Arbetstidsutredningens betänkande

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1954:22 Socialdepartementet

Ny arbetstidslagstiftning och partiell arbetstidsförkortning ARBETSTIDSUTREDNINGENS BETÄNKANDE

Stockholm

Statens offentliga utredningar 1954 Kronologisk förteckning Svensk namnbok 1954. Statens Reproduktionsanstalt. 224 s. Fi. Musikliv i Sverige. Betänkande med forslag till åtgärder för att främja det svenska musikliven utveckling. Idun. 447 s. E. Kollektivhus. Victor Petterson. 116 s., 20 s. pl. S. Moderskapsförsäkring m. m. Idun. 154 s. S. Vården vid ungdomsvårdsskolorna. Victor Petterson. 138 s. S. Ärvdabalk. Norstedt. 257 s. Jo. Nordisk passfrihet. Del III. Upphävande av all passkontroll vid gränserna mellan de nordiska länderna. Gernandt. 39 s. U. Nordisk kontakt. Betänkande om utgivande av en nordisk parlamentarisk tidskriftspublikstion. Gummesson. 14 s. Ju. Betänkande angående instansordningen i vat9. tenmål m. m. Gummesson. 90 s. Ju. Förslag till lag om sparbanker m. m. Victor 10. Petterson. 330 s. Fi. Hseggström. 467 s., 2 kar11. Yrkesutbildningen. tor. E. Elkraftförsörjningen. Kihlström. 473 s. K. 12.

13. En gemensam nordisk marknad. Victor Petterson. 120 s. H. ... 14. Betänkande med utredning och forslag rörande hörselvården. Norstedt. 165 + VI s. S. 15. Om kompetenskrav. Betänkande avgivet av kompetensutredningen. Gernandt. 55 s. C. 16 Förslag till jordrationaliseringslag m. m. Katalog och Tidskriftstryck. 130 s. Jo. 17 Om proportionella val inom kommunala representationer m. m. 1950 års folkomröstnings- och valsättsutrednings betänkande. 6. Kihlström. 72 s. Ju. 18. Förslag till förenkling av vissa beskattningsregler. Egnellska. 80 s. Fi. 19. Förslag till ändrad företagsbeskattning. Idun. 418 s. Fi. 20 Nordiska post- och teletaxor. Gummesson. 33 s. U. ^ _ 21. Inrättande av ett sjöfartsverk. Gummesson. 112 s. H. . , .. „ , . 22. Ny arbetstidslagstiftning och partiell arbetstidsförkortning. 5. Beckman. 499 s. S. 23 Ny arbetstidslagstiftning och partiell arbetstidsförkortning. 5. Bilagor. Beckman. 234 s. S.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E = ecklesiastikdepartementet, Jo = jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1954:22 SOCIALDEPARTEMENTET

Ny arbetstidslagstiftning och partiell arbetstidsförkortning ARBETSTIDSUTREDNINGENS BETÄNKANDE

Stockholm

1954 K. L. B E C K M A N S B O K T R Y C K E R I

3 INNEHÅLLSFÖRTECKNING sid Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet Lagförslag Förslag till allmän arbetstidslag Förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer Förslag till lag om förkortad ordinarie arbetstid för arbetstagare med särskilt påfrestande eller hälsofarligt arbete

7 n 18 23

Utredningens uppdrag

25 Kapitel

29 29 30 30 35 39 42 44 4g 48 52 53 55 56 57

I. Inledning A. Historik 1. Allmänna arbetstidslagen a) Tiden till och med 1930 b) Tiden efter 1930 2. Lantarbetstidslagen 3. Detaljhandelslagen 4. Arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer B. Gällande lagstiftning 1. Allmänna arbetstidslagen 2. Lantarbetstidslagen 3. Detaljhandelslagen 4. Arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer 5. Förordningen angående yrkesmässig biltrafik 6. Arbetarskyddslagens arbetstidsbestämmelser C. Reglering av arbetstiden genom avtal eller tjänstgöringsföreskrifter D. Utlandet

NY ARBETSTIDSLAGSTIFTNING Kapitel II. Sättet för utförande av utredningens uppdrag » III. Allmän motivering av förslaget till ny arbetstidslag » IV. Lagens tillämpningsområde A. Övergång från begreppet rörelse till begreppet arbete 1. Principdiskussion 2. Kommunal verksamhet a) Polisväsendet b) Brandväsendet c) Övrig kommunal verksamhet 3. Husligt arbete 4. Övriga hithörande verksamhetsområden B. Allmänna undantag från arbetstidslagens tillämpningsområde 1. Okontrollerbart arbete 2. Oregelbundet arbete 3. Familjemedlemmar 4. Arbetsledare, kontors- och förvaltningspersonal m. m a) Arbetsledare b) Kontors- och förvaltningspersonal m. m

59 61

73 78 87 87 37 90 90 92 95 95 105 106 106 107 109 111 m 116

4 C. Arbete som bedrives av staten 1. Principfrågor 2. Försvarsväsendet 3. Tullväsendet 4. Lots- och fyrväsendet 5. Postväsendet 6. Telegraf- och telefonväsendet 7. Järnvägarnas verkstadspersonal m. m 8. Kraftverk 9. Vägväsendet m. m 10. Lantmäteriväsendet 11. Kartverket 12. Fångvården D. Trafikpersonal 1. Järnvägsväsendet a) Gällande arbetstidsreglering b) Redogörelse för gällande arbetstidsschema c) Utredningens förslag 2. Bilväsendet a) Busstrafik b) Lastbilstrafik c) Droskbilstrafik E. Kroppssjukhus 1. Gällande arbetstidsreglering 2. Försök med treskiftsarbete 3. Remissyttranden 4. Utredningens förslag F. Sinnessjukhus 1. Gällande arbetstidsreglering 2. Remissyttranden 3. Utredningens förslag G. Annan sjukvård m. m 1. Öppen hälso- och sjukvård 2. Förlossningsanstalter 3. Ålderdomshem o. dyl H. Uppfostran och undervisning I. Andra verksamhetsområden 1. Skogsarbete och kolning i mila 2. Torvupptagning m. m 3. Skeppstjänst och fiske 4. Arbete som åligger p o r t v a k t e r och fastighetsarbetare J. Antalsbegränsningens borttagande Kapitel V.

Frågan om speciallagarnas upphävande A. Lantarbetstidslagen 1. Tillämpningsområde 2. Veckoarbetstidens längd B. Detaljhandelslagen C. Arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer

*24 124 12

"

133 136 i44

147 147

148 *49 149 15

°

*57 157

161 o

1()

*•'' 179 18

°

85 I I85 192 20

°

208 2

*3

2 i 3

217 2 8 * 219 2 i 9 22

°

222 225 228 228 231 234

236 242 245 245 245 2

5 Kapitel

VI.

Bestämmelser

rörande arbetstidens reglering

280 A. Arbetstid. Jour- och beredskapstid

280 B. Ordinarie arbetstid 1. Begränsningsperiodens längd 2. Dygnsmaximum

286 288 292

C. Reglering av arbetstidens längd efter medgivande av Arbetarskyddsstyrelsen 303 1. Omfördelning av ordinarie arbetstid 304 2. Förlängning av ordinarie arbetstid 306 3. Speciella regler till skydd för arbetstagarna 308

Kapitel VII.

D. Tid för nödfallsarbete

309 E. Övertid 1. Principfrågor a) Skyldighet a t t utföra övertidsarbete m. m b) Övertid för ungdom under 18 år 2. Övertidens längd a) Förekomst av övertid b) Tid för förberedelse- och avslutningsarbete c) Allmän och extra övertid

312 312 312 313 316 316 320 326

F . Anteckning om arbetstid

335 Reglering av arbetstiden genom avtal m. m

338 A. Inledning 338 B. Utredningens ursprungliga förslag 340 1. Partsförhållandet 340 2. Rambestämmelser 340 3. Överträdelse av avtalsrätten 344 4. Kontroll över avtals upprätthållande 344 5. Arbetarskyddsstyrelsens prövning av vissa frågor 345 6. Reglering av arbetstiden då avtals giltighet upphör 345 7. E t t avtals tillämplighet gentemot av avtalet o b u n d n a . . . 345 C. Remissyttranden över utredningens ursprungliga förslag . . . 346 1. Allmänna synpunkter 346 2. Partsförhållandet 349 3. Rambestämmelser 350 4. Överträdelse av avtalsrätten 352 5. Kontroll över avtals upprätthållande 352 6. Arbetarskyddsstyrelsens prövning av vissa frågor 353 7. Reglering av arbetstiden då avtals giltighet upphör 353 8. E t t avtals tillämplighet gentemot av avtalet o b u n d n a . . . 353 D. Utredningens slutliga övervägande 355 1. Allmänna synpunkter 355 2. Partsförhållandet 360 3. Rambestämmelser 362 4. Kontroll över avtals upprätthållande 363 5. Reglering av arbetstiden, då en från lagen avvikande bestämmelses giltighet upphör 363 6. E t t avtals tillämplighet gentemot av avtalet o b u n d n a . . . 364

6 Kapitel VIII.

Arbetarskyddsstyrelsen A. Arbetsuppgifter B. Sammansättning C. Förfarandet D. Besvärsrätt

och arbetstidslagarna

Kapitel IX.

Gränsdragningen

Kapitel X.

Straffbestämmelser

385 Kapitel XI.

Övriga bestämmelser A. Arbetstidsschema m. m B. Arbetsföreståndare C. Konungens undantagsrätt D. Andra begränsningsbestämmelser

388 388 389 391 395

Kapitel XII.

Sammanfattning

mellan arbetstidslagarna

366 367 370 379 381 och arbetarskyddslagen

av förslaget till ny arbetstidslagstiftning

382 PARTIELL ARBETSTIDSFÖRKORTNING Kapitel XIII.

Tidigare överväganden

403 Kapitel XIV.

Allmän motivering av förslaget till partiell arbetstidsförkortning...

413 Kapitel XV.

Trafikpersonal i säkerhetstjänst vid järnväg 424 A. Utvecklingen utomlands 424 B. Arbetsuppgifter 425 4 C. Arbetsförhållanden 30 D. Klagomål från järnvägspersonalen över arbetets ansträngan4 de art 34 E. Gällande bestämmelser rörande nattarbetets beräkning . . . . 436 F. Undersökning rörande sjuklighetsförhållanden 437 G. Utredningens förslag 440

Kapitel XVI.

Nattarbetare A. Nattarbetets förekomst B. Utredningens förslag

448 448 456

Kapitel XVII.

Arbetstagare utsatta för hälsofarlig strålning. Viss sjukhuspersonal A. Hälsofarlig strålning. Laboratoriearbete B. Arbete å sjukhusens operationsavdelningar

465 465 473

Kapitel XVIII.

Sammanfattning

av förslaget till partiell arbetstidsförkortning

. 479

SÄRSKILDA YTTRANDEN H. Adamsson och E. Vilhelmsson Elsa Johansson och O. Nilsson O. Nilsson G. Rudenstam

483 484 486 488 BILAGOR

(Se påföljande nummer av SOU)

7 Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl.

Socialdepartementet.

Arbetstidsutredningen tillsattes den 15 mars 1947 med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 28 februari samma år för att verkställa en allmän översyn av arbetstidslagstiftningen och för att framlägga förslag till förkortning av arbetstiden för grupper av arbetstagare med särskilt påfrestande arbete. Utredningen har till Herr Statsrådet överlämnat, den 1 december 1947 betänkande del I (SOU 1947: 65) angående arbetare under jord i gruva och stenbrott, den 1 december 1948 betänkande del II (SOU 1948: 51) angående treskiftsarbetare och tunnelarbetare och den 1 december 1949 betänkande del III (SOU 1949:58) angående flottningsarbetare. I anledning av ett särskilt utredningsuppdrag den 19 mars 1948 angående utökning av den lagstadgade semestertidens längd överlämnade utredningen den 1 september 1950 betänkande del IV (SOU 1950:32) angående tre veckors semester. Utredningen har, förutom betänkandet i semesterfrågan, sålunda tidigare framlagt två betänkanden avseende partiell förkortning av arbetstiden och ett betänkande avseende införandet av flottningsarbetare under den nuvarande arbetstidslagen. Utredningen redovisar i förevarande del av betänkandet resultatet av sitt arbete avseende den allmänna översynen av arbctstidslagstiftningen och förslag till förkortning av arbetstiden för vissa grupper arbetstagare beträffande vilka förslag tidigare icke framlagts. Med hänsyn till att utredningens förut framlagda förslag i förkortningsfrågan icke föranlett åtgärd från statsmakternas sida har utredningen även upptagit och aktualiserat dessa förkortningsfrågor. Utredningen består av häradshövdingen Ove Hesselgren, ordförande, ordföranden i Svenska industritjänstemannaförbundet Harald Adamsson, ledamöterna av riksdagens andra kammare fru Elsa Johansson, Norrköping, och trafikinspektoren Olof Nilsson, Göteborg, direktören i Järnbruksförbundet Gustaf Rudenstam samt ombudsmannen i Landsorganisationen i Sverige Edvard Vilhelmsson. Utredningens sekreterare är förste byråsekreteraren i Arbetsmarknadsstyrelsen fil. lic. Tore Hessler, som därtill förordnats den 15 december 1948, då förutvarande sekreteraren hovrättsassessorn Erland Conradi erhöll begärt entledigande från uppdraget. Såsom biträdande sekreterare har tjänstgjort nuvarande ledamoten av

8 riksdagens andra kammare Leif Cassel under tiden 21 januari 1948—31 januari 1950, dåvarande amanuensen hos Arbetsmarknadsstyrelsen Harry Gustavsson under tiden 31 januari 1950—27 februari 1951, juris och filosofie kandidaten Sigurd Rietz under tiden 30 december 1952—12 april 1953 och 2—8 juni 1953 samt hovrättsfiskalen Anders Elowson under tiden 11 maj—31 december 1953. Till utredningen har varit knuten ett stort antal experter av vilka flertalet varit uppdelade på särskilda delegationer. Som expert för arbetstidsfrågor i allmänhet har tjänstgjort byråchefen i Arbetarskyddsstyrelsen Filip Rune (tillkallad den 31 januari 1951). Delegationen för frågor rörande sjukvårdsarbete m.m. har haft följande sammansättning. Som ordförande har tjänstgjort ledamoten av utredningen Elsa Johansson. De i delegationen ingående experterna har varit lasarettsläkaren J. F. O. Andersson (tillkallad den 9 januari 1948), ombudsmannen i Svenska kommunalarbetareförbundet T. A. Andersson (tillkallad den 9 januari 1948, avliden den 30 maj 1951), dåvarande ordföranden i Civilförvaltningens personalförbund A. J. Andersson (tillkallad den 9 januari 1948, entledigad på egen begäran den 1 november 1950), byråchefen hos Göteborgs sjukhusdirektion E. Bunne (tillkallad den 9 januari 1948), nuvarande ordföranden i Statens sjukhuspersonals förbund A. Enmark (tillkallad den 1 november 1950), ordföranden i Svenska barnmorskeförbundet Ellen Erup (tillkallad den 11 maj 1950), dåvarande sjuksköterskan vid Akademiska sjukhuset i Uppsala Anna Liedholm (tillkallad den 9 januari 1948, entledigad på egen begäran den 23 april 1951), nuvarande landstingsdirektören B. G. E. Olvén (tillkallad den 9 januari 1948), sekreteraren hos Svensk sjuksköterskeförening Astrid Staaff (tillkallad den 23 februari 1949) och ombudsmannen hos Stockholms kommunalarbetares samorganisation Th. Täckholm (tillkallad den 20 augusti 1951). Delegationen för den yrkesmässiga trafiken har haft följande sammansättning. Som ordförande har tjänstgjort ledamoten av utredningen O. Nilsson. I delegationen ingående experter h a r varit direktören Hj. Albinsson (tillkallad den 21 februari 1948), nuvarande ledamoten av riksdagens andra kammare L. D. Cassel (tillkallad den 31 januari 1950), ombudsmannen hos Svenska transportarbetareförbundet J. Christensson (tillkallad den 9 januari 1948), direktören i Svenska lasttrafikbilägareförbundet B. Engholm (tillkallad den 9 januari 1948, på egen begäran entledigad den 20 februari 1948), direktören i Biltrafikens arbetsgivareförbund E. Elmstedt (tillkallad den 9 januari 1948), trafikchefen hos Göteborgs spårvägar V. Hjelm (tillkallad den 9 januari 1948), ombudsmannen hos Stockholms spårvägs- och busspersonals samorganisation E. A. Johansson (tillkallad den 9 januari 1948), stationsförman M. Lilja (tillkallad den 29 september 1952), dåvarande direktören i Svenska drosk-

9 bilägareförbundet C. Lindhé (tillkallad den 9 januari 1948), dåvarande verkställande direktören i Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening K. H. Lundquist (tillkallad den 9 januari 1948), lokföraren A. J. Malm (tillkallad den 9 januari 1948) och dåvarande överinspektören i Järnvägsstyrelsen A. W. Påhlsson (tillkallad den 9 januari 1948). Delegationen för arbete, som bedrivcs av staten, har haft följande sammansättning. Som ordförande har tjänstgjort ledamoten av utredningen direktören G. Rudenstam. I delegationen ingående experter har varit ombudsmannen i Statstjänarkartellen, ledamoten av riksdagens andra kammare S. Henriksson (tillkallad den 9 januari 1948), dåvarande generaldirektören och ordföranden i Statens avtalsnämnd J. Lingman (tillkallad den 9 januari 1948, på egen begäran entledigad den 6 februari 1950), nuvarande byråchefen hos Statens avtalsnämnd K. G. Samuelsson (tillkallad den 6 februari 1950). Övriga experter har varit för frågor rörande hälsotillståndet bland järnvägspersonalen med särskild hänsyn till arbetstidens förläggning med. dr. B. Bjerner och docenten Å. Swensson (tillkallade den 26 maj 1950). för frågor rörande jordbruksarbete sekreteraren i Svenska lantarbetareförbundet E. Jansson och verkställande direktören i Svenska lantarbetsgivareföreningen G. Saemund (båda tillkallade den 6 april 1949). för frågor rörande handeln ordföranden i Svenska handelsarbetareförbundet S. A. Johansson och dåvarande vice verkställande direktören i Handelns arbetsgivareorganisation G. Nordenskjöld (båda tillkallade den 6 april 1949). för frågor rörande sjöfarten nuvarande direktören i Sveriges redareförening Hans Larsson och ordföranden i Svenska sjöfolksförbundet, ledamoten av riksdagens andra kammare J. Svensson (båda tillkallade den 6 april 1949). för frågor rörande hotell- och restaurangnäringen förbundsordföranden i Sveriges hotell- och restaurangpersonals förbund A. Axelsson och verkställande direktören i Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter B. Garsten (båda tillkallade den 31 januari 1951). Överläggningar har dessutom ägt rum med företrädare för ett stort antal av arbetsmarknadens organisationer. Utredningen och olika av dess experter har efter medgivande av Chefen för socialdepartementet företagit ett antal resor. Ordföranden, företrädare för trafikdelegationen och utredningens sekreterare har företagit resor till Göteborg och övre Norrland samt till Skåne lör studium av arbetsförhållandena vid järnvägsdriften (medgivanden den 21 december 1948 och 8 juli 1949) och för studium av arbetsförhållandena

10 vid vissa järnvägslinjer i det inre av Lappland (medgivande den 7 maj 1951). Ordföranden, ledamöterna och utredningens sekreterare har avlagt besök i Eskilstuna för studium av arbetsförhållandena vid vissa gjuterier enligt medgivande den 12 oktober 1949. Ordföranden, ledamöterna, experten Rune samt utredningens sekreterare har företagit resor i mellersta Sverige för studium av arbetsförhållandena vid vissa gjuterier enligt medgivande den 18 juli 1952. Utredningens ledamot Elsa Johansson, dess expert Astrid Staaff och utredningens sekreterare Hessler har efter medgivanden den 31 mars och den 12 december 1949 under 16 dygn företagit resor till olika sjukvårdsinrättningar för studium av arbetsförhållandena. I samband med utredningens försök med treskiftsarbete vid Centrallasarettet i Örebro och Länslasarettet i Ludvika har utredningens ledamot Elsa Johansson, experten Astrid Staaff och utredningens sekreterare Hessler företagit ett flertal resor till sagda orter efter medgivanden den 31 januari och 22 oktober 1951 samt 15 januari 1952. I de senare resorna deltog dessutom utredningens expert Th. Täckholm. Ordföranden, ledamöterna, experten Rune och sekreteraren har vidare företagit resa till Köpenhamn för studium av danska arbetstidsproblem enligt medgivande den 15 maj 1953. Utredningen har företagit ett stort antal undersökningar för vilka redogöres i betänkandet. Vissa skrivelser har överlämnats till utredningen av Herr Statsrådet. Till utredningen har vidare inkommit skrivelser från olika organisationer. Under åberopande av vad sålunda anförts får utredningen härmed vördsamt överlämna sitt betänkande del V med förslag till ny arbetstidslagstiftning och partiell arbetstidsförkortning. De till betänkandet fogade bilagorna återfinnes i påföljande nummer av SOU. Särskilda yttranden har avgivits av ledamöterna Adamsson, Elsa Johansson, Nilsson, Rudenstam och Vilhelmsson. Av utredningens arbetsuppgifter återstår dels en översyn av lagen om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete dels ock frågan om semester för beroende uppdragstagare. Stockholm den 2 juli 1954. OVE HESSELGREN HARALD ADAMSSON

ELSA JOHANSSON

GUSTAF RUDENSTAM

OLOF NILSSON

EDVARD VILHEMSSON IT.

Hessler

11 Förslag till

Allmän arbetstidslag. Härigenom förordnas som följer: I n l e d a n d e bestämmelser.

1 §• Denna lag äger, med de inskränkningar nedan angivas, tillämpning å varje arbete, till vilket arbetstagare mot vederlag användes för arbetsgivares räkning. I denna lag förstås med arbetstagare envar, som utför arbete för annans räkning utan att i förhållande till denne vara att anse såsom självständig företagare, och med arbetsgivare envar, för vilkens räkning arbete utföres av sådan arbetstagare utan att mellan dem står någon tredje person, vilken såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja arbetets utförande. 2 §• 1 mom. F r å n lagens tillämpning undantagas: a) arbete, som utföres i arbetstagarens hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej k a n anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas till bestämda tider, c) arbete, som är att hänföra till uppfostran eller undervisning, d) arbete, som bedrives av lots- och fyrinrättningen, e) arbete, som åvilar militär eller civilmilitär personal inom försvarsväsendet samt personal inom polisväsendet och brandväsendet, f) skeppstjänst och fiske, g) arbete, vara arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer äger tillämpning, samt h) arbete såsom handelsresande eller platsförsäljare. 2 mom. Såsom arbetstagare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas a) medlem av arbetsgivarens familj, vartill äro att hänföra maka eller make, släktingar i rätt upp- eller nedstigande led, syskon, styvbarn och styvföräldrar samt adoptivbarn och adoptivföräldrar, b) företagsledare eller arbetsledare, som ej annat än tillfälligtvis själv deltar i arbetet,

12 c) kanslipersonal samt teknisk, administrativ eller merkantil kontorspersonal utom i rörelse, som avser detaljhandel och i omedelbar anslutning därtill bedriven verksamhet eller som drives å rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning, eller d) arbetstagare, som utan att vara hänförlig till någon av de under b) eller c) angivna intar en med sådan arbetstagare jämförlig ställning. 3 §. På begäran av domstol, allmän åklagare eller den vars rätt därav beröres åligger det arbetarskyddsstyrelsen att avgöra, huruvida lagen är tillJlämplig å visst arbete eller viss arbetstagare. Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga varom i första stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetarskyddsstyrelsen, när part sådant begär eller domstolen finner det nödigt; och må målet ej slutligt avgöras av domstolen, förrän arbetarskyddsstyrelsens beslut kommit domstolen tillhanda. 4 §•

i mom. Arbetsgivare äger använda arbetstagare till arbete å ordinarie arbetstid i den utsträckning som i denna lag sägs. Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat förutses, vållat avbrott i en verksamhet eller ock medfört överhängande fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må arbetsgivare i enlighet med vad i denna lag stadgas använda arbetstagare till arbete utöver ordinarie arbetstid (tid för nödfallsarbete). 1 andra fall än som avses i andra stycket må arbetsgivare använda arbetstagare till arbete utöver ordinarie tid (övertid) i den utsträckning och under de villkor som i denna lag sägs. 2 mom. Tid, varunder arbetstagare står till arbetsgivarens förfogande utan att denne använder honom till arbete, skall räknas såsom arbetstid i den mån arbetsgivaren och arbetstagaren därom överenskomma. Ordinarie arbetstid.

5 §. 1 mom. Till arbete å ordinarie arbetstid må arbetsgivare icke använda arbetstagare under längre tid, raster oräknade, än 48 timmar under loppet av en vecka eller, om arbetet bedrives regelmässigt såväl vardag som sönoch helgdag, 96 timmar under loppet av två veckor i följd. 2 mom. Annan ordinarie arbetstid än i 1 mom. angivits må, såvitt därigenom icke uppkommer längre sammanlagd arbetstid för en tidrymd av högst en månad än att den motsvarar 48 timmar i veckan, tillämpas beträffande

13 a) arbete, som bedrives av fångvården, tullverket och televerket, b) arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård eller förlossningsvård, c) arbete, som utföres inom den slutna socialvården, d) arbete, som åligger trafikpersonal vid sådan järnväg eller spårväg, som är upplåten för allmän trafik, ävensom trafikpersonal inom bilväsendet och driftspersonal hos postverket, e) skogsarbete samt kolning i mila, ändock att arbetet icke är att hänföra till skogsarbete, samt f) arbete, som, utan att vara hänförligt under a ) — e ) , bedrives med regelbunden skiftindelning. 6 §. 1 mom. Den ordinarie arbetstiden må ej något dygn, raster oräknade, överstiga 9 timmar. Dygnet räknas från klockan 0. 2 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. första stycket stadgas må den ordinarie arbetstiden utsträckas till 10 timmar för dygn och under ett dygn i veckan till 11 timmar beträffande a) arbete, som avses i 5 § 2 mom. a ) — e ) , b) jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom självständiga företag, samt trädgårdsskötsel och djurskötsel, ändock att arbetet bedrives utan samband med jordbruk, c) rörelse, som avser detaljhandel och i omedelbar anslutning därtill bedriven verksamhet eller som drives å rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning, samt d) husligt arbete. Likaså må beträffande annat arbete än i första stycket sägs, där arbetet bedrives med regelbunden skiftindelning, den ordinarie arbetstiden för dygn utsträckas i den mån så kan vara nödigt med hänsyn till skiftgångens lämpliga genomförande. 7 §• 1 mom. Arbetarskyddsstyrelsen må, när skäl därtill äro, medgiva annan fördelning av den ordinarie arbetstiden än som följer av begränsningarna i 5 och 6 §§, dock ej i vidare mån än att arbetstiden för viss tidrymd, som ej får omfatta mera än 12 månader i följd, genomsnittligen uppgår till högst 48 timmar under loppet av en vecka. 2 mom. Arbetarskyddsstyrelsen må därjämte medgiva förlängning av den ordinarie arbetstiden utöver de i 5 och 6 §§ angivna begränsningarna, därest arbetet medför synnerligen ringa ansträngning eller pågår

14 allenast under kortare tid eller, utan att så är fallet, viktiga skäl finnas till åtgärden. 3 mom. Undantag från de i 5 och 6 §§ angivna begränsningarna må ock medgivas av arbetarskyddsstyrelsen, då det av uttalande av arbetstagarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetstagare, som skulle beröras av undantaget, finner detsamma önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas. 8 §.

i mom. Arbetsgivare och arbetstagare må träffa överenskommelse om annan fördelning av den ordinarie arbetstiden än i 5 § sägs, såframt överenskommelsen har form av kollektivavtal och å arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation, som enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation, samt under villkor i övrigt, att arbetstiden, raster oräknade, under viss tidrymd, som ej får omfatta mera än 12 månader i följd, genomsnittligen uppgår till högst 48 timmar under loppet av en vecka. Innefattar kollektivavtal regleringav arbetstiden i strid mot vad sist sagts, vare avtalet i sådan del ogillt. Föreligger kollektivavtal, varom i första stycket stadgas, må avtalet, även om det är begränsat till medlemmar av den avtalsslutande organisationen å arbetstagarsidan, av arbetsgivare, som är bunden av avtalet, tillämpas jämväl beträffande arbetstagare, vilken icke omfattas av kollektivavtalet men sysselsattes i sådant arbete för vilket avtalet gäller. 2 mom. I fråga om sådana arbetstagare i statens eller kommuns tjänst, som äro underkastade ämbetsansvar, må vederbörande myndighet besluta om sådan omfördelning av den ordinarie arbetstiden, som medgives i 1 mom., därest beslutet ansluter sig till antingen överenskommelse, som å arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation, som enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation, eller, därest dylik överenskommelse ej ernåtts och fråga är om arbetstagare i statens tjänst, förslag som avgivits av vederbörande tjänstgöringsnämnd. Tid för nödfallsarbete.

9 §. 1 mom. Arbetsgivare äger använda arbetstagare till nödfallsarbete i den mån så är nödigt med hänsyn till det förhållande som föranlett arbetet. Vid nödfallsarbete åligger det arbetsgivaren att om arbetet samt dess anledning, omfattning och varaktighet göra anmälan till arbetarskyddsstyrelsen senast inom två dygn från arbetets början. Nödfallsarbete må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att till-

15 stånd därtill sökts hos arbetarskyddsstyrelsen. Angående dylik ansökan har styrelsen att ofördröjligen meddela beslut. Anmälan eller ansökan varom här är sagt må anses gjord, när densamma i betalt brev avlämnats till posten. 2 mom. Beträffande djurskötsel må arbetstagare utan sådan anmälan eller ansökan som i 1 mom. sägs användas till nödfallsarbete, därest arbetet föranledes av födelser, sjukdomsfall eller olycksfall bland djuren.

Övertid.

10 §. 1 mom. Till sådana förberedelse- eller avslutningsarbeten, som foxdriftens ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den ordinarie arbetstiden, må nödigt antal arbetstagare användas å övertid under högst 6 timmar under loppet av en vecka eller, om arbetet bedrives regelmässigt såväl vardag som sön- och helgdag, under högst 12 timmar under loppet av två veckor i följd. Vad nu sagts skall även gälla vakttjänst, som anordnas inom trädgårdsskötsel. 2 mom. Finner arbetsgivare eljest nödigt att använda arbetstagare till arbete å övertid, vare därtill berättigad för högst 48 timmar under loppet av fyra kalenderveckor eller för högst 50 timmar under loppet av en kalendermånad. Övertid varom här sägs m å dock ej överstiga 180 timmar under loppet av ett kalenderår eller vad angår arbete som avses i 6 § 2 mom. b) under loppet av 12 månader i följd. 3 mom. Är ytterligare övertid av trängande behov påkallad, må tillstånd att uttaga sådan, dock för högst 120 timmar under loppet av ett kalenderår eller vad angår arbete som avses i 6 § 2 mom. b) under loppet av 12 månader i följd, meddelas av arbetarskyddsstyrelsen. 11 §. Till arbete å övertid må endast användas arbetstagare, som fyllt 18 år. Arbetarskyddsstyrelsen må dock, när skäl därtill äro, lämna medgivande till att arbetstagare, som fyllt 16 men ej 18 år, användas till dylikt arbete. Vad i första stycket stadgas skall beträffande arbetstagare som fyllt 16 år ej gälla husligt arbete. 12 §.

I fråga om arbetstagares skyldighet att utföra arbete å övertid gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet, men åligger det arbetsgivaren tillse, att icke arbetstagaren genom användande till dylikt arbete utsattes för överansträngning eller ohälsa.

16 Anteckning om arbetstid ni. m. 13 §.

Arbetsgivare, som använder arbetstagare till nödfallsarbete eller till arbete å övertid, vare skyldig föra anteckning om dylik arbetstid. Arbetarskyddsstyrelsen har att utfärda erforderliga föreskrifter härom. När särskilda skäl därtill äro, äger arbetarskyddsstyrelsen meddela befrielse från den i första stycket stadgade skyldigheten. Arbetstagare äger rätt att själv eller genom utsedd representant taga del av de anteckningar, som arbetsgivaren enligt första stycket har att föra. Detsamma gäller beslut, som av arbetarskyddsstyrelsen delges arbetsgivaren med stöd av denna lag. Allmänna bestämmelser.

14 §. Tillsyn å efterlevnaden av denna lag och med stöd av densamma meddelade föreskrifter utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende och ledning, av yrkesinspektionens befattningshavare och kommunala tillsynsmän. Därvid skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden av arbetarskyddslagen. I annan fråga rörande lagens tillämpning än som avses i 3 § har arbetarskyddsstyrelsen att på begäran av domstol, allmän åklagare eller den vars rätt beröres av frågan avgiva utlåtande. Till ledning vid tillämpningen av lagen äger arbetarskyddsstyrelsen meddela råd och anvisningar. 15 §. I handläggningen hos arbetarskyddsstyrelsen av ärende rörande tilllämpningen av denna lag eller med stöd av densamma meddelad föreskrift skola, i den ordning och omfattning Konungen bestämmer, deltaga särskilda ledamöter, utsedda efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare och av arbetstagare. Till utredning av ärende som avses i första stycket må arbetarskyddsstyrelsen låta vid allmän underrätt höra vittnen och sakkunniga. Finner arbetarskyddsstyrelsen sådan åtgärd nödig, äger styrelsen därom göra framställning hos den underrätt inom vars område den som skall höras har sitt hemvist eller någon tid uppehåller sig. Förhöret skall anses som bevisupptagning utom huvudförhandling. Rätten äger tillägga vittne och sakkunnig ersättning med vad som prövas skäligt. Kostnaderna för förhöret bestridas av allmänna medel. Sedan förhöret hållits, skall rätten tillställa arbetarskyddsstyrelsen protokoll däröver.

17 Över arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende enligt denna lag må klagan ej föras. 16 §. Använder arbetsgivare arbetstagare till arbete i strid mot vad i denna lag är stadgat eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, straffes med dagsböter. Var arbetstagaren under 18 år, vare den som har vårdnaden om arbetstagaren, där användandet skett med hans vetskap och vilja, förfallen till böter, högst etthundra kronor. Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet som föreskri ves i 9 § 1 mom. eller att iakttaga vad enligt 13 § åligger honom, straffes med dagsböter. Har arbetsgivaren mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anteckning som avses i 13 §, straffes med dagsböter ej under fem. Är fall som i denna paragraf avses ringa, skall ej till straff dömas. 17 §. Beträffande arbete, som bedrives av staten eller av k o m m u n eller hushållningssällskap, skall vad i denna lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren. Lag samma vare där arbetarskyddsstyrelsen efter framställning av arbetsgivare godtagit viss person som arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe. 18 §. Under utomordentliga förhållanden äger Konungen beträffande visst arbete eller visst arbetsområde föreskriva av förhållandena påkallat undantag från lagens tillämpning. 19 §. Där i lag eller författning stadgas ytterligare begränsning beträffande arbetstagares användande till arbete än vad som följer av denna lag, skall sådan begränsning lända till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956, från och med vilken dag lagen om arbetstidens begränsning, lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detajhandeln skola upphöra att gälla; dock må beträffande sådant arbete, som avses i denna lags 6 § 2 mom. b ) , bestämmelserna i 4 § lantarbetstidslagen i vad avser arbetstidens reglering för vecka fortfarande tillämpas intill den 1 januari 1960 i stället för den nya lagens 5 § 1 mom. Arbetarskyddsstyrelsen må meddela beslut enligt denna lag jämväl före den 1 januari 1956, dock med verkan tidigast från och med nämnda dag.

2—1600 53

18 Förslag till

Arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer. Härigenom förordnas som följer: Lagens tillämpningsområde.

1 §• Denna lag äger, med de inskränkningar nedan angivas, tillämpning å hotell-, restaurang- och kaférörelse. I omedelbar anslutning till hotell-, restaurang- eller kaférörelse utövad annan verksamhet, vilken ej bedrives såsom självständigt företag, skall vid tillämpning av lagen anses inbegripen i rörelsen. I denna lag förstås med arbetstagare envar, som i rörelse, varom i första stycket sägs, utför arbete för annans räkning utan att i förhållande till denne vara att anse som självständig företagare, och med arbetsgivare envar, för vilkens räkning arbete utföres av sådan arbetstagare u t a n att mellan dem står någon tredje person, vilken såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja arbetets utförande. 2 §• 1 mom. Från lagens tillämpning undantagas: a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses ankomma på arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas till bestämda tider, c) arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran eller undervisning, d) rörelse, som avser detaljhandel och i omedelbar anslutning därtill bedriven verksamhet eller som drives å rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning, samt e) skeppstjänst. 2 mom. Såsom arbetstagare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas: a) medlem av arbetsgivarens familj, vartill äro att hänföra maka eller make, släktingar i rätt upp- eller nedstigande led, syskon, styvbarn och styvföräldrar samt adoptivbarn och adoptivföräldrar, b) företagsledare, personalchef eller därmed jämförlig befattningshavare i överordnad ställning eller c) bokhållare eller annat kontorsbiträde.

19 3 §. På begäran av domstol, allmän åklagare eller den vars rätt därav beröres åligger det arbetarskyddsstyrelsen att avgöra, huruvida lagen äger tillämpning å visst arbete eller viss arbetstagare. Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga varom i första stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetarskyddsstyrelsen, när part sådant begär eller domstolen finner det nödigt; och må målet ej slutligt avgöras av domstolen, förrän arbetarskyddsstyrelsens beslut kommit domstolen tillhanda.

Ordinarie arbetstid. 4 §•

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare till arbete under längre tid, raster och måltidsuppehåll oräknade, än 144 timmar under loppet av tre kalenderveckor. Arbetstiden må under en tidrymd av 24 timmar, räknad från klockan 6 den ena dagen till samma tid påföljande dag, ej överstiga 11 timmar. 5 §. 1 mom. Arbetarskyddsstyrelsen må, när skäl därtill äro, medgiva annan fördelning av den ordinarie arbetstiden än som följer av begränsningarna i 4 §, dock ej i vidare mån än att arbetstiden för viss tidrymd, som ej får omfatta mer än 12 månader i följd, genomsnittligen uppgår till högst 144 timmar under loppet av tre veckor. 2 mom. Arbetarskyddsstyrelsen må därjämte medgiva förlängning av den ordinarie arbetstiden utöver de i 4 § angivna begränsningarna, därest arbetet medför synnerligen ringa ansträngning eller pågår allenast under kortare tid eller, utan att så är fallet, viktiga skäl finnas till åtgärden. 3 mom. Undantag från de i 4 § angivna begränsningarna må ock medgivas av arbetarskyddsstyrelsen, då det av uttalande av arbetstagarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetstagare, som skulle beröras av undantaget, finner detsamma önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas. Tid för nödfallsarbete.

6 §. Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må arbetstagare, i den mån det är nödigt med hänsyn till berörda

20 förhållande, användas till arbete å tid utöver ordinarie arbetstid. Om sådant arbete samt dess anledning, omfattning och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn från dess början göra anmälan till arbetarskyddsstyrelsen. Arbetet må ej fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd därtill sökts hos arbetarskyddsstyrelsen. Angående sådan ansökan har styrelsen att ofördröj ligen meddela beslut. Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när densamma i betalt brev avlämnats till posten.

Övertid.

7 §• 1 mom. Till betjäning av gäster, som vid upphörande av servering befinna sig inom det för serveringen avsedda området, samt till sådana förberedelse- eller avslutningsarbeten, som för driftens ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna arbetstiden, må nödigt antal arbetstagare användas å övertid under högst 18 timmar under loppet av tre kalenderveckor, dock att under en tidrymd av 24 timmar, räknad från klockan 6 ena dagen till samma tid påföljande dag, arbetstagare icke må användas till sådant arbete å övertid mer än en och en halv timme. 2 mom. Finner arbetsgivare eljest nödigt att använda arbetstagare till arbete å övertid, vare därtill berättigad för högst 36 timmar under loppet av tre kalenderveckor och 180 timmar under loppet av ett kalenderår. 3 mom. Är ytterligare övertid av trängande behov påkallad, må tillstånd att uttaga sådan, dock för högst 120 timmar under loppet av ett kalenderår, meddelas av arbetarskyddsstyrelsen. 8 §. Till arbete å övertid enligt 7 § 1 mom. må endast användas arbetstagare, som fyllt 16 år. Till arbete å övertid enligt 7 § 2 och 3 mom. må endast användas arbetstagare, som fyllt 18 år. Arbetarskyddsstyrelsen må dock, när skäl därtill äro, lämna medgivande till att arbetstagare, som fyllt 16 men ej 18 år, användas till dylikt arbete. 9 §. I fråga om arbetstagares skyldighet att utföra arbete å övertid gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet, men åligger det arbetsgivaren tillse, att icke arbetstagaren genom användande till dylikt arbete utsattes för överansträngning eller ohälsa.

21 Anteckning om arbetstid m. m.

10 §. Arbetsgivare, som använder arbetstagare till nödfallsarbete eller till arbete å övertid, vare skyldig föra anteckning om dylik arbetstid. Arbetarskyddsstyrelsen har att utfärda erforderliga föreskrifter härom. När särskilda skäl därtill äro, äger arbetarskyddsstyrelsen meddela befrielse från den i första stycket stadgade skyldigheten. Arbetstagare äger rätt att själv eller genom utsedd representant taga del av de anteckningar, som arbetsgivaren enligt första stycket har att föra. Detsamma gäller beslut som av arbetarskyddsstyrelsen delgives arbetsgivaren med stöd av denna lag. Allmänna bestämmelser.

11 §. Tillsyn å efterlevnaden av denna lag och med stöd av densamma meddelade föreskrifter utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende och ledning, av yrkesinspektionens befattningshavare och kommunala tillsynsmän. Därvid skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden av arbetarskyddslagen. I annan fråga rörande lagens tillämpning än som avses i 3 § har arbetarskyddsstyrelsen att på begäran av domstol, allmän åklagare eller den vars rätt beröres av frågan avgiva utlåtande. Till ledning vid tillämpningen av lagen äger meddela råd och anvisningar.

arbetarskyddsstyrelsen

12 §. I handläggningen hos arbetarskyddsstyrelsen av ärende rörande tilllämpningen av denna lag eller med stöd av densamma meddelad föreskrift skola, i den ordning och omfattning Konungen bestämmer, deltaga särskilda ledamöter, utsedda efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare och av arbetstagare. Till utredning av ärende som avses i första stycket må arbetarskyddsstyrelsen låta vid allmän underrätt höra vittnen och sakkunniga. Finner arbetarskyddsstyrelsen sådan åtgärd nödig, äger styrelsen därom göra framställning hos den underrätt inom vars område den som skall höras har sitt hemvist eller någon tid uppehåller sig. Förhöret skall anses som bevisupptagning utom huvudförhandling. Rätten äger tillägga vittne och sakkunnig ersättning med vad som prövas skäligt. Kostnaderna för förhör som ovan sägs bestridas av allmänna medel. Sedan förhöret hållits, skall rätten tillställa arbetarskyddsstyrelsen protokoll däröver.

22 Över arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende enligt denna lag må klagan ej föras. 13 §. Använder arbetsgivare arbetstagare till arbete i strid mot vad som stadgas i denna lag eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, straffes med dagsböter. Var arbetstagaren under 18 år, vare den som har vårdnaden om arbetstagaren, där användandet skett med hans vetskap och vilja, förfallen till böter, högst etthundra kronor. Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet som föreskrives i 6 § eller att iakttaga vad enligt 10 § åligger honom, straffes med dagsböter. Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anteckning som avses i 10 §, straffes med dagsböter ej under fem. Är fall som i denna paragraf avses ringa, skall ej till straff dömas. 14 §. Beträffande arbete, som bedrives av staten eller av kommun, skall vad i denna lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren. Lag samma vare där arbetarskyddsstyrelsen efter framställning av arbetsgivare godtagit viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe. 15 §. Under utomordentliga förhållanden äger Konungen beträffande visst arbete eller visst arbetsområde föreskriva av förhållandena påkallat undantag från lagens tillämpning. 16 §. Där i lag eller författning stadgas ytterligare begränsning beträffande arbetstagares användande till arbete än vad som följer av denna lag, skall sådan begränsning lända till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956, från och med vilken dag arbetstidslagen den 23 maj 1947 för hotell, restauranger och kaféer skall upphöra att gälla. Arbetarskyddsstyrelsen må meddela beslut enligt denna lag jämväl före den 1 januari 1956, dock med verkan tidigast från och med nämnda dag.

23 Förslag till Lag om förkortad ordinarie arbetstid för arbetstagare med särskilt påfrestande eller hälsofarligt arbete. Härigenom förordnas som följer: 1 §• I de fall, varom i denna lag stadgas, skola om begränsningen av den ordinarie arbetstiden enligt allmänna arbetstidslagen gälla nedan angivna särskilda bestämmelser. 2 §•

De i allmänna arbetstidslagen rörande begränsning av den ordinarie arbetstiden angivna tidrymderna å 48 och 96 timmar skola i stället vara 1) 40 respektive 80 timmar beträffande arbete under jord i gruva eller stenbrott eller vid anläggning av tunnel samt 2) 42 respektive 84 timmar beträffande dels arbete, som med regelbunden skiftindelning bedrives dygnet runt, dels arbete, däri arbetstagaren utsattes för röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt ämne i sådan omfattning som kan innebära hälsofara, dels ock arbete, som utföres av sjuksköterska å kirurgisk operationsavdelning vid normal- eller centrallasarett. 3 §. Beträffande annat arbete än som avses i 2 § skall ordinarie arbetstid, som infaller mellan klockan 23 och klockan 5 — i den mån därigenom icke för veckan eller, därest begränsningsperioden är längre än en vecka, i genomsnitt för vecka uppkommer kortare ordinarie arbetstid än 42 timmar — räknas 1) en tredjedel längre för trafikpersonal i krävande säkerhetstjänst vid järnväg upplåten för allmän trafik samt 2) en sjättedel längre för annan arbetstagare, därest denne mellan klockan 23 och klockan 5 utför arbete under minst 3 timmar. Uppgår arbetstid, som enligt första stycket 2) skall uppräknas, till — utöver visst antal hela timmar — del av timme, skall sådan överskjutande del räknas, om den överstiger 30 minuter, till en timme och eljest till en halv timme.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956; dock skall stadgandet i 2 § i vad det avser dels arbete, som utföres av sjuksköterska å kirurgisk operationsavdelning vid normal- eller centrallasarett, dels ock sådant med regelbunden skiftindelning dygnet r u n t bedrivet arbete, vari uppehåll göres

24 för söndagar, träda i tillämpning först den 1 januari 1957. Beträffande arbete, som sist sagts, skall den ordinarie arbetstiden under 1956, med frångående av vad därom eljest är stadgat, så begränsas, att denna arbetstid under begränsningsperioden ej överstiger 45V3 timmar i genomsnitt för vecka.

25 UTREDNINGENS

UPPDRAG

Riktlinjerna för utredningens arbete uppdrogs av dåvarande Statsrådet Mossberg i det anförande denne höll till statsrådsprotokollet, då Kungl. Maj :t gav sitt bemyndigande att tillkalla de sakkunniga. Föredragande Statsrådet anförde sålunda den 28 februari 1947 efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter bl. a. följande. »De grundläggande stadgandena i fråga om nu gällande arbetstidslagstiftning äro meddelade i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning, den s. k. allmänna arbetstidslagen. Bestämmelserna i denna lag gå i huvudsak tillbaka på lagstiftningen av år 1919. Lagen äger i princip tillämpning å rörelser och företag inom hela näringslivet. Såsom ett allmänt undantag gäller dock, att lagen endast äger tillämpning, såvitt i rörelsen eller företaget i regel användas flera än fyra arbetare; de s. k. småföretagen äro sålunda uteslutna. Vidare finnas åtskilliga andra undantag, varigenom hela näringsgrenar eller vissa grupper av arbetstagare eller vissa former av arbete ställas utanför allmänna arbetstidslagen. Detsamma gäller arbete som bedrives av staten. För vissa näringsgrenar, som ej falla under allmänna arbetstidslagen, gälla speciella arbetstidslagar, såsom sjöarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln, arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer samt lantarbetstidslagen. Dessa lagar äro i stor utsträckning uppbyggda efter mönster av allmänna arbetstidslagen. Jämväl lagen om arbetarskydd, hembiträdeslagen och förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig biltrafik m. m. innehålla bestämmelser om arbetstiden.» Föredragande Statsrådet erinrade om att huvudstadgandet i allmänna arbetstidslagen innebär, att arbetsgivare ej må använda arbetare till arbete under längre tid, raster oräknade, än 48 timmar i veckan. Inom denna r a m kan arbetstiden variera enligt vissa i lagen närmare angivna grunder. Lagen medger, att arbete å övertid efter överenskommelse mellan parterna må förekomma i viss omfattning. Härefter fortsatte föredragande Statsrådet: »Under de snart trettio år som gått sedan normalarbetstiden — 8-timmarsdagen —• i lag fixerades har vårt näringsliv genomgått en snabb utveckling. Arbetsförhållandena ha i mycket omgestaltats. Det torde icke råda något tvivel om att arbetstakten — bl. a. genom ett vidgat tillämpande av ackordssystemet •— under denna tid i allmänhet stegrats. Härvid torde förhållandena emellertid ha gestaltats olika inom olika delar av näringslivet. På grund av de förändringar, som arbetsförhållandena sålunda äro underkastade, torde det vara av behovet påkallat att föreliggande lagstiftningskomplex tid efter annan blir föremål för översyn. Jag finner tiden nu vara inne att verkställa en dylik översyn.» I fortsättningen erinrade föredragande Statsrådet om den allmänna stegringen av arbetstakten inom näringslivet och att vid skilda tillfällen tanken på en generell förkortning av arbetstiden framförts. Skäl härför har anförts både ur arbetarskyddssynpunkt och ur produktionsteknisk synpunkt. En dylik generell förkortning av normalarbetstiden torde emellertid med

26 hänsyn till det rådande produktionsläget icke låta sig genomföra. Vid den översyn av arbetstidslagstiftningen, som föredragande Statsrådet förordade, torde därför utredningsarbetet böra inriktas främst på frågan om en förkortning av arbetstiden för vissa yrken, något som i fortsättningen närmare utvecklades. »Behovet av en förkortning av arbetstiden för vissa yrkeskategorier har aktualiserats vid olika tillfällen. Riksdagen har sålunda i skrivelse den 29 juni 1945 i anledning av väckt motion angående utredning om förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete samt vid arbete under jord m. m. hemställt om en allmän översyn av den allmänna arbetstidslagen. Till grund för riksdagens hemställan åberopades vad andra lagutskottet anfört i sitt utlåtande över motionen. Utskottet uttalade, att frågan om en allmän arbetstidsförkortning vore ett spörsmål, som man finge se på jämförelsevis lång sikt, men ansåg däremot att en förkortning av arbetstiden vore möjlig vid vissa former av arbeten eller inom vissa näringsgrenar. Utskottet fann därför att en utredning vore påkallad rörande förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete samt vid arbete, som eljest kunde anses vara av mera påfrestande art. Vidare ansåg utskottet önskvärt, att spörsmålet om införande av ändrade bestämmelser rörande övertidsarbete bleve föremål för utredning. I sistnämnda hänseende erinrade utskottet att 1938 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 108) hemställt om utredning, under vilka förhållanden övertidsarbete uttoges enligt lagen om arbetstidens begränsning och huruvida jämkningar i rätten att uttaga dylikt arbete kunde vara av omständigheterna påkallade, ävensom att socialstyrelsen i anledning härav verkställt vissa undersökningar, huvudsakligen av statistisk art, medan däremot ytterligare utredning, som närmast skulle avse övertidsarbetets verkningar ur medicinska synpunkter, ansetts böra inställas efter krigsutbrottet 1939. Utskottet anförde vidare, att frågan om lagens tillämpningsområde borde tagas under omprövning. Utskottet erinrade därvid att 1944 års riksdag hos Kungl. Maj :t anhållit om utredning angående frågan om lagstadgad arbetstidsreglering rörande arbete som har till ändamål att bereda sjukvård. Uppmärksamhet borde enligt utskottets mening ägnas jämväl åt andra spörsmål, avseende arbetstidslagens utformning. Förevarande frågor ha ävenledes gjorts till föremål för motioner vid 1946 års riksdag. Under hänvisning till riksdagens år 1945 gjorda hemställan om en allmän översyn av allmänna arbetstidslagen hemställde emellertid andra lagutskottet i sitt utlåtande över motionerna, att dessa icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd och denna hemställan bifölls.» I direktiven nämndes vidare, att behovet av en översyn av arbetstidslagstiftningen jämväl aktualiserats genom skrivelser från Landsorganisationen till Chefen för socialdepartementet av den 5 mars 1945 och den 3 december 1946. I den förstnämnda av dessa skrivelser framhölls, att lagens tillämpningsområde avsevärt borde vidgas och de nuvarande undantagen slopas eller inskränkas. I samband därmed borde den nuvarande speciallagstiftningen inarbetas i en förenhetligad arbetstidslag. Reglerna om övertidsarbete krävde revision och tungt vägande skäl förelåg för en förkortning av arbetstiden för vissa påfrestande arbeten. I den senare av skrivelserna underströk LO önskvärdheten av att i första hand åtgärder

vidtages till förkortning av arbetstiden för vissa arbetaregrupper, som har obekväm arbetstidsförläggning och är sysselsatta med särskilt hårt arbete. LO hemställde om att en utredning rörande förkortning av arbetstiden för arbetare, som är sysselsatta med nattarbete och arbete under jord, snarast möjligt måtte företagas. I fortsättningen erinrades om den skrivelse till Statsrådet Möller och till föredragande Statsrådet Mossberg som avgivits av samarbetskommittén för de fackförbund, till vilka chaufförer inom olika branscher är anslutna. I denna hemställdes om att en revision av arbetstidslagstiftningen borde avse jämväl företag inom den yrkesmässiga trafiken med mindre än fyra anställda. Härvid borde beaktas såväl arbetstidens längd som förekomsten av skiftarbete. Föredragande Statsrådet fortsatte härefter: »Av de spörsmål, som sålunda aktualiserats, har i annat sammanhang frågan om arbetsförhållandena för skiftarbetare och vissa andra arbetstagare med särskilt ansträngande arbetsuppgifter varit föremål för överväganden. Jag vill här erinra om den vid 1946 års riksdag genomförda lagstiftningen om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt påfrestande och hälsofarligt arbete. Under förarbetena till denna lagstiftning ifrågasattes starkt, att bland de grupper av arbetstagare som med hänsyn till arbetets beskaffenhet borde beredas förlängd semester också måtte medtagas skiftarbetare. 1942 års semesterkommitté, vars i ämnet avgivna betänkande lagts till grund för nyssnämnda lagstiftning, hade låtit verkställa ingående undersökningar rörande arbetsförhållandena för skiftarbetarna men fann att i det frågekomplex som här mötte frågan om förlängd semester intoge en andrahandsställning, varför kommittén fann sig icke då böra avge förslag om förlängd semester för skiftarbetare. Till denna ståndpunkt anslöt jag mig vid anmälan i statsrådet av förslag till lagstiftning i ämnet. Jag anförde tillika, att det vore min avsikt att, så snart 1938 års arbetarskyddskommitté slutfört sitt arbete på en reviderad arbetarskyddslagstiftning, upptaga frågan om utredning rörande skiftarbetarnas arbetsförhållanden och de möjligheter som kunde föreligga att avhjälpa de olägenheter i fysiskt och psykiskt hänseende, vartill skiftarbetet gåve upphov. 1938 års arbetarskyddskommitté har den 13 december 1946 avgivit betänkande med förslag till ny arbetarskyddslagstiftning (SOU 1946: 60). I betänkandet redovisas resultatet av en av kommittén år 1938 verkställd undersökning rörande arbetsförhållandena vid industrierna och därmed likställda arbetsställen, vari ingår en utredning angående förekomsten och omfattningen av skiftarbete ävensom av nattarbete utan samband med skiftarbete. I sitt förslag till ny arbetarskyddslagstiftning har arbetarskyddskommittén upptagit skärpta bestämmelser angående medgivande av nattarbete. Genomföres kommitténs förslag i denna del, kommer skiftarbete att vara tillåtet i mindre omfattning än för närvarande, men kommittén förutsätter dock, att skiftarbete alltjämt skall kunna förekomma i ganska betydande utsträckning.» Härefter berördes skiftarbetarnas arbetstids- och semesterförhållanden. I fortsättningen anfördes, att frågan om skiftarbetarnas ställning i arbetstidshänseende emellertid endast var ett av de problem rörande arbetstidslagstiftningen, som påkallade en lösning. Till en början var det självfallet att vid en inskränkning av normalarbetstiden för skiftarbetare

28 motsvarande spörsmål måste upptagas till övervägande beträffande vissa andra grupper av arbetare med särskilt påfrestande arbete. Föredragande Statsrådet anförde vidare följande. » Jag finner det vidare angeläget att den utredning i fråga om övertidsarbetets förekomst och om behovet av ändrade regler om uttagande av övertidsarbete, som före kriget påbörjades i anledning av 1938 års riksdags hemställan, nu återupptages. Det synes så mycket mera önskvärt att på denna punkt undersöka verkningarna av den nuvarande lagstiftningen, som det under krigsåren förekommit och alltjämt torde förekomma övertidsarbete i större utsträckning än tidigare.» I fortsättningen erinrades om att i tider av allmän arbetsbrist arbetskraften söker sig bort från tunga och med hänsyn till arbetsmiljön eller arbetstidsförläggningen mindre attraktiva yrken. Statsrådet fann, att utredningen jämväl till prövning borde upptaga frågan, huruvida icke en förkortning av arbetstiden inom vissa tunga yrken skulle kunna vara ägnad att underlätta rekryteringen av arbetskraft till dessa. Härefter anfördes följande: »En översyn av allmänna arbetstidslagen i de hänseenden jag nu nämnt berör centrala bestämmelser i lagstiftningen. I enlighet med vad andra lagutskottet anfört vid 1945 års riksdag torde fördenskull en allmän översyn av lagstiftningen böra ske. Därvid bör jämväl undersökas, huruvida det kan anses lämpligt, att i den allmänna arbetstidslagen inrymma en reglering av arbetstiden på de områden, där för närvarande speciallagstiftning gäller. Otvivelaktigt är det önskvärt att på detta område möjligast enhetliga bestämmelser gälla. Från denna synpunkt bör också undersökas förutsättningarna att slopa eller begränsa nu gällande undantag från lagstiftningens tillämpningsområde. Särskilt bör härvid beaktas spörsmålen om en arbetstidsreglering för arbete som utföres av staten, inom sjukvårdsväsendet och den yrkesmässiga trafiken ävensom frågan om småföretagens inbegripande under arbetstidslagstiftningen. Jämväl i övrigt böra stadgandena i arbetstidslagstiftningen bli föremål för förnyade överväganden, varvid även frågan huruvida den svenska arbetstidslagstiftningens utformning bör anpassas till den internationella konventionen på förevarande område må upptagas till prövning.» Statsrådet fann i enlighet med det anförda, att en allmän översyn av arbetstidslagstiftningen var påkallad. Denna översyn torde böra verkställas av särskilda sakkunniga. Då utredningen kommer att beröra många olika områden, torde arbetet lämpligen kunna uppdelas på olika delegationer, anförde Statsrådet, varvid de sakkunniga skall äga att i erforderlig utsträckning med sig adjungera särskilda experter. Statsrådet förordade, att de sakkunniga, därest de så finner lämpligt, till särskild behandling upptar spörsmål, som kan lösas fristående, och avlämnar förslag härutinnan utan att avvakta utredningens slutförande i dess helhet.

KAPITEL I. INLEDNING

A.

HISTORIK

Den första riksdagsmotionen här i landet rörande lagstadgad begränsning av arbetstiden väcktes redan år 1856. Motionen utmynnade i ett yrkande, »att arbetstiden inom alla rikets fabriker genom ett statsmakternas sammanstämmande beslut måtte bliva bestämd till högst tolv timmar om dagen för fullvuxna personer och de över 16 år samt till åtta timmar om dagen för ungdom under 16 års ålder». Det dröjde sedan 30 år till dess förslag i frågan nästa gång förelades riksdagen. Detta skedde genom en motion i första kammaren år 1886. I motionen ifråga föreslogs lagstadgad maximal arbetstid av nio timmar per dag för arbetarna i de näringar, som finge stöd genom skyddstullar. Förslaget, som var ett led i striden mot protektionismen, avvisades av riksdagen. Under förra århundradets sista och detta århundrades båda första decennier återkom vid upprepade tillfällen motioner i frågan. Härvid yrkades antingen på allmän arbetstidsförkortning eller på kortare arbetstid för vissa grupper. De framförda önskemålen tillgodosågs i så måtto, att lagbestämmelser tillskapades rörande visst hälsofarligt arbete och om kvinnors och minderårigas användande till arbete. Dessa bestämmelser avsåg att bereda skydd mot överansträngning och ohälsa. Det av arbetarrörelsen framförda kravet på åtta timmars arbetsdag hade ett vidare syfte. Förkortad arbetstid var — hette det — en förutsättning för arbetarnas deltagande i det allmänna samhällsarbetet och sålunda ett viktigt led i demokratiseringsprocessen. En begränsning av arbetstiden skulle vidare ge arbetarna möjlighet att tillgodogöra sig de värden som den fortskridande kulturutvecklingen i stigande grad skänkte andra grupper inom samhället. Genom uppgörelser mellan parterna på arbetsmarknaden förkortades arbetstiden efter hand. Nämnas kan sålunda, att medelarbetstiden per vecka vid landets större industrier minskade från 59,5 timmar år 1905 till 56,4 timmar år 1917. Under samma tid hade m a n inom den kontinuerligt skiftgående industrien i icke ringa utsträckning övergått från tvåtill treskiftsarbete. Detta medförde en nedgång i antalet arbetstimmar per vecka från förutvarande 72 — vid arbete även på söndagar 84 — till resp. 48 och 56 1 . 1

Arbetstidskomniitténs beräkningar.

30 1. Allmänna arbetstidslagen a) Tiden till och med 1930

Lagens tillkomst. Den 15 februari 1918 uppdrog Kungl. Maj:t åt särskilda sakkunniga att verkställa utredning och avge förslag till lagstiftning om arbetstidens begränsning. Såsom inbegripet i utredningsuppdraget angavs vara bl. a. frågan om maximerad arbetsdag. De sakkunniga, vilka antog benämningen arbetstidskommittén, avlämnade i januari 1919 betänkande med förslag om åtta timmars arbetsdag. Till betänkandet var fogat reservationer av representanter för såväl arbetsgivarna som arbetstagarna inom kommittén. Arbetsgivarna hävdade bl. a. att arbetstiden icke borde sättas kortare än till 54 timmar per vecka. Ävenså yrkades på vidgade övertidsbestämmelser. Arbetstagarnas representanter å sin sida framställde krav på en strängare avfattning av bestämmelserna om arbetstidens längd. Vidare motsatte de sig flertalet av de föreslagna undantagen från lagens tillämpningsområde. Propositionen i ämnet utarbetades inom Civildepartementet. I denna upptogs arbetstidskommitténs förslag i väsentligen oförändrat skick. Propositionen underställdes 1919 års lagtima riksdag (nr 247). Med några smärre ändringar förordades förslaget av andra särskilda utskottet (uti. nr 5). Resultatet av förslagets behandling i riksdagen blev emellertid, att det antogs av andra kammaren men förkastades av första. Det hade sålunda för denna gång fallit. Under sommaren 1919 underkastades förslaget en överarbetning. I det sålunda reviderade förslaget undantogs från lagens tillämpning hus-, vägeller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag, vid vilket i regel ej flera än tre arbetare användes. I fråga om rörelse, industri eller icke, skulle däremot lagen vara tillämplig oavsett antal anställda. Vidare inskränktes i flera avseenden möjligheterna till eftergift, varjämte Arbetsrådet tillerkändes stärkta befogenheter. Lagförslaget i sitt nya skick lades fram för den urtima riksdag, som — efter förrättat nyval till första kammaren — sammanträdde på hösten 1919 (prop, nr 4). Andra särskilda utskottet, till vilken propositionen hänvisades, tillstyrkte förslaget med endast ett ändringsyrkande (uti. nr 1). Detta gick ut på att från lagens tillämpning undantogs ej blott särskilt arbetsföretag med högst fyra arbetare •— i propositionen var som redan sagts antalet tre — utan även rörelse med högst fyra arbetare; dock skulle rörelse belägen i stad, köping eller municipalsamhälle med en folkmängd överstigande 1 500 falla under lagen oavsett antalet anställda. I riksdagen gav frågan anledning till långvariga debatter. Förslaget, med den av utskottet förordade ändringen, antogs dock av båda kamrarna. Lag om arbetstidens begränsning — den s. k. åttatimmarslagen

31 — utfärdades sedermera den 17 oktober 1919 och trädde i kraft den 1 januari 1920. Revisionen 1921. Den år 1919 antagna lagen hade, då giltighetstiden var begränsad till utgången av år 1923, karaktären av ett provisorium. Redan vid 1920 års riksdag yrkades på att lagen skulle upphävas. Andra motionärer åter önskade en revision av densamma. Andra lagutskottet uttalade förståelse för dessa önskemål. I samband med den förestående prövningen av Sveriges anslutning till den s. k. Washingtonkonventionen borde Kungl. Maj :t låta utreda och komma med förslag till de ändringar i arbetstidslagen som kunde vara påkallade av vunnen erfarenhet. Lagen borde — menade utskottet — utan att grunderna för densamma rubbades bättre anpassas efter det praktiska livets krav. Sedan riksdagen godtagit utskottets uttalanden uppdrog Kungl. Maj :t åt Socialstyrelsen att utreda frågan. Socialstyrelsen avlämnade i april 1921 betänkande med förslag till vissa ändringar i arbetstidslagen. Inledningsvis berördes frågan om Sveriges anslutning till Washingtonkonventionen. Styrelsen ansåg en sådan åtgärd i och för sig önskvärd. Olikheterna mellan konventionen och den svenska lagstiftningen var emellertid betydande. En anpassning av lagstiftningen till konventionen kunde därför befaras medföra svåra rubbningar i näringslivet. Med hänsyn härtill ansåg sig styrelsen icke k u n n a förorda att Sverige anslöt sig till konventionen. Socialstyrelsen förordade ändringar i lagstiftningen av i huvudsak följande innebörd. Undantaget för småföretag föreslogs utvidgat till att gälla alla företag med högst fyra arbetare. Vidare borde undantagsbestämmelserna för arbete som är att hänföra till hälso- och sjukvård och till visst arbete i hotell, restauranger eller kaféer utgå. I stället skulle Arbetsrådet erhålla befogenhet att för arbetstagare varom här var fråga medge annan begränsning av arbetstiden än som angavs i lagens huvudbestämmelser. Styrelsen förordade vidare, att den dittillsvarande maximeringen av arbetstiden per dag — åtta och en halv timmar — skulle utsträckas till nio timmar. Genomsnittsberäkningen för arbetstiden i de fall, då denna är beroende av årstiden eller väderleken eller eljest av växlande längd, borde icke som dittills varit fallet begränsas till i lagen angiven tidsperiod. I förslaget hade Arbetsrådets möjligheter att meddela eftergift från lagens bestämmelser vidgats. Eftergift skulle sålunda kunna lämnas i det fall rådet fann sådan påkallad för undvikande av allvarligt missförhållande och arbetarnas stora flertal funnit den önskvärd. Om rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare — företrädande det övervägande antalet arbetsgivare och arbetstagare inom visst verksamhetsområde — enats om eftergift, som det eljest tillkomme Arbetsrådet att

32 bevilja, skulle Konungen —- efter framställning från rådet eller efter dess hörande — äga förordna, att eftergiften finge allmänt åtnjutas inom ifrågavarande verksamhetsområde. Slutligen innehöll förslaget vissa jämkningar i gällande bestämmelser om övertid. Kungl. Maj:t avlämnade proposition i ämnet till 1921 års riksdag (nr 359). I denna upptogs Socialstyrelsens förslag i väsentligen oförändrat skick. Andra lagutskottet förordade med vissa avvikelser regeringens förslag (uti. nr 32). Allt arbete, som är att hänföra till hälso- och sjukvård, borde sålunda vara undantaget från lagen. Likaså ansåg utskottet att — i likhet med vad som förut varit gällande — sådant arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, alltjämt skulle ligga utanför lagen. Utskottets förslag innebalen viss inskränkning i lagens tillämpningsområde. Tidigare hade den särskilda undantagsbestämmelsen för sjukvård endast avsett den egentliga sjukvårdspersonalen. Nu kom denna bestämmelse att omfatta allt arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård, sålunda även exempelvis ekonomipersonalen på sjukhusen. Vidare vidgades undantaget att omfatta även arbete i samband med fattigvård, uppfostran, undervisning eller annat därmed jämförligt behov. Den av Socialstyrelsen föreslagna bestämmelsen om möjlighet till eftergift i de fall, där detta var påkallat av allvarligt missförhållande och då arbetarnas stora flertal fann detta önskvärt, uppdelades av utskottet på två eftergiftsbestämmelser. Den ena av dessa bemyndigade Arbetsrådet bevilja dylik eftergift och den andra gav rådet enahanda befogenhet för det fall, att arbetarnas stora flertal fann en eftergift önskvärd. Riksdagen godkände förslaget med de av utskottet föreslagna ändringarna. I anledning av väckta motioner vidtogs dessutom ytterligare några mindre jämkningar. Revisionen 1923. I samband med att 1921 års lag antogs beslöt riksdagen hos Kungl. Maj:t anhålla om en allsidig utredning bl. a. rörande lagens verkningar och möjligheten att anpassa densamma efter den internationella konventionen. Utredningsuppdraget anförtroddes även denna gång åt Socialstyrelsen. I september 1922 överlämnade Socialstyrelsen ett betänkande med förslag till reviderad arbetstidslag. I själva huvudfrågan, huruvida lagen då tiden för dess giltighet med utgången av år 1923 löpte ut skulle ersättas med lagstiftning av definitiv eller provisorisk karaktär, framhöll styrelsen, att dittills vunna erfarenheter icke lämnade tillförlitlig ledning för definitiv utformning av lagbestämmelser i ämnet. Provisoriet borde därför förlängas med tre år eller t. o. m. utgången av år 1926. Socialstyrelsen förordade även denna gång vissa ändringar i lagens

33 utformning. Bl. a. yrkades på ytterligare inskränkning i tillämpningsområdet. Sålunda borde enligt styrelsens mening införas en undantagsbestämmelse för arbete, som åligger portvakt och av honom väsentligen förrättas i hans bostad. För att bereda särskilt säsongnäringarna erforderlig lättnad borde vidare möjligheterna för arbetsgivare att taga ut övertid ökas från 30 till 40 timmar per kalendermånad. Begränsningen till 200 timmar per år skulle dock bibehållas. Därjämte borde emellertid övertid, som fordrade medgivande från Arbetsrådet, ökas från 20 till 30 timmar per månad och från 120 till 150 timmar per år. Kungl. Maj:t avlämnade den 26 januari 1923 proposition i ämnet (nr 55). I likhet med Socialstyrelsen ansåg Kungl. Maj:t det olämpligt att ännu göra lagstiftningen definitiv. De av Socialstyrelsen föreslagna förändringarna i lagens utformning godtogs i allt väsentligt. Ärendet behandlades av riksdagens andra lagutskott (uti. nr 13). I frågan om förlängning av lagens giltighetstid hade utskottet intet att invända. Utöver vad Socialstyrelsen föreslagit förordade utskottet följande ändringar i lagen. Under 1 § borde införas ännu ett undantag nämligen för upptagning av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ. Vidare borde undantaget för jordbruk etc. utsträckas till att avse även byggnadsarbete för jordbruk eller dess binäringar. 1923 års riksdag antog i anledning av propositionen ny lag i ämnet. Härvid godkändes regeringsförslaget med de av lagutskottet förordade ändringarna. Ny arbetstidslag utfärdades den 22 juni 1923 att gälla t. o. m. utgången av år 1926. Revisionen 1926. I samband med att 1923 års lag antogs gav riksdagen ännu en gång uttryck för den uppfattningen, att Kungl. Maj:t under den fortsatta provisorietiden borde ägna särskild uppmärksamhet åt arbetstidslagstiftningens verkningar och dess anpassning efter de internationella förhållandena. Kungl. Maj :t borde för den skull låta utföra de särskilda utredningar, som kunde finnas påkallade för att statsmakterna, då den förlängda provisorietiden löpt ut, skulle vara bättre i stånd att taga ställning till frågan om arbetstidslagstiftningens utformning. De förordade utredningarna verkställdes vad angår arbetstidslagstiftningens verkningar i vårt land av Socialstyrelsen och Kommerskollegium. Vidare företog dåvarande sekreteraren i Arbetsrådet J. Nordin en undersökning om motsvarande lagstiftning i andra länder. Frågan om fortsatt lagstiftning upptogs till prövning i proposition till 1926 års riksdag (nr 73). I propositionen föreslogs antagande av ny arbetstidslag utan begränsad giltighetstid. Lagförslaget innehöll dessutom tämligen omfattande nyheter. Avsikten var att så revidera lagen att det blev möjligt för Sverige att ratificera Washingtonkonventionen. De vik3—1600 53

34 tigaste skillnaderna mellan konventionen och den svenska lagstiftningen var då — och är ännu — att konventionen icke känner den svenska lagens undantag för arbete som bedrives av staten eller som åligger trafikpersonal vid järnväg samt för småföretag. Dessa inskränkningar i den svenska lagstiftningen skulle sålunda enligt regeringsförslaget tagas bort. Ärendet behandlades av riksdagens andra lagutskott (uti. nr 20). I frågan om lagens giltighetstid anförde utskottet, att tveksamhet fortfarande rådde i åtskilliga avseenden om hur lagstiftningen borde utformas. Vidare framhölls, att de internationella förhållandena på arbetstidslagstiftningens område ännu var föga stabiliserade; Washingtonkonventionen hade sålunda ratificerats endast av några få stater. Utskottet förordade i anledning härav ett fortsatt provisorium att gälla till utgången av år 1930. Vad utskottet sålunda anfört och förordat godkändes sedermera av riksdagen. På utskottets förslag inskränkte sig riksdagen till att vidtaga endast några smärre ändringar i själva lagen. Sålunda avvisades sådana utvidgningar av tillämpningsområdet, som skulle erfordrats för ratifikation av Washingtonkonventionen. Lagen blir definitiv. År 1930 förelades frågan ånyo riksdagen (prop, nr 31). I propositionen anfördes bl. a. att alltfort övervägande skäl syntes tala för ett förlängt provisorium. Frågan huruvida Washingtonkonventionen skulle undergå en revision hade ännu ej blivit klarlagd. Det var då endast en konsekvens av riksdagens beslut år 1926, framhölls det i propositionen, att förlänga provisorietiden i avvaktan på att klarhet vunnits rörande konventionens framtida utformning. Tiden för en förlängning borde bestämmas så, att säkerhet fanns för att, då ärendet nästa gång skulle tagas upp till behandling, det icke behövde bli fråga om ett nytt provisorium. Å andra sidan borde icke provisorietiden göras längre än vad som är nödvändigt. F r å n dessa utgångspunkter föreslogs att lagens giltighetstid skulle förlängas med tre år. Hinder borde dock icke föreligga — om en revision av konventionen kom till stånd tidigare än beräknat — att före det giltighetstiden löpt ut taga upp frågan om provisoriets ersättande med en definitiv lagstiftning. I frågan om lagens utformning framhölls i propositionen, att det för den fortsatta provisorietiden icke kunde sättas i fråga att vare sig utvidga eller inskränka tillämpningsområdet. Ett flertal motioner väcktes i frågan. Bl. a. hemställdes att arbetstidslagen skulle erhålla permanent k a r a k t ä r samt att sådana ändringar infördes i lagen, att densamma bragtes i överensstämmelse med Washingtonkonventionen. I fråga om den önskvärda revisionen av lagen anförde motionärerna bl. a. följande. För att Sverige skall k u n n a ansluta sig till den internationella konventionen var det främst nödvändigt, att några verksamhets-

35 områden som låg utanför blev införda under lagstiftningen. Undantagen för småföretag, för staten samt för de enskilda järnvägarna borde sålunda utgå. Likaså ansåg motionärerna, att gällande undantag för byggnadsarbeten vid jordbruket och dess binäringar samt för djurskötsel vid industriella företag möjligen utgjorde hinder för ratifikation. Detsamma gällde undantaget för tillverkning av bränntorv och torvströ. Slutligen borde det lagrum uteslutas, vilket medger rätt för Arbetsrådet att undantaga från lagens tillämpning arbetsplatser där det stora flertalet arbetare uttalat sig för undantag. I huvudfrågan, nämligen om lagen skulle göras definitiv eller icke, framhöll andra lagutskottet, att förlängd provisorietid icke längre var erforderlig (uti. nr 15). Enligt utskottet borde sålunda lagen nu givas obegränsad giltighetstid. Utskottet ansåg sig icke kunna förorda den revision av lagstiftningen, som föreslagits med syfte att skapa förutsättningar för en svensk ratifikation av Washingtonkonventionen. Först sedan konventionen reviderats, borde den svenska lagen omarbetas. Frågan behandlades i riksdagen den 2 april 1930. Båda kamrarna uttalade sig i enlighet med utskottets förslag. Härigenom antogs sålunda nu gällande lag om arbetstidens begränsning. I lagen infördes — också detta i enlighet med utskottets förslag — endast ett par smärre ändringar. Förut hade gällt, att arbetsgivare i övertid kunde taga ut 50 timmar under loppet av en kalendermånad. Enligt 1930 års lag får dylik övertid tagas ut med högst 48 timmar under loppet av fyra kalenderveckor. Vidare fick arbetare rätt att genom utsedd representant på anfordran erhålla del av övertidsjournal. Lag i ämnet — vilken sålunda till sin giltighetstid är obegränsad — utfärdades den 16 maj 1930. b) Tiden efter 1930

När allmänna arbetstidslagen år 1930 erhöll permanent karaktär hade den i huvudsak fått den utformning, som sedan behållits. Vissa mindre revisioner har visserligen vidtagits men de flesta av dessa har varit av formell natur. Av större betydelse har då varit den utbyggnad av arbetstidslagstiftningen, som ägt r u m under de båda sista årtiondena. Genom tillkomsten av lantarbetstidslagen (1936), arbetstidslagen för detaljhandeln (1939) samt arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer (1944) har sålunda mycket stora grupper erhållit lagligt reglerad arbetstid. Till dessa särskilda arbetstidslagar återkommer framställningen. Vid tillkomsten av detaljhandelslagen ändrades undantagsbestämmelsen i 1 § j) till »arbete, vara arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning». Likaså ändrades vid antagandet av hotellarbetstidslagen undantagsbestämmelsen under 1 § k) till »arbete, vara arbetstidslagen för hotell,

36 restauranger och kaféer äger tillämpning». Nämnas må vidare att genom lag den 21 juli 1948 de uppgifter och befogenheter, som tidigare tillkommit Arbetsrådet, fr. o. m. den 1 januari 1949 överflyttats till Arbetarskyddsstyrelsen. År 1950 företogs en utvidgning av lagens tillämpningsområde. I proposition föreslogs nämligen att gällande undantag för flottning skulle uteslutas ur lagen (nr 192). Till grund för detta förslag låg ett betänkande av arbetstidsutredningen. Andra lagutskottet tillstyrkte förslaget (uti. nr 42), vilket sedermera antogs av riksdagen. Lag om ändring i lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning utfärdades den 2 juni 1950. Den gamla frågan om utvidgning av arbetstidslagens tillämpningsområde var under nu behandlad tidsperiod vid upprepade tillfällen föremål för riksdagens prövning. Bl. a. yrkades åren 1932—1936 i motioner, som var i sak likalydande, på att lagstiftningen skulle utvidgas till att omfatta alla arbetstagare. Undantag borde endast finnas för arbete, som utfördes i arbetarens hem, av medlem av arbetsgivarens familj eller i övrigt under sådana förhållanden att arbetsgivaren icke kunde vaka över dess anordnande. Motionerna avslogs. I proposition till 1936 års riksdag (nr 35) föreslogs införandet av 42 timmars arbetsvecka för arbetstagare vid automatiska fönsterglasbruk. Förslaget motiverades bl. a. med, att Sverige borde ansluta sig till antaget internationellt konventionsförslag i ämnet. Andra lagutskottet avgav utlåtande i frågan och framhöll följande (uti. nr 29). Några omständigheter, som ur skyddssynpunkter motiverade kortare arbetstid för de ca 125 arbetare varom här var fråga kunde icke andragas. Innan en lagstiftning kom till stånd borde man under alla förhållanden först undersöka om icke motsvarande arbetstidsförkortning med samma rätt borde komma andra grupper av arbetstagare till del. Särskilt nämndes skiftarbetarna vid järnbruken, vilka enligt utskottets mening arbetade under minst lika svåra förhållanden som glasbruksarbetarna. Utskottet avstyrkte sålunda förslaget. Riksdagen följde utskottet. I en i andra kammaren år 1938 väckt motion yrkades, att riksdagen ville besluta hos Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning rörande sådan ändring i allmänna arbetstidslagen, att möjligheterna till övertid ytterligare begränsades. I motionen framhölls, att övertidsarbetet utgjorde en allvarlig fara, särskilt inom de industrier som till övervägande del använde kvinnlig arbetskraft exempelvis textil- och beklädnadsindustrierna. Andra lagutskottet framhöll, att man om möjligt borde söka begränsa de olägenheter som var en följd av övertidsarbetet (uti. n r 19). Därvid måste emellertid en sådan avvägning ske, att icke näringslivets berättigade intressen åsidosattes. På utskottets förslag beslöt riksdagen anhålla hos

37 Kungl. Maj:t om utredning av frågan. Härvid borde undersökas under vilka förhållanden övertid togs ut och om ändringar i övertidsbestämmclserna var av omständigheterna påkallade. I anledning av riksdagens skrivelse i ämnet uppdrog Kungl. Maj :t i april 1938 åt Socialstyrelsen att vidtaga den önskade utredningen. På grund av kriget och andra mellankommande hinder blev utredningsarbetet fördröjt och först år 1942 överlämnade styrelsen en redogörelse för de verkställda undersökningarna. I proposition till 1940 års riksdag (nr 256) föreslogs införandet av en tidsbegränsad fullmakt för Kungl. Maj:t att vid krig eller krigsfara eller eljest under utomordentliga av krig föranledda förhållanden sätta bl. a. arbetstidslagarna ur tillämpning. Andra lagutskottet framhöll, att lagen kunde leda till att betydelsefulla delar av den sociala lagstiftningen sattes ur tillämpning (uti. nr 6). Ett sådant förslag måste grundas på utomordentligt starka skäl. Enligt utskottets uppfattning förelåg emellertid vid detta tillfälle sådana skäl främst genom den brist på arbetskraft som var rådande inom samhällsviktiga näringsgrenar. Förslaget antogs av riksdagen och lag i ämnet utfärdades den 14 juni 1940. Den skulle äga giltighet t. o. m. den 30 juni 1941. Lagens giltighetstid förlängdes sedan årligen, sista gången 1945. I fråga om arbetstidslagstiftningen utnyttjade Kungl. Maj:t de möjligheter som fullmaktslagen gav i endast ringa utsträckning. År 1940 föreskrevs dock, att lantarbetstidslagen under viss tid samt för vissa angivna delar av landet icke skulle äga tillämpning. Även under 1940-talet avgavs ett flertal motioner i riksdagen, vilka syftade till en revidering av arbetstidslagstiftningen. Vid 1944 års riksdag hemställdes sålunda, att riksdagen för sin del måtte besluta att slopa allmänna arbetstidslagens undantag för sjukvård. Som stöd för yrkandet hänvisades till bristen på sjukvårdspersonal. Orsakerna till denna brist uppgavs vara rådande löne- och arbetstidsförhållanden. En laglig revidering av sjukvårdspersonalens arbetstid skulle, framhöll motionärerna, underlätta rekryteringen. Andra lagutskottet ansåg att det var ett angeläget önskemål, att arbetstiden för sjukvårdspersonalen reglerades på ett sätt som var u r arbetarskyddssynpunkt tillfredsställande (uti. nr 42). Sjukvårdsarbetet bedrevs emellertid under speciella förhållanden. En reglering av arbetstiden kunde därför icke, framhöll utskottet, utan vidare ske genom att sjukvårdspersonalens arbete hänfördes under arbetstidslagen. Såsom lagen var konstruerad skulle dessutom regleringen icke komma att inbegripa de mindre sjukvårdsinrättningarna. Utskottets utlåtande utmynnade i ett förslag, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville hemställa om en allsidig utredning av frågan. Detta blev också riksdagens beslut.

38 Vid 1946 års riksdag avlämnades flera motioner i vilka yrkades på omfattande lagrevision. Sålunda hemställdes om utvidgning av allmänna arbetstidslagens tillämpningsområde att avse även arbete som bedrives av staten. I en annan motion åter yrkades på en översyn av hela arbetstidslagstiftningen. Främst borde de stadganden i allmänna arbetstidslagen varigenom tillämpningsområdet inskränktes underkastas revision. Riktpunkten borde härvid vara att inordna alla arbetstagare under allmänna arbetstidslagen. Om möjligt borde sålunda de olika speciallagarna avskaffas. Andra lagsutskottet anförde, att de i motionerna berörda spörsmålen otvivelaktigt förtjänade stor uppmärksamhet. Riksdagen hade emellertid år 1945 i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställt om en allmän översyn av arbetstidslagstiftningen, varför ytterligare åtgärder icke vore av behovet påkallade. Under krisåren i början på 1930-talet avgavs ett flertal riksdagsmotioner i vilka yrkades på allmän förkortning av arbetstiden. I regel åsyftades härvid 40 timmars arbetsvecka. E n sålunda förkortad arbetstid var — framhöll motionärerna — ett verksamt medel i kampen mot arbetslösheten. Riksdagen avslog dessa framställningar. Genomförandet av 40timmarsvecka var en fråga av sådan räckvidd, att den endast kunde lösas genom internationella överenskommelser. Enstaka motioner med yrkande om förkortad arbetstid förekom sedan även under de sista åren av 1930talet och i början på 1940-talet. På allvar aktualiserades dock kravet först åren efter det andra världskrigets slut. I en motion till 1945 års riksdag yrkades, att riksdagen skulle hemställa till Kungl. Maj:t om utredning och förslag dels rörande förkortad arbetstid för skift-, natt- och underjordsarbetare, dels om laglig rätt för arbetare att vägra utföra övertidsarbete. I motionen framhölls, att rationaliseringen inom vissa områden drivits så långt att hälsoskäl motiverade en arbetstidsförkortning. Särskilt gällde detta skift- och nattarbete samt arbete under jord. Vidare framhölls, att arbetarna sedan ordinarie arbetstid fullgjorts borde äga rätt att själv förfoga över sin fritid. Lagfästandet av en dylik frihet utgjorde icke något hinder för arbetsgivarna att få erforderligt övertidsarbete utfört. Frågan om allmänt förkortad arbetstid var framhöll andra lagutskottet ett spörsmål, som man fick se på jämförelsevis lång sikt (uti. nr 77). Däremot borde det vara möjligt att förkorta arbetstiden för vissa arbetstagare, exempelvis skift- och nattarbetare med särskilt påfrestande arbete. Allmänna arbetstidslagen borde, fortsatte utskottet, ur flera synpunkter bli föremål för en översyn. Särskilt gällde detta bestämmelserna om övertidsarbete men även frågan om lagens tillämpningsområde borde tagas upp till omprövning. Utskottets utlåtande utmynnade därför i en hemställan att

39 riksdagen måtte anhålla, »att Kungl. Maj:t ville låta verkställa en allmän översyn av lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning samt för riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen må föranleda». År 1946 yrkades motionsvägen på begränsning av arbetstiden till 48 timmar i veckan för förare i yrkesmässig biltrafik, år 1949 på utvidgning av arbetstidsutredningens utredningsuppdrag till att även avse frågan om 40 timmars arbetsvecka och år 1950 på att lagförslag om femdagars arbetsvecka skyndsamt skulle utarbetas. Samtliga dessa motioner avslogs under hänvisning till väntad resp. pågående utredning. Frågan om en generell förkortning av arbetstiden aktualiserades genom motioner vid 1952 och 1953 års riksdagar. Förslagen vann icke riksdagens bifall. 2. Lantarbetstidslagen I det förslag till allmän arbetstidslag, som arbetstidskommittén år 1919 utarbetade, hade kommittén i enlighet med sina direktiv infört särskilda undantagsbestämmelser för bl. a. jordbruket. Åttatimmarslagen medförde sålunda icke någon laglig reglering av arbetstiden för jordbrukets arbetare. Redan i anslutning till den första arbetstidslagens antagande yrkades emellertid i motioner på begränsad arbetstid jämväl för lantarbetarna. Motionerna avslogs av riksdagen. Under de följande åren väcktes sedan, dock utan framgång, vid upprepade tillfällen motioner, vari yrkades pä arbetstidsbegränsning för länt- och trädgårdsarbetare. Den negativa inställningen motiverades med, att de arbetstagare varom här var fråga arbetade under så speciella förhållanden att det icke var möjligt att lagligt reglera deras arbetstid. Den första lantarbetstidslagen. År 1933 togs ett viktigt initiativ för frågans lösning. Den 30 juni detta år erhöll nämligen Chefen för socialdepartementet bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för att utreda frågan om reglerad arbetstid inom jordbruket och dess binäringar. De sakkunniga, vilka antog benämningen lantarbetstidsutrcdningen, avlämnade i september 1935 betänkande med förslag i frågan. Proposition med förslag till lantarbetstidslag avläts till 1936 års riksdag (nr 230). Med ledning av avgivna yttranden hade en grundlig överarbetning av de sakkunnigas förslag ägt rum. I jämförelse med vad de sakkunniga föreslagit innehöll sålunda regeringsförslaget den viktiga utvidgningen av lagens tillämpningsområde att däri skulle ingå även djurskötsel. Härjämte förordades kortare såväl års- som veckoarbetstid än vad de sakkunniga föreslagit. Propositionen behandlades av andra lagutskottet, som i likhet med de sakkunniga ansåg att från lagens tillämpning borde undantagas djurskötsel (uti. nr 52). Även i fråga om arbetstidens längd anslöt sig utskottet i huvudsak till de sakkunnigas förslag. Såväl de sakkunniga som Chefen för socialdepartementet hade ansett, att lagen borde äga tillämpning beträf-

40 lande företag vid vilket i regel flera än tre arbetare användes. Utskottet höjde detta antal till fyra. Förslaget, med de av utskottet förordade modifikationerna, godkändes av riksdagen. Lag i ämnet (lantarbetstidslagen) utfärdades den 26 juni 1936. Den skulle gälla under tiden 1 november 1936—31 oktober 1939. Lagrevisionen 1937. Efter nyval till riksdagens andra kammare togs frågan år 1937 upp på nytt. I en den 12 februari dagtecknad proposition (nr 94) förordades sådana ändringar i lagen, att densamma skulle bringas i huvudsaklig överensstämmelse med regeringsförslaget av år 1936. Riksdagen godtog denna gång förslaget med endast en av andra lagutskottet (uti. nr 48) förordad mindre justering. Lag angående ändring i vissa delar av lantarbetstidslagen utfärdades sedan den 26 juni 1937. 1939 års lag. I juli 1938 uppdrog Kungl. Maj:t åt Arbetsrådet att inkomma med en redogörelse för lantarbetstidslagens dittillsvarande verkningar. Med ledning härav borde även rådet avge förslag till önskvärda ändringar i lagen. I oktober 1938 avlämnade Arbetsrådet i anledning av sitt uppdrag förslag till reviderad lantarbetstidslag. Det utarbetade lagförslaget granskades sedan av för ändamålet tillkallade särskilda sakkunniga. Proposition med förslag till ny lantarbetstidslag avlämnades till 1939 års lagtima riksdag (nr 244). I denna framhölls, att förnyad lagstiftning i ämnet borde genomföras med bibehållande av lagens huvudgrunder. I regeringsförslaget föreslogs ändrade bestämmelser om ordinarie arbetstid för arbetstagare med s. k. blandat arbete. Vidare skulle tidsenheten för beräkning av trädgårdsarbetarnas arbetstid ändras från två till en vecka. Möjligheterna för arbetsgivare att taga ut övertid föreslogs utvidgad. Sålunda skulle Arbetsrådet äga medge att vid trängande behov 100 övertidstimmar per år fick uttagas. Någon sådan befogenhet hade rådet icke förut haft. Slutligen föreslogs den ändringen i definitionen av lagens tillämpningsområde, att ordet »rörelse» utbyttes mot »företag». Förslaget godtogs av riksdagen u t a n erinran. Lag utfärdades den 15 juni 1939. 19k2 års lag. Genom att lantarbetstidslagen alltjämt hade provisorisk karaktär förelades frågan riksdagen ånyo år 1942 (prop, nr 360). Alltjämt ansågs det lämpligt bibehålla lagens provisoriska karaktär. På förslag av Arbetsrådet, som även denna gång haft att pröva i vilken utsträckning en revision av lagen var av behovet påkallad, förordades vissa mindre ändringar. Den viktigaste av dessa avsåg en viss omreglering av arbetstiderna för arbetare med blandat arbete. Riksdagen antog efter tillstyrkan av andra lagutskottet (uti. nr 48)

41 utan erinran Kungl. Maj:ts förslag. Ny lantarbetstidslag utfärdades den 18 juli 1942. 1945 års lag. I den proposition med förslag till ny lantarbetstidslag (nr 196), som förelades 1945 års riksdag, yrkades på betydelsefulla ändringar i såväl lagens tillämpningsområde som beträffande arbetstiderna. Sålunda förordades en utvidgning av tillämpningsområdet till att innesluta företag med i regel två anställda, antalet hade förut varit tre. Ändringen i arbetstiderna syftade till en utjämning mellan årets olika delar. Sålunda skulle arbetstiden per vecka för jordbruksarbetare utgöra under vintermånaderna 43 timmar (förut 41), under mars, oktober och november 48 timmar (46) samt på sommaren 52 timmar (54) och för arbetstagare med blandat arbete 45 timmar (47) under januari, februari och december samt under mars, oktober och november 50 timmar (52). Arbetstiden för djurskötare minskades från 108 till 100 timmar per tvåveckorsperiod. För trädgårdsarbetare slutligen skulle arbetstiden antingen genomgående utgöra 48 timmar per vecka eller 43 timmar under vintermånaderna (förut 42), 46 timmar (45) under mars och oktober samt 52 timmar (53) under sommaren. Regeringens förslag tillstyrktes av andra lagutskottet (uti. nr 47) och godkändes av riksdagen. Lagen blir definitiv. År 1947 erhöll Arbetsrådet ånyo uppdrag att utreda i vilken utsträckning ytterligare ändringar i lantarbetstidslagen borde vidtagas. I skrivelse den 3 december 1947 redovisades uppdraget. Rådet föreslog att lagen efter viss revision gavs definitiv karaktär. Beträffande lagens tillämpningsområde förordade Arbetsrådet en utvidgning av detta till företag vari i regel en arbetare användes. En sådan utvidgning svarade mot, framhöll rådet, en allmän tendens inom arbetstidslagstiftningen att tillämpa lagligt reglerad arbetstid oavsett ett företags storlek. I fråga om arbetstiderna förordade Arbetsrådet betydande ändringar. Syftet angavs vara, att så långt som möjligt göra jordbrukets arbetare likställda med övriga arbetstagaregrupper. Sålunda föreslogs en veckoarbetstid för utearbetare uppgående till 45 timmar under vintermånaderna och 50 timmar under övriga delar av året. För djurskötare förordades i princip 48 timmars arbetsvecka. Arbetstiden borde emellertid regleras så, att densamma för två arbetsveckor i följd kom att utgöra högst 96 timmar. För trädgårdsarbetarna slutligen fick arbetstiden antingen året runt uppgå till högst 48 timmar per vecka eller till 45 timmar under vintern och 50 timmar på sommaren. I proposition till 1948 års riksdag (nr 192) upptogs Arbetsrådets förslag i oförändrat skick. I enlighet med rådets yrkande förordades också obegränsad giltighetstid för lantarbetstidslagen.

42 Över propositionen yttrade sig andra lagutskottet (uti. nr 31), som till alla delar tillstyrkte det av Kungl. Maj :t utarbetade lagförslaget. Detta antogs även av riksdagen och ny lantarbetstidslag, nu gällande, utfärdades den 4 juni 1948. 3. Detaljhandelslagen Genom allmänna arbetstidslagen erhöll endast en mindre del av de inom handeln anställda — lagerarbetare, varubud, utkörare etc. vid större företag — lagligt reglerad arbetstid. Genom stadgandet om undantag för mindre företag och för arbete åvilande biträde i handelsbod ställdes nämligen det stora flertalet arbetstagare inom förevarande område utanför arbetstidslagstiftningen. Undantag gällde även för arbete, som åvilade biträde i rakstuga, frisersalong och vid badanstalt samt — genom ett särskilt stadgande i lagens 2 § — kontorsvaktmästare eller annat underordnat kontorsbiträde. Genom detta sista stadgande ställdes praktiskt taget samtliga kontorsanställda utanför den lagliga regleringen av arbetstiden. Lag antages. Som förut nämnts i anslutning till redogörelsen för allmänna arbetstidslagen gjordes under 1920- och 1930-talen upprepade framställningar i riksdagen om utvidgning av denna lags tillämpningsområde. Härvid åsyftades även att slopa de här nämnda undantagen. Först år 1935 vidtogs emellertid åtgärder, som syftade till en lösning av frågan. I juni detta år erhöll nämligen Chefen för socialdepartementet bemyndigande att tillkalla åtta sakkunniga för att utreda frågan om en laglig reglering av arbetstiden för kontors- och affärsanställda. De sakkunniga, vilka antog benämningen »arbetstidsutredningen angående affärs- och kontorsanställda», avgav i december 1937 betänkande med förslag i frågan. Till betänkandet var fogat ett förslag till »lag om arbetstiden i detaljhandel och viss annan rörelse» samt till ny butikstängningslag. Arbetstidsregleringen skulle avse arbetstagare — även kontorist — anställd i detaljhandel, rakstuga eller frisersalong samt i fotografiateljé eller badinrättning. I utredningens uppdrag hade även ingått frågan om arbetstidsreglering för alla kontorsanställda. Att förslaget begränsades till att avse endast de kontorsanställda i detaljhandel och viss annan rörelse motiverades med att kontoristerna på andra verksamhetsområden i betydande utsträckning hade kortare arbetstid än 48 timmar per vecka. Av denna anledning hade de större tjänstemannaorganisationerna motsatt sig en laglig arbetstidsreglering enligt 48-timmarsprincipen. Efter sedvanlig remissbehandling underkastades utredningens förslag viss bearbetning inom Socialdepartementet. Proposition i ämnet (nr 96) underställdes 1939 års riksdag. I propositionen betonades att starka

43 skäl talade för en arbetstidsreglering inom de områden som utredningen föreslagit. Vidtagna undersökningar hade visat, att den ordinarie arbetstiden för ett stort antal av ifrågavarande arbetstagare översteg 48 timmar per vecka. Därtill kom övertidsarbete i betydande omfattning, önskvärt hade emellertid varit, framhölls det vidare i propositionen, att den föreslagna regleringen inbegripit jämväl kontorsanställda utanför detaljhandeln. Det material, som utredningen lagt fram, var emellertid otillräckligt som grund för en lagstiftning. I förhållande till vad utredningen förordat innehöll regeringsförslaget avvikelser främst i följande avseenden. Utredningen föreslog en ordinarie arbetstid av högst 48 timmar per vecka och tio timmar per dygn; dock skulle arbetsgivaren ha rätt att allenast begränsa arbetstiden så att den under en tid av åtta veckor genomsnittligt kom att utgöra 48 timmar. Denna sista bestämmelse om »överflyttning av arbetstid» hade icke tagits upp i propositionen. I denna hade övertidsbestämmelserna bringats i överensstämmelse med motsvarande föreskrifter i allmänna arbetstidslagen. Arbetsgivaren skulle sålunda ha rätt att för förberedelse- och avslutningsarbete uttaga sju övertidstimmar per vecka — utredningen hade föreslagit fyra. Den s. k. allmänna övertiden hade däremot i propositionen minskats från av utredningen föreslagna 260 till 200 timmar per år. Utredningens förslag upptog ett stadgande om övertidsersättning. Sådan skulle utgå med ett 25-procentigt tillägg till ordinarie lön. För förberedelse- och avslutningsarbete borde emellertid ingen övertidsersättning utgå. I propositionen hade den ändringen vidtagits att särskild ersättning skulle utgå för allt övertidsarbete. Föreskriften om ersättningens storlek hade däremot uteslutits; det ansågs mindre lämpligt att lagstiftningsvägen normera övertidsersättningen. Slutligen hade i regeringsförslaget upptagits bestämmelser om raster, som något avvek från vad utredningen föreslagit. Propositionen tillstyrktes av andra lagutskottet (uti. nr 31) med endast ett par mindre ändringar. Andra kammaren godtog förslaget men första önskade en mindre ändring i bestämmelserna om lagens ikraftträdande. Utskottet framlade av denna anledning ett sammanjämkningsförslag, vilket båda k a m r a r n a godkände. Arbetstidslag för detaljhandeln utfärdades den 22 juni 1939. Den trädde i kraft den 1 januari 1940. Lagrevisionen 1942. I anledning av att giltighetstiden för detaljhandelslagen utlöpte med 1942 års utgång tillkallades inom Socialdepartementet åtta sakkunniga med uppdrag att verkställa skyndsam utredning, huruvida och i vad mån ändringar borde vidtagas i lagen. De sakkunniga, som antog benämningen 1941 års arbetstids- och butikstängningssakkunniga, avlämnade i februari 1942 betänkande med förslag till ny arbetstidslag för detaljhandeln.

44 Över utredningens förslag yttrade sig ett stort antal myndigheter och organisationer. På grundval av förslaget och de däröver avgivna yttrandena utarbetades sedermera proposition med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln (nr 349). Denna förelades 1942 års riksdag. Utredningen föreslog att undantaget för småföretag — gällande lag ägde tillämpning endast för såvitt ett företag i regel använde flera än en arbetare — helt skulle utgå. Enligt detta förslag, vilket upptogs i regeringsförslaget, skulle sålunda lagen bli tillämplig i fråga om detaljhandel och därmed jämställd rörelse, i vilken arbetstagare över huvud taget användes. Vid företag där i regel icke flera än en arbetare var anställd skulle arbetstiden under två av veckans dygn få uppgå till elva timmar. Arbetstiden vid försäljningsställe, som i regel hölls öppet såväl söckendag som sön- och helgdag, fick regleras så att den för två veckor i följd uppgick till högst 96 timmar; dock fick arbetstiden per dygn icke överstiga tio timmar. Slutligen företogs vissa mindre ändringar i bestämmelserna om övertidsersättning och om raster. I propositionen föreslogs att lagens provisoriska karaktär skulle bibehållas. Ett sådant förfaringssätt ansågs lämpligt, då tillräcklig erfarenhet om dess verkningar ännu ej vunnits. Det föreliggande förslaget tillstyrktes av andra lagutskottet (uti. nr 49) i oförändrat skick. Riksdagen följde utskottet. Lag i ämnet utfärdades den 18 juli 1942. Lagen blir definitiv. Arbetsrådet erhöll 1944 i uppdrag att inkomma till Kungl. Maj:t med förslag om de ändringar i lagen som kunde vara erforderliga. I skrivelse den 8 november 1944 redovisades uppdraget. Rådet föreslog att lagen med endast någon mindre justering bibehölls i oförändrat skick. Proposition i frågan förelades 1945 års riksdag (nr 160). Det framhölls i denna, att den av Arbetsrådet vidtagna undersökningen visat, att arbetstidslagen för detaljhandeln med den utformning den efter hand erhållit väl fyllde sitt syfte. Den borde därför nu givas definitiv karaktär. Andra lagutskottet framhöll (uti. nr 48), att det icke hade något att erinra mot att lagen erhöll definitiv karaktär. Riksdagen antog propositionen i oförändrat skick. Lag om fortsatt giltighet av arbetstidslagen för detaljhandeln av den 18 juli 1942 utfärdades den 8 juni 1945. 4. Arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer I den första arbetstidslagen undantogs från lagens tillämpningsområde sådant arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som var att hänföra till allmänhetens direkta betjänande. Behovet av detta undantag motiverade arbetstidskommittén med bl. a. de betydande olägenheter en lagstadgad arbetstidsreglering kunde medföra för ifrågavarande arbetstagare själva. Hotell- och restaurangpersonalen hade, framhöll kom-

45 mitten, att tillhandagå allmänheten med vissa tjänster och ersättningen härför utgick väsentligen i form av drickspengar. Som nämnts i redogörelsen för den allmänna arbetstidslagen föreslog Socialstyrelsen år 1921, att det särskilda undantaget för viss hotell- och restaurangpersonal skulle slopas. I stället borde Arbetsrådet erhålla relativt fria händer att, i den mån så var nödvändigt för verksamhetens ändamålsenliga bedrivande, på lämpligt sätt reglera arbetstiden för denna personal. Förslaget godtogs av Kungl. Maj:t men avslogs av riksdagen. Undantagsbestämmelsen bibehölls sålunda i sin dittillsvarande form. I motioner till 1928 års riksdag hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning beträffande hotell- och restaurangpersonalens arbetsförhållanden. Vederbörande utskott tillstyrkte förslaget, varefter riksdagen hos Kungl. Maj:t anhöll om utredning och förslag i frågan. Kungl. Maj:t uppdrog i juni 1928 åt Socialstyrelsen att verkställa utredning om arbetsförhållandena inom hotell- och restaurangyrket. Styrelsen ålades även att framlägga de förslag i ämnet vartill utredningen kunde ge anledning. I juni 1931 publicerade Socialstyrelsen resultatet av den vidtagna undersökningen. Styrelsen framhöll sedermera i en skrivelse till Kungl. Maj:t att den icke ansåg skäl föreligga att vidtaga särskilda åtgärder i frågan. Något förslag härom blev ej heller framlagt. Lag antages. I en inom andra kammaren väckt motion yrkades år 1937 att riksdagen för sin del skulle besluta att i allmänna arbetstidslagen stryka det särskilda undantaget för viss hotell- och restaurangpersonal. Andra lagutskottet ansåg att en allsidig utredning borde komma till stånd. Arbetstiden för ifrågavarande arbetstagare var, framhöll utskottet, alltjämt avsevärt längre än inom åtskilliga andra yrken. Det fanns icke anledning vänta, att arbetstidsförhållandena inom en nära framtid kunde ordnas på ett tillfredsställande sätt om icke en laglig reglering kom till slånd. På hemställan av utskottet anhöll riksdagen hos Kungl. Maj:t om utredning rörande lämpligheten av att lagligt reglera arbetstiden för de arbetstagare inom hotell- och restaurangnäringen, som föll utanför allmänna arbetstidslagen. Kungl. Maj :t uppdrog även denna gång åt Socialstyrelsen att utföra den önskade utredningen. I skrivelse den 10 september 1943 redovisade styrelsen sitt uppdrag och överlämnade till Kungl. Maj:t förslag till lagstiftning i frågan. Proposition med förslag till särskild arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer förelades 1944 års riksdag (nr 218). I densamma framhölls, att det ur socialpolitisk synpunkt var ett framträdande önskemål att få

46 till stånd en arbetstidsreglering för hela hotell- och restaurangpersonalen. Med hänsyn till de inom näringen rådande speciella förhållandena måste emellertid en reglering utformas på ett särskilt sätt. Då det icke var lämpligt att i allmänna arbetstidslagen inrycka särbestämmelser för vissa arbetstagare, borde en särskild arbetstidslag tillskapas. Socialstyrelsens förslag innebar, att lagen skulle äga tillämpning beträffande företag med flera än två arbetstagare. F r å n arbetsgivarehåll hade yrkats på en höjning av denna gräns till fyra arbetstagare. I anledning härav framhölls i propositionen, att en arbetstidslag i särskild grad var påkallad av de långa arbetstider som förekom vid de mindre företagen. Å andra sidan kunde en utsträckning av tillämpningsområdet i jämförelse med vad styrelsen föreskrivit medföra att under lagen kom företag, som endast var att betrakta som en utvidgning av det enskilda hushållet. Med hänsyn till dessa skilda faktorer måste, framhölls det i propositionen, Socialstyrelsens förslag anses utgöra en lycklig medelväg. Socialstyrelsen föreslog, att ordinarie arbetstid under en treveckorsperiod fick uppgå till högst 144 timmar för ekonomipersonal samt till högst 153 timmar för arbetstagare, som hade att direkt betjäna allmänheten. Arbetstiden per dygn räknat maximerades till elva timmar. Mot denna sista bestämmelse hade den invändningen rests, att yrkets karaktär gjorde det nödvändigt, att stundom utsträcka arbetstiden utöver elva timmar. I anledning av denna invändning som i propositionen betecknades som berättigad hade i regeringsförslaget bestämmelsen om dygnsmaximering icke tagits med. Enligt Socialstyrelsens förslag fick för förberedelse- och avslutningsarbeten 18 övertidstimmar uttagas under loppet av tre kalenderveckor. Vidare skulle s. k. allmän övertid få uttagas med 27 timmar under tre veckor och 150 timmar under ett kalenderår. Härtill kom, att Arbetsrådet vid trängande behov ägde medge ytterligare högst 100 övertidstimmar per år. I propositionen hade den ändringen vidtagits att allmänna arbetstidslagens övertidsbestämmelser i princip skulle gälla; för förberedelse- och avslutningsarbete fick 21 timmar under loppet av tre veckor uttagas, allmän övertid sattes till 200 timmar och övertid enligt Arbetsrådets medgivande till 150 timmar per kalenderår. Andra lagutskottet (uti. nr 49) anslöt sig till regeringens förslag utom i ett avseende. I enlighet med vad Socialstyrelsen föreslagit ansåg nämligen utskottet att en bestämmelse, enligt vilken arbetstiden maximerades till elva timmar per dygn, borde inryckas i förslaget. I riksdagen stannade kamrarna i ett par mindre väsentliga avseenden vid olika beslut. Utskottet framlade då ett sammanjämkningsförslag (uti. nr 52), vilket blev antaget.

47 Arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer utfärdades den 30 juni 1944 att träda i tillämpning den 1 januari 1945. Den gällde till utgången av 1947. Lagrevisionen 1947. År 1946 fick Arbetsrådet i uppdrag att undersöka, vilka verkningar hotellagen dittills haft. Vidare hade rådet att yttra sig i frågan om förlängning av lagens giltighetstid samt föreslå eventuella ändringar i densamma. I skrivelse den 11 december 1946 redovisade Arbetsrådet sitt uppdrag. Rådet föreslog förlängning av lagens giltighetstid med tre år. Vidare förordades en sådan ändring i lagen, att arbetstiden för de arbetstagare, som direkt betjänade allmänheten, minskades från 153 till 144 timmar per treveckorsperiod. Proposition med förslag om förlängd giltighetstid för lagen förelades 1947 års riksdag (nr 207). Den av Arbetsrådet förordade ändringen av arbetstiden för de arbetstagare som direkt betjänade allmänheten hade i regeringsförslaget upptagits i oförändrat skick. Därtill föreslogs, att gällande undantag för småföretag helt slopades. Den nya lagen skulle sålunda göras tillämplig på alla företag inom branschen. Som arbetstagare skulle enligt 1944 års lag ej räknas bl. a. hovmästare, kökschef, husfru eller annan befattningshavare i överordnad ställning. Enligt propositionen begränsades undantaget till företagsledare, personalchef eller annan person i överordnad ställning. Genom denna ändring lades i högre grad än tidigare tonvikten vid förtroendeställning och förmanskap. Inom arbetstidslagstiftningen har den tolkningen vunnit hävd att med dygn avses kalenderdygn. Detta hade medfört att vid vissa restauranger, som hölls öppna efter kl. 24, arbetspassens längd utan att lagens bestämmelse av dygnsmaximering överträtts kommit att överskrida elva timmar. För att råda bot för detta missförhållande förordades i propositionen, att i lagen infördes en föreskrift med innebörd att arbetstiden under en tidsrymd av 24 timmar, räknad från kl. 6 på morgonen ena dagen till samma tid påföljande dag, ej fick överstiga elva timmar. Samma tidsregel föreslogs i fråga om övertid för förberedelse- och avslutningsarbete. Andra lagutskottet (uti. nr 25) tillstyrkte regeringens förslag. Riksdagen följde utskottet. Ny arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer utfärdades den 23 maj 1947. Den ägde giltighet under tiden 1 januari 1948—31 december 1950. Lagen blir definitiv. I maj 1949 uppdrogs åt Arbetarskyddsstyrelsen att utreda och inkomma med förslag i fråga om hotellagens fortsatta giltighet och om de ändringar i lagen, som kunde anses erforderliga. Med skrivelse den 10 januari 1950 redovisade Arbetarskyddsstyrelsen sitt uppdrag. Styrelsen framhöll att erfarenheten utvisade att lagen kunnat

48 genomföras utan större svårigheter. Enligt styrelsens mening var tiden nu inne att ge lagen definitiv karaktär. I fråga om dess innehåll föreslogs endast några mindre justeringar av formell karaktär. Förslag i ämnet förelades 1950 års riksdag (prop, nr 192). I denna framhölls, att lagen i det stora hela väl fyllt sin uppgift och fungerat tillfredsställande. Några ändringar var sålunda icke påkallade utan lagen kunde givas definitiv karaktär med den utformning den erhållit 1947. Andra lagutskottet (uti. nr 42) tillstyrkte lagförslaget, som även godkändes av riksdagen. Lag om fortsatt giltighet av arbetstidslagen den 23 maj 1947 för hotell, restauranger och kaféer utfärdades den 2 juni 1950.

B. G Ä L L A N D E

LAGSTIFTNING

1. Allmänna arbetstidslagen Tillämpningsområde. Lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning (allmänna arbetstidslagen) har följande tillämpningsområde. Underkastad lagen är varje rörelse, industriell eller icke, samt hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt arbetsföre tag. Tillämpningsområdet inskränkes dock högst väsentligt genom undantagsbestämmelser. Som framgår av det redan sagda äger lagen tillämpning endast a »rörelse» och vissa angivna arbetsföretag. Utanför lagen ligger sålunda all verksamhet, som icke har karaktär av rörelse eller som icke är att hänföra till förenämnda arbetsföretag. Vidare äger lagen giltighet endast för såvitt i rörelsen eller företaget till arbete för arbetsgivares räkning användes flera än fyra arbetare. Inskränkningen medför uteslutning av alla företag med högst fyra arbetare, d. v. s. det stora flertalet småföretag. Vid bedömandet av tillämpningsområdet måste hänsyn även tagas till att lagen endast gäller för »arbetare». Såsom »arbetare» skall enligt lagen ej räknas medlem av arbetsgivarens familj, verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning, ritare, bokhållare eller annan därmed jämställd person samt kontorsvaktmästare eller annat underordnat kontorsbiträde. Denna inskränkning medför, att det övervägande antalet arbetstagare i tjänstemannaställning faller utanför den lagliga arbetstidsregleringen. De undantag som hittills berörts är av generell natur. Övriga däremot utesluter visst arbete eller närmare angivna områden. På grund av arbetets speciella karaktär undantages sålunda: 1) Arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande.

49 2) Arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas till bestämda tider. 3) Arbete, som åligger portvakt och av honom väsentligen förrättas i hans bostad. 4) Arbete, som åligger trafikpersonal vid järnväg. Såsom exemplifiering kan nämnas att under 1) faller praktiskt taget allt hemindustriellt arbete. Till »oregelbundet arbete» har bl. a. kunnat hänföras en del arbeten inom konservindustrien samt vissa reparationsarbeten. Undantaget för trafikpersonal vid järnväg har — då arbete vid statliga företag i annan ordning ställes utanför lagstiftningen — främst betydelse för de enskilda järnvägarna. F r å n lagens tillämpning undantages: 1) Arbete som bedrives av staten. 2) Arbete som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov. 3) Fiske. 4) Skogsarbete samt kolning i mila ändock att arbetet icke är att hänföra till skogsarbete. 5) Upptagning av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ. Återstående undantag är närmast av formell natur: 1) Skeppstjänst som omförmäles i sjöarbetstidslagen. 2) Jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrives som självständiga företag, samt byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess binäring som nu nämnts ävensom trädgårdsskötsel och djurskötsel ändock att arbetet bedrives utan samband med jordbruk. 3) Arbete vara arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning. 4) Arbete vara arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer äger tillämpning. Inom här uppräknade områden regleras arbetstiden numera genom speciella arbetstidslagar nämligen sjöarbetstidslagen, lantarbetstidslagen, detaljhandelslagen samt hotellagen. Arbetarskyddsstyrelsen 1 har att avgöra huruvida lagen äger tillämpning beträffande visst arbete eller viss arbetstagare. Framställning om sådant avgörande kan göras av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör, bergmästare eller utav den, som därav är berörd. Om en domstol har att handlägga ett ärende, som är beroende av om lagen är tillämplig eller icke, skall domstolen -—• om part önskar det eller domstolen finner det 1 Genom lag den 21 j u l i 1948 h a r fr. o. m. den 1 j a n u a r i 1949 de uppgifter och befogenheter som tidigare t i l l k o m Arbetsrådet överflyttats till Arbetarskyddsstyrelsen. Vad som i arbetstidslagstiftningen sägs om Arbetsrådet skall sålunda fr. o. m. denna tidpunkt i tillämpliga delar gälla Arbetarskyddsstyrelsen.

4—1600 53

50 lämpligt — hänskjuta frågan till Arbetarskyddsstyrelsen. I sådant fall kan utslag icke meddelas förrän beslut kommit domstolen tillhanda. Arbetarskyddsstyrelsens beslut är bindande för domstolen 1 och k a n icke överklagas. Ordinarie arbetstid. Enligt lagens huvudregel får arbetsgivare ej använda arbetare till arbete längre tid, raster oräknade, än 48 timmar i veckan. Den ordinarie arbetstiden får intet dygn överstiga nio timmar. F r å n huvudregeln göres ett viktigt undantag. Beträffande arbete som bedrives med regelbunden skiftindelning gäller nämligen endast att den sammanlagda arbetstiden för en tidsrymd av tre veckor icke blir längre än att den motsvarar 48 timmar i veckan. I särskilda fall äger Arbetarskyddsstyrelsen medge, att arbetstiden varierar under olika perioder, med bibehållande av regeln om 48 timmars genomsnittlig veckoarbetstid, eller att den ordinarie arbetstiden även i genomsnitt får utsträckas över detta mått. Lagen innehåller här vissa närmare stadganden. Rätt att medge annan fördelning utan genomsnittlig förlängning har Arbetarskyddsstyrelsen om för ett visst arbete arbetstiden i väsentlig mån är beroende av årstiden eller väderleken eller av annan orsak är av växlande längd. Medgivande om utsträckning av arbetstiden utöver 48 timmar per vecka i genomsnitt kan lämnas i följande fall: 1) Om ett arbete, som bedrives med tre skiftlag, på grund av synnerliga skäl befinnes böra fortgå även på sön- och helgdagar. 2) Om ett arbete är kortvarigt eller medför synnerligen ringa ansträngning. 3) Om ett arbete tillgodoser ändamål av synnerligen stort allmänt intresse. 4) Om ett undantag är påkallat för undvikande av allvarligt missförhållande. 5) Om det av uttalande av arbetarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetare, som skall beröras av undantaget, finner detsamma önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas. För sistnämnda fall, som i praktiken är det viktigaste, har i lagen särskilt uttalats att förlängningen icke får göras så att arbetstiden därigenom kommer att oskäligt utsträckas. Under förutsättning att arbetsmarknadsparterna inom visst område är ense om eftergift i fråga om ordinarie arbetstid eller övertid kan Konungen föreskriva, att eftergiften får allmänt tillgodonjutas inom verksamhetsområdet i fråga. Ävenså k a n Konungen, om tillämpningen av lagen skulle medföra särskilt stora svårigheter för visst företag eller arbete, medge av förhållandena påkallat undantag. 1

Enligt utslag av högsta

domstolen.

51 Övertidsarbete. Lagen medger, att arbete i viss omfattning får förekomma på övertid. Här märkes först s. k. nödfallsarbete, varmed förstås arbete, som betingas av natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat förutses. I sådant fall får övertidsarbete under vissa förutsättningar äga rum utan inskränkning till visst timantal. Fortgår sådant arbete längre än två dygn måste dock tillstånd sökas hos Arbetarskyddsstyrelsen. Övertid kan enligt lagen få förekomma i ytterligare tre olika former: tid för förberedelse- och avslutningsarbete, allmän övertid och extra övertid. För sådana förberedelse- och avslutningsarbeten, som för driftens ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den ordinarie arbetstiden, får nödigt antal arbetare användas under högst sju timmar i veckan. Någon begränsning per dygn förekommer icke här; alla sju timmarna kan sålunda lagenligt tagas ut under en av veckans dagar. Allmän övertid, som kan ifrågakomma för vad slags arbete som helst, får förekomma i högst 200 timmar under ett kalenderår om så är med hänsyn till särskilt förhållande påkallat. Ej heller beträffande denna övertid finnes någon maximering per dag eller vecka. Den får sålunda koncentreras efter behov; dock får sådan övertid ej överstiga 48 timmar under fyra veckor. Slutligen kan Arbetarskyddsstyrelsen utöver vad nu sagts medge rätt utföra arbete under ytterligare högst 150 timmar per år, extra övertid, så framt detta är av trängande behov påkallat. Till arbete å övertid må endast användas arbetstagare som fyllt 18 år. I fråga om personer i åldern 16 till 18 år må Arbetarskyddsstyrelsen k u n n a lämna särskilt medgivande om deras sysselsättande på övertid. Förbudet för användande av minderåriga i övertidsarbete gäller dock icke nödfallsarbete. Lagen stadgar icke skyldighet för arbetare att utföra övertidsarbete. Här gäller vad som har överenskommits mellan parterna. Allmänna bestämmelser. Som redan nämnts åvilar det Arbetarskyddsstyrelsen (tidigare Arbetsrådet) att avgöra gränserna för lagens tillämpning. När Arbetarskyddsstyrelsen handlägger ärende enligt allmänna arbetstidslagen skall den bestå av minst sju av Konungen för två år i sänder utsedda ledamöter. Två av ledamöterna skall representera arbetsgivarna och två arbetarna. De utses efter förslag från Svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd och Landsorganisationen. I övrigt skall deltaga en eller flera befattningshavare i Arbetarskyddsstyrelsen. Därvid skall föreskrift i allmänna arbetstidslagen om Arbetsrådets ordförande eller hans ställföreträdare i stället avse generaldirektören i styrelsen eller dennes ställföreträdare. Föreskrift, som angår annan utan förslag utsedd ledamot av Arbetsrådet, skall i stället avse den eller de befattningshavare i styrelsen Konungen bestämmer.

52 För en var av partsrepresentanterna skall finnas minst två ersättare. De utses på samma sätt som de ordinarie ledamöterna, dock med den avvikelsen, att en av ersättarna för arbetarerepresentanterna skall företräda tjänstemännen och deltaga i handläggningen av tjänstemannaärenden. Ärenden enligt allmänna arbetstidslagen kan avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra om de är om beslutet ense. Vid besluts fattande skall närvara lika antal representanter för arbetsgivare och arbetare. Tillsyn rörande efterlevnaden av lagen utövas av yrkesinspektionens befattningshavare. Därvid skall i tillämpliga delar föreskrifterna i arbetarskyddslagen lända till efterrättelse. Förseelse mot bestämmelserna i lagen straffes med böter. Straffet drabbar som regel arbetsgivaren, men ansvaret k a n i vissa fall överföras på arbetsföreståndaren. 2. Lantarbetstidslagen Arbetstiden inom jordbruk med binäringar samt inom trädgårdsskötseln är reglerad genom lantarbetstidslagen den 4 juni 1948. Denna lag är i stort uppbyggd på samma sätt som allmänna arbetstidslagen, men vissa avvikelser finnes. Tillämpningsområde. Även lantarbetstidslagen har ett undantag för småföretag. Detta är emellertid synnerligen begränsat; lagen äger tilllämpning så snart i regel minst en arbetare användes till arbete för arbetsgivares räkning. Vidare är att märka att lantarbetstidslagen vid bestämningen av tillämpningsområdet icke har begreppet »rörelse» utan »företag». Från lagens tillämpning är liksom i allmänna arbetstidslagen undantaget: 1) Arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande. 2) Arbete, som bedrives av staten. 3) Kolning i mila. 4) Arbete, vara arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning. Undantaget är dessutom husligt arbete. Vidare faller mjölkning, skötsel och upptagning av rotfrukter, samt skogs- och torvarbete utanför lagen i den mån sådant arbete utföres på ackord. Bestämmandet av de arbetstagare, som vid tillämpningen av lagen icke skall räknas som arbetare, överensstämmer i stort med allmänna arbetstidslagen. Ordinarie arbetstid. Lantarbetstidslagens arbetstidsbestämmelser avviker från allmänna arbetstidslagens. 48-timmarsprincipen är dock i huvudsak genomförd. Dygnsmaximum får ej överstiga tio timmar. Veckoarbetstiden varierar med årstiderna. Sålunda är den för vanlig jordbruksarbetare 45 timmar per vecka på vintern (november—februari) samt 50 timmar på sommaren

53 (mars—oktober). För varje brukningsdel får emellertid en arbetare användas till s. k. blandat arbete (djurskötsel och annat arbete) upp till 47 timmar per vecka under vintermånaderna. Beträffande arbetare som huvudsakligen användes till djurskötsel är föreskrivet, att arbetstiden ej får överstiga nio timmar per dygn och 96 timmar för två arbetsveckor i följd. För trädgårdsarbetarna slutligen är begränsningen tio timmar per dygn samt antingen 48 timmar per vecka året runt eller 45 timmar på vintern och 50 timmar på sommaren. Arbetarskyddsstyrelsen har en allmän befogenhet att vid behov medge a n n a n fördelning av arbetstiden blott den ej förlänges per år räknat. Förlängning får däremot medgivas allenast om så i visst fall påkallas av särskilda skäl. Övertid. Bestämmelserna om nödfallsarbete överensstämmer med allmänna arbetstidslagens. Arbetare må dock — utan sådan anmälan till Arbetarskyddsstyrelsen, som föreskrives i såväl allmänna arbetstidslagen som i lantarbetstidslagen — användas till arbete å övertid, som föranledes av födelser, sjukdomsfall eller olycksfall bland djuren. För förberedelseoch avslutningsarbete, varmed jämställes s. k. vakttjänst inom trädgårdsskötseln, får även h ä r användas sju timmar i veckan. Tiden för allmänt övertidsarbete är liksom i allmänna arbetstidslagen 200 timmar per år. Däremot är den extra övertiden begränsad till 100 timmar per år. Bestämmelserna om övertidsarbete gäller även för minderåriga arbetare. Allmänna bestämmelser. Arbetarskyddsstyrelsen har även att handlägga ärenden enligt lantarbetstidslagen. Två av de vanliga partsrepresentanterna — en för arbetsgivarna och en för arbetarna — är emellertid då utbytta mot två med jordbruksförhållanden förtrogna ledamöter. 3. Detaljhandelslagen Arbete i detaljhandel, rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning regleras genom arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942. Denna lag var ursprungligen provisorisk. Lagen erhöll emellertid definitiv karaktär genom en den 8 juni 1945 utfärdad lag om fortsatt giltighet för arbetstidslagen för detaljhandeln av den 18 juli 1942. Tillämpningsområde. Lagen gäller i princip all rörelse i vilken arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning oberoende av antalet anställda. I likhet med vad som gäller enligt allmänna arbetstidslagen är från tillämpningsområdet undantaget: 1) Arbete, som utföres under sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande. 2) Arbete, som till sin natur är så oregelbundet att det ej kan förläggas till bestämda tider.

54 3) Arbete, som bedrives av staten. 4) Arbete, vara sjöarbetstidslagen äger tillämpning. F r å n detaljhandelslagens tillämpningsområde är även undantaget husligt arbete och arbete såsom handelsresande eller platsförsäljare. Vidare gäller undantag för sådant arbete i samband med hotell-, restaurangoch kaférörelse, som är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, under förutsättning att arbetstagaren uteslutande sysselsattes med nämnda arbete eller endast undantagsvis deltar i arbete, vara lagen äger tilllämpning. Bestämmelserna rörande de arbetstagare å vilka lagen är tillämplig avviker från motsvarande stadganden i övriga arbetstidslagar. Undantagna är nämligen: 1) medlem av arbetsgivarens familj, 2) företagsledare eller annan befattningshavare i överordnad ställning och 3) anställd å apotek såsom farmacevt. Underkastade detaljhandelslagen är således även kontorister och kontorsbiträden i underordnad ställning. Ordinarie arbetstid. Den ordinarie arbetstiden är bestämd till 48 timmar i veckan, raster oräknade. Arbetstiden må ej något dygn överstiga tio timmar. Som förut nämnts gäller vissa särskilda bestämmelser för småföretagen. Sålunda får på arbetsställe, där i regel ej flera än en arbetstagare användes, arbetstiden under högst två av veckans dygn utsträckas till elva timmar. Begränsningen till 48 timmar i veckan får dock ej heller i detta fall överskridas. Beträffande arbetstagare på försäljningsställe, som regelmässigt hålles öppet på sön- och helgdagar, må i stället för vad nu sagts gälla, att arbetstiden icke må överstiga tio timmar per dygn och 96 timmar för två veckor i följd. Arbetarskyddsstyrelsen har allmän befogenhet att när skäl därtill är medge annan fördelning av arbetstiden blott den ej förlänges för år räknat. Förlängning av den årliga arbetstiden får däremot medgivas bl. a. om så i visst fall befinnes påkallat av särskilda skäl. Övertid. I fråga om övertid överensstämmer detaljhandelslagens bestämmelser i stort med allmänna arbetstidslagens. Så är helt fallet i fråga om s. k. nödfallsarbete. För förberedelse- och avslutningsarbete får även här uttagas sju timmar i veckan. Övertid i dylik form får även tagas i anspråk för betjäning av kunder som vid stängningsdags befinner sig i försäljningslokalen. Sådan övertid får icke något dygn överstiga en och en halv timme. Ordinarie arbetstid och övertid varom hälar fråga må icke utan tillstånd av Arbetarskyddsstyrelsen något dygn överstiga tio timmar. Reglerna om övertid utan eller med tillstånd av Arbetarskyddsstyrelsen är i överensstämmelse med allmänna arbetstidslagen. Ingen inskränkning förekommer i lagen i fråga om rätten att använda minderåriga för arbete å övertid. Övertidsersättning och raster. Detaljhandelslagen innehåller tvingande bestämmelser om ersättning för utfört övertidsarbete samt om raster.

55 Arbetsgivare är pliktig att utge särskild övertidsersättning. Dess storlek regleras emellertid icke i lagen. Sådan ersättning kan få utbytas mot ledighet på ordinarie arbetstid under förutsättning att arbetsgivare och arbetstagare därom är ense. Om arbetstagare utför arbete under minst sex timmar av dygnet skall arbetet avbrytas av en rast om minst en timme. Är arbetsgivare och arbetstagare ense därom, kan sådan rast utbytas mot två raster om sammanlagt en timme och 15 minuter. På arbetsställe, där i regel icke användes mer än en arbetare, må rasttiden inskränkas till 30 minuter. Allmänna bestämmelser. Vid handläggning i Arbetarskyddsstyrelsen av ärende enligt arbetstidslagen för detaljhandeln skall två av de ordinarie partsrepresentanterna utbytas mot två med detaljhandeln förtrogna ledamöter. 4. Arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer Tillämpningsområde. Arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer (hotellagen) av den 23 maj 1947 erhöll definitiv karaktär genom en den 2 juni 1950 utfärdad lag om fortsatt giltighet för hotellarbetstidslagen. Lagen gäller i princip för hotell-, restaurang- och kaférörelse, vari arbetstagare användes för arbetsgivares räkning, och omfattar såväl ekonomi- som serverings- och hotellpersonal. Från lagens tillämpning undantages sådant arbete, som är oregelbundet eller som det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över. Ävenså undantages arbete, som bedrives av staten eller vara arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning, samt sjukvård, fattigvård, uppfostran eller undervisning och skeppstjänst. Såsom arbetstagare räknas bl. a. icke medlem av arbetsgivarens familj, företagsledare, personalchef, bokhållare eller annat kontorsbiträde. Ordinarie arbetstid. Som huvudregel gäller, att arbetsgivare icke får använda arbetstagare till arbete under längre tid, raster och måltidsuppehåll oräknade, än 144 timmar under loppet av tre kalenderveckor. Arbetstiden får under en tidsrymd av 24 timmar, räknad från kl. 6 ena dagen till samma tid nästa dag, icke överstiga elva timmar. Från den angivna huvudregeln äger Arbetarskyddsstyrelsen medge undantag enligt samma grunder som angives i detaljhandelslagen. Övertid. För s. k. nödfallsarbete gäller samma villkor, som enligt allmänna arbetstidslagen. Till betjäning av gäster som vid serveringens upphörande är kvar i lokalen samt till förberedelse- och avslutningsarbete i övrigt får nödigt antal arbetare användas högst 21 timmar under tre veckor. Sådant övertidsarbete får dock uppgå till högst en och en halv timme under en 24-timmarsperiod. Allmänt övertidsarbete utgör 36 timmar under tre veckor och 200 timmar per år vartill kommer övertids-

56 arbete efter tillstånd med 150 timmar. Minderåriga må endast efter medgivande av Arbetarskyddsstyrelsen användas för arbete å allmän eller extra övertid. Allmänna bestämmelser. Vid behandling i Arbetarskyddsstyrelsen av ärende enligt hotellagen skall två av de ordinarie partsrepresentanterna utbytas mot två ledamöter, som är förtrogna med förhållandena inom hotell-, restaurang- och kafénäringen. 5. Förordningen angående yrkesmässig biltrafik Karaktäristiskt för biltrafikföretagen är, att de i regel är små samt att trafikutövarna själva i stor utsträckning kör sina bilar. Av denna anledning har allmänna arbetstidslagen synnerligen begränsad tillämpning på detta område. Lagen avser ju nämligen endast företag med flera än fyra arbetare och gäller ej arbetsgivaren eller dennes familj. Det är mot bakgrunden av detta förhållande som de i förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig biltrafik m. m. (trafikförordningen) inryckta arbetstidsbestämmelserna får ses. Om allmänna arbetstidslagen äger tillämpning å ett trafikföretag skall den gälla i den m å n den innehåller strängare föreskrifter än trafikförordningen. Omvänt kompletterar trafikförordningen allmänna arbetstidslagen i den mån förordningen innefattar mera vittgående föreskrifter. Motiven för trafikförordningens arbetstidsföreskrifter och för den allm ä n n a arbetstidslagen är i viss mån olika. Arbetstidslagen är främst motiverad av sociala hänsyn. Förevarande bestämmelser i trafikförordningen däremot har åtminstone huvudsakligen motiverats med trafiksäkerhetssynpunkter. Detta är orsaken till att trafikförordningen förlänats en mera generell giltighet och länder till efterrättelse för alla förare, således även för de förare som står i företagarställning. Specialbestämmelserna rörande arbetstid m. m. för förare i yrkesmässig biltrafik återfinnes i trafikförordningens 28 §. Bestämmelserna har erhållit sin nuvarande utformning genom en år 1944 vidtagen ändring. 1 28 § 1 mom. meddelas föreskrifter om den längsta tid, som förare utan avbrott äger framföra bil i yrkesmässig trafik, och om raster. Mom. 2 innehåller bestämmelser om förares arbets- och vilotider. Raster. Enligt förordningen må bilförare i regel ej u t a n uppehåll om minst 30 minuter i följd framföra bil under längre tid än fem timmar (28 §, mom. 1). Undantag från denna generella föreskrift kan få ske om olyckshändelse eller annan dylik omständighet, som ej kunnat förutses, så påfordrar. Uppehåll, som är kortare än 30 minuter, räknas som körtid. F r å n förenämnda bestämmelser är vissa trafikföretag undantagna. Vad som i 28 § 1 mom. är stadgat gäller således ej, såvida icke biltrafiknämn-

57 den annat föreskriver, i fråga om linjetrafik med buss eller å körningar uteslutande inom stationsort. Arbets- och vilotider. Beträffande förares arbets- och vilotid skall, utöver vad som enligt allmänna arbetstidslagen är att iakttaga, gälla följande (28 §, mom. 2). Förares arbetstid må icke där ej särskild omständighet annat påkallar överskrida elva timmar under 24 på varandra följande timmar. Viss möjlighet att »överflytta» arbetstid finnes dock. Således får den då tjänstgöringen ej kan på annat sätt lämpligen ordnas utsträckas till 13 timmar, dock endast under den förutsättningen att arbetstiden under en tidsrymd av 48 timmar icke överstiger 22 timmar. Förares vilotid skall där ej särskild omständighet annat påkallar omfatta minst nio sammanhängande timmar under en 24-timmarsperiod. Beräkningen skall ske så, att föraren kommer i åtnjutande av den föreskrivna vilotiden under varje tidsrymd av 24 timmar räknat från början av vilken tjänstgöring som helst. Vilotiden må dock högst två gånger under varje period av sju sammanhängande dygn minskas till lägst sju timmar. Allmänna bestämmelser. Biltrafiknämnden äger då synnerliga skäl därtill föranleder medge avvikelse från bestämmelserna om förares arbets- och vilotid. Nämnden har sålunda i förevarande hänseende en liknande funktion som Arbetarskyddsstyrelsen enligt allmänna arbetstidslagen. Om fråga är om företag som faller under allmänna arbetstidslagen kan beslut fattas först efter samråd med Arbetarskyddsstyrelsen. 6. Arbetarskyddslagens arbetstidsbestämmelser Lagen om arbetarskydd den 3 januari 1949 (arbetarskyddslagen) innehåller en rad stadganden om arbetstid, raster, arbetspauser, nattarbete, veckovila etc. Dessa inträder supplerande till föreskrifterna i de direkta arbetstidslagarna. Tillämpningsområde. I likhet med allmänna arbetstidslagen bygger arbetarskyddslagen på begreppet rörelse eller annat särskilt arbetsföretag. Av detta följer bl. a. att statlig och kommunal förvaltningstjänst ligger utanför lagen. Utanför tillämpningsområdet faller även arbete, som är att hänföra till skeppstjänst. Vidare undantages hemarbete och arbete i övrigt, som bedrives på sådant sätt att arbetsgivaren ej kan kontrollera det samt i viss utsträckning arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj. I övrigt är arbetarskyddslagen, vars tillämpningsområde är betydligt vidsträcktare än allmänna arbetstidslagens, tillämplig på praktiskt taget varje verksamhet i vilken arbetstagare användes för arbetsgivares räkning utan hänsyn till företagets storlek och frånsett om arbetet bedrives av enskild, av k o m m u n eller staten.

58 Arbetstidens längd. I fråga om arbetstidens längd innehåller arbetarskyddslagen direkta föreskrifter endast avseende minderåriga. Således föreskrives, att minderårig, varmed avses den som ej fyllt 18 år, icke får användas till arbete under mer än tio timmar per dygn och 54 timmar per vecka. Undantag kan få ske för s. k. nödfallsarbete varjämte Arbetarskyddsstyrelsen om så i särskilt fall prövas nödigt kan för kortare tid medge viss längre arbetstid. Avbrott i arbetet. Lagen innehåller särskilda föreskrifter om avbrott i arbetet (raster och arbetspauser). Sålunda skall arbetstagare som utfört arbete under minst sex timmar av dygnet beredas en eller flera lämpligt förlagda raster av tillräcklig längd. Endast för det fall, att arbetsförhållandena gör detta oundgängligen nödvändigt, får rast utbytas mot ledighet för intagande av förtäring på arbetsplatsen eller i dess omedelbara närhet. Beträffande s. k. arbetspauser föreskrives följande. Är ett arbete — på grund av mekaniskt driven arbetsprocess eller av annan anledning — särskilt påfrestande skall i arbetstiden inläggas ett lämpligt antal pauser. Med arbetspaus förstås ett på förhand bestämt kortvarigt uppehåll i arbetet, som anordnas för att bereda de anställda avkoppling. Arbetspaus är icke att anse som rast och skall därför i regel inräknas i arbetstiden. Veckovila. Arbetstagare skall under varje period om sju dagar beredas minst 24 timmars sammanhängande ledighet (veckovila). Undantag kan få ske tillfälligtvis och i enstaka fall. Ävenså kan Arbetarskyddsstyrelsen medge undantag från bestämmelsen om veckovila för visst slag av arbete eller för visst arbetsställe. Innan styrelsen lämnar sådant medgivande skall vederbörande arbetsgivare- och arbetstagareorganisation höras. Veckovilan skall om möjligt förläggas till söndag och till samma tider för alla på ett arbetsställe anställda. Göres inskränkning i veckovilan skall motsvarande frihet från arbetet såvitt möjligt beredas. Nattvila. Arbetarskyddslagen innehåller ett generellt stadgande om förbud för arbete på natten, varmed avses tiden mellan kl. 23 och 5. Förbudets räckvidd är begränsad av vidsträckta undantag. Sålunda är från förbudet undantaget nödfallsarbete samt arbete som med hänsyn till sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet måste fortgå jämväl på natten. Förbudet gäller icke arbetstagare i överordnad ställning; beträffande sådana arbetstagare är nämligen stadgat, att de må användas till nattarbete där så finnes påkallat. Slutligen kan Arbetarskyddsstyrelsen medge undantag när särskilda skäl därtill är. Sådant undantag må också medgivas då det av uttalande från arbetaresidan framgår, att det stora flertalet av de berörda arbetstagarna finner det önskvärt.

59 För minderåriga och för kvinnor är bestämmelserna om nattvila strängare. I fråga om minderåriga gäller sålunda, att förbudet avser tiden mellan kl. 19—6 om de ej fyllt 16 år och kl. 22—5 om de fyllt 16 men ej 18 år. För kvinnor i hantverks- eller industriellt arbete är tiden satt till kl. 22—5. Beträffande såväl minderåriga som kvinnor gäller även att den oavbrutna ledigheten för nattvila skall omfatta minst elva timmar. Vissa undantag kan göras och Arbetarskyddsstyrelsen k a n under vissa förutsättningar lämna dispens.

C. R E G L E R I N G AV A R B E T S T I D E N GENOM A V T A L TJÄNSTGÖRINGSFÖRESKRIFTER

ELLER

En för arbetsmarknadens parter så betydelsefull fråga som arbetstiden har givetvis i den mån det varit möjligt blivit föremål för reglering genom parterna själva dels genom kollektivavtal där så k u n n a t ske och dels genom överenskommelser i annan ordning eller tjänstgöringsföreskrifter; sistnämnda sätt att bestämma arbetstiden har använts i huvudsak beträffande sådana arbetstagare hos stat och kommun som ej äger rätt att sluta kollektivavtal. Inom de områden, där arbetstiden begränsats genom lag, har sålunda tillkommit detaljbestämmelser och dessutom i åtskilliga fall stadganden varigenom arbetstiden bestämts snävare än i lagens föreskrifter. Beträffande områden som ligger utanför arbetstidslagstiftningen har arbetstiden i allmänhet fullständigt reglerats genom parternas försorg, ofta med de i lagstiftningen för liknande områden förekommande bestämmelserna såsom förebild. Med avseende å de områden, som har arbetstiden begränsad i lag, innehåller avtalen och föreskrifterna i regel bestämmelser av innebörd att de i vederbörande arbetstidslag angivna maximitiderna för arbetet skall tillämpas. Det övervägande antalet avtal inom allmänna arbetstidslagens och detaljhandelslagens områden stadgar sålunda, att den ordinarie arbetstiden skall vara 48 timmar per vecka. För vissa slag av skiftarbete har i enlighet med lag arbetstiden bestämts till 144 timmar per period om tre veckor. Likaså har lagenligt avtalats om 96 timmars arbetstid under en period om två veckor. Jämväl avtalen inom jordbruks- och hotellområdena följer resp. lags maximibestämmelser. Samma är ofta förhållandet med avseende å bestämmelser om dygnsmaximum. Rörande övertidsarbete stadgas i de flesta avtal, att arbetstagare är skyldig att vid påfordran utföra dylikt arbete i den utsträckning gällande lag medger. Efter tillstånd från Arbetarskyddsstyrelsen har i vissa fall fastställts arbetstider, överstigande vad som är medgivet i lagarnas huvudbestäm-

60 melser. Detta är förhållandet med bl. a. avtalen för vaktpersonal och liknande kategorier arbetstagare. Åtskilliga arbetstidsbestämmelser inom ifrågavarande områden föreskriver emellertid kortare arbetstid än den i lag angivna. Sålunda är en ordinarie arbetstid om 45Vs timmar bestämd för arbetare i intermittent skiftarbete vid järnbruken. 45 timmar i veckan är bestämd bl. a. för vissa gruvarbetare som sysselsattes ovan jord, för typografer som har s. k. kvällstid och för målare utanför Stockholm under månaderna mars—november. 42—45 timmars arbetstid per vecka gäller för bl. a. teknisk personal och städerskepersonal vid apotek. För tvåskiftsarbete i dag vid vissa gruvor är arbetstiden 44 timmar per vecka; för treskiftsarbete i dag vid gruvorna i allmänhet uppgår arbetstiden till 133—134 timmar per treveckorsperiod. Ett stort antal arbetstagare har en veckoarbetstid om 42 timmar, däribland arbetare sysselsatta med kontinuerligt skiftarbete inom åtskilliga fack, exempelvis gruv-, järn-, trä- och pappersindustrierna, samt typografer med s. k. nattid. 40-timmars vecka är bestämd för bl. a. gruvarbetare under jord, målare i stockholmsområdet, målare å andra orter under månaderna januari, februari och december samt distributionsarbetare inom typograffacket med blandad natt- och dagtid. För byggnadsarbetare inom vissa delar av landet utgör arbetstiden under november—februari 38V2—45 timmar per vecka. Snävare dygnsmaximum än vad i lag angivits har avtalats i ett stort antal fall. Sålunda gäller regelmässigt inom industrien att arbetstiden under veckans fem första dagar skall utgöra åtta och en halv timmar och på lördagen fem och en halv timmar. För det egentliga jordbruket varierar den ordinarie dagarbetstiden mellan sju timmar 45 minuter och nio timmar. För bageriarbete har bestämts ett dygnsmaximum om åtta timmar. I sistnämnda fall får dock arbetstiden två dagar i veckan uppgå till nio timmar. Skiftarbete skall enligt avtalen i regel uppgå till åtta timmar per dag. Beträffande övertidsarbete stadgas i en del avtal vissa inskränkningar i arbetsgivarens rätt att uttaga dylikt arbete. Ibland kräves att det skall vara fråga om arbete, som ej utan olägenhet (i vissa fall stor olägenhet) k a n uppskjutas. Enligt några avtal skall arbetstagare visserligen vid behov utföra övertidsarbete enligt lag, men därest han är förhindrad (eller enligt vissa avtal kan förebringa giltiga resp. tvingande skäl) skall han k u n n a bli befriad från dylikt arbete. Avtalet för byggnadsfacket stadgar, att arbetstagare ej må vägra utföra övertidsarbete, där eljest fara skulle hota till person eller egendom. Övertiden har i vissa avtal maximerats, exempelvis för skoreparatörer till en timme per dag, för serveringspersonal till tio timmar per månad och för typografer till tio timmar per vecka, såvida ej i särskild överenskommelse annorlunda bestämts.

61 Vad gäller områden, där arbetstiden för närvarande ej regleras i lag, har i många fall fastställts arbetstider, som i stort överensstämmer med arbetstidslagarnas. Som exempel kan nämnas att 48-timmarsvecka gäller för skogsarbete i Norrland och Dalarna, i allmänhet för fabriker och verkstäder i statlig regi samt för privatanställda tandsköterskor och tandtekniker. Viss eldar-, vakt- samt marketenteripersonal inom försvaret har en arbetstid på 144 timmar per period om tre veckor. För arbetstagare inom vårdanstalter av olika slag har i regel avtalats om en arbetstid av 192 timmar under en fyraveckorsperiod; detta gäller exempelvis för sjuksköterskor. Driftspersonalen vid Statens järnvägar har en genom reglemente fastställd arbetstid av 208 timmar per kalendermånad om 30 dagar. För vissa fall, t. ex. nattarbete, har dock kortare s. k. normaltid fastställts. Personalen vid S. J:s biltrafikrörelse har en arbetstid om 205 timmar per kalendermånad om 30 dagar. I åtskilliga fall, t. ex. i de för skogsarbete i Norrland och Dalarna gällande avtalen, stadgas att arbetstagarna är skyldiga att vid påfordran utföra övertidsarbete. Kortare arbetstid än enligt motsvarande lagstadganden har avtalats för exempelvis tandtekniker vid vissa laboratorier (45 timmar per vecka), farmacevter, kontors- och vaktmästarpersonal inom flera fack, journalister (42 timmar per vecka) samt kontorspersonal inom vissa fack (40 timmar i veckan). För tjänstemännen varierar veckoarbetstiden mellan 40 och 48 timmar; medeltalet torde ligga i närheten av 42 timmar. I några fall är angivna tider ett medeltal per vecka under en period av tre—fyra veckor. Arbetstiden för telefonister vid vissa anstalter är bestämd till 168 timmar per fyraveckorsperiod. Med avseende å dygnsmaximum föreskrives i exempelvis skogsavtalet för de sydligare distrikten, att den ordinarie arbetstiden per dag skall uppgå till sju—nio timmar, allt efter årstiderna. Vissa avtal inom ifrågavarande områden stadgar att övertidsarbete skall inskränkas till arbete som ej utan stor olägenhet kan uppskjutas. I övrigt hänvisas till den närmare redogörelsen nedan i kap. IV beträffande sådana verksamhetsområden, som för närvarande ej har i lag reglerad arbetstid. D.

UTLANDET

Materialet till följande redogörelse är hämtat huvudsakligen från tre av the International Labour Office utgivna handlingar, nämligen »Report on the Working of the Convention (No. 1) limiting the Hours of Work in Industrial Undertakings» av år 1949, »First Draft Ten-yearly Report on the Working of the Convention (No. 30) concerning the Regulation of Hours of Work in Commerce and Offices» av år 1953, samt en

62 år 1950 verkställd sammanfattning av lagstiftning och praxis på området, utförd såsom förarbete till en diskussion om reducering av arbetstiden som följd av produktionens ökning. Med avseende å förhållandena i Danmark, Finland och Norge har därjämte upplysningar inhämtats från en av Svenska arbetsgivareföreningen utförd internordisk utredning rörande arbetstidens längd. Samma år som Sverige erhöll sin första arbetstidslag, eller 1919, antogs av the International Labour Conference i Washington en konvention, betecknad nr 1, som gick ut på att arbetstiden inom »industrial undertakings» skulle med vissa undantag och avvikelser begränsas till åtta timmar per dag och 48 timmar per vecka. Till »industrial undertakings» räknades i synnerhet gruvor, industrier, byggnads- samt transportverksamhet; såväl privata som offentliga företag avsågs. Undantag gjordes för företag, i vilka sysselsattes endast medlemmar av samma familj, vidare övervakande och ledande personal samt personal med förtroendeposter. Genom dispens eller överenskommelse mellan vederbörande parter kunde dygnsmaximum ökas till nio timmar. För skiftarbete i allmänhet kunde arbetstiden begränsas per period om högst tre veckor till genomsnittligen högst 48 timmar per vecka. I undantagsfall skulle parternas organisationer kunna överenskomma om längre begränsningsperioder med en arbetstid av genomsnittligen högst 48 timmar per vecka; sådan överenskommelse skulle av vederbörande regering kunna givas verkande kraft. Kontinuerligt skiftarbete fick uppgå till ett medeltal av 56 timmar i veckan. I nödfallssituationer och vid force majeure fick förut angivna arbetstider automatiskt överskridas. Genom myndighets föreskrifter skulle vidare ytterligare arbetstid få uttagas mera permanent för förberedelseoch avslutningsarbete ävensom väsentligen periodiskt återkommande arbeten (exempelvis för vaktpersonal och eldarpersonal) samt undantagsvis för arbeten av brådskande natur. Konventionen trädde i kraft år 1921 i och med att två länder ratificerade densamma. Endast ett fåtal stater anslöt sig till en början. De för varje land rådande speciella förhållandena torde ha förorsakat att anslutningen ej blev mera utbredd. Principen om åttatimmarsdag och 48-timmarsvecka tillämpades dock av många länder, som inrättade sin arbetstidslagstiftning på basis av konventionen. Det var vid denna tidpunkt främst avfysiologiska hänsyn som man strävade efter minskning av arbetstiden. År 1930 antogs en konvention (nr 30) om åttatimmarsdag och 48timmarsvecka för handeln och för kontorspersonal. Konventionen, som avser såväl privata som offentliga företag, inklusive post-, telegraf- och telef on väsendet, har t. o. m. år 1952 ratificerats av 13 stater, däribland Argentina, Finland, New Zealand och Spanien. Omkring 1930 uppstod i många högt industrialiserade länder en ten-

63 dens att ytterligare reducera arbetstiden. Som skäl åberopades dels en önskan att motverka en begynnande arbetslöshet, dels och främst arbetstagarnas strävan att i form av förkortad arbetstid få del av den genom de tekniska framstegen ökade produktionen. I linje härmed gick arbetet för betald semester eller förlängd sådan. För kolgruvarbete under jord antogs år 1935 en konvention (nr 46), stadgande en daglig arbetstid av högst sju timmar 45 minuter och förbjudande söndagsarbete. Enligt konventioner (nr 43 och 49) åren 1934 och 1935 erhöll arbetstagare vid vissa fönsterglas- och butelj glasfabriker en arbetstid av i medeltal högst 42 timmar per vecka, beräknad för period om fyra veckor. År 1935 antogs vidare en konvention (nr 47) rörande principen om 40-timmarsvecka. Denna konvention efterföljdes påföljande år av tvenne andra rörande genomsnittlig 40-timmarsvecka för statliga arbeten och arbeten, som bedrives med bidrag av statliga medel (nr 51), samt för textilindustrien (nr 61). — Anslutningen till dessa konventioner synes emellertid hittills ha varit ganska obetydlig. Konventionerna nr 46, 47, 51 och 61 hade sålunda i mitten av år 1951 ännu ej trätt i kraft. Strax före det andra världskrigets utbrott hade beträffande industrien en arbetsvecka på 46, 44 eller 40 timmar blivit ganska vanlig i många länder. 46- och 44-timmarsveckorna medförde i regel en tillämpning av den s. k. engelska veckan (lördagseftermiddagen ledig); 40-timmarsveckan innebar ofta att två av veckans dagar var fria från arbete. Världskriget medförde ganska allmänt krav på ökad produktion inom vissa områden, samtidigt som antalet tillgängliga arbetstagare minskades. I dessa fall vidtogs åtgärder för att öka arbetstidens längd. Å andra sidan avtog inom vissa sektorer behovet av produkter och tjänster, varigenom risk för arbetslöshet uppstod. I vissa fall genomfördes minskning av arbetstiden. Efter världskrigets slut återvände sådana länder, som lidit ingen eller endast ringa skada av kriget, till de arbetstider, som rått före krigets utbrott. Därjämte återupptogs planerna på ytterligare reduktion av arbetstiden. I övriga länder har de förlängda tiderna bibehållits men betraktas i allmänhet som tillfälliga undantag, vilka skall tagas bort sä snart vederbörande stats ekonomi det tillåter. Bortsett härifrån torde m a n kunna konstatera, att arbetstiden inom industrien numera ej överstiger de i konventionen nr 1 fastställda gränserna. F r a m t. o. m. februari 1953 hade sistnämnda konvention ratificerats av 29 länder. Av de mera betydelsefulla industriländerna har exempelvis Argentina, Belgien, Canada, New Zealand, Portugal och Spanien anslutit sig, däremot ingen av de nordiska staterna. Bl. a. Frankrike, Italien och Österrike har ratificerat konventionen under förutsättning att vissa andra länder likaledes ansluter sig, men dessa ratifikationer hade i varje fall i februari 1953 ej trätt i kraft.

64 I de olika staterna har reglering av arbetstiden åstadkommits genom lagstiftning, avtal eller skiljedomsförfarande eller genom dessa metoder samtidigt. Bland de länder som saknar lagstiftning om allmän arbetstidsbegränsning märkes England och Danmark. Reglering genom kollektivavtal synes bli allt vanligare jämväl i länder som har i lag bestämd arbetstidsbegränsning. Genom lag har i regel ett absolut maximum för den ordinarie arbetstiden och övertiden fastslagits. Genom avtalen fixeras oftast en gräns per vecka eller per dag; överskrides denna gräns utgår förhöjd ersättning. Sammanfattningsvis kan anföras, att principen om åttatimmarsdagen åtminstone för industriarbetarna numera är allmänt antagen, att dygnsmaximum sällan överskrider åtta timmar utom beträffande vissa lindrigare arbeten och för att möjliggöra tillämpning av den s. k. engelska veckan eller femdagarssystemet, att arbetstiden på lördagar inskränkts till i regel högst sex timmar, samt att en daglig arbetstid understigande åtta timmar i allmänhet är bestämd för s. k. farligt eller ohälsosamt arbete, nattarbete samt för tjänstemän och kontorspersonal. Möjlighet till längre normal veckoarbetstid än 48 timmar medgives i lagstiftning endast sällan. Så är dock fallet generellt i Egypten samt emellanåt för kontinuerligt arbete, vissa lindrigare arbeten samt säsongarbeten. Beträffande arbetstidsregleringen i vissa länder lämnas härefter en kortfattad redogörelse. Australien. Vissa bestämmelser om begränsning av arbetstiden har givits genom lagstiftning i de olika delstaterna. I huvudsak begränsas dock arbetstiden efter skiljedomsutslag och genom kollektivavtal. Inom området för konvention nr 1 och 30 är arbetstiden begränsad till 40 timmar i veckan. I enlighet med vissa skiljedomar k a n en längre begränsningsperiod än veckan få tillämpas. Belgien. Belgien är ett av de få europeiska industriländer, som ratificerat 1919 års Washingtonkonvention och vissa av de senare konventionerna. Genom lag 1921, som gäller för näringslivet i allmänhet, har arbetstiden begränsats till åtta timmar om dagen och 48 timmar i veckan; dygnsmaximum kan få gå upp till nio timmar. Skiftarbete i allmänhet kan få fördelas på tre veckor; medeltalet per vecka får dock ej överskrida 48 timmar och timantalet per dag ej ökas med mer än två. För vissa fall finnes dessutom möjlighet att fördela arbetstiden över längre tidsrymd än en vecka, varierande mellan två veckor och ett år och med dygnsmaximum fastställt till nio eller tio timmar. I helkontinuerlig drift får arbetstiden uppgå till genomsnittligt 56 timmar i veckan per period om tre veckor. Förberedelse- och liknande arbeten är begränsade till två timmar per dag. För vissa arbetstagaregrupper med väsentligen periodiskt återkommande arbete kan bestämmas längre ordinarie arbetstid än för övrigt arbete.

65 Arbetstid motsvarande de svenska begreppen allmän och extra övertid får förekomma endast i oförutsedda, brådskande undantagsfall och efter vederbörligt tillstånd samt uppgå till högst två timmar per dag och under högst tre månader per år. Canada. Genom lagstiftning har arbetstiden inom området för konvention nr 1 begränsats i vissa delstater till 48 timmar per vecka, i andra till 44. Några delstater hade dock ännu år 1948 ingen i lag fastställd arbetstidsbegränsning. Den befintliga lagstiftningen täcker delvis även området för konvention nr 30. Kollektivavtalsreglering tillämpas emellertid i stor utsträckning. Inom handeln och för kontorspersonal varierar arbetstiderna mellan 37 och 54 timmar per vecka. Danmark. Lagstiftning inom förevarande område förekommer endast beträffande helkontinuerlig drift. Eljest regleras arbetstiden genom kollektivavtal, byggda på en överenskommelse år 1919 mellan Dansk Arbejdsgiverforening och De samvirkende Fagforbund. Den normala dagarbetstiden utgör regelmässigt 48 timmar i veckan, fördelade enligt det engelska systemet. Utearbetarna inom byggnads- och anläggningsfacken har under månaderna januari och december en arbetstid om 42 timmar per vecka eller sju timmar per dag. Inom den keramiska industrien är veckoarbetstiden för vissa specialarbetare 33—39 timmar och för övriga arbetare 42—48 timmar. Längre arbetstid än den normala förekommer i vissa fall, exempelvis för sockerfabriksarbetare (168 timmar per period om tre veckor) och port- och nattvakter (upp till 60 timmar per vecka). Vid intermittent treskiftsarbete är veckoarbetstiden i regel 46 timmar, dock inom textilindustrien i medeltal 44 2/3 timmar per vecka under en period av tre veckor samt inom tobaksindustrien ca 40 timmar med samma beräkningssätt. Enligt lag får helkontinuerligt arbete, för vilket alltid kräves särskilt tillstånd, i allmänhet utföras under högst åtta timmar per dag; vid skiftväxling kan dygnsmaximum dock uppgå till 16 timmar. Under alla omständigheter får högst 160 timmar uttagas under loppet av Ire veckor. Enligt avtal utgör nu ifrågavarande arbetstid inom bl. a. oljeindustrien 152 timmar per tre veckor och inom keramik- och glasindustrierna 144 timmar per tre veckor. Förberedelse- och liknande arbeten får uppgå beträffande exempelvis chaufförer till en halv timme och för maskinister till 3A timme per dag utöver ordinarie arbetstid. Övertid får enligt föreskrifter i många avtal ej uttagas i större utsträckning än som är nödvändigt eller rimligt med hänsyn till arbetets art. Inom järnindustrien är övertiden begränsad till sex timmar per vecka och 16 timmar inom en fyraveckorsperiod. Finland. År 1917 fick Finland sin första arbetstidslag, som omfattade praktiskt taget all verksamhet med undantag för husligt arbete och jordbruket. Nu gällande lagstiftning är av år 1946. Tillämpningsområdet om5—1600 53

66 fattar i motsats till den svenska lagstiftningen även småföretag. Vanligt dagarbete får uppgå till högst 47 timmar i veckan med ett dygnsmaximum på nio timmar. Inom transport-, tull-, post-, telegraf- och hotellväsendet är arbetstiden reglerad till 141 timmar för period om tre veckor. Beträffande övriga områden får begränsningsperioden höjas efter dispens. Genom avtal fördelas veckans 47 timmar i allmänhet med åtta timmar under envar av veckans fem första arbetsdagar samt med sju timmar å lördagar. Kortare arbetstid har i vissa avtal bestämts, exempelvis för arbete under jord i gruvor under månaderna juni—augusti (45 timmar per vecka), för grafiska industrien (46 timmar per vecka) och för byggnads- och liknande verksamhet (46V2 timmar per vecka). Inom bl. a. metall- och byggnadsindustrierna har arbetstiden under sommaren ytterligare förkortats (45—46 timmar per vecka). Enligt en förordning av år 1950 är arbetstiden för statstjänstemän begränsad till 37 timmar per vecka. Vad angår tvåskiftsarbete har genom avtal bestämts en veckoarbetstid av 45V2 timmar för de grafiska facken. Arbete, vars tekniska natur kräver oavbruten gång, får enligt lag uppgå till högst 48 timmar i veckan. Efter dispens kan arbetstiden fördelas på tre veckor med genomsnittligt 48 timmar per vecka. Med avseende å övertid får utan dispens uttagas arbete i nödfallssituationer och dessutom 200 timmar per år, dock högst 24 timmar under två veckor eller 36 timmar under tre veckor; med dispens k a n ytterligare 150 timmar per å r uttagas. I avtalen förekommer ofta stadganden avsedda att förhindra missbruk av rätten att uttaga övertid. Frankrike. År 1936 tillkom en lag om 40-timmarsvecka för offentligt och privat arbete inom industri, handel och hantverk. Längre begränsningsperioder än veckan är i vissa fall möjliga. Kontinuerligt arbete är begränsat till 42 timmar (i enstaka fall 38 timmar 40 minuter eller 40 timmar) per vecka i medeltal under en period av normalt tolv veckor. I praktiken är emellertid arbetstiden betydligt längre än den i 1936 års lag angivna. Genom tilläggsförfattningar år 1946 och senare år h a r möjligheter givits att uttaga längre arbetstid; övertiden får sålunda uppgå till 20 timmar i veckan. I genomsnitt torde arbetstiden uppgå till 45 timmar i veckan. Inom handeln uppgår arbetstiden i allmänhet till 42 timmar per vecka. Nederländerna. Genom lagstiftning är arbetstiden bestämd till normalt 48 timmar per vecka; antalet timmar per dygn skall i regel uppgå till åtta och en halv men får stiga till elva. Skiftarbete får fördelas på tre, i vissa fall fyra veckor med ett veckomaximum av 54—62 timmar. Möjlighet att beräkna arbetstiden genomsnittligt för längre perioder finnes i vissa fall. Veckomaximum är även här 62 timmar. Vid kontinuerligt arbete är skiftmaximum bestämt till åtta och en halv timmar; därtill k a n vid skiftbyte komma ytterligare fyra timmar. Vissa arbeten klassificeras

67 såsom förberedelse- och avslutningsarbeten och får uttagas automatiskt. För uttagande av övertid kräves förekomsten av särskilda omständigheter samt dispens; ordinarie arbetstid och övertid får ej överstiga elva timmar per dygn och 62 t i m m a r per vecka. Den sammanlagda arbetstiden per år får ej överstiga 2 500 timmar för en arbetstagare. New Zealand. Detta land var ett av de första som införde 48-timmarsveckan. Så skedde redan år 1901. Bestämmelserna i konventionen nr 1 har sedermera tillämpats till följd av beslut, utfärdade av Förliknings- och Skiljedomstolen, eller av avtal godkända av denna domstol. För samma tillämpningsområde som avses i konventionen nr 1 har arbetstiden därefter begränsats till 40 (undantagsvis 44) timmar i veckan. Detta veckomaximum får ej överskridas ens vid kontinuerligt skiftarbete. Inom handel och för kontorspersonal uppgår veckoarbetstiden till 37Va—40 timmar; timantalet per dag varierar mellan sju och åtta. Förberedelseoch liknande arbeten är maximerade till en timme per dag. Däremot gäller ingen annan begränsning av övertiden än den som åstadkommes genom förhöjda ersättningar. Norge. Norge fick sin första arbetstidslag samma år som Sverige, alltså 1919. Ny lag, loven om arbeidervern, tillkom 1936. Liksom beträffande Finland ligger småföretag ej utanför lagens tillämpningsområde. Det vanliga dagarbetet är maximerat till 48 timmar per vecka; arbetstiden per dygn må uppgå till nio timmar. Arbetstiden för arbetare i gruvor får enligt lag ej överstiga 40 timmar per vecka i genomsnitt för tre veckor. Genom dispens kan arbetstiden fördelas på längre begränsningsperioder med ett genomsnitt av 48 timmar per vecka, exempelvis beträffande säsongarbete. Arbetstiden kan förlängas vid arbeten, som är kortvariga, lindriga eller tillgodoser ett ändamål av synnerligen stort allmänt intresse, likaså då parterna är ense därom. Avtalen anknyter i regel till lagens föreskrifter. Kortare arbetstid har dock föreskrivits för exempelvis viss personal vid boktryckerier och tidningsföretag (45 timmar per vecka) och för litografer (46 timmar per vecka). Längre tid är ofta avtalad för vaktpersonal. För tvåskiftsarbete inom bl. a. trä-, textil- och konservindustrierna har genom avtal bestämts en arbetstid av 48 timmar för första och 42V2 timmar andra veckan. Intermittent treskiftsarbete inom olje- och fettindustrierna fördelas på tre veckor med genomsnittligen 45Vs timmar per vecka. I lag är helkontinuerligt arbete maximerat till 45Vs timmar per vecka. — Övertidsarbete är i princip förbjudet i lag. Undantag göres dock för force majeure samt situationer, där allmänt intresse eller särskild brådska kräver förlängd arbetstid. Nödfallsarbete får utan dispens pågå i fyra dagar. Förberedelseoch liknande arbeten är begränsade så till vida att dygnsmaximum i angivna fall ej får överskrida tio timmar. Någon begränsning per dag av

68 övertidsarbete i övrigt har ej fastställts. Utan dispens får uttagas högst tio timmar per vecka, med dispens högst 15 timmar per vecka. Per fyraveckorsperiod får dock övertid uppgå till högst 30 timmar. Årsmaximum är sålunda 390 timmar. I avtalen föreskrives ofta att övertid får uttagas endast då det är oundgängligen nödvändigt eller så att den enskilde arbetaren ej överanstränges. Schweiz. Lagstiftningen såvitt avser arbetstiden inom industrien bygger på begreppet fabrik. Dit räknas bl. a. företag, däri användes antingen maskinell utrustning och minst sex arbetstagare eller sex arbetstagare, av vilka en är underårig, eller elva arbetstagare. 48-timmarsvecka är regel. Vid kontinuerligt arbete är skiftmaximum åtta timmar, vartill vid skiftbyte kommer ytterligare fyra timmar. Förberedelse- och liknande arbeten har särskilt specificerats. Övertid får i undantagsfall vid brådskande arbeten uttagas med regelmässigt högst två timmar per dag under högst 80 dagar per år. I vissa kantoner finnes lagstiftning rörande arbetstiden inom handeln och för kontorspersonal; veckomaximum varierar därvid mellan 48 och 60 timmar. Genom kollektivavtal har arbetstiden inom nämnda verksamhetsområden generellt begränsats till mellan 44 och 52 timmar. Förbundslagstiftning reglerar arbetstiden för tjänstemän inom den gemensamma administrationen (44—48 timmar per vecka) samt för tjänstemän inom post-, telegraf- och telefonväsendet. Arbetstiden för husligt arbete är ej reglerad i lag. Storbritannien. Arbetstiden regleras huvudsakligen genom kollektivavtal och genom förordningar av arbetslönenämnder (Wage Councils). Beträffande arbetstiden för kvinnor och underåriga samt arbetstiden i automatiska fönsterglasbruk och i gruvor har dock vissa bestämmelser meddelats i lag. I de inom industrien förekommande avtalen stadgas en veckoarbetstid som oftast underskrider 48 timmar; i regel håller den sig kring 44—45 timmar fördelade på fem eller fem och en halv dagar. Längre begränsningsperioder förekommer sällan. Kontinuerligt arbete har i regel en arbetstid om 44—48, i undantagsfall 56 timmar per vecka. Kollektivavtalen inom handeln bestämmer arbetstiden till mellan 37V2 och 48 timmar per vecka; för banktjänstemän gäller en arbetstid av 87 Vi—42 timmar per vecka och för statliga tjänstemän oftast 413A timmar. U. S. A. Reducerad arbetstid har åstadkommits dels genom federal och statlig lagstiftning och dels genom kollektivavtal. Den federala lagstiftningen avser bl. a. arbetstiden inom handeln och för vissa arbeten företagna av den federala regeringen. Jämväl inom de olika staterna förekommer vissa arbetstidslagar, som dock sällan rör arbetstiden för vuxna män. Genom the Fair Labor Standards Act av 1938, som gäller för näringslivet i allmänhet, fastslås visserligen inga absoluta gränser för arbetstiden, men genom bestämmelser däri, att all arbetstid över 40 timmar per vecka räk-

69 nas som övertid och skall avlönas med 150 % av normal lön, har en effektiv begränsning uppnåtts. 40-timmarsvecka fastslås dessutom i vissa andra lagar. Därjämte har genom kollektivavtal arbetstiden i praktiken generellt bestämts till 40 timmar per vecka, vanligen fördelade med åtta timmar på en var av fem dagar. När omständigheterna kräver det kan arbetstiden utsträckas. Nämnda lag av år 1938 är dock ej tillämplig å bl. a. administrativ personal och viss trafikpersonal. För vissa tjänstemän gäller the Federal Public Contracts Act, som har liknande bestämmelser om betalning för tid överstigande åtta timmar om dagen och 40 timmar i veckan. Inom handeln och för kontorspersonal stadgar kollektivavtalen en arbetstid varierande mellan 40 och 48 timmar per vecka. I övrigt kan nämnas att den normala veckoarbetstiden får uppgå i Egypten till högst 54 timmar samt i Polen och Sydafrikanska unionen till högst 46 timmar.

NY A R B E T S T I D S L A G S T I F T N I N G

KAPITEL II. SÄTTET FÖR UTFÖRANDE AV UTREDNINGENS UPPDRAG

I fråga om sättet för utredningsuppdragets genomförande anfördes i direktiven bl. a. följande. Enär utredningsuppdraget berörde många olika verksamhetsområden borde det lämpligen handhavas av olika delegationer. Statsrådet förordade, att utredningen, därest det så funnes lämpligt, till särskild behandling upptoge spörsmål, som kunde lösas fristående, och avlämnade förslag härutinnan utan att avvakta arbetets slutförande. Det måste uppenbarligen vara en omfattande arbetsuppgift att på en gång gripa sig an med såväl en revision av den gällande arbetstidslagstiftningen som en utvidgning av dennas tillämpningsområde. Vad som anfördes i direktiven härom var tydligen ett uttryck för uppfattningen, att arbetet kunde rationaliseras, därest det utfördes etappvis. Det anförda pekade på lämpligheten att söka successivt vidga lagstiftningens tillämpningsområde. Enligt vad utredningen vid tidpunkten för arbetets igångsättande kunde bedöma ansåg den starka skäl tala för ett organiserande av arbetet efter dylika riktlinjer. Med hänsyn härtill uppdelades arbetet inom utredningen på olika delegationer. Sålunda tillsattes en delegation för flottningsarbete, en för arbete som bedrives av staten, en för den yrkesmässiga trafiken och en för sjukvårdsarbete. Lagstiftningens utsträckande till dessa fyra områden bedömdes som de angelägnaste arbetsuppgifterna. Arbetet i delegationerna organiserades på sådant sätt att desamma skulle avsluta sina arbetsuppgifter stegvis och i den ordning ovan angivits. Flottningsdelegationen, som förberedde flottningsarbetets införande under lagstiftningen, var den som först slutförde arbetet. Resultaten av detta har redovisats i utredningens betänkande del III (SOU 1949: 58). Sedan detta betänkande avlämnats, beslöt utredningen att fullfölja arbetet enligt de tidigare uppdragna riktlinjerna. Man skulle sålunda fortsätta att framlägga förslag till ett successivt utbyggande av den nuvarande lagstiftningen. Främst skulle detta ske genom att återstående av nyss n ä m n d a verksamhetsområden efter hand infördes under den allmänna arbetstidslagen. Då detta skett och härjämte vissa andra mindre verksamhetsområden, vilka beräknades icke föranleda större problem, även lagts under lagen, skulle utredningen som en sista arbetsuppgift gripa sig an med en modernisering av själva lagen. Utredningen avsåg sålunda att avsluta sitt arbete med lagrevisionen genom framläggande av förslag till en ny arbetstidslag.

74 Som ett led i detta arbete avlät utredningen skrivelser till ett flertal statliga myndigheter med anhållan bl. a. om upplysning rörande lämpligheten att utsträcka den allmänna arbetstidslagen till att omfatta arbete, som bedrives av staten. Vidare fortsattes arbetet i delegationen för den yrkesmässiga trafiken. Detta arbete planlades emellertid på längre sikt till följd av de omfattande och svårlösta problem man här hade att göra med. I den för sjukvårdsarbete tillsatta delegationen hade arbetet också upptagits. Denna delegation skulle, räknade utredningen med, vara den som avslutade sitt arbete sist. Medan utredningen avvaktade resultaten av de n ä m n d a undersökningarna om lagstiftningens utsträckande, vidtog den åtgärder för att erhålla material för förslag till införande under lagen av arbetare vid småföretag, av portvakter och av arbetare sysselsatta med upptagning av torv. I direktiven aktualiserades bl. a. även frågan om övertidens längd. En av de första åtgärder utredningen vidtog var att hos Kungl. Maj :t hemställa om en undersökning rörande den omfattning i vilken övertidsarbete förekom. Kungl. Maj:t biföll framställningen och den 5 september 1947 uppdrogs åt Socialstyrelsen att verkställa undersökningen i fråga. I de uttalanden, som gjordes i anledning av förslagen att utsträcka allm ä n n a arbetstidslagen, framhölls att förslagens realiserande beräknades medföra stora svårigheter. Vid prövning av dessa frågor kom utredningen närmast fram till den slutsatsen, att den nuvarande allmänna arbetstidslagen, även om den i en hel del avseenden var föråldrad, dock var jämförelsevis väl lämpad för sitt nuvarande tillämpningsområde. Det framgick vidare att lagens bestämmelser på ett naturligt sätt blivit avpassade till vad som var lämpligt just för de arbeten som omfattades av lagen. Svårigheter tornade emellertid upp sig, då m a n ville utvidga tillämpningsområdet. En i varje fall mera betydelsefull utvidgning av detta fordrade tydligen en på annat sätt utformad lag. I denna situation kunde utredningen endast konstatera, att det icke var möjligt att fortsätta på den från början inslagna vägen. Man kunde tydligen icke gå etappvis. Följden blev sålunda, att utredningen tvingades att till samtidig prövning upptaga b å d a de två stora frågekomplexen om revidering av de nuvarande arbetstidslagarna och om en utvidgning av dessas tillämpningsområden. Gjorde m a n detta följde emellertid att m a n härjämte samtidigt borde pröva frågan om möjligheterna att slopa de nuvarande speciallagarna. I arbetet borde sålunda även ingå frågan, huruvida lantarbetstidslagen, detaljhandelslagen och arbetstidslagen för hotell och restauranger borde bibehållas. Vad sjöarbetstidslagen beträffar ansåg utredningen sig utan vidare kunna utgå från att den icke borde avskaffas på grund av den särprägel arbetet inom detta område har.

75 För utredningen gällde det nu att planera på vad sätt den skulle gripa sig an med de arbetsuppgifter som den sålunda ställdes inför. Närmast till hands låg att genomföra en kartläggning av det sätt, varpå arbetstiden för närvarande var bestämd inom samtliga mera betydande verksamhetsområden. Detta skulle emellertid innebära ett synnerligen omfattande och tidsödande arbete såväl för utredningen som för uppgiftslämnarna. För att göra utredningens arbete så litet tidsödande som möjligt beslöts att välja följande väg. Utredningen skulle med de upplysningar som stod till dess förfogande göra ett preliminärt förslag till ny arbetstidslag. Detta preliminära förslag skulle jämte en promemoria innehållande erforderliga kommentarer skickas på remiss till företrädare för statliga och kommunala myndigheter samt till organisationer företrädande arbetsgivarnas och arbetstagarnas intressen. Remissmyndigheterna borde härvid endast i de fall, då föreslagna bestämmelser icke ansågs lämpliga, redogöra för gällande arbetstidsbestämmelser och i övrigt lämna material för belysande av frågan på vad sätt lagen skulle kunna utformas. (Det preliminära lagförslaget återfinnes i bilaga I; redogörelse för promemorian ingår i bilaga II.) Då det gällde två områden ansåg man emellertid att detta förenklade förfaringssätt icke var tillräckligt. Så var fallet med trafikväsendet och sjukhusvården. Som redan framhållits är arbetstidsbestämmelserna vid järnvägsväsendet mycket särpräglade och avviker i hög grad från vad som gäller inom a n d r a delar av näringslivet. Det ansågs icke möjligt att enbart genom remissvttranden från Statens järnvägar, Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening och Svenska järnvägsmannaförbundet erhålla tillräckligt material för bedömande av möjligheterna att lägga detta verksamhetsområde under en arbetstidslagstiftning. Redan på ett tidigt stadium hade företrädare för utredningen studerat arbetstidsförhållandena vid vissa järnvägar. Dessa studieresor ansågs nu böra fortsättas och efter medgivande h ä r o m av Chefen för socialdepartementet har representanter för utredningen beretts tillfälle att i olika sammanhang studera arbetstidsförhållandena på skilda bandelar och på olika stationer. Dessa resor företogs visserligen främst i avsikt att skaffa material för en bedömning, huruvida motiv förelåg för en arbetstidsförkortning inom järnvägsväsendet. E n hel del material inhämtades emellertid jämväl för revisionsarbetet. Vidare har från S. J. införskaffats arbetstidsschema för olika grupper arbetstagare. Ett annat område inom trafikväsendet som i förevarande avseende erbjuder säregna problem är drosktrafiken. Även i fråga om detta verksamhetsområde gäller att arbetstidsförhållandena är i vissa hänseenden avvikande från vad man möter inom exempelvis industri och handel. I fråga o m drosktrafiken tillkommer också det problemet, att en utvidgning av lagstiftningen till detta verksamhetsområde skulle medföra en viss arbetstidsför-

76 kortning på grund av att den på många håll inom detta fack tillämpade arbetstiden för närvarande överstiger 48 timmar. Att så är möjligt sammanhänger med det nuvarande undantaget i allmänna arbetstidslagen för företag som sysselsätter högst fyra arbetare. För att få arbetsförhållandena inom droskfacket belysta inhämtade utredningen genom länsstyrelserna uppgifter rörande den arbetade tidens längd under en tre veckors period förlagd till tiden april—maj 1949. Tyvärr motsvarade resultaten av undersökningen icke förväntningarna. Härtill kom att den utfördes under en tid, då det ännu rådde bensinransonering. Med all sannolikhet avviker sålunda de nu tillämpade arbetstiderna rätt mycket från dem som gällde vid tiden för undersökningens utförande. Jämväl för ett par andra områden inom trafikväsendet inhämtades uppgifter för belysande av arbetstidens längd. Detta gällde busstrafiken och laslbilstrafiken på långa distanser, de s. k. långtradarna. Det verksamhetsområde, som för närvarande ligger utanför lagstiftningen och vars införande under denna bjuder de mest svårlösta problemen, torde vara sjukhusvården. Att så är förhållandet beror på följande omständigheter. Arbetstidsschema fastställes lokalt av ledningarna för de olika sjukhusen i samarbete med arbetstagarnas fackliga organisationer. De utformas under hänsynstagande till många olika intressen såsom vårdbehovet, personalens önskningar om lediga dagar etc. Arbetstidsschema vid sjukhusen företer genomgående stora olikheter, så att knappast två sjukhus finnes, som har likartad reglering av arbetstiden. Härtill kommer att personer med samma göromål många gånger arbetar efter olika schema. För att få någon inblick i de synnerligen särpräglade förhållanden, som är rådande inom detta verksamhetsområde, fordras tydligen jämförelsevis omfattande undersökningar. En av de första åtgärder sjukvårdsdelegationen vidtog var att infordra vissa uppgifter rörande fastställda arbetstider vid sjukhus och barnbördsinrättningar. Det uppgiftsformulär som användes visade sig emellertid sedermera vara alltför litet detaljerat för att utredningen med ledning av detsamma skulle kunna bedöma möjligheten att lägga sjukhusvården under lagen. Det blev nödvändigt att göra undersökningen betydligt grundligare än vad från början avsetts. Som ett led i arbetet härmed anhöll utredningen, att representanter för densamma finge besöka olika sjukvårdsinrättningar för att på ort och ställe studera arbetstidsförhållandena och för att även föra överläggningar med sjukhusledningarna och med företrädare för arbetstagarnas lokala organisationer. Utredningen besökte härvid ett förhållandevis stort antal sjukhus belägna i norra, västra och mellersta Sverige. Sedan m a n på detta sätt fått en mera allmänt hållen uppfattning om på vad vis arbetet var organise-

rat på sjukhusen, beslöt utredningen att från ett representativt urval av sjukhus infordra fastställda arbetstidsschema. Utredningen räknar med att på detta sätt i genomsnitt en fjärdedel av samtliga sjukhus av olika typer blivit kartlagda i arbetstidshänseende. De insända arbetstidsschema har bearbetats och resultaten sammanställts i tabeller, som återfinnes i vederbörligt avsnitt i betänkandet. Som ett led i utredningens arbete med en revision av lagstiftningen och närmast dennas utsträckande till sjukhusvården får ses de försök, som på initiativ av utredningen har gjorts med att organisera arbetet enligt treskiftssystemet. Dessa försök utfördes vid sjukhusen i Örebro och Ludvika. Att utredningen ansåg sig böra taga ett dylikt initiativ sammanhängde för det första med att en övergång till treskift skulle underlätta att lagstiftningen utsträcktes till detta arbetsområde. För det andra syftade initiativet till att pröva, om det var möjligt att ge den inom detta verksamhetsområde sysselsatta personalen arbetstider som liknar dem, vilka tillämpas inom industri, handel m. m. Då det gällde andra verksamhetsområden än trafikväsendet och sjukhusvården ansåg utredningen sig i allt väsentligt kunna räkna med att den skulle få erforderligt material i yttranden över det förut omnämnda preliminära förslaget till ny arbetstidslag. Utarbetandet av promemorian krävde förhållandevis omfattande förarbeten. Arbetet föregicks av konferenser med de experter, som var ställda till utredningens förfogande, och med företrädare för en del olika organisationer. Det material, som utredningen genom remissförfarandet införskaffat, blev synnerligen omfattande. Tyvärr måste sägas att det är ganska ojämnt. Medan m a n på många håll mycket noggrant sökt bedöma utredningens förslag och även villigt ställt allt material till förfogande, som man antagit utredningen kunde ha nytta av, har förslaget på andra håll behandlats tämligen kortfattat. Det visade sig med hänsyn till den begränsade tiden icke möjligt att annat än i vissa fall infordra kompletterande uppgifter. Härefter vidtog bearbetningen av remissvaren som jämte förut berörda undersökningar utgör det material, vilket lagts till grund för utredningens ståndpunktstaganden. En sammanfattning av remissvaren återfinnes i bilaga II. Utredningen vill i detta sammanhang tillägga att den under hela tiden uppehållit ett nära samarbete med arbetsgivarnas- och arbetstagarnas organisationer. Nästan undantagslöst har man från organisationernas sida ställt sig mycket välvillig, då det gällt att tillmötesgå utredningens begäran om material i olika hänseenden.

KAPITEL III. ALLMÄN MOTIVERING AV FÖRSLAGET TILL NY ARBETSTIDSLAG

Den första arbetstidslagen i vårt land tillkom år 1919 under den politiskt upprörda tid, som följde efter det första världskrigets slut. Krav på en i lag genomförd begränsning av arbetstiden hade då förts fram från organiserat arbetarhåll under icke mindre än tre decennier. Vår första lag på detta område innebar icke endast att å laglig väg angavs i vilken omfattning arbetsgivare fick anlita en anställd arbetare. Lagens införande betydde på sin tid även en för flertalet grenar av näringslivet avsevärd förkortning av arbetstiden. De vid arbetstidslagens tillkomst rådande politiska förhållandena gjorde att förarbetena till lagen fick i hög grad forceras. Detta torde ha varit en bidragande orsak till det jämförelsevis snäva tillämpningsområde som lagen fick. I allt väsentligt begränsades nämligen detta till vad som på den tiden förstods med arbetare, vilket med dåvarande språkbruk synes ha varit liktydigt med kroppsarbetare. Vidare begränsades lagens tillämplighet i stort sett till industrien och denna närstående verksamhetsområden. En medverkande orsak härtill torde ha varit att det i den offentliga diskussionen varit industriarbetarnas arbetstidsproblem som särskilt förts fram. Betydande verksamhetsområden blev sålunda lagda utanför 1919 års lag. Så var fallet med jordbruket, detaljhandeln, sjukvården och statlig verksamhet. Det är lätt att konstatera, att de problem, som uppkommer vid ett införande av dylika verksamhetsområden under en arbetstidslagstiftning, är väsentligt mera svårlösta än de, som sammanhänger med arbetstidens begränsning inom t. ex. industrien. Någon egentlig prövning av de föreliggande möjligheterna till att införa de ifrågavarande områdena under en arbetstidslagstiftning synes ej ha blivit utförd vid denna tid. Man torde ha menat att införandet av en arbetstidslag — även om denna erhöll förhållandevis begränsat tillämpningsområde — dock skulle komma att bli normgivande för utvecklingen även inom de verksamhetsområden, som kom att ligga utanför lagen. På detta sätt skulle lagen härjämte få en indirekt betydelse. Dessa förhoppningar har i stort sett infriats, ehuru det i vissa fall tagit avsevärt längre tid än man vid lagens tillkomst räknade med. Inom alla områden, liggande utanför den första lagen, har utvecklingen gått mot en förkortning av arbetstiden. I vissa fall har dock en begränsning av arbetstiden

79 till 48 timmar per vecka kunnat genomföras endast genom lagstiftningsåtgärder. Men i övrigt kan sägas att en förkortning av arbetstiderna successivt ägt rum, så att längre arbetsdagar än som svarar mot ett genomsnitt av 48 timmar per vecka numera är sällsynta. Lagstiftningen var ända fram till 1930 provisorisk. Detta medförde att statsmakterna under 1920-talet vid flera tillfällen hade att ompröva allmänna arbetstidslagen. Även om förslag framlades av Kungl. Maj :t till utvidgning av tillämpningsområdet, har detta förblivit i det närmaste oförändrat. Riksdagen avvisade nämligen de föreslagna utvidgningaina. Att Kungl. Maj :t ansåg sig kunna föreslå lagens utsträckande till sådana ur här förevarande synpunkter mycket besvärliga områden som statlig verksamhet, sjukvård, trafikpersonal vid järnvägar etc. berodde p å att m a n utgick från att svårigheterna väsentligen skulle kunna lösas genom ett dispensförfarande. Då det gällt att vidga den genom lag föreskrivna begränsningen av arbetstiden, har statsmakterna i stället valt att införa nya lagar för särskilda näringsområden. På detta sätt har lantarbetstidslagen, detaljhandelslagen och hotellagen tillkommit. Detta innebär att det vid sidan av den allmänna arbetstidslagen finnes fyra speciallagar, nämligen förutom de nyss n ä m n d a tre, den särskilda sjöarbetstidslagen, vilken tillkommit samtidigt med den första arbetstidslagen år 1919. Inom områden, som faller utanför lagstiftningen, har som redan nämnts arbetstiden i allmänhet sänkts till 48 timmar per vecka eller till lägre timantal. I betydande utsträckning har detta skett genom kollektivavtal. Då fråga varit om arbetstagare, vilka icke haft rätt att träffa kollektivavtal, har sänkningen av arbetstiden kommit till stånd genom förhandlingar mellan vederbörande myndigheter och arbetstagarnas organisationer. Med en liten generalisering kan man säga, att vi i vårt land n u m e r a har en arbetsvecka, som antingen uppgår till 48 timmar eller ock understiger denna längd. Detta förhållande underlättar naturligen i och för sig lagstiftningens utsträckande till praktiskt taget alla verksamhetsområden. Men — och detta behandlas utförligare i annat sammanhang — de regleringar av arbetstiden, som genomförts antingen i kollektivavtal eller genom reglementen, avviker ofta i ganska betydande grad från de regleringsnormer som förekommer inom lagstiftningen. Ehuru principen att begränsa arbetstiden till 48 timmar per vecka praktiskt taget allmänt accepterats, har den realiserats på mycket olika sätt. Även då det gäller andra delar av den allmänna arbetstidslagen än den, som avser tillämpningsområdet, har allenast obetydliga ändringar förekommit, om man bortser från de första åren efter lagens tillblivelse. Den nuvarande lagen överensstämmer i många avseenden med den utformning den fick under de första åren på 1920-talet. Lagen har sålunda varit

80 i stort sett oförändrad i 30 år. Det är detta förhållande — sett mot bakgrunden av den starka utveckling, som ägt r u m inte bara inom näringslivet utan inom praktiskt taget alla verksamhetsområden — vilket motiverat utredningens tillsättande. Härför har utförligare redogjorts i det föregående. Det uppdrag, som utredningen behandlar i denna del av betänkandet, avser en revision av den gällande lagstiftningen på området. Uppdraget innefattar dels en modernisering av det materiella innehållet i lagstiftningen dels ett utsträckande av denna till områden, som för närvarande ligger utanför densamma. Då en lag göres till föremål för revision, är det naturligt att man, innan lagens materiella innehåll närmare diskuteras, först ställer frågan om lagen alltjämt behöves. Skulle man med andra ord kunna upphäva arbetstidslagstiftningen utan att detta komnie att medverka till en ökning av arbetstiden? Denna fråga går kanske icke att besvara med ett enkelt ja eller nej. Närmast torde svarets innebörd bli jåkande. Anledningen härtill är i första h a n d att söka i den starka tillväxt, som organisationerna på arbetsmarknaden undergått, sedan arbetstidslagstiftningen tillkom. Arbetstagarnas organisationer är utan tvivel numera så väl utbyggda och sammanhållna av så fasta band att de skulle kunna avvisa eventuella förslag från motsidan om en förlängning av arbetstiden. Enligt vad utredningen kan bedöma förefinnes vidare inom arbetsgivarnas organisationer ingen önskan att få till stånd en förlängd arbetstid. Möjligen skulle å arbetsgivaresidan intresse föreligga för lagstiftningens avskaffande i syfte att öppna möjligheter för en ur produktionens synpunkt mera smidig detaljreglering av arbetstiden än den, som kan genomföras i en lag. Då utredningen hävdar, att arbetstiden bör vara i lag reglerad, anlägger den helt andra synpunkter än de nyss angivna. Att börja med skulle det vara en i och för sig egendomlig åtgärd att avskaffa en skyddslag. Det bör enligt utredningens uppfattning tillkomma statsmakterna att reglera förhållandena på detta område. Så sker ock allmänt i utlandet. Visserligen k a n den invändningen göras att vårt grannland Danmark saknar en motsvarighet till den svenska arbetstidslagstiftningen. I Danmark var man nämligen vid den tid, då den första svenska lagen genomfördes, ense om att välja avtalsvägen i syfte att begränsa arbetstiden. Att i vårt land avskaffa arbetstidslagarna skulle icke bli detsamma som att välja den danska vägen. Det skulle i stället innebära, att vi i Sverige, sedan vi en gång valt lagstiftningens väg, lämnar denna och överför ansvaret för arbetstidens begränsning på arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer. Utöver det anförda talar många andra skäl för lagstiftningens bibehållande. Den nu gällande arbetstidslagen betecknar för arbetarklassen en av de största landvinningar denna gjort. Enligt vad utredningen förstår skulle m a n från arbetarhåll med styrka motsätta sig lagstiftningens u p p -

81 hävande, även om m a n erkänner att någon förlängning av arbetstiden icke skulle behöva riskeras. Vidare finnes alltjämt oorganiserade såväl arbetsgivare som arbetstagare på vilka organisationerna icke kan utöva något inflytande. Det är enligt utredningens uppfattning icke nödvändigt att utförligare motivera, varför arbetstiden bör begränsas genom lagstiftning. Däremot måste till diskussion upptagas frågan om behov föreligger att införa en ny arbetstidslag. Det är härvid två frågor som måste besvaras. Den första kan sammanfattas sålunda: Föreligger anledning att söka få till stånd en utvidgning av lagstiftningens tillämpningsområde i syfte att såvitt möjligt få in samtliga arbetstagaregrupper under arbetstidslagstiftningen? Den andra kan formuleras på följande sätt: Finnes anledning att ändra sättet för arbetstidens begränsning? Det har redan anförts, att arbetstiden i vårt land med några få undantag är begränsad till ett genomsnitt av högst 48 timmar per vecka. Denna omständighet kan synas göra det tveksamt, huruvida anledning finnes att lägga nya områden under lagstiftningen. Den åsikten kan framföras och har även från något håll framförts, att arbetstagarna intet skulle ha att vinna härpå. Om man bortser från huvudsakligen en grupp arbetstagare, till vilken utredningen återkommer, råder emellertid icke denna uppfattning bland arbetstagarnas organisationer. Man anser allmänt, att man vinner i ökad trygghet, därest arbetstiden blir begränsad enligt lag. Vidare anser organisationerna, att man u p p n å r avsevärda fördelar, därest m a n får tillämpa det i en lag angivna sättet för arbetstidens begränsning. Detta gäller särskilt sådana grupper arbetstagare, som har en reglering av arbetstiden, vilken mera avsevärt avviker från vad som förekommer inom sådana områden som industrien och handeln. Man räknar nämligen med, att en lag skulle ge ett med dessa områden mera överensstämmande sätt för arbetstidsregleringen. Särskilt stark är önskan att få arbetstiden lagligt reglerad hos arbetstagaregrupper, vilka har staten till arbetsgivare. Mången gång torde denna uppfattning bottna i en känsla av att man blivit åsidosatt vid lagens utformning. Det finnes, menar man, ingen anledning att läggas utanför arbetstidslagstiftningen endast av den orsaken att staten är arbetsgivare. Utredningen delar de uppfattningar för vilka nyss redogjorts. Sättet för arbetstidens begränsning är för den enskilde arbetstagaren en så betydelsefull och i den personliga livsföringen ingripande angelägenhet, att man bör sträva efter att ge lagstiftningen största möjliga omfattning. Man bör söka att bereda alla på detta område samma skydd från samhällets sida. Ett betydelsefullt skäl är vidare att flera arbetstagaregrupper, vilka har behov av förkortad arbetstid, för närvarande icke faller under lagstiftningens tillämpningsområde. Om det skall bli möjligt att lagstiftningsvägen genom6—1600 53

82 föra dylika förkortningar, måste tillämpningsområdet först utsträckas till att omfatta dessa grupper. Detta gäller vare sig fråga är om partiell eller generell arbetstidsförkortning. Enligt utredningens uppfattning bör man vid lagstiftningens utformning söka få till stånd största möjliga utvidgning av dess tillämpningsområde. Även om detta bör vara målsättningen måste emellertid konstateras, att det i vissa fall skulle kunna medföra allvarliga olägenheter att införa ett visst verksamhetsområde under lagen. Som exempel härpå kan n ä m n a s polisväsendet. Av skäl, vilka närmare diskuteras i annat sammanhang, har utredningen måst föreslå att detta område icke skall införas under lagstiftningen. Även i vissa andra fall har det blivit nödvändigt att intaga s a m m a ståndpunkt. Då det gäller att taga ställning till frågan om vilka grupper som skall läggas under lagen, måste man i varje särskilt fall väga de fördelar, som arbetstagarna skulle uppnå med ett lagligt skydd, mot de eventuella olägenheter för verksamheten, som kan tänkas u p p k o m m a . Det är härvid naturligt, att enbart den omständigheten, att i vissa fall en del svårigheter skulle uppk o m m a för arbetsledningen, icke får anses vara ett motiv för att ställa de inom detta område sysselsatta utanför lagens skydd. Å andra sidan får m a n ej heller acceptera vilka olägenheter som helst. I det exempel som ovan nyss återgavs, nämligen polisväsendet, skulle en laglig reglering av arbetstiden kunna i vissa situationer i hög grad förminska effektiviteten av kriminalpolisens arbete. Ett särskilt problem inträffar, då man från arbetstagaresidan själv icke önskar föras in under arbetstidslagstiftningen. Så är fallet med flertalet tjänstemannagrupper. Det är självfallet, att statsmakterna icke utan vidare bör acceptera en sådan mening. Det skulle i så fall bli omöjligt att få till stånd en rationell avgränsning av lagens tillämpningsområde. På samma sätt måste statsmakterna stundom finna det ändamålsenligt att icke medtaga arbetstagaregrupper trots deras önskan att k o m m a in under lagen. Den omständigheten emellertid, att en organisation arbetstagare uttalat sig emot ett införande under lagen, är ett förhållande, som noga måste övervägas. Härvid bör m a n enligt utredningens mening söka såvitt möjligt tillmötesgå organisationernas önskan. Som berörts i det föregående har vi fyra speciallagar vid sidan av den allmänna arbetstidslagen. I utredningens uppdrag ingår även att undersöka förutsättningarna för ett förenhetligande av lagstiftningen, vilket alltså skulle innebära speciallagarnas avskaffande och införandet av de ifrågavarande verksamhetsområdena under den nya arbetstidslagen. Det ligger helt i linje med vad tidigare anförts att lägga de områden det h ä r är fråga om under samma lag, som gäller för det stora flertalet arbetstagare. Om det i ett visst fall skulle krävas en något avvikande reglering av

83 arbetstiden, synes detta kunna ske genom att i den nya lagen inlägges specialbestämmelser för den näringsgren varom fråga är. De olikheter, som föreligger mellan de skilda lagarna, torde på ett undantag när icke heller vara större än att ett dylikt förfaringssätt kan anses lämpligt och framkomligt. Införandet av samtliga anställda under en och samma lag skulle även bidraga till alt u p p n å ökad enhetlighet beträffande sättet för arbetstidens reglering. Även om alltid en del olikheter måste komma att bestå, synes detta vara ett mål att sträva efter, ehuru man ständigt måste ha för ögonen att exempelvis näringslivets berättigade intressen icke blir förbisedda. I fråga om en lag, nämligen sjöarbetstidslagen, anser utredningen förhållandena dock vara sådana, att det icke är möjligt avskaffa densamma. Den bör sålunda enligt utredningens uppfattning vara kvar. F r å n hotell- och restaurangnäringens sida har förslaget om den särskilda hotellagens avskaffande rönt mycket stark kritik. (Se härom i kap. V.) Till vissa delar synes denna överdriven. Dessutom torde invändningarna i väsentlig m å n rikta sig mot den av utredningen under ett visst skede av dess arbete diskuterade planen att till en del göra arbetstidslagen dispositiv. Det förefaller som om ett dylikt förslag, av skäl som utredningen ej h a r anledning att ingå på, icke särskilt väl lämpade sig för detta näringsområde. Detta förslag har utredningen såsom framgår av fortsättningen av förevarande kapitel frångått i varje fall i dess ursprungliga utformning. Av skäl, som behandlas i kap. V, har utredningen ehuru med tveksamhet ansett sig böra föreslå, att en särskild arbetstidslag även i fortsättningen skall finnas för hotell- och restaurangnäringen. Utredningen övergår härefter till den andra frågan, nämligen om skäl finnes att söka få till stånd ändringar i själva sättet för arbetstidens begränsning. Det kan härvid att börja med erinras om att utredningen i detta sammanhang icke har att diskutera en förkortning av den ordinarie arbetstidens längd. Den nya lagen skall sålunda bygga på principen om en 48 limmars arbetsvecka. Enligt det föregående bör m a n vid en revision av lagstiftningen sikta på att få till stånd en så stor utvidgning som möjligt av tillämpningsområdet. Söker m a n förverkliga denna målsättning ställes m a n emellertid inför allehanda svårigheter. Dessa sammanhänger med att m a n inom ett flertal verksamhetsområden möter arbetsförhållanden i hög grad avvikande från dem, som i allmänhet råder inom områden reglerade av den nuvarande allmänna arbetstidslagen. Det finnes sålunda icke möjligheter att utan vidare vidga ramen för denna lag utan att härigenom åstadkomma allvarliga ingrepp i driftsförhållandena, vilka ytterst skulle d r a b b a samhället i dess helhet. Det går med andra ord icke att utan vidare tillämpa samma detaljreglering för alla de nya verksamhetsområden, som bör föras in under en ny lag.

84 Det anförda visar, att man, även om m a n kommer att bygga på principen om en 48 timmars arbetsvecka, måste söka att i olika avseenden differentiera regleringssättet, så att detta blir lämpligt även för de nya områdena. Det torde som exempel vara uppenbart att en begränsning av arbetstiden till just 48 timmar för varje enskild kalendervecka och till högst nio timmar per dag knappast skulle vara möjlig att tillämpa för trafikpersonalen vid järnvägarna. Nödvändigt blir att i lagen införa differentierade sätt för arbetstidens begränsning. Sålunda har utredningen för vissa särskilt angivna verksamhetsområden föreslagit ett högre dygnsmaximum och en längre begränsningsperiod än den som skall gälla enligt huvudbestämmelserna. Det har redan framhållits, att en i en lag given reglering av arbetstiden lätt blir stel även om man som nyss berörts söker anpassa regleringssättet efter de olika arbetsförhållandena. Lagens bestämmelser måste vara allmänt hållna och i regel avse förhållandevis stora områden. Lagen kan med hänsyn härtill icke annat än i begränsad omfattning anpassas efter de förhållanden som råder inom olika områden. Då erbjuder en reglering genom kollektivavtal större möjligheter att få till stånd begränsningssätt, vilka kan anses som fördelaktiga av såväl arbetsgivare som arbetstagare. De nuvarande möjligheterna att avvika från lagens bestämmelser är begränsade och beroende på särskild dispens från Arbetarskyddsstyrelsen. Avtalsvägens större smidighet och förekomsten av ett organisationsväsende, som väl kan tillvarataga parternas intressen, gav under arbetet med lagens grundprinciper upphov till tanken att söka få till stånd ett friare regleringssätt än det nuvarande. Fråga uppkom sålunda att göra arbetstidslagen dispositiv. Det stod emellertid redan från början klart, att man icke skulle kunna medge organisationerna möjligheter att genom kollektiva avtal sätta lagstiftningen på detta område helt ur kraft. Principen om en 48 timmars arbetsvecka måste nämligen enligt utredningens uppfattning under alla förhållanden upprätthållas. Vidare ansågs det nödvändigt att bibehålla en högsta gräns för medgiven övertid. Skäl talade även för att sätta en gräns för den längsta dagliga arbetstiden beroende på benägenheten hos vissa arbetstagaregrupper att söka erhålla långa arbetsdagar med kompensation i form av ökat antal hellediga dagar. I en arbetstidslag måste m a n sålunda h a en viss r a m angiven, inom vilken organisationerna under alla förhållanden måste hålla sig. Den frihet, som efter dessa begränsningar skulle återstå, var följande. Det skulle bli möjligt avtala om den ordinarie arbetstidens begränsning för längre perioder än kalenderveckan. Sättet för begränsning av övertiden skulle kunna göras enklare; det blev icke nödvändigt att skilja mellan allmän och extra övertid såsom fallet är i den gällande lagstiftningen. Det blev emellertid från början tydligt, att en dylik väg förutsatte förhål-

85 landevis invecklade lagbestämmelser. Man måste i lagstiftningen få dels dispositiva dels icke dispositiva regler för arbetstidens begränsning. Denna dubbla reglering för även vissa andra svårigheter och olägenheter med sig. Man måste sålunda fordra att av ett kollektivavtal klart skall framgå om parterna har avsett att sätta den dispositiva delen av lagen ur kraft. Vidare bleve det nödvändigt fordra, att avtalet skulle innehålla en fullständig reglering av all den arbetstid, som arbetsgivaren hade rättighet att taga ut av de anställda. Men här uppkom allvarliga svårigheter att få till stånd en klar gränsdragning mellan Arbetarskyddsstyrelsen, som skulle ha att tolka lagen, och Arbetsdomstolen, som har att tolka kollektivavtalen. I kollektivavtalen skulle det även bli erforderligt att använda två olika begrepp för övertid, därest förläggande av arbetstid till viss del av dygnet skall medföra högre ersättning. Det här anförda, vilket endast berör några av de större svårigheter som beräknades ge sig till k ä n n a vid realiserande av ett friare sätt för arbetstidens reglering — utförligare behandlas dessa i kap. VII — ger vid handen att systemet med nödvändighet måste bli komplicerat. Även om problemen kan lösas, måste tolkningen av reglerna kunna ge anledning till osäkerhet från en arbetsgivares sida, huruvida h a n verkligen iakttar gällande föreskrifter eller ej. Mot förslaget kan vidare erinringar av helt annat slag resas. Man kan frukta att sättet för arbetstidens reglering i avtalsrörelserna kommer att spelas ut vid förhandlingarna om lönernas storlek. Detta skulle i och för sig bli ett olyckligt förhållande. Det bör vidare beaktas att fråga är om en skyddslag. Visserligen skulle rambestämmelserna begränsa parternas möjligheter att avvika från lagens huvudbestämmelser, men trots detta synes m a n på denna punkt k u n n a bli tveksam. Man kan vidare frukta att de redan nu långvariga avtalsförhandlingarna skulle komma att bli ytterligare belastade. Det här skisserade förslaget till reglering av arbetstiden har genomgående avvisats från arbetsgivaresidan. Orsaken härtill synes främst vara, att man icke accepterar förslaget att göra lagen begränsat dispositiv. Man torde på arbetsgivaresidan vilja ha antingen en i det närmaste helt dispositiv lag eller ock en lag av samma natur som den gällande. Då enligt utredningens uppfattning en praktiskt taget fullständigt dispositiv arbetstidslag icke kan betraktas som en framkomlig väg, måste arbetsgivaresidans inställning tolkas så att m a n föredrar en i lag angiven icke dispositiv detaljreglering framför en kollektivavtalsmässig sådan, där parternas avtalsrätt begränsas av en särskild ramlagstiftning. På arbetaresidan tillstyrkes förslaget, ehuru det uppenbart icke är ett större arbetareintresse att få till stånd en sådan ordning som ovan berörts. Från vissa fackliga organisationer avstyrkes dock förslaget även om flertalet organisationer är positivt inställda.

86 Med hänsyn till det anförda har utredningen ansett att ett förslag enligt de ovan återgivna riktlinjerna icke bör förverkligas. Emellertid har utredningen icke velat helt släppa den tankegång, som legat till grund för det i det föregående behandlade förslaget. Den har med hänsyn härtill prövat, om icke något vore att vinna genom att ge parterna rätt att avtala om annan begränsningsperiod för den ordinarie arbetstidens längd än den som återfinnes i utredningens definitiva lagförslag. För närv a r a n d e har parterna denna möjlighet, men medgivande fordras i varje särskilt fall av Arbetarskyddsstyrelsen. Detta förhållande begränsar dock möjligheterna att träffa från lagen avvikande regleringar i förevarande hänseende. I vissa fall kan behov föreligga att överföra ordinarie arbetstid från en del av året till en annan. Under vissa förutsättningar skulle detta jämväl kunna vara fördelaktigt för de anställda. Utredningen föreslår i korthet, att parterna skall kunna träffa avtal om den ordinarie arbetstidens reglering, som ger annan arbetstid än 48 timmar per vecka, under förutsättning att den i genomsnitt för en tolvmånadersperiod icke överstiger denna längd. Däremot skall alla andra i lagen angivna regleringar iakttagas, såsom dygnsmaximum etc. Man kommer genom en dylik begränsning av förslaget ifrån de flesta av de svårigheter, som skulle göra sig gällande, därest det förut diskuterade mera omfattande förslaget realiserades. Naturligen kan m a n även mot detta begränsade förslag rikta sådana invändningar för vilka redogjorts i det föregående, nämligen att man skulle k u n n a befara att arbetstidsfrågorna kommer upp i löneförhandlingarna. Det är emellertid att märka att den bestämmelse, som kunde väntas föranleda de största motsättningarna, nämligen övertiden, icke blir dispositiv enligt utredningens definitiva förslag. Räckvidden av en dispositiv bestämmelse om begränsningsperiodens längd har vidare avsevärt minskats sedan dygnsmaximum enligt huvudbestämmelserna föreslagits till nio timmar, medan det i det preliminära förslaget var tio timmar. I jämförelse med gällande bestämmelser innebär utredningens förslag på denna punkt faktiskt endast att det nuvarande dispensförfarandet göres överflödigt. Organisationer bildade av arbetstagare med ämbetsansvar saknar för närvarande rätt att träffa kollektivavtal. I avvaktan på att denna fråga finner sin lösning föreslår utredningen en sådan ordning att dessa organisationers ställning i förevarande hänseende realiter blir densamma som andras. Med hänsyn till det anförda finner utredningen, att tiden nu är inne att införa en ny allmän arbetstidslag. Riktlinjerna för den nya lagen har i korthet berörts. De utvecklas närmare i de följande kapitlen.

KAPITEL IV. LAGENS TILLÄMPNINGSOMRÅDE

A. Ö V E R G Å N G F R Å N B E G R E P P E T BEGREPPET

RÖRELSE

TILL

ARBETE

1. Principdiskussion Då den allmänna arbetstidslagen tillskapades år 1919 gavs den samma tillämpningsområde som den då gällande arbetarskyddslagen hade. Sålunda begränsades lagen till varje rörelse, industriell eller icke, så ock hus-, väg- och vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag. Denna begränsning synes ha genomförts utan i varje fall särskilt ingående överväganden. Bidragande orsaker härtill torde ha varit, förutom den i det föregående n ä m n d a forcering varunder arbetet med lagens tillskapande bedrevs, att det denna tid främst var industriarbetarnas och vissa dem närställda arbetaregruppers arbetstidsförhållanden som var aktuella. Följande omständighet synes även ha bidragit till den jämförelsevis snäva begränsningen. Den vid arbetstidslagens tillkomst gällande arbetarskyddslagen hade fått sitt tillämpningsområde bestämt i enlighet med ett av lagrådet avgivet yttrande över det framlagda kommittéförslaget. Enligt detta skulle lagen omfatta varje verksamhet, d. v. s. i princip allt arbete. Lagrådet anförde, att tillämpningsområdet enligt dess uppfattning utsträckts längre än behovet föranledde. Särskilt visade sig detta, framhöll lagrådet, i fråga om sådan statens verksamhet, som utövades för uppfyllandet av statens ändamål, d. v. s. den egentliga tjänstemannaverksamheten. Lagrådet framhöll bl. a. att vid denna verksamhet i regel icke torde förekomma missförhållanden av den art förslaget avsåge. Den första arbetarskyddslagen blev i anslutning härtill begränsad till allenast »rörelse» och »särskilt arbetsföretag». Det får anses naturligt om man, då fråga var om införandet av en arbetstidslag, beaktade lagrådets några år tidigare gjorda uttalande och ansåg det motiverat, att ge en arbetstidslag samma tillämpningsområde som den redan införda skyddslagen hade. Under de revisioner, som den första arbetstidslagen undergick, ägde några ändringar på denna punkt icke rum. Över huvud taget synes arbetstidslagens begränsning till rörelse och särskilt arbetsföretag h a väckt jämförelsevis liten uppmärksamhet under den tid den varit i kraft. I detta sammanhang förtjänar erinras om 1938 års arbetarskyddskom-

88 mittes ståndpunkt i denna fråga. Kommittén föreslog en utvidgning av arbetarskyddslagens tillämpningsområde till i princip all verksamhet. Departementschefen ansåg sig emellertid icke kunna dela kommitténs åsikt om lämpligheten att vidga arbetarskyddslagens tillämpningsområde. I propositionen i ämnet till 1947 års riksdag erinrades om vad lagrådet tidigare anfört och att detta i allt väsentligt fortfarande ägde giltighet. Den av kommittén föreslagna utvidgningen skulle i fråga om förvaltningsverksamhet få betydelse huvudsakligen såvitt anginge anordnande av tjänstelokaler. Den nya arbetarskyddslagen erhöll även sitt tillämpningsområde begränsat på i stort sett samma vis som den äldre lagen. Utredningen har på denna punkt velat erinra om vad som tidigare förekommit i denna fråga. Beaktas bör emellertid att avsevärda olikheter föreligger mellan arbetarskyddslagen och arbetstidslagen, varför en följd av statsmakternas beslut år 1947 ingalunda blir att även arbetstidslagen bör bibehålla sitt tillämpningsområde oförändrat. Den nuvarande begränsningen av arbetstidslagen till »rörelse» och »särskilt arbetsföretag» får onekligen emellanåt egendomliga verkningar. Av två personer, som har identiska arbetsuppgifter, kan den ene falla under lagen på grund av att han arbetar inom en rörelse, medan den andre faller utanför därför att den verksamhet som hans arbetsgivare bedriver icke har dylik karaktär. I utredningens preliminära förslag till ny arbetstidslag föreslogs även att lagen skulle omfatta all verksamhet över huvud taget. I lagtexten formulerades tillämpningsområdet på följande sätt: Denna lag äger, med de inskränkningar nedan angives, tillämpning å varje arbete till vilket arbetstagare användes för arbetsgivares räkning. Närmast av juridiskt-tekniska skäl använde utredningen icke begreppet verksamhet, enär detta skulle ha kommit att kräva en särskild definition. Begreppet arbete ansågs utan vidare vara fullt klart. Frågan om övergång från begreppet rörelse till begreppet arbete blev inte föremål för särskilt stor uppmärksamhet i remissbehandlingen. Arbetsgivareorganisationerna intog icke någon deciderad ståndpunkt i denna fråga. Svenska arbetsgivareföreningen ansåg sig kunna acceptera den föreslagna utvidgningen. Föreningen ifrågasatte emellertid lämpligheten härav med hänsyn till att tillämpningsområdet för arbetarskyddslagen är begränsat till rörelse och särskilt arbetsföretag och att arbetarskyddslagen även innehåller vissa bestämmelser rörande arbetstiden. Föreningen framhöll, att det för delägarna i Svenska arbetsgivareföreningen saknar betydelse vilken definition som användes, varför föreningen avstod från något yrk a n d e på denna punkt. Icke heller Handelns arbetsgivareorganisation ansåg, att den föreslagna utvidgningen har större betydelse, men påpekade att en konsekvens blir

89 att hembiträdena kommer att falla under lagen. Denna fråga behandlas utförligare senare i förevarande avsnitt. Det är naturligt, att arbetstagareorganisationerna var mera positiva i sitt ståndpunktstagande. Landsorganisationen hänvisade till förut gjorda uttalanden, vari framhållits att skälen mot en över hela arbetsmarknaden genomförd legal arbetstidsbegränsning i den tidigare diskussionen väsentligt överdrivits. Lantarbetareförbundet påpekade, att den nuvarande begränsningen i arbetstidslagens tillämpningsområde spelat ut sin roll genom att arbetstiderna reglerats i kollektivavtal. Enligt vad utredningen funnit är de viktigaste nya verksamhetsområden, som vid en övergång till begreppet arbete skulle föras in under lagstiftningen, de nedan angivna. Härvid bortses från de statliga verksamhetsområdena, enär dessa upptages till separat behandling senare i samband med diskussionen om borttagandet av det särskilda undantaget för arbete som bedrives av staten. 1. Kommunal förvaltning, undervisning m. m. 2. Verksamhetsområden såsom polis- och brandväsende. 3. Husligt arbete. 4. Arbete, som vissa enskilda organisationer, stiftelser och samfund bedriver. Utredningen behandlar i det följande utförligare de ovan angivna verksamhetsområdena. Beträffande de områden som namnes under 1. och 4. må erinras om vad redan sagts, nämligen att ett särskilt undantag föreslås för förvaltningspersonal, kontorsanställda m. fl. Frågan om de inom undervisningsväsendet sysselsatta behandlas vidare under Avsnitt H av detta kapitel. Utredningens förslag att utsträcka lagen till allt arbete har principiellt sett vunnit allmänt gillande. Några invändningar har egentligen icke framförts. Med hänsyn härtill föreslår utredningen att den nya arbetstidslagens tillämpningsområde utsträckes till att omfatta allt arbete. Detta bör bestämmas så att det avser varje arbete till vilket arbetstagare mot vederlag användes för arbetsgivares räkning. Därest enstaka arbetsområden eller grupper av arbetstagare av olika skäl lämpligen icke bör eller kan läggas under arbetstidslagstiftningen bör särskilda undantag för dessa införas i lagen. Svenska arbetsgivareföreningens påpekande att arbetarskyddslagen och arbetstidslagen får olika tillämpningsområden behandlas i k a p . IX.

90 2. Kommunal verksamhet a) Polisväsendet

Utredningens preliminära förslag till ny arbetstidslag omfattade även polisväsendet. I promemorian anförde utredningen, att det var angeläget att vederbörande remissmyndigheter utvecklade skälen för och emot förslaget och lämnade utredningen det material, som fordrades för att den skulle taga ställning till denna fråga. Utredningen vill tillägga att den var medveten om att starka skäl talade för att lägga polisväsendet utanför lagstiftningen. Denna fråga har ägnats stor uppmärksamhet främst av Överståthållarämbetet och de länsstyrelser till vilka ärendet varit sänt på remiss. Nämnas k a n att de som uttalat sig i frågan praktiskt taget genomgående är ense om att polisväsendet bör läggas utanför arbetstidslagstiftningen. Överståthållarämbetet redogör att börja med för de för en polisman gällande arbetstidsbestämmelserna. Enligt dessa har en polisman skyldighet att tjänstgöra i medeltal högst 48 timmar per vecka. Han skall om möjligt erhålla ledighet under 24 timmar i följd en gång i veckan. Oavsett om det nyss stadgade medeltalet timmar överskrides, är polisman skyldig att efter förmans order inträda i tjänstgöring även då h a n är tjänstfri; befinner h a n sig å ort inom anställningsområdet har han även skyldighet att självmant ingripa till ordningens och säkerhetens tryggande. Vid utomordentliga tillfällen såsom upplopp och andra liknande oroligheter, omfattande eldsvådor eller trafikolyckor och andra katastrofer, skall tjänstfri polism a n självmant anmäla sig hos sin förman för den tjänstgöring som kan krävas. Det framgår att såväl begränsningsperiod som dygnsmaximum saknas i den för polisväsendet gällande arbetstidsregleringen. Vidare förutsattes att obegränsad övertid skall kunna uttagas. Överståthållarämbetet anför i fortsättningen att den normala arbetstiden för personal, som har att fullgöra sådan tjänst, där tjänstgöringstiden k a n kontrolleras, i allmänhet understiger 48 timmar i veckan. Övertidstjänstgöring beordras icke utan ur ordnings- eller säkerhetssynpunkt tvingande skäl. För ordningspolisens del är övertidstjänstgöringen ej av någon större omfattning men inom kriminalpolisen förekommer dylik tidvis i betydande utsträckning. För polispersonalen i Stockholm skulle det ej vara förenat med några fördelar att komma under lagen. Däremot skulle en del olägenheter uppkomma, bl. a. då det gäller att avgöra vilket arbete som faller under lagen och vilken personal som skall räknas som arbetstagare. Ämbetet synes här närmast syfta på frågan om ett arbete skall anses vara okontrollerbart eller oregelbundet eller om fråga är om personal, som skall hänföras till kansli- och kontorspersonal. I de större städerna möter det sannolikt icke praktiska svårigheter att under normala förhållanden tillämpa lagens föreskrifter om övertid. Annorlunda blir fallet i situationer då polisens alla resurser måste insättas.

91 Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar under hänvisning till landsfogdens yttrande, att polisväsendet svårligen lär kunna inordnas under arbetstidslagen. Lagförslagets möjligheter till koncentration av kriminalpolisens arbete är otillräckliga. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att polispersonalens arbetstid bör regleras genom särskilda bestämmelser. Den tillägger emellertid, att det bör övervägas att med utgångspunkt från arbetstidslagen verkställa en översyn och komplettering av nu gällande bestämmelser. Statspolisintendenten understryker särskilt den stora omfattning i vilken kriminalpolisen måste tagas i anspråk i samband med större mordutredningar. Det är härvid av praktiska skäl omöjligt att öka personalstyrkan för att minska den omfattning i vilken varje enskild polisman tages i anspråk. Svenska polisförbundet anför att den i princip är intresserad av att polisväsendet införes under arbetstidslagstiftningen men efterlyser utformade detalj bestämmelser beträffande vissa särskilt angivna frågor. Så länge dylika bestämmelser saknas, anser förbundet sig ej ha möjligheter att taga definitiv ställning till frågan om polispersonalens inordnande under arbetstidslagen. Jämväl ett flertal andra arbetstagareorganisationer inom polisväsendet avstyrker. Malmöhus läns polisförening påpekar nödvändigheten att polismännen genom lag tillförsäkras möjlighet till vila och rekreation. Jämväl kriminalpolisintendenten i Göteborg intar en avvikande ståndpunkt. I Göteborg förekommer enligt kriminalpolisintendenten ett betydande övertidsarbete utan att kompensation i form av fritid eller övertidsersättning lämnas. Det är därför ett angeläget spörsmål, att den nu pågående utredningen definitivt söker lösa problemet om polisens arbetstid. Utredningen har vid prövning av denna fråga funnit, att det skulle bli förenat med avsevärda olägenheter för polisväsendet, om polispersonalen skulle k o m m a att bindas av en arbetstidslag. I alldeles särskild grad gäller delta kriminalpolisen. Stora svårigheter skulle sannolikt även u p p k o m m a på landsbygden. Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen, att polisväsendet föres till de verksamhetsområden, som undantages från arbetstidslagstiftningen. Bland remissmyndigheterna uttalar sig Länsstyrelsen i Malmöhus län för en översyn och komplettering av de arbetstidsbestämmelser som rör polispersonalen. Kriminalpolisintendentens i Göteborg förslag innebär i stort sett detsamma. Utredningen har icke ansett, att en sådan speciell fråga faller under utredningens uppdrag, men föreslår att denna för polisväsendet mycket betydelsefulla fråga göres till föremål för en undersökning av därtill särskilt tillkallade sakkunniga.

92 b) Brandväsendet

Även denna grupp arbetstagare hade i utredningens preliminära förslag lagts under arbetstidslagen. Utredningen var emellertid mycket tveksam om detta var realiserbart bl. a. till följd av den myckna beredskapstjänst som förekommer. Svenska brandbefälsförbundet gav i sitt remissyttrande en närmare beskrivning av brandtjänstens natur. Det egentliga arbetet sönderfaller i tre skilda moment: 1. Produktivt arbete inom kårens egen underhållstjänst. 2. Utbildning. 3. Utryckningstjänst. Dessutom förekommer den redan n ä m n d a omfattande beredskapstjänstgöringen, vilken Brandbefälsförbundet anser rätteligen böra benämnas vakttjänst på grund av att den är av väsentligt mera tvingande innebörd än a n n a n beredskapstjänst inom den kommunala förvaltningen. Brandbefälsförbundet räknar med att de ovan under 1. och 2. upptagna arbetsmomenten i genomsnitt för hela riket motsvarar en arbetstid om fem timmar per varje vardag och en timme per helgdag. Enligt en undersökning som hänför sig till åren 1933—35 motsvarade utryckningstjänsten i genomsnitt en arbetstid av 1—3 timmar per man och vecka. Brandbefälsförbundet r ä k n a r med att denna tid numera har fördubblats. Vakttjänsten i de större städernas alarmcentraler anses mycket krävande enligt förbundets uttalande. Detsamma gäller ambulanstjänstcn. Brandmännens tjänstgöring har ordnats så att på långa tjänstgöringstider följer långa fritidsperioder. Det synes vara vanligt att det inom brandväsendet förekommer skift med en längd om 24 timmar. Är brandtjänsten organiserad på dylikt sätt måste samhället för varje utryckningsberedd b r a n d m a n avlöna 2,2 b r a n d m ä n om semester och genomsnittlig sjuktid tages med i beräkningen. Vid ett normalt treskiftssystem stiger denna siffra till 3,4. Brandbefälsförbundet slutar sitt yttrande med att avstyrka förslaget att lägga brandväsendet under arbetstidslagstiftningen. Som skäl härför anföres bl. a. att brandmännens tjänst och arbetsbelastning varierar mycket starkt både vid olika tidpunkter och mellan olika samhällen. Vidare hänvisas till att brandmännens arbetsuppgifter är av mycket olikartad natur. Man jämför exempelvis tjänsten i alarmcentralerna med utryckningstjänsten. I regel var även andra remissmyndigheter avstyrkande. Så var fallet med Riksbrandinspektören. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att det skulle bli förenat med övervägande nackdelar att tillämpa den föreslagna lagen på brandväsendet. Skall b r a n d m ä n n e n införas under lagen måste det enligt brandchefen i Stockholm finnas en rättvis koefficient med vilken beredskapstid kan förvandlas till egentlig arbetstid. Att finna en dylik koefficient måste emellertid

93 betraktas som synnerligen svårt och kanske helt omöjligt. Tjänstgöringstiderna och arbetsförhållandena vid de olika städernas brandkårer och borgarbrandkårer är i övrigt så olika att det icke går att finna en enhetlig koefficient. Brandchefen påpekar, att i beredskapstid såsom en väsentlig del även ingår vilotid, vilken flertalet andra arbetstagaregrupper helt får taga av sin fritid. Brandchefen anser, att b r a n d m ä n n e n i princip bör införas under arbetstidslagstiftningen, men att det fordras ytterligare utredning, så att lagen kan kompletteras med ingående och preciserade bestämmelser. »Detta synes i nuvarande sammanhang icke vara möjligt och det torde dessutom vara av värde att erhålla erfarenhet av lagens tillämpning, innan den komplicerade frågan om brandmännens införande under densamma avgöres.» Svenska stadsförbundet har gjort en undersökning rörande beredskapstjänstens omfattning och funnit, att den motsvarar 65—75 % av den totala tjänstgöringstiden. En devalvering av beredskapstiden måste möta synnerligen stora svårigheter. Stadsförbundet liksom Svenska landskommunernas förbund avstyrker brandväsendets införande under lagen. Svenska kommunalarbetareförbundet åter tillstyrker förslaget. Man erkänner att det uppkommer svårigheter beträffande beredskapstjänstens beräknande, men förbundet anser icke dessa svårigheter vara större än att de tämligen lätt kan övervinnas. Förbundet förutsätter att Arbetarskyddsstyrelsen skall äga medge erforderliga undantag. Ett speciellt problem upptages till behandling av Järnbruksförbundet, vilket uttalar farhågor för att effektiviteten hos brandkårerna på bruksorterna kan nedbrytas av inskränkande arbetstidsregler. Förbundet synes härvid närmast syfta på det förhållandet, att en arbetstagare under en och samma dag dels utför full tjänstgöring hos sin arbetsgivare och dels å fritiden utför övningar och eventuellt även underhållsarbeten inom bruksbrandkåren. Enligt en överenskommelse mellan Svenska stadsförbundet och Svenska kommunalarbetareförbundet har dessa beslutat rekommendera följande tjänstgöringstider under år 1953 för b r a n d m ä n och brandförmän inom yrkesbrandkårer. I Stockholm rekommenderas 75 timmar per vecka, i Göteborg och Malmö 78 och i andra städer med mer än 40 000 invånare 84 timmar per vecka. För städer med ett invånarantal liggande mellan 20 000 och 40 000 rekommenderas en tjänstgöringstid om 93 timmar per vecka och övriga städer 101 timmar per vecka. Enligt de uppgifter som återgivits i det föregående uppgår tiden för produktivt arbete och utbildning till ca 31 timmar per vecka i genomsnitt för riket. Härtill kommer den genomsnittliga tid, som kan beräknas åtgå för utryckningstjänst. Tar m a n hänsyn till vad Brandbefälsförbundet anfört, att denna tid har fördubblats sedan den var föremål för undersökning, skulle man kunna antaga att den uppgår till mellan två och sex timmar per

94 m a n och vecka. Därest man utgår från det högre talet skulle sålunda den egentliga arbetstiden motsvara högst 37 timmar per vecka. Understrykas bör emellertid att fråga är om ett genomsnitt och att avvikelser både uppåt och nedåt är sannolika. Det är självklart att arbetstiden med hänsyn till utryckningstjänstens skiftande omfattning kan komma att betydligt variera från vecka till vecka. Tar m a n hänsyn till dessa uppgifter vill det synas som om det icke skulle föreligga svårigheter föra b r a n d m ä n n e n in under lagen. I varje fall skulle detta vara möjligt om man hänför b r a n d m ä n n e n till de verksamhetsområden som erhåller förlängd begränsningsperiod. Skillnaden mellan den arbetstid som arbetstidslagen medger för en m å n a d och den tid som tages i anspråk för produktivt arbete och utbildning är så pass stor att den mycket väl räcker till för utryckningstjänsten. Skulle i något fall så icke bli förhållandet finnes alltid övertid att tillgripa. Emellertid kan man, om brandmännen erhåller laglig reglering av arbetstiden, icke komma ifrån att ta ställning till sättet för beräkning av den tid, som inom detta område går under benämning beredskapstid. Dylik motsvarar vad utredningen benämner jourtid och utgöres av tid, då arbetstagaren har att uppehålla sig å av arbetsgivaren anvisad plats för att vid a n m o d a n omedelbart inträda i arbete. Sättet för jourtjänstens beräknande är ett problem man möter även inom a n d r a områden såsom fångvården, kroppssjukhusen etc. Emellertid utgör jourtiden i dessa fall i regel en liten del av den sammanlagda tid, då arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande. Det är med anledning härav och till följd av att jourtid kan vara av synnerligen olika natur med hänsyn till besvärlighetsgrad etc. som utredningen har föreslagit att överlämna åt parterna att komma överens om på vad sätt jourtid skall tillgodoräknas. För det fall att någon överenskommelse icke kommer till stånd skall jourtid enligt utredningen icke tillgodoräknas arbetstagaren i annan mån än arbete faktiskt utföres. Frågan om sättet för jourtidens tillgodoräknande får en helt annan betydelse, då man kommer till brandväsendet. Såsom Svenska stadsförbundet meddelar uppgår denna till 65—75 % av den totala tjänstgöringstiden. Den frågan uppställer sig, huruvida man för brandväsendet bör eller lämpligen kan tillämpa nyss angivna regler för tillgodoräknande av jourtid. Det får anses uteslutet att i lagstiftningen ange någon devalveringsfaktor för brandmännens jourtid. Fråga uppkommer då om det är möjligt att lita på att jourtidens tillgodoräknande blir reglerad genom överenskommelser. Detta finner utredningen i och för sig icke omöjligt. Utredningen har emellertid kommit till den uppfattningen, att i fråga om arbetsområden, där jourtjänsten är så dominerande som i detta fall, området icke är lämpligt att införa under en arbetstidslagstiftning. Det är visser-

95 ligen angeläget, att den tid b r a n d m ä n n e n har att stå till arbetsgivarens förfogande blir reglerad och att b r a n d m ä n n e n även blir tillförsäkrade skälig fritid. Utredningen har emellertid funnit, att detta icke lämpligen låter sig göra genom en lagstiftning. Det egendomliga förhållandet skulle nämligen inträffa, att trots att b r a n d m ä n n e n förts in under en arbetstidslag skulle dock lagens effektivitet i realiteten helt bli beroende av den avtalsuppgörelse som träffas rörande sättet för jourtjänstens tillgodoräknande. Med hänsyn härtill framstår det såsom en naturligare och enklare utväg, att parterna direkt avtalar om arbetstidens längd. Utredningen föreslår med hänvisning till det anförda, att brandväsendet undantages från arbetstidslagstiftningen. c) Övrig kommunal verksamhet

Såsom framgått av det föregående är det vid övergång från begreppet rörelse till begreppet arbete i huvudsak kommunal förvaltning som införes under arbetstidslagstiftningen. Dock kommer härvid kansli- och kontorspersonal att undantagas. Av de kommunala förvaltningsområdena har polisväsendet och brandväsendet behandlats i det föregående. Det vill synas som om den nya lagen härutöver endast skulle få betydelse för sådana grupper som eldare, maskinister, reparatörer och arbetstagare i liknande ställning. Utredningen vill erinra om att såsom ett motiv för den ifrågasatta åtgärden framföres det förhållandet, att två arbetstagare, som har att utföra samma arbetsuppgifter, även i arbetstidshänseende bör erhålla samma skydd. Frågan om skyddet i förevarande hänseende bör icke bli beroende av arten av den verksamhet arbetsgivaren bedriver. Det är endast ett fåtal remissinstanser som gör uttalanden på denna punkt. Stadskollegiet i Stockholm ifrågasätter lämpligheten av den föreslagna åtgärden. Löneavtalsnämnden i Stockholm anför bl. a. följande. Införandet av den kommunala förvaltningstjänsten under lagstiftningen får enligt nämnden icke särskilt vittgående verkningar. Dock påpekas att den arbetstidsfördelning, som förekommer för vaktmästare och värmeledningspersonal vid folkskolorna och de k o m m u n a l a flick- och mellanskolorna, icke står i överensstämmelse med bestämmelserna i lagförslaget. Nämnden synes härvid syfta på den under begränsningsperioden maximalt medgivna arbetstiden. I motiven bör utsägas, att om en från huvudbestämmelserna avvikande indelning av arbetstiden befunnits vara till fördel för såväl arbetsgivare som arbetstagare denna indelning skall få behållas. Tjänstedirektören i Stockholm tillstyrker förslaget. Han framhåller att verkningarna av detta blir mycket begränsade. Utredningen finner icke att några bärande skäl anförts mot förslaget på förevarande punkt. Vad löneavtalsnämnden i Stockholm föreslår,

96 nämligen att en från huvudbestämmelserna avvikande indelning av arbetstiden skall få tillämpas, kan realiseras genom avtal om annan begränsningsperiod än som föreskrives i huvudbestämmelserna. Under åberopande av det anförda föreslår utredningen att all k o m m u n a l förvaltningsverksamhet lägges under arbetstidslagstiftningen. Utredningen hänvisar dock till vad i det föregående anförts rörande polisväsendet och brandväsendet. 3. Husligt arbete Ända sedan den första hembiträdeslagens tillkomst år 1944 har olika uppfattningar varit rådande, huruvida lagen bör ha karaktär av en verklig arbetstidslag eller av en fritidslag. Valet stod alltså mellan antingen att i lagen fastställa arbetstidens längd eller att i lagen endast ange den minsta fritid, som ett hembiträde skulle äga åtnjuta. För det fall att hembiträdeslagen skulle givas karaktär av en verklig arbetstidslag, diskuterades två olika sätt för arbetstidens begränsning, nämligen antingen en arbetstid av åtta timmar per dag eller en till 192 timmar maximerad arbetstid under en begränsningsperiod om fyra veckor. Det förutsattes, att i arbetstiden ej skulle inräknas måltid och andra raster samt ej heller arbete, som hembiträdet utför för egen räkning. Statsmakterna anslöt sig till alternativet fritidslag. Lagstiftningen på detta område har hittills varit av temporär natur. Då frågan om lagens prolongering år 1947 upptogs till behandling, förelåg ett förslag från dåvarande Statens arbetsmarknadskommission att den genomsnittliga arbetstiden för dag skulle sättas till åtta timmar men med rätt för arbetsgivaren att fördela arbetstiden på en tidsrymd av fyra kalenderveckor. Dygnsmaximum föreslogs till elva timmar. Föredragande Statsrådet ansåg emellertid, att en sådan revidering av lagen, som Arbetsmarknadskommissionen hade föreslagit, icke borde komma till stånd. Det var synnerligen tveksamt om en förbättrad arbetslagstiftning för hembiträdeskåren kunde tänkas ha någon nämnvärd effekt på tillströmningen av arbetskraft till yrket. En reglering av nettoarbetstiden var svår att praktiskt tillämpa på grund av att i det husliga arbetet raster och måltidsuppehåll var så »inrörda» med den effektiva arbetstiden, att det förelåg betydande svårigheter att avgöra dessas längd. Den ifrågasatta regleringen skulle medföra svårigheter för familjer med barn, där båda föräldr a r n a hade arbete utom hemmet. Andra lagutskottet biträdde visserligen propositionen men fann dock trots de skäl, som anförts mot en arbetstidsreglering, att en sådan likväl borde övervägas. Utskottet uttalade, att det emellertid var av vikt, att hembiträdena finge behålla de förmåner de redan erhållit. Med hänsyn härtill

97 borde enligt utskottets mening en eventuell arbetstidsreglering ske på så sätt att lagen kompletterades med bestämmelser om arbetstid. När frågan om hembiträdeslagens fortsatta giltighet ånyo blev aktuell fick Arbetsmarknadsstyrelsen i uppdrag att utreda frågan om lagstiftningens framtida gestaltning. Styrelsen uttalade, att hembiträdena i likhet med övriga anställda borde få en i lag reglerad arbetstid. Emellertid förordade styrelsen fortsatt giltighet av den såsom fritidslag utformade hembiträdeslagen. Anledningen härtill var det nya läge, som enligt styrelsens mening uppstått genom den form av hembiträdeslagstiftning, som m a n valt i Norge och Finland. Det norska och det därmed nära besläktade finska systemet innebar ett nytt alternativ till frågans lösning. Slutlig ståndpunkt borde icke tagas förrän m a n undersökt, h u r lagstiftningen i dessa båda länder verkat i praktiken. Statsmakterna beslöt i anledning härav att förlänga hembiträdeslagens giltighetstid för ytterligare tre år. Med hänsyn till den betydelse, som tillmätts lagstiftningarna i de b å d a grannländerna, är det skäl att i korthet återge vad de av Arbetsmarknadsstyrelsen senare verkställda utredningarna gav vid handen. I Norge är dygnsmaximum satt till tio timmar, måltidsraster inräknade. Arbetstiden skall förläggas mellan kl. 7 och 19.30. Om hembiträde, som bor hos arbetsgivaren, åtar sig att utom den normala arbetstiden vara h e m m a och ha tillsyn av bostad, barn eller gamla, räknas icke detta som övertidsarbete och behöver ej särskilt kompenseras. Lagen stadgar förbud för övertidsarbete eller vakttjänst mellan kl. 19.30 och 7 mer än tio gånger under loppet av fyra sammanhängande kalender veckor, såvida det icke är strängt nödvändigt på grund av sjukdom eller andra tvingande skäl. Statens arbeidstilsyn övervakar lagens efterlevnad. Enligt vad Arbetsmarknadsstyrelsen inhämtat har norska lagens bestämmelser om arbetstid och övertidsarbete i stort sett ej medfört några tolkningseller tillämpningssvårigheter. Lagen har emellertid ej förmått hindra en minskad rekrytering till yrket. Kännedomen om lagen har ej varit tillräckligt spridd. Dygnsmaximum enligt den finska lagstiftningen är tio timmar, vari måltidsraster ingår. Arbetstiden skall förläggas mellan kl. 6 och 19. På landsbygden kan dock arbetstiden under den varma delen av året få sluta kl. 20. E n gång i veckan skall arbetstiden sluta senast kl. 14 eller ock två gånger kl. 17. Enligt vad finska Socialministeriet uppger har den finska lagen medverkat till att stabilisera anställningsförhållandena på det husliga arbetsområdet. Vid den tid då uppgifterna inhämtades kunde man av de dittills vunna erfarenheterna dock icke säga om lagen bidragit till att göra de husliga yrkena mera lockande. Ministeriet anger som sin uppfattning, att en 7—1600 53

98 arbetstidsbegränsning till 192 timmar under en fyraveckorsperiod knappast är att rekommendera, enär ett sådant arrangemang förutsätter kontroll över arbetstiden. Där noggranna anteckningar saknas kunde detta leda till tvistigheter. Kungl. Maj:t uppdrog i september 1951 åt Arbetsmarknadsstyrelsen att bl. a. verkställa utredning rörande hittills v u n n a erfarenheter av hembiträdeslagen och frågan om en förlängning av lagens giltighetstid. I sin i anledning härav gjorda utredning erinrade Arbetsmarknadsstyrelsen att börja med om att antalet hembiträden minskat, medan däremot antalet s. k. hemassistenter ökat. Den nuvarande lagens verkningar har enligt styrelsens uppfattning varit gynnsamma. Man har i regel på olika sätt sökt anpassa hembiträdenas arbetsförhållanden så, att dessa icke alltför mycket avviker från de villkor, som gäller för den övriga arbetsmarknaden. Härvid har hembiträdeslagen varit normgivande och framför allt torde stadgandena om kvällsledighet och fridagar h a vunnit beaktande. I allmänhet torde en fixering av bruttoarbetstiden ha skett, varvid m a n räknat med att inom de fastställda klockslagen också inrymma tid för hembiträdets måltidsraster och sysslor för egen räkning. Arbetsmarknadsstyrelsen återkom så till frågan, huruvida lagstiftningen på detta område bör ha karaktär av arbetstidslag eller fritidslag. Styrelsen vidhöll sin tidigare uppfattning, att tiden är inne att inordna det husliga arbetet under arbetstidslagstiftningen. Det husliga arbetets art lägger emellertid avsevärda hinder i vägen för att utforma detaljerade bestämmelser om nettoarbetstid, vilket förutsätter att m a n har »omständliga» arbetstidsjournaler, en lösning som speciellt i hem, där husmor har förvärvsarbete utanför hemmet, är ogörligt. I stället borde enligt styrelsen fastställas en genomsnittlig daglig brutto arbetstid, inom vilken också rymmes hembiträdets måltidsraster och sysslor för egen räkning. Arbetsmarknadsstyrelsen föreslog, att bruttoarbetstiden per dag i genomsnitt borde utgöra tio timmar. Av dessa skulle två timmar beräknas motsvara tid för hembiträdets måltider och egna sysslor. Denna arbetstid skulle anses motsvara ett genomsnitt av åtta timmar per dag och 48 timm a r per vecka. Förekom söndagsarbete skulle detta kompenseras med motsvarande ledighet under veckan. Styrelsen erinrade härefter om det av arbetstidsutredningen vid denna tid framlagda preliminära förslaget till ny arbetstidslag enligt vilket bl. a. arbetstiden skulle för de områden av näringslivet, där verksamhet bedrives såväl vardag som söndag, regleras på så sätt att den ordinarie arbetstiden finge uppgå till högst 96 timmar under loppet av två veckor i följd. Eftersom man i hembiträdeslagen räknar med att hembiträdet i viss omfattning k a n användas i arbete på söndag, förefaller det, framhöll styrelsen

99 i fortsättningen, naturligt att i enlighet med den av utredningen föreslagna arbetstidslagen tillämpa regeln om 96 timmars effektiv arbetstid under en tvåveckorsperiod. Styrelsen föreslog med denna utgångspunkt, att bruttoarbetstiden borde sättas till 120 timmar under två veckor. Dygnsmaximum för den dagliga bruttoarbetstiden föreslogs till tolv timmar. Det var naturligt att Arbetsmarknadsstyrelsen, då den föreslog en sådan ur principiella synpunkter ny grund för arbetstidens begränsning, ansåg, att bestämmelserna borde inrymmas i en endast för hembiträden gällande arbetstidslag. Arbetsmarknadsstyrelsen föreslog alltså, att hembiträdeslagen förändrades till en arbetstidslag. Som skäl för att hembiträdeslagen borde bibehållas erinrades om att det inom det husliga arbetsområdet saknades partsorganisationer. Till följd härav kunde kollektivavtal med normerande bestämmelser om arbetstidens förläggning, uppsägning, ersättning för övertidsarbete m. m. icke k o m m a till stånd. Dessutom påpekades att hembiträdeslagen även stadgade vissa sociala förmåner, vilka kunde sägas till en del utgöra en ersättning för att kollektivavtal saknades. Enligt Arbetsmarknadsstyrelsen krävde arbetsrytmen i ett hem viss elasticity i arbetstidsbestämmelserna. Till följd härav borde stadgande om arbetstidens början icke göras i lagen. Däremot borde den nuvarande bestämmelsen om att ordinarie arbetstid skall sluta senast kl. 19 bibehållas. Till sist torde i detta sammanhang förtjäna påpekas följande. Arbetsmarknadsstyrelsen föreslog, att de vid denna tid gällande övertidsbestämmelserna borde kompletteras med en bestämmelse om att sådan vakttjänst, som endast innebär att hembiträdet skall finnas till hands därest något inträffar med barn, sjuka eller åldringar eller för telefonpassning exempelvis hos en läkarfamilj, icke skall behöva kompenseras, om denna vakttjänst icke medför att hembiträdet får avstå från sömn eller planerad fritidssysselsättning. Detta innebär, att hembiträde som »ändå skulle stanna hemma» icke kan göra anspråk på ersättning eller särskild ledighet, om det åtoge sig att finnas till hands i här avsedda fall. Tillsyn över lagens efterlevnad borde utövas av Arbetarskyddsstyrelsen, som dock endast skulle meddela råd och anvisningar till ledning vid lagens tillämpning. Kontroll av arbetsförhållandena i hemmet skulle icke förekomma. I fråga om uttalandena rörande Arbetsmarknadsstyrelsens förslag hänvisar utredningen till prop, nr 81 till 1953 års riksdag. Här k a n dock erinras om att meningarna var i hög grad delade i frågan om nuvarande hembiträdeslag bör bibehållas såsom en fritidslag eller om en verklig reglering av arbetstiden bör förekomma. Tjänstemännens centralorganisation ansåg att frågan om en arbetstidsreglering borde anstå till dess arbetstidsutredningens kommande slutförslag prövas. Det är till följd av det beslut som sedermera fattades nödvändigt att även

100 erinra om utredningens yttrande över Arbetsmarknadsstyrelsens förslag. Utredningen framhöll, att den bl. a. har att överväga huruvida möjlighet föreligger att utsträcka arbetstidslagstiftningen till arbetstagaregrupper, vilka ligger utanför denna. Arbetsmarknadsstyrelsens förslag innebär, att m a n bryter ut en av dessa grupper och för den under lagstiftningen. Utredningen ansåg icke några skäl föreligga för ett dylikt förfaringssätt. I stället förhöll det sig så, att man allmänt börjat inse, att tiden nu är inne att föra i varje fall den större delen av de utanför lagstiftningen stående arbetstagaregrupperna in under denna. Utredningens arbete härmed var vid denna tid emellertid ännu icke slutfört. Det är möjligt, framhöll utredningen fortsättningsvis, att systemet med bruttoarbetstid är det rätta då det gäller att begränsa hembiträdenas arbetstider. Systemet är emellertid nytt för vårt land. Då man överväger att i arbetstidslagstiftningen införa en ny princip, bör man beakta att praktiskt taget hela arbetstidslagstiftningen i vårt land för närvarande befinner sig i stöpsleven. Härvid kommer sättet för begränsningen av hembiträdenas arbetstid jämväl att tagas upp till behandling. Utredningen ifrågasatte starkt lämpligheten av att man ett par år innan förslag till en ny arbetstidslag framlägges, i vilket sammanhang det stora flertalet arbetstidsfrågor måste finna en lösning, inför en ny särskild arbetstidslag, som bygger på ett nytt sätt för begränsningen av arbetstiden. Utredningen uttalade farhågor för att bestämmelsen om bruttoarbetstid av hembiträdena kommer att tolkas så, att de får längre arbetstid än andra grupper arbetstagare. Man skulle nämligen ofta bortse från att fråga vore om en bruttoarbetsdag. Den omfattning, i vilken hembiträdet har tid till sitt eget förfogande, varierar mycket och sammanhänger naturligen med hembiträdets ambition och organisationen av arbetet i hemmet. Utredningen hade svårt att värja sig för intrycket, att den bästa arbetskraften blev behandlad strängare än den övriga. Utredningen kunde till följd av det anförda icke biträda Arbetsmarknadsstyrelsens förslag utan hemställde om förlängning av gällande hembiträdeslag. Departementschefen fann i prop, nr 81 till 1953 års riksdag de av arbetstidsutredningen anförda skälen för ett uppskov i frågan bärande. Att för hembiträdeskåren införa en form av arbetstidsreglering, som m å h ä n d a finnes böra omkonstrueras, när arbetstidsfrågorna om några år tages u p p till allmän prövning, synes ej lämpligt. Statsmakterna beslöt att förlänga hembiträdeslagen till den 31 oktober 1956. I n n a n utredningen ingår på en behandling av sättet för arbetstidens reglering för hembiträdena och frågan om hembiträdeslagen bör bibehållas, torde i korthet böra erinras om lagens innehåll. Från tillämpningsområdet undantages hembiträden, vilkas anställningstid understiger en månad. Li-

101 kaledes är sådana hembiträden undantagna, som arbetar ett mindre antal dagar i veckan än sex eller som icke har heltidssysselsättning. Från lagen undantages medlem av arbetsgivarens familj, husföreståndarinna och hushållerska. Lagen saknar alla bestämmelser rörande ordinarie arbetstid med undantag för stadgandet att den skall sluta senast kl. 19. Från denna bestämmelse undantages dock hembiträde, som uteslutande har till uppgift att sköta barn. Härjämte stadgar lagen ledighet vissa sön- och helgdagar. Enligt lagen äger arbetsgivare efter kl. 19 använda hembiträde i arbete å övertid. Detta gäller jämväl fridag men då endast i fråga om sådant arbete, som föranledes av akut sjukdomsfall inom arbetsgivarens familj eller — beträffande jordbrukshushåll — sjukdomsfall bland djuren. Hembiträde har skyldighet utföra övertid i anledning av sjukdomsfall. Inga bestämmelser finnes rörande övertidens begränsning annat än för hembiträden under 18 år. Däremot har hembiträdet rätt erhålla kontant gottgörelse för övertid eller ock i vissa fall kompensation i form av ledighet. Lagen stadgar rätt för vardera parten att kräva skriftligt avtal. Om hembiträde är i arbetsgivares »hus och kost» men på grund av sjukdom blir förhindrat att utföra sina sysslor, äger hembiträdet så länge avtalet består av arbetsgivaren rätt erhålla bostad och kost jämte nödig personlig tillsyn, där ej behov av vård å sjukvårdsinrättning föreligger. Vidare regieras tidpunkten för utbetalning av lönen till hembiträdet. Lagen stadgar en uppsägningstid av 14 dagar; dock medger den uppsägning av hembiträde utan iakttagande av denna tid i vissa fall, såsom exempelvis då hembiträdet befinnes lida av tuberkulos i smittsamt skede. Arbetsgivaren är skyldig att på begäran lämna hembiträdet betyg angående anställningen. I utredningens preliminära lagförslag hade hembiträdena medtagits. Inga särbestämmelser var föreslagna. Med hänsyn till att det arbete varom här är fråga bedrives såväl vardag som söndag skulle hembiträdena ha fått sin arbetstid begränsad till 96 timmar under en tvåveckorsperiod. Den dagliga arbetstiden fick högst uppgå till tio timmar, dock en gång i veckan till elva. Frågan om hembiträdenas införande under en arbetstidslagstiftning h a r icke mera genomgående berörts i remissvaren. Med hänsyn härtill torde m a n vara berättigad anse att frågan från flertalet remissmyndigheters sida lämnats utan erinran. Arbetsmarknadsstyrelsen vidhåller sin principiella inställning och anser att hinder icke föreligger, att hembiträdenas arbetstid begränsas till 96 timmar under en tvåveckorsperiod. Övriga myndigheter och organisationer, som berör denna fråga, intar i allmänhet en avstyrkande hållning gentemot utredningens förslag. Arbetar-

102 skyddsstyrelsen, som avstyrker hembiträdenas införande under lagen, anser att det är svårt att organisera husligt arbete inom ett bestämt antal arbetst i m m a r och raster så att arbetstiden effektivt tillvaratages. Yrkesinspektionens övervakning skulle k o m m a att sträcka sig in på hemmets område och göra intrång i hemlivets integritet. Skäl av helt annat slag åberopas av Kommerskollegium, som framhåller att om arbetstidslagen k o m m e att gälla jämväl husligt arbete, skulle förvärvsarbetande kvinna med minderåriga barn blott kunna utnyttja hembiträdet under den tid som svarade mot hennes egen arbetstid m e n ej för någon tid därutöver. Risk föreligger att en stor del av den kvinnliga arbetskraften i förvärvslivet icke längre skulle k o m m a att stå till produktionens förfogande. Om hembiträdena över huvud taget skall in under lagstiftningen bör det enligt Skånes handelskammare ske i enlighet med Arbetsmarknadsstyrelsens förslag. Även Svenska arbetsgivareföreningen betonar att lagen skulle verka hindrande för gifta kvinnor med minderåriga b a r n att taga arbete utom hemmet. Liknande synpunkt anföres av Lantarbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation och Föreningen skogsarbeten. Även Sveriges husmodersföreningars riksförbund uttalar, att det vore tänkbart att en arbetstidsreglering, som bygger på en bruttoarbetstidslag, ej skulle behöva medföra större nackdelar. Den nuvarande bestämmelsen om att arbetet skall u p p h ö r a kl. 19 bör dock utgå. Utredningen vill upprepa sin principiella uppfattning att arbetstidslagstiftningen såvitt möjligt bör utsträckas till alla arbetstagare. Endast därest praktiska omständigheter motiverar en annan ordning bör undantag från denna regel förekomma. Den frågan uppkommer alltså om särskilda omständigheter kan anses ha framförts som motiverar ett undantag från lagen. De viktigaste motiven mot att föra hembiträdena in under en arbetstidslagstiftning synes vara att barnfamiljerna kan väntas få ökade svårigheter att erhålla hjälp i hemmet i tillräcklig utsträckning. Härigenom skulle risk föreligga att förvärvsarbetande kvinnor med barn kommer att lämna arbetsmarknaden för att sysselsätta sig i hemmet. Det har vidare sagts att svårigheter skulle u p p k o m m a för husmoder som har förvärvsarbete att träffa hembiträdet, enär husmoderns egen arbetstid skulle komma att sammanfalla med hembiträdets. Enligt remissmyndigheterna synes dessa svårigheter i allt väsentligt kunna bemästras därest m a n inskränker sig till att reglera bruttoarbetsdagen. Väljer m a n en bruttoarbetstidslagstiftning blir en konsekvens att arbetstidsregleringen för hembiträdena bör införas i den särskilda hembiträdeslagen. Den omfattande brist på hembiträden, som sedan länge rått, har medfört en icke obetydlig höjning av deras löner. Arbetskraftens fördyring inom

103 det husliga området har framtvingat rationellare åtgärder för hemarbetets organisation. För husmödrarna har det blivit nödvändigt att söka få hembiträdets arbetstid utnyttjad p å ett effektivt sätt. Alltjämt synes det dock vara en vanlig företeelse, att arbetstiden avbrytes med sysselsättningar för egen räkning. Utredningen är visserligen väl medveten om att de förhållanden, varunder arbetet inom det husliga området utföres, avviker från vad m a n möter på flertalet andra områden. Emellertid k a n erinras om att laglig reglering av arbetstiden redan genomförts på områden, där möjligheterna till kontroll är ungefär desamma som inom det husliga arbetet. Utredningen syftar härvid på jordbruket. Här har endast undantagits arbetsgivare med i genomsnitt mindre än en arbetstagare per år. Även om det husliga arbetet företer en del problem, som m a n icke finner inom andra näringsområden, synes anledning icke föreligga att för hembiträdena välja en helt a n n a n väg för arbetstidens reglering än som beträtts för de många och stora yrkesgrupper, som föreslås falla under den nya arbetstidslagen. Utredningen finner att förhållandena n u m e r a inom det husliga arbetet utvecklats d ä r h ä n att anledning saknas att motsätta sig en begränsning av arbetstiden för hembiträdena enligt s a m m a regler som gäller för andra arbetstagare. Den avgörande frågan är p å vad sätt m a n skall lösa de för det husliga arbetet speciella problemen. Innan utredningen bemöter den kritik som i det föregående riktats mot tanken att föra hembiträdena in under en allmän arbetstidslag, bör den n ä m n a att följande sätt för arbetstidens begränsning föreslås. Det husliga arbetet hänföres till de områden, där verksamheten bedrives såväl vardag som söndag. Arbetstiden begränsas alltså till 96 timmar under en tvåveckorsperiod. För det husliga arbetet bör tillämpas det högre dygnsmaximum som utredningen föreslår för sådana områden som jordbruk, detaljhandel etc. Dygnsmaximum bör uppgå till tio dock en gång i veckan till elva timmar. Som arbetsledare eller därmed jämställd — och sålunda fallande utanför lagen — skall räknas husföreståndarinna och hushållerska. Dessa yrkesbenämningar skall ha samma innebörd som i hembiträdeslagen. I hembiträdets arbetsdag skall inläggas måltidsraster. Det är givetvis önskvärt, att dessa bestämmes till viss angiven tid. Här liksom på en del andra områden, där arbetstidslagstiftningen gäller, torde m a n emellertid få inskränka sig till en mera grov beräkning av dessa raster. Det vill synas som om i varje fall en timme är den kortaste tid till vilken dessa bör bestämmas. Bruttoarbetsdygnet blir på detta sätt högst elva dock en gång i veckan tolv timmar. Härigenom får hembiträdet en tid som hon har laglig rätt att själv disponera över. Detta kommer att bidraga till att ge hembiträdena en mera ordnad arbetsdag. Systemet är vidare genom att rasternas längd kan bestämmas i varje särskilt fall mera smidigt än en fixerad bruttoarbetsdag.

104 En dylik utformning av arbetstidens reglering för hembiträdena finner utredningen vara möjlig att realisera. Härvid undgår m a n det ur psykologiska synpunkter tråkiga förhållandet, att arbetstiden för hembiträdena blir fastställd till ett högre timantal än för andra arbetstagare. Man undviker att i en lag utsäga, att hembiträdena under arbetstiden skall h a rätt att syssla med egna angelägenheter. Den frågan uppkommer hur man skall förfara i sådana fall, då husmodern har arbete utom hemmet och barn finnes, vilka under husmoderns frånvaro behöver tillsyn. I dylikt fall löses frågan genom att måltidsrasten göres till jourtid, vilken enligt vad utredningen föreslår tillgodoräknas hembiträdet i den utsträckning varom överenskommelse träffas. Har ingen sådan ingåtts tillgodoräknas jourtiden i den mån arbete utförts. Dylikt arbete får r ä k n a s som övertidsarbete. Möjligheten att avtala om jourtid bereder vidare husmodern tillfälle att erhålla någon kväll i veckan fri. Utredningen vill emellertid understryka, att det är angeläget att sättet för jourtidens tillgodoräknande bestämmes genom ett muntligt eller skriftligt avtal vid anställningens början. Denna senare fråga synes icke vara av annan karaktär än de som för närvarande regelmässigt måste ordnas, då ett hembiträde anställes. Hembiträdet skall icke ha skyldighet att ställa sig till förfogande för jourtjänst i större utsträckning än avtalet medger, såvida icke gällande lagstiftning annorlunda föreskriver. Till detta spörsmål återkommer framställningen. Längden av hembiträdets dagliga arbetstid synes vara fullt tillräcklig för att förvärvsarbetande husmoder skall kunna träffa hembiträdet. Förvärvsarbetande kvinnor med hembiträden har i regel knappast längre daglig bruttoarbetstid än åtta timmar. Även om hänsyn tages till husmoderns resor bör dygnsmaximum för hembiträdena medge husmodern att under alla arbetsdagar, utom den då hembiträdet slutar kl. 14, träffa henne såväl på morgonen, innan husmodern beger sig till sitt arbete, som på eftermiddagen, innan hembiträdet slutar. Som skäl mot hembiträdenas införande under samma arbetstidslag som gäller för andra arbetstagare har anförts att det skulle vara omöjligt att kontrollera arbetstiden. Detta skulle särskilt vara fallet, då ingen eller endast b a r n är i hemmet under arbetsdagen. Påståendet synes bero på en missuppfattning. Erinras bör att arbetstidslagen endast föreskriver den längsta tid en arbetsgivare får fritt disponera över en arbetstagares arbetskraft. Med de förhållandevis långa bruttoarbetsdagar, som skall få förekomma inom detta område, synes det i regel bli möjligt att utföra den erforderliga kontrollen. Vad arbetsgivaren, i detta fall husmodern, skall kontrollera är att arbetstiden icke överskrider ett visst timantal. Detta får anses ske om hon själv eller genom annan övervakar tiden för bruttoarbetsdagens början och slut och om hon föreskrivit om sådan rast att ingen

105 nettoarbetsdag blir längre än tio (elva) timmar. Hembiträdeslagens bestämmelse om arbetets slut kl. 14 en dag i veckan får m a n förutsätta att hembiträdet själv iakttar. I varje fall synes denna speciella bestämmelse icke böra hindra att hembiträdena föres under samma arbetstidslag som gäller för andra arbetstagare. Finnes ingen i hemmet som kan utföra den n ä m n d a kontrollen är arbetet att anse som okontrollerbart. Utredningen har i det föregående utgått från antagandet att hembiträdeslagen bör finnas kvar. Som påpekats innehåller denna lag en del bestämmelser, vilka närmast motsvarar vad man finner i kollektiva avtal inom andra delar av näringslivet. Detta är en omständighet som talar för lagens bibehållande. Vidare är utredningen av den uppfattningen att en dylik lag, begränsad till att avse endast sådana frågor som nyss nämnts, bidrar till att jämställa hembiträdeskåren med andra arbetstagare. Det är av betydelse att ett hembiträde skall kunna ha rätt att påfordra ett skriftligt avtal. För hembiträdets del är det vidare av betydelse att hon under sjukdom har rätt att disponera det till henne upplåtna rummet. De sjukförmåner, som hembiträdeslagen talar om, minskar visserligen i värde efter den obligatoriska sjukförsäkringens ikraftträdande men den dagliga tillsyn som hembiträdeslagen föreskriver är dock av ett visst värde. För arbetsgivaren är det en fördel att i vissa situationer kunna utan vidare uppsäga hembiträdet till avflyttning. Utredningen föreslår alltså att hembiträdena föres in under arbetstidslagen. Den nuvarande hembiträdeslagen göres permanent med de ändringar allenast som utredningen föreslår nedan. Utredningen anser icke att bestämmelsen, att arbetet skall sluta senast kl. 19, bör bibehållas. Därest hembiträdena i andra avseenden blir likställda med arbetstagare i övrigt, bör de även bli det i detta. De nuvarande bestämmelserna i 4 § försvinner och ersattes med ett stadgande att beträffande arbetstiden för hembiträden gäller vad därom stadgas i allmänna arbetstidslagen. Det förutsattes att yrkesinspektionens kontroll inskränkes till att biträda med råd och att tolka lagen. Endast i de fall att medverkan från yrkesinspektionen direkt påkallas, synes besök i hemmet böra äga r u m . Tilläggas k a n att i straffbestämmelserna i arbetstidslagen intagits ett stadgande av innebörd att man vid ringa förseelse ej bör ådöma straff. Detta tillägg har gjorts bl. a. med tanke på det husliga arbetet. 4. Övriga hithörande verksamhetsområden Det är svårt att exakt ange vilka verksamhetsområden som faller under denna punkt. I allt väsentligt är emellertid fråga om arbete, som vissa enskilda organisationer, stiftelser och samfund bedriver. Man skulle även

106 kunna uttrycka saken så, att fråga är om vissa enskilda förvaltningsområden, påminnande om kommunal förvaltning. Med hänsyn till de undantag som utredningen föreslår för kansli- och kontorspersonal m. m. kommer lagens utsträckning på denna punkt endast att avse sådana arbetstagare som eldare, maskinister, reparatörer m. fl. Att inom den kommunala förvaltningen införa dessa grupper under en arbetstidslagstiftning har icke ansetts möta något hinder. Med hänsyn härtill k a n man räkna med att så icke heller skall bli fallet då det gäller att lägga enkilda organisationer, stiftelser o. dyl. under arbetstidslagen. Tilläggas bör att förslaget på denna punkt icke berörts i remissyttrandena.

B. A L L M Ä N N A U N D A N T A G FRÅN ARBETSTIDSLAGENS TILLÄMPNINGSOMRÅDE 1. Okontrollerbart arbete I samtliga gällande arbetstidslagar göres undantag för arbete, som utföres i arbetstagarens hem eller eljest under sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande. Det är uppenbart att arbete som är okontrollerbart icke bör läggas under en arbetstidslag. Några erinringar häremot har ej heller rests i remisssvaren. Däremot har i vissa fall tvekan givit sig till känna då det gällt att avgöra, om en viss grupp arbetstagare skall anses utföra okontrollerbart arbete eller ej. Utredningen vill att börja med konstatera, att såsom kontrollerbart arbete skall anses allt arbete, där arbetsgivaren antingen själv, genom honom underordnad personal eller eljest har möjlighet att avgöra, när arbetet börjar och när det slutar. I dylika fall kan arbetsgivaren, efter frånräknande av medgivna raster, fastställa den längsta tid, som arbetstagaren kan ha arbetat. Emellanåt torde sättet för arbetets organisation vara avgörande för om arbetet skall anses som kontrollerbart eller icke. En annan omständighet som inverkar på frågan är var arbetet utföres. Utföres det på en plats, där arbetsgivaren ej har personal, som kan kontrollera tiden för arbetets påbörjande och dess avslutande, och utföres det ej heller hos en av arbetsgivarens kunder, som kan utöva kontroll i angivet hänseende, får arbetet anses såsom okontrollerbart. I andra fall blir det kontrollerbart. I fråga om vissa i remissvaren särskilt diskuterade grupper vill utredningen anföra följande. Det synes svårt att generellt avgöra, huruvida de under Byggnadsstyrelsen sorterande s. k. ansvarsmännen skall anses ut-

107 föra okontrollerbart arbete eller icke. Ansvarsmännen utövar tillsyn över maskiner, eldar i fastigheter ävensom utför en del reparationer. De handh a r med andra ord skötseln av vissa av statens fastigheter. Det avgörande får här bli, huruvida Byggnadsstyrelsen över huvud taget har möjligheter a t t avgöra när arbetstiden börjar och slutar. Så tyckes i regel vara fallet genom att det i varje fastighet torde finnas någon hos vilken ansvarsm ä n n e n kan anmäla tid för arbetets början och slut. Är så icke fallet kommer dessa utanför arbetstidslagen. Skogsstyrelsens påpekande att skogsarbete generellt sett kommer att falla utanför lagen finner utredningen vara riktigt. Skogsarbetare utför nämligen i allmänhet okontrollerbart arbete. Detta gäller emellertid bl. a. icke plantskolearbetare och arbetare på skogsvårdsgårdarna vilka faller under lagen då arbetstiden går att kontrollera (se vidare kap. IV, Avsnitt I ) . En ansvarsmännen närstående grupp upptages till diskussion av Bostadskooperationens förhandlingsorganisation. Vid en del mindre fastigheter är det icke möjligt, framhåller organisationen, för arbetsgivaren att kontrollera de anställdas arbetstid. Detta beror på att arbetsgivarens representant, nämligen fastighetens vicevärd, själv under den tid fastighetsarbetaren skall utföra sitt arbete har annat arbete och då vistas på sin ordinarie arbetsplats. Det är visserligen sant, att arbetsgivaren genom vicevärden har möjlighet att bedöma den arbetsmängd, som fastighetsarbetaren utför. Det avgörande får emellertid härvid bli om arbetsgivaren över huvud taget har rimliga möjligheter att genomföra en arbetstidskontroll. Är så icke fallet torde fråga vara om okontrollerbart arbete. Likaledes anser utredningen att de av Svenska landstingsförbundet nämnda grupperna distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor är att hänföra till det undantag varom här är fråga (se kap. IV, Avsnitt G). Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund upptar vissa vaktmästargrupper till diskussion. Dessa finner utredningen utföra kontrollerbart arbete. I övrigt hänvisas till kap. IV, Avsnitten A och H. 2. Oregelbundet arbete I den nuvarande allmänna arbetstidslagen finnes ett undantag av innebörd att arbete, som till sin natur är så oregelbundet att det icke kan förläggas till bestämda tider, skall vara undantaget från lagens tillämpningsområde. Ett liknande undantag finnes i detaljhandelslagen. Däremot saknas det i lantarbetstidslagen. I denna finnes i stället en del särskilt angivna arbeten undantagna, vilka till sin natur i vissa fall är oregelbundna (beträffande dessa se kap. V, Lantarbetstidslagen). Enligt det sätt, varpå den gällande lagstiftningen tillämpas, skall sådant

108 arbete varom här är fråga kännetecknas av en högre grad av oregelbundenhet. Enligt förarbetena skall oregelbundenheten dessutom ha en viss grad av nödvändighet och ej vara tillfällig. Som exempel på arbete, som har ansetts falla under ifrågavarande bestämmelse, kan nämnas beredning av vissa fiskkonserver, stuveriarbete vid mindre hamnplatser etc. Bland de grupper arbetare, som förklarats utföra oregelbundet arbete, märkes personbilschaufförer vid industriella anläggningar, utkörare vid vattenfabriker och svagdrycksbryggerier samt sådana utkörare vid ölbryggerier, som helt eller delvis har sina utkörningar förlagda utom stads planlagda område. Utredningen har från Arbetarskyddsstyrelsen inhämtat, att styrelsen tolkar förevarande bestämmelse mycket restriktivt. I den mån det varit möjligt, har man sökt undvika tillämpning av lagparagrafen och i stället hänvisat vederbörande arbetsgivare att söka dispens jämlikt 5 § allmänna arbetstidslagen så att arbetstiden begränsas allenast till ett genomsnitt av 48 timmar per vecka under en av styrelsen angiven period. Härvid föreskrives intet dygnsmaximum. I den preliminära promemoria, som utredningen utarbetade, medtogs undantaget för oregelbundet arbete. Utredningen var emellertid tveksam rörande nödvändigheten att bibehålla detsamma. Det förutskickades, att bestämmelsen borde tolkas på samma restriktiva sätt som för närvarande är fallet. Statliga myndigheter och arbetsgivareorganisationer har i allmänhet icke tagit upp denna bestämmelse till diskussion. Man behandlar i huvudsak endast frågor huruvida vissa särskilda grupper arbetstagare faller under förevarande undantag eller ej. Till dessa återkommer utredningen i det följande. Från arbetstagaresidan yrkas att undantaget för oregelbundet arbete skall utgå. Landsorganisationen anför, att det här är — såsom ock utredningen anmärker — fråga om ganska fåtaliga grupper arbetstagare. Vissa av dessa har ett sådant arbete att skäl kan anföras till förmån för dispens för längre begränsningsperiod än en vecka. LO anser däremot icke att anledning finnes att lägga allt oregelbundet arbete utanför lagstiftningen. Vissa arbetstagareorganisationer diskuterar vidare en del speciella arbetstagaregruppers ställning. Då utredningen kommit till det resultatet, att undantaget bör bibehållas, har det närmast varit praktiska skäl, som dikterat utredningens ståndpunkt. Vid granskningen av olika verksamhetsområden har utredningen funnit, att vissa arbetstagaregrupper har arbete av sådan natur, att det skulle innebära avsevärda svårigheter att föra dem in under en arbetstidslagstiftning. Orsaken härtill är emellanåt just arbetets oregelbundna natur. För att slippa i lagstiftningen uppräkna dylika arbetstagare-

109 grupper har utredningen i stället ansett det vara en enklare utväg att bibehålla det nuvarande undantaget. Utredningen vill emellertid understryka, att den avser att bestämmelsen även i fortsättningen skall tolkas mycket restriktivt. Man bör i varje särskilt fall undersöka, huruvida möjligheter föreligger att med stöd av 7 § 1 mom. i det definitiva lagförslaget begränsa arbetstiden till i genomsnitt 48 timmar per vecka under en i förhållande till lagens huvudstadgande förlängd begränsningsperiod. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser att brovakter genom undantaget för oregelbundet arbete kommer att undantagas från lagen. Telestyrelsen nämner i detta sammanhang personbilsförare, som tjänstgör vid inspektionsväsendet. Järnbruksförbundet anser det vara av stor vikt att undantaget får tillämpas i fråga om privatchaufförer inom industrien liksom beträffande pumpstationsföreståndare, dammvakter och liknande arbetstagare. De här exemplifierade arbetstagaregrupperna har enligt utredningens uppfattning orgelbundet arbete. Svenska lokaltrafikföreningen ifrågasätter emellertid om icke även vissa arbeten inom ett trafikföretags verksamhetsområde bör kunna föras hit, t. ex. arbete med snöröjning och extra körningar med tillfällig personal på grund av dålig väderlek. Denna uppfattning delar utredningen emellertid icke. Fråga är här ej om en genomgående oregelbundenhet utan om tillfälliga ökningar av arbetets omfattning. Arbete med snöröjning och extra körningar på grund av dålig väderlek får betraktas som övertidsarbete, därest man måste gå utanför den ordinarie arbetstiden. 3. Familjemedlemmar I samtliga arbetstidslagar är familjemedlemmar enligt gällande bestämmelser undantagna. Den innebörd som givits detta begrepp är förhållandevis vid. Det kan sålunda nämnas, att som medlem av arbetsgivarens familj förstås icke endast arbetsgivarens maka och hans anförvanter i rätt uppoch nedstigande led. Även avlägsnare släktingar och t. o. m. oskylda personer såsom fosterbarn och myndlingar räknas som familjemedlem, därest de lever i gemensamt bo med arbetsgivaren eller tillhör hans hushåll. I utredningens preliminära promemoria framhölls på denna punkt bl. a., att vissa skäl talade mot att i en ny arbetstidslag bibehålla det nuvarande undantaget. Medlemmar av en arbetsgivares familj intoge numera i allt större utsträckning en ställning, som överensstämde med andra hos honom anställda. Det vore vidare ur konkurrenssynpunkt mindre tilltalande, att familjemedlemmar alltid och utan hänsyn till antalet skulle falla utanför arbetstidsregleringen. Å andra sidan betonade utredningen, att det framstode som svårförståeligt många gånger om rätten skulle begränsas för de egna

110 familjemedlemmarna att arbeta i det företag på vars avkastning familjen gemensamt levde. Det är naturligt, att det främst är företrädare för de mindre arbetsgivarna, som till behandling upptar frågan om familjemedlemmarnas ställning inom en arbetstidslagstiftning. Sålunda uttalar Sveriges hantverksoch småindustriorganisation bl. a. följande. Organisationen vänder sig emot vad utredningen anfört, att det ur konkurrenssynpunkt vore mindre tilltalande att familjemedlemmar icke skulle beröras av lagen. För den som hade någon erfarenhet av hur småföretagen inom hantverk och industri vuxit fram och konsoliderats genom familjemedlemmarnas gemensamma ansträngningar och i vilken grad familj och företag där utgjorde en gemensam enhet med gemensamma intressen stode det klart, hur dessa skrivbordsfunderingar skulle te sig omplanterade i det praktiska livet. Landsorganisationen påtalar den mycket vittomfattande bestämning, som begreppet familjemedlem fått, och föreslår att en snävare begränsning måtte övervägas. Lantarbetareförbundet framhåller att det särskilt inom jordbruket är mycket vanligt att även mer avlägsna släktingar tillhör arbetsgivarens hushåll. Även från detta håll påyrkas en snävare gränsdragning. Sko- och läderindustriarbetareförundet anser, att det beträffande småhantverk och industri ej finnes någon anledning att ställa familjemedlemmar utanför lagen. Söner och döttrar till arbetsgivaren tillhör mycket ofta fackorganisationen, varvid de på detta sätt får reglerad arbetstid. Endast arbetsgivarens maka eller make bör betraktas som familjemedlem. En ännu restriktivare hållning intar Målareförbundet, som anser att undantaget helt bör utgå. Inom förbundets verksamhetsområde finnes familjeföretag, som i stor utsträckning drives med familjemedlemmar. Ofta kan dock någon eller några utomstående behövas vid tillfälliga större arbeten. Härvid uppstår det förhållandet, att lagen blir tillämplig på en del arbetare, medan familjemedlemmar undantages. Detta förhållande blir rådande även om familjemedlemmarna och de särskilt anställda deltar i samma ackord. Utredningen finner de för närvarande gällande bestämmelserna på denna punkt otillfredsställande. Det k a n icke vara lämpligt att låta den omständigheten, att någon har gemensamt hushåll med arbetsgivaren, medföra att han ställes utanför en skyddslag. Såsom från arbetstagaresidan vitsordats har de arbets- och löneförhållanden, under vilka släktingar till arbetsgivaren arbetar, blivit allt mer likartade med andra arbetstagares. Utredningen anser att svårigheter numera icke föreligger att genomföra en snävare begränsning av familjemedlemsbegreppet än den nu gällande. Vad utredningen anfört härom i den preliminära promemorian torde, i

Ill belysning av vad de fackliga organisationerna anfört, vara mera realitetsbetonat än vad Sveriges hantverks- och småindustriorganisation ansett i sitt remissyttrande. Då det gäller att begränsa familjemedlemsbegreppet är det å andra sidan angeläget att icke gå för långt. Det är viktigt, att lagstiftningen ej förhindrar eller försvårar, att familjemedlemmar arbetar gemensamt. En icke obetydlig begränsning av det nuvarande undantaget är emellertid enligt utredningens mening motiverad. Utredningen finner att samtliga släktingar i rätt upp- och nedstigande led till arbetsgivaren bör vara undantagna från lagstiftningen liksom givetvis arbetsgivarens maka eller make. Vidare finner utredningen att syskon, styvbarn och styvföräldrar samt adoptivbarn och adoptivföräldrar bör hänföras till begreppet familjemedlemmar. Däremot finner utredningen icke skäl att medtaga svågrar och svägerskor till arbetsgivaren eller maka eller make till arbetsgivarens i verksamheten sysselsatta barn. På detta sätt sker en begränsning av undantaget till arbetsgivarens allra närmaste släktingar. Under lagen införes således hela den stora grupp av mera avlägsna släktingar, vilka för närvarande undantages på grund av den omständigheten att de har gemensam bostad med arbetsgivaren.

4. Arbetsledare, kontors- och förvaltningspersonal m. m. Arbetsledare liksom även kontorspersonal utom vad angår detaljhandeln är enligt nu gällande arbetstidslagstiftning undantagna från densamma. Ehuru de här nämnda båda grupperna är svåra att avgränsa från varandra synes det emellertid lämpligt att behandla dem separat. a) Arbetsledare

I nu gällande arbetstidslagstiftning har undantagen formulerats på följande sätt: Allmänna arbetstidslagen: verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning. Lantarbetstidslagen: lantbruksinspektor eller annan befattningshavare i överordnad ställning. Detaljhandelslagen: företagsledare eller annan befattningshavare i överordnad ställning. Från hotellagen bortses här då utredningen föreslår att en sådan lag bibehålies. Utredningen anser sig ej behöva närmare ingå på anledningarna till att den grupp varom här är fråga bör läggas utanför arbetstidslagstiftningen; ställningen inom yrket är här avgörande. Då utredningen utarbetade sin preliminära promemoria övervägde den

112 möjligheterna att få till stånd en mera enhetlig bestämning av denna grupp. Den formulerade härvid undantaget på följande sätt: Företagsledare, arbetsledare eller annan arbetstagare i överordnad ställning. Begreppet »företagsledare» torde vara klart och icke föranleda någon diskussion. Om att begreppet »arbetsledare» åter i vissa fall skulle kunna skapa oklarhet var utredningen medveten. Utredningen avsåg emellertid, att kritiken i remissvaren skulle bli vägledande för utredningen vid dess slutliga utformning av undantagsbestämmelsen. Med »annan arbetstagare i överordnad ställning» avsåg utredningen arbetstagare, vilka icke har underordnad personal men som dock intar en sådan ställning och har sådana arbetsuppgifter, att de lämpligen bör läggas utanför arbetstidslagstiftningen. Innebörden av begreppet arbetsledare har särskild aktualitet i fråga om kroppssjukhusen. Med anledning härav behandlas denna fråga separat. Utredningen upptar först mera allmänt till diskussion sättet för arbetsledarebegreppets bestämning. I remissvaren anfördes rörande utredningens preliminära förslag bl. a. följande. Luftfartsstyrelsen ansåg utredningens formulering på förevarande p u n k t sakna den klarhet och o tvetydighet, som bör krävas av varje lagtext. Enligt Luftfartsstyrelsens uppfattning kan det föreslagna stadgandet svårligen förstås utan studium av lagens förarbeten och torde jämväl med tillgång till dessa bli i den praktiska tillämpningen synnerligen svårtolkat. Styrelsens kritik synes emellertid närmast rikta sig emot stadgandet, att annan arbetstagare i överordnad ställning skall vara undantagen från lagen. Styrelsen frågar sig nämligen, huruvida icke de av utredningen åsyftade arbetstagarna inrymdes under begreppet »företagsledare och arbets^ledare», vilket uttryck numera torde ha vunnit sådant burskap, att svårigheter i tillämpningen icke behövde uppkomma. Järnvägsstyrelsen framhöll, att det för järnvägarnas del skulle uppkomma vissa svårigheter i ett hänseende. Som exempel härpå anförde styrelsen följande. Inom gruppen stationsförmän finnes det dels befattningshavare, som icke annat än undagtagsvis deltar i underordnades arbete, dels sådana som förutom att de utövar ett visst förmanskap aktivt deltar i det egentliga arbetet. Emellertid har Järnvägsstyrelsen genom den expert hos utredningen, som är dess närmaste företrädare, meddelat att styrelsen sedermera frånträtt sin invändning. Järnvägsmannaförbundet uttalade sig för en jämförelsevis snäv begränsning av arbetsledarebegreppet. Det bör begränsas till tjänstemän i verklig befälsställning såsom banmästare, stationsmästare, lokmästare och därmed jämförliga tjänstemän. Handelsarbetareförbundet framhöll, att den nya lagens bestämmelse på

113 förevarande punkt icke borde givas annan innebörd eller tolkning än den som nu gäller i detaljhandelslagen. Arbetande förmän inom jordbruket och trädgårdsskötseln är enligt Lantarbetareförbundet mera förekommande än arbetsledare, vilka blott undantagsvis deltar i underordnades arbete. Uttrycket »arbetstagare i överordnad ställning» kan därför lätt ge upphov till missuppfattning. Medicinalstyrelsen underströk svårigheterna att klart definiera arbetsledarebegreppet och hänvisar till statens allmänna avlöningsreglemente och dess bestämmelser för rätt till övertidsersättning. Den bestämmelse, som Medicinalstyrelsen härvid åsyftar, synes vara följande punkt i allmänna avlöningsreglementets 32 §. »Såsom förutsättning för gottgörelse skall — gälla, att tjänsten enligt vederbörande myndighets beprövande avser arbete av sådant slag, att behovet och varaktigheten av övertidstjänstgöring kunna kontrolleras och att tjänstemannen icke inom arbetsområdet utövar mera självständigt befäl.» Styrelsen synes sålunda närmast mena att uttrycket arbetsledare och arbetstagare i överordnad ställning bör ersättas med uttrycket befattningshavare som utövar mera självständigt befäl. Utredningen har i en särskild skrivelse till Tjänstemännens centralorganisation gjort vissa förfrågningar bl. a. avseende dess syn på just arbetsledarebegreppet. TCO anför att begreppet arbetsledare eller annan arbetstagare i överordnad ställning kan accepteras. TCO tillägger emellertid, att det synes böra lämnas ett närmare klarläggande av begreppet i motiveringen. För att få material härtill har utredningen vänt sig till Sveriges arbetsledareförbund och anhållit att förbundet ville precisera sin syn på arbetsledarebegreppet. Förbundet har härvid i en skrivelse till utredningen lämnat en redogörelse för vilka kategorier arbetstagare, som kan vinna inträde. Förbundets svar avser sålunda närmast arbetsledarebegreppet ur organisationssynpunkt. Huvudregeln är följande. Enligt förbundets stadgar äger den rätt till inträde, som är anställd att såsom arbetsgivarens ställföreträdare leda, fördela och kontrollera arbete, vilket utföres av honom underställd personal och i vilket han icke annat än tillfälligtvis själv deltar. Denna definition sammanfaller med förhandlingsrättslagens bestämning av arbetsledarebegreppet. Rätt att inträda i förbundet äger emellertid under vissa förutsättningar även två andra kategorier arbetstagare. Med avdelnings tillstyrkan må sålunda inträde kunna beviljas den, som självständigt leder och ansvarar för arbetet vid företag eller fristående arbetsavdelning med så ringa antal arbetare, att han på grund därav måste regelbundet deltaga i arbetet men ändock av arbetsgivaren betraktas såsom arbetsledare. 8—1600 53

114 Den andra grupp, som under samma förutsättningar äger rätt till inträde, är arbetstagare som är anställd för sådant till produktionen hörande uppdrag, att h a n intar en med arbetsledare i företaget närmast jämförlig ställning. Exempel på arbetstagarekategorier varom här är fråga utgör modellörer vid iskofabriker, direktriser och modelltillskärare inom konfektionsindustrien m. fl. Tilläggas kan att Landsorganisationen och Metallindustriarbetareförbundet föreslagit att arbetsledarebegreppet i arbetstidslagstiftningen bestämmes på samma sätt som i förhandlingsrättslagen. Utredningen finner, som redan inledningsvis i detta avsnitt nämnts, nödvändigt med ett särskilt undantag för arbetsledare. Utredningens principiella uppfattning är emellertid att undantaget bör göras jämförelsevis snävt. Lagen bör sålunda på denna p u n k t utformas så att den endast u n d a n t a r sådana arbetstagare, som har en klart arbetsledande ställning. Med denna utgångspunkt anser utredningen sig kunna biträda LO:s och Metallindustriarbetareförbundets förslag. Om ett på dylikt sätt utformat undantag torde enhällighet råda. Tveksamt blir det emellertid att avgöra, huruvida även andra närstående arbetstagaregrupper skall undantagas eller ej. Fråga är här närmast om de två i det föregående nämnda grupperna beträffande vilka Sveriges arbetsledareförbund har särskilda bestämmelser för inträde. Arbetsledare vid sådana små företag, där arbetsledareuppgifterna icke fullt sysselsätter en arbetstagare u t a n arbetsledaren till följd härav även har att direkt deltaga i det arbete, som honom underordnad personal utför, anser utredningen icke böra undantagas. På grund av att arbetsledaren många gånger själv h a r att avgöra, i vilken omfattning h a n bör deltaga i arbetet, måste han sålunda ha tillräcklig tid för att utföra de arbetsuppgifter, som är förenade med själva arbetsledarskapet. Detta ståndpunktstagande betingas av utredningens strävan att såvitt möjligt begränsa undantaget. Den andra kategorien arbetsledare omfattar arbetstagare med mycket skiftande sysselsättning och ställning inom produktionen. Dessa arbetstagare har i regel inga direkt underordnade. En viss indirekt befälsrätt synes dock föreligga via andra arbetstagare i befälsställning. Det är naturligt att arbetstagare av denna typ icke skall falla under arbetstidslagen. Härtill återkommer utredningen i slutet av förevarande avsnitt. Fråga är nämligen även om arbetstagaregrupper som står kontors- och förvaltningspersonalen nära. Utredningen har redan påpekat att det är svårt att uppehålla en klar gräns mellan personal i arbetsledande ställning och kontors- och förvaltningspersonal. Detta sammanhänger med att arbetsledare och de som intar

115 m e d arbetsledare eller överordnade jämförbar ställning ofta är att hänföra till gruppen kontors- och förvaltningspersonal. Så är fallet exempelvis med viss teknisk personal å ett industriföretag. Även om begreppet arbetsledare i regel synes innefatta företagsledare har utredningen dock ansett det vara motiverat att behålla ett särskilt undantag för dessa senare. Det nämndes inledningsvis i detta avsnitt alt frågan om sättet för bestämningen av arbetsledarbegreppet hade en särskild aktualitet för kroppssjukhusen. Det är härvid främst avdelningssköterskornas ställning det gäller. Innan utredningen ingår härpå behandlar den emellertid några andra frågor inom sjukhusvården. Direktionen för Karolinska sjukhuset uttalade tveksamhet, huruvida följande arbetstagaregrupper inom sjukhusen skall falla under arbetstidslagen, nämligen sociala kuratorer, sjukgymnaster, hantverksföreståndare, reparatörer, förste vaktmästare, badföreståndare och arbetsinstruktörer. Till ledning vill utredningen nämna, att sociala kuratorer är att anse såsom sådana kontorsanställda, vilka på grund av undantaget för dessa icke kommer att omfattas av lagen. Sjukgymnaster får anses intaga en med arbetsledare jämförlig ställning. Såsom tidigare nämnts behandlas denna grupp i slutet av detta avsnitt. Hantverksföreståndaren är att anse såsom arbetsledare; reparatörerna faller under lagen. Förste vaktmästare på sjukhus kan ha skiftande sysselsättningar, varför det icke är möjligt att generellt bedöma deras ställning i förhållande till en arbetstidslag. Badföreståndare och arbetsinstruktörer är arbetsledare. För det fall emellertid att badföreståndaren själv deltar i verksamheten på badavdelningen är han naturligen icke arbetsledare. Sjukhusdirektionen i Stockholm ansåg det oklart, huruvida lagen skall vara tillämplig på underläkarna. Utredningen vill för tydlighetens skull framhålla att dessa icke faller under lagen på grund av undantaget för arbetsledare eller för sådana arbetstagare som intar en med dem jämförlig ställning. Detsamma gäller husmödrar, ekonomiföreståndare, elevhemsföreståndare, förste maskinmästare, övervaktmästare och överstäderskor. Utredningen vill emellertid tillägga att därest överstäderskan även i ringa omfattning men dock kontinuerligt deltar i det direkta städningsarbetet, bör hon läggas under lagen. Övervaktmästarens ställning får bedömas i varje särskilt fall. Utredningen övergår sedan till avdelningssköterskans — översköterskans — ställning. De båda benämningarna användes på befattningshavare i samma tjänsteställning. Medicinalstyrelsen syntes intet ha att erinra mot att sjuksköterskepersonalen i sin helhet infördes under lagen. Akademiska sjukhuset i Uppsala anförde, att den av utredningen lämnade definitionen

116 för arbetsledare och förklaringen att avdelningssköterskorna skall falla under lagen synes strida mot varandra. Direktionen anförde att dessa sjuksköterskor såväl på papperet som i verkligheten direkt leder det dagliga arbetet. Därest det är meningen att avdelningssköterskorna skall falla under lagen, måste de föreslagna undantagsbestämmelserna erhålla en annan formulering. Även Sjukhusdirektionen i Stockholm anför att ett förtydligande är nödvändigt. Svensk sjuksköterskeförening ansåg, att avdelningssköterskor icke bör falla under arbetstidslagen. De har en utpräglad arbetsledareuppgift. Föreningen ansåg att den definition av begreppet arbetsledare och arbetsledarskap som utredningen åberopat icke kan tillämpas på sjuksköterska och hennes arbetsuppgifter, därtill deltar sjuksköterska allt för mycket i arbeten av olika slag inom sjukvården. Föreningen fann det emellertid ovedersägligt att sjuksköterska, enkannerligen avdelningssköterska, är arbetsledare. Föreningen utgick därvid från den definitionen, att arbetsledare är den, i vars arbete ingår att leda och organisera arbetet för ett visst antal anställda och som samtidigt har att utföra arbete av mer kvalificerad art. Däremot fann föreningen att assistentsköterska borde omfattas av lagen. Såsom framgått av det föregående deltar avdelningssköterskorna i förhållandevis stor omfattning i det direkta vårdarbetet å sjukhusen. Vad direktionen för Akademiska sjukhuset anför, att utredningens definition och förklaring skulle strida mot varandra är alltså icke riktigt. Skulle avdelningssköterskorna läggas utanför lagen, skulle detta på andra områden få långt gående återverkningar. Ett realiserande av föreningens förslag skulle innebära en mycket betydande utvidgning av arbetsledarebegreppet och helt strida mot förhandlingsrättslagens definition. Föreningens förslag innebär att samtliga personer, som över huvud taget har en arbetsledande funktion, undantages oberoende av hur mycket vederbörande själv deltar i arbetet. Utredningen finner att avdelningssköterskan är ett typiskt exempel på arbetsledare vid sådana mindre arbetsavdelningar där de arbetsledande uppgifterna icke är så omfattande att de motsvarar vad en befattningshavare utför. Utredningen föreslår sålunda att avdelningssköterskorna — översköterskorna — på samma sätt som föreslagits i utredningens preliminära förslag införes under arbetstidslagen. b) Kontors- och förvaltningspersonal ni. ni.

Kontors- och förvaltningspersonalen faller för närvarande till största delen utanför arbetstidslagstiftningen. Denna regel går tillbaka till den första arbetstidslagen. Under förarbetena uttalades, att lagen skulle inbegripa sådana underordnade befattningshavare, vilka med hänsyn till arbetsuppgifter och sålunda även i regel beträffande utbildning och

117 social ställning vore att jämställa med arbetare. Anställda, beträffande vilka m a n fordrade mera omfattande allmän eller facklig teoretisk utbildning än arbetare i allmänhet ägde, skulle däremot icke betraktas som arbetare. Uttalandet belyser den starka sociala utveckling, som ägt rum under de senaste tre decennierna. Den första arbetstidslagen konstruerades på denna punkt så, att man utgick från ett generellt arbetarebegrepp och i princip införde alla arbetare u n d e r lagen. Sedan undantog man från lagstiftningen vissa mycket stora arbetaregrupper, så att de som blev kvar motsvarade vad som på den tiden betraktades som kroppsarbetare inom de områden för vilka lagen gällde. I nu gällande lagstiftning är undantagen på förevarande punkt formulerade på följande sätt: Allmänna arbetstidslagen: ritare, bokhållare eller därmed jämställd person, kontorsvaktmästare eller annat underordnat kontorsbiträde. Lantarbetstidslagen: bokhållare eller annat kontorsbiträde. Detaljhandelslagen: farmacevt anställd å apotek. Såsom framgår faller kontorspersonal inom detaljhandeln under lagen. Detta betingas av praktiska omständigheter. Den särskilt i de mindre affärerna anställda kontorspersonalen sysselsattes nämligen även i direkt försäljningsverksamhet. Det är till följd härav ogörligt att beträffande de mindre detaljhandlarna skilja på kontorspersonal och affärsbiträden. Utformningen av undantaget i den allmänna arbetstidslagen får numera betraktas som föråldrad. Bestämmelsen tolkas så att all kontorspersonal faller utanför arbetstidslagstiftningen. I utredningens preliminära lagförslag hade utredningen icke föreslagit någon ändring i jämförelse med nu gällande praxis. Dock hade bestämmelserna undergått en formell omarbetning, betingad främst av att lagstiftningen skall utsträckas till nya verksamhetsområden. Undantaget hade följande lydelse: Förvaltningspersonal, kontorspersonal inom andra områden än detaljhandeln. I den preliminära promemorian hade utredningen en förhållandevis utförlig motivering för sitt förslag att lägga denna stora grupp arbetstagare utanför arbetstidslagen. Enär denna motivering i remissvaren blev föremål för mycken kritik, synes det nödvändigt att beröra vad utredningen anförde på denna punkt. Utredningen meddelade, att från tjänstemannahåll följande synpunkter anförts på frågan om tjänstemännens ställning i förhållande till en ny arbetstidslag. Tjänstemännen har i stor utsträckning en arbetstid av endast 40—44 timmar. Redan av denna anledning måste det anses egendomligt att föra in dem under en lagstiftning, som begränsar arbetstiden till maximalt 48 timmar per vecka. Man fruktar från tjänstemannahåll, att om kontors- och förvaltningspersonalen lägges under lagen detta skulle

118 kunna tagas till intäkt för en ökning av arbetstiden till 48 timmar. Tjänstemännens centralorganisation har meddelat utredningen, att den icke önskar en utvidgning av lagstiftningen på denna punkt. Utredningen framhöll vidare, att det från några håll anförts, att även om tjänstemännen redan har en kortare arbetstid än den lagstiftningen maximalt föreskriver, de dock genom att föras in under lagen skulle erhålla övertiden begränsad. Under de preliminära överläggningarna på denna punkt framkom dock, att man från organiserat tjänstemannahåll icke tillmäter detta problem sådan angelägenhetsgrad att en lagstiftning behöver tillgripas. En ny lag borde enligt utredningens uppfattning såvitt möjligt omfatta alla arbetstagare. Av den anledningen borde kontors- och förvaltningspersonal rätteligen införas under lagen. Men hänsyn måste också tagais till dessa gruppers egna önskningar. Till följd härav kom utredningen fram till den ståndpunkten, att anledning icke förelåg att föra dem under lagen mot deras egen vilja. Utredningen benämnde gruppen kontors- och förvaltningspersonal. Den var medveten om att detta sätt att definiera gruppen kanske icke var tillräckligt tydligt. Så visade sig också vara fallet, vilket framgår av den följande redogörelsen för remissvaren. Utredningens förslag biträddes självfallet av Tjänstemännens centralorganisation, som åter upprepade sin önskan, att lagens tillämpningsområde icke bör utvidgas till kontors- och förvaltningspersonal. Något behov härav ansågs icke föreligga. Angeläget var att det klarlades, vilka tjänstemannagrupper som skulle vara underkastade lagen. Överstyrelsen för yrkesutbildning ställde sig tveksam. Den ansåg behov föreligga att begränsa övertiden. Dock fann styrelsen, att den icke hade något att erinra mot förslaget. Starkt avstyrkande var Medicinalstyrelsen. Då fråga såsom här är om en skyddslagstiftning, bör personalorganisationernas önskemål icke skänkas ett överdrivet beaktande. Naturligt är nämligen att det kan uppkomma en konflikt mellan samhällets intresse att säkerställa arbetstagares hälsa och trivsel och personalorganisationernas att tillförsäkra sina medlemmar den högsta möjliga sociala och inkomstmässiga ställning. Sjukhusdirektionen i Stockholm framhöll, att den rådande bristen på kvalificerad kontorspersonal medfört avsevärt övertidsarbete för en del anställda. Härigenom kan den maximala arbetstiden komma att överstiga vad som utan tillstånd av Arbetarskyddsstyrelsen får åläggas arbetstagare. Skydd mot allt för lång övertid är alltså av behovet påkallat. En liknande ställning intog löneavtalsnämnden i Stockholm. Den ansåg att man starkt kan ifrågasätta, om de skäl som anförts för att ställa kon-

119 tors- och förvaltningspersonalen utanför lagstiftningen har sådan styrka, att de motiverar ett så stort avsteg från den av utredningen uppställda principen, att en ny arbetstidslag i möjligaste mån bör omfatta alla arbetstagare. Nämnden erinrade också om, att det här är fråga om en maximilagstiftning. Den omständigheten, att kontorspersonalen har kortare arbetstid än 48 timmar i veckan, är icke något skäl mot att införa den under lagen. På samma sätt kan man motivera, att trafikpersonal, gruvarbetare, vissa skift- och nattarbetare m. fl. bör läggas utanför lagen. Svenska landstingsförbundet fann icke någon bärande saklig motivering anförd för att kontors- och förvaltningspersonal undantages från lagstiftningen. Det blir svårt att definiera vad man menar med denna benämning. Svenska stadsförbundet ansåg det icke möta svårigheter att tillämpa arbetstidslagen på kontors- och förvaltningspersonalen. Svenska landskommunernas förbund fann motiveringen till utredningens förslag anmärkningsvärd och föga hållbar. Kommunalarbetareförbundet föreslog, att det antingen i lagtexten eller motiveringen bör utsägas att vaktmästare av olika slag skall falla inom lagens tillämpningsområde. I remissvaren kritiserades vidare den definition utredningen använt. Särskilt riktade sig kritiken mot uttrycket »förvaltningspersonal». Statskontoret anförde, att fråga är om expeditionsvakter skall vara att hänföra till förvaltningspersonal. Vidare anfördes några exempel på befattningshavare, vilka symes stå på gränsen mellan förvaltnings- och annan personal nämligen: museibiträden, laboratoriebiträden, frökontrollbiträden, bokbinderipersonal, brevbärare och postexpeditörer. Man nämnde vidare arkiv-, förråds- och hantverksarbetare. Man efterlyste från Statskontorets sida en närmare definition av uttrycket kontors- och förvaltningspersonal. Luftfartsstyrelsen påpekade, att uttrycket förvaltningspersonal åtminstone för en statlig myndighet är tvetydigt. Styrelsen syftar på det förhållandet, att det dels kan begagnas för den personal som kan jämställas med kontorspersonal dels för personal som tillhör regionala eller lokala förvaltningar oavsett sysselsättningens art. Samma inställning intog Stadsförbundet, som även påpekade oklarheten i begreppet förvaltningspersonal. Även Tjänstemännens centralorganisation ansåg, att avgränsningen av begreppet förvaltningspersonal kan bli föremål för olika tolkningar. I den officiella statistiken omfattar begreppet företagsledare, kontorspersonal, teknisk personal, butikspersonal, verkmästare och förmän. I utredningens lagförslag har begreppet en snävare omfattning. Det är emellertid svårt att finna en term som helt täcker de grupper som här åsyftas.

120 Med anledning av den kritik, som riktats mot uttrycket förvaltningspersonal, vände utredningen sig på ett senare stadium till TCO med begäran om dess medverkan för en bättre utformning av detta begrepp. TCO svarade härvid, att begreppet är något svävande till sin omfattning, men att TCO icke har kunnat finna en annan term, som bättre täcker det begrepp som här åsyftas. Emellertid ansåg TCO, att man även borde överväga följande definition: teknisk, administrativ och merkantil personal. I stället för merkantil personal kunde eventuellt användas begreppet kontorspersonal. TCO tillade, att det ur vissa synpunkter är en fördel att bibehålla definitionen i den gamla lagtexten, då på grundval av densamma en viss praxis utformats. Under alla förhållanden bör i motiveringen definitionens mening närmare preciseras. Som framgått av den föregående redogörelsen har praktiskt taget samtliga remissinstanser, som yttrat sig i frågan, avstyrkt utredningens förslag att lägga kontors- och förvaltningspersonalen utanför arbetstidslagstiftningen. Utredningen upptar att börja med den principiella frågan till behandling. Till sättet för gruppens bestämning återkommer utredningen. I den allmänna motiveringen (kap. III), i vilken utredningen redogör för sin principiella inställning till arbetstidslagstiftningens utformning och till bestämningen av dess tillämpningsområde, uttalades att lagen bör få så stor omfattning som möjligt. Den bör principiellt omfatta alla arbetstagare. Utredningen vill tillägga att hinder av teknisk eller annan art att införa kontors- och förvaltningspersonal under arbetstidslagstiftningen knappast finnes. Att föreslå ett undantag från lagstiftningen för kontorsoch förvaltningspersonal innebär sålunda ett markerat avsteg från utredningens principiella uppfattning. Därom är utredningen också väl medveten. Till en början må framhållas, att enligt vad utredningen inhämtat kontors- och förvaltningspersonalens införande under arbetstidslagstiftningen knappast skulle betyda någon ändring i nu rådande arbetstidsförhållanden. Den ordinarie arbetstidens dygnsmaximum är betydligt kortare än den utredningen föreslår, nämligen nio timmar. Det har anförts, att tjänstemännen skulle erhålla sin övertid begränsad genom ett införande under lagen. Emellertid har det visat sig, att förekomsten av övertid i mera betydande utsträckning främst är hänförlig till personal, som intar arbetsledareställning och på den grund står utanför lagen. Kontors- och förvaltningspersonalen har sålunda förhållandevis litet att vinna av ett införande under lagstiftningen. Endast några mindre grupper kan beräknas få övertiden nedskuren. Till förmån för ett undantag på denna punkt talar emellertid vissa

121 praktiska omständigheter. Det är inom kontors- och förvaltningspersonalen synnerligen svårt att draga en gräns mellan arbetsledare och underordnade. Faktiskt har nämligen den större delen av denna grupp en mer eller mindre klar ställning som arbetsledare. Undantages kontors- och förvaltningspersonalen bortfaller alla gränsdragningsproblem mellan denna och arbetsledarna. Visserligen uppkommer då i stället andra gränsdragningsproblem, såsom gränsen mellan kontorspersonal och andra direkt i produktionen deltagande. Det vill emellertid synas som om dessa problem skulle vara lättare att komma till rätta med än de föregående. Utredningen har trots det anförda beslutat vidhålla sin tidigare ståndpunkt, att kontors- och förvaltningspersonalen bör läggas utanför arbetstidslagstiftningen. Motivet härför är nästan helt den inställning som Tjänstemännens centralorganisation intar i denna fråga. TCO har på flera sätt givit till känna, att kontors- och förvaltningspersonalen icke önskar införas under en arbetstidslagstiftning. Vill en grupp arbetstagare så bestämt som här är fallet icke in under en skyddslag och då anledning finnes tro att dess intressen härigenom icke skadas, bör dess önskan beaktas. En i någon mån bidragande orsak till att utredningen ansett sig böra acceptera TCO:s ståndpunkt är, att ett utsträckande av lagstiftningen till praktiskt taget alla verksamhetsområden något underlättas genom detta undantag. Vad Medicinalstyrelsen anfört om att en konflikt kan uppkomma mellan samhällets intresse att skydda arbetstagarnas hälsa och dessas önskan att tillförsäkra sig högsta möjliga sociala och inkomstmässiga ställning, är utan tvivel i och för sig riktigt. De erfarenheter utredningen har gjort och för vilka även på olika håll i betänkandet redogöres bekräftar riktigheten av styrelsens åsikt. Som exempel må endast nämnas en del personalgruppers intresse av att få till stånd långa dagliga tjänstgöringstider. Utredningen anser emellertid, såsom för övrigt nyss nämnts, att i fråga om kontors- och förvaltningspersonal risk icke föreligger för en sådan konflikt som styrelsen talar om. Löneavtalsnämnden i Stockholm ävensom Svenska landskommunernas förbund påtalar att utredningens ståndpunktstagande skulle motivera, att man undantar varje arbetstagaregrupp, som erhållit kortare arbetstid än 48 timmar. Denna slutsats är emellertid icke riktig. De arbetstagaregrupper, som åsyftas, har i regel sedan länge fallit under arbetstidslagen. De har tidigare haft 48 timmars arbetsvecka men genom kollektivavtal tillförsäkrat sig kortare arbetstid. Detta förhållande har dock i intet fall hittills medfört förslag om att undantaga en dylik grupp från lagstiftningen. Löneavtalsnämnden framhåller bl. a. trafikpersonalen som ett exempel på arbetstagare, vilka med utredningens ståndpunkt rätteligen borde läggas utanför lagstiftningen. I den mån löneavtalsnämnden

122 syftar på trafikpersonalen vid spårvägarna — och detta synes ligga närmast till hands på grund av nämndens kommunala karaktär — vill utredningen framhålla, att dessa arbetstagare ända sedan lagstiftningens tillkomst haft sin arbetstid lagligt reglerad; de har emellertid numera genom avtal kortare arbetstid än 48 timmar. För det fall att löneavtalsnämnden åter syftar på trafikpersonal vid järnväg är exemplet mindre lyckligt valt. Denna grupp arbetstagare har nämligen mycket att vinna genom att införas under arbetstidslagstiftningen på grund av att den får ett sänkt dygnsmaximum och förbättrad arbetstidsberäkning genom kollektivregelns borttagande. Utredningen hänvisar på denna punkt till vad den i det följande anför beträffande trafikpersonal vid järnväg. Kommunalarbetareförbundet föreslår att vaktmästare av olika slag skall falla inom lagens tillämpningsområde. Förbundet åsyftar enligt vad utredningen inhämtat sådana grupper som skolvaktmästare, kyrko- och kyrkogårdsvaktmästare samt kommunalhusvaktmästare. Dessa grupper föreslås komma att falla under lagen. Undantagna blir endast kontorsvaktmästare. I remissvaren berördes i ringa utsträckning förslaget att lägga kontorspersonal inom detaljhandeln under lagen. Som nämnts var det praktiska skäl som dikterade förslaget. Även om på några håll avvikande meningar gjort sig gällande finner utredningen det otänkbart, att inom detaljhandeln göra skillnad mellan kontorspersonal och affärsbiträden. Remissmyndigheterna har i vissa fall upptagit en del arbetstagaregrupper till diskussion med anledning av att det syntes oklart, huruvida dessa skulle komma att falla under arbetstidslagstiftningen eller icke. Statskontoret har att börja med framfört gruppen expeditionsvakter. Dessa är likställda med kontorsvaktmästare, varför de skall undantagas från lagen utom i fråga om detaljhandeln. Bl. a. grupper må nämnas museibiträden, laboratoriebiträden, frökontrollbiträden, bokbinderipersonal, brevbärare och postexpeditörer. Dessa finner utredningen bör falla under lagen med undantag för museibiträden som bör hänföras till kategorien kontorspersonal. Så är även fallet med arkivarbetare. Förråds- och hantverkspersonal kommer i regel att falla under lagen. Sjukhusdirektionen i Stockholm framhåller att kuratorer och husmödrar kan hänföras såväl till sjukvårds- som kontorspersonal. Kurator är utan tvivel att rubricera som kontorspersonal, medan husmor åter har ställning som arbetsledare. Med hänsyn härtill kommer båda utanför lagstiftningen. Den kritik, som framförts gentemot begreppet »förvaltningspersonal», finner utredningen berättigad. Detta uttryck är icke klart och entydigt. Sålunda förstås härmed all inom statlig och kommunal förvaltning sysselsatt personal oavsett ställning inom yrket. Redan av denna anledning är

123 det uppenbart att uttrycket icke bör användas i lagtexten. Det har emellertid, såsom för övrigt Tjänstemännens centralorganisation påpekat, varit förenat med synnerliga svårigheter att få till stånd en klar definition, lämpad att införas i lagstiftningen. Att bibehålla nuvarande lydelse i allmänna arbetstidslagen finner utredningen otänkbart. Tjänstemannaklassens struktur har allt för mycket förändrats sedan denna definition första gången gjordes. TCO:s förslag att definiera undantaget såsom teknisk, administrativ och merkantil personal finner utredningen icke utan vidare kunna genomföras. Merkantil personal omfattar nämligen även affärsbiträden, vilka uppenbarligen bör falla under lagstiftningen. Däremot inträder en förbättring om man ersätter uttrycket »personal» med »kontorspersonal». Benämningen teknisk, administrativ och merkantil kontorspersonal torde i allt väsentligt täcka de grupper, som inom det enskilda näringslivet avses skola läggas utanför lagstiftningen. Däremot lämpar den sig icke för de nya verksamhetsområden, framför allt statligt arbete, som utredningen föreslår skall införas under lagstiftningen. Problemet blir att få ett uttryck för den personal inom statlig och kommunal förvaltning, som inom det enskilda näringslivet har samma ställning som kontorspersonal. Det gäller alltså att undantaga dem, som endast indirekt sysselsattes i den produktion varom fråga är. Gäller det exempelvis järnvägsväsendet bör hela den personal, som är direkt sysselsatt med trafikverksamhet, föras in under lagen, d. v. s. all åkande och stationär personal, som icke är i arbetsledareställning. Detsamma gäller den inom järnvägens industriella drift direkt sysselsatta personalen. Verksamheten utgöres här av framställning av vissa produkter eller utförande av reparationsarbeten. Däremot bör personalen å Järnvägsstyrelsens byråer och kontor, distriktskanslier etc. vara undantagen. Denna sysselsattes icke i den egentliga driften. Inom statlig verksamhet synes begreppet »kansli» ha blivit väl bestämt och avgränsat. Med hänsyn härtill föreslår utredningen, att uttrycket förvaltningspersonal ersattes med kanslipersonal. Dylik sysselsattes icke i driften utan har arbetsuppgifter, som är av samma slag som kontorspersonal inom enskild verksamhet. Under nu gällande detaljhandelslag faller förutom den egentliga detaljhandeln även annan verksamhet, som bedrives i omedelbar anslutning till detaljhandeln, och rörelse som bedrives å rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning. Det följer härav att kontorspersonal, som är sysselsatt inom de nyss angivna verksamhetsområdena, faller under arbetstidslagstiftningen. Utredningen anser anledning icke föreligga att göra ändring i förevarande hänseende; något yrkande härom har ej heller framförts.

124 Utredningen föreslår sålunda att följande kategorier arbetstagare ställes utanför arbetstidslagstiftningen nämligen kanslipersonal samt teknisk, administrativ eller merkantil kontorspersonal utom i rörelse, som avser detaljhandel och i omedelbar anslutning därtill bedriven verksamhet eller som drives å rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning. Härjämte föreslår utredningen att personal, som utan att den direkt är hänförlig till de kategorier arbetstagare som nyss angivits men som intar en med dem jämförlig ställning, skall falla utanför lagen. På grund av att en dylik bestämmelse även föreslås i fråga om företagsledare och arbetsledare och gränsen mellan arbetsledare och kontorspersonal mången gång är svår att draga har lagtexten utformats så att arbetstagare, vilka intar en med arbetsledare och kansli- eller kontorspersonal jämförlig ställning, upptagits såsom en särskild grupp. I förtydligande syfte vill utredningen här tillägga några exempel på arbetstagaregrupper som utan att de direkt kan anses vara hänförliga till vare sig arbetsledare eller kansli- och kontorspersonal dock bör jämställas med sådana i förevarande hänseende. Sålunda kan nämnas laboratorie- och provrumsingenjörer, arbetsstudiepersonal, serviceingenjörer, mätningstekniker, geologer och malmletare samt säkerhetsingenjörer. De tre sistnämnda har dock i allmänhet personal under sig varför de i så fall blir att anse såsom arbetsledare. En annan hithörande grupp kan givas det sammanfattande namnet »konstnärligt skapande personal». Som exempel på dylika kan nämnas dessinatörer inom textilindustrien och modellkonstruktörer inom konfektionsindustrien. Vidare märkes inom denna bransch direktriser som utför konstruktionsarbeten och förrättar vissa inköp. En annan grupp är modellörer inom skoindustrien och reklamtecknare på reklamateljéer.

C. ARBETE SOM BEDRIVES AV STATEN 1. Principfrågor Ända sedan arbetstidslagstiftningens tillkomst år 1919 har arbete, som bedrives av staten, varit undantaget från lagstiftningens tillämpningsområde. Anledningen härtill är inte, att man ansett att de hos staten anställda skulle h a längre arbetstid än andra. Tvärtom uttalades det såväl från Kungl. Maj :ts som från riksdagens sida vid behandlingen av arbetstidslagen att någon olikhet i detta hänseende icke skulle föreligga. Man var emeller-

125 tid medveten om hur mångskiftande det arbete var som staten bedrev och att detta förhållande i vissa fall kunde kräva bestämmelser, som svårligen läte sig inpassas under en lag. Med hänsyn till att man utgick från att arbetstidsreglering i lagens form i fråga om vissa statliga verksamhetsområden skulle visa sig mindre lämplig än reglering i administrativ ordning, undantog man utan vidare all statlig verksamhet. Jämväl ett annat skäl för undantaget anfördes från Kungl. Maj :ts sida vid lagens tillkomst. Skulle statligt arbete föras under lagen, kunde fall uppkomma, då dispens skulle behöva sökas hos det dåvarande Arbetsrådet. Man ansåg en dylik ordning mindre lämplig. I propositionen uttalades därför, att frågan om reglering av arbetstiden för anställda hos staten lämpligast ordnades å administrativ väg genom beslut av vederbörande styrelser eller förordnanden av Kungl. Maj :t. Som nämnts har detta undantag sedermera stått kvar. År 1926 föreslog visserligen Kungl. Maj:t att undantaget skulle borttagas och att man genom dispens skulle lösa de svårigheter, som kunde uppkomma för vissa särskilda statliga verksamhetsområden. Riksdagen avslog emellertid propositionen på denna punkt. Undantaget återfinnes även i speciallagarna. Om exempelvis rörelsen vid ett marketenteri å ett truppförband drives direkt av förbandet, faller den anställda personalen utanför hotell- och restauranglagen. Utlämnas åter rörelsen på entreprenad, skall lagen tillämpas. Undantaget för staten tolkas så, att samtliga anställda hos företag, som direkt drives av staten, faller utanför arbetstidslagstiftningen. Däremot undantages icke anställda hos statsägda företag. I det preliminära förslag till ny arbetstidslag, som utredningen utarbetade, hade undantaget för staten strukits. Förslaget att staten såsom arbetsgivare skulle likställas med enskilda företagare och med kommunerna har bland remissmyndigheterna tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Knappast från något håll har förslaget ur principiella synpunkter avstyrkts. De statliga myndigheterna uttalade sig i principfrågan praktiskt taget genomgående positivt. Medicinalstyrelsen erinrade sålunda om, att målet för en mera långsiktig politik rörande arbetstidsregleringen bör vara att det uppställes enhetliga bestämmelser för alla arbetstagare oavsett om de arbetar hos staten, hos kommunala eller privata arbetsgivare. Även Statens avtalsnämnd tillstyrkte förslaget, ehuru den framhöll att vissa områden av olika skäl bör undantagas. Landsorganisationen uttalade, att dess inställning icke endast är förestavad av principiella och psykologiska skäl. Den förutsättning, varifrån undantaget utgick, nämligen att den administrativa arbetstidsregleringen icke skulle vara ogynnsammare för arbetstagarna än den legala, hade icke alltid hållit. LO:s uttalande syftar på det förhållandet, att man inom vissa statliga verksamhetsområden har längre arbetstid än som svarar mot 48

126 timmar per vecka. Detta påtalades även av Civilförvaltningens personalförbund, som nämner att det under hela tiden arbetstidslagen varit gällande förekommit längre arbetstid inom den statliga sektorn än inom de områden, där arbetstiden reglerats genom lag. Personalförbundet drar slutsatsen, att arbetstagarorganisationerna icke ensamma förmår lösa frågan om arbetstidens längd, utan att lagen har en väsentlig uppgift att fylla. Tjänstemännens centralorganisation anser, att statens verksamhet i princip icke bör vara undantagen från lagstiftningen. TCO tillägger emellertid, att flertalet av statens tjänstemannagrupper icke bör falla under arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde. Utan tvivel finnes ett flertal statliga verksamhetsområden inom vilka arbetstiden utan större svårigheter kan anpassas efter en arbetstidslag. Då det såsom framgått av allmänna motiveringen är ett önskemål att ge lagstiftningen på detta område största möjliga räckvidd, synes det redan av denna anledning lämpligt, att det principiella undantaget för arbete som bedrives av staten utgår. Utredningen är emellertid medveten om, att det kan bli nödvändigt att undantaga vissa verksamhetsområden på grund av de särpräglade förhållanden varunder arbetet utföres. Som exempel härpå kan utredningen nämna lots- och fyrväsendet. Utredningen har även ansett sig böra föreslå att denna grupp ställes utanför arbetstidslagstiftningen. Den prövning, som utredningen gjort rörande möjligheten att vidga lagstiftningen till statlig verksamhet, har som framgår av det följande givit vid handen att detta är genomförbart i fråga om flertalet verksamhetsgrenar. Utredningen vill i detta sammanhang understryka, att den vid prövningen självfallet icke utgått från att nuvarande sätt för arbetstidens reglering skall få förbli oförändrat. Då det varit möjligt att utan allt för stora svårigheter utsträcka lagen, har utredningen även föreslagit detta. Utredningen kan sammanfatta sin ståndpunkt på så sätt, att det enligt dess mening icke finnes någon anledning att inom arbetstidslagstiftningen sätta staten i egenskap av arbetsgivare i en särställning. Den föreslår sålunda, att arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde i princip utsträckes till all statlig verksamhet. TCO:s reservation rörande vissa hos staten anställda tjänstemannagrupper behandlar utredningen i annat sammanhang. De statliga områden, som alltjämt bör undantagas, framgår av de närmast följande avsnitten av detta kapitel. 2. Försvarsväsendet Försvarsväsendets personal kan indelas i tre huvudgrupper, nämligen militär, civilmilitär och civil personal. Den militära personalen utgöres

127 av officerare, underofficerare och manskap. Till den civilmilitära personalen räknas bl. a. sådana kategorier som ingenjörer, läkare, tandläkare, veterinärer, meteorologer, tygstatens personal, polismän, vissa förrådsförvaltare samt förrådsvaktmästare. Den civila personalen slutligen omfattar dels personal upptagen å löneplan, däribland administrativ och kontorspersonal, maskintjänstpersonal, sjuksköterskor och sjukvårdsbiträden, ekonomipersonal, förmän, vaktmästare, verkmästare, hantverkare och bilförare, och dels vid försvarets arbetsplatser anställda arbetstagare, vilkas tjänstgöringsförhållanden regleras av kollektivavtal. För den militära och civilmilitära personalen har för närvarande några särskilda arbetstidsbcstämmelser ej meddelats, dock med undantag för stabs- och förvaltningspersonal, för vilken arbetstiden reglerats till 42 timmar i veckan. De statliga myndigheter, som i anledning av utredningens ursprungliga förslag uttalade sig i denna del, avstyrkte genomgående, att den militära och civilmilitära personalen inordnas under en arbetstidslagstiftning. Försvarets civilförvaltning framhöll sålunda, att den militära verksamheten icke kan bindas alltför snävt i arbetstidshänseende och att möjlighet måste föreligga att snabbt och u t a n särskilt administrativt förfarande i form av dispens göra ändringar i arbetstidsförhållandena. Man påpekade vidare, att dylika ändringar måste ur sekretessynpunkt kunna vidtagas utan att däråt gives större offentlighet än som är oundgängligen nödvändigt. Liknande synpunkter framfördes av Arméförvaltningen. Jämväl Statens avtalsnämnd avstyrkte under åberopande av de speciella förhållanden, som råder på förevarande område, och av olämpligheten av ett dispensförfarande för denna verksamhet. Utredningen delar i huvudsak remissmyndigheternas uppfattning på denna punkt. Militära beredskapskrav medför otvivelaktigt att vederbörande myndighet bör ha möjlighet att ganska fritt disponera över arbetstiden. På detta särpräglade verksamhetsområde bör därför arbetstiden regleras på annat sätt än genom en lagstiftning, vilken måste vara ganska restriktiv. Att märka är vidare att en stor del av nu ifrågavarande personal skulle, därest verksamheten inordnades under lagen, dock komma att ligga utanför till följd av undantagen för arbetsledare samt kansli- och kontorspersonal. Med hänsyn härtill och vad tidigare anförts föreslår utredningen, att militär och civilmilitär personal helt undantages från lagens tillämpningsområde. Beträffande den civila personalen gäller för närvarande vissa arbetstidsbestämmelser. Vad först angår de å löneplan upptagna arbetstagarna har den ordinarie personalen vid centrala myndigheter och vissa staber sin arbetstid bestämd i instruktioner, under det att dylika bestämmelser saknas vid lokala myndigheter och truppförband. För den extra ordinarie

128 personalen har centrala förvaltningsmyndigheter i ett flertal fall utfärdat speciella arbetstidsbestämmelser. Den administrativa personalens och kontorspersonalens arbetstid utgör regelmässigt 42 timmar per vecka; för de övriga arbetstagarna uppgår den i allmänhet till 48 timmar per vecka. Maskintjänstpersonalen tjänstgör emellertid 208 timmar per månad om 30 dagar. Undantagsvis — t. ex. vid vakttjänst —- är arbetstiden något längre än nu nämnda 48 resp. 208 timmar. Sjuksköterskornas och sjukvårdsbiträdenas arbetstid är bestämd till 192 timmar per fyra veckor resp. 208 timmar per månad om 30 dagar. Jour- och beredskapstjänst, som förekommer för exempelvis eldarpersonal, montörer och säkerhetspersonal vid flygvapnet, devalveras i regel efter visst procenttal i ordinarie arbetstid; i vissa fall, t. ex. för telefonister vid staber, utgår kontantarvode för beredskapstjänstgöring, och denna räknas då ej in under den ordinarie arbetstiden. För den civila personal, vilkens tjänstgöringsförhållanden regleras genom kollektivavtal, är arbetstiden regelmässigt icke oförmånligare än den som skulle gälla vid tillämpning av arbetstidslagarna. Den ordinarie arbetstiden är oftast bestämd till 48 timmar per vecka. Eldarpersonal vid tvätt- och reparationsanstalter samt värmeanläggningar ävensom viss vaktoch tillsynspersonal och personal, anställd vid marketenterier, som drives av läger- och manskapskassor, har emellertid arbetstiden reglerad till 144 timmar per tre veckor. Dessutom finnes ett fåtal s. k. vaktman vid vissa marinens anläggningar, vilken personal i regel skall utföra vakttjänst 48 timmar per vecka samt därjämte beredskapstjänst under 56 timmar per vecka. Jämväl beträffande den civila personalens arbetstid framförde majoriteten av vederbörande statliga myndigheter betänkligheter emot att göra lagens bestämmelser tillämpliga. Försvarets civilförvaltning medgav visserligen, att det finnes grupper, t. ex. de kollektivavtalsanställda samt ekonomi- och sjukvårdspersonalen, vilka i fråga om arbetstidsförhållandena i stort sett icke skiljer sig från motsvarande grupper inom andra områden och vilka därför utan större olägenheter skulle kunna föras under lagen. Civilförvaltningen framhöll emellertid, att — liksom i fråga om militär och civilmilitär personal — behov föreligger att även under normala fredsförhållanden utan omgång kunna anpassa arbetstiden efter den verksamhet som bedrives t. ex. vid övningar. Jämväl å detta område betonades sekretessynpunkter. Lagen bör dessutom ej göras tillämplig på endast en mindre personalgrupp, därest huvuddelen lämnas utanför. Fortifikationsförvaltningen påpekade nödvändigheten av att i ett skärpt läge snabbt kunna tillgodose militära krav, speciellt beträffande fortifikatoriska anläggningar. I ett sådant läge kunde erfordras övertidsarbete utöver vad lagen medger samtidigt som möjlighet att nyanställa arbetstagare

129 icke kunde bliva stor. Förvaltningen fann det icke minst ur militärpolitisk synpunkt olämpligt att genom ett särskilt beslut av Konungen ge offentlighet åt försvarets behov av ökad byggnadsverksamhet. — Armé-, marinoch flygförvaltningarna framhöll likaledes och fram för allt de i lag begränsade möjligheterna till att uttaga övertidsarbete såsom ett hinder för ifrågavarande personals inordnande under lagstiftningen. — Statens avtalsnämnd ansåg, att ej heller den civila personalens verksamhet bör vara beroende av dispensförfarande med hänsyn till sekretessen. Försvarets fabriksstyrelse och Försvarets sjukvårdsstyrelse däremot förklarade, att den under resp. verk sorterande personalen väl kan inrangeras under lagen. Enligt vad utredningen under hand inhämtat anser Försvarets civila tjänstemannaförbund och Försvarsverkens civila personals förbund, att ett inordnande under lagen av den till resp. förbund hörande personalen är både praktiskt genomförbart och önskvärt. Man menar, att lagens bestämmelser i stort sett redan nu tillämpas och att hinder därför ej torde föreligga att ge denna tillämpning stöd av lag med hänsyn till de möjligheter till dispenser som lagen medger. Lägges den civila personalen under lagen, kommer vissa delar av denna att undantagas till följd av bestämmelserna för arbetsledare samt kansli- och kontorspersonal. Några praktiska svårigheter med avseende å regleringen av den ordinarie arbetstiden för de övriga arbetstagarna finner utredningen icke behöva uppstå. Med bortseende från sjukvårdspersonalen och marketenteripersonalen, varom mera nedan, sysselsattes de arbetstagaregrupper, som för närvarande har arbetstiden reglerad för en månad eller tre veckor, i vissa fall med arbete, som har skiftarbetes karaktär. I den mån så är fallet, lämnar ju lagen möjlighet att reglera arbetstiden per månad. För de arbetstagare, som ej har skiftarbete, torde enligt vad utredningen under hand inhämtat svårighet ej föreligga att bestämma arbetstiden till 48 timmar per vecka, ehuru väl vissa kostnadsökningar kan uppkomma. I de fall, då ifrågavarande arbete bedrives såväl vardagar som sön- och helgdagar, kan för övrigt tvåveckorsperioder tillämpas. Jämväl det förhållandet, att i flera av de nu angivna arbetstiderna ingår s. k. passivtjänst eller jourtjänst, vilken enligt lagförslaget skall anses som arbetad tid i den omfattning varom överenskommelse träffats mellan parterna, underlättar lagens tillämpning. Sjukvårdspersonalens arbetstid bör regleras på samma sätt som föreslås för sjukvården i övrigt. Marketenteripersonalen, vars arbetstid i huvudsak överensstämmer med den i hotellagen stadgade, torde för den skull böra tillföras denna lags tillämpningsområde. Arbetstiden för den kökspersonal, som är sysselsatt vid truppförbandens kök och matsalar, bör däremot begränsas av allmänna arbetstidslagen. 9—1600 53

130 Det är främst med avseende å övertidens reglering som vissa statliga myndigheter befarar olägenheter av en lagstiftning på området. Under nu rådande förhållanden har övertidsfrågan, såvitt upplysts, i praktiken visat sig ej vara något större problem. Med hänsyn till ifrågavarande verksamhetsområdes särart är det emellertid uppenbart att möjligheter till ökat uttag av arbetstid skall stå till vederbörande arbetsgivares förfogande. Likaså är det nödvändigt att ändringar i arbetstiden skall kunna ske utan onödigt offentliggörande. Vad avser särskilt behovet av övertid torde den i det definitiva lagförslaget angivna rätten för arbetsgivare att under en månad uttaga 50 timmars övertid medföra möjlighet att i huvudsak tillgodose nämnda behov. I övrigt skall, då ökad arbetstid kräves, dispens av Arbetarskyddsstyrelsen kunna utnyttjas. Detta torde bli erforderligt fram för allt i samband med övningar i större förband. I särskilda fall skall ingripande från Konungen jämlikt 16 § i arbetstidslagen kunna ske. Utredningen finner de farhågor, som framförts med avseende å otillräcklig sekretess vid begagnandet av Konungens speciella undantagsrätt, vara överdrivna. Med hänsyn till bestämmelserna i 1 och 4 §§ i lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar torde sekretessintressena kunna vederbörligen tillgodoses. På grund av vad nu anförts föreslår utredningen att den civila personalen vid försvaret inordnas under den allmänna arbetstidslagen, dock med undantag för marketenteripersonalen, vilken bör hänföras till hotelllagens tillämpningsområde. 3. Tullväsendet De frågor, som aktualiseras i samband med tullpersonalens införande under en arbetstidslagstiftning, berör väsentligen två kategorier, nämligen bevakningspersonalen inom lokalförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen. Bevakningspersonalen vid lokalförvaltningen kan indelas i tre grupper, nämligen a) tjänstemän som endast fullgör dagtjänst å vardagar; b) tjänstemän som fullgör dagtjänst å vardagar samt vissa sön- och helgdagar samt c) tjänstemän som fullgör dagtjänst å vardagar samt vissa sön- och helgdagar och dessutom nattvaktstjänst i regel vart fjärde dygn. Grupp a) utgöres i regel av äldre befattningshavare och förekommer främst å de större orterna. Deras sysselsättning består bl. a. i bevakning vid lossning av importgods samt utlämning av förtullat sådant gods, arbeten som i huvudsak endast äger rum å vardagar.

131 Grupp b) utgöres jämväl av vissa äldre befattningshavare, vilka på grund av sin ålder blivit befriade från nattjänstgöring. En sådan befrielse är emellertid möjlig att genomföra endast å större orter. De utför bevakningsarbeten i samband med förtullning av gods m. m. Grupp c) utgöres främst av yngre befattningshavare på större platser ävensom av den huvudsakliga personalen på mindre orter. De till denna grupp hänförda utför uppgifter av i stort sett samma slag som grupp b ) . Befattningshavarna har att utföra arbete under tid som är upptagen å särskilda månadsvis upprättade turlistor. Härjämte utgår viss tjänstgöringstid utöver turlistan. Fråga är i regel om visst arbete efter kl. 17, dock ej nattvaktstjänstgöring. Dylikt arbete förekommer dock mera sällan. Generaltullstyrelsen utgår i sitt yttrande från att grupperna b) och c) är att hänföra till sådana arbetstagare, vilka får sin arbetstid reglerad på två veckor. Styrelsen framhåller, att tjänstgöringen enligt turlista för grupp c) i många fall överstiger 96 timmar under två veckor. Tar man därjämte hänsyn till förekommande tjänstgöringstid utöver turlista kan överskridandet av lagförslagets maximitid bli betydande. Vidare framhålles, att ett överskridande av dygnsmaximum torde vara regeln, när en befattningshavare övergår från dagtjänst till nattjänst. En förklaring härtill är att personalen vill ha sin tjänstgöringstid sammanförd för att få längre sammanhängande ledighet. Erhålles ej dispens blir en icke obetydlig personalökning nödvändig. Den föreslagna övertiden är enligt styrelsen tillräcklig för tullverket. Därest bevakningspersonalen införes under lagen bör, framhåller Generaltullstyrelsen, begränsningsperioden sättas till en kalendermånad; ordinarie arbetstid bör bestämmas till samma timantal för all personal. Enligt vad utredningen inhämtat förhåller det sig utan tvivel så, att en reglering av arbetstiden för bevakningspersonal på endast två veckor skulle medföra allvarliga nackdelar. Tullverket har för närvarande arbetstiden reglerad per kalendermånad. Det skulle enligt vad utredningen kan bedöma även uppkomma svårigheter att tillämpa det dygnsmaximum, nio timmar, som utredningen föreslagit för flertalet arbetstagare. Påpekas kan sålunda att nuvarande dygnsmaximum är satt så högt som till elva timmar. Med hänsyn till det anförda har utredningen ansett, att tullväsendet bör hänföras till de yrkesområden, där den ordinarie arbetstiden må regleras per månad och för vilka dygnsmaximum är satt till tio timmar alla dagar utom en i veckan, då arbetstiden får uppgå till elva. Med hänsyn till de modifikationer utredningen gör i sitt förslag synes den befarade personalökningen icke behöva bli nämnvärd. Däremot delar utredningen icke Generaltullstyrelsens farhågor, att dygnsmaximum skall behöva överskridas, då personalen övergår från dag-

132 till nattjänst. Det är att märka, att dygnet räknas från kl. 0. De dagar, då en befattningshavare skall övergå från dag- till nattjänst, arbetar han enligt vad som upplysts icke full dagtid. Så är icke heller förhållandet, när han övergår från nattjänst till dagtjänst. Med hänsyn härtill har utredningen funnit, att ett dygnsmaximum av tio (elva) timmar är möjligt att tillämpa. Ett i lag angivet dygnsmaximum synes emellertid i andra fall än det nyss angivna kunna föranleda vissa svårigheter. Dylika kan uppstå av den anledningen att det vid mindre tullanstalter är omöjligt exakt avpassa antalet befattningshavare med hänsyn till arbetets omfattning. Därest arbetsuppgifternas mängd något överstiger vad som egentligen svarar mot befattningshavarnas antal, är det lättare att komma till rätta med arbetsuppgifterna, om man icke är bunden av ett fixerat dygnsmaximum. Vidare betyder vid de mindre tullanstalterna en oförmodad ankomst av ett fartyg väsentligt större rubbningar i arbetsdispositionerna än vid en stor tullanstalt. I ett dylikt fall kan det bli nödvändigt att av en befattningshavare under en dag uttaga förhållandevis många arbetstimmar för vilka kompensation i ledig tid sedan lämnas då arbetet åter blir lugnare. Utredningen finner, att de här berörda svårigheterna torde kunna bemästras, därest man låter det antal timmar varmed dygnsmaximum överskrides räknas som övertid. Eventuellt synes Arbetarskyddsstyrelsen få vara beredd att, därest det efter en övergångstid visar sig att detta system icke är lämpligt, bevilja erforderlig dispens från bestämmelsen om dygnsmaximum. Det kan icke undvikas att härigenom uppkommer ett visst merarbete, men utredningen har då den framlagt detta förslag tagit hänsyn till att man på arbetstagarehåll är angelägen komina in under arbetstidslagstiftningen. Vidare bör erinras om att begränsningsperioden föreslagits till en månad och att möjlighet till ytterligare förlängning av denna föreligger efter överenskommelse med Tullmannaförbundet. Stundom finnes å en tullanstalt endast en befattningshavare. Denne är skyldig att verkställa tullförrättning utom föreskriven arbetstid, därest detta särskilt begäres. Dylikt arbete får räknas som oregelbundet och okontrollerbart, varför det faller utanför lagen. Generaltullstyrelsen anför i fråga om den andra kategorien befattningshavare, nämligen kust- och gränsbevaknings personalen, att dennas arbetstid i genomsnitt för kalendermånad icke får överstiga åtta timmar per arbetsdygn. Därest under en viss månad längre arbetstider uttages, skall arbetstiden nästa månad i motsvarande grad minskas. Viss beredskapstid förekommer, som icke får inräknas i arbetstiden. Generaltullstyrelsen anför vidare, att en stor del av tjänstgöringen inom kustbevakningen faller utanför lagen, då den är att hänföra till skeppstjänst. Vid gränsbevakningen fullgöres omkring två tredjedelar av tjänstgöringen i

133 sådan stationstjänst, som till väsentlig del torde vara att hänföra till kontorsarbete. Gränsbevakningen synes med hänsyn till de upplysningar, som Generaltullstyrelsen har meddelat, kunna utan några svårigheter införas under lagen, enär tid, då kontorsarbete utföres, icke skall inräknas. Vidare synes arbetet i viss utsträckning vara av oregelbunden natur. I fråga om kustbevakningen utgår utredningen från att personalen icke u t a n vidare på grund av undantaget för skeppstjänst kommer att helt läggas utanför lagens tillämpningsområde. Rörande personalens arbetstid har utredningen inhämtat, att arbetet på så sätt är oregelbundet, att befattningshavarnas arbetstider undergår ständiga växlingar. Arbetstidsförhållandena varierar visserligen inom de olika distrikten men enligt vad utredningen inhämtat bestämmes arbetstidens längd och förläggning i stor utsträckning lokalt av vederbörande posteringsbefälhavare. Den omfattning i vilken arbete utföres en viss dag är beroende av väderleksförhållandena, av upplysningar som erhållits rörande smuggling o. dyl. Kustbevakningen har att biträda vid spaning efter försvunna båtar, vid befarade drunkningsolyckor etc. och har härvid att ingripa utan förvarning. Utredningen finner med hänsyn härtill att arbetet måste betraktas som oregelbundet i arbetstidslagens mening. Utredningen föreslår under åberopande av det anförda att tullväsendet införes under arbetstidslagen. 4. Lots- och fyrväsendet Inom lots- och fyrväsendet kan man särskilja följande verksamhetsområden, nämligen 1. Lotsstyrelsen och distriktsexpeditionerna. 2. Lotsinrättningen. 3. Fyrinrättningen. 4. Lotsverkets tjänstefartyg. 5. Lotsverkets huvudförråd och distriktsförråd samt verkstad. 6. Lotsverkets byggnadsarbete. De anställda vid Lotsstyrelsen och distriktsexpeditionerna kommer att praktiskt taget helt falla utanför lagen på grund av undantaget för kanslioch kontorspersonal. Personalen vid lotsinrättningen utgöres av dels lotspersonal och dels båtpersonal. Lotspersonalens viktigaste åliggande är att förrätta lotsning av fartyg, medan båtpersonalen har till främsta uppgift att handhava de lotsbåtar, med vilka lots sättes ombord å fartygen samt avhämtas från dessa. Arbetstidsförhållandena för personalen inom lotsinrättningen har för en-

134 dast några år sedan varit föremål för en särskild undersökning, nämligen av 1948 års lotskommitté. Denna anför i sitt år 1951 avlämnade betänkande bl. a. följande. Kommittén hade besökt ett antal lotsplatser och informerat sig rörande tjänstgöringsförhållandena ävensom tagit del av resultaten av den genom dess försorg företagna arbetstidsundersökningen. Kommittén hade härvid bibringats den bestämda uppfattningen, att ett genomförande av en arbetstidsreglering för personal vid lotsplatserna av praktiska skäl icke läte sig göra utan högst avsevärda olägenheter. Personalens uppgift vore att betjäna sjöfarten. Tjänstgöringen måste avpassas efter sjöfartsfrekvensen samt fartygens behov av lotsbiträde vid varje särskilt tillfälle. I dessa avseenden underginge förhållandena ständiga växlingar. Tjänstgöringen vore till sin natur av oregelbunden beskaffenhet. I stor utsträckning kunde den icke ordnas efter i förväg uppgjorda planer. Kommittén konstaterade vidare, att en mycket betydande del av personalens tid upptogs av beredskapstjänst, dels å arbetsplatsen och dels i hemmet. Ehuru kommitténs slutsatser angående den praktiska möjligheten att genomföra en arbetstidsreglering för personalen vid lotsinrättningen gällde både lotspersonalen och båtpersonalen avstod kommittén med hänsyn till avgränsningen av utredningsuppdraget från ett ställningstagande annat än för lotspersonalens del. Till följd av lotskommitténs utredning har man avstått från att genomföra en arbetstidsreglering för lotspersonalen. Personalen har emellertid såsom kompensation för sön- och helgdagstjänstgöring tillförsäkrats högst fem fridygn per månad. Vad angår båtpersonalen är arbetstidsförhållandena för denna personalgrupp föremål för närmare utredning av en av Chefen för handelsdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 april 1952 tillkallad utredningsman. I avvaktan på resultatet av denna utredning gäller icke heller för båtpersonalen reglerad arbetstid. För avsaknaden härav uppbär denna personal för närvarande vissa arvodestilllägg; vidare har fr. o. m. den 1 juli 1952 genomförts vissa personalökningar, varigenom arbetstidens längd nedbringats. Båtpersonalen har jämväl tillförsäkrats fridygnsledighet i samma omfattning som lotspersonalen. Lotsstyrelsen föreslår, att all personal inom lotsinrättningen lägges utanför lagens tillämpningsområde. Lotsförbundet, som företräder lotspersonalen, hävdar i fråga om sistnämnda personal en liknande ehuru mindre bestämd uppfattning. Förbundet uttalar, att det med hänsyn till rådande personalbrist och rekryteringssvårigheter samt det av ålder tillämpade avlöningssystemet icke för närvarande yrkar på en arbetstidsreglering. Som ett provisorium, i avvaktan på att det blir möjligt att tillförsäkra lotspersonalen ett skydd i form av daglig begränsning av arbetstiden, föreslår förbundet, att i arbets-

135 tidslagen intages en bestämmelse, som tillförsäkrar alla vilka icke faller under arbetstidslagen skydd mot överansträngning. Det arbete, som personalen inom lotsinrättningen utför, har utredningen funnit vara så oregelbundet att det icke kan läggas under en allmän arbetstidslag. Förhållandena inom detta område är vidare synnerligen speciella. Därest man skulle föra denna kategori arbetstagare under arbetstidslagen, skulle den falla under bestämmelsen för oregelbundet arbete. Då det emellertid kan uppkomma tveksamhet i vissa fall, huruvida enstaka befattningshavare inom lotsinrättningen faktiskt har ett oregelbundet arbete och då detta förhållande skulle innebära olägenheter, har utredningen funnit att all personal tillhörande lotsinrättningen bör undantagas från arbetstidslagen genom en särskild bestämmelse härom. Vad Lotsförbundets förslag beträffar vill utredningen anföra följande. I arbetstidslagen finnes visserligen en bestämmelse, som ålägger arbetsgivare att skydda anställda mot överansträngning, nämligen då det gäller uttagande av övertid. Värdet av en dylik bestämmelse kan emellertid starkt ifrågasättas. Då det gäller en förlängning av arbetstiden utöver den ordinarie, kan dock skäl föreligga för att medtaga en dylik. Att i lagstiftningen däremot införa en sådan allmänt hållen bestämmelse som den Lotsförbundet föreslår har utredningen icke velat tillstyrka. Personalen inom fyrinrättningen k a n uppdelas i två kategorier nämligen anställda å fyrskepp och anställda å fasta fyrar. Personalen å fyrskeppen blir undantagen från denna arbetstidslag genom det av utredningen föreslagna undantaget för skeppstjänst. Personalen å de fasta fyrarna utför i huvudsak vakthållning, skötsel av apparatur och maskiner samt tillsyns-, underhålls- och reparationsarbeten. Arten och omfattningen av arbetet växlar i hög grad de olika arbetsplatserna emellan. Härvid inverkar platsens belägenhet, förekomsten av mistsignalering och den apparat- och maskinutrustning som finnes. Dessutom har personalen vid svårt väder att iakttaga skärpt bevakning. I fyrpersonalens arbete ingår i betydande omfattning moment som icke avser egentligt arbete eller arbete av lindrig natur såsom beredskapstjänst, viss vakttjänst etc. Med hänsyn härtill måste en begränsning av arbetstiden bli synnerligen svår. Lotsstyrelsen hemställer att personalen inom fyrinrättningen lägges utanför lagens tillämpningsområde. Utredningen biträder med stöd av de i det föregående lämnade uppgifterna styrelsens uppfattning. Enär det arbete, som utföres av personalen å Lotsverkets tjänstefartyg avser skeppstjänst, kommer denna personal att bli undantagen från den föreslagna arbetstidslagen. Lotsstyrelsen anför att det icke föreligger några svårigheter att föra den å Lotsverkets huvudförråd och distriktsförråd samt å verkstad sysselsatta personalen in under arbetstidslagen. Utredningen tillstyrker att så sker.

136 Såsom nämnts utför Lotsverket särskilda byggnadsarbeten. Antalet vid dessa sysselsatta har Lotsstyrelsen uppgivit till omkring 75, fördelade på åtta—tio arbetslag. Arbetena avser anläggnings-, reparations- och underhållsarbete å husbyggnader, fyrar, bryggor, hamnanläggningar etc. Arbetsplatserna är i de flesta fall belägna på ensliga platser ute i yttre skärgården eller i havsbandet. Arbetena kan lämpligen icke drivas vintertid. Med hänsyn till den korta arbetssäsongen har Lotsstyrelsen träffat överenskommelse med arbetstagareorganisationen, innebärande att under tiden 1 april—1 oktober rätt föreligger att uttaga två timmars övertid per dag mot övertidsersättning. Detta medgivande begagnas i regel under hela arbetssäsongen. På platser, där arbetena måste färdigställas på relativt kort tid, kan i vissa fall mer än två övertidstimmar uttagas. Lotsstyrelsen uttalar, att därest arbetstidslagen skulle bli tillämplig på dessa byggnadsarbetare den förutsatte att dispens skulle k u n n a erhållas för ifrågavarande arbetaregrupp. Lotsverkets byggnadsarbetare utför sitt arbete under säregna förhållanden. De isolerade arbetsplatserna gör att arbetarna emellanåt har svårigheter att tillgodogöra sig fritiden. Det synes vara mot denna bakgrund som man får se den nämnda överenskommelsen. Den av utredningen föreslagna övertiden uppgår till högst 300 timmar per år. Uttages två timmars övertid varje dag, skulle denna övertid räcka för 150 dagar. Den tid under vilken Lotsverket för närvarande äger r ä t t att uttaga övertid utgör sex månader, d. v. s. omkring 150 arbetsdagar. Det är vidare att märka, att arbetena emellanåt måste inställas på grund av dåligt väder. Med hänsyn härtill synes den övertid, som utredningen föreslår, räcka till för Lotsverkets behov. Detta gäller även arbetsplatser, där övertiden överstiger två timmar per dag, enär arbetet drives endast relativt kort tid. De här berörda svårigheterna kan även lösas genom förlängd ordinarie arbetstid. Under åberopande av det anförda föreslår utredningen att förevarande verksamhetsområde lägges under lagen men att bland undantagen upptages arbetstagare inom lots- och fyrinrättningen. 5. Postväsendet Den inom postväsendet sysselsatta personalen kan delas i två grupper, nämligen 1. Driftspersonal. 2. Arbetarpersonal. Med driftspersonal förstås den personal, som anlitas för det egentliga postarbetet. Arbetarpersonal avser arbetstagare vid postverkets industrier samt arbetstagare uteslutande sysselsatta med skötseln av postverkets lokaler och fastigheter.

137 Beträffande den senare gruppen framhåller Generalpoststyrelsen, att den med hänsyn till arbetsuppgifterna hör hemma under arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde. Generalpoststyrelsen har inga invändningar att göra mot att denna grupp införes under lagstiftningen. Med hänsyn härtill bortser utredningen i den följande redogörelsen från arbetarpersonalen. Driftspersonalen kan i sin tur indelas i tre grupper, nämligen a) tjänstemannaanställd driftspersonal, b) diligenspersonal och c) avtalsanställd driftspersonal (länt- och lådbrevbärare m. fl.). Den tredje gruppen, avtalsanställd driftspersonal, kan enligt Generalpoststyrelsen utan hinder få arbetstiden reglerad efter de föreslagna lagbestämmelserna. Med anledning härav bortser utredningen i det följande även från denna grupp. De grupper inom den tjänstemannaanställda driftspersonalen, för vilka arbetstidslagen skulle bli tillämplig, har arbetstiden reglerad enligt kungörelse år 1925 angående tjänstgöringstiden för viss personal vid postverket. Begränsningsperioden utgöres av en kalendermånad om 30 dagar under vilken tid arbetstiden högst må uppgå till 208 timmar. För stationär personal är föreskrivet ett dygnsmaximum på elva timmar. För åkande personal är motsvarande tid 13 timmar. För att gradera arbetstidens längd med hänsyn till arbetets art har inom postväsendet liksom inom järnvägsväsendet införts begreppet normaltid. Som exempel må nämnas att personal vid järnvägsposten har 193 timmar och sådan personal vid de fasta postanstalterna, som huvudsakligen sysselsattes med sortering av post eller chaufförsgöromål, 198 timmar per kalendermånad om 30 dagar. För brevbärare är normaltiden 202 eller 208 timmar. Förekommer nattarbete under mer än 25 timmar per månad, minskas normaltiden med ett visst antal timmar per månad. Från dessa bestämmelser kan emellertid bortses i detta sammanhang. Här må dock redan nämnas, att till följd av arbetstidsförkortningen för nattarbetare de å arbetstidsschema inlagda arbetstiderna för sådan åkande personal, som har nattarbete överstigande 25 timmar, är kortare än 193 timmar. De gällande bestämmelserna garanterar arbetstagarna en viss sammanhängande fritid per tjänstgöringsdygn. Vidare möter man inom postväsendet samma kollektiva beräkningssystem som inom järnvägsväsendet. Det är sålunda tillåtet att begränsa arbetstiden på så sätt att denna allenast i genomsnitt för ett visst kollektiv arbetstagare uppgår till föreskrivet antal timmar per månad (se kap. IV, Avsnitt D ) . Regeln innebär bl. a. att arbetstiden för en arbetstagare under en viss månad kan få överstiga den fastställda maximitiden under förutsättning att arbetstiden för en annan arbetstagare i motsvarande m å n understiger densamma.

138 Det sätt, varpå arbetstiden är reglerad för den tjänstemannaanställda driftspersonalen, gäller i allt väsentligt även för den kollektivavtalsanställda diligenspersonalen. Denna skall emellertid även iakttaga de särskilda bestämmelserna för den yrkesmässiga automobiltrafiken. Även för diligenspersonal tillämpas kollektivregeln. Här liksom inom järnvägsväsendet är arbetstagarna indelade i grupper. Dessas storlek överstiger i allmänhet ej sex arbetstagare. Detta förhållande medför att det blir jämförelsevis enkelt att begränsa arbetstiden per kalendermånad. Ett arbetstidsschema, uppbyggt på dylikt sätt, är nämligen fullt genomgånget efter ett antal dagar, som är lika med sju gånger antalet arbetstagare inom gruppen. Efter denna tid har arbetstagarna erhållit exakt samma tjänstgöring. Därest inga omläggningar i arbetstiderna sker under det ett schema löper kan sålunda överskridanden i regel undvikas med de av utredningen föreslagna bestämmelserna för verksamhetsområden med förlängd begränsningsperiod. Innan utredningen ingår på Generalpoststyrelsens yttrande över utredningens preliminära lagförslag torde det vara motiverat att något närmare belysa de emellanåt säregna förhållanden, varunder olika grupper arbetstagare inom postväsendet arbetar. Utredningen behandlar härvid var och en av de grupper, beträffande vilka svårigheter kan uppstå för deras införande under lagen. Dessa utgöres av åkande personal, viss sorteringspersonal vid de fasta postanstalterna, brevbärarpersonal och diligenspersonal. Arbetstidsförhållandena är emellertid synnerligen varierande, varför det är svårt lämna någon allmängiltig skildring. Åkande

personal

Den åkande personalen medföljer postkupéerna i tågen och utför sortering av post. Arbetsdagens längd för den åkande personalen blir i hög grad beroende av tiderna för tågens ankomst och avgång. F r å n arbetsledningens sida strävar man efter att låta personalen fara tillbaka till utgångsstationen med postförande tåg för att härigenom bättre utnyttja arbetstiden. Såvitt möjligt vill man undvika att posttjänstemännen får fara tillbaka till hemorten såsom passagerare. Tid för dylika resor räknas nämligen som full arbetstid. Emellertid är bara en del av tågen postförande. Härav följer att postverket får särskilda svårigheter att begränsa den dagliga arbetstiden. Faktiskt synes svårigheterna vara större än för järnvägsväsendet trots de stora likheter som eljest föreligger i arbetets natur. Tillläggas må dock att storleken av den personal det här är fråga om blott är en bråkdel av motsvarande grupp arbetstagare inom järnvägsväsendet. Ur postverkets synpunkter är det angeläget att tjänstgöringsturerna göres förhållandevis långa. Varje arbetstagare svarar själv för sin sortering. En påbörjad sortering kan därför icke utan vidare övertagas av en

139 a n n a n arbetstagare. Med varje tjänstgöring i en postkupé följer i anledning härav vissa arbetsuppgifter (buntning m. m.), vilkas omfattning är oberoende av mängden sorterade försändelser. Därest man under ett arbetspass har att sortera ett stort antal försändelser, kan vidare en jämförelsevis detaljerad sortering utföras, varigenom eventuellt ytterligare oinsortering kan undvikas. Det är även att märka att personalen i en postkupé, då denna lämnar utgångsstationen, emellanåt har att infinna sig flera timmar före tågets avgång bl. a. på grund av att sorteringsarbetet har sådan omfattning, att det icke kan medhinnas allenast under den tid kupén framföres i tåget. Vidare måste posten till de närmaste stationerna vara färdigsorterad före tågets avgång. Tjänstgöringstiden förlänges även genom visst arbete efter tågets ankomst till slutstationen. Ett utmärkande drag för tjänstgöringsförhållandena för den åkande personalen är långa uppehåll på bortastationer. Postkupéer går nämligen från utgångsstationerna företrädesvis två gånger om dagen, nämligen på morgonen och på kvällen. Personalen i en kupé, som lämnar utgångsstationen på morgonen, har ofta ingen annan möjlighet att återvända till hemmastationen än med postkupé som kör samma sträcka på kvällen. Bruttoarbetsdagen blir på detta sätt ovanligt lång till följd av uppehållen å bortastation. Såsom exempel på tjänstgöringsturer kan nämnas den postkupé, som trafikerar sträckan Norrköping—Örebro. På vardagar börjar arbetet i Norrköping å tjänstgöringsschemats första dag kl. 2.45 på natten. Tåget avgår kl. 4.52 och ankommer till Örebro kl. 8.16. Arbetet i postkupén slutar kl. 8.50. Uppehållet på bortastationen utgör ungefär åtta och en halv timmar. Kl. 17.15 påbörjas arbetet i den postkupé, som skall återvända till Norrköping. Tåget startar kl. 18.05 och är framme kl. 21.31; arbetet avslutas kl. 22.10. Det har förflutit sammanlagt 197? timmar, innan befattningshavaren återkommer till hemmastationen. Den effektivt arbetade tiden utgör elva timmar. Påföljande dag är fri. Söndagar är lediga. Det kan tilläggas att arbetstiden på måndagar, då arbetet måste påbörjas tidigare, uppgår till elva timmar 45 minuter. Ett annat, om möjligt mera extremt fall uppvisar vissa tjänstgöringsturer inom postkupéer, som går sträckorna Stockholm—Nässjö och Stockholm—Mjölby. Arbetet börjar kl. 2.30 och slutar efter ankomsten till Nässjö kl. 12.10. Sedan följer ett uppehåll till kl. 22.07. Befattningshavaren återvänder till Stockholm där han inträffar andra dagen kl. 5.25 och avslutar sitt arbete kl. 6. Det har förflutit 27l/-2 timmar mellan arbetets början och slut. Den effektiva arbetstiden utgör alltså sammanlagt ungefär 17V2 timmar, varav ca IIV2 första kalenderdygnet och sex timmar andra dygnet. Återstoden av andra dagen är ledig liksom påföljande dag. Den

140 fjärde dagen börjar arbetet kl. 2 och avslutas kl. 9.12 efter framkomst till Mjölby. Här göres ett uppehåll på ca fem timmar, varefter arbetstagaren återvänder till Stockholm där arbetet avslutas kl. 21.15. Den effektiva arbetstiden utgör ungefär 14J/2 timmar. Härefter följer två fridagar. Följande schema medger väsentligt gynnsammare arbetsförhållanden. Schemat avser postkupéer, som trafikerar sträckorna Malmö—Trelleborg, Malmö—Ystad och Malmö—Ängelholm. Den första tjänstgöringsdagen i schemat påbörjas arbetet kl. 6.30 och avslutas efter framkomsten till Ystad kl. 10.15. Härefter följer ett uppehåll i Ystad på sju timmar och 15 minuter. Kl. 17.30 påbörjas arbetet i Ystad och postkupén återkommer till Malmö kl. 21.24. Arbetet avslutas kl. 21.40. Andra dagen börjar arbetet i en postkupé som går till Trelleborg kl. 6.30 och pågår till kl. 9.06, varefter befattningshavaren såsom passagerare återvänder till Malmö. Kl. 17 samma dag påbörjas tjänstgöringen i postkupén på sträckan Malmö—Ängelholm. Arbetet avslutas i Ängelholm kl. 21, där befattningshavaren tillbringar natten. Arbetet börjar på tredje dagen kl. 5.35 och avslutas i Malmö efter återkomsten dit kl. 8.45. Härefter börjar tjänstgöringen ånyo efter samma ordning som för första tjänstgöringsdagen. Söndag eller måndag är ledig. Den effektiva arbetstiden första dagen uppgår till sju timmar 55 minuter, andra dagen till sju timmar 15 minuter samt tredje dagen till ungefär tre timmar. Den sammanlagda arbetstiden för normalmånaden uppgår till 174 timmar. I denna tid ingår även viss del av uppehållen på bortastation, som tillgodoräknas arbetstagaren. S o r t e r i n g s - och b r e v b ä r a r p e r s o n a l Sorteringen av den ankommande posten börjar i regel i anslutning till tågens ankomst på morgonen. Med hänsyn till angelägenheten att postutbärningen skall kunna ske så tidigt som möjligt måste relativt stor personalstyrka anlitas och arbetspassen göras korta. Sedan första posten gått ut inträder emellanåt en arbetspaus för sorteringspersonalen, innan arbetet med sorteringen av andra posten kan börja. Denna är väsentligt mindre än den första posten. Det arbete som kan tagas ut av personalen genom sortering av första och andra posten understiger i regel normaltiden. Till följd härav brukar någon gång i Areckan läggas in några timmars kvällstjänstgöring. Det arbete som då utföres kan vara av mycket skiftande slag såsom vaktmästararbete, biträde med iordningställande av avgånde post, visst sorteringsarbete etc. Till följd av kvällstjänstgöringen kan i vissa fall arbetstiden uppgå till elva och en halv timmar eller mera. Den avgående posten sorteras mestadels på kvällstid. Då synes i regel sträcktjänstgöring kunna ordnas. Även här gäller emellertid att någon extra tjänstgöringstid lägges in, varigenom arbetstiden dessa dagar kan överskrida elva timmar.

141 Vad i det föregående anförts om sorteringspersonalen gäller även i motsvarande grad brevbärarpersonalen. Det inträffar alltså även för denna personal att arbetstiden någon dag i veckan överstiger det fastställda dygnsmaximum. Diligenspersonal Postverket driver diligensrörelse främst i de norra delarna av landet. Avstånden är långa och det är ur personalens trevnadssynpunkt angeläget att densamma får tillfälle att under dagen återvända till hemorten. Med hänsyn härtill uppkommer stundom arbetstider, som kan uppgå till både tolv och i enstaka fall tretton timmar. I utredningens preliminära lagförslag hade några särskilda arbetstidsbestämmelser icke medtagits för postverkets del. Detta innebar, att arbetstiden för arbete som drives endast på vardagar blev reglerad per vecka. Arbete som försiggår både vardag och söndag fick en begränsningsperiod på två veckor. För skiftarbete kunde arbetstiden regleras på fyra veckor. Då man bedömer Generalpoststyrelsens yttrande bör man hålla i minnet, att det avser en på dylikt sätt begränsad arbetstid. Det av utredningen föreslagna begränsningssättet skulle sålunda komina att i mycket betydande m å n avvika från det, som tillämpas inom postverket. Detta gäller främst begränsningsperiodens längd, vilken för närvarande är kalendermånaden. Även beträffande dygnsmaximum innebar förslaget en skärpning. För den åkande personalen sänktes detta från tretton timmar till tio och för den stationära personalen från elva timmar till tio. Dock skulle en gång i veckan elva timmar vara medgivet. I fråga om förekomsten av skiftarbete inom postväsendet framhåller styrelsen följande. Det arbete, som utföres av den tjänstemannaanställda driftspersonalen inom postverket, kunde inte betraktas som skiftarbete. Arbetets omfattning skiftade mellan dygnets timmar och mellan skilda veckodagar och årstider. Inom postverket förekommer i stället ett alterneringssystem. Generalpoststyrelsen framhåller, att skiftarbete i vedertagen mening bygger på en till sin tidsomfattning regelbunden arbetstid, vars förläggning på dygnet för den enskilde arbetstagaren skiftar från en viss tidsperiod till en annan. Skiftarbetet förutsätter sålunda en någorlunda jämn arbetstillförsel. Begränsningsperiodens längd, framhåller Generalpoststyrelsen, bör icke göras kortare än tre veckor. Skulle utredningens preliminära förslag realiseras, bleve styrelsen nödsakad att söka dispens. Generalpoststyrelsen framhåller vidare att det av utredningen föreslagna dygnsmaximum, tio (elva) timmar, är omöjligt att helt genomföra. För den resande personalen är man bunden av tågtiderna. Man måste även

142 ta hänsyn till personalens stationering. En förkortning av tjänstgöringstiderna i överensstämmelse med vad som föreslagits skulle innebära en sönderstyckning av reseturerna och en försämring av tjänstgöringsförhållandena. Även i fråga om den stationära personalen å de fasta postanstalterna måste tjänstgöringen anpassas efter transportlägenheternas ankomst- och avgångstider och efter tillförseln av avgående postförsändelser. En minskning av dygnsmaximum skulle medföra risk för en ökad sönderstyckning av tjänstgöringsdagarna, något som skulle försämra arbetsförhållandena för arbetstagarna. Liknande gäller diligenspersonalen. Den nuvarande ordningen tillgodoser bättre de speciella arbetsförhållandena för denna grupp av arbetstagare än vad den av utredningen föreslagna arbetstidslagen skulle göra. Generalpoststyrelsen framhöll avslutningsvis att den tjänstemannaanställda driftspersonalen samt diligenspersonalen icke kunde omfattas av den föreslagna arbetstidslagen. Svenska postmannaförbundet tillstyrker utredningens förslag. Förbundet framhåller, att de fall icke är många, då tjänstgöringslistor upptar så långa tjänstgöringstider som elva timmar för stationär och tretton timmar för åkande personal. Förbundet anser att dispens i vissa fall blir nödvändig för den resande personalen och för diligenspersonalen. Som framgått av det föregående är Generalpoststyrelsen mycket bestämd i sitt avstyrkande av utredningens förslag att utsträcka arbetstidslagens tillämpningsområde jämväl till postväsendet. Som redan nämnts bör man emellertid beakta att kritiken är riktad mot det ursprungliga förslaget. Generalpoststyrelsen har framhållit, att det för postverkets del är oundgängligen nödvändigt med en begränsningsperiod om lägst tre veckor. Utredningen anser till följd av de säregna förhållanden, varunder stora delar av driftspersonalen hos postverket arbetar, att för denna personal bör gälla förlängd begränsningsperiod, d. v. s. en månad, och att dygnsmaximum bör bestämmas till tio timmar, dock elva en gång i veckan. Utredningen kan till följd härav bortse från den kritik som riktats mot begränsningsperiodens längd. Det återstår att behandla Generalpoststyrelsens förslag att bibehålla kollektivregeln och nuvarande dygnsmaxima om elva resp. tretton timmar. Högre dygnsmaximum än utredningen föreslagit anser Generalpoststyrelsen nödvändigt för den tjänstemannaanställda driftspersonalen samt diligenspersonalen. Enligt vad utredningen inhämtat är det emellertid för följande grupper bland de tjänstemannaanställda som egentliga svårigheter uppkommer, nämligen den åkande personalen, viss sorteringspersonal vid fasta postanstalter och brevbärare. Härtill kommer den av styrelsen nämnda diligenspersonalen.

143 Då det gäller utredningens ståndpunkt till kollektivregeln, får utredningen hänvisa till det avsnitt som behandlar järnvägsväsendet. Där har utredningen såsom nämnts till utförligare behandling upptagit detta sätt för begränsning av arbetstiden. För järnvägsväsendets del spelar nämligen denna kollektivregel väsentligt större roll än för postväsendet. I nämnda avsnitt av betänkandet har utredningen uttalat att kollektivregeln helt strider mot de principer efter vilka en arbetstidslagstiftning bör utformas. Avgörande för frågan om den tjänstemannaanställda driftspersonalen kan föras under arbetstidslagstiftningen blir sålunda, om det är tänkbart att avskaffa kollektivregeln inom postväsendet. Då man bedömer behovet av kollektivregeln bör följande beaktas. Utredningen uppehåller sig h ä r av skäl som framgår av det följande främst vid den åkande personalen och diligenspersonalen. Å arbetstidsschema är inlagda arbetstider, som ingen gång överstiger 193 timmar (diligenspersonal 205 t i m m a r ) . Ofta upptar tjänstgöringsschema väsentligt kortare tider bl. a. på grund av nattjänst. Innan övertid i arbetstidslagens bemärkelse uppkommer, måste den faktiskt utförda arbetstiden överstiga 205 timmar. Skillnaden mellan detta maximum och timantalet å arbetstidsschema är ofta så betydande, att behov av en kollektivregel icke kan föreligga. Skulle trots den betydande skillnaden uttagen arbetstid någon månad överstiga 205 timmar får det överskjutande timantalet räknas såsom övertid enligt lagen. Generalpoststyrelsen har icke gjort någon invändning mot den av utredningen föreslagna övertiden om 300 timmar per år. Erinringar göres i stället mot begränsningen av övertiden till 40 timmar per fyra veckor. Då utredningen emellertid på denna punkt frångått sitt ursprungliga förslag torde några svårigheter icke uppkomma. Mot kollektivregelns avskaffande har den invändningen rests att en sådan åtgärd skulle avsevärt öka det administrativa arbetet genom att all uttagen arbetstid skulle behöva registreras, något som för närvarande icke är :'allet. Dessa farhågor finner utredningen obefogade. Då ett arbetstidsschäma göres upp får hänsyn tagas till den bufferttid som står till förfogmde. Denna fråga synes ej vara av natur, att den skall behöva förorsaka n ä n n v ä r d a svårigheter. Den enligt utredningens förmenande allvarligaste svårigheten gäller den åkande personalens och diligenspersonalens långa dagliga tjänstgöringstider. Som påpekats föreligger endast begränsade möjligheter att förkorta dessa, såvida man icke i väsentlig omfattning skall försämra arbetsförhållandena genom ökade övernattningar på bortastationer och ett sänkt antil lediga dagar. Utredningen har i olika sammanhang anfört det angelägna i att de lån^a arbetsdagarna minskas. De kan icke vara annat än skadliga för de anställda; arbetsprestationerna måste vidare bli lidande. I här förevarande

144 fall vill utredningen emellertid medge, att en förkortning av arbetsdagarnas längd i varje fall emellanåt icke kan vinnas till annat pris än en sådan försämring av tjänstgöringstiderna, att arbetet sannolikt bleve mera tröttsamt än vad för närvarande är fallet. Utredningen är angelägen framhålla, att allt bör göras för att minska de nuvarande långa tjänstgöringsturerna utan att härigenom försämringar i andra hänseenden uppkommer. Utredningen är emellertid övertygad om, att det trots dylika ansträngningar blir nödvändigt att uttaga arbetstider, som överstiger de föreslagna. Detta har även medgivits av Postmannaförbundet. Då utredningen anser, att de två grupper det här är fråga om icke bör särskilt undantagas från lagen — utredningen utgår härvid från att en betydande del av den åkande personalen och av diligenspersonalen utan vidare kan läggas under arbetstidslagstiftningen — får utredningen uttala, att Arbetarskyddsstyrelsen i förekommande fall bör ge dispens från dygnsmaximum. Vad nu sagts gäller icke sorteringspersonal vid de fasta postanstalterna och brevbärare. De orsaker som för närvarande föranleder de långa tjänstgöringsdagarna är av den natur, att man i regel kan komma till rätta med dem utan att dispens skall behöva ifrågakomma. Under hänvisning till det anförda föreslår utredningen att postverket införes under arbetstidslagstiftningen. Då utredningen gör detta förutsätter den emellertid, att dispens i viss utsträckning skall behöva medgivas för åkande personal och diligenspersonal. 6. Telegraf- och telefonväsendet Telestyrelsen framhåller i sitt remissvar, att den ordinarie arbetstiden för det stora flertalet av den berörda personalen vid verket uppfyller villkoren i den nu gällande arbetstidslagens huvudbestämmelser. Detta gäller emellertid icke två grupper arbetstagare, nämligen personal i underhållsarbete med vaktlistetjänstgöring och telefonbiträden vid växelstationer med kontraktsanställda föreståndare. Den föreslagna begränsningen av övertiden berör i första hand arbetet vid växelstationerna men har även betydelse för övrig trafikpersonal samt i viss mån underhållspersonalen vid verket. Med hänsyn bl. a. härtill uttalar Telestyrelsen den önskan, att berörd underhållspersonal samt all trafikpersonal lägges utanför lagen. Telestyrelsen ifrågasätter dessutom, huruvida icke mera allmänt sett den av utredningen föreslagna nedskärningen av antalet övertidstimmar lämpligen bör ställas på framtiden. Den första gruppen, personal i underhållsarbete med vaktlistetjänstgöring, uppgår till ca 600 i hela landet. Huvuddelen av denna grupp är

145 anställd enligt statens allmänna avlöningsreglemente men en mindre del utgöres av kollektivavtalsanställda. Arbetet består av tillsyn, felavhjälpning etc. Underhållspersonalens tjänstgöring består huvudsakligen i effektiv tjänstgöring men utgöres till en del även av beredskaps- och passningstjänst. Arbetstiden inklusive tid för beredskaps- och passningstjänst •— i den utsträckning den enligt vid Televerket gällande arbetstidsbestämmelser värderas såsom effektiv arbetstid — håller sig inom ramen av ett genomsnitt om 48 timmar per anställd och vecka. Den kan dock emellanåt väsentligt överstiga lagförslagets dygnsmaximum. Vidare kan arbetstiden vissa veckor bli längre än 48 timmar. Man framhåller från Telestyrelsens sida, att dessa förhållanden har samband med att personalen önskar en koncentrering av arbetstiden i syfte att få mera sammanhängande ledighet. Enligt vad utredningen inhämtat är det för Telestyrelsen nödvändigt att k u n n a förhållandevis fritt förfoga över den arbetskraft varom här är fråga. Det ligger i sakens natur att arbete, som hänger samman med avhjälpandet av fel o. dyl. eller som är betingat av trafikförhållandena, måste komma att bli oregelbundet även om så icke blir fallet i den mening arbetstidslagen avser. Telestyrelsens förslag att lägga denna grupp utanför lagen torde till en del sammanhänga med att arbetstiden i utredningens preliminära lagförslag blivit begränsad till 96 timmar under två veckor; fråga är nämligen om arbete som drives såväl vardag som söndag. Reglering av arbetstiden i detta fall på så pass kort tid som två veckor synes enligt utredningens mening icke vara möjlig att genomföra. Utredningen vill nämna att den ansett det motiverat att hänföra all personal hos Televerket till den grupp, där arbetstiden skall kunna regleras på en månad med dygnsmaximum om tio (elva) timmar. Genom den förlängda begränsningsperioden torde Telestyrelsens farhågor mot att föra personalen i underhållsarbete med vaktlistetjänstgöring under den nya lagstiftningen väsentligen undanröjas. Vad beträffar dygnsmaximum bör Telestyrelsen allvarligen undersöka, huruvida det icke går att hålla samma dygnsmaximum som för andra inom förevarande verksamhetsområde. Visar sig detta icke vara möjligt får dispens enligt 7 § i det definitiva lagförslaget beviljas. Fråga är här om en i förhållande till hela antalet inom telegraf- och telefonväsendet sysselsatta liten grupp.

Telestyrelsen har anfört att gruppen telefonbiträden vid växelstationer, som förestås av kontraktsanställda föreståndare, under alla förhållanden ber läggas utanför lagen. Det vill med hänsyn till detta uttalande synas som om här vore fråga om en grupp med synnerligen särpräglade arbetstidsförhållanden. Så är dock ej fallet. Styrelsens ståndpunkt torde emel10—1600 53

146 lertid sammanhänga med det sätt, varpå arbetstiden för närvarande beräknas. Det framgick vidare icke klart av utredningens tidigare promemoria, hur tjänstgöring nattetid skulle beräknas för personal, som har tjänstgöringsförhållanden utav den natur varom här är fråga. Ifrågavarande telefonbiträden är sysselsatta vid förhållandevis små telefonstationer, som är öppna dygnet runt. Av denna anledning måste tjänstgöring nattetid ordnas. På grund av den mycket ringa samtalsfrekvensen nattetid får arbetet denna del av dygnet närmast karaktär av jourtjänst. Telefonbiträdena har att uppehålla sig i samma rum, där telefonväxeln finnes. I viss utsträckning kan de sova. För närvarande värderas tjänstgöring nattetid vid de mindre växelstationerna såsom halv dagtid samt vid de övriga växelstationerna lika med dagtid. Då natt i detta fall enligt avtal räknas mellan kl. 0 och 6, räknas varje tjänstgjord natt sålunda som tre resp. sex utförda arbetstimmar. Enligt utredningens i annat sammanhang framlagda förslag skall sådan tjänstgöring under natten, som har k a r a k t ä r av jourtjänst, räknas såsom arbetad tid, i den utsträckning parterna enats härom genom avtal. Ett dylikt avtal finnes i här förevarande fall. Till följd härav synes svårigheter icke föreligga att införa ifrågavarande telefonbiträden under arbetstidslagens bestämmelser. Det är att märka, att här är fråga om ett regelbundet arbete, som väl låter sig inpassas i fastställda arbetstidsschema. Tilläggas må att Växelstationsföreståndarnas riksförbund intet har att erinra mot utredningens förslag. Telestyrelsen önskar, med hänsyn till begränsningen av övertidens omfattning, att hela trafikpersonalen lägges utanför lagen. En följd av att arbetstiden regleras enligt lag blir, att arbetsledningen i större utsträckning än vad för närvarande är fallet måste planlägga arbetet så att medgiven övertid räcker till. Detta har arbetsgivarna inom det enskilda näringslivet varit tvingade till allt sedan den första arbetstidslagen tillkom. Det finnes, som utredningen anfört i inledningen till det avsnitt som behandlar arbete som bedrives av staten, ingen anledning sätta denna i egenskap av arbetsgivare i ett annat läge än andra. Kvinnliga telefontjänstemannaföreningen föreslår, att telefonister bör läggas utanför lagen. De har för närvarande 42 timmars arbetsvecka. Anledningen till föreningens ståndpunkt är att man befarar, att Telestyrelsen skulle komma att öka arbetstiden till 48 timmar i veckan. Telefonistpersonalen vid Televerket är en grupp arbetstagare, som kommer att falla under arbetstidslagen. De är nämligen sysselsatta i själva driftstjänsten. De intar i detta hänseende en annan ställning än telefonisterna t. ex. vid ett industriföretag. Denna senare kategori kommer

147 att r ä k n a s som kontorspersonal och på grund av undantaget för denna att falla utanför lagen. Den nu rådande arbetstiden fastställdes för så lång tid sedan som år 1893. Att Telestyrelsen skulle begagna införandet av en arbetstidslag som motiv för att förlänga arbetstiden för telefonistpersonalen anser utredningen vara uteslutet. Med anledning härav finner utredningen att något u n d a n t a g icke bör göras för telefonistpersonalen. Under åberopande av det anförda föreslås att telegraf- och telefonväsendet införes under arbetstidslagen. Utredningen förutsätter dock att dispens i viss utsträckning skall bli nödvändig för personal i underhållsarbete med vaktlistetjänstgöring.

7. Järnvägarnas verkstadspersonal m. m. Enligt utredningens preliminära förslag skulle i princip all personal hos Statens järnvägar införas under arbetstidslagen. I remissyttrandet framhöll Järnvägsstyrelsen att arbetstidslagen enligt dess uppfattning icke borde utvidgas att omfatta driftstjänsten till vilken även finge hänföras av verket bedriven biltrafikrörelse. — Däremot hade styrelsen intet att erinra mot att lagens bestämmelser tillämpades inom övriga arbetsområden vid de statliga järnvägarna, såsom huvudverkstäderna, där bestämmelserna avtalsvägen redan införts. Tilläggas må att motsvarande personal vid de enskilda järnvägarna för närvarande faller under lagstiftningen. Enligt Järnvägsstyrelsen föreligger inga svårigheter att under arbetstidslagstiftningen införa andra arbetstagaregrupper inom järnvägs väsendet än de till driftspersonalen hänförliga. Utredningen föreslår att nu förevarande grupp skall omfattas av arbetstidslagen. I fråga om driftspersonalen hänvisar utredningen till vad som därom anföres i förevarande kapitel, Avsnitt D Trafikpersonal. 8. Kraftverk Vattenfallsstyrelsen motsätter sig, att arbete som bedrives av staten lägges under lagen. Av de skäl som styrelsen anför, återgives i detta sammanhang följande. För personal, som har kontinuerlig skiftgång, bör dygnsmaximum höjas till 14 timmar. En dylik arbetstid blir nödvändig vid skiftbyte enär eljest personalens ledighetsförhållanden försämras. I det preliminära lagförslag som utredningen utsände var det tänkt att ett dygnsmaximum av tio timmar även skulle gälla för skiftarbete. Utredningen har emellertid efter närmare överväganden ansett att vid arbete,

148 som bedrives med regelbunden skiftindelning, den ordinarie arbetstiden för dygn skall få utsträckas i den mån så kan vara nödigt med hänsyn till skiftgångens lämpliga genomförande. Med hänsyn härtill bortfaller denna invändning från styrelsens sida. Styrelsen anför vidare, att arbetstiden även för vissa arbetstagare, som icke har regelbunden skifttjänstgöring, bör kunna regleras på en tid av fyra veckor. Styrelsen motsätter sig den föreslagna minskningen av övertiden. Den framhåller, att det under ett visst år kan vara nödvändigt med mycken övertid för arbetstagare med speciella arbetsuppgifter. Härigenom kan man undvika försening av en nyanläggning med därav följande nationalekonomiska förluster. Det finnes vidare arbetstagaregrupper för vilka arbetets omfattning är mycket varierande. Jämväl i fråga om en del andra arbetstagaregrupper gör styrelsen invändningar mot deras införande under lagen. Utredningen vill framhålla, att samtliga privata kraftverk redan faller under lagen och att dessa kraftverk svarar för mer än hälften av landets kraftförsörjning. De skäl, som Vattenfallsstyrelsen anfört för att de statliga kraftverken skall ligga utanför arbetstidslagen, torde icke vara av annan karaktär än att de kan bemästras på samma sätt, som sker vid de privatägda kraftverken. Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen att kraftverken införes under arbetstidslagen. 9. Vägväsendet m. m. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i princip icke något att erinra mot att arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde utvidgas även till vägväsendet. Den förutsätter dock att arbetet å färjorna och de rörliga broarna undantages. Vidare avstyrker styrelsen den av utredningen föreslagna begränsningen av övertiden. Det påpekas till sist att arbetstiden vid Södertälje kanalverk i några fall överstiger dygnsmaximum. Detta förhållande beror emellertid på att personalen på egen begäran har fått långa dagliga arbetstider för att få en så lång sammanhängande fritid som möjligt. Vad styrelsen anfört rörande undantaget för de anställda å färjorna och de som har att sköta rörliga broar finner utredningen riktigt. Arbetstagarna å färjorna blir undantagna på grund av bestämmelsen om skeppstjänst. Brovaktarbetet måste falla under det allmänna undantaget om oregelbundet arbete. Vissa svårigheter skulle enligt styrelsen förorsakas i anledning av övertidens begränsning. Denna skulle kunna ogynnsamt påverka möjligheterna att tillräckligt snabbt utföra snöplogning och sändning samt vägreparationer.

149 De arbeten varom här är fråga förekommer inom södra och mellersta Sverige väsentligen under en mindre del av året. Det torde höra till undantagen att den överstiger 3Va—4 månader. Dock kan m a n i landets nordliga delar räkna med en något längre tid. Styrelsen anför att övertidsarbete endast tillgripes då så är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till att det är synnerligen kostsamt. Till följd av dels den begränsade del av året arbetena bedrives och dels det restriktiva sätt, varpå övertid för närvarande användes, vill det synas utredningen som om den föreslagna övertiden om 300 timmar per år och arbetstagare väl skall räcka till. Utredningen anser knappast att man skall behöva tillgripa förlängning av den ordinarie arbetstiden, vilket skulle vara en framkomlig väg, därest i något fall utomordentligt stora anspråk skulle ställas på den i förevarande arbete sysselsatta personalen. Inträffar en verkligt svårartad situation, såsom exempelvis då vägtrafiken i större omfattning blivit lamslagen, bör bestämmelserna rörande nödfallsarbete kunna tillämpas. Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen att vägväsendet införes under arbetstidslagen. 10. Lantmäteri väsendet Lantmäteristyrelsen uttalar, att lagen med hänsyn till de allmänna undantagen endast kommer att bli tillämplig på städpersonalen. Styrelsen har intet att erinra häremot. Statens reproduktionsanstalt sorterar under Lantmäteristyrelsen. De å denna anstalt sysselsatta kommer genom den föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet till arbete, som bedrives av staten, att bli likställda med arbetstagare sysselsatta på privatägda tryckerier. Någon erinran häremot göres icke av styrelsen. Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen att lantmäteriväsendet införes under arbetstidslagen. 11. Kartverket Rikets allmänna kartverk redogör i sitt yttrande för de grupper inom verkets arbetsområde, som skulle beröras av utredningens preliminära lagförslag. De ifrågavarande grupperna är följande: 1. Kartassistenter, som sommartid är sysselsatta med fältarbete. 2. Den i samband med fältarbetet tillfälligt anställda handräckningspersonalen, som huvudsakligen rekryteras bland ortsbefolkningen. 3. Den tekniska personal, som icke eller endast vissa år är sysselsatt med fältarbete. 4. Laboratoriebiträden och arkivbiträden. 5. Rit- och expeditionsvaktspersonalen vid kartverket.

150 Grupperna 1. och 3. har i vissa avseenden tämligen likartat arbete. Grupp 1. utgöres av sådana kartassistenter, som sommartid varje år är sysselsatta med fältarbete. Grupp 3. åter har fältarbete endast vissa år eller ock ej alls. Med hänsyn till utredningens förslag att utanför arbetstidslagen lägga kansli- och kontorsanställda ävensom teknisk och överordnad personal kommer kartassistenterna under den tid de utför byråarbete att falla utanför arbetstidslagen. Då kartassistenterna lämnar Stockholm för att börja fältarbetet har de vissa angivna uppdrag att utföra. Under den tid som åtgår härför har de skyldighet att arbeta minst åtta timmar varje dag. Denna bestämmelse har tillkommit med hänsyn till arbetets art och arbetets beroende av väderleken m. m. Det har upplysts att arbetstiden är okontrollerbar, varför kartassistenterna även under tiden för fältarbetet faller under lagens undantagsbestämmelser. En grupp, som däremot synes komma att falla under lagen, är grupp 2., handräckningspersonal. Det kan nämnas att handräckningspersonalens storlek håller på att minska i samband med att man i ökad utsträckning övergått till fotografering från luften. Vid de geodetiska arbetena kommer handräckningspersonalen dock icke att försvinna. Fråga är här om en grupp som klart faller under lagen. Enligt uppgift som lämnats av Rikets allmänna kartverk till utredningen uppgår den genomsnittliga arbetsdagen till nio timmar, varvid emellertid tid för resor till arbetsplatsen och åter inräknats. Med hänsyn härtill vill det synas som om ett dygnsmaximum om nio timmar väl räcker för handräckningspersonalen. Skulle så icke vara fallet bör, därest skäl kan anses föreligga, dispens genom Arbetarskyddsstyrelsen k u n n a medgivas. Av övriga i det föregående angivna grupper kommer laboratoriebiträden, som delvis har liknande arbetsuppgifter som expeditionsvakter, och arkivbiträden liksom hela grupp 5. att undantagas på grund av undantaget för kansli- och kontorspersonal. Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen att förevarande verksamhetsområde införes under den nya arbetstidslagen. 12. Fångvården Utredningen vill för tydlighetens skull framhålla att å fångvårdsanstalter intagna icke är att anse som arbetstagare och sålunda icke kommer att falla under lagstiftningen. Personalen inom fångvården kan fördelas på följande fyra kategorier: 1. Administrativ personal. 2. Arbetsledarpersonal.

151 3. Ekonomipersonal. 4. Bevakningspersonal. Den administrativa personalen kommer med hänsyn till undantaget för kansli- och kontorspersonal att falla utanför arbetstidslagstiftningen. De anställda, som är hänförliga till grupp 2., arbetsledarpersonal, utgöres av yrkesmän med god arbetsledarekompetens. Deras arbetsuppgifter består i att leda de intagnas arbete och samtidigt i viss mån utöva tillsyn. För det fall att internerna har att utföra arbete i verkstad eller i annan lokal i nära anslutning till själva fångvårdsanstalten är de praktiskt taget uteslutande arbetsledare. De har härvid att fördela arbetsuppgifterna mellan internerna och vara dem behjälpliga i arbetet samt visa dem till rätta. Emellanåt, det gäller främst fångkolonierna, utföres arbete på ett visst avstånd från anstalten, exempelvis ett vägarbete e. dyl. I sådant fall har denna grupp anställda jämväl att utöva tillsyn över internerna under måltidsrasterna. De har sålunda skyldighet att på eftermiddagen vid arbetsdagens slut återlämna de interner som mottogs på morgonen. Av de uppgifter, som föreligger rörande denna grupp, framgår att fråga är om anställda i arbetsledareställning. De kommer med hänsyn till undantaget för dylik personal icke att falla under arbetstidslagstiftningen. Grupp 3., ekonomipersonal, utgöres främst av personal i köket. Om denna personal anför Fångvårdsstyrelsen i sitt yttrande över utredningens preliminära förslag att dess arbete i huvudsak faller utanför lagens tilllämpningsområde. Arbetet innebär nämligen mycket ofta arbetsledning över interner. Befattningshavare med dylika uppgifter bör i detta sammanhang räknas som arbetsledare. Det är uppenbart att den befattningshavare, som förestår köket, i regel en köksföreståndare, skall betraktas som arbetsledare. Däremot har andra inom köket sysselsatta icke denna ställning. Det är visserligen sant som styrelsen anför, att interner sysselsattes i köksarbete, men detta sker mest såsom handräckning. Den köksföreståndaren underordnade personalen deltar sålunda i arbetet i köket och kan icke betraktas såsom arbetsledare. Kökspersonalen har för närvarande en arbetstid, som motsvarar ett genomsnitt av 48 timmar per vecka. För att erhålla så fördelaktig söndagsledighet som möjligt utsträckes emellertid arbetstiden varannan vecka över 48 timmar för att nästa vecka minskas i motsvarande grad. Med hänsyn till att utredningen för fångvården föreslår att förlängd begränsningsperiod skall tillämpas möter det inga svårigheter att föra kökspersonalen in under arbetstidslagstiftningen. De egentliga problemen med fångvårdens införande under en arbetstidslagstiftning sammanhänger med grupp 4., bevakningspersonal. Arbetstiden för denna grupp utgör 48 timmar i genomsnitt per vecka för år räknat. Arbetsdagen på en fångvårdsanstalt börjar i regel omkring kl. 6.30.

152 Vid denna tid öppnas cellerna och frukost serveras. En del interner föres till resp. arbetsplatser, medan återstående är kvar inom cellavdelningarna. Arbetet avbrytes omkring kl. 11.30 eller 12, då en paus inträder på några timmar. Denna tid erhåller de intagna middag, varefter den s. k. promenaden äger r u m i vilken även de interner deltar, som är kvar å cellavdelningarna. Sedan fortsätter arbetsdagen, som slutar mellan kl. 17 och 17.45. Härefter intages aftonmålet omkring kl. 18. På lördagar och helgdagsaftnar slutar arbetet tidigare. Sedan följer några timmar för fritidssysselsättning. Natten börjar senast kl. 20, ehuru internerna har rätt att ha ljuset tänt till kl. 22. De vistas då i cellerna. Bevakningspersonalens arbetsuppgifter är förhållandevis jämnt fördelade över dagen, dock med en tydlig anhopning till den del av dagen då internerna har sin s. k. fritid, vilken kräver en ökning av personalen. Nattetid är bevakningspersonalen kraftigt reducerad. Man skulle kunna tycka att arbetstidsförhållandena på fångvårdsanstalterna borde förete tydliga likheter med sinnessjukhusen. Så är emellertid icke fallet. Å fångvårdsanstalterna förekommer systemet med sträcktjänstgöring blott i begränsad utsträckning. Regeln är att arbetsdagen är delad i åtminstone två, emellanåt tre arbetsperioder. Detta sammanhänger med att man inom fångvården icke vill att en anställd skall behöva utföra en och samma tjänst under mer än några timmar i följd. Sålunda är det vanligt att en korridorvakt utför bevakningsarbete under en tid av tre timmar. Härefter följer en måltidsrast och eventuellt några lediga timmar. Sedan tjänstgör han som portvakt under några timmar för att omedelbart därefter återtaga arbetet som korridorvakt. Till en del har emellertid även uppdelningen av arbetsdagen på olika arbetspass sin förklaring i den ökning, som personalen undergår i samband med internernas fritid. Nattpersonalen kommer till arbetet ofta redan ett par timmar före nattens början. Sålunda börjar nattpersonalen sitt arbete regelmässigt kl. 18. Vidare kvarstannar den även någon timme efter dagarbetets början. Nattjänsten blir på detta sätt mycket lång. En annan olikhet, som föreligger i jämförelse med sinnessjukhusen, avser just nattpersonalen. Å sinnessjukhusen har personalen nattjänst fortlöpande under i regel en månad för att sedan under en tid av fem a sex månader helt arbeta på dagen. Det förekommer på sinnessjukhusen ingen kombination av dagarbete och nattarbete. Så är emellertid förhållandet på fångvårdsanstalterna. Det är sålunda regel att en befattningshavare, som skall ha nattarbete, har full tjänstgöring på dagen varefter han infinner sig kl. 18 på eftermiddagen och utför bevakningsarbete natten igenom samt lämnar anstalten vid åttatiden, sedan han varit med om det första arbetet på morgonen. Det är självklart att ett dylikt system måste skapa vissa problem, då det gäller att införa fångvården under arbetstidslagstiftningen.

153 Nattarbetstiden omfattar en tid av mellan tio och tolv timmar. På en medelstor anstalt uppehälles i allmänhet nattjänsten av två befattningshavare, som delar tjänstgöringen på följande sätt. Medan den ena patrullerar i korridorerna ligger den andre i beredskap och kan härvid sova om tillfälle därtill erbjudes. Den inom fångvården använda benämningen beredskap motsvarar närmast vad utredningen betecknar med jour. För det fall att någon intern påkallar biträde, som innebär att celldörren måste öppnas, skall den i beredskapstjänst liggande hjälpa till. Det anses med hänsyn till överfallsrisken nödvändigt att två befattningshavare är närvarande då en cell öppnas. Sedan halva natten gått, skiftar de båda befattningshavarna tjänst. Den tid varunder en befattningshavare är i beredskapstjänst räknas i allmänhet som halv arbetad tid. Endast på fem ä sex stora fångvårdsanstalter, där det är vanligt att den som är i beredskapstjänst måste rycka in, räknas beredskapstiden såsom full arbetstid. Denna kombination av dagtjänst och nattvaktstjänst är anledningen till de långa arbetsdagarna. De dagar, då uteslutande dagarbete förekommer, håller sig arbetstiden i regel under tio timmar. Har en befattningshavare emellertid även att utföra nattvaktstjänst stiger arbetsdagens längd gärna u p p till 15 å 16 timmar trots att beredskapstjänsten härvid endast räknas som halv arbetad tid. Genom att man å arbetstidsschemat inlagt ett stort antal arbetstimmar samma dag nattjänsten skall börja får man en utformning av arbetsdagen, som icke överensstämmer med den utredningen föreslår även om skillnaderna icke är särskilt stora. Innan utredningen ingår på en närmare behandling av arbetstidsfrågorna inom fångvården vill den ifrågasätta om de arbetstidsschema, som förekommer, alltid är lämpligt utformade. I stor utsträckning är arbetsdagarna delade i ända upp till tre perioder. En starkare koncentration av arbetstiden skulle minska personalens bundenhet vid arbetsplatsen. De för närvarande tillämpade arbetstiderna sammanhänger emellertid i varje fall till en del med det av 1952 års riksdag godkända normaldagsschemat. Skall fångvården läggas under lagen synes det nödvändigt hänföra den till de verksamhetsområden vilka erhåller förlängd begränsningsperiod. Dygnsmaximum bör vara tio (elva) timmar. Ett införande av bevakningspersonalen under lagen innebär en förkortning av de på vissa håll förekommande långa arbetsdagarna inom fångvården. Utredningen vill här erinra om vad 1951 års fångvårdsutredning uttalat, nämligen att befattningshavarnas individuella tjänstgöringsschema icke finge innehålla allt för långa tjänstgöringspass om ett effektivt fångvårdsarbete med tonvikt på vårdmomentet skall kunna bedrivas. Anmärkningar i detta avseende kunde riktas mot ett flertal anstalter. Fångvårdsutredningen framhåller att de relativt långa tjänstgöringspassen

154 i viss utsträckning synes ha tillkommit i syfte att få långa sammanhängande ledigheter. Den framhåller emellertid att det borde ingå i fångvårdsstyrelsens uppgifter att noga vaka över utformningen av anstalternas tjänstgöringsschema. Uttalandet om befattningshavarnas individuella tjänstgöringsschema biträddes av Chefen för justitiedepartementet (statsverkspropositionen 1952). Införandet av bevakningspersonalen under lagen medför icke större nedskärningar av de nuvarande arbetstiderna. Att endast något kortare arbetstider än de som angivits i det föregående låter sig förena med den arbetstidslag som utredningen föreslår, sammanhänger med sättet för dygnsberäkningen. Enligt utredningens förslag skall nämligen dygnet räknas från kl. 0 till 24. Vidare underlättas införandet under lagen av den praxis, som råder inom fångvården att ge ledig dag omedelbart efter arbetad natt. Med hänsyn till sättet för arbetsdagens bestämning i den föreslagna lagen möter det intet hinder att under en dag fram till kl. 24 uttaga en arbetstid om elva timmar och omedelbart från kl. 0 påföljande dag fortsätta tjänstgöringen med tio timmar. Dylika synnerligen långa arbetstider bör icke få förekomma. Utredningen har dock icke ansett sig böra föreslå särskilda lagbestämmelser om förbud härutinnan. Det finnes intet i arbetets natur, som gör det nödvändigt att utforma arbetstiderna på sätt som skett. Det har upplysts, att det varit bristen på tillräckligt antal befattningshavare, som föranletts av sättet för natttjänstens tidsberäkning, och den tillämpade personalorganisationen, som varit bidragande orsaker. En annan anledning är det förhållandet, att man skulle få en försämring av de anställdas fritid, därest man minskade på de dagliga arbetstiderna. Enligt vad utredningen funnit är det möjligt att utan vidare lägga en del fångvårdsanstalter under lagen utan att detta rubbar nu gällande arbetstidsschema. Vidare synes det icke erbjuda allt för stora svårigheter att på andra anstalter göra omläggningar i arbetstidsschema. Härvid får — därest ingen annan lösning är möjlig — konsekvenserna eventuellt bli att antalet lediga dagar något minskas eller ock, om så blir erforderligt, statsmakterna medger en ökning av antalet befattningshavare. Utredningen vill här tillägga att om den ökning av personalen kommer till stånd, som Fångvårdsstyrelsen och Fångvårdsmannaförbundet ämnar föreslå i samband med sättet för beredskapstjänstens tillgodoräknande och vartill utredningen återkommer, det enligt vad utredningen inhämtat blir möjligt att sänka de dagliga arbetstiderna till de av utredningen föreslagna. I så fall kommer dygnsmaximum ej att föranleda någon personalökning. Härefter uppkommer frågan i vad mån begränsningsperiodens längd, som utredningen föreslår till en månad, är tillräcklig. För närvarande är

155 arbetstidsschema upprättade för grupper av arbetstagare. En grupp omfattar på de mindre anstalterna kanske endast fem man, medan på de större en grupp kan uppgå till 18—20 befattningshavare. Innan ett arbetstidsschema, som är utarbetat för 20 befattningshavare, är fullt genomgånget p å så sätt att alla fått exakt samma tjänstgöringar, förflyter en tid av 20 veckor. Fråga uppkommer, om arbetstiderna är utformade så, att man inom ramen för en månad kan begränsa arbetstiden till 48 timmar i genomsnitt per vecka. Enligt vad utredningen under hand inhämtat från Fångvårdsstyrelsen är detta i de flesta fall möjligt. I andra fall föreligger möjligheten för Fångvårdsstyrelsen att genom överenskommelse med Sveriges fångvårdsmannaförbund förlänga begränsningsperioden utöver en månad eller ock att erhålla dispens. En annan fråga som bör beaktas i detta sammanhang är sättet för beredskapstjänstens beräknande enligt den av utredningen föreslagna nya arbetstidslagen. Uttrycket beredskapstjänst inom fångvården svarar som n ä m n t s närmast mot vad utredningen benämner jourtjänst. Det kan erinras om att utredningen i fråga om jourtjänsten föreslår, att parterna kommer överens om på vad vis jourtid skall tillgodoräknas arbetstagaren såsom arbetad tid. För de fem å sex fångvårdsanstalter, som för närvarande räknar beredskapstjänst nattetid som full arbetstid, uppkommer inga problem. Frågan är däremot h u r denna beredskapstjänst skall bedömas ur lagstiftningens synpunkt vid de övriga fångvårdsanstalterna, där för närvarande beredskapstjänst räknas såsom halv arbetad tid. Utredningen kan nämna, att den inhämtat uppgift om att en beräkning av beredskapstjänsten på de senare anstalterna såsom full arbetad tid skulle för hela landet medföra en ökning av befattningshavarnas antal med omkring 50 man. Dessutom räknar man med att ett dylikt beräkningssätt skulle få konsekvenser för ungdomsvårdsskolorna, vilka skulle behöva en viss förstärkning. Utredningen har erfarit, att det nuvarande beräkningssättet med olika devalveringsfaktorer för olika anstalter av samma kategori icke anses tillfredsställande. Det synes angeläget att denna fråga löses. Fångvårdsstyrelsen och Fångvårdsmannaförbundet ämnar föreslå att all beredskapstjänst fulltidsberäknas. Ett realiserande av detta förslag, som innebär en arbetstidsförkortning på grund av den begränsade omfattning i vilken arbete utföres under beredskapstjänsten, kräver dock den nyss angivna personalförstärkningen. Ett allvarligt problem i detta sammanhang synes vara övertidens begränsning. Från Fångvårdsstyrelsen har framhållits att övertid för närvarande uttages av enskilda befattningshavare i en omfattning, som för

156 en del överstiger vad utredningen föreslår, nämligen högst 300 timmar per år. Den omfattande övertiden på fångvårdsanstalterna sammanhänger med följande förhållande. De långa arbetsdagarna har medfört att antalet hellediga dagar är förhållandevis stort. Under dessa tages personalen till en del i anspråk för fångtransporter. Det är nämligen icke medgivet att nyanställa personal för fångtransporter med mindre än årstimantalet för fångtransporterna vid en anstalt minst motsvarar en årsarbetare. Med hänsyn härtill blir det för en anstalt nödvändigt att många gånger i stor utsträckning taga personalens hellediga dagar i anspråk just för fångtransporter. Det torde i detta sammanhang förtjäna erinras om vad Sveriges fångvårdsmannaförbund anför i sitt yttrande till utredningen. Förbundet konstaterar, att det är en ur personalsynpunkt eftersträvansvärd ordning att få arbetstiden reglerad i lag. De personalresurser, som för närvarande står till förfogande, synes emellertid icke möjliggöra att arbetstiderna ordnas inom ramen av den föreslagna arbetstiden. Fångvårdsmannaförbundet hänvisar vidare till ett yttrande som det tidigare avgivit till Chefen för justitiedepartementet över 1951 års fångvårdsutrednings förslag angående personalbehovet vid fångvårdsanstalterna. I detta senare yttrande uttalar förbundet, att personalen vore alltför fåtalig för att kunna orka med de väsentligt ökade arbetsbördor, som de nya verkställighetsbestämmelserna medförde, och för att effektivt kunna motstå trycket från det ökade och försämrade klientel, som nu förvarades i de slutna anstalterna. Följden hade blivit en onormal stegring av sjukledigheterna. I sammanhang härmed erinrar förbundet jämväl om fångtransporterna och anför följande. Fångförartjänsten hade blivit allt mer betungande på grund av att det inte funnes tillräcklig personal avdelad, som på ordinarie arbetstid kunde hinna med detta arbete, vilket i stället måste utföras som övertidsarbete. Detta medförde att befattningshavarna i stor utsträckning icke kunde komma i åtnjutande av tillräcklig fritid och få den vila och avkoppling som så väl behövdes i detta synnerligen påfrestande arbete. Fångtransporter måste enligt utredningens uppfattning varje fångvårdsanstalt räkna med som en normal företeelse. Det kan icke vara en tillfredsställande ordning, att övertiden för fångtransport minst måste uppgå till ca 2 400 timmar för att ny befattningshavare skall få anställas. Denna proportion bör väsentligt sänkas. Personalen har berättigade anspråk på att få tillräcklig tid för rekreation. Så är för närvarande icke fallet. Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen att fångvården lägges under arbetstidslagstiftningen.

157 D. T R A F I K P E R S O N A L 1. Järnvägs väsendet a ) Gällande arbetstidsreglering

Järnvägsväsendets införande under en allmän arbetstidslag skapar problem i anledning av driftspersonalens tjänstgöringsförhållanden. Denna personal utgör ungefär 53 000 av de vid järnvägarna sysselsatta 74 000 arbetstagarna. Personalen å S. J:s verkstäder har behandlats tidigare i detta kapitel; för denna grupp föreligger inga svårigheter att införas under lagen. Vidare bortses från kanslipersonal på grund av det för denna grupp föreslagna undantaget. Driftspersonalen indelas i åkande och stationär personal. Det är lättare att under en arbetstidslag införa den senare än den förra, d. v. s. främst lok- och konduktörspersonal. Arbetstiderna för den åkande personalen är helt beroende av tågtider, något som ofta icke är fallet med den stationära personalen. Detta gäller särskilt vid stora och medelstora stationer, där det är lättare att sprida tjänstgöringen jämnt. På mindre stationer kan dock variationerna i arbetstiderna bli mera framträdande på grund av att tjänstgöringsförhållandena här i viss mån blir beroende av tågtiderna. I den följande diskussionen kommer tyngdpunkten i framställningen att läggas å den åkande personalen. I och för genomförandet av en rationell och rättvist avvägd arbetstidsreglering är driftspersonalen uppdelad i arbetsgrupper, vilkas storlek för åkande personal i regel varierar mellan fem och 18 arbetstagare. Inom vissa distrikt är grupper om tolv en vanlig företeelse. En grupp har att dagligen utföra lika många tjänstgöringsturer som det ingår arbetstagare i gruppen, varvid man dock låtit i begreppet tjänstgöringstur även ingå från arbetet lediga dagar. Då ett arbetstidsschema börjar, utför en viss person i gruppen tjänstgöringstur 1, nästa dag tur 2 etc. Systemet innebär, att tjänstgöringen ändras från den ena dagen till den andra. På så sätt kan tjänstgöringar av mycket varierande längd läggas in på ett arbetstidsschema, samtidigt som den totala arbetstiden förhållandevis nära kan ansluta sig till det timantal, som är medgivet för begränsningsperioden. Ett arbetstidsschema är fullt genomgånget efter lika många veckor som gruppen omfattar arbetstagare. Efter denna tid har alla fått i regel samma tjänstgöringar på samma veckodagar och den totala arbetstiden är då lika för envar i gruppen. Ett dylikt system är icke karaktäristiskt just för järnvägsväsendet; man möter det även inom en hel del andra områden. Systemet är emellertid mera invecklat inom järnvägsväsendet än på andra håll på grund av att vissa tåg icke går alla dagar. För en del turer finnes sålunda emellanåt alternativa tjänstgöringar.

158 Det är självfallet att tjänstgöringsturernas längd varierar. Allt efter det sätt, varpå arbetstidsschemat är upprättat, kan det inträffa att under några dagar i följd, exempelvis de fyra första, förhållandevis mycken arbetstid uttagits av en viss arbetstagare, något som han dagarna härefter kompenseras för i form av lediga dagar eller kortare tjänstgöringstider. Detta förhållande bör hållas i minnet, när man bedömer de problem, som sammanhänger med möjligheterna att inom järnvägsväsendet för en bestämd tidsperiod begränsa arbetstiden till ett visst högsta antal timmar. Det anförda kan belysas genom ett exempel. Antag att vi har en grupp, som omfattar tolv arbetstagare. Schemat är upprättat så att arbetstiden i genomsnitt per vecka blir 48 timmar. Gruppen i fråga hinner under en kalendermånad på 30 dagar att genomgå arbetstidsschemat två och en halv gånger. Därest de första turerna i arbetstidsschemat omfattar förhållandevis långa tjänstgöringstider, kan härigenom under en kalendermånad antalet arbetstimmar bli högre än vad som fastställts för månaden. Detta förhållande rättar sedan till sig en kommande kalendermånad, då denna måste komma att innehålla jämförelsevis många dagar med lindrig tjänstgöring. Ju mindre olikheter som föreligger i fråga om tjänstgöringsturernas längd och ju jämnare långa och korta turer fördelas, desto mindre variationer blir det i de faktiska arbetstiderna under årets olika månader. Det har redan nämnts, att ett drag, som präglar ett arbetstidsschema för den åkande personalen, är den varierande längden av arbetsdagen. Ett annat är att tiden för en körsträcka sällan motsvarar en hel arbetsdag. Det är tvärtom ett intresse för arbetstagaren att erhålla åtminstone två arbetspass, så att han skall kunna återvända till hemmastationen. Emellanåt förekommer under en arbetsdag tre arbetspass, undantagsvis högre antal. Ytterligare ett annat drag är uppehållen å främmande station. Personalen måste invänta det tåg, som skall föras tillbaka. På så sätt uppkommer väntetider av högst varierande längd. Ofta blir det nödvändigt att övernatta å en bortastation. Å ett arbetstidsschema är inlagd även annan arbetstid än den rena tidtabellstiden. Således förekommer tid för lokskötsel, växlingstjänst, klargöring av avgående tåg och avlämning av ankommande tåg etc. På grund av arbetets natur får den åkande personalen i hög grad splittrade tjänstgöringsförhållanden. Arbetsdagen är regelmässigt uppdelad i perioder mellan vilka ligger olika långa uppehåll. Dessa får naturligen ur rekreations- och fritidssynpunkt ett begränsat värde. Har en arbetstagare slutat en tjänstgöringstur kl. 10 och och skall h a n börja en ny tur kl. 14, blir den fyra timmar långa ledigheten närmast blott en väntetid. De mer eller mindre tätt liggande, ofta kortvariga tjänstgöringsturerna gör arbetet i hög grad oregelbundet ehuru ej i arbetstidslagens mening. Man brukar uttrycka saken så att personalen har ett »regelbundet oregelbundet» arbete.

159 Arbetstidens utformning gör vidare att arbetstagarna blir i stor utsträckning bundna till arbetet. Även om arbetstiden för den åkande personalen i verkligheten understiger ett genomsnitt av 48 timmar per vecka, kan dock som allmänt omdöme sägas, att de har mindre ledighet, som de fritt kan disponera över, än arbetstagare inom flertalet andra områden. Arbetstiden vid de statliga järnvägarna är reglerad enligt 1920 års kungörelse angående tjänstgöringstid för viss driftspersonal vid Statens järnvägar. Vid de enskilda järnvägarna återfinnes regleringen i ett mellan Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening och Svenska järnvägsmannaförbundet träffat kollektivavtal (huvudavtal nr 2). I allt väsentligt är bestämmelserna identiska. Arbetstiden vid järnvägarna begränsas per kalendermånad. Antalet arbetstimmar är bestämt till högst 208 timmar för 30 dagar. Under månader med 31 dagar ökas timantalet i proportion till dagantalet. I arbetstiden inräknas icke raster, dock med undantag för sådana raster som ej uppgår till 30 minuter. Denna bestämmelse gäller dock allenast den åkande personalen. För banbevakningspersonalen kan arbetstiden under den ljusa delen av året ökas utöver nyss angivet timantal, därest den sänkes under den mörka delen av året. Enligt vad upplysts förekommer dock detta vid Statens järnvägar endast i begränsad utsträckning. Den arbetstid, som lägges in på ett arbetstidsschema, siktar emellertid för vissa grupper på ett lägre timantal per månad än vad nyss sagts. Närmast såsom en kompensation för arbete nattetid ävensom för graden av arbetets påfrestande natur har m a n infört begreppet »normaltid», som ligger lägre än 208 timmar per 30 dagar och vid vars överskridande övertid uppkommer. Normaltidens längd är olika för olika grupper. Den ligger mellan 188—204 timmar per kalendermånad. I ett arbetstidsschema får icke inläggas arbetstid, som överstiger normaltiden. Av skäl som berörts tidigare kommer de å arbetstidsschema inlagda arbetstiderna att i praktiken understiga normaltiden. Avståndet mellan ett arbetstidsschemas arbetstid och medgivet maximum kallas populärt »bufferttid», över denna tid kan arbetsledningen i stort sett fritt förfoga utan att detta medför övertid. Detta förhållande har föranlett, att bufferttiden i praktiken gjorts något större än den strängt taget måste vara. Från arbetsledningens sida söker man nämligen såvitt möjligt undvika övertid. Den å arbetsstidsschema inlagda arbetstiden varierar självklart mycket men synes på många håll ligga mellan 185—195 timmar. Som redan nämnts kan det till följd av olikheter i de dagliga arbetstidernas längd inträffa, att de faktiska arbetstiderna en viss kalendermånad överstiger den maximalt medgivna trots att schemat i det långa

160 loppet ger ett medeltal, som högst uppgår till maximum. För att komma till rätta med detta förhållande har den s. k. kollektivregeln införts. Denna stadgar enligt sin ordalydelse för personal varom här är fråga att längre tjänstgöringstid för kalendermånad om 30 dagar än 208 timmar må kunna förekomma under förutsättning att sammanlagda tjänstgöringstiden för de i turfördelningen ingående turerna icke överstiger vad som motsvarar nyss angivet antal arbetstimmar. Innebörden av kollektivregeln blir att som arbetstid för gruppen (kollektivet) skall gälla medeltalet av tjänstgöringstiderna för de olika i gruppen ingående personerna. Den verkliga arbetstiden för en del av arbetstagarna k a n till följd härav under en viss månad komma att överstiga maximigränsen. För andra åter kommer tjänstgöringstiden under samma månad att ligga lika mycket under medeltalet. I vanliga fall får den som har haft »övertid» en månad »undertid» en följande. I de fall då arbetstidsschema brytes, kan som en följd av detta sätt att reglera arbetstiden det förhållandet inträffa, att man går miste om denna automatiska kompensation för fullgjord »övertid». Härvid kompenseras »övertid» för befattningshavare A med kortare tid för B. Det kan emellertid också inträffa att samma befattningshavare får »undertid» flera månader i rad. Brytning av arbetstidsschema kan inträffa vid övergång mellan vinteroch sommartidtabell. Brytning sker i regel också vid uppflyttning från en arbetsgrupp till en annan. Ibland förorsakas omläggningarna av det kontinuerligt pågående rationaliseringsarbete, som syftar till att bättre utnyttja arbetstiden. För stationär personal föreskrives ett dygnsmaximum om högst elva timmar och för åkande personal om högst 13 timmar. Det särskilda dygnsmaximum för personal å tågfärjor kan förbigås, då denna icke kommer att falla under den föreslagna lagen. De nyss angivna dygnsmaxima kan överskridas, därest det med hänsyn till tjänstens krav icke lämpligen kan ordnas på annat sätt eller för att bereda personalen fördelaktigare tjänstgöring. I tjänstgöringsföreskrifterna finnes härjämte en mängd detaljbestämmelser, som emellertid kan förbigås. Nämnas må dock att åkande personal är för varje tjänstgöringsdygn tillförsäkrad en sammanhängande vilotid om nio timmar; för den stationära personalen är motsvarande tid åtta timmar. Inom järnvägsväsendet finnes jourtjänst och beredskapstjänst i flera olika former. Jour tjänst förekommer, då personalen är föreskriven att vistas å tjänsteställe och har skyldighet att omedelbart träda i tjänst. Dylik arbetstid räknas för närvarande som halv arbetstid. Personal kan även ligga i hemreserv, vilket innebär att den måste uppehålla sig i hem-

161 met med skyldighet att efter kallelse omedelbart inställa sig i effektiv tjänst. Dylik tid räknas som fjärdedels arbetad tid. Vid de statliga banorna finnes omkring 800 småstationer, håll- och lastplatser där arbetet medför synnerligen ringa ansträngning. Så är fallet bl. a. vid ett antal platser längs inlandsbanan. Vid dessa kan arbetstiden förlängas så, att den kan uppgå i vissa fall till 234 och i andra till 260 timmar per 30 dagar. Det kan nämnas, att det vid dylika platser är en vanlig företeelse, att arbetstiden uppdelas i tjänstgöringsperioder, varvid man lägger de delar av dagen då arbete ej förekommer utanför arbetstiden. Övertid är medgivet med högst 200 timmar per år och 50 timmar per kalendermånad. Dylik övertid får icke uppföras å arbetstidsschema. Härjämte kan Järnvägsstyrelsen medge övertid, då behovet härav är av regelbunden natur. Dylik övertid förekommer exempelvis, då tåg anordnas endast å viss veckodag och det till följd härav kan uppkomma svårigheter att eljest få ett rationellt arbetstidschema. Enligt det för de enskilda järnvägarna gällande huvudavtalet äger järnvägsförvaltning att, därest tjänstgöring icke utan avsevärd olägenhet kan ordnas på annat sätt, använda personal till arbete på övertid under högst 200 timmar per kalenderår, övertid får icke överstiga 50 timmar per kalendermånad. Därest med hänsyn till särskilt förhållande ytterligare överskridande av den fastställda ordinarie arbetstiden erfordras, må sådant ske i den mån överenskommelse träffas vid lokala förhandlingar eller medgivande lämnas av en vid dessa järnvägar inrättad förlikningsoch skiljenämnd. b) Redogörelse för gällande arbetstidsschema

För att ge en närmare inblick i det sätt varpå arbetstiden är bestämd för enskilda befattningshavare har utredningen ansett sig böra återge tre olika arbetstidsschema för åkande personal och ett för stationär personal. Det har icke varit lämpligt att återge bilder av arbetstidsschema i den form de i allmänhet har vid järnvägarna, enär bilderna i så fall skulle ha blivit oläsliga i det nedförminskade skick i vilket de måste publiceras. Utredningen har i stället genom Järnvägsstyrelsens förmedling erhållit förenklade schema och samtidigt låtit dem omspänna en tid av 30 dagar. Härigenom erhålles en bild av hur en järnvägstjänstemans arbetsmånad kan te sig. Diagram 1 återger ett tjänstgöringsschema för en lokförare. Det framgår att var sjätte dag under månaden är fri. På månadens första dag börjar i förevarande exempel tjänstgöringen kl. 20.43 och slutar 22.53, varefter befattningshavaren har att uppehålla sig å bortastation. Sedan börjar arbetet åter påföljande dag kl. 7.53 och slutar 13.53. Återstående del av denna dag är tjänstefri men befattningshavaren har att ånyo börja arbetet 11—1600 53

162 Diagram

1.

Turlista för lokförare man i dr UPP I under en 30 da åars månad föollnös).

får en bestämd

Verklig VärdeDygnets timmar Vecka tjg-tid radtid i dag tim.min.tim.min 01 2 3 4 5 6 7 8 9 10 It 12 13 14 15 Ib 1718 19202122232k mån.

Dog

! ti ? Ti T0

53 15

3/

'L

k Tn 10

1 F 6 L 75 fi M

2 10 »j

5 48

55 05

&£

m

w

to 24

7 58 5 37

04 Fr id aq 5/

25 44

25 Q Ti

Wn II Tn 12 F få 1 14 ,5 15 /V 16 Ti 17 0 18 To 19 F PO1 ?l 5 ?? M 23 Ti 24 0 25 To Pf>F 27 1 PS5 P? ti 30 Ti

44 VO

-X- -K-

3/

k 28 {> 54) 24

9 54

7 55 471 8 04 (2 42 6 51

4 Fr idt70 2b 53

3/

tå

# •

47 IJ

Fr id 7Q

5/

25 45

5fl

40 22

5 54 7 18 1044 7 38 5 37

4 28 9 54 7 35

[t 4#

S 04 6 51

(2

i?

Fr ideig 26 50 31

53 15

17 24

!0

&

5 34 7 18 1024 * 29 5 37

w (t?) 04

Fr <dt ia Tfänstaörinastid Nor ma It iden-- I88tim/30daqar 34 2 59 , , Tid för örerliganinq å borta statioq el tillgodorö/wadsomfjg-tia2 39 % 00 i i. M • Tjänstefri tid för /ärderino 15 x Tid för ropporfokrirnina Medeltal t/Q.- tid per månad för arup pen enl. hollektirreqeln 17959 .

m m

inom parentes i kol. Wrderadtid' ana er den Ann . Siffrorna tidjjom enl/af aåIlande bestämmelser eval yerats.

verkliga

163 Diagram — -—,

.

2.

Turli5la för töamäsfarr för en bestämd man under en 30doaars

månad

(Vännäs).

Verklig-Vörde\VechoDygnets tinimar i tjq-tid rad tid ' g mår ° 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 II12 V 14 13 Ib 1713192021222524 timfoir tim [7)in\ 1 ti ^ - a l s — - £ 6 07 2 Ti Smmmmma.,,.* 4 49 3 0 %. Ji]20_ 4 M 0 Q er. (é 08) 5 F —-L „jr 8 47 b L Fridag 50 49 30 55 7 J (41) in „ . 05 \08 o K** (2 '521 8 ti -45 9 T' °++&--. -i° >L , 9 28 ~V / 10 o ä. &„mmmm « - 6 20 \ 11 To Frida 95 12 F i • „ £ 607 £ 02 13 1 lj w /4 5 *fn. , 1 k 20 15 — 1--*--*—X--*—*—M^au 8 52 i6 08) 16 0 [7__ 18 To 19 F 20 I 27 S 22 tt 23 Ti

t 52

8 47 Frid 7-£

50 0

(L

(2 52) ft3 ,_ 12 33)

_^U

....

o/j\n

/)2

- Fr'de, t_

-

--

6 20

,„

6 07' 4 49 4 20

\ •*- •*- -M- -X- -K- -M- " i »

8 52

<2. 47

18 5 \29 i M \50 1'> ———

r

3 — _ _ _ Z

25 To 26 77 l

10 04 IQ$n.

£

S...

_ 50

8 47 Fridag

49, M

tn

'

"ios) 32 W (2 52)

Tjänstpörinastid tiormaltiden-200 tim/öOdoMr 175 uo Tid för örcrliaomnu å borta statlon ei fi/laodoräknad som t fa-tid 9 31 TiÖnftetri

tirl for

vnrdrHnn

xj Tid för rapporfs/fnVninn xx; Tid för bilietiredo/isnina Medeltal tia-tid per månad för aruc aen enl/ät kolie/i ti/regeln Anm Siffrorna inom parentes tidt som enligt gällande

9.it

%15 ' ^00 19328 19118

i Holt imnen "Värderad -f/d" angerden bestar vmelser eralrcrats

verkliga

164 redan följande natt kl. 1.31 varefter han arbetar till 4.53, då ett nytt uppehåll å bortastation inträffar. Först kl. 21.17 är han åter på hemmastation. Han har påföljande förmiddag ledig varefter han har ett arbetspass mitt på dagen på ungefär tre timmar. Därefter följer två timmars ledighet och ett nytt arbetspass från kl. 16.24 till 21.10. Han kommer då till bortastation och har ånyo att tillbringa natten å denna samt träda i tjänst redan kl. 6 10 varefter han avslutar arbetet kl. 11.47. Härefter är han ledig återstående del av dagen, varefter följer en fridag. Dagen därpå börjar arbetet först kl. 13.23. Han får ett nytt uppehåll å bortastation under den kommande natten. Det förtjänar noteras den stora omfattning, i vilken kvällarna blir upptagna. Under de dagar för vilka redogjorts i det föregående kan endast tre kvällar betraktas som helt lediga och av dessa ingår en kväll i de lediga dagarna; under en annan av de lediga kvällarna slutar arbetet först kl. 21.17. Normaltiden å detta tjänstgöringsschema uppgår till 188 timmar på 30 dagar. Å schemat är inlagd en tjänstgöringstid om 175 timmar och 34 minuter, vartill kommer ett antal ineffektiva timmar, som arbetstagaren enligt gällande bestämmelser får räkna sig tillgodo som arbetstid. Det framgår att den sammanlagda tiden enligt arbetstidsschemat är 184 timm a r och 13 minuter. Här uppkommer sålunda en bufferttid på knappt fyra timmar. Diagram 2 återger tjänstgöringstiderna för en tågmästare. Fridagarna inträffar icke här med samma regelbundenhet som å det föregående diagrammet. Tjänstgöringsturerna ligger vidare mera samlade. Under första dagen i månaden börjar denne befattningshavare sitt arbete kl. 13.50 varefter han kommer till en bortastation kl. 19.57. Redan kl. 4.13 påföljande morgon börjar arbetet. Han återkommer till hemmastation kl. 9.02. Sedan är h a n ledig denna dag och börjar arbetet på nytt påföljande dag kl. 19.40. Härefter följer ett ansträngande dygn. Han arbetar natten igenom till kl. 6.52 varefter han uppehåller sig hela påföljande dag å bortastation. Han börjar på nytt arbetet kl. 22 samt återkommer till hemmastation den därpå följande dagen kl. 8.47. Härefter är han ledig och så följer en fridag. Även i detta fall understiger den å arbetstidsschemat uppförda arbetstiden rätt betydligt normaltiden. Det tredje diagrammet avser en rälsbussförare. Dennes arbetstidsförhållanden är mera splittrade med många arbetspass. Den första dagen i månaden börjar h a n arbetet kl. 14.45 och avslutar det kl. 19.30, varefter h a n uppehåller sig å bortastation till kl. 5.20 följande dag då h a n på nytt börjar arbetet, som pågår under en tid av ungefär tio timmar. Han är ledig denna kväll men har att åter börja arbetet kl. 8.55 på den tredje dagen i månaden. Denna dag arbetar h a n till kl. 23.25. Följande dag har

165 h a n en ledig förmiddag. Han börjar sitt arbete kl. 10.45 och slutar det kl. 18.15 den fjärde dagens kväll. Han är visserligen ledig denna kväll men värdet härav torde vara begränsat, då han har att börja sitt arbete redan kl. 3.35. Han arbetar till kl. 9.15 varefter han är ledig. Han har härefter en fridag oeh är ledig påföljande dag till kl. 17.45. Den stationära personalen är enligt diagram 4 representerad av en befattningshavare sysselsatt med växlingsarbete. På månadens första dag börjar denne kl. 12.30 och arbetar till kl. 21. Följande dag börjar arbetet kl. 7. Det slutar kl. 14, varefter befattningshavaren är ledig men skall träda i tjänst kl. 5.40 dagen därpå. Denna dag är tjänstgöringen splittrad på två perioder. Han är ledig kl. 12.30 men börjar åter arbeta kl. 20.30 varefter han fortsätter natten igenom till kl. 6. Denna dag förekommer ingen ytterligare tjänstgöring och påföljande dag börjar arbetet icke förrän kl. 12.30 samt slutar kl. 21. Arbetstidsschemat för denne befattningshavare är väsentligt förmånligare än för de tidigare berörda. Visserligen förekommer med j ä m n a mellanrum kvälls- och nattarbete men arbetstiden är mera j ä m n t fördelad och arbetspassen blir av normal längd. Normaltiden är upptagen till 200 timmar på 30 dagar. Å arbetstidsschemat är här enligt diagrammet inlagda 200 timmar 20 minuter. Att så har blivit fallet beror på att arbetstidsschemat såsom det återgivits är omgjort att omfatta en hel kalendermånad. Det är ett exempel på ett fall, då kollektivregeln har betydelse. På grund av att det inom denna kalendermånad kommit att falla förhållandevis många arbetsdagar med lång tjänstgöring har sålunda normaltiden kommit att överskridas. Det framgår av diagrammet att medeltalet för tjänstgöringstiden under en månad för hela gruppen endast utgör litet över 197 timmar. c) Utredningens förslag

Mot förslaget att över huvud taget införa järnvägsväsendet under samma arbetstidslag, som är avsedd att gälla för andra verksamhetsområden, har från vissa håll gjorts en del mera allmänt hållna erinringar. Sålunda uttalar Länsstyrelsen i Södermanlands län, att kommunikationsverkens trafikpersonal bör hänföras till sådana arbetstagare, som står i särskild ansvarsställning gentemot allmänheten. Det allmänna måste kunna ställa särskilda krav på arbetets organisation i detta fall. Detta skapar helt andra förutsättningar vid bedömandet av arbetsförhållandena än de, som karaktäriserar arbetet exempelvis hos enskilda företagare. Länsstyrelsen framhåller att behov av en viss grad av obundenhet av strikta normer gör sig gällande. Järnvägsstyrelsen och Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening av-

Diagram

3.

Tur lista för nätsbuss förare för er? bestämd man under en 50 dagars manad DagVecho i dag 012 mån

terkl/g Värde%-fid rad lid 8 910 11 121511/ 1516 (718192021222321/ timnin tim mm m 45 3020 4 45 15 (301 30 1,5 9 55 30 ti) 45 25 30 55 1115 (i 49 15 45 5520 7 05 95 15 5 I/O Ft 'id ag ISO) 45 30 45 30, 5 58 5 58 i'5 00) g 25 50 4>5 55 1115 iåI %) 15 35 20 45 7 05 Dygnets

3*/

5 67

{Borås)

timmar

1 ti 70 7 Ti 3 0 4 To 33 5 F 6 L 7 70 8 M 20 •w9 Ti 10 0 15 33 5 40 II To Ft ia dä 12 F (45) 23 15 45 7 55 15 L 30, (30) 10&? 48 9 42 mm* \4 (3 25 45 55 30 1145 swerr 15 ti 30 55 20 45 15 7 05 '6 Ti »SJ — 33 13 5 40 17 0 Fi -id iq 18 To (30) 30 20 45 4 45 19 F (30) A 45 20 9 55 & 30 ?n 1 20 15 55 10 45 // 35 H tf 91 15 20 45 55 7 05 7? M 35 15 25 Ti 5 40 Fl id ?d 24 0 (bd) 43 4 45 & 20 13 ?5 To (30) 45 50 20 9 55 30 P6 F 30 55 40 20 10 55 JO 27 1 (30) 30 \3°. 8 00 30 28 15 55 5 40 2.9 M 30 Ti Fr id 7Q Tianst aäri nastid /förmattJden£04fim30dQ •m 45 11 16 Tid för örerliaanina d bortastation, ej tillqodoräknadsom tjg-t/d. II tö % 15 Tiönsfefri tid för yärderina $200 xl Tid för rapportjkrivninq 21416 x*/ Tid för biliettredorisnina j 20548 Medeltal tiänstaårinastidpermånaa rorqruppen enl. ko/le/st/irreqem

1 Q

Anm Siffrorna inom parentes i kolumnen "Värderad tid" anaeraen f/d som en/tat aällande bestämmelser eralrerats.

/erkliaa

167 Diagram för en bestämd Dag Veck' i

dag

mån

1 M 2 Ti 3 0 1/ To 5 F 6 L 7 5

4.

Tur lista för vöxlinqspersonai man under en 30 daaari månad fBollnds).

Verklig tia-1 id tim. mm 0 12 5 4 5 6 7 8 7 10 11 12 1514 15 16 17 1819202I2223P4 Dygnets

timmar

8 30 h 30

50 0 40m

'

8 10 8 50

50 30

Q 50 fr 00

9 00 fr 00

8 M <J Ti 10 0 To ti 12 r 13 L 14 5 15 N 16 Ti 17 0 18 To IQ

V-dc q 50 40

fr 30 50

v-dc7a 50 40

15 i5

(545

•'«

'54 5

8 20 J

L

- 5* )

97 21

28 5 29 1 30 Ti

W

40 V54 r

tiormaltiden -- 200 tim 730 dnaar

X V

fr 50

9 50 b

v-dt d 50

9 50 b 00

8 30

30 40

fr 30 q 50_ fr 00 b 30

v-do7

7 50 0 00 fr 50

8 30

= *

ty

c

20 L 21 5 22 ti 23 Ti 24 0 25 To 26 F

15- f

00 30

q 50 700 ?0

L'änstqörinqstid h'dltidsuppehåtl

15 mm Vecho/ila en iiq t aål/ande bestämm e/ser A 'edeltc t/ tia-tid per månad får aruppen enl.kollektiirreaent/97

OR

168 styrker förslaget. Svenska lokaltrafikföreningen framhåller som synnerligen önskvärt, att större hänsyn tages till de speciella förhållanden, under vilka trafikföretagen arbetar. Statens avtalsnämnd intar en avvisande hållning och uttalar i fråga om befattningshavare i trafiktjänst, att det är nödvändigt att göra arbetstidsbestämmelserna så smidiga, att svårigheter icke uppstår att på ett rationellt sätt ordna trafiken. Kommerskollegium avstyrker förslaget. Svenska järnvägsmannaförbundet tillstyrker livligt förslaget att införa trafikpersonalen under en allmän arbetstidslag. Man vill, uttalas det från arbetstagaresidan, bli likställd med andra arbetstagare. Enligt utredningens mening har man överdrivit de ogynnsamma verkningarna av en laglig reglering. Vidare synes kritiken, vilket för övrigt framgår av den efterföljande redogörelsen, allt för litet ha beaktat de anställdas intressen. Utredningen vill hänvisa till sin principiella uppfattning att statlig verksamhet bör ligga under arbetstidslagen. Skall ett visst område undantagas bör det ske med hänsyn till praktiska omständigheter. Det gäller sålunda att först behandla de problem, som väntas uppkomma därest järnvägsväsendet införes under lagstiftningen. Utredningen vill framhålla det angelägna i att arbetstidsbestämmelserna för driftspersonalen blir smidiga. I anledning av uttalandet från Länsstyrelsen i Södermanlands län om obundenhet av strikta normer, vill utredningen påpeka att de för driftspersonalen för närvarande gällande bestämmelserna är betydligt mera detaljerade och invecklade än de exempelvis en enskild industriföretagare har att iakttaga. Såsom framgår av kap. II var det från början utredningens avsikt att utvidga den nuvarande allmänna arbetstidslagens tillämpningsområde till att avse bl. a. arbete, som bedrives av staten. Utredningen tillskrev på sin tid Järnvägsstyrelsen rörande detta spörsmål. Ett införande av järnvägsväsendet under denna lag skulle innebära, att arbetstiden i princip reglerades per kalendervecka. För arbete, som bedrevs med regelbunden skiftindelning, skulle begränsningsperioden utsträckas till tre veckor. Detta förslag avstyrktes mycket bestämt av Järnvägsstyrelsen. Ett realiserande av utredningens dåvarande förslag skulle kräva att huvudbestämmelserna i allmänna arbetstidslagens 4 § måste sättas ur kraft med stöd av dispensmöjligheterna i 5 §. Järnvägsstyrelsen uttalade, att det under sådana förhållanden icke förelåg någon tvekan om att nuvarande sättet för tjänstgöringens ordnande var att föredraga. Vad Järnvägsstyrelsen då anförde gav vid handen att möjligheter att för-

169 fara på sätt utredningen vid denna tid hade tänkt sig knappast förelåg. Järnvägsstyrelsens avstyrkande och de skäl, som styrelsen då framlade, var en av orsakerna till att utredningen fann sig föranlåten att lämna den ursprungliga planen om allmänna arbetstidslagens utvidgning. I det preliminära lagförslag, som utredningen sedermera utarbetade och som remitterats bl. a. till Järnvägsstyrelsen, hade sättet för arbetstidens reglering ändrats. Sålunda skulle begränsningsperioden för arbete, som bedrives både vardag och söndag, utsträckas till två veckor och för skiftarbete, som drives med regelbunden skiftindelning, till fyra veckor. Några särskilda bestämmelser för järnvägsväsendet föreslogs ej. Utredningen var medveten om att detta sätt för arbetstidens reglering inom järnvägsväsendet knappast skulle kunna i oförändrad form tillämpas. Remissen avsåg emellertid att ge klarhet i frågan, vilka modifikationer, som var nödvändiga att införa för en del särskilda verksamhetsområden. För järnvägsväsendet innebar utredningens dåvarande förslag bl. a. att icke mindre än tre olika begränsningsperioder skulle bli gällande, nämligen kalenderveckan för dem som arbetar blott på vardagar, två veckor för dem som arbetar både söndag och vardag och fyra veckor för skiftarbetare. Då man bedömer den från Järnvägsstyrelsen riktade kritiken mot järnvägarnas införande under en arbetstidslagstiftning, bör man taga hänsyn till det sätt, varpå det då framlagda lagförslaget var utformat på denna punkt. Utredningen vill vidare, innan den ingår på en detaljbehandling, konstatera att arbetstiden för driftspersonalen icke kan regleras efter de i lagförslaget intagna huvudbestämmelserna rörande arbetstidens begränsning. Utredningen vill redan här nämna, att den föreslår att detta verksamhetsområde skall hänföras till dem, för vilka begränsningsperioden förlängs till en månad. Dygnsmaximum bör vara tio, dock en dag i veckan elva timmar. De invändningar, som Järnvägsstyrelsen reser mot förslaget, avser såsom nämnts uteslutande personal i driftstjänst. Järnvägsstyrelsen framhåller, att undantag från de i det preliminära lagförslaget intagna huvudbestämmelserna måste göras i följande hänseenden. 1. Kalendermånaden bör vara begränsningsperiod. 2. Kollektivregeln bibehålies. 3. Den månatliga arbetstiden bör kunna förlängas för arbete, som medför ringa ansträngning. 4. Dygnsmaximum sättes högre än tio (elva) timmar. 5. Banbevakningspersonal bör kunna ha längre ordinarie arbetstid på sommaren mot däremot svarande förkortning under vintern.

170 Begränsningsperiodens

längd

Då man bedömer frågan om lämplig begränsningsperiod måste man beakta, att längden av de enskilda arbetspassen är bestämd med hänsyn till körsträckor, tåghastigheter m. m. E n ä r man å arbetstidsschema icke får inlägga arbetstider överstigande ett visst maximum, blir det lättare att utnyttja högsta medgiven arbetstid vid en lång begränsningsperiod än vid en kort. Vidare uppkommer det lättare övertid om begränsningsperioden är kort än om den är lång. Dessa förhållanden ligger utan tvivel bakom Järnvägsstyrelsens ståndpunkt. Från arbetsgivaresidan framhålles emellertid även, att kalendermånaden varit den begränsningsperiod, som begagnats sedan järnvägarnas begynnelse. Det skulle uppstå administrativa svårigheter, om arbetstiden skulle regleras för en period omfattande en eller flera veckor, medan exempelvis löner beräknas per kalendermånad. Svenska järnvägsmannaförbundet motsätter sig ett bibehållande av en så lång begränsningsperiod som en kalendermånad och önskar sänka den till två veckor. Man bestrider att en övergång till veckoreglering skulle orsaka administrativa svårigheter. Den medgivna arbetstiden skulle rationellt kunna utnyttjas även vid kortare begränsningsperioder än kalendermånaden, framhåller arbetstagaresidan, därest körsträckorna i en del fall lägges om och förkortas. Som redan nämnts föreslår utredningen en begränsningsperiod om en månad för järnvägsväsendet. Den anser att administrativa vanskligheter skulle uppkomma genom en reglering på två veckor, en begränsningsperiod som skulle gälla för driftspersonalen, därest ingen särbestämmelse infördes i lagen. Tilläggas må att de experter inom utredningen, vilka företräder järnvägstjänstemännens intressen, ansett sig om än med stor tvekan kunna acceptera månaden som begränsningsperiod. För närvarande begränsas arbetstiden under en kalendermånad till 208 timmar. Detta timantal anser utredningen på samma sätt som Järnvägsstyrelsen vara för högt. Det överstiger nämligen ett genomsnitt av 48 timmar per vecka. Timantalet bör i stället sänkas till 205. Det sätt, varpå utredningen utformat lagförslaget på förevarande punkt, medför ock att antalet arbetstimmar under en period av 30 dagar blir begränsat till detta timantal. (Se vidare kap. VI, Avsnitt B.) Kollektivregeln Utredningen har i det föregående redogjort för kollektivregeln. I korthet innebär den, att arbetstid, som icke k u n n a t uttagas under en viss kalendermånad, kan få skjutas över till en påföljande kalendermånad. Vidare medger den, att arbetstiden i realiteten vid vissa tillfällen blir reglerad allenast i genomsnitt för ett kollektiv av arbetstagare. Frågan om kollektivregelns bibehållande är en av de punkter, där

171 åsikterna kraftigast brytes mellan arbetsgivare och arbetstagare. Järnvägsstyrelsen anser det vara en naturlig sak att, om sådan arbetstagare varom här är fråga under en viss kalendermånad icke har kunnat tagas i anspråk i den utsträckning som är medgivet, han skall få utnyttjas i motsvarande högre grad påföljande månad. Kollektivregelns avskaffande skulle innebära ökade kostnader bl. a. till följd av ökad övertid. Personalen komme att få försämrade fritidstillfällen genom att antalet hellediga dagar minskades. Det bleve nödvändigt för personalen att i ökad utsträckning övernatta å annan ort än bostadsorten. Vidare efterlyses vilka de sociala olägenheter är, som kollektivreglen enligt utredningens promemoria skapar. Från arbetsgivaresidan fruktar man även att vissa oregelbundenheter i tjänstgöringsskyldigheten blir en följd. Därest man nämligen under en kalendermånad finner, att den arbetstid som har uttagits av en viss befattningshavare uppgår till den maximalt medgivna, får vederbörande brytas ur schemat och en annan arbetstagare införas i dennes ställe. Härigenom skulle personalens nuvarande mycket goda möjligheter att lång tid i förväg överblicka sina tjänstgöringsförhållanden bli försämrade. Det kommer vidare enligt arbetsgivaresidan att inträda olägenheter för den resande allmänheten genom tätare avbyten av konduktörspersonal å de långtgående tågen. Styrelsens yttrande på denna punkt syftar på att konduktörerna oftare än för närvarande måste visera biljetterna och härigenom besvära den resande allmänheten i ökad utsträckning. Trots de olägenheter, som arbetsgivaresidan anser att kollektivregelns avskaffande skulle medföra för de anställda, har arbetstagaresidan den bestämda uppfattningen, att kollektivregeln under inga förhållanden bör bibehållas. Det anses att man på arbetsgivaresidan icke tar hänsyn till möjligheterna att omarbeta arbetstidsschema. De befarade kostnaderna och olägenheterna för personalen kan man komma till rätta med genom en förkortning av tjänstgöringsturerna. Någon ökad övernattning på annan ort anses icke uppkomma. Man gör allvarliga erinringar mot principen, att övertid för en arbetstagare skall kunna kompenseras genom kortare arbetstid för annan arbetstagare. Kollektivregeln strider enligt utredningens uppfattning helt mot de principer, varpå arbetstidslagstiftningen är och bör vara utformad. Ett införande av kollektivregeln i lagstiftningen skulle i realiteten göra en fast begränsningsperiod illusorisk, något som ur principiella synpunkter måste inge betänkligheter. En uppmjukning av bestämmelserna rörande begränsningsperioden bör i varje fall icke ske annat än efter överenskommelse härom i varje särskilt fall med arbetstagarnas organisation. Frågan om kollektivregelns nödvändighet blir sålunda av central betydelse för

172 bedömningen av frågan, om driftspersonalen kan och bör läggas under lagen. Enligt arbetstagaresidan bör det vara möjligt förkorta begränsningsperioden till två veckor samtidigt som kollektivregeln upphör. Utredningen har i det föregående föreslagit en så pass lång begränsningsperiod som en kalendermånad. Det synes enligt utredningens uppfattning vara möjligt för Järnvägsstyrelsen att inom en tid av denna längd inpassa tjänstgöringstiderna på sådant sätt, att kollektivregeln icke blir nödvändig. Utredningen utgår från att nuvarande arbetstidsschema i viss utsträckning får omarbetas, att om så är nödvändigt tjänstgöringsturerna förkortas och att de långa arbetsdagar, som ett arbetstidsschema kan upptaga, fördelas mera j ä m n t över schemat än vad i vissa fall nu sker. Järnvägsstyrelsens farhågor, att tjänstgöringsförhållandena skulle försämras, delas icke av arbetstagaresidan. Utredningens ståndpunkt är att kollektivregeln skall avskaffas. E n bidragande orsak härtill är att utredningen i sitt förslag öppnar möjligheter för Järnvägsstyrelsen och Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening att genom avtal med Järnvägsmannaförbundet överenskomma om längre begränsningsperiod än en månad. De experter inom utredningen, som närmast företräder arbetsgivaresidan inom järnvägsväsendet, tillstyrker om än med tvekan förslaget. De betonar att de utgår från att avtal om förlängd begränsningsperiod skall kunna i erforderliga fall träffas med Järnvägsmannaförbundet. Särskilt kan ett avtal bli erforderligt, då en arbetsgrupp med en oregelbunden tjänstgöring omfattar ett större antal arbetstagare, enär ett arbetstidsschema såsom förut nämnts ej är fullt genomgånget förrän efter lika många veckor som gruppen omfattar arbetstagare. F ö r l ä n g n i n g av d e n m å n a t l i g a g ö r i n g s t i d e n i arbete, som ringa ansträngning

tjänstmedför

Järnvägsstyrelsen anser, att nu gällande ordning bör bibehållas. Detta innebär att arbetstiden på trafikplatser, där arbetet medför synnerligen ringa ansträngning, skall kunna förlängas till i vissa fall 234 och i andra fall 260 timmar per kalendermånad. Utan tvivel medför arbetet på ett ganska stort antal trafikplatser mycket ringa ansträngning. Därest en arbetsdag omfattar förhållandevis föga egentligt arbete, bör en förlängning av arbetstiden kunna medgivas utöver ett veckogenomsnitt av 48 timmar. Utredningen är med hänsyn härtill beredd uttala att en förlängning av den ordinarie arbetstiden i dylika fall bör medgivas av Arbetarskyddsstyrelsen. Detta uttalande tillstyrkes av utredningens experter för järnvägsväsendet.

173 Utredningen vill emellertid framhålla, att skäl talar för att något mjukare differentiera arbetstiderna än vad fallet är enligt gällande bestämmelser. Så torde dock i viss utsträckning ske i realiteten. Även om det är medgivet att uttaga en arbetstid om exempelvis 234 timmar, torde det förekomma, att å arbetstidsschema icke upptages hela den medgivna arbetstiden, därest ett lägre timantal ansetts vara tillfyllest. Utredningen finner även ett annat förhållande böra påtalas. När arbetstiden förlänges utöver ett genomsnitt av 48 timmar per vecka, skall som redan påpekats fråga vara om arbete, som i förhållandevis stor utsträckning ger tillfälle till vila. Endast under denna förutsättning får arbete betraktas vara av den natur, att det medför synnerligen ringa ansträngning. Då representanter för utredningen besökte olika trafikplatser, där arbetstiden förlängts utöver 48 timmar per vecka, observerades emellertid att arbetsdagarna uppspaltats på arbetsperioder. Detta medförde att arbetsdagarna kom att sträcka sig från tidigt på morgonen till sent på kvällen med upp till fem å sex raster varje tjänstgöringsdag. Härvid hade de delar av dagen, då arbete ej förekommer, lagts utanför arbetstidsschema. På så sätt har arbetstiden begränsats till de tider, då arbete om ock av ringa ansträngning förekommer. Ett dylikt förfaringssätt strider emellertid mot den tanke, som ligger bakom undantaget. Här bör en omläggning äga rum så att en uppdelning i perioder om möjligt undvikes i annan mån än som motiveras av måltidsraster. Utredningen är emellertid medveten om att ett realiserande till alla delar av utredningens uttalande kan möta praktiska svårigheter. Sker ingen uppdelning av dagen på sätt sagts, skulle detta k u n n a göra det nödvändigt att anställa särskild avbytare. De trafikplatser det h ä r gäller är ofta mycket ensligt belägna, varför det kan bli ogenomförbart att skaffa bostäder på platsen. Hänsyn måste även tagas till kostnadsökningarnas storlek. Järnvägsstyrelsen har gjort invändning mot att utredningen föreslagit att en förlängning av den ordinarie arbetstiden skall fordra medgivande av Arbetarskyddsstyrelsen. Järnvägsstyrelsen önskar bibehålla nuvarande ordning, varigenom den efter hörande av tjänstgöringsnämnden själv besluter om den ordinarie arbetstidens längd. Denna fråga behandlas i kap. VIII. Dygnsmaximum Nu gällande dygnsmaximum är för stationär personal elva timmar och för åkande personal 13 timmar. Järnvägsstyrelsen yrkar att dessa dygnsmaxima bibehålies. Styrelsen framför som stöd för sitt yrkande bl. a. följande. För den stationära personalen föreligger i allmänhet icke behov att

174 utsträcka den ordinarie arbetstiden utöver tio (elva) timmar. Dock säges det, att möjligheterna att uttaga arbetstider på mellan tio och elva timmar varit till stor fördel, då det gällt att tillmötesgå Järnvägsmannaförbundets önskemål om veckovila under ett helt kalenderdygn. En sänkning av maximitiden för den åkande personalen till tio timmar skulle enligt Järnvägsstyrelsen komma att medföra allvarliga svårigheter vid tjänstgöringens fördelning bland olika stationers personal. Sänkningen av dygnsmaximum skulle kräva ökade överliggningsmöjligheter för såväl lok- som konduktörspersonal. Det är vidare icke uteslutet, att lokstationer på avsides belägna och av personalen ej särskilt uppskattade platser, vilka efter hand kunnat nedläggas genom att åkningen förlängts, skulle behöva återupprättas för att medge erforderlig avlösning av personalen. »Till följd av ökad tid för klargöring och aviämning, tätare avbyten och utsträckt överliggning räknas även med viss personalökning och eventuell omflyttning av tågpersonal.» Järnvägsstyrelsen tillägger upplysningsvis, att det vid en undersökning av en av de större maskinsektionerna framgått, att 10 % av de fasta turerna haft en längd överstigande tio timmar. Vid en annan, mindre maskinsektion var proportionen 20 %. Även Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening uttalar sig mot en begränsning av arbetstiden till tio (elva) timmar. Föreningen påpekar bl. a. att det för malmtågen å sträckorna Kopparberg—Oxelösund är nödvändigt med ett dygnsmaximum om 13 timmar, om arbetstiden skall kunna rationellt utnyttjas. Arbetsgivaresidans uppfattning rörande längden av dygnsmaximum delas icke av arbetstagaresidan. Järnvägsmannaförbundet anför, att arbetstiden per dygn bör vara tio timmar, men att den en dag i veckan må uppgå till elva. En dylik utvidgning av arbetstiden per dygn i förhållande till nu gällande lagstiftning torde, framhåller förbundet, i stort sett komma att eliminera svårigheterna att för järnvägarnas åkande personal reglera arbetstiden enligt lagens bestämmelser. Förbundet medger, att den åkande personalens arbetstid för närvarande i vissa fall överstiger tio (elva) timmar per dygn. Det kommer emellertid icke att medföra större svårigheter att genom omläggning av körsträckor och turkombinationer ordna tjänsten inom den föreslagna ramen för dygnsmaximum. Förbundet medger dock, att förhållandena i vissa särskilda fall är sådana, att det blir nödvändigt eller i varje fall ur praktiska synpunkter lämpligt att ha högre dygnsmaximum. I dylika fall har Arbetarskyddsstyrelsen möjligheter att med stöd av lagförslagets 7 § medge dispens. Från arbetstagaresidan erinras om att nuvarande maximum om 13 timmar fastställdes år 1920. Sedan dess har tåghastigheterna avsevärt

175 ökats, varför svårigheter icke synes föreligga att realisera utredningens förslag. Långa arbetsdagar medför en ökning av antalet lediga dagar. Man erkänner från arbetstagaresidan, att intresse för en dylik utformning av arbetstiden förefinnes hos de yngre förbundsmedlemmarna. Detta är emellertid icke fallet med förbundsledningen. Man har erinrat om att det på vissa platser tidigare förekommit att var tredje dag gjorts ledig, varigenom arbetsdagarna blev synnerligen långa. Personalen klagade härvid ofta över trötthet i arbetet. Då man övergick till kortare arbetstid och ledigheter endast var sjätte dag försvann klagomålen. Järnvägsstyrelsens förslag att bibehålla nuvarande dygnsmaximum för stationär personal kan utredningen icke biträda. Längre arbetsdagar än tio timmar bör undvikas. Möjlighet att utsträcka arbetstiden till elva timmar skall ju för övrigt föreligga en gång i veckan. Då Svenska järnvägsmannaförbundet även tillstyrker förslaget synes förbundet icke frukta att veckovilan skall bli försämrad. Även i fråga om den åkande personalen är utredningen av den uppfattningen att längre arbetstid än tio (elva) timmar icke skall medgivas. Ur trafiksäkerhetssynpunkt är det särskilt angeläget att undvika så långa arbetstider som nu kan förekomma. Utredningen är i likhet med Järnvägsmannaförbundet övertygad om att frekvensen arbetspass överstigande tio timmar väsentligt k a n nedbringas genom omläggning av körturerna. Redan de ökade tåghastigheterna talar härför. I vissa särskilda fall vill utredningen emellertid medge, att ett högre dygnsmaximum må kunna även ur trafiksäkerhetssynpunkt accepteras. Härvid bör dispens erhållas från Arbetarskyddsstyrelsen. Det förekommer exempelvis tågtjänst, som kräver en tid av sex—sex och en halv timmar. Därest efter avslutandet av en tjänstgöringstur inlägges en rast så avvägd, att personalen får tillfälle till ordentlig vila, må det kunna tillåtas att senare på dagen ånyo tjänstgöra å tåget i samband med återfärd till hemmastation. Utredningen vill emellertid betona, att dylika långa arbetstider, även om det blir väl sörjt för personalens vila, endast undantagsvis bör förekomma, nämligen då kortare arbetstider skulle möta synnerliga svårigheter ur trafiksynpunkt och då antalet övernattningar å bortastation skulle öka. Utredningens uppfattning rörande längden av dygnsmaximum ansluter sig såsom framgått närmast till Järnvägsmannaförbundets. De experter, som företräder arbetsgivaresidan, tillstyrker ehuru med tvekan den föreslagna minskningen av dygnsmaximum. De förutsätter att dispens av Arbetarskyddsstyrelsen kommer att beviljas i den utsträckning, som under hänsynstagande till trafiksäkerhetssynpunkter kan befinnas motiverat.

176 Banbevakningspersonal Järnvägsstyrelsen och Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening framhåller att nu föreliggande möjligheter att av banbevakningspersonal uttaga längre arbetstid under sommarmånaderna än under vintern förutsattes bli bibehållna. Utredningens förslag att arbetsmarknadens parter skall kunna träffa avtal om andra begränsningsperioder än lagen anger, kommer att ge Järnvägsstyrelsen och Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening de möjligheter som här åsyftas. Banbevakningspersonalen hör sålunda k u n n a införas under lagen, något som även biträdes av utredningens experter för j ärnvägs väsendet. Järnvägsstyrelsen framför även vissa andra erinringar, vilka emellertid icke åberopas som hinder för att driftspersonalen föres in under lagen. De behandlas till följd härav icke i detta sammanhang. Under hänvisning till det anförda föreslår utredningen att järnvägsväsendet införes under den nya arbetstidslagen. 2. Bilväsendet Bilväsendet faller i princip under nu gällande allmänna arbetstidslag. Emellertid blir stora delar av detta verksamhetsområde på grund av särskilda undantag i realiteten lagda utanför lagstiftningen. Undantaget för arbete som bedrives av staten medför exempelvis att all av Statens järnvägar och Postverket bedriven biltrafikrörelse faller utanför lagen. Genom den allmänna lagens begränsning till företag, som sysselsätter flera än fyra arbetare, undantages i regel drosktrafiken och en stor del av lastbilsväsendet, främst fjärrtrafiken. Även många bussföretag särskilt å mindre orter och på landsbygden blir jämväl lagda utanför arbetstidslagen på grund av antalsbegränsningen. Såsom i annat sammanhang beröres (kap. IV Avsnitten C och J ) föreslår utredningen att de nämnda båda undantagsbestämmelserna skall utgå ur arbetstidslagstiftningen. Härmed blir frågan om bilväsendets införande under arbetstidslagen aktuell. Då arbetstiden inom bilväsendet endast i mindre omfattning regleras genom den allmänna arbetstidslagen blir arbetstiden i praktiken begränsad endast genom de i förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. förefintliga arbetstidsbestämmelserna. Enligt denna skall beträffande förares arbets- och vilotid, utöver vad som i lagen om arbetstidens begränsning är föreskrivet, gälla följande. Enligt förordningens huvudstadgande får förares arbetstid under 24

177 på varandra följande timmar icke överskrida elva timmar. Då tjänstgöring ej kan på annat sätt lämpligen ordnas, må emellertid arbetstiden utsträckas till 13 timmar, därest den under en tidsrymd av 48 timmar ej överstiger sammanlagt 22 timmar. Vid bedömandet av dessa föreskrifter må beaktas, att förordningen bestämmer begreppet arbetstid på ett något annat sätt än vad utredningen gör. Sålunda skall enligt förordningen i arbetstid inräknas all den tid föraren till följd av sin tjänstgöring tillbringar i bil, som brukas i trafiken, så ock tid som av honom användes för bilens skötsel eller för på- och avlastning av gods, vilket befordras med bilen, ävensom rast som understiger 30 minuter eller under vilken föraren icke äger frihet att avlägsna sig från bilen. Förordningen äger tillämpning på alla förare av bil i yrkesmässig trafik, sålunda även å arbetsgivare. a)

Busstrafik

I fråga om den av Statens järnvägar och av Postverket bedrivna bussrörelsen hänvisas till vad i förevarande kapitel, Avsnitten C och D: 1, anförts. Problemen för busspersonalen är nämligen i stort sett desamma som de, vilka aktualiseras för annan av S. J. och Postverket sysselsatt driftspersonal. I utredningens preliminära lagförslag hade dygnsmaximum upptagits till tio (elva) timmar. En begränsningsperiod av en vecka föreslogs; vid söndagsarbete skulle denna dock utsträckas till två veckor. I remissvaren behandlades, om man bortser från Järnvägsstyrelsens och Generalpoststyrelsens skrivelser vilka återgivits i det föregående, detta förslags återverkningar på busstrafiken endast helt kortfattat. Utredningen tillskrev sedermera Bitrafikens arbetsgivareförbund med anhållan om vissa kompletterande uppgifter beträffande såväl busstrafik som annan biltrafik. Härvid anhöll utredningen jämväl om ett uttalande rörande följande alternativa sätt för arbetstidens begränsning inom bilväsendet, nämligen 1) dygnsmaximum om nio timmar och en begränsningsperiod om en vecka; 2) dygnsmaximum om tio (elva) timmar och en begränsningsperiod om en månad. I sitt svar till utredningen riktade Biltrafikens arbetsgivareförbund utredningens uppmärksamhet bl. a. på det förhållandet att vissa slag av busstrafik kräver jämförelsevis långa dagliga arbetstider. För följande tre slag av busstrafik skulle det enligt förbundet vara omöjligt att nämnvärt förkorta den dagliga arbetstidens längd. 1. L i n j e t r a f i k m e d e n d a g l i g t u r - o c h r e t u r f ö r b i n d e l s e över långt avstånd mellan landsbygd och tätort eller mellan två tätorter. Förbundet torde härvid närmast syfta på linjetrafik å jämförelsevis glest trafikerade turer då endast en buss användes. Föreningen anförde nämligen, att då det endast är fråga om en tur avlösning under färdvägen är omöjlig. 12—1600 53

178 Med hänsyn till att många bussföretag ej har mer än fyra anställda faller trafiken icke under lagen utan här gäller endast förordningens arbetstidsbestämmelser. Enligt vad utredningen inhämtat är det främst norrlandstrafiken som aktualiserar svårigheterna i samband med busstrafikens införande under en arbetstidslagstiftning. Det har emellertid upplysts, att så långa dygnsmaximum som elva timmar numera är sällsynta. Utredningen vill vidare påpeka, att i de arbetstider som för närvarande uttages vid småföretagen även i viss mån inräknas raster. Detta blir icke fallet med den föreslagna arbetstidslagen. Enligt vad utredningen funnit föreligger icke annat än i undantagsfall svårigheter att tillämpa ett dygnsmaximum om tio (elva) timmar, därest arbetstidens längd beräknas såsom utredningen föreslår. Erinran häremot har icke framförts från arbetsmarknadens parter. I de mera enstaka fall, då längre dagliga arbetstider blir nödvändiga, synes dispens få förekomma. 2. L i n j e t r a f i k m e d t v å e l l e r f l e r a d a g l i g a t u r - o c h r e t u r f ö r b i n d e l s e r över relativt sett korta avstånd. Även här är fråga om trafiksvaga linjer, varvid trafikbehovet kan tillgodoses med en buss. Några svårigheter att ordna med avlösning i syfte att minska långa dagliga arbetstider föreligger icke vid större företag utan spörsmålet avser de små företagen. Utredningen vill fästa uppmärksamheten på att enligt gällande bestämmelser uppehåll på upp till en halv timme inräknas i nu föreskriven maximal arbetstid, vilket icke blir fallet i den föreslagna arbetstidslagen. Även i detta fall finner utredningen det vara möjligt att tillämpa ett dygnsmaximum om tio (elva) timmar, något som även vitsordas av företrädarna för arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer. 3. B e s t ä l l n i n g s t r a f i k ö v e r l ä n g r e a v s t å n d . Fråga är här om såväl inrikes- som utrikestrafik. Egentliga svårigheter vid en laglig arbetstidsreglering ger sig tillkänna väsentligen i följande fall. Det anordnas en utflykt från en stad till en annan, varvid avståndet är så pass långt att den effektiva körtiden överstiger fem timmar. Deltagarna skall återvända till hemorten samma dag. Härvid är det angeläget att busspersonalen tages i anspråk för körningen tillbaka, då i annat fall extra kostnader skulle uppkomma. Beställningstrafik av denna kategori äger företrädesvis r u m å söndagar och förekommer alltså i regel icke mer än en gång i veckan. I detta fall kan den effektiva körtiden för enkel tur utsträckas till fem och en halv timmar. Denna tid finner utredningen väl räcka till för tillgodoseende av behovet vid dylika körningar. Skulle i något fall medgivet dygnsmaximum överskridas eller en arbetstagare under en och samma vecka bli tagen i anspråk två gånger för dylika långa utfärder får övertid tillgripas. Det är att m ä r k a att det här gäller en sporadiskt ordnad biltrafik, varför fråga endast k a n vara om övertid i mycket begränsad omfattning.

179 För annan beställningstrafik Över långa avstånd, där fråga icke är om tur- och returkörning samma dag, synes möjligheter föreligga att ordna med lämpliga avlösare. Utredningen vill även i detta sammanhang starkt understryka angelägenheten att med hänsyn till trafiksäkerheten nedpressa -de dagliga körtiderna. Begränsningsperiodens längd inom busstrafiken är i regel veckan eller elär skiftindelning förekommer tre veckor. Arbetstiden uppgår till 48 resp. 144 timmar. Arbete med skiftindelning anses inom bussväsendet förekomma, då en buss är i trafik längre tid än som motsvarar den enskilde arbetstagarens arbetstid. Det har icke gjorts gällande att behov av längre begränsningsperiod föreligger än tre veckor. Med hänsyn härtill synes några svårigheter icke uppkomma att föra busstrafiken in under arbetstidslagstiftningen, därest den hänföres till de verksamhetsområden, som erhåller månaden som längsta begränsningsperiod. b) Lastbilstrafik

Även beträffande lastbilstrafiken föreslogs i utredningens preliminära förslag samma sätt för arbetstidens begränsning som det för vilket redogjorts under a) Busstrafik. I remissvaren underströk Svenska lasttrafikbilägareförbundet särskilt de svårigheter som skulle uppkomma för den expanderande fj ärrtrafiken med lastbilar. En motsatt uppfattning företräddes av Svenska transportarbetareförbundet, som ansåg att ett dygnsmaximum om tio (elva) timmar skulle innebära en försämring av rådande förhållanden. Enligt kollektivavtal är begränsningsperioden inom lastbilstrafiken bestämd till en vecka. Biltrafikens arbetsgivareförbund har på därom av utredningen gjord framställning lämnat följande uppgifter rörande sättet för arbetstidens reglering i övrigt inom lastbilstrafiken. 1. Lokaltrafik (transportavståndet från stationsorten överstiger icke tio mil). Genom kollektivavtal är den dagliga arbetstiden för närvarande maximerad till åtta och en halv timmar måndag—fredag och till fem och en halv timmar på lördag. 2. Koncessionerad linjetrafik. Dylik trafik förekommer endast i ringa utsträckning utom i Norrland. I kollektivavtalen finnes ingen begränsning av dagarbetstidens längd. Enligt förbundet uppgår arbetstiden till tio å elva timmar per dag. 3. Fjärrtrafik (trafik till ort belägen på större avstånd än tio mil från stationsorten). I kollektivavtalen finnes ingen begränsning av den dagliga arbetstiden. Förbundet beräknar att arbetstiden per dag överstiger tio timmar. Enär begränsningsperiodens längd enligt kollektivavtalet är bestämd till

180 en vecka begränsas de problem, som uppkommer i fråga om lastbilstrafikens införande under lagen, till frågan om föreslaget dygnsmaximum om tio (elva) timmar är tillräckligt. I den ovan berörda skrivelsen från Biltrafikens arbetsgivareförbund framhölls att börja med att svårigheter skulle uppkomma vid en bestämning av dygnsmaximum till nio timmar. Detta bestrides emellertid från arbetaresidan som anser att ett sådant dygnsmaximum är tillräckligt. I fråga om alternativet tio (elva) timmar anförde Biltrafikens arbetsgivareförbund, att detta skulle i hög grad underlätta övergången till laglig reglering, ehuru bekymren dock i viss mån skulle kvarstå. Förutsättningen för att en laglig reglering ej skall vålla stora svårigheter är att möjligheter till dispens från dygnsmaximum föreligger. Förbundet föreslog, att lastbilstrafiken hänföres till de verksamhetsområden, där månaden blir begränsningsperiod och dygnsmaximum uppgår till tio (elva) timmar. Med hänsyn till det ovan anförda föreligger icke hinder att föra lastbilstrafiken under en arbetstidsreglering som föreskriver ett dygnsmaximum om tio (elva) timmar och en begränsningsperiod på en månad, därest möjligheter till dispens från dygnsmaximum finnes. Detta vitsordas av företrädare för arbetsmarknadens parter. Utredningen vill tillägga, att då arbetstiden inom lastbilstrafiken för närvarande regleras per vecka det är onödigt att utsträcka begränsningsperioden till en månad. Att utredningen likväl föreslår detta beror på att den anser det olämpligt med olika arbetstidsbestämmelser för olika grenar av biltrafikväsendet. c)

Droskbilstrafik

På grund av den allmänna arbetstidslagens begränsning till företag med flera än fyra arbetare faller drosktrafiken i allt väsentligt utanför denna lag. Det torde nämligen vara mindre vanligt att företag inom detta verksamhetsområde har större antal arbetstagare än nyss nämnts. I stället begränsas arbetstiden genom bestämmelserna härom i förordningen om yrkesmässig automobiltrafik. Denna förordning reglerar endast dygnsmaximum, icke den totala arbetstidens längd. Först år 1951 blev arbetstiden allmänt begränsad genom kollektivavtal. Utredningen utförde på våren 1949 en undersökning rörande arbetstidens längd inom drosktrafiken. Vid denna tid gällde emellertid alltjämt bensinransonering. Visserligen hade restriktionerna avsevärt lättats men trots detta kan undersökningen icke få annat än ett mycket begränsat värde, då det gäller att i dagens situation bedöma arbetstidens längd inom detta fack. Vidare är att märka att förkortningar genomförts år 1951 i samband med att arbetstiden reglerades genom kollektivavtal. Det material, som ligger till grund för undersökningen, är enligt vad som framgått vid granskningen av primäruppgifterna behäftat med betydande

181 felaktigheter. Materialet är vidare i flera avseenden ofullständigt varför svårigheter förelegat att bearbeta uppgifterna. Hur pass osäkert materialet sannolikt är, framgår av det förhållandet, att över 20 % av droskbilsinnehavare med drosktrafik som huvudyrke förklarat sig sakna uppgifter om den tid de själva utfört arbete. Utredningen vill trots de betydande osäkerhetsmoment varmed resultaten är förenade återge följande uppgifter avseende den av ordinarie förare under en treveckorsperiod utförda arbetstiden. Ordinarie

förare

Arbetstimmar

Antal

Procent

0—49 50—99 100—149 150—199 200—249 250 och över okänt

666 466 1,984 1,658 119 32 1

13,5 9,5 40,3 33,7 2,4 0,6

Summa

4,926

100,0

—

Som framgår av tabellen hade blott omkring 60 % av droskförarna en arbetstid, som motsvarar ett genomsnitt av högst 48 timmar per vecka. Den genomsnittliga längden av arbetstiden under treveckorsperioden ävensom arbetstidens spridning framgår av följande sammanställning. Aritmetiskt medeltal Medianen Första kvartilen Tredje kvartilen Avstånd mellan första och tredje kvartilen

137 t i m . 145 » 124 » 160 » 36 »

I undersökningen ingick tydligen ett betydande antal ordinarie förare med mycket kort arbetstid. Vt av samtliga hade sålunda en arbetstid av högst 41 timmar i genomsnitt per vecka. Bl. a. detta förhållande medverkar till att undersökningen på ett ofullständigt sätt återger de rådande förhållandena inom droskväsendet. Dygnsmaximum är enligt kollektivavtal i Stockholm bestämt till nio timmar 30 minuter inklusive en timmes måltidsrast. I Göteborg är motsvarande tid nio timmar 35 minuter. I Malmö finnes icke något dygnsmaximum angivet i avtalet. Enligt gällande tjänstgöringslista för Malmö varierar passtiderna mellan sju och tio timmar. I dessa tider ingår icke måltidsraster. Inom övriga delar av landet är tjänstgöringspassens längd exklusive måltidsraster begränsad till tio timmar för såvitt icke är fråga om nattpass, anslutningspass till nattpass eller pass med toppbelastning, då arbetstiden är begränsad till elva timmar exklusive måltidsraster. För Stockholm finnes inga särskilda bestämmelser om arbetstid under

182 en viss begränsningsperiod. I realiteten blir emellertid arbetstiden bestämd till ett genomsnitt av 48 timmar per vecka. Detta sker genom att m a n maximerat dels den dagliga arbetstiden dels det antal arbetspass som högst får förekomma under kalendermånad och kalenderkvartal. Vidare stadgas att varje förare i regel är berättigad att erhålla sex fridagar i månaden. Ej heller för Göteborg finnes bestämmelser om den maximala arbetstiden under viss begränsningsperiod. Även här blir denna tid emellertid reglerad dels genom bestämmelse om dygnsmaximum dels genom stadgande att förare skall åtnjuta ledighet från arbete var femte kalenderdag. För Malmö gäller en begränsningsperiod om en vecka till 48 timmar. Inom övriga delar av landet är arbetstiden reglerad per vecka på så sätt, att arbetstiden på platser, där samtliga ordinarie vagnar utnyttjas i två pass per dygn under minst tre av veckans kalenderdygn, uppgår till högst 50 timmar. Eljest uto-ör den ordinarie arbetstiden 53 timmar per vecka. I dessa arbetstider ingår ej måltidsraster. I utredningens preliminära promemoria upptogs inga särskilda bestämmelser för drosktrafiken. Detta innebar, att arbetstiden föreslogs begränsad till högst 96 timmar under loppet av två veckor med ett dygnsmaximum om tio timmar per dag; dock skulle arbetstiden en gång i veckan få uppgå till högst elva timmar. Utredningen framhöll i detta sammanhang, att den var medveten om att ett införande av detta näringsområde under arbetstidslagen kunde komma att medföra vissa svårigheter i form av lagens övervakning. En dylik omständighet fick, anförde utredningen i detta sammanhang, dock icke medföra att hela den stora gruppen droskförare alltjämt skulle stå utanför laglig reglering av arbetstiden. I remissvaren avstyrkte arbetsgivaresidan förslaget att införa droskförarna under arbetstidslagen. Biltrafikens arbetsgivareförbund framhöll, att för de till förbundet anslutna droskföretagen utanför Stockholm, Göteborg och Malmö skulle den föreslagna ändringen innebära en arbetstidsförkortning. Förbundet framhöll, att orsaken till att arbetstiden har nuvarande omfattning bl. a. är att en droskförares arbetstid på de flesta platser i betydande omfattning består av väntetid vid droskstationer. Svenska arbetsgivareföreningen åberopade förbundets yttrande och ville särskilt framhålla nödvändigheten av att undantag från lagens bestämmelser medgives beträffande drosktrafiken. Föreningen framhöll i fortsättningen, att såvida icke drosktrafiken undantages man riskerar en försämring av denna för allmänheten synnerligen viktiga service eller en ytterligare utsträckning av droskägarnas förut långa arbetstid. Detta vore såväl ur trafiksäkerhetssynpunkt som ur allmän arbetarskyddssynpunkt en olycklig konsekvens av lagstiftningen. Svenska droskbilägareförbundet anförde, att ett realiserande av utredningens förslag kommer att ställa droskrörelsens företagare inför utom-

183 ordentligt stora svårigheter, ja hart när olösliga problem. För Droskbilägareförbundet framstod det som en tvingande nödvändighet att bibehålla nuvarande ordning. Denna torde rimligen icke »kunna sägas innebära en ansträngning av arbetstagaren utöver den toleranspunkt, som skäligen måste sättas på hälso-, trivsel- och trevnadsindikationer». Droskbilägareförbundet slutar sitt yttrande genom att hemställa att droskförare undantages från arbetstidslagens tillämpning. Enligt Svenska transportarbetareförbundet innebar utredningens förslag en försämring av den ordning som för närvarande gäller. Arbetarna är redan nu i allra största utsträckning bundna av avtal, som anknyter till nuvarande lagstiftning. Utredningen finner, att ett dygnsmaximum om tio timmar är nödvändigt för drosktrafiken. Med hänsyn härtill föreslår utredningen att drosktrafiken hänföres till de verksamhetsområden, som erhåller förhöjt dygnsmaxim u m om tio (elva) timmar per dygn. Vid de överläggningar, som utredningen haft, har experter företrädande arbetsgivaresidan inom drosktrafiken vitsordat att ett dygnsmaximum utformat på dylikt sätt kunde accepteras. Utredningens expert på arbetstagaresidan har närmast uttalat sig för ett dygnsmaximum om nio timmar. Han godtar dock ett dygnsmaxim u m om tio (elva) timmar. Härefter uppkommer frågan om begränsningsperiodens längd. Med hänsyn till det sätt, varpå antalet fridagar ordnats och vilket av företrädare för näringen ansetts såsom rationellt, synes i varje fall i fråga om de två största städerna en begränsningsperiod om två veckor föranleda vissa svårigheter. Jämväl för övriga städer och andra samhällen torde i vissa fall en så kort begränsningsperiod vara oläglig. Är var femte dag ledig innebär detta att ett arbetstidsschema är fullt genomgånget efter 35 dagar. Till följd härav synes det icke tillräckligt att drosktrafiken får begränsningsperioden bestämd till två veckor. Utredningen har till följd härav beslutat hänföra drosktrafiken till de verksamhetsområden, som erhåller en begränsningsperiod av en månad. Företrädare för arbetsmarknadens parter har tillstyrkt en dylik ordning. Det i detta sammanhang utan tvekan svåraste problemet är att bestämma den sammanlagda arbetstidens maximala längd. Inom droskfacket uppgår, såsom framgått av den föregående redogörelsen, arbetstiden till 48 timmar i veckan endast i de tre största städerna. Inom övriga delar av landet uppgår den i vissa fall till 50 och i andra fall till 53 timmar i genomsnitt per vecka. Införes drosktrafiken under en ny allmän arbetstidslag skulle sålunda, med undantag för rikets största städer, en förkortning äga rum av arbetstiden. Bland städer där arbetstiden för närvarande är 50 timmar i veckan kan nämnas Eskilstuna, Norrköping och Linköping. 53 timmar har exempelvis Uppsala, Strängnäs, Halmstad och Alingsås.

184 Några problem med lagens utsträckande till drosktrafiken uppkommer som nämnts icke för de tre största städerna. Så synes även bli fallet med drosktrafiken å den egentliga landsbygden. Antalet körningar särskilt under natten är synnerligen litet. Beställningar förekommer, om man bortser från förhållandena på lördagar och söndagar, huvudsakligen i samband med sjukdomsfall, födelser o. dyl. Enligt utredningens uppfattning synes tjänstgöringen nattetid närmast ha karaktär av jourtjänst, vilken tillgodoräknas arbetstagaren såsom arbetad tid i den omfattning arbetsgivaren och arbetstagareorganisationen överenskommit (se kap. VI, Avsnitt A). För andra städer än de tre största ävensom för andra större befolkningsagglomerationer kommer emellertid drosktrafikens införande under en arbetstidslag att betyda en kostnadsökning genom att arbetsgivaren i mindre utsträckning än tidigare disponerar över arbetstagarnas arbetskraft. Utan tvivel förhåller det sig på så sätt som man från arbetsgivaresidan framhåller, nämligen att man riskerar en försämring av servicen inom yrket. Droskbilägarna blir tvingade att minska körtiden främst under de delar av dygnet, då körningarna är minst ekonomiska. I regel torde detta vara fallet på natten. Under de överläggningar, som utredningen hållit med företrädare för drosktrafiken, har den bibringats uppfattningen att det på vissa håll föreligger avsevärda svårigheter att få till stånd en rationell organisation av trafiken. Särskilt synes så vara fallet i en del medelstora städer och å landsbygden, där ett förbättrat ekonomiskt underlag skulle kunna vinnas genom ett fastare och bättre samarbete droskbilägarna emellan. Möjlighet föreligger som en följd härav att i viss grad sänka arbetstiden utan att detta nämnvärt behöver försämra näringens ekonomi. Huruvida dessa möjligheter är så stora, att arbetstiden utan att påverka ekonomin kan minskas till i genomsnitt 48 timmar i veckan, därom vill utredningen ej uttala sig. Då utredningen emellertid trots det anförda anser sig kunna föreslå, att arbetstiden inom droskfacket bestämmes till i genomsnitt 48 timmar per vecka för hela landet, beror detta på följande förhållande. Inom praktiskt taget samtliga övriga verksamhetsområden har arbetsveckan minskats till 48 timmar. Till utredningen har icke framförts sådana skäl som i detta hänseende ställer drosktrafiken i en särställning. Utredningen finner även anledning erinra om, att en begränsning av arbetstiden inom trafiken är berättigad för att minska riskerna av olycksfall föranledda av allt för lång arbetstid. Emot ett dylikt resonemang kan den invändningen resas, att mycket av vad som för närvarande räknas som arbetstid utgöres av väntetid. Arbetstagarna måste uppehålla sig på en droskstation i avvaktan på beställningar, varvid de kan begagna väntetiden till vila. Detta är utan tvivel

185 riktigt. Emellertid möter man liknande förhållanden även inom andra verksamhetsområden, där man trots detta ansett det motiverat att begränsa arbetstiden till 48 timmar per vecka. Utredningen kan här som ett exempel peka på detaljhandeln. Även om arbetet inom detta område ofta präglas av jäkt, kan det dock tidvis nedgå till blott obetydlig omfattning. Trots detta har man ansett att arbetstiden skall begränsas till 48 timmar per vecka. Under åberopande av det anförda finner utredningen att biltrafiken bör läggas under den nya allmänna arbetstidslagen. Härvid förutsattes att dispens från dygnsmaximum i viss utsträckning lämnas av Arbetarskyddsstyrelsen. För det fall att för drosktrafiken svårigheter för några orter skulle uppkomma att minska arbetstiden på sätt här föreslagits bör vidare Arbetarskyddsstyrelsen kunna under en övergångstid medge förlängd ordinarie arbetstid.

E.

KROPPSSJUKHUS

1. Gällande arbetstidsreglering Inom kroppssjukhusen har arbetstiderna blivit reglerade på ett sätt som avviker från vad man brukar anse vanligt. Orsakerna härtill är flera. Å kroppssjukhusen bedrives arbetet dygnet runt. Vidare varierar arbetsuppgifternas omfattning under dygnets olika delar. I stort sett aide koncentrerade till dagen. Men även under denna varierar deras omfattning i hög grad. I viss utsträckning sammanhänger detta med arbetets art, men å andra sidan torde variationerna även bero på den utformning arbetsordningarna fått. Andra orsaker till de särpräglade förhållandena å kroppssjukhusen är den mängd olika arbetsuppgifter, som varje dag måste utföras. Att få en något så när j ä m n rytm i arbetet blir med hänsyn härtill förenat med svårigheter. Det är av flera anledningar svårt att ge en klarläggande översikt över de faktiskt rådande förhållandena på detta område. Utvecklingen går för närvarande synnerligen fort och arbetstidsförhållandena har bara under de senaste decennierna förändrats i hög grad vid kroppssjukhusen. Går man tillbaka till 1920-talet synes sättet för arbetstidens reglering ha varit mycket enkelt. Arbetstiden omfattade avsnittet från kl. 5 eller 6 till kl. 20. Denna del av dygnet utgjorde sjukhuspersonalens egentliga arbetsdag, som i regel endast avbröts av måltidsraster. Sedan följde natten, som även den ehuru i minskad utsträckning tog personalens tid i anspråk. Särskild nattpersonal fanns nämligen icke vid denna tid. En förändring i dessa arbetstider synes ha börjat göra sig gällande då

186 Medicinalstyrelsen föreskrev att sjuksköterska dagligen skulle ha minst två timmars fritid. Vidare skulle hon ha en helledig dag varje vecka eller ock två halvlediga dagar. I stort sett kan man säga att man vid sjukhusen möter följande rytm i arbetets gång. Från kl. 7 på morgonen råder några arbetsamma timmar fram till ungefär 12-tiden, då läkarronden har gått och läkarnas ordinationer blivit verkställda. Vid denna tid serveras patienterna lunch och sedan arbetet med efterföljande disk är slut, minskar arbetsuppgifterna. Det är under denna del av dagen som personalen åtnjuter de lediga timmarna. Frampå eftermiddagen ökas åter arbetsuppgifterna inför den stundande natten. En andra läkarrond inträffar på eftermiddagen som medför nya arbetsuppgifter. I regel avslutar dagpersonalen sitt arbete kl. 20, då nattpersonalen kommer och då den delen av dygnet börjar, då arbetet är som minst. Det här skildrade systemet för arbetsdagens utformning möter man inom alla delar av sjukhusvården men tilläggas bör dock att det finnes sjukhus som tillämpar andra arbetsordningar. Så är fallet främst i Stockholm. Där har man på vissa håll k u n n a t genomföra en fördelning av arbetsuppgifterna, som möjliggör en sammanhängande arbetsdag. Det är emellertid en annan omständighet, som i särskild grad sätter sin prägel på arbetstidsförhållandena vid kroppssjukhusen. Fråga är om en företeelse, som man visserligen möter även inom andra verksamhetsområden, men utvecklingen har blivit särpräglad vid kroppssjukhusen. Det gäller utformningen av den ledighet, vilken motsvarar den sedvanliga veckovilan. När man lämnar den traditionella formen för ledighet från arbetet, nämligen med söndagsvila, har m a n icke längre något fast system att hålla sig till. Utformningen av ledigheten blir i stället överlämnad åt parterna. Under åren närmast efter 1936, då Medicinalstyrelsen rekommenderade bl. a. viss veckovila — tidigare hade personalen i regel knappast haft någon dylik ledighet — torde de anställda i regel beretts en ledig dag i veckan och dessutom ledighet i regel varannan söndag. Någon gång samlade man ihop de lediga dagarna så att, då en ledig dag inföll på söndag, man placerade en annan ledig dag antingen på lördagen eller måndagen. På det sättet erhölls en dubbelledighet. Den omständigheten, att arbetet vid ett sjukhus drives dygnet runt och anses sönderfalla i dag- och nattjänst, har medfört att personalen erhållit en förlängning av de dagliga arbetstiderna för att härigenom under ett färre antal dagar avverka den fastställda arbetstiden. Så småningom har till följd härav antalet lediga dagar kommit att ökas samtidigt som den dagliga arbetstiden blivit allt längre. Det är numera en vanlig företeelse, att personalen under en period av fyra veckor har åtminstone sex lediga dagar.

187 Detta betraktas som normalt men fall förekommer, då antalet lediga dagar uppgår till sju eller åtta, ja, till och med till högre antal. Samtidigt med att antalet ledighetsdagar ökats, har man på olika sätt sökt föra ihop dessa till sammanhängande ledigheter. Sålunda brukar under en fyraveckorsperiod förekomma åtminstone en tvådagarsledighet. Ovanligt är det icke heller med tre i följd liggande lediga dagar. Den i det föregående skildrade utvecklingen har gått mycket olika långt på olika sjukhus. Detta kan bero på personalens olika uppfattning om värdet av de sammanhängande ledigheterna. Förhållandet kan också bero på sjukhusets belägenhet, storleksordning, karaktär e. dyl. Till följd härav kan man utan överdrift säga att det knappast finnes två kroppssjukhus med likartade arbetstidsschema. Utredningen övergår härefter till en mera allmänt hållen skildring av arbetstiden. Den bygger på en bearbetning av arbetstidsschema från ett ganska stort antal sjukhus. Materialet har inhämtats på följande sätt. Sjukhusen uppdelades i olika Tabell 1. Delade lasarett. Vårdavdelningar. A. Arbetsdagarnas längd. Procent. Sj ukvårdsbiträden

Sjuksköterskor Antal timmar

5 men ej

6 » 7 » 8 »

Bruttoarbetstid

Nettoarbetstid

Vardag

Vardag

Söndag

»7 » 8 » 9

9 » » 10 10 » »11 11 » » 12 12 » » 13 13 och över Summa

o-i 0-8 7-0 29-5 23

5-2

4-4 55-9

2-9 91-9

0-3 1-2 8-3 30-4 58-4 04

Bruttoarbetstid

Nettoarbetstid

Söndag

Vardag

Söndag

Vardag

Söndag

5-2 2-9 7-5 2-9 78-0 3-5

1-0 5-5 13-5 34 4-9 2-0 .69-7

2-4 19-2 14-4 23

10 8-5 23-1 60-7 1-8 4-9

2-4 50-5 154 24-1 2-1 5-5

100 0

100 0

l-o

100 0 B. Ledighetens omfattning. Procent. Sjukvårdsbiträden

Sjuksköterskor

Lediga dagar Summa

Vardag

Söndag

Summa

Vardag

Söndag

Summa

17-0 83-0

53-146-9

221 77-9

200 800

314 68-6

21-6 78-4

100 0

100 0

188 grupper såsom delade lasarett, odelade lasarett, sjukstugor, truppförbandens sjukhus etc. Härefter utvaldes ett antal sjukhus så att ungefär lU av samtliga inom var och en av grupperna blev representerade. De delade lasaretten representerar företrädesvis dc större städerna, de odelade lasaretten medelstora städer och sjukstugorna landsbygden och småstäderna. Det framgår av tabell 1, som avser de delade lasaretten, att två typer av arbetsdagar förekommer å dessa. Den vanligaste omfattar ungefär 13 timmars bruttoarbetstid i vilken är inlagda måltidsraster och lediga timmar. För sjuksköterskorna omfattar denna typ 60 % av samtliga arbetsdagar. Den andra typen av arbetsdagar avser sträcktjänstgöring. Härvid är arbetsdagarna i allmänhet nio och en halv timmar. Dylika arbetsdagar uppgår till ungefär 30 %. Härjämte förekommer ett mindre antal dagar med kortare arbetstid än nyss nämnts. Dessa senare är oftast placerade i anslutning till en helledig dag. I stort sett är arbetsdagarna för biträdena utformade på liknande sätt ehuru delade arbetsdagar förekommer i ännu större utsträckning än för Tabell 2. Odelade lasarett. Vårdavdelningar. A. Arbetsdagarnas längd. Procent. Sjukvårdsbiträden

Sjuksköterskor Antal timmar

Bruttoarbetstid

Bruttoarbetstid

Nettoarbetstid

Vardag

Söndag

Vardag

Söndag

Vardag

.—

.— — — — .—. — — —

—

— — — —

0-6 0-2 11

Söndag

Nettoarbetstid Vardag

Söndag 4-8

4-8

3 men ej 4 4 » » 5 5 » » 6 6 » » 7 7 » » 8 8 » » 9 9 » » 10 10 » » 11 11 » » 12 12 » » 13 13 och över

03 0-2 41 43 205 1-6 1-1 15-7 52-2

13-3 86-7

Summa

100 0

0 5 4 4 14 1 23 9 34 8 59 11 8 46

—

37 5-9 23-7 66-7

— —

7-2 •

—

—

— —

9-4 51 9-5 7-4 14-0 527

10-1 7-6 2-1 5-6 23-9 38-7

100 0

100 0

100 0

100 0

0-8 11 0-4 3-2 29-0 57-9 4-7 2-9

— •

—

7'2 17-5 36-9 19.6 14-0

— —

— — —

100 0

100 0

B. Ledighetens omfattning. Procent. Sjukvårdsbiträden

Sjuksköterskor

Lediga dagar Arbetade dagar Summa

Vardag

Söndag

Summa

Vardag

Söndag

Summa

218 78-2

48-1 519

25-5 74-5

22-4 77-6

23-7 76-3

100 0

100 0

100 0

311 68-9 100 0

100 0

189 sjuksköterskorna. Mer än 70 % av samtliga av biträden utförda arbetsdagar har denna utformning. Samtidigt är dagar med sträcktjänstgöring mindre vanliga och uppgår endast till omkring 20 %. Det har varit en strävan att bereda lediga söndagar i största möjliga utsträckning. Med hänsyn härtill har man dessa dagar spritt arbetstiden över alla de 13 timmar dagarbetet pågår. För sjuksköterskornas del blir därför en bruttoarbetsdag på 13 timmar regeln de söndagar då de är i arbete. Den sammanlagda längden av raster torde uppgå till ungefär en och en halv timme så att den effektiva arbetstiden blir elva och en halv timmar. I en del fall har dock längre raster inlagts så att den effektiva arbetstiden på söndagar blivit kortare. Biträdena har en väsentligt kortare nettoarbetstid på söndagarna. Deras söndagsledighet är även mindre än sjuksköterskornas. De odelade lasaretten (tabell 2) företer i flera avseenden likheter med de delade. Det vanliga är sålunda att bruttoarbetsdagen omfattar mer Tabell 3. Sjukstugor. Vård- och operationsavdelningar samt poliklinik. A. Arbetsdagarnas längd. Procent. Sjuksköterskor Antal timmar

Bruttoarbetstid Vardag

Under 3 3 men ej 4 4 » » 5 5 » » 6 6 » » 7 7 » » 8 8 » » 9 9 » » 10 10 » » 11 11 » » 12 12 » » 13 13 och över Summa

Söndag

— — —

1-5 09 11 4-5 13-2 221 9-9 46-7 1000

Sj ukvårdsbiträden

Nettoarbetstid Vardag

Söndag

Bruttoarbetstid Vardag

Söndag

—

— — — — —

Nettoarbetstid Vardag

Söndag

.—.

— — —

—

1-9

— — —

0-5 23 23 24-8 7-9 603 1000

— —

—

— —

1-9 21-9 41-6 5-6 23-3 1-9 1-9

06 11 0-8 4-8 34 5-4 19-9 123 239 27-8

11*3 12-6 473

100 0

100 o

100 0

100 0

11 25 31 27-7 49-9 67 8-9

— —

28-8

— —

11 1-8 3-9 5-4 9-8 59-0 52 13-8

— — 1000

41 28-8

—

165 14-6 31-9 4-1

— 100 0

B. Ledighetens omfattning. Procent. Sjuksköterskor

Lediga dagar Arbetade dagar Summa

Sjukvårdsbiträden

Vardag

Söndag

Summa

Vardag

Söndag

Summa

19-8 80-2

51-4 48-6

243 75-7

22-6 77-4

399 60-1

25-0 75-0

100 0

100 0

100 0

100 0

190 än tolv timmar och att den är delad. Arbetstidens reglering företer utom i fråga om söndagstjänstgöringen stora likheter vid jämförelse mellan sjuksköterskor och biträden. Det kan noteras att antalet lediga dagar vid de odelade lasaretten är högre än vid de stora sjukhusen. Sålunda uppgick fridagarna för sjuksköterskorna till icke mindre än 25,5 % av samtliga dagar under året. Det kan tilläggas att nettoarbetstiden å vardagar är längre vid de odelade än de delade lasaretten. Antalet vardagar med arbetstid överstigande tio timmar per dag uppgår sålunda för sjuksköterskorna till icke mindre än 22 % och för biträdena till 8 %. 2/s av alla söndagar har sjuksköterskorna en arbetstid som uppgår till minst elva timmar. Det ligger i sakens natur att arbetstidsförhållandena på sjukstugorna företer vissa särdrag (se tabell 3). Det är särskilt den skiftande längden av arbetsdagen som framträder. Nettoarbetsdagarna för biträdespersonalen är längre än å de större sjukhusen. Tabell 4. Truppförbandens sjukhus. A. Arbetsdagarnas längd. Procent. Sjukvårdsbiträden

Sjuksköterskor Antal timmar

Bruttoarbetstid Vardag

Under 3 men ej

4 5 6 7 8

» » » » »

Söndag

Bruttoarbetstid

Nettoarbetstid Vardag

Söndag

Vardag

10-5

20-0

10 1-0 0-5 5-3 2-8 7-4 2-1 31-9 18-5 5-0 10-1 14-4

100 0

100 0

100 0

3 4

» 5 »6 »7 » 8 »9

9 » » 10 10 » »11 11 » » 12 12 » » 13 13 » » 14 16 timmar

10-5 22-9 3-5 0-9 14-9 26 2-6 193 123 10-5

Summa

100 0

20-0 40-0 20-0

35 14-0 15-8 3-5 14-9 211 6-2 10-5

40-0 40-0

Söndag

Nettoarbetstid Vardag

Söndag]

1*9 7-5 10-0 27-5

1-4 18-0 5-8 33 42-0 27-6

15-0 20-0 10-0 17-5 37-5

45.0 10-0

20-0 100 0

100 0

100 0

100 0

B. Ledighetens omfattning. Procent. Sj uk vår dsbitr äden

Sjuksköterskor

Summa

Vardag

Söndag

Summa

Vardag

Söndag

Summa

13-6 86-4

54-5 45-5

19-5 80-5

13-1 86-9

50-0 50-0

18-4 81-6

looo

100 0

100 0

100 0

100 0

100 0

191 Truppförbandens sjukhus (se tabell 4) uppvisar en bild som i väsentliga avseenden skiljer sig från de kategorier sjukhus som tidigare behandlats. Visserligen finnes för sjuksköterskor exceptionellt långa bruttoarbetstider (16 timmar) men i regel är arbetstiderna kortare och antalet fridagar som en följd härav mindre än å sjukhus i allmänhet. Arbetstiderna företer emellertid en mycket oenhetlig utformning. Ovanligt är icke med så korta arbetstider som 4—6 timmar. Vad i det föregående nämnts om sjuksköterskornas arbetstid på truppförbandens sjukhus gäller i ännu högre grad i fråga om sjukvårdsbiträdena. För dessa företer arbetstiderna en sällsynt splittring. Det kan förtjäna noteras att det längsta arbetspasset å vardag understiger tio timmar, ett för sjukhusvården ovanligt förhållande. Sjuksköterskorna har var femte söndag en nettoarbetstid på 13 timmar. Biträdena åter arbetar ingen söndag mer än elva timmar. Arbetstider av säregen natur återfinnes på sanatorierna (se tabell 5). Tabell 5. Sanatorier. Vårdavdelningar. A. Arbetsdagarnas längd. Procent. Sjuksköterskor Antal timmar

Bruttoarbetstid Vardag

Under 3 men ej

4 » 5 » 6 » 7 » 8 »

3 4

» 5 » 6 »7 » 8 » 9

Söndag

11 23 09 25

Nettoarbetstid Söndag

Vardag

11 11 1-8

2-5

2-3

02 33 47-3 42-0 0-4 27

43-3 45-8 0-2

250 59-2

01 Summa

100 0

100 0

133 Bruttoarbetstid

Vardag

9 » » 10 10 » » 11 11 » » 12 12 » » 13 13 » » 14 19 timmar

4-0 2-4

Sjukvårdsbiträden

11-7 2-5 64-2 183 0-8

100 0

Söndag

2-0 1-4 2-2 9-2 2-6 31-1 49-2

27-1 55-4

100 0

100 0

32 8-0 63

Nettoarbetstid Vardag

Söndag

7-4

0-7 0-4 68-0 27-9 0-7

3-2 16-0 38-3 14-9 202

100 0

B. Ledighetens omfattning. Procent. Sjuksköterskor

Lediga dagar Arbetade dagar Summa

Sj ukvår dsbiträden

Vardag

Söndag

Summa

Vardag

Söndag

Summa

183 81-7

34-8 65-2

20-7 79-3

20-1 79-9

35-2 64-8

22-2 77-8

100 0

100 0

192 För sjuksköterskorna har bruttoarbetstiden under 90 % av arbetsdagarna en längd av minst tolv timmar eller därutöver. I dessa bruttoarbetsdagar är inlagda raster med förhållandevis stort antal timmar. Vad här sagts om sjuksköterskorna gäller i nästan samma utsträckning biträdespersonalen. För 80 % uppgår bruttoarbetstiden till minst tolv timmar. Nettoarbetsdagen har en längd av mellan åtta och tio timmar. Arbetstider av annan längd är fåtaliga å vardagar. Ekonomipersonalen i kök och servering har långa bruttoarbetsdagar. 70 % av vardagarna har en längd av elva timmar eller mera. Nettoarbetsdagarna understiger nästan undantagslöst tio timmar utom på söndagar.

2. Försök med treskiftsarbete Under de besök, som representanter för utredningen avlagt vid ett stort antal sjukhus, diskuterades arbetstidens utformning ingående med företrädare för sjukhusledningarna och de anställda. Under dessa resor framfördes praktiskt taget genomgående en stark kritik mot arbetsdagarnas utformning. Från arbetstagarehåll menade man, att man många gånger har föga glädje av de lediga timmarna mitt på dagen. Särskilt gäller detta personal, som har sin bostad utanför sjukhuset, och anställda vid sjukvårdsinrättningar, belägna utanför ett samhälle. Ett annat klagomål riktades mot kvällsarbetet. Därest arbetsdagen slutar först kl. 20, är det icke möjligt att använda kvällen till annat än vila i hemmet. Dock har man försökt, i den mån det varit möjligt, att låta en del av personalen sluta redan kl. 19. Den stora omfattning i vilken kvällarna på detta sätt blir upptagna försvårar i hög grad samvaro med personer utanför sjukhusvården. Som redan påpekats blir arbetsdagens utformning beroende av det förhållandet, att arbetet måste utsträckas över alla delar av dygnet. Men självfallet har även arbetsordningarna stor betydelse. Det finnes en hel del arbetsuppgifter, vilka icke nödvändigtvis måste utföras just på en bestämd del av dygnet. Som exempel kan anföras att en hel del städningsarbete, vilket för närvarande brukar utföras om morgnarna, med fördel kan skjutas till en annan del av dagen, då andra arbetsuppgifter har mindre omfattning. Det föreligger sålunda vissa möjligheter att ändra på arbetsdagarnas utformning. Utredningen har kunnat konstatera, att arbetsordningarna många gånger uppgjorts på ett allt för traditionsbundet sätt. Detta förhållande har medverkat till en utformning av arbetsdagarna, som i flera avseenden är ogynnsam för de anställda. Med hänsyn härtill beslöt utredningen undersöka möjligheten att få till stånd en större överensstämmelse mellan arbetsdagarna inom sjukhusvården och inom andra verksamhetsområden. Detta skulle bli möjligt, om man kunde minska antalet dagar

193 med delad tjänstgöring och åstadkomma en mera j ä m n fördelning av arbetsuppgifterna för dagpersonalen. Då representanter för utredningen under en av sina resor hade överläggningar å Centrallasarettet i Örebro framkom under diskussionen frågan, huruvida införandet av en arbetstidsfördelning enligt treskiftssystemet skulle kunna vara en lösning på de här berörda spörsmålen. Ett dylikt system skulle nämligen eliminera de avbrott i arbetstiderna varom tidigare nämnts och som är anledningen till att bruttoarbetsdagarna blir så långa. Vidare skulle ökad kvällsledighet kunna givas personalen genom att man utsträckte arbetstiden under denna del av dygnet, varigenom antalet på kvällen sysselsatta kunde minskas. Det kan nämnas att arbetet å sjukhusen brukar vara organiserat på ett dylikt sätt i Belgien, Danmark och Förenta Staterna. På vissa håll förekommer det vidare i Finland och Norge. På senare tid har systemet med treskift även börjat införas i flera andra länder såsom England, Frankrike och Nederländerna. Ledningen för lasarettet i Örebro visade sig intresserad för detta uppslag och vid förfrågan från utredningens sida förklarade man sig villig att medverka till ett försök med treskift på lasarettet. Efter överläggningar med den berörda personalen förklarade sig denna benägen att deltaga i försöket. För att resultaten av en försöksverksamhet skulle kunna tillgodogöras av utredningen var det av betydelse att företrädare för utredningen icke endast kunde följa försöket utan även att den bereddes tillfälle att direkt planera försöksverksamhetens utformning. Sedan utredningen erhållit medgivande av Chefen för socialdepartementet att medverka i en dylik försöksverksamhet påbörjades på våren 1951 förberedelserna för en omläggning av arbetsordningarna. På grund emellertid av att semestertiden ansågs ligga alltför nära uppsköts försöket till hösten 1951. Försöket föregicks av ett orienterande sammanträde mellan representanter för sjukhusledningen, personalen och utredningen. Härefter vidtog ett tidsödande arbete med genomgång av samtliga arbetsordningar och arbetstidsschema. Detta arbete utfördes genom utredningens expert sekreteraren i Svensk sjuksköterskeförening Astrid Staaff under medverkan av personalföreståndarinnan å sjukhuset. I slutet av september igångsattes försöket och pågick till början av december 1951. Det sträckte sig alltså över en tid av två och en halv månader. Det utfördes i mycket begränsad utsträckning och omfattade endast en avdelning å vilken sysselsattes en översköterska, tre assistentsköterskor, sex biträden och elever samt en nattsköterska och ett nattbiträde. Valet av avdelning, som verkställdes av sjukhusledningen, torde ha bestämts av det jämförelsevis stora antalet assistentsköterskor. Av olika anledningar visade sig tyvärr valet av avdelning mindre lyckat. Härtill återkommer utredningen i det följande. 13—1600 53

194 Omläggningen av arbetstiderna å Örebro lasarett innebar i korthet följande. Under dagen skulle arbetet vara delat på ett förmiddags- och ett eftermiddagsskift. Det första skiftet skulle börja kl. 6.45 och sluta kl. 15.45. Eftermiddagsskiftet skulle börja kl. 14.45 och sluta kl. 23.15. Genom att de båda skiftena delvis täckte varandra förelåg möjligheter att m u n t ligen lämna det följande skiftet uppgifter rörande patienternas hälsotillstånd. Vidare innebar denna anordning en förstärkning av arbetsstyrkan under den del av eftermiddagen, då arbetsuppgifterna normalt är särskilt omfattande. En motsvarande förstärkning på morgonen inträffade genom att nattpersonalen fortsatte sitt arbete till kl. 7, medan första dagskiftet började sitt arbete redan kl. 6.45. För nattpersonalen inskränktes arbetstiden från tidigare tio och 2/3 till åtta timmar. De förändringar som arbetstidsschemat undergick framgår av tabellerna 6—9. Av de arbetspass som före igångsättandet av försöket med treskiftsarbete utfördes av assistentsköterskor var mer än 3A delade genom att på förmidTabell 6. Arbetsdagarnas utseende å medicinsk vårdavdelning vid Ö r e b r o centrallasarett. Fyraveckorsperiod. A. Före treskiftet.

Dagar med odelad arbetstid: Förmiddagsarbete (arbetstid 7—senast 16.30) . . Eftermiddagsarbete Dagar med delad arbetstid och lediga timmar (ar betstid 7—19 eller senast 20) Vaknätter Hellediga dagar: vardagar söndagar Summa

översköterska

Assistentsköterska

4 2/3

4 Va

17 Va

17 V.

Sjukvårdsbiträde

15 6 1 28

28 B. Under treskiftet.

Dagar med odelad arbetstid: Förmiddagsarbete (arbetstid 6.45—15.45) . . . . Eftermiddagsarbete (arbetstid 14.45—23.15) . . . Dagar med delad arbetstid och lediga timmar . . Vaknätter Hellediga dagar: vardagar söndagar Summa

Översköterska

Assistentsköterska

Sjukvårdsbiträde

12 12

11 V,

2 2

2 2

3 3/7

i Vi

195 dagen var inlagda några lediga timmar. Mindre än V'4 av arbetsdagarna hade sträcktjänstgöring. För biträdespersonalen var förhållandet i stort sett detsamma. Försökstiden betecknar en genomgripande omgestaltning av arbetsdagarna. Samtliga fick nu sträcktjänstgöring. Systemet med lediga timmar avskaffades helt. Före försöket hade man för sjuksköterskornas del icke mindre än fem olika typer av arbetsdagar. Bruttoarbetstiden för över hälften av arbetsdagarna översteg tolv timmar. På söndagarna var arbetstiden ännu längre. Praktiskt taget samtliga nettoarbetsdagar hade en längd, som varierade mellan åtta och elva timmar. Under försöket fick man för sjuksköterskorna endast en typ av arbetsdag, vilken omfattade åtta och en halv timmar. Bruttoarbetsdagen understeg tio timmar. Arbetsdagarnas längd hade sålunda betydligt sänkts. Till följd härav måste dock antalet hellediga dagar minskas. För översköterskans del blev alla eftermiddagar lediga från kl. 15.45. Övriga sjukTabell 7. Örebro centrallasarett. Medicinsk vårdavdelning. Sjuksköterskor. A. Arbetsdagarnas längd. Procent. Före treskiftet Antal timmar

Bruttoarbetstid Vardag

Under 6 6 men ej 7

»

» 8

Söndag

Under treskiftet

Nettoarbetstid

Bruttoarbetstid

Nettoarbetstid

Söndag

Vardag

Söndag

Vardag i Söndag

52-9 29-4 11-8

28-6 57-1 143

100-0

100-0

100 o

100 0

100 0

100 0

Vardag 5-9

5-9

8 » » 9 9 » » 10 10 » »11 11 » » 12 12 » » 13 13 och över

147 11-8 38-2 29-4

42-9

Summa

100 0

100 0

100-0

100-0

100-0

57-1

B. Ledighetens omfattning. Procent. Före treskiftet

Lediga dagar. . Arbetade dagar Summa

Under treskiftet

Vardag

Söndag

Summa

Vardag

Söndag

Summa

19-0 81-0

50-0 50-0

23-5 76-5

9-8 90-2

41-1 58-9

14-3 85-7

100 0

100 0

100 0

196 sköterskor erhöll eftermiddagarna lediga varannan vecka. De båda övriga veckorna under fyraveckorsperioden var de i stället lediga på förmiddagarna. Visserligen kom eftermiddagstjänstgöringen att utsträckas till kl. 23.15, men härigenom blev det möjligt att minska den personal, som var i tjänstgöring på kvällen. För biträdespersonalen sökte man att börja med genomföra ett lika renodlat åttatimmarssystem som det för vilket tidigare redogjorts. Detta visade sig emellertid misslyckat. Det blev nödvändigt att emellanåt låta de olika skiftena gripa in i varandra för att förstärka personalen under de delar av dagen, då arbetet var särskilt forcerat. För biträdespersonalen hade tidigare 60 % av bruttoarbetsdagarna en längd av 13 timmar. Under försöket förkortades bruttoarbetsdagen så att & den i regel understeg tio timmar. Den effektiva dagliga arbetstiden sänktes till åtta och en halv timmar mot tidigare ungefär nio och en halv. De kortare arbetsdagarna för biträdespersonalen orsakade en sänkning av antalet lediga dagar. Medan dessa tidigare uppgått till 28 % sjönk de nu till 19 %. Försöket medförde emellertid en förbättring av söndagsledigheten. Tabell 8. Ö r e b r o centrallasarett. Medicinsk vårdavdelning. Sjukvårdsbiträden. A. Arbetsdagarnas längd. Procent. Under treskiftet

Före treskiftet Antal timmar

Bruttoarbetstid Vardag

Under 7 7 men ej 8 8 » » 9 9 » » 10 10 » » 11 11 » » 12 12 » » 13 13 och över Summa

Söndag

Söndag

Vardag

Nettoarbetstid

Bruttoarbetstid

Nettoarbetstid

Vardag

Söndag

Vardag

Söndag

42-2 552

68-3 31-7

100-0

100-0

100 0

100 0

100 0

32-8 32-8 47-5 823 22-8 17-7

19-7

47-5

100 0

100 0

17-7

19-7

100 0

26 100 0

B. Ledighetens omfattning. Procent. Under treskiftet

Före treskiftet

Lediga dagar . Arbetade dagar Summa

Vardag

Söndag

Summa

Vardag

Söndag

Summa

28-8 71-2

23-7 76-3

28-1 71-9

135 86-5

48-7 51-3

18-6 81*4

100 0

100 0

100 0

100 0

197 Även för eleverna var omläggningen betydande (se tabell 9). Deras bruttoarbetsdag uppgick tidigare i sju fall av tio till icke mindre än 13 timmar. I betydande utsträckning lyckades det att pressa ned bruttoarbetstiden, så att denna för ca 75 % av de utförda arbetsdagarna höll sig under tio timmar. I allmänhet var arbetsdagen kortare än nio timmar. Biträdenas arbetstidsschema var uppgjort på sju veckor. Under dessa sju veckor hade ric att utföra förmiddagsskift 20 dagar, eftermiddagsskift 14 dagar och nattskift sju dagar. Under 27 av de 49 dagarna som perioden omfattar hade biträdena sålunda ledigt på eftermiddagarna. Härtill kom åtta hellediga dagar. För eleverna gestaltade sig omläggningen i stort sett lika. Försöket blev redan från början mindre lyckat. Detta berodde på flera omständigheter. Vid försökets start tog man bort ett par provelever, om vilka utredningen icke ägt kännedom att de i viss omfattning brukat arbeta på avdelningen. Vidare hade utredningens representanter icke fått uppgift om att personalen tidigare frivilligt infann sig omkring 3/4 timme före den ordinarie arbetstidens början. Den arbetskraft, som stod till avTabeU 9. Örebro centrallasarett. Medicinsk vårdavdelning. Sjuksköterskeelever. A. Arbetsdagarnas längd. Procent. Före treskiftet Antal timmar

Bruttoarbetstid Vardag | Söndag

Under 7 7 men ej 8

»

Under treskiftet

Nettoarbetstid Vardag

Söndag

Bruttoarbetstid

Nettoarbetstid

Vardag

Söndag

Vardag

Söndag

66-7

55-9 19-5

50-9 30-9

100-0

100-0

18-2

100 0

100 0

100 0

100 0

100 0

333 333

» 9

9 » » 10 10 » »11 11 » » 12 12 » » 13 13 och över

72-2

66-7

Summa

100 0

1000 27-8

100 0

B. Ledighetens omfattning. Procent.

1 Före treskiftet

Lediga dagar Arbetade dagar Summa

Under treskiftet

Vardag

Söndag

Summa

Vardag

Söndag

Summa

25-0 75-0

25-0 75-0

25-0 75-0

14-3 85-7

14-1 85-9

14-3 85-7

100-0

100-0

100-0

198 delningens förfogande före försökets igångsättande, var sålunda icke obetydligt större än under försökstiden. Av dessa anledningar höll arbetet att börja med på att bryta samman. Under sådana förhållanden fick man från utredningens sida göra omarbetningar av arbetsordningarna och vissa omläggningar i schema samt öka arbetskraften med en elev. Härefter löpte arbetet åter jämnare, men den misslyckade starten ävensom vissa andra förhållanden medförde att försöket bland personalen kom att betraktas som mindre populärt. Det är svårt att exakt avgöra i vad mån försöket krävde någon ökning av den sammanlagda arbetsstyrkan. Enligt gjorda beräkningar ökades under försökstiden antalet å arbetstidsschema inlagda arbetstimmar med l1/* %• Härvid får man emellertid taga hänsyn till personalens ovan nämnda frivilliga åtagande att arbeta utöver fastställd ordinarie arbetstid. Något dylikt åtagande gjordes icke under försökstiden. Tar man hänsyn till detta förhållande kan man utgå från att någon ökad personal icke användes under försökstiden. Utredningen kommer så till resultaten av denna försöksverksamhet. Då det gäller att bedöma dessa, bör man komma ihåg att fråga här är om något nytt för vårt land. Den personal, som arbetade å Örebro lasarett, saknade all erfarenhet av treskift. Ser m a n till att börja med på försöket ur vårdsynpunkt synes resultaten, sedan arbetsordningarna undergått de i det föregående nämnda omarbetningarna, vara goda. Däremot torde emellanåt en viss forcering av arbetsuppgifterna ha inträtt, något som naturligtvis påverkade arbetet och som möjligen även kan ha påverkat vården. Till en del torde detta ha berott på arbetsordningarnas utformning. Med hänsyn till de löpande erfarenheter som gjordes, lades emellertid arbetsordningarna om i syfte att erhålla jämnast möjliga arbetstakt. Emellertid torde den påtalade forceringen även ha förorsakats av att personalen emellanåt icke följde de nya arbetsordningarna utan av sedvana arbetade efter de gamla. Denna forcering, som personalen vid några tillfällen klagade över, var sålunda delvis förorsakad av sistnämnda förhållande. De erfarenheter man i övrigt gjorde pekar på att det är möjligt att utforma arbetsordningar, som ger en bättre fördelning av arbetsuppgifterna på dygnets olika delar än vad för närvarande är fallet. Den enda kritik, som ur arbetstekniska synpunkter riktades mot försöket, var att det uppstod en viss osäkerhet i rapporterna från översköterskan till nattsköterskan på grund av att de alltid måste passera den sjuksköterska, som tjänstgjorde på eftermiddagen. Detta klagomål hängde emellertid samman med att det å sjukhuset begagnade rapportsystemet icke synes ha varit fullt tillfredsställande. Några svårigheter att ordna detta på ett tillräckligt rationellt sätt föreligger icke. Dylik rapporte-

199 ring genom en mellanhand förekom för övrigt redan tidigare å sjukhuset ehuru icke i samma omfattning. Ser m a n på resultaten ur personalens synpunkt är det synnerligen svårt att bilda sig ett riktigt omdöme. Såväl sjuksköterskor som biträden var eniga om att treskiftet inneburit en försämring. Då man bedömer personalens ståndpunkt har man att ta hänsyn till att de anställda sedan lång tid tillbaka vant sig vid långa arbetsdagar och många hellediga dagar. Att de anställda intog en negativ attityd till själva försöket torde sammanhänga, förutom med den misslyckade starten, med att de under försökstiden erhöll arbetstider, som var avvikande från dem, som deras kamrater å andra avdelningar hade. I ett avseende var personalens omdömen anmärkningsvärda. På andra sjukhus har man som redan påpekats ansett, att systemet med lediga timmar mitt på dagen är otillfredsställande. På Örebro lasarett förklarade man sig emellertid vara anhängare av en dylik utformning av arbetsdagen. Man sade sig uppskatta ledig tid mitt på dagen. Det hade varit att vänta, att även om man i stort sett icke gillade systemet med treskiftsarbete, man dock hade uppskattat den väsentliga ökningen i lediga eftermiddagar. Så var emellertid icke fallet. Till och med översköterskan, som hade alla eftermiddagar lediga från kl. 15.45, förklarade att hon hellre arbetade till kl. 19 eller 20. Treskiftssystemet medförde långt gående omfördelningar av arbetsuppgifterna. Det är emellertid uppenbart, att dylika omläggningar ställer stora krav närmast på den person, som handhar ledningen av arbetet å avdelningen. Dessa krav måste bli desto större, då man här har att göra med försöksverksamhet beträffande vilken erfarenheter saknas. Tyvärr visade det sig att det alla gånger icke gick att bemästra de problem man ställdes inför. Detta förhållande bidrog givetvis till att de anställda fick en mindre gynnsam inställning till försöket. Försöket vid Centrallasarettet i Örebro bedrevs i alldeles för liten skala för att man skulle med säkerhet kunna draga några slutsatser. Särskilt det förhållandet, att man bröt ut en avdelning och för den införde andra arbetsordningar än för det övriga sjukhuset, kom att medföra friktioner i olika hänseenden, vilka för övrigt redan har berörts. Enär resultaten ur arbetstekniska synpunkter varit gynnsamma trots den bristande erfarenhet, som förelåg på området, ansåg utredningen att ett nytt försök med treskiftsarbete borde göras. Emellertid borde detta försök verkställas i större skala och härvid borde arbetet å samtliga vårdavdelningar å ett sjukhus läggas efter treskiftssystemet. Till följd härav ansåg utredningen sig icke kunna acceptera ett erbjudande från ledningen för Örebro centrallasarett att fortsätta försöken med treskiftsarbete på en annan avdelning.

200 Då det vidare icke var tänkbart att genomföra ett försök för hela Örebro lasarett, något som skulle ha överstigit utredningens resurser, beslöt man att undersöka, huruvida något odelat lasarett var villigt att medverka. Efter hänvändelse till dels förvaltningsutskottet i Kopparbergs län och dels direktionen för Länslasarettet i Ludvika träffade utredningen uppgörelse om att ett försök skulle göras vid sistnämnda lasarett, varvid samtliga å vårdavdelningarna sysselsatta skulle arbeta efter treskiftssystemet. Härvid skulle de erfarenheter som gjorts vid försöket i Örebro tillgodogöras. Särskilt ville man söka tillmötesgå den kritik, som riktats mot att antalet lediga dagar nedskurits så kraftigt. Den omständigheten att de anställda icke är lediga samtliga söndagar utan får den lediga tiden i stor utsträckning i stället förlagd till vardagarna, kunde ansåg utredningen motivera en ökning av antalet lediga dagar från fyra till fem under en fyraveckorsperiod. Samtidigt skulle den dagliga arbetstiden något ökas. Försöket med treskiftsarbete vid Ludvika länslasarett utfördes under tiden april—augusti 1952. Försökstiden omfattade sålunda en femmånadersperiod. Under första hälften av försökstiden arbetade samtliga anställda å vårdavdelningarna efter treskiftssystemet. Under den senare delen inskränktes försöket till biträdespersonalen. Det blev nämligen nödvändigt för sjuksköterskornas del att återgå till det gamla systemet. Anledningen härtill var att antalet sjuksköterskor på grund av avgång från lasarettet minskades och att ersättare icke kunde anskaffas. Treskiftssystemet medger nämligen icke lika lätt som det äldre systemet, att arbetsuppgifter överföres från en befattningshavare till en annan. Det sätt varpå arbetstiden var reglerad före treskiftet belyses av tabell 10. Tabell 10. Arbetsdagarnas utseende å vårdavdelningarna vid Ludvika länslasarett. Fyraveckorsperiod. Sjuksköterskor före

treskiftet. Assistentsköterskor

Översköterskor

Avd. 1 Avd. 2 Avd. 3 Avd. 6 Avd. 1 Avd. 2 Avd. 3 Avd. 6 Dagar med odelad arbetstid: Förmiddagsarbete (arbetstid 7— senast 16) Eftermiddagsarbete (14—20) Heldagsarbete (7—20 utan andra raster än för måltider) Dagar med delad arbetstid och le diga timmar (7—20) Vaknätter Hellediga vardagar » söndagar Summa

Förekom ej

7 1

4 3

8 1

8 1

9 1

4 2

4 2

6 2

4 2

4 2

4 2

4 2 28

201 Som framgår dominerade den mycket långa arbetsdagen i det gamla sättet för arbetstidens reglering. Arbetsdagen började sålunda kl. 7 och sträckte sig till kl. 20. I viss utsträckning hade man några lediga timmar mitt på dagen men ovanligt var icke att man arbetade i oavbruten följd från kl. 7 till kl. 20 med vissa måltidsraster. Tabell 1 1 . Arbetsdagarnas utseende å vårdavdelningarna vid Ludvika länslasarett. Fyraveckorsperiod. Sjuksköterskor under

treskiftet.

Dagar med odelad arbetstid: Förmiddagsarbete (arbetstid 6.45—16) Eftermiddagsarbete (13.45—22.30) Heldagsarbete (7—20 utan andra raster än för måltider) Dagar med delad arbetstid och lediga timmar (7—20) I Vaknätter | Hellediga vardagar » söndagar

'

ii 75 3 Vs 1 3/5

Summa

28 Tabell 12. Ludvika länslasarett. Vårdavdelningarna. Sjuksköterskor. A. Arbetsdagarnas längd. Procent. Före treskiftet Antal timmar

Bruttoarbetstid Vardag

Söndag

Under 6 6 men ej 7 7 » » 8 8 » » 9 9 » » 10 10 » » 11 11 » » 12 12 » » 13 13 och över

16-8 49-5

200 80-0

Summa

100 0

100 0

42 2-1 10-5 13-7 2-7 0-5

Under treskiftet

Nettoarbetstid Vardag

Bruttoarbetstid

Söndag

53 11-6 147 79 20-5

Nettoarbetstid

Vardag

Söndag

Vardag

Söndag

38-3 61-7

41-7 58-3

100-0

100-0

100 0

100 0

100-0 40-0 100 0 100 0 B. Ledighetens omfattning. Procent. Före treskiftet

Lediga dagar Arbetade dagar Summa

Under treskiftet

Vardag

Söndag

Summa

Vardag

Söndag

Summa

20-8 79-2

50-0 50-0

25-0 75-0

18-4 81-6

20-0 80-0

18-6 81-4

100 0

100 0

100 0

100 0

202 På flertalet avdelningar utgjorde antalet lediga dagar sex på en fyraveckorsperiod. Det innebar att man i allmänhet hade en vardag ledig varje vecka och dessutom varannan söndag. Under treskiftet (tabell 11) blev arbetstiden för sjuksköterskornas del utformad på ett helt annat sätt. De långa arbetsdagarna togs bort. Hälften av arbetsdagarna omfattade tiden kl. 6.45—16 och hälften kl. 13.45—22.30. Tiden för nattarbetets början hade förskjutits två och en halv timmar på grund av en jämnare fördelning av arbetsuppgifterna. Antalet lediga dagar minskades från sex till något mindre än fem, beräknat på en fyraveckorsperiod. Arbetsdagarnas faktiska längd belyses av tabell 12. För sjuksköterskorna upptog det gamla schemat å vardagar icke mindre än åtta olika typer av arbetsdagar. För hälften av dessa hade bruttoarbetstiden en längd av 13 timmar. Nettoarbetstiden utgjorde för 40 % av arbetspassen icke mindre än elva och en halv timmar. För ytterligare 20 % av passen låg längden mellan nio och tio timmar. Under försökstiden fick samtliga arbetspass en längd av 8V4 timmar. Att bruttoarbetstiden något varierade hängde samman med att tiden för måltidsrasterna beräknats något olika i olika fall. För biträdespersonalen gestaltade sig omläggningarna på ett helt annat sätt (tabell 13). Tabell 1 3 . Arbetsdagarnas utseende å vårdavdelningarna vid Ludvika länslasarett. Fyraveckorsperiod. Sjukvårdsbiträden. Före treskiftet Dagar med odelad arbetstid: Förmiddagsarbete (arbetstid 6.45—se nast 16) Eftermiddagsarbete (12—20.30 eller 13.45—22.30) Heldagsarbete (7—20 utan andra raster än för måltider) Dagar med delad arbetstid och lediga timmar (7—20) Vaknätter Hellediga vardagar » söndagar Summa

Under treskiftet Avd. 1

Avd. 2

Avd. 3

9 3/S 2

5 V,

6 1

4 4/7 4 4 4/7 1 5/7

4 'Is 4 'Is 4 'Is

/3

i V.

/5

1 3/5 5 3/5 4 4/5

i 7s

28 Avd. 6

1 4 1

/s

/s

28 Före försöket med treskift förekom bland biträdespersonalen praktiskt taget endast en typ av arbetsdag, nämligen kl. 7—20 med några lediga timmar mitt på dagen. Av 21 arbetsdagar under en fyraveckorsperiod hade

203 icke mindre än 20 detta utseende. Biträdespersonalen hade före försöket sju lediga dagar under en tid av fyra veckor. Det blev under försöket icke möjligt att helt eliminera de delade arbetsdagarna men dessas antal minskades till ungefär Vs i jämförelse med tidigare. De övriga arbetsdagarna avsåg antingen förmiddags- eller eftermiddagsskift. Antalet lediga dagar minskades till ungefär sex under en fyraveckorsperiod. Arbetsdagarnas längd framgår av tabell 14. Tabell 14. Ludvika länslasarett. Vårdavdelningarna. Sjukvårdsbiträden. A. Arbetsdagarnas längd. Procent. Före treskiftet Antal timmar

Bruttoarbetstid Vardag

Söndag

Under 7 7 men ej 8 8 » » 9 9 » » 10 10 » » 11 11 » » 12 12 » » 13 13 och över

12-9

78-5

87-1

Summa

100 0

100 0

Under treskiftet

Nettoarbetstid Vardag

Bruttoarbetstid

Nettoarbetstid

Söndag

Vardag

Söndag

Vardag

Söndag

70-6 29-4

33-3

87-1

184 65-8 6-9

24-0

76-5 18-5

12-9

100 0

5-0 5-0 42-7 24-0

29-3 8-9

46-7

100 0

100 0

100 0

B. Ledighetens omfattning. Procent. Före treskiftet Vardag Lediga dagar Arbetade dagar Summa

Under treskiftet

Söndag 1 Summa

Vardag

Söndag

Summa

265 73-5

29-5 70-5

26-9 731

192 80-8

43-2 56-8

22-6 77-4

100 0

100 0

1000 E n genomgående förkortning av arbetstiden på vardagar ägde rum. Bruttoarbetsdagen sänktes från tretton till nio timmar. Nettoarbetstiden sänktes med i allmänhet en timme. Den kortare dagliga arbetstiden blev självfallet orsaken till att antalet hellediga dagar sjönk. Söndagsledigheten förbättrades och omfattade ungefär varannan söndag. Försöket med treskift i Ludvika blev väsentligt mera lyckat än det som företagits i Örebro. På grund av att det utfördes i större omfattning blev

204 resultaten även mera värdefulla. Då det gäller att bedöma dessa, bör hänsyn tagas till att försöket kom att utföras under ogynnsamma omständigheter. Bara några dagar efter starten drabbades sålunda den företrädare för utredningen, som verkställt omorganisationen av arbetet å lasarettet och som avsåg att genom täta besök följa försöket, av ett olycksfall som medförde att hon först efter en månad kunde återinträda i tjänst. Vidare måste husmodern å lasarettet för privata angelägenheter taga tjänstledighet, likaledes under en månad. Det är naturligt att dessa händelser måste menligt inverka på resultaten, därigenom att ledningen av arbetet blev mindre effektiv. Försöket utfördes under semestertiden. Omsättningen bland personalen var vidare förhållandevis stark. Ur vårdsynpunkt får resultaten betraktas som klart positiva. De anställda kunde till full belåtenhet utföra sina arbetsuppgifter. Dock torde ett förhållande böra påpekas. Från överläkarens sida framhölls, att han de dagar översköterskan hade eftermiddagspass, icke träffade henne under ronden. Kommunikationen mellan läkaren och översköterskan måste dessa dagar gå i form av en rapport via assistentsköterskan. Detta ansågs som en nackdel. Bland biträdena var man praktiskt taget genomgående belåten med försöket. Ledighetsförhållandena ansågs ha blivit förbättrade och man hade arbetstider, som mera liknade dem, vilka förekommer på andra områden. Sjuksköterskorna var icke lika positivt inställda men även där kan man säga att intresset var stort och att försöket uppskattades. Den egentliga oppositionen kom från nattbiträdenas sida. Deras inställning var emellertid förståelig. På grund av att nattpassets längd förkortats hade nämligen antalet arbetsnätter ökats, varigenom det blev färre nätter att tillbringa i hemmet. Vidare hade en del arbetsuppgifter överförts till nattpersonalen. På vissa håll framfördes klagomål på grund av att man ansåg arbetet hade blivit mera jäktigt än under det gamla systemet. Bakom dessa klagomål låg utan tvivel en realitet, vilken bottnade i det förhållandet att personalen icke heller i detta fall alltid iakttagit de nya arbetsordningarna utan i viss utsträckning fortsatt efter de gamla. Huruvida jäktet hade något samband med treskiftet är därför ovisst. Det måste alltid bli något konstlat över en försöksverksamhet av denna natur. De anställda har sedan länge vant sig vid vissa arbetstider och en förändring av dessa, som dessutom endast är avsedd att bli temporär, betraktas gärna som en försämring. Man blir i större eller mindre omfattning tvingad att ändra sina levnadsvanor. Beaktar man detta och tar hänsyn till de ogynnsamma förhållanden under vilka försöket kom att utföras, får det anses anmärkningsvärt i vilken stor omfattning försöket ansågs lyckat. En invändning, som från personalens sida restes mot systemet, var att nattvilan blev allt för kort vid de tillfällen, då man

205 övergick från eftermiddags- till förmiddagsskiftet. Detta kan man emellertid komma till rätta med genom att inskjuta en ledig dag efter det sista eftermiddagsskiftet. Nu förekom dylika skiftbyten förhållandevis många gånger av den anledningen att man givit personalen förmiddagsskift dagen före och eftermiddagsskift dagen efter varje helledig dag. Dylika täta byten är emellertid icke nödvändiga men de möjliggör längre sammanhängande ledigheter. Det blev aldrig exakt klarlagt, vilka kostnader försöket medförde. Av vissa anledningar hade man svårt att skilja mellan en del utgifter, som föranleddes av nyanställningar vilka under alla förhållanden hade måst äga rum, och andra vilka närmast föranleddes av treskiftsförsöket. Så mycket torde dock vara klarlagt, att om några merutgifter uppstod, dessa var förhållandevis blygsamma. Vidare talar all sannolikhet för att, om övergången till treskift varit definitiv, kostnaderna hade gått ned efter en tid, då de anställda blivit tränade att arbeta efter de nya och under försökstiden för dem ovana arbetsordningarna. Ledningen för Ludvika länslasarett liksom företrädare för förvaltningsutskottet förklarade vid de överläggningar, som företrädare för utredningen hade med dem efter försökets avslutande, att man »ställde sig sympatisk» till fortsatt försöksverksamhet vid lasarettet. Ett villkor vore emellertid att försöket även i fortsättningen kom att drivas i utredningens regi och att dess expert fick tagas i anspråk. Hon borde därvid helst stationeras i Ludvika. Av olika anledningar var det emellertid otänkbart att genomföra en dylik anordning, varför någon fortsättning av försöket icke kom till stånd. Frågan om treskiftet är en lämplig och rationell form för reglering av arbetstiden hänger till viss del samman med det sätt, varpå arbetet på ett sjukhus organiserats. Stora avdelningar med ett till följd härav stort antal befattningshavare per avdelning underlättar övergång till treskift. Med hänsyn till att m a n i regel blott har två sjuksköterskor i dagtjänst på en avdelning blir det förenat med en del svårigheter att övergå från det nuvarande systemet för arbetstidens utformning till ett treskiftssystem, såvida icke möjligheter föreligger att samtidigt verkställa vissa organisatoriska omläggningar. Det skulle därför enligt utredningens mening vara mycket intressant, om vid startandet av ett nytt sjukhus man redan från början gjorde en sådan uppdelning av arbetet på avdelningarna, som underlättar införandet av treskiftssystemet. 3. Remissyttranden Arbetstiden för all inom sjukhusvården arbetande personal motsvarar för närvarande ett genomsnitt, som icke överstiger 48 timmar per vecka. Utredningen föreslog i den remitterade promemorian, att kroppssjukhusens

206 personal skulle erhålla arbetstiden begränsad efter samma regler som vid detta tillfälle föreslagits för skiftarbetare. Arbetstiden skulle regleras på en fyraveckorsperiod. Dygnsmaximum föreslogs till tio timmar, dock till elva en gång i veckan. De problem, som aktualiseras i samband med kroppssjukhusens införande under lagen, är bestämmelsen om dygnsmaximum, längden av begränsningsperioden, övertidens omfattning och elevernas ställning i förhållande till lagen. Medicinalstyrelsen framhöll, att de svårigheter som kan uppstå i samband med mcdicinalpersonalens införande under lagen, ehuru delvis besvärliga nog, till övervägande grad är av organisatorisk och löneteknisk art. Inom den av styrelsen direkt administrerade hälso- och sjukvården funnes inga befattningshavare, vilka icke skulle kunna föras in under lagen. Styrelsen tillägger dock, att det vore nödvändigt att genom övergångsbestämmelser undantaga viss sjuksköterske- och barnmorskepersonal intill dess sjuksköterske- och barnmorskebristen avhjälpts. Detta uttalande knytes dock närmast till frågan om på vad sätt det föreslagna undantaget för personal i arbetsledande ställning skall utformas och torde få tolkas så, att man önskar i varje fall tills vidare, att arbetsledarebegreppet för sjukhusens del får en jämförelsevis vid tolkning. Styrelsen tillstyrker utredningens förslag om begränsningsperiod och dygnsmaximum. Medicinalstyrelsens i stort sett positiva ställningstagande delas icke av alla sjukhusledningar. Karolinska sjukhuset framhåller, att då en sjukavdelning måste ha tillsyn av sjuksköterska under hela dygnet innebär förslaget att det nuvarande systemet med tvåskift icke kan tilllämpas utan treskift måste införas. Det föreligger visserligen icke svårigheter att begränsa dagpersonalens arbetstid under vardagar till tio timmar; på vårdavdelningarna uppgår denna för närvarande till åtta —nio timmar. På söndagar är arbetstiden emellertid elva och en halv timmar. Nattpersonalen har en arbetstid om elva—elva och en halv timmar. Liknande erinringar gör Sjukhusdirektionen i Stockholm, som även omnämner att en arbetstid om elva och en halv timmar finnes på vissa operationsavdelningar. Det tillägges, att en dylik arbetstid för vård- och specialavdelningarnas sjuksköterskepersonal enligt erfarenheten visat sig bäst anpassad efter arbetsrytmen på sjukhusen. Vidare påtalas att för närvarande användes begränsningsperioder, som är väsentligt längre än fyra veckor. Sålunda är den icke mindre än tolv veckor för nattsköterskorna. En starkt kritisk inställning hade även Svenska landstingsförbundet, som anser att utredningen satt personalens intressen före sjukvårdens, varför väsentliga uppmjukningar bör företagas. Landstingsförbundet var mycket tveksamt, om det går att tillämpa ett dygnsmaximum om tio (elva)

207 timmar. Realiserandet av ett dylikt förslag anser förbundet bero på möjligheterna att införa treskift vid sjukhusen. Man medger dock att utredningens förslag möjligen går att genomföra i fråga om större anstalter. På mindre anstalter åter blir det praktiskt taget ogörligt att minska nu tilllämpade dygnsmaximum. Landstingsförbundet påtalar även, att det förekommer att arbetstiden för en del befattningshavare regleras för längre perioder än fyra veckor. Sammanfattningsvis återkommer förbundet till, att om icke utredningens förslag undergår väsentliga uppmjukningar sjukhusens inordnande under lagen skulle kunna få vådliga konsekvenser. Svenska stadsförbundet uttalade, att det icke kan taga ställning till förslaget, innan det fått del av resultatet av undersökningarna om treskift vid sjukhusen. Ett annat problem, som dock behandlas bara av en mindre del av remissmyndigheterna, är övertidsbestämmelserna. Medicinalstyrelsen tillstyrker utredningens förslag. Landstingsförbundet noterar, att utredningen föreslagit en sänkning av högsta antalet medgivna övertidstimmar per år räknat. Förbundet erinrar om, att det är livsviktiga funktioner som måste tillgodoses och anser det självklart, att övertidsarbete vid sjukhusen bör få uttagas i den omfattning sjukvården kräver. Med hänsyn till de kostnader och olägenheter, som är förenade med övertidsarbete, är det självklart att dylikt endast tillgripes, när ett oundgängligt vårdbehov föreligger. Även Svensk sjuksköterskeförening behandlar övertidsproblemet. Det är enligt föreningen svårt att reglera sjuksköterskornas arbetsdag, så att den med mindre än 300 timmar överstiger en ordinarie arbetstid, svarande mot 48 timmars genomsnitt per vecka. Föreningen redovisar resultaten av en undersökning rörande förekomsten av övertid och framhåller, att medeltalet för den uttagna övertiden dock håller sig inom ramen för 300 timmar. För det fall att jourtjänst skulle räknas som aktivt arbete, skulle emellertid förhållandena bli ohållbara. Föreningen åsyftar härvid den i annat sammanhang diskuterade frågan på vad sätt jourtjänst skall tillgodoräknas den anställde. Utredningen hade i sin promemoria gjort ett uttalande av innebörd, att den närmast ansåg att jourtid skulle jämställas med arbetad tid. Det är detta beräkningssätt, som föreningen framhåller skulle göra förhållandena ohållbara. — I fråga om föreningens ståndpunkt till arbetsledarnas ställning hänvisas till förevarande kapitel, Avsnitt B. Eleverna å sjukhusen bör enligt Medicinalstyrelsen icke falla under lagen. Av samma uppfattning är Statens sjuksköterskeskola, som även lämnar en del upplysningar rörande utbildningsverksamheten. För det arbete eleverna utför å sjukhuset uppbär skolan en ersättning av i regel 75 kronor per månad. Dessa ersättningar tillföres en fond, varifrån eleverna under de tre sista terminerna uppbär bidrag till utbildningskostnaderna

208 med 80 kronor per månad. Under hela utbildningstiden får eleverna fri kost och fri bostad. Skolan anför, att den tolkar gällande lag så, att sådana elever faller under lagen, vilka erhåller ersättning för sitt arbete, andra däremot icke. Om detta sätt att tolka lagen skulle gälla även i fråga om en ny arbetstidslag och sjukvården faller under denna, skulle det komma att finnas två grupper elever, nämligen de som faller under lagen och de som står utanför. 4. Utredningens förslag Den i det föregående återgivna statistiska redogörelsen visar att arbetstidsförhållandena vid kroppssjukhusen företer synnerligen oenhetliga drag. Utredningen har under sitt arbete över huvud icke inom något område funnit så många olikartade sätt för arbetstidens begränsning som just inom kroppssjukvården. Att sättet för arbetstidens begränsning inom detta verksamhetsområde måste skilja sig från vad som tillämpas inom flertalet andra områden är naturligt. Det förefaller emellertid som om något så när likartade arbetstidsbestämmelser skulle kunna tillämpas vid exempelvis centrallasaretten och de odelade lasaretten. Så sker emellertid icke. Orsakerna till den omfattande splittringen torde sammanhänga med det sätt, varpå arbetsordningarna blivit uppgjorda. Dessas utformning i sin tur är beroende av bl. a. lokalförhållanden. Många gånger har personalens intresse att erhålla stort antal hellediga dagar även inverkat. Man har ökat antalet per dag utförda arbetstimmar på ett sätt som icke alls varit motiverat ur vårdsynpunkt. Detta senare är enligt utredningens uppfattning ett missförhållande, som det är angeläget att komma till rätta med. Det kan särskilt ur vårdsynpunkt icke vara tillfredsställande med arbetsdagar om elva eller tolv timmar. Visserligen synes de yngre bland de anställda kunna orka med dylika långa arbetsdagar, men för de något äldre utgör de en allvarlig påfrestning. Det förtjänar framhållas, att arbetstagarnas organisationer är motståndare till det här behandlade sättet för arbetstidens reglering. Då det gäller att taga ställning till den kritik, som riktats mot utredningens förslag att föra sjukhusen in under en ny arbetstidslag, vill utredningen mera allmänt framhålla, att man i allt för stor utsträckning synes ha uppehållit sig vid det sätt varpå de nuvarande arbetstiderna är utformade och om dessa passar de enligt lagförslaget medgivna. Utredningen har emellertid ingalunda bara avsett att föra sjukhusen in under lagen och låta de nuvarande arbetstiderna förbli oförändrade. Den har syftat till att få till stånd förbättrade arbetsförhållanden, vilka skulle komma såväl sjukvården som personalen till godo. Att utredningen härvid mera skulle ha tänkt på personalens än sjukvårdens intressen vill utredningen tillbakavisa. Det finnes ett stort antal sjukvårdsanstalter av olika slag.

209 vilka för närvarande skulle kunna läggas under den av utredningen föreslagna lagen, utan att deras arbetstidsschema skulle behöva ändras annat än i helt obetydlig omfattning. Detta visar — i varje fall mera allmänt sett — att de svårigheter, varom en del remissmyndigheter talar, synes kunna bemästras även om såsom närmare beröres i det följande dispens emellanåt måste förekomma. Utredningen övergår härefter till att behandla de punkter, där man i kritiken ansett svårigheter skulle uppkomma vid ett utsträckande av lagstiftningen jämväl till kroppssjukhusen. Utredningen behandlar först frågan om dygnsmaximum å andra sjukvårdsinrättningar än sjukstugor och liknande mindre sjukvårdsanstalter. Till dessa senare återkommer framställningen. Utredningen vill nämna att den vidhåller sitt tidigare förslag med" ett dygnsmaximum om tio, dock en gång i veckan elva timmar. Det är en vanlig företeelse att arbetstiden under söndagarna uppgår till elva och en halv timmar. Detta sammanhänger med att dagpersonalens arbete vid ett sjukhus skall täcka 13 timmar av dygnet och att de anställda under denna tid i regel åtnjuter måltidsraster under en och en halv timme. Med hänsyn till att man önskar bereda de anställda så mycken söndagsledighet som möjligt har arbetet dessa dagar koncentrerats till minsta möjliga antal arbetstagare. Men man finner även sjukhus, där arbetstiden på söndagarna icke är längre än tio— tio och en halv timmar på grund av att de anställda beretts några timmars ledighet mitt på dagen. Utredningen kan ej finna det försvarligt med så långa arbetsdagar som för närvarande ofta förekommer på söndagarna. Kortare söndagstjänstgöring kan införas, då tre sjuksköterskor finnes på avdelningarna. I sådana fall kan söndagstjänstgöringen delas. I andra fall får rasterna ökas till sammanlagt två timmar. Raster av sådan längd som här förutsattes synes behövliga, om man beaktar den långa arbetsdagen. I dylika fall får sjuksköterskorna under rasterna svara för varandra. Skulle en sådan ordning i något särskilt fall möta mera avsevärda svårigheter kan dispens enligt 7 § lagförslaget ifrågakomma. För biträdespersonalen är arbetstiden för närvarande ordnad så, att den på denna punkt icke annat än undantagsvis ger anledning till några problem. De dagliga arbetstiderna för denna yrkesgrupp är nämligen genomgående kortare än för sjuksköterskorna och antalet biträden per avdelning är även större. Nattpersonalen täcker med sin tjänstgöring för närvarande elva timmar av dygnet. En minskning av denna tid kan ske genom att man låter någon bland dagpersonalen antingen infinna sig tidigare på morgonen än den övriga personalen eller ock låter nattpersonalen komina något senare på kvällen. Nattpersonalens arbetstid kan lämpligen begränsas exempelvis till tiden kl. 21—7. Motsvarande antal bland dagpersonalen får härvid stanna kvar kl. 20—21. 14—1600 53

210 Utredningens förslag utgör ett led i strävan på denna punkt att få bort de allt för långa arbetstider, som för närvarande förekommer vid sjukhusen. Detta bör ske även om härigenom någon minskning inträder i det stora antalet lediga dagar. En minskning av nattpassens längd k a n genomföras utan att detta menligt påverkar sjukvården. Tilläggas k a n att Sjuksköterskeföreningen icke anfört erinringar gentemot föreslagna dygnsmaxim u m . Det må observeras, att fråga här är om tid, då arbete utföres, icke endast om skyldighet att ingripa vid behov. Nattjour förekommer vid de större sjukvårdsinrättningarna i huvudsak endast å specialavdelningarna. Det är även angeläget, att den på vissa operationsavdelningar alltjämt förekommande långa arbetsdagen om elva och en halv timmar avskaffas. Detta ansträngande arbete kräver kortare daglig arbetstid. Erinras må att utredningen separat behandlar frågan om arbetstiden för operationssköterskor och att den har funnit skäl föreligga för en förkortning av arbetstiden. Att en arbetstid på en operationsavdelning om elva och en halv timmar icke heller är nödvändig framgår av det förhållandet att den förekommer relativt sällan. Det göres gällande, att det skulle vara praktiskt taget omöjligt att minska nu tillämpade dygnsmaximum å sjukstugorna. Av den i det föregående återgivna statistiska redogörelsen för arbetstiderna å dessa sjukvårdsanstalter framgår, att för sjuksköterskor endast 15,6 % av arbetspassen å vardagarna uppgår till tio timmar eller mer. För biträdespersonalen är motsvarande procentsats 19,0. De långa arbetsdagarna är sålunda ej någon vanlig företeelse. De är det ej heller i den bemärkelsen, att de skulle finnas på flertalet sjukstugor. Förhållandet är snarast det motsatta. Däremot är de mycket vanliga på ett mindre antal sjukstugor. Detta visar att fråga närmast är om ett organisationsproblem. Utredningen medger emellertid, att det knappast är möjligt undvika dessa långa arbetsdagar å sådana sjukstugor, där endast två sjuksköterskor finnes. I dylika fall synes man böra kunna påräkna dispens. Påpekas må att Sjuksköterskeföreningen i sitt remissvar särskilt framhåller, att de av utredningen föreslagna dygnsmaxima kan tillämpas vid de mindre sjukvårdsanstalterna. Stadsförbundet har icke velat uttala sig, innan det erhållit del av försöken med treskift inom sjukhusvården. Därest utredningen för sjukhusen hade föreslagit ett dygnsmaximum alla dagar om nio timmar, vilket är fallet i det definitiva förslaget i fråga om flertalet andra verksamhetsområden, skulle utan tvivel omfattande försök med treskift varit nödvändiga. Den omständigheten att så många sjukhus redan har arbetstider, vilka blott med mindre ändringar passar till den föreslagna lagen, ger stöd för att resultaten av treskiftsförsöken icke är utslagsgivande i denna fråga. Mot utredningens preliminära lagförslag har anförts att behov föreligger att förlänga begränsningsperioden över den av utredningen föreslagna,

211 nämligen fyra veckor. Nämnas må att denna tid i det definitiva förslaget satts till en månad, ett förhållande som dock icke har någon betydelse för sjukhusens del. Enligt de erfarenheter utredningen gjort vid studium av förhållandena pa sjukhusen synes det endast sällan föreligga ett egentligt behov av längre begränsningsperioder än fyra veckor. Det kan dock ibland bli lättare att upplägga ett arbetstidsschema, om man får använda längre perioder. Är så fallet, föreligger möjlighet för sjukhusledningen att träffa avtal härom med vederbörande arbetstagareorganisation med stöd av den bestämmelse, som ar intagen i det definitiva lagförslagets 8 § 2 mom. Den enligt utredningens uppfattning allvarligaste invändningen mot förslaget att föra sjukhusen in under en lagstiftning finner m a n i vad som anförts i frågan om övertidens begränsning. Sannolikt torde det vara just övertidens begränsning till ett bestämt antal timmar, som ligger bakom Landstingsförbundets uttalande om de vådliga konsekvenser, som utredningens lagförslag skulle kunna få för sjukhusens del. Utan tvivel ligger en mycket allvarlig realitet bakom uttalandet, att man inom sjukvården skall kunna taga ut den övertid vården kräver. Även Svensk sjuksköterskeförening upptar denna fråga och anmäler betänkligheter. Föreningen återger resultaten av en undersökning den utfört varav dock framgår att medeltalet för uttagen övertid ligger under 300 timmar per år och befattningshavare. Utredningen har tagit del av ifrågavarande undersökning av vilken bl. a. framgår följande. Övertid förekommer främst för röntgensköterskor, operationssköterskor och laboratoriesköterskor. Av dessa har operationssköterskorna den avgjort största övertiden. För denna grupp uppgick antalet övertidstimmar till i genomsnitt omkring 45 under ett halvt år, d. v. s. till ungefär 90 under ett år. Frågan om övertidens omfattning för operationssköterskor har aktualiserats i ett annat sammanhang, nämligen i anledning av den n ä m n d a framställningen om förkortad arbetstid för denna yrkesgrupp. På grund av denna framställning har utredningen anhållit, att Sjuksköterskeföreningen ville göra en mera detaljerad undersökning än den nyss omnämnda rörande omfattningen av övertid för operationssköterskor. För denna senare undersökning redogöres utförligare i annat sammanhang (se kap. XVII och bil VI). Några uppgifter återgives emellertid i det följande. Undersökningen omspänner en tid av ett år. Under de två första kvartalen omfattar den något över 200 operationssköterskor. De två följande ar antalet ungefär 100. Den hänför sig till tiden 1951—1952. Undersökningen är representativ. Om övertiden under ett kvartal överstiger 75 timmar utgår mera övertid an som medgives i utredningens förslag. I vilken omfattning detta skett framgår av följande tabell (talen anger antal befattningshavare)

212 Ö v e r t i d understigande överstigande 75 timmar Fjärde kvartelet 1951 Första kvartalet 1952 Andra kvartalet 1952 Tredje kvartalet 1952

1W 92 93

}j* lo ° 7

Det framgår att det antal, som ligger över högsta tillåtna gräns, är jämförelsevis litet. Vidare bör vid tabellens bedömande beaktas, att antalet befattningshavare, som under ett kvartal kommer upp till 75 övertidstimmar, sannolikt är högre än det antal, som under ett helt år når upp till 300. Under tider med normal sjuklighet torde övertidens begränsning ha aktualitet endast för operationssköterskorna, men vid större epidemier kan naturligen frågan aktualiseras för praktiskt taget alla inom sjukvården arbetande. De problem, som i anledning härav kan uppkomma för de ansvariga inom sjukvården, har utredningen beaktat. Föreligger behov närmast i fråga om vissa enstaka befattningshavare att uttaga arbetstid i större omfattning än lagen medger, synes sjukhusledningen böra söka träffa överenskommelse med arbetstagareorganisationen om förlängd begränsningsperiod för dem det gäller. På detta sätt kan den ordinarie arbetstiden temporärt ökas. Detta innebär, att befattningshavarna vid ett senare tillfälle erhåller kompensation i form av fritid. Är denna utväg icke framkomlig eller är fråga om en allmän ökning av arbetstiden utöver den lagen medger — t. ex. vid en epidemi — k a n Arbetarskyddsstyrelsen medge en förhöjning av den ordinarie arbetstiden. I remissyttrandena har till sist föreslagits att elever icke skall falla under arbetstidslagstiftningen. Bl. a. har som skäl åberopats, att man skulle få två kategorier elever, nämligen sådana, som faller under lagen och sådana som faller utanför. De förra skulle utgöras av elever med kontant avlöning. Utredningen vill framhålla att någon tudelning icke är att befara. Samtliga elever uppbär ersättning för utfört arbete; alla har nämligen åtminstone fri kost och fri bostad. Någon anledning att lägga eleverna utanför lagstiftningen finnes enligt utredningens uppfattning icke. Särskilt med tanke på elevernas ungdom synes det omöjligt motivera att de skulle ställas utanför arbetstidslagens skydd För tydlighetens skull bör tilläggas, att eleverna givetvis faller under lagen endast under den tid de deltar i arbete eller i samband därmed anordnad undervisning. Rörande sättet för beräkning av jour- och beredskapstid hänvisas till kap. VI. Nämnas må för fullständighetens skull att utredningen rekommenderar parterna att träffa överenskommelse om sättet för jourtidens beräkning.

213 Under hänvisning till det anförda föreslår utredningen att kroppssjukhusen införes under lagstiftningen och att arbetstiden begränsas per månad. Arbetstiden skall högst få uppgå till tio timmar per dj7gn, dock en gång i veckan elva timmar.

F.

SINNESSJUKHUS

1. Gällande

arbetstidsreglering

Arbetstidsförhållandena vid sinnessjukhusen skiljer sig i många avseenden från dem, som är rådande å kroppssjukhusen. Olikheter föreligger icke endast i själva sättet för arbetstidernas bestämning utan också däri, att det i varje fall inom den statliga sinnessjukvården råder en väsentligt större enhetlighet i arbetstidernas utformning. Visserligen kan klockslagen för arbetets början och slut variera något olika sinnessjukhus emellan, men själva principerna för arbetsdagarnas uppbyggnad är genomgående desamma. De kommunala sjukhusen företer vissa avvikelser som dock i regel icke är särskilt markerade. De problem, som sammanhänger med sinnessjukhusens införande under en allmän arbetstidslag, får med hänsyn härtill icke samma stora dimensioner, som fallet var med kroppssjukhusen. Det har därför icke ansetts nödvändigt att utföra annat än jämförelsevis begränsade undersökningar. Arbetstiden för sjukvårds- och ekonomipersonal vid statens sinnessjukhus är i stort sett reglerad så, att den skall ge ett genomsnitt av ungefär 48 timmar per vecka och år. Den begränsningsperiod som användes är ovanligt lång, nämligen kalenderåret. Den ordinarie arbetstiden begränsas så att högsta antalet timmar satts till 48 gånger antalet veckor. Å arbetstidsschema må vidare icke inläggas lägre antal arbetstimmar än som svarar mot åtta gånger antalet vardagar under året. Arbetet på ett statligt sinnessjukhus börjar omkring kl. 7, någon gång redan kl. 6.30. Arbetsdagen slutar mellan kl. 18.15 och 19. I regel omfattar bruttoarbetsdagen mellan elva och elva och en halv timmar. I denna tid är inlagda måltidsraster, som i allmänhet uppgår till omkring en och en halv timme, ibland till något mera. Det effektiva antalet arbetstimmar utgör sålunda omkring tio. Emellanåt överstiger arbetsdagen med några minuter tio timmar, men i regel är den något kortare. Arbetstidsschema upprättas regelmässigt för kalendermånaden. Även om det kan inträda en viss forcering i arbetsuppgifterna just på morgonen kan man säga, att arbetet har en förhållandevis j ä m n rytm över hela dagen tills det avslutas någon gång mellan kl. 18.15 och 19. Efter sistnämnda tidpunkt nedgår arbetet högst väsentligt. Då natttjänstgöringen emellertid först börjar ungefär kl. 21, någon gång tidigare,

214 uppstår en mellantid som måste fyllas. Denna tid av dagen täckes med den s. k. kvällstjänstgöringen. Den under kvällen sysselsatta personalens storlek är ungefär Ve till Vs av dagpersonalens. Antalet, som måste vara i tjänst, varierar från sjukhus till sjukhus, allt efter det klientel som det gäller att övervaka och efter lokalernas ändamålsenlighet ur övervakningssynpunkt. Många gånger kan lokaliteterna omöjliggöra tillsyn annat än över ett mera begränsat antal interner. I sådana fall blir proportionen något större. Det finns emellertid sinnessjukhus, där storleken av personalen under kvällen är lägre än nyss sagts. Möjligheter torde förefinnas att om än inom vissa gränser ändra på storleken av den under kvällen sysselsatta personalen. Nattjänstgöringen börjar omkring kl. 21 och sträcker sig fram till dagarbetets början påföljande dag. Antalet sysselsatta under natten är något lägre än under kvällarna. Vid de statliga sinnessjukhusen har man numera nästan genomgående infört systemet med sträcktjänstgöring. Dagen avbrytes sålunda endast av måltidsraster. Detta medför att arbetsdagarna blir långa, men också att deras längd blir densamma för praktiskt taget alla anställda. Systemet med långa sammanhängande arbetsdagar synes väsentligen ha blivit infört på personalens begäran, men vissa andra omständigheter har även inverkat. Sålunda är det emellanåt opraktiskt att dela på en arbetsdag. Så är fallet om internerna under dagen sysselsattes på en arbetsplats belägen ett stycke från själva sjukhuset. Ur vårdsynpunkt anses det vidare mindre lämpligt att byta övervakare under dagen. De anställda är av den uppfattningen att arbetets natur är sådan att fritiden lämpligen tages ut i form av hellediga dagar. Man anser att detta system ger väsentligt bättre rekreation än om arbetstiden sprides över ett större antal arbetsdagar. Systemet möjliggör vidare att man i större utsträckning än vad eljest skulle bli fallet kan begagna fritiden till att resa bort. Det är självklart, att arbetstidsschema i vissa detaljer kan vara avvikande på de olika statliga sjukhusen, men i stort sett bestämmes antalet lediga dagar på följande vis. Man har tre schema, ett för måndag—fredag, ett för lördagar och ett för sön- och helgdagar. Å första schemat följes två arbetsdagar av en ledig dag. Å lördagsschemat göres var tredje dag ledig. Detta schema är betingat av praktiska skäl. Därest lördagen icke uppfördes på särskilt schema, skulle lördagsledigheterna ständigt koncentreras till en och samma grupp arbetstagare. Varannan sön- och helgdag är ledig. En anställd vid ett statligt sinnessjukhus arbetar i regel fem till sex månader på dagtid. Därefter övergår han under en månad till nattjänstgöring. Inom denna omfattar arbetspassen nästan alltid tio timmar. Det hör till undantaget att någon måltidsrast är inlagd under natten. Arbets-

215 styrkan nattetid är nämligen i regel så pass begränsad att det icke finnes möjlighet för en anställd under en rast att övertaga arbete från annan. Måltiden måste alltså under natten intagas på själva arbetsplatsen. Härjämte förekommer å sinnessjukhusen s. k. beredskapstjänst (passiv tjänstgöring) under natten. Den avser att vara en förstärkning för den tjänstgörande nattpersonalen, därest någon av patienterna blir våldsam. De kommunala sinnessjukhusen erbjuder som nämnts icke större avvikelser. I fråga om de kommunala sinnessjukhusen i Stockholm kan nämnas att arbetstiden de dagar, då kvällstjänstgöring förekommer, uppgår till elva timmar 40 minuter. Arbetstiden kan dock något variera på olika avdelningar och olika sjukhus. Så är fallet även med den frekvens, varmed kvällstjänstgöringen återkommer. Vanligt synes vara att kvällstjänstgöring förekommer sex gånger under en period av 42 dagar, d. v. s. en gång i veckan. Det förekommer emellertid även avdelningar med något tätare frekvens. Nattjänstgöringens längd uppgår till tio timmer 45 minuter. I Göteborg förekommer en avvikelse från tidigare återgivna schema. De dagar, då kvällstjänstgöring förekommer, börjar arbetstiden först kl. 13.30. Dessa dagar är arbetstiden sålunda väsentligt under den maximalt medgivna. Däremot har hälften av arbetsdagarna en längd av elva timmar. I Malmö är den sedvanliga arbetsdagen något under tio timmar. De dagar då kvällstjänstgöring förekommer blir arbetsdagen elva timmar 25 minuter. Dylik tjänstgöring återkommer var sjätte dag. Vad nyss anförts rörande kommunala sinnessjukhus gäller icke översköterskorna, vilka arbetar efter liknande schema som användes å kroppssjukhusen. Vårdhemmen, som företrädesvis återfinnes utanför de större städerna, företer vissa avvikelser från de statliga sinnessjukhusen, främst i fråga om sättet för de lediga dagarnas placering. Man möter icke en jämn rytm med var tredje dag ledig utan här sprides de lediga dagarna som inträffar mera ojämnt. Ofta söker man härvid föra ihop dem så att en sammanhängande ledig period på två till tre dagar återkommer åtminstone en gång i månaden. Arbetsdagen understiger vid flertalet anstalter tio timmar, ehuru den då kvällstjänstgöring förekommer någon gång uppgår till mer än elva. De mindre vårdhemmen företer dock en del avvikelser så att även arbetsdagar utan kvällstjänstgöring kan komma att överstiga tio timmar; skillnaderna är dock icke särskilt stora. Kvällstjänstgöring förekommer å de små vårdhemmen oftare än å de större. I tabell 15 har utredningen gjort en sammanställning av längden av de faktiska arbetstider, som uttages å sinnessjukhusen. Statistiken bygger på ett material som omfattar ungefär 1 800 anställda inom sinnessjukvården. Av tabellen framgår att å vardagar inemot -fa av samtliga arbetspass har en längd, som understiger tio timmar. Mellan tio och elva timmar ligger

216 Tabell 15. Statliga sinnessjukhus. A. Arbetsdagarnas längd. Procent. Bruttoarbetstid

Nettoarbetstid

Antal timmar Vardag

Söndag

Under 10 10 men ej 11 11 » » 12 12 » » 13 13 och över

132 53-4 8-6 24-8

143 469 100 28-8

Summa

100 0

1000 Vardag

Söndag

64-4 10-8 138 110

46-9 143 38-8

100 0

B. Ledighetens omfattning. Procent.

Lediga dagar Arbetade dagar Summa

Vardag

Söndag

Summa

33-2 66-8

50-0 50-0

356 64-4

100 0

100 0

Tabell 16. Vårdanstalter för lättskötta sinnessjuka. A. Arbetsdagarnas längd. Procent. Bruttoarbetstid

Nettoarbetstid

Antal timmar Vardag Under 5 men ej 6 » » 7 » »

»

5 6 7 8

Söndag

Vardag

Söndag

30 30 33

» 9

3-3

9 » » 10 10 » » 11 11 » » 12 12 » » 13 13 och över

11-4 5-0 503 27-0

8-8 39-7 51-5

Summa

100 0

100 0

5-0 721 5-7 10-9

4'4 412 1-5 33-8 191

100 0

100 0

B. Ledighetens omfattning. Procent.

Summa

Vardag

Söndag

Summa

21-7 78-3

46-9 53-1

253 74-7

100 0

100 0

100 0

217 ungefär 10 % och mellan elva och tolv timmar 13,8 %. Sannolikt torde en icke så liten del av den sistnämnda gruppen ha en arbetstid av just elva timmar. Man torde kunna räkna med att ungefär Vs av antalet å vardagar utförda arbetspass har en sådan längd att den överstiger vad som angavs i utredningens preliminära förslag. På söndagarna är nettoarbetstiden något längre. Inemot 40 % av arbetspassen har en längd, som överstiger det maximum utredningen har föreslagit. Övriga arbetspass synes emellertid falla inom ramen för detta. Av tabellen framgår vidare omfattningen av antalet lediga vardagar och söndagar. Den regel som återgivits i det föregående synes ha tillämpats å de i undersökningen ingående sjukhusen. Va av alla vardagar utgöres av arbetade dagar och Vs av lediga. Hälften av samtliga sön- och helgdagar är lediga. Det framgår av tabell 16 att 11 % av arbetsdagarna på vårdhemmen för lättskötta sinnessjuka har en längd av minst elva timmar. Denna proportion stiger på söndagarna till ungefär hälften. Det framgår vidare att arbetsdagarnas längd är betydligt mera differentierade än å främst de statliga sinnessjukhusen. 2. Remissyttranden Utredningens förslag att lägga sinnessjukhusen under en ny arbetstidslag har praktiskt taget genomgående tillstyrkts i remissuttalandena. Endast vissa enstaka sjukhus gör en del erinringar. Medicinalstyrelsen hälsar med tillfredsställelse förslaget, att anställda i statens tjänst skall införas under arbetstidslagen. Styrelsen sammanfattar sina uttalanden med att konstatera att befattningshavare, vilka icke skulle kunna föras in under arbetstidslagen, ej finnes inom sinnessjukvården; styrelsen utgår dock från att läkarpersonal och sjukhusintendenter ställes utanför lagen. Styrelsen uttalar dock att det naturligen i vissa fall kan uppstå en del komplikationer, men de är väsentligen av organisatorisk och löneteknisk art. Chefen för Psykiatriska sjukhuset i Stockholm, som tillstyrker förslaget, framhåller att införandet av sinnessjukhusen under lagen skulle vara till fördel därigenom att det fönhindrar bl. a. en alltför stark koncentration av arbetstiden. Särskilt den yngre personalen är för närvarande angelägen erhålla långa arbetsdagar. Man menar tydligen, att lagen skulle bli ett stöd, som möjliggör att man kan motsätta sig alltför långt gående önskemål från arbetstagaresidan. Samma uttalande göres även från annat håll. Direktionen för Ulleråkers sjukhus anser, att den av utredningen föreslagna tiden om elva timmar under en dag i veckan endast med största tveksamhet kan godtagas. Den omfattande sjukligheten bland personalen talar emot en så pass lång arbetsdag. En helt annan uppfattning har sjuk-

218 huschefen vid S:t Gertruds sjukhus. Denne framhåller, att de egentliga svårigheterna för sinnessjukhusens läggande under lagen sammanhänger med arbetstidens begränsning till elva timmar. En förkortning av dygnsmaximum skulle, säger man, försvåra rekryteringen till sinnessjukhusen. Direktionen för Vipeholms sjukhus framhåller, att det icke är möjligt att föra sinnessjukhusens personal in under en arbetstidslag utan att införa systemet med halvlediga dagar. Från arbetstagarnas sida konstateras med tillfredsställelse, att lagen skall komina att omfatta även sinnesjukhusens personal. Längre arbetsdagar än högst tio timmar bör icke tillåtas. Denna arbetstid betraktas alltså som fullt tillräcklig för sinnessjukhusens del. Dock tillägges att det en gång i veckan synes bli nödvändigt att förlänga arbetsdagen med en timme, d. v. s. till elva timmar. Ett särskilt problem inom sinnessjukvården är passivtjänstgöringen. Direktionen för Ulleråkers sjukhus framhåller, att ingripanden från personal i passiv tjänstgöring förekommer i genomsnitt tre å fyra gånger per månad. Det är, menar man, icke skäligt att värdera dylik tjänst i paritet med verklig tjänstgöring. Direktionen för Mariebergs sjukhus föreslår, att dylik jourtid eller beredskapstjänst helt bör ligga utanför 48-timmarsramen. 3. Utredningens förslag Med hänsyn till Medicinalstyrelsens uttalande, som sammanfaller med vad flertalet sinnessjukhus yttrar, synes det egentligen icke nödvändigt för utredningen att ingå på några detaljer. Det är tydligt att det inte föreligger några nämnvärda svårigheter att införa sinnessjukhusen under en lag konstruerad på sådant sätt som utredningen föreslagit. Utredningen förutsätter härvid, att sinnessjukhusen skall räknas till de verksamhetsområden, som får en begränsningsperiod på en månad och dygnsmaximum bestämt till tio (elva) timmar per dag. Närmast i förtydligande syfte må dock följande tilläggas. Som redan nämnts har den sedvanliga arbetsdagen en längd som understiger tio timmar. Samma är förhållandet med nattjänstgöringen. Dock är denna på vissa kommunala sinnessjukhus längre än å de statliga varför i dylika fall tio-timmarsgränsen överskrides. Enär ingen under en och samma tidsperiod utför både dag- och nattjänst, vållar dygnsmaximum på statens sinnessjukhus icke några problem. Hinder för de kommunala sjukhusen att införa samma ordning som för närvarande tillämpas å de statliga förefinnes enligt utredningens uppfattning ej. Den omständigheten att arbetstidsschema i regel är upplagda på månaden anger, att icke heller begränsningsperiodens längd medför några hinder. Övertiden har icke särskilt diskuterats i remissvaren. I regel förekommer ganska liten sådan å sinnessjuk-

219 husen. I den mån det är möjligt försöker man bereda personalen motsvarande ledighet, ehuru så ingalunda alltid är möjligt på grund av den personalbrist som varit rådande senare tid. Det enda problem av betydelse, som synes uppkomma vid sinnessjukhusens införande under lagen, är sättet för kvällstjänstgöringens ordnande. Det är tydligt, att den bestämmelse, som medger dygnsmaximum om elva timmar, får tagas i anspråk de dagar då kvällstjänstskyldighet föreligger. Fråga är emellertid, dels om antalet medgivna arbetsdagar om elva timmar är tillräckligt stort, dels om detta timantal räcker till. Kvällstjänstgöringens längd uppgår för närvarande i allmänhet till omkring två timmar. Någon gång är den längre, men å andra sidan förekommer kortare tid. När dagarbetstidens längd är tio timmar skulle sålunda för den personal, som har att fullgöra kvällstjänstgöring, arbetsdagen komma att uppgå till tolv timmar. Det är emellertid att märka, att en arbetstagare, som har att utföra kvällstjänstgöring, å de statliga sjukhusen har en extra rast genom att han får sluta dagarbetstiden tidigare än de övriga. Det blir med hänsyn härtill tydligt, att det endast gäller en förhållandevis obetydlig nedskärning av arbetstiden för att anpassa den till den föreslagna. Detta kan enligt vad utredningen funnit ordnas genom att anställd, som har att utföra kvällstjänstgöring, får börja arbetet något senare samma dag han har att utföra denna eller ock genom att förlänga rasten före kvällstjänstgöringens början. Detta sätt för frågans lösning kan ifrågakomma även å de kommunala sjukhusen. Allvarliga problem orsakar kvällstjänstgöringen endast å de mindre vårdhemmen. Även här synes man kunna förkorta dagarbetstiden för den som har kvällstjänstgöring. Skulle detta icke gå att ordna får dispens lämnas i varje särskilt fall. Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen att arbetet vid sinnessjukhusen lägges under lagen och att arbetstagarna hänföres till den grupp, som erhåller såväl förlängd begränsningsperiod som förhöjt dygnsmaximum.

G. A N N A N S J U K V Å R D M. M. 1. Öppen hälso- och sjukvård Beträffande den inom den öppna hälso- och sjukvården verksamma personalen anför Medicinalstyrelsen att enligt utredningens preliminära förslag praktiskt taget all dylik kommer att bli undantagen från lagens tillämpning. Orsaken härtill är de föreslagna undantagen för arbete som utföres under sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren

att vaka över arbetets anordnande ävensom för arbete som till sin natur är så oregelbundet att det icke kan förläggas till bestämda tider. Att de nämnda undantagen avser provinsialläkare och andra tjänsteläkare finner Medicinalstyrelsen vara uppenbart. Detsamma gäller även tillförordnad föreståndare för apotek, folktandvårdstandläkare vid enmanspolikliniker ävensom sjuksköterskor och barnmorskor inom öppna vården. I fråga om hos tjänsteläkare tjänstgörande extra läkare samt å apotek tjänstgörande apotekare, andra än innehavaren, ävensom de yngre tandläkarna på flermanspolikliniker inom folktandvården utgår Medicinalstyrelsen från att dessa blir undantagna till följd av undantaget för arbetsledare. Under den föreslagna arbetstidslagen skulle alltså såvitt angår den öppna vården komma att i huvudsak falla biträdespersonalen hos tjänsteläkarna, farmacie kandidater och teknisk personal å apoteken samt tandtekniker och tandsköterskor inom folktandvården. Styrelsen kan icke finna att en tillämpning av lagen på dem skulle vålla större svårigheter. Utredningen har icke föreslagit några ändringar i fråga om de undantag som Medicinalstyrelsen särskilt åberopat. Flertalet av de grupper, som Medicinalstyrelsen påpekar kommer att falla utanför lagen till följd av undantagen för okontrollerbart och oregelbundet arbete, blir enligt utredningens definitiva förslag undantagna jämväl till följd av att de intar en med arbetsledare jämförlig ställning. Då det med hänsyn härtill och till vad styrelsen uttalat icke vållar större svårigheter att införa ifrågavarande personal under lagen, föreslår utredningen att arbetstagare inom öppen hälsooch sjukvård principiellt skall falla under arbetstidslagen, såvida de icke på grund av särskilda undantag ställes utanför. Begränsningsperioden bör vara månaden; förhöjt dygnsmaxmium bör gälla.

2. Förlossningsanstalter I utredningens preliminära förslag till ny arbetstidslag utgick utredningen ifrån att arbetstiden inom förlossningsvården skulle begränsas på samma sätt som inom sjukvården. I arbetstidshänseende föreligger nämligen betydande likheter mellan sjukhusen och den egentliga förlossningsvården. Utredningens dåvarande förslag innebar sålunda för förlossningsvårdens del att begränsningsperioden sattes till fyra veckor med ett dygnsmaximum av tio (elva) timmar. Svenska barnmorskeförbundet påpekade inledningsvis i sitt yttrande, att det sätt varpå arbetstiden av utredningen föreslagits begränsad i stort sett överensstämmer med det, varpå arbetstiden för närvarande är reglerad. Förbundet anför att det trots sin funktion av aktivt verkande fackförening likväl i sina strävanden städse måste i första hand beakta vård-

221 behovet. Med tillfredsställelse kan förbundet konstatera, att utredningen medvetet eftersträvat att åstadkomma smidiga bestämmelser med möjligheter för arbetsmarknadens parter att bibehålla en relativ frihet att träffa uppgörelser som tillgodoser det primära behovet. Förbundet framhåller att flertalet av de i lagförslaget intagna paragraferna icke tilldrar sig särskilt intresse från förbundets sida. »Av de skäl, som förbundet redan ovan anfört om förlossningsvårdens natur och de krav på uppoffringar av fritid, som tillgodoseendet av patientens behov av vård ställer på förlossningsvårdens utövare, torde någon särskild entusiasm över att förslaget eftersträvat begränsningar i huvudmännens rätt att uttaga övertid icke från förbundets sida komma att visas. För förbundets medlemmar måste det däremot bli av vital betydelse, att övertidsarbetet liksom även beredskapsoch jourarbetet, nödvändigt förknippat med tjänsten, på ett rimligt sätt ekonomiskt kompenseras.» Förbundet slutar sitt yttrande med att såsom allmänt omdöme framhålla att, oaktat lagförslaget icke i nämnvärd grad kommer att beröra förbundets medlemmar, förbundet dock tillstyrker detsammas upphöjande till lag. Svenska barninorskeförbundet har sedermera till utredningen ingivit vissa kompletterande uppgifter. För 430 anstaltsbarnmorskor är arbetstiden för närvarande reglerad. De tjänstgör vid ca 80 olika förlossningsanstalter vid vilka arbetstiden bestämts till 192 timmar under fyra veckor. Av dessa är omkring 100 anställda vid 35 förlossningsanstalter, var och en med två—tre tjänstgörande barnmorskor. För att möjliggöra att dessa barnmorskor får reglerad arbetstid inkallas regelbundet distriktsbarnmorskor som avlösare. 125 barnmorskor har oreglerad arbetstid. Av dessa är ca 80 anstalts- och 45 distriktsbarnmorskor. De tjänstgör vid ca 100 mindre förlossningsanstalter med en—två tjänstgörande barnmorskor vid varje. Dessa barnmorskor har dygnstjänstgöring. Övriga barnmorskor, som uppgår till omkring 700, tjänstgör enligt Barnmorskeförbundet i den öppna förlossningsvården. Enligt det material som utredningen inhämtat eller som eljest ställts till utredningens förfogande visar det sig, att några svårigheter över huvud taget icke gör sig gällande att lägga de förlossningsanstalter under lagstiftningen, där antalet anstaltsbarnmorskor uppgår till fyra eller till högre antal. Särskilt å de större förlossningsanstalterna är arbetstiden för närvarande reglerad på ett sätt, som medger att de utan vidare kan föras in under lagen. Å förlossningsanstalter, som är mindre än de nyss nämnda, gestaltar sig förhållandena något annorlunda. Här är arbetsuppgifterna icke så omfattande; den oregelbundna beläggningen medför att befattningshavarna tidvis icke har fullt arbete. På grund av arbetets natur måste befattnings-

222 havarna emellertid, oavsett om aktuella arbetsuppgifter finnes, uppehålla sig å anstalten eller i varje fall i dess omedelbara närhet. Å dessa mindre förlossningsanstalter blir sålunda i arbetstiden insprängda längre eller kortare intervaller av joifrtid. Ä de förlossningsanstalter, vid vilka endast en barnmorska jämte avlösare sysselsattes, synes arbetet ha den natur att det genom undantaget för oregelbundet arbete blir lagt utanför arbetstidslagen. Vid anstalter som sysselsätter två barnmorskor brukar tjänstgöringen mellan dessa fördelas så att man arbetar varannan dag, varvid en distriktsbarnmorska rycker in som avlösare på anstaltsbarnmorskornas lediga dagar. I vissa fall får förlossningsanstalter av denna storleksordning arbetstiden ordnad så att man endast har en anstaltsbarnmorska och i stället två distriktsbarnmorskor. Vid anstalter med två anstaltsbarnmorskor kan emellanåt särskild tjänstgöringstid, exempelvis kl. 7—20, vara fastställd för de å anstalten sysselsatta befattningshavarna. En dylik arbetstid får emellertid betraktas som en fingerad tidsangivelse enär barnmorskorna i stor utsträckning är bundna vid anstalten under hela det dygn det ankommer på dem att uppehålla sig å denna. De tjänstgöringstider som är föreskrivna överstiger något det dygnsmaximum som utredningen föreslår. Detta är fallet icke endast på de förlossningsanstalter där två anstaltsbarnmorskor är anställda utan även å de där tre arbetar. Vid dessa senare anstalter utgöres arbetsdagen ofta av tio och en halv timmar, medan natten omfattar tolv. För det fall att tre barnmorskor är sysselsatta vid en anstalt synes hinder icke möta att upplägga tjänstgöringsschemat efter systemet med treskift, varvid vederbörande distriktsbarnmorska eller annan barnmorska får rycka in under befattningshavarnas lediga dagar. Frågan huruvida detta är realiserbart beror emellertid på tillgången på barnmorskor. Skulle denna vara otillräcklig får dispens för förhöjt dygnsmaximum beviljas. Detta synes även bli nödvändigt vid förlossningsanstalter med endast två barnmorskor. Under åberopande av det anförda föreslår utredningen att även sluten förlossningsvård införes under arbetstidslagstiftningen samt i fråga om begränsningsperiod och dygnsmaximum hänföres till samma grupp som kroppssjukhusen. 3 . Ålderdomshem o. dyl. Förhållandena vid ålderdomshemmen påminner om de vid kroppssjukhusen. Liksom vid dessa måste verksamheten hållas i gång dygnet runt. Under dagen är ett väsentligt större antal befattningshavare i arbete än under natten, då arbetsstyrkan är inskränkt till ett minimum. Liksom å

223 kroppssjukhusen förekommer i stor utsträckning delad tjänstgöring. Detta innebär att personalens arbetstider avbrj^tes icke endast av måltidsraster utan även av lediga timmar. Enligt kollektivavtal mellan Svenska stadsförbundet och Svenska kommunalarbetareförbundet är arbetstiden begränsad till 192 timmar under fyra veckor. Dygnsmaximum är fastställt till elva timmar. Samma begränsningsperiod finnes i det för landskommunerna gällande avtalet. Arbetet på ett ålderdomshem börjar i regel vid 7-tiden, då skötsel av åldringarna och städning äger rum. Sedan föreligger förhållandevis mycket arbetsuppgifter till dess lunchen är undanstökad. Eftermiddagen är jämförelsevis lugn. Det är också då som personalens lediga timmar inlägges. Själva dagarbetet slutar någon gång mellan kl. 18 och 19. Arbetstidsschemana vid ålderdomshemmen är enklare utformade än de vid kroppssjukhusen. Att så skall förhålla sig ligger för övrigt i sakens natur. Den vård, som lämnas å ett ålderdomshem, är av väsentligt enklare beskaffenhet än å kroppssjukhusen. Utredningen får för närmare kännedom om arbetsdagarnas utseende hänvisa till kap. IV, Avsnitt E. Enligt vad utredningen funnit föreligger vid en jämförelse mellan kroppssjukhusen och ålderdomshemmen i arbetstidshänseende egentligen endast en olikhet av någon betydelse. Den del av dygnet under vilken dagtid räknas är på ålderdomshemmen något kortare än på kroppssjukhusen. I bägge fallen börjar dagen kl. 7 men som redan nämnts slutar dagarbetet någon gång mellan kl. 18 och 19; dagtiden blir alltså en till två timmar kortare än på kroppssjukhusen. Dock må nämnas att i vissa fall någon av dagpersonalen kvarstannar en eller ett par timmar längre, varigenom nattpersonalens arbetstid minskas i motsvarande grad. Det blir för dagpersonalens del väsentligt lättare att i fråga om ålderdomshemmen hålla sig inom föreskrivet dygnsmaximum än vad fallet är å kroppssjukhusen. På grund av de lediga timmar, vilka såsom redan nämnts regelmässigt inlägges, uppstår faktiskt inga svårigheter då det gäller dagpersonalen. Vid ett studium av de arbetstidsschema som via länsstyrelserna insänts till utredningen har endast undantagsvis arbetsdagar överstigande elva timmar visat sig förekomma. Tilläggas må dock att vissa problem i samband med tjänstgöring å söndagar kan ge sig till känna å de små ålderdomshemmen i likhet med vad fallet är i fråga om sjukstugorna. Nattpersonalens tjänstgöringstid å ålderdomshemmen blir längre än å kroppssjukhusen. I regel synes personalen på natten vara i arbete ungefär tolv timmar. Det är då det gäller att bedöma nattpersonalens arbetstidsförhållanden viktigt att skilja mellan de större ålderdomshemmen och de mindre. Särskild nattpersonal finnes nämligen endast å de större hemmen. Vid de mindre hemmen, där personalen i huvudsak endast består av en föreståndare och några biträden, förekommer icke nattjänst utan endast

224 nattjour. I detta fall förorsakar sålunda de mindre anstalterna inga särskilda problem i arbetstidshänseende. Kvar står det faktum att personalen nattetid å de något större ålderdomshemmen har en arbetsdag som med två timmar överstiger det maximum som enligt utredningen bör förekomma nämligen tio timmar. Dock har utredningen som nämnts i olika sammanhang föreslagit en arbetstid av elva timmar en gång i veckan. För att förkorta nattjänstgöringen kan inan överväga att låta någon bland dagpersonalen komma tidigare på morgonen, exempelvis kl. 6. Vidare kan en förkortning av natten ske så att nattpersonalens arbete börjar först kl. 20 eller 21. Som framgått av den föregående redogörelsen föreligger icke större problem att införa ålderdomshemmen under den av utredningen föreslagna arbetstidslagstiftningen. Att så förhåller sig framgår även av de remissvar som avgivits över utredningens preliminära lagförslag. I detta hade arbetstiden per dag maximerats till tio (elva) timmar. Ehuru så icke klart framgår, kan man dock utgå från att remissmyndigheterna i regel räknade med att månaden skulle utgöra maximal begränsningsperiod. Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker förslaget att inordna ålderdomshemmens personal under arbetstidslagen. En annan ståndpunkt intar emellertid Länsstyrelsen i Södermanlands län. Enligt länsstyrelsen vill det synas som om något behov av arbetstidens reglering i lag icke vore för handen, varför den närmast är böjd att förorda ett bibehållande av gällande undantag. Svenska landskommunernas förbund framhåller svårigheterna för de små ålderdomshemmen. Fattigvårdsnämnden i Stockholm påpekar, att arbetstiden för ålderdomshemmens personal redan är reglerad på sådant sätt, att en tillämpning av lagen enligt utredningens förslag icke skulle erbjuda större svårigheter. I några fall, där begränsningsperioden är längre än fyra veckor, skulle dock en ändring av tillämpade arbetstidsschema bli nödvändig. Fattigvårdsnämnden ifrågasätter emellertid om icke arbetstidsförhållandena härvid ur personalens synpunkt skulle bli mindre förmånliga. Till sist framhåller fattigvårdsnämnden att lagen i fråga om pensionärer på ålderdomshem blir utan betydelse, enär arbetstiden för dem ej kan tänkas utökad till lagens maximum. Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen, att ålderdomshemmen införes under arbetstidslagen och att arbetstiden regleras på samma sätt som för kroppssjukhusens och sinnessjukhusens personal, d. v. s. att begränsningsperioden bestämmes till högst en månad och dygnsmaximum till tio (elva) timmar. Undantagsvis må i fråga om de mindre ålderdomshemmen dispens lämnas om förlängt dygnsmaximum å söndagar.

225 Med anledning av vad några remissmyndigheter framhållit vill utredningen tillägga att all å ålderdomshemmen förefintlig personal skall falla under lagen, sålunda även ekonomipersonal, därest den ej blir undantagen genom särskild bestämmelse i lagen. Pensionärerna å ålderdomshemmen kommer att falla under lagen endast i de fall, då vederlag utgår för deras arbete. H. U P P F O S T R A N

OCH

UNDERVISNING

Genom en år 1921 i 1 § allmänna arbetstidslagen intagen bestämmelse undantogs från lagens tillämpning arbete, som har till ändamål att bereda uppfostran eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov. Stadgandet tillkom i samband med att allt arbete som har till ändamål att bereda sjukvård o. dyl. lades utanför lagen. Behov av en laglig arbetstidsreglering för lärare och likställda ansågs ej föreligga. I enlighet härmed har all verksamhet vid såväl offentliga som enskilda uppfostrings- och undervisningsanstalter varit undantagen från lagens tillämpning. Vissa dylika anstalter skulle för övrigt ha varit undantagna till följd av att verksamheten där ej bedrivits såsom rörelse eller att arbetet bedrivits av staten. Till arbete, som har till ändamål att tillgodose med uppfostran eller undervisning jämförligt behov, har Arbetsrådet hänfört exempelvis arbete vid friluftsmuseet Skansen och vid sjömanshemmet i Göteborg. Utredningen framhöll i sin ursprungliga promemoria att tvekan icke råder om att arbetstiden för den egentliga lärarpersonalen ej bör regleras genom lag. En viss del av denna personals arbetstid åtgår till förberedande av lektioner, rättande av skrivningar o. dyl., vilka arbetsuppgifter är av den natur, att arbetstidens längd ej låter sig kontrollera. Verksamheten är särpräglad och lämpar sig ej för en laglig reglering av arbetstiden. Utredningen fann det vidare lämpligt att personal vid sådana institutioner som ungdomsvårdsskolor, barnhem och liknande, vilken handhar själva uppfostringsarbetet, jämställes med lärarpersonalen. Inom förevarande verksamhetsområde förefinnes emellertid åtskilliga andra grupper arbetstagare, vilka både bör och kan inordnas under lag. Som exempel kan nämnas eldare, maskinister, vaktmästare och ekonomipersonal. I sitt preliminära lagförslag upptog utredningen följaktligen ett stadgande av innehåll att personal, som har till uppgift att bereda undervisning, uppfostran eller tillgodose annat därmed jämförligt behov, ej skulle räknas såsom arbetstagare vid tillämpning av lagen. Undantaget infördes i 2 § tillsammans med undantagen för vissa andra speciella grupper arbetstagare. Övrig inom området verksam personal skulle alltså, därest ingen annan särbestämmelse blev tillämplig, t. ex. för arbetsledare eller kontorspersonal, inordnas under lagen. 15—1600 53

226 Från de remissmyndigheter, som uttalade sig om utredningens preliminära förslag i denna del, gjordes ej någon erinran mot principerna i förslaget. Skolöverstyrelsen ansåg det sålunda värdefullt att lärare och med dem jämförlig personal undantages från lagens tillämpning. Styrelsen för Skaraborgs och Älvsborgs läns skol- och arbetshem Johannesberg fann det vidare vara psykologiskt betydelsefullt att övrig personal å området lägges under lagen. I underremisser till Skolöverstyrelsen antogs, att vårdarinnor vid dömstumsskolor och blindinstitut skall undantagas från lagstiftningen. Svenska landstingsförbundet var tveksamt till vilken grupp vårdarinnor och vårdbiträden på barnhem och hem för bildbara sinnesslöa skall anses höra; dylik personal deltar enligt förbundet ofta ej enbart i vården och uppfostringsarbetet utan även i hushållsarbetet. Svenska stadsförbundet antog att vårdarinnor och vårdbiträden vid ungdomsvårdsskolor och liknande anstalter undantages, enär visst uppfostrings- och vårdarbete åvilar denna personal. Utredningen finner, att arbetsuppgifterna för kategorien vårdarinnor och vårdbiträden ej kan jämställas med lärarpersonalens. Arbetstagarna ifråga har i regel en allmän tillsyn över de på resp. anstalt intagna; deras huvudsakliga arbete består i uppgifter, som ligger sjukvården nära. Arbetstiden är för närvarande reglerad i vissa fall i kollektivavtal, i andra fall enligt tjänstgöringsreglementen och är i regel bestämd till 192 timmar per fyraveckorsperiod. Framför allt på mindre anstalter kan dygnsmaxim u m överskrida det i lag angivna. Härtill bidrar emellertid oftast jourtjänst i viss omfattning och några svårigheter att tillämpa ett dygnsmaxim u m på i varje fall tio (elva) timmar synes ej föreligga. Arbetstiden gar vidare att kontrollera; arbetet utföres helt inom ramen för uppgjorda tjänstgöringslistor. Med hänsyn till vad nu anförts anser utredningen, att arbetstagarna ifråga bör föras under lagen. De för sjukvårdspersonal föreslagna normerna torde därvid böra tillämpas. Utredningen föreslår sålunda att förlängd begränsningsperiod och förhöjt dygnsmaximum skall gälla för vårdpersonalen. Socialstyrelsen framhöll två kategorier arbetstagare vid ungdomsvårdsskolorna och några alkoholistanstalter. Det är här till att börja med fråga om särskilt yrkesutbildad arbetskraft, som vid nämnda inrättningars jordbruks- och trädgårdsdrift utövar viss undervisningsverksamhet. Tvekan k a n råda huruvida denna personal i förevarande avseende är att jämställa med den egentliga lärarpersonalen. Utredningen finner emellertid dessa arbetstagare, som visserligen deltar i jordbruks- och trädgårdsarbetet men allenast i undervisande syfte, vara att anse som arbetsledare eller i varje fall intaga en med dem jämförlig ställning. - Socialstyrelsen

227 erinrade vidare om sådana grupper som rättare, ladugårdsförmän och trädgårdsmästare. Arbetstagaregrupper i liknande ställning finnes, enligt vad utredningen erfarit, även vid jordbrukets och trädgårdsskötselns undervisningsanstalter. Dessa arbetstagare bör enligt utredningens uppfattning icke hantoras till ifrågavarande undantag, enär de deltar i arbetet. Till följd härav faller de utanför jämväl begreppet arbetsledare såsom utredningen definierat detta begrepp, och de skall sålunda vara underkastade lagens reglering. ° Överstyrelsen för yrkesutbildning ansåg att föreståndare för skolhem bor jämställas med lärare. Dessa arbetstagare deltar dock ej alls i undervisningen. Deras arbetsuppgifter är emellertid enligt vad upplysts helt administrativa, och de faller otvivelaktigt in under kategorien kansli- och kontorspersonal. Statskontoret ansåg det oklart, huruvida ekonomi- och vårdpersonal vid skolhem och vårdanstalter skulle falla under lagen. Skolöverstyrelsen fann att arbetstiden för heltidsanställda skolsköterskor och viss ekonomipersonal t förmansställning svårligen låter sig närmare reglera. Anledninsaknas emellertid att i detta sammanhang göra undantag för skolsköterskorna; dessa kan otvivelaktigt jämställas med sjukvårdspersonal i öppen värd. Vad beträffar den åberopade ekonomipersonalen är avgörande, h u r u vida den kan räknas till kategorien arbetsledare eller ej, och utredningen hänvisar till vad på annan plats härom anförts. Skolöverstyrelsen och Svenska stadsförbundet framhöll att arbetstiden tor personal, sysselsatt inom skolmåltidsverksamheten, kan regleras genom lag. Så bor ock enligt utredningens uppfattning ske. Vad avser elevhushåll vid internatskolor ansåg Skolöverstyrelsen det icke uteslutet att lagstiftningen må omfatta även personal vid dylika hushåll. Styrelsen för Västkustens ungdomsskolas folkhögskola i Ljungskile fann det däremot onödigt, att arbetstidslagen skall tillämpas på dessa arbetstagare, och åberopade därvid nu rådande praxis att serveringsverksamhet, anordnad på så sätt att den påminner om förhållandena i ett hem, ej betraktas som rörelse Med hänsyn bl. a. till att husligt arbete föreslås skola inordnas under lagstiftningen finner utredningen emellertid att skäl till undantagande av nu ifrågavarande personal från laglig reglering av arbetstiden saknas. Några remissmyndigheter, däribland Svenska stadsförbundet, framhöll att arbetet för vaktmästare vid bl. a. skolor är såväl okontrollerbart som oregelbundet. Arbetstidslagens bestämmelser bör ej bli tillämpliga på dessa arbetstagare. Stadsförbundet anförde att vaktmästarnas sysselsättning är av skiftande omfattning och förläggning såväl inom dygnet som under de olika årstiderna samt att de utför ett relativt självständigt arbete, som ej utan orimliga konsekvenser kan övervakas. De förutsättningar som utredningen på annan plats uppställt för att ett

228 arbete skall anses vara okontrollerbart eller oregelbundet föreligger emellertid ej här; i denna fråga hänvisas till vad ovan i detta kapitel Avsnitt B anförts. Utredningen finner följaktligen att vaktmästarna bör inordnas under lagen. Här bör emellertid påpekas möjligheten av att genom överenskommelse bestämma arbetstiden för en längre period än den i lagen medgivna. Under hänvisning till det anförda föreslår utredningen att det nuvarande undantaget begränsas till att avse arbete, som är att hänföra till uppfostran eller undervisning, d. v. s. den egentliga lärarpersonalen. Tidigare har utredningen föreslagit att personalen vid ålderdomshem o. dyl. anstalter skall erhålla sin arbetstid reglerad per månad med förhöjt dygnsmaximum. Till följd härav föreslår utredningen att all personal inom den slutna socialvården med undantag för sådana som utför arbete hänförligt till uppfostran eller undervisning — införes under allmänna arbetstidslagen och erhåller arbetstiden begränsad på dylikt sätt.

I. A N D R A

VERKSAMHETSOMRÅDEN

1. Skogsarbete och kolning i mila Vid allmänna arbetstidslagens tillkomst undantogs från lagens tililämpning »skogsarbete, kolning därunder inbegripen». Kolning skulle omfattas av undantaget endast i den mån den bedrevs som skogsarbete. De arbeten, som avsågs med undantaget, skulle enligt motiven antagligen redan genom bestämmelserna om okontrollerbart och oregelbundet arbete i stor omfattning kunna anses ligga utanför lagens tillämpningsområde, men en uttrycklig bestämmelse ansågs önskvärd. Till begreppet skogsarbete skulle hänföras jämväl dikning, gallring, markberedning för sådd och andra liknade arbeten. Arbetsrådet har som skogsarbete ansett — förutom avverkning — bl. a. barkning, justering och framforsling av avverkat virke ävensom uppläggning därav vid järnvägsstation. År 1921 utsträcktes undantaget att omfatta all kolning i mila, var den än bedrevs, alltså även s. k. platskolning, såsom vid ett sågverk eller en järnvägsstation. Såsom skäl för utvidgningen anfördes i förarbetena, att arbetet vid milkolning ställde sig ungefär enahanda vid platskolning som vid skogskolning; platskolningsarbetet vore minst lika oregelbundet som arbetet vid skogskolning. Utredningen har utgått ifrån att den avgjort största delen av skogsarbetarna utför arbete under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, och att de sålunda med hänsyn till undantaget rörande okontrollerbart arbete icke

229 skulle falla under lagens tillämpningsområde. Emellertid borde enligt utredningens uppfattning hinder ej föreligga för en laglig reglering av arbetstiden för sådana arbetstagare som är sysselsatta med tidskontrollerat arbete, exempelvis sådd, plantering och hyggesröjning. På ett tidigt stadium av utredningens verksamhet undersöktes möjligheterna att inordna förevarande arbete under nu gällande allmänna arbetstidslag, därvid vissa myndigheter och organisationer bereddes tillfälle att avge yttrande. Domänstyrelsen förklarade, att svårigheter skulle yppa sig framför allt till följd av att arbetstiden under sommaren överskred lagens maximum; vidare ginge arbetstiden för exempelvis hyggesbränning ej att reglera i lag. Styrelsen ansåg dock att därest möjlighet bereddes att bestämma arbetstiden till 144 timmar per treveckorsperiod ett inordnande av området under lag vore tänkbart. Föreningen skogsarbeten anförde till en början att ackordsarbete i regel vore okontrollerbart; för ackordsarbetarna uppgick för övrigt den genomsnittliga faktiska arbetstiden till snarare under än över 35 timmar per vecka. Till tidskontrollerat arbete vore att räkna bl. a. stämpling, markberedning, sådd, plantering, hyggesröjning och hyggesbränning samt indelnings- och taxeringsarbete. Med avseende å dessa arbeten, framför allt arbete på avlägsna orter, hade vederbörande arbetsledning och arbetstagare genom överenskommelser i många fall anpassat arbetstiden så, att under vissa perioder ett koncentrerat arbete utfördes med anlitande av övertid, varefter arbetstagarna erhölle kompensation i ledighet. Detta system, som kallades skottning, vore inom skogsbruket av stor både praktisk och ekonomisk betydelse och framsprunget ur naturliga betingelser för arbetskraftens disponerande och arbetenas organisation. Arbetstiden för lastbils- och traktorförare samt annan maskinpersonal vore ofta avhängig av förut nämnda arbeten, och jämväl för denna personal tillämpades vanligen skottning. Kolning utfördes i regel på ackord; arbetstiden vore okontrollerbar. För detta arbete liksom för hyggesbränningen krävdes ofta långa arbetspass till följd av vakthållning. Den rådande arbetstidsregleringen vilade på förutsättningar, som vore naturliga för både arbetsledare och arbetstagare. En tillämpning av nu gällande arbetstidslagstiftning skulle förhindra eller försvåra den anpassbarhet till skogsarbetets naturliga betingelser på vilken skoftningen vore ett exempel; en feldisponering av arbetskraften skulle bli följden. En arbetstidslagstiftning avseende skogsbrukets arbeten borde därför ge generell rätt till beräkning av arbetstiden över längre period än en vecka, förslagsvis tre å fyra veckor, utan tidsbegränsning per dygn. Lagstiftning på området framstode dock ur praktisk synpunkt som en överioppsgärning. Värmlands och västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening förklarade, att inom föreningens verksamhetsområde den i kollektivavtal reglerade

230 arbetstiden på sommaren uppginge till nio timmar per dag. En tillämpning av lagens bestämmelser skulle medföra att omfattande arbetstid ginge förlorad på sommaren. Föreningen skulle ha tillstyrkt ett inordnande under lag, om den på sommaren förlorade arbetstiden kunnat »tagas igen» på vintern. Uppenbarligen skulle, därest nu gällande arbetstidslagstiftning tillämpades på området, vissa olägenheter yppa sig. Utredningen ansåg emellertid att dess preliminära förslag till ny arbetstidslag erbjöd större möjligheter till anpassning av arbetstiden efter omständigheterna, och föreslog därför att skogsbrukets arbetstagare utan andra undantag än dem, som angåves i lagförslaget 2 §, borde föras in under den nya lagens tillämpningsområde. Enligt gällande kollektivavtal på området utgör för skogsarbete i Norrland och Dalarna den ordinarie arbetstiden 48 effektiva timmar per arbetsvecka. För de sydligare distrikten är den ordinarie arbetstiden bestämd till sju effektiva timmar per dag under januari, november och december; motsvarande timantal är för februari, mars och oktober åtta och för april—september nio. Utredningens preliminära förslag i denna del möttes med både till- och avstyrkande. Skogsstyrelsen var välvilligt inställd och förklarade, att styrelsen vad angår dess verksamhetsfält ej hade att föreslå något arbetsområde, som bör undantagas från lagens tillämpning. Styrelsen konstaterade emellertid, att flertalet arbetstagare på grund av undantagsregeln om okontrollerbart arbete kommer att falla utanför lagen. I fråga om arbetstagare hos skogsvårdsstyrelserna torde det enligt Skogsstyrelsen främst bli plantskolearbetare och arbetare på skogsvårdsgårdarna, som kommer att omfattas av lagen; styrelsen utgick härvid från att arbetet i plantskolorna skall anses som jordbruks- eller trädgårdsarbete. Handelskammaren i Gävle framhöll däremot, att några nya skäl enligt dess uppfattning ej tillkommit, som kan motivera att skogsbrukets arbetstagare indrages under lagen. — Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare anförde bl. a. att gemensamt för vissa kategorier arbetstagare, som utför kontrollerbart arbete, t. ex. virkesmätare och stämplingsförrättare, är att deras uppgifter under kortare tid kan fordra mycket lång arbetstid per dygn. Då arbetet delvis kan utföras endast under dager, kan en lång arbetstid bli erforderlig under den ljusa delen av året. Handelskammaren ville ej motsätta sig att skogsarbetet inordnas under lagen, därest en dylik förlängning av arbetstiden kommer att kunna ske genom avtal mellan parterna. Föreningen skogsarbeten erinrade om sitt tidigare uttalande, däri framhållits bl. a., att arbetstiden under en ganska lång följd av år reglerats genom avtal på ett för driften och båda parter tillfredsställande sätt, och

231 däri föreningen ifrågasatt behovet av en lagstiftningsåtgärd. — Värmlands och västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening påpekade att speciella hänsyn måste i fråga om arbetstid tagas till skogsbrukets karaktär. — Inlandsverkens skogsarbetsgivareförening var tveksam om lämpligheten av en laglig reglering av förevarande område med tanke på bl. a. de mycket speciella omständigheter, under vilka skogsarbete utföres och som ofta måste föranleda dispens från lagens verkningar. Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet anslöt sig i sitt remisssvar till utredningens principiella uppfattning och fann ej anledning att i detta sammanhang ingå på några detaljer. Därest förevarande område lägges under den föreslagna lagen, kommer större delen av arbetstagarna otvivelaktigt att hänföras till undantaget för okontrollerbart arbete. Vad angår det tidskontrollerade arbetet skulle tydligen svårigheter uppställa sig främst i två avseenden. På grund av arbetenas beskaffenhet synes en längre begränsningsperiod än den lagen föreskriver vara behövlig. Åtskilligt arbete koncentreras till sommartid; ofta erfordras dagsljus för att arbetet skall kunna utföras. Parterna på området har för närvarande i många fall träffat överenskommelser innebärande att längre arbetstid kan uttagas på sommaren och motsvarande kortare på vintern. Så skall också kunna ske enligt det nu framlagda förslaget (se kap. VII). Ett rationellt ordnande av arbetet synes därjämte förutsätta att den dagliga arbetstiden ibland kan göras ganska lång. Vidare är arbetsplatserna ofta belägna långt från arbetstagarnas hem, varför det ur båda parters synpunkt kan befinnas lämpligare med koncentrerad arbetstid. Med hänsyn härtill finner utredningen det lämpligt att förevarande område hänföres till dem, vilka erhåller förlängd begränsningsperiod och ett dygnsmaximum på tio (elva) timmar. Ett tillgodoseende i övrigt avkravet på förhöjt dygnsmaximum kan ske genom att Arbetarskyddsstyrelsen meddelar dispens. Tvekan kan visserligen råda om behovet av att arbetstiden på området regleras genom lag. Några särskilda skäl för att så ej skulle ske synes emellertid ej föreligga. Psykologiskt sett torde det för arbetstagarna även på detta område vara fördelaktigt att ha arbetstiden bestämd i lag. På grund av vad nu anförts föreslår utredningen att skogsarbete samt kolning i mila föres under lagstiftningen. 2. Torvupptagning ni. m. Genom beslut år 1923 undantogs från allmänna arbetstidslagens tilllämpning »upptagning av torv samt tillverkning av bränntorv och torv-

232 strö». Enligt förarbetena grundades undantaget på svårigheter att tilllämpa lagens bestämmelser på arbetet ifråga, vilket vore säsongbetonat och i hög grad beroende av väderleken. Den rent fabriksmässiga rivningen av torv till torvströ ansågs visserligen medge tillämpning av lagen, men med hänsyn till det relativt ringa antalet härmed sysselsatta arbetstagare och till svårigheten att avgränsa dem från övriga arbetstagare undantogs hela området. Åtminstone viss del av ifrågavarande verksamhet har en såväl säsongsom konjunkturbetonad karaktär. Upptagningen av torv sker i regel endast under sommartid och koncentreras till månaderna maj—augusti. Arbetet är synnerligen beroende av väderleken; regnväder hindrar framför allt upptagning av s. k. frästorv. Produktionskostnaderna är emellertid därjämte ganska höga, och intensiteten i tillverkningen blir därför, såvitt avser bränntorv, avhängig av tillgången till och priserna på annat bränsle. De i tillverkningen av bränntorv ingående arbetsmomenten är huvudsakligen följande: upptagning (i regel med maskin), ältning samt torkning (inkluderande vändning, kupning och stackning). Hela detta arbete äger i regel rum utomhus och sträcker sig oftast ej utöver sommarsäsongen. Ett speciellt slag av bränntorv utgör frästorven. Medelst specialmaskiner upptages torven ur mossen i form av pulver, vilket till en början torkas ute på mossen; därefter stackas det samt tages successivt in i fabrik och torkas ytterligare. I regel pressas det slutligen samman till briketter. Arbetet inomhus pågår jämväl vintertid. — Upptagningen av torv, som skall användas till torvströ, sker i regel manuellt; den ältes ej utan torkas, pressas och rives, oftast inomhus. Sistnämnda arbetsmoment kan bedrivas mera jämnt under hela året. — Någon bestämd gräns mellan upptagningen och den vidare bearbetningen synes ej gå att draga. De olika arbetsmomenten är sammanhängande, och någon specialisering av arbetarna för olika uppgifter äger — med undantag för maskinpersonalen — i regel ej rum. Antalet arbetare ökas dock givetvis under sommarsäsongen för arbetet ute på mossarna. Även i fråga om detta näringsområde införskaffade utredningen till en början upplysningar rörande verkningarna av näringens eventuella införande under den nuvarande allmänna arbetstidslagen. Torvindustriförbundet meddelade då (januari 1951), att bränntorvtillverkningen låg nästan nere och att verksamheten omfattade huvudsakligen tillverkning av torvströ. För förbundets verksamhetsområde gällande kollektivavtal stadgade samma arbetstider som gällde inom övrig industri; övertidsarbete torde enligt förbundet ej heller förekomma i större omfattning än vid andra industrier. Förbundet ansåg sig därför ej böra göra någon erinran mot att undantaget slopades, såvitt avsåg den industriellt drivna torvproduktionen. Yttrandet avsåg sålunda ej den torvproduktion, som bedrevs som binäring till jordbruk eller skogsbruk.

233 Aktiebolaget Svensk torvförädling, som är statsägt och som för närvarande ensamt i Sverige tillverkar frästorv i större omfattning, ansåg det olämpligt att slopa förevarande undantag. Torvupptagningen krävde synnerligen omfattande övertidsarbete. År 1950 hade antalet övertidstimmar under sommaren varierat mellan 197 och 265 per arbetare. Vid gynnsammare väderleksförhållanden än de, som rådde under säsongen 1950, kunde antalet övertidstimmar under säsongen komma att stiga till mellan 250 och 350 per arbetare. För lastnings- och transportarbetarna uppgick övertiden till mellan 400 och 680 timmar per år. 35 % av frästorvproduktionen skedde på övertid; denna produktion kunde göras bärkraftig endast under förutsättning att väderleksförhållandena utnyttjades maximalt och att arbetet sålunda koncentrerades. Arbetet utfördes i skift under dagtid, varjämte arbetstagarna åtog sig den övertid, som kunde bli erforderlig. Under gynnsamma väderleksförhållanden kunde övertidsarbetet under en fyraveckorsperiod komma att uppgå till 150 timmar per arbetstagare. Därest arbetstidslagens bestämmelser skulle tillämpas, erfordrades ytterligare arbetskraft, vilket skulle i hög grad öka tillverkningskostnaderna. Övertidsarbetet vore emellertid synnerligen säsongbetonat; personalen kunde arbeta under betydligt lugnare förhållanden under övriga åtta månader av året. Ett slopande av undantaget kunde förvandla bolagets industri till en icke bärkraftig rörelse. För att säkra produktionen under en kristid borde industrien ha möjligheter att utveckla sig under normala förhållanden. I sin preliminära promemoria anförde utredningen, att den omständigheten, att en verksamhet bedrives endast viss del av året, ej vore något skäl för att medge rätt att under produktionstiden uttaga synnerligen långa arbetstider. Man kunde nämligen ej utgå ifrån att de anställda kunde begagna annan del av året för rekreation. De kunde ha andra arbetsuppgifter att utföra eller för sitt uppehälle vara beroende av att få arbeta under hela året. Denna uppfattning hade utredningen anfört som stöd för förslaget att inordna flottningsarbetarna under arbetstidslagstiftningen, vilket förslag statsmakterna godtagit. I det preliminära förslaget till ny arbetstidslag borttog utredningen följaktligen ifrågavarande undantag. Arbetarskyddsstyrelsen framhöll i sitt remissvar bl. a., att torvupptagningen torde oftast utföras på beting utan att arbetsgivaren har reda på när och h u r länge de anställda arbetar. Vissa arbeten faller för övrigt sannolikt utanför lagen på grund av undantaget för oregelbundet arbete. Övervägas borde, om icke annat arbete vid upptagning av torv än sådant, som regleras av samband med mekaniskt driven arbetsprocess, skall genom stadgande i lagen läggas utanför denna.

234 Torvindustriförbundet förklarade sig intet ha att erinra mot utredningens förslag. — Aktiebolaget Svensk torvförädling meddelade under hand, att bolaget vidhöll de synpunkter, som det tidigare framfört till utredningen. Svenska fabriksarbetareförbundet tillstyrkte förslaget. Sedan förenämnda bolags yttrande delgivits arbetstagareorganisationen, förklarade denna, att förslaget borde godkännas i oförändrat skick. Man framhöll emellertid, att därest de i bolagets uttalande framförda betänkligheterna skulle besannas, möjligheter förefunnes att dispensvägen erhålla en utsträckt övertid när sådan är erforderlig. Viss del av förevarande arbete, främst den manuella torvupptagningen samt torkningen, torde vara att hänföra till kategorierna okontrollerbart eller oregelbundet arbete. I övrigt får torvproduktionen dock anses vara ur arbetstidssynpunkt både kontrollerbar och regelbunden. Vad avser speciellt frästorvproduktionen synes emellertid omfattande övertidsarbete vara erforderligt med hänsyn till nödvändigheten av att utnyttja gynnsam väderlek. Fabriksarbetareförbundet är också medvetet om att i dylika fall dispens från Arbetarskyddsstyrelsen blir nödvändig. Något hinder för ett inordnande av verksamheten under lag förefaller ej vara för handen. De problem, som skulle kunna uppstå, torde ej bli mera svårlösta än de som hör samman med t. ex. flottningsarbetet. Utredningen vidhåller vad i den preliminära promemorian anförts om önskvärdheten av en i lag reglerad arbetstid på området. Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen att upptagning av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ inordnas under arbetstidslagstiftningen. 3. Skeppstjänst och fiske Den år 1919 stiftade lagen om arbetstiden å svenska fartyg ägde med vissa undantag tillämpning beträffande »arbete, som å svenskt fartyg mot betalning anställd person för fartygets räkning eller eljest på grund av förmans uppdrag ombord å fartyget och annorstädes utför». Det på så sätt definierade arbetet kallades i lagen skeppstjänst. F r å n lagens tillämpning undantogs bl. a. arbete som utföres av person vilken är anställd å fiskefartyg eller å vissa andra uppräknade slag av mindre fartyg. Från tillämpningen av den samma år tillkomna allmänna arbetstidslagen undantogs »skeppstjänst, som omförmäles i lagen om arbetstiden å svenska fartyg, ävensom fiske». Efter de nämnda båda arbetstidslagarnas tillkomst gjorde sig ganska ofta viss tvekan gällande, huruvida sådan skeppstjänst, som vore undan-

235 tagen från tillämpningen av lagen om arbetstiden å svenska fartyg, i stället vore underkastad bestämmelserna i allmänna arbetstidslagen. Beträffande denna fråga har Arbetsrådet förklarat, att dylik skeppstjänst vore undantagen jämväl från tillämpningen av sistnämnda lag. Sålunda har såsom undantaget från arbetstidslagstiftningen förklarats bl. a. arbete, som utföres av personal å mindre ångbåtar för passagerartrafik, färjor och ångslupar, ävensom av eldare, maskinister och besättningsmän å bogserbåtar och pråmar för godstransport. Förevarande i allmänna arbetstidslagen intagna undantag avser således all skeppstjänst. 1919 års lag om arbetstiden å svenska fartyg har sedermera ersatts av nya lagar. Den nu gällande lagen, sjöarbetstidslagen av den 26 augusti 1948, är i fråga om tillämpningsområdet av i huvudsak samma lydelse som den ursprungliga. I sin preliminära promemoria förklarade utredningen som sin uppfattning att sjöarbetstidslagen borde bibehållas och att såväl skeppstjänst som fiske fortfarande skulle ligga utanför allmänna arbetstidslagens tillämpningsområde. Av remissmyndigheterna tog Generaltullstyrelsen, Lotsstyrelsen och Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ej ställning till själva frågan om undantag för skeppstjänst eller icke utan utgick ifrån att undantaget kommer att bibehållas i fråga om detta arbete inom resp. verksamhetsområden. Fiskeristyrelsen hade intet att erinra mot undantaget såvitt gäller skeppstjänst och ansåg det sannolikt vara riktigt att från en generellt syftande arbetstidslagstiftning undantaga även fiske i den mån detta kommer att vara baserat på enskilda företagare eller fiskelag. Annorlunda blev enligt styrelsen förhållandet, därest fisket i vårt land skulle komma att bedrivas genom i aktiebolagsform organiserade fiskerederier med förhyrda fartygsbesättningar. Landsorganisationen ansåg de särpräglade förhållandena på sjöfartens område motivera att sjöarbetstidslagen bibehålies och hade intet att erinra mot att nu ifrågavarande undantag från allmänna arbetstidslagen fortfarande skall gälla. LO hänvisade emellertid till ett av Svenska sjöfolksförbundet avgivet yttrande. Detta förbund framhöll, att inom dess avtalsområde finnes vissa arbetstagaregrupper, däribland personer, anställda å fartyg under 20 registerton, vilkas arbetstid är reglerad i varken kollektivavtal eller lag. Förbundet ansåg att starka skäl talar för att även de arbetstagare, som för närvarande faller utanför arbetstidsbegränsningen, bör tillförsäkras det skydd, som en lagstiftning på området skänker. Jämväl Tjänstemännens centralorganisation fann de speciella förhållandena på sjöfartens område alltjämt motivera en särskild sjöarbetstidslag. Organisationen föreslog emellertid att de i nu gällande sjöarbetstidslag ingående undantagsbestämmelserna omprövas. Undantagen avser i vissa fall

236 arbetstagare, som enligt TCO rimligen bör omfattas av lagen. — Sveriges fartygsbefälsförening fäste i likhet med Sjöfolksförbundet och TCO uppmärksamheten på att sjöarbetstidslagen ej reglerar arbetstiden för alla sjöanställda. Särskilt påpekades arbetet på stora bogserfartyg, vilkas nettodräktighet understiger 20 registerton men vilka kan ha en personal på upp till tolv man. Enligt föreningens uppfattning föreligger intet skäl till att den sålunda från sjöarbetstidslagens tillämpning undantagna personalen ej skall åtnjuta förmånen av en i lag reglerad arbetstid. Svenska maskinbefälsförbundet fann några skäl ej vara redovisade varför sjöarbetstidslagen skall bibehållas. Det var förbundets bestämda åsikt att denna lags bestämmelser skall inflyta i en ny allmän arbetstidslag; förbundet åberopade som jämförelse de speciella arbetsförhållandena för flottningsarbetarna. Såsom framgår av kap. III finner utredningen de för sjöfarten rådande speciella förhållandena föranleda att arbetstiden på området regleras genom en särskild lag. Skeppstjänsten i sin helhet bör sålunda undantagas från allmänna arbetstidslagens tillämpning. I likhet med vissa ovan nämnda remissinstanser anser utredningen det vara mindre tilltalande att vissa arbetstagaregrupper inom ifrågavarande verksamhet skall vara helt undantagna från förmånen av att ha lagstadgad arbetstid. Frågan om denna personals arbetstidsförhållanden, vilka ej lämpligen kan prövas i samband med nu förevarande revision, bör bli föremål för en särskild utredning; därvid synes böra prövas förutsättningarna för att inordna personalen ifråga under sjöarbetstidslagens tillämpningsområde. Vad gäller fisket är att märka att verksamheten till största delen bedrives av fiskelag och att antalet arbetstagare inom området är relativt litet. I sin nuvarande utformning torde fisket vidare få anses vara att helt hänföra till begreppet oregelbundet arbete. Det gällande undantaget bör lämpligen stå kvar. Utredningen föreslår sålunda, att undantagen för skeppstjänst och fiske bibehålles. 4. Arbete som åligger portvakter och fastighetsarbetare Vid tiden för allmänna arbetstidslagens tillkomst torde i allmänhet med beteckningen portvakt ha avsetts arbetstagare, som hade till huvudsaklig uppgift att utöva viss vakttjänst och utföra därmed sammanhängande göromål. Sådana arbetstagare fanns inom ett flertal verksamhetsområden, däribland i bostadsfastigheter, vid sjukhus, skolor och andra offentliga inrättningar, å hotell och restauranger samt vid industriella anläggningar.

237 I 1919 års lag gjordes intet speciellt undantag för denna personal. Den i lagen upptagna s. k. antalsbegränsningen medförde emellertid, att praktiskt taget samtliga portvakter i bostadsfastigheter undantogs från lagstiftningens tillämpning. Skol- och sjukhusportvakter samt liknande kategorier föll utanför lagen ofta av flera anledningar; lagen var tillämplig huvudsakligen på »rörelse», varjämte arbete, bedrivet av staten, ävensom från år 1921 arbete, som hade till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran eller undervisning m. m., undantagits. Jämväl för hotellportvakter och liknande gällde ett undantag; deras arbete räknades nämligen som »sådant arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande». Arbetstiden för övriga portvakter, främst de s. k. industriportvakterna, som var sysselsatta vid industrier, verkstäder och liknande anläggningar, reglerades emellertid av 1919 års lag. Under de första åren av dennas giltighetstid inkom till Arbetsrådet ett flertal ansökningar med begäran om utsträckt arbetstid för portvakter med vakttjänst utövad i hemmet vid ingången till industriella arbetsplatser eller andra anläggningar. Arbetsrådet medgav i regel dylika framställningar. När frågan om förlängd giltighetstid för arbetstidslagen blev aktuell, föreslog Socialstyrelsen i samband med revision av lagen ett undantag för sistnämnda slag av portvaktsarbete. I motiven anfördes, att ifrågavarande vakttjänst, som i regel medförde exceptionellt ringa ansträngning och medgav arbetspausernas utnyttjande efter gottfinnande, ofta utövades under medverkan av familjemedlemmar och knappast kunde i fråga om arbetstidens längd tillförlitligt kontrolleras. Förslaget godkändes sedermera av riksdagen år 1923, och arbetstidslagen tillfördes ett stadgande innebärande att från lagens tillämpning undantogs »arbete, som åligger portvakt och av honom väsentligen förrättas i hans bostad». Nämnda bestämmelse, som fortfarande gäller, fick sålunda en generell formulering. Den torde emellertid som ovan anförts i stort sett vara aktuell endast för industriportvakterna. Utredningen upptar därför till en början nämnda portvakters arbetstid till behandling. Denna regleras för närvarande i allmänhet på samma sätt som arbetstiden för resp. industriarbetare. Arbetstidens längd uppgår följaktligen i regel till 48 timmar i veckan, men dess förläggning kan vara något annorlunda bestämd än för de övriga arbetstagarna på platsen. Arbetet, som består huvudsakligen av ren vakthållning, är i vissa fall uppdelat i skift. Enligt vad utredningen inhämtat, förekommer numera endast i undantagsfall, att arbetet utföres väsentligen i arbetstagarens bostad. I sin preliminära promemoria uttalade utredningen, att den grupp arbetare, som omfattades av nu .förevarande undantag, torde vara helt liten. Utredningen ansåg att en utvidgning av lagens tillämpnings-

238 område på denna punkt sannolikt icke behövde föranleda större svårigheter, i varje fall icke efter de modifikationer av lagen som utredningen föreslog. Åtgärden torde däremot enligt utredningens uppfattning bli värdefull för arbetstagarna. Utredningen föreslog till följd härav att undantaget skulle utgå. Kommerskollegium framhöll i sitt remissvar att det torde vara mindre angeläget att i lag reglera arbetstiden för portvaktsarbetet, vilket på grund av sin natur medför långa perioder av overksamhet. — Västergötlands och norra Hallands handelskammare ansåg att undantaget bör bibehållas och åberopade de skäl, som anfördes vid undantagets tillkomst. Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare var av samma uppfattning och fann den omständigheten att det rör sig om allenast ett fåtal arbetstagare snarast vara ett stöd för att bibehålla undantaget. Jämväl de arbetsgivareorganisationer, som uttalat sig i frågan, motsatte sig undantagets slopande. Svenska arbetsgivareföreningen och Verkstadsföreningen betonade att arbetstiden är mycket svårkontrollerbar. Järnbruk sförbundet ansåg att man i många fall ej kan tala om verklig arbetstid för arbetstagarna ifråga och att det är oegentligt att införa dem under arbetstidslagen. Anledningen till det nu gällande undantagets tillkomst var tydligen en önskan att befria Arbetsrådet från en mängd ansökningar om tillstånd till förlängd ordinarie arbetstid. Med hänsyn till att antalet av undantaget berörda arbetstagare numera minskats har detta skäl förlorat i betydelse. Ett arbete av denna beskaffenhet medför i regel synnerligen ringa ansträngning; förutsättningar för dispens från Arbetarskyddsstyrelsen jämlikt 7 § 2 mom. i den föreslagna lagen är sålunda i dessa fall för handen. Något principiellt skäl att undantaga personalen ifråga från arbetstidslagens tillämpning synes ej föreligga; ett inordnande under lag torde ej heller medföra praktiska svårigheter. Tvekan kan dock råda om arbetet skall anses vara kontrollerbart eller ej. Då Arbetsrådet åren 1920—1923 behandlade ansökningar om förlängd ordinarie arbetstid för ifrågavarande arbetstagare, betraktades arbetet uppenbarligen icke som okontrollerbart. Enligt utredningens uppfattning kan emellertid en arbetsgivare knappast sägas ha möjlighet att övervaka iakttagandet av fastställd arbetstid i de fall, då arbetstagaren kan anlita familjemedlemmar till hjälp vid arbetets utförande, ett förhållande som på detta område sannolikt oftast är för handen. I andra fall åter torde arbetet vara kontrollerbart. På grund av vad nu anförts anser utredningen, att undantaget såvitt avser industriportvakterna bör utgå. I fråga om de inom sjukvården, undervisningsväsendet och liknande områden med motsvarande arbetsuppgifter sysselsatta arbetstagarna, vilka

239 i dessa fall oftast betecknas vaktmästare e. dyl., hänvisas till vad i redogörelserna för resp. verksamhet anförts. Här bör endast i korthet framhållas, att utredningen föreslår ett inordnande under allmänna arbetstidslagen av nämnda arbetstagare. Utredningen övergår härefter till de s. k. fastighetsportvakterna eller, som de numera vanligen kallas, fastighetsarbetarna. Som ovan anförts ligger dessa för närvarande till följd av antalsbegränsningen så gott som undantagslöst utanför arbetstidslagstiftningen. Situationen blir emellertid en annan därest, såsom utredningen föreslår, antalsbegränsningen slopas. På området gällande överenskommelser mellan parterna innehåller i huvudsak följande. I riksavtal mellan Sveriges fastighetsägares arbetsgivareförbund och Svenska fastighetsarbetareförbundet är fastighetsarbetarens åligganden uppräknade under särskilda moment. Arbetet utföres i regel på ackord och betalas enligt fastställda prislistor. Enligt mellan samma parter slutet kollektivavtal för heltidsanställda befattningshavare skall arbetstiden i regel uppgå till 48 timmar i veckan; säsongförhållanden eller undantagsfall kan dock föranleda längre arbetstid, som måste anses kompenserad genom kortare arbetstid under sommarmånaderna. — Kollektivavtalet mellan Bostadskooperationens förhandlingorganisation och Fastighetsarbetareförbundet fastställer grundlöner samt dessutom vissa tillägg för olika åligganden. För heltidsanställd befattningshavare vid enmansanställning beräknas arbetstiden utgöra genomsnittligt 48 timmar per vecka. Så snart ersättningen för arbetet uppgår till en bestämd minimilön, ökad med visst tillägg per år, anses full veckoarbetstid föreligga. Arbetstiden förlägges mellan kl. 6 och 17 utom lördagar och vissa helgdagsaftnar, då arbetstiden förlägges mellan kl. 6 och 14. Efter denna tid och å sönoch helgdagar utföres erforderligt arbete såsom passning och eldning av värme- och varmvattenanläggning, tandning och släckning av belysning samt öppning och stängning av portar och entrédörrar, vilket arbete skall vara avslutat senast kl. 22. För arbetsplats med mer än en heltidsanställd befattningshavare skall den ordinarie arbetstiden ej överstiga 2 352 timmar per år, fördelad på genomsnittligt 48 timmar per vecka. Liksom beträffande ett antal andra arbetstagaregrupper undersökte utredningen först möjligheterna att inordna personalen ifråga under nu gällande lagstiftning. Sveriges fastighetsägares arbetsgivareförbund anförde därvid bl. a., att parterna inom förbundets område ej funnit det möjligt att i avtalen införa preciserade arbetstidsbestämmelser för fastighetsarbetare. Detta berodde väsentligen på två förhållanden, nämligen dels att arbetsuppgifterna för en fastighetsarbetare i stor utsträckning vore av den natur, att det ej kunde genom ett arbetstidsschema eller eljest på förhand fastställas, när

de skall utföras, dels att det måste överlämnas åt den enskilde arbetaren att själv disponera tiden för utförandet av olika arbetsuppgifter även i den mån dessa kunde på förhand beräknas och planeras. Vad angår de heltidsanställda fastighetsarbetarna skulle en tillämpning av allmänna arbetstidslagens bestämmelser medföra allvarliga olägenheter därigenom att man då icke kunde utnyttja den enligt kollektivavtalet föreliggande möjligheten att låta kortare arbetstid under en del av året kompensera längre arbetstid under annan del. Variationen i arbetets omfattning berodde framför allt därpå att eldningen vore betydligt mera arbetskrävande under vintern och att renhållningen såvitt avsåg gräsmattor och planteringar väsentligen utfördes under sommaren. Talrika fall förekomme, då proportionen mellan de båda arbetsuppgifternas omfattning vore sådan att det totala arbetet blev väsentligt mera omfattande sommartid än vintertid eller vice versa. En tillämpning av lagen skulle medföra att ytterligare arbetskraft måste anlitas; kostnadsökning för fastighetsägarna skulle bli följden. Det måste också medföra praktiska olägenheter att för en liten del av arbetet anlita särskild arbetstagare. Förbundet ansåg det ej vara lämpligt och ej heller behövligt att inordna fastighetsarbetarna under arbetstidslagstiftningen. Vid utarbetandet av sitt preliminära förslag till ny arbetstidslag utgick utredningen från att arbetstiden för fastighetsarbetarna skulle, särskilt med hänsyn till de modifikationer, som föreslogs i olika hänseenden, kunna regleras av en arbetstidslag. I sitt remissvar vidhöll Sveriges fastighetsägares arbetsgivareförbund den ståndpunkt det intagit i sitt tidigare till utredningen avgivna yttrande. Förbundet ansåg ett uttryckligt undantag för fastighetsarbetare vara mera tillfredsställande, även om de i lagförslagets 2 § angivna undantagen enligt förbundets uppfattning i huvudsak täcker de fall, då fastighetsarbetet till följd av sin natur ej låter sig inordna under förslagets bestämmelser i övrigt. Jämväl Bostadskooperationens förhandlingsorganisation påyrkade ett undantag för fastighetsarbete. Särskilt för fastigheter med mindre än två heltidsanställda fastighetsarbetare, synes det icke möjligt och genomförbart att arbetsgivarna skulle kunna garantera arbetstagarna en fastställd arbetstid. Enligt gällande kollektivavtal vore lönesättningen baserad på detaljpriser för utförda arbetsuppgifter. För att teoretiskt kunna tillämpa 48-timmarsregeln hade arbetskvantiteten begränsats uppåt. De anställda organiserade arbetet själva på så sätt, att minsta möjliga arbetstid åtginge. Arbetsgivaren kunde kontrollera arbetsresultatet men ej arbetstiden; arbetsgivarens representant, i regel vicevärden, vore oftast under vanlig arbetstid upptagen av egen sysselsättning. Svenska fastighetsarbetareförbundet däremot fann det önskvärt att utredningens förslag genomföres.

241 De flesta fastighetsarbetarna är deltidsanställda och regleringen av deras arbetstid utgör intet problem. Vad avser de heltidsanställda arbetstagarna synes arbetstiden å sådana arbetsplatser, där flera anställda tjänstgör, utan större praktiska ölägenheter kunna regleras på sätt lagen föreskriver. Svårigheter att inordna ifrågavarande område under lag uppställer sig tydligen främst med avseende å ensamanställda fastighetsarbetare med heltidstjänstgöring. Det arbete, som åvilar en dylik arbetstagare, är av sådan beskaffenhet att det i regel skall förläggas med början kl. 6 och slut kl. 22. Arbetstagaren skall under denna tid även intaga sina måltider. Omständigheterna torde dessutom sällan vara sådana att hela den återstående tiden åtgår till arbete för arbetsgivarens räkning. Gällande avtal förutsätter ju en genomsnittlig arbetstid av 48 timmar per vecka. Hinder föreligger icke att upprätta arbetstidsschema eller på annat sätt fastställa bestämda arbetstider. Svårigheter, som härvid kan uppkomma, får ej förhindra att arbetet inordnas under lag. Tilläggas må att, såsom framgår av kap. VII, parterna skall beredas möjlighet att avtala om längre arbetstid på sommaren och motsvarande kortare tid på vintern eller tvärtom. Frågan uppställer sig emellertid huruvida de heltidsanställda fastighetsarbetarnas tjänstgöring skall anses vara ur arbetstidssynpunkt kontrollerbar eller ej. En viss form av fastighetsförvaltning förefinnes städse. Vad beträffar de större fastighetskomplexen torde denna vara så utvecklad, att vederbörlig övervakning av arbetstiderna kan ske. Jämväl eljest lär arbetsgivaren eller hans ställföreträdare i regel ej vara undandragen möjligheten att kontrollera när det dagliga arbetet börjar och slutar. Bortsett från de fall då varken arbetsgivaren eller någon hans representant bor i fastigheten, synes övervakandet av ifrågavarande arbetes anordnande ej bli svårare att genomföra än motsvarande övervakning med avseende å husligt arbete. Sannolikt kan förhållandena dock i vissa fall vara sådana, att arbetet måste såsom okontrollerbart bli undantaget från lagens tilllämpning. Det nu gällande undantaget för portvakt, som väsentligen förrättar sitt arbete i bostaden, torde, såsom tidigare framhållits, ej vara aktuellt för fastighetsarbetare. Med hänsyn till de skiftande göromål som åvilar en fastighetsarbetare, främst eldning och renhållning, kan han nu endast i undantagsfall sägas utföra huvudparten av sitt arbete i bostaden. De fall, där detta förhållande dock kan sägas vara för handen, synes böra bedömas på samma sätt som utredningen föreslagit i fråga om industriportvakter. Utredningen föreslår sålunda, att arbete, som åligger portvakt och av honom väsentligen förrättas i hans bostad, skall föras under lagen.

16—1600 53

242 J. A N T A L S B E G R Ä N S N I N G E N S

BORTTAGANDE

Såsom utredningen framhållit i kap. II övervägde den på sin tid att på olika sätt utsträcka den nuvarande allmänna arbetstidslagens tillämpningsområde. Dessa överväganden innebar jämväl borttagandet av det inom den allmänna arbetstidslagen förefintliga undantaget för småföretag. Lagen ägde nämligen tillämpning endast å företag som i regel har flera än fyra anställda. Nämnas må att en antalsbegränsning även finnes i lantarbetstidslagen. Frågan om antalsbegränsningens borttagande i den senare lagen behandlas i kap. V. Från början gällde frågan alltså, huruvida småföretagen skulle kunna föras in under en arbetstidslag, som begränsade arbetstiden till 48 timmar i veckan med ett dygnsmaximum om nio timmar. I denna fråga tillskrev utredningen på sin tid bl. a. Svenska arbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation. Härvid anfördes bl. a. följande. Svenska arbetsgivareföreningen uppehöll sig till betydande del vid de problem, som skulle uppkomma för trafikens del, därest antalsbegränsningen borttages. Detta problem behandlas emellertid i Avsnitt D, Trafikpersonal, av förevarande kapitel. Från vad som anföres om biltrafiken bortses sålunda i detta sammanhang. I fråga om andra verksamhetsområden, som skulle beröras av antalsbegränsningens borttagande, nämner Arbetsgivareföreningen vaktbolag. Dessa har, då antalet vid ett vaktbolag anställda överstiger fyra, för närvarande dispens i fråga om s. k. separatvakter eller som de numera kallas stationärvakter. De utför enligt senare lämnade uppgifter i huvudsak portvaktsarbete även om de emellanåt kan göra någon rond. Arbetstiden uppgår till 55 timmar per vecka med ett dygnsmaximum om 16 timmar. Jämväl för s. k. distriktsvakter har dispens medgivits. Dessa arbetar på kvällar och nätter då de besöker ett flertal olika arbetsplatser. Dygnsmaximum utgör tolv timmar; arbetstiden är 48 timmar per vecka. Det är angeläget, framhålles det, att dispens för framtiden kan beviljas i samma omfattning som för närvarande. Svenska arbetsgivareföreningens uttalande kan sammanfattas så att föreningen icke motsätter sig en sänkning av antalsbegränsningen. Dock bör under lagen endast falla arbetsgivare som regelmässigt sysselsätter arbetstagare. Även Handelns arbetsgivareorganisation har uttalat sig i förevarande angelägenhet. I fråga om andra verksamhetsområden än biltrafiken syntes någon erinran icke resas mot lagens utvidgning. Det får dock betonas, att då Handelns arbetsgivareorganisation gör detta uttalande den förutsätter att detaljhandelslagen icke skulle ändras.

243 Sveriges hantverks- och småindustriorganisation uttalade mera allmänt, att i de företag, som tillhör organisationen, tillämpas arbetstider som helt eller väsentligen är i överensstämmelse med den allmänna arbetstidslagens föreskrifter. Hantverks- och småindustriorganisationen upptar emellertid ett speciellt område till behandling, nämligen det som representeras av Skräddarmästarnas riksförbund. Denna organisation företräder ca 2 500 medlemmar med över 2 000 anställda. På grund av arbetskraftsbrist har särskilt de mindre företagen under högsäsongen måst utsträcka arbetstiderna betydligt över åtta—nio timmar per dag. Endast en mindre del av dessa yrkesutövare beröres av kollektivavtal. Likaledes är endast en del av de anställda fackligt organiserade. Såväl arbetsgivare som arbetstagare har intresse av att utnyttja den goda arbetstillgången under exempelvis vår- och höstsäsongerna. Det är vanligt att ackordsavlönade arbetare härvid fordrar att få »arbeta över» i den utsträckning de själva anser. Organisationen tillade, att även inom andra yrkesområden förekommer avvikelser från arbetstidslagens föreskrifter ehuru i mindre omfattning. I fortsättningen gjorde Sveriges hantverks- och småindustriorganisation vissa mera allmänt hållna invändningar. Småföretagen har icke lika lätt som de större att till alla delar formellt fylla de krav som arbetstidslagen uppställer. Man var rädd att företagarens personliga arbetsbelastning skall komma att öka. Organisationen befarade, att svårigheter skulle uppkomma ifall arbetstagarna själva fordrar att få längre arbetstid än lagen medger. Sveriges hantverks- och småindustriorganisation tillstyrkte om än med tveksamhet att undantaget för småföretagen slopas i den allmänna arbetstidslagen. Detta tillstyrkande är emellertid förknippat med att följande villkor blir uppfyllda, nämligen att lagen utformas så att största möjliga frihet gives att tillgodose säsongbetonad efterfrågan på arbete, såvitt möjligt helt utan formaliteter, att om anställd arbetare fordrar få arbeta längre tid än lagen medger, ansvar för överträdelse i lika mån drabbar arbetaren, att den offentliga förvaltningen i här berörda avseenden likställes med det privata näringslivet. I utredningens preliminära förslag till ny arbetstidslag hade antalsbegränsningen slopats. I remissvaren lämnade i allmänhet de statliga myndigheterna förslaget utan erinran. Svenska arbetsgivareföreningen framhöll även denna gång, att lagen borde begränsas till arbetsgivare, som regelmässigt sysselsätter arbetskraft. Föreningen förordade med hänsyn härtill en antalsbegränsning om en arbetare, d. v. s. samma som i gällande lantarbetstidslag. Svenska handelsarbetareförbundet tillstyrkte förslaget. Målareförbundet framhöll de speciella förhållanden som är rådande inom målerifacket. Man

244 nämnde, att småföretag är synnerligen vanliga inom detta område. Av 10 000 företagare inom måleriyrket har 7 000 mycket sällan några arbetare anställda. Av de övriga företagarna har bortåt 2 000 högst en å två i genomsnitt anställda. För kortare tid kan givetvis arbetareantalet ökas till tre eller fyra. Det påpekades, att av de 1 500 firmor, som är anslutna till Målaremästarnas riksförening, mer än hälften har genomsnittligt två arbetare anställda. Drygt 300 av dessa företag har över fyra arbetare. Målareförbundet tillade, att det är på tiden att antalsbegränsningen undanröjes. Utredningen anser sig böra framhålla, att det här behandlade undantaget varigenom en skyddslags tillämpningsområde göres beroende av det antal arbetstagare, som sysselsattes vid företaget, är föga överensstämmande med lagens syftemål. Ehuru undantag från tillämpningsområdet i vissa fall är nödvändiga, kan dock själva arbetareantalet icke utgöra en rationell grund härför. Enligt vad remissmyndigheterna framhåller synes utvecklingen nu ha gått så långt bl. a. genom kollektivavtalens utbredning, att arbetstidsförhållandena vid de mindre företagen redan överensstämmer med vad som gäller för de större. Att småföretagarna skulle ha svårigheter att formellt fylla de krav lagen uppställer betvivlar utredningen. Utredningen anser sig ej kunna tillmötesgå Svenska arbetsgivareföreningens förslag om lagens begränsning till arbetsgivare som regelmässigt sysselsätter minst en arbetstagare. Några problem för dessa småarbetsgivare att tillämpa arbetstidslagen synes icke föreligga, då medgiven övertid blir förhållandevis riklig i dessa fall. Vidare öppnar utredningen möjligheter till lättnader i föreskrifterna om anteckning av övertid för främst dessa småarbetsgivare (se kap. VI, Avsnitt F ) . Svårigheter skulle även uppkomma, då det gäller att avgöra om en arbetsgivare verkligen regelmässigt har arbetstagare anställda eller ej. Det synes under anförda förhållanden saknas anledning att belasta lagens a d m i n i s t e r i n g med dessa problem, då intet är att vinna med den från arbetsgivaresidan föreslagna begränsningen. Av de tre villkor som Sveriges hantverks- och småindustriorganisation uppställer tillmötesgår utredningen i huvudsak det första och helt det tredje. Arbetsgivaren får rätt avtala om annan begränsningsperiod och den offentliga förvaltningen införes under lagen. Däremot skulle det strida mot lagstiftningens natur att straffbelägga arbetstagare, som arbetar i större utsträckning än lagen medger. Under åberopande av det anförda föreslås att ingen antalsbegränsning införes i den nya arbetstidslagen.

K A P I T E L V. FRÅGAN OM S P E C I A L L A G A R N A S UPPHÄVANDE

A.

LANTARBETSTIDSLAGEN

Några invändningar av principiell natur mot att utsträcka den allmänna arbetstidslagens tillämpningsområde jämväl till jordbruket torde icke föreligga. Frågan om den särskilda lantarbetstidslagen bör bibehållas eller icke är enligt utredningens uppfattning närmast en praktisk angelägenhet. Den bör bedömas under hänsynstagande till de verkningar för jordbrukets del, som ett införande under den av utredningen föreslagna allmänna arbetstidslagen skulle medföra.

1.

Tillämpningsområde

I nu gällande allmänna arbetstidslag finnes följande undantag: »h) jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom självständiga företag, samt byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess binäring som nu nämnts ävensom trädgårdsskötsel och djurskötsel, ändock att arbetet bedrives utan samband med jordbruk.» Gällande lantarbetstidslag äger tillämpning: »D å jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom självständiga företag, samt å byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess binäring som nu nämnts, allt för såvitt i företaget till arbete för arbetsgivares räkning i regel användes minst en arbetare, ; samt 2) å trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag, för såvitt däri till arbete för arbetsgivares räkning i regel användes minst en arbetare .» Den allmänna lagen undantar »djurskötsel, ändock att arbetet bedrives utan samband med jordbruk». Djurskötsel, som icke bedrives som binäring till jordbruk, faller sålunda för närvarande utanför lagstiftningen. Fråga är här om exempelvis uppfödning av pälsdjur och renskötsel. Upphäves lantarbetstidslagen och det nuvarande undantaget i allmänna lagen, kommer anställda inom dylik djurskötsel att falla under lagen. Renskötsel blir dock undantagen på grund av att arbetet får anses vara oregelbundet och okontrollerbart. Anställda inom galopp- och travtränarverksamhet ligger utanför lagen men har sin arbetstid reglerad enligt avtal, genom vilket arbetstiden begränsas till 48 timmar per vecka och högst åtta timmar per dag.

246 I lantarbetstidslagens bestämmelser rörande tillämpningsområdet återfinnes uttrycket »företag». Detta uttryck är mer omfattande än motsvarande i nu gällande allmänna arbetstidslag, som är begränsad till »rörelse» och »särskilt arbetsföretag». Till följd härav faller under lantarbetstidslagen sådana områden som skötsel av parker, prydnadsträdgårdar och begravningsplatser trots att dylik verksamhet icke är att betrakta som rörelse. I utredningens preliminära förslag hade införts begreppet »arbete». Den utvidgning som lagstiftningen skulle undergå genom övergång från begreppet »företag» till begreppet »arbete» synes ha föga betydelse. I fråga om trädgårdsskötsel är lagstiftningen för närvarande begränsad till självständigt bedrivna företag och till företag, som bedrives som binäring till jordbruk. En i anknytning till en viss rörelse bedriven trädgårdsskötsel, från vilken ingen egentlig avsalu förekommer, omfattas för närvarande icke av lagstiftningen. Ett realiserande av utredningens förslag skulle emellertid föra dylik verksamhet in under lagen. Detta synes såvitt utredningen kan bedöma icke möta några hinder. I 1 § nuvarande lantarbetstidslag stadgas att denna har avseende jämväl å byggnadsarbete för jordbruk eller sådan binäring till jordbruk som namnes i lagen. Detta innebär att dygnsmaximum för sådant byggnadsarbete varom här är fråga blir tio timmar ävensom att arbetstiden vintertid icke får överstiga 45 timmar per vecka. Inom jordbruket sysselsattes i huvudsak två slag av byggnadsarbetare. För större byggnadsarbeten, vilka utlämnas på entreprenad, sysselsattes vanliga byggnadsarbetare. I fråga om dessa tillämpas enligt vad utredningen erfarit jämlikt avtal sedvanlig 48 timmars arbetsvecka. En annan inom jordbruket sysselsatt kategori arbetstagare, som användes till byggnadsarbeten, utgöres av jordbrukets egna arbetare. Vid stora jordbruk kan det finnas arbetstagare som året runt är sysselsatta med nybyggnadsarbete eller med olika slag av reparationsarbeten. Vidare förekommer att jordbruksarbetare tillfälligt sysselsattes med byggnadsarbete. Det är naturligt att det ur arbetsledningens synpunkt är fördelaktigt att för dessa senare arbetstagare få tillämpa samma arbetstidsreglering som för jordbruket. Den gällande lantarbetstidslagen har avseende å alla arbetare, som användes inom jordbruket utan hänsyn till yrkestillhörighet. Sålunda k a n nämnas att arbetstagare, som uteslutande sysselsattes med exempelvis maskinreparationer, anses falla under lantarbetstidslagen. Även utan det särskilda tillägget för byggnadsarbete skulle sålunda lagen anses tillämplig på av lantarbetsgivare anställda arbetstagare, vilka sysslar med byggnadsarbeten avsedda för jordbruksändamål. Däremot är det uppenbart, att lantarbetstidslagens arbetstidsreglering, om undantaget tages bort, icke får till-

247 lämpas för egentliga byggnadsarbetare, även om de sysselsattes med byggnadsarbeten för jordbruket. Oavsett om den nämnda bestämmelsen får stå kvar i lagen eller icke, uppkommer ibland situationer då olika sätt för arbetstidens reglering kan bli tillämpliga. Utredningen har efter prövning funnit att de minsta olägenheterna uppstår, därest det särskilda tillägget för byggnadsarbete strykes. Utredningen föreslår även att så sker. Då utredningen framlägger detta förslag vill den emellertid understryka att någon ändring i nu tillämpat sätt för tolkning av vad som skall förstås med arbetstagare inom jordbruk icke är avsedd. Därest en lantarbetsgivare i sin tjänst har arbetstagare, som uteslutande sysslar med byggnadsarbete för jordbrukets del, skall dessa sålunda erhålla sin arbetstid reglerad på samma sätt som de egentliga jordbruksarbetarna. Samtliga de i det föregående berörda utvidgningarna av lagstiftningen har icke rönt större uppmärksamhet i remissyttrandena. Detta är däremot fallet med förslaget att låta nuvarande antalsbegränsning utgå. Lantarbetstidslagens tillämpningsområde var i fråga om jordbruket under åren 1937—1945 begränsat till företag med minst tre arbetare. Vid 1945 års lagrevision vidgades området genom att antalsbegränsningen sänktes till minst två arbetare. År 1948 minskades den ytterligare, nämligen till en arbetare. Denna begränsning har sedermera varit oförändrat gällande. För trädgårdsskötseln har allt sedan år 1937 antalsbegränsningen varit bestämd till en arbetstagare. I detta sammanhang kan förtjäna erinras om vissa uttalanden, som gjordes vid 1948 års lagrevision, nämligen då lantarbetstidslagen fick sin nu gällande utformning. Arbetsrådet anförde vid detta tillfälle följande: »Arbetsrådet hyser den uppfattningen, att en ytterligare utvidgning av läntarbetstidslagens tillämpningsområde vad beträffar jordbruk, mot vilken utvidgning ur principiell synpunkt någon invändning ej torde kunna resas, icke kommer att medföra svårigheter för jordbruket i så hög grad, att hinder för genomförandet av sådan reform kan anses föreligga. Skulle på något håll — på grund av minskade möjligheter till rationalisering eller av andra skäl — avsevärda olägenheter uppstå vid anpassning till laglig arbetstidsreglering, har Arbetsrådet möjlighet att under en övergångstid medgiva behövliga dispenser.» Departementschefen erinrade i prop. 192 till 1948 års riksdag om detta uttalande. Han framhöll att i remissyttrandena över förslaget att sänka antalsbegränsningen hade framhållits, att rationaliseringsmöjligheterna inom det mindre jordbruket alltjämt vore mycket små och att det därför vore nödvändigt att exempelvis vid sådd och skörd eller eljest då arbetsanhopning förekomme utnyttja den anställda arbetskraften i högre grad än lantarbetstidslagen medgåve. Gentemot dessa remissuttalanden

248 fanns andra som påtalade, att den rådande konkurrensen om arbetskraften inom jordbruket redan torde ha tvingat de minsta företagarna till att i stor utsträckning tillämpa samma arbetstid för sina anställda som gällde för de större jordbruken. Departementschefen uttalade i samband med den föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet att denna icke vore ägnad att medföra sådana olägenheter, att de uppvägde angelägenheten av att även arbetstagarna inom det mindre jordbruket bleve delaktiga av det skydd arbetstidslagstiftningen skänkte. I propositionen föreslogs att lantarbetstidslagen skulle bli tillämplig på varje av lagen omfattat företag, vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning. Departementschefen avsåg tydligen att utvidgningen skulle ske så att lagen skulle omfatta alla jordbruk, som regelmässigt sysselsatte arbetskraft. Det synes vara av denna anledning, som nu gällande lantarbetstidslag på förevarande punkt erhållit den lydelse som i det föregående angivits, nämligen företag med minst en arbetare. I utredningens preliminära förslag till ny arbetstidslag hade antalsbegränsningen helt slopats. Gentemot förslaget anförde Svenska lantarbetsgivareföreningen bl. a. att förslaget komrae att försvåra tillsynen och efterlevnaden av lagen och skulle medföra behov av en icke ringa utökning av den personal, som har att handha denna övervakning. I den preliminära promemorian hade utredningen gjort ett uttalande av innebörd, att arbetstagarnas organisationer borde medverka till kontrollen över att lagstiftningen efterlevdes. Sannolikt i anledning av detta uttalande påpekar Svenska lantarbetsgivareföreningen att antalet anställda i jordbruket uppgår till ungefär 130 000. Av dessa är icke ens en tredjedel organiserade. Mer än två tredjedelar av de anställda saknar sålunda möjlighet att påkalla fackföreningens bistånd för att få lagöverträdelser beivrade. Föreningen tillägger, att inom trädgårdsfacket och det husliga arbetet detta förhållande var ännu mera markant. Lantarbetsgivareföreningen förordade att gällande arbetstidslags regel om en antalsbegränsning till en arbetare skulle bibehållas. Lantarbetareförbundet uttalade, att den nuvarande inskränkningen spelat ut sin roll genom att lagens regler direkt eller indirekt till följd av kollektivavtalen blivit gällande oavsett företagens storleksordning. Även Lantbrukstjänstemannaförbundet tillstyrkte antalsbegränsningens borttagande. Borttagandet av nu gällande bestämmelser rörande antalsbegränsningen torde knappast få någon betydelse. Endast ett ringa antal arbetstagare får arbetstiden förkortad genom att införas under arbetstidslagen. De jordbruk, som skulle föras in under lagstiftningen, utgöres av sådana små jordbruk som i huvudsak sysselsätter arbetskraft endast under de delar av året,

249 då ett ökat behov av arbetskraft föreligger. Fråga är här särskilt om skördetider samt i viss mån även om tiden för vårbruket. Det är naturligt att dylika små jordbruk kan bli tvungna att under kort tid uttaga förhållandevis mycken arbetstid av den tillfälligt anställda arbetskraften. Detta kan ske genom anlitande av lagens bestämmelser om övertid, vilken med hänsyn till att fråga är om personal, som sysselsattes under endast en liten del av året, väl måste räcka till för detta ändamål. Det har framhållits, att kontrollen genom den föreslagna utvidgningen skulle försvåras. Denna åsikt delas emellertid icke av arbetstagarna. Utredningen kan icke finna att den nu övervägda utvidgningen av tillämpningsområdet nämnvärt skulle öka kontrollsvårigheterna. Kontrollen över lagens tillämpning inom det nuvarande området för lagens giltighet har statsmakterna genom de hittills vidtagna lagstiftningsåtgärderna ansett möjlig att bemästra. Utredningen föreslår för övrigt vissa lättnader främst för mindre arbetsgivare i fråga om skyldigheten att anteckna uttagen övertid. Utredningen finner sålunda att beträffande jordbruket någon antalsbegränsning ej är erforderlig. I samband med att lagstiftningens tillämpningsområde behandlas bör till diskussion även upptagas de undantag, som finnes i nu gällande lantarbetstidslag. Anledning föreligger nämligen att öka lagstiftningens tilllämpningsområde även genom att låta ett flertal av undantagen utgå. Till en början må först nämnas ett undantag, som utredningen finner bör vara kvar, nämligen det som gäller okontrollerbart arbete. Utredningen hänvisar till vad den anfört i fråga om detta undantag i kap. IV, Avsnitt B. Därest jordbruk och trädgårdsskötsel föres in under den av utredningen föreslagna lagen, tillkommer ett nytt undantag nämligen för oregelbundet arbete. Ett dylikt undantag torde för jordbrukets del ha avseende endast å födelser, sjukdomsfall och olycksfall bland djuren. Arbete förorsakat av dylika händelser betraktas för närvarande som nödfallsarbete. Införandet av detta undantag kommer alltså icke att få någon betydelse för jordbrukets del. Från lantarbetstidslagen är undantaget arbete avseende kolning i mila. Detta undantag omfattar både egentlig skogskolning och så kallad platskolning vid sågverk, järnvägsstation m. m. men äger icke tillämpning på kolning i ugnar. Enär undantaget även återfinnes i gällande allmänna arbetstidslag har möjligheterna att föra kolning i mila under lagstiftningen behandlats i kap. IV, Avsnitt I. Utredningen övergår härefter till ett undantag, som vid de tidigare lagrevisionerna har tilldragit sig förhållandevis stor uppmärksamhet. I gällande lantarbetstidslag är undantaget mjölkning, skötsel och upptagning

250 av rotfrukter, skogsarbete, upptagning av torv samt tillverkning av b r ä n n torv och torvströ, allt i den mån dessa arbeten utföres på ackord. I fråga om den del av detta undantag som avser skogsarbete, upptagning av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ hänvisar utredningen till vad som anföres i kap. IV, Avsnitt I, där dessa problem utförligare behandlas. Borttagandet av de här nämnda undantagen ur lantarbetstidslagen torde icke föranleda särskilda problem. I fråga om undantaget för mjölkning, skötsel och upptagning av rotfrukter har från arbetstagaresidan anförts att avlöningsformen icke bör vara bestämmande för lagstiftningens tillämpningsområde. I denna fråga har Arbetsrådet vid lagrevisionen 1948 uttalat bl. a. följande. Mjölkning på ackord förekommer mest i Skåne, där det icke är ovanligt att djurskötarna utför sådan mjölkning utöver den ordinarie arbetstiden. I det övriga landet synes ackordsmjölkning ha mindre omfattning. Det kan med hänsyn härtill ifrågasättas, huruvida icke undantaget utan större olägenhet kan upphävas. Att Arbetsrådet likväl ansåg sig böra föreslå ett bibehållande av undantaget hängde samman med att rådet samtidigt föreslog en sänkning av den ordinarie arbetstiden för djurskötare. Till dess tillräcklig erfarenhet vunnits om verkningarna av en sådan arbetstidsförkortning torde det vara tillrådligt att mjölkning på ackord fortfarande lägges utanför arbetstidsregleringen. Utredningen har inhämtat, att man från arbetstagaresidan väntar att ackordsmjölkningen kommer att erhålla vidgad omfattning. Blir detta förhållandet skulle en ökning ske av de arbetsuppgifter, som lägges utanför arbetstidslagstiftningen. I realiteten kan detta innebära en förlängning av arbetstiden. Frågan om skötsel och upptagning av rotfrukter på ackord behandlades även av Arbetsrådet i samband med lagrevisionen 1948. Dessa arbeten var vanligast förekommande i Skåne och hade betydelse framför allt för sockerbetsodlingen. Arbetsrådet fann det givetvis tekniskt sett icke omöjligt för arbetsgivaren att vaka över detta arbetes ordnande, men en kontroll av arbetstiden skulle medföra icke oväsentliga olägenheter, enär arbetarna med hänsyn till väderleksförhållandena eller av andra skäl ej sällan önskade förlägga arbetet till tidigt på morgonen eller sent på kvällen. Av dessa anledningar fann Arbetsrådet övervägande skäl tala för ett bibehållande av undantaget. Landsorganisationen ansåg, att man från Arbetsrådets sida överbetonat svårigheterna att nu slopa samtliga undantag för ackordsarbete. Då man väntade att arbetstidsutredningen komme att upptaga även frågan om arbetstidsregleringen inom jordbruket till behandling, ville LO dock vid detta tillfälle icke påyrka en utvidgning av lagens tillämpningsområde i förevarande hänseende.

251 Departementschefen uttalade, att han ansåg det oriktigt att låta avlöningsformen vara avgörande för frågan om ett visst arbete skulle falla under lagstiftningen. Han åberopade emellertid LO:s uttalande, att frågan om ett fortsatt undantagande av vissa ackordsarbeten från lagens tilllämpning torde bli uppmärksammad av arbetstidsutredningen. Med hänsyn härtill föreslogs att undantaget skulle kvarstå. I utredningens preliminära lagförslag hade intet särskilt undantag för ackordsarbete upptagits. Det är naturligt att detta förhållande blev föremål för uppmärksamhet främst från de organisationers sida, som beröres av denna del av lagstiftningen. Svenska lantarbetsgivareföreningen anförde i fråga om förslaget att slopa undantaget rörande mjölkning på ackord bl. a. följande. »Föreningen motsätter sig detta. För ett bibehållande av ackordsmjölkningen såsom undantag talar framför allt svårigheterna att lösa ersättarfrågan. Genom att mjölkning på ackord för närvarande är undantagen från lantarbetstidslagens tillämpningsområde har man i ladugård, där dagsarbetstiden — mjölkningen inberäknad —• uppgår till exempelvis 9 timmar, möjlighet att sätta den lagligen medgivna arbetstiden till allenast 8 timmar per dag med därav följande 52 fridagar per år. Slopas undantaget för ackordsmjölkning måste även den nionde timmen inräknas i dagsarbetstiden, varvid fridagsantalet — d. v. s. de dagar, för vilka ersättare skall skaffas — stiger till 91 per år. De ökade svårigheter som härigenom uppkomma kunna i regel icke bemästras genom anvisning av extra arbetskraft.» I fråga om rotfruktsarbete anförde Svenska lantarbetsgivareföreningen, att det utfördes huvudsakligen av tre kategorier arbetare nämligen tillresande arbetare, gårdens egna arbetare och dessas familjemedlemmar. I fortsättningen anför föreningen, att arbetet i hög grad är beroende av väderleksförhållandena. Under regndagar måste det i regel inställas. Ett slopande av undantaget för rotfruktsarbete skulle hindra de med detta arbete sysselsatta från den sporadiska utsträckning av arbetsdagen som är erforderlig med hänsyn till såväl deras egen ekonomi som produktionen. Detsamma gäller i stort sett också hustrur och barn på gården. Gårdens egna arbetare brukar i rätt stor utsträckning arbeta med rotfrukterna på sin fritid, de morgonfriska någon timme före det ordinarie arbetets början och de övriga efter dess slut på eftermiddagen eller kvällen. Ett förbud kommer flertalet arbetare sannolikt icke att taga på allvar och arbetsgivaren kommer då i en besvärlig situation, eftersom det åligger honom vid straffansvar att avvisa arbetarna från rotfruktsarbete utanför den vanliga arbetstiden. Även ur produktionens och arbetskraftsförsörjningens synpunkt ansåg Svenska lantarbetsgivareföreningen förslaget om slopande av undantaget för rotfruktsarbete vara en allvarlig sak. »Om arbetarna hindras att

252 söka återvinna den arbetsförtjänst, de förlorat under regndagar, måste man räkna med att antalet tillresande arbetare kominer att minska. Risken för att regndagarna skall draga ned den genomsnittliga arbetsförtjänsten per dag alltför mycket, torde göra arbetet mindre lockande.» Enligt föreningens uppfattning skulle utredningens förslag resultera i att såväl arbetarnas inkomster som sockerbetsarealen komme att minska. De från arbetsgivaresidan framförda farhågorna delades icke av Svenska lantarbetareförbundet som framhöll, att förbundets medlemmar aldrig kunnat förstå, varför betalningsformen skall vara utslagsgivande för om arbetstidsreglering skall gälla eller icke. Förbundet understryker kraftigt nödvändigheten av att denna oformlighet försvinner ur arbetstidslagstiftningen. Utredningen vill för sin del uttala följande. I nuvarande lag undantages vissa av de arbetstagarna åvilande arbetsuppgifterna. Så är fallet med tid för ackordsmjölkning. Bestämmande för om tiden för arbetets utförande skall inräknas i den maximalt medgivna är den form i vilken ersättning utgår. På detta sätt öppnas möjligheter att de facto förlänga arbetstiden på ett sätt som helt strider mot lagstiftningens anda. Utredningen medger att det, såsom Lantarbetsgivareföreningen framhåller, kan uppkomma ökade svårigheter att erhålla ersättare. Dessa svårigheter synes dock ej vara större än att de kan bemästras. Utredningen övergår härefter till undantaget för skötsel och upptagning av rotfrukter. I den mån fråga är om tillfälliga arbetare och familjemedlemmar till gårdens egna arbetare uppkommer icke svårigheter vid detta arbetes införande under lagen. Dessa arbetstagare sysselsattes under helt kort tid hos en och samma arbetsgivare, varför övertidsbestämmelserna ger möjligheter att taga denna arbetskraft i anspråk i erforderlig utsträckning. Något annorlunda ligger förhållandena till för gårdens egna arbetare. I den mån dessa tages i anspråk för arbetsuppgifter varom här är fråga skall nämligen arbetstid som åtgår härför inräknas i den tid som den ordinarie arbetsgivaren har rätt att uttaga av den anställde. Man får icke bortse från lagens syfte, nämligen att skydda arbetstagarna mot överansträngning. Starka skäl talar för att begränsa den omfattning i vilken gårdens egna arbetare får deltaga. Med anledning av det anförda föreslår utredningen, att det i den nuvarande lagstiftningen förefintliga undantaget för olika former av ackordsarbeten utgår. Från lantarbetstidslagens tillämpningsområde är vidare husligt arbete undantaget. Den omständigheten att ett särskilt undantag finnes för dylikt

253 arbete beror främst på att fråga här är om sådana i lantbrukshushåll sysselsatta tjänare, i regel kvinnliga, som är anställda i och för jordbruksdriften men som i större eller mindre omfattning även utför husligt arbete. Det förhållandet inträffar alltså, att i den mån en arbetstagare utför arbete inom själva jordbruksdriften arbetstiden begränsas enligt lantarbetstidslagen. Utföres åter arbete inom arbetsgivarens hem faller dylikt utanför lagen. Frågan huruvida det husliga arbetet bör falla under en arbetstidslag eller om arbetstiden inom detta område endast bör regleras genom en fritidslag har behandlats tidigare, nämligen i kap. IV, Avsnitt A. Det inom lantarbetstidslagen medtagna undantaget synes närmast vara en konsekvens av att hembiträdena icke faller under den nuvarande lagstiftningen på området. Med hänsyn till att husligt arbete bör omfattas av arbetstidslagstiftningen bör enligt utredningens mening det förevarande undantaget utgå. Inom den nuvarande lantarbetstidslagen undantages på samma sätt som i alla andra arbetstidslagar arbete som bedrives av staten. Fråga är här om jordbruk eller trädgårdsskötsel i statens egen regi. Detta undantag har ytterligt begränsad räckvidd. Undantaget synes i det närmaste ha medtagits såsom en konsekvens av att det finnes i främst den allmänna arbetstidslagen. Det föreslås utgå ur lagstiftningen. Som en följd av att det finnes en särskild lag för detaljhandeln undantages från lantarbetstidslagen vidare arbete, vara arbetstidslagen för detta verksamhetsområde äger tillämpning. Enär utredningen föreslår att detaljhandelslagen avskaffas och de verksamhetsområden, som för närvarande faller under denna, införes under den allmänna arbetstidslagen, bortfaller behovet av det nyss nämnda undantaget. F r å n lantarbetstidslagen är vidare undantagna medlemmar av arbetsgivarens familj, viss arbetsledare- och kontorspersonal. Frågan om bibehållandet av dessa undantag, som återfinnes i alla arbetstidslagarna, behandlas i kap. IV, Avsnitt B.

2. Veckoarbetstidens längd Sedan den första lantarbetstidslagens tillkomst har frågan om sättet för arbetstidens begränsning per vecka varit föremål för överväganden vid flera tillfällen. Detta är naturligt med hänsyn till att arbetet inom jordbruket i så stor utsträckning måste avpassas efter vegetationsförhållandena. I lantarbetstidslagen är även bestämmelserna om arbetstidens begränsning per tidsperiod mera detaljerade och differentierade än i de övriga arbetstidslagarna. Detaljregleringen av arbetstiden behandlas senare, nämligen

254 i kap. VI. Här torde emellertid till diskussion böra upptagas frågan, huruvida möjligheter föreligger att bestämma samma veckoarbetstid för jordbruket som för andra verksamhetsområden. Därest detta icke är möjligt föreligger nämligen starka skäl för att bibehålla den nuvarande särskilda lantarbetstidslagen. I den lantarbetstidslag som var gällande åren 1937—1945 var arbetstiden per vecka bestämd på följande sätt. Under månaderna januari, februari och december fick den maximala arbetstiden uppgå till 41 timmar, under mars, oktober och november till 46 timmar och under april, maj, juni, juli, augusti och september till 54 timmar per vecka. Under sommarmånaderna blev veckoarbetstiden sålunda 13 timmar längre än under vintern. I 1945 års lag bibehölls systemet med tre olika veckoarbetstider men spännvidden mellan den längsta och den kortaste veckoarbetstiden minskades till nio timmar. En kraftig utjämning i olikheterna i veckoarbetstiderna under årets olika delar genomfördes vid 1948 års lagrevision. Då bestämdes den maximala tiden per vecka under november—februari månad till 45 timmar och under den övriga delen av året till 50 timmar per vecka. I utredningens preliminära promemoria intogs i detta avseende inga särbestämmelser. Utredningen utgick alltså från att man för jordbrukets del borde införa samma sätt för arbetstidens begränsning som föreslogs för andra områden. Arbetstiden per vecka skulle med andra ord maximeras till 48 timmar under årets alla delar. Med hänsyn till denna frågas vikt relateras i det följande förhållandevis utförligt vad som härutinnan framförts. Rörande den reella innebörden av utredningens preliminära förslag vill utredningen först framhålla följande. Enligt nu gällande bestämmelser är arbetstiden såsom nämnts 50 timmar per vecka under åtta månader, en tid som i stort sett motsvarar 35 veckor. En sänkning av arbetstiden under dessa 35 veckor från 50 till 48 timmar per vecka betyder ett bortfall av 70 arbetstimmar. Visserligen inträffar å andra sidan en ökning av arbetstiden under årets återstående fyra månader, men denna ökning kan ej anses som någon kompensation för den kortare arbetstiden under sommaren. Under vegetationsperioden minskas sålunda arbetstiden med 70 timmar, vilket motsvarar ungefär en och en halv arbetsvecka. Emellertid får m a n då fråga är om arbetstidsförkortningar icke inskränka sig till ett rent matematiskt resonemang. Därest arbetstiden förkortas, torde arbetsintensiteten i regel stiga, något som i varje fall till en del kompenserar den minskade arbetstiden. I utredningens preliminära promemoria framhölls att det utan tvivel var ett önskemål från arbetstagarnas sida att få sin arbetstid reglerad efter i

255 stort sett samma grunder som inom andra områden. Utredningen underströk emellertid, att det kunde tänkas möta svårigheter att övergå från nuvarande regleringssätt till det föreslagna utan att jordbrukets arbetsgivare bereddes skälig övergångstid. Med hänsyn härtill kunde en övergångsbestämmelse bli erforderlig, som för ett visst antal år medgåve en något längre arbetstid på sommaren mot en häremot svarande minskning under den övriga delen av året. Denna övergångstid kunde sannolikt bli förhållandevis kort. Erinras bör vidare att utredningen förutsatte att parterna på arbetsmarknaden genom kollektivavtal skulle medgivas rätt att utsträcka begränsningsperioden från en vecka till högst ett år. Arbetsmarknadsstyrelsen tillstyrkte förslaget att slopa den särskilda lantarbetstidslagen. Styrelsen anförde bl. a. följande. Lantarbetstidslagens avvikande bestämmelser har motiverats med att jordbruket i en helt annan utsträckning än andra näringar är beroende av årstid och väderlek. Det har därför ansetts nödvändigt att inom denna näring tilllämpa ett mindre stelt och snävt arbetstidsschema än det som kommit till användning inom industrien. I förarbetena till nu gällande lagstiftning har vidare påpekats, att inom jordbruket utövar störningar och andra avbrott i arbetet en betydande inverkan på förhållandet mellan arbetstid och arbetseffekt. Dessa rent arbetstekniska skäl äger fortfarande giltighet. Sedan lantarbetstidslagen tillkom, framhöll Arbetsmarknadsstyrelsen i fortsättningen, har utvecklingen inom jordbruket bl. a. kännetecknats av en starkt ökad användning av maskinella hjälpmedel. Mekaniseringen, som gjort jordbruket mindre beroende av dragare, har ökat möjligheten att under brådskande perioder utnyttja personalen för övertidsarbete. En förkortning av normalarbetstiden under sommarmånaderna torde därför icke alltid innebära en förkortning av den totala arbetstiden. Styrelsen var tveksam i fråga om möjligheterna att genom kollektivavtal få till stånd en från lagens huvudbestämmelser avvikande arbetstidsreglering för jordbruket, vars speciella förhållanden borde ytterligare beaktas av utredningen, innan den definitivt utformar sitt förslag. Några invändningar från Arbetarskyddsstyrelsens sida framkom icke; styrelsen har icke till särskild behandling upptagit frågan om jordbrukets införande under samma arbetstidslag som avses gälla för övriga delar av näringslivet. Lantbruksstyrelsen uttalar mera allmänt att den icke funnit anledning till erinran mot utredningens förslag. Denna åsikt delas dock icke av Domänstyrelsen som anser att förslaget skulle medföra olägenheter. Det ligger i sakens natur, att Svenska lantarbetsgivareföreningen till utförlig diskussion upptar dessa spörsmål. Föreningen framhåller bl. a. följande. Utredningens förslag att slopa speciallagstiftningen på lantbrukets område inger allvarliga betänkligheter. Då man har att bedöma,

256 huruvida det kan vara lämpligt att skapa en enhetlig arbetstidslag, måste det utslagsgivande vara om arbetsförhållandena inom olika områden är så likartade att en dylik åtgärd är möjlig och praktisk ur produktionens synpunkt. Önskemål om att skapa enhetliga arbetsförhållanden för alla arbetstagare, oavsett inom vilken näring dessa är sysselsatta, kan för denna fräsas bedömande icke få vara enbart eller ens huvudsakligen avgörande. De betingelser under vilka arbetet utföres måste beaktas. Angelägenheten att genomföra för flertalet arbetstagare enhetliga bestämmelser måste vid en objektiv bedömning av sakfrågan vägas mot de praktiska konsekvenserna av en sådan lagändring och ställas i beroende av dessa. Vid tillkomsten av den allmänna arbetstidslagen undantogs — fortsatte föreningen — från denna lags tillämpningsområde betydelsefulla delar av näringslivet. Detta berodde på att den för industrien avpassade regleringen icke var möjlig att tillämpa inom vissa områden, som icke kunde uppvisa den kontinuerlighet i driften som industrien har och som dessutom var känsliga för yttre omständigheter vilka ligger utanför mänsklig påverkan. Den specialreglering, fortsätter föreningen, som tillkom år 1936 för jordbruket och dess binäringar samt för trädgårdsskötseln tog just hänsyn till dessa förhållanden. Med de stora variationer under året av dagsljusförhållanden som är rådande här i landet måste det framstå som uppenbart att inom jordbruket, där arbetet till övervägande del bedrives utomhus, samma veckoarbetstid icke går att tillämpa under hela året. Under vegetationsperioden råder en ytterst arbetsbråd tid. Genom de revideringar av lantarbetstidslagen som sedan år 1936 skett vid flera tillfällen har allt mindre hänsyn tagits till nödvändigheten av en differentiering av arbetstiden. I och med 1948 års lag måste man anses ha nått den gräns utöver vilken man icke kan gå utan att riskera allvarliga rubbningar av driften. Lantarbetsgivareföreningen framhöll vidare, att den föreslagna ökningen av arbetstiden under vintermånaderna från 45 till 48 timmar per vecka säkerligen skulle medföra att arbetskraft vintertid komme att permitteras i större omfattning. Förkortning av arbetstiden från 50 till 48 timmar skulle å andra sidan medföra ett ökat uttagande av övertid något som skulle verka fördyrande å produktionen. I praktiken skulle sålunda en lag innefattande odifferentierad arbetstid inom jordbruket säkerligen komma att bli illusorisk i det att omständigheterna såsom angivits komme att framtvinga skilda arbetstider för vinter och sommar. »Det måste därför, enligt föreningens förmenande, framstå såsom verklighetsfrämmande att för jordbruksnäringen som för sin drift i så hög grad är beroende av omständigheter, vilka så att säga ligga utanför mänsklig påverkan, föreskriva arbetstidsbestämmelser utan hänsynstagande till dylika omständigheter. Grundtanken bakom arbetstidslagstiftningen är ju att skapa skydd mot arbetskraftens onödiga förslitning. Föreningen kan ej finna att man genom nu föreslagna

257 förändringar av för lantbruket gällande arbetstidsbestämmelser åstadkomma en förbättring av detta skydd.»

skulle

Föreningen åberopade därjämte, att arbetstidsutredningen icke synes ha varit främmande för tanken att inom vissa näringsområden kan föreligga svårigheter att tillämpa de föreslagna arbetstidsbestämmelserna. Med hänsyn härtill lämnas sålunda arbetsgivare och arbetstagare rätt att genom kollektiv överenskommelse träffa avtal om reglering av den ordinarie arbetstiden att gälla i stället för lagens bestämmelser. En förutsättning för att en sådan anordning skall vara av värde är dock att lagens regler är praktiskt tillämpningsbara för den händelse en uppgörelse parterna emellan icke kan ernås. Så är uppenbarligen icke fallet inom jordbruket till skillnad från det industriella området. »Då det får anses vara klart och odiskutabelt att jordbruket bl. a. behöver en olika lång arbetstid på sommar och vinter, förefaller det orimligt att i lag fastställa lika arbetstid och sedan anvisa parterna att söka träffa uppgörelse om ett tillrättaläggande av den lagstadgade standardbestämmelsen.» Föreningen tillade i detta sammanhang att lagstiftarna genom en sådan uppläggning av arbetstidsregleringen för jordbruket skulle visa brist på neutralitet i förhandlingsfrågorna. Den part som nödtvunget måste begära att lagbestämmelserna skall frångås kommer i en svagare ställning än den andra parten. Risk torde nämligen i så fall föreligga att lönespörsmål och annat som saknar samband med arbetstidsfrågorna kommer att införas i parternas diskussion om arbetstidsbestämmelserna. Ett tillrättaläggande av lagbestämmelsernas orimlighet kan då under avtalsförhandlingarna få »köpas» genom medgivanden på andra punkter. Till sist tillade föreningen att den skulle kunna acceptera en sådan anordning, att man utgår från det nuvarande sättet för arbetstidens begränsning och från denna utgångspunkt möjliggör avvikelser från lagen genom ömsesidig partsuppgörelse. Landsorganisationen framhöll, att frågan om lagstiftningens förenhetligande icke är någon från praktisk synpunkt mera väsentlig fråga. De skäl som talar för en enhetlig reglering är närmast av psykologisk natur. Detta LO:s ställningstagande avser närmast frågan om speciallagarnas slopande över huvud taget. Förevarande problem diskuterades mera ingående av Svenska lantarbetareförbundet. Förbundet konstaterar, att utredningens förslag innebär en sammanföring av nu gällande allmänna arbetstidslag och de olika speciallagarna till en arbetstidslag ävensom att arbetsmarknadens parter lämnas frihet att genom kollektivavtal överenskomma om från lagen avvikande bestämmelser. Förbundet ger detta förslag sin fulla anslutning. En på detta sätt utformad lagstiftning bereder de avtalsslutande parterna möjligheter att anordna arbetstidsbestämmelserna på sätt som bäst gagnar 17—1600 63

258 berörda område av arbetsmarknaden samtidigt som arbetstidslagens karaktär av skyddslag kvarstår oförändrad. Alldenstund lagens huvudalternativ kommer att gälla därest överenskommelse icke träffas, ankommer det på båda arbetsmarknadsparternas goda vilja och ömsesidiga förståelse att få till stånd en annan utformning av arbetstidsbestämmelserna än den i lagen angivna. Med hänsyn till arbetsmarknadsorganisationernas omfattning och styrka synes det icke kunna resas några vägande invändningar mot att lagen utformas på föreslaget sätt. Utredningen delar Lantarbetsgivareföreningens uppfattning att fråga här är om en för jordbrukets del ingripande reform. Utan tvivel finnes skäl, som talar för att jordbruket bör ha en differentiering av den maximala veckoarbetstiden. Å andra sidan får man icke förbise de önskemål, som från arbetstagaresidan framföres om att jordbrukets arbetstagare i arbetstidshänseende bör i den mån så är möjligt vara likställda med andra arbetstagare. Utredningen är angelägen framhålla, att man icke får överdimensionera innebörden för arbetstagarnas del av en reform som icke innebär annat än att arbetstiden sommartid minskas från 50 till 48 timmar och under vintern höjes med tre timmar per vecka. Betydelsen för arbetstagarnas del av en dylik omläggning ligger utan tvivel, såsom Landsorganisationen även framhåller, främst på det psykologiska planet. Arbetsmarknadsstyrelsen har uttalat tvekan angående möjligheterna att inom jordbrukets område få till stånd en kollektivavtalsenlig reglering av arbetstiden avvikande från lagens huvudbestämmelser. Detta uttalande bottnar i den förhållandevis låga organisationsfrekvensen såväl å arbetsgivare- som arbetstagaresidan. En betydande del av de i jordbruket sysselsatta arbetstagarna tillhör icke Svenska lantarbetareförbundet. Styrelsen anser sålunda att det måste bli förenat med svårigheter för oorganiserade arbetsgivare med anställda, som icke tillhör Lantarbetareförbundet, att få till stånd uppgörelser rörande en differentiering av veckoarbetstiden under årets olika delar. Arbetsmarknadsstyrelsen pekar på en punkt i den preliminära promemorian, som utredningen vid denna tid icke haft möjligheter att tillräckligt utförligt undersöka. En utväg för de oorganiserade arbetsgivarna att bli berättigade tillämpa en arbetstidsreglering varom avtal slutits mellan Lantarbetsgivareföreningen och Lantarbetareförbundet är att ansluta sig till vederbörande arbetsgivareorganisation. Lagstiftningen måste emellertid öppna möjligheter för de oorganiserade arbetsgivarna att även utan anlitande av denna väg bli i förevarande hänseende likaberättigade med organiserade arbetsgivare. Denna fråga utvecklas närmare i kap. VII. I detta sammanhang vill utredningen framhålla följande. Tidigare har Arbetarskyddsstyrelsen plägat bevilja dispenser från lagens bestämmelser endast i de enskilda fallen. Emellertid har utredningen er-

259 farit att styrelsen ansett sig oförhindrad att på senare tid även bevilja generella dispenser. Föreligger en ansökan från en arbetsgivareorganisation om dispens och har denna helt eller delvis bifallits bör enligt utredningens uppfattning Arbetarskyddsstyrelsen kunna besluta att det för organisationens medlemmar beviljade undantaget skall gälla inom hela det verksamhetsområde varom fråga är. Sådan generell dispens bör emellertid icke kunna lämnas i samband med ansökningar från enskilda arbetsgivare For det fall att en kollektiv uppgörelse om längre arbetstid på sommaren och kortare på vintern icke föreligger inom jordbruket bör sålunda Arbetarskyddsstyrelsen efter därom av Lantarbetsgivareföreningen gjord iramstallmng kunna meddela en dispens, som gäller icke endast för till förbundet anslutna arbetsgivare utan även utanför organisationen stående. Utredningen utgår härvid givetvis från att, därest arbetaresidan icke skulle ha tillstyrkt den föreslagna anordningen, framställningen måste bli föremål tör en ingående prövning. Enligt utredningens uppfattning bör lagstiftarna vara angelägna, att då det galler införandet inom jordbruket av samma arbetstidsregler som inom tlertalet andra områden gå fram med försiktighet. Man kommer icke ifrån att förhållandena inom jordbruket är så särpräglade att avgörande hänsyn måste tagas till dessa. Det kan därför bli nödvändigt pröva sig fram på detta område. Jordbruket bör sålunda icke omedelbart föras in under den allmänna arbetstidslagen. Parterna bör givas en skälig respittid, som får anvandas till att allvarligen undersöka möjligheterna borttaga den sista skillnaden på detta område mellan jordbruket och andra verksamhetsområden. Under åberopande av det anförda föreslår utredningen, att nuvarande lantarbetstidslag upphäves och att dennas tillämpningsområde införes under den föreslagna nya allmänna arbetstidslagen. Det verksamhetsområde, som täckes av den nuvarande lantarbetstidslagen, bör i den nya allmanna lagen hänföras till de områden, som får dygnsmaximum bestämt till ho (elva) timmar. Vidare föreslås, att genom en övergångsbestämmelse den for jordbruket nu gällande differentierade veckoarbetstiden under en tid av fyra år skall få tillämpas. Detta innebär, att arbetsgivarna under denna tid får ratt att välja mellan att tillämpa en arbetstid om 48 timmar per vecka året runt eller den i lantarbetstidslagen angivna. I praktiken torde dock denna fråga komma att avgöras genom kollektivavtal.

B.

DETALJHANDELSLAGEN

Det sätt varpå arbetstiden är begränsad enligt detaljhandelslagen skiljer sig icke pa några mera väsentliga punkter från vad som föreskrives i den

260 allmänna arbetstidslagen. Visserligen är dygnsmaximum något högre, nämligen tio timmar, och bestämmelserna rörande övertid företer en del avvikelser, men i övrigt är olikheterna i detta hänseende föga betydande. Under förarbetena till den första detaljhandelslagen övervägdes även, om detaljhandeln borde läggas under den allmänna arbetstidslagen eller om en särskild lag för detta näringsområde borde införas. Orsakerna till att man valde vägen med en särskild detaljhandelslag var, att det vid denna tid ansågs motiverat att i lag reglera vissa å arbetsmarknaden rådande förhållanden, som icke beröres av den allmänna arbetstidslagen. Sålunda kan nämnas att detaljhandelslagen föreskriver rätt till ersättning för övertid och till vissa raster. Dessa bestämmelser är något mera detaljerade än de som återfinnes i arbetarskyddslagen. En bidragande orsak till att man valde att införa en speciallag synes även ha varit, att man ville att lagstiftningen på detta område skulle omfatta de små företagen i större utsträckning än vad fallet skulle bli om detaljhandeln lades under den allmänna arbetstidslagen. Man kan även uttrycka förhållandet så, att lagstiftarna önskade en snävare antalsbegränsning för detaljhandeln än för de verksamhetsområden som föll under den allmänna lagen. Från början fick detaljhandelslagen sålunda en något annan utformning än de tidigare införda arbetstidslagarna. Dessa olikheter har under den tid som gått sedan lagens tillkomst snarare ökats än minskats. Bestämmelserna om raster har utvidgats och blivit mera detaljerade än de ursprungliga. En bidragande orsak till denna utveckling synes ha varit det stora antalet småföretag inom näringsområdet, vilka utgjort ett försvårande moment då det gällt att avtalsvägen ordna dessa förhållanden. Tilläggas må även att organisationsfrekvensen är jämförelsevis låg. Detaljhandelslagen företer alltså en bild av dels en arbetstidslag dels ock en lag med bestämmelser av samma karaktär som arbetarskyddslagen. Detta förhållande medför vissa särskilda problem, då fråga är om tillämpningsområdets införande under den allmänna lagen. Då utredningen avgav sitt preliminära lagförslag utgick den från att den särskilda detaljhandelslagen skulle upphävas. Bestämmelser, som hade direkt skyddskaraktär, ansågs böra överföras till arbetarskyddslagen, såvida de icke till följd av utvecklingen numera kunde anses såsom överflödiga. Utredningen framhöll att det var nödvändigt att i vissa hänseenden beakta de speciella förhållandena inom detaljhandeln. Till följd härav infördes i utredningens preliminära lagförslag vissa specialbestämmelser, som främst eller uteslutande hade avseende å detaljhandeln och de andra områden för vilka nuvarande detaljhandelslag är tillämplig. Frågan om detaljhandelslagens avskaffande och näringsområdets införande under en allmän arbetstidslag väckte vid det preliminära lag-

261 förslagets remiss mycket liten uppmärksamhet bland de statliga myndigheterna. Kommerskollegium tog dock upp denna fråga till behandling. Förslaget, framhöll kollegium, innebär att reglerna skarpes för de mindre företagarna. För dessa skulle uppstå stora svårigheter att tillfredsställande ordna personalfrågan. Därest det likväl ansågs önskvärt att — med undantag för sjöarbetstidslagen — sammanföra all nuvarande arbetstidslagstiftning i en enda arbetstidslag, var det dock enligt kollegii mening lämpligt att införa sådana bestämmelser att i huvudsak de nuvarande av speciella omständigheter betingade arbetstidsföreskrifterna bibehölles. Kommerskollegium hade inhämtat yttranden från bl. a. samtliga handelskamrar. Av dessa var två positivt inställda till utredningens förslag. Sålunda framhöll Handelskammaren i Göteborg, att den från representanter för detaljhandeln inhämtat att några väsentliga invändningar icke förelåg gentemot förslaget att slopa detaljhandelslagen. Handelskammaren tillägger vidare på denna punkt, att möjligheten att avtalsmässigt åstadkomma lämpliga regleringar av arbetstiden anses innebära en fördel framför nuvarande ordning, då man utgår från att man härigenom lättare skall klara de belastningar som säsongmässigt förekommer. Handelskammarens sistnämnda uttalande hänförde sig visserligen till det av utredningen vid denna tidpunkt föreslagna sättet för kollektivavtalsmässig reglering av arbetstiden. Uttalandet syftade sålunda på det ursprungliga, mera omfattande förslaget. Emellertid betonade Handelskammaren såsom nämnts särskilt möjligheten att klara de säsongsmässiga belastningarna. Med hänsyn till att utredningen i sitt definitiva förslag bibehåller utvägen till en förlängning av begränsningsperioden, synes Handelskammarens uttalande på denna punkt kunna tagas som ett tillstyrkande även av den linje utredningen väljer i sitt definitiva förslag. Även Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare tillstyrkte förslaget. Handelskammaren framhöll sålunda, att vad beträffar frågan om de nuvarande speciallagarna den — ehuru frågan endast delvis berörde Handelskammarens intressesfär — ville uttala sig för att dessa avskaffades. Tilläggas må att Handelskammaren för Västernorrlands och Jämtlands län principiellt delade utredningens uppfattning, att det är lämpligt och önskvärt att i möjligaste mån ha enhetliga bestämmelser bl. a. även för detaljhandeln. Emellertid hade företrädare för denna bestämt hävdat, att ett genomförande av förslaget i denna del med skärpningar i förhållande till nuvarande lagstiftning skulle medföra betydande olägenheter. Med hänsyn härtill kunde Handelskammaren icke biträda förslaget. Övriga handelskammare var mer eller mindre avstyrkande. Sålunda framhöll Stockholms handelskammare närmast med anledning av förslaget att slopa hotell- och restauranglagen, att förhandenvaron av en

enda alla yrkesområden omfattande lag skulle leda till större stelhet i tillämpningen och svårigheter att i dispensärenden få gehör för hotelloch restaurangnäringens synpunkter. Vad här sagts gällde i viss mån även i fråga om detaljhandeln, vars förhållanden också i åtskilliga hänseenden avviker från vad som gäller inom arbetsmarknaden i allmänhet. Liknande synpunkter framfördes av Handelskammaren i Gävle. Sveriges köpmannaförbund yttrade bl. a. följande. Förslaget att slopa de nuvarande speciallagarna synes sett på längre sikt föranleda allvarliga betänkligheter. 1 den mån betydelsefulla regler i nu gällande speciallagar bedömts vara av sådan vikt, att de även i fortsättningen bör gälla, har de blivit inrymda i lagförslaget och där erhållit karaktär av special- eller undantagsbestämmelser. Innehållet i den nu gällande arbetstidslagen för detaljhandeln har sålunda blivit förhållandevis väl beaktat i lagförslaget, varför detta ur formella synpunkter synes vara fullt acceptabelt. Efter tillkomsten av en enhetlig lag torde det dock komma att framstå som angeläget att icke genom införande av ytterligare special- eller undantagsbestämmelser låta den eftersträvade karaktären av en enhetlig lagstiftning gå förlorad. En nivellering av reglerna för arbetstidens reglering torde därför vara mera trolig än att de verksamhetsområden för vilka speciallagar i dag gäller skulle i en enhetlig arbetstidslag få ytterligare utrymme för specialeller undantagsbestämmelser. Detta väntade man skulle ske även om de önskade undantagsbestämmelserna frainstode som berättigade eller nödvändiga. Förbundet fann det sålunda visserligen vara både lämpligt och önskvärt, att såvitt möjligt enhetliga bestämmelser gäller för arbetstidens reglering, men ansåg med hänsyn till de speciella förhållanden, som alltjämt förekommer på de områden som regleras av speciallagarna, att förutsättningar för att ernå en enhetlig arbetstidslag icke föreligger. Av den detaljkritik som Köpmannaförbundet riktade mot förslaget må i detta sammanhang följande framhållas. Enligt utredningens preliminära förslag skulle möjligheter föreligga för alla företag att en gång i veckan öka den ordinarie arbetstiden till elva timmar. Den för detaljhandeln gällande lagen medger ett dygnsmaximum om elva timmar två gånger i veckan dock endast för företag, där i regel icke användes flera än en arbetstagare. Detta ändringsförslag är till fördel för de större företagen men till nackdel för de små. Då den gällande bestämmelsen tillkommit för att bereda viss lättnad i arbetstidsbestämmelserna för småföretagen och då vidare de större äger bättre förutsättningar att ordna med avbytare, anser förbundet att i varje fall någon ändring icke bör genomföras för småföretagens del. I anledning av förslaget att slopa de speciella bestämmelserna rörande raster framhöll förbundet betydelsen av att de nu gällande bestämmelserna i denna del bibehålies. »Genom sin existens och sitt innehåll, avpassat efter

263 de inom detaljhandeln rådande förhållandena, bli bl. a. tidsödande diskussioner till betydande del obehövliga mellan arbetsgivare och arbetstagare.» Handelns arbetsgivareorganisation framhöll, att då olika områden faktiskt i stor utsträckning kräver specialregler såväl praktiska som principiella synpunkter klart talar för bibehållandet av nuvarande lagsystem. En lag med specialregler i olika riktningar blir svår att läsa och överskåda för dem som i första hand beröres av lagen. Några bärande argument har icke framlagts för alternativet en lag med många specialregler. Även denna remissinstans fruktade, att utvecklingen kommer att medföra att ur en enhetlig lag succesivt tages bort de specialbestämmelser som avser de särskilda näringsområdena. En sådan utveckling måste detaljhandeln bestämt motsätta sig. Svenska handelsarbetareförbundet anförde, att några principiella invändningar knappast kan göras mot utredningens förslag att sammanföra flertalet nu gällande arbetstidslagar i en enda lag. Det måste tvärtom ur alla synpunkter anses både önskvärt och värdefullt, om en allmän arbetstidslag kan givas en sådan utformning att den utan olägenhet kan tillämpas på arbetslivets alla områden. Förutsättningen måste mellertid vara, att en ny gemensam arbetstidslag erhåller en sådan utformning att det skydd, som nu gällande speciallagar ger åt arbetstagare på vissa av arbetslivets områden, icke går förlorat. De erinringar som kan göras mot slopande av speciallagarna till förmån för en gemensam arbetstidslag kommer följaktligen enligt förbundets uppfattning att ligga helt på det praktiska planet. Vid granskning av utredningens förslag till ny lagstiftning på området hade förbundet funnit, att utredningen i stort sett lyckats väl med uppgiften att i sitt förslag till ny arbetstidslagstiftning tillvarataga de ur arbetstagaresynpunkt värdefulla bestämmelserna i nuvarande speciallagar. Det är emellertid enligt förbundets uppfattning nödvändigt att i vissa avseenden komplettera de förslag till ny gemensam lagstiftning som utredningen framfört. Utredningen vill på denna punkt tillägga att de kompletteringsförslag som framförts beröres i de sammanhang, där vederbörande bestämmelser i lagen behandlas. Utredningen övergår härefter till att behandla de förändringar som lagstiftningens tillämpningsområde undergår, om detaljhandelslagen avskaffas och ersattes med en allmän arbetstidslag. Enär tillämpningsområdet i den av utredningen föreslagna lagen är begränsat till arbete, medan i gällande detaljhandelslag området hänför sig till rörelse, skulle därest utredningens förslag realiseras inträffa en viss utvidgning av lagstiftningens tillämpningsområde. Denna utvidgning saknar dock större betydelse, något som vitsordas av Handelns arbetsgivareorganisation. Till frågan om hembiträdenas ställning i förhållande till arbetstidslagstiftningen återkommer utredningen i det följande.

264 I 1 § gällande detaljhandelslag angives som förutsättning för att lagen skall gälla viss rörelse, att arbetstagare skall användas för arbetsgivares räkning. Detta tillägg har tolkats så, att därest en arbetstagare är anställd i en arbetsgivares tjänst lagen skall gälla för honom oberoende av om arbetsgivaren regelmässigt har anställda eller icke. Tillägget innebär sålunda i realiteten icke någon antalsbegränsning. Vid ett införande av detaljhandeln under den av utredningen föreslagna nya arbetstidslagen inträffar på denna punkt ingen ändring. Från detaljhandelslagens tillämpningsområde är undantagna okontrollerbart och oregelbundet arbete. Båda dessa undantag föreslår utredningen skall finnas kvar. Ej heller på denna punkt inträder sålunda någon ändring. Alltsedan detaljhandelslagens tillkomst har från dess tillämpning undantagits »arbete såsom handelsresande eller platsförsäljare». I förarbetena till lagen anfördes, att detta arbete torde vara av den art, att arbetstiden måste bli oregelbunden eller att arbetet bedrives under sådana förhållanden att det i regel ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över dess anordnande. Den speciella undantagsbestämmelsen upptogs emellertid i lagen i förtydligande syfte. Man kan utan tvivel fråga sig, huruvida ett särskilt undanlag för handelsresande och platsförsäljare är nödvändigt. Den verksamhet dessa båda grupper bedriver är nämligen av den natur, att de blir lagda utanför lagen till följd av undantagen för okontrollerbart och oregelbundet arbete samt för kansli- och kontorspersonal och med dem jämställda. I det preliminära förslaget bibehölls dock undantaget. Någon erinran häremot gjordes ej från remissinstanserna. Med hänsyn till det anförda anser utredningen att ingen ändring bör göras i lagstiftningen på denna punkt. Det i detaljhandelslagen förefintliga undantaget för arbete som bedrives av staten är i praktiken av mycket liten betydelse. Med hänsyn till utredningens förslag, att dylikt arbete principiellt bör ligga under lagen, kommer detta undantag att utgå. I detaljhandelslagens 1 § är bland undantagen upptaget jämväl husligt arbete. Detta undantag syftar främst på arbetstagare, som i en detaljhandel ägnar sig åt mathållning åt de i rörelsen anställda. Dessa blir sålunda ställda utanför lagstiftningen. Tilläggas må att arbetstagare, som är verksamma dels som affärsbiträden dels som hembiträden i arbetsgivarens hem, faller under detaljhandelslagen i den mån dc utför arbete som affärsbiträden. I den mån åter de arbetar som hembiträden i arbetsgivarens hem är arbetstiden oreglerad med hänsyn till att husligt arbete icke faller under den allmänna arbetstidslagen. Som en konsekvens av utredningens förslag att husligt arbete skall läggas under den nya arbetstidslagen kominer även detta undantag att utgå. Utredningen hänvisar på denna punkt till kap. IV, Avsnitt A.

265 På grund av att detaljhandelsrörelse emellanåt är knuten till hotell-, restaurang- eller kaférörelse finnes i nuvarande detaljhandelslag en bestämmelse, som anger avgränsningen gentemot hotellagen. Undantaget avser sådant arbete i samband med hotell-, restaurang- eller kaférörelse som är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande under förutsättning att arbetstagaren uteslutande sysselsattes med nämnda arbete eller endast undantagsvis deltar i arbete å vilket detaljhandelslagen äger tillIämpning. Efter tillkomsten av arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer har denna undantagsbestämmelse ingen egentlig praktisk betydelse. Med hänsyn till att hotellagen avses böra bibehållas föreslår utredningen, att i den nya allmänna arbetstidslagen meddelas undantag för arbete vara arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer äger tilllämpning. Genom detta stadgande och genom bestämmelserna i hotellagen rörande dess tillämpningsområde uppnås en gränsdragning mellan dessa båda lagar. Från detaljhandelslagen är undantaget arbete vara sjöarbetstidslagen äger tillämpning. Ett liknande undantag finnes i det lagförslag som utredningen framlägger. Detta senare undantag har emellertid en vidare omfattning genom att det avser skeppstjänst. Därest detaljhandelslagen slopas och i stället ersattes av utredningens förslag till ny arbetstidslag skulle den begränsningen i lagstiftningens tillämpningsområde inträda, att detaljhandelsverksamhet å sådana små fartyg, för vilka sjöarbetstidslagen icke gäller, kommer att läggas utanför lagstiftningen. Denna förändring synes vara betydelselös. I detaljhandelslagens 2 § är angivna vissa särskilda grupper arbetstagare å vilka lagen icke äger tillämpning. Den första gruppen avser medlem av arbetsgivarens familj. Uttrycket arbetsgivarens familj tolkas i detaljhandelslagen på samma sätt som i allmänna arbetstidslagen. Utredningen får i denna fråga hänvisa till kap. IV, Avsnitt B. Även undantaget för företagsledare och annan befattningshavare i överordnad ställning behandlas i kap. IV, Avsnitt B. Utredningen vill i förevarande sammanhang dock tillägga följande. Såsom undantaget utformats i detaljhandelslagen synes det ha en vidare innebörd än utredningens förslag. Från detaljhandelslagen uteslutes nämligen alla befattningshavare i överordnad ställning. Detta stadgande kan icke tolkas på annat sätt än att i varje fall vissa överordnade befattningshavare, trots att de mer eller mindre regelbundet deltar i underordnades arbete, icke faller under lagen. Utredningen föreslår åter att arbetsledare i dylik ställning skall falla under lagen. Enligt vad utredningen erfarit har det inom detaljhandeln införts en ordning som i stort sett ansluter sig till den som utredningen föreslår.

266 Utredningen övergår härefter till att behandla undantaget för farmacevter. Under förarbetena till detaljhandelslagen uttalades, att den föreslagna detaljhandelslagen komme att bli tillämplig å åtskilliga funktionärer vid apoteken. Bl. a. vore här fråga om den s. k. tekniska personalen men även om andra kategorier anställda. Det ansågs emellertid att farmacevter, såväl farmacie kandidater som fullt utbildade apotekare, icke borde få sin arbetstid reglerad i lag. Med hänsyn härtill intogs i detaljhandelslagen ett särskilt undantag härför. Som skäl åberopades, att farmacevterna vid sidan av sin ordinarie arbetstid, som i kollektivavtal reglerats till 42—48 timmar per vecka, hade att fullgöra s. k. nattjänst. Sammanlagt representerade denna tjänst i regel ett betydligt timantal per år, och den i lagförslaget upptagna övertidsramen skulle ej bli tillräcklig. Enär det arbete som utfördes under natten stundom kunde vara ganska obetydligt, syntes det knappast rättvist att helt likställa tid under natttjänstgöring med vanlig övertid. De sakkunniga ansåg det ej heller lämpligt att i lagen ge specialföreskrifter för detta fall. År 1948 utfärdade Medicinalstyrelsen vissa bestämmelser för apoteksinrättningarnas öppethållande, innebärande inskränkning av apotekens expeditionsskyldighet. Apoteken indelades i fem grupper, A—E. Vissa apotek (grupp A) skall alltid vara helt stängda nattetid samt sön- och helgdagar. Å andra apotek (grupp B) skall förekomma s. k. passning, innebärande att vakthavande farmacevt ej är bunden till arbetsplatsen utom å tid för det normala öppethållandet å vardagar kl. 8—19 men måste efter kallelse senast inom en timme vara tillstädes å apoteket för expedition av brådskande recept och rekvisitioner samt av förbandsartiklar. För dylik expedition å tid utanför det normala öppethållandet k a n tjänstgöringen å vissa apotek (grupperna C och D) efter apoteksinnehavarens bestämmande fullgöras antingen som passning eller i form av vakttjänst å apoteket. Å de s. k. fasta nattapoteken (ingående i grupp E) slutligen skall vakthavanden under annan tid än apotekets ordinarie expeditionstid befinna sig å apoteket för brådskande expediering. I därefter slutna kollektivavtal har sön- och helgdagstjänsten samt nattjänsten i viss mån inräknats i den ordinarie arbetstiden, vilken från och med den 1 januari 1953 utgör 42 timmar per vecka. För närvarande gäller följande. Passning infallande mellan kl. 19 och 8 inräknas ej i arbetstiden; däremot tillgodoräknas passning å sön- och helgdagar mellan kl. 8 och 19 så till vida att en timmes passning räknas som Vs timmes tjänstgöring. Vakttjänst under tiden kl. 19—8 räknas såsom arbetstid varierande å olika apotek mellan sex och elva timmar. Under förarbetena med lagrevisionen framhöll Farmacevtförbundet i skrivelse till utredningen, att frågan huruvida farmacevt även i fortsätt-

267 ningen skall undantagas från lagstiftningen på förevarande område fortfarande vore beroende av bl. a. nattjänstgöringen. Därest vakttjänst och passning räknades som arbetstid, översteg arbetstiden för ett stort antal farmacevter, även om det förutsattes att övertid ej behövde uttagas, betydligt lagens maximisiffra 96 timmar per två veckor. Speciella bestämmelser skulle erfordras, därest farmacevterna inordnades under lagen, och förbundet hade ej för avsikt att begära en sådan åtgärd. Utredningen bibehöll i anledning härav i sitt preliminära förslag undantaget för ifrågavarande personal. Medicinalstyrelsen ansåg att undantaget kan slopas utan olägenhet, enär arbetstiden för farmacevterna numera reglerats avtalsvägen. Farmacevtförbundet anförde, att ett stort antal farmacevter vid apotek tillhörande grupp B regelbundet fullgör — förutom 43 (numera 42) timmars dagtjänst per vecka — passning, ofta varannan natt. Därest passningen skulle jämställas med arbetad tid, skulle arbetstiden för personalen i fråga uppgå till omkring 185 timmar under en tvåveckorsperiod, under förutsättning att dagtjänsten omfattade avtalsenliga 86 (84) timmar. Inom grupp C föreligger tjänstgöringsskyldighet normalt var fjärde natt och var fjärde sön- och helgdag. Skulle vakttjänsten helt räknas som arbetad tid, blev arbetstiden 114 timmar per tvåveckorsperiod; därest passning anbefallts och den skulle medräknas, blev arbetstiden 130 timmar per dylik period. Vid D-apoteken skulle motsvarande tal bli 140 resp. 150. För de fasta nattapoteken skulle maximisiffran 96 endast i ett fåtal fall överskridas. Förbundet ansåg, att med hänsyn till den för farmacevterna starkt skiftande tjänstgöringsskyldigheten ett generellt införande under arbetstidslagen av farmacevt anställd å apotek icke kunde ske, såvida ej Arbetarskyddsstyrelsen medgåve rikt detaljerade särbestämmelser. Farmacevtförbundet har tydligen vid avgivande av remissvaret utgått från den i utredningens promemoria antydda möjligheten att tjänstgöring av jour- eller beredskapskaraktär skulle jämställas med effektiv arbetstid. Som närmare utvecklas i kap. VI föreslår utredningen emellertid att dylik tjänstgöring skall tillgodoräknas arbetstagarna såsom arbetad tid i den utsträckning varom överenskommelse träffas mellan parterna på arbetsmarknaden. Farmacevternas passning är otvivelaktigt att jämställa med s. k. beredskapstjänst. Vad angår vakttjänsten har den tydlig jourkaraktär. Följaktligen föreligger ur denna synpunkt intet hinder för att farmacevterna omfattas av lagstiftningen. Tilläggas bör emellertid, att farmacevterna med ytterst få undantag regelmässigt deltar i arbetet och att de sålunda ej kan betraktas som arbetsledare i arbetstidslagens mening. Farmacevtförbundet har under hand delgivits utredningens förslag med avseende å jour- och beredskapstjänst och därvid uttalat, att med nedan

268 nämnt undantag något hinder för ifrågavarande personals inordnande under lag ej syntes föreligga, (därest passningen och vakttjänsten vid lagens tilllämpning ej jämställdes med arbetad tid. Beträffande en viss grupp, nämligen sådana föreståndare för filialapotek eller sjukhusapotek och vikarier för dylika föreståndare, sammanlagt ca 60 stycken, vilka ensamma hade hand om det farmacevtiska arbetet på apoteket, uppgick emellertid enligt förbundet arbetstiden till 53 timmar per vecka. Ifrågavarande apotek håller öppet kl. 9—18 måndag—fredag samt kl. 9—17 på lördagarna. Måltider får intagas, när tillfälle därtill gives. Med hänsyn till det relativt ringa antal arbetstagare, för vilka svårigheter på ovan angivet sätt att tillämpa lagen skulle uppstå, kan enligt utredningens uppfattning arbetstiden för denna personal regleras dispensvägen. Anledning saknas sålunda att behålla det särskilda undantaget för farmacevter anställda å apotek. Beträffande de i detaljhandelslagen förekommande bestämmelserna av skyddsnatur vill utredningen anföra följande. De bestämmelser varom här är fråga, nämligen rörande rasternas utformning och rätten till ersättning för övertidsarbete, är i regel av den natur att de kan utgå ur lagstiftningen. Organisationsväsendets tillväxt och de allt mer ökade likheterna mellan arbetsförhållandena inom detaljhandeln och inom andra verksamhetsområden gör att särskilda bestämmelser i förevarande avseenden icke längre erfordras. Avskaffas detaljhandelslagens bestämmelser om raster kommer i stället arbetarskyddslagens något mindre detaljerade bestämmelser att gälla. I sistnämnda lag stadgas bl. a., att rast skall förekomma därest arbetstiden uppgår till minst sex timmar. Från detta stadgande göres undantag endast då så med hänsyn till arbetets natur och arbetsförhållandena i övrigt befinnes oundgängligen påkallat. I dylika fall kan rast utbytas mot ledighet för intagande av förtäring å arbetsplatsen eller dess omedelbara närhet. Detaljhandelslagen åter medger att å arbetsställe, där endast en arbetstagare är sysselsatt, byte som nyss sagts må kunna ske generellt utan att sådana särskilda omständigheter föreligger varom arbetarskyddslagen talar. Denna bestämmelse i detaljhandelslagen har emellertid allenast mindre betydelse och synes utan svårighet kunna utgå ur lagstiftningen. Sveriges köpmannaförbund och Handelns arbetsgivareorganisation hyser farhågor för att inrättandet av en arbetstidslag, innehållande specialbestämmelser för handeln, skall medföra att man i en framtid kommer att — genom ett successivt borttagande av de för detta näringsområde gällande detaljbestämmelserna — likställa detaljhandeln med andra områden, varigenom denna näring skulle skadas. Det ligger i sakens natur, att man

269 icke kan binda statsmakterna för en viss lagstiftningspolitik. Därest statsmakterna skulle anse det motiverat att göra de bestämmelser som reglerar detaljhandeln likartade med de för andra områden gällande, kommer detta att genomföras oberoende av om bestämmelserna är att finna i en speciallag för detaljhandeln eller i en för alla näringsområden gemensam arbetstidslag. Flera remissmyndigheter har i sin kritik av förslaget mera allmänt framhållit, att förhållandena inom detaljhandeln är så särpräglade att en särskild detaljhandelslag bör bibehållas. Denna uppfattning kan utredningen icke dela. Anledningen till att detaljhandeln fick en särskild arbetstidslag har berörts i det föregående. Orsaken var — om man bortser från de förhållandevis oviktiga bestämmelserna närmast av natur att höra hemma i arbetarskyddslagen — ingalunda att detaljhandeln skulle vara så särpräglad, att den icke borde införas under en med andra verksamhetsområden gemensam arbetstidslag. Kommerskollegium framhåller närmast såsom ett alternativt förslag, att därest det i alla fall anses lämpligt att avskaffa detaljhandelslagen de nuvarande specialbestämmelserna borde införas i den allmänna lagen. Utredningen vill framhålla, att den sökt i den omfattning som ansetts motiverat beakta vad kollegium framhållit. Emellertid har utredningens uppfattning varit, att man bör sträva efter att i den utsträckning så är möjligt söka göra arbetstidsbestämmelserna likartade för samtliga verksamhetsområden. Endast i den mån särskilda omständigheter föranleder till annat bör särbestämmelser införas. Skall detaljhandeln läggas under den föreslagna allmänna lagen, bör den hänföras till de verksamhetsområden som får ett dygnsmaximum om tio timmar, dock en gång i veckan elva. Begränsningsperiodens längd bör vara en vecka. Utredningen anser att den genom detta förslag i huvudsak tagit hänsyn till de av remissmyndigheterna påtalade förhållandena. Dock hänvisas till utförligare framställning i kap. VI. Gentemot sättet för arbetstidens begränsning framhåller Sveriges köpmannaförbund, att förslaget att dygnsmaximum endast en dag i veckan skall få uppgå till elva timmar är en nackdel för de små företagarna. Det vill vidare synas som om enligt förbundets uppfattning de större företagarna inom detta näringsområde icke skulle ha särskild fördel av dygnsmaximums förlängning till elva timmar. Utredningen vill erinra om att i dygnsmaximum icke ingår raster. Dessa kommer sannolikt att uppgå till omkring en timme. De dagar då dygnsmaximum om elva timmar tilllämpas blir bruttoarbetsdagen tolv timmar. Andra dagar i veckan blir den elva timmar. Utredningen kan icke finna annat än att arbetsdagar av sådan längd väl tillmötesgår de krav, som man från småföretagens sida rimligen kan uppställa. För övrigt kan erinras om att de tider under vilka affärerna hålles öppna under senare tid minskats.

270 Utredningen delar Köpmannaförbundets uppfattning, att de större företagen inom detaljhandeln icke har särskild nytta av ett dygnsmaximum om elva timmar. Det kan emellertid förutsättas att en så lång arbetsdag endast kommer i fråga, då detta med hänsyn till arbetets art är oundgängligen nödvändigt. Köpmannaförbundets kritik på denna punkt torde bl. a. bottna däri, att förbundet uppfattat förslaget såsom ett uppslag att kompensera minskningen i det antal dagar, då ett förlängt dygnsmaximum får förekomma, med en utvidgning av tillämplighetsområdet för detsamma. Så är emellertid icke förhållandet. Förslaget motiveras i stället av att stora verksamhetsområden har behov att just en gång i veckan utsträcka den dagliga arbetstiden till elva timmar. Den kritik på detaljpunkter som riktas mot förslaget beröres såsom utredningen för övrigt redan framhållit i de sammanhang, där vederbörande fråga behandlas. Ingen av dessa anmärkningar är emellertid av natur att vara ett hinder för detaljhandelns införande under samma arbetstidslag som föreslås skola gälla för andra verksamhetsområden. Under åberopande av det anförda föreslår utredningen, att detaljhandelslagen upphäves och att denna lags nuvarande tillämpningsområde införes under den av utredningen föreslagna nya allmänna arbetstidslagen. Detaljhandeln bör hänföras till de verksamhetsområden, som får dygnsmaxiinuin bestämt till tio (elva) timmar.

C. A R B E T S T I D S L A G E N FÖR H O T E L L , R E S T A U R A N G E R OCH K A F É E R Utredningen benämner arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer i detta betänkande för korthetens skull hotellagen. Under förarbetena till hotellagens antagande diskuterades frågan, huruvida det näringsområde som här avses skulle införas under allmänna arbetstidslagen eller om man skulle välja en ny speciallag. Socialstyrelsen, som hade utfört förarbetena, framhöll att flera skäl talade till förmån för en vidgning av den allmänna arbetstidslagen. Emellertid framhöll styrelsen, att den funnit sig föranlåten att för hotell, restauranger och kaféer föreslå vissa bestämmelser beträffande bl. a. tillämpningsområde, arbetstid m. m. vilka avvek från vad som gäller för andra verksamhetsområden. Med hänsyn härtill föreslog styrelsen införandet av en ny speciallag. En bidragande orsak härtill torde med all sannolikhet varit, att man åren förut antagit två speciallagar för arbetstidens reglering. Principiella betänkligheter ansåg man sålunda icke föreligga, då man fortsatte på en väg som redan beträtts.

271 Även Departementschefen framhöll i prop. 218/1944 att de materiella bestämmelserna om arbetstiden inom hotell- och restaurangnäringen med hänsyn till de inom näringen rådande speciella förhållandena borde givas ett i förhållande till allmänna arbetstidslagen i viss mån avvikande innehåll. Dylika särbestämmelser borde emellertid lämpligen icke inflyta i allmänna arbetstidslagen. Departementschefen biträdde därför Socialstyrelsens förslag. Bland de viktigare olikheterna mellan den allmänna arbetstidslagen och den första hotellagen må nämnas bl. a. följande. Lagen skulle omfatta företag med minst tre arbetstagare. Den ordinarie arbetstiden reglerades per period om tre veckor och översteg för vissa arbetstagare ett genomsnitt av 48 timmar per vecka. Dygnsmaximum blev högre än i allmänna lagen, övertidens utformning blev en annan och begreppet arbetsledare fick en tolkning, som var vidare än i den allmänna arbetstidslagen. Vidare fördes praktiskt taget all kontorspersonal in under lagen. Den första hotellagen var provisorisk och gällde endast en tid av tre år. Hotellagen har sedermera vid flera tillfällen varit föremål för prövning av statsmakterna. Härvid har bestämmelserna undergått ändringar i olika hänseenden. Bestämmelserna i den nuvarande hotellagen företer icke så stora avvikelser från den allmänna arbetstidslagen som tidigare var fallet. Ingen arbetstagaregrupp inom hotell- och restaurangnäringen har sålunda numera en ordinarie arbetstid, som överstiger 144 timmar per treveckorsperiod. Vidare har arbetsledarebegreppet skärpts. Under förarbetena till den nya arbetstidslagen hade utredningen överläggningar med representanter bl. a. för hotell- och restaurangnäringen. Det visade sig härvid, att de riktlinjer till ny arbetstidslag, som skisserades av utredningen, avstyrktes såväl från arbetsgivare- som från arbetstagaresidan. Man motsatte sig sålunda införandet av en allmän arbetstidslag under vilken hotell- och restaurangnäringen skulle föras. Vidare avstyrktes förslaget att genom kollektivavtal avtala om annan arbetstidsreglering än den lagen föreskriver. I anledning av överläggningarna utarbetade Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter och Sveriges hotell- och restaurangpersonals förbund en gemensam promemoria i vilken organisationerna närmare utvecklade sin syn på utredningens förslag. I dessa synpunkter instämde Sveriges centrala restaurangaktiebolag, Föreningen allmännyttiga kafébolag, Stockholms kaféidkareförening, Sveriges konditorförening, Kooperationens förhandlingsorganisation, Tjänstemannaförbundet för hotell och restauranger och Sveriges hotéllportierförening. I promemorian uppehöll man sig företrädesvis vid förslaget till reglering av arbetstiden genom kollektivavtal, vilket avvisades. Vidare diskuterades en hel del detaljer. Det synes icke motiverat att här närmare

272 ingå på vad som anfördes i promemorian på grund av den utförliga redovisning, som senare i detta avsnitt lämnas av yttrandena över utredningens preliminära förslag. Utredningen anser sig dock böra återge följande. Om man vill sammanslå den nuvarande hotellagen jämte de övriga speciallagarna och den allmänna lagen till en gemensam arbetstidslag var det, framhöll organisationerna i promemorian, nödvändigt att på åtskilliga punkter införa specialregleringar för hotell- och restaurangnäringen. Det var vidare erforderligt att åtminstone i vissa avseenden införa särbestämmelser för de områden av näringslivet som täckes av de övriga speciallagarna. Under sådana förhållanden måste den nya lagstiftningen bli tämligen invecklad och svåröverskådlig. Det måste starkt ifrågasättas, om det icke ur klarhetens intresse är bättre att bibehålla de nuvarande speciallagarna på de områden, där särbestämmelserna enligt vad erfarenheten utvisar befunnits vara erforderliga. Då utredningen utarbetade sitt preliminära förslag till ny arbetstidslag intog den vissa speciella bestämmelser för hotell- och restaurangnäringen. Utredningen utgick alltså i varje fall tills vidare från att hotellagen skulle upphävas. Förslaget innebar bl. a. att begränsningsperioden skulle bli två veckor på grund av att företagen i regel drives under veckans alla dagar. I remissvaren har förslaget praktiskt taget genomgående avstyrkts. Av de statliga myndigheterna må främst nämnas Kommerskollegium, som emellertid uttalade sig mycket kortfattat. Det framhöll att hotell- och restaurangnäringen kommer att drabbas av skärpta bestämmelser vilket med hänsyn till näringens karaktär av serviceyrke även återverkar på allmänheten. Något utförligare på denna punkt var Stockholms handelskammare. Inom hotell- och restaurangnäringen, anförde Handelskammaren, medför fordringarna på service dygnet runt och de ofta korta intensiva turistperioderna sådana särpräglade förhållanden, att de väl motiverar bibehållandet av en speciallagstiftning. Handelskammaren hade erfarit, att inom ifrågavarande område på såväl arbetsgivare- som arbetstagaresidan tillfredsställelse rådde med den nuvarande lagen. Arbetarskyddsstyrelsen lär ha utövat sin dispensrätt på ett smidigt sätt under hänsynstagande till näringens säregna förhållanden. Reduceringen av begränsningsperiodens längd från tre veckor till två och sänkningen av dygnsmaximum skulle medföra betydande olägenheter. Avstyrkande yttranden lämnades vidare bl. a. av Handelskammaren för Västergötland och norra Halland samt Handelskammaren i Gävle. Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter ägnade utredningens preliminära förslag en ingående kritik. Föreningen framhöll, att under den första tiden efter hotellagens tillkomst av naturliga skäl åtskilliga frågor uppkom rörande lagens rätta tillämpning. Dessa problem

273 löstes emellertid tämligen snabbt och det kan utan tvekan sägas, att lagen sedan flera år tillämpats i det närmaste friktionsfritt och att bestämmelserna i densamma visat sig vara väl avpassade. Detta berodde på att bestämmelserna är utformade med hänsyn till de speciella och från industrien avvikande förhållanden, som råder inom hotell- och restaurangbranschen. Föreningen ansåg i fortsättningen, att det alltså måste — detta ville föreningen kraftigt understryka — föreligga mycket starka skäl för att frångå den nuvarande specialregleringen för hotell- och restaurangnäringen och övergå till en med nödvändighet starkt schematiserad lagstiftning för hela näringslivet. Denna kan givetvis icke taga hänsyn till de särpräglade förhållanden som gäller för hotell- och restaurangbranschen. Föreningens fortsatta kritik riktade sig särskilt mot förslaget att genom kollektivavtal genomföra regleringar av arbetstiden som avvek från lagens huvudbestämmelser. Man gjorde invändningar mot den ramlagstiftning som föreslagits. Anser inan såsom utredningen gjort att organisationerna numera uppnått en sådan stabilitet och styrka att dessa väl kan tillvarataga sina medlemmars intressen, borde en större avtalsfrihet ha föreslagits. Detta var dock icke föreningens huvudinvändning. Man önskade nämligen vill det synas icke att parterna skulle erhålla den av utredningen föreslagna avtalsfriheten. Föreningen framhöll sålunda, att eftersom den föreslagna lagen på åtskilliga punkter icke är avpassad för restaurangnäringens del parterna måste på området söka att avtalsvägen komma till en rimlig lösning av de speciella arbetstidsfrågor som här föreligger. Det får anses vara i hög grad olyckligt, att man sedan en definitiv arbetstidslag för detta näringsområde erhållits, skulle bli nödsakad att varje år vid avtalsförhandlingarna på nytt taga upp frågan om hur arbetstiden skall regleras. F r å n arbetsfredsbevarande synpunkt kan detta icke vara tillfredsställande. Man ansåg, att utredningen icke tillräckligt hade beaktat detta problem. I fortsättningen gjorde Arbetsgivareföreningen för hotell och restauranter ett flertal detaljanmärkningar som torde kunna förbigås i detta sammanhang. Föreningen slutade sitt yttrande med att understryka, »att helt övervägande skäl tala för ett bibehållande av den nuvarande speciallagstiftningen för hotell- och restaurangnäringen, som visat sig väl tillgodose de speciella förhållanden som göra sig gällande på detta område». Sveriges centrala restaurangaktiebolag hade inhämtat yttranden från sina fem dotterbolag. Restaurangaktiebolaget erinrade om att det tidigare instämt i den promemoria, som utarbetats av Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter och av Sveriges hotell- och restaurangpersonalsförbund. I fortsättningen framhöll restaurangaktiebolaget, att de särpräglade förhållandena och behoven inom näringen bättre och smidigare 18—1600 53

274 kunde beaktas genom en speciallagstiftning än genom ett inordnande under en allmän lagstiftning med mera summariska regler, kompletterade med dispensbeslut och avtalsuppgörelser. De formella fördelar, som möjligen står att vinna genom en allmän arbetstidslag, uppväger därför icke de sakliga olägenheterna för näringen. Av dotterbolagen uttalade endast Västsveriges allmänna restaurangaktiebolag en tillstyrkan. Ett inarbetande av samtliga nu gällande arbetstidslagar i en gemensam form synes vara en stor fördel även om detta givetvis måste medföra vissa jämkningar i nuvarande bestämmelser. Andra dotterbolag avstyrkte mer eller mindre bestämt. Sveriges hotell- och restaurangpersonals förbund erinrade om att hotelllagen av år 1944 tillkom med anledning av hotell- och restaurangnär-ingens speciella struktur. Som exempel härpå kan anföras sön- och helgdagsarbete, skiftarbete, nattarbete, förberedelse- och avslutningsarbete o. s. v. Några erinringar mot den gällande lagstiftningen hade enligt förbundet icke framförts från intresseorganisationernas sida. Det är svårt att förstå varför de lagstiftande nu mot näringens önskan är redo att slopa en lag, som till mycket stora delar visat sig täcka föreliggande behov och som sålunda är till nytta för såväl arbetsgivare som arbetstagare. Påtagbara förbättringar för de anställda inom hotell- och restaurangnäringen kunde icke spåras i utredningens förslag. Tvärtom hade förbundet anledning tro, att det blir förenat med svårigheter att omsätta den nya arbetstidslagen i praktiken. I fortsättningen erinrades om möjligheten att genom kollektivavtal träffa uppgörelse om längre arbetstid under en del av året mot motsvarande förkortning under en annan del. Ett dylikt förfaringssätt, framhöll förbundet, skulle vara fullkomligt uteslutet. Ett icke obetydligt antal av medlemmarna arbetar å turisthotellen under vintermånaderna; under sommarmånaderna återfinnes de vid badortsrestaurangerna. Skulle förbundet gå med på en förlängd arbetstid — vilket arbetsgivarna med all sannolikhet skulle kräva — skulle detta innebära, att medlemmarna i praktiken finge en avsevärt längre arbetstid per år än vad som är lagens anda och mening. Man erinrade vidare om den starka medlemsomsättningen. Förbundet önskade bibehålla den nuvarande hotellagen Även Tjänstemannaförbundet för hotell och restauranger var starkt kritiskt gentemot förslaget men ställde sig dock icke helt avvisande. Tjänstemannaförbundet hade instämt i den promemoria, som Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter och Sveriges hotell- och restaurangpersonals förbund ingivit. Tjänstemannaförbundet framhöll emellertid, att de skäl som tidigare ansågs föreligga att avstyrka en gemensam arbetstidslag, sedan arbetstidsutredningens förslag fått den föreliggande utformningen, syntes vara mindre vägande än tidigare.

275 Arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer kritiserar — förutom ett flertal detaljbestämmelser — främst förslaget att parterna på arbetsmarknaden skall kunna träffa kollektivt avtal om annan reglering än den lagen föreskriver. Man önskar icke att arbetstidsfrågorna skall komma med i avtalsrörelsen. Vidare anses att en ändring av nuvarande sättet för arbetstidens reglering icke är motiverad. Man fruktar att en enhetlig lagstiftning komme att bli mindre lämpad och avpassad för hotell- och restaurangnäringen än vad nuvarande lag är. Från annat håll fruktar man att lagstiftningen skall bli mindre smidig än vad den är för närvarande och att näringen till följd härav skall komma att lida skada, något som ytterst skulle medföra en försämrad service för allmänheten. Utredningens definitiva förslag om arbetstidsregleringen genom kollektivavtal är som framgått av det föregående och som närmare utvecklas i kap. VII väsentligt mera begränsat än det ursprungliga. Emellertid torde den kritik, som hotell- och restaurangnäringens företrädare på denna punkt framfört, även avse det definitiva förslaget, som avser möjlighet att träffa avtal om sådan reglering av arbetstiden att denna endast i genomsnitt för en tolvmånadersperiod uppgår till 48 timmar per vecka. Utredningen finner vad som anförts mot tanken att föra hotellagen in under en allmän arbetstidslag vara betydligt överdrivet. Kritiken kan emellertid förklaras genom att man trott, att det förslag som utredningen tidigare översänt på remiss hade en mera definitiv karaktär än vad fallet var. Det föreligger enligt utredningens uppfattning inga större svårigheter att så utforma en allmän arbetstidslag att denna även skulle passa för hotell- och restaurangnäringen. Ett införande av hotell- och restaurangnäringen under en allmän arbetstidslag skulle enligt utredningens uppfattning icke komma att skada näringen under förutsättning givetvis, att i lagen skälig hänsyn tages till näringens intressen. Utredningen vill emellertid understryka, att den väl förstår de ståndpunktstaganden vartill organisationerna på ömse håll kommit fram. Man har en lagstiftning med vilken man är nöjd. Man är osäker om vilka följderna blir av att införas under en ny lag. Med hänsyn härtill avstyrkes förslaget. Av större betydelse är enligt utredningens uppfattning den praktiskt taget enhälliga kritik, som har riktats mot förslaget att avtala om a n d r a arbetstidsbestämmelser än vad lagen föreskriver. Förhållandena inom hotell- och restaurangnäringen synes icke vara sådana, att ett dylikt sätt för reglering av arbetstiden är lämpligt. Man fruktar allvarligen att kollektivavtalsförhandlingarna kommer att bli försvårade, därest utredningens förslag realiseras. Det förhållande, som varit avgörande för utredningens ståndpunktslagande till frågan om hotellagens bibehållande eller icke, har varit den

276 praktiskt taget samstämmiga uppfattningen på arbetsgivare- och arbetstagaresidan. Man är ense om att den nuvarande lagen bör bibehållas. Enligt utredningens mening bör den största hänsyn tagas till en dylik enhällig uppfattning från organisationernas sida. Visserligen synes Tjänstemannaförbundet för hotell och restauranger ha en något avvikande inställning, men även den organisationen är starkt kritisk. Utredningen har med hänsyn till det anförda beslutat föreslå, att hotell-, restaurang- och kaférörelse icke införes under den nya allmänna arbetstidslagens tillämpningsområde. Utredningen föreslår dock att nuvarande hotellag ersattes med en ny. Detta förslag betingas av önskan att få till stånd en så pass stor överensstämmelse mellan lagarna som är möjlig med bibehållande av det nuvarande sättet för arbetstidens reglering inom hotell-, restaurang- och kaférörelse. Den viktigaste ändring som föreslås är en nedskärning av övertiden till samma omfattning som i den allmänna arbetstidslagen. Utredningen övergår härefter till gränsdragningen mellan den allmänna lagen och hotellagen. Den föreslagna allmänna arbetstidslagen omfattar principiellt allt arbete, medan hotellagen uteslutande avser rörelse. Göres ingen ändring på denna punkt i nuvarande hotellag innebär detta att sådan hotell-, restaurangoch kaféverksamhet, som icke har karaktär av rörelse, kommer att falla under den allmänna arbetstidslagen. Vad som i detta sammanhang förstås med rörelse resp. verksamhet som ej har karaktär av rörelse framgår av några utslag av Arbetsrådet. Verksamhet, som utövas av elevhushållet i en folkhögskola eller en hushållsförening vid ett folkskoleseminarium, har icke betraktats såsom rörelse. Med hänsyn till att den nuvarande allmänna arbetstidslagen även begränsas till rörelse har dylikt arbete hittills legat utanför arbetstidslagstiftningen. Såsom rörelse och därmed fallande under hotellagen har ansetts sådan verksamhet som bedrives av Lunds studentkårs konviktorieutskott, Medicinarnes alimentära klubb i Stockholm, Tjänsteniannasällskapets i Stockholm hushållsförening u. p. a. och Sällskapet i Stockholm. Till rörelse har likaledes hänförts den verksamhet, som bedrives vid ett av Frälsningsarmén i Göteborg inrättat inackorderingshem med hotell och restaurang. Frågan huruvida man bör lämna hotellagens rörelsebegrepp och i stället övergå till begreppet arbete är enligt utredningens uppfattning närmast av praktisk natur. Den verksamhet inom hotell-, restaurang- och kafénäringen, som icke har karaktär av rörelse, synes enligt utredningens uppfattning i regel vara av så pass okomplicerad beskaffenhet att några

277 skid för dess hänförande till en speciallag icke föreligger. Utredningen anser att någon utvidgning av hotellagen på denna punkt icke bör äga rum. Det förekommer att viss verksamhet vilken är att anse som rörelse dock faller under den allmänna lagen. Detta är fallet med vissa brukshotell, tjänstemannamässar och liknande serveringsrörelser inom industriella företag. Praktiska skäl synes ha varit utslagsgivande för denna tolkning av lagstiftningen. Utredningen föreslår icke någon ändring på denna punkt. F r å n den nuvarande hotellagens tillämpningsområde undantages okontrollerbart och oregelbundet arbete. Motsvarande undantag föreslår utredningen skall finnas i den nya allmänna arbetstidslagen. Med hänsyn härtill synes dessa undantag böra kvarstå inom hotellagen. Undantaget för familjemedlemmar bör enligt utredningen givas samma innebörd som i den allmänna lagen. Från hoteilagen är undantaget arbete som bedrives av staten. Utredningen har föreslagit att detta undantag bör tagas bort ur arbetstidslagstiftningen. Av staten bedriven hotell-, restaurang- och kaféverksamhet synes endast ha mindre omfattning. Dylikt arbete förekommer emellertid vid truppförbandens marketenterier; därest verksamheten drives i förbandets egen regi gäller icke arbetstidslagarna. Utredningen finner att undantaget bör utgå ur hotellagen. Undantaget för skeppstjänst bör bibehållas. Ett analogt undantag återfinnes i den av utredningen föreslagna allmänna lagen. Den av utredningen föreslagna nya allmänna arbetstidslagen är avsedd att i princip omfatta allt arbete i vilket arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning. Från denna lags tillämpningsområde är genom en särskild bestämmelse undantaget arbete, som faller under hotelllagen. Till följd av detta sätt för gränsdragningen kommer hotellagens föreskrifter rörande dess tillämpningsområde att bli bestämmande för gränsdragningen mellan de båda lagarna. Så är även nu förhållandet. På grund av hotellagens konstruktion för vilken redogjorts i det föregående kommer all hotell-, restaurang- och kaférörelse att inbegripas under hotellagen, därest intet undantag i denna lag annorledes föreskriver. En följd härav blir att exempelvis arbete i ett sjukhuskök eller i köket i en internatskola skulle falla under hotellagen. Detta måste emellertid vara olämpligt. Det skulle för övrigt bereda svårigheter för arbetsledningen att ha tvenne olika arbetstidslagar att följa. Vidare skulle det emellanåt inträffa att en och samma arbetstagares arbetstid skulle bli reglerad enligt båda arbetstidslagarna. Av det nu anförda framgår att det undantag, som återfinnes i hotellagens 1 § andra stycket d) och som lyder: »Arbete som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov», bör kvarstå. Dock

278 bör i konsekvens med vad som föreslås i fråga om den allmänna lagen tillägget »eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov» utgå. Utredningen kommer så till undantaget för arbete vara arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning. Då utredningen föreslår att detaljhandelslagen skall upphöra att gälla k a n hänvisning till denna lag ej vidare ske i hotellagen. Skall nu gällande gränsdragning mellan hotelllagen och övrig arbetstidslagstiftning bibehållas, något som utredningen föreslår, bör i hotellagen införas ett undantag för det tillämpningsområde, som den nuvarande detaljhandelslagen har. Med hänsyn härtill synes det bli nödvändigt, att i hotellagen göra undantag för rörelse som avser detaljhandel och i omedelbar anslutning därtill bedriven verksamhet eller som drives å rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning. För det fall emellertid att i ett hotell drives en jämförelsevis obetydlig detaljhandelsförsäljning, som icke har självständig natur, exempelvis från en kiosk, bör självfallet i likhet med vad för närvarande gäller hotellagen tillämpas även å i kiosken anställda arbetstagare. Ett annat hithörande spörsmål synes böra närmare beröras. Då det gällt att tolka bestämmelserna för den nuvarande hotellagens tillämpningsområde har uppkommit svårigheter att avgöra, vilka kategorier arbetstagare i främst kafé- och konditorirörelse som skall falla under hotellagen, under den nuvarande detaljhandelslagen och under den allmänna arbetstidslagen. Närmast av praktiska skäl har man här kommit fram till följande riktlinjer, nämligen: 1. Arbetstagare, sysselsatta med servering eller i kafékök, faller under hotellagen. 2. Arbetstagare, sysselsatta med tillverkning (i bageri eller konditori) av konditorivaror m. m., omfattas av den allmänna arbetstidslagen om deras antal överstiger fyra. Där så icke är förhållandet, faller de i regel under hotellagen. Om serveringsrörelsen är av mycket obetydlig omfattning i förhållande till detaljhandeln, kan det inträffa, att arbetstidslagen för detaljhandeln blir tillämplig å arbetstagarna i tillverkningen, om dessas antal ej överstiger fyra. 3. Arbetstagare, sysselsatta med detaljhandelsförsäljning av konditorivaror m. m., omfattas av detaljhandelslagen. 4. Beträffande chaufförer, springpojkar, springflickor eller andra, som icke direkt är sysselsatta med arbete som ovan nämnts eller har varierande arbete, t. ex. både butiks- och serveringsarbete, torde gälla, att de skall hänföras till den tillverkningsgren dit deras huvudsakliga arbete är knutet. Dessa riktlinjer är kanske icke de mest rationella men det synes förenat med stora svårigheter att åstadkomma bättre utformade. Utredningen anser sig icke böra ingå närmare på denna fråga utan föreslår att de riktlinjer, som hittills uppdragits, även bör gälla i fortsättningen. En bidragande

279 orsak till utredningens ståndpunkt är att utredningen från Arbetarskyddsstyrelsen erfarit att några svårigheter numera icke föreligger i fråga om lagens tillämpning på denna punkt. Icke heller från parternas sida har i detta sammanhang erinringar rests. Till följd av förslaget att införa detaljhandelsverksamheten under den nya allmänna lagen inträder dock härav betingade ändringar i de ovan nämnda riktlinjerna. Närmast innebär dessa en förenkling, enär fråga blott blir om gränsdragning mellan två lagar. Till följd av att den nya allmänna lagen i ett avseende, som här är av betydelse, avviker från den gällande inträder dock även en annan ändring i rådande förhållanden. För närvarande skall allmänna arbetstidslagen tillämpas för bageriarbetare anställda vid konditorier, därest bageriarbetarnas antal överstiger fyra. Därest så ej är fallet faller arbetstagarna under hotellagen. Utredningen föreslår emellertid att den nuvarande antalsbegränsningen i arbetstidslagen borttages. I konsekvens härmed bör arbetstagare anställda i bagerier inom en konditorirörelse alltid falla under allmänna arbetstidslagen. Emellertid vill utredningen medge, att det i vissa fall kan anses vara opraktiskt med en sådan anordning. Detta gäller särskilt om bagerirörelsen har ringa omfattning i förhållande till serveringsverksamheten. Det får tillkomma Arbetarskyddsstyrelsen att då så erfordras avgöra vilken lag som närmast ur praktiska hänsyn bör tilllämpas. Under åberopande av det anförda föreslår utredningen, att det på detta verksamhetsområde gällande sättet för arbetstidens reglering bibehålles dock med vissa modifikationer i syfte att undvika för stora oenhetligheter i arbetstidslagstiftningen. Till följd härav framlägger utredningen förslag till ny arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer. De i detta kapitel berörda ändringsförslagen avser tillämpningsområdet, övriga beröres i följande kapitel. En sammanfattning av de föreslagna ändringarna återfinnes i kap. XII.

K A P I T E L VI. B E S T Ä M M E L S E R ARBETSTIDENS

RÖRANDE

REGLERING

A. A R B E T S T I D . JOUR- OCH

BEREDSKAPSTID

Av avgörande betydelse för sättet att genom lag begränsa arbetstiden är bestämningen av vad som skall avses med arbetstid. Detta begrepp har dock i svensk lagstiftning icke blivit klart definierat. Ej heller Washingtonkonventionen angående arbetstidens begränsning innehåller någon definition på begreppet arbetstid. En bestämning åstadkoms emellertid vid en konferens i London år 1926 mellan arbetsministrarna i några av Europas viktigaste industriländer. Vid detta tillfälle enades man om att med arbetstid skulle förstås den tid under vilken de anställda står till arbetsgivarens förfogande. I arbetstiden skall icke ingå viloperioder, som tillkännagives genom anslag i enlighet med bestämmelserna i § 8 i konventionen och under vilka de anställda icke står till arbetsgivarens förfogande. § 8 stadgar bl. a. att tiderna för arbetets början och slut ävensom raster, vilka icke inräknas i arbetstiden, skall bekantgöras genom anslag på synlig plats i arbetslokal eller på annat lämpligt sätt. Nämnas må även att i ett förslag till konvention rörande begränsning av arbetstiden inom järnvägsväsendet begreppet arbetstid bestämdes på ett liknande sätt. Sålunda säges i konventionen att med arbetstid skall förstås tid under vilken anställd står till arbetsgivarens förfogande och inte har frihet att disponera över sin tid och sitt handlande. I förarbetena till den sistnämnda konventionen påpekades emellertid att inom järnvägsväsendet funnes arbetsuppgifter, som icke krävde någon egentlig ansträngning eller uppmärksamhet. Fråga var här om lindrigt arbete eller till och med arbete, som endast utgjordes av att arbetstagarna skulle befinna sig på anvisat ställe. Dylika perioder skulle inräknas i den arbetade tidens längd, enär de anställda stod till arbetsgivarens förfogande. Det hade emellertid, framhölls det i fortsättningen, blivit vanligt att åsätta sådan tid ett reducerat värde. Man utgick från att ett dylikt förfaringssätt även i fortsättningen skulle förekomma. För tjänstgöring, som i mera avsevärd omfattning utgöres av lätt arbete eller arbete som endast fordrar arbetstagares närvaro, skall arbetstiden alltså bli längre än för sådant arbete som fordrar ständig ansträngning eller uppmärksamhet. I den svenska lagstiftningen finnes som nämnts ingen bestämning av begreppet arbetstid. Emellertid har detta till följd av ett flertal uttalan-

281 den av Arbetsrådet resp. Arbetarskyddsstyrelsen blivit tämligen klart bestämt. Såsom arbetad tid skall sålunda att börja med förstås all tid, då en arbetstagare utför arbete för en arbetsgivares räkning. Härjämte har emellertid Arbetarskyddsstyrelsen som arbetad tid jämväl räknat sådan tid, då den anställde har att uppehålla sig å arbetsplatsen men endast därest så särskilt erfordras utföra arbete för arbetsgivarens räkning. Den inskränkning, som den anställdes möjlighet att disponera över sin fritid undergått genom att han är skyldig att uppehålla sig å arbetsplatsen, har ansetts motivera att även dylik tid skall räknas som arbetstid. Arbetarskyddsstyrelsen har vid bestämning av begreppet arbetstid lagt avgörande vikt vid uppehållet å arbetsplatsen. För det fall att en anställd har skyldighet att stå till arbetsgivarens förfogande men kan uppehålla sig i hemmet räknas sådan tid som nyss berörts icke såsom arbetad tid enligt Arbetarskyddsstyrelsens uppfattning. Om m a n bortser från att allt ålagt uppehåll å arbetsplatsen skall anses som arbetad tid har tolkningen av arbetstidsbegreppet i övrigt varit mycket restriktiv. Resa till eller från arbetsplatsen eller uppehåll på arbetsplatsen före och efter arbetets utförande anses icke som arbetad tid. Som exempel kan nämnas sådana stuveriarbetare som har att infinna sig till dagens första s. k. utrop kl. 6.30. De arbetare, som vid dessa utrop anvisas arbete, börjar icke arbetet före kl. 7. De har att under denna halva timme förflytta sig till den plats, där arbetet skall utföras. Dylik tid räknas icke som arbetad tid. Icke heller har som arbetad tid räknats tid som åtgår för stuveriarbetarna att med fartyg bege sig ut till båt, där arbetet skall utföras. Ytterligare ett par exempel må anföras, som belyser innebörden av begreppet arbetstid. Ett företag som sålde bilar hade även att leverera bilarna till köparen å ort där denne var bosatt. Härvid hade en hos företaget anställd arbetstagare att köra bilen till köparen. Som arbetad tid räknades enligt Arbetsrådets utslag tid, då chauffören körde bilen till köparen, men däremot icke tid då han per järnväg återvände till sin hemort. I ett annat fall var fråga om bilreparationsarbete. Den funktionsodugliga bilen befann sig i detta fall utanför den ort, där bilreparationsfirman var belägen. Härvid inräknades i arbetad tid icke den tid, som åtgick för arbetarna att bege sig från reparationsverkstaden till bilen och från bilen tillbaka. I detta sammanhang förtjänar erinras om Arbetarskyddsstyrelsens beslut att viss passningstjänst, som infaller under natten, ansetts berättiga till förlängd semester enligt den tidigare gällande särskilda semesterlagen. Arbetarskyddsstyrelsen beslöt, att sådan passningstjänst, som består av övernattning utom bostaden, skulle kvalificera till förlängd semester, därest passningstiden uppgår till minst fyra timmar under i lagen föreskrivet antal dagar. Kan passningstjänstgöringen fullgöras i bostaden skulle tillgodoräknande ske endast om passningstjänsten minst en gång måst avbrytas för utförande av arbete.

282 Sammanfattningsvis kan sägas, att man låter begreppet arbetstid omfatta tid då arbete utföres och då vederbörande — oavsett om arbete utföres eller ej — har att uppehålla sig å arbetsplatsen. I vad mån man vid tolkning av arbetstidslagen kan beräknas komma att ta hänsyn till Arbetsrådets uttalande rörande tolkningen av särskilda semesterlagen är omöjligt avgöra. Den omständigheten, att en arbetstagare ålagts att uppehålla sig på arbetsplatsen, förutsätter att han då så erfordras omedelbart skall träda i arbete. Tid för dylik tjänstgöringsskyldighet motsvarar närmast vad utredningen i detta sammanhang förstår med jourtid. Det förutsattes att den del av jourtiden då arbete förekommer i normala fall skall vara förhållandevis liten. Vid sidan av jourtiden finnes en annan form för tid under vilken arbetstagaren står till arbetsgivarens disposition. Utredningen kallar denna beredskapstid. Härmed förstås tid under vilken skyldighet föreligger för arbetstagaren att vara anträffbar och att träda i tjänst ehuru först efter en viss tidsintervall. Han har i detta fall icke skyldighet att uppehålla sig på av arbetsgivaren anvisad plats. Emellanåt kan beredskapstjänsten vara så lindrig att arbetstagarens åliggande blott innebär att han vid vissa angivna tider skall telefonera till företaget för att höra om hans bistånd påkallas. Vid såväl jour- som beredskapstid är fråga om sådan tid under vilken arbetsgivaren har dispositionsrätt över en arbetstagares arbetskraft vid sidan av den för arbetstagaren gällande ordinarie arbetstiden. Detta är den utan tvivel viktigaste skillnaden mellan å ena sidan arbetad tid och å andra sidan jour- och beredskapstid. Däremot kan emellanåt någon nämnvärd skillnad mellan den omfattning i vilken arbete utföres knappast föreligga. Som exempel kan tagas en dammvakt med lindrig tjänstgöring. Dennes arbete består i det fall här avses uteslutande av att h a n uppehåller sig på plats, som arbetsgivaren har anvisat. Han öppnar dammluckorna vid anfordran etc. och utför arbete endast då särskild anledning härtill föreligger. Dylik tjänstgöring har inånga drag som påminner om jourtjänst men får givetvis icke betraktas som sådan. En annan sak är att Arbetarskyddsstyrelsen med hänsyn till arbetets lindriga natur kan tänkas medge förlängd ordinarie arbetstid. I utredningens preliminära förslag till ny arbetstidslag fanns ingen definition å begreppet arbetstid. I promemorian utgick m a n emellertid från att med arbetstid skulle avses tid då arbete utföres. Utredningen tog vid detta tillfälle icke någon definitiv ståndpunkt till sättet för jourtidens tillgodoräknande. Med hänsyn emellertid till den praxis, som var rådande, ansåg den närmast att jourtiden borde likställas med arbetad tid. Beredskapstid skulle däremot ej räknas som arbetad tid.

283 I de remissvar, som avgivits över utredningens preliminära förslag, ägnades frågan om sättet för bestämning av begreppet arbetstid icke särskild uppmärksamhet. Däremot har tanken att i lagstiftningen likställa jourtid med arbetad tid blivit föremål för desto längre kommentarer. Den väg, som utredningen i varje fall pekade på, har praktiskt taget enhälligt avstyrkts. Frågan om sättet för tillgodoräknandet av jour- och beredskapstid har mycket liten betydelse för den egentliga industrien. Det är här närmast endast för maskinister vid pumpverk, elektriska reparatörer och andra liknande arbetstagaregrupper för vilka dessa begrepp har aktualitet. Däremot får sättet för tillgodoräknandet desto större betydelse för sådana verksamhetsområden som sjukvården, trafikväsendet m. m. Medicinalstyrelsen framhöll att jämställandet av jourtid med arbetstid skulle komma att bereda sjukvården stora svårigheter. I den m å n jourtjänst endast innebär en beredskap, synes det sakligt obefogat att jämställa den med vanlig arbetstid. Styrelsen föreslår i stället, att dylik jourtjänst för sjukvårdens del ställes utanför arbetstidsregleringen — om så erfordras genom en uttrycklig föreskrift i lagen. Ersättning för det obehag den passiva jourtjänsten innebär, bör i stället utgå som kompensationsledighet eller mot kontant ersättning enligt avtal, som må komma att träffas mellan arbetsgivare och arbetstagare. Medicinalstyrelsens uppfattning delades av praktiskt taget alla myndigheter inom sjukvården vilka uttalade sig i denna fråga. Utredningen inskränker sig med hänsyn härtill att endast omnämna, att antalet operations- och laboratoriesköterskor enligt direktionen för Karolinska sjukhuset för närvarande icke är tillräkligt för att jourtjänster för dessa befattningshavare skall kunna bestridas av särskild personal för nattjänst. Svensk sjuksköterskeförening anförde, att enligt tjänstereglemente för landstingens befattningshavare förstås med jourtjänst skyldighet för sjuksköterska att utöver normalarbetstid befinna sig på arbetsplatsen (jourrum) och att vid behov omedelbart träda i tjänstgöring. Enligt en härtill fogad protokollsanteckning kan med jourrum även avses av sjukhusledningen för jour tjänst godkänd närbelägen bostad. Med beredskapstjänst förstås enligt samma reglemente skyldighet för sjuksköterska att utöver normalarbetstid befinna sig inom räckhåll för kallelse per telefon samt att träda i tjänstgöring vid behov. Sjuksköterskeföreningen avstyrkte förslaget, att jourtjänst skulle jämställas med vanlig arbetstid. För egen del framlade föreningen förslaget, att befattningshavare som har jourtjänst skall erhålla en ordinarie arbetstid om sju timmar per dag, därest jourtjänsten omfattar minst en fjärdedel av den ordinarie arbetstiden. Från de invändningar som rests från håll, vilka företräder brandväsen-

284 det och polisväsendet, bortses på grund av förslaget att lägga dessa verksamhetsområden utanför arbetstidslagen. Telestyrelsen fäste uppmärksamheten på sådan beredskapstjänst, som utföres av personbilsförare. Dylik chaufför får anses utföra oregelbundet arbete varför hans arbetstid icke blir reglerad enligt arbetstidslagen. Genom de uttalanden vilka återgivits i det föregående räknas inom arbetstidslagens tillämpningsområde all tid, då en arbetstagare å arbetsplatsen står till arbetsgivarens förfogande, såsom arbetad tid. Detta gäller oavsett om arbetstagaren härvid har att utföra arbete för arbetsgivarens räkning eller icke. Tillgodoräknandet äger rum utan devalvering. På dylikt sätt kommer exempelvis väntetid, tid för passningstjänst etc. att tillgodoräknas arbetstagaren på samma sätt som arbetad tid. Skall man sålunda kunna ta ut jourtid av en arbetstagare, som arbetar 48 timmar per vecka, måste Arbetarskyddsstyrelsen medge förlängning av ordinarie arbetstid. Detta system har hittills utan större olägenhet kunnat tillämpas på grund av den ringa omfattning i vilken jourtid förekommer inom gällande lagstiftnings tillämpningsområde. Går man till verksamhetsområden, som ligger utanför detta område, finner man emellertid såsom redan påpekats att jourtid förekommer i stundom mycket betydande omfattning. Så är fallet inom flera av de verksamhetsområden, som utredningen föreslår skall införas under den nya arbetstidslagen. Det synes förhålla sig så, att jourtid tidigare tillgodoräknats arbetstagarna inom vissa verksamhetsområden endast i mindre omfattning men att tillgodoräknandet så småningom kommit att ske efter mera gynnsamma normer. I vissa fall tillgodoräknas jourtid med en devalveringsfaktor = l,o. Så är fallet vid vissa större anstalter inom fångvården. I allmänhet tillgodoräknas arbetstagarna emellertid endast en del av tiden. Inom järnvägsväsendet användes sålunda för viss jourtid devalveringsfaktorn 0,5. Viss beredskapstid har devalveringsfaktorn 0,25. Utredningen behöver icke ingå på det självklara förhållandet, att tid under vilken en arbetstagare står till arbetsgivarens förfogande och åt honom utför arbete för hans räkning skall tillgodoräknas arbetstagaren såsom arbetad tid. över huvud taget bör begreppet arbetad tid tolkas på samma sätt som för närvarande dock med undantag för jourtid, vilken utredningen upptar till behandling i det följande. Med hänsyn härtill har utredningen icke ansett sig särskilt behöva definiera begreppet arbetstid. I arbetstid skall icke inräknas raster. I fråga om vad som skall förstås med rast föreslår utredningen ingen ändring. Raster skall alltså vara avbrott i arbetstiden, vilkas varaktighet är på förhand bestämd och under

285 vilka arbetstagaren fritt förfogar över sin tid och icke är skyldig kvarstanna på arbetsplatsen. Utredningen har i det föregående redogjort för innebörden av begreppet jourtid. Det förhållandet att arbetstagaren icke fritt förfogar över sin tid utan på ena eller andra sättet är bunden motiverar enligt utredningens uppfattning att dylik tid i viss omfattning räknas såsom arbetad tid. Utredningen kan emellertid av flera skäl bl. a. av praktisk natur icke finna att jourtid utan vidare skall likställas med tid då arbete utföres. Ett dylikt likställande skulle nämligen i regel skapa behov av en förlängning av den ordinarie arbetstiden vilket i sin tur skulle framtvinga ett vidsträckt dispensförfarande. Detta skulle bli i hög grad opraktiskt. Inom en för en arbetstagare fastställd jourtid kan förekomma arbete i mycket skiftande omfattning. Det finnes utan tvivel fall, då det är mindre vanligt att arbetstagarens medverkan i arbete påkallas. Så är förhållandet vid en del mindre sjukstugor. Å andra sidan finnes jourtjänst under vilken arbetstagarens medverkan påkallas med jämna mellanrum. Med hänsyn till det anförda har utredningen funnit att någon bestämd devalveringsfaktor för jourtid lämpligen icke angives i en lag. Vilken faktor som än föreslås skulle i vissa fall verka orättvis på det ena eller andra sättet. Utredningen inskränker sig till följd härav till att föreslå, att jourtid bör tillgodoräknas arbetstagaren, men att den omfattning, i vilken detta skall ske, får bli beroende av den överenskommelse därom som må kunna slutas mellan parterna. En dylik överenskommelse bör i regel träffas på samma sätt och under samma former, som gäller i fråga om överenskommelser rörande förlängd begränsningsperiod. I denna fråga hänvisas närmare till vad utredningen anför i kap. VII. Med hänsyn till att det alltjämt förekommer områden, där arbetstagarna icke är organiserade — det viktigaste området är husligt arbete — synes sådan överenskommelse varom här är fråga även böra kunna träffas direkt mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. För det fall att jourtidens devalvering fastställts genom kollektivavtal eller sådan överenskommelse som avses i kap. VII, får självfallet ett avtal mellan den enskilde arbetsgivaren och arbetstagaren icke ge en lägre devalveringsfaktor än kollektivavtalet resp. överenskommelsen innehåller. Utredningen anser att särskilda föreskrifter om formerna för jourtidens tillgodoräknande icke erfordras i lagen. Den frågan uppkommer härefter på vad sätt jourtid skall räknas, därest parterna icke kommer överens om en bestämd devalveringsfaktor. Till följd av det anförda har utredningen tyvärr funnit det omöjligt att föreslå annat än att tillgodoräknande då icke skall ske. Utredningen vill i anledning härav tillägga, att den omständigheten att en bestämd devalveringsfaktor icke är i lagen angiven, ej får tagas som motiv för att jourtid till ingen del bör räknas som arbetad tid. Utredningen utgår på denna punkt från att

286 förslaget icke skall medföra någon försämring för arbetstagarna i sättet för jourtidens tillgodoräknande. I detta sammanhang vill utredningen dock framhålla följande. Den är medveten om att det i fråga om sjukvården i varje fall under en övergångstid knappast torde vara möjligt att tillgodoräkna de anställda jourtid i någon nämnvärd omfattning. Då den nuvarande bristen på sjuksköterskor häves blir ett bättre tillgodoräknande än för närvarande möjligt. Ur principiella synpunkter synes det riktiga vara att jourtid, som tillgodoräknas arbetstagare, skall inräknas i den ordinarie arbetstiden och sålunda gå i avräkning på det maximum om 48 timmar i veckan som lagen medger. Emellertid synes en dylik bestämmelse icke möjlig att genomföra inom vissa verksamhetsområden. Med hänsyn härtill föreslår utredningen, att parterna i det avtal, som träffas rörande jourtidens tillgodoräknande, må äga avgöra, huruvida jourtiden skall inräknas i den ordinarie tiden eller betraktas som övertid. Utredningen har icke ansett skäl föreligga att i lag definiera begreppet jourtid. Med hänsyn till att det överlämnas åt arbetsmarknadens parter att bestämma den omfattning, i vilken jourtid skall tillgodoräknas arbetstagarna, synes det lämpligt att även överlåta åt dem att avtala om vad slags tid som över huvud taget skall tillgodoräknas de anställda. Självfallet skall detta kunna ske även i fråga om beredskapstid. Icke heller härom behöves särskilda lagbestämmelser.

B.

ORDINARIE

ARBETSTID

Jämlikt direktiven har utredningen icke att behandla frågan om en generell arbetstidsförkortning. Utredningen har med hänsyn härtill i sitt arbete utgått från förutsättningen, att den ordinarie arbetstiden bör omfatta 48 timmar i genomsnitt per vecka. Den nuvarande lagstiftningen bygger även, dock med något undantag, på denna princip. I remissvaren har i allmänhet ingen erinran gjorts mot utredningens förslag. Dock har i några fall framhållits att utredningen bort föreslå kortare arbetstid än 48 timmar per vecka. Med hänsyn till att utredningen icke har att upptaga denna fråga förbigås kritiken på denna punkt. I likhet med vad nu gäller bör begränsningsperioden bestämmas antingen till en vecka eller ock till en multipel av veckan. Utredningen har dock funnit att detta stundom möter vissa olägenheter. Så är fallet exempelvis med järnvägsväsendet och ett mindre antal andra främst statliga verksamhetsområden där månaden synes vara en bättre begränsningsperiod. Utredningen har hänfört sådana områden, där regleringsperioden kunnat vara tre veckor, fyra veckor eller månaden till en enda, beträf-

287 fande vilken perioden generellt satts till högst en månad. Det är att observera att denna bestämmelse avser den längsta tid, som får användas som begränsningsperiod; möjlighet att använda kortare perioder föreligger alltså. Även i de fall då begränsningsperioden är en månad skall gälla att den ordinarie arbetstiden icke får ge ett högre genomsnitt än 48 timmar per vecka. Vid bestämmandet av det antal timmar som skall anses belöpa på en månad omfattande 30 dagar bör härvid följande iakttagas. Den för fyra veckor ( = 2 8 dagar) högst medgivna ordinarie arbetstiden (4*48 = 192 timmar) skall ökas med -I- av 48, icke som hittills i vissa fall har skett med 2/s av 48. Å var och en av de dagar, varmed en månad överstiger en fyraveckorsperiod, skall sålunda komma V? av det för en period om sju dagar högst medgivna antalet arbetstimmar. Det exakta antalet timmar enligt detta beräkningssätt blir 205 5/T. Omfattar månaden 31 dagar uppgår arbetstiden enligt samma beräkningsmetod till högst 212 4/T. I skrivelse till utredningen har Svenska tullmannaförbundet framhållit att det icke kan godtaga att arbetstiden per månad bestämmes till ett så högt timantal som ovan angivits. Förbundet anför följande. »Den allmänna arbetstidslagen bygger på tanken, att arbetstiden skall begränsas till att i genomsnitt svara mot 8 timmar per arbetsdag.» Denna regel bör tillämpas även för sådana arbetstagare som har att utföra arbete å såväl vardag som söndag. Här åberopas samtidigt § 19 kungörelsen med tillläggsbestämmelser till statens allmänna avlöningsreglemente. Av denna paragraf framgår, att vid beräkning av gottgörelse för övertidstjänstgöring skall — beträffande tjänsteman vars arbetstid enligt tjänstgöringslista är beräknad motsvara 48 timmar för normal arbetsvecka — med överlid förstås tid utöver den nyss nämnda. Förbundet tillägger att med normal arbetsvecka måste avses vecka med sex arbetsdagar. Svenska tullmannaförbundet avslutar sin skrivelse med att hemställa, att tjänstgöringstiden för statens tjänstemän i intet fall må bestämmas till högre timantal än som motsvarar åtta timmar per vardag. Den fråga som Svenska tullmannaförbundet berör har aktualitet icke endast för staten utan jämväl för landstingen och kommunerna samt för vissa om än begränsade delar av det enskilda näringslivet. Ett realiserande av Tullmannaförbundets förslag innebär en förkortning av arbetstiden för vissa grupper arbetstagare. Denna skulle åstadkommas genom en ändring i nu tillämpade beräkningsgrunder. Enligt utredningens mening är Tullmannaförbundets förslag fullt logiskt. Då de av Tullmannaförbundet kritiserade beräkningsgrunderna tillämpas, blir den sammanlagda arbetstiden längre än den, som uttages av arbetare vilka blott arbetar på vardagar. Det har vidare inträffat att, om arbetstiden å en helgdag som ej är söndag inskränkts, arbetsledningen fordrat att arbetstagarna skulle arbeta in den tid som härigenom gått förlorad.

288 Förkortning av arbetstiden under 48 timmar per vecka är ett spörsmål som utredningen har att behandla endast därest såsom skäl för förkortningen kan åberopas att arbetet är av särskilt påfrestande natur. Så är här icke fallet. Med hänsyn härtill har utredningen icke ansett sig kunna upptaga detta spörsmål till behandling. Utredningen vill tillägga att denna fråga lämpligen bör lösas genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Utredningens uppfattning är att lagstiftningen icke bör medge överföring av ordinarie arbetstid från en begränsningsperiod till annan, såvida icke parterna i enlighet med lagförslagets 8 § träffat kollektivavtal härom. I jämförelse med nu rådande förhållanden innebär detta — bortsett från förslaget om arbetstidsreglering genom kollektivavtal — den ändringen, att jordbruket och trädgårdsskötseln erhåller arbetstiden begränsad till samma längd sommar som vinter. Emellertid anser utredningen såsom närmare framgår av kap. V, att förhållandena inom denna näringsgren icke är sådana, att en övergång till en dylik reglering av arbetstiden är möjlig att för närvarande genomföra. Utredningen föreslår därför, att sättet för arbetstidens begränsning inom de här berörda näringsområdena under en övergångstid av fyra år skall kunna bli oförändrat. Nuvarande lantarbetstidslag medger en genomsnittlig arbetstid för år räknat som i två fall överstiger ett genomsnitt av 48 timmar per vecka. Så är fallet med vissa arbetare och ersättare för arbetare med blandat arbete ävensom arbetare som under kortare tid än en vecka ersätter djurskötare. Under månaderna november—februari får arbetstiden för de förra ökas till högst 47 timmar och då det gäller den sistnämnda gruppen till högst 48 timmar. Det är naturligt, att då arbetstiden även för jordbrukets och trädgårdsskötselns del blir reglerad enligt den nya allmänna arbetstidslagen dessa speciella bestämmelser bortfaller. Emellertid anser utredningen att under den föreslagna övergångsperioden på fyra år nu gällande bestämmelser även i detta avseende bör förbli oförändrade. 1. Begränsningsperiodens längd Enligt huvudregeln i nu gällande lagstiftning begränsas arbetstiden till en period om en vecka, varmed förstås kalendervecka; enligt lantarbetstidslagen skall dock med vecka avses tiden måndag—söndag. I lagstiftningen förekommer i vissa fall bestämmelser som medger annan begränsningsperiod. Den allmänna arbetstidslagen stadgar sålunda, att begränsningsperioden för arbete som bedrives med regelbunden skiftindelning må kunna utsträckas till högst tre veckor. Lantarbetstidslagen medger att då fråga är om arbetare, som huvudsakligen användes till djurskötsel, arbetstiden må regleras på en period om 14 dagar. Även detaljhandelslagen med-

289 ger en sådan begränsningsperiod, nämligen å försäljningsställe som i regel hålles öppet såväl vardag som söndag. I sitt preliminära lagförslag upptog utredningen en del nyheter. Enligt gällande bestämmelser är begränsningsperioden med ovan angivet undanlag alltid en eller flera kalenderveckor. Arbetarskyddsstyrelsen brukatdock på därom gjord framställning meddela dispens från regeln att använda kalenderveckan och i stället medge reglering för en eller flera avlöningsveckor. Utredningen föreslog, att det skulle överlämnas åt arbetsgivaren att själv eller åt denne i samråd med vederbörande fackliga organisation avgöra, vilken sjudagarsperiod som skall användas. Utredningen förutsatte härvid att en liknande regel skulle gälla i de fall då arbetstiden regleras på två veckor. Utredningen fasthåller vid sitt tidigare förslag rörande bestämningen av begränsningsperioden. Denna skall sålunda icke behöva sammanfalla med en period om en eller flera kalenderveckor. För det fall att månaden skall vara begränsningsperiod skall denna omfatta tiden från och med ett datum till och med dagen före samma datum i följande månad. Det synes angeläget framhålla, att fråga skall vara om en fast periodindelning, vilken enligt vad utredningen utgår från i allmänhet kommer att ansluta sig till avlöningsperioderna. Begränsningsperioderna skall räknas från en för varje arbetsställe bestämd veckodag resp. datum för det fall att arbetstiden är begränsad per månad. Bestämmelsen på förevarande punkt skall sålunda icke tolkas så att arbetstiden skall hålla sig inom det föreskrivna antalet timmar för varje godtyckligt vald tidsrymd som motsvarar längden av begränsningsperioden. Vill arbetsgivaren ändra den dag från vilken begränsningsperioden skall räknas, synes det angeläget att samråd äger rum med den fackliga organisationen. Utredningen föreslog i den preliminära promemorian vidare att arbetstiden för arbete, som drives såväl vardag som söndag, skall kunna regleras på en period om 14 dagar. Detta innebar en väsentlig mildring av nu gällande bestämmelser, som medger dylik reglering endast i fråga om detaljhandelslagens tillämpningsområde och för djurskötare. Fråga skall emellertid vara om arbete som regelmässigt bedrives såväl vardag som söndag. För det fall att söndagsarbete endast förekommer under kortare tid, medan det normala är att arbete endast bedrives å vardagar, får bestämmelsen, framhöll utredningen vidare, icke åberopas. Den avser alltså exempelvis sådana kiosker som är öppna å veckans alla dagar. Däremot får den icke åberopas i fråga om stuveriarbete, enär dylikt arbete endast mera sällan förekommer å söndagar. Förslaget diskuterades icke närmare i remissyttrandena. Svenska arbetsgivareföreningen tog emellertid upp sättet för arbetstidens regleringinom stuverinäringen. Föreningen önskade, att arbetstiden inom detta 19—1600 53

290 näringsområde skulle kunna regleras på en 14-dagarsperiod. Det var ett starkt produktionsintresse framhölls det, att en sådan arbetstidsreglering kan genomföras och att stuveriföretagen blir i stånd att tillgodose de behov av service från kundernas sida, som emellanåt gör att nuvarande begränsning av arbetstiden per vecka framstår som otillfredsställande. Ett bifall till detta yrkande torde icke, anförde föreningen, behöva möta betänkligheter ur arbetarskyddssynpunkt. F r å n Tidningarnas arbetsgivareförening yrkades att 14-dagarsperioden förlängdes till fyra veckor. Tillräcklig anledning finnes icke att frångå det preliminära förslaget. Utredningen anser sig ej kunna föreslå att i lagstiftningen medtages en särbestämmelse för ett så speciellt område som stuverinäringen. Utredningen har genom förslaget om rätt att avtala om förlängd begränsningsperiod öppnat möjligheter för arbetsgivaresidan att få till stånd önskad fördelning av arbetstiden. Icke heller kan utredningen biträda förslaget från Tidningarnas arbetsgivareförening om en så betydande förlängning av begränsningsperioden som från två till fyra veckor. Utredningen vill tillägga, att då den övergångstid förflutit under vilken 4 § i den nuvarande lantarbetstidslagen må kunna tillämpas inom jordbruket och trädgårdsskötseln det med stöd av här behandlade stadgande även i fortsättningen blir medgivet att reglera arbetstiden för djurskötare på en period om 14 dagar. Då utredningen utarbetade sitt preliminära förslag var den medveten om att längre begränsningsperiod än 14 dagar skulle bli nödvändig för en del av de nya områden som avses att föras in under lagstiftningen. Utredningen upptog emellertid i det preliminära lagförslaget förutom skiftarbete endast arbete som har till ändamål att bereda sjukvård. I fråga om detta senare arbetsområde stod det klart för utredningen, att det var nödvändigt med en period om minst en månad. För att undvika allt för många olika bestämmelser om begränsningsperiodens längd föreslog utredningen den ordningen, att begränsningsperioden för skiftarbetare skulle sättas till en månad och att arbete som har till ändamål att bereda sjukvård, skulle likställas med skiftarbete ändock att arbete med regelbunden skiftindelning icke förekommer. Det senare tillägget syftar närmast på arbete vid sjukhusens kök och tvättinrättningar. Utredningen avsåg med sitt förslag givetvis icke att begränsningsperioden skulle komma att utsträckas från tre till fyra veckor för exempelvis treskiftsarbetare. I remissyttrandena tillstyrkte Svenska arbetsgivareföreningen förslaget att förlänga begränsningsperioden för skiftarbete från tre veckor till en månad. Så var även fallet med Landsorganisationen, ehuru LO tillade att den icke fann utredningens motivering särskilt stark. Vissa fackförbund ställde sig avvisande. Av deras uttalanden att döma vill dock synas som

291 om man emellanåt fattat utredningens förslag så att en månads begränsningsperiod måste tillämpas vid skiftarbete, något som givetvis icke var utredningens avsikt. Med anledning av de uppgifter som genom remissvaren eller eljest genom överläggningar med representanter för skilda verksamhetsområden kommit utredningen tillhanda, har denna funnit det motiverat, att den nya arbetstidslagen medger att förlängd begränsningsperiod om högst en månad må kunna tillämpas för vissa särskilda i lagen angivna verksamhetsområden. Dessa områden är enligt utredningens förslag arbete som bedrives av fångvården, tullverket och televerket, arbete som har till ändamål att bereda sjukvård eller förlossningsvård, arbete som utföres inom den slutna socialvården, arbete som åligger trafikpersonal vid sådan järnväg eller spårväg, som är upplåten för allmän trafik, samt trafikpersonal inom bilväsendet ävensom driftspersonal hos postverket. Till denna grupp föreslås vidare hänföras skogsarbete samt kolning i mila ändock att arbetet icke är att hänföra till skogsarbete. I fråga om motiven till förslagen hänvisas till kap. IV. Det gäller härefter att bedöma vilken längd begränsningsperioden bör ha vid skiftarbete. Man skiljer härvid lämpligen mellan sådant skiftarbete som endast drives under del av dygnet och sådant där arbetet varje driftsdag pågår under dygnets alla delar. Den första formen av skiftarbete — arbetet drives endast under del av dygnet — är i de flesta fall tvåskiftsarbete. I regel är härvid arbetstiden förlagd till dagen på så sätt att man har två skift, ett förmiddags- och ett eftermiddagsskift. Någon gång förekommer dock eftermiddagsskift och nattskift. Skiftlagen byter skift varje vecka. I regel kan arbetstiden vid tvåskiftsarbete begränsas på en period av en vecka. Emellertid inträffar vid vissa varianter av tvåskiftsarbetet i syfte att få bättre ledighet vid veckoskiftena, att arbetstiden under en vecka kan komma att överstiga 48 timmar för att i stället påföljande vecka understiga detta timantal. Skiftarbete, där arbetet varje arbetsdag pågår under dygnets alla delar förekommer i form av diskontinuerligt och kontinuerligt skiftarbete. Med diskontinuerligt skiftarbete förstås arbete, som endast drives å vardagar och där arbetet sålunda lägges ned vid veckoskiftena; i allmänhet drives dock detta skiftarbete även å de s. k. lätthelgdagarna. Den vanligaste formen är den sedan lång tid tillbaka begagnade och vilken utföres av tre skiftlag, vilka vart och ett arbetar åtta timmar varje arbetsdag. Arbetarna är indelade i tre arbetslag, förmiddags-, eftermiddags- och nattskiftet. Man växlar varje vecka skift så att ett arbetstidsschema är fullständigt genomgånget efter tre veckor. Inom sågverksindustrien förekommer om än i begränsad utsträckning

292 diskontinuerlig drift dygnet runt under veckans vardagar med två skift. Varje skiftlag arbetar här omkring tio timmar varjämte å arbetsdagen är inlagda två raster vardera om en timme; bruttoarbetstiden blir omkring tolv timmar. Rasterna utnyttjas för utförande av vissa underhållsarbeten. I regel byter arbetarna skift varje vecka. Även i detta fall kan det ur produktionssynpunkt vara fördelaktigt att fördela arbetstiden på två veckor. Vid det kontinuerliga skiftarbetet kan gestaltningen av arbetstidsschema variera högst väsentligt. Man kan här möta treskiftsarbete med tre eller fyra skiftlag, fyrskiftsarbete med fyra skiftlag, tvåskiftsarbete med tre skiftlag etc. Utformningen av arbetstidsschema blir givetvis även beroende av om man har 42 timmars eller 48 timmars arbetsvecka. På grund av att de lediga dagarna icke kan placeras så att var sjunde dag blir ledig, måste begränsningsperioden göras längre än vid det diskontinuerliga skiftarbetet. Som ett exempel på förekommande arbetstidsschema kan följande nämnas. Schemat är upplagt på fyra veckor; under denna tid inträffar sju lediga dagar fördelade på tre perioder. Var och en av de två första omfattar en dag och den tredje icke mindre än fem dagar. Men även jämnare fördelning av de lediga dagarna förekommer och torde även vara den vanligaste företeelsen. Av det anförda framgår att begränsningsperiodernas längd vid skiftarbete varierar med hänsyn till arten av det skiftarbete varom fråga är. Man synes kunna utgå från att man strävar efter att göra begränsningsperioden så kort som möjlig. Till följd härav finner utredningen anledning icke föreligga att genom särskilda i lagen angivna bestämmelser genomföra en differentiering av begränsningsperiodernas längd. Det synes fullt tillräckligt att i lagen endast angives den längsta begränsningsperiod som skall ifrågakomma. På skäl som anförts i det tidigare bör skiftarbete, som bedrives med regelbunden skiftindelning, hänföras till de slag av arbeten för vilka begränsningsperioden må kunna utsträckas till en månad. Med detta förslag avser utredningen givetvis icke att åstadkomma någon ändring i nuvarande sätt för arbetstidens begränsning vid skiftarbete.

2. Dygnsmaximum I gällande allmänna arbetstidslag ävensom i lantarbetstids- och detaljhandelslagarna förstås med dygn tiden kl. 0 till 24. I sitt preliminära förslag bibehöll utredningen sättet för dygnsbegreppets bestämmande. Mot förslaget gjordes i remissyttrandena vissa erinringar. Svenska landstingsförbundet ansåg, att dygnet för sjukhuspersonalen borde avse tiden från kl. 6 den ena dagen till kl. 6 nästa dag. Lokaltrafikföreningen framhöll att för trafikföretag en dygnsbestämning med utgångspunkt från

293 kl. O icke alltid är lämplig utan föreslog att dygnet skulle räknas från kl. 5. Från arbetstagaresidan gjordes i regel inga erinringar mot dygnsbegreppet med undantag från Pappersindustriarbetareförbundet, som ansåg att det skulle vara mera verklighetsbetonat att bestämma dygnet från kl. 6. En omläggning av dygnsbegreppet på sätt föreslagits i några remissyttranden skulle ur skyddssynpunkt ha endast begränsad betydelse. Däremot skulle en ändring sannolikt komma att förorsaka en ökning av det administrativa arbetet. Hur man än bestämmer dygnsbegreppet kan man icke undvika att det framstår som mindre rationellt inom vissa verksamhetsområden. Med hänsyn härtill synes intet vara att vinna genom en ändringav bestämningssättet. En annan sak är på vad sätt man skall undvika uppkomsten av allt för långa arbetsperioder. Detta sker emellertid icke genom ett ändrat dygnsbegrepp. Härtill kräves i stället lagbestämmelser om maximal längd av varje arbetsperiod. Utredningen har emellertid icke ansett sig böra upptaga till behandling- en bestämmelse av denna natur, vilken närmast hör hemma i arbetarskyddslagen. Utredningen föreslår sålunda att dygnet inom den nya allmänna arbetstidslagen räknas från kl. 0 till kl. 24. I gällande allmänna arbetstidslag är dygnsmaximum bestämt till nio timmar. Bestämmelsen har erhållit en formulering, som anger att arbetsgivare icke må använda arbetare till arbete under längre tid, raster oräknade, än åtta timmar av dygnet; dock må därest arbetstiden per vecka räknat icke överstiger 48 timmar arbetstiden under något eller några av veckans dygn utsträckas till högst nio timmar. Att timantalet åtta namnes synes vara historiskt betingat. Man kämpade på sin tid på arbetaresidan för en åtta timmars arbetsdag. Man ville sannolikt genom den nämnda bestämmelsen markera, att den arbetstidslag som nu infördes faktiskt var den avsedda åttatimmarslagen. I verkligheten torde en daglig arbetstid om just åtta timmar praktiskt taget aldrig förekomma, om man bortser från treskiftsarbetare med regelbunden skiftindelning. Beträffande dessa må tilläggas, att den allmänna arbetstidslagen medger undantag från bestämmelsen om dygnsmaximum. Detta sammanhänger med att längre dagliga arbetstider än nio timmar ofta uppkommer i samband med skiftbyte. I lantarbetstidslagen är dygnsmaximum tio timmar. Dock gäller för arbetstagare, som huvudsakligen användes till djurskötsel, att arbetstiden intet dygn må överstiga nio timmar. Att just denna speciella kategori arbetstagare har fått lägre dygnsmaximum än andra inom jordbruket sysselsatta torde bero på följande förhållande. Från början hade djurskötare längre maximal arbetstid än andra arbetstagare, nämligen 108 timmar under två veckor. Som en kompensation för den längre arbetstiden infördes ett lägre dygnsmaximum. När man sedan sänkte den maximala

294 arbetstiden under den fastställda begränsningsperioden höjdes icke dygnsmaximum. Inom detaljhandelslagen är dygnsmaximum även tio timmar. För arbetsställe där i regel icke användes flera än en arbetstagare må dock dygnsmaximum under högst två av veckans dygn utsträckas till elva timmar. Inom flera av de verksamhetsområden, som ligger utanför de nuvarande arbetstidslagarna, användes ett högre dygnsmaximum än nio timmar. Så är fallet i fråga om sjukhusen och förlossningsanstalterna, där en arbetsdag i regel uppgår till omkring nio och en halv timmar. Såväl kortare som längre arbetsdagar förekommer emellertid även. Särskilt å söndagar blir de dagliga arbetstiderna långa. Dessa frågor beröres i de avsnitt av kap. IV som avhandlar sjukvården. Långa dagliga arbetsdagar förekommer även inom olika slag av statlig verksamhet samt inom trafikväsendet. I den preliminära promemorian föreslog utredningen, under åberopande av de inom vissa områden rådande förhållandena, att dygnsmaximum i lagen borde höjas från nio till tio timmar. Den förutsatte emellertid, att någon höjning av de dagliga arbetstider som för närvarande tillämpas icke skulle ske annat än i samverkan med vederbörande fackliga organisation. Det föreslogs att dygnsmaximum en gång i veckan skulle få uppgå till elva timmar. Förslaget betingades av att ett dylikt dygnsmaximum redan fanns i speciallagarna och av förhållandena på sjukhusen m. fl. områden. Utredningens förslag innebar en avsevärd uppmjukning i förhållande främst till nu gällande allmänna arbetstidslag men även i jämförelse med lantarbetstidslagen. I förhållande till detaljhandelslagen skedde den ändringen, att alla företag inom detta område en gång i veckan skulle få ett dygnsmaximum på elva timmar, medan för närvarande ett dylikt dygnsmaximum är medgivet endast för företag med högst en anställd. Å andra sidan minskades dessa småföretags möjligheter att använda detta förhöjda dygnsmaximum genom begränsningen till en dag i veckan i stället som för närvarande är fallet två dagar. Utredningens förslag till ändring av dygnsmaximum lämnades i allmänhet obeaktat i de statliga myndigheternas remissvar. Däremot uppehöll sig flera myndigheter — närmast i anledning av förslaget att föra arbete som bedrives av staten in under lagen — vid följderna för det egna verksamhetsområdets del av begränsningarna i den dagliga arbetstiden. Denna kritik har redovisats i kap. IV, Avsnitten C, D, E och F. Medicinalstyrelsen tillstyrkte förslaget om ett dygnsmaximum av tio (elva) timmar. Styrelsen ingick emellertid icke närmare på denna fråga. I anledning härav vände utredningen sig senare dels till Medicinalstyrelsen, dels ock till Statens institut för folkhälsan med begäran om ett uttalande, närmast ur medicinska synpunkter, rörande arbetsdagens längd. Det främsta motivet för utredningens hänvändelse till dessa myndig-

295 heter var de långa arbetsdagar, som den noterat inom sjukhusvården. Arbetsdagarnas längd inom detta verksamhetsområde har nämligen emellanåt bestämts icke av arbetets art utan av personalens önskan att erhålla ett ökat antal lediga dagar. Medicinalstyrelsen anförde, att rent principiellt bör arbetstiden per dag inom sjukvården liksom inom andra arbetsområden i så ringa grad som möjligt överskrida normalarbetsdagens åtta timmar. Den för det nödvändiga arbetets fullgörande erforderliga arbetskraften är emellertid inom sjukvården högst varierande för olika delar av dygnet. Härefter ingick Medicinalstyrelsen på vissa förhållanden inom sinnessjukvården och påpekade, att kvällstjänstgöringen i allmänhet icke är lika ansträngande som arbetet tidigare på dagen. Medicinalstyrelsen framhöll i fortsättningen, att de relativt ofta återkommande hellediga vardagarna — inom den statliga sinnessjukvården som regel två per arbetsvecka — från arbetssynpunkt innebär vissa nackdelar i det att kontinuiteten inom sjukvårdsarbetet icke blir så god som önskvärt vore. Ett genomförande av arbetstidsschema, som i regel endast medger en helledig vardag per arbetsvecka och som till följd därav medför en viss avkortning av de längsta arbetsdagarna, kan därför förväntas medföra en viss förbättring i nämnda avseende. Medicinalstyrelsen påpekade emellertid, att personalen sätter avsevärt värde på sina hellediga dagar, vilka anses kunna bättre utnyttjas ur rekreationssynpunkt än ökad ledighet under arbetsdagarna. Medicinalstyrelsen hade sig icke bekant, huruvida några påtagliga medicinska vådor givit sig till känna av de långa arbetsdagarna. Den stegring i sjukvårdsarbetets intensitet, som karaktäriserar den nuvarande utvecklingen, gör emellertid en avkortning av arbetstiden i hög grad önskvärd. Utredningen hade i skrivelsen till Medicinalstyrelsen frågat, huruvida de långa arbetsdagarna möjliggjorde att fullgoda dagsverken kunde utföras. Medicinalstyrelsen svarade, att samma intensitet och effektivitet givetvis icke kan påräknas mot slutet av en elva timmars arbetsdag som under en normal arbetsdag. Att vid slutet av en sådan arbetsdag alltid kunna visa det tålamod och det intresse som önskvärt är blir måhända icke för alla möjligt. Medicinalstyrelsen uttalade avslutningsvis, att sådan ändring i nu gällande arbetstidslag, som leder till en utformning av arbetstidsschema inom sjukvården i närmare anslutning till normalarbetsdagens princip, ur sjukvårdens synpunkt måste anses önskvärd. Statens institut för folkhälsan anförde följande. Den första fråga som man uppställer är, huruvida effektiviteten i arbetet och arbetsprestationernas kvalitet kan bli lidande på att dagarna utsträckes. Institutet besvarar denna fråga närmast mot bakgrunden av förhållandena å sjukhusen. På

296 grund av att arbetsbelastningen på sjukhusen växlar ganska mycket föreligger viss möjlighet till återhämtning efter anspänning under vissa perioder av tjänstgöring. Man torde därför icke ha någon anledning att räkna med att den diskuterade tjänstgöringslängden skall ha något menligt inflytande på arbetets kvalitet. En annan fråga är, huruvida en anhopning av tjänstgöringstiden inverkar på individens möjlighet till vila och återhämtning. Institutet ansåg något olika förhållanden gälla för äldre och yngre personer. Man har generellt att räkna med att behovet av sömn och vila efter 20-årsåldern endast minskar obetydligt med tilltagande ålder. Yngre personer har emellertid mycket lättare än äldre att försaka sömn under en viss period och sedan »ta igen» den förlorade sömnen när tillfälle gives. Äldre personer blir ofta mycket beroende av sina sovvanor och får svårt att sova om de icke kan ta ut sömnen på vanlig tid. De har därför också mycket svårare än yngre att kompensera förlorad sömntid vid annan tid. Av denna anledning ansåg institutet, att yngre personer är mindre beroende av sin regelbundna sömn än äldre och därför lättare kan koncentrera sin arbetstid för att sedan få lång sammanhängande ledighet. Å andra sidan kompenseras detta ofta hos de äldre genom att de verkligen vilar och tar igen sig effektivt under sin lediga tid, medan de yngre ofta icke vill använda denna tid för vila. Institutet avslutade sitt svar till utredningen med att konstatera, att det är omöjligt att ur medicinska synpunkter ge några bestämda uppgifter i denna fråga. Ej heller kan man ange några absoluta gränser för arbetstidens längd i det diskuterade sammanhanget. Helt allmänt ansåg institutet emellertid en arbetstid över tio timmar per dag icke vara önskvärd. Svenska arbetsgivareföreningen tillstyrkte utredningens förslag rörande förhöjt dygnsmaximum. Dock reserverade den sig mot förslaget om dygnsmaximum vid skiftarbete; härtill återkommer framställningen i det följande. Sveriges textilindustriförbund ifrågasatte om icke arbetseffektiviteten kan bli lidande genom en ökning av den dagliga arbetstiden. Det skulle bli svårare för industrien, framhöll förbundet vidare, att utnyttja gifta kvinnliga arbetstagare, enär de gifta kvinnornas totala arbetsdag inklusive deras arbete i det egna hemmet i så fall skulle bli väl lång. Det är naturligt att tveksamhet gjorde sig gällande på arbetstagaresidan. Landsorganisationen framhöll, att i vissa förbundsyttranden betänkligheter anförts gentemot den föreslagna höjningen av dygnsmaximum. LO framhöll i fortsättningen, att med den för höjningen anförda motiveringen det i och för sig icke vore nödvändigt att medge högre maximum i andra fall, än då så är påkallat av arbetstidsförhållandena inom de specialreglerade resp. oregleradc verksamhetsområdena, som ifrågasattes skall inordnas under lagen. Bland de förbund som avstyrkte förhöjt dygnsmaximum må nämnas

297 Gjutareförbundet, ett förhållande som närmast torde förklaras av det tunga arbete medlemmarna i denna organisation har att utföra. Svenska handelsarbetareförbundet anförde, att enär dygnsmaximum enligt allmänna arbetstidslagen för närvarande ligger på nio timmar det enligt utredningens förslag blir fråga om en vidgad tillämpning av en mindre önskvärd bestämmelse till praktiskt taget arbetslivets samtliga områden. Om bestämmelsen alltjämt anses erforderlig för detaljhandelns vidkommande, bör detta kunna ordnas genom en specialbestämmelse. För det fall att det för sjukhusens del är nödvändigt med ett högre dygnsmaximum än för andra verksamhetsområden, skulle även detta kunna tillgodoses genom en särskild bestämmelse i lagen. Tveksamhet spåras även hos Svenska metallindustriarbetareförbundet, som framhöll, att ehuru förbundet icke vill avstyrka den föreslagna förändringen förbundet dock är tveksamt om icke en allmän ökning av arbetstiden vissa dagar till tio timmar kan medföra allt för hård ansträngning för arbetarna. Liknande synpunkter framhölls även av Transportarbetareförbundet och Målareförbundet. En avvikande ståndpunkt intog emellertid Svenska textilarbetareförbundet, som ej hade något att erinra mot den föreslagna utsträckningen till tio timmar. Tjänstemännens centralorganisation betonade vikten av att då fråga blir om en ökning av hittillsvarande dygnsmaximum detta sker i samverkan med vederbörande fackliga organisation. Svensk sjuksköterskeförening godtog utredningens förslag till dygnsmaximum »med tanke på mindre sjukvårdsanstalter med fåtalig personal». För utredningen gäller icke att taga ställning till hur lång en idealisk arbetsdag bör vara. Den har i stället att bedöma vilken längd arbetsdagen lämpligen icke bör överskrida. Det ligger i sakens natur att hänsyn här måste tagas såväl till produktions- som till arbetstagareintressena. Med den allmänna kännedom som utredningen i sitt arbete förvärvat har utredningen kommit till den uppfattningen, att tio timmar bör vara ett maximum för den ordinarie arbetstiden vilket om möjligt icke bör överskridas. Detta överensstämmer med vad Statens institut för folkhälsan anfört. Då utredningen anser sig kunna föreslå ett så pass högt maximum vill den emellertid understryka, att dylika långa arbetsdagar endast bör förekomma då arbetsförhållandena gör detta nödvändigt. I all den utsträckning som är möjlig bör man söka att anpassa arbetstiden till en normalarbetsdag om i genomsnitt åtta timmar. Utredningen instämmer i vad Medicinalstyrelsen anfört på denna punkt. Tyvärr måste utredningen medge, att arbets- och driftsförhållandena stundom gör det nödvändigt med längre arbetsdag än tio timmar enär man eljest riskerar allvarliga följdverkningar för driften inom sådana verksamhetsområden som järnvägs- och bilväsendet, fångvården, tullväsen-

298 det m. fl. Vidare riskerar man att sådana försämringar i arbetstiderna skulle inträda för arbetstagarna, att arbetet sannolikt bleve mer ansträngande än om ett något högre dygnsmaximum tillämpades. Detta gäller även en del andra verksamhetsområden, där arbetet pågår dygnet runt veckans alla dagar. Därest man inom dessa områden icke skulle under i varje fall en dag i veckan medge ett högre dygnsmaximum än tio timmar, kommer möjligheterna för personalen att erhålla goda veckoledigheter att avsevärt minskas. Ett kortare dygnsmaximum än elva timmar medför nämligen att en arbetstagare icke ensam kan täcka ett dagspass; detta måste då delas mellan två arbetstagare. Med hänsyn till det anförda bör enligt utredningens uppfattning den längsta ordinarie dagliga arbetstiden vara tio timmar. En gång per vecka bör dock elva timmar medgivas. Som framgått av det föregående betingades utredningens preliminära förslag om ett förhöjt dygnsmaximum till tio (elva) timmar av det förhållandet att nya områden skulle införas under den allmänna arbetstidslagen. Det kunde starkt ifrågasättas, om det var en lämplig väg utredningen beträdde, då den föreslog en generell höjning av dygnsmaximum. Avsikten var ju icke, att en förlängning av de dagliga arbetstiderna skulle komma i fråga inom exempelvis industrien eller de andra områden som för närvarande faller under den allmänna arbetstidslagen. Orsaken till att utredningen icke föreslog en differentiering var önskan att få en lag med så enhetliga bestämmelser som möjligt. Emellertid finner utredningen det icke lämpligt att föreslå ett till tio (elva) timmar höjt dygnsmaximum för områden, där kortare arbetstider kan komma i fråga. Det i den gällande allmänna lagen förekommande dygnsmaximum om nio timmar bör alltså bibehållas även i den nya lagen. Ett skäl som talar till förmån härför är även att det avgjort största antalet arbetstagare har en arbetstid, som högst uppgår till nio timmar. Bestämmelsen om nio timmars dygnsmaximum skall på denna punkt vara lagens huvudbestämmelse. Genom specialbestämmelser skall möjlighet öppnas att inom vissa angivna områden uttaga längre arbetstid per dag. Utredningen vill erinra om att en följd av den av utredningen föreslagna sänkningen av dygnsmaximum från tio till nio timmar inverkar på räckvidden av förslaget att genom kollektivavtal överföra arbetstid från en del av året till annan. Med tidigare föreslaget dygnsmaximum skulle under en vecka ha kunnat uttagas 61 arbetstimmar. En dylik avsevärd höjning av veckoarbetstiden — naturligen kompenserad av en motsvarande sänkning under andra delar av året — kunde möta allvarliga betänkligheter. Med föreslaget lägre dygnsmaximum kan avtal, för de områden där denna bestämmelse gäller, icke träffas om längre ordinarie veckoarbetstid än 54 timmar. Detta timantal får emellertid anses som en teoretisk högsta gräns,

299 då m a n kan förutsätta att arbetstiden på lördagar i regel blir kortare än under veckans andra vardagar. Frågan om vilka verksamhetsområden, som skall erhålla förhöjt dygnsmaximum om tio (elva) timmar har behandlats i kap. IV och V. En sammanfattning följer i slutet av förevarande avsnitt. Det återstår emellertid att behandla frågan om dygnsmaximum vid skiftarbete. Vid treskiftsarbete är arbetstidens längd i regel åtta timmar. Härvid förekommer vanligen inga raster utan arbetarna intar måltiderna under arbetstiden. Vid tvåskiftsarbete kan den dagliga arbetstiden bli något längre men uppgår sällan till mer än nio timmar. Vid fyrskiftsarbete, som icke förekommer mera allmänt, kan varje arbetspass ha en längd av sex timmar. Tidigare i detta avsnitt har något närmare redogjorts för olika former i vilka skiftarbete förekommer. Utredningen får i övrigt hänvisa till vad anförts i nämnda sammanhang. Bortser man från vissa speciella former av skiftarbete, närmast tvåskiftsarbete med två eller tre skiftlag, framgår att frågan om dygnsmaximum vid skiftarbete får betydelse egentligen endast vid skiftbyte. I det följande behandlas främst detta speciella problem. I utredningens preliminära lagförslag hade utredningen upptagit samma dygnsmaximum för skiftarbete som i fråga om annat arbete. Telestyrelsen ansåg, att dygnsmaximeringens utsträckande att omfatta även skiftarbete kom att försvåra en utläggning av arbetstiden så att såväl denna som fritiden skulle bli sammanhängande. Vattenfallsstyrelsen föreslog ett dygnsmaximum om 14 timmar och Försvarets fabriksstyrelse ställde sig tveksam om det vore nödvändigt med dygnsmaximum vid skiftarbete. Större uppmärksamhet väckte förslaget självfallet från organisationer företrädande industrien. Svenska arbetsgivareföreningen framhöll, att utredningens förslag skulle medföra att vissa nu praktiserade skiftschema icke skulle kunna tillämpas utan dispens. Föreningen tog som exempel ett fall då skiftbyte vid treskiftsarbete sker kl. 6, 14 och 22. Fullgör en arbetare nattskift mellan kl. 22 och 6 och övergår han därefter i samband med skiftbyte till eftermiddagsskift som börjar kl. 14, kommer han det dygn det här är fråga om att utföra arbete under 14 timmar. Sker skiftbytena kl. 4, 12 och 20 blir i motsvarande fall arbetstiden vid skiftbyte tolv timmar under ett dygn. Föreningen yrkade att arbetstiden vid skiftarbete icke måtte dygnsbegränsas. Svenska arbetsgivareföreningens allmänna grupp påtalade liknande förhållanden. Järnbruksförbundet framhöll, att vid vissa schema för treskift svårigheter uppstår genom att arbetstiden vissa dygn överstiger det fastställda måttet om tio timmar. Även i fråga om tvåskift kan begränsningen av dygnsarbetstiden bli till hinder nämligen i vissa fall vid s. k. rundgångsskift under natt mot lördag. Detta skift insattes i stället för eftermiddags-

300 skift på lördag för att arbetstagarna skall få en förlängd ledighet denna dag. Utredningen vill i förtydligande syfte belysa innebörden av det anförda med ett exempel. Fråga kan vara om en sådan fördelning av arbetstiden, att första skiftet arbetar kl. 5—14 och det andra kl. 14—23. För att erhålla förbättrad lördagsledighet arbetar förmiddagsskiftet under natten till lördag mellan kl. 23 och kl. 5 eller 6 på lördagsmorgonen, varefter det skift som egentligen skulle arbeta på lördagseftermiddagen tar förmiddagsskiftet. Härvid kan arbetet vid företaget sluta kl. 13 eller 14. Järnbruksförbundet anförde i fortsättningen, att på grund av tillgång och efterfrågan på olika produkter kan växling behöva ske mellan tvåskift och treskift. Särskilt gäller detta i valsverksavdelningarna vid järnbruken. Svårigheter uppstår med hänsyn till att en del arbetstagare får längre arbetstid visst dygn än den föreskrivna utan att arbetstidsmåttet i genomsnitt per vecka överskrides. Förbundet ansåg det icke vara riktigt, att den tid varmed den legala dygnsarbetstiden då överskrides, skall räknas såsom övertid inom de gränser sådan tid får uttagas. Några olägenheter av betydelse på grund av förlängningen av arbetstiden under visst dygn torde ej heller uppstå för arbetstagarna. Järnbruksförbundets yttrande utmynnar i en hemställan, att dygnsmaximum ej införes för skiftarbetare. Sveriges pappersbruksförbund fäste utredningens uppmärksamhet på önskemålet från arbetarnas sida på tolv timmars skift under söndagsdygnet för att vid arbete i kontinuerliga avdelningar skapa möjlighet till helledig dag varannan söndag. Förbundet påpekade vidare, att det i den skiftgående industrien i stor utsträckning förekommer att arbetare byter skift med varandra, varigenom avigsidorna i skiftarbetet lindras, då det härigenom blir möjligt att i större utsträckning än vad skiftschemat medger anpassa enskilda arbetares arbets- resp. fritid till deras personliga önskemål. Sådana byten har på allt sätt underlättats av arbetsledningarna. Om emellertid bytena kommer att medföra, att den ordinarie arbetstiden överskrides och således de till disposition stående övertidstimmarna kommer att konsumeras vid sådana byten, måste man befara att arbetsledningarna ser sig nödsakade att förvägra byten. Statens avtalsnämnd ansåg en justering av förslaget vara önskvärd. Även Biltrafikens arbetsgivareförbund påyrkade en ändring. Införes dygnsmaximum vid skiftarbete skulle olösliga problem uppkomma inom biltrafiken. Tidningarnas arbetsgivareförening anförde, att vid sjudagars tidningar det i vissa fall kan tänkas att arbetstiden någon gång i veckan överstiger elva timmar. Sistnämnda förhållande inträffar emellertid ofta vid tredagars morgontidningar, där arbetet vartannat dygn sker på natten och vartannat på dagen. Övergång från natt- till dagskift sker sålunda tre gånger i veckan. Den avtalsenliga sovtiden för arbetstagarna vid ifråga-

301 varande tidningar är nio och en halv timmar. Detta medför att antalet arbetade timmar ifrågavarande dygn mycket ofta kommer att överstiga såväl tio som elva timmar. Arbetstagareorganisationerna gör med vissa undantag icke några direkta uttalanden på denna punkt. På ett håll framhålles emellertid angelägenheten att undvika allt för rigorösa bestämmelser. Det är tydligt, att svårigheterna att införa ett dygnsmaximum vid skiftarbete är större än vad som ville synas då utredningen utarbetade sin preliminära promemoria. Som framgått är det emellertid främst skiftbytena som vållar svårigheter. Så blir emellertid fallet icke endast vid byten av skift, som sker enligt det uppgjorda arbetstidsschemat, utan även då en enskild arbetstagare i syfte att få en med hänsyn till sina personliga förhållanden förbättrad ledighet byter skift med annan arbetstagare. Med hänsyn till det anförda har utredningen övervägt att bibehålla det föreslagna dygnsmaximum vid skiftarbete men medge undantag från bestämmelsen vid skiftbyte. Emellertid skulle härigenom i vissa fall oklarhet kunna uppkomma huruvida faktiskt skiftbyte äger rum eller ej. Så kan t. ex. bli fallet då längden av ett skift ändras, vilket emellanåt sker vid kontinuerligt skiftarbete i syfte att uppnå förbättrade ledigheter vid veckoskiftena. Behovet av undantag från bestämmelsen om dygnsmaximum är även beroende av hur många timmar detta omfattar. Det måste givetvis vara lättare att iakttaga ett dygnsmaximum om tio (elva) timmar än ett om endast nio. Enligt vad utredningen vidare kunnat finna är det främst vid skiftarbete inom industrien, som behov av undantag från dygnsmaximum föreligger. För att exempelvis vid övergång från diskontinuerligt till kontinuerligt skiftarbete i samband med en förkortning av arbetstiden få en rationell ordning av arbetstagarnas ökade lediga tid, framstår det som angeläget att kunna förlägga skiftena utan iakttagande av ett dygnsmaximum. Utredningen har med hänsyn till det anförda övervägt att föreslå undantag från dygnsmaximum för skiftarbete inom industrien. En dylik utväg skulle dock innebära, att man bleve tvungen närmare definiera begreppet industri i lagstiftningen, en utväg som utredningen ansett sig böra undvika. Utredningen har i stället valt ett annat sätt, vilket emellertid i realiteten får samma innebörd. I det föregående har berörts verksamhetsområden, som bör erhålla ett dygnsmaximum om tio (elva) timmar. De återgives i slutet av detta avsnitt. Inom alla andra verksamhetsområden skall dygnsmaximum vara nio timmar. Nu synes skiftarbete bland dessa senare verksamhetsområden — d. v. s. de som i lagen icke särskilt angives — i huvudsak endast

302 förekomma inom industrien. Till följd härav har utredningen ansett sig kunna föreslå, att i de fall då dygnsmaximum enligt lagen är nio timmar och då arbetet bedrives med regelbunden skiftindelning den ordinarie arbetstiden för dygn må utsträckas i den mån så med hänsyn till skiftgångens lämpliga genomförande kan vara nödigt. Med tillägget »skiftgångens lämpliga genomförande» syftar utredningen på att utsträckningen av arbetstiden skall vara betingad av produktionstekniska förhållanden eller av syftet att ordna skiftgången på för arbetstagarna lämpligt sätt. Detta tillägg får däremot icke åberopas för att genomföra exempelvis tvåskiftsarbete med arbetspass om tolv timmars längd. Dylika arbetspass skall även vid skiftarbete fordra dispens från Arbetarskyddsstyrelsen. Vidare bör, för att bestämmelsen om »skiftgångens lämpliga genomförande» skall kunna åberopas, i regel fråga vara om sådana förlängningar av den dagliga arbetstiden som föranledes av övergång från ett skift till ett annat eller ock ändringar i skiftenas längd. Emellertid bör bestämmelsen även avse sådana i det föregående berörda fall, då enstaka arbetstagare med arbetsledningens medgivande byter skift sinsemellan. Ur skyddssynpunkt kan det givetvis uppkomma betänkligheter att helt borttaga dygnsmaximum vid skiftarbete inom de verksamhetsområden varom här är fråga. Emellertid har utredningen ansett att skäliga skyddssynpunkter blir iakttagna, därest möjligheterna att bortse från i lagen eljest föreskrivet dygnsmaximum begränsas på sätt utredningen nyss sagt. Möjligheterna att utsträcka den dagliga arbetstiden utöver föreskrivet dygnsmaximum är vidare begränsade till verksamhetsområden med nio timmars daglig arbetstid. Att även medge undantag för arbetsområden med i lag angivet högre dygnsmaximum synes under inga förhållanden böra komma i fråga. Skulle man nämligen göra detta komme införandet av flertalet av dessa verksamhetsområden under lagstiftningen icke att få någon reell betydelse för arbetstagarna. Ett så högt dygnsmaximum kan för övrigt anses bereda arbetsledningen så stora möjligheter att rationellt ordna ett skiftschema att undantag från dygnsmaximum icke bör förekomma annat än efter särskild dispens. Utredningen sammanfattar förslagen rörande dygnsmaximum på följande sätt. Dygnsmaximum skall vara nio timmar. Förhöjt dygnsmaximum om tio (elva) timmar skall dock få tillämpas inom följande områden. Arbete som bedrives av fångvården, tullverket och televerket. (Se kap. IV, Avsnitt C. Arbete som bedrives av staten.) Arbete som har till ändamål att bereda sjukvård eller förlossningsvård. (Se kap. IV, Avsnitten E. Kroppssjukhus, F. Sinnessjukhus och G. Annan sjukvård m. m.)

303 Arbete som utföres inom den slutna socialvården. (Se kap. IV, Avsnitten G. Annan sjukvård m. m. och H. Uppfostran och undervisning.) Arbete som åligger trafikpersonal vid sådan järnväg eller spårväg, som är upplåten för allmän trafik, ävensom trafikpersonal inom bilväsendet. (Se kap. IV, Avsnitt D. Trafikpersonal.) Arbete som åligger driftspersonal hos postverket. (Se kap. IV, Avsnitt C. Arbete som bedrives av staten.) Skogsarbete samt kolning i mila, ändock att arbetet icke är att hänföra till skogsarbete. (Se kap. IV, Avsnitt I. Andra verksamhetsområden.) Jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrives såsom självständiga företag, samt trädgårdsskötsel och djurskötsel, ändock att arbetet bedrives utan samband med jordbruk. (Se kap V, Avsnitt A. Lantarbetstidslagen.) Rörelse som avser detaljhandel och i omedelbar anslutning därtill bedriven verksamhet eller som drives å rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning. (Se kap. V, Avsnitt B. Detaljhandelslagen.) Husligt arbete. (Se kap. IV, Avsnitt A. övergång från begreppet rörelse till begreppet arbete.) Skiftarbete. För det fall att arbete är av den natur att dygnsmaximum om nio timmar normalt skall tillämpas må, om arbetet bedrives med regelbunden skiftindelning, arbetstiden för dygn kunna utsträckas i den mån så kan vara nödigt med hänsyn till skiftgångens lämpliga genomförande.

C. REGLERING AV ARBETSTIDENS LÄNGD EFTER MEDGIVANDE AV A R B E T A R S K Y D D S S T Y R E L S E N Såväl i den allmänna arbetstidslagen som i de olika speciallagarna finnes bestämmelser av innebörd att Arbetarskyddsstyrelsen kan medge dels annan fördelning av arbetstiden än den för vilken redogjorts i föregående avsnitt, dels ock förlängning av den ordinarie arbetstiden. Behovet av dylika bestämmelser ökas i anledning av de betydande utvidgningar som lagstiftningens tillämpningsområde undergår som en följd av utredningens förslag. Såväl arbetsgivare som arbetstagare synes eniga om att bestämmelser av detta slag måste finnas i en arbetstidslag. Däremot är självfallet uppfattningarna något divergerande då det gäller spörsmålet i vilken utsträckning Arbetarskyddsstyrelsen skall ha möjligheter att medge undantag från lagens reglering. Enligt den praxis som utvecklat sig inom Arbetarskyddsstyrelsen fordras

304 i regel att ansökan om dispens skall göras av enskild arbetsgivare. I anledning härav vill utredningen uttala, att den anser att framställningar om dispens från lagens arbetstidsbestämmelser skall kunna ingivas såväl av enskilda arbetsgivare som av arbetsgivareorganisationer. I det senare fallet bör arbetsgivareorganisationen i sin framställning klart ange vilken grupp arbetsgivare framställningen avser och skälen till ansökan. Innan en dylik framställning behandlas, förutsätter utredningen givetvis att den remitterats till vederbörande fackförbund för yttrande. Ett bifall till en framställning ingiven av en arbetsgivareorganisation skall icke gälla för utanför organisationen stående arbetsgivare, såvida ej Arbetarskyddsstyrelsen finner skäl föreligga att utsträcka medgivandet jämväl till andra arbetsgivare inom branschen. Härvid skall Arbetarskyddsstyrelsen kunna utsträcka dispensen antingen till viss eller vissa delar avlandet eller ock till hela landet. Oorganiserade arbetsgivare får, i händelse dylik generell dispens icke föreligger, göra individuella ansökningar. I anledning av en av enskild arbetsgivare ingiven framställning skall Arbetarskyddsstyrelsen emellertid ej kunna medge generell dispens. 1. Omfördelning av ordinarie arbetstid Enligt 5 § allmänna arbetstidslagen kan Arbetarskyddsstyrelsen medge annan fördelning av arbetstiden i följande fall, nämligen a) om arbetstiden i väsentlig mån är beroende av årstiden eller väderleken eller b) om arbetstiden på grund av annat förhållande är av växlande längd. I dessa fall kan Arbetarskyddsstyrelsen medge att arbetstiden allenast begränsas så att den i genomsnitt för viss angiven tidsrymd kommer att uppgå till högst 48 timmar i veckan. Enligt praxis brukar denna tid bestämmas till fyra veckor, stundom något längre. Stadgandet innebär vidare möjlighet till dispens från bestämmelserna om dygnsmaximering. I allmänna arbetstidslagens 5 § finnes jämväl bestämmelser som Arbetarskyddsstyrelsen kan stödja sig på för att medge omfördelning av arbetstiden. Emellertid har dessa bestämmelser införts främst för att möjliggöra en ökning av den ordinarie arbetstiden. Till följd härav behandlas dessa senare bestämmelser icke i detta sammanhang utan i följande del av detta avsnitt. De här återgivna bestämmelserna åberopas främst för sådant arbete, som brukar betecknas som oregelbundet. De avser sålunda i princip samma slags arbeten, vilka på grund av en undantagsbestämmelse från lagens tilllämpningsområde ligger utanför arbetstidslagstiftningen. De här anförda bestämmelserna brukar åberopas då graden av oregelbundenhet icke är så stor att man ansett det omöjligt reglera arbetstiden. Bestämmelsen har åbe-

305 ropats för en friare arbetstidsreglering vid exempelvis arbete avseende lagring av bananer, visst arbete i porslins- och kakelfabriker, arbete som utföres av typografiska arbetare och klichéarbetare samt flottningsarbetare. Samtliga speciallagar stadgar att Arbetarskyddsstyrelsen må när skäl därtill är medge att arbetstiden — endast för såvitt denna för år räknat icke överstiger ett genomsnitt av 48 timmar per vecka — fördelas på annat sätt än huvudbestämmelserna föreskriver. För arbeten fallande under såväl den allmänna lagen som speciallagarna gäller att Arbetarskyddsstyrelsen har att ingå i prövning av skälen för en omfördelning av arbetstiden innan en framställning härom bifalles eller avslås. Styrelsen har sålunda att verkställa erforderlig undersökning i varje särskilt fall. I praktiken söker styrelsen emellertid åberopa en i paragrafen förekommande bestämmelse av generell innebörd. Denna medger möjligheter till omfördelning av arbetstiden i alla de fall då enighet härom råder mellan arbetsgivare och arbetstagare. Härvid behöver ingen särskild undersökning äga rum. Till bestämmelsen i fråga återkommer utredningen i det följande. Den allmänna arbetstidslagen, som är äldre än speciallagarna, anger såsom framgår av det föregående de fall, då en omfördelning av arbetstiden utan medgivande av arbetstagarna skall kunna ske. De mera moderna speciallagarna innehåller icke en dylik precisering utan man har överlämnat åt Arbetarskyddsstyrelsen att utan sådan begränsning pröva framställningar rörande arbetstiden. Arbetarskyddsstyrelsen har sålunda enligt speciallagarna friare händer än enligt allmänna arbetstidslagen. I den preliminära promemorian framhöll utredningen, att då det endast gäller en omfördelning av arbetstiden inom ramen för en 48-timmars genomsnittlig arbetsvecka motiv föreligger för en uppmjukning av bestämmelserna. Utredningen syftade härvid på att anledning icke förelåg att på sätt för närvarande sker binda Arbetarskyddsstyrelsen vid dess prövning av ärenden hänförande sig till allmänna lagen. Med anledning härav föreslog utredningen, att Arbetarskyddsstyrelsen finge när skäl därtill är medge annan fördelning av den ordinarie arbetstiden än som gäller enligt huvudbestämmelserna. Ett villkor var dock att arbetstiden för viss tidsrymd, som icke fick omfatta mer än tolv månader i följd, genomsnittligt skulle uppgå till högst 48 timmar under loppet av en vecka. I remissvaren behandlas denna fråga främst av arbetsgivare- och arbetstagareorganisationerna. Den föreslagna uppmjukningen tillstyrktes av Svenska arbetsgivareföreningen som tillade, att den förutsatte att Arbetarskyddsstyrelsen beaktar de produktionstekniska förhållandena och allmänhetens behov. Landsorganisationen påpekade, att förslaget innebar en uppmjukning, något som kunde vålla vissa betänkligheter. Medan utredningen hade före2 0 — 1 6 0 0 53

306 slagit att en omfördelning skulle få förekomma »när skäl därtill äro» föreslog LO en skärpning till »särskilda skäl». Vidare borde det villkoret tillfogas att bifall skulle lämnas endast i den m å n så prövas påkallat. Lantarbetareförbundet framhöll att antalet ärenden, som skulle behöva underställas Arbetarskyddsstyrelsen för avgörande, sannolikt skulle komma att minskas genom den avtalsfrihet som skulle givas parterna. Det syntes förbundet därför riktigt, att lagbestämmelsen till följd härav skarpes så till vida att »synnerliga skäl» borde krävas för medgivande av Arbetarskyddsstyrelsen. Transportarbetareförbundet yrkade bestämt avslag på den föreslagna bestämmelsen, som skulle innebära en avsevärd försämring. Som utredningen redan framhållit är det nödvändigt med bestämmelser som öppnar möjligheter för Arbetarskyddsstyrelsen att i särskilda fall förordna om en annan fördelning av arbetstiden. Utredningen anser sig icke kunna tillstyrka det från arbetaresidan framförda kravet om att skärpa villkoren för annan fördelning av arbetstiden än de lagens huvudbestämmelser föreskriver. Några klagomål över det sätt varpå styrelsen begagnat sina enligt speciallagarna vidgade befogenheter har utredningen veterligen icke förekommit. Utredningen vill emellertid i nära anslutning till vad Landsorganisationen framfört understryka, att en förhöjning av dygnsmaximum över nio timmar bör medgivas endast då verkliga skäl härtill föreligger såsom produktionstekniska motiv. 2. Förlängning av ordinarie arbetstid Såsom ovan berörts medger gällande lagstiftning i vissa fall en förlängning av den ordinarie arbetstiden. Härför fordras dispens från Arbetarskyddsstyrelsen. Enligt den allmänna arbetstidslagen kan en dylik förlängning av den ordinarie arbetstiden beviljas i följande fall. a) Arbete, som bedrives med tre skiftlag, då på grund av synnerliga skäl detta bör fortgå jämväl under sön- och helgdag. b) Arbete, som fortgår allenast under kortare tid eller medför synnerligen ringa ansträngning eller tillgodoser ändamål av synnerligen stort allmänt intresse. c) Andra arbeten än ovannämnda, därest undantag från huvudbestämmelserna är betingat till undvikande av allvarligt missförhållande. d) Alla slag av arbeten, då det av uttalande av arbetarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetare som skulle beröras av undantaget finner detsamma önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas. Samtliga speciallagar stadgar, att om det i visst fall av särskilda skäl finnes påkallat att arbetstiden utsträckes längre än vad huvudbestämmel-

307 serna medger, Arbetarskyddsstyrelsen äger lämna medgivande härtill. Vidare finnes i dessa lagar samma bestämmelse som angivits ovan under d ) . I fråga om samtliga under a)—c) angivna arbeten gäller, att Arbetarskyddsstyrelsen har att ingå på prövning av skäligheten av en ökning av arbetstiden utöver 48 timmar per vecka. Föreligger de förutsättningar, som angives i den med d) markerade bestämmelsen, sker ingen dylik prövning. Arbetarskyddsstyrelsen har under senare tid försökt att, då fråga varit om att medge dispens från huvudbestämmelserna, i så stor utsträckning som möjligt stödja sig på sistnämnda regel. Av det anförda framgår att styrelsen mot arbetstagaresidans avstyrkande kan medge förlängning endast om förutsättningarna enligt a)—c) föreligger. Detta är däremot icke fallet med speciallagarna. I dessa föreskrives att en förlängning av arbetstiden kan ske då så är av särskilda skäl påkallat. I utredningens preliminära lagförslag utformades bestämmelsen om förlängd ordinarie arbetstid i viss mån i anslutning till nu gällande speciallagar. Emellertid ansåg utredningen, att när det gällde så betydelsefulla frågor som en förlängning av den ordinarie arbetstiden man i lagen genom en exemplifikation borde ange vilken natur de omständigheter skulle ha som kunde föranleda förlängning av arbetstiden. Med anledning härav angav utredningen såsom villkor för att en förlängning av den ordinarie arbetstiden skall få ske, att fråga skulle vara om arbete, som medför synnerligen ringa ansträngning eller pågår allenast under kortare tid. Båda dessa villkor är såsom framgår av det föregående hämtade ur den gällande lagstiftningen. Utredningen föreslog härjämte, att en förlängning av arbetstiden jämväl skulle kunna äga r u m om »viktiga skäl» funnes till åtgärden. Det är att märka att i speciallagarna talas om »särskilda skäl». Med hänsyn till att utredningen föreslagit denna sista bestämmelse som möjliggör en förlängning av den ordinarie arbetstiden i alla de fall, då viktiga skäl föreligger för en dylik åtgärd, ansåg utredningen det icke nödvändigt att medtaga bestämmelsen om förlängning av arbetstiden vid visst treskiftsarbete. Dispens för förlängd arbetstid vid sådant arbete förekommer numera sällan. Skulle i något fall behov av en sådan förlängning förekomma, ansågs möjligheter föreligga att få en dylik framställning bifallen med stöd av den bestämmelse av allmän natur som nyss berörts. Likaledes ansågs det icke nödvändigt att i lagförslaget medtaga stadgande om förlängning av arbetstiden för undvikande av allvarligt missförhållande. Denna bestämmelse har haft synnerligen ringa betydelse. I syfte att förenkla det administrativa arbetet medtog utredningen i det preliminära förslaget även ett stadgande av innebörd att en förlängning av arbetstiden skulle kunna få ske, då det av uttalanden av arbetstagarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller annorledes framgick, att det stora flertalet av de arbetstagare som skulle beröras av undantaget fann detsamma önskvärt.

308 I remissvaren tillstyrktes förslagen av arbetsgivaresidan. Däremot var Landsorganisationen betänksam. LO som fann uppmjukningen alltför långt gående framhöll, att den kan acceptera en allmän formulering av den ifrågavarande dispensgrunden. LO ansåg emellertid, att en restriktivare formulering än den föreslagna borde väljas lämpligen genom att som villkor för en förlängning kräva »skäl av synnerlig vikt». Vidare föreslogs att även huvudorganisationerna borde höras i förlängningsfrågor. Enligt vad utredningen erfarit har Arbetarskyddsstyrelsen medgivit förlängning av ordinarie arbetstid under iakttagande av stark restriktivitet. Med hänsyn härtill anser utredningen skäl icke föreligga att biträda LO:s förslag. Utredningen är angelägen framhålla, att då Arbetarskyddsstyrelsen beviljar ansökningar om förlängd ordinarie arbetstid styrelsen icke annat än då särskilda skäl föreligger för ett annat förfaringssätt lämnar medgivande endast för kort tid. Styrelsen bör nämligen ha icke allt för sällan återkommande möjligheter pröva, huruvida behovet av förlängd arbetstid alltjämt består. Någon kritik har icke riktats mot den i det preliminära förslaget upptagna bestämmelsen, som ger Arbetarskyddsstyrelsen möjlighet att utan särskild prövning bifalla framställning om förlängd ordinarie arbetstid, därest tillstyrkan föreligger från arbetstagaresidan. En dylik bestämmelse synes starkt motiverad i syfte att förenkla det administrativa arbetet. Emellertid vill utredningen på denna punkt föreslå en ändring av nu gällande praxis. Styrelsen lämnar för närvarande bifall även om framställningen endast tillstyrkts av de av förlängningen berörda arbetarna. Utredningen anser, att därest arbetarna är fackligt organiserade tillstyrkan bör i varje fall i regel föreligga från fackföreningen för att bifall u t a n vidare prövning skall lämnas. Då styrelsen emellertid bör ha en viss frihet i detta avseende har utredningen icke föreslagit någon ändring i lagtexten på denna punkt. Utredningen anser det ej nödvändigt föreskriva, att yttrande även skall avgivas av arbetstagarnas huvudorganisation. Det får ankomma på fackföreningen att, i de fall så anses nödvändigt eller i den omfattning förbundsledningen föreskriver, höra förbundets styrelse. Såsom framhållits föreslår utredningen vissa ändringar i den nya allm ä n n a lagen i förhållande till vad för närvarande gäller. Med anledning härav föreslår utredningen att motsvarande ändringar införes i hotellagen. 3. Speciella regler till skydd för arbetstagarna I det preliminära förslaget intog utredningen en bestämmelse som icke återfinnes i gällande lagstiftning. Utredningen föreslog nämligen, att Arbetarskyddsstyrelsen, närmast när den hade att behandla ärenden om för-

309 längd ordinarie arbetstid, skulle beakta att arbetstagaren icke utsattes för överansträngning, ohälsa eller oskälig inkräktning av fritiden. Nämnas må att utredningen föreslog att samma skyldighet skulle åvila Arbetarskyddsstyrelsen, då det gällde att bevilja extra övertid. I remissvaren avstyrktes utredningens förslag bestämt från arbetsgivaresidan. Då utredningen framlade sitt preliminära förslag på denna p u n k t var den medveten om att delade meningar kunde råda om värdet av en dylik bestämmelse. Vid närmare överväganden har utredningen funnit, att det icke är nödvändigt i lagen intaga en bestämmelse av den natur det här är fråga om då den onekligen måste bli synnerligen svår att iakttaga i praktiken. Då utredningen gör detta sker det på grund av att utredningen erfarit att Arbetarskyddsstyrelsen, då det gäller förlängning av den ordinarie arbetstiden, alltid beaktar skyddssynpunkterna.

D. T I D F Ö R

NÖDFALLSARBETE

Bestämmelserna rörande rätt att uttaga arbetstid för nödfallsarbete är likalydande i samtliga lagar. Vidare gäller att dylik tid skall betraktas som övertid dock utan att gå i avräkning på den maximala arbetstid som står till arbetsgivarens förfogande och som behandlas i följande avsnitt. De arbetsuppgifter varom här är fråga är alla av extraordinär k a r a k t ä r och ligger ofta vid sidan av den ordinarie driften. Fråga är sålunda om arbeten, förorsakade av natur- eller olyckshändelse eller annan icke förutsebar omständighet som medfört avbrott i företags drift eller ock medfört överhängande fara för sådant avbrott eller ock för skada å liv, hälsa och egendom. Det åligger arbetsgivare att inom två dygn göra anmälan till Arbetarskyddsstyrelsen rörande anledningen, omfattningen och varaktigheten av arbetet. Det må icke fortsättas utöver två dagar utan att tillstånd härtill sökts. Vidare finnes ett par andra föreskrifter vilka såsom varande av formell natur kan förbigås här. I gällande lantarbetstidslag finnes härjämte en bestämmelse av innebörd att arbetstagare må kunna användas till nödfallsarbete, därest detta föranledes av födelser, sjukdomsfall eller olycksfall bland djuren. Anmälan till Arbetarskyddsstyrelsen om dylikt nödfallsarbete behöver icke göras. I det preliminära lagförslaget intogs dessa bestämmelser oförändrade. Dock föreslogs en formell ändring. I gällande lagstiftning rubriceras arbetstid som åtgår för utförande av nödfallsarbete såsom övertid. Detta var icke fallet i det preliminära förslaget. Anledningen till denna ändring var att utredningen samtidigt föreslog, att arbetsgivare och arbetstagare skulle kunna avtala om annan arbetstidsreglering än den lagen föreskriver och att härvid rätt även skulle föreligga att träffa avtal om över-

310 tid. Dock ansågs att denna avtalsrätt icke borde avse tid för nödfallsarbete. Till följd härav bröt utredningen för enkelhetens skull ut tid för nödfallsarbete ur det nuvarande övertidsbegreppet. I remissvaren tillstyrktes i regel utredningens förslag från arbetsgivaresidan utan närmare kommentarer. Sveriges husmodersföreningars riksförbund ansåg det rimligt, att analoga bestämmelser blir gällande i fråga om den husliga arbetskraftens skyldighet vid sjukdom, olycksfall eller födelser inom arbetsgivarens familj som nu föreslås kvarstå som stadgande för lantarbetare vid dylika tillbud bland djuren. Landsorganisationen hade intet att erinra mot att tid för nödfallsarbete brytes ut ur övertidsbegreppet, varigenom en faktisk tredelning av arbetstiden uppkommer nämligen ordinarie tid, tid för nödfallsarbete och övertid. LO instämde emellertid i vissa erinringar från Metallindustriarbetareförbundet, som ansåg att begreppet nödfallsarbete fått en allt för vidsträckt innebörd. Arbetarskyddsstyrelsen ansågs i sin tillämpning av de nuvarande bestämmelserna ha gått längre än vad som ursprungligen avsågs, då den allmänna arbetstidslagen tillkom. Det har sålunda förekommit, framhöll förbundet fortsättningsvis, att Arbetarskyddsstyrelsen för skeppsvarven medgivit, att icke enbart haveriskador fått utföras med stöd av bestämmelserna om nödfallsarbete utan även reparationer av annat slag, som rätteligen bort utföras på antingen ordinarie tid eller övertid. Förbundet uttalade, att den nya nödfallsparagrafen borde göras mera restriktiv. I fråga om nödfallsarbete inom sjukvården uttalade Sjukhusdirektionen i Stockholm, att bestämmelserna förmodligen icke behöver tillämpas inom sjukhusförvaltningen, då marginalen för medgiven övertid lär kunna inrymma eventuellt förekommande nödfallsövertid. Såsom framgått av det föregående (kap. III) begränsar utredningen förslaget angående rätt att träffa kollektivavtal om annan arbetstidsreglering än den lagen föreskriver till att endast avse en förlängning av begränsningsperioden. Dylika avtal skall sålunda icke få innehålla bestämmelser rörande övertid som avviker från lagen. Då det just var den föreslagna rätten att avtala om övertid, som föranledde utredningen att föra tid för nödfallsarbete utanför begreppet övertidsarbete, uppkommer frågan, huruvida skäl finnes att göra ändring på förevarande punkt i jämförelse med vad för närvarande gäller. Denna fråga har helt ringa betydelse och är uteslutande av formell art. Ur systematiska synpunkter har utredningen funnit skäl föreligga att vidhålla den tidigare föreslagna ordningen. Det arbete varom här är fråga ligger såsom för övrigt nämnts ofta vid sidan av den ordinarie driften. Endast i fråga om enstaka verksamhetsområden till vilka utredningen

311 återkommer i det följande blir det fråga om att utföra samma slags arbete som under ordinarie tid. Med hänsyn härtill anser utredningen att tid för nödfallsarbete icke skall anses som övertid i lagens mening. I anledning av Metallindustriarbetareförbundets uttalande vill utredningen, som tagit del av de omständigheter förbundet närmast syftar på, framhålla att det givetvis är angeläget att nödfallsparagrafen begränsas till att avse arbeten, som direkt har sammanhang med inträffade händelser, vilka medfört eller hotar medföra avbrott i ett företags drift. Utredningen finner det icke nödvändigt att genom ett särskilt tillägg i lagbestämmelserna framhålla detta. Att Metallindustriarbetareförbundet fört spörsmålet på tal sammanhänger med att det just inom varvsindustrien i större omfattning än inom andra näringsområden blir aktuellt att tillämpa nödfallsparagrafen. Vad beträffar tid för nödfallsarbete inom sjukvården vill utredningen framhålla följande. Omhändertagandet av olycksfallsskadade eller andra sjuka ingår i sjukhusens ordinarie arbete. Sådant arbete får icke betraktas såsom tid för nödfallsarbete. Emellertid kan någon gång föreligga anledning att avvika från denna regel. Så är enligt utredningens uppfattning fallet vid exempelvis en mera omfattande trafikolycka, då ett större antal skadade på en gång måste införas på sjukhus. I dylika fall bör enligt utredningens uppfattning nödfallsparagrafen kunna åberopas. Utredningen vill emellertid framhålla, att i regel skall så få ske endast för arbetet med de skadades omedelbara omhändertagande. För den fortsatta vården bör givetvis denna bestämmelse icke få åberopas. Hinder härför synes enligt vad Sjukhusdirektionen i Stockholm anfört icke föreligga. För att ytterligare förtydliga sin uppfattning vill utredningen anföra följande. Inträffar en tågkollision skall driftsledningen få använda såväl järnvägens egna befattningshavare som tillfällig arbetskraft för att återställa bandelen i trafikdugligt skick under åberopande av nödfallsparagrafen. Så bör även kunna ske i fråga om de arbetstagare som måste användas i syfte att transportera resande förbi själva olycksplatsen ävensom i fråga om personalen å de kolliderande tågen. Däremot blir paragrafen icke tillämplig för de tågförseningar som blir en följd av olyckshändelsen. På vad sätt m a n skall betrakta den tid, som åtgår för reparation av skadade vagnar och lok, får bedömas med hänsyn till risken för avbrott i järnvägsdriften. Blir en sträcka strömlös skall tid för nödfallsarbete få tagas i anspråk för erforderliga reparationer. Utredningen föreslår ingen ändring i nuvarande bestämmelser om rätt för arbetsgivare att uttaga tid för nödfallsarbete beträffande djurskötsel i samband med födelser, sjukdomsfall och olycksfall bland djuren. Dylikt arbete torde för övrigt få anses i regel vara såväl okontrollerbart som oregelbundet, varför det icke är möjligt att beräkna arbetstidens längd.

312 I anledning av vad Sveriges husmodersföreningars riksförbund anfört om den husliga arbetskraftens skyldighet vid sjukdom, olycksfall eller födelse inom arbetsgivarens familj, må följande nämnas. Ett hembiträde bör givetvis i samband med en födelse, ett hastigt insjuknande eller ett inträffat olycksfall i arbetsgivarens familj ha skyldighet att som nödfallsarbete utföra sådana arbetsuppgifter, som avser att bereda omedelbar hjälp. Annorlunda förhåller sig emellertid vid den fortsatta vården. Härvid bör regeln vara att särskild arbetskraft får anlitas för själva vården, såvida icke hembiträdet kan frigöras från sina sedvanliga arbetsuppgifter.

E. Ö V E R T I D 1. Principfrågor a) Skyldighet att utföra övertidsarbete m. ni.

I samtliga arbetstidslagar finnes en bestämmelse av innebörd, att i fråga om arbetstagares skyldighet att utföra arbete å övertid skall gälla vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet. I den preliminära promemorian med förslag till ny allmän arbetstidslag anförde utredningen, att bestämmelsen torde ha blivit införd i lagen i förtydligande syfte. Den omständigheten, framhöll utredningen, att arbetstidslagen innehåller regler som medger att övertid får uttagas, medför icke skyldighet för arbetstagare att utföra övertidsarbete. Utredningen ansåg icke anledning föreligga, att i det preliminära förslaget bibehålla denna självklara bestämmelse. Som framgår var det utredningens avsikt, att samma regler skulle gälla som för närvarande. Denna fråga behandlades i remissyttrandena främst av Landsorganisationen. LO framhöll, att bestämmelsen har ansetts uttrycka en självklar sak. Erfarenheterna har emellertid visat, anförde LO, att saken ingalunda ansetts självklar utan tvärtom ofta varit föremål för tvister. Med hänsyn härtill tillstyrkte LO, att bestämmelsen bibehålles. Liknande synpunkter framhölls av Pappersindustriarbetareförbundet. Då arbetstidslagarnas bestämmelser om övertid i vissa fall synes ha tolkats så, att arbetstagare skulle på grund av denna bestämmelse ha skyldighet utföra övertidsarbete, finner utredningen att den nuvarande bestämmelsen bör bibehållas. I det definitiva lagförslaget har utredningen sålunda upptagit ett stadgande av innebörd, att i fråga om arbetares skyldighet att utföra övertidsarbete gäller vad därom k a n anses vara med arbetsgivaren överenskommet. I nuvarande lagstiftning finnes på denna punkt ett tilläggsstadgande av innebörd, att det åligger arbetsgivaren tillse att arbetaren genom användande till övertidsarbete icke utsattes för överansträngning eller ohälsa.

313 Detta stadgande bibehölls i det preliminära lagförslaget. Häremot anfördes inga särskilda erinringar i remissvaren. Däremot kritiserades en annan i detta sammanhang föreslagen bestämmelse av innebörd, att Arbetarskyddsstyrelsen vid beviljande av rätt att uttaga övertid skulle beakta att därav berörda ej utsattes för oskälig inkräktning i fritiden. Mot detta förslag riktade Svenska arbetsgivareföreningen en stark kritik. Föreningen vänder sig, anfördes i remissvaret, mot den tendens, som präglar utredningens motivering att största hänsyn bör tagas till arbetstagarnas önskemål om mesta möjliga fritid. Denna utredningens benägenhet att i första hand tillgodose arbetstagaresidans intressen och att närmast ge lagen karaktär av fritidslag framkommer tydligast, då utredningen beträffande rätten att uttaga viss övertid såsom ett särskilt hinder uppställt »oskälig inkräktning i fritiden». Jämväl Järnbruksförbundet kritiserade förslaget på denna punkt. En liknande bestämmelse som den här behandlade föreslogs i den preliminära promemorian i fråga om Arbetarskyddsstyrelsens prövning av frågor om förlängning av den ordinarie arbetstiden. Utredningen har i det föregående (kap. VI, Avsnitt C) anfört, att anledning icke fanns att i lagstiftningen intaga en bestämmelse av dylik innebörd på grund av att Arbetarskyddsstyrelsen vid prövning av frågor om ordinarie arbetstid beaktar skyddssynpunkterna. Av samma anledning finner utredningen att detta särskilda tillägg om Arbetarskyddsstyrelsens skyldighet att anlägga skyddssynpunkter vid beviljandet av dispens från övertidsbestämmelserna icke är nödvändigt. Vad Arbetsgivareföreningen på denna punkt anfört torde bottna i en feltolkning av den ståndpunkt utredningen intar. Tvärtemot vad föreningen anför har utredningen exempelvis genomgående vänt sig mot vissa arbetstagaregruppers önskan om ökat antal lediga dagar. Att utredningen, då fråga är om övertid, intar en restriktiv position är naturligt såväl med hänsyn till arbetstagaresidans intressen som arbetsgivarnas och samhällets intressen att arbetskraften icke onödigt förslites. Utredningen kan sammanfatta sitt förslag på denna p u n k t så att nu gällande bestämmelser bibehålies oförändrade. b) Övertid för ungdom under 18 år

Enligt gällande allmänna arbetstidslag fordras medgivande av Arbetarskyddsstyrelsen för att å övertid för förberedelse- och avslutningsarbete samt å tid, som har karaktär av allmän och extra övertid, använda arbetstagare, som fyllt 16 men ej 18 år. Arbetstagare under 16 år får över huvud taget icke användas å övertid. Lantarbetstids- och detaljhandelslagarna saknar särskilda bestämmelser rörande minderårigas användande i arbete å övertid. Enligt hotellagen fordras medgivande av Arbetarskyddsstyrelsen att för sysselsättning å tid

314 som har form av allmän eller extra övertid använda arbetstagare i åldern 16—18 år. Tilläggas må att det i hembiträdeslagen finnes en bestämmelse av innebörd, att hembiträde som ej fyllt 18 år icke må användas mer än sju timmar i veckan till arbete å övertid. I detta fall är sålunda längden av övertiden begränsad. Frånvaron av inskränkning av arbetsgivarens rätt att använda minderåriga till arbete å övertid sammanhänger vad lantarbetstidslagen beträffar med att övertidsarbetet i dessa åldrar har liten omfattning. Det rör sig mest om hjälp vid skördearbete. En särskild bestämmelse rörande de minderårigas övertidsarbete har till följd härav ansetts överflödig. Vad detaljhandeln åter angår har anförts, att arbetet där är mera omväxlande och icke så uttröttande som industriarbetet, varför skäl talat för samma bestämmelser som i lantarbetstidslagen. I utredningens preliminära promemoria föreslogs att till arbete å övertid endast finge användas arbetstagare som fyllt 18 år. Arbetarskyddsstyrelsen skulle erhålla befogenhet att när skäl därtill fanns lämna medgivande att även minderåriga fick användas till dylikt arbete. Dock skulle särskilt medgivande icke fordras i fråga om jordbruket, trädgårdsskötseln och detaljhandeln, inom vilka områden minderåriga alltså skulle få användas till arbete å övertid på samma sätt som hittills. I fråga om hotelllagens tillämpningsområde innebar förslaget den skärpningen att dispens även skulle fordras för minderåriga, som tages i anspråk för förberedelseoch avslutningsarbete. Det indispensabla förbudet i allmänna lagen för ungdom under 16 år föreslogs slopat. Anledningen till denna uppmjukning var att skolpliktens förlängning till nio år ansågs göra ett sådant förbud betydelselöst. Vidare borde bestämmelserna i arbetarskyddslagen ge de minderåriga erforderligt skydd mot för stor arbetsbörda. Då det gällde jordbruk, trädgårdsskötsel och detaljhandel ville utredningen icke vidtaga någon ändring i nu gällande bestämmelser. Arbetsmarknadsstyrelsen och Svenska arbetsgivareföreningen påtalade i remissvaren, att det husliga arbetsområdet borde undantagas från förbudet att använda arbetstagare under 18 år i arbete å övertid. F r å n Medicinalstyrelsen förelåg en tillstyrkan av utredningens förslag i fråga om reglerna för övertid. Hos arbetsgivareorganisationerna rönte utredningens förslag på denna punkt icke större erinringar. Det är naturligt, att det främst blev arbetstagareorganisationerna som behandlade utredningens förslag på denna punkt till följd av den föreslagna uppmjukningen av lagstiftningen. Landsorganisationen kunde, i likhet med flera andra arbetstagareorganisationer, icke acceptera utredningens förslag till den del det innebar att slopa det indispensabla förbudet att uttaga övertid av arbetstagare under 16 år, även om skolpliktens förlängning till nio år medför att förbudet kommer att förlora störlsta delen av sin betydelse.

315 Lantarbetareförbundet gjorde erinringar mot att övertid inom jordbruk och trädgårdsskötsel skall kunna uttagas av arbetstagare under 18 år på samma sätt som av äldre. Förbundet erinrade om att det i sitt yttrande över förslaget till ny arbetarskyddslag hävdat, att något skäl att undantaga jordbrukets minderåriga arbetstagare från skyddsföreskrifterna icke funnes. Arbetsförhållandena inom jordbruket var redan då och är i ännu högre grad nu genom rationalisering och mekanisering sådana, att starka skäl kan anföras för att samma skyddsföreskrifter skall gälla för minderåriga inom dessa näringsgrenar som inom andra områden, där arbetet utföres utomhus. Inom såväl jordbruket som trädgårdsskötseln förekommer dessutom arbeten som permanent är förlagda inomhus, exempelvis arbete i djurstallar och växthus. Arbetsbetingelserna är här icke bättre än inom områden med inomhusarbete, snarare i så fall tvärtom. Emellertid höjdes bland remissmyndigheterna även röster, som förordade en längre gående uppmjukning än den utredningen hade föreslagit. Sålunda framhöll Järnvägsstyrelsen, att den önskade ha rätt att uttaga övertid även för ungdom som fyllt 17 år med hänsyn till att detta är åldern för antagande av aspiranter vid järnvägen. Sjukhusdirektionen i Stockholm erinrade om att man inom sjukvården i viss utsträckning för övertidsarbete använder biträden som ej fyllt 18 år. Om vid dagarbetstidens slut, anförde direktionen i fortsättningen, det biträde som skall tjänstgöra på natten av någon anledning icke infinner sig, har det ansetts såsom en självklar plikt gentemot de sjuka, att den vars arbetspass är slut kvarstannar i tjänst till dess ersättare anskaffas. Något medgivande till härvid uppkommen övertid kan helt naturligt icke dessförinnan inhämtas. Bibehållandet av 16-årsgränsen inom lagstiftningen har, sedan nioårig skolplikt genomförts, främst psykologisk betydelse. Då det kan dröja ännu någon tid innan denna skolplikt generellt genomförts, har utredningen ansett sig böra frångå sitt preliminära förslag. Den föreslår alltså, att det indispensabla förbudet att sysselsätta ungdom under 16 år i övertidsarbete bibehålles. Utredningen anser vidare anledning föreligga att på så sätt skärpa sin tidigare ståndpunkt att något undantag för jordbruk, trädgårdsskötsel och detaljhandel icke göres. Även inom dessa näringsområden bör sålunda för framtiden gälla att övertid över huvud taget icke får uttagas av ungdom under 16 år. Vad det gäller ungdom i åldern 16—18 år föreslår utredningen, att övertid skall få uttagas endast i de fall dispens föreligger. Detta förslag innebär i jämförelse med den preliminära promemorian den skärpningen att dispens skall fordras jämväl för jordbruk, trädgårdsskötsel och detaljhandel. Det enda område inom vilket övertid utan dispens skall få uttagas blir till följd härav husligt arbete. Anledningen härtill är att det skulle med-

316 föra särskilda svårigheter att övervaka ett förbud av förevarande slag inom det husliga området. Utredningen kan icke biträda Sjukhusdirektionens i Stockholm förslag, att sjukvårdsbiträden under 18 år skall kunna användas på övertidsarbete utan dispens. Inom sjukhusen får arbetet ordnas så, att ersättare finnes som fyllt 18 år. Antalet biträden på sjukhusen är så stort, att organisatoriska svårigheter i detta hänseende icke synes föreligga. Förhållandena ligger annorlunda till för viss trafikpersonal i fråga om vilken förbudet kan vålla arbetsledningen en del problem. Frågan aktualiseras främst beträffande stationär järnvägspersonal och konduktörer inom busstrafiken. Utredningen finner dock icke anledning att göra undantag speciellt för järnvägs- eller busstrafik. Samma inskränkningar i möjligheten att disponera över de ungas arbetstid bör råda inom dessa som inom andra jämförbara områden. I fråga om hotellagen vidhåller utredningen icke sitt tidigare förslag, som innebar förbud att utan dispens sysselsätta minderåriga i åldern 16—18 år i övertidsarbete av alla slag. Det skulle, såsom anföres i prop. 218/1944 med förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer m. m., uppkomma stora praktiska svårigheter för företagarna, därest minderåriga arbetstagare icke finge i samma utsträckning som vuxna användas å övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten. Hotellagen bör sålunda i fråga om de minderårigas sysselsättning i arbete å övertid förbli oförändrad. 2. Övertidens längd a) Förekomst av övertid

Jämlikt direktiven för utredningen har den att ägna särskild uppmärksamhet åt förekomsten av övertidsarbete. I statsrådsprotokollet vid arbetstidsutredningens tillkallande erinrades om ett uttalande av andra lagutskottet vid 1945 års riksdag av innebörd, att det vore önskvärt att spörsmålet om införande av ändrade bestämmelser rörande övertidsarbete bleve föremål för utredning. Med anledning härav hemställde utredningen på sin tid hos Kungl. Maj :t om uppdrag åt Socialstyrelsen att verkställa en undersökning rörande förekomsten och betydelsen av övertidsarbetet. Denna framställning blev bifallen av Kungl. Maj :t. Den av Socialstyrelsen verkställda undersökningen avser förhållandena år 1947. En utförlig redogörelse för denna undersökning återfinnes i bilaga III. I det följande återgives en sammanfattning av de viktigaste resultaten. År 1947 präglades av förhållandevis stark högkonjunktur. Anledning finnes sålunda antaga, att övertid det året förekom i något större utsträckning än vad fallet är under år med mera normala sysselsättningsförhållanden.

317 Undersökningen omfattar 5 600 företag med något över en halv miljon arbetare. I fråga om industrien har möjligheter förelegat att mäta undersökningens representativitet. Det i undersökningen ingående industriarbetareantalet omfattar ungefär 75 % av antalet arbetare enligt Kommerskollegii statistik. Uppgifterna rörande övertidens längd får anses vara förhållandevis säkra. Företagen har nämligen lämnat uppgifterna med ledning av övertidsjournalerna. Naturligen kan det särskilt i fråga om mindre företag inträffa att uttagen övertid av förbiseende icke blivit införd i journalerna. Ett förhållande som pekar i denna riktning är, att större industriföretag genomgående har mera övertid än mindre. Med sannolikhet kan dock denna eventuella felkälla spela allenast underordnad roll. Övertidsarbete inom industrien förekommer icke så allmänt som man skulle vara benägen att tro. Undersökningen ger sålunda vid handen, att av samtliga industriföretag 21,2 % över huvud taget icke hade uttagit något övertidsarbete under år 1947. Förhållandena gestaltar sig emellertid olika inom olika industrigrenar. Inom pappersindustri och grafisk industri uppgick antalet företag utan övertidsarbete till endast litet över 10 %, medan motsvarande proportion inom läder-, hår- och gummivaruindustrierna var något högre än 30 %. Vanligt förekommande synes övertid vara inom partihandeln, där mindre än 5 % av företagen ej hade uttagit övertidsarbete. Samma förhållande gäller kommunala verk, där övertiden för övrigt hade ännu större utbredning än inom partihandeln. Med kommunala verk avses gas-, elektricitets- och vattenverk m. m. samt spårvägs- och bussföretag. Det är naturligt, att en statistisk undersökning upplagd på ett dylikt sätt icke kan återspegla övertidens ekonomiska betydelse ur produktionssynpunkt. För driften vid ett företag kan det vara av utomordentligt stor betydelse att uttaga övertid av vissa arbetstagare, som produktionstekniskt sett befinner sig i en nyckelposition. Även ett totalt sett förhållandevis litet antal övertidstimmar kan i ett dylikt fall få stor ekonomisk betydelse. Emellertid synes dock en jämförelse mellan antalet övertidstimmar och totala antalet uttagna arbetstimmar k u n n a ge någon vägledning vid bedömande av denna fråga. Inom industrien utgjorde övertidstimmarna 2,1 % av samtliga arbetstimmar. Förhållandena varierade en del inom olika industrigrenar. Vanligast synes övertiden ha varit inom pappersindustri och grafisk industri. Skillnaderna mellan övertidens omfattning vid de stora företagen och de små är rätt anmärkningsvärd. Medan övertiden vid de förra utgjorde 2,3 % av samtliga arbetstimmar, uppgick den vid de små företagen endast till 1,8 %. Som väntat visade såväl partihandeln som kommunala verk större övertid än industrien.

318 Medelantalet övertidstimmar per år och arbetare belyser endast ofullständigt övertidens betydelse ur sociala synpunkter. Som en sammanfattning av den belastning övertiden innebär för arbetstagarna kan dock nämnas, att inom industrien medelantalet övertidstimmar per år och arbetare utgjorde 42. Inom vissa grenar uppgick medeltalet till 67, medan det inom andra näringsgrenar endast var 27. Såväl partihandel som kommunala verk visade högre tal än industrien. Verkställer man en uppdelning av industrigrenarna på branscher, finner man att det mesta övertidsarbetet förekommer vid cementfabriker, slakterier, charkuterier, konservfabriker och pappersmassefabriker. Branscher, som däremot uppvisar jämförelsevis liten övertid, är lädervarufabriker, tobaks-, trikå-, hatt- och mössfabriker. Liten övertid uppvisar även sömnads-, sko- och margarinindustrierna. Av samtliga av de i undersökningen ingående industriarbetarna hade inemot s/i under året utfört övertidsarbete i någon form. Proportionen är mycket olika för män och kvinnor. Av kvinnorna hade endast hälften haft övertidsarbete, medan så var fallet med inemot 80 % av männen. Bland branscher, där förhållandevis inånga arbetstagare berörts av övertidsarbete, kan nämnas skeppsvarv, cementfabriker, pappersmassefabriker och tidningstryckerier. Den belastning, som övertiden utgjort för de enskilda arbetstagarna, belyses av följande tabell, som fördelar arbetarna efter övertidens omfattning. Tabell 17. Arbetstagarnas fördelning efter övertidens l ä n g d . Procent. Längden av uttagen övertid per år och , Y. arbetstagare. Antal tim. 0 1—50 51—100 101—150 151—200 201—250 251—300 över 300 Summa Därav över 200

, , . Industri

,

T

Kommunala verk

26-8 38-9 15-4 9-2 6-4 1-8 0-8 0-7

17-2 29-1 20-7 14-3 10-9 3-6 1-9 2-3

12-2 413 21-8 11-7 8-6 2.5 0-9 1-0

100-0

3-3

7-8

4-4

Skall övertidens längd bedömas ur sociala synpunkter, måste man bestämma vilken gräns övertiden bör överstiga för att den skall anses utgöra en mera kännbar belastning. Viss ledning kan man härvid ha av de nuvarande arbetstidslagarnas bestämmelser, som begränsar den allmänna övertiden till 200 timmar. Om vi kallar övertid överstigande denna längd för hög övertid, visar det sig att 3,3 % av industriens arbetare har utfört

319 övertidsarbete i denna omfattning. För kvinnorna är proportionen 0,7 % och för männen 3,7 %. Vid de mekaniska verkstäderna var procentuella antalet arbetare med hög övertid 2,6 %. Cementfabrikerna hade ett procenttal uppgående till 7,3 % och pappersindustrien och grafiska industrien ett om 4,9 %. Icke mindre än 10,4 % av arbetarna vid slakterier och charkuterier hade hög övertid. Olikheterna mellan industriföretag av olika storleksordning belyses av följande sammanställning. Procentuellt antal arbetare med hög övertid Mindre företag Medelstora företag Större företag

2-9 3-4 3-l

De i det föregående återgivna uppgifterna hänför sig till olika verksamhetsområden. Uppgifter har även inhämtats rörande övertidens omfattning inom olika yrkesgrupper. Enligt vad företagen härvid uppgivit märkes bland arbetstagare med s. k. genomgående yrke omfattande övertid för reparatörer, maskinister, chaufförer samt lager- och förrådsarbetare. Bland andra arbetare var övertidsarbetet särskilt vanligt för maskinarbetare, gjutare, plåtslagare, filare, ytbehandlare och svetsare i verkstadsindustrien, ytbehandlare och snickare i träindustrien samt maskinförare och maskinpassare i pappersindustrien. Även tryckare och sättare i den grafiska industrien hade omfattande övertid. I samband med undersökningen om övertidens längd inhämtades även vissa andra uppgifter såväl från företagarna som från arbetstagarnas organisationer. Företagen hade tillfrågats rörande de sannolika konsekvenserna av en sänkning av den allmänna övertiden från för närvarande 200 till 100 timmar per år. Härvid förutsattes, att extra övertid skulle bibehållas med oförändrat timantal, 150 per år. Av de cirka 2 400 företag, som besvarat frågan om konsekvenserna av en dylik minskning av övertiden, ansåg 700, representerande flertalet näringsgrenar, att lagändringen icke skulle få några konsekvenser. Betydande svårigheter skulle uppkomma enligt utsago från 450 företag. 500 företag antog att följden av en dylik lagändring skulle bli minskad produktion. Säsongsvårigheter väntades uppkomma vid 450 företag. över 1 000 fackföreningar och verkstadsklubbar hade lämnat uppgifter om verkningarna i olika hänseenden av arbete å övertid. 60 % av arbetstagarnas organisationer hävdade, att arbetarna icke var intresserade av övertidsarbete. Från 40 % av organisationerna uttalades ett visst intresse för sådant arbete men otvetydiga ja-svar var ovanliga i det att till flertalet uttalanden var fogade reservationer av olika slag. En stark majoritet av föreningarna ansåg övertidsarbetet skadligt för familjelivet.

320 b) Tid för förberedelse- och avslutningsarbete

Bestämmelser om rätt att för förberedelse- och avslutningsarbete uttaga övertid finnes i alla arbetstidslagarna. I vissa hänseenden är bestämmelserna likartade, men speciallagarna medger möjligheter till sådan övertid varom där är fråga i något större utsträckning än vad fallet är enligt den allmänna arbetstidslagen. Enligt den allmänna lagen kan övertid uttagas för utförande av sådant förberedelse- och avslutningsarbete, som för driftens ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den ordinarie arbetstiden. För detta ändamål äger arbetsgivaren taga i anspråk ett »nödigt antal arbetare, vilka fyllt aderton år». Övertid enligt de stadganden varom här är fråga är maximerad till sju timmar i veckan. Arbetsgivaren själv avgör om förutsättningar föreligger för övertidsarbete jämlikt förevarande bestämmelse. Ett stort antal ärenden har emellertid underställts Arbetarskyddsstyrelsens prövning genom att arbetsgivaren framställt förfrågningar, huruvida förhållandena i olika angivna fall varit sådana att lagrummet finge tillämpas. Vidare har man från arbetstagaresidan anhållit om prövning, huruvida arbetsgivare ägt rätt uttaga övertid på sätt faktiskt skett. För att ett arbete skall anses som ett förberedelse- resp. avslutningsarbete fordras enligt den praxis som utvecklats, att det skall ha en viss periodicitet och återkomma med förhållandevis korta intervaller. Sålunda fordras i regel att — därest det icke förekommer varje dag — det dock skall återkomma minst en gång i veckan. Bestämmelsen om övertid för förberedelse- och avslutningsarbete är vidare icke tillämplig därest, för det arbete varom fråga är, användes särskilt anställd personal. Om ett företag exempelvis har städerskor anställda, vilka har samma arbetstid som andra arbetstagare inom företaget, kan bestämmelsen icke tillämpas för uttagande av övertid för städningsarbete av dessa städerskor. Däremot kan den tillämpas om till städningsarbete uttages arbetare, vilka under den ordinarie arbetstiden deltar i det egentliga driftsarbetet. Arbetet skall vidare vara av den natur att det — för att driften skall kunna hållas i gång — måste utföras före resp. efter den vanliga arbetstiden. Bland de vanligare förekommande arbeten för vilka övertid enligt förevarande bestämmelse uttagits må nämnas sopning och städning av arbetslokaler, matsalar etc. och uppeldning av ångpanna, så att denna kan tagas i anspråk när den ordinarie arbetstiden börjar. Bestämmelsen har vidare ansetts tillämplig för arbete med iordningställande av bil inklusive påfyllning av bensin. Den kan tillämpas för arbete avseende smörj ning av motorer, axelledningar m. m. Enligt ett för några år sedan avgjort ärende räknas även som avslutningsarbete den tid som åtgår för rond genom arbetslokalerna efter arbetstidens slut för att kontrollera att brandrisk icke före-

321 ligger. Vid företag, som drives endast å vardagar, har bestämmelsen ansetts tillämplig på arbete som avser att under söndagen rengöra maskiner som användes i driften. Lantarbetstidslagen medger övertid för samma arbeten som ovan angetts men innehåller dessutom en tilläggsbestämmelse. Sålunda kan lagrummet tillämpas, då fråga är om trädgårdsskötsel, för s. k. vakttjänst som utföres utom den allmänna arbetstiden. Som redan tidigare nämnts kan enligt denna lag till övertidsarbete även tagas i anspråk arbetstagare under 18 år. Som förberedelse- resp. avslutningsarbete jämlikt lantarbetstidslagen har ansetts arbete avseende iordningställande av motorer och tröskverk, rykt av hästar m. m. Dock får enligt detta lagrum icke uttagas övertid för den sist angivna arbetsuppgiften av sådana arbetstagare, som uteslutande sysslar med djurskötsel. Detta ligger helt i linje med vad ovan anförts. Omfattningen av den övertid som kan uttagas är maximerad på samma sätt som i den allmänna lagen, nämligen till sju timmar per vecka. Detaljhandelslagen medger övertid för förberedelse- och avslutningsarbete i samma fall som ovan angivits i samband med redogörelsen för den allmänna lagen. Emellertid medger detaljhandelslagen övertid jämväl i vissa andra fall som ur principiell synpunkt är intressanta. Det har förut nämnts, att en förutsättning för att detta lagrum skall få tillämpas är att fråga är om andra arbetsuppgifter än de med vilka arbetstagaren är sysselsatt under ordinarie arbetstid. Enligt detaljhandelslagens bestämmelser på förevarande punkt kan övertid emellertid även uttagas för betjäning av kunder som vid stängning av arbetsstället befinner sig i lokalen. Här blir sålunda fråga om övertid för utförande av samma arbetsuppgifter, vartill arbetstagaren användes under ordinarie arbetstid. Även i detaljhandelslagen är övertiden maximerad till sju timmar per vecka. Härjämte är den emellertid även begränsad på så sätt att den icke något dygn må överstiga en och en halv timme. Utan tillstånd av Arbetarskyddsstyrelsen må ordinarie arbetstid och övertid för förberedelse- och avslutningsarbete tillhopa icke överstiga tio timmar per dygn. Icke heller i detaljhandelslagen finnes någon åldersbegränsning. Bland de arbetsuppgifter som enligt detaljhandelslagen räknas till förberedelse- resp. avslutningsarbete må nämnas iordningställande av butiksdiskar, sortering och placering av varor på därför avsedda platser i affärs- och lagerlokaler, tvättning av golv, frambärning av varor, utförande av kvällsskyltning och dennas borttagande påföljande morgon etc. Butikskassörskas arbete med uppgörande av kassan efter affärens stängning räknas som avslutningsarbete. Arbete med årsinventering är däremot icke att betrakta som förberedelse- eller avslutningsarbete. Detta arbete är av för 21—1600 53

322 omfattande natur för att falla under förevarande bestämmelse. Dessutom är intervallerna i periodiciteten för stora. Hotellagens bestämmelser på denna punkt påminner mycket om detaljhandelslagen. Övertiden är begränsad till 21 timmar under tre veckor och till högst en och en halv timme per tidsrymd om 24 timmar. För utredningens ståndpunkt i frågan om övertidens längd redogöres i följande avsnitt, Allmän och extra övertid. I detta sammanhang vill utredningen dock förutskicka, att den kommit till slutsatsen att en viss mindre förkortning av övertiden är önskvärd. I anslutning till denna principiella inställning föreslog utredningen redan i den preliminära promemorian att övertid för förberedelse- och avslutningsarbete skulle sänkas från nuvarande sju till sex timmar per vecka. För det fall att fråga är om förberedelse- och avslutningsarbete, som förekommer varje dag, innebär detta i realiteten en begränsning till en timme per vardag. Utredningen vill tillägga, att därest fråga är om ett arbete som förekommer endast en gång i veckan och till vilket åtgår exempelvis sju timmar, några svårigheter att utföra sådant arbete vid sidan av ordinarie arbetstid icke heller för framtiden kommer att föreligga. Den enda skillnaden blir att för dessa arbeten får tagas i anspråk en timme av den allmänna övertiden. Mot denna skärpning av övertidsbestämmelserna svarade i det preliminära förslaget vissa uppmjukningar. Utredningen ansåg, att den i detaljhandelslagen för närvarande föreskrivna begränsningen av tid för förberedelse- och avslutningsarbete till högst en och en halv timme per dag icke borde bibehållas. Ej heller ansåg utredningen nödvändigt att bibehålla nuvarande maximum om tio timmar för ordinarie tid jämte övertid för förberedelse- och avslutningsarbete. I de fall då fråga är om arbete som drives såväl vardag som söndag, skulle enligt utredningens förslag den ordinarie arbetstiden regleras för en tid av två veckor. Det föreslogs att övertid för förberedelse- och avslutningsarbete i dessa fall skulle begränsas till tolv timmar under en period av två veckor. I övrigt intogs i det preliminära förslaget nu gällande bestämmelser i huvudsak oförändrade. Detta var även fallet med föreskrifter om övertid för betjäning av kunder, som befinner sig i affären vid dennas stängning, ehuru en dylik bestämmelse strängt taget strider mot den natur som sådant arbete skall ha för att bestämmelsen om förberedelse- och avslutningsarbete skall få tillämpas. Det är naturligt, att frågan om en minskning av övertiden för förberedelse- och avslutningsarbete i remissvaren väckt uppmärksamhet främst bland arbetsmarknadens organisationer. Svenska arbetsgivareföreningen avstyrkte förslaget. Den anförde, att såvitt den kan finna har detta förslag

323 icke föregåtts av någon mera omfattande undersökning om de aktuella förhållandena. För föreningen har framhållits, att redan begränsningen till sju timmar per vecka medför betydande svårigheter därigenom att företagen nödgas att såsom övertidsarbete beteckna sådant arbete som rätteligen borde vara att anse såsom förberedelse- och avslutningsarbete. Detta missförhållande skulle bli än mera markant, om den av utredningen nu förordade förkortningen skulle komma att genomföras. Järnbruksförbundet anförde, att bestämmelserna om förberedelse- och avslutningsarbeten har betydelse i fråga om ugnsdriften vid järnbruken. Sveriges pappersbruksförbund påpekade, att förberedelse- och avslutningsarbetena är synnerligen tidskrävande inom pappersindustrien. Dessa arbeten koncentreras vanligen till söndagsdygnet. Under veckor, då igångsättning sker efter extra uppehåll under veckan på grund av helgdag eller fridag, blir förberedelse- och avslutningsarbetena härutöver omfattande. Pappersmasseförbundet anförde liknande synpunkter och nämnde, att en undersökning visat att dessa arbeten vid en del fabriker tar längre tid i anspråk än sex timmar. Förbundet avstyrkte den föreslagna ändringen. Svenska lantarbetsgivareföreningen fäste uppmärksamheten på att förberedelse- och avslutningsarbetena har ganska stor omfattning inom trädgårdsnäringen och utföres för att driften helt skall gå ohindrad. Den föreslagna inskränkningen kommer att menligt påverka produktionsresultatet. Sveriges köpmannaförbund anförde, att förbundet ej var berett att vare sig tillstyrka förslaget eller avråda från detsamma. Förbundet var dock närmast benäget förorda, att de gällande bestämmelserna tills vidare kvarstår. Handelns arbetsgivareorganisation uttalade, att några avgörande invändningar icke kan resas mot förslaget med utgångspunkt från förhållandena inom handeln. Landsorganisationen tillstyrkte utredningens förslag att inskränka den övertid varom här är fråga. Beträffande detaljhandeln hänvisades emellertid till yttrandet från vederbörande fackförbund. Från Handelsarbetareförbundet har dels i yttrande dels i särskild skrivelse till utredningen anförts följande. Till begreppet förberedelse- och avslutningsarbete har i detaljhandelslagen hänförts arbete före och efter en affärs öppethållande såsom att betjäna kvarvarande kunder, ställa i ordning butiksdisken, lägga ihop, sortera och placera varor på därför avsedda platser etc. Härigenom har detta begrepp i detaljhandelslagen fått en mycket vid innebörd till skillnad mot vad fallet är i allmänna arbetstidslagen. I denna förstås med förberedelsearbete sådana arbetsuppgifter, som i regel måste utföras av en mycket begränsad del av den ordinära arbetsstyrkan för att arbetet i full utsträckning skall kunna påbörjas vid angiven tidpunkt. Om utredningen avser att begränsa förberedelse- och avslutningsarbetena till vad som avses i den allmänna lagen, finnes ingen

324 erinran mot att borttaga nuvarande begränsningar av övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten till högst en och en halv timme om dagen och, inklusive ordinarie tid, till högst tio timmar. För det fall utredningen däremot avser att låta begreppet bibehålla samma vida omfattning som det för närvarande har i detaljhandelslagen, ser förbundet sig nödsakat vidhålla sin tidigare ståndpunkt, innebärande att de omnämnda särbestämmelserna för detaljhandeln bör införas i en gemensam arbetstidslag. Övertid för förberedelse- och avslutningsarbete har eljest rönt förhållandevis liten uppmärksamhet i arbetstagareorganisationernas yttranden. Man kan utgå från att dessa intet har att erinra mot förslaget. En något avvikande uppfattning företrädes dock av Sko- och läderindustriarbetareförbundet som föreslår, att i stället för en maximering av övertid till sex timmar per vecka nu ifrågavarande övertid skulle få komma till användning högst en timme per dag; om övertidsarbete utföres alla veckodagar, skulle detta sålunda kunna uppgå till sju timmar i veckan. Förberedelse- och avslutningsarbetet har nära samband med produktionen och torde som regel vara kontinuerligt förekommande. Övertid bör enligt utredningens uppfattning vara arbetstid, som tages i anspråk för utförande av arbetsuppgifter, vilka ligger utanför vad som motsvarar det normala behovet. Sålunda bör övertid bl. a. kunna komma i fråga vid en nödvändig forcering av produktionen utöver den sedvanliga eller då produktionen av någon icke förutsedd anledning blivit försenad. Arbetstid som åtgår för utförande av förberedelse- och avslutningsarbeten har emellertid helt annan natur. Det är här fråga om arbetsuppgifter, som kan förutses och som är nödvändiga för att produktionen skall kunna fortlöpa normalt. Strängt taget borde särskild övertid för sådana uppgifter som förberedelse- och avslutningsarbete icke medgivas, utan arbetsgivaren borde vara hänvisad till att för dessa ändamål taga i anspråk ordinarie tid eller allmän och extra övertid. För det fall att det är fråga om arbeten, som återkommer varje dag, får arbetsgivaren vid en sänkning av den maximala veckoarbetstiden för dessa arbetsuppgifter eventuellt bli tvungen att taga i anspråk flera arbetstagare än vad för närvarande är fallet. En dylik utveckling anser utredningen vara önskvärd. Några nämnvärda produktionshinder för en sådan omdisponering av övertiden synes icke föreligga. En verklig sänkning av den till arbetsgivarens förfogande stående övertiden inträffar, då fråga är om ett arbete som under en och samma dag kräver minst sju timmar. Det skulle med all sannolikhet vara en opraktisk anordning om sådant arbete fördelades på flera arbetstagare. I dylikt fall får emellertid såsom redan nämnts arbetsgivaren taga i anspråk allmän övertid. Det bör vidare beaktas, att bestämmelserna för närvarande medger

325 uttagande av övertid i betydande omfattning, nämligen med icke mindre än omkring 340 timmar per år, d. v. s. ungefär vad den allmänna och extra övertiden sammanlagt uppgår till. Dock uttages övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten i praktiken endast till en bråkdel av vad som högst är medgivet. Utredningen finner att övertid för förberedelse- och avslutningsarbete bör medgivas. Den har övervägt frågan, om man borde slopa den nuvarande begränsningen till en vecka och endast begränsa övertiden per år räknat. Häremot talar emellertid flera skäl. Sådana arbeten varom här är fråga bör återkomma med förhållandevis kort periodicitet och bör icke vara särskilt omfattande varje gång de förekommer. Redan av denna anledningskulle en utsträckning av begränsningsperiodens längd vara mindre lämplig. Äger en utsträckning rum, talar starka skäl för att sammanslå övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten med den allmänna övertiden för vilken begränsningsperioden jämväl är ett år. Förfar man så, skulle detta emellertid innebära att den allmänna övertiden kom att ökas och att för sådana arbetsuppgifter, för vilka allmän övertid för närvarande användes, skulle kunna tagas i anspråk jämväl övertid som ursprungligen avsetts för förberedelse- och avslutningsarbete. Med hänsyn härtill anser utredningen att ett dylikt förslag icke kan tillstyrkas. Begränsningsperioden bör även i fortsättningen vara en vecka; dock bör den vid arbeten som drives såväl vardag som söndag få utsträckas till två veckor. Denna regel bör gälla även i fråga om verksamhetsområden, där den ordinarie arbetstiden är begränsad till en månad. Härefter återstår frågan till vilket antal timmar denna övertid bör uppgå. Utredningen vill härvid vända sig mot ett uttalande som Svenska arbetsgivareföreningen gjort, då den säger att allmän övertid för närvarande i viss omfattning måste tagas i anspråk för sådant arbete, som är förberedelse- eller avslutningsarbete. Detta betecknar föreningen såsom ett missförhållande. Enligt utredningens uppfattning kan det icke ha varit lagstiftarnas mening, att all tid som åtgår för förberedelse- och avslutningsarbete skall kunna utföras utan att härför använda ordinarie arbetstid, allmän eller extra övertid. Vidare vill utredningen tillägga att det utan tvekan finnes andra slag av nödvändiga förberedelse- och avslutningsarbeten, vilka med hänsyn till det sätt varpå lagstiftningen utformats, icke alls kan utföras med sådan övertid varom här är fråga. Varken ordinarie arbetstid eller allmän och extra övertid skall uteslutande vara reserverad lör den egentliga driften. Som redan nämnts talar flera skäl för att företaga en radikal nedskärning av sådan arbetstid varom här är fråga. Utredningen har emellertid funnit, att detta skulle innebära en sådan begränsning av övertiden att produktionen härigenom i vissa fall kunde åsamkas allvarliga skador.

326 Den vidhåller med hänsyn härtill sitt preliminära jämförelsevis måttfulla förslag om nedskärning av arbetstiden för förberedelse- och avslutningsarbete från sju till sex timmar per vecka. Utredningen kan ej tillstyrka förslaget från Sko- och läderindustriarbetareförbundet att begränsa övertiden till högst en timme per dag. Ett sådant sätt att begränsa övertiden skulle vålla produktionen avsevärda olägenheter i de fall, då fråga är om arbeten som icke återkommer varje dag. I fråga om längden av övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten inom hotell, restauranger och kaféer hänvisas till slutet av förevarande avsnitt. Utredningen föreslår att begreppet förberedelse- och avslutningsarbete skall tolkas på samma sätt som för närvarande. Den vill tillägga att fråga i regel sålunda skall vara om arbetsuppgifter, som är av ett annat slag än de arbetstagaren utför å den ordinarie arbetstiden. Jämväl anser utredningen att nuvarande bestämmelse avseende vakttjänst inom trädgårdsskötseln bör bibehållas. Anledningen härtill är att egentliga förberedelseoch avslutningsarbeten sällan förekommer inom trädgårdsskötseln till skillnad från vad fallet är inom industrien. Ett skäl som jämväl talar härför är, att omfattningen av den arbetstid som åtgår för vakttjänst icke kan bestämmas i förväg. Arbetstidens längd beror helt på väderleksförhållandena. Det har upplysts, att man i den ordinarie arbetstiden inom detaljhandeln numera inlägger även viss tid före och efter butikernas öppethållande. Till följd härav har nuvarande bestämmelse om betjäning av kunder icke samma betydelse som tidigare. Som framgår av yttrandet från Handelsarbetareförbundet synes dock i viss omfattning alltjämt förekomma att bestämmelsen om förberedelse- och avslutningsarbete åberopas för betjäning av kunder efter butikens stängning. För avtalsbelagda områden kommer ett borttagande av den nuvarande särbestämmelsen dock att få helt ringa betydelse. Något annorlunda ställer det sig för butiker, där förhållandena icke regleras genom avtal, ävensom för butiker där färskvaror försäljes. Utredningen föreslår, att den nuvarande i detaljhandelslagen förekommande bestämmelsen utgår, som möjliggör uttagandet av övertid för betjäning av kunder som vid stängning av försäljningslokal, rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning befinner sig i lokalen. Har det varit möjligt att i så stor utsträckning som redan skett föra dylik tid in under ordinarie arbetstid bör det vara möjligt inom återstående områden. Skulle i något fall hinder härför föreligga får allmän övertid tillgripas. c) Allmän och extra övertid

I lagstiftningen skiljes mellan allmän och extra övertid. På grund emellertid av att en förkortning av den ena formen av övertid påverkar längden av den andra tar utredningen i ett sammanhang upp båda dessa slag av övertid.

327 I den allmänna arbetstidslagen stadgas, att då så med hänsyn till särskilt förhållande är påkallat arbetsgivare kan använda arbetstagare för högst 200 timmar under ett kalenderår till arbete utöver ordinarie arbetstid, s. k. allmän övertid. Rätten att uttaga övertid är begränsad så att högst 48 timmar må uttagas under en period av fyra kalenderveckor. Begränsningsperioden kan under vissa förutsättningar göras kortare än fyra veckor. I lagen finnes ingen begränsning av övertiden per dygn. Lantarbetstidslagen innehåller i stort sett samma bestämmelser i fråga om den allmänna övertidens längd som förekommer i den allmänna lagen. Vissa olikheter förtjänar dock nämnas. Den allmänna övertiden kan maximeras antingen till 48 timmar under loppet av fyra veckor eller till 50 timmar under loppet av en kalendermånad. De 200 timmar allmän övertid som arbetsgivare enligt lantarbetstidslagen kan uttaga skall enligt lagen ligga inom en tidsrymd av tolv månader i följd. Denna avvikelse i lantarbetstidslagen sammanhänger med att nyanställd arbetstagare i regel tillträder anställningen omkring den 1 november. Med hänsyn härtill skulle i fråga om arbetskraft, som ofta växlar arbetsställe, övertidens begränsning bli mindre effektiv, om begreppet kalenderår hade använts, vilket är fallet i den allmänna lagen. Det förtjänar framhållas att uttrycket en tidsrymd »av tolv månader i följd» skall tolkas så att under varje period av tolv månader i följd, hur dessa än väljes, icke mer än 200 övertidstimmar får förekomma. Detaljhandelslagens huvudbestämmelser om övertid sammanfaller helt med den allmänna lagens. I hotellagen användes en period om tre ej fyra kalenderveckor för övertidens maximering. Detta har skett i syfte att nå överensstämmelse med sättet för den ordinarie arbetstidens begränsning. Det ankommer på arbetsgivaren avgöra, om han anser att motiv föreligger för uttagande av övertid. En förutsättning för att övertid skall kunna användas är att »särskilt förhållande» föreligger. Rent allmänt är man berättigad säga, att om arbetsgivaren anser att arbetet under någon tid måste forceras och arbetstiden till följd härav utsträckas, h a n har rätt att taga i anspråk den honom medgivna allmänna övertiden. Enligt den allmänna arbetstidslagen kan Arbetarskyddsstyrelsen då ytterligare arbetstid är av trängande behov påkallad medge extra övertid om högst 150 timmar under loppet av ett kalenderår. Förutsättningarna för användandet av extra övertid är strängare än i fråga om allmän övertid, som kan ifrågakomma då så är av »särskilt förhållande» påkallat. För extra övertid fordras att det skall föreligga ett »trängande behov». Arbetarskyddsstyrelsen lämnar endast sällan medgivande att uttaga 150 timmars extra övertid under ett år. I regel medgives extra övertid endast för viss tid och begränsas då till högst tio timmar per vecka. I de fall tillstyrkan föreligger från arbetstagaresidan inskränker sig styrelsen att meddela så-

328 dana bestämmelser, att övertiden icke skall menligt inverka på den anställdes hälsa. Avstyrker arbetstagaresidan en framställning om extra övertid, verkställer styrelsen alltid en ingående undersökning rörande behovet av ytterligare övertid. Extra övertid skall avse arbetstid, som åtgår för utförande av ett visst bestämt arbete. En arbetsgivare kan sålunda icke få ett generellt medgivande att disponera över dylik övertid. Det är att märka, att all allmän övertid icke måste vara uttagen för att extra övertid skall kunna medgivas. Om exempelvis en arbetsgivare behöver disponera mer än 48 timmars övertid under en period av fyra kalenderveckor kan extra övertid beviljas härför. Men extra övertid kan medgivas även om hinder icke föreligger att använda den allmänna övertiden. Uppkommer sålunda vid ett företag behov av övertid som kan betraktas som trängande kan företaget erhålla extra övertid även om möjlighet att uttaga allmän övertid finnes. Detaljhandelslagens och hotellagens bestämmelser överensstämmer med den allmänna arbetstidslagens. I lantarbetstidslagen har dock den extra övertiden begränsats till 100 timmar per period om tolv månader. Under förarbetena till denna lag ansågs att behov av längre extra övertid för jordbrukets del icke förelåg. I fråga om de särskilda åldersbestämmelserna hänvisas till vad i det föregående anförts. Det är särskilt två frågor som bör beaktas i detta sammanhang, nämligen dels den sammanlagda övertidens längd, dels avvägningen mellan allmän och extra övertid. Det är naturligt, att det är den första frågan som i remisssvaren över det preliminära lagförslaget tilldragit sig särskild uppmärksamhet, främst på grund av den föreslagna begränsningen av övertidens längd. I det preliminära förslaget hade utredningen sänkt den sammanlagda allmänna och extra övertiden till 300 timmar. Av dessa skulle 180 utgöra allmän och 120 extra övertid. Under en period av fyra veckor fick allmän övertid ej överstiga 40 timmar. Medicinalstyrelsen tillstyrkte utredningens förslag. Detta var däremot icke fallet med Arbetarskyddsstyrelsen, som hänvisade till den företagna utredningen om uttagen övertid av vilken framgick, att övertid i allmänhet förekommit endast i jämförelsevis liten utsträckning. Icke heller hade, såvitt Arbetarskyddsstyrelsen kände till, gjorts gällande att de nuvarande möjligheterna för arbetsgivarna att tillgripa övertid skulle ha missbrukats på sådant sätt, att de givit anledning till fara för ohälsa eller olycksfall i arbetet. Styrelsen fann ingen anledning att förorda någon inskränkning i fråga om nu gällande regler för övertid. Beträffande jordbruk och träd-

329 gårdsskötsel föreslogs dock att den nuvarande extra övertiden om 100 timmar skulle bibehållas. Det är förklarligt, att statliga myndigheter som samtidigt står i arbetsgivareställning motsatte sig förslaget till förkortad övertid. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhöll, att övertiden utgör en värdefull reserv, som står till arbetsledningens förfogande i vissa besvärliga situationer. Denna reserv tillgripes endast, när så är oundgängligen nödvändigt. Anledningen härtill är bl. a. att denna form av arbete är synnerligen kostsam på grund av de särskilda tillägg som utgår vid övertidsarbete. Generalpoststyrelsen avstyrkte jämväl förslaget och hänvisade till de svårigheter, som skulle uppkomma för bl. a. postverkets tryckeri. Järnvägsstyrelsen motsatte sig en sänkning av den allmänna övertiden. Enligt de arbetstidsbestämmelser som för närvarande gäller vid Statens järnvägar är den allmänna övertiden fastställd till 200 timmar under loppet av ett kalenderår. Järnvägsstyrelsen meddelade, att den övertid som motsvarar arbetstidslagens s. k. extra övertid icke är begränsad. Emellertid har sådan extra övertid icke uppgått till eller överstigit 150 timmar per år. Järnvägsstyrelsen har med hänsyn härtill intet att erinra mot att den extra övertiden sänkes till 120 timmar. Vattenfallsstyrelsen framhöll, att den föreslagna ändringen av övertiden betyder föga för den enskilde arbetstagaren, medan det för arbetsgivaren kan vara av oerhört stor betydelse att ha en tillräcklig marginal för övertid. Styrelsen motsatte sig bestämt den föreslagna sänkningen. Liknande synpunkter framfördes av Stadskollegiet i Stockholm. Arbetsgivareorganisationerna uppehöll sig enligt sakens natur genomgående vid den föreslagna sänkningen av övertiden. Svenska arbetsgivareföreningens allmänna grupp erinrade om att övertidsarbete om 200 timmar per år eller mera endast förekommer i ringa omfattning. Föreningen åberopar härvid den av utredningen företagna undersökningen. Det konstateras att i de fall övertidsarbete förekommer fråga är om ur produktionssynpunkt mycket viktiga arbeten t. ex. översyn och reparation av maskiner och andra anläggningar, som är oundgängliga för driftens upprätthållande. Många industriföretag nödgas tillgripa övertidsarbete i sådana produktionsled, som i förhållande till produktionsanläggningarna i övrigt har otillräcklig kapacitet med normalt arbetstidsuttag. Järnbruksförbundet ansåg den föreslagna sänkningen svårförståelig och hänvisade till statistiken rörande övertidens omfattning. Större betydelse än det exakta timantalet för övertid är emellertid i vilken ordning denna övertid får uttagas. I detta avseende kan begränsningen till 40 timmars allmän övertid under en period av fyra veckor bli ett allvarligt produktionshinder utan att man tillgodoser något för arbetstagarna väsentligt intresse. Sveriges pappersbruksförbund framhöll, att det för den skiftgående industrien är ett stort problem att hålla serviceavdelningar i sådan omfatt-

330 ning, »att de äro tillräckliga för att betjäna de egentliga driftavdelningarna vid de uppehåll i driften, som föreligga vid veckoskiften, helguppehållen och avbrotten i driften i samband med semester, för utförande av de till sådan tid koncentrerade reparationerna, ombyggnaderna och nyinstalleringarna med samtidigt iakttagande av nödvändigheten att full sysselsättning kan beredas personalen i dessa avdelningar under den tid driften är i gång». Dessa förhållanden kräver, att specialarbetarna kan utnyttjas synnerligen intensivt under kortare perioder, medan arbetet under övriga tider av året kan bedrivas utan press under betydligt mindre påfrestande förhållanden än inom t. ex. en mekanisk verkstad. Minskas övertiden, blir det nödvändigt att utöka specialarbetarnas antal för att garantera ostörd drift å den för produktionen tillgängliga tiden. Pappersbruksförbundet motsatte sig även sänkningen av den extra övertiden och tillade, att det icke torde vara något berättigat önskemål från något håll, att Arbetarskyddsstyrelsen berövas möjligheten att vid trängande behov meddela rätt till ytterligare övertid upp till högst 150 timmar. Även Pappersmasseförbundet påtalade behovet av övertid för specialarbetare. Om t. ex. en kokare behöver muras om eller en ångpanna behöver repareras, måste arbetet utföras snabbt för att driften ej onödigtvis skall behöva inskränkas till men för företaget och de anställda. Det är orimligt att begära av företagen, att de skall hålla reservpersonal, som kan sättas in vid dylika speciella förhållanden, och tillfällig arbetskraft finnes ofta icke att tillgå. I dylika fall måste extra övertid kunna uttagas. Pappersmasseförbundet vände sig emellertid även rent allmänt mot sänkningen av övertiden. Även om övertid längre än 200 timmar förekommer för ett förhållandevis litet antal arbetare, är det oriktigt att härav draga den slutsatsen att frågan om begränsningen av den maximala arbetstiden för massaindustriens del skulle vara betydelselös. Förbundet syftade här på ett konstaterande som utredningen gjort i den preliminära promemorian om att hög övertid (d. v. s. övertid om mer än 200 timmar) endast förekommer för ett litet antal inom pappersindustrien och grafiska industrien. Sveriges verkstadsförening framhöll betydelsen att kunna uttaga förhållandevis lång övertid av vissa befattningshavare. Föreningen anförde följande: »Förekomsten av övertidsarbete varierar också ofta högst väsentligt mellan olika befattningshavare inom ett och samma företag beroende på att arbetare i specialbefattningar i regel måste sättas till övertidsarbete betydligt oftare än andra arbetare.» Vid skeppsvarven måste övertid ofta tillgripas för brådskande reparationer. Då arbetsgivaren normalt icke råder över de förhållanden, som föranleder övertidsarbete i större utsträckning, kan man icke såsom utredningen utgår ifrån förvänta, att övertidsarbetet skall minska om högsta antalet tillåtna övertidstimmar reduceras i lagen.

331 Även andra i det föregående icke särskilt omnämnda arbetsgivareorganisationer tillhörande Svenska arbetsgivareföreningen avstyrkte i mer eller mindre bestämda ordalag. Svenska arbetsgivareföreningen uppehöll sig i sitt yttrande vid uttalanden från olika föreningen tillhörande yrkesförbund. Sålunda nämnde föreningen, att i fråga om stuveriarbete det icke sällan är nödvändigt att periodvis uttaga en övertid, som kan överstiga de enligt förslaget tillåtna 40 timmarna per fyraveckorsperiod. övertidsarbete utöver de föreslagna gränserna är ej ovanligt beträffande reparatörer och elektriker inom industrien. Det är här fråga om arbetsuppgifter, som visserligen måste fullgöras med största noggrannhet men som mera sällan är fysiskt krävande. Dylik övertid torde därför icke väcka betänkligheter ur arbetarskyddssynpunkt. Statens avtalsnämnd avstyrkte förslaget. Avvisande var även Svenska landstingsförbundet, som ansåg att inskränkningen icke är godtagbar ur landstingens synpunkt. Förbundet syftade här närmast på förhållandena vid sjukhusen. Landsorganisationen erinrade om att en begränsning av rätten resp. möjligheten till uttag av övertid på arbetaresidan varit ett av huvudönskemålen vid kravet på en lagrevision. Detta önskemål, framhöll LO, har beaktats genom utredningens förslag. LO biträdde i fortsättningen de av utredningen föreslagna skärpningarna av övertidsbestämmelserna. Av till LO anslutna fackförbund uppehöll sig särskilt Metallindustriarbetareförbundet vid övertidens längd. Förbundet framhöll, att det är fullt införstått med nödvändigheten av att antalet övertidstimmar minskas i förhållande till nuvarande lagstiftning. Ifrågasättas kan emellertid om icke övertidsarbetet borde ha begränsats mer än vad utredningen föreslagit. Vidare erinrades om den relativt långa ordinarie arbetstid som förekommer i vårt land. Målareförbundet företrädde en liknande uppfattning. Svenska landstingsförbundets uttalande rörande verkningarna av en begränsning av övertiden för sjukhusens del har behandlats i samband med utredningens överväganden rörande möjligheterna att lägga kroppssjukhusen under en arbetstidslag. Med anledning härav får utredningen i denna fråga hänvisa till kap. IV, Avsnitt E. Då det gäller att bedöma frågan om övertidens längd bör man beakta den statistik, som återgivits i det föregående. Såsom utredningen anfört varierar övertidens omfattning inom olika verksamhetsområden. Icke inom någon bransch uppgår det antal arbetare, som uttagits till arbete å övertid överstigande 200 timmar per år, till något större antal. I genomsnitt för industrien är procenttalet 3,3; endast i enstaka fall noteras högre relationstal än 6,o. Bestämmelserna om övertidens längd har särskilt stor betydelse för kommunal verksamhet. Här är emellertid ofta fråga om upprätthållande av så-

332 dan verksamhet, som direkt tillgodoser allmänhetens behov. Det är naturligt att angelägenheten att ta ut övertid för dylikt arbete stundom kan vara större än inom den egentliga industrien. Detta förhållande återspeglas även i resultaten av undersökningen. Av vad som anförts i det föregående kan man draga den slutsatsen, att det icke särskilt ofta förekommer, att vid ett företag samtliga arbetare i mera avsevärd omfattning arbetar på övertid. Däremot synes det utan tvivel förhålla sig så, vilket även anförts från ett flertal arbetsgivareorganisationer, att omfattande övertid förekommer främst för vissa grupper specialarbetare. Vidare kan det stundom bli angeläget att uttaga mycken övertid av samtliga arbetstagare på en och samma avdelning, därest av någon anledning denna avdelnings kapacitet är underdimensionerad i förhållande till andra avdelningars. Då det gäller att bedöma frågan om man här bör bibehålla den nuvarande omfattningen av övertiden eller verkställa en sänkning av densamma har utredningen anlagt tvenne synpunkter. Det är för det första angeläget att arbetskraften skyddas mot för mycken övertid. För det andra gäller det att beakta att produktionen icke får bromsas upp av att övertid i erforderlig utsträckning ej kan uttagas av specialarbetare och av arbetstagare i tränga s. k. flaskhalsar. Det är givetvis angeläget, att man inom den icke kontinuerliga skiftindustrien under de sedvanliga uppehållen kring söndagar och helgdagar kan utföra erforderliga reparationsarbeten så att produktionen kan hållas i gång i full omfattning under sedvanliga arbetsdagar. Då det gäller att bedöma omfattningen av övertiden är det vidare angeläget att framhålla följande, innan utredningen redovisar sitt slutliga ståndpunktstagande. Den omständigheten, att det i statistiken redovisats ett högt antal övertidstimmar behöver icke betyda att det totala antalet arbetstimmar för alla därav berörda arbetare under ett år r ä k n a t blivit särskilt högt. Övertid uppkommer genom arbetstidslagstiftningens bestämmelser om att som dylik tid skall räknas all arbetad tid, som överstiger 48 timmar per vecka och nio timmar per dag, och om att övertid under en vecka icke kan kompenseras genom motsvarande kortare arbetstid en annan vecka. Enligt utredningens uppfattning bör den i lagstiftningen medgivna övertiden sänkas. Detta finner utredningen motiverat ur skyddssynpunkt; utredningen anser att den omfattning i vilken övertid för närvarande uttages visserligen allmänt sett icke har anmärkningsvärt stor omfattning men att vissa mindre grupper blivit i allt för stor omfattning belastade med övertidsarbete. Till problemet om förhållandet mellan allmän övertid och extra övertid återkommer utredningen i det följande. Omfattningen av den sänkning som bör äga rum är självfallet en av-

333 vägningsfråga. Utredningen anser, att en sänkning av övertiden från för närvarande maximalt medgivna 350 till 300 timmar per kalenderår är lämplig. Som framgår av det följande är innebörden av denna sänkning något mindre än vad proportionen 350:300 anger. I fråga om jordbruk och trädgårdsskötsel bör i anledning av tidigare anförda skäl begränsningsperioden vara en period om tolv månader i följd och lämpligen, såsom för närvarande i regel är fallet, räknas från första måndagen i november. Föreskrifter härom kan med stöd av 14 § utfärdas av Arbetarskyddsstyrelsen. I vissa fall föranledes övertid av att dygnsmaximum överskrides på grund av att oftast ett begränsat antal arbetstagare måste under kortare tid användas för arbete av brådskande natur. Därest arbetstagarna vid ett senare tillfälle erhåller motsvarande ledig tid, synes ur skyddssynpunkt intet vara att erinra mot att arbetsgivaren erhåller möjlighet till att förfoga över de anställdas arbetstid på sätt varom här är fråga. Arbetsgivarnas möjligheter att disponera över arbetskraften i erforderlig utsträckning kan utan att övertid behöver tagas i anspråk möjliggöras genom dispens från bestämmelsen om dygnsmaximum. Därest samtidigt begränsningsperioden förlänges, vilket kan ske genom avtal med arbetstagareparten eller dispens från Arbetarskyddsstyrelsen, synes arbetsgivaren erhålla all den frihet i förevarande hänseende han rimligen kan behöva. Arbetstagarna vinner å andra sidan en begränsning av den totala tid i vilken de tages i anspråk. Det har uppgivits att nuvarande antal övertidstimmar behöves för att kunna forcera driften vid brådskande beställningar. Det kan emellertid icke vara riktigt att bestämma det högsta antal övertidstimmar som generellt skall vara medgivet enbart med hänsyn till dylika omständigheter. Förhållandena ligger något annorlunda till då fråga är att forcera arbetet på en bestämd avdelning för att kunna hålla full sysselsättning inom andra avdelningar. Skulle den av utredningen föreslagna övertiden — som dock måste anses vara ganska betydande — icke räcka till, får svårigheterna lösas genom åtgärder av organisatorisk natur eller dispens för förlängd ordinarie arbetstid. Utredningen övergår härefter till frågan om avvägningen mellan allmänna övertiden och extra övertiden. Den allmänna övertiden föreslogs i den preliminära promemorian sänkt från 200 till 180 timmar per år och den extra övertiden från 150 till 120 timmar per år. Det kan tilläggas, att en minskning av den extra övertiden i realiteten betyder förhållandevis litet på grund av att arbetsgivarna söker använda extra övertid i förhållandevis ringa utsträckning. Då så sker är sällan fråga om den maximalt medgivna extra övertiden. Det är detta förhållande som utredningen syftade på då den i det föregående framhöll, att sänkningen av övertiden i realiteten är mindre än vad som direkt framgår av relationen mellan 350

och 300. Skall man över huvud taget uppnå en sänkning av övertiden, bör därför den extra övertiden reduceras något kraftigare än den allmänna övertiden. Eljest talar den omständigheten, att extra övertid endast får tagas i anspråk efter dispens, mot den diskuterade sänkningen till 120 timmar. Det är med dessa utgångspunkter som utredningen kommit fram till en sänkning av den allmänna övertiden med 20 timmar och den extra övertiden med 30 timmar. Förslaget innebär att allmänna övertiden reduceras med 10 % och extra övertiden med 20 %. Den reduktion, som den extra övertiden undergår, blir i realiteten säkerligen lägre än sistnämnda tal. Flera remissmyndigheter har med skärpa vänt sig mot den föreslagna sänkningen av den allmänna övertid, som maximalt får uttagas under en period av fyra veckor. Man har bl. a. framhållit att det ur arbetarskyddssynpunkt knappast kan vara någon angelägen uppgift att genomföra en dylik skärpt begränsning. Däremot kan produktionen härigenom vållas allvarligt avbräck. Vad från remissmyndigheternas sida på denna punkt anförts finner utredningen vara värt beaktande. Till följd härav anser utredningen att någon skärpning av bestämmelserna icke bör ske. Med hänsyn till att den ordinarie arbetstiden inom vissa verksamhetsområden föreslås skola erhålla en begränsningsperiod om en månad bör möjlighet föreligga att även begränsa övertiden på samma sätt. Utredningen övervägde först att i lagen endast införa en bestämmelse om att övertiden skulle få uppgå till 50 timmar under en period av en månad. Detta skulle emellertid icke ha möjliggjort att avtalsvägen begränsa övertiden till 48 timmar per period om fyra veckor. Med anledning härav föreslår utredningen att nuvarande bestämmelse bibehålies men att ett tillägg göres av innebörd, att uttag av allmän övertid även skall kunna begränsas på så sätt att den högst uppgår till 50 timmar under en månad. I den allmänna arbetstidslagen stadgas att allmän övertid även må, med iakttagande av motsvarande begränsning, beräknas för kortare tidsrymd än fyra veckor. I detta fall åligger det arbetsgivaren att på förhand i övertidsjournalen anteckna icke endast dagen då dylik övertid skall börja tilllämpas utan även den tidsrymd för vilken beräkningen skall ske. Motsvarande bestämmelse finnes ej i speciallagarna. En bestämmelse som nyss sagts saknar betydelse. Det är naturligt att kortare begränsningsperiod än fyra veckor skall kunna tillämpas, något som närmast synes vara ett arbetstagareintresse. Är parterna överens om att övertiden skall begränsas på kortare tid än fyra veckor får man utgå från att avtal härom föreligger. Det blir de avtalsslutandes sak att övervaka att en sådan bestämmelse blir iakttagen. Utredningen vill tillägga att liksom hittills bör extra övertid kunna med-

335 givas för att öka övertiden utöver 48 timmar under en fyraveckorsperiod (resp. 50 timmar under en m å n a d ) . Dock bör Arbetarskyddsstyrelsen vara angelägen att noga pröva behovet av ytterligare övertid i dessa fall, då arbetstagarna tydligen redan tagits i anspråk i förhållandevis stor utsträckning för övertidsarbete. Likaledes bör extra övertid för visst arbete kunna ifrågakomma även innan arbetsgivaren tagit i anspråk all medgiven allmän övertid, därest detta är möjligt med hänsyn till lagens bestämmelser. Utredningen finner sig icke kunna biträda Arbetarskyddsstyrelsens förslag om en begränsning för jordbrukets del av den extra övertiden till 100 timmar. Realiseras utredningens förslag kommer den totalt medgivna övertiden för jordbrukets och trädgårdsskötselns del att bli oförändrad, nämligen 300 timmar per år. Den enda ändringen blir, att allmän övertid minskas med 20 timmar per år och att den extra övertiden ökas med motsvarande timantal. Det finnes ingen anledning att i arbetstidslagen upptaga en speciell bestämmelse för jordbruket och trädgårdsskötseln innehållande en sådan obetydlig avvikelse från vad som är avsett för samtliga andra verksamhetsområden. I anslutning till vad tidigare anförts i detta kapitel rörande tid för förberedelse- och avslutningsarbete samt allmän och extra övertid, föreslår utredningen att motsvarande ändringar genomföres i hotellagen. Tid för förberedelse- och avslutningsarbete skall sålunda under loppet av tre kalenderveckor högst få uppgå till 18 timmar. Utredningen föreslår dock ingen begränsning i fråga om de arbetsuppgifter inom hotellagens tillämpningsområde, vilka skall kunna betraktas såsom förberedelse- och avslutningsarbete. Allmän och extra övertid bör i hotellagen sänkas till 180 resp. 120 timmar. Den allmänna övertidens begränsning till 36 timmar under loppet av tre kalenderveckor föreslås skola bibehållas.

F. A N T E C K N I N G OM

ARBETSTID

I samtliga gällande arbetstidslagar finnes intagna föreskrifter om skyldighet för arbetsgivare att i särskild övertids journal eller på annat av Arbetarskyddsstyrelsen medgivet sätt anteckna tid för uttaget nödfalls- och övertidsarbete. Härjämte förekommer åtskilliga detaljbestämmelser rörande anteckningarnas förande. Vidare stadgas att beslut av Arbetarskyddsstyrelsen rörande ifrågavarande slag av arbeten skall biläggas journal eller annan handling, vari anteckning om arbetet skall göras; journalen eller handlingen skall jämte bilagda beslut förvaras å arbetsstället under viss bestämd tid. Allmänna arbetstidslagen föreskriver slutligen rätt för arbetarna att

336 genom utsedd representant på anfordran erhålla del av övertidsjournalen. Enligt specialarbetstidslagarna äger arbetstagare rätt att själv eller genom utsedd representant pä anfordran erhålla del av journalen (enligt hotelllagen jämväl av Arbetarskyddsstyrelsens beslut i förevarande avseende) såvitt arbetstagaren rörer. Arbetarskyddsstyrelsen har i ett stort antal fall medgivit arbetsgivare rätt att anteckna övertid per avlönings vecka eller för längre period samt att under vissa förutsättningar i stället för övertidsjournal använda avlöningskort, avlöningslista eller annan dylik handling. I sitt preliminära lagförslag inskränkte sig utredningen till att fastslå skyldighet för arbetsgivare, som använder arbetstagare till nödfallsarbete eller till arbete å övertid, att föra anteckning om dylik arbetstid, ävensom rättighet för arbetstagare att själv eller genom utsedd representant taga del av anteckningarna i fråga samt av sådana beslut, som av Arbetarskyddsstyrelsen med stöd av lagen delgives arbetsgivaren. Däremot borde enligt utredningens uppfattning detalj föreskrifterna beträffande förandet av anteckningarna utfärdas av Arbetarskyddsstyrelsen; en bestämmelse härom upptogs i lagförslaget. Utredningen uttalade vidare, att systemet med särskilda journaler numera torde vara föråldrat och att anteckningarna lämpligen borde ske på annat och mera rationellt sätt. De arbetsgivareorganisationer som yttrat sig i frågan, däribland Svenska arbetsgivareföreningen, hade ingen erinran att framföra mot den föreslagna förenklingen. Ej heller från arbetstagaresidan har gjorts någon invändning mot utredningens förslag på denna punkt. Landsorganisationen hänvisade dock till Svenska metallindustriarbetareförbundets yttrande, vari det heter att även arbetstagarens organisation borde i lagen tillerkännas rätt att taga del av anteckningarna i fråga. Enligt förbundet tillämpades bestämmelsen visserligen på detta sätt inom huvudparten av industrien, men vid mindre företag förekomme det ibland att arbetsgivaren sökte undanhålla anteckningarna för fackföreningen. Utredningen vidhåller den uppfattning som kommit till uttryck i den preliminära promemorian. Såvitt gäller tillfälligt anställda arbetare skulle emellertid anteckning om nödfalls- och övertidsarbete ofta i realiteten vara av ringa eller ingen betydelse. Att i lag bestämma den kortaste tid en anställning bör ha för att anteckningsskyldighet skall föreligga låter sig dock knappast göra. Utredningen har därför funnit lämpligt att Arbetarskyddsstyrelsen gives rätt att med ledning av erfarenheterna rörande behovet av dylika anteckningar meddela befrielse i den omfattning som kan anses lämplig. Den enskilde arbetstagaren bör givetvis ha intresse av att taga del av ifrågavarande anteckningars och besluts innehåll. Fall kan emellertid

337 tänkas förekomma, då en utvidgad kontroll genom vederbörande arbetstagareorganisation är lämplig. Arbetarskyddsstyrelsen har tolkat bestämmelserna i fråga såsom innebärande rätt jämväl för organisationen att taga del av anteckningarna i deras helhet. Utredningen biträder denna tolkning. På grund av vad nu anförts föreslår utredningen att i allmänna arbetstidslagen och i hotellagen intages de bestämmelser, som i förevarande avseende angivits i det ursprungliga lagförslaget, ävensom ett stadgande att Arbetarskyddsstyrelsen må när särskilda skäl därtill är meddela befrielse från anteckningsskyldigheten i fråga.

2 2 — 1 6 0 0 53

KAPITEL VII. REGLERING AV ARBETSTIDEN GENOM AVTAL M. M.

A. I N L E D N I N G Som i kap. III anförts, uppkom under förarbetena med revisionen av arbetstidslagstiftningen planer att bereda möjlighet för en friare och smidigare reglering av arbetstiden än den i lag angivna. Den bakomliggande tankegången var i huvudsak följande. En lag, som innehåller allmänna regler för arbetstidens begränsning, vilka skall kunna användas för alla arbetstagare inom lagens tillämpningsområde, torde vara nödvändig; utredningen hänvisar till vad på a n n a n plats anförts i denna fråga. Om lagen skall kunna fylla sin funktion såsom skyddslag, måste den emellertid innefatta åtskilliga bestämmelser av tvingande natur. Visserligen har förslaget till den nya arbetstidslagen givits vissa uppmjukade regler jämfört med dem som finnes i nu gällande lag, vilkens stadganden otvivelaktigt är tämligen stela. En dylik uppmjukning har dock icke kunnat göras särskilt långtgående, enär lagen eljest lätt skulle bli illusorisk. Många fall finnes emellertid, då ur såväl arbetsgivare- som arbetstagaresynpunkt en friare fördelning av arbetstiden skulle vara lämplig. Såsom exempel k a n nämnas, att vid säsongmässiga variationer i efterfrågan på varor och tjänster koncentrering av arbetstid till viss period och lindring i arbetet under annan tid ofta vore fördelaktig. De olika näringarnas speciella intressen skulle härigenom kunna tillgodoses på ett bättre sätt. Genom en annan arbetsrytm skulle sålunda en rationellare utformning av produktionen kunna åstadkommas. Vidare kan det ur arbetstagaresynpunkt framstå som önskvärt att modifiera arbetstiden på sådant sätt, att möjlighet vinnes till längre fritid dels då affärerna normalt håller öppet och dels under den ljusa och v a r m a delen av året, då arbetet ofta är mer ansträngande och då fritiden k a n tillgodogöras på ett bättre sätt än eljest. Därest dylika mål skall nås — och ett tillgodoseende i dessa avseenden av arbetsmarknadsparternas intressen måste vara eftersträvansvärt — torde en a n n a n väg än lagstiftningens bli nödvändig. Problemet uppstod då, på vad sätt reglering av en så betydelsefull fråga som arbetstiden skulle kunna ske utanför lagstiftningen. Såsom den sistnämnda för närvarande är utformad, anger den en r a m för den längsta arbetstid, som en arbetsgivare äger taga ut av de anställda. Med hänsyn härtill förutsattes, att detaljreglering av arbetstiden skall ske på annat sätt. I praktiken har detta kommit att i flertalet fall äga r u m genom kollektivavtal

339 emellan de båda parterna. Det som utmärker den nuvarande avtalsmässiga regleringen är dock, att den helt sker inom den förhållandevis snäva ram, som lagarnas detaljbestämmelser rörande arbetstid medger. Utredningen ansåg emellertid, att den styrka och stabilitet, som parterna å ömse sidor på arbetsmarknaden uppnått, beredde en möjlighet att beakta fören ä m n d a strävan efter en smidigare reglering. Man torde kunna utgå ifrån att organisationerna väl vore i stånd att tillvarataga sina medlemmars intressen. Tanken uppstod sålunda att bereda möjlighet för parterna att träffa överenskommelser om att den i lagen angivna regleringen av arbetstiden icke skall gälla inom ifrågavarande verksamhetsområde eller del därav och att ersätta lagens bestämmelser med en i avtal träffad reglering. Utredningen var dock medveten om att nämnda system kan ha vissa nackdelar. Har man en arbetstidslagstiftning, som förhållandevis snävt binder organisationerna, något som är fallet med den nuvarande, är arbetstagarna utan vidare tillförsäkrade vederbörligt skydd. De behöver vid avtalsförhandlingarna icke tänka på att bevaka sina intressen på denna punkt. Utredningen ansåg emellertid, att en vidgad rätt till avtalsmässig reglering omöjligen kunde medföra någon för arbetstagarna ensidig nackdel. Man fick ej förbise, att därigenom samtidigt öppnades möjligheter att få till stånd bättre arbetstidsförhållanden än de lagen föreskriver. För organisationernas del skulle, därest utredningens förslag vann gehör, en viss ökning i arbetsbördan komma att uppstå. Huruvida detta förhållande talar emot förslaget är svårt att avgöra. Såsom senare i detta kapitel framhålles, skulle en reglering av arbetstiden på nu antytt sätt å andra sidan medföra den fördelen, att Arbetarskyddsstyrelsen befrias från en stor del av sin nuvarande arbetsbörda. Överenskommelse om en från lagen avvikande reglering av arbetstiden skulle sålunda enligt utredningens tankegång givas kollektivavtalets form. I detta sammanhang bör anföras, att utredningen vid förut angivna tidpunkt förutsatte ett förverkligande av planerna på att vidga förhandlingsrätten för sådana statens eller kommunens tjänstemän, vilka för närvarande icke har rätt att träffa kollektivavtal. Inga organiserade arbetstagare skulle sålunda under n ä m n d a förutsättning vara uteslutna från möjligheten att avtalsvägen genomföra en från lagen avvikande bestämning av arbetstiden. I anslutning till dessa tankegångar utarbetade utredningen ett förslag, innebärande vidgade möjligheter för arbetsmarknadens parter att träffa avtal om arbetstidens reglering. Detta förslag infördes i den promemoria med preliminärt förslag till ny arbetstidslag, som utredningen på sin tid sände på remiss till statliga myndigheter och till organisationer på arbetsmarknaden. Därvid framhöll utredningen, att remissinstanserna borde fatta det framlagda lagförslaget som innehållande två alternativ, nämligen det ena innebärande möjligheter för sådan kollektivavtalsmässig reglering som

nyss nämnts, det andra innebärande endast förslag till reviderad arbetstidslag utan sådana möjligheter. Utredningen lämnar i det följande först en redogörelse för sitt ursprungliga förslag till vidgad arbetstidsreglering genom kollektivavtal. Därefter framlägges remissmyndigheternas kritik och till sist de resultat, vartill utredningen kommit vid den slutgiltiga behandlingen av detta spörsmål.

B. U T R E D N I N G E N S

URSPRUNGLIGA

FÖRSLAG

1. Partsförhållandet Rätt att sluta kollektivavtal tillkommer enligt lagen om kollektivavtal arbetsgivare eller förening av arbetsgivare och fackförening eller a n n a n liknande förening av arbetare; rätten är sålunda å arbetstagaresidan begränsad till de fackliga organisationerna. Regleringen av arbetstiden berör emellertid ur sociala synpunkter så viktiga förhållanden, att den enligt utredningens uppfattning icke borde anförtros åt andra organisationer å arbetstagaresidan än sådana, om vilka man kunde utgå från att de genomgående har förutsättningar att ingå överenskommelser av förevarande slag. Det ansågs sålunda lämpligt att begränsa denna rätt till huvudorganisationer av arbetstagare. Själva avtalsuppgörelsen behövde emellertid icke nödvändigtvis vara träffad av en huvudorganisation. Den skulle även kunna ingås av en lokal förening, men om så skett, blev den gällande endast om den godkändes av vederbörande huvudorganisation. Då det gällde att bedöma, huruvida en viss organisation vore att anse som huvudorganisation eller icke, skulle reglerna i lagen om förenings- och förhandlingsrätt tillämpas. Vad gäller partsförhållandet å arbetsgivaresidan syntes kollektivavtalslagens regler böra komma ifråga. Rätt att träffa överenskommelse av nu ifrågavarande slag skulle sålunda tillkomma såväl enskild arbetsgivare som organisation av arbetsgivare. 2. Rambestämmelser Avsikten med förslaget om vidgad avtalsrätt på förevarande område var att ge parterna frihet att fördela arbetstiden på annat sätt än lagen föreskriver. Däremot skulle de ej kunna förlänga arbetstiden utöver nuvarande maximum. Utredningen fann det nödvändigt att fastställa en visserligen vid men dock klart angiven ram, inom vilken de avtalsslutande parterna skulle hålla sig. Den avgjort viktigaste bestämmelsen, som utredningen ansåg oavvisligen måste upprätthållas, var att avtal icke skulle kunna ingås som föreskrev en längre ordinarie arbetstid än den som i genomsnitt per vecka

341 motsvarar 48 timmar. Parterna skulle givetvis ha samma rätt som för närvarande att avtala om kortare arbetstid än den i lagen angivna. Förbudet mot förlängning av arbetstiden utöver nuvarande maximum skulle emellertid anses iakttaget, även om avtalet hade den innebörden, att arbetstiden endast genomsnittligt sett för viss angiven tidsperiod blev högst 48 timmar per vecka. Denna period borde naturligen icke göras längre än som av omständigheterna påkallades. För att möjliggöra en omfördelning på så sätt, att arbetstiden kunde förkortas på sommaren och förlängas på motsvarande sätt under vintern eller tvärtom, erfordrades emellertid, att genomsnittet kunde hänföra sig till så lång period som ett år. Härvid syntes det tillräckligt bestämma att med år skulle avses en sammanhängande tidsrymd av tolv månader. Vore fråga om ett säsongföretag, som bedrevs endast vissa månader av året, skulle begränsningsperioden givetvis icke avse längre tid än den under vilken arbetstagare normalt sysselsattes. I ett sådant fall skulle sålunda den genomsnittliga arbetstiden för driftsmånaderna högst bli 48 timmar per vecka. Vissa praktiska svårigheter kunde emellertid tänkas u p p k o m m a i de fall, då verksamheten visserligen bedrevs året runt men hade olika omfattning under årets olika delar. När det gällde att sluta avtal för ett företag, vars huvudsakliga verksamhet var förlagd till fyra månader men som dock hade en viss ehuru obetydlig arbetsstyrka även under de återstående åtta månaderna, måste hänsyn tagas till variationerna i verksamhetens omfattning. Man skulle sålunda icke få bestämma arbetstiden under de fyra driftsmånaderna till 52 timmar per vecka och under de åtta övriga månaderna till 46 timmar per vecka. Härigenom skulle ju arbetstiden i realiteten komma att för flertalet bli utsträckt till mer än 48 timmar per vecka. För det fall att man önskade avtala om varierande arbetstider måste man skilja mellan den arbetsstyrka, som regelmässigt arbetade året runt, och de egentliga säsongarbetarna. För var och en av dessa båda grupper skulle följaktligen gälla, att den avtalsenliga ordinarie arbetstiden för den tid gruppen beräknades att vara sysselsatt vid företaget bestämdes till högst 48 timmar i genomsnitt per vecka. Utredningen fann det dock självklart, att kravet på en uppdelning av arbetsstyrkan i grupper på sådant sätt som nyss sagts icke finge föras för långt. Vid praktiskt taget alla företag varierar arbetets omfattning något med hänsyn till årstiden. Man skulle möjligen kunna tänka sig att fastställa en viss procentsats — i förhållande till arbetsstyrkans normala storlek — utöver vilken den tillfälliga ökningen av arbetsstyrkan ej finge sträcka sig utan att metoden med gruppindelning skulle erfordras. Utredningen var mycket tveksam, huruvida ramen för parternas avtalsrätt skulle innehålla någon regel rörande längsta dagliga arbetstid. Det kunde emellertid befaras, att därest en gräns i detta avseende icke upp-

342 ställdes m a n på vissa håll bland arbetstagareorganisationerna kunde k o m m a att söka utnyttja avtalsfriheten för att genomdriva allt för långa dagliga arbetstider i avsikt att erhålla ökat antal hellediga dagar. Det är visserligen sant, att det stundom kan vara lämpligt att taga ut fritiden i form av samm a n h ä n g a n d e ledighetsdagar, till exempel vid sinnessjukhus där bostäderna är inrymda i sjukhuset. Men man måste också taga hänsyn till att en allt för omfattande koncentrering av arbetstiden måste bli skadlig för arbetstagarna själva. Dessutom torde vården av patienterna bli lidande av dylika långa dagliga arbetstider. Utredningen föreslog därför, att avtal icke skulle k u n n a träffas om en längre daglig arbetstid än vad lagen stadgade, d. v. s. enligt det preliminära lagförslag som utredningen vid ifrågavarande tidpunkt framlade högst tio timmar, dock en dag i veckan högst elva. Utredningen ansåg det nödvändigt att begränsa jämväl omfattningen av det övertidsarbete, varom parterna skulle kunna avtala. Härutinnan är först att märka, att utredningen — såsom närmare framgår av redogörelsen i kap. VI — ur det nuvarande övertidsbegreppet utbrutit tid för nödfallsarbete. Det ansågs uppenbart, att parternas avtalsrätt icke skulle omfatta reglering av sistnämnda slag av arbetstid. Däremot skulle parterna k u n n a inom vissa gränser träffa avtal om övertiden. Beträffande tid för förberedelse- och avslutningsarbete förutsattes, att den vedertagna innebörden av dessa begrepp bibehölles samt att med dylik tid skulle jämställas tid, som åtgår för betjäning av kunder, vilka vid stängningsdags befinner sig i detalj affär. Den ram, inom vilken parterna skulle hålla sig i nu förevarande avseende, borde bestämmas på samma sätt som i lagens huvudbestämmelser; tiden skulle sålunda kunna bestämmas till högst sex timmar per vecka. I såväl gällande arbetstidslagar som i det av utredningen framlagda förslaget till ny lag har annan övertid än tid för förberedelse- och avslutningsarbete uppdelats i två kategorier. Över den ena har arbetsgivaren fri dispositionsrätt, över den andra förfogar han endast i den mån Arbetarskyddsstyrelsen lämnar medgivande härtill. Utredningen som utgick från att det i rambestämmelserna för parternas avtalsrätt icke skulle vara nödvändigt upprätthålla denna tudelning föreslog, att på denna punkt endast skulle stadgas att avtal icke finge medge längre övertid per period om tolv månader i följd än 300 timmar. Med ett par exempel kan förtydligas på vad sätt ett avtal skulle k u n n a vara utformat i fråga om övertidsbestämmelser. Avtalet kunde stadga, att arbetsgivaren fritt disponerade över samtliga 300 timmar. Arbetsgivarens fria förfoganderätt skulle vidare kunna begränsas till att avse exempelvis 200 timmar, varvid övertid därutöver fordrade medgivande från den avtalsslutande huvudorganisationen å arbetstagaresidan eller från arbetstagarnas lokalorganisation.

343 För närvarande förefinnes två olika övertidsbegrepp. Ett möter m a n i arbetstidslagarna; dylik övertid uppkommer, om arbetstiden under en vecka eller ett visst dygn överskrider de i lagarna angivna gränserna för längsta ordinarie arbetstid. Det andra övertidsbegreppet förekommer i kollektivavtalen och bygger i allmänhet på sättet för arbetstidens förläggning. Det har tillskapats i syfte att reglera när förhöjd ersättning skall utgå; så sker i allmänhet vid arbete under kvällar och nätter samt sön- och helgdagar. De båda begreppen kan visserligen sammanfalla men gör det ingalunda alltid. Därest parterna skulle få möjlighet att i avtalen n ä r m a r e reglera jämväl övertidens längd, erfordrades att de båda begreppen tydligt holies åtskilda i avtalen. Med avseende å bestämmelserna om kollektivavtalets innehåll är vidare följande att märka. Arbetarskyddsstyrelsen har att övervaka iakttagandet av arbetstidslagens bestämmelser. I den mån arbetstidsförhållandena regleras enligt avtal, betraktas emellertid tvister rörande tolkningen av ifrågavarande bestämmelser i avtalen som sedvanliga rättstvister och löses i vanlig ordning, d. v. s. först genom förhandlingar och, om dessa icke leder till resultat, av Arbetsdomstolen. Arbetarskyddsstyrelsen kommer sålunda i dessa fall icke att inkopplas. Härav följer emellertid även, att det blir angeläget att så utforma bestämmelserna att en klar gräns uppkommer mellan Arbetarskyddsstyrelsens och Arbetsdomstolens befogenheter. Därest parterna önskar träffa överenskommelse om a n n a n reglering av arbetstiden än den lagen föreskriver, torde sålunda den avtalsmässiga regleringen få göras så omfattande, att den fullständigt ersätter den i lagen angivna. En i avtalet förekommande ofullständig reglering av arbetstiden skulle nämligen kunna medföra stora tolkningssvårigheter. xAntag att ett avtal stadgar 46 timmars arbetstid per vecka och vidare att det skulle vara tillåtet att intaga en bestämmelse av innebörd att »övertid utgår enligt lag». När uppkommer övertid »enligt lag» i detta fall? Enligt nu tillämpat tolkningssätt inträffar det, då arbetstiden per vecka överstiger 48 timmar. Men i detta fall blir det beroende på hur m a n i avtalet definierat övertid och på vad sätt m a n skilt mellan de två i det föregående o m n ä m n d a övertidsbegreppen. Härtill kommer, att en tvist om avtalets innehåll med avseende å övertid skall lösas av Arbetsdomstolen. För att erhålla möjlighet att uttaga s. k. extra övertid måste arbetsgivaren emellertid i det exemplifierade fallet vända sig till Arbetarskyddsstyrelsen. Att inkoppla två myndigheter vore olämpligt och skulle medföra bl. a. en avsevärd försening av ärendenas handläggning. På dylikt sätt som angivits i exemplet skulle således ett avtal icke få vara utformat. I avtalen måste därför klart och tydligt utsägas, att lagens arbetstidsbestämmelser — i alla delar v a r o m avtalsfrihet råder — satts ur kraft.

344 3. Överträdelse av avtalsrätten Utredningen fann det tveksamt, huruvida det förelåg behov av att övervaka att ingångna kollektivavtal höll sig inom den i arbetstidslagen angivna ramen för dylika överenskommelser. Om övervakning skulle ske, torde skyldighet få införas för de avtalsslutande parterna att till Arbetarskyddsstyrelsen för granskning insända ingångna kollektiva avtal med arbetstidsbestämmelser. Utredningen ansåg emellertid en dylik utväg överflödig. Det skulle i själva verket bli en onödig omgång då man kunde utgå från att de avtalsslutande organisationerna komme att hålla sig inom lagens bestämmelser. De nuvarande reglerna för bedömandet av ett fall, då i ett avtal de i lag föreskrivna arbetstidsbestämmelserna överträtts, kan belysas genom ett exempel. I ett kollektivt avtal, som berör allmänna arbetstidslagens tilllämpningsområde, stadgas, att den ordinarie arbetstiden skall vara 50 timmar per vecka; medgivande att uttaga dylik arbetstid har icke lämnats av Arbetarskyddsstyrelsen. I de delar avtalet strider mot allmänna arbetstidslagen är det ogiltigt. I detta fall skall sålunda arbetstiden vara högst 48 timmar per vecka. I övriga mot lagen icke stridande delar gäller däremot avtalet. Arbetsgivare, som följer ett dylikt avtal, kan — i varje fall om han ej kan tillgodoräkna sig den överskjutande tiden i form av övertid — bli åtalad inför vanlig domstol för brott mot arbetstidslagen och bli dömd till dagsböter. Skulle en arbetsgivare uttaga 51 timmar i ordinarie arbetstid, torde saken i fråga om skadestånd kunna dragas inför Arbetsdomstolen. Denna ordning ansåg utredningen skulle kunna gälla även vid den föreslagna regleringen av arbetstiden. Fråga uppkom endast vad som skulle gälla i stället för avtalet i den mån detta stred mot lagen. Blev det lagens huvudregler eller rambestämmelserna? Enär parterna begagnat sig av rätten att sluta avtal, hade de förra stadgandena satts ur kraft. Det var med hänsyn härtill tydligt, att det icke blev dessa bestämmelser som skulle gälla utan i stället lagens rambestämmelser. Föreskrev sålunda ett avtal 50 timmars ordinarie arbetstid, måste arbetsgivaren — till följd av att detta stadgande är ogiltigt — i stället iakttaga vad rambestämmelserna stadgar om ordinarie arbetstid. Han skulle sålunda ha skyldighet att reglera den ordinarie arbetstiden på sådant sätt, att denna längst för ett år räknat i genomsnitt blev högst 48 timmar per vecka. 4. Kontroll över avtals upprätthållande Övervakningen över att avtalade arbetstidsbestämmelser upprätthölles skulle såsom framgått av det föregående icke utövas av Arbetarskyddsstyrelsen utan tillkomma vederbörande parter själva. Härav följde bl. a. att de icke behövde iakttaga särskilda regler för övertidens registrering i vidare mån än avtal därom slutits.

345 5. Arbelarskyddsstyrelens prövning av vissa frågor Medgivande till uttagande av längre ordinarie arbetstid än som svarar mot 48 timmar i veckan skulle enligt utredningens uppfattning liksom då arbetstid regleras enligt lag ankomma på Arbetarskyddsstyrelsen. Då styrelsen prövade en dylik fråga, hade den att iakttaga vad avtalet stadgade. Om i avtalet intet nämnts om att längre arbetstid än 48 timmar i veckan skulle kunna ifrågakomma, vore styrelsen förhindrad att bifalla dylika framställningar i andra fall än dem, då tillstyrkan förelåg från vederbörande huvudorganisation på arbetstagaresidan. Emellertid torde regeln bli den, att i avtal av här förevarande slag komme att finnas liknande bestämmelser som i flertalet nu gällande avtal, nämligen att arbetsgivaren äger rätt att förlänga den ordinarie arbetstiden i sådana fall då medgivande härtill lämnats av Arbetarskyddsstyrelsen. Styrelsen skulle också pröva frågor om rätt att använda minderåriga i övertidsarbete inom andra områden än jordbruk, trädgårdsskötsel och detaljhandel. Eftersom tid för nödfallsarbete ligger utanför det område, som tänkts skola kunna regleras genom avtal, skulle styrelsen övervaka jämväl uttagandet av dylik arbetstid. Styrelsen hade alltså att mottaga anmälningar om nödfallsarbetet och även rätt att meddela erforderliga föreskrifter för begränsning av sådan tid. 6. Reglering av arbetstiden då avtals giltighet upphör Inträffade det förhållandet, att ett avtal med arbetstidsbestämmelser upphörde att gälla, skulle lagens bestämmelser omedelbart träda i tilllämpning. Emellertid torde man kunna utgå från att denna fråga i praktiken ordnades på annat sätt. Sålunda blev väl regeln den, att även om avtalet vad det gällde lönebestämmelser o. dyl. trädde ur kraft man slöt en särskild överenskommelse, som prolongerade det avsnitt i avtalet vilket innehöll arbetstidsbestämmelser intill dess det nya avtalet blev gällande. Att på en gång övergå från den avtalsmässiga arbetstidsregleringen till den lagen föreskriver kunde nämligen möta svårigheter. För det fall man icke skulle kunna enas om en tillfällig prolongation, stod den utvägen alltid öppen, att Arbetarskyddsstyrelsen beviljade erforderliga dispenser för den tid, som åtgick för parterna att ordna avtalsfrågan. 7. Ett avtals tillämplighet gentemot av avtalet obundna Hade en arbetsgivare träffat avtal om arbetstidens reglering, skulle denna tillämpas inom den verksamhet han bedrev även gentemot hos honom anställda oorganiserade arbetstagare ävensom sådana organiserade, som tillhörde annan organisation än den, med vilken han slutit avtalet. Även i ett annat fall syntes det lämpligt att underlätta den avtalsenliga

346 arbetstidsregleringens tillämpning. För det fall att inom ett visst verksamhetsområde arbetstiden blivit reglerad genom ett avtal, som berörde flertalet arbetstagare inom området, syntes m a n kunna utgå från att denna arbetstidsreglering väl lämpade sig för området ifråga. Det torde bli förenat med en del svårigheter för mindre och föga förhandlingsvana arbetsgivare att k o m m a till rätta med de problem, som är förenade med att sluta ett avtal. Med hänsyn härtill föreslog utredningen, att Arbetarskyddsstyrelsen i det fall som ovan nämnts skulle äga rätt medge, att arbetsgivare vilka icke vore bundna av ifrågavarande eller av annat avtal skulle äga tillämpa den i avtalet i fråga föreskrivna regleringen av arbetstiden. Dessa icke avtalsbundna arbetsgivare komme sålunda att få välja mellan lagens och avtalets arbetstidsreglering. Utredningen var synnerligen tveksam i fråga om utformningen av sistn ä m n d a bestämmelse. Konsekvenserna kunde nämligen i vissa fall bli besvärliga. Inom ett näringsområde kunde föreligga ett stort antal från vara n d r a avvikande avtal. Härvid vore det tänkbart, att Arbetarskyddsstyrelsen finge utvälja ett av dessa och besluta, att den i detta förefintliga arbetstidsregleringen skulle kunna tillämpas som ett alternativ till den i arbetstidslagen förefintliga detaljregleringen. Utredningen fann det ingalunda säkert, att detta var en lämplig eller ens framkomlig väg. Därest de avtalsenliga arbetstidsregleringarna lokalt begränsades, kunde man få ett brokigt nätverk av genom Arbetarskyddsstyrelsen auktoriserade avtalsenliga arbetstidsregleringar.

C. REMISSYTTRANDEN Ö V E R UTREDNINGENS URSPRUNGLIGA FÖRSLAG 1. Allmänna synpunkter De flesta statliga myndigheter, som uttalat sig i principfrågan om arbetstidens reglering genom kollektivavtal, tillstyrker förslaget eller förklarar sig intet ha att erinra mot grundbestämmelserna däri. Vissa myndigheter är emellertid tveksamma. Sålunda framhåller Arbetarskyddsstyrelsen, att principiella betänkligheter kan hysas mot att göra en skyddslagstiftning dispositiv samt att det icke torde kunna undgås, att en lagstiftning med olika bestämmelser som skall tillämpas allt eftersom lag eller kollektivavtal skall anses gälla kan ge upphov till svårbedömliga och svårbemästrade situationer, där olika meningar kan råda mellan parterna och mellan dessa och tillsynsorganen. Styrelsen motsätter sig emellertid icke förslaget, därest arbetsmarknadens parter skulle finna anordningen fördelaktig. — Arbetsmarknadsstyrelsen är tveksam om förslagets

lämplighet endast då det gäller dess tillämpning å vissa områden av näringslivet, framförallt jordbruket vars speciella förhållanden bör särskilt beaktas. — Försvarets civilförvaltning påpekar olägenheten av att erhålla en mängd avtal i ämnet och ifrågasätter vidare lämpligheten av att de grundläggande arbetstidsfrågorna blir föremål för behandling vid de årliga avtalsförhandlingarna. Sistnämnda ståndpunkt delas av Vattenfallsstyrelsen, som påpekar, att kollektivavtal ofta träffas under brådska och press, samt av Byggnadsstyrelsen, som befarar påtryckningar från arbetstagarna om en för byggnadsverksamheten oläglig förkortning av arbetstiden under sommaren. Medicinalstyrelsen och Domänstyrelsen avstyrker direkt, den förra myndigheten under motivering att det här är fråga om en skyddslagstiftning och att möjlighet för parterna att träffa överenskommelser kan innebära stora medicinska vådor, samt Domänstyrelsen under påpekande, att en lagstiftning av skyddskaraktär kunde k o m m a att utnyttjas som argument i en ekonomisk uppgörelse om arbetspriser. Av arbetsgivareorganisationerna tar A-pressens samorganisation oreserverat ställning till förmån för utredningens förslag. — Jämväl Sveriges konfektionsindustriförbund, Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening, Sveriges apotekareförbund och Statens avtalsnämnd ansluter sig i princip till förslaget. — Kooperationens förhandlingsorganisation anser förslaget innebära en påtaglig fördel men bestämmelserna om den avtalsmässiga regleringen bör tidsbegränsas. I övrigt avstyrker samtliga arbetsgivareorganisationer förslaget. Svenska arbetsgivareföreningen anser visserligen den bakomliggande tankegången tilltalande och framhåller, att det även ur principiella synpunkter står i överensstämmelse med arbetsmarknadens frihet att parterna må enas om en annan bestämning av arbetstiden än lagens. Föreningen kan dock ej tillstyrka, att endast en viss del av lagen göres dispositiv. Vidare betonas möjligheterna för att avtalsförhandlingarna kommer att försvåras, därest till parterna överlämnas att förhandla om arbetstiden enligt de föreslagna reglerna. Svenska arbetsgivareföreningens allmänna grupp framhåller som sin uppfattning, att bestämmelserna om arbetstidsreglering genom kollektivavtal icke har någon egentlig funktion, då det syfte man velat u p p n å i stort sett nås genom den allmänna dispensmöjligheten efter tillstyrkan av vederbörande arbetstagares organisationer. Avstyrkande yttranden lämnas av bl. a. Järnbruksförbundet, Sveriges textilindustriförbund, Föreningen skogsarbeten och Svenska lantarbetsgivareföreningen, vilken sistnämnda organisation uttalar, att risk torde »föreligga att lönespörsmål och annat, som saknar samband med arbetstidsfrågorna, komma att införas i parternas diskussion om arbetstidsbestämmelserna. Ett tillrättaläggande av lagbestäm-

melsernas orimlighet kan då under avtalsförhandlingarna få 'köpas' genom medgivande på andra punkter». — Sveriges pappersbruksförbund befarar, att tillämpningen av principerna i en sociallagstiftning till de anställdas skydd skulle, om parterna å arbetsmarknaden erhölle inflytande häröver, bli olikformig på olika arbetsplatser, och avhängig av andra synpunkter. — Biltrafikens arbetsgivareförbund framhåller, att risker föreligger att arbetstagarna, oberoende av vad som kan vara ur branschsynpunkt önskvärt, försöker att avtalsvägen driva fram de för arbetstagarna förmånligaste villkoren, varigenom en olyckligare arbetstidsreglering än den lagstiftarna åsyftat skulle uppstå. — Handelns arbetsgivareorganisation konstaterar att förslaget i föreliggande skick ej kan läggas till grund för en lagstiftning. Den skulle bli en belastning för arbetsgivareparten. Det stora flertalet av arbetstagareorganisationerna intar en positiv ställning till förslaget. Sålunda delar Landsorganisationen utredningens uppfattning att organisationernas omslutning och stabilitet numera möjliggör för dem att effektivt bevaka sina medlemmars intressen även i avseende å arbetstidens reglering. LO uttalar vidare: »Frågan om arbetstidsbegränsning är visserligen typiskt en fråga om arbetarskydd och tillhör såsom sådan området för arbetsmarknadens skyddslagstiftning. Det arbetarskyddsintresse, som arbetstidslagstiftningen har att tillvarataga, kräver emellertid i huvudsak ej mer än en tvingande legal maximibegränsning av den ordinarie arbetstiden resp. övertiden. Inom denna r a m bör det kunna överlåtas åt parterna själva att överenskomma om arbetstidens närmare anordnande. Därest sådan överenskommelse på arbetstagaresidan skall kunna ingås endast av huvudorganisation eller vara godkänd av dylik organisation, synas tillfredsställande garantier vara givna mot missbruk av avtalsfriheten.» — Jämväl Svenska lantarbetareförbundet finner skyddsintressena vederbörligen tillgodosedda i förslaget med hänsyn till organisationernas omfattning och styrka och enär lagens huvudalternativ kommer att gälla, därest överenskommelse ej träffas. Några arbetstagareorganisationer avstyrker emellertid förslaget. Svenska gjutareförbundet befarar i likhet med åtskilliga förut n ä m n d a arbetsgivaresammanslutningar stridigheter på arbetsmarknaden om arbetstidsfrågor och reglering av arbetstiden allt efter parternas styrkeförhållanden. Förbundet antar vidare, att en försämring i varje fall på lång sikt i fråga om arbetstider för arbetarna skulle bli följden. — Sveriges hotell- och restaurangpersonals förbund anser, att irritationsmoment kan uppkomma, när m a n lämnar fältet relativt öppet för organisationsmedlemmarnas önskemål. — Enligt Svenska träindustriarbetareförbundet bör det vara statens uppgift att stifta lagar och svara för att de hålles i helgd; det framlagda förslaget skulle, om det genomfördes, kunna splittra det enhetliga system vi nu har beträffande sociallagstiftningen, och kontrollen över lagens tillämpning skulle

349 försvåras. — Jämväl Svenska bryggeriindustriarbetareförbundet avstyrker såvitt avser avtalsmässig reglering av övertid. — Svenska järnvägsmannaförbundet framhåller, att behov av vidgad arbetstidsreglering genom kollektivavtal ej föreligger inom förbundets verksamhetsområde. Tjänstemännens centralorganisation förordar arbetstidsreglering genom kollektivavtal men förutsätter därvid — liksom utredningen — att dygnsmaximum ej får i avtal bestämmas så att det överskrider det i lagen fastställda och att arbetstiden genomsnittligt under viss period, högst tolv månader, bestämmes till maximalt 48 timmar per vecka. — Ett flertal till TCO anslutna föreningar delar TCO :s uppfattning. Tjänstemannaförbundet för hotell och restauranger däremot är negativt inställt och anför bl. a.: »Vi ha den erfarenheten, att det endast genom lagstiftning har varit möjligt att få fram drägliga arbetstidsförhållanden inom näringsgrenen, och att lagstiftningen ännu icke existerat så länge på vårt område och i vart fall icke så länge omspänt även tjänstemännen att tiden är mogen för att överlåta åt organisationerna att avtalsvägen klara hithörande spörsmål.» — Stockholms stads löneavtalsnämnd avstyrker och anför som motivering bl. a., att nämnden befarar avtalsfriheten medföra en ökning av motsättningarna mellan arbetsgivare och arbetstagare. Nämnden anser, att frågan om arbetstidens längd i vida högre grad än vad hittills varit fallet skulle bli ett bytesobjekt vid avtalsförhandlingarna, vid vilka organisationernas skiftande styrka skulle få utslagsgivande betydelse i frågor av arbetarskyddskaraktär. 2. Partsförhållandet I denna del uttalar sig av de statliga myndigheterna endast Socialstyrelsen, som yppar viss tveksamhet beträffande tillämpligheten i vissa fall av den föreslagna bestämmelsen om krav å godkännande av huvudorganisation å arbetstagaresidan. Styrelsen påpekar det förhållandet, att syndikalistiska organisationer i regel står ensamma som parter å arbetaresidan i avtalsuppgörelserna utan att vederbörande federation eller industridepartement godkänt eller ens har stadgeenlig rätt att underteckna avtalen. Vidare framhåller styrelsen fall, där ett riksavtal gäller för visst fack och där en lokal fackförening träffar avtal med en oorganiserad arbetsgivare inom facket enligt ett formulär, som helt överensstämmer med riksavtalet, kompletterat med bestämmelse om organisationstvång. Svenska arbetsgivareföreningen ifrågasätter om icke medverkan av huvudorganisation jämväl å arbetsgivaresidan bör krävas, framför allt för att undvika alltför många typer av arbetstidsbestämmelser inom en och samma bransch. Föreningens uppfattning delas av Torvindustriförbundet och Svenska väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund, vilka organisationer

350 dessutom framhåller, att enskilda arbetsgivare ofta saknar den rätta förståelsen för arbetstidsfrågor och möjlighet att hävda arbetsgivarnas intressen vid förhandling med huvudorganisationer på arbetstagaresidan. Landsorganisationen har intet att erinra mot utredningens förslag i denna del och anser, att kravet å huvudorganisations ställning som part eller som godkännande kommer att medföra, att arbetstidsavtal inom ett och samma verksamhetsområde i regel kommer att utformas ganska enhetligt. — Svenska handelsarbetareförbundet kräver, att endast huvudorganisation skall få rätt att sluta sådant avtal varom här är fråga. Förbundet fruktar, att provkartan på olikartade arbetstidsbestämmelser skulle bli alltför omfattande, därest de lokala parterna skulle erhålla rätt att träffa överenskommelse i berörda avseende, samt tillägger: »Visserligen har utredningen förutsatt att sådan lokal överenskommelse för att bli giltig måste godkännas av huvudorganisationen, men detta är enligt vår mening icke tillräckligt, eftersom det i praktiken måste ställa sig svårt att få till stånd en ändring i de lokala parternas uppgörelse. Erfarenheten från handelns område, där antalet arbetsplatser med få anställda är betydande, säger oss att arbetstagarna i dylika frågor ofta komma i ett mindre gynnsamt läge, om avgörandet skall träffas lokalt.» — Svenska målareförbundet å andra sidan ifrågasätter nödvändigheten av att begränsa avtalsrätten å arbetstagaresidan till huvudorganisationerna. Tjänstemännens centralorganisation framhåller, att endast huvudorganisation bör ha rätt att sluta eller godkänna kollektivavtal i nu förevarande avseende. Socialstyrelsen, Telestyrelsen, Svenska landstingsförbundet, Statstjänarkartellen och Tjänstemännens centralorganisation påpekar, att vissa i offentlig tjänst anställda tjänstemän ännu ej erhållit rätt att sluta kollektivavtal. Socialstyrelsen föreslår, att utredningen prövar, huruvida man icke i avvaktan härpå bör med kollektivavtal jämställa exempelvis tjänstgöringsreglemente under vissa förutsättningar, nämligen att föreskrifterna om arbetstid i reglementet utgör resultaten av en förhandlingsöverenskommelse, som på arbetstagaresidan har slutits eller godkänts av huvudorganisation, och att överenskommelsen uppfyller samma villkor, som i förevarande hänseende uppställes för kollektivavtal. 3. Rambestämmelser Enligt Arbetarskyddsstyrelsen framhåller vässa yrkesinspektörer, att det kan befaras att en genomsnittsberäkning av arbetstiden för så lång period som tolv månader kan komma att för arbetstagarna medföra oförutsedda konsekvenser av mindre önskvärt slag. Å andra sidan ifrågasätter några statliga myndigheter nödvändigheten

351 av inskränkningar i avtalsfriheten. Länsstyrelsen i Södermanlands län befarar, att möjligheten till en smidig anpassning efter lokala eller eljest speciella förhållanden kommer att motverkas av de föreslagna rambestämmelserna. Svenska arbetsgivareföreningen anser som ovan framhållits, att därest arbetstidslagstiftningen göres dispositiv avtalsfriheten skall omfatta lagen i dess helhet. Vidare påpekas, att utredningens konstruktion beträffande regler om övertid innebär en olämplig sammanblandning av sättet för betalning av viss arbetstid och dess hänförande till övertid ur arbetarskyddssynpunkt. — Svenska arbetsgivareföreningens allmänna grupp och Sveriges verkstadsförening befarar i detta sammanhang, att frågan om övertidsarbetets omfattning sannolikt kommer att vålla betydande praktiska svårigheter ävensom intressemotsättningar. — Svenska lantarbetsgivareföreningen avstyrker begränsning av avtalsfriheten. — Biltrafikens arbetsgivareförbund, Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening och Avtalsnämnden för statsägda bolag påyrkar avtalsfrihet såvitt avser bestämmandet av dygnsmaximum. — Sveriges textilindustriförbund föreslår, att arbetstidsregleringen genom kollektivavtal begränsas till att avse den ordinarie arbetstiden. I fråga om övertiden däremot borde m a n enligt förbundet endast taga konsekvenserna av det nuvarande sättet att handlägga övertidsärendena inom Arbetarskyddsstyrelsen. Övertid utöver de 200 timmarna skulle sålunda kunna uttagas utan vidare, om de lokala parterna är ense därom. Endast då oenighet föreligger mellan parterna, borde frågan om uttagande av övertid hänskjutas till Arbetarskyddsstyrelsen. — Denna uppfattning om avtalsrättens begränsning delas av Statens avtalsnämnd, som vidare önskar, att därest det framlagda förslaget fullföljes konsekvenserna av underlåtenhet att fullständigt reglera arbetstiden närmare angives. Landsorganisationen anser dygnsmaximeringen vara av synnerligen stor betydelse ur skyddssynpunkt och tillstyrker även i övrigt utredningens förslag om rambestämmelserna. LO delar vidare utredningens uppfattning, att en avtalsreglering bör inom den angivna ramen vara fullständig för att kunna ersätta lagregleringen. LO anför emellertid: »Det skulle t. ex. enligt förslaget inte vara möjligt att begränsa avtalsregleringen till ordinarie arbetstid, medan man beträffande övertid endast stipulerade att sådan tid 'utgår enligt lag'. Därmed vore övertiden inte reglerad i avtalet, detta innefattade inte en fullständig reglering av arbetstiden, och såvitt LO förstått saken rätt skulle följaktligen avtalsregleringen av den ordinarie arbetstiden inte kunna upprätthållas i vad den avviker från lagens motsvarande regler. Det är troligt att sådana fall inte skulle bli särskilt talrika, men det bör enligt LO:s mening ändå övervägas, om man inte med tanke på dem kan finna någon presumtionsregel, t. ex. av innehåll att, därest avtalet ifråga om övertid ej upptar några materiella bestämmelser utan endast

352 en hänvisning till lagen, m a n har att utgå från att övertiden får uttagas i enlighet med lagen (allmän och extra), med det undantaget, att i stället för Arbetarskyddsstyrelsens tillstånd till extra övertid skulle krävas medgivande av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen.» — Svenska lantarbetareförbundet påpekar vikten av att avtalsfriheten beträffande dygnsmaximum begränsas. Tjänstemännens centralorganisation uppställer som ett oeftergivligt villkor för arbetstidsreglering genom kollektivavtal just de av utredningen föreslagna rambestämmelserna beträffande ordinarie arbetstid och dygnsmaximum. 4. Överträdelse av avtalsrätten Arbetarskyddsstyrelsen och Svenska arbetsgivareföreningen framför erinringar mot bestämmelsen i utredningens förslag, att avtal skall vara ogiltigt i den del det kan innehålla reglering av arbetstiden, som strider mot rambestämmelserna, men gälla i övrigt. Föreningen anför h ä r o m : »För att konkretisera invändningen vill föreningen anföra det exemplet att parterna överenskommit om en ordinarie arbetstid om 46 timmar per vecka och en övertid på sammanlagt 400 timmar per år utan annan begränsning. I detta fall skulle Arbetarskyddsstyrelsen nödgas förklara, att avtalet vore gällande vad beträffar den ordinarie arbetstiden, men att avtalets regler om övertid skulle ersättas av lagens. Detta skulle innebära en ur arbetsgivarsynpunkt synnerligen otillfredsställande konsekvens av förslaget.» Arbetarskyddsstyrelsen ifrågasätter om det icke i ett dylikt fall kunde tänkas stå i bättre överensstämmelse med parternas avsikt att anse hela avtalet ogiltigt och låta lagens huvudbestämmelser lända till efterrättelse. 5. Kontroll över avtals upprätthållande Arbetarskyddsstyrelsen konstaterar, att det blir Arbetsdomstolen och icke styrelsen som skall tolka kollektivavtalens innehåll beträffande arbetstidsbestämmelserna. Styrelsen tillägger: »Arbetsdomstolen har även att avgöra om ett åberopat kollektivavtal är giltigt och skall tillämpas eller om lagens bestämmelser om arbetstiden skola lända till efterrättelse. Detta är av stor betydelse för yrkesinspektionen, enär härav beror, huruvida övervakningen beträffande arbetstiden åvilar yrkesinspektionens befattningshavare. Enligt de regler, som gäller för rättegången vid Arbetsdomstolen, k a n emellertid exempelvis en yrkesinspektör icke vara. part där och för den skull icke heller anhängiggöra talan vid domstolen. Om därför en yrkesinspektör vid inspektion på ett arbetställe kommer i en sådan situation, att det är tvivelaktigt vad som gäller med avseende å arbetstiden men h a n anser det nödvändigt att få klarhet häri har han icke någon möjlighet att själv

353 bringa frågan under prövning utan är beroende av att åtgärd härför vidtages av någon, som kan föra talan inför Arbetsdomstolen.» Landsorganisationen delar utredningens uppfattning att övervakningen av att avtalade arbetstidsbestämmelser upprätthålles skall tillkomma vederbörande parter själva. LO fäster emellertid uppmärksamheten på de fall, där enligt det framlagda förslaget en av arbetstidsavtal obunden arbetsgivare av Arbetarskyddsstyrelsen medgivits rätt att tillämpa arbetstidsreglerna i ett representativt avtal. Övervakningen av bestämmelsernas efterlevnad synes LO i sådana fall böra ankomma på Arbetarskyddsstyrelsen. — Svenska handelsarbetareförbundet ifrågasätter, om det ej är nödvändigt att föreskriva regler för övertidens registrering. Enligt förbundets uppfattning har erfarenheterna från verksamhetsområdet visat, att det ofta är mycket svårt att i efterhand kunna kontrollera i vilken utsträckning övertid uttagits. 6. Arbetarskyddsstyrelsens prövning av vissa frågor Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation har intet att erinra mot utredningens förslag i förevarande avseende. I övrigt har remissmyndigheterna ej närmare uttalat sig i denna del. 7. Reglering av arbetstiden då avtals giltighet upphör Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska arbetsgivareföreningens allmänna grupp, Svenska lantarbetsgivareföreningen och Landsorganisationen anser, att vissa svårigheter kan uppstå, då ett avtal upphör att gälla utan att omedelbart avlösas av ett nytt avtal. LO framhåller önskvärdheten av att frågan blir föremål för ytterligare övervägande. 8. Ett avtals tillämplighet gentemot av avtalet obundna Vad först angår frågan om en avtalsbunden arbetsgivares skyldighet gentemot sådana av avtalet obundna arbetstagare, som han använder till arbete, vilket regleras av avtalet, anser Arbetsdomstolens ordförande, att utredningens utformning av bestämmelsen kan ge anledning till missförstånd. Han anför h ä r o m : »Den föreslagna bestämmelsen har sin förebild i 14 § fjärde stycket sista punkten semesterlagen. Ett kollektivavtal torde emellertid i allmänhet så till vida bli av betydelse även för sådana arbetstagare, vilka stå utanför den av^talsslutande arbetarorganisationen men sysselsättas i arbete, som avses med avtalet (utomstående arbetstagare), som deras personliga anställningsavtal, om annat icke överenskommes, få samma innehåll som kollektivavtalet. Och om kollektivavtalet ej uttryckligen anger, att det avser endast arbetare, tillhörande den avtalsslutande organisationen på arbetarsidan, åligger det i regel arbets23—1600 53

354 givaren gentemot nämnda organisation att icke tillämpa sämre villkor än de i avtalet angivna ifråga om utomstående arbetstagaie.» Ordföranden föreslår, att »man vid den fortsatta utredningen även överväger det alternativet, att det uppställes såsom en förutsättning för tillåtligheten av en kollektivavtalsenlig reglering i förevarande avseende, att kollektivavtalet i sådant avseende icke är begränsat att gälla arbetare, tillhörande den avtalsslutande arbetarorganisationen». Landsorganisationen har intet att erinra mot förslaget, att arbetsgivare, som är part i ett arbetstidsavtal, må tillämpa detta jämväl å s. k. utomstående arbetstagare. Beträffande härefter möjligheten för oorganiserade arbetsgivare att tilllämpa ett existerande arbetstidsavtal ifrågasätter Arbetsdomstolens ordförande lämpligheten av den föreslagna anordningen, som skulle innebära, att ett avtal i administrativ ordning erhölle ett vidsträcktare tillämplighetsområde än det, som följde av avtalet som sådant. Ordföranden tillägger: »Eftersom Arbetarskyddsstyrelsens befogenhet enligt 5 § att i det enskilda fallet ge dispens från den i lagen gjorda regleringen går utöver den ram, inom vilken avvikelse från lagen är tillåten genom kollektivavtal, möter icke hinder för Arbetarskyddsstyrelsen att själv i detalj besluta om den ifrågasatta regleringen, varvid det inom verksamhetsområdet gällande kollektivavtalet i allo kan tjäna till förebild, om så befinnes lämpligt. Då därtill kommer, att en samordning kan ske även på så sätt att arbetsgivaren ifråga antingen inträder i den av avtalet berörda arbetsgivareorganisationen — varigenom avtalet blir gällande för honom — eller också själv sluter ett motsvarande kollektivavtal med arbetarorganisationen, torde den förevarande bestämmelsen kunna utgå.» — Arbetarskyddsstyrelsen framhåller, att därest förslaget genomfördes, en arbetsgivare kunde tänkas missbruka valfriheten så att han vid besök från yrkesinspektionen allt eftersom han ansåge det fördelaktigare ena gången åberopade avtalet och andra gången förklarade, att han rättade sig efter lagens föreskrifter. Ett sätt att förebygga denna vansklighet vore, enligt styrelsen, möjligen att fordra att arbetsgivare, som ville begagna sig av medgivande enligt förevarande lagrum, skulle anmäla detta till yrkesinspektören eller till Arbetarskyddsstyrelsen. Svenska arbetsgivareföreningens allmänna grupp avstyrker bestämt den föreslagna principen, att minoritetsgrupper inom ett visst verksamhetsområde efter Arbetarskyddsstyrelsens beslut skulle få tillämpa samma arbetstidsregler som gäller för majoriteten arbetstagare inom området. En dylik bestämmelse skulle enligt allmänna gruppen sannolikt skapa åtskilliga svårlösta problem. Landsorganisationen biträder utredningens förslag men finner det tänkbart att svårigheter kan uppkomma, när inom ett och samma område gäller flera avtal med olika utformning. LO tillägger: »Med hänsyn till att ett av-

355 tal, för att kunna ges den här ifrågasatta utsträckta tillämpningen, måste vara slutet eller godkänt av huvudorganisation på arbetstagaresidan, torde emellertid dylika betänkligheter icke kunna åberopas som avgörande skäl mot förslaget. På grund av villkoret om huvudorganisations partsställning eller godkännande bör man kunna utgå från att arbetstidsavtal inom ett och s a m m a verksamhetsområde i regel komma att utformas ganska enhetligt. För de tveksamma fall, som likväl kunna uppkomma, bör resp. huvudorganisations yttrande inhämtas till ledning för urvalet.» — Svenska handelsarbetareförbundet ställer sig tveksamt inför förslaget och finner med hänsyn till det förhållandet, att flera avtal med olikartad utformning kan föreligga på samma näringsområde, det vara lämpligare att arbetstidslagens bestämmelser tillämpas i fall då det är fråga om oorganiserade företag.

1). U T R E D N I N G E N S

SLUTLIGA

ÖVERVÄGANDE

1. Allmänna synpunkter Utredningens strävan efter att bereda möjligheter för arbetsmarknadens parter att reglera arbetstiden smidigare än lagstiftningen för närvarande medger har mötts med förståelse från remissinstanserna, vilka i allmänhet förklarat sig dela utredningens uppfattning om önskvärdheten av en dylik anordning. Såsom framgår av sammanfattningen under C ovan har de flesta av såväl de statliga myndigheterna som arbetstagareorganisationerna ävensom enstaka arbetsgivaresammanslutningar — med godtagande åtminstone i huvudsak av utredningens motivering — tillstyrkt eller förklarat sig intet ha att erinra emot det av utredningen framlagda förslaget att låta parterna inom vissa gränser genom kollektivavtal bestämma arbetstiden annorlunda än vad lagen föreskriver. Några statliga myndigheter och arbetstagareorganisationer samt det övervägande antalet arbetsgivareorganisationer har emellertid på olika grunder avstyrkt den form av arbetstidsreglering, som utredningen föreslagit. Utredningen upptar först till övervägande vart för sig de mera principiella skäl, som av remissmyndigheterna åberopats till stöd för avstyrkandet. Fastställande av omfattningen av den tid, under vilken en arbetsgivare skall äga att nyttja en arbetstagare för arbete, tillhör otvivelaktigt i princip området för samhällets sociala skyddslagstiftning. Från åtskilliga håll har påpekats risken, att arbetstiden skulle, därest parterna på arbetsmarknaden finge vidgat inflytande över dess reglering, kunna komma att vid förhandlingar om avtal indragas som ett bytesobjekt i uppgörelser om löner och andra ekonomiska frågor, därvid hälsovårds- och liknande synpunkter

356 skulle kunna åsidosättas och för arbetstagarna i varje fall på lång sikt försämrade förhållanden uppstå. Många remissinstanser har sålunda funnit det mindre tilltalande, att regleringen av arbetstiden skulle kunna bli beroende av parternas skiftande styrka och det rådande förhållandet dem emellan. Från tjänstemannahåll har vadare anförts, att endast tack vare lagstiftning drägliga arbetstidsförhållanden skapats inom verksamhetsområdet. Utredningen, som vid förslagets framläggande i flera sammanhang betonat kravet på att de sociala skyddsintressena ej finge åsidosättas, finner de framförda erinringarna vara i viss mån riktiga. Emellertid skulle de ha haft betydligt större vikt, därest utredningens avsikt varit att icke begränsa den parterna medgivna friheten och därest organisationsväsendet icke nått en sådan fasthet som är fallet. Den ram, inom vilken parterna enligt utredningens förslag måste hålla sig, torde i allmänhet förhindra ur skyddssynpunkt olämpliga bestämmelser. Utredningen anser sig även kunna utgå ifrån att arbetstagarnas huvudorganisationer numera nått en sådan mognad, att de ej åsidosätter medlemmarnas vitala intressen för mera ensidigt ekonomiska. De skyddsintressen som på förevarande område ständigt måste hållas för ögonen synes, med den utformning bestämmelserna fått, i möjligaste mån tillgodosedda. Den från vissa håll påpekade omständigheten, att på enstaka verksamhetsområden arbetstagarna i stor utsträckning icke är organiserade, kan ej i detta sammanhang anses utgöra något principiellt hinder för den föreslagna regleringen. Främst från arbetsgivaresidan men jämväl från ett antal statliga myndigheter och arbetstagareorganisationer har framhållits farhågor för en ökning av motsättningarna mellan arbetsmarknadens parter. Flera irritationsmoment kunde uppkomma och de tämligen regelbundet återkommande avtalsförhandlingarna skulle försvåras; särskilt bestämmandet av övertidens längd skulle sannolikt föranleda allvarliga intressemotsättningar. Grund för dylika farhågor torde enligt utredningens uppfattning icke saknas. En arbetstidsfråga, som tidigare avgjorts genom dispens av Arbetarskyddsstyrelsen, skulle nu kunna komma att föranleda långvaiiga diskussioner och lösas på så sätt, att arbetstagarna begagnar situationen att skaffa sig förmåner i andra avseenden mot en eftergift i arbetstidsfrågan. Den part, som vid en avtalsförhandling skulle vilja använda arbetstiden som bytesobjekt, har ju härvid den förmånliga ställningen, att han alltid kan falla tillbaka på lagens arbetstidsbestämmelser. Avtal, slutna under dylik press, skulle därefter kunna användas som förebild vid andra förhandlingar. Vad i detta sammanhang invänts mot förslaget pekar otvivelaktigt på en avigsida av detsamma. Det har vidare anförts, att regleringen av arbetstiden skulle kunna bli synnerligen skiftande på olika arbetsplatser och att en mängd avtal med olika innehåll även inom samma bransch skulle kunna uppstå. Med hänsyn

357 till det uppställda kravet att ett avtal skall slutas eller i varje fall godkännas av huvudorganisationen å arbetstagaresidan, finner dock utredningen förutsättningar föreligga för en någorlunda enhetlig reglering inom resp. område. Såsom närmare utvecklas nedan i den del, som avhandlar partsförhållandet, har för närvarande icke alla arbetstagare möjlighet att sluta kollektivavtal avseende bl. a. arbetstiden. Detta förhållande inverkar dock ej på frågan om lämpligheten av en kollektivavtalsmässig reglering på områden, där en sådan är möjlig. Härtill kommer, att utredningen ämnar för nämnda arbetstagares räkning föreslå en anordning, som ger dem möjlighet att på ungefärligen motsvarande sätt avtala om arbetstiden. Utredningens förslag om avtalens innehåll och de s. k. rambestämmelserna har mötts med invändningar framför allt från arbetsgivarehåll men jämväl från några statliga myndigheter. I allmänhet framhålles önskvärdheten alt ge parterna större avtalsfrihet; man befarar, att. fördelen med systemet med partsreglering motverkas av de inskränkande bestämmelserna. Svenska arbetsgivareföreningen anser sålunda, att parterna, därest de över huvud skall medgivas rätt att frångå lagens stadganden, skall få frihet att disponera över hela ifrågavarande område. Å andra sidan har från vissa remissinstanser framlagts förslaget att avtalsfriheten skulle gälla allenast den ordinarie arbetstiden. Därest jämväl övertiden kunde regleras, skulle nämligen praktiska svårigheter uppstå. Parterna skulle nödgas att i detalj och fullständigt bestämma om all den övertid, som arbetsgivaren skulle äga uttaga. Som förut framhållits anser utredningen en skyddslag icke kunna göras helt dispositiv; viss begränsning av parternas avtalsfrihet torde vara oundgängligen nödvändig. På tidigare angivna grunder vidhåller utredningen sålunda sin uppfattning, att parterna ej fritt skall få bestämma över t. ex. dygnsmaximum. Frågan är emellertid, var gränsen skall dragas. Utredningen delar de angivna farhågorna beträffande konsekvenserna av att parterna skulle kunna i viss mån reglera jämväl övertiden. En i avtalet intagen hänvisning till vad lagen stadgar beträffande övertid skulle som tidigare anförts medföra komplikationer med avseende å tillsynen över bestämmelsernas iakttagande. Dessutom är att märka att uttrycket övertidsarbete för närvarande nyttjas i kollektivavtalen i regel för att beteckna arbete, som förlägges å tid utanför den normala arbetstiden. Därest parterna skulle tillerkännas rätt att bestämma jämväl om övertidsarbetets längd, måste uppenbarligen två övertidsbegrepp komma till ökad användning med risk för sammanblandning och tolkningssvårigheter. De tidigare refererade farhågorna för att bestämmandet av övertiden skulle medföra särskilt allvarliga intressemotsättningar bör ej heller förbises. I detta sammanhang bör nämnas ett särskilt påpekande mot förslaget

358 i den del däri utsäges, att arbetstiden skall i avtalen fullständigt regleras. Förslaget innebär härutinnan exempelvis, att därest i avtalet intet utsagts om övertid, arbetsgivaren ej har rätt att uttaga någon som helst dylik. Under en övergångstid och till dess parterna vunnit förtrogenhet med det nya systemet skulle en sådan bestämmelse kunna föranleda icke önskvärda konsekvenser, särskilt för i avtalsfrågor orutinerade enskilda arbetsgivare. Utredningen finner emellertid denna olägenhet i varje fall ha allenast tidsbegränsad betydelse. Invändningar mot den föreslagna utformningen av de olika rambestämmelserna har gjorts från flera håll. Till vissa av dessa detaljfrågor återkommer utredningen längre fram. Därest ett avtal om arbetstidsreglering utanför lagens huvudbestämmelser kommer till stånd, åligger det enligt förslaget parterna själva att kontrollera iakttagandet av avtalets bestämmelser; en tvist härom skall upptagas av Arbetsdomstolen och Arbetarskyddsstyrelsen skall i dessa delar stå helt utanför. Flera remissmyndigheter befarar, att svårbedömliga situationer med avseende å övervakningen kan u p p k o m m a . Yrkesinspektörerna måste på ett eller annat sätt få veta, om de skall inspektera ett företag eller ej. Några arbetstagareorganisationer anser, att kontroll över exempelvis uttagen övertid kommer att försvåras, därest såsom enligt förslaget registrering av övertiden förutsätter avtal härom. Att över huvud övervakandet av arbetstidsbestämmelsernas iakttagande lagts i parternas egna händer och ej såsom för närvarande skall ombesörjas av en opartisk statlig myndighet förefaller några remissinstanser riskabelt. Nu anförda invändningar saknar enligt utredningens uppfattning icke relevans. Kravet på ett uttryckligt angivande i avtalet att lagens huvudbestämmelser satts ur kraft torde emellertid medföra, att någon svårighet i gränsdragningen mellan Arbetarskyddsstyrelsens och parternas egen kontroll ej behöver uppstå. En yrkesinspektör, som ämnar kontrollera arbetstiden på en arbetsplats, kan ju genom att granska för platsen eventuellt gällande avtal lätt övertyga sig om sin behörighet. Däremot är det svårare att bedöma hur systemet med enskild kontroll i praktiken kommer att verka. Den omständigheten att arbetstiden i vissa fall skulle komma att regleras av avtal och i andra fall av lag och att till följd härav ibland Arbetsdomstolen, ibland Arbetarskyddsstyrelsen skall avgöra tvister avseende arbetstidsfrågor, finner vissa remissmyndigheter komma att medföra risk för olikartad praxis. Anledning torde emellertid föreligga till antagande, att de nämnda båda myndigheterna genom lämpligt samarbete kommer att undvika mot varandra stridiga avgöranden. Utredningen övergår härefter till en generell bedömning av de anförda invändningarna, tagna tillsammans, Som inledningsvis i detta kapitel fram-

359 hållits var det ursprungliga förslaget avsett mera som en diskussionsbasis, och utredningen hade vid förslagets framställande på intet vis tagit ställning till någon viss lösning av problemet. Åtskilliga invändningar, dock av varierande styrka, har ock som framgår av den lämnade redogörelsen framställts mot förslaget. Sannolikt är ingen enstaka av de påpekade nackdelarna eller svårigheterna av så allvarlig beskaffenhet, att den ensam skulle föranleda utredningen att avstå från den ursprungliga planen. Av de mera principiella olägenheterna sv nes risken för nyttjandet av arbetstiden såsom bytesobjekt vara den allvarligaste. Mera avgörande praktiskt sett torde vara att systemet med en lagstiftning, som har dels dispositiva och dels indispositiva bestämmelser, i förevarande fall måste bli synnerligen komplicerat. Man kan därför befara viss osäkerhet i tillämpningen av bestämmelserna och i tolkningen av avtalen. I praktiken skulle uppenbarligen många problem av mer eller mindre svårlöst beskaffenhet uppställa sig. Med hänsyn till vad nu anförts finner utredningen sig icke böra vidhålla det ursprungliga förslaget. Ett sätt att undvika några av de förut angivna svårigheterna vore att, i enlighet med Svenska arbetsgivareföreningens förslag, medge parterna rätt att genom avtal fritt sätta lagens samtliga bestämmelser ur kraft. Utredningen anser emellertid, som tidigare anförts, framför allt arbetstidslagens egenskap av skyddslag hindra ett realiserande av nämnda tanke. Frågan är då, om planerna på en partsreglering bör helt skrinläggas. Remissinstanserna har i allmänhet vitsordat, att det är önskvärt att få till stånd en friare reglering av arbetstiden är den lagen medger. Utredningen har därför prövat förutsättningarna för en mindre omfattande avtalsmässig reglering än den, för vilken ovan redogjorts, en reglering vid vars realiserande de förut påpekade olägenheterna skulle utebli eller i varje fall göra sig mindre gällande. Utredningen föreslår, att parterna skall beredas rätt att avtala om annan begränsningsperiod för den ordinarie arbetstidens längd än den lagförslaget anger. Arbetstiden skall sålunda kunna bestämmas annorlunda än till 48 timmar i veckan, under förutsättning att den i genomsnitt för en period om högst tolv månader i följd icke överstiger denna längd. I alla andra avseenden skall lagen följas. Fördelarna av en sådan anordning med avseende å den ordinarie arbetstiden har förut redovisats. Härtill kan fogas, att utvidgningen av lagens tillämpningsområde skulle i hög grad underlättas, om parterna tillerkändes ifrågavarande frihet. Samma torde åtminstone i viss grad vara förhållandet med förenhetligandet av lagstiftningen på området. Vissa av de invändningar, som framhållits vid bedömandet av det ursprungliga förslaget, kan visserligen riktas jämväl mot det nu angivna regleringssättet. Räckvidden av de mera allmänna olägenheterna måste

360 emellertid bli betydligt mindre. Vidare torde de största praktiska svårigheterna med en avtalsmässig reglering vara förknippade med övertidsbestämmelserna och med kravet på avtalens fullständiga reglering av den arbetstid som skall få uttagas. Det är att märka, att parterna redan nu har möjlighet att avtalsvägen bestämma en från lagens stadganden avvikande begränsningsperiod för den ordinarie arbetstidens längd; för närvarande fordras dock Arbetarskyddsstyrelsens medgivande härtill. Utredningens nu framlagda förslag innebär sålunda allenast, att parterna befrias från skyldigheten att söka dispens. Med hänsyn till vad från företrädare för hotelloch restaurangnäringen anförts i denna fråga begränsar utredningen förslaget om rätten att avtala om förlängd begränsningsperiod till den allmänna arbetstidslagen. Förslaget avser sålunda ej hotellagen. Utredningen övergår härefter till att närmare redogöra för förslagets utformning i detalj. 2. Partsförhållandet Utredningens förslag att, därest ett avtal å arbetstagaresidan slutes av en lokal organisation, huvudorganisationens godkännande erfordras för att avtalet skall vara giltigt, har mött allenast få gensagor från remissmyndigheterna. Svenska handelsarbetareförbundet har emellertid påyrkat, att ett avtal skulle få slutas av allenast huvudorganisation. Som grund för sitt ställningstagande har förbundet anfört, att ett stort antal lokala avtal skulle komma att träffas, ofta innehållande för arbetstagarna ogynnsamma bestämmelser och att det skulle bli synnerligen svårt för huvudorganisationerna att ändra dessa avtal. Å andra sidan betraktar Svenska målareförbundet kravet å huvudorganisationens godkännande som onödigt. Utredningen anser emellertid med hänsyn till huvudorganisationernas styrka Handelsarbetareförbundets farhågor överdrivna. Som tidigare anförts finner utredningen vidare huvudorganisationernas medverkan utgöra en garanti för skyddsintressenas tillgodoseende. Socialstyrelsen har i denna del påpekat sådana ofta förekommande fall, där ett riksavtal gäller för visst fack och där en lokal fackförening träffar avtal med en oorganiserad arbetsgivare inom facket enligt ett formulär, som helt överensstämmer med riksavtalet, kompletterat med bestämmelse om s. k. organisationstvång. Enligt utredningens mening behöver ett dylikt, av den lokala föreningen slutet avtal, som innehåller från lagens huvudbestämmelser avvikande, redan accepterade arbetstidsbestämmelser, icke ånyo godkännas av huvudorganisationen för att vinna giltighet i förevarande avseende. Vad angår partsförhållandet å arbetsgivaresidan har några arbetsgivareorganisationer gjort gällande, att jämväl å arbetsgivaresidan åtminstone godkännande av huvudorganisationen bör erfordras för ett avtals giltighet.

361 Som skäl härför anföres, att eljest ett för stort antal olikformade avtal skulle uppkomma och att enskilda arbetsgivare ofta ej har möjlighet att hävda sina intressen. Risken för att en mängd avtal skulle uppstå elimineras emellertid sannolikt genom kravet på godkännande från arbetstagarnas huvudorganisationer, och ej heller i övrigt finner utredningen ett avvikande från det normala tillvägagångsättet vid slutande av kollektivavtal i denna del vara motiverat. Utredningen vidhåller sålunda sitt ursprungliga förslag med avseende å partsförhållandet vid slutandet av kollektivavtal av nu ifrågavarande art. Såsom inledningsvis i detta kapitel framhållits, förutsatte utredningen vid framläggandet av det ursprungliga förslaget, att behörighet att sluta kollektivavtal om bl. a. arbetstid skulle i enlighet med vissa föreliggande planer komma att tillerkännas jämväl sådana arbetstagare inom stat och kommun, vilka då ej ägde dylik rätt. Enligt i allmänhet rådande uppfattning, vilken för några fall bekräftats av domstolsavgöranden, kunde för sådana tjänstemän i statens eller kommunernas tjänst som är underkastade ämbetsansvar reglering genom kollektivavtal icke ske av frågorna om bl. a. skyldigheter i tjänsten. Såsom exempel å arbetstagare av förevarande kategori kan nämnas vissa befattningshavare inom försvaret, kommunikationsverken, sjukvården och fångvården. Någon utvidgning av rätten att sluta kollektivavtal torde inom den närmaste tiden icke vara att vänta. Utredningen ser sig därför nödsakad att beträffande nämnda arbetstagare föreslå en annan ordning att gälla under tiden till dess rätten att genom kollektivavtal bestämma om arbetstiden blir generell. Vid några statliga verk, nämligen Statens järnvägar, Postverket, Statens vattenfallsverk och Tullverket, behandlas för närvarande vissa frågor om arbetstiden för arbetstagare av ifrågavarande kategori på i huvudsak följande sätt. Vid förhandlingar mellan representanter för verket och för arbetstagarna prövas den aktuella frågan. Uppnås därvid enighet, utfärdar verket tjänstgöringsföreskrift i enlighet med överenskommelsen. Skulle däremot en uppgörelse ej träffas, fastställer verket tjänstgöringslista efter sitt gottfinnande. Därest arbetstagarna besvärar sig häröver, hänskjutes ärendet till en s. k. tjänstgöringsnämnd, som består av lika antal representanter för verket och för arbetstagarna samt en av Kungl. Maj :t utsedd opartisk ordförande. Nämnden fattar därpå ståndpunkt i sak, och dess utlåtande, närmast att betrakta som ett förslag, översändes till verket, som definitivt fattar beslut. Verket har sålunda formellt bestämmanderätten. Vid vissa verk följes emellertid ständigt nämndens förslag. Med utgångspunkt från nu referade förhållanden framlägger utredningen följande förslag. Ytterligare två tjänstgöringsnämnder av ovan angiven beskaffenhet in-

362 rättas, en för försvarsväsendet och en för återstoden av den civila statsförvaltningen. Införande av annan begränsningsperiod än den lagen föreskriver skall kunna ske på följande sätt. Till att börja med skall förhandlingar hållas mellan representanter för resp. verk och för vederbörande lokal- eller huvudorganisation av arbetstagare. Därest överenskommelse uppnås, blir den gällande under förutsättning att elen slutits eller godkänts av huvudorganisation å arbetstagaresidan. Verket utfärdar sedan tjänstgöringsföreskrifter i enlighet med vad som avtalats. Därest åter parterna icke enas vid de ursprungliga förhandlingarna, överlämnas ärendet till den för resp. verk fungerande tjänstgöringsnämnden, som fattar ståndpunkt i sak. Verket har därefter att välja; antingen kan det följa nämndens förslag eller helt hålla sig till lagens huvudbestämmelser. Beträffande motsvarande kategori av kommunala arbetstagare synes följande tillvägagångssätt, som i huvudsakliga delar överensstämmer meel det för närvarande nyttjade, kunna tillämpas. Parterna förhandlar först på samma sätt som inom det statliga området. En överenskommelse, sluten eller godkänd av arbetstagarnas huvudorganisation, blir gällande och tjänstgöringsföreskrift i enlighet därmed utfärdas. Skulle parterna ej enas får kommunen själv bestämma sättet för arbetstidens reglering varvid den givetvis har att iakttaga lagens föreskrifter.

3. Rambestämmelser Ehuru den parterna medgivna avtalsfriheten enligt det nu framlagda förslaget blir åtskilligt begränsad i förhållande till vad utredningen ursprungligen föreslagit, torde fortfarande en viss ram, inom vilken parterna måste hålla sig, med hänsyn till skydelsintressena vara erforderlig. Som en given förutsättning för parternas rätt att reglera den ordinarie arbetstiden för en längre period än den i lag föreskrivna måste sålunda enligt utredningens uppfattning uppställas, att arbetstiden bestämmes så att den i genomsnitt ej överstiger 48 timmar i veckan. Vid fastställandet av begränsningsperiodens längd måste förhållandena i varje särskilt fall vara avgörande. Perioden får ej utsträckas mer än nödvändigt. Arbetarskyddsstyrelsen har påpekat risken för mindre önskvärda konsekvenser för arbetstagarna av en så lång begränsningsperiod som tolv m å n a d e r ; styrelsen torde därvid syfta på förhållandena inom säsongbetonade företag. För arbetare, som vid dylika företag är sysselsatta endast under högsäsongen, bör arbetstiden fördelas endast på denna period. För övrigt hänvisar utredningen till de uttalanden som i frågan gjorts i samband med redogörelsen för det ursprungliga förslaget. Frågan när systemet med arbetstagarnas uppdelning på grupper skall tillämpas bör emellertid överlämnas till

parternas eget avgörande. Utredningen förutsätter, att arbetstagarnas huvudorganisationer härvid ej medger en längre begränsningsperiod än som för varje särskilt fall är acceptabel. De tidigare angivna fördelarna av att kunna avväga arbetstiden för så lång tid som ett år torde helt överväga eventuella olägenheter, och utredningen föreslår därför, att begränsningsperioden skall få uppgå till högst tolv månader i följd. Dessa rambestämmelser skall givetvis gälla jämväl för sådana arbetstidsregleringar, som på förut angivet sätt utfärdas för vissa statliga och kommunala arbetstagare. 4. Kontroll över avtals upprätthållande Någon övervakning från en fristående opartisk mynelighets sida över att rambestämmelserna ej åsidosattes vid bestämmandet av arbetstiden på nu ifrågavarande sätt finner utredningen med hänsyn till medverkan av huvudorganisation ej vara erforelerlig. Reglerar emellertid parterna arbetstiden för längre period än tolv månader eller bestämmes arbetstiden så lång, att genomsnittet för begränsningsperioden överstiger 48 timmar per vecka blir lagens huvudbestämmelser gällande framför vad kollektivavtalet härutinnan innehåller. Kontrollen över tillämpningen av förevarande slag av arbetstidsbestämmelser synes kunna ske enligt de för närvarande gällande principerna. Överträder sålunda en arbetsgivare de förut angivna rambestämmelserna, har yrkesinspektionen att ingripa liksom då en arbetsgivare för närvarande överträder lagen, och arbetsgivaren kan åtalas inför allmän domstol. Övervakningen över att de i kollektivavtal eller föreskrift eljest fastställda bestämmelserna tillämpas tillkommer parterna själva. En part, som bryter mot kollektivavtalet, kan då enligt vanliga regler ställas inför Arbetsdomstolen. 5. Reglering av arbetstiden då en från lagen avvikande bestämmelses giltighet upphör Från såväl arbetsgivare- som arbetstagarehåll har påpekats de svårigheter, som skulle uppstå, då ett kollektivavtal innefattande en från lagens huvudbestämmelser avvikande reglering av arbetstiden upphör och ej omedelbart ersattes av ett nytt. Otvivelaktigt skulle en automatisk tillämpning av lagens stadganden kunna vålla olägenheter i olika avseenden; bl. a. skulle en ofördelaktig ändring av arbetsrytmen vid ett företag kunna bli följden. Därest, som oftast torde bli fallet, avtalet reglerat en mängd frågor i förhållandet mellan parterna men arbetstidsregleringen ej föranlett avtalets upphörande och ej heller kan tänkas påverka innehållet i den kommande uppgörelsen, kan parterna givetvis träffa särskilt avtal om arbetstiden av-

364 seende den i övrigt avtalslösa perioden. Helt naturligt har emellertid bestämmandet av arbetstiden ofta s a m b a n d med andra avtalsfrågor, och för övrigt kan ju avtalsuppsägningen ha förorsakats av just en tvist om arbetstiden. Att i lag stadga att den tidigare rådande arbetstidsregleringen skall prolongeras för viss bestämd tid eller till dess nytt avtal slutits, torde ej vara en realiserbar utväg. I princip bör därför stadgas, att lagens bestämmelser skall gälla. Situationen torde emellertid få anses vara av sådan beskaffenhet, att problemet, därest ingen uppgörelse mellan parterna kommer till stånd, eventuellt får lösas med tillhjälp av dispens från Arbetarskyddsstyrelsen. Motsvarande fråga på det icke kollektivavtalsberättigade området får lösas på enahanda sätt. 6. Ett avtals tillämplighet gentemot av avtalet obundna Vid slutandet av ett kollektivavtal måste det, såsom Arbetsdomstolen vid flera tillfällen uttalat, i allmänhet vara en naturlig förutsättning att en arbetsgivare som är bunden av avtalet icke skall tillämpa sämre villkor än de i avtalet angivna i fråga om sådana arbetstagare, som står utanför den avtalsslutande arbetstagareorganisationen men sysselsattes i arbete, som avtalet avser. En dylik förpliktelse måste sålunda även utan uttrycklig föreskrift i avtalet åligga arbetsgivaren gentemot n ä m n d a organisation, såvitt ej annat framgår av avtalet. Sluter en arbetsgivare kollektivavtal, innefattande arbetstidsbestämmelser som avviker från lagens, och angives icke i avtalet, att det gäller allenast den avtalsslutande arbetstagareorganisationen, får sålunda arbetsgivaren anses vara skyldig att gentemot s. k. utomstående arbetstagare tillämpa arbetstidsbestämmelser, vilka för arbetstagarna ej är »sämre» än kollektivavtalets. Under alla omständigheter har han möjlighet att nyttja kollektivavtalets stadganden, enär nämnda arbetstagares personliga anställningsavtal får samma innehåll som kollektivavtalet, därest annat icke övercnskommes. Något hinder ur skyddssynpunkt för en sådan tillämpning torde ej föreligga. Är åter avtalet begränsat till den avtalsslutande organisationen, lär arbetsgivaren, om intet annat föreskrives, vara skyldig att gentemot de utomstående tillämpa lagens stadganden. Utredningen utgår emellertid ifrån, att på en arbetsplats enhetliga arbetstidsbestämmelser för samma slags arbete bör kunna gälla. Ett lagstadgande av innebörd, att arbetsgivaren, därest avtalet begränsats till viss arbetstagareorganisation, må tillämpa avtalet, såvitt avser nu ifrågavarande slag av bestämmelser, jämväl gentemot utomstående arbetstagare, torde därför vara nödvändigt. Anledning synes emellertid saknas att göra en sådan tillämpning obligatorisk. Det var med stor tvekan som utredningen i sitt ursprungliga förslag l ä m n a d e möjlighet för Arbetarskyddsstyrelsen att föreskriva, att oorganise-

365 rade arbetsgivare, som ej själva slutit ett arbetstidsavtal av förevarande art, skulle få tillämpa ett inom branschen träffat kollektivavtal, vilket styrelsen ansåg representativt. Förslaget har också mötts med åtskilliga invändningar. Arbetsdomstolens ordförande har framhållit, att Arbetarskyddsstyrelsens allmänna befogenhet att ge dispens vore mera omfattande än den nu föreslagna, vilken därför föreföll onödig; dessutom har ju en arbetsgivare alltid möjlighet att inträda i en organisation, som slutit kollektivavtal av förevarande art, eller att själv sluta dylikt avtal. Arbetarskyddsstyrelsen befarar, att vissa kontrollsvårigheter kan uppstå. Landsorganisationen anser, att, därest förslaget genomföres, det bör ankomma på Arbetarskyddstyrelsen att övervaka bestämmelsernas tillämpning, oaktat de grundar sig på ett kollektivavtal. Härtill kan fogas, att det får anses mindre tilltalande att arbetsgivare eller arbetstagare skulle få tillgodogöra sig för dem fördelaktiga arbetstidsbestämmelser utan att behöva lämna sådana motprestationer, som eventuellt varit en förutsättning för kollektivavtalets ingående. Utredningen finner därför vid närmare övervägande, att förslaget i denna del ej bör förverkligas. Enär det tillkommit huvudsakligen med tanke på förhållandena inom jordbruket, synes på detta område vissa övergångsbestämmelser bli erforderliga. Se härom under kap. V, Avsnitt A, Lantarbetstidslagen.

KAPITEL VIII. OCH

ARBETARSKYDDSSTYRELSEN ARBETSTIDSLAGARNA

Till följd av de varierande förhållanden, varunder arbete i många fall bedrives, måste en lagstiftning på förevarande område medge möjlighet till undantag från lagens huvudbestämmelser. Framför allt mängden av omständigheter, till vilka hänsyn därvid bör tagas, förhindrar emellertid att dylika undantagsbestämmelser meddelas direkt genom lag. Det bör därför ankomma på viss myndighet att under i lagen angivna, mera allmänt formulerade förutsättningar bevilja eftergift från lagstadgandena. Denna myndighet bör dessutom ha befogenhet att t. ex. meddela beslut angående lagens tillämplighet, lämna utlåtande beträffande tolkning av lagen m. m. ävensom utöva tillsyn å lagens efterlevnad. Nämnda uppgifter ålades vid allmänna arbetstidslagens tillkomst i huvudsak Arbetsrådet; tillsynen skulle dock åvila yrkesinspektionens befattningshavare. Arbetsrådet och yrkesinspektionen erhöll enahanda uppgifter med avseende å speciallagarna. År 1948 inrättades emellertid ett särskilt ämbetsverk, Arbetarskyddsstyrelsen, i vilket bl. a. Arbetsrådet uppgick. Enligt lag den 21 juli 1948 överflyttades de uppgifter och befogenheter, som tillkom Arbetsrådet, fr. o. m. den 1 januari 1949 på Arbetarskyddsstyrelsen. Arbetsrådet upphörde alltså att vara en självständig institution. Enligt Kungl. Maj:ts instruktion den 17 december 1948 har Arbetarskyddsstyrelsen att i enlighet med instruktionen och eljest gällande föreskrifter handlägga ärenden rörande arbetarskyddsfrågor utom såvitt angår arbetarskyddet ombord å fartyg. Styrelsen är chefsmyndighet för yrkesinspektionen. I utövandet av sin ämbetsbefattning har styrelsen — såvitt nu är ifråga — att handlägga ärenden, som rör arbetstid, att meddela erforderliga föreskrifter, råd och anvisningar rörande arbetstidslagstiftningens tillämpning samt att leda och övervaka de styrelsen underställda tillsynsorganens verksamhet och tillhandagå dem med råd och anvisningar för tillsynens utövande och tjänstens fullgörande i övrigt. Utredningen utgår ifrån att Arbetarskyddsstyrelsen jämväl i fortsättningen skall handha de förut angivna uppgifterna med avseende å bl. a. arbetstidslagstiftningen, såväl allmänna arbetstidslagen som hotellagen. Enligt utredningens uppfattning bör i samband med förevarande revision av arbetstidslagstiftningen förut nämnda lag av år 1948 upphävas och därav föranledda ändringar vidtagas i nu gällande lagar och författ-

367 ningar, däri Arbetsrådet tillagts viss befogenhet och som fortfarande skall bestå. Utredningen föreslår sålunda, såvitt nu är i fråga, 1) att lagen den 21 juli 1948 om överflyttande på Arbetarskyddsstyrelsen av de uppgifter och befogenheter som tillkommer Arbetsrådet upphäves, samt 2) att i bageriarbetstidslagen och förordningen angående yrkesmässig trafik in. m. ordet Arbetsrådet utbytes mot ordet Arbetarskyddsstyrelsen.

A.

ARBETSUPPGIFTER

Här lämnas först en sammanfattning av de uppgifter, som enligt utredningens slutliga förslag till ny allmän arbetstidslag skall åvila Arbetarskyddsstyrelsen och som i huvudsak överensstämmer med de i gällande lag stadgade. 1. Styrelsen skall på begäran av domstol, allmän åklagare eller den, vars rätt därav beröres, avgöra, huruvida lagen är tillämplig å visst arbete eller viss arbetstagare (3 § första stycket). 2. Styrelsen äger under vissa förutsättningar medge dels annan fördelning av den ordinarie arbetstiden än som följer av de i lagen angivna begränsningarna och dels förlängning av den ordinarie arbetstiden utöver vad eljest i lagen stadgats (7 §). 3. Styrelsen skall mottaga anmälan om nödfallsarbete, pröva ansökan om tillstånd till fortsatt dylikt arbete samt meddela beslut angående sådan ansökan ( 9 § ) . 4. Styrelsen äger under vissa förutsättningar taga extra övertid (10 § 3 mom.).

medge tillstånd att ut-

5. Styrelsen äger med avseende å verksamhetsområden, för vilka gäller förbud mot nyttjande av arbetstagare, som fyllt 16 men ej 18 år, till övertidsarbete, under vissa förutsättningar medge att dylik arbetstagare användes till arbete å övertid (11 §). 6. Styrelsen skall utfärda erforderliga föreskrifter med avseende å sådana anteckningar, som det åligger arbetsgivare, vilken använder arbetstagare till nödfallsarbete eller arbete å övertid, att föra (13 § första stycket). 7. Styrelsen samt, under dess överinseende och ledning, yrkesinspektionens befattningshavare och kommunala tillsynsmän skall utöva tillsyn å efterlevnaden av lagen, därvid vad som stadgats rörande tillsyn å efterlevnaden av arbetarskyddslagen i tillämpliga delar skall lända till efterrättelse (14 § första stycket). 8. Styrelsen skall i annan fråga rörande lagens tillämpning än sådan

368 som nämnts under 1. ovan på begäran av domstol, allmän åklagare eller den, vars rätt beröres av frågan, avgiva utlåtande (14 § andra stycket). 9. Styrelsen äger meddela råd och anvisningar till ledning vid tillämpningen av lagen (14 § tredje stycket). 10. Styrelsen äger efter framställning av arbetsgivare godtaga viss person som arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe (17 § andra stycket). Beträffande de förutsättningar, vilka skall föreligga för att styrelsen i vissa ovan angivna fall skall medge dispens, hänvisas till vad förut i kap. VI anförts. De här ovan redovisade uppgifterna överensstämmer i stort med dem, som upptagits i utredningens preliminära förslag. Gentemot nämnda förslag har vissa remissmyndigheter anfört erinringar. Sålunda ansåg Statskontoret, att man borde närmare överväga lämpligheten av att statliga verk och myndigheter skall i arbetstidsfrågor inhämta beslut av Arbetarskyddsstyrelsen; i varje fall under en övergångstid borde beslutanderätten ankomma på Kungl. Maj :t. Statskontoret ansåg skäl tala för att större förvaltningsenheter över huvud erhölle en av Arbetarskyddsstyrelsen mer oberoende ställning, enär det torde få förutsättas att sådana myndigheter kan på rätt sätt handha tillämpningen av lagen. Enligt vad utredningen har sig bekant har någon erinran mot styrelrelsens handhavande av bl. a. dispensgivningen enligt arbetarskyddslagen, under vilken jämväl statliga myndigheter lyder, ej framkommit. Med hänsyn härtill och till nödvändigheten av enhetliga avgöranden i förevarande avseende finner utredningen anledning saknas att uppdela bestämmanderätten på flera myndigheter. Medicinalstyrelsen framhöll att Arbetarskyddsstyrelsen borde åläggas att då det gällde principiella ärenden inom hälso- och sjukvården söka samråd med Medicinalstyrelsen. Utredningen, som anser Medicinalstyrelsens förslag om samråd beaktansvärt, finner emellertid ett dylikt förfarande kunna åvägabringas utan särskild föreskrift därom i lag. I instruktionen för Arbetarskyddsstyrelsen stadgas för övrigt redan att det ankommer på styrelsen att samarbeta med bl. a. Medicinalstyrelsen. Järnvägsstyrelsen ansåg att med hänsyn till den ingående kännedom om resp. verksamhetsområden som erfordras för avgörande av ifrågavarande slag av spörsmål, exempelvis frågan om lämplig begränsningsperiod för den ordinarie arbetstiden, tjänstgöringsnämnd vore att föredraga framför Arbetarskyddsstyrelsen. Under hänvisning till vad nedan under B anföres beträffande Arbetarskyddsstyrelsens sammansättning och den till styrelsens förfogande ställda expertisen finner utredningen vad Järnvägs» styrelsen anfört ej utgöra tillräcklig grund att vidtaga någon ändring i förslaget om Arbetarskyddsstyrelsens uppgifter. Att märka är emellertid att

369 utredningen ej föreslår att tjänstgöringsnämnderna skall avskaffas; de kommer fortfarande att utöva vissa funktioner (se kap. VII). Utredningens urspungliga förslag upptog beträffande frågan om tillsynen av lagens tillämpning stadgandet att denna tillsyn skulle utövas av Arbetarskyddsstyrelsen. Efter påpekande av styrelsen i dess remissvar har stadgandet förtydligats så som framgår av punkt 7. Vidare har beträffande uppgifterna under 1. och 8. de i det preliminära förslaget upptagna orden »yrkesinspektör, bergmästare» utgått såsom onödiga, med hänsyn till att styrelsen numera är yrkesinspektionens chefsmyndighet och till att jämväl bergmästare i sin egenskap av specialinspektör är underställd Arbetarskyddsstyrelsen. Beträffande de under 6. och 10. angivna uppgifterna hänvisas till den närmare redogörelsen i kap. VI resp. kap. XI. Bestämmelsen att styrelsen äger meddela råd och anvisningar synes vara lämplig med hänsyn till dels den i lagförslagets 8 § medgivna avtalsfriheten och dels den föreslagna utvidgningen av lagens tillämpningsområde. Av systematiska skäl har det under 8. angivna stadgandet erhållit annan plats i lagförslaget än i gällande lagar. Beträffande de enligt gällande arbetstidslagar Arbetarskyddsstyrelsen åvilande uppgifterna att under vissa förutsättningar hos Konungen göra framställning om viss eftergift eller visst undantag från lagens tillämpning eller avgiva yttrande i nämnda hänseenden hänvisas till vad i kap. XI under Avsnitt C anföres. I utredningens preliminära förslag medtogs slutligen vissa arbetsuppgifter, föranledda av förslaget om vidsträckt rätt för arbetsmarknadens parter att genom kollektivavtal reglera arbetstiden. Med hänsyn till att utredningen funnit detta förslag ej böra realiseras i dess ursprungligen angivna form har föreskrifterna om nämnda uppgifter slopats. Bl. a. utvidgningen av arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde kan, såsom ock Arbetarskyddsstyrelsen framhållit, komma att medföra ökat arbete för styrelsen och yrkesinspektionen. Sålunda kommer en del av de uppgifter, som för närvarande åvilar tjänstgöringsnämnden vid vissa statliga verk, att överflyttas till styrelsen. Den har reserverat sig för att en förstärkning av åtminstone personalen på styrelsens arbetstidsbyrå kan visa sig nödvändig. Utredningen förutsätter att en sådan förstärkning måste vidtagas men finner sig ej böra närmare ingå på denna fråga. Vad angår Arbetarskyddsstyrelsens uppgifter med avseende å ärenden rörande hotellagen föreslår utredningen att gällande bestämmelser, vilka i huvudsak överensstämmer med stadgandena i den föreslagna nya allmänna 24—1600 53

370 arbetstidslagen, bibehålies, dock med vissa ändringar, föranledda av vad ovan om allmänna lagen angivits.

B.

SAMMANSÄTTNING

1 allmänna arbetstidslagen ävensom i lantarbetstidslagen, detaljhandelslagen och hotellagen är intagna bestämmelser om Arbetarskyddsstyrelsens sammansättning vid handläggning av ärenden enligt nämnda lagar. Bestämmelserna, som är koncentrerade till allmänna arbetstidslagen och till stor del oförändrade alltsedan denna lags tillkomst, avsåg ursprungligen Arbetsrådet. Allmänna arbetstidslagens 9 § innehåller sålunda i förevarande avseende följande stadganden. Beteckningen Arbetsrådet har här bibehållits, men hänvisas till vad förut anförts och nedan närmare utvecklas om överflyttandet av rådets uppgifter på Arbetarskyddsstyrelsen. Enligt 1 mom. skall Arbetsrådet bestå av minst sju ledamöter, vilka utses av Konungen för en tid av två år i sänder. Av ledamöterna skall två utses bland personer, föreslagna av sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare vilkas medlemmar sysselsätter tillhopa minst 50 000 arbetare, samt två bland personer, föreslagna av sådana rikssammanslutningar av arbetare som räknar minst 50 000 medlemmar. För nämnda fyra ledamöter skall i enahanda ordning utses minst dubbelt så många suppleanter. Förslag som ovan sägs skall för att vinna avseende upptaga minst dubbelt så många personer som de, vilka skall med ledning av förslaget förordnas till ledamöter eller suppleanter. Har förslag icke avgivits, meddelar Konungen ändock förordnande, övriga ledamöter skall utses bland personer, som ej kan anses företräda arbetsgivare- eller arbetareintressen, och förordnar Konungen en av dessa ledamöter till rådets ordförande och chef samt en till ställföreträdare för denne. Minst en av de utan förslag utsedda ledamöterna skall vara lagkunnig man, vilken fullgjort vad författningarna föreskriver om dem, som må nyttjas i domarämbeten. 2 mom. stadgar att ledamot eller suppleant, som avses i 1 mom., skall vara svensk medborgare och ha uppnått 23 års ålder. Ej må befattningen innehavas av den, som ej råder över sig och sitt gods. I 3 mom. utsäges att mot ledamot av rådet gäller samma jäv som i rättegångsbalken stadgas i fråga om domare. Har ledamot eller suppleant som representerar arbetsgivare eller arbetare åtagit sig uppdraget, äger han enligt stadgande i 4 mom. ej bli entledigad därifrån med mindre särskilda omständigheter därtill föranleder. Avsägelse av uppdraget prövas av Konungen. Avgår ledamot eller suppleant, förordnar Konungen för återstående delen av den tid, för vilken den avgångne varit förordnad, annan ledamot eller suppleant. 5 mom. stadgar att därest ledamot, som representerar arbetsgivare eller

371 arbetare, vid sammanträde uteblir eller finnes vara av jäv hindrad att tjänstgöra och suppleant ej kan tillkallas, rådet äger utse lämplig person att vid det tillfället träda i den uteblivne eller javige ledamotens ställe. Enligt 6 mom. må ärenden som behandlas av Arbetsrådet avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, där de är ense om beslutet. Ej må fler än sju ledamöter deltaga i behandling av ärende inför rådet. Vid besluts fattande skall lika antal representanter för arbetsgivare och arbetare samt minst en lagfaren ledamot bland dem, som utsetts utan förslag, närvara. I detaljhandelslagen är intagna följande bestämmelser. För tjänstgöring i Arbetsrådet vid handläggning av ärende som avses i lagen utser Konungen för viss tid två med detaljhandelns förhållanden förtrogna ledamöter. En ledamot skall utses bland personer, föreslagna av De svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd, och vid tjänstgöring i Arbetsrådet ersätta en av dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetsgivaresammanslutningar. En ledamot skall utses bland personer, föreslagna av Landsorganisationen, samt vid tjänstgöring i Arbetsrådet ersätta en av dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetaresammanslutningar. För vardera av ledamöterna utses i enahanda ordning minst två suppleanter, förtrogna med förhållandena inom detaljhandeln eller annan verksamhet som avses i lagen. Vid Arbetsrådets behandling av ärende enligt lagen skall med iakttagande av vad i allmänna arbetstidslagen 9 § 6 mom. stadgats närvara båda de ledamöter vilka utsetts i här nämnd ordning eller för dem utsedda suppleanter. I övrigt skall bestämmelserna i nämnda paragraf i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet. Bestämmelser av motsvarande innebörd har upptagits i lantarbetstidslagen och hotellagen. I den förra stadgas dessutom att å vardera sidan en av suppleanterna för den ledamot, som särskilt utsetts att representera jordbruket, bör vara förtrogen med förhållandena inom trädgårdsskötseln. Som ovan nämnts överflyttades genom lag den 21 juli 1948 de uppgifter och befogenheter, som enligt lag eller författning tillkom Arbetsrådet, på Arbetarskyddsstyrelsen. I prop. 193/1948 uttalade Departementschefen a t t frågan om partsrepresentationens ordnande i Arbetarskyddsstyrelsen borde regleras i ämbetsverkets instruktion och arbetsordning. Departementschefen fortsatte: »Beträffande ärenden som f. n. handlägges av Arbetsrådet är emellertid att märka, att Arbetsrådets sammansättning är reglerad i lag. E n lagändring är sålunda här erforderlig. Då frågan om Arbetarskyddsstyrelsens sammansättning i arbetstidsärenden torde komma att bli föremål för övervägande av arbetstidsutredningen, synes en lagändring nu lämpligen böra begränsas att avse meddelande av föreskrift om överflyttande å Arbetarskyddsstyrelsen av de uppgifter och befogenheter som tillkomma Arbetsrådet ävensom de föreskrifter som i övrigt äro oundgängligen erforderliga för att möjliggöra den nya ordningen för ärendenas prövning.»

372 I 1948 års lag stadgades, att i handläggning av ärende som avses i lagen skall som ledamöter i styrelsen deltaga, förutom en eller flera befattningshavare i styrelsen, representanter för arbetsgivare och arbetstagare, utsedda i enlighet med vad hittills gällt rörande utseende av sådana ledamöter i Arbetsrådet och suppleanter för dem. Beträffande ärende som avses i lagen skall i övrigt i tillämpliga delar vad som finnes stadgat om Arbetsrådet gälla Arbetarskyddsstyrelsen. Därvid skall föreskrift som avser Arbetsrådets ordförande eller hans ställföreträdare i stället avse generaldirektören i Arbetarskyddsstyrelsen eller dennes ställföreträdare, och föreskrift, som angår annan utan förslag utsedd ledamot av Arbetsrådet, i stället avse den eller de befattningshavare i styrelsen Konungen bestämmer. Vid Arbetarskyddsstyrelsens tillkomst vidtogs sålunda ingen ändring i arbetstidslagarnas stadganden om vederbörande myndighets sammansättning. I instruktionen för Arbetarskyddsstyrelsen föreskrives emellertid bl. a. att styrelsen utgöres av en generaldirektör och chef samt såsom ledamöter byråcheferna i styrelsen samt att i styrelsens handläggning av vissa ärenden skall deltaga av Kungl. Maj:t särskilt förordnade ledamöter (partsrepresentanter). Under beteckningen partsärenden upptages bl. a. ärenden rörande arbetstidslagarna, rörande arbetstid, raster m. m. varom stadgas i arbetarskyddslagen samt ärenden enligt den s. k. bageriarbetstidslagen, butikstängningslagen och förordningen om yrkesmässig automobiltrafik m. m. Beträffande handläggningen av partsärenden stadgas bl. a. att i fråga om ärenden som avses i förenämnda lag av år 1948 vad i den lagen sägs skall gälla och att av Arbetarskyddsstyrelsens befattningshavare skall deltaga generaldirektören samt cheferna för arbetstidsbyrån och tekniska byrån eller vid förfall för någon av dem den som uppehåller hans tjänst. Enligt instruktionen bör vidare, därest ett partsärende berör tjänstemannaintresse, såvitt möjligt såsom partsrepresentant å arbetstagaresidan deltaga ledamot eller suppleant, som utsetts efter förslag av tjänstemannaorganisation. De ovan angivna bestämmelsernas innehåll kan i korthet sammanfattas på följande sätt. Då Arbetarskyddsstyrelsen handlägger ärenden enligt den allmänna arbetstidslagen består den av generaldirektören, cheferna för arbetstidsbyrån och tekniska byrån samt fyra i särskild ordning utsedda ledamöter, partsrepresentanter. Av de sistnämnda representerar två arbetsgivare och två arbetstagare. För partsrepresentanterna är förordnade suppleanter. Då frågor avseende lantarbetstidslagen förekommer, utgår en av arbetsgivarnas och en av arbetstagarnas förut omförmälda representanter och ersattes av två särskilt utsedda partsrepresentanter som är förtrogna med förhållandena på jordbrukets område. Motsvarande gäller vid handläggning av ärende rörande detaljhandelslagen och hotellagen.

373 Av det anförda framgår att styrelsen vid handläggning av arbetstidsärende enligt förenämnda lagar består av en stomme av fem ledamöter, nämligen tre tjänstemän i styrelsen och två partsrepresentanter. Därjämte deltar från vardera sidan ytterligare en ledamot, vilken då fråga är om någon av speciallagarna representerar det område av näringslivet som ärendet avser. Endast undantagsvis förekommer, att suppleant tillkallas för visst ärende, i fråga om vilket han kan tänkas besitta speciell branschkännedom. En suppleant på arbetstagaresidan har utsetts efter förslag av Tjänstemännens centralorganisation. Då det gäller arbetstidsfrågor torde emellertid bestämmelsen om deltagande av dylik partsrepresentant för närvarande ha endast ringa betydelse, enär det avgjort största antalet tjänstemän ej faller under arbetstidslagstiftningen. Arbetarskyddsstyrelsens sammansättning vid handläggning av andra partsärenden än dem som avser arbetstidslagstiftningen är för närvarande i huvudsak densamma som vid behandling av ärenden av sistnämnda slag. Partsledamöterna skall sålunda deltaga i handläggningen på samma sätt som om ärendet gällde tillämpning av arbetstidslagstiftningen inom det område av näringslivet ärendet avser. Beträffande ärenden enligt butiksstängningslagen skall, liksom gäller för specialarbetstidslagarna, två särskilt utsedda ledamöter deltaga. Enligt utredningens preliminära förslag skulle de i arbetstidslagarna befintliga bestämmelserna om Arbetarskyddsstyrelsens sammansättning överflyttas till Kungl. Maj:ts instruktion för styrelsen. I den nya arbetstidslagen borde enligt utredningens uppfattning i förevarande avseende medtagas allenast en föreskrift om att vid handläggning av ärende rörande arbetstidslagen särskilda ledamöter representerande rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare skall deltaga i den ordning och omfattning Konungen bestämmer; härigenom tillförsäkrades arbetsmarknadens parter erforderligt inflytande i styrelsen. Utredningen berörde till att börja med vissa allmänna önskemål om Arbetarskyddsstyrelsens sammansättning vid handläggning av arbetstidsärenden. Därvid anfördes bl. a. följande. Därest utredningens förslag rörande ny arbetstidslag realiserades, komme stora områden, vilka för närvarande ligger utanför lagstiftningen, att föras in under denna, exempelvis arbete som bedrives av staten och inom sjukvården. Enbart dessa båda områden vore synnerligen heterogena och deras införande under lag torde komma att medföra att expertis i förhållandevis stor utsträckning måste tillföras styrelsen. Man kunde sålunda utgå ifrån att den nya arbetstidslagen komme att kräva en ökning av antalet till styrelsens förfogande stående experter. Angeläget vore vidare att styrelsen

374 finge en sammansättning som garanterade att ärendena bleve u r principiella synpunkter likartat behandlade. Det vore därför önskvärt att styrelsen finge en tillräckligt stor kärna, som deltoge i behandlingen av samtliga ärenden. Endast härigenom kunde styrelsen få nödig fasthet så att enhetliga riktlinjer kunde uppdragas för arbetstidsfrågornas bedömande. Sammanfattningsvis kunde sägas att det gällde å ena sidan att ställa tillräcklig expertis till styrelsens förfogande och å andra sidan att tillse att dess sammansättning icke alltför mycket varierade vid de olika ärendenas behandling. I utredningens preliminära promemoria utformades ej något definitivt förslag till bestämmelser rörande styrelsens sammansättning. Tre tänkbara alternativ presenterades emellertid. Det första alternativet anslöt sig närmast till den nuvarande ordningen. För olika specialområden tillsättes särskilda partsrepresentanter, vilka skall rycka in och ersätta en arbetsgivare- och en arbetstagarerepresentant på samma sätt som nu sker, då exempelvis ett ärende fallande under lantarbetstidslagens tillämpningsområde är föremål för behandling. Om man utgår ifrån att antalet ledamöter oförändrat blir sju — någon ökning av antalet torde under alla förhållanden böra undvikas — skulle sålunda den fasta kärnan komma att bestå av fem ledamöter, varav tre opartiska befattningshavare i styrelsen och två ständiga partsrepresentanter; härtill kominer antingen två branschrepresentanter eller, därest eventuellt inga dylika utsetts för det verksamhetsområde varom fråga är, ytterligare två »allmänna» partsrepresentanter. Detta förslag tillgodosåge enligt utredningens uppfattning förhållandevis väl kravet på kontinuitet i styrelsens sammansättning och medförde även att erforderlig branschkännedom komme att stå till styrelsens förfogande. Mot förslaget kunde emellertid riktas allvarliga erinringar. Det förutsatte, att styrelsen alltid då ett ärende berörde ett område, för vilket särskilda branschrepresentanter utsetts, måste inkalla dessa, hur självklart ärendet än kunde vara. Särskilt sedan den nya lagen varit i kraft några år och klara linjer hunnit utvecklas rörande lagens tillämpning, måste ett dylikt förfarande komma att medföra onödig omgång och även onödiga kostnader. Det andra alternativet innebar följande. Arbetarskyddsstyrelsen erhåller en konstant sammansättning för alla ärenden enligt arbetstidslagarna, nämligen tre opartiska ledamöter och fyra partsrepresentanter, varav två från arbetsgivare- och två från arbetstagaresidan. I avsikt att tillföra styrelsen den behövliga expertisen får styrelsen möjlighet att då så anses erforderligt inkalla de särskilda experter styrelsen själv finner lämpligt utvälja. Härvid förutsattes att alltid lika antal experter från båda sidorna kallas; i regel torde det komma att räcka med sammanlagt två. De särskilt inkallade experterna skulle icke äga att deltaga i besluten men det

375 kunde ifrågasättas att ge dem rätt att till protokollet anföra avvikande mening. Såvitt utredningen kunde bedöma hade detta förslag en viss smidighet i jämförelse med det föregående. Endast då styrelsen på begäran av part eller eljest funne särskild expertis behövlig skulle dylik tillkallas. Utredningen förutsatte dock att varje dylikt önskemål i regel skulle bifallas. Dessutom skulle varje part självfallet få anlita den expertis han önskade. Emellertid kunde mot förslaget anföras att det medförde en viss löslighet. Det kunde nämligen ifrågasättas om det vore riktigt att lämna styrelsen helt fria händer vid valet av experter. Det tredje alternativet innebar i likhet med det närmast föregående att styrelsen får en konstant sammansättning av sju ledamöter. Den erforderliga expertisen ställes emellertid i detta fall till styrelsens förfogande på så sätt att Konungen utser ett råd med funktioner analoga med dem som tillkommer Medicinalstyrelsens vetenskapliga råd. Allenast enskilda medlemmar av rådet tillkallas och endast då anledning därtill föreligger. Medlemmarna i detta Arbetarskyddsstyrelsens råd komme sannolikt i regel att utgöras av företrädare för olika arbetsgivare- och arbetstagareorganisationer. Generaldirektören, eventuellt styrelsen, bestämmer i varje särskilt fall om medlemmar av rådet skall inkallas. Härvid förutsattes att för varje gång inkallas lika antal rådsmedlemmar från båda sidor. Därest en medlem av rådet finner att han saknar kännedom om visst speciellt område inom sin bransch, skall han äga att medföra företrädare för detta. Förslaget avvek kanske reellt sett icke så mycket från det föregående, men det hade den fördelen att det ständigt bleve samma personer som kunde komma att anlitas för ett och samma näringsområde. Vad först angår förslaget om överflyttning till instruktionen för Arbetarskyddsstyrelsen av arbetstidslagarnas bestämmelser rörande styrelsens sammansättning har av remissinstanserna endast Handelskammaren i Karlstad anmält avvikande mening. Handelskammaren ansåg principen om partsrepresentation i styrelsen vara av den betydelse, att bestämmelserna om styrelsens sammansättning även fortsättningsvis borde vara lagfästa. Beträffande härefter styrelsens sammansättning har remissmyndigheterna fördelat sina röster tämligen lika på de av utredningen nämnda tre förslagen. Det första alternativet har förordats av bl. a. Lantmäteristyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetsgivareföreningen, Sveriges Apotekareförbund, Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening, Handelns arbetsgivareorganisation, Svenska handelsarbetareförbundet och Svenska lantarbetareförbundet. De sistnämnda fem organisationerna fram-

376 höll vikten av att såsom ledamöter i styrelsen vid handläggning av ärende från ett specialområde deltoge partsrepresentanter, företrädande just ifrågavarande område. För alternativ två uttalade sig bl. a. Arbetarskyddsstyrelsen, Länsstyrelsen i Södermanlands län, Svenska järnvägsmannaförbundet, Svenska livsmedelsarbetareförbundet, Svenska kommunalarbetareförbundet, Svenska metallindustriarbetareförbundet och Svensk sjuksköterskeförening. Arbetarskyddsstyrelsen ansåg att den borde få möjlighet att anlita den expertis, som styrelsen i varje särskilt fall kunde anse sig ha behov av. Jämväl Metallindustriarbetareförbundet fann det önskvärt att styrelsen ej vore bunden att anlita rådet, då expert erfordrades. I allmänhet framhölls såsom stöd för ifrågavarande alternativ att det tillgodosåg kraven på såväl kontinuitet som allsidig belysning. — Enligt Handelsarbetareförbundet och Svenska maskinbefälsförbundet skulle en tillämpning av detta alternativ ej medföra önskvärd fasthet i styrelsens bedömning. Det tredje alternativet förordades av Länsstyrelsen i Stockholms län, Sveriges verkstadsförening, Landsorganisationen, Svenska sko- och läderindustriarbetareförbundet, Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet, Tjänstemännens centralorganisation och Svenska maskinbefälsförbundet. Remissinstanserna ansåg i allmänhet kravet på kontinuitet bäst tillgodosett genom detta förslag; jämväl vederbörlig expertis skulle därigenom stå till förfogande. TCO fann detta förslag acceptabelt under förutsättning att expertrådet får så stor numerär att inom detsamma kan rymmas experter från alla de olika branscher som kan komma i fråga. Maskinbefälsförbundet ansåg att alternativet i någon mån tillgodosåg kravet på kontinuitet i styrelsens sammansättning om man utgår ifrån att inom ett och samma näringsområde vid behov alltid samma personer skall anlitas. — Svenska arbetsgivareföreningen förklarade sig intet ha att erinra mot att ett råd av den nu föreslagna typen anlitas. Jämväl Handelsarbetareförbundet godtog ehuru med stor tvekan detta förslag. Såsom tänkbar möjlighet föreslog TCO, att med bibehållande av styrelsens stomme enligt alternativ två organisationerna på arbetsmarknaden för en viss bestämd längre tidsperiod finge utse experter från resp. områden med uppgift att deltaga i styrelsens behandling av arbetstidsfrågorna. — Kommunalarbetareförbundet framhöll som ett alternativ att Arbetarskyddsstyrelsen jämväl vid en sammansättning enligt det första förslaget fick ett expertråd vid sin sida. TCO förutsatte, att den nu gällande ordningen med utbyte av partsrepresentanter vid behandling av tjänstemannaärenden rörande arbetarskyddet skall gälla i framtiden och att samma ordning skall tillämpas vid arbetstidsärende, som berör tjänstemannaintresse. Arbetarskyddsstyrelsen utgick ifrån att de tillkallade experterna skulle

377 erhålla rätt att till protokollet anföra avvikande mening. Jämväl TCO och Svensk sjuksköterskeförening ansåg dylik rätt böra tillkomma experterna. Beträffande först frågan huruvida bestämmelserna om Arbetarskyddsstyrelsens sammansättning vid handläggning av ärenden enligt arbetstidslagarna skall upptagas i resp. lagar eller i instruktionen för styrelsen anser utredningen att den av Handelskammaren i Karlstad eftersträvade garantien åstadkommes genom att i lagarna intages ett stadgande rörande principen om partsrepresentation. Detaljbestämmelserna däremot bör enligt utredningens uppfattning upptagas i instruktionen. Vad härefter beträffar styrelsens sammansättning vid handläggning av ärenden rörande arbetstidslagstiftningen har utredningen vid sitt slutliga övervägande stannat inför det ovan refererade första alternativet. Detta innebär att antalet ledamöter som deltar i Arbetarskyddsstyrelsens beslut i varje särskilt fall skall vara högst sju. Kärnan i Arbetarskyddsstyrelsen skall utgöras av tre i styrelsen tjänstgörande befattningshavare, nämligen generaldirektören samt chefen för arbetstidsbyrån, som skall vara lagfaren, och chefen för tekniska byrån. Härjämte skall finnas fyra allmänna partsledamöter ävensom ett lämpligt antal partsledamöter företrädande olika branscher (branschledamöter). Av de fyra allmänna partsledamöterna skall två företräda arbetsgivaresidan och två arbetstagaresidan. Av ledamöterna skall två, varav en skall företräda arbetsgivarna och en arbetstagarna, ständigt deltaga i Arbetarskyddsstyrelsens beslut. Är fråga om ärende, som berör område för vilket särskild branschledamot icke finnes utsedd, skall jämväl de två övriga allmänna partsledamöterna deltaga i ärendets behandling. Avser ärende ett område för vilket branschledamot finnes, skall en av de allmänna partsledamöterna från vardera sidan ersättas med en för branschen utsedd ledamot. Dylika ledamöter bör finnas tillsatta dels för jordbruket, detaljhandeln samt hotell- och restaurangnäringen dels för de övriga områden beträffande vilka behov anses föreligga. Av sådana vill utredningen särskilt nämna olika statliga verksamhetsområden ävensom kroppssjukhus. Kungl. Maj:t bör efter förslag av Arbetarskyddsstyrelsen bestämma de områden för vilka branschledamöter skall finnas. Av de för varje bransch tillsatta ledamöterna skall den ene företräda arbetsgivaresidan och den andre arbetstagaresidan. För de allmänna partsledamöterna å vardera sidan skall förordnas fem suppleanter. Antalet suppleanter för var och en av branschledamöterna synes kunna sättas lägre, förslagsvis två. De allmänna partsledamöterna och branschledamöterna skall förordnas av Konungen för två år i sänder. Av de allmänna ledamöterna skall två förordnas efter förslag av De svenska arbetsgivareföreningarnas förtroende-

378 råd och två efter förslag av LO. Suppleanterna till de allmänna partsledamöter som företräder arbetsgivaresidan skall även förordnas efter förslag av nämnda förtroenderåd. Å arbetstagaresidan skall fyra suppleanter förordnas efter förslag av LO och en efter förslag av TCO. Då fråga är om utseende av branschledamöter bör förslag å arbetsgivaresidan framläggas av den organisation som företräder arbetsgivarna. Finnes icke särskild organisation •—• så är fallet i fråga om en del statliga verksamhetsområden — bör förslag framläggas av det verk som närmast kan anses företräda arbetsgivaresidan. Arbetstagarnas företrädare utses efter förslag från vederbörande arbetstagareorganisation. Förslag å ledamöter och suppleanter skall för att vinna avseende upptaga minst dubbelt så många personer som de vilka skall utses med ledning av förslaget. Har vederbörande förslag ej avgivits förordnar Konungen ändock ledamöter och suppleanter. Den fasta kärnan utgöres som nämnts av de tre i styrelsen tjänstgörande befattningshavarna. Arbetarskyddsstyrelsen beslutar i varje särskilt fall vilka av de allmänna partsledamöter som skall frånträda, då ärende berör område för vilket tillsatts särskild branschledamot. Utredningen utgår vidare ifrån att liksom hittills den efter förslag av TCO förordnade suppleanten tjänstgör i alla ärenden som berör tjänstemannaintresse. Beträffande partsledamöter och suppleanter för dessa bör i fråga om allmänna kvalifikationer föreskrifter meddelas, motsvarande de i gällande allmänna arbetstidslags 9 § 2 mom. intagna. Mot ledamot av styrelsen skall gälla samma jäv som i rättegångsbalken stadgas om domare. Om partsledamot tillfälligtvis på grund av jäv eller annat förhållande skulle vara förhindrad att tjänstgöra och suppleant ej kan tillkallas, bör styrelsen ha rätt att för tjänstgöring vid tillfället ifråga utse lämplig person. Liksom för närvarande gäller må ärenden av nu ifrågavarande slag, som behandlas av styrelsen, avgöras av fem ledamöter eller av fyra, om de är ense om beslutet. Då styrelsen fattar beslut skall lika antal representanter för arbetsgivare och arbetstagare samt minst en lagfaren ledamot av de i styrelsen tjänstgörande befattningshavarna närvara. Bestämmelser motsvarande de i gällande allmänna arbetstidslags 9 § 4 mom. intagna stadgandena om inskränkning i rätten för ledamot eller suppleant att bli entledigad m. m. synes ej vara behövliga. Som ovan anförts har styrelsen för närvarande en i huvudsak ensartad sammansättning vid handläggning av alla ärenden, vid vilkas behandling partsrepresentanter skall deltaga. Enligt utredningens uppfattning finnes ej hinder för att den nu föreslagna sammansättningen kommer i fråga vid

379 handläggning av jämväl andra partsärenden än dem som avser arbetstidslagstiftningen. Utredningen föreslår sålunda 1) att i allmänna arbetstidslagen och i hotellagen intages en föreskrift av innebörd, att i handläggningen i Arbetarskyddsstyrelsen av ärenden rörande tillämpningen av lagen eller med stöd av densamma meddelad föreskrift skall i den ordning och omfattning Konungen bestämmer deltaga särskilda ledamöter; samt 2) att i instruktionen för Arbetarskyddsstyrelsen intages bestämmelser av ovan angiven innebörd rörande partsrepresentation vid handläggning av partsärenden, sättet för partsledamöternas och suppleanternas tillsättande, deras allmänna kvalifikationer, jäv mot ledamot av styrelsen, tillfälligt tjänstgörande partsledamot samt styrelsens beslutförhet såvitt avser partsärenden.

C. F Ö R F A R A N D E T Gällande allmänna arbetstidslags 9 §, till vilken såsom förut anmärkts lantarbetstidslagen, detaljhandelslagen och hotellagen hänvisar, innehåller jämväl ett antal bestämmelser angående förfarandet inför Arbetarskyddsstyrelsen vid handläggning av ärenden rörande nämnda lagar. Bestämmelserna avsåg ursprungligen Arbetsrådet; detta uttryck användes i det följande referatet av lagtexten. I nämnda paragrafs sjunde moment stadgas sålunda att Arbetsrådet vid handläggning av vissa ärenden rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare i regel bör ej blott bereda vederbörande arbetsgivare och arbetare tillfälle att yttra sig utan även på lämpligt sätt söka samråd med representanter för arbetsgivare och arbetare inom verksamhetsområdet i fråga. Vidare föreskrives att Arbetsrådet till utredning av ärende må låta vid allmän underrätt höra vittnen och sakkunniga. Finner rådet sådan åtgärd nödig, äger rådet därom göra framställning hos underrätt, inom vars område den, som skall höras, har sitt hemvist eller någon tid uppehåller sig, och varde denne genom rätten kallad. Rätten äger tillägga vittne och sakkunnig ersättning med vad som prövas skäligt. Sedan förhöret hållits, skall rätten tillställa rådet protokoll däröver. Kostnaderna för dylikt förhör bestrides av allmänna medel. Rådets beslut och utlåtande meddelas enligt bestämmelse i samma moment avgiftsfritt. 8 mom. i angivna paragraf föreskriver att rådets beslut om nödfallsarbete och om arbete å övertid må i brådskande fall meddelas av dess ordförande eller vid förfall för ordföranden av hans ställföreträdare eller om

380 jämväl denne är hindrad av den återstående utan förslag utsedda ledamoten eller, där de utan förslag utsedda ledamöternas antal överstiger tre, den bland dem, som rådet därtill förordnat. Har beslut i sådan ordning meddelats, tage rådet vid sitt första därefter följande sammanträde under omprövning, huruvida beslutet skall äga bestånd. Slutligen stadgas i 9 mom. att rådet äger att, när skäl därtill föreligger, i avbidan på närmare utredning meddela beslut, som gäller endast tills vidare. Instruktionen för Arbetarskyddsstyrelsen innehåller den förut refererade bestämmelsen att rörande handläggningen av ärenden som avses i förut omförmälda lag den 21 juli 1948 skall gälla vad i den lagen sägs. I instruktionen stadgas vidare att övriga partsärenden skall handläggas på samma sätt som om ärendet gällde tillämpning av arbetstidslagstiftningen inom det område av näringslivet ärendet avser. Ärende av ifrågavarande beskaffenhet föredrages av chefen för arbetstidsbyrån eller särskild föredragande. Ledamot av styrelsen ävensom exempelvis expert hos styrelsen åligger att om hans mening icke överensstämmer med beslutet till protokollet anteckna sin skiljaktiga mening. Utan föregående föredragning äger byråchef bl. a. för ärendets beredning genom remiss eller särskild skrivelse infordra förklaringar, upplysningar, yttranden och uteblivna uppgifter i ärenden som rör hans handläggning, ävensom rapporter eller berättelser. Byråchef må även vidtaga nödig åtgärd i annat avseende när åtgärden icke utan verklig olägenhet kan uppskjutas och hinder förefinnes för beslut i eljest föreskriven ordning. Dylik åtgärd skall dock så snart ske kan anmälas vid handläggning i sådan ordning. I utredningens preliminära förslag behandlades dessa frågor ej närmare. Landsorganisationen framhöll i sitt remissvar i samband med uttalande angående Arbetarskyddstyrelsens sammansättning att det av utredningen framlagda tredje förslaget borde »i samband med ett utvecklat remissförfarande» vara lämpligt. Utredningen finner bestämmelser om remissförfarande, förhör vid domstol samt interimistiska beslut fortfarande vara erforderliga. Vad först angår remissförfarandet synes den ovan citerade bestämmelsen i styrelsens instruktion om rätt för chefen för arbetstidsbyrån att införskaffa yttranden m. m. vara tillräcklig. Bestämmelserna om förhör vid underrätt av vittne eller sakkunnig finner utredningen vara av beskaffenhet att böra bibehållas i arbetstidslagarna. Ersättningen till den hörde skall bestridas av allmänna medel och fastställas i enlighet med stadgandena i kungörelsen den 10 juli 1947 med bestämmelser angående vissa kostnader vid domstol. I instruktionen för styrelsen bör upptagas bestämmelser angående rätt för generaldirektören, dennes ställföreträdare eller vid förfall för dessa

381 chefen för arbetstidsbyrån att i brådskande fall meddela interimistiska beslut i arbetstidsärenden ävensom angående styrelsens omprövning av dylika beslut. Jämväl en föreskrift om rätt för styrelsen att i dylika ärenden meddela beslut, gällande tillsvidare, bör medtagas. Vidare synes i instruktionen böra föreskrivas att beträffande omröstningen i styrelsen skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad i rättegångsbalken eller eljest finnes stadgat beträffande omröstning i rådhusrätt i mål, där förlikning om saken är tillåten. Med hänsyn till stadgandena i lösen- och stämpelförordningarna lär särskild föreskrift rörande avgiftsfrihet för styrelsens beslut och utlåtanden ej vara erforderlig. Utredningen föreslår sålunda, 1) att i allmänna arbetstidslagen och i hotellagen intages såväl bestämmelse om rätt för Arbetarskyddsstyrelsen att vid allmän underrätt låta höra vittne eller sakkunnig som härav föranledda ovan angivna föreskrifter; samt 2) att i instruktionen för Arbetarskyddsstyrelsen införes bestämmelser om interimistiska beslut samt omröstningsförfarandet av det innehåll som ovan angivits.

D. B E S V Ä R S R Ä T T Enligt gällande allmänna arbetstidslag 9 § 10 mom. och till följd av hänvisning dit jämväl enligt lantarbetstidslagen, detaljhandelslagen och hotellagen må klagan över Arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärenden rörande nämnda lagar ej föras. I instruktionen för styrelsen föreskrives, att där ej annorlunda är stadgat den som ej åtnöjes med styrelsens beslut äger att hos Kungl. Maj:t söka ändring genom besvär. Utredningen föreslog i sin preliminära promemoria att styrelsens beslut med stöd av den nya arbetstidslagen i likhet med vad för närvarande gäller ej skulle kunna överklagas. Av remissmyndigheterna har endast ett fåtal tagit upp denna fråga till diskussion. Skogsstyrelsen ifrågasätter om ej med hänsyn bl. a. till att statliga ämbetsverk kommer att ingå på arbetsgivaresidan rätt bör föreligga för part att hos Kungl. Maj :t överklaga Arbetarskyddsstyrelsens beslut. — Jämväl Svenska livsmedelsarbetareförbundet anser att mer än en instans bör finnas. Enligt utredningens uppfattning bör Kungl. Maj :t ej belastas med de uppgifter som överinstans, vilka Skogsstyrelsen föreslagit. Jämväl i övrigt synes anledning saknas att vidtaga ändring i rådande förhållande. Utredningen vidhåller sålunda i denna del sitt ursprungliga förslag. Bestämmelsen i fråga bör intagas i den nya arbetstidslagen och hotellagen.

KAPITEL IX. GRÄNSDRAGNINGEN M E L L A N ARBETSTIDSLAGARNA OCH ARBETARSKYDDSLAGEN

Gällande arbetarskyddslag innehåller — förutom bl. a. allmänna föreskrifter om åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall (2 kap.) samt särskilda bestämmelser om minderårigas och kvinnors användande i arbete (4 och 5 kap.) •— jämväl vissa bestämmelser om arbetstiden och dess förläggning (3 kap.). Till dessa hör stadganden om raster, arbetspauser, nattvila och veckovila. Särskilda bestämmelser om nattvila för minderåriga och kvinnor finnes dessutom i 4 och 5 kap. Vidare föreskrives i lagens 4 kap. 31 § angående minderårigs arbetstid att utöver vad eljest i lag eller författning stadgas angående begränsning av arbetstiden skall gälla att minderårig med vissa undantag icke må användas till arbete mer än tio timmar av dygnet eller 54 timmar i veckan. Undantagen avser i första hand nödfallssituationer. Dessutom äger Arbetarskyddsstyrelsen, då så eljest i särskilt fall prövas nödigt, medge, att arbetstiden för minderårig under kortare tid utsträckes utöver vad ovan angivits. Arbetarskyddslagen är i princip tillämplig å rörelse och särskilt arbetsföretag. Huvuddelen av 4 kap., däribland 31 §, gäller emellertid ej för jordbruket. Bestämmelserna i 3 och 5 kap. samt i huvuddelen av 4 kap., däribland 31 §, är vidare ej tillämpliga å arbete, som utföres av medlemmar av arbetsgivarens familj. Vissa bestämmelser om raster finnes upptagna jämväl i gällande detaljhandelslag. Under förarbetena med revisionen av arbetstidslagstiftningen uppställde sig frågan huruvida förenämnda bestämmelser om raster m. m. borde intagas i den nya allmänna arbetstidslagen. Utredningen ansåg att så ej borde ske. I den preliminära promemorian anförde utredningen med avseende å detaljhandelslagens ifrågavarande stadganden, att dessa, enär nämnda lag skulle slopas och dess tillämpningsområde införas under allmänna arbetstidslagen, rätteligen borde, i den mån behov av dem alltjämt kunde anses föreligga, upptagas i arbetarskyddslagen. Vissa myndigheter och organisationer, som yttrat sig över utredningens preliminära förslag till ny arbetstidslag, har tagit upp jämväl dessa frågor till diskussion. Svenska metallindustriarbetareförbundet föreslog en genomgripande för-

383 ändring. Enligt förbundet borde övervägas att samordna arbetarskyddslagen och arbetstidslagen till en gemensam lagstiftning; tolkning och tilllämpning av bestämmelserna skulle därigenom underlättas. Utredningen finner emellertid ett sammanförande i en lag av rena skyddsstadganden och arbetstidsbestämmelser mindre lämpligt. Ett flertal remissinstanser, däribland Arbetsmarknadsstyrelsen, Vägoch vattenbyggnadsstyrelsen, Försvarets fabriksstyrelse, Statens avtalsnämnd och Landsorganisationen, framhöll att utredningen borde överväga att till arbetstidslagen överföra i arbetarskyddslagen intagna bestämmelser om arbetstiden och dess förläggning. Som motiv anfördes i allmänhet, att tillämpningen av bestämmelserna skulle underlättas. LO fann det ofrånkomligt att, om arbetstidslagens tillämpningsområde gjordes vidare än arbetarskyddslagens, samtliga arbetstidsbestämmelser samlades i en och samma lag. — Arbetarskyddsstyrelsen föreslog att de i arbetarskyddslagens 31 § intagna bestämmelserna beträffande minderårigas arbetstid överflyttas till den nya arbetstidslagen; eventuella skiljaktigheter i tillämpningsområdet borde emellertid beaktas. Här kan ock nämnas att Flygförvaltningen framställt ett allmänt önskemål att frågan om måltidsrasternas längd under normala arbetspass regleras genom lagstiftning. Förvaltningen anförde att detta önskemål framträdde allt starkare med hänsyn till motsättningen mellan arbetsfysiologiska hänsynstaganden och arbetstagarnas krav på förkortning av den tid de tillbringar på arbetsplatsen. Enligt utredningens uppfattning utgör stadgandena om raster, arbetspauser, nattvila och veckovila inga typiska bestämmelser om arbetstidens längd utan avser allenast dennas förläggning. Generella stadganden i dessa avseenden hör otvivelaktigt till arbetarskyddslagens område. Flygförvaltningens önskemål om reglering av rasternas längd finner utredningen avse en arbetarskyddsfråga, till vilken utredningen ej har att taga ställning. Detsamma gäller den större frågan om eventuell utvidgning av arbetarskyddslagens tillämpningsområde. Vad gäller för olika fack specificerade regler synes dessa böra tillkomma avtalsvägen och ej fastställas i lag. Såsom framgår av redogörelsen ovan i kap. V h a r utredningen beträffande de i gällande detaljhandelslag intagna specificerade rastbestämmelserna i enlighet härmed kommit till den uppfattningen att dessa helt kan borttagas ur lagstiftningen. De i 31 § av arbetarskyddslagen intagna stadgandena avseende minderåriga är däremot till sin natur karaktäristiska bestämmelser varigenom en begränsning av arbetstiden fastslås. Till följd härav borde de rätteligen intagas i arbetstidslagstiftningen. Emellertid måste härvid hänsyn tagas till olikheterna i de båda lagkomplexens tillämpningsområden. Under 31 § arbetarskyddslagen men

384 utanför arbetstidslagstiftningen i dess föreslagna avfattning faller sålunda bl. a. oregelbundet arbete i rörelse (dock ej jordbruk) eller särskilt arbetsföretag samt arbete av kansli- eller kontorspersonal i rörelse (utom detaljhandel) eller särskilt arbetsföretag. Arbetstidslagarna reglerar å andra sidan åtskilligt arbete, däribland jordbruk, för vilket 31 § arbetarskyddslagen ej är tillämplig. Ett överförande av nu ifrågavarande bestämmelse beträffande minderåriga från arbetarskyddslagen till arbetstidslagarna skulle alltså medföra den olägenheten att arbetstagare i de först uppräknade områdena skulle gå miste om det i bestämmelsen liggande skyddet. De praktiska fördelarna av överflyttningsåtgärden skulle å andra sidan knappast bli stora. Enligt de i förslaget till den nya arbetstidslagen intagna bestämmelserna skall gälla absolut förbud mot övertidsarbete för arbetstagare under 16 år. För nyttjande av 16- och 17-åringar till övertidsarbete erfordras i regel Arbetarskyddsstyrelsens medgivande; undantag göres endast för husligt arbete. Beträffande de områden, där dispens kräves för minderårigs övertidsarbete, skulle ett överflyttande av bestämmelsen i fråga vara betydelselöst. Åtgärden skulle sålunda ha praktisk verkan allenast med avseende å det husliga arbetet. Det är dock enligt utredningens uppfattning tveksamt huruvida en särskild reglering av arbetstiden för minderåriga på ifrågavarande område är ur praktiska synpunkter lämplig; kontrollsvårigheter torde med all sannolikhet uppställa sig. På grund av det nu anförda anser utredningen att jämväl bestämmelserna i 31 § arbetarskyddslagen bör bibehållas i denna lag.

KAPITEL X. STRAFFBESTÄMMELSER

Den nu gällande allmänna arbetstidslagen innehåller vissa bestämmelser om ansvar å arbetsgivare och minderårig arbetstagares vårdnadshavare ävensom ett antal processuella föreskrifter. I lagens 12 § stadgas sålunda, att därest arbetsgivare använder arbetare till arbete i strid mot vad i lagen stadgats eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, arbetsgivaren straffas med böter från och med tio till och ined ettusen kronor. Är arbetaren under 18 år och har användandet skett med faders eller målsmans vetskap och vilja, vare fadern eller målsmannen förfallen till böter från och med fem till och med femtio kronor. Den som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse, som omnämnes i paragrafen, fortsätter samma förseelse, skall när han varder därtill lagligen förvunnen för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits fällas till det ansvar som är bestämt för sådan förseelse. — Enligt 13 § skall arbetsgivare straffas med böter från och med fem till och med femhundra kronor, om han försummar något av följande åligganden, nämligen att fullgöra anmälningsskyldighet beträffande s. k. nödfallsarbete, att föra vederbörliga anteckningar om nödfalls- och övertidsarbete, att låta arbetarna taga del av övertidsjournal, att foga vissa beslut av Arbetarskyddsstyrelsen till anteckningarna, att förvara anteckningarna m. m. å arbetsstället under viss tid samt att i vissa fall ha lagen och arbetstidsschema anslagna å arbetsstället. Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anteckning rörande arbetares användande till nödfalls- eller övertidsarbete, straffas arbetsgivaren med böter från och med femtio till och med ettusen kronor. — 14 § föreskriver att förseelse mot lagen åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol. Böter, som ådömas enligt lagen, skall tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skall de förvandlas enligt lagen om verkställighet av bötesstraff. De i specialarbetstidslagarna intagna straffbestämmelserna har något moderniserats. Detaljhandelslagens 14 § föreskriver sålunda, att arbetsgivare, som använder arbetstagare till arbete i strid mot vad i lagen stadgas eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, straffas med dagsböter. Var arbetstagaren under 18 år, vare den som har vårdnaden om arbetstagaren, där användandet skett med hans vetskap och vilja, förfallen till böter från och med fem till och med femtio kronor. — I 15 § stadgas att arbetsgivare, som försummar att anmäla nödfallsarbete, att 25—1600 53

386 föra vederbörlig anteckning om övertid, att låta arbetstagare erhålla del av övertids journalen såvitt honom rörer, att foga Arbetarskyddsstyrelsens beslut till anteckningarna eller att å bestämd plats förvara anteckningarna m. m. under viss tid, straffas med dagsböter. Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anteckning om övertid, straffas han med dagsböter, ej under fem. — Enligt 16 § skall förseelse mot lagen åtalas vid polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest vid allmän domstol. Böter, som ådömes enligt lagen, tillfaller kronan. Lantarbetstidslagen och hotellagen innehåller straffbestämmelser av ungefärligen motsvarande innehåll som detaljhandelslagens 14 och 15 §§; hotellagen stadgar dessutom att arbetsgivare, som försummar att ha arbetstidsschema anslaget å arbetsställe, straffas med dagsböter. Nämnda båda lagar innehåller ingen forumbestämmelse men föreskriver att böter, som ådömes enligt resp. lag, tillfaller kronan. I sitt preliminära förslag till ny arbetstidslag upptog utredningen ett antal i förhållande till gällande lagar ändrade straffbestämmelser. I allmänna lagen förekommande stadganden om bötesstraff å 5—500, 10—1 000 och 50—1 000 kronor utbyttes mot bestämmelser om dagsbotsstraff, i sistnämnda fall dagsböter ej under fem. Straffet för vårdnadshavare höjdes till böter, högst etthundra kronor. Vidare uteslöts de särskilda bestämmelserna rörande fall av upprepad förseelse, om forum och förvandling av böterna. De preliminärt föreslagna bestämmelserna hade sålunda följande innehåll. Arbetsgivare, som använder arbetstagare i strid mot lagen eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, straffas med dagsböter. Därest arbetstagare under 18 år använts på dylikt sätt med vårdnadshavarens vetskap och vilja, straffas vårdnadshavaren med böter, högst etthundra kronor. Arbetsgivare som försummar att anmäla nödfallsarbete, att i enlighet med Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter föra anteckning om nödfalls- eller övertidsarbete eller att låta arbetstagare taga del av sådana anteckningar och av beslut, som av Arbetarskyddsstyrelsen med stöd av lagen delgives arbetsgivaren, straffas med dagsböter. Har arbetsgivaren mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i sådan anteckning som nyss nämnts, straffas han med dagsböter, ej under fem. Böter tillfaller kronan. Endast ett fåtal remissmyndigheter har uttalat sig om förevarande bestämmelser. Arbetsmarknadsstyrelsen ifrågasatte, med hänsyn till att ett avsevärt antal mindre arbetsgivare komme att beröras av den nya lagen, lämpligheten av att de föreslagna straffbestämmelserna skulle gälla oavsett verksamhetens omfattning. Icke minst det husliga arbetets inordnande under arbetstidslagstiftningen påkallade en ändring som gjorde det möjligt att taga större hänsyn till förhållandena på de minsta arbetsställena.

387 Fall synes kunna förekomma, då en förseelse av i lagen angivet slag är att betrakta som obetydlig. En arbetsgivare kan av ren glömska ha tillfälligtvis underlåtit t. ex. att vidtaga de åtgärder med avseende å anteckningar, övertidsjournal e. dyl. som ålegat honom. För tillämpning å bl. a. dylika fall bör en föreskrift om frihet från straff införas. En sådan bestämmelse torde för övrigt kunna tillämpas ej blott med avseende å de minsta arbetsställena utan oberoende av omfattningen av den verksamhet, i vilken förseelsen begåtts. Med hänsyn till bestämmelserna i lagen den 20 april 1951 med vissa bestämmelser om böter och viten, enligt vilken bl. a. böter, om ej annat är föreskrivet, skall tillfalla kronan, kan det i det preliminära förslaget medtagna stadgandet härom utgå. På grund av vad nu anförts föreslår utredningen, att i den nya allmänna arbetstidslagen intages dels de i det preliminära förslaget angivna ifrågavarande stadgandena med undantag för bestämmelsen att böter tillfaller kronan och dels en föreskrift om att straff ej skall ådömas för en eljest i lagen straffbelagd förseelse, därest den är ringa. Med avseende å hotellagen föreslås enahanda stadganden i anslutning till vad i det föregående anförts.

K A P I T E L XI. ÖVRIGA

BESTÄMMELSER

A. A R B E T S T I D S S C H E M A

M. M.

Enligt 11 § 2 mom. gällande allmänna arbetstidslag skall å arbetsställe inom bl. a. hantverk, industrien, byggnads- och transportväsendet, där arbete bedrives på stadigvarande sätt och i sådan omfattning att å arbetsstället i regel användes minst tio arbetare, å lämplig plats finnas anslagna dels allmänna arbetstidslagen och dels arbetstidsschema, angivande när arbetet börjar och slutar eller, där arbetet bedrives med skiftindelning, när arbetet börjar och slutar för varje skiftlag, ävensom såvitt möjligt början och slut för varje rast, varigenom arbetet avbrytes. Dylikt schema får användas jämväl för anteckning av tid för förberedelse- och avslutningsarbete. Ingen av speciallagarna föreskriver skyldighet för arbetsgivare att ha vederbörande lag anslagen. Enligt lantarbetstidslagen och detaljhandelslagen föreligger ej heller skyldighet att föra arbetstidsschema. Därest en arbetsgivare ändock upprättar dylikt, har han rätt att upptaga tid för förberedelse- och avslutningsarbete å schemat i stället för att föra särskilda anteckningar om arbetet ifråga. Schemat skall vara anslaget å arbetsstället och angiva tiden för det dagliga arbetets början och slut samt (enligt detaljhandelslagen) längden av raster som avbryter arbetstiden. Däremot föreligger enligt hotellagen skyldighet för arbetsgivare att på lämplig plats å arbetsställe ha anslaget arbetstidsschema, som för varje arbetstagare eller grupp av arbetstagare med samma arbetstidsindelning anger tiderna för arbetets början och slut samt de tider, som är anslagna för arbetstagarnas måltider, och längden av den tid, över vilken varje arbetstagare härför förfogar. När särskilda skäl föreligger må Arbetarskyddsstyrelsen medge befrielse för viss arbetsgivare från skyldigheten ifråga. Arbetsgivaren äger upptaga tid för förberedelse- och avslutningsarbete å schemat i stället för att föra särskild anteckning därom. Utredningen anförde i sin förut omförmälda promemoria, att det ej ansågs motiverat att i lagen bibehålla bestämmelserna om skyldighet för vissa arbetsgivare att ha arbetstidslagen och arbetstidsschema anslagna. Föreskrifterna vore av den art, att de lämpligen borde utfärdas av Konungen. De refererade bestämmelserna uteslöts följaktligen ur det preliminära lagförslaget.

389 Remissmyndigheterna har i allmänhet ej uttalat sig om utredningens förslag på denna punkt, vilket torde få tolkas så att förslaget godtagits. Yrkesinspektören i tionde distriktet ansåg emellertid, att en bestämmelse motsvarande 70 § i arbetarskyddskungörelsen borde intagas i lagen. Enligt nämnda paragraf skall å arbetsställe, varest i regel minst fem arbetstagare stadigvarande sysselsattes, finnas tillgängliga arbetarskyddslagen och -kungörelsen jämte de författningar, som innefattar ändringar i eller tillägg därtill eller som utfärdats med stöd av arbetarskyddslagen och rör den å arbetsstället bedrivna verksamheten. I allmänhet torde innehållet i arbetstidslagarna vara bekant för arbetstagarna även om vederbörande lag ej är tillgänglig på arbetsstället. Behov av en bestämmelse motsvarande 70 § i arbetarskyddskungörelsen synes därför knappast vara förhanden. I varje fall är ett dylikt stadgande ej av beskaffenhet att böra intagas i arbetstidslagarna. Svenska handelsarbetareförbundet framhöll, att det för detaljhandelns vidkommande fortfarande vore angeläget att skyldighet förelåg för arbetsgivare att ha arbetstidsschema anslaget. Förbundet fruktade nämligen att borttagandet av denna skyldighet ur lagstiftningen skulle medföra konsekvenser på detaljhandelns område, som skulle försätta arbetstagarna i en försämrad situation. Som tidigare framhållits åligger det för närvarande ej arbetsgivare, som sorterar under detaljhandelslagen, att ha arbetstidsschema anslaget. Enär emellertid förandet av ett arbetstidsschema delvis får anses motiverat genom att tillsynen å vederbörande lags efterlevnad därigenom underlättas, torde det ankomma på Arbetarskyddsstyrelsen att då så befinnes lämpligt meddela därav betingade anvisningar. Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen, att bestämmelser rörande ifrågavarande skyldigheter för arbetsgivare ej intages vare sig i den allmänna arbetstidslagen eller i hotellagen.

B.

ARBETSFÖRESTÅNDARE

I såväl allmänna arbetstidslagen som i speciallagarna finnes intagna bestämmelser av innebörd att beträffande verksamhet, som bedrives av kommun, vad i resp. lag stadgats angående arbetsgivare skall gälla arbetsföreståndaren, samt att nämnda föreskrift skall tillämpas jämväl där Arbetarskyddsstyrelsen efter framställning av arbetsgivare godtagit viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe. Enligt lantarbetstidslagen skall även beträffande verksamhet som bedrives av hushållningssällskap vad i lagen stadgats om arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

390 Bestämmelserna reglerar närmast frågan om arbetsgivareansvaret. Som framgår av vad ovan i kap. X anförts är det arbetsgivaren, som ansvarar för lagens efterlevnad. Av praktiska skäl har emellertid lämnats föreskrift om överflyttande i vissa fall av ansvaret på annan än arbetsgivaren. Utredningen, som vid utarbetandet av sitt preliminära förslag till ny allmän arbetstidslag utgick ifrån att bestämmelserna ifråga i princip skulle bibehållas, upptog — med hänsyn jämväl till den föreslagna utvidgningen av lagstiftningens tillämpningsområde — i förslaget en föreskrift att vad i lagen stadgas om arbetsgivare skulle beträffande arbete som bedrives av staten, kommun eller hushållningssällskap gälla arbetsföreståndare. Stadgandet om möjlighet för arbetsgivare att på framställning få viss person godtagen som arbetsföreståndare i stället för arbetsgivaren medtogs oförändrat. Några remissinstanser har funnit begreppet arbetsföreståndare böra förtydligas. Sålunda anförde Försvarets civilförvaltning att motsvarande stadgande i arbetarskyddslagen visat sig svårt att tillämpa inom försvarets område med dess speciella organisation och befälsförhållanden. —Luftfartsstyrelsen gav uttryck åt samma uppfattning med hänsyn till förhållandena inom statsförvaltningen över huvud och framhöll att därest ett förtydligande ej skedde det kunde förutses att praktiska tolkningssvårigheter komme att uppstå vid avgörande av frågan vem som skulle anses som arbetsföreståndare. Beträffande sjukhusväsendet fann Sjukhusdirektionen i Stockholm kompletterande bestämmelser nödvändiga. Intendenten för Serafimerlasarettet framhöll att för lasarettets del genom instruktion eller på annat sätt måste fastställas, vem som är arbetsföreståndare och vilken personal han har att leda. — Enligt chefen för Psykiatriska sjukhuset i Stockholm kunde för olika fall sjukhusets direktion, sjukhuschefen, sjukhusintendenten, överläkare, föreståndarinna eller uppsyningsman vara att betrakta som arbetsföreståndare. Av lagtexten syntes klarare böra framgå vilken av dessa instanser som skulle betraktas som arbetsföreståndare. Bestämmelser av ungefärligen samma innebörd som i de ovan föreslagna är upptagna i gällande arbetarskyddslag. Ej heller där har lämnats närmare uppgifter på vem som i statlig eller kommunal verksamhet skall anses som arbetsföreståndare. Vid avgörande av en sådan fråga kan i många fall svårigheter uppställa sig; detta torde vara fallet särskilt inom den statliga verksamheten. Att i lag angiva föreskrifter härom synes emellertid ej vara lämpligt; ej heller kan några allmängiltiga regler uppdragas. Det torde ankomma på vederbörande myndighet att i instruktion, reglemente eller eljest föreskriva vem som skall för varje verksam-

391 hetsområde i förevarande avseende representera arbetsgivaren. Myndigheten synes lämpligen innan ett dylikt beslut fattas böra rådgöra med Arbetarskyddsstyrelsen; de normer som gäller för enskilda företag torde i viss utsträckning kunna tjäna som förebild. Vad särskilt angår den militära verksamheten har, enligt vad utredningen inhämtat, i en P.M. från Försvarets centrala arbetarskyddsnämnd uppdragits vissa principer i anledning av motsvarande bestämmelser i arbetarskyddslagen. Det heter däri bl. a.: »Det vill dock synas som om arbetsföreståndaransvaret utan hinder av lagens föreskrifter av regementschef (motsvarande) lämpligen torde kunna delegeras till underlydande tjänstegrenschef, såsom exempelvis tygmästare, verkstadsdirektör, verkstadschef, tygofficer, intendent, kasernofficer, stabsingenjör, stationsingenjör, flottiljingenjör eller motsvarande befattningshavare, genom att denne ordervägen förklaras vara arbetsföreståndare för sitt verksamhetsområde.» På liknande sätt torde problemet få lösas jämväl på andra områden. Fråga om Arbetarskyddsstyrelsens godtagande av viss person som arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe har i många fall varit föremål för styrelsens prövning. Den praxis som därvid utbildat sig torde vara tilllämplig jämväl i fortsättningen. På grund av vad nu anförts föreslår utredningen att de ovan angivna, i det ursprungliga förslaget upptagna bestämmelserna om arbetsföreståndare intages i den nya allmänna arbetstidslagen, samt att i hotellagen intages ett stadgande av följande lydelse: »Beträffande arbete, som bedrives av staten eller av kommun, skall vad i denna lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.»

C. K O N U N G E N S

UNDANTAGSRÄTT

Gällande allmänna arbetstidslag ävensom detaljhandelslagen, lantarbetstidslagen och hotellagen innehåller två särskilda stadganden om rätt för Konungen att under vissa förutsättningar förordna om eftergift eller medge undantag från resp. lags tillämpning. I det följande behandlas vardera bestämmelsen för sig. Allmänna arbetstidslagens 10 § 2 mom. stadgar att därest sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare, som kan anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom visst verksamhetsområde, är ense om eftergift från vad lagen stadgar beträffande fördelning av den ordinarie arbetstiden, beträffande förlängning av denna tid eller beträffande extra övertid, Konungen må på framställning av Arbetarskyddsstyrelsen eller efter dess hörande förordna att eftergiften må inom verksamhetsområdet ifråga allmänt tillgodonjutas,

392 Bestämmelser av enahanda innebörd är intagna i specialarbetstidslagarna. I förarbetena till angivna, i allmänna lagen intagna stadgande, vilket tillkom år 1921, påpekades förefintligheten av en rättspraxis, som utbildat sig beträffande eftergifter i vissa fall från lagens bestämmelser. Med fortsatt tillämpning av arbetstidslagen skulle förekomsten av en så att säga standardiserad praxis ytterligare ökas. Med hänsyn bl. a. till önskemålet att nedbringa Arbetsrådets arbetsbörda syntes det angeläget att söka utfinna ett sätt varigenom de i lagen medgivna men på myndighets prövning beroende lindringarna skulle i en del mer vanligt förekommande fall kunna på administrativ väg göras direkt och allmänt tillgängliga. Sättet att generalisera vissa fall av eftergifter skulle givetvis kunna komma till tillämpning också utan stöd av någon föregående praxis men där det tydligt framginge, att enhetliga normer läte sig fastställa. Ifrågavarande bestämmelser har hittills icke vid något tillfälle tilllämpats. I utredningens preliminära lagförslag uteslöts bestämmelsen ifråga såsom i realiteten varande av ringa betydelse. Utredningen uttalade därjämte i sin preliminära promemoria, att därest de angivna förutsättningarna förelåge, man kunde utgå ifrån att parterna träffade kollektivavtal i enlighet med de normer, som angåves i förslaget. I dylikt fall skulle Arbetarskyddsstyrelsen, likaledes enligt förslaget, kunna medge att avtalets bestämmelser finge tillämpas jämväl av arbetsgivare som ej vore bunden av avtalet. Den enda verkliga skillnaden mellan gällande och föreslagna bestämmelser skulle bli att beslutanderätten överfördes från Konungen till Arbetarskyddsstyrelsen, vilket ansågs möjligt och lämpligt. Remissinstanserna har ej gjort några erinringar mot förslaget på denna punkt. Såsom i kap. VII anförts har utredningen funnit sig icke böra vidhålla det preliminära förslaget om vidsträckt möjlighet för parterna att sluta kollektivavtal om arbetstiden och Arbetarskyddsstyrelsens befogenhet att förordna om utvidgad tillämpning av ett dylikt avtal. Frågan uppställer sig då om dc gällande bestämmelserna om Konungens rätt att i förevarande fall medge eftergift skall bibehållas. Med hänsyn till att de hittills aldrig behövt tillämpas och då anledning synes saknas till antagande att behov därav i framtiden skall komma att uppstå, föreslår utredningen att bestämmelserna ifråga helt utgår. Att märka är, att Arbetarskyddsstyrelsen tillerkänts befogenhet att för vissa fall medge generella dispenser (se kap. VI). I allmänna arbetstidslagens 10 § 3 mom. finnes en bestämmelse av innebörd att därest tillämpningen av lagen skulle medföra sådana svårigheter för visst arbete eller visst företag att dess fortsatta bedrivande

393 därigenom äventyras, Konungen må på framställning av Arbetarskyddsstyrelsen eller efter dess hörande medge av förhållandena påkallat undantag från lagens tillämpning. Motsvarande bestämmelse återfinnes i de tre speciallagarna. Enligt dessa äger Konungen emellertid rätt att förordna om undantag i förevarande avseende jämväl därest tillämpning av resp. lag skulle medföra särskilda svårigheter inom viss del av riket. I förarbetena till allmänna arbetstidslagen anfördes att lagens tillämpning kunde befaras komma att på en del områden medföra minskning eller upphörande av produktionen. För dc fall, där en sådan verkan ej skulle vara att tillskriva en produktionsgrens eller ett företags egen inneboende svaghet utan exempelvis skärpt konkurrens genom åtgärder vidtagna i annat land, syntes det påkallat att hålla en möjlighet öppen till undvikande av nämnda verkningar. Emellertid borde bemyndigandet till eftergift endast undantagsvis och med stor varsamhet komma till användning. Undantagen skulle kunna medge full eller på visst sätt begränsad eller villkorlig befrielse från lagens tillämpning och meddelas för viss eller obestämd tid. Endast den i lantarbetstidslagen förefintliga bestämmelsen har hittills kommit till tillämpning. Den 17 april 1940 förordnade Kungl. Maj:t att nämnda lag under tiden t. o. m. den 17 juli 1940 icke skulle t i l lämpas inom vissa län. I detta sammanhang bör nämnas den numera upphävda lagen den 14 juni 1940 om undantag från gällande bestämmelser rörande arbetstidens reglering m. m., enligt vilken Konungen vid krig eller krigsfara vari riket befinner sig eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden ägde förordna att vissa lagar icke skulle tillämpas. Med stöd av denna lag förordnades att lantarbetstidslagen ej skulle tillämpas under tiden 18 juli—15 oktober 1940. I sin förut omförmälda preliminära promemoria övervägde utredningen att låta jämväl ifrågavarande bestämmelser bortfalla. Utredningen anförde emellertid följande. Man måste beakta den föreslagna ökningen av lagstiftningens tillämpningsområde; särskilt i fråga om statlig verksamhet kunde det tänkas förekomma områden, där i varje fall temporära undantag kunde behövas. Den omfattning, i vilken arbete måste utföras inom exempelvis till försvarsväsendet hörande verksamhetsområden underginge för närvarande enligt vad erfarenheterna visade hastiga variationer. Att under sådana förhållanden utforma arbetstidslagen utan möjligheter till undantag syntes otänkbart. Utredningen föreslog därför att Konungen skulle beredas möjligheter att medge undantag från lagens tillämpning. Frågan uppställde sig då huruvida man i lagen särskilt borde ange under vilka förutsättningar Konungen skulle äga medge dylik dispens. Vissa skäl talade för att i lagen ange att åtgärden måste vara motiverad av krig eller krigsfara. Med

394 hänsyn till den allmänna osäkerheten i de utrikespolitiska förhållandena fann utredningen emellertid en sådan motivering olämplig. Utredningen föreslog i stället att Konungen »under utomordentliga förhållanden» skulle äga att beträffande visst arbete eller visst arbetsområde föreskriva av förhållandena påkallat undantag från lagens tillämpning. För att ytterligare förtydliga utredningens uppfattning på denna punkt uttalade utredningen i promemorian att därest den föreslagna arbetstidslagen varit i kraft vid promemorians tillkomst (år 1951) förhållandena enligt utredningens uppfattning skulle ha varit sådana att Konungen kunde ha stött sig på bestämmelsen ifråga för att undantaga i varje fall vissa av de till försvarsväsendet knutna arbetsplatserna. Av de instanser som yttrat sig angående utredningens preliminära lagförslag har endast vissa myndigheter inom försvarets område samt Statens avtalsnämnd närmare uttalat sig i denna del. Försvarets civilförvaltning yppade tvekan huruvida det vore befogat att i förevarande avseende ge Konungen ett rymligare bemyndigande än motsvarande föreskrift i exempelvis prisregleringslagen och förfogandelagen. — Arméförvaltningen, Flygförvaltningen och Statens avtalsnämnd anförde såsom stöd för att arbetstidslagen ej skulle tillämpas å försvarsväsendet bl. a. att sådana situationer kunde uppkomma att det bedömdes erforderligt att sätta arbetstidsbestämmelserna ur kraft utan att däråt borde givas den offentlighet, som skulle kunna bli en följd av ett beslut av Konungen enligt förevarande bestämmelse. Fortifikationsförvaltningen framförde liknande synpunkter. Civilförsvarsstyrelsen uttalade att det vore utomordentligt angeläget att arbetstidslagens begränsning av arbetstiden temporärt kunde helt eller delvis sättas ur kraft, då de utrikespolitiska förhållandena nödvändiggjorde en intensifiering av civilförsvarets verksamhet. Styrelsen underströk lämpligheten av den föreslagna bestämmelsen att Konungens dispensrätt icke knytes till vissa fixerade förutsättningar såsom krig eller krigsfara eller inträde av beredskapstillstånd. Undantag från lagens tillämpning borde alltså kunna medgivas redan innan förhållandena så tillspetsats, att beredskapstillstånd vore av behovet påkallat. E n dispensgivning torde vidare ej medföra samma publicitet och uppmärksamhet i in- och utlandet som ett beslut om bercdskapstillstånd. Försvarets fabriksstyrclse hade intet att erinra mot bestämmelsen med hänsyn till uttalandet om utredningens bedömning av de rådande förhållandena. Utredningen vidhåller sin i förenämnda promemoria angivna uppfattning om behovet av en bestämmelse om undantagsrätt för Konungen. Mot en sådan bestämmelse i och för sig har någon erinran ej heller gjorts från remissmyndigheterna. Vad angår frågan under vilka förutsättningar Konungen skall äga utöva denna rätt finner utredningen så inskränkande bestämmelser ej vara erforderliga som de, vilka angivits i kristidslagarna

395 och -författningarna. Tillämpningen av förevarande undantagsbestämmelse torde i regel ej innebära ett så långtgående ingrepp i medborgarens fri- och rättigheter som är fallet med avseende å kristidslagstiftningen i allmänhet. Att närmare ange de förhållanden som skall vara för handen för att bestämmelsen skall få tillämpas torde ej låta sig göra. Givetvis skall dock alldeles särskilda omständigheter råda. Utredningen finner med hänsyn härtill uttrycket »utomordentliga förhållanden» vara tilllämpligt. Ehuru det torde vara närmast för försvarsväsendets räkning som bestämmelsen kan bli aktuell, synes möjligheten att tillämpa den ej böra begränsas till nämnda område. Såsom utredningen uttalat i kap. IV under rubriken Försvarsväsendet lär ined hänsyn till bestämmelserna i lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar beslut av nu ifrågvarande slag ej onödigtvis behöva komma till allmänhetens kännedom. I instruktionen för Arbetarskyddsstyrelsen föreskrives att styrelsen med uppmärksamhet skall följa utvecklingen inom sitt verksamhetsområde samt bl. a. hos Kungl. Maj :t föreslå de åtgärder som styrelsen finner påkallade. Någon särskild bestämmelse i lag att styrelsen skall taga initiativ eller yttra sig i nu före var ande avseende synes ej erforderlig. På grund av vad nu anförts föreslår utredningen att i allmänna arbetstidslagen och i hotellagen intages ett stadgande av det innehåll som ovan angivits och som upptagits i det ursprungliga förslaget. D. A N D R A

BEGRÄNSNINGSBESTÄMMELSER

I såväl allmänna arbetstidslagen som speciallagarna är intagen en bestämmelse om att där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande användande av minderårig eller kvinna till arbete sådan begränsning skall lända till efterrättelse. Utredningen medtog denna såsom självklar ansedda bestämmelse i sitt preliminära lagförslag på den grund att själva borttagandet skulle ha kunnat ge anledning till oklarhet. De i förevarande bestämmelse avsedda stadgandena om begränsning av användande av minderåriga och kvinnor till arbete återfinnes huvudsakligen i arbetarskyddslagen. Största betydelsen torde få tillmätas den i kap. X omförmälda föreskriften rörande minderårigs arbetstid. Med hänsyn till eventuellt kommande lagstiftning om partiell arbetstidsförkortning synes bestämmelsen ifråga böra formuleras generellt. Utredningen föreslår sålunda att i allmänna arbetstidslagen och hotelllagen intages ett stadgande av innebörd att där i lag eller författning föreskrives ytterligare begränsning beträffande arbetstagares användande till arbete än vad som följer av resp. lag sådan begränsning skall lända till efterrättelse.

KAPITEL XII. SAMMANFATTNING AV FORSLAGET TILL NY ARBETSTIDSLAGSTIFTNING

Den av utredningen föreslagna nya allmänna arbetstidslagen omfattar i princip alla arbetstagare som mot vederlag användes till arbete för arbetsgivares räkning. Från denna regel finnes vissa inskränkande undantag, vilka dock är väsentligt mindre omfattande än de undantag som återfinnes i nu gällande arbetstidslagstiftning. Undantagen omfattar dels vissa grupper arbeten dels vissa grupper arbetstagare. Följande arbeten skall icke falla under den föreslagna allmänna arbetstidslagen nämligen a) okontrollerbart arbete, b) oregelbundet arbete, c) arbete, som är att hänföra till uppfostran eller undervisning, d) arbete, som bedrives av lots- och fyrinrättningen, e) arbete, som åvilar militär eller civilmilitär personal inom försvarsväsendet samt personal inom polisväsendet och brandväsendet, f) skeppstjänst och fiske, g) arbete såsom handelsresande eller platsförsäljare. Från den allmänna arbetstidslagen undantages vidare självfallet de arbetstagare, som faller under den av utredningen föreslagna arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer. De största ändringarna innebär att arbete som bedrives av staten införes under lagstiftningen. Detsamma gäller sjuk- och fattigvård samt arbete som utföres av trafikpersonal vid järnväg. Nuvarande undantag för småföretagen slopas. Följande arbetstagaregrupper föreslås lägges utanför den allmänna arbetstidslagen: a) medlem av arbetsgivarens familj, vartill är att hänföra maka eller make, släktingar i rätt upp- eller nedstigande led, syskon, styvbarn och styvföräldrar samt adoptivbarn och adoptivföräldrar, b) företagsledare eller arbetsledare, som ej annat än tillfälligtvis själv deltar i arbetet, c) kanslipersonal samt teknisk, administrativ eller merkantil kontorspersonal utom i rörelse, som avser detaljhandel och i omedelbar anslutning därtill bedriven verksamhet eller som drives å rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning, d) arbetstagare, som utan att vara hänförlig till någon av de under b) eller c) angivna intar en med sådan arbetstagare jämförlig ställning.

397 Den ordinarie arbetstiden begränsas till högst 48 timmar under loppet av en vecka, raster icke inräknade. För det fall att arbetet bedrives regelmässigt såväl vardag som sön- och helgdag k a n arbetstiden få regleras på en tid av två veckor i följd och härvid uppgå till högst 96 timmar. För vissa särskilt angivna arbetsområden kan begränsningsperiodens längd utsträckas till högst en månad. Härvid får arbetstiden begränsas så att den endast i genomsnitt per vecka motsvarar 48 timmar. Dessa arbetsområden är följande: a) arbete, som bedrives av fångvården, tullverket och televerket, b) arbete, som har till ändamål alt bereda sjukvård eller förlossningsvård, c) arbete, som utföres inom den slutna socialvården, d) arbete, som åligger trafikpersonal vid sådan järnväg eller spårväg, som är upplåten för allmän trafik, ävensom trafikpersonal inom bilväsendet och driftspersonal hos postverket, e) skogsarbete samt kolning i mila, ändock att arbetet icke är att hänföra till skogsarbete, samt f) arbete, som, utan att vara hänförligt till någon av de under a)—e) angivna arbetena, bedrives med regelbunden skiftindelning. Dygnsmaximum föreslås enligt huvudbestämmelserna till nio timmar. Dygnet räknas från kl. 0. Den dagliga arbetstiden må dock kunna utsträckas till tio timmar och en gång i veckan till elva beträffande de i det föregående nämnda verksamhetsområden som föreslås erhålla en begränsningsperiod om högst en månad. Denna bestämmelse skall dock ej gälla arbete som bedrives med regelbunden skiftindelning. Det högre dygnsmaximum föreslås jämväl för: a) jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrives som självständiga företag, samt trädgårdsskötsel och djurskötsel, ändock att arbetet bedrives utan samband med jordbruk, b) rörelse, som avser detaljhandel och i omedelbar anslutning därtill bedriven verksamhet eller som drives å rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning, samt c) husligt arbete. I fråga om arbete som bedrives med regelbunden skiftindelning får dygnsmaximum överskridas i den mån så är nödigt med hänsyn till skiftgångens lämpliga genomförande. Arbetarskyddsstyrelsen må, när skäl därtill är, medge annan fördelning av den ordinarie arbetstiden än som angives i det föregående, dock ej i vidare mån än att arbetstiden för viss tidsrymd, som ej får omfatta mer än tolv månader i följd, genomsnittligen uppgår till högst 48 timmar under loppet av en vecka. Förlängning av den ordinarie arbetstiden må medgivas av Arbetarskyddsstyrelsen, därest arbetet medför synnerligen ringa ansträngning eller på-

398 går allenast under kortare tid eller, utan att så är fallet, viktiga skäl finnes för åtgärden. Annan fördelning av den ordinarie arbetstiden eller ock förlängning av denna må dessutom medgivas av Arbetarskyddsstyrelsen då det av uttalande från arbetstagarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetstagare, som skulle beröras av undantaget, finner detsamma önskvärt och arbetstiden ej därigenom kominer att oskäligt utsträckas. Arbetsgivare och huvudorganisation av arbetstagare kan avtala om annan begränsningsperiod än den lagen anger. En förutsättning härför är dock att arbetstiden för en period om högst tolv månader icke kominer att överstiga 48 timmar i genomsnitt per vecka. I fråga om sådana arbetstagare i statens eller kommuns tjänst, som är underkastade ämbetsansvar, gäller i stället vederbörande myndighets beslut om arbetstidens reglering, därest beslutet ansluter sig till antingen överenskommelse, som träffats vid förhandling med huvudorganisation å arbetstagaresidan, eller, därest dylik överenskommelse ej ernåtts och fråga är om arbetstagare i statens tjänst, förslag som avgivits av vederbörande tjänstgöringsnämnd. Giltighet i här berört hänseende skall även tillkomma av lokalorganisation slutet avtal, om detta godkännes av huvudorganisationen. Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat förutses, vållat avbrott i en verksamhet eller ock medfört överhängande fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må arbetsgivare använda arbetstagare till arbete utöver ordinarie arbetstid (tid för nödfallsarbete). Det åligger arbetsgivaren att inom två dygn från arbetets början göra anmälan härom till Arbetarskyddsstyrelsen. Nödfallsarbete må icke fortsättas utöver sist angivna tid utan att tillstånd därtill sökts hos Arbetarskyddsstyrelsen. Arbetsgivare må i den omfattning som arbetstidslagen anger använda arbetstagare å övertid. Dylik är av tre slag, nämligen tid för förberedelseoch avslutningsarbete, allmän övertid och extra övertid. Övertid för förberedelse- och avslutningsarbete begränsas till högst sex timmar under loppet av en vecka; bedrives arbetet regelmässigt såväl vardag som sön- och helgdag maximeras denna övertid till tolv timmar under loppet av två veckor i följd. Vad nu sagts skall även gälla vakttjänst som anordnas inom trädgårdsskötseln. Arbetsgivare må då han så finner nödigt använda arbetstagare till övertid under högst 180 timmar under loppet av ett kalenderår. Begränsningsperioden må, då fråga är om jordbruk och trädgårdsskötsel, i stället sättas till en period av tolv månader i följd. Den allmänna övertiden begränsas vidare till högst 48 timmar under loppet av fyra kalenderveckor eller till högst 50 timmar under loppet av en kalendermånad. Är ytterligare övertid av trängande behov påkallad må tillstånd att ut-

399 taga extra övertid meddelas av Arbetarskyddsstyrelsen för högst 120 timmar under loppet av ett kalenderår. Begränsningsperioden må, där fråga är om jordbruk och trädgårdsskötsel, i stället sättas till en period av tolv månader i följd. Arbetstagare som ej fyllt 16 år må icke användas till arbete å övertid. I fråga om arbetstagare som fyllt 16 men ej 18 år gäller att arbete å övertid fordrar medgivande av Arbetarskyddsstyrelsen såvitt fråga icke är om husligt arbete, då dylikt tillstånd icke erfordras. Arbetsgivare som använder arbetstagare till nödfallsarbete eller till arbete å övertid är skyldig föra anteckning om dylik arbetstid. Befrielse från denna skyldighet kan meddelas av Arbetarskyddsstyrelsen. Fråga är här närmast om arbetsgivare med litet antal arbetstagare. Tillsyn å efterlevnaden av den allmänna arbetstidslagen utövas av Arbetarskyddsstyrelsen samt under dess överinseende och ledning av yrkesinspektionens befattningshavare och kommunala tillsynsmän. Vid handläggning hos Arbetarskyddsstyrelsen av ärende rörande tilllämpningen av arbetstidslagen skall deltaga särskilda ledamöter utsedda av Kungl. Maj:t efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare. Den nya arbetstidslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1956. Dock må beträffande arbete inom jordbruk med därtill hörande binäringar samt trädgårdsskötsel och djurskötsel bestämmelserna i 4 § nuvarande lantarbetstidslag i vad avser arbetstidens reglering för vecka fortfarande tilllämpas intill den 1 januari 1960 i stället för motsvarande bestämmelser i den nya lagen. Den av utredningen föreslagna nya arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer äger tillämpning å hotell-, restaurang- och kaférörelse. Följande arbeten föreslås dock uteslutna nämligen a) okontrollerbart arbete, b) oregelbundet arbete, c) arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran eller undervisning, d) rörelse, som avser detaljhandel och i omedelbar anslutning därtill bedriven verksamhet eller som drives å rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning, e) skeppstjänst. Följande arbetstagaregrupper uteslutes a) medlem av arbetsgivarens familj, vartill är att hänföra maka eller make, släktingar i rätt upp- eller nedstigande led, syskon, styvbarn och styvföräldrar samt adoptivbarn och adoptivföräldrar, b) företagsledare, personalchef eller därmed jämförlig befattningshavare i överordnad ställning,

400 c) bokhållare eller annat kontorsbiträde. Enligt arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer begränsas den ordinarie arbetstiden till 144 timmar under loppet av tre kalenderveckor. Dygnsmaximum är elva timmar; dygnet räknas från kl. 6. Arbetarskyddsstyrelsen må när skäl därtill är medge annan fördelning av den ordinarie arbetstiden än nyss sagts. Dock får arbetstiden härigenom icke sättas högre än att den under en tid av tolv månader motsvarar ett genomsnitt av högst 144 timmar under loppet av tre veckor. Arbetarskyddsstyrelsen må därjämte under samma förutsättningar som angivits ovan i redogörelsen för den allmänna arbetstidslagen medge förlängning av den ordinarie arbetstiden. Vidare må Arbetarskyddsstyrelsen kunna medge såväl annan fördelning av den ordinarie arbetstiden som en förlängning av denna då det av uttalande av arbetstagarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetstagare, som skulle beröras av undantaget, finner detsamma önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas. Arbetsgivare äger rätt att under samma villkor som ovan angivits i fråga om den allmänna arbetstidslagen använda arbetstagare för nödfallsarbete. I fråga om övertid föreslås i stort sett samma bestämmelser som i den allmänna arbetstidslagen dock med det tillägget att en arbetsgivare må kunna använda arbetstagare förutom till förberedelse- och avslutningsarbete jämväl till betjäning av gäster, som vid upphörande av servering befinner sig inom det för serveringen avsedda området. Denna övertid är maximerad till högst 18 timmar under loppet av tre kalenderveckor. Dylik övertid må under en tidsrymd av 24 timmar räknad från kl. 6 icke överstiga en och en halv timme. Den allmänna övertiden är begränsad till 180 timmar under loppet av ett kalenderår och till högst 36 timmar under loppet av tre kalenderveckor. I fråga om den extra övertiden föreslås samma bestämmelser som i allmänna arbetstidslagen. Arbetstagare i åldern 16—18 år skall enligt hotellagen få användas å övertid till förberedelse- och avslutningsarbeten även utan tillstånd av Arbetarskyddsstyrelsen. I fråga om arbetsgivares skyldighet att anteckna arbetstid m. m. och Arbetarskyddsstyrelsens sammansättning vid handläggning av ärende som avser arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer skall även gälla samma bestämmelser som i allmänna arbetstidslagen. Vid ett förverkligande av utredningens förslag kommer den svenska arbetstidslagstiftningens utformning att nära anpassas till den internationella konventionen på förevarande område även om vissa skiljaktigheter alltjämt kommer att bestå.

PARTIELL ARBETSTIDSFÖRKORTNING

26—1600 53

KAPITEL XIII.

TIDIGARE

ÖVERVÄGANDEN

I direktiven den 28 februari 1947 för utredningen anförde föredragande Statsrådet bl. a., att den allmänna stegringen av arbetstakten inom näringslivet vid skilda tillfällen fört fram tanken på en generell förkortning av arbetstiden. Skäl härför hade anförts både ur arbetarskyddssynpunkt och ur produktionsteknisk synpunkt. En dylik generell förkortning av normalarbetstiden torde emellertid med hänsyn till det vid denna tid rådande produktionsläget icke låta sig genomföra, fortsatte Statsrådet. Vid den översyn av arbetstidslagstiftningen, som Statsrådet förordade, borde därför utredningsarbetet inriktas främst på frågan om en förkortning av arbetstiden för vissa yrken. I fortsättningen hänvisade Statsrådet till ett av andra lagutskottet vid 1945 års riksdag gjort uttalande i anledning av en motion om förkortad arbetstid för vissa angivna arbetstagaregrupper. Utskottet anförde, att den ansåg en utredning vara påkallad rörande förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete samt vid arbete, som eljest kunde anses vara av mera påfrestande art. I direktiven erinrades vidare om tvenne skrivelser från Landsorganisationen nämligen av den 5 mars 1945 och den 3 december 1946. I den förstnämnda skrivelsen framhölls, att en förkortning av arbetstiden för vissa påfrestande arbeten vore en angelägen åtgärd. I den senare skrivelsen underströk LO önskvärdheten av att i första hand åtgärder vidtoges till en förkortning av arbetstiden för vissa arbetaregrupper som hade obekväm arbetstidsförläggning och som vore sysselsatta med särskilt hårt arbete. LO hemställde, att en utredning rörande förkortning av arbetstiden för arbetare, som är sysselsatta med nattarbete och arbete under jord, snarast möjligt måtte företagas. I fortsättningen erinrade Statsrådet om den vid 1946 års riksdag genomförda lagstiftningen om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt påfrestande och hälsofarligt arbete. Det hade under förarbetena till denna lagstiftning starkt ifrågasatts, att bland de grupper arbetstagare som med hänsyn till arbetets beskaffenhet borde beredas förlängd semester också skulle medtagas skiftarbetare. 1942 års semesterkommitté hade emellertid på skäl som beröres i det följande icke biträtt detta förslag; till denna ståndpunkt hade Statsrådet anslutit sig. Därest 1938 års arbetarskyddskommittés förslag till begränsning av nattarbetet genomföres, kommer skiftarbete, fortsatte Statsrådet, att bli tillåtet i mindre omfattning än vad för det dåvarande var fallet. Man kunde dock

404 förutsätta att skiftarbete alltjämt skall förekomma i ganska betydande utsträckning. En utredning rörande den betydelsefulla frågan om skiftarbetarnas arbetstidsförhållanden var därför alltjämt påkallad. — Frågan om skiftarbetarnas ställning i arbetstidshänseende var emellertid endast ett av de problem rörande arbetstidslagstiftningen som påkallade en lösning. Det var självfallet att vid en inskränkning av normalarbetstiden för skiftarbetare motsvarande spörsmål måste upptagas till övervägande beträffande vissa andra grupper av arbetare med särskilt påfrestande arbete. Till tidigare anförda skäl för begränsning av normalarbetstiden inom vissa yrken kom enligt Statsrådet ytterligare en annan icke oväsentlig synpunkt. I tider av allmän brist på arbetskraft förelåg en latent risk för att arbetskraften söker sig bort från tunga och med hänsyn till arbetsmiljön eller arbetstidsfördelningen mindre attraktiva yrken. Detta förhållande hade under senaste tiden gjort sig kännbart vid bl. a. gruvor och järnbruk. En förkortning av arbetstiden inom vissa tunga yrken skulle kunna vara ägnad att underlätta rekryteringen av arbetskraft till dessa. Direktiven kan sammanfattas sålunda. Utredningen har att undersöka frågan om en arbetstidsförkortning för arbetstagare med särskilt påfrestande arbete. Härvid skall bl. a. beaktas det ansträngande arbete som främst skiftarbetarna har att utföra. Frågan om arbetstidens längd och om semesterns längd ger anledning till problemkomplex som i många avseenden är identiska. Såväl arbetstidslagarna som semesterlagen avser att skydda arbetskraften mot förslitning genom att bereda arbetstagarna tillfälle till erforderlig rekreation. I fråga om semesterlagstiftningen har man sökt att successivt utöka semestern. 1946 års semesterlag tillerkände sålunda arbetstagare inom vissa yrken en till tre veckor förlängd semester. Dessa grupper fick tre veckors semester på en tid, då det icke ansågs föreligga möjligheter att genomföra en så lång semester för alla arbetstagare. Det utredningen givna uppdraget avseende partiell arbetstidsförkortning är sålunda ett uppdrag i väsentliga avseenden påminnande om det som 1942 års semesterkommitté hade att utföra, då den utarbetade förslaget till lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete. Utan tvivel kan man tolka utredningens uppdrag på så sätt, att det avser bereda arbetstagaregrupper med särskilt stort rekreationsbehov en förkortning av arbetstiden, innan en dylik arbetstidsförkortning kan införas för samtliga arbetstagare. Med hänsyn till de likartade problem, som en arbetstidsförkortning och en semesterförlängning erbjuder, synes det vara motiverat att innan utredningen ingår på att diskutera själva förkortningsfrågorna erinra om vissa överväganden, som gjordes i samband med den lagstadgade semesterns utsträckande år 1946. Detta blir för övrigt nödvändigt även på den grund, att ut-

405 redningens förslag i viss utsträckning bygger på material, som insamlats av 1942 års semesterkommitté. Semesterkommittén anförde i sitt betänkande att behovet av semester uppenbarligen är växlande. De semesterförmåner som dåvarande semesterlag tillförsäkrade arbetstagarna hade emellertid icke utmätts härefter. Lagen hade i stället karaktär av minimilagstiftning med lika förmåner för alla arbetstagare. Denna lagens ståndpunkt — att upptaga en och samma semestertid för alla arbetstagare — hade dock icke dikterats av en strävan efter nivellering eller likriktning av semesterförmånerna. Vid lagens tillkomst hade uttryckligen framhållits att behovet av semester vore växlande. Att man likväl hade avstått från en differentiering av semesterns längd efter växlande behov bestämdes främst av att det ansågs praktiskt omöjligt att på ett rättvist sätt differentiera semestern för de mångtaliga anställningar som förekommer i verkligheten. Det spörsmål om en differentiering av semesterns längd, som hade behandlats vid semesterlagens tillkomst, gällde en allmän differentiering. Övervägandena gick i enlighet härmed ut på, huruvida det var möjligt att åstadkomma en rättvis gradering över hela linjen. Med en sådan utgångspunkt måste frågan alltjämt vara praktiskt olösbar, framhöll 1942 års semesterkommitté. Helt annorlunda måste däremot saken ligga till, därest frågeställningen gavs den mera begränsade innebörd som innefattades i det uppdrag semesterkommittén fått sig ålagt. Enligt detta begränsades frågan till sådana grupper arbetstagare, vilkas arbete är så pressande att rekreationsbehovet rent objektivt måste framstå som avsevärt större än alla andra arbetstagares. Den omständigheten att samtliga arbetstagare vid detta tillfälle icke kunde beredas bättre semesterförmåner borde icke, anförde semesterkommittén, utgöra hinder mot att sådana arbetstagare, vilkas semesterbehov i avsevärd grad överstege flertalets behov av semester, i lag tillförsäkrades en förlängd semester. Att en dylik begränsad differentiering av semesterns längd skulle förrycka semesterlagens karaktär av minimilagstiftning syntes icke med fog kunna göras gällande. Kommittén var emellertid medveten om att vid en sådan partiell differentiering av semesterns längd vissa svårigheter för näringslivet skulle uppkomma. Sedan kommittén uppehållit sig vid vissa frågor som här k a n förbigås framhöll den följande. En förlängning av semestertiden återverkade, även om den förutsattes begränsad till ett mindre antal grupper arbetstagare, på driftsförhållandena vid företag som sysselsätter arbetstagare inom de berörda grupperna. Enligt uppgifter från arbetsgivaresidan skulle en förlängd semester leda till betydande svårigheter för de härav berörda företagens rationella drift. Från arbetstagaresidan vitsordades i åtskilliga fall, att den tilltänkta förlängningen av semestern för vissa arbetstagare skulle medföra

406 driftstekniska svårigheter. Man ansåg emellertid, att dessa många gånger överdrivits av arbetsgivarna och att utvägar funnes att väsentligt minska olägenheterna. Semesterkommittén övergick härefter till frågan om vilka grupper arbetstagare, som borde komma i åtnjutande av förlängd semester. Till kommittén hade förslag på ett betydande antal grupper inkommit. För egen del hyste semesterkommittén den uppfattningen, att förmånen av förlängd semester åtminstone tills vidare borde begränsas till ett mindre antal arbetstagare. Att ge kretsen av arbetstagaregrupper en tämligen vidsträckt omfattning syntes nämligen ur flera synpunkter möta betänkligheter. Det var här fråga om en lagstiftning om vars verkningar man icke hade erfarenhet, varför det var skäl att framgå med försiktighet. Skulle det framdeles visa sig att även andra arbetstagaregrupper än de av kommittén ifrågasatta borde komma i åtnjutande av ökat skydd i förevarande hänseende, borde komplettering av lagen i sådant avseende kunna företagas. Semesterkommittén betonade vidare, att ju flera arbetstagaregrupper som toges med desto större blev gränsskiktet till de grupper som skulle falla utanför. Härjämte skulle i motsvarande grad de oundvikliga svårigheterna vid lagstiftningens tilllämpning i praktiken ökas. Olägenheterna för näringslivet blev också större allt eftersom antalet grupper utökades. Med de i det föregående återgivna utgångspunkterna kom kommittén fram till att arbetstagare, sysselsatta med nedan angivna arbeten borde erhålla förlängd semester, ett förslag som sedermera även godtogs av statsmakterna. 1. Arbete under jord i gruva eller stenbrott. 2. Gruvarbete ovan jord i Norrbottens län. 3. Nattarbete. 4. Arbete i mörkrum. 5. Arbete, däri arbetstagarna utsattes för röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt ämne. Bland de grupper, som semesterkommittén icke ansåg sig böra medtaga, hade särskilt stor tvekan rått i fråga om skiftarbetarna, främst treskiftsarbetare och tvåskiftsarbetare med dag- och nattgång. Beträffande dessa arbetstagare visade en av kommittén utförd medicinsk undersökning, att den av arbetsförhållandena betingade ständiga omställningen av livsföringen, särskilt i fråga om sömn och måltider, åstadkommer rubbningar i hälsotillståndet och att de men, som härigenom vållas arbetstagarna, k a n lindras genom en längre semester. Här förelåg enligt kommittén ett missförhållande som snarast borde avhjälpas så långt detta var möjligt. Kommittén framhöll emellertid, att av de problem, som härvid mötte, frågan om förlängd semester intog en andrahandsställning. Främst torde nämligen spörsmålet gälla begränsning i görligaste mån av skiftarbetets omfattning.

407 Vid detta läge ansåg sig semesterkommittén icke böra föreslå längre semester för skiftarbetare. Semesterkommittén tillade emellertid, att bland skiftarbetarna funnes arbetstagaregrupper som, även bortsett från de med själva skiftgången förenade besvärligheterna, hade att utföra ett särskilt pressande och hälsofarligt arbete. Bland dessa nämnde kommittén arbetstagare i hyttor och martinverk, vissa valsverksarbetare, arbetstagare vid lancashirehärdar och kolugnar, eldare å koleldade fartyg samt arbetstagare i sulfitfabrikernas syrahus och i sulfatfabrikernas sodaugnar. Kommittén medtog även följande grupper, nämligen sprängämnesarbetare, arbetstagare utsatta för koloxidförgiftning, telefonister och sjuksköterskor. Som nämnts föreslog kommittén emellertid icke någon förlängd semester för dessa senast uppräknade arbetstagaregrupper. Enligt direktiven borde utredningen, därest så befunnes lämpligt, till särskild behandling upptaga spörsmål som kunde lösas fristående. I direktiven hade bland grupper arbetstagare som var i särskilt behov av arbetstidsförkortning bl. a. nämnts skiftarbetare och arbetare i gruvor. Bl. a. med hänsyn härtill ansåg utredningen, att frågan om en arbetstidsförkortning för dessa båda nämnda yrkesgrupper framstod som den angelägnaste. I del I av arbetstidsutredningens betänkande (SOU 1947:65) framlade utredningen förslag om ändrad lydelse av den allmänna arbetstidslagen, varigenom arbetare sysselsatta vid arbete under jord i gruva eller stenbrott erhöll en till 40 timmar i veckan förkortad arbetstid. Arbetstidsförkortningen borde genomföras från 1 januari 1949. Med hänsyn bl. a. till att gruvarbetare under jord genom kollektivavtal erhållit en till 40 timmar i veckan begränsad arbetstid, har Kungl. Maj :t icke framlagt förslag för riksdagen om förkortning av arbetstiden för denna yrkesgrupp. I del II av arbetstidsutredningens betänkande angående treskiftsarbetare och tunnelarbetare (SOU 1948:51) framlade utredningen förslag till förkortad arbetstid för arbetstagare, vilka sysselsattes i arbete med regelbunden skiftindelning som med eller utan uppehåll under sön- och helgdagar bedrives dygnet runt med tre skiftlag. Förslaget avsåg sålunda treskiftsarbetare i sedvanlig bemärkelse, d. v. s. arbetstagare sysselsatta i såväl kontinuerligt som intermittent skiftarbete. I fråga om motiven till kommitténs förslag får utredningen hänvisa till ifrågavarande betänkande. Här torde anledning föreligga att endast beröra omfattningen av den föreslagna arbetstidsförkortningen. På denna punkt anförde utredningen bl. a. följande. Den av utredningen vid denna tid verkställda undersökningen rörande verkningarna av en förkortad arbetstid för treskiftsarbetare hade givit till resultat, att en förkortning av arbetstiden i allmänhet icke kunde genomföras utan en ökning av arbetsstyrkan med åtföljande nybyggnad av

408 bostäder under förutsättning att produktionen skulle kunna bibehållas oförminskad. En arbetstidsförkortning med tre skift per tre veckor, d. v. s. till ett medeltal av 40 timmar i veckan, skulle om produktionen måste upprätthållas betyda en ökning av arbetareantalet med mellan 10 000 och 17 000 man. Man borde härvid beakta, att det till mycket stor del var fråga om yrkesarbetare som för att kunna fullfölja sitt arbete ofta måste ha lång utbildning. I regel skulle bostäder behöva anskaffas för de nyanställda. Företagen hade i allmänhet räknat med ett tillskott av lägenheter direkt motsvarande antalet nyanställda arbetare. Även om de angivna kraven på ökning av arbetareantalet måhända kunde reduceras något med hänsyn till möjligheten av ökad arbetsintensitet efter arbetstidsförkortningen samt i samband därmed genomförda rationaliseringsåtgärder, torde enligt utredningens mening vara uppenbart att en på en gång genomförd arbetstidsförkortning till 40 timmar i veckan för samtliga treskiftsarbetare i landet skulle ställa sådana krav på nyrekrytering och bostadsbyggande att landet för det dåvarande icke mäktade uppfylla dem. Resultatet måste i stället bli en produktionsminskning. Från arbetsgivarehåll hade uppgivits, att om produktionsbortfallet komme att direkt motsvara arbetstidsförkortningen skulle det årliga värdet av den förlorade produktionen enbart för pappersmasseoch pappersindustriernas del utgöra ca 300 miljoner kronor. Utredningen drog den slutsatsen, att det vid denna tid var olämpligt att på en gång genomföra 40-timmars vecka för alla treskiftsarbetare. Emellertid ansåg utredningen sig icke vilja avstå från tanken att föreslå en förkortning av arbetstiden för ifrågavarande arbetare. En framkomlig väg fann utredningen vara att genomföra arbetstidsförkortningen successivt. För detta ändamål utarbetades tre alternativ, samtliga syftande till en stegvis förkortning av arbetstiden för treskiftsarbetarna. Följande förslag rubricerade utredningen såsom alternativ I. För en period om tre veckor borde arbetstiden från 1 januari 1950 sänkas från 144 timmar till 136 timmar. Detta förslag innebar en förkortning av arbetstiden med 22/3 timmar per vecka till i genomsnitt 45V3 timmar. Förslaget skulle vara ett första steg på vägen mot en förkortning av arbetsveckan till 40 timmar. Som ett mellanled kunde arbetstiden senare sänkas till 42 timmar per vecka. Utredningens alternativ II innebar, att arbetstiden från 1 januari 1950 sänkes till 40 timmar i veckan. Emellertid skulle arbetstidslagen samtidigt kompletteras med tilläggsbestämmelser möjliggörande en smidig övergång till den förkortade arbetsdagen. Sålunda skulle stadgas, att därest införandet av en 40 timmars arbetsvecka för treskiftsarbetare skulle leda till nämnvärd nedgång i produktionen eller annat allvarligt missförhållande, skulle Arbetsrådet på framställning av vederbörande arbetsgivare eller arbetsgivareorganisation kunna medge härav påkallat undantag från begränsningen.

409 Dock skulle bifall till dylik framställning vägras, om arbetet medförde synnerlig ansträngning. I frågor av större ekonomisk räckvidd borde Arbetsrådet fatta beslut först efter samråd med Kommerskollegium, Arbetsmarknadsstyrelsen och Konjunkturinstitutet. Vid meddelande av undantag skulle riktpunkten för Arbetsrådet vara att undvika nämnvärd produktionsminskning till följd av arbetstidsförkortning. Utredningen förutsatte att dispensgivningen till en början med nödvändighet måste bli frikostig. Alternativ III påminner i allt väsentligt om alternativ II. Sålunda skulle principbeslut fattas om sänkning av arbetstiden för alla treskiftsarbetare till i genomsnitt 40 timmar per vecka. Lagändringen borde emellertid icke sättas i kraft över hela linjen, utan åt Kungl. Maj :t skulle uppdragas att successivt för olika näringsgrenar bestämma tidpunkten för ikraftträdandet i den takt de ekonomiska betingelserna gjorde detta möjligt. Utredningen tog icke direkt ställning till något av de tre alternativen. Emellertid framhöll utredningen att den närmast skulle vilja förorda alternativ II. Utredningens förslag har icke föranlett någon åtgärd från statsmakternas sida. Genom avtal har emellertid arbetstiden förkortats inom olika näringsområden. Vid kontinuerligt treskiftsarbete är arbetstiden sålunda numera allmänt sänkt till 42 timmar per vecka i genomsnitt. Vidare kan nämnas att genom ett i januari 1954 träffat kollektivavtal arbetstiden vid intermittent treskiftsarbete vid järnbruken sänkts till 45V3 timmar i genomsnitt per vecka. Denna arbetstidsförkortning avser dock ej vakter, ångpanneeldare och liknande personal. Framläggandet av förslagen till förkortad arbetstid för gruvarbetare, tunnelarbetare och treskiftsarbetare underlättades av det förhållandet att man hade att göra med arbetstagaregrupper som i varje fall förhållandevis lätt läte sig avgränsas från andra grupper. Då utredningen övervägde att fortsätta på den inslagna vägen fann den att svårigheterna att bryta ut dylika yrkesgrupper blev avsevärt större. Detta problem berörde utredningen för övrigt om än från andra utgångspunkter i förslaget till förkortad arbetstid för treskiftsarbetare. Härvid framhölls följande. Inom utredningen hade den meningen framförts, att inan sedan förslag framlagts om 40 timmars arbetsvecka för gruvarbetare och arbetare i stenbrott icke borde fortsätta på den inslagna vägen med successiva förslag angående förkortad arbetstid eller förlängd semester för speciella arbetaregrupper. Man borde i stället dessförinnan företaga en allmän inventering för att klarlägga vilka arbetstagaregrupper som kunde tänkas ifrågakomma till erhållande av kortare arbetstid eller längre semester eller bådadera. Vidare borde turordningen mellan dessa arbetstagaregrupper och konsekvenserna av de ifrågasatta åtgärderna för näringslivet och därmed för hela landet klarläggas. Häremot anförde utredningen, att det väl icke kunde

410 bestridas att den föreslagna inventeringen i och för sig kunde vara värdefull. Utredningen hade dock icke ansett sig böra företaga en dylik. Skälen härtill hade varit flera. Till en början fanns en ur förevarande synpunkt tillfredsställande sammanställning i 1942 års semesterkommittés betänkande. Vidare skulle det vara mycket svårt att i det labila läge, vari det svenska näringslivet befann sig denna tid, ställa en prognos angående de ekonomiska konsekvenserna av vissa i en mer eller mindre avlägsen framtid företagna åtgärder till förkortning av arbetstiden eller förlängning av semestern för vissa arbetstagaregrupper. I fortsättningen anförde utredningen följande, något som den ånyo vill understryka. Det kunde knappast bli tal om att föreslå någon lagstadgad förkortning av arbetstiden för andra arbetstagaregrupper än i huvudsak dem som av semesterkommitténs läkarexpert angivits såsom varande de mest rekreationsbehövande. Dessa grupper var, om man bortsåg från gruvarbetare under jord: arbetare i radiologiskt arbete, telefonister, treskiftsarbetare, tvåskiftsarbetare med dag- och nattgång, mörkrumsarbetare, sjuksköterskor, arbetare som är utsatta för koloxidförgiftning, gruvarbetare utomhus ovan trädgränsen samt nattarbetare. Utredningen ville dock härtill lägga åtminstone en mera betydande arbetstagaregrupp, vars rekreationsbehov syntes tarva ytterligare undersökning, nämligen trafikpersonalen vid järnvägar och spårvägar samt förare av olika slags motorfordon. Utredningen har ej heller på detta stadium av sitt arbete ansett sig böra göra en mera omfattande inventering av arbetstagaregrupper vilka bör komma i fråga för en arbetstidsförkortning. Det viktigaste skälet härtill är att 1942 års semesterkommitté redan verkställt en dylik inventering. Emellertid är denna numera något föråldrad. Semesterkommittén hade inhämtat uppgifter rörande arbetstagaregrupper med särskilt pressande arbete genom yrkesinspektörerna. Dessa uppgifter har utredningen kompletterat. Vidare har den från samtliga till Landsorganisationen hörande fackförbund erhållit uppgifter om arbetstagaregrupper, vilka enligt vederbörande förbunds egen uppfattning har särskilt pressande arbete. En sammanställning av semesterkommitténs undersökningar rörande arbetstagaregrupper med påfrestande arbete ävensom av de resultat, som utredningens kompletterande undersökningar ger vid handen, återfinnes i bilaga VII. Det har av skäl för vilka närmare redogöres i det följande i allmänhet icke synts motiverat att verkställa särskilda undersökningar rörande de olika till arbetstidsförkortning föreslagna grupperna. Redan det stora antalet grupper skulle ha gjort detta omöjligt. Endast i några få fall h a r en noggrannare undersökning ägt rum. På grund av att man från Svenska gjutareförbundet gjort gällande, att arbetarna inom förbundets verksam-

411 hetsområde hade behov av förkortad arbetstid bl. a. till följd av silikosfaran, har utredningen sålunda inhämtat material för bedömande av de härmed sammanhängande problemen. Utredningen har gjort särskilda undersökningar rörande förekomsten av nattarbete dels inom järnvägsväsendet dels ock inom andra verksamhetsområden. I fråga om järnvägsväsendet har uppgifter erhållits från Järnvägsstyrelsen och Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening. Dessa undersökningar omfattar vad de statliga järnvägarna beträffar ett urval sektioner och i fråga om de enskilda järnvägarna ett antal representativa sådana. Såsom utredningen berört i kap. II har material rörande arbetsförhållandena inom järnvägs väsendet vidare inhämtats i samband med de studieresor som företrädare för utredningen verkställt vid ett flertal tillfällen. Omfattningen av nattarbete inom det enskilda näringslivet har inhämtats främst genom Svenska arbetsgivareföreningen. Fråga har här icke varit om nattarbete som har samband med treskiftsarbete. Uppgifter har även inhämtats från andra utanför Svenska arbetsgivareföreningen stående arbetsgivareorganisationer. Vidare må nämnas att Chefen för socialdepartementet till utredningen för att tagas i övervägande vid fullgörandet av utredningens uppdrag överlämnat en i februari 1951 gjord framställning från Svensk sjuksköterskeförening om uppdrag åt utredningen att verkställa en undersökning om behovet av lagstadgad förkortning av arbetstiden för sjuksköterskor arbetande inom röntgen-, radium- och kortvågsavdelningar samt å laboratorier. I framställningen hemställdes vidare, att utredningen måtte erhålla i uppdrag framlägga sådant förslag i frågan som kunde befinnas påkallat. Med anledning av de mycket svårbedömbara problem, som sammanhänger med frågan om röntgen- och radiumstrålningens inverkan på människan, har utredningen utfört en ingående undersökning på detta område. Resultaten av denna refereras i korthet i det följande. Den återfinnes i fullständigt skick som en bilaga till betänkandet (bilaga V). I denna undersökning medtogs även arbetstagarna å laboratorier, ehuru anledningen till behovet av arbetstidsförkortning för denna kategori arbetstagare var av helt annan natur än i fråga om de förut nämnda andra arbetstagaregrupperna. Sedermera har av Chefen för socialdepartementet till utredningen för att tagas under övervägande vid fullgörande av utredningens uppdrag överlämnats en i oktober 1952 gjord framställning från Svensk sjuksköterskeförening om förkortad arbetstid för sjuksköterskor inom operationsavdelningar. I anledning härav har utredningen från Sjuksköterskeföreningen erhållit del av resultaten av en inom föreningen gjord undersökning rörande förekomsten av övertidsarbete å operationsavdelningar. Även för dessa resultat redogöres i det följande. (En mera detaljerad redogörelse återfinnes i bilaga VI.)

412 Svenska barnmorskeförbundet har även ingivit en framställning om förkortad arbetstid för barnmorskor med nattarbete. Med hänsyn till att anledningen till behovet av arbetstidsförkortning här icke varit något med yrket speciellt sammanhängande utan förekomsten av nattarbete har ingen särskild undersökning av barnmorskornas behov av arbetstidsförkortning företagits. Till utredningen har Svenska laboratris- och preparatrisföreningarnas samorganisation ingivit en framställning om laglig begränsning av arbetstiden för laboratoriepersonal. På grund av att denna framställning inkommit så sent som i februari 1954 har utredningen icke haft möjligheter att vidtaga särskilda undersökningar i anledning av densamma. Utredningen har i stället överlämnat den till Chefen för socialdepartementet för den åtgärd framställningen må föranleda. Utredningen behandlar i det följande de grupper som från olika håll föreslås erhålla förkortad arbetstid. Innan utredningen går in på dessa spörsmål är det emellertid nödvändigt klarlägga, vilka möjligheter som förefinnes att genomföra en partiell arbetstidsförkortning och den principståndpunkt, vartill utredningen kommit fram.

K A P I T E L XIV. ALLMÄN M O T I V E R I N G AV FÖRSLAGET TILL PARTIELL ARBETSTIDSFÖRKORTNING

Enligt direktiven skall utredningen överväga frågan om en förkortning av arbetstiden för sådana grupper arbetstagare som har särskilt påfrestande arbete. Det gäller att börja med att söka närmare bestämma vad som skall förstås med begreppet »särskilt påfrestande arbete». Härvid k a n man begränsa begreppet på sådant sätt att man endast syftar på den natur som själva de utförda arbetsuppgifterna har. Inom såväl näringslivet som andra verksamhetsområden finnes mängder av arbetsuppgifter, vilka man utan särskild prövning kan karaktärisera som särskilt påfrestande i denna bemärkelse. Utan att föregripa den följande utredningen måste exempelvis arbete med grovplåtsvetsning i regel vara att anse som dylikt arbete. Som mycket påfrestande synes man även vara berättigad att anse arbetet i stålgjutgodsrenserier. Viss trafikpersonal har utan tvivel ett mycket påfrestande arbete på grund av den starka uppmärksamhet arbetet kräver och till följd av ansvaret för människoliv. Ej heller är det särskilt svårt att ange arbetstagaregrupper som har ett mycket lindrigt arbete. Detta är t. ex. fallet med viss vakthållningspersonal och andra liknande grupper. Mellan de här nämnda ytterligheterna finnes sedan alla tänkbara mellanformer. Att bestämma och därmed avgränsa begreppet särskilt påfrestande arbete måste — främst om man som utgångspunkt har arbetsuppgifternas natur — med hänsyn till det anförda bli synnerligen svårt. I semesterkommitténs förut berörda förslag utgick man ej heller från en dylik bestämning. Kommittén sökte i stället avgöra, huruvida ett arbete utfördes under sådana betingelser eller yttre förhållanden att det till följd härav kunde anses vara särskilt påfrestande. Utredningen vill erinra om, att den tidigare föreslagit förkortad arbetstid för arbete under jord i gruva eller stenbrott. Bestämmande för utredningens ståndpunkt var härvid icke enbart att arbetet i och för sig är särskilt påfrestande utan hänsyn togs också till de förhållanden varunder det utföres. Detta sätt att bedöma arbetet var även utgångspunkten i förslaget beträffande treskiftsarbete. Här dikterades utredningens ståndpunkt av de växlingar som arbetstiderna undergår och vad detta i form av olika påfrestningar medför för människan. Man kan peka på andra yttre förhållanden, som gör ett arbete påfrestande. Så är oftast fallet därest arbetstagare utsattes för

414 röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt ämne. Även om själva arbetsuppgifterna icke är ansträngande får dock arbetet en sådan natur att det måste anses som särskilt påfrestande. Måste ett arbete helt eller delvis utföras under natten, har man även anledning tala om ett påfrestande arbete. Ej heller i detta fall behöver arbetsuppgifterna i och för sig vara särskilt ansträngande. Den omständigheten att arbetet utföres under delar av dygnet, då människan normalt vilar, får anses ge det en sådan särprägel att det blir påfrestande. Nattarbetarnas möjligheter till familjeliv, deltagande i föreningsliv o. dyl. är vidare mera begränsade än andra arbetstagares. I de fall som senast nämnts har man haft en objektivt lätt bestämbar grund för avgörandet om arbetet skall anses påfrestande eller ej. Det är lätt att bedöma, huruvida en person arbetar i en gruva, tillhör gruppen trafikpersonal, deltar i treskiftsarbete, är utsatt för röntgen- eller radiumstrålning eller har sin arbetstid förlagd till natten. Det är vidare uppenbart att vart och ett av de här påpekade förhållandena gör arbetet påfrestande, ehuru det givetvis kan föreligga delade meningar om arbetet är så pass påfrestande att arbetstiden bör förkortas. Möjligt är att det finnes även andra objektivt lätt bestämbara grunder, som anger att ett arbete är särskilt krävande eller på annat sätt besvärligt. Med all sannolikhet är de emellertid icke många. Går man utöver de grunder som nämnts, inträffar nämligen att de omständigheter man vill åberopa icke gör arbetet särskilt påfrestande för en hel avgränsbar arbetstagaregrupp. Så kan exempelvis yttre förhållanden variera avsevärt från arbetsplats till arbetsplats. I regel är arbetet mera påfrestande i gamla och omoderna än i moderna och oftast mera hygieniska lokaler. Som ett exempel härpå kan nämnas de olikheter som föreligger mellan arbetet i ett modernt valsverk och ett gammalmodigt. I det senare utföres en större del av arbetsoperationerna manuellt än vad fallet är i ett modernt valsverk. Man kan härefter göra det antagandet att förhållandena för en viss yrkesgrupp i stort sett är desamma vid alla företag inom branschen. De yttre betingelser under vilka den arbetar antages vara påfrestande. Emellertid behöver detta icke innebära att så även blir fallet för samtliga i gruppen. Det som gäller som allmänt omdöme för gruppen gäller kanske icke även en viss minoritet. Som ett exempel kan nämnas traversförare. För det fall att de arbetar i lokaler med stark gasutveckling och mindre god ventilation, blir deras arbete ohälsosamt och även i andra avseenden påfrestande. Så är däremot icke fallet med många andra traversförare som arbetar inomhus. En bedömning av den grad i vilken ohälsosamma moment ingår i ett visst arbete är icke en grund varpå en lagstiftning kan bygga. Som ett annat exempel kan nämnas gjuteriarbetare. Utan tvekan har dessa ett i och för sig påfrestande arbete. Detta gäller emellertid icke om

415 kärnmakarna, vilkas arbete icke är tungt; ej heller utföres det i allmänhet under yttre påfrestande betingelser. Då man bedömer de problem som uppkommer vid partiella arbetstidsförkortningar får man även beakta följande. Vid ett järnverk finnes inom andra arbetsavdelningar än gjuteriet ofta arbetare som har att utföra minst lika påfrestande arbetsuppgifter som gjuteriarbetarna. Dessa arbetare tillhör emellertid kanske icke en avgränsbar grupp arbetstagare med arbete av denna natur. Som exempel kan nämnas hejarsmeder och varmare vid hejarsmide. De arbetar under starkt buller. En annan grupp är pressare och varmare vid pressmide, som arbetar i stark och synnerligen besvärande hetta. Dessa arbetare ingår i arbetsgrupper där förhållandena för övriga arbetare är väsentligt lindrigare. Det är sålunda klart, att om man vid en partiell arbetstidsförkortning går efter arbetets svårighetsgrad man uppnår en mycket ofullständig rättvisa olika arbetstagaregrupper emellan. Orsaken härtill är att man icke har en rationell bestämningsgrund för avgörande om ett arbete är påfrestande eller ej. Så var däremot fallet med exempelvis treskiftsarbetarna. Även i andra fall skulle ett dylikt sätt att bestämma, vilka grupper arbetstagare som skall erhålla förkortad arbetstid, medföra resultat som icke är att betrakta som rationella. Som grund för erhållande av förkortad arbetstid har föreslagits arbete med giftiga ämnen. Här uppkommer frågan, huruvida en arbetstidsförkortning är det riktiga sättet att komma till rätta med de faror för vilka en sådan arbetstagare utsattes. Visserligen skulle den arbetstid reduceras under vilken arbetstagaren utsattes för risken att bli förgiftad. Denna reduktion är emellertid å andra sidan så liten att åtgärden måste betraktas såsom otillfredsställande med hänsyn till det syfte i vilket den vidtagits. En arbetstidsförkortning är med andra ord i regel icke ett ändamålsenligt sätt att komma till rätta med olägenheter av förevarande natur. Föreligger förgiftningsrisker, räcker det för övrigt icke med att minska riskerna. De bör i stället om möjligt undanröjas, något som icke kan ske genom förkortning av arbetstiden. Här bör i stället skyddsåtgärder av olika slag komma i fråga. I det senast anförda exemplet var fråga om vissa förhållanden vilka icke kan godtagas som en grund för förkortning av arbetstiden. Bortser man emellertid härifrån och håller man sig till grupper arbetstagare, som arbetar under starka temperaturväxlingar eller har att utföra tungt eller i andra avseenden pressande arbete e t c , föreligger naturligtvis icke särskilt stora svårigheter att med dessa utgångspunkter utvälja yrkesgrupper för en partiell arbetstidsförkortning. Utredningen har med ledning av semesterkommitténs material ävensom med stöd av särskilt infordrade uppgifter gjort en sammanställning av de grupper arbetstagare som med

416 dessa utgångspunkter skulle kunna komma i fråga för erhållande av förkortad arbetstid. Denna sammanställning återfinnes som bihang till bilaga VII till betänkandet. Det här angivna förfaringssättet medför visserligen att en del arbetstagare med jämförelsevis lätt arbete även får arbetstidsförkortning. Å andra sidan får man icke med samtliga som borde ha förkortad arbetstid. Trots detta skulle man med en viss grad av sannolikhet på detta sätt få till stånd en reglering av arbetstiden, vilken i det avseendet är bättre än den nuvarande genom att arbetstiden om än på ett ofullkomligt sätt avpassats med hänsyn till arbetets påfrestande natur. Emellertid stöter man här på svårigheter av produktionsteknisk natur, som gör att en förkortning av arbetstiden, planerad efter dylika riktlinjer, även skulle få vissa icke åsyftade verkningar. De inom ett företag arbetande olika yrkesgrupperna är i större eller mindre utsträckning beroende av varandra. Detta innebär att den omfattning i vilken en grupp arbetstagare kan sysselsättas är beroende av storleken av den mängd arbete en annan grupp utför. I särskild grad är detta påtagligt vid s. k. flytande tillverkning. Även i många andra, ja, i flertalet fall synes så vara förhållandet. Det torde höra till undantagen att en grupp kan utföra sitt arbete utan hänsyn till produktionen å andra arbetsavdelningar inom samma företag. I allmänhet förhåller det sig alltså så, att den arbetstid som en grupp arbetstagare har på det ena eller andra sättet påverkar längden av de andra gruppernas arbetstid. Minskas produktionen på ett håll till följd av att driftstiden göres kortare, inträder nämligen lätt en produktionsnedgång även på annat håll inom företaget. Detta torde ofta bli fallet även om man söker motverka produktionssänkningen genom en ökning av arbetareantalet på den arbetsavdelning, där förkortning av arbetstiden ägt rum. Det här påpekade förhållandet innebär med andra ord, att därest man inför förkortad arbetstid för en viss grupp arbetstagare, svårigheter uppstår att sysselsätta andra grupper arbetstagare vid samma företagunder oförändrat antal timmar. Härvid kan det inträffa, att arbetsledningen i ett företag, där en grupp arbetare med särskilt påfrestande arbete får förkortad arbetstid, måste genomföra sänkningar i arbetstiden även för andra arbetstagaregrupper trots att dessa icke har att utföra särskilt påfrestande arbete. Som exempel kan anföras följande. Det har föreslagits, att man skulle införa förkortad arbetstid för arbetstagare vid löpande band. Antag att så skulle ske i en konfektionsfabrik. Arbetstiden för de arbetstagare som har att föra fram varorna till det löpande bandet måste självfallet vara i viss mån beroende av den tid det löpande bandet rullar. Likaledes påverkas arbetstiden för de arbetstagare, vilka vid det löpande bandets slut har att ta emot, transportera bort och sortera de färdig-

417 ställda varorna. I detta fall skulle företagsledningen med all sannolikhet bli tvingad att som en följd av den vid det löpande bandet förkortade arbetstiden genomföra en motsvarande arbetstidsförkortning för företaget i dess helhet eller i varje fall för flera andra grupper arbetstagare. I vissa fall kan man naturligtvis genomföra en sådan ordning av driften, att en sänkning å en viss arbetsavdelning av arbetstagarnas individuella arbetstider icke betyder en minskning av driftstiden å avdelningen. Arbetstiden skulle exempelvis kunna regleras så, att man för de enskilda arbetarna icke sänker den dagliga arbetstiden utan endast antalet arbetstimmar per vecka. Arbetsstyrkan vid i detta fall det löpande bandet kunde indelas i sex delgrupper, varvid ingen dag mer än fem av grupperna är i arbete. Ett dylikt förfaringssätt skulle sannolikt orsaka företaget avsevärda svårigheter. För det första skulle det medföra behov av en ökning av antalet arbetstagare sysselsatta vid det löpande bandet. Vidare synes det stundom möta tekniska svårigheter att på detta sätt skifta arbetare från den ena dagen till den andra. Så är kanske icke alltid fallet vid det löpande bandet men inträffar säkerligen i andra fall. Även om denna senare invändning icke får tillmätas för stor vikt, är det dock uppenbart att man vid en förkortning av arbetstiden lagstiftningsvägen icke kan utgå från alt det skall vara ur produktionstekniska synpunkter möjligt att genom ett dylikt förfaringssätt eliminera en produktionsminskning. Skulle man genomföra en partiell arbetstidsförkortning på så sätt, att man väljer ut ett antal yrkesgrupper, som arbetar under påfrestande förhållanden och som med hänsyn härtill får anses vara i behov av sänkt arbetstid, skulle resultatet sålunda bli följande. Man skulle visserligen uppnå, att flertalet arbetstagare som har påfrestande arbete skulle erhålla en förkortning av arbetstiden. En följd blir emellertid att företagarna tvingas atl sänka arbetstiden även för sådana grupper arbetstagare, som icke har arbete av den natur att de bör komma med vid en partiell arbetstidsförkortning. Det blir i stället beroendet av den till arbetstidsförkortning uttagna gruppen som blir bestämmande för arbetstiden. Å andra sidan kommer resultatet även att bli, att arbetstagare trots att de har ett tungt och ansträngande arbete icke får en arbetstidsförkortning av den anledning, att de ingår i sådana grupper där arbetet genomsnittligt sett icke är särskilt ansträngande. Ett dylikt sätt att genomföra en partiell arbetstidsförkortning får anses leda till mindre tillfredsställande resultat. Man lättar visserligen arbetsbördan för många som har ett särskilt tungt arbete, men man har icke kunnat undgå att härvid även få med andra arbetstagare. Detta är dock i och för sig icke en omständighet som gör det omöjligt att genomföra en partiell förkortning på ett dylikt sätt. Man måste emellertid även se frågan ur ekonomisk synpunkt. Det produktionsbortfall, som blir en följd av en 27—1600 53

418 åtgärd syftande till att ge en till antalet liten arbetstagaregrupp en förkortning av arbetstiden, kan lätt få följdverkningar som icke står i rimlig proportion till syftet med reformen. Detta förhållande inträder på grund av de sekundära arbetstidsförkortningar som införes på andra arbetsavdelningar till följd av det beroende i produktionstekniskt hänseende i vilket avdelningarna står till varandra. Det är uppenbart att man måste söka undvika dylika följdverkningar. Man tvingas då att avstå från att medtaga sådana arbetstagaregrupper, vilkas arbete har den natur att det påverkar arbetet inom andra arbetsavdelningar i mera betydande grad. På detta sätt skulle man kunna undvika att det inträder allt för omfattande sekundära arbetstidsförkortningar och därmed en allt för stark nedgång i produktionen. Eventuellt skulle man kunna nedbringa sänkningen i produktionen så att denna endast motsvarar den minskning, som arbetstiden undergått i anledning av det här diskuterade förkortningsförslaget. Emellertid får begränsningen av arbetstiden då en föga rationell utformning. Den kommer att framstå såsom orättvis gentemot arbetstagare, vilka på grund av produktionstekniska skäl icke kan få del av den partiella arbetstidsförkortningen. Av det anförda framgår att, om man går utanför några få i början av detta kapitel angivna arbetstagaregrupper, möjligheter icke föreligger att utforma ett förslag till partiell arbetstidsförkortning, som skulle medföra en rationell och för arbetsgivare och arbetstagare acceptabel gränsdragning mellan arbetstagare med normal och med förkortad arbetstid. Utredningen har här kommit till den centrala punkten i frågan om en partiell arbetstidsförkortning. Av vad som anförts i det föregående framgår, att om man väljer utvägen att genomföra förkortad arbetstid för det ingalunda betydelselösa antal arbetstagare som utför arbete, vilket kan karaktäriseras som särskilt påfrestande, får man följdverkningar i form av sekundära arbetstidsförkortningar, vilka icke varit avsedda. Vill man åter undvika dylika, måste man begränsa reformen på ett sätt som icke varit avsett och som över huvud taget kommer att göra den svårförståelig. Utredningen har ingående övervägt, huruvida icke någon möjlighet föreligger att trots det anförda nå fram till en lösning, som skulle möjliggöra en partiell förkortningsreform av icke allt för små dimensioner. En utväg skulle vara, att utredningen själv endast framlägger förslag till en första fas av en partiell arbetstidsförkortning. Sedan skulle efter fortsatta utredningar de partiella arbetstidsförkortningarna successivt utvidgas att omfatta nya arbetstagaregrupper. Därest man förfar på detta sätt, undviker man visserligen icke de olägenheter som i det föregående berörts, men man uppnår i alla fall att orättvisorna de olika arbetstagaregrupperna emellan icke framstår såsom allt för stora. De blir icke större

419 än att en del grupper får en viss förtur framför andra. Vidare kan man genom ett successivt genomförande av arbetstidsförkortningen i varje fall i viss utsträckning beakta produktionens intressen. Ett dylikt successivt genomförande av den partiella förkortningsreformen skulle sedan så småningom leda fram till en generell arbetstidsförkortning. Det arbete utredningen påbörjat skulle alltså fortsättas, lämpligen inom Arbetarskyddsstyrelsen, som vartannat eller vart tredje år skulle ha att framlägga förslag till förkortning av arbetstiden för nya grupper arbetstagare. Emellertid innebär ett dylikt förfarande ett allvarligt osäkerhetsmoment för produktionen. Det uppstår bl. a. ökade svårigheter för företagen att beräkna de framtida produktionskostnaderna. Det är främst med hänsyn härtill som utredningen icke har ansett sig kunna förorda ett dylikt förfaringssätt. Utredningen har svårt att undgå att draga en parallell till det sätt varpå man kommit fram till den allmänna treveckorssemestern. Som en övergångsform infördes tre veckors semester för vissa arbetstagaregrupper. Dessa var helt få och i allmänhet icke särskilt stora. Det gemensamma för de grupper som före 1951 års reform hade tre veckors semester var, att samtliga var förhållandevis lätta att avgränsa och att deras arbetstid i allmänhet icke inverkade på arbetstiden inom andra grupper vid samma företag. I regel var det icke förenat med särskilda svårigheter att ge de grupper det här var fråga om längre semester än andra. De faktorer, som tvingade 1942 års semesterkommitté att så kraftigt begränsa antalet grupper med förlängd semester, ger sig till känna med minst lika stor styrka, då fråga är om den partiella arbetstidsförkortningen. Med all sannolikhet är svårigheterna att differentiera arbetstiden för övrigt väsentligt större än att differentiera semestern. Resultaten av 1942 års semesterkommittés arbete och det förhållandet, att statsmakterna på sin tid ansåg sig icke böra gå längre än vad kommittén föreslog, stöder utredningen i dess uppfattning att den kommit fram till en verklighetsbetonad slutsats rörande möjligheten att genomföra en partiell arbetstidsförkortning. I detta sammanhang vill utredningen erinra om ett uttalande som Svenska metallindustriarbetareförbundet gjort i en skrivelse till utredningen i förkortningsfrågan. Utredningen hade anhållit, att de olika till Landsorganisationen hörande fackförbunden ville uttala sig i frågan, vilka grupper arbetare som hade ett sådant påfrestande arbete att de borde komma i fråga till erhållandet av förkortad arbetstid. Sedan Metallindustriarbetareförbundet i sin svarsskrivelse nämnt vissa grupper, som enligt dess förmenande hade ett påfrestande arbete, framhölls att det emellertid funnes ett flertal andra kategorier, vilkas arbete är hälsofarligt och i övrigt av mera påfrestande art och för vilka behov av arbetstidsförkortning före-

420 ligger. Det innebär dock svårigheter att avgränsa dessa från andra yrkesgrupper. Förbundet var införstått med att svårigheter föreligger att göra en uppdelning av arbetstiderna mellan olika grupper arbetstagare inom samma industri. Detta gäller i synnerhet där olika arbetaregruppers insatser i produktionen av tekniska skäl är beroende av andra. Med nuvarande direktiv har utredningen, ansåg förbundet, knappast möjlighet att framkomma med förslag om tillfredsställande lösning av arbetstidsfrågorna. Med anledning härav ville förbundet ifrågasätta, om icke utredningen hos regeringen borde begära sådana direktiv att en undersökning om en generell förkortning av arbetstiden kunde företagas. Utredningen har på skäl som utvecklats i det föregående funnit, att en partiell arbetstidsförkortning lagstiftningsvägen lämpligen genomföres endast för ett mycket begränsat antal arbetstagaregrupper. Urvalet av dessa har gjorts på sådant sätt, att man enligt utredningens uppfattning icke kan sätta i tvivelsmål annat, än att de avgjort flesta arbetstagarna i varje grupp har ett så särskilt påfrestande arbete, att de är i behov av en kortare arbetstid. Dessutom väntas den förkortning dessa grupper erhåller icke i nämnvärd omfattning påverka arbetstiden för andra arbetstagare. Utredningen räknar sålunda med att icke annat än undantagsvis sekundära förkortningar av arbetstiden skall bli en följd av den här föreslagna lagstiftningsåtgärden. Utredningen vill tillägga, att det är beklagligt att reformen icke har kunnat givas annat än mycket begränsad omfattning. Det finnes ett flertal arbetstagaregrupper som enligt utredningens uppfattning borde ha omfattats av den föreslagna reformen. Utredningen vill här nämna bl.a. gjuteriarbetarna, vilkas arbetsförhållanden den ägnat särskild uppmärksamhet. Att utredningen, trots att fråga här är om en förhållandevis väl avgränsad grupp, icke ansett sig kunna medtaga gjuteriarbetarna, beror på att å arbetsplats där gjuteriarbete bedrives många gånger även finnes arbetstagare inom andra yrkesgrupper, vilkas arbetsförhållanden är lika påfrestande som gjuteriarbetarnas. Dessa andra grupper kan emellertid icke avgränsas på samma sätt som fallet är med gjuteriarbetare. Om dessa inedtagits hade rättvisan fordrat att även andra arbetstagaregrupper ingått i förslaget, vilket skulle givit upphov till betydande sekundära arbetstidsförkortningar. En närmare undersökning av var och en av de inånga till förkortning av arbetstiden föreslagna arbetstagaregrupperna har icke kunnat utföras. Den skulle ha medfört en betydande försening av utredningens arbete. För det fall emellertid att statsmakterna skulle vilja gå längre i urvalet av arbetstagaregrupper än vad utredningen gjort återgives i bilaga VII till utredningen ingivna upplysningar rörande olika arbetstagaregrupper med påfrestande arbete.

421 Utredningen har tidigare avgivit förslag till förkortning av arbetstiden för vissa grupper arbetstagare (SOU 1947: 65 och 1948: 51). Dessa förslag avsåg i första hand en till 40 timmar förkortad arbetsvecka för arbetstagare, som utför arbete under jord i gruva eller stenbrott eller vid anläggning av tunnel eller bergrum. Beträffande arbete under jord vid anläggning av bergrum anser utredningen, med hänsyn till den restriktivitet utredningen intagit till förkortningsfrågorna i allmänhet, att hithörande arbetstagare tills vidare ej bör erhålla lagstadgad förkortning av arbetstiden. Däremot vidhåller utredningen förslaget i övrigt. I förtydligande syfte vill utredningen tillägga att då fråga är om tunnelarbete under jord endast de egentliga anläggningsarbetarna d.v.s. de som utför sprängningsarbeten bör erhålla förkortad arbetstid. Arbetare sysselsatta exempelvis med monteringsarbeten skall sålunda icke medräknas. Vidare gällde utredningens förslag förkortad arbetstid för arbetstagare, vilka sysselsattes i arbete med regelbunden skiftindelning som med eller utan uppehåll under sön- och helgdagar bedrives dygnet runt med tre skiftlag. (Se härom kap. XIII.) Med hänsyn till att även andra former av skiftarbete än treskiftsarbete förekommer, synes förslaget böra vidgas att omfatta allt skiftarbete, som med regelbunden skiftindelning bedrives dygnet runt. Denna utvidgning är visserligen icke av större betydelse, men det finnes ingen anledning att exempelvis utesluta fyrskiftsarbetare som arbetar i fyra skift, där arbetet drives dygnet runt. Vidare föreslår utredningen de mindre modifikationer som framgår av det följande. Då utredningen på sin tid framlade sistnämnda förslag skisserade den tre olika alternativ för arbetstidsförkortningens genomförande. Den uttalade mera allmänt anslutning till det alternativ som innebar, att arbetsveckan omedelbart skulle förkortas till 40 timmar. Härvid förutsattes dock att dispens skulle medgivas i de fall, då man kunde befara att en begränsning av arbetstiden skulle leda till nämnvärd nedgång i produktionen eller annat allvarligt missförhållande. Bakgrunden till utredningens förslag i detta avseende var givetvis det vid denna tid rådande läget på arbetsmarknaden (år 1948). Numera synes betänkligheterna emot en förkortning av arbetstiden för treskiftsarbetare vara väsentligt mindre än de var för sex år sedan. Emellertid vill utredningen i någon mån modifiera det tidigare förslaget som avsåg ett införande av 40 timmars arbetsvecka. Ur praktiska synpunkter är 40 timmar en mindre lämplig arbetstid vid skiftarbete. Det har visat sig väsentligt lättare att uppgöra rationella arbetstidsschema, därest arbetsveckan bestämmes till 42 timmar. En höjning av arbetstiden från tidigare föreslagna 40 till 42 timmar synes även i någon mån minska motståndet från arbetsgivaresidan mot förslagets realiserande. Utredningen föreslår med hänsyn härtill att arbetstiden för arbetstagare i arbete som

422 med regelbunden skiftindelning bedrives dygnet runt fastställes till högst 42 timmar i genomsnitt per vecka. Nämnas må att begränsningsperiodens längd föresläs skola uppgå till högst en månad (kap. VI). För närvarande är arbetstiden vid kontinuerligt skiftarbete enligt kollektivavta! 42 timmar per vecka. Beträffande dylikt skiftarbete medför sålunda ett realiserande av utredningens förslag inga svårigheter. Vid intermittent skiftarbete är däremot arbetstiden alltjämt längre än 42 timmar per vecka. Sedan utredningen avgav sitt föregående förslag har nämligen blott vissa hithörande grupper beretts en arbetstidsförkortning, och frånsett några mindre verksamhetsområden har denna förkortning icke i något fall gått längre än till en genomsnittlig arbetstid av 45 Va timmar per vecka. Utöver dessa tidigare av utredningen till arbetstidsförkortning redan föreslagna grupper anser utredningen att förkortad arbetstid bör genomföras för trafikpersonal i krävande säkerhetstjänst vid järnväg i den mån denna personal utför nattarbete. Utredningen har övervägt om icke trafikpersonal med nattarbete inom det yrkesmässiga bilväsendet borde likställas med den nyss nämnda järnvägspersonalen. Härför talar trafiksäkerhetsskäl. Emellertid är frågan om arbetstidens längd inom bilväsendet icke av den natur, att den kan lösas genom bestämmelser i en arbetstidslag, som endast begränsar arbetstiden för personer i arbetstagareställning. Inom bilväsendet utför nämligen företagarna själva en icke obetydlig del av trafikarbetet. Det är därför ur trafiksäkerhetssynpunkt lika angeläget att företagares som arbetstagares arbetstid blir avvägd i förhållande till trafikens krav. Därför bör detta problem lösas genom bestämmelser i förordningen angående yrkesmässig biltrafik. Utredningen föreslår att även andra nattarbetare än trafikpersonal i krävande säkerhetstjänst vid järnväg skall erhålla arbetstiden förkortad. Förkortningen för de nattarbetare som här åsyftas föreslås dock icke få fullt samma omfattning som för nämnda trafikpersonal; den skall vidare begränsas till dem som under en natt utfört minst tre arbetstimmar. Den förkortning av arbetstiden som föreslås för vissa grupper arbetstagare kan medföra att arbetstiden kommer att nedgå under 190 timmar för en månad om 30 dagar. Detta skulle kunna medföra att arbetstagare i statlig tjänst härigenom går förlustig lönetillägget för arbete å s. k. obekväm arbetstid. Utredningen förutsätter emellertid att sådan ändring sker i bestämmelserna att detta lönetillägg utgår utan hinder av arbetstidens sänkning till följd av utfört nattarbete. Vidare föreslås att arbetstagare som i arbetet utsattes för röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt ämne i sådan omfattning som kan innebära hälsofara skall erhålla förkortad arbetstid liksom sjuksköterskor å kirurgisk operationsavdelning vid normal- eller centrallasarett. De föreslagna förkortningarna skall endast avse arbetstagare som får

423 sin arbetstid begränsad enligt den nya allmänna arbetstidslagen. Förkortningen berör alltså ej hotell, restauranger och kaféer, något som innebär att inom detta verksamhetsområde förekommande nattarbetare icke beröres av förkortningsförslaget. Anledningen härtill är att de arbetstagare inom detta område som har en arbetstid om minst tre nattimmar företrädesvis utför vakttjänst. Utredningen föreslår att de ovan omnämnda arbetstidsförkortningarna träder i tillämpning den 1 januari 1956, samma dag den nya allmänna arbetstidslagen föreslås skola sättas i kraft. För att underlätta övergången föreslås dock att arbetstidsförkortningen för de nämnda operationssköterskorna träder i kraft först ett år senare. Med hänsyn till det förut anförda föreslås vidare, att arbetstidsförkortningen till 42 timmar i veckan då det gäller skiftarbete, som med regelbunden skiftindelning bedrives dygnet runt med uppehåll för söndagar, likaledes träder i kraft först den 1 januari 1957. Under år 1956 bör arbetstiden inom detta verksamhetsområde icke få överstiga 45V3 timmar i genomsnitt per vecka. Den frågan uppkommer härefter, huruvida de med arbetstidsförkortningen sammanhängande bestämmelserna bör införas i den nya allmänna arbetstidslagen eller om de bör upptagas i en fristående lag. Utredningen vill härvid erinra om det sätt varpå en analog fråga löstes inom semesterlagstiftningen, nämligen i samband med att vissa yrkesgrupper, medan alltjämt den äldre tvåveckorssemestern gällde, erhöll en till tre veckor förlängd semester. 1942 års semesterkommitté hade föreslagit en särskild lag för de grupper som skulle erhålla den förlängda semestern. En orsak till förslaget var att de grupper det här var fråga om icke kunde anses slutgiltigt bestämda. Även lagtekniska skäl medverkade. Detta förslag vann statsmakternas bifall. I de tidigare av utredningen framlagda förslagen om förkortad arbetstid för arbetare i gruvor, i treskiftsarbete e t c , föreslog utredningen att bestämmelserna om den kortare arbetstiden skulle införas i gällande allmänna arbetstidslag. Då nu flera olika grupper arbetstagare föreslås erhålla förkortad arbetstid och då denna skall ske efter olika grunder för skilda arbetstagaregrupper synes enligt utredningen skäl tala för att man genomför en analog ordning med den, som var gällande under den tid då semesterns längd var differentierad. Arbetstidens längd för de grupper arbetstagare, som får kortare maximal arbetstid än 48 timmar i genomsnitt per vecka, bör sålunda enligt utredningens uppfattning bestämmas i en särskild lag, som utredningen kallar lag om förkortad ordinarie arbetstid för arbetstagare med särskilt påfrestande eller hälsofarligt arbete. Även för dessa grupper skall emellertid i alla andra avseenden än då fråga är om den ordinarie arbetstidens längd allmänna arbetstidslagens bestämmelser gälla.

KAPITEL XV. TRAFIKPERSONAL I SÄKERHETSTJÄNST VID JÄRNVÄG

A. U T V E C K L I N G E N

UTOMLANDS

(Efterföljande uppgifter rörande utlandet har hämtats ur en rapport från Internationella arbetsorganisationen till den av Inland Transport Committee avhållna tredje sessionen i Bi-yssel 1949.)

Arbetstiden inom järnvägsväsendet regleras utomlands på mycket olika sätt. I några länder tillämpas samma lagstiftning som gäller för industrien, varvid lagstiftningen om så varit nödvändigt kompletterats genom speciella bestämmelser för järnvägsväsendet. I andra länder åter finnes särskild för transportväsendet avpassad lagstiftning. Även andra sätt för regleringen av arbetstiden förekommer. Under tiden mellan de två världskrigen genomfördes allmänt en förkortning av arbetstiden inom järnvägsväsendet till i genomsnitt 48 timmar per vecka. Under det andra världskriget upphävdes arbetstidslagstiftningen i de flesta av kriget direkt el.ler indirekt berörda länderna inom järnvägsväsendet och ersattes med särskilda förordningar, avpassade med hänsyn till de för tillfället rådande förhållandena. Dessa ändringar innebar en avsevärd ökning av högsta antalet medgivna arbetstimmar. I motsats till förhållandena efter första världskriget, då det rådde en allmän strävan över hela världen att förkorta arbetstiden, har arbetstidsfrågan i varje fall under de första åren efter det andra världskrigets slut särskilt bland de europeiska arbetarna icke framstått som ett problem ined hög angelägenhetsgrad. Detta beror sannolikt på omfattningen av den ödeläggelse som kriget förorsakat och på den uppenbara nödvändigheten att återuppbygga länderna. I synnerhet järnvägsarbetare förstår, vilken viktig roll som järnvägarna spelar i återuppbyggnadsarbetet. Dock har man under årens gång sökt att i de flesta länder återinföra förkrigsstandarden. På vissa håll har man även sökt reducera arbetstiden under denna nivå. Den ordinarie arbetstiden är på vissa håll längre inom järnvägsväsendet än inom industrien. Som nämnts försöker man emellertid successivt få ned arbetstiden vid järnvägarna och få denna mera likartad med den som tilllämpas inom den egentliga industrien. I Förenta Staterna gäller en arbetstid om 40 timmar för viss del av de vid järnvägarna sysselsatta. Den ordinarie arbetstiden är fördelad på fem av veckans dagar med åtta timmiar varje dag. Arbete utöver 40 timmar

425 ersattes med 50 % förhöjning. Jämväl vissa stater i Australien har genomfört 40 timmars arbetsvecka. I Storbritannien infördes år 1947 44 timmars arbetsvecka. I Polen är arbetstiden inom järnvägsväsendet per vecka 46 timmar, en arbetstid som gäller även inom andra verksamhetsområden. Nederländerna var före det andra världskriget ett av de länder i Europa, där arbetstiden inom järnvägs väsendet var längst. Före år 1947 var arbetstiden 108 timmar för lokpersonal och 114 för annan åkande personal under en period av 14 dagar. Numera har arbetstiden sänkts till 96 timmar. Frågan om en förkortning av arbetstiden för arbetstagare vid järnvägsväsendet har varit föremål för undersökningar inom Internationella arbetsorganisationen. Dessa synes emellertid icke ha lett till större praktiska resultat. Frågan om en förkortning av arbetstiden vid järnvägsväsendet behandlades även i en rapport år 1949 från Inland Transport Committee. I denna ansågs förhållandena vara mera gynnsamma för ett förverkligande av en förkortning av arbetstiden än de var vid den tid då Internationella arbetsorganisationen före andra världskriget behandlade denna fråga. Det ansågs emellertid, att tiden ännu icke var inne för en förkortning av arbetstiden vid järnvägsväsendet. Det var visserligen sant, framhölls det, att järnvägsmännens fackliga organisationer i några länder såsom Storbritannien fortsatt att framföra sina krav på omedelbart införande av 40 timmars arbetsvecka. Dessa krav hade dock vid tiden för rapportens avgivande icke givit eko på det internationella området.

B.

ARBETSUPPGIFTER

Följande kategorier arbetstagare inom järnvägsväsendet har arbete, som är att hänföra till säkerhetstjänst: 1. lokpersonal 2. konduktörspersonal 3. tågklarerare 4. ställverkspersonal 5. växlingspersonal 6. bromsprovare. Utredningen har ansett det motiverat att först redogöra för de huvudsakliga arbetsuppgifter, som dessa kategorier arbetstagare i regel har att utföra. Lokförare

När lokföraren inställer sig till tjänst, har han att först studera anslagna tjänstgöringsorder och andra utfärdade föreskrifter. Därefter deltar han i lokets klargöring såvida denna ej utföres av stationär personal samt ägnar

426 sig huvudsakligen åt att besiktiga och kontrollera att loket är fullt körklart. Han skall därjämte övertyga sig om, att den del av klargöringsarbetet som utföres av biträdet verkställes på rätt sätt. Han kör sedan ur stallet till tågsättet och till stationsplattformen. Härefter verkställes prov på att bromsarna i tåget fungerar tillfredsställande. Lokföraren erhåller uppgift om tågets sammansättning och skall kontrollera, att tåget är utrustat med bromskraft i erforderlig utsträckning och i överensstämmelse med säkerhetsordningens föreskrifter. När avgångssignalen erhållits, skall han, sedan han förvissat sig om att eventuellt möteståg inkommit, framföra tåget enligt gällande tidtabell och med iakttagande av givna föreskrifter. Han skall med skälig hänsyn till ekonomin draga nytta av lutningsförhållandena, så att tågets levande kraft så mycket som möjligt utnyttjas. Själva körningen av loket såväl i linjetjänst som under växling kan vara mycket krävande med hänsyn till att det fordras ständig uppmärksamhet. Föraren måste nämligen, samtidigt med manövreringen av loket, under tågets framförande ge akt på alla signaler, tågmöten m. m. i tågets väg. Den ökade tåghastigheten, särskilt då tidtabellens gångtid pressats nära tågets tillåtna hastighet, fordrar skärpt uppmärksamhet. Föraren skall också kunna avhjälpa mindre fel på loket. Nattjänsten, särskilt under den mörka årstiden, är betydligt mera påfrestande än dagtjänsten. Å fjärrgodståg tjänstgör lokföraren även som tågbefälhavare. Lokbiträde Lokbiträdets tjänstgöring börjar i regel på samma sätt som lokförarens. Vid inställelse i lokstallet studeras sålunda först anslagna order, varefter loket klargöres. För biträdets del innebär detta, att han skall smörja olika lager i lokets drivmaskineri och löpverk, såvida ej detta arbete utförts av stationär personal. Under tiden till tågets avgång har biträdet liksom föraren att studera veckoorder och tidtabell samt mottaga särskilda order. Vid tågtjänst med ånglok gäller det för biträdet (eldaren) att med kännedom om banans lutnings- och stigningsförhållanden och med hänsyn till tågets hastighet och uppehåll m. in. avpassa eldningen efter ångbehovet. Arbetet kräver påpasslighet och är mången gång tungt. I elektrotjänst inskränker sig biträdets uppgifter under tågets gång till följande. Han skall noga iakttaga signaler och företaga inspektioner i lokets maskinrum för att se efter att motorer och hjälpmaskinerier samt smörj apparater fungerar normalt. Sedan tåget kommit till slutstation skall han biträda med avsyning av loket för utredande av eventuella felaktigheter. Biträdestjänsten på elektrolok är mindre krävande än på ånglok. Rälsbussförare

Efter att rälsbussföraren har studerat anslagna order, skall han förvissa sig om att det fordon han skall framföra är i fullt tjänstbart skick. Den

427 härför anslagna tiden varierar mellan 15 och 30 minuter. Han har härefter att i tillämpliga delar iakttaga liknande föreskrifter som gäller för lokföraren. Före ankomst till vägkorsning, där vägtrafiken ej är avspärrad, skall särskild uppmärksamhet och försiktighet iakttagas. Rälsbussföraren skall försåvitt särskilt biträde icke medföljer lämna ut och taga emot gods, växla ut handlingar samt granska och sälja biljetter. Tågbefälhavare

Tågbefälhavaren är skyldig att före tjänstgöringens början på hemmastationen taga del av de i orderjournalen införda föreskrifterna som skall gälla för hans tjänstgöring. Bland övriga uppgifter må nämnas, att han skall tillse att övrig konduktörspersonal finnes tillstädes. Tågbefälhavaren har att dels för tågrapporten anteckna antalet vagnar i tåget, deras vikt och bromsvikt, dels lämna uppgift om antalet axlar, tågvikt och bromsvikt till lokföraren. Under tågets gång upptages största delen av tiden med biljettkontroll. I övrigt har han under tågets gång att föra anteckningar över förseningar och andra oregelmässigheter som bör tagas upp i tågrapporten. Viss tid av månaden (8—14) skall dessutom resanderäkning äga rum. I fråga om lokaltåg äger räkningen dock rum endast en gång i kvartalet. Tågbefälhavaren skall övertyga sig om att ordningen å tåget är tillfredsställande. Han skall gå de resande tillhanda med upplysningar och i tåget tillkännage kommande tåguppehåll. Vid uppehåll har tågbefälhavaren, i de fall annan konduktörspersonal ej finnes å tåget, att till stationen avlämna tjänstepost och handlingar rörande gods. Innan »klart för avgång» gives, skall han övertyga sig om att eventuellt möteståg inkommit, att lossning och lastning av gods avslutats, att resande tagit plats o. dyl. Han skall, i de fall annan konduktörspersonal ej finnes å tåget, lämna av godshandlingar och därefter upprätta och till trafikinspektörsexpeditionen sända in tågrapport för tjänstgöringsturen. Tågbefälhavarens tjänstgöring är givetvis mest krävande vid stark tillströmning av resande. Om exempelvis missöden eller olyckshändelser inträffar, blir svårigheterna exceptionellt stora. Konduktör (ej tågbefälhavare)

En sovvagnskonduktör har den omedelbara tillsynen av ett tågs sovvagnar och de resande. Han skall vid tjänstgöringens början hämta biljetter, tidtabeller, sovplatslistor m.m. Vidare skall han kontrollera bäddning och utrustning i sovvagnarna. Han anvisar de resande plats och prickar av de gjorda placeringarna. Han skall anteckna de resandes eventuella önskningar och vid upprepade inspektioner under resan kontrollera temperaturen i sovvagnarna. Konduktör som är godsvårdare har att vid tjänstgöringens början av-

428 hämta godshandlingarna och biträda vid inlastningen. Under tågets gång skall han sortera godshandlingarna och stuva godset så att det ligger lämpligt till för lossning vid stationerna. Vid tåguppehåll skall han biträda med lossning och lastning. Tågklarerare

överlämningsboken är tågklarerarens dagbok. I densamma införes order rörande säkerhetstjänsten allt efter som de kominer stationerna tillhanda. Sålunda införes bl. a. order om extratågs gång, inställande av tåg, vagnuttagningar, hastighetsnedsättningar och spårändringar m. m. De anteckningar som direkt berör stationen skall på lämpligt sätt delgivas därav berörd personal genom tågklarerarens försorg. Bl. a. ingår i hans arbetsuppgifter att svara för att ej mer än ett tåg samtidigt befinner sig på en och samma tåganmälningssträcka. Innan tågklareraren lämnar signalen »klart» för ett tåg till stationen, skall han bl. a. se till att den tågväg som skall användas är klargjord och inspekterad. Å tåg som har särskild tågbefälhavare svarar denne för att allt är klart med avseende å tågbefälhavarens åligganden, innan han ger signalen klart till avgång till tågklareraren. Är däremot även föraren tågbefälhavare, har tågklareraren flera ting att ombesörja och kontrollera innan tåget får avsändas. Sålunda skall han bl. a. tillse att bromsprov och vagnssyning utförts i föreskriven ordning. Utöver de arbetsuppgifter inom den egentliga säkerhetstjänsten som tågklareraren har fungerar han på större stationer också som arbetsledare. Han skall sålunda göra allt för att påskynda tågexpedieringsarbetet. Tågklarerarens arbetsuppgifter på mindre och större stationer är ganska olikartade. På mindre stationer skall tågklareraren nämligen jämsides med klareringsarbetet sälja biljetter, expediera gods, utföra förekommande växlingsarbete m. m. På större stationer finnes som regel särskilda biljett-, gods- och vagnexpeditioner och särskilda växlingslag, varför tågklareraren icke behöver direkt deltaga i sådant arbete. En tågklarerare på de större stationerna måste dock besitta bättre utbildning och större erfarenhet än på de mindre. Arbetena är där mera svårbemästrade. Tågklareraren är skyldig att ge allmänheten upplysningar. Han måste ingripa för att rätta till oregelmässigheter av olika slag ofta på arbetsområden som ligger helt utanför hans vanliga. Han bör därför väl känna till även andra tjänstegrenar. Ställverkspersonal

Från ett ställverk kan växlar och signaler centralt manövreras, överförandet av härför erforderliga rörelser sker antingen mekaniskt genom trådledningar eller vid nyare ställverk på elektrisk väg. I varje fall större ställverk har numera illuminerad sparplan. Manövreringen av växlar och signaler från ett elektriskt ställverk sker

429 genom strömbrytare, benämnda växel- resp. signalställare. Dessa handhaves av ställverkspersonalen. För att trygga tågsäkerheten men även för att underlätta personalens arbete har man gjort växlar och signaler beroende av varandra. Körsignal kan härvid icke visas från infarts- eller utfartssignal för viss tågväg, om icke samtliga växlar i tågvägen är rätt lagda. Ställverkspersonalen måste ha noggrann kännedom om tågplanen vid stationen. Vidare måste den känna till vilka växlingsrörelser, som vid varje tidpunkt under tjänstgöringsturen skall utföras enligt en av stationsbefälet utarbetad plan. Det fordras snabba och planmässiga insatser vid ställverkets betjänande. Trots att arbetet i regel går efter bestämd plan och så småningom blir rutinmässigt, är tjänsten i ett större ställverk mycket ansträngande. Anledningen härtill är att arbetet kräver ständig vaksamhet. På verkligt prov ställes personalens förmåga vid oregelmässigheter av det ena eller andra slaget vare sig det gäller felaktigheter i ställverket, rubbningar i tågföringen eller missöden i växlingstjänsten, strömavbrott e. dyl. Urvalet av personal för ställverkstjänst sker med omsorg. Personer med nervös läggning är olämpliga. En ställverkstjänsteman måste framför allt vara lugn och fattad i oväntade, påfrestande situationer. Vidare måste han ha god uppfattningsförmåga och ett gott omdöme. Växlare

På grund av bangårdarnas skiftande utseende bedrives växlingsarbetet på olika sätt. S. k. vallväxling utföres genom att vagnarna slappes från en växlingsvall och får rulla ut på olika spår. S. k. skjutsväxling förekommer också ehuru på större rangerbangårdar i endast ringa omfattning. Arbetet på rangerbangårdarna består i sönderdelning av ankommande och sammansättning av avgående godståg. Det gäller att redan vid isärväxlingarna av ett ankommande tåg taga hänsyn till sammansättningsplanerna för det avgående tåget. På så sätt undvikes oekonomiskt merarbete. Vid sönderdelning av ett ankommande tåg trycker man detta över växlingsvallen till den lutande bangårdens högsta punkt, varifrån vagnarna slappes. Växlingsledaren bestämmer med ledning av vagnarnas adresskort till vilket spår varje vagn skall släppas. För att släppta vagnar icke skall torna emot andra, som står på spåren nedanför växlingsvallen, måste de bromsas upp. Detta arbete handhaves av s. k. skjutspassare. Genom att placera en bromssko på rälen kan de stoppa rullande vagn eller nedbringa dess hastighet. Det gäller att avpassa de släppta vagnarnas hastighet, så att de med lagom fart rullar fram till de vagnar till vilka de skall kopplas. Det är viktigt att skjutspassaren nedbringar hastigheten så att denna varken blir för hög eller för låg. Växlingspersonalens arbete på stora rangerbangårdar med intensiv växling är krävande såväl psykiskt som fysiskt. Arbetet är vidare även vid

430 mindre intensiv växling riskfyllt. Många gånger måste arbetet forceras för att tidtabellen skall kunna hållas. Det är påfrestande att ofta hoppa på eller av vagnar i rörelse samt att för växelomläggning eller utläggning av bromsskor springa mellan spår. Bromsprovare

Med bromsprov avses kontroll av att samtliga vagnars bromsledningar är sammankopplade och att bromsapparaterna fungerar tillfredsställande. På platser, där relativt få tåg behöver bromsprovas per dag, utföres provet antingen av tåg- eller stationspersonalen. Vid de stora tågbildningsstationerna ombesörjes bromsprovningen i regel av särskilt avdelad personal. Bromsprovaren skall börja sin dagliga tjänstgöring med att först taga del av stationsorder. Då ett tåg skall utgå från stationen, skall bromsprovaren sammankoppla samtliga vagnars tryckluftledningar sinsemellan och med loket. Under tiden bromssystemet uppladdas, går bromsprovaren utefter hela tåget för kontroll. Han har därvid att förvissa sig om att inga luftläckor finnes och att alla felfria bromsar är inkopplade samt att deras omställningsanordningar är rätt inställda. Därefter ger han signal att provbromsa och passerar återigen hela tåget för att se att allt fungerar. Broms som ej fungerar avstänges och vagnen förses med reparationsanslag. Sedan lokföraren genom signal uppmanats lossa bromsarna, går bromsprovaren en sista gång utefter hela tåget. Han kontrollerar nu att alla bromsar lossar fullständigt. Bromprovarens arbete kan i vissa fall sägas vara ganska betungande. Under tjänstgöringen har han att förflytta sig en avsevärd vägsträcka i samband med inspektionen av tågsätten under de olika skedena i bromsprovningen. Särskilt stora blir givetvis påfrestningarna vintertid vid kyla och snö. Materialen är då svårare att hantera och förflyttningarna utefter tågsätten är mera ansträngande.

C.

ARBETSFÖRHÅLLANDEN

Utredningen har i kap. IV Avsnitt D Trafikväsendet lämnat en redogörelse för trafikpersonalens arbetstider och de förhållanden varunder den arbetar. Med hänsyn härtill anser utredningen sig i detta sammanhang icke närmare böra upprepa denna redogörelse utan hänvisar till nämnda avsnitt. Emellertid hade utredningen, då den behandlade frågan om järnvägspersonalens införande under lagstiftningen, icke anledning att uppehålla sig vid den omfattning i vilken arbete nattetid förekommer. Denna fråga var nämligen icke relevant, då det gällde bedöma lämpligheten att införa denna personal under en arbetstidslag. Med hänsyn härtill lämnar utredningen i det följande, innan den till diskussion upptar trafikperso-

431 nålens arbetstidsförkortningsfråga, några uppgifter rörande nattjänstens förekomst. De uppgifter, som utredningen i det följande återger, är visserligen några år gamla. De hänför sig sålunda till november månad 1949. Utredningen har emellertid erfarit, att nattjänstens omfattning sedan dess icke undergått någon nämnvärd förändring, möjligen med undantag för lokbiträdena för vilka en viss ökning inträtt. Med hänsyn till detta förhållande har utredningen icke ansett sig behöva aktualisera undersökningen i fråga. Uppgifterna inhämtades vid en tidpunkt, då enligt utredningens uppfattning med natt borde avses tiden kl. 22—6. Som närmare framgår av följande kapitel anser utredningen visserligen alltjämt att vissa skäl talar för en dylik bestämning av natten. Emellertid har utredningen med hänsyn till att arbetarskyddslagen anger natten till tiden kl. 23—5 icke ansett sig böra vidhålla den tidigare uppfattningen. Enär arbetarskyddslagen principiellt förbjuder nattarbete och att lagen med natt förstår tidsavsnittet kl. 23—5, blir det enligt utredningens uppfattning en logisk konsekvens att arbetstagarna beredes kompensation i någon form då trots förbudet arbete nattetid dock måste utföras. Uppgifterna har inhämtats från dels Statens järnvägar dels de enskilda järnvägarna. Då det gäller de statliga järnvägarna avser uppgifterna maskin- och trafiksektionerna 1, 2 och 28. Bland de enskilda järnvägarna har medtagits linjerna Dala—Ockelbo—Norrsundet, Stockholm—Nynäs, Stockholm—Saltsjön och Grängesberg—Oxelösund. De från Statens järnvägar erhållna uppgifterna återgives i följande tabell. Tabell 18. F ö r e k o m s t e n av n a t t a r b e t e vid 1, 2 och 2 8 maskin- och trafiksektionerna vid Statens j ä r n v ä g a r . Arbetstagare. Procent Arbetstimmar

per

månad

k l . 22—6

Yrkesgrupp 0—10 10—20 20—30 30—40 40—50 50—60 60—70 70—80 Lokförare Lokbiträde Lokeldare Rälsbussförare Konduktör (+tågmästare) Tågklarerare Personal i växlingstjänst .

5,1 3,2 15,6 43,7 26,0 22,9 18,4

10,0 9,6 34,7 9,4 28,5 22,9 11,4

23,1 5,7 39,9 31,3 16,4 7,4 10,5

31,4 22,2 3,6 15,6 22,1 19,3 11,4

19,8 38,4 6,2

9,6 17,0

1,0 3,9

3,8 9,2 16,7

3,2 9,2 21,1

7,3

Totalt

10,9

15,6

18,9

23,8

18,8

9,7

1,6

l.s 10,6 0,7

Totalt

100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Mer än hälften av samtliga lokförare har mellan 20—40 nattimmar per månad. Detta motsvarar en genomsnittlig nattarbetstid om 5—10 timmar per vecka. En femtedel har 40—50 nattarbetstimmar. Praktiskt taget 75 % av lokförarna har sålunda en nattarbetstid som ligger mellan 20—50 timmar per månad.

432 Nattarbetstiden för lokbiträdena är betydligt mera omfattande än for lokförarna. Detta sammanhänger med att man söker begränsa användandet av lokbiträden till snälltåg och fjärrgodståg. Då snälltågen kör i ungefär lika stor omfattning på dagen som på natten och fjärrgodstågen i huvudsak endast går nattetid medför detta, att lokbiträdena får en ganska besvärande nattarbetstid. Det framgår av uppgifterna att över hälften av samtliga lokbiträden har en nattarbetstid som ligger i avsnittet 40—60 timmar per månad. Detta motsvarar 10—15 arbetstimmar i veckan under natten. Gruppen lokeldare redovisas här särskilt. Denna yrkesbeteckning finnes icke längre. Det har icke ansetts lämpligt ur statistisk synpunkt att sammanföra lokeldarna med lokbiträdena på grund av att lokeldarna har väsentligt mindre nattarbetstid, ett förhållande som sammanhänger med den minskade användningen av ånglok på huvudlinjerna, där trafik nattetid främst förekommer. Förhållandevis ringa nattarbetstid förekommer för rälsbussförare. Konduktörspersonal, till vilken även förts tågmästare, har en nattarbetstid som visserligen är mera omfattande än rälsbussförarnas men dock avsevärt mindre än lokförarnas och lokbiträdenas nattarbetstid. Detta beror på att en stor del av nattågen ej medför konduktörspersonal. Tågklarerarens nattarbetstid kan ha synnerligen olika längd. Ungefär 45 % har förhållandevis liten nattid, nämligen högst 20 timmar. För återstoden kan nattarbetstiden emellanåt bli av mycket besvärande omfattning. För två i undersökningen ingående tågklarerare var praktiskt taget hälften av hela arbetstiden förlagd till natten. Omfattande nattarbetstid hade även personal i växlingstjänst, till vilken på grund av gruppens ringa omfattning förts personal i ställverk. Förekomsten av nattid är naturlagen avhängig av den karaktär trafiken har inom de skilda sektionerna. Maskinsektionerna 1 och 2 har utvalts med tanke på att där förekommer förhållandevis mycken nattarbetstid. Den genomsnittliga nattjänstgöringen vid första maskinsektionen uppgick för lokförare till praktiskt taget 33 timmar per månad och till 40V2 timmar vid andra maskinsektionen. För den 28 :e maskinsektionen åter, som företrädesvis omfattar banor med svag trafik nattetid, är genomsnittet endast 21 timmar per man och månad. Lokbiträdenas nattarbetstid utgör i maskinsektion 1 43V2 timmar och 45 i maskinsektion 2. Inom 28:de maskinsektionen förekommer huvudsakligen endast ångdrift varför lokbiträdena här rubricerats som lokeldare. Nattarbetstiden för dessa utgjorde endast 23 timmar. Stationskarlar, som ingår i gruppen personal i växlingstjänst, hade i trafiksektion 2 icke mindre än 48 nattarbetstimmar per månad. Omfattningen av nattarbetstiden vid de enskilda järnvägarna framgår av följande tabell.

433 Tabell 19. Förekomsten av nattarbete vid vissa enskilda järnvägar. Arbetstagare. Procent Arbetstimmar

per

månad

k l . 22—6

Yrkesgrupp 0—10 10—20 20—30 30—40J40—50 50—60 60—70 Lokpersonal Tåsklarerare Konduktörer Ställverksvakter Totalt

13-9 51-7 27-3 9-1

41-2 15-4 20-4 45-4

10-2 13-1 52-3 18-2

30 0

15 7

32-9 5-7

1-8 8-5

4-3

18-2

100-0 100-0 100-0 100-0

100 0

1-1

9-1

, . 181

4-5

70 och Totalt över

04 Enligt sakens natur förekommer arbete nattetid i väsentligt mindre omfattning vid de enskilda järnvägarna än vid Statens järnvägar. Av de i tabellen ingående arbetarna har 60 % en nattarbetstid som uppgår till högst 20 timmar per man och månad. Att nattarbetstiden trots detta blivit högre än väntat sammanhänger med att natten bestämts till tiden mellan kl. 22 och 6. Omfattningen skulle ha varit betydligt mindre om man utgått från dygnsavsnittet kl. 23—5. De i undersökningen ingående banorna företer betydande avvikelser i det här diskuterade hänseendet. Det är förklarligt, att nattarbetets omfattning å linjen Dala—Ockelbo—Norrsundet måste vara förhållandevis liten. För lokförarna uppgår nattarbetstiden endast till 13 timmar per man och månad. Däremot är det mera vanligt såväl vid Stockholm—Nynäs som Stockholm—Saltsjöns järnväg. Här utgör nattarbetstiden 25 resp. 23 timmar per man och månad. Vid Grängesberg—Oxelösunds järnväg är nattarbetstiden för lokpersonalen 23 timmar per inan och månad. Lång nattarbetstid förekommer för den stationära personalen företrädesvis vid Stockholm—Nynäs och vid Stockholm—Saltsjöns järnvägar. Den fråga uppkommer härefter i vilken utsträckning nattarbetstimmarna minskas, därest man med natt skulle förstå allenast tiden kl. 23—5. Man bör härvid beakta att den egentliga persontrafiken, om man bortser från tåg i vilka sovvagnar framföres, i regel torde upphöra omkring kl. 23—23,30. Persontrafiken börjar med några undantag knappast före kl. 5 men väl mellan kl. 5 och 6. Med anledning härav kommer en övergång till den snävare bestämningen av natten att minska antalet nattarbetstimmar proportionellt sett kraftigare än det antal timmar varmed nattarbetstidsbegreppet skares ned. Ju mindre egentlig nättrafik som förekommer, desto större blir denna sänkning relativt sett. Med anledning härav kan man utgå från att antalet nattimmar i varje fall i första och andra maskinsektionerna kommer att minskas med ca 30 %. I fråga om den 28:de maskinsektionen åter gäller att antalet nattarbetstimmar kommer att gå ned väsentligt mera till följd av att nättrafik inom denna sektion endast förekommer i mycket begränsad utsträckning. Sannolikt kommer i denna sektion antalet nattarbetstimmar att sjunka med ungefär 40—45 % vid en övergång till det snävare bestämningssättet. 28—1600 53

434 D. K L A G O M Å L FRÅN JÄRNVÄGSPERSONALEN ÖVER ARBETETS A N S T R Ä N G A N D E A R T Utredningen har gjort en sammanställning av klagomål, som under en del tidigare år har framförts till Järnvägsstyrelsen av personalorganisationer eller enskilda arbetstagare ävensom av uppgifter om missnöje i olika hänseenden med arbetet inom järnvägsväsendet. Denna sammanställning sträcker sig fram till år 1948. Det har icke ansetts nödvändigt att verkställa komplettering för senare år. Arbetets intensitet

Från nästan alla personalkategorier har gjorts gällande, att tjänstgöringen Add järnvägarna under de senare åren blivit långt mera pressande än tidigare. Visserligen medgives, att elektrifieringen betytt en väsentlig lättnad i lokförarnas och framför allt lokbiträdenas rent fysiska arbetsbörda, men man anser att denna lättnad mer än väl uppväges av den ökade hetsen i trafiken, som blivit en följd av de nya tidtabellernas allt kortare gångtider. Dessa medförde krav på ökad snabbhet i uppfattningen av signaler och andra förhållanden som berörde säkerhetstjänsten, då de tidsmoment som stod till buds härför minskades i samma takt som tåghastigheterna ökades. Då tiderna för sådana arbeten, som tidigare ansetts vara mindre betungande inom loktjänsten såsom klargöring och avsyning av loken, med den elektriska driften avsevärt kunnat förkortas, hade tjänstgöringen i dess helhet mera fått karaktären av effektiv trafiktjänst. Uppehållen på stationerna, som tidigare medgivit en stunds avkoppling, hade numera kortats av till ett minimum. Elektrifieringen hade även fört med sig, att loken i stor utsträckning bemannades med endast en man. I genomsnitt utfördes 50 % av all loktjänst på enbemannade lok. Sådan tjänst hade uppgivits kräva en arbetstakt, som ständigt håller nervsystemet på helspänn. Rälsbussförarnas tjänstgöring blev ofta speciellt betungande därför att sådana bussar sattes in på turer tidigt på morgnarna och sent på kvällarna. De hade ofta att köra långa sträckor utan rast för måltid. I motsats till lokförare hade rälsbussförarna ingen möjlighet att äta i förarhytten, eftersom denna icke låg avskilt. Föraren vore praktiskt taget ständigt omgiven av resande. Även för konduktörerna hade den ökade tåghastigheten medfört snabbare arbetstakt. Denna ökning i arbetstakten hade förstärkts därav att tågbemanningen i många fall minskat. Genom att ett stor antal trafikplatser lämnats obemannade helt eller under stora delar av dygnet hade konduktörernas arbete med biljettförsäljningen å tåget ökat.

435 För trafikpersonalen å stationerna medförde den intensivare trafiken ökning av antalet tågmöten och tågförbigångar, förhållanden som ständigt stegrat kravet på snabbhet i uppfattningsförmåga och påpasslighet hos personalen. Trots säkerhetsföreskrifternas bestämmelse om dubbel kontroll på alla punkter uppstode stundom sådana förhållanden, att säkerheten helt vilade på tågklareraren. De tider som numera stode till förfogande för växling och rangering hade knappats in till ett minimum, vilket gjorde att även detta riskfyllda arbete måste utföras under pressande förhållanden. Nattarbete

E n serie klagomål har anförts mot att nattarbete vid Statens järnvägar blivit allt mer vanligt för såväl den åkande personalen som för tågklarerare och växlingspersonal, särskilt sådan å rangerbangårdarna. Nattjänsten hade emellanåt uppgått till inemot Va av hela tjänstgöringstiden. Vidare var många nätter delade så, att tjänstgöring förekom under sena kvällar och tidiga morgontimmar. Natten kunde därför bli »förstörd» för vederbörande även om den egentliga nattjänsten blott uppgått till några timmar. Arbete nattetid hade ansetts vara en synnerligen påfrestande arbetsuppgift för tågklareraren. Kl. 3—4 på morgonen var det svårast att hålla sig vaken. Oregelbundenheten i tågklarerarens tjänstgöring, vilken växlar mellan förmiddags-, eftermiddags- och nattpass, spelade i och för sig icke så stor roll utan natten var den mest pressande. Begreppet natt borde definieras så att en förare, som började sitt pass exempelvis kl. 1 och slutade kl. 9, finge räkna hela passet som nattid. Detsamma borde vara fallet med en förare som började t. ex. kl. 20 och slutade kl. 2. Utredningen vill i förtydligande syfte här tillägga att man syftar på bestämmelser om att tjänstgöring nattetid i vissa fall skall få tillgodoräknas arbetstagaren med större antal timmar än som motsvarar den utförda arbetstiden. För personal, som hade trånga lägenheter och små barn i hemmet, vore det svårt att kompensera nattjänsten med sömn under dagen. Därför uppstode betänkliga sömnunderskott. Härtill bidroge i fråga om den åkande personalen också att denna finge tillbringa ett stort antal nätter på överliggningsrum, som ofta låge nära bangårdarna, och därför stördes av tågväxlingar eller som eljest vore dåligt ljudisolerade. Man kände sig aldrig riktigt utsövd efter en sådan nattvila. Oregelbunden och obekväm arbetstid

Vid sidan om hetsen i trafiken och det myckna nattarbetet har man också vid flera tillfällen pekat på arbetets oregelbundna förläggning och framhållit att detta måste inverka på den mänskliga organismen. Det har

436 sagts att oregelbundenheten i fråga om tjänstgöring, måltider och sömn skulle utsätta personalen för en fysisk och psykisk förslitning som påkallade största hänsynstagande. Tjänstgöringen vore hård och krävande, vilket berodde på den oregelbundna arbetstiden. Man måste faktiskt vara inställd på att kunna sova när som helst. I klagomålen har vidare gjorts gällande, att lok- och tågpersonalen hade de mest obekväma arbetstider som kunde tänkas. Medan skiftarbetarna hade sina bestämda skift, måste den åkande personalen vara i tjänst vid alla tider på dygnet och börja än vid den ena tidpunkten och än vid den andra. Från lokpersonalens sida har gjorts gällande att tjänstgöringsförhållandena vore besvärliga, och att personalen i många fall måste sluta i förtid. Den omständigheten, att den åkande personalen aldrig kunde hålla regelbundna måltider och i stor utsträckning vore hänvisad att leva på matsäck, hade ansetts predisponera denna personal till magbesvär, särskilt magsår. Nervpåfrestningarna ansågs framkalla hjärtfel. Även konduktörspersonalen klagade över dylika åkommor. Olycksfallen hade ökat på grund av stigande jäkt. Den åkande personalen hade sämre hälsotillstånd än den stationära. Eftersom trafiken påginge dygnet runt veckans alla dagar, låge det i sakens natur att personalens arbete i mycket stor utsträckning måste utföras på tider, då andra människor brukade vara lediga. Härigenom hindrades personalen att ägna sin fritid åt familjelivet samt att i samma utsträckning som andra deltaga i studieverksamhet och föreningsliv. Trafiksäkerheten

Som ett mycket tungt vägande skäl för en arbetstidsförkortning för nu ifrågavande personal har slutligen angivits hänsyn till trafiksäkerheten. Trötta och hårt pressade tjänstemän hade icke möjlighet att iakttaga den ständiga uppmärksamhet och vaksamhet som fordrades för att undvika olycksfall och att arbeta med den absoluta precision som tjänsten krävde.

E. G Ä L L A N D E B E S T Ä M M E L S E R R Ö R A N D E NATTARBETETS BERÄKNING Som framgått av kap. IV Avsnitt D Trafikpersonal har vid Statens järnvägar införts begreppet »normaltid». Normaltidens längd är lägre än den maximalt bestämda tiden. Normaltidsbegreppet har införts för att avpassa arbetstidens längd med hänsyn till arbetets påfrestande natur. Sedan krav rests om en interimistisk sänkning av personalens tjänstgöringstid i avvaktan på resultatet av pågående utredningar rörande arbetstidens längd, fann Järnvägsstyrelsen år 1950 efter förhandlingar med Svenska järnvägsmannaförbundet skäl medge viss reducering av normaltiderna för sådan personal vid driftsavdelningen som hade avsevärd natt-

437 tjänst. Denna förkortning av arbetstiden har alltså tillkommit vid en senare tid än den till vilken redogörelsen för personalens klagomål hänför sig. Med natt förstås tiden kl. 22—6. Enligt bestämmelserna av år 1950 skall, om turlistan upptar minst 30 timmar nattjänst under en kalendermånad om 30 dagar, normaltiden sänkas med åtta timmar för lokpersonal, konduktörspersonal, tågklarerare, ställverksvakter samt växlings- och bromsprovarpersonal å vissa av de större rangerbangårdarna. För övrig personal vid driftsavdelningen göres samma sänkning om nattjänsten per månad om 30 dagar uppgår till minst 50 timmar. Förutsättningen för ovannämnda reducering är sålunda, att turlistan upptar angiven nattjänst sedan reducering ägt rum. I de fall »bufferttiden» (angående innebörden av detta begrepp se kap. IV Avsnitt D Trafikpersonal) överstiger åtta timmar per månad, kan dock avkortningen av turlistetiden begränsas till fyra timmar. Denna bör dock icke i något fall understiga 180 timmar per månad om 30 dagar i annan mån än som betingas av tekniska skäl. Vid de enskilda järnvägarna finnes inga särskilda bestämmelser om kortare arbetstid för arbetstagare med nattarbete. Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund tillämpar dock de för de statliga järnvägarna gällande. F. U N D E R S Ö K N I N G R Ö R A N D E S J U K L I G H E T S FÖRHÅLLANDEN För att biträda arbetstidsutredningen vid en undersökning av hälsotillståndet hos järnvägspersonalen vid de statliga järnvägarna med särskild hänsyn till arbetstidens förläggning tillkallade Chefen för socialdepartementet i juni 1950 särskilda sakkunniga, nämligen med. dr. Bo Bjerner och docenten Åke Swensson. Undersökningen, vid vilken även medverkat fil. kand. Åke Holm, grundar sig dels på material som erhållits från Järnvägsstyrelsen dels ock på uppgifter rörande sjukligheten inom vissa sjukkassor. En utförlig redogörelse för denna undersökning återfinnes i bilaga IV. I undersökningen belyses först korttidssjukligheten. Med dylik sjuklighet avses sjukdomsfall som omfattar en tid av högst 1—3 dagar. Det konstateras, att korttidssjukligheten i allmänhet föranledes av influensa, näs- och halssjukdomar samt magsjukdomar. Uppgifter från åren 1941—48 visar, att förekomsten av influensa undergått stora fluktuationer, medan inflammation i näsa, hals och mandlar ävensom magsjukdomarna visat en betydande och kontinuerlig stegring. Särskilt stark är stegringen för den sistnämnda sjukdomsorsaken. För en analys av de faktorer, som orsakat denna ökning av korttidssjukligheten under senare år, har den sjuklighet som hänföres till matsmältningsorganen gjorts till föremål för en särskild

438 undersökning. Fördelas dessa sjukdomsfall efter deras långvarighet visar sig ett brant fall i sjukfrekvensen vid gränsen mellan tre och fyra dagar. Frekvensen av frånvaro med 1—3 dagars varaktighet är ca sex gånger så stor som frekvensen av frånvaro med 4—6 dagars varaktighet. Detta orsakas enligt författarna av att det för längre frånvaro än tre dagar fordras läkarintyg, medan så icke är fallet för kortare frånvaro. Översjukligheten för de första tre dagarna är särskilt framträdande för den stationära personalen, hos vilken frånvaro av denna typ är nästan dubbelt så vanlig som hos den åkande. I kontrast till detta står den obetydliga skillnaden mellan de båda personalgrupperna i fråga om sjukdomsfall med fyra dagars varaktighet och mer. Författarna anser att den sannolika orsaken till dessa skillnader är att den åkande personalen är infogad i turlista och ovillkorligen måste ha en ersättare vid frånvaro, vilket icke i samma omfattning är fallet med den stationära personalen. Det framhålles, att frånvaro på grund av magsjukdom är olika på olika sektioner. Man kan ej konstatera något samband mellan korttidssjuklighet och tågtäthetstal. Den maskinsektion, som har den högsta frånvarofrekvensen, har det lägsta tågtäthetstalet. Motsvarande trafiksektion har den näst högsta frånvarofrekvensen. Det konstateras, att korttidssjukligheten är högst i åldersgruppen 20—29 år och sjunker i högre åldersklasser. Mest markant är detta för sjukdomar som endast varar en dag. Författarna har gjort rundfrågningar dels i vad mån man sökt läkare för magbesvär dels i vad mån man vårdats på sjukhus för magsjukdom. Den första rundfrågan gav icke något resultat som kan antyda att järnvägspersonalen skulle ha större sjuklighet än andra arbetstagare. Den andra rundfrågan bygger på ett mera tillförlitligt material än den förra. Den åkande personalen å maskinavdelningarna uppvisar en högre frekvens än Järnvägsstyrelsens personal. Resultaten måste emellertid bedömas med försiktighet. . För att uppnå säkrare resultat har författarna utfört en särskild undersökning av magsårsfrekvensen. Jämföres järnvägspersonalen med medlemmarna i sjukkassor i fyra medelstora industrisamhällen visar det sig, att sjukdomsfrekvensen i magsår ligger nästan dubbelt så högt vid Statens järnvägar som för sjukkassorna. Författarna gör emellertid en närmare analys av materialet och finner, att man icke utan vidare kan draga några slutsatser av detta förhållande. Det visar sig nämligen, att betydande variationer i magsårsfrekvensen föreligger i olika sjukkassematerial, antingen dessa nu är uttryck för verkliga variationer i magsårsfrekvensen eller för att tillgången på tillfredsställande undersöknings- och diagnostiseringsmöjligheter varierar. För att erhålla detta klarlagt har material inhämtats från sjukkassor i en stor stad, i en medelstor stad samt 30 rena landsbygdssjukkassor. Avsikten härmed är att få fram ett jämförelsematerial

439 med samma fördelning över landet som järnvägsmännen har. Det framgår, att magsårsfrekvensen för sjukkassa i storstaden är betydligt högre än i landsortssjukkassorna och sjukkassorna i de medelstora städerna. Författarna har icke kunnat erhålla material, som visar järnvägspersonalens fördelning på storstäder, medelstora samhällen och landsbygd. Eftersom personalen vid Statens järnvägar emellertid är spridd över hela landet har man skälig anledning antaga, att magsårsfrekvensen borde ha ett medelvärde. Magsårsfrekvensen för järnvägspersonalen ligger emellertid i höjd med storstadsmaterialet. Författarna konstaterar, att en betydande översjuklighet i magsår föreligger för järnvägspersonalen i åldern under 50 år. Jämför man den åkande personalen med den stationära visar den förra i åldersgrupperna under 50 år en översjuklighet, som är särskilt markant i åldern 40—49 år där frekvensen är närmare tre gånger så hög som för den stationära personalen. I den högsta åldersgruppen ligger frekvenserna för de båda personalgrupperna i jämnhöjd. Materialet tillåter icke en bedömning av vilken eller vilka faktorer i samband med den åkande tjänsten som orsakar den högre magsårsfrekvensen. Författarna har försökt påvisa, huruvida skillnader olika personalgrupper emellan föreligger beträffande sjukdomar i hjärta och blodkärl. På denna punkt har man emellertid icke nått fram till några resultat. Härefter övergår författarna till ett studium av olikheter mellan dagoch nattarbete. Man hänvisar härvid först till en undersökning för vilken redogjorts i utredningens betänkande angående treskift. Vid denna undersökning hade antalet felavläsningar kunnat bestämmas under olika delar av dygnet med ledning av uppgifter från drifts journalen i ett gasverk. Undersökningen gav till resultat att det förekom ett maximum i antalet felavläsningar kl. 3 på natten. Enligt författarnas uppfattning råder det inget tvivel om att bakom detta förhållande ligger en dygnsvariation i det psykiska tillståndet av samma art som temperaturkurvan och en rad andra fenomen. Människan kan framför allt av sociala skäl icke lösgöras ur sin infogning i det normala dygnet även om hon tvingas att arbeta på natten. Resultaten av vissa nyare undersökningar sammanfattar författarna sålunda. Skillnaden mellan en av sömnbrist och nattvak uttröttad individ och en utvilad är, att den förre icke kan hålla en hög uppmärksamhetsnivå under en längre tid på samma sätt som den senare. Efter längre eller kortare tid av förhöjd uppmärksamhet sjunker denna, något som tar sig uttryck i förlängda reaktionstider och felreaktioner. Dessa fenomen uppträder redan under den första arbetsnatten. Det framhålles att dylikt arbete är analogt med det järnvägspersonalen har att utföra. Kortvariga, oväntade och av vederbörande själv icke observerade sänkningar av den psykiska prestationsförmågan är mycket allvarliga när det gäller yrken som lokförarens. Nattarbetets olägenheter blir särskilt betydelsefulla för

440 detta yrke som kräver en kontinuerligt hög uppmärksamhetsnivå trots monotont arbete. Det är därför särskilt viktigt, att personal som utför arbete av detta slag icke är uttröttad, varför tillfälle till ordentlig vila och sömn måste beredas. Nattpersonalen tvingas emellertid söka vila och sömn vid en tid på dygnet, då störande yttre moment är synnerligen talrika. Man kommer härefter över till förhållandena i SJ:s överliggningsrum. En undersökning av dessa visar, att de på många ställen ter sig olämpliga som sovlokaler såväl under dagen som under natten. Det finnes emellertid även tillfredsställande överliggningsställen, ett förhållande som visar att möjlighet att inreda dylika finnes.

G. U T R E D N I N G E N S

FÖRSLAG

Till gruppen trafikpersonal i säkerhetstjänst inom järnvägsväsendet hänför utredningen följande grupper arbetstagare nämligen 1. lokpersonal (inklusive motorvagns-, rälsbuss- och lokomotorförare) 2. konduktörspersonal 3. personal, som huvudsakligen tjänstgör som tågklarerare 4. personal, som huvudsakligen tjänstgör i ställverk 5. personal, vars arbete huvudsakligen består i växling, tågvägsklargöring och tågvägsinspektion 6. personal, som huvudsakligen sysselsattes med bromsprovning av tåg. Utredningen har i kap. XIV redogjort för olika förhållanden som medför att ett arbete skall anses vara av särskilt påfrestande natur. Med utgångspunkt från vad där berörts och med ledning av de erfarenheter som gjorts vid utredningens studium av trafikpersonalens arbetsförhållanden finner utredningen att starka skäl talar för att trafikpersonal i säkerhetstjänst vid järnväg erhåller förkortad arbetstid. Personalen har i allmänhet sitt arbete förlagt till alla delar av dygnet. Nattarbete förekommer i stor utsträckning. Detta får med hänsyn till att fråga är om trafiktjänst och att arbetet understundom utföres under viss hets bedömas som mera påfrestande än annat arbete nattetid. Karaktäristiskt är vidare den oregelbundenhet varmed arbetstiden är fördelad. Detta framgår närmare av den i kap. IV Avsnitt D lämnade redogörelsen för trafikpersonalens arbetstidsförhållanden. Vad nyss sagts rörande arbetets påfrestande natur gäller dock icke i samma omfattning all den personal som ingår i de ovan angivna grupperna trafikpersonal med säkerhetstjänst. Vid talrika tillfällen har denna fråga varit föremål för överläggningar med experter företrädande järnvägsväsendets såväl arbetsgivare- som arbetstagaresida. Från arbetsgivaresidan har man härvid hävdat, att endast en del av de arbetstagare som ingår i de

441 sex nyss angivna grupperna borde erhålla förkortad arbetstid. Man har sålunda velat undantaga lokbiträden i eldrift, lokomotorförare, konduktörspersonal som ej samtidigt är tågbefälhavare, tågklarerare å vissa mindre stationer, bromsprovare samt en betydande del av växlingspersonalen. Vidare har arbetsgivaresidans uppfattning varit att förkortad arbetstid bör erhållas endast i den mån nattarbete utföres. Arbetstagaresidan åter anser att, om än olikheter förefinnes i fråga om arbetets påfrestande natur olika arbetstagare emellan, dock all den personal som omfattas av de sex grupperna bör erhålla sin arbetstid förkortad. Man kan ansluta sig till arbetsgivaresidans uppfattning att förkortningens storlek bör avvägas i förhållande till omfattningen av utfört nattarbete. I fråga om sättet för nattarbetstidens beräkning har arbetstagaresidan emellertid en annan uppfattning än arbetsgivaresidan. Flera skäl talar för att trafikpersonal i säkerhetstjänst bör erhålla en något längre gående förkortning än de arbetstagaregrupper, vilka enbart kan åberopa sig på utfört nattarbete. Utredningen har emellertid icke kunnat undgå att finna att även om samtliga i de sex grupperna ingående arbetstagare utför säkerhetstjänst, de dock utför dylik under mycket olikartade förhållanden. Som exempel kan nämnas personal å bibanor med gles trafik, åkande personal å de genomgående snälltågen och stationär trafikpersonal vid de stora knutpunkterna. Utredningen måste även vid denna frågas bedömande taga avgörande hänsyn till den omfattning i vilken den föreslår arbetstidsförkortning för andra grupper arbetstagare än trafikpersonal. Som framgått har utredningen härvid sett sig nödsakad att intaga en mycket restriktiv ståndpunkt. Arbetaregrupper inom exempelvis industrien, vilka ofta utför ett synnerligen påfrestande arbete, har måst läggas utanför förslaget om arbetstidsförkortning. För trafikpersonalen tillkommer dock angelägenheten att beakta trafiksäkerhetssynpunkterna. Det anförda gör emellertid att utredningen icke kan föreslå att all trafikpersonal i säkerhetstjänst erhåller en mera omfattande arbetstidsförkortning än andra arbetstagare med nattjänst. Den längre gående förkortningen bör begränsas till trafikpersonal som sysselsattes i krävande säkerhetstjänst. Frågan om den närmare bestämningen av begreppet krävande säkerhetstjänst torde, då lagen om förkortad ordinarie arbetstid skall träda i tilllämpning, komma att bli föremål för förhandlingar mellan Järnvägsstyrelsen och Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening å ena och vederbörande arbetstagareorganisation å andra sidan. I sista hand kommer Arbetarskyddsstyrelsen eventuellt att få bestämma innebörden av begreppet krävande säkerhetstjänst. För att få en ledning för den slutliga utformningen av detta begrepp har utredningen förelagt dess experter för järnvägsväsendet frågan, vilken trafikpersonal som kan anses ha arbete i krä-

442 vande säkerhetstjänst. Man har härvid kommit fram till följande enhälliga uttalande, vilket enligt sakens natur är en kompromiss. Till arbetstagare med krävande säkerhetstjänst bör räknas praktiskt taget all lokpersonal, sålunda även lokbiträde i eldrift och lokomotorförare. Av den sistnämnda gruppen skall till arbetstagare med krävande säkerhetstjänst dock endast föras lokomotorförare i tågtjänst. Detta innebär att gruppen lokomotorförare med växlingstjänst undantages. Av konduktörspersonalen bör till gruppen arbetstagare med krävande säkerhetstjänst endast räknas sådan konduktörspersonal, som samtidigt är tågbefälhavare. Sovvagnskonduktörer, biljettgranskare och godsvårdare skall sålunda icke medtagas. Tågklarerare skall anses såsom arbetstagare med krävande säkerhetstjänst. Dock skall undantagas arbetstagare i tågklarerartjänst vid sådan station med automatisk linjeblockering, som ej är att hänföra till ordergivnings- eller underrättelsestation, och vid sådan station som ej har att i medeltal expediera minst två ordinarie tåg per timme. Däremot har enighet icke kunnat uppnås huruvida detta medeltal skall hänföra sig till dygnet i dess helhet eller till den del därav under vilken stationen är bevakad. Man var ense om att till arbetstagare med krävande säkerhetstjänst skall hänföras personal som huvudsakligen tjänstgör i ställverk. Till växlingspersonal skall även räknas tågvägsklargörare och tågvägsinspektörer. I princip skall hela denna grupp räknas till arbetstagare med krävande säkerhetstjänst. Experterna var emellertid eniga om att olikheter i arbetets natur förekommer, vilka gör att, vid jämförelse olika stationer emellan, skillnader föreligger i fråga om säkerhetstjänstens krävande natur. Man var överens om att bestämmandet av de stationer vid vilka växlingstjänst skall anses vara krävande kan lösas genom förhandlingar. Bromsprovare bör icke anses ha krävande säkerhetstjänst. Arbetstagare, som är hänförliga till någon av grupperna 3—5, utför emellanåt även arbete som icke har med säkerhetstjänst att göra; från grupp 6 kan härvid bortses då denna icke hänföres till arbetstagare med krävande säkerhetstjänst. Det gäller till följd härav att bestämma i vilken minsta omfattning en arbetstagare skall utföra arbetsuppgifter av i de nämnda punkterna angiven natur för att h a n skall räknas till personal med säkerhetstjänst. Man har enats om att så bör vara fallet, därest arbetstagaren under minst 75 % av turlistetiden har att utföra sådant arbete som omnämnes i vederbörande punkt. Utredningen övergår härefter till frågan på vad sätt nattarbetets omfattning skall verka sänkande på den ordinarie arbetstidens längd. Man kan härvid att börja med uppställa frågan, huruvida all arbetstid på natten skall betraktas som lika påfrestande. Skall med andra ord arbete kl. 23—24 betraktas som lika krävande som arbete kl. 4—5? Det har gjorts gällande

443 att ett arbete som klutar kl. 24 ä r mindre ansträngande än ett arbete som börjar kl. 4. Att gradera de olika nattimmarnas svårighetsgrad skulle emellertid förutsätta onödigt detaljerade bestämmelser. Utredningen har därför funnit sig icke böra välja en dylik utväg. F r å n arbetstagarehåll har vidare anförts, att ett arbetspass som börjar kl. 4 är minst lika ansträngande som det som börjar kl. 23 och sträcker sig natten igenom. Bestämmer man arbetstidsförkortningens längd såsom en funktion av antalet utförda nattarbetstimmar, blir arbetstidsförkortningen emellertid i det förra fallet mycket liten. Skall man undvika en orättvisa i detta fall, bör man i stället mäta nattarbetets omfattning med antalet tjänstgöringspass i vilket nattarbete över huvud taget ingår. Arbetstidens förkortning sättes i proportion till antalet utförda pass med nattid. Mot detta förslag har de experter, som företräder järnvägsväsendets arbetsgivaresida, riktat starka invändningar. Dessa synes främst bottna i att systemet helt avviker från det för närvarande använda. Vidare anses detta sätt att mäta nattarbetstidens omfattning vara mindre rättvist än det vilket bygger på antalet utförda nattarbetstimmar. —- Arbetstagaresidan har ej avstyrkt förslaget men å andra sidan har ej heller någon tillstyrkan framförts. Med hänsyn härtill har utredningen avstått från att göra några undersökningar rörande lämpligheten att realisera detta alternativ. Man kan naturligen tänka sig flera olika sätt för genomförande av en sådan arbetstidsförkortning varom här är fråga. Det synes emellertid främst vara två vägar man har att välja emellan. Den första innebär att en viss arbetstidsförkortning, lika för alla, tillerkännes arbetstagare som under en månad utfört nattarbete av viss minsta omfattning. Detta sätt överensstämmer med utformningen av den provisoriska arbetstidsförkortning för trafikpersonal som genomförts vid de statliga järnvägarna. Den a n d r a utvägen är att varje utförd nattarbetstimme gives ett högre värde än en timme, d. v. s. evalveras. Dylikt sätt att förkorta arbetstiden för nattarbete tilllämpas vid vissa statliga verksamhetsområden. Utredningen tillskrev på sin tid Järnvägsstyrelsen och Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening med begäran om yttrande över dessa sätt att förkorta arbetstiden. I sitt remissvar anförde Järnvägsstyrelsen, att det förra sättet är det billigaste; totalkostnaden beräknades vid denna tid till ca 2,7 miljoner kronor per år varvid man räknat med 44 timmars arbetsvecka för personal med minst åtta timmars nattarbete kl. 22—6. Full rättvisa åt nattjänsten uppnås först vid tillämpningen av det senare alternativet. Styrelsen var böjd att anse detta såsom det mest tilltalande. Detta senare alternativ kostnadsberäknades till 4,9 miljoner kronor, varvid tiden kl. 22—6 evalverats enligt en faktor = lVs. Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening framhöll att det förra alternativet var enkelt. Emellertid skulle befattningshavare, som har nattjänst

444 utan att komma upp till den bestämda gränsen, bli missbelåtna. I fråga om det senare alternativet som innehar att varje nattarbetstimme gives ett förhöjt värde anförde föreningen, att det innebär full rättvisa för den berörda personalen. Det synes därför vara att föredraga även om kostnaderna — i varje fall på papperet — blir något högre än i det föregående alternativet. Det merarbete med turlistorna, som det senare alternativet medför i jämförelse med det förra, synes icke böra få inverka på valet. Arbetet i fråga är ett engångsarbete i samband med tidtabellsändringar vilka för övrigt numera förekommer relativt sällan. Enligt vad till utredningen framförts från de experter, som inom järnvägsväsendet representerar arbetstagaresidan, vill man, sedan det visat sig icke vara möjligt att nå enighet om ett annat förslag, icke motsätta sig att arbetstidsförkortningen för trafikpersonal med säkerhetstjänst bygger på en evalvering av antalet utförda nattarbetstimmar. Systemet med en evalvering av antalet utförda nattarbetstimmar synes enligt utredningen på ett enkelt sätt skänka jämförelsevis stor rättvisa. Enligt vad utredningen erfarit beredes järnvägsmyndigheterna inga större svårigheter att genomföra en sådan evalvering som nämnts. De experter, som företräder järnvägsväsendets arbetsgivaresida, har även i olika sammanhang starkt förordat evalveringslinjen. Med hänvisning till det anförda kan utredningen ansluta sig till förslaget, att arbetstidsförkortningen för trafikpersonal inom järnvägs väsendet med krävande säkerhetstjänst utformas på så sätt att antalet under natten utförda arbetstimmar tillgodoräknas arbetstagaren med förhöjt värde efter evalveringsprincipen. Av anledningar som närmare utvecklas i nästa kapitel och som i korthet omnämnts tidigare i detta kapitel bör med natt förstås tiden kl. 23—5. Bestämmandet av evalveringsfaktorns storlek är närmast en avvägningsfråga. Järnvägsstyrelsen har för utredningens räkning utfört en undersökning av den förkortning, som olika evalveringsfaktörer skulle ge i jämförelse med nu tillämpade förkortningssystem, ävensom de kostnader som härigenom skulle uppstå. Järnvägsstyrelsens undersökning omfattar all personal i säkerhetstjänst och har sålunda varit synnerligen omfattande. I den följande tabellen har den för trafikpersonal föreslagna längre gående förkortningen begränsats till att avse arbetstagare i krävande säkerhetstjänst. Härvid har detta begrepp i huvudsak bestämts på sätt varom experterna enats inför utredningen. Undersökningen avser följande evalveringsf aktörer, nämligen IV2, IV3 och IV4. I första fallet, som kallas alternativ I, räknas en nattarbetstimme som en timme 30 minuter. Enligt alternativ II blir en nattarbetstimme lika med en timme 20 minuter och i alternativ III en timme 15 minuter. I efterföljande kap. XVI föreslår utredningen, att arbetstagare med nattarbete, vilka icke är att hänföra till trafikpersonal inom järnvägsväsendet

445 med krävande säkerhetstjänst, skall erhålla nattiden tillgodoräknad efter en evalveringsf aktör = IVe. Dessutom föreslås för dessa nattarbetare den begränsningen, att intet tillgodoräknande sker förrän antalet arbetade timmar under en natt minst uppgår till tre. Järnvägsstyrelsens undersökning avser jämväl verkningarna för sådan personal inom Statens järnvägar, vilken beräknas erhålla sin arbetstid förkortad i enlighet med dessa senare av utredningen föreslagna grunder. Denna sistnämnda personal utgöres alltså av trafikpersonal i säkerhetstjänst, som ej är av krävande natur, samt befattningshavare utanför säkerhetstjänsten. Tabell 2 0 . Beräknade verkningar för Statens järnvägars del av förslaget till förkortad arbetstid Ökning (-f) resp. minskning (—) av antalet »förlorade» arbetstimmar per månad i förhållande till vid 1954 års början gällande normaltider vid evalvering av en natttimme till Y r k e s g r u p p

Alt. I 1 timme 30 min

Alt. II 1 timme 20 min

Alt. III 1 timme 15 min

för trafikpersonal i krävande säkerhetstjänst Lokförare Motorvagnsförare Lokbiträden, eldrift Lokbiträden, ångdrift Rälsbussförare Lokomotorförare i linjetjänst Tågbefälhavare Tågklarerare vid station, där i medeltal under dygnet expedieras minst två ordinarie tåg per timme, såvida ej stationen — utan att vara ordergivnings- eller underrättelsestation — ligger vid linje med automatisk linjeblockering Ställverkspersonal Personal i växlingstjänst vid vissa stationer. Tågvägsklargörare Tågvägsinspektörer Övrig personal med nattjänst, som ej är hänförlig till ovannämnda grupper Summa 1

3 987

13 708

1 timme x 10 min för annan personal

— 18 568

58 + 3 282 + 132 + 427 — 1 789 — 4 397 + 502 598 — 1 780 + 1006 — 416 + 102 + 78 ++ 116 66 + 2 633 + 4 778 — 5 850

+ 12 295 + 7 335 + 628 + 1475 + + 28 213 — + 930 + 1420 651 + + 659 + 442 + + +

4 855 898 1 977 461 333 4- 39 083

+ 23 424

8 924

+ 39 083

Endast nattjänst, v a r s längd omfattar minst tre timmar.

Alternativ I ger som framgår av tabellen i genomsnitt för samtliga personalgrupper en längre gående förkortning av arbetstiden än nuvarande provisorium gör. Den största förbättringen tillkommer —• om hänsyn tages till gruppernas storlek — arbetstagare med ställverks- och växlingstjänst. Lokförare får en något mindre arbetstidsförkortning än vad de nuvarande provisoriska reglerna ger. Andra och tredje alternativet ger enligt sakens natur i stort sett samma bild, ehuru arbetstidsförkortningen ur

446 arbetstagaresynpunkt blir mindre förmånlig. De årliga kostnaderna för förslagen i jämförelse med nuvarande provisorium beräknas i kronor på sätt framgår av följande sammanställning. Förkortningsalternativ

Personal med krävande säkerhetstjänst

Annan personal med nattjänst

Summa i

I II III

+ — —

1 574 088 599 676 1 732 728

+ + +

2 626 380 2 626 380 2 626 380

+ + +

4 200 468 2 026 704 893 652

Järnvägsstyrelsens undersökning visar, att de här diskuterade tre alternativen för förkortning av arbetstiden — vilka samtliga bygger på evalveringsprincipen — verkar på ett i jämförelse med nuvarande provisorium avvikande sätt. Det framgår att lokförare och tågbefälhavare skulle oberoende av evalveringsfaktor erhålla försämringar. Förbättringar skulle inträda för bl. a. rälsbussförare och växlingspersonal. Det har från Järnvägsstyrelsens sida upplysts, att den provisoriska arbetstidsförkortningen genomfördes efter jämförelsevis begränsade undersökningar; man var angelägen om att i den mån det var möjligt tillmötesgå de önskemål som vid denna tid restes från Järnvägsmannaförbundets sida om kortare arbetstid för befattningshavare med nattarbete. Man kände sålunda i förväg icke närmare till hur systemet skulle komma att verka. Från arbetsgivaresidan hävdas emellertid, att den av utredningen diskuterade arbetstidsförkortningen är bättre avvägd än nu gällande. Arbetstagaresidan har ansett att arbetstidsförkortningen bör genomföras på ett annat sätt men man har dock, då övriga möjligheter uteslutits, icke velat motsätta sig en förkortning efter de här diskuterade principerna. Med hänsyn till det senast anförda har utredningen funnit den här diskuterade vägen för förkortning av arbetstiden vara lämplig. Då den övervägt evalveringsfaktorns storlek, har den icke kunnat acceptera en så hög evalveringsfaktor som IV2 utan stannat för IV3, vilket innebär att varje nattarbetstimme som infaller mellan kl. 23 och 5 skall tillgodoräknas trafikpersonal med krävande säkerhetstjänst som en timme 20 minuter. Arbetstagaresidan anser sig ej kunna tillstyrka en lägre evalveringsfaktor än IV2. Att utredningen dock funnit sig kunna förorda den lägre evalveringsfaktorn som innebär försämringar i vissa avseenden, beror på att den anser sig kunna utgå från, att någon ökning av nu tillämpade arbetstider icke kommer att ske även om det nya sättet för arbetstidens förkortning skulle ge ett högre antal arbetstimmar än som för närvarande uppföres på tjänstgöringslistorna. Detta innebär att, därest en grupp arbetstagare nu har en normaltid om exempelvis 190 timmar per månad men det nya systemet ger en maximal arbetstid på 194, det föregående talet 190 bör bibehållas. Denna ordning bör gälla så länge nuvarande arbetsgrupper består. För det fall åter att arbetsgrupper upplöses och arbetstagarna överföres till andra

447 arbetsgrupper, är det emellertid icke möjligt att individuellt bibehålla nuvarande arbetstider; i sådant fall måste arbetstiden bestämmas i enlighet med de regler som skall gälla för de nya arbetsgrupperna. Den expert som företräder de statliga järnvägarna anser dock, att hänsyn endast skall tagas till den arbetstidsförkortning, som gällde före den interimistiska arbetstidsförkortningen av år 1950; vid de enskilda järnvägarna förekommer — bortsett från Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds järnvägar — för närvarande ingen förkortning av arbetstiden för utfört nattarbete. Därest en arbetstagare skulle arbeta sex nätter i genomsnitt per vecka skulle en arbetstidsförkortning om tolv timmar uppkomma, d. v. s. arbetstiden skulle sänkas till 36 timmar per vecka. Visserligen förekommer nattarbete i praktiken knappast i denna stora omfattning men lagen synes dock böra ange en gräns för den största omfattning i vilken arbetstiden skall kunna förkortas med stöd av lagens bestämmelser rörande förkortad arbetstid för nattarbete. Utredningen föreslår denna gräns till 42 timmar eller i de fall då begränsningsperioden är längre än en vecka till 42 timmar per vecka i genomsnitt för begränsningsperioden. Utredningen utgår från att arbetstiden för personal inom järnvägsväsendet blir maximerad till eller bestämmes med utgångspunkt från en arbetstid om 205 timmar per månad om 30 dagar. Den förkortning som nattarbetare erhåller skall alltså räknas från detta tal. Vidare förutsattes att •— för det fall särskilt besvärande arbetsmoment, vilka icke har med förekomsten av nattarbete att göra, är förenade med viss tjänstgöringstur -—• de arbetstagare som beröres härav må kunna erhålla sin arbetstid begränsad på samma sätt som för närvarande sker. Det skall sålunda icke vara natten enbart, vartill hänsyn skall tagas vid arbetstidens begränsning. Frågan om förkortning av arbetstiden för andra nattarbetare inom järnvägsväsendet än personal i krävande säkerhetstjänst behandlas i kap. XVI. Utredningen vill redan här nämna att till följd av det där föreslagna förenklade evalveringsförfarandet, kostnaderna för arbetstidsförkortningen i vad avser annan personal än den som har krävande säkerhetstjänst sannoligt blir något högre än vad framgår av den i det föregående återgivna sammanställningen. Orsaken härtill redovisas i kap. XVI. Under hänvisning till det anförda förordar utredningen att trafikpersonal inom järnvägsväsendet i krävande säkerhetstjänst erhåller sin arbetstid på så sätt förkortad att den för månad bestämda arbetstiden om 205 timmar per 30 dagar minskas genom att varje mellan kl. 23 och 5 utförd arbetstimme tillgodoräknas arbetstagaren som en timme 20 minuter. Annan personal inom järnvägsväsendet med nattarbete föreslås erhålla förkortad arbetstid efter grunder som behandlas i kap. XVI. Förkortningen skall dock icke i något fall få bli större än att arbetstiden motsvarar 42 timmar i genomsnitt för vecka.

KAPITEL XVI. NATTARBETARE

A. N A T T A R B E T E T S

FÖREKOMST

Tidigare har behandlats frågan om förkortad arbetstid för arbetstagare i arbete som med regelbunden skiftindelning bedrives dygnet runt ävensom järnvägspersonal i krävande säkerhetstjänst med nattarbete. I detta kapitel behandlas frågan om förkortad arbetstid för andra arbetstagare med nattarbete än nu nämnda. En jämförelsevis god överblick över nattarbetarnas antal och deras förekomst erhålles ur 1938 års arbetar skyddskommittés undersökningar. Uppgifterna hänför sig visserligen till förhållanden som ligger en del år tillbaka i tiden. De synes dock knappast ha kunnat ändra sig mera avsevärt. Har förändringar skett torde de innebära sänkningar i nattarbetarnas antal på grund av det för några år sedan införda principiella nattarbetsförbudet och strävan att minska nattarbetets omfattning. Undersökningarna visar att dylikt nattarbete utan samband med skift förekommer mycket sparsamt i vårt land. Arbetarskyddskommitténs undersökningar omfattade 24 200 arbetsställen. Bland detta stora antal förekom nattarbete utan samband lued skiftarbete endast å omkring 480 arbetsställen eller å 2 % av samtliga. Medan totala antalet i undersökningen ingående arbetstagare utgjorde 634 000, var antalet nattarbetare, som icke utförde skiftarbete, mindre än 3 400, d. v. s. endast något över Va % av totalantalet. Av de resultat arbetarskyddskommittén på sin tid kom till föreligger anledning att i detta sammanhang endast återge följande, som ger en viss överblick över karaktären av det arbete varom fråga är. Omkring 420 arbetare sysselsattes med reparationsarbete och 260 arbetstagare utförde nattarbete på grund av kundernas behov. Till port- och nattvaktsarbete användes ca 170 arbetstagare. Beträffande olika verksamhetsområden kan nämnas att å gjuterierna sysselsattes 100 och för tryckning och distribution av tidningar 290 arbetstagare. I övrigt redovisades nattarbetare inom en mängd olika verksamhetsområden men genomgående till ringa antal. De nu anförda uppgifterna visar, att frågan om en arbetstidsförkortning för de nattarbetare varom i detta sammanhang är fråga icke har större räckvidd. En förkortning av arbetstiden för nattarbetarna kan icke få större ekonomiska konsekvenser annat än möjligen för vissa särskilda verksamhetsområden. Med hänsyn härtill har utredningen ansett sig böra ge endast en

449 helt översiktlig redogörelse för förhållandena. Det skulle icke ha varit försvarligt att utföra en detaljerad undersökning, vilken måste få en betydande omfattning till följd av de många och stora verksamhetsområden den skulle beröra trots det ringa antal arbetstagare varom fråga är. F r å n förekomsten av nattarbetare inom jord- och skogsbruket kan man bortse. De områden där man har anledning vänta att finna ett något större antal nattarbetare är industrien och vissa samhälleliga verksamhetsområden. Nattarbetets omfattning inom industrien har undersökts genom medverkan av Svenska arbetsgivareföreningen. Ett för ändamålet upprättat formulär distribuerades i december 1952 genom Arbetsgivareföreningens förmedling till dess underorganisationer, vilka vidarebefordrade detta till sådana företag beträffande vilka man hade anledning vänta, att nattarbete i nämnvärd omfattning skulle förekomma. Tilläggas må att under natten utfört arbete som hade karaktär av förberedelse- och avslutningsarbete, treskiftsarbete, vakttjänst och arbete av högst en timmes längd ej skulle medtagas. Med natt skulle förstås tiden kl. 23—5. Materialet bearbetades sedermera inom utredningen. Tyvärr visade det sig att uppgiftslämnarna många gånger antingen missförstått eller ock icke haft möjligheter lämna uppgifterna i enlighet med formuläret, varför det blev nödvändigt att utföra ett stundom tidskrävande rekonstruktionsarbete. Härvid kan självfallet vissa fel ha insmugit sig, vilka dock med all sannolikhet icke rubbar de slutsatser, som kan dragas av undersökningen. Svenska arbetsgivareföreningen anförde i den skrivelse varmed den överlämnade materialet att nattarbete i den bemärkelse det här tagits förekom i mycket begränsad omfattning inom föreningens verksamhetsområde. Där nattarbete förekommer, framhöll föreningen, är den genomsnittliga nattarbetstiden regelmässigt av ringa omfattning. Inom vissa till Svenska arbetsgivareföreningen anslutna yrkesförbund uppgavs att nattarbete över huvud taget icke förekom. Så var fallet med Sveriges konfektionsindustriförbund, Textilindustriförbundet, Chokladindustriförbundet, Svenska detaljisternas sömnadsindustriförbund, Garveriidkareföreningen, Skofabrikantföreningen, Skinnindustriens arbetsgivareförbund, Glasmästeribranschens arbetsgivareförbund, Mellansvenska gruvförbundet, Sadelmakare- och tapetserarebranschens arbetsgivareförbund, Smidesverkstädernas arbetsgivareförbund och Trädgårdsarbetsgivarnas riksförbund. Följande organisationer uppger att nattarbete endast tillfälligtvis eller blott i obetydlig omfattning förekommer, nämligen Järnbruksförbundet, Byggnadsindustriförbundet, Norrlands stuvareförbund och Rörledningsfirmornas arbetsgivareförbund. En sammanställning av uppgifterna från Svenska arbetsgivareföreningen återfinnes i tabell 21. Det totala antalet nattarbetare inom de delar av näringslivet som Svenska arbetsgivareföreningen företräder utgjorde 29—1600 53

450 enligt dessa uppgifter något över 1 800. Bortser man från Biltrafikens arbetsgivareförbund, till vilket utredningen återkommer, förekommer nattarbete i genomgående obetydlig omfattning särskilt om man beaktar det antal arbetare, som är anställda hos arbetsgivare inom de olika organisationerna. Antalet av Sveriges verkstadsförening redovisade avser främst arbetare vid gjuteriernas renserier. Nattarbetet uppgår i allmänhet icke till mer än två timmar och utgör sålunda oftast omkring tolv timmar i genomsnitt per vecka. Ett jämförelsevis högt antal nattarbetare redovisas av Pappersmasseförbundet. Fråga är här till största delen om tvåskiftsarbetare med dag- och nattgång. Antalet nattarbetare inom Biltrafikens arbetsgivareförbund uppgick i vad det gäller fjärrgodstrafiken till något under 150. Flertalet av dessa hade emellertid lång tjänstgöring de gånger de utförde nattarbete. Ofta

Tabell 2 1 . Från Svenska arbetsgivareföreningen erhållna uppgifter rörande nattarbetstidens omfattning

Avtalad Antal arbetsnatttid per arbetare vecka

Organisation

Biltrafikens arbetsgivareförbund Busstrafiken Fjärrgodstrafiken . . .

» Bryggeriarbetsgivareförbundet Byggnadsämnesförbundet Glasindustriens arbetsgivareförbund Livsmedelsbranschens arbetsgivareförbund . Pappersmasseförbundet Svenska arbetsgivareföreningens allmänna grupp Sveriges butelj glasbruk sförbund Sveriges pappersbruksförbund Sveriges verkstadsförening » Totalt

48 48 mer än 48

674 144

Genomsnittligt antal nattarbetstimmar Summa per arbetare och vecka

Nattarbetspassens längd per treveckorsperiod

högst 2 tim.

1 105 215

över 2 — över 4 — högst högst 6 4 tim. tim.

672 191

156 424

1 933 830

—

—

—

48 48

63 671

14 858

18 222

751 5 748

21-0 8-2 6-4

—

18-0

—

12-0

—

2-1

under 48 48

14 98

177 255

30 628

207 1444

12-7 20-2

7 564

3 131

1 796

12 491

2-5 8-0

4-5 15-4 8-2

719 4 668

451 arbetar de då hela natten. Däremot blir den genomsnittliga nattarbetstiden per arbetstagare förhållandevis liten på grund av att nattjänstgöring förekommer endast mera sällan. Antalet personer med nattarbete och omfattningen av detta är i verkligheten sannolikt betydligt större, då ett stort antal företagare inom detta område icke är anslutna till Biltrafikens arbetsgivareförbund. Betydligt mera vanligt förekommande är nattarbetet rid bussarna. Här utgjorde antalet arbetstagare över 670. Nattarbetspassen är emellertid oftast korta — de uppgår till ungefär två timmar — varför den genomsnittliga nattarbetstiden per arbetstagare är liten. Uppgifterna från Biltrafikens arbetsgivareförbund avser icke drosktrafiken. Förekomsten av nattarbete inom detta område framgår av följande tvenne tabeller, vilka grundar sig på material erhållet av Svenska droskbilägareförbundet. Då det gäller att draga några slutsatser av tabellerna får man ihågkomma att företagare och arbetstagare här ofta arbetar sida vid sida. Med sannolikhet utföres endast något över hälften av de i taTabell 2 2 . Omfattningen av droskbilstrafiken i Stockholm kl. 2 3 — 5 Totala antalet droskbilar

1 036 Procent

23—24

o-oo—

0-30—

0-30

l-oo

100-0

100-0

92-9

71-4

34-3

20-0

5-7

1-30— 2-00

2-30— 3-00

3-00— 3-30

3-30— 5-00

Tabell 2 3 . Omfattningen av droskbilstrafiken i nedan uppräknade städer kl. 2 3 — 5 Anm. Då två tal förekommer i en kolumn innebär detta att förändring i antalet droskor ägt rum under den tid som är angiven i kolumnhuvudet.

Stad

Göteborg Norrköping Hälsingborg

Jönköping

Totala antalet droskbilar

23—24

0—1

1—2

2—3

3—4

4—5

315 160 55 37 36 60 42 54 61 31 29

315 128 26 35 17 36 20 18 43 30 16

315 128 26 35/30 17 30 20 18 21 15 13

200 128/64 26 25 15 30 15/10 12 18 10 7

120 32 13 15/5 13 18 5 6 14 5 3

60 11 9 5 6 12 5 6 5 5 3

30 11 9 5 6 6 5 6 5 5 3

Totalt

91 Procent

100-0

77-7

71-9

47-4

26-6

14-4

10-3

452 bellerna angivna arbetspassen av arbetstagare. Tabell 22 visar totala antalet droskbilar som i Stockholm är i trafik under natten. I tabell 23 återgives motsvarande uppgifter för vissa andra större städer. I Stockholm är ett förhållandevis stort antal droskbilar igång till kl. 1 varefter antalet minskar. Trafiken har dock relativt stor omfattning ända till kl. 3, då den skares ned kraftigt för att under ett par timmar ha mycket obetydlig omfattning. I övriga städer med undantag för Malmö är inskränkningen i trafiken ej fullt så omfattande; den börjar dock vid tidigare klockslag. Nattarbete i egentlig bemärkelse inom drosktrafiken förekommer å mindre orter och på landsbygden främst på lördagar och söndagar. Under övriga delen av veckan förekommer körningar nattetid huvudsakligen endast vid olycks- och sjukdomsfall, barnsbörd o. dyl. Det nattarbete av någon betydelse, som utföres inom detta verksamhetsområde, är sålunda att finna i de större städerna. Det område inom industrien vid sidan av de skiftgående industrigrenarna där nattarbete har betydelse är främst morgontidningarna. (Se tabell 24.) Det antal arbetare som har att utföra nattarbete är betydande i förhållande till totala arbetareantalet inom verksamhetsområdet. Nattarbetstiden per arbetstagare har även förhållandevis stor omfattning. I regel synes arbetet sträcka sig över hela eller större delen av natten. Dessa arbetstagare har genom avtal i regel en till 42 eller 45 timmar förkortad arbetsvecka. Handelns arbetsgivareorganisation rapporterar förekomst av nattarbete i huvudsak endast i fråga om garagebranschen, där det emellertid närmast har karaktär av jourtjänst. Tabell 2 4 . Nattarbetstidens omfattning vid tidningstryckerier

Organisation

Avtalad Antal arbetsnatttid per arbetare vecka

Genomsnittligt antal nattarbetstimmar Summa per arbetare 0. vecka

Nattarbetspassens längd per treveckors period

högst 2 tim.

över 2— över 4— högst högst 4 tim. 6 tim.

A-pressens samorgani-

Tidningarnas arbetsgivareförening

Summa

42 45 annan tid

179 23 43

474 126 216

971 112 180

42 45 annan tid

987 337 277

2 495 1 585 568

3 187 1647 2 186

5 464

8 283

6 140 34 881 8 253

2 497 238 542

17-0 14-0 15-7

11822 3 266 3 635

17-7 9-1 18-3

22 000

453 Svenska stadsförbundet uppger, att tvåskiftsarbete med dag- och nattgång förekommer för garage- och hallpersonal vid de större trafikföretagen. Dylikt skiftarbete förekommer vidare inom gas-, vatten- och elverk varvid emellertid arbetet emellanåt bedrives i treskift. För medlemmar, tillhörande Växelstationsföreståndarnas riksförbund, förekommer nattarbete i begränsad omfattning, ehuru det arbete som här förekommer, vilket framgår av redogörelsen i kap. IV Avsnitt C, ofta i sig rymmer tid som kan användas till vila. Inom hotell- och restaurangnäringen förekommer nattarbete naturligen i större omfattning än vad som är vanligt inom många andra verksamhetsområden. Karaktäristiskt för nattarbete inom detta område är emellertid, att det — om man bortser från viss hotellpersonal — i regel omfattar endast en eller annan timme per arbetspass. I de fall då arbetspassen är långa utgöres arbetet ofta av vakttjänst. Utredningen har från Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter erhållit vissa uppgifter, som ger en ungefärlig bild av rådande förhållanden. Inom hotellväsendet synes främst nattvaktmästare och nattportierer ha en arbetstid, som berör tidsavsnittet kl. 23—5. Dessas antal beräknas uppgå till ca 200. Härjämte finnes ca 150 nattstäderskor. Föreningen tillägger, att vid ett stort antal hotell icke hela den tid, som nattportiererna och nattvaktmästarna uppehåller sig på arbetsplatsen, kan anses som arbetstid i egentlig bemärkelse utan snarare som ett slags beredskap. Föreningen torde h ä r syfta på en form av tjänstgöring som närmast motsvarar vad utredningen förstår med jour. Inom restaurangnäringen är det i första hand serveringspersonal å restauranger med rätt till sprit- och vinutskänkning i större och medelstora städer, som har arbete efter kl. 23. Föreningen uppger, att nattarbete vanligen förekommer varannan dag med i genomsnitt två timmar. Nattarbetstiden per vecka uppgår till 4,5 timmar i medeltal. Vad här sagts gäller även för kockar och kallskänkor. För diskpersonalen är nattarbetstiden något högre än för serveringspersonalen. Sveriges centrala restaurangaktiebolag har överlämnat vissa uppgifter rörande nattarbetstidens omfattning vid hotell och restauranger, som tillhör aktiebolagets dotterbolag. En sammanfattning av de erhållna uppgifterna återgives i tabell 25. Det framgår, att nattarbetstidens omfattning för såväl serveringspersonal som kockar och kallskänkor är något lägre än vad fallet synes vara å spritrestauranger, anslutna till Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter. Detsamma gäller diskpersonalen. Bortser man från hotellpersonalen uppgår genomsnittliga antalet nattarbetstimmar per arbetspass till högst två timmar. I regel ligger arbetstiden lägre. Kroppssjukhusen företräder ett område, där nattarbete förekommer i

454 Tabell 2 5 . Förekomsten av nattarbete vid hotell och restauranger tillhörande Sveriges centrala restaurangaktiebolag

Anställda med nattarbete

Antal natttimmar per anställd under en treveckorsperiod

Antal natttimmar per arbetspass som berör natten

296 247 359 61 382

12 83/4 93/4 32 3 / 4 IOV2

1V«

Nattportierer Övriga

40 59

102 3 / 4 18

Serveringspersonal Förtroendepersonal

880 456

UV.

Ekonomipersonal Kockar Kallskänkor Diskpersonal Nattstäderskor . . Övriga

1 1 2

Hotellpersonal

141/*

6 33/< 1 i 1 /.

större omfattning även om antalet nattarbetare är litet i jämförelse med totala antalet anställda. Utredningen beräknar antalet vårdplatser på lasarett, epidemivårdanstalter, sanatorier, förlossningsanstalter och anstalter för kroniskt sjuka till ca 59 100. För tjänstgöring nattetid fordras en personal av ca 900 sjuksköterskor och 2 100 vårdbiträden. Härtill k a n komma ett mindre antal befattningshavare exempelvis å specialavdelningar. Antalet arbetstagare med nattarbete vid kroppssjukhusen skulle alltså uppgå till ca 3 500. Beträffande denna personal gäller att den praktiskt taget genomgående tjänstgör elva timmar varje gång nattjänstgöring över huvud taget förekommer. Med den definition av begreppet natt som utredningen använder skulle sålunda varje natt utföras ca 21 000 arbetstimmar å kroppssjukhusen. Förekomsten av nattarbete inom statliga verksamhetsområden undersöktes på sin tid av den kommitté, som hade att utreda frågan om kompensation för obekväm arbetstid. Tyvärr utgick man härvid från en bestämning av natten till dygnsavsnittet kl. 22—6. Egentligen hade utredningen bort göra en förnyad undersökning för att få klarlagt antalet arbetstimmar, som faller inom avsnittet kl. 23—5. Då en dylik undersökning emellertid skulle ha förorsakat de berörda statliga myndigheterna ett omfattande arbete, ansåg utredningen sig böra avstå härifrån. I tabell 26 återgives vissa uppgifter, som nämnda kommitté har insamlat rörande antalet utförda arbetstimmar under tiden kl. 22—6 vid olika statliga verksamhetsområden. Omfattande nattid förekommer främst vid Statens järnvägar. Bortser man från detta verksamhetsområde, som behandlats i det föregående, förekommer omfattande nattid särskilt vid sinnessjukhusen, där antalet

455 Tabell 26. Antal u n d e r ett å r utförda nattarbetstimmar inom olika statliga förvaltningsområden (enligt uppgift från kommittén för obekväm arbetstid) Natt = kl. 22—6 Antal timmar 1 000-tal Fångvårdsanstalterna 315 Försvaret 435 Ungdomsvårdsskolorna 20 De statliga alkoholistanstalterna 24 Falsterbokanalen och Södertälje kanalverk 14 Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (jämte lokala organ) 52 Tullverkets lokalförvaltning 407 Högre allmänna läroverk, realskolor, samrealskolor, folkskoleseminarier och småskoleseminarier 2 Läroanstalter för blinda, vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat lyte, dövstumsskolor, statens skol- och yrkeshem på Salbohed och i Vänersborg 21 Nomadskolhemmen — Statens sinnessjukhus 2 667 Statens bakteriologiska laboratorium 3 Karolinska sjukhuset, serafimerlasarettet, karolinska sjukhusets garnisonsavdelningar 278 Poliskåren i Boden 6 Postverket 1 394 Televerket x 1 009 Statens järnvägar 8 976 Statens valtenfallsverk 177 Luftfartsverket 41 Övriga verk 21 1

Summa Tillkommer vid televerket: a) växelstationsföreståndare och biträden, taxa I b) telegrambärare

15 862 3219 6

Tillhopa

19 087

— om man medräknar de kommunala sinnessjukhusen — varje natt tjänstgörande beräknas uppgå till ca 1 100. Man kan genomgående räkna med att var och en av dessa arbetar hela avsnittet kl. 23—5. Vad postverket beträffar synes för ett stort antal befattningshavare nattarbetspassen endast sträcka sig in på en del av natten. Den ungefärliga omfattningen av det arbete, som varje natt utföres inom de i tabellen angivna statliga verksamhetsområdena, framgår av följande. Härvid bortses från Statens järnvägar. Årligen utföres drygt tio miljoner arbetstimmar mellan kl. 22—6. Man har anledning antaga att i genomsnitt Vs av samtliga arbetstimmar faller å dygnsavsnitten kl. 22—23 och 5—6. Visserligen utgör dessa två timmar endast »/« av tidsavsnittet kl. 22—6, men man kan utgå från att särskilt inom vissa områden ett större antal arbetstagare är i arbete dessa timmar än under andra delar av natten. Med denna utgångspunkt skulle varje natt inom de förevarande verksamhetsområdena utföras i genomsnitt 18 500 arbetstimmar.

456 B. U T R E D N I N G E N S

FÖRSLAG

Utredningen har icke ansett sig behöva närmare diskutera, huruvida nattarbete skall anses såsom ett särskilt påfrestande arbete eller icke. Denna fråga har behandlats tidigare i olika sammanhang. Utredningen vill till att börja med erinra om att gällande arbetarskyddslag i princip förbjuder nattarbete. Arbete under natten har av statsmakterna ansetts såsom icke önskvärt på grund av de särskilda påfrestningar det innebär för människan. Arbetarskyddslagen medger sålunda arbete mellan kl. 23—5 endast då detta med hänsyn till arbetets natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet är nödvändigt. Frågan om nattarbetet behandlades även av kommittén rörande obekväm arbetstid för statstjänstemän. Kommittén anförde sammanfattningsvis att, ehuru vetenskapligt belägg icke kan hämtas för uppfattningen att nattarbete i och för sig skulle anses som för hälsan mera ansträngande än dagarbete, torde likväl sådana fysiologiska och andra olägenheter allmänt sett vidlåda det till natten förlagda arbetet, att avgörande skäl talar för att därav berörda arbetstagare beredes arbetslindring genom viss avkortning av för dem eljest tillämpad arbetstid. De undersökningar rörande verkningarna ur medicinsk synpunkt av nattarbete, vilka utförts i anslutning till utredningens arbete, har avsett nattarbete i samband med treskiftsarbete och inom järnvägsväsendet. I fråga om treskiftsarbetet utgöres det påfrestande momentet av de rytmiskt återkommande växlingarna mellan nattarbete, arbete å förmiddagar och å eftermiddagar. Trafikpersonalen rid järnvägarna har — och detta gäller särskilt den åkande personalen — minst lika stora växlingar, vilka dessutom sker oregelbundet. I fråga om de nattarbetare varom här är fråga äger liknande växlingar icke rum i tillnärmelsevis samma omfattning. För en hel del grupper gäller dock, att de ej alltid har sitt arbete förlagt till samma delar av dygnet och att sålunda växlingsmoment förekommer av samma natur som vid skiftarbete. Skall en nattarbetare få något ut av sina lediga dagar måste han i samband med dessa lägga om sina sovvanor. Emellertid är som nämnts dessa växlingar mindre omfattande än för skiftarbetarna och trafikpersonalen i säkerhetstjänst. Fråga är om en grupp arbetstagare, som i regel är tvingad att erhålla sin dygnsrila å annan del av dygnet än den vanliga. Den vila en nattarbetare erhåller måste i regel bli mindre tillfredsställande än den som erhålles vid vila nattetid. Under dagen förekommer så många störande moment, som gör att vilan blir mindre god än under natten. Bostadsförhållandena synes endast undantagsvis medge, att ett tillräckligt ljudisolerat r u m kan avdelas för vila under dagen. En person, som börjar sitt arbete på morgonen, är i regel utvilad vid arbetsdagens början. En natt-

457 arbetare åter förlägger vilotiden till morgonen för att om än i begränsad utsträckning bli i tillfälle att under eftermiddagen och den tidigare kvällen kunna träffa sin familj, deltaga i föreningsliv, umgås med kamrater etc. Då en nattarbetare börjar sitt arbete, är han oftast icke lika utvilad som en dagarbetare. Arbetet blir till följd härav för nattarbetaren mera ansträngande än för dagarbetaren. Enligt utredningens uppfattning talar starka skäl för att nattarbetarna erhåller en förkortad arbetstid i syfte att öka deras möjligheter till vila och minska de påfrestningar för vilka de utsattes under arbetet. Utredningen har ansett sig böra begränsa förslaget om förkortad arbetstid för nattarbete på så sätt att den endast skall omfatta de verksamhetsområden som faller under den nya allmänna arbetstidslagen. Detta innebär att någon förkortning ej föreslås för nattarbetare vid hotell, restauranger och kaféer. Anledningen härtill är främst att en så stor del av det inom detta verksamhetsområde förekommande nattarbetet utgöres av vakttjänst. Utredningen vill erinra om att den, då det gällde trafikpersonal i krävande säkerhetstjänst, föreslog att varje mellan kl. 23 och 5 arbetad timme skulle evalveras till ett högre värde och sålunda tillgodoräknas arbetstagaren på så sätt, att ett större antal timmar avräknas från den maximalt medgivna arbetstiden än det antal timmar arbetstagaren faktiskt utfört. Detta sätt för arbetstidens omräkning brukar kallas evalveringsmetoden. Det är självklart att denna medför ett visst administrativt merarbete för beräkning av den exakta storleken i varje särskilt fall av arbetstidsförkortningens omfattning. På grund av det noggranna sätt, varpå arbetstidsschema är utarbetade inom järnvägsväsendet, torde dock detta merarbete icke bli särskilt omfattande. För övrigt må erinras om att man på grund av ersättningarna för obekväm arbetstid redan inom statlig verksamhet varit tvungen att genomföra en detaljerad redovisning av utförda nattarbetstimmar. Jämväl inom kommunala verksamhetsområden med nattarbete torde i regel en liknande redovisning av arbetet äga rum. Förhållandena ligger annorlunda till, när man kommer utanför de statliga och kommunala verksamhetsområdena. Bedovisningen av arbetstidens fördelning på dygnets olika delar är här ofta mindre detaljerad. Att utanför de statliga och kommunala verksamhetsområdena genomföra samma förkortningssystem som föreslagits för trafikpersonalen, skulle medföra en avsevärd ökning av kontorsarbetet. Det skulle för arbetsgivarna bli ett omständligt arbete att hålla reda på en mängd arbetstidsuppgifter ofta avseende endast Va—1 timme för att kunna verkställa en evalvering av den. Med hänsyn till den jämförelsevis låga evalveringsfaktor som utredningen föreslår blir arbetstidsförkortningen i de fall varom här är fråga av så liten omfattning att den ur skyddssynpunkt saknar betydelse. Det

458 är tydligt att, om man väljer ett sätt för arbetstidens förkortning som innebär att man tillämpar en evalveringsmetod, man bör söka såvitt möjligt förenkla denna. Nattarbete får anses bli särskilt påfrestande främst då natten till huvudsaklig del ingår i den ordinarie arbetstiden. För det fall att arbetstiden endast med en eller ett par timmar går in på tidsavsnittet kl. 23—5 kan arbetstiden visserligen anses såsom obekväm men dock icke vara av den särskilt påfrestande natur, att det kan anses motiverat att på grund av utfört nattarbete förkorta arbetstiden. Denna utredningens uppfattning strider icke mot den ståndpunkt den intog, då det gällde förkortning av arbetstiden för viss trafikpersonal. Här tillkom bl. a. trafiksäkerheten som ett särskilt moment. Då det gäller andra nattarbetare än trafikpersonal och skiftarbetare bör begränsningen av arbetstiden inskränkas till sådana grupper arbetare, som har sin arbetstid i huvudsak förlagd till natten, eller — populärt uttryckt — till dem som har natten till arbetsdag. Det senast anförda innebär, att enligt utredningens uppfattning antalet mellan kl. 23—5 utförda arbetstimmar bör uppgå till ett visst minsta antal för att nattarbete skall föranleda förkortning i arbetstiden över huvud taget. Utredningen har härvid stannat för att föreslå, att förkortad arbetstid skall erhållas först om den mellan kl. 23—5 utförda arbetstiden uppgår till tre timmar. Man frågar sig härefter på vad sätt denna förkortning skall genomföras. Härvid kan man välja den vägen, att alla arbetstagare som ett visst minsta antal gånger under en vecka eller månad uppnår en arbetstid mellan kl. 23—5, som uppgår till tre timmar eller mera, skall erhålla arbetstiden sänkt till ett angivet antal timmar. Denna förkortning skulle då vara lika för alla som uppfyller detta villkor. Ett analogt sätt användes, då det i den äldre särskilda semesterlagen gällde att ge nattarbetarna tre veckors semester. Ehuru ett dylikt bestämningssätt var rationellt, då fråga var om införande av en partiell treveckorssemester, synes emellertid så icke bli fallet, när det gäller arbetstidens förkortning. Bestämningssättet innebär en beräkning i efterhand, vilket medför att en arbetsgivare oavsiktligt mycket lätt kan komma att sysselsätta en arbetstagare i större utsträckning än lagen medger. Det gäller i stället att få ett enkelt system som verkar smidigt. Härvid skulle man kunna tänka sig att varje gång en arbetstagare har arbetat minst tre timmar mellan kl. 23—5 han skall få räkna sig till godo exempelvis en timme utöver faktiskt arbetad tid. Detta alternativ har enligt utredningens uppfattning många skäl som talar för sig. Det föreligger ett annat alternativ, nämligen att införa evalveringsmetoden även för den grupp nattarbetare det här är fråga om. Detta skulle innebära, att för det fall en arbetstagare har arbetat minst tre timmar

459 mellan kl. 23—5 han skall få tillgodoräkna sig de utförda nattarbetstimmarna omräknade till ett högre värde. Båda de senast anförda alternativen har sina fördelar och kan accepteras av utredningen. Utredningen har emellertid närmast anslutit sig till det senare alternativet bl. a. därför, att det erbjuder vissa likheter med det system som föreslås för trafikpersonal i krävande säkerhetstjänst. Det senare alternativet ger även större rättvisa än det föregående men kan stundom bli något mera invecklat. För trafikpersonal i krävande säkerhetstjänst har utredningen enligt kap. XV föreslagit en arbetstidsförkortning som för varje hel tjänstgjord natt mellan kl. 23—5 uppgår till två timmar. Utredningen har därvid framfört den åsikten, att trafikpersonal i krävande säkerhetstjänst bör erhålla en större arbetstidsförkortning än andra nattarbetare. I vilket förhållande omfattningen av förkortningen för den ena gruppen skall stå i förhållande till den andra är givetvis en avvägningsfråga. Det har ansetts skäligt att bestämma evalveringsfaktorn för de vanliga nattarbetarna till hälften av den för trafikpersonalen föreslagna faktorn. Utredningen har alltså stannat för följande förslag. Nattarbetare, som icke har skiftarbete och som ej heller är att hänföra till trafikpersonal i krävande säkerhetstjänst inom järnvägsväsendet, bör för det fall de arbetar samtliga sex timmar mellan kl. 23—5 få tillgodoräkna sig en arbetstimme extra utöver den tid de faktiskt tjänstgjort. Har de ej arbetat hela avsnittet kl. 23—5 skall nattiden, för det fall denna minst uppgår till tre timmar, räknas en sjättedel högre. Sålunda bör varje arbetad hel timme räknas såsom en timme tio minuter. I intet fall bör dock arbetstiden förkortas mer än att den motsvarar ett genomsnitt av 42 timmar per vecka under begränsningsperioden. Det sagda innebär, att om en person arbetar fyra timmar under dygnsavsnittet kl. 23—5 han skall erhålla en arbetstidsförkortning på 40 minuter. Det hade också varit möjligt att genomföra en förkortning på så sätt, att antalet nattimmar minskas med tre, varvid varje ytterligare utförd arbetstimme evalveras till en timme 20 minuter. Härvid skulle förkortningen i det anförda exemplet ha uppgått till 20 minuter. Utredningen har emellertid stannat vid det förra systemet. Av praktiska skäl föreslår utredningen vidare, att för de nattarbetare varom här är fråga — d. v. s. de som erhåller nattarbetstiden evalverad enligt koefficienten IVe — bör användas ett förenklat evalveringsförfarande. Det skulle nämligen inom många verksamhetsområden föranleda allt för omfattande arbete att evalvera enskilda minuter. Med hänsyn härtill har utredningen gjort ett tillägg i lagtexten av innebörd, att därest den mellan kl. 23 och 5 arbetade tiden överstiger tre timmar skall varje därutöver påbörjad arbetsperiod om 30 minuter räknas som halv timme. Har en person

460 exempelvis mellan nämnda klockslag arbetat i fyra timmar åtta minuter, skall en arbetstid om fyra och en halv timmar evalveras. I det anförda exemplet tillgodoräknas arbetstagaren det utförda arbetet som fem timmar 15 minuter. Utredningen vill påpeka, att det förenklade evalveringsförfarandet föreslås tillämpat för sådan trafikpersonal vid järnväg som ej har krävande säkerhetstjänst. Förenklingen innebär ett ur arbetstagaresynpunkt gynnsammare beräkningssätt än det som föreslås för personal i krävande säkerhetstjänst. Järnvägsstyrelsens beräkningar rörande kostnaderna för den föreslagna arbetstidsförkortningen utfördes vid en tid, då inom utredningen tanken på ett förenklat beräkningssätt för vissa nattarbetare icke framförts. Till följd härav blir de totala kostnaderna för nattarbetares arbetstidsförkortning något högre för Statens järnvägars del än vad som framgår av de utförda kalkylerna. Det bör tilläggas, att en arbetstagare till följd av lagen om förkortad ordinarie arbetstid icke samtidigt skall kunna åberopa mer än en grund för förkortning av arbetstiden. En gruvarbetare under jord, som exempelvis utför nattarbete, skall sålunda ej kunna åberopa bestämmelserna om förkortad arbetstid för nattarbetare, enär han redan erhållit arbetstiden sänkt till följd av bestämmelsen rörande arbetstiden för gruvarbetare. Jämför man den för vanliga nattarbetare föreslagna arbetstidsförkortningen med vad som föreslagits för skiftarbetarna skulle arbetstiden för båda grupperna bli 42 timmar, något som kan tyckas strida mot vad som anförts i det föregående. Det är emellertid att observera att nattarbetare, som ej är skiftarbetare och ej heller tillhör trafikpersonal i krävande säkerhetstjänst, erhåller en förkortning av arbetstiden till 42 timmar per vecka endast under förutsättning att de arbetar sex nätter under en vecka. Ser man på längre tidsperioder än veckan, blir antalet arbetade nätter i allmänhet lägre än sex till följd av antingen antalet lediga dagar, som ofta är jämförelsevis stort, eller ock på grund av att övergång sker till arbete å dagtid. Dessutom är antalet arbetade timmar mellan kl. 23—5 ofta lägre än sex. Till följd härav blir den förkortade arbetstiden i realiteten oftast högre än 42 timmar per vecka. En del av det arbete som utföres nattetid utgöres av ren vakttjänst. Stundom är detta arbete så lindrigt, att Arbetarskyddsstyrelsen för närvarande medger förlängd ordinarie arbetstid. Utredningens förslag likställer emellertid allt under en natt utfört arbete. Detta innebär att jämväl sådana arbetstagare, som under natten utför så pass lindrigt arbete att det hittills ansetts motiverat att förlänga den ordinarie arbetstiden utöver 48 timmar, erhåller denna sänkt under 48. Detta bör givetvis undvikas. Även i fortsättningen bör Arbetarskyddsstyrelsen kunna medge, att arbetstiden för dylika nattarbetare förlänges. Utredningen har övervägt,

461 huruvida det är lämpligt att i lagen om förkortad arbetstid för vissa grupper arbetstagare införa möjlighet för Arbetarskyddsstyrelsen att meddela dispens från förkortningsföreskrifterna. Ur vissa hänsyn är detta utan tvivel en lämplig utväg. Emellertid har utredningen funnit, att denna fråga kan lösas smidigare på följande sätt. I den särskilda arbetstidslagen införes ingen speciell bestämmelse rörande dispens. För det fall att fråga är om sådant nattarbete, som betraktas såsom lindrigt, bör den ordinarie arbetstiden kunna förlängas från exempelvis 48 till 54 timmar. Därest så skett för en grupp arbetstagare, som har nattarbete och tidsavsnittet kl. 23—5 helt faller inom hans arbetstid, blir arbetstiden för denna i realiteten 48 timmar. Men styrelsen skall givetvis kunna förlänga den till högre tal än 54 liksom den skall kunna bestämma lägre timantal. På detta sätt kommer Arbetarskyddsstyrelsen i varje särskilt fall att kunna smidigt avpassa arbetstidens längd. Anordningen kan visserligen synas egendomlig — man förlänger ordinarie arbetstiden för att motverka en förkortning — men har dock enligt utredningen befunnits vara den rationellaste. Det är förenat med stora svårigheter att med siffror belysa den räckvidd som utredningens förslag får därest det realiseras. Som redan nämnts förekommer nattarbetare spridda över de mest skilda verksamhetsområden ehuru mestadels endast till ringa antal. För de arbetstagare åter som förkortningen berör sker en icke obetydlig sänkning av arbetstiden. De uppgifter, som utredningen erhållit genom Svenska arbetsgivareföreningen och som återgivits i det föregående, visar att inom dess verksamhetsområde finnes ungefär 1 800 nattarbetare. Det verkliga antalet är sannolikt något större på grund av att en del yrkesförbund, där nattarbetare endast förekommer i helt ringa omfattning, icke ansett sig behöva uppge detta. Vidare är det naturligt att man inom yrkesförbunden emellanåt icke tagit med samtliga företag som har nattarbetare. Talet får sålunda anses såsom ett minimum. På grund av bestämmelsen om minst tre nattarbetstimmar får endast en del av dessa nattarbetare arbetstidsförkortning. Det framgår av den i det föregående återgivna tabellen, att det i undersökningen redovisade antalet nattarbetare under en period om tre veckor utfört sammanlagt ca 12 500 nattarbetspass. Av dessa har emellertid över hälften en längd om högst två timmar. Utredningen beräknar att av det totala antalet nattarbetspass under en tre veckors period ca 4 400 har en längd om minst tre timmar. Detta motsvarar i avrundat tal 1 500 arbetspass per vecka. För vart och ett av dessa arbetspass kommer vid ett realiserande av utredningens förslag att falla bort minst en halv, högst en timme per arbetspass. Bäknar man med en medellängd för arbetstidsförkortningen om 3U timme per pass, betyder

462 detta en inskränkning i arbetstiden med något över 1 100 timmar per vecka. Organisatoriska förhållanden kan medverka till att vissa företag blir tvungna att anskaffa arbetskraft i större omfattning än vad som svarar mot den föreslagna arbetstidsförkortningen. I andra fall kan följden bli en inskränkning av nattiden. För spårvägarnas del beräknar utredningen att endast en obetydlig förkortning i arbetstiden inträder. Inom bilväsendet kommer utredningens förslag att få betydelse i första hand för de inom fjärrgodstrafiken anställda men även i viss mån för anställda droskchaufförer. Då det gäller det senare verksamhetsområdet, vill utredningen framhålla följande. Arbetstiden är för närvarande, såsom för övrigt framgått av den redogörelse utredningen lämnat i kap. IV Avsnitt D Trafikpersonal, 48 timmar i de tre största städerna och i övrigt 50 resp. 53 timmar per vecka. Då utredningen föreslog att drosktrafiken i sin helhet skulle införas under lagen uttalade den, att det i vissa fall kunde bli erforderligt med dispens för förlängd ordinarie arbetstid. Den nu föreslagna arbetstidsförkortningen kan komma att öka svårigheterna att införa drosktrafiken under lagstiftningen. Emellertid blir den arbetstidsförkortning förhållandevis liten, som kommer droskchaufförerna till del. Genomsnittligt sett utför nämligen en droskchaufför nattarbetspass av minst tre timmars längd förhållandevis sällan. Av i det föregående publicerade siffror framgår att trafiken mellan kl. 2—5 i allmänhet har ringa omfattning. Till följd härav synes den arbetstidsförkortning som föreslås icke få större verkningar för drosktrafiken. Arbetarskyddsstyrelsen bör dock under en övergångstid noga följa förhållandena inom drosktrafiken och medge dispenser i de fall detta oundgängligen erfordras. Det stora antalet arbetare vid morgontidningarna synes endast i mindre utsträckning beröras av den föreslagna arbetstidsförkortningen på grund av att de redan genom kollektivavtal åtnjuter förkortad arbetstid. Enligt erhållna uppgifter utgör antalet arbetare inom detta verksamhetsområde som samtidigt utför nattarbete ca 1 850. Av dessa har för närvarande 1 150 en avtalsenlig arbetstid på 42 timmar i veckan, medan ca 350 har en arbetstid på 45 timmar. Enligt samma material har ungefär 200 arbetstagare en längre arbetstid än 45 timmar i veckan. Dessa uppgifter ger dock icke en helt riktig bild av förhållandena, enär arbetstiderna enligt avtal stundom är något längre under veckor då dagarbete utföres än under veckor med nattarbete. Talen bekräftar emellertid riktigheten av det anförda, att förslaget endast får mindre betydelse för detta näringsområde. Ett av de områden, där utredningens förslag kommer att få påtaglig effekt och ett större antal arbetstagare beredes förkortad arbetstid är kropps- och sinnessjukhusen. Nattarbetspass inom dessa områden omfattar regelmässigt hela dygnsavsnittet kl. 23—5. Vid ett realiserande av utred-

463 ningens förslag skulle personalen varje natt få tillgodoräkna sig något mer än 4 500 arbetstimmar utöver den tid den verkligen arbetar. Det är en synnerligen komplicerad fråga hur pass stort behovet av en förstärkning av arbetskraften kan bli. Förhållandena å sjukvårdsinrättningarna betyder nämligen så mycket i detta avseende. Medan det å en del sjukvårdsanstalter kan bli möjligt att kompensera arbetstidsförkortningen med ett förhållandevis litet antal nyanställda, kan åter å andra arbetskraftsförstärkningen bli betydligt större. Utredningen förutsätter att denna fråga, när utredningens förslag är föremål för remiss, närmare prövas av vederbörande myndigheter. Den föreslagna förkortningen får i fråga om de statliga affärsdrivande verken betydligt mindre verkningar än vad kropps- och sinnessjukhusen beträffar. Orsaken härtill är att befattningshavare vid dessa verk i stor utsträckning redan erhållit arbetstiden förkortad för utfört nattarbete. En lagstiftning måste innehålla jämförelsevis enkla och schematiska regler. Det är icke möjligt att göra dessa så förmånliga att alla nattarbetare erhåller en förkortad arbetstid, sålunda även de som redan fått en dylik. Utredningen är emellertid angelägen framhålla, att i de fall, då den nu föreslagna förkortningen ger ett för arbetstagarna sämre resultat än gällande regler, detta förhållande icke bör motivera en förlängning av arbetstiden. Då det gäller andra statliga verksamhetsområden än de affärsdrivande verken får arbetstidsförkortningen sannolikt största betydelsen i fråga om sinnessjukhusen, vilka behandlats i det föregående. Den enligt Fångvårdsstyrelsen snävt beräknade personalorganisationen inom dess verksamhetsområde gör en ökning av antalet befattningshavare nödvändig. Det relativt ringa antalet befattningshavare gör dock att fråga ej kan bli om någon mera avsevärd kostnadsökning. Jämväl ungdomsvårdsskolorna och alkoholistanstalterna beröres av förslaget men på grund av den begränsade omfattning i vilken nattarbete för närvarande förekommer blir de ekonomiska verkningarna mycket begränsade, ehuru naturligen förkortningarna ur befattningshavarnas synpunkt måste framstå som värdefulla. I vissa fall kan det under en övergångstid komma att möta svårigheter att genomföra den föreslagna förkortningen av arbetstiden till följd av att brist på arbetskraft föreligger. Ett exempel härpå erbjuder kropps- och sinnessjukhusen. I dylika fall synes dispens böra lämnas under något eller några år till dess förhållandena ändrats. Det förutsattes att härvid förhandlingar förts med vederbörande arbetstagareorganisation. Under hänvisning till det anförda föreslås att arbetstagare, som har att utföra arbete mellan kl. 23—5, erhåller sin arbetstid på så sätt förkortad

464 att nattarbetstiden i de fall den minst uppgår till tre timmar tillgodoräknas arbetstagaren genom att en timme räknas som en timme tio minuter. Varje härutöver påbörjad arbetsperiod om 30 minuter skall härvid räknas som V2 timme. Förkortning efter här föreslagna regler skall dock endast äga r u m i de fall då en arbetstagare icke samtidigt erhåller arbetstiden förkortad efter andra i lagen om förkortning av den ordinarie arbetstiden angivna grunder. Dessutom skall den icke begränsas till lägre timantal än som svarar mot ett genomsnitt för begränsningsperioden av 42 per vecka.

KAPITEL XVII. ARBETSTAGARE UTSATTA FOR HÄLSOFARLIG STRÅLNING.VISS SJUKHUSPERSONAL

A. H Ä L S O F A R L I G

STRÅLNING.

LABORATORIEARBETE

Frågan om rekreationsbehovet för personer som i arbetet utsattes för röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt ämne synes senast ha behandlats i samband med 1942 års semesterkommittés förslag om förlängd semester för vissa arbetstagare. I en till dess betänkande (SOU 1945:59) såsom bilaga fogad undersökning rörande arbetstagares rekreationsbehov ur medicinska synpunkter framhålles bl. a. följande. Exposition för röntgenstrålar, radium eller andra radioaktiva ämnen kan medföra svåra brännskadeliknande hudaffektioner och cancer. Detta kan i sin tur leda till att amputationer måste företagas. Även blodet och de blodbildande organen kan allvarligt påverkas, vilket kan visa sig i blodbrist och ett minskat antal vita blodkroppar samt sjukliga förändringar av de skilda blodelementen. För att förebygga sådana skador fordras en intensiv skyddsverksamhet. I den mån denna icke kan göras effektiv är ökade rekreationsmöjligheter av stort värde, enär vissa av de skador, som en för stark strålningsexposition medför, åtminstone delvis återgår om vederbörande en längre tid icke utsattes för strålning. Semesterkommittén hänvisar vidare till en annan undersökning, utförd inom Badiofysiska institutionen rörande blodförändringar hos personer sysselsatta i radiologiskt arbete. Den personal det här är fråga om hade indelats i fyra grupper med varierande expositionsrisker. Besultaten visar ett starkt samband mellan expositionsgrad och omfattningen av blodförändringarna. I denna undersökning uttalades vidare, att den u r medicinsk synpunkt angelägnaste åtgärden är att nedbringa riskmomenten. I många fall är det emellertid praktiskt ogörligt att helt eliminera riskerna även där man har full kännedom om dem. önskvärdheten av en tids avkoppling från det farliga arbetet för denna personal framstår därför, framhölls det i fortsättningen, som mycket stark. Där detta ej låter sig göra genom personalcirkulation, är en tillräckligt lång rekreationstid i form av semester nödvändig för att dels förhindra uppkomsten av svåra skador, dels läka redan ådragna sådana. De arbetstagare, varom här är fråga nämligen sådana som utsattes för röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt ämne, har genom den särskilda semesterlagen erhållit en till sex veckor förlängd årlig semester. 30—1600 53

466 Längden av den semester, som tillförsäkrats dessa arbetstagare och som avsevärt överstiger vad andra grupper genom lagstiftning erhållit, belyser att statsmakterna bedömt rekreationsbehovet såsom mycket stort. Frågan om arbetstidens längd för arbetstagare med radiologiskt arbete aktualiserades genom en framställning till Chefen för socialdepartementet i februari 1951 från Svensk sjuksköterskeförening. Denna framställning överlämnades sedermera till utredningen för att tagas under övervägande vid fullgörandet av utredningens uppdrag. Sjuksköterskeföreningens framställning avsåg givetvis närmast befattningshavare i sjuksköterskeställning, men frågan om en laglig begränsning av arbetstiden måste självfallet avse samtliga arbetstagare som utsattes för de risker varom här är fråga. Som stöd för sin framställning nämnde föreningen, att undersökningarna å sjukhusen blivit mer och mer komplicerade. De kräver att arbetstagarna måste vistas i det röntgenrum där exponeringarna sker. Vidare åberopades att det vid röntgenfotografering av skalle eller ryggrad och vid kärlunder sökningar, då injektioner måste givas i omedelbar anslutning till exponeringen, förekommer att personalen ej kan lämna patienterna. Den har ej möjlighet att intaga skyddsställning utan blir utsatt för bestrålning. Dessutom erinrades om att personalen å röntgenavdelningarna i regel utför sitt arbete i mörkt rum. I samband härmed påtalades jämväl förhållandena för sjuksköterskor arbetande inom kortvågsavdelningar. I framställningen nämndes att vid medicinsk kortvågsbehandling sjuksköterskor ofta drabbas av trötthet och huvudvärk. I Sjuksköterskeföreningens framställning anfördes att behov av förkortning av arbetstiden förelåg jämväl för sjuksköterskor arbetande inom laboratorier. Arbetet därstädes har blivit alltmer intensifierat. Nya undersökningar har tillkommit och en del undersökningar, vilkas förberedelser tidigare skett för hand, sker nu genom mekaniska hjälpmedel. Sjuksköterskornas arbetstid blir mycket mer effektivt utnyttjad än vad tidigare varit fallet. Genom att sjuksköterskorna utför större antal undersökningar än tidigare har deras arbete blivit mera ansträngande. Det påfrestande arbetet medför, att deras synskärpa under dagen avtrubbas något som i sin tur medför att riskerna för felavläsningar har blivit större. Vidare nämndes att vid utförandet av vissa prov giftiga gaser utvecklas. Sjuksköterskeföreningen nämnde till sist, att arbetstiden för de grupper befattningshavare det här är fråga om vid de statliga sjukhusen begränsats till 168 timmar per fyra veckor. Däremot har det visat sig icke föreligga möjligheter att nå uppgörelse i fråga om icke statliga sjukhus. Utredningen vill tillägga att den från Civilförvaltningens personalförbund inhämtat att biträdespersonalen å de statliga sjukhusen liksom å andra sjukhus har en arbetstid av 48 timmar per vecka å röntgen- oeh radiumavdelningarna. Biträdespersonalen å laboratorier har jämväl 48

467 timmar i veckan med undantag av laboratoriebiträden för vilka arbetstiden är 42 timmar per vecka, d. v. s. samma tid som för sjuksköterskor. Som nämnts avsåg Sjuksköterskeföreningens framställning bl. a. laboratoriepersonal å sjukhusen. Frågan om en laglig begränsning av arbetstiden vid vissa andra laboratorier har aktualiserats genom en framställning som ingivits från Svenska laboratris- och preparatrisföreningarnas samorganisation. Den personal denna senare framställning avser är anställd å a) bakteriologiska och virologiska laboratorier, b) histo-patologiska laboratorier och c) kemiska, biokemiska och fysiologiska laboratorier. Då framställningen inkommit till utredningen så sent att den icke haft möjlighet att göra några undersökningar rörande den sistnämnda personalens arbetsförhållanden, har framställningen såsom redan påpekats i kap. XIII endast överlämnats till Chefen för socialdepartementet. Storleken av den personal vars arbetstidsfråga här aktualiserats framgår av följande uppgifter. Utredningen räknar med att å landstingens och kommunernas sjukhus sysselsattes omkring 650 sjuksköterskor å röntgenoch radiumavdelningar. I detta antal ingår jämväl personal å sjukstugorna. Biträdespersonalen å röntgen- och radiumavdelningarna uppskattas till ungefär samma antal. Tillhopa skulle sålunda å andra sjukvårdsinrättningar än de statliga sysselsättas omkring 1 300 personer i radiologiskt arbete. Härtill kommer ett antal arbetstagare företrädesvis inom industrien, vilka arbetar under enahanda förhållanden. Detta antal har av 1942 års semesterkommitté uppskattats till ca 360. Det är antagligt att detta antal numera är högre. En del av de inom industrien sysselsatta torde ha en sådan ställning i yrket att de icke kommer att falla under den föreslagna nya arbetstidslagen; de beröres till följd härav ej av den partiella arbetstidsförkortningen. Man har anledning räkna med att sammanlagda antalet arbetstagare i vårt land vilka i sitt arbete utsattes för röntgen- och radiumstrålning sannolikt understiger 2 000; härvid har dock ej medräknats sjuksköterskor i radiologiskt arbete vid statliga kroppssjukhus, enär arbetstiden för dem redan är sänkt till 42 timmar per vecka i genomsnitt. Antalet arbetstagare å sjukhusens laboratorier har beräknats till ca 500 sjuksköterskor och ca 400 biträden, d. v. s. sammanlagt omkring 900 befattningshavare. Härtill kommer emellertid ett antal som arbetar å laboratorier främst inom industrien å statliga, halvstatliga, kommunala och enskilda laboratorier. Beträffande storleken av denna personal föreligger inga uppgifter. Utredningen har icke ansett sig behöva verkställa en undersökning av storleken av denna personalgrupp på grund av att den ej framlägger förslag till förkortad arbetstid för dessa arbetstagare. Frågan om förkortning av arbetstiden för befattningshavare som sysselsattes med radiologiskt arbete sammanhänger främst med strålningens

inverkan på hälsotillståndet. Det är uppenbart att det måste föreligga ett visst samband mellan expositionsgraden och graden av den påverkan för vilken människan utsattes. Därmed har utredningen icke uttalat, att förhållandena är sådana att påverkan är direkt proportionell till expositionstidens och därmed arbetstidens längd. Över huvud taget torde de risker som sammanhänger med arbete i radioaktiv strålning ej vara klart ådagalagda. De risker varom här är fråga är av den art att man i första hand bör söka komma till rätta med dem genom att vidtaga skyddsåtgärder. Emellertid framgår av vad tidigare anförts att så icke alltid är möjligt. Det är klarlagt, vilket även framhålles i Sjuksköterskeföreningens skrivelse, att personal å röntgen- och radiumavdelningar — vilka rimliga skyddsåtgärder som än vidtages — det oaktat i viss omfattning blir utsatt för strålning. De påfrestningar, som personalen på sjukhusens laboratorier är utsatt för, är av annan natur. Här är fråga om ett jäktigt arbete som medför ökade påfrestningar på de anställda. Dessutom föreligger i viss omfattning förgiftnings- och smittorisker. Sjuksköterskeföreningen betonar i sin framställning främst de påfrestande momenten i laboratoriearbetet. Liknande förhållanden möter man emellertid inom en mängd andra yrkesområden, där det göres gällande, att arbetet under senare år blivit mera ansträngande än tidigare på grund av intensifierad arbetstakt. Utredningen har dock på i det föregående anförda skäl funnit sig icke kunna till förkortad arbetstid föreslå arbetstagaregrupper, där arbetet mera allmänt sett är av ansträngande natur. Det blir till följd härav icke möjligt att bryta ut just laboratoriepersonalen och föreslå att den erhåller förkortad arbetstid. Dessa arbetstagare bör i arbetstidshänseende behandlas på samma sätt som andra arbetstagare, vilka har ett på grund av åberopade förhållanden påfrestande arbete. Utredningen har därmed emellertid icke tagit ståndpunkt till frågan om en arbetstidsförkortning för laboratoriepersonal över huvud taget. Arbetstagare, som i arbetet utsattes för röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt ämne, har som framgått av det föregående erhållit förlängd semester. Den framställning som Svensk sjuksköterskeförening gjort innebär, att denna ökade semester icke anses ge tillräcklig rekreation varför hälsotillståndet alltjämt menligt påverkas. Det rationellaste sättet att bedöma hälsotillståndet är att ange antalet sjukdagar. Då det gäller en sådan speciell grupp arbetstagare som förevarande, vilken utsattes för röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt ämne, k a n bedömning av blodstatus jämväl ge viss ledning för hälsotillståndets bedömande. Det är i regel synnerligen svårt att få fram statistiska belägg på olikheter skilda grupper emellan i sjuklighetshänseende. Pensionsstyrelsens

469 statistik rörande de erkända sjukkassorna kan icke användas i detta hänseende. I förevarande fall föreligger emellertid å sjukhusen noggranna anteckningar rörande sjukdagar, icke endast för personal med radiologiskt arbete utan beträffande alla där anställda. Det föreligger med andra ord möjlighet att jämföra sjukligheten för arbetstagare å röntgen- och radiumavdelningarna med sjukligheten hos andra arbetstagaregrupper, vilka arbetar under likartade förhållanden som de förra med undantag allenast för att strålningsrisk icke förefinnes. I bilaga V till utredningens betänkande återfinnes en redogörelse för den undersökning som utredningen verkställt rörande sjukligheten bland arbetstagare som utsattes för röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt ämne. I undersökningen har jämväl medtagits befattningshavare å sjukhusens laboratorier. Då utredningen ändock måste infordra uppgifter från sjukhusen, ansåg den motiverat att jämväl medtaga denna grupp arbetstagare. Undersökningen avser sjukligheten under åren 1950—51. Under denna tid åtnjöt den arbetstagaregrupp, vars hälsotillstånd det här gäller att bedöma, sex veckors semester. Av den övriga personalen å sjukhusen hade sjuksköterskorna en semester omfattande 30 och biträdena 21 dagar. För att kunna bedöma storleken av sjukligheten för röntgen- och radiumpersonalen har det varit nödvändigt att få fram ett jämförelsematerial. Till dylikt har utvalts personalen å sjukhusens vårdavdelningar. I fråga om detaljerna för undersökningen och dess utförande hänvisas till den nämnda bilagan. Undersökningen har utförts under samarbete med förste strålskyddsinspektören på Badiofysiska institutionen fil. lic. Matts Helde. I stora drag har undersökningen lagts upp på följande sätt. Uppgifter rörande namnen å de befattningshavare å landstingens och kommunernas sjukhus vilka utför radiologiskt arbete inhämtades från Badiofysiska institutionen. Sedermera infordrades för var och en av dessa befattningshavare från vederbörande sjukhus uppgifter enligt ett särskilt formulär rörande antal sjukdagar, sjukperioder, ålder etc. Analoga upplysningar begärdes jämväl beträffande arbetstagare tjänstgörande å laboratorierna och rörande ett antal befattningshavare å vårdavdelningarna. Storleken av det undersökta materialet framgår av följande tablå.

Röntgen- och radiumavdelningar Vårdavdelningar

Sjuksköterskor

Biträden

Summa

258 183 410

236 121 685

494 304 1095

470 Allt som allt omfattar sålunda materialet omkring 500 personer sysselsatta å röntgen- och radiumavdelningar. Beträffande ålderssammansättningen hänvisas till bilagan. Undersökningens huvudresultat återfinnes i tabell 27. I densamma har uppgifterna rörande antalet sjukdagar för arbetstagarna på röntgen- och radiumavdelningar och på vårdavdelningar gjorts jämförbara genom att olikheter i åldershänseende eliminerats. Tabell 27. Antalet sjukdagar per befattningshavare vid sjukhus under en tvåårsperiod Biträden

Sjuksköterskor RöntgenLaborao. radiumtorier avdeln. Sjukhus i Stockholm och Göteborg Sjukhus i övriga l a n d e t . . . . Sanatorier o. dispensärer . .

31-6 22-0 18-0

Totalt

24-3

24-0

RöntgenLaboraVårdavo. radiumtorier delningar avdeln.

Vårdavdelningar

22-9 17-8 25-2

38-7 28-9 41-8

35-6 17-4 18-7

20-2

33-2

25-7

23-6

I tabellen har för fullständighetens skull även medtagits sanatorier och dispensärer. Förhållandena å dessa är emellertid mycket speciella i jämförelse med dem som råder å de egentliga sjukhusen. Vid denna frågas bedömande bör man därför lämpligen bortse från dem. Det framgår att antalet sjukdagar å röntgen- och radiumavdelningar för sjuksköterskor under en tvåårsperiod (1950—51) uppgår till 24,3, medan motsvarande sjukdagar för vårdavdelningarna är 20,2. Här föreligger sålunda en differens på 4,i, vilken är att anse såsom signifikant. I fråga om biträdespersonalen är differensen väsentligt större. Den uppgår sålunda till icke mindre än 9,6, även denna en signifikant skillnad, översjukligheten uppgår för sjuksköterskornas del till ungefär 20 % och för biträdespersonalen till 40 %. Även laboratoriepersonalen visar översjuklighet som dock icke är lika markant. I den i det föregående återgivna tabellen har befattningshavarna rid sjukhusen delats i två grupper, nämligen anställda vid sjukhus i Stockholm och Göteborg och anställda vid sjukhus i övriga delar av landet. För bägge dessa grupper uppvisar sjuksköterskorna å röntgen- och radiumavdelningarna en klar översjuklighet. Denna framträder även vid en längre gående uppdelning. Delas sjukhusen upp i fem klasser, nämligen Stockholm, Göteborg och tre kategorier lasarett i övriga delar av landet, framträder inom var och en av dessa klasser tydlig översjuklighet för sjuksköterskorna. För biträdespersonalen är att notera att sjukligheten i Stockholm och

471 Göteborg över huvud taget är mycket hög. Biträdespersonalen å vårdavdelningarna vid sjukhusen i Stockholm och Göteborg visar sålunda en översjuklighet i förhållande till biträdespersonalen å övriga sjukhus som uppgår till 18,2 dagar. Sannolikt beroende härpå framträder översjukligheten för biträdespersonalen å röntgen- och radiumavdelningarna vid sjukhusen i de två största städerna icke så markant. Vid en uppdelning av sjukhusen på de nyss nämnda fem grupperna företedde även biträdena å röntgen- och radiumavdelningarna översjuklighet inom alla grupper. Studerar man sjukligheten inom olika åldersklasser, blir bilden i stort sett densamma. SåA*äl sjuksköterskor som biträden på röntgen- och radiumavdelningar företer högre sjuklighet än motsvarande personal å vårdavdelningarna. Även å laboratorierna är sjukligheten något högre men dessa intar i sjuklighetshänseende en mellanställning mellan röntgen- och radiumavdelningarna och vårdavdelningarna. Utredningen har från Badiofysiska institutionen erhållit uppgifter å blodvärdena för de befattningshavare, som är sysselsatta å röntgen- och radiumavdelningar. I tabell 28 återfinnes de viktigare resultaten rörande de anställdas blodvärden. Tabell 2 8 . F ö r ä n d r i n g a r i blodvärdena för befattningshavare å röntgen- och r a d i u m a v d e l n i n g a r

sjukhusens

B l o d v ä r d e n Normala

Onormala

Saknas

Summa

27 72

49 99

6 5

82 176

15 65

23 114

3 16

41 195

236 Sjukskö t erskor Antal utan sjukdagar Antal med sjukdagar Biträden

S u m m a

Antal utan sjukdagar Antal med sjukdagar Summa

I undersökningen ingick 258 sjuksköterskor, varav uppgifter för blodvärden dock saknas för elva. Det framgår att av återstående 247 sjuksköterskor 148 eller icke mindre än 60 % företedde blodförändringar av typ, som är starkt korrelerad till arbete i strålningsmiljö. Helde har meddelat att, i ett icke publicerat normalmaterial omfattande personal vid sjukvårdsanläggningar från hela landet och som med ett år är tidsförskjutet med hänsyn till arbetstidsutredningens undersökning, frekvensen av motsvarande blodbilder hos kvinnorna uppgår till ca 15 %. Detta innebär att det för kvinnor skulle anses »normalt» att 15 % företer rubbningar i blodvärdena. De »normala» rubbningarna utgöra sålunda endast 1U av den konstaterade frekvensen onormala blodvärden hos sjuksköterskor å röntgen- och radiumavdelningar.

472 Antalet sjukvårdsbiträden utgjorde i hela materialet 236. För 19 personer saknades uppgifter rörande blodvärden. Uppgifter finnes sålunda för 217 sjukvårdsbiträden. Av dessa företedde icke mindre än 137 eller jämväl ca 60 % onormala blodvärden. Utredningen har gjort vissa undersökningar rörande sambandet mellan blodivärdesförändringar och sjuklighetens omfattning. De torde komma att fortsättas inom Badiofysiska institutionen till vilken det inhämtade materialet överlämnats. Beträffande undersökningens resultat kan sammanfattningsvis anföras följande. Den ger, enligt vad utredningen funnit, belägg för att såväl sjuksköterskor som biträden å röntgen- och radiumavdelningarna har högre sjuklighet än arbetstagarna å vårdavdelningarna. Det har jämväl konstaterats att översjuklighet råder för laboratoriepersonal. Denna översjuklighet är dock mindre än i fråga om befattningshavare å röntgen- och radiumavdelningarna. Undersökningen har givit vid handen att en betydande frekvens av rubbningar i blodvärdena föreligger för befattningshavare å röntgen- och radiumavdelningarna. Som nämnts avser undersökningen endast personal å sjukhus, vilken i sitt arbete utsattes för röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt ämne. De utanför sjukhusens verksamhetsområde förefintliga arbetstagarna vilka utför radiologiskt arbete arbetar under delvis andra förhållanden. Detta gäller särskilt arbetstagare vid industriellt röntgenarbete, där skyddsmöjligheterna oftast är större än å sjukhusen bl. a. till följd av att man ej arbetar med levande material. Som framgått av det föregående är emellertid denna arbetstagaregrupp liten i jämförelse med de å sjukhusen arbetande. Trots att de arbetstagaregrupper varom här är fråga sedan flera år åtnjuter en till sex veckor förlängd semester företer de högre sjuklighet än jämförbara arbetstagaregrupper, vilka icke är utsatta för strålningsrisk. Utredningen saknar givetvis möjligheter att bedöma det direkta sambandet mellan den dagliga arbetstidens längd och den högre sjukligheten för befattningshavare på röntgen- och radiumavdelningar. Emellertid har det upplysts, att ett visst indirekt sammanhang måste anses föreligga i följande avseende. Arbetstakten är högt uppdriven varför särskilt mot arbetsdagens slut arbetstagaren som en följd härav visat sig medvetet eller omedvetet ikläda sig risker, som icke är nödvändiga; de kommer härigenom att utsättas för bestrålning i större omfattning än som skulle ha varit nödvändigt. Det anförda talar enligt utredningens uppfattning för att en arbetstidsförkortning för gruppen är starkt motiverad, varvid det synes angeläget att denna främst utmynnar i förkortad daglig arbetstid. Utredningen styrkes i denna slutsats av det förhållandet att arbetsdagen

473 å röntgen- och radiumavdelningarna vid statens kroppssjukhus begränsats till sju timmar. Det återstår härefter att avgöra, under vilka förhållanden ett visst arbete skall anses vara av den natur att arbetstagare som sysselsattes i det bör erhålla förkortad arbetstid. Utredningen föreslår, att denna fråga bedömes efter samma normer som tillämpas då det gäller avgöra om rätt till förlängd semester föreligger jämlikt den särskilda semesterlagen. Utredningen kan härvid erinra om vad 1942 års semesterkommitté anförde på denna punkt vilket även biträddes av föredragande Statsrådet i propositionen om särskilda semesterlagen. Arbetstagare skall sålunda ha sådan befattning med röntgenapparat eller med radioaktivt ämne att fara för inverkan är för handen. Den omständigheten exempelvis att en tandläkare i diagnostiskt syfte använder en röntgenapparat kan icke utan vidare medföra, att hos denne anställd tandsköterska skall vara att räkna till här åsyftade arbetstagare. Utredningen vill tillägga att prövning av frågan, om viss befattningshavare har rätt till förlängd semester enligt särskilda semesterlagen, ankommer på Arbetarskyddsstyrelsen. Den bör ha samma befogenhet, då det gäller att avgöra om förkortad arbetstid skall tillämpas. Emellertid föreslår utredningen ett förtydligande på denna punkt, nämligen att arbetstidsförkortningen skall avse sådana arbetstagare som utsattes för röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt ämne i sådan omfattning som k a n innebära hälsofara. En analog ordning bör härvid även genomföras i nuvarande särskilda semesterlag. Den förkortning som arbetstagarna bör erhålla är givetvis en avvägningsfråga. Utredningen har ansett en förkortning till 42 timmar per vecka vara lämplig. Som nämnts tillämpas denna arbetstid på de statliga kroppssjukhusen.

B. A R B E T E

Å SJUKHUSENS

OPERATIONSAVDELNINGAR

Förslag till förkortad arbetstid för sjuksköterskor å sjukhusens kirurgiska operationsavdelningar har framlagts av Svensk sjuksköterskeförening. Till stöd för framställningen anförde föreningen följande. Arbetet på en operationsavdelning är såväl fysiskt som psykiskt synnerligen krävande. Ett stort ansvar vilar under varje minut av arbetsdagen på operationssköterskorna. Den ene läkaren avlöser den andre under dagens lopp vid operationsbordet, medan de assisterande operationssköterskorna oavbrutet är desamma. Tempot på operationssalarna tenderar att bli allt hastigare. Nya narkosformer tillkommer. Operationsmetoder fulländas, vilket i sin tur möjliggör ett allt effektivare utnyttjande av såväl teknisk apparatur som personal. I fortsättningen angav Sjuksköterskeföreningen, att det antal opera-

474 tioner vid vilka en operationssköterska dagligen har att assistera mer än fördubblats under de senare åren. Arbetstempot samt arbetets art gör att operationsarbetet numera måste räknas till de snabbt förslitande områdena inom sjukvården med tanke på den mänskliga faktorn. Sjuksköterskeföreningen framhöll vidare, att antalet vakanser vid operationsavdelningar under de senaste åren på många håll varit katastrofala. Erfarenheterna från denna tid ger vid handen, att det varit betydligt svårare att anskaffa sjuksköterskor till operationsavdelningarna än till vård- och andra specialavdelningar. Detta förhållande bottnar i att sjuksköterskorna —- oaktat de erhållit operationssköterskeutbildning som specialitet under elevtiden — avsiktligt söker sig till andra avdelningar än operationsavdelningarna, då de anser arbetet där allt för ansträngande. I fortsättningen anförde föreningen: »Det synnerligen allvarliga problemet om överansträngning hos den tjänstgörande personalen är ägnat att giva en allvarlig tankeställare, sett i samband med ett ökat antal av ansvarighetsfall, d. v. s. fall då fråga är om väckande av åtal gentemot sjuksköterskor för skada å patient.» Enligt föreningen har ett icke ringa antal inträffade olyckor på sjukhusen fallit på operationsavdelningarnas område. Såsom förmildrande omständighet vid dylika ödesdigra händelser framhålles icke sällan överansträngning hos en på grund av personalbrist starkt reducerad arbetsstyrka. Sjuksköterskeföreningen anförde, att utöver ett ordinarie arbetstidsschema på 192 timmar per fyra veckors period har denna grupp sjuksköterskor jourtjänstgöring, som återkommer varje, varannan, var tredje eller var fjärde natt. Det övertidsarbete som utföres under jourtjänstgöringen skall kompenseras i första hand genom en mot detsamma svarande ledighet. Det visar sig emellertid i praktiken allt för ofta omöjligt, att påföljande dag eller inom rimlig tid på detta sätt gottgöra operationssköterskorna för övertidsarbete. Som regel omfattar operationssköterskans tjänstgöring en tidsperiod från kl. 7 ena dagens morgon till efterföljande dag kl. 17 om däri inräknas jourtjänst. Sjuksköterskeföreningen sammanfattar sin uppfattning på så sätt, att en lagstadgad förkortning av arbetstiden för dessa arbetstagare kommer att minska de allvarliga problem som beröres i framställningen. Chefen för socialdepartementet har överlämnat Sjuksköterskeföreningens framställning till utredningen för att tagas under övervägande rid fullgörandet av dess uppdrag. Sjuksköterskeföreningens framställning gjordes vid en tidpunkt, då utredningens undersökning rörande sjukligheten på sjukhusens röntgen- och radiumavdelningar redan fortskridit så långt, att materialinsamlingen var avslutad och materialet under bearbetning. Att under sådana förhållanden

475 göra en förnyad framställning till sjukhusen med begäran om uppgifter rörande sjuklighetens omfattning på de kirurgiska avdelningarna fann utredningen icke lämpligt. Frågan om arbetstidens längd syntes vidare böra bedömas under hänsynstagande till även andra omständigheter än sjuklighetens omfattning. Svensk sjuksköterskeförening motiverade framställningen om förkortad arbetstid för operationssköterskor med det stegrade arbetstempot, ökningen av ansvarighetsfallen och förekomsten av omfattande jourtjänstgöring och de därmed sammanhängande svårigheterna att erhålla sjuksköterskor till operationsavdelningarna. Att mäta arbetstempot synes utredningen skulle ha blivit förenat med synnerliga svårigheter. Visserligen kan uppgifter om antalet operationer och arbetstimmar per dag erhållas, men dessa upplysningar torde i och för sig icke belysa arbetstaktens intensitet. Det möter däremot icke svårigheter att mäta omfattningen av övertid och jourtid. Med anledning härav vände utredningen sig på sin tid till Sjuksköterskeföreningen och erinrade om dess motivering till framställningen om förkortad arbetstid för sjuksköterskor å operationsavdelningarna och anhöll, att föreningen ville lämna statistiskt material som belyste den omfattning i vilken dylik tid förekom. Denna begäran villfor föreningen. Den utredning som föreningen har överlämnat återgives som bilaga VI till betänkandet. Av undersökningens resultat framgår bl. a. följande. Uppgifter har lämnats rörande 681 sjuksköterskor å operationsavdelningar. Undersökningen begränsades till ett år, omfattande tiden fjärde kvartalet 1951 —tredje kvartalet 1952. Under de båda första kvartalen ingick i det bearbetade materialet något över 200 operationssköterskor i undersökningen; under det senare halvåret utgjorde antalet ca 100. Urvalet skedde på ett representativt sätt, vilket närmare framgår av den åberopade bilagan. Huvudresultaten av undersökningen i vad avser övertiden framgår av tabell 29. Den största gruppen operationssköterskor har en övertid som ligger mellan lägst en och högst 50 timmar per kvartal och befattningshavare. Inom denna grupp utgör medelantalet övertidstimmar ca 15—16 per befattningshavare och kvartal. Övertiden för denna grupp motsvarar sålunda något över en timme per vecka. Ser man på samtliga befattningshavare ingående i undersökningen uppgick övertiden i genomsnitt per kvartal till mellan 18 och 25 timmar per befattningshavare. Undersökningen ger vid handen, att övertiden för flertalet operationssköterskor icke har särskilt stor omfattning. Emellertid uppvisar ett mindre antal befattningshavare ett mycket högt antal övertidstimmar. Sjuksköterskeföreningen har jämväl åberopat jourtjänstens omfattning.

476 Tabell 2 9 . O m f a t t n i n g e n av övertid för o p e r a t i o n s s k ö t e r s k o r 4:e kv. 1951

1 :a kv. 1952

2:a kv. 1952

3:e kv. 1952

0 1—50 51—75 76—100 101—150 151—

37 146 9 6 5 2

29 146 15 7 6 2

28 60 4 4 1 1

24 60 9 2 2 3

Summa befattningshavare

100 Summa övertidstimmar

4 580

5 091

2 365

övertidstimmar/befattningshavare

22-3

24-8

18-6

23-7

Övertid, tim.

Den av föreningen verkställda undersökningen omfattar såväl jourtid som beredskapstid. Undersökningens resultat framgår av tabell 30. Det framgår att jour- och beredskapstjänst förekommer i mycket stor omfattning. Medeltalen för de kvartal undersökningen omfattar ligger mellan 299 och 321 timmar. Beaktar man att den ordinarie arbetstiden under ett kvartal ( = 1 3 veckor) uppgår till 624 timmar, motsvarar sålunda medeltalet för jour- och beredskapstjänsten inemot hälften av den ordinarie arbetstiden. Detta innebär att genom jour- och beredskapstjänst bundenheten till arbetet ökas med ca 50 % av den tid som befattningshavaren eljest har att stå till arbetsgivarens förfogande. För att belysa koncentrationen till ett begränsat antal befattningshavare av övertid samt jour- och beredskapstid kan nämnas att sådan tid under fjärde kvartalet 1951 för en grupp om tio befattningshavare i genomsnitt utgjorde ca 635 timmar. För första kvartalet 1952 uppgick samma tid för 13 befattningshavare till ca 630 timmar. Detta innebär att för denna begränsade grupp arbetstagare bundenheten till arbetet främst genom jouroch beredskapstjänsten ökas till ungefär dubbla ordinarie arbetstiden. Tabell 3 0 . O m f a t t n i n g e n av jour- och beredskapstid för Jour- och beredskapstid, tim.

0 1—150 151—250 251—350 351—450 451— Summa befattningshavare Summa jour- och beredskapstid

operationssköterskor

4:e kv. 1951

1 :a kv. 1952

2:a kv. 1952

3:e kv. 1952

14 34 33 41 40 43

11 30 35 53 35 41

11 6 12 26 26 17

10 9 18 27 22 14

61 089

31 396

30 876

299-5

299-0

320-4

308-8

477 Utredningen finner, att övertidens omfattning icke kan motivera en arbetstidsförkortning. Annorlunda ligger förhållandet till om man beaktar den omfattande jour- och beredskapstjänsten. Sant kan visserligen vara att denna icke behöver innebära förekomsten av särskilt ansträngande arbete, men den utgör dock en betydande belastning för arbetstagaren. Enligt vad utredningen kunnat inhämta får operationssköterskornas arbete anses såsom mycket krävande. Arbetet måste utföras under stort ansvar; det kräver i regel stor precision och höggradig koncentration av uppmärksamheten. Med hänsyn härtill och till den omfattande jour- och beredskapstjänsten har utredningen funnit, att sjuksköterskor på sjukhusens operationsavdelningar i princip bör hänföras till den kategori, som har ett synnerligen påfrestande arbete och till följd härav bör erhålla arbetstiden förkortad. Utredningen föreslår härvid en begränsning av arbetstiden till 42 timmar i genomsnitt per vecka. Enär arbetstiden vid sjukhusen med all sannolikhet kommer att begränsas per period om fyra veckor skulle detta innebära en sänkning av arbetstiden från för närvarande 192 timmar per fyra veckor till 168 under motsvarande tidsperiod. Utredningens omdöme om operationssköterskornas påfrestande arbete gäller självfallet de stora och medelstora sjukhusen, vid vilka man har anledning räkna med ett så stort antal operationer att deras arbetstid till alldeles övervägande del består i assistens vid operationsbordet och endast i ringa utsträckning utnyttjas för sterilisering, förbandsberedning m. fl. dylika mindre påfrestande arbetsuppgifter. Vid t. ex. en sjukstuga har arbetet i regel en betydligt lindrigare natur med hänsyn till fallens art och är vidare till sin omfattning mera begränsat. Det sistnämnda gäller också i viss utsträckning de odelade lasaretten ävensom de vid vissa specialavdelningar förefintliga operationsavdelningarna. Till följd härav föreslås, att den förkortade arbetstiden endast skall avse operationssköterskor vid normal- och centrallasaretten. Likaledes bör förkortningen begränsas till de å kirurgiska avdelningar arbetande, vilket innebär att operationssköterskor å specialavdelningar, såsom exempelvis en ögonavdelning, ej skall räknas till dem som erhåller förkortad arbetstid. Däremot bör förkortningen omfatta alla å kirurgiska operationsavdelningar arbetande sjuksköterskor, sålunda även narkossköterskor. För det fall att en sjuksköterska tjänstgör såväl å en operationsavdelning som inom ett annat arbetsområde bör hon erhålla förkortad arbetstid endast om hennes huvudsakliga arbete är förlagt till operationsavdelningen. I analogi med vad som föreslagits i annat sammanhang bör i genomsnitt 3A av arbetstiden avse arbetsuppgifter å operationsavdelningen för att sjuksköterskan skall erhålla arbetstiden förkortad. På grund av den nu rådande bristen på operationssköterskor skulle svårigheter uppkomma för sjukhusen, därest de icke erhåller tillräckligt lång

478 övergångstid för att anpassa förhållandena efter de nya arbetstidsbestämmelserna. Vidare synes behov föreligga att erhålla viss frist för att hinna öka utbildningen av operationssköterskor. Till följd härav föreslås, att den för operationssköterskor föreslagna arbetstidsförkortningen träder i kraft först den 1 januari 1957. Å operationsavdelningarna arbetar jämväl ett antal biträden. Dessa har emellertid icke alls samma ansträngande och påfrestande arbete som sjuksköterskorna, varför dessa icke bör komma i fråga till erhållande av förkortad arbetstid. Under åberopande av det anförda förordar utredningen, att en till i genomsnitt 42 timmar förkortad arbetsvecka skall gälla beträffande dels arbete däri arbetstagaren utsattes för röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt ämne i sådan omfattning som kan innebära hälsofara, dels ock arbete, som utföres av sjuksköterskor å kirurgisk operationsavdelning vid normal- eller centrallasarett. För den senare gruppen avbetstagare bör den förkortade arbetstiden träda i kraft först den 1 januari 1957.

KAPITEL XVIII. SAMMANFATTNING AV FORSLAGET TILL PARTIELL ARBETSTIDSFÖRKORTNING

På grund av svårigheterna att avgränsa olika arbetstagaregrupper från varandra och att få en rationell mätare på graden av ett arbetes påfrestande natur har utredningen måst begränsa förslaget om partiell arbetstidsförkortning till några få arbetstagaregrupper. Beträffande dessa grupper gäller enligt utredningens uppfattning att de låter sig väl avgränsas från andra och att det arbete de utför odiskutabelt är av natur som måste karaktäriseras såsom särskilt påfrestande. Utredningen har vidare aktualiserat de förslag i förkortningsfrågan som utredningen tidigare framlagt. Utredningens förslag kan sammanfattas sålunda. 1. Arbetstagare, som sysselsattes i arbete under jord i gruva eller stenbrott eller vid anläggning av tunnel, föreslås erhålla en till högst 40 timmar begränsad arbetsvecka. 2. Arbetstagare, som sysselsattes i arbete vilket bedrives med regelbunden skiftindelning dygnet runt, föreslås erhålla en arbetstid uppgående till högst 42 timmar per vecka. 3. Arbetstagare, som utsattes för röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt ämne i sådan omfattning som kan innebära hälsofara, föreslås erhålla en arbetstid om högst 42 timmar per vecka. 4. Sjuksköterska å kirurgisk operationsavdelning vid normal- eller centrallasarett föreslås jämväl erhålla en arbetstid om högst 42 timmar per vecka. 5. Nattarbetare, som icke är att hänföra till någon av de i det föregående angivna grupperna, föreslås erhålla arbetstiden på så sätt begränsad, att ordinarie arbetstid, som infaller mellan kl. 23 och 5, beräknas högre än den tid varunder arbete faktiskt utförts. För trafikpersonal med krävande säkerhetstjänst vid järnväg upplåten för allmän trafik föreslås sådan nattarbetstid skola beräknas 1/a högre och för andra arbetstagare med nattarbete Ve högre. En förutsättning för att den sistnämnda kategorien nattarbetare skall erhålla arbetstiden förkortad är dock, att det mellan kl. 23—5 utförda arbetet har en omfattning av minst tre timmar. I fråga om nattarbetare föreslås vidare gälla att arbetstiden till följd av de nya lagbestämmelserna ej skall bli begränsad till kortare tid än 42

480 timmar per vecka. Den förkortade arbetstiden föreslås träda i kraft den 1 januari 1956. Dock skall i fråga om sjuksköterska å kirurgisk operationsavdelning vid normal- eller centrallasarett och arbetstagare som sysselsattes i intermittent skiftarbete gälla att den kortare arbetstiden icke skall träda i tillämpning förrän den 1 januari 1957. För den sistnämnda gruppen skall arbetstiden under 1956 emellertid vara högst 45 V3 timmar i genomsnitt för vecka.

SÄRSKILDA Y T T R A N D E N

SÄRSKILDA

YTTRANDEN

H. Adamsson och E. Vilhelmsson Utredningens förslag till partiell arbetstidsförkortning har begränsats till ett fåtal arbetstagaregrupper. De viktigaste anledningarna härtill är svårigheterna dels att i en lagstiftning åstadkomma en rättvis gränsdragning mellan arbetstagaregrupper med förkortad arbetstid och andra, dels att finna en rationell bestämningsgrund för avgörande om ett arbete är påfrestande eller ej, dels slutligen att i en sammanhängande arbetsprocess tillämpa olika långa arbetspass med hänsyn till variationer i de olika arbetsmomentens svårighetsgrader. Sålunda har utredningen, trots att den k u n n a t konstatera att bl. a. det stora flertalet gjuteriarbetare utför sitt arbete under pressande arbetsförhållanden, dock icke ansett sig kunna föreslå att denna grupp erhåller förkortad arbetstid. Gentemot utredningens förslag rörande vilka grupper, som bör komma ifråga till partiell arbetstidsförkortning har vi till följd av de anförda skälen intet att erinra. Emellertid måste vi dock reservera oss då det gäller detaljutformningen av utredningens förslag i fråga om arbetstagare i skiftarbete. Enligt utredningsmajoriteten skall arbetstiden för såväl den kontinuerliga som diskontinuerliga driften begränsas till högst 42 timmar per vecka. Enligt en övergångsbestämmelse skall dock arbetstiden för arbetare i diskontinuerligt skiftarbete under år 1956 vara högst 45Vs timmar. Under den tid den nuvarande arbetstidslagen varit i kraft har man inom ett flertal verksamhetsområden avtalsvägen genomfört förkortningar av den ordinarie arbetstiden. Detta gäller exempelvis spårvägspersonal. För gruvarbetare under jord gäller sedan några år tillbaka en avtalsenlig arbetstid om 40 timmar per vecka. Inom industrien har som regel arbetare i kontinuerlig drift (treskiftsarbete som pågår såväl vardag som söndag) högst 42 timmars arbetsvecka. I det i år mellan Järnbruksförbundet och Svenska metallindustriarbetareförbundet träffade avtalet för järnbruken har arbetstiden för arbetare i diskontinuerlig drift (treskiftsarbete med söndagsuppehåll) fastställts till högst 45V3 timmar per arbetsvecka. Den ovan nämnda ordningen innebär dels att skiftarbetare har erhållit en arbetstidsförkortning, dels att en differentiering av förkortningen genomförts så att arbetare i kontinuerligt skiftarbete erhållit en längre gående förkortning av arbetstiden än arbetstagare i diskontinuerligt skiftarbete. Denna differentiering har föranletts av att den kontinuerliga driften är mera krävande än den diskontinuerliga. Frågan om arbetsveckans längd för arbetare med kontinuerligt och med

484 diskontinuerligt skiftarbete bör givetvis bedömas mot bakgrunden av arbetsveckans längd för arbetstagare i allmänhet. Så länge denna arbetstid är 48 timmar i veckan talar enligt vår uppfattning starka skäl för att för skiftarbetarna i lagstiftningen införa den differentiering av arbetsveckan, som av arbetsmarknadsparterna själva genomförts inom industrien. E n övergång till 42 timmars arbetsvecka för den diskontinuerliga driften skulle för övrigt innebära väsentliga kostnadsökningar i nuvarande läge. Med hänsyn härtill bör man för närvarande icke taga ståndpunkt till frågan, när 42 timmars arbetsvecka bör genomföras för arbetare med diskontinuerligt skiftarbete. Vi förutsätter vidare att den av Kungl. Maj :t tillsatta utredningen med uppdrag att undersöka möjligheterna för en generell sänkning av arbetstiden uppmärksammar detta problem. Därest denna utredning föreslår en generell arbetstidsförkortning, bör den även beakta i vad m å n justeringar av arbetstiden för arbetare med diskontinuerligt resp. kontinuerligt skiftarbete bör äga r u m . Under åberopande av det anförda föreslår vi, att arbetstiden för arbetare i kontinuerligt skiftarbete fastställes till högst 42 timmar per vecka och för arbetare i diskontinuerligt skiftarbete till högst 45Vs timmar per vecka. Denna arbetstidsförkortning föreslår vi skall gälla från den 1 januari 1956. I övriga frågor biträder vi utredningsmajoritetens förslag.

Elsa Johansson och O. Nilsson A. Ny

arbetstidslagstiftning

Utredningen uttalar i sitt betänkande, att arbetstidslagstiftningen i princip bör omfatta alla arbetstagare. Utgår man från denna ståndpunkt, till vilken vi helt ansluter oss, bör arbetstidslagen omfatta alla arbetstagaregrupper beträffande vilka hinder för deras införande under lagen icke föreligger med hänsyn till arbetets natur e. dyl. Några sådana omständigheter har icke anförts beträffande kontors- och förvaltningspersonal. Trots detta föreslår utredningen emellertid, att denna arbetstagaregrupp skall undantagas från laglig reglering av arbetstiden. Orsaken till utredningens förslag är, att Tjänstemännens centralorganisation för sin del icke önskar, att denna personalgrupp som redan i allmänhet har kortare arbetstid än 48 timmar per vecka skall införas under arbetstidslagen. Man synes inom TCO frukta, att införandet under lagen skulle kunna medföra en förlängning av arbetstiden för kontors- och förvaltningspersonal. Vi k a n icke biträda utredningens förslag på denna punkt som helt strider mot utredningens principiella ståndpunktstagande. Det bör framhållas att praktiskt taget alla remissinstanser, som uttalar sig i denna fråga, har

485 samma uppfattning som vi. Med den motivering utredningen anfört i fråga om kontors- och förvaltningspersonalens undantagande horde rätteligen även var och en av de inånga grupper kroppsarbetare, som genom kollektivavtal tillförsäkrat sig kortare arbetstid än 48 timmar i veckan, läggas utanför arbetstidslagstiftningen. Detta skulle emellertid vara orimligt och något förslag i denna riktning har ej heller framkommit. Vi anser icke att det finnes någon grund för farhågorna, att kontorsoch förvaltningspersonalen skulle erhålla sin ordinarie arbetstid förlängd, därest den införes under arbetstidslagstiftningen. Arbetstidslagen är en maximilag och begränsar den omfattning i vilken en arbetsgivare har rätt att taga hos honom anställda arbetstagares arbetskraft i anspråk. Man kan ej göra gällande, att den nuvarande arbetstidslagens bestämmelser om högsta medgivna arbetstid förhindrat eller försvårat arbetsmarknadens parter att avtala om sänkningar av den ordinarie arbetstidens längd. Ej heller synes m a n med fog kunna göra gällande, att ett införande av kontorsoch förvaltningspersonalen under en arbetstidslag skulle komma att tagas till motiv för en höjning av arbetstiden. Helt säkert kan tjänstemannaorganisationerna, med den styrka dessa numera besitter, förhindra varje försök till förlängning av nuvarande arbetstid om mot förmodan något dylikt skulle göras från en arbetsgivares sida. Att kontors- och förvaltningspersonalen för närvarande i allmänhet icke faller under nu gällande lagstiftning är väsentligen historiskt betingat. När allmänna arbetstidslagen infördes år 1919 var det främst industriarbetarnas och vissa andra dem närstående arbetaregruppers arbetstidsfråga som var aktuell. Det var kravet från dessa grupper som bifölls i och med att den första arbetstidslagen infördes i vårt land. På denna tid kunde ett undantag för kontors- och förvaltningspersonalen anses försvarligt. Med hänsyn till den hastiga och långtgående sociala utveckling, som sedan dess ägt rum, synes det oss numera varken motiverat eller ens möjligt att i en lag kunna draga en gräns mellan kontors- och förvaltningspersonal å ena och andra arbetstagare å andra sidan. De flesta av de olikheter, som på detta område var rådande vid tiden för lagstiftningens införande, har numera försvunnit. Det har såsom skäl mot kontors- och förvaltningspersonalens införande under arbetstidslagstiftningen sagts, att den skulle ha föga att vinna härpå. E n dylik invändning har utredningen emellertid icke diskuterat, då det gällt att införa andra arbetstagaregrupper under den nya lagen. Dessutom vill vi framhålla, att kontors- och förvaltningspersonalen i ett avseende kommer att draga fördel av att läggas under arbetstidslagen genom att övertiden blir begränsad. Det är ett känt förhållande, att en del om än begränsade grupper bland kontors- och förvaltningspersonalen stundom användes till arbete å övertid i betydande omfattning. 31 — 1 6 0 0 53

486 B. Partiell

arbetstidsförkortning

Då det gäller utformningen av den partiella arbetstidsförkortningen hade vi velat gå väsentligt längre än vad utredningen föreslår. Vi har emellertid sett oss nödsakade att ansluta oss till utredningens ståndpunkt på grund av de stora praktiska svårigheter som skulle uppkomma, därest den partiella arbetstidsförkortningen skulle givas en avsevärt större omfattning än vad utredningen föreslår. De omständigheter, som främst föranlett den starka restriktiviteten i arbetstidsutredningens förslag, har varit svårigheterna att avgränsa till arbetstidsförkortning föreslagna arbetstagaregrupper från andra dem närstående och att finna en rationell bestämningsgrund för vilka grupper arbetstagare som har ett särskilt påfrestande arbete. Vi vill emellertid peka på en grupp arbetare beträffande vilka några svårigheter i avgränsningshänseende icke föreligger, nämligen gjuteriarbetarna. Vilka arbetstagare som å en viss arbetsplats skall hänföras till denna arbetstagaregrupp är utan vidare klar. Då gjuteriarbetarnas arbete i regel måste anses såsom särskilt påfrestande •—• arbetet är tungt, smutsigt och utföres ofta i stark hetta — föreslår vi att gjuteriarbetarna upptages bland de grupper arbetstagare, som erhåller en till 42 timmar förkortad arbetsvecka.

O. Nilsson A. Ny

arbetstidslagstiftning

Utredningens förslag, att brandmännen skall läggas utanför den nya arbetstidslagens tillämpningsområde, kan jag icke biträda. Enligt vad utredningen själv konstaterar föreligger icke svårigheter att föra brandmännen in under lagen. Orsaken till utredningens förslag är, att brandmännen har att utföra mycken jourtjänst i förhållande till omfattningen av sitt övriga arbete. Enligt utredningen skulle lagens effektivitet i realiteten bli beroende av den uppgörelse, som kan träffas rörande sättet för jourtjänstens tillgodoräknande. Enligt min mening är det anförda icke något skäl för att ställa brandmännen utanför lagstiftningen. Vad utredningen uttalar har avseende på varje grupp arbetstagare som utför jourtjänst. Enär det arbete brandmännen utför är av den natur, att det utan svårigheter går att föra denna arbetstagaregrupp under lagen, anser jag att så även bör ske. Jag föreslår därför, att det av utredningen föreslagna undantaget för brandmännen utgår.

487 B. Partiell

arbetstidsförkortning

Jag kan icke ansluta mig till utredningens enligt min mening otillfredsställande förslag till förkortad arbetstid för trafikpersonal. Utredningen föreslår, att trafikpersonal skall erhålla arbetstiden förkortad i den mån nattarbete utföres. Personal med krävande säkerhetstjänst vid järnvägarna skall erhålla arbetstiden på så sätt förkortad, att den mellan kl. 23 och 5 fallande arbetstiden räknas Va högre. I fråga om annan järnvägspersonal ävensom personal vid spårvägar och inom bilväsendet föreslås att nattarbetstiden, för det fall denna minst uppgår till tre timmar, skall räknas Ve högre. Samtidigt med att utredningen föreslår denna förkortning för trafikpersonal, föreslås att skiftarbetare erhåller en till 42 timmar begränsad arbetsvecka. Fråga är här i allmänhet om treskiftsarbetare. Detta senare förslag motiveras med arbetets oregelbundenhet och förekomsten av nattarbete. Dessa omständigheter kan emellertid åberopas även i fråga om trafikpersonalen, vars arbete är i hög grad oregelbundet och till stor del förlagt till natten. I jämförelse med skiftarbetarna torde •— detta gäller särskilt den åkande personalen •— oregelbundenheterna för trafikpersonalen för övrigt vara mera framträdande. Dennas arbetstid varierar nämligen från dag till dag. Det inträffar ofta att under ett par veckor i följd det icke finnes två arbetsdagar med samma arbetstider. Skiftarbetare åter byter i regel arbetstidisschema endast en gång per vecka. Förutom tjänstgöringens oregelbundenhet bör observeras att den personal det här är fråga om utför sitt arbete under stort ansvar för människoliv. Enligt min mening har utredningen icke tillräckligt beaktat detta förhållande, då den tagit ställning till storleken av den arbetstidsförkortning som trafikpersonal bör erhålla. Gruppen trafikpersonal är visserligen icke en ur här förevarande synpunkter enhetlig grupp. Problemen vid järnvägarna är sålunda icke desamma som vid spårvägarna och bussarna. Gemensamt för den avgjort största delen av trafikpersonalen är emellertid det stora ansvaret för människoliv. Hur ogynnsamt utredningens förslag för trafikpersonalen är framgår av följande jämförelser. Treskiftsarbetarna har i regel arbetstiden reglerad på en period av tre veckor. Under denna tid arbetar de i regel 36 timmar under tidsavsnittet kl. 23—5. Denna nattarbetstid ger dem en förkortning till 42 timmar under varje vecka, sålunda även de veckor, då de icke arbetar på natten. För att en arbetstagare med krävande säkerhetstjänst inom järnvägsväsendet i enlighet med utredningens förslag skall erhålla en till 42 timmar sänkt arbetsvecka fordras, att han tre nätter varje vecka arbetar

488 under sammanlagt 18 timmar mellan kl. 23 och 5, d. v. is. under icke mindre än 54 timmar under en treveckorsperiod. För att erhålla samma arbetstidsförkortning som skiftarbetarna skall sålunda den grupp trafikpersonal, som erhåller den längst gående arbetstidsförkortningen, arbeta 50 % mera nattarbetstid än skiftarbetarna. I verkligheten ställer sig emellertid utredningens förslag än ogynnsammare. En arbetstagare tillhörande den åkande personalen arbetar ytterst sällan en hel natt mellan kl. 23 och 5. Detta gör att han i praktiken skulle bli tvungen att ha arbete några timmar nästan varje natt för att få samma förkortning av arbetstiden som skiftarbetarna. Då nu nattjänst icke förekommer så ofta som nyss sagts, blir följden att trafikpersonalen får längre arbetstid än skiftarbetarna trots att de förras arbete måste anses såsom minst lika påfrestande som de senares. Går vi till järnvägspersonal som icke arbetar i krävande säkerhetstjänst och till arbetstagare inom andra delar av trafikväsendet, blir jämförelsen ännu oförmånligare. Evalveringsfaktorn föreslås nämligen i dessa fall till endast Ve. Enligt min uppfattning bör trafikpersonal inom järnvägsväsendet ävensom förare och konduktörer å spårvagnar, förare och konduktörer å bussar i stadstrafik jämte förare å automobiler och andra bussar i yrkesmässig trafik i arbetstidshänseende likställas med treskiftsarbetare och erhålla en till 42 timmar förkortad arbetsvecka.

G. Rudenstam A. Allmän

arbetstidslag

En av arbetstidsutredningens två huvuduppgifter med avseende å revisionen av arbetstidslagstiftningen har varit att utsträcka lagstiftningen till områden, som för närvarande ligger utanför densamma, och i samband därmed åvägabringa viss enhetlighet i lagstiftningen. Uppgiften att såvitt möjligt inordna all verksamhet under en arbetstidslag har givetvis ej varit lättlöst. När det gäller ett så omfattande utredningsarbete som det förevarande, har det helt naturligt ej varit möjligt att erhålla ett i alla avseenden komplett och fullödigt material. Det är därför att hoppas, att de slutliga remisssvaren ger ytterligare belysning till ledning för bedömandet av vissa tveksamma frågor. Den vägledande principen för en arbetarskyddslag, individens skyddande, har emellertid i det nu framlagda förslaget ofta fått vika för likriktningsprincipen. Denna har dessutom ofta fått härska utan hänsyn till sådana praktiska olägenheter för både arbetstagare och arbetsgivare som beträf-

489 fande åtskilliga verksamhetsområden varit påvisbara. Förutsättningar fölen likriktning i den grad, som förslaget utvisar, saknas således enligt min mening. Att så är förhållandet framgår med utomordentlig tydlighet av de synnerligen ofta förekommande hänvisningarna till möjligheten att låta Arbetarskyddsstyrelsen fungera som en säkerhetsventil genom flitigt beviljande av dispens från lagens stadganden. Jag kan bl. a. ej dela majoritetens uppfattning beträffande lämpligheten av att under en allmän arbetstidslag inordna ett så speciellt arbete som det husliga arbetet. Hembiträdenas uppgifter är av så särpräglad men dock varierande beskaffenhet, att arbetstiden svårligen kan tillvaratagas på ett effektivt sätt inom i förväg bestämd tid. Därest förslaget realiseras, skulle vidare tillsynen över bestämmelsernas iakttagande komma att sträcka sig in på hemmets område. Bortsett från svårigheten att effektivt verkställa en sådan tillsyn — sålunda synes mig bestämmelsen om förande av övertidsjournal föga realiserbar på detta område — bör enligt min bestämda uppfattning familjelivet och hemmen i största möjliga mån vara befriade från dylik kontroll från övervakande organ — och detta ej bara med avseende å hembiträdenas arbetstid. Dessutom föreligger risk att produktionen går miste om en stor del av den arbetskraft, som utgöres av de förvärvsarbetande husmödrarna. Jag hänvisar i dessa delar framför allt till de avstyrkande yttranden, som avgivits av Arbetarskyddsstyrelsen och Kommerskollegium. En hembiträdeslag — och en dylik bör av andra skäl dock finnas — av samma beskaffenhet som den nu gällande synes mig i stort tillgodose rådande behov. Med hänsyn till de i ett familjeföretag rådande gemensamma intressena att genom arbete i företaget skaffa familjen uppehälle, och då risk för obehörigt utnyttjande av arbetskraften i dylika fall knappast förefinnes, bör enligt min mening i förevarande avseende till medlemmar av arbetsgivarens familj hänföras och sålunda från arbetstidslagstiftningens tilllämpning undantagas jämväl arbetsgivarens svåger, svägerska, svärson, svärdotter samt svärföräldrar. Enär enligt det föreliggande förslaget småföretag inordnas under lagstiftningen, är det av vikt att undantaget för familjemedlemmar ej onödigt begränsas. I princip har jag intet att erinra emot att statlig verksamhet inordnas under en allmän arbetstidslag. Enbart den omständigheten att staten är arbetsgivare synes mig ej böra .medföra en undantagsställning för arbete, som i övrigt är principiellt jämförbart med privat verksamhet. Men i likhet med vid bedömningen av frågan, huruvida annat arbete skall läggas under lagstiftningen, bör jämväl här hänsyn tagas till de inom varje verksamhet rådande speciella förhållandena. Och i samband med en verksamhets inordnande under lagen måste för arbetets ordnande särskilt försvårande bestämmelser i möjligaste mån undvikas.

490 I sådant hänseende måste jag anmäla avvikande mening i vad avser postverksamheten beträffande , slopandet av den s. k. kollektivregeln och sänkningen av nu gällande dygnsmaximum. Detsamma gäller beträffande trafikarbetet vid järnvägarna —- oavsett om staten är arbetsgivare eller ej — och jag tar fördenskull upp båda dessa områden till gemensam behandling. Jag vill till en början fastslå, att min erinran gäller endast den s. k. åkande personalen inom de båda verksamhetsgrenarna, inklusive diligenspersonalen vid postverket. E n sådan anordning som kollektivregeln finner jag helt naturlig och den enda rimliga, när det gäller en så särpräglad verksamhet som den nu ifrågavarande. Ett borttagande av regeln skulle medföra för arbetsgivaren ökade kostnader för övertid och för arbetstagarna försämrade tjänstgöringsförhållanden. På detta område torde den parterna beredda möjligheten att sluta avtal om längre begränsningsperiod än en månad knappast lösa problemet. Då endast allmänna talesätt och ej några bärande sociala skäl anförts för slopande av regeln, anser jag att den bör bibehållas, och hänvisar i övrigt till de uttalanden, som gjorts av Generalpoststyrelsen, Järnvägsstyrelsen och Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening. Vad sedan beträffar sänkningen av dygnsmaximum synes utredningens majoritet ej hava tagit vederbörlig hänsyn till att arbetstiden beträffande personalen ifråga på grund av tjänstgöringens beskaffenhet till skillnad från exempelvis industriarbetet är utsträckt över en stor del av dygnet med vilopauser mellan de olika arbetspassen. Arbetstiden är ju bunden av trafikmedlens ankomst- och avgångstider. Detta torde vara förklaringen till att i så stor omfattning som angivits i betänkandet en daglig arbetstid av tio timmar överskridits vid vissa maskinsektioner vid S.J. och detta utan att några direkta olägenheter därav påvisats. En minskning av gällande dygnsmaximum skulle däremot säkerligen medföra försämrade arbetsförhållanden; jag åberopar härutinnan de yttranden, som avgivits av de tre ovan nämnda remissmyndigheterna. Under sådana förhållanden anser jag det oriktigt och opraktiskt att i vart och ett fall, då tio- eller elvatimmar sgränsen behöver överskridas — jämväl utredningens majoritet har tydligen den uppfattningen att så kommer att bli förhållandet — en så pass vidlyftig och tidsödande åtgärd som dispensförfarandet skall behöva tillgripas. I detta sammanhang vill jag även påpeka, att sådana skyddsåtgärder mot överansträngning som t. ex. viss sammanhängande vilotid per tjänstgöringsdygn säkerligen kan väntas bli bestående även sedan den nya arbetstidslagen trätt i kraft. Likaså kommer arbetstagarna alltjämt att få medinflytande vid uppgörandet av arbetstidsscheman.

491 Under sådana omständigheter anser jag, att nuvarande dygnsmaximum om tretton timmar bör bibehållas för den personal, varom fråga nu är. Jag delar icke majoritetens mening, att s. k. industriportvakter med vakttjänst utövad väsentligen i hemmet skall inordnas under lagen u t a n föreslår, då någon ändring i faktiska förhållandet icke inträtt sedan 1923, att detta arbete alltjämt lägges utanför lagen. Jag åberopar bl. a. Svenska arbetsgivareföreningens och Sveriges verkstadsförenings yttranden i detta fall. Vad förslaget innehåller därom att lagen skall tillämpas å arbete oavsett antalet däri sysselsatta arbetstagare kan jag icke biträda. Jag har intet att erinra emot, att det i den gällande allmänna arbetstidslagen fastställda antalet »flera än fyra» reduceras. Det synes emellertid uppenbart orimligt, att lagen skall tillämpas i de fall då en arbetsgivare endast tillfälligt anlitar en enstaka arbetstagare. Dylik anställning förekommer framför allt i småföretag vid säsongbetonade arbeten, t. ex. inom hantverket, inom jordbruket för sådd- och skördearbeten o. s. v. Anlitande av den i lag medgivna övertiden kan säkerligen ej alltid räcka till. Endast inom jordbruket skulle antalet företag, som bleve berörda av lagen, komma att ökas med ett par hundratusen. Och även inom hantverket och andra näringsområden, där det förekommer att avlönad arbetskraft användes blott tillfälligtvis, skulle antalet lagreglerade företag stiga till höga tal. Uppenbarligen blir det i så fall ej fråga blott om svårigheten att kontrollera lagens efterlevnad; m a n måste se det faktum i ögonen att det blir omöjligt att anordna en effektiv övervakning framför allt inom områden, där organisationsväsendet ej är särskilt utvecklat, och att genomföra lagbestämmelser, vars efterlevnad oomtvistligt ligger utanför möjligheterna till övervakning, synes mig vara en så allvarlig sak, att jag ej kan biträda förslaget härom. Man skulle enligt min mening därmed provocera lagbrott. Jag föreslår därför, att i den nya arbetstidslagen intages bestämmelser av samma innebörd som de i nu gällande lantarbetstidslag förefintliga eller att lagen skall tillämpas, då till arbete för arbetsgivarens räkning i regel nyttjas minst en arbetstagare. Jag ansluter mig i princip till förslaget, att nu gällande speciallagar för lantbruket och detaljhandeln upphäves och dithörande verksamhetsområden inordnas under den nya allmänna arbetstidslagen, dock under förutsättning att det meddelas erforderliga särbestämmelser. I fråga om jordbruket gäller detta särskilt den ordinarie arbetstidens fördelning. Se h ä r o m närmare nedan. Önskemål om att skapa enhetliga arbetsförhållanden för alla arbetstagare får icke föra därhän, att man bortser från de betingelser under vilket arbetet bedrives. Jordbruket intar i nyssnämnda hänseende en särställning, då det för sin drift i så hög grad är beroende av yttre omständigheter, som ligger utanför mänsklig påverkan.

492 Det är sålunda uppenbarligen nödvändigt, att man tager särskild hänsyn till de inom dessa näringsområden rådande faktiska förhållandena. Vidare anser jag, att ackordsarbete med avseende å mjölkning samt å skötsel och upptagning av rotfrukter jämväl i fortsättningen bör vara undantaget från reglering i lag. Det hittillsvarande undantaget har främst motiverats av reella och praktiska förhållanden och mindre av den endast sekundärt betydelsefulla betalningsformen. I detta hänseende hänvisar jag till de övertygande skäl, som Svenska lantarbetsgivareföreningen i sina yttranden anfört. Likaså torde nu gällande bestämmelser om möjlighet att anlita minderårig till övertidsarbete böra bibehållas såvitt avser såväl lantbruket som detaljhandeln. Jag återkommer härtill nedan vid behandlingen av arbetstidsbestämmelsernas detaljreglering. Vad härefter beträffar utredningens andra huvuduppgift med avseende å lagrevisionen, vidtagandet av eventuella ändringar i gällande bestämmelser om sättet för arbetstidens begränsning, får jag gentemot det framlagda förslaget anföra följande. En enhetlig detaljreglering av arbetstiden för alla de verksamhetsområden som den nya lagen föreslås komma att omfatta är med hänsyn till de oerhört varierande arbetsförhållandena ej möjlig att genomföra. Ej heller i detta hänseende bör strävan efter likriktning få taga överhanden över hänsyn till ett praktiskt ordnande av förhållandena. I enlighet härmed anser jag — under åberopande av Svenska lantarbetsgivareföreningens härutinnan avgivna yttranden — det vara nödvändigt för undvikande av allvarliga driftsrubbningar att den ordinarie arbetstiden för jordbrukets del — liksom för närvarande — i lag bestämmes olika för sommar- och vintertid. Ett realiserande av det framlagda förslaget skulle säkerligen medföra ökad permittering av arbetskraft under vintersäsongen, med allvarlig risk för en stegrad vinterarbetslöshet. Möjligheten att träffa avtal om arbetstid avvikande från lagens stadganden torde enligt all erfarenhet ej lösa detta problem. För övrigt synes det mig vara en synnerligen anmärkningsvärd metod att först i lag fastställa en arbetstid, som med hänsyn till omständigheter, liggande utanför mänsklig påverkan, ej kan tilllämpas, samt därefter bereda möjligheter att genom avtal sätta nämnda lagbestämmelser ur kraft. Förslaget om en övergångstid kan väl vid första ögonkastet synas bestickande. Förutsättningen härför är emellertid, att de olägenheter, som förefinnes och som man tydligen på både arbetsgivar- och arbetstagarsidan är medveten om, under denna övergångstid skulle kunna på ett eller annat sätt elimineras. Om så kan vara fallet i någon ringa mån till följd av teknikens framgång synes osäkert. Med hänsyn till att lantbruksarbetet mer än annat arbete är beroende av väder och vind, årstider,

493 ljus och mörker e t c , är det enligt min mening orimligt att i en lag fastställa odifferentierad arbetstid på detta område. Angående bestämmelserna om dygnsmaximum hänvisar jag i detta sammanhang till vad jag ovan anfört med avseende å viss personal inom postverket och järnvägarna. Jag finner det rimligt och riktigt, att man söker så långt som möjligt inskränka övertidsarbetet för den minderåriga arbetskraften. Inom detaljhandeln, jordbruket och trädgårdsskötseln torde det dock i många fall på grund av arbetets natur vara nödvändigt att använda jämväl ungdom till övertidsarbete. Detaljhandelns uppgift är att direkt betjäna allmänheten. Arbetet kan då icke under alla förhållanden avbrytas vid exakta tidpunkter; kundkretsen måste t. ex. ha rätt att begära att ett minderårigt butiksbiträde fullföljer pågående kundbetjäningar och att ett varubud fullföljer uppdrag om hemsändande av varor, även om detta skulle medföra att ordinarie arbetstid något överskrides. Det har icke påståtts och än mindre konstaterats, att missbruk av den minderåriga arbetskraften förekommer inom detaljhandeln. Arbetet är i regel föga krävande fysiskt sett, och såväl 16som 17-åringar sorterar under kollektivavtal för butiksbiträden och kontorister. Jämväl jordbruks- och trädgårdsarbetet torde — bl. a. med hänsyn till senare tiders mekanisering och rationalisering — vara så beskaffat, att något missbruk av den minderåriga arbetskraften ej behöver befaras. Dessutom föreligger enligt min mening här samma svårigheter att kontrollera iakttagandet av en bestämmelse sådan som den nu behandlade som inom det husliga arbetet. Stadgandet skulle med största sannolikhet ej efterlevas, och ett realiserande av förslaget kommer därför att medföra lagbrott. Såsom jag tidigare påpekat, torde det näppeligen vara meningen att en lagstiftning skall provocera dylika resultat. Jag reserverar mig alltså mot det nu framlagda förslaget att beträffande nämnda båda verksamhetsområden utesluta nu gällande bestämmelser rörande möjlighet att använda minderåriga till övertidsarbete. Slutligen måste jag bestämt reservera mig emot det framlagda förslaget såvitt avser minskning av övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten samt s. k. vakttjänst (inom trädgårdsskötseln) ävensom av den sammanlagda längden för allmän och extra övertid. Den av majoriteten anförda motiveringen för förslaget — i den mån man över huvud taget kan tala om motivering — måste anses vara synnerligen bristfällig. Ändringen synes ha tillkommit enbart i syfte att ändra. Av Socialstyrelsens undersökning framgår, att övertid av betydenhet endast i jämförelsevis ringa mån utnyttjas. Detta förefaller helt naturligt. Arbetsmarknadens båda parter har intresse av att arbetskraften ej överan-

494 stränges; å arbetsgivarsidan tillkommer dessutom såsom »hindrande» moment kostnadsökningen. Såsom Arbetarskyddsstyrelsen påpekar, har ej ens gjorts gällande, att nuvarande bestämmelser missbrukats så att fara för ohälsa eller olycksfall i arbetet uppstått. Några andra skäl för en minskning av övertiden än vad i betänkandet på några ställen kallats »psykologiska» har ej förebragts. Man får i detta sammanhang liksom i åtskilliga andra onekligen det intrycket, att arbetstagarna skall förbjudas att utföra arbete utöver viss mängd. Den av Statens avtalsnämnd befarade möjligheten att arbetstagarna, därest förslaget realiseras, tager anställning hos flera arbetsgivare, synes fullt antaglig. Besultatet ur skyddssynpunkt av ett dylikt system ger sig självt. Som förut anförts anlitas övertid endast då verkliga skäl därtill föreligger. Dessa skäl kommer ej att minska i betydelse, därest den i lag medgivna övertiden reduceras. Det kommer alltid att finnas tillfällen, »toppar», liggande utanför arbetsgivarens påverkan, då exceptionellt mycken övertid behöver uttagas. Den för närvarande medgivna övertiden måste anses innebära en värdefull reserv, som är att tillgripa i extraordinära situationer men också endast då. Möjlighet att använda en sådan reserv kommer att få ännu större betydelse, därest en allmän förkortning av den ordinarie arbetstiden genomföres. En inskränkning härutinnan skulle otvivelaktigt medföra allvarliga olägenheter. Enär några bärande skäl för en dylik inskränkning ej visats, anser jag — och jag hänvisar därvid förutom till här ovan åberopade myndigheter jämväl till de utförliga yttranden som avgivits av ett stort antal arbetsgivarorganisationer — att nu gällande bestämmelser i förevarande avseenden bör bibehållas. B. Lag om förkortad vissa

ordinarie arbetstid

för

arbetstagare

Såsom utredningsarbetet visat och jämväl framgår av majoritetens motivering för sitt förslag i denna del, har det framstått som i det närmaste omöjligt att lagstiftningsvägen genomföra en partiell arbetstidsförkortning, avvägd efter det verkliga behovet. Av praktiska skäl har det sålunda visat sig irrationellt att på detta sätt förkorta arbetstiden för vissa grupper arbetstagare, som har ett tyngre arbete än andra arbetare. Ett realiserande av majoritetens förslag om förkortning genom lag av arbetstiden för vissa arbetstagare synes mig därför innebära ett knäsättande av viss orättvisa. Under åberopande av de synpunkter jag anfört i mina tidigare reservationer till de av arbetstidsutredningen framlagda förslagen om förkortning av arbetstiden för arbete under jord i gruva eller stenbrott samt för treskiftsarbete måste jag därför bestämt framhålla, att förkortning av arbetstiden för arbetstagare, som verkligen behöver dylik lindrig i sina arbetsförhållanden, bör lösas ej lagstiftningsvägen utan av arbetsmarknadens parter

495 själva. Hänsyn kan därvid tagas till lokala, tekniska och nationalekonomiska förhållanden i betydligt större utsträckning än vad som är möjligt vid reglering av frågan genom lag. Parterna har också större förutsättningar att kunna bestämma den takt i genomförandet av förkortningen, som förenämnda faktorer gör möjlig. På grund av denna min principiella inställning har jag egentligen ingen anledning att i detalj ingå i kritik av det framlagda förslaget. Skall jag ändock yttra mig över detta, kan jag emellertid till en början mera allmänt vitsorda, att så enhetliga grunder som möjligt tillämpats vid urvalet av de grupper arbetstagare, som omfattas av förslaget. I avsikt att i möjligaste mån undvika en orättvis tillämpning och icke önskvärda följdverkningar har förslaget begränsats, och denna begränsning synes, med nedan angivna undantag, ha genomförts så objektivt som möjligt. Även om jag sålunda i stort sett intet har att invända mot de av majoriteten föreslagna grupperna i och för sig, synes det mig dock ej rimligt, att jämväl till dessa grupper hörande arbetstagare, sysselsatta med arbete som medför synnerligen ringa ansträngning (jämför den föreslagna nya allmänna arbetstidslagens 7 § 2 mom.), exempelvis vaktpersonal, blir delaktig i arbetstidsförkortningen. Bakom förslaget och dettas begränsning till vissa arbetstagarkategorier ligger ju bl. a. den tankegången, att endast de, som i särskilt hög grad är i behov av förkortning, skall i nu förevarande ordning erhålla dylik. Med hänsyn härtill måste jag reservera mig mot förslaget i den del det innebär att nämnda arbetstagare med s. k. lindrigt arbete jämställes med andra arbetstagare. Gentemot vad förslaget innehåller med avseende å arbete under jord i gruva eller stenbrott har jag intet att erinra. Den föreslagna arbetstidsförkortningen är ju i huvudsak redan genomförd i praktiken genom vederbörande parters egen försorg. Arbete under jord vid anläggning av tunnel företer ofta vissa särdrag i jämförelse med det förut nämnda gruvarbetet. Som jag i en tidigare reservation påpekat, torde tunnelanläggningsarbetet i regel bestå av relativt tidsbegränsade, av varandra oberoende arbeten, åtskilda genom mer eller mindre långvariga avbrott med arbete ovan jord. Det skulle därför k u n n a ifrågasättas, huruvida tunnelarbetarna behöver arbetstidsförkortning i samma grad som gruvarbetarna, vilka tillbringar hela sin arbetstid under jord. Jag finner dock ej skäl att göra någon erinran mot majoritetens förslag med hänsyn till den begränsade omfattning detta slutligen erhållit. Som jag tidigare framhållit finner jag i likhet med majoriteten att arbetare med obekväm arbetstidsförläggning och pressande arbetsförhållanden i övrigt bör komma i åtnjutande av vissa förmåner jämfört med andra arbetstagare. I enlighet härmed anser jag det rimligt, att arbetstagare i arbete, som med regelbunden skiftindelning bedrives dygnet runt, erhåller

496 arbetstidsförkortning. Arbetsmarknadens parter har redan förut på de flesta områden funnit möjlighet att beträffande det kontinuerliga skiftarbetet — under hänsynstagande till såväl mänskliga som ekonomiska faktorer — bestämma arbetstiden till genomsnittligt 42 timmar i veckan. Det framlagda förslaget med avseende å denna arbetstagarkategori bekräftar sålunda allenast praxis. Jag kan emellertid under inga omständigheter acceptera majoritetens förslag såvitt avser sänkning av arbetstiden beträffande det s. k. diskontinuerliga eller intermittenta skiftarbetet till 42 timmar per vecka i genomsnitt. Skälen för en arbetstidsförkortning beträffande det regelbundna skiftarbetet har ju ständigt angivits vara i huvudsak de återkommande omställningarna av rytmen i arbetstid, vila, måltider o. s. v. samt vederbörande arbetstagares försämrade möjligheter till familje- och föreningsliv, studier o. d. Det torde emellertid vara uppenbart, att de skiftarbetare, som gör uppehåll i arbetet under söndagsdygnen, är i nämnda hänseenden bättre ställda än arbetstagarna i det kontinuerliga skiftarbetet. Då den normala arbetstiden är 48 timmar i veckan och eftersom arbetstiden för kontinuerligt skiftarbete funnits böra bestämmas till 42 timmar i veckan, måste det vara rimligt att arbetstiden för det intermittenta skiftarbetet fastställes till något tal mellan nämnda båda siffror. Med hänsyn till bl. a. risken för produktionsminskning bör man därvid gå relativt försiktigt tillväga. Mellan arbetsmarknadens parter på visst område har avtal i år träffats om en arbetstid för ifrågavarande arbetstagarkategori om 45V3 timmar per vecka i genomsnitt. I enlighet härmed anser jag, att därest förkortad arbetstid nu skall bestämmas i lag, sistnämnda tid bör fastställas för arbetstagarna ifråga. I sak är jag ense med majoriteten beträffande förslaget om förkortad arbetstid för arbetstagare utsatta för hälsofarlig strålning samt viss sjukhuspersonal. Enär nattarbete är i princip förbjudet i lag, finner jag för de fall, där dock sådant arbete av särskild anledning förekommer, rimligt att det i arbetstidshänseende värdesättes högre än arbete å annan tid. Det av majoriteten framlagda förslaget beträffande arbetstidsförkortning vid nattarbete i allmänhet synes också vara relativt väl avvägt. I följande avseende måste jag dock anmäla avvikande mening. Såsom förut anförts har det varit synnerligen svårt att för olika arbetstagargrupper bestämma angelägenhetsgraden av behovet av arbetstidsförkortning. Bl. a. för undvikande av orättvis behandling har därför en sträng begränsning måst iakttagas vid urvalet av de grupper, som skall erhålla förkortning. Denna har inskränkts till de kategorier, som har uppenbart sämre arbetsförhållanden än andra. Vissa kvalifikationskrav måste sålunda uppställas. Vad nu nattarbetet beträffar, måste därför enligt min mening

497 krävas en viss varaktighet. Arbete under endast ett fåtal nattimmar per månad synes mig sålunda ej vara av beskaffenhet att motivera en särskild arbetstidsförkortning. I många fall inom såväl de privata som de statliga sektorerna kompenseras för övrigt dylik tid genom högre löner och ibland jämväl särskild fritid. Jag finner därför en bestämmelse av liknande innebörd som den i semesterlagstiftningen angivna — alltså kravet att arbete skall ha utförts under minst 16 dagar per kalendermånad — vara nödvändig. I enlighet därmed föreslår jag, att till de av majoriteten angivna rekvisiten för erhållande av förkortad arbetstid vid nattarbete lägges förutsättningen att dylikt arbete — sålunda minst tre timmars arbete mellan kl. 23 och 5 — skall ha utförts under minst 16 nätter per kalendermånad. I detta sammanhang vill jag särskilt understryka vad jag tidigare anfört därom, att arbetstidsförkortning ej bör ske beträffande arbetstagare med s. k. lindrigt arbete. Jag delar helt majoritetens uppfattning att den i motiven föreslagna anordningen — att låta Arbetarskyddsstyrelsen förlänga den ordinarie arbetstiden för dessa kategorier i avsikt att motverka en förkortning — kan synas egendomlig. Mig synes den så egendomlig, att majoriteten ej bort i sitt förslag medtaga arbetarna ifråga. Vidare synes mig — i konsekvens med att för evalvering över huvud krävs arbete under fulla tre nattimmar — allenast fullt arbetad halvtimme utöver de tre timmarna bör evalveras och ej som majoriteten föreslagit varje påbörjad halvtimme. Vad jag ovan anfört om nattarbete bör enligt min uppfattning gälla allt dylikt arbete, bortsett givetvis från sådant, varom stadgats i den föreslagna lagens 1 och 2 §§. Jag finner sålunda inga omständigheter förebragta, som föranleder en annan bedömning av nattarbete utfört av trafikpersonal i krävande säkerhetstjänst. Som skäl för ett gynnande av sistnämnda grupp har anförts i huvudsak att arbetet, förutom att det utföres på natten, är synnerligen oregelbundet ävensom att särskilda hänsyn måste tagas till trafiksäkerheten. Jag medger att arbetstagarna ifråga i viss m å n har särskilt orgelbunden arbetstid, men enligt min mening bör en dylik omständighet ej kompenseras genom en lagstadgad arbetstidsförkortning. Med hänsyn till att nämnda arbetstagare, främst de som sysselsattes inom den spårbundna trafiken, till stor del arbetar endast någon eller några timmar åt gången under nattetid, synes mig vidare risk för åsidosättande av trafiksäkerheten ej behöva föreligga. Slutligen måste det nu ifrågavarande nattarbetet anses vara i och för sig mindre ansträngande i jämförelse med åtskilligt annat nattarbete. På grund härav finner jag de av mig ovan föreslagna bestämmelserna om förkortning av arbetstiden rid nattarbete böra avse jämväl det arbete, som utföres av trafikpersonal i krävande säkerhetstjänst.

BI LAG O R Se påföljande nummer av Statens offentliga utredningar

Statens offentliga utredmingar 1954 S y s t e m a t i s k förteckniing (Siffrona inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Ärvdabalk [6] Betänkand; angående instansordningen i vattenmål m. n. [9] Förslag tilljordrationaliseringslag m. m. [16]

Fast egcendom. Jordbruk med binäringar.

Vatteinväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Statsförattning. Allmän statsförvaltning. Om propotionella val inom kommunala representationtr m. m. 1950 års folkomröstnings- och valsättsutednings betänkande. 6. [17]

Kommunalförvaltning.

Industri.

Handel och sjöfart. Inrättande :av ett sjöfartsverk. [21]

Kommunikationsväsen. Statens och kommunernas finansväsen. Förslag till förenkling av vissa beskattningsregler. [18] Förslag till jndrad företagsbeskattning. [19]

Politi.

Bankt-, kredit- och penningväsen. Förslag till Slag om sparbanker m. m. [10]

Försäkringsväsen.

Nationalekonomi och socialpolitik. Bostadskolltktiva kommittén. 2. Kollektivhus [3] Socialforsäkringsutredningen. 2. Moderskapsförsakring m m. [4] Vården vid ungdomsvårdsskolorna. [5] Ny arbetstidilagstiftning och partiell arbetstidsförkortning. ;. [22] Bilagor. [23]

Kyrktoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Svensk naminbok 1954. [1] Musikliv i .'Sverige. Betänkande med förslag till åtgärder fcör att främja det svenska musiklivets utveckling.. [2] Yrkesutbildningen. [11] Om kompetcenskrav. Betänkande avgivet av kompetensulretdningen. [15]

Hälso- och sjukvård. Betänkande med utredning och förslag rörande horselvårdin. [14]

Försvarsväsen.

Allmänt näringsväsen. Elkraftförsöijningen. [12]

Utrikes; i ärenden. Internationell rätt. Nordiska parlamentariska kommittén. 6. Upphävande aw all passkontroll vid gränserna mellan de norrdiska länderna. [7] 7 och 8. Nordiska post- och heletaxor. [20] Nordisk komtakt. Betänkande om utgivande av en nordisk parlamentarisk tidskriftspublikation l*»J En gemensarm nordisk marknad. [13]