett, skall detta givetvis framgå av tillståndsansökningen. Beträffande lokaler, vilka blivit godkända vid förhandsgranskning, torde vid ansökningen om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete eller inneha radioaktivt ämne endast behöva fogas granskningsutlåtandet jämte uppgift å eventuella avvikelser från de godkända ritningarna. Kommittén har övervägt, huruvida behov kan anses föreligga att ålägga byggnadsnämnd att inhämta tillsynsmyndighetens yttrande över ansökan om byggnadslov beträffande radiologisk anläggning. Härigenom skulle vinnas att tillsynmyndigheten på ett tidigt skede finge tillfälle att granska strålskyddsförhållandena vid planerade anläggningar även i de fall, där förhandsgranskning ej begärdes av anläggningshavaren. Det bör emellertid uppmärksammas, att förhandsgranskningen i första hand tillgodoser anläggningshavarens intresse av att få sakkunniga råd och anvisningar om hur anläggningen bör anordnas för att kunna godkännas i strålskyddshänseende. I motsats till vad förhållandet är inom det allmänna arbetarskyddet skall ju strålskyddet vid en radiologisk anläggning alltid prövas av tillsynsmyndigheten, innan anläggningen tages i bruk, i och med att densamma är underkastad tillståndistvång. Ur ren skyddssynpunkt föreligger därför icke här lika starkt intresse som inom arbetarskyddet i stort, att en förhandsprövning av lokalförhållandena kommer till stånd. Vidare må framhållas, att lokalkontrollen kan göras i alla avseenden effektiv, endast om ritningarna utvisar apparaternas tilltänkta placering och vissa andra på strålfaran inverkande faktorer. Dessa omständigheter framgår emellertid endast undantagsvis av de ritningar, som bifogas ansökan om byggnadstillstånd. Ritningar till det stora flertalet av de med hänsyn till strålriskerna inom sjukvården betydelsefullaste anläggningarna, nämligen röntgenavdelningar vid lasarett, samt till sjukhus- och sjukstuguanläggningar i övrigt ävensom till vissa tandpolikliniker granskas för övrigt av centrala sjukvårdsberedningen. Efter samråd med radiofysiska institutionen har beredningen utgivit vissa råd och anvisningar beträffande de strålskyddsanordningar, som bör vidtagas vid olika typer av sjukvårdsanläggningar. I tveksamma fall samråder beredningen med institutionen om strålskyddet vid en anläggning. Från beredningens sida har för kommittén framhållits såsom det för planering av strålskyddet i lokalerna väsentligaste, att så enhetliga och enkla normer som möjligt utfärdas av tillsynsmyndigheten beträffande de krav, som för praktiskt radiologiskt arbete kan resas i fråga om lokalernas strålskyddsförhållianden.

173 Med hänsyn till ovan anförda förhållanden har kommittén kommit till den uppfattningen, att fördelarna av en skyldighet för byggnadsnämnderna att inhämta tillsynsmyndighetens yttrande över ansökningar om byggnadislov ej skulle motsvara det merarbete för både byggnadsnämnderna och tillsynsmyndigheten, som skulle förorsakas härav. Kommittén finner sig därför ej böra föreslå sådan skyldighet. Vid planläggningen av en radiologisk anläggning samt då ändring eller utbyggnad av en sådan skall företagas känner anläggningshavaren ofta starkt behov av att samråda med eller rådfråga tillsynsmyndigheten för att strålskyddet vid anläggning redan från början skall utformas så effektivt och så väl avvägt som möjligt. Det är för närvarande icke ovanligt, särskilt då en större anläggning skall komma till stånd, att vederbörande vänder sig till radiofysiska institutionen med begäran, att institutionen skall upprätta ett fullständigt förslag för strålskyddets anordnande. Härför erfordras givetvis icke endast att ritningar över lokalerna och apparaturens placering i dessa företes utan även att uppgifter lämnas om anläggningens användningsändamål, beräknad arbetsfrekvens m. m. I viss omfattning har institutionen hittills lämnat sådant biträde, men på grund av de begränsade personalresurserna har icke alla framställningar härom kunnat tillmötesgås. Enligt kommitténs uppfattning är det av mycket stort värde för strålskyddet, att tillsynmyndigheten på nämnt sätt redan på ett förberedande stadium får taga aktiv del vid planläggningen. Samtidigt är det mången gång ekonomiskt fördelaktigt för anläggningshavaren att få sakkunnig vägledning om hur strålskyddsanordningarna bör placeras och dimensioneras. Kommittén förordar därför, att den som ämnar anordna en radiologisk anläggning skall äga påkalla tillsynsmyndighetens biträde med upprättande eller granskning av strålskyddsförslag beträffande anläggningen. Givetvis kan dock detta biträde icke omfatta det byggnadstekniska utförandet av anläggningen. Arbetet blir likväl vanligen relativt omfattande och tidskrävande. Med hänsyn härtill och då dylikt biträde är att anse såsom i hög grad servicebetonat, hävdar kommittén, att ersättning bör utgå härför. Till denna fråga återkommer kommittén i samband med kostnadsberäkningarna (8 kapitlet). Har tillsynsmyndigheten upprättat eller biträtt vid upprättandet av fullständigt strålskydds förslag och har detta förslag sedermera följts vid anläggningens anordnande, blir särskild förhandsgranskning av lokalritningar icke aktuell. Som regel måste ju för'Strålskyddsförslagets utarbetande föreligga fullständiga lokalritningar, och helt naturligt kommer tillsynsmyndigheten att vid förslagets upprättande tillse, att lokalerna blir ur strålskyddssynpunkt på lämpligaste sätt disponerade och utnyttjade. I ansökan om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete är det tillräckligt med en hänvisning till det av tillsynsmyndigheten upprättade strålskyddsförslaget, varvid givet-

174 vis skall angivas, om och i så fall i vilket hänseende avvikelse från förslaget gjorts. e.

Tillståndsprövningen

Gällande lag. I 2 § gällande lag har noggrant angivits de uppgifter, som ansökan om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete eller att inneha radioaktivt ämne skall innehålla och vilka sålunda kommer att ligga till grund för tillståndsprövningen. Avser ansökningen tillstånd till radiologiskt arbete, skall sålunda uppgivas 1. det slag av radiologiskt arbete, som skall bedrivas; 2. arbetsplatsen; 3. röntgenapparattyp samt högsta spänning och strömstyrka vid röntgenröret eller, beträffande arbete med radioaktivt ämne, dess mängd och beskaffenhet; 4. de hjälpmedel i övrigt som är avsedda att användas i arbetet, i den mån kännedom härom kan antagas vara av betydelse för prövning av ansökningen, samt 5. den person, som skall förestå arbetet, och dennes utbildning därför samt det antal personer, som beräknas skola sysselsättas i arbetet. I ansökan om tillstånd till innehav av radioaktivt ämne skall uppgift lämnas om 1. ämnets mängd och beskaffenhet samt 2. platsen och de närmare anordningarna för ämnets förvaring. Över ansökan om tillstånd skall medicinalstyrelsen enligt lagens 5 § inhämta utlåtande av radiofysiska institutionen. Därest medicinalstyrelsen så förordnar eller institutionen eljest finner det nödigt, skall, innan dylikt utlåtande avgives, genom institutionens försorg besiktning verkställas å arbets- eller förvaringsplatsen. Såsom tidigare framhållits sker sådan besiktning regelmässigt, innan utlåtande avgives. Härigenom kommer uppgifterna i ansökningen att i praktiken alltid kompletteras med de iakttagelser rörande förhållandena vid anläggningen, de använda arbetsmetoderna m. m., som gjorts vid besiktningen. Kommitténs förslag. För tillsynsmyndighetens prövning av en ansökan om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete, driva handel med eller inneha radioaktivt ämne erfordras givetvis, att myndigheten har tillgång till material, som möjliggör ett bedömande av de faktorer, som påverkar strålriskerna i det särskilda fallet. Enligt formuleringen av 1 § i gällande lag må radiologiskt arbete ej bedrivas, förrän tillstånd därtill beviljats. Som nämnts har emellertid efterlevnaden av detta stadgande ej kunnat upprätthållas, främst beroende på den tidsutdräkt som blivit följden av att anläggningen regelmässigt ansetts böra besiktigas, innan den slutliga tillståndsprövningen kunnat äga rum. I vissa fall har det dröjt upp till ett par år efter det ansökning gjordes och anlägg-

175 ningen togs i bruk, innan densamma blivit föremål för besiktning. Mycket ofta b a r således en anläggning varit i bruk under avsevärd tid, utan att någon kontroll förekommit av apparaternas konstruktion och inplacering i lokalerna, förefintligheten av skyddsanordningar, arbetsmetoderna, anläggningens användningsfrekvens och arbetsledningens kompetens att övervaka strålskyddet. För att komma tillrätta med denna olägenhet, som måste anses medföra betydande risker u r strålskyddssynpunkt, bör strävan vara att göra ansökningsmaterialet så fullständigt, att tillståndsprövningen i största möjliga utsträckning kan ske uteslutande på grundval av detta utan föregående besiktning av anläggningen. De av kommittén i det föregående framlagda förslagen om förhandsbesiktning av strålkällor m. m. och om förhandsgranskning av lokalritningar, strålskyddsförslag m. m. är avsedda att giva tillsynsmyndigheten sådan kännedom om strålkällorna och lokalförhållandena, att besiktning av apparaturen, strålskyddsanordningarna och lokalerna endast i enstaka fall skall behöva ske i samband med tillståndsprövningen. Undantag utgör röntgenterapiapparater, vilka alltid måste besiktigas vid n ä m n d a prövning, på grund av att den från apparaturen utgående strålningen måste kvalitativt och kvantitativt noggrant kontrolleras innan apparaturen tages i bruk. Det slag av verksamhet, som skall bedrivas, samt den beräknade användningsfrekvensen kan vidare angivas i ansökningen. De faktorer, vilka som regel icke kan kontrolleras utan besiktning av anläggningen, år således arbetsmetoderna och arbetsledningens kompetens att övervaka strålskyddet. I fråga om arbetsledningens kompetens bör, såsom i annat sammanhang framhållits, några generella kvalifikationskrav icke uppställas på grund av de synnerligen varierande strålriskförhållandena vid olika slag av anläggningar. Där tillståndssökanden är en fysisk person, som själv skall förestå och bedriva arbetet, är det givetvis hans genom utbildning och tidigare erfarenhet på området förvärvade kompetens, som blir avgörande för om tillstånd skall beviljas. Kan tillståndshavaren ej själv förestå verksamheten, måste en särskild föreståndare utses, och härvid måste dennes personliga kvalifikationer bli utslagsgivande. I alla sådana fall, där tillståndshavaren är en juridisk person, vare sig statlig eller kommunal myndighet eller institution, bolag, förening eller annan korporation, blir det nödvändigt att utse särskild föreståndare, som skall leda det dagliga arbetet och övervaka strålskyddet. Blir en tillståndshavare, som själv skall förestå verksamheten vid en radiologisk anläggning, förhindrad därtill i samband med semester, sjukdom etc, bör hinder ej möta att tillsynsmyndigheten på framställning därom godkänner annan person 'att som föreståndare leda arbetet under tillståndshavarens bortovaro. Detta förfarande torde få stor praktisk betydelse särskilt för privatpraktiserande läkare och tandläkare, vilka ofta upplåter sin praktik åt någon kollega under semester och annan bortovaro.

176 Vid större anläggningar och i verksamhet, där krav måste ställas på att ansvarig person kontinuerligt övervakar det löpande arbetet, kan det bli nödvändigt att vikarie för föreståndaren finnes, som kan träda in vid förfall för denne, vid bortovaro för semester och dylikt. Någon generell skyldighet att utse vikarie torde dock ej behöva föreskrivas, utan det synes få ankomma på tillsynsmyndigheten att i samband med tillståndsprövningen vid behov förordna härom och härvid godkänna lämplig person som vikarie. Frågan om vem som skall godtagas såsom föreståndare, respektive vikarie för honom, får givetvis avgöras från fall till fall. Det bör framhållas, att föreståndaren måste förutsättas erhålla sådana befogenheter i förhållande till tillståndshavaren, att han i allt väsentligt kan taga ansvaret för att goda strålskyddsförhållanden råder. I det fall att ansökningen avser tillstånd till rutinmässigt arbete vid staten eller kommun tillhörig anläggning, vars föreståndare tillsättes av Kungl. Maj:l, torde dock någon reell prövning av kompetensen ej ifrågakomma. Föreståndaren för institutionen i fråga skall här som regel vara föreståndare enligt strålskyddslagen, och hans kompetens får anses prövad i samband med befattningens tillsättande, varför man bör kunna inskränka sig till att i tillståndet helt generellt angiva innehavaren av viss befattning såsom föreståndare. Önskvärt är emellertid att tillsynsmyndighetens yttrande inhämtas i dylika tillsättningsärenden. I övriga fall däremot måste tillsynsmyndigheten vid tillståndsprövningen bedöma tillståndssökandens respektive den föreslagne föreståndarens personliga förutsättningar att förestå verksamheten. Ansökningsmaterialet bör därför innehålla så noggranna upplysningar härom som möjligt. Såsom kommittén i det följande i fråga om undervisning och upplysningsverksamhet kommer att närmare beröra, bör i den av 1954 års riksdag beslutade reformerade läkarutbildningen ingå en ökad obligatorisk undervisning i strålskyddsteknik. En liknande obligatorisk undervisning föreslås av strålskyddskommittén skola ingå i tandläkarutbildningen. Genom dylik undervisning synes åtminstone på längre sikt viss garanti för arbetsledningens, d. v. s. läkarens respektive tandläkarens, kompetens att tillgodose strålskyddet vid det övervägande flertalet medicinska och odontologiska anläggningar komma att ligga i den avlagda examen. Då de medicinska och odontologiska anläggningarna för närvarande tillsammans utgör omkring 90 procent av det totala antalet radiologiska anläggningar, skulle härigenom arbetsledningens kompetens i framtiden relativt sällan behöva prövas mera ingående. Å andra sidan får emellertid inte förbises, att en eller ett par kortare kurser under studietiden ej utgör någon säker borgen för att kunskaperna i strålskyddsteknik bibehålles på godtagbar nivå tills de behöver aktualiseras. I detta sammanhang må erinras om att ämnet radiofysik fr. o. m. hösten 1956 kommer att upptagas som självständigt ämne i filosofie kandidatexamen vid de filosofiska fakulteterna. Genom den planerade undervisningen

177 torde tillgången på kompetent personal, som kan förestå mera kvalificerade radiologiska anläggningar, komma att öka. I de fall, där arbetsmetodiken är relativt ensartad och okomplicerad, iorde ansökningshandlingarna även i detta hänseende kunna lämna erforderligt material för ett relativt säkert bedömande av strålningsförhållandena och strålriskerna. På grund av anförda förhållanden bör det enligt kommitténs uppfattning i flertalet fall bli möjligt att utan eftersättande av säkerheten meddela tillstånd på grundval av föreliggande ansökningshandlingar. I de mera undantagsvis förekommande fall, där detta icke kan ske, antingen på grund av att strålriskerna bedömes vara särskilt stora eller ansökningsmaterialet är ofullständigt, måste tillståndsprövningen föregås av besiktning, som härvid bör företagas utan tidsutdräkt. Ett genomförande av kommitténs här framlagda förslag medför, att tiden för ansökningarnas prövning och avgörande kan minskas väsentligt. I fortsättningen bör på grund härav konsekvent fordras, att en anläggning ej får tagas i bruk förrän tillstånd beviljats. Överträdelser av detta stadgande bör beivras från tillsynsmyndighetens sida. Vad ovan anförts angående möjligheterna att meddela tillstånd på grundval av ansökningshandlingarna kan uppenbarligen icke tillämpas beträffande stora anläggningar med vidlyftig apparatur och komplicerade arbetsmetoder. Såsom redan i andra sammanhang framhållits måste tillståndsprövningen i dylika fall föregås av ett intimt samarbete mellan anläggningshavaren och tillsynsmyndigheten, varigenom tillsynsmyndigheten får tillfälle att redan under planläggningsarbetet bedöma de strålriskförhållanden, som kan beräknas uppkomma. Det är med hänsyn härtill av <stor vikt, att ansökan om tillstånd här göres på ett mycket tidigt skede av förberedelsearbetet och i varje fall innan arbeten på byggnader och konstruktion av apparater igångsätts. Man kan, om inan så vill, säga, att förhandsbesiktning av apparater, förhandsgranskning av lokalritningar och biträde med upprättande av strålskyddsförslag här sker under tiden för tillståndsprövningen, alltefter som anläggningsarbetet fortskrider, och att det slutliga beviljandet av tillstånd endast innebär, att den då färdigställda anläggningen avsynats och godkänts för att tagas i bruk på de villkor, som anges i tillståndet. I och med att uppförande och drift av atomreaktorer och andra atomenergianläggningar skall kräva tillstånd av Kungl. Maj :t jämlikt atomenergilagen, kommer strålskyddsmyndighetens befattning med dessa ärenden att ske i delvis andra former än vid tillståndsprövningen enligt strålskyddslagen. Den materiella bedömningen av strålskyddet bör emellertid ske från samma utgångspunkter och med samma målsättning som beträffande andra radiologiska anläggningar. Samtliga de faktorer som i det föregående angivits påverka strålriskerna bör ha prövats av strålskyddsmyndigheten, in12

178 nan koncessionsansökningen avgöres. De föreskrifter och villkor som strålskyddismyndigheten ur strålskyddssynpunkt finner erforderliga bör fogas vid Kungl. Maj :ts tillstånd. Då emellertid vid tillståndet endast torde kunna fogas vissa mera grundläggande och principiella föreskrifter och villkor, bör strålskyddsmyndigheten lämnas fria händer att sedermera komplettera dessa med mera detaljmässiga skyddsföreskrifter enligt strålskyddslagen. Liksom i fråga om andra större radiologiska anläggningar bör strålskyddsmyndigheten sålunda inkopplas på ett tidigt stadium vid planläggning av en atomenergianläggning samt härefter genom fortlöpande besiktningar kontrollera anläggningens uppförande. I enlighet med vad strålskyddskommittén anfört i sitt remissyttrande över atomenergiutredningens betänkande torde de många olika säkerhetsintressen, som måste bli föremål för en teknisk kontroll i detta sammanhang, bäst samordnas om ett särskilt expertorgan med teknisk expertis inom reaktorteknik, radiofysik etc. tillsättes för ändamålet.

f. Installation

av apparater för radiologiskt

arbete

Gällande lag. I 1941 års lag finns ej några föreskrifter om vad som skall iakttagas vid installation av apparater o. d. för radiologiskt arbete. Däremot stadgas i 45 § andra stycket arbetarskyddslagen skyldighet för den, vilken såsom självständig företagare utför installation av maskin, redskap eller annan teknisk anordning, att vid installationen tillse, att föreskrivna skyddsanordningar uppsatts samt att för installationen i övrigt gällande föreskrifter iakttages. Enligt 6 § arbetarskyddslagen skall nämnda stadgande äga tillämpning även då fråga ej är om verksamhet, som omfattas av lagen. Vid installation av apparater för radiologiskt arbete är installatören emellertid på grund av undantaget i 4 § sista stycket nämnda lag icke skyldig att iakttaga gällande strålskyddsbestämmelser. Installatör, som åsidosätter vad i 45 § andra stycket arbetarskyddslagen stadgats, kan enligt 57 § samma lag av arbetarskyddsstyrelsen meddelas villkor att av honom iakttagas vid utförande av installationsarbete eller förbjudas att vidare utföra visst slag av sådant arbete. Underlåter han att ställa sig förbud eller föreskrift till efterrättelse, ådrager han sig straffansvar. Kommitténs förslag. Sedan ansökning om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete bifallits, ankommer det på installatören att inmontera apparaterna och övriga anordningar i lokalen. Uttryckligt förbud mot installation innan tillstånd meddelats synes visserligen icke erforderligt, eftersom en installation, som sedermera ej godkännes, i sig själv icke medför några strålrisker, då anläggningen enligt kommitténs förslag ändock icke må tagas i bruk, förrän tillstånd meddelats. Det bör dock i synnerhet när det gäller mera komplicerade apparater rekommenderas, att installation ej sker före

179 n ä m n d a tidpunkt till förhindrande av att apparaterna erhåller en placering, som sedermera ej kan godkännas. I likhet med vad som i det föregående påpekats beträffande bestämmelserna i 45 § första stycket arbetarskyddslagen angående tillverkares m. fl. skyldigheter, har icke heller någon kontroll över att installatörer av apparater för radiologiskt arbete iakttager gällande föreskrifter om strålskydd förekommit. Radiofysiska institutionen har nämligen icke haft befogenhet att direkt ingripa mot en försumlig installatör, då föreskrifter härom saknas i 1941 års lag. Enär installationen utgör ett väsentligt arbetsmoment för att tillförsäkra tillståndshavaren, att anläggningen är i fullgott skick ur strålskyddssynpunkt, då han övertager lansvaret för densamma, bör tillsynen över att installationen sker i enlighet med de bestämmelser, villkor och föreskrifter som gäller strålskyddet ankomma på strålskyddslagens tillsynsmyndighet. Kommittén förordar därför, att ett stadgande motsvarande 45 § andra stycket arbetarskyddslagen införes i strålskyddslagen. Såsom departementschefen framhöll vid tillkomsten av stadgandet i 45 § andra stycket arbetarskyddslagen (prop, nr 298/1948 s. 254), torde vid installationen den installatör åvilande skyldigheten böra begränsas att avse uppsättande av föreskrivna skyddsanordningar och iakttagande av för installationen i övrigt gällande föreskrifter. Med skyddsanordningar torde härvid få avses anordningar, som enligt meddelade föreskrifter skall åtfölja i nstaljiationsf öremålet, då det avlämnas av tillverkare m. fl. Installatören har sålunda att i fråga om strålskyddsanordningar taga hänsyn till 1. de författningsbestämmelser, som må gälla rörande apparater, lokaler och installation; 2. de villkor eller andra omständigheter, som angivits i typintyg eller annat besiktningsinstrument rörande apparaterna och skydden till dessa; 3. de villkor och föreskrifter rörande lokalerna, apparaternas placering m. m., som må ha meddelats vid förhandsgranskning av lokalerna samt 4. de ytterligare villkor och föreskrifter, som må ha lämnats vid bifallandet av ansökningen om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete. Även om berörda omständigheter sällan lär bereda större svårigheter att iakttaga, måste dock på installatören ställas sådana fordringar, att den säkerhet i strålskyddshänseende, som det föreslagna förfarandet är avsett att skapa, icke äventyras genom okunnighet, oförsiktighet eller brist på förutseende vid installationen. Det kan därför övervägas, om någon form av auktorisation för installatörer bör införas eller om på annat sätt särskilda kompetenskrav för sådana bör uppställas. Då installationen i allmänhet utföres genom den firmas försorg, som levererat apparaturen till anläggningen, torde emellertid i flertalet fall garantier kunna anses föreligga för att installationen sker med tillräcklig sakkunskap och omsorg. Det torde därför vara tillfyllest, att tillsynsmyndigheten — liksom arbetarskyddsstyrelsen enligt 57 § andra stycket arbetarskyddslagen — kan meddela inställa-

180 tören villkor att av honom iakttagas vid utförande av installationsarbete eller förbud att vidare utföra sådant arbete inom ifrågavarande område, därest föreskrivna villkor eftersattes. Vid installationen bör det åMgga anläggningens innehavare att tillhandahålla installatören besiktningsintyg eller typintyg för apparaterna, eventuellt granskningsintyg beträffande lokalerna samt bevis om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete. Sker installationen vid en större röntgenavdelning eller annan anläggning, där flera apparater redan finns, kanske delvis av samma typ som den som skall installeras, måste installatören förvissa sig om att det företedda tillståndsbeviset ej avser någon redan befintlig apparatur. Såsom nyss föreslagits, skall emellertid innehav av tillstånd till radiologiskt arbete icke utgöra villkor för att apparaterna må installeras. Kan i visst fall tillståndsbevis ej företes, torde detta därför i de flesta fall bero på att tillstånd ännu ej hunnit beviljas. Erfarenheten visar dock, att radiologiskt arbete i vissa fall bedrives, utan att tillstånd härför begärts. Vanligen lärer anledningen härtill vara bristande kännedom om gällande föreskrifter. Det kan emellertid även anföras exempel på att avsiktlig underlåtenhet att söka tillstånd förekommit. Då det är av vikt, att alla sådana fall, där radiologiskt arbete kan komma att bedrivas utan tillstånd, kommer till tillsynsmyndighetens kännedom, bör installatören åläggas skyldighet att till tillsynsmyndigheten göra anmälan om varje fall, där vid installationen bevis om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete ej kan företes. Sådan anmälan bör göras omedelbart, till förhindrande av att anläggningen under någon längre tid kan tagas i bruk. Tillsynsmyndigheten bör Höra förteckning över sådana anmälningar och kontrollera, att anläggningen ej brukas. Har tillstånd att bedriva radiologiskt arbete ej sökts, då anmälan inkommer, bör myndigheten omedelbart anmoda vederbörande att ansöka om tillstånd. g. Besiktning

av radiologiska

anläggningar

Gällande lag. Jämsides med tillståndsprövningen utgör enligt gällande lag besiktning av radiologiska anläggningar ett huvudmoment i tillsynsverksamheten. Besiktning kan ifrågakomma dels i samband med prövning av ansökan om tillstånd och anmälan om förändring av en anläggning (av kommittén i det följande benämnd tillståndsbesiktning), dels för efterkontroll av anläggning och det därstädes bedrivna arbetet (här kallad efterbesiktning), dels ock då tillsynsmyndigheten får kännedom om att radiologiskt arbete bedrives utan tillstånd (här benämnd särskild besiktning). Tillståndsbesiktning föreskrives i 5 § 1941 års lag. Enligt detta stadgande skall ,därest medicinalstyrelsen så förordnar eller radiofysiska institutionen eljest finner det nödigt, innan institutionen avgiver utlåtande över ansökan om tillstånd och över anmälan om förändring enligt 4 § första stycket a)—d)

181 i lagen, genom institutionens försorg besiktning verkställas å arbets- eller 1 örvaringsplatsen. Bestämmelser om efterbesiktning är intagna i lagens 7 §, vari stadgas, att tillsyningsman har att besiktiga plats, där radiologiskt arbete bedrives eller radioaktivt ämne förvaras, samt att besiktning, där ej av särskild anledning annat påkallas, skall ske med regelbundna tidsmellanrum. Enligt samma paragraf äger tillsyningsman vid besiktning företaga prov och undersökningar till kontroll å att meddelade skyddsföreskrifter behörigen i akttages. Finner tillsyningsman, att behov föreligger av skyddsföreskrifter utöver de av medicinalstyrelsen meddelade eller att meddelade föreskrifter icke blivit iakttagna, skall tillsyningsmannen anmäla förhållandet till medicinalstyrelsen. Är fråga om meddelande av ytterligare skyddsföreskrifter, äger tillsyningsmannen dock, därest iakttagandet av föreskrifterna icke medför större kostnad eller olägenhet, själv förordna därom. Med stöd av 7 § har Kungl. Maj :t i 4 § instruktionen för radiofysiska institutionen föreskrivit den besiktningsfrekvens som skall tillämpas. Enligt den lydelse, sistnämnda föreskrift har jämlikt Kungl. brev den 29 juni 1945, skall periodisk besiktning äga rum i följande ordning. Anläggning för: a) medicinsk och veterinärmedicinsk röntgendiagnostik b) dental röntgendiagnostik c) röntgenundersökningar för tekniska ändamål: större anläggning mindre anläggning d) röntgenbehandling e) arbete med och i samband därmed förvaring av radioaktivt ämne, därest det sammanlagda förrådet överstiger 100 milligram radiumelement f) annat radiologiskt arbete, utan eller i samband med förvaring av radioaktivt ämne eller enbart för sådan förvaring

Besiktningsfrekvens: en gång vart tredje år en gång vart sjätte år en gång årligen i mån av behov två gånger årligen en gång årligen i mån av behov.

Tidrymden mellan tiriståndsbesiktning och därpå följande periodisk besiktning må anpassas efter vederbörande tillsynsmans ordinarie reseprogram. Anläggningar, där avsevärd risk för skada synes föreligga eller där begynnande skador observerats, skall göras till föremål för tätare besiktningar och, om så erfordras, även för mera ingående undersökningar. Har allvarligare strålskada uppkommit vid anläggning, skall densamma underkastas extra efterbesiktning. På framställning av medicinalstyrelsen har Kungl. Maj :t medgivit, att under tiden den 1 januari 1951—den 1 juli 1952 och den 1 januari 1953— den 30 juni 1954 beträffande tidrymderna mellan de periodiska besiktningarna finge göras de avvikelser från nyssberörda stadgande, vilka efter institutionens föreståndares prövning i varje särskilt fall befunnes kunna

182 och. böra äga rum. Sedermera har Kungl. Maj:t den 18 mars 1955 lämnat motsvarande medgivande för tiden den 1 januari 1955—den 30 juni 1956. Anledningen till den uppmjukning av instruktionens bestämmelser om besiktningsfrekvensen, som sålunda temporärt skett, har varit svårigheter för institutionen att utan eftersättande av andra för tillsynsverksamheten nödvändiga arbeten medhinna besiktningarna i föreskriven omfattning. Några föreskrifter om särskild besikting finns icke i gällande lag. Från radiofysiska institutionen har upplysts, att svårigheter härigenom uppstått att ingripa i vissa fall, då misstanke förelegat att radiologiskt arbete bedrivits eller radioaktivt ämne innehafts utan tillstånd. Kommitténs förslag. Det har för kommittén framstått såsom närmast självklart, att besiktning av radiologiska anläggningar nödvändigtvis måste utövas såsom ett komplement till tillståndstvånget. I princip bör sålunda enligt kommitténs bestämda uppfattning föreskrifterna om besiktning bibehållas, men en uppmjukning och bättre anpassning av dem efter de faktiska förhållandena är önskvärd. Såsom i det föregående anförts, har kommittén eftersträvat att göra det ansökningsmaterial, som skall ligga till grund för prövningen av tillstånd att bedriva radiologiskt arbete eller inneha radioaktivt ämne så fullständigt, att tillstånd i de flesta fall skall kunna meddelas på grundval av de ingivna ansökningshandlingarna utan föregående besiktning av anläggningen. Endast där riskerna bedömes vara särskilt stora eller svåröverskådliga eller där ansökningshandlingarna ej kan giva tillräcklig upplysning om riskförhållandena, torde därför tillståndsbesiktningar bli erforderliga. För att prövningen av tillståndsansökningen i sådant fall ej skall onödigt fördröjas, bör dessa besiktningar ske omgående, oberoende av de rutinmässiga besiktningarna för efterkontroll. Har tillstånd beviljats utan besiktning, torde det ofta anses erforderligt, att anläggningen snarast blir föremål för efterbesiktning till kontroll av att de lokala förhållandena är sådana, som förutsattes vid tilLståndsgivningen, och framför allt av att arbetsmetodiken är godtagbar. Efterbesiktning bör även utan tidsutdräkt ske, om särskilda omständigheter framkommit, t. ex. strålskada inträffat eller befaras ha inträffat. Den omständigheten, att tillstånd meddelas på grundval av insända handlingar utan föregående besiktning, i förening med att anläggningen ej får tagas i b r u k förrän tillstånd meddelats, medför i själva verket ökad säkerhet i jämförelse med nu rådande förhållanden. Det i tidigare avsnitt föreslagna förfarandet vid ansökning och installation kommer att i och för sig erbjuda tekniska garantier lör ett riskfriare arbete vid anläggningen och efterbesiktning kommer som regel att ske vid samma tidpunkt som tillståndsbesiktning enligt för närvarande tillämpad ordning. Såsom i annat sammanhang framhållits, är strålriskems storlek vid radio-

183 logiska anläggningar beroende av ett flertal olika faktorer. Samtliga dessa faktorer växlar starkt olika anläggningar sinsemellan. Detta gäller även anläggningar, som enligt nu gällande föreskrifter faller under samma besiktningsbestämmelser. Strålrisken kan således inom samma besiktningsklass variera inom mycket vida gränser. Enbart under det sista årtiondet har den mycket snabba tekniska utvecklingen och de alltmera komplicerade arbetsmetoderna ökat klyftan i strålriskhänseende mellan olika anläggningar. Inom den medicinska röntgendiagnostiken fanns för fem år sedan endast enstaka apparater i kliniskt bruk, som tillät rörspänningar över 100 kV, men sedan dess har man allmänt övergått först till 125 kV-apparater och under de allra sista åren till 150 kV-apparater. Diagnostikröntgenrör för 200 kV har nu konstruerats och kommer inom en snar framtid att tagas i bruk. Denna utveckling av de tekniska resurserna har framtvingats av de ökade kraven på nya eller mera omfattande röntgenundersökningar. Även röntgenundersökningarnas antal har starkt ökat under de senaste åren. Sedan år 1949 har sålunda det totala antalet undersökningar vid de svenska lasarettens röntgendiagnostikavdelningär stigit med cirka 35 procent och antalet röntgenologer ökat med cirka 30 procent. Det ligger i sakens natur, att med denna utveckling av röntgendiagnostiken följt ökade risker för hög strålbelastning på personalen och vid omfattande undersökningar även på patienterna. Väsentligt tätare efterbesiktning än som för närvarande föreskrives bör därför ske vid röntgendiagnostikanläggningarna på de större centrallasaretten. Samtidigt visar erfarenheten, att besiktningsarbetet skulle kunna inskränkas vid andra röntgenanläggningar, särskilt beträffande diagnostikapparater hos privatpraktiserande läkare och tandläkare med standardutrusining. Än mer påfallande är variationen i strålrisker i olika former av verksamhet, där radioaktiva ämnen kominer till användning. Arbete med en större eller mindre kvantitet radioaktivt ämne behöver i och för sig icke nämnvärt påverka strålsäkerheten, om strålningen på betryggande sätt är avskärmad genom fasta skyddsanordningar. Det är framför allt i sådana arbetsformer, där arbetsmetodiken växlar eller där fara föreligger att radioaktivitet sprides utanför avskärmningsanordningarna, som skaderiskerna är störst. Lysfärgsarbete och vissa andra slag av radiologiskt arbete, där radioaktivitet lätt kan införas i kroppen, är särskilt riskabelt och fordrar därför noggrann kontroll. De mycket betydande kvantiteterna radioaktiva ämnen vid atomenergianläggningar och andra större kärnfysikaliska och kärnkemiska anläggningar samt de oöverskådliga konsekvenser, som en okontrollerad spridning av radioaktivitet från dem skulle få, nödvändiggör självfallet, att arbetet vid dessa anläggningar drives under sträng tillsyn och att framför allt omhändertagandet och oskadliggörandet av det radioaktiva avfallet fortlöpande kontrolleras.

184 Allmänt torde kunna sägas, att ju mera skiftande det radiologiska arbetet är, desto tätare besiktningar erfordras. Enligt nu gällande föreskrifter är besiktningsfrekvensen i princip densamma för varje typ av anläggningar, även om föreskriften i 4 § sista stycket instruktionen för radiofysiska institutionen ger möjlighet till tätare besiktningar av anläggningar, där avsevärd risk för skada föreligger eller begynnande skada observerats. I realiteten är dock strålriskerna så varierande, att större möjligheter än för närvarande bör finnas att från ifall till fall bestämma, i vilken omfattning besiktning av anläggningar skall företagas. Tillsynsmyndigheten, som äger den bästa kännedomen om de lokala förhållandena, bör därför äga fastställa besiktningsfrekvensen. Beträffande flertalet typer av anläggningar torde besiktningar med regelbundna tidsmellanrum vara påkallade. Viss periodicitet bör i dessa fall bestämmas i samband med att bifall lämnas till tillståndsansökningen. Tillsynsmyndigheten bör dock ha fria händer att, närhelst omständigheterna ger anledning därtill, föreskriva ändringar i periodiciteten i både skärpande och lättande riktning, så ock mellan de periodiska besiktningarna inskjuta extra efterbesiktningar av stickprovsmässig karaktär. Beträffande somliga anläggningstyper kan det emellertid vara motiverat att helt eller delvis frångå periodiska besiktningar. Detta kan sålunda vara lämpligt vid vissa anläggningar med låg arbetsfrekvens, ensartad arbetsmetodik och enkel apparatur samt vid arbete med och förvaring av ur strålskyddssynpunkt obetydliga kvantiteter radioaktivt ämne. Här torde det vara tillräckligt, att tillsynsmyndigheten genom besiktningar av mera stickprovsmässig karaktär eller genom regelbundna besiktningar av ett urval av anläggningar följer verksamhetens utveckling i stort inom det berörda området. Ur strålskyddssynpunkt är det av minst lika stor betydelse att de använda arbetsmetoderna är riktigt utformade som att strålskyddsanordningarna i övrigt är fullgoda. Efterbesiktnlngarna bör därför i största möjliga utsträckning avse även arbetsmetoderna. Med hänsyn härtill är det nödvändigt, att tillsynsmännen i samband med sina besiktningar får större möjlighet än för närvarande är fallet att följa det radiologiska arbetet sådant det i allmänhet bedrives. Enligt 50 § arbetarskyddslagen skall tillsynsman, närhelst han så påfordrar, äga tillträde till arbetsställe, som är underkastat hans tillsyn, ävensom rätt att där företaga undersökning, vartill hans tjänsteåligganden kan giva anledning. De tillsynsman, som har att utöva kontroll över radiologiska anläggningar, bör i princip ha lika vittgående befogenheter. Emellertid kan det uppenbarligen inom sjukvården i vissa fall vara olämpligt, om utomstående under alla förhållanden äger rätt att följa arbetet vid behandling och diagnostik. Det bör därför finnas en möjlighet för den ansvarige läkaren att, om det med hänsyn till patientens bästa befinnes nödvändigt, vägra tillsynsman tillträde. Det må dock framhållas, att tillsynsmännen skall vara väl förtrogna med sjukvårdsarbetet

185 och förhållandena på sjukhus samt att det för såväl personalen som för patienterna är av stor vikt, att strålskyddet är på bästa sätt utformat. Under sådana förhållanden måste mycket allvarliga skäl föreligga för att en tillsynsman skall förvägras att i samband med en besiktning följa arbetet vid en sjukvårdsanläggning. För att en efterbesiktning skall bli fullt effektiv, är det som regel nödvändigt, att tillsynsmannen kan inhämta upplysningar från den i det radiologiska arbetet deltagande personalen. Denna bör därför i största möjliga utsträckning finnas anträffbar för tillsynsmannen i samband med besiktningen samt därvid vara skyldig lämna begärda upplysningar. I främsta rummet gäller detta föreståndare och övrig personal i ledande ställning, men även den underordnade personalens upplysningar kan vara av stort värde. Detsamma gäller skyddsombud, skyddsinspektör och skyddskommitté, där sådana finns. Ett uttryckligt stadgande angående skyldighet för viss personal att närvara eller finnas anträffbar i samband med besiktning torde av praktiska skäl vara olämpligt. Däremot bör i administrativ ordning utfärdas en rekommendation i denna riktning. För underlättande av besiktningsverksamheten torde i strålskyddslagen böra stadgas, iatt tillståndshavare, arbetsföreståndare och övrig personal skall vara skyldiga att lämna tillsynsmannen de upplysningar, som erfordras för tillsynens behöriga utövande. Motsvarande upplysningsskyldighet bör föreligga gentemot tillsynsmyndigheten. Ett annat villkor för besiktningens genomförande är att tillsynsmannen äger företaga erforderliga prov och undersökningar beträffande apparater, skyddsanordningar o. d. eller kan påfordra, att sådana verkställes genom tillståndshavarens försorg. Denna befogenhet bör icke såsom enligt gällande lag endast avse kontroll å att meddelade skyddsföreskrifter behörigen iakttages utan ha en mera allmän räckvidd. Vid besiktning bör sålunda enligt kommitténs uppfattning få företagas alla sådana prov och undersökningar, som kan anses nödvändiga för kontroll av att goda strålskyddsförhållanden råder vid anläggningen. Å andra sidan skall naturligtvis av tillsynsmannen iakttagas, att arbetet vid den anläggning som besiktigas icke genom förrättningen rubbas mer än nödigt. Den för närvarande instruktionsvis (5 § femte stycket) meddelade föreskriften härom bör gälla även framgent. Kommittén förutsätter också, att mera omfattande prov ulföres i samråd med arbetsledningen. Det förtjänar framhållas, att besiktningsverksamheten avser en i både det allmännas och den enskildes intresse bedriven kontroll av att strålskyddsförhållandena är tillfredsställande. I vilken omfattning kontrollen vid varje besiktningstillfälle skall utövas, får av tillsynsmannen bedömas från fall till fall alltefter anläggningens art och den uppfattning han erhållit av där rådande förhållanden. Han skall naturligtvis i första hand kontrollera, att apparaturen är lämpligt placerad och icke på grund av för-

186 slitning eller skador fungerar otillfredsställande, att de fasta strålskyddsanordningarna är tillräckligt dimensionerade och rätt anbragta med hänsyn till rådande arbetssätt samt att anläggningen i sin helhet fyller ställda anspråk på strålsäkerhet. Finns anledning till anmärkningar, bör tillsynsmannen också lämna råd och anvisningar om hur bristerna skall avhjälpas. Däremot kan besiktningskontrollen endast i undantagsfall bli så omfattande, att den kommer att utgöra en mer eller mindre kontinuerlig övervakning av hur det radiologiska arbetet bedrives. I sådana fall, där arbetsmetodiken är så rutinmässig att ett och samma förfarande mer eller mindre regelbundet återkommer, skall tillsynsmannen naturligtvis kontrollera, hur de olika arbetsmomenten utföres, samt kritisera och korrigera, om de utföres på ett ur strålskyddssynpunkt felaktigt eller olämpligt sätt. Här kan sålunda kontrollen av arbetsmetodiken blir relativt fullständig. I sådana fall däremot, där arbetsförfarandet ständigt varierar och där man endast i mera begränsad omfattning kan bygga på fasta strålskyddsanordningar, blir det vanligtvis ogörligt för tillsynsmannen att med ledning av iakttagelserna vid de enstaka besiktningstillfällena bilda sig en uppfattning om arbetsmetoderna i alla deras detaljer. Såsom i annat sammanhang framhållits, måste strålskyddet vid anläggningar av nu avsett slag främst bygga på kunnigheten och ansvarskänslan hos den som förestår arbetet. Dennes kvalifikationer prövas i första hand i samband med tillståndsgivningen, men vid besiktningarna bör tillsynsmannen allt efter omständigheterna genom samtal med arbetsledningen och personalen göra sig underrättad om deras insikter angående strålningens natur och intresse för de förekommande strålskyddsproblemen. Den vid besiktningarna bedrivna kontrollen av arbetsmetodiken måste visserligen vid anläggningar av nu avsett slag ske stickprovsvis, men genom att sammanställa sina iakttagelser från denna stickprovsmässiga kontroll med intrycken angående arbetsledningens och personalens kompetens och ansvarskänsla, bör tillsynsmannen kunna bilda sig en ganska god bild av de principer, som tillämpas i arbetet. Även i dessa fall är efterbesiktningarna därför av stor betydelse också i fråga om arbetsmetodiken. Samtidigt utgör de för tillsynsmyndigheten ett av de förnämsta sätten att hålla sig å jour med utvecklingen inom det radiologiska arbetet. Vid vissa typer av anläggningar, t. ex. kärnfysikaliska och kärnkemiska institutioner, som bedriver arbete med acceleratorer, reaktorer eller radioaktiva ämnen under riskfyllda och varierande förhållanden, måste det ofta bli nödvändigt att fordra inrättandet av en intern strålskyddsorganisation, vars omfattning efter omständigheterna kan växla från en grupp specialister ned till en kontaktman med mycket begränsade strålskyddsuppgifter. Tillsynsmyndighetens besiktningsverksamhet vid dessa anläggningar får såväl härigenom som på grund av arbetets natur en annan karaktär än vid arbetsplatser med mera ensartat radiologiskt arbete. Viktiga uppgifter för

187 tillsynsmyndigheten blir här att i samarbete med de interna strålskyddsorganisationerna genomföra kontinuerliga persondosmätningar avpassade efter arbetets art, att göra kontrollundersökningar av olika slag, t. ex. mätning av upplagrad aktivitet i kroppen, samt att utföra granskning av ur strålskyddssynpunkt riskfyllda projekt inom arbetet. Ett noggrant följande av utvecklingen inom dessa anläggningar torde jämte litteraturstudier ge tillsynspersonalen den bästa möjligheten att erhålla den aktuella överblick över tekniken inom kärnfysik och kärnkemi, som är nödvändig för att kunna bedöma och förbättra strålskyddsförhållandena också vid mindre anläggningar. Speciell omsorg måste vid besiktningarna ägnas åt de ofta mycket svårbedömbara risker för allmänheten, som kan uppstå vid anläggningar med intensivt isotoparbete genom radioaktivt avfall och radioaktivitet i luft och avloppsvatten. En viktig fråga gäller, i vad mån tillsynsverksamheten kan tillgodose skyddet av de patienter, som vid sjukvårdsinrättningar utsattes för bestrålning i behandlingssyfte. Det måste härvid understrykas, att den för det radiologiska arbetet ansvarige föreståndaren (läkaren) i regel ensam har att bestämma valet av behandlingsmetod och stråldosering med hänsyn till de medicinska förutsättningarna. Tillsynsmannens uppgift blir här att pröva och övervaka, att strålkällor och tillbehör är av ändamålsenlig beskaffenhet ur fysikalisk och teknisk synpunkt till förhindrande av olyckshändelser samt att de användes på sådant sätt att patienterna ej utsätts för onödig bestrålning. För att en röntgenbehandlingsanläggning överhuvudtaget skall kunna användas är det oundgängligen nödvändigt, att läkaren äger noggrann kännedom om såväl de kvalitativa som kvantitativa egenskaperna hos den strålning, som erhålles från den nyttjade strålkällan vid ifrågakommande fysikaliska och tekniska betingelser. Detta förutsätter dels vissa undersökningar av engångskaraktär, vilka som regel utföres vid förstagångsbesiktning, och dels löpande (periodiska) kontrollmätningar av såväl driftsbetingelser som strålning. Härför användes transportabla instrument av olika slag, vilka genom kontrollundersökning och kalibrering ständigt måste hållas vid hög beredskap. För kontroll av de använda strålmätinstrumenten erfordras en särskild anordning för precisionsmätning av röntgenstrålning i internationella r-enheter, en s. k. standardkammaranläggning. Nu berörda kontrolluppgifter beträffande röntgenbehandlingsanläggningar bör liksom hittills ingå i tillsynsverksamheten. Genom denna fortlöpande kontroll vinnes ytterligare, att stråldoserna vid landets samtliga röntgenbehandlingsavdelningar kan hållas lika, varigenom man kan sinsemellan jämföra behandlingsresultat, erhållna vid olika sjukhus, och utan risk för patienten överflytta behandlingsmetoder mellan olika anläggningar.

188 När strålkällan är ett radioaktivt ämne med lång halveringstid, kan en liknande kontroll ske genom jämförelse med standardpreparat, som är noggrant kalibrerade. Vissa inom medicinen använda radioaktiva isotoper har emellertid en så kort livslängd att en kontroll av dem från tillsynsmännens sida i praktiken ej är möjlig att genomföra. I sådana fall måste kontrollen ske lokalt på vederbörande sjukvårdsinrättning, och tillsynsmännens uppgift blir i detta fall att samarbeta med och lämna råd åt en lokalt anlitad mätexpert i avsikt att beträffande mätmetoder och mätinstrument ernå bästa möjliga resultat. Vid mera avancerade strålbehandlingsmetoder, exempelvis s. k. flerfältsteknik och rörelsebestrålning, fordras i regel en mycket ingående planering för varje patient. På grundval av de anatomiska förhållandena undersöks olika alternativ för att nå fram till den behandlingsteknik, som ger den gynnsammaste dosfördelningen. För radiumhemmets del utföres sådana beräkningar för närvarande av radiofysiker vid radiofysiska institutionen. Vid några större radiologiska avdelningar i landet har speciella fysiker anställts för ändamålet. Då dosplaneringarna får betraktas som ett led i det löpande sjukvårdsarbetet, får det anses uteslutet att tillsynsmännen vid besiktningarna eller eljest skulle biträda samtliga strålbehandlingsanläggningar med de i många fall tidsödande dosplaneringarna. Det bör därför liksom hittills ankomma på tillståndshavarna att själva ombesörja dessa, önskvärt är härvid, att specialutbildade fysiker anlitas för ändamålet vid alla större anläggningar. Med rådande brist på inom hithörande områden erfarna fysiker torde dock svårigheter föreligga att tillgodose detta önskemål åtminstone för den närmaste framtiden. Kommittén vill i anslutning till det anförda framhålla att i den mån radiofysiker kommer att anställas lokalt vid sjukvårdsanstalterna, detta får stor betydelse för strålskyddet överhuvud taget vid dessa anstalter. Genom samarbetet med dessa fysiker kan en kontinuerlig lokal kontroll äga rum, som särskilt vid de större radiologiska klinikerna kan väntas medföra väsentligt ökad trygghet i strålskyddshänseende. Vid anläggningar där det radiologiska arbetet har särskilt stor omfattning bör det därför av tillsynsmyndigheten kunna övervägas att såsom villkor för tillståndet föreskriva, att lokalt anställd fysiker skall finnas. Sannolikt kan viss lättnad i den centralt bedrivna tillsynen härigenom vinnas, även om behovet av löpande besiktningar icke helt upphör. Ehuru besiktningsverksamheten främst skall avse kontroll av strålskyddsförhållandena och det för varje besiktningsresa uppgjorda tidsschemat därför måste anpassas med hänsyn härtill, bör dock visst utrymme finnas för tillsynsmännen att i samband med besiktningsbesöken tillhandagå tillståndshavaren med mera servicebetonad rådgivnings- och upplysningsverksamhet. Under den hittills bedrivna tillsynsverksamheten har det framstått såsom naturligt och befrämjande för samarbetet mellan besiktningsmyndigheten

189 och tiliståndshavaren, att tillsynsmannen under besöken vid anläggningarna ställt sin sakkunskap till förfogande för diskussion av strålskyddsförslag och överläggningar om aktuella strålskyddsproblem. Kommittén förutsätter, att tillsynsmännen även i fortsättningen skall beredas möjlighet att lämna dylikt bistånd, vilket är av stort värde särskilt i de fall, där icke-specialister använder radioaktiva ämnen. I vilken omfattning det skall ske får emellertid lov att bedömas från fall till fall och med iakttagande av att besiktningsprogrammet icke förryckes. Som regel torde tiden icke medgiva, att tillsynsmannen i samband med besiktningarna biträder med utarbetande eller granskning av mera omfattande eller komplicerade strålskyddsförslag. I sådana fall bör tillsynsmannen hänvisa vederbörande att i stället påkalla biträde av tillsynsmyndigheten. Såsom ovan påpekats skall tillsynsmännen i första hand lämna råd och anvisningar till avhjälpande av de brister i fråga om strålskyddet, som konstateras vid besiktningarna. Föranleder förhållandena vid en anläggning, att särskilda skyddsföreskrifter bör utfärdas utöver de av tillsynsmyndigheten meddelade eller befinnes meddelade föreskrifter ha åsidosatts, skall förhållandet givetvis av tillsynsmannen anmälas till tillsynsmyndigheten för erforderlig åtgärd. Liksom enligt gällande lag bör dock tillsynsman äga befogenhet att själv meddela skyddsföreskrifter, vilkas iakttagande icke medför större kostnad eller olägenhet för tiliståndshavaren. I det föregående har framhållits, att tillsynsmyndigheten stundom ställs inför svårigheter att ingripa i sådana fall, där blotta misstankar föreligger om att radiologiskt arbete bedrives utan tillstånd. Särskilt framträder dessa svårigheter vid illegalt röntgenarbete, enär innehav av röntgenapparat icke är tillståndsbelagt. Misstankes att radioaktivt ämne innehas utan tillstånd, torde polisundersökning kunna lämna klarhet om förhållandet. För underlättande av kontrollen över olovligt röntgenarbete har föreslagits att tillsynsmyndigheten skall äga befogenhet att låta genom polismyndighetens försorg vidtaga åtgärder till förhindrande av att apparat avsedd att utsända joniserande strålning, beträffande vilken tillstånd ej beviljats, olovligen brukas. För att kunna fullgöra denna funktion måste tillsynsmyndigheten givetvis äga tillträde till lokal, där apparaten finnes, och besiktiga densamma. I fråga om sådana apparater föreslås därför, att en form av särskild besiktning införes. Beträffande apparater, som utsänder joniserande strålning utan att de brukas i radiologiskt arbete, har tillsynsmyndigheten i det föregående föreslagits få behörighet att inskrida med skyddsåtgärder. Även i sådana fall är det nödvändigt, att myndigheten får möjlighet att vid särskild besiktning på platsen bilda sig en uppfattning om strålriskförhållandena. Tillsynsmännen bör vid sådana särskilda besiktningar äga samma befogenheter som vid besiktningar i allmänhet. Den kännedom om interna förhållanden vid en anläggning, som tillsynsmannen erhåller vid besiktning, får givetvis icke missbrukas. I fråga om för-

190 hållanden inom sjukvården bör tillsynsmannen i huvudsak åläggas samma tystnadsplikt som läkare. Han bör t. ex. ej äga yppa namnet på en patient, som han anträffat vid besiktning av en röntgenavdelning på sjukhus, där det ej kan vara påkallat i tjänstens intresse, att det anmäles till tillsynsmyndigheten. Ej heller bör det vara tillåtet för honom att röja eller obehörigen utnyttja yrkeshemligheter. Arbetsförfaranden och affärsförhållanden, om vilka han får kännedom vid besiktning, skall han likaledes vara skyldig att förtiga, om ej tjänsten annat fordrar. En motsvarande tystnadsplikt bör åvila tillsynsmyndigheten och övriga där anställda befattningshavare. Kommittén förordar, med hänsyn till den stora vikt frågan om tystnadsplikten äger, att den för närvarande i 17 § instruktionen för radiofysiska institutionen införda bestämmelsen om tystnadsplikt upptages i strålskyddslagen och därvid erhåller den vidgade tillämpning i fråga om förhållanden 'av personlig natur, som tillsynsverksamheten särskilt inom sjukvårdsområdet enligt vad nyss anförts påkallar. I detta sammanhang vill kommittén erinra, att i 11 § gällande lag stadgas att, då ärende enligt lagen jämväl är beroende av tillämpningen av föreskrift, som utfärdats rörande elektrisk starkströmsanläggnings utförande och skötsel, samråd skall äga rum med kommerskollegium. Bestämmelsen bör bibehållas i strålskyddslagen. Besiktningsmannen bör på grund härav ha sin uppmärksamhet riktad även på de radiologiska anläggningarnas elektriska utrustning och i första hand till tillsynsmyndigheten anmäla iakttagelser, som anses påkalla åtgärder från kommerskollegium eller statens elektriska inspektion. h.

Strålningsmätningar Gällande lag. Som nämnts i samband med redogörelsen för gällande bestämmelser rörande besiktning av radiologiska anläggningar äger tillsynsman vid besiktning företaga prov och undersökningar till kontroll å att meddelade skyddsföreskrifter behörigen iakttages. Även mellan besiktningarna kan sådana prov och undersökningar vara påkallade. Formellt kan til 1ståndshavare i särskilda villkor eller föreskrifter till tillståndet åläggas att utföra dylika eller att medverka till att de kommer till stånd. Bland sådana prov och undersökningar som ej utföres i direkt anslutning till besiktningarna må särskilt nämnas kontinuerliga mätningar av den strålning som personal i radiologiskt arbete utsattes för. Dylika mätningar infördes av radiofysiska institutionen år 1932 och har sedan upptagits på flera håll i utlandet. Då emellertid lämpliga tillförlitliga instrument för ändamålet saknats och möjligheterna att utföra mera ingående bestämningar av persondoserna med de relativt otillförlitliga metoder som förelegat varit begränsade, har dylika mätningar i Sverige upptagits i större skala först på senare år, då filmdosimetri införts och en metod, lämpad för jonkammarmätningar i större skala, utexperimenterats. För närvarande

191 utföres löpande strålskyddsmätningar på personal huvudsakligen av radiofysiska institutionerna i Stockholm och Lund samt av Aktiebolaget Atomenergi. E n del av dessa mätningar har skett kontinuerligt under en längre tid, andra har utförts mer eller mindre stickprovsmässigt eller omfattat endast kortare tider. Kommitténs förslag. Ett införande av strålningsmätningar i större omfattning än vad hittills varit fallet kan otvivelaktigt bli ett verksamt medel att förbättra strålskyddskontrollen vid många typer av radiologiska anläggningar. De hittills vunna erfarenheterna talar också för att införande av strålningsmätningar framför i vissa former av arbete med radioaktiva ämnen kan bidraga till att minska behovet av löpande besiktningar. Strålningsmätningarna kan, såsom närmare utvecklats i det inledande avsnittet av kommitténs betänkande, utföras enligt olika metoder. Gemensamt för dessa är vanligen att den person, på vilken mätning skall företagas, bär på sig en eller flera dosimetrar, med vilkas hjälp de stråldoser uppmätes som bäraren erhållit. Genom sådana strålningsmätningar kan nian vid såväl kontinuerlig som mera stickprovsinässig kontroll upptäcka fall, då personal erhållit alltför stora stråldoser. Vid kontinuerlig kontroll kan man även genom att följa de erhållna värdena få uppmärksamheten riktad på nytillkomna riskmoment. Vidare finns speciella instrument för mätning av de kvantiteter radioaktivt ämne, som upplagrats i kroppen hos en person. Dosimetrar kan även fast eller tillfälligt anbringas i lokalerna för mätning av strålningen på vissa punkter. Även om metoderna ännu är behäftade med brister och mätvärdena därför i vissa fall kan vara osäkra, innebär dessa mätningar ett värdefullt hjälpmedel i strålskydds verksamheten. Utvecklingen går dessutom mot större säkerhet i bedömandet av mätresultaten. Med stor visshet kan därför förutsägas, att tillsynsverksamheten för att fylla sin uppgift i ständigt ökad omfattning kommer att kräva strålningsmätningar av olika slag. Härför talar särskilt den omständigheten, att användningen av anordningar och substanser, som utsänder joniserande strålning, bl. a. på grund av utvecklingen inom atomenergiforskningen kan väntas växa synnerligen snabbt. Möjlighet bör därför finnas för tillsynmyndigheten att i den omfattning den finner lämpligt och erforderligt föranstalta om strålningsmätningar å viss personal, fortlöpande eller mera tillfälligt. Arbetet vid atomenergianläggningar och vid laboratorier, där större mängder radioaktiva ämnen används, ställer även krav på mätningar av radioaktivitet i en mångfald prover av olika slag. Sålunda bör tillsynsorganet ha möjligheter att bestämma radioaktiviteten i såväl gaser som vätskor och fasta kroppar, exempelvis luft, även utandningsluft, dricksvatten, urinoch faecesprover. Även y-strålningen från människokroppen bör kunna undersökas för att på ett tidigt stadium kunna fastställa om upplagring av

192 radioaktivitet skett och eventuellt konstatera den hastighet med vilken utsöndring sker. Tillståndshavaren bör vid strålningsmätningarna vara skyldig att lämna den medverkan, som kan bli nödvändig. Han bör sålunda ansvara för att de mätinstrument, som utlämnas till honom, bäres av personalen eller utplaceras på föreskrivet sätt samt tillse att utlämnad materiel av honom och de anställda behandlas med nödig aktsamhet. Kostnaderna för av tillsynsmyndigheten beordrade strålningsmätningar torde i princip böra åvila statsverket, men det synes av praktiska skäl böra förordas, att tillståndshavaren själv får vidkännas kostnader för återtransport av mätinstrumenten till tillsynsmyndigheten. I allmänhet torde sistnämnda kostnader komma att stanna vid blygsamma belopp. i. Läkarundersökning

av personal i radiologiskt

arbete

Gällande lag. Enligt 12 § första stycket 1941 års lag må i radiologiskt arbete icke anställas annan än den som vid läkarundersökning befunnits icke förete sjuklighet eller svaghet, som kan anses göra honom särskilt utsatt för den med arbetet förbundna hälsofaran. Vidare föreskrives i andra stycket av samma paragraf, att i radiologiskt arbete anställda personer skall periodiskt underkastas besiktning rörande sitt hälsotillstånd. Besiktning som nyss sagts skall, jämlikt Kungl. kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 640; ändr. nr 639/1949) om undersökning och besiktning jämlikt 12 § ovannämnda lag, utföras en gång om året, där ej kompletterande besiktning erfordras. Vid besiktning skall bl. a. blodundersökning ske, därvid jämväl differentialräkning av vita blodkroppar skall verkställas. Uppkommer vid sådan besiktning misstanke om strålskada, äger radiofysiska institutionen, då ytterligare utredning anses erforderlig, föreskriva, att kompletterande besiktning skall utföras. Sådan besiktning må begränsas att omfatta allenast blodundersökning. Vid framläggandet av förslaget till 12 § i gällande lag framhöll departementschefen (prop, nr 73/1941 s. 45), att det ur olika synpunkter syntes synnerligen önskvärt att få till stånd en medicinsk kontroll över de i radiologiskt arbete sysselsatta arbetarna. Främst kunde man därigenom på ett tidigt stadium bereda möjlighet till lämplig vård och behandling åt dem, vilka, sig själva ovetande, i följd av arbetet redan blivit sjuka. Vidare kunde man därigenom från arbetet utestänga sådana personer, vilka på grund av sin kroppskonstitution vore särskilt utsatta för den med arbetet förbundna hälsofaran. Slutligen kunde genom kontrollåtgärderna hopbringas ett värdefullt material för vetenskapliga undersökningar på området. Kommitténs förslag. Strålskyddskontrollens primära syfte är att förhindra uppkomsten av strålskador. Som i olika sammanhang framhållits, kan emellertid ett hundraprocentigt säkert skydd mot skador icke garanteras

193 i alla former av radiologiskt arbete. Uppenbarligen är det därför angeläget att sådana personer, som löper risk att skadas av strålningen från en radiologisk anläggning, underkastas hälsokontroll, så att eventuellt uppkomna strålskador snarast upptäckes och blir behandlade. Om strålskyddskontrollen ej förenades med läkarbesiktning, skulle det överhuvudtaget bli omöjligt att taga hänsyn till de skiftande mänskliga faktorer, främst den varierande känsligheten hos olika individer, som påverkar uppkomsten av strålskador. Det kan därför icke råda tvekan om att den medicinska kontrollen bör i princip bibehållas. Helt naturligt bör bestämmelserna om läkarundersökning även i fortsättningen i första hand taga sikte på personer i radiologiskt arbete. Läkarundersökning före anställningen har sitt berättigande ej endast genom att man får möjlighet att från arbetet utestänga personer, vilka på grund av sina fysiska förutsättningar eller av medicinska skäl kan vara särskilt mottagliga för strålningens skadeverkningar. Genom förstagångsundersökningen får man dessutom en utgångspunkt för bedömningen, hur den enskilde individens hälsotillstånd påverkas av eventuell bestrålning i fortsättningen. Då det som regel icke torde vara erforderligt, att läkarundersökning sker före varje ombyte av anställning, föreslås, att tillsynsmyndigheten får befogenhet att medgiva att läkarundersökning skall äga rum endast innan vederbörande första gången användes till radiologiskt arbete. Särskilt för läkare och annan sjukvårdspersonal skulle det i många fall bli betungande att före varje ombyte av tjänst underkasta sig undersökning. Genom att anknyta läkarundersökningen till användandet till radiologiskt arbete vinnes även, att ej endast fast anställda utan även andra till radiologiskt arbete använda personer, exempelvis oavlönade auskultanter och praktikanter, omfattas av plikten att undergå läkarundersökning. Då radiologiskt arbete innefattar alla former av befattning med radioaktiva ämnen, följer härav att även den som i handelsrörelse anställes för att i större utsträckning syssla med förpackning o. d. av isotoper skall läkarundersökas. I vissa former av radiologiskt arbete, där strålningen är helt avskärmad, är de strålrisker arbetstagaren utsattes för så ringa att sådan disposition för strålskador, som läkarundersökningen syftar till att uppdaga, kan anses sakna betydelse. Detta gäller framför allt vid vissa slag av materialkontroll inom industrien, vid livsmedelsröntgen m. m. För användning i sådana former av radiologiskt arbete bör tillsynsmyndigheten äga medgiva, att läkarundersökning ej behöver företagas. Likaså bör tillsynsmyndigheten kunna medgiva befrielse från läkarundersökning för semestervikarier och andra, som endast tillfälligt för någon kortare tid avses skola syssla med radiologiskt arbete. För bedömandet av i vilken omfattning sådan befrielse kan ske måste dock ej endast arbetets art och den strålning vederbörande kommer att utsättas för beaktas utan Ki

194 även vikariens ålder bör tillmätas betydelse. Genom sin genomsnittligt kortare återstående tjänstetid hinner nämligen äldre personer under i övrigt lika omständigheter ej ådraga sig lika stor kumulerad stråldos som yngre människor. För personer, som passerat den fertila åldern, kan vidare bortses från riskerna för av strålningen förorsakad sterilitet och faran för genetiska strålverkningar. Vad härefter gäller den löpande läkarkontrollen, bör denna i huvudsak omfatta samma personkategorier som förstagångsundersökningarna. I princip skall sålunda alla personer som används till radiologiskt arbete underkastas löpande besiktning rörande sitt hälsotillstånd, men tillsynsmyndigheten bör äga undantaga personer i sådant arbete, där strålriskerna är ringa. Även de i nämnda kungörelse den 28 juni 1941 meddelade föreskrifterna om periodiclteten av läkarbesiktningarna synes på grund av de variationer i strålrisker, som förekommer olika anläggningar sinsemellan, böra uppmjukas, så att en smidig anpassning kan ske efter det aktuella behovet. Detta torde lämpligast ske genom att tillsynsmyndigheten tillerkännes befogenhet att föreskriva, huru ofta personalen vid viss anläggning eller viss typ av anläggningar skall undergå läkarundersökning. Härvid bör tillsynsmyndigheten efter bedömande i varje särskilt fall av strålriskerna äga bestämma den periodicitet som befinnes erforderlig. Har beträffande en anläggning förordnats om undersökning med vissa tidsmellanrum, bör en del av personalen eller visst slags personal kunna undantagas från huvudregeln och göras till föremål för tätare eller glesare undersökningsfrekvens samt även helt befrias från läkarundersökning, om deras arbetsförhållanden ger anledning därtill. I fråga om det framtida behovet av blodundersökningar må till en början framhållas svårigheten att av påvisade blodbildsförändringar draga några generella slutsatser angående förekomsten av strålskador. Det förekommer nämligen å ena sidan att personer, som — ofta under lång tid — utsatts för stora stråldoser, icke uppvisar några förändringar av blodbilden, medan å andra sidan dylika förändringar hos andra personer kan konstateras efter mycket kort tids bestrålning. Detta kan givetvis sammanhänga med att blodbildsförändringar kan uppstå av andra orsaker än strålning. Vidare kan den individuella känsligheten ha stor betydelse i detta sammanhang. Även skillnaden mellan verkan av lokal och allmänbestråining bör beaktas. En intensiv lokalbestrålning kan på kort tid medföra svåra lokala skador, under det att blodbilden icke företer några förändringar. Utsattes vederbörande för allmän bestrålning, kan däremot blodförändringar uppstå även där lokala skador ej kan påvisas. Som en komplicerande faktor vid bedömande av blodbildsförändringarnas betydelse i strålskyddsarbetet tillkommer, att kroppens organ och vävnader såsom tidigare framhållits företer varierande känslighet vid bestrålning och att en och samma stråldos mottagen under kortare eller längre tid kan ge olika effekt.

195 Av det anförda framgår att, om i ett visst fall förändring av blodbilden konstateras från en tidpunkt till en annan, orsaken härtill kan vara att vederbörande utsatts för strålning. Å andra sidan utesluter icke den omständigheten att någon förändring ej spåras, att bestrålning likväl ägt r u m . Sitt främsta värde får blodkontrollen genom att, då blodbildsförändringar i ett visst fall konstateras, uppmärksamheten riktas på fallet och vederbörande kan göras till föremål för särskild kontroll till utrönande av om blodförändringen orsakats av strålning. Vid blodbildsundersökningar i större skala tillkommer emellertid vissa möjligheter att genom sannolikhetsberäkningar avgöra, om en blodbildsförändring är strålningsbetingad eller ej. En känslig indikator på blodförändring är förhöjt procenttal lymfocyter, s. k. relativ lymfocytos. Erfarenheten från en vid radiofysiska institutionen företagen undersökning ger vid handen, att hos personer i en viss h å r t belastande strålmiljö relativa lymfocytoser med mera än 45 procent lymfocyter förekommer med en frekvens av cirka 30 procent, medan sannolikheten för att en dylik blodbild i ett normalmaterial skall iakttagas är cirka 7 procent. När en relativ lymfocytos uppträder hos en person i radiologiskt arbete, kan denna därför med omkring 75 procent sannolikhet antagas vara strålbetingad. Visar antalet relativa lymfocytoser benägenhet att stiga hos personalen vid en viss anläggning, talar detta därför med tämligen stor sannolikhet för att strålskyddsförhållandena ej är tillfredsställande. Oaktat den osäkerhet som vidlåder blodkontrollen, utgör den därför ett värdefullt komplement till övriga kontrollåtgärder i strålskyddsverksamheten. Blodkontrollen är dessutom för närvarande den enda praktiskt användbara metoden för kontroll av de biologiska förändringar som kan uppstå vid bestrålning med små doser. Kommittén anser därför, att det icke vore försvarligt att nu avskaffa densamma. Liksom för närvarande bör blodundersökningarna såsom regel ske i samband med och ingå i läkarbesiktningarna. I stor utsträckning torde frekvensen av läkarbesiktningar komma att bestämmas efter behovet av blodundersökningar. Föreskriften i ovanberörda kungörelse, att kompletterande läkarbesiktning må begränsas att omfatta allenast blodundersökning, torde i princip böra gälla även i fortsättningen. Fall kan emellertid förekomma, där tillsynsmyndigheten finner sig böra föreskriva täta läkarundersökningar för visst ändamål men där blodundersökning ej erfordras varje gång. Kommittén föreslår därför, att läkarundersökning å ena sidan må begränsas att omfatta allenast blodundersökning men att läkarundersökning å andra sidan skall omfatta blodundersökning endast där så befinnes nödigt. Härigenom får tillsynsmyndigheten möjlighet att på ett smidigt sätt anpassa även frekvensen av blodundersökningarna efter behovet. Kommittén har även övervägt lämpligaste förfaringssättet vid blodundersökningarna. För närvarande utföres vissa undersökningar, som endast kan ske i omedelbar anslutning till provtagningen på platsen (kvantitativ be-

196 stämning av blodfärgämnehalt och räkning av blodkroppar i k a m m a r e ) , varefter resultaten meddelas till radiofysiska institutionen, där de centralt registreras. Den s. k. differentialräkningen av vita blodkroppar på utstrykspreparat utföres dels i samband med provtagningen, dels också vid radiofysiska institutionen på det insända preparatet. Härigenom utföres således i viss mån ett dubbelarbete. Kommittén har haft sin uppmärksamhet riktad härpå och övervägt möjligheten av en förenkling. Den centralt utförda differentialräkningen har härvid ansetts icke kunna undvaras. Vid differentialräkningen sker nämligen en bedömning av de olika blodkroppsformerna, som för olika undersökare kan utfalla olika, varför en enhetlig kontroll av undersökningsfynden tills vidare måste anses ofrånkomlig. Det finns även grundad anledning antaga, att en fortgående vetenskaplig bearbetning av det samlade materialet skall kunna leda till ytterligare förhöjning av metodens värde. Den lokala differentialräkningen i samband med provtagningen har bl. a. föranletts av att alla blodutstryk enligt medicinalstyrelsens föreskrifter skall insändas före viss dag årligen och att genomgången av samtliga dessa ej hinner slutföras vid radiofysiska institutionen förrän efter närmare ett år. Vid enbart central kontroll skulle det därför i många fall dröja flera månader, innan en blodförändring konstaterades och åtgärder i anledning av denna bleve vidtagna. Tack vare den lokala granskningen kan av personalläkaren misstänkta blodutstryk nu uttagas och behandlas med förtur. En förkortning av den tid som åtgår för granskningen hos tillsynsmyndigheten skulle sannolikt minska behovet av lokalt utförd differentialräkning. Enligt kommitténs mening bör en sådan förkortning av väntetiden eftersträvas dels genom att insändandet av blodutstryk sprides i tiden, så att en jämnare arbetsbalans uppkommer hos tillsynsmyndigheten, dels genom att den personal som används för blodundersökningarna ökas. Finns anledning till misstanke, att en person utsatts för strålning i alltför stor omfattning eller att han, genom att radioaktivt ämne inkommit i kroppen, kommer att utsättas för skadlig bestrålning, kan det bli nödvändigt, att han underkastas specialundersökning antingen hos specialist eller hos tillsynsmyndigheten. Det senare gäller bl. a. i sådana fall, då speciella mätningar blir erforderliga. Det bör härvid ankomma på tillståndshavaren att föranstalta om vederbörandes inställande hos specialisten eller myndigheten. Om så befinnes nödvändigt bör tillståndshavaren även kunna anmodas att till tillsynsmyndigheten insända urin-, faeces- eller andra prov från arbetstagare till tillsynsmyndigheten. De närmare föreskrifterna angående läkarkontrollen torde böra utfärdas av Kungl. Maj :t i administrativ väg. I huvudsak torde härvid bestämmelserna i kungörelsen den 6 maj 1949 (nr 211) om läkarundersökning och läkarbesiktning till förebyggande av vissa yrkessjukdomar kunna tjäna till förebild.

197 j . Minderårigas användande i radiologiskt arbete Gällande lag. För närvarande finns icke några bestämmelser angående minderårigas användande i radiologiskt arbete. För användande av minderåriga i arbete överhuvudtaget gäller föreskrifterna i 4 kap. arbetarskyddslagen samt 48—61 §§ arbetarskyddskungörelsen, varvid med minderårig avses den som icke fyllt 18 år. Enligt huvudregeln i 23 § arbetarskyddslagen må minderårig icke användas till arbete med mindre han fyllt eller under kalenderåret fyller 14 år samt, där fråga ej är om arbete under ferietid, inhämtat den för folkskolan bestämda lärokursen eller motsvarande kunskaper och färdigheter eller erhållit tillstånd att lämna folkskolan. Arbetarskyddsstyrelsen må dock medgiva undantag härifrån i fråga om, lätt arbete, som kan antagas icke inverka menligt på den minderårigas hälsa eller kroppsutveckling eller hans förmåga att tillgodogöra sig skolundervisningen. För hantverks- eller industriellt arbete samt vissa andra slag av tyngre arbete gäller enligt 24 § samma lag en nedre åldersgräns av 15 år men med rätt för arbetarskyddsstyrelsen att i vissa fall medgiva undantag. Till vissa slag av arbete under jord m. m. får minderårig icke användas utom i särskilt angivna undantagsfall. I 26 § första stycket stadgas skyldighet för arbetsgivare att särskilt tillse, att minderårigs användande till arbete icke medför fara för olycksfall eller överansträngning eller annan menlig inverkan på den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling m. m. Finnes minderårigs användande till visst slag av arbete medföra synnerlig fara i något avseende, varom förmäles i 26 § första stycket, må Konungen, jämlikt andra stycket samma paragraf, föreskriva särskilda villkor för minderårigs användande till sådant arbete eller förordna att minderårig ej må användas därtill. Med stöd av sistberörda stadgande har Kungl. Maj:t i kungörelse den 6 maj J949 (nr 209) om förbud att använda minderårig till vissa farliga arbeten föreskrivit, att till arbete, som angives i en vid kungörelsen fogad förteckning, arbetstagare under 18 år icke må användas i vidare m å n än som är medgivet i förteckningen. Från kungörelsens tillämpning undantages arbete, som elev utför vid anstalt för yrkesutbildning eller avdelning därav. Vidare äger arbetarskyddsstyrelsen, om den fara, som i regel är förbunden med arbetet, i visst fall på grund av särskilt förhållande icke befinnes vara för handen, för sådant fall lämna tillstånd att använda minderårig till arbetet. I den ifrågavarande förteckningen har angivits en rad olika arbetsområden, som kan anses speciellt hälsofarliga eller riskabla genom att arbetstagaren utsattes för skaderisk på grund av damm, rök, gas, giftiga eller frätande ämnen, elektrisk ström e t c , maskinell utrustning m. m. Kommitténs förslag. Anledningen till att radiologiskt arbete ej medtagits i den vid kungörelsen nr 209/1949 fogade förteckningen över farligt arbete

198 synes vara att skydd mot skada till följd av joniserande strålning ej omfattas av arbetarskyddslagstiftningen och sålunda icke står under yrkesinspektionens och arbetarskyddsstyrelsens tillsyn. Det kan emellertid ej råda någon tvekan om att åtskilliga former av radiologiskt arbete i fråga om allmänfarlighet och riskerna för skadeverkningar eller olycksfall i arbetet är fullt jämförbara med de flesta av de arbetsområden, från vilka minderåriga enligt nämnda kungörelse i princip utestängts. Med hänsyn till de moment av koncentration, arbetsdisciplin och teknisk vakenhet hos de i radiologiskt arbete sysselsatta, varförutan säkerheten kan äventyras även utanför den egentliga arbetsplatsen, torde i allmänhet böra förutsättas en viss, mera mogen ålder hos sådana arbetstagare. Riskerna för akuta slrålskador i radiologiskt arbete samt den allvarliga karaktär dessa skador ej sällan har i förening med sättet för deras uppkomst motiverar sålunda i och för sig att minderåriga i princip ej bör få användas till radiologiskt arbete. Härför talar också den allmänna erfarenheten, bestyrkt av undersökningar som gjorts på senare tid, att yngre personer reagerar relativt kraftigare för joniserande strålning än vuxna med svårare skadeverkningar som följd. Som ett ytterligare skäl för ett dylikt förbud tillkommer faran för sterilitet och de ännu ovissa genetiska förändringar som kan uppkomma vid bestrålning av könskörtlarna. Sistnämnda risker skulle närmast föranleda, att alla personer före och i fertil ålder borde utestängas från sådana former av radiologiskt arbete, där riskerna för att könsorganen utsätts för strålning är mera avsevärda. En så långt gående åtgärd torde emellertid i varje fall för närvarande icke behöva övervägas, därest frågan om skyddet för yngre personer ägnas den vaksamhet vartill de berörda riskerna föranleder. Ett rigoröst utestängande av personer i fruktsam ålder torde ej heller vara försvarligt med hänsyn till de katastrofala följder detta skulle innebära för bl. a. sjukvårdens personalrekrytering. Kommittén finner sig sålunda böra föreslå, att personer som ej fyllt 18 år i likhet med vad som är fallet vid annat hälsofarligt arbete icke skall få användas till radiologiskt arbete. På motsvarande sätt som enligt kungörelsen nr 209/1949 bör emellertid undantag från förbudet kunna meddelas i sådana fall, där skaderisker på grund av särskilda förhållanden icke kan anses vara för handen, t. ex. på grund av möjligheter att på betryggande sätt kringgärda eller omsluta strålkällan och den tillhörande riskzonen med fasta strålskyddsanordningar eller med hänsyn till arbetets kortvariga eller sporadiska natur. Det bör ankomma på strålskyddsmyndigheten, som har de största förutsättningarna att bedöma strålriskerna i skilda slag av radiologiskt arbete, att besluta härutinnan. Möjlighet synes härvid böra finnas ej endast att i det enskilda fallet medgiva, att en person under 18 år får användas till visst arbete, utan även att generellt undantaga arbete med vissa typer av strålkällor eller för visst slag av arbete sänka åldersgränsen,

199 om riskförhållandena ger fog härför. Kommittén förutsätter vidare, att arbete som elev utför vid anstalt för yrkesutbildning eller avdelning därav regelmässigt skall undantagas från förbudet. Tillsynsmyndigheten torde dock få fatta beslut även i detta hänseende. k. Anmälan om strålskador m. m. Gällande lag. I 9 § gällande lag stadgas skyldighet för den som bedriver radiologiskt arbete eller innehar radioaktivt ämne att omedelbart efter erhållen kännedom till radiofysiska institutionen anmäla inträffad skada, som vid radiologiskt arbete kan antagas ha samband med arbetet och genom inverkan av röntgenstrålar eller strålning från radioaktivt ämne tillskyndats någon, som är sysselsatt i arbetet, person eller djur, som är föremål för radiologisk undersökning eller behandling, eller någon, som tillfälligt uppehåller sig på arbetsplatsen, samt vid innehav av radioaktivt ämne kan antagas ha samband med innehavet och tillskyndats någon genom de från ämnet utgående strålarna. Kommitténs förslag. Erfarenheterna av den hittills bedrivna tillsynsverksamheten tyder på att anmälan om strålskador ofta försummas. Anledningen härtill torde vara att det många gånger är svårt särskilt för en lekman att avgöra, om skadan förorsakats av strålning eller icke. De första yttringarna vid en skada till följd av joniserande strålning består, när det gäller lokal bestrålning, ofta i epilation eller erythem och, när vederbörande utsatts för allmän bestrålning, i trötthet och begynnande blodbildsförändringar. Den skadade, som ej sällan i övrigt känner sig frisk, är mången gång benägen att söka förklaringen i andra orsaker. Det är emellertid angeläget, att skadans art fastställes utan dröjsmål, så att den skadade kan skyddas för fortsatt bestrålning och komma under sakkunnig behandling på ett så tidigt stadium som möjligt. Förebyggande åtgärder mot liknande skador hos andra i arbetet sysselsatta bör också snabbt kunna vidtagas. Tillståndshavaren, som skall ansvara för att strålskador ej uppstår vid hans anläggning, bör på grund av detta sitt ansvar ha sin uppmärksamhet riktad på hälsotillståndet hos de personer, som är sysselsatta hos honom och vilka i samband med sitt arbete kan löpa fara att skadas genom joniserande strålning. Om symptom, som kan misstänkas vara föranlett av joniserande strålning, yppas, bör det åligga tillståndshavaren att omedelbart låta underkasta vederbörande läkarundersökning för att få klarhet om fallet. Den tillståndshavaren åvilande skyldigheten att vid misstanke om strålskada föranstalta om läkarundersökning bör avse icke endast i radiologiskt arbete anställd personal utan även andra hos honom anställda, som kan ha kommit i beröring med strålningen i sådan utsträckning, att skadeverkningar kan befaras. Till sistnämnda kategori bör hänföras personer, som har sitt arbete förlagt i omedelbar anslutning till en lokal, där strålning

200 förekommer, eller som ofta har ärenden till en sådan lokal. Vidare faller härunder personer, vilka i samband med handel med radioaktiva ämnen har att taga befattning med sådana ämnen vid lagring, förpackning och distribution i tillståndshavarens tjänst. Slutligen bör samma skyldighet åvila tillståndshavaren beträffande även andra än anställda, om de mera regelbundet är sysselsatta hos honom och härvid kommer i kontakt med strålning från anläggningen, t. ex. praktikanter vid vetenskapliga institutioner o. d. Däremot torde skyldigheten icke rimligen kunna åläggas en tillståndshavare att på h ä r angivet sätt följa hälsotillståndet hos utomstående personer, exempelvis sådana som mera* tillfälligt besöker den radiologiska anläggningen och därvid kan ha utsatts för strålning. Vid större företag, som har egen förtroendeläkare och där det givetvis är omöjligt för arbetsledningen att följa skiftningarna i hälsotillståndet hos varje enskild arbetstagare, torde tillståndshavarens skyldighet kunna fullgöras genom att personalen underkastas läkarundersökning med korta tidsmellanrum även mellan de av tillsynsmyndigheterna föreskrivna löpande undersökningar. Om vid löpande läkarundersökning eller särskild undersökning, som företages på grund av misstanke om strålskada, bekräftas att sådan skada föreligger eller misstanken härom fortfarande kvarstår, bör tillståndshavaren vara skyldig att anmäla förhållandet till tillsynsmyndigheten, för att utredning rörande fallet skall komma till stånd och klarhet vinnas om orsaken till att skadan uppkommit. Genom besiktning på platsen kan härvid utrönas, om någon felaktighet föreligger hos apparaturen, om olämpliga arbetsmetoder kommit till användning etc. Befinnes strålskada föreligga hos en i radiologiskt arbete sysselsatt person, blir det givetvis läkares sak att avgöra, om han är i behov av vård eller sjukledighet. Där tillsynsmyndigheten av särskilda skäl finner det nödvändigt, bör den skadade med hänsyn till riskerna för kumulerande skadeverkningar vid fortsatt bestrålning under kortare eller längre tid avstängas från radiologiska arbetsuppgifter. Skyldigheten att anmäla misstanke om strålskada bör emellertid icke begränsas till att avse endast skador hos personal, som är anställd eller eljest sysselsatt hos tillståndshavaren. Får tillståndshavaren kännedom om att någon annan person företer tecken på strålskada, vilken kan misstänkas ha förorsakats på grund av den av honom bedrivna verksamheten, bör motsvarande anmälningsskyldighet föreligga. Har vid en anläggning något förhållande förelupit, som ger anledning till misstanke att någon härigenom drabbats av skada, bör anmälan likaledes göras, även om något symptom på skada ännu icke framkommit. Särskilt intresse tilldrager sig frågan om anmälan av strålreaktioner hos patienter, som utsätts för strålning. Avvägningen mellan de medicinska och

201 strålskyddsmässiga intressena måste, såsom tidigare framhållits, här göras av den för behandlingen ansvarige läkaren. Har han av medicinska skäl sett sig nödsakad att tilldela en patient stråldoser, som kan befaras medföra skadliga reaktioner, får han anses på grund av sitt läkaransvar skyldig att ha sin uppmärksamhet riktad härpå ooh vidtaga de åtgärder till deras botande, som är påkallade. I enlighet med vad lagrådet framhöll i sitt yttrande över förslaget till den nu gällande lagen, bör dylika stråireaktioner icke innefattas i begreppet strålskador i lagens mening. En anmälan om dessa stråireaktioner till tillsynsmyndigheten tjänar heller icke något praktiskt syfte. Endast om på grund av strålbehandlingen yppas symptom på stråireaktioner, vilka icke varit att förvänta av den ordinerade doseringen, är det av intresse, att anmälan sker till tillsynsmyndigheten, så att besiktning snarast kan ske. Om begreppet strålskada gives den tolkning, som kommittén här förordat, kommer anmälningsskyldigheten beträffande symptom å strålskador att äga avseende å patienter som underkastats strålbehandling huvudsakligen endast där symptomen skäligen kan anses sammanhänga med brister i de tekniska förhållandena vid anläggningen. Den anmälningsskyldighet rörande strålskador hos patienter, som här berörts, skall fullgöras av den behandlande läkaren i hans egenskap av tillståndshavare eller föreståndare jämlikt strålskyddslagen. Läkare, som eljest i sin verksamhet får en strålskada till behandling, har enligt § 59 4:o) allmänna läkarinstruktionen att därom skyndsamt göra anmälan till medicinalstyrelsen, om skadan kan vara föranledd av hälsofarligt arbete. Dylik anmälan skall, sedan styrelsen tagit del av densamma, av styrelsen översändas till yrkesinspektionens chefsmyndighet. I nämnda stadgande synes annan ändring icke påkallad än att anmälan om strålskada av medicinalstyrelsen skall översändas till strålskyddsmyndigheten. 1.

Personalregistrering

Kommitténs förslag. Varken i 1941 års tillsynslag eller i arbetarskyddslagen stadgas någon skyldighet för arbetsgivare att till vederbörande tillsynsmyndighet göra anmälan om den personal, som är anställd hos honom. För att tillsynen enligt strålskyddslagen skall kunna bedrivas på ett effektivt sätt, är det emellertid ur flera synpunkter av vikt, att tillsynsmyndigheten äger kännedom om vilken personal som sysslar med radiologiska arbetsuppgifter. Detta gäller i första hand för att tillsynsmännen och läkarna vid besiktningarna skall veta till vilka personer de bör koncentrera sin kontrollverksamhet. Även för ett bedömande av behovet av strålningsmätningar och blodkontroll måste tillsynsmyndigheten ha så noggranna upplysningar som möjligt om personalens storlek och sammansättning. För uppnåendet av detta syfte kan övervägas om central registrering av här avsedd personal bör införas. Härigenom skulle framför allt blodkontrol-

len, vilken i viss utsträckning måste ske hos tillsynsmyndigheten, underlättas. Mot central registrering talar emellertid bl. a. den omständigheten, att omsättningen på personal i radiologiskt arbete ofta är avsevärd. Detta gäller särskilt personal i lägre tjänsteställning. På grund av de ofta återkommande personalbytena skulle registreringsarbetet bli svåradministrerat och tyngande, samtidigt som registrets aktualitet och därmed dess tillförlitlighet lätt skulle gå förlorad. Kommittén finner sig med hänsyn härtill icke böra föreslå införande av sådan personalregistrering. Det för tillsynsmyndigheten erforderliga uppgifterna om personalen synes kunna erhållas på ett tillfredsställande sätt, genom att tillståndshavaren ålägges skyldighet att föra förteckning i form av journal eller kortregister över de personer, som hos honom sysslar med radiologiska arbetsuppgifter. En sådan skyldighet är för närvarande föreskriven i 5 § kungörelsen den 6 maj 1949 (nr 211) om läkarundersökning och läkarbesiktning till förebyggande av vissa yrkessjukdomar. Liksom enligt nämnda kungörelse bör personalförteckningen omfatta de personkategorier som skall vara underkastade läkarbesiktning. Kommittén finner det i detta sammanhang angeläget understryka, att några bestämda slutsatser icke torde kunn,-* dragas om en anställds rätt till förlängd semester enligt lagen den 29 juni 1946 (nr 337) om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete eller enligt 29 § 3 mom. a) statens allmänna avlöningsreglemente, på grund av att han upptagits i här avsedd personalförteckning. I förteckningen, som ständigt skall hållas aktuell, bör förutom uppgifter om namn och andra data kortfattat angivas vederbörandes arbetsuppgifter samt, då sjukledighet förekommit, tiden härför och sjukdomens art. Vid besiktningar och eljest då så påfordras skall förteckningen företes för tillsynsman eller läkare eller ock avskrift av densamma insändas till tillsynsmyndigheten. m. Meddelande av särskilda föreskrifter Gällande lag. Enligt 3 § tillsynslagcn äger medicinalstyrelsen såsom villkor för åtnjutande av tillstånd att bedriva radiologiskt arbete eller att inneha radioaktivt ämne föreskriva skyldighet att iakttaga av styrelsen meddelade särskilda bestämmelser. I det tidigare behandlade avsnittet om strålskyddslagens tillämpningsområde har kommittén redogjort för syftet med dessa bestämmelser och vilka som därmed skall skyddas mot strålskador. Jämlikt 10 § gällande lag skall vidare medicinalstyrelsen efter samråd med riksförsäkringsanstalten meddela de allmänna föreskrifter, vilka, utöver vad lagen innehåller, må erfordras till förekommande av strålskada. Sedan de funktioner beträffande det allmänna arbetarskyddet, som tidigare åvilade riksförsäkringsanstalten, fr. o. m. den 1 januari 1949 överflyttats

203 å arbetarskyddsstyrelsen, skall samråd enligt 10 § numera ske med arbetarskyddsstyrelsen. På grund av ovanberörda bestämmelser kan sålunda på tillståndshavare och personal läggas skyldighet att iakttaga föreskrifter, vilka antingen givits generell räckvidd i särskild av medicinalstyrelsen utfärdad författning eller ock till art och omfattning varierar från fall till fall beroende på en viss anläggnings beskaffenhet och förutsättningarna för arbetets bedrivande därstädes. Några allmänna föreskrifter jämlikt 10 § har ännu icke meddelats, främst beroende på svårigheter att utarbeta lämpliga sådana, men ett förslag i ämnet vilar för närvarande hos medicinalstyrelsen i avvaktan på strålskyddskommitténs förslag. Kommitténs förslag. I strålskyddslagen och de administrativa föreskrifter, som må komma att meddelas med stöd av densamma, kan givetvis icke lämnas andra än de allmängiltiga normer, som skall reglera strålskyddsverksamheten i stort. De skiftande förhållandena vid de särskilda radiologiska anläggningarna, vilka medför varierande strålrisker allt efter anläggningarnas användningsändamål och användningsfrekvens samt de arbetsmetoder som förekommer, kan härvid icke beaktas. Det är därför utan vidare klart, att tillsynsmyndigheten, som bäst känner de lokala förhållandena, måste äga meddela kompletterande föreskrifter såväl för verksamhetens bedrivande i allmänhet som med hänsyn till de speciella riskerna vid varje anläggning. Generella föreskrifter bör sålunda kunna meddelas av tillsynsmyndigheten såväl angående anläggningarnas beskaffenhet, apparaternas utrustning med strålskyddsanordningar och andra tekniska förhållanden som ock rörande arbetsmetoder, tillåtna stråldoser, kontroll å personal m. m. Vid innehav av radioaktiva ämnen kan särskilda föreskrifter erfordras om förvaringen till förhindrande av att de förkommer genom ovarsamhet, stöld etc. och till skydd mot skador vid brand ,explosion o. d. Liksom för närvarande synes det lämpligt, att skyddsföreskrifter av allmän natur skall meddelas efter samråd med arbetarskyddsstyrelsen. Där medicinska synpunkter har betydelse för frågans bedömande, bör samråd äga rum även med medicinalstyrelsen. Föreskrifter och villkor, som riktar sig mot viss anläggning, har redan av kommittén omnämnts i skilda sammanhang. Förutom i samband med besiktningarna ifrågakommer meddelande av dylika föreskrifter och villkor i främsta rummet vid beviljande av tillstånd att bedriva radiologiskt arbete eller driva handel med, inneha, överlåta eller förvärva radioaktivt ämne, men även i exempelvis apparatbesiktningsinstrument eller intyg om lörhandsgranskning av lokal ritningar kan föreskrifter och villkor komma alt erfordras. Vid gränsdragningen för strålskyddslagens tillämpningsområde har kommittén i det föregående hävdat, att lagen skall bereda skydd mot strål-

204 skador å människor samt å djur, som underkastats veterinärmedicinsk undersökning eller behandling. Vid utfärdandet av skyddsbestämmelser för radiologiskt arbete måste alltid en avvägning göras mellan önskemålet att bereda bästa möjliga skydd mot skador och nödvändigheten av att arbetet kan fortgå någorlunda obehindrat. Alltför rigorösa strålskyddsbestämmelser kan göra mera skada än nytta, på grund av att de visar sig så otympliga att följa och så hindrande för arbetet, att de i praktiken helt åsidosattes. Strävan måste emellertid beträffande personer i radiologiskt arbete alltid vara att nedbringa de mottagna stråldoserna till ett minimum och under alla förhållanden skapa bästa möjliga skydd mot att dessa personer genom strålningen ådrager sig ohälsa eller drabbas av olycksfall i arbetet. Uppmärksamhet måste härvid ägnas riskerna för genetiska förändringar. För de personer och djur, som är föremål för radiologisk undersökning eller behandling, måste, såsom tidigare framhållits, en avvägning göras mellan det avsedda behandlingsresultatet och strålningens skadeverkningar. De av tillsynsmyndigheten meddelade skyddsföreskrifterna kan härvid icke syfta längre än till att förhindra, att patienten utsattes för strålning, vilken icke är nödvändig för att syftet med undersökningen eller behandlingen skall nås. Då avvägningen av stråldoserna måste ankomma på läkaren, får strålskyddsföreskrifterna här närmast karaktären av rent tekniska föreskrifter. Vad slutligen angår personer utanför de i det radiologiska arbetet sysselsatta och patienterna bör kravet på skydd mot strålningen sättas högt. Då här är fråga om personer, beträffande vilka någon fortlöpande individuell läkarkontroll vanligen icke kan ske, bör skyddsföreskrifterna ha den innebörden, att utomstående överhuvudtaget icke skall kunna träffas av strålning, som kan medföra skada. Då begreppet strålskada som sådant är svävande, innebär detta, att man måste röra sig med vida säkerhetsmarginaler i fråga om tredjemansskyddet. Genom sådana särskilda föreskrifter som här avses bör tillsynsmyndigheten äga ålägga en innehavare av radiologisk anläggning att vidtaga åtgärder till kontroll av att förhållandena vid anläggningen ej ger anledning till erinran ur strålskyddssynpunkt. Av dylika kontrollåtgärder må särskilt nämnas sådana strålningsmätningar på personer i radiologiskt arbete eller i lokaler, där sådant arbete bedrives, varom talats i det föregående (sid. 190 ff). n. Åligganden vid ändring av förutsättningarna för meddelat tillstånd Gällande lag. Enligt 4 § i gällande tillsynslag skall den som erhållit tillstånd enligt lagen utan dröjsmål till medicinalstyrelsen anmäla bl. a. om väsentlig förändring inträffat i fråga om den lokal, där radiologiskt arbete enligt tillståndsbeslutet skall bedrivas, om röntgenapparat utbytts eller underkastats avsevärd förändring, om arbetsföreståndare efterträtts av

205 annan person, om mängden av radioaktivt ämne avsevärt ökats eller väsentlig förändring skett i fråga om sättet för förvaring av sådant ämne samt radiologiskt arbete upphört eller innehavd mängd radioaktivt ämne nedgått under den tillståndsbelagda myckenheten. I anledning av inkommen anmälan äger medicinalstyrelsen, om skäl därtill är, återkalla meddelat tillstånd eller föreskriva nya villkor för tillståndets fortsatta tillgodonjutande. I det lagförslag, som framlagts av jubileumsfondsstyrelsen och vilket låg till grund för 1941 års lag, hade intagits en bestämmelse, att väsentliga förändringar av huvudsakligen de slag, för vilka nyss redogjorts, ej finge ske utan tillstånd av medicinalstyrelsen och att i fråga om ansökning om sådant tillstånd bestämmelserna om tillstånd till bedrivande av radiologiskt arbete eller innehav av radioaktivt ämne skulle äga motsvarande tillämpning. I sitt yttrande över jubileumsfondsstyrelsens förslag framhöll riksförsäkringsanstalten, att bestämmelsen skulle bli ganska besvärande för innehavarna av röntgenapparater och radioaktiva ämnen. Det finge enligt anstaltens mening anses tillfyllest att anmälan om förändringarna gjordes till medicinalstyrelsen. Svenska radiologförbundet framhöll att, om de radiologiska avdelningarna skulle nödgas avvakta tillstånd av medicinalstyrelsen för att få vidtaga nödiga reparationer, moderniseringar, utbyten av apparatdelar, ventilrör m. m., detta skulle kunna medföra för sjukvården synnerligen menliga driftsavbrott. Förbundet föreslog, att i sådant fall skulle fordras allenast anmälan. Föredragande departementschefen ansåg i likhet med riksförsäkringsanstalten och svenska radiologförbundet, att förändringar av ifrågavarande slag borde få vidtagas utan avvaktande av tillstånd från tillsynsmyndigheten men att föreskrift borde meddelas om att denna skulle genom en anmälan bli underrättad i saken. Hade de förändringar, varom anmälan skett, rubbat någon av de förutsättningar, varpå det förut meddelade tillståndet byggde, borde tillsynsmyndigheten uppenbarligen taga under omprövning, huruvida tillståndet borde återkallas eller ej och i sistnämnda fall huruvida förändrade förhållanden påkallade, att ytterligare bestämmelser meddelades såsom villkor för att få åtnjuta fortsatt tillstånd. Kommitténs förslag. Anmälan om förändringar av en anläggning jämlikt 4 § i 1941 års lag sker regelmässigt i efterhand, sedan den förändrade anläggningen tagits i bruk. Ofta förflyter relativt lång tid innan ändringen kan bli föremål för saklig prövning från tillsynsmyndighetens sida. En förändring av någon av de faktorer, på vilka tillståndet bygger, undanrycker emellertid förutsättningarna för tillståndets giltighet. En omprövning av tillståndet måste därför ske, varvid de nya strålriskförhållanden som inträtt beaktas. Med hänsyn till de ökade faror som kan föreligga bör enligt kommitténs uppfattning de ändrade förhållandena prövas av tillsynsmyndighe-

206 ten, innan den verksamhet, som avses med tillståndet, återupptages. Den nuvarande anmälningsskyldigheten bör till följd härav ersättas av skyldighet att söka tillsynsmyndighetens medgivande att bruka den strålkälla förändringen avser eller bedriva rörelsen på ändrade villkor. I konsekvens med kommitténs förslag, att en strålkälla ej bör få tagas i bruk, förrän tillstånd första gången beviljats att nyttja den i radiologiskt arbete, kan nämligen hävdas att en förändrad strålkälla ej bör få brukas i radiologiskt arbete, förrän tillstånd härtill meddelats. Avser förändringen någon av de faktorer på vilka tillstånd att inneha eller arbeta med radioaktivt ämne grundas, kan svårligen förhindras, att ämnet innehaves under den tid, som förflyter till dess nytt tillstånd meddelats. Riskerna vid enbart innehav av radioaktivt ämne är emellertid i allmänhet väsentligt mindre än då ämnet användes. Den förändring, som härvid torde innebära de största strålriskerna, avser en ökning av den innehavda mängden radioaktivt ämne utöver den i tillståndet medgivna. I det föregående har kommittén föreslagit, att särskilt tillstånd skall erfordras för förvärv av radioaktivt ämne. Om detta förslag genomföres, kommer således i allmänhet särskild licens att få lov att utverkas, innan radioaktivt ämne kan förvärvas. Härigenom omöjliggöres under alla förhållanden en ökning på legal väg av den innehavda kvantiteten utan tillsynsmyndighetens medgivande. Några mera betydande olägenheter torde därför icke vara förenade med att ett radioaktivt ämne, efter det förändrade förhållanden inträtt, innehaves under den tid, som åtgår för prövning av innehavs- eller arbetstillståndets fortsatta giltighet. Däremot anser sig kommittén böra föreslå, att radiologiskt arbete ej får bedrivas, vare sig med röntgen eller med radioaktivt ämne, förrän tillsynsmyndigheten hunnit bedöma de förändrade strålriskerna och medgivit, att anläggningen åter tages i bruk. Vill den som erhållit Kungl. Maj :ts tillstånd att driva atomreaktor eller annan anläggning eller verksamhet, som avses i atomenergilagen, vidtaga förändring i något avseende, som strider mot av Kungl. Maj :t meddelade föreskrifter eller villkor, skall givetvis Kungl. Maj :ts medgivande härtill inhämtas. Underlåtenhet härutinnan kan enligt 3 § sista stycket och 7 § atomenergilagen föranleda återkallande av tillståndet samt straff. Berör däremot förändringen sådant förhållande beträffande strålskyddet, som prövats av strålskyddsmyndigheten, skall medgivande till förändringen lämnas av tillsynsmyndigheten. Även i detta fall bör gälla att arbetet vid anläggningen ej får återupptagas, förrän medgivande härtill erhållits. Givetvis kan, såsom framhölls i de ovanberörda yttrandena av riksförsäkringsanstalten och svenska radiologförbundet, besvärande störningar uppstå i driften ,om verksamheten vid en radiologisk anläggning måste upphöra under någon längre tid i samband med att tillståndet omprövas. Härvid bör dock märkas att sådana åtgärder beträffande en strålkälla, som

207 endast är att hänföra till normalt underhåll, t. ex. reparation eller utbyte av skadade apparatdelar, ventilrör o. d., icke kan betraktas såsom förändringar vilka påverkar tillståndets giltighet. I dylika fall bör det åvila vederbörande installatör samt tillståndshavaren att svara för att genom reparationen respektive utbytet avvikelse icke sker från vad som angives i tillståndet. Då verkliga förändringar av en strålkälla ifrågakommer, torde å andra sidan böra förutsättas, att dessa i allmänhet kan överblickas i förväg och att tillstånd kommer att sökas i så god tid, att strålkällan ej behöver tagas ur bruk annat än möjligen temporärt. Slutligen torde hinder icke möta, att tillsynsmyndigheten i brådskande fall och där särskilda strålrisker ej anses föreligga, under hand lämnar tillstånd att ändra en strålkälla i avbidan på slutlig prövning av ärendet. Fördelarna med att tillståndet icke bindes till viss anläggning utan till viss strålkälla (arbetsenhet) framträder särskilt i förevarande sammanhang. Tillståndets upphörande och det därav följande nedläggandet av driften skulle vid större anläggningar, t. ex. röntgenavdelningen vid ett centrallasarett, medföra menliga konsekvenser, därest tillståndet bundits till anläggningen. Nu behöver endast den arbetsenhet som förändrats tagas ur bruk i avbidan på nytt tillstånd, medan driften i övrigt kan fortgå i vanlig omfattning. Då kompetensen hos den person, som skall bedriva det radiologiska arbetet, respektive driva handel med eller utan samband med handel eller arbete inneha radioaktivt ämne — både i utbildningshänseende och i fråga om de personliga förutsättningarna — utgör en väsentlig faktor vid tillståndsprövningen, måste tillståndet i princip knytas till honom personligen. Om tillståndet skall gälla för juridisk person, skall särskild föreståndare finnas. Överlåter en tillståndshavare den med tillståndet avsedda verksamheten på annan person, upphör självfallet tillståndet att gälla. Ersattes föreståndaren av annan person, rubbas också en förutsättning för tillståndet. Detta får då ej vidare utnyttjas, förrän ny föreståndare godkänts, såvida ej vikarie godkänts, vilken kan förestå verksamheten under mellantiden. Ett undantag från denna regel utgör tillstånd till rutinmässigt arbete vid medicinsk, veterinärmedicinsk, odontologisk eller annan anläggning ägd av staten eller kommun. Då innehavaren av viss befattning i dylikt fall angivits såsom föreståndare, inverkar personbyte å befattningen ej på tillståndets giltighet. Är ej fråga om statlig eller kommunal verksamhet som nu sagts och finns ej vikarie, som kan övertaga ledningen vid föreståndarens avgång, torde tillsynsmyndigheten, i likhet med vad ovan anförts beträffande förändring av strålkälla, under hand kunna lämna tillstånd att fortsätta verksamheten under viss angiven persons ledning, till dess ny föreståndare slutligt godkänts. Vid genomförande av förslaget att nytt tillstånd skall utverkas, därest väsentlig förändring inträffar beträffande strålkällan, måste beaktas de

208 speciella förhållanden, som råder vid anläggningar för vetenskapligt ändamål. Vid dylika anläggningar utgör ofta utexperimenterandet av nya eller försök med ändrade apparater en primär förutsättning för det bedrivna forskningsarbetet. Det ligger i sakens natur, att forskningsarbetet skulle allvarligt försvåras, om i dylikt fall tillstånd måste utverkas, innan förändringar i varje särskilt fall finge vidtagas. Kommittén anser, att möjlighet bör finnas att för dylika fall utfärda tillstånd, innefattande rätt för innehavaren att beträffande viss strålkälla företaga ändringar för forskningsändamål, utan att tillstånd härför behöver sökas. Då forskningspersonalen i regel får anses ha tillräckliga förutsättningar att bedöma de med en förändring av strålkällan förbundna strålriskerna, torde några betänkligheter i och för sig icke möta mot en sådan anordning. Utfärdandet av tillstånd för sådan mera fri användning måste dock föregås av en noggrann prövning av vederbörandes kompetens, lämplighet och erfarenhet. Sådant tillstånd bör ock, även då dess innehavare är statlig eller kommunal tjänsteinnehavare, utfärdas för vederbörande personligen, så att ett ombyte av innehavare å tjänsten icke medför ett överförande av tillståndet på efterträdaren. Tillståndets uppgift i här avsedda fall skall endast vara att bereda möjlighet till experimentellt forskningsarbete. Detta innebär, att en strålkälla, som med stöd av sådant tillstånd förändrats, icke får tagas i bruk för mera rutinmässig verksamhet, utan att tillstånd till radiologiskt arbete av mera preciserat slag beträffande densamma i vanlig ordning utverkats. Ej heller bör sådana förändringar få vidtagas eller strålkällan få användas i forskningsarbetet på sådant sätt, att anställd personal eller tredje man utsattes för väsentliga strålrisker. I detta sammanhang må framhållas, att jämlikt atomenergilagen meddelat tillstånd att bedriva arbete med atomreaktor åtminstone under det närmaste utvecklingsskedet torde få en så generell karaktär, att detta tillstånd kan anses innefatta mycket långt gående befogenheter att vidtaga ändringar av anläggningen och arbetssättet vid denna för forskningsändamål. När reaktorer framdeles kommer i bruk för uppvärmning, kraftproduktion eller andra industriella ändamål, måste däremot användningen och arbetsrutinen självfallet bindas genom rigorösa föreskrifter antingen i Kungl. Maj:ts tillstånd eller av strålskyddsmyndigheten. I ett speciellt hänseende bör den i 4 § gällande lag stadgade anmälningsskyldigheten rörande ändrade förhållanden alltjämt kvarstå. Kommittén åsyftar härvid det fall, att det radiologiska arbetet vid en anläggning eller handelsrörelse med radioaktivt ämne upphört, t. ex. i samband med tillståndshavarens frånfälle, eller den innehavda mängden radioaktivt ämne nedgått under den fastställda myckenhet, för vilken tillstånd till innehav erfordras. Det är nämligen av vikt, att tillsynmyndigheten får kännedom härom, så att besiktningsresor och andra kontrollåtgärder icke i onödan

209 företages. Sådan anmälan bör göras genast av tillståndshavaren eller, om han avlidit, den som förvaltar dödsboet efter honom. Sker anmälan på grund av att verksamhet, vari förekommit innehav av radioaktivt ämne, upphört, bör i anmälan angivas slaget och den behållna kvantiteten därav. Kommittén vill understryka, att en tillfällig nedgång av innehavd kvantitet radioaktivt ämne, t. ex. hos den som fortlöpande förbrukar sådana ämnen, icke bör föranleda anmälan till tillsynsmyndigheten. Endast om nedgången kan beräknas bli stadigvarande skall anmälan göras. Från regeln, att anmälan skall göras endast om minskningen av den innehavda kvantiteten radioaktivt ämne beräknas bli stadigvarande, vill kommittén dock göra undantag för det fall, att radioaktivt ämne stulits eller förkommit. I sådant fall är det nämligen angeläget, att tillsynsmyndigheten underrättas, så att åtgärder kan vidtagas till förhindrande av att utomstående personer skadas till följd av strålning från ämnet. Finns vid verksamhetens upphörande radioaktivt ämne i behåll, uppkommer frågan, huru med detta skall förfaras. I och med anmälan om att verksamheten nedlagts upphör tillståndet att inneha ämnet. Har tillståndshavaren avlidit, upphörde tillståndet att gälla vid dödsfallet. Såsom kommittén tidigare föreslagit, skall en tillståndshavare icke få överlåta radioaktivt ämne utan tillstånd av tillsynsmyndigheten. Detta förbud måste naturligtvis gälla även sedan innehavstillståndet uphört. I samband med anmälan bör det därför åligga ägaren att begära tillstånd att överlåta ämnet till någon, som är berättigad att förvärva det. Svårigheter kan emellertid uppkomma att finna lämplig köpare, särskilt för ett dödsbo som hastigt ställes inför skyldigheten att realisera en viss kvantitet radioaktivt ämne. Kommittén förutsätter, att tillsynsmyndigheten på begäran kan biträda vid förmedling av överlåtelsen i sådana fall. Kan detta icke ske, bör tillsynsmyndigheten lämna anvisningar om hur ämnet skall förvaras antingen hos ägaren eller annan, till dess överlåtelse kan komma till stånd. Det må framhållas, att utverkande av överlåtelsetillstånd i nu avsedda fall torde bli aktuellt endast beträffande radioaktiva ämnen med relativt lång halveringstid. Radioaktiva ämnen, som sönderfaller på mycket kort tid, hinner förlora så mycket av sin radioaktivitet, innan tillstånd kan utverkas, att de ej längre är föremål för tillstånd enligt strålskyddslagen. I sistberörda fall lärer det ur kontrollsynpunkt vara tillräckligt, att i anmälan om verksamhetens upphörande endast göres en anmärkning om isotopslaget och mängden därav. o. Återkallande

av

tillstånd

Gällande lag. Enligt 4 § gällande lag äger medicinalstyrelsen återkalla meddelat tillstånd, när inkommen anmälan om förändrade förhållanden vid en anläggning ger anledning därtill. Vidare stadgas i lagens 8 §, att ii

210 medicinalstyrelsen, när särskilda omständigheter det påkallar, äger förordna, att anläggning för radiologiskt arbete skall sättas ur bruk, intill dess åtgärd, som i anledning av besiktning eller eljest föreskrives, blivit vidtagen. Har den, som erhållit tillstånd att bedriva radiologiskt arbete eller inneha radioaktivt ämne, icke ställt sig av medicinalstyrelsen eller av tillsynsman meddelade skyddsföreskrifter till efterrättelse, äger medicinalstyrelsen återkalla det meddelade tillståndet. Kommitténs förslag. I det föregående har kommittén föreslagit, att om de förutsättningar rubbas, vilka legat till grund för tillstånd att bedriva radiologiskt arbete, driva handel med eller eljest inneha radioaktivt ämne, den strålkälla, som beröres av de ändrade förhållandena, ej skall få tagas i bruk eller verksamheten ej skall få återupptagas förrän tillstånd därtill beviljats. Något återkallande av tillstånd från tillsynsmyndighetens sida blir således icke aktuellt i dylika fall. Beviljas icke tillstånd att bruka strålkällan under de ändrade förhållandena, skall tillståndshavaren i princip vara oförhindrad att fortfarande bedriva verksamheten i enlighet med det tidigare meddelade tillståndet. I realiteten kan detta naturligtvis omöjliggöras av att en förutsättning för det äldre tillståndet icke längre existerar, t. ex. om apparaturen eller lokalen blivit förstörd, godkänd föreståndare avlidit etc. Det äldre tillståndet kan då icke utnyttjas, och nytt — eventuellt interimistiskt — tillstånd måste avvaktas. Från tillsynsmyndighetens sida skall självfallet framför allt vid besiktningarna kontrolleras, att inga väsentliga förändringar företagits utan tillstånd, och om så skett att erforderliga åtgärder vidtages. Stundom kan väl tveksamhet råda, om en inträffad förändring är så väsentlig, att nytt tillstånd skall anses erforderligt. Vid bedömningen härav bör i första hand den omständigheten tillmätas betydelse, huruvida strålriskerna uppenbarligen ökat till följd av förändringen. Endast om så är fallet torde det if rågakomma att utkräva ansvar för olovligt bedrivande av radiologiskt arbete eller olovligt innehav av radioaktivt ämne. Eljest synes det i allmänhet vara tillfyllest, att kompletterande strålskyddsbestämmelser meddelas. Har en tiltståndshavare självrådigt vidtagit sådana förändringar, som väsentligt ökat riskerna vid anläggningen, bör tillsynsmyndigheten äga upptaga frågan om återkallande av tillståndet till prövning. Även om några förändringar icke inträtt i fråga om de faktorer, som legat till grund för tillståndet, kan förhållandena vid en anläggning befinnas så bristfälliga, att ett inskridande anses ofrånkomligt. Tekniska brister kan exempelvis upptäckas hos apparater och förvaringsanordningar, rörliga strålskydd, såsom skyddsförkläden, handskar o. d., kan befinnas nödvändiga i arbetet, arbetsmetodiken kan anses medföra alltför stora strålrisker etc. I flertalet fall torde ett påvisande av bristerna och meddelande av lämpliga skyddsföreskrifter åvägabringa en bättre ordning härvidlag.

211 Liksom enligt gällande lag bör emellertid tillsynsmyndigheten äga förordna, att anläggning för radiologiskt arbete skall sättas ur bruk, intill dess föreskriven åtgärd vidtagits. Härigenom återkallas icke tillståndet utan meddelas endast ett interimistiskt förbud att utnyttja detsamma, så länge tillfredsställande strålskyddsförhållanden icke råder. Försummar tillståndshavare att vidtaga åtgärd, som åligger honom enligt meddelade strålskyddsföreskrifter eller underlåter han på annat sätt att ställa sig dylika föreskrifter till efterrättelse, bör tillsynsmyndigheten äga återkalla meddelat tillstånd. Det anförda gäller naturligtvis alla slag av tillstånd, således icke endast det vanliga tillståndet till radiologiskt arbete, handel med eller innehavav radioaktivt ämne utan även tillstånd till förvärv och import av radioaktivt ämne. Tillsynsmyndighetens befogenhet att meddela interimistiskt förbud att bedriva radiologiskt arbete får särskild betydelse beträffande sådant arbete, för vilket fordras tillstånd enligt atomenergilagen. Eftersom tillståndsprövningen här skall ankomma på Kungl. Maj :t, blir förordnande om att anläggningen skall försättas ur bruk, intill dess viss strålskyddsåtgärd vidtagits, tillsynsmyndighetens starkaste hjälpmedel att förhindra olyckor i farliga situationer vid atomenergianläggningar.

4. Tillståndshavares allmänna skyldigheter Gällande lag. Huvudansvaret för efterlevnaden av 1941 års lag åvilar anläggningshavaren. Han är vid straffansvar skyldig tillse, att radiologiskt arbete icke bedrives eller radioaktivt ämne icke innehas utan tillstånd, att de föreskrifter som meddelats vid tillståndets beviljande, vid besiktning eller eljest iakttages samt att föreskriven anmälningsskyldighet, läkarundersökning etc. fullgöres. Däremot saknas i lagen ett mera generellt åläggande för anläggningshavare att vara verksam till förhindrande av uppkomsten av strålskador. Ett sådant allmänt stadgande finnes däremot i 7 § första stycket arbetarskyddslagen, enligt vilket arbetsgivare är pliktig, att under särskilt beaktande av vad i lagen sägs eller med stöd av densamma föreskrives, iakttaga allt som med hänsyn till arbetets natur, och de förhållanden, under vilka arbetet bedrives, samt arbetstagares ålder, yrkesvana och övriga förutsättningar för arbetet skäligen kan erfordras för att förebygga att hos honom sysselsatt arbetstagare ådrager sig ohälsa i följd av arbetet eller drabbas av olycksfall däri. Kommitténs förslag. Kommittén anser det vara en påtaglig brist i lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m., att innehavaren av en radiologisk anläggning icke är skyldig att av eget initiativ verka för att bästa möjliga strålskyddsförhållanden råder vid anläggningen. Härigenom svarar han

212 icke för arbetsmetoder och arbetsdisciplin samt personalens instruktion och kännedom om strålning och strålskydd i vidare mån än vad som härutinnan föreskrivits i de särskilda bestämmelser eller skyddsföreskrifter, som må ha meddelats av medicinalstyrelsen eller tillsynsmännen. Olägenheterna härav är uppenbara, särskilt som tillsynsmännen, ehuru stor uppmärksamhet visserligen ägnas åt såväl arbetsmetodik som arbetsdisciplin vid besiktningarna, endast kan få en ögonblicksbild av rådande förhållanden, sådana dessa framträder vid besökstillfället. Detta gäller i synnerhet vid anläggningar, där en rörlig arbetsteknik är ofrånkomlig, såsom inom sjukvården. Här måste uppfattningen i stor utsträckning grunda sig på andrahandsuppgifter, varigenom bilden många gånger kan bli ofullständig. Vad kommittén i det föregående föreslagit angående apparatbesiktning, lokalgranskning, tillståndsprövning samt installation av apparater under ansvar syftar endast till att garantera, att en anläggning, då den tages i bruk, tekniskt sett fyller ställda anspråk på strålsäkerhet. Endast i sådana fall, där blott förvaring av radioaktiva ämnen förekommer eller det radiologiska arbetet är i det närmaste helt standardiserat, kan de fasta strålskydden anses erbjuda sådan säkerhet, att man kan bortse från de mänskliga faktorer, som påverkar strålriskerna. I övriga fall spelar som regel de använda arbetsmetoderna och arbetsdisciplinen en viktig roll för undvikande av strålskador. Vid användning av röntgenstrålning eller radioaktiva isotoper för vissa mera komplicerade diagnostiska ändamål samt stundom även för industriellt bruk, t. ex. för kontroll av svetsskarvar å fartygsskrov, är sålunda de mänskliga faktorerna så dominerande, att faran för strålskador blir i mycket hög grad beroende av den använda arbetsmetoden. Skyddet måste därför i dessa fall till största delen bygga på personalens insikt och kompetens. Att arbetsledningens (tillståndshavarens) auktoritet, förmåga och villighet att instruera personalen samt övervaka arbetet under sådana förhållanden får den största betydelse för arbetets säkerhet är uppenbart. Vikten av tillståndshavarens aktiva insats i strålskyddsarbetet ökas, allt eftersom joniserande strålning undan för undan tages i anspråk för nya uppgifter inom industri och teknik, samtidigt som användningsfrekvensen inom tidigare användningsområden stegras. Det synes därför både nödvändigt och rimligt, att tillståndshavaren ålägges skyldighet att vara verksam i berörda hänseenden. En sådan skyldighet kan otvivelaktigt i många fall medföra en arbetsbelastning för tillståndshavaren. Ju mera riskfyllt arbetet är, desto större krav måste ställas på honom härvidlag. Då han emellertid genom sin dagliga verksamhet samt sin kännedom om personalen och de lokala förhållandena i allmänhet är väl insatt i arbetets detaljer, har han i inånga avseenden så avsevärt mycket större förutsättningar att nå positivt resultat än tillsynsmännen, vilka endast vid besiktningarna får insyn i arbetssättet, att berörda olägenhet synes böra tagas.

213 Tillståndshavarens överinseende skall givetvis icke innebära, att han kontinuerligt övervakar arbetet men väl att han skall svara för den använda metodiken ur strålskyddssynpunkt samt tillse, att personalen erhållit erforderliga instruktioner. Bestämmelsen i fråga torde kunna utformas efter förebild av 7 § första stycket arbetarskyddslagen, vilket stadgande utgör det centrala rörande arbetsgivares ansvar för det allmänna arbetarskyddet. Härvid bör tillståndshavaren principiellt åläggas att vidtaga alla åtgärder, som kan erfordras för att förebygga att personalen eller annan utsattes för strålning, som med hänsyn till anläggningens beskaffenhet icke bör tolereras. I sådana arbetsformer, framför allt inom sjukvården, där stundom vissa strålrisker måste tagas, om åsyftat resultat av arbetet skall kunna nås, skall tillståndshavaren vara skyldig att i mån av möjlighet välja lämpligaste arbetsmetod, övervaka denna och tillhandahålla sådan skyddsutrustning, som kan förhindra att personalen genom strålningen ådrager sig ohälsa eller drabbas av olycksfall i arbetet. Även för skyddet av tredje man bör tillståndshavarens skyldighet att vara aktiv beträffande strålskyddet gälla, till förhindrande av dels att patienterna utsätts för strålning, som ej är nödvändig för uppnående av åsyftat resultat av behandlingen eller undersökningen, dels att andra personer utsätts för strålning, som kan medföra skada. Det föreslagna stadgandet bör bl. a. innebära skyldighet för tillståndshavaren att, även om i visst fall i exempelvis särskilda föreskrifter angivits de maximala strålrisker, stråldoser å personal e t c , som av tillsynsmyndigheten kan godtagas, om möjligt verka för att strålriskerna ytterligare minskas. Han bör även ha sin uppmärksamhet riktad på hälsotillståndet hos personalen, så att läkarbesiktning med erforderlig skyndsamhet kan komma till stånd, om tecken på strålskada uppkommer. Vad nu anförts har i första hand tagit sikte på förhållandena vid radiologiskt arbete, där otvivelaktigt de största möjligheterna finns till positivt resultat av tillståndshavarens aktiva insatser i strålskyddsarbetet. Uppenbarligen är det emellertid angeläget att även den som driver handel med eller eljest innehar radioaktivt ämne utan samband med arbete är aktivt verksam till förverkligande av strålskyddslagens syfte att förhindra uppkomsten av strålskador. Där tillståndshavaren ej är fysisk person, som själv skall leda och förestå den verksamhet som avses med tillståndet, skall särskild ansvarig föreståndare finnas. Huru det allmänna ansvaret för strålskyddet i sådana fall skall fördelas mellan tillståndshavaren och föreståndaren beröres n ä r m a r e i det följande. I huvudsak bör härvid ansvaret för den löpande verksamheten överflyttas på föreståndaren. I övrigt skall således den allmänna skyldigheten att vara verksam till förhindrande av strålskador kvarligga på tillståndshavaren.

214 5. Föreståndares skyldigheter a. Föreståndare

i enskild

verksamhet

Gällande lag. E n l i g t 1941 å r s lag är t i l l s t å n d s h a v a r e n e n s a m a n s v a r i g för a t t lagens b e s t ä m m e l s e r efterleves. E n d a s t för r a d i o l o g i s k t a r b e t e , som bed r i v e s av s t a t e n eller k o m m u n , ä r j ä m l i k t 15 § n ä m n d a lag i f r å g a om åligg a n d e n enligt lagen a r b e t s f ö r e s t å n d a r e n a n s v a r i g . I sitt b e t ä n k a n d e m e d förslag till a r b e t a r s k y d d s l a g (SOU 1946:60 s. 232 ff) b e h a n d l a d e 1938 å r s a r b e t a r s k y d d s k o m m i t t é f r å g a n o m ö v e r f l y t t n i n g a v a n s v a r e t för a r b e t a r s k y d d s l a g e n s efterlevnad f r å n a r b e t s g i v a r e till s ä r skild a r b e t s f ö r e s t å n d a r e och f a n n d ä r v i d skäl t a l a såväl för s o m e m o t en s å d a n ö v e r f l y t t n i n g . S å s o m s k ä l för a t t en ö v e r f l y t t n i n g b o r d e k u n n a ske anförde kommittén. Då en verksamhet bedrives av bolag eller annan enskild juridisk person, är det ofta icke möjligt för delägare eller styrelsemedlemmar att äga sådan kännedom om eller på sådant sätt bestämma över arbetets anordnande och bedrivande inom verksamheten, att de med hänsyn härtill kan ikläda sig ansvaret för efterlevnaden av lagens bestämmelser. Därtill kommer, att delägarna eller styrelsemedlemmarna ofta är bosatta på annan ort än den, där verksamheten bedrives. I sådant fall kan det synas önskvärt och jämväl anses naturligt, att ansvaret för lagens efterlevnad lägges på den, som utövar den direkta ledningen av verksamheten. Det förekommer också, att en arbetsgivare bedriver verksamhet på flera platser i landet. Ej minst gäller detta beträffande byggnads- och anläggningsverksamhet. Även i dylika fall synes önskvärt, att det ansvar, varom här är fråga, ålägges den person, som närmast har hand om ledningen av arbetet på respektive platser. En arbetsgivare, som bor på annan ort än den, där verksamheten utövas, saknar ofta möjlighet att närmare övervaka, hur arbetet anordnas och bedrives. Även denna omständighet kan motivera ett överflyttande av arbetsgivaransvaret. Detsamma gäller vid allmänt uppdrag, sjukdom, hög ålder eller annan liknande orsak, varigenom arbetsgivaren är förhindrad att deltaga i verksamheten eller närmare övervaka arbetets anordnande och bedrivande. A r b e t a r s k y d d s k o m m i t t é n anförde h ä r j ä m t e följande. Det kan ifrågasättas, huruvida de förpliktelser att vidtaga åtgärder till förekommande av ohälsa och olycksfall i arbete, vilka jämlikt arbetarskyddslagen åvilar arbetsgivare, verkligen kan överflyttas på särskild person såsom arbetsföreståndare. Detta förutsätter, att dylik person innehar sådan ställning eller är tillerkänd sådan befogenhet, att han, då han i arbetsgivarens ställe övertager ledningen och ansvaret för verksamheten i här berörda hänseende, kan inverka på samtliga de förhållanden, som beröres av arbetarskyddslagstiftningen. Det gäller härvid icke endast att bestämma om hur själva arbetet skall anordnas och bedrivas utan även att ombesörja, att arbetstagarna tillförsäkras sunda och säkra arbetsförhållanden. Detta innebär bl. a., att han skall besluta och föranstalta om vidtagande av åtgärder, som avse exempelvis arbetslokalens anordning, belysning, uppvärmning och ventilation, maskiners anordnande och inskyddande, olika materials och ämnens användning i verksamheten, inrättande av hygieniska anordningar m. m. Vidtagandet av åtgärder i nu nämnda hänseende är emellertid ofta en fråga av betydande ekonomisk innebörd. Även härutinnan måste dock arbetsföreståndaren äga beslutanderätt, om han skall kunna bära arbetsgivarens

215 fulla ansvar för lagens efterlevnad. Det är heller icke uteslutet, att arbetsgivaren kan genom direktiv eller på annat sätt ålägga arbetsföreståndaren att iakttaga sådan återhållsamhet i fråga om vidtagande av skyddsåtgärder, att sundheten och säkerheten i arbetet kan i hög grad äventyras. Att arbetsföreståndaren under sådana förhållanden ändock skall taga ansvar i stället för arbetsgivaren synes oskäligt. Det är vidare att märka, att därest en arbetsgivare underlåter att vidtaga viss skyddsåtgärd, han kan av yrkesinspektör förbjudas att exempelvis använda viss lokal eller bedriva visst arbete. Därest arbetsgivaransvaret jämlikt arbetarskyddslagen överflyttades till särskild arbetsföreståndare, skulle dylikt förbud riktas mot denne. Då det emellertid är arbetsgivaren, som driver verksamheten, synes ett dylikt förbud näppeligen kunna riktas mot arbetsföreståndaren. Det måste också anses naturligt, att när arbetsgivare ålagts vissa förpliktelser i skyddshänseende, dessa förpliktelser också skall åvila den som är den verkliga företagaren, dvs. den för vars räkning arbetet ytterst sker. Det är denne som skall tillse, att sådana åtgärder vidtages, att arbetstagaren ej utsattes för skada i arbetet, och från denna skyldighet skall han ej kunna fritaga sig genom att av organisatoriska eller andra skäl i förhållande till arbetstagaren inskjuta en mer eller mindre osjälvständig mellanman. Ett annat betraktelsesätt skulle kunna medföra risk för att rätten till den förmån man velat bereda arbetstagarna genom skyddslagstiftningen bleve illusorisk. Kommittén uttalade härefter, att med hänsyn till de nu anförda skälen en överflyttning av ansvaret icke borde kunna ske i fråga om åtgärder som avsåge att förekomma ohälsa och olycksfall i arbete. Saken ställde sig något annorlunda när det gällde lagens ordningsföreskrifter och därmed jämförliga bestämmelser. Iakttagandet av dessa hörde nära samman med de förpliktelser, som vanligen åvilade en arbetsledare, och vore ej heller förenat med utgifter av nämnvärd storlek. Ifrågavarande bestämmelser vore också jämförbara med bestämmelserna i arbetstidslagarna, där överflyttning av arbetsgivarens ansvar kunde ske. Med hänsyn till det anförda ansåg kommittén, att möjlighet att överflytta arbetsgivaransvaret å arbetsföreståndare borde beredas beträffande vissa av arbetarskyddslagens bestämmelser. Sålunda syntes en överflyttning av arbetsgivaransvaret böra möjliggöras huvudsakligen i vad avsåge de egentliga ordningsföreskrifterna i lagen, såsom beträffande uppsättande av vissa anslag, fullgörande av viss anmälningsskyldighet m. m. Sammanfattningsvis uttalades, att en överflyttning av arbetsgivaransvaret enligt arbetarskyddskommitténs mening borde kunna ske i fråga om alla sådana bestämmelser i lagen, som i regel vore direkt straffbelagda. Såsom allmänna riktlinjer för prövning av frågan, vem som borde godtagas såsom arbetsföreståndare borde enligt arbetarskyddskommitténs mening bl. a. gälla, att vederbörande själv förklarat sig villig att ikläda sig ifrågavarande ansvar, att han hade rätt att anställa och avskeda arbetstagare samt att han omhänderhade den direkta ledningen av arbetet och ifråga om dess anordnande och bedrivande intoge en relativt självständig ställning gentemot arbetsgivaren. Bland personer, som i främsta rummet

216 kunde ifrågakomma såsom arbetsföreståndare nämnde kommittén ett bolags verkställande direktör samt fabriks- och platschef vid anläggning, som tillhörde ett större företag eller vore belägen på avsevärt avstånd från bolagets huvudkontor eller arbetsgivarens hemvist. I anslutning till behandlingen av frågan om arbetsgivaransvarets överflyttande till särskild arbetsföreståndare föreslog arbetarskyddskommittén, att bestämmelse i nämnda hänseende i regel skulle intagas även i de till lagen hörande följdförfattningarna. Med hänsyn till det alltmer ökade antalet röntgenanläggningar för tekniskt bruk vid enskilda industriföretag ifrågasatte kommittén, huruvida icke en bestämmelse av ovan berörda innebörd jämväl borde intagas i den arbetarskyddslagen närstående lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m. Sistnämnda lag syntes nämligen innehålla ett flertal sådana föreskrifter, ifråga om vilkas efterlevnad det i allmänhet borde kunna åläggas arbetsföreståndare att svara. En bestämmelse i nämnda syfte syntes förslagsvis kunna inrymmas i lagens 15 §. Kommittén hade emellertid icke funnit sig böra framlägga förslag till sådan bestämmelse. I prop. 1948:298 (s. 277) fann föredragande departementschefen den av arbetarskyddskommittén uppdragna gränslinjen för den omfattning i vilken arbetsgivaransvaret skulle kunna överflyttas å särskild arbetsföreståndare i allt väsentligt vara tillfredsställande. Föreläggande eller förbud, som avsåge åtgärder i fråga om exempelvis arbetslokaler, maskiner och dylikt, borde riktas mot arbetsgivaren själv. Visserligen hade vederbörande arbetsföreståndare i många fall sådan ställningsfullmakt, att han själv ägde att vidtaga den åtgärd, som påfordrats av vederbörande tillsynsorgan, men departementschefen fann det ogörligt att uppställa några normer, som på ett tillfredsställande sätt avgränsade de fall, då föreläggandet eller förbudet rimligen borde kunna rikta sig mot arbetsföreståndaren. Möjlighet att överflytta arbetsgivaransvaret borde därför icke införas för nu avsedda fall. I överensstämmelse med kommittéförslaget borde överflyttningen få ske endast i begränsad utsträckning. Därvid borde komma i fråga de bestämmelser, som gällde arbetstiden och dess förläggning, ävensom föreskrifter som anginge minderårigas och kvinnors användande till arbete. Härjämte borde ansvaret för efterlevnaden av sådana administrativa tillämpningsföreskrifter, vilka vore av liknande karaktär som nyssnämnda stadganden eller mera vore att betrakta som ordningsföreskrifter, kunna överflyttas å särskilt utsedd arbetsföreståndare. Bestämmelser i sistnämnda hänseende syntes enligt departementschefens mening kunna meddelas i administrativ ordning. Såsom arbetarskyddskommittén föreslagit borde i fråga om verksamhet som bedrevs av annan än staten eller kommun överflyttning av arbetsgivaransvaret förutsätta ett medgivande av arbetarskyddsstyrelsen i det särskilda fallet. Vid denna prövning borde de av kommittén gjorda uttalandena angående vem som skulle kunna godtagas som arbetsföreståndare tjäna till ledning.

217 Ett stadgande om arbetsföreståndarens ansvar av den omfattning departementschefen föreslog finns intaget i 70 § arbetarskyddslagen. Godkännande av arbetsföreståndare skall lämnas av arbetarskyddsstyrelsen. Kommitténs förslag. Såsom arbetarskyddskommittén framhållit innehåller även lagstiftningen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m. föreskrifter, i fråga om vilkas efterlevnad det i många fall bör kunna åläggas arbetsföreståndare att svara. I själva verket utgör ju skydd i radiologiskt arbete för arbetstagarnas del allenast en gren av det allmänna arbetarskyddet, ehuru det på grund av de speciella faromoment, som är förknippade med joniserande strålning, och hänsynen även till tredjemansintressen m. m. gjorts till föremål för särskild reglering. Utgångspunkten för bedömandet av omfattningen av föreståndarens ansvar är emellertid en annan då det gäller verksamhet, som avses i strålskyddslagen, än då fråga är om tillämpningen av arbetarskyddslagen. Enligt sistnämnda lag har godkännandet av särskild arbetsföreståndare närmast karaktären av en speciell förmån, som arbetsgivaren kan utverka i det fall, att han själv är förhindrad att förestå och leda verksamheten. Med detta betraktelsesätt synes det naturligt, att hans möjlighet att fritaga sig från ansvar begränsats till sådana mera ordningsbetonade föreskrifter, som det vanligen ankommer på den lokala arbetsledningen att iakttaga, under det att han ensam svarar för lagens efterlevnad i övrigt. Både enligt 1941 års lag om tillsyn å radiologiskt arbete m. m. och kommitténs förslag till strålskyddslag är däremot utseendet av särskild föreståndare en skyldighet, som åvilar tillståndshavare vilken ej själv kan förestå verksamheten. Prövningen av föreståndarens kompetens utgör ett väsentligt moment vid tillståndsgivningen. Anledningen till att så stor vikt lagts vid att kompetent person förestår arbetet är att för ett tillförlitligt strålskydd i regel fordras en auktoritativ ledning av arbetet, förenad med sakkunnig kontroll av arbetsmetoderna och övervakning av strålskyddsförhållandena. De åligganden, som sålunda ankommer på föreståndaren, regleras givetvis till stor del just genom sådana tillämpningsföreskrifter och stadganden av ordningskaraktär, för vilkas efterlevnad arbetsföreståndare enligt arbetarskyddslagen har att svara. Något mera måste emellertid fordras av en föreståndare i radiologisk verksamhet än att han enbart tillser att dylika föreskrifter följs. Genom sin intima kännedom om förhållandena på arbetsplatsen och sin dagliga kontakt med det löpande arbetet har han vida större möjligheter än tillståndshavaren att kontrollera arbetsmetoderna och övervaka strålskyddsförhållandena. Har föreståndare utsetts vid en radiologisk anläggning, bör därför alla de funktioner, som normalt åvilar tillståndshavaren i fråga om tillsyn av och ansvar för den löpande verksamheten för tillgodoseendet av bästa möjliga strålskyddsförhållanden, utövas av honom. Detta innebär, att även den allmänna skyldighet att vara aktivt verksam

218 till förebyggande av strålskador, som enligt kommitténs förslag skall åvila tillståndshavaren, i det dagliga arbetet måste fullgöras av föreståndaren, eftersom denne utsetts just på grund av att tillståndshavaren själv saknar möjlighet att leda arbetet. Å andra sidan medför icke det anförda, att tillståndshavaren helt befrias från sin skyldighet härutinnan. Endast den fortlöpande kontrollen över det dagliga arbetet överflyttas på föreståndaren. Tillståndshavaren har således alltfort att svara för strålskyddet och vidtaga erforderliga åtgärder för dess förbättrande. Brister något härvidlag, kan tillståndshavaren drabbas av förelägganden eller förbud, även om försummelse kan läggas föreståndaren till last. Utöver den allmänna skyldigheten för föreståndaren att iakttaga allt som kan erfordras för att förhindra uppkomsten av strålskador, bör det ankomma på föreståndaren att tillse, att övriga bestämmelser i strålskyddslagen eller i med stöd av denna utfärdade administrativa föreskrifter iakttages, att verksamheten bedrives i enlighet med de villkor, som angivits i tillståndet, och att de särskilda skyddsföreskrifter, som må gälla, efterleves. Äger han anställa personal för tillståndshavarens räkning, bör det åligga honom att föranstalta om läkarundersökning före anställandet och svara för att minderåriga ej anställes utan tillsynsmyndighetens medgivande. Vidare bör han vara skyldig att följa hälsotillståndet hos de anställda, om misstanke om strålskada uppkommer låta underkasta vederbörande läkarbesiktning samt även i övrigt svara för att de anställda underkastas läkarbesiktningar i föreskriven omfattning. Han skall göra anmälan till tillsynsmyndigheten, om strålskada misstankes föreligga eller om radioaktivt ämne förkommit e t c , ävensom på anfordran lämna myndigheten eller tillsynsman de upplysningar, som erfordras för tillsynens behöriga utövande. Förteckning över personal med radiologiska arbetsuppgifter bör ävenledes tillhandahållas av föreståndaren. Föreståndarens skyldighet att verka för bästa möjliga strålskyddsförhållanden kan naturligtvis ställa honom inför situationer, som påkallar åtgärder av ekonomisk innebörd, såsom anskaffande av särskild skyddsutrustning, sådan omdisponering av arbetsutrymmen eller ändring av arbetsmetoder som kan medföra minskat utbyte av verksamheten m. m. I allmänhet torde det ankomma på tillståndshavaren att fatta beslut i dylika frågor. Av samma skäl, som på det allmänna arbetarskyddets område föranlett, att arbetsgivarens ansvar ej ansetts böra överflyttas till särskild arbetsföreståndare i fråga om åtgärder av ekonomisk innebörd, synes detta ej böra ske här. En omständighet, som är ägnad att minska olägenheten av att föreståndaren, som i första hand äger kännedom om förhållandena på arbetsplatsen, ej kan göras ansvarig i nu ifrågavarande hänseende, är den av kommittén i det följande berörda skyldigheten för i radiologiskt arbete och annan tillståndsbelagd verksamhet sysselsatt personal att till tillståndshavaren

219 eller föreståndaren anmäla förhållanden på arbetsplatsen, som är otillfredsställande ur strålskyddssynpunkt. Dylik anmälningsskyldighet skall naturligtvis också åvila föreståndare gentemot tillståndshavaren i frågor, som föreståndaren ej själv har att avgöra. Göres sådan anmälan, ankommer det sedan på tillståndshavaren att vidtaga de åtgärder, som ur strålskyddssynp u n k t befinnes påkallade. Såsom i det följande närmare utvecklas, anser kommittén, att skyddsombud bör företräda arbetstagarna även i strålskyddsfrågor. Då kontakten med arbetsledningen härigenom torde underlättas och då det måste anses ligga i de anställdas eget intresse, att så goda strålskyddsförhållanden som möjligt tillskapas på arbetsplatserna, finns det anledning att räkna med att de anställda själva kommer att verka för att anmälan göres så snart något missförhållande uppdagas. b. Föreståndare i statlig och kommunal verksamhet Gällande lag. Bestämmelsen i 15 § 1941 års lag angående arbetsföreståndares ansvar i statlig och kommunal verksamhet tillkom på förslag av lagrådet, som därvid bl. a. anförde. Väl måste det i fråga om radiologiskt arbete ,som drives för statens, landstings eller primärkommuns räkning, -enligt sakens natur ankomma på vederbörande verk, myndighet eller styrelse att söka tillstånd till bedrivande av arbetet eller att besluta om åtgärder av ekonomisk innebörd rörande anläggning för sådant arbete. Men härutinnan intager ej den radiologiska verksamheten någon särställning i förhållande till annan av staten eller kommun driven verksamhet. När det ansetts riktigt att i fråga om det allmänna arbetarskyddet göra vederbörande arbetsföreståndare ansvarig för efterlevnaden av givna föreskrifter, måste detsamma därför ock anses böra gälla verksamhet av ifrågavarande slag. Saknad av bestämmelse i ämnet skulle även kunna giva anledning till ovisshet vid lagens tillämpning. I fråga om innehav av radioaktivt ämne utan samband med radiologiskt arbete torde åtminstone för närvarande behov av dylik föreskrift icke finnas. I 1949 års arbetarskyddslag har åtskillnad gjorts mellan arbetsföreståndare i statlig och i kommunal verksamhet. Beträffande verksamhet, som bedrives av staten, skall enligt 70 § första stycket vad i lagen är stadgat om arbetsgivare samt om tillverkare, försäljare, upplåtare, installatör m. fl. utan inskränkning gälla arbetsföreståndaren. I fråga om verksamhet, som bedrives av kommun, skall däremot vad om arbetsgivare är stadgat gälla arbetsföreståndaren endast såvitt angår efterlevnaden av bestämmelserna om minderårigas och kvinnors användande i arbete samt iakttagande av vissa bestämmelser som har karaktären av ordningsföreskrifter. Kommitténs förslag. Den åtskillnad, som i arbetarskyddslagen gjorts mellan statlig och kommunal arbetsföreståndare, sammanhänger med att enligt 60 § nämnda lag tvångsåtgärder mot statlig myndighet icke kan till-

220 gripas för att framtvinga åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall. Att i fråga om verksamhet som bedrives av staten ansvaret för efterlevnaden av sagda lag lägges på vederbörande arbetsföreståndare innebär därför väsentligen — såsom framhölls av föredragande departementschefen vid lagens tillkomst (prop, nr 298/1948 s. 277) — att arbetsföreståndaren utsätter sig för straffpåföljd, om han åsidosätter direkt straffbelagda arbetarskyddsföreskrifter. I fråga om kommunal verksamhet förutsattes däremot, att föreläggande och förbud skall kunna tillgripas. I den mån föreläggandet innebär, att viss åtgärd skall vidtagas, kan situationen vara den, att för åtgärdens vidtagande behöves ett beslut av kommunens beslutande organ. Detta gäller särskilt, om beslutet är av ekonomisk innebörd. Det har därför ansetts inadekvat, att förbudet riktas mot den kommunale arbetsföreståndaren. På grund härav har dennes ansvar för arbetarskyddslagens efterlevnad begränsats till iakttagandet av de förut angivna mera ordningsbetonade föreskrifterna i lagen. När det gäller statlig verksamhet, som faller under strålskyddslagens tilllämpningsområde, är läget i ett väsentligt hänseende ett annat än enligt arbetarskyddslagen. Verksamhet, som regleras av strålskyddslagen, är nämligen beroende av tillstånd, och det kan enligt kommitténs uppfattning icke ifrågakomma, att statlig myndighet härutinnan skulle intaga en undantagsställning. Redan häri ligger, att ett förbudsförfarande måste kunna tillgripas mot statlig myndighet. Liksom tillstånd bör kunna vägras, om myndigheten icke befinnes uppfylla de krav, som ur strålskyddssynpunkt bör ställas på densamma, bör nämligen meddelat tillstånd kunna återkallas, om förhållandena sedermera ger anledning härtill. Härav följer även, att särskilda villkor bör kunna uppställas för tillståndets fortsatta tillgodonjutande vid äventyr att tillståndet eljest återkallas. Under den hittills bedrivna tillsynsverksamheten har också medicinalstyrelsen och radiofysiska institutionen ansett sig oförhindrade att meddela villkor och förbud mot statliga myndigheter. Självfallet bör förelägganden, som nödvändiggör åtgärder av ekonomisk innebörd, icke riktas mot föreståndaren, vilken saknar befogenhet att besluta om åtgärdernas vidtagande. Stundom kan visserligen även den statliga myndighetens möjligheter att genomföra föreskrivna åtgärder vara beroende av om statsmakterna anvisar medel härför. Då det emellertid i sådant fall ankommer på myndigheten att göra framställning om medlens anvisande, synes det kommittén följdriktigast, att föreläggandet riktas mot myndigheten. Med hänsyn till det anförda finner kommittén, att statlig och kommunal föreståndare bör jämställas i fråga om ansvaret för strålskyddslagens efterlevnad och att i båda fallen föreståndarens ansvar icke bör utsträckas längre än till vad som ligger inom området för hans beslutande befogenheter. Ansvaret bör sålunda ha samma omfattning som i det föregående föreslagits beträffande föreståndare i enskild verksamhet.

221 Den föreslagna omfattningen av föreståndarens ansvar är av särskild betydelse för strålskyddet vid de statliga och kommunala sjukvårdsinrättningarna, där den för driften ansvarige läkaren i egenskap av föreståndare träder i huvudmannens ställe. Läkaren, som känner såväl de medicinska problemen som de lokala förhållandena, är otvivelaktigt den som har de största utsikterna att skapa och bibehålla goda strålskyddsförhållanden i sjukvårdsarbetet. Hans ansvar kan emellertid såsom framhållits ej drivas längre än som motsvarar hans beslutande befogenheter, då det icke är han, som skapar de ekonomiska betingelserna för att verkställa erforderlig materielanskaffning, ombyggnad av lokaler etc. Läkarens ansvar för åtgärder, som kräver beslut av ekonomisk innebörd av huvudmannen, bör därför rimligen icke sträckas längre än till skyldighet att därom göra anmälan hos huvudmannen med yrkande att medel ställs till förfogande för missförhållandets avhjälpande. Föranleder framställningen ej erforderlig åtgärd från huvudmannens sida, torde läkaren ha att på sitt ämbetsmannaansvar pröva, om han skall göra anmälan om missförhållandet hos tillsynsmyndigheten. Försummelse av läkaren att hos huvudmannen påyrka avhjälpande av missförhållande eller att hos tillsynsmyndigheten göra anmälan som ovan nämnts torde böra föranleda ansvar för tjänstefel för läkaren. Därjämte kan naturligtvis huvudmannen i egenskap av tillståndshavare på grund av missförhållandet meddelas särskilda föreskrifter samt interimistiskt förbjudas att bruka anläggningen. I sista hand kan tillståndet återkallas. I fråga om övervakningen och kontrollen av arbetsmetoder, personalens insikt om strålrisker o. d. torde läkarens skyldighet att vara verksam icke böra vidkännas någon begränsning i förhållande till tillståndshavarens. Påföljden vid försummelse blir dock för läkaren ansvar för tjänstefel, medan för tillståndshavarens vidkommande särskilda föreskrifter eller återkallande av tillståndet i första hand kommer i fråga. Det är således att märka, att i statlig och kommunal verksamhet föreståndare drabbas av tjänsteansvar, samtidigt som tillståndshavaren kan meddelas förelägganden, även om försummelsen i visst fall, särskilt i fråga om arbetsmetoder o. d., helt kan anses ha legat hos föreståndaren. 6. Arbetstagares allmänna skyldigheter Gällande lag. 1941 års lag innehåller ej några bestämmelser om vad den i radiologiskt arbete anställda personalen har att iakttaga. I 7 § andra stycket arbetarskyddslagen finns däremot ett stadgande om skyldighet för arbetstagare att använda förefintliga skyddsanordningar, noga följa i nämnda lag eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter samt i övrigt iakttaga tillbörlig försiktighet och, i vad på honom ankommer, medverka till förekommande av ohälsa och olycksfall.

222 Nämnda stadgande utgör på arbetarskyddets område den centrala bestämmelsen angående arbetstagarens skyldigheter, liksom första stycket av samma paragraf reglerar arbetsgivarens allmänna skyldigheter. För arbetstagarens del stadgas icke någon påföljd vid uraktlåtenhet att iakttaga vad som sålunda föreskrivits. Påföljden drabbar i stället arbetsgivaren, vilken kan erhålla föreläggande eller förbud i samma utsträckning som när det gäller försummelse att iakttaga arbetsgivarens skyldigheter jämlikt 7 § första stycket. Endast för det fall, att arbetstagaren olovligen och utan giltigt skäl borttagit skyddsanordning eller försatt sådan ur bruk stadgas enligt 67 § arbetarskyddslagen straff för denne. Dylik förseelse må åtalas endast efter anmälan av vederbörande yrkesinspektör. Kommitténs förslag. Tidigare har kommittén i olika sammanhang framhållit, att goda strålskyddsförhållanden i radiologiskt arbete är i hög grad beroende av hur apparatur och övriga anordningar handhas. I första hand blir härvid den enskilde arbetstagarens insatser av betydelse. Huru i radiologiskt arbete sysselsatta personer genom undervisning och upplysning bör meddelas insikt om strålningen och dess faror samt teknisk färdighet att sköta apparaturen skall kommittén beröra framdeles. Även kunniga och erfarna personer visar emellertid understundom oförsiktighet och nonchalans, varigenom de utsätter icke endast sig själva utan även arbetskamrater, patienter och andra personer för onödiga strålrisker. Ingen kan visserligen hindra en person att avsiktligt tillfoga sig själv en skada. De fall, där personer i radiologiskt arbete åsamkas strålskador, torde dock numera nästan undantagslöst kunna tillskrivas felbedömningar av föreliggande risker eller brist på förutseende och kunskaper om strålfarorna. Exempel finns emellertid på att personer med god utbildning och erfarenhet på området mot bättre vetande utsatt sig för icke oväsentliga stråldoser under förmenande att iakttagande av meddelade skyddsföreskrifter verkat hindrande i arbetet. På grund av den icke omedelbara kausaliteten mellan mottagen strålning och påvisbara skadeverkningar ligger lättsinne också nära till hands. Svårigheten att på förhand fastslå och beräkna de doser, som kan tillåtas, det smygande förloppet vid strålskador samt den kumulativa verkan vid bestrålning är faktorer, som i åtskilliga fall omöjliggör ett bedömande av huruvida en mottagen stråldos är »skadlig» eller icke. Härtill kommer att strålningen kan orsaka genetiska förändringar, vilka kan utgöra ett hot för framtida generationer. Målet måste därför vara att så långt det är möjligt förebygga, att arbetstagaren eller annan utsattes för strålning. Att tillståndshavaren skall ha särskild skyldighet att vara verksam för att i möjligaste mån begränsa strålriskerna har i annat sammanhang behandlats. Även de anställda och andra i arbetet sysselsatta personer måste dock, i vad på dem ankommer, medverka till att inskränka strålningen till

223 vad som är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till arbetets natur till skydd både för sig själva och andra. Eftersom tillståndshavaren är i sista hand ansvarig för att strålskador ej uppkommer till följd av strålningen från hans anläggning, måste han också kunna fordra, att den skyddsutrustning han tillhandahåller användes, att meddelade skyddsföreskrifter i övrigt efterleves och att de personer, som är sysselsatta i arbetet, iakttar tillbörlig försiktighet. Det förtjänar påpekas att vad nu sagts gäller också till skydd för tredje man. Vad särskilt angår sjukvården skall personalen sålunda vara pliktig tillse, att patienterna ej utsätts för strålning i vidare mån än som av läkaren bedömes erforderligt för uppnående av åsyftat resultat av behandlingen eller undersökningen. Denna skyldighet måste givetvis anpassas efter varje arbetstagares arbetsuppgifter och de kompetenskrav som på grund av hans utbildning och tjänsteställning kan ställas på honom. Kommittén finner starka skäl tala för att i strålskyddslagen införes en uttrycklig bestämmelse angående skyldighet för arbetstagare att vara verksam till förebyggande av att han själv eller annan utsattes för strålning i enlighet med vad nu närmare utvecklats. Enligt vad kommittén tidigare föreslagit skall det åligga tillståndshavare att, om symptom iakttages, som kan misstänkas vara föranledda av strålning, så snart han erhållit kännedom därom låta underkasta vederbörande läkarbesiktning. I detta hänseende är det av vikt, att ett förtroendefullt samarbete kommer till stånd mellan tillståndshavaren och de anställda. Icke minst viktigt härvidlag är att personalen har sin uppmärksamhet riktad på strålskyddsförhållandena på arbetsplatsen och till arbetsledningen — i första hand föreståndaren om sådan finnes och eljest tillståndshavaren — anmäler iakttagna brister. Sådan anmälan är önskvärd icke endast om felaktigheter eller ofullkomligheter konstaterats hos apparatur och skyddsanordningar m. m. utan även om en arbetsmetod bedömes olämplig ur strålskyddssynpunkt eller eljest anläggningens handhavande anses medföra icke nödvändiga strålrisker. Naturligtvis bör inträffade strålskador omedelbart rapporteras, men även misstanke om att arbetet medför att för stor stråldos erhålles bör anmälas, så att läkarbesiktningar och andra påkallade åtgärder kan vidtagas utan dröjsmål. Med hänsyn till den stora betydelsen av personalens medverkan i här berörda avseenden har kommittén övervägt, om ett uttryckligt stadgande borde intagas i strålskyddslagen rörande skyldighet för i radiologiskt arbete sysselsatta personer att till arbetsledningen anmäla förhållanden, ägnade att motverka trygghet mot strålskador. Då emellertid bestämmelsen om arbetstagares allmänna skyldigheter utformats i nära anslutning till motsvarande stadgande i arbetarskyddslagen och sistnämnda stadgande ansetts innefatta liknande anmälningsplikt även utan uttrycklig föreskrift

224 härom (SOU 1946:60 sid. 61 och 261), har kommittén icke heller funnit det erforderligt att i strålskyddslagen införa en dylik föreskrift. Vad kommittén anfört om skyldighet för arbetstagare och andra hos en tillståndshavare sysselsatta personer att medverka till förebyggande av strålskador bör gälla ej endast vid radiologiskt arbete utan även vid annan verksamhet, för vilken tillstånd enligt strålskyddslagen skall erfordras. Särskilt i handelsrörelse, vari förekommer förpackning och annat handhavande av radioaktiva ämnen, torde som regel stora krav få lov att ställas på de anställdas medverkan i skyddsarbetet. Då radioaktiva ämnen innehas utan samband med radiologiskt arbete eller handel, blir det däremot av naturliga skäl för de anställdas del endast fråga om iakttagande av ett fåtal elementära skyddsföreskrifter, enär ämnena måste förutsättas förvarade på sådant sätt, att vare sig arbetstagare på platsen eller andra kan träffas av skadlig strålning från dem.

7. Samverkan mellan tillståndshavare och arbetstagare Kommitténs förslag. För åstadkommande av säkra arbetsförhållanden på arbetsstället skall arbetsgivare och hos honom sysselsatta arbetstagare jämlikt 39 § arbetarskyddslagen i samverkan bedriva ett på lämpligt sätt organiserat skyddsarbete. Å arbetsställe med minst fem arbetstagare skall såsom regel bland arbetstagarna utses ett eller flera skyddsombud eller på större arbetsplatser en skyddskommitté. Arbetarskyddslagens bestämmelser om skyddsombud och skyddskommitté är givetvis för tillgodoseende av de allmänna arbetarskyddsintressena tillämpliga även vid anläggningar för radiologiskt arbete. I fråga om radiologiskt arbete skall dock nämnda lag, såsom tidigare påpekats, äga tillämpning allenast i vad den angår skydd mot annan skada än strålskada. Tvekan har på grund härav enligt vad kommittén erfarit yppats, huruvida skyddsombud och skyddskommitté även äger tillvarataga arbetstagarnas strålskyddsintressen. Då det såsom tidigare framhållits är av största vikt, att en så intim samverkan som möjligt kominer till stånd mellan tillståndshavaren och arbetstagarna i strålskyddsfrågorna och skyddsombuden helt visst har en betydelsefull funktion att fylla för uppnåendet av detta syfte, bör varje tvekan om skyddsombudens befogenhet härutinnan undanröjas. Kommittén finner detta lämpligast böra ske genom att bestämmelserna i 6 kapitlet arbetarskyddslagen om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare uttryckligen göres tillämpliga på skyddsarbete jämlikt strålskyddslagen. De personer, som jämlikt arbetarskyddslagen utsetts till skyddsombud, torde i allmänhet böra handha även strålskyddsfrågorna. Vid arbetsplats, där flera skyddsombud utses eller där skyddskommitté tillsättes, synes dock lämpligt att åtminstone någon av arbetstagarrepresentanterna äger insikt i strålskyddsfrågor, framför allt om det radiologiska arbetet spelar någon

225 mera betydelsefull roll på arbetsplatsen. På en arbetsplats, där de radiologiska arbetsuppgifterna är koncentrerade till viss personal, såsom t. ex. vid röntgenavdelningen på ett lasarett, bör lämpligen ett skyddsombud utses bland denna personal. I fråga om skyddsombudens ställning är att märka att tillsynen å efterlevnaden av arbetarskyddslagstiftningen utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende och ledning, av yrkesinspektionens befattningshavare och kommunala tillsynsmän. När skyddsombuden kominer i beröring med strålskyddsfrågor, kan tvekan uppstå om vilken myndighet som skall anses såsom tillsynsorgan. Frågor som berör skyddsombudsorganisationen såsom sådan, t. ex. samråd som avses i 63 § arbetarskyddskungörelsen angående skyddsombudens antal eller beträffande arbetsställets indelning i skyddsområden, bör naturligen handhavas av arbetarskyddslagens tillsynsorgan. De materiella strålskyddsfrågorna är emellertid undantagna dessa organs tillsyn på grund av den speciella sakkunskap, som erfordras för deras bedömande. I dessa frågor bör därför det jämlikt strålskyddslagen utsedda tillsynsorganet respektive dess tillsynsmän utgöra rätt forum. Såsom kommittén ovan föreslagit, skall det åligga arbetstagare att göra anmälan till arbetsledningen, om missförhållanden beträffande strålskyddet konstateras föreligga. Finnes skyddsombud vid en radiologisk arbetsplats, bör naturligtvis ombudet såsom arbetstagarens representant kunna anlitas för kontakt med tillståndshavaren. Ombudet bör därför ej ha mindre långt gående anmälningsskyldighet eller skyldighet att vidarebefordra anmälningar än arbetstagarna i allmänhet. 8. Ansvarsbestämmelser m. m. Gällande lag. Bestämmelser om straffansvar för den som bryter mot föreskrifterna i 1941 års lag återfinns i lagens 14 §. Sålunda stadgas straff för den som olovligen bedriver radiologiskt arbete eller innehar radioaktivt ämne, så ock för tillståndshavare, som underlåter att ställa sig till efterrättelse vad enligt nämnda lag eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter åligger honom eller i ansökan eller eljest angående omständigheter, varom det åligger honom att lämna upplysning, mot bättre vetande avger oriktig eller ofullständig uppgift. I intet fall stadgas strängare straff än dagsböter. Den som fälles till ansvar för olovligt bedrivande av radiologiskt arbete eller innehav av radioaktivt ämne skall tillika förpliktas utgiva avgift, varom förmäles i lagens 13 § första stycket, för den tid, för vilken sådan avgift skolat erläggas men ej guldits, dock ej för tid som ligger längre tillbaka än två år från den dag åtalet anhängiggjordes. Enligt 7 § atomenergilagen skall den som bryter mot vad i nämnda lag stadgas om tillståndsskyldighet eller icke iakttar villkor som knutits till 15

226 tillståndet straffas med böter eller fängelse i högst sex månader eller, , <, om brottet är grovt, med fängelse eller straffarbete i högst två år. Kommitténs förslag. Liksom enligt gällande lag bör straffansvar entnlnligt strålskyddslagen i första hand åvila den som oloviigen bedriver verksamiilnhet eller eljest vidtager någon åtgärd, för vilken enligt lagen skall fordras s si särskilt tillstånd. På grund av den utvidgning av tillståndsskyldigheten, sscsom kommittén förordat, bör straffansvar kunna utkrävas icke endast av < d den som utan tillstånd bedriver radiologiskt arbete eller idkar handel med raödidioaktivt ämne eller eljest innehar sådant ämne utan även av den som impptporterar, förvärvar eller överlåter radioaktivt ämne utan tillstånd. Vidare 1 b bör den som utnyttjar honom meddelat tillstånd i strid mot meddelade villilklkor och föreskrifter för detsamma i princip likställas med den som saknar t ti tillstånd, oberoende av om föreskrifterna utfärdats av Kungl. Maj :t eller r r av tillsynsmyndigheten. Det sagda gäller både den som åsidosätter uttryckliugigen meddelade skyddsföreskrifter och den som brukar en anläggning, betrtrträffande vilken sådan väsentlig ändring vidtagits, att nytt tillstånd erforddriras innan den får tagas i bruk. Förseelse som föranleder straff jämlikt atomenergilagen kan undd(derstundom komma att innebära brott även mot strålskyddslagen, exempeblvlvis om den straffbelagda förseelsen mot förstnämnda lag samtidigt utgör oblolovligt förvärv av radioaktivt ämne. I dylika fall kan sålunda uppkomma i 4 en lagkonkurrens, som givetvis bör beaktas vid straffmätningen. Enligt atooiomenergilagen straffbar befattning med ett atombränsle torde få betraktas ssosom ett farligare brott om ämnet är radioaktivt än om det är stabilt. Svåra strålskador kan förorsakas såväl arbetstagare som andra, om bi>ririster finns hos strålkällorna, om skyddsanordningarna är otillräckliga efelhller felaktigt anbragta eller om strålkällorna brukas av personer som sakr.mnar erforderliga kunskaper om eller förståelse för strålriskerna. Det är därrfcför av stor vikt, att bestämmelserna om tillståndsskyldigheten iakttages, så a att vid en allsidig prövning av tillsynsmyndigheten alla icke nödvändiga riisiskmoment undanröjes. Det är också av avgörande betydelse för strålskydJdidet att, sedan tillstånd beviljats, de villkor och föreskrifter, som tillsynsmynddidigheten meddelat, efterlevs. Den allmänfarliga naturen hos strålningen mie<tedför enligt kommitténs mening, att den som uraktlåter att iakttaga vaidid i strålskyddslagen stadgas om skyldighet att inhämta tillstånd i olika hiäiänseenden eller som utnyttjar meddelat tillstånd i strid mot gällande villkcoior, föreskrifter eller förbud i grövre fall bör kunna ådömas fängelsestraff. Koirommitten föreslår därför, att i straffskalan för dylika brott — i likhet rmeied vad som gäller enligt 63 § arbetarskyddslagen för den som underlåter a att ställa sig där avsedda förbud, förelägganden eller föreskrifter till efterrrä^ättelse — skall ingå fängelse i högst sex månader. Enligt 63 § arbetarskydcdidslagcn må fängelsestraff ådömas endast där omständigheterna är synnerliige?en

227 försvårande. För brott mot de grundläggande bestämmelserna om förbud att tillverka, idka handel med, inneha, förvärva eller överlåta explosiva varor stadgas däremot i 61 § förordningen om explosiva varor dagsböter eller fängelse inom den normala straffskalan. Detsamma gäller jämlikt 7 § atomenergilagen beträffande brott mot nämnda lag. Med hänsyn till att strålskyddslagen reglerar verksamhet av samma allmänfarliga natur som sistnämnda båda författningar, finner kommittén det naturligt, att fängelsestraff skall ingå i den normala straffskalan även för de här avsedda brotten mot strålskyddslagen. Kommittén förordar alltså, att dessa förseelser straffas med dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Har någon utan stöd av meddelat tillstånd tagit befattning med radioaktivt ämne, uppkommer frågan, huru med detta skall förfaras i samband med att vederbörande fälles till ansvar för förseelsen. I likhet med vad som för motsvarande fall stadgas i atomenergilagen, förordningen om explosiva varor och giftstadgan synes det radioaktiva ämnet böra förklaras förverkat till kronan. Dock bör domstolen äga meddela undantag härifrån, om förvärvet eller innehavet eller den eljest olovliga befattningen med ämnet kan anses ha skett av förbiseende eller förmildrande omständigheter på annat sätt föreligger. Om ämnet ej förklaras förverkat och om den som innehar ämnet ej erhållit tillstånd därtill, måste han omedelbart söka tillsynsmyndighetens tillstånd antingen att själv inneha ämnet eller att överlåta det till annan. Som regel torde ämnet emellertid böra tagas i beslag, så snart innehavstillstånd saknas. Den som verkställt beslaget bör vara skyldig att omedelbart anmäla detta till tillsynsmyndigheten, för att denna skall kunna meddela föreskrifter om ämnets förvaring och, om ämnet förklaras förverkat, bestämma hur med detta skall förfaras. Om radioaktivt ämne förklaras förverkat men detsamma, då domen meddelas, ej längre finnes i behåll, bör i stället dess värde förklaras förverkat. Avgörandet huruvida ett radioaktivt ämne skall anses finnas i behåll samt bestämmandet av värdet hos detsamma kan dock i vissa fall möta svårigheter, nämligen om ämnet har kort halveringstid. Värdet hos ett radioaktivt ämne ligger vanligen till övervägande delen i dess radioaktivitet. När denna har avklingat, är ämnet ofta mer eller mindre värdelöst. Avgörande för värderingen bör vara tidpunkten för den beivrade förseelsens begående, alltså tiden för det olovliga förvärvet, det otillåtna användandet etc. Har ämnet därefter förlorat sin radioaktivitet, kan det ifrågasättas, om ämnet överhuvudtaget skall anses vara i behåll samt huruvida den mer eller mindre stabila substans, som kvarstår, eller värdet av det ursprungliga radioaktiva ämnet skall förklaras förverkat. Detta spörsmål torde få bedömas av domstolen från fall till fall allt efter omständigheterna. Har radiologiskt arbete bedrivits utan tillstånd eller har någon idkat handel med eller eljest innehaft radioaktivt ämne utan att ha erhållit tillstånd härtill, blir givetvis anläggningens respektive rörelsens innehavare i första

228 hand ansvarig härför. Detsamma gäller om radioaktivt ämne förvärvats, importerats eller överlåtits utan stöd av tillstånd eller om de villkor och föreskrifter, som förbundits med tillståndet, åsidosatts. Har särskild föreståndare godkänts och har denne utan anläggningshavarens vetskap och vilja vidtagit åtgärden, bör föreståndaren straffas. Då enligt vad kommittén föreslagit fängelsestraff skall ingå i strafflatituden för här avsedda förseelser, bli bestämmelserna i 3 kap. strafflagen om medverkan till brott tilllämpliga. Sådana väsentliga förändringar av en radiologisk anläggning, för vilka tillsynsmyndighetens medgivande skall erfordras, torde i allmänhet vara av den natur, att tillståndshavarcn har att besluta om desamma. Vidtages en sådan förändring och tages anläggningen i bruk utan att tillstånd härtill avvaktas, bör tillståndshavaren göras ansvarig härför. Har emellertid föreståndaren vidtagit förändringen eller tagit den förändrade anläggningen i bruk utan att invänta tillstånd härtill, träder även här strafflagens delaktighetsbestämmelser i funktion. När det gäller iakttagande av meddelade skyddsföreskrifter och sådana stadganden i lagen, som har karaktären av ordningsföreskrifter, skall det som regel ankomma på föreståndaren, om särskild sådan godkänts, att fullgöra vad som eljest åligger tillståndshavaren. Sålunda bör det ankomma på föreståndaren att iakttaga alla föreskrifter och villkor, som gäller den löpande verksamheten, såsom handhavandet av apparater och andra anordningar, förvaringen av radioaktiva ämnen, användandet av skyddsmateriel, iakttagandet av arbetsföreskrifter m. m. Vidare bör han svara för att personalen underkastas läkarbesiktning i föreskriven omfattning samt föranstalta om besiktning, då tecken på strålskada yppats. Han bör även fullgöra anmälan till tillsynsmyndigheten, om strålskada konstaterats eller misstankes ha inträffat, om radioaktivt ämne förkommit etc. Emellertid kan icke alltid några generella regler angivas för huruvida tillståndshavaren eller föreståndaren skall ha att ansvara för viss föreskrifts efterlevnad. Detta sammanhänger med att föreståndarens befogenheter gentemot tillståndshavaren växlar alltefter hans anställningsförhållanden. Såsom i annat sammanhang framhållits, bör föreståndaren visserligen ha sådana befogenheter i förhållande till tillståndshavaren att han i allt väsentligt kan bära ansvaret för strålskyddet. I vissa slag av verksamhet, framför allt vid industrier, där det radiologiska arbetet består i enklare, mer eller mindre standardiserade arbetsmetoder, blir emellertid, enligt vad erfarenheten visat, strålskyddsövervakningen ofta effektivare, om till föreståndare utses en relativt underordnad befattningshavare — en verkmästare eller annan förman — som regelbundet vistas bland de i arbetet sysselsatta, än om företagets ledare, driftingenjör eller annan högre befattningshavare, som sällan har möjlighet att följa den dagliga arbetsrutinen, göres till föreståndare. Kommittén finner starka skäl tala för att en sådan anordning, där det

229 befinnes lämpligt, bibehålles i fortsättningen. Självfallet är emellertid en dylik underordnad befattningshavares möjligheter att på egen hand vidtaga dispositioner, särskilt om dessa medför ekonomiska konsekvenser för företaget, ganska begränsade. Han kan därför ej göras ansvarig för vidtagandet av skyddsåtgärder, omläggning av arbetsmetoder och iakttagande av villkor eller förbud, som tillsynsmyndigheten må föreskriva, i samma omfattning som en person tillhörande företagsledningen. Vanligen äger han ej heller anställa personal och kan därför ej svara för att läkarundersökning föregått anställningen. Det nu anförda gäller i hög grad också föreståndare i statlig och kommunal tjänst, även när denne innehar högre befattning såsom t. ex. sjukhuschef eller lasarettsläkare. Med hänsyn till de skiftande gränserna för föreståndarnas befogenheter i olika fall synes en prövning alltefter omständigheterna oundviklig, då det gäller att avgöra vem som skall göras ansvarig för eftersättande av viss föreskrift. Kommittén förordar på grund härav, att i strålskyddslagen införes bestämmelser om alternativt ansvar för tillståndshavare och föreståndare, innebärande att den som efter omständigheterna i det särskilda fallet skall anses ha haft att svara för en föreskrifts efterlevnad ställes till ansvar vid förseelse mot densamma. Sådant alternativt ansvar är för närvarande stadgat för en rad olika förseelser mot förordningen om explosiva varor. Den tidigare berörda skyldigheten för tillståndshavare och föreståndare att vara aktivt verksamma till förhindrande av strålskador innefattar i sig en rad till innehållet icke närmare preciserade åligganden av obestämd räckvidd. Dessa innebär icke iakttagandet av några på förhand uppställda föreskrifter utan snarare skyldighet att på eget initiativ vidtaga åtgärder utöver vad som uttryckligen föreskrivits. Naturligtvis bör ett stadgande av så vid innebörd icke vara förenat med straffsanktion. Detta är ej heller fallet beträffande motsvarande stadgande i 7 § arbetarskyddslagen. Endast om den försumlige handlat under tjänstemannaansvar synes straff kunna ifrågakomma, nämligen för tjänstefel. Härför torde dock krävas att försummelsen varit av flagrant karaktär. Bestämmelsens syfte är i första hand att klart inpränta tillståndshavarens och föreståndarens plikt att vinnlägga sig om strålskyddet. Reaktionen vid försumlighet är strängare skyddsföreskrifter, skärpta villkor för verksamheten och i sista hand återkallande av tillståndet. Valet av ingripande påverkas av vem som försummat sig. Även här kan således det alternativa ansvaret sägas gälla. Anses uraktlåtenheten ligga hos föreståndaren, kan det övervägas, om godkännandet för denne bör återkallas, eljest kan det bli aktuellt att föreskriva, att ytterligare skyddsanordningar skall anskaffas, användningsfrekvensen inskränkas, säkrare arbetsmetoder införas etc. Ej heller för arbetstagarnas vidkommande bör straff ifrågakomma för underlåtenhet att följa den allmänna föreskriften om skyldighet att aktivt medverka till att åstadkomma trygghet mot strålskador. Däremot anser

kommittén det erforderligt, att ett vidsträcktare straffansvar ålägges den som är sysselsatt i radiologiskt arbete eller annan verksamhet, där joniserande strålning förekommer, än vad som åvilar arbetstagare jämlikt 67 § arbetarskyddslagen. Motivet för denna utvidgning av straffansvaret enligt strålskyddslagen är att strålningen icke är förnimbar för sinnesorganen, varför det ligger ytterligt nära till hands att förbise, när någon utsattes för strålning. Den kumulativa effekten av erhållna stråldoser och de åtminstone till en början ofta otydliga reaktionerna vid strålskador är ytterligare faktorer, som ökar riskerna. Det måste därför uppställas som ett oeftergivligt krav på den som sysslar med joniserande strålning, att han använder de skydd, som tillsynsmyndigheten eller arbetsledningen föreskrivit, och även i övrigt följer de skyddsföreskrifter, som av dem meddelats. Straffansvar bör därför åvila ej endast den som olovligen och utan giltigt skäl borttagit skyddsanordning eller försatt sådan ur bruk utan även den som underlåtit att använda föreskriven skyddsanordning eller eljest åsidosatt meddelad skyddsföreskrift. För att kunna genomföra en operation eller annan behandling kan en läkare se sig nödsakad att tillfälligtvis åsidosätta en skyddsföreskrift eller underlåta att använda viss skyddsanordning. I sådant fall torde giltigt skäl för uraktlåtenheten som regel få anses föreligga. Kommittén vill dock inskärpa vikten av att stor återhållsamhet iakttages, när det blir fråga om att göra avvikelser som kan innebära minskat skydd för sjukvårdspersonalen. För undvikande av opåkallade ingripanden, särskilt i sådana fall, där arbetsledningen meddelat strängare skyddsföreskrifter än tillsynsmyndigheten prövar erforderliga, föreslås, att de förseelser som här avses — i överensstämmelse med vad som stadgas i 67 § arbetarskyddslagen — ej skall få åtalas, såvida ej tillsynsmyndigheten anmält förseelsen till åtal. Straffet torde liksom enligt nyssnämnda stadgande Dora utgöra böter, lägst fem och högst 200 kronor. 9. Specialmotivering till författningsförslagen a. Förslag till lag om skydd mot skada i följd av joniserande strålning m. m. (strålskyddslag). Då kommittén i det föregående relativt utförligt redogjort för de framförda reform- och ändringsförslageh i förhållande till gällande strålskyddslag, behandlas här mera kortfattat endast vissa speciella frågor framför allt av redaktionell natur. Lagens rubrik Med hänsyn till den utvidgning av 1941 års lagstiftning, som kommitténs förslag innefattar, har den nuvarande lagens rubrik, »lag om tillsyn å

231 radiologiskt arbete m. m.», befunnits ofullständig och därför mindre lämplig. Visserligen framstår tillsynen å radiologiskt arbete även i det framlagda förslaget såsom ett väsentligt moment, men förslaget innehåller därjämte bestämmelser angående bl. a. kontroll å tillverkning av apparater samt handel med och import till riket av radioaktiva ämnen m. m. Gemensamt för lagförslagets bestämmelser är syftet att åvägabringa ett betryggande skydd mot skador i följd av joniserande strålning. Med anledning härav synes benämningen »lag om skydd mot skada i följd av joniserande strålning» bättre täcka lagens giltighetsområde och syfte. Mot den föreslagna rubriken kan visserligen invändas, att begreppet joniserande strålning torde vara främmande för den på området icke sakkunnige. Då emellertid en definition av begreppet lämnas redan i lagens inledande paragraf, synes några olägenheter ej vara förenade med att rubriken sålunda innehåller ett till innebörden icke välbekant uttryck. Samma invändning kan för övrigt göras i fråga om den nu gällande lagens rubrik, eftersom betydelsen av begreppet »radiologiskt arbete» icke torde vara känd för flertalet människor. Såsom en förklaring och för att samtidigt erhålla en kortfattad och lätthanterlig benämning på lagen i dagligt tal föreslår kommittén, att i rubriken till lagen tillfogas ordet »strålskyddslag >. Begreppet strålskydd har otvivelaktigt i viss mån redan vunnit burskap såsom benämning på skydd mot röntgenstrålning och strålning från radioaktiva ämnen.

1 §. Med hänsyn till att den föreslagna strålskyddslagstiftningens räckvidd är beroende av vissa fysikaliska begrepp, vilkas innehåll ej är entydigt fastställt av vetenskapen och vilka knappast till sin allmänna innebörd är kända för en större allmänhet bör strålskyddslagen liksom gällande lag inledas med erforderliga definitioner. Såsom sammanfattande benämning på sådan strålning, mot vars skadeverkningar lagstiftningen skall bereda skydd, användes uttrycket »joniserande strålning». Beträffande definitionen härav hänvisas till betänkandets första kapitel, där en närmare redogörelse för de olika strålslagen lämnas. Den föreslagna definitionen innebär en vitvidgning i förhållande till nuvarande lag, i vilken endast talas om röntgenstrålar och strålning från radioaktivt ämne. Definitionen av »radiologiskt arbete» har sin motsvarighet i 1 § första stycket i 1941 års lag, dock med en väsentlig förändring av begreppets innebörd. Se allmänna motiveringen sid. 143 ff. Av praktiska skäl har begreppet radiologiskt arbete förbehållits arbete med sådana anordningar eller radioaktiva ämnen som ej jämlikt lagförslagets 4 § skall undantagas från lagens tillämpning. Motsvarande konstruktion användes i den nuvarande lagstiftningen.

232 2 §.

Bestämmelsen motsvarar närmast 3 § andra och tredje styckena gällande lag. Under det att sistnämnda stadganden formulerats såsom en instruktion för tillsynsmyndigheten rörande omfattningen av och syftet med de strålskyddshestämmelser, som myndigheten har att meddela, har förevarande bestämmelse till ändamål att angiva syftemålet med strålskyddslagstiftningen såsom sådan. Den anger sålunda gränserna för den strålskyddsverksamhet som lagen skall åvägabringa och riktar sig härvid i lika hög grad till tillståndshavare och andra personer, vilka har att ställa sig lagens föreskrifter till efterrättelse, som till strålskyddsmyndigheten vid dess tillsyn å lagens efterlevnad. Se allmänna motiveringen sid. 137—141 och 203—204. Med det under a) i förevarande paragraf begagnade uttrycket »arbete vari joniserande strålning förekommer» avses icke blott radiologiskt arbete utan även sådan annan verksamhet som jämlikt 13 § kan bli föremål för ingripande från strålskyddsmyndighetens sida. Jämför allmänna motiveringen sid. 150—151. Skyddet för de anställda måste sikta till att förebygga såväl »ohälsa» i form av akuta strålskador (brännskador, blodsjukdomar etc.) som »annan skadlig påverkan», varmed främst åsyftas genetiska förändringar, som kan yttra sig som ohälsa först hos framtida generationer. Även uttrycket »skada» under c) skall innefatta genetiska skador. 3 §.

Beslutande myndighet jämlikt lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m. är medicinalstyrelsen. I egenskap av centralt ämbetsverk har styrelsen uppenbarligen icke behövt närmare presenteras i lagen. Enligt strålskyddskommitténs i sjätte kapitlet framförda organisationsförslag skall medicinalstyrelsens befattning med tillsynsärendena upphöra och överflyttas till ett nytt organ, en statens strålskyddsnämnd, bestående av fyra av Kungl. Maj :t utsedda ledamöter ävensom föreståndaren för radiofysiska institutionen som självskriven ledamot. De närmare föreskrifterna rörande strålskyddsnämndens sammansättning, arbetsuppgifter och verksamhet bör meddelas i av Kungl. Maj:t fastställd instruktion. En kortfattad presentation av nämnden med angivande av dess huvudsakliga uppgift och sammansättning synes dock önskvärd i strålskyddslagen och har intagits i förslagets 3 § första och andra styckena. I tredje stycket göres en hänvisning till Kungl. Maj :ts befogenhet att meddela detaljföreskrifter rörande strålskyddsnämnden. 4 §.

Ifrågavarande bestämmelse är ny men har beträffande radioaktiva ämnen viss motsvarighet i 1 § första stycket gällande lag, enligt vilket stad-

gande medicinalstyrelsen har att fastställa den kvantitet radioaktivt ämne, som skall utgöra den nedre gränsen för lagens tillämplighet. Genom den föreslagna bestämmelsen fastslås, att strålskyddslagen i princip skall vara tillämplig på alla strålkällor, som ej uttryckligen undantages från lagens tillämpning, se allmänna motiveringen sid. 143—147. Kommittén förutsätter, att det i praktiken skall ankomma på strålskyddsmyndigheten att avgöra vilka strålkällor som skall undantagas från tillsynen. Förteckning över dessa skall offentliggöras i Svensk författningssamling eller annan liknande publikation. Som regel torde härvid vissa typer av apparater och andra anordningar, som avger joniserande strålning respektive vissa angivna myckenheter eller koncentrationer av radioaktiva ämnen komma att helt eller för visst ändamål undantagas från lagens tillämpning. Fall torde dock även förekomma, där tillståndsskyldigheten och besiktningstvånget beträffande visst slags apparatur eller visst ämne i princip bibehålies men där lättnader kan medgivas beträffande vissa föreskrifter i lagen. Sålunda kan det prövas befogat, att import eller överlåtelse av radioaktivt ämne i speciella fall får företagas utan särskilt tillstånd enligt 6 § strålskyddslagen, ehuru tillstånd till radiologiskt arbete jämlikt 5 § erfordras. Jämför exempelvis vad i allmänna motiveringen sid. 157 anförts angående överlåtelse av isotoper för sjukvårdsändamål. 5 §. Första stycket innehåller huvudbestämmelserna angående tillståndsskyldighet för radiologiskt arbete samt handel med och innehav av radioaktiva ämnen. Från dessa bestämmelser göres ett undantag i andra stycket. I vad bestämmelsen avser tillstånd till radiologiskt arbete motsvarar den 1 § andra stycket gällande lag men har ett mera omfattande innehåll på grund av den vidgade innebörden av begreppet radiologiskt arbete. Med anledning av kommitténs förslag beträffande val av tillsynsmyndighet har »medicinalstyrelsen» utbytts mot »strålskyddsnämnden >. I övrigt hänvisas till allmänna motiveringen sid. 148—154 och 158—160. Tillståndsskyldigheten till handel med radioaktivt ämne saknar motsvarighet i gällande lag. Se allmänna motiveringen sid. 154 ff. Beträffande innehav av radioaktivt ämne motsvaras stadgandet av nuvarande 1 § tredje stycket med de ändringar som föranledes av förslagen rörande val av tillsynsmyndighet, införande av handelstillstånd samt konstruktionen av begreppet radiologiskt arbete. Se allmänna motiveringen sid. 152—154. De närmare föreskrifterna om vad ansökan om tillstånd enligt strålskyddslagen skall innehålla synes ej böra införas i lagen, utan det bör ankomma på strålskyddsnämnden att förordna härom. Någon motsvarighet till 2 § 1941 års lag har därför icke upptagits i kommitténs förslag. I andra stycket göres generellt undantag från tillståndsskyldigheten en-

ligt första stycket för sådan verksamhet som fordrar tillstånd jämlikt atomenergilagen. Se allmänna motiveringen sid. 154, 156 och 159 f. 6 §.

Beträffande denna bestämmelse, som är ny, hänvisas till allmänna motiveringen, sid. 156—158 samt 160—164. 7 §. Se allmänna motiveringen sid. 175 f. Första stycket. Gällande lag innehåller icke någon uttrycklig föreskrift om att föreståndare skall utses. Att så skall ske framgår emellertid indirekt av vissa bestämmelser i lagen. Sålunda föreskrives i 2 § första stycket, att ansökan om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete skall innehålla uppgift om bl. a. den person, som skall förestå arbetet, och dennes utbildning härför. Enligt nuvarande 4 § första stycket skall vidare anmälan göras, om den, som enligt ansökan eller tidigare gjord anmälan förestår radiologiskt arbete, efterträtts av annan person. Slutligen stadgar 15 §, att för radiologiskt arbete, som med vederbörligt tillstånd bedrives av staten eller kommun, skall i fråga om åligganden enligt lagen föreståndaren för arbetet vara ansvarig. Regeln att särskild föreståndare skall finnas vid anläggning, där tillståndshavaren ej själv förestår verksamheten, anser kommittén vara av så stor betydelse för strålskyddet, att uttrycklig föreskrift därom bör intagas i lagen. Andra stycket. För enbart innehav av radioaktivt ämne förutsätter gällande lag ej att föreståndare utses. Kommittén anser emellertid, att en ansvarig person alltid bör finnas, vilken har att tillse, att föreskrifter och villkor för meddelat tillstånd iakttages. Även för handel med radioaktiva ämnen och förvaring av sådana ämnen utan samband med radiologiskt arbete eller handel bör således en av strålskyddsmyndigheten godkänd föreståndare finnas. Genom paragrafens formulering är bestämmelserna om föreståndare tilllämpliga även på sådan radiologisk verksamhet som erfordrar tillstånd jämlikt atomenergilagen. Föreskrift om vem som skall förestå verksamheten bör här av strålskyddsmyndigheten meddelas som kompletterande villkor till Kungl. Maj :ts tillstånd. 8 §.

Första stycket motsvarar nuvarande 5 § med de ändringar som föranleds av den föreslagna organisationen för handläggningen av tillståndsärenden. Första punkten av nämnda stadgande bortfaller sålunda på grund av att något remissförfarande ej blir aktuellt mellan det beslutande organet, statens strålskyddsnämnd, och det tillsynsutövande organet, radiofysiska institutionen.

235 Även 5 § andra punkten måste omredigeras. I princip skall naturligtvis strålskyddsnämnden avgöra i vad mån besiktningar skall ske, innan tillståndsärendena prövas av nämnden. Som nämnts syftar kommitténs förslag till att tillstånd i stor utsträckning skall kunna meddelas utan föregående besiktning. I sådana fall, där besiktning blir erforderlig, skall denna självfallet regelmässigt utföras genom radiofysiska institutionens försorg. Det faktiska avgörandet om besiktning i visst fall skall ske torde härvid ankomma på föreståndaren för den tillsynsavdelning, där ärendet handlägges, givetvis under iakttagande av att nämndens allmänna riktlinjer för besiktningsarbetet följes. Undantagsvis kan strålskyddsnämnden finna ett ärende så komplicerat, att nämndens ledamöter vill genom eget besök på platsen bilda sig en klar uppfattning av förhållandena eller vill låta särskild expertis besiktiga anläggningen. Det föreslagna stadgandets formulering hindrar icke ett sådant förfarande. Ordet »lokal» har tillagts främst med tanke på lokaler för handel med radioaktiva ämnen. Detta tillägg i förening med uttrycket »som kan komma att beröras av tillståndets utnyttjande» syftar emellertid samtidigt till att öka tillsynsmännens rörelsefrihet vid besiktningarna. Vid dessa är det ej sällan önskvärt att få tillträde även till lokaliteter, som gränsar till en tillämnad ra-diologisk anläggning och som befaras k u n n a -nås av strålning från denna. Avsaknaden av en sådan befogenhet hittills har stundom varit till förfång vid besiktningarna. Ordet lokal bör härvid ges en vid tolkning, så att varje angränsande utrymme vid behov kan besiktigas. Även lokaler, som disponeras av annan än tillståndssökanden, bör omfattas av stadgandet. Bestämmelsen korresponderar mot 22 § första stycket. Se i övrigt allmänna motiveringen sid. 174 f, 177 och 182. I andra stycket, som är nytt, har intagits ett allmänt stadgande rörande förhandsbesiktning. Se härom allmänna motiveringen sid. 165—170. Närmare föreskrifter, exempelvis rörande vem som skall vara skyldig att föranstalta om förhandsbesiktning, torde böra meddelas i administrativ väg. Kommittén förutsätter, att Kungl. Maj :t kommer att uppdraga åt strålskyddsnämnden att besluta härutinnan. 9 §. Första stycket motsvarar 3 § första stycket gällande lag. Bestämmelsen skall äga tillämpning på alla former av tillstånd enligt strålskyddslagen. Vidare skall tillstånd, som av Kungl. Maj :t eller annan myndighet meddelas jämlikt atomenergilagen, av strålskyddsmyndigheten förbindas med kompletterande strålskyddsföreskrifter, naturligtvis dock endast om verksamheten är att anse som radiologiskt arbete eller innehav av radioaktivt ämne. Se allmänna motiveringen sid. 154, 156 och 159 f samt 203 f. Andra stycket är nytt men är endast att betrakta som klart uttryck fölen befogenhet, som även enligt gällande lag får anses följa av tillsynmyn-

236 dighetens rätt att meddela skyddsföreskrifter. Även villkor och föreskrifter, som av strålskyddsmyndigheten knutits till tillstånd jämlikt atomcnergilagen, skall myndigheten kunna ändra. Har däremot viss skyddsföreskrift meddelats av Kungl. Maj :t vid koncessionens beviljande, saknar strålskyddsmyndigheten givetvis kompetens att ändra densamma, även om den tillkommit på förslag av myndigheten. Framställning bör då göras hos Kungl. Maj :t om ändringens vidtagande. Strålskyddsmyndighetens befogenhet att ändra villkor och föreskrifter beröres på åtskilliga ställen i allmänna motiveringen, se exempelvis sid. 210 f och 229. Innehållet i tredje stycket motsvarar i huvudsak 4 § andra stycket, och 8 § andra stycket i 1941 års lag. Föreskriften om strålskyddsmyndighetens befogenhet att återkalla tillstånd enligt strålskyddslagen, >;ora gällande villkor och föreskrifter icke iakttagits», motsvarar sålunda sistnämnda stadgande med i princip oförändrat sakinnehåll. I förhållande till nuvarande 4 § har den ändringen föreslagits, att om en förändring vidtages, som väsentligt berör förutsättningarna för tillståndet, detta ej skall föranleda endast anmälningsplikt utan medföra skyldighet att söka strålskyddsmyndighetens medgivande att härefter taga strålkällan i bruk. Vidtages en ändring och brukas strålkällan utan att medgivande inhämtats härför, kan det bli aktuellt ej endast att utkräva ansvar härför jämlikt 30 § 4) förslaget utan även att återkalla tillståndet. Även om någon verklig förändring ej vidtagits beträffande viss strålkälla, kan likväl strålriskförhållandena nödvändiggöra ett återkallande av tillståndet, t. ex. till följd av nya rön eller ändrad bedömning i fråga om strålrisker och strålverkningar eller på grund av tidigare ej uppmärksammade allvarligare brister vid en anläggning, varigenom förutsättningarna för tillståndet sålunda ändrats. Se allmänna motiveringen sid. 210 f. Vad i 9 § tredje stycket sagts om tillstånd bör även gälla i fråga om godkännande av föreståndare enligt 7 §. Som regel torde visserligen i tillståndsbeviset angivas vem som skall vara föreståndare, varvid ett bibehållande av föreståndaren utgör en förutsättning för att tillståndet skall gälla. Stundom torde emellertid godkännandet av viss föreståndare kunna betraktas som en separat handling, som ej behöver påverka tillståndets giltighet i och för sig. Detta gäller särskilt om en fysisk person, som normalt själv förestår anläggningen, för viss tid vill sätta annan som vikarie. Godkännandet av denne som föreståndare bör kunna återkallas, utan att tillståndet för tillståndshavarens del behöver omprövas. Se allmänna motiveringen sid. 175 f. 10 §. Första stycket motsvarar närmast 4 § första stycket a)—d) och andra stycket gällande lag med den betydelsefulla ändringen att den nuvarande anmälningsskyldigheten föreslås utbytt mot skyldighet att söka medgivande

237 att bruka den förändrade anläggningen. Se allmänna motiveringen sid. 205— 208. Det första ledet, »bruka annan lokal eller annan teknisk anordning eller radioaktivt ämne av annat slag eller större mängd än som angivits i tillståndet eller lokal eller anordning som utan stöd av tillståndet väsentligen ändrats», motsvarar i nuvarande 4 § bestämmelserna under a) och b) samt första delen av d ) . Ehuru i princip tillämpligt på alla former av tillstånd enligt strålskyddslagen syftar stadgandet i denna del primärt endast på tillstånd som avses i förslagets 5 §. Det andra ledet, »eljest utnyttja tillståndet på annat sätt, i större omfattning eller under andra förhållanden än tillståndet avser», innefattar förändringar enligt gällande 4 § c) och sista delen av d) men utgör samtidigt en utvidgning i förhållande till gällande lag. Även användande av en strålkälla för annat ändamål eller införande av andra arbetsmetoder än som förutsatts vid tillståndsprövningen liksom en intensifierad användningsfrekvens kan medföra en sådan ökning av strålfaran, att strålskyddsmyndighetens medgivande bör inhämtas, innan förändringen genomföres. Vidare skall bestämmelsen i denna del äga avseende å tillstånd till import, förvärv och överlåtelse av radioaktivt ämne jämlikt 6 § lagförslaget. På grund av de varierande förhållandena vid olika slag av strålkällor har kommittén funnit det vara fördelaktigt, att bestämmelsen formuleras ganska allmänt. Självfallet får emellertid en tillståndshavare ej sväva i tvivelsmål, huruvida en planerad förändring fordrar medgivande eller ej. Kommittén förutsätter därför, att strålskyddsmyndigheten genom allmänna föreskrifter skall närmare angiva gränserna för tillståndshavarnas rörelsefrihet. Om tvekan härom likväl i något fall skulle råda, bör tillståndshavaren genom en underhandsförfrågan hos myndigheten inhämta besked, huruvida åtgärden fordrar särskilt medgivande. Beträffande andra stycket, som är nytt, hänvisas till allmänna motiveringen sid. 206. Tredje stycket. För medgivande enligt förevarande paragraf bör samma bestämmelser gälla som för tillstånd enligt lagförslagets 5 §. Även här bör sålunda eftersträvas att göra ansökningsmaterialet så fullständigt, att besiktning ej skall behöva företagas innan medgivandet lämnas, men i tveksamma fall bör besiktning på platsen ske. Avser förändringen utbyte av strålkälla, skall meddelade föreskrifter om förhandsbesiktning eller typbesiktning iakttagas. Medgivandet skall förbindas med de nya villkor och skyddsföreskrifter som förändringen påkallar etc. 11 §. Se allmänna motiveringen sid. 208 f. Bestämmelsen i första stycket motsvarar 4 § första stycket e) i 1941 års lag med visst tillägg beträffande dödsbos anmälningsskyldighet. Den ändrade formuleringen sammanhänger med att bestämmelsen, ehuru den i första

238 hand åsyftar tillstånd till radiologiskt arbete samt handel med eller inmchav av radioaktivt ämne, i princip bör gälla även andra tillstånd. Eftersoim tillstånd till import, förvärv och överlåtelse av radioaktivt ämne i allmämhet skall utfärdas såsom licens för viss åtgärd av engångsnatur, torde dock stadgandet i praktiken mera sällan bli tillämpligt beträffande sådana tilllstånd. För innehavare av exempelvis sådant generellt förvärvstillstånd soim omnämnes å sid. 163 i allmänna motiveringen kan emellertid anmälan b)li aktuell. Beträffande tillstånd enligt 5 § strålskyddslagen skall stadgandet vara tillämpligt såväl när den med tillståndet avsedda verksamheten n e d lägges som när innehavd kvantitet radioaktivt ämne stadigvarande minskait, så att tillstånd ej längre fordras för innehavet. Upphör verksamhet, som bedrives med stöd av atomenergilagen, föruitsätter kommittén att anmälan härom skall göras till Kungl. Maj :t. N£är sådan anmälan inkommer, bör strålskyddsmyndigheten underrättas häirom, så att onödiga besiktningsbesök undvikes. Andra stycket saknar motsvarighet i gällande lag. Anvisningar om huur vid tillståndets upphörande skall förfaras med radioaktivt ämne, som finrns i behåll, måste ofta kunna lämnas skyndsamt. Medger icke tiden, att fo»rmellt beslut av strålskyddsnämnden avvaktas, bör tillsynsmannen vid n-adiofysiska institutionen provisoriskt äga meddela anvisningar. Riktlinjeer härför bör av nämnden angivas i arbetsordning. 12 §. Beträffande denna bestämmelse, som är ny, se allmänna motiveringeen sid. 150. En viss motsvarighet till ifrågavarande stadgande åtcrfinnoes beträffande maskiner och arbetsredskap i allmänhet i 53 § arbetarskydddslagen, enligt vilken yrkesinspektör där så finnes påkallat äger låta genonm polismyndighetens försorg på arbetsgivarens bekostnad vidtaga nödiga ååtgärder för att säkerställa att meddelat förbud att använda viss anordninng upprätthålles. Skillnaden ligger främst i att förbudet enligt strålskydddslagen grundar sig på det i lagen stadgade tillståndstvånget, under det aatt förbudet enligt arbetarskyddslagen meddelas efter konstaterat missföörhållande i det särskilda fallet. Det föreslagna stadgandet bör självfallet ( ej tillämpas i andra fall än där missbruk med skäl kan befaras. Mercndeels torde underlåtenheten att begära tillstånd till radiologiskt arbete grundda sig på bristande kännedom om gällande bestämmelser. I sådana fall torcrde tillstånd sökas, sedan vederbörande gjorts uppmärksam på sin skyldighaet härvidlag. Inskridande enligt 12 § strålskyddslagen blir då onödigt. Me(ed hänsyn härtill bör apparatinnehavaren alltid beredas tillfälle att avgiviva förklaring, innan åtgärder för försegling av anordningen vidtages. Såsom framgår av den allmänna motiveringen har bestämmelsen främaist tillkommit för att kunna förhindra olovligt brukande av röntgenapparate:er.

239 Stadgandet bör dock vara tillämpligt även i fråga om andra tekniska anordningar, t. ex. acceleratorer. 13 §. Bestämmelsen, som är ny, innebär en betydelsefull utvidgning i förhållande till 1941 års lag, i det strålskyddskontrollen med stöd av detta stadgande kan utsträckas även till strålkällor, vilka ej omfattas av tillståndsskyldigheten och sålunda icke står under regelbunden tillsyn. Se allmänna motiveringen sid. 150—151. 14 §. Bestämmelsen, som saknar motsvarighet i 1941 års lag, har i huvudsak utformats med 7 § arbetarskyddslagen som förebild. Beträffande första och fjärde styckena, se allmänna motiveringen sid. 211—213. Innehållet i andra stycket behandlas i allmänna motiveringen sid. 222—224 samt tredje stycket i allmänna motiveringen sid. 214—221. Genom sin formulering är paragrafens bestämmelser tillämpliga även på den som bedriver radiologiskt arbete eller innehar radioaktivt ämne med stöd av tillstånd jämlikt atomenergilagen samt på föreståndare och anställda i sådan verksamhet. 15 §. Bestämmelsen, som är ny, har sin direkta motsvarighet i 45 § arbetarskyddslagen. Beträffande första stycket se allmänna motiveringen sid. 151 och 165— 166. Med uttrycket »anordning, som alstrar joniserande strålning» åsyftas ej blott sådana anordningar som är avsedda att användas i radiologiskt arbete och för vilkas brukande tillstånd skall krävas enligt 5 § strålskyddslagen. Även sådana anordningar som avses i 13 § innefattas i uttrycket. Då sistnämnda anordningar ej omfattas av tillståndsskyldigheten och således ej blir föremål för besiktning före användandet, är det av särskilt värde att tillverkare och försäljare av dessa ansvarar för att de är försedda med skyddsanordningar och i övrigt är ofarliga ur strålskyddssynpunkt. I fråga om andra stycket, se allmänna motiveringen sid. 178—180 samt vad nyss anförts beträffande första stycket. 16 §. Bestämmelserna om läkarundersökning motsvarar 12 § första och andra styckena 1941 års lag med de ändringar som föreslagits i allmänna motiveringen sid. 192—196. Den i 12 § gällande lag gjorda åtskillnaden mellan »läkarundersökning» och »läkarbesiktning» har kommittén funnit konstlad och därför slopat. Kommittén använder termen »läkarundersökning» för både förstagångsundersökning och periodisk besiktning.

240 I likhet med i kungörelsen den 6 maj 1949 (nr 211) om läkarundersökning och läkarbesiktning till förebyggande av vissa yrkessjukdomar användes uttrycket »mottaglig för den med arbetet förbundna hälsofaran». Det i allmänna motiveringen sid. 197—199 föreslagna förbudet mot användandet av minderåriga i radiologiskt arbete har infogats i förevarande paragraf. Angående skyldighet för särskilt godkänd föreståndare att svara för att läkarkontroll enligt förevarande stadgande kommer till stånd och att minderåriga ej utan medgivande används i arbetet, se allmänna motiveringen sid. 218 och 220. 17 §. Beträffande denna bestämmelse, som är ny, se allmänna motiveringen sid. 199—201. Den uppsikt över hälsotillståndet hos personalen vid radiologiska anläggningar, som förevarande bestämmelse förutsätter, skall givetvis i första hand utövas av tillståndshavaren. Finnes särskild föreståndare för verksamheten, skall dock ansvaret för den löpande tillsynen över strålskyddsförhållandena utövas av honom, varvid han bl. a. skall övertaga tillståndshavarens åligganden enligt 17 §, se allmänna motiveringen sid. 218 och 220. 18 §. Anmälningsplikten vid inträffad strålskada behandlas i 9 § 1941 års lag. Bestämmelsen i lagförslagets 18 § har erhållit ett i förhållande till nämnda stadgande vidgat innehåll. Dels föreslås, att även misstanke om skada skall anmälas, dels har den krets som omfattas av anmälningsplikten utvidgats, se allmänna motiveringen sid. 200 f. Anmälan som avses i förevarande stadgande bör göras till radiofysiska institutionen, så att erforderliga åtgärder i form av besiktning etc. snabbt kan vidtagas utan att formellt ställningstagande av statens strålskyddsnämnd behöver avvaktas. Beträffande föreståndares skyldighet att svara för anmälan av strålskador, se allmänna motiveringen sid. 218—220. 19 §. Bestämmelsen är ny. Se allmänna motiveringen sid. 209. Anmälan bör ske till radiofysiska institutionen för att snara åtgärder för det förkomna ämnets uppspårande skall kunna vidtagas. I fråga om föreståndares skyldighet att fullgöra anmälningsplikten enligt förevarande stadgande, se allmänna motiveringen sid. 218—220. 20 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande strålskyddslag. Beträffande första stycket, som behandlar anmälningsskyldighet i fråga

241 röntgenapparater och andra anordningar som fordrar särskild installation, hänvisas till allmänna motiveringen sid. 150 och 180. I andra stycket behandlas anmälningsplikt beträffande anordningar som kan användas utan särskild installation, se allmänna motiveringen sid. 150. En tillverkare av exempelvis röntgenapparater skall givetvis ej vara skyldig att göra anmälan om avlämnande av apparat till en återförsäljare eller annan mellanhand i vars verksamhet handel med sådana apparater ingår, utan endast om apparaten avlämnas direkt till någon som kan antagas komma att bruka den eller ombud för denne. Anmälningsplikten enligt förevarande paragraf omfattar endast anordningar som är avsedda att utsända joniserande strålning och för vilkas brukande tillstånd erfordras. Beträffande sådana anordningar som behandlas i 13 § finns givetvis ingen anledning att föreskriva anmälningsskyldighet, eftersom tillstånd ej skall krävas för att nyttja dem. Anmälan bör göras till radiofysiska institutionen för att besiktning och andra kontrollåtgärder omedelbart skall kunna vidtagas. Institutionen bör även äga att på eget initiativ utsända anmaning till anordningens innehavare att inkomma med ansökan om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete. Däremot skall självfallet frågor om åtgärder för försegling av anordningen jämlikt 12 § eller anmälan till åtal för olovligt brukande av anordningen avgöras av statens strålskyddsnämnd. 21 §. Första stycket motsvarar 6 § gällande lag med de ändringar som föranleds av kommitténs organisationsförslag (sjätte kapitlet) och den redan i förslagets 3 § intagna bestämmelsen om statens strålskyddsnämnd. Hur arbetsuppgifterna inom tillsynsverksamheten skall fördelas mellan statens strålskyddsnämnd och radiofysiska institutionen framgår i huvudsak av de olika paragraferna i strålskyddslagen. Den mera detaljmässiga arbetsfördelningen bör angivas i av Kungl. Maj :t utfärdad instruktion samt i av strålskyddsnämnden fastställd arbetsordning. Principen skall vara att de beslutande funktionerna utövas av nämnden och de verkställande av institutionen. I praktiken blir emellertid denna gränsdragning delvis endast avformell karaktär, eftersom beslutanderätten i vissa rutinmässiga tillsynsfrågor förutsattes komma att delegeras på befattningshavare vid institutionens tillsynsavdelningar, framför allt avdelningsföreståndarna. Jämför också bestämmelsen om tillsynsmans befogenhet att meddela skyddsföreskrifter i 25 §. Andra stycket, som är nytt, utgör endast en uttrycklig erinran om Kungl. Maj :ts befogenhet att meddela föreskrifter rörande tillsynsorganisationen. 22 §.

Första stycket motsvarar med vissa ändringar 7 § första stycket i 1941 års lag. Då stadgandet icke enbart har karaktären av instruktionsföre16

skrift för tillsynsmännen utan även reglerar dessas befogenhet gentemot tillståndshavarna, synes det motiverat, att detsamma kvarstår i lagen. Genom tillägget »i den omfattning strålskyddsnämnden finner erforderligt» ges klart uttryck för den friare rätt som tillsynsmyndigheten föreslagits få att själv bestämma, i vilken omfattning besiktningar skall företagas. Av samma anledning har det nuvarande uttrycket i andra punkten »där ej av särskild anledning annat påkallas» utbytts mot »där ej strålskyddsnämnden annorlunda förordnar». Se allmänna motiveringen sid. 183—184. — Beträffande »lokal, som eljest kan beröras av arbetet eller förvaringen», jämför vad i det föregående anförts till 8 § första stycket. Andra stycket är nytt, se allmänna motiveringen sid. 189. Stadgandet öppnar möjlighet att besiktiga såväl tillståndspliktiga anordningar, för vilkas användande i arbete tillstånd ej sökts eller begärt tillstånd vägrats, som anordningar, för vilka tillståndsskyldighet ej föreligger på grund av definitionen av begreppet radiologiskt arbete. 23 §.

Första stycket är nytt men har viss motsvarighet i 50 § första stycket arbetarskyddslagen. Se allmänna motiveringen sid. 184 f och 189. Andra stycket motsvaras av 7 § andra stycket gällande lag men har erhållit ett vidare innehåll än sistnämnda stadgande, se allmänna motiveringen sid. 185 och 189. Med uttrycket »äger tillsynsman påfordra, att erforderliga prov och undersökningar verkställas» avses att tillsynsmannen skall vara berättigad både att själv utföra eller låta utföra kontrollundersökningar och att beordra att desamma verkställes av arbetsledningen eller personalen vid anläggningen. För att riskförhållanden o. d. snabbt skall kunna bedömas, exempelvis i samband med att anmälan inkommer angående misstänkt strålskada, bör tillsynsman även utan samband med besiktning äga påfordra, att prov och undersökningar verkställes på arbetsplatsen. Jämför allmänna motiveringen sid. 196. 24 §.

Bestämmelsen, som är ny, har sin motsvarighet i 50 § andra stycket arbetarskyddslagen, dock med den skillnaden att upplysningsplikten enligt strålskyddslagen föreslås gälla ej endast arbetsledningen utan även de anställda. Se i övrigt allmänna motiveringen sid. 185 och 189. — Då även atomenergianläggningar skall vara föremål för tillsyn enligt strålskyddslagen, bör även den som driver sådan anläggning samt hos honom anställda vara skyldiga att till strålskyddsmyndigheten och dess tillsynsmän lämna upplysningar som är av betydelse för strålskyddskontrollen. 25 §. Bestämmelsen motsvarar 7 § tredje stycket i gällande lag med allenast den ändringen, att statens strålskyddsnämnd ersätter medicinalstyrelsen

som strålskyddsmyndighet. Omredigeringen av sista punkten är av formell natur. Se i övrigt allmänna motiveringen sid. 189. 26 §. Detta stadgande motsvarar gällande lags 8 § första stycket. Bestämmelsen har emellertid utvidgats att gälla även sådana anordningar som utsänder joniserande strålning utan att de användes i radiologiskt arbete (se 13 §). I fråga om dylika apparater ansluter sig förevarande paragraf nära till förbudsföreskriften i 13 § andra stycket. Se i övrigt allmänna motiveringen sid. 211. Till säkerställande av att interimistiskt förordnande jämlikt 26 § upprätthålles bör strålskyddsmyndigheten på grund av föreskrifterna i 12 § respektive 13 § andra stycket äga låta försegla anordningen. Förordnande om att en anordning skall sättas ur bruk får nämligen anses innebära, att innehavaren så länge förordnandet gäller icke äger erforderligt tillstånd att bruka densamma respektive att han förbjudes att bruka densamma. 27 och 28 §§. Bestämmelserna utgör med avseende å strålskyddet en direkt motsvarighet till 56 respektive 57 § arbetarskyddslagen. Se allmänna motiveringen, beträffande 27 § sid. 151 och 165—166 samt beträffande 28 § sid. 179—180. Jämför även specialmotiveringen till 15 §. 29 §. Här har upptagits den för närvarande i 17 § instruktionen för radiofysiska institutionen införda bestämmelsen om tystnadsplikt, se allmänna motiveringen sid. 190. Stadgandet har delvis omformulerats och ansluter sig nära till ordalydelsen av motsvarande föreskrift i 11 § atomenergilagen. Jämför även 51 § första stycket arbetarskyddslagen. Uttrycket »omständighet av personlig natur», vilket icke återfinnes i sistnämnda båda lagars bestämmelser om tystnadsplikt, motiveras främst av önskemålet om anonymitetsskydd för patienter. Bestämmelsen är genom sin vida formulering tillämplig ej blott på tillsynsmännen och övriga befattningshavare hos radiofysiska institutionen utan även på strålskyddsnämndens ledamöter, av nämnden anlitade experter etc. Då härjämte även läkare, som verkställer undersökning jämlikt 16 § lagförslaget, torde omfattas av stadgandet, synes någon motsvarighet till 51 § andra stycket arbetarskyddslagen ej erforderlig. 30 §.

I denna paragraf har upptagits ansvarsbestämmelserna beträffande sådana brott som ansetts böra i svårare fall förskylla fängelsestraff, se allmänna motiveringen sid. 226—227.

244 Första punkten motsvarar 14 § första stycket gällande lag men innebär en utvidgning med hänsyn till förändringen av begreppet radiologiskt arbete samt till införandet av tillståndsplikt för handel med radioaktiva ämnen. Andra punkten saknar motsvarighet i 1941 års lag, då denna ej stadgar tillståndsskyldighet för import, förvärv och överlåtelse av radioaktiva ämnen. Tredje, fjärde och femte punkterna har delvis sin motsvarighet i första ledet av 14 § andra stycket gällande lag, som helt allmänt stadgar straff för underlåtenhet av tillståndshavare att ställa sig till efterrättelse vad enligt nämnda lag eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter åligger honom. De nu berörda stadgandena i strålskyddslagen har en vidare til 1lämpning, bl. a. på grund av att kommitténs förslag innehåller i förhållande till den nuvarande lagen helt nya bestämmelser som lägger skyldigheter även på tillverkare och försäljare av apparater, installatörer samt innehavare av anordningar som ej fordrar tillstånd. Å andra sidan straffas vissa förseelser, t. ex. mot anmälningsplikten vid strålskada och mot föreskrifterna om läkarundersökning, vilka omfattas av den nyssberörda straffbestämmelsen i 1941 års lag, icke enligt 30 § utan enligt 34 § kommitténs lagförslag. Beträffande föreståndares alternativa ansvar för brott som straffas jämlikt 30 §, se allmänna motiveringen sid. 227—229. 31 §. I paragrafen, som saknar motsvarighet i 1941 års lag, har intagits bestämmelser angående förverkande, se allmänna motiveringen sid. 227. Första stycket innehåller bestämmelserna om förverkande av radioaktiva ämnen. Beträffande atombränslen finns en motsvarande bestämmelse i 8 § atomenergilagen. Har någon bedrivit radiologiskt arbete med atombränsle utan stöd av tillstånd enligt sistnämnda lag, är förevarande stadgande ej tillämpligt. Vid olovlig import eller olovligt förvärv av atombränsle kan däremot förverkandebestämmelserna i båda lagarna vara tillämpliga. — För att beslag av radioaktivt ämne i praktiken skall kunna genomföras med minsta risk för att radioaktivitet sprides, bör även sådan strålskyddsanordning, vari ämnet är inneslutet, vara förverkad. Undantagsvis, särskilt vid flagrant eller upprepat brott mot tillståndsskyldigheten beträffande röntgenarbete och där förnyat missbruk kan befaras, bör röntgenapparat eller annan teknisk anordning, som olovligen brukats i radiologiskt arbete, kunna förklaras förverkad. En föreskrift härom har upptagits i andra stycket. Med hänsyn till strålriskerna är det angeläget, att strålskyddsnämnden snarast sedan ett radioaktivt ämne tagits i beslag meddelar föreskrifter för dess förvaring samt, när lagakraftägande dom föreligger, meddelar beslut

245 om hur med ämnet skall förfaras, antingen genom överlåtelse till någon som är behörig att förvärva detsamma eller genom oskadliggörande på lämpligt sätt. 32 §.

Första stycket motsvarar sista ledet i 14 § andra stycket gällande lag. En mindre omformulering har gjorts i förtydligande syfte. Enligt 9 § atomenergilagen straffas även grov oaktsamhet vid fullgörandet av uppgiftsskyldigheten, varjämte fängelse ingår i straffskalan. En motsvarande skärpning av förevarande straffbestämmelse i förhållande till 1941 års lag har icke ansetts påkallad. Jämför härutinnan 65 § arbetarskyddslagen. Lämnar en föreståndare för radiologiskt arbete uppsåtligen oriktig eller ofullständig uppgift rörande förhållande, varom uppgiftsskyldighet åligger honom, straffas han jämlikt första stycket förevarande paragraf. Då föreståndare emellertid förutsattes intaga en sådan ställning, att han kan fullgöra funktioner som normalt åvilar tillståndshavaren, bör han straffas också vid lämnande av oriktiga eller ofullständiga uppgifter för dennes räkning. Främst för detta fall har bestämmelsen i paragrafens andra stycke tillkommit. Jämför 65 § tredje stycket arbetarskyddslagen.

33 §.

Stadgandet, som är nytt, har viss motsvarighet i 67 § arbetarskyddslagen, se allmänna motiveringen sid. 229 f. Med »annat arbete, vari joniserande strålning förekommer» avses förutom annan tillståndsbelagd verksamhet än radiologiskt arbete även sådan verksamhet som ej fordrar tillstånd men beträffande vilken särskilda skyddsföreskrifter meddelats med stöd av lagförslagets 13 §. 34 §.

I denna paragraf behandlas straff för mera ordningsbetonade förseelser, nämligen användande av minderåriga i radiologiskt arbete, åsidosättande av föreskrifterna om läkarundersökning samt försummelse att iakttaga anmälningsskyldighet rörande strålskador, förlust av radioaktivt ämne eller upphörande av tillståndsbelagd verksamhet ävensom uraktlåtenhet av installatör att anmäla att tillstånd ej företetts vid installation. Beträffande föreståndares alternativa ansvar, se allmänna motiveringen sid. 228 f. 35 §. Brott mot den i 29 § stadgade tystnadsplikten bör liksom motsvarande förseelser enligt 68 § arbetarskyddslagen och 11 § atomenergilagen straffas

246 med dagsböter eller fängelse samt åtalas endast efter angivelse av målsäganden. 36 §. Bestämmelser om avgifter till statsverket för tillsynen enligt 1941 års lag finns intagna i 13 § nämnda lag. Det kan enligt kommitténs mening starkt ifrågasättas, huruvida en kontrollverksamhet av den karaktär som strålskyddstillsynen innebär bör vara belagd med avgifter. Av skäl som närmare utvecklas i samband med kostnadsberäkningarna i 8 kapitlet (sid 323 ff) har kommittén emellertid ansett sig böra förorda, att avgifter uttages av tillståndshavarna även i fortsättningen. Förslag till kungörelse med bestämmelser angående dylika avgifter har kommittén framlagt å sid. 22. Första och andra styckena motsvarar 13 § första stycket gällande lag med vissa ändringar. Då avgifterna för närvarande utgår såsom »bidrag till bestridande av kostnaderna för tillsynen», har de stundom kommit att uppfattas som direkt vederlag för det vid anläggningarna nedlagda tillsynsarbetet, vilket på vissa håll skapat en ogynnsam inställning till besiktningarna. Denna beteckning av avgifterna synes därför icke böra bibehållas. De av kommittén föreslagna särskilda tillstånden till import, förvärv och överlåtelse av radioaktiva ämnen bör vidare icke sammankopplas med avgiftsplikten. Endast tillstånd till radiologiskt arbete, handel med eller innehav av radioaktivt ämne bör sålunda vara förenat med avgift. I den mån sådan verksamhet, som bedrives med stöd av tillstånd jämlikt atomenergilagen, är att anse som radiologiskt arbete i strålskyddslagens mening eller eljest innefattar befattning med radioaktiva ämnen synes anledning icke finnas att undantaga verksamheten från avgiftsskyldigheten. Erlägges ej avgift för sistberörd verksamhet inom föreskriven tid, bör anmälan härom göras till Kungl. Maj :t, som har att pröva om tillståndet bör återkallas. Tredje stycket är likalydande med 13 § andra stycket gällande lag, se 8 kapitlet sid. 326. Fjärde stycket motsvarar 13 § tredje stycket 1941 års lag i vad angår gottgörelse för läkarundersökning. Då kommitténs lagförslag föreskriver läkarundersökningsplikt även vid misstanke om inträffad strålskada, synes taxa även för sådan undersökning böra fastställas av Kungl. Maj :t (se kommitténs förslag till kungörelse om läkarundersökning jämlikt 16 och 17 §§ strålskyddslagen å sid. 24). Enligt vad i 8 kapitlet föreslås skall gottgörelse för tillståndsbesiktning, som avses i 8 § strålskyddslagen, ej utgå. Femte stycket har delvis sin motsvarighet i 14 § tredje stycket i den nu gällande lagen. Sista punkten är emellertid ny och sammanhänger med att avgiftsplikt föreslås även beträffande radiologiskt arbete eller befattning med radioaktivt ämne som fordrar tillstånd jämlikt atomenergilagen.

247 37 §. Paragrafens andra stycke är hämtat från 11 § gällande lag, se allmänna motiveringen sid. 190. I övrigt är bestämmelserna nya. Ehuru ifrågavarande föreskrifter huvudsakligen är av instruktionskaraktär, har kommittén menat det vara av sådan vikt, att ett intimt och förtroendefullt samarbete kommer till stånd mellan strålskyddsnämnden och andra myndigheter med tillsynsuppgifter och ämbetsåligganden, som faller inom eller gränsar till nämndens tillsynsområde, att en erinran om nämndens skyldighet att taga initiativ härutinnan bör intagas i strålskyddslagen. 38 §. Till paragrafens första och andra stycken har överförts bestämmelserna om besvär i den gällande lagens 16 § med de ändringar som föranledes dels av att strålskyddsnämnden ersätter medicinalstyrelsen som strålskyddsmyndighet, dels ock av att vid överklagande av strålskyddsnämndens beslut bestämmelserna i lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut bör gälla. Det kan enligt kommitténs mening ifrågasättas, om icke besvär över strålskyddsnämndens beslut i strålskyddsärenden borde prövas av Kungl. Maj :t i regeringsrätten. Då emellertid besvär i sådana ärenden för närvarande fullföljes hos Kungl. Maj :t i statsrådet och motsvarande gäller även i fråga om besvär över beslut enligt atomenergilagen, har kommittén avstått från att framlägga förslag härutinnan. Strålskyddsnämnden bör äga förordna, att dess beslut omedelbart skall lända till efterrättelse, ej endast när tillstånd återkallas eller förordnande meddelas om att anläggning för radiologiskt arbete skall försättas ur bruk, utan även när nämnden meddelar förbud eller inskränkning i användningen av sådan anläggning som avses i 13 §. Vidare bör nämnden ha motsvarande befogenhet i fråga om beslut, som tillsynsman meddelat, i avvaktan på att nämnden fattar slutligt beslut i anledning av anförda besvär. 39 och 40 §§. Ett genomgående drag i lagförslaget är att det faktiska avgörandet i strålskyddsärendena och bestämmandet av tillsynens omfattning i olika fall skall ankomma på strålskyddsnämnden, som har de största förutsättningarna att bedöma riskförhållandena i skilda slag av verksamhet. I vissa hänseenden torde dock Kungl. Maj :t böra utfärda tillämpningsföreskrifter eller åtminstone i sådana föreskrifter precisera strålskyddsnämndens befogenheter. Detta har också förutsatts på flera ställen i allmänna motiveringen, t. ex. beträffande förhandsbesiktning och typbesiktning av strålkällor (sid. 166 ff), personals närvaro vid besiktning (sid. 185), förfarandet vid läkarkontrollen (sid. 196), personalregistrering (sid. 202) etc. Då dylika före-

248 skrifter till övervägande del måste grunda sig på strålskyddstckniska bedömanden, bör förslag härutinnan avgivas av strålskyddsnämnden. Detta bör bli en av nämndens första arbetsuppgifter. För förseelser mot här avsedda föreskrifter bör Kungl. Maj :t äga utsätta straff på motsvarande sätt som jämlikt 75 § arbetarskyddslagen. Utöver sina skyldigheter att meddela närmare föreskrifter direkt på grund av strålskyddslagens bestämmelser eller enligt av Kungl. Maj:t i administrativ ordning lämnat bemyndigande bör strålskyddsnämnden ha att meddela föreskrifter, råd och anvisningar för den detaljmässiga til 1lämpningen av lagen. Jämför 74 § andra stycket arbetarskyddslagen. Ikraftträdande

m. ni.

Den nya lagens tillämpning förutsätter ett omfattande förberedelsearbete både från strålskyddsnämndens och radiofysiska institutionens sida, bestående bl. a. i utarbetande av föreskrifter rörande lagens tillämplighet på olika slag av strålkällor, frekvensen av besiktningar, läkarundersökningar m. m., fastställande av nya ansökningsformulär etc. Anknytningen av tillstånden till röntgenarbete att gälla arbetsenheten kräver genomgång av radiofysiska institutionens kartotek och ändringar av de tillstånd som utfärdats med stöd av 1941 års lag. Kommittén föreslår, att statens strålskyddsnämnd tillsättes fr. o. m. den 1 juli 1957 samt att en förstärkning av personalen vid radiofysiska institutionen genomföres fr. o. m. nämnda tidpunkt. Då förberedelsearbetet torde kräva minst ett halvt år, kan den nya lagen icke träda i kraft före den 1 januari 1958. För att ej tvinga den som bedriver verksamhet, vilken först genom den nya lagstiftningen blir beroende av tillstånd, att avbryta verksamheten i avbidan på att tillstånd utfärdas, bör strålskyddsnämnden vara oförhindrad att redan före lagens ikraftträdande meddela beslut om tillstånd som avses i denna lag. Då översynen av de tillstånd, som utfärdats med stöd av 1941 års lag, kan bli tidskrävande, särskilt i fall där besiktning måste företagas innan nya tillstånd kan utfärdas, bör tillståndshavarna vara oförhindrade att efter den 1 januari 1958 fortsätta verksamheten, intill dess strålskyddsnämnden hinner utfärda nya tillstånd. b. Förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § arbetarskyddslagen Undantagsbestämmelsen i 4 § tredje stycket arbetarskyddslagen bör ändras i anslutning till terminologien i strålskyddslagen. Enär kommittén förutsatt, att arbetarskyddslagens bestämmelser om skyddsombud och skyddskommittéer skall gälla även i fråga om skyddsarbete enligt strålskyddslagen (se allmänna motiveringen sid. 224), bör 6 kapitlet arbetarskyddslagen icke omfattas av undantaget i 4 § tredje stycket nämnda lag.

249 c. Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 64 och 66 §§ arbetarskyddskungörelsen 1 och med att skyddsombud skall tillvarataga arbetstagarnas strålskyddsintressen vid anläggningar för radiologiskt arbete, bör de i strålskyddsfrågor äga påkalla strålskyddsnämndens ingripande, därest framställning hos arbetsgivaren om vidtagande av skyddsåtgärd icke inom skälig tid beaktats. Föreskrift härom torde lämpligen böra införas i 64 § första stycket arbetarskyddskungörelsen. Då det för tillsynen enligt strålskyddslagen är angeläget, att tillsynsmännen har kännedom om vilka som vid arbetsplats för radiologiskt arbete utsetts till skyddsombud eller ledamöter av skyddskommitté samt sådan ställföreträdare för arbetsgivare som avses i 62 § arbetarskyddskungörelscn, bör uppgift härom tillställas ej blott yrkesinspektören utan även strålskyddsnämnden. Ett tillägg av denna innebörd synes böra införas i 66 § nämnda kungörelse. d. Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av § 59 allmänna läkarinstruktionen Beträffande denna ändring, som sammanhänger med att medicinalstyrelsens befattning med strålskyddskontrollen överflyttas till statens strålskyddsnämnd, se allmänna motiveringen sid. 201. e. Förslag till kungörelse med bestämmelser angående vissa avgifter enligt 36 § strålskyddslagen Såsom närmare utvecklas i 8 kapitlet (sid. 323 ff) föreslås delvis nya grunder för de avgifter som utgår för tillsynen. Kungörelsen den 29 juni 1945 (nr 471) med bestämmelser angående vissa avgifter enligt 13 § lagen den 6 juni 1941 (nr 334) om tillsyn å radiologiskt arbete m. m. bör därför ersättas av en ny avgiftskungörelse. Innehållet i kommitténs förslag härutinnan ansluter sig i huvudsak till den nuvarande kungörelsens bestämmelser med de ändringar som påkallas av de nya avgiftsgrunderna och kommitténs organisationsförslag. f. Förslag till kungörelse om läkarundersökning jämlikt 16 och 17 §§ strålskyddslagen 2 § kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 640; ändrad 639/49) om undersökning och besiktning jämlikt 12 § lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m. innehåller bl. a. bestämmelser om frekvensen av periodiska läkarbesiktningar för i radiologiskt arbete anställda personer. Då det enligt 16 § förslaget till strålskyddslag skall ankomma på strålskyddsnämnden att bestämma periodiciteten, bör 2 § berörda kungörelse upphävas. En föreskrift i 1 § samma kungörelse, att läkarintyg skall utfärdas över vad som före-

250 kommit vid läkarundersökning före anställning i radiologiskt arbete, har överflyttats till 1 § av det här behandlade kungörelseförslaget. Formulär till sådant intyg bör alltjämt fastställas av medicinalstyrelsen, men anvisningar för intygets utfärdande bör meddelas efter samråd med strålskyddsnämnden. I kungörelse den 9 december 1949 (nr 640) har Kungl. Maj:t förordnat om gottgörelse för läkarundersökningar och periodiska besiktningar till förebyggande av skador i radiologiskt arbete. Kommittén har icke funnit anledning att föreslå ändring i dessa ersättningsgrunder och upptager ifrågavarande bestämmelser i 2 § första och tredje styckena av förevarande kungörelse. Samma ersättning som utgår vid förstagångsundersökning, 15 kronor, föreslås för sådan särskild läkarundersökning som enligt 17 § förslaget till strålskyddslag skall företagas vid misstanke om inträffad strålskada, enär dylik undersökning som regel torde bli grundligare än de mera rutinmässiga periodiska läkarbesiktningarna. För sådan läkarundersökning för visst ändamål utan samtidigt företagen blodundersökning, varom talas i allmänna motiveringen sid. 195, föreslår kommittén, att ersättning till läkaren skall utgå med hälften av eljest stadgat belopp. B. Undervisning

i strålskyddsteknik

m. m.

Upplysningsverksamhet

I det föregående har kommittén vid upprepade tillfällen framhållit nödvändigheten av att personer, som är sysselsatta i radiologisk verksamhet, äger erforderliga insikter om strålningens natur och strålfaran samt är kompetenta att handha apparater och andra strålkällor på ur strålskyddssynpunkt betryggande sätt. Däremot har kommittén icke ansett det möjligt att uppställa några generella kvalifikationskrav för vare sig arbetsledning eller i radiologiskt arbete anställd personal. Strålriskerna inom olika slag av radiologisk verksamhet skiftar nämligen väsentligt och kan väntas förete allt större variationer, allt efter som användningsområdet för joniserande strålning vidgas. Lika stora krav kan ej heller ställas på underordnad personal som på arbetsledning. Vid tillståndsprövningen enligt strålskyddslagen skall tillsynsmyndigheten pröva kompetensen hos den som skall förestå den radiologiska anläggningen och vägra tillstånd eller godkännande av den föreslagnc föreståndaren, om dennes personliga förutsättningar anses otillräckliga. Härvid skall såväl vederbörandes teoretiska utbildning, dokumenterad i examen eller liknande, som tidigare praktisk erfarenhet på området tillmätas betydelse. Däremot kan den i radiologiskt arbete anställda underordnade personalens insikter och erfarenheter icke prövas i tillståndsärendet. Kommittén har ej minst med hänsyn till sistnämnda omständighet funnit det önskvärt, att sådana personkategorier, vilka undergår särskild utbildning

251 för en yrkesverksamhet, i vilken de med stor sannolikhet kommer att syssla med joniserande strålning, i samhand med utbildningen bibringas åtminstone vissa, efter vars och ens yrkesområde avpassade kunskaper om strålningens fysikaliska egenskaper och biologiska verkningar samt om strålkällornas rätta handhavande. Framför allt motiverar den ständigt ökade användningen av strålning av här avsett slag inom sjuk- och tandvården, att läkare, tandläkare och sjuksköterskor under sin utbildning erhåller obligatorisk undervisning i strålskyddsteknik. Däremot omöjliggöres en i yrkesutbildningen inlagd liknande undervisning för arbetsledning och anställda vid tekniska och dylika anläggningar för radiologiskt arbete på grund av de heterogena utbildningsförhållandena. Erforderlig undervisning i strålskyddsteknik för sistnämnda yrkeskategorier torde därför i stället få meddelas vid särskilda kurser. 1. Läkare Praktiskt taget alla läkare, som nu utbildas, kan väntas i framtiden komma att under kortare eller längre tid arbeta med joniserande strålning inom medicinsk forskning och sjukvård. En tendens till stegring av riskerna vid användning av strålning inom medicinen har under senare år uppstått, på grund av att strålningen i större utsträckning än tidigare nyttjas av läkare, som i sin utbildning icke erhållit erforderlig kännedom om de fysikaliska och biologiska grunderna för strålverkningar och om nödvändiga strålskyddsåtgärder. Vid upprepade tillfällen har röntgenskador inträffat, vilka sannolikt kunnat undvikas, om vederbörande läkare varit mera förtrogen med principerna för strålskydd. Tillgången till röntgenapparater för allt hårdare strålning och till allt större kvantiteter radioaktiva ämnen samt den ständigt ökade användningen av joniserande strålning inom medicinen har medfört betydande risker för framtida strålskador. Därvid utgör särskilt strålverkningarnas kumulativa natur ett skäl till allvarlig oro. Även resultaten av nyligen utförda experimentella undersökningar rörande strålinducerade mutationer hos högre djur, uppkomsten av maligna tumörer hos bestrålade försöksdjur och vid små stråldoser iakttagna blodförändringar manar till ökad försiktighet. Såsom tidigare berörts (sid. 87 f), kommer obligatorisk undervisning rörande strålskydd vid arbete med joniserande strålning att fr. o. m. våren 1957 infogas i den allmänna läkarutbildningen. Undervisningens omfattning har dock minskats från av strålskyddskommittén föreslagna åtta timmar till fyra timmar, vilka fördelats mellan den propedeutiska röntgenkursen och undervisningen i radioterapi under kirurgikursen. Strålskyddskommittén måste för sin del beklaga den beskärning av strålskyddsundervisningen för medicine studerande som sålunda skett i förhållande till kommitténs förslag. Det kan enligt kommitténs mening allvar-

ligt ifrågasättas, om en så kortfattad undervisning som det här måste bli fråga om kan bli av något större praktiskt värde. För att fylla sin uppgift bör strålskyddsundervisningen icke blott ge de medicine studerande en någorlunda klar uppfattning om den joniserande strålningens egenskaper och skadeverkningar samt strålkällornas verkningssätt utan framför allt bibringa dem åtminstone elementära kunskaper i praktisk strålskyddsteknik, varvid demonstrationer rörande strålkällornas och skyddsanordningarnas handhavande med exemplifieringar av goda och dåliga strålskyddsförhållanden bör lämnas ett icke alltför begränsat utrymme. En kortfattad översikt över strålskyddslagstiftningen och dess tillämpning bör också ingå i kursen. Då kommittén finner det nödvändiga kursinnehållet icke kunna inrymmas i den fastställda undervisningstiden, anser sig kommittén böra vidhålla sitt tidigare framförda förslag, att undervisningen bör utvidgas att omfatta 8 kurstimmar. Kursen bör härvid erhålla huvudsakligen följande innehåll. Joniserande strålning (1—2 timmar). Atomen och atomkärnan — uppkomsten av joniserande strålning — radioaktiva isotoper — egenskaper hos olika slag av strålning — räckvidd och absorption — sekundärstrålning — mätmöjligheter — dosenheter — mätinstrument. Sambandet mellan fysikaliska egenskaper och biologiska verkningar vid joniserande strålning (1—2 timmar). Jonisationstäthctens betydelse — allmänna verkningar på cellen under olika omständigheter — hudrcaktion och skador på olika organ — blodförändringar — genetiska verkningar — tolerans- och säkerhetsdoser. Strålskyddsteknik vid röntgenstrålning (2 timmar). Röntgenapparatur — allmänna principer för strålskydd (avstånd, absorption, tidsbegränsning) — lokaler och fasta strålskydd — rörliga strålskydd — arbetsteknik — strålskyddsmätningar — praktiska exempel på goda och dåliga strålskydd sförhållanden. Slrålskyddsteknik vid arbete med radioaktiva ämnen (2 timmar). Översikt över isotoperna — användningsområden — allmänna principer för strålskydd — lokaler och fasta strålskydd — rörliga strålskydd — arbetsteknik — speciella försiktighetsåtgärder (dekontaminering) — strålskyddsmätningar — praktiska exempel på goda och dåliga strålskyddsförhållanden. Sirålskyddsförfaltningar (1 timme). Inträffade strålskador — den statliga strålskyddsverksamheten och dess medel och mål — strålskyddslagen och med anledning av densamma utfärdade föreskrifter samt råd och anvisningar — ansvarsförhållanden — anmälan om befarade eller inträffade strålskador. Som strålskyddskommittén framhöll i yttrande över läkarutbildningskommitténs förslag, torde strålskyddsundervisningen bäst fylla sitt syfte, om den gives såsom en sammanhängande kurs. En uppdelning av under-

253 visningen måste — i synnerhet med den beskurna kurstid som förutsatts i 1954 års proposition — verka splittrande och minska utsikterna till största möjliga utbyte av undervisningen. Då denna skall taga sikte på skydd mot strålning från radioaktiva ämnen i lika hög grad som skydd mot röntgenstrålning, synes det mindre lämpligt, att undervisningen meddelas i samband med den propedeutiska röntgenkursen. I stället synes kursen i strålskydd böra förläggas till tiden för kurserna i medicin och kirurgi samt givas i anslutning till undervisningen i röntgendiagnostik och radioterapi. I detta sammanhang vill strålskyddskommittén framhålla, att det av 1948 års läkarutbildningskommitté framförda förslaget om specialundervisning i radiofysik för såväl blivande radioterapeuter som röntgenologer, vilket nu står inför sitt förverkligande, är att hälsa med största tillfredsställelse ur strålskyddssynpunkt. I likhet med läkarutbildningskommittén anser strålskyddskommittén det värt att överväga, om icke genomgång av sådan undervisning bör krävas för behörighet till överläkartjänstcr vid röntgenologiska och radioterapeutiska avdelningar. Enligt strålskyddskommitténs förslag skall ju tillståndet att bedriva radiologiskt arbete vid statliga och kommunala anläggningar icke bindas till viss person utan till innehavaren av viss befattning såsom arbetsföreståndare. Någon saklig prövning av vederbörandes personliga kompetens kan därför ej ske vid tillståndsgivningen. Med hänsyn till de skiftande strålningsförhållandena vid de radiologiska avdelningarna vid våra sjukvårdsinrättningar och det betydande ansvar, som på grund härav måste ställas på överläkarna därstädes, skulle en god garanti för deras förmåga att bemästra strålskyddsproblemen erhållas, om de åtnjutit här avsedd specialundervisning.

2. Tandläkare Då nästan samtliga tandläkare i landet numera nyttjar röntgenapparater i sitt arbete, är det angeläget, att undervisning i strålskyddsteknik göres obligatorisk för blivande tandläkare i samband med deras utbildning. Det odontologiska röntgenarbetet bedrives, såsom tidigare antytts, i det stora flertalet fall under ur strålskyddssynpunkt mycket enhetliga och lättöverskådliga betingelser, varför en undervisningsverksamhet av även förhållandevis blygsam omfattning torde kunna avsevärt motverka de risker för strålskador, som tvivelsutan föreligger också vid de i regel smärre röntgenanläggningar det här är fråga om. Undervisningen synes lämpligast böra meddelas i samband med den praktiska undervisningen i dental röntgendiagnostik. För att tillsynsmyndighetens synpunkter på skyddsfrågan skall bli beaktade, måste ett samarbete mellan professorn i dental röntgendiagnostik och tillsynsmyndigheten förutsättas. Undervisningens teoretiska innehåll bör lämpligen utgöras av en exposé

\

254 över de riskbetingande faktorerna i arbetet, dessas fysikaliska grundval och de biologiska manifestationerna samt en därur naturligt härledd strålskyddsteknik. Den praktiska delen bör ansluta sig härtill och till det praktiska arbetet på kursen med särskild vikt lagd vid betydelsen av goda arbetsvanor. Författningar rörande radiologiskt arbete bör genomgås, för såvitt detta ej sker i annat sammanhang av undervisningen. Anordnad på föreslaget sätt torde strålskyddsundervisningen icke nämnvärt behöva inkräkta på kursplanerna, samtidigt som den erhåller en praktisk, åskådlig karaktär. Totalt torde 3 a 4 timmars undervisning i ämnet få anses tillfyllest. För redan praktiserande tandläkare torde den verksamhet, som tillsynsmännen bedriver bl. a. vid sina besiktningar, i förening med en förutsatt ökad allmän upplysningsverksamhet kunna anses tillräcklig. Här må framhållas, att man beträffande strålskyddsfrågor bör räkna med att tillsynsmyndigheten kommer att eftersträva ett intimt samarbete med tandläkarnas riks- och lokala organisationer samt med tandvårdsinspektörerna i de olika distrikten. Beträffande tandläkare, som ämnar bedriva röntgenarbete under mer varierande betingelser eller som nyttjar radioaktiva ämnen, torde den nu berörda undervisningen angående strålskydd allt efter föreliggande behov böra utökas med den kurs som gives vid den medicinska utbildningen. 3. Sjuksköterskor Den ökade användningen av röntgen och radioaktiva preparat inom sjukvården och den förebyggande hälsovården medför, att en allt större del av sjukvårdspersonalen utsattes för strålningsfaror, samtidigt som riskerna för de patienter, som undergår behandling och undersökning med joniserande strålning ökas. I samma riktning verkar den alltmera differentierade bestrålningstekniken och tendensen mot användning av mycket hård strålning såväl inom diagnostik som terapi. Även om den ansvarige läkaren skall svara för att rätta behandlingsmetoder används och att anställda och patienter ej utsätts för onödiga strålrisker, medger icke arbetsförhållandena vid sjukvårdsinrättningarna och läkarnas oftast hårt ansträngda tid, att de övervakar detaljerna i den underställda personalens arbete. Röntgenapparater och radioaktiva preparat handhas därför ej sällan relativt självständigt av sjuksköterskor och annan underordnad personal, som icke erhållit särskild utbildning härför. På sjukstugor och odelade lasarett förekommer sålunda i vidgad omfattning radiologiska arbetsuppgifter, för vilkas utförande speciellt utbildade sjuksköterskor ej finns att tillgå. På lasarett med särskild röntgenavdelning utföres röntgenarbete även på andra avdelningar, varvid i icke ringa utsträckning anlitas avdelningarnas egen personal. Strålskyddskommittén har funnit det vara av största betydelse, att en viss praktiskt lagd undervisning i strålskyddsteknik ingår som en obliga-

255 torisk del i den allmänna sjuksköterskeutbildningen. I skrivelse den 10 september 1952 till medicinalstyrelsen anböll kommittén därför, att styrelsen ville medverka till att i kursplanerna för sjuksköterskeskolorna upptogs en föreläsnings- och demonstrationskurs i ämnet om 2 till 4 timmar. Kursen föreslogs skola förläggas till röntgenavdelningen på det sjukhus, till vilket sjuksköterskeelevernas praktiska undervisning är förlagd, för att erforderligt demonstrationsmaterial skulle stå till förfogande. Som kursledare borde anlitas sakkunniga inom strålskyddsområdet. Förslagsvis skulle de tillsynsmän, som utför besiktningar av röntgenanläggningar, anlitas som lärare i samband med besiktningsresorna. I skrivelse till kommittén den 12 februari 1953 meddelade medicinalstyrelsen, att styrelsen översänt avskrift av kommitténs skrivelse till sjuksköterskeskolorna med anhållan, att dessa i mån av möjlighet måtte beakta kommitténs önskemål. Styrelsen förklarade, att den vid den pågående omarbetningen av sjuksköterskeskolornas kursplaner komme att söka följa de riktlinjer kommittén angivit för ifrågavarande undervisning. Enligt vad kommittén inhämtat har strålskyddsundervisning numera införts vid några av sjuksköterskeskolorna, varvid den i allmänhet torde meddelas i anslutning till sjuksköterskeelevernas röntgenutbildning. Radiofysiker synes endast undantagsvis ha anlitats såsom lärare. Kommittén vill här blott framhålla önskvärdheten av att den av kommittén föreslagna strålskyddsundervisningen allmänt införes vid såväl de statliga som de av landsting, kommuner eller enskilda drivna sjuksköterskeskolorna samt att i ämnet specialutbildade lärare härvid anlitas i största möjliga utsträckning. Den summariska undervisning i strålskyddsteknik, som sålunda förutsattes komina att genomföras för sjuksköterskeclever i allmänhet, är enligt kommitténs uppfattning otillräcklig för blivande röntgensköterskor. Dessa kommer ju kontinuerligt att syssla med radiologiska arbetsuppgifter och att därvid i viss omfattning leda och övervaka den övriga på röntgenavdelningarna anställda personalen och det arbete, som där bedrives. Kommittén erinrar om att kommittén i underdånigt utlåtande den 21 juli 1952 över det av 1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen avgivna betänkandet angående specialutbildning av sjuksköterskor (SOU 1951:33) hemställt, att i specialutbildningen av röntgensköterskor inrymmes en obligatorisk fortsättningskurs i strålskyddsteknik om 6 timmar, samt härvid framlagt följande förslag rörande undervisningens huvudsakliga innehåll. Röntgenstrålningens och de radioaktiva ämnenas fysikaliska egenskaper och biologiska verkningar (sammanfattning i anslutning till vad därom meddelats i övriga kursavsnitt; speciellt behandlas sekundärstrålning, dosbegreppet, »gränsdoser»). — Strålskyddsteknik vid röntgenarbete och arbete med radioaktiva ämnen (speciellt fasta och lösa skydd; hjälpmedel samt arbetstekniska åtgärder och arbetsregler vid olika slag av undersökningar och behandlingar). — Demonstra-

256 tioner härav i samband med stråldosmätningar till belysande av skyddsåtgärdernas nödvändighet och effektivitet. — Författningar. Sjuksköterskekommitténs förenämnda betänkande, som för närvarande i vissa delar överarbetas av medicinalstyrelsen, har ännu icke blivit föremål för Kungl. Maj:ts slutliga ställningstagande. Kommittén vill här endast hemställa att, oberoende av vilka åtgärder nämnda betänkande kommer att föranleda i övrigt, de av strålskyddskommittén framförda synpunkterna likväl beaktas. 4. Föreståndare för veterinärmedicinska, tekniska och andra anläggningar För att tillgodose strålskyddet vid radiologiska anläggningar för veterinärmedicinsk undersökning och behandling har kommittén övervägt, om en obligatorisk undervisning i strålskyddsteknik, liknande den som föreslagits för läkare, bör komma till stånd. I hela landet finns emellertid för närvarande endast ett 30-tal veterinärmedicinska radiologiska anläggningar, och detta antal kan icke väntas stiga nämnvärt i framtiden. Då sålunda ett relativt ringa antal av de veterinärer, som utbildas, kan beräknas komma att syssla med radiologiskt arbete i sin framtida verksamhet, kan det enligt kommitténs uppfattning icke skäligen krävas, att undervisning i strålskydd skall ingå i veterinärutbildningen i allmänhet. En frivillig dylik undervisning, förlagd till veterinärhögskolan, torde heller icke kunna påräkna sådan anslutning, att den kan anses motiverad. Då det gäller radiologiska anläggningar för tekniskt bruk samt för undervisnings- och forskningsändamål, föreligger synnerligen varierande strålriskförhållanden. Inom dessa grupper återfinns å ena sidan de kärnfysikaliska anläggningarna med deras komplicerade apparatur och arbetsmetoder, som fordrar ett intensivt och kontinuerligt bedrivet strålskyddsarbete, Å andra sidan påträffas här relativt enkla anläggningar, t. ex. för genomlysning med röntgen av livsmedel, vilka endast i ringa grad påfordrar några aktiva strålskyddsåtgärder i det dagliga arbetet. Naturligtvis kan några enhetliga kompetenskrav hos de personer, som skall förestå och leda arbetet vid så skiftande anläggningar, icke uppställas. De kärnfysikaliska anläggningarna och stora forskningsanläggningar i övrigt på området drivs och kommer säkerligen i framtiden att drivas under stark insyn från det allmännas sida. Det ligger i sakens natur, att de komplicerade tekniska förhållandena vid dessa anläggningar nödvändiggör, att arbetet förestås och övervakas av kvalificerade personer med praktisk erfarenhet inom kärnfysik, reaktorteknik etc. Det måste förutsättas, att de personer som sålunda godkännes att förestå driften, äger erforderlig kompetens att bedöma även de strålrisker som är förenade med verksamheten och genom det samarbete med tillsynsmyndigheten, som enligt vad som förut sagts under alla förhållanden måste äga rum, bemästra strålskyddsproblemen.

257 Kommittén vill i detta sammanhang erinra om den föreläsningskurs i reaktorteknik, som med anslag från atomkommittén hölls våren 1956 vid tekniska högskolan i Stockholm. Med tanke på landets behov av utbildat folk för förverkligandet av det för de närmaste åren upplinjerade atomenergiprogrammet är det önskvärt, att liknande kurser anordnas även i fortsättningen. Liksom var fallet vid 1956 års kurs måste självfallet strålskyddsfrågor komma att intaga en framskjutande plats vid dessa kurser och härigenom bidraga till att ge dem som i första hand kommer att vara verksamma inom atomenergiområdet kunskaper om de speciella skyddsproblemen vid reaktorarbete. Strålskyddsundervisningen bör härvid meddelas av de fysiker hos tillsynsmyndigheten som handhar kontrollen över atomenergianläggningar. Vid övriga tekniska och andra här avsedda anläggningar kan arbetet i många fall komma att förestås av personer, som saknar erforderlig erfarenhet av arbete med joniserande strålning. Ofta torde väl personer med viss fysikalisk utbildning utses till föreståndare för arbetet, i synnerhet där de radiologiska arbetsuppgifterna är mera omfattande eller komplicerade. Häri ligger emellertid icke alltid någon garanti för att strålskyddet skall bli tillräckligt tillgodosett, då undervisning på detta speciella område mera sällan ingått i utbildningen. Med den ökade användningen av både röntgen och radioaktiva ämnen på det tekniska området kan dessutom personer utan särskild utbildning i fysik och utan erfarenhet rörande strålskydd komma att sättas såsom ansvariga för arbetet. Kommittén föreslår, att för personer, som skall förestå veterinärmedicinska, tekniska och även andra radiologiska anläggningar men vilka saknar tillräcklig erfarenhet och kunskap inom strålskyddsområdet, genom tillsynsmyndighetens försorg skall anordnas frivilliga kurser i strålskyddsteknik. Dessa kurser, som bör ledas av tillsynsmän eller andra lämpliga befattningshavare hos myndigheten, torde få anordnas i mån av behov. Kommittén räknar dock med att en eller högst två kurser per år, var och en för ett trettiotal deltagare, skall vara tillfyllest. I allmänhet synes de böra förläggas till Stockholm, men möjlighet bör stå öppen att anordna enstaka kurser på andra platser i landet. Varje kurs bör omfatta förslagsvis 6 föreläsningar med demonstrationer samt eventuellt förenas med ett slutförhör. Den närmare utformningen av kursprogrammet bör ankomma på tillsynsmyndigheten, som även om så befinnes lämpligt bör äga besluta om differentiering av kurserna, så att somliga kurser tar sikte på strålningsförhållandena vid vissa särskilda typer av anläggningar. I huvudsak torde dock kurserna böra innehålla en redogörelse för olika slag av strålkällor för joniserande strålning och strålningens skadeverkningar, en exposé över de riskbetingande faktorerna i radiologiskt arbete samt undervisning i allmän och för skilda tillämpningsområden mera speciell strålskyddsteknik. Huvuddragen av gällande författningar angående strålskydd bör vidare genomgås. I anslutning 17

258 till undervisningen bör anordnas demonstrationer samt diskussioner beträffande frågor, som kursdeltagarna önskar behandlade med hänsyn till sina speciella arbetsproblem.

5. Övriga i radiologiskt arbete sysselsatta personer Utöver de i det föregående särskilt behandlade yrkeskategorierna kan inom sjukvården vissa biträden och liknande underordnad personal vid sjukvårdsinrättningar, polikliniker och andra läkarmottagningar utsättas för joniserande strålning från röntgenapparater och radioaktiva ämnen. Likaså kommer tandsköterskor och biträden vid folktandvårdspolikliniker och hos privatpraktiserande tandläkare med egna röntgenapparater i viss utsträckning i beröring med strålning. Detsamma gäller arbetstagare i underordnad ställning vid veterinärmedicinska, tekniska och liknande radiologiska anläggningar. Dessa anställda erhåller sällan annan utbildning för sitt yrke än den som under praktiken meddelas dem av arbetsgivare eller förmän. Deras radiologiska arbetsuppgifter är som regel så okomplicerade, att erforderlig instruktion utan svårighet kan meddelas dem av arbetsgivaren eller förmannen. På grund av det allmänna ansvar, som skall åvila tillståndshavare respektive arbetsföreståndare för en radiologisk anläggning, är denne också skyldig tillse att sådan instruktion meddelas och efterleves. Likväl torde det vara av stort värde, ej minst ur auktoritetssynpunkt, och mana till ökad försiktighet och förståelse för strålfaran, om från det centrala tillsynsorganets sida bedrives viss upplysnings- och instruktionsverksamhet på området. Härigenom kan även tillståndshavarnas instruktionsarbete underlättas och bedrivas efter enhetliga linjer. Naturligtvis kan tillsynsmyndighetens upplysningsverksamhet icke taga sikte på att utveckla de vetenskapliga orsakssammanhang, som konstituerar strålskador, men rätt upplagd bör den ge de anställda en klar uppfattning om hur de skall uppträda i arbetet för att undvika skador, hjälpa dem att själva identifiera symptom på strålskador och ge dem anvisning om vad de har att iakttaga om sådana symptom yppas. Denna upplysningsverksamhet kan och bör bedrivas inom ramen för den i strålskyddslagen givna befogenheten åt tillsynsmyndigheten att meddela strålskyddsföreskrifter. Såsom exempel på åtgärder, som kan rekommenderas, vill kommittén nämna uppsättande av anslag vid arbetsplatserna, innehållande korta förhållningsregler, utmärkning med skyddsfärg av lokaler som ej får beträdas under det strålarbete pågår samt utgivande av en broschyr eller annan upplysningsskrift, avsedd att tillställas envar arbetstagare i radiologiskt arbete. Härvid bör tillståndshavaren respektive arbetsföreståndaren åläggas tillse, att arbetstagaren tager del av innehållet och kontrollera, att han tillgodogjort sig detsamma. De relativt låga krav på kompetens som enligt vad nu sagts i allmänhet kan uppställas för anställda vid tekniska anläggningar, är helt otillräckliga

259 för den personal som skall svara för driften av reaktoranläggningar. Reaktordriften fordrar förutom en högt kvalificerad och erfaren driftsledning en stab av tekniskt utbildad personal, som är väl förtrogen med de allmänna rutinbetonade strålskyddsfrågorna. Hur utbildningen och kompetensprövningen för dessa, liksom för den personal som skall svara för det krävande skyddsarbetet vid olyckshändelser och andra svårbemästrade situationer, skall ordnas, är enligt vad kommittén erfarit för närvarande föremål för övervägande av den inom handelsdepartementet verksamma delegationen för atomenergifrågor. Kommittén har därför icke ansett det erforderligt att närmare behandla dessa frågor. Det kan emellertid förutsättas, att utbildningen kommer att meddelas i form av särskilda kurser av huvudsakligen samma karaktär som kursen i reaktorteknik vid tekniska högskolan våren 1956 och att något slag av behörighetsbevis kommer att utfärdas för dem som på tillfredsställande sätt demonstrerat sin kompetens. Självfallet bör strålskyddsmyndigheten deltaga vid bestämmandet av kompetenskraven och undervisningens planläggning i övrigt.

SJÄTTE K A P I T L E T

Organisationsförslag

A. Organisationen

i

allmänhet

Radiofysiska institutionens nuvarande uppgifter ligger inom tre olika verksamhetsområden, nämligen vetenskaplig forskning inom radiofysik och radiobiologi förenad med akademisk undervisning i förstnämnda ämne, fysikaliskt utvecklings- och mätarbete för sjukvården vid radiumhemmet samt strålskyddskontroll. Gemensamt för dessa arbetsuppgifter är att de kräver personal med utbildning och erfarenhet inom strålningsfysik samt delvis samma apparatur för strålningsmätningar av olika slag. Resultaten av det vetenskapliga forsknings- och utvecklingsarbetet nyttiggöres i stor utsträckning inom tillsynsverksamheten och sjukvårdsarbetet, samtidigt som den praktiska erfarenheten från sistnämnda verksamhetsgrenar ofta ger värdefulla impulser åt forskningen. Ett fortlöpande intimt samarbete mellan forskning och löpande verksamhet på ifrågavarande områden är därför nödvändigt. Föreningen av de berörda verksamhetsgrenarna inom en och samma institution har utan tvekan medfört både organisatoriska och praktiska fördelar. Särskilt under strålskyddskontrollens begynnelseperiod och första utvecklingsskede har härigenom den samlade erfarenheten från den tidigare radiofysiska och radiobiologiska forskningen länt tillsynsverksamheten till direkt nytta. Med hänsyn till att kunskaperna alltjämt är ofullständiga i många grundläggande frågor rörande den joniserande strålningens skadliga verkningar på den mänskliga organismen, är det uppenbart, att resultatet av den fortsatta forskningen på detta område får avgörande betydelse för den praktiska bedömningen både inom tillsynsverksamheten och den kliniska radiofysiken. Icke minst de många nya och komplicerade skyddsproblem, som atomenergiens utnyttjande för fredliga ändamål aktualiserar, nödvändiggör ett intimt samarbete mellan forskning och tillsyn även för framtiden. En nära samordning av radiofysiska institutionens nuvarande tre funktioner torde därför skapa de gynnsammaste förutsättningarna för ett allsidigt tillgodogörande av nya rön och erfarenheter inom radiofysik och radiobiologi samt för den praktiska tillämpningen av vunna forskningsresultat inom strålskyddsarbetet och i det fysikaliska sjukvårdsarbetet vid radiumhemmet. Härjämte måste betydande ekonomiska fördelar vinnas,

261 om den delvis dyrbara apparaturen liksom hittills kan brukas gemensamt lör alla tre verksamhetsgrenarna. Vad sålunda anförts talar enligt kommitténs bestämda mening för att i praktiken en nära samordning av radiofysiska institutionens nuvarande arbetsuppgifter inom forskning, sjukvårdsfysik och strålskyddskontroll på ett eller annat sätt bör bibehållas för framtiden. I vad mån även en organisatorisk enhet för nämnda arbetsuppgifter bör bibehållas påverkas bl. a. av ställningstagandet till frågan, huruvida den formella beslutanderätten i strålskyddsärenden liksom hittills skall utövas av en särskild myndighet eller om det tillsynsutövande organet även skall vara beslutande myndighet enligt strålskyddslagen. Kommittén anser sig därför först böra upptaga detta spörsmål till närmare behandling. Erfarenheterna av den nuvarande organisationen med medicinalstyrelsen som beslutande myndighet i ärenden angående tillsyn å radiologiskt arbete m. m. är icke helt tillfredsställande. Det säger sig självt, att det är mycket svårt för ett administrativt organ med huvudsaklig kompetens att bedöma de medicinska synpunkterna att på ansökningshandlingarna taga ställning till de ofta komplicerade frågor, som aktualiseras i strålskyddsärenden, där bl. a. strålningsfysiska och tekniska synpunkter spelar en avgörande roll. Det är därför naturligt, att medicinalstyrelsen sällan ansett sig kunna hävda en avvikande uppfattning i tillsynsärendena, sedan radiofysiska institutionen med sin speciella sakkunskap på området, vanligen efter besiktning på platsen av fackman, avgivit yttrande i sakfrågan. I realiteten har det också visat sig, att medicinalstyrelsen så gott som undantagslöst följer radiofysiska institutionens förslag. Endast i ett mycket ringa antal ärenden, högst ett tiotal per år, avseende tillstånd att använda s. k. skoröntgen eller tillstånd för chiropraktorer att bedriva radiologiskt arbete, har styrelsen gjort en mera självständig bedömning av de medicinska aspekterna på tillståndsfrågan. Det har från styrelsens sida hävdats, att det medicinska inslaget i dessa ärenden borde kunna beaktas på annat sätt än genom att den formella beslutanderätten låge hos styrelsen. Tillsynsärendenas karaktär motiverade, att prövningen av desamma även formellt skulle ankomma på radiofysiska institutionen. Det föreligger sålunda starka skäl för att medicinalstyrelsen nu befrias från den direkta befattningen med tillståndsprövningen och övriga åligganden enligt strålskyddslagen. Härvid uppställer sig frågan om någon annan" central myndighet kan anses lämpad att övertaga styrelsens funktioner på området. Såvitt kommittén; kunnat finna, är arbetarskyddsstyrelsen den enda myndighet som skulle kunna komma ifråga i detta hänseende. Fördelen härav skulle främst vara att en samordning med det allmänna arbetarskyddet skulle kunna nås och de gemensamma skyddssynpunkterna bli bättre beaktade än för närvarande. Det måste emellertid antagas, att arbetarskyddsstyrelsen skulle få samma svårigheter att på handlingarna

262 självständigt bedöma de radiofysiskt betonade strålskyddsfrågorna som medicinalstyrelsen nu har. Härtill kommer, att arbetarskyddsstyrelsen, även om denna för bedömningen av strålskador skulle få tillgång till specialutbildad läkare, icke kan anses särskilt lämpad att bedöma de många särpräglade medicinska frågeställningar, som uppkommer i tillsynsverksamheten. Alternativet med arbetarskyddsstyrelsen som strålskyddsmyndighet torde därför icke innebära en bättre lösning av denna fråga än den nuvarande ordningen. Det säger sig självt, att en effektivt bedriven tillsynsverksamhet kräver, att den myndighet, som skall utöva den formella beslutanderätten enligt strålskyddslagen, måste äga kompetens att bedöma strålskyddsfrågorna ur alla de aspekter, som aktualiseras i dessa ärenden. Denna myndighet bör därför ha sådan anknytning till det verkställande tillsynsorganet, att den kan fortlöpande följa den kontrollverksamhet över de radiologiska anläggningarna i landet som lagen förutsätter. Vidare är det av största betydelse för den fortsatta utvecklingen, att den beslutande myndigheten har en klar överblick över det radiofysiska arbetsområdet och forskningen inom radiofysik och radiobiologi: Endast härigenom torde myndigheten nämligen bli i stånd att lösa de principiella strålskyddsproblemen på sådant sätt, att tillsynsverksamhetens materiella innehåll kommer att svara mot riskerna för strålskador i skilda slag av radiologisk verksamhet. Ur nu anförda synpunkter ligger det nära till hands att föreslå, att radiofysiska institutionen vid sidan av sina nuvarande funktioner inom forskning, sjukvårdsarbete och löpande tillsynsverksamhet göres till beslutande instans i strålskydd särenden. Mot en sådan lösning av organisationsfrågan talar emellertid flera omständigheter. De ifrågavarande arbetsområdena ställer sålunda olika krav på ledningen och den administrativa handläggningen av ärendena. Det forskningsarbete, som radiofysiska institutionen har att bedriva i egenskap av vetenskaplig institution, måste kunna utövas i fria former under institutionsföreståndarens omedelbara ledning. I detta hänseende bör institutionen framdeles liksom hittills i princip vara likställd med och organiserad på motsvarande sätt som andra forskningsinstitutioner vid universitetet och högskolor. Vad däremot angår tillsynen å radiologiskt arbete och övriga uppgifter som skall ankomma på den enligt strålskyddslagen utsedda tillsynsmyndigheten, måste delvis andra krav resas än som bör ställas på en vetenskaplig institution. Strålskyddskontrollen avser ju ett i lag reglerat förfarande, som fordrar iakttagande av vissa administrativt bundna former. Det skulle enligt kommitténs mening strida mot bärande principer i svensk förvaltning att förlägga den formella beslutanderätten i ärenden, som avser ingrepp i den enskildes handlingsfrihet i den omfattning den föreslagna strålskyddslagstiftningen förutsätter, till ett organ av radiofysiska institutionens karak-

263 tär. Härtill kommer att för ett allsidigt bedömande av strålskyddsärendena i åtskilliga fall måste krävas ej endast förmåga att göra en fysikaliskt riktig bedömning av strålningsförhållanden och strålrisker i olika slag av radiologisk verksamhet utan även beaktande av medicinska, tekniska, arbetarskyddsrättsliga och andra facksynpunkter. För att på ett tillfredsställande sätt kunna fylla sina uppgifter bör tillsynsmyndigheten därför ha tillgång till specialister inom nämnda områden. Kraven härpå växer i styrka genom det radiologiska arbetets starka expansion och de viktiga avgöranden av stor räckvidd, som särskilt atomenergiens utnyttjande i större skala kommer att ställa strålskyddsmyndigheten inför. Då något befintligt statligt organ sålunda icke synes kunna fylla de krav, som enligt vad nu anförts bör ställas på strålskyddsmyndigheten, har kommittén övervägt olika möjligheter att med minsta möjliga utvidgning av den statliga förvaltningsapparaten tillskapa ett särskilt organ för ändamålet. Två alternativa förslag till lösning av organisationsfrågan har härvid diskuterats: Alternativ A: den för strålskyddsverksamheten erforderliga personalen överföres från radiofysiska institutionen till ett med denna nära samordnat organ (»statens strålskyddsinstitut»), vars styrelse, sammansatt av sakkunniga företrädare för av slrålskyddsfrågorna berörda fackområden, utövar beslutanderätten enligt strålskyddslagen; Alternativ B: den löpande strålskyddskontrollen kvarligger efter nuvarande mönster hos radiofysiska institutionen, medan de beslutande funktionerna enligt strålskyddslagen tillkommer, i stället för som nu medicinalstyrelsen, ett från institutionen fristående organ (»statens strålskyddsnämnd»), sammansatt av sakkunniga företrädare för av strålskyddsfrågorna berörda fackområden. Enligt båda alternativen bör föreståndaren för radiofysiska institutionen vara ledamot av det beslutande organet samt leda och förestå den löpande verksamheten. Till förmån för alternativ A med ett statens strålskyddsinstitut för såväl den löpande strålskyddsverksamheten som den formella beslutanderätten i tillsynsärendena kan åberopas, att på detta sätt de gynnsammaste förutsättningarna torde föreligga för att det beslutande organet skall kunna hålla kontinuerlig kontakt med de aktuella strålskyddsproblemen, sådana de framträder i det praktiska tillsynsarbetet. Administrativt skulle denna organisation medföra en fördel. Det är nämligen under alla förhållanden ett starkt önskemål, att direktionen för karolinska sjukhuset befrias från sin nuvarande, i och för sig föga motiverade befattning med administrations- och personalärenden rörande tillsynsverksamheten. Genom att underställa tillsynspersonalen strålskyddsinstitutets styrelse skulle en förvaltningsmässigt vedertagen ordning för handläggningen av sådana ärenden upprätthållas.

264 En vägande invändning mot det nuvarande systemet med gemensam personal för tillsynsverksamheten och radiofysiska institutionens övriga arbetsuppgifter har varit, att de författningsmässigt preciserade arbetsuppgifterna inom tillsynsverksamheten i förening med den fortgående ökningen av antalet radiologiska anläggningar tagit institutionens totala personalresurser i anspråk i sådan utsträckning, att de övriga arbetsuppgifterna måst eftersättas. En säker garanti för att förhindra en liknande utveckling för framtiden skulle givetvis nås, om tillsynsverksamheten organisatorisk frigjordes från den övriga verksamheten. Genom sitt direkta ansvar även för den löpande verksamheten skulle strålskyddsinstitutets styrelse sannolikt bättre än vad som för närvarande är möjligt för direktionen för karolinska sjukhuset eller medicinalstyrelsen kunna bedöma personal- och materialbehoven för tillsynen samt med kraft kunna hävda strålskyddets intressen. Slutligen skulle en lämpligt avvägd delegation av beslutanderätten i vissa slag av tillsynsärenden till olika befattningshavare underlättas på grund av styrelsens överinseende över den löpande verksamheten. Mot genomförandet av alternativ A kan framhållas, att det skulle stöta på svårigheter att sammansätta en styrelse, som vore lämpad både att med erforderlig sakkunskap fatta beslut i de materiella strålskyddsfrågorna och att handlägga de administrativa och ekonomiska ärenden som skulle ankomma på ett statens strålskyddsinstitut med egen förvaltning. Ett vägande skäl för att den löpande tillsynsverksamheten skall kvarligga hos radiofysiska institutionen (alternativ B) är, att det icke är lämpligt eller ens möjligt att draga en skarp gräns mellan forskning och löpande strålskyddskontroll samt att ett försök att till tillsynsverksamheten hänföra enbart rutinmässiga besiktnings- och kontrolluppgifter säkerligen skulle leda till en stagnation, som skulle få allvarliga konsekvenser för tillsynsmyndighetens möjligheter att från tid till annan anpassa strålskyddet till vad de ständigt nya forskningsrönen på området motiverar. En förkastlig och oekonomisk splittring av forskningen skulle uppkomma, om denna uppdelades på två olika organ. E n av de största fördelarna med den nuvarande organisationen av radiofysiska institutionen synes vara just de möjligheter den öppnar alt låta den ledande tillsynspersonalen, framför allt avdelningsföreståndarna, fortlöpande upptaga och lösa för det direkta strålskyddsarbetet aktuella forskningsuppgifter samt utveckla lämpliga metoder för mätnings- och kontrollförfarandena. Den erforderliga samordningen av detta forsknings- och utvecklingsarbete med den fria forskningen vid institutionen skulle säkrast nås, om båda dessa forskningsområden även i fortsättningen organisatoriskt förenades under gemensam ledning. Vid en uppdelning på två organ skulle vidare tveksamhet och slitningar kunna uppstå i fråga om företrädesrätten att utnyttja institutionens verkstad, kansli och andra anordningar, vilka av kostnadsskäl måste vara gemensamma för tillsynsverksamheten och forskningen. Den olägenhet, som

265 varit förenad med den nuvarande organisationen med gemensam personal för tillsynsverksamheten och övriga arbetsuppgifter och som bestått i att tillsynsverksamheten i alltför hög grad inkräktat särskilt på institutionens möjligheter att biträda radiumhemmet i dess arbete, torde kunna elimineras genom att den personal som erfordras för sjukvårdsfysiken vid radiumhemmet organiseras som en speciell avdelning, vars verksamhet instruktionsenligt reserveras för detta arbete. Efter ingående överväganden har kommittén beslutat förorda alternativ B med radiofysiska institutionen såsom ett gemensamt organ för forskning och strålskyddskontroll samt med en fristående statens strålskyddsnämnd för de beslutande funktionerna enligt strålskyddslagen. Avgörande för ställningstagandet härvidlag har varit, att medan alternativ A med ett statens strålskyddsinstitut i första hand siktar till att tillfredsställa rent administrativa krav det förordade förslaget i högre grad tillgodoser önskemålet om en smidig samordning av tillsynen med den radiofysiska forskningen och att sistnämnda önskemål i nuvarande utvecklingsskede måste tillerkännas den största relevans. I sammanhanget bör uppmärksammas att, oberoende av vilken organisation som genomföres, beslutanderätten i mera rutinmässiga strålskyddsärenden, där den speciella expertisens facksynpunkter ej erfordras, bör delegeras till föreståndaren för radiofysiska institutionen och tillsynsavdelningarnas föreståndare. Då sådan delegation förutsattes skola ske i en betydande del av ärendena, kommer realiter den löpande verksamheten under alla förhållanden att i icke ringa omfattning ligga utanför det beslutande organets direkta kontroll. Även i fråga om den organisatoriska anknytningen av det fysikaliska sjukvårdsarbetet för radiumhemmets räkning kan olika alternativ övervägas. Eftersom arbetet till betydande del är förlagt till radiumhemmet och måste bedrivas i intimt samarbete med läkarna därstädes, talar vissa skäl för att den härför erforderliga fysikerpersonalen skall anknytas direkt till radiumhemmet. Då radiumhemmets behov av fysikalisk forskning och assistens för den kliniska verksamheten utgjort motivet för radiofysiska institutionens placering vid karolinska sjukhuset, skulle överförandet av institutionens uppgifter inom sjukvårdsfysiken till radiumhemmet medföra, att institutionen i övrigt kunde flyttas till annan plats. Med hänsyn till sjukhusets utbyggnadsbehov skulle en sådan lösning vara att hälsa med tillfredsställelse. Det får emellertid icke förbises, att fysikerna för lösande av sina uppgifter i stor utsträckning behöver tillgång till instrumentutrustning och mätapparatur, som erfordras även för den radiofysiska forskningen och strålskyddskontrollen, och att de i detta hänseende kommer att stå i beroende av radiofysiska institutionen och behöver tillgång till institutionens verkstad. Viktigt är också att ett ömsesidigt utbyte av erfarenheter

266 i strålskyddsfrågor äger rum mellan, den kliniska fysiken samt strålskyddsverksamheten och forskningen, vilket motiverar, att de olika verksamhetsgrenarna står under gemensam ledning. En tendens till sådan samordning har under senare år framträtt på flera håll i utlandet, framför allt i Norge, Storbritannien och Förenta Staterna, där radioterapeutiska kliniker och centra för radiofysisk forskning respektive organ för strålskyddskontroll i ökad utsträckning sammanförts. De löpande kontroll- och mätuppgifter som ingår i fysikernas arbete vid radiumhemmet omfattar i själva verket flera tillsynsmoment, som för andra sjukvårdsanläggningar i landet ingår i strålskyddskontrollen, ehuru de av tekniska skäl måste utföras lokalt av till dessa anläggningar knutna sjukhusfysiker. Det är självfallet betydelsefullt, att de tillsynsmän, som övar tillsyn över röntgen- och radiumterapianläggningarna ute i landet, står i intim kontakt med det kontroll- och mätarbete som bedrives vid radiumhemmet, eftersom detta i hög grad är normgivande för de övriga anläggningarna. Detta gäller framför allt doskontrollen beträffande röntgenterapiapparater, vilken enligt vad i det följande utvecklas föreslås liksom hittills stå under ledning av den befattningshavare som förestår det fysikaliska arbetet vid radiumhemmet. Direkta praktiska olägenheter skulle således uppstå, om sjukvårdsarbetet och tillsynsverksamheten förlades till olika organ. Kommittén har därför stannat för att föreslå, att den kliniska sjukvårdsfysiken för radiumhemmet organisatoriskt skall kvarligga hos radiofysiska institutionen. Ett avsteg härifrån skulle också innebära ett åsidosättande av den överenskommelse med styrelsen för Konung Gustaf V:s jubileumsfond och cancerföreningen rörande arbetet vid Konung Gustaf V:s jubileumsklinik, som träffades vid institutionens förstatligande. Vid en förening av strålskyddskontrollen och sjukvårdsfysiken hos en och samma myndighet måste som redan antytts garantier skapas för att den fysikerpersonal, som erfordras för sjukvårdsarbetet vid radiumhemmet, icke, såsom hittills i stor utsträckning skett, på grund av brist på för ändamålet särskilt avsedd personal i förening med ansvällningen av arbetsuppgifter inom tillsynsverksamheten tages i anspråk för andra ändamål. Från såväl radiumhemmets som radiofysiska institutionens sida har för kommittén framhållits, att en godtagbar ordning i detta avseende endast torde kunna ernås, om den ifrågavarande personalen sammanföres till en särskild avdelning med fysiker, vilka instruktionsenligt som enda uppgift har att tillhandagå radiumhemmet. Såsom framgår av vad tidigare anförts, står det även för kommittén klart, att organisationen av den nuvarande avdelning B icke främjat radiumhemmets intressen. En utökning av institutionens personal kan visserligen beräknas lämna ökat utrymme också för sjukvårdsarbetet, men om tillsynsverksamheten fortsätter att svälla genom tillkomsten av nya anläggningar för radiologiskt arbete, k a n det befaras, att personalförstärkningen i första hand kommer att tagas i anspråk för

267 det ofta brådskande arbetet med prövning av ansökningar om tillstånd, besiktning av radiologiska anläggningar och andra åligganden enligt strålskyddslagen. På grund härav anser kommittén, att den fysikerpersonal, som erfordras för sjukvårdsarbetet vid radiumhemmet, bör sammanföras till en särskild arbetsenhet inom radiofysiska institutionen och uteslutande ha till uppgift att syssla med konstruktions- och utvecklingsarbeten för radiumhemmet samt kontroll- och mätningsuppgifter för den löpande sjukvården därstädes. Tillsyn över sjukvårdsarbetet bör liksom hittills utövas av den nämnd, som tillskapats enligt 1941 års överenskommelse angående Konung Gustaf V:s jubileumsklinik vid karolinska sjukhuset. Sammanfattningsvis innebär alltså kommitténs förslag, att radiofysiska institutionen skall bibehållas för sina hittillsvarande funktioner inom radiofysisk och radiobiologisk forskning, strålskyddskontroll samt fysikaliskt sjukvårdsarbete för radiumhemmet, varvid den för sistnämnda arbetsuppgifter erforderliga fysikerpersonalen organiseras som en särskild avdelning vid institutionen. Medicinalstyrelsens befattning med överinseendet och ledningen av tillsynen enligt strålskyddslagen föreslås skola upphöra och överflyttas till en statens strålskyddsnämnd, sammansatt av representanter för av strålskyddsfrågor berörda fackområden. Då radiofysiska institutionen för närvarande lyder under karolinska sjukhuset respektive karolinska institutet, disponeras och utbetalas de för institutionens verksamhet anvisade statsanslagen av sjukhusets direktion respektive nämnda institut. Någon egen medelsförvaltning har institutionen således icke nu i annan m å n än vad angår till institutionsföreståndarens förfogande stående forskningsmedel från enskilda håll. Enligt kommitténs bestämda uppfattning är det icke lämpligt, att de betydande kostnader, som är förenade med framför allt tillsynsverksamheten, på sätt nu sker belastar karolinska sjukhusets stat. Oaktat det fysikaliska arbetet för radiumhemmet kommer sjukhuset tillgodo, vill kommittén därför förorda, att de för statens strålskyddsnämnd och radiofysiska institutionen erforderliga avlönings- och omkostnadsmedlen utbrytes ur sjukhusets anslag och upptages under särskilda anslag. Dessa bör därvid ställas till förfogande för och disponeras av institutionen. Frågan om vilket lärosäte radiofysiska institutionen såsom vetenskaplig institution i fortsättningen bör tillhöra behandlar kommittén i samband med den radiofysiska och radiobiologiska forskningen (sid. 298). B. Statens

strålskyddsnämnd

Som nämnts föranledes kommitténs förslag om inrättande av ett särskilt organ för strålskyddskontrollen bl. a. av önskemålet att den myndighet, vilken skall utöva de vidsträckta beslutande funktioner som strålskyddslagen

268 ålägger tillsynsmyndigheten, skall äga tillgång till all den sakkunskap som fordras för en allsidig bedömning av skyddsproblemen inom strålskyddsområdet. På grund härav bör statens strålskyddsnämnd vara sammansatt av representanter för av strålskyddsfrågorna berörda fackområden. Framför allt nödvändiggör de speciella riskerna och skyddsbehoven vid utförande och drift av atomenergianläggningar, att nämnden förses med kärnfysikalisk expertis. För att tillgodose kravet på en i administrativt hänseende tillfredsställande handläggning av ärendena enligt strålskyddslagen bör nämnden dessutom ha tillgång till administrativt förfaren sakkunnig. Samordningen av och den fortlöpande kontakten mellan radiofysiska institutionens och strålskyddsnämndens arbete bör tillförsäkras genom att institutionens föreståndare skall vara självskriven ledamot av nämnden. Samtidigt skall han representera den strålningsfysiska sakkunskapen i densamma. Härutöver bör i nämnden ingå följande av Kungl. Maj:t på viss tid, förslagsvis fem år, utsedda ledamöter, nämligen en ordförande, förfaren i administrativa frågor, en medicinsk expert med erfarenhet inom medicinsk radiologi, utsedd på förslag av medicinalstyrelsen, en arbetarskyddsexpert, utsedd på förslag av arbetarskyddsstyrelsen, samt en expert inom kärnfysik eller kärnkemi, utsedd på förslag av atomkommittén. Vid förfall för institutionsföreståndaren bör en av tillsynsavdelningarnas föreståndare inträda för honom såsom ledamot av strålskyddsnämnden. För övriga ledamöter bör suppleanter utses av Kungl. Maj:t, i förekommande fall efter förslag av respektive myndigheter. Där så kan ske synes det lämpligt, att ordinarie ledamot och suppleant för honom tages från olika grenar av det fackområde de skall representera, så att de kan komplettera varandra i nämnden. Vid valet av ledamöter och suppleanter för dem förutsätter kommittén, att större avseende fästes vid praktisk erfarenhet av de tekniska och medicinska problemen än vid administrativ erfarenhet. Förslaget att strålskyddsnämnden skall förses med kärnfysikalisk eller kärnkemisk sakkunskap betingas som nämnts i första hand av skyddsbehoven på atomkraftsområdet. Visserligen skall tillståndsgivningen på detta område enligt atomenergilagen åvila Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj:t förordnar, varvid strålskyddsnämnden icke torde ifrågakomma, eftersom även andra omständigheter än strålskyddssynpunkter skall beaktas. Den reella prövningen av strålskyddsförhållandena måste dock även här ankomma på strålskyddsnämnden såväl i samband med tillståndsgivningen som vid anläggningens uppförande och drift. Nämnden kommer därför att till stor del bära ansvaret för att de betydelsefulla skyddsproblemen vid atomenergiens utnyttjande löses på betryggande sätt. För be-

269 dömning av vissa mera speciella frågor bör nämnden äga tillkalla särskild expertis, som antingen avger yttrande till nämnden eller kallas att deltaga vid behandlingen av visst ärende. Såväl högt kvalificerad expertis som mera tekniskt fackutbildad sakkunskap bör allt efter omständigheterna få anlitas. På detta sätt torde nämnden bli väl ägnad att med största möjliga sakkunskap och auktoritet angiva riktlinjerna för strålskyddsverksamheten även med tanke på den framtida atomenergiutvecklingen samt även i mera komplicerade tillsynsärenden bedöma skyddsfrågorna ur alla erforderliga aspekter. Utredning rörande de radiofysiska betingelserna för bifall till ansökan om tillstånd enligt strålskyddslagen skall givetvis ombesörjas av radiofysiska institutionen. När det gäller arbete vid atomreaktorer eller andra anläggningar på atomenergiområdet, uppkommer emellertid i samband med tillståndsprövningen lokaliserings- och säkerhetsfrågor av största betydelse lör strålskyddet, vilka fordrar bedömning av teknisk expertis även ur andra synpunkter än de strålningsfysiska. En reaktor eller extraktionsanläggning måste vara så utförd, att sannolikheten för att genom en medveten eller omedveten åtgärd radioaktivitet skall komma ut i omgivningen och där skada tredje man är så liten, som man med rimliga tekniska åtgärder kan åstadkomma. Skulle genom en eller annan omständighet radioaktivitet likväl komma ut från anläggningen, måste redan vid planeringen sådana åtgärder vara vidtagna, t. ex. genom att anläggningen placerats på tillräckligt avstånd från befolkningscentra, att skadeverkningarna begränsas. För bedömningen av tillståndsfrågan i dessa ärenden kommer därför i första hand den reaktortekniska utformningen men även sådana omständigheter som explosions- och brandrisker, civilförsvarssynpunkter, försäkringsintressen o. d. att spela en viktig roll. Det är nödvändigt, att de säkerhetskrav, som ur alla dessa synpunkter måste uppställas, samordnas och blir föremål för en enhetlig bedömning vid tillståndsprövningen. Den speciella expertis som krävs för denna mångsidiga tekniska bedömning kan icke rimligen fast knytas till radiofysiska institutionen, särskilt som det årliga antalet nya atomkraftsprojekt även på något längre sikt måste antagas bli begränsat och ifrågavarande experter därför kommer att behöva anlitas i ett ringa antal ärenden per år. Samordningen av de olika säkerhetskraven och det erforderliga samarbetet mellan experterna torde i stället böra åstadkommas genom att för ändamålet tillsättes ett särskilt expertorgan — en reaktorsäkerhetskommitté, motsvarande den Advisory Committee on Reactor Safe Guards respektive Reactor Hazards Evaluation Staff som i U.S.A. tjänstgör som rådgivande organ åt Atomic Energy Commission i dylika frågor. I sitt den 29 mars 1956 avgivna yttrande över 1955 års atomenergiutrednings betänkande anförde strålskyddskommittén, att ifrågavarande expertorgan naturligen bör utses av Kungl. Maj:t eller av den till handels-

270 departementet knutna rådgivande delegationen för atomenergifrågor, eftersom tillståndsgivningen förutsatts skola ligga hos Kungl. Maj:t Härvid borde strålskyddsexpertisen utses på förslag av strålskyddsmyndigheten. Komimittén uttalade vidare, att den tekniska expertisen till en början torde kunna tillkallas i varje särskilt ärende men att ett permanent organ för ändamålet torde bli erforderligt i en icke avlägsen framtid. Vid anmälan av atomenergiutredningens förslag i propositionen nr 176/ 1956 framhöll föredragande departementschefen (sid. 43), att det självfallet borde tillses, att de tillämpningsföreskrifter, som kunde komma att utfärdas till lagstiftningen på atomenergiområdet, anpassades efter lagstiftningen på strålskyddsområdet. Frågorna om strålskyddsbestämmelsernas utformning och om de organ, som skulle handha säkerhetskontrollen på detta område, finge upptagas till behandling i anslutning till strålskyddskommitténs betänkande. Vad anginge de särskilda reaktorsäkerhetsbeslämmelserna och den reaktorinspektion, som vid sidan av strålskyddet komme att erfordras, syntes dessa spörsmål böra närmare utredas inom den föreslagna delegationen för atomenergifrågor. I avvaktan på inrättandet av en särskild myndighet för de säkerhetsfrågor, som låge utanför strålskyddsområdet, fann departementschefen behovet av opartisk teknisk expertis kunna tillgodoses genom att Kungl. Maj :t förordnade lämpliga experter i varje särskilt fall. — Riksdagen gjorde icke någon erinran mot vad departementschefen anfört i denna del (tredje lagutskottets uti. nr 22, riksdagens skr. nr 344). I anslutning till vad sålunda förekommit vill strålskyddskommittén som sin uppfattning framhålla, att en allsidig prövning av ett framlagt atomreaktorprojekt synes förutsätta, att den detaljmässiga tekniska granskningen sker i direkt samverkan mellan samtliga härför erforderliga experter, eftersom resultatet av den strålskyddstekniska bedömningen och de krav som ur andra säkerhetssynpunkter måste ställas på den planerade anläggningen fortlöpande måste anpassas till varandra. Kommittén hävdar därför, att bland de av Kungl. Maj:t i varje särskilt granskningsärende förordnade experterna bör ingå även strålskyddsexpertis. De tillkallade experterna bör sammanföras till en kommitté, som efter slutförd granskning till Kungl Maj:t avger utlåtande över hela komplexet av tekniska säkerhetsfrågor i ärendet. Då ifrågavarande rent tekniska expertis bör uttagas bland personer, som i sin dagliga verksamhet sysslar med de praktiska problemen på respektive områden, är det enligt kommitténs mening lämpligast, att experterna utses på förslag av berörda fackmyndigheter eller andra fackorgan. Statens strålskyddsnämnd bör härvid vara förslagsställare i fråga om strålskyddsexpertisen, vilken som regel torde utväljas bland den kvalificerade tillsynspersonalen vid den avdelning vid radiofysiska institutionen som skall utöva tillsyn över atomenergianläggningar.

271 I princip bör beslut i alla tillsynsärenden och övriga frågor som rör strålskyddsnämndens verksamhetsområde, fattas av nämnden in pleno, i förekommande fall efter hörande av särskilt tillkallade experter. F'ramfor allt skall alla frågor av större vikt eller av principiell betydelse, såsom rörande tillståndsskyldighetens omfattning, besiktningsfrekvensen för olika typer av strålkällor samt tillåtna stråldoser för i radiologiskt arbete sysselsatta personer eller andra, avgöras i plenum. Avdelningsföreståndarna vid radiofysiska institutionen bör härvid var för sin avdelning vara föredragande inför nämnden. I mindre viktiga löpande ärenden bör föredragningen kunna uppdragas åt den tillsynsman som förberett ärendet. Föredraganden bör äga deltaga i nämndens överläggning men icke i dess beslut samt bör få avvikande mening antecknad till protokollet. Endast mera undantagsvis är emellertid de löpande ärendena inom tillsynsverksamheten av den kvalificerade natur att deras avgörande fordrar deltagande av strålskyddsnämndens samtliga ledamöter. Sådana ärenden, vilka är av rutinmässig karaktär och vilka icke på grund av särskilda förhållanden fordrar bedömning av den speciella expertis, som finns företrädd i nämnden eller av nämnden tillkallats vid behandlingen av viss fråga, bör därför få avgöras på nämndens vägnar av dennas strålskyddsexpert, d. v. s. föreståndaren för radiofysiska institutionen, efter föredragning av avdelningsföreståndare eller tillsynsman. Om institutionsföreståndaren härvid icke biträder föredragandens förslag, bör gälla att ärendet på dennes begäran skall hänskjutas till strålskyddsnämnden in pleno. Vidare bör frågor om vägrat bifall till ansökan om tillstånd enligt strålskyddslagen eller återkallelse av tillstånd mot tillståndshavares vilja avgöras av nämnden in pleno. Slutligen bör strålskyddsnämnden äga föreskriva, att beslutanderätten i mindre viktiga frågor skall ankomma på avdelningsföreståndarna. Dessas befogenheter bör angivas i en av nämnden fastställd arbetsordning. Kommittén förutsätter, att avgörandet i löpande ärenden inom relativt vida gränser på detta sätt skall läggas på avdelningsföreståndarna, framför allt i vad avser meddelande av kompletterande skyddsföreskrifter i anledning av brister i strålskyddet, vilka konstaterats vid besiktningar eller eljest. Föredragning av ärenden inför strålskyddsnämnden skall givetvis äga rum så ofta det fordras för att verksamheten skall löpa friktionsfritt. Härvid måste iakttagas, att tillsynsärendena i allmänhet bör avgöras utan längre väntetider. I likhet med vad som är fallet för närvarande vid de s. k. tillsynssammanträdena på radiofysiska institutionen, torde föredragning av löpande ärenden inför institutionsföreståndaren som regel böra äga rum en gång per vecka. Hur ofta strålskyddsnämnden i dess helhet skall sammanträda, blir beroende av anhopningen av viktigare ärenden från tid till annan. Under en övergångstid i samband med den nya strålskyddslagstiftningens ikraftträdande kommer nämnden att få anledning att taga ställning till en rad viktiga principiella frågor rörande tillståndsskyldigheten och sät-

272 tet för tillsynens bedrivande, som med all säkerhet kommer att nödvändiggöra ganska täta plenarsammanträden. Sedan dessa mera engångsbetonade uppgifter avarbetats, räknar kommittén med att plenisammanträden ej skall behöva hållas oftare än högst ett par gånger i kvartalet. Mot varandra måste i detta avseende vägas önskemålet att icke anlita de särskilda nämndledamöterna oftare än nödvändigt och angelägenheten av att tillsynsärendenas avgörande icke otillbörligen fördröj es. Det är också av värde att viss kontinuitet i ledamöternas befattning med strålskyddsfrågornas behandling kan vidmakthållas, så att de får erforderlig överblick över verksamheten och kan följa den snabba utvecklingen på särskilt atomenergiområdet. Denna sistnämnda funktion tillmäter kommittén den största betydelse. Vid sidan av sin uppgift att leda och angiva riktlinjerna för den framtida tillsynsverksamheten bör den expertis för i strålskyddsfrågan företrädda intresseriktningar, som strålskyddsnämnden kommer att representera, tjänstgöra som samordnande organ för de olika skyddsintressena. Kommittén är övertygad om att ett starkt behov av sådan samordning kommer att göra sig gällande, med hänsyn till att framför allt ianspråktagandet av atomkraften för en mångfald fredliga ändamål får konsekvenser över ett vidsträckt fält, där åtskilliga sinsemellan stridiga intressen torde framträda. Genom fackrepresentanterna i strålskyddsnämnden k a n av strålskyddsfrågorna berörda myndigheter och andra intressenter framföra sina särskilda skyddsproblem samt få dem allsidigt belysta av en samlad expertis. Statens strålskyddsnämnd torde icke behöva utrustas med eget kansli, utan nämnden bör i detta hänseende kunna repliera på radiofysiska institutionen. Frågan om kanslipersonalens sammansättning och arbetsuppgifter samt nämndens behov av administrativt utbildat biträde för sekreterargöromål m. m. upptages i samband med behandlingen av institutionens personalbehov för dessa ändamål. C. Radiofysiska

institutionen

1. Organisation och personalbehov för tillsynsverksamheten a.

Tillsynsavdelningarna Huvudsakliga arbetsuppgifter. De arbetsuppgifter som skall åvila radiofysiska institutionen i egenskap av verkställande tillsynsorgan vid tillämpningen av den föreslagna strålskyddslagstiftningen har relativt utförligt behandlats i motiven till lagen (5 kapitlet) och synes icke här behöva upprepas. Erinras må blott att den nya lagstiftningen bygger på samma grundprinciper som 1941 års lag om tillsyn å radiologiskt arbete m. m. med tillståndsprövning och löpande besiktningar som främsta hjälpmedel i kontrollverksamheten. Emellertid innebär strålskyddslagen å ena sidan en utvidgning av kontrollen och nytillkommande tillsynsmoment — framför

273 allt genom lagens tillämplighet även på apparater och anordningar, vilka alstrar joniserande strålning men som ej används i radiologiskt arbete, samt genom införandet av förvärvs-, import- och överlåtelsetillstånd beIräffande radioaktiva ämnen — samt å andra sidan ökade möjligheter till effektivisering och rationalisering av tillsynsarbetet bl. a. genom införandet av förhandsbesiktning av strålkällor, förhandsgranskning av lokalritningar och strålskyddsförslag samt större frihet än tidigare för tillsynsmyndigheten att anpassa frekvensen av löpande besiktningar, läkarundersökningar m. m. efter de faktiska riskförhållandena i skilda slag av radiologiskt arbete. För att strålskyddslagen skall kunna tillämpas så att den fyller sin uppgift att utgöra den formella bakgrunden i strävandena att förebygga skador till följd av joniserande strålning, måste utöver den i lagen stadgade tillsynsverksamheten även andra former av strålskyddsarbete bedrivas hos tillsynsorganet. Till sådana arbetsuppgifter hör undersökningar beträffande den allmänna och lokala strålmiljön samt de förändringar i denna som uppstår på grund av stegrad användning av röntgenstrålning och ökad spridning av radioaktiva ämnen, undersökningar över vilka största strålintensiteter och stråldoser som under olika förhållanden bör tillåtas, utredningar rörande de speciella riskmoment, som uppträder vid olika slag av anläggningar, där joniserande strålning förekommer i sådan omfattning att skador kan befaras, frambringande av material att läggas till grund vid utarbetandet av föreskrifter och normer för åtgärder till undvikande av strålskador, undersökning av strålskyddsmaterial m. m. Vid sidan av denna verksamhet, som sålunda skall syfta till att giva det materiella underlaget för strålskyddsnämndens tillämpning av strålskyddslagen, bör strålskyddsverksamheten liksom hittills omfatta utredningar och avgivande av yttranden i av strålskyddslagen ej berörda strålskyddsärenden, såsom angående av radiologiskt arbete motiverad semesterförlängning, inträffade olyckshändelser vid ökade bestrålningsrisker, strålskadefall m. m. Ehuru medicinalstyrelsens befattning med strålskyddskontrollen nu föreslås skola upphöra, torde styrelsen i sin egenskap av högsta tillsynsorgan över den allmänna hälso- och sjukvården i riket ej sällan komma att ställas inför strålskyddsfrågor och andra spörsmål, som kräver utredningar eller bedömanden av radiofysisk eller radiobiologisk sakkunskap. Det bör åligga radiofysiska institutionen att biträda styrelsen i dessa angelägenheter. Genom sin representant i strålskyddsnämnden får medicinalstyrelsen en naturlig kontakt, när det gäller att påkalla institutionens medverkan härvidlag, men kommittén föreslår att styrelsen även skall vara oförhindrad att lämna sådana uppdrag direkt till institutionen. I den mån ställningstagande begäres i principiella strålskyddsfrågor, synes dock yttrande i ärendet efter av institutionen verkställd utredning böra lämnas av strålskyddsnämnden. 18

274 Till strålskyddsverksamhet i vid bemärkelse kan räknas undervisningsoch upplysningsverksamhet rörande strålskyddsteknik för personer i radiologiskt arbete. Till denna fråga återkommer kommittén i det följande. Kännedom om den naturliga strålningen och den strålningsnivå, till vilken den mänskliga organismen är anpassad, samt de normala variationerna i densamma, är en nödvändig utgångspunkt för att man skall kunna klarlägga och bedöma konsekvenserna av den stegring av strålningen, som kan väntas uppstå i och med den ökade förekomsten av radioaktiva ämnen. En viss löpande övervakning av strålningen från marken samt förekomsten av radioaktiva ämnen i densamma liksom även i våra vatten och i luften bör sålunda ske från radiofysiska institutionens sida. I dessa frågor bör institutionen samarbeta med fiskeristyrelsen, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut och försvarets forskningsanstalt för utbyte av resultat och undvikande av dubbelarbete. Särskild uppmärksamhet bör ägnas de stråldoser, som allmänheten, patienter, vilka är föremål för undersökning med joniserande strålning, samt personal i radiologiskt arbete erhåller med avseende å både individuella och arvsbiologiska synpunkter. Även här är en form av löpande kontroll önskvärd, inriktad i första rummet på de bestrålningstillfällen som ur skadesynpunkt är av dominerande betydelse. Tillsynsorganet bör dessutom i nära kontakt med forskningen såväl inom som utom landet fastställa de högsta tillåtna strålintensiteter och stråldoser, som bör läggas till grund för den praktiska tillsynsverksamheten. Även om man i stor utsträckning saknar tillräckliga data för ett definitivt ståndpunktstagande beträffande storleken av dylika doser, är det dock angeläget, att provisoriska normer så långt det befinnes möjligt och ändamålsenligt tillämpas för ernående av tillräcklig likformighet vid bedömandet av strålskyddsärenden. Anläggningar, där de direkta strålskaderiskerna är stora eller där så stort antal personer utsätts för strålning att de genetiska verkningarna k a n få betydelse, bör bli föremål för systematiska utredningar under utnyttjande av tillsynsorganets resurser i fråga om strålmätningar och hälsokontroll. Dylika utredningar, som på grund av brist på personal och laboratorier hittills ej kunnat ägnas tillräcklig tid, måste anses såsom en av strålskyddsverksamhetens viktigaste arbetsuppgifter. Även om meddelandet av föreskrifter och normer för radiologiskt arbete direkt sammanhänger med den lagstadgade tillsynsverksamheten och följaktligen får anses ingå i densamma, kräver utarbetandet av desamma dock ofta så omfattande litteraturstudier och fysikaliskt-tekniska undersökningar, att det icke alltid kan inräknas i tillsynsavdelningarnas rutinmässiga arbetsuppgifter. Detsamma gäller undersökning av strålskyddsmaterial som,

275 om detta ord tages i sin vidaste bemärkelse, även innefattar strålningsbiologiska undersökningar över kemiska strålskyddsämnen. Till de arbetsuppgifter som direkt hänför sig till den löpande strålskyddskontrollen kan i viss mån även räknas verksamheten vid radiofysiska institutionens röntgenstandardiseringslaboratorium, vilket tages i anspråk såväl för tillsynsverksamheten som för sjukvårdsfysiken för radiumhemmet. De dosmätinstrument, som används inom tillsynsverksamheten kalibreras mot nämnda laboratoriums standardutrustning i internationella r-enheter. Då strålningsmätningar icke behöver göras med någon större exakthet (en felmarginal av 10 procent får i de flesta fall anses fullt tillfredsställande), kan sekundära standardinstrument lämpligen komma till användning för kalibrering av strålskyddsverksamhetens mätinstrument. Vad härefter angår de ärenden utanför den egentliga strålskyddskontrollen, med vilka radiofysiska institutionen har att taga befattning, må särskilt erinras, att antalet remisser i semesterärenden jämlikt lagen den 29 juni 1946 om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete respektive 29 § 3 mom. statens allmänna avlöningsreglemente ökat markant de senaste åren. De komplicerade utredningarna och ofta grannlaga övervägandena i dessa ärenden har blivit alltmera krävande arbetsuppgift vid institutionen. Med hänsyn till den kraftiga stegringen av antalet arbetstagare i radiologiskt arbete och den alltmera differentierade användningen av joniserande strålning kan en fortsatt ökning av semesterärendena väntas. I detta sammanhang vill strålskyddskommittén kraftigt understryka, att lagstiftningen om semesterförlängning för arbetstagare i radiologiskt arbete med det snaraste bör bli föremål för översyn. För egen del har kommittén icke ansett sig kompetent vare sig på grund av sitt utredningsuppdrag eller sin sammansättning att framlägga några förslag i ämnet. Bl. a. synes representanter för berörda personalgrupper böra lämna sin medverkan i en sådan utredning. Det står emellertid klart för kommittén, att den vidgade användningen av joniserande strålning inom industri och teknik ställer semesterfrågan i ett nytt läge. Så länge radiologiskt arbete nästan uteslutande var en företeelse inom medicin och odontologi, kunde en relativt generös syn på frågan anses berättigad, eftersom riskerna för att arbetstagaren i vårdens intresse måste utsättas för skadlig bestrålning här får anses så stora att de kan motivera viss längre tids avkoppling från strålmiljön. I industriellt radiologiskt arbete kan emellertid några etiska motiv icke åberopas som skäl för att en arbetstagare utsattes för bestrålning. Strålskydd sanordningarna och arbetsmetodiken skall här ovillkorligen vara så beskaffade, att arbetstagaren normalt icke utsattes för stråldoser överstigande den storlek som av strålskyddsmyndigheten kan medgivas. I åtskilliga former av tekniskt och industriellt arbete med joniserande strålning kan skyddet göras så fullgott, att risk för att arbetstagaren skall ut-

276 sättas för skadliga stråldoser föreligger endast vid olyckshändelser, tekniska fel etc. Självfallet har den radiologiska semestern icke någon funktion att fylla i sådana fall. Enbart den latenta risken för skada vid olyckshändelser som medför otillbörliga strålningsexponeringar bör sålunda icke berättiga till semesterförlängning. Skyddsarbetet bör och skall här i stället inriktas på att förhindra att katastrofer utlöses. Om så likväl sker, skall den skadade naturligtvis erhålla den vård och rekreation som krävs för hans tillfrisknande eller för att förebygga att en latent skada skall bli akut. De nu anförda synpunkterna får sin särskilda aktualitet vid atomenergiens framtida mångsidiga utnyttjande, då betydande arbetstagargrupper kan väntas bli sysselsatta med radiologiska arbetsuppgifter. Det torde då i än högre grad än för närvarande bli både en ekonomisk angelägenhet och en arbetskraftsfråga av vikt att — med allt aktgivande på vad skyddsfrågan kräver — utnyttja de tillgängliga personalresurserna på ett rationellt sätt. Genom den nuvarande konstruktionen att bestämmelserna om semesterförlängning har den radiologiska semestern på många håll kommit att uppfattas som en arbetstagaren ovillkorligen tillkommande rättighet av samma karaktär som rätten till arbetslön och liknande förmåner. En sådan utveckling är ägnad att försvåra den sakliga behandlingen av semesterärendena och kan lätt leda till en ur skyddssynpunkt icke motiverad utvidgning av kretsen semesterberättigade. Det synes heller icke uteslutet, att fall kan ha förekommit, där arbetstagare t. o. m. avsiktligt utsatt sig för viss bestrålning för att bli berättigad till förlängd semester. Det bör därför enligt strålskyddskommitténs mening om möjligt eftersträvas att direkt i lagstiftningen begränsa »rätten» till semesterförlängning till sådana arbetstagargrupper eller sådana former av radiologiskt arbete, där risker för skador på grund av joniserande strålning föreligger, t. ex. av förut berörda etiska motiv, i stället för att som nu är förhållandet radiofysiska institutionen efter utredning i det individuella fallet skall avgöra om arbetstagaren kan ha utsatts för bestrålning. Begreppet radiologiskt arbete bör härvid icke nödvändigtvis givas samma innebörd i semesterlagstiftningen som i strålskyddslagen. Beträffande radiofysiska institutionens befattning med utredningar rörande inträffade strålskadefall skall sådana i första hand efter anmälan enligt 18 § förslaget till strålskyddslag ingå som ett led i den löpande tillsynsverksamheten över radiologiskt arbete. Härjämte bör det emellertid liksom hittills ankomma på institutionen att efter remiss från riksförsäkringsanstalten eller de allmänna sjukkassorna verkställa utredningar i ärenden rörande ersättning vid yrkesskada. Efter ikraftträdandet av lagen om allmän sjukförsäkring har visserligen, som i annat sammanhang nämnts, sådana remisser nästan helt upphört, troligen till följd av samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Det är emellertid icke osannolikt, att denna nedgång är en övergångsföreteelse och att ut-

277 redningar i ökad omfattning kommer att begäras från institutionen, sedan sjukkassorna fått uppmärksamheten fäst vid förhållandet. I framtiden torde vidare undersökningar i anledning av olyckshändelser, vid vilka ökade bestrålningsrisker uppstått, komma att kräva en avsevärd arbetsinsats. Av sådana strålskyddsuppgifter i vidare bemärkelse som för närvarande instruktionsenligt ankommer på radiofysiska institutionen har montering av radiumpreparat alltmera förlorat sin aktualitet, sedan speciella laboratorier tillkommit, vilka utför sådana arbeten under riskfriare förhållanden och till mindre kostnader. Det synes icke finnas anledning, att ifrågavarande uppgifter återupptages vid radiofysiska institutionen, men önskvärt är, att institutionen fortfarande har möjligheter att vid behov reparera defekta radiumpreparat. Även framställningen av radonpreparat är numera av blygsam omfattning. Då det emellertid är av viss betydelse att sådana preparat kan framställas inom landet och kostnaderna för verksamheten bestrides av atomkommittén, som även håller lokal för ändamålet, har strålskyddskommittén icke funnit anledning föreslå nedläggande av verksamheten. På grund av rådande utrymmesbrist vid institutionen är det också fördelaktigt att som för närvarande kunna disponera den ifrågavarande lokalen (det s. k. emanationslaboratoriet) för vissa kalibreringar och typprovningsarbeten för tillsynsverksamheten. Vad slutligen angår kontroll och standardisering av radioaktiva preparat är det framför allt för vissa större sjukvårdsanstalter i landet av betydelse att från radiofysiska institutionen kunna erhålla biträde med kontrollmätningar av radiumpreparat. Däremot får det anses uteslutet, att institutionen skulle biträda andra sjukvårdsanstalter än radiumhemmet med mätningar av aktiviteten hos övriga för sjukvårdsändamål använda isotoper. Åtminstone för isotopterapiens del bör dessa mätningar ombesörjas av lokalt anställda sjukhusfysiker. I mån av behov bör det dock åligga institutionen att på beställning tillhandahålla vissa standardisotoper för kalibrering av de mätinstrument som nyttjas för dessa mätningar. Organisation. For organisationen av den löpande strålskyddsverksamheten, vilken skall åvila radiofysiska institutionen, k a n olika lösningar övervägas. Å ena sidan talar praktiska skäl för att de nuvarande tillsynsavdelningarna borde sammanslås till en enda i syfte att i största möjliga utsträckning samordna och rationalisera besiktningsverksamheten. Å andra sidan fordrar emellertid strålskyddskontrollen beträffande vissa typer av anläggningar särskilda bedömanden, vilket kan åberopas som motiv for en uppdelning av tillsynsverksamheten på skilda avdelningar efter nuvarande mönster. Sålunda har doskontrollen vid röntgenterapianläggningarna så mycket ge-

278 mensamt med det kliniska arbetet vid radiumhemmet, att det kan övervägas att lägga densamma under den kliniskt-fysikaliska avdelningen, som skall svara för det fysikaliska arbetet vid radiumhemmet, eller i varje fall att samordna doskontrollen med nämnda avdelnings arbete. Vidare må framhållas, att även om en fysiker med någon tids erfarenhet av tillsynsverksamheten är kompetent att besiktiga flertalet förekommande typer av radiologiska anläggningar, så fordras för ledningen och utvecklingen av tillsynsarbetet framför allt inom nuvarande avdelning C:s arbetsområde särskilda kvalifikationer hos avdelningsföreståndaren, vilka motiverar, att denna avdelning icke sammanföres med de övriga avdelningarna. I januari månad 1955 förekom enligt radiofysiska institutionens kartotek radiologiskt arbete eller förvaring av radioaktiva ämnen på 618 orter i landet. Stockholms stad och dess närmaste omgivningar har därvid räknats såsom en ort. Anläggningar tillhörande avdelning A:s tillsynsområde fanns representerade på 616 av dessa orter. Röntgenterapianläggningar förekom på 64 orter. På samtliga dessa orter förekom också röntgenanläggningar under avdelning A:s tillsyn. I själva verket var terapiavdelningarna undantagslöst belägna på centrallasarett eller andra större sjukvårdsinrättningar med egna röntgendiagnostikanläggningar, vilka besiktigades av avdelning A. Arbets- eller förvaringsplatser för radioaktiva ämnen förekom vidare på 62 orter. Endast två av de sistnämnda orterna saknade A-anläggningar. A- eller B-anläggningar fanns dock även i dessa fall på mindre avstånd än tio kilometer. Under sådana förhållanden är det uppenbart, att avsevärda rationaliseringar måste stå att vinna genom en samordning av besiktningarna. Vidare bör resekostnaderna bli lägre, om en besiktningsman i samband med att han besöker en ort för kontroll av exempelvis röntgendiagnostikapparater jämväl besiktigar de övriga radiologiska anläggningar därstädes, som står i tur för besiktning, än om besiktningarna utföres var för sig vid skilda tillfällen. En annan sak är, att en sådan samordning ej kan drivas hur långt som helst bl. a. på grund av den olika besiktningsfrekvens, som fordras för olika slag av anläggningar. Ej minst med hänsyn till sistnämnda omständighet fordras en omsorgsfull planläggning av besiktningsverksamheten. Denna planläggning skulle underlättas, om endast en avdelning handhade besiktningarna. Enligt kommitténs bestämda uppfattning kan det alldeles övervägande antalet såväl röntgenanläggningar som arbets- och förvaringsplatser för radioaktiva ämnen besiktigas av gemensam tillsynspersonal. För flertalet besiktningar kan för övrigt personal med relativt låg kompetens användas. Detta gäller såväl de flesta röntgenanläggningarna inom avdelning A:s tillsynsområde som flertalet arbets- och förvaringsplatser för radioaktiva ämnen, som ej tillhör den fåtaliga gruppen atomenergianläggningar och med dem ur risksynpunkt jämförbara anläggningar. Större röntgendiagnostik-

279 och röntgenterapianläggningar besiktigas med fördel av en fysiker och en mindre kvalificerad assistent tillsammans. En tillsynsavdelning utrustad med erforderligt antal kvalificerade fysiker och lägre assistenter bör sålunda kunna ombesörja besiktningsarbetet beträffande nästan samtliga aktuella anläggningar. När det gäller den i strålskyddslagen föreskrivna kontrollen beträffande röntgenanläggningar, finns det enligt kommitténs mening icke skäl att bibehålla den nuvarande uppdelningen av tillsynsverksamheten på två olika avdelningar. Den strålskyddsmässiga bedömningen av apparater och lokaler samt skyddsproblemen i samband med apparaternas användning är i princip desamma för röntgenbehandlingsanläggningar och andra röntgenanläggningar. Med hänsyn härtill anser kommittén, att strålskyddskontrollen beträffande alla röntgenanläggningar i landet bör stå under tillsyn av en och samma avdelning. Denna avdelning benämner kommittén i det följande avdelningen för kontroll över röntgenanläggningar (röntgenkontrollavdelningen). Ärenden angående tillstånd att bedriva radiologiskt arbete med röntgen, besiktning av strålskyddsförhållandena vid arbete med röntgenapparater samt övriga skyddsåtgärder, som strålskyddslagen förutsätter i fråga om röntgenanläggningar, skall ankomma på avdelningen. Endast i ett ehuru betydelsefullt avseende vill kommittén göra inskränkning i avdelningens kontroll över röntgenbehandlingsanläggningarna. Doseringskontrollen vid dessa anläggningar bör nämligen enligt kommitténs uppfattning anförtros åt en klinisk fysiker med ingående erfarenhet beträffande såväl standardisering av röntgenstrålning som dosmätningar inom röntgenterapien. Denna del av tillsynen över terapianläggningarna bör därför stå under den kliniskMysikaliska avdelningens överinseende. Härigenom kan även erfarenheterna från radiumhemmet liksom nu komma de övriga röntgenbehandlingsavdelningarna i landet till godo, samtidigt som arbetet för sjukvården vid radiumhemmet kan tillföras värdefulla rön. Då strålskyddet vid terapianläggningarna som regel skall vara fullständigt, blir det mera sällan aktuellt att besiktiga strålskyddsförhållandena vid dessa anläggningar, sedan tillståndsbesiktning ägt rum och tillstånd beviljats. De löpande besiktningarna av terapianläggningarna kommer därför att så gott som uteslutande avse doseringskontrollen. Det skulle emellertid leda till föga tilltalande konsekvenser, om doskontroll och övriga tillsynsuppgifter vid röntgenterapianläggningarna i praktiken alltid skulle komma att fördelas mellan två skilda avdelningar. Det är heller icke kommitténs mening att så skall ske. Kommittén avser endast, att den kliniska avdelningen i första hand skall övervaka och leda doskontrollarbetet samt härjämte förfoga över personal för att kunna företaga mätningar och kontrolluppgifter beträffande särskilda mera komplicerade terapiapparater eller övertaga kontrollen i sådana situationer, då personal med speciell erfarenhet är erforderlig. Den rutinmässiga doskontrollen ute vid

280 de enskilda anläggningarna kan däremot i flertalet fall utan olägenhet utföras av röntgenkontrollavdelningen i samband med dess övriga besiktningar. Då samtliga röntgenterapianläggningar är belägna på sjukhus, vilkas röntgendiagnostikapparatur besiktigas av nämnda avdelning, är det självfallet angeläget, att doskontrollen i största möjliga utsträckning utföres av dess personal i samband med diagnostikbesiktningarna på platsen. Det bör dock ankomma på den kliniska avdelningens ledning att i enlighet med riktlinjer som fastställes av strålskyddsnämnden avgöra, i vilka fall doskontrollen skall förbehållas den kliniska avdelningens personal. Detta förutsätter, att ett intimt samarbete äger r u m mellan avdelningarna både i samband med tillståndsprövningen och i besiktningsverksamheten. När det gäller arbete med och förvaring av radioaktiva ämnen, har strålskyddskontrollen under det sista decenniet i viss utsträckning fungerat som ett provisorium. Anledningen härtill är främst den omvälvning som skett i och med de konstgjort radioaktiva ämnenas introduktion och svårigheten att på dessa tillämpa författningar, som utformats med tanke på radiumarbete. Man står här ej endast inför ett kvantitetsproblem utan i minst lika hög grad inför ett spörsmål av kvalitativ natur. På grund av den enorma variationsbredd som isotoparbetet har är det icke möjligt att lägga ensartade synpunkter på strålskyddsfrågorna över hela området eller att lösa dessa efter enhetliga riktlinjer. På många områden är den medicinska och industriella användningen av isotoper ur risksynpunkt och i kontrollhänseende av sådan art, att tillsynen kan utövas ganska rutinmässigt och av mindre kvalificerad personal. Erfarenhet av hur de väsentligjaste strålskydd sfrågorna bäst skall lösas föreligger också här. Däremot har hittills icke tillräckliga resurser stått till buds för att utveckla och tillämpa mätmetoder och kontrollförfaranden, som direkt tager hänsyn till strålriskförhållandena i vissa mera speciella verksamhetsformer, där större mängder isotoper förekommer. Framför allt på atomenergiområdet är strålskyddsproblemen så nya och det fysikaliskt-tekniska underlaget för deras bedömning så litet att ett omfattande utvecklingsarbete måste bedrivas. För överskådlig framtid kommer strålskyddsverksamheten här att vid sidan av en i och för sig kvalificerad löpande kontroll vara inriktad på lösandet av en rad fundamentala skyddsproblem av stor praktisk betydelse, kanske främst för tredjemansskyddet. Detta arbete kommer att kräva en intim kontakt med atomenergiutvecklingen i andra länder och en kontinuerlig följsamhet till det fortsatta framåtskridandet på området. Tonvikten kommer sålunda att i mycket hög grad ligga på utvecklingsarbete och vetenskapligt inriktad verksamhet. Då det kan befaras, att tillräckligt utrymme ej kommer att kunna beredas för sådan verksamhet, om den skall bedrivas vid sidan av röntgentillsynen, anser sig kommittén böra förorda, att strålskyddskontrollen beträffande arbete med acceleratorer och reaktorer samt överhuvudtaget verk-

281 samhet, vari radioaktiva ämnen förekommer, liksom hittills skall åvila en särskild avdelning (isolopkonirollavdelningen). För att denna skall få ägna sitt huvudsakliga intresse åt mera krävande uppgifter och samtidigt en så rationell samordning som möjligt av besiktningsverksamheten skall kunna ske, torde emellertid löpande besiktningar beträffande arbets- och förvaringsplatser för mera konventionell användning av radioaktiva ämnen böra till allra största delen kunna utföras av tillsynsmännen vid röntgenkontrollavdelningen i samband med deras övriga besiktningar. Avdelningsföreståndaren på isotopkontrollavdelningen bör alltså ha möjlighet att å röntgenkontrollavdelningen överlåta besiktningsarbetet beträffande sådana arbets- och förvaringsplatser, vilka han ej av särskilda skäl anser böra besiktigas av personal på hans egen avdelning. Det förutsattes dock, att överinseendet och ledningen av tillsynsarbetet och den faktiska handläggningen av tillsynsärendena även i dessa fall skall ankomma på isotopkontrollavdelningen, för att denna skall kunna följa den löpande verksamheten över hela sitt tillsynsområde. E n ständig kontakt bör hållas mellan avdelningarna, och ett ömsesidigt utbyte av erfarenheter måste ske, för att arbetet skall flyta så smidigt och effektivt som möjligt. En viss möjlighet till överflyttning av tillsynspersonal mellan tillsynsavdelningarna bör även finnas, för att ojämnheter i arbetsbelastningen vid behov skall kunna utjämnas. För det löpande tillsynsarbetet är det av utomordentlig vikt att ha tillgång till strålningsbiologisk sakkunskap. Sanningen i detta påstående torde vara uppenbar, om m a n betänker, att det centrala problemet i all strålskyddsverksamhet i grund och botten är den medicinskt-biologiska frågan, vilka skadeverkningar den joniserande strålningen har på den mänskliga organismen, och att avgörandet av vilka stråldoser som kan tillåtas i radiologiskt arbete blir beroende av hur denna fråga besvaras. Strålskyddskontrollen skulle komma att sakna sitt reella underlag och lätt få en prägel av självändamål, om de strålningsbiologiska aspekterna förlorades ur sikte. Ur dessa synpunkter kan det övervägas att ställa radiofysiska institutionens nuvarande strålningsbiologiska laboratorium under statens strålskyddsnämnds ledning. Då emellertid laboratoriets arbete syftar till att klarlägga de biologiska verkningarna av bestrålningen, ligger det i sakens natur, att verksamheten är starkt forskningsbetonad. I realiteten har arbetet till den klart övervägande delen karaktären av grundforskning. Det synes av detta skäl naturligast, att laboratoriet organiseras som ett självständigt forskningslaboratorium under direkt ledning av en högt kvalificerad strålningsbiolog. Personalbehov. Redan den kvantitativa ökning av antalet anläggningar för radiologiskt arbete och förvaring av radioaktiva ämnen, som ägt rum alltsedan tillsynsverksamheten begynte år 1941, har inneburit svårigheter

282 för tillsynsavdelningarna att medhinna sina arbetsuppgifter i föreskriven omfattning. För avdelningarna A:s och B:s vidkommande har i stort sett en fördubbling av antalet tillståndsbelagda apparater respektive behandlingsplatser skett under nämnda tid. Antalet arbets- och förvaringsplatser under avdelning C:s tillsyn har under samma tid sexdubblats. En viss förstärkning av tillsynspersonalen har visserligen ägt rum under senare år, men denna har icke stått i proportion till den ökade arbetsbelastningen. Frånsett den minskning av säkerheten och effektiviteten i strålskyddskontrollen, som de företagna inskränkningarna i besiktningsfrekvensen inneburit, och det intrång i radiofysiska institutionens övriga verksamhet — främst sjukvårdsarbetet — som personalbristen medfört, har svårigheterna att hinna utföra ens de löpande tillsynsuppgifterna resulterat i en stagnation av utvecklingen på strålskyddsområdet, som haft ofördelaktiga konsekvenser för bedömningen av strålskyddsfrågorna. Institutionen har nämligen icke haft möjligheter att i tillnärmelsevis den omfattning som varit önskvärd angripa de grundläggande problemen rörande strålverkningar och tillåtliga stråldoser, vilkas lösning måste sägas utgöra den fundamentala grunden för en riktig bedömning av tillsynsärendena. Ej heller har institutionen haft resurser för att systematiskt bearbeta det komplex av strålskyddsproblem, som atomenergiens ianspråktagande för fredligt bruk aktualiserar. Det är trängande nödvändigt, att kvalificerad personal står till förfogande för dylika arbetsuppgifter, om strålskyddsmyndigheten skall bli i stånd att med auktoritet och sakkunskap leda strålskyddsarbetet i framtiden och giva detsamma en ändamålsenlig inriktning. En arbetskriaftförstärkning måste sålunda under alla förhållanden komma till stånd, för att tillsynsverksamheten skall fungera tillfredsställande redan enligt nuvarande bestämmelser. Härtill kommer emellertid, att radiofysiska institutionen enligt den föreslagna strålskyddslagen får nya och utökade arbetsuppgifter, som påverkar personalbehovet. Framför allt måste tillståndsskyldighetens utvidgning till att omfatta förvärv och överlåtelse av radioaktiva ämnen föranleda en personalökning. Vidare torde granskning av strålskyddsförslag särskilt för atomenergianläggningar åtminstone tidvis komma att ställa stora krav på tillgången av arbetskraft. Å andra sidan innefattar kommitténs förslag vissa rationaliseringar, bl. a. beträffande tillståndsprövningen, ägnade att motverka behovet av personalökning. Särskilda svårigheter att beräkna det framtida personalbehovet uppstår i och med att arbetsuppgifternas omfattning i viss mån blir beroende av ställningstaganden från statens strålskyddsnämnds sida på grund av de befogenheter denna erhåller, t. ex. när det gäller att bestämma gränserna för tillståndsskyldigheten, fastställa besiktningsfrekvensen för olika slag av strålkällor m. m. En exakt beräkning av hur stor personal tillsynen kommer att fordra t. o. m. under de närmaste åren försvåras även av andra skäl. Dels är det ytterst svårt att förutse, på vilka nya områden joniserande

28a strålning kan förekomma i vårt land i framtiden och i vilken takt utvecklingen kommer att fortskrida. Dels kan en fullständigare kännedom om strålningens biologiska verkningar få avgörande betydelse, när det gäller att bedöma behovet av strålskyddsåtgärder och strålskyddskontroll. Dels slutligen kan det allt intensivare utnyttjandet av framför allt isotoper inom kort föranleda ett helt nytt betraktelsesätt vid riskbedömningen överhuvudtaget. I dagens läge anses det sålunda befogat att upprätthålla en relativt sträng strålskyddskontroll även i sådana former av radiologiskt arbete, där de mottagna stråldoserna endast vid olyckshändelser o. d. för enstaka individer överstiger vissa mindre kvantiteter. En omprövning av tillsynsbehovet för sådana arbetsformer kan bli aktuell, om man i framtiden nödgas acceptera, att stora delar av befolkningen fortlöpande utsattes för strålning eller strålrisker av samma storleksordning från vanligt förekommande preparat och nyttoföremål, som avger radioaktiv strålning. För kommittén är det angeläget att bestämt understryka, att det personalstatsförslag som här framlägges baserar sig på en bedömning av behovet av strålskyddskontroll i dagens läge. Härvid har kommittén utgått från dels att gränserna för tillståndsskyldigheten vid radiologiskt arbete och frekvensen av besiktningar av radiologiska anläggningar kommer att bestämmas efter i huvudsak samma riktlinjer som i gällande författningar, dels ock att ökningen av antalet anläggningar under de närmaste åren kommer att fortsätta i ungefär samma takt som hittills. Redan om några få år kommer med all sannolikhet en personalförstärkning att bli nödvändig på grund av att antalet anläggningar som kräver tillsyn ökat. Kommitténs förslag ger nämligen utrymme för en mycket begränsad stegring av verksamheten. Det är av största vikt, att en fortsatt utökning av tillsynspersonalen sker i takt med utvecklingen. Allvarliga konsekvenser i fråga om möjligheterna att förebygga och i tid upptäcka strålskador måste befaras, om strålskyddsmyndigheten, såsom i viss utsträckning skett hittills, nödgas anpassa tillsynsverksamhetens omfattning icke efter vad som bedömes sakligt motiverat utan efter tillgången på personal. Å röntgenkontrollavdelningen fordras en personalförstärkning för det löpande tillsynsarbetet både på grund av det ökade antalet anläggningar och avdelningens vidgade arbetsområde samt de nya arbetsuppgifter som tillkommer enligt strålskyddslagen. I större utsträckning än hittills varit fallet bör dock besiktningar och andra löpande arbetsuppgifter kunna anförtros lägre kvalificerad teknisk personal. Vid en betydande del av de anläggningar, som kommer att stå under avdelningens tillsyn, är det radiologiska arbetet och apparaturen härför icke av mera komplicerad natur än att en relativt ensartad huvudsakligen teknisk kontroll är tillräcklig. Detta gäller bl. a. den stora gruppen odontologiska röntgendiagnostikanläggningar och flertalet anläggningar, där röntgenstrålning eller fast monterat radioaktivt preparat användes för tekniskt bruk. För doskontroll vid de flesta röntgen-

284 behandlingsanläggningar kan med fördel anlitas en fysiker och en tekniker i samarbete. Den nödvändiga personalökningen kan på grund härav till största delen åvägabringas genom anställande av befattningshavare med lägre ingenjörsexamen. Enligt kommitténs beräkningar erfordras följande personal. 1 avdelningsföreståndare Ca 37 1 förste strålskyddsinspektör Ca 31 2 strålskyddsinspektörer Ca 29 1 strålskyddsinspektör Ce 29 1 assistent Ca 23 3 assistenter Cg 17—Ce 19 Avdelningens arbete bör ledas av en kvalificerad fysiker, som är väl förtrogen med de problemställningar, som möter inom tillsynsverksamheten. Han skall inför strålskyddsnämnden föredraga ärenden av större vikt inom avdelningens arbetsområde samt härjämte inom relativt vida gränser äga självständigt avgöra ärenden av rutinmässig karaktär. Däremot bör han icke belastas med besiktningar och andra löpande tillsynsuppgifter i vidare mån än som erfordras, för att han skall kunna hålla de praktiska strålskyddsproblemen aktuella och överblicka avdelningens arbete. Hans huvudsakliga uppgift skall vara att bearbeta de för strålskyddsverksamheten gemensamma grundproblemen rörande strålrisker och strålskador, utveckla skyddsmetoder och mätningsförfaranden samt överhuvudtaget skapa så goda förutsättningar som möjligt för att bedöma behovet av strålskyddsåtgärder och bemästra förefintliga risker i radiologiskt arbete. Befattningshavaren måste ej endast ha omfattande kunskaper i fysik och radiofysik utan även besitta förmåga att genom generella lösningar av strålskyddsfrågorna giva tillsynsverksamheten i stort en ändamålsenlig inriktning. För tjänsten torde därför i princip böra förutsättas filosofie licentiatexamen i fysik eller teknologie licentiatexamen i teknisk fysik samt avlagt disputationsprov. Långvarig och omfattande erfarenhet av praktiskt tillsynsarbete torde emellertid kunna anses uppväga brister i den teoretiska utbildningen. På grund av den ansvarsfulla ställning befattningshavaren kommer att intaga och de kvalificerade, delvis forskningsbetonade arbetsuppgifter, som skall åvila honom, bör befattningen erhålla en god löneställning. För att en kvalificerad specialist skall kunna förvärvas och kvarhållas på tjänsten bör den placeras i lönegraden Ca 37. Förste strålskyddsinspektören skall tillika vara biträdande avdelningsföreståndare. Vid sidan av sin uppgift att biträda avdelningsföreståndaren vid lösande av de för tillsynsverksamheten i stort uppkommande principfrågorna bör han i första rummet handlägga större och viktigare tillsynsärenden, såsom typbesiktningar, tillståndsprövning och besiktningar beträffande komplicerade anläggningar, upprättande och granskning av större

285 strålskyddsförslag m. m. Befattningen, vilken torde kräva filosofie eller teknologie licentiatexamen i fysik samt grundlig praktisk erfarenhet av tillsynsarbete, bör erhålla samma placering som för närvarande eller Ga 31. Strålskyddsinspektörstjänsterna bör liksom nu placeras i 29 lönegraden. 1 huvudsaklig överensstämmelse med vad som hittills tillämpats, ehuru formella kompetenskrav ej uppställts, bör för befattningarna förutsättas filosofie ämbets- eller filosofie kandidatexamen med två betyg i fysik eller civilingenjörsexamen från avdelning för teknisk fysik. Då strålskyddsinspektörerna självständigt skall utföra besiktningar och övriga löpande tillsynsuppgifter även i fråga om stora och komplicerade anläggningar, är det önskvärt, att sökande till sådan befattning har erfarenhet av tillsynsarbete och är väl förtrogen med de skyddsproblem, som uppkommer i radiologiskt arbete. Personer med praktisk erfarenhet av strålskyddskontroll torde emellertid för närvarande knappast kunna rekryteras utanför radiofysiska institutionens egen tillsynspersonal, varför ett sådant krav svårligen kan uppställas. För besiktning av mindre anläggningar med rutinmässiga radiologiska arbetsuppgifter och som biträde åt strålskyddsinspektörerna vid större besiktningar kan som nämnts användas mindre kvalificerad tillsynspersonal. Ingenjörer med examen från tekniskt läroverk eller tekniskt institut kan med fördel användas för dessa uppgifter. Fyra sådana tjänster har beräknats komma att erfordras. Sökande, som saknar tidigare erfarenhet av tillsynsarbete, bör anställas som assistent i lönegraden Cg 17 samt först efter ett års tjänstgöring erhålla extra ordinarie tjänst i Ce 19. Kommittén föreslår emellertid, att en av assistenttjänsterna inrättas som ordinarie i Ca 23, lör att möjlighet till befordran skall yppas och rekryteringen härigenom underlättas. Såsom kommittén i det föregående berört bör doskontrollen vid röntgenbehandlingsanläggningarna i princip ledas av och i mera komplicerade fall utövas av den kliniskt-fysikaliska avdelningen. Dennas uppgift är emellertid ätt tillförsäkra radiumhemmet tillgång till fysikerpersonal, vilken oberoende av tillsynsuppgifternas ansvällning står till förfogande för sjukvårdsarbetet därstädes. Uppnåendet av detta syfte skulle äventyras, om samma personal betungades med doskontrollarbetet. Kommittén föreslår därför, att en särskild sektion anordnas inom den kliniska avdelningen med egen personal för doskontrollen. Sektionens arbete bör dock stå under ledning av den biträdande avdelningsföreståndaren. Endast i begränsad omfattning torde denne emellertid själv behöva företaga doskontrollbesök vid anläggningarna. Som i annat sammanhang namnes skall han i första hand svara för standardiseringslaboratoriet s a m t deltaga i utvecklingsarbetet för sjukvården vid radiumhemmet. Vid sidan härav skall det ankomma på honom att tillse, att de kliniska erfarenheterna från radiumhemmet kommer

286 läkarna och fysikerna på röntgenterapiavdelningarna i landet tillgodo i samband med doskontrollbesöken. Då doskontrollen till den övervägande delen bör utföras av röntgenkontrollavdelningens personal i samband med övriga besiktningar, blir personalbehovet för den kliniska avdelningens doskontrollsektion relativt obetydligt. En fysiker (strålskyddsinspektör) i Ce 29 för mera kvalificerade mätningar och en assistent åt honom med lägre ingenjörsutbildning (Cg 17—Ce 19) erfordras dock. För dem torde samma formella kompetens vara erforderlig som för motsvarande befattningshavare på röntgenkontrollavdelningen. Isotopkontrollavdelningen skall som nämnts såvitt möjligt befrias från rutinmässiga besiktningar beträffande arbets- och förvaringsplatser för radioaktiva ämnen. I övrigt skall avdelningen emellertid helt handha strålskyddskontrollen beträffande sådana ämnen. Nya arbetsuppgifter uppkommer bl. a. genom det föreslagna tillståndstvånget i fråga om förvärv och överlåtelse av radioaktiva ämnen. Vid sidan av löpande tillsynsuppgifter måste avdelningen få större möjligheter än hittills att penetrera de mera komplicerade strålskyddsproblemen vid användning av radioaktiva isotoper och utveckla den undersöknings- och mätapparatur som krävs härför. Det är vidare av utomordentlig betydelse för atomenergiutvecklingen inom landet, att härför speciellt inriktad personal får ägna sig åt de kärnfysikaliska och kärnkemiska anläggningarnas strålrisk- och strålskyddsfrågor. Till en början kan avdelningen ges en förhållandevis begränsad personalorganisation, men möjligheter till en snabb expansion måste finnas. Inom en icke avlägsen framtid torde nämligen tyngdpunkten inom strålskyddskontrollen komma att ligga inom avdelningens verksamhetsområde. För att isotopkontrollavdelningen skall kunna fylla sina redan nu aktuella uppgifter synes följande personalorganisation vara erforderlig. 1 avdelnimgsf örestån dare Ca 37 1 förste strålskyddsinspektör (kemist) Ca 31 1 strålskyddsinspektör Ca 29 2 assistenter Cg 17—Ce 19 1 tekniskt biträde Ce 11 Avdelningsföreståndaren, på vilken ledningen av utvecklingsarbetet kommer att vila, måste äga speciell erfarenhet och utbildning på det kärnfysikaliska området. Han måste vara väl insatt i och även i sin verksamhet få möjligheter att följa den vetenskapliga och industriella utvecklingen på detta område i utlandet för att kunna inrikta avdelningens arbete härefter. Kravet på vetenskaplig meritering hos befattningshavaren bör sättas högt på grund av den snabba expansionen inom denna speciella gren av fysiken. I fråga om formell kompetens bör motsvarande krav ställas på honom som på de övriga avdelningsföreståndarna. Med hänsyn härtill och till de kvali-

287 ficerade, i hög grad forskningsbetonade arbetsuppgifterna bör tjänsten inrättas som en avdelningsföreståndarbefattning i Ca 37. Åtskilliga överväganden i fråga om .användningen av radioaktiva ämnen och vid avgörandet av vilka kvantiteter sådana ämnen som under olika förhållanden medför risk för strålskador erfordrar kemisk sakkunskap. I synnerhet kommer lösandet av den betydelsefulla frågan om hur de kärnfysikaliska anläggningarnas avfallsprodukter skall oskadliggöras att ställa avdelningen inför invecklade kemiska problem. Det är därför nödvändigt, att avdelningen får tillgång till en kvalificerad kemist. Denne bör förutsättas ha avlagt filosofie licentiatexamen i kemi samt äga erfarenhet av praktiskt kärnkemiskt arbete. Längre tids erfarenhet inom den praktiska kemiska verksamhet som skall ankomma på avdelningen torde emellertid kunna anses uppväga brister i den teoretiska utbildningen. Då konkurrensen om kemister med här avsedd kompetens är mycket stark och torde komma att ytterligare skärpas, måste befattningshavaren tillförsäkras goda löneförmåner. För att sökande med tillräckligt höga kvalifikationer skall anmäla sig och kunna kvarhållas. på tjänsten, torde placering i Ca 31 få betraktas som ett minimum. Kommittén föreslår, att befattningen inrättas som förste strålskyddsinspektörstjänst i denna lönegrad och att tjänstinnehavaren lår ställning som biträdande avdelningsföreståndare. Förutom avdelningsföreståndaren erfordras snarast en kvalificerad fysiker för planering och kontroll av strålskyddet vid mera komplicerade anläggningar inom isotopkontrollavdelningens tillsynsområde. Det är önskvärt, att denne fysiker har erfarenhet av reaktortekniskt utvecklingsarbete. Motsvarande formella kompetens bör fordras av honom som av strålskyddsinspektörerna vid röntgenkontrollavdelningen, och liksom dessa bör han placeras i 29 lönegraden. Allt eftersom de på sistone framlagda atomreaktorprojekten börjar förverkligas, måste flera fysiker successivt anställas. Redan fr. o. m. budgetåret 1958/59 räknar kommittén sålunda med att ytterligare en fysiker behövs. För löpande, mindre kvalificerade tillsynsuppgifter vid avdelningen erfordras dessutom två tekniker med lägre ingenjörsutbildning ävensom ett tekniskt biträde för filmdosimetri. För dessa föreslås placering i Cg 17— Ce 19 respektive Ge 11. b.

Hälsokontrollavdelning

Huvudsakliga arbetsuppgifter och organisation. Då syftet med strål.skyddskontrollen är att förebygga uppkomsten av strålskador samt så tidigt som möjligt upptäcka och bota redan uppkomna skador, har självfallet den medicinska bedömningen av tillsynsärendena avgörande betydelse för verksamhetens värde och effektivitet.

288 I motiven till förslaget till strålskyddslag har kommittén tillstyrkt, att hälsokontrollen av personer, som är sysselsatta i radiologiskt arbete, liksom hittills skall baseras på kontroll av blodet och att en central granskning av blodutstryken hos strålskyddsmyndigheten skall bibehållas. Som nämnts har blodlaboratoriets kapacitet ej räckt till för a t t genomföra en undersökning av blodstatus av all personal i radiologiskt arbete, varför underlåtenhet att insända läkarintyg och blodutstryk endast i ringa utsträckning föranlett påminnelser. Enligt kommitténs förslag skall läkarundersökning och blodkontroll förekomma i den omfattning strålskyddsmyndigheten föreskriver. Självfallet är det angeläget, att de föreskrifter som sålunda meddelas efterföljes och att strålskyddsmyndigheten äger resurser för att granska de insända uppgifterna och proven. Även om det kan förutsättas, att personer i mera riskfria former av radiologiskt arbete huvudsakligen kommer att undantagas från fortlöpande kontroll, har dock det totala antalet i radiologiskt arbete sysselsatta personer ökat i sådan omfattning, att en förstärkning av den personal, som anlitas för hälsokontrollen, är nödvändig, om granskningsarbetet skall medhinnas. Det arvode, som cancerföreningen ställt till förfogande för avlöning av en medicinsk konsult, har varit otillräckligt för att i erforderlig utsträckning få till stånd medicinsk granskning av misstänkta skadefall. Vid sidan av ökad medverkan från läkarexperten i blodkontrollarbetet är det nödvändigt, att läkaren i större omfattning än hittills får tid att deltaga i a n n a t utredningsarbete i samband med hälsokontrollen. Vid behov bör läkaren också beredas möjlighet att ägna uppmärksamhet åt mera speciella problem, t. ex. av biokemisk, allmänbiologisk och genetisk natur, i syfte att öka säkerheten vid bedömandet av vilka anormala förändringar som är att anse som strålskador. Önskvärt är vidare att han vid institutionen får upptaga forskningsuppgifter av betydelse för strålskadebedömningen. Med hänsyn till den utvidgning av hälsokontrollen som sålunda bör eftersträvas och då den medicinska kontrollen skall fylla viktiga uppgifter även vid sidan av blodundersökningarna, föreslås, att blodlaboratoriet får ställningen av en självständig hälsokontrollavdelning vid tillsynsavdelningarnas sida under föreståndarskap av den medicinske experten. Personalbehov. Enligt strålskyddskommitténs beräkning måste den medicinske expertens' tjänstgöringstid, som för närvarande utgör endast 2—3 timmar per vecka, utökas väsentligt om den medicinska bedömningen skall hinna ägnas den omsorg och grundlighet som strålskadornas farlighet påkallar. Tills vidare torde halvtidsanställning för läkaren få anses motsvara behovet. Jämfört med de arvoden som utgår till biträdande läkare hos arbetarskyddsstyrelsen och pensionsstyrelsen (7 200 kronor för 6 resp. 10 timmars tjänstgöring per vecka) torde arvodet vid Sy2 timmars daglig tjänstgöring skäligen böra bestämmas till cirka 17 000 kronor för år. En

281)

successiv ökning av de medicinska gransknings- och utredningsuppgifterna lorde efter hand bli ofrånkomlig, varför tjänstgöringstiden sannolikt inom kort behöver ökas ytterligare. Eftersom den medicinska granskningen är ett led i tillsynen å radiologiskt arbete, vilken enligt vad i det föregående utvecklats bör bekostas av staten, förordar kommittén, att den medicinske expertens arvode skall bestridas av statsmedel. För att hälsokontrollavdelningens undersökning av blodutstryken skall medhinnas, fordras två laboratoriebiträden. Det ena biträdet, som vid sidan av blodundersökningarna skall svara för vissa registrerings- och statistikuppgifter vid avdelningen, bör placeras i Ce 13, det andra biträdet bör anställas Ce 11. På grund av det för ögonen ansträngande arbetet kan ifrågasättas att utbyta det sistnämnda biträdet mot två deltidstjänstgörande. Det dagliga arbetet vid avdelningen bör under läkarens ledning övervakas av en av fysikerna vid tillsynsavdelningarna, lämpligen någon av de biträdande avdelningsföreståndarna. För att blodbilden med större säkerhet än för närvarande är fallet skall kunna användas som indikator på strålskador, är det nödvändigt, att sammanhanget mellan strålning och blodbildsförändringar blir föremål för fortsatt studium och metoderna för bedömning av blodbilderna förbättras. Detta arbete, som sannolikt kommer att bli tidskrävande, kan icke utföras med ordinarie personal. För att möjliggöra en intensifiering av denna undersökning förordar kommittén att tillfällig personal knytes till hälsokontrollavdelningen. Två assistenter med arvoden motsvarande lönegraden Cg 17 torde erfordras för ändamålet. Dessa bör till en början genom att ingående studera förhållandena vid olika radiologiska arbetsplatser samt genom noggranna undersökningar beträffande inträffade och misstänkta skadefall hopbringa ett värdefullt material för bedömning av denna för strålskyddet ytterst betydelsefulla fråga.

2. Organisation och personalbehov för sjukvårdsarbetet Huvudsakliga arbetsuppgifter. Vid redogörelsen för hur radiofysiska institutionens fysikaliska arbete för sjukvården vid radiumhemmet för närvarande är organiserat (2 kapitlet C. 2) har kommittén sökt visa, hur radiofysikernas arbetsuppgifter för kliniken varierar mellan forskningsbetonat utvecklings- och konstruktionsarbete, varvid nya behandlings- och mätmetoder samt nya skyddsanordningar fortlöpande utexperimenteras i intimt samarbete med läkarna, till mera rutinmässiga kontroll- och mätuppgifter lör den löpande sjukvården. En sådan mångsidighet i fysikernas arbete är nödvändig även för framtiden. Om denna rörlighet i arbetet upphörde, skulle en omedelbar stagnation i utvecklingen av nya kliniska metoder sannolikt in

290 bli följden och läkarnas strävan att förbättra behandlingsresultaten vid radiumhemmet härigenom försvåras. Någon förändring i det sätt, på vilket samarbetet mellan läkarna och fysikerna för närvarande bedrives bör sålunda nu icke förordas. Däremot är en intensifiering av samarbetet både i fråga om utvecklingsarbeten och löpande mätningar ett starkt önskemål. Givetvis är det icke möjligt att här mera detaljerat ange de arbetsuppgifter som skall åvila fysikerna i deras arbete för radiumhemmet och omfattningen av dessa. I fråga om rutinmässiga kontrollmätningar, övervakning av apparatur m. m. kan behovet av medverkan av fysiker med viss säkerhet beräknas med ledning av den hittillsvarande utvecklingen av behandlingsfrekvensen vid radiumhemmets olika avdelningar och omfattningen av rutinlaboratoriets mätningar under senare år (se tabellerna 10—12 å sid. 73—75). Det finns här all anledning att räkna med en fortsatt stegring av verksamhöt och därmed även ökade krav på fysikalisk assistans. Från radiumhemmets sida har emellertid framhållits att strålningsmätningar särskilt för röntgenbehandlingarna men även vid isotoplaboratoriet icke ens med nuvarande patienttillströmning medhinnes av den tillgängliga fysikerpersonalen i den utsträckning som ur vårdsynpunkt är önskvärt. I och med att ny apparatur tages i bruk, varigenom behandlingskapaciteten ökas, stiger naturligtvis också behovet av löpande mätningar ytterligare. Dylika mätningar är delvis icke av mera komplicerad natur än att de kan utföras av tekniska assistenter. Väsentligt svårare ställer det sig att bilda sig en uppfattning om vilka arbetsinsatser, som stadigvarande kan anses erforderliga för inmätning av nya apparater, fastställande av bestrålningsdoser, planering av strålbehandlingar och andra mera kvalificerade löpande uppgifter. Här kommer självfallet den framtida utvecklingen av behandlingsmetoder m. m. att i hög grad påverka behovet av medverkan av fysiker. Det är ej endast av betydelse för sjukvården utan även ett ekonomiskt intresse att nyanskaffad eller förändrad apparatur icke får stå oanvänd i avvaktan på inmätningar att läggas till grund för senare dosplaneringar. Vissa under senaste år vid röntgenterapiavdelningen installerade mera komplicerade apparater, såsom för pendel- och konvergensbestrålning, samt apparatur för gräns- och närbestrålning kräver fortsatta inmätningar, innan de möjligheter de erbjuder till fullo kan utnyttjas. Även sedan inmätningarna slutförts, kommer emellertid denna apparatur att fordra omfattande medverkan av fysiker för de krävande planerings- och dosberäkningarna samt för inställningarna vid bestrålningen. Det har från radiumhemmet framhållits, att isodos- och volymdosberäkningar för patientbehandlingarna med såväl röntgen som radium bör komma till stånd i betydligt större omfattning än som nu medhinnes. Uppgörandet av isodosdiagram är vid röntgenbehandling av patienter med djup-

291 liggande tumörer synnerligen betydelsefullt till undvikande av riskabla överdoseringar i vissa punkter av den bestrålade regionen. För gynckologiska avdelningen anses dylika beräkningar böra ske i varje särskilt fall, då läkningsresultaten visat sig bli allt bättre, ju noggrannare behandlingen kunnat individualiseras. Vid allmänna avdelningen, där fysikernas medverkan vid isodosberäkningar för telegammabehandlingen för närvarande måste inskränkas till cirka fem utvalda fall per vecka, är en fördubbling av antalet sådana beräkningar önskvärd. För brachyradiumbehandlingen saknas ännu nästan helt isodoskurvor och doseringstabeller för olika applikatorer. Den starkt stegrade användningen av radioaktiva isotoper för undersökning och behandling ställer växande krav på isotoplaboratoriet, vars personal visserligen lyder under radiumhemmet men vars fysikaliska arbete delvis är underställt radiofysiska institutionen. Varje prov och behandling med radioaktiva isotoper fordrar ett flertal noggrant utförda mätningsprocedurer, och metodiken ställer stora krav på fysisk och teknisk sakkunskap. Antalet radioaktivitetsmätningar, som hittills på grund av den stora arbetsbördan måst reduceras till ett minimum, torde för framtiden böra ökas väsentligt. Vad slutligen gäller utvecklingsarbeten inom olika grenar av strålterapien, utarbetande av förbättrade mätmetoder, konstruktion av ny apparatur o. d. ligger det i sakens natur, att dessa arbetsuppgifters art och omfattning icke på förhand kan preciseras. Vissa aktuella spörsmål, som redan upptagits eller snarast bör bli föremål för behandling, kan visserligen angivas. Inom röntgenområdet må sålunda nämnas fortsatta utredningsarbeten inom rotationsbcstrålningstekniken, utrednings- och planeringsarbeten inom pendeloch konvergensbestrålningstekniken samt konstruktions- och utvecklingsarbeten för högvoltbehandling. För radiumbehandlingarna vid radiumhemmet planeras bl. a. dosmätningar vid användning av olika skydd för att fastställa vilka doser på känsliga organ, som kan tillåtas vid telegammabehandling, utredning av det fysikaliska materialet från radiumhemmets äldre telegammabehandlingar för möjliggörandet av en jämförelse av de kliniska behandlingsresultaten, utarbetande av isodoskurvor för brachyradiumapplikatorer samt utveckling av nya behandlingsmetoder med radioisotoper i stället för radium för att kunna minska behandlingstiderna. Nya problem uppstår fortlöpande på detta område, och ett ständigt samarbete mellan kliniker och fysiker är nödvändigt för nydaningar för framtiden. Organisation. I det föregående har kommittén föreslagit, att den personal, som erfordras för det kliniska fysikerarbetet, skall organiseras såsom en särskild kliniskt-fysikalisk avdelning vid radiofysiska institutionen och att särskild personal inom avdelningen skall avskiljas för mera kvalificerade doseringskontrolluppgifter i samband med tillsynsverksamheten. Avdelning-

292 on föreslås således organiserad på två sektioner. Sektionen för doseringskontroll har behandlats i samband med tillsynsverksamheten. Den andra, den kliniskt-fysikaliska sektionen inom avdelningen, skall handha det fysikaliska utvecklings- och mätarbetet för sjukvården vid radiumhemmet. I vad detta arbete är att anse som forskningsverksamhet bör det i överensstämmelse med 1941 års avtal mellan staten samt jubileumsfonden och cancerföreningen stå under tillsyn av den härför tillskapade särskilda nämnden, bestående av en av jubileumsfondsstyrelsen utsedd ordförande, överläkarna vid radiumhemmet samt föreståndarna för radiofysiska och radiopatologiska institutionerna. Personalbehov. Beträffande personalbehovet för den kliniskt-fysikaliska sektionen torde av vad kommittén i olika sammanhang i det föregående anfört framgå, att de personalresurser, som för närvarande står till radiofysiska institutionens förfogande, varit otillräckliga för att tillgodose kraven på medverkan av fysiker för det kliniska arbetet vid radiumhemmet. Genom anlitande av tillfällig personal å forskningsmedel har möjligheterna härtill visserligen ökat på senare år. För särskilda direkt forskningsbetonadc arbetsuppgifter synes det motiverat att så sker i viss utsträckning även i fortsättningen. Däremot anser kommittén det uppenbart, att den nödvändiga stadgan i arbetet kan nås endast om samtliga de befattningshavare, som stadigvarande erfordras för det löpande fysikerarbetet åt radiumhemmet — vare sig deras åligganden avser rutinmässiga mätnings- och kontrolluppgifter eller mera forskningsbetonat utvecklings- och konstruktionsarbete — innehar statliga tjänster. Detta överensstämmer också med statens åtagande i 1941 års överenskommelse, enligt vilken det löpande fysikaliska arbetet för sjukvården vid radiumhemmet i sin helhet skall bekostas av staten. I enlighet med det anförda bör i första hand de nu med olika forskningsanslag avlönade befattningshavare, som är sysselsatta med fysikaliskt arbete för radiumhemmets räkning, erhålla statsanställning. Om sjukvården vid radiumhemmet skall kunna bibehållas på sin erkänt höga nivå och erforderlig säkerhet mot strålskador i följd av feldoseringar och otillförlitliga behandlingsmetoder skall kunna nås, måste härutöver en förstärkning av iysikerpersonalen komma till stånd. Då det fysikaliska arbetet vid radiumhemmets isotoplaboratorium liksom hittills bör vara underställt och ledas av radiofysiska institutionen, föreslår kommittén, att den på radiumhemmets stat uppförda personalen för ändamålet — 1 fysiker och Y2 laboratoriebiträde — överföres till institutionens kliniskt-fysikaliska sektion. Kommittén har beräknat, att följande personalorganisation är oundgängligen erforderlig, för att sektionen på ett ur sjukvårdens synpunkt tillfredsställande sätt skall kunna fylla sina uppgifter för radiumhemmet.

293 1 avdelningsföreståndare 1 fysiker 1 fysiker 1 fysiker 1 fysiker 1 assistent 1 assistent 2 assistenter 1 förste laboratoriebiträde 1 laboratoriebiträde 1 laboratoriebiträde 1 laboratoriebiträde

Ca 37 Ca 31 Ca 29 Ce 29 Ce 27 Ca 23 Ca 21 Cg 17—Ce 19 Ca 15 Ce 13 Ce 11 Ce 8

Ledningen av det fysikaliska arbetet för radiumhemmets räkning bör liksom för närvarande utövas av en fysiker med erfarenhet av klinisk radiofysik och med kompetens att förestå och svara för de utvecklingsarbeten, som skall ankomma på avdelningen. Enär avdelningen skall stå till förfogande för både röntgen- och radiumavdelningarna samt isotoplaboratoriet vid radiumhemmet, är det önskvärt, att avdclningsf öreståndaren om möjligt äger specialutbildning i och erfarenhet av klinisk användning av såväl röntgen som radioaktiva ämnen. Inom detta i stark utveckling stadda verksamhetsområde skall han vara kompetent ej endast att i fysikaliskt hänseende skapa gynnsammast möjliga förutsättningar för den behandlingsmetodik, som enligt läkarnas uppfattning ger det bästa behandlingsresultatet, utan även att själv taga initiativ till nya metoder, ägnade att förbättra bestrålningsförhållandena. Med hänsyn till de kvalificerade och självständiga arbetsuppgifter, som sålunda kommer att åvila avdelningsföreståndaren, bör befattningen placeras i lönegrad Ca 37. Sökande till befattningen bör ha avlagt filosofie licentiatexamen i fysik eller teknologie licentiatexamen i teknisk fysik samt disputationsprov ävensom äga väl dokumenterad erfarenhet av vetenskapligt arbete inom radiofysik. Vid sin sida bör avdelningsföreståndaren ha en fysiker med ställning som biträdande avdelningsföreståndare och med erfarenhet av klinisk radiofysik. Denne skall i första hand svara för standardiscringslaboratoriet. Såsom kommittén tidigare utvecklat, skall han dessutom leda doscringskontrollen vid röntgenterapiavdelningarna ute i landet. För befattningen torde böra krävas filosofie licentiatexamen i fysik eller teknisk licentiatexamen i teknisk fysik. För att kompetent sökande skall kunna erhållas till befattningen bör densamma placeras i lönegrad Ca 31. Av sektionens övriga tre fysiker avses en för arbeten åt röntgenbehandlingsavdelningarna, en för arbeten i samband med radium- och telegammahehandlingen samt en för isotoplaboratoriets arbete. För befattningarna bör fordras filosofie ämbets- eller filosofie kandidatexamen med två betyg i fysik eller civilingenjörsexamen från avdelning för teknisk fysik samt praktisk erfarenhet av radiofysik. Dessa fysiker skall handha det löpande kon-

294 struktions- och utvecklingsarbetet, inmätning och kontroll av ny apparatur samt mera kvalificerade dosplaneringar och dosberäkningar. Med hänsyn till arbetets art torde fysikerbefattningarna böra placeras i 27—29 lönegraderna. Kommittén vill understryka nödvändigheten av att denna placering i akttages, om kvalificerade fysiker skall kunna förvärvas och kvarhållas, ej minst med hänsyn till den konkurrens om radiofysiker, som blir följden av att sjukhusfysiker under den närmaste tiden i ökad omfattning torde komma att anställas vid lasarettens röntgenavdelningar. För att en viss bef ord ringsgång skall erhållas, föreslås att befattningarna placeras i Ce 27, Ce 29 respektive Ca 29. Det rutinmässiga kontroll- och mätarbetet kan till övervägande delen utföras av assistenter med lägre ingenjörsutbildning. Sådan arbetskraft erfordras även för biträde åt fysikerna vid deras mera krävande dosberäkningar m. m. Enligt kommitténs beräkningar behövs fyra assistenter, av vilka två avses för isotopbehandlingen, en för röntgenterapien och en för radium- och telegammabehandlingen. Ingenjörsexamen från tekniskt läroverk, tekniskt institut eller därmed likvärdig kompetens bör krävas för dessa befattningar. I allmänhet torde tjänsterna komma att rekryteras med personer utan praktisk erfarenhet på ifrågavarande område. Samma lönegradsplaccring och befordringsgång bör användas som föreslagits för assistenterna vid tillsynsavdelningarna. Två av tjänsterna bör dock inrättas som ordinarie i Ca 23 respektive Ca 21 för att genom möjligheten till befordran underlätta rekryteringen och kvarhålla dugliga befattningshavare. För rutinlaboratoriets del disponeras för närvarande ett första laboratoriebiträde i Ge 15 och ett laboratoricbiträde i Ce 13. Härutinnan föreslår kommittén icke annan ändring än att tjänsten som första laboratoriebiträde ordinaricsättes. I övrigt föreslås i fråga om biträdespersonalen, att ett tekniskt biträde med halvtidstjänstgöring vid radiumavdelningen, vilket avlönas helt av forskningsanslag, och ett biträde vid isotoplaboratoriet, vars avlöning motsvarande Cg 11 bestrides till hälften av statsmedel å radiumhemmets personalslat och till hälften av forskningsanslag, helt överföres till statstjänst och placeras som laboratoriebiträden i Ce 8 respektive Ce 11 å den klinisktfysikaliska sektionen.

3. Radiofysisk och radiobiologisk forskning Det forskningsarbete, som bedrives vid radiofysiska institutionen i dess egenskap av fri vetenskaplig institution, är som tidigare nämnts inriktat på två linjer, en radiofysisk och en radiobiologisk. I båda fallen är problemen av väsentlig betydelse för utvecklingen såväl inom strålskyddsverksamheten som inom området för joniserande strålnings användning för diagnostik och terapi.

295 Den radiofysiska forskningen har till uppgift att fastställa den joniserande strålningens natur och egenskaper. Försök att finna ur fysikalisk synpunkt nya bestrålningsmetoder och utveckling av lämpliga metoder för strålskyddsmätningar och kliniska strålningsmätningar utgör ett betydelsefullt led i forskningsarbetet. Till detsamma hör även undersökningar av biofysisk natur, där det biologiska objektet användes huvudsakligen som testobjekt för att utröna fysikaliskt betingade olikheter i biologisk verkan. Den radiobiologiska forskningen avser att klarlägga de biologiska strålverkningarnas uppkomst och natur samt att utröna, hur dessa påverkas av olika faktorer, särskilt sådana som föranleder avsevärda förändringar i radiosensibiliteten. En betydelsefull del av den radiobiologiska forskningen är knuten till olikheten i verkningarna av skilda slag av joniserande strålning samt av bestrålningen med doser och strålintensiteter av varierande storlek. Den radiobiologiska forskningen gränsar här till den radiofysiska, och ett intimt samarbete dem emellan är nödvändigt. Både styrkan och svagheten i radiofysiska institutionens nuvarande organisation ligger enligt kommitténs mening i det förhållandet, att någon klar gräns icke finns mellan den kvalificerade personalens arbetsuppgifter för forskning och för mera rutinmässig verksamhet. Styrkan i en sådan organisation ligger i att forskningsuppgifterna kan upptagas och utvecklas inom institutionen och sedermera successivt överföras för tillämpning i tillsyns- eller sjukvårdsarbetet. Svagheten i samma system har varit, att de löpande tillsynsuppgiftcrna i realiteten tagit överhanden, så att erforderlig tid ej blivit över för forskningsarbetet. Kommitténs förslag i fråga om tillsynsavdelningarnas och den kliniska avdelningens organisation syftar icke till att nu draga en fix gräns mellan forskning och annan verksamhet. En sådan avgränsning är överhuvudtaget icke genomförbar. Genom ökning av personalen såväl vid tillsynsavdelningarna som vid den kliniska avdelningen vill kommittén nu vidga särskilt avdelnings föreståndarnas möjligheter att upptaga och lösa forskningsuppgifter, som är av direkt betydelse för avdelningarnas strålskyddsarbetc. Det ligger i sakens natur, att det härvid är fråga om uteslutande tilllämpad forskning, som i främsta rummet har karaktären av utvecklingsoch konstruktionsarbete. Emellertid har kommittén icke förbisett, att särskilt för tillsynsavdelningarnas del fara föreligger för en utveckling liknande den hittillsvarande, vilken inneburit att omfattningen av de löpande tillsynsuppgifterna enligt strålskyddslagen ökat i sådan grad, att den forskningsbetonade delen av arbetet fått stå tillbaka på grund av brist på personal. Kommittén vill här ånyo understryka, att en sådan utveckling är synnerligen olycklig och bör förhindras för framtiden genom att nya tjänster inrättas i takt med stegringen av det löpande arbetet. Även om så sker, är det emellertid uteslutet, att tillsynsavdelningarna

296 skulle få utrymme för ett mera långsiktigt forskningsprogram. Särskilt utnyttjandet av atomenergien, som nu alltmer övergår från det vetenskapliga till det indusitriella planet, kräver en stor insats av den radiofysiska forskningen, främst i fråga om utveckling av metoder för strålskyddsmätningar ooh undersökningar rörande de biologiska verkningar, som uppträder eller kan förväntas uppträda vid små strålningsintensiteter och stråldoser. Dessa problem fordrar en fortlöpande, systematisk behandling, som icke enbart kan förläggas till avdelningen för kontroll över radioaktiva ämnen. I betydelsefulla avseenden måste detta forskningsarbete bli av grundläggande natur och bedrivas såsom fri forskning under direkt ledning av föreståndaren för radiofysiska institutionen. För de särskilda forskningsuppgifterna vid radiofysiska institutionen bör självfallet i första hand anlitas tillfälliga forskningsanslag på motsvarande sätt som vid andra vetenskapliga institutioner. Om arbetet skall kunna bedrivas med tillräcklig kontinuitet och givas en inriktning som direkt tillgodoser strålskyddsverksamhetens och i viss mån även sjukvårdens behov av grundläggande forskning, är det dock nödvändigt, att institutionen icke uteslutande blir beroende av tillfälliga forskningsanslag utan erhåller viss fast personal. Denna personal torde böra avlönas av statsmedel. En av den radiofysiska forskningens huvuduppgifter är som nämnts att utveckla för praktiskt bruk i stor skala användbara mätmetoder. Av denna anledning är det synnerligen angeläget, att i direkt anknytning till forskningsverksamheten organiseras ett laboratorium för undersökning av radioaktivitet i luft, vätskor och fasta kroppar, ty utvecklingen inom mättekniken går med sådan snabbhet, att användningen av ett flertal mätmetoder ännu är starkt forskningsbetonad. I mätlaboratoriets arbetsuppgifter bör även ingå att ha överinseendet över de löpande mätningar av den allmänna strålningsnivån som utföres vid de under institutionen upprättade mätstationerna på olika platser i landet samt vid institutionens speciallaboratorium för mätningar av radioaktivitet i människokroppen m. m. i Henriksdal. Den av forskningsmedel anskaffade och drivna laboratoriebilen torde komma att fylla en viktig uppgift i detta arbete, som får direkt betydelse för strålskyddsverksamheten. Det är möjligt, att mätlaboratoriet i ett senare skede bör läggas under avdelningen för kontroll över radioaktiva ämnen. I nuvarande läge är det dock — icke minst med hänsyn till det avsevärda utrednings- och utvecklingsarbete, som under många år kommer att åvila avdelningsföreståndaren för nyssnämnda avdelning — lämpligt, att mätlaboratoriet sorterar direkt under föreståndaren för radiofysiska institutionen och förestås av en särskild fysiker. För denne som måste vara vetenskapligt meriterad synes böra inrättas en tjänst i förslagsvis Ce 29. För det mera rutinmässiga mätarbetet vid laboratoriet erfordras vidare en assistenttjänst i Cg 19. Vid Henriksdalslaboratoriet, där bl. a. utföres mätningar av människo-

297 kroppens normala och vid radioaktiv infektion ökade radioaktivitet, går undersökning av personal i radiologiskt arbete hand i hand med forskningsarbetet och är i hög grad beroende av det senare. Mätarbeten av detta slag är uppenbarligen med nuvarande utveckling inom atomenergiområdet av stor betydelse och bör icke göras beroende av tillfälliga forskningsanslag. Kommittén föreslår därför, att laboratoriet, som i ständigt ökad omfattning kan beräknas bli taget i anspråk för rutinundersökningar, erhåller en ingenjör med lägre teknik utbildning i Ce 21 såsom platsföreståndare och ett laboratoriebiträde i Cg 11. Den radiobiologiska forskningen måste ledas av en vetenskapligt högt kvalificerad person med radiobiologisk utbildning och erfarenhet, vilken skall förestå det strålningsbiologiska laboratoriet vid institutionen. Denne bör i princip liksom för närvarande inneha laboratorstjänst. Befattningen, som i fråga om arbetsuppgifternas vetenskapliga inriktning och kraven på vetenskaplig skicklighet hos innehavaren torde böra jämställas med laboratorstjänster vid universiteten, bör placeras i samma lönegrad som dessa, d. v. s. Ca 34. Kommittén har erfarit, att anstalter vidtagits för att med privata donationsmedel skapa det erforderliga ekonomiska underlaget för inrättande av en personlig professur för den nuvarande laboratorn i radiobiologi vid institutionen, filosofie doktorn Arne Forssberg. Goda utsikter synes föreligga att ett belopp, motsvarande det kapitaliserade värdet av skillnaden mellan professorslön och Forssbergs laboratorslön jämte ökade pensioneringskostnader kommer att kunna ställas till förfogande. Då Forssberg är en synnerligen kvalificerad forskare med en framskjuten position även internationellt sett, vill kommittén för egen del tillstyrka, att statsmakterna lämnar sin medverkan till att den ifrågavarande professuren kommer till stånd. Ett stort antal betydelsefulla forskningsuppgifter på det radiobiologiska området har fått ökad aktualitet i samband med atomenergiutvecklingen och den stegrade användningen av radioisotoper. För att en intensifierad forskning rörande de biologiska strålverkningarna skall kunna bedrivas, är det önskvärt, att ytterligare en vetenskapligt meriterad biolog anställes vid laboratoriet. Enligt kommitténs uppfattning bör en forskare med erfarenhet inom biokemi och cellforskning mera fast knytas till laboratoriet. I detta syfte föreslås, att en befattning som förste assistent inrättas med arvode enligt de grunder som gäller för dylika befattningar vid vetenskapliga institutioner, för närvarande 13 644 kronor per år. Filosofie licentiatexamen i zoologi eller kemi torde krävas för att befattningshavaren skall kunna fylla sina uppgifter. I övrigt föreslås, att den nuvarande preparatorstjänsten i Ca 14 bibehålles oförändrad samt att såsom biträde vid de rutinkrävande biologiska och biokemiska försöken nyinrättas en befattning som tekniskt biträde i Ce 11. För sistberörda uppgifter anlitas för närvarande forskningsanslag.

298 Kommittén förutsätter, att för övrig erforderlig personal vid laboratoriet, framför allt för mera tillfälliga forskningsuppgifter, liksom hittills skall kunna anlitas forskningsmedel. Mot bakgrunden av vad nu anförts och föreslagits har kommittén övervägt, huruvida radiofysiska institutionen såsom vetenskaplig institution alltjämt bör vara knuten till karolinska institutet eller om den bör flyttas till annat lärosäte. Med denna fråga sammanhänger även spörsmålet om vilken eller vilka av de för forskningen vid institutionen föreslagna befattningarna som kan anses vara av den karaktär att de bör uppföras, icke på radiofysiska institutionens stat utan på vederbörande akademiska lärosätes. Mot att radiofysiska institutionen skall kvarligga under karolinska institutet talar formellt den omständigheten, att institutet är en medicinsk fakultet, vars lärarkollegium, frånsett professorn i radiofysik, är helt sammansatt av läkare. Det förtjänar emellertid att uppmärksammas, att den radiofysiska forskningen och undervisningen även vid universiteten i Lund och Göteborg är förlagd till de medicinska fakulteterna. Motivet för denna anknytning är naturligtvis det viktiga faktum, att radiofysiken såsom vetenskap är starkt inriktad på problem av medicinsk betydelse. Om ämnet förlorade sin medicinska inriktning, skulle dess värde som grundval för den medicinska radiologien och strålskyddsverksamheten sannolikt begränsas. Detsamma gäller i icke mindre utpräglad grad i fråga om radiobiologien, som för närvarande icke finns företrädd vid övriga universitet och högskolor. Kommittén befarar, att det skulle få ogynnsamma konsekvenser både för sjukvården vid radiumhemmet och för strålskyddsverksamheten i landet, om institutionen ej även i fortsättningen skulle vara knuten till en medicinsk fakultet. Det faktum att radiofysik fr. o. m. hösten 1956 kan medtagas som självständigt ämne i filosofie kandidat- eller filosofie ämbetsexamen vid Stockholms högskola rubbar på intet sätt giltigheten härav. En flyttning av radiofysiska institutionen till annan högskola bör sålunda enligt kommitténs uppfattning ej ifrågakomma. Av det anförda följer att professuren i radiofysik liksom hittills bör vara knuten till karolinska institutet och uppföras på institutets stat. Den bör härvid på samma sätt som för närvarande huvudsakligen ha karaktären av forskningsprofessur. Då som förut framhållits den radiobiologiska forskningen vid radiofysiska institutionen är av grundläggande karaktär och bör hävdas som en självständig vetenskap vid sidan av radiofysiken, föreslår kommittén, att även laboraturen i radiobiologi ävensom den av kommittén förordade arvodesbefattningen som förste assistent vid det strålningsbiologiska laboratoriet, upptages på karolinska institutets stat. Samtliga övriga tjänster synes — med hänsyn till att den forskning som kommer att vara förenad med dem är av mera målbunden karaktär och inriktad på problem av mera omedel-

299 bart intresse för strålskyddsverksamheten och den kliniska radiofysiken vid radiumhemmet — böra anknytas till radiofysiska institutionen och uppföras på dess stat.

4. Undervisningsfrågor Den undervisning som fr. o. m. hösten 1956 kommer att åvila befattningshavare viid radiofysiska institutionen är dels undervisning i radiofysik för läkare, dels undervisning i radiofysik för fysiker vid Stockholms högskola, dels ock undervisning i strålskyddsteknik för blivande läkare. Härjämte skall enligt kommitténs förslag som ett led i strålskyddsverksamheten meddelas utbildning i strålskyddsteknik för blivande tandläkare, sjuksköterskor, tekniker m. fl. Den hittillsvarande utbildningen i radiofysik för läkare vid radiumhemmet skall i enlighet med 1948 års läkarutbildningskommittés förslag (prop. 212/1954) breddas till att bli en specialutbildning för radiologer vid samtliga tre medicinska lärosäten i landet. Denna utvidgning hälsar strålskyddskommittén med tillfredsställelse. För radiofysiska institutionens del innebär dock reformen knappast någon förändring i den undervisning för radiumhemmets läkare, som redan åvilar professorn i.radiofysik och vari biträde lämnas av laboratorn i radiobiologi och avdelningsföreståndarna vid institutionen. Som nämnts har professorn på grund av sina övriga åligganden i stor utsträckning nödgats överlåta undervisningen på vikarier. Då hans arbetsuppgifter efter genomförande av kommitténs förslag till strålskyddslag och organisation för tillsynsverksamheten kommer att ökas ytterligare, håller kommittén före, att han bör helt befrias från ifrågavarande undervisning, vilken i stället bör meddelas av föreståndaren för den klinisktlysikaliska avdelningen vid institutionen. Denne som i sin dagliga verksamhet skall ha att leda och övervaka det fysikaliska arbetet vid radiumhemmet torde också vara bäst skickad att giva undervisningen ett innehåll, som ansluter sig till och belyser de för radiologerna väsentligaste radiofysiska problemställningarna. Denna undervisning torde böra åligga honom i tjänsten och meddelas utan särskild ersättning. I den av kanslern för rikets universitet nyligen fastställda studieplanen för ämnet radiofysik vid Stockholms högskolas matematisk-naturvetenskapiiga avdelning har icke närmare bestämts, hur lärarfrågan skall lösas, utan endast angivits, att examinator förordnas i varje särskilt fall av kanslern. Knligt vad strålskyddskommittén under hand erfarit är avsikten dock, att undervisningen skall ledas av professorn i radiofysik vid karolinska institutet, men detta förutsattes komniia att ske såsom frivilligt åtagande, eftersom professuren ej är knuten till Stockholms högskola och innehavaren därför icke kan åläggas undervisniingsskyldighet vid högskolan. Kommittén, som biträder uppfattningen att nämnde professor bör svara för undervis-

300 ningen, har övervägt, om professorn på ett eller annat sätt mera fast borde knytas som lärare till högskolan. Emellertid har kommittén icke ansett sig ha anledning att taga initiativ härutinnan, då frågan även i fortsättningen torde bli föremål för kanslerns uppmärksamhet. Spörsmålet synes också ha mindre praktisk betydelse, då antalet studerande beräknats bli ringa, högst 2—3 årligen, och särskilda föreläsningskurser i ämnet ej torde komina att anordnas. Åtminstone tills vidare synes således intet vara att erinra mot att förordnande i varje särskilt fall meddelas för professorn i radiofysik att fungera som examinator. Vad slutligen angår undervisningen i strålskydds teknik har i propositionen nr 212/1954 föreslagits, att den obligatoriska utbildning häri som skall ingå i den allmänna läkarutbildningen skall i Stockholm meddelas av professorn i radiofysik. Strålskyddskommittén finner för sin del denna ordning mindre lämplig och förordar i stället, att strålskyddsundervisningen för de medicine studerande — liksom för blivande tandläkare, sjuksköterskor och andra yrkeskategorier, för vilka kurser i ämnet föreslås skola anordnas — skall ledas av den kvalificerade fysikerpersonalen vid tillsynsavdelningarna, i första hand avdelningsföreståndarna och strålskyddsinspeklörerna. Dessa torde genom sin löpande kontakt med de radiologiska anläggningarna och den arbetsteknik som används vid dessa bäst överblicka de vanligast förekommande riskmomentcn i olika slag av radiologiskt arbete och därför ha goda förutsättningar att giva undervisningen den praktiska inriktning som bör eftersträvas för att bibringa även dem som saknar specialutbildning i fysik förståelse för strålriskerna och förmåga att anpassa arbetsmetoderna härefter. Då strålskyddsundervisningen utgör ett viktigt led i strålskyddsverksamhcten i vidare bemärkelse, synes det också naturligt, att den ingår i tillsynsavdelningarnas arbetsuppgifter. Tillsynsmannens medverkan vid utbildniingskurserna för medicine och odontologie studerande, för elever vid de statliga sjuksköterskeskolorna och andra statliga utbildningsanstalter samt vid av statens strålskyddsnämnd särskilt anordnade kurser torde härvid böra betraktas som ett tjänsteåliggande, som icke skall föranleda särskild ersättning. Anlitas tillsynsman däremot som föreläsare vid andra strålskyddskurser, t. ex. vid icke-statliga sjuksköterskeskolor, bör ersättning utgivas av kursens anordnare efter vad som övcrenskommes. Givetvis är det önskvärt att kurserna planläggs så långt i förväg och förläggs till sådana tider att de kan inarbetas i tillsynsavdelningarnas arbetsprogram i övrigt. Framför allt bör eftersträvas att kurser ute i landet anordnas i anslutning till tillsynsmännens besiktningsbesök.

5. Administration och kansli m. m. I det föregående har kommittén föreslagit, att statens strålskyddsnämnd för skrivarbete och andra kontorsgöromål skall anlita radiofysiska institu-

301 tionens kansli. Härigenom kan kontorspersonalen utnyttjas mest rationellt. Samtidigt underlättas registreringsarbetet, i det att strålskyddsnämndens beslut kan införas direkt i kartoteken, vilka för det löpande tillsynsarbetet måste finnas tillgängliga på institutionen. Kontorspersonalen bör sålunda i sin helhet redovisas å institutionens stat. Givetvis faller det administrativa arbetet till den alldeles övervägande delen inom tillsynsverksamheten. Den formella behandlingen av strålskyddsärendena och tillämpningen av strålskyddslagen nödvändiggör, att strålskyddsnämnden måste ha tillgång till en sekreterare med administrativt-juridisk utbildning, som kan biträda i juridiska frågor, föra protokoll vid nämndens sammanträden, upprätta förslag till remissyttranden och andra skrivelser samt överhuvudtaget handha administrativa göromåi. Särskilt utarbetandet av allmänna strålskyddsföreskrifter och anvisningar för tillsynen torde fordra juridiskt biträde. Handhavandet av de administrativa uppgifterna, som är förenade med den löpande tillsynsverksamheten vid radiofysiska institutionen, ställer emellanåt tillsynsmännen inför tolkningsfrågor och andra spörsmål av formell natur, vid vilkas avgörande tillgång till juridisk rådgivare är önskvärd. Hittills har institutionen i sådana situationer kunnat vända sig till medicinalstyrelsen för att få frågan avgjord. Då styrelsen nu föreslås skola befrias från befattningen med tillsynen, bör det i stället åligga strålskyddsnämndens sekreterare att i mån av behov biträda institutionens befattningshavare i sådana angelägenheter. Kommittén föreslår, att sekreteraren liksom den administrativa personalen i övrigt anställes vid radiofysiska institutionen, oaktat hans huvudsakliga göromåi kominer att utföras för strålskyddsnämnden. Till en början torde endast behövas en deltidstjänst med arvode, men det synes icke osannolikt att arbetsuppgifterna i framtiden kommer att motivera, att en byråsekreterarbefattning inrättas. Arvodet torde tills vidare böra bestämmas till 3 000 kronor per år. Särhållandet och redovisningen av de forskningsanslag från olika håll som ställes till radiofysiska institutionens förfogande kräver för närvarande ett ganska omfattande bokföringsarbete. Då institutionell nu förutsattes skola få egen medelsförvaltning, kommer det kamerala arbetet att öka väsentligt i omfattning. Med den relativt omfattande personalstat för institutionen, som kommitténs förslag innefattar, och då avgifterna för tillsynen i princip föreslås skola bibehållas, kommer medelsförvaltningen att bli ganska betydande. Särskilt kommer uppbörden och redovisningen av inflytande avgifter att bli en ansvarskrävande uppgift, vilken under institutionsföreståndarens överinseende torde få handhas mycket självständigt av kansliet. På grund härav synes det nödvändigt, att en befattning som redogörare inrättas. Denne befattningshavare bör förutom de kamerala göromålen handha registratorsgöromålen samt såsom förman förestå och leda kansli-

302 personalens arbete. Härför torde krävas en befattning såsom registrator och redogörare i lönegraden Ca 15. Tillsynsärendena är för närvarande föremål för en ganska omfattande och omständlig registrering. För att en ständig översikt över de radiologiska anläggningarna skall kunna erhållas och föreskrivna besiktningstider iakttagas för olika typer av anläggningar synes detta ofrånkomligt. Någon mera betydande förenkling av registreringsförfarandet synes därför knappast kunna genomföras. Det är emellertid ej rationellt, att tillsynsmännen själva, såsom nu i icke ringa omfattning är fallet på grund av bristen på biträdesporsonal, betungas med införandet av besiktningsdata och andra registreringsuppgifter i kartoteken. För att avlasta dem från dylika göromål och för att lämna dem erforderligt biträde för korrespondensen med anläggningshavarna bör biträdespersonal anställas. Ökat behov av sådan personal uppstår också för expediering av strålskyddsnämndens beslut och annat skrivarbete för nämndens räkni/ng. Institutionens kanslipersonal — för närvarande å karolinska sjukhusets stat endast en kontorist och ett kanslibiträde —- behöver därför utökas med två kontorsbiträden i reglerad befordringsgång. Kanslipersonalen skulle sålunda komma att omfatta 1 registrator och redogörare 1 kontorist 1 kanslibiträde 2 skriv- och kontorsbiträden

Ca 15 Ce 13 Ce 11 Cf 4—Ce 8

För städningsarbete räknar kommittén med hänsyn till den i det följande föreslagna lokalökningen med två ekonomibiträden i Ce 5. Institutionens verkstad har visat sig ha för liten kapacitet för att kunna tillgodose de olika verksamhetsgrenarnas önskemål i fråga om instrumenttillverkning och reparationer av mätapparatur o. d. Den nuvarande instrumentmakaren kan ej heller för framtiden ensam beräknas bli i stånd att tillgodose sjukvårdsfysikernas och tillsynsmannens behov av att få dylika arbeten utförda. Särskilt omfattar utvecklingsarbetet för radiumhemmets läkning konstruktion av komplicerad behandlingsapparatur, som medger ytterst små toleranser och kräver förfinade arbetsmetoder. Verkstadens resurser har icke medgivit, att sådana konstruktionsarbeten annat än i undantagsfall utförts vid institutionen. De har i stället lämnats ut som beställningsarbeten hos instrumentverkstäder och andra, vilket medfört dryga kostnader. Det är därför angeläget att institutionen får tillgång till en kvalificerad laboratorieingenjör, som dels kan utföra mera krävande konstruktionsarbeten, dels handha skötsel och vård av institutionens anläggningar och instrument. Kommittén föreslår, att en ingenjör med lägre teknisk utbildning samt mångsidig och långvarig erfarenhet av dylika arbetsuppgifter anställes för ändamålet och placeras i Ce 23.

303 Även o m f o r s k n i n g s a n s l a g o c k s å i f o r t s ä t t n i n g e n k a n u t n y t t j a s för att f ö r s t ä r k a v e r k s t a d s p e r s o n a l e n , bör h ä r j ä m t e u t ö v e r d e n n u v a r a n d e i n s t r u m e n t m a k a r e n , vilken föreslås bli u p p f l y t t a d till Ca 16, y t t e r l i g a r e en t j ä n s t som i n s t r u m e n t m a k a r e i n r ä t t a s m e d p l a c e r i n g i Ce 14.

6. S a m m a n f a t t n i n g av p e r s o n a l s t a t s f ö r s l a g e t .

Tjänstetillsättning

D e t av s t r å l s k y d d s k o m m i t t é n f r a m f ö r d a förslaget till p e r s o n a l s t a t för r a d i o f y s i s k a i n s t i t u t i o n e n i n n e b ä r en v ä s e n t l i g u t v i d g n i n g av a n t a l e t s t a t liga t j ä n s t e r i f ö r h å l l a n d e till vad s o m n u gäller. T o t a l t föreslås en ö k n i n g f r å n för n ä r v a r a n d e 25 s t a t l i g a b e f a t t n i n g a r till 55. D e n f a k t i s k a p e r s o n a l ö k n i n g e n är d o c k a v s e v ä r t m i n d r e . I n e m o t h ä l f t e n av de n y a t j ä n s t e r n a m o t s v a r a s n ä m l i g e n i d a g e n s läge av olika m e d f o r s k n i n g s a n s l a g eller a n d r a tillgängliga m e d e l b e s t r i d d a b e f a t t n i n g a r , vilkas i n n e h a v a r e m e r a stadigv a r a n d e u t n y t t j a s för l ö p a n d e a r b e t s u p p g i f t e r i n o m t i l l s y n s v e r k s a m h e t e n eller s j u k v å r d s f y s i k e n eller i varje fall fullgör u p p g i f t e r av så o m e d e l b a r b e t y d e l s e för d e s s a v e r k s a m h e t s g r e n a r , a t t t j ä n s t e r n a bör b e k o s t a s av s t a t s medel. De av k o m m i t t é n f ö r e s l a g n a p e r s o n a l ö k n i n g a r n a f r a m g å r s a m m a n f a t t n i n g s v i s av följande u p p s t ä l l n i n g över den s t a t s a n s t ä l l d a p e r s o n a l e n vid r a d i o f y s i s k a i n s t i t u t i o n e n d e n 1 j u l i 1956 s a m t enligt k o m m i t t é n s förslag. (Nuvarande Å karolinska 1 professor

institutets

personal)

(Kommitténs

stat Co 14

Ä karolinska sjukhusets stat Avdelning A 1 avdelningsföreståndare 1 förste strålskyddsinspektör 2 strålskyddsinspektörer 1 förste assistent arvode

Ca 33 Ca 31 Ce 29 13 59G

Avdelning C 1 avdelningsföreståndare 1 förste assistent

Ca 33 Cg 15

Blodlaboratoriet 1 assistent

arvode 9 168

A karolinska institutets 1 professor 1 laborator 1 förste assistent

förslag) stat Go 14 Ca 34 arvode 13 644

A radiofysiska institutionens stat Röntgenkont rollavdelningen 1 avdelningsföreståndare Ca 37 1 förste strålskyddsinspektör Ca 31 2 strålskyddsinspektörer Ca 29 1 strålskyddsinspektör Ce 29 1 assistent Ca 23 3 assistenter Cg 17—Ce 19 Isotopkontrollavdelningen 1 avdelningsföreståndare Ca 37 1 förste strålskyddsiinspektör Ca 31 1 strålskyddsinspektör Ca 29 2 assistenter Cg 17—Ce 19 1 tekniskt biträde Ce 11 Ilälsokontrollavdelningen 1 medicinsk expert arvode 17 000 2 assistenter arvode motsv. Cg 17 1 laboratoriebiträde Ge 13 1 laboratoriebiträde Ce 11

304 Avdelning B 1 avdelningsföreståndare Ca 33 l strålskyddsinspektör 1 arvode motsv. Cg 29 1 fysiker? Cg 26 2 fysiker arvode 17 532 1 assistent Ca 19 1 assistent arvode 9 168 1 förste laboratoriebi trade Ce 15 1 laboratoriebiträde Ce 13 Vi laboratoriebiträde 2 Cg 11

Kliniskt fysikaliska avdelningen Kliniskt-fgsikaliska sektionen Ca 37 1 avdelningsföreståndare 1 fysiker (bitr. avdelningsCa 31 föreståndare) Ca 29 1 fy siik er Ce 29 1 fysiker Ce 27 1 fysiker 1 assistent Ca 23 Ca 21 1 assistent 2 assistenter Cg 1 7 --Ce 19 Ca 15 1 förste laborartoricbiträde Ce 13 1 laboratoriebiträde Ge 11 1 laboratoriebiträde Ce 8 1 laboratoriebiträde Sektionen för doseringskontroll 1 strålskyddsinspektör Ce 29 1 assistent Cg 17— Ce 19 Mät lab oratorier 1 fysiker 1 ingenjör 1 assistent 1 laboratoriebiträde

Strålningsbiologiska 1 laborator 1 preparator

laboratoriet Ca 33 Ca 14

Kansli 1 kontorist 1 kanslibiträde 1 ekonomibiträde % ekonomibiträde

Ce 13 Ce 11 Ce 5 Cg 5

Verkstad 1 instrumentmakare

Ca 14

Strålningsbiologiska 1 preparator 1 tekniskt biträde

Ce 29 Ce 21 Cg 19 Cg 11 laboratoriet Ca 14 Ce 11

Kansli 1 sekreterare arvod e 3 000 Ca 15 1 registrator och redogörare Ce 13 1 kontorist Ce 11 1 kanslibiträde 2 skriv- och kontorsbiträden Cf 4 --Ce 8 Ce 5 2 ekonomibiträden

Verkstad 1 ingenjör 1 instrumentmakare 1 instrumentmakare

Ce 23 Ca 16 Ce 14

i Avlönas av medel som inbesparas genom att vikariatsförordnanden ej meddelas å lägre tjänster. 2 Uppförda på r a d i u m h e m m e t s personalstat.

B e t r ä f f a n d e t j ä n s t e t i l l s ä t t n i n g bör ifråga o m de p å k a r o l i n s k a i n s t i t u t e t s s t a t u p p f ö r d a b e f a t t n i n g a r n a i h u v u d s a k gälla v a d s o m f ö r e s k r i v e s i i n s t i tutets stadgar. Den radiofysiska vetenskapens fysikaliskt-tekniska k a r a k t ä r

305 samt den omständigheten, att innehavaren av professuren i ämnet skall vara självskriven ledamot av statens strålskyddsnämnd och förestå den löpande tillsynen enligt strålskyddslagen, bör dock beaktas särskilt vid tillsättning av professorsbefattningen. Kommittén föreslår därför, att en av de sakkunniga som tillkallas för att yttra sig över de sökandes skicklighet för befattningen skall utses av styrelsen för Stockholms högskola samt att slrålskyddsnämnden skall höras över de på förslag till professuren uppförda sökandena, innan förord i ärendet avgives. Även vid tillsättning av befattningen som laborator i radiobiologi torde en av de sakkunniga böra utses av styrelsen för Stockholms högskola. Vad angår de å radiofysiska institutionens stat uppförda befattningarna som avdelningsförcståndare, förste strålskyddsinspektör och fysiker i Ca 31 föreslås i huvudsak samma tillsättningsförfarande som för närvarande föreskrives i 89—93 §§ reglementet för karolinska sjukhuset. De uppgifter som enligt nämnda bestämmelser ankommer på sjukhusets direktion bör dock överflyttas till statens strålskyddsnämnd, som sålunda skall ledigförklara befattningen, efter ansökningstidens utgång överlämna handlingarna till karolinska institutets lärarkollegium för upprättande av förslag samt, sedan lärarkollegiet slutbehandlat ärendet, avgiva förord. Vid tillsättning av befattningarna som avdelningsföreståndare för den kliniskt-fysikaliska avdelningen samt fysiker i Ca 31 vid nämnda avdelning torde yttrande av direktionen för karolinska sjukhuset böra inhämtas, innan förord avgives. Vidare föreslås att även här en av de sakkunniga i befordringsärendet skall utses av styrelsen för Stockholms högskola. Då det är angeläget, att strålskyddsnämnden icke i större omfattning än vad som är absolut nödvändigt betungas med andra ärenden än sådana som avser rena strålskyddsfrågor, vill kommittén ifrågasätta, om icke övriga tjänster vid radiofysiska institutionen bör få tillsättas av institutionsföreståndaren. Om nämnden frikopplas från dessa tillsättningsärenden, kan emellertid övervägas, om icke tjänster i 27—29 lönegraden, oaktat de i allmänna verksstadgan angivna principerna för tillsättning av sådana befattningar, bör tillsättas av Kungl. Maj :t efter förord av institutionsföreståndaren.

i»ii

SJUNDE KAPITLET

Lokalfrågor

A. Nuvarande

förhållanden

Radiofysiska institutionens nuvarande huvudbyggnad på karolinska sjukhusets område togs i bruk år 1938. Dess planläggning och uppförande, som bekostades av Konung Gustaf V:s jubileumsfond, ägde rum åren 1935— 1937. Byggnaden har en total golvyta av cirka 1 300 m 2 . Bortsett från omkring 200 m 2 för bostäder åt institutionsföreståndaren och instrumentmakaren samt 50 m 2 för den av institutionen bedrivna doskontrollen, disponerades utsprungligen alla utrymmen — verkstad och 17 laboratorier — för institutionens forsknings- och sjukvårdsuppgifter. För närvarande utnyttjas institutionsbyggnadens bottenvåning för arbetslokaler för avdelning B och standardiseringslaboratoriet, verkstad samt bostad åt instrumentmakaren. I mellanvåningcn finns lokaler för avdelning A och det radiobiologiska laboratoriet, expeditionslokaler samt institutionsföreståndarens arbetsrum, översta våningen slutligen disponeras för avdelning C, blodlaboratoriet, dosplaneringsarbete för radiumhemmet samt institutionsföreståndarens bostad. I samband med statens övertagande av radiofysiska institutionens drift 1941 uppfördes, ävenledes med jubileumsfondsmcdel, en mindre tillbyggnad innehållande bibliotek samt rum för montage och mätning av radiumpreparat. Senare, 1947--1950, har med bistånd av atomkommittén samt genom donationer bl. a. från Knut och Alice Wallenbergs stiflelse tre byggnader för speciella forskningsuppgifter uppförts och utrustats, nämligen en högspänningshall och ett emanationslaboratorium, båda i anslutning till institutionsbyggnaden å karolinska sjukhusets område, samt ett strålningsfritt laboratorium i Henriksdals reningsverks bergrum. B.

Utbyggnadsbehov

Efter införande år 1941 av tillsynen å radiologiskt arbete har forskningslaboratorierna i radiofysiska institutionens huvudbyggnad undan för undan på grund av ökningen av tillsynsarbetet fått lov att tagas i anspråk för dettas behov. Sålunda har åtta laboratorier i uppdelat eller oförändrat skick tillförts strålskyddsverksamheten. Härigenom har institutionens forskning och i viss mån även det fysikaliska arbetet för sjukvården vid

307 radiumhemmet avsevärt försvårats. Dessutom har lokalbristen nästan helt omöjliggjort det i radiofysikens, radiobiologiens och icke minst radioterapiens nuvarande utvecklingsskede betydelsefulla mottagande av utländska forskare för studier eller vetenskapligt arbete vid institutionen. Redan för nuvarande arbetsuppgifter och personaluppsättning har radiofysiska institutionens lokaler sålunda visat sig otillräckliga. Detta har medfört, att flera befattningshavare måst trängas samman i alltför knappa arbetslokaler eller tidvis beredas provisoriska arbetsplatser i laboratorier och andra utrymmen. Bristen på arbetslokaler har ytterligare accentuerats av utrymmesbrist även inom radiumhemmets byggnad. Av de fysiker, som arbetar för sjukvården därstädes, har härigenom endast de, som nödvändigtvis måste ha sitt arbete förlagt i omedelbar anslutning till den löpande vården, kunnat beredas arbetsplats inom radiumhemmets lokaler. Givetvis innebär den av kommittén föreslagna väsentliga utökningen av radiofysiska institutionens personal en ytterligare påfrestning på institutionens lokalresurser. Även om personalförstärkningen till stor del består i att redan anställd, med forskningsanslag avlönad personal överföres till statstjänst, är det icke möjligt att inrymma den förutsatta personaluppsättningen i de nuvarande lokalerna. Det kan dessutom förutsättas att forskningsmedel även i fortsättningen kommer att utverkas för att under kortare eller längre tider till institutionen knyta personal med mera speciella uppgifter. Också för sådan mera tillfällig arbetskraft måste erforderligt utrymme beredas inom institutionen. Härtill kommer att ökade utrymmen erfordras för mätlaboratorier samt att institutionens verkstad, som för närvarande är kraftigt underdimensionerad, nödvändigtvis måste utökas för att fylla sin uppgift. När institutionsbyggnaden uppfördes, gjordes sådana grundförstärkningar att en påbyggnad av densamma med en våning senare skulle kunna ske, om så visade sig erforderligt. En dylik påbyggnad skulle emellertid icke räcka till för att täcka det nu föreliggande lokalbehovet. Ej heller skulle en sådan lösning av byggnadsfrågan medgiva den erforderliga utvidgningen av verkstadsutrymmena, vilka av praktiska skäl bör vara förlagda i markplanet. Behovet av rymligare lokaler synes därför icke kunna tillgodoses på annat sätt än genom en tillbyggnad. Kommittén är medveten om att karolinska sjukhusets byggnadsfrågor är bekymmersamma på grund av de många kraven på nybyggnader för sjukvårdens behov, som redan föreligger eller inom kort beräknas bli aktuella. Vidare har kommittén sig bekant att direktionen för karolinska sjukhuset och kommittén för karolinska sjukhusets fortsatta utbyggande i olika sammanhang hävdat, att till sjukhusområdet icke bör förläggas andra byggnader än sådana som är oundgängligen nödvändiga för sjukhusets drift. Vid det samråd som strålskyddskommittén i byggnadsfrågan haft med byggnadsstyrelsen har även från styrelsens sida ifrågasatts lämpligheten

.308 av att centralisera en starkt rutinbetonad verksamhet till karolinska sjukhuset. Då en utbyggnad av radiofysiska institutionen på karolinska sjukhusets mark sålunda ej utan tvingande skäl bör komma till stånd, har strålskyddskommittén diskuterat möjligheten att åtminstone alternativt föreslå uppförandet av en särskild byggnad, inrymmande lokaler för tillsynsverksamheten, på annan plats. En sådan förläggning kunde även tänkas vara ändamålsenlig därför att den skulle medföra goda möjligheter att i händelse av behov i framtiden ytterligare utbygga institutionen. Efter noggranna överväganden har kommittén emellertid funnit, att en sådan lösning av byggnadsfrågan icke kan förordas. Skälen härför är följande. I princip är ett förläggande av strålskyddsverksamheten i anslutning till ett undervisningssjukhus väl motiverat, ty strålskyddsfrågorna utgör otvivelaktigt — ehuru deras behandling i första rummet fordrar kunskap och erfarenhet inom fysiken — en medicinsk angelägenhet. Härtill kommer att tillsynsverksamheten på strålskyddsområdet måste bygga på de rön, som göres inom radioterapien, det enda område, där bestrålning av människor förekommer under klart definierade förhållanden på sådant sätt att en påtaglig effekt av strålningen kan iakttagas. Som kommittén tidigare i olika sammanhang framhållit är därför ett löpande samarbete icke blott med forskningen i radiofysik och radiobiologi utan även med en radioterapeutisk klinik en nödvändig förutsättning för att de fysiker, som omhänderhar tillsynsverksamheten, skall kunna förvärva och bibehålla tillräcklig erfarenhet av strålverkningar och de betingelser under vilka dessa uppkommer. Under de senaste åren har man även i utlandet alltmera börjat inse betydelsen av denna växelverkan mellan radioterapi och strålskyddsverksamhet, vilket tagit sig uttryck dels i att strålskyddsarbetet sammanföres med radioterapeutiska sjukhus (exempelvis i England där verksamheten flyttats från National Physical Laboratory, Teddington, till London, där gemensam förläggning planeras för strålskyddsverksamheten och Royal Marsden Hospital), dels i att radioterapeutiska sjukhus förlagts eller planeras i anslutning till redan befintliga atomenergianläggningar (Brook Haven och Oak Ridge i USA). Den omständigheten att de praktiska strålskyddsfrågornas behandling måste ske med anlitande av den radiofysiska och radiobiologiska forskningens resurser, exempelvis när det gäller fastställandet av ytterst små kvantiteter radioaktiva ämnen i kroppen, samt att deras lösning blir i hög grad beroende av rönen inom nämnda vetenskaper, utgör likaledes ett starkt motiv för att tillsynen förlägges till en forskningsanstalt av den typ som radiofysiska institutionen representerar. Hittills vunna erfarenheter visar också klart att den utveckling av forskningen som ägt rum vid institutionen med dess samtidiga inriktning både på radioterapi och på strålskydd avsatt värdefulla resultat för båda dessa verksamhetsgrenar.

309 De här anförda skälen får med hänsyn till utvecklingen inom atomenergiforskningen alldeles särskilt stor tyngd. Framstegen på detta område är så snabba och problematiken så invecklad att det måste befaras, att de befattningshavare, som skall handha strålskyddskontrollen vid atomenergianläggningarna icke förmår att hålla sig a jour med utvecklingen, om strålskyddsverksamheten ej bedrives i intim kontakt med forskningen på området. I än högre grad än inom tillsynsverksamheten i övrigt kommer den löpande strålskyddskontrollen här att ställas inför frågeställningar, vilkas besvarande fordrar ett starkt forskningsbetonat inslag. Det är ej osannolikt, att kärnfysikaliska anläggningar — acceleratorer och reaktorer — i en snar framtid kan komma att tagas i anspråk för radioterapiens behov. Både av praktiska och ekonomiska skäl kan emellertid anläggningar av detta slag knappast bli aktuella annorstädes än vid sjukvårdsanstalter av jubileumsklinikernas karaktär. Sådana anläggningar torde icke behöva få så avskräckande dimensioner som de kärnfysikaliska forskningsanläggningarna i allmänhet har för närvarande. En terapireaktor kan enligt den erfarenhet man nu har beräknas kräva ett utrymme för själva reaktorn av endast cirka 5 X 5 X 5 m 3 . Skulle en sådan reaktor komma till stånd för radiumhemmets vidkommande, kominer den därför sannolikt att placeras inom karolinska sjukhusets område. Fördelen för sjukvården vid radiumhemmet av att härvid på platsen ha tillgång till den kärnfysikaliska sakkunskap, som strålskyddsmyndigheten måste förfoga över, är uppenbar. För den strålningsbiologiska forskningen och strålskyddsverksamheten skulle tillgången till en dylik reaktoranläggning få den största betydelse. Först vid den terapeutiska användningen av de olika slag av strålning av hög energi, som alstras i kärnfysikens acceleratorer och reaktorer, blir det nämligen möjligt att mera ingående studera strålningens verkningar på organismen, vilket är en nödvändig förutsättning för bedömandet av skaderiskerna vid arbete med sådan strålning. Det synes därför icke råda något tvivel om att en samordning av de radioterapeutiska och strålskyddsfysiska intressena även här måste medföra uppenbara fördelar för dem bägge. Vid sidan av de nu anförda synpunkterna, som ur arbetsteknisk synpunkt bestämt talar för att den hittillsvarande intima samverkan mellan radiofysiska institutionens tre verksamhetsgrenar bör främjas genom en koncentration av institutionens arbetslokaler, pekar andra starkt vägande skäl i samma riktning. Det synes sålunda ofrånkomligt, att i ett litet land som Sverige, där tillgången till väl utbildade specialister är mycket begränsad, dessa utnyttjas rationellt och att åtgärder, som kräver onödig dubblering av kvalificerad personal, undvikes. En förläggning av tillsynsverksamheten och arbetet för sjukvården vid radiumhemmet till olika platser måste oundvikligen föra med sig en betydande personalökning även beträffande den akademiskt

310 utbildade personalen, då i det löpande arbetet för båda ändamålen krävs inom radiofysikens och radiobiologiens olika områden sakkunnig personal. Dessutom torde en dubblering av bibliotek, verkstad samt delvis även av standardiserings- och strålmätlaboratorier icke kunna undvikas, om strålskyddsvcrksamheten skulle förläggas till en byggnad på sådant avstånd från den nuvarande institutionen, att ett gemensamt utnyttjande av dessa olika arbetsenheter icke kan äga rum. De ökade kostnader och de övriga olägenheter, som kan beräknas uppstå vid en delad förläggning, är så betydande, att kommittén icke ser någon annan lösning av lokalfrågan än att en tillbyggnad på karolinska sjukhusets mark kommer till stånd. Hänsyn bör även tagas till att, oavsett tillsynsverksamhetens behov av ökade utrymmen, andra delar av radiofysiska institutionen är i starkt behov av utvidgning, bl. a. verkstad, bibliotek och mätlaboratorier för radioaktiva ämnen. Beträffande de ytterligare utbyggnadsbehov för radiofysiska institutionen, som i en framtid kan tänkas uppstå, anser sig kommittén böra framhålla, att en centraliserad strålskyddsorganisation av den typ, som föreslagits i detta betänkande, bör begränsas till sin omfattning. En mera vidlyftig utbyggnad av särskilt den tekniska delen av tillsynsverksamheten skulle nämligen kunna leda till en byråkratisering av strålskyddsarbetet, som kunde äventyra den erforderliga anknytningen till forskningen. Skulle behovet av teknisk strålskyddskontroll fortsätta att växa, torde detta i framtiden både av praktiska och ekonomiska skäl böra tillgodoses genom att den centrala organisationen kompletteras med lokala organ, nämligen dels vid anläggningarna anställda strålskyddsombud, dels, om så visar sig erforderlig, regionala ombud för strålskyddsmyndigheten. Ett eventuellt framtida behov av ökade lokaler för den centrala strålskyddstillsynen — liksom för radiofysiska institutionens övriga verksamhetsgrenar — synes därför under inga förhållanden kunna antagas bli större än att det kan tillgodoses genom att den nuvarande huvudbyggnaden och den i det följande föreslagna tillbyggnaden eventuellt påbygges med en eller två våningar. Beträffande de praktiska möjligheterna att förlägga en tillbyggnad för radiofysiska institutionen till sjukhusområdet må framhållas, att det markområde, som är beläget norr om de nuvarande institutionsbyggnaderna mellan högspänningshallen och Uppsalavägen väl skulle lämpa sig för ändamålet. Såvitt kommittén kan bedöma lärer detta område aldrig kunna ifrågakomma för utbyggande av karolinska sjukhusets kliniker på grund av närheten till den livligt trafikerade Uppsalavägen samt områdets lutning mot norr. Av dessa och andra skäl har Kungl. Maj :t nyligen tagit avstånd från att förlägga den beslutade kliniken för alkoholsjukdomar till sluttningen omedelbart sydost härom invid psykiatriska kliniken. Att enbart av principiella skäl avböja en utbyggnad av radiofysiska institutionen på den före-

311 slagna platsen synes med hänsyn till de uppenbara fördelar som skulle vara förenade härmed icke försvarligt. Kommittén förordar därför, att tillbyggnaden förlägges till den plats, som närmare framgår av bifogade planskiss (bilaga II).

C.

Byggnadsförslag

Kommittén hemställde i skrivelse den 30 september 1955 till byggnadsstyrelsen, att styrelsen måtte ställa arkitekt till förfogande för att biträda kommittén med utredning rörande möjligheterna att öka lokalutrymmet i anslutning till den nuvarande institutionsbyggnaden. Byggnadsstyrelsen har med anledning härav ställt arkitekten Ingrid Uddenberg till kommitténs förfogande för utförande av förslag till de tillbyggnader för radiofysiska institutionen, som erfordras för att institutionen skall kunna fullgöra de i kommitténs betänkande angivna arbetsuppgifterna. Arkitekt Uddenbergs förslag omfattar dels en friliggande tvåvåningsbyggnad med souterrängvåning norr om institutionens nuvarande byggnader, dels en tillbyggnad mellan institutionens bibliotek och dess högspänningshall. Den fristående tillbyggnaden har givits en grundyta av cirka 29,5X22,5 m 2 och är utformad med ett icke dagerbelyst centralparti, inrymmande trappor, hiss, arkiv, omklädningsrum m. m. I souterrängvåningen är förutom elcentral, förråd m. m. förlagda ett rum för kalibreringar med y-strålning, 4 mindre laboratorier för radioaktivitetsbestämningar samt verkstadslokaler avsedda att ersätta de nuvarande. Bottenvåningen inrymmer röntgenkontrollavdelningen och omfattar förutom arbetsrum för tillsynspersonalen lokaler för prövning av röntgenapparatur samt lokaler för hälsoundersökningar och filmdosimetri. Undersökningar med större röntgenanläggningar är avsedda att utföras i högspänningshallen, av vilken ungefär en femtedel skulle reserveras för detta ändamål. Våningen 1 tr. omfattar utrymmen för institutionsföreståndare och administration samt lokaler för isotopkontrollavdelningen med därtill hörande radiokemiskt laboratorium. Från denna våning leder en förbindelsegång över till den nuvarande institutionsbyggnaden. På östra sidan av tillbyggnaden finns möjlighet att anordna ett i berget utsprängt laboratorium (cirka 2 2 x 1 2 m 2 i planmålt med 6 meters rumshöjd). Detta kan erhålla direkt kontakt med tillbyggnadens hiss och trappa. Önskvärt är härvid att körbar förbindelse genom bergtunnel anordnas till Uppsalavägen. Denna tillfart avses dock utnyttjad endast vid enstaka tillfällen för in- och uttagning av speciell apparatur. Den befintliga huvudbyggnaden föreslås tillbyggd med ett bokrum anslutet till institutionens nuvarande bibliotek samt en föreläsningssal för omkring 70 personer. Den sistnämnda behövs ej endast för den akademiska

312 undervisningen utan även för konferenser och upplysningsföredrag som redan nu i stor omfattning hålles av fysiker vid institutionen för av strålskyddsfrågor berörda yrkesgrupper m. m. Av tillbyggnaderna kan i stort tre femtedelar anses helt avsedda för tillsynsverksamheten och två femtedelar för institutionens samtliga verksamhetsgrenar, för vilka särskilt verkstaden utgör ett värdefullt tillskott. Institutionens nuvarande huvudbyggnad skulle, därest tillbyggnaderna kommer till stånd, återföras att helt tjäna sitt ursprungliga ändamål. Sålunda skulle dess understa våning användas för standardmätningar av röntgenstrålning och för doskontroll av röntgenanläggningar samt dosplanering, mellanvåningen för radiobiologisk forskning samt översta våningen för radiofysisk forskning och för dosplanering vid röntgen- och telegammaterapi. För att underlätta arbetet för sjukvården vid radiumhemmet föreslår kommittén, att en kulvert bygges mellan radiofysiska institutionen och den med klinikens lokaler förbundna radiopatologiska institutionen. Det är angeläget, att verksamheten vid institutionen snarast kan upptagas i av kommittén föreslagen omfattning. Särskilt kommer ikraftträdandet av den nya strålskyddslagen att kräva ett omfattande förberedelsearbete, vilket kommer att fordra tillgång till både högre och lägre kvalificerad personal för utarbetande av förslag till föreskrifter m. m., genomgång avkartoteken, utfärdande av nya tillstånd etc. För att personalförstärkningen skall kunna genomföras redan innan de nya lokalerna kan tillträdas, föreslår kommittén, att föreståndarens bostad i institutionsbyggnaden under tillbyggnadsperioden tages i anspråk för att giva den nytillkommande personalen erforderliga provisoriska arbetsplatser. Först då tillbyggnaderna kan tagas i bruk, skulle denna våning definitivt inredas för sitt framtida ändamål. Institutionsföreståndaren har förklarat sig villig att, under förutsättning att annan lämplig bostad kan anskaffas, avflytta den 1 oktober 1957 eller eventuellt tidigare. Kostnaden för de av kommittén föreslagna byggnadsarbetena kan enligt beräkningar, utförda av byggnadsstyrelsen, preliminärt uppskattas till cirka 2 miljoner kronor exklusive bergrummet.

ÅTTONDE KAPITLET

Kostnadsfrågor

A. Utgifter 1. Engångskostnader Genomförandet av strålskyddskommitténs förslag är förenat med vissa engångskostnader, vilka hänför sig till uppförandet av de förordade nyoch tillbyggnaderna för radiofysiska institutionen, vissa smärre ändringsarbeten i institutionens nuvarande huvudbyggnad i samband med omdispositionen av denna samt inventarieutrustning för de nytillkommande lokalutrymmena. Som i det föregående angivits har byggnadsstyrelsen preliminärt beräknat kostnaderna för ny- och tillbyggnadsarbetena — exklusive bergrummet, vilket icke är aktuellt för de närmaste åren — till cirka 2 miljoner kronor. Styrelsen har emellertid framhållit, att styrelsen icke funnit skäl att, innan ett ställningstagande föreligger från statsmakternas sida till den föreslagna organisationen, göra någon mera ingående utredning i den föreliggande frågan. Det är angeläget, att de ökade lokalutrymmena, särskilt nybyggnaden för tillsynsverksamheten, snarast kan tagas i bruk. Byggnadsarbetena bör därför igångsättas så snart beslut fattats och detaljritningar utarbetats. Då det emellertid icke torde vara möjligt att genomföra byggnadsarbetena på kortare tid än två år, torde det vara tillräckligt, om för utförande av detaljplanering samt för byggnadsarbetenas påbörjande för budgetåret 1957/58 anvisas ett investeringsanslag av 1 000 000 kronor. Omändringsarbetena i institutionens huvulbyggnad torde av praktiska skäl böra anstå till dess nybyggnaden kan tagas i bruk. Byggnadsstyrelsen har på frågans nuvarande stadium icke ansett lämpligt att göra några beräkningar av kostnaderna för dessa arbeten eller för anläggande av kul ver t mellan institutionsbyggnaden och radiumhemmet. Det provisoriska utnyttjandet av föreståndarbostaden till arbetslokaler under tillbyggnadstiden torde icke kräva några byggnadsåtgärder. Ändringsarbetena i denna bör sålunda utföras först i samband med övriga ombyggnader av huvudbyggnaden. För budgetåret 1957/58 erfordras alltså inga medel för sådant ändamål. Kostnaderna för inventarier och utrustning kommer att uppgå till relativt betydande belopp. Särskilt gäller detta beträffande laboratorier och andra arbetslokaler samt verkstaden i den nya byggnaden för bl. a. tillsynsverk-

314 samheten. Tillsynsavdelningarnas möbelutrustning kan dock till övervägande del föras över från den nuvarande huvudbyggnaden till nybyggnaden, när tillsynsavdelningarna överflyttas dit. Härvid måste i stället viss laboratorieutrustning anskaffas till huvudbyggnaden. Preliminärt beräknar kommittén det totala nyanskaffningsbehovet enligt följande. Inredning, inventarier och utrustning till den ^nya tillsyns-byggnaden föreläsningssalen och bokrummet Kompletterande laboratorieutrustning m. m. till huvudbyggnaden: radiofysisk utrustning radiobiologisk utrustning

230 000:— 20 000:— 20 000:— 70 000:—

Sammanlagt skulle sålunda engångsutgifterna för inventarieutrustning m. m. uppgå till cirka 340 000 kronor. Härav erfordras för budgetåret 1957/58 endast en mindre del för anskaffning av möbler och annan utrustning vid inredningen av institutionsföreståndarbostaden till arbetslokaler för nyanställd personal. Beloppet, som torde böra anvisas under radiofysiska institutionens omkostnadsanslag för nämnda budgetår, beräknas till cirka 10 000 kronor.

2. Årliga driftskostnader De årliga driftsutgifterna utgöres av dels lönekostnader, dels omkostnader för statens strålskyddsnämnds och radiofysiska institutionens verksamhet. Avlöningskostnaderna har tidigare föreslagits skola fördelas mellan karolinska institutets avlöningsanslag och ett särskilt avlöningsanslag för radiofysiska institutionen. Kostnaderna för de tre å karolinska institutets stat uppförda tjänsterna (professuren i radiofysik, laboraturen i radiobiologi samt förste assistentbefattningen vid det strålningsbiologiska laboratoriet) uppgår till i runt tal 78 000 kronor, en ökning med omkring 43 000 kronor i förhållande till vad som för närvarande gäller, då endast professorsbefattningen är förd på institutets stat. Samtliga tre tjänster bör upptagas fr. o. m. budgetåret 1957/58. Av kostnaderna belöper i runda tal 50 000 kronor på anslagsposten till avlöningar till ordinarie tjänstemän, 13 700 kronor å anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t, samt 15 000 kronor å anslagsposten till rörligt tillägg. Under radiofysiska institutionens avlöningsanslag bör redovisas dels ersättningar åt ordförande och ledamöter i strålskyddsnämnden samt särskilt tillkallade experter åt nämnden, dels arvode åt institutionsföreståndaren för dennes befattning med tillsynsverksamheten, dels ock avlöningar till all vid radiofysiska institutionen anställd personal, som ej uppförts på karolinska institutets stat.

315 För att statens strålskyddsnämnd skall kunna sammansättas av högt kvalificerade personer föreslår kommittén, att ordföranden och de icke självskrivna ledamöterna skall åtnjuta dels fasta årsarvoden, dels sammanträdesarvode. Årsarvodet föreslås bestämt för ordföranden till 3 000 kronor och för övriga icke självskrivna ledamöter till 1 500 kronor. Sammanträdesarvodet bör utgå jämlikt grunderna i kommittékungörelsen. Den nya strålskyddslagen föreslås träda i kraft först den 1 januari 1958, lör att erforderlig tid skall stå till förfogande för utarbetande och utfärdande av de allmänna föreskrifter m. m. som lagens tillämpning förutsätter. Då det bör ankomma på strålskyddsnämnden att fatta beslut eller i vissa fall hos Kungl. Maj:t avgiva förslag i dessa frågor, är det nödvändigt att nämnden kan börja sin verksamhet redan vid ingången av budgetåret 1957/58. Då relativt täta plenisammanträden torde bli erforderliga under det första verksamhetsåret, beräknar kommittén medelsbehovet till sammanträdesarvoden för budgetåret 1957/58 till 1 000 kronor. Föreståndaren för radiofysiska institutionen synes icke böra tillerkännas särskild ersättning för sitt ledamotskap i strålskyddsnämnden. I stället bör han, i likhet med vad som redan nu är fallet, erhålla ett arvode för sin allmänna befattning med tillsynsärendena. Detta arvode bör utgöra vederlag för hans åligganden både i egenskap av ledamot av strålskyddsnämnden och som föreståndare för radiofysiska institutionen såsom verkställande tillsynsorgan. Med hänsyn till de omfattande och ansvarsfulla uppgifter som jämlikt strålskyddslagen kominer att åvila honom, bör det nuvarande arvodet, vilket utgått med oförändrat belopp alltsedan professuren inrättades, höjas från 1 500 kronor till förslagsvis 4 500 kronor. Under de närmaste åren torde strålskyddsnämnden i rätt stor omfattning behöva anlita särskild expertis för bedömning av speciella strålskyddsfrågor. Detta kan väntas bli fallet såväl i och för utredningar i mera principiella strålsikyddsärenden som för bedömning och ställningstaganden i enskilda tillsynsärenden av komplicerad natur. Då både vetenskapligt högt kvalificerade sakkunniga från skilda områden och lägre teknisk expertis kan ifrågakomma, synes det icke lämpligt att fastställa några normer för ersättningen till de anlitade experterna, utan det bör få ankomma på strålskyddsnämnden att från fall till fall bestämma denna allt efter uppdragets natur. För budgetåret 1957/58 räknar strålskyddskommittén med att ett belopp av 10 000 ikronor behöver ställas till förfogande för ändamålet. Avlöningskostnaderna för den personal som uppföres på radiofysiska institutionens stat utgör vid utbyggd personalorganisation i runt tal 851 100 kronor. Kommittén beräknar härvid lönen för personal i befordringsgång efter begynnelselöneklassen i slutlönegraden samt för övrig personal efter näst högsta löneklassen inom respektive lönegrad. Eftersom en stor del av personalen kommer att vara berättigad till förlängd semester jämlikt

316 29 § 3 m o m . a) s t a t e n s a l l m ä n n a a v l ö n i n g s r e g l e m e n t e , t o r d e ett relativt h ö g t belopp b ö r a b e r ä k n a s för v i k a r i a t s e r s ä t t n i n g a r . De s a m m a n l a g d a lönek o s t n a d e r n a för i f r å g a v a r a n d e p e r s o n a l k a n d ä r f ö r b e r ä k n a s till i r u n t tal 1 000 000 k r o n o r . Med h ä n s y n till den föreslagna t i d p u n k t e n för s t r å l s k y d d s l a g s t i f t n i n g e n s i k r a f t t r ä d a n d e k a n d e n u t v i d g a d e och i n t e n s i f i e r a d e t i l l s y n s v e r k s a m h e t s o m lagförslaget f ö r u t s ä t t e r k n a p p a s t b e r ä k n a s bli h e l t g e n o m f ö r d f ö r r ä n t i d i g a s t m o t s l u t e t av b u d g e t å r e t 1 9 5 7 / 5 8 . Även o m de n u v a r a n d e l o k a l u t r y m m e n a m e d f ö r e s l a g n a p r o v i s o r i e r till n ö d s synes k u n n a u t n y t t j a s överg å n g s v i s för h e l a den f ö r u t s a t t a p e r s o n a l e n , t o r d e a n s t ä l l a n d e t av de bef a t t n i n g s h a v a r e s o m ej o u n d g ä n g l i g e n e r f o r d r a s för v e r k s a m h e t e n u n d e r ett ö v e r g å n g s s k e d e l ä m p l i g e n a n s t å till b u d g e t å r e t 1 9 5 8 / 5 9 . Å a n d r a s i d a n s a k n a s a n l e d n i n g a t t u p p s k j u t a ö v e r f ö r a n d e t till s t a t s t j ä n s t av h ä r t i l l föreslagna, redan anställda befattningshavare, varjämte såsom i a n n a t s a m m a n h a n g f r a m h å l l i t s en viss p e r s o n a l ö k n i n g s n a r a s t m å s t e k o m m a till s t å n d för f ö r b e r e d e l s e a r b e t e n i s a m b a n d m e d d e n n y a l a g s t i f t n i n g e n s genomförande. K o m m i t t é n h a r f u n n i t , a t t i n r ä t t a n d e t av följande av de i ö v e r s i k t e n å sid. 303—304 u p p t a g n a t j ä n s t e r n a k a n a n s t å till b u d g e t å r e t 1 9 5 8 / 5 9 . Röntgenkontrollavdelningen 2 assistenter Isotopkontrollavdelningen 1 assistent Hälsokontrollavdelningen 2 assistenter Kliniskt-fysikaliska avdelningens 1 fysiker 1 assistent 1 laboratoriebiträde Mäilab oratorier 1 laboratoriebiträde Kansli 1 kanslibiträde V-2 ekonomibiträde Verkstad 1 instruraentmakare

Cg 17—Ce 19 Cg 17— Ce 19 arvode motsv. Cg 17 kliniskt-fysikaliska sektion Ce 29 Cg 17—Ce 19 Ce 11 Cg 11 Ce 11 Ce 5 Ce 14

U p p s k o v e t m e d i n r ä t t a n d e t av de h ä r a n g i v n a t j ä n s t e r n a m e d f ö r , a t t lönek o s t n a d e r n a för b u d g e t å r e t 1 9 5 7 / 5 8 blir c i r k a 152 600 k r o n o r lägre än vid fullt g e n o m f ö r d p e r s o n a l o r g a n i s a t i o n . R a d i o f y s i s k a i n s t i t u t i o n e n s a v l ö n i n g s k o s t n a d e r s k u l l e s å l u n d a för n ä m n d a b u d g e t å r b e l ö p a sig till (851 100— 152 600) 698 500 k r o n o r j ä m t e vad som e r f o r d r a s för v i k a r i a t s - och ö v e r t i d s e r s ä t t n i n g a r , c i r k a 125 000 k r o n o r , eller s a m m a n l a g t i r u n t tal (698 500 -f 125 000) 825 000 k r o n o r . P å g r u n d av vad s å l u n d a a n f ö r t s bör för b u d g e t å r e t 1 9 5 7 / 5 8 f a s t s t ä l l a s

317 följande avlöningsstat för statens strålskyddsnämnd och radiofysiska institutionen: Avlöningsstat 1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis 2. Arvoden, bestämda av Kungl. Maj:t, förslagsvis 3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal 4. Rörligt, tillägg, förslagsvis

340 000 43 000 270 000 193 000 Summa kronor

Anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar, Maj:t, bör disponeras på följande sätt:

846 000

bestämda av Kungl.

Ersättningar till ordförande och icke självskrivna ledamöter i statens strålsikyddsnämnd, förslagsvis Arvode till föreståndaren för radiafysiska institutionen Arvoden till av strålskyddsnämmden anlitade experter, högst Arvode till en läkare Arvode till en sekreterare

8 500 4 500 10 000 17 000 3 000

Summa kronor

43 000

I ooh med att avlöningskostnaderna för radiofysiska institutionen avföres från karolinska sjukhusets stat, uppstår en minskning av belastning å sjukhusets avlöningsanslag med omkring 450 000 kronor för år. De årliga omkostnaderna för strålskyddsnämndens och radiofysiska institutionens verksamhet kan endast uppskattas preliminärt. Beräkningen försvåras av att dels vissa löpande driftsutgifter för närvarande är gemensamma och bokföres centralt för hela karolinska sjukhuset, dels vissa omkostnader för tillsynsverksamheten jämlikt strålskyddslagen blir beroende av framtida ställningstaganden av strålskyddsnämnden, exempelvis i fråga om besiktningsfrekvensen för olika typer av radiologiska anläggningar. Från karolinska institutets malerielanslag utgår alltsedan radiofysiska institutionens förstatligande anslagsmedel till materielanskaffning m. m., vilka för budgetåret 1956/57 bestämts till 18 800 kronor. I sin anslagsframställning för budgetåret 1957/58 har institutets lärarkollegium i avvaktan på strålskyddskommitténs förslag yrkat höjning av beloppet till 25 000 kronor. För egen del vill kommittén framhålla angelägenheten av att erforderliga resurser ställes till den radiofysiska och den radiobiologiska forskningens förfogande, för att institutionen med kraft skall kunna bearbeta de viktiga forskningsuppgifter, som aktualiserats genom den snabba utvecklingen över institutionens hela verksamhetsområde. Då institutionens materierkostnader för det löpande forskningsarbetet endast till en ringa del täcks av ifrågavarande anslagsmedel, förordar kommittén, att delposten fr. o. m. budgetåret 1957/58 höjes till 50 000 kronor.

318 Anslagsmedlen till omkostnader vid radiofysiska institutionen redovisas för närvarande under karolinska sjukhusets omkostnadsanslag. I och med att institutionen nu föreslås få egen medelsförvaltning, bör kostnaderna för dess verksamhet utbrytas ur nämnda anslag och upptagas under ett särskilt för strålskyddsnämnden och institutionen gemensamt omkostnadsanslag. Den föreslagna personalutvidgningen samt den breddade och intensifierade verksamhet både inom sjukvårdsfysiken och på strålskyddsområdet som kommitténs förslag förutsätter medför självfallet ökade utgifter under flertalet omllostnadsposter. När de föreslagna nybyggnaderna tages i bruk, kominer bl. a. expenskostnaderna att stegras ytterligare. De kostnadsberäkningar som framlägges i det följande hänför sig i första hand till den mera begränsade utbyggnad av personalorganisationen och verksamheten som föreslås skola genomföras fr. o. m. budgetåret 1957/58. Med utgångspunkt härifrån göres vissa preliminära beräkningar av omkostnaderna vid fullt utbyggd verksamhet. Sjukvård m. m. För budgetåret 1957/58 uppskattar kommittén sjukvårdskostnaderna till 3 000 kronor. — Vid genomförd personalorganisation fr. o. m. budgetåret 1958/59 bör anslagsposten höjas till 4 000 kronor. Reseersättningar. Utgifterna för reseersättningar, vilka helt hänför sig till tillsynsmannens resor för besiktning av radiologiska anläggningar ni. m., har för budgetåren 1954/55 och 1955/56 uppgått till i runt tal 38 000 respektive 30 000 kronor. Den lägre belastningen å anslagsposten för det senare budgetåret beror på den minskade besiktningsfrekvens, som med Kungl. Maj :ts medgivande upprätthållits på grund av svårigheterna att medhinna besiktningarim i föreskriven omfattning. Den fr. o. m. budgetåret 1957/58 föreslagna personalförstärkningcn bör möjliggöra, att besiktningar under första hälften av nämnda budgetår utföres i den utsträckning, som angives i 4 § gällande instruktion för radiofysiska institutionen. I vilken omfattning besiktningsresor skall företagas efter ikraftträdandet av den nya strålskyddslagstiftningen blir beroende av vad strålskyddsnämnden härutinnan beslutar. Någon väsentlig stegring av besiktningsverksamheten under den första tiden synes dock knappast vara att vänta. Höjda biljettpriser på järnvägar och andra kommunikationsmedel kan däremot beräknas medföra ökad belastning på anslagsposten. För budgetåret 1957/58 torde denna därför böra upptagas till 45 000 kronor. En fortsatt ökning av antalet anläggningar som är underkastade strålskyddstillsynen måste givetvis öka behovet av besiktningar och sålunda medföra stegrade resekostnader. Å andra sidan kan vissa rationaliseringar i besiktningsverksamheten och en smidig anpassning av de rutinmässiga besiktningarna efter behovet av tillsyn vid olika slag av anläggningar sannolikt medverka till att hålla belastningen på 'anslagsposten till reseersätt-

319 ningar nere. För de närmaste åren torde någon mera avsevärd höjning av posten därför icke vara att vänta. Bränsle, lyse och vatten. Radiofysiska institutionen är ansluten till karolinska sjukhusets värmecentral. De nuvarande kostnaderna för dess uppvärmning och förseende med vatten kan därför icke angivas. Ej heller mätes gas- och elektricitetsförbrukningen för institutionens vidkommande särskilt. Även i fortsättningen måste institutionen givetvis av praktiska skäl vara ansluten till sjukhusets värmesystem. Härför bör institutionen erlägga avgift till sjukhuset. Då det torde vara ogörligt att fastställa institutionens faktiska andel i de totala bränslekostnaderna, torde ersättningen få beräknas approximativt på en uppskattad förbrukning och efter gängse priser. Genom karolinska sjukhusets försorg har på kommitténs begäran gjorts en beräkning av kostnaderna för de nuvarande institutionslokalernas uppvärmning samt vatten-, gas- och elkraftförbrukning. Efter gällande priser har dessa uppskattats till cirka 13 000 kronor per år. Denna siffra torde således böra läggas till grund för anslagsberäkningen för budgetåret 1957/ 58. — När de föreslagna nytillkommande lokalerna tages i bruk, kan kostnaderna för bränsle, lyse och vatten beräknas öka med omkring två tredjedelar och sålunda uppgå till sammanlagt ungefär 20 000 kronor. Övriga expenser. Sedan flera år tillbaka disponerar radiofysiska institutionen från karolinska sjukhusets omkostnadsstat ett belopp av 12 000 kronor till förbrukningsartiklar, skrivmateriel, trycksaker, instrument samt reparationer av instrument. Vissa expenskostnader, exempelvis telefonkostnader, gäldas däremot centralt av sjukhuset. Det må vidare anmärkas, att institutionen kan utnyttja karolinska sjukhusets tjänstebrevsrätt. Kommittén föreslår, att en särskild delpost upptages till bestridande av såväl strålskyddsnämndens som radiofysiska institutionens expenskostnader. Då institutionen av praktiska skäl alltjämt bör vara ansluten till karolinska sjukhusets telefonväxel, kan emellertid löpande telegram- och telefonkostnader endast till den mindre del de kan särhållas, t. ex. såvitt angår abonnemangsavgifter och interurbansamtal, belastas institutionens expenspost och torde av praktiska skäl i övrigt få bäras av sjukhuset. Den omfattande brevväxlingen, kartoteksföringen m. m. i tillsynsärendena medför, att utgifterna för skrivmateriel, papper etc. blir relativt höga. Särskilt kommer omläggningen av kartoteken och liknande arbeten i samband med ikraftträdandet av strålskyddslagen att föranleda vissa engångskostnader under det första budgetåret. Personalökningen bidrar likaledes till att expenskostnaderna kommer att växa. Kommittén förutsätter, att institutionen även i framtiden bibehålies vid tjänstebrevsrätten. Denna bör utvidgas att gälla också statens strålskyddsnämnd. För budgeåret 1957/58 torde det belopp som kommer att erfordras till övriga expenser kunna uppskattas till cirka 8 000 kronor. Ehuru häri inbe-

gripes vissa mera engångsbetonade utgifter, kan någon minskning av medelsbehovet icke förutses för påföljande budgetår till följd av den fortsatta personalutvidgningen och sannolik allmän stegring av tillsynsverksamhetens omfattning. Publikationstryck. For tryckning och publikation av strålskyddsnämndcns allmänna anvisningar och beslut av generell innebörd i strålskyddsärenden bör upptagas en särskild anslagspost om förslagsvis 2 000 kronor. Inventarier och instrument. Som förut angivits beräknar kommittén för inredning av föreståndarbostaden till arbetslokaler ett belopp av 10 000 kronor, vilket bör anvisas för budgetåret 1957/58. För kompletteringsanskaffning och löpande underhåll av inventarier bör beräknas ett årligt belopp av förslagsvis 3 000 kronor. Den fortsatta utökning av personalen, som föreslås genomförd fr. o. m. budgetåret 1958/59, föranleder ytterligare anskaffning av möbler och annan inventarieutrustning. I huvudsak förutsattes, att dessa inventarier sedermera kan överföras till den nya tillsynsbyggnaden när denna tages i besittning. Den engångsutrustning av nybyggnaderna i övrigt, som behandlats i det föregående, torde böra bestridas från ett särskilt utrustningsanslag. Då huvudparten av det tidigare berörda årliga materielanslaget å 12 000 kronor tagits i anspråk för förbrukningsmateriel samt underhåll av befintligt instrumentarium, har nyanskaffningen av instrument under en följd av år varit otillräcklig för att hålla instrumentutrustningen på en tidsenlig nivå. För den framtida strålskyddsverksamheten erfordras i stigande omfattning tillgång till mätinstrument av olika slag, bl. a. för genomförande av strålskyddsmätningar på i radiologiskt arbete anställda och i lokaler, där sådant arbete bedrives. I den mån dylika instrument ej kan tillverkas å institutionens verkstad, måste de kunna inköpas utifrån. Kommittén beräknar, att för inköp och underhåll av instrument erfordras cirka 10 000 kronor för år. I sin anslagsframställning för budgetåret 1956/57 hemställde föreståndaren för radiofysiska institutionen om ett engångsanslag av 30 000 kronor för inköp av en röntgenapparat för 300 kV spänning. Framställningen, som tillstyrktes av bl. a. strålskyddskommittén, lämnades utan bifall av statsmakterna. Då tillgången till ifrågavarande apparatur är en nödvändig förutsättning för att institutionen skall kunna utföra erforderliga standardmätningar på bl. a. radiumhemmets behandlingsapparatur för sådana spänningar, bör medel för apparatens anskaffande anvisas för budgetåret 1957/58. Sammanlagt skulle sålunda till inköp och underhåll av inventarier och instrument för budgetåret 1957/58 erfordras (10 000 + 3 000 + 10 000 + 30 000) 53 000 kronor eller avrundat 50 000 kronor.

321 Förbrukningsartiklar m. m. Till för institutionens verksamhet nödvändiga förbrukningsartiklar kan räknas bl. a. röntgenrör, som i inköp betingar ett pris av 3 000—5 000 kronor per styck. Härtill kommer annan förbrukningsmateriel för laboratoriearbetet samt arbetsmaterial för verkstaden. Uppskattningsvis kan medelsbehovet för ändamålet beräknas till 10 000 kronor för år. Tvätt och renhållning. Anslagsbehovet beräknas för budgetåret 1957/58 till 3 000 kronor. Litteratur. Med hänsyn till det snabba fortskridandet inom de radiofysiska och radiobiologiska vetenskaperna är det nödvändigt, att institutionen har tillgång till och kan följa den vetenskapliga litteraturen på området. För litteraturinköp torde därför böra anvisas ett årligt belopp av 2 000 kronor. Diverse utgifter. För diverse smärre utgifter, bl. a. ofrånkomliga representationskostnader vid besök på institutionen av utländska vetenskapsmän, bör ett mindre belopp, förslagsvis 2 000 kronor per år, ställas till förfogande. I enlighet med det anförda skulle följande omkostnadsstat erfordras för statens strålskyddsnämnd och radiofysiska institutionen för budgetåret 1957/58. Omkostnaclsstat 1. Sjukvård m. m., förslagsvis 2. Reseersättningar, förslagsvis 3. Expenser, förslagsvis 4. Publikationstryck, förslagsvis 5. övriga utgifter: a. Inköp och underhåll av inventarier och instrument, högst b. Inköp av förbrukningsartiklar, förslagsvis c. Tvätt och renhållning, förslagsvis (1. Inköp av litteratur, högst e. Diverse utgifter, högst ,

3 000 45 000 21000 2 000 50 000 10 000 3 000 2 000 2 000

67 000

Summa kronor

138 000

Genom utbrytningen av institutionens omkostnader torde belastningen på karolinska sjukhusets omkostnadsanslag komma att minska med i runt tal 55 000 kronor. B.

Inkomster

1. Avgifter för tillsynen Nuvarande bestämmelser. Enligt 13 § första stycket 1941 års tillsynslag är den som erhållit tillstånd enligt nämnda lag pliktig att årligen till statsverket såsom bidrag till bestridande av kostnaderna för tillsynen enligt la21

gen erlägga avgift med det belopp och i den ordning Konungen bestämmer. Erlägges ej avgiften å tid som sålunda föreskrives, äger medicinalstyrelsen återkalla tillståndet. Undervisnings- och forskningsverksamhet som bedrives utan förvärvssyfte är dock fri från avgift. På Konungen ankommer vidare enligt tredje stycket samma paragraf att fastställa taxa å gottgörelse för dels tillståndsbesiktning i anledning av ansökan om tillstånd, dels ock läkarundersökning och läkarbesiktning. Kostnaderna för tillståndsbesiktning samt för periodisk läkarbesiktning skall gäldas av tillståndshavaren eller tillståndssökanden. Med stöd av dessa stadganden har Kungl. Maj:t i kungörelse den 29 juni 1945 (nr 471; ändr. 31/1952) meddelat bestämmelser angående avgifter för tillsynen. Avgift, som avses i lagens 13 § första stycket (för den löpande tillsynen), skall erläggas förskottsvis och för helt kalenderår utgå med följande belopp: A. Röntgendiagnostik m. m. Kronor a) apparat för medicinsk och veterinärmedicinsk röntgendiagnostik 50:— b) apparat för dental röntgen-diagnostik 20:— c) apparat för röntgenundersökningar för tekniska ändamål samt i förvärvssyfte använd apparat för röntgenundersökningar för undervisnings- eller forskningsändamål 100:— B. Röntgenbehandling d) behandlingsavdelning med en bestrålningsplats 500:— e) behandlingsavdelning med två eller flera bestrålningsplatser: för första bestrålningsplatsen 500:— för varje följande bestrålningsplats 300:— C. Arbete med och förvaring av radioaktiva ämnen i) anläggning för arbete med och i samband därmed förvaring av varaktigt gastätt inneslutna radioaktiva ämnen: för varje påbörjat femtiotal millicurie 10: dock lägst 40: och högst 100: härutöver för varje teleradiumapparat eller annan komplicerad anordning, i vilken en myckenhet överstigande 2 000 miiillicurie användes 50: g) anläggning för arbete med och i samband därmed förvaring av ej varaktigt gastätt inneslutna radioaktiva ämnen: för varje påbörjad millicurie dock lägst 40: och högst 100: h) anläggning enbart för förvaring av radioaktiva ämnen: för varje påbörjat femtiotal millicurie 5:— dock högst 50:— Vid arbete med eller förvaring av flera olika radioaktiva ämnen — vare sig dessa är blandade eller utgör skilda preparat och oavsett om de ingår i samma sönderfallsserie eller ej — skall millicurietalen för de olika ämnena var för sig sammanräknas.

323 Är anläggning som avses under c) och f)—h) av ringa omfattning eller användes anläggning som avses under d)—e) i endast obetydlig utsträckning, äger föreståndaren för radiofysiska institutionen bevilja nedsättning i avgiften med intill 50 procent. Beträffande anläggning som avses under a) och b) äger föreståndaren, om synnerliga skäl därtill är, bevilja enahanda nedsättning, överstiger myckenheten radioaktivt ämne vid anläggning som avses under f) 5 000 millicurie eller vid anläggning som avses under g) 500 millicurie och är tillsynsarbetet av detta eller andra särskilda skäl osedvanligt omfattande, äger föreståndaren föreskriva höjning av avgiften med intill 200 procent. Gottgörelse för tillståndsbesiktning skall, där ansökningen ej bifalles, utgå med belopp motsvarande de ovan för varje särskilt fall angivna beloppen. Bifalles ansökningen, skall besiktningen vara avgiftsfri. Avgifterna uppbäres av karolinska sjukhuset. Medicinalstyrelsen har meddelat vissa närmare bestämmelser angående avgifternas erläggande. För budgetåren 1953/54, 1954/55 och 1955/56 har summan av inbetalade avgifter för tillsynen uppgått till respektive 191 297, 196 255 och 216 467 kronor. Kommitténs förslag. Den tillsyn över radiologiskt arbete som skall utövas med stöd av strålskyddslagen är i hög grad en i det allmännas intresse bedriven skyddsverksamhet, i många hänseenden jämförbar med övrig obligatorisk arbetarskyddstillsyn. Rent principiellt kan invändningar med fog resas mot att belägga en sådan kontrollverksamhet med avgifter. Den av yrkesinspektionen utövade allmänna arbetarskyddstillsynen är också avgiftsfri. Beviljandet av tillstånd till radiologiskt arbete bör icke betraktas som en förmån, som innebär intrång av den enskilde på ett staten förbehållet verksamhetsområde, utan endast som resultat av en saklig prövning huruvida tillståndssökanden och den verksamhet denne önskar bedriva uppfyller vissa i samhällets intresse uppställda normer till skydd för dess medborgare. Strålskyddskontrollen är icke endast i sig själv socialt betingad, utan även den verksamhet, vari strålskyddskontrollen förekommer, har i mycket stor utsträckning en social anstrykning. Detta framgår bl. a. av att radiologiskt arbete i övervägande grad utövas inom området för stats och kommuns allmännyttiga verksamhet. Till mycket stor del drabbar de nuvarande avgifterna sjuk- och tandvården och bestrides därvid i betydande utsträckning i sist hand med skattemedel. Även för privatpraktiserande läkare och tandläkare kan det med skäl framstå såsom stötande, att innehavet av tidsenlig utrustning på detta sätt är förenat med särskilda kostnader. Erfarenheten har visat, att avgifterna många gånger medfört en psykologiskt ogynnsam inställning till strålskyddsverksamheten, något som är ägnat att försvåra samarbetet mellan tillsynsmyndighet och tillståndshavare.

324 Av debiterade avgifter för tillsynsverksamheten faller mera än 60 procent å statliga eller kommunala anläggningar och sammanlagt över 90 procent av avgifterna drabbar medicinsk, odontologisk eller veterinär-medicinsk verksamhet. Av här anförda skäl skulle strålskyddskommittén helst se, att avgifterna för tillsynen nu avskaffades. När kommittén likväl såsom i annat sammanhang berörts (sid. 246) tvekar att framföra förslag härom, beror detta uteslutande på att de av kommittén framförda förslagen är förenade med dryga kostnadsökningar för statsverket och kommittén befarar, att deras genomförande kan försvåras, om statens inkomster av tillsynsverksamheten samtidigt skulle bortfalla. Ursprungligen utgick avgiften med visst belopp per besiktning. Sedan det påtalats,»att avgiften i en del fall stod i disproportion till det arbete som utfördes vid besiktningarna, gjordes emellertid år 1945 en ändring till den nu tillämpade ordningen. Avgifterna är emellertid även nu så avvägda, att deras storlek i möjligaste mån skall stå i relation till det arbete och den kostnad, som vederbörande typ av anläggning beräknas vålla tillsynsmyndigheten. Även då besiktningsfrekvensen såsom för närvarande är för.fattningsmässigt reglerad, bygger dock detta avgiftssystem på en fiktion, nämligen att tillsynen över alla röntgenanläggningar tillhörande viss besiktningsklass vållar tillsynsmyndigheten lika mycket arbete och lika stora kostnader och att vid arbete med radioaktiva ämnen riskerna och därmed behovet av tillsyn stiger proportionellt med den nyttjade kvantiteten sådana ämnen. Så är emellertid långt ifrån fallet. Arbetsinsatsen vid besiktning av anläggningar t. o. m. av samma typ varierar tvärtom betydligt allt efter de lokala förhållandena, arbetsmetoder, användningsfrekvens, förekomsten av strålskador m. m. Den mängd radioaktivt ämne som används vid en arbetsplats utgör också en mycket ofullständig mätare av tillsynsbehovet. I många fall står avgifterna därför fortfarande icke i proportion till den erforderliga arbetsinsatsen. Svårigheten att anpassa avgiftsbeloppen enligt den nu använda principen måste uppenbarligen bli ännu större, om besiktningsfrekvensen i enlighet med kommitténs förslag skall bedömas från fall till fall av tillsynsmyndigheten. Även om det sålunda — icke minst med tanke på den framtida allt mera differentierade användningen av joniserande strålning — torde vara omöjligt att fastställa ett avgiftssystem, som efter enhetliga och lättillämpliga grunder ställer avgifterna i rättvis relation till det erforderliga tillsynsarbetet, är det enligt strålskyddskommitténs mening befogat, att de radiologiska anläggningarna med hänsyn till den allmänna karaktären av den verksamhet som bedrives vid olika slag av anläggningar i avgiftshänseende indelas i grupper. Avgifterna bör emellertid härvid över hela linjen konstrueras som årliga licensavgifter. Årsavgiften bör anknytas till tillståndet till radiologiskt arbete respektive

325 handel med eller innehav av radioaktivt ämne. Detta innebär vid röntgenarbete, att en licens skall lösas för varje arbetsenhet som omfattas av ett tillstånd. Att som konsekvens härav flera licensavgifter kommer att uttagas för en större anläggning med flera arbetsenheter finner kommittén fullt befogat. Vid arbete med radioaktiva ämnen kommer som regel varje arbetsplats att omfattas av ett tillstånd och sålunda av en licensavgift. Beträffande röntgendiagnostiskt arbete m. m. synes anledning icke finnas att frångå den nuvarande indelningen av strålkällorna i tre avgiftsgrupper, nämligen för medicinskt och veterinärmedicinskt bruk, för dental verksamhet samt för tekniska röntgenundersökningar. Någon ändring av avgiftsbeloppens storlek föreslås ej heller för dessa. Genom förändringen av tillståndsenheten kommer dock som nämnts det totala avgiftsbeloppet för större anläggningar att öka. Icke heller för röntgenbehandlingsanläggningar föreslår kommittén någon ändring av avgiftsgrunderna. De höga avgifterna här motiveras av att doskontrollen, som utgör det huvudsakliga tillsynsmomentet vid terapianläggningarna, får anses som en i hög grad servicebetonad verksamhet. Då avgifterna vid dessa anläggningar för närvarande utgår för varje bestrålningsplats, torde den förändrade enheten för tillstånden endast i något undantagsfall komma att påverka avgifterna. Nuvarande nedsättning i avgiften för anläggning med flera arbetsenheter bör bortfalla. Vad härefter angår arbete med radioaktiva ämnen har kommittén övervägt, huruvida en indelning i avgiftsklasser även här bör ske. För närvarande utgör ungefär två tredjedelar av de avgiftsbelagda anläggningarna tekniska och återstoden medicinska. På grund av arbetets rörlighet är riskerna som regel störst vid de medicinska anläggningarna. Förhållandena är dock mycket heterogena, och utvecklingen mot nya användningsområden för de radioaktiva ämnena försvårar en indelning i avgiftsklasser. Med hänsyn härtill förordar kommittén, att årsavgiften för varje tillståndsenhet allt efter arbetets omfattning och allmänna karaktär får bestämmas av statens strålskyddsnämnd inom vissa av Kungl. Maj :t angivna gränser, förslagsvis lägst 50 kronor och högst 500 kronor. Detsamma bör gälla för tillstånd till handel med radioaktiva ämnen. För tillstånd till enbart innehav av radioaktivt ämne utan samband med arbete eller handel synes avgiften böra utgå med 50 kronor för år. Atomenergianläggningar torde på grund av sin särställning i fråga om storleken och de med verksamheten förenade riskerna böra hänföras till en särskild avgiftsklass. Det är ytterst vanskligt att förutsäga vilken arbetsbelastning — kvantitativt och kvalitativt — dylika anläggningar på längre sikt kommer att innebära för tillsynsorganet. I hög grad blir detta beroende av anläggningarnas egen strålskyddsorganisation och i vad mån assistens i fråga om mera servicebetonade kontrolluppgifter kommer att påkallas från radiofysiska institutionens sida. Till dess erfarenhet vunnits i des-

326 sa och andra avseenden, föreslår kommittén, att det får ankomma på statens strålskyddsnämnd att från fall till fall bestämma avgiften efter vad som bedömes skäligt, dock att avgiften bör utgå med lägst 1 000 kronor för år. Undervisnings- och forskningsverksamhet som bedrives utan förvärvssyfte bör liksom för närvarande vara helt avgiftsfri. Den nuvarande möjligheten att om särskilda skäl föreligger, nedsätta avgiften vid röntgenarbete eller arbete med radioaktiva ämnen synes böra kvarstå. Beslut härutinnan bör fattas av strålskyddsnämnden. Den i 13 § tredje stycket 1941 års lag avsedda gottgörelsen för tillståndsbesiktning har hittills haft ytterst ringa betydelse, eftersom avslag på tillståndsansökningar varit sällsynta. Enär ansökningar om tillstånd enligt den nya strålskyddslagstiftningen förutsattes i stor utsträckning kunna behandlas utan föregången besiktning, bör denna typ av avgift helt borttagas. Statsverkets inkomster av tillsynsavgifterna kan med hänsyn till de av kommittén föreslagna ändringarna samt den fortgående expansionen på området för kalenderåret 1958 beräknas till cirka 300 000 kronor.

2. övriga inkomster På grund av otillräckliga personalresurser har radiofysiska institutionen hittills endast i mycket ringa omfattning haft möjligheter att biträda tillståndshavare, tillståndssökande och andra med sådana utredningar och undersökningar i strålskydds!rågor av skilda slag, som fallit utanför den egentliga, författningsmässigt reglerade tillsynen över radiologiskt arbete. I viss omfattning har dock institutionen utfört exempelvis montering, undersökning och standardisering av radioaktiva preparat samt granskat avgivna strålskyddsförslag. Som kommittén i olika sammanhang framhållit, är det ur strålskyddssynpunkt många gånger till fördel om strålskyddsmyndigheten kan lämna en mera servicebetonad assistens i strålskyddsangelägenheter. Kommittén har därför förutsatt, att ett ökat utrymme för sådan medverkan från strålskyddsmyndighetens sida skall eftersträvas. Bland annat har nämnts att tillsynsorganet skall biträda den som planerar anläggningar för radiologiskt arbete med upprättande och granskning av strålskyddsförslag samt tillhandagå fabrikanter av röntgenapparater och andra anordningar med yttrande över ritningar och förslag till nya apparattyper etc. Även vid kontrollundersökningar av prover m. m. torde tillståndshavare stundom ha fördel av att kunna påkalla radiofysiska institutionens bistånd. Likaså kan institutionen — såsom för övrigt redan för närvarande i viss omfattning sker — anmodas att ombesörja granskningen av filmer vid filmdosimeterkontroll. Kontroll

327 * och standardisering av radioaktiva preparat skall vidare även i fortsättningen på beställning utföras vid institutionen. För dessa och andra liknande åtgärder av servicekaraktär bör institutionen uppbära ersättning av beställaren. Ersättningen bör bestämmas på sådant sätt att den i huvudsak täcker de med uppdraget förenade rörliga omkostnaderna för personal, material m. m. Då omfattningen av ifrågavarande arbetsuppgifter givetvis blir högst varierande, torde några fixa ersättningsgrunder ej kunna fastställas. Det torde böra ankomma på strålskyddsnämnden att angiva de normer efter vilka ersättningen skall beräknas. Den av Kungl. Maj :t i ämbetsskrivelse till direktionen för karolinska sjukhuset den 10 oktober 1941 fastställda taxan för vissa undersökningar m. m. vid radiofysiska institutionen bör i samband härmed upphävas. Överslagsvis synes inkomsterna av här berörd verksamhet under den närmaste tiden kunna uppskattas till 10 000 å 15 000 kronor årligen. Efter hand kan verksamheten och därmed även intäkterna av densamma väntas öka.

N I O N D E KAPITLET

Sammanfattning av kommitténs förslag

Ur de synpunkter som strålskyddskommittén har att beakta definierar kommittén begreppet joniserande strålning som röntgenstrålning och strålning från radioaktiva ämnen samt därmed till sin biologiska verkan likartad strålning. På grund av vad som i dagens läge är känt rörande den joniserande strålningens skadeverkningar samt med hänsyn till de strålrisker som för överskådlig framtid bedömes vara förenade med ett ökat bruk av sådan strålning inom forskning, sjukvård och teknik föreslår kommittén, att lagen den 6 juni 1941 om tillsyn å radiologiskt arbete m. m. ersattes av en helt ny lag om skydd mot skada i följd av joniserande strålning m. m. (strålskyddslag). Strålskyddslagens syfte skall vara att bereda skydd ej endast åt personer, som är sysselsatta i arbete vari joniserande strålning förekommer, och åt patienter, som är föremål för undersökning eller behandling med sådan strålning, utan i princip åt alla människor. För att detta syfte skall kunna nås, skall lagen i princip vara tillämplig på och lämna möjlighet att utöva tillsyn över alla slag av strålkällor, som alstrar joniserande strålning. Omfattningen av tillsynen skall däremot anpassas med hänsyn till de risker som är förenade med olika slag av strålkällor och dessas skiftande användning. Avgörandet härutinnan bör ankomma på tillsynsmyndigheten, som från tillsynen skall äga undantaga strålkällor, i den mån detta anses kunna ske utan risk för strålskador. Radiologiskt arbete definierar kommittén i princip såsom arbete, vari nyttjas röntgenapparat eller annan teknisk anordning, avsedd att utsända joniserande strålning, arbete med anläggning för utvinning av atomenergi (atomreaktor) samt arbete med radioaktivt ämne, men arbete med strålkällor som tillsynsmyndigheten undantagit från lagens tillämpning skall falla utanför begreppet. Kommittén föreslår, att bedrivande av radiologiskt arbete och innehav av radioaktivt ämne liksom för närvarande skall fordra särskilt tillstånd. I syfte att undvika en dubbel tillståndsgivning undantages dock från tillståndsskyldigheten enligt strålskyddslagen sådan verksamhet som kräver tillstånd jämlikt atomenergilagen. I övrigt skall dylik verksamhet vara underkastad strålskyddslagens bestämmelser.

329 Då en fortlöpande kontroll över befattningen med radioaktiva ämnen anses ur strålskyddssynpunkt nödvändig, föreslås införande av tillståndstvång för handel med och annan överlåtelse av radioaktiva ämnen samt förvärv och import av sådana ämnen. För att underlätta och påskynda tillståndsprövningen föreslår kommittén, att röntgenapparater och andra strålkällor skall kunna förhandsbesiktigas redan hos tillverkare, importörer, försäljare och upplåtare. För apparater av standardtyp skall härvid ett typbesiktningsförfarande kunna komina till stånd. Lokalritningar till anläggningar för radiologiskt arbete förutsattes i ökad utsträckning skola förhandsgranskas av tillsynsmyndigheten. I anslutning till förfarandet med förhandsbesiktning ålägges tillverkare, försäljare och upplåtare visst ansvar för apparaternas säkerhet. Vidare skall installatör ha att tillse, att föreskrivna skyddsanordningar uppsattes m. m. Då nu gällande, av Kungl. Maj:t fastställda regler för besiktning av radiologiska anläggningar icke lämnar erforderligt utrymme för att anpassa besiktningsfrekvensen efter de för olika slag av anläggningar förekommande strålriskerna, föreslås, att tillsynsmyndigheten skall äga fastställa besiktningsfrekvensen. Som regel förutsattes att besiktningar kommer att företagas med regelbundna tidsmellanrum, men tillsynsmyndigheten skall, när omständigheterna ger anledning därtill, äga göra avsteg härifrån. Även sådana apparater och anordningar, som får brukas utan tillstånd, skall kunna besiktigas. Innehavare av sådan anordning skall kunna åläggas att vidtaga skyddsåtgärder, följa av tillsynsmyndigheten meddelade föreskrifter samt i sista hand förbjudas att bruka anordningen. Tillsynsmyndigheten skall ha rätt att låta försegla anordning, för vars brukande erforderligt tillstånd saknas eller vars användande förbjudits. Tillsynsmannen ges ökade befogenheter att företaga prov och undersökningar rörande strålskyddsförhållanden samt begära upplysningar från tillståndshavare, föreståndare och övrig personal. Gällande bestämmelser om läkarundersökning av personal före anställning i radiologiskt arbete samt om periodisk läkarundersökning av sådan personal bibehålles i princip. Även här skall dock tillsynsmyndigheten äga anpassa periodiciteten efter strålriskerna i olika slag av verksamhet. På grund av riskerna för strålskador, särskilt faran för sterilitet och för genetiska strålverkningar, föreslår kommittén, att personer som ej fyllt 18 år i princip icke skall få användas till radiologiskt arbete. Tillsynsmyndigheten skall dock äga meddela undantag från detta förbud. Tillståndshavare ålägges skyldighet att ha sin uppmärksamhet riktad på hälsotillståndet hos de personer som är sysselsatta hos honom samt vid misstanke om strålskada föranstalta om läkarundersökning. Finns anledning misstänka att någon skadats på grund av den av tillståndshavaren bedrivna verksamheten, skall det åligga denne att genast göra anmälan härom till tillsynsmyndigheten.

330 Inträffar förändring beträffande någon av de faktorer, på vilka tillståndet bygger, skall tillståndshavaren vara skyldig att inhämta tillsynsmyndighetens medgivande att bruka den strålkälla förändringen avser eller att bedriva verksamheten på ändrade villkor. Med hänsyn till den viktiga roll som tillståndshavarens aktiva insats i strålskyddsarbetet spelar för undvikande av strålskador anser kommittén det rimligt, att tillståndshavarna — utöver de skyldigheter som åvilar dem direkt på grund av strålskyddslagen och med stöd av denna meddelade föreskrifter — ålägges en allmän skyldighet att vara verksamma för att åstadkomma skydd mot strålskador. Ett stadgande av denna innebörd upptages i strålskyddslagen. Likaså föreslås en allmän skyldighet för arbetstagare att följa givna föreskrifter samt i vad på dem ankommer medverka till att åstadkomma skydd mot skador. I sådana fall där tillståndshavaren ej själv kan övervaka och leda strålskyddsarbetet skall en föreståndare för verksamheten alltid finnas, vilken inom ramen för sina beslutande befogenheter skall svara för strålskyddslagens efterlevnad samt bära ansvaret för att bästa möjliga strålskyddsförhållanden råder. Arbetarskyddslagens bestämmelser angående samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare skall äga tillämpning även beträffande skyddsarbete jämlikt strålskyddslagen. För brott mot de grundläggande bestämmelserna rörande tillståndsskyldigheten samt för åsidosättande av villkor och föreskrifter, som meddelats av tillsynsmyndigheten, föreslås fängelse i högst sex månader skola ingå i straffskalan. Radioaktivt ämne, med vilket någon olovligen tagit befattning, skall förklaras förverkat. Med hänsyn till de skiftande gränserna för föreståndares befogenheter i olika fall införes i strålskyddslagen bestämmelser om alternativt ansvar för tillståndshavare och föreståndare, innebärande att den som efter omständigheterna i det särskilda fallet skall anses ha haft att svara för en föreskrifts efterlevnad ställes till ansvar vid förseelse mot densamma. Kommittén föreslår obligatorisk undervisning i strålskyddsteknik för vissa yrkesgrupper. För läkare föreslås en utökning av den undervisning rörande strålskydd som skall ingå i den allmänna läkarutbildningen. Vidare avses kortare kurser i strålskyddsteknik skola ingå i tandläkarutbildningen samt i den allmänna sjuksköterskeutbildningen. För blivande röntgensköterskor föreslås härjämte en obligatorisk fortsättningskurs i ämnet. På grund av de heterogena utbildningsförhållandena och de mycket skiftande krav som ur strålskyddssynpunkt ställes på föreståndare för tekniska och andra anläggningar för radiologiskt arbete förordar kommittén, att genom tillsynsmyndighetens försorg skall anordnas frivilliga kurser i mån av behov. För flertalet övriga i radiologiskt arbete sysselsatta personer anser

331 kommittén viss upplysnings- och instruktionsverksamhet inom ramen för den enligt strålskyddslagen bedrivna, tillsynsverksamheten vara tillfyllest. I fråga om organisationen för strålskyddskbntrollen föreslår kommittén, att de beslutande befogenheterna jämlikt strålskyddslagen överflyttas från medicinalstyrelsen till en statens strålskyddsnämnd, sammansatt av representanter för av strålskyddsfrågorna berörda fackområden. Nämnden skall bestå av fem ledamöter. Föreståndaren för radiofysiska institutionen skall vara självskriven ledamot av nämnden, övriga ledamöter skall utses av Kungl. Maj :t för viss tid, förslagsvis fem år. Av dessa skall en, tillika ordförande, vara förfaren i administrativa frågor samt av de övriga en vara medicinsk expert med erfarenhet inom medicinsk radiologi, en arbetarskyddsexpert samt en expert inom kärnfysik eller kärnkemi. För bedömning av vissa mera speciella frågor bör nämnden äga tillkalla särskild expertis. Ehuru tillstånd jämlikt atomenergilagen meddelas av Kungl. Maj:t, förutsätter kommittén, att strålskyddsnämnden skall utöva ett avgörande inflytande när det gäller bedömningen av strålskyddsfrågorna även vid atomenergianläggningar. Då strålskyddskraven måste samordnas med alla de övriga säkerhetskrav som uppkommer i dessa ärenden, föreslås, att den speciella expertis som krävs för tillståndsprövningen sammanföres till ett särskilt expertorgan, en reaktorsäkerhetskommitté, vars ledamöter utses av Kungl. Maj :t i varje särskilt ärende. Vid sidan av sin uppgift att leda och angiva riktlinjerna för den framtida tillsynsverksamheten på strålskyddsområdet skall strålskyddsnämnden tjänstgöra som samordnande organ för olika strålskyddsintressen, särskilt med tanke på den snabba utvecklingen på atomenergiområdet. Radiofysiska institutionen bibehålles för sina hittillsvarande funktioner inom radiofysisk och radiobiologisk forskning, undervisning, strålskyddskontroll samt fysikaliskt sjukvårdsarbete för radiumhemmet. I egenskap av tillsynsorgan enligt strålskyddslagen föreslås institutionen uppdelad på två avdelningar, en röntgenkontrollavdelning för tillsynen över röntgenanläggningar och en isotopkontrollavdelning för tillsynen över arbete med radioaktiva ämnen och atomenergianläggningar. Då den medicinska bedömningen av tillsynsärendena och hälsokontrollen av personer i radiologiskt arbete måste ägnas större omsorg än hittills varit möjligt, föreslås att radiofysiska institutionens nuvarande blodlaboratorium ombildas till en särskild hälsokontrollavdelning. Till säkerställande av att de ständigt växande tillsynsuppgifterna icke inkräktar på institutionens möjligheter att lämna den fysikaliska assistens för sjukvården vid radiumhemmet, som enligt vad som avtalades vid institutionens förstatligande skall åvila denna, föreslås inrättande av en särskild kliniskt-fysikalisk avdelning, som uteslutande skall ha till uppgift att

332 biträda radiumhemmet med mätningar, dosplaneringar och utvecklingsarbete. En sektion inom avdelningen skall dock handha mera kvalificerade doskontrolluppgifter i samband med tillsynsverksamheten. Den radiobiologiska forskningen vid institutionen bör såsom hittills vara förlagd till ett särskilt strålningsbiologiskt laboratorium. För att radiofysiska institutionen skall kunna fullgöra sina uppgifter inom strålskyddsverksamheten samt för sjukvården vid radiumhemmet krävs en betydande personalförstärkning. Vidare är det nödvändigt att personalen beredes sådana löneförmåner att kompetent personal kan erhållas. Ehuru åtskilliga forskningsbetonade arbetsuppgifter liksom hittills skall ankomma på tillsynsavdelninga.rna, anser kommittén det nödvändigt att särskild, enbart för forskning avsedd personal anställes vid radiofysiska institutionen. Denna personal bör knytas dels till ett nyinrättat mätlaboratorium, dels till institutionens speciallaboratorium för mätningar av radioaktivitet i människokroppen m. m. Totalt föreslås, att den med statsmedel avlönade personalen utökas från för närvarande 25 till 55 befattningshavare. De nya befattningarna utgöres till största delen av assistent- och biträdestjänster. I första hand överföres till statstjänst sådana befattningshavare vilka för närvarande avlönas m e d forskningsmedel men vilka mera stadigvarande utnyttjas för löpande arbetsuppgifter inom tillsynsverksamheten eller sjukvårdsfysiken. Inemot hälften av de nya tjänsterna utgöres av sådana befattningar. Tillsynsavdelningarnas och den kliniska avdelningens föreståndare föreslås placerade i Ca 37. En sammanfattning av kommitténs personalstatsförslag återfinnes å sid 303 f. Ett genomförande av kommitténs förslag nödvändiggör att radiofysiska institutionen erhåller ökade lokalutrymmen. Då det både av arbetstekniska och ekonomiska skäl är önskvärt, att institutionens lokaler har en enhetlig förläggning, förordar kommittén, att en nybyggnad främst för tillsynsavdelningarna uppföres i anslutning till den nuvarande institutionsbyggnaden på karolinska sjukhusets område samt att en föreläsningssal med bokrum förlägges i en tillbyggnad mellan institutionens nuvarande bibliotek och dess högspänningshall. Genomförandet av strålskyddskommitténs förslag är förenat dels med vissa engångskostnader, dels med ökade årliga driftskostnader. Kostnaderna för ny- och tillbyggnadsarbetena har av byggnadsstyrelsen beräknats till cirka 2 000 000 kronor. Beträffande vissa omändringsarbeten i huvudbyggnaden har styrelsen icke ansett sig nu böra framlägga några kostnadsberäkningar. För nyanskaffning av inventarier och utrustning beräknar kommittén preliminärt ett medelsbehov av cirka 340 000 kronor. Av engångsutgifterna beräknar kommittén för budgetåret 1957/58 1 000 000 kronor för byggnadsarbetenas påbörjande samt 10 000 kronor för inredning av institutionsföreståndarbostaden i huvudbyggnaden till arbets-

333 lokaler. Sistnämnda belopp torde böra anvisas under institutionens omkostnadsanslag för nämnda budgetår. De årliga driftsutgifterna utgöres av dels lönekostnader, dels omkostnader för statens strålskyddsnämnds och radiofysiska institutionens verksamhet. Å karolinska institutets stat beräknar kommittén i runt tal 78 000 kronor för löner åt professor i radiofysik, en laborator i strålningsbiologi samt en förste assistent. All övrig personal vid radiofysiska institutionen bör avlönas från ett särskilt avlöningsanslag, från vilket även ersättningar till ordförande och ledamöter i strålskyddsnämnden samt särskilt tillkallade experter åt nämnden skall bestridas. Dessa kostnader beräknas vid fullt utbyggd personalorganisation till i runt tal 1 000 000 kronor. Då den nya strålskyddslagstiftningen ej föreslås träda i kraft förrän den 1 januari 1958, föreslås för budgetåret 1957/58 övergångsvis en mera begränsad personalorganisation, innebärande att lönekostnaderna för nämnda budgetår blir cirka 150 000 kronor lägre än vid utbyggd organisation. I och med att radiofysiska institutionens avlöningskostnader avföres från karolinska sjukhusets stat, uppstår en minskning av belastningen på sjukhusets avlöningsanslag med omkring 450 000 kronor. Vad härefter angår de årliga omkostnaderna för institutionens verksamhet föreslås en höjning av det belopp till materielanskaffning m. m., som utgår från karolinska institutets materielanslag, från nuvarande 18 800 kronor till 50 000 kronor. Anslagsmedlen till omkostnader i övrigt vid institutionen föreslås skola utbrytas ur karolinska sjukhusets omkostnadsanslag och upptagas under ett för strålskyddsnämnden och institutionen gemensamt omkostnadsanslag. Medelsbehovet under detta beräknas för budgetåret 1957/58 till 138 000 kronor. Samtidigt beräknas belastningen å sjukhusets omkostnadsanslag minska med i runt tal 55 000 kronor. Kommittén föreslår delvis ändrade grunder för de avgifter tillståndshavare har att erlägga för tillsynen. Statsverkets inkomster av avgifterna beräknas till cirka 300 000 kronor för år.

Särskilt yttrande av M. Helde

Kommitténs förslag angående radiofysiska institutionens organisation är sammanfattningsvis grundat på att ett fortlöpande intimt samarbete är nödvändigt mellan forskning, löpande verksamhet på det kliniska området och tillsynsverksamheten. Ehuru jag fullt delar kommitténs uppfattning om värdet och vikten av en samlad erfarenhet från de nämnda olika arbetsområdena och dessas förmåga att ömsesidigt stimulera varandra, kan jag icke ansluta mig till det förslag om samorganisation, som ansetts utgöra den lämpligaste ramen för detta samarbete. Enligt min bestämda uppfattning kan nämligen ifrågavarande organisation allvarligt äventyra de olika arbetsområdenas möjligheter att ändamålsenligt fullgöra sina respektive åligganden. Beträffande yttre form har kommittén stannat inför en organisation för institutionen, som jämfört med den nuvarande i stort sett kan betraktas såsom oförändrad, ehuru med den väsentliga skillnaden att medicinalstyrelsens tidigare funktion med avseende på tillsynsverksamheten övertagits av en med hänsyn till denna funktion allsidigare sammansatt strålskyddsnämnd. Beträffande lämpligheten av denna yttre organisationsform hyser jag en avvikande uppfattning, som naturligt framgår sedan synpunkterna på den inre organisationsformen framlagts. Beträffande den inre organisationen finner kommittén det nödvändigt att de olika verksamhetsområdena, forskning, kliniskt sjukvårdsarbete och tillsyn, vart och ett i princip tillförsäkras erforderliga personella resurser, så att den tidigare splittringen av de enskilda befattningshavarnas arbetstid inom olika arbetsgrenar kunde elimineras. De gångna årens erfarenheter har med skärpa visat det ohållbara i det tidigare arrangemanget. Den därav betingade nödvändigheten av förändring beträffande de olika verksamhetsområdenas inbördes ställning blir emellertid i väsentliga avseenden icke beaktad i den av kommittén föreslagna formen för inre organisation. I den föreslagna organisationen är det nämligen att märka, att tillsynsverksamheten icke konsekvent koncentrerats till de nytillskapade tillsynsavdelningarna, utan att denna verksamhet även ingår såsom ordinarie led inom såväl den särskilda forskningssektionen som inom den kliniska fysikeravdelningen. I intetdera fallet synes arrangemanget vara på något sät( påkallat.

335 Forskningen kommer såtillvida att i avsevärd grad belastas med tillsynsverksamhet som professorn i ämnet radiofysik jämväl skall tillhöra strålskyddsnämnden såsom självskriven ledamot och inom denna representera den strålningsfysiska, sakkunskapen, på nämndens vägnar vara beslutande i ärenden av icke speciell karaktär samt leda och förestå den löpande tillsynsverksamheten, i Det kan i detta sammanhang vara skäl att erinra om vad nämnden (professorerna Gösta Forssell, J. Heyman, Elis Berven, O. Reuterwall och Rolf Sievert) för jubileumsklinikens i Stockholm forskningsavdelningar yttrade i en skrivelse den 13 januari 1945 till Styrelsen för konung Gustaf V:s jubileumsfond: »Nämnden för forskningsavdelningarna, som följt avdelningarnas vidare utveckling sedan omorganisationen, har med oro konstaterat, att den nya grenen av kontrollverksamheten vid radiofysiska institutionen antagit en sådan omfattning att den synnerligen menligt inverkar på det vetenskapliga arbetet». Det citerade måste numera i än högre grad än tidigare anses vara giltigt. Av kommittén har på ett flertal ställen åberopats den kraftigt stigande användningen särskill av radioaktiva isotoper såsom skäl för en intensifierad tillsynsverksamhet. Professurens i radiofysik karaktär av forskningsprofessur synes på detta sätt i allvarlig och stegrad grad hotad. Det måste anses ytterst beklagligt om landets enda professur i radiofysik, ursprungligen avsedd för att tillgodose behovet av forskning på detta viktiga område, skulle i växande omfattning bli förenad med rutinarbete, i stor utsträckning krävande andra, icke vare sig så speciella eller höga vetenskapliga kvalifikationer. För att undvika en sådan situation bör det därför icke fastställas att professorn i ämnet obligatoriskt skall förestå den löpande tillsynsverksamheten. I konsekvens med det anförda kan även ifrågasättas den vikt som bör tillskrivas utlåtande av strålskyddsnämnden om sökande till professuren. Det är angeläget att fastslå att det finnes ett fundamentalt forskningstema inom radiofysiken, omkring vars möjligheter till fri utveckling m a n måste slå vakt med anledning av dess grundläggande betydelse för en rationell utveckling av icke blott radiofysiken själv och dess här närmast berörda tillämpningsområden utan jämväl för alla de vitt skilda discipliner, som finner användning av joniserande strålning icke minst i sin forskning. Radiofysikens naturliga sammanhang med särskilt radiobiologien, vilken av kommittén föreslås organiserad såsom en självständig, fri forskningsavdelning, framgår klart av betänkandet. Med hänsyn till den utomordentliga vikt, som — numera i en alltmer erkänd omfattning — måste läggas vid en med kraft bedriven radiobiologisk forskning (förhållandet framgår bl. a. därav att atomkommittén numera fördelar statsmedel även för sådan forskning), synes emellertid den radiobiologiska forskningsavdelningen böra organiseras till paritet med den radiofysiska. Kommittén har i detta avseende framhållit bl. a. behovet av att ytterligare en forskare fast knytes till den ra-

336 diobiologiska forskningsavdelningen. En sådan välmeriterad forskare kan emellertid med säkerhet icke beräknas erhållas för det föreslagna årsarvodet av 13 644 kronor, varför detta måste höjas. Beträffande den nuvarande föreståndaren för avdelningen synes det sakliga underlaget för hans överförande till professorstjänst så ofrånkomligt starkt, att detta icke får anstå utan bör genomföras i samband med övriga delar av institutionens omorganisation, utan avseende vid om de preliminära anstalter, som vidtagits för att med privata donationsmedel skapa det erforderliga underlaget för denna personliga professur, vid tidpunkten ifråga lett till resultat eller ej. Det tagna initiativet får således ej fördröja ett beslut i frågan. Den kliniska fysikeravdelningen skall enligt kommitténs förslag övervaka, leda och i viss grad utöva den del av tillsynen, som omfattar doseringskontrollen vid landets röntgenbehandlingsanläggningar. För att motverka att denna tillsynsverksamhet äventyrar avdelningens uppgifter för kliniken föreslår kommittén att tillsynsverksamheten förlägges till en särskild sektion inom den kliniskt-fysikaliska avdelningen. Sektionens arbete skulle stå under ledning av en biträdande avdelningsföreståndare. Ansvaret för denna tillsyn måste dock åvila föreståndaren för den kliniska avdelningen. Den omständigheten att såväl den kliniska avdelningens föreståndare som dess biträdande föreståndare skall engageras i ansvarsställning för denna — på grund av den noggrannhet den fordrar ganska tidskrävande — kontrollverksamhet kommer med säkerhet att verka inkräktande på den kliniska avdelningens möjligheter att effektivt och ostört bistå sjukvårdsarbetet å kliniken. Den kliniska fysikeravdelningen bör i sin helhet absolut odelat få ägna sig åt sin omfattande och krävande verksamhet, därest icke mycket tungt vägande skäl talar för att en splittring av dess tid måste ske. Detta är ett krav som måste ställas på grund av det kliniska arbetets art. Såsom väsentligaste argument för föreståndarens och biträdande föreståndarens vid den kliniskt-fysikaliska avdelningen engagemang i tillsynsverksamheten har anförts att doskontrollen vid röntgenterapianläggningarna har så mycket gemensamt med det kliniska arbetet vid radiumhemmet, att det kunde vara förmånligt att de sorterade under samma instans, varvid samtidigt erfarenheterna från radiumhemmet kunde komma övriga röntgenbehandlingsanläggningar i landet till godo och arbetet för sjukvården vid radiumhemmet kunde tillföras värdefulla rön. Gentemot detta kan anföras att doskontrollarbetet är av mätteknisk natur och ingalunda av sådan särpräglad art, att den skiljer sig från inom radiofysiken gängse förekommande. — Vid bedömandet av tillsynsmännens betydelse såsom förmedlare av erfarenheter mellan radiumhemmet och landets övriga röntgenbehandlingsanläggningar måste beaktas att arbetet vid ett tumörterapeutiskt centrum är av så speciell art, att erfarenheterna ej kan direkt tillämpas på mindre terapiavdelningar. Utbytet av kliniska er-

337 farenheter sker naturligast och riktigast på samma sätt som nu genom fortlöpande kontakt mellan vederbörande läkare. Det har i utredningen lagts en icke oväsentlig vikt på den del av radiofysikens kliniska verksamhet, som börjar såsom vetenskapligt arbete för att så småningom utvecklas till en klinisk rutinmetod. Denna del av den kliniska verksamheten torde närmast få betraktas såsom en den fria forskningens angelägenhet i den mån denna upptagit hithörande spörsmål på sitt arbetsprogram. — Den till omfånget vida större delen av det klinisktfysikaliska arbetet består emellertid i ett rent kliniskt samarbete med läkarna och övrig sjukvårdspersonal. Denna del av det kliniska arbetet är sålunda närmast en klinikens angelägenhet för främjandet av sjukvården och att betrakta såsom ett nödvändigt led i sjukvårdsarbetet av idag. Som en följd därav bör denna del av den kliniska radiofysiken givetvis inorganiseras i kliniken, varvid det ankommer på sjukvårdens huvudman att svara för där nödvändiga lokaler, utrustning och övriga med verksamheten förenade kostnader. Det måste beaktas att även för effektiviteten av tillsynsverksamheten utgör den föreslagna organisationen en viss svaghet. Det har redan påtalats hur professorns i radiofysik hårda engagerande i strålskyddsverksamheten utgör en fara för en fri och effektiv forskning inom ämnesområdets huvuddelar. Här föreligger uppenbarligen en reciprocitet, i det att hävdandet av en effektiv och fri forskning kräver tillsättande av professuren efter åtminstone till övervägande grad vetenskapliga meriter samt därefter fortsatt frihet i utövandet av vetenskapen. Hävdas denna frihet måste det ske en motsvarande försvagning av insatsen såsom den verkställande inom strålskyddsnämnden. De vetenskapliga meriterna torde däremot göra honom väl ägnad att uppfylla de förväntningar, som ställts på honom såsom vetenskaplig expert inom nämnden. Osäkerheten hur vid en framtida tillsättning av professuren de personliga egenskaperna och intressena kan vara grupperade hos en ny innehavare borde som nämnts beaktas på sådant sätt, att föreståndarskapet för tillsynsverksamheten icke onödigtvis fixeras. Beträffande strålskyddsverksamheten, vars insatser fått en alltmer ökad betydelse, icke minst accentuerad med hänsyn till av kommittén åberopade förhållanden i samband med utvecklingen inom atomenergiområdet, vill jag framhålla, att ansvaret för densamma i stället för på en nämnd synes böra överlåtas på en styrelse i sådan ställning att den med auktoritet kan hävda det för i varje fall stora grupper av vårt folk betydelsefulla strålskyddsintresset. Det synes mig i nuvarande läge mycket olyckligt om ifrågavarande ansvar från medicinalstyrelsen skulle överflyttas på ett mindre auktoritativt organ. Det har i det föregående framhållits, att ett upplösande av det av kommittén föreslagna, personella, organisatoriska bandet mellan tillsynsverk22

338 samheten och den fria forskningen skulle bidraga till att stärka dessa båda verksamhetsgrenar. En motsvarande vinst skulle uppnås för den kliniska verksamheten, om dess organisatoriska inlemning i tillsynsverksamheten upplöstes. Starka skäl synes sålunda tala för att frågan om personalorganisation och arbetsuppgifter i det här aktuella avseendet borde lösas efter en sådan linje, att samtliga tre verksamhetsgrenar utgjorde från varandra organisatoriskt skilda enheter. Till de redan anförda fördelarna, innebärande en väsentlig koncentration på klart definierade arbetsuppgifter, skulle kunna anföras att en sådan »ren» organisationsplan också skulle ställa såväl anslagsbeviljande myndigheter som berörda verksamhetsgrenar själva i den fördelaktigare situationen att m a n å ömse håll äger full klarhet varthän anslagsmedel går och till vilket arbete. Det synes som om på detta sätt missförhållanden och missförstånd till men för ena eller andra verksamhetsgrenen skulle kunna undvikas. Att inom en sådan organisationsram som den anförda genomföra samarbetstanken bör icke vara någon svårighet. God vilja och ömsesidigt stöd är härvidlag med säkerhet drivkrafter att räkna med. Det praktiska samarbetet skulle kunna främjas genom en icke mer än nödvändig spridning av arbetslokalerna. Vidare torde ett visst, rekommenderat utbyte av personal mellan arbetsgrupperna böra ske i vissa fall, varvid givetvis måste beaktas att arrangemanget hålles inom de gränser, som är nödvändiga för att icke störa det löpande arbetet inom grupperna. Man synes vidare böra beakta den omständigheten, att tillsynsverksamheten k a n komma att taga sådan omfattning att ramen för den samorganisation, som kommittén föreslagit, måste sprängas. Den anpassning till de nya förhållanden, som därvid kan bliva nödvändig, kan, om den ovan föreslagna delningen redan är genomförd, ske med väsentligt enklare omgång och utan allvarliga ingripanden på de övriga arbetsområdena, samtidigt som de fördelar bibehålles, vilka kommittén genom sitt organisationsförslag i övrigt eftersträvat.

339 Bilaga I Sammanställning av för radiofysiska institutionen kända strålskadefall A. Till Riksförsäkringsanstalten 1. Anmäld år

Arbetskategori

anmälda

strålskadefall

Röntgenarbete

Omständigheter beträffande

skadan

Anm.

1943 Sköterska å större sjukstuga

Anemi

1943 Läkare vid röntgenavdelning å lasarett

Leukocytopeni. Den skadade bör avhål- E r s ä t t n i n g la sig från röntgenarbete 1% m å n a d RFA

från

1945 Sköterska vid röntgenavd. å lasarett

Röntgenskada å händerna. Fullständig E r s ä t t n i n g arbetsoförmåga ca 2 mån. — Hållit RFA film vid röntgenexponering av tänder.

från

1946 Tandläkare vid pri- Handeksem-dermatit. Sjukskriven sam- E r s ä t t n i n g m a n l a g t ca 4 m å n . — Hållit film vid RFA vat tandklinik 5—10 exponeringar per dag under 5 år.

från

1946 Röntgenbiträde å lasarett

Trötthet, blekhet. Anemi, relativ l y m - Ej ersättning focytos. Fullständig arbetsoförmåga från RFA m i n s t 3 % mån.

1946 Röntgenbiträde å lasarett

Anemi. Fullständig arbetsoförmåga m i n s t 5 veckor.

1946 Skrivbiträde å transportabel skärmbildsanläggning

Leukocytopeni, anemi samt benmärgs- E r s ä t t n i n g skada. F'ullstandig arbetsoförmåga RFA m i n s t 3 m å n . — Ofullständigt strålskydd. Intensivt röntgenarbete. Hållit patienten under röntgenexponering i relativt stor omfattning.

1946 Läkare vid specialklinik å lasarett

Kraftig rodnad och svullnad å högerhand. Svårläkta sår å fyra fingrar. Fullständig arbetsoförmåga minst 2 m å n . — Utfört repositioner av frakt u r e r under genomlysning. Otillfredsställande s t r å l s k j d d s å t g ä r d e r med h ä n syn till arbetstekniken.

1947 Sköterska vid röntgenavd. å lasarett

Fjällande hud med sårnader å finger- E r s ä t t n i n g toppar. Fullständig arbetsoförmåga RFA minst 1 mån. —• Hållit patient eller kassett i stor utsträckning. Erhållit bestrålning av sådan storleksordning att skadan med all sannolikhet betingats av röntgenarbete.

1947 Tilltagande leukopeni, trötthet. — Ar- Uppgift om erKvinnlig assistent vid röntgenbehand- betsplats sedan 1943 tillfredsställan- sättning saknas de. Före 1943 ej säkert känd. Röntlingsavd. genkastration 1942. — Avkopplad från röntgenarbetet.

1947 Sköterska å centraldispensär

Rlodbrist. Fullständig 2 månader.

Uppgift om ersättning s a k n a s

Ej ersättning från RFA från

Uppgift om ei» sättning saknas. (Sannolikt ersatt genom privat iförsäkring.)

från

arbetsoförmåga Ej ersättning från RFA

340 Anmäld år

Arbetskategori

1947 Laboratoriebiträde å industrianläggning

Röntgenskada å b å d a h ä n d e r n a s pekfingrar. Amputation nödvändig. — Deltagit vid genomlysning av l ä t t m e tallgjutgods. Synnerligen oförsiktig arbetsteknik under några dagar.

1948 Sköterska vid röntgenavd. å lasarett

Trötthet. Blodbildsförändringar. Måst E r s ä t t n i n g avbryta arbetet för viss tid. — Iakt- RFA tagit påkallad försiktighet, varför skadan ur teknisk synpunkt icke med någon större grad av säkerhet kan tillskrivas strålpåverkan. Blodförändringa r n a h ä r r ö r dock sannolikt av strålpåverkan.

från

1948 Sköterska vid röntgenavd. å lasarett

Leukocytopeni; trötthet. Återtagit nor- Ersättning m a l a blodvärden vid uppehåll i strål- RFA arbetet; sänkta värden vid återinsättande i arbetet. — Inga särskilda strålrisker h a r k u n n a t fastställas föreligga.

från

1949 Biträde vid röntgenavd. å lasarett

Blodbildsförändringar; utpräglad l y m - Ej ersättning focytos. Fullständig arbetsoförmåga från RFA ca 1 m å n a d . — Icke obetydlig risk att en person med onormalt hög strålkänslighet k u n n a t taga skada av bestrålningen. Vissa risker med hänsyn till patientens bästa.

1949 Röntgentekniker å industrianläggning

Uttalad atrofi av huden på v. hands Ersättning från fingrar. Infekterade sår. Fingerampu- RFA (livränta.) tation. Fullständig arbetsoförmåga ca 4% m å n . — Bestrålning under några sekunder på ett p a r cm2 yta vid injustering av nytt röntgenrör.

1949 Sköterska vid röntgenbehandlingsavd.

Hypoplastisk anemi. Trötthet. —- Del- Ersättning tagit även i närbestrålningsarbete. RFA Röntgenbehandlad 1937—47 med 4.250 r. — Erhållit annat arbete.

från

1949 Avsynare å industrianläggning

Sprickor å fingertopparna. F i n g r a r n a Ersättning å h. hand uppvisar tecken på akut ek- RFA sem med lätt vätskning. Fullständig arbetsoförmåga minst 10 veckor. — Inga omständigheter av teknisk art h a r vid undersökning framkommit, vilka förklarar uppkomsten av strålskadan.

från

1949 Läkare vid sanatorium

1949 Sköterska å centraldispensär

Trötthet med sekundära förändringar i blodstatus. Fullständig arbetsoförmåga minst 2 månader. — Vid rekonstruktion av omständigheterna vid röntgenarbetet ansågs det osannolikt att dessa k u n n a t förorsaka några väsentliga blodförändringar. Ömhet och svullnad i höger hand. F u l l ständig arbetsoförmåga minst 2 m å nader. — Inga omständigheter vid arbetet tyder på risker för sådan bestrålning, som kunnat framkalla de anförda symptomen.

Omständigheter beträffande

skadan

Anm. Enl. 25 § olycksfallslagen 25 % nedsatt ersättning från RFA

Ej ersättning från RFA

Ej ersättning från RFA

Arbetskategori

Omständigheter beträffande skadan

Anm.

Sköterska å större sjukstuga

Trötthet. Fullständig arbetsoförmåga Ersättning från minst 2 veckor. — I viss utsträckning BFA hållit filmkassetter vid exponering. Skadan torde, åtminstone till viss del, vara förorsakad av röntgenarbetet.

Sköterska å centraldispensär

Trötthet, leukocytopeni. — Hållit barn Ersättning från vid röntgenundersökningar 2—4 ggr/ BFA dag.

Sköterska vid röntgenlab. å odelat lasarett

Blodsjukdom, trötthet och upprepade Ersättning från små övre luftvägsinfektioner. Full- BFA ständig arbetsoförmåga 3 mån. — Vissa bestrålningsrisker med hänsyn till arbetets art.

Sköterska vid specialavd. å sjukhus

Trötthet, anemi och leukocytopeni. Ersättning från Arbetsoförmåga under någon tid. BFA Olämplig fortsätta röntgenarbetet. — Inga speciella risker. Möjligen extremt känslig för strålpåverkan.

Sköterska vid röntgenavd. å lasarett

Trötthet, anemi och leukocytopeni. Ersättning från Fullständig arbetsoförmåga ca 2 mån. BFA — Hållit patient eller kassett ca 5 ggr/dag. Erhållen bestrålning kan med säkerhet anses ha åstadkommit skadan.

Läkare vid röntgenavd. å lasarett

Enl. egen uppgift tilltagande och aldrig tidigare känd trötthet, svaghet, stenocardiska besvär, blödande eksem på båda händerna. Leukocytopeni, trombocytopeni, blödningar i magen och tarmkanalen. Måste t. v. avstå från varje sysselsättning med röntgen. — Tjänstgjort som vikarie på ett flertal röntgenavdelningar. Osannolikt att skadan förorsakats av röntgenarbete i Sverige.

Ej ersättning från BFA (Beslutet fastställt av Kungl. försäkringsrådet.)

Sköterska vid rönt- Lymfkörtelsvullnad, yrsel, illamående Ersättning från genavd. å lasarett och trötthet. Blodförändringar. Full- BFA ständig arbetsoförmåga minst 1 månad. — Icke strålrisker i någon väsentlig utsträckning. Sköterska vid rönt- Lymfocytos, trötthet. Fullständig ar- Ersättning från genlab. å sinnesbetsoförmåga ca 3 månader. — Avse- BFA sjukhus värda bestrålningsrisker. Hållit tandfilm intill 5 ggr/vecka vid fokus-filmavstånd 65 cm. Utsatt för sekundärstrålning från skärmbildstillsats vid arbete i anläggningens manöverrum. Sköterska vid rönt- Trötthet samt huvudvärk. Anemi. Ersättning från Ständig medicinering nödvändig. •— BFA genlab. å sanatorium Strålning från ventilrör i manöverrummet. Böntgenskada högst sannolik.

Anmäld år

Arbetskategori

Omständigheter beträffande

skadan

Anm.

1952 Sköterska vid röntgenavd. å lasarett

Anemi och leukocytopeni. Fullständig E r s ä t t n i n g arbetsoförmåga 1 m å n a d . — Övervä- RFA gande skäl t a l a r för röntgenskada. Strålrisker på grund av tillfälliga och nödvändiga avvikelser från gängse arbetsteknik.

från

1952 Biträde vid röntgenavd. å lasarett

Trötthet och huvudvärk i 3 mån. Yr- E r s ä t t n i n g sel. Anemi. Fullständig arbetsoförmå- RFA ga minst 30 dagar. — Inga speciella risker enligt den tekniska utredningen. Röntgenskada framgår ej av föreliggande intyg.

från

1952 Biträde vid röntgenavd. å lasarett

Eksem å armar, händer och slutligen Ej ersättning ben. Fullständig arbetsoförmåga un- från RFA der någon tid. — Röntgenskada utesluten. Deltager ej i röntgenarbete.

1952 Sköterska vid röntgenavd. å sjukhus

Lymfocytos. Ökad blödningstendens. Menstruationsrubbningar. Omskolning till a n n a t arbete. — Röntgenskada sannolik. Vissa risker med hänsyn till patientens bästa.

1952 Sköterska vid röntgenavd. å lasarett

Trötthet. Anemi. Fullständig arbets- R F A : Yrkesoförmåga ca V2 månad. — Man kan sjukdom ej ypr ä k n a med vissa risker i likhet med pad vad som är fallet vid många anläggningar av ifrågavarande slag. Inga säkra tecken på allvarligare blodskada.

1952 Sköterska å centraldispensär

Leukocytopeni, trötthet, huvudvärk. Ersättning Fullständig arbetsoförmåga minst 6 RFA veckor. — Hållit i genomsnitt 2 patienter per dag vid skärmbildsexponering. Röntgenskada sannolik.

1952 Sköterska vid röntgenbehandlingsavd.

Leukopeni, blodbrist, sköra naglar, Uppgift om ertrötthet. — Röntgenbehandlad 1951 sättning s a k n a s med 2.500 r, röntgenundersökt vid fler a tillfällen. — Tillfälligt avkopplad från röntgenarbetet.

1952 Tekn. assistent vid röntgenkontrollavd.

Svag hudreaktion på fingertopparna. Övergående blodförändringar. — Olyckshändelse vid strålfältsundersökn. — Kortare tids tjänstledighet.

1953 Biträde å röntgenlab. å odelat lasarett

Leukocytopeni med relativ lymfocy- Ersättning tos. Trötthet, ofta näsblod. Fullstän- RFA dig arbetsoförmåga ca 1,5 m å n a d . •— Hållit b a r n eller kassett 1 å 2 ggr per dag. Kan vara röntgenskada.

Arbetsförmågan ej nedsatt med 10 %. Ersättning för viss tid från RFA. Fallet i princip godtaget som yrkessjukdom.

från

Anmäld till RFA med h ä n syn till risk för framtida men från

343 Anmäld år

Arbetskategori

1953 Sköterska vid röntgenlab. å odelat lasarett

Leukocytopeni med relativ lymfocy- Ersättning tos. Fullständig arbetsoförmåga minst RFA 3 m å n a d e r . — Utfört genomlysning av retentionsmagar. Erhållit p r i m ä r - och sekundärbestrålning vid passage mellan genomlysningsstativ och manöverr u m . Då medicinsk undersökning icke visat annan orsak till de förevarande symptomen, är röntgenskada sannolik.

från

1953 Sköterska vid röntgenavd. å lasarett

Hud- och blodförändringar. Höger Ersättning h a n d f l a t a visar styv, sprickfärdig hud, RFA a n t y d a n till eksem. Avkortning av arbetstiden och semesterförlängning. — Tidigare nödsakad att vid vissa tillfällen hålla patient. Röntgenskada sannolik.

från

1953 Sköterska vid röntgenavd. å sjukhus

Trötthet, huvudvärk, kraftlöshet. Blod- Ersättning förändringar. Fullständig arbetsoför- RFA måga minst 6 månader. — Inga speciella riskmoment numera. Man måste dock alltjämt r ä k n a med vissa allm ä n n a risker i likhet med dem vid a n d r a anläggningar av ifrågavarande slag.

från

1953 Sköterska vid specialavd. å sjukhus

Blodförändringar. Hudatrofi. Fullstän- Ersättning dig arbetsoförmåga minst 2 månader. RFA — Uppehållit sig invid patienten vid röntgenexponering av gallor, collumspikningar och repositioner tillsamm a n s ca 20 exponeringar/vecka.

från

1954 Biträde vid röntgenavd. å lasarett

Trötthet, blodförändringar. Fullstän- Ersättning dig arbetsoförmåga minst 3 veckor. — RFA I viss utsträckning nödsakad hålla patient eller kassett. Röntgenskada sannolik.

från

1954 Biträde vid röntgenavd. å lasarett

Trötthet. Blodförändringar. F u l l s t ä n - Erisättning dig arbetsoförmåga m i n s t 3 veckor. RFA —I viss utsträckning nödsakad hålla patient eller kassett. Röntgenskada sannolik.

från

1954 Sköterska vid röntgenavd. å lasarett

Blodförändringar. Måst avbryta arbe- Ersättning tet. — Sådan strålpåverkan, som kan RFA h a bidragit till den påtalade blodbilden, är icke utesluten.

från

1954 Sköterska vid röntgenlab. å sinnessjukus

Leukocytopeni. Måst avbryta arbetet. R F A : Yrkes— Ingen anledning förmoda röntgen- sjukdom ej yppad skada.

1954 Biträde vid röntgenlab. å lasarett

Leukocytopeni och trombocytopeni. — Avslag; fastNågra speciella strålrisker h a r ej k u n - ställt av Kungl. n a t påvisas vid den tekniska utred- försäkringsrådjCt ningen, vilka från gängse utgångsp u n k t e r kan förklara blodskadans uppkomst.

Omständigheter beträffande

skadan

Anm.

344 Anmäld år

Arbetskategori

Omständigheter beträffande

skadan

Anm.

1954 Sköterska vid röntgenlab. å sjukhus

Leukocytopeni, trötthet. — Teknisk E r s ä t t n i n g utredning gav vid handen att arbets- RFA tagaren vid vissa arbetsmoment utsattes för p r i m ä r bestrålning, som kunde överstiga den internationellt rekommenderade m a x i m a l t tillåtna veckodosen.

1954 Biträde vid röntgenlab. å sjukhus

Leukocytopeni. — Sedan 1948 ej del- E r s ä t t n i n g från tagit i röntgenarbete a n n a t än vid RFA (»självenstaka fall av assistens vid expone- risk») ringar, och då med u t n y t t j a n d e av förefintliga skyddsanordningar. Tidigare u t a n sådana mera intensivt deltagit i arbetet.

1954 Läkare vid r ö n t genavd. å lasarett

Lokal röntgenskada med börjande cell- E r s ä t t n i n g atypier i h u d s å r på ett par av ena RFA handens fingrar. — Den väsentligast bidragande orsaken till skadan torde hänföra sig till arbetsteknik, som förekom redan före den nu gällande strålskyddslagens tillkomst. H u d t r a n s p l a n tation företagen på tidigt stadium u t a n att medföra varaktig l ä k n i n g ; amputation.

1954 Sköterska vid rönt- Blodförändringar, trötthet, andfådd- Ersättning från het. — Arbetstekniken tidvis sådan RFA (»självgenavd. å lasarett risk») att skada kan befaras uppkomma.

från

från

345 2. Arbete med radioaktiva

ämnen

Anmäld år

Arbetskategori

1949 Sköterska å lasarett.

Torr och atrofisk hud, sprickbildning- E r s ä t t n i n g ar i h. t u m m e . Symptom 1% år före RFA a n m ä l a n . — Relativt obetydligt r a diumarbete, men får ej i fortsättningen deltaga i sådant arbete.

1949 Sköterska vid radiumterapiavd.

Stark hyperkeratos och atrofi på fing- Uppgift om err a r n a , djupa ragader. Smärtor i h. sättning saknas hand. Första symptom 1928. — Radiumarbete 1922—28. Röntgenterapi sedan 28. Skadan troligen huvudsakligen h ä r r ö r a n d e från radiumarbetet, som skett med u t n y t t j a n d e av strålskyddspincetter e. dyl. men som varit intensivt. — F o r t s a t t med röntgenterapiarbete.

1949 Sköterska vid radiumterapiavd.

Leukopeni, trötthet (inga blodvärden E r s ä t t n i n g tillgängliga). — R a d i u m a r b e t e sedan RFA 1944. — Avkopplad från det radiologiska arbetet en månad, h a r därefter fortsatt med r a d i u m a r b e t e .

1953 Sköterska vid radiumterapiavd.

Hyperkeratosis et ulcus chron. dig I, Ej ersättning. II, III. Symptomen visade sig 1938. Preskriptionsti— Radiumarbete 1908—35 (pensione- den utgången. r a d 35). Otillfredsställande strålskydd före 1942. (Även efterträdaren h a r fått strålskada, se nästföljande fall.) — Plastikoperation.

1953 Sköterska vid radiumterapiavd.

R a d i u m a r b e t e 1935—42. Otillfredsstäl- E r s ä t t n i n g lande strålskydd. Samma arbete som RFA föregående. — Plastikoperation, överförd till röntgenterapi 1942.

Omständigheter beträffande

skadan

Anm.

från

från

från

346 B. Till Riksförsäkringsanstalten till radiofysiska

icke anmälda institutionens

1.

Rönlgenarbete

strålskadefall kännedom

som

kommit

Kännedom år

Arbetskategori

1941 Läkare vid röntgenavdelning å lasarett

Svår strålskada å händerna. Amputation av ett flertal fingrar. — 1 sitt arbete tagit mycket stora strålrisker.

1942 Tandläkare vid privat tandläkarmottagning

Svår strålskada å hand. Fingeramputation, senare svårläkta sår. Värk. Stelhet i fingrar. — Hållit handen i strålknippet vid genomlysning av tänder.

1942 Assistent vid industriellt Höger pekfinger delvis u t a n nagelband. Någon forsknings- och kontroll- försvagning av teckningen å fingerblommorna. Stundom värk. ö m h e t och rodnad. Sprickbildlab. ning efter sår. — Utsatt fingrarna för stark bestrålning vid hållande av möss under exponering.

1943 Tandsköterska vid privat Strålskada å händerna med förhårdnader, knottror och delvis öppna sår. — Hållit tandfilm. tandläkarmottagning

1944 Läkare vid röntgenavdel- Lätt hudatrofi på vänstra handens fingrar. Senare mindre hyperkeratoser. •— Den väsentligast ning å lasarett bidragande orsaken torde vara den arbetsteknik, som förekom före tillsynsverksamhetens tillkomst.

1946 Tandläkare vid sjukhus

1947 Läkare vid röntgenavdel- Atrofisk, t u n n hud utmed nagelbanden å 2—5 fingrarna å vänster hand. Å långfingret en ca ning å sjukhus risgrynsstor nekros. Senare amputation. — Den väsentligast bidragande orsaken till skadan torde vara den arbetsteknik, som förekom före tillsynsverksamhetens tillkomst.

1948 Sköterska vid röntgenlaboratorium å lasarett

1949 Läkare vid röntgenavdel- Temporär sterilitet. — Stark sekundärbestrålning vid gcnomlysning av liggande patient. ning å sjukhus Sköterska vid röntgenla- Defekta nagelband, höger pekfingernagel förstörd. F ö r h å r d n a d e r och självsprickor i huden boratorium å lasarett på händerna. Ibland röda prickar på händernas undersidor. Huden fjällar sedan fingrarna varit sämre. Känslolösa fingertoppar. — Utsatt h ä n derna för p r i m ä r s t r å l n i n g vid bl. a. självständigt genomlysningsarbete vid exponeringsinställning.

1952 Omständigheter beträffande

skadan

Svårläkta sår och värk i fingerlederna. —• Hållit tandfilm.

Sprickiga händer. Smärtor i fingrarna på nätterna. — Vid genomlysning av h j ä r t a n och lungor utsatt h ä n d e r n a för relativt stark bestrålning.

347 2. Arbete med radioaktiva Kännedom år

ämnen

Omständigheter beträffande

Arbetskategori

skadan

1951 Sjukvårdsbiträde vid r a - Ful stråldermatit. Efter 8 m å n a d e r s b o r t o v a r o hade de a k u t a förändringarna n ä s t a n h e l t gått diumterapiavd. tillbaka, men a n t y d n i n g till kronisk s t r å l s k a d a fanns ( t u n n ocb fjällande h u d ) . — Visat oförsiktighet i r a d i u m a r b e t e . Avkopplades från r a diumarbete för alltid.

1953 Kärnfysiker vid ningsinstitution.

1953 Lysfärgsarbeterska vid central flygverkstad.

Uppvisade vid undersökning ca 0,7 /jg r a d i u m i kroppen. Denna mängd sjönk dock efter 1% m å n a d till 0,35 /tg och efter 8 m å n a d e r till 0,07 fig, vilket senare är under toleransvärdet varför patienten är u t o m fara. — Avskrapning av l y s färg, förmodligen otillräcklig personlig hygien? Arbetat med lysfärg i ett år. — överfördes omedelbart till a n n a t arbete och får icke m e r a sysselsättas med lysfärgsarbete.

1954 Översköterska vid r a d i umterapiavd.

Betydande atrofi av huden. Ragadbildnin. Hyperkeratosbildningar. Progress. — R a d i u m a r bete sedan 1937, dock endast i obetydlig o m fattning sedan de första symptomen visade sig för ett par år sedan. F å r n u m e r a endast övervaka r a d i u m a r b e t e t .

forsk- Rodnad och svullnad på pekfinger och t u m m a r . Symptomen i stort sett försvunna efter n å g r a månader. •— Överexponering av b e t a s t r å l n i n g under experiment. — Tillråddes att i fortsättningen ej h a n d h a starka preparat.

348 Bilaga II

Förslag till ny- och tillbyggnad för radiofysiska institutionen.

ICUNGL. QIBL.

2 C DEC 1956 STOCKHOLM

Statens offentliga utredningar 1956 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Upphovsmannarätt till litterära och konstnärliga verk. [25] Rådhusrätts sammansättning i brottmål. [28]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Upplysningsverksamhet vid folkomröstningar. [86]

Kommunalförvaltning. Städernas donationsjord. [7] Kommunalförbund och indelningsändringar. [19]

Statens och kommunernas finansväsen. Förenklad statsbidragsgivning. [8] Tulltaxa. Förslag av 1952 års tulltaxekommitté. 1. Allmänna synpunkter. [14] 2. Detaljmotivering. [15] 3. Taxan. [16] Vissa ändringar i nöjesbeskattningen m. m. [28]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Fiskhandeln i Sverige. [2] Statens stöd åt växtförädlingen m. m. [4] Fiskeområde. [17]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Skogsindustrins utbyggnad. [88] Fiskeområde. [17]

Industri. Atomenergien. [11]

Handel och sjöfart.

Kommunikationsväsen. Standardtaiiffer för detaljdistribution ev elektrisk kraft. [5]

Politi.

Nationalekonomi och socialpolitik. Åldringsvård. [1] Statsägda aktiebolag i Sverige. [6] Penningvärdeundersökningen. 3. Investeringsverksamhet och sparande. Balansproblem på lång och kort sikt. [10] Utredningen om kortare arbetstid. [20]. Bilagor [21] Statsägda företag i utlandet. [24] Remissyttranden. [31] Hemmen och samhällsplaneringen. [32]

Hälso- och sjukvård. Betänkande med förslag till sjukhuslag m. m. [27] Lag om rätt att utöva läkekonsten. [29] Kliniska utbildningsplatser för blivande läkare. [34] Alkoholblodprovet. [87] Strålskydd. [38]

Bank-, kredit- och penningväsen.

Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Restaurering av Uppsala domkyrka. [8] Bihang till kyrkohandboken. [12] Konstbildning i Sverige. [13] Seminarieorganisationen. 1. L18] Alternativt aftonsångsritual. [22] Byggnadsminnen. [26] Prästvalslag. [30]

Försvarsväsen. Allmänt näringsväsen. Frågan om fortsatt samarbete mellan staten och TGO i LKAB. [9]

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1956