Utredningen om kortare arbetstid

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

soo _ S OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1956:20 KUNGL- B I BL.

\ 1 SEP 1956

Socialdepartementet

STOCKHOLM

UTREDNINGEN OM

KORTARE ARBETSTID BETÄNKANDE FRAMLAGT AV SÄRSKILDA SAKKUNNIGA

Stockholm

Statens offentliga utredningar 1956 Kronologisk förteckning

1. Åldringsvård. Idun. 344 s. S. 2. Fiskhandeln i Sverige. Idun. 194 s. Jo. 3. Restaurering iv Uppsala domkyrka. Victor Petterson. 170 s. E. —__,., 4. Statens stöd åt växtförädlingen m. m. Egnellska. 295 s. Jo. 5. Standardtariffer för detaljdistribution av elektrisk kraft. Hseggst-öm. 96 s. K. 6. Statsägda ak.iebolag i Sverige. Av B. Tersman. Idun. 110 s. F . 7. Städernas doiationsjord. Kihlström. 86 s. I. 8. Förenklad strtsbidragsgivning. Idun. 109 s. F i . 9. F r å g a n om fortsatt samarbete mellan staten och TGO i LKAI. Marcus. 48 s. F i . 10. Investeringsverksamhet och sparande. Balansproblem på lång och kort sikt. Av L. Lindberger. Hseggström. 267 s. Fi. 11. Atomenergien Beckman. 117 s. H. 12. Bihang till kyrkohandboken. Idun. 100 s. E . 13. Konstbildning i Sverige. Kihlström. 443 s., 24 s. pl. E. 14. Tulltaxa. 1. Allmänna synpunkter. Haeggström. 210 s. Fi. 15. Tulltaxa. 2. I etaljmotivering. Haeggström. 849 s. F i . 16. Tulltaxa. 3. 7axan. Haeggström. 179 s. F i . 17. Fiskeområde. Idun. 106 s. J o . 18. Seminarieorgmisationen. 1. Idun. 237 s. E. 19. KommunalföiDund och indelningsändringar. Idun. 228 s. I. nOA 20. Utredningen >m kortare arbetstid. Kihlström. 280 s. ». 21. Utredningen im kortare arbetstid. Bilagor. Kihlström. 236 s. S.

Anm Om sär.kild tryckort ej angives. ä r tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäv e r n a l ! d * ! * S L 2 S " » f i r vilket utredningen avgivits, t. ex. E. - ecklesiastikdepartementet. J o . - jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1956:20 Socialdepartementet

UTREDNINGEN OM

KORTARE ARBETSTID Betänkande framlagt särskilda

av

sakkunniga

EMIL K I H L S T R Ö M S TRYCKERI A K T I E B O L A G STOCKHOLM 1956

Innehåll

Skrivelse Kap.

till

departementschefen

I Innebörden

au utredningsuppdraget

7 UTGÅNGSLÄGET Kap.

Kap. Kap.

II Arbetstiden i Sverige för närvarande A. Gällande lagbestämmelser om arbetstiden Sammanfattning 23 B. Ordinarie arbetstid i Sverige för närvarande Sammanfattning och vissa beräkningar 40 C. Arbetstidslagstiftningens effektivitet Sammanfattning och vissa slutsatser 53 III Arbetstidsförhållanden i utlandet Sammanfattning 70 IV Några historiska notiser A. Den internationella utvecklingen B. Förhållandena i Sverige före åttatimmarslagen C. Utvecklingen under åttatimmarslagens tid

14 14 26 42 55 72 72 77 79

MOTIVEN Kap.

V Motiv som anförts

Kap.

VI Skyddsmolivet

i den offentliga

debatten

83 95

Kap.

VII Ekonomiska motiv — valsituationen A. Fritiden som konsumtionsvara B. Fritidens pris C. Individuellt och kollektivt val D. Förskjutningar i fritidsvärderingen Kap. VIII Vår ståndpunkt Ull motiven A. Motivkretsen B. Skyddsmotivet C. Ekonomiska motiv — valsituationen D. Slutsatser

112 112 113 114 117 125 125 125 130 132

E K O N O M I S K A FRÅGOR Kap.

IX Arbetstidsförkortning och produktivitet A. Den »optimala» arbetstiden B. Arbetskraftens reaktioner G. Företagsledningens reaktioner D. Slutsatser

133 134 138 144 153

Kap.

X Erfarenheter av tidigare arbetstidsförkortningar A. Den ekonomiska bakgrunden B. Studier från olika företag C. Erfarenheter från allmänna arbetstidsförkortningar D. Slutsatser

154 154 15(5 160 167

Kap.

XI Produktionsutvecklingen A. Produktionsökningen under gångna år B. Den framtida produktionsutvecklingen C. Den av arbetstidsförkortningen berörda arbetskraften D. Sammanfattande produktionskalkyl

168 168 174 177 181

Kap.

XII Företagets anpassning till en arbetstidsförkortning A. Problemställning B. Det varuproducerande företaget C. Serviceföretaget D. Sammanfattande synpunkter

187 187 189 194 197

Kap. XIII Konjunkturproblem vid övergången A. Inledning B. Lönekompensationens roll C. Ett räkneexempel D. Alternativa kalkyler E. Arbetsmarknadsläget F. Slutsatser

199 199 201 208 221 223 230

Kap. XIV Slutsatser

av de ekonomiska

övervägandena

FÖRSLAGET Kap.

XV Vårt förslag om kortare arbetstid Sammanfattning av våra ståndpunkter 244

237 Kap. XVI Förslag i vissa särskilda frågor . . . . . . . 245 A. Helgdagsreform? 245 B. Sjöarbetstidslagen 252 C. Butikstängningslagen 253 D. Undersökning rörande arbetstidsförkortningens verkningar . . . . 254 Specialmotivering och lagtexter 256 Specialmotivering . . .-•»•'•. . . . . . • • 256 Lagtexter 264 Sammanfattning . . . . . . . . . . . 275

Bilagor

Se SOU 1956:21

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl.

Socialdepartementet

För att biträda med utredning om arbetstidens längd och förläggning i syfte att uppnå en allmän förkortning av den lagstadgade arbetstiden tillkallade dåvarande chefen för socialdepartementet enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 juni 1954 tio sakkunniga, nämligen landshövdingen Eije Mossberg (ordförande), ledamoten av riksdagens andra kammare Ingemund Bengtsson, vice verkställande direktören i Holmens Bruks och Fabriks AB Lars Gabrielson, byråchefen Ernst Michanek i Socialdepartementet, förste sekreteraren i Tjänstemännens Centralorganisation Otto Nordenskiöld, dåvarande andre ordföranden i Landsorganisationen Einar Norrman, ledamoten av riksdagens första kammare Bernhard Näsgård, sakkunnigen i Konjunkturinstitutet, docenten Ingvar Ohlsson, direktören i Järnbruksförbundet Gustaf Rudenstam och ledamoten av riksdagens andra k a m m a r e Nils G. Stenberg. Enligt Herr Statsrådets beslut ersattes Norrman den 21 november 1955 med ombudsmannen i Landsorganisationen Edvard Vilhelmsson. Den 8 februari 1956 anhöll Näsgård om befrielse från sitt uppdrag, och denna anhållan har sedermera beviljats. Åt Michanek uppdrogs att också vara utredningens sekreterare. Även Ohlsson har i avsevärd mån och tidvis helt ägnat sig åt arbetet i sekretariatet och haft huvudansvaret för utformningen av utredningen på det ekonomiska området. Vi har arbetat under namnet Utredningen om kortare arbetstid. Under utredningsarbetets gång har vi avlagt studiebesök vid åtskilliga industrier och därvid haft överläggningar med företagsledare och anställda. Efter särskilda medgivanden h a r vi överenskommit med Industriens Utredningsinstitut om utförande av en undersökning rörande verkningarna av en arbetstidsförkortning i vissa företag samt med statistiska centralbyråns utredningsinstitut om en intervjuundersökning bland allmänheten i vissa frågor av betydelse för utredningens arbete. Dessa båda undersökningar samt åtskilliga andra av myndigheter, organisationer m. fl. verkställda utredningar redovisas i bilagor till detta betänkande.

6 Vi har haft värdefull hjälp av ett stort antal experter hos myndigheter, särskilt arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, statens institut för folkhälsan, vissa svenska beskickningar i utlandet och de affärsdrivande verken, samt vidare hos åtskilliga organisationer, i första hand utredningsavdelningarna i Landsorganisationen, Svenska arbetsgivareföreningen och Tjänstemännens centralorganisation, samt av Jordbrukets utredningsinstitut. Ett intimt och fruktbärande samarbete har bedrivits mellan vårt sekretariat och den av norska regeringen tillkallade Arbeidstidskomiteen. Vissa till socialdepartementet inkomna skrivelser, som haft anknytning till vårt arbete, har överlämnats till oss. Härmed får vi vördsamt överlämna utredning om kortare arbetstid med enhälligt förslag om lagstiftning rörande en successiv övergång till 45 timmars arbetsvecka. Stockholm den 1 juli 1956. Eije Ingemund

Bengtsson

Otto Nordenskiöld

Mossberg

Lars Gabrielson

Ernst

Michanek

Ingvar Ohlsson

Gustaf

Rudenstam

Nils G. Stenberg

Edvard

Vilhelmsson

FÖRSTA KAPITLET

Innebörden av utredningsuppdraget

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anförde chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, till statsrådsprotokollet den 4 juni 1954 följande. »Sedan 35 år tillbaka grundar sig den svenska arbetstidslagstiftningen på principen om 48 timmars arbetsvecka, vilken fastslogs genom tillkomsten av 1919 års lag om arbetstidens begränsning. Denna lag, som hade begränsad giltighetstid, fick efter upprepade revisioner permanent karaktär år 1930. De huvudsakliga och generella arbetstidsbestämmelserna finnes sålunda nu i lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning, den s. k. allmänna arbetstidslagen. Denna lag äger i princip tilllämpning på rörelser och företag inom hela näringslivet, alltså inte endast på industrin utan även på handeln. Såsom ett allmänt undantag gäller dock, att lagen endast avser rörelser och företag med i regel flera än fyra anställda; småföretagen är sålunda uteslutna. Vidare finns åtskilliga andra undantag. Somliga av dessa ställer vissa näringsgrenar helt utanför allmänna arbetstidslagen medan andra avser vissa former av arbete. Allmänna arbetstidslagen innehåller beträffande ordinarie arbetstid den huvudregeln, att arbetsgivare inte får använda arbetare till arbete under längre tid, raster oräknade, än 48 timmar i veckan. Arbetstiden kan inom denna ram något variera för olika veckodagar men får inte något dygn uppgå till mer än 9 timmar. Från huvudregeln gäller bl. a. det undantaget för arbete som bedrives med regelbunden skiftindelning, att arbetet under olika dygn och veckor kan variera, förutsatt att den sammanlagda arbetstiden för en tidrymd av högst tre veckor inte blir längre än att den motsvarar 48 timmar i veckan.

Efter tillkomsten av allmänna arbetstidslagen har inom områden, för vilka denna lag inte gäller, 48-timmarsveckan bragts i tillämpning genom särskild lagstiftning, såsom lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln och arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer. 1 detta sammanhang kan påpekas, att vissa bestämmelser rörande arbetstiden finnes i arbetarskyddslagen, förordningen angående yrkesmässig biltrafik, butikstängningslagen, bagerilagen och hembiträdeslagen. Regler rörande arbetstiden förekommer i stor utsträckning kollektivavtal och liknande överenskommelser samt — i huvudsak för stats- och kommunalanställda — i tjänstgöringsföreskrifter. Sådana regler har medfört, att arbetstidslagstiftningens principer fått giltighet för många arbetstagare utanför denna lagstiftnings tillämpningsområde, t. ex. anställda vid småföretag. På samma sätt har arbetstiden för betydande grupper av arbetstagare fastställts till kortare tid än 48 timmar per vecka. Kortare arbetstid än 48 timmar i veckan tillämpas sålunda för arbetare i skiftgång inom flera fack, t. ex. grav-, järn-, trä- och pappersindustrierna; 42 timmars veckoarbetstid tillämpas i allmänhet vid kontinuerlig drift utan söndagsuppehåll i dessa fack. Gruvarbetare under jord har 40-timmarsvecka. Arbetstider varierande mellan 40 och 45 1/3 timmar per vecka gäller för vissa grupper arbetstagare — bl. a. vid kontinuerlig drift med söndagsuppehåll — vid t. ex järnbruken och gruvorna samt inom typografyrket. Under vissa årstider förekommer olika slag av arbetstidsinskränkning inom byggnadsfacken. Genom arbetstidslagstiftningens utformning faller kanslipersonal samt teknisk, administrativ eller merkantil kontorspersonal — utom i rörelser som avser detaljhandeln — i stort sett utanför lagstift-

8 ningen. För dessa tjänstemän varierar veckoarbetstiden mellan ca 40 och 48 timmar. Medeltalet torde ligga vid ungefär 42 timmar. Arbete som bedrives av staten omfattas ej av arbetstidslagstiftningen. För de centrala förvaltningsmyndigheternas befattningshavare är arbetstiden vanligen fastställd genom verksinstruktioner. Sedan 1922 tillämpas därvid 42 timmars arbetsvecka — med möjlighet till ytterligare avkortning under sommarmånaderna •— medan arbetstiden tidigare för motsvarande grupper var 36 timmar per vecka. För huvuddelen av arbetstagarna inom de statliga affärsdrivande verken och liknande institutioner infördes 48-timmarsvecka 1920. Många undantag från denna huvudregel har emellertid gjorts, varigenom arbetstiden för vissa grupper förkortats. Samtidigt bör nämnas, att arbetstiden för många statliga befattningshavare i princip är oreglerad. Om man bortser från de indirekta verkningarna av att staten i egenskap av arbetsgivare för vissa grupper av arbetstagare tillämpar en kortare arbetstid än som motsvarar 48 timmars arbetsvecka, har från statsmakternas sida ingen medverkan till en allmän förkortning av veckoarbetstiden till mindre än 48 timmar skett sedan 48-timmarsprincipen lagfästes. Frågan om kortare arbetstid har dock vid olika tillfällen berörts i riksdagen. Sålunda uttalade riksdagen 1945 med anledning av motioner, att spörsmålet om en allmänt förkortad arbetstid finge ses på jämförelsevis lång sikt. Däremot borde det vara möjligt att förkorta arbetstiden för vissa arbetstagare, exempelvis skift- och nattarbetare med särskilt påfrestande arbete. Allmänna arbetstidslagen borde bli föremål för en översyn ur flera synpunkter, och riksdagen hemställde, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en sådan översyn. Med anledning härav tillkallades 1947 den s. k. arbetstidsutredningen. I direktiven för denna utredning uttalade föredragande statsrådet bl. a., att tanken på en generell förkortning av arbetstiden vid skilda tillfällen framförts under hänvisning till den allmänna stegringen av arbetstakten inom näringslivet. Skäl härför hade anförts både ur arbetarskyddssynpunkt och produktionsteknisk synpunkt. En dylik generell förkortning av normalarbetstiden torde emellertid med hänsyn till rådande produktionsläge icke då låta sig

genomföra. Vid den översyn av arbetstidslagstiftningen, som statsrådet förordade, borde därför utredningsarbetet inriktas främst på frågan om en förkortning av arbetstiden för vissa yrken. Arbetstidsutredningen står nu inför slutförandet av sitt uppdrag och har till mig överlämnat en promemoria angående sitt kommande betänkande. Enligt promemorian ämnar utredningen föreslå, att en ny allmän arbetstidslag skall ersätta nuvarande allmänna arbetstidslagen, lantarbctstidslagen och detaljhandelslagen. En särskild arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer föreslås. Sjöarbetstidslagen förutsattes bli bibehållen. Den nya allmänna arbetstidslagen föreslås få ett betydligt utvidgat tillämpningsområde i jämförelse med nuvarande lagstiftning. I fråga om arbetstiden föreslås i huvudsak, att den ordinarie arbetstiden enligt huvudbestämmelserna skall vara högst 48 timmar under loppet av en vecka. För vissa grupper med särskilt påfrestande arbete föreslås dock en arbetstidsförkortning. Under framhävande av de svåra avgränsningsproblem som uppstår vid en sådan partiell arbetstidsförkortning förordar utredningen, att en särskild arbetstidslag stiftas, enligt vilken kortare arbetstid skall tillämpas för arbetstagare vid vissa arbeten under jord samt vid arbeten som med regelbunden skiftindelning bedrives dygnet runt, vidare för arbetstagare som i arbetet utsattes för röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt ämne samt för vissa operationssköterskor. Arbetstidsutredningen har sålunda inte upptagit frågan om någon generell arbetstidsförkortning. Frågan om en sådan förkortning bragtes emellertid genom motioner under prövning av 1953 års riksdag. I de motioner, som jag här åsyftar, hemställdes att riksdagen i framställning till Kungl. Maj :t ville anhålla om föranstaltande av en skyndsam utredning om en generell förkortning av arbetstiden. I sitt över dessa motioner avgivna utlåtande (nr 22) anförde andra lagutskottet bl. a., att frågan om en allmän arbetstidsförkortning visserligen borde följas med stor uppmärksamhet, men att med en sådan utredning borde anstå, tills man med någon säkerhet kunde bedöma, att förutsättningarna för en reform vore för handen. I en till detta utlåtande fogad reservation, vilken bifölls av andra kammaren, uttalades bl. a., att Kungl.

9 Maj :t, sedan arbetstidsutredningens arbete rörande arbetstidsförkortning för vissa grupper av arbetstagare slutförts, borde pröva huruvida inte frågan om en allmän arbetstidsförkortning jämväl borde utredas. Första kammaren biträdde utskottets utlåtande. Tiden är enligt min mening nu inne att allvarligt pröva frågan om en revision av arbetstidslagstiftningen med inriktning på en allmän förkortning av den lagstadgade arbetstiden. Sedan jag i det föregående i stora drag tecknat den hittillsvarande utvecklingen på arbetstidslagstiftningens område samt det nuvarande läget i fråga om den faktiska arbetstiden, vill jag något närmare utveckla skälen för denna ståndpunkt. Sedan tiden före den första allmänna arbetstidsregleringen år 1919 har vår produktion genomgått en utomordentligt kraftig utveckling. Detta har skett trots de svåra depressionsperioderna på 1920- och 1930-talen och trots det andra världskrigets och efterkrigstidens svårigheter för vårt folkhushåll. Det har vidare skett trots den väsentliga arbetstidsförkortning, som 1919 års arbetstidsreform innebar, och trots arbetstidsregleringens successiva utvidgning till allt flera områden; den genomsnittliga nettoarbetstiden inom industri och hantverk beräknades omkring år 1917 ha varit 56,4 timmar i veckan och torde på många områden ha varit betydligt längre. Även semesterlagstiftningen har medfört en icke oväsentlig arbetstidsförkortning, motsvarande ungefär tre timmar i veckan. Att ange denna produktionsutveckling i siffror är utomordentligt svårt. Fullt jämförbara uppgifter står knappast till förfogande för denna långa tidsperiod. Med vissa reservationer beträffande materialets tillförlitlighet torde emellertid den allmänna utvecklingstendensen kunna antydas med några uppgifter rörande nationalinkomst, produktivitet och reallön. Tillgängliga uppgifter ger vid handen, att nationalinkomsten i oförändrat penningvärde tredubblats sedan åren 1919— 1920. Produktiviteten, mätt i produktionsvolym per arbetstimme för personal inom industrin, har under samma tid mer än fördubblats. Nationalinkomsten per person i arbetsför ålder kan nu beräknas vara två till två och en halv gånger så stor som för 30 år sedan. Reallönen för arbetare inom industri,

byggnadsverksamhet, statliga och kommunala arbeten, samfärdsel m. m. kan, på grundval av uppgifter om årsförtjänsten, nu beräknas vara ungefär dubbelt så stor för männen och två och en halv gånger så stor för kvinnorna som vid tiden omedelbart före 1919 års lagstiftning. I jämförelse även med ekonomiskt högt utvecklade främmande länder är levnadsnivån hos oss hög. Våra sociala välfärdsanordningar betraktas på många håll som föredömliga. I fråga om arbetstidens längd utfaller emellertid en internationell jämförelse inte lika gynnsamt. Enligt föreliggande uppgifter var 46, 44 eller 40 timmars arbetsvecka inom industrin redan före det andra världskriget ganska vanlig i många länder. 1 den mån man under krigsansträngningarna ökade arbetstiden torde man numera i de flesta fall ha återvänt till den kortare arbetstiden. I Förenta Staterna, Australien och Nya Zeeland gäller allmänt 40 timmars arbetsvecka som norm. I Storbritannien är normalarbetstiden inom industrin i regel genom avtal fastställd till 44—45 timmar i veckan, i vissa kanadensiska delstater till 44 timmar. Genom uttagande av övertid blir i dessa länder den faktiska arbetstiden dock ofta inte obetydligt längre. I Frankrike gäller i princip 40timmarsvecka, men genom ett legaliserat övertidssystem torde den faktiska veckoarbetstiden i genomsnitt uppgå till ca 45 timmar inom industrin och till 42 timmar inom handeln. I Finland föreskriver gällande arbetstidslag högst 47 timmars arbetsvecka för vanligt dagarbete. I Danmark, Norge, Belgien, Schweiz och Västtyskland torde 48-timmarsvecka kunna sägas vara regel. De under 1930-talet i en del länder genomförda arbetstidsförkortningarna motiverades i flera fall av den då rådande arbetslösheten. Man ville fördela de otillräckliga arbetstillfällena på ett större antal personer. I den mån man efter kriget återgått till eller infört en förkortad arbetstid torde emellertid andra motiveringar ha varit avgörande. Dels har det ansetts rimligt att delvis utnyttja en höjd standard till ökad fritid, dels har den på många områden starkt uppdrivna arbetstakten ansetts kräva större möjligheter till vila och avkoppling. I vårt land har man ansett, att en minskning av arbetstillfällena — om man bortser från kortvariga och lokalt begrän-

10 sade fall — skall mötas med andra åtgärder än en arbetstidsförkortning, i första hand med åtgärder för en ökning av sysselsättningsvolymen. Likaväl som arbetarskyddssynpunkter varit avgörande för den arbetstidsförkortning som tidigare i vårt land genomförts genom lagstiftning eller genom avtalsuppgörelser, bör skyddsmotivet nu tillmätas stor betydelse. Jag betraktar det nämligen som obestridligt, att det uppdrivna tempot i industrin och trafiken, ackordsjäkt, enformighet och skiftarbete motiverar mera avkoppling från arbetet än hittills. Det är också detta motiv för en arbetstidsförkortning som oftast anförts, då man inom de fackliga organisationerna eller vid olika slag av opinionsundersökningar under de senaste åren uttalat sig för en kortare arbetstid. Om sålunda redan hänsyn till det fysiska och psykiska välbefinnandet kan motivera en förkortad arbetstid, saknas emellertid inte andra motiv. För att fullt kunna utnyttja de möjligheter till ett rikare liv, som står människorna till buds i vår tid och i vårt samhälle, fordras ett större mått av fritid än flertalet av de i arbetslivet aktiva medborgarna nu förfogar över. Det torde också kunna sägas, att det i vår tid är svårt att finna bärande motiveringar för de olikheter i fråga om arbetstidens längd, som traditionellt råder mellan olika grupper av arbetstagare. Oberoende av alla principiella motiveringar är det uppenbart, att stora delar av den produktivt sysselsatta befolkningen i vårt land är benägna att välja en arbetstidsförkortning framför andra möjligheter att tillgodogöra sig en skälig andel av det förbättrade produktionsresultatet. En rad fackförbund har uttalat sig för en sådan allmän arbetstidsförkortning. Vid de senaste årens fackliga avtalsförhandlingar har denna fråga spelat en betydelsefull roll, och man har på sina håll varit beredd att ta ut en standardhöjning i form av ökad fritid. Endast få torde ställa sig avvisande till önskvärdheten av en allmän arbetstidsförkortning. Däremot är meningarna delade i fråga om möjligheterna att genomföra en sådan reform utan betydande svårigheter för vår produktions omfattning och vår internationella konkurrenskraft. Det kan enligt min mening inte bli fråga om att genomföra en reform, som medför

en standardsänkning vare sig för den enskilde eller för folkhushållet i dess helhet. Vad saken gäller är att finna den lämpligaste metoden för en fördelning av den fortsatta produktivitetsförbättringens resultat — jag förutsätter nämligen att vårt näringsliv under en fortsatt ekonomisk politik för full sysselsättning är mäktigt en fortsatt produktivitetsstegring. En utredning bör kunna ge material för en bedömning av de produktionstekniska och samhällsekonomiska förutsättningarna för en arbetstidsförkortning. Trots de stora sociala reformer, som genomförts under efterkrigstiden, står betydelsefulla önskemål ouppfyllda. Vid sidan om en arbetstidsförkortning anmäler sig en allmän pensionsförsäkring som ett av de angelägnaste behoven för framtiden. En avvägning måste uppenbarligen ske mellan olika önskemål: högre löner, kortare arbetstid, bättre pensionsförmåner och andra sociala reformer. Varje gång som arbetstidsfrågan diskuterats har framhållits, att vårt konkurrensläge gentemot utlandet försämras genom en arbetstidsförkortning, som innebär en stegring av våra produktionskostnader. I remissyttranden över de nämnda motionerna till 1953 års riksdag framhöll såväl landsorganisationen som arbetsgivareföreningen, att problemet om en arbetstidsförkortning måste ses ur synpunkten av vår konkurrensförmåga på de internationella marknaderna. Denna synpunkt bör självfallet beaktas vid utredningen. Det bör dock i detta sammanhang observeras, att den internationella aspekten får en annan innebörd om det inte gäller att i ett slag genomföra en mycket kraftig arbetstidsförkortning med åtföljande starka lönekostnadsstegringar inom produktionen. Det som nu diskuteras är ett successivt utnyttjande av en pågående produktivitetsstegring, varvid de i samband med arbetstidsförkortningen förutsatta lönekostnadsstegringarna inte synes behöva få någon avsevärt annorlunda effekt på den internationella konkurrensförmågan än vanliga lönehöjningar. Dessa förhållanden bör kunna belysas genom utredningen. Om en arbetstidsförkortning eftersträvas är det inte utan vidare givet att den enda vägen att nå målet går genom lagstiftning. Det är en allmänt omfattad mening, att arbetsvillkoren så långt möjligt bör regleras genom fria överenskommelser

11 mellan arbetsmarknadens parter. Då det gäller t. ex. arbetarskyddet har det emellertid traditionellt ansetts, att staten genom lagstiftning bör fastställa vissa normer, Man måste annars räkna med att arbetstagare, som av ett eller annat skäl har en svag förhandlingsposition, kommer i ett läge som ur social synpunkt är oacceptabelt. Då det gäller arbetstiden kan samma situation uppstå. Jag anser därför, att man av sociala skäl blir tvungen att — om också inte enbart — utnyttja lagstiftningen för att nå en arbetstidsreglering av tillfredsställande omfattning. Om man väljer lagstiftningens väg är därmed inte sagt, att fria överenskommelser rörande arbetstiden är av mindre värde. Lagstiftningen bör utgöra en ram, inom vilken de fria överenskommelserna får ett visst spelrum. Lagstiftningen kan inte utan omfattande detaljregleringar ta hänsyn till individuella förutsättningar och behov för olika yrkesgrupper eller verksamhetsgrenar. Utan att ta ställning till den sittande arbetstidsutredningens resultat tror jag mig våga säga, att det — främst med hänsyn till avgränsningsproblemen —• är svårt att lagstiftningsvägen uppnå partiella reformer på arbetstidens område. Detta hindrar inte att lagstiftningen, såsom redan nu är fallet, kan inrymma särskilda lagar för lätt avgränsade grupper. Det är med tillfredsställelse jag konstaterar, att olika arbetstagaregrupper genom kollektivavtal e. d. uppnått en kortare arbetstid än 48 timmar per vecka. Det är min förhoppning, att den kommande utredningen om en allmän arbetstidsreform inte skall betraktas som ett argument mot partiella reformer på detta område genom avtal mellan arbetstagare och arbetsgivare. Jag anser för min del, att man bör sikta på en normal arbetstid av 40 timmar per vecka såsom ett mål för strävandena på arbetstidens område. Det är emellertid uppenbart att detta mål endast kan nås i etapper och genom successiva framsteg. Det är lika uppenbart att metoderna för att nå det bör underkastas diskussion och undersökningar. Vad arbetstidsförkortningens storlek angår bör det såvitt möjligt klargöras vad som ur arbetarskyddssynpunkt är angeläget. Uppenbart är att olika slag av arbeten är förenade med olika grader av ansträngning. Det förefaller vara så, att önskemålet om en viss arbetstidsförkortning omfattas

av det stora flertalet bland dem som nu har 48 timmars arbetsvecka. Man bör söka klargöra om det måhända är lämpligt att utforma lagstiftningen så, att den utöver ett första steg till allmän arbetstidsförkortning ger största möjliga frihet för olika grupper av arbetstagare att träffa överenskommelser med arbetsgivarna om den för olika yrkesområden lämpliga och möjliga arbetstiden. Det skulle nämligen enligt min mening inte stå i överensstämmelse med syftet med en arbetstidsreform, om man genom en långtgående arbetstidsförkortning av tvingande karaktär endast uppnådde, att betydande arbetstagaregrupper lockades att ställa sin arbetskraft till förfogande för extraarbeten — med resultat att deras sammanlagda arbetstid snarast bleve längre än tidigare. Vissa undersökningar har gjorts rörande effekten av förändringar i arbetstidens längd och förläggning. I ett 1952 utkommet betänkande om verkningarna av en arbetstidsförkortning i Danmark har en del material för bedömning av denna fråga återgivits. En amerikansk undersökning, vars resultat återges i det danska betänkandet, utmynnar i slutsatsen, att 40 timmars arbetsvecka och 8 timmars arbetsdag är den ur ekonomisk synpunkt bästa arbetsformen för amerikanska förhållanden. I några fall, där man i Danmark prövat produktionens förhållande till arbetstidens längd, har man enligt betänkandet genomgående kunnat konstatera, att produktionsresultatet per timme stegrats efter en minskning av arbetstiden. Man kan måhända räkna med att i verksamheter med en relativt lång arbetstid en förkortning till en del uppväges av en ökning av produktionsresultatet genom en ökning av arbetsintensiteten och till ännu en del genom minskad frånvaro. Det är också troligt, att en arbetstidsförkortning leder till ett bättre tillvaratagande av redan befintliga möjligheter till rationalisering. Dessa förhållanden bör i sammanhanget beaktas. Då det gäller förläggningen av arbetstiden tillämpar man i vårt land sedan länge systemet med kortare arbetstid under lördagen än övriga dagar. Även inom handeln har detta system vunnit en viss utbredning. På sina håll även i vårt land har man valt att ta ut en förkortning av arbetstiden på det sättet, att man tillämpat fem dagars arbetsvecka. Inte minst för de större stä-

12 dernas befolkning har det kommit att framstå som alltmer angeläget att få en mera sammanhängande paus i arbetet vid veckoslutet. De möjligheter att lämna städerna, som allt flera människor ur alla folkgrupper fått genom motorismen, har förstärkt dessa önskemål. Hur en genom lagstiftning förkortad arbetstid lämpligen bör fördelas på veckans dagar bör i första hand avgöras genom överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter. En sådan valfrihet synes förutsätta, att dygnsmaximeringen av arbetstiden inte göres för snäv. I detta sammanhang anmäler sig emellertid problem som är olika för olika verksamhetsområden. Inom vissa näringsgrenar, t. ex. handeln och kommunikationsväsendet, måste arbetstidens förläggning bli beroende av allmänhetens krav och önskemål i fråga om betjäning. De arbetarskyddssynpunkter, som varit vägledande vid utformningen av vår butikstängningslagstiftning, synes inte vara lika vägande i ett läge där arbetstiden generellt förkortats. Det bör undersökas, om inte tiden nu är inne för en mindre stel butikstängningslagstiftning som gör det möjligt att tillgodose såväl arbetstagarnas önskemål som allmänhetens rimliga krav på betjäning. Vad kommunikationsväsendet beträffar bör uppmärksamhet ägnas det förhållandet, att en allmän ökning av medborgarnas fritid kan väntas medföra en ökad belastning av transportmedlen. I diskussionen om arbetstidsförkortning har ibland uttryckts bekymmer för att arbetskraftstillgångarna inte skulle räcka till. Frågan om storleken av den totala efterfrågan på arbetskraft måste dock anses vara oberoende av arbetstidens längd; den är fastmera betingad av den allmänna ekonomiska politiken och de internationella konjunkturerna. Såväl en arbetslöshetsskapande nedgång som en mer eller mindre inflationistisk uppgång av efterfrågan på arbetskraft kan uppstå vid vilken veckoarbetstid som helst. Däremot kan interna förskjutningar av arbetskraftsbehovet uppstå mellan olika delområden av arbetsmarknaden. Vissa besvärligheter kan uppstå på serviceområden där verksamheten för allmänhetens betjäning anses böra pågå under en viss del av dygnet. Det bör undersökas om icke detta problem hos oss såsom i andra länder kan lösas genom överenskommelser om att hålla butiker o. d. stängda under vissa tider för

att på detta sätt bereda de anställda ledighet och samtidigt möjliggöra öppethållande under andra för allmänhetens betjänande viktigare tider. I den mån behov av ytterligare arbetskraft uppstår trots sådana åtgärder finner jag det inte uteslutet, att detta problem skulle kunna lösas genom ökat ianspråktagande av den arbetskraft — t. ex. gifta kvinnor — som nu står till förfogande för deltidstjänst men som ofta inte anses kunna utnyttjas. Inom industrin kan slutligen — vid sidan om rationalisering av arbetsprocesserna — effekten av en arbetstidsförkortning i en del fall minskas genom skiftarbete. Sådant har på senare tid börjat tilllämpas i ökad utsträckning. Jag övergår härefter till att något närmare beröra metoderna för den utredning jag förordar. Såsom nämnt anser jag, att en arbetstidsreform bör genomföras under största möjliga hänsynstagande till önskemålen bland arbetslivets män och kvinnor — såväl arbetsgivare som arbetstagare. Utredningsarbetet bör därför bedrivas under fortlöpande samarbete med arbetsmarknadens organisationer. Då det gäller den produktionstekniska, företagsekonomiska och samhällsekonomiska innebörden av reformer på arbetstidens område har erfarenheten lärt, att det inte är möjligt att med någon absolut säkerhet förutsäga följderna av en arbetstidsförkortning. Under sitt arbete med förslaget om treveckorssemestern fann arbetstidsutredningen, att orsakssammanhangen mellan en inskränkning av den arbetade tidens längd och eventuella kostnadsökningar respektive produktionsminskningar var mycket invecklade och svårbedömbara. Som framgått av det föregående anser jag det inte möjligt att enbart matematiskt avläsa dessa verkningar, då faktorer av annan karaktär påverkar resultatet. Arbetstidsutredningen inskränkte sig i huvudsak till att inhämta upplysningar från arbetsmarknadens organisationer rörande deras uppfattning om den lämpligaste utformningen av semesterreformen och om deras bedömning av reformens verkningar. Samma metod bör även i detta utredningsarbete kunna prövas. Utredningen bör undersöka, i vad mån material från tidigare genomförda arbetstidsreformer i vårt land eller andra länder kan tjäna till att belysa den föreliggande

13 frågan. Då det gäller utländska erfarenheter bör utredningen i första hand söka utnyttja det material som finnes tillgängligt hos internationella arbetsorganisationen. Jag vill också hänvisa till den tidigare nämnda danska undersökningen. Utredningen bör söka kontakt med konjunkturinstitutet, industrins utredningsinstitut och andra liknande institutioner, som kan tänkas vara i besittning av material för belysning av arbetstidsfrågan. Då det gäller att belysa de sociala och hygieniska sidorna av arbetstidsfrågan bör utredningen anlita tillgänglig expertis inom sådana institutioner som arbetarskyddsstyrelsen och statens institut för folkhälsan. Utredningen bör inte tveka att framlägga delresultat av sitt arbete inför offentligheten utan att avvakta den tidpunkt, då ett slutligt förslag kan framläggas. Enligt min mening är arbetstidsfrågan ett spörsmål av sådan räckvidd, att förslag i denna fråga bör grundas på en ingående och omfattande offentlig diskussion. Icke desto mindre är det min uppfattning, att utredningsarbetet bör bedrivas med sikte på att en första arbetstidsreform — om också av mindre genomgripande natur — skall kunna beslutas inom en tidrymd av några år.

Under hänvisning till det sagda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte bemyndiga chefen för socialdepartementet att tillkalla högst tio utredningsmän för att inom departementet biträda med utredning rörande arbetstidens längd och förläggning i syfte att uppnå en allmän förkortning av den lagstadgade arbetstiden.»

Vi har uppfattat direktiven så, att vi skulle undersöka förutsättningarna för och verkningarna av en allmän förkortning av den arbetstid på 48 t/v, som i de olika arbetstidslagarna anges som maximum för arbetstiden per vecka eller i genomsnitt per vecka, samt att framlägga de förslag, som kunde föranledas av vårt arbete. Som resultat av utredningen framlägges i detta betänkande förslag om ändringar i allmänna arbetstidslagen, detaljhandelslagen, hotell- och resturanglagen samt lantarbetstidslagen i vad avser bestämmelserna om den ordinarie arbetstidens begränsning.

ANDRA KAPITLET

Arbetstiden i Sverige för närvarande

A. Gällande

lagbestämmelser

Allmänna arbetstidslagen

Lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning, här benämnd allmänna arbetstidslagen, är enligt 1 g tillämplig på rörelse, industriell eller icke, samt på hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat sådant särskilt arbetsföretag. Verksamhet, som bedrives i former, vilka inte kan hänföras till rörelse eller arbetsföretag, exempelvis hushåll och viss offentlig eller ideell verksamhet, faller således utanför lagen. F r å n lagens tillämpning undantages vidare följande slag av arbete: a) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana förhållanden, att det inte kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande; b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas till bestämda tider; c) arbete, som bedrives av staten; d) arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov; e) skeppstjänst, som omnämnes i sjöarbetstidslagen, samt fiske; f) skogsarbete samt kolning i mila, även om arbetet inte är att hänföra till skogsarbete; g) upptagning av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ; h) jordbruk jämte därtill hörande bi-

om

arbetstiden

näringar, vilka icke bedrives såsom självständiga företag, och byggnadsarbete för jordbruk eller nämnda binäringar, samt vidare trädgårdsskötsel och djurskötsel även i de fall då arbetet bedrives utan samband med jordbruk; i) arbete, vilket åligger trafikpersonal vid järnväg, som är upplåten för allmän trafik; j) arbete, varpå arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning; k) arbete, varpå arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer äger tillämpning; samt 1) arbete, som åligger portvakt och av honom väsentligen förrättas i hans bostad. Såsom förutsättning för lagens tilllämpning gäller ytterligare, att i rörelsen eller arbetsföretaget för arbetsgivarens räkning i regel användes fler än fyra arbetare för annat arbete än sådant som uppräknats under a) —• 1). Till arbetare räknas vid lagens tilllämpning inte medlem av arbetsgivarens familj samt inte heller verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning, ritare, bokhållare eller därmed jämställd person eller kontorsvaktmästare eller annat underordnat kontorsbiträde (2 §). Frågor om lagens tillämplighet på visst arbete eller om huruvida en arbetstagare är att räkna som arbetare enligt lagen avgöres av arbetarskyddsstyrelsen (3 §).

15 Den ordinarie arbetstiden får, raster oräknade, inte överstiga 48 timmar i veckan. Den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 9 timmar på ett dygn (4 § 1 st.). Bedrives arbete med regelbunden skiftindelning, får arbetstiden förläggas så, att den under en tidrymd av högst tre veckor motsvarar 48 timmar i veckan. Någon maximering av antalet arbetstimmar under ett dygn förekommer inte i detta fall (4 § 2 st.). Arbetarskyddsstyrelsen kan enligt 5 § meddela dispens från bestämmelserna om den ordinarie arbetstidens begränsning i följande fall nämligen: a) om arbetstiden för ett visst arbete i väsentlig mån är beroende av årstiden eller väderleken eller på grund av annat förhållande är av växlande längd. I detta fall — men inte i de följande fallen — gäller den begränsningen i arbetarskyddsstyrelsens befogenhet, att arbetstiden i genomsnitt för en viss angiven tidrymd skall uppgå till högst 48 timmar i veckan; b) om arbete, som bedrives med tre skiftlag, på grund av synnerliga skäl anses böra pågå även under sön- och helgdagar; c) om ett arbete fortgår endast u n d e r en kortare tid eller medför synnerligen ringa ansträngning eller tillgodoser ett ändamål av synnerligen stort allmänt intresse; d) om dispens i annat fall än som avses under a)—c) är påkallad till undvikande av allvarligt missförhållande; samt e) om det av uttalande av arbetarnas organisationer eller på annat sätt framgår, att det stora flertalet av de berörda arbetarna finner ett undantag önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas. Arbetsgivaren äger under vissa villkor, som närmare anges i det följande, använda arbetare till arbete på övertid.

I 6 § behandlas tid för s. k. nödfallsarbete. Har en natur- eller olyckshändelse eller någon annan omständighet, som inte kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller medfört överhängande fara för sådant avbrott eller för skada på liv, hälsa eller egendom, må arbetare användas till arbete på övertid. Anmälan skall göras hos arbetarskyddsstyrelsen inom två dygn från arbetets början, och arbetet får inte fortsättas utöver denna tid utan att tillstånd därtill sökts hos styrelsen. Bestämmelser om övriga former av övertid återfinnes i 7 §. Till sådana förberedelse- eller avslulningsarbelen, som för driftens ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna arbetstiden, får arbetare, som fyllt 18 år, användas till arbete på övertid under högst 7 timmar i veckan (7 § 1 mom.). Om det i något annat fall än en nödfallssituation enligt 6 § är påkallat med hänsyn till något särskilt förhållande, må arbetsgivare använda arbetare, som fyllt 18 år, till arbete på övertid under högst 48 timmar under loppet av fyra kalenderveckor och högst 200 timmar under ett kalenderår. Denna form av övertid brukar benämnas allmän övertid (7 § 2 mom.). Tillstånd att uttaga övertid utöver vad som nu nämnts, s. k. extra övertid, meddelas av arbetarskyddsstyrelsen, då så påkallas av ett trängande behov. Sådan övertid må beviljas för högst 150 timmar under ett kalenderår (7 § 3 mom.). Arbetarskyddsstyrelsen prövar i vad mån arbetare, som fyllt 16 men inte 18 år, må användas till sådant övertidsarbete, som avses i 7 § (7 § 4 m o m . ) . I fråga om arbetares skyldighet att utföra övertidsarbete enligt 7 § — skyldigheten att utföra nödfallsarbete är ovillkorlig — gäller vad som kan anses vara överenskommet med arbetsgivaren

16 därom. Det åligger arbetsgivaren att tillse, att en arbetare inte utsattes för överansträngning eller ohälsa genom övertidsarbete (7 § 5 mom.). Det åligger arbetsgivaren att föra anteckningar om övertidsarbete (8 §). Konungen äger i vissa fall meddela undantag från reglerna om arbetstidens begränsning. Sålunda stadgas, att om sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare, som kan anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom ett verksamhetsområde, är ense om en eftergift i något avseende, som behandlas i 5 § (ordinarie arbetstid) eller i 7 § 3 mom. (extra övertid) må Konungen på framställning av arbetarskyddsstyrelsen eller efter dess hörande förordna om allmän tillämpning av eftergifter inom verksamhetsområdet i fråga (10 § 2 mom.). Skulle tillämpningen av lagen medföra sådana svårigheter för något visst arbete eller företag, att dess fortsatta bedrivande äventyras, kan Konungen på framställning eller efter hörande av arbetarskyddsstyrelsen medge undantag från lagens tillämpning (10 § 3 mom.). Tillsyn över lagens efterlevnad utövas av yrkesinspektionen (11 § 1 mom.). Överträdelse av lagen eller av någon föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, straffas med böter (12 §). Lantarbetotidslagen

Lantarbetstidslagen den 4 juni 1948 (nr 281) är enligt 1 § tillämplig dels på jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka inte bedrives som självständiga företag, samt byggnadsarbete för jordbruk och nämnda binäringar, och dels på trädgårdsskötsel, som bedrives såsom självständigt företag. Från lagens tillämpning undantages följande uppräknade slag av arbete:

a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det inte kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets a n o r d n a n d e ; b) kolning i mila; c) mjölkning, skötsel och upptagning av rotfrukter, skogsarbete, upptagning av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ, allt i den mån dessa arbeten utföres på ackord; d) husligt arbete; e) arbete, som bedrives av staten; samt f) arbete, varpå arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning. Såsom ytterligare förutsättning för lagens tillämpning gäller, att för arbetsgivarens räkning i företaget i regel användes en arbetare för annat arbete än som uppräknats h ä r ovan under a)—f). Till arbetare räknas vid lagens tilllämpning inte medlem av arbetsgivarens familj, inte heller lantbruksinspektor eller annan befattningshavare i överordnad ställning eller bokhållare eller annat kontorsbiträde (2 §). I fråga om skyldighet för arbetarskyddsstyrelsen att avgöra frågor om lagens tillämplighet m. m. gäller motsvarande bestämmelser som i allmänna arbetstidslagen (3 §). Reglerna om den ordinarie arbetstiden återfinnes i 4 §. För arbete i jordbruk med binäringar och byggnadsarbete stadgas en ordinarie arbetstid, raster oräknade, under tiden november—februari av högst 45 timmar och under tiden mars—oktober av högst 50 timmar per arbetsvecka. Under ett dygn får den ordinarie arbetstiden inte överstiga 10 timmar. Från dessa regler göres följande Undantag. För varje brukningsdel må en arbetare, som i regel användes till såväl djurskötsel som annat arbete (arbetare med blandat arbete), under tiden november—februari användas till arbete högst

17 47 timmar per arbetsvecka. Detsamma gäller den, som ersätter arbetare med blandat arbete under ledighet. För arbetare, som huvudsakligen användes till djurskötsel (djurskötare), samt för arbetare, som under minst en vecka ersätter djurskötare, må arbetstiden för två arbetsveckor i följd inte överstiga 90 timmar. För dessa arbetargrupper får arbetstiden uppgå till högst 9 timmar på ett dygn. För arbetare, som ersätter djurskötare under kortare tid än en vecka, får arbetstiden under tiden november—februari utsträckas till 48 timmar per arbetsvecka (4 § 1 mom.). Beträffande trädgårdsskötseln står det arbetsgivaren fritt att tillämpa en arbetstid antingen på högst 48 timmar per arbetsvecka året om eller på högst 45 timmar under tiden november—februari och högst 50 timmar per arbetsvecka under tiden mars—oktober. Arbetstiden får inte något dygn överstiga 10 timmar (4 § 2 mom.). Med arbetsvecka menas tiden från och med måndag till och med söndag. De i fråga om djurskötare föreskrivna begränsningsperioderna på två veckor räknas från första måndagen i november varje år. En för en viss månad angiven arbetstid tillämpas under varje arbetsvecka eller tvåveckorsperiod, vars första dag infaller u n d e r månaden (4 § 3 mom.). Arbetarskyddsstyrelsen kan meddela dispens från bestämmelserna om begränsning av den ordinarie arbetstiden. Om skäl därtill finnes kan tillstånd sålunda lämnas till annan fördelning av den ordinarie arbetstiden än som föreskrives i 4 §. Den begränsningen skall dock iakttagas, att arbetstiden per år inte får förlängas (5 § 1 mom.). Då det påkallas av särskilda skäl får även en förlängning av arbetstiden medgivas (5 § 2 mom.). Därest det framgår av ett uttalande av 2

arbetarnas organisationer eller på annat sätt, att det stora flertalet av de berörda arbetarna finner det önskvärt och arbetstiden inte kommer att oskäligt utsträckas därigenom, får arbetarskyddsstyrelsen lämna dispens, varvid någon särskild prövning av skälen för undantag inte fordras (5 § 3 mom.). Övertidsbestämmelserna i lantarbetstidslagen överensstämmer i huvudsak med motsvarande stadganden i allmänna arbetstidslagen. Sålunda kan arbetare få tagas i anspråk för nödfallsarbete på övertid under samma villkor som enligt den allmänna lagen (0 § 1 mom.). Därutöver innehåller lantarbetstidslagen en specialregel om att arbetare utan anmälan eller ansökan hos arbetarskyddsstyrelsen må användas till arbete å övertid, som föranledes av födelser, sjukdomsfall och olycksfall hos djuren. Några begränsningar i fråga om denna form av nödfallsarbete uppställes inte (6 § 2 mom.). Om det för driftens ohindrade gång är nödvändigt, att förberedelseeller avslutningsarbeten utföres före eller efter den allmänna arbetstiden eller att s.k. vakttjänst inom trädgårdsskötseln utföres utom den allmänna arbetstiden, får arbetare användas till sådant arbete på övertid under högst 7 timmar per arbetsvecka (7 § 1 mom.). Allmän övertid får tagas ut med högst 48 timmar under loppet av fyra arbetsveckor eller, om arbetsgivaren föredrar en sådan beräkning, högst 50 timmar i månaden. Under en tidrymnd av 12 månader i följd får högst 200 timmar allmän övertid förekomma (7 § 2 mom.). Den extra övertiden är i lantarbetstidslagen maximerad till 100 timmar under 12 månader i följd (7 § 3 mom.). Något hinder att använda arbetare under 18 år till övertidsarbete föreligger inte enligt lantarbetstidslagen.

18 I fråga om arbetares skyldighet att utföra övertidsarbete (7 § 4 mom.) samt beträffande anteckningar om övertid (8 §), Konungens undantagsrätt (10 §), tillsyn över lagens efterlevnad (11 §) och straff för överträdelse (12 §) är reglerna i stort sett överensstämmande med allmänna arbetstidslagens motsvarande bestämmelser. Enligt lantarbetstidslagen må Konungen meddela undantag från lagens tillämpning även för det fall att tillämpningen skulle medföra särskilda svårigheter inom en viss del av riket (10 § 2 mom.).

Arbetstidslagen för detaljhandeln

Arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942 ( n r 652), i fortsättningen kallad detaljhandelslagen, är jämlikt 1 § tillämplig på rörelse, som avser detaljhandel och i omedelbar anslutning därtill bedriven verksamhet. Lagen äger vidare tillämpning på rörelse, som bedrives i rakstuga, frisersalong, fotografiateljé och badinrättning. Från lagens tillämpning undantages följande uppräknade slag av arbete: a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det inte kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets a n o r d n a n d e ; b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det inte kan förläggas till bestämda tider; c) arbete såsom handelsresande eller platsförsäljare; d) arbete, som bedrives av staten; e) husligt arbete; f) sådant arbete i samband med hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, under förutsättning att arbetstagaren uteslutande sysselsattes med nämnda arbete eller endast undantagsvis deltager i arbete, på vilket lagen äger tillämpning; samt

g) arbete, varpå sjöarbetstidslagen äger tillämpning. Såsom förutsättning för lagens tilllämplighet gäller dessutom, att för arbetsgivarens räkning i rörelsen användes arbetstagare till arbete av annat slag än som avses h ä r ovan under a ) — g ) . Något krav på att ett visst minsta antal arbetare i regel skall användas till arbete i rörelsen uppställes inte i denna lag, vilket däremot är fallet med allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen. Till arbetstagare räknas vid lagens tillämpning inte medlem av arbetsgivarens familj, inte heller företagsledare eller annan befattningshavare i överordnad ställning eller farmacevt på apotek. Detaljhandelslagen gör således inte undantag för kontorspersonal, som ej är i överordnad ställning (2 §). Arbetarskyddsstyrelsen har att avgöra frågor om lagens tillämpningsområde m . m . (3 §). Den ordinarie arbetstiden får, raster oräknade, uppgå till högst 48 timmar i veckan. Arbetstiden får inte något dygn överstiga 10 timmar. I fråga om dygnsmaximum stadgas det undantaget, att arbetstiden på arbetsställe, där i regel inte användes flera än en arbetstagare, under två av veckans dygn får uppgå till 11 timmar. Veckomaximum på 48 timmar får dock inte överskridas. Beträffande arbetstagare på ett försäljningsställe, som i regel hålles öppet såväl vardag som sön- och helgdag, gäller i stället för de nyss angivna reglerna, att arbetstiden inte får överstiga 96 timmar för två veckor i följd och 10 timmar om dygnet (4 §). Detaljhandelslagens regler om dispens från bestämmelserna om den ordinarie arbetstiden överensstämmer med lantarbetstidslagens motsvarande stadganden (5 §). Bestämmelserna om övertid är i all-

19 manna drag överensstämmande med allmänna arbetstidslagens, men avvikelser i detaljer förekommer. Sålunda är de båda lagarnas regler av samma innehåll vad angår tid för nöd{allsarbete (6 §), allmän övertid (7 § 2 mom.) och extra övertid (7 § 3 mom.); något hinder mot att använda arbetstagare under 18 år till övertidsarbete föreligger dock inte enligt detaljhandelslagen. Med förberedelse- och avslutningsarbeten likställes i detaljhandelslagen betjäning av kunder, som vid stängning av försäljningslokal, rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning befinner sig i lokalen. För dessa slag av arbete får arbetstagare användas till arbete på övertid under högst 7 timmar i veckan, dock inte mer än I1/* timme per dygn. Ordinarie arbetstid och övertid av detta slag får tillhopa inte något dygn uppgå till mer än 10 timmar. Arbetarskyddsstyrelsen kan dock medge undantag (7 § 1 mom.). Detaljhandelslagen innehåller vissa bestämmelser om ersättning för övertidsarbete (8 §) och om raster (9 §). I fråga om skyldighet för arbetstagare att utföra övertidsarbete (7 § 4 mom.) samt beträffande anteckningar om övertid (10 §), tillsyn över lagens efterlevnad (13 §) och rörande straff (14 §) överensstämmer detaljhandelslagen i huvudsak med allmänna arbetstidslagen, och beträffande Konungens untantagsrätt h a r stadgandena samma innehåll som motsvarande i lantarbetstidslagen (12 §). Arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer

Arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell, restauranger och kaféer, i fortsättningen benämnd hotellagen, äger enligt 1 § tillämpning på hotell-, restaurang- och kaférörelse samt i omedelbar anslutning därtill utövad verk-

samhet av annat slag, vilken ej bedrives såsom självständigt företag. Från lagens tillämpningsområde undantages följande slags arbete: a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det inte kan anses ankomma på arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande; b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det inte kan förläggas till bestämda tider; c) arbete, som bedrives av staten; d) arbete, som har till ändamål alt bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov; e) arbete, varpå arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning; f) skeppstjänst. Såsom förutsättning för lagens tilllämplighet gäller, att i rörelsen för arbetsgivarens räkning användes arbetstagare till annat arbete än som uppräknas här ovan under a ) — f ) . Någon fordran på visst minsta antal arbetstagare gäller inte. Till arbetstagare räknas vid lagens tillämpning inte medlem av arbetsgivarens familj, och inte heller företagsledare, personalchef eller därmed jämförlig befattningshavare i överordnad ställning, bokhållare eller annat kontorsbiträde (2 §). Arbetarskyddsstyrelsen har att avgöra frågor om lagens tillämpningsområde m. m. (3 §). Den ordinarie arbetstiden, raster och måltidsuppehåll oräknade, är angiven till högst 144 timmar u n d e r loppet av tre kalenderveckor. Under en tidrymd av 24 timmar, räknad från klockan 6 på morgonen den ena dagen till samma tid följande dag, får den ordinarie arbetstiden inte överstiga 11 timmar (4 §). Dispens kan meddelas av arbetarskyddsstyrelsen enligt regler av samma

20 innehåll som i lantarbetstidslagen och detaljhandelslagen (5 §). Vad angår bestämmelserna om övertid föreligger överensstämmelse med allmänna arbetstidslagen beträffande tid för nödfallsarbete (6 §). I analogi med detaljhandelslagen likställer hotellagen betjäning av gäster, som vid upphörande av servering befinner sig inom det för serveringen avsedda området, med förberedelseoch avslutningsarbeten. Till sådant arbete får arbetstagare användas på övertid under högst 21 timmar under loppet av tre kalenderveckor. Under en 24-timmarsperiod från klockan 6 på morgonen den ena dagen till samma tid nästa dag får övertid av detta slag uppgå till högst IV2 timme (7 § 1 mom.). Den allmänna övertiden får uppgå till högst 36 timmar under loppet av tre kalenderveckor och 200 timmar under ett kalenderår (7 § 2 mom.). Extra övertid kan medgivas av arbetarskyddsstyrelsen upp till 150 timmar om året (7 § 3 mom.). Till arbete på allmän eller extra övertid får inte användas arbetstagare, som inte fyllt 18 år. Arbetarskyddsstyrelsen kan dock bevilja dispens beträffande den, som fyllt 16 men inte 18 år (7 § 4 mom.). I fråga om skyldighet för arbetstagare att utföra övertidsarbete (7 § 5 mom.) samt angående anteckningar om övertid (8 §), tillsyn över lagens efterlevnad (11 § 1 mom.) och straff (12 §) är bestämmelserna i hotellagen i huvudsak desamma som i allmänna arbetstidslagen. Beträffande Konungens undantagsrätt föreligger överensstämmelse med lantarbetstidslagen och detaljhandelslagen (10 §). Sjöarbetstidslagen

Sjöarbetstidslagen den 26 augusti 1948 (nr 631) äger enligt 1 § 1 mom.

tillämpning beträffande arbete, som en person, anställd på ett svenskt fartyg för fartygets räkning eller eljest på grund av förmans uppdrag utför ombord i fartyget eller annorstädes (skeppstjänst). I 1 § 2 mom. göres undantag för åtskilliga slag av arbete. Sålunda är lagen i regel inte tillämplig på bl. a. befälhavare, främste styrman och maskinchef. För sjöarbetstidslagens regler om arbetstidens begränsning lämnas här endast en summarisk redogörelse. I fråga om den ordinarie arbetstiden skiljer lagen mellan fartyg, som nyttjas i nordsjöfart eller vidsträcktare fart eller i fart vari ingår resa som under vanliga förhållanden kräver mer än 12 timmars oavbruten gång (fjärrtrafik), samt fartyg i annan fart (närtrafik). För fjärrtrafiken gäller i huvudsak följande regler. Den ordinarie arbetstiden till sjöss är för vaktindelad sjöman begränsad till antingen högst 8 timmar om dygnet eller högst 24 timmar för två dygn i följd. Grovt sett gäller den gränsdragningen, att den kortare arbetstiden tillämpas på större fartyg (med en bruttodräktighet på minst 500 registerton eller, i fråga om maskinpersonal, med en maskinstyrka överstigande 700 indikerade hästkrafter) och den längre arbetstiden på mindre fartyg (4 §). För en icke vaktindelad sjöman, dagman, får den ordinarie arbetstiden till sjöss inte överstiga 8 timmar om dygnet och 48 timmar i veckan (5 §). Den ordinarie arbetstiden till sjöss för ekonomipersonal utgör på passagerarfartyg högst 10 timmar om dygnet under loppet av 14 timmar i följd och på annat fartyg högst 9 timmar per dygn under loppet av 13 timmar i följd (6 §). Under dygn då fartyg ankommer till eller avgår från hamn får den ordinarie arbetstiden för andra än eko-

21 nomipersonal uppgå till högst 8 timmar. tillämpningsområde än arbetstidslagarFrån denna regel stadgas vissa undan- na (lagen är dock ej tillämplig på tag. Ekonomipersonal har samma ar- skeppstjänst), innehåller vissa bestämbetstid som till sjöss (7 §). Under far- melser om arbetstiden och dess förläggtygs uppehåll i hamn skall den ordi- ning. Beträffande arbetstagare i allmänhet narie arbetstiden utgöra högst 8 timmar meddelas bestämmelser om raster om dygnet och 48 timmar i veckan. På (17 §) och arbetspauser (18 §). sön- och helgdag får en sjöman inte Vidare föreskrives, att arbetstagare åläggas annat arbete än löpande göroskall åtnjuta ledighet för nattvila, vari mål och lättare rengöring under högst skall ingå tiden mellan klockan 23 och en timme (8 § 1 mom.). För ekonomipersonal utgör den ordinarie arbetsti- klockan 5. Avvikelse från dessa bestämmelser må ske, om det är nödvändigt den i hamn på passagerarfartyg med passagerare ombord högst 10 timmar med hänsyn till arbetets natur, allmänom dygnet under loppet av 14 timmar i hetens behov eller någon annan särskild omständighet. Likaså får nödfallsarbete följd och i andra fall högst 8 timmar fortgå mellan klockan 23 och klockan om dygnet under loppet av 12 timmar i följd. Vissa bestämmelser om arbets- 5 (19 §). Dispens från bestämmelserna tid på lördagar samt sön- och helgda- om nattvila, alltså från det s. k. nattarbetsförbudet, kan meddelas av arbegar meddelas därutöver (8 § 2 mom.). I närtrafik får den ordinarie arbets- tarskyddsstyrelsen, om särskilda skäl tiden uppgå till högst 24 timmar för två föreligger eller om det stora flertalet dygn i följd och 112 timmar under lop- av de berörda arbetstagarna finner det önskvärt och ohälsa eller överansträngpet av två veckor i följd (10 §). För s. k. säkerhetstjänst kan en sjö- ning inte kan befaras uppkomma (20 §). För varje period av sju dagar skall man åläggas arbete utöver ordinarie en arbetstagare åtnjuta minst 24 timarbetstid. Några restriktioner i fråga mars sammanhängande ledighet (vecom detta slags arbete finns inte (11 §). kovila). Dispens kan meddelas av arÖvertidsarbete får åläggas en sjöman betarskyddsstyrelsen (21 §). u n d e r högst 24 timmar i veckan. Den I fråga om minderårig, varmed försammanlagda skeppstjänsten under ett stås den som inte fyllt 18 år, meddelas dygn får dock inte överstiga 16 timmar. Från dessa begränsningar göres vissa särskilda bestämmelser. För minderårig gäller en absolut dock flera undantag (13 §). Ersättning för övertidsarbete skall utgå i form av maximering av arbetstiden till 10 timm a r om dygnet och 54 timmar i veckan. pengar eller fritid (14 §). Enligt 15 § får genom kollektivavtal Endast för nödfallsarbete får arbetstiden utsträckas därutöver. Arbetarträffas överenskommelse om avvikelser skyddsstyrelsen kan också, för kortare från lagens regler. För att en sådan överenskommelse skall vara giltig, måste tid, meddela dispens (31 §). En minderden godkännas av Konungen eller av årigs nattvila skall i regel uppgå till minst 11 timmar om dygnet, och den den myndighet Konungen förordnat. skall för den som inte fyllt 16 år omfatta tiden mellan klockan 19 och klocÖvriga bestämmelser om arbetstidens kan 6 och för andra tiden mellan klocbegränsning kan 22 och klockan 5 (33 §). Arbetarskyddslagen den 3 januari För kvinnor i hantverksarbete eller 1949 (nr 1), som har ett vidsträcktare

22 industriellt arbete föreskrives i princip 11 timmars nattvila, vari skall ingå tiden mellan klockan 22 och klockan 5 (36 §). Dispens kan dock meddelas. Förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig aulomobiltrafik m. m. meddelar i 28 § bestämmelser om arbetstiden för bilförare i yrkesmässig trafik. Dessa stadganden är förestavade närmast av trafiksäkerhetshänsyn och gäller utöver de arbetstidsbegränsningar, som följer av allmänna arbetstidslagen. Reglerna i förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik är tillämpliga på alla förare i sådan trafik, vilket är av betydelse bl. a. därför att allmänna arbetstidslagen inte gäller för arbetsgivare och deras familjemedlemmar eller för rörelser med mindre lin fem arbetare. En förares arbetstid — av vad slag den vara må — får under 24 på varandra följande timmar i regel inte överskrida 11 timmar. Då tjänstgöringen inte lämpligen kan o r d n a s på annat sätt kan arbetstiden dock få uppgå till 13 timmar under en 24-timmarsperiod, på villkor att arbetstiden under en tidrymd av 48 timmar inte överstiger sammanlagt 22 timmar. I fråga om dygnsvila föreskrives, att en förare skall åtnjuta minst 9 timmars sammanhängande vila u n d e r varje tidrymd av 24 timmar. Vilotiden kan dock två gånger u n d e r varje period av sju dygn få minskas men skall då vara minst 7 timmar. Olyckshändelse eller annan dylik oförutsebar omständighet får föranleda undantag från de n ä m n d a reglerna. Dispens kan meddelas av statens biltrafiknämnd då synnerliga skäl finnes. Butikstängningslagen den 21 juli 1948 (nr 608) reglerar den tid, under vilken en butik får hållas öppen för allmänheten. Med butik menas försäljningsställe, där detaljhandel bedrives,

och därmed jämställes rakstuga, frisersalong och fotografiateljé (1 § 1 m o m . ) . En butik får hållas öppen endast under den tid (affärstid) som angives i lagen (1 § 2 mom.). Från lagens tillämpning göres vissa undantag (2 §). Den vanliga affärstiden på vardagar är tiden mellan klockan 8 och klockan 19. En vardag i veckan får affärstiden dock utsträckas till klockan 20 1 . Under tiden från och med den 10 till och med den 23 december får affärstiden också övriga vardagar utsträckas till klockan 20. Vissa slags butiker, huvudsakligen mjölk- och brödaffärer, får hålla öppet även mellan klockan 7.30 och klockan 8 (4 §). På sön- och helgdagar får en butik i princip inte hållas öppen för allmänheten. Vissa butiker, närmast mjölkbutiker, brödbutiker, frukt- och konfektaffärer samt blomsteraffärer, får dock vara öppna mellan klockan 8 och klockan 10. Undantag göres i viss omfattning också för fotografiateljé samt rakstuga och frisersalong (5 §). Kommunerna har möjlighet att besluta om avvikelser från bestämmelserna om den allmänna affärstiden antingen så att affärstiden, utan att förlängas per vecka förlägges på annat sätt än lagen anger, eller också på det viset att affärstiden inskränkes. De kommunala bestämmelserna får dock inte innebära, att en butik inte får hållas öppen en vardag till klockan 20 eller att den får hållas öppen under högmässogudstjänst (6 §). Enligt vissa regler kan särskilt tillstånd meddelas till annan affärstid än den vanliga (11 §). Lagen den 16 maj 1930 (nr 139) om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete, den s. k. bagerilagen, har tillämpning på alla såväl företagare l Enligt lag den 7 j u n i 1956, som träder i kraft den 1 oktober 1956.

23 som anställda med sådant arbete. Dess huvudsyfte är alt förhindra nattarbete i bageri- och konditoriyrkena, varjämte lagen har en viss konkurrenbegränsande verkan. I princip innebär lagen förbud mot arbete för tillverkning av bageri- och konditorivaror på sön- och helgdagar samt på vardag mellan klockan 20 och klockan 6 (1 §). Från huvudregeln stadgas vissa undantag i 2 och 3 §§, varjämte dispensbestämmelser finnes i 4 §. Hembiträdeslagen den 30 juni 19bb (nr 'i61), som enligt senast meddelat förordnande gäller till och med den 31 oktober 1959, har i arbetstidshänseende karaktär av fritidslag och innehåller i huvudsak inte några bestämmelser om arbetstidens längd. Den ordinarie arbetstiden skall enligt 9 § sluta senast klockan 19. Detta gäller

dock inte ett hembiträde, som uteslutande har till uppgift att sköta barn. Ett hembiträde skall åtnjuta fridagar åtminstone varannan söndag eller annan kyrklig helgdag, en bestämd vardag i veckan efter klockan 14 och den 1 maj efter klockan 13 (10 §). Med övertidsarbete avses i hembiträdeslagen arbete efter klockan 19 eller på fridag. Övertidsarbete efter klockan 19 får arbetsgivaren beordra i mån av behov. För övertidsarbete på fridag stadgas strängare villkor, såsom sjukdom i arbetsgivarens familj e. d. (12 §). Maximering av övertiden till visst antal timmar förekommer endast beträffande hembiträden, som inte fyllt 18 år; i sådana fall får övertidsarbetet uppgå till högst 7 timmar i veckan (18 §). För arbete på övertid skall gottgörelse i form av pengar eller fritid utgå (13 §).

Sammanfattning

Den föregående redogörelsen h a r visat, att de olika arbetstidslagarnas regler stämmer överens inbördes i åtskilliga fall. För överskådlighetens skull har en sammanfattning av de viktigaste bestämmelserna gjorts.. Följande förkortningar användes: BUI butikstängningslagen. Att La! Dhl Hol

= =: = =

a l l m ä n n a arbetstidslagen. lantarbetstidslagen. detaljhandelslagen. hotellagen.

Askl Ytf Hbl Sal

arbetarskyddslagen. yrkestrafikförordningen. hembiträdeslagen. sjöarbetstidslagen.

1. Huvudreglerna om ordinarie arbetstid Reglerna om ordinarie arbetstid p e r dygn och per vecka illustreras av tablåerna 1 och 2. Tablå 11:1 Arbetstiden

per dygn eller per 24 timmar

Max. antal timmar

Anm.

Lag

Atl

4 §

Lal

4 §

Dhl

4 §

Hol Sal

4 §

i\ 109 / io \ 11 11 8—12

(dygnsmaximum)

(und. för skiftarbete, se n e d a n ) för d j u r s k ö t a r e för övriga i j o r d b r u k och t r ä d g å r d (obs. att mjölkning och rotfruktsupptagning samt skogsarbete, som utföres på ackord, faller utanför lagen) under högst 2 dygn pr vecka vid arbetsställen med endast en arbetstagare beroende på resans längd, fartygets storlek, sjömanskategori, tjänstgöringens art m. m.

24 Tablå 11:2. Arbetstiden Lag

Max. antal timmar

Atl Lai

4 § 4 §

48 (48)

Dhl Hoi Sal

4 § 4 §

48 (48) (48-

per

vecka1 Anm.

144 t pr 3 v vid regelbunden skiftindelning 1. Under 4 m å n a d e r (nov.—febr.) gäller 45 t, under 8 m å n a d e r ( m a r s — o k t . ) 50 t. Genomsnittet h ä r a v är ca 48 t För t r ä d g å r d s a r b e t a r e anges 48 t/v som ett alternativ till det säsongvarierade systemet. 2. För d j u r s k ö t a r e : 96 t pr 2 v 3. För vissa a r b e t a r e med s. k. blandat arbete gäller.47 t/v u n d e r nov.—febr. I företag öppna alla dagar kan 96 t pr 2 v gälla 144 t pr 3 v At i h a m n ä r i regel 48 t/v, till sjöss gäller — med vissa u n d a n t a g — inget särskilt veckomaximum

1 Om begränsningsperioden är en a n n a n än en vecka anges det genomsnittliga antalet t i m m a r per vecka inom parentes i andra k o l u m n e n , varefter förhållandet förklaras i anmärkningskolumnen.

2. Dispensmöjligheter Dispens

beträffande

utan avsteg från

ordinarie

arbetstid

bS-timmarsprincipen

Fördelningen av arbetstiden per dygn och vecka kan ä n d r a s : Atl

5 § 1

1) om arbetstiden är beroende av årstid, väderlek e. d.; dock att genomsnittet för viss angiven tidrymd skall vara 48 t/v.

Lal 1 Dhl 5 §1 Hol Allmän

2) »när skäl därtill äro»; dock att arbetstiden för år räknat inte får förlängas.

dispens

Utan bundenhet till 48-timmarsprincipen kan undantag från reglerna om ordinarie arbetstid per dygn och per vecka medges: Atl

Atl

Atl

5 § 2 5 § 3

5 § 4

Lal 1 Dhl 5 §2 Hol Atl 5 § 5 Lal 1 Dhl 5 §3

Hol I

1) vid treskiftsarbete utan söndagsuppehåll. 2) för arbete, som pågår endast under kortare tid eller medför synnerligen ringa ansträngning eller tillgodoser ändamål av synnerligen stort allmänt intresse. 3) i andra fall än ovan nämnts »till undvikande av allvarligt missförhållande». 4) vid »särskilda skäl».

5) då arbetarna finner det önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

25 3. Övertid Överlid Atl j

i nödfall

^a* > G § Dhl I Hol)

^ i d natur- eller olyckshändelse e. d. kan övertid tas ut inom vissa gränser utan dispens, därutöver efter dispens.

I övrigt belyses övertidsreglerna i tablåerna 3—5. Tablå 11:3. Övertid (utan dispens)

för förberedelse-

Tim/dag

Atll § Lalf S •" Dhl 7 § 1 ...

IV,

7 Hol 7 § 1 ...

(7)

avslutningsarbete

Anm.

Tim/vecka

Lag

och

7 Avser även betjäning av k u n d e r ; ordinarie arbetstid j ä m t e detta slags övertid må ej överstiga 10 t/d Avser även betjäning av gäster; begränsningen pr vecka avser 21 t pr 3 v

Tablå 11:4. Allmän

överlid

(utan

dispens)

Lag

Tim/vecka

Tim/år

Anm.

Atl 1 Lal L R „ Dhl f' 8 l Hol Sal 13 § ...

(12)

200 Enl. Atl o. Dhl 48 t pr 4 v; enl. Lal 48 t pr 4 v el. 50 t pr m å n ; enl. Hol 36 t pr 3 v. Enligt Lal 200 t pr 12 m å n . Ytterligare övertid möjlig för vissa slags arbeten

24 Tablå 11:5. Extra övertid (efter Lag

Tim/år

Atl Dhl ^7 § 3 ... Hol Lal 7 § 3 ...

dispens)

100 Dispens för extra övertid förutsätter »trängande behov». Över lid enligt

hembiträdeslagen

Övertid efter den ordinarie arbetstidens slut (senast kl. 19) må enligt Hbl 12 § uttas vid behov samt p å fridag vid sjukdomsfall m. m.

Regler angående ersättning för överlid Enligt Dhl 8 §, Sal 14 § samt Hbl 13 § skall övertid ersättas i pengar eller fritid. Sal 9 § föreskriver även att ordinarie arbetstid utöver 48—56 t/v skall ersättas med fritid eller på annat sätt. 4. Maximiregler för all arbetstid Enligt Askl 31 § är arbetstiden för minderårig begränsad till 10 t/d och 54 t/v (undantag för nödfallsarbete). Ytf 28 § 2 mom. föreskriver maximalt 11 t/d (i undantagsfall 13 t/d, om arbetstiden inom 48 t ej överstiger 22 t ) . 5. Arbetstidens förläggning Nattvila (dygnsvila) Askl 19 § föreskriver »erforderlig le-

26 dighet för nattvila», i vilken skall ingå tiden kl. 23—5. Avvikelser medges om arbetets natur (t. ex. vid skiftarbete), allmänhetens behov m. m. så kräver. Avvikelser kan vidare medges av arbetarskyddsstyrelsen. För minderåriga (under 18 år) föreskrives i Askl 33 § minst 11 timmars nattvila; i nattvilan skall ingå tiden kl. 19—6 eller, för ungdomar som fyllt 16 år, kl. 22—5. Undantagsmöjligheter finnes. För kvinnor i hantverks- och industriarbete kräver Askl 36 § 11 timmars nattvila, varav tiden kl. 22—5 är om-

B. Ordinarie

arbetstid

I det föregående har lämnats en översikt av bestämmelserna i arbetstidslagstiftningen rörande arbetstidens längd och förläggning. Detta avsnitt avser att ge en bild av olika arbetstagargruppers ordinarie arbetstid per full arbetsvecka, dvs. utan hänsyn till helgdagsledigheter o. d. I praktiken regleras den ordinarie arbetstiden mestadels i kollektivavtal o. d. eller genom sedvänja. För de största arbetstagargrupperna ansluter avtalen till lagstiftningens maximibestämmelser, men i viktiga avseenden kompletterar avtalen lagstiftningen, dels i fråga om omfattningen (personkretsen) och dels med avseende på förhållanden som inte regleras i lagstiftningen. Denna redogörelse belyser således huvudsakligen avtalens innehåll. En uppdelning har gjorts på arbetare och tjänstemän, varvid avgränsningen i stort sett följer organisationsförhållandena på arbetsmarknaden. Några detaljerade uppgifter avseende hela arbetsmarknaden föreligger inte om arbetstidens längd. För denna över-

gärdad med särskilda garantier. Undantag kan medges. Ytf 28 § 2 mom. föreskriver minst 9 timmars vila per 24-timmarsperiod; vilotiden kan två gånger per 7 dygn minskas till 7 timmar. Dispens kan lämnas. Veckovila Enligt Askl 21 § skall arbetstagare ha minst 24 timmars sammanhängande ledighet per 7 dagar. Undantag kan medges. Enligt Hbl 10 § skall hembiträde ha fridag varannan sön- och helgdag samt en vardag per vecka efter kl. 14.

i Sverige för

närvarande

sikt har i första hand utnyttjats sådant material, som arbetsmarknadens huvudorganisationer samt socialstyrelsen insamlat. Förefintliga uppgifter är visserligen ofullständiga, men de är tillräckliga för syftet med denna utredning. Det har inte ansetts ändamålsenligt att registrera varje liten avvikelse från huvudreglerna som återfunnits; vid bedömningen av vad som bör tagas med eller förbigås har oftast den kvantitativa omfattningen av olika företeelser varit vägledande. Ändamålet med översikten är inte endast att kartlägga de förhållanden, som denna utredning syftar till att förändra. Sammanställningen bör också kunna tjäna som underlag för en bedömning av de ekonomiska verkningarna av en arbetstidsförkortning. I åtskilliga fall har emellertid grova uppskattningar rörande den kvantitativa innebörden av olika företeelser måst göras. De flesta siffror, som anföres ur olika undersökningar, är avrundade, översikten bör bedömas utifrån dessa reservationer. Det bör också uppmärksammas, att ar-

27 betstidsförhållandena befinner sig ständig utveckling och förändring.

i

1. Arbetstidens längd för arbetare Veckoarbetstiderna varierar i åtskilliga fall, t. ex. vid skiftarbete från vecka till vecka. Den angivna veckoarbetstiden utgör i förekommande fall den genomsnittliga arbetstiden för två eller flera veckor. Arbetstidslagstiftningen anger, att raster inte räknas in i arbetstiden. (Enligt arbetarskyddslagen har arbetaren rätt till behövliga arbetspauser under arbetstid.) I avtalen räknas stundom raster in i arbetstiden; i synnerhet gäller detta vid skiftarbete. Ibland förutsätter avtalen att inga raster tas ut, medan så ändock sker i praktiken. I en del fall räknas vissa res- och gångtider in i arbetstiden, i andra fall är tid för personlig hygien o. d. inkluderad i arbetstiden. Dessa förhållanden har inte kartlagts. Det må endast påpekas här, att tiden i effektivt arbete i praktiken inte sällan är kortare — säg en eller ett par timmar i veckan — än avtalen anger; å andra sidan är arbetaren inte sällan, även oavsett raster, bunden till arbetsplatsen längre än arbetstiden enligt avtalen anger. Jordbruk

och

skogsbruk

Arbetarpersonalen i jordbruket utgöres till övervägande delen av medhjälpande familjemedlemmar eller tillfälligt anställda. (Av de i socialstyrelsens lönestatistik redovisade manliga egentliga lantarbetarna — exklusive medhjälpandc familjemedlemmar — hade 1954 omkring tre fjärdedelar arbetat mindre än 50 arbetsdagar.) Flertalet av dessa faller varken under lantarbetstidslagen eller Lantarbetarförbundets avtal. Deras arbetstid är troligen i stor utsträckning i praktiken oreglerad och mycket ore-

gelbunden samt i många fall längre än 48 t/v i genomsnitt under hela året eller under den tid då de arbetar i jordbruket, t. ex. under skördetiden. Under större delen av året medger f. ö. såväl lag som avtal en arbetstid av 50 t/v. För de grupper (inkl. trädgårdsarbetare), som omfattas av lantarbetarförbundets avtal, är arbetstiden i genomsnitt under året 48 t/v, och för helårsanställda är denna arbetstid regel. Man har emellertid för vissa grupper avlantarbetare skäl att räkna upp deras vanliga arbetstid till ett något högre timantal än 48 per vecka på grund av oreglerat ackordsarbete med mjölkning eller genom regelbundet övertidsarbete. Å andra sidan finnes i jordbruket ett avsevärt antal anställda, i huvudsak kvinnor, som har deltidsarbete, t. ex. för mjölkning. Med hänsyn till att utöver mjölkning även skogsarbete, rotfruktsarbete m. m., som utföres på ackord, ligger utanför arbetstidsreglering, kan den faktiskt vanliga arbetstiden för många i jordbruket anställda överhuvud inte anges. — En arbetstidsförkortning torde omedelbart komma att påverka högst 60 000 i jordbruket sysselsatta personers arbetstid. Därvid må emellertid påpekas, att en arbetstidsförkortning enligt lag till någon del kan neutraliseras genom att mjölkning etc. på ackord får ökad omfattning. 1 De i skogsbruket sysselsatta har i inte ringa utsträckning en oreglerad och oreglerbar arbetstid. Gällande kollektivavtal föreskriver i genomsnitt för året 48 t/v (med variationer på årstiderna i Syd- och Mellansverige). För flertalet ackordsarbetare, nämligen de som inte har fasta arbetsplatser, förekommer ingen kontroll av arbetstiden. Det torde inte vara ovanligt, att arbetstiden är avsevärt kortare än avtalen anger, i det att 1

Jfr SOU 1954:22 s. 250.

28 arbetaren hellre arbetar hårt under kortare tid än fördelar sina krafter över en längre arbetsdag. Det är därför, oberoende av lagstiftningens omfattning, vanskligt att bedöma i vilken utsträckning en arbetstidsförkortning enligt lag får verkningar på skogsarbetarnas faktiska arbetstid. Skogsarbetarnas antal är svårt att ange. 1950 års folkräkning anger drygt 60 000, Skogsoch flottningsarbetareförbundet uppskattar antalet årsarbetare (dvs. antalet utförda dagsverken omräknade till år) till 140 000. Antalet arbetare, som omedelbart skulle beröras av en arbetstidsförkortning enligt lag, torde dock inte kunna uppskattas till mer än högst 10 000. — Vad som sagts om skogsbruket gäller i tillämpliga delar även om fisket. Gruvbrytning Av landets ca 13 000 gruvarbetare har flertalet av de arbetare, som går i dagarbete ovan jord — t. ex. verkstadspersonal — en arbetstid av 48 t/v. Dessa utgör ca 5 000. Övriga har kortare arbetstid. 44—45 t/v gäller för vissa ovanjordsarbetare, i första hand två- och treskiftsarbetare, sammanlagt 1 000—1 100 man. 42 t/v är arbetstiden för ca 150 skiftarbetare. 40 t/v gäller för underjordsarbetare, ca 6 500 man. Då underjordsbrytning vid de lappländska malmfälten alltmer ersätter dagbrytning, kan denna grupp förutsättas öka avsevärt i framtiden. Den kortare arbetstiden enligt avtal innebär, att ett avsevärt utrymme för övertidsarbete finnes utan att lagens övertid tas i anspråk. För inte så helt få av de gruvarbetare, som uppnått en förkortning av den ordinarie arbetstiden, h a r arbetsgivarnas önskemål och de goda förtjänsterna på denna »övertid

enligt avtal» medfört, att ett extraskift arbetas (t. ex. på lördagen), varigenom den vanliga arbetstiden mer eller mindre regelmässigt blir 44—48 t / v ; detta gäller i första hand om lapplandsgruvorna (där dessutom åtskillig »övertid enligt lag» tas ut under rådande konjunktur) . Industri-

och

byggnadsverksamhet

Det stora flertalet av de 950 000 å 1 000 000 industri- och byggnadsarbetarna har 48 t/v. De undantag som förekommer gäller i första hand arbete under jord samt skiftarbete. Därutöver förekommer kortare arbetstider, som måhända snarast bör hänföras till korttidsarbete eller deltidsarbete. Säsongmässiga förkortningar förekommer även. Längre arbetstid än 48 t / v förekommer för en del grupper av vaktpersonal, sammanlagt dock ett ganska litet antal personer. Arbetarskyddsstyrelsen har beviljat vissa dispenser för detta ändamål. Bland arbetare med kortare arbetstid än 48 t/v skall först vissa större grupper utskiljas. Treskiftsarbeie med söndagsuppehåll (intermittent treskiftsarbete, diskontinuerlig drift) 1 . — I en del avtal (t. ex. pappers- och textilindustriernas) stadgas 48 t/v även för treskiftsarbete med söndagsuppehåll. Inom textilindustrin förekommer sådant treskiftsarbete endast i mycket ringa omfattning (ca 150 m a n ) , medan inom pappers- och massaindustrin f. n. ca 12 500 man regelbundet går i sådant arbete med 48 t/v. Ett betydande antal arbetare i denna driftsform har emellertid en genomsnittlig veckoarbetstid av 45 % tim1 Här och i fortsättningen användes uttrycket treskiftsarbete för arbete som bedrives dygnet om, oaktat sådant arbete i vissa fall bedrives i fyra skift.

29 mar. (Vanligen arbetar varje skiftlag två veckor med 48 t / v och en vecka med 40 t / v ; på tre veckor utföres 17 skift å 8 timmar, och arbetstidsförkortningen h a r uppstått genom att det tidigare sista lördagsskiftet i varje skiftcykel •— det 18:e skiftet — slopats.) Denna arbetstid gäller för flertalet treskiftsarbetare vid järnbruken och gummiindustrin samt i mindre utsträckning inom bl. a. den kemiska och kemisktekniska industrin samt byggnadsämnesoch livsmedelsindustrierna. Vid ett par större företag i sistnämnda bransch (spisbrödsfabriker) förekommer treskiftsarbete med i genomsnitt ännu kortare arbetstid, i ena fallet knappt 45 t/v och i andra fallet 42 t/v. Antalet arbetare med 45 % t/v utgör för metallindustriarbetareförbundets område ca 5 500 man och kan för övriga områden beräknas till 2 000, sammanlagt ca 7 500 man. Treskiftsarbete utan söndagsuppehåll (kontinuerlig drift). — Nästan alla arbetare i denna driftsform h a r 42 t/v. Detta avser pappers- och massafabriker, järnbruk och metallframställningsverk samt byggnadsämnesindustrin, den tunga kemiska industrin och vissa glasbruk. Även vid de kommunala kraftverken samt industrins egna kraftstationer synes 42 t / v vara ofta förekommande. I allt kan 12 000—13 000 man beräknas tillhöra gruppen treskiftsarbetare med 42 t/v. En viss ökning sker för närvarande successivt, främst genom att pappers- och massafabriker övergår från treskiftsarbete med söndagsuppehåll och 48 t / v till denna driftsform. — Kraft- och elverksarbetare i treskift har i avsevärd utsträckning 46 t/v. Arbete under jord. — Även utanför gruvhanteringen, som behandlats ovan, gäller numera 40 t/v vid vissa arbeten under jord, nämligen vid sprängnings-

och förstärkningsarbeten som bedrives på tre skift inom byggnadsindustrin och i väg- och vattenbyggnadsfacket (t. ex. skyddsrums- och kraftverksanläggninga r ) . Även i byggnadsämnesindustrin och stenindustrin är 40 t/v fastslagen som arbetstid för underjordsarbete. Vid underjordsarbete som bedrives i tvåskift eller som vanligt dagarbete är den vanligaste arbetstiden för de nämnda byggnads- och anläggningsarbetarna 41 % t/v. Antalet arbetare i dessa grupper, som under längre tid eller permanent är sysselsatta i underjordsarbete, är svårt att beräkna — bl. a. därför att de inte alltid arbetar under jord — men torde ligga i närheten av 3 000. Tvåskiftsarbete, kvälls- och nattarbete. — Tvåskiftsarbetare har oftast 48 t/v. Emellertid medför nattarbetsförbudet för kvinnor samt önskan om kortare lördagstid vissa svårigheter att organisera tvåskift med full arbetstid. Detta h a r medverkat till att åtskilliga tvåskiftsarbetare — mest kvinnor — har en kortare arbetstid, inte sällan i form av fri lördag, under veckor då de gör kvällsskift. I textilindustrin h a r flertalet tvåskiftsarbetare sålunda en genomsnittlig arbetstid av 46—47 t/v. 1 Särfall av tvåskift med kortare arbetstid förekommer i olika branscher. Även bageriindustrin har 46 t / v vid tvåskift och i viss utsträckning i arbete som inte är skiftarbete. — F ö r typografer vid tidningstryckerier gäller vid dagarbete 48 t/v men vid kvällsarbete 45 t/v och vid nattarbete 42 t / v ; distributionsarbetare med delad natt- och dagtid har 40 t/v. — Antalet arbetare berörda av dessa kortare arbetstider kan uppskattas till 30 000. Måleriarbete. — Målarna är de enda 1 Det får dock inte förbises att förkortad arbetstid i en del fall kan vara en form av korttidsarbete på grund av bristande sysselsättningsmöjligheter.

30 som oberoende av arbetets art, av arbetstidens förläggning och av årstiden träffat avtal om en kortare arbetstid än 48 t/v för praktiskt taget hela kåren. (Undantag gäller målare i industriföretag, t. ex. billackerare, samt därmed jämförbara grupper, t. ex. försvarets målare.) I Stockholm, Uppsala, Södertälje och Nynäshamn är arbetstiden 40 t/v (5 dagar a 8 timmar), i landsorten i övrigt 4 2 % t/v (5 dagar å 8 % ) . Antalet personer som omfattas av denna kortare arbetstid är ca 19 000, varav 4 000 med 40 t/v. Säsongmåssigt växlande arbetstider. — Den enligt lantarbetstidslagen gällande kortare arbetstiden på vintern motsvaras av en förlängning på sommaren, och genomsnittet blir 48 t/v. Inom vissa avtalsområden förekommer emellertid en av klimatet -— och säsongarbetslösheten — betingad kortare arbetstid på vintern, som inte tas igen genom en längre arbetstid på sommaren. Detta gäller, fastän i obetydlig omfattning, inom byggnads- och anläggningsverksamheten. Arbetsgivarna har dock rätt att i mån av möjligheter ta ut 48 t/v, varför man i detta sammanhang kan bortse från denna typ av arbetstidsförkortning, som närmast är att jämföra med korttidsarbete. Inom skoindustrin förekommer för en mindre grupp en överenskommelse om en förkortning av arbetstiden med 48 timmar, att tas ut på lämpligt sätt, under tiden januari— mars. Kompensation i lön utgår för den lediga tiden, ehuru åtgärden har förorsakats av bristande arbetstillgång under vintern. Fria lördagar på sommaren h a r de senaste åren blivit vanliga, dock mestadels utan någon arbetstidsförkortning, eftersom den bortfallna tiden inarbetats vid andra tider. Emellertid tillämpas inom byggnadsindustrin på en del orter femdagarsvecka på sommaren utan

inarbetning, dvs. en veckoarbetstid av 42 V2—45 timmar. Omfattningen av denna företeelse är okänd, troligen alltjämt förhållandevis liten men i tillväxt. Den genomsnittliga arbetstiden per år påverkas endast föga av denna företeelse. Specialfall av säsongmässigt längre arbetstid än normalt förekommer. Så h a r byggnadsarbetarna vid lotsverket en viss, avtalsmässigt garanterad förlängning av sin arbetstid genom regelbunden övertid under sommarsäsongens arbeten vid avlägsna byggnadsplatser. Särskilda fall. — I företag anslutna till arbetsgivarorganisationerna h a r arbetstidsförkortningen i huvudsak inskränkts till de i det föregående nämnda fallen, då särskilt svåra arbetsförhållanden påverkat bedömningen. Bland icke organiserade arbetsgivare finnes emellertid en del, som tillämpar kortare arbetstid för sina anställda. Även i andra fall förekommer kortare arbetstid, varvid speciella driftsförhållanden i regel varit avgörande. Mestadels är den kortare arbetstiden förenad med fria lördagar. Inom konfektionsindustrin h a r ett antal företag — med uppskattningsvis sammanlagt 2 000 arbetare — på senare år gått över till femdagarsvecka med vanligen 45 t/v. Dessa industrier sysselsätter mest kvinnor. Även skoindustrin har liknande fall med lördagsledighet för kvinnor. Några smärre gjuterier med dagarbete tillämpar, främst av tekniska skäl, femdagarsvecka med 42 V'i—45 t/v. Arbetarantalet torde röra sig om högst 500. Inom åtskilliga branscher kan enstaka företag med fri lördag och ca 45 t / v återfinnas, men det totala arbetarantalet i dessa företag torde inte röra sig om mer än något eller ett par tusental. Ett välbekant särfall inom metallindustrin är Fords fabriker, som tillämpar 40 t/v.

31 Samfärdsel Huvudavtalet för de statliga kommunikationsverken anger arbetstiden till 48 t/v i såväl dag- som skiftarbete. Även i övrigt är denna arbetstid regel för kollektivanställda i såväl land- som sjötransport. Det ligger emellertid i sakens natur, att avsevärda variationer i arbetstiderna råder inom dessa grupper. Längre arbetstid än 48 t/v förekommer huvudsakligen för vaktpersonal och anställda i passningstjänst vid färjor, broar, vägar, järnvägar etc. För sådan personal finns arbetstider av i genomsnitt 56—58 t/v fastställda, och passningstider på upp till 24 timmar per dygn förekommer. I stor utsträckning vistas arbetstagarna i dessa fall i sina hem. Droskförare (faller i allmänhet utanför arbetstidslagen) utanför de tre största städerna har enligt sina avtal 50 och på en del håll 52 timmars veckoarbetstid. (Motiveringen för denna långa arbetstid är att väntetid ingår i arbetstiden.) Kortare arbetstid än 48 t/v tillämpas för vissa grupper av löneplansanställda statstjänare vid järnvägen (inkl. biltrafikrörelsen) och posten. Arbetstiderna kan emellertid för dessa grupper i stor utsträckning anges endast inom vida gränser. I järnvägen har de största grupperna efter 1956 års överenskommelse i arbetstidsfrågan en s. k. normalarbetstid motsvarande åtta timmar per vardag, dvs. 48 timmar per full vecka. Vid natttjänstgöring blir normalarbetstiden kortare därigenom att varje arbetad timme i allmänhet räknas som 70 minuter. Att normaltiden inte alltid kan hållas är klart, men för att undvika alltför stort överskridande upptas på arbetstidsschemat regelmässigt ett m i n d r e antal timmar än normaltiden. De mellanlig-

gande timmarna utgör »bufferttid» som disponeras av arbetsledningen, men då normaltiden överskrides betalas övertidsersättning. I stort sett bör normaltiden här kunna anges som ordinarie arbetstid. Vid posten motsvarar brevbärarpersonalens normaltid för de största grupperna 45—48 t/v. Av övriga vid postkontoren tjänstgörande har ett mindre antal 47—48 t/v, medan huvuddelen har normaltider motsvarande 42—45 t/v (dessa senare torde vanligen hänföras till tjänstemannagruppen); för järnvägspostens personal gäller 44 V2 t/v. Vid nattjänst under mer än 25 t / m å n . minskas normaltiderna för postpersonal med 2,3—7 t/v. Därutöver finns regler som begränsar arbetstiderna vid vissa ansträngande nattjänstgöringar i postkupé på tåg. Av postens arbetarpersonal (flertalet löneplansanställda) har sålunda endast små grupper kortare arbetstid än 47—48 t/v. De kommunala spårvägs- och bussföretagen tillämpar för sin skiftgående trafikpersonal arbetstider på 44—46 t/v, för personal i ständig nattjänst åtskilligt kortare (i Stockholm 32 % t / v ) . Bestämmelserna kan beräknas omfatta totalt ca 10 000 personer. Telefonistpersonal i skiftgång har inom televerket 42 t/v och inom droskrörelsen 44 t/v. Även andra telefonister har i allmänhet kortare arbetstid än 48 t/v. Ett mindre antal stationsbiträden vid televerket h a r 45 t/v. Antalet personer inom samfärdseln, som omfattas av de här aktuella kortare arbetstiderna, synes totalt röra sig omkring 30 000 personer, motsvarande 17—18 procent av den i transportväsendet sysselsatta arbetarpersonalen, som uppskattningsvis omfattar 170 000 per1 Jfr bilaga '1:4 beträffande posten, televerket, järnvägen, Stockholms spårvägar.

32 söner. Den genomsnittliga avvikelsen från 48 t / v bland dem som beröres av dr>. kortare arbetstiderna är mycket svår att beräkna, men gissningsvis r ö r det sig inte om mer än 3—4 t/v.

Handel m. m. Här medtages inom handeln butikspersonal samt lager- och utkörarpersonal. Flertalet av dessa handelsanställda har 48 t / v . I en av socialstyrelsen utförd undersökning avseende september 1954 hänfördes drygt två tredjedelar av alla till denna arbetstid. Även inom hotell- och restaurangnäringen är denna arbetstid regel. — Den totala arbetarpersonalen i dessa branscher uppskattas grovt till 130 000 personer, varav på detalj- och partihandel 100 000; därvid avses heltidsarbetande. Längre arbetstid än 48 t / v (49 t / v eller mer) redovisas i den n ä m n d a undersökningen för ca 1,5 procent av de handelsanställda. Det torde h ä r röra sig huvudsakligen om anställda, av vilka regelbundet tas ut övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten eller vilka betjänar så små enheter, att de inte kan beredas raster enligt gängse regler. Kortare arbetstid än 48 t / v redovisas för ett betydande antal. Ca 5 procent av de handelsanställda hänfördes till olika smågrupper med mindre än 43 t/v, medan omkring en fjärdedel av alla (närmare 23 000 redovisade) angavs ha en arbetstid av mellan 43 och 48 t/v. Dessa uppgifter bör tolkas med försiktighet. Någon utpräglad tendens till arbetstidsförkortning för heltidsanställda torde inte föreligga inom handeln. Däremot h a r handeln ett stort antal anställda, i huvudsak kvinnor, som går på deltid med mycket varierande timantal. Var gränsen mellan heltid och deltid skall sättas kan diskuteras, men

med deltidsanställd torde man mestadels avse en person, som själv valt en kortare arbetstid med däremot svarande lägre lön framför den i branschen gängse arbetstiden respektive lönen för heltidsanställda, och som därmed så att säga själv finansierar sin ökade fritid. Den åsyftade redovisningen innehåller inga uppgifter om lönerna för de olika arbetstidsgrupperna, men det kan misstänkas, att den stora frekvensen av handelsanställda med kortare arbetstid än 48 t / v döljer en form av deltidsarbete. — Å andra sidan förekommer avtalsbestämmelser om kortare arbetstider för smärre avgränsade grupper samt — inom mejeribranschen — för anställda, som utför sön- och helgdagsarbete och får kompensation i form av en förkortad arbetstid. Offentlig verksamhet1 Flertalet av arbetarna inom offentliga verksamhetsgrenar h a r redovisats i det föregående, företrädesvis u n d e r samfärdsel. Vid skiftarbete o. d. inom statseller kommunalägda företag och institutioner, vilka har direkta motsvarigheter på den privata arbetsmarknaden, är arbetstiderna i allmänhet desamma som vid motsvarigheten. Av andra offentliga verksamheter återstår att nämna främst sjukhusen, vilkas arbetarpersonal i allmänhet har i genomsnitt 48 t/v. — Därutöver kan påpekas, att längre arbetstid än 48 t / v — liksom inom de tidigare behandlade områdena — förekommer för vakt- och tillsynspersonal. Vidare har brandpersonal regelmässigt att stå till förfogande u n d e r avsevärt längre tid än 48 t/v (72—101 t / v ) . — Å andra sidan är att till kategorin med kortare arbetstid än 48 t/v hänföra vaktmästarpersonal vid offentliga institutioner, som i en del fall har 42 t/v. l Jfr bilaga 1:4—5.

33 2. Arbetstidens längd för tjänstemän

Tjänstemännens ordinarie arbetstid varierar starkt från den ena verksamheten till den andra, ofta även inom samma näringsgren. Flertalet kollektivavtal innehåller inga bestämmelser om arbetstiden. I avtal med enskilda företag eller koncerner förekommer ibland exakta tidsangivelser, ibland hänvisning till praxis. Den ordinarie arbetstiden kan inte sällan mera regelbundet förlängas genom övertid — t. ex. vid månadsskiften. Skiftande regler tillämpas därvid rörande ersättning i tid eller pengar •— i många fall är tjänstemännen skyldiga att utföra vissa arbetsuppgifter utan särskild ersättning. Man torde dock våga anta, att flertalet tjänstemän antingen inte har någon nämnvärd förlängning av sin ordinarie arbetstid genom övertid eller också h a r ersättning för denna tid på samma sätt som arbetare. Mycket övertidsarbete utan ersättning torde förekomma i huvudsak bland tjänstemän i förtroendeställningar; dessas arbetsförhållanden faller utom ramen för denna framställning. Övertidsarbetet inom grupper med olika ordinarie arbetstid belyses genom vår enkät bland arbetstagare (se bilaga III). Den inom civildepartementet verksamma sommartidsutredningen, som avlämnade sitt betänkande 1955 (ej t r y c k t ) , redovisade vissa uppgifter om tjänstemännens arbetstider, byggda på uppgifter från arbetsgivareföreningen (avseende 1952), industritjänstemannaförbundet (avseende 1953), kommunförbunden och vissa andra källor. Vid samma tid framlade socialstyrelsen en ovan delvis redovisad undersökning rörande arbetstidens längd för industritjänstemän och handelsanställda. Det följande bygger främst på dessa källor. Därvid förutsattes, att de för olika områden redovisade undersökningarna kan få be;*

traktas som representativa för hela tjänstemannakåren. Arbetsledare och andra tjänstemän, vilkas arbete är direkt knutet till arbetarna, h a r i princip samma arbetstid som vederbörande arbetargrupp, dvs. mestadels 48 t/v. (Spridningen inom denna grupp uppvisar en viss överensstämmelse med arbetstiden för olika arbetargrupper.) Av ca 30 000 arbetsledare inom industrin kan därför över 80 procent hänföras till 48-timmarsgruppen, medan de övriga tämligen jämnt fördelar sig på grupper med omkring 45, 42 resp. u n d e r 42 t/v. Emellertid är det vanligt, att arbetsledarna har dagligt förberedelse- och avslutningsarbete, som förlänger deras arbete med låt säga 3 t/v. Handelns kontorspersonal är i viss utsträckning direkt knuten till verksamheten i butikerna, och inom denna grupp finner man därför jämförelsevis många med lång arbetstid. Bland 20 500 kontorstjänstemän i handeln hade sålunda enligt socialstyrelsens undersökning nära en femtedel 48 t/v, medan övriga var spridda över hela skalan nedåt, dock med tyngdpunkten vid och under 42 t/v. Partihandeln visar genomgående kortare arbetstid än detaljhandeln, kvinnor kortare arbetstid än män. Generellt synes kunna sägas, att partihandelns kontorstjänstemän normalt h a r 42 t / v eller lägre medan detaljhandelns h a r längre arbetstid och i betydande utsträckning samma arbetstid som flertalet övriga handelsanställda, dvs. 48 t/v. För industritjänstemännen visar uppgifterna — med undantag för arbetsledarna — endast smärre grupper med 43 t/v och däröver, stora grupper med 42 t/v och majoriteten u n d e r 42 t / v . Medianarbetstiden för samtliga ligger vid eller något under 41 t/v, för kontorspersonal i Stockholm dock lägre,

34 nämligen vid 40 t/v. De angivna tiderna avser vintertiden. Då förkortad arbetstid på sommaren -— utan inarbetning på vintern — förekommer vid en del företag, skulle ett årsgenomsnitt bli något lägre. Försäkringstjänstemännen har enligt kollektivavtal 42 t/v, dock med förkortning till 37 t/v under juni—augusti och med 26 timmar — vanligen uttaget i form av några fria lördagar — under den övriga delen av året. Årsgenomsnittet blir 40 M t/v. Banker och sjukkassor har 40 t/v. I allmän tjänst har kommunernas tjänstemän normalarbetstider på 40— 42 t/v; i åtskilliga kommuner — t. ex. Stockholm — är dock sommararbetstiden 34 t/v, varför årsgenomsnittet blir 38 % t/v. De statliga verkens arbetstid är 42 t/v under större delen av året och 33 t/v för sommaren, i årsgenomsnitt 39 % t/v. För militär och civilmilitär personal i stabs-, förvaltningsoch expeditionstjänst gäller enligt instruktion normalt 42 t/v, men för övrig militärpersonal finns ingen motsvarande reglering. Stora grupper i offentlig tjänst har längre arbetstid än flertalet tjänstemän. Sålunda har vårdpersonal vid sjukhus och fångvårdsanstalter i genomsnitt 48 t / v ; detsamma gäller tullmännen (med undantag av generaltullstyrelsen). För dessa grupper gäller inte heller kortare sommartid. 3. Arbetstidens förläggning

Dagarbete och

skiftarbete

Det stora flertalet arbetare går i vanligt dagarbete och har ständigt samma arbetstid, vilken överensstämmer med företagets driftstid. Likväl är det ett betydande antal personer, som går i skiftarbete — där arbetslag e. d. avlöser varandra med re-

gelbundet växlande arbetstid från vecka till vecka eller med annan periodindelning. För industrins, gruvornas och byggnadsverksamhetens del är det, ehuru ingen aktuell statistik föreligger, troligen inte orealistiskt att anta, att antalet skiftarbetare totalt ligger i närheten av 100 000. Antalet tjänstemän som beröres av skiftarbetet är litet, i huvudsak arbetsledare och vissa driftsingenjörer. Av skiftarbetarna är endast en mindre del, säg 10 procent, kvinnor. Skiftarbetarna kan antas fördela sig på olika skifttyper så, att samtliga kvinnor och mer än hälften av männen — säg 60 procent — går på två skift (med söndagsuppehåll). I treskiftsarbete skulle då gå omkring 36 000 man varav ungefär 20 000 med och 15 000 utan söndagsuppehåll. Skiftarbete med mer eller m i n d r e regelbundet växlande arbetstider förekommer vidare i stor omfattning inom samfärdseln och åtskilliga andra verksamheter. Omfattningen av dessa företeelser skall något diskuteras h ä r nedan. I vår enkät bland arbetstagare (bilaga III) uppgav 10 procent av de tillfrågade, att de hade skiftarbete av ett eller annal slag. Nattarbete arbetstid

och annan

obekväm

De flesta arbetstagares vanliga arbetstid ligger inom tidsramen kl. 7—18, en ram som man kunde kalla vanlig dagtid. All arbetstid utanför denna tid kan dock inte hänföras till nattarbetstid. Med nattarbete menar man inte alltid samma sak, men arbetstidsutredningen räknade arbete under tiden kl. 23—5 till nattarbete. Dessutom bör m å h ä n d a »obekvämheten» av kvälls- och morgontid inte anses omfatta kl. 18—19 och 6—7. Därmed skulle, såsom skett i de stat-

35 liga författningarna om särskild ersättning för arbete på obekväm arbetstid, tiden kl. 19—6 anses obekväm. Nattarbete och arbete på obekväm arbetstid i övrigt berör i huvudsak följande verksamheter: skiftarbetet i i n d u s t r i n ; vård- och vakttjänst (sjukhus och socialvårdsinrättningar, fångvård, polis och brandväsende, tull, port- och industrivakttjänst) ; transportväsendet (järnväg, sjöfart, post, teletrafik, biltrafik, bensindistribution, flyg); el- och gasdistributionen; nyhetsförmedlingen (journalister, typografer och distributionspersonal vid tidningar, r a d i o n ) ; hotell- och restaurangväsendet; nöjeslivet, föreningsverksamheten, folkbildningsarbetet etc; städningsarbete; handeln (kvällsöppethållning, kiosker); tillfälliga behov, t. ex. reparationer, brådskande leveranser för kunders behov, inventeringar och bokslut. Hur många arbetstagare som har att utföra arbete på obekväm arbetstid h a r inte beräknats. Om man bortser från enstaka tillfällen och timmar kan man — med ledning av statistik över yrkesfördelningen — våga anta, att det rör sig om mellan 400 000 och en halv miljon personer. Detta antal är troligen i stigande med hänsyn till den ökade fritidsaktiviteten, som berör ett flertal serviceområden, och skulle ytterligare påverkas om det skulle bli vanligt att hålla butikerna öppna om kvällarna. De som är i arbete under natten (kl. 23—5) är naturligt nog mycket färre. Arbetstidsutredningen h a r återgett vissa beräkningar, som på senare år utförts i olika sammanhang och som ger en viss uppfattning om nattarbetets förekomst och omfattning. Antalet arbetstagare, som överhuvud mera regel-

bundet har nattarbete, är visserligen avsevärt. Det gäller t. ex. samtliga treskiftsarbetare och stora grupper vårdoch vaktpersonal, mycken personal i transportväsendet samt mindre grupper i flera andra verksamhetsgrenar (tidningar, hotell e t c ) . Ser man emellertid till den under natten utförda arbetsmängden mätt i timmar, blir företeelsen av betydligt mindre format. Om det möjliga antalet nattarbetstimmar sättes till 36 per vecka (kl. 23—5 under sex nätter) kan man påstå, att endast ett litet antal arbetstagare kommer upp till i genomsnitt hälften av detta timantal och att flertalet av nattarbete berörda arbetstagare i genomsnitt under varje period av några veckor utför endast ett litet antal arbetstimmar på natten. Endast mycket få personer har ständigt nattarbete av stor omfattning. Ställer man frågan, h u r många personer som en viss natt befinner sig i arbete i vårt land, får man räkna med att antalet stannar vid några få tiotal tusen. Det anförda är inte avsett som någon värdering av det obehag, som är förenat med kvälls- och nattarbete, utan endast som ett försök till mätning av detta arbetes kvantitativa betydelse ur folkhushållets synpunkt. Sammanfattningsvis kan sägas, att kvällsarbetet är omfattande och troligen i tilltagande, medan nattarbetet ur den anförda synpunkten i huvudsak är av betydelse endast i den treskiftgående industrin och i transportväsendet. Av tillgängliga uppgifter att döma har nattarbetet i industrin inte tilltagit på senare år (sedan 1930-talet) men inte heller, nämnvärt minskat i fråga om antalet sysselsatta; däremot h a r produktionsvolymen på natten — med hänsyn till den ökade mekaniseringsgraden i kontinuerliga processer — troligen ökat mer än som motsvarar den genomsnittliga produktionsökningen.

36 Förekomsten av söndagsarbete har inte beräknats men berör i huvudsak samma grupper som arbete på annan obekväm arbetstid. Treskiftsarbete med söndagsuppehåll utgör dock en betydande del av allt treskiftsarbete. Å andra sidan är arbetsvolymen på en del serviceområden större på söndagarna än under annan obekväm tid. Arbetstidens dagarna

förläggning

på

vecko-

Bland icke skiftarbetare med 48-timmarsvecka i industrin är den vanligaste förläggningen av arbetstiden fem dagar med 8 % t och kort lördag med 5 % t. Av de övriga har inte så få en ytterligare förkortad lördag — till 4 Y2 eller 4 a/4 t — med en motsvarande förlängning övriga dagar (8,7 resp. 8,75 t ) . En liten grupp (huvudsakligen inom konfektionsindustrin) har lördagen förkortad till 3 t och arbetar övriga dagar 9 t ( = dygnsmaximum). En inte helt obetydlig grupp har två fria eftermiddagar och arbetar 6 t onsdag och lördag och 9 t övriga dagar. Också denna arbetstid hänför sig till de kvinnodominerade konfektions- och textilindustrierna. Alla dagar lika (8 t) har ett antal manliga arbetare som inte går i skift, av vilka flertalet dock hör hemma i industrier där flertalet arbetare går i skift. Av skiftarbetarna har majoriteten 8 t per skift; detta gäller nästan samtliga treskiftsarbetare och flertalet tvåskiftsarbetare. Av tvåskiftsarbetarna med 48 t / v har emellertid ett relativt betydande antal 8 Y2 t per skift måndag—fredag samt 5 Y2 t på lördagen. Utöver de nämnda typerna av arbetsveckor finns åtskilliga andra, som tilllämpas för små grupper bland 48-timmarsarbetarna och naturligtvis främst bland grupper med kortare arbetstid. Särskilt viktiga är därvid i detta sam-

m a n h a n g de arbetstider, som syftar till att möjliggöra fria lördagar. Utanför industrin förekommer med säkerhet så många variationer i arbetsveckans utseende, att någon systematisering knappast låter sig göra. I jordbruket påverkas arbetstiderna av väder- och dagsljusförhållanden, av djurens krav på skötsel, av såddens och skördens särskilda krav. Likväl är den korta lördagen regel även här. Skogsbruket påverkas likaledes av yttre förhållanden, och trots alla framgångar på säsongutjämningens område gäller det i skogen liksom på byggnadsplatserna, att ett uppgjort arbetstidsschema inte alltid kan följas. Livsmedelsindustri och a n d r a industrier, som är beroende av färska råvaror, tvingas också till säsongvariationer i arbetstiden. Tidvis får i sådana fall skiftgång tillgripas då övertid inte förslår. Övertid är annars den vanliga metoden att klara toppar i produktionskurvan — medan man allt m i n d r e tillgriper korttidsarbete då vågdalarna inträder. Hänsynen till allmänhetens behov av service är avgörande för arbetstiderna för stora grupper anställda i samfärdseln, vilkas arbetstid kan variera från dag till dag och från vecka till vecka. Trafikvolymens förändringar under dygnet, veckan och årstiderna blir avgör a n d e för de anställdas arbetstidsförläggning. För många i denna näringsgren blir arbetsdagen sönderdelad i t. ex. morgon- och kvällspass, och den kortare lördagen för andra arbetstagare h a r för många samfärdselns anställda ingen motsvarighet. I detaljhandeln bestämmes arbetstidens förläggning helt naturligt i första h a n d av öppethållningstiderna. Då butikstiden i allmänhet är längre än de anställdas arbetstid, måste skillnaden utjämnas på något sätt. Detta sker till stor del genom raster, till någon del

37 genom deltidsanställda (flertalet av dessa tjänstgör samtidigt med de heltidsanställda vid toppar i kundfrekvensen). Dessutom förekommer emellertid i inte så liten utsträckning lediga dagar, förmiddagar eller eftermiddagar för de handelsanställda. På senare år h a r utvecklingen gått mot en något tidigare lördagsstängning i detaljhandeln. Denna utveckling kan komma att påskyndas av en ökad öppethållning andra dagar i veckan; hittills har arbetstidsökningen en kväll i veckan i många fall till en del kompenserats av en avkortning av lördagen. Inom samtliga näringsgrenar är det för såväl arbetare som tjänstemän regel, att personal som inte direkt betjänar allmänheten har arbetstiden förlagd som industriarbetarnas majoritet: jämn arbetstidsfördelning måndag—fredag och kort lördag. Femdagarsvecka Femdagarsvecka året om är en ovanlig företeelse. Såsom framgått av det föregående möjliggör allmänna arbetstidslagens dygnsmaximum på 9 timmar inte femdagarsvecka utan en förkortning av arbetstiden per vecka till 45 timmar. Vidare bör påpekas, att arbetsgivareföreningen inte godkänner att medlemmarna sluter avtal om kortare arbetstid än 48 t/v i andra fall än sådana som nämnts i det föregående — underjordsarbete, treskiftsgång — eller i särskilda undantagsfall. Av de intervjuade i vår enkät bland arbetstagare (se bilaga III) uppgav 4 procent, att de under 1955 haft 36—52 fria lördagar. Fördelningen på yrken bland dessa visar, att det utöver de huvudgrupper som namnes i det följande förekommer fall av femdagarsvecka inom ett avsevärt antal yrken. Vid treskiftsarbete utan söndagsuppehåll skiftar de hellediga dagarna både

till förläggning och antal. Vid treskiftsarbete med söndagsuppehåll i industrier, där 18 :e skiftet i skiftcykeln borttagits (45 Vs t / v ) , blir var tredje lördag ledig. Bland tvåskiftsarbetare har en del varannan lördag ledig, om man vill använda detta uttryckssätt för de inte så få fall då man »gör rundgång» natten till lördag (i stället för eftermiddagsskift på lördagen inlägges ett nattskift från fredag kväll); detta system omfattar även en del kvinnor, sedan Kungl. Maj:t från fall till fall beviljat dispens från nattarbetsförbudet. I en del fall är dock varannan lördag ledig utan »rundgång», varvid arbetstiden i genomsnitt per vecka blir något förkortad. Gruvarbetare i underjordsbrytning liksom andra underjordsarbetare har i princip fria lördagar utom i vissa skiftarbetssystem. Målarna har fria lördagar, liksom en del gjuteriarbetare. (Typografer vid sådana morgontidningar, som inte kommer ut på söndagar, arbetar i stället på söndagen.) Att skogsarbetare med lång väg till arbetet inte går ut på lördagar, torde inte vara ovanligt. Vid byggena förekommer en del avtalsreglerad lördagsledighet och en del därutöver efter lokala överenskommelser. Vid ett antal utanför arbetsgivarorganisationerna stående företag i olika branscher (Ford, konfektionsindustrier m. fl.) tillämpas fria lördagar i samband med kortare arbetstid än 48 t/v. I jordbruket förekommer i någon utsträckning att djurskötare arbetar elva dagar per tvåveckorsperiod. I samfärdseln lär en stående femdagarsvecka även bland personal med förkortad arbetstid vara ovanlig. (Att åkande järnvägspersonal i princip har var sjätte dag fri jävar inte detta påstående.) Även i handeln, där gällande dygnsmaximum på 10 timmar i och för sig

38 skulle möjliggöra fem dagars arbetsvecka, är en helledig vardag i veckan sällsynt, om man bortser från olika former av deltidsarbete. Lediga timmar fördelas vanligen på flera dagar. I vad mån man vid småföretag, som står utanför arbetstidslagstiftningen, tillämpar fria lördagar, är okänt. Frekvensen torde dock inte vara stor. För grupper med kortare arbetstid än 48 t/v, vilkas arbetstid inte regleras i lag — dvs. främst tjänstemän — skulle man måhända vänta sig att permanent femdagarsvecka vore vanlig; veckoarbetstiden kunde i de flesta fall utan alltför långa arbetsdagar fullgöras på fem dagar, och tekniska skäl lägger i många fall troligen inga oöverstigliga h i n d e r för en sådan anordning. Icke desto mindre synes femdagarsvecka på kontor vara nästan lika ovanlig som på andra arbetsplatser. Fall förekommer, där man »arbetar in» en normal eller endast obetydligt förkortad veckoarbetstid på fem dagar genom att anteckna övertid för de timmar som överstiger dygnsmaximum. Fria lördagar på sommaren introducerades i stor skala 1955, främst inom verkstadsindustrin. Anordningen innebar i flertalet fall ingen arbetstidsförkortning, eftersom sommarlördagarnas arbetstid inarbetades vid annan tid. Härför erfordrades emellertid dispens från 48-timmarsregeln, och arbetarskyddsstyrelsen meddelade efter ansökan sådan dispens. (Även arbetsgivareföreningen har upprätthållit förbud mot fria sommarlördagar bland sina medlemmar men beviljat vissa dispenser.) Därvid uppställde arbetarskyddsstyrelsen emellertid villkoret, att dygnsmaximum (9 timmar) inte skulle överskridas. Generell dispens meddelades för till verkstadsföreningen anslutna företag, och därutöver lämnades dispens till en del företag som enskilt an-

sökte därom. I samtliga fall blev frågan föremål för lokala förhandlingar. Enligt en av metallindustriarbetareförbundet publicerad uppgift hade 88 000 metallarbetare fria sommarlördagar 1955. I andra branscher av den privata industrin tillämpades systemet för' uppskattningsvis 30 000 man. Inberäknat tjänstemän i dessa branscher torde minst 165 000 personer ha haft lördagsfritt. Det vanligaste torde ha varit, att fem sommarlördagar arbetades in genom en förlängning av den dagliga arbetstiden med ca 15 minuter under en del av året i övrigt. I åtskilliga fall h a r man arbetat in 6—9 lördagar. Den dagliga arbetstidsförlängningen under inarbetningstiden h a r i en del fall uppgått till en halv timme; i andra fall har inarbetningen skett genom att man förkortat någon rast eller ersatt en rast med »smörgås vid maskinen». Av de svarande i vår enkät uppgav sig 11 procent ha haft 5—10 fria lördagar under 1955 och ytterligare 5 procent 3—4 fria lördagar. Under sommaren 1956 har företeelsen ytterligare utvidgad omfattning; dispenserna har blivit fler. Bl. a. har byggnadsindustrin introducerat systemet. Arbetarskyddsstyrelsen håller dock fast vid villkoret, att den dagliga arbetstiden u n d e r inarbetningstiden inte får överstiga 9 timmar och har dessutom detta år uppställt villkoret att veckoarbetstiden inte överstiger 50 timmar. På de statliga kollektivavtalsområden, där huvudavtalet angående allmänna bestämmelser för kommunikationsverken gäller, kan inarbetning av arbetstid för att få fria sommarlördagar ske. Det gäller verkstäder o. d. fasta arbetsplatser. Denna inarbetning har i varierande utsträckning pågått sedan åtskilliga år och kan för närvarande beräknas omfatta ca 20 000 arbetare. Även linje- och anläggningsarbetare kan arbeta in lörda-

39 gar på sommaren men endast under löpande vecka eller så att en ledig lördag inarbetas per tvåveckorsperiod. Där fria sommarlördagar förekommer avser anordningen i allmänhet hela företaget. Inarbetning tillämpas i flertalet fall även för tjänstemännen, men fall förekommer då endast arbetarpersonalen arbetar in den bortfallna lördagstiden. Sommartidsutredningen återger uppgifter som erhållits från induslritjänstemannaförbundet om förekomsten av lediga lördagar inom industrin i Stockholm. Av 70 redovisade företag med lediga lördagar förekom inarbetning i 47. I 10 företag inarbetades ledigheten delvis, och i 13 var ett visst antal lördagar lediga utan motprestation. Det vanligaste var 8—9 lediga lördagar; i tre företag var lördagarna arbetsfria hela året. Fria sommarlördagar i typiska kontorsföretag förekommer i någon utsträckning. Försäkringstjänstemännen har t. ex. sådana avtalsregler om sin arbetstid, att fria lördagar på sommaren kan beredas och därutöver vissa fria lördagar (summa 26 timmar) under den övriga delen av året. Sommartidsutredningens undersökningar gav emellertid vid handen, att förkortad arbetstid på sommaren för tjänstemän i allmänhet inte innebar helt fria lördagar. I statsförvaltningen har gällande bestämmelser hittills hindrat fria sommarlördagar, men en ny ordning därvidlag prövas i några verk u n d e r 1956. Detsamma gäller kommunal verksamhet. Det förefaller inte uteslutet att fria sommarlördagar i organiserade former u n d e r 1956 kan beröra omkring 300 000 arbetstagare.

4. Helgledighet

I detta sammanhang skall antalet ledighetsdagar på grund av helger berö-

ras, bl. a. med tanke på en jämförelse mellan Sverige och utlandet, som skall följa i nästa kapitel. Något lagligt hinder att arbeta eller sysselsätta arbetstagare på helgdagar föreligger inte. De allmänna helgdagarna är emellertid för flertalet arbetstagare genom avtal eller sedvänja fridagar på samma sätt som söndagar. Dessutom har helgdagsaftnar i viss utsträckning kommit att bli arbetsfria för åtskilliga arbetstagare. Om man undantar de helgdagar, som alltid infaller på en söndag, firas hos oss elva helgdagar. Av dessa inföll 1956 en på en söndag, men 1958 och 1959 infaller ingen av dem på en söndag. Vid sidan om helgdagarna är vissa helgdagsaftnar i större eller mindre utsträckning arbetsfria eller förkortade liksom lördagar. En genomgång av gällande riksavtal för LO-förbunden ger vid handen, att inom industrin jul-, påsk- och midsommarafton så gott som undantagslöst är lediga dagar; undantagen hänför sig huvudsakligen till livsmedelsindustrin. Även pingstafton och nyårsafton är fridagar för mycket stora grupper. Det kvantitativt viktigaste undantaget utgör verkstadsindustrin, som inte har någon avtalsbestämmelse om lediga helgdagsaftnar; som regel torde emellertid företagen inte arbeta på jul-, påsk- och midsommaraftnarna och på nyårs- och pingstaftnarna arbeta som på lördagar. Övriga helgdagsaftnars arbetstid är endast undantagsvis reglerad i avtalen, men det torde inte vara helt ovanligt att man lokalt kommer överens om att sluta något tidigare än vanligt även sådana dagar, varvid förkortningen emellertid ibland inarbetas. I några fall kompenseras livsmedelsindustrins arbetare för arbetade helgdagsaftnar med förkortad dag även trettondagsafton och någon annan dag före helgdag.

40 Man kan troligen räkna med att de extra ledighetsdagarna i samband med helgerna i genomsnitt för hela industrin omfattar i det närmaste fem dagar, varav minst två lördagar. Sammanlagt representerar sålunda helgledigheterna upp till 16 dagar om året, i undantagsfall mer. Med hänsyn till att vissa av dem kan infalla på söndagar bör man inte räkna med genomsnittligt mer än 15 helgledighetsdagar. Av dessa infaller minst fyra på lördagar (men t. ex. 1956 inte heller fler). Då ibland mer än en helgledighetsdag infaller i samma vecka, utgör antalet arbetsveckor, som förkortas genom dessa helgledigheter, 11—12, dvs. nära en fjärdedel av årets arbetsveckor. Inom samfärdseln är arbetstiden i många fall snarare förlängd än förkortad vid helgerna, men inte så få av t. ex. verkstads- och magasinspersonal kan beredas helgledighet. I handeln är arbetstiden i allmänhet på de stora helgdagsaftnarna någon timme kortare än på lördagar; denna förkortning motsvaras dock inte sällan av längre arbetstid inför helgerna, om också i form av övertid. I enstaka fall förekommer att handelsanställda i någon mån kompenseras för helgmödorna genom hellediga dagar efter helgerna.

Sammanfattning och vissa beräkningar

Det föregående har visat, att 48 t / v är den för arbetare ojämförligt vanligaste ordinarie arbetstiden i vårt land. Denna arbetstid gäller för jordbrukets och skogsbrukets arbetare så gott som undantagslöst, för minst 90 procent av arbetarna i industrin och byggnadsverksamheten, för huvudparten av transportväsendets, handelns och den offentliga verksamhetens arbetarpersonal. Undantagen från 48-timmarsregeln är

att finna i första hand bland arbetare i sådana arbeten, vilka betraktas som särskilt ansträngande .och för vilka arbetsgivarorganisationerna varit beredda att medverka till en kortare arbetstid. Detta gäller a) arbete under jord i gruvdrift och anläggningsverksamhet, högst 10 000 man med 40—41 t / v ; b) treskiftsarbete med söndagsuppehåll inom industrin, omkring 7 500 man med vanligen 45% t / v ; c) treskiftsarbete utan söndagsuppehåll, omkring 13 000 arbetare med i de flesta fall 42 t/v. Vidare förekommer kortare ordinarie arbetstider för större arbetargrupper bland d) målare, av vilka 4 000 har 40 t/v och ca 15 000 har 42 t / v ; i detta fall är ursprunget ett av arbetsbrist i förstia hand under vintern betingat korttidsarbete; e) typografer, där ca 3 000 arbetare med obekväm arbetstid har i genomsnitt omkring 42—43 t / v ; f) transportpersonal, där stora grupper, enligt grova uppskattningar 30 000 personer, med obekväm arbetstidsförläggning har i genomsnitt 44—45 t / v ; g) skiftarbetare i textilindustrin och andra branscher, där ett avsevärt antal, mest kvinnor, h a r en med 1—2 t / v förkortad arbetstid; h) handelsanställda, där likaledes betydande grupper av i första hand kvinnlig personal har en något kortare arbetstid än flertalet. Därutöver återfinnes i olika näringsgrenar en del särfall, totalt sett av ringa kvantitativ betydelse, med kortare arbetstid än 48 t/v. Även om föreliggande uppgifter är mycket ofullständiga och en del i det föregående nämnda siffror är grova approximationer synes man med stort lugn

41 våga påstå, att nämnvärt kortare ordinarie arbetstid än 48 t / v förekommer för mindre än 10 procent av alla landets arbetare. Undersökningar som gjorts på senare år inom Socialstyrelsen, Landsorganisationen och Arbetsgivareföreningen ger inte grund för någon annan uppfattning. Vid vår enkät bland arbetstagare (se bilaga III) angav 79 procent av alla män och 47 procent av kvinnorna, att deras ordinarie veckoarbetstid var 47 eller fler timmar. Därvid har ingen uppdelning gjorts på arbetare och tjänstemän. Ville man med hänsyn till avvikelserna från 48-timmarsveckan bland de nämnda grupperna räkna fram ett genomsnittstal för den ordinarie veckoarbetstiden bland svenska arbetare, skulle detta tal komma att ligga snarare över än under 47 Vi t/v. Bland tjänstemännen är ordinarie arbetstider på mer än 42 t / v inte vanliga, om man undantar vissa grupper. Arbetsledare, vårdpersonal, handelsanställda — sammanlagt åtminstone 50 000 personer som brukat hänföras till tjänstemän — har 48 t/v eller nära detta tal. Å andra sidan har många tjänstemän kortare arbetstid än 42 t/v. Ett genomsnitt för tjänstemännens arbetstid torde därför inte komma att ligga långtifrån 42 t/v, men något säkert underlag för en sådan beräkning finns inte. — Ville man indela arbetstagarna efter arbetstid skulle man förmodligen finna att antalet »48-timmars-arbetstagare» inte stort skilde sig från antalet av dem som nu brukar betecknas som arbetare, i det att de nämnda tjänstemannagrupp e r n a med längre arbetstid till stor del uppväger antalet arbetare med nämnvärt kortare arbetstid än 48 t/v. Den ojämförligt vanligaste förläggningen av arbetstiden är fem långa dagar och en kortare lördag. Femdagarsvecka hela året om förekommer — för-

utom för målare och en del gruvarbetare — endast i få fall, men ett antal fria lördagar på sommaren har de senaste åren blivit en allt vanligare företeelse, varvid den bortfallna tiden i de flesta fall arbetas in vid andra tider. Skiftarbete omfattar uppskattningsvis något sådant som 100 000 arbetare. Arbete på obekväm arbetstid, dvs. på kvällar, nätter och sön- och helgdagar, berör ett mycket stort antal arbetstagare — kanske inemot en halv miljon — men under varje enskild natt är i vårt land endast ett relativt ringa antal personer — några få tiotusental — i arbete. Helgledigheterna kan beräknas omfatta i genomsnitt 15 dagar p e r år. Om man skall beräkna det totala bortfallet av ordinarie arbetstid genom en allmän arbetstidsförkortning kan man inte nöja sig med att utgå från en vecka på 48 t; man måste räkna på arbetstidsutbudet under ett helt år. Därmed kommer dels semestern, dels helgledigheterna in i bilden. Från utgångspunkten 52 reduceras antalet arbetsveckor med minst tre genom den lagstadgade semestern. Avsevärda grupper av arbetare — i synnerhet statstjänare — har emellertid längre semester än tre veckor. Hur lång semester arbetarna har i genomsnitt h a r veterligen inte beräknats, men det torde inte var a orealistiskt att anta, att det totala utbudet av »arbetar-arbetsveckor» genom semester minskas med 3 % per arbetare, motsvarande 160 arbetstimmar. (Av alla arbetstagare som deltog i vår enkät uppgav sig 18 procent ha längre semester än 20 vardagar. Någon uppdelning av dessa på arbetare och tjänstemän har inte gjorts.) Trots rådande skillnader mellan olika grupper synes det vidare vara realistiskt att som ett genomsnitt för samtliga arbetare räkna med det i det föregående antagna antalet helgledighetsdagar av

42 15, varav minst 4 lördagar. Detta motsvarar nära 2% arbetsveckor eller minst 112 t / å r . Det totala utbudet av ordinarie arbetstimmar i genomsnitt per år och arbetare skulle sålunda — från en uppställd hypotes av 4 8 x 5 2 = 2 496 — reduceras med hänsyn till 1) partiella arbetstidsförkortningar motsvarande % timme per vecka eller 24 timmar per år; 2) semestrar motsvarande 160 timmar per år; 3) helgledigheter motsvarande 112 timmar per år — eller totalt 296 timmar p e r år.

Det genomsnittliga utbudet av ordinarie arbetstimmar per arbetare skulle alltså beräknas till (2 496 — 2 9 6 = ) 2 200. Detta motsvarar 45,8 fulla 48-timmarsveckor eller 52 veckor a 42,3 timmar. I genomsnitt per vecka under året skulle sålunda en svensk arbetare ha en arbetstid av drygt 42 timmar. Vid beräkning av det totala faktiska utbudet av arbetstid får denna siffra justeras med hänsyn till frånvaro och övertid. Vill man på liknande sätt beräkna utbudet av arbetstid per tjänsteman, får helt naturligt motsvarande reduktion av årsarbetstiden göras.

C. Arbetstidslagstiftningens Antalet av lagstiftningen direkt berörda personer

Såsom framgått av det föregående utesluter arbetstidslagstiftningen stora grupper av den förvärvsarbetande befolkningen från sin tillämpning. Vidden av olika slags undantag kan belysas med hjälp av uppgifter ur 1950 års folkräkning och 1951 års företagsräkning. Hela den förvärvsarbetande befolkningen uppgick 1950 enligt folkräkningen till 3 120 000 personer. Av dessa utgjorde 121 000 s. k. medhjälpande familjemedlemmar (varav 98 000 i jordbruk med b i n ä r i n g a r ) . Dessa faller utanför lagstiftningen. Detsamma gäller av de egentliga yrkesutövarna i första hand företagarna, 605 000 personer (varav 350 000 i jordbruket). Vidare faller större delen av dem, som vid folkräkningarna hänföres till tjänstemän, utanför arbetstidslagstiftningen; det viktigaste undantaget från denna regel utgör detaljhandelns personal i underordnad ställning, som beröres av detaljhandelslagen. Om folkräkningens detaljhandelstjänstemän till större delen från-

effektivitet

r ä k n a s totalantalet tjänstemän (av 141 000 detaljhandelstjänstemän bortr ä k n a s här godtyckligt 101 000) kommer man som ett grovt mått fram till, att 734 000 personer i egenskap av tjänstemän e. d. faller utanför arbetstidslagstiftningen. På grund av sin yrkesställning skulle sålunda sammanlagt ca 1 460 000 personer eller omkring 47 procent av den förvärvsarbetande befolkningen falla utanför lagstiftningen. Av de återstående (folkräkningens 1 559 000 arbetare jämte myss undantagna 101 000 detaljhandelstjänstemän, summa alltså 1 660 000 personer) är emellertid åtskilliga undantagna från arbetstidslagstiftningens bestämmelser av a n d r a skäl. Det generella undantaget för arbete som bedrives av staten medför att inom samfärdselns och försvarets områden uppskattningsvis 100 000 av folkräkningens arbetare är undantagna. De undantag, som gäller för sjukvård, socialvård, skolor o. d., kan beräknas beröra 50 000 arbetare. Undantagen för skogsarbete och fiske ställer ca 69 000 arbetare utanför lagstiftningen. Under

43 husligt arbete, som på grund av arbetstidslagstiftningens begränsning till rörelser o. d. inte faller under arbetstidslagstiftningen, redovisas i folkräkningen 92 000 arbetare. Flertalet fastighetsarbetare -—• säg 7 000 — faller utanför lagen. — Ett viktigt undantag från arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde gäller företag, som inte i regel använder minst fem arbetare; småföretagen i industrin, hantverket, samfärdseln och byggnadsverksamheten ligger därför utanför arbetstidslagstiftningen. Tillgänglig statistik över företag av olika storlek ger inga säkra uppgifter rörande antalet arbetare, som enligt arbetstidslagstiftningens definition av småföretagen faller utanför arbetstidslagstiftningen; med ledning av 1951 års företagsräkning kan antalet emellertid grovt uppskattas till 150 000. Andra undantag, som berör t. ex. hemindustriellt arbete, oregelbundet arbete (t. ex. i konservkidustrin), torvberedning, trafikpersonal vid enskilda järnvägar, djurskötsel utanför jordbruket, organisationers och stiftelsers verksamhet e t c , kan gissningsvis antas beröra ytterligare 20 000 i folkräkningen redovisade arbetare. — Lantarbetstidslagen är begränsad till jordbruks- och trädgårdsföretag, i vilka i regel används minst en arbetare. Denna begränsning torde, med hänsyn till den ökade användningen av tillfällig arbetskraft i jordbruket, kunna antas reducera de under jordbruket redovisade arbetarna (ca 99 000) med ungefär hälften eller 50 000, som sålunda inte skulle åtnjuta arbetstidslagstiftningens skydd. — De i detta stycke angivna siffrorna för undantagna grupper utgör sammanlagt 538 000, motsvarande n ä r a en tredjedel av hela gruppen arbetare enligt den h ä r använda innebörden av ordet. De anförda siffrorna måste betraktas som mycket grova mått på omfattningen

av undantagen från arbetstidslagstiftningen; för syftet med denna framställning torde de dock kunna anses användbara. Med denna reservation kan man våga beräkna, att i grovt avrundat tal 1 100 000 personer formellt omfattades av lagstiftningen omkring 1950. Detta utgör drygt en tredjedel av den totala förvärvsarbetande befolkningen, mindre än hälften av alla arbetstagare (arbetare och tjänstemän) och omkring två tredjedelar av de grupper, som b r u k a r hänföras till arbetare. Lagstiftningens normgivande betydelse för andra ån dem, som formellt beröres av lagstiftningen, behandlas längre fram.

Arbetstiden per dygn: åttatimmarsprincipen Först behandlas h ä r den ordinarie dagliga arbetstiden. Allmänna arbetstidslagen tillkom för att förverkliga principen om åtta timmars arbetsdag, och samma princip h a r varit vägledande för de övriga arbetstidslagarna. Åttatimmarsprincipen finns emellertid direkt fastslagen endast i allmänna arbetstidslagen och för vissa grupper sjöfolk i sjöarbetstidslagen. I allmänna arbetstidslagen göres emellertid omedelbart ett allmänt avsteg från principen, i det en daglig ordinarie arbetstid av 9 timmar medges inom ramen av 48 timmars arbetsvecka. I övriga arbetstidslagar anges dygnsmaximum till 10—11 timmar. Viktiga undantag från dygnsmaximeringen finns. Ett allmänt undantag gäller för arbete som bedrives med regelbunden skiftindelning, varvid ingen dygnsmaximering gäller. Denna regel h a r tillkommit med hänsyn till skiftbytena. Efter dispens kan dygnsmiaximum i en del fall utsträckas eller upphävas. Dispenser förekommer t. ex. på området för reparations- och transportarbete,

44 för mera tillfälligt (t. ex. säsongbetonat) arbete och för arbete som medför mycket liten ansträngning (t. ex. vakttjänst). Dessutom beviljas dispens i en del fall, då vederbörande arbetsmarknadsparter är överens om en temporär arbetstidsförlängning. Det stadgande i lantarbetstidslagen, enligt vilket mjölkning, rotfruktsarbetc samt skogsarbete och torvberedning undantages från lagens tillämpning i den mån arbetet utföres på ackord, medför att denna lags dygnsmaximeringsregel i viss mån sättes ur kraft. För att åstadkomma arbetsfria lördagar året om vid 48 timmars arbetsvecka måste man utsträcka den dagliga arbetstiden till 9 timmar 36 minuter. Ansökningar om dispens för en sådan anordning h a r i regel avslagits, då arbetarskyddsstyrelsen inte ansett att den ordinarie arbetstiden borde överstiga 9 t/d. Det kan sålunda konstateras, att arbetstidslagstiftningen godtar en ordinarie arbetstid per dag på 9 timmar, att lagstiftningen för stora områden medger avsevärt längre daglig arbetstid utan dispens och att den i övrigt lämnar ett inte ringa utrymme för dispenser från gällande dygsmaximum. Vidare är det så, att dygnsmaximum överhuvud inte gäller för kvantitativt ingalunda oviktiga områden — och att dygnsmaximering av den ordinarie arbetstiden naturligtvis inte gäller där arbetstidslagstiftningen enligt det ovanstående överhuvud inte är tillämplig. Utöver den dagliga ordinarie arbetstiden kan övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten samt allmän och extra övertid tas ut utan hänsyn till dygnsmaximum, övertiden för förberedelse- och avslutningsarbeten, som är maximerad till 7 t/v, kan i de flesta verksamheter fördelas hur som helst på veckodagarna. F ö r detaljhandelslagens

och hotellagens tillämpningsområden gäller emellertid, att ordinarie arbetstid jämte detta slags övertid inte får överstiga 10 respektive 12% timmar på ett dygn. Övertiden för förberedelse- och avslutningsarbeten innebär ibland en viss regelbundet återkommande m i n d r e förlängning av vissa dagars ordinarie arbetstid, ibland en avsevärd förlängning av en veckodags arbetstid, eller söndagsarbete, t. ex. för veckoöversyn av maskiner. Allmän övertid kan likaledes förläggas enligt gottfinnande inom ramen av en begränsning till 200 t / å r och — för de största av lagstiftningen omfattade områdena — 48 timmar per 4 veckor. övertidsbestämmelserna innebär, att arbetstidslagstiftningen medger en inte oväsentlig förlängning av den dagliga arbetstiden och att denna förlängning inte behöver vara endast tillfällig. Det bör dock märkas, att övertid i allmänhet inte får uttagas på sådant sätt, att det innebär en stadigvarande förlängning av tiden för det vanliga arbetet. övertid för nödfallsarbeten (eldsvåda, ras, haveri o. d.), som kan tas ut vid sidan om övrig ordinarie arbetstid och övertid, har på grund av sin natur behandlats varken här eller i det följande, ehuru det förekommer fall, då nödfallsparagrafen åberopas utan att parterna är ense om det berättigade häri. 1 Oberoende av vad arbetstidslagarna medger i fråga om ordinarie arbetstid och övertid sätter arbetarskyddslagen en gräns vid 10 t / d för minderårigas (under 18 år) arbete. Vissa undantagsmöjligheter finnes dock även i detta fall. För minderåriga och kvinnor medför arbetarskyddslagens bestämmelser om nattvila en viss begränsning av den dagliga arbetstiden. Enligt huvudregleri Jfr SOU 1954:22 s. 309.

45 na skall nattvilan vara minst 11 timmar. Dispensmöjligheter finns emellertid. För handeln sätter butikstängningslagen — i huvudsakligen konkurrensbegränsande syfte — vissa gränser för den dagliga arbetstiden. Medgivna lokala undantag från lagens huvudregler börjar dock utnyttjas alltmer. Dessutom begränsar denna lag inte tiden för arbete i handeln då butikerna är stängda —• t. ex. för skyltning, inventering o. d. För begränsningen av den dagliga »arbetstiden spelar därför detaljhandelslagen avgjort den viktigaste rollen. Oberoende av andra lagar stadgar yrkestrafikförordningen — i trafiksäkerhetens intresse — att arbetstiden under ett dygn för en förare i yrkesmässig biltrafik inte får överstiga 11 timmar, i vissa fall dock 13 timmar.

Arbetstiden per vecka

Vägledande för den ordinarie veckoarbetstiden är 48-timmarsprincipen. Undantag som medger en genomsnittligt längre arbetstid gäller för vissa sjömän och vissa lantarbetare. Inom 48timmarsprincipens ram kan veckoarbetstiden variera på olika sätt, i det att arbetstiden i olika fall räknas per två, tre eller fyra veckor eller, såsom i princip beträffande jordbruket, per helt år. För jordbruket gäller emellertid en sådan fast säsonguppdelning, att 48-timmarsgenomsnittet för helt år inte kan upprätthållas på annat sätt än genom att veckogenomsnittet under en betydande del av året ligger vid 50 t/v. Utöver de sålunda generellt medgivna eller påbjudna undantagen från 48-timmarsprincipens strikta tillämpning medger lagstiftningen olika dispensmöjligheter. En friare fördelning av veckoarbetstiden på längre perioder medges t. ex. för vissa slag av reparations- och transportarbeten, samt då vederbörande

parter är överens om saken. Dispens för förlängning av den genomsnittliga veckoarbetstiden medges i en del fall av mera tillfälligt (t. ex. säsongbetonaf) arbete och för särskilt lindrigt arbete (t. ex. vakttjänst) samt stundom då berörda parter är överens om en kortare tids arbetstidsförlängning ( t. ex. därför att tillåten övertid tagits u t ) . Dispenser för vakttjänst o. d. har p å senare tid begärts i allt mindre utsträckning; på samma sätt har en tidigare dispensgivning för förlängd veckoarbetstid vid kontinuerligt skiftarbete praktiskt taget helt upphört. En särskild typ av förlängning av veckoarbetstiden har tillkommit de senaste åren med hänsyn till önskemålen att få fria lördagar på sommaren genom inarbetningiav motsvarande tid under andra delar av året. Den behövliga förlängningen av veckoarbetstiden h a r —- som tidigare nämnts — dispensvägen medgivits för betydande grupper, dock inom ramen för oförändrat dygnsmaximum av 9 timmar. Veckoarbetstiden kan liksom dagarbetstiden förlängas genom övertid, övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten är maximerad till 7 t/v. Om sådan övertid regelbundet tas ut, t. ex. för veckoöversyn av maskiner, kan därigenom utan hinder av lagen en mera regelbundet återkommande veckoarbetstid av upp till 55 timmar uppkomma. Den allmänna övertiden är, som ovan påpekats, begränsad dels per år (200 t i m m a r ) , dels per tre eller fyra veckor. Liknande begränsningar är regel vid dispens för extra övertid (högst 150 t / å r ; enligt lantarbetstidslagen 100 t / å r ) , som vanligen inte medges fullt ut. övertidsbestämmelserna ger sålunda utrymme för vissa regelbundet återkommande förlängningar av veckoarbetstiden. Teoretiskt medger lagstiftningen

46 ulan dispenser en genomsnittlig veckoarbetstid inklusive övertid av ca (48 + 7 + 4 = )59 timmar och än mer, därest dispens medges. I praktiken förekommer givetvis inte annat än möjligen i enstaka undantagsfall en så lång arbetstid. Arbetarskyddslagens bestämmelser kan inte sägas direkt begränsa veckoarbetstiden för vuxna, men för minderåriga sätter denna lag en gräns vid 54 t/v. En garanti för ett minsta mått av fritid åstadkommes av arbetarskyddslagens generella stadgande, att en arbetstagare för varje sjudagarsperiod skall ha minst 24 timmars sammanhängande ledighet. Arbetstidens fördelning på antalet veckodagar Arbetstidslagstiftningen fastställer inte, att arbetstiden skall fördelas på något visst antal dagar p e r vecka. Inom ramen för dygns- och veckomaxima kan en fördelning av arbetstiden på antalet veckodagar ske med en viss frihet. I de fall, där ett dygnsmaximum av 9 timmar gäller, kan tydligen em 48-timmarsvecka inte rymmas på fem dygn utan dispens, något som hittills i regel inte medgivits för längre tid; för stora näringsgrenar är dock dygnsmaximum högre än 9 timmar. Däremot kan veckoarbetstiden, även då .dygnsmaximum av 9 timmar gäller, inrymmas på 5% eller sex dagar. I stor utsträckning är det möjligt att inom ramen för en arbetstid av 96 timmar på två veckor fördela arbetet över 11 dagar även med ett snävt dygnsmaximum, men en sådan anordning förutsätter avsteg från 48-timmarsprincipens strikta tillämpning. Något h i n d e r mot att veckoarbetstiden fördelas på 7 dagar föreligger inte i annan mån än genom det ovannämnda stadgandet i arbetarskyddslagen om veckovila. Detta stadgande hindrar emellertid inte, att arbetstiden med en

viss förskjutning på två av veckans dagar kan fördelas på samtliga 7 veckodagar. Komplettering av arbetstidslagstiftningen genom avtal o. d. Såsom framgått av det föregående ger arbetstidslagstiftningen utrymme för mycket väsentliga avsteg från p r i n c i perna om åtta timmars arbetsdag och 48 timmars arbetsvecka. I synnerhet sker detta genom att stora arbetargrupper är undantagna från lagstiftningens tillämpning. Lagstiftningens formella »eftergivenhet» betyder emellertid inte, att stora arbetargrupper h a r en oreglerad arbetstid eller att möjligheterna till avsteg från p r i n c i p e r n a bakom lagstiftningen utnyttjas fullt. I verkligheten h a r lagstiftningens regler genom kollektivavtal eller motsvarande överenskommelser samt — för statens anställda — genom tjänstgöringsföreskrifter utsträckts till att omfatta det alldeles övervägande antalet arbetstagare. Inom Landsorganisationens verksamhetsområde redovisas för 1954 avtal gällande för 1 167 000 medlemmar, motsvarande ca 86 procent av organisationens medlemsantal. Visserligen finns bland de av avtalen omfattade grupperna sådana, för vilka inga arbetstidsregler uppställts i avtalen, men detta torde i huvudsak bero antingen på att området inte lämpar sig för arbetstidsreglering (t. ex. flertalet fastighetsarbetare) eller att denna reglering sker i särskild ordning (t. ex. för statstjänare). Å andra sidan omfattar de av LO-organisationerna slutna avtalen omkring 100 000 arbetare som inte tillhör LO (de flesta oorganiserade). För statstjänarna finns detaljerade arbetstidsbestämmelser i gällande tjänstgöringsföreskrifter, vilkas bestämmelser numera är föremål för förhandlingar då revisionskrav uppkommer.

47 Med hänsyn till det sagda bör följande understrykas. På grund av den svenska arbetsmarknadens höga organisationsprocent och avtalsreglernas genomslagskraft även utanför deras egentliga tillämpningsområde har man skäl att förmoda, att endast mycket få arbetare har en arbetstid, som inte är reglerad i huvudsaklig överensstämmelse med arbetstidslagstiftningens principer. Det är sant, att avtalsöverenskommelser e. d. om längre arbetstid än i genomsnitt 48 t/v förekommer. Detta gäller emellertid numera relativt små grupper och avser personal, t. ex. vissa vakter, för vilka arbetstidslagstiftningen med hänsyn till deras arbetsuppgifter ger möjlighet till längre arbetstid efter dispens. Betydligt vanligare är att avtal och tiänstgörimgsföreskrifter h i n d r a r arbetsgivaren att tillfullo utnyttja arbetstidslagstiftningens maximiregler. I en del avtal etc. är veckoarbetstiden kortare än 48 timmar och dygnsmaximum snävare än arbetstidslagstiftningen medger (t. ex. 8% timmar måndag—fredag och 5% timmar på lördagar). I en del avtal — särskilt lokala — är övertidsuttaget försett med s p ä r r a r som h i n d r a r eller försvårar maximalt övertidsuttag enligt lag. 1 De faktiskt r å d a n d e förhållandena skall redovisas i det följande. Här må dock anmärkas, att avtal om kortare ordinarie veckoarbetstid än 48 timmar hittills inte torde ha inneburit principiellt förbud tmot utnyttjande av »övertid enligt lag», vilken börjar efter fullgörande av 48 timmars arbetsvecka; redan innan sådan övertid enligt lag börjar tas ut har sålunda varierande timantal »övertid enligt avtal» tagits ut. I praktiken förekommer i en del fall vissa begränsningar även av övertid enligt avtal — men i andra fall sker ingen sådan begränsning. Det finns enstaka exempel på att avtal om kortare ordi-

narie arbetstid inte omedelbart inneburit någon mera väsentlig förkortning av den faktiska arbetstiden: den övertidsbetalda arbetstiden har förlängts då den ordinarie arbetstiden förkortats.

Övertidens betydelse för den faktiska arbetstiden Uttaget av övertid ligger enligt arbetstidslagstiftningen i p r i n c i p under arbetsgivarens bestämmanderätt. Genom avtalen sker faktiska begränsningar i denna rätt för en del arbetsområden. Den faktiska betydelsen av övertiden för den genomsnittliga veckoarbetstiden skall här belysas, i första hand med uppgifter som arbetstidsutredningen publicerat. 2 Hur stort uttaget av övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten är vet man inte mycket om. Arbetstidsutredningen p å p e k a r härom, att bestämmelserna medger uttagande av ca 340 t / å r i sådan övertid men att uttaget i praktiken uppgår endast till en bråkdel av vad som högst är medgivet. De flesta arbetare torde ha ingen eller endast obetydlig övertid av detta slag. Andra har så mycket mer. Inom vissa skiftgående industrier, t. ex. cellulosaindustrin, tas de medgivna sju veckotimmarna i stor utsträckning ut av driftspersonalen för rengöring och översyn u n d e r söndagsdygnet. Denna personal kan därigenom inte endast få 52—55 timmars arbetsvecka utan därtill sju dagars arbetsvecka. Detta slag av söndagsarbete fördelas dock i regel på olika skiftlag, så att förlängningen av arbetsveckan inte blir permanent. — Inom handeln kan enligt detaljhandelslagen övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten tas ut för betjäning av k u n d e r som vid 1 Jfr SOU 1954:22 s. 59. 2 SOU 1954:23 s. 143.

48 stängningsdags befinner sig i försäljningslokalen. I praktiken uttages inte — i varje fall inom det avtalsbelagda området — sådan övertid i nämnvärd utsträckning, eftersom tid för betjäning av kvarvarande kunder inberäknas i den avtalsbestämda ordinarie arbetstiden. Man kan dock inte bortse från att lagbestämmelsen möjliggör en faktisk förlängning av den vanliga arbetstiden åtskilligt utöver 48 t/v och att möjligheten inte är alldeles outnyttjad. På många håll uttages övertid för förberedelseoch avslutningsarbeten för daglig eller veckovis genomförd rengöring av arbetsplatser, maskiner o. d. Det behövs inte många minuter av sådan arbetstid per dag för att den faktiska arbetstiden mera normalt skall förlängas med en eller annan timme i veckan. Det totala journälförda övertidsuttagets fördelning på enskilda arbetare framgår av en av arbetstidsutredningen utförd undersökning från 1947 avseende industri, partihandel och kommunala verk. Undersökningen visade, att den genomsnittliga övertiden för alla industrins arbetare var 42,4 timmar under året, för de kommunala verkens arbetare 52 och för partihandelns arbetare 58,6 timmar. Detta motsvarar en allmän arbetstidsförlängning genom övertid på omkring 1 t / v — eller, om det förutsattes att den ordinarie arbetstiden genomgående var 48 t/v, en normälarbetsvecka på omkring 49 t / v . (Det kan anmärkas, att övertidsuttaget i industrin under en följd av år totalt sett legat vid ungefär samma nivå.) Medeltalet döljer emellertid stora variationer. Männens övertid låg betydligt över kvinnornas. De större företagen redovisade mer övertid än de mindre. En del industrigrenar låg avsevärt högre än andra. Årsgenomsnittet per arbetare i textil- och beklädnadsindustrierna var t. ex. 26 timmar, i gruv- och metallindustrin 41,5,

i livsmedelsindustrin 51,8 och i pappersindustrin och den grafiska industrin 66,8 timmar. 1 För de enskilda arbetarna fanns stora övertidsvariationer inom alla undersökta branscher. Inom industrin hade i avrundade tal 23 % av männen och 50 °7c av kvinnorna ingen övertid alls •— alltså en effektiv 48-timmarsvecka. 39 % av samtliga hade 1—50 övertidstimmar, alltså i genomsnitt över 48 och upp till 49 timmars arbetsvecka. 15 % hade 51 —100 timmars övertid, motsvarande ungefär 49—50 timmars genomsnittlig arbetsvecka. 9 % hade 101—150 timmars övertid, dvs. 50—51 timmars arbetsvecka. 10 % hade mer än 151 timmars övertid om året, alltså en längre genomsnittlig veckoarbetstid än 51 timmar. — Om man betecknar över 200 övertidstimmar som »hög övertid» — motsvarande över 52 timmars arbetsvecka — hade totalt 3,3 % av industrins arbetare sådan hög övertid. Men av arbetarna i slakterier och charkuterier hade 10,4 % av arbetarna hög övertid, vid bryggerier och maltfabriker 8,3 %, vid cementfabriker 7,3 %. F ö r ungefär var femte industriarbetare, var fjärde kommunalarbetare och var tredje arbetare i partihandeln betydde övertiden under 1947 mer än två timmars förlängning av den genomsnittliga veckoarbetstiden. Genom vår enkät bland arbetstagare — se bilaga III — har övertidsarbetets volym fått en viss belysning. Även denna undersökning ger vid handen, att en betydande del av arbetstagarna —- omi Till jämförelse kan nämnas, att övertiden enligt 1953 års lönestatistik vid pappers- och massaindustrin låg ungefär tre gånger så högt som vid de mekaniska verkstäderna, medan 1947 års här återgivna siffror angav endast hälften så stor övervikt för pappersindustrin och den grafiska industrin över gruv- och metallindustrin. Slutsatsen torde bli, att övertiden i hög grad är konjunkturbetingad.

49 kring en tredjedel av männen och hälften av kvinnorna — inte har någon övertid alls, medan hög övertid är relativt sällsynt (12 procent av männen med 48 timmars ordinarie arbetsvecka och 5 procent av alla kvinnor uppgav över 157 timmars övertidsarbete om året, dvs. minst 3 t/v i genomsnitt). Av dem som haft övertidsarbete uppgav 11 procent, att övertidsarbetet varit jämnt fördelat över året (ungefär samma antal timmar per kvartal), medan för de övriga övertiden varit koncentrerad till vissa tider av året.

Individuell f ö r k o r t n i n g av arbetstiden

Den enskilde arbetarens möjligheter att förkorta sin arbetstid under de av lag och avtal medgivna måtten består i att neka fullgöra övertid och att vara frånvarande från arbetet. I nuvarande arbetsmarknadsläge efterfrågas tidvis mycket övertidsarbete. Enligt de flesta kollektivavtalen är arbetaren skyldig att arbeta på övertid i den mån arbetsgivaren begär och arbetstidslagstiftningen medger det. Han kan dock avböja övertid om h a n h a r särskilda skäl att anföra. Ehuru inget bestämt kan sägas h ä r o m finns det skäl att förmoda, att arbetsmarknadsläget också har gett många arbetare de praktiska möjligheterna att neka fullgöra övertidsarbete och i motsvarande mån medfört att arbetsgivarna inte försöker framtvinga övertid med stöd av avtalet. I strävan att hålla nere övertidsarbetet h a r arbetaren inte sällan sin organisations stöd. Möjligheten att hålla sin arbetstid nere genom att vara frånvarande från arbetet begränsas av många faktorer: behovet att hålla arbetsinkomsten u p p e , arbetsgivarens och — särskilt vid lagarbete — arbetskamraternas tolerans, egen ansvarskänsla etc. I viss mån är t

frånvarofrekvensen konjunkturbetingad. Några synpunkter p å denna fråga skall här anföras. 1 Ur synpunkten av den enskilde arbetarens möjlighet att hålla sin arbetstid nere vid en önskad nivå är endast sådan frånvaro av intresse, som inte beror på sjukdom eller annat »giltigt» förfall (militärtjänst, havandeskap e t c ) . Att få ett mått på den verkligen »förfallolösa» frånvaron är mycket svårt — i synnerhet som en del sådan frånvaro torde dölja sig under rubriker som sjukdom, permission o. d. Den välmotiverade sjukfrånvaron ökar då inkomstnivån stiger och sjukförsäkringsförmåner o. d. förbättras — man får råd att vara frånvarande då man verkligen är sjuk. Om förvärvsarbetande hustrurs frånvaro för inköp, veckostädning o. d. skall anses förfallolös eller inte är kanske inte alla eniga om — inte sällan tar sig denna frånvaro formen av en begärd och av arbetsgivaren medgiven permission. Även om man inte känner »okynnesfrånvarons» verkliga storlek kan det sägas, att den fulla sysselsättningen och den u p p n å d d a lönenivån möjliggjort en viss frihet till personlig arbetstidsreglering genom frånvaro. Med utgångspunkt från tillgängliga uppgifter om frånvaroutveckling, frekvensen av förfallolös frånvaro samt av den »överfrånvaro» som utmärker lördagar och måndagar i förhållande till övriga veckodagar uppskattar Meidner den frånvaro, som ur h ä r angivna synpunkter är intressant, till något sådant som 5 miljoner arbetsdagar eller 20 000 årsarbetare för industri och hantverk. Detta motsvarar nära två procent av den totala arbetsinsatsen. Om dessa beräkningar antas vara riktiga och dessutom giltiga för hela ar1 Jfr R u d o l f M e i d n e r : Svensk arbetsmarknad vid full sysselsättning, Stockholm 1954.

50 betslivet skulle man kunna säga, att den frånvaro, som är ett utslag av individuellt val mellan arbetstid och fritid, grovt räknat är av samma dimension som övertidsarbetet. Det är tydligt, att det nuvarande arbetsmarknadslägets möjligheter till sådan frånvaro, vars syfte är att öka fritiden, innebär att inte så få arbetare på detta sätt individuellt förkortar sin arbetstid u n d e r den allmänna, i lag medgivna och i avtal förutsatta nivån.

Individuell förlängning av arbetstiden Även den enskilde arbetarens möjligheter att förlänga sin arbetstid bör något diskuteras. Arbetstidslagstiftningen och avtalen begränsar en arbetsgivares rätt att disponera en arbetstagares tid. Därmed h i n d r a s också en arbetstagare att låta sig utnyttjas utöver vissa tidsmått av en arbetsgivare. Däremot hindras inte den enskilde att överhuvud arbeta utöver en viss tid. För många, kanske flertalet av vårt lands arbetare, står praktiska hinder i vägen för betalt arbete i eller utanför det egna yrket utöver de i lag och avtal fastställda tiderna. Övertidsarbete efterfrågas inte i större utsträckning av arbetsgivarna — det må vara av organisatoriska, ekonomiska, principiella eller a n d r a skäl — och arbetsmarknaden är på många håll inte tillräckligt differentierad för att erbjuda möjligheter till extraarbeten utanför det egna yrket åt mer än ett fåtal. Uppenbart är emellertid, att förhållandena för de enskilda arbetstagarna är mycket varierande. Då det gäller övertidsarbete förekommer det t. ex. att arbetstagare uttalar önskemål om eller direkt kräver att få arbeta på övertid för att höja sin inkomst. En del av dem som avses då

det ovan talades om »hög övertid» torde kunna hänföras till den grupp som själv begärt och fått mycket övertidsarbete. Vid vår enkät uppgav ungefär en tredjedel av dem, som hade haft betalt övertidsarbete, att de tagit det gärna, medan omkring hälften endast ogärna utfört övertidsarbetet. Man kan i detta sammanhang inte heller blunda för möjligheten, att journalföringen av övertiden ibland kan vara bristfällig — liksom det även är väl tänkbart att man arbetar extra på ordinarie tid genom att överta andras skift o. d.1 Om en arbetare byter arbetsgivare under året, kan övertid tas ut i fullt mått av samme arbetare från varje arbetsgivare. I näringsgrenar och i tider med stor omsättning av arbetskraft kan maximeringen av övertiden därför inte anses effektiv ur synpunkten att hålla nere den enskilde arbetarens arbetstid. I vissa yrken med många småarbetsgivare, som ofta byter arbetare, h a r övertidsreglerna och arbetsgivarens rätt att uttaga övertid föranlett problem. För arbete hos flera arbetsgivare inom det egna yrket samtidigt sätter arbetstidslagstiftningen inga gränser. (Det må anmärkas att den, som under semestern tar arbete i sitt eget yrke, enligt semesterlagen förlorar sin rätt till semesterlön.) Avtalen torde inte heller b i n d r a att någon arbetar hos olika arbetsgivare i sitt eget yrke utöver en viss sammanlagd tid; de fackliga organisationerna torde dock i princip inta den ståndpunkten, att man inte bör ta arbete hos flera arbetsgivare och på 1 En viss belysning av här åsyftade företeelser har för ett begränsat område gi~ vits i Schmidt-Gräntze-Roos: Arbetstid och semester för jordbrukets arbetare. En rättssociologisk studie, Lund 1946. I stort sett torde emellertid kännedomen om lag- och avtalsreglernas efterlevnad vara liten.

51 delta sätt förlänga sin arbetstid utöver de fastställda måtten. Ett hinder mot arbete hos flera arbetsgivare i samma bransch torde också ligga däri, att sådana företeelser lätt blir kända för arbetsgivarna, som i allmänhet inte torde vara intresserade av att en arbetstagares krafter delas på detta sätt. (För högre tjänstemän och särskilt kvalificerade arbetstagare förekommer hinder i olika former för extraarbete i yrket, men arbetsavtalen för arbetare torde praktiskt taget aldrig innefatta sådana begränsningar; det lär dock i allmänhet inte anses lojalt mot en arbetsgivare att dela på sin arbetskraft.) — I vilken utsträckning arbete hos flera arbetsgivare i en bransch (här bortses från deltidsarbete) förekommer är okänt och torde inte vara möjligt att få något klarare begrepp om. Att arbeta hos flera arbetsgivare i olika branscher finns det heller inga hinder för i lagstiftning eller avtal såvitt angår kroppsarbetare. Det är också uppenbart, att sådant extraarbete utanför det egna yrket förekommer i viss omfattning. Vid vår enkät bland arbetstagare uppgav 11—12 procent av de heltidsanställda, att de hade haft ett betalt extraarbete under någon del av det gångna året. Mindre än var tredje av dessa hade emellertid permanent extraarbete. I ett litet antal fall uppgavs att vederbörande tagit betalt arbete på semestern. Vid sidan om ett heltidsarbete kan arbetstagare -— för att nämna en del exempel — ha anställning som portvakter; vaktmästare, maskinister etc. vid biografer, teatrar, danssalonger, restauranger, folkparker, Folkets hus, idrottsplatser, kyrkor och begravningsplatser e t c ; musiker; servitörer;

försäkringsagenter; inkasserare; försäljare (»dörrknackning», telefonackvisition o. d . ) ; chaufförer i drosk- och lastbilstrafik; biträden vid servicestationer; biträden i kiosker, lottförsäljning, fruktoch blomsterhandel e t c ; reparatörer i bil-, cykel- och radioserviceverkstäder e t c ; nattvakter (t. ex. vid sjukhus) e t c ; tidningsbud eller utkörare; eller utföra hantverksarbete inom måleri, snickeri etc; hemarbete för konfektions- och verkstadsindustri e t c ; städning, rengöring etc. En del sådana arbeten är tidsbundna och faller i och för sig u n d e r arbetstidsreglering genom lag eller avtal, andra är mera okontrollerbara; en del utföres i klar arbetstagarställning, a n d r a i entreprenörskap, åter andra i form av »betald hjälpsamhet». En anställd kan ha ett eget företag vid sidan om sin huvudsysselsättning, t. ex. en serviceverkstad, en kiosk, ett korvstånd. En del arbeten erbjuder säsongtoppar, som fordrar insättande av tillfällig arbetskraft fortfarande sysselsatt i andra yrken. Det gäller t. ex. lantbruket, skogsbruket, nöjesindustrin, stuveriyrket, byggnadsfacket. I den mån folk tar arbete på semestern torde det inte sällan vara just sådana sysselsättningar som erbjuder en möjlighet till extraförtjänster. Gränsen mellan arbete för andras räkning — fallande under arbetstidslagstiftningen eller inte — och arbete för egen räkning är svår att dra då man kommer in på dessa fritidssysselsättningar (jfr svårigheterna i bestämningen av arbetstagarebegreppet i semester- och yrkesskadelagstiftningen e t c ) . Ibland är det också svårt att skilja

52 arbete från hobbysysselsättning eller att särskilja mellan betalt arbete och ideellt arbete. Man kan ställa frågan, om det föreligger någon principiell skillnad mellan det arbete som utföres på kvällar eller söndagar av å ena sidan en biografvaktmästare och å andra sidan en koloniträdgårdsodlare, om båda arbetena syftar till en inkomstökning. Likaledes är det tveksamt vilken skillnad som råder mellan den som bedriver kvällsstudier vid en yrkesskola och den som fyller sina kvällar med politiskt, fackligt eller annat föreningsarbete — med eller utan betalning — om bådas syfte är att kvalificera sig för ett bättre betalt arbete. Och vilken skillnad råder mellan de båda förstnämnda å ena sidan och de båda sistnämnda å a n d r a ? — F r å g o r n a h a r ställts för att belysa det förhållandet, att den faktiska tiden för arbete i förvärvssyfte kan förlängas individuellt på många sätt, inklusive sådana som i allmänhet inte hänföres till arbete utan till hobbysysselsättningar, studier, ideell verksamhet o. d. Vissa grupper arbetstagare kan antas vara särskilt benägna att förlänga sin faktiska arbetstid genom extraarbeten. Det kan gälla utpräglade låglönegrupper, kanske någon gång skiftarbetare med mycken fri dagtid, arbetare i mindre ansträngande yrken. Vår enkät — se bilaga III — ger i svaren på olika frågor en belysning av omfattningen av olika sysselsättningar på fritiden.

Samhällets inställning till individuell förlängning av arbetstiden

I detta sammanhang är det av intresse att ställa frågan, om samhället på ett eller annat sätt reagerar mot arbete i förvärvssyfte utöver de tidsmått, som arbetstidslagstiftningen uppställer som norm för en arbetsgivares utnyttjande

av en arbetstagare — tidsmått som därmed torde få anses uttrycka vad som från samhällets sida ansetts böra vara norm för arbete överhuvud. Om en arbetsgivare vänder sig till den statliga arbetsförmedlingen och begär hjälp med rekrytering av arbetskraft, söker arbetsförmedlingen i första h a n d tillfredsställa behovet med hjälp av ledig arbetskraft. Om sådan inte står till förfogande torde arbetsförmedlingen i allmänhet inte tveka att försöka rekrytera arbetskraft bland redan fullt sysselsatta personer. Om arbetskraft, som redan är sysselsatt, finns anmäld på arbetsförmedlingen för extra arbete, sker anvisning till sådant arbete då tillfälle erbjuder sig. Vad angår sociallagstiftningen kan följande antecknas. Semesterrätt enligt semesterlagen förvärvas även i bisysselsättningar. Sjukförsäkringslagen erbjuder sjukpenningförsäkring för allt förvärvsarbete, antingen det utföres för egen eller a n n a n s räkning; kombinationer av båda slagen, s. k. blandade inkomster, försäkras även. En övre gräns för den försäkrade inkomsten är dock stadgad. Yrkesskadeförsäkringen ger ersättning för förlorad arbetsförtjänst, och om arbetsförmågan nedsatts under utövande av en bisysselsättning i annans tjänst beräknas ersättningen på hela den förlorade arbetsförtjänsten; därvid tas hänsyn även till inkomster av arbete i egen rörelse. Egnahemslån beräknas med ett visst hänsynstagande till det arbete, som den lånesökande själv kan beräknas utföra — och det kan förutsättas att man därvid i huvudsak avsett arbete på fritiden. Dessa exempel har anförts som stöd för uppfattningen, att samhället inte vidtar sanktioner emot den, som skaffar sig inkomster genom att arbeta ut-

53 över de tidsmått som arbetstidslagstiftningen anger. I viss utsträckning u p p m u n t r a r samhället till sådana arbetsinsatser.

Sammanfattning och vissa slutsatser

Arbetstidslagstiftningens formella effektivitet begränsas av ett stort antal inskränkningar, undantag och dispensmöjligheter. Hundratusentals arbetare står utanför lagstiftningen liksom större delen av tjänstemannakåren. I fråga om arbetstidens längd per dag och vecka gäller, att varken åttatimmarsdagens eller 48-timmarsveckans principer är genom lagstiftningen konsekvent genomförda för dem som omfattas av lagstiftningen. En avsevärt längre ordinarie arbetstid än åtta timmar per dag medges generellt. Genom att längre begränsningsperioder än veckan medges, kan även den ordinarie veckoarbetstiden under avsevärda perioder överstiga 48 timmar. För lantarbetarna är en sådan längre veckoarbetstid direkt föreskriven under större delen av året. Den dagliga arbetstiden liksom veckoarbetstiden kan enligt lagstiftningen förlängas inte oväsentligt genom övertidsarbete, men bestämmelsernas utformning är avsedd att inte ge utrymme för en ständig, likformig förlängning av arbetstiden genom övertid. Ett skydd mot omåttligt långa arbetstider för i första hand ungdomar och kvinnor erbjuder arbetarskyddslagstiftningen, men dess regler är ur de h ä r anlagda synpunkterna mycket liberala. Arbetstidslagstiftningen kompletteras genom avtal, tjänstgöringsföreskrifter och sedvänja. På detta sätt h a r för huvuddelen av arbetsmarknaden de faktiskt vanliga arbetstiderna kommit att ligga under de av lagstiftningen medgivna maxima.

En faktisk åtta timmars o r d i n a r i e arbetsdag har dock majoriteten av landets arbetare inte uppnått — men de h a r i stället valt en 5% dagars arbetsvecka. I syfte att uppnå femdagarsvecka h a r vissa grupper varit b e r e d d a att godta en längre daglig arbetstid än lagstiftningen medger, men dispens för detta ändamål har — utom då det gäller inarbetning av lördagsledighet under ett mindre antal sommarveckor — vägrats. Vid sidan om tjänstemän, som står utanför lagstiftningen och i stor utsträckning har kortare arbetstid än lagstiftningen anger som maximum, h a r vissa arbetargrupper på senare år avtalsvägen uppnått en förkortning av arbetstiden. Övertidsarbetets faktiska omfattning innebär en förlängning av arbetstiden, som för hela näringslivet i genomsnitt p e r arbetare och vecka inte rör sig om mer än ungefär en timme. Övertiden ä r emellertid mycket ojämnt fördelad. Stora grupper h a r ingen övertid alls, m i n d r e men numerärt inte obetydliga grupper har en avsevärd övertid. Möjligheter till en viss individuell reglering av arbetstiden finns med hänsyn till övertid och frånvaro. Den enskilde arbetaren h a r i n u v a r a n d e arbetsmarknadsläge större möjligheter än tidigare att påverka övertidsvolymen och att vara frånvarande utan risk för anställningen även om han inte h a r »giltigt förfall». En förlängning av den enskildes faktiska arbetstid kan ske genom arbete vid sidan om det ordinarie arbetet. Sådant arbete motverkas inte av samhället. Möjligheterna till avsteg från arbetstidslagstiftningens maximigränser —vare sig genom avtal e. d. eller individuellt, vare sig i riktning mot förkortad eller förlängd arbetstid — h a r ökats

54 av olika skäl, som inte har med lagstiftningen att göra. Den fulla sysselsättningen har skapat ett arbetsmarknadsläge, som ger inte endast de fackliga organisationerna på arbetstagarsidan utan också de enskilda arbetstagarna en starkare ställning med större möjligheter att hävda sina — varierande — intressen. Arbetsmarknadens differentiering ger utrymme för större individuella variationer i fråga om val av såväl huvudsakligt arbete som extraarbete. Den ekonomiska och socialpolitiska standardstegringen spelar sin roll i detta skeende — bl. a. genom att skapa större variation i den enskildes behov och i möjligheterna till behovstillfredsställelse. Den tekniska utvecklingen och förbättrad omsorg om arbetskraftens fysiska hälsa och allmänna välbefinnande verkar i samma riktning. Arbetstidslagstiftningen har vuxit fram u n d e r en tid, som i stort sett präglats av en för arbetarna ständigt kännbar otrygghet i anställningen och i arbetslivet överhuvud. Arbetslösheten har u n d e r långa tider varit ett ständigt hot. Såväl lagstiftningen som den fackliga rörelsens inställning till olika arbetstidsfrågor präglas alltjämt av detta förhållande. Då en del fackliga organisationer motarbetar arbete utöver vissa tidsmått, är detta troligen inte endast motiverat av skyddshänsyn — envar erk ä n n e r att skyddsbehovet är individuellt varierat — utan också av tanken att en viss arbetsmängd som står till förfogande måste drygas ut så att den räcker åt alla. Om man genom lagstiftningen uppställer vissa normer för arbetstiden, är det troligt att dessa normer verkar även utanför lagstiftningens formella tilllämpningsområde. Så har skett i vårt

land, där — trots alla variationer — principen om en arbetstid som inte överstiger 48 timmars o r d i n a r i e arbetsvecka kommit att tillämpas över praktiskt taget hela arbetslivet. Så h a r skett i länder med kortare normalarbetstid: i USA är t. ex. den formella räckvidden av regeringens och kongressens lagstiftningsmakt i stort sett begränsad till arbeten som utföres i den federala regeringens tjänst eller berör flera delstaters områden, men — som närmare skall belysas längre fram — har den i lagstiftningen angivna normen blivit mycket allmänt godtagen. Det är uppenbart att det kan ta tid innan en sådan norm slår igenom och att en mera detaljerad reglering kan genomföras snabbare. Men det förefaller sannolikt att normer, vilka uppfattas som goda exempel, i vår tid har en större genomslagskraft än som tidigare varit fallet. I lagstiftningshänseende synes utvecklingen på arbetstidens område i vårt land f. n. inte helt motsvara de faktiska förhållandena. Även en lagstiftning, som ger utrymme för lokala eller individuella variationer, synes kunna leda utvecklingen mot ett önskat mål med inte bara tillbörlig snabbhet utan också tillbörlig smidighet. Det förda resonemanget leder fram till följande slutsats. Arbetstidslagstiftningen bör utformas så, att den med hänsyn till såväl enskildas som samhällets varierande intressen ger varierande möjligheter och inte kan anses h i n d r a utvecklingen mot eftersträvade mål. Man bör vid lagstiftningens utformning räkna med att organisationerna är starka nog att — med lagstiftningens huvudregler som norm och dess eventuella maximiregler som tak — försvara medlemmarnas intressen.

TREDJE KAPITLET

Arbetstidsförhållanden i utlandet

Denna sammanställning avser att möjliggöra vissa jämförelser mellan Sverige och andra länder i avseende på arbetstiden. Detta syfte gör vissa begränsningar i urvalet av länder och uppgifter naturliga. Det h a r sålunda inte ansetts vara av något väsentligt intresse att ta med uppgifter om länder, vilkas ekonomiska, sociala och politiska förhållanden mycket starkt skiljer sig från våra. Översikten berör därför i huvudsak endast de nord- och västeuropeiska länderna (Danmark, Finland, Norge, Holland, Belgien, Luxemburg, Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Schweiz, Österrike) samt de anglo-sachsiska länderna utanför Europa (USA, Canada, Australien, Nya Zeeland). Det finns gott om internationell statistik r ö r a n d e arbetstiden. Denna statistik ligger ofta till grund för jämförelser mellan länder. Statistiken bygger emellertid på uppgifter, som ställts till förfogande av de enskilda staterna och som insamlats enligt skiftande metoder och definitioner samt för olika områden av arbetslivet. Det vanligaste är att uppgifterna avser genomsnitt för näringsgrenar av den totalt fullgjorda arbetstiden, dvs. uppgifter av samma slag som hos oss återges i industristatistiken. Sådana siffror påverkas dels av övertid, dels av arbetstidsbortfall på grund av sjukdom och annan frånvaro, undersysselsättning och arbetslöshet ni. m. I en del fall avser staternas upp-

gifter ordinarie arbetstid eller högsta medgivna arbetstid enligt lag eller avtal. Uppgifterna i den internationella statistiken är ofta alltså inte jämförbara. De åberopas därför inte annat än undantagsvis i det följande. Sådana uppgifter motsvarar för övrigt inte heller syftet med denna översikt. De jämförelser, som i detta sammanhang är aktuella, avser nämligen i första hand den ordinarie arbetstiden för större grupper av arbetsföra och fullt sysselsatta arbetstagare. Emellertid intresserar inte endast den ordinarie arbetstid, varmed vanligen förstås den tid, som till skillnad från övertid betalas med ordinarie lön. I en del länder synes övertiden tilldels ha fått karaktären av en normal förlängning av den ordinarie arbetstiden, varvid sålunda extrakostnaden förlorat sin återhållande effekt. I den mån man kan konstatera, att den normala, vanliga — eller om man så vill: ordinära — arbetstiden inte stämmer överens med den ordinarie arbetstiden utan innefattar ett visst mått av övertid, är det i detta sammanhang av betydelse att försöka ange ett mått på denna normala arbetstid snarare än på den ur lönesynpunkt ordinarie arbetstiden, övertiden kommer då att begränsas till vad den vanligen är i Sverige: en reservtid som tillgripes vid särskilda tillfällen av brådska och arbetsanhopning. Utöver ordinarie respektive normal arbetstid är regler om övertid samt om

56 arbetstidens förläggning av intresse. Inte endast veckoarbetstiden utan även årsarbetstiden har betydelse, och därför medtas vissa uppgifter om semester och helgledigheter. Speciella skyddsbestämmelser rörande kvinnor och minderåriga beaktas däremot i allmänhet inte. — översikten är avsedd att teckna de nu rådande förhållandena. Sammanställningen bygger i stor utsträckning på material som arbetstidsutredningen 1 , den norska Arbeidstidskomiteen och Internationella arbetsbyrån i Geneve 2 nyligen insamlat samt på kompletterande uppgifter från olika andra källor. Samma metodik tillämpas som vid den föregående översikten av ordinarie arbetstid i Sverige. Detta betyder, att det huvudsakligen är avvikelser från det normala som beskrives. Som det normala betraktas då tillsvidare de huvudregler, som fastställts i internationella konventioner av betydelse. Som det skall visa sig motsvarar förhållandena i Sverige i stor utsträckning dessa normer. Framställningen kommer därför att teckna en bild av betydelsefulla avvikelser från de i vårt land rådande arbetstidsförhållandena. En allmän reservation beträffande uppgifternas tillförlitlighet är på sin plats. Vad som bör beskrivas i det följande är de faktiskt rådande förhållandena. Tillgängliga sammanställningar bygger omväxlande på lagstiftningens maximiregler och på avtalens fixerade bestämmelser, men det är inte alltid möjligt att skilja ut vad som är det ena eller det andra. Att avtalen fastställer kortare arbetstider än dem som lagstiftningen anger som maximala är inte helt ovanligt, men omfattningen av sådana företeelser går i många fall inte att utröna. Inte heller framgår alltid av tillgängliga uppgifter vilket område lagstiftningen omfattar och hur stark dess normbildande förmåga är. I åtskilliga

fall h a r man skäl att misstänka, att såväl lagstiftningen som avtalen, även där de formellt gäller, h a r en begränsad effektivitet — i första hand på grund av fackföreningsrörelsens ringa styrka. Man får också räkna med att arbetstiden — t. ex. i små företag (inberäknat jordbruket) — på många håll inte heller av arbetstagaren tillmätes samma vikt som hos oss, och att därför gällande regler inte alltid betraktas med samma respekt som här. Då någon fullständighet inte eftersträvas i denna redovisning, bör inga uppgifter fattas som allmängiltiga ens för det område de anges gälla. Ett allmänt intryck av tillgängliga uppgifter skall dock redovisas: variationer av en i jämförelse med svenska förhållanden mycket stor omfattning synes råda i många länder dels mellan näringsgrenarna, dels inom dem.

Internationell arbetstidsreglering Ett slags internationell likare på arbetstidsregleringens område är den av Internationella Arbetsorganisationen (ILO) 1919 antagna Washingtonkonventionen om 8 timmars arbetsdag och 48 timmars arbetsvecka. Denna konvention omfattar industri- och byggnadsverksamhet samt transportväsende till lands. Jordbruk, handel m. m. täckes alltså inte av konventionen, men för handel och kontor finns en särskild konvention av 1930. Washingtonkonventionen medger ett dygnsmaximum på 9 timmar inom ramen för 48 timmars arbetsvecka. I särskilda fall kan veckoarbetstiden vara längre, om genomsnittet för en viss period inte överstiger 48 t/v. I helkontinuerlig drift medges dock 1

Jfr SOU 1954:22. InternationalLabourOffice, Report on the Reduction of Hours of Work (G.B. 131/3/1), Geneve 1956 (stencilerad). 2

57 56 t/v. övertidsarbete tillätes, men ett maximalt antal övertidstimmar skall fastställas, och för arbete på övertid skall betalas ett lönetillägg på minst 25 procent. Konventionen för handel och kontor uppställer samma regler som Washingtonkonventionen. Konventionerna förutsätter i p r i n c i p att arbetstiden regleras genom lagstiftning. Washingtonkonventionen h a r utan reservationer ratificerats av endast 24 stater, däribland endast ett fåtal av de länder med vilka Sverige jämföres i denna översikt (Belgien, Luxemburg, Canada, Nya Zeeland). Konventionen för handel och kontor h a r ratificerats utan villkor av endast 13 stater (däribland Finland, Norge och Nya Zeel a n d ) . Sverige h a r inte ratificerat någondera. Vissa andra ILO-konventioner rörande arbetstiden h a r antingen inte trätt i kraft eller h a r ratificerats av endast helt få stater. Trots att så få länder ratificerat de av ILO antagna konventionerna om högst 48 timmars ordinarie arbetstid per vecka, h a r denna p r i n c i p efterhand vunnit universell anslutning i fråga om industrin. Åtskilliga undantag finns emellertid, och i andra näringar än industri förekommer längre arbetstider i betydande omfattning. Å andra sidan har arbetstiden i industrin och i viss utsträckning i andra näringar förkortats till m i n d r e än 48 timmar i en del länder, av vilka flertalet inte ratificerat ILO-konventionerna.

Metoderna for arbetstidsregleringen Arbetstiden regleras i flertalet av världens länder genom lagstiftning, i en del endast genom kollektivavtal, i några fall genom skiljedomstolsutslag

och i stor utsträckning genom kombinationer av dessa olika vägar. F o r m e r av trepartsöverenskommelser under statsmaktens medverkan h a r också arbetat sig fram. Kollektivavtalsregleringen h a r ökat i omfattning allteftersom arbetsmarknadsorganisationernas styrka och omfattning ökat. Å andra sidan hade kollektivavtalen om arbetstiden en större relativ betydelse innan lagstiftningen på området blev omfattande, särskilt om avtalen — som ofta torde vara fallet — nu endast ansluter till lagstiftningens maximiregler. Endast i förhållandevis begränsad omfattning har man från arbetstagarsidan haft framgång i strävandena att förkorta arbetstiden till lägre timantal än lagstiftningens maximiregler anger. Lagstiftning av stor omfattning gäller t. ex. i Finland, Norge, Tyskland, Holland, Belgien, Frankrike, Schweiz, Österrike och Nya Zeeland samt i USA (federal och delstatlig lagstiftning) och Canada (vissa provinser). Lagstiftningen anger i flertalet fall ett maximum för arbetstiden. Ett intressant u n d a n t a g från denna regel är en holländsk lagstiftning, som fastställer 48 t / v inte endast som maximum utan även som minimum för ordinarie arbetstid. Föreskriften motiveras av behovet att garantera den anställde en tillfredsställande inkomst 1 . Denna holländska lagstiftning påminner i så måtto om de grundläggande lagreglerna i USA, som dessa inte i första hand sätter en övre gräns för 1 Den holländska förordningen tillkom 1945 och var av extraordinär natur men har ännu inte ersatts av normal lagstiftning. Den medger emellertid kortare arbetstid för sådana grupper, som redan före kriget hade kortare arbetstid. Vid skiftarbete med kortare arbetstid — ofta 46 t/v, i vissa fall 42 t/v — erhålles kompensation för den kortare arbetstiden, varigenom inkomsten sålunda motsvarar 48-timmarsnormen.

58 arbetstiden utan en undre gräns för inkomsten. Å ena sidan anger den amerikanska lagen nämligen en minimilön per timme på ordinarie arbetstid — och den ordinarie arbetstiden är maximerad — men å andra sidan maximerar lagen inte övertiden utan anger endast en viss relation mellan övertidslönen och lönen på ordinarie tid. 1 Domstolsutslag reglerar arbetstiden i betydande mån i Australien. En just nu pågående arbetstidsförkortning i Belgien, som närmare skall behandlas i det följande, genomföres efter en trepartsöverenskommelse mellan regeringen och arbetsmarknadens huvudorganisationer. Avtalsreglering spelar den helt avgörande rollen för arbetstiden i Danmark och Storbritannien. Dessutom är avtalsregleringen — liksom i Sverige •— av stor betydelse i sådana länder, som har en betydande fackföreningsrörelse, i synnerhet i den mån lagstiftningen lämnar viktiga områden av arbetslivet utanför arbetstidsreglering och arbetarna inom sådana områden är organiserade.

Den ordinarie arbetstidens längd per vecka Liksom i Sverige är 48-timmarsveckan dominerande som ordinarie arbetsvecka i flertalet av världens länder (däribland Norge, Danmark, Tyskland, Holland, Schweiz, Österrike). Längre ordinarie arbetstid än 48 t/v förekommer i industrin endast undantagsvis, i andra näringsgrenar däremot i betydande utsträckning. Inom industrin har den nämnda Washington-konventionens medgivande av 56 t/v i kontinuerlig drift länge haft motsvarigheter i verkligheten. I Luxemburg förkortades arbetstiden vid stålverken 1954—55 från 56 till 48 t/v,

och 1956 har denna industri gått vidare på arbetstidsförkortningens väg men valt att ta ut förkortningen i form av förlängd semester. I Danmark godtar arbetarskyddslagstiftningen alltjämt 53 Ys t / v i sådan drift. I Tyskland upprätthålles — genom övertid och dispenser — i inte obetydlig utsträckning regelbundet skiftarbete med 53 % t/v (160 t / 3 v.). Tendensen på senare år h a r så kraftigt gått mot en förkortning av de långa skiftarbetstiderna till 48 t / v och mindre, att man nu synes kunna anta, att längre ordinarie arbetstid än 48 t/v i skiftgående industrier är ganska sällsynta undantagsföreteelser i alla de länder som h ä r är i fråga, dock med undantag för Tyskland. Trycket mot förkortning av dessa långa arbetstider är emellertid starkt även i Tyskland. I byggnadsverksamheten förekommer i många länder säsongvariationer, som gör arbetstider på mer än 48 t/v vanliga under avsevärda delar av året. En översikt avseende 1952—1955 visar t. ex., att avtalsöverenskommelser om 50, 52 och 55 t/v är vanliga i Schweiz. Årsgenomsnittet i byggnadsindustrin 1 Den federala amerikanska lagstiftningens huvudregler om arbetstid uppställes i Fair Labor Standards Act av 1938. Lagen omfattar »mellanstatlig handel», varmed förstås industri, handel, byggnadsverksamhet och transportväsende. Den federala lagstiftningsmaktens inskränkning till sådan verksamhet, som inte endast berör en delstats område, hindrar inte att lagstiftningens faktiska tillämpningsområde är mycket stort. Fair Labor Standards Act fastställer en minimilön per timme (f. n. 1 dollar) och anger vidare, att högst 40 t/v får tas ut mot ordinarie lön. Om arbetstid därutöver stadgas i huvudsak endast, att den skall ersättas med minst 50 procents övertidstillägg. För industriell bearbetning av olika färskvaror gäller säsongmässiga undantag från de nämnda reglerna. Beträffande övertiden förutsätter lagen att den utgör en reservtid, som tas ut vid temporärt stegrad efterfrågan på ett företags produkter eller tjänster.

59 kan dock förmodas genomgående vara högst 48 t/v. I de flesta slag av hantverk är den avtalsenliga ordinarie arbetstiden i Schweiz 50—52 t/v. Inom handeln förekommer längre arbetstid än 48 t/v. Sålunda kan detaljhandelns arbetstid i Holland uppgå till 53 t/v. 1 I Schweiz varierar veckomaximum i olika kantoner mellan 48 och 60 t, men genom kollektivavtal har arbetstiden begränsats till vanligen ca 50 t/v. För Danmark anges i en facklig sammanställning 46—52 t/v. Uppenbarligen är variationerna på detta område särskilt stora. — Restaurangnäringen (inkl. hotellen) uppges i Holland ha 55 t/v, under säsongen upp till 60 t/v, och för Schweiz anges minst 60 och ofta 66 t/v som det vanliga; däri inberäknas tid för måltider. Transportväsendet följer vanligen den allmänna regleringen, om också arbetstiden inte alltid beräknas som i andra näringar: medräknas väntetider som full tid blir arbetstiden i en del fall längre än 48 t/v. De schweiziska kollektivavtalen anger vanligen 54 t/v som ordinarie arbetstid. Den internationella sjöfarten kan uppvisa många fall av lång arbetstid. Även i inländsk sjöfart är arbetstiden ofta längre än 48 t / v — sålunda anges trevaktsystem med 50 t/v vara vanligt t. o. m. i USA. I jordbruket kan längre arbetstid än 48 t / v anses vara vanlig; i synnerhet gäller detta djurskötarna. Säsongvariationernas betydelse ur olika synpunkter gör det svårt att få någon klar bild av förhållandena. Att en utveckling mot 48 t/v i genomsnitt ägt rum på senare år synes vara obestridligt. Lagstiftningen — eller bristen på lagstiftning — lämnar dock i avsevärd utsträckning utrymme för lång arbetstid i jordbruket även i länder med i övrigt snävt reglerade förhållanden. Av de skandinaviska länderna har Danmark

hitintills haft en arbetstid i lantbruket, som i medeltal per år legat vid ca 51 t/v. Enligt en avtalsöverenskommelse 1956 sker emellertid detta och nästa år en arbetstidsförkortning, som på de två åren innebär att arbetstiden förkortas till genomsnittligt 50 timmar per full arbetsvecka. I Finland och Norge kan djurskötarnas arbetstid komma upp i 54 t/v, medan övriga lantarbetare har 48 t/v. I Holland ligger utearbetarnas maximiarbetstid vid 2 600—2 900 t/år, motsvarande ett genomsnitt av 52—58 t/v, och djurskötarnas vid 3 200 t/år, dvs. i genomsnitt nära 65 t / v ; i dessa tider ingår emellertid sådana förberedelse- och avslutningsarbeten, som i Sverige får förläggas till övertid. Även i Belgien ligger genomsnittet nära 54 t/v. I Tyskland ligger jordbruket utanför den allmänna arbetstidslagen. Den i avtal reglerade arbetstiden ligger i de olika tyska delstaterna mellan 50 och 53 t/v, i ett fall dock vid 55 t/v. I Österrike gäller för stora delar av jordbruket 48 t/v i genomsnitt för året, men 54 t/v får tas ut av de mindre jordbrukarnas fasta arbetskraft. I Schweiz finnes varken lag eller avtalsreglering för lantarbetare, men för trädgårdsarbetare synes 57 t/v vara vanligast enligt avtal. — De amerikanska lantarbetarnas arbetstid torde på många håll betydligt överstiga 48 t/v. Även i Australien synes arbetstider på över 48 t/v förekomma i jordbruket; å andra sidan är den fastställda semestern för lantarbetare där tre veckor mot normalt två för övriga. I personlig tjänst — på sjukhus, i 1

Enligt ett i maj 1956 publicerat betänkande föreslår holländska statens socialekonomiska råd, att maximiarbetstiden även för handeln blir 48 t/v. Det anges att en sådan lagstiftning för flertalet av de handelsanställda endast skulle bringa lagen i överensstämmelse med de rådande förhållandena.

60 hem etc. — är arbetstiden ofta inte reglerad vare sig i lag eller avtal. Långa arbetstider är vanliga. I Holland fick sjuksköterskorna 1947 en arbetstidsförkortning från 55 till 51 t / v . Kortare ordinarie arbetstid än 48 t/v förekommer i flera länder. De fall av intresse i detta sammanhang, där den genom lag eller avtal fastställda ordinarie arbetstiden i betydande delar av näringslivet är kortare än 48 t/v, är följande: Finland har en lagstiftning om högst 47 t/v, som gäller större delen av arbetslivet, dock inte jordbruk och skogsbruk; i kontinuerlig drift medger lagstiftningen 48 t / v och i jordbruket är arbetstiden i genomsnitt ca 48 t/v. Storbritannien h a r som nämnts ingen generell lagstiftning om arbetstiden, men avtalen för industrin fastställer i de flesta fall 44 eller 45 timmars ordinarie veckoarbetstid. För jordbruket gäller i princip 47 t/v. Belgien är f. n. i färd med att övergå till 45 t/v inom betydande delar av näringslivet. (Se vidare längre fram.) Canada kan olika industrigrenar och provinser emellan redovisa mycket skiftande arbetstidsförhållanden, men genomsnittet i industrin synes ligga omkring 42 t / v eller något lägre. I provinsen British Columbia är 44 t/v maximum enligt lag, och arbetstid därutöver fordrar dispens. I Saskatchewan är 44 t/v den gräns, ovanför vilken övertidsbetalning måste utgå, men någon övre gräns för övertiden finns inte. Några andra provinser tillämpar ettdera av de nämnda systemen men sätter gränsen vid 48 t/v. I andra provinser och däribland den största, Quebec, finns ingen generell laglig begränsning, men i viss utsträckning tillämpas den ordningen, att ett kollektivavtals bestämmelser i administrativ ordning föreskrives att gälla för hela den bransch det

avser. I betydande mån är i Canada avtalen i praktiken avgörande för arbetstidens längd. Enligt uppgifter för 1954 rörande den egentliga industrin hade 53 procent av arbetarna högst 40 t / v ; 22 procent 40—44; 21 procent mellan 44 och 48, och 4 procent över 48 t/v. Jordbruket ligger utanför området för myndigheternas arbetstidsreglering. Förenta Staterna representerar de få länder — men på grund av detta lands storlek den likväl betydande del av den industrialiserade världen •—- där en arbetstid av 40 t/v är regel i mycket stora delar av näringslivet (industri och byggnadsverksamhet, transportväsende och h a n d e l ) . Avvikelser uppåt finns: detaljhandeln har många sådana fall, bagerier går i en del fall 44—48 t/v, och inte så få tjänstemän uppges ha 41—42 t/v. Samtidigt förekommer betydande avvikelser nedåt: i t. ex. beklädnadsindustrin (över 1 milj. anställda) anges omkring hälften ha 35 t / v och resten 36—40 t / v ; en del av byggnadsindustrin ligger likaledes mellan 35 och 40 t/v, och i tidningstryckerier är liknande korta arbetstider vanliga. Australien och Nya Zeeland hör till samma grupp av länder, i det att där 40 t/v synes vara regel utanför jordbruket. Olika grupper av jordbruks- och trädgårdsarbetare i Nya Zeeland, som har sin arbetstid reglerad, h a r varierande arbetstider på 44 t / v året om eller 48 t / v under tiden oktober—maj och kortare u n d e r den övriga delen av året, etc. Möjligheterna att förskjuta arbetstiden till skördetiden är stora, och övertiden är inte begränsad. Klimatet är sådant, att lantbruk kan bedrivas året om, och arbetarna tar gärna sin semester under »vintern», då aktiviteten i lantbruket är mindre än annars. Frankrike har 40 t / v som lagenligt maximum för ordinarie arbetstid i större delen av arbetslivet, men i verklig-

61 heten är den normala arbetstiden avsevärt längre (se n e d a n ) . I flera av de länder, som är av intresse i detta sammanhang, kan man registrera en tendens till kortare arbetstid inom vissa typer av industriarbete i den mån inte arbetstiden i industrin över lag är avsevärt kortare än 48 t/v. Detta gäller vid kontinuerligt skiftarbete (45 Va, t/v i t. ex. Norge och Holland); därvid bör uppmärksammas, att arbetstiden i skiftarbete i allmänhet beräknas brutto, dvs. med eventuella raster inräknade i arbetstiden, vilket vanligen inte är fallet i annat arbete. Vidare förekommer kortare arbetstider i underjordsarbete (i kolgruvor i Tyskland 45 t/v, i Holland 46 t/v, i norska gruvor 40 t / v ) ; typografiskt arbete i första hand i tidningstryckerier (45 t / v t. ex. i Holland, 44 t/v för maskinsättare i Schweiz); samt i andra slag av särskilt hälsofarligt eller påfrestande arbete, i kemisk industri och i nattarbete (exempelvis inom transportväsendet).

Förlängning av arbetstiden genoni övertid o. d.

Ingenstädes är bestämmelserna om ordinarie arbetstid så rigorösa, att man inte — mer eller mindre regelbundet — kan förlänga denna arbetstid genom övertid. I ett stort antal fall är övertidsuttaget begränsat genom lag eller avtal. Antingen detta är fallet eller inte, ligger genomgående en begränsning däri, att övertid betalas högre än ordinarie arbetstid; detta sker ofta på grund av lag. (Övertidsersättningen har stundom formen att fritid skall ges vid annan tidpunkt; i sådana fall innebär övertidsarbetet sålunda inte någon förändring av arbetstidens längd utan endast av dess förläggning.) Den kontanta övertidsersättningen är i många fall progressiv: arbetstidsförlängningen genom

övertid blir dyrare ju större den är. Begränsningarna av övertiden har ibland formen av ett absolut dygnsmaximum men avser oftare längre perioder av veckor eller månader; inte sällan förekommer kombinationer av dessa former. Ju kortare den ordinarie arbetstiden är, desto större är vanligen de legala möjligheterna till övertidsuttag. En vanlig regel är, att övertiden inte får uppgå till mer än två timmar om dagen eller att den sammanlagda arbetstiden per dag inte får överstiga 10 timmar. Regler av denna typ finns i Holland (högst 11 t / d a g ) , Belgien, Schweiz, Tyskland, Österrike. Bestämmelser om högsta arbetstids- eller övertidsuttag per vecka eller period av några veckor finns i Norge (högsta övertid 10 t / v ; 30 t/4 v ) , Finland (vanligen 36 t per 3 v), Holland (högsta arbetstid normalt 55 t/v, för näringsgrenar med utpräglade säsongvariationer 62 t / v ) . I Frankrike medges en övertid av 20 t/v (att enligt lag ersättas med 25 procents lönetillägg upp till en arbetstid av 48 t/v och med 50 procent för arbetstid därutöver). På längre sikt regleras övertidsuttaget t. ex. genom att övertid endast får tas ut u n d e r ett visst antal dagar per år, t. ex. i Tyskland och Österrike högst 30 d / å r , i Schweiz högst 80 d/år — eller att det högsta antalet övertidstimmar per år är bestämt — t. ex. i Finland liksom i Sverige till högst 200 t / å r (efter dispens ytterligare 150 t / å r ) . I a n d r a fall utgör årsmaximum endast en funktion av veckomaximum e. d. — t. ex. i Norge, där årsmaximum blir 390 t. Genom dispenser kan emellertid även de angivna spärrarna lossas; detta är t. ex. förklaringen till förekomsten av reguljär hög övertid i tysk industri. Stor frihet till övertidsuttag råder i

62 Storbritannien, USA, Australien, Nya Zeeland och flertalet provinser i Canada. I Nya Zeeland är övertiden begränsad i lagstiftning endast för kvinnor och barn, och detta förhållande torde vara typiskt för alla de nämnda länderna. I lag fixerade tidsmaxima förekommer i en del fall för särskilda områden, t. ex. inom transportväsendet (av trafiksäkerhetsskäl) och vissa slag av industrier. Avtalen innehåller varierande slag av begränsningar, men som regel är bestämmelserna efter våra begrepp mycket liberala. Oberoende av övertidsreglerna finns det i en tydligen betydande omfattning möjligheter att göra avsteg från de principer, som lag och avtal ger uttryck för. Generella undantag av olika slag kan gälla för t. ex. vissa näringsgrenar eller yrkesgrupper, företag under en viss storlek, vissa årstider — med hänsyn till dagsljus och klimatiska förhållanden — eller säsonger, osv. Dispenser lämnas av lokala eller centrala organ — myndigheter eller partsorgan — för större eller m i n d r e områden och för längre eller kortare perioder (t. ex. under hänvisning till återuppbyggnadsbehov efter krig). Härtill kommer den varierande effektiviteten i tillsynen av gällande lag- eller avtalsreglers efterlevnad — varierande med hänsyn till administrationens flit och moral, sysselsättningsläget, organisationernas styrka och de enskilda arbetsgivarnas eller arbetstagarnas önskemål, osv. De i det föregående nämnda reglerna om ordinarie arbetstid och övertid får därför tas för vad de är, nämligen exempel på regler som uppställts. Hur verkligheten ter sig vet man i många fall inte så mycket om — utöver att förhållandena är starkt skiftande: detta gäller inom länder, inom näringsgrenar, inom företagstyper etc.

Faktiskt normal arbetstid per vecka

Det finns inga säkra och jämförbara uppgifter om den faktiskt normala arbetstiden — i betydelsen ordinarie arbetstid plus ordinär övertid — från ett större antal länder. Tillgängligt material torde emellertid medge konstaterandet, att den tidigare grupperingen av länder efter den ordinarie veckoarbetstidens längd måste revideras med hänsyn till ordinärt övertidsarbete. Sålunda hör F r a n k r i k e inte hemma bland länder med särskilt kort arbetstid. Tillgängliga uppgifter ger vid handen, att den normalt gällande arbetstiden i de flesta branscher ligger betydligt över 40 t/v. I branscher med goda konjunkturer, såsom metallindustrin, är den normala arbetstiden f. n. 46—48 t/v, medan den i textilindustrin utgör 40 t/v. Ett genomsnitt för industrin ger ca 45 t / v . Arbetstiden i handeln anges till 40 t/v, men under vintern är arbetstiden regelmässigt längre på grund av avtalsöverenskommelser om öppethållande på lördagar och måndagar utöver vad som är vanligt under sommaren; ett årsgenomsnitt är därför vanskligt att ange. Betydande skillnader råder mellan könen, och genomsnittstalen är troligen lägre än vad som motsvarar verkligheten för vuxna m ä n ; siffrorna kan dock ha påverkats av övertid i vår mening, dvs. övertidsarbete av mera tillfällig art. Inte heller bör Storbritannien obetingat hänföras till mellangruppen med 44—45 t/v. Övertiden har nämligen, sedan den ordinarie arbetstiden omkring krigsslutet minskades med ca 3 t/v, spelat en så stor roll, att den faktiska minskningen i arbetstid varit avsevärt m i n d r e ; tidvis och särskilt under de senaste åren h a r den faktiskt arbetade tiden i industrin tenderat att stiga t. o. m. över den nivå som var normal före den nämnda arbetstidsförkort-

63 ningen, och 48—50 t/v är sålunda inte ovanligt som en reguljär företeelse. Även i ett 48-timmars-land som Tyskland h a r övertiden under efterkrigstiden spelat en betydligt större roll än vi är vana vid i vårt land. I så stor utsträckning tillämpas reguljärt övertidsarbete av betydande omfattning, att man kan diskutera, om inte Tyskland borde anses som ett land med f. n. en eller ett par timmar längre normal veckoarbetstid än 48 timmar. Övertidens faktiska roll i de övriga länder som är av intresse i detta sammanhang — de nordiska, de västeuropeiska och de anglosachsiska utanför Europa — är inte tillräckligt känd för att möjliggöra jämförelser. Även om övertid också i USA i vissa branscher torde utnyttjas mer än hos oss, synes det inte motiverat att med hänsyn till övertiden omplacera detta eller andra länder på skalan i fråga om veckoarbetstiden. Man har nämligen anledning att räkna med starka variationer i övertiden också efter konjunkturerna. En uppgift rörande Nya Zeelands industri må dock återges: den genomsnittliga övertiden för samtliga manliga industriarbetare under tolvmånadersperioden före mars 1955 var 185 timmar, dvs. nära 4 t/v. I detta sammanhang finns anledning peka på restiderna, vilka är av betydelse för fritidens längd. Olika uppgifter ger intrycket, att åtminstone i de större industriländerna långa restider är vanliga; detta är väl också oundgängligt i storstäder som London och New York (med vardera en befolkning större än Sveriges) och industriområden som Ruhr, i all synnerhet då bostadsbrist råder. Förhållandena är emellertid alltför skiftande och tillgängliga uppgifter alltför begränsade för att man skall våga påstå något mera än att långa restider i den allmänna debatten om ar-

betstiden i andra länder synes spela en större roll än här — och troligen gör det med skäl.

Genomsnittlig veckoarbetstid per år Av väsenligt intresse vid en internationell jämförelse är i vad mån den genomsnittliga arbetstiden påverkas av enstaka eller sammanhängande fridagar i form av helgledigheter och semester. I förra kapitlet har antalet lediga dagar vid helger beräknats för Sveriges del. Förhållandena på detta område i några främmande länder skall n ä r m a r e belysas i kapitel XVI. Här skall konstateras, att man — om föreliggande uppgifter är tillförlitliga — synes kunna grovt beräkna arbetstidsbortfallet genom helgledigheter i de anglosachsiska länderna (Storbritannien, USA, Canada, Australien, Nya Zeeland) samt Holland och Frankrike till 6—8, i Danmark, Norge, Tyskland, Österrike och Schweiz till 10—12 samt i Sverige och Finland till ca 15. Härtill kommer semestern. På detta område ligger de nordiska länderna — samt efter ett 1956 fattat beslut Frankrike — i en klass för sig med omkring tre veckor (i bl. a. Finland är reglerna varierande, i det att semesterns längd där ökar med anställningstiden). I de övriga n ä m n d a l ä n d e r n a synes normalsemestern vara två veckor, även om många avvikelser uppåt finns. Om man lägger ihop de genom semester och helgledigheter lediga dagarna kan man få ett mått på antalet arbetsveckor per år, som är det normala för arbetstagarna i olika länder. F ö r Sveriges del går tre veckor b o r t i semester och ca 2 V2 genom helgledigheter: återstår ca 46 Y2 fulla arbetsveckor per år. Med samma beräkningsmetod blir antalet arbetsveckor per år i de övriga nordiska länderna drygt 47, i Tyskland, Schweiz, Österrike, Austra-

64 lien och Nya Zeeland 48—48 %, i Holland, England, Frankrike, USA och Canada 49 eller något däröver.

Jämförelse mellan olika länder

Om man — med all reservation för uppgifternas allmängiltighet — multiplicerar det nyssnämnda antalet fulla arbetsveckor i olika länder med den i det föregående diskuterade vanliga arbetstiden (ordinarie arbetstid plus ev. »ordinär» övertid) får man en årsarbetstid i timmar, som kan möjliggöra internationella jämförelser. Följande tablå illustrerar läget. Därvid har Frank-

Tabell 111:1. Jämförande

Land

Danmark .... Norge , Finland Tyskland .... Holland Storbritannien Schweiz Österrike Frankrike USA Canada Australien .... Nya Zeeland . Sverige

Veckoarbetstid i timmar

48 47 48 48 45 48 48 45 40 42 40 40 48

rike i viss mån godtyckligt satts upp för 45 t/v, och Belgien h a r på grund av den pågående arbetstidsförkortningen uteslutits. Då den myckna övertiden i England och Tyskland kan tänkas vara av mera tillfällig art, h a r dessa länder satts upp för den övervägande ordinarie arbetstiden. Vidare beaktas inte variationer med hänsyn t. ex. till långa arbetstider inom vissa näringsgrenar (t. ex. jordbruket) eller korta på andra håll; utgångspunkten är förhållandena inom huvuddelen av industrin. Alla siffror bör alltså betraktas som i hög grad ungefärliga och tablån är närmast ett räkneexempel.

årsarbetstidsberäkning Semester o. helgle- Fulla ar- Antal arbetsvec- betstimdigheter kor pr år m a r pr å r (veckor) 5 5 5 4 3 3 4 4 4 3 3 4 4 5,5

47 47 47 48 49 49 48 48 48 49 49 48 48 46,5

2 250 2 250 2 200 2 300 2 350 2 200 2 300 2 300 2150 1950 2 050 1900 1900 '2 230

Relativa tal USA = 100 115 115 113 118 121 113 118 118 110 100 105 97 97 114—115

1 Att detta tal inte s t ä m m e r med det i kap. II angivna (2 200) beror på att h ä r ingen hänsyn tagits till de fall av kortare arbetstid, som påverkar den genomsnittliga ordinarie arbetstiden.

Om dessa siffror någotsånär riktigt avspeglar verkligheten för flertalet industriarbetare och därmed för en stor del av arbetstagarna i de nämnda länderna, skulle man därav kunna dra bl. a. följande slutsats. Den för flertalet arbetstagare vanliga arbetstiden i genomsnitt per vecka under året skiljer sig i flera fall inte så

starkt som de olika veckoarbetstiderna ger vid handen. Om 48-timmarsveckan i Sverige är 20 procent längre än 40timmarsveckan i USA, så är likväl skillnaden i årsarbetstid inte större än omkring 15 procent. Annorlunda uttryckt skulle vid nuvarande läge i fråga om semester och helger en 42-timmarsvecka i Sverige ge ungefär samma resultat per

05 år som 40-timmarsveckan i USA. Medan i USA, Canada, Australien och Nya Zeeland arbetstiden i allmänhet är betydligt kortare än i Sverige, skiljer den sig i övriga europeiska länder — i varje fall räknat per år — endast i ringa mån från förhållandena i Sverige. I länder med nominellt kortare arbetstid per vecka än Sverige — Frankrike och Storbritannien — kan skillnaderna minskas eller utplånas genom reguljärt övertidsarbete.

gelmässigt relativt lång daglig arbetstid vara lagligen möjlig. I skiftarbete medges lång daglig arbetstid med hänsyn till skiftbyten.

Fem dagars arbetsvecka

I länder och näringsgrenar med högst 45 timmars arbetsvecka är det vanligaste att man arbetar fem dagar i veckan i icke kontinuerliga processer. Detta är följaktligen regel — dock inte utan undantag — i industrin i USA, Australien och Nya Zeeland. Även i Canada Arbetstidens förläggning: dygnskan femdagarsveckan betecknas som det maximum övervägande. (Vid en undersökning av Canadas industri 1954 befanns det, att Tillgängliga uppgifter tyder på att ett dygnsmaximum av åtta timmar för ordi- av 800 000 arbetare hade 47 procent mer än 40 timmars arbetsvecka men över 80 narie arbetstid är vanligt men att möjprocent hade femdagarsvecka.) I Storligheter överlag föreligger att öka den britannien är femdagarsveckan mycket dagliga arbetstiden med en eller två utbredd, och för statstjänstemän synes timmar i syfte att ordna en fri lördagsfemdagarsvecka — utan förkortning av eftermiddag inom 48-timmarsveckans antalet arbetstimmar per vecka — vara ram. En utjämning av arbetstiden över under införande. — I Frankrike kan en period av två eller tre veckor är möjlig på flera håll. I Tyskland och Öster- företagen enligt lagstiftningen välja mellan femdagarsvecka med lördag eller rike kan man på detta sätt arbeta in inofficiella ledighetsdagar, och i måndag fria och 5 %-dagarsvecka med antingen lördag eftermiddag eller månSchweiz är det möjligt att under en dag förmiddag fria. Femdagarsveckans period av 9—10 veckor arbeta in även faktiska utbredning i Frankrike h a r invanliga helgledigheter. I länder där arte kunnat utrönas, men tendensen går betstiden inte regleras i lag — Danmark, Storbritannien, Australien — sy- i riktning mot femdagarsvecka i allt fler nes inget dygnsmaximum för ordinarie branscher. Kvinnornas framträdande önskan om två lediga dagar i veckan arbetstid vara stadgat. I en del fall är, förstärker denna tendens i exempelvis som ovan nämnts, ett dygnsmaximum textilindustrin. I den mån arbetsveckan direkt eller indirekt fastställt i samband överskrider 45 timmar torde sexdagarsmed regleringen av övertiden. Sålunda vecka vara vanligast — men i bilindugäller i Tyskland i princip ett absolut strin arbetar man f. n. fem dagar med dygnsmaximum på 10 timmar. 9 Vi timmars arbetsdag. Där sexdaEtt allmänt intryck är att möjlighegarsvecka förekommer består den i ter föreligger i åtskilliga länder att avFrankrike ofta av fem dagar med 8—9 sevärt förlänga den dagliga arbetstiden timmar och övertidsarbete under tre genom avtalsöverenskommelser, övertid timmar därutöver på lördag förmiddag eller dispenser från gällande bestämmeleller måndag. — Lördagen kan också ser. I handel, transportväsende, byggvara en reservdag, som man tillgriper nadsverksamhet och jordbruk torde re-

66 efter lokala överenskommelser för mer eller mindre tillfälliga behov av förlängd arbetstid. Ett exempel av intresse erbjuder engelsk varvsindustri, som har sexdagarsvecka på vintern (15/11— 15/2) och femdagarsvecka i övrigt. I länder där en arbetstid av över 45 t/v är vanlig, är också sexdagarsveckan regel för vanligt dagarbete. Man arbetar emellertid i de flesta fall kortare tid på lördagen, alltså 5 % dagar. Det tycks sålunda vara en allmän regel, att den ordinarie arbetstiden per dag inte bör överstiga nio timmar. Icke desto mindre förekommer femdagarsvecka i industrin i viss utsträckning i Tyskland, där dygnsminimum inklusive övertid är 10 timmar, och i avsevärd omfattning i Schweiz. I andra näringsgrenar än industrin — transport, handel, jordbruk etc. — torde femdagarsvecka vara mindre vanlig.

Natt- och skiftarbete

I de flesta länder finns det regler i syfte att begränsa nattarbetet, i första hand för kvinnor och ungdomar. I vad mån sådana bestämmelser är effektiva synes kunna studeras endast med hjälp av uppgifter om oavbrutet skiftarbete; möjligheter finns nämligen överlag att under särskilda omständigheter genom undantagsregler eller dispens bedriva nattarbete. I en del länder är nattarbete underkastat särskilda regler i fråga om arbetstidens längd, men i de länder, som i denna framställning användes för jämförelser, synes skiftarbete i regel bedrivas under de allmänna reglerna om arbetstidens längd. Tyvärr har knappast några uppgifter om skiftarbetets relativa förekomst i olika länder stått att uppbringa. (En uppgift beträffande Storbritannien lyder på ca 12 procent skiftarbetare för den engelska industrin; motsvarande

tal för Sverige torde snarast ligga något högre. Därtill kommer gruvhanteringen, som i England har långt större kvantitativ betydelse än hos oss och där skiftarbete är vanligt). Man synes emellertid kunna anta, att oavbruten skiftgång i utlandet liksom i Sverige vad industrin beträffar förekommer främst i tung industri och inom industri där kemiska processer e. d. kräver det, samt att nattarbete i övrigt hör hemma i huvudsak inom servicenäringarna, särskilt samfärdseln. Vissa uppgifter om textilindustrin ger intrycket, att skiftarbete — tvåoch flerskift sammantagna — spelar stor roll i USA och Belgien (med uppskattningsvis omkring hälften av alla arbetstimmar utförda i skift) och mycket liten roll i Tyskland och England (med högst 10 procent av arbetstimmarna fullgjorda i skiftgång), medan Sverige och Holland representerar ett mellanläge (i vårt land beräknas skiftarbetet svara för omkring en tredjedel av textilindustrins totala arbetstimantal).

Arbetstidens längd för tjänstemän

I det föregående har tjänstemän och arbetare inte skilts åt på samma sätt som i redogörelsen för arbetstidsförhållandena i Sverige. Detta beror bland annat på bristande kännedom om i vad mån tjänstemän i olika länder faller utanför den eljest vanliga regleringen. Det beror också på svårigheter att skilja tjänstemän i vår mening från arbetargrupper i andra länder och att få någon klar bild av deras arbetstidsförhållanden. Som framgått av det föregående gäller en internationell konvention om 48 timmars maximiarbetsvecka för handel och kontor. Stora grupper handelsanställda har därmed i den internationella vokabulären jämställts med tjänstemän. Vissa uppgifter om tjänstemännens

67 temännen 41 Va) och enstaka grupper arbetstider, bland annat en del som 48 t/v. återgivits i sommartidsutredningens För Belgien h a r sifforna 42—45 t/v 1955 avgivna betänkande, skall refereåterfunnits, men uppgifterna torde i ras här. Därvid bör dock uppmärksammas, att det i många fall inte finns någ- varje fall inte generellt kunna godtas. I England ligger statstjänstemännen ra klara besked om i vad mån raster enligt en uppgift vid 39—40 t/v, enligt inräknas i arbetstiden samt vilka been annan vid 42 t / v i London och 44 stämmelser om övertid som gäller. Troligt är att föreliggande uppgifter inte t/v i landsorten; banktjänstemännen anges ha 37 %—42 t/v. För Schweiz sällan avser kontorstid, varvid raster och regelbunden övertid kan verka och Österrike återfinnes siffrorna 44— 48 t/v för de flesta tjänstemän. Även för minskande respektive ökande på den Frankrike tycks 44—45 och i vissa fall faktiskt normala arbetstiden. I Finland uppges de statliga förvalt- u p p till 48 t/v kunna anses normalt. I ningstjänstemännens arbetstid till brut- Tyskland synes 48 t/v vara det överväto 42 och netto 37 t / v ; med hänsyn till gande för industritjänstemän och övkortare sommartid blir årsgenomsnittet riga kontorsanställda, men tendensen emellertid 35 % t / v . F ö r den privata mot en kortare arbetsvecka för tjänstearbetsmarknaden kan man anta, att 40 män anges vara mycket starkare än beträffande arbetare, och stora grupper —42 t / v är det vanligaste (försäkringsav kontorsanställda har inte över 42 tjänstemän h a r dock 38 t / v , de handelst/v. anställda vanligen 47 t / v ) . De australiska statstjänstemännen har I Norge är den normala arbetstiden för 36 % timmars ordinarie arbetsvecka. statstjänstemän i centraladministratioI övrigt synes man ha skäl att anta, att nen och för vissa tjänster (efter en arbetstiden i »40-timmarsländerna» inte mindre förlängning 1955) netto 35 % t/v i genomsnitt per år; därutöver spe- är avsevärt olika för tjänstemän och lar emellertid övertidsarbete en avse- arbetare. En del kontorstjänstemän i värd roll. Manliga tjänstemän i »etate- Nya Zeeland uppges ha 35—37 V2 t/v, ne» (post-, tele-, polis- och tulltjänst m. medan 40 t / v är det normala. Enligt en m.) har en ordinarie arbetstid av 40 uppgift skulle 41—42 t/v inte vara —45 t / v ; kvinnor har dock genomgåen- ovanligt i USA och sålunda arbetstiden i någon utsträckning längre för tjänstede något kortare arbetstid än män utom män än för arbetare, något som inte vad angår sjukvården. Kommunala anses böra förvåna med hänsyn till tjänstemän h a r 38—39 t/v. Kontorspersonal i industri och handel arbetar (en- tjänstemännens svaga fackliga organisationer. ligt en urvalsundersökning 1953) 39— Sammanfattningsvis synes man våga 41 V-2. t/v. —• Som ett genomsnitt för säga följande. Tjänstemännen i de skankontorspersonal i Norge kan 40 t/v andinaviska länderna har i stor utsträckses gälla. Enstaka grupper — arbetsledare, sjuksköterskor — ligger vid 48 ning kortare arbetstid än arbetarna; deras ordinarie arbetstid ligger för flert/v. F ö r Danmark torde 42 t / v vara nor- talet omkring 40—42 t/v. Även i flertalet övriga västeuropeiska länder är malt såväl för statens som den enskilda tjänstemännens arbetstid i genomsnitt marknadens tjänstemän. I Holland tycks flertalet tjänstemän kortare än arbetarnas, men skillnaderna är mindre markanta, i det att tjänsarbeta mellan 39 och 45 t / v (statstjäns-

68 temannen i »48-timmars-länderna» inte sällan återfinnes vid ca 44—45 t / v ; och i Tyskland har stora tjänstemannag r u p p e r samma arbetstid som arbetarna. I de utomeuropeiska 40-timmarsländerna kan skillnaderna i arbetstid inte som någon allmän tendens hänföras till skillnader i yrkesställning.

Pågående strävanden till arbetstidsförkortning

veckan visserligen inginge i fackföreningsrörelsens allmänna strävanden men inte för närvarande borde genomföras, eftersom en sådan reform endast skulle leda till en ökning av övertidsarbetet. I Finland och Norge arbetar f. n. statliga utredningar med frågan om en arbetstidsförkortning. (Dessa utredningars syfte skall närmare behandlas i kapitel V.) I Danmark h a r förhandlingar i ämnet förekommit vid de allmänna avtalsförhandlingarna sedan 1950 och senast 1956. Någon allmän uppgörelse på denna punkt har inte nåtts, och en arbetstidsförkortning i Danmark h a r i viss mån gjorts beroende av utvecklingen i de övriga nordiska länderna. I Tyskland pågår f. n. diskussioner mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer om en arbetstidsförkortning, och i Schweiz h a r frågan förts upp till diskussion på såväl det fackliga som det politiska planet. Hollands regering uppdrog i november 1955 åt sitt socialekonomiska råd att undersöka frågan, ehuru det därvid betonades att en arbetstidsförkortning för Hollands del inte vore att tänka på inom de närmaste åren med hänsyn till de många andra reformönskemål som förelåge. I Belgien uppsattes arbetstidsförkortningen under 1954 och 1955 på fackföreningsrörelsens aktuella handlingsprogram. Sedan tecken till allvarlig oro på arbetsmarknaden uppträtt, kallade regeringen partsorganisationerna till förhandlingar under statsministerns ledning, och den 28 oktober 1955 uppnåddes en överenskommelse. Enligt den utsända kommunikén var parterna eniga om att metodiskt och i etapper genomföra en förkortning av arbetstiden till

Inom ILO har frågan om en allmän arbetstidsförkortning tagits upp till behandling. Enligt beslut av arbetskonferensen 1955 har arbetsbyrån sammanställt det ovan angivna betänkande, som framlades för organisationens styrelse i mars 1956 och föranledde beslut om att en trepartskommitté skall tillsättas för frågans vidare utredning och behandling. — Även inom organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete (OEEC) har problemet förts fram och utredning satts igång. I generaldirektörens rapport till ILO:s konferens i juni 1956 namnes, att en stark opinionsrörelse till förmån för kortare arbetstid otvivelaktigt har vuxit fram inom fackföreningsrörelsen, i synnerhet i de mer utvecklade länderna, och att den diskussion som inletts torde komma att fortsätta ett antal år. 1 Det påpekas bl. a., att 30—35 timmars arbetsvecka har uppställts som mål för de centrala fackliga organisationerna och åtskilliga enskilda fackförbund i Förenta Staterna och Canada, att överenskommelse om en successiv arbetstidsförkortning till 45 t / v har nåtts i Belgien och att frågan är under utredning i flera västeuropeiska länder. Samtidigt namnes, att den brittiska fackföreningsrörelsens kongress 1955 avslog en mo1 International Labour Conference, Thirtion i frågan om 40 timmars arbetsvecty-Ninth Session, Geneva 1956: Report of ka med motiveringen, att 40-timmarsthe Director-General.

69 45 timmar i veckan — eventuellt fördelad på fem dagar — u n d e r hänsynstagande till de svårigheter som kunde uppstå i olika sektorer av näringslivet, dvs. utan att sätta företagens stabilitet och den nationella ekonomin i fara. Man beslöt att för sådana företag, som kunde väntas möta särskilda svårigheter, tillsätta en opartisk expertgrupp på tre personer, som skulle avge rådgivande uttalanden om de möjliga skadeverkningarna för ifrågavarande företag och för landets ekonomi. Vidare förpliktade sig regeringen att framlägga frågan om en arbetstidsförkortning för kompetenta internationella organ, bl. a. ILO och Kol- och stålunionen. En arbetstidsförkortning har därefter genomförts för stora arbetstagaregrupper inom skilda delar av det belgiska näringslivet. I februari 1956 uppskattades reformerna beröra drygt en fjärdedel av landets arbetstagare. Enligt föreliggande uppgifter har arbetstidsförkortningen — med tillämpning av olika metoder för det successiva genomförandet och för arbetstidens förläggning — hittills berört gas- och elverken, kolgruvorna, järnhanteringen, metallvaruindustrin, den kemiska industrin, tobaksindustrin, oljeindustrin, pappers- och massaindustrin, stenindustrin, tryckerierna, beklädnadsindustrin, olika grenar av livsmedelsindustrin och livsmedelshandeln, försäkringsbolagen, bankerna, varuhusen m. fl. Partiella lösningar har överenskommits i andra industrigrenar, t. ex. textilindustrin, som vid treskiftsgång infört 45 t/v för dagskift och 40 t/v för nattskift. Bland olika metoder för den belgiska arbetstidsförkortningens genomförande kan nämnas följande. — I järnhanteringen infördes 45-timmarsvecka den 1 februari 1956. — I den kemiska industrin förkortades arbetstiden till 46 V-2

t/v vid olika tidpunkter under hösten 1955 och början av 1956 i olika delbranscher; 45 t/v skulle införas eller diskuteras vid för olika delbranscher varierande data under 1956. —• I glasbruken infördes 46 xk t/v från ingången av 1956, varvid den avkortade tiden skulle sammanföras till hellediga dagar. — I olika delar av livsmedelsindustrin har 45 t/v med fem och i en del fall sex arbetsdagar i veckan införts i oktober 1955 eller senare; i dryckesvarutillverkningen får emellertid 48 t / v tas ut under säsongen mot kompensation i ledighet under dödsäsong. — I livsmedelsdistributionen med undantag för detaljhandeln gäller ett veckogenomsnitt av 45 timmar sedan början av 1956; om längre arbetstid tas ut skall kompensation ges i helt lediga dagar; arbetstidsförkortningen avser inte sådana veckor, varunder någon offentlig helgdag infaller; arbetstidsförkortningen skall inte medföra minskad veckolön; för arbetstid mellan 45 och 48 timmar under en vecka betalas inte övertidsersättning. — Arbetstidsförkortningen i kolgruvorna fick formen av 15 ytterligare fridagar under året, men för det första avtalsåret förband sig fackföreningarna att anmoda sina medlemmar att arbeta mot dubbel betalning under sju av dessa fridagar. Samtidigt åtog sig regeringen att på grund av kolgruveindustrins svåra läge täcka större delen av de ökade kostnaderna med statsmedel. — Bankerna, som förut tillämpade 44 t/v, minskade arbetstiden till 43 t/v den 1 december 1955 och till 42 % t/v den 1 februari 1956 genom att lägga in två halva eller en hel fridag per månad, i första hand på lördagar. — För varuhusen, där 44 t / v varit avtalsenlig arbetstid sedan 1948, skall denna arbetstid fortsätta att gälla för den administrativa personalen men

70 fördelas på fem i stället för sex dagar; försäljningspersonalen skall från 1 januari 1956 arbeta 42 t/v med arbetstiden i princip fördelad på sex dagar i veckan, men den nuvarande ordningen med en fridag per två veckor skall ersättas med tre fridagar per fyra veckor. De nu behandlade strävandena till arbetstidsförkortning i olika länder avser i första hand industrin. Inom andra områden, där längre arbetstider alltjämt råder -— de omfattas ofta inte av lagstiftningen, stundom inte ens av avtalsreglering — äger arbetstidsförkortningar, såsom delvis framgått av notiser i det föregående, successivt rum i åtskilliga länder.

Sammanfattning

I de nordiska och västeuropeiska länderna har principen om högst 48 timmars arbetsvecka slagit igenom inom industrin och för större delen av arbetsmarknaden i övrigt. Inom handeln och restaurangnäringen och särskilt i jordbruket förekommer emellertid i avsevärd omfattning längre arbetstider än 48 t / v ; i vård- och hemtjänst är förhållandena likartade och arbetstiden ofta helt oreglerad. Säsongvariationer i olika näringar, t. ex. byggnadsverksamhet, medför lång arbetstid under vissa årstider, men i allmänhet torde den långa arbetstiden motsvaras av en så mycket kortare arbetstid — eller av arbetslöshet — under andra årstider. I Frankrike och England är den ordinarie arbetstiden i betydande utsträckning kortare än 48 t/v, men övertidsarbetet har under senare år haft en sådan utbredning och storlek, att den normala arbetstiden för stora grupper inte torde ha varit nämnvärt kortare än i 48-timmarsländerna. I Belgien är en arbetstidsförkortning till 45 t/v inom

industrin på väg att genomföras, men det är ännu för tidigt att yttra sig om i vad mån övertiden kommer att öka. En i stort sett effektiv förkortning av arbetstiden u n d e r 48 t / v har skett i USA, Australien, Nya Zeeland och Canada. I Canada synes genomsnittet f. n. vara omkring 42 t/v, och i de tre övriga länderna är 40 timmars arbetsvecka regel för det stora flertalet arbetstagare. Fem dagars arbetsvecka är det vanliga då arbetstiden är högst 45 t/v. Undantag torde dock gälla för handel och andra servicenäringar, som i stor utsträckning har 5 %-dagarsvecka e. d. även då arbetstiden är kortare än 48 t/v. Vid 48 t/v är sex arbetsdagar med lördagen avkortad det vanliga. I Tyskland och Schweiz registreras dock en tendens till utbredning av systemet med femdagarsvecka och 48 t/v, och den myckna övertiden i Frankrike och England kan förmodas i betydande utsträckning förläggas till veckans fem första dagar. Detta innebär att principen om högst nio timmars arbetstid per dag brytes. Denna princip tillämpas emellertid i stor utsträckning i industrin, om man bortser från det mera tillfälliga övertidsarbetet; i andra näringar är en längre daglig arbetstid vanlig. I länder med väsentligt kortare arbetstid än 48 t/v för arbetarna är i allmänhet skillnaden mellan arbetare och tjänstemän i fråga om arbetstiden mindre än hos oss och på sina håll helt obefintlig. Om den ordinarie arbetstidens längd mätes i genomsnitt per vecka under ett år, kommer även semester och helgledigheter i betraktande. I dessa hänseenden råder stora skillnader, som i stort sett innebär att längre arbetsvecka motsvaras av större ledighet genom semester och helger. Ett försök till jämförelse

71 mellan länderna ger bl. a. till resultat, atl en 42 timmars ordinarie arbetsvecka i Sverige skulle ge i stort sett samma årsarbetstid som 40-timmarsveckan i Förenta Staterna. Strävandena till en förkortning av 48timmarsveckan har de senaste åren ac-

centuerats i flertalet västeuropeiska länder. Utredningar och förhandlingar i ämnet pågår på många håll. Även i Förenta Staterna diskuteras en arbetstidsförkortning, och inom vissa branscher ligger arbetstiden där redan u n d e r 40timmarsnivån.

FJÄRDE KAPITLET

Några historiska notiser

Avsikten med framställningen i detta kapitel är inte att teckna arbetstidens historia. Arbetstidens längd är en funktion av de ekonomiska, sociala och politiska förhållandena; arbetstiden kan alltså inte isoleras från övriga faktorer i utvecklingen. Även en fragmentarisk översikt i form av några notiser ur det förflutna synes emellertid kunna tjäna till att något belysa den fråga, som är oss förelagd. Av särskilt intresse är helt naturligt vad som hänt på arbetstidens område i vårt eget land under tiden efter åttatimmarslagens införande. I vad avser den internationella utvecklingen samt förhållandena i vårt land före 1920 bygger redogörelsen

på följande framställningar: Gösta Lange n felt, The Historic Origin of the Eight Hours Day (Kungl. Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademiens Handlingar, del 87, Stockholm 1954); P. J. V e r d o o r n, Arbeidsduur en Welvaartspeil (Capita Selecta der Econom i c Leiden 1947); och Torsten Gårdlund, Industrialismens samhälle (Stockholm 1942). Därutöver har uppgifter hämtats ur svensk ekonomisk litteratur (t. ex. Per Nyström, Stadsindustriens arbetare före 1800talet, Stockholm 1955), officiellt tryck, material insamlat av den norska Arbeidstidskomiteen, m. m.

A. Den internationella Dagsljuset är den äldsta regulatorn för arbetstiden. Så länge lantbruk och byggenskap var de näringsgrenar, som krävde mest arbetskraft, och så länge artificiell belysning var en lyxartikel, satte naturen själv gränserna för arbetets början och slut. På nordligare breddgrader innebar detta också säsongvariationer; längre arbetstid om sommaren, kortare på vintern — i den mån inte temperaturen och nederbörden korrigerade solen som arbetstidsregulator. I genomsnitt bör arbetstiden alltså ha varit ca 12 timmar om dagen inberäknat nödvändiga avbrott för måltider och vila, säg netto omkring 10 timmar. — Alltjämt spelar

utvecklingen

ljus- och väderleksförhållanden hos oss sin roll för arbetstidens längd. Den kristna kyrkan var i vår kulturkrets en viktig faktor för arbetstidens begränsning i äldre tider så till vida som kyrkan främjade regler om avbrott för sabbatsfirande. Helgmålsringningen på lördagseftermiddagen var en signal till veckovila, som gällde både husbonde och dräng — och stränga bestämmelser har funnits till arbetsförbudets upprätthållande. Växlande traditioner i fråga om helgdagsfirande b a r inneburit variationer i fråga om arbetstidens längd över längre perioder — och de gör så alltjämt.

73 Ljusförhållanden och religiösa krav i förening med enkla fysiologiska erfarenheter ligger väl bakom den tradition om dygnets tredelning, som i den historiska litteraturen kan föras tillbaka till Alfred den Store av Wessex (död 900). Denne delade -— förvisso innan det hjuldrivna uret uppfunnits — sitt dygn i tre delar: 8 timmar för arbete, 8 timmar för vila, 8 timmar för bön (den sistnämnda delen senare tillskriven behovet av förströelse, studier, goda gärningar etc.). Det torde emellertid inte finnas skäl att anta, att traditionen från Alfred av Wessex vittnar om något slags normal indelning av dygnet för ett större antal människor, även om det finns socialhistoriker som hävdat, att den sentida kampen för åttatimmars dagen åsyftat att återställa förhållanden som rått under senmedeltiden. F r å n tiden före 1800-talet finns gott om uppgifter om arbetstider i olika verksamheter. De flesta tidsangivelser torde rymmas inom intervallet 10—14 timmar om dagen. I en del fall, då det är fråga om t. ex. gruvarbete, kan en relativt köat arbetstid trollgen hänföras till erfarenheter rörande det fysiskt möjliga i ett kroppsligt onormalt slitsamt arbete. I andra fall kan en relativt kort arbetstid för t. ex. en stads textila manufakturer vara dikterad av intresset för inbördes konkurrensbegränsning och för kvalitetsgarantier med hänsyn till den interurbana konkurrensen (man ville t. ex. inte riskera kvalitetsförsämring genom arbete vid dåligt artificiellt ljus). Exemplen på relativt kort arbetstid motsvaras av god tillgång på extrema fall i andra riktningen. Icke desto mindre finns det forskare som företräder uppfattningen, att en utveckling mot en viss arbetstidsförkortning ägde rum under 1700-talet. 1 Ett tecken på detta har ansetts vara, att man i slutet av 1700-talet i England in-

rättade arbetshus för arbetsskygga, där arbetstiden — i avskräckande syfte — sattes till 12 t/d. Det vill emellertid synas vara föga sannolikt, att just arbetstidens längd skulle ha tett sig särskilt avskräckande i en tid, då de lägre samhällsklassernas liv och i all synnerhet deras arbetsliv i det mesta var inrutat av offentliga regler. Bestämmelser om arbetstiden torde i varje fall inte ha haft några som helst socialpolitiska motiv i vår tids mening utan hade till syfte att garantera disciplin bland de arbetande. Det sagda kan belysas med en hänvisning till den troligen äldsta arbetstidslagen av större omfattning, nämligen en engelsk förordning av 1495. Förordningen avsåg att stävja olika slag av brister i pliktuppfyllelsen — för sen ankomst, för tidig hemgång, förlängning av raster etc. — och fastslog gällande arbetstid för hantverkare och arbetare (de sistnämnda förekom huvudsakligen i lantbruket). Daggryningen och solnedgången bestämde 'arbetets början och slut utom under tiden mellan matten av mars och mitten av september, då man skulle vara i arbete före kl. 5 och inte sluta tidigare än mellan kl. 19 och kl. 20. Rasterna fick vara sammanlagt högst 1%—2 timmar. Under årets ljusare del kunde man alltså ha en nettoarbetstid på mer än 12 t/d. 2 Denna engelska reglering synes ha varit i huvudsak gällande ända fram till 1800-talets början. Som ett annat exempel på den förindustriella epokens syn på arbetstiden kan nämnas, att Stockholms hallrätt 1751 allvärligen ålade sidenvävarna att börja sitt arbete precis kl. 5 på morgonen och hålla på till kl. 9 på kvällen, dvs. 16 timmar inklusive måltider. 1700talsförfattaren Per Enbom låter i sitt drama Fabriksflickan en rättrådig in1 2

Jfr t. ex. V e r d o o r n , a.a., s. 59. L a n g e n f e l t, a.a., s. 96.

74 formator tillhålla en grym fabrikör: »Fångars öde är drägligt och tiggares är nästan lycksaligt, då man jämför det med ert folks; tiggarna äro åtminstone frie, där de gå i deras föraktade armod, och de förtjäna ofta mer om dagen, utan att göra det ringaste arbete, än fabrikshjonen med sexton timmars träldom.» 1 Det sistnämnd-a exemplet för direkt över till industrins tidevarv. Den industriella revolutionen innebar väsentliga förändringar på arbetslivets område av direkt betydelse för arbetstiden. Produktionsökningen möjliggjordes genom stora investeringar i maskiner, som man måste utnyttja så intensivt som möjligt: långa arbetstider blev »nödvändiga» för företaget. Samtidigt frigjorde de maskinella metoderna arbetskraft, och arbetstagarnas situation p å marknaden blev om möjligt svagare än tidigare. Den förhärskande ekonomiskpolitiska doktrinen gav inte utrymme för begrepp sådana som arbetarskydd och fritid i vår tids mening, även om Adam Smith's liberalism också godtog tanken på en reglerad och rimlig arbetstid. Fritid betraktades av de härskande i allmänhet som en skadlig företeelse för en arbetarklass, vilken inte förstod att använda den till annat än dåligheter; de gamla patriarkaliska förhållandena mellan arbetsgivare ooh arbetstagare hade upplösts, och d ä r m e d hade den sociala kontrollen försvagats. Omkring 1800 uppfanns gasljuset, och stora delar av industrin blev oberoende av dagsljuset. Därmed blev långa »arbetstider fysiskt möjliga i mycket större utsträckning än tidigare. Utvecklingen medförde otvivelaktigt en förlängning av arbetstiden för dem som drogs in i industrin; i den alltjämt kvantitativt viktigaste näringsgrenen, lantbruket, var solen fortfarande arbetstidsregulatorn. Det vill synas som

om i början av 1800-talet en arbetstid av 14 t/d var normal, att 16 t/d inte väckte någon särskild uppmärksamhet och att först 17—18 t / d betraktades som en omåttlig arbetstid. Även kvinnor och barn utnyttjades på samma sätt. Inom hantverk och hemarbete måste man följa med i utvecklingen. I den mån arbetarna reagerade mot förhållandena hindrades de — genom förbud mot arbetarorganisationer — att kollektivt ge uttryck för sin inställning. Det var i denna miljö, som kraven på en reglering av arbetstiden i industrin började resas. En av Englands namnkunnigaste förkämpar p å området var Robert Owen, som under 1800-talets andra decennium började tala, skriva och handla för en arbetstidsförkortning. Owens motiv var samhälls- och företagsekonomiska, sociala och moraliska — stundom, liksom så ofta i debatten om arbetstiden, logiskt oförenliga. Ingen kunde i längden prestera en omåttlig arbetsinsats utan att bli 'lidande till sin hälsa, sitt intellekt och sin moral. Man hade inte rätt -att hålla medmänniskor i arbete längre än vad som behövdes för att fylla samhällets behov. En kortare arbetstid skulle öka produktiviteten, och produktionen skulle inte minskta om arbetstiden förkortades. De tekniska förbättringarna kunde dessutom leda till en produktionsökning, som vid lång arbetstid skulle medföra överproduktion med kris och prisfall som följd. — Owen genomförde vid sina egna företag en arbetstid av 10% t/d, vilket innebar en stor arbetstidsförkortning. Han pläderade för åttatimmar sdiagen som det riktiga. Därmed hade, jämnt etthundra år före åttatimmarsprincipens avgörande seger, den moderna rörelsen för kortare arbetstid startat, och en avsevärd del av 1 Jfr uppsats av G. Walldén i P e r N ys t r ö m , a.a., s. 333.

75 den senare ooh alltjämt använda argumentsamlingen för kortare arbetstid hade presenterats. I England valde man inte lagstiftningens väg a n n a t än för vissa grupper arbetstagare, till vilkas förmån humanitära motiv ansågs kunna anföras. 1802 och 1819 kom lagar om högst 12 timmars arbetsdag för barn i vissa verksamheter, och den 1 maj 1848 trädde lagen om 10 timmars arbetsdag för ungdomar och kvinnor i kraft. I denna utveckling kunde man skönja motiv även av helt a n d r a slag än d e av Owen anförda. Det fanns konservativa kretsar, som i arbetstidsbegränsningar såg ett medel att motverka den snabba framväxten av en ny föreitagarklass. På arbetstagarsidan var man angelägen att utnyttja de filantropiska stämningar, som barnens o c h mödrarnas situation i arbetslivet frambragte, till förmån för alla arbetstagare: det skulle bli svårt att organisera arbetet om olika grupper skulle ha olika arbetstid, och en arbetstidsförkortning för barn och kvinnor skulle därför framtvinga en allmän arbetstidsförkortning. Man kan också någon gång skymta sådana motiv från männens sidta som att en arbetstidsreglering för kvinnor och ungdomar skulle försämra dessas läge i kampen med männen om arbetstillfällena. På 1830tailet, sedan organisationsförbudet upphävts, började fackföreningar bildas, och därmed blev kravet på kortare arbetstid en paroll, som fick värde även som ett agitatoriskt vapen och som en sammanhållande kraft i strävan att skapa massorganisationer. Utvecklingen i England var emellertid mycket oenhetlig och lagstiftningens effektivitet var mycket svag. På 1860talet fanns det gruvarbetare som hade åttatimmarsdag och åtskilliga andra som uppnått en niotimmarsdag eller stod inför dess förverkligande — medan

andra arbetare kämpade för att komma ned till aderton timmars arbetsdag; järnvägsolyckor tillskrevs arbetstider på 14, 18 och 20 timmar om dagen! — En arbetarkongress i London 1870 anförde, att »Englands produktionsförmåga och det arbetande folkets skicklighet hade uppnått en sådan fulländning, att utan varje tvekan åtta timmars arbete om dagen skulle vara tillräckligt för att fylla landets kommersiella och nationella behov». Omkring det senaste sekelskiftet skedde betydande arbetstidsförkortningar i England, och arbetstiden var därmed i detta land i stort sett avsevärt kortare än i övriga europeiska länder och i Förenta Staterna. Därefter började emellertid en snabbare utveckling även i andra länder. Strax före första världskriget låg arbetstiden i d e flesta yrken i England mellan 46% och 56% t / v med en medelarbetstid p e r dag av 9 timmar. Omedelbart efter kriget kom en arbetstidsförkortning, som gjorde åttatimmarsdagen till en allmän företeelse. De därefter följande stegen på arbetstidsförkortningens väg togs under 1930-talets arbetslöshetskris. — Lagstiftningen har förblivit en undantagsföreteélse. 1908 kom en lag om åttatimmarsdag i gruvorna, 1919 förkortad till sjutimmarsdag. 1937 års fabrikslag fastställde 4 8-timm årsveckan men liksom förr endast för ungdomar och kvinnor. I sin egenskap av industrialiseringens föregångsland h a r utvecklingen på arbetstidens område i England varit av särskilt intresse. Strävandena mot kortare arbetstid har dock haft större och snabbare framgångar på sina håll utanför England. Australien blev sålunda ett föregångsland för kortare arbetstid. Redan 1855 introducerades åttatimmarsdagen bland byggnadsarbetarna i Sydney, och 1856 anses principen om åtta timmars ar-

76 betsdag i industrin ha fått fotfäste i Australien, även om detta långt ifrån innebär att principen var -tillämpad i praktiken. Bakom denna utveckling låg dels ett målmedvetet arbete av engelska immigrantledare med anknytning till den s. k. chartiströrelsen, dels en guldrush, som tömde de uppväxande industrierna på folk och drev upp lönerna till en tidigare oanad höjd. -— Liksom i England blev lagstiftningen i Australien begränsad till speciella grupper. Då den första lagen om arbetstidsreglering för kvinnor infördes 1874, varvid 48 timmars arbetsvecka blev norm, motarbetades den av kvinnoorganisationer med hänsyn till att kvinnornas ställning på arbetsmarknaden skulle försämras. — Den fortsatta utvecklingen mot kortare arbetstid har skett genom avtalsöverenskommelser och obligatorisk skiljedom på den enskilda marknaden. Före första världskriget var 48-timmarsveckan i stort sett genomförd i Australien, åtminstone vad industrin beträffar. På 1920-talet började utvecklingen mot 44-timmarsveckan, vilken i huvudsak var verklighet före andra världskrigets utbrott, och efter kriget har, såsom framgått av det föregående kapitlet, 40timmarsvecka genomförts i större delen av arbetslivet. Nya Zeeland införde genom lagstiftning omkring sekelskiftet 48 timmars arbetsvecka för män och 45-tiimmarsvecka för kvinnor och ungdomar d industrin. Under 1930-talet började 40timmarsveckan förverkligas genom lagstiftning, som dock alltjämt lämnar lantbruket utanför lagenlig arbetstidsreglering. Utvecklingen i USA gick under 1800talet långsammare än i England. Alla uppgifter ger emellertid ett starkt intryck av oenhetlighet i arbetstidsförhållandena. Olikheter i delstaternas lagstiftning, i påtryckningsgruppers och

fackliga organisationers styrka o c h i arbetskraftstillgången — varvid de ^västliga staterna hade brist p å folk — medförde högst skiftande framgångar för rörelsen mot kortare arbetstid. En s tark »tiotimmarsrörelse» växte fram omkring 1800-talets mitt och medverkade till att 60 timmars arbetsvecka blev en vanlig företeelse under seklets senare del. Åtskilliga exempel på kortare arbetstider finns från denna tid, och en växande »åttatimmarsrörelse» hade växlande framgångar. Men de lagar som antogs på sina håll blev inte effektiva, dels emedan de vanligen medgav avtalsparter rätt att komma överens om en längre arbetstid, dels därför att de blev ogilltigförklarade av domstolarna. Även fackföreningsrörelsen ställde sig avvisande till lagstiftningsåtgärder, vilka betraktades som ett intrång på avtalsfrihetens mark. De motiv som anfördes för kraven på arbetstidsförkortning var delvis växlande med konjunkturerna. Argumentet att motverka arbetslösheten genom en arbetstidsförkortning framfördes bl. a. då soldaterna återvände efter inbördeskriget. Under bättre tider förhärskade önskan att höja levnadsnivån genom en arbetstidsförkortning, vilken med hänsyn till den tekniska utvecklingen inte skulle medföra någon produktionsminskning. Hänvisningar till folkets hälsa och moral förekom även, liksom till att de växande storstäderna gav upphov till långa restider. Risken för att mekaniseringen skulle medföra arbetslöshet betonades ofta. En teori som synes ha spelat en viss roll under 1800-^talets senare del var den amerikanske agitatorn Ira Steward's »gyllene lönelag», enligt vilken ökad fritid bland larbetarna skulle väcka nya behov, vilka i sin t u r skulle förstärka lönekraven — allt resulterande i en stigande levnadsnivå. Samma tankegång finns hos Henry Ford p å 1920-talet.

77 På 1890-talet förefaller 10 timmars arbetsdag och 60 t/v vara en normal företeelse i USA, men i en del fack och särskilt byggnadsfacken hade man hunnit längre ner på skalan. Utvecklingen går successivt nedåt, och åren före första världskriget synes kunna betraktas som 504immarsveokans genombrottstid, även om betydligt längre arbetstider alltjämt var vanliga. Stor spridning utmärker även åren efter första världskriget, då åttatimmarsdag och femdagarsvecka börjar bli vanliga jämsides med 12-timmarsskift och 54 timmars arbetsvecka i stålindustrin. Därefter följer depressionen som medför allmän anslutning till idén att motverka arbetslösheten genom att fördela arbetstillfällena

B. Förhållandena

på så många som möjligt genom korttidsarbete. 40-timmarsveokan gör sitt intåg, och Fair Labor Standards Act av 1938 kommer till (jämför föregående kapitel). Den federala regeringens åtgärder begränsas därvid till produktion för mellanstatlig handel samt till verksamhet direkt i regeringens tjänst, och de delstatliga lagstiftningsåtgärderna får på samma sätt formellt inskränkas till staten som arbetsgivare — vilket dock är ett viktigt medel för den allmänna normbildningen på arbetsmarknaden. I övrigt har lagstiftningen i huvudsak begränsats till skyddsanordningar för kvinnor och barn samt för arbetare i farliga yrken.

i Sverige före

De långa arbetstiderna i industrin under 1800-talet kännetecknade även vårt land. Då den första riksdagsmotionen om •arbetstidsreglering i lag lades fram 1856 i bondeståndet av hemmansägaren Nils Hansson i Vanalöv, gick kravet ut på en maximiarbetsdag av 12 timmar för vuxna och 8 timmar för ungdom under 16 år. Motionären anförde, att arbetet i fabrikerna vanligen började kl. 5 på morgonen och slutade kl. 8 på kvällen med endast 1% timmes raster -— och att man vid många fabriker ändå började redan halv 5 och slutade först halv 9, tider som även gällde för barn. Motionen synes ge vid handen, att arbetstiden i industrin vanligen var över 12 t / d . Troligen var en nettoarbetstid på mer än 12 t / d dock inte den vanligaste, men å andra sidan förekom på en del håll vid 1800-talets mitt arbetstider på ända upp till 16 t / d både för bruksarbetare och andra grupper. Under alla förhållanden var arbetstider på 11—12 t / d vanliga vid den-

åttatimmarslagen

na tid, och lägger man därtill raster och gångtid var arbetaren borta från sitt hem mer än halva dygnet; i den skiftgående industrin syntes han mången gång inte till hemma på hela veckan. För minderåriga under 18 år infördes 1852 nattarbetsförbud, men dispenser och bristande kontroll gjorde (bestämmelserna föga effektiva; mågon begränsning av arbetstidens längd under det fysiskt möjliga innebar de inte. 1881 tillkom en förordning angående minderårigas a n v ä n d a n d e i arbete vid fabrik, hantverk eller annan hantering. Däri stadgades, att barn under 12 år inte fick utnyttjas i ifrågavarande slag av arbeten, att 12- och 13-åringar inte fick sysselsattas i fabriksarbete under mer än sex timmar av dygnet och 14—17-åringar inte mer än tio timmar; för annat arbete än fabriksarbete liksom för vuxna överhuvud fanns inga arbetetidsregler. Förordningens effektivitet torde ha varit liten, dels på grund av att övervakningen av dess efterlevnad var dålig i

78 och för sig, dels därför att myndigheterna översåg med överträdelser. 1 Industrins arbetstider förkortades emellertid successivt. Humanitära skäl samverkade med övertygelsen h o s en del arbetsgivare, att alltför lång arbetstid inte lönade sig. Otto Carlsumd på Motala Verkstad förkortade på 1840-talet arbetstiden för sina arbetare från 16 till 11—12 t/d, och på 1860-talet kunde han berätta i riksdagen, att »samma, ja till och med större kvantitet arbete kunde å den kortare tiden åstadkommas, och vi producera nu mera arbete p å 11 till 12 timmar än som förr var möjligt på 15 å 16. Arbetarens trevnad, välstånd och moralitet har genom denna anordning och den bättre tidsanda som uppstått blivit väsentligen förbättrad såväl hos oss som vid andra verkstäder, där samma eller liknande förändringar blivit införda. Det är ej tvivel underkastat, att en ännu kortare arbetstid vore för fabrikanten mera lönande, e n ä r det är utrönt, att på 8 timmars forcerat arbete kan förbrukas en persons arbetsförmåga för hela dygnet, och att fabriker kunna med trenne arbetsskift mera fördelaktigt bedrivas». 2 Sammanställningar av uppgifter från officiella och andra undersökningar ger emellertid vid handen, att utvecklingen under 1800-talet i stort sett gick helt sakta. 3 En nettoarbetstid på mer än 10 t / d var det vanliga i industrin ända fram till sekelskiftet, och många hade mellan 11 och 12 timmars arbetsdag. Om ett genomsnitt för industrin kan förmodas ha legat vid drygt 10 t / d beror det bl. a. på att man vid gruvorna under 1800ntalets sista årtionden gått ner till drygt 9 och vid sekelskiftet till något över 8 t / d och att glasbruken låg vid ca 9 t / d . Emellertid kan man våga räkna med att den genomsnittliga arbetstiden sjönk med ungefär en timme per dag — från 11 till 10 t / d eller från

i runda tal 65 till 60 t / v — från 1880talet till 1900-talets första decennium. — En viss förkortning av arbetsdagen utöver det n ä m n d a hade uppnåtts genom en successiv förkortning av rasterna — en anordning som alltså inte förkortade nettoarbetstiden men väl bortovaron från hemmet. Kommerskollegiets undersökning 1905, som omfattade 345 000 industriarbetare, gav resultatet att drygt hälften av männen (52 %) hade 10 timmars arbetsdag. En fjärdedel (26 % ) , däribland arbetarna i pappers- och massaindustrin samt i malmförädlingsindustrin, hade mer än 10 t / d . E n femtedel (19 % ) , däribland gruvarbetare och typografer, hade kortare arbetstid än 10 t / d (3 % var obestämda). I genomsnitt var arbetsveckan i industrin 59,5 timmar. Då undersökningen publicerades i en bilaga till 1912 års .arbetarskyddsproposition, utgick man ifrån att siffrorna alltjämt hade aktualitet. Det noterades emellertid att man på senare år kunnat registrera en strävan att genom avtal förkorta arbetstiden på lördagarna. De upprepade kraven p å arbetstidsreglering i lag för olika grupper och arbeten vann föga gehör. Då arbetstiden för barn och ungdomar maximerades i en lag av 1900, medgavs för 13—17åringar 10 t / d — dock med möjlighet till 12 t / d för 14—17-åringar, då arbetet förutsatte »ständig eld». Bestämmelserna i den tidigare nämnda förordningen av 1881 uppmjukades alltså genom den nya lagen i så måtto, att även 13-åringar fick arbeta 10 t / d mot förut 6 t / d . 1912 års arbetarskyddslag gjorde emellertid åttatimmars dagen och 48-timmarsveckan till maximum för 13-åringar och medgav 10 t / d för 14—17-åringar. i Jfr prop. 1900:57. 2 G å r d l u n d , a.a., s. 311. 3 Se t. ex. G å r d l u n d, a.a., s. 312.

79 Några kännbara ingrepp på arbetsmarknaden innebar inte dessa regler. Verkstadsavtalet av 1905 fastställde 10 t / d och 57 t / v , järnbruksavtalet 58 t/v. Samma arbetstid hade flertalet gruvarbetare över jord — med en viss förkortning under den mörka årstiden — medan underjordsarbetarna hade 48 t/v. 1909 års sågverksavtal stadgade 10 t / d och 59 t/v. Då riksavtal med arbetstidsreglering tillkom för pappersindustrin 1913, bestämdes arbetstiden till 10 t / d och 59 t / v ; textilindustrin fixerade samma år 10 Va t / d och 60 t/v. Telegraf-Järnvägs- och vattenfallsstyrelserna fastställde 1909 den ordinarie arbetstiden under den ljusa delen av året till 10 t / d (7 timmar på lördagar) och 57 t / v ; 1917 gick man i des&a verk ned till 54 och 1918 till 52 t / v . Det är mot bakgrunden av dessa uppgifter inte förvånande att man, då 1905 års undersökning upprepades 1917, kom

C. Utvecklingen

fram till en genomsnittlig förkortning av arbetsveckan i industrin under denna tid från de nämnda 59,5 till 56,4 t/v. Då 1919 års lag om arbetstidens begränsning fastställde en maximiarbetstid av 48 t / v innebar det sålunda i princip på en gång en arbetstidsförkortning ungefär lika stor som den man utan lagstiftning uppnått p å fyra decennier. Den utveckling, vars konturer tecknats här, avser endast industrin. I andra näringsgrenar — främst handel och jordbruk — gick utvecklingen långsammare. Undersökningar i Stockholm 1894 och 1907 gav vid handen, att flertalet anställda i detaljhandeln hade minst 12 timmars arbetsdag och mer än 72 t/v. 1909 års butikstängningslag medförde viktiga begränsningar, men alltjämt hade detaljhandeln relativt mycket långa arbetstider. Lantarbetarnas arbetstid torde i första hand ha reglerats av solen.

under åttatimmarslagens

Under 1920-talet vidtogs en del ändringar i åttatimmarslagen. Flertalet av dessa ändringar innebar uppmjukningar av lagens bestämmelser: en krympning av tillämpningsområdet, främst genom att kretsen av undantagna småföretag utvidgades; smidigare regler om arbetstidens förläggning inom ramen för 48 timmar per vecka eller i genomsnitt per vecka; samt en ökning av övertidsmaxima. Dessa förändringar torde dock inte i och för sig ha medfört några nämnvärda ändringar i fråga om arbetstidens genomsnittliga längd för de berörda grupperna. Då socialstyrelsen 1925 redovisade statistiska undersökningar r ö r a n d e arbetstiderna 1919 och 1924 1 , ansåg man sig kunna konstatera, att av landets löntagare, som uppskattades till 1 600 000,

tid

ungefär hälften hade en arbetstid som föll inom lagens maximigränser. (Direkt berördes omkring 450 000 arbetstagare av lagen, och ytterligare 350 000 beräknades på grund av särskild lagstiftning, kollektivavtal eller praxis ha en arbetstid inom de i lagen uppdragna gränserna.) Även om man inskränkte sig till begreppet kroppsarbetare, ca 1 200 000, ansågs knappt mer än hälften 1925 ha en arbetstid av 48 t/v eller mindre. De största grupper som hade längre arbetstid var jordbrukets löntagare, som beräknades till ca 300 000, inemot 200 000 anställda i husligt arbete samt därutöver en del löntagare i hantverk och säsongarbeten m. fl. 1925 års utredning visade emellertid, att åtskilliga hantverksarbetare genom i SOU 1925:45.

80 kollektivavtal kom i åtnjutande av den förkortade arbetstiden. Vad de statsanställda angår hade 48-timmarsprineipen bragts i tillämpning 1919 för huvuddelen av arbetarna vid försvarets och affärsverkens arbetsplatser, om också med en annan och ojämnare fördelning av arbetstiden än lagen förutsatte. En del vaktpersonal inom tullen och järnvägen samt en del andra grupper hade dock alltjämt längre arbetstider. Vid vårdanstalter av olika slag var långa arbetstider regel, sålunda vid ett antal tillfrågade sjukhus 61—74 t / v för sjukvårdspersonal och 58—66 t / v för ekonomipersonal. — Inom handeln hade butiksbiträden — till skillnad från kontorister och dem som hänfördes till handelsarbetare — i stor utsträckning längre arbetstid än 48 t / v ; för flertalet kollektivavtalsbundna gällde mellan 51 och 57 t/v. — Inom hotell- och restaurangnäringen r å d d e i betydande omfattning arbetstider på 60 t / v och däröver även oberäknat måltidsraster. — I jordbruket hade enligt socialstyrelsens lantarbetarslatistik skett en successiv arbetstidsförkortning under decenniet före 1920 — med mer än 4 timmar per vecka — men utvecklingen mot kortare arbetstid tycktes ha upphört och efter 1920 snarare förbytts i en tendens till arbetstidsförlängning. Socialstyrelsen satte denna utveckling i samband med att den tidigare skarpa konkurrensen om arbetskraften mellan jordbruk och industri väsentligt hade försvagats under inverkan av 1921—1922 års industriella arbetslöshetskris och de följande årens ihållande depression. Enligt de kollektivavtal, som gällde för det större jordbruket i vissa landsdelar, var den ordinarie arbetstiden ca 2 700 t / å r , motsvarande omkring 9 timmar i genomsnitt per arbetsdag. Även inom industriföretag som föll under åttatimmarslagen förekom efter

lagens ikraftträdande längre arbetstider än 48 t/v. Detta gällde främst skiftgående industrier, för vilka arbetsrådet beviljade dispens. Under sockerbetskampanjen (ca 8 veckor) kunde sålunda — då liksom senare — 56 t/v tas ut vid sockerfabrikerna. Vid kraftstationer och elverk medgavs 52% t / v i genomsnitt. Socialstyrelsen framhöll det däremot som anmärkningsvärt, iatt inom de tre stora skiftindustrierna järnbruk, pappersbruk och massafabriker skiftarbetarnas genomsnittliga arbetstid antingen obetydligt eller inte alls översteg 48 t / v . Vid järnbruken förekom 1924 en arbetsvecka av 56 timmar endiast vid hyttor, bessemerverk och vissa ugnar, medan vid martinverken, för vilka arbetsrådet lämnat motsvarande medgivande om utsträckt arbetstid, den längre arbetstiden på grund av motstånd från arbetarnas sida — vilket 1923 tog formen av en halvårslång strejk — inte hade kunnat geniomföras annat än under 12 veckor av året. I genomsnitt var skiftarbetarnas arbetstid 1924 vid järnverken 49 t/v. Först 1936—1938 övergavs emellertid definitivt 56-timmiarsveckan för de berörda järnbruksarbetarna (ca 1 100 m a n ) . På samma sätt hade en dispens, som lämnats för en viss förlängning av arbetsveckan inom en del av den skiftgående massaindustrin, inte kunnat utnyttjas för andra än reparatörer och hjälparbetare utanför den egentliga driftpersonalen, och genomsnittsarbetstiden låg 1924 därför inte högre än 48,1 t/v. Vad övertiden angår gav undersökningen 1924 vid handen, att för flertalet industrigrenar övertMsuttaget per arbetare var mindre än 1919, ett förhållande som dock av olika skäl inte tilllåter några säkra slutsatser, bl. a. därför att övertidsbegreppet inte var detsamma vid de båda tidpunkterna och konjunkturläget visade stora skillnader.

81 För dem som omfattades av åttatimmarslagen blev lagen sålunda tämligen snabbt i stort sett effektiv. De dispenser som beviljades för en i genomsnitt längre arbetstid än 48 t/v var av relativt liten omfattning — i varje fall om man bortser från undantag avseende korta perioder — och i många fall kom dispenserna inte till användning på grund av arbetarorganisationernas motstånd. Dispensgivmngen har efterhand i stort sett fått en ytterligare minskad betydelse. Behov av arbetstidsuttag utöver 48 t / v har i huvudsak kunnat tillgodoses genom övertid. Den fortsatta utveckling mot 48-timmarsprincipens tillämpning över hela vårt arbetsliv och mot ytterligare arbetstidsförkortning, som ägt rum efter 1920-talet, har berott dels på kollektivavtalens ökade utbredning och dels på den fortsatta lagstiftningen. Kollektivavtal och liknande överenskommelser har spelat stor roll för 48-timmiarsprincipens tillämpning i de m i n d r e företag, som faller utanför allmänna arbetstidslagen, samt för statsanställda och personal inom sjukvård o. d. Några detaljerade statistiska uppgifter om denna utveckling har inte samlats. — Det kan böra påpekas, att i denna redogörelse bortses från de typer av korttidsarbete, som förekommit under hela den behandlade perioden p . g. a. säsongvariationer eller allmän brist på arbetstillfällen. Under 193(Malet och vid några tillfällen senare framlade socialstyrelsen statistik, som belyste dessa företeelser i det den visade en fortgående förlängning av den genomsnittliga arbetstiden allteftersom krisen och arbetslösheten övervanns. På jordbrukets område medförde lantarbetstidslagens tillkomst 1936, att det tillåtna uttaget av ordinarie arbetstid blev i genomsnitt över året drygt 52 t/v. Lagen gällde dock endast större fö6

retag, och djurskötseln var helt undantagen. Denna lag torde dock inte ha medfört några större förändringar i de arbetstider, som redan gällde enligt kollektivavtalen, men var säkerligen av betydelse utanför det avtalsreglerade området. Genom 1937 års lagändringar utsträcktes lagens tillämpningsområde, och i genomsnitt p e r år blev arbetstiden ca 49 t/v. Samma årsgenomsnitt gällde enligt 1945 års lanitarbetstidslag, och först genom 1948 års lag förverkligades 48-timmarsprincipen för flertalet lantarbetare. Att vissa ackordsarbeten i jordbruket undiantagits från arbetstidsregleringen innebär dock en inskränkning av principens tillämpning. Arbetstiden i detaljhandeln låg vid början av 1930-talet i genomsnitt vid 51—52 t / v . I mjölk- och bageributiker var den vanligen 60 t/v. Då detaljhandelslagen tillkom 1939 och 48-timmarsveckan i princip blev verklighet även för de handelsanställda, beräknades detta innebära en arbetstidsförkortning med i genomsnitt 100—150 t / å r eller 2—3 t/v. En viss ytterligare arbetstidsförkortning torde ha inträtt i och med inskränkningen genom avtal av den tid för förberedelse- och lavslutningsarbeten, som lagen medger. Då den första hotell- och restauranglagen infördes 1944 medförde den en arbetstidsförkortning för serveringspersonalen på mellan 6 och Wi t/v, trots att 48-timmairsprinoipen inte omedelbart bragtes i tillämpning; lagen innebar nämligen, att arbetstiden för personal som direkt betjänade allmänheten kunde få uppgå till 51 timmar i genomsnitt per vecka. 1947 utarbetades en ny lag, enlig vilken 48-timmarsprincipen skulle tillämpas för alla som omfattades av lagen, och för serveringspersonalen skedde sålunda under denna tid en ytterligare arbetstidsförkortning på upp till 3 t/v.

82 F ö r sjöfolket har en successiv arbetstidsförkortning skett och 48-timmarsprincipen förverkligats för grupp efter grupp särskilt genom 1938 och 1948 års sjöarbetstidslagar samt genom avtal. Praktiska svårigheter både att ta ut och att utnyttja fritiden medför emellertid, att en längre arbetstid till sjöss inte alltid kompenseras genom motsvar a n d e ledighet i land utan genom kontant ersättning. Utvecklingen mot kortare arbetstid är emellertid omisskännlig. Under åttatimmarslagens tid h a r sålunda en successiv arbetstidsförkortning skett i vårt land genom att grupper, som legat utanför lagstiftningen, förts in u n d e r lagstiftning eller fått sin arbetstid reglerad genom avtal och tjänstgöringsföreskrifter i överensstämmelse med 48-timmarsprincipen. Arbetstidsförkortningar därutöver har, såsom framgått av redogörelsen i kapitel II, i huvudsak gällt strängt avgränsade grupp e r i underjordsarbete samt kontinuerlig drift eller annat nattarbete, vilka genom avtal under de senaste åren — vissa g r u p p e r dock redan i slutet av 1940talet — uppnått kortare arbetstid. Underjordsarbetarna i gruvorna angavs redan i 1925 års ovannämnda utredning

ha 44—47 t / v , vissa förkortningar genomfördes under 1920-talet, och 40-timmarsveckan avtalsfästes för denna grupp 1948. Emellertid får man inte förbise de viktiga arbetstidsrefonmer, som skett genom semesterlagstiftningen. 1938 års semesterlag innebar en arbetstidsförkortning, som utslagen över hela året för flertalet arbetstagare med 48 timmars ordinarie arbetsvecka motsvarade minst en timme i veckan. Treveckorssemesterns införande — för ungdomar under 1940-talet och för alla genom 1951 års lagstiftning, som medförde en successiv semesterförlängning under åren 1952—1953 — innebar med samma beräkningsmetod ytterligare en timmes arbetstidsförkortning p e r vecka. Därutöver har en viss arbetstidsförkortning ägt r u m genom utökade helgledigheter — generellt genom 1938 års lag om Första maj som allmän helgdag och i övrigt genom avtal om ledigheter på helgdagar och helgdagsafltnar. Man synes våga påstå, att utökade semesteroch helgledigheter under d e båda senaste decennierna motsvarar en arbetstidsförkortning av omkring 2 % t / v och i åtskilliga fall mer.

FEMTE KAPITLET

Motiv som anförts i den offentliga debatten

Inledning

till

De motiv som anförts för reformer på arbetstidslagstiftningens område kan indelas i tre huvudgrupper. Man kan tala om sociala, ekonomiska och politiska motiv. De sociala motiven kan likaväl kallas skyddsmotiv: man har avsett att genom en begränsning av arbetstiden skydda arbetstagaren mot att så utnyttjas av en arbetsgivare, att det kunde medföra överansträngning, sjukdomar och olycksfall och leda till vad man brukat kalla en alltför snabb förslitning av den mänskliga faktorn i produktionsprocessen; en kortare arbetstid skulle befordra arbetarnas hälsa. Under rubriken ekonomiska motiv kan hänföras sådana skäl till en arbetstidsbegränsning som följande: i strävan till största möjliga försörjning med varor och tjänster bör man söka finna den arbetstid som ur produktionssynpunkt är optimal; vid arbetslöshet bör man fördela arbetstillfällena på så många som möjligt genom att dela upp det tillgängliga måttet av arbetstid på fler; i begreppet levnadsnivå ingår fritiden som ett värde vid sidan om andra värden, t. ex. pengar, och man bör från

Motivkretsen Attatimmarslagens införande i Sverige 1919 Som utgångspunkt för denna översikt kan lämpligen väljas propositionen

motivdiskussionen tid till annan träffa ett val mellan ökad fritid och andra faktorer som ingår i levnadsnivån. Med hänsyn till betydelsen av detta sistnämnda skäl, kan det ekonomiska motivkomplexet också benämnas valmotivet — och vi kommer i det följande att diskutera de ekonomiska motiven inom ramen för vad vi kallar valsituationen. Till de politiska motiven h ö r främst strävandena att tillgodose kraven på rättvisa och utjämning mellan olika medborgargrupper inte endast då det gäller ekonomiska förmåner utan också i fråga om fritidens längd. Dessa motiv — och andra likartade — h a r sällan renodlade utan mestadels i olika kombinationer framförts, då arbetstidsreformer krävts eller beslutats, och detta gäller vårt land likaväl som andra länder. I det följande skall först ges en översikt av de motiv, som anförts vid några olika tillfällen, då frågan om en arbetstidsförkortning varit aktuell i Sverige och andra länder. Därnäst skall vi från aktuella utgångspunkter granska de olika slagen av motiv och slutligen ge skäl för vår egen ståndpunkt. förr och nu

. .

(nr 247) till 1919 års lagtima riksdag med förslag till lag om arbetstidens be!gränsning. Det är ju nämligen den: viktigaste delen av 1919 års beslut, som

84 nu tas upp till revision: frågan om arbetsveckans längd. Denna proposition innehåller en rik provkarta på motiv för en kortare arbetstid, vilka alltsedan i olika utformningar återkommit i debatten och alltjämt anföres. I departementschefens allmänna motivering framhålles i första hand arbetarnas krav på rättvisa: »Åttatimmarsdagen h a r för arbetarna blivit en symbol för rätten att leva under förhållanden, som principiellt jämställa dem med de övriga samhällsklasserna.» En utjämning på arbetstidens område skulle medföra en högre social värdering av kroppsarbetet: »Kroppsarbetet vinner i trevnad och det så att säga stiger i social rang.» Den tyngd och det eftertryck, varmed kraven framfördes, blev i och för sig ett motiv: »Den nuvarande orosfyllda tiden kräver, att förevar a n d e spörsmål framför allt ses ur statsklokhetens och den samhälleliga rättvisans ståndpunkt.» På samma plan ligger tankegången, att en utjämning av arbetstiden olika grupper emellan skulle motverka emigrationen i synnerhet till Amerika, »där kroppsarbetets likställighet med annat arbete är en bärande princip». Ett annat motiv av likartad karaktär var, att åtta timmars arbete om dagen b o r d e räcka både från samhällsmoraliska och ekonomiska utgångspunkter; den uppfattningen hade allt mer trängt sig fram, »att med i regel åtta timmars arbetsdag en var medborgare fyllt sin arbetsplikt gent emot samhället» och att »ett gott arbete u n d e r så lång tid av dygnet bör säkerställa en var för h a n s dagliga utkomst». I fråga om hälsosynpunkterna fastslogs såsom allmänt erkänt, »att en arbetstid, grundad på åttatimmarsdagen, är för arbetarklassens fysiska hälsa av betydelse». Under hänvisning till uttalanden av arbetstidskommittén, som förberedde lagförslaget, framhölls det i

propositionen att kravet på arbetstidens förkortning haft starka skäl för sig ur hälsosynpunkt vid en tid, då den effektiva arbetstidens längd ej sällan överstigit 12 timmar av dygnet. Under senare tid hade emellertid arbetstiden avsevärt förkortats; de hygieniska förhållandena på arbetsställena hade förbättrats. Till följd av mekaniseringen hade den fysiska ansträngningen i väsentlig mån förminskats, men å andra sidan hade den psykiska ansträngningen i betänklig grad ökats. Specialisering och arbetsfördelning, som medfört ensidighet i arbetet, vore något ur hälsosynpunkt ofördelaktigt. Det hade genom olika undersökningar statistiskt bekräftats, att industriarbetarbefolkningen var mera utsatt för ohälsa, överansträngning och olycksfall än andra grupper; flera moment i arbetarnas levnadssätt spelade här emellertid sin roll, och förhållandena var olika för olika yrken. Förkortad arbetstid och ökad fritid skulle emellertid minska arbetslivets skadliga inflytelser och bidraga till en ur hälsosynpunkt gynnsam allmän höjning av arbetarnas levnadsstandard; man kunde t. ex. bosätta sig längre bort från arbetsplatsen. Ett viktigt motiv var behovet av fritid för familjeliv, för deltagande i medborgerliga angelägenheter och för begagnande av tillfällen till förvärv av kunskaper och bildning. Den pågående demokratiseringen av statslivet ställde ökade krav på alla och envar. En ökad upplysning bland arbetarbefolkningen skulle motverka »de avarter av demokrati, som här och var sticka upp huvudet». Klagomålen över familjelivets brister och försummelser vid barnens uppfostran hade föga fog för sig under r å d a n d e arbetstidsförhållanden; en förkortad arbetstid skulle vara en betydelsefull faktor för familjelivets höjande.

85 Sedan propositionen nr 247 förkastats av första kammaren och frågan därmed fallit, framlade regeringen för 1919 års urtima riksdag en ny proposition i ämnet (nr 4 ) . Förslaget överensstämde i huvudsak med det tidigare framlagda, och med avseende på motiveringen hänvisades till den tidigare propositionen. Emellertid underströks särskilt h u r den utveckling, som under mellantiden ägt rum i a n d r a länder, ytterligare stödde kravet på en reform. 48-timmarsveckan var »ett nästan allmänt internationellt faktum», och Sverige skulle med den föreslagna reformen icke taga »något överilat steg utan tvärtom därmed blott beträda den väg, som de andra länderna redan slagit in på eller äro i begrepp att taga». I 1919 års regeringsförslag framhölls i fråga om kostnaderna för en arbetstidsförkortning, att förbättrade arbetsvillkor ofta medfört förbättringar i tekniken; en arbetstidsförkortning skulle bli en kraftig impuls åt industrin att söka införa förbättringar i fråga om arbetets organisation och tekniska utrustning. Vidare framhölls att besparingar — t. ex. i fråga om bränsle och lyse — kunde väntas inträda, samt att man kunde räkna med minskad sjukdomsoch olycksfallsfrekvens.

Arbetstidsfrågor i den svenska riksdagen efter 1919 Vid revisioner av allmänna arbetstidslagen, vid de olika speciallagarnas införande samt vid några andra tillfällen har riksdagen ställts inför regeringsuttalanden av intresse i detta sammanhang. Även efter 1919 är kravet på rättvisa, likställighet och utjämning mellan olika medborgargrupper det motiv, som oftast anförts. Med

utgångspunkt

från

industrins

förhållanden anfördes detta motiv då förslaget om en lantarbetstidslag framlades 1936 samt vid 1937 års revision av denna lag. Detsamma gäller om förslaget rörande detaljhandelslagen 1939, hembiträdeslagen 1944, hotell- och restauranglagen 1944, sjöarbetstidslagstiftningen vid olika tillfällen samt semesterlagstiftningen 1938 och 1951. Det har, oberoende av andra skäl, ansetts eftersträvansvärt att utsträcka 48-timmarsprincipens tillämpning över hela arbetslivet. Rättvisa och utjämning med avseende på fritiden ansågs vid semesterlagens revision 1951 stärka samhällssolidariteten och öka trivseln i samhället. — önskan att åstadkomma likställighet har åsyftat dels olika arbetargrupper inbördes, dels arbetare i förhållande till tjänstemän. Vid sidan om detta krav h a r skyddsmotivet, hänsynen till arbetstagarnas hälsa, ofta framförts. I den mån det gällt att reglera arbetstiden för stora arbetstagargrupper har man i allmänhet -— liksom 1919 — nöjt sig med att anföra hälsosynpunkterna i allmänna ordalag. Det synes ha framstått som klart, att man svårligen kunnat ge några konkreta bevis för behovet av en viss arbetstidsreglering ur hälsovårdande synpunkter. Vid ett par tillfällen, nämligen då lantarbetstids- och detaljhandelslagarna behandlats, h a r det mer eller mindre klart uttalats, att skyddsmotivet för ifrågavarande grupper i varje fall haft mindre styrka än för industrins arbetare; därvid h a r i stället a n d r a motiv skjutits i förgrunden, och i diskussionen kring lantarbetstidslagen 1937 uttalade departementschefen, att yrkeshygieniska synpunkter torde ha spelat en jämförelsevis ringa roll vid arbetstidsregleringar av olika slag. Om man skiljer yrkeshygieniska synpunkter från allmänna folkhälsosynpunkter kan det emellertid sägas, att de senare

86 flera gånger framförts: en kortare arbetstid, som möjliggör vila och rekreation, skapar p å längre sikt bättre utrustade människor. Längre fritid ansågs 1919 behövas för att arbetarna skulle få bättre möjligheter att deltaga i samhällsarbetet, önskemålen att främja folkbildning och kultur h a r därefter vid de flesta tillfällen förts fram i någon form. Fritidsbehovet h a r också i regel motiverats med att familjelivet, exempelvis barnens uppfostran, eftersattes om arbetstiden är för lång. Vid ett par tillfällen har behovet av förströelse och friluftsliv samt möjligheter att tillgodose andra särskilda intressen framförts. Några samhällsekonomiskt betonade motiv har använts. Vid ett par tillfällen och särskilt vid diskussion om lantarbetarnas arbetstid har man pekat på de rekryteringssvårigheter, som möter yrken med relativt ogynnsamma arbetstidsförhållanden. Under 1930-talets arbetslöshetskris diskuterade man livligt möjligheterna att förkorta arbetstiden för att på ett större antal arbetare fördela de otillräckliga arbetstillfällena, alltså ett med statsmaktens hjälp organiserat allmänt korttidsarbete. I vårt land — till skillnad från en del andra länder — blev denna tankegång emellertid inte förverkligad, och den avvisades för mera normala konjunkturer; redan 1936 ansågs arbetsmarknadsläget sådant, alt idén inte hade aktualitet. I diskussionen om arbetstidsregleringars följder för näringslivet har det vidare vid olika tillfällen talats om möjligheterna till rationalisering. I detta sammanhang finnes det skäl att påpeka, att samhällsekonomiska synpunkter flera gånger framförts som argument mot en ur andra synpunkter önskvärd arbetstidsförkortning: det har betecknats som nödvändigt att begränsa arbetstidsförkortningen till vad som varit försvarligt

med hänsyn till önskemålen att vidmakthålla produktion och konkurrensförmåga. Ett särskilt motiv av samhällsekonomisk karaktär har framförts vid diskussion om lantarbetstidslagen: då samhället genom subventioner och prisreglering påtagit sig ett ansvar för näringsgrenens ekonomiska bärighet, behöver man inte hysa farhågor för följderna av en arbetstidsreglering, och just i en sådan näringsgren bör arbetstagarna inte förmenas de fördelar som erbjudes i andra näringar. I flera sammanhang och i varierande former har arbetstidsfrågan diskuterats utifrån en valsituation, där längre fritid är ett värde jämförbart med andra faktorer som ingår i begreppet levnadsstandard. Motivet för den av ILO föreslagna principkonventionen om 40 timmars arbetsvecka var, att arbetarna skulle få del av de förmåner, som härflyter ur industrins snabba utveckling. Departementschefen anslöt sig (1936) till denna tankegång. Att värdet av ökad fritid måste vägas mot andra värden stod redan vid detta tillfälle klart. Riksdagens ställningstagande 1953 behandlas längre fram.

Arbetstidsutredningen av 1947

I direktiven för den 1947 tillkallade arbetstidsutredningen framhöll föredragande statsrådet Mossberg bl. a., att tanken på en generell förkortning av arbetstiden vid skilda tillfällen framförts under hänvisning till den allmänna stegringen av arbetstakten inom näringslivet. Skäl för en arbetstidsförkortning hade anförts både ur arbetarskyddssynpunkt och produktionsteknisk synpunkt. Det hade emellertid med hänsyn till det 1947 rådande produktionslaget inte ansetts, att en generell förkortning av normalarbetstiden då läte sig genomföra. Man borde därför

87 främst inrikta sig på en arbetstidsförmed kompensation i form av ökat ankortning för vissa grupper. tal hellediga dagar». Även den tradition, Arbetstidsutredningen har sålunda insom i olika avseenden utbildats i Svete haft i uppdrag att diskutera frågan rige och utlandet, åberopas. I fråga om om en generell arbetstidsförkortning. I övertidsbegränsningen anföres skyddssi n allmänna motivering för de i humotiv, men samtidigt avvisas av ekonovudbetänkandet (SOU 1954:22, s. 78) miska och produktionstekniska skäl framlagda förslagen understryker emel- mera långtgående ändringar, vilka i och lertid utredningen arbetstidslagstiftför sig ansetts önskvärda, ningens karaktär av skyddslagstiftning. Förslaget om partiell arbetstidsförUtredningen diskuterar frågan, huruvikortning avser grupper med särskilt påda arbetstidslagstiftningen skulle kunfrestande eller hälsofarligt arbete. På na avskaffas, och ger uttryck åt uppfattgrund av svårigheten att avgränsa olika ningen att detta skulle kunna ske utan arbetstagaregrupper från varandra och större vådor med hänsyn i första hand atl få en rationell mätare på graden av till arbetsmarknadsorganisationernas ett arbetes påfrestande natur, har utstyrka. Lagstiftningen anses emellertid redningen funnit sig tvungen att beböra bibehållas. Utredningens skäl för gränsa sitt förslag till några få grupper denna ståndpunkt kan sammanfattas på »om vilka gäller att de låter sig väl avföljande sätt. Det skulle vara en i och gränsas från andra och att det arbete för sig egendomlig åtgärd att avskaffa de utför odiskutabelt är av natur, som en skyddslag. Det bör tillkomma statsmåste karakteriseras som särskilt påmakterna att reglera förhållandena på frestande». Kommittén gör dock vissa detta område. Så sker i allmänhet också undantag. Man måste, framhåller den, i utlandet. Nu gällande arbetstidslagäven se frågan ur ekonomiska synpunkstiftning betecknar för arbetareklassen ter, nämligen i sådana fall, då en eljest en av de största landvinningar den har motiverad arbetstidsförkortning för en gjort. Man skulle från arbetarhåll med grupp kan få följdverkningar på ett föstyrka motsätta sig att lagstiftningen retags produktion, vilka »icke står i upphävdes. Det finns alltjämt oorganirimlig proportion till syftet med reforserade arbetsgivare och arbetstagare på men». Utredningen har därför med bevilka organisationerna inte kan utöva klagande funnit sig nödsakad att unnågot inflytande. dantaga vissa grupper, t. ex. gjutarna, I flera sammanhang h a r arbetstidsutvilkas arbetstidsförhållanden bestämredningen haft att motivera förslag om mer arbetsbetingelserna även för andändringar i gällande lagstiftning. Det ra grupper, som inte h a r ett särskilt pågaller begränsningsperiodens längd, frestande arbete. En utväg, säger utreddygnsmaximeringen samt övertidsbeningen, skulle vara att successivt förstämmelserna. Det gäller framför allt korta arbetstiden för allt flera grupper förslaget till partiell arbetstidsförkorttill dess en generell arbetstidsförkortning för vissa grupper. ning vore ett faktum. Detta sätt att gå F ö r dessa förslag anföres i första fram skulle emellertid innebära »ett allhand skyddsmotiv. Beträffande dygns- ' v a r l i g t osäkerhetsmoment för produkmaximeringen framhålles bl. a., a t t . ^ t i o n e n » och avvisas därför, denna måste bibehållas på grund av »beArbetstidsutredningens förslag rörannägenheten hos vissa arbetstagaregrupde lagstiftningens tillämpningsområde per att söka erhålla långa arbetsdagar (övergång från begreppet rörelse till

88 begreppet arbete för annans räkning) grundas i huvudsak på önskemålet om likställighet för olika grupper. Det undantag som göres för tjänstemannaverksamheten, vilken inte anses böra falla u n d e r lagen, är — liksom den nyssnämnda utvidgningen av tillämpningsområdet •— motiverat av de ber ö r d a arbetstagarnas önskemål. I remissyttrandena över arbetstidsutredningens förslag är den principiella diskussionen endast sparsamt företrädd. Arbetarskyddsstyrelsen finner förslaget utgöra en väl avvägd sammanjämkning mellan olika intressen. I stort sett synes den flexibilitet, som utmärker den föreslagna lagen, betraktas som en förtjänst, men samtidigt är såväl arbetarskyddsstyrelsen och ett antal andra statliga myndigheter som arbetsgivareorganisationerna kritiskt inställda med hänsyn till det besvär med dispensförfaranden o. d., som förslagets utformning väntas medföra. I detta sammanhang uttalas från en del håll, att en större avtalsfrihet torde kunna medges utan att skyddssynpunkterna eftersattes. Beträffande den föreslagna arbetstidsförkortningen för vissa grupper illustrerar remissyttrandena svårigheterna att här nå en rättvis avvägning och att överhuvud avgöra vad som är ett särskilt ansträngande arbete. De fackförbund som yttrat sig på denna punkt understryker emellertid skyddssynpunkterna; samtidigt förekommer dock andra skäl av närmast ekonomisk karaktär (»vi har råd»).

Svensk fackföreningsrörelse

De motiv för en arbetstidsförkortning som u n d e r de senaste åren anförts av fackföreningar och av enskilda motionärer vid fackförbundens kongresser, har i de flesta fallen varit av såväl ekonomisk som hygienisk art. Ett ut-

talande av ungefär följande innehåll skulle kunna anses typiskt och återfinnes i någon form i de flesta motioner. Genom mekanisering och rationalisering har en väsentlig produktionsökning skett. Samtidigt har arbetet kommit att i stigande utsträckning präglas av ensidighet, press och jäkt. Detta har medfört en snabbare förslitning av arbetskraften och en ökad frekvens av sjukdomar och olycksfall, nervösa besvär o. d. I den därnäst vanligaste typen av uttalanden anföres likställighetsmotivet. Tjänstemännen har kortare arbetstid än arbetarna, och likställighet bör eftersträvas. Ett då och då framfört motiv avser behovet av mer fritid. Det framhålles därvid, att möjligheterna till familjeliv och kulturellt och politiskt arbete inskränkts genom att hustrurna i tilltagande utsträckning har förvärvsarbete utom hemmet samt genom de allt längre restiderna. I förbundsstyrelsernas eller motsvarande beredningsorgans utlåtanden över motionerna ansluter man sig som regel till motionernas syfte. Det resonemang som föres kring yrkandena är i allmänhet av ekonomisk art och innebär att en avvägning måste ske mellan kortare arbetstid och andra faktorer.

40-timmarsveckans införande i Förenta Staterna och Australien

Den arbetstidsförkortning, som under mellankrigstiden ägde rum inom större delen av Förenta Staternas näringsliv, torde i övervägande utsträckning, i den mån den infördes under depressionsåren, kunna anses motiverad av den rådande arbetslösheten. Det började med korttidsarbete eller med minskning av arbetsstyrkan inom

89 verksamheter med avsättningssvårigheter, varefter man fann det lämpligt att direkt i avtal fastslå principen om de otillräckliga arbetstillfällenas rättvisa fördelning genom en arbetstidsförkortning. Man åstadkom sålunda en enhetlig organisation av korttidsarbetet. Införandet av femdagarsvecka i den federala förvaltningen motiverades av regeringen 1932 med statsfinansiella skäl och r å d a n d e arbetslöshet. F ö r att motverka behovet att avskeda statstjänstemän och tvärtom möjliggöra nyanställning av personal skulle alla ges en månads årlig permission utan lön. Planen kunde enligt ett kongressutskotts utlåtande förverkligas genom att lördagen avskaffades som arbetsdag, motsvarande 26 fulla dagars permission om året. Arbetslöshetsmotivet torde ha spelat en avsevärd roll även då man 1937— 1938 diskuterade och beslöt införa 40 timmars ordinarie veckoarbetstid samt bestämmelser om minimilön i företag, vilkas verksamhet berörde flera delstaters område. De motiv, som officiellt anfördes då förslaget om Fair Labor Standards Act (se ovan kap. II) lades fram, utgjordes emellertid i första h a n d av skyddssynpunkter och sociala rättvisesynpunkter och anknöt till vad som bedömdes vara en rimlig amerikansk levnadsnivå. President Roosevelt begärde lagstiftning i syfte att förhindra »tyranniska (oppressive) löner, alltför lång arbetstid, barnarbete och obilliga arbetsförhållanden». Det gällde att »vidga området för de sociala framstegen» med hänsyn till att »en tredjedel av vår befolkning, av vilken den överväldigande majoriteten inom jordbruk och industri, lever på en alltför låg nivå i fråga om mat, kläder och bostad». Problemet sades vara att utforma regler för arbetslivet, som möjliggjorde en hög men samtidigt förnuftig grad av sysselsättning i syfte att ge-

mene man skulle kunna u p p n å »ett sådant fullt mått av varor och tjänster som befrämjar förverkligandet av amerikanska livsmål». Arbetsministern, Miss Perkins, framhöll i kongressen att man borde kämpa för hyggliga löner och »en rimlig arbetsvecka». Detta skulle vara till fördel även ur arbetsgivarnas synpunkter, bl. a. därför att enhetliga regler skulle skapa en viss trygghet för arbetsgivarna mot osunda konkurrensmetoder. I lagens inledningsord uttalas såsom syftet med lagen »att rätta till och snarast möjligt avskaffa sådana arbetsförhållanden, som är menliga för upprätthållandet av den miniminivå, vilken är nödvändig för arbetarnas hälsa, effektivitet och allmänna välfärd, utan att detta dock medför någon avsevärd minskning av sysselsättningsoch förtjänstmöjligheter». År 1947 beslöt den federala skiljedomstolen i Australien, att 40 timmars arbetsvecka skulle införas fr. o. m. 1948 för de fack, vilkas arbetarorganisationer begärt arbetstidsförkortning. Domstolsutslaget ersatte det domstolsbeslut om 44-timmarsvecka, som medfört en successiv arbetstidsförkortning på 1930-talet. Då parterna gavs tillfälle att framlägga sin sak inför domstolen, var arbetarpartens främsta argument, att arbetarna behövde mer fritid för att få bättre möjligheter att vårda sin hälsa och ägna sig åt kultur och rekreation. Den ökade press, som arbetet i moderna mekaniserade fabriker utövade, motiverade ökad fritid oberoende av arbetstidsförkortningens följder för produktionen. Genom arbetstidsförkortningen skulle olycksfallsfrekvensen i industrin falla, frånvaron skulle minska, och de förluster, som orsakades av missnöje bland arbetarna, skulle minska avsevärt. Arbetarsidan fäste särskilt avseende vid de förbättringar av förhållandet mel-

90 lan arbetare och företagsledning som skulle följa av den djupa tillfredsställelse arbetarna komme att känna över att domstolen bifallit deras framställning. Man pekade på exemplen från USA och Nya Zeeland, som redan infört 40timmarsvecka, och framhöll att en ökad fritid skulle befordra arbetarnas effektivitet; talet om minskad produktion och högre lönekostnader hade därför ingen grund. De kostnader reformen kunde föranleda borde helt falla på arbetsgivarna, eftersom kapitalet under de senaste åren för sin del hade säkrat en större proportion än berättigat av den progressiva stegringen av nationalinkomsten. Arbetsgivarsidan framhöll, att en ändring av gällande normalarbetstid inte kunde motiveras med hälsoskäl. Inkomstfördelningen i samhället kunde inte anses orättvis. En arbetstidsförkortning skulle medföra produktionsminskning, kostnadsökningar, bortfall av exportmarknader och störningar i prisrelationerna, som lätt kunde medföra en ödesdiger inflation. Jämförelser med Nya Zeeland och USA ansågs missvisande. — Förbundsregeringen (labour) förklarade, att arbetsfreden krävde likställighet i största möjliga utsträckning i fråga om arbetstiden. I sin motivering för utslaget avböjde domstolen såsom ogörligt att i detalj analysera de framförda argumenten. Den framhöll emellertid som sin övertygelse, att arbetarnas krav på mera fritid var uppriktigt och allvarligt, att den nationella ekonomin kunde utstå de påfrestningar beslutet kunde medföra och att man inte hade skäl att anse, att en sådan avvägning hade skett mellan olika intressegrupper att arbetarna kunde sägas ha fått sin rättmätiga del av nationalinkomsten. »Det finns ingen 'rättvis' fördelning mellan kapitalägare och arbetare eller mellan

de olika grupperna i samhället, och om det funnes någon skulle man inte ha möjlighet att konstatera den.» Mot tanken på en sådan rättvis fördelning ansågs tala »den av domstolen ofta tilllämpade principen, att näringslivet skall betala de högsta löner som är möjliga inom ramen för dess fortsatta blomstring». Domstolen betraktade fritid som en del av begreppet levnadsnivå. Med fritid menar man enligt ett i sammanhanget åberopat domstolsutslag »inte ren sysslolöshet utan återhämtning och vila och frihet från tvånget att stå till tjänst.» Fritiden skulle ge den enskilde »möjligheter att leva och utvecklas och tillfredsställa sin egen individuella smak och intresseinriktning och att ägna sig åt andra verksamheter än sådana som har med inkomstförvärv att göra». Längtan efter mer fritid kunde inte tillfredsställas genom ett utslag som ersatte fritiden med högre löner. Fackföreningsrörelsens krav på arbetstidsförkortning hade internationell bakgrund.

Aktuella strävanden till arbetstidsförkortning i vissa främmande länder

I den regeringsresolution, varigenom den i Norge arbetande utredningen om kortare arbetstid tillsattes 1954, återges först den norska landsorganisationens framställning i ärendet. Däri uttalas, att frågan om en förkortning av arbetstiden från 48 t/v fått större aktualitet allteftersom återuppbyggnadens krävande och speciella uppgifter lösts eller kommit närmare sin lösning. Vidare pekas på att en del andra länder har en kortare arbetstid än 48 timmar. I regeringens eget uttalande anföres, att en allmän arbetstidsförkortning skulle vara »av mycket stor social betydelse för arbetarbefolkningen och hela vårt samhälle». Utöver detta allmänt sociala

91 motiv pekas det på den förbättrade produktionstekniken och den stegrade produktiviteten samt utvecklingen i utlandet, samtidigt som det klargöres att hänsyn måste tas till önskemålen om levnadsnivåns fortsatta stegring och kravet på bibehållen konkurrenskraft gentemot utlandet. I den promemoria som ligger bakom tillkallandet i Finland av en regeringskommitté 1954 för att undersöka arbetstidsfrågan, åberopas i första hand arbetslöshetsmotivet. Utom för arbetslöshetens bekämpande kan en förkortning av arbetstiden, säges det, »under nuvarande förhållanden vara behövlig även i övrigt och ur arbetsskyddets synpunkt särskilt i farliga och ansträngande branscher». Den undersökning rörande verkningarna av en arbetstidsförkortning, som ägde rum i Danmark 1950—51, tillkom på grund av en överenskommelse mellan arbetsmarknadsparterna, sedan arbetarsidan vid avtalsförhandlingar rest ett generellt krav på arbetstidsförkortning. Man var dock enig om att hänsyn måste tas till önskan att bibehålla produktionens storlek och konkurrensförmågan gentemot utlandet samt till att olika branscher h a r olika möjligheter att genomföra en arbetstidsförkortning. Mot denna bakgrund behandlades i den danska undersökningen i huvudsak endast frågor söm hade direkt samband med produktionen. Arbetstidsfrågan betraktades som en ekonomisk fråga, vilket naturligtvis inte h i n d r a r att motiven från fackföreningsrörelsens sida var flera. Det kan dock konstateras, att arbetstidsförkortningen behandlades som en med en löneökning jämförbar faktor i avtalsuppgörelsen och att det gällde att göra en avvägning mellan olika faktorer. I Förenta Staterna diskuteras nu på sina håll en mera allmän förkortning av

arbetstiden nedanför 40-timmar-sveckans nivå. I denna fråga torde fackföreningsrörelsen inte ha någon enhetlig uppfattning. Inom den ena av de båda tidigare åtskilda landsorganisationerna, AFL, h a r man länge varit gynnsamt inställd till en arbetstidsförkortning som ett medel att motverka arbetslösheten. Inom den andra landsorganisationen, CIO, har man ställt sig m i n d r e positiv till arbetslöshetsmotivet för en arbetstidsförkortning; man h a r betecknat metoden som ett sätt inte att »dela på arbetet» utan att »dela på bristen». Den s. k. automationen stimulerar helt naturlig diskussionen. Då en rådande eller fruktad arbetslöshet inte anföres som motiv, torde den förbättrade produktiviteten i branschen utgöra tyngdpunkten i argumenteringen. Man gör en avvägning mellan olika möjligheter att tillgodogöra sig produktivitetsförbättringen och stannar för en viss arbetstidsförkortning framför en viss möjlig löneförbättring. Vid denna avvägning kan det tänkas ligga en viss vikt i den synpunkt, som en tidskrift återger från en fackföreningsm a n : allteftersom arbetarna klättrar upp på inkomstskalan klättrar de också upp på skatteskalan, och den h å r d a beskattningen av inkomstökningar talar för att förbättringen av levnadsnivån i stället sker genom en ökning av fritiden. — Då AFL inför F N : s ekonomiska och sociala råd 1950 förde fram frågan om en internationell arbetstidsförkortning, anfördes den stigande produktiviteten som motiv. I Tyskland har fackföreningsrörelsens argumentation för 40 timmars veckoarbetstid och femdagarsvecka med full lönekompensation främst anknutit till skyddsmotiven. Man h a r i allmänhet utgått från industrins förhållanden och framlagt arbetsvetenskapliga argument av i huvudsak följande slag. Den

92 fysiska uttröttningen i arbetet har ersatts med en psykisk, som kräver längre återhämtningstid för att inte menligt påverka hälsan på lång sikt. Om åtta timmars arbetsdag är en lämplig tid — vilket antas vara fallet för större delen av industrin —- behövs två fulla dagars avkoppling från arbetet i den moderna, rationaliserade tillverkningsprocessen. Intensiteten och enformigheten i arbetet tilltar, den enskilde förlorar kontakten med den helhet han arbetar för •— yrkesarbetarna blir allt färre, tempoarbetarna allt fler. Sjuklighetsstatistiken visar, att nervsjukdomar, organiska hjärt- och kärlsjukdomar blir allt vanligare, och detta har samband med denna ökning av den psykiska påfrestningen i arbetet. Långa restider får läggas till den egentliga arbetstiden; särskilt om lördagen avskaffas som arbetsdag uppstår en stor tidsvinst också genom att restiden bortfaller. Åtminstone så länge en betydande arbetslöshet rådde i Tyskland •— dvs. ännu i början av 1955 — framhölls det från fackligt håll, att en arbetstidsförkortning ur samhällsekonomisk synpunkt skulle innebära ett minskat arbetskraftsutbud. I en arbetslöshetsperiod vore detta av värde, därför att det medförde en fördelning av arbetstillfällena på fler händer. I en högkonjunktur, framhölls det, kan en kortare arbetstid leda till att vissa arbetskraftsreserver uppbådas, som vid en längre arbetstid inte ställer sig till förfogande. Vid oförändrat antal sysselsatta kan det minskade arbetskraftsutbudet genom arbetstidsförkortningen neutraliseras genom en produktivitetsstegring, som kommer till stånd dels genom organisatorisk och teknisk rationalisering samt genom att den längre fritiden ökar arbetarnas prestationsförmåga. Den längre fritiden sades dessutom vidga kon-

sumtionsområdet. De sociala och kulturella fördelarna av en arbetstidsförkortning betonades även. Sedan sysselsättningsläget förbättrats, synes tonvikten i argumentationen numera delvis ha förändrats.

Internationella strävanden I den i kap. III omnämnda rapport om arbetstidens förkortning, som utarbetats inom Internationella arbetsbyrån 1956, har även de motiv som talar för en förkortad arbetstid berörts. I rapporten tecknas bl. a. bakgrunden till den av ILO vid den första arbetskonferensen antagna s. k. Washington-konventionen på följande sätt. För arbetarna framstod åttatimmarsdagen som reformen över alla reformer: en möjlighet att få vara med vid fördelningen av det nya välstånd, som den moderna industrin gav upphov till, och att få ut denna andel i form av fritid. Mer allmänt framhölls behovet att skydda arbetarnas hälsa och välfärd; alltför långa arbetstider hade visat sig vara skadliga med hänsyn såväl till den ekonomiska effektiviteten som till arbetarnas materiella och moraliska välbefinnande, och sådana arbetstider ansågs oförenliga med politisk demokrati. Slutligen hade man på många håll känslan att en internationell standard på arbetstidens område skulle kunna bli ett värdefullt medel att begränsa möjligheterna till osund konkurrens på detta område. (Organisationens strävanden på 1930talet har redan flyktigt berörts tidigare i detta kapitel). Följande motiv anges i rapporten till att frågan om en arbetstidsförkortning för närvarande tilldrar sig uppmärksamhet på det nationella och internationella planet. Det troligen viktigaste motivet är den

9:5 på detta område och om utredning i ämnet bör fortfarande bedömas från dessa synpunkter. I den reservation till utskottsutlåtandet, vilken bifölls av a n d r a kammaren, uttalades liksom i majoritetens utlåtande, att reformens förutsättning vore, att reallönestandarden inte sänktes. En utredning skulle emellertid bl. a. underlätta avvägningen av i vilken mån en produktivitetsstegring skulle utnyttjas till förbättrade löner, till arbetstidsförkortning eller till sociala reformer, varvid förslaget till allmän pensionsförsäkring särskilt komme i åtanke. Då departementschefen i direktiven för utredningen utvecklade skälen för sin ståndpunkt, att tiden nu vore inne att allvarligt pröva frågan om en revision av arbetstidslagstiftningen med inriktning på en allmän förkortning av den lagstadgade arbetstiden, uppehöll han sig först vid den utveckling av produktion, nationalinkomst och reallön, som inträffat sedan 1919. Därefter pekade han på förhållandena i en del Direktiven för utredningen om främmande länder, där kortare arbetskortare arbetstid tid råder. Tanken att använda en arDå denna utredning tillkallades erinbetstidsförkortning som botemedel i ett rade socialministern, såsom framgått arbetslöshetsläge avvisades. Härefter av kap. I, om de uttalanden som framhölls, att skyddsmotivet borde tillgjorts vid 1953 års riksdag på grund av mätas stor betydelse. Det uppdrivna motioner syftande till en utredning om tempot i industrin och trafiken, ackortare arbetstid. Här må påpekas, att kordsjäkt, enformighet och skiftarbete andra lagutskottet i sitt av första kammotiverade mer avkoppling från armaren bifallna utlåtande (nr 22) uttabetet än hittills. Bland andra motiv, lade bl. a. följande. Enighet torde råda som kunde anföras, nämndes behovet därom, att en förutsättning för en allav mera fritid för att människorna män förkortning av arbetstiden är, att vårt ekonomiska läge är sådant, att re- skulle kunna utnyttja de möjligheter till ett rikare liv, som nu stode till buds. formen ej får till följd att arbetstagarÄven de olikheter, som i fråga om arnas reallönestandard sänkes eller att betstidens längd råder mellan olika vår ekonomiska politik och de genomgrupper av arbetstagare, nämndes. Härförda sociala reformerna äventyras. Då efter anfördes bl. a.: »Oberoende av ifrågavarande spörsmål behandlats vid alla principiella motiveringar är det de senaste riksdagarna ha förutsättuppenbart, att stora delar av den proningarna för en reform icke ansetts duktivt sysselsatta befolkningen i vårt vara för handen. Frågan om en reform

fortgående stegringen av produktion och produktivitet, som medför högre materiell levnadsnivå och gör det lättare att bära de förluster i potentiell produktion, som en arbetstidsförkortning kan tänkas medföra. För det andra utgör den snabbare takt i de tekniska framstegen, som krigs- och efterkrigstiden bevittnat, en tvingande faktor i den ekonomiska och sociala utvecklingen. Nya horisonter öppnar sig för det industriella samhället. För det tredje finns det ett starkt önskemål om mer fritid: fritid för fritidens egen skull — för att man skall få leva under människovärdiga förhållanden; fritid som kompensation för den moderna industrins och det nutida livets press och spänning. Resultatet av dessa samverkande faktorer har enligt rapporten varit en oavlåtlig, långsiktig utveckling under det senaste halvseklet mot en förkortning av arbetstiden.

94 land är benägna att välja en arbetstidsförkortning framför andra möjligheter att tillgodogöra sig en skälig andel av det förbättrade produktionsresultatet. • Vad saken gäller är att finna den lämpligaste metoden för en fördelning av den fortsatta produktivitetsförbättringens resultat. — — — En avvägning måste ske mellan olika önske-

mål: högre löner, kortare arbetstid, bättre pensionsförmåner och andra sociala reformer.» Vid utredningen borde det, framhölls vidare i direktiven, såvitt möjligt klargöras vad som ur arbetarskyddssynpunkt vore angeläget. Uppenbarligen vore olika slag av arbeten förenade med olika grader av ansträngning.

SJÄTTE KAPITLET

Yrkesskadefrekvensens utveckling 1920—1935 Uppgifter om utvecklingen på yrkesskadornas område föreligger i första hand i riksförsäkringsanstaltens statistik över skador som föranlett ersättning från yrkesskadeförsäkringen. Denna statistik h a r för vårt ändamål en starkt begränsad användbarhet. Den på 1930-talet arbetande rationaliseringsutredningen försökte utröna, om den rationaliseringen åtföljande ökningen av arbetstakten i industrin påverkat arbetstagarnas hälsa i ogynnsam riktning. Vid konferenser med arbetsmarknadsparterna fann man, att uppgifterna var så motstridande, att man inte fick några säkra utgångspunkter för frågans bedömande. Särskilda undersökningar gjordes emellertid r ö r a n d e olycksfallsfrekvensen i industrin (SOU 1939: 14), sådan den kunde utläsas ur riksförsäkringsanstaltens statistik för tiden 1920—1935. Undersökningarna ledde till bl. a. den slutsatsen, att ett samband syntes råda mellan konjunkturväxlingar och olycksfallsfrekvens. I stort sett gäller, uttalade utredningen, att stigande konjunkturer åtföljes av stigande olycksfallsfrekvens och fallande konjunkturer av minskning i olycksfallsfrekvensen. I det följande skall olika företeelser a\ betydelse för bedömningen av skyddsmotivets styrka belysas med hjälp Riksförsäkringsanstaltens statistik av tillgänglig — ur de h ä r anlagda syn- för tiden 1933—1953 F ö r denna utrednings räkning har punkterna ofta dessvärre bristfällig — riksförsäkringsanstalten sammanställt statistik eller andra uppgifter.

I skilda avseenden åberopas för närvarande i debatten om arbetstidens längd, att omsorgen om arbetstagarnas hälsa kräver en förkortning av 48-timmarsveckan. Därvid förekommer uttalanden om stegrad olycksfallsfrekvens, ökad sjuklighet, ökning av frekvensen av nervösa besvär o. d. samt om att arbetet blivit slitsammare, hetsigare osv. I de flesta fall avser sådana uttalanden avgränsade yrkesgrupper eller arbeten. Då denna utredning syftar till att klarlägga behovet av en allmän arbetstidsförkortning, bör det undersökas i vad mån de åsyftade företeelserna är av sådan omfattning, att de kan anföras som motiv för en arbetstidsförkortning omfattande hela arbetslivet. Om det visar sig, att varje företeelse för sig är otillräcklig för att ensam motivera en sådan arbetstidsförkortning, bör det övervägas om totalresultatet ger underlag för elt annat ställningstagande — om med andra ord de många små bäckarna bildar en stor å. Slutligen är det inte endast utvecklingen mot sämre förhållanden som är av betydelse för ställningstagandet; även den eventuella möjligheten av en utveckling till det bättre bör få påverka bedömningen.

96 Figur VI:1. Olycksfall

i arbete

1933—1952.

Större arbetsgivare exkl. staten. Riksförsäkringsanstaltens statistik. Antal olycksfall per 100 in

Antal olycka bil per 100 Arsarbetare

«r before

1935 Lagändring:

1937 { /1

1939 Ml

'A

ett antal uppgifter ur sin statistik rörande yrkesskadorna under åren 1933 —1952. Vissa uppgifter för 1953 föreligger även. Antalet olycksfall hos större arbetsgivare (med minst fem årsarbetare) exkl. staten visar i absoluta tal en kraftig stegring under perioden 1933—1937, därefter stagnation till 1941, en inte obetydlig ökning 1942 och 1943, fortsatt ökning 1946 och 1947, en viss ytterligare ökning 1949—1950 men därefter en återgång till 1947 års siffra. 1953 fortsatte minskningen. De kraftigaste ökningarna sammanfaller i tiden med förändringar (höjt lönemaximum m. m.) i olycksfallsförsäkringslagstiftningen. P e r 100 årsarbetare har olycksfallsfrekvensen stigit, under periodens sista tio år dock utan klar tendens. Utvecklingen belyses i figur 1. Som framgår därav, har omkring tidpunkten för varje viktigare förändring i olycksfallsförsiikningslagstiftningen inträtt en uppgång av frekvenstalen, varefter siffrorna åter sjunker. Om man bortser

I9«<3

\3k5

I9W

19^9

•/. från de »lyftningar till en högre nivå», som utmärker frekvenskurvan vid varje lagändring, är frekvensen sålunda ständigt avtagande. Efter 1950 h a r minskningen varit så kraftig, att 1952 års siffra är den lägsta sedan 1945. Det må dock anmärkas att frekvenstalen kan ha påverkats av en ökad noggrannhet i redovisningen av antalet arbetstimmar, varpå årsarbetarantalet beräknas, vilket gäller även då h ä r nedan invaliditets- och dödsfall ställes i relation till årsarbetarantalet. — Bagatellskadorna utgör under denna tid drygt 20 procent av samtliga skador. — Antalet sjukdagar per olycksfall är i stort sett oförändrat och 1952 nästan exakt detsamma som 1933 (23,3 resp. 23,6). Invaliditetsfallen vid samtliga arbetsplatser visar i absoluta tal en svagt stigande tendens fram till 1947, därefter en ganska kraftigt nedåtgående; det årliga antalet invaliditetsfall är efter 1948 inte obetydligt lägre än det genomsnittliga för tidigare år. Bland

97 olika slag av invalidiserande skador visar höft-, fot- och benskador samt ögonskador en svagt sjunkande tendens, hand- och fingerskador en något mera accentuerad minskning. Huvudskador utom ögonskador företer en rätt kraftig uppgång till 1949, som kan tänkas bero på att hjärnskakningarnas invalidiserande verkningar uppmärksammats i högre grad på senare år. Efter 1949 minskar denna grupp, troligen i första hand beroende på att nya behandlingsmetoder kommit till användning. I förhållande till antalet årsarbetare h a r invaliditetsfallens totalantal minskat kraftigt, eller från över 18 per 10.000 årsarbetare i mitten av 1930-talet till under 12 efter 1950. — Medelinvaliditetsgraden är u n d e r hela perioden oförändrat ca 22 procent. Dödsfallens antal (exkl. krigsskador) visar ingen klar tendens i absoluta tal. För nästan samtliga år är närmaste bundratal 500 (1938 års siffra var dock 558, 1952 års 565, och 1953 var dödsfallens antal 583). I förhållande till antalet årsarbetare har dödsfallen tydligt minskat. Av hela antalet olycksfall och särskilt invaliditets- och dödsfall utgör färdolycksfallen en klart växande andel, markerad av följande siffror: av hela antalet olycksfall var färdolycksfallen 4,3 procent 1933 och 7,9 procent 1952. Av invaliditets- och dödsfallen hänförde sig 1933 6 procent till färdolycksfallen, medan 1952 års siffra var 13,7 procent. Att ur statistiken över sådana yrkessjukdomsfall, som föranlett ersättning, utläsa någon bestämd tendens synes möjligt endast för ett par sjukdomsgrupper. Koloxidfallen har fortsatt att minska även efter det att gengasdriften försvann som orsak till sådana fall. Sjukdomsfall framkallade genom inverkan av kromsyra h a r kraftigt ökat. I 7

båda fallen anses förändringen i avsevärd mån kunna tillskrivas en ä n d r a d bedömning från läkarnas sida (beträffande kromsyrefallen avser förändringen bedömningen av s. k. cementeksem). Statistiken över olycksfallsfrekvenscn fördelad på större grupper av olycksfallsorsaker visar, att den registrerade ökningen av olycksfallen per 100 årsarbetare i huvudsak faller p å den huvudgrupp av orsaker, som omfattar handverktyg och enklare redskap, halkning och fall, nedfallande föremål, ras o. d., lyftning, bärande och hanterande av föremål, trampning på föremål m. fl. Ett sammandrag av statistiken över förlorade arbetsdagar per årsarbetare för större grupper av orsaker — där invaliditets- och dödsfall väger tyngst •— visar inga bestämda utvecklingstendenser. Antalet arbetsdagar, som förlorats på grund av invaliditet och dödsfall, har emellertid ständigt minskat, medan antalet dagar förlorade på grund av sjukfrånvaro till följd av yrkesskador ökat i motsvarande mån. Förskjutningarna kan antas hänga samman med förbättrade åtgärder för reaktivering av de skadade, varigenom sjukdagsantalet ökat men de bestående skadorna mildrats.

Yrkesskadestatistikens innebörd Den nu behandlade statistiken över yrkesskadorna tillåter inga alldeles bestämda slutsatser. Som tidigare påpekats visar statistiken i första hand antalet, typen och svårighetsgraden av sådana skador, som föranlett ersättning från yrkesskadeförsäkringen. Det är därför helt naturligt så, att ändringar i försäkringsbestämmelserna eller i dessas tillämpning kan påverka och faktiskt påverkar statistiken och möjligheterna till jämförelser mellan olika år.

98 Yrkesskadeförsäkringens regler har undan för undan blivit mer generösa, varigenom fler och fler skadefall kunnat leda till ersättning. Härtill kommer, att högre ersättningar minskat förlusten vid frånvaro från arbetet för den enskilde, vilket — tillsammans med bättre och säkrare inkomster överhuvud — bör ha medverkat till en ökad frekvens av anmälda skador; man har bättre »råd att vara sjuk». Å andra sidan bör förbättrade vårdmetoder ha medfört större möjligheter att förkorta sjuktiderna för lindrigare skadefall och mildra skadornas bestående verkningar; åtskilliga bagatellskador behandlas numera på arbetsplatsen och föranleder alls ingen sjukanmälan. I detta sammanhang bör observeras, att uppgifterna avser tiden fram till 1953. De frekvenstal, som framkommer för 1955 och senare år, är så starkt påverkade av de genomgripande förändringarna av lagstiftningen om sjuk- och yrkesskadeförsäkring, att några jämförelser bakåt inte torde kunna göras. De nya reglerna om karenstid för yrkesskador är därvid av särskilt stor betydelse.

kesskadestatistiken, då det gäller att bedöma den faktiska utvecklingen av riskerna för skador i arbetslivet, begränsas bl. a. av att småolycksfall i betydande utsträckning inte registreras. I den nu aktuella diskussionen om yrkesskadestatistikens framtida utformning har statens institut för folkhälsan uttalat en viss tveksamhet i fråga om det medicinska värdet av denna statistik. I samband därmed — och efter konfrontation med den i det föregående lämnade översikten — har det från institutets yrkeshygieniska avdelning under hand påpekats följande. Ett stort antal av de olycksfall, som inträffar på våra arbetsplatser, medför endast kortvarig eller ingen registrerad arbetsfrånvaro. Någon tillförlitlig och generellt giltig statistik, som belyser h u r stor andel av samtliga olycksfall som dessa »bagatellskador» utgör, torde icke föreligga. Från en större ur yrkeshygienisk synpunkt välordnad industri i landet har emellertid läkaren meddelat, att av 1 168 av läkare handlagda olycksfall vid denna industri endast 136 medfört sjukskrivning längre än tre dagar.

Innebörden av den redovisade statistiken synes vara, att den under lång tid stigande olycksfallsfrekvensen visar tendenser att stagnera och kanske sjunka. Den iakttagna stegringen, som i första hand gäller mindre svåra skador, kan i inte oväsentlig mån bero på liberaliseringen av försäkringsbestämmelserna och deras tillämpning. Samtidigt är det troligt, att under den berörda perioden benägenheten att förbise mindre allvarliga skador totalt sett har minskat allteftersom såväl försäkringsförmåner som inkomster stigit. Den kraftigt ökade trafikvolymen och motoriseringen har medfört en ökning av färdolycksfallens andel av de ersatta skadorna.

Till vad de ovan anförda sifferuppgifterna innehåller angående olycksfallsorsaker må h ä r ytterligare påpekas, att statistiken endast anger vissa yttre omständigheter, som kan sättas i samband med olycksfallet. Bakomliggande faktorer, t. ex. av psykisk karaktär, som inte behöver ha med arbetet att göra, belyses inte av denna statistik och torde inte heller i annat sammanhang ha undersökts på ett sätt som tillåter bestämda slutsatser. Förekomsten av »olycksfåglar» i arbetslivet är dock ofta omvittnad. Att alkoholism och spritförtäring spelar en roll i sammanhanget torde vara visst. Även sådana företeelser förändras, vilket påverkar yrkesskadefrekvensen.

Möjligheterna att dra slutsatser av yr-

Alla

reservationer

till

trots

synes

*

99 man emellertid ha en del goda skäl för den slutsatsen av den officiella statistiken, att frekvensen av kroppsskador i arbetet inte ökat på senare år. Det finns tecken som tyder på att utvecklingen snarare gått i motsatt riktning. Detta gäller inte endast totalt för hela näringslivet utan även för de flesta näringsgrenar tagna var för sig. Denna uppfattning stödes bl. a. av den statistik över olycksfall för verkstadsföretag med minst 50 anställda, som sedan ett tiotal år publiceras av verkstadsföreningen. Efter att ha företett endast små variationer under åren 1943—1950, har den totala olycksfallsfrekvensen per 100 årsarbetare inom dessa företag (för 1954 redovisades 411 företag med 119 000 årsarbetare) sjunkit avsevärt mellan åren 1950 och 1954 eller från 16,6 successivt till 10,4 fall per 100 årsarbetare. Den av arbetsgivareföreningens och landsorganisationens gemensamma arbetarskyddsnämnd upprättade olycksfallsstatistiken ger i nämndens verksamhetsberättelse 1953 anledning till följande konstaterande: »År 1950 var olycksfallsfrekvensen för hela undersökningsmaterialet 20,4 olycksfall per 100 årsarbetare. Motsvarande siffra sjönk år 1952 till 17,1. En minskning i olycksfallsfrekvensen med 16,2 procent på två år kan följaktligen noteras. Observeras bör även, att ej heller färdolycksfallens frekvens ökat. Denna frekvens var 1,8 år 1950 och 1,6 år 1952. Enär olycksfallen i arbetet minskat fortare än färdolycksfallen, utgör de senare en större del av samtliga olycksfall än 1950, nämligen 9,1 procent 1952 mot 8,6 procent år 1950.» Såsom ytterligare ett exempel kan nämnas en undersökning om olycksfallen inom byggnadsindustrin 1950—1952 (redovisad i tidskriften Arbetarskyddet 1954:4). En tablå över olycksfallens

fördelning på orsaksgrupper, omfattande samtliga yrkesgrupper vid byggnadsoch anläggningsarbeten inom ett yrkesinspektionsdistrikt, visar för de flesta orsaksgrupper en inte oväsentlig minskning under de tre årens lopp. En nyligen publicerad uppgift om olycksfallsfrekvensens utveckling under de senaste åren inom pappersmasseindustrin ger ett än starkare intryck. I samband med en intensifiering av skyddsarbetet uppges olycksfallsfrekvensen från åren 1950—52 till år 1955 ha sjunkit med 60 procent. Det kan böra nämnas, att stuveriarbetet inte visar samma positiva utveckling som flertalet andra näringsgrenar.

Arbetarskydd, industrisjukvård in.in.

Under senare år har verksamheten för ett förbättrat arbetarskydd omfattats med ett växande intresse från såväl statsmakternas som företagarnas och arbetstagarnas sida. Såsom yttre tecken på den ökade uppmärksamhet, som ägnats arbetarskyddet, torde kunna betecknas inrättandet av arbetarskyddsstyrelsen, tillkomsten av den nya arbetarskyddslagen och arbetarskyddskungörelsen, arbetsmarknadsparternas överenskommelse rörande samarbete i skyddsverksamheten och deras inrättande av en arbetarskyddsnämnd med särskilt kansli samt den 1955 slutförda utredningen rörande arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens organisation och verksamhet (SÖU 1955:41) och därav föranledda förslag till och beslut vid 1956 års riksdag (prop. 98) — allt ämnat att motverka olycksfallsfrekvensen och öka säkerhet och hygien på arbetsplatserna. Arbetarskyddsnämnden införskaffar vartannat år uppgifter om den lokala skyddsverksamheten. De inhämtade uppgifterna avser sådana arbetsställen

100 inom arbetsgivareföreningens verksamhetsområde, vilka haft minst fem anställda och vid vilka därför enligt arbetarskyddslagen organiserad skyddsverksamhet skall bedrivas. • Uppgifter för 1952 kom in från företag med ca 87 procent av alla de medtagna yrkesförbundens arbetare. 1950 års motsvarande siffra var endast obetydligt lägre. Med reservation för siffrornas fullständiga jämförbarhet kan ur nämndens verksamhetsberättelser utläsas, att (i runda tal) 17 200 skyddsombud var utsedda 1952 mot 15 200 år 1950. Ett skyddsombud beräknades i medeltal 1952 finnas utsett för var 27 :e arbetare, 1950 ett för var 28 :e arbetare. Medan man för 1950 konstaterade, att drygt 200 företag med minst 50 anställda saknade skyddskommitté, fanns sådana kommittéer två år senare i nästan alla sådana företag och därutöver i ca 200 mindre företag. År 1952 fanns 1 700 sådana kommittéer (1950: 1500) med 12 700 ledamöter (1950: 11300). I detta sammanhang synes det vara av intresse att notera det ökade intresse för s. k. industrisjukvård, som numera gör sig gällande bland företagarna och deras organisationer. Uppgifter om läget år 1952 i vad avser förekomsten av särskilda läkare och sköterskor för olycksfallsvård, annan sjukvård och hälsovård samt av sjukrum vid arbetsplatserna finns redovisade i arbetarskyddsnämndens verksamhetsberättelse för 1953. För drygt 700 arbetsställen redovisas särskilt anlitad läkare för olycksfallsvård. En av arbetsgivareföreningen 1954 avgiven redogörelse för förekomsten av vissa hälso- och sjukvårdsförmåner till arbetstagare i SAF-anslutna företag med minst 50 arbetare ger kompletterande upplysningar. Som exempel kan nämnas, att särskild mottagningslokal för läkarundersökning redovisas av företag

med sammanlagt 208 000 arbetare, särskild läkare av företag med 143 000 arbetare, särskild sjuksköterska av företag med 225 000 arbetare. Läkarundersökning vid nyanställning även av vuxna arbetare redovisas av företag med 172 000 arbetare och fortlöpande frivillig läkarundersökning (annan än skärmbildsundersökning) av företag med 98 000 arbetare. Några jämförelsesiffror för tidigare år föreligger inte. Det bör dock påpekas, att arbetsgivareföreningen under ledning av sin medicinska sakkunskap verkar för en utbyggnad av industrins hälso- och sjukvårdande verksamhet, bl, a. i form av läkarcentraler gemensamt anordnade av företag på en ort, vilka inte var för sig kan bära upp en läkarvårdsorganisation. Denna verksamhet understödes av det allmänna inom ramen för den allmänna sjukförsäkringen, och särskilda åtgärder h a r vidtagits för att främja sjukkassornas deltagande i kostnaderna för industrisjukvården. Verksamheten för bättre yrkeshygicn inskränker sig inte till direkta skyddsåtgärder och sjukvård. Den är också förebyggande. Vad man på detta arbetsområde sysslar med och syftar till framgår av en definition, som häromåret formulerades av ett internationellt organ för yrkeshygieniska strävanden, nämligen internationella arbetsorganisationens och världshälsoorganisationens gemensamma expertkommitté för yrkeshygien. Den yrkeshygieniska verksamheten syftar till: att befordra och vidmakthålla den högsta grad av fysiskt, mentalt och socialt välbefinnande hos de arbetande i alla yrken; att skydda arbetarna mot yrkessjukdomar och mot risker i arbetet för deras hälsa; att placera och behålla arbetaren på en arbetsplats som är lämpad för hans fysiska och psykiska förutsättningar;

101 samt, sammanfattningsvis, att anpassa arbetet till människan och varje arbetare till hans arbete. Inom ramen för industrisjukvården anstränger man sig också numera i ett växande antal företag att genom anställningsintervjuer och läkarundersökningar placera rätt man på rätt plats i ett företag. Även sådan verksamhet spelar en roll för att motverka olycksfall. Det kan inte bestämt anges vilka resultat skyddsarbetet och industrisjukvården avsatt. Alla i verksamheten direkt engagerade torde emellertid vara ense om det berättigade i formuleringen av den rubrik, som sattes på den av arbetarskyddsnämnden 1954 startade utbildningskampanjen: »Arbetarskydd lönar sig». Nämnden anser sig i sin verksamhetsberättelse för 1953 kunna konstatera, att skyddsverksamheten varit resultatrik. Som belägg härför anföres, att medan minskningen av det totala antalet till försäkringsinrättningarna anmälda olycksfallen i arbete från år 1950 till 1952 uppgår till 4,5 procent, uppgår minskningen av antalet olycksfall i de i nämndens statistiska redogörelse berörda företagen till 16,2 procent. Undersökningen ger vid handen, uttalar nämnden, att ett klart samband föreligger mellan ett intensifierat skyddsarbete och sjunkande olycksfallsfrekvens. Det kan inte uteslutas, att den intensiva tävlan, som många företag numera bedriver på skyddsarbetets område och som tar sig det uttrycket, att man inbördes och år från år söker visa allt lägre olycksfallsfrekvens, i en del fall kan medföra att benägenheten att anmäla eller söka vård för mindre skador blir något mindre. Även industrisjukvårdens utveckling, varigenom ett växande antal smärre skador — till såväl den skadades som företagets fördel — kan avklaras snabbt och enkelt, kan

medverka till att den statistiska redovisningen blir i någon mån missvisande. Man torde emellertid ha rätt att anta, att sådana företeelser inte är av den vikt att de kan kullkasta de statistiska beräkningarna rörande utvecklingstendenserna. Det återstår att söka förklara, varför uppfattningen om en stigande yrkesskadefrekvens synes vara vitt omfattad. Härtill torde kunna sägas, att den intensiva skyddspropagandan i vällovligt syfte kan ha medverkat till att ge intrycket, att olycksfallsfrekvensen oavlåtligt stiger — och de ivrigaste ansträngningarna på skyddsområdet tillkom otvivelaktigt vid en tidpunkt då skadefrekvensen att döma av statistiken verkligen var i stigande. Såsom ett exempel på propaganda, vilken kan ge ett inte helt rättvisande intryck av utvecklingen, kan anföras följande. I arbetarskyddsnämndens verksamhetsberättelse för 1953 återges, som nämnts i det föregående, en uppgift att antalet färdolycksfall mellan åren 1950 och 1952 inte ökat; däremot har färdolycksfallens andel av samtliga olycksfall — på grund av den kraftiga minskningen av andra olycksfall än färdolycksfall — stigit från 8,6 till 9,1 procent. I samma berättelse avbildas en affisch, som under 1953 anges ha spratts i 40 000 exemplar; affischen upptar bl. a. texten: »Färdolycksfallen ökar våldsamt». Det av staten och arbetsmarknadsparterna organiserade skyddsarbetet har sålunda intensifierats. Företagen anställer i växande utsträckning säkerhetsingenjörer och u p p m u n t r a r på annat sätt direkt skyddsarbetet. Industrins hälso- och sjukvårdande verksamhet utbygges. De enskilda arbetarna har i långt större utsträckning än tidigare blivit skyddsmedvetna och skyddsintresserade. Allmän enighet synes råda om att skyddsarbetet ger resultat. Det

102 torde då finnas goda skäl att anta, att — i varje fall generellt sett — riskerna för yrkesskador måste betraktas som mindre nu än tidigare.

Hälsofarliga arbeten

I diskussionen om arbetsförhållandena uttalas stundom, att arbetet blivit farligare och slitsammare. I den mån sådana uttalanden hänsyftar på yttre förhållanden på arbetsplatserna, dvs. på arbetsmaterialets och produktionsprocessernas beskaffenhet o. d., bör diskussionen kunna konkretiseras. Man kunde t. ex. uppställa följande fråga. Har arbetet i det svenska näringslivet utvecklats därhän, att arbetaren mer än tidigare utsattes för hetta, kyla, smuts, mörker, fukt, besvärande lukt, farliga gaser eller ämnen, tunga arbetsmoment, vibration, buller? Till en början torde det kunna sägas, att förekomsten av de nämnda obehagsfaktorerna i modernt svenskt näringsliv som helhet inte torde kunna betecknas som stor. Besvärande hetta av den typ som förekommer vid arbete med smält metall o. d., exempelvis i järnbruk, är inte vanlig. Obehaglig solvärme torde endast i ringa mån besvära svenskarna. Däremot är det uppenbart, att vinterns kyla är en obehagsfaktor som många utearbetare och inte så få inomhusarbetare (t. ex. i dragiga lokaler) är utsatta för. Smuts — sådant som damm, sot, kolstoft, smörjmedel, avfall — eller fukt är inte ovanliga företeelser men utmärker troligen inte arbetsplatserna till någon relativt stor del. Detsamma kan sägas om lukt och farliga ämnen samt mörker. Inte heller de tunga arbetena, om därmed avses nödvändigheten att lyfta, bära eller släpa tunga föremål, torde vara särskilt många. Däremot kan förekomsten av buller inte anses ovanlig. På yrkesmedicinskt håll

finns den uppfattningen företrädd, att ett stort antal personer i vårt land i sitt arbete är utsatta för buller av sådan styrka, att de löper risk att få bestående hörselskador. Några statistiska uppgifter om den relativa förekomsten av de nämnda obehagsfaktorerna torde inte stå att få för Sveriges del. 1 Det torde nu med än bättre skäl än i arbetstidsdiskussionen 1919 kunna sägas, att de hygieniska förhållandena på arbetsplatserna förbättrats och den fysiska ansträngningen minskats genom mekaniseringen. Arbetsfysiologisk forskning i vårt land har exempelvis på sistone redovisat pågående framgångsrika ansträngningar att avlägsna besvärande hetta i järnbruk. Ventilationstekniken har utvecklats kraftigt. Modern isoleringsteknik och nya uppvärmningsmetoder i ett till betydande del förnyat industribyggnadsbestånd torde i hög grad ha minskat obehagen av kyla och drag och fukt. Arbetskläderna är ett område för forskning och experiment, som på senare tid eliminerat åtskilligt av de fysiska obehagen både vid hög värme och stark kyla i arbetet. Vad angår smutsen kan det sägas, att modern ventilationsteknik och en starkare känsla för vikten av arbetsplatshygien samverkat till att minska smutsigheten i arbetet. Därtill kommer, att nya skyddskläder och smutsskyddsmedel för huden samt tvättrum o. d. på arbetsplatserna minskat obehagen av smutsen där den förekommer. Ljusförhållandena på arbetsplatserna har förbättrats avsevärt. I den mån besvärande lukt förekommer är obehagen därav i hög grad en fråga 1 F r å n tysk industri föreligger en uppgift, vars tillförlitlighet emellertid inte kan bedömas (E. M u l l e r und H. S p i t z e r : Arbeit recht verstanden, RKW-Schriften der II. G. Mensch und Arbeit, Heft 22, Miinchen 1952), enligt vilken omkring fem procent av alla industriella arbeten f. n. kan hänföras till kroppsligt mer påfrestande eller mycket tungt arbete.

103 om vana; å andra sidan torde även här modern evakueringsteknik m. m. ha avsevärt minskat förekomsten av dålig lukt inom äldre industrier. Man synes emellertid ha skäl förmoda, att tillväxten av den kemiska industrin också medfört en ökning i förekomsten av mer eller m i n d r e illaluktande och farliga gaser och ämnen. Skyddsarbetet anses här ha särskilt viktiga uppgifter. Vad angår det tunga arbetet torde det få anses, att gruvindustriarbetareförbundets kongress 1955 ger uttryck för en utbredd uppfattning, då den inleder ett uttalande i pensionsfrågan med orden: Vi är »väl medvetna om att en långt driven rationalisering inom gruvindustrin medfört att de tidigare tunga arbetsmomenten i hög grad underlättats». Vad slutligen bullret beträffar kan man misstänka, att dess frekvens alltjämt totalt är i tilltagande och att ytterligare ansträngningar att motverka denna utveckling är påkallade. Arbetarskyddets företrädare har uppmärksamheten inriktad på detta problem, och särkilda undersökningar av den hörselskadande inverkan av buller pågår sedan någon tid vid statens institut för folkhälsan på uppdrag av inrikesdepartementet.

Hets och jäkt

I arbetstidsdiskussionen hänvisas ofta till tilltagande hets och jäkt i arbetet. Om man i en tillverkningsprocess utan förändring av arbetsmetoden ökar tillverkningen, är det ytligt sett möjligt att mäta den ökning i arbetstakten, som medfört den ökade produktmängden. I vårt arbetsliv förändras emellertid arbetsmetoderna så snabbt, att man inte torde ha stora möjligheter att göra sådana mätningar. Det är inte endast den maskinella utrustningen och arbetets

organisation, som här spelar roll, utan även sådana faktorer som arbetarens vana och skicklighet i arbetet, hans trivsel med arbetskamrater och arbetsbefäl, lönesättningen, arbetslokalens lämplighet, etc. Strävandena till ökad produktivitet avser att förändra förhållandena på alla dessa områden i en ur produktionens synpunkt gynnsam riktning. I vad mån man därvid tar tillräcklig hänsyn till den enskilda människans intresse av att inte bli alltför hårt utnyttjad är och förblir ett fält för delade meningar. Emellertid torde det råda enighet därom, att en varaktig produktivitetsförbättring inte kan ske utan att också arbetstakten anpassas efter de arbetandes fysiska och psykiska förutsättningar. Arbetsforskningen är inriktad på att förbättra arbetsmetoderna även i så måtto, att arbetstakten inte ger upphov till överansträngningssjukdomar eller medför en onödig uttröttning i arbetet, och forskningen stödes därvid av arbetarskyddskungörelsens föreskrift att arbetet skall så anordnas och planeras, att en onödigt tröttande arbetsställning undvikes. Om det sålunda kan sägas, att man såvitt angår själva arbetsmetoderna och arbetslokalerna är tämligen allmänt inriktad även på att — trots mekaniseringen — motverka uppkomsten av hets, torde det likväl återstå andra orsaker till att arbetstakten drivits upp till en nivå som för många i längden framstår som svåruthärdlig. En sådan orsak är prestationslönesystemet (ackord o. d.). I inånga länder h a r arbetarna varit motståndare till prestationslöner just emedan sådana ansetts medverka till en olämplig stegring av arbetstakten och inte ge arbetaren en skälig andel av produktionsökningens ekonomiska resultat. I Australien, som tillhört dessa länder, angavs klart vid den senaste stora arbetstidsförkort-

104 ningen, att en minskning av produktionen var avsedd att motverkas genom att prestationslöner infördes i ökad omfattning.

det naturligt att också den tidavlönade blir påverkad av ackordsjäktet hos sin arbetskamrat. Sådana förhållanden kan tänkas medföra överansträngning, ökaI vårt land gör sig sedan länge en av de olycksfallsrisker etc. arbetstagarsidan fullt accepterad sträEn faktor av stor betydelse för helvan i riktning mot ökad ackordsvolym sen är arbetskraftsläget och efterfrågans gällande. Ackordsarbetet framstår för storlek. Redan i en lugn konjunktur har en stor del av arbetarna inte som något en arbetsgivare ett intresse av att även ont utan som något värdefullt med tan- -av ackordsarbetarna få ut största möjke på de ekonomiska vinster man kan liga prestation per tidsenhet. I en sigöra genom att arbeta snabbare. Ac- tuation, då varumarknaden inte är mätkordsvolymen har också successivt ökat tad, då svårigheter av olika slag råder inom de flesta industrier. Sålunda steg att bygga ut den tekniska produktionsackordsvolymen (antalet arbetstimmar apparaten och genomföra alla tänkbara på ackord i procent av samtliga arbetsrationaliseringsåtgärder, och då en öktimmar) mellan 1943 och 1953 för män ning av arbetsstyrkan är svår att åstadinom samtliga industrigrupper från komma på grund av brist på arbets49,2 till 58,9 procent och för manliga kraft, torde arbetsgivaren, i sin naturbyggnadsarbetare från 46,4 till 55,5 liga strävan att utnyttja arbetstiden så procent (socialstyrelsens statistik). In- effektivt som möjligt, stundom medverom näringsgrenar, där prestationslöner ka till en allt högre uppdrivning av arpå grund av arbetets natur inte tidi- betstakten — i den mån så är möjligt gare förekommit i någon nämnvärd ut- utan att eftersätta kvalitetskraven. Besträckning, h a r nya metoder för löneställaren ropar på varor, arbetsgivaren sättningen utformats — premieackord, pressar på sina anställda — samtliga driftsackord, gruppackord etc. lockas av ökade förtjänstmöjligheter. Prestationslöner medför, att arbetsEn bidragande orsak till den omvitttagaren får ett direkt ekonomiskt innade känslan av hets i arbetslivet är sätresse av att öka sin arbetstakt. Den till- kerligen den hastiga rytm, som kännetagande hetsen tillskrives inte sällan tecknar arbetslivet åtminstone på de just ackordsjäktet. I en alltmer specialiområden, där maskiner »spottar fram» serad tillverkning, där den ene arbeta- produkter i en aldrig sinande ström — rens prestationsmängd ofta är direkt en rytm som inte alls behöver ha med beroende av den andres, och i arbeten ackordsjäkt o. d. att göra. där individuell ackordssättning inte är Av betydelse för känslan av jäkt är möjlig, utan gruppackord o. d. förekomockså förhållandena utanför arbetsplatmer, medför prestationslönesystemet serna. Trafiken särskilt i de större stäinte sällan att arbetarna pressar varderna bidrar till mångas känsla av att andra i syfte att uppnå bästa möjliga vara jäktade. Då man fått möjlighet till gemensamma resultat. Det är därvid nya upplevelser under fritiden — gehelt naturligt så, att de för en snabbare nom motorismen, idrotten, nöjeslivet arbetstakt lämpade arbetarna driver på och andra fritidssysselsättningar — har sina långsammare kolleger. I den mån detta medfört att många jäktar även efen ackordsarbetare är beroende av en ter arbetsdagen för att hinna med så tidavlönad arbetare, som exempelvis mycket som möjligt av det som är anförser honom med arbetsmaterial, är genämt. De stora samhällenas hastigare

105 rytm är för många, som flyttat in från landsbygden eller från mindre orter, en besvärande faktor innan man vant sig därvid. Oberoende av hur stor del av hetsen och jäktet, som orsakas av arbetet, uppställer sig i detta sammanhang omedelbart frågan i vad mån en arbetstidsförkortning kan förväntas minska hetsen. Det synes vara en allmän uppfattning, att en kortare arbetstid även hos oss till någon del skall kunna kompenseras genom en ökning av arbetarnas prestationer. En sådan ökning torde inte kunna förväntas ske enbart på grund av att längre vila ger bättre krafter till en jämnare arbetsprestation eller genom en större insats av kapital. En ökning av arbetstakten måste i många fall förutsättas inträffa. Det är därvid av vikt att komma ihåg, att det särskilt bland äldre personer uppstår svårigheter att hinna med — och att skyddsintressets företrädare i första hand h a r att bevaka de svagares sak.

Monotoni

Ensidigheten i arbetet, monotonin, anföres inte sällan som ett skäl till att arbetet blivit mera tröttande. Bortsett från hetsen är det framför allt med hänvisning till monotonin, som man utvecklar resonemanget att en psykisk trötthet ersatt den fysiska tröttheten. Denna psykiska trötthet är av sådan art, att prestationsförmågan inte kan återställas på den tid som nu vanligen står till buds för arbetare med 48 timmars arbetsvecka fördelad på sex dagar. Man behöver en längre vilopaus, och det framföres som lämpligt att den kortare arbetstiden förlägges till en femdagarsvecka. Det torde vara en utbredd uppfattning, att enformigt arbete inte utan vådor kan bedrivas under lång tid. En-

sidiga kroppsrörelser är fysiskt olämpliga, och monotoni överhuvud ä r psykiskt påkostande. Redan att definiera begreppet monotoni i arbetet är emellertid svårt. Vad som för den ene framstår som enformigt och uttråkande besvärar inte den andre. Den individuella läggningen spelar en stor roll liksom vanan och de omständigheter under vilka arbetet utföres. Emellertid torde man, då man i diskussionen om arbetstiden talar om monotonin i arbetslivet, i första hand avse arbeten som utföres vid ett löpande band eller i någon liknande process, där arbetarens uppgifter u p p r e p a s med korta mellanrum, där möjligheterna till anpassning av arbetstakten efter den enskildes skiftande lust och förmåga är små, och där arbetet inte h a r några inslag som väcker intresset eller håller uppmärksamheten vid liv. I detta liksom i så många av de föregående avsnitten är det angeläget att betrakta problemets kvantitativa sida. Att ange det monotona arbetets omfattning i svenskt näringsliv är svårt. Klart är dock, att masstillverkning vid löpande band inte förekommer i stor skala eller berör mycket stora g r u p p e r av arbetare. Monotona arbetsuppgifter förekommer likväl på många håll, t. ex. i verkstadsindustrin, sko- och beklädnadsindustrin samt livsmedels- och njutningsmedelsindustrierna; i hög grad torde monotoni u t m ä r k a maskinellt förpackningsarbete. Om man inom var och en av dessa industrier försöker skilja ut de grupper av arbetare, som är direkt sysselsatta i de monotona processerna, torde man komma till att majoriteten av de sysselsatta linte är direkt engagerade i dessa processer. Antingen ett arbete är monotont i yttre måtto eller inte kan det vara intresselöst och därigenom tröttande. Den fortgående specialiseringen h a r otvivel-

106 aktigt i åtskilliga fall inneburit, att arbetaren kommit att uppfatta sin uppgift som ensidig och intresselös, såsom något man inte kan känna lust inför eller stolthet över att kunna. Samtidigt h a r specialiseringen i många fall otvivelaktigt inneburit motsatsen. Även där övervakningen av en komplicerad maskin eller en invecklad fabrikationsprocess kan framstå som synnerligen ansvarsfull, kan emellertid en på detta sätt kvalificerad uppgift präglas av en så stor enformighet, att den enbart därigenom verkar tröttande. — Det ligger i sakens natur, att man vid den tekniska rationaliseringen anstränger sig att i första hand avskaffa de enklaste och mest mekaniska handgreppen och ersätta dem med maskiner. Därvid uppkommer behov av reparatörer och tillsynspersonal. Visserligen kan de senare i sin tur få ett monotont arbete, men detta torde vanligen ligga på ett annat plan och ställa större anspråk på arbetaren. Arbeten som erbjuder arbetstagarna förflyttningar, kontakt med människor, samarbete i en grupp, spänning — t. ex. faror som måste undvikas — eller annat som riktar uppmärksamheten bort från själva handgreppen i arbetet, räknas i allmänhet inte till de monotona. Utomhusarbete torde inte heller bruka räknas dit. Går man med dessa utgångspunkter igenom det svenska näringslivet finner man, att monotonin kvantitativt sett inte kan vara betydande. Vill man dessutom anse, att prestationslön motverkar enformighetens uttröttning, reduceras än mer området för monotonin. Mekanisering innebär inte alltid, att arbetet blir tråkigare. Många människor trivs med att handskas med maskiner även i enformiga processer. Vad som motverkar monotonin är inte endast faktorer av det slag som

nämnts. Atmosfären och trevnaden på arbetsplatsen spelar sin roll för att göra monotont arbete godtagbart. Raster, kaffedrickning vid maskinen o. d. är av betydelse. Dessutom är frågan om monotonin en utpräglad individuell fråga, där den enskildes psykiska utrustning bestämmer vad han vill och kan; det finns många som är mest lämpade för och direkt eftersträvar enformigt arbete. Den enskildes personliga förhållanden utanför arbetet har också stor betydelse för hans trivsel och uthållighet i arbetet. De stora massproducerande företagen torde i regel vara de företag, som givit mest utrymme för industripsykologisk forskning och tillämpning; just bland dem torde strävandena att motverka arbetsleda o. d. genom anställningsintervjuer, anlagsprövning, omflyttning etc. vara vanligast representerade. En sociolog, som på senare år ägnat ingående studier åt den engelska industrin, har kommit till att allra högst en tredjedel av Englands arbetarbefolkning berörcs av tråkiga, enformiga och ointressanta arbetsuppgifter. Men enligt hans erfarenhet är det mindre än en tiondel av arbetarna som klagar över monotonin. 1

Sjukligheten

I allmänna ordalag uttalas i olika sammanhang i arbetstidsdebatten, att sjukligheten och förslitningen ökat, och dessa företeelser tillskrives det slitsamma och hälsofarliga arbetet. Ibland brukar pekas på den ökning av s. k. jäktsjukdomar, som anses ha inträffat. Mera direkt anföres en ökad frekvens av magsår, hjärt- och kärlsjukdomar samt neuroser såsom bevis för den angivna utvecklingen. Tyvärr existerar inte någon statistik 1 Ferdynand Worker, 1952.

Zweig,

The

British

107 över frekvensen av olika sjukdomar i vårt land, som kunde tjäna till vägledning vid bedömningen av denna fråga. Endast epidemiska sjukdomar och vissa andra sjukdomar, såsom könssjukdomar och tuberkulos, vilka p . g. a. smittorisken omfattas med särskilt stort allmänt intresse, har fortlöpande registrerats. Vidare registreras dödsorsakerna, men diagnostiken torde på detta område inrymma alltför många osäkerhetsmoment för att kunna utnyttjas för det nu avsedda ändamålet. I övrigt förekommer endast tillfälliga undersökningar och uppskattningar av förekomsten av vissa sjukdomar samt subjektivt färgade uttalanden rörande mängden av olika slag av sjukdomsfall. I det följande skall emellertid några frågor uppställas i avsikt att ändå ge en viss belysning av hithörande spörsmål. Därest en överansträngning av den mänskliga organismen vore utmärkande för vår tid, kunde detta förhållande väntas ta sig uttryck i en förkortning av den genomsnittliga livslängden. Emellertid har motsatsen inträffat. I detta århundrades början var medellivslängden 56 år, nu är den ca 70. Dessa siffror tillåter likväl inga slutsatser om »förslitningen» i arbetslivet, eftersom ökningen av medellivslängden till väsentlig del beror på en minskad spädbarnsdödlighet. Man bör därför studera den återstående medellivslängden efter vissa åldersår, t. ex. efter inträdet i förvärvslivet eller vid någon tidpunkt då arbetet påverkat människan under lång tid. Den genomsnittliga återstående medellivslängden för män vid 15 års ålder var — enligt beräkningar av preceptor Hannes Hyrenius — mot slutet av 1800-talet (1871—80) drygt 46 år; motsvarande tal är nu (enligt dödligheten 1946—50) nära 56 år. F ö r män vid 50 års ålder var den genomsnittliga återstående medellivslängden mot slutet

av 1800-talet knappt 21 år; nu har den stigit till 25 år. På liknande sätt kan man ange hur lång tid en 15-åring i genomsnitt kan beräkna att få leva av de sammanlagt 50 år han har på sig till 65-årsdagen; denna tid var mot slutet av 1800-talet lägre än 41 år och steg för perioden 1946—50 till 47 år. Man bör vara försiktig med slutsatserna även av dessa siffror. Så mycket torde emellertid kunna sägas som att någon försämring inte inträffat i den genomsnittliga »överlevandeförmågan» under den tid av livet som b r u k a r räknas till den aktiva. Hur mycket i denna utveckling som beror på ä n d r a d befolkningssammansättning, förbättrad sjukvård e t c , kan inte bedömas. I detta sammanhang må emellertid återges några utdrag ur en framställning rörande det svenska folkets fysiologiska ålder med hänsyn till sjukdom och hälsa, som publicerats av en amerikansk vetenskapsman på det medicinska området, professor Hardin B. Jones (Sociala Meddelanden 1955:9). På basis av studier av dödlighetsförhållandena i Sverige och vissa andra länder skriver professor Jones bl. a. följande: »Män och kvinnor lever nu i Sverige längre och vid bättre hälsa i genomsnitt än erfarenheten någonsin tidigare gett vid handen. Av världens befolkning tillhör svenskarna en lyckligt lottad grupp — vilken även omfattar Nederländernas, Danmarks och Norges folk — som sedan mitten av 1800-talet lever i ett undan för undan allt mildare sjukdomsklimat. Den förbättring som ägt rum beträffande många faktorer av betydelse för hälsan, hänför sig betecknande nog till allmänhygienen och sjukdomskontrollen med åtföljande sänkning av dödligheten. Vilka de exakta orsakerna än må vara, har emellertid intensiteten hos alla faktorer, som är orsak till att människor dör, stadigt reducerats i varje livsperiod, alltsedan år 1855 och i deras livstid, som nu lever. Detta har gradvis utvecklat en gynnsam inverkan på hälsan för genomsnittsmänniskorna i alla åldrar. Tendensen är lätt märkbar om man

108 följer livslängdstabeller och redovisningar för den relativa sjukligheten-dödligheten efter ålder. Den första stora förbättringen som inträffade sänkte den relativa sjukligheten proportionsvis mer under de tidigare levnadsåren än under de mogna mellanåldrarna; detta har tillåtit många fler människor än förr att nå vuxen ålder och att leva vidare i vad vi anser vara ålderdomen. Det svenska folkets erfarenhet under den första delen av detta århundrade har inneburit den observerade snabba totala ökningen av sådana fysiologiskt förstörande sjukdomar som cancer och rubbningar i kärlfunktionerna i hjärta och hjärna och åtskilliga andra. Denna ökning härrör — säkrare diagnosticeripg nu än förr kan förbigås i detta sammanhang — från det faktum att genomsnittsindividen lever längre och därför lever upp i de åldrar i vilka dessa sjukdomar har allt större sannolikhet för att komma till uttryck — såsom ett slags signaler i det fysiologiska tidsförloppet. Denna utveckling har beledsagats av en minskning av dödligheten i infektionssjukdomar tidigare i livet. Enligt dödlighets- och livslängdstabellen för 1901—10 beräknades ett barn vid födelsen ha i genomsnitt en chans på två att leva till en ålder av 66,7 år; idag skulle samma chans förutsäga en utökning av barnets livstid till betydligt mer än 75 år och med varje år som går kan livslängden förväntas bli längre och längre. Genomsnittsåldern mätt i kalenderår kommer att fortsätta att öka. När helst under levnadens förlopp döden inträffar gör den det av den orsaken att kroppens funktion har nedsatts eller förstörts i sådan utsträckning att den antingen icke kan stoppa påkommande sjukdomar eller, vilket vanligen är fallet i vuxna åldrar, tillåter och främjar — genom den försvagade funktionella vigören — utvecklingen av elakartade omsättningssjukdomar. I fysiologisk mening kan en individ aldrig bli äldre än när han dör av dessa interna sjukdomar och i genomsnitt torde dödsfallen vara ett mått på den verkliga åldern eller folkets fysiologiska genomsnittsålder. Det är förvisso en lycklig omständighet att den interna tendensen att försvagas eller förstöras av sjukdom håller på att mer och mer förskjutas till högre åldrar och att den genomsnittliga fysiologiska åldern nu är yngre än förr i varje ålder i den vuxnes liv. Vi är berät-

tigade att säga att — medan Sveriges folk, om man räknar i kalendertid, undan för undan höjer sin genomsnittsålder •— det svenska folket på basis av fysiologisk tid och fysiologiska åldrar blir yngre och yngre. Den minskade takten i det relativa åldrandet är så markerad under detta århundrade att vi kan följa dess långtidsförlopp i befolkningen. Sedan år 1855 har befolkningarna i Nederländerna och Sverige förbättrat sin hälsostandard med uppskattningsvis 9—10 år i fysiologisk tid. Förbättringen under perioden sedan år 1885 har varit approximativt 6 år. Den nu rådande dödligheten för barn ger intryck av att ytterligare 6 år kommer att läggas till de svenska mäns och kvinnors livstid, vilka år 1980 befinner sig under 50-årsåldern. Detta kommer att innebära en ökning av den friska eller normala levnadsperioden hos det svenska folket genom tillägg av 12 år av ungdomligt liv för den som år 1980 blir 50 år eller därunder, jämfört med den hälsa och ålder som kännetecknade dem som år 1930 var 50 år. En dylik vinst är 3rtterst stor. Till och med skillnaden mellan den man som år 1930 var 50 år och den man som år 1950 blev 50 år, ger den stora vinsten i fysiologisk tid av 5—6 år. Denna analys av livslängdens ökning visar att den tid varmed våra liv förlängs läggs till den aktiva delen av livet. Det är definitivt att ökningen läggs varken till ålderdomens svaghetsperiod eller till barndomen. Den matematiska logiken utvisar att den läggs till någon tidsperiod av vuxen ålder, och varje vanligt normalt steg i fysiologiskt åldrande förskjuts med samma tidslängd livet ut. Eftersom våra individuella kostnader vid födelse och död och uppväxt och utbildning är relativt fixa, så blir det en fråga av avsevärd ekonomisk betydelse om den genomsnittliga aktiva livslängden för produktivt folk utsträcks med en så stor del av deras totala livslängd som 5, 10 eller 15 år. Detta innebär att individens effektivitet ökas. Vidare undersökningar av dessa problem torde visa att ökningen i genomsnittshälsan betyder att en person kan arbeta längre än hittills, innan han drar sig tillbaka från sitt vanliga arbete. Det vill synas som om ökningen i livslängden mätt med en hälsostandard kunde användas till led-

109 ning för att bedöma de åldrar, då man bör dra sig tillbaka från arbetet. En bokstavlig tolkning av detta skulle innebära att den genomsnittliga arbetslivstiden skulle ökas med den tid av aktivt fysiologiskt liv som har lagts till livslängden.» Dessa citat leder oförmedlat till frågan, om några avläsbara förändringar inträffat i fråga om den ålder, vid vilken svenskarna normalt lämnar arbetslivet. Om arbetslivet numera medförde en snabbare uttröttning, kunde man vänta sig att denna ålder skulle sjunka samt att antalet invalider, t. ex. i folkpensioneringslagens mening, skulle stiga. Vad angår åldern för utträde ur förvärvslivet har utvecklingen motstridande inslag. Å ena sidan har de förbättrade pensioneringsförhållandena möjliggjort för många att dra sig tillbaka tidigare än som förr var möjligt. Å andra sidan har tendenser till en ökning av åldern för utträdet ur förvärvslivet ansetts föreligga — eller i varje fall önskemål om förbättrade möjligheter till fortsatt sysselsättning efter en viss ålder. Åtgärder har också vidtagits inom ramen för folk- och tjänstepensioneringarna i syfte att möjliggöra för dem, som som så önskar och kan, att gå kvar i arbetet. Från vissa yrkesgrupper, t. ex. inom gruvindustrin och byggnadsbranschen, förekommer emellertid önskemål om lägre pensionsålder, varvid den snabbare förslitningen anges som grund. Till en del — ovisst h u r stor — torde sådana önskemål sammanhänga med ackordslönesystemet, vilket dels i och för sig medför benägenhet till ökad arbetstakt och gör det svårt för äldre arbetskraft att följa med, dels medför en obenägenhet hos de yngre arbetarna att acceptera äldre och något långsammare kamrater i arbetslagen. Den som numera h a r svårt att »hänga med» i arbetet behöver sålunda långt ifrån vara så utsliten, att han är att betrakta som arbetsoförmögen.

Vad angår invalidpensioneringen inom folkpensioneringens ram har invalidernas antal på senare år visat en avtagande tendens. I detta sammanhang spelar emellertid invaliditetsbedömningen, inkomstprövningen m. m. en så stor roll, att inga slutsatser kan dras av sifferuppgifter. Pensionsutredningen h a r i sitt slutliga förslag om allmän pensionsförsäkring antagit, att det relativa antalet invalider i varje årsklass skall vara konstant. Utvecklingen av den totala sjukligheten i landet torde f. n. inte kunna mätas. Antalet sjukbesök o. d. kunde — om tillförlitliga uppgifter funnes — inte ge några bestämda upplysningar på denna punkt, emedan ekonomiska förhållanden, sjukförsäkringens effektivitet, den medicinska propagandan m. m. h ä r spelar en avgörande roll för frekvensen. Orsakssammanhangen bakom en sjukdom är många gånger höljda i dunkel. Då vissa slag av sjukdomar och plötsliga dödsfall numera stundom tillskrives »tidens jäkt» o. d., torde man röra sig mera på gissningarnas plan än på säker mark. I varje fall synes det inte vara möjligt att ur uppgifter om sjuklighetens utveckling på vissa områden dra några allmänna slutsatser rörande arbetslivets betydelse härvidlag. Vid olika tillfällen har emellertid undersökningar — t. ex. av magsårsfrekvensen — utförts i syfte att klarlägga vissa arbetens speciellt ansträngande art. Av arbetstidsutredningen har redovisats sådana undersökningar beträffande skiftarbetare (SOU 1948:51) och viss trafikpersonal (SOU 1954:23). För nattarbetares del h a r undersökningarna närmast lett till att bostadsfrågan — med hänsyn till svårigheterna att få behövlig ro för sömn — för deras del är den mest brännande. Om också vissa slutsatser rörande särskilda yrkens och

110 arbetsuppgifters speciellt ansträngande karaktär kan dras ur sådana undersökningar, synes inan inte kunna generalisera från dessa slutsatser och med deras hjälp uttala sig rörande behovet av en allmän arbetstidsförkortning. Vad nervsjukdomarna angår har frågan om utvecklingen av deras frekvens berörts i ett nyligen avgivet utlåtande från kommittén för översyn av hälsooch sjukvården i riket. I skrivelsen påvisas, hurusom vårdplatsbehovet för sinnessjuka under detta å r h u n d r a d e beräknats till ett successivt ökande antal. Om anledningen till denna ständiga stegring av det synbara vårdbehovet uttalar kommittén, att den troligen inte är ökad sjuklighet i sinnessjukdomar. Vissa sådana sjukdomar (t. ex. syfilitiska hjärnsjukdomar) har tvärtom starkt minskat i frekvens. Visserligen har folkökningen och befolkningens ändrade ålderssammansättning medfört en motverkande tendens till reell ökning i det absoluta antalet sinnessjuka. Men den huvudsakliga anledningen till ökningen i »vårdbehovet» torde enligt kommitténs mening — liksom enligt kommitténs för sinnessjukvårdens utbyggande — likväl vara, att redan inrättandet av nya sinnessjukhus liksom förbättring av vården och effektivisering av behandlingen avslöjar ett hittills latent vårdbehov. Sådana omständigheter, jämte stigande upplysning och ökad vetskap om vad en behandling numera kan ge, har medfört en omvärdering av allmänhetens syn på sinnessjukhusen och sinnessjukvården. Allt fler psykiskt sjuka blir villiga och angelägna att låta behandla sig på sjukhus. Allt flera psykiska sjukdomsfall måste också rubriceras som behandlingsbara. Vidare pekar kommittén på urbaniseringen och familjens ändrade ställning, på svårigheten att omhänderha en orolig sinnessjuk i en stadsvåning, på samhällets

ökade hjälp och den därmed följande benägenheten hos allmänheten att utnyttja hjälpmöjligheterna m. m. — allt samverkande till en ökning av det synbara vårdbehovet. Det synes troligt, att vad som här säges om utvecklingen av sinnessjukdomarna också i vissa delar gäller i fråga om andra sjukdomar. Att »det är något fel på nerverna» är ett talesätt, som torde bli allt vanligare som beskrivning av ett sjuklighetstillstånd — ett talesätt som troligen ofta är riktigt. Därmed är dock intet sagt om den faktiska utvecklingen av antalet neuroser. Ännu svårare än att uttala sig om sjuklighetens frekvens torde det i många fall vara att uttala sig om dess ursprung och därvid om arbetsförhållandenas roll i stort. Om arbetsförhållanden i allmänhet och däribland arbetstidens längd spelar någon roll för sjukligheten, borde man kunna avläsa vissa signifikativa olikheter då det gäller hälsotillståndet inom vissa grupper. Det torde erfarenhetsmässigt kunna anses fastställt, att förvärvsarbetande gifta kvinnor h a r en mycket lång sammanlagd arbetstid. Man synes ha skäl att anta, att detsamma kan sägas om vissa grupper av egna företagare inom hantverk, handel och jordbruk samt om personer med bisysslor — t. ex. aktiva föreningsmänniskor. Några uppgifter om undersökningar på dessa områden h a r vi inte funnit. Då det gäller den totala sjukligheten skulle man kunna tänka sig att utvecklingen återspeglades i sjukkasserörelsens erfarenheter. Närmast till hands ligger då att studera de sjuktal, som anger det genomsnittliga antalet dagar per år och medlem, för vilka sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård utgått. Socialförsäkringsutredningen fann (SOU 1952:39), att sjukligheten mätt på detta sätt minskat ganska avsevärt under pe-

Ill rioden 1946—50 i jämförelse med åren 1936—37. Med ganska stor sannolikhet, framhåller socialförsäkringsutredningen, torde anledningen till denna nedgång endast delvis vara att söka i en minskning av den faktiska sjukligheten. Verksamt bidragande orsaker torde ha varit bl. a. den höga sysselsättning, som på senare år varit rådande i landet, samt de i förhållande till arbetsinkomsterna låga sjukpenningarna. Sambandet mellan sjukfrånvaro och arbetstillgång m. m. h a r studerats av Fil. Dr. Rudolf Meidner med hjälp av Landsorganisationens statistik över avgiftsbefrielser 1 . Denna statistik visar mellan 1930 och 1950 i stort sett en successivt stigande sjukfrånvaro, dock med ett tydligt samband mellan sjukfrånvaron och sysselsättningsgraden. I sammanhanget diskuteras även betydelsen för sjukfrånvarofrekvensen av exempelvis demografiska förändringar inom den sysselsatta befolkningen samt av den ökade fritidsvärdering, som kan antas inträffa vid full sysselsättning. Det förefaller kunna sägas, att kunskaperna om sjukdomarnas orsaker och om sjuklighetens verkliga omfattning, såväl inom hela befolkningen som inom särskilda grupper, är så begrän-

sade, att det inte går att göra bestämda uttalanden härom.

några

Vår e n k ä t

I vår enkät bland allmänheten — se bilaga III — 'gjordes inga försök att närmare studera de förhållanden, som berörts i detta kapitel. Emellertid ställdes de intervjuade inför en allmän fråga, huruvida de var nöjda eller missnöjda med sitt arbete. Av de svarande förklarade sig 79 procent mycket nöjda eller nöjda, 18 procent icke fullt nöjda samt 3 procent missnöjda eller mycket missnöjda. De intervjuade, som tillhörde de två senare av dessa tre grupper, ombads ange, om det var något särskilt som gjorde dem missnöjda, varvid flera förhållanden kunde anges i svaret. En niondel av dem, som h ä r lämnade svar, nämnde att arbetet var tröttande. I några få fall nämndes arbetslokalerna som orsak till missnöjet, och ytterligare några intenvjuade nämnde arbetsuppgifterna. Arbetstiden och lönen var de oftast nämnda missnöjesanledningarna. Det bör dock understrykas, att nära fyra femtedelar av alla tillfrågade inte alls anmälde missnöje. Även en del a n d r a undersökningar 2 rörande trivseln i arbetet har givit till resultat, att flertalet visat en positiv attityd till sitt arbete.

i Svensk Arbetsmarknad vid full sysselsättning, Stockholm 1954. 2 Jämför t. ex. S e g e r s t e d t - L u n d q u i s t : Människan i industrisamhället, Del I, Arbetslivet, Stockholm 1952; samt P f a nn e n s t i l l : Begreppet arbetstrivsel, Lund 1955.

S J U N D E KAPITLET

Ekonomiska motiv — valsituationen

I föregående kapitel har presenterats ett underlag för en diskussion om i vad mån hänsynen till arbetstagarnas hälsa kan kräva, att samhället åvägabringar en allmän arbetstidsförkortning. I detta kapitel skall resonemanget gälla det val av ekonomisk innebörd, som den en-

A. Fritiden

som

Under varje tidsavsnitt står en viss mängd kapital (inklusive naturtillgångar) och en viss mängd arbetskraft till disposition för produktion inom landet. Dessa produktionsresurser, som ständigt genomgår en successiv förändring i omfattning och karaktär, samordnas i en produktionsprocess, vilken som resultat ger en viss mängd varor och tjänster. Detta produktionsresultat kan användas för olika ändamål, främst för konsumtion och för investering i realkapital (dvs. byggnader, anläggningar, maskiner o. d.) inom landet. När man talar om den materiella standardens eller levnadsnivåns utveckling, avses vanligen konsumtionsvolymens utveckling. Konsumtionen består icke endast av sådana varor och tjänster, som konsumenterna själva köper och förbrukar, t. ex. livsmedel, kläder, möbler, bostadsnyttjande, resor och nöjen, utan även sådana som ställs till konsumenternas förfo-

skilde och eventuellt samhället ställes inför då det gäller att utnyttja produktionsutvecklingen för en höjning av levnadsnivån. Detta val står enkelt uttryckt mellan fritid och pengar — eller rättare sagt mellan fritid och förbrukning av varor och tjänster.

konsumtionsvara gande via de offentliga myndigheterna, den s. k. offentliga konsumtionen. I den senare ingår exempelvis sjukvård och undervisning. Till den materiella levnadsnivån kan man emellertid även räkna fritiden. Det synes ur flera synpunkter vara en olämplig begreppsbildning, när vi i allmänhet glömmer att fritiden — naturligtvis förutsatt att den är frivillig — kan vara en lika viktig målsättning för vårt ekonomiska handlande som förbrukningen av olika varor och tjänster, vilka produceras med hjälp av realkapital och arbete. Denna »glömska» beror kanske på att fritiden icke är resultatet av någon tekniskt invecklad produktionsprocess. I valet av olika former av konsumtion har emellertid fritiden rent principiellt sett samma ställning för konsumenterna som livsmedel, kläder, biobesök eller vilken annan vara eller tjänst som helst.

113 B. Fritidens För att ett val skall kunna äga rum fordras det, att man kan göra en begriplig jämförelse mellan de ting som finns att välja emellan. Det är emellertid tydligt, att även fritiden har ett pris, som kan uttryckas i kronor — eller att i varje fall människor i vissa lägen handlar som om så vore fallet. Konsumentens köp av varor och tjänster betraktas i gängse konsumtionsteorier som en anpassning av konsumtionen till de aktuella priserna utifrån konsumentens egna värderingar. I allmänhet gäller, att ju mer han konsumerar av ett visst varuslag, desto lägre värderar han ett ytterligare tillskott av denna vara till sin konsumtion. Vid given inkomst förutsattes den enskilde konsumenten anpassa sin konsumtion på ett sådant sätt, att det för honom, dvs. med hans värderingar, inte finns anledning att byta ut någon enhet eller några enheter av en eller flera inköpta varor mot någon eller några andra. Lyckas han med detta, h a r den enskilde konsumenten en »optimal» konsumtion sett ur välfärdsekonomisk synpunkt. Tag som exempel konsumtionen av smör och margarin. Vid givna priser på dessa varor finns det en kombination av smör- och margarininköp, som en viss konsument föredrar utifrån sina värderingar. Om priset på smör höjs i jämförelse med priset på margarin, finner han vid sina värderingar, att det är lämpligt att utbyta en del av smörkonsumtionen mot margarinkonsumtion. Vid sjunkande smörkonsumtion stiger hans värdering av ett extra tillskott smör, medan hans värdering av ett extra tillskott margarin sjunker. Han fortsätter utbytet av smör mot margarin tills hans egna relativa värderingar av de två varorna överensstämmer med förhållandet mellan de nya 8

pris

priserna på smör respektive margarin. Vid en stigande inkomst finns det möjlighet att köpa mer av olika varor. Varor, som konsumenten förut ansett för dyra, blir nu aktuella inköpsobjekt. Konsumenten kan exempelvis anse sig ha råd att köpa mer varaktiga konsumtionsvaror. Det innebär helt enkelt, att vid stigande konsumtion av olika varor värderingen av ett ytterligare tillskott av dessa sjunker så lågt i förhållande till konsumentens värdering av varaktiga konsumtionsvaror, att det blir rationellt för honom att köpa de varaktiga konsumtionsvarorna vid en fortsatt ökning av inkomsten. Det förhåller sig på liknande sätt med fritiden. När inkomsten stiger vid oförändrad arbetstid, ökar inköpen av olika varor. Värderingen av dessa varor faller i förhållande till värderingen av fritiden, och det blir allt mer aktuellt för konsumenten att söka ta ut den stigande levnadsnivån i form av fritid — såvida inte nya och starkare konsumtionsbehov dyker u p p . Den enskildes önskningar påverkas av flera förhållanden. Den som h a r liten försörjningsbörda eller som h a r förmögenhet kan väntas värdera en ökning av fritiden högre (i jämförelse med en inkomstökning vid en viss fritidsnivå) än den som har en stor försörjningsbörda eller tillfälliga behov av större inkomster. Den senare är kanske beredd att avstå från fritid för en möjlighet till ökade inkomster. En arbetstagare med låg inkomst i förhållande till sin omgivning kanske väljer en inkomstökning hellre än en fritidsökning — försåvitt han inte hör till dem, som anser materiella förhållanden vara m i n d r e viktiga än möjligheterna att njuta av a n d r a värden. I olika åldrar är önskningarna oli-

114 ka. Man kan sålunda utgå från att olika individer f. n. har olika värderingar av fritiden och därför olika önskemål om dess längd och förläggning. Detta bekräftas av vår enkät som återges i bilaga III. Priset på fritid blir för den enskilde individen den inkomst (respektive inkomstökning), som han måste avstå från vid en minskning av arbetstiden. Detta pris bestäms av marginallönen minus marginalskatten, dvs. den behållna inkomsten av den sista delen av arbetstiden (den marginella arbetstiden). En ökad marginalskatt leder därför till ett lägre pris på fritiden ur den enskilde individens synpunkt. Det bör emellertid även påpekas, att en ökning av realinkomsten vid oförändrad arbetstid leder till att priset på fritid absolut sett blir högre — inkomsten av en arbetad timme blir högre.

hållet. Som enskild person spelar han en alltför liten roll i dessa sammanhang. Ser man däremot på en allmän arbetstidsförkortning, h a r denna samhällsekonomiskt sett verkningar p å produktion, inkomster och prisrelationer. Priseller kostnadskalkylen för en mer allmänt ökad fritid blir ett mera invecklat problem. Man kan också uttrycka saken så, alt man ur samhällsekonomisk synpunkt inte bör värdera priset på ökad frilid som marginallön efter avdrag av marginalskatt. Ur samhällsekonomisk synpunkt är priset på ökad fritid lika med det produktionsresultat som man måste avstå från vid minskad arbetstid. Det bestämmes av den marginella produktionen. Fördelningen av den ökade fritiden och av minskning av produktionen på olika individer blir ett annat problem.

Man måste skilja mellan det pris en ökning av fritiden har för en enskild individ och priset för en allmän arbetstidsförkortning. När det gäller priset och efterfrågan på fritid för den enskilde individen vid en viss tidpunkt behöver man inte diskutera de följdverkningar, som en eventuell ökning av h a n s fritid har på priset för fritid via produktion och inkomst- och prisrelationer i sam-

Det är därför sannolikt, att den enskildes uppfattning om priset på ökad fritid visar sig felaktig vid en allmän arbetstidsförkortning. Det gör kanske också, att den enskildes önskemål om fritid skulle förändras om han kände till det verkliga priset för en ökad fritid vid en sådan allmän arbetstidsförkortning.

C. Individuellt Valsituationen i dagens läge Om en enskild konsument skall kunna välja en ur hans egen synpunkt optimal konsumtion, förutsätter detta, att individerna har möjlighet att välja fritt mellan olika varor och tjänster. Om man skulle vilja byta ut vissa varor mot andra vid givna priser, måste det finnas fri tillgång på de önskade varorna. När det gäller fritiden, är emellertid friheten att välja starkt beskuren. Det är ofta svårt för den, som vill arbeta något mer

och kollektivt

val

eller — framför allt något mindre än vad som är gängse praxis, att omsätta detta sitt konsumtionsval i praktiskt handlande. Det är emellertid ofrånkomligt i ett samhälle, att det fria valet på olika områden inskränkes. Inom familjen måste den enskilde delvis underordna sig andra familjemedlemmars önskemål. På arbetsplatsen möter den enskilde nödvändigheten att i viss mån underordna sig den fackliga organisationens intressen

115 samt företagarens och produktionens krav. Samhället i kommunens och statens skepnad inskränker ytterligare det fria konsumtionsvalet. Som exempel på sådana gemensamma mål, vilka hindrar den enskilde att förverkliga sina önskningar i fråga om konsumtionsvalet, kan nämnas en facklig organisations strävan att ordna en god ekonomisk beredskap inför arbetslöshet (genom arbetslöshetsförsäkring) och inför arbetskonflikter, ett företags strävanden att förbättra sin arbetskraftsförsörjning genom sociala anordningar, samhällets anspråk på att med gemensamma insatser finansiera ett försvar, sociala anordningar etc.

yttringarna. Den som finner den rådande arbetstiden vara längre än som motsvarar resultatet av hans ekonomiska avvägning, kan söka sig till företag eller sysselsättningar med k o r t a r e arbetstid — om sådana variationer existerar på marknaden och han h a r personliga förutsättningar för sådana byten. Han kan ta anställning på deltid eller utebli från arbetet vissa dagar. Denna förfallolösa frånvaro kan anses vara ett symptom på önskemålen om kortare arbetstid. Arbetstagaren kan också neka att fullgöra begärd övertidstjänstgöring — såvida avtalet och situationen på arbetsmarknaden möjliggör en sådan individuell arbetstridsreglering.

Allt sådant inverkar indirekt på möjligheten att realisera individuella önskningar beträffande fritiden. Att arbetstiden — och därmed fritiden — av tekniskt-organisatoriska skäl måste vara enhetlig inom en större eller mindre arbetsgrupp är naturligt, och det har dessutom av ekonomiska och andra skäl ansetts nödvändigt att reglera arbetstiden enligt enhetliga n o r m e r inom mycket stora delar av arbetslivet. Denna enhetssträvan h a r haft ett stöd i lagstiftningen, som kommit att bli normbildande även där den endast fastställt maximigränser. De fackliga organisationerna, i varje fall på arbetsgivarsidan, har ansett sig böra binda medlemmarna vid vissa principer för arbetstidsregleringen.

I motsatt fall, då alltså den r å d a n d e arbetstiden inte tillfredsställer den enskildes anspråk på arbetsförtjänst, kan han söka tillfällen till övertidsarbete eller extraarbeten. Inom familjen som enhet för avvägningen mellan fritid och inkomst kan valet ta sig uttryck i att hustrun tar eller avstår från förvärvsarbete — och därvid kan mannens strävan att förkorta sin arbetstid tänkas motiverad av en önskan att möjliggöra ett så mycket större förvärvsarbete för hustrun.

Under sådana förhållanden vågar man påstå, att den aktuella arbetstidssituationen knappast avspeglar de individuella värderingarna av fritiden. Man vet inte utan vidare, vilken arbetstid de olika konsumenterna skulle vilja välja vid givna löner. Den enskildes önskningar i fråga om avvägningen mellan arbetstid och fritid kan emellertid manifesteras på olika sätt utöver de rent politiska menings-

Mojligheter till ökad valfrihet

Om man godtar ståndpunkten, att en större individuell frihet i konsumtionsvalet beträffande fritid är önskvärd, uppstår frågorna hur och i vilken utsträckning ett sådant önskemål kan realiseras. En total individuell valfrihet kan inte realiseras. Knappast några former av ekonomisk eller annan verksamhet k a n organiseras så att arbetstagarna kommer och går när de vill. Å andra sidan är det troligen varken nödvändigt eller ur folkhushållets synpunkt önskvärt, att marknaden präglas av en fullständig

116 uniformitet på arbetstidens område. Ur vissa samhällsekonomiska synpunkter ar det inte rationellt att hindra den, som vill och kan arbeta längre än den gängse tiden, från att göra detta, eller hindra den, som vill arbeta kortare tid, från att göra så. Både ur individuella och allmänna synpunkter är det exempelvis önskvärt, att deltidsarbete kan erbjudas i större utsträckning. Genom vår enkät bland arbetstagare — se bilaga III — har önskemålet om deltidsarbete också något belysts. Om olika arbetsplatser och olika verksamheter erbjöd en tillräckligt stor provkarta på arbetstider, skulle den enskilde åtminstone teoretiskt — och under full sysselsättning även i praktiken — kunna ges ökade möjligheter att tillfredsställa egna önskemål beträffande arbetstid och fritid, nämligen genom att välja arbete med hänsyn till arbetstiden. En sådan utveckling mot större valfrihet skulle i princip kunna komma till stånd utan någon ändring av den nuvarande lagstiftningen, vilken ju endast sätter en övre gräns för arbetstiden hos en arbetsgivare — försåvitt man inte anser det önskvärt att medge en längre arbetstid än som ryms inom 4 8-timmarsveckans ram och gällande övertidsgränser. Emellertid söker arbetsmarknadens organisationer upprätthålla vissa principer om enhetlighet och centralism i fråga om avgöranden på arbetstidens område. Svenska arbetsgivareföreningen h a r hittills starkt hävdat den centrala bestämmanderätten i principfrågor som rör arbetstiden. Kollektivavtal får av föreningens delägare inte upprättas utan styrelsens godkännande (stadgarnas § 35), och utöver de arbetstidsförkortningar, som genomförts för treskiftsgång och underjordsarbete, h a r avtal om kortare arbetstid medgivits endast i undantagsfall. De fria sommar-

lördagar som medgivits innebär i princip endast en ändrad förläggning av arbetstiden. På ett i viss mån motsvarande sätt har man på arbetstagarsidan varit angelägen att hävda vissa enhetliga ståndpunkter i hithörande frågor, t. ex. beträffande inkomstnivåns upprätthållande vid arbetstidsförkortningar. Organisationerna kan alltså, om de anser det önskvärt, öka valfriheten för den enskilde medlemmen — arbetsgivare eller arbetstagare — genom ett mindre centralistiskt system. Vill man från statens sida bereda vägen för en större frihet i det individuella konsumtionsvalet beträffande fritiden, kan detta ske genom att lagbestämmelserna utformas p å ett sådant sätt, att de ger utrymme för variationer. Ett exempel p å en sådan utformning är den av arbetstidsutredningen föreslagna möjligheten, att fackförbund och arbetsgivare får avtala om en annan begränsningsperiod (upp till tolv månader) än lagen anger. I direktiven för utredningen om kortare arbetstid har en sådan utveckling i viss mån förordats genom en rekommendation, att lagstiftningen borde ange en ram, inom vilken avtalsparterna medges frihet att röra sig. Vid diskussionen om en sådan ramlagstiftning ligger det i sakens natur, att man måste diskutera frågan om avtalsparters rätt inte endast att bestämma en kortare arbetstid än lagstiftningen anger som tak, utan även att komma överens om en längre arbetstid. Om det kollektiva valet av arbetstid och fritid i någon utsträckning överlämnas åt staten — i egenskap av arbetsgivare måste staten under alla förhållanden ta ställning — uppkommer en r a d frågor av socialt och ekonomiskt slag. Statens ställningstagande påverkas exempelvis av samhällets skyldighet att

117 döma de ekonomiska följderna av olika möjligheter att välja — t. ex. mellan sociala reformer av olika slag, löneökningar etc. — och motivdiskussionen övergår i en diskussion från ekonomiska utgångspunkter om vad man vill avstå och vad man vill vinna. Denna diskussion hör hemma i ett senare sammanhang. Här skall emellertid vissa uppgifter och påpekanden införas i syfte att belysa några företeelser, som är av betydelse vid varje val — individuellt eller kollektivt — beträffande fritiden.

upprätthålla vissa normer för skyddet av arbetstagarnas hälsa. Om konsumtionsvalet beträffande fritid göres av statsmakterna, kommer vidare kostnadsfrågan in som en viktig faktor vid valet. Valet blir en avvägningsfråga, där olika komponenter värderas och ställas mot varandra. Vad kan man alternativt få i stället för en ökad fritid? Vad kostar en arbetstidsförkortning i andra varor och tjänster, eller omvänt: vad kostar andra varor och tjänster i icke uttagen fritid? Uppgiften blir därför närmast att be-

D. Förskjutningar Den ö k a d e i n k o m s t e n

Om en realinkomststegring vid oförändrad arbetstid medför en minskning av den individuella värderingen av en ytterligare ökning av inkomsten jämfört med en ökning av fritiden, är det naturligt, att även den kollektiva värderingen av inkomst och fritid — sådan den manifesteras vid avtalsförhandlingar och i lagstiftning — ändras vid stigande inkomstnivå. Man kan också lätt konstatera, att under de senaste h u n d r a åren en del av den möjliga stegringen av levnadsnivån skett i form av en förlängd fritid, dvs. förkortad arbetstid. Några forskare på området har ansett sig kunna konstatera en viss regelbundenhet i relationen mellan realinkomsternas och arbetstidens utveckling. 1 Bruttonationalproduktens volym har på de senaste 30 åren i det närmaste fördubblats per person i åldern 15—65 år. Ser man på den genomsnittliga timförtjänsten för industriarbetare, h a r denna, mätt i oförändrade levnadskostnader, enligt officiella statistiska serier stigit med ca 115 procent för män och ca 140 procent för kvinnor u n d e r samma period. Med hänsyn till denna star-

i

fritidsvärderingen ka realinkomstökning sedan den senaste allmänna arbetstidsförkortningen är det naturligt, att en allmän ökning av fritiden åter är aktuell. Givetvis h a r vissa arbetstagare fått ökad fritid under denna period. Så innebär ju exempelvis den ökade semestern ett val av fritid framför annars möjlig inkomstökning. Det är sålunda högst naturligt, att man i den aktuella diskussionen om arbetstiden i Sverige finner, att värderingen av en fritidsökning är relativt sett hög inom stora grupper. De fackliga organisationernas manifestationer p å denna punkt talar sitt tydliga språk. Om man så vill kan man finna en bekräftelse på de uppställda teserna om fritidsvärderingen däri, att dessa manifestationer, såvitt man kan bedöma, utifrån sett varit svagare från låglönegruppernas sida än från övrigas. På denna punkt ger vår enkät — se bilaga III — upplysningar av intresse. Om redan inkomstutvecklingen i och för sig medfört, att värderingen av ökad fritid relativt sett stigit, h a r också fritiden förändrats så till sitt innehåll, att } Se t. ex. P. J. V e r d o o r n , duur en Weloaartspeil, s. 151 ff.

Arbeids-

118 den framstår som mer lockande nu än förr. Å a n d r a sidan medför nya fritidssysselsättningar krav på utgifter för olika varor och tjänster — fordon, sommarstugor, idrottsredskap etc. — vilket ökar den relativa värderingen av dessa. Detta dämpar, åtminstone tillfälligt, den takt i vilken den relativa värderingen av fritid ökar. I fortsättningen av detta kapitel skall pekas på några förhållanden som belyser det sagda. U t v e c k l i n g e n av fritidssysselsättningar

Möjligheterna till framgång i arbetslivet genom självstudier h a r vuxit i ett mer differentierat näringsliv, och kraven på fackkunskaper har stegrats. Statistiska uppgifter om deltagandet i kortare kurser för yrkesutbildning (främst Tabell

Vll.l.

kvällskurser) talar här sitt tydliga språk. Antalet elever i sådana (statsunderstödda och kommunala) kurser var 1945 ca 46 000, 1950 ca 70 000 och 1955 ca 86 000. Av dessa föll p å industri, hantverk och handel år 1950 över 35 000 och 1955 nära 48 000. Helt naturligt är det främst ungdomen som beröres av den egentliga yrkesutbildningen, men även bland personer i vuxen ålder kan en starkt ökad utbildningsaktivitet märkas. Studieförbunden redovisar kraftigt stegrad livaktighet på de flesta områden. Det är därvid så att de aktiva formerna, dvs. studiecirkelformen, tilltar i omfattning snabbare än de passiva mötesformerna. Några uppgifter om studiecirkelverksamheten inom de samverkande bildningsförbunden under de senaste åren må återges (tabell 1).

Antal studiecirklar

med

olika ämnen

1949—1955

Avrundade tal. Ämnesval

Ar

1949/50 1953/54 1954/55

Antal studiecirklar

25 600 40 400 45 600

Teknologi

Samhälls- o. rättsvetenskap, ekonomi

850 6 000 7 900

8 700 9 700 10 800

Språk

Konst, litteratur, musik m. m.

Uppfostran o. undervisning, psykologi m.m.

5 700 6 700 7 500

5100 10 500 11500

650 1900 2 400

Anm.

Tidigare var antalet deltagare i cirklarna i genomsnitt något större än n u ; så för ABF i genomsnitt för 1949/50 ca 12, för 1954/55 ca 10,5. Utvecklingen återspeglar s t r ä v a n till mindre grupper och ökad individuell aktivitet i gruppen. Källa: Samverkande Bildningsförbundens årsberättelser.

Även intresset för föredrag, föreläsningar, utställningar, musik, teater o. d. synes — om man slår ihop dessa former av fritidsaktivitet — inte ha avtagit utan snarare tvärtom. Fritidsaktiviteten har delvis inriktats på områden, där den tidigare var svagt utvecklad. Så har exempelvis barnafostrans och

skolans problem skapat nya former för erfarenhetsutbyte. Som ett uttryck för ökad fritidsverksamhet på ett annat område kan nämnas, att riksidrottsförbundet redovisar 876 000 medlemmar 1955 mot 410 000 år 1940, en ökning alltså med inemot en halv miljon på femton år.

119 Fritidssysselsättningen i hemmet kan belysas med sådana uppgifter som att antalet radiolicenser stigit från 663 000 år 1933 till över 2 400 000, eller per 1 000 invånare från 107 till ca 340. Folk- och skolbibliotekens utlåning steg från k n a p p t 25 till nära 38 miljoner boklån under den korta perioden 1949 —-1954, och utlåningen torde ha tredubblats på 20 år. Hur bokförsäljningen utvecklats är svårt att ge godtagbara mått på, bl. a. med hänsyn till prisutvecklingen, men att en ökning av antalet bokköp ägt rum är tydligt. I all synnerhet har billighetsutgivningen av böcker på senare år utvecklats kraftigt. Dagstidningarnas nettoupplagor per dag" h a r under efterkrigstiden stigit med ca 700 000 exemplar. Ett rikare fritidsinnehåll — och därmed en höjd värdering av fritiden — skapas av sådana företeelser som att allt fler familjer får egnahem och egna trädgårdar, sport- och sommarstugor, båtar och bilar. (Beträffande motorismen se ytterligare nedan.) Hantverksmässigt arbete eller hobby-arbete enligt maximen »gör det själv» har otvivelaktigt tilltagit. Hobbysysselsättningar av olika slag har ökat i omfattning och stigit i gemene mans uppskattning. I vår enkät (bilaga III) ställdes frågan, o m det vid sidan av eventuella extraarbeten och förtroendeuppdrag var någon sysselsättning, som upptog en stor del av ren intervjuades fritid. Närmare 60 procent av de tillfrågade svarade ja på denna fråga. En tredjedel av dessa angav h e m och tomt som viktigaste fritidssysselsättning. Vidare nämnde ett förhållandevis stort antal personer kurser av olika slag samt fiske, jakt eller sport. Hushållsarbete, mekaniska hobbies samt skötsel av bil, sommarnöje och koloniträdgård nämndes i inte så få fall. Det är tydligt att ändrade fritidsva-

nor, framkallade bl. a. av bättre ekonomiska förhållanden, påverkar fritidsvärderingen i motsatta riktningar. Dels eftersträvas fritid för möjligheten att sysselsätta sig med angenäma ting — t, ex. att köra bil. Dels eftersträvas pengar för vilka man kan skaffa de ting som gör fritiden angenäm — t. ex. bil. Man blir under en tid benägen att underkasta sig en lång arbetstid för att i framtiden kunna få glädje av en längre fritid. Man vill kanske ha en lång ledighet vid varje veckoslut mot att arbeta längre tid de övriga dagarna osv. Detta bör leda till en önskan om möjligheter till variationer i arbetstiden utöver dem som nu erbjudes, samt — inom ett hushåll — genom att gifta kvinnor i växlande utsträckning ställer sig till arbetsmarknadens förfogande.

Restiderna

Den ändrade fritidsvärderingen återspeglas i den argumentation för arbetstidsförkortning, som föres under hänvisning till den tid arbetstagaren får tillbringa på väg mellan hemmet och arbetsplatsen. Här skall något behandlas frågan om restidernas längd samt huruvida denna tid i allmänhet är längre nu än förr. Några uppgifter om restider, giltiga för någon större del av de svenska arbetstagarna, har veterligen inte publicerats. Enskilda företag har upprättat kartor med de anställdas bostadsorter inprickade, varigenom man väl känner avstånden mellan hem och arbetsplats för de anställda. Sådana uppgifter säger emellertid ganska litet om restiderna och de andra omständigheter som är förknippade med förflyttningen. Vägens beskaffenhet, kommunikationsmedlets art och fart, väder- och ljusförhållanden spelar sin roll vid bedömningen av förflyttningens betydelse för den enskildes

120 välbefinnande under arbetstid respektive fritid. I en år 1945 utförd statistisk undersökning rörande Stockholmsfamiljer 1 visade sig tiden för förflyttningen mellan hemmet och arbetsplatsen under vinterhalvåret för ungefär hälften av de intervjuade vara högst ca 20 minuter. Omkring hälften av de tillfrågade behövde alltså mindre än 20 minuter för att komma till arbetet. Längre tidsavstånd än 30 minuter uppgavs av 21 procent bland de tillfrågade männen och av 14 procent bland kvinnorna; 40 minuter eller mer uppgavs av 15 procent bland männen och 10 procent bland kvinnorna. Vid undersökningen efterfrågades också det önskade bostadsläget, varvid 40 procent av i det närmaste 1 000 svarande uppgav sig önska bo centralt och övriga i förort. Bland dem som önskade bo centralt anförde två tredjedelar det geografiska läget eller restiden som skäl för sin önskan. Av dem som föredrog att bo i förort hänfördes en tredjedel till »barnmotivet»; i övrigt anfördes skiftande motiv. År 1948 gjordes på Stockholms spårvägars initiativ en stickprovsundersökning avseende tidsavstånden mellan bostad och arbetsplats för den förvärvsarbetande befolkningen i Stockholm oavsett färdmedel. Av undersökningen framgick bl. a., att för en avsevärd majoritet av befolkningen i staden den sammanlagda tiden för förflyttningen mellan hem och arbetsplats per dag var mindre än en timme; genomsnittet för hela staden låg vid ungefär % timme. Mindre än 20 minuters restid (under 40 minuter sammanlagt per dag) uppgavs av ca 55 procent av de tillfrågade, som bodde i inre staden, och av drygt 40 procent av förortsborna; 30 minuters restid eller mer (per dag minst 60) redovisades för 13 procent av innersladsborna och 41 procent av förorts-

borna; 40 minuter eller därutöver (per dag minst 80) angavs av knappt 5 procent av innerstadsborna och 22 procent av förortsborna. Vår enkät (bilaga III) innehöll en fråga om hur lång tid före arbetets början den intervjuade måste bege sig hemifrån. Inemot hälften uppgav denna tid till mindre än 20 minuter. En dryg tredjedel uppgav 30 minuter eller mer; 40 minuter och däröver angavs av närmare en femtedel. I genomsnitt är tiderna kortare på sommaren än p å vintern. Såtillvida råder en viss överensstämmelse mellan de tre nämnda undersökningarna som ett tidsavstånd mellan hem och arbetsplats på högst 20 minuter — högst 40 minuters restid om dagen — tycks råda för omkring hälften av dem som lämnat uppgift; närmare 20 procent har så lång väg, att de behöver ägna mer än 80 minuter per dag åt förflyttningen till och från arbetet. Om utvecklingen på detta område ger de anförda uppgifterna inget besked. Restiderna har emellertid — låt säga under efterkrigstiden — förändrats avsevärt för många människor. Genom inflyttningen till städerna och övergången från landsbygdsnäringarna till industrin har många fått ändrade tider för förflyttningen mellan hem och arbetsplats. Om en vandring eller en trampcykelfärd från hemmet till en arbetsplats på landet är mer tidsödande och i övrigt besvärligare än en buss- eller spårvagnsresa i en stad kan emellertid diskuteras, och något allmängiltigt kan inte sägas om vare sig det ena eller det andra förflytt ningssäf tet. Många till städerna och särskilt storstäderna inflyttade torde ha fått längre restider än förut, men hur många detta gäller vet man ingenting om. För åtskilliga av dessa inflyttade 1 Stockholms siads statistik, undersökningar, Nr 24, 1947.

X. Special-

121 bar resorna säkerligen blivit mera tröttande i staden än de var på landet, mera tröttande i storstaden än i småstaden, främst beroende på trängseln i de kollektiva transportmedlen och riskerna och hetsen i trafiken. Detta är ett förhållande som sammanhänger med urbaniseringen i stort. För andra, som inte bytt bostadsort eller arbetsplats, torde restiderna ha förkortats under senare år och resmödorna avsevärt lättats. De kollektiva transportmedlen har blivit snabbare och — om man bortser från trängseln — bekvämare genom jämnare gång, bättre vägar o. d. En motverkande faktor ligger i den ökade köbildningen i trafiken. Detta problem synes vara begränsat till de centrala delarna av några få större städer. För det icke ringa antal personer, som till och från sitt arbete passerar dessa centrala delar, är dock detta givetvis ofta ett stort problem. De individuella transportmedlen har tilltagit i antal, komfort och snabbhet. Mopedernas tillkomst och deras snabbt växande antal spelar här en stor roll. Under åren 1952—1955 har ca 350 000 mopeder kommit i bruk; den svenska årsproduktionen och importen sammanlagt ligger nu i närheten av 100 000. Genom mopederna, som kan förutsättas i mycket stor utsträckning utnyttjas för färder till och från arbetet, har restiderna otvivelaktigt förkortats avsevärt för inte så få. Antalet motorcyklar ökade åren 1946 — 1955 med 200 000 (till ca 320 000) och antalet personbilar med nära 500 (till 630 000). Många av dessa fordon användes för resor till och från arbetet och inte sällan av flera personer gemensamt; de 1954 ändrade bestämmelserna i yrkestrafikförordningen om rätten att befordra arbetskamrater till och från arbetsplatsen h a r avsett att befordra denna utveckling.

De långa restider som förekommer sammanhänger i inte ringa utsträckning med den på sina håll rådande bostadsbristen. Bostadsmarknaden utmärkes överhuvud av en stelhet, som gör att ett stort antal människor inte har ett fritt val av plats för sin bostad. Särskilda problem uppstår i detta sammanhang också därigenom, att inte så få stora industrier vid nybyggnad och utvidgning på senare år förlagts på ett större avstånd från äldre bostadscentra än tidigare var fallet. Frågan är emellertid i vilken utsträckning folk önskar flytta till närheten av arbetsplatsen. (För vissa grupper, t. ex. byggnads- och skogsarbetare, är resonemanget inte tillämpligt därför att det är arbetsplatsen som flyttas.) En del önskar dagligt miljöbyte. Andra är bundna av familjemedlemmar med annan arbetsplats. Åter andra drar sig för att flytta därför att de funderar p å att byta arbetsplats. Allt fler blir b u n d n a av egnahem. Om tillräckligt gynnsamma finansieringsbetingelser o. d. stode till förfogande skulle förmodligen ännu fler bli egnahemsägare, och vid valet av platsen för ett egethem torde arbetsplatsens belägenhet vara en av flera faktorer —- men ofta inte den viktigaste faktorn — som man tar hänsyn till. Oberoende av industrilokalisering och bostadsbrist får man ha klart för sig, att motoriseringen medfört att många nu kan ta arbete p å längre avstånd från hemmet än tidigare var fallet och att företagens rekryteringsområde sålunda vidgats. Denna utveckling kan ha medfört att arbetstagare — o m också delvis av fritt val — fått längre restider än tidigare. Även om man inte kan säga något med generell giltighet om restidernas längd och knappast om deras utveckling, är det en utbredd mening, att en tendens till en förlängning av restider-

122 na överväger den motsatta tendensen. Under alla förhållanden är det uppenbart, att restiden spelar en viktig roll för många människor vid deras värdering av fritiden. Ju längre restid en person har, desto kortare är hans fritid. Detta innebär givetvis, att ett tillskott av ytterligare fritid värderas högre vid en längre restid än vid en kortare. Om en förkortning av arbetstiden tar formen av fem dagars arbetsvecka, ökar fritiden mer än som direkt motsvarar arbetstidsminskningen, eftersom hela restiden för en dag samtidigt faller bort. De stora variationer som förekommer i fråga om restiderna bör — bortsett från andra faktorer — resultera i att önskemålen om arbetstidens längd och även om dess förläggning är olika.

Utjämningskravet

Djupare sett förhåller det sig även med kravet på utjämning av arbetstiden mellan olika grupper så, att det kan ses som ett utslag av en högre fritidsvärdering. En sak som andra har men som värderas lågt uppväcker ingen utjämningssträvan. Skillnaden mellan arbetares och tjänstemäns arbetstid var förr troligen snarare större än nu — i varje fall fick statens tjänstemän efter åttatimmarslagens införande en arbetstidsförlängniing. Den skillnad, som efter utjämningen genom åttatimmarslagens tillkomst kvarstod, skapade emellertid ingen utåt starkare manifesterad misstämning, så länge arbetarna i första hand eftersträvade löneförbättringar. När arbetarna nu uppnått ett bättre ekonomiskt läge, återspeglas deras högre fritids värdering i känslan av att vara orättvist behandlade i förhållande till grupper med kortare arbetstid. Därvid kan också tjänstemännens antal spela sin roll: så länge de var få till antalet — och hade arbets-

uppgifter som i avsevärd mån skilde dem från arbetarna — väckte deras arbetstid inte lika stor uppmärksamhet. Kravet på rättvisa, utjämning och likställighet mellan olika grupper i fråga om arbetstiden anfördes med stort eftertryck vid 1919 års lagstiftning. Det gällde då att få en »normalarbetsdag». Ordet normal, som torde ha introducerats i sammanhanget av Marx, har ibland givits innebörden lämplig, ur hälsosynpunkt rimlig, idealisk e. d., men torde ursprungligen ha varit i första hand ämnat att betyda enhetlig, en dag som börjar och slutar på bestämd tid; om arbetsdagens längd hade man, då uttrycket kom till, ingen bestämd uppfattning. Att normalarbetsdagen för flertalet arbetare skulle innebära en verklig arbetstidsförkortning, en mera rättvis arbetstid, var klart. Att den skulle närma arbetarnas arbetstid till »övriga samhällsklassers» synes ha förutsatts, men vad som därvid avsågs med övriga samhällsklasser är ovisst. Att rättvisekravet på senare år kommit att knytas främst till rådande skillnader i arbetstid mellan arbetare och tjänstemän har flera orsaker. Till att börja med spelar proportionen mellan arbetare och tjänstemän i befolkningen säkerligen sin roll. Mellan folkräkningarna 1930 och 1950 ökade tjänstemännens (förvaltningspersonalens) andel av den förvärvsarbetande befolkningen från i runt tal 15 till 27 procent, medan arbetarnas andel sjönk från 65 till 54 procent; företagarna utgjorde i det närmaste oförändrat 20 procent. Med grova avrundningar synes man våga anta, att tjänstemännen under åttatimmarslagens tid ökat sin andel av den förvärvsarbetande befolkningen från 5 å 10 till drygt 30 procent, medan arbetarnas andel sjunkit från ca 75 till 50 procent. Antalet tjänstemän per 1 000 arbetare inom industrins huvudgrupper, som 1929 var

123 110, hade 1949 enligt en beräkning stigil till 212 1 . I själva verket torde den kortare arbetstiden för tjänstemän ha varit en av förutsättningarna för den snabba expansionen av tjänstemannaverksamheten, i det att det stora tillskottet av kvinnlig arbetskraft delvis möjliggjorts genom den kortare arbetstiden. Vid allmänna arbetstidslagens tillkomst var tjänstemännen alltså en mycket liten grupp. I dag är tjänstemännen i samhället som helhet en mycket stor grupp, mer än hälften så stor som arbetargruppen och stadd i snabb ökning. Även om det är sant, att ökningen av antalet tjänstemän inom industrin är relativt stor bland arbetsledarna, vilka i de flesta fall har samma arbetstid som arbetarna, är det ändå såväl inom industrin som i samhället i stort så, att en allt större del av den förvärvsarbetande befolkningen tillhör grupper med en arbetstid på 42 timmar eller därunder. Medan det förr endast var en liten del av personalen, som anlände till arbetsplatserna klockan 9 på morgonen, är det nu en stor grupp som stiger in genom företagets portar vid en tidpunkt, då en annan stor del av personalen tar sin första rast efter två timmars arbete. Skillnaderna i arbetstid mellan arbetare och tjänstemän synes inte kunna motiveras med en hänvisning till arbetsuppgifternas art. Man kan inte uttala sig generellt i detta sammanhang, men uppenbart är, att ett betydande antal arbetare fått allt mer kvalificerade arbetsuppgifter och ett allt större ansvar (verktygsarbetare, maskinoperatörer, transportpersonal), medan antalet tjänstemän med ett enkelt rutinarbete förenat med ett ringa ansvar blivit allt större. Naturligtvis finns också tendenser i motsatt riktning. Man har 1919 och senare anfört, att en arbetstidsreglering skulle tjäna även

till att höja kroppsarbetets anseende. Vad som skett under senare år är uppenbarligen, att gränsen mellan kroppsarbete och annat arbete blivit allt svårare att dra, och att värderingen av olika arbeten — bl. a. sådan den kommer till uttryck i lönerna — förskjutits till förmån för det s. k. kroppsarbetet. Under begreppet »enkelt arbete» torde numera enligt flertalets åsikt kunna hänföras det arbete som utföres av lägre kontorspersonal lika väl som rutinarbete inom industriföretagens produktionsavdelningar. Då emellertid icke desto m i n d r e en markant skillnad i arbetstid råder, befinnes även de lägre tjänstemannayrkena särskilt åtråvärda; deras attraktivitet har naturligtvis även andra orsaker. Detta bidrar till en social omskiktning, som i sin tur låter skillnaderna i arbetstid bli mer iögonenfallande än tidigare. Skillnaderna mellan arbetare och tjänstemän har kommit allt mer i blickfältet även på grund av andra förhållanden än arbetstiden: olika pensionsålder, olika pensionsförmåner, alltjämt i viss utsträckning olika sjukförmåner och olika semesterförmåner, olika löneformer (timlön contra månadslön e t c ) . Alla skillnader bidrar till att förstärka strävan till utjämning. Att även lönernas storlek kommer in i bilden från olika utgångspunkter är klart — varvid det gärna anföres att tjänstemännens löner avvägts med hänsyn till den kortare arbetstiden. Men de mer eller mindre immateriella förmånerna — t. ex. de som ger trygghet och mer fritid — tilldrar sig uppenbarligen f. n. särskilt stort intresse. På olika områden — t. ex. sjukförmåner och semester — har man genom lagstiftning åstadkommit en utjämning mellan arbetare och tjänstemän på senare år. Det är uppenbart att strävan1 E r i k H ö ö k : Tjänstemännen och den industriella omvandlingen, Stockholm 1953.

124 dena i denna riktning kommer att fortgå med tilltagande kraft oberoende av lagstiftningen. Även förhållandena i andra länder spelar sin roll i detta sammanhang. Att man i USA och en del andra länder har en kortare ordinarie arbetstid än som gäller för arbetarna i vårt land, väcker en strävan till efterföljd även hos oss. Ett försök aft objektivisera rättvisekravet utmynnar sålunda i att detta krav och den tilltagande styrka, varmed

det framföres, är ett uttryck för en höjd värdering av fritiden. Därtill kommer att, såsom förut påpekats, valfriheten beträffande fritid är mycket begränsad. Om det funnes möjlighet för olika arbetstagare av alla kategorier att friare välja sin arbetstid med därav följande variation av inkomsten, skulle utjämningskravet icke längre spela någon större roll i argumentationen kring arbetstidens längd.

ÅTTONDE KAPITLET

Vår ståndpunkt till motiven

Den sedan några år pågående diskussionen om en allmän förkortning av arbetstiden i Sverige föres i ett läge, som radikalt skiljer sig från läget för snart 40 år sedan, då debatten om åttatimmarslagens införande i vårt land nådde sin höjdpunkt. Detta gäller om snart sagt alla o m r å d e n : arbetet, fritiden, samhällslivet, samhällets och den enskildes ekonomi osv. Arbetarens ställning i förhållande till arbetsgivaren är en annan. Sy&selsättningssituationen är väsentligt föränd-

A.

Motivkretsen

Då utredningen om kortare arbetstid sattes igång diskuterade departementschefen i sina direktiv flertalet av de motiv, som traditionellt anförts för en arbetstidsförkortning, såsom att förbättra arbetstagarnas hälsa, att utjämna skillnader mellan olika arbetstagaregruppers arbetstid, och att ge vidgade tillfällen till fritidssysselsättningar. Han avvisade det motiv, som kanske varit det i praktiken viktigaste för arbetstidsförkortningar nedanför 48-timmarsnivån i främmande länder, nämligen öns-

B.

rad. Arbetsplatserna har i olika avseenden förvandlats, själva arbetet likaså. De ekonomiska möjligheterna att utnyttja fritid är helt a n d r a nu än förr, och fritiden kan ges ett innehåll som gör den lockande i högre grad än tidigare. Allteftersom våra möjligheter förbättras ställes våra mål högre. Allt detta gör att vi har skäl att ta upp motiven för en arbetstidsförkortning till förutsättningslös granskning utifrån nu rådande förutsättningar och våra egna värderingar.

kan att under arbetslöshet fördela de otillräckliga arbetstillfällena p å så många som möjligt. Det må här inskjutas, att detta motiv även enligt vår mening är inaktuellt under full sysselsättning, och att det för övrigt inte heller under en lågkonjunktur torde böra tillmätas någon större vikt. Särskilt underströk departementschefen i direktiven, att det i vårt nuvarande läge gäller att träffa ett val mellan olika sätt att tillgodogöra sig det förbättrade produktionsresultatet.

Skyddsmotivet

Arbetstidslagarna brukar betecknas som skyddslagar, avsedda att skydda arbetstagarna mot att utnyttjas på ett ur hälsosynpunkt oskäligt sätt av sina ar-

betsgivare. Det ligger nära till h a n d s att diskutera, i vad mån man i dagens läge kan åberopa skyddsmotiv för en allmän arbetstidsförkortning i Sverige. Är ris-

126 k e r n a för ohälsa och olycksfall i arbetslivet stora och har dessa risker ökat eller minskat under den tid 48-timmarsveckan varit i lag föreskriven som maxim u m ? T vilken utsträckning kan man tänka sig att genom en förkortning av den medgivna maximiarbetstiden minska yrkesskaderiskerna och förbättra arbetstagarnas hälsa? I vilken mån är slutligen arbetstagarens ställning gentemot arbetsgivaren sådan, att han f. n. inte kan få sina intressen tillgodosedda i skälig utsträckning? Till en början bör det påpekas, att principen om åtta timmars arbetsdag och 48 timmars arbetsvecka i vår lagstiftning i n t e bygger på några medicinska överväganden. Då kravet på åtta timmars arbetsdag för snart sjuttio år sedan gjordes till den socialistiska arbetarrörelsens fältrop — parollen för första-majdemonstrationerna — utgick man från övertygelsen och erfarenheten, att de rådande arbetstiderna ur alla synpunkter var för långa. Detsamma hade varit fallet, då man tidigare i skilda läger kämpat för tio timmars arbetsdag. Tanken på åtta timmars arbete per dag hade inte endast ett propagandavärde med hänsyn till de rådande förhållandena. Den kunde också anknytas till en mycket gammal historisk tradition samt till experiment och undersökningar under 1800-talet, vilka sammantagna syntes ge vid handen, att åtta timmar om dagen var den av naturen givna arbetstiden och dessutom den ur produktivitetssynpunkt fördelaktigaste. Det bör även understrykas, att kravet på skydd mot faror av olika slag skiftar med tidpunkter och yttre förhållanden. Hänsynen till liv och lem får inte mycket utrymme under krigstider — vare sig vid fronten eller i krigsindustrin (där man t. ex gärna förlänger arbetstid e n ) . Ekonomiska intressen väges likaledes ofta mot skyddsintressen. Detta

gäller arbetslivet, där man endast i mycket extrema fall förbjuder en viss produktion med hänsyn till dess farlighet. I stället graderas säkerhetsanordningarna efter farans förmodade storlek; frågan har aktualitet inför tillkomsten av en atomkraftindustri. Detsamma gäller exempelvis trafiken: trots hundratals utsläckta liv per år tillätes bilarnas antal — och därmed faran — att öka; man inriktar sig p å att minska farorna till ett minimum i förhållande till trafikvolymen. Samma risker, som vid en tidpunkt anses nödvändiga att ta — t. ex. för produktionens skull, anses vid en annan tidpunkt för stora — för människans skull. Även den styrka, varmed vi vill hävda intresset för arbetstagarnas hälsa, är alltså underkastad vårt val, så länge vi inte kan leva utan att ge oss in i riskabla produktionsprocesser. Skyddssynpunkterna h a r u n d e r detta å r h u n d r a d e inte spelat någon avgörande roll vid arbetstidsförkortningar i Sverige omfattande större grupper arbetstagare. De ekonomiska synpunkterna har alltid fått påverka bedömningen. Även den svenska fackföreningsrörelsen har under de senaste åren, då den tagit ställning till frågan om en allmän arbetstidsförkortning, ansett att landets ekonomiska läge måst få fälla utslaget. Arbetstidsutredningen har likaledes i sitt 1954 framlagda förslag till partiell arbetstidsförkortning funnit, att man måste se frågan ur ekonomiska synpunkter, nämligen i sådana fall, då en ur skyddssynpunkt motiverad arbetstidsförkortning för en grupp kunde få följdverkningar på ett företags produktion, vilka inte stode i rimlig proportion till syftet med reformen. Ett sådant ställningstagande — i vilket vi instämmer — visar att man inte ens i de fall av särskilt påfrestande arbetsuppgifter, som det i arbetstidsutredningens för-

127 slag gäller, kan hävda så starka skyddssynpunkter, att alla andra skäl får vika. Vi kan sålunda konstatera, att skyddsintressen alltid kan åberopas fölen arbetstidsförkortning och sannolikt alltid kommer att åberopas, så länge arbetet överhuvud taget är förenat med risker för olycksfall och sjukdom och överhuvud påverkar arbetstagarens psykiska och fysiska välbefinnande. Det är också givet att arbetstagaren själv, då levnadsnivån stiger, fäster allt mer avseende vid sådana moment i arbetslivet, som brukar ligga till grund för skyddssynpunkterna på arbetstidens längd; detta bidrar till att relativt sett öka fritidsvärderingen. Vad en arbetstagare i dagens läge finner tröttande, kanske en arbetstagare för fyrtio år sedan inte skulle ha fäst lika stort avseende vid. Denna ändrade inställning är ett moment i utvecklingen mot högre levnadsnivå. En annan sida av saken är om arbetstagaren i dagens läge h a r möjlighet att välja den arbetstid, som han bl. a. ur hälsosynpunkt med givna löneförhållanden finner önskvärd. Detta är en annan sida av skyddsmotivet, som under tidigare perioder fick den innebörden, att man genom lagstiftning måste skydda den svagare parten på arbetsmarknaden. Om man nu tillåter ekonomiska och andra intressen att väga över skyddssynpunkterna, kan man •— såsom arbetstidsutredningen nyligen gjort — ställa frågan, om man skulle kunna upphäva arbetstidslagstiftningen utan att detta komrae att medverka till en ökning av arbetstiden. Arbetstidsutredningens svar på denna fråga blev närmast jakande, varvid hänvisades till arbetstagarnas organisatoriska styrka och till att arbetsgivareparten inte torde hysa någon önskan att förlänga arbetstiden. Arbetstidsutredningen hävdade emellertid att arbetstiden alltjämt, hos

oss liksom i flertalet andra länder, borde vara i lag reglerad. Utredningen hänvisade härvid till arbetstidslagstiftningens karaktär av skyddslag, varvid bl. a. de utanför organisationerna ståendes intressen åberopades. Vi instämmer med arbetstidsutredningen däri, att arbetstagarna även framgent bör åtnjuta det skydd mot en för lång (arbetstid, som en laglig reglering syftar till att åstadkomma. Även om social ansvarskänsla, goda sysselsättningsmöjligheter och starka organisationer utgör en i stort sett god garanti mot avarter, bör man alltjämt bibehålla en ur allmän synpunkt skälig gränsdragning beträffande arbetstidens längd. En fråga som vi återkommer till i senare sammanhang är, i vad mån denna gräns bör vara absolut, eller om kravet på en garanti mot missbruk till äventyrs kan förenas med önskemålen om smidighet. Då det gäller att fastställa en övre gräns för den tillåtna arbetstiden uppkommer emellertid frågan, h u r u v i d a en viss, generellt gUtig sådan gräns i dagens läge kan motiveras med medicinska skäl. Våra överväganden härvidlag bygger på de i det föregående redovisade uppgifterna angående utvecklingen p å yrkesskadornas, arbetshygienens och folkhälsans områden. Dessa uppgifter tyder närmast på en förbättrad folkhälsa och en minskning i yrkesskaderiskerna. Man bör emellertid vara försiktig med att av detta material d r a några allmängiltiga slutsatser rörande folkhälsan. Inte heller kan man skilja ut i vad m å n utvecklingen påverkas just av arbetslivet; alla andra inslag i livsföringen har, liksom medicinsk forskning m. m., sin betydelse i sammanhanget. Vi måste därför begränsa oss till att uttala, att vi inte funnit skäl för antagandet, att arbetsförhållandena — inklusive de r å d a n d e

128 arbetstiderna — generellt sett utgör någon risk för en försämrad folkhälsa. Det är emellertid inte skäl att ifrågasätta riktigheten i uttalanden som går ut på att trötthet — och t. o. m. en ökad trötthet — besvärar åtskilliga människor. I en tidigare omnämnd utredning r ö r a n d e arbetstiden, som i år framlagts av Internationella arbetsbyrån, uttalas bl. a.: »Fenomenet trötthet är alltjämt mycket ofullständigt definierat. Det finns olika slag av trötthet, psykisk och fysisk. Man har ännu inte kunnat ange något tillfredsställande mått på trötthet i någon allmän mening. Man vet dock att trötthetens verkningar är kumulativa. Organismen behöver längre tid för att återhämta sig från en ny tröttande ansträngning, om organismen inte hunnit helt återhämta sig efter den tidigare ansträngningen. De skadliga hälsoverkningarna av övertrötthet utgör ett av de starkaste skälen att reglera såväl normal arbetstid som övertid.» Om en ökad trötthet gjort sig gällande, bör man vara försiktig med att hänföra detta förhållande till arbetet. Att många tröttande arbeten mekaniserats är lika klart som att många nya trötthetsskapande moment tillkommit. Detta gäller om såväl fysiskt som psykiskt tröttande arbeten. Generellt vågar man inte påstå, att arbetet blivit mer tröttande. Om människor i stort sett känner sig tröttare nu än förr kan det bero likaväl på ett intensivare fritidsliv som på ett intensivare arbete — och kanske i många fall också på att önskan om ökad fritid är så stark samtidigt som intresset för arbetet är så ringa, att man känner leda vid arbetet. Det behöver inte tilläggas, att någon allmän leda vid arbetet inte råder ibland vårt folk utan att arbetet tvärtom för de flesta utgör en väsentlig del av det positiva livsinnehållet. Den fulla sysselsättningen har livligt eftertraktats — men man behö-

ver inte fördenskull bortse från att den fulla sysselsättningen medverkat till att många människor arbetar längre tid och att arbetstiden tas till vara bättre nu än förr. Man synes alltså inte kunna motivera en allmän arbetstidsförkortning med hänvisning till någon konstaterad försämring av svenska folkets hälsotillstånd. Arbetstidsutredningen kom från sina utgångspunkter fram till att skyddsmotiv kan anföras för en lagstiftning om kortare arbetstid för vissa grupper med särskilt påfrestande eller hälsofarligt arbete. Remissbehandlingen av förslaget h a r visat vad utredningen själv framhållit, nämligen att gränsdragningen mellan olika arbetstagargrupper i fråga om arbetets svårighetsgrad är utomordentligt svår. Vi har emellertid inga skäl att ifrågasätta objektiviteten i arbetstidsutredningens bedömning eller att ta ställning till utredningens förslag. För oss har det som sagt gällt att bedöma frågan om en allmän förkortning av den lagstadgade arbetstiden. Med det sagda har vi emellertid inte uttalat oss om möjligheterna att från dagens utgångsläge förbättra folkhälsan, att minska yrkesskadefrekvensen och tröttheten i arbetet genom en arbetstidsförkortning. Om den utveckling mot av allt att döma förbättrad folkhälsa, som kunnat konstateras, till någon del tillskrives den arbetstidsförkortning, vilken successivt genomförts genom lagar och avtalsöverenskommelser under detta århundrade, kan det ligga nära till hands att anta, att en fortsättning på arbetstidsförkortningens väg skulle vara gynnsam ur hälsosynpunkt. Vi vågar dock inte ha någon bestämd mening om betydelsen av en arbetstidsförkortning för den fortsatta utvecklingen på detta område. De nuvarande arbetsförhållandena varierar starkt från arbetsplats till

129 arbetsplats och ändras snabbt från tid Lill annan. De enskilda arbetstagarna reagerar dessutom individuellt inför arbetslivets påfrestningar; på samma sätt påverkas människor säkerligen i hög grad olika av en arbetstidsförkortning. Likväl synes man ha skäl att anta, att utvecklingen i arbetslivet ännu under avsevärd tid kommer att fortsätta i riktning mot en sådan förenkling av många arbetsuppgifter, att arbetet för många blir mer opersonligt och kanske ointressant. Att det samtidigt sker en utveckling mot ökat hänsynstagande till arbetstagarnas individuella förutsättningar i arbetslivet h i n d r a r inte, att arbetet i många fall framkallar alltför litet av lust och tillfredsställelse. Detta förhållande anses av många motivera en arbetstidsförkortning. Oberoende av vilken ställning man intar till olika i det föregående nämnda synpunkter, kan man h a skäl betona, att ett stort antal människor anser en förlängd veckoledighet vara av positivt värde ur hälsosynpunkt med hänsyn till förhållandena i det moderna arbetslivet. Trots det tidigare sagda vill vi uttala, att vi av yrkeshygienisk expertis styrkts i åsikten att en arbetstidsförkortning skulle ha särskilt fördelaktiga verkningar för några stora kategorier av medborgare. En sådan grupp är de förvärvsarbetande kvinnor, som h a r ett hem att förestå vid sidan om förvärvsarbetet. För dem är den sammanlagda arbetstiden troligen i de flesta fall alltför lång. En andra kategori utgörs av den äldre arbetskraften och med dem jämförliga arbetstagare, för vilka den i många fall hårt uppdrivna arbetstakten medför svårigheter att orka med. Även ungdomar, som nyss inträtt i förvärvslivet och fortsätter sin utbildning vid sidan om förvärvsarbetet, utsattes enligt läkares erfarenheter ofta för stora påfrestningar. I dessa båda fall gäller 9

emellertid, att större hänsyn till individens skiftande möjligheter — både vad det gäller arbetstiden och arbetsförhållandena i övrigt — synes vara viktigare än generella ändringar i arbetsbetingelserna. — Även beträffande vissa grupper som inte är arbetstagare skulle det säkerligen kunna hävdas, att den faktiska arbetstiden med hänsyn till arbetets art många gånger är orimligt lång. Man kommer i detta sammanhang lätt att tänka på husmödrar med flera barn. Även bland lantbrukare och a n d r a småföretagare finnes säkerligen ett stort antal, som för att säkra sig en hygglig existens och en tryggad försörjning måste sätta till en onormalt lång arbetstid. Om dessa grupper gäller emellertid, att deras arbetstidsproblem utgör en del av ett större familjepolitiskt eller ekonomiskt problemkomplex, som fäller utanför vårt uppdrag. Vårt ställningstagande till skyddsmotivet innebär inte, att skyddssynpunkterna avförts från diskussionen om arbetstiden. Som redan sagts bör det fortfarande finnas lagliga begränsningar av arbetstiden. Vi anser oss inte ha skäl att ta ställning till frågan, huruvida några ändringar ur skyddssynpunkt är påkallade beträffande den begränsning till 54 t/v, som arbetarskyddslagen fastställer för minderåriga utöver vad i övrigt är stadgat i arbetstidslagstiftningen. Arbetstidslagarnas begränsning till 48 t / v för de av d e n n a lagstiftning berörda kommer vi att betrakta ur andra än skyddssynpunkter. Sådana synpunkter blir dock av betydelse för våra ställningstaganden till sådana frågor som maximeringen av dygnsarbetstiden samt av övertiden. De spelar också — nu liksom vid tidigare tillfällen då en arbetstidsförkortning varit aktuell för olika grupper — sin roll i det samspel av motiv, som ligger bakom våra ställningstaganden i övrigt.

130 C. Ekonomiska

motiv —

Såsom framgått av det föregående h a r ekonomiska avvägningar spelat en viktig roll vid diskussioner om arbetstidsförkortningar. £ n förkortning av arbetstiden innebär — hur den än genomföres — ett val av fritid i stället för den konsumtion eller investering som annars kunde komma till stånd. Såsom även framgått ovan, ingår många av de faktorer, som brukar diskuteras i samband med skyddsmotivet, i valsituationen. Detta gäller bl. a. värderingen av de risker för olycksfall och ohälsa, som alltid är förknippade med produktionsprocessen. Då de beslutande församlingarna går att träffa det val mellan fritid och andra värden, som vi har till uppgift att förbereda, har de först att ta hänsyn till den värdering av fritiden, som ligger bakom kravet på en allmän arbetstidsförkortning. Det är tydligt, att fritiden för ett mycket stort antal människor tillmäts ett allt större värde. Detta sammanhänger med den allmänna höjning av inkomsterna och av levnadsnivån i övrigt, som på senare år givit flertalet medborgare möjligheter att utnyttja sin fritid till angenäma sysselsättningar. Utöver ökningen av semestern har ju ingen allmän arbetstidsförkortning genomförts på snart 40 år — vi väljer att kalla 1919 års reform för en allmän arbetstidsförkortning på grund av den då beslutade lagstiftningens normgivande betydelse, ehuru vi är medvetna om att stora grupper av arbetstagare först långt senare kommit fram till 48 timmars arbetsvecka. De stigande realinkomsterna under de gångna decennierna bör erfarenhetsmässigt ha lett till allt högre relativ värdering av fritiden i den mån detta icke motverkats av nya konsumtionsvanor med ökade utgiftsbehov.

valsituationen

Hur denna högre fritidsvärdering kan förklaras och vad den innebär, h a r utvecklats närmare i föregående kapitel. Där h a r även beskrivits, hurusom det fria konsumtionsvalet i fråga om fritid är begränsat i långt större utsträckning än valet i fråga om annat, som vårt arbete frambringar. Några sammanfattande synpunkter skall anföras här. En i förhållande till andra produktionsresultat högre värdering av fritiden är en universell företeelse. Ett tecken h ä r p å är, att de kommittéer, som nyligen för Förenta Nationernas och Internationella arbetsorganisationens räkning arbetat med problemet om internationella jämförelser på levnadsstandardens område, bland komponenterna i begreppet levnadsnivå fäst stor vikt vid såväl arbetstidens (och därmed fritidens) och semesterns längd som vid möjligheterna till rekreation och förströelse. Vi kan också konstatera, att den samhällsekonomiska utvecklingen sedan 1800-talets mitt visar, att man i med Sverige jämförbara länder successivt tagit ut en del av levnadsnivåns höjning i form av ökad fritid. Den enskildes värdering av fritid kan manifesteras på olika sätt. Hans bundenhet vid en viss arbetstid h i n d r a r icke att önskemålen om ökad fritid tar sig uttryck i förfallolös frånvaro eller i begäran om permission. Även i de fall, då det förekommer att någon avvisar övertidsarbete med hänvisning till marginalskatten, har man skäl att däri se individens höga värdering av fritid: den är i varje fall värd mer än nettoresultatet efter skatt av en förlängd arbetstid. Då man i den allmänna debatten i arbetstidsfrågan tar upp restiderna som ett argument för kortare arbetstid, bottnar detta i att restiden förkortar fritiden

131 och därför ger ökad värdering av kortare arbetstid. Oberoende av vilket värde vi från skilda utgångspunkter tillmäter önskan om utjämning mellan olika arbetstagargrupper i fråga om arbetstiden, kan vi enas därom, att detta önskemål är ett tecken på den höga fritidsvärdering, som hos arbetarna uppväckt en strävan till utjämning. I detta sammanhang finns det skäl att något beröra frågan om fritidens innehåll. Då man i olika sammanhang hos oss talar om behovet av mer fritid är det påfallande, att man i så många fall uteslutande n ä m n t allvarliga sysselsättningar som fritidens innehåll vid sidan om den av arbetsuttröttningen påkallade vilan. Det är enligt vår mening angeläget, att man så långt möjligt undviker att i arbetstidssammanhanget lägga moraliska synpunkter på folks fritidssysselsättningar — lika litet som p å själva önskan om fritid — och avstår från att alltför mycket oroa sig över medmänniskors förmåga att överhuvud få sin fritid att gå. Varje legalt fritidsinnehåll, varmed önskan om mer fritid motiveras, bör inom vida gränser kunna anses värt samma beaktande vid bedömningen av fritidsbehovet — såvitt man nämligen vill acceptera tesen att fritid är en del i begreppet levnadsnivå och att värderingen av olika komponenter i levnadsnivån måste vara subjektiv. Fritidsvärderingen är, liksom värderingen av andra komponenter i levnadsnivån, individuell. Med hänsyn härtill bör i princip — alltså i den mån man anser det önskvärt, att konsumenterna fritt får välja sin konsumtion och anpassa den efter egna värderingar — varje steg i riktning mot valfrihet be-

träffande fritid vara av värde. Ju större variationer som förekommer mellan olika individer i önskemålen om arbetstidens längd, desto tyngre väger önskemålet att uppnå större valfrihet på detta område. Skulle man — som ett experiment — tiinka sig att valet av arbetstid vore fritt för den enskilde (vid aktuella timlöner) och alltså kunde avpassas efter vars och ens förmåga och behov, skulle många andra nu diskuterade motiv bli inaktuella. Utjämningsmotivet skulle förlora sin styrka och skyddsmotivet enbart inskränka sig till skydd för sådana hälsorisker, som den enskilde inte själv kan bedöma. Något tillspetsat kan sägas, att motivet för en utredning om lagstiftning för kortare arbetstid är just bundenheten av arbetstiden och därmed bristen på valfrihet. Bristen på valfrihet för den enskilde motiverar vid sidan av rena skyddsmotiv en reglering av arbetstiden. Samhällslivet kräver givetvis i många olika sammanhang, att den enskildes önskemål i fråga om konsumtion underkastas gemensamma intressen. På arbetstidens område måste en viss — större eller mindre — enhetlighet råda med hänsyn exempelvis till produktionens organisation. Om skyddsmotiv av tillräcklig styrka kan anföras för en viss arbetstidsreglering, kan det fria konsumtionsvalet beträffande fritid behöva sättas ur spel med hänsyn härtill. Om lagstiftning om arbetstiden befinnes påkallad av andra skäl — t. ex. därför att arbetsmarknadens partsorganisationer inte kan komma överens om en för alla godtagbar lösning — blir det av rent lagstiftningstekniska skäl nödvändigt att uppställa vissa mer eller mindre enhetliga regler.

132 D.

Slutsatser

Vi kommer sålunda fram till att en arbetstidsförkortning bör ses som ett val mellan fritid och andra sätt att tillgodogöra vårt folk det förbättrade produktionsresultatet. Därmed blir huvudproblemet att diskutera de båda alternativen — ökad fritid eller annan konsumtion, att värdera dessa alternativ, och att väga alternativen mot varandra. Om det därefter gäller att utforma en lagstiftning om kortare arbetstid, kommer, som redan antytts, andra synp u n k t e r och motiv ån fritidsvärderingen att i olika sammanhang göra sig gällande. Arbetstidslagstiftningen kommer att i väsentliga stycken behålla sin kar a k t ä r av skyddslag, där emellertid den högsta genomsnittliga veckoarbetstidens längd avgöres på grundval av vad vi väljer i en ekonomisk avvägning, inte utifrån någon övertygelse om vad som från medicinska eller liknande utgångspunkter är objektivt riktigt. Vidare måste många praktiska hänsyn tas till arbetslivets och produktionens krav p å rationell organisation. Här må slutligen anföras några satser som belyser, vad Internationella arbetsbyrån i sin tidigare nämnda utredning kommit fram till: »Tillräcklig fritid för vila och återhämtning är nödvändig för hälsa och välbefinnande. I den mån som den sammansatta naturen av arbete och liv i ett modernt samhälle ökar tröttheten och spänningen, stiger behovet av fritid för dessa ändamål. Men i det nutida livet

behövs fritid också av många a n d r a skäl. Det industrialiserade samhällets växande specialisering tenderar att innebära, att endast en ringa del av individens mångskiftande förmåga tas i anspråk under arbetsdagen. Samma krafter — de som ligger bakom den höjda produktiviteten — vilka h a r gjort längre fritid möjlig under d e t senaste århundradet, h a r också gjort mer fritid nödvändig för de många arbetare, vilkas arbete på grund av själva sin natur inte kan utgöra deras huvudintresse i livet eller ge dem tillfälle till utlevelse och allsidig personlighetsutveckling. — Samtidigt ökar de krav, som ställes på arbetaren under hans fritid i familjeoch samhällsliv. — Tillräcklig fritid är därför en förutsättning för ett fullt, nyttigt och tillfredsställande liv. Den lämpligaste arbetstiden är den som ger den kombination av varor och tjänster och fritid, som man anser mest eftersträvandsvärd: Verkningarna av en arbetstidsförkortning varierar från land till land, från näringsgren till näringsgren, från företag till företag. Generaliseringar är mycket svåra. I många avseenden tycks emellertid problemet vara att träffa det val mellan högre inkomst och mer fritid, som från tid till annan måste träffas. Detta val måste skifta i avsevärd mån från det ena landet till det andra, och de enskilda ländernas politik i fråga om arbetstiden måste i hög grad vara en återspegling av dessa olika nationella värderingar.»

N I O N D E KAPITLET

Arbetstidsförkortning och produktivitet

som ett »hack» i produktionsI föregående kapitel kom vi fram till tillbeskrivas Allmän inledning kap. IX—XIV att en arbetstidsförkortning i dagens kurvan, vars storlek och innebörd skall Sverige i stor utsträckning måste ses belysas. Kapitlen XII och XIII behandlar de som ett val mellan fritid och annan indirekta effekterna av en arbetstidskonsumtion. Även om skyddsmotivet förkortning — de samhällsekonomiska alltjämt spelar sin roll för regleringen komplikationerna. En arbetstidsförkortav arbetstiden, konstaterades att en arning innebär en förändring av betingbetstidsförkortning väsentligen bör ses som ett ekonomiskt avvägningsproblem. elserna för produktionsprocessen. Den Om man skall värdera och mot varand- leder till förskjutningar i kostnadsrelara väga ökad fritid och möjligheter till tionerna — och därvid spelar löneröannan konsumtion, måste man söka an- relserna en väsentlig roll. Den påverkar efterfrågan på varor och tjänster för inge kostnaden för (»priset» på) ökad frivestering och konsumtion. Dessa effektid. Det är detta problem som skall bli föremål för diskussion i de sex följan- ter av en arbetstidsförkortning på samhällsekonomin från kostnads- och efde kapitlen. Det h a r synts lämpligt att dela upp terfrågesidan sammanfattas h ä r u n d e r behandlingen av de ekonomiska verk- benämningen anpassningsproblem. Denna anpassning är i första hand ett proningarna av en arbetstidsförkortning på två typer av problem. Kapitlen IX blem på kort sikt. Anpassningen kan —XI behandlar sålunda den direkta innebära påfrestningar och risker för effekten på produktionen av en för- utvecklingen av sysselsättning, penkortning av arbetstiden. Vad h ä n d e r ningvärde, valutareserv och därmed indirekt även av produktionen. Sedan med produktionen i samhället, totalt denna andra typ av problem behandoch per arbetstimme, när antalet ordinarie arbetstimmar minskar, om inga lats, sammanfattas diskussionen i kapitel XIV. samhällsekonomiska komplikationer tillFramställningen bygger på följande stöter? Det är vårt första problem. Den förutsättningar: samhälleliga produktionen i Sverige har 1. Det råder full sysselsättning som med vissa avbrott ökat successivt under en lång period av år. Det finns ing- en målsättning för den ekonomiska politiken, vilket dock icke h i n d r a r vissa en anledning att icke förutsätta en fortvariationer i konjunkturens styrka. satt produktionsökning under komman2. Inga radikala förändringar i det de år. Effekten av en arbetstidsförkortvärldspolitiska läget inträffar. ning på denna utveckling kan närmast

134 A. Den "optimala" I arbeten som behandlar konsekvenserna av en arbetstidsförkortning på produktionen spelar begreppet optimal arbetstid en viktig roll. 1 Detta begrepp är emellertid liksom så många andra ekonomiska begrepp icke entydigt. Det kan vara av betydelse för den fortsatta framställningen om produktionsutvecklingen att något närmare klarlägga de förhållanden som sagda begrepp avser att täcka. Det är icke ovanligt, att man vid en första kontakt med problemet föreställer sig, att en förkortning av arbetstiden ger en med arbetstidsförkortningen proportionell minskning av produktionsresultatet och vice versa. Detta håller dock i allmänhet icke streck, vilket kan belysas med ett mycket drastiskt exempel. Antag att två arbetare arbetar åtta timmar om dagen och att den förstes arbetstid förblir oförändrad, medan den andres förlänges till 24 timmar om dagen. Den andre arbetaren kan då knappast producera tre gånger så mycket som den förste. Han skulle mycket snart försvinna ur produktionen och hans prestationer falla till noll. Ser man på förändringen av arbetstiden enbart ur det totala produktionsresultatets synpunkt, finns det i princip en veckoarbetstid så beskaffad, att för en arbetare produktionsresultatet (arbetsprestationen) per vecka blir mindre vare sig man ökar hans arbetstid per vecka eller man minskar den. Ökas arbetstiden, blir han så mycket tröttare, att hans totala arbetsprestation faller. Minskas arbetstiden, kan hans prestation per arbetstimme inte ökas så mycket, att produktionsresultatet per vecka kan bibehållas oförändrat. Detta är den optimala arbetstiden ur produktionssynpunkt. Detta produktionsoptimum åskådliggöres i figur 1, som visar

arbetstiden

en produktionskurva vid given produktionsteknik och produktionsutrustning. 2 Kurvan anger, hur produktionen (prestationen) per vecka (P) kan tänkas variera med arbetstiden per vecka (T) för en viss arbetare. Tre punkter har angivits på kurvan (markerade med 1, 2 o. 3). Den största produktionen uppnås i punkt 2. Då erhålles produktionsresultatet P2 vid T2 timmars arbetsvecka. På båda sidor om punkt 2 faller produktionen. Om arbetstiden för arbetarna vid ett företag ligger högre än den arbetstid som ger produktionsoptimum — exempelvis i punkt 3 med produktionen P3 vid arbetstiden T3 — är det givetvis i både arbetstagarens och arbetsgivarens intresse att förkorta arbetstiden per vecka så att den kommer närmare den produktionsoptimala arbetstiden, T2. Genom en minskning av arbetstiden får arbetaren i detta fall längre fritid, samtidigt som företagaren erhåller en större produktionsvolym och därmed möjlighet till större intäkter, vilket i sin tur dessutom kan ge utrymme för ökad veckolön för arbetaren. När arbetstiden var mycket längre än den är för närvarande, 12 timmar 1 Se t. ex. B. O h 1 i n, Åttatimmarsdagens ekonomiska verkningar (Ekonomisk tidskrift 1924 och 1925), K. W. R o t s c h i 1 d, The Theory of Wages, Oxford 1954, P. J. V e r d o o r n , Arbeidsduur en Weloaartspeil, Leiden 1947, och U n i t e d S t a t e s D e p a r t m e n t o f L a b o r , Hours of Work and Output, (Bulletin No 917), Washington 1947. 2 Denna kurvas utseende beror både på k a r a k t ä r e n av de direkta arbetsprestation e r n a och på realkapitalets effektivitet vid olika arbetstid per vecka. Den beror givetvis även på om arbetet är h a n d s t y r t eller m a s k i n s t y r t etc. För enkelhetens skull bortses från realkapitalets roll och sambandet mellan produktionsresultat och lön då den optimala arbetstiden diskuteras i detta avsnitt.

135 Figur

IX:1. Produklionskurvan

och den optimala

arbetstiden

Proclukfio p e r vecf

tow Produktions» o p t i m u m (Punltr «4)

(PunU3)

Arbefcr.d per vecka CD

per dag och ofta mera, var den i allmänhet längre än den produktionsoptimala arbetstiden. Förespråkarna för arbetstidsförkortningar kring sekelskiftet drev också ofta tesen, att en arbetstidsförkortning lönar sig. Så var fallet med Ernst Abbe1 och med John Rae2. Abbe var fysiker och företagare, Rae ekonom. Båda var entusiastiska förespråkare för en kortare arbetsvecka, just därför att de ansåg sig ha statistiska belägg för att en förkortning av arbetstiden ända ner till 48 timmar per vecka skulle löna sig för både arbetsgivare och arbetstagare. Förespråkare för en arbetstidsförkortning hade i ett sådant fall ingen anledning att diskutera produktionsbortfall, lönekompensation och konkurrensläge vid en arbetstidsförkortning. Det enda de behövde göra var att övertygande bevisa, att en förkortning av arbetstiden till 48 timmars arbetsvecka skulle föra arbetstiden närmare den produktionsoptimala. Det finns en annan typ av arbetstid per vecka, som det kan vara av intresse att beröra. Ju mer arbetstiden per vecka förkortas, desto närmare kommer

den ett läge, då produktionsbortfallet vid en ytterligare arbetstidsförkortning blir proportionellt sett större än arbetstidsförkortningen. Detta läge uppnås, när igångsättnings- och avslutningsarbeten samt daglig »inkörningstid» blir relativt stora i förhållande till den totala arbetstiden. Det representeras i figur 1 av punkten 1, med produktion P l och arbetstid T I . Detta är den punkt, där produktionen per arbetstimme är störst. Om arbetstiden per vecka har längden T I och förkortas ytterligare, blir produktionsbortfallet relativt större än arbetstidsförkortningen, eftersom både antalet arbetstimmar och produktion per arbetstimme sjunker. Mellan den produktionsoptimala arbetstiden (T2) och den ovan anförda arbetstid per vecka ( T I ) , nedanför vilken en ytterligare arbetstidsförkortning medför en mer än proportionell minskning av produktionen, ligger ett intervall av arbetstid per vecka, (TI—T2), i Se E r n s t A b b e , Gesammelte handlungen, Band 3, Jena 1906. 2 Se J o h n R a e , Eight Hours for London 1894.

AbWork,

136 som karakteriseras av att en förändring av arbetstiden per vecka uppåt eller nedåt motsvaras av en produktionsförändring i samma riktning som arbetstidsförändringen, men relativt sett mindre än denna. Det brukar sägas vara rimligt att förutsätta, att arbetstiden per vecka i västeuropeiska industriländer för närvarande ligger inom detta område sett i genomsnitt för hela näringslivet. 1 Den produktionsoptimala arbetstiden ger sålunda maximal avkastning mätt i produktion av varor och tjänster. Det finns emellertid en annan optimal arbetstid, som är av större intresse för oss än den ovan nämnda. Då arbetstiden förkortas till en lägre nivå per vecka än vad som anges av den produklionsmässigt optimala arbetstiden (T2), sjunker visserligen produktionen per vecka, men samtidigt uppnås vissa fördelar för arbetstagarna genom förkortningen av arbetstiden. En förkortning av arbetstiden är, såsom nämnts i kapitel VII, likvärdig med ett val av fritid i stället för av annan konsumtion. De första timmarnas ytterligare fritid per vecka vid en arbetstidsförkortning som startar vid den produktionsoptimala arbetstiden är sannolikt »billiga»: produktionsförlusten är i början (i närheten av punkt 2 i figur 1) liten. Förkortas arbetstiden successivt, blir bortfallet av produktion relativt sett allt större. Förr eller senare uppnås en arbetstid per vecka, då fördelningen mellan fritid och konsumtion av producerade varor och tjänster väger jämnt ur arbetstagarens synpunkt. Han vill inte byta ut vare sig fritid eller producerade varor mot ett tillskott av den andra nyttigheten. Denna punkt representerar den ur välfärdsekonomisk synpunkt optimala arbetstiden. Om man anser, att produktionen är till för människornas skull och inte tvärtom, är det ett så-

dant välfärdsoptimum som vi i princip bör sträva efter att uppnå. 2 Välfärdsoptimum ligger alltid vid lägre arbetstid än produktionsoptimum (eller möjligen på samma arbetstid) — i den mån en arbetstagare inte värderar arbete (och arbetstid) högre än fritid och fritidssysselsättningar i detta läge. Längre arbetstider än den produktionsoptimala ger ju både lägre produktion av varor och tjänster och kortare fritid. Som de flesta ekonomiska optimalbegrepp förenar de ovan diskuterade begreppen nyttan av teoretisk användbarhet med stor svårighet för praktisk statistisk precisering. Det är visserligen inte svårt att ange fall, då arbetstiden per vecka ligger långt högre än den produktionsmässigt eller välfärdsmässigt optimala. Däremot synes det vara omöjligt att ange hur produktionskurvan ser ut i Sverige för närvarande. Denna svårighet att ge en statistisk precisering innebär, att vi inte kan ange hur en förändring av arbetstiden per vecka i Sverige kommer att verka på produktionen i nuvarande samhällsekonomiska läge. Verkligheten väver dessutom ett mycket invecklat mönster kring den enkla kurva som ovan diskuterats principiellt. Några viktiga fakto1 Ett exempel: »Vetenskapliga undersökningar tyder på att 40 t i m m a r s arbetsvecka i flertalet industrier inte skulle medföra maximal produktion på n u v a r a n d e stadium av mekanisering.» British Trade Unionism (Six Studies by P E P ) . London 1949, s. 91. ~ Vi h a r icke funnit det nödvändigt för den fortsatta framställningen att ge en u r ekonomisk synpunkt fullständigare och exaktare definition av välfärdsoptimum. Vi h a r exempelvis icke behandlat de definitionsfrågor som följer av att kostnaden för ökad fritid är en annan för de enskilda individerna (marginallön m i n u s marginalskatt) än ur allmän samhällsekonomisk synpunkt ( m a r g i n a l p r o d u k t e n ) ; dessa två olika aspekter berördes i kapitel VII. P r o fessor R a g n a r F r i s c h i Oslo h a r behandlat detta spörsmål, bl. a. beskattningens betydelse, i sin artikel Den optimalt' arbeidsinsals, Ekonomisk tidskrift 1948.

137 rer som modifierar den förenklade bild som ges i figur 1 skall här redovisas. För det första finns det stora variationer i den optimala arbetstiden ur såväl produktions- som välfärdsekonomisk synpunkt med hänsyn till arbetets art. En del arbeten är tunga, en del är lätta. En del är monotona, en del omväxlande. En del anses välbetalda, andra dåligt betalda. Det finns även stora variationer på det individuella planet. Vissa människor kan arbeta länge och koncentrerat, andra blir uttröttade ganska snart. Vissa människor har en positiv grundinställning till tillvaron, andra en negativ. Även arbetstidens förläggning kan ge variationer i den optimala arbetstiden. Dagskift och nattskift ger olika betingelser för arbetet. Det gör också antalet pauser och raster osv. Det finns därför en mängd olika produktionsoptimala arbetstider per vecka. Det kan finnas en för varje individ, en för varje arbetslag, en för varje produktionsprocess, en för varje företag, en för varje näringsgren och en för samhället i dess helhet. Om samma arbetstid skall gälla alla arbetstagare, synes det principiellt vara möjligt att förutsätta, att det finns en för alla gemensam arbetstid per vecka som är produklionsoplimal, alltså ger den högsta möjliga totala produktionen. Det finns dock säkert möjlighet att nå en högre produktion om man tillåter variationer i arbetstiden mellan olika individer, arbetslag och företag allt efter deras skiftande förutsättningar. Om samma arbetstid måste gälla för alla, går det däremot inte att ange den välfärdsoplimala arbetstiden. Fastställes en och samma arbetstid för alla arbetstagare, skulle en del kanske vilja ha längre arbetstid, dvs. köpa mera varor och tjänster för minskad fritid. En annan del skulle kanske vilja köpa ökad fritid med minskad förbrukning av

varor och tjänster. Det finns ingen möjlighet att värdera den tillfredsställelse vissa människor skulle ha av att få arbeta längre för att skaffa sig mer varor, och den tillfredsställelse andra skulle ha av att få arbeta kortare än den obligatoriskt angivna arbetstiden för att skaffa sig mer fritid i stället för varor. Den välfärdsoptimala arbetstiden erhålles i princip endast om oljka människor får välja den arbetstid de själva vill ha vid givna löner. Vi finner, att det ur dessa synpunkter vore värdefullt med individuella variationsmöjligheter av arbetstiden per vecka. Vår enkät bland arbetstagare — se bilaga III — pekar på att det föreligger en variation i önskemålen beträffande fritidens längd och förläggning. F ö r det andra har frågan om den optimala arbetstiden per vecka en aspekt på längre sikt som hittills icke berörts. Under olika tider av sin levnad har en person olika prestationsförmåga och kanske också olika relativa värderingar av sin fritid i förhållande till olika konsumtionsvaror. I sina yngre år i produktionslivet har han kanske förmågan att arbeta hårdare och längre än när han blir äldre. Ä andra sidan ligger kanske hans relativa värdering av fritiden högst, när han har den minsta försörjningsbördan. Varje individ kan sålunda sägas ha en livscykel, när det gäller den optimala arbetstiden per vecka. Såväl produktionssom välfärdsoptimum måste därför ses i åldersperspektiv. Det är därför sannolikt, att samhällsekonomiska vinster skulle kunna göras om arbetstiden kunde göras rörligare med stigande ålder. Det skulle innebära en variation av arbetsuppgifterna och arbetstiden på ett sådant sätt, att dessa bättre passade till prestationsförmågan under olika perioder av livet.

138 Slutligen bör påpekas, att produktionskurvan, på vilken de optimala arbetstiderna i princip kan avläsas, ständigt förändras i ett expansivt samhälle, där ny produktionsteknik och nya investeringar ständigt ger nya produktionsbetingelser. Produktionskurvan förändras också genom förändringar i den allmänna kunskapsnivån och det allmänna hälsotillståndet. Det är naturligt att välfärdsoptimum för arbetstiden sjunker på längre sikt, när försörjningen med varor och tjänster blir rikligare. Hur den produktionsoptimala arbetstiden varierar är det svårare att yttra sig om. Den kan på längre sikt tänkas variera i båda riktningarna. Sammanfattningsvis kan sålunda sägas, att i de fall, då arbetstiden per vecka är längre än den produktionsoptimala, lönar det sig alltid att förkorta arbetstiden. Ur vidare synpunkter lönar det sig också, om arbetstiden i allmänhet är längre än den för olika indi-

B. Arbetskraftens I försöken att klarlägga produktionens sannolika utveckling vid en arbetstidsförkortning kan det vara till hjälp att diskutera alla de faktorer av någon betydelse som vid förkortningen kan väntas verka i olika riktningar på produktionsresultatet per arbetstimme (i fortsättningen alternativt benämnt produktiviteten). Det kan vara ändamålsenligt att skilja mellan två typer av faktorer. Å ena sidan finns det faktorer som närmast har samband med arbetskraften och dess reaktioner — de verkar på produktionsresultatet genom arbetsprestationerna. Å den andra sidan finns det faktorer som berör produktionsutrustning och organisation, dvs. hänger samman med företagsledningens

vider varierande välfärdsoptimala. Är arbetstiden i allmänhet kortare än den för olika individer välfärdsoptimala, lönar det sig att förlänga tiden. Variationsmöjligheter av arbetstiden med ålder, arbetets art o. d. skulle i och för sig bereda större möjligheter att ge samhällsekonomin en så optimal inriktning som möjligt. Vår första problemställning kan mot bakgrunden av den föregående framställningen uttryckas på följande sätt. Det vore önskvärt att man kunde ungefärligen fastställa produktionsbortfallet vid en arbetstidsförkortning, dvs. utseendet av produktionskurvan i nuvarande läge. Med ledning av detta »pris», denna kostnad, för ökad fritid i form av produktionsbortfall och med ledning av aktuella värderingar av fritiden vore det önskvärt att söka ange ett ungefärligt välfärdsoptimum för arbetstiden, vilket i princip kan bestå av en serie individuellt avpassade arbetstider.

reaktioner reaktioner och främst gäller realkapitalets effektivitet. Faktorer av den första typen — de som hänger samman med arbetsprestationen — behandlas i detta avsnitt, faktorer av den andra typen — de som hänger samman med kapitalets effektivitet — i nästa avsnitt (C). En viss individs arbetsprestation — som kan tänkas uppdelad på arbetsintensitet och prestationens kvalitet 1 — beror dels på hans förmåga att arbeta, dels på hans villighet att utnyttja denna förmåga att arbeta. Även om en sådan upp1 E. L i n d a h l t a l a r i sitt arbete Arbetsdagens förkortning (Malmö 1925) om prestationens kvalitet, arbetsintensitet och arbetets varaktighet som uttryck för en persons arbetsförmåga (s. 6).

139 delning i förmåga och villighet ur många synpunkter kan vara diskutabel, kan den hjälpa oss att belysa innebörden av vår problemställning. Förmågan är betingad av fysiska, psykiska och kunskapsmässiga möjligheter att utföra vissa arbetsprestationer under veckan, under året och u n d e r livstiden. Villigheten att utnyttja denna förmåga beror på ekonomiska förhållanden och de former varunder arbetet utföres, dvs. på omständigheter sådana som löner och trivsel.

Arbetsförmåga

Många undersökningar har utförts som visar, att arbetsprestationen i allmänhet sjunker mot slutet av den dagliga arbetstiden, om denna uppnår en viss längd. I den mån detta beror på trötthet, dvs. på bristande förmåga att uppehålla arbetsintensiteten under en så lång tidsperiod, skulle en arbetstidsförkortning, som innebär förkortad daglig arbetstid, medföra ökad genomsnittlig arbetsprestation per timme. Produktionen skulle icke minska proportionellt med arbetstidsförkortningen, eftersom det är de ur arbetskraftens synpunkt minst effektiva timmarna, som faller bort. Speciellt bör då en arbetstidsförkortning kunna medföra ökad arbetsförmåga och därmed ökade arbetsprestationer per arbetad timme i arbeten som är 1) kroppsligt ansträngande, 2) monotona och 3) fordrar speciell uppmärksamhet vid utförandet. I andra arbeten kanske tröttheten spelar betydligt mindre roll. Det är emellertid, såsom nämnts i ett tidigare kapitel, uppenbart att det nutida produktionslivet i allt högre grad kommit att förknippas med psykisk trötthet (genom en känsla av »hets») snarare än fysisk. I diskussioner om verkningarna av en arbetstidsförkortning återfinnes ofta ar-

gumentet, att den ökade fritiden ger ökad arbetsförmåga över huvud taget: fritiden verkar höjande på arbetsglädje och hälsotillstånd. 1 Denna ökning av arbetsförmågan torde främst ha betydelse för produktionens utveckling på något längre sikt vid en arbetstidsförkortning. Detta argument måste dock anses vara av mindre betydelse i våra dagar än under tidigare perioder med betydligt längre arbetstid per vecka och helt andra levnadsbetingelser. När man nu bedömer individens förmåga att arbeta, bör man icke bara se på de förhållanden under vilka den enskilde utför sitt arbete. Hela det dagliga livet, både arbetstid och fritid, bestämmer en persons arbetsförmåga. Såsom tidigare påpekats, kan även fritiden präglas av hets och av påfrestningar på individens fysik och psykiska tillstånd. Arbete på sportstugan, en lång bilresa, otillräcklig sömn, alltför riklig konsumtion av mat och dryck, det är allt företeelser som påverkar arbetskraftens arbetsförmåga lika väl som själva arbetet gör det. Detta kan bidraga till att förklara att måndagarna bevisligen icke är den arbetsdag, då veckans topprestationer utförs i arbetet. Förklaringen till detta torde dock även kunna sökas i andra förhållanden, såsom längre »inkörningstid» på måndagarna. Ovanstående resonemang kan sammanfattas på följande sätt. Det är visserligen självklart, att fritiden är något positivt och eftersträvansvärt såsom en målsättning för det samhällsekonomiska handlandet, men detta får icke utan vidare överföras till att betyda, att fritiden enbart ökar arbetsförmågan. I detta resonemang får man givetvis inte heller glömma, att arbetet utgör en stimulans i tillvaron. 1 Se t. ex. Beteenkning om irirkningerne af en arbejdstidsnedseettelse i Danmark, Kflbcnhavn 1952, s. 43.

140 Arbetsvillighet

Arbetstagarens villighet angavs som ett andra element i den mänskliga faktorns betydelse för produktionsutvecklingen vid en arbetstidsförkortning. I många avseenden står villigheten att arbeta förmågan nära. Det är inte alltid möjligt att skilja olika psykologiska element från varandra och klassificera dem som hörande till förmåga respektive till villighet. Påtagligt och naturligt är emellertid, att en arbetstagare inte alltid utnyttjar hela sin arbetsförmåga. Erfarenheten visar, att det finns möjligheter att stimulera en människa att öka sina prestationer även utan tekniska förändringar. Ackordsarbetet är en bekräftelse på detta. Detta för oss åter till de ekonomiska betingelserna för arbetet och till valsituationen. Vid ett ackordsarbete gäller det ett val mellan att få högre inkomst (och därav möjliggjord konsumtion) och att arbeta i en takt som man kanske trivs bättre med. Vid tidlön vill man kanske av olika skäl inte pressa sin arbetsförmåga lika hårt som vid ackordsarbete. Skillnaden mellan förmåga och villighet att arbeta ger i själva verket en ytterligare aspekt på den produktionskurva, som beskrevs i avsnitt A av detta kapitel. Kurvans form blir icke beroende på förmågan att arbeta utan i första hand på villigheten att utnyttja denna förmåga. Samspelet förmåga—villighet

Om man vill påverka produktionsresultatet per arbetstimme via den mänskliga faktorn, kan medlen verka antingen via förmågan eller via villigheten att arbeta. Detta problem har berörts av Sargant Florence1 som vi här citerar i fri översättning: »Olika sociala förhållanden eller olika metoder för betalning förändrar sannolikt graden av villig-

het att arbeta mera än förmågan att arbeta, och villigheten är sannolikt i första hand förknippad med sådana företeelser som återhållsamhet i arbetsprestation, frånvaro, strejker och rörlighet. Å andra sidan är det sannolikt så, att arbetstid och arbetets fysiska betingelser påverkar hälsan och arbetsförmågan mera än de påverkar arbetsvilligheten». Det bör också påpekas, att motsatta verkningar på arbetsprestationerna kan tänkas göra sig gällande via förmåga respektive via villighet att arbeta. Tag som ett exempel raster u n d e r arbetet. Raster ökar å ena sidan arbetsförmågan. A andra sidan kan arbetstagarna önska komma ifrån arbetsplatsen så tidigt som möjligt, varför villigheten att arbeta skulle kunna stimuleras genom kortare raster och därigenom minskad bundenhet vid arbetsplatsen. På samma sätt kanske sex lika långa arbetsdagar skulle vara en optimal förläggning av arbetstiden under veckan ur arbetsförmågans synpunkt, medan en femdagars vecka skulle stimulera villigheten till större arbetsprestationer per timme. F ö r vår del leder resonemanget om förmåga och villighet att arbeta med hänsyn till produktivitetens utveckling vid en arbetstidsförkortning till följande slutsatser. På lång sikt påverkar en arbetstidsförkortning sannolikt snarast förmågan att arbeta. I vilken grad och riktning detta sker beror bl. a. på allm ä n n a levnadsbetingelser och sättet att utnyttja fritiden. På kort sikt påverkas både förmågan och villigheten att arbeta. Arbetstimmar, som är mindre effektiva än genomsnittet för en arbetsdag, kan komma att falla bort. En förändring av arbetstiden, som innebär att ökad fritid vinnes, kan även psykologiskt sett i Labour,

London 1949, s. 28.

141 När vi talar om förmågan, kommer vi skyddsmotivet nära. När vi talar om villigheten, kommer vi valsituationen n ä r m a r e . Det ekonomiska motivet — valmotivet — leder, om det visar sig vara det avgörande för arbetstidsförkortningen i nuvarande läge, till större möjlighet att förutsätta och att vid förkortningen söka stimulera till ökade arbetsprestationer genom ökad arbetsintensitet.

verka som en stimulans på arbetstagaren på kort sikt. När arbetstidsförändringen genomförts och varit en realitet under en längre tid och när arbetslivet tillföres nya årsklasser av befolkningen, som ej upplevt den tidigare gällande, längre arbetstiden, torde denna stimulans ha spelat ut sin roll. Låt oss förutsätta, att förmågan att arbeta inte utnyttjas fullt ut inom den ram, som ur skyddssynpunkt eller produktionsoptimalt kan anses rimlig. Finns det då möjligheter att genom olika åtgärder öka villigheten att arbeta, kan man därigenom få en smidigare övergång till en kortare arbetstid. Det finns då utrymme att öka arbetsprestationerna per arbetstimme just vid övergången. Stimulansen till ökade arbetsprestationer vid övergången kan exempelvis ske via ackordslön. Ett resonemang av denna typ kan även leda till önskvärdheten av en successiv förkortning av arbetstiden (förlängd stimulans till ökade prestationer) i stället för en större engångsförkortning.

Tabell

IX:1.

Procentuella inom

antalet olika

Frånvarofrekvens

Samspelet mellan arbetskraftens förmåga och villighet att arbeta å ena sidan och produktionsresultatet å den andra har vissa aspekter, som kan vara värda att nämna här och som kan belysas statistiskt. Det gäller frånvarofrekvens och olycksfall. I den mån en arbetstidsförkortning tar bort sådana arbetstimmar, som skiljer sig från vad som är genomsnittstal per arbetstimme, t. ex. i fråga om frånvaro och

frånvarande från industrigrupper

arbetet

hel

dag

Våren 1955 Av personliga skäl ( i n k l . sj u k d o m ) Måndag— fredag Metallindustri Textil- och beklädnadsindustri Porslins-, kakel- o. lergodsind. Sågverk, hyvlerier Byggn.-snickerier Pappersmassefabriker Grafisk industri Choklad- och konfektindustri ... Skoindustri Tändsticksfabriker

Kvinnor

Män

Industrigrupp

6,2 5,1 6,6 4,4 4,3 5,6 4,1 4,3

3,o 7,o

Källa: Sociala Meddelanden, 1955:8.

Lördag

8,8 6,5 9,0 6,3 5,6 6,4 4,6 6,7 3,4 8,0

På grund av sjukdom

Ma n

Kvinnor

Måndag— fredag

Lördag

Måndag— fredag

Lördag

Måndag— fredag

10,0 7,9 9,4 5,5 7,5 8,1 7,1 9,2 6,3 9,8

15,6 14,0 16,0 7,3 16,6 13,1 10,9 15,3 13,2 14,1

5,2 4,5 4,7 3,5 3,8 4,5 3,7 3,6 2,7 6,5

6,0 4,8 4,9 4,3 3,8 4,7 4,0 4,4 2,6 6,9

8,3 6,7 6,4 5,0 7,5 6,1 6,7 7,5 5,1 7,3

Lördag

10,6 8,3 7,2 6,6 10,1 8.3 8,0 8,5

6,o 7,1

142 beviljats, dvs. förfallolös frånvaro. Sjukfrånvarons frekvens kan tänkas variera med arbetstidens längd på längre sikt försåvitt arbetstiden påverkar hälsotillståndet. På kortare sikt synes man däremot inte böra förutsätta några större förändringar i frånvarofrekvensen på grund av sjukdom. Några större förändringar kan inte heller väntas i frånvarofrekvensen för vissa personliga angelägenheter såsom militärinkallelse och havandeskap. Däremot kan arbetstidens längd och framför allt dess förläggning under veckan påverka den frånvaro, som förorsakats av andra personliga angelägenheter och av en relativt hög värdering av fritiden, vare sig den kombineras med permission eller är förfallolös.

olycksfall, påverkar detta produktionsresultatet per arbetstimme. Frekvensen av frånvaro under olika dagar av en vecka och olycksfallsfrekvensen under arbetsdagens olika timmar har varit föremål för studier i olika sammanhang. I Sverige h a r frånvarofrekvensen inom industrin under efterkrigstiden varit betydligt större på lördagar än på andra dagar (se tabell 1). Även i andra länder är frånvaron på lördagar högre än andra dagar. Frånvarofrekvensen är större för kvinnor än män. Denna frånvaro kan delvis tolkas som berörda personers val av kortare arbetstid. Att lördagen väljes framför andra dagar i veckan synes i första hand ha två orsaker: 1) lördagen har den kortaste arbetstiden, varför det kostar minst i bortfallen arbetsförtjänst att ta fridag den dagen, och 2) lördagsfrånvaro ger dels ett sammanhängande veckoslut, dels möjlighet till uppköp m. m. inför söndagen. Ur dessa synpunkter är det symptomatiskt, att de gifta kvinnorna visar högre frånvarofrekvens än de ogifta (se tabell 2 ) . Det finns olika typer av frånvaro. En arbetstagare kan utebli från arbetet på grund av sjukdom eller på grund av personliga angelägenheter som antingen föranleder permission från arbetet eller tages utan att permission sökts och

Det finns sålunda vissa möjligheter, att en arbetstidsförkortning, om den även medför en femdagarsvecka, skulle kunna, åtminstone på kortare sikt, ge minskad frånvaro. Detta skulle något motverka produktionsbortfallet vid arbetstidsförkortningen. Låt oss göra ett räkneexempel och antaga, att frånvaron på lördagar genomsnittligt är O^proceni; och på övriga dagar 6 procent, vilket relativt väl korresponderar med siffrorna för industrin i tabell 1. En arbetstidsförkortning med 3 timmar i veckan från 48 timmar till

Tabell IX:2. Procentuella antalet frånvarande eller del av dagen för gifta kvinnor respektive 1955.

från arbetet hel dag övriga kvinnor, våren

Gifta kvinnor

Ogifta kvinnor

Måndag —fredag

Lördag

Måndag —fredag

Lördag

10,3 8,5 5,5 1,7

18,7 10,9 8,0 2,o

6,7 5,8 4,0 1,1

10,4 6,9 5,4 1,1

Hela dagen av personliga skäl därav på grund av sjukdom Del av dagen av personliga skäl ...

K ä l l a : Sociala meddelanden, 1955:8.

143 45 timmar och ett samtidigt införande av ledig lördag, t. ex. inom industrin, skulle då inte motsvara en förkortning med 6,25 procent av antalet »effektiva» arbetstimmar utan med 5,9 procent. Denna direkta effekt av en fri lördag på produktionen via minskad genomsnittlig frånvarofrekvens kan sålunda knappast bli stor. Skulle frånvarofrekvensen falla även på övriga dagar, skulle däremot effekten på produktionen kunna bli betydande. Något bestämt om frånvarofrekvensens utveckling övriga dagar kan knappast sägas. I icke ringa grad kan utvecklingen av frånvarofrekvensen tänkas bli beroende av servicetiderna inom servicenäringarna och därmed av möjligheten för olika arbetstagare att använda sin fria dag till uppköp, tandläkarbesök etc.

på lördagar än på (se tabell 4.)

År 1952 gick i större företag 5,6 dagar per årsarbetare, dvs. ca 2 procent av arbetstiden, förlorade på grund av Tabell IX:3. Olycksfall i arbetet på olika tider av dagen i Sverige år 1949 Totalt antal per tidsintervall Antalet olycksfall Klockslag

7— 8 8— 9 9—10 10—11 11—12 12—13 13—14 14—15 15—16 16—17 17—18

Olycksfallsfre kven9

När det gäller olycksfall, synes verkningarna av en arbetstidsförkortning vara svårare att bedöma. Olycksfallsfrekvensen varierar bl. a. med arbetsdagens längd, med arbetstempot, med antalet raster och pauser. Olycksfallskurvan stiger sålunda ofta till en topp omedelbart före lunchrasten, sjunker efter lunchen för att senare öka mot arbetsdagens slut. Detta framgår av tabell 3, som visar resultatet av en stickprovsundersökning i Sverige gällande år 1949. Om en förkortning av arbetstiden medför ökat arbetstempo, skulle detta kunna innebära större olycksfallsrisker. Om en förkortning med tre timmar i veckan förknippas med införande av fem dagars arbetsvecka, förlänges övriga arbetsdagar, vilket även detta kan innebära risk för ökad olycksfallsfrekvens. Å andra sidan synes den relativa olycksfallsfrekvensen vara högre

tisdagar—fredagar

Totalt

Därav sjukpenningfall

8 700 17180 14 940 25 040 28 600 15 520 12 460 18 700 24 300 17 900 5 560

7 320 14 400 12 540 20 040 23 380 13 080 10 540 15100 19 260 14 400 4 900

Källa: Undersökning utförd inom E k o n o m i s k I n f o r m a t i o n och publicerad i tidskriften Arbetarskyddet, 1951:2. Antalet hänför sig till fall som r a p p o r t e r a t s till riksförsäkringsanstalten och tre ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag.

Tabell IX'A. Olycksfall i arbetet under olika veckodagar i Sverige år 1949 Genomsnittligt antal per veckodag Antalet olycksfall per arbetsdag Veckodag

Måndag Tisdag Onsdag Fredag Lördag

Totalt

Därav på arbetsplatsen

892 7S9 775 771 818 908

839 750 733 726 767 839

Källa: Undersökning utförd inom E k o n o m i s k I n f o r m a t i o n och publicerad i tidskriften Arbetarskyddet, 1951 :2. Antalet hänför sig till fall som r a p p o r t e r a t s till riksförsäkringsanstalten och tre ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag.

144 olycksfall i arbete (bortsett från tidigare år invalidiserad arbetskraft). Erfarenheter från utlandet tyder på att det är mycket svårt att få belägg för vissa entydiga samband mellan arbetsveckans längd och olycksfallen. Sargant Florence ger vissa exempel som stöder siffermaterialet i tabell 3 ovan med hänsyn till olycksfallsfrekvensen under dagens olika skeden. 1 En viss motsatt variation mot antalet pauser och raster synes även sannolik. //. Af. Vernon visade u n d e r första världskriget, att olycksfallsfrekvensen per vecka vid vissa industriföretag var ungefär proportionell mot arbetstiden per vecka. Denna variation av olycksfallsfrekvensen per vecka med arbetstiden kan dock vara resultatet av två faktorer, som motverkar varandra. Vid en arbetstidsförkortning påverkas olycksfallsfrekvensen å ena sidan av minskad trötthet och å den andra av ökat arbetstempo. 2 Några entydiga verkningar på olycksfallsfrekvensen och därmed på produktionen på kort sikt kan sålunda knappast förutses vid en arbetstidsförkortning. Arbetstidens förläggning torde spela en icke oväsentlig roll i detta avseende.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan alltså konstateras, att en arbetstidsförkortning kan påverka den mänskliga faktorn i produktionsprocessen på olika sätt. Man kan inte vänta några påtagliga, entydiga verkningar av en arbetstidsförkortning, utan det finns ur denna synpunkt ganska stor variationsbredd för produktivitetens förändringar i samband med förkortningen. Det går därför inte att spika några klara och allmängiltiga teser beträffande utvecklingen av arbetsprestationerna per arbetstimme efter en arbetstidsförkortning. Arbetsförmåga och arbetsvillighet, olycksfallsfrekvens och frånvaro påverkas. Arbetstidens förläggning före och efter arbetstidsförkortningen spelar sin roll, osv. Även om arbetskraftens reaktioner är mycket svåra att förutse mer exakt, är det möjligt, att vissa faktorer som motverkar tendenserna till produktionsminskning i ovan berörda avseenden är starkare på kortare än på längre sikt och omvänt. Det är också påtagligt, att själva utformningen av övergången till kortare arbetstid kan bli av väsentlig betydelse för produktionsutvecklingen.

C. Företagsledningens Realkapitalets effektivitet

Produktionsutfallet efter en arbetstidsförkortning beror, såsom förut nämnts, icke bara på sådana faktorer som h a r samband med arbetskraften och dess reaktioner utan även på faktorer, som berör produktionsutrustningen och organisationen av produktionsprocessen, dvs. närmast företagsledningens reaktioner. Det är i detta sammanhang närmast av intresse att söka belysa realkapitalets roll vid en allmän arbetstidsförkortning. Realkapi-

reaktioner

talets roll kan ses dels ur produktionssynpunkt, dels ur kostnadssynpunkt. Vid en arbetstidsförkortning ändras relationen mellan lönerna och realkapitalets avkastning. Kapitalvärden och kostnadsstruktur genomgår förändringar. Efterfrågan på realkapital kan därigenom förändras. Detta är förhållan1

Labour, s. 54 ff. 2 An investigation of the factors concerned in the causation of industrial accidents. Health Munition Workers Committee, Memorandum 21, 1918.

115 Det har den ena egenskapen renodlad. Realkapitalet håller för ett visst antal operationer i produktionens tjänst. Står det stilla utan att vanvårdas, förslites det inte nämnvärt. Många kapitalföremål av typen maskiner med relativt kort varaktighet har i ganska hög grad denna egenskap. Ett realkapital, som förslites med tiden i stort sett oavsett hur intensivt bruk som göres av detsamma i produktionens tjänst, utgör den andra ytterligheten. Som exempel på realkapital, som i hög grad har denna egenskap, kan nämnas fabriksbyggnader. Dessa förslites under tidens lopp, bl. a. genom väderleksförhållanden o. d. Man kan här tala om en förslitning genom »tidens tand». Givetvis har det mesta realkapital båda dessa egenskaper, men i mycket olika kombination. Det kan därför vara lämpligt att tala om bruksförslitning respektive tidsförslitning av ett realkapital. Ett kapitalföremål, som i huvudsak utsattes för bruksförslitning och inte så mycket för tidsförslitning, kommer efter en arbetstidsförkortning att prestera ungefär lika många kapitalanvändningstimmar, men dess livstid förlängs, eftersom det användes kortare tid per vecka. Ett kapitalföremål, som i huvudsak tidsförslites, kommer i sin tur att ha Bruksförslitning och tidsförslitning ungefär oförändrad livslängd och att prestera ett mindre antal kapitalanvändDet är främst i två olika avseenden ningstimmar under sin livstid. Det är som realkapitalets roll i produktionen tydligt, att främst det realkapital, som kan tänkas bli förändrad genom en artidsförslits, måste behandlas närmare betstidsförkortning. Dels kan en förändvid diskussionen av verkningarna av ring ske i antalet kapitalanvändningsen arbetstidsförkortning på produktiotimmar över kapitalets livslängd, dels nen. Det är för denna typ av realkapital kan kapitalets livslängd komma att förman får ett produktionsbortfall på längändras. Det är därför önskvärt att skilja re sikt. Omvägsproduktion och uppspapå två olika typer av realkapital eller rad arbetskraft genom denna typ av snarare på två olika typer av egenskarealkapital blir mindre effektiva. När per hos ett realkapital. det gäller bruksförslitning, minskas nuEtt realkapital, som enbart förslits värdet av realkapitalet närmast genom vid användning, utgör en ytterlighet.

den som skall behandlas i kapitlet om konjunkturutvecklingen. I föreliggande avsnitt skall vi se enbart på realkapitalets roll vid produktionen av varor och tjänster, dvs. dess roll för produktionsutfallet. Man kan säga att användandet av realkapital i produktionen innebär en »omvägsproduktion» eller en »indirekt» produktion. I stället för att direkt producera vissa varor och tjänster med tillgänglig arbetskraft, väljer man att först producera realkapital, som sedan kan användas i produktionen av andra varor och tjänster. Så länge det lönar sig att företa nyinvesteringar, kan man säga, att den i realkapitalet uppsparade arbetskraften är effektivare än annan arbetskraft. Vid en arbetstidsförkortning minskas tillgången på arbetstimmar. Det kan innebära, att även kapitalet utnyttjas kortare tid än förut. I föregående två avsnitt har vi diskuterat arbetskraftens effektivitet per timme (arbetsprestationerna) efter en arbetstidsförkortning och även sett detta problem över arbetskraftens livscykel. På samma sätt blir realkapitalets roll vid en arbetstidsförkortning en fråga om dess genomsnittliga effektivitet per timme under hela dess varaktighetsperiod.

146 att tjänsterna av kapitalet i genomsnitt faller längre fram i tiden än före arbetstidsförkortningen. I föregående stycke har endast den tekniska sidan av kapitalets förslitning diskuterats. Det finns emellertid även en ekonomisk förslitning, som realkapital kan utsättas för oberoende av tidsoch bruksförslitning i den här använda tekniska bemärkelsen. Nya uppfinningar och ny organisationsteknik kan göra, att ett kapitalföremål, som tekniskt sett fortfarande är användbart, ur ekonomisk synpunkt inte är lönande att använda. Även denna egenskap att förslitas ekonomiskt hänför vi här till begreppet tidsförslitning, vars relativa betydelse för vårt problem härigenom ökar väsentligt. Det är ur denna synpunkt till fördel, om realkapitalets användningstid kan förkortas så mycket som möjligt. Realkapitalet kan då hållas mera modernt, än om det har en längre livstid och riskerna för ekonomisk tidsförslitning blir mindre. Ett räkneexempel på tidsförslitning

Det kan vara av intresse att med några exempel visa den roll ett realkapital med i huvudsak tidsförslitning spelar för förändringar i produktionen vid en arbetstidsförkortning. Låt oss utgå från ett mycket enkelt företag (»ett modellsamhälle»), där man framställer en standardartikel (konsumtionsvara). F ö r p r o duktionen användes 5 likadana maskiner, som alla h a r 5 års livslängd. Åldersfördelningen är sådan, att en maskin om året måste bytas ut. För detta ändamål sysselsattes 50 arbetare med produktionen av en maskin om året. För var och en av de 5 maskiner, som användes i produktionen av standardvaran, åtgår det sedan 10 arbetare. Detta ger 50 arbetare i konsumtionsvaruproduktion. Arbetsstyrkan är sålunda fördelad med hälften på kapitalvarupro-

duktion (omvägsproduktion) och hälften på konsumtionsvaruproduktion. Vid varje maskin framställes 200 enheter av konsumtionsvaran om året, vilket ger 1 000 producerade enheter per år. Om konsumtionsvarans pris sättes lika med 1, förutsattes kostnaden för en ny maskin vara 500. Som utgångspunkt (före arbetstidsförkortningen) får vi då följande modell för produktionen inom detta företag u n d e r ett år: Producerade konsumtionsvaror (1000 enheter) ... 1000 Utförd bruttoinvestering (en maskin) + 500 Bruttoprodukt 1500 Avskrivning (motsvarande en maskin) — 500 Nettoprodukt 1 000 Vi förutsätter nu att maskinerna tidsförslites (avskrivningen oberoende av produktionen) och att arbetstiden förkortas med 20 procent utan att arbetarnas prestationer per timme kan ökas. Varje arbetare utför sålunda en total arbetsprestation över veckan, som är 20 procent lägre än den var före arbetstidsförkortningen. Det innebär, att 160 enheter av konsumtionsvaran framställes per maskin och att i sin tur icke längre en hel maskin kan produceras per år utan bara 4/5 av en maskin. Ett år efter arbetstidsförkortningen kan man se tillbaka på följande utveckling under året i detta företag: Producerade konsumtionsvaror (800 enheter) 800 Utförd bruttoinvestering (4/5 maskin) + 400 Bruttoprodukt 1 200 Avskrivningar (motsvarande en maskin) — 500 Nettoprodukt 700 I detta fall skulle bruttoproduktionen minska proportionellt med arbetstids-

147 förkortningen, dvs. med 20 procent, men nettoproduktionen minska mera, dvs. från 1 000 till 700 eller med 30 procent. I fortsättningen skulle konsumtionsvaruproduktionen i detta modellsamhälle gå ned ytterligare, därför att det inte finns tillräckligt med maskiner för att hålla produktionen av konsumtionsvaror uppe med tillgänglig arbetsstyrka — någon övergång till mera skiftarbete förutsattes icke möjlig. Om det fanns arbetskraft att sätta in i kapitalvaruproduktionen, skulle man genom en ökning av sysselsättningen där med 12,5 arbetare kunna producera en hel maskin även efter arbetstidsförkortningen. Konsumtionsvaruproduktionen skulle då kunna uppehållas vid 800 och nettoproduktionen vid likaledes 800 men endast genom en ökning av antalet arbetare med 12,5 procent. Nettoproduktionen per arbetare skulle med andra ord ha sjunkit med närmare 30 procent. Om ingen ny arbetskraft kunde insättas, vore det fördelaktigt att överföra arbetare till kapitalvaruindustrin efter arbetstidsförkortningen, annars skulle arbetslöshet kunna uppstå i konsumtionsvaruindustrin. Här bortses från alla typer av sedvanliga indirekta effekter. Skulle däremot maskinerna endast vara utsatta för bruksförslitning, skulle realkapitalet icke spela den roll i produktionsdämpande riktning, som illustrerats i föregående exempel. Ett år efter arbetstidsförkortningen skulle vår modell se ut på följande sätt: Producerade konsumtionsvaror (800 enheter) Utförd bruttoinvestering (4/5 maskin) Bruttoprodukt

800 +

400 i 200

Avskrivning (motsvarande 4/5 maskin) — 400 Nettoprodukt 800

I detta fall skulle sålunda produktionen endast minska proportionellt med förkortningen av arbetstiden. På grund av den ökade livslängden av maskinerna skulle dock räntekostnaderna stiga — fördelningen av inkomsterna mellan arbete och kapital skall dock icke behandlas i detta sammanhang. Vissa övergångssvårigheter skulle också inträffa tills kapitalets åldersstruktur anpassats till de nya produktionsbetingelserna. Detta enkla exempel visar, att karaktären av realkapitalet inom ett samhälle skulle kunna spela en viktig roll vid en arbetstidsförkortning. Mot en eventuell ökning av arbetskraftens effektivitet genom ökade arbetsprestationer står en minskning av realkapitalets effektivitet i de fall, då existerande realkapital karakteriseras av en väsentlig grad av tidsförslitning. Det skulle vara av intresse att söka grovt beräkna betydelsen av denna faktor i dagens Sverige. Svårigheten att göra en sådan kalkyl ligger dels i bristen på uppgifter om avskrivningarna i Sverige, dels i bristen på uppgifter angående realkapitalets fördelning på tidsförslitning respektive bruksförslitning och på olika näringsgrenar. Med utgångspunkt från vissa enkla hypoteser kan beräknas, att en förkortning av arbetstiden med tre timmar per vecka på kort sikt torde ge ett produktionsbortfall genom minskad effektivitet hos realkapitalet som sannolikt är väsentligt lägre än en procent. 1 Även om man inte bör bortse från i Beräkningen bygger på följande förutsättningar. Av den svenska bruttonationalprodukten förutsattes 18 procent svara mot avskrivningar, reparationer och underhåll. Om dessa 18 procent helt kunde hänföras till sådant realkapital som tidsförslits, skulle man enligt riktlinjerna i ovanstående modell erhålla ett produktionsbortfall av storleken 1 å 1% % genom den minskning i effektiviteten som realkapitaForts. på not å sid. 1&8

148 denna effekt av realkapitalets utnyttjande vid en arbetstidsförkortning, är den sannolikt relativt sett blygsara i dagens läge. En helt annan sak är att effekten kan bli mycket större inom vissa näringsgrenar och företag, där realkapitalet spelar en större roll i produktionen än det gör för samhället i dess helhet.

Realkapital och skiftarbete Vad som ovan sagts om realkapitalet, belyses sammanfattningsvis i tabell 5. P ä r visas de förändringar som realkapitalet genomgår i berörda avseenden (a) vid en arbetstidsförkortning med 3 timmar per vecka, (b) vid en arbetstidsförkortning med 6 timmar per vecka, (c) vid en övergång till tvåskift samt (d) vid övergång till kontinuerlig drift. Utgångspunkten är en arbetsvecka på 48 timmar för såväl arbetskraft som realkapital. Redovisning har skett dels för realkapital med bruksförslitning, dels för realkapital med tidsförslitning. De karakteristika, som har noterats för olika realkapital, är varaktigheten i år, nuvärdets 2 minskning och ändring i totala antalet kapitalanvändningstimmar under livstiden. Siffror ges för kapitalföremål som i utgångsläget (vid 48 t/v) har 10 års varaktighet eller 50 års varaktighet. Vid beräkning av nuvärdet har använts en räntesats på 4 procent. Ovan har produktiviteten antagits oförändrad. Ju mer produktiviteten ökar vid en arbetstidsförkortning, desto mer utjämnas den skillnad i effektivitetsutveckling mellan bruksförslitet och tidsförslitet realkapital, som framgår av tabell 5. Tabellen visar emellertid också tydligt, vilken stor roll en övergång till skiftarbete spelar ur realkapitalets synpunkt. I jämförelse härmed ter sig verkningarna vid en arbetstidsförkort-

ning av här diskuterad storlek ganska obetydliga. U n d e r utredningens gång har vi vid våra industribesök mött uppfattningen att en arbetstidsförkortning av företagsledningen bedöms vara möjlig, om man samtidigt inför skiftgång. »Det är arbetskraften och icke realkapitalet som bör få kortare arbetstid», h a r det t. ex. sagts. Vissa industrier h a r redan i samband med införandet av treskiftsgång utan söndagsuppehåll förkortat arbetstiden till i genomsnitt 42 t/v. Ur företagets synpunkt är det givetvis fördelaktigt om äldre eller nyinvesterat realkapital genom skiftgång kunde användas under flera timmar i veckan än för närvarande. Vid diskussion av skiftarbete bör man dock icke se enbart på realkapitalsidan, där de mest iögonenfallande vinsterna står att vinna. Det gäller också att bedöma arbetsintensitetens utveckling, om mer allmän skiftgång införes i näringslivet med arbetstider, som Forts, på not från sid. 147. let genomgår vid en arbetstidsförkortning med 3 t/v. Procenttalet bygger på medvetet orealistiska antaganden. En väsentlig del av realkapitalet bruksförslits. Hur mycket som bruksförslits kan inte angivas. För detta realkapital erhålles icke någon effektivitetsminskande effekt av ovanstående slag. En avsevärd del av realkapitalet berörs vidare icke alls av en arbetstidsförkortning; detta gäller realkapital som redan användes dygnet runt (inklusive bostäder). 2 Kalkyleringen av realkapitalets nuvärde är rent mekanisk. Man utgår från att realkapitalet har ett visst nuvärde före arbetstidsförkortningen vid en arbetstid på 48 t/v. Detta nuvärde förutsattes vara en diskontering av framtida nettoavkastningar (intäkter minus kostnader som är förknippade med realkapitalet) till en räntefot av 4 %. Realkapitalets nettoavkastning förutsattes uppstå jämnt fördelad över själva användningstiden. Inga förändringar i priser, kostnader e. d. av betydelse för kalkyleringen av nuvärdet tankes äga rum när arbetstiden förändras. Det är bara nettoavkastningens lokalisering till olika framtida perioder som antages bli förändrad.

14 4 J

Tabell 1X:5. Realkapitalet

vid en arbetstidsförkortning.

med 48 t/v som Arbetsvecka Varaktighet av realkapitalet vid 48 t / v . A.

42 t.

Typfall

utgångspunkt." 45 t.

2-skift (84 t.)

Kont. drift (168 t.)

10 år 50 å r 10 å r 50 år 10 år 50 å r 10 år 50 år

Bruksförslitning

14,8 28,6 2,9 5,7 53,8 10,7 57,1 IM 2. Nuvärdeändring, % — 2,6 - 9 , o — 1,2 - 4,4 + 8,8 + 37,3 + 14,4 + 74,7 3. Ändring i k a p i t a l a n v ä n d 0 0 0 0 0 0 0 0 B. Tidsförslitning 10 50 50 10 10 50 50 10 2. Nuvärdeändring, % —6,25 + 75,0 + 75,0 + 250 + 250 —6,25 3. Ändring i k a p i t a l a n v ä n d ningstimmar, % — 6,25 + 75,0 + 75,0 + 250 + 250 - 1 2 , 5 —12,6 —6,25 —12,5 —12,6

för den enskilde arbetstagaren vissa veckor förlägges till dagen, andra veckor till natten. Även om erfarenheten hittills skulle ha visat, att ingen större skillnad föreligger i arbetsintensitet mellan olika skift, är det inte säkert, att detta gäller vid en mer allmän övergång till skiftarbete. Skiftgång har införts främst i branscher, där arbetet i huvudsak är maskinstyrt och där sålunda arbetskraften kanske inte påverkar produktionsresultatet i så hög grad som den skulle kunna göra i andra branscher. Man vet inte heller, h u r resultatet av skiftgång blir på längre sikt ur arbetskraftens synpunkt. Ur allmänna ekonomiska synpunkter är det även många andra komponenter i skiftarbetet, som måste tagas i beaktande, t. ex. trivsel med hänsyn till familjeliv. Detta är i hög grad en avvägningsfråga. Ju större avseende den anställde fäster vid olägenheter i skiftarbetet, desto större måste skillnaderna i kompensation (lön, arbetstid etc.) vara mellan skiftarbete och annat arbete (med i övrigt lika förhållanden) för att få honom att acceptera skiftarbetet.

Vinsterna av en övergång till skiftgång beror även i någon mån på kapitalutrustningens karaktär. Är ett företag berett att bygga ut sin produktion genom nya investeringar av samma typ som tidigare, och finns det arbetskraft att bemanna de nya maskinerna, skulle det givetvis vara en vinst att i stället utnyttja redan förefintligt kapital, särskilt om detta i hög grad tidsförslites. I n n e b ä r skiftgången däremot, att man berövar andra företag med befintligt realkapital arbetskraft, måste u r samhällsekonomisk synpunkt det ena företagets kapitalvinst vägas mot det andra företagets kapitalförluster under övergångstiden. Även om det blir en nettovinst genom att effektivare kapital kanske slår ut mindre effektivt, blir nettovinsten relativt sett inte lika stor ur samhällsekonomisk synpunkt, som den kan bli för de företag, vilka kan över^ gå till flerskift på hela sin maskinpark. Det är självklart, att företagen vill använda sitt realkapital så lång tid som möjligt per vecka för produktion av varor och tjänster. De fasta kapitalkostnad derna kan då spridas ut på en större

150 produktion. Denna önskan har spelat en viktig roll för utvecklingen av arbetstiden under gångna decennier. De långa arbetstider, som präglade den moderna industrialismens tidigare år, synes inte ha varit av särskilt gammalt datum. Just genom mekaniseringen vid industrialismens genombrott under 1800-talet infördes längre arbetstider, vilket bl. a. dikterades av företagarnas önskan att utnyttja realkapitalet effektivt. Sedermera har de successiva förkortningar av arbetstiden, som genomförts, inneburit ett sämre utnyttjande av realkapitalet i den mån dessa förkortningar inte endast varit ett direkt incitament till bättre utnyttjande av arbetstiden. Detta har ofta framförts som ett argument mot förkortningar, även om argumentets styrka borde varit ringa under tider, då arbetstiden per vecka sannolikt var betydligt längre än den produktionsoptimala. Möjligheten att utnyttja realkapitalet effektivare har stått kvar som ett starkt önskemål från företagarnas sida. Lösningen har då blivit ökat skiftarbete. Det är möjligt, att en fortsatt materiell standardökning i framtiden, kanske efter en tid av mer allmänt skiftarbete, kommer att leda till skiftarbetets successiva avskaffande, där så ske kan. I varje fall leder standardhöjningen sannolikt till stigande tillläggscrsättningar för skiftgång. Förutsättningarna för och innebörden av en allmännare övergång till skiftarbete är ett omfattande studieobjekt och beror sålunda bl. a. på realkapitalets struktur och rörlighet. Vi anser det inte vara vår uppgift att närmare gå in på dessa förhållanden eller att ta ståndpunkt till lämpligheten att införa skiftarbete inom olika branscher. Skiftarbetet är i första hand en fråga för förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Här skall endast konstateras, att en övergång till skiftarbete i viss ut-

sträckning skulle kunna motverka produktionsbortfallet vid en arbetstidsförkortning men kanske framför allt dämpa investeringsbehoven. Det senare har en konjunkturaspekt som beröres närmare i kapitel XI. Det bör dock även påpekas, att treskiftsgång utan söndagsuppehåll hittills köpts av företagen genom kortare arbetstid för arbetstagarna. Vid en allmän arbetstidsförkortning kommer incitamentet för arbetskraften att acceptera treskiftsarbete utan söndagsuppehåll med 42 timmars genomsnittlig arbetsvecka att bli mindre än för närvarande. Därför kommer sannolikt skiftarbetarna antingen att vilja ha ytterligare förkortning av arbetstiden eller kontant kompensation för obekväm arbetstid.

Okad rationaliseringsverksamhet

Vid diskussioner av arbetstidsförkortningars verkningar namnes ofta, att en förkortning kan leda till en ökad rationaliseringsverksamhet inom företagen. Företagsledningen skulle sålunda söka motverka produktionsbortfall och ökade arbetskostnader genom ökad mekanisering och organisatoriska förbättringar. Detsamma har bl. a. framgått av våra enkäter inom olika näringsgrenar. Vi skall emellertid i detta sammanhang inte gå närmare in på utvecklingen av efterfrågan på realkapital i samband med arbetstidsförkortningen. I ett samhälle med full sysselsättning av svensk typ blir det nämligen snarast en annan aspekt av denna fråga som bör understrykas. Det finns redan nu en mängd investeringsprojekt inom näringslivet, som hålles tillbaka av bristen på produktionsresurser och finanskapital. Genom byggnadsregleringen fördelas tillgängliga resurser för investering i byggna-

151 der och anläggningar på olika områden. Kredit- och finanspolitiken har skärpts. Om utrymme kunde skapas för dessa investeringsprojekt redan nu, skulle produktionsutvecklingen kunna påverkas. I icke ringa grad beror sålunda utvecklingen i berörda avseenden i dagens läge kanske mindre på utvecklingen av investeringsefterfrågan än på det samhällsekonomiska utrymmet för investeringar. Skulle det finnas ett sådant utrymme, som icke fylles ut av efterfrågan på realkapital från näringslivets sida, finns det alltid ekonomisk-politiska medel att stimulera denna efterfrågan på realkapital och motverka eventuella förändringar i denna i samband med arbetstidsförkortningen. Det vore därför av större intresse att göra en kalkyl över h u r mycket realkapital som skulle behöva investeras utöver nuvarande investeringskvot för att kompensera ett eventuellt produktionsbortfall vid en arbetstidsförkortning och vad detta skulle innebära beträffande utrymmet för ökning av konsumtion och levnadsnivå i nuet. När man talar om en ökad rationaliseringsverksamhet för att kompensera ett produktionsbortfall vid en arbetstidsförkortning, blir detta sålunda i nuvarande läge till stor del en fråga om den samhällsekonomiska fördelningen av våra resurser av varor och tjänster på konsumtion och på investering. Å andra sidan är det inte orimligt, att en arbetstidsförkortning skulle kunna få en viss verkan på rationaliseringarna, som inte direkt h a r med en ökning av investeringsverksamheten att göra. Det gäller h ä r främst organisationen av produktionen och arbetet. Även om förändringar i dessa avseenden ständigt äger rum alldeles oavsett eventuella arbetstidsförkortningar, skulle en sådan förkortning kunna ge ytterligare

incitament till förändringar i pauser, raster, kontroll och annat, som kan göra arbetskraften effektivare under den kortare arbetstiden. Det kan t. ex. innebära att den effektiva arbetstiden minskas mindre än den nominella. En sådan reducering av den ineffektiva arbetstiden relativt sett var vanlig vid tidigare arbetstidsförkortningar från arbetstider längre än 48 timmar per vecka, men det är givetvis tveksamt om det i många näringsgrenar finns så mycket mer att vinna på reducering av spilltid i dagens läge. En rationalisering av nämnda typ torde dock innebära ökade kostnader genom ökad insats av teknisk och organisatorisk personal. En dylik produktivitetsstimulerande effekt genom att så att säga öka effektiviteten hos företagsledningen — vid sidan om ökad efterfrågan på tjänstemän — är givetvis sannolik. Den bestyrkes i våra enkäter och av vissa tidigare försök med kortare arbetstid. Det finns teorier, som går ut på att den höga framstegstakten i vissa industriländer just beror på att pressen från arbetstagarnas sida mot högre löner och bättre förmåner i övrigt framtvingat en högre rationalisering och effektivare produktion. Arbetstidsförkortningen skulle i så fall sälla sig till andra incitament i denna riktning.

Tjänstemännens prestationer

Ovan har vi diskuterat utvecklingen av realkapitalets effektivitet vid en arbetstidsförkortning. Närbesläktade synpunkter kan framföras på utnyttjandet av tjänstemännens prestationer, om arbetarnas arbetstid förkortas. Liksom arbetarna samarbetar med realkapitalet i produktionsprocessen, kan man säga, att de även samarbetar med tjänstemännen. Produktionsresultatet är ett resultat av den förenade arbetsinsatsen.

152 Om antalet utförda arbetstimmar för arbetarna sjunker utan att antalet sysselsatta arbetare minskar, kan utnyttjandet av tjänstemännens prestationer bli m i n d r e effektivt. Utvecklingen härvidlag beror på huruvida tjänstemännens arbete till sin omfattning varierar med den av arbetarna utförda arbetstiden, produktionens volym eller andra faktorer, som förändras vid arbetstidsförkortningen, eller om arbetet varierar med antalet arbetare, storleken av realkapitalstocken eller andra faktorer som inte förändras vid en arbetstidsförkortning. I förra fallet kan tjänstemännen friställas för andra arbetsuppgifter. I det senare fallet går inte detta; den relativa kostnaden av detta tjänstemannaarbete per produktenhet blir större än tidigare. Som ett renodlat exempel kan nämnas tjänstemän som sysslar med utbetalning av lön för tidavlönat arbete. Här torde antalet arbetare spela större roll för tjänstemannens arbetsvolym än antalet av arbetarna utförda arbetstimmar. Det är inte möjligt att utan ingående undersökningar uppskatta den roll, som olika typer av tjänstemannaarbete bedömt ur dessa synpunkter spelar i dagens svenska samhälle. Det är uppenbart, att arbeten, som utförs av tjänstemän, i allmänhet inte helt tillhör endera av ovanstående renodlade två typer utan ur arbetstidsförkortningens synpunkt kan betraktas som en kombination av de två.

Servicetid

Vid diskussionen av den ekonomiska utvecklingen vid en arbetstidsförkortning är det vanligt, att exemplifieringen enbart gäller den varuproducerande industrin. Den stora sektorn av servicenäringar, framför allt handeln, har emellertid sina speciella problem. I

servicenäringarna måste ofta servicetid och arbetstid koordineras. Skall servicen bibehållas med lika lång servicetid per vecka, är det inte uteslutet, att en produktivitetsförsämring per arbetstimme äger rum på vissa områden. Det går kanske inte att skaffa extra arbetskraft enbart för toppbelastningen. Det är inte alltid lika enkelt att lägga upp ett skiftschema för en servicenäring som för en industri. Kunden kommer in i bilden på ett helt annat, komplicerande sätt. Sambandet mellan försäljare och kund kan även bli ett problem på andra stadier i produktionsprocessen. Vi kan i detta sammanhang citera den undersökning rörande arbetstidsförkortningens verkningar inom industrin, som presenteras som bilaga 1:2 och som utförts under förutsättningen att femdagarsvecka införes inom i n d u s t r i n : »Bland de problem som uppkommer i samband med en arbetstidsförkortning märks i detta sammanhang samordningsfrågorna mellan industrin och andra näringsgrenar. Dessa har inte tagits upp till speciell undersökning i utredningen, men det är uppenbart att en mängd problem kommer att uppstå som följd av arbetstidsförkortningen då det gäller att samordna industriföretagens arbete med handelns och samfärdselns. Varorna måste ju efter förkortningen distribueras under fem i stället för sex dagar i veckan. Det är också tydligt att en förkortning av arbetstiden i p r i n c i p måste innebära en ökning av lagerhållningen i landet av icke oväsentlig storlek. För exempelvis företag som producerar under veckans alla dagar, men endast levererar varor under sex dagar, t. ex. en del kemiska företag, måste en minskning av antalet leveransdagar medföra ökad lagerhållning. På motsvarande sätt måste en minskning av antalet produktionsdagar i ett produktionsled men inte

153 i ett följande medföra ökade lager i det senare ledet. Detta framträder speciellt ifråga om konsumtionsvaror, där det är tydligt att lagerhållningen i handeln

D.

under framför allt fredagarna måste öka, eftersom man då även skall ha varor i lager för försäljningen under lördagarna.»

Slutsatser

Den diskussion, som nu förts om en arbetstidsförkortnings verkningar på produktionen via arbetskraft och realkapital, ger till resultat, att tendenser i motsatta riktningar gör sig gällande. För det första kan arbetsprestationerna per arbetad timme väntas stiga på flera områden. Bl. a. kan detta bero på att den ur prestationssynpunkt sämsta tiden faller bort. För det andra skulle en minskad effektivitet i utnyttjandet av realkapital och kanske av tjänstemän (per producerad enhet) äga rum och i vissa fall förstärka tendensen till produktionsbortfall vid en arbetstidsförkortning. Även om olika faktorer, som påverkar produktionsutfallet vid en arbetstidsförkortning, sålunda kan anges, är det med nuvarande information inte möjligt att fastställa storleken av de olika faktorernas betydelse och väga de olika faktorerna mot varandra. Slutligen bör det framhållas, att en bedömning av faktorer, som hänger samman med arbetskraften och produktionsutrustningen, måste gälla både kort och lång sikt. På kort sikt är exempelvis kapitalet bundet, och det kan ur denna synpunkt finnas en tendens till större produktionsbortfall på kortare än på längre sikt. Verkningarna på lång sikt gäller det läge som uppnåtts, när det tidigare bundna kapitalet kunnat frigöras och realkapitalet fått en sammansättning, som bättre passar till

de genom förkortningen av arbetstiden förändrade produktionsbetingelserna. Arbetstidsförkortningen påverkar med andra ord näringslivets hela struktur. En viss omvandling kommer att ske av näringslivet. Sådana strukturella omvandlingar är emellertid inga unika företeelser utan snarare regel i ett samhälle under ekonomiskt framåtskridande. Att bestämma produktionsutvecklingen på längre sikt ur dessa synpunkter är dock icke möjligt. I detta sammanhang kan endast understrykas, att vad som i detta avseende anfördes av Bertil Ohlin år 1925 vid hans studium av en arbetstidsförkortnings verkningar med utgångspunkt från införandet av 48 timmars arbetsvecka i vårt land fortfarande har sin giltighet: »Att statistiskt studera den omläggning av produktionsprocessen som måste följa, är dessvärre omöjligt. Så många andra faktorer än arbetstiden variera och medföra förskjutning av de relativa varupriserna och produktionskostnaderna, de olika industriernas arbetarantal, produktionens totala storlek och fördelning m. m. Ett försök att trots detta statistiskt utröna arbetstidsförkortningens verkningar måste betecknas som långt mera verklighetsfrämmande än den mest abstrakta teoretiska analys. På sin höjd kan man vinna statistisk belysning av vissa av den senares resultat.» 1

i Ekonomisk

Tidskrift, 1925, s. 92.

TIONDE KAPITLET

Erfarenheter av tidigare arbetstidsförkortningar

A. Den ekonomiska I den litteratur, som behandlar verkningarna av en arbetstidsförkortning, spelar diskussionen om produktionsutvecklingen en dominerande roll. Den största uppmärksamheten ägnas i allmänhet frågan, huruvida den nedgång i produktionen, som följer av att själva arbetstiden förkortas, kan väntas bli motvägd av en uppgång i produktionen per arbetstimme. En genomgång av tillgänglig litteratur i ämnet ger vid handen, att tre olika typer av arbetsmetoder förekommit för att undersöka verkan av en arbetstidsförkortning i detta avseende. Försök har gjorts 1) att studera förut gjorda arbetstidsförkortningar ur tillgänglig statistik, 2) att tillfråga de i produktionen deltagande parterna om resultatet av en arbetstidsförkortning och 3) att mera teoretiskt analysera verkningarna. I stort sett kan sägas, att vi i föregående kapitel använt den tredje metoden. Vi har sökt klarlägga problemställningen och inventera sådana faktorer av någon betydelse, som kan väntas verka i olika riktningar på produktionsresultatet per arbetstimme vid en arbetstidsförkortning. Därvid h a r tillgänglig litteratur och våra egna enkäter spelat en väsentlig roll. I detta kapitel skall göras ett försök att sammanställa tidigare erfarenheter av arbetstidsförkortningar och sådana enkäter som gjorts för att utröna verkningarna av arbetstidsförkortningen på produktionen. Det gäller dels experi-

bakgrunden ment inom enstaka företag, dels mer omfattande arbetstidsförkortningar. Vi har icke eftersträvat någon fullständighet i den följande redogörelsen utan inskränker oss till att ge några glimtar ur det erfarenhetsmaterial som finns att tillgå. Materialet är nämligen inte av sådan omfattning och visar inte så entydiga resultat, att en fullständig sammanställning kan ge oss närmare kunskap om produktionskurvans utseende inom olika näringsgrenar vid en arbetstidsförkortning i dagens Sverige.

I facklitteraturen finns en mängd exempel på erfarenheter från olika företag, som genomfört arbetstidsförkortningar. Det är i allmänhet dock inte fråga om några vetenskapligt upplagda undersökningar, som täckt större delen av näringslivet. Även om sålunda en mängd exempel ges, är det vanligt att man i litteraturen finner beklaganden över bristen på sådant statistiskt material, som kan belysa produktionens förändringar vid arbetstidsförkortningar. Det material som finns hänför sig i allmänhet till de båda senaste världskrigen eller tidigare år. Kring sekelskiftet fördes diskussioner om arbetstidsförkortningar från betydligt längre arbetstid per vecka än 48timmarsveckan. De exempel på arbetstidsförkortningar vid enstaka företag som finns från denna tid, anförda exempelvis i John Rae's förut nämnda

155 bok 1 , visar i allmänhet att man genom en arbetstidsförkortning från relativt lång arbetstid per vecka inte får något produktionsbortfall utan efter en tid får en ökning av produktionen. Arbetstiden synes sålunda i de undersökta företagen ha varit längre än den produktionsoptimala. Det bör även nämnas, att förkortningar av den nominella arbetstiden kring sekelskiftet i allmänhet inte helt motsvarades av en förkortning av den effektiva arbetstiden. Det fanns stort utrymme att låta arbetstidsförkortningen gå ut över »spilltider» av olika slag. Under de båda världskrigen var man bl. a. i Förenta Staterna och Storbritannien intresserad av möjligheten att förlänga arbetstiden för att öka produktionsresultatet i rådande nödläge. De undersökningar som då utfördes gick i allmänhet mer eller mindre direkt ut på att diskutera var produktionsoptimum befann sig. Det låg nära till hands att för krigsansträngningens skull gripa till alltför lång arbetstid i tron på en med arbetstidsförändringen proportionell produktionsförändring. Från krigstiderna härstammar många av de undersökningar, som vanligen omnämnes i den gängse litteraturen rörande verkningarna av en arbetstidsförkortning. Det är i varje fall påtagligt, att 40 timmars arbetsvecka under det andra världskriget inte ansågs som produktionsoptimum i Förenta Staterna. Med eller utan rätt fann man det riktigt att öka arbetstiden väsentligt därutöver, i varje fall inom de produktionsgrenar

som hade direkt betydelse för krigsansträngningen. Av helt annan typ var diskussionerna om arbetstidsförkortningar u n d e r mellankrigstiden och 30-talsdepressionen. Då diskuterades ofta — såsom framgått av kapitel V — arbetstidsförkortningen som ett medel mot arbetslöshet. Det gällde att »fördela arbetstillfällena på flera arbetstagare» u n d e r en tid av hög arbetslöshet. Det är mot bakgrunden härav man får se införandet av 40 timmars arbetsvecka i Förenta Staterna under 1930-talet. I dagens läge gäller det dock att diskutera en arbetstidsförkortning mot bakgrunden av en ekonomi med full sysselsättning. Omedelbart efter det andra världskriget var de olika ländernas produktionsresurser hårt engagerade i återuppbyggnaden. Ganska snart har dock frågan om en kortare arbetstid åter kommit upp till debatt. Denna debatt h a r emellertid ännu inte satt större spår efter sig i facklitteraturen angående verkningarna på produktionen av en arbetstidsförkortning. Den mest omfattande diskussionen synes förekomma i Västtyskland. Det är troligt, att man får en något livligare debatt om dessa problem i den ekonomiska litteraturen, när de nu synes bli aktuella i det ena landet efter det andra. Den diskussion om arbetstidsförkortningar, som förts under olika perioder, har sålunda haft mycket varierande ekonomisk bakgrund. Detta bör hållas i minnet vid nedanstående rapsodiska överblick av vissa typfall av arbetstidsförkortning inom enstaka företag.

1 Se t. ex. även G. M. d e n T e x, V erkorting van den arbeidsdag, Amsterdam 1894, där resultaten av ett antal försök med arbetstidsförkortningar redovisas.

156 B. Studier

fn

Tidigare undersökningar Ett av de mest berömda försöken att utröna verkningarna av en förkortad arbetstid på produktionen utfördes av Ernst Abbe år 1900 vid Zeiss optiska fabrik i Jena. 1 Där övergick man från 9 till 8 timmars arbetsdag (en minskning med ca 11 procent) och observerade förändringarna dels i lönen för sådana arbetare, som arbetade på ackord, dels i den förbrukade elektriska kraften vid drivandet av maskineriet. Abbe fann, att ackordsförtjänsten för de anställda året efter förkortningen låg 16,2 procent högre per timme än året före, vilket var en stegring mer än proportionellt med arbetstidsförkortningen. Abbe anser, att han vid sina undersökningar skapat garantier för att andra faktorer än förändringen i antalet arbetstimmar per vecka varit konstanta, och han ser ökningen av ackordsförtjänsterna som resultat av en högre arbetsintensitet efter arbetstidsförkortningen. Det bör observeras, att ackordsarbetarna inte fick någon lönekompensation och att en överenskommelse träffades med arbetarna om att förkortningen skulle vara ett experiment. I fråga om alla arbetare, både de som arbetade med enbart tidlön och de som arbetade med tid- och ackordslön, sökte Abbe på elektricitetsförbrukningen avläsa produktionens utveckling. Observationsperioden var kort, 4 veckor före och 4 veckor efter arbetstidsförkortningen. Efter vissa — kanske inte helt övertygande — antaganden fann han, att elektricitetsförbrukningen i effektivt arbete vid maskinerna ökat med 12 procent. Arbetstidsförkortningen skulle sålunda i sin helhet ha motverkats av ökad arbetsintensitet. En andra undersökning från sekelskiftet, som brukar omnämnas i litteratur angående arbetstidens förkortning,

olika

företag

utfördes i Belgien. 2 I en kemisk fabrik i Engis hade man tidigare arbetat på två tolvtimmarsskift. Nu övergick man till tre åttatimmarsskift. Detta experiment gällde sålunda en nedgång från 84 timmars arbetsvecka till 56 timmars. Den nominella arbetstiden per arbetare sjönk med en tredjedel — den effektiva arbetstiden sjönk med 25 procent. Efter en övergångsperiod på ett halvt år hade produktionen per arbetstimme stigit så att den i stort sett kompenserade arbetstidsförkortningen. Arbetet var ackordsavlönat och någon lönekompensation erhölls inte för den bortfallna arbetstiden. Går vi till tiden för första världskriget, utfördes av H. M. Vernon en undersökning som citerats i många sammanhang. Den publicerades först i ett memorandum från en kommitté, som under första världskriget skulle undersöka hälsoförhållandena bland den engelska krigsindustriens arbetare. 3 Vernon har sedermera ägnat stor uppmärksamhet åt dessa frågor. I tabell 1 ges ett par typexempel från Vernons undersökningar under första världskriget. Båda gällde tungt arbete som i huvudsak var handstyrt. Trots att de nominella arbetstiderna för berörda arbetare förkortades väsentligt, steg produktionen per arbetsvecka. Det gällde dock krigstid, och de valda perioderna är inte säsongmässigt jämförbara. — Det torde även vara av ett visst intresse att redovisa den veckoarbetstid, som Vernon fann vara den produktionsoptimala för olika typer av arbete. För tyngre maskinstyrt arbete ansågs 56 timmar per vecka eller mindre vara produktionsop1 2

Arbetet omnämnt i kapitel IX. Se L. G. F r o m o n t, Une experience industrielle de reduction de la journée de travail, Bruxelles 1906. 3 H e a l t h of M u n i t i o n W o r k e r s C om m i 11 e e, Memorandum nr 12.

157 Tabell

X:l.

Jämförande prestalionslal vid längre och arbetstid per vecka, 1915—17

kortare

Genomsnittligt antal arbetstimm a r per vecka

Relativ produktion

Nominellti

Faktiskt

Per timme

Per vecka

80—95 kuinnor vändande tändrörZ Första perioden 15 aug.—16 j a n Andra perioden 16 jan.—30 j u l i Tredje perioden 30 juli—5 m a j

74,5 63,5 55,3

66,0 54,4 47,5

100 121 156

100 100 113

56 män sorterande tändrör efter storlek^ Första perioden 14 nov.—19 dec Andra perioden 27 febr.—16 april Tredje perioden 11 nov.—23 dec

66,7 62,8 56,5

58,2 50,5 51,2

100 122 139

100 106 122

Källa: S a r g a n t Florence, Labour, s. 53. 1 Nominellt innebär det a n t a l t i m m a r som tillbringas i fabriken; faktiskt i n n e b ä r nominellt a n t a l t i m m a r m i n u s av olika orsaker förlorade t i m m a r i fabriken. 2 Av Florence h ä m t a d u r H. M. Vernon, Industrial Fatigue and Efficiency, Routledge 1923, s. 39. Siffrorna gäller tungt arbete, huvudsakligen för hand. 3 Av Florence h ä m t a d u r Industrial Health Research Board, Emergency Report No 1. Siffrorna gäller tungt h a n d s t y r t arbete.

tinium. För medeltungt arbete vid lättare verktygsmaskiner ansågs 60 timmar eller mer per vecka som produktionsoptimum. För lättare arbete vid halvautomatiska maskiner fann Vernon 70 timmar per vecka eller mer vara produktionsoptimum. Dessa tre typexempel gällde män. För kvinnligt medeltungt arbete vid en verktygsmaskin fann han 56 timmar i veckan eller mindre vara produktionsoptimum. För lättare kvinnligt arbete vid halvautomatiska maskiner ansågs 64 timmar eller mer som optimum. Vernon fann sålunda stora olikheter mellan olika typer av arbete och tog i sin rapport avstånd från tendensen att låta olika grupper av arbetare inom samma företag ha samma arbetstid per vecka. Även under andra världskriget utfördes undersökningar i Storbritannien angående sambandet mellan arbetstid och produktion 1 . Från andra världskriget härstammar emellertid också en större undersökning i Förenta Staterna angå-

ende arbetstid och produktion 2 . Den utfördes inom Department of Labor och har rönt stor uppmärksamhet. Syftet med undersökningen, vars resultat närmare redovisas i bilaga II, var att studera den produktionsoptimala arbetstiden per vecka. Undersökningen visar, att det inte finns någon produktionsoptimal veckoarbetstid, som kan anges utan vidare. Arbetarna uträttar olika mycket under samma arbetstid på grund av en rad olika faktorer: vilka incitament som finns vid produktionen, arbetets fysiska krav, graden av maskinstyrt arbete, arbetsförhållanden, arbetets förläggning och förhållandet till företagsledningen. Undersökningen visar också, att arbetstidens förläggning 1 Hours of Work, Lost Time and Labour Wastage, London 1942 (Emergency Report No 2), och S. W y a t t , A Study of Variations in Output, London 1944, (Emergency Report No 5). Rapporterna ingår i en serie, Reports of the Industrial Health Research Roard, utgiven av the Medical Research Council. 2 Hours of Work and Output.

158 har en viss betydelse för resultatet av en förändring i arbetstiden per vecka. Denna undersökning gäller emellertid, även den, en krigstid och, åtminstone i första hand, en förlängning av arbetstiden, varvid den nytillkomna arbetstiden betalades med övertidstilllägg. Undersökningens resultat på olika delområden kan inte utan vidare överföras att gälla en förkortning av arbetstiden u n d e r fredstid. Det kan också vara av intresse att beröra resultaten av några arbetstidsförkortningar som utfördes under mellankrigsperioden. Svårigheten att överhuvudtaget från experiment under mellankrigsperioden dra slutsatser, som kan användas för vår analys, ligger bl. a. i skillnaden i konjunktursituationen. Under mellankrigsperioden med dess höga arbetslöshet var korttidsarbete förhållandevis vanligt, och det fanns i allmänhet ingen anledning att driva upp arbetstempot vid nedgången till kortare arbetstid. Detta bidrar till att förklara den nedgång i produktivitet och produktion, som exempelvis inträffade vid en arbetstidsförkortning, vilken redovisats för. vissa väverier, och, skofab^ riker i Skottland 1 . Vid vissa försök under 30-talet i Förenta Staterna att gå ner till 30 timmars arbetsvecka fann man likaledes, att produktionen per arbetstimme förblev ungefär oförändrad 2 . På 1920-talet förkortade en kartongfabrik i Storbritannien arbetstiden per vecka i olika etapper. Man fann följande produktion per vecka vid olika arbetstider 3 : Arbetstid Prod, per timme 3G 834 40 868 44 839 48 794 Mellan 48 och 40 timmar per arbetsvecka motverkade sålunda produktivitetsökningen arbetstidsbortfallet med ca

en tredjedel. Vid en fortsatt nedgång i antalet arbetstimmar inträffade en produktivitetsminskning. Bergenexperimentet

Nyligen har försök utförts med förkortning av arbetstiden vid ett par företag i Bergen i Norge. Dessa försök h a r fått en relativt stor publicitet. Det synes därför önskvärt, att vi behandlar de uppnådda resultaten något närmare, även om de givetvis icke kan tillmätas någon som helst allmängiltig betydelse. (Se även bilaga II.) Försöket gällde två konfektionsfabriker. De sysselsätter huvudsakligen kvinnlig arbetskraft och producerar båda till stor del herrskjortor men även en del andra kläder. Arbetet är väsentligen handstyrt, och lönen är till stor del ackordsbunden. I början av 1954 förkortades arbetstiden vid båda fabrikerna från 48 till 42 1/2 timmar per vecka och man övergick till femdagarsvecka. I en av fabrikerna fortsatte man senare ned till 40timmarsvecka. Uppgifter om produktivitetsutvecklingen vid arbetstidsförkortningen, ges. i tabell 2..Den visar,, att produktivitetsökningen mer än väl kompenserade förkortningen av arbetstiden. Vid båda företagen steg produktiviteten starkt efter arbetstidsförkortningen. Av tabellen framgår emellertid även, att produktivitetsutvecklingen för ett av företagen varierat mycket starkt från år 1 S. \V y a 11, Variations in Efficiency in Cotton Weaving, London 1923 (Report of t h e Industrial Fatigue Research Board), samt H . M . V e r n o n - T . B e d f o r d , The influence of Short Time on Speed of Production, J o u r n a l of the National Institute of Industrial Psychology, 1924. 2 H. R. N o r t h r u p och H. R. B r i n b e r g, Economics of the Work Week, New York 1950. 8 G. H. M i l e s and A. A n g l e s . The Influence of Short Time on Speed of Production, J o u r n a l of the National Institute of Industrial Psychology, 1925.

159 Tabell X:2.

Produktivitetsu, >ecklingen vid de två konfektionsförete en i Bergen

Första företaget Procentuell förändring halvårsvis 1953:11—1954:1 1954:1—1954:11 1954:11—1955:1 1955:1 —1955:11

+22 + 4 + 2 + 1

till år på 50-talet. Även året före arbetstidsförkortningen steg produktiviteten kraftigt. Det går därför knappast att dra några säkra slutsatser av experimentet i fråga om förkortningens exakta verkan på produktivitetsutvecklingen. Att en mycket väsentlig, och sannolikt minst full, kompensation av arbetstidsbortfallet ägde rum genom ökad produktivitet är påtagligt, även om man ej kan ange hur produktionsutvecklingen skulle varit med bibehållen 48timmarsvecka. Det kan sägas, att arbetstidsförkortningen vid de två Bergenfabrikerna utfördes i en atmosfär, som var gynnsam för uppkomsten av produktivitetsstegringar. Alla gick in för att arbetstidsförkortningen skulle ge ett lyckat resultat. Detta gäller såväl företagsledning som anställda. Även fackföreningarna engagerade sig starkt för försöket. Arbetarna hade ackordslön och ackordsnivån var oförändrad vid arbetstidsförkortningen. Detta och det stora personliga intresset av experimentet medverkade till att arbetstempot kunde ökas. Även andra faktorer medverkade i utvecklingen. Företagens organisation (ur tekniska, merkantila och sociala synpunkter) påverkades av arbetstidsförkortningen, vilket i sin tur påverkade produktionsutfallet. En mer långsiktig planläggning och försök till bättre samordning LV inköp, produktion och försäljning tvangs fram u n d e r för-

Andra företaget Procentuell förändring årsvis

1949—1950 1950—1951 1951—1952 1952—1953 1953—1954 1954—1955

+ 5 + 19 + 4 + 35 + 30 — 1

söket. Man skulle kunna säga att företagsledningens produktivitet ökade påtagligt utan att större investeringar behövde vidtagas. Arbetstidsförkortningar i Sverige

Det h a r inte visat sig möjligt att dra några slutsatser av värde i vårt samm a n h a n g från de arbetstidsförkortningar, som på senare år ägt rum inom vissa industrigrenar i vårt land — gruvorna, järnbruken, pappers- och massaindustrin — eftersom verkningarna av arbetstidsförkortningen i dessa fall inte kan särskiljas från verkningar av andra förändringar i arbetsorganisation och produktionsteknik. Emellertid har vi försökt utröna, vilka erfarenheter som gjorts av arbetstidsförkortningar i enstaka företag inom olika branscher. Ett antal sådana företag, främst inom konfektionsindustrin, h a r intervjuats av vårt sekretariat. Någon systematisk redovisning av resultaten skall icke göras här utan bara en redovisning av vissa huvudresultat. Skälen för arbetstidsförkortningen, som i flertalet av dessa fall består i att man övergått till fem dagars arbetsvecka och en arbetstid av 45 t/v, har tydligen främst varit svårigheter att rekrytera arbetskraft samt stor lördagsfrånvaro. Behovet av en ledig lördag h a r särskilt framträtt bland de gifta kvinnor, som utgör en viktig del av konfektionsindustrins arbetskraft. Det är uppenbart att

160 de företag det här gäller har kunnat dra fördel ur rekryteringssynpunkt av det förhållandet, att de varit ensamma om att erbjuda den kortare arbetsveckan. Vad produktionen beträffar vill det synas, som om företagen i allmänhet kunnat upprätthålla sin totala produktion trots arbetstidsförkortningen, i det att dels den tidigare lördagsfrånvaron bortfallit och dels en ökad arbetsintensitet inträtt. Uppgifterna ger vid handen att veckoförtjänsterna, trots att någon lönekompensation för arbetstidsförkortningen inte förekommit i mer än ett företag, i allmänhet kunnat hållas på sin tidigare nivå. Även negativa erfarenheter redovisas, men flertalet omdömen om arbetstidsförkortningens verkningar är positiva.

Slutsatser

Det skulle gå att ge en ganska lång lista på försök med arbetstidsförkortningar vid enstaka företag, som refereras i litteraturen på detta område och som i allmänhet gäller äldre tider. För tiden före 1926 finnes en systematisk sammanställning i 1 500 olika punkter med olika fall av arbetstidsförkortningar och uttalanden om resultaten av arbetstidsförkortningar. Den är utförd av Otto Lipmann.1 Denne uttalar, att mycket talar för att dåtidens produktionsoptimum för många industribranscher var ungefär 9 timmars arbete per dag. Han pekar emellertid också på variatio-

C. Erfarenheter

från

nerna i optimum för olika företag och olika branscher. Lipmanns sammanställning ger dock belägg för svårigheten att få fram användbart statistiskt material beträffande produktionsutvecklingen vid en arbetstidsförkortning. Det är inte bara så, atl man i allmänhet inte vet u n d e r vilka förhållanden »experimenten» utförts och att referaten är ofullständiga beträffande förutsättningar m. m. Mer generellt kan sägas, att det aldrig går att draga slutsatser från experiment inom enstaka företag. Det är ofta fråga om företag, som kanske ur någon synpunkt varit särskilt lämpade för en arbetstidsförkortning. Det kan förekomma överenskommelser med arbetarna, som gör dessa medvetna om pionjärgärningen. Det kan vara mer progressiva företag. Försöken har antingen utförts under krigstider eller andra tider, som knappast liknar dagens fullsysselsättningssamhälle. Det enda som kan sägas på grundval av sådana erfarenheter är, att en med arbetstidsförkortningen proportionell produktionsminskning per vecka icke är särskilt sannolik. Det finns så många faktorer, som spelar sin roll för att åstadkomma avvikelser från etl sådant proportionellt samband. Skall någon speciell faktor framhävas framför andra, torde det vara avlöningssystemet. I de fall, då arbetet utförts på ackord och lönekompensation inte förekommit, synes detta ha haft en påtagligt produktivitetshöjande effekt.

allmänna

Utländska erfarenheter efter första världskriget

Såsom visades i föregående avsnitt, kan man av de erfarenheter som vunnits från arbetstidsförkortningar inom enstaka företag under gångna tider inte

arbetstidsförkortningar

dra några allmängiltiga slutsatser, när det gäller produktionsutvecklingen. De enstaka företag, som förkortat arbetstiden, har kunnat arbeta i oförändrad 1

Das Arbeitszeitproblem,

J e n a 1926.

101 ekonomisk miljö vad gäller deras omvärld. Vid en mera allmän arbetstidsförkortning ändras däremot betingelserna för hela samhällsekonomin, och företaget kommer att befinna sig i en förändrad omvärld. Detta kan ge a n d r a resultat av arbetstidsförkortningen. Eftersom vi har att utreda verkningarna av en generell förkortning av den lagstadgade arbetstiden, är det därför av större intresse att studera arbetstidsförkortningar, som genomförts för hela näringsgrenar eller helst för hela samhällsekonomin i olika länder. De tidsperioder, som skulle kunna? erbjuda erfarenhetsmaterial u r dessa synpunkter, är i första hand tiden efter första världskriget, då man i många länder övergick till 48 timmars arbetsvecka. Även utvecklingen sedan början av 1930talet, då man i vissa länder genomfört ytterligare förkortningar av arbetstiden till 44 och 40 timmar i veckan, skulle kunna erbjuda erfarenhetsmaterial. Vad beträffar tiden efter första världskriget är det givet, att denna var alltför särpräglad för att kunna ge sådana erfarenheter av en arbetstidsförkortning, som utan vidare skulle kunna tillämpas på nutida förhållanden. Då 48-timmarsveckan infördes i olika länder efter första världskriget, var situationen sådan, att en mängd a n d r a faktorer spelade en långt större roll eller i varje fall en lika stor roll som arbetstidsförkortningen för den samhällsekonomiska utvecklingen. Man kan peka på återuppbyggnaden. Man kan peka på depressionen i början av 1920talet i många länder. Man kan peka på inflationen, exempelvis i Tyskland. Bortsett från dessa förhållanden utgör alltid en efterkrigstid ur produktionssynpunkt en återhämtning efter krigstiden. Ersättningsindustrien faller bort, utrikeshandeln medför ökad tillgång på råvaror och bränslen etc. Det är givetu

vis mycket svårt att se, vad just en arbetstidsförkortning kan spela för roll i en sådan utveckling. Detta medför att det är svårt att veta, vilka jämförelseår som bör väljas för att utröna verkningarna av arbetstidsförkortningar, som genomfördes omedelbart efter första världskriget. Väljes år 1919, erhålles en onormalt låg utgångspunkt. Väljes 1913, har alltför många år förflutit sedan denna tidpunkt för att jämförelserna skall kunna tillmätas någon avgörande betydelse. Bertil Ohlin behandlade i sin förut citerade uppsats i Ekonomisk Tidskrift erfarenheter som fanns av arbetstidsförkortningar efter första världskriget i olika länder. Han sammanfattar resultatet i sin överblick över dessa förhållanden på följande sätt: »På det hela taget lämnar således utvecklingen u n d e r åren 1918—1922 föga kunskap om de väsentliga verkningarna av en förkortning av arbetstiden». 1 Detta bestyrkes av den undersökning r ö r a n d e 8-timmarsdagens verkningar på produktionen, som utarbetades inom Internationella arbetsbyrån i Geneve. 2 Något större material till belysning av problemet kunde inte presenteras i denna undersökning. Ohlin behandlar även arbetstidsförkortningarnas skilda verkningar inom olika näringsgrenar. År 1920 utfördes exempelvis en undersökning av en amerikansk arbetsgivarsammanslutning angående verkningarna av en arbetstidsförkortning på 3 t / v eller något mera inom vissa industrier. 3 Denna undersökning ger vid handen, att resultatet av arbetstidsförkortningen var i Ekonomisk tidskrift 1924, s. 211. 2 E. M i 1 h a u d, La journée de. huit heurcs et ses resultats d'apres 1'enquéte sur la production, Geneve 1927. 3 The Hours of Work Problem in five Major Industries, National I n d u s t r i a l Conference Board, Research Report No 27, 1920.

162 »ogynnsamt» inom bomulls- och ylleindustrierna i så måtto som produktionen synes ha minskat proportionellt med arbetstidsförkortningen. Inom metallindustrien uppnåddes emellertid gynnsammare resultat, och undersökningsledningen drog slutsatsen, att även om en reduktion till 50 timmars arbetsvecka skulle medföra någon nedgång i produktionen, kunde den dock genomföras i denna industri utan allvarligt men för produktionsresultatet. Erfarenheten från denna undersökning i Förenta Staterna i vad den gäller textilindustrien bestyrkes av ungefär samtida undersökningar inom schweizisk och tysk textilindustri. Ohlin d r a r slutsatsen: »Utvecklingen i dessa båda länder synes således bekräfta slutsatsen från den amerikanska undersökningen, att — under förutsättning av oförändrad teknisk organisation — tillverkningen inom den standardiserade bomulls- och ylleindustrin i stort sett undergår en mot arbetstidens nedsättning svarande reduktion.» 1 Även Verdoorn är inne på samma tankegångar i sin förut omnämnda bok. 2 Här träffar vi åter på det faktum, att en väsentlig skillnad föreligger mellan maskinstyrt och handstyrt arbete. Chansen att motverka en arbetstidsförkortning genom ökade prestationer från arbetstagarnas sida är väsentligt större i näringsgrenar med övervägande handstyrt arbete.

Ö v e r g å n g e n till 48-timmarsvecka i Sverige

De utförligaste undersökningarna av de samhällsekonomiska verkningarna av en arbetstidsförkortning synes ha gjorts i Sverige i samband med att åttatimmarslagen trädde i kraft år 1920. Arbetstidskommittén utredde 1919 de sannolika verkningarna av denna arbetstidsförkortning inom industrien. Man vände sig till industriföretag och be-

gärde olika uppgifter, bl. a. om kapital, om produktionskostnad, om arbetstidens längd och om antalet arbetare. Företagen anmodades även att lämna upplysningar rörande en viss arbetstidsförkortnings verkningar i olika avseenden. Dessa uppgifter skulle ligga till grund för en analys av verkningarna av etf. införande av 48 timmars arbetsvecka utifrån två alternativa förutsättningar: a) oförändrad produktion och ökat arbetarantal och b) oförändrat arbetarantal och minskad produktion. Under b) önskades svar på följande frågor: 1) Hur stor blir produktionens relativa minskning, och 2) h u r stor blir den relativa produktionskostnadsökningen? Svaren på frågorna blev i de flesta fall allmänt formulerade och gick i stort sett ut på att någon ökning av arbetsintensiteten inte var att påräkna, att behovet av ny arbetskraft blev proportionellt mot arbetstidsförkortningen eller att produktionen minskades proportionellt. Kommittén sammanfattade också resultaten av enkäten siffermässigt för hela industrien. Svårigheten att på grundval av uppgifter från individuella företag bedöma de totala samhällsekonomiska verkningarna framgår klart av dessa sifferuppgifter. Vid diskussionen om kostnadsökningarna h a r man exempelvis i allmänhet naturligt nog endast redovisat de egna lönekostnaderna. Den indirekta effekt på priset av inköpta råvaror och halvfabrikat, som lönekostnadsökningar i andra industrier skulle få, h a r inte inkluderats. De i enkäten framkomna synpunkterna diskuterades inför kommittén med representanter för arbetsmarknadsparterna. I dessa diskussioner framfördes konventionella synpunkter. Sålunda ansåg exempelvis arbetsgivarna, att produktionsminskningar skulle in* 1 Ekonomisk tidskrift, 1924, s. 210. 2 A. a., s. 222.

163 träffa i ungefärligt förhållande till arbetstidens avkortning »medan enligt arbetarrepresentanterna nedgång visserligen i stort sett vore att vänta men ingalunda i proportion till arbetstidens minskning utan med en lägre procent, undantagandes dock tillverkningsgrenar, där, enligt vad som ovan yttrats i samband med frågan om arbetsintensiteten, högsta möjliga intensitet redan uppnåtts eller tillverkningen på grund av sin art mera uteslutande bestämmes av maskiners och apparaters kapacitet samt olika kemiska produktionsfaktorer.» 1 År 1922 framlade Socialstyrelsen förslag till en reviderad arbetstidslag 2 . Detta förslag baserades bl. a. på två undersökningar: 1) en undersökning utförd av Socialstyrelsen rörande åtta-timmarslagens ekonomiska och sociala verkningar, och 2) en specialundersökning r ö r a n d e arbetstidslagens verkningar inom industrien. Den första av dessa undersökningar byggde på en rundfråga till myndigheter och arbetsmarknadsparter samt på en summarisk undersökning vid vissa företag, varvid frågeformulär ställdes dels till företaget, dels till de anställdas organisationer. Socialstyrelsen fann denna undersökning vara av begränsat värde med hänsyn till de motstridiga uppfattningarna, den korta erfarenheten av arbetstidsförkortningen och de starka konjunktursvängningarna under denna period. Liksom det tidigare förelåg avvikelser i uppfattning mellan arbetsgivare och arbetstagare om vad som skulle hända vid en arbetstidsförkortning, förelåg nu avvikelser i uppfattningen om vad som bänt. Skulle några slutsatser dragas av n ä m n d a undersökning, vore det att verkningarna varit olika inom olika näringsgrenar. Bland svaren vid denna undersökning kan nämnas vissa typfall som kan vara av intresse. Produktions-

resultatet per vecka och arbetare syntes i vissa företag ha minskat mindre än i proportion till arbetstidsförkortningen 1) när den effektiva arbetstiden minskat i mindre grad än den nominella, 2) när ackordsättningen hade medfört ökad arbetsintensitet, 3) när det gällde vissa tyngre arbeten, som var oberoende av maskinernas hastighet och nu kunde uträttas snabbare, och 4) i fråga om de första månaderna efter förkortningen, då en mer allmän ökning av arbetsintensiteten kunde iakttagas än senare, vilket torde ha sammanhängt med konjunkturutvecklingen. Denna undersökning bör dock inte tillmätas någon större betydelse vid försöken att bedöma effekten av arbetstidsförkortningen. År 1925 gjordes en ny undersökning. Socialstyrelsen utsände ånyo en rundfråga till myndigheter och korporationer samt enskilda företagare och arbetarorganisationer och begärde uppgift om deras allmänna iakttagelser och omdömen. Kommerskollegium utförde en undersökning av arbetstidsförkortningens verkningar inom industrien. Jämförelserna gällde åren 1919 och 1924. Icke heller denna gång kunde man emellertid dra några säkrare slutsatser. Utredningen anför dock bl. a. följande: »En jämförelse mellan de nu föreliggande yttrandena och de utlåtanden, som av samma organisationer avgivits till 1922 års undersökning, ådagalägger emellertid, att de sex år, varunder åttalimmarsdagen nu varit lagfäst i vårt land, ingalunda gått spårlöst förbi. Visserligen vidhålla arbetsgivarorganisationerna i princip sin uppfattning om arbetstidsbegränsningens fördärvlighet och därav följande ohållbarhet, men en mångfald detaljuppgifter vittna om, att i Arbetstidskommitténs betänkande, III, s. 80—81, Stockholm 1919. 2 SOU 1922:33.

Del

164 näringslivet i vida högre grad än vid Ser man på utvecklingen av industridet föregående undersökningstillfället produktionen under perioden 1913— vetat anpassa sig efter de nya arbets1923, synes produktionens volym år tidsförhållandena. På samma sätt vitt1923 ha varit ca 15 procent högre än na svaren från arbetarorganisationerna 1919, året då åttatimmarslagen genomom, att man av driftsekonomiska skäl fördes, men 4 procent lägre än 1913. nu måst finna sig i åtskilliga avsteg Ser man på produktionsvolymen per från den obeskurna åttatimmarsdagen». 1 arbetare däremot, låg den år 1923 ca 25 Styrelsen konstaterar vidare: »De fram- procent högre än 1919 men 3 procent lagda resultaten giva ett starkt vittneslägre än 1913. Det är givet, att man unbörd om det ekonomiska livets oerhör- der denna period hade att göra med en da förmåga av anpassning efter rubb- återhämtning av produktionen sedan ningar av olika slag, däribland de, som krigstiden. Dessa tal säger föga om arorsakats av arbetstidslagen. Beträffan- betstidsförkortningens verkningar; de de undersökningarnas rent siffermäs- kanske säger mer om konjunkturens. siga resultat bör man, på grund av deAv betydligt större intresse är att reras relativt ringa omfång, yttra sig med gistrera arbetstidsförkortningens återförsiktighet.» 2 Åter vitsordas att utveck- spegling på avtalsförhandlingarna mellingen varit mycket olika inom olika lan arbetsmarknadens parter. Hela fackföretag och att produktionens utveck- föreningsrörelsen stod bakom kravet på ling i högre grad än av arbetstidsförkort- att lönekompensation skulle utgå vid ningen påverkades av rådande kon- arbetstidsförkortningen. Arbetsgivarna junkturer inom näringsgrenarna och av opponerade sig mot att lönekompensaföretagsledningens anpassningsåtgärder. tion skulle ges vid ackordsarbete. Detta Kommerskollegiets undersökning av motsatsförhållande bidrog till att antaarbetstidsförkortningens verkningar in- let avtalstvister var stort under åttatimom industrin redovisas i en serie stu- marslagens första tillämpningsår, 1920. dier över enskilda företag. Undersök- Antalet arbetsinställelser och därav beningen blev föremål för en analys i rörda arbetare framgår av tabell 3, där Ekonomisk Tidskrift 1926 av professor en stark ansvällning av förlorad arbetsGustav Åkerman. Denne studerar utveck- tid registreras för år 1920. Socialstyrellingen inom sådana företag, som läm- sen skriver härom följande: nat uppgifter om produktionens och ar»Vid åttatimmarslagens genomföranbetarantalets förändringar från 1919 till de samlade sig arbetsgivarna i allmän1924 och som dessutom inte synes ha het kring den uppfattningen, att full gjort några större maskinella föränd- kompensation borde beredas arbetarna ringar av andra slag än hastighetsök- vid tidlön, där arbetsförtjänsten utgår ningar. Åkerman finner, att arbetstids- oberoende av arbetsintensiteten, men förkortningen kompenserats till mellan att däremot vid ackordslön kompensagenomsnittligt V-t och % genom en ök- tionen borde vara mindre, i det minskning av arbetskraftens prestationer. ningen där skulle motvägas genom ökad Dessa slutsatser, som bygger på ett myc- arbetsintensitet. Arbetarna yrkade därket litet (ett 70-tal företag med 5 400 ar- emot merendels på full kompensation betare) och föga representativt mate- vid allt arbete. Inom verkstadsindustrien rial, kompletteras med uttalanden om och järnindustrien uppstodo arbetskonden varierande utvecklingen inom olika 1 SOU 1925:45, s. 108. näringsgrenar. 2 A. a., s. 113.

165 Tabell X:3. Arbetsinställelser

År

1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924

Antal arbetsinställelser

475 708 440 486 347 392 206 261

i Sverige

1917—1924 Kalkyl över förlorad arbetstid

Berörda arbetsgivare

arbetare

i arbetsdagar

i årsarbetare1

1424 2 689 2 363 2 954 2 322 1260 799 877

46 701 61223 81041 139 039 49 712 75 679 102 896 23 976

1 108 800 1 436 400 2 295 900 8 942 500 2 663 300 2 674 580 6 907 390 1 204 500

3 890 5 040 8 053 31377 9 345 9 384 24 236 4 226

l Den sista kolumnen h a r kalkylerats på grundval av antagandet, att en årsarbetare vid denna tid utförde 285 arbetsdagar. Källa till de fyra första k o l u m n e r n a : O. E k b l o m , Den svenska lönarbetaren 191U— 192k, ur Bidrag till Sveriges ekonomiska och sociala historia under och efter världskriget av H e c k s c h e r m. fl., Stockholm 1926.

flikter, avslutade med en kompromiss, varvid arbetarna tillerkändes full kompensation vid timlönsarbete samt vid sådant ackordsarbete, där det är omöjligt för arbetarna att öka arbetsresultatet per tidsenhet, men vid annat ackordsarbete ungefär halv kompensation. Omedelbart efter de stora arbetskonflikternas slut uppstod dock en stark efterfrågan å och konkurrens om arbetare inom de ifrågavarande industrierna, och därmed följde å en mängd arbetsplatser en kraftig förskjutning uppåt av de individuella lönerna. Det är troligt, att arbetarna å denna väg i realiteten mestadels förskaffade sig den omstridda kompensationen för arbetstidsinskränkningen. Även inom övriga industrier fann man sig u n d e r de lysande konjunkturer, som r å d d e intill 1920 års sista kvartal, i regel nödsakad medgiva löneförhöjningar, som motsvarade eller överstego kompensation för arbetstidens förkortning. I och med kris- och depressionstidens inbrytande följde emellertid lönenedsättningar, vilka efter hand bragte ned arbetslönerna inom de olika facken med 30, 40 å 5 0 % , vartill kom den allmänna användningen

av korttidsarbete, vilken lät de faktiska arbetsförtjänsterna sjunka vida under den nivå, som anges av gällande lönesatser.» 1 Kompensationsfrågans betydelse för konflikterna torde vara en av de viktigaste erfarenheter som kan dragas av tillgängligt material rörande verkningarna av 8-timmarslagens införande i Sverige 1919. Moderna utländska erfarenheter

Vad beträffar mer allmänna arbetstidsförkortningar från 48 t / v till lägre arbetstid, har vi i huvudsak endast i fråga om Australien lyckats finna några uppgifter om. allmänna erfarenheter. Australien är emellertid av speciellt inr tresse i detta sammanhang. Eftersom 40 : timmarsveckans införande 1948 — vilket behandlats i kapitlen III och V — är den första större arbetstidsförkortning, som genomförts på senare år i ett samhälle där det råder full sysselsättning, kan det vara av intresse att n ä r m a r e söka belysa de samhällsekonomiska resultaten av arbetstidsförkort1

SOU 1925:45, s. 86—87.

166 ningen. Det följande är en sammanfattning av den undersökning som vi erhållit från Australien, och som publiceras i bilaga II. Undersökningen har utförts av doktor 5. P. Stevens inom en organisation för ekonomisk forskning, som enligt erhållna uppgifter kan anses stå utanför olika partsintressen. Undersökningen kan därför tillmätas större informationsvärde än vissa andra undersökningar som utförts i Australien angående verkningarna av arbetstidsförkortningen av arbetsmarknadens parter. Stevens baserar sin undersökning på uppgifter från industriföretag i delstaten Victoria. Ett urval har gjorts och svar lämnats från 71 företag med tillsammans drygt 11 000 anställda. Uppgifterna h a r erhållits genom utsända frågeformulär och direkta intervjuer. Undersökningsperioderna var i allmänhet första halvåret 1947 och första halvåret 1948. I de fall, då exceptionella omständigheter rådde under någon av dessa perioder, användes i stället andra halvåret (eller något av de två senare kvartalen) för de båda åren som jämförelseperioder. F ö r att kunna jämföra produktionen per vecka och per sysselsatt före och efter arbetstidsförkortningen korrigerade Stevens uppgifterna om produktionsresultaten för förändringar (a) i antalet anställda personer, (b) i använd övertid, och (c) i frånvaro. Däremot kunde ingen korrigering göras för förändringarna i produktionsutrustning. De korrigerade siffrorna återspeglar därför förändringar i produktionen som (vid sidan av arbetstidsförkortningen) bl. a. beror på nyinvesteringar, omorganisationer o. d. Den ordinarie arbetstiden förkortades från 44 till 40 timmar per vecka, dvs. med 9,1 procent. Resultatet av undersökningen blev, att produktionen

per vecka inte sjönk med samma procent som antalet arbetade timmar per vecka. Utvecklingen var dock mycket varierande inom olika företag. En grupp företag, som sysselsatte ungefär en tredjedel av antalet i enkäten ingående arbetstagare, företog inga åtgärder för att öka produktionen per timme. I dessa företag sjönk veckoproduktionen ungefär lika mycket som arbetstiden, eller med ca 10 procent. En andra grupp företag, representerande ungefär en femtedel av de anställda, förbättrade sin organisation men gjorde dock inga nya investeringar. För denna grupp ökade produktionen per vecka med ett p a r procent, vilket innebar att produktionen per arbetad timme steg proportionellt mer än arbetstiden förkortades. En tredje grupp företag ökade sin produktionsutrustning — i många fall väsentligt. Dessa företag (40 procent av de tillfrågade med en tredjedel av antalet anställda) lyckades motverka förlusten av arbetstid genom ökad produktion per arbetstimme. Den sista gruppen av företag, med ca 15 procent av de anställda, införde nya ackordslöner och gjorde dessutom i flera fall nyinvesteringar. För denna grupp ökade produktionen per Vecka med ungefär 18 procent. Stevens erinrar om att produktionen per arbetstimme ökade väsentligt omedelbart efter första världskriget. Det var ett återhämtningsfenomen. Sannolikt skulle produktionen per arbetstimme av samma skäl ha ökat från 1947 till 1948 även om en arbetstidsförkortning inte genomförts. Tidpunkten för arbetstidsförkortningen är i så måtto ogynnsam för undersökning, som den ligger i en återhämtningsperiod. Arbetstidsförkortningen i Australien 1948 lider därför ur informationssynpunkt av liknande svaghet som arbetstidsförkortningen efter första världskriget. Stevens påpekar också, att efterfrågeut-

167 vecklingen har haft stor betydelse för företagens produktionsutveckling. Stevens drar emellertid den slutsatsen av sin undersökning, att produktionen per vecka i de berörda företagen blev i stort sett oförändrad efter arbetstidsförkortningen eller t. o. m. något högre. Han anser, att ungefär hälften av produktivitetsökningen kan förklaras av faktorer, som ligger utanför arbetstidsförkortningen. Utan en arbetstidsförkortning skulle produktionen kanske legat 3 ä 5 procent högre per vecka under år 1948 än den verkligen gjorde. Australien h a r under senare år haft inånga ekonomiska problem att bemästra. En starkt inflationistisk utveckling och ett starkt beroende av ullpriserna har gjort, att landets bytesbalans tid efter annan utsatts för svåra påfrestningar. Importregleringen h a r stundom skärpts, stundom lättats. Det ligger nära till hands att fråga sig, om arbetstidsförkortningen väsentligt bidragit

D.

till dessa samhällsekonomiska problem. Att den har bidragit till denna utveckling via lönestegringar synes sannolikt. Det är emellertid en mängd faktorer som här spelar sin roll för utvecklingen, inte minst den ekonomiska politiken, och någon möjlighet att i efterhand isolera verkningarna av en faktor bakom en sådan inflationistisk utveckling finns knappast. I detta sammanhang kan det vara av intresse att nämna vissa verkningar av den förkortning av arbetstiden på Nya Zeeland till 40 timmar i veckan, vilken ägde rum på 1930-talet. Enligt en uppgift, som vi erhållit från Nya Zeeland, ledde arbetstidsförkortningen efter en övergångstid till en kraftig ökning i övertidsuttaget. Förkortningen skulle därför i stort sett ha varit att jämföra med en allmän löneökning. Som sådan torde den ha haft vissa verkningar i inflationistisk riktning.

Slutsatser

Detta kapitel har ägnats frågan om erfarenheterna av tidigare arbetstidsförkortningars inverkan på arbetstagarnas prestationer eller mer allmänt på utvecklingen av produktionen per sysselsatt och per arbetstimme. Det ligger i sakens natur, att några säkra slutsatser icke kunnat dragas beträffande arbetstidsförkortningens verkan i nämnda avseende. Inventeringen och studiet i förra kapitlet av de olika faktorer, som påverkar utvecklingen vid en arbetstidsförkortning, kunde inte ge säker vägledning för en preciserad kalkyl över arbetstidsförkortningens verkningar. Detsamma måste sägas om det empiriska studiet i detta kapitel av erfarenheterna från enstaka företags förkortning av arbetstiden samt från mera allmänna arbetstidsförkortningar. Prob-

lemet är alltför nyanserat och alltför mycket beroende av de omständigheter u n d e r vilka förkortningen sker och den samhällsekonomiska miljö vari den äger rum. Dessutom beror utvecklingen på näringslivets struktur, eftersom olika näringsgrenar påverkas olika av en arbetstidsförkortning allt efter arbetets art. Bl. a. beror utvecklingen på om arbetet är maskinstyrt eller handstyrt. Vissa hållpunkter h a r emellertid kunnat ges, som kan vara till nytta, när vi i nästa kapitel skall göra vissa alternativa produktionskalkyler för att belysa kostnaden för ökad fritid. Erfarenheten synes sålunda snarast stödja hypotesen att en arbetstidsförkortning i dagens Sverige icke kan helt kompenseras genom ökad produktion per timme.

ELFTE KAPITLET

Produktionsutvecklingen

A. Produktionsökningen Produktion, produktivitet och överflyttningsvinst sedan 1860 Siffror över nationalprodukten under en serie av år brukar användas som ett sammanfattande mått på den totala produktionens utveckling inom landet. Detta mått kan antingen tolkas som summan av olika näringsgrenars bidrag, »förädlingsvärden», till den samhälleliga produktionen eller som värdet av alla de produkter som färdigställts under året av hela den samhälleliga produktionsapparaten. Det kan vara varor för konsumtion, för investering eller för export — med vederbörligt avdrag för import. Liksom många andra mått inom den samhällsekonomiska sfären har nationalprodukten sina påtagliga brister. En del av dessa brister kommer att beröras här. När man skall använda nationalproduktens värde för att mäta produktionsvolymens utveckling, framstår elimineringen av förskjutningarna i prisnivån som en av de största svårigheterna. Jämförelser av produktionen över långa perioder av olikartad samhällsekonomisk karaktär blir godtyckliga inom relativt vida marginaler och meningslösa om de utsträcks alltför långt, t. ex. till en jämförelse mellan en förindustrialistisk tid och moderna tider. Med alla de reservationer, som sålunda måste göras för begränsningen i siffrornas användbarhet, presenteras i tabell 1 vissa kalkyler över bruttonatio-

under gångna

år

nalproduktens 1 utveckling. Såsom framgår av den sista kolumnen, har bruttonationalprodukten i fasta priser stigit med i genomsnitt cirka 2 procent per år under perioden 1861—1951, om man räknar per person i åldern 15—65 år. Att döma av vissa, ehuru bristfälliga uppgifter tillhör Sverige de länder, som noterat den största produktionsökningen per capita under denna period. Icke obetydliga variationer förekommer dock mellan de genomsnittliga produktionsökningstalen för olika perioder. De båda världskrigen hämmade klart produktionsutvecklingen, som i stället blev desto starkare perioden närmast efter världskrigen (och i första fallet sedan efterkrigsdepressionen övervunnits). Genomsnittstalen för produktionens ökning under olika perioder påverkas dock starkt av valet av periodgränser. Av olika skäl har periodgränserna inte kunnat väljas vid likartade konjunkturlägen. Perioden 1923—1929 börjar sålunda i ett konjunkturellt sett ganska svagt läge och slutar i ett högkonjunkturår. Den ökning av bruttonationalprodukten, som framgår av siffrorna i tabell 1, är resultatet av två olika faktorer. För det första h a r rationaliseringar med ökad användning av realkapital och or1 Bruttonationalprodukt är lika med nettonationalprodukt plus avskrivningar av realkapitalet plus reparationer och underhåll av realkapitalet.

169 Tabell XI:1. Bruttonationalproduktens

utveckling

1861—1951 i fasta

priser1

Procenttal Period

1861—1870 1870—1880 1880—1890 1890—1900 1900—1910 1910—1923 1923—1929 1929—1939 1939—1946 1946—1951 Hela perioden

Genomsnittlig årlig Genomsnittlig årlig Genomsnittlig årlig ökning av b r u t t o - ökning av befolk- ökning av b r u t t o nationalprodukten ningen i åldern nationalprodukten 15—65 år per capita 2,8 2,8 2,0 3,9 3,6 1,0 4,2 3,0 1,8 3,8 2,8

•

0,5 1,1 0,0 0,7 0,8 1,1 0,9 l,o 0,5 0,4 0,7

2,3 1,7 2,0 3,2 2,8

-o,i 3,8 2,0 1,3 2,9 2,0

i Vid beräkningen h a r följande fasta priser a n v ä n t s : 1913 års priser för perioden 1861 —1929, 1939 års priser för perioden 1929—1939, medeltal mellan 1938/39 och 1953 års priser för perioden 1939—1946 samt 1952 års priser för perioden 1946—1951. Siffrorna i ovanstående tabell beror på de valda baspriserna och skulle i vissa fall kunna bli icke oväsentligt förändrade vid val av priser för andra perioder som baspriser. Källa: O l o f L i n d a h l , Some Results of an Investigation of the Gross Domestic Product of Sweden for the Period 1861—1951 (ännu opublicerat m a n u s ) .

ganisatoriska förbättringar medfört, att produktionen per sysselsatt (och även per arbetstimme), stigit kraftigt inom olika näringsgrenar. Som ett exempel kan nämnas, att produktionen per utförd arbetstimme inom industrin stigit med i genomsnitt ca 2,5 procent per år under perioden 1929—1951. Motsvarande siffra för jordbruket h a r samma storlek. Den ökade användningen av realkapital inom industrin kan åskådliggöras genom utvecklingen av det investerade maskinkapitalets hästkrafter. Antalet hästkrafter per sysselsatt har stigit med i genomsnitt 3,3 procent per år från 1913 till 1953. Det är trots allt jämförelsevis lätt att erhålla grova mått på produktionsvolymens förändringar inom varuproducer a n d e näringsgrenar sådana som jordbruk och industri. Svårigheten är väsentligt större att mäta produktionsutvecklingen inom servicenäringarna. Det är svårt redan att definiera vad som är

den producerade tjänsten och än svårare att sedan i praktiken mäta tjänsternas totala volym. Dessa mätsvårigheter gäller handel och transportväsen; de gäller fria yrken och statlig administrativ verksamhet. Det torde vara realistiskt att utgå ifrån, att produktionen per sysselsatt stigit även inom sådana näringsgrenar med ganska varierande takt mellan olika verksamhetsgrenar och under olika delar av den period som vi här behandlar. Den andra faktorn, som bestämt produktionsökningen inom samhället, kan beskrivas s o m e n »överflyttningseffekt». Under hela den aktuella perioden har det skett en successiv förskjutning av sysselsättningen från vissa näringsgrenar till andra. Detta framgår med önskvärd tydlighet av tabell 2. Där redovisas befolkningens fördelning på olika näringsgrenar vid olika tidpunkter. I Sverige liksom i så många andra länder har det skett en genomgripande struk-

170 Tabell XI:2. Befolkningens fördelning på olika näringsgrenar 1870—1950

tri, adsmhet

• a

rdb e, s bru

Procenttal.

5 c 5

•r to

O -^ i-5 xn

fl >>« s •".Q

C/2 --3

72 68 62 55 49 44 39 34 32 23

15 17 22 28 32 35 36 38 36 41

13 15 16 17 19 21 25 28 32 36

B MM

År

1870 1880 1890 1900 1910 1920 1930 19401 19401 1950

... ...

C8

C

Källa: O l o f L i n d a h l , a. a. Grundmaterialet är folkräkningarna. i För år 1940 finns två olika sifferserier. Detta sammanhänger med omläggning i folkräkningarnas klassificeringar. Den första serien för år 1940 är definitionsmässigt jämförbar med siffrorna för år 1930 och tidigare. Den senare sifferserien för 1940 är definitionsmässigt jämförbar med siffrorna för 1950. turell omvandling av näringslivet i så måtto, att jordbruket, från att ha försörjt större delen av befolkningen, numera spelar en väsentligt mindre roll. I stället har industri, byggnadsverksamhet och servicenäringar kommit att sysselsätta en allt större del av arbetskraften. Eftersom produktionsvärdet per anställd inom jordbruket, särskilt under tidigare perioder, legat väsentligt u n d e r produktionsvärdet per anställd inom andra näringsgrenar, h a r denna överflyttning av befolkningen från landsbygds- till stadsnäringarna medfört en ökning av produktionsvolymen, dvs. en »överflyttningsvinst». Denna överflyttningseffekt kan belysas med hjälp av ett schematiskt exempel. Antag att jordbruket sysselsätter dubbelt så många personer som industrin under ett visst år. Produktionsvär-

det per sysselsatt antages vara dubbelt så stort inom industri som inom jordbruk. Om det sker en förskjutning i sysselsättningen till ett senare år på så sätt att relationen i sysselsättningen mellan jordbruk och industri blir den motsatta, skulle detta innebära en produktionsökning för landet i dess helhet, även om det icke skedde någon ökning av produktionen per sysselsatt (produktiviteten) vare sig inom jordbruk eller inom industri. Produktionsvolymen per sysselsatt för jordbruk och industri sammantagna skulle då ha ökat med 25 procent, vilket skulle utgöra en ren »överflyttningsvinst». Om samtidigt produktiviteten stigit exempelvis med 25 procent inom såväl jordbruk som industri, skulle den totala produktionsvolymen för båda näringsgrenarna sammantagna ha ökat med 56 procent. Sådana hypotetiska exempel antyder den betydelse, som den inträffade förskjutningen i sysselsättning från jordbruk till stadsnäringar kan ha haft för produktionsvolymens utveckling i Sverige under de senaste h u n d r a åren. Det kan också nämnas, att jord- och skogsbrukets bidrag till bruttonationalprodukten under perioden 1861—70 var 42 procent mot 16 procent för industri, hantverk och byggnadsverksamhet. Åren 1941—50 hade jord- och skogsbrukets bidrag till bruttonationalprodukten sjunkit till 13 procent mot 47 procent för de tre andra näringsgrenarna, övriga näringsgrenars bidrag till bruttonationalprodukten var i stort sett oförändrat mellan de båda perioderna. Överflyttningseffekten har dock spelat en väsentligt mindre roll for produktionsutvecklingen än produktivitetsförbättringarna inom de olika näringsgrenarna. Professor Erik Lundberg har presenterat ett räkneexempel över betydelsen av överflyttningen av arbetskraft från jordbruk till andra näringsgrenar

171 i Sverige under tiden 1920—1950: »Man finner att något sådant som 1/5—1/3 av ökningen i den reala nationalinkomsten per sysselsatt under perioden 1920—1950 skulle hänföra sig till denna omflyttning. Materialet håller inte för att göra jämförelser mellan de angivna perioderna; man kan blott gissa, att omflyttningsvinsten avtagit i relativ betydelse efter 1920-talet.» 1 Den produktiva verksamhet som försiggår inom hushållen, ingår icke i de produktionsmätningar som företas med hjälp av bruttonationalprodukten. Hushållssektorns produktion äger till största delen rum utanför marknadsprisbildningen, och dess resultat kan därför inte värderas och därigenom ej heller inkluderas i bruttonationalprodukten. Detta är så mycket mer beklagligt som antalet arbetade timmar inom hushållssektorn torde vara betydligt större än inom andra näringsgrenar, såsom industri eller jordbruk. Eftersom hushållssektorns produktion hålles utanför beräkningarna, kommer en överflyttning av produktion från denna sektor till andra näringsgrenar att registreras som en produktionsökning utan att motsvarande produktionsminskning i hushållssektorn beaktas. Under det gångna seklet har det skett en överflyttning av arbetsuppgifter från hushållen till andra näringsgrenar, samtidigt som befolkningen i de produktiva åldrarna i ökad omfattning flyttat sin verksamhet från hemmen till företagen. Förändringen från en hög grad av självhushållning inom hemmen u n d e r 1800-talet till moderna tiders marknadshushållning, där exempelvis sömnad och matlagning (tillverkning av halvfabrikat) allt mer flyttas utanför hushållet, registreras som en ökning av bruttonationalprodukten. Detta är en viktig aspekt inte bara vid en bedömning av gångna tiders produktionsutveckling utan också vid

bedömningen av den framtida produktionen. En av verkningarna av en arbetstidsförkortning kan bli att en del av sådan hantverksmässig verksamhet, som lämpar sig som »fritidssysselsättning», åter vandrar tillbaka från företag och marknadshushållning till hushållssektorn. »Gör-det-själv»-verksamheten i Förenta staterna talar sitt tydliga språk; enligt vissa uppgifter skulle exempelvis *ca 75 procent av all målning av bostadslägenheter utföras av lägenhetsägarna själva. Slutligen bör i detta sammanhang nämnas, att man vid beräkning av bruttonationalprodukten ofta inte kan beakta produktivitetsutvecklingen vid framställningen av direkta tjänster. Det går, som nämnts, ofta inte att mäta och summera tjänsterna kvantitativt vid oförändrad kvalitet. En stigande effektivitet inom sjukvården genom antibiotika, åtgärder som medför kortare liggtider på sjukhusen efter operationer etc. — för att ta ett exempel — kommer inte med vid produktionsmätningen som en produktivitetsförbättring. Dessa förändringar kan dock i p r i n c i p betraktas som produktivitetsfrämjande lika väl som vilken industriell rationalisering som helst.

Utvecklingen efter andra världskriget

Mot bakgrunden av vad som ovan sagts om bruttonationalproduktens utveckling på längre sikt och u n d e r beaktande av de bristfälligheter som föreligger i mätningen av den totala produktionen, skall utvecklingen u n d e r tiden efter det senaste världskriget beröras något närmare. I tabell 3 redovisas bruttonationalproduktens förändring från år till år under perioden 1946— 1955 i fasta priser. Det framgår, att l Konjunkturer och ekonomisk Stockholm 1953, s. 56.

politik,

produktionens volym stigit mycket kraftigt u n d e r efterkrigstiden men ganska ojämnt under olika delperioder. Bortsett från utvecklingen 1946—1947, för vilken beräkningarna är bristfälligare än för övriga år, observeras först och främst de låga ökningstalen av bruttonationalprodukten under perioden 1950 —1952, vilken samhällsekonomiskt stod u n d e r starkt inflytande av »Koreainflationen». Man lägger också märke till de i förhållande till förkrigstiden mycket höga produktionsökningstalen för övriga efterkrigsår. Under den första efterkrigstiden, åren 1947—1950, steg bruttonationalprodukten mycket kraftigt. Detta får delvis ses som en återh ä m t n i n g efter kriget. Handelsförbindelserna med utlandet återupptogs, ersättningsbränslen och ersättningsproduktion försvann, den militära beredskapen kunde delvis avvecklas etc. Men även perioden 1952—1954 kan betraktas som en återhämtningsperiod för produktionen, i detta fall en återhämtning efter den internationellt utbredda stagnation av produktionen, som ägde rum kort efter Koreainflationen. Tabell XI:3. Bruttonationalproduktens

Vad som här sagts gäller även produktionen per sysselsatt. U n d e r hela efterkrigsperioden har rått en mycket hög sysselsättning med låga arbetslöshetstal. Ur denna synpunkt kan det därför vara tillåtet att använda bruttonationalprodukten per person i åldern 15^— 65 år som ett mått på bruttonationalprodukten per sysselsatt, såsom skett i tabell 3. Svagheten i detta förfarande, som är betingat av den föreliggande statistikens karaktär, kan främst hänföras till yrkesverksamhetsgraden bland kvinnorna. Stora variationsmöjligheter har förelegat i denna. Den faktiska utvecklingen av kvinnornas yrkesverksamhetsgrad från år till år kan dock inte belysas statistiskt. Det bör också nämnas, att den förlängning av semestern från två till tre veckor, som genomfördes 1952 och 1953, betyder att man under efterkrigstiden valt ökad fritid framför en annars möjlig produktionsökning på kanske 1 a 2 procent. Även andra arbetstidsförkortningar på enskilda områden har verkat i samma riktning. utveckling

i fasta priser

1946—19551

Procenttal för årlig förändring

Bruttonationalproduktens förändring Ökning av antalet personer i åldern 15—65 år Bruttonationalproduktens förändring per person i åldern 15—65 år •

1946— 1947— 1948— 1949— 1950— 1951— 1952— 1953— 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1954 1953

1954— 1955

Genon snittl årlig öknin 19461955

+ 2,1

+ 6,6

+ 4,6

+ 5,3

+ 0,2

+ 2,o

+ 3,8

+ 5,o

+ 3,4

+ 3,

+ 0,5

+ 0,6

+ 0,2

+ 0,3

+ 0,8

+ 0,3

+ 0,2

+ 0,4

+ 0,8

+ 0,

+ 1,6

+ 6,1

+ 4,4

+ 5,o

—0,1

+ 1,7

+ 3,6

+ 4,6

+ 3,1

+ 3,

i Beräkningarna h a r utförts i 1954 års priser. Källa: Beräkningar utförda inom Konjunkturinstitutet.

173 Bytesförhållandet mot utlandet

Det är emellertid inte bara utvecklingen av den inhemska produktionen, som kan ge möjligheter till en ökad användning av varor och tjänster inom landet. Transaktionerna med utlandet måste även beaktas. Härvid bortses från möjligheten att genom upplåning i utlandet under vissa perioder öka tillgången på varor och tjänster inom landet genom ett importöverskott. Samma effekt har emellertid en förändring i relationen mellan export- och importpriser (bytesförhållandet). I den mån exportpriserna stiger mera (eller faller mindre) än importpriserna, kan mera importvaror köpas för samma kvantitet exportvaror. Landet gör då en »samhällsekonomisk vinst» genom förbättringen i bytesförhållandet mot utlandet. På samma sätt kan man göra en samhällsekonomisk förlust om bytesförhållandet försämras, dvs. om exportpriserna stiger mindre än importpriserna (eller faller m e r ) . På längre sikt kan varaktiga förskjutningar i bytesförhållandet spela en ganska stor roll för levnadsnivån inom ett land. Även på kort sikt har u n d e r efterkrigstiden skett stora variationer i Sveriges bytesförhållande från år till år. Detta framgår av följande indexssiffror över Sveriges bytesförhållande under perioden 1950— 1956 ;i 1949 1950 1951 1952

100 96 117 109

1953 104 1954 104 1955 106 1956 (prognos) 105

Speciellt markerat var bytesförhållandets förbättring år 1951, då bland annat de högt uppdrivna massapriserna skapade en gynnsam bytesrelation för Sverige och medförde en stark ökning av valutareserven. För ett litet land som Sverige blir världsmarknadspriserna avgörande för

bytesförhållandet. Landet har inte större möjligheter att självt påverka dessa priser. En markerad ändring har skett i prisrelationerna på världsmarknaden sedan 1930-talet. Om råvarupriserna ses i relation till priserna på industriprodukter, har råvarupriserna legat betydligt högre under efterkrigstiden (med dess delvis uttalade råvarubrist och stödpolitik på jordbruksområdet) än på 1930-talet. Detta innebär, att råvaruproducerande länder fått sitt relativa bytesläge förbättrat sedan 1930-talet, medan de stora industriländerna i Västeuropa fått försämrade bytesförhållanden; det senare gäller bl. a. Storbritannien, där det försämrade bytesförhållandet är en av faktorerna bakom landets svårigheter med betalningsbalansen under efterkrigstiden. Sverige har haft en fördelaktigt sammansatt export med en stor andel råvaror och en stor andel bearbetade varor på områden, som i allmänhet präglats av en markerad ökad förbrukning ute i världen under de senaste åren. Ett med utrikeshandelns omslutning vägt genomsnitt för bytesförhållandet 1947—1955 — som det mätes i konjunkturinstitutets prisindexberäkningar för utrikeshandeln — ligger ca 5 procent över 1938 års nivå. Vissa beräkningar pekar på att 1938 års bytesförhållande låg i genomsnitt drygt 10 procent högre än de tre närmast föregående årens. Efterkrigstidens bytesförhållande skulle sålunda för Sveriges del legat icke oväsentligt över den närmaste förkrigstidens, vilket motsvarar några procents produktionsökning. Slutsatser

Såsom framgått ovan, är det svårt att exakt ange produktionsvolymens ut1 K o n j u n k t u r i n s t i t u t e t s beräkningar för perioden 1949—1955. Prognosen för 1956 är h ä m t a d ur den reviderade nationalbudgeten för 1956.

174 veckling vare sig totalt, per capita eller per arbetstimme från år till år och kanske än svårare över längre tidsperioder. Alla siffror, som kan ges för produktionens utveckling, har ganska vida felmarginaler. Den siffermässiga precisering som givits ovan kan dock tjäna som en viss hållpunkt för diskussionen om den framtida produktionsökningen. Som ett sammanfattande omdöme kan sägas, att produktionsutvecklingen i Sverige u n d e r 1900-talet synes ha förB. Den framtida I föregående avsnitt har produktionsutvecklingen i Sverige belysts med hjälp av vissa statistiska uppgifter. Det finns inga speciella omständigheter som tyder på att den totala produktionen per sysselsatt skulle upphöra att öka inom den närmaste framtiden eller på den sikt som främst är av intresse vid analysen av de samhällsekonomiska verkningarna av en arbetstidsförkortning. Investeringskvoten, dvs. bruttoinvesteringarna i procent av bruttonationalprodukten, är hög jämfört med de flesta andra länders. Nya konsumtionsbehov, exempelvis på området för bilism, television och andra varaktiga konsumtionsvaror, medför behov av nyinvesteringar. Rationaliseringsverksamheten stimuleras av nya tekniska och organisatoriska landvinningar. Automation och atomenergi är dagens lösen. Skulle de privata investeringarna av någon anledning visa tendens att sjunka, finns stora investeringsbehov inom den offentliga sektorn som en följd bl. a. av urbanisering, förlängd utbildning och utvidgad sjuk- och socialvård. Däremot är det möjligt, att ökningstakten av produktionen per sysselsatt kan avvika från genomsnittet under tidigare efterkrigsår. En något långsammare takt än tidigare under efterkrigstiden

siggått i hög takt, om man jämför med många andra länder. Produktionen och därmed realinkomsterna har stigit kraftigt. Särskilt stark har produktionsökningen varit efter det andra världskriget, även om detta delvis är ett återhämtningsfenomen. Produktionsökningen h a r stundom varierat icke oväsentligt från år till år. Vi kan också konstatera, att Sverige haft en relativt gynnsam utveckling av bytesförhållandet mot utlandet sedan förkrigstiden. produktionsutvecklingen kan väntas, i den mån produktionsutvecklingen hittills inneburit en återhämtning efter krigsåren. Det torde också vara realistiskt att räkna med lägre överflyttningsvinster, när det gäller förskjutningen i sysselsättningen från jordbruk till stadsnäringar. Å andra sidan kan investeringarnas struktur vara sådan, att de ger lägre eller högre avkastning än investeringarna under tidigare efterkrigsår. Vad gäller bytesförhållandet mot utlandet torde det inte finnas anledning att räkna med någon försämring. Förbrukningen av de produkter, som utgör stommen i Sveriges export, synes vara stigande i utlandet. Bedömer man exempelvis papperskonsumtionens framtid med utgångspunkt från percapitakonsumtion av papper i Förenta staterna, finns det all anledning att se med tillförsikt på exporten av massa och papper på längre sikt. Ökad efterfrågan på varaktiga konsumtionsvaror och utbyggnaden av industrin i olika länder, inte minst i de s. k. underutvecklade länderna, ger vår tunga industri goda framtidsutsikter, även om givetvis konkurrensen är och kan bli hård på många områden. I fortsättningen kommer därför bytesförhållandet att förutsättas förbli genomsnittligt sett

175 oförändrat under den period vi har anledning alt räkna med — vilket snarast är ett pessimistiskt antagande. Icke oväsentliga förändringar i bytesförhållandet kan dock komma att ske på kort sikt från år till år. Vill man belysa storleken av en arbetstidsförkortnings sannolika verkningar, måste några rimliga antaganden göras om den framtida produktionsökningens storlek. Det är dock, såsom torde framgå av föregående framställning, knappast möjligt att göra någon preciserad prognos över den framtida produktionsutvecklingen. Den beror i ett samhälle med full sysselsättning främst på investeringarnas storlek och inriktning. Vissa försök har under årens lopp gjorts att belysa relationen mellan produktionen och realkapitalets storlek. 1 Det är dock svårt att fastställa så exakta samband dem emellan, att resultaten kan användas för en kortsiktsprognos som ju gäller några få procents förändring från år till år. Det finns så många faktorer som spelar sin roll för sambandet mellan produktion och realkapital: kapitalets fördelning på olika näringsgrenar, dess åldersfördelning, inkörningsperioden för nya investeringar, osv. Den hypotes, som trots allt måste göras för att verkningarna av en arbetstidsförkortning skall kunna anges, gäller närmast produktionens utveckling per sysselsatt vid oförändrad arbetstid. Inom 1955 års långtidsutredning arbetar man preliminärt med ett mellanalternativ som innebär, att produktionen u n d e r de närmaste tio åren kommer att stiga med ca 3 procent per år och per sysselsatt. Det finns ingen anledning för oss att uppställa andra förutsättningar än långtidsutredningen. I fortsättningen kommer vi därför att räkna med en framtida genomsnittlig årlig ökning av produktionen

per sysselsatt med i genomsnitt tre procent som ett huvudalternativ. Variationer i produktionsutvecklingen mellan olika år är sannolika men knappast möjliga att ange. På lång sikt spelar produktionsökningens storlek sin roll för valet mellan fritid och annan konsumtion. I den mån man redan uppnått ett läge, där en allmän förkortning av arbetstiden är ett starkt aktuellt önskemål vid nuvarande levnadsnivå, är det dock knappast av väsentlig betydelse om produktionsökningen per år bedöms vara två eller tre procent. Produktionsökningens takt blir då framför allt bestämmande för takten i uppkomsten av önskemål om ytterligare arbetstidsförkortning. På kort sikt har däremot produktionsökningens storlek betydelse för vårt problem i två avseenden. Om önskemålen om en arbetstidsförkortning är förknippade med kravet att ingen standardförsämring får ske på andra områden, bestämmes takten för genomförandet av en arbetstidsförkortning av den produktionsökning, som karakteriserar tiden för arbetstidsförkortningen. Dessutom är, såsom skall visas i nästa kapitel, det ekonomiska läget (inkl. produktionsökningstakten) vid själva övergången till kortare arbetstid av väsentlig betydelse. Erfarenheten från efterkrigsåren visar, att produktionsökningen varierat från år till år med mellan noll och sex procent. Detta är av betydelse för valet av tidpunkt för en arbetstidsförkortning. Ur vissa synpunkter kunde det synas lämpligt, om en arbetstidsförkortning kunde ske under år, då den kombinerade effekten av produktivitetsökning (per timme) och bytesförhållande vore relativt sett gynnsam. Konjunktursynpunkter kan i Se t. ex. P. H. D o u g 1 a s, The of Wages, New York 1934.

Theory

176 emellertid också anläggas på problemet om val av tidpunkt för genomförandet, vilket skall beröras i nästa kapitel. Med nuvarande prognosmöjligbeter och med hänsyn till den nödvändiga förberedelsetiden för en arbetstidsförkortning måste dock valet av tidpunkt ske relativt slumpmässigt. Detta förhållande bör tillmätas viss betydelse i diskussionen om en arbetstidsförkortning helt frånsett den genomsnittliga ökningstakten i produktionen på flera års sikt. Förutom huvudalternativet, som sålunda innebär ett antagande om en produktionsökning per sysselsatt med tre procent om året under de närmaste åren (bortsett från arbetstidsförkortningen), skall den fortsatta framställningen även bygga på ett andra alternativ. Eftersom vi skall undersöka vissa risker vid en arbetstidsförkortning, förefaller det rimligt att välja ett lägre alternativ för produktionsökningen. Som ett andra alternativ kommer att räknas med en årlig produktionsökning per sysselsatt med två procent. Vilket alternativ som än användes för kalkylerna över arbetstidsförkortningens verkningar — två eller tre procents årlig produktionsökning — väljes som jämförelsenorm i den fortsatta framställningen den produktionsutveckling, som skulle ske om någon arbetstidsförkortning inte komme till stånd. Det är denna bild av utvecklingen som skall modifieras genom antaganden om en arbetstidsförkortning av olika längd. I fortsättningen kommer vi att tala om olika typfall: för det första alternativ med och alternativ utan en arbetstidsförkortning och för det andra ett typfall med tre procents och ett med två procents genomsnittlig årlig produktionsökning per sysselsatt. Vidare kommer undersökningen att gälla en förkortning av den lagstadgade arbets-

tiden med tre respektive med sex timmar, dvs. från 48 till 45 respektive 42 timmars ordinarie arbetstid per full arbetsvecka. Slutligen kan problemet ses både på kort och på lång sikt. Produktionsutvecklingen på lång sikt avser ett läge då man kan anse, att näringslivet anpassat sig till de nya förhållanden, som genomförandet av en arbetstidsförkortning innebär. Med utvecklingen på kort sikt avses vad som h ä n d e r u n d e r tiden fram till tidpunkten för en total anpassning. Givetvis går det inte att precisera anpassningsprocessens längd. Låt oss säga, att kortsiktsutvecklingen gäller utvecklingen under tio år, främst då de första åren under denna tioårsperiod. Därefter kommer man in på långtidsperspektivet. En kalkyl över produktionens sannolika utveckling under den närmaste framtiden kan baseras på följande samband, som gäller läget i förhållande till ett utgångsår (uttryckt i i n d e x t a l ) : antalet arbegenomsnittlig X tade timmar X produktivitet anställda x ..„ , per anställd per timme När vi skall bedöma kostnaden för en arbetstidsförkortning gäller det att jämföra produktionens utveckling vid en arbetstidsförkortning med den produktion, som skulle ha uppnåtts om arbetstidsförkortningen inte kommit till stånd. Det är skillnaden i utvecklingen mellan dessa båda alternativ som är av intresse. Denna skillnad kan sålunda hänföra sig antingen till att antalet anställda förändras på olika sätt, att antalet arbetade timmar per anställd förändras olika eller att produktiviteten företer en olikartad utveckling i de två alternativen. Skillnaden uppkommer därigenom att arbetstidsförkortningen h a r direkt inflytande på förändringen av dessa tre komponenter. Vi skall nu först diskutera de två första komponenterna, som gäller arbetskraften.

177 C. Den av arbetstidsförkortningen Antalet anställda

Antalet anställda personer kan komma att påverkas av en arbetstidsförkortning. En eventuell förändring av antalet anställda avser givetvis inte en förändring i antalet personer i de aktiva åldrarna, främst 15—65 år. På kort sikt kan arbetstidsförkortningen tänkas påverka detta antal endast genom förändringar i dödlighet via olycksfalls- och sjukdomsfrekvens — här bortses från befolkningsrörelser över landets gränser. Förändringen gäller i stället närmast huruvida yrkesverksamhetsgraden kommer att påverkas av en arbetstidsförkortning. Det skulle kunna tänkas, att en kortare arbetstid, eventuellt med fem dagars arbetsvecka, gör att vissa befolkningskategorier söker sig ut på arbetsmarknaden. Det potentiella tillskottet till arbetsmarknaden består främst av de gifta kvinnorna och personer i hög ålder. Sannolikt skulle dock en betydligt större verkan i detta avseende uppnås, om möjligheterna till deltidsarbete ökades. Det är givetvis möjligt, att arbetstidsförkortningen skulle kunna medföra ökat incitament för arbetsgivarna att anställa arbetskraft på deltid, åtminstone inom vissa branscher. En förändrad yrkesverksamhetsgrad vid en arbetstidsförkortning förändrar antalet anställda och påverkar därmed produktionen. Därigenom skapas en möjlighet att kompensera den lägre takt i den materiella levnadsnivåns utveckling, som annars skulle ske p. g. a. arbetstidsförkortningen. Den konsumer a n d e befolkningens numerär utvecklas ju lika i de båda fallen, varför ett tillskott till produktionen genom ökad anställning blir ett tillskott till den genomsnittliga materiella levnadsnivån per capita. Uppmärksammas bör då, att 12

berörda

arbetskraften

i detta resonemang fritiden icke inräknats i begreppet levnadsnivå, ej heller resultatet av den ekonomiska verksamheten inom hushållssektorn. Det torde, trots allt, vara realistiskt att icke räkna med någon betydande effekt av en arbetstidsförkortning på antalet anställda. De förändringar som eventuellt sker i antalet anställda skulle sålunda inte vara en direkt följd av arbetstidsförkortningen. Därmed h a r dock icke någon ståndpunkt tagits till de förä n d r i n g a r i antalet anställda, som kan komma att ske indirekt genom förändringar i konjunkturläget.

Antalet arbetade timmar

F ö r produktionskalkylen gäller det i första hand hur många som kommer att få sin arbetstid förändrad vid en generell förkortning av arbetstiden. Inom arbetsmarknadsstyrelsen har för vår räkning utförts vissa schematiska kalkyler som delvis redovisas i tabellerna 4 och 5. Enligt dessa beräkningar skulle, såsom framgår av tabell 4, den totala arbetsvolymen år 1952 kunna uppskattas till G 700 milj. arbetstimmar, varav 5 400 milj. arbetstimmar beräknas ha utförts av anställda och 1 300 milj. arbetstimmar av företagare, fria yrkesutövare och medhjälpande familjemedlemmar. I dessa tal ingår också arbete som utförts på övertid samt på deltid. Storleken av detta senare arbete är dock svår att ange, bl. a. av det skälet att definitionerna på övertid och deltid är oklara inom åtskilliga näringsgrenar. Den av anställda i form av övertidsoch deltidsarbete utförda arbetsvolymen har här uppskattats till 100 miljoner arbetstimmar. Den på ordinarie arbetstid av anställda utförda arbetsvolymen skulle sålunda utgöra ca 5 300 mil-

178 Tabell J / : 4 . Beräknad

total arbetstidsvolym

i Sverige

1952 I miljoner t i m m a r Verksamhetsområden (i huvudsak enl. anstaltens indelning)

riksförsäkrings-

Jordbruk, skogsbruk och fiske (inkl. domänverket) Industri och gruvbrytning Samfärdsel (exkl. statlig verksamhet) Byggnadsverksamhet Kommunal verksamhet Hotell och restauranger Bank, försäkring, föreningar m. m Statlig verksamhet (exkl. domänverket) Kontor Hushåll Hälsovårdsinstitutioner (exkl. statlig verksamhet) Diverse företag och yrken Summa

Utförda av Summa

Arbetstagare

Övriga 1

480 1 719 198 374 248 504 144 112 567 566 179 209 84

795 176 46 58 159 20 15

9 39

1275 1895 244 432 248 663 164 127 567 566 179 218 123

5 384

6 701

i Omfattar företagare, fria yrkesutövare och medhjälpande familjemedlemmar. Källa: Beräkningar utförda inom arbetsmarknadsstyrelsen. För n ä r m a r e redovisning se bilaga IV.

joner arbetstimmar och totala antalet ordinarie arbetstimmar (inklusive utförda timmar av företagare etc.) sålunda ca 6 600 miljoner. Det följande resonemanget bygger på dessa uppgifter. De förändringar som skett efter 1952 torde icke i väsentlig grad ändra resultaten. Arbetstidsförkortningen gäller enligt det uppställda antagandet i första hand de personer, som f. n. har mellan 45 och 48 timmars arbetstid per vecka. Skulle arbetstiden sänkas till 42 timmar i veckan, gäller den givetvis flera arbetstagargrupper. Av framställningen i kapitel II framgår, att omkring 90 procent av arbetarna i vårt land har en normal arbetsvecka på 48 timmar. Om arbetstiden förkortades till 45 t/v för dessa, skulle detta innebära en reducering av antalet arbetade ordinarie timmar med 6,25 procent. Skulle man förkorta arbetstiden till 42 t/v, bleve minskningen 12,5 procent. Om vi förutsatte, att 10 procent av arbetarna re-

dan hade 42 timmars arbetsvecka, skulle det totala antalet av arbetare utförda ordinarie arbetstimmar minska något mindre eller med ungefär 5,6 och 11,3 procent i respektive fall. Flertalet tjänstemän h a r redan uppnått kortare ordinarie arbetstid. I genomsnitt synes deras ordinarie arbetstid vara högst 42 timmar per vecka, och de kommer inte att direkt beröras av en förkortning av den lagstadgade arbetstiden. Förkortningen berör direkt de tjänstemän, som är bundna till produktionen för arbetsledning, teknisk kontroll o. d., samt vissa grupper inom serviceyrkena. Det synes vara gynnsamt, att arbetstidsförkortningen i första hand gäller arbetarna och inte tjänstemannakåren, vars arbetsuppgifter relativt sett expanderar mer och mer inom samhället. Skulle man se på alla anställda, både arbetare och tjänstemän, och räkna ut deras totalt utförda antal ordinarie arbetstimmar för närvarande och därefter reducera detta antal tim-

179 Tabell XI:5. Minskning i antalet utförda ordinarie vid en arbetstidsförkortning

arbetstimmar

Minskning i antalet t i m m a r arbetade av personer med nuvarande ordinarie arbetstid i t/v Ordinarie arbetstid vid en förkortning

43 Summa 48—43

% av t o t a l a antalet u t förda ordinarie t i m m a r (6,6 miljarder)

73,7 148,1 223,2 299,0 375,5 452,7

1,1 2,2 3,4 4,5 5,7 6,9

Miljoner a r b e t s t i m m a r

47 46 45 44 43 42

73,7 147,4 221,1 294,8 368,5 442,2

0,7 1,4 2,i 2,8 3,5

0,7 1,4 2,1 2,8

0,7 1,4 2,1

0,7 1,4

0,7

Källa: Beräkningar utförda inom arbetsmarknadsstyrelsen. För n ä r m a r e redovisning se bilaga IV.

mar med hänsyn till en generell förkortning av den lagstadgade arbetstiden från 48 till 45 respektive 42 timmar per vecka, skulle detta enligt de utförda beräkningarna innebära en minskning av antalet utförda ordinarie arbetstimmar med 4,2 respektive 8,6 procent. Uttryckes i stället minskningen i procent av det totala antalet ordinarie arbetstimmar, blir siffrorna 3,4 respektive 6,9 procent. Uträknas de i procent av den totala arbetstidsvolymen (inklusive deltid och övertid) blir siffrorna 3,3 respektive 6,8 procent. Dessa siffror förutsätter då att arbetstiden för enskilda företagare, exempelvis inom detaljhandel och jordbruk, blir oförändrad. Det går dock inte att utan vidare använda dessa siffror i produktionskalkylen. Arbetstidsförkortningen kan nämligen få en indirekt effekt. En arbetstidsförkortning för stora grupper anställda kan leda till att även de som redan uppnått en kortare arbetstid än 48 timmar vill ha ytterligare arbetstidsförkortning. Det är givet, att om stora grupper arbetstagare skulle få femdagarsvecka i samband med en arbetstids-

förkortning, även andra grupper, t. ex. tjänstemännen, skulle vilja ha femdagarsvecka. Det kan tänkas, att överenskommelser därom kommer att träffas vid avtalsförhandlingarna och att ett bortfall av arbetstid en dag i veckan, ofta lördag, inte kommer att helt motsvaras av ökad arbetstid övriga dagar i veckan. På samma sätt är det tänkbart, att sådana arbetstagargrupper, som uppnått kortare arbetstid på grund av att de har mer ansträngande arbete, vill ha kompensation i ytterligare arbetstidsförkortningar. Detta gäller t. ex. arbetare i treskiftsarbete utan söndagsuppehåll. Det är givetvis inte möjligt att på nuvarande stadium uttala sig om storleken av sådana indirekta verkningar på arbetstiden för icke direkt berörda grupper vid en allmän förkortning av den lagstadgade arbetstiden. Den beror på uppgörelserna mellan arbetsmarknadens parter och hänger intimt samman med hur frågan om lönekompensation löses och med det allmänna ekonomiska läget, då arbetstidsförkortningen genomföres. Även om det sålunda inte går att göra någon säker prognos

180 över denna utveckling, vill vi här antyda möjligheten att sådana indirekta arbetstidsförkortningar kan komma att äga rum i icke ringa omfattning. Ett extremt alternativ i kalkylen vore att räkna med en procentuellt sett likartad arbetstidsförkortning för alla anställda. Detta skulle innebära, att den utförda volymen ordinarie arbetstid minskade med 5,0 procent vid en förkortning av arbetstiden med 3 t/v samt med 10,0 procent vid en förkortning med 6 t / v . ! Därtill kommer givetvis de enskilda företagarna och andra fria yrkesutövare. Beträffande dessa kan två tendenser tänkas göra sig gällande: 1) en önskan att u p p n å ökad fritid liksom de anställda och 2) en önskan att genom ökad insats av egen arbetskraft kompensera arbetstidsbortfallet för de anställda. De fria yrkesutövarna har i viss utsträckning en större valfrihet beträffande sin arbetstid än olika kategorier anställda. Däremot kanske kostnaden för ökad fritid är relativt sett högre för dem. Vi vill i detta sammanhang understryka, att en arbetstidsförkortning för inånga småföretagare kan innebära svårbemästrade anpassningsproblem. I många fall kan en förkortning av arbetstiden för de anställda följas av förlängd arbetstid för småföretagarna. Det är å a n d r a sidan rimligt att vid kalkylerna alternativt bereda utrymme även för en förkortning av småföretagarnas arbetstid, om de skulle finna det förenligt med sina intressen och värderingar att genomföra en sådan förkortning. Man kommer då — såsom extrema alternativ — till en minskning av antalet utförda ordinarie timmar med 6,3 vid en arbetstidsförkortning med 3 t / v och 12,5 procent vid 6 timmars förkortning av veckoarbetstiden. Den genomsnittliga arbetstiden kan också komma att förändras genom att

övertidsarbete och extraarbete blir vanligare efter en arbetstidsförkortning än tidigare. Eftersom olika personer kan förutsättas ha mycket olika önskemal angående längden av arbetstid och fritid, är det i och för sig sannolikt att viljan till övertidsarbete och extraarbete blir större, när den ordinarie arbetstiden ligger på en lägre nivå än tidigare. Det beror emellertid på olika institutionella förhållanden, bl. a. möjligheterna att göra arbetstidsförkortningen flexibel med valmöjligheter för olika kategorier arbetstagare, om arbetstagarnas önskemål på denna punkt kan komma att aktualiseras. Skulle övertidsarbete och extraarbete bli vanligare efter arbetstidsförkortningen, kan arbetstidsförkortningens reducerande verkan på antalet totalt i samhället utförda arbetstimmar motverkas. Löneutvecklingen i samband med övertidsarbete beröres i kapitel XIII. Vi vill i detta sammanhang peka på att ca 20 procent av de i vår enkät tillfrågade arbetstagarna sade sig vilja ta ökat extraarbete i händelse av en arbetstidsförkortning och femdagarsvecka (se bilaga III). Därmed är inget sagt om volymen av detta extraarbete, ej heller om tillgången på sådana arbetstillfällen som avsågs av de tillfrågade. Såsom tidigare nämnts utgör även ökat arbete på ett eget hem e. d. en ökning av den samhälleliga produktionen, även om den ej alltid b r u k a r medtagas i gängse produktionskalkyler i brist på statistik. Det bör även framhållas, att ett eventuellt ökat övertidsarbete skulle ske till högre ersättning än för ordinarie arbetstid. Det kan finnas arbetstagare, som visserligen värder a r fritiden så högt, att de ej vill arbeta 48 t / v vid gällande ordinarie timlön, men som vore fullt beredda att arbeta 45 t / v till ordinarie lön plus 3 t / v med övertidsersättning.

181 I ovanstående kalkyler har ingen hänsyn tagits till helgdagars och helgdagsaftnars fördelning över olika veckodagar. Här skall en beräkning göras över vad denna fördelning under vissa förutsättningar skulle betyda vid en arbetstidsförkortning med 3 t/v. Vissa helgdagar och i allmänhet lediga helgdagsaftnar infaller på en fixerad veckodag. Fem infaller på veckodagarna måndag till fredag och tre och en halv 1 på lördag. Därtill kommer att mellandagar mellan helger sannolikt oftare tas som en extra fridag om de infaller på en lördag eller måndag än om de infaller på tisdag till fredag. Om en arbetstidsförkortning med 3 t/v finge formen av fria lördagar för en stor del arbetstagare, skulle den redan tidigare relativt höga frekvensen av arbetsfria lördagar genom helgdagslcdighet modifiera ovan gjorda kalkyl över bortfallen arbetstid. Bortfallet av arbetstimmar per vecka skulle bli 5,7 procent i stället för 6,25 procent. En motsatt effekt skulle inträffa för de arbetstagare som vid en eventuell femda-

D. Sammanfattande Såsom förut beskrivits i avsnitt B av detta kapitel, utgår vi vid våra kalkyler över produktionens utveckling från två alternativa förutsättningar beträffande den normala produktionsökningstakten i samhället per sysselsatt och vid oförä n d r a d arbetstid p e r vecka, nämligen 3 procent - - vilket är huvudalternativet — och 2 procent, vilket är ett försiktigare alternativ. I föregående avsnitt har kalkylen över den arbetskraft, vars arbetstid kan tänkas bli berörd direkt och indirekt av en förkortning i den lagstadgade arbetstiden, lett till två alternativ för förändringen i antalet utförda arbetstimmar. Vid en förutsatt förkortning av den lagstadgade arbetsti-

garsvecka inte finge lördagen fri utan en annan dag i veckan. Det är därför inte möjligt att exakt beräkna bortfallet av arbetstid för samhället i dess helhet vid införandet av femdagarsvecka. Sannolikt bör man i varje fall räkna med ett bortfall av arbetstid på högst 6 procent i stället för 6,25 procent vid en arbetstidsförkortning med 3 t / v för dem som nu har en arbetstid av 48 t / v . Det är också av intresse att beräkna innebörden av en helgdagsreform — se därom kapitel XVI. Låt oss som ett exempel helt godtyckligt förutsätta, att Trettondagen och Kristi Himmelsfärdsdag flyttas till en lördag och att Annandag pingst slopas. F ö r dem som skulle få femdagarsvecka med fria lördagar, skulle en arbetstidsförkortning i ett sådant fall ge en minskning av den ordinarie arbetstiden med 4,5 procent i stället för 6,25 procent. Detta är en mycket väsentlig effekt och den bör därför tas med i bedömningen av produktionsutvecklingen vid en arbetstidsförkortning.

produktionskalkyl den med 3 timmar per vecka var dessa gränser för förändringen i antalet utförda arbetstimmar ca 6 och 3 procent. Vid en förutsatt större förkortning av den lagstiftade arbetstiden p e r vecka med 6 timmar erhölls de b å d a gränserna 12 och 6 procent för förändringen i antalet utförda arbetstimmar. Kombineras dessa förutsättningar angående normal produktionsökningstakt och förändringen i antalet utförda arbetstimmar, erhålles de resultat över nationalproduktens utveckling som i tabell 6 redovisas i indexform med 1955 som utgångsår. : 1

Pingstafton förutsattes här vara fridag för hälften av de i kalkylen innefattade arbetstagarna. Jfr kapitlen II och XVI.

182 Tabell XI:6. Utvecklingen av nationalprodukten i fasta priser oförändrat antal anställda under vissa hypoteser

I. Utan arbetstidsförkortning A. 3 % prod B. 2 % prod II. Med arbetstidsförkortning a. Högre alternativet för antalet rörda arbetstagare^ C 3 % prod, 3 t/v D. 2 % prod, 3 t/v E. 3 % prod. 6 t/v F. 2 % prod, 6 t/v Lägre alternativet för antalet rörda arbetstagare* G. 3 % prod, 3 t/v H. 2 % prod, 3 t/v K. 3 % prod, 6 t/v L. 2 % prod, 6 t/v

och

med

Antal år för återhämtning till utgångsårets produktionsnivå*

1960S

100 100

116 110

134 122

100 100 100 100

109 104 102 97

126 115 118 107

4,3 6,4

100 100 100 100

112 107 109 104

130 118 126 115

1,0 1,5 2,i 3.1

be2,1 3,1

be-

Anm.

prod = n o r m a l produktivitetsstegring per år. t/v = arbetstidsförkortning i t i m m a r per vecka 1 Hypotesen är, att antalet utförda ordinarie t i m m a r sjunker med 6 respektive 12 % \ A y r e ( ' ? r r ; S t t a Q t a l e t U t f Ö r d a o r d i n a r i e t i m m a r sjunker med 3 respektive 6 %. •« Arbetstidsförkortningen beräknas äga r u m senast 1/1 1960. * Med utgångsåret avses året n ä r m a s t före arbetstidsförkortningen.

Vid uppställandet av tabell 6 har ingen hänsyn tagits till förändringar i antalet anställda. De enda faktorer vartill hänsyn tagits är normal ökning av produktiviteten och genom arbetstidsförkortningen förändrat antal ordinarie arbetstimmar. Hänsyn har sålunda inte tagits till kompenserande ökning i arbetsprestationer per timme eller till förändrat övertidsuttag, inte heller till realkapitalets ändrade effektivitet osv. Det synes lämpligt att först ge en förenklad utgångspunkt i produktionskalkyler av den typ som representeras av tabell 6. Därefter får resonemanget modifieras med hänsyn till faktorer, som påverkar utvecklingen i olika riktningar men på ett sätt som knappast kan preciseras.

Såsom framgår av tabell 6, skulle ett produktionsbortfall, som i dessa hypotetiska och ofullständiga kalkyler beräknas inträffa vid en arbetstidsförkortning, i det minst gynnsamma alternativet vara återvunnet »normalt sett» efter två år vid en förkortning av arbetstiden med 3 timmar och efter drygt fyra åi vid en förkortning med 6 timmar p e r vecka, såvida den normala produktionsökningstakten per år förutsattes vara 3 procent. Förutsattes denna i stället vara 2 procent per år, kommer återhämtningen i detta ytterlighetsfall att ta tre respektive drygt sex år. Dessa siffror bygger på maximal effekt av arbetstidsförkortningen, vad beträffar den arbetskraft som berörs av densamma. Inför man i stället den förut uppställda m i -

183 nimicffekten, kommer återhämtningen att ske på något mindre än halva den tid som ovan angivits. När vi talar om återhämtning (mätt i antal år) avses den tid, det vid given normal takt för produktionsökningen skulle ta, innan man vid en arbetstidsförkortning åter nådde upp till utgångslägets produktionsnivå. En återhämtning i den meningen, att man ett visst år når upp till den produktionsnivå man skulle haft samma år, om arbetstidsförkortningen ej kommit till stånd, förutsätter en ökad investeringskvot i samhället, och denna förutsättning är inte medtagen här. Avvikelser från standardalternativen i tabell 6 över produktionsutvecklingen kan sedan beräknas ske allt efter den roll som kommer att spelas av de olika faktorer, vilka beskrivits tidigare i detta kapitel och i föregående två kapitel. De viktigaste faktorerna skall här sammanfattas under tretton punkter. Dessa h a r i möjligaste mån grupperats så att de första faktorerna är sådana som motverkar produktionsbortfall och de sista är faktorer som ökar produktionsbortfall. I mitten återfinnes mer neutrala faktorer och faktorer som är mer obestämbara till sina verkningar. 1. Arbetsintensiteten kommer, såsom förut nämnts, sannolikt att förändras genom en arbetstidsförkortning. Det torde vara realistiskt att i allmänhet räkna med ökad arbetsintensitet, speciellt om ackorden bestämmes på ett sådant sätt, att de ger en stimulans till självkompensation för att hålla inkomstnivån uppe och därmed till ökad arbetsinsats vid själva övergången. Det kan också tänkas, att effekten på arbetsintensiteten blir gynnsammare på kort än på lång sikt (»nyhetens behag»). Utvecklingen kommer att bli olikartad inom olika näringsgrenar. Denna faktor kan komma att spela en icke oväsentlig roll.

2. Ökad övertid och mera extraarbete motverkar ett eventuellt produktionsbortfall. Denna effekt förstärkes, om större valfrihet individuellt eller gruppvis kan införas beträffande arbetstidens längd. Effekten av denna faktor kan bli stor. 3. Ökat skiftarbete skulle öka realkapitalets effektivitet. 4. Helgdagars samt fria helgdagsaftnars och mellandagars fördelning på olika veckodagar kan medföra minskat arbetstidsbortfall för dem som får femdagarsvecka med fria lördagar. 5. Frånvarofrekvensen kommer sannolikt att minska i genomsnitt per vecka, åtminstone till en början. Denna effekt, vars betydelse torde vara ganska ringa, crhålles speciellt om femdagarsvecka införes. 6. Rationalisering och omorganisation, som inte direkt tar realkapital i anspråk, kan komma att genomföras som ett resultat av en arbetstidsförkortning, vilket i så fall kan motverka produktionsbortfallet. 7. Förläggningen av arbetstiden kommer att spela en viss roll för utvecklingen av produktionen. Om femdagarsvecka införes och samtidigt arbetstiden andra dagar förlänges (45timmars-alternativet) har detta effekter i två motsatta riktningar. För det första är arbetseffektiviteten på lördagar lägre än genomsnittligt för veckans övriga dagar, vilket gör att produktionen icke faller proportionellt. Å andra sidan innebär en ökning av övriga dagars långa arbetstid, att tillskottet av arbetstimmar på dessa dagar kan bli m i n d r e effektivt än genomsnittligt. 8. Fritidssysselsättningarnas art kan påverka produktionsresultatet. I den mån man exempelvis använder det fria veckoslutet till arbete med den egna sportstugan, innebär detta å ena sidan en produktiv prestation, även om den

184 icke inräknas i produktionen, sådan denna brukar mätas. Å den andra sidan verkar detta kanske sänkande på arbetsförmågan under veckans övriga arbetsdagar, speciellt måndagen. Använder man den ökade fritiden till studier och yrkesutbildning påverkas prestationsförmågan på längre sikt. 9. Olycksfallsfrekvensen kan komma att förändras. Det är mycket svårt att ge några belägg för i vilken riktning denna förändring kan tänkas gå. Några större vinster eller förluster uppstår knappast i detta avseende genom själva arbetstidsförkortningen. 10. Effektiv arbetstid. Det är möjligt att den effektiva arbetstiden i procent av den totala arbetstiden blir kortare genom att igångsättnings- och avslutningsarbeten kommer att ta procentuellt större del av arbetstiden i anspråk än tidigare. Å andra sidan får företagsledningen orsak att göra den aktuella arbetstiden effektivare för att kompensera bortfallet av arbetstimmar. 11. Kundservice. I den mån service till kunderna måste upprätthållas under oförändrad tid på dygnet, kan detta innebära vissa svårigheter att organisera verksamheten med tillgänglig arbetskraft, t. ex. inom handeln. 12. Tjänstemännens prestationer kan i vissa typer av arbeten komma att ge minskad avkastning per producerad enhet. Storleken av denna effekt kan ej bedömas. 13. Realkapitalets effektivitet minskar och detta förstorar produktionsbortfallet ju större del av kapitalet som är utsatt för tidsförslitning. Denna effekt är ofrånkomlig i den mån icke andra faktorer helt motverkar det kalkylerade produktionsbortfallet. Effekten torde dock för samhället i dess helhet vara relativt blygsam. Ökat skiftarbete kan verka i motsatt riktning.

Det är givetvis icke möjligt att exakt mäta effekten av dessa olika faktorer på produktionsutvecklingen efter en eventuell arbetstidsförkortning och addera effekterna till ett slutresultat. En del faktorer verkar i den riktningen, att skillnaden mellan produktionen utan respektive med arbetstidsförkortningen (se tabell 6) blir mindre. Andra faktorer gör att denna skillnad blir större, än som framgår av tabell 6. De faktorer som framför allt brukar nämnas är arbetsintensiteten och frånvarofrekvensen, vilka båda verkar mot en minskning av skillnaden i de båda alternativen. Man får dock icke underskatta övriga faktorers verkningar. På lång sikt kommer produktionsapparaten att anpassas till de nya betingelser, som arbetstidsförkortningen innebär. Verkan kommer ur denna synpunkt sannolikt att bli mindre ogynnsam på lång än på kort sikt. Variationsmöjligheter allt efter olika näringsgrenars särprägel kan ge gynnsammare övergång till en kortare arbetstid. Bland de faktorer som verkar huvudsakligen på längre sikt märkes faktorerna 6 och 8. Med hänsyn till den erfarenhet som finns i olika avseenden och till att tabell 6 alternativ C—F bygger på ett relativt extremt antagande om minskningen i antalet ordinarie arbetstimmar, synes effekten av en arbetstidsförkortning på produktionen bli icke oväsentligt mindre än dessa alternativ innebär. De anger endast vissa risker vars sannolikhet torde vara relativt liten. En utveckling efter de gynnsammare alternativen G—L synes då betydligt sannolikare. Det bör emellertid även påpekas, att alternativen anger gränser för produktionsutvecklingen, som i verkligheten mycket väl kan överskridas. Svårigheten att ange verkningarna av en arbetstidsförkortning på produktionen, då så många olika faktorer samverkar,

185 gör det emellertid lätt för olika intressenter att lägga tyngdpunkten på olika vid arbetstidsförkortningen verksamma faktorer. Fältet blir fritt för gissningar ocb subjektiva värderingar. Detta kapitel om produktionsutvecklingen avser, såsom förut nämnts, att diskutera priset på (kostnaden för) en arbetstidsförkortning eller rättare sagt för ökad fritid ur hela samhällets synpunkt. Diskussionen har gällt storleken av det produktionsresultat som skulle vara möjligt men som vårt folkhushåll avstår från vid en arbetstidsförkortning. Vi h a r diskuterat bortfallet av produktion i nuet i förhållande till den produktionsökning som annars normalt skulle äga rum. Det är emellertid bara en sida av priset på ökad fritid som har behandlats i detta avsnitt. Vi har talat om produktionsbortfallet under den förutsättningen att inga samhällsekonomiska komplikationer inträffar vid övergången till en kortare arbetstid. Såsom nämnts tidigare, kan emellertid en förkortning av arbetstiden vara förenad med vissa riskmoment vid själva övergången till de nya betingelserna för samhällsekonomin. Det gäller här främst risker för en inflationistisk utveckling och därmed för en försämring av konkurrenskraften mot utlandet vid rådande växelkurser. Detta kan medföra störningar, som skulle kunna åstadkomma större produktionsbortfall på kort sikt än vad vi ovan räknat med. Den del av priset för ökad fritid som består av risker för sådana anpassningssvårigheter kommer att behandlas i kapitel XIII. Av ovanstående framställning har framgått, att ovissheten beträffande produktionsbortfallets storlek är stor. Man rör sig här på marginalen med ganska små förändringar, och det är omöjligt att vare sig av erfarenheten av tidigare arbetstidsförkortningar eller genom teoretiska resonemang komma

fram till några säkra slutsatser om arbetstidsförkortningens verkningar i detta avseende. Ur denna synpunkt blir alltid en arbetstidsförkortning en reform vars exakta innebörd är oviss. Genomsnittligt sett torde en arbetstidsförkortning med 3 timmar i veckan icke behöva leda till ett bortfall av mer än 2 års normal produktionsökning. Det kan bli väsentligt mindre. Det spelar inte så stor roll på längre sikt, om bortfallet motsvarar ett år mer eller m i n d r e i normal produktionsökning. På lång sikt, n ä r fritiden värderas relativt sett allt högre, kan vissa variationer i priset på ökad fritid icke spela någon avgörande roll för ställningstagandet till förkortningen av arbetstiden. Däremot blir storleken av produktionsbortfallet av betydelse för anpassningssvårigheter på kort sikt. Detta kan bli så mycket mera påtagligt som produktionsökningen till sin takt kan variera från år till år. Vissa år kan man få en mycket liten produktionsökning, a n d r a år en betydligt större ökning än normalt. Dessa anpassningsproblem behandlas i nästa två kapitel. Svårigheten att precisera vad som kommer att hända samt anpassningssvårigheterna talar snarast för att arbetstidsförkortningen genomföres successivt och att dess verkningar samtidigt analyseras så att bättre erfarenheter vinnes för framtida arbetstidsförkortningar. Ur denna synpunkt synes det oss önskvärt, att man vid en arbetstidsförkortning i detalj planerar en statistisk undersökning av dess verkningar. Möjligheten att utföra en sådan undersökning med gott resultat beror på den ekonomiska utvecklingen. Tidigare svenska erfarenheter i detta avseende är förvisso icke u p p m u n t r a n d e . Vi befinner oss emellertid nu, till skillnad från läget vid tiden för införandet av 48 timmars arbetsvecka, i en situation,

186 där sannolikheten för en relativt lugn ekonomisk utveckling med bibehållande av den fulla sysselsättningen under ett antal år är ganska stor. Detta är förutsättningen för att verkningarna av arbetstidsförkortningen på produktionen skall kunna klarläggas och icke försvinna i verkningarna av andra faktorer. Givetvis kan det alltid hända mycket i en nära framtid som kullkastar alla möjligheter att analysera verkningarna av en förkortning av arbetstiden. Det är risker man får ta. Vi finner det sålunda angeläget att man i Sverige både med hänsyn till framtida ytterligare arbetstidsförkortningar och med hänsyn till andra länder, som står i begrepp att genomföra arbetstidsförkortningar, lägger upp planer på att statistiskt undersöka verkningarna av den förestående arbetstidsförkortningen. Bristen på erfarenhetsmaterial på detta område är så kännbar, att en

svensk insats borde vara av stort värde. Det gäller emellertid att i god tid planera en sådan undersökning så att möjlighet finns att i den officiella statistiken gällande året före arbetstidsförkortningen lägga in sådana frågor, som kan vara till nytta för en framtida analys av verkningarna av arbetstidsförkortningen. Det gäller att analysera verkningarna på jordbruk, industri, handel, byggnadsverksamhet och transportväsen. De statistikgrenar som bl. a. skulle kunna ligga till grund för en sådan analys är statistiken över företagens löneutbetalningar och vinster, arbetsmarknadsstatistiken och industristatistiken. För många näringsgrenar är den nuvarande statistiska kartläggningen bristfällig och för dessa näringsgrenar bör specialundersökningar planeras. Vi återkommer till denna fråga i kapitel XVI.

TOLFTE KAPITLET

Företagets anpassning till en arbetstidsförkortning

A.

Problemställning

Ett försök skall nu göras att närmare beskriva i vilka avseenden de ekonomiska betingelserna för det enskilda företaget 1 ändras genom en arbetstidsförkortning och vilken typ av konsekvenser dessa förändringar kan få. Problemet om produktionsutvecklingen har behandlats i mer generella sammanhang i kapitlen IX, X och XI. Det gäller därför här närmast att i korthet försöka klarlägga vilka intäkts- och kostnadselement i företagets ekonomiska verksamhet, som i första hand påverkas vid en arbetstidsförkortning och vilka konsekvenser denna påverkan kan ha för det enskilda företagets planering och handlande. Såsom beskrivits i kapitel X, gjordes både före och efter 48-timmarsveckans införande år 1919 försök att genom enkäter till företag, främst inom industrin, klarlägga verkningarna av arbetstidsförkortningen. Vi har under vårt utredningsarbete diskuterat lämpligheten av att göra sådana enkäter vid den nu föreslagna arbetstidsförkortningen. Vi har funnit att all erfarenhet tyder på att omfattande enkäter till företag inom olika näringsgrenar, avsedda att på förhand ge preciserade resultat om en arbetstidsförkortnings verkningar inom hela näringsgrenen, knappast kan genomföras på ett tillfredsställande sätt. I det föregående har belysts och i nästa kapitel kommer att ytterligare belysas svårigheterna att förutse den samhälls-

ekonomiska utvecklingen vid en arbetstidsförkortning. Det gäller här sådana företeelser som lönerörelserna samt pris-, kostnads- och efterfrågeutvecklingen. Än mindre kan man förutsätta, att den enskilde företagsledaren kan ha en preciserad uppfattning om den omvärld i vilken han kommer att befinna sig efter en arbetstidsförkortning, exempelvis då det gäller efterfrågan på hans produkter och priserna på hans produktionsfaktorer. Då vi inte funnit det möjligt att på förhand uppställa tillräckligt preciserade förutsättningar angående den samhällsekonomiska utvecklingen i stort, har vi inte heller funnit det lämpligt att göra omfattande och representativa enkäter till företag inom olika näringsgrenar angående de verkningar som en arbetstidsförkortning kan väntas ha. Vi har därför inskränkt oss till att söka belysa vissa typproblem. Vi h a r enkätvägen velat göra en inventering av olika faktorer som man bör ha i minnet, när man diskuterar verkningarna av en arbetstidsförkortning. Någon avvägning av de olika faktorernas betydelse mot varandra har därvid icke eftersträvats. Med denna mera blygsamma utgångspunkt för enkäterna till företagen gällde det närmast att välja ut vissa 1 Begreppet företag fattas här i mycket vid bemärkelse. Det förutsattes även omfatta offentliga institutioner och myndigheter som tillhandahåller tjänster, t. ex. inom sjukvården.

188 typföretag inom olika viktiga branscher och att ställa vissa frågor till dessa. Denna inventering av de faktorer som spelar sin roll vid en arbetstidsförkortning redovisas i bilagorna 1:1—5. Beträffande jordbruk och industri har inventeringarna utförts av Jordbrukets utredningsinstitut respektive Industriens utredningsinstitut. I övrigt har bl. a. en rad offentliga affärsverk tillfrågats direkt. De företag som tillfrågades, ställdes bl. a. inför ett radikalt alternativ av arbetstidsförkortning: en förkortning till 40 t/v. Detta extrema alternativ var avsett att ge en skarpare belysning av de problem som intresserade oss. Svaren på enkäterna skall sålunda endast ses som en inventering av vissa typproblem. I allmänhet får däremot den precisering som stundom givits inte tillmätas någon som helst generell giltighet, även om den kan vara av ett visst intresse för att belysa vad som kan inträffa under vissa förutsättningar och framför allt vad som ledningen inom företagen och myndigheterna i fråga väntar kan inträffa vid en arbetstidsförkortning. Föreliggande kapitel är ämnat som en sammanfattning av viktigare problem vid det enskilda företagets anpassning till en arbetstidsförkortning. Problemen kommer att antydas och delvis sättas in i sitt större sammanhang. Detta gör att vissa faktorer kommer att få en annan nyansering än vad de fått i enkätsvaren. Kapitlet kan sägas vara en förbindelselänk mellan tidigare produktionskapitel och nästa kapitel, som skall behandla samhällsekonomiska anpassningsproblem av konjunkturen art. Vid behandlingen av produktionsutvecklingen h a r svaren på enkäterna redan kommit till användning. Följande framställning blir därför framför allt en förberedelse för nästa kapitel om konjunktureffekterna av en arbetstidsförkort-

ning. Bakom de samhällsekonomiska anpassningsproblem, som där skall behandlas, ligger det enskilda företagets anpassningsproblem till nya betingelser i vad avser bl. a. priser, kostnader och efterfrågan. Det är lämpligt att behandla två olika typer av företag i den fortsatta framställningen. Det är naturligt att börja med ett varuproducerande företag. Det kan gälla ett företag inom jordbruk, skogsbruk, industri eller byggnadsverksamhet. Det synes vara enklast att vi som typexempel närmast tänker oss ett industriföretag. Den andra typen av företag, som bör behandlas vid sidan av det varuproducerande företaget, är serviceföretaget. Det synes rimligt att som typexempel närmast välja ett detaljhandelsföretag. Vid behandlingen av dessa två typföretag kommer våra enkäter till företag inom olika näringsgrenar att användas som exemplifiering. Däremot sammanfattas icke resultatet av våra enkäter näringsgren för näringsgren. Vid behandlingen av det varuproducerande företaget kan det vara lämpligt att till en början göra några förenklande förutsättningar. För det första förutsattes, att ingen utrikeshandel förekommer, dvs. vi arbetar till en början utan förutsättningen om utländsk konkurrens. För det andra förutsattes, att de arbetstagare, som får kortare arbetstid, får full kompensation så att deras veckoförtjänst blir oförändrad. Vi förutsätter också, att de arbetstagare, som icke fått kortare arbetstid, i stället får en motsvarande ökning av sin veckoförtjänst. Slutligen förutsattes, att produktionen per vecka vid oförändrat arbetarantal sjunker procentuellt sett lika mycket som antalet av arbetarna utförda ordinarie arbetstimmar. Detta innebär sålunda en proportionalitet mellan arbetstidsförkortningen och produktions-

189 förändringen som en direkt effekt av förkortningen. Det förutsattes, att det icke finns någon möjlighet att öka arbetsstyrkan, utan denna anses oförändrad. Dessa förutsättningar, som inför-

des till en början för att förenkla problemställningarna och göra det lättare att belysa vissa problem i samband med verkningarna av en arbetstidsförkortning, kommer sedermera att slopas.

B. Det varuproducerande Intäkter och kostnader

Som utgångspunkt för diskussionen av arbetstidsförkortningens verkningar på det enskilda företaget uppställes följande schema över de poster i företagets bokföring, som kan tänkas vara av speciellt intresse för sammanhanget: på intäktssidan: försäljning av producerade varor (till sitt värde lika med volym gånger pris) på kostnadssidan: kostnaden för råvaror, halvfabrikat ochI bränslen (till sitt värde lika med volym gånger pris) löner till arbetarna löner till tjänstemännen kapitalkostnader i form av avskrivning-" ar och räntor saldo: företagets behållning av produktionen. Detta schema skulle kunna kallas förr ett förenklat produktionskonto. Det innehåller produktionsresultatet (bortsett:t från lagerförändringar) på intäktssidanii och diverse kostnadselement på debet-tsidan. Schemat innebär givetvis enn stark förenkling av verkligheten menn bör kunna användas för att diskuteraa II viktigare sidor av vårt problem. Därtill kommer den för vår diskussion viktigaa utgiftsposten investeringar. På intäktssidan kommer den förstaa sdirekta förändringen vid en arbetstidsir förkortning enligt våra förutsättningar iatt bli, att produktionens volym sjunrker. Om försäljningspriserna blir oför-

företaget

ändrade, skulle detta innebära, att de totala försäljningsintäkterna kommer att sjunka. I vad mån företaget kommer att få sänkta totala intäkter beror på prisutvecklingen för företagets produkter och givetvis därmed bl. a. på dess möjligheter att bedriva en självständig prispolitik. Prispolitiken i sin tur beror på avsättningsförhållanden, konkurrensförhållanden och på kostnadsutvecklingen. Innan vi n ä r m a r e behandlar den prisutveckling, som kan väntas efter arbetstidsförkortningen, är det lämpligt att se något n ä r m a r e på kostnadsutvecklingen, eftersom denna spelar en viktig roll för prispolitiken. Vi återkommer därför senare till prisernas utveckling och konstaterar blott som utgångspunkt, att produktionsvolymen vid de gamla försäljningspriserna kommer att ge minskade försäljningsintäkter. På kostnadssidan kan volymen av förbrukade råvaror, halvfabrikat och bränslen i stort sett antagas vara proportionell mot produktionens volym. Om priserna är oförändrade, kommer därför dessa kostnader att sjunka absolut sett och att bli oförändrade relativt sett, när produktionens volym sjunker. Liksom beträffande försäljningsintakterna sparar vi diskussionen av prisutvecklingen på de förbrukade varorna till längre fram. Med givna förutsättningar i n n e b ä r arbetstidsförkortningen, att lönerna till arbetare totalt sett blir oförändrade, dvs. lönekostnaderna per producerad

190 enhet stiger i samma mån som arbetstiden förkortas. Om tjänstemännen får kompensation i kortare arbetstid eller i ökad lön, kommer även denna lönekostnad att öka per producerad enhet. Såsom påpekats i kapitel IX, är det dessutom möjligt att antalet tjänstemän på vissa arbetsområden måste vara oförändrat, trots att arbetstiden förkortats för arbetarna och produktionen går ned. I så fall ökar kostnaderna för tjänstemän per producerad enhet ytterligare. Om man bortser från nyinvesteringar och därav föranledda nya kapitalkostnader, kan det sägas, att företagets årliga kapitalkostnader i form av avskrivningar kommer att bli oförändrade (absolut sett) vid tidsförslitning, medan de minskas vid bruksförslitning — i senare fallet förlänges ju kapitalets användningstid. Detta innebär, att avskrivningskostnaderna per producerad varuenhet ofta kommer att stiga; i hur hög grad beror på realkapitalets karaktär med hänsyn till tidsförslitning och bruksförslitning. Räntekostnaden komm e r att öka per producerad enhet vid oförändrad räntenivå. Vid tidsförslitning blir dessa kostnader oförändrade i summa och alltså högre per producerad enhet. Vid bruksförslitning blir nyttjandeperioden längre, med stigande räntekostnader per producerad enhet som följd. Problemen kring realkapitalets förslitning har behandlats tidigare i kapitel IX. Prisutveckling och produktionsplanering

på dessa frågor blir i hög grad beroende på den ekonomiska miljö i vilken företaget arbetar. Det beror sålunda exempelvis på efterfrågan på företagets produkter. Om löneinkomsterna är oförä n d r a d e i samhället, kan man kanske förutsätta, att den nominella efterfrågan i varje fall är oförändrad (se vidare kapitel XIII). Eftersom produktionsvolymen förutsattes bli mindre, kan inte hela efterfrågan tillfredsställas. Företaget kan då höja priset på sina varor så högt att hela den producerade varuvolymen finner avsättning. Hur hög prishöjning som kan genomföras beror bl. a. på »elasticiteten» i efterfrågan vid prisförändringar. Det råder givetvis mycket olika förhållanden i detta avseende för olika företag alltefter de varor som de producerar. Möjligheten att genom prishöjningar motverka minskningen i försäljningsintäkterna vid fallande produktionsvolym beror även på företagets ställning på marknaden. Om företaget h a r raonopolistisk ställning, kan det föra en självständig prispolitik. Är företaget verksamt inom ett område, där det r å d e r konkurrens, h a r det mindre möjligheter att föra en sådan självständig politik. I detta fall skulle givetvis en allmän arbetstidsförkortning förändra situationen för alla företagare i ungefär samma grad. Detta skulle underlätta en utveckling av priserna i stigande riktning. Men även ur dessa synpunkter påverkas olika företag och olika näringsgrenar mycket olika av en arbetstidsförkortning.

Ovanstående genomgång av olika intäkts- och kostnadselement för ett företag visar, att vinsten — saldot av intäkter och kostnader — under de givna förutsättningarna kommer att reduceras. Vad kan företaget tänkas göra för att motverka denna vinstminskning? Kan företaget höja sina priser? Svaret

Sannolikt kommer en viss kostnadsökning att ske för hemmaproducerade råvaror och halvfabrikat genom att de företag, som producerar och h a n d l a r med dessa, även de har fått sina kostnader höjda och därför kanske höjer priserna; löneökningar och ökade kapitalkostnader slår igenom på olika sta-

191 dier av produktionsprocessen. Det kan därför tänkas, att det ur ekonomisk synpunkt är lämpligt för företaget att ändra sin produktionsteknik med hänsyn till utvecklingen av olika kostnadselement. Vid en relativ förändring av kostnadsrelationerna kan en ny kombination av råvaror, realkapital och olika slag av arbetskraft vara den som ger de lägsta kostnaderna för en viss given produktionsvolym. Den ändring av produktionstekniken som kan bli lönande skulle exempelvis kunna bestå i ökat användande av realkapital, dvs. en ökad ersättning av arbetskraft med kapital. En ökning av investeringarna vid en arbetstidsförkortning för att motverka dess effekt i olika avseenden ingår bland de faktorer, som redovisas i våra enkäter inom jordbruk och industri. En ökning av antalet tjänstemän för ökade rationaliseringar hör också till en möjlig förändring i relationen mellan olika produktionsfaktorer som påpekats vid industrienkäterna. Investeringsproblemet kan emellertid ses ur vidare, samhällsekonomiska synpunkter. Det är icke osannolikt, att kapitalkostnaderna relativt sett — åtminstone på längre sikt — i vissa företag kommer att öka mer än andra kostnader för produktionen — dvs. om man blott ser på effekten av själva arbetstidsförkortningen. Nytt realkapital stiger kanske i pris samtidigt som det kan utnyttjas mindre genom kortare driftstid. Det är därför inte i och för sig givet, att företaget försöker kompensera sig för produktions- och vinstminskning genom ökade investeringar. Det kan dock tänkas, att en annan varaktighet och konstruktion av realkapitalet kan bli ekonomiskt fördelaktigare. Möjligheten att ändra teknik och organisation med hjälp av investeringar beror givetvis dock även på likviditet och

på möjligheten att låna kapital, vilket påpekas i enkäterna inom jordbruk och industri. Här spelar vinstutveckligen sin givna roll. I industrienkäten framhålles, att de tillfrågade företagen vid en arbetstidsförkortning allmänt vill uppehålla produktionsnivån. Ett sätt att göra detta vore att öka produktionskapaciteten, ett annat att övergå till skiftarbete. I båda fallen fordras mer arbetskraft. Av speciellt intresse är de intervjuades reaktion beträffande produktionsplanering, om ingen lönekompensation respektive om lönekompensation för den bortfallna arbetstiden ges vid arbetstidsförkortningen. Erhåller arbetstagarna ingen kompensation, vill man uppehålla produktionen. Erhålles kompensation, är man beredd att acceptera en produktionsminskning. Dessa synpunkter vilar givetvis på förutsättningen, att problemet enbart betraktas ur kostnadssynpunkt. Ser man i stället på problemet ur efterfrågesynpunkt, kan det behöva nyanseras på ett annat sätt. Utan lönekompensation kan den nominella efterfrågan minska, med lönekompensation är den minst oförändrad. Dessa komplicerade samband mellan kostnads- och efterfrågeutveckling skall belysas något närmare i nästa kapitel. — Det bör nämnas, att önskan om att uppehålla produktionsnivån vid en arbetstidsförkortning även återfinnes i svaren på jordbruksenkäten. I den politik, som företaget kan tänkas bedriva för att kompensera sig för bortfallet av försäljningsinkomster i samband med en arbetstidsförkortning, kan också nämnas omläggning av produktionen till nya produkter. Det finns alltid vissa typer av produktion som är minst lönsam, och denna »marginella» produktion kanske lägges ned. Man kanske också kan vilja lägga om produktionen till längre serier e. d. Det

192 kan finnas en mängd åtgärder av denna typ, som alltid är möjliga och som kan komma att bli genomförda vid en arbetstidsförkortning. Arbetstidsförkortningen kan i detta avseende ge den stöt, som behövs för att utföra åtgärderna. Tron på en utveckling mot ökad specialisering av produktionen kommer klart till uttryck i industrienkäten. Möjligheten till en förstärkt tendens till minskad kreatursskötsel framgår klart av jordbruksenkäten. Här möter man svårigheten av en minskad arbetstid med eventuell femdagarsvecka i kombination med oförändrad driftstid, som — utom genom en ökning av den anställda arbetskraften — kan tänkas löst på det sättet att jordbrukaren själv tar på sig en ökad andel av kreatursskötseln. På områden där skillnaden mellan nödvändig driftstid och arbetstid ökas, kan arbetstidsförkortningen sålunda få en direkt verkan på produktionsinriktningen.

De förenklande förutsättningarnas innebörd

Vi skall nu släppa de olika förutsättningar, som infördes inledningsvis för att förenkla behandlingen av företaget och arbetstidsförkortningen. Först införes utlandskonkurrensen i bilden. Detta medför två modifikationer i tidigare resonemang. Vi förutsätter, att prisnivån på importerade och exporterade varor är oförändrad; i den mån detta inte är fallet, får följande framställning modifieras. En prispolitik mot ökade priser för kompensation av vinstminskningen försvåras u n d e r den angivna förutsättningen, om företagets produktion går på export och konkurrerar med produktionen från utländska företag. Det kan också tänkas, att prishöjningar försvåras, därför att importerade varor konkurr e r a r med företagets produkter på hem-

mamarknaden. Man kan då istället få en effekt mot minskad sysselsättning. I industrienkäten framhålles just olikheten mellan möjligheten att ta ut priser på export- respektive hemmamarknad. Möjligheten för exportföretagen att flytta tillverkningar utomlands omnämnes också. Symptomatisk i dessa avseenden är utvecklingen under 1955. Lönehöjningarna i början av året följdes på olika områden av prisstegringar. Prisstegringarna gällde exportvaror, därför att priserna på världsmarknaden höjts på grund av de goda konjunkturerna ute i världen just för våra exportprodukter. På hemmamarknaden höjdes däremot priserna främst på livsmedel och på vissa andra områden, som saknade utländsk konkurrens. Däremot höjdes icke priserna på textilier, där konkurrensen från importerade varor är kännbar. Ui denna synpunkt kan jordbruket bli en intressant sektor av näringslivet under de kommande åren. I och med att en treårsanpassning av jordbruksinkomsterna införes, kan vissa fasförskjutningar av arbetstidsförkortningens effekt på jordbrukspriserna tänkas. Den nya metoden för prissättning på jordbrukets område innebär, att jordbrukets p r i s e r får variera fritt inom vissa marginaler tre år i taget från en given utgångspunkt och därvid på tillämpliga områden kommer att variera med priserna på världsmarknaden. Under vissa förutsättningar blir det inte någon justening av jordbrukets prisnivå med hänsyn till den inhemska pris- och inkomstutvecklingen i övrigt förrän efter tre år. Jordbrukspriserna, som h a r spelat en stor roll i tidigare års pris- och lönespiral, kan då under ett visst år tänkas vara bestämda av utlandspriserna på vissa områden, vilket gör att den prishöjande effekten via detta område kan komma att fördröjas. Den ökade ut-

193 landskonkurrensen påpekas i jordbruksenkäten. Genom att en del av råvarorna och konsumtionsvarorna importeras, ger detta sålunda en dämpande effekt på prisrörelser med inhemskt ursprung. De importerade varorna konkurrerar och slår ut inhemska varor med importstegring som följd. Företag kan finna det lämpligt att använda mera utländska råvaror. I de fall, då priskonkurrensen är alltför tryckande, kan vissa tillverkningsgrenar komma att läggas ned och företagen i enlighet med vad som förut sagts gå över till relativt sett mera lönande tillverkningar med större koncentration på hemmamarknaden och på varor utan större importkonkurrens. I detta sammanhang kan nämnas, att prisrelationerna för maskiner och apparater genom en arbetstidsförkortning kanske förskjutes till de importerade maskinernas fördel. En sådan prisutveckling med relativt sett lägre pris på importerade varor än tidigare kan något modifiera de slutsatser som tidigare dragits beträffande investeringsviljan. Den andra förutsättningen gällde lönekompensationen. I den mån någon lönekompensation för arbetstidsbortfallet icke lämnas, innebär detta givetvis en väsentlig, kostnadsminskande effekt jämfört med det fall vi hittills diskuterat. Den effektivitetsminskande verkan på andra produktionsfaktorer, främst realkapitalet, som berörts tidigare, kvarstår dock även i detta fall och ger en viss kostnadsökning per producerad enhet. Kostnadsökningen totalt sett blir emellertid ofta väsentligt m i n d r e än den annars skulle varit. Även i detta fall kommer dock arbetstidsförkortningen att få olika verkningar inom olika företag och olika näringsgrenar. De sänkta nominella inkomsterna kommer sannolikt att medföra en 13

minskning av efterfrågan på vissa varor jämfört med ett läge, då ingen arbetstidsförkortning äger rum. Fördelningen av denna minskning av efterfrågan beror på inkomstelasticiteten av efterfrågan för olika varor. I detta fall blir problemet med utlandskonkurrensen inte lika väsentligt som i det fall, då full lönekompensation utgår. Den tredje förenklande förutsättningen gällde produktionen. Det är givet, att en produktivitetsökning skulle kunna underlätta det enskilda företagets anpassning till de nya förhållanden som en arbetstidsförkortning innebär. Bakom den genomsnittliga produktivitetsökningen i samhället ligger ofta stora variationer i ökningen för olika näringsgrenar och olika företag. Vi har också tidigare, i kapitlen IX, X och XI, diskuterat olika faktorer som kan tänkas verka mot ökad produktivitet vid en arbetstidsförkortning. En väsentlig dämpning av kostnadstrycket inom företaget genom produktivitetsökning förutsätter emellertid att produktionsökningen inte är kombinerad med ytterligare ökad nominell förtjänstnivå för olika arbetstagare. Såsom nämnts i tidigare kapitel, kan ackordslönesystemet ur ovanstående synpunkt sägas vara betydelsefullt vid en arbetstidsförkortning. Om lönekompensation inte erhålles för den bortfallna arbetstiden, innebär detta ett incitament för arbetstagarna att genom ökade prestationer hålla u p p e sin förtjänst vid tidigare nivå. Denna faktor återfinnes i industrienkäten. Då uppnås för det enskilda företaget, att lönekostnaden per producerad enhet är oförändrad och att kostnaden per producerad enhet på andra områden, främst beträffande realkapitalet, inte ökas. Har däremot full lönekompensation först erhållits för arbetstidsförkortningen, kan

194 de härigenom uppkomna kostnadsök-:ningarna i högre grad kompenseras medti ökad produktivitet endast om arbets-;kraften h a r tidlön. Ökar däremot pro-iduktiviteten i detta fall vid ackords-;lön, blir den kostnadsutjämnande effek-:ten väsentligt mindre och verkar hu-ivudsakligen via kapitalkostnaderna. På samma sätt blir kostnadseffekteni av en produktivitetsökning genomi minskad frånvarofrekvens beroende påk avlöningssystemet. Den största effektenl uppnås, om frånvarotiden är betald. Dåå kommer minskad frånvarofrekvens attt betyda minskad kostnad per producerad enhet. En väsentligt mindre kostnadseffekt erhålles om frånvarotiden icke är betald. Det senare torde i allmänhet vara fallet i fråga om den frånvaro) som oftast diskuteras i samband med enl arbetstidsförkortning, nämligen förfallolös frånvaro. Det bör även påpekas, att en övergång till skiftarbete och därav följandeJ produktionsökning skulle kunna motverka kostnadsökningen vid en arbetstidsförkortning. Detta gäller det enskildat företaget och främst de företag, där produktionsapparaten i form av byggnader och maskiner spelar en väsentlig roll[ ur kostnadssynpunkt. De kostnadsbesparingar som då kan stå att vinna är för det enskilda företaget — såsom antyddes i kapitel IX — ansenliga. Det fordrar emellertid, att mer arbetskraft kan

C.

anställas — såvida det inte bedöms rationellt att låta det minst effektiva maskineriet stå stilla. Däremed är vi inne på arbetsmarknadsproblemen. Vi förutsatte tidigare, att någon ökning av arbetsstyrkan inte kunde äga rum. I själva verket kan arbetsmarknadsproblemcn spela en icke oväsentlig roll vid övcrgång till kortare arbetstid, En ökad efterfrågan på arbetskraft är ett i enkäterna återkommande tcma i verkningarna av en arbetstidsförkortning. Detta antagande bygger dock i allmänhet på en förutsättning om oförändrad produktion utan att hänsyn kunnat tas till eventuella förändringar i efterfrågan. Ökat övertidsarbete framstår i enkätsvaren som en viktig möjlighet att motverka arbetstidsförkortningen, övertidsarbetets betydelse för att utjämna övergångssvårigheter framhålles i industrienkäten. En kortare arbetstid kan komma att öka behovet av övertid vid vissa tillfällen av toppbelastning. En sådan toppbelastning kan förekomma exempelvis under skördetid inom jordbruket. Skulle man däremot reguljärt vilja använda övertid inom ett företag, skulle en sådan ökning av arbetsvolymen få ske till en betydligt högre lönekostnad. Det beror på efterfråge-, pris- och kostnadsrelationer, om detta kommer att löna sig.

Serviceföretaget

Specialproblem

Ovan har vi främst diskuterat det första typföretaget, industriföretaget. Detaljhandelsföretaget har i många avseenden liknande problem. På ett område har emellertid serviceföretaget ofta en gynnsammare ställning. Det gäller den utländska konkurrensen. Service-

företaget har i allmänhet ingen större konkurrens att räkna med från utlandets sida. Härvid bortses från extrema fall av typen »margarinresor» till Norge och »spritresor» till respektive från grannländerna. I stort sett torde k u n n a sägas, att — bortsett från företag som sysslar med exporthandel — flertalet

195 servicenäringar inte h a r direkt känning av utlandskonkurrensen. Handelsföretaget h a r inte heller några större svårigheter med konkurrensen inom landet i den mån alla företag inom branschen genomför en likartad arbetstidsförkortning samtidigt — om man bortser från de olikheter som råder mellan små butiker, som till stor del skötes av innehavarna, och större butiker. Givetvis kan det också föreligga en viss konkurrens om arbetskraft med andra näringsgrenar, där servicenäringens ställning kan bli försämrad — eller förbättrad •— genom en arbetstidsförkortning. Förändringar i efterfrågan kan också påverka olika företag på olika sätt. I ett annat avseende är emellertid serviceföretaget ofta sämre ställt än industriföretaget vid en arbetstidsförkortning. Serviceföretaget skall i allmänhet tillhandahålla sina tjänster under en viss tid, som inte alltid kan ändras med de anställdas arbetstid per vecka. Det har visserligen under senare år skett vissa förkortningar av handelns öppethållande genom lunchstängning, semesterstängning och tidigare stängning på lördagarna. Å andra sidan finns en viss tendens till ökat öppethållande på kvällarna. Vid en arbetstidsförkortning kommer många serviceföretag, som har sin toppbelastning på obekväm arbetstid, att få denna toppbelastning ökad. Kunderna kommer sannolikt i ökad utsträckning att förlägga sina inköp till lördagen i den mån fria lördagar blir en realitet för stora grupper av befolkningen. Detta ökar en redan tidigare förefintlig toppbelastning på denna dag. Det kan i många fall bli svårare att efter en arbetstidsförkortning få fram skiftordningar. Tjänstgöringen på tider, som alltmer kommer att betraktas som obekväma, kommer att förskjuta konkurrenskraften (gentemot arbetskraf-

ten vid givna löner) till servicenäringarnas nackdel. Det bör påpekas att de problem, som uppkommer för serviceföretagen genom olikheter i servicetid och arbetstid, har motsvarigheter i många varuproducer a n d e industrier. Det gäller här att produktionsprocessens natur är sådan att produktionen förutsätter en viss driftstid. Detta är exempelvis fallet vid vissa kemiska processer och vid kreatursskötsel. Vi skall stanna något närmare inför detta problem. I stället för att tala om servicetid i servicenäringarna och driftstid i varuproduktionen skall vi i fortsättningen helt allmänt tala om dessa problem som ett problem, vilket gäller arbetstid i förhållande till driftstid.

Arbetstid—driftstid

Med driftstid menar vi i fortsättningen den tid, under vilken produktiv verksamhet bedrives vid ett företag, totalt eller partiellt. Med arbetstid menar vi den ordinarie arbetstid, som är praxis för de anställda vid företaget. Arbetstiden kan variera för olika grupper arbetstagare men förutsattes här för enkelhetens skull vara enhetlig för alla. Driftstid och arbetstid behöver inte stämma överens med varandra. Arbetskraften kan arbeta på övertid eller på skift — från övertid bortses i fortsättningen. Tillverkningen kan också vara automatisk under en del av arbetstiden utan behov av tillsyn. En betydande del av landets realkapital h a r en driftstid, som omfattar dygnets alla timmar utan skiftgående arbetskraft, nämligen bostäderna. De avlevererar sina tjänster (bostadsnyttjande) dygnet runt. Inom betydande verksamhetsområden, t. ex. stora delar av industrin, sammanfaller driftstid och arbetstid. Detta kan ur organisatoriska synpunkter ofta

196 vara fördelaktigt. Ju mer realkapital som kommer till användning per sysselsatt, desto fördelaktigare blir det ur kostnadssynpunkt att förlänga driftstiden utöver arbetstiden och införa skiftgång. Vi har tidigare diskuterat skiftarbete ur dessa synpunkter (se kapitel IX). En förlängning av driftstiden utöver arbetstiden kan dock vara motiverad av andra skäl än sådana kostnadsskäl som har att göra med fördelning av de fästa kostnaderna för realkapitalet på en större produktion. Redan inom de varuproducerande företagen kan sådana skäl föreligga. Produktionstekniken vid framställningen av en vara kan vara sådan, att det fordras en kontinuerlig produktionstid som är längre än arbetstiden. Råvaror eller färdigvaror kan vara ömtåliga och inte tåla lagring under längre tid. Ett exempel på det senare är mejeriet i vår industrienkät, som måste mottaga och bereda mjölk lördag och söndag även om fem dagars arbetsvecka blir vanlig. Tjänster går inte att lagra. Serviceföretagets driftstid blir därför beroende av den tid under vilken det av olika skäl befinnes lämpligt att ställa tjänsterna till kundernas förfogande. Det blir en ömsesidig anpassning mellan kundernas önskemål om driftstidens längd och förläggning och de tekniska och kostnadsmässiga möjligheterna att uppehålla en viss driftstid för service. Driftstidens längd blir i serviceföretaget beroende på arten av den tjänst som utföres. Det anses sålunda självklart, att möjligheter till sjukvård skall beredas dygnet runt vid sjukdoms- och olycksfall av allvarligt slag. I andra fall är driftstiden lättare att variera. Handeln bör visserligen hålla öppet så att de kunder som har dagarbete får tillfälle att handla. Men detta krav kan uppfyllas i högre eller lägre grad. Även

inom servicenäringarna finns en motsvarighet till de långa produktionsprocesserna. Vissa transporttjänster tar lång tid i anspråk och kan knappast avbrytas i enlighet med arbetstiden. Detta gäller exempelvis inom sjöfarten. På många områden existerar därför skiftarbete. Det gäller transportväsen, sjukvård och vissa industrier. Det gäller i lägre grad handeln. Omfattningen av nattarbete h a r diskuterats i kapitel II. Ofta är det endast en mycket liten del av arbetstagarna inom ett visst arbetsområde, som behöver arbeta en viss natt. En arbetstidsförkortning förändrar emellertid inte bara betingelserna för att uppehålla en viss driftstid. Den påverkar även kundernas utnyttjande av servicen under olika delar av veckan. De som får fria lördagar förlägger, såsom tidigare nämnts, sannolikt mera inköp till lördagen etc. 1 Samtidigt kan utbudet av arbetskraft som vill ta extraarbete på lördagen öka. Konsekvenserna i dessa avseenden kan gå i olika riktningar. De kan underlätta och de kan försvåra uppehållandet av en viss driftstid. Detta hänger samman med toppbelastningen. Serviceföretagens kapacitet måste ofta byggas upp med hänsyn till toppbelastningar. I detta avseende ger våra enkäter bland serviceföretag många intressanta exempel. Många servicenäringar kommer att påverkas av kundernas ändrade vanor, om en arbetstidsförkortning får formen av en femdagarsvecka. Kunderna kan antingen vara företagen eller konsumenterna. De senares efterfrågan kan i sin tur dels ha samband med arbetet (färd till och från arbetet) eller med fritiden. Vid en arbetstidsförkortning med femdagarsvecka koncentreras 1 Jfr varudistributionsutredningens betänkande P r i s och prestation i handeln, SOU 1955:16, s. 176.

197 många företags utnyttjande av service till fem dagar, medan fridagarna ökar från en till två. Transporttjänsternas omfördelning under veckan framgår av enkätsvaren såväl från Statens järnvägar som från Stockholms spårvägar. Även televerket diskuterar i sitt enkätsvar toppbelastningen och en utbyggnad av kapaciteten med hänsyn till önskemål att möta ökad toppbelastning. Det kan nämnas att ett likartat behov av investering diskuteras i enkätsvaret från Stadsförbundet. Bl. a. diskuteras där gasklockornas kapacitet, i det fall att man måste lagra gas under fem dagars driftstid så att det räcker för konsumtionen av gas under två fridagar. Ju mer arbetstiden förkortas, desto mer torde skiftgången i samhället öka. Det kan tänkas att en fortsatt spridning av arbetstiderna medför, att individuella skillnader i dessa avseenden kommer att accepteras lättare. På längre sikt kommer kanske vissa dagar och vis-

D. Sammanfattande Ovanstående genomgång av vad som kan inträffa för det enskilda företaget vid en arbetstidsförkortning visar, att stora skiljaktigheter kan väntas föreligga inom olika branscher och olika företag allt efter de betingelser varunder de arbetar. Skillnaderna beror på utvecklingen av efterfrågan på företagets produkter och tjänster. Det gäller då både efterfrågeutvecklingen på längre sikt och de förändringar, som arbetstidsförkortningen kan medföra på efterfrågans inriktning, t. ex. på ökad fritidskonsumtion. Det gäller även förskjutningar i efterfrågan genom ändrade inkomstrelationer och prisrelationer. Verkningarna beror på företagets ställning på marknaden och dess möjligheter att genomföra prishöjningar.

sa tider av dagen inte att lika traditionsbundet betraktas som normal ledighetstid. En förskjutning av sociala mönster kan komma till stånd. Handeln intar en intressant ställning i en sådan utveckling. Ju mer skiftarbete med växlande förläggning av skiften för den individuelle arbetstagaren som införes i andra näringsgrenar, desto m i n d r e skiftarbete och arbete på »obekväm tid» synes behöva förekomma i vissa delar av handeln och vice versa. Problemet arbetstid-driftstid är synbarligen ett ganska allmänt problem inom näringslivet. Lösningarna av detta problem förändras, när arbetstiden successivt förkortas. Det är också klart, att expanderande näringsgrenar med redan nu betydande rekryteringssvårigheter och med driftstid dygnet runt kan komma att få ökade svårigheter vid en arbetstidsförkortning. Detta är exempelvis fallet med sjukvården (se bilaga 1:5).

synpunkter Främst gäller det därvid utlandskonkurrensen; den beror på exportandel av producerade varor och på importande! av förbrukade råvaror. Andra betydelsefulla faktorer är den produktivitetsökning, som normalt brukar komma till stånd och den som arbetstidsförkortningen eventuellt framkallar därutöver. Verkningarna beror på antalet berörda arbetare och tjänstemän, på kompensationsförhållanden och på realkapitalets sammansättning. De beror på elasticiteten i kostnadsstrukturen, dvs. möjligheten att ändra relationen mellan olika kostnadselement, och de beror på vinstläget inom branschen. Inte minst beror de slutligen på förhållandet mellan driftstid och arbetstid samt kundfrekvens vid olika tider under veckan och under året.

198 Vi har i detta kapitel redovisat arten av vissa förändringar, som kan inträffa vid en arbetstidsförkortning. Däremot har vi inte preciserat styrkan hos de olika förändringarna eller relationen dem emellan. De beror i första hand pä arbetstidsförkortningens storlek. Det är klart, att en kombination av olyckliga omständigheter kan medföra betydande svårigheter för det enskilda företaget även vid en blygsam arbetstidsförkortning. Ser man på hela samhället, måste man emellertid hålla i minnet, att samhällsekonomin ständigt är utsatt för förändringar i produktionsbetingelserna. Väderleksförhållandena ger fluktuationer i skördarna och i efterfrågan på vissa varor, variationer av betydande omfattning förekommer i investeringsbenägenhet, i prisrelationer och i utländsk konkurrens, efterfrågan förändras i sin inriktning etc. Alla dessa drag är karakteristiska i ett modernt expansivt samhälle. Även om det enskilda företaget i vissa fall kan ställas inför betydande svårigheter i en sådan utvecklingsprocess, har näringslivet visat en påtaglig anpassningsförmåga till skilda förändringar i produktionsbetingelserna. Marginella företag

slås ut och nya kommer till. Detta ligger i själva utvecklingen. Arbetstidsförkortningen blir sålunda endast en faktor, som verkar i den samhällsekonomiska utvecklingen och som bidrar till att styra denna i en viss riktning. Det är därför viktigt, att arbetstidsförkortningens verkningar inte bedömes mot bakgrunden av en i övrigt oförändrad omvärld. Företagen försöker exempelvis rationalisera och modernisera produktionen alldeles oavsett om en arbetstidsförkortning kommer till stånd eller icke. Det förda resonemanget leder å ena sidan till att en arbetstidsförkortning underlättas av den påtagliga flexibilitet som finns i näringslivet. Å andra sidan får denna flexibilitet inte sättas på för hårda prov; det finns många institutionella bindningar, som försvårar större anpassningsrörelser, såsom arbetskraftens, realkapitalets och växelkursernas brist på rörlighet. En successiv övergång till en kortare arbetstid i stället för större engångsförkortningar av arbetstiden måste anses önskvärd, om man vill undvika risken av större anpassningssvårigheter för enskilda företag inom olika näringsgrenar.

TRETTONDE KAPITLET

Konjunkturproblem vid övergången

till allvarligt men för den genomsnittSåsom nämnts i föregående kapitel, A. Inledning kommer en arbetstidsförkortning san- liga takten i produktionsökningen. Efterkrigstiden har varit en mycket exnolikt att medföra kostnadsökningar för pansiv period, när det gäller produkolika företag, och därvid blir frågan om tionsutveckling och omdaning av nälönekompensation av stor betydelse. Det gäller inte bara frågan om lönekompen- ringslivet. Frågan kan givetvis ställas, om icke denna expansion till en del sation för den bortfallna arbetstiden för måst köpas till priset av ett successivt dem som berörs av förkortningen. Om försämrat penningvärde. Hur därmed än vissa grupper av anställda får kortare må förhålla sig, är det inte den direkta arbetstid med bibehållen vecko- eller verkan på produktionsutvecklingen av månadsförtjänst, kan andra grupper eventuella löneoch prisökningar, som känna sig eftersatta och fordra kompeni första hand är av intresse. När man sation. Detta för oss in på problem vill analysera löne- och prisökningars som hänger samman med kostnader, roll i verkningarna av en arbetstidsförpriser och penningvärde. Efter kriget h a r det förekommit starka prisstegring- kortning, är det snarare deras indirekta verkan på produktionen, främst via ar ganska allmänt i de västeuropeiska konkurrenskraften mot utlandet, som länderna. Tendensen till inflationistisk tilldrar sig intresse. utveckling under full sysselsättning h a r i de flesta länder utgjort ett allvarligt ekonomiskt politiskt problem — åtminstone under någon period av efterkrigstiden. Detta har i många länder lett till valutasvårigheter, som stundom kunnat karakteriseras som valutakriser och som i en del fall lett till förändringar av växelkurserna. Efterkrigstidens prisstegringar i Sverige har delvis »importerats» från världsmarknaden, delvis varit bestämda av inhemska faktorer. Bland de inhemska faktorerna h a r lönebildningen spelat en väsentlig roll. En växelverkan mellan priser och löner h a r haft lätt att uppstå. De prisstegringar som förekommit har dock sannolikt icke varit

Vi h a r inte att ta ställning till frågorna om lönekompensation för bortfallen arbetstid vid en arbetstidsförkortning. Eftersom lönebildningsprocessen i samband med en arbetstidsförkortning synes vara av väsentlig betydelse, blir det dock nödvändigt att relativt ingående behandla detta problem under olika hypoteser om löneutvecklingen. Det är nödvändigt att belysa arbetstidsförkortningens betydelse för prisutveckling, konjunkturutveckling och konkurrenskraft. Det är dock inte vår sak att göra någon djupgående analys av ekonomiens funktionssätt under full sysselsättning och av svårigheterna att samtidigt söka uppnå målsätt-

200 ningar sådana som ett stabilt penningvärde, full sysselsättning och ett fritt, omfattande och balanserat handelsutbyte med andra länder. Dessa frågor kommer att behandlas av 1955 års slabiliseringsulredning. Här kan endast konstateras, att en undersökning av verkningarna av en arbetstidsförkortning måste komma ut på dessa svårpejlade vatten. Då det är av vikt att h ä r begränsa ämnesområdet så mycket som möjligt, skisseras i det följande endast i vilken riktning konjunktureffekten av just en arbetstidsförkortning kan tänkas gå. Utvecklingen av löne- och prisnivån vid en arbetstidsförkortning hänger emellertid även nära samman med utvecklingen av efterfrågan för konsumtion och investering, eller — som det också kan uttryckas — relationen mellan sparande och investeringar. Det ömsesidiga sambandet mellan en mängd olika ekonomiska faktorer av denna typ gör det i och för sig önskvärt att uppställa en modell för den samhällsekonomiska utvecklingen vid en arbetstidsförkortning. Det finns dock ingen möjlighet att ange så exakta samband mellan de ekonomiska faktorerna, vare sig ur teoretisk eller statistisk synpunkt, att ett sådant modellbyggande här kan komma ifråga. Vi får därför inskränka oss till att behandla den sannolika primära effekten av en arbetstidsförkortning i vissa viktiga avseenden och därefter bedöma den samlade effekten genom ett räkneexempel, vilket inte bör uppfattas som en prognos. Givetvis innefattar den konjunktureffekt av en arbetstidsförkortning som skall undersökas även frågan om tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Såsom förut nämnts, innebär en arbetstidsförkortning ändrade betingelser för hela produktionsprocessen. Arbetstidens längd och arbetstidens förlägg-

ning till olika tider på dygnet ingår som viktiga förutsättningar för företagens planering av produktionen. Pris- och kostnadsrelationer kommer att förändras vid arbetstidsförkortningen på ett annat sätt än de annars kanske skulle ha gjort. Kapitalets struktur, t. ex. i fråga om varaktighet, kan behöva ändras. Vissa varor blir relativt sett dyrare att producera, andra relativt sett billigare. Givetvis är det möjligt, att dessa förändringar av produktionsbetingelserna genom en måttlig arbetstidsförkortning blir så pass små att de ej synligt påverkar den ekonomiska utvecklingen. Andra faktorer kanske har betydligt större verkningar i denna utveckling. Hur därmed än må förhålla sig, är det av vikt att söka analysera riktningen och innebörden av de ekonomiska förändringar, som kan tänkas ske genom en arbetstidsförkortning, och liksom tidigare i denna framställning som jämförelsenorm välja den utveckling, som kunde antas äga rum om en förkortning av arbetstiden icke genomfördes. Arbetstidsförkortningen ä n d r a r den anpassningsprocess som ständigt pågår. Det andra problemet blir en bedömning av storleken av denna effekt och dess betydelse för den allmänna ekonomiska utvecklingen. I den anpassningsprocess, som följer på en arbetstidsförkortning, vare sig denna är stor eller liten, kommer en omfördelning av inkomster att äga rum relativt sett. Vem kommer då att bära förlusten av de varor och tjänster, som skulle ha kunnat produceras, respektive (vid en stor arbetstidsförkortning) förut producerades, och vem får ökad fritid? Snart sagt varje anpassningsprocess efter en förändring av produktionens förutsättningar innebär en förändrad inkomstfördelning. Förändringar av inkomstfördelningen äger ständigt rum i samhället, inte bara som

201 ett resultat av ekonomisk politik och av avtalsförhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Varje ny produktionsteknik, som gör äldre metoder omoderna, leder exempelvis till att vissa personer i samhället relativt sett gör förluster och andra gör vinster i inkomstfördelningsprocessen. Vissa får det relativt sett sämre, andra får det relativt sett bättre. Vissa stärker sin förhandlingsposition, andra får sin försvagad. På samma sätt sker en omfördelning av inkomster u n d e r anpassningen efter en arbetstidsförkortning. Genom att arbets-

tidsförkortningen även påverkar arbetstagarnas ställning direkt och därför kan tänkas spela en viktig roll för avtalsförhandlingarna, blir den en betydelsefull bricka i spelet om inkomstfördelningen. I detta kapitel skall verkningarna av en arbetstidsförkortning i berörda avseenden bedömas ur allmän samhällsekonomisk synpunkt. Hur problemen gestaltar sig för det individuella företaget inom olika näringsgrenar har belysts i kapitel XII.

B. Lönekompensationens Lönerna under efterkrigstiden Lönebildningen har, såsom inledningsvis antyddes, spelat en central roll

i hela efterkrigsdebatten kring den ekonomiska utvecklingen i ett samhälle, där det råder full sysselsättning. De

Tabell XIII:1. Lone- och prisutveckling

1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 Genomsnittlig årlig ökning 1946—1955 i % 1

i Sverige

19b6—1955.

Lönestegring i % från föregående år

Löneutveckling Index 1950 = 100 Hela näringslivet

Industri

roll

Arbetare

Tjänstemän

Arbetare

74 85 92 96 100 121 143 150 156 169

87 93 96 100 115 136 140 145 158

75 85 93 97 100 119 143 149 155 169

9,5

8,5

9,5

Konsumtionspriser

Industriarbetare A vt al smässig

8,5 3,5 16,0 10,6 0,5 1,3 5,0 4,0

5 Löneglidning nov.—nov.

(Index 1950 = 100)

5,0 3,3 3,1 5,o 6,3 3,7 2,4 3,4 3,5

90 93 97 99 100 115 125 126 127 130 l 135

4,2

Första kvartalet. Källor: Löneutveckling och k o n s u m t i o n s p r i s e r : officiell statistik med erforderliga j u s t e ringar för omläggningar i statistiken. Sammanvägningen för hela näringslivet h a r skett med antalet arbetare enligt 1950 års folkräkning som vikter. Avtalsmässig lönestegring: beräkningar av Gösta Rehn och LO:s utredningsavdelning. Löneglidning: b e r ä k n a d med hjälp av kvoten mellan index för lönestegringen nov.—nov. vid identiska företag enligt socialstyrelsens kvartalsstatistik med viss modifikation 1946 och 1947 (statistikomläggning) och index för avtalsmässig lönestegring.

202 krafter som bestämmer lönebildningen h a r haft en mycket stark tendens att pressa lönenivån och prisnivån uppåt utan tidigare perioders delvis kompenserande variationer i motsatt riktning. Detta belyses av tabell 1, som ger siffror för utvecklingen av löner och konsumtionspriser i Sverige under perioden 1946—1955. Tabell 1 visar, att den genomsnittliga lönenivån för arbetare inom olika näringsgrenar stigit med i genomsnitt 9 ä 10 procent om året från 1946 till 1955. Samtidigt har konsumentpriserna stigit med i genomsnitt drygt 4 procent om året. Löneökningen har bestått dels av avtalsmässiga löneökningar, dels av s. k. löneglidning. Löneglidningen spelar en betydelsefull roll i lönebildningsprocessen. Eftersom den är ojämnt fördelad på inkomsttagare inom olika näringsgrenar, leder den lätt till eftersläpningsfenomen med krav på lönekompensation från de grupper som ej har löneglidning. För tjänstemännen kan den genomsnittliga löneökningen under samma period och inom hela näringslivet grovt uppskattas till närmare 8 procent per år. De största löneökningarna ägde rum 1950—1952. Någon detaljerad analys av dessa löneökningar skall h ä r icke göras. Några faktorer bakom lönerörelserna skall dock anges. Sålunda spelade importpriserna en betydande roll i utvecklingen. Dels medförde deprecieringen av den svenska kronan 1949, att vissa importpriser steg i svenska kronor räknat. Dels medförde Koreakriget 1950 en internationellt utbredd prisrörelse i inflationistisk riktning. Bortsett från prisökningarna måste lönekraven även ses mot bakgrunden av de närmast föregående årens »lönestopp», som medfört vissa förskjutningar i lönerelationerna. I motsats till vad som var fallet vid de stora löneökning-

arna 1950—1952 bidrog icke några större importprisstegringar till att höja priserna och därmed lönekraven under 1954—1956 års lönerörelser. Även om denna löneökning därför kan betraktas som inhemsk, har den haft sin motsvarighet i flera andra länder, vilka liksom Sverige under de senaste åren haft en utpräglad högkonjunktur. Om en arbetstidsförkortning genomföres med 3 t/v (6,25 procent) för dem som har 48 timmars arbetstid per vecka, skulle detta, om lönekompensation gavs för den bortfallna arbetstiden, motsvara en genomsnittlig ökning av timlönen med 6,7 procent. Vid en förkortning med 6 t/v (12,5 procent) bleve ökningen av timlönen 14,3 procent. Här har då icke tagits hänsyn till de korrigeringar av dessa siffror som kan följa av helgdagarnas placering på olika veckodagar och av bestämmelserna om helgdagsersättningar (jfr kap. I I ) . — Varje år kommer därtill, sett ur samhällsekonomisk synpunkt, sedvanliga löneökningar genom överflyttningar av arbetskraft från låglönegrupper till höglönegrupper och genom löneglidning. Löneglidningen åter beror till stor del på det allmänna ekonomiska läget och speciellt arbetsmarknadsläget i samband med förkortningen av arbetstiden. En sammanlagd genomsnittlig ökning av timlönen på 9 respektive 17 procent i de båda fallen synes dock i vissa lägen vara en rimlig hypotes beträffande löneökningen det första året efter en förkortning. Löneökningar av den storleken över hela näringslivet kan icke äga rum utan prisökningar eller andra mindre önskvärda konsekvenser. De båda ökningstalen ovan kan närmast jämföras med löneutvecklingen 1954—1955 respektive 1950— 1951. Vid båda "dessa jämförelsetidpunkter utgjorde lönerörelserna och prisutvecklingen allvarliga problem för

203 den ekonomiska politiken. Givetvis kan utvecklingen vid en arbetstidsförkortning bli mindre problematisk i dessa avseenden i den mån icke alla inkomsttagare följer med i ovanstående inkomstutveckling, eller om de som berörs direkt av förkortningen icke får full lönekompensation. Begreppet lönekompensation Innan vi går vidare i vår bedömning av konjunktureffekten vid en arbetstidsförkortning, synes det lämpligt att n ä r m a r e precisera begreppet full lönekompensation. Denna term har visserligen använts redan tidigare, men en n ä r m a r e precisering har då inte varit av behovet påkallad. Om man bortser från den löneökning som regelbundet sker varje år och endast betraktar själva arbetstidsförkortningen, kan i första hand två motsatta alternativ tänkas för inkomstutvecklingen. Om arbetstagaren får oförändrad fec/coförtjänst, innebär detta, att timförtjänsten kommer att öka proportionellt mot arbetstidsförkortningen. Detta fall kommer att i fortsättningen kallas en arbetstidsförkortning med full lönekompensation. Om löntagaren får oförändrad /i/nförtjänst, innebär detta, att veckoförtjänsten faller proportionellt ined arbetstidsförkortningen. Detta är ett fall av förkortning utan någon lönekompensation. I flertalet av de exempel på arbetstidsförkortningar inom enstaka företag och branscher, som givits i kapitel X, har löneuppgörelserna följt ett mellanting mellan dessa ytterlighetsalternativ. Arbete mot tidlön har fått full kompensation medan arbete på ackord ofta skett utan kompensation under den hypotesen att arbetstagarna kan kompensera sig själva. Oberoende av arbetstidsförkortningen sker emellertid årligen en löneökning i samhället. Låt oss här för en-

kelhetens skull säga att detta är en ökning som motiveras med att arbetstagaren skall ha sin andel av den normala produktionsökning, som uppkommer genom ökad produktivitet. Detta ger ett tredje standardalternativ för löneökning i samband med en arbetstidsförkortning ett visst år. Om arbetstagaren får kompensation för hela bortfallet av arbetstimmar och därutöver hela den löneökning, som normalt förekommer, kommer formellt sett den nominella veckoförtjänstens utveckling icke att alls påverkas av arbetstidsförkortningen. Ett krav på en sådan lönehöjning kan sägas innebära, att arbetstagaren söker undvika att bära något av produktionsförlusten vid arbetstidsförkortningen. Hur därmed i realiteten kommer att förhålla sig beror givetvis på prisutvecklingen vid arbetstidsförkortningen. De tre nu nämnda standardalternativen för löneutvecklingen, vilka skall användas i den fortsatta framställningen, bygger för enkelhetens skull på hypotesen, att arbetstidsförkortningen är större än vad som svarar mot årlig normal produktivitetsökning. För det fall, att arbetstidsförkortningen är m i n d r e än som svarar mot årlig normal produktivitetsökning, bör de tidigare två begreppen arbetstidsförkortning med respektive utan lönekompensation modifieras, när det tredje alternativet med sedvanlig andel i normal produktivitetsökning införts i resonemanget. Vid en arbetstidsförkortning, som ryms inom produktivitetsökningens ram, avser begreppet full lönekompensation, att arbetstagaren enbart får sin andel i denna ökning. En arbetstidsförkortning, som enligt den tidigare beskrivningen sker utan lönekompensation, innebär även den, att arbetstagaren får sin andel i sedvanlig produktivitetsökning genom ökad timförtjänst.

204 En arbetstidsförkortning med full lönekompensation kan betraktas som en löneförmån. Som sådan har den emellertid en mycket speciell effekt. Tar man ut en annars tänkbar löneökning i ökad fritid, kommer denna löneförmån icke automatiskt att reduceras av en ökad beskattning. I varje fall kan därigenom ytterligare ett element införas i löneförhandlingarna vid jämförelser mellan dem som tar ut sin löneökning i ökad fritid och dem som får nominella inkomststegringar. Olika faktorer bakom lönebildningen

Studerar man de lönerörelser, som ägt rum i Sverige under efterkrigstiden, finner man vissa karakteristiska drag i lönebildningsprocessen. Dessa drag representerar kanske inte några allmängiltiga företeelser, men vissa av dem synes dock spela en sådan roll, att det kan vara värt att diskutera deras eventuella inflytande vid en arbetstidsförkortning. För det första synes det påtagligt, att arbetstagarna oftast inte går med på sänkt nominell förtjänstnivå, även om detta skulle vara förknippat med arbetstidsförkortning. Av den enkät, som vi låtit utföra beträffande arbetstagarnas önskemål (se bilaga III), framgår klart att man i många fall inte velat utbyta den erhållna löneökningen vid de senaste löneförhandlingarna mot en minskad arbetstid, men däremot är fullt beredd att göra det vid en kommande löneförhandling. Sannolikt skulle liknande resultat erhållas, om man ställde samma fråga efter denna kommande löneförhandling. Många skulle då sannolikt inte vara beredda att utbyta en eventuellt uppnådd ökning i förtjänstnivån mot kortare arbetstid. Det är ganska naturligt, att arbetstagarna vill slå vakt om uppnådda förmåner på alla områden och även räknar de nominella inkoms-

ternas absoluta höjd som en u p p n å l d förmån. Den tendens som påtalats ovan verkar i två riktningar vid en arbetstidsförkortning. Om arbetstidsförkortningen inte kompenseras fullt, mätt i nominell veckoförtjänst, kan det tänkas, att inkomsttagarna för att bibehålla samma veckoförtjänst är beredda att öka sin arbetsintensitet vid ackordsarbete. Å andra sidan kan denna tendens komma att innebära starka krav på full lönekompensation vid genomförandet av en arbetstidsförkortning. Om arbetstidsförkortningen är tillräckligt stor, leder detta, såsom ovan nämnts, till en stegring av timförtjänsten utöver vad som ryms inom ramen för produktivitetsstegringen. Strävan att ha oförändrad nominell inkomst, som i det följande tillmätes mycket stor betydelse, ger snävare möjligheter till engångssänkningar av arbetstiden per vecka. Vid genomförandet av 48-timmarsveckan efter förra världskriget bidrog detta krav på kompensation i då rådande ekonomiska läge till arbetskonflikter. Den andra faktorn som här skall anföras är följande. Den uppfattningen torde numera råda bland många arbetstagare, att lönerörelserna i princip inte bör ge större löneökningar totalt sett än produktionsutrymmet tillåter — frånsett kompensation för tidigare inträffade prisstegringar. Det är emellertid svårt att vid varje tillfälle säga hur stort detta utrymme är — om det över huvud taget kan definieras entydigt. Därtill kommer det emellertid in en inkomstomfördelningsaspekt vid resonemangen, som gör mer exakta slutsatser omöjliga. För varje grupp finns alltid möjlighet eller i varje fall tron på möjligheten att — inom det utrymme, som kan anses finnas för lönestegringar sett ur produktivitetssynpunkt — expandera på andra inkomsttagares »bekost-

205 nad». Det blir därför lätt så att utrymmet för en lönestegring, om nu detta kan definieras, snarast ger den undre gränsen för lönestegringen varje år. Den tredje faktor bakom lönerörelserna, som h ä r skall beröras, gäller jämförelsenormerna vid lönekrav. Det är rimligt att antaga, att arbetstagarna, när de skall precisera sina lönekrav, ser a) på vinstutvecklingen inom branschen och i landet i dess helhet, b) på inkomstutvecklingen för andra löntagare och därvid speciellt på eventuella »eftersläpningsfenomen» och c) på prisutvecklingen — kompensation för prisförändringar är ett självklart krav vid lönerörelser under normala tider. Det är sannolikt de två sistnämnda jämförelseformerna, som kan tänkas bli viktiga argument i lönerörelserna i samband med en arbetstidsförkortning. De löntagare, som inte får en arbetstidsförkortning eller en mindre arbetstidsförkortning än andra, kommer att vilja ha kompensation i ökade löner under åberopande av de andras förkortade arbetstid (jfr vår enkät i bilaga III). De som fått sin arbetstid förkortad, kan nästa år tänkas åberopa löneutvecklingen för de övriga, varigenom man kan få en saxningseffekt mellan olika löntagargrupper. Denna effekt skulle kanske kunna undvikas om arbetstidsförkortningen genomfördes utan speciell lönekompensation. Vad beträffar priseffekten, kan man genom en arbetstidsförkortning utöver en viss nivå komma in i en utveckling av stigande priser — i varje fall med en viss eftersläpningseffekt. Även detta kan leda till vissa saxningseffekter, i detta fall mellan priser och löner. Även arbetsmarknadsläget spelar givetvis en viktig roll för lönekraven. I detta sammanhang bör även löneglidningarnas roll för lönebildningen åter understrykas. Löneglidningarnas stor-

lek beror delvis av det ekonomiska läget och påverkas av en arbetstidsförkortning via detta allmänna läge. Såsom visats i tabell 1 är löneglidningarna ofta betydande till sitt belopp. Sålunda ledde icke prolongeringen av avtalen under åren 1949—1950 till att lönenivån blev konstant. Av tabell 1 framgår, att icke oväsentliga löneökningar kom till stånd även dessa år. Det aktuella problemet

Med hänsyn till vad som anförts om löneutveckling och prisutveckling, kan man säga, att vi står inför ett centralt problem vid en arbetstidsförkortning. Hur stor skulle löneökningen kunna bli, om inte en arbetstidsförkortning genomfördes, och vilken prisutveckling skulle förekomma i detta fall? Kommer under en aktiv ekonomisk politik lönekompensationen i samband med en arbetstidsförkortning att smältas in i de allmänna avtalsrörelserna på ett sådant sätt, att utvecklingen inte gestaltar sig mycket annorlunda i fråga om prisutveckling än den skulle ha gjort om arbetstidsförkortningen icke kommit till stånd? Sannolikt är möjligheten att så blir fallet större, om arbetstidsförkortningen »ryms» inom ett års produktivitetsstegring. 1 Det är då relativt lätt att smälta den, speciellt med hänsyn till den förut nämnda strävan hos inkomsttagarna att behålla den nominella veckoförtjänsten åtminstone oförändrad. Ryms arbetstidsförkortningen inte inom årsproduktionens utveckling utan kanske dessutom representerar ett »förskott» på nästa års produktionsutveckling, synes risken vara större för en kraftigare löne- och prisrörelse jämfört med ett läge utan arbetstidsförkortning än i första fallet. Det skulle kanske också kunna argumenteras att i ett läge, då man av i Härvid bortses från komplicerande effekt.

löneglidningarnas

206 olika skäl kan vänta en stor lönerörelse, det vore gynnsamt just med hänsyn härtill att sätta in arbetstidsförkortningen samtidigt. Den skulle kanske smältas in i dessa krav utan självständig effekt mot ökad instabilitet i priserna. Under ett år, då man annars icke hade att vänta någon större lönerörelse, skulle enligt samma argumentering kanske en arbetstidsförkortning sätta i gång en extra löne- och priseffekt, vilket skulle vara olämpligt. Många olika hypoteser kan f. ö. uppställas, när det gäller avtalspsykologi. De kan dock knappast prövas ur en kommande arbetstidsförkortnings synpunkt. Det är sålunda inte lätt att fälla ett omdöme om den sannolika utvecklingen i ovannämnda avseenden. Utvecklingen beror i hög grad på det ekonomiska läget, på tidigare löneutveckling, på prisutveckling och på den ekonomiska politik som föres. Man kanske skulle kunna säga, att ju mer utdragna verkningarna av en arbetstidsförkortning synes bli i ett visst läge genom tendens till eftersläpningar i löneutvecklingen och saxningseffekter mellan löner och priser, desto ogynnsammare är detta ur allmän ekonomisk synpunkt. Det skulle också kunna vara på det viset, att man genom det totala resultatet av löneförhandlingarna tar ut vad marknaden tål; det spelar då ingen roll, om man har en arbetstidsförkortning med i bilden eller inte. Räckvidden av en sådan tes, vilken skulle ha fundamental betydelse om den är riktig, är svår att ange. I varje fall synes dock rimligt att anta att arbetstidsförkortningen påverkar arbetstagarnas lönekrav. Speciellt spelar därvid, som nämnts, önskan att uppehålla oförändrad nominell veckoförtjänst en viktig roll. Det synes oss rimligt att förutsätta, att avtalsparternas förhandlingar i samband med arbetstidsförkortningen blir

av central betydelse för vår problemställning. Det är också först vid avtalsförhandlingarna som man kan se i vilken mån arbetstagarna är villiga att betala något för arbetstidsförkortningen. En förkortning av arbetstiden är givetvis ingenting som man får till skänks, även om den sker genom lagstiftning. Ur prisstabilitetens synpunkt vore det sannolikt i princip bäst, om arbetstidsförkortningen holies utanför löneförhandlingarna i så måtto, att man inte direkt diskuterade kompensation för denna utan bara diskuterade sedvanlig stegring av timförtjänsterna. I praktiken kan en sådan distinktion givetvis inte göras mellan olika typer av lönehöjningar. Det sämsta läget ur prisstabilitetssynpunkt torde inträffa, om i samband med arbetstidsförkortning med full lönekompensation samtidigt ett krav framställdes på sedvanlig stegring av timförtjänsterna. Det ekonomiska läge, som kommer att karakterisera tidpunkten för en arbetstidsförkortning och tiden närmast därefter, beror emellertid även på andra effekter av arbetstidsförkortningen. Det gäller effekter som uppträder på efterfrågesidan, både efterfrågan på varor och tjänster och efterfrågan på arbetskraft. Det är den samlade effekten av alla dessa verkningar från kostnads- och efterfrågesidan, som skall behandlas i fortsättningen av detta kapitel. Först skall dock några notiser ges om lönekompensation vid arbetstidsförkortningar i Sverige under senare år. Kompensation vid tidigare partiella arbetstidsförkortningar

De löneuppgörelser, som ägt rum vid tidigare förkortningar av arbetstiden i Sverige från 48 timmar inom vissa industrigrenar, avser dels företag som gått över till treskiftsarbete utan söndagsuppehåll, dels företag med kon-

207 tinuerlig drift med söndagsuppehåll, som övergått till 45 % timmars arbetsvecka, dels slutligen enstaka företag inom vissa näringsgrenar. Den allmänna regeln vid löneuppgörelserna i dessa fall synes ha varit, att arbetstidsförkortningar å ena sidan icke skulle leda till något inkomstbortfall för arbetstagarna men å andra sidan icke skulle leda till något produktionsbortfall för företagen. I allmänhet h a r de arbetare, som helt eller delvis arbetar mot tidlön, fått full kompensation för arbetstidsförkortningen. Samtidigt har parterna uttalat sig för att alla skall medverka till en produktivitetsökning så att produktionsbortfall undvikes. När det gäller arbetstagare med ackordslön har man ofta utgått från att arbetstagarna helt eller delvis skulle kunna kompensera inkomstbortfallet i samband med arbetstidsbortfallet genom ökad arbetseffektivitet. Det synes endast vara i de fall, då detta av olika anledningar uppenbarligen icke kunnat ske, som man direkt givit full kompensation även till ackordsarbetare. Övergången till treskiftsarbete utan söndagsuppehåll har i allmänhet gällt maskinstyrt arbete, där arbetstagaren icke haft så stora möjligheter att påverka produktionsresultatet. I enlighet med den allmänna regeln som antytts ovan, finner man också, att en arbetstidsförkortning i samband med övergång till sådant skiftarbete oftast varit förknippad med full lönekompensation. Vad beträffar övergången till annat skiftsystem (med 45 1/3 t / v ) kan det vara av intresse att citera några uppgörelser. I uppgörelserna för den kemisktekniska industrin heter det: »Kompensationstillägget fastställes till ett öretal lika för samtliga arbetare vid varje företag. Vid uträkningen härav skall beräkningen verkställas så, att arbetare

som avlönas med tidlön, erhåller full kompensation för arbetstidsförkortningen. För arbetare, betalad med rent eller blandat ackord, tages hänsyn till den produktionsökning, som kan vara möjlig, antingen genom effektökning eller vidtagna rationaliseringsåtgärder. Kompensationsbeloppet för dessa arbetare utgör sålunda vad som härutöver erfordras för att full kompensation skall ernås.» Vidare heter det: »Parterna äro ense om att produktionsbortfall på grund av arbetstidsförkortningen bör undvikas och att alltså arbetseffekten så vitt möjligt skall ökas. Arbetarparten utlovar bidraga härtill antingen genom ökad produktion eller lojal medverkan till erforderliga rationaliseringsåtgärder.» Det sistnämnda uttalandet finns också med i uppgörelsen för byggnadsämnesförbundet, där emellertid kompensation för arbetstidsförkortningen genom lönetillägg ingick. Slutligen kan nämnas, att en uppgörelse inom verkstadsindustrin -— som nära ansluter till en tidigare uppgörelse för järnbruken — innehåller följande uttalande: »Tidlöner och tidlönedelar i blandade ackord ökas med ett procenttal, som motsvarar den faktiska arbetstidsförkortningen. Beträffande ackorden skola arbetarna om möjligt kompensera sig för inkomstbortfallet på grund av arbetstidsförkortningen genom ökad arbetsinsats. Om sådan möjlighet icke föreligger, skola de lokala parterna träffa uppgörelse i kompensationsfrågan.» Enligt 1955 års avtal för byggnadsfacket, avseende sprängnings- och förstärkningsarbeten i bergrum (avtalet i viss mån utvidgat 1956), har den genomförda arbetstidsförkortningen förenats med en höjning av ordinarie timlöner, ackordskompensation, ackord och semesterören med 15 procent, vilket anses innebära full kompensation för alla berörda grupper och slag av arbeten.

208 När det gäller målarna, som träffat avtal om fria lördagar året om, genomfördes förändringen utan att någon speciell lönekompensation gavs i samband därmed. Det krav på fria lördagar som framställts från byggnadsarbetarförbundets sida under senare år har icke heller detta varit förenat med krav på kompensation för den bortfallna arbetstiden. I den enkät som vi gjort bland vissa företag (främst inom konfektionsi n d u s t r i n ) , vilka övergått till femdagarsvecka, visar det sig att arbetstagarna i allmänhet inte fick någon lönekompensation vid förkortningen. Det har här i allmänhet gällt handstyrda arbeten. I

C. Ett

vissa fall har dock även för dessa föreliminära nationalbudgeten. Slutligen bör nämnas, att de erfarenheter från utlandet, som vi haft uppgifter om, pekar på att arbetstidsförkortningar ofta skett utan någon lönekompensation. 1 länder sådana som Förenta Staterna, där det finns vissa minimibestämmelser beträffande lönerna, är det dock svårt att säga något generellt om den lönekompensation som förekommit vid arbetstidsförkortningar. Vid återgång till kortare arbetstid efter kriget synes man inte ha lämnat kompensation för bortfallet av den arbetstid som under kriget betalades med övertidsersättning.

räkneexempel

Modell och alternativ I samband med statsverkspropositionen uppgöres varje år en nationalbudget för det kommande året. Även om siffrorna i en sådan nationalbudget är osäkra inom vida marginaler, ger budgeten dock en lämplig ram för diskussionen av de ekonomiska problem, som är aktuella för det kommande året. Nationalbudgetmodellen och dess termer h a r blivit något av en institution i den ekonomiska debatten i Sverige. Det har därför synts lämpligt att använda denna modell vid genomgången av verkningarna av en arbetstidsförkortning ur konjunktursynpunkt. För att belysa arbetstidsförkortningens samhällsekonomiska verkningar på kort sikt göres följande hypotes. Vi befinner oss i december 1955 vid utarbetandet av nationalbudgeten för år 1956. Vi har framför oss ett beslut om en allmän arbetstidsförkortning från den 1 januari 1956. Hur skulle då kalkylerna bakom nationalbudgeten kommit att se ut? Vi utgår från läget sådant det var i

december 1955 och från den ekonomiska politik som förutsattes i den preliminära nationalbudgeten. I tabell 2 presenteras den preliminära nationalbudgeten för år 1956 sådan den i verkligheten såg ut, 1 dvs. utan någon hypotes inlagd om en arbetstidsförkortning. Den siffermässiga konkretiseringen i nationalbudgeten har formen av en försörjningsbalans, som anger förändringarna i produktionen och importen och i deras användning för olika huvudändamål. Ser vi på procenttalen i den sista kolumnen över förändringarna från 1955 till 1956, finner vi, att försörjningsbalansen inte antydde någon sensationell utveckling. Den redovisade en ganska normal ökningstakt för de olika delposterna. I den text, som diskuterade utvecklingen under 1956, an1 Under utarbetandet av detta betänkande har en reviderad nationalbudget presenterats. Vi har icke ansett det nödvändigt att revidera våra beräkningar i anslutning härtill. För illustrativa ändamål är den preliminära nationalbudgeten lika användbar.

209 Tabell XIII:2. Beräknad försörjningsbalans Preliminär nationalbudget

för år 1956

Miljoner kronor i 1955 års priser. Förändring 1955—1956 1955 Absolut

Procent

48 240 10 300

+ 1450 + 100

+ 3 + 1

58 540

+ 1550

+ 3

8 480 6 250 9 980 27 810 6 020

+ + + + +

190 110 200 800 250

+ 2 + 2 +2 + 3 + 4

58 540

+ 1550

+ 3

Tillgång

Summa Användning Offentliga investeringar

Summa K ä l l a : Nationalbudget Bil. 1, Bih. 2. s. 113.

för år 1956. Statsverkspropositionen år 1956,

gavs försörjningsbalansen för 1956 visa med full lönekompensation. Därefter per en viss dämpning i investeringsexpan- varieras arbetstidsförkortningen vecka genom ett alternativ med 6 t / v . sionen vid en normal utvecklingstakt hos konsumtionen för att bringa jäm- En variation av löneutvecklingen skall även ske genom en diskussion av två vikt i bytesbalansen. Dessutom var det påtagligt, att det förelåg investerings- andra alternativ. Därmed h a r vi behandlat variationer i två viktiga faktorer. önskemål av stora mått, både inom den offentliga och den privata sektorn, vilka Därtill blir konjunkturläget vid förkortningen och den ekonomiska politiken med den antagna restriktiva politiken av speciell betydelse. dock skulle hållas tillbaka. De betraktelser, som kan göras i anI nationalbudgeten för 1956, som samslutning till nationalbudgeten för 1956, manställdes innan löneförhandlingarna har närmast karaktären av räkneexemför året var klara, förutsattes vidare att pel. Osäkerheten är väsentligt större än avtalsförhandlingarna skulle ge 3 provad ett sådant räkneexempel med precents löneökning. Därjämte skulle ske ciserade siffror ger vid handen. I deten ökning av inkomstsumman genom ta sammanhang kan pekas på den osäökad sysselsättning, löneglidning och överflyttningseffekter, så att den totala kerhet en uppskattning av produktionsinkomstsumman skulle stiga med 6 å 7 utfall och lönerörelser enligt föregående framställning måste ha. Därtill komprocent. Det är på denna punkt framför andra, som en revidering av natio- mer, att det ekonomiska utgångsläget nalbudgeten måste ske med hänsyn till vid en kommande arbetstidsförkortning icke alls behöver vara samma som vid en antagen arbetstidsförkortning. årsskiftet 1955/56, vilket här är utI den nationalbudgetmodell som vi här skall presentera förutsattes, att en ar- gångspunkt för räkneexemplet. Slutlibetstidsförkortning sker med 3 t/v och gen bör påpekas, att de ömsesidiga 14

210 samband, som finns mellan samhällsekonomins olika delar, gör ett särskiljande av de olika posterna i diskussionen i viss utsträckning orealistiskt. Även om följande kalkyler därför knappast kan tillmätas något prognosvärde för en aktuell situation, anser vi dock att nationalbudgetmodellen ger en god utgångspunkt för en systematisk diskussion av arbetstidsförkortningens direkta effekt på olika områden. Siffrorna kan dessutom i vissa fall ge vägledning när man vill bedöma vilka risker en engångsförkortning av arbetstiden av given storlek kan medföra för samhällsekonomin under en anpassningsperiod.

Produktionen

Produktionsökningstakten varierar, såsom konstaterades i kapitel XI, från år till år. Produktionsökningens storlek just u n d e r det år, som väljes för en arbetstidsförkortning, kan inte preciseras långt i förväg. Det är emellertid naturligt, att vi i vårt räkneexempel väljer den preliminära nationalbudgetens produktionsprognos för år 1956. Dessa 3 procent representerar uppskattningen av produktionsökningstakten just detta år. De sammanfaller — bortsett från effekten av en viss sysselsättningsökning — med vårt huvudalternativ i kapitel XI för normal takt i produktionens ökning. Denna ökning skall kombineras med det produktionsbortfall, som vållas av själva arbetstidsförkortningen. Mot bakgrunden av de slutsatser, som drogs av framställningen i kapitel XI, förefaller det lämpligt att h ä r räkna med ett produktionsbortfall på 4 procent. Stora avvikelser från denna siffra är tänkbara, bl. a. allt efter storleken av den arbetskraft, som kommer att beröras av förkortningen. Utvecklingen beror även på utformningen av lönekompensationen. Jämför

för övrigt de tretton faktorer, som kan tänkas påverka produktionsutfallet och som angavs i slutet av kapitel XI. Dessa olika variationer tas upp till diskussion längre fram. Om de två antagandena — om normal ökningstakt och om den direkta effekten av en arbetstidsförkortning på produktionen — kombineras, erhålles följande resultat. Produktionen skulle i fall av en arbetstidsförkortning med 3 t/v komma att ligga ca 4 procent lägre än eljest och således första året sjunka med ca 1 procent, vilket motsvarar 500 miljoner kronor. Dessa tal har införts i tabell 3, som sammanfattar det första ledet av vårt räkneexempel. Med hänsyn till problemets art h a r endast starkt avrundade siffror införts i tabell 3.

Investeringarna

I den preliminära nationalbudgeten för 1956 räknades med att investeringarna, såväl de privata som de offentliga, skulle öka med 2 procent. Såsom nämndes, var detta delvis ett resultat av den ekonomiska politiken. Både på det offentliga och det privata området hålles sådana investeringsönskemål, som i och för sig anses angelägna, tillbaka genom byggnadsreglering, kreditrestriktioner och finanspolitik. Såsom nämnts tidigare, framhålles det ofta att arbetstidsförkortningen verkar stimulerande på investeringsverksamheten. Företagen anses genom teknisk och organisatorisk omläggning av produktionen söka återhämta det produktionsbortfall som skett. Dessutom anses kostnadsrelationerna komma att förskjutas i sådan riktning, att det lönar sig att företaga investeringar som tidigare inte var lönande. Det är sannolikt, att vissa faktorer av nämnda slag verkar i riktning mot ökad investeringsvilja — framför allt just vid själva övergången. Ett

211 Tabell XIII:3.

Vissa förändringar i tillgång och vid en arbetstidsförkortning

efterfrågan

Räkneexempel: första ledet.

Tillgång Produktion Import Summa Användning P r i v a t a investeringar Offentliga investeringar Export Privat konsumtion Offentlig konsumtion ... Summa

1955 Milj. kr.

Förändring 1955—1956

48 240 10 300

— 500 — 100

58 540

— 600

8 480 6 250 9 980 27 810 6 020

+ + ± + +

58 540

+ 700

Skillnad vid 3 % procents konsumentprisstegring — Minus konsumentprisstegring Skillnad vid oförändrade priser

visst stöd för dentia hypotes ger våra enkäter bland olika näringsgrenar — se bilaga I. Trots allt är det dock sannolikt inte rimligt att räkna med några större verkningar mot ökade investeringar. Flera faktorer kan verka i motsatt riktning. Det är inte bara lönerna som stigit vid en arbetstidsförkortning genom lönekompensationen. Såsom vi sett tidigare, sjunker nuvärdet av investeringsprojekten genom minskad effektivitet hos kapitalet. Även investeringskostnaderna kan stiga. Utvecklingen beror på hur prisrelationer och efterfrågan förändras. Det kan hända att vissa industrier vill expandera, medan andra får det svårare att hävda sig. 1 Investeringsefterfrågans utveckling på kort sikt beror även på graden av stelhet i de investeringsplaner, som är under förverkligande. Sker det en ökad övergång till skiftarbete vid en arbetstidsförkortning,

Milj. kr.

190 110 0 300 100

Procent

+2 +2 ±0 +1 +2

—1300 — 950 —2 250

skulle detta i sin tur på kort sikt verka i riktning mot relativt sett minskad investeringsvilja. Produktionsutrustning finns tillgänglig för den genom skiftgång ökade produktionen. Däremot kan en ökning av personalen vid skiftarbete medföra ökat behov av bostäder i berörda orter. Även vinsterna kan komma att förändras. Sannolikt kommer en minskning i de totala vinsterna att ske, varigenom självfinansieringsmöjligheterna sjunker. Detta bör bidra till att minska investeringsefterfrågan. Det är emellertid av vikt att skilja mellan investeringsvilja och investeringsmöjligheter. Ovan h a r närmast ini Inte heller i den undersökning, som gjorts inom Internationella arbetsbyrån r ö rande verkningarna av en arbetstidsförkortning, tillmäter m a n dén n ä m n d a effekten på investeringarna någon större betydelse. Se I n t e r n a t i o n a l Labour O f f i c e , Report on the Reduction of Hours of Work. Geneva 1956 (Stencilerad).

212 vesteringsviljan berörts. Det går sålunda inte att avgöra i vilken riktning denna påverkas av arbetstidsförkortningen. Det är sannolikt, att en viss tendens till ökad investeringsvilja skulle föreligga efter en arbetstidsförkortning inom näringsgrenar med en relativt sett gynnad position. I vilken mån denna investeringsvilja skulle kunna manifesteras vid en given ekonomisk politik är en annan fråga. Såsom förut nämnts, begränsas investeringarna f. n. genom byggnadsreglering och kreditpolitik. Möjligheten till självfinansiering synes ha minskat. Det har därför ansetts rimligt att i kalkylen (tabell 3) införa samma investeringsökning som i nationalbudgeten, dvs. 2 procent. Detta antagande är förenligt både med minskad och ökad investeringsvilja inom vissa marginaler. Det skulle i själva verket innebära ökad investeringskvot, eftersom bruttonationalprodukten förutsattes minska med en procent. En helt annan investeringssiffra skulle kunna behöva införas i modellen, om man förutsatte att investeringspolitiken skulle ändras därhän att produktionsbortfallet vid en arbetstidsförkortning skulle inhämtas på ett visst antal år genom högre investeringar. Siffran beror bl. a. på vilken struktur de nya investeringarna får, t. ex. i fråga om realkapitalets varaktighet. Ett produktionsbortfall på 4 procent skulle med mycket grova hypoteser om sambandet mellan investeringar och produktion kunna tas igen på 10 år, om bruttoinvesteringarna under varje år av denna tid låg 10 procent högre än de annars skulle ha gjort. Detta skulle för år 1956 innebära en ytterligare ökning av investeringarna med 1 500 miljoner kronor. En sådan siffra har givetvis mycket vida felmarginaler. Den avser närmast att ge en föreställning om innebörden av den uppställda hypotesen.

Konsumtionen

Den privata konsumtionens utveckling efter en arbetstidsförkortning beror främst på utvecklingen av inkomster, skatter, priser och sparande för de privata konsumenterna. Inkomstsummans utveckling beror på hur många som får ökad fritid med oförändrad vecko- eller månadsinkomst och hur många som i stället får en löneökning — kombinationer mellan dessa två alternativ är givetvis möjliga. Om alla får ökad fritid med oförändrad vecko- eller månadsförtjänst, kommer den avtalsmässiga ökningen av timförtjänsten att svara mot arbetstidsförkortningen. Det förefaller rimligt att antaga, att en del arbetstagare får ökad veckoförtjänst i stället för fritid vid avtalsförhandlingarna. Den genom centrala avtal bestämda inkomstsumman för alla inkomsttagare förutsattes sålunda i genomsnitt stiga med drygt 1 procent, om arbetstiden förkortas med 3 t/v. Sambandet mellan detta antagande och antagandet om produktionsutveckningen är följande. Av alla sysselsatta förutsattes 80 procent få en arbetstidsminskning med 3 t/v, vilket betyder ca 6 procents bortfall av antalet av dem utförda arbetstimmar. Produktionen förutsattes därigenom bli 4 procent lägre än den annars skulle ha blivit. 20 procent av de sysselsatta får i stället ca 6 procent i ökning av den totala förtjänstnivån, vilket utslaget på de totala förvärvsinkomsterna ger 1,2 procent i ökning. En dryg procent av summan av personliga förvärvsinkomster gör nominellt ca 400 miljoner kronor. Därtill kommer emellertid den ökning av inkomstsumman, som kan tillskrivas löneglidning och överflyttning av arbetskraft mellan näringsgrenarna m. m. Det kan vara lämpligt att i linje med nationalbudgeten för 1956 förutsätta, att den-

213 na ökning får en storlek av ca 900 miljoner kronor. Det bör dock framhållas, att detta antagande utgör en av kalkylens svagaste länkar. Med några mindre korrigeringar för andra inkomster i linje med den preliminära nationalbudgeten ger ovanstående kalkyler en sammanlagd ökning av inkomstsumman med 1 500 miljoner kronor vid en förkortning av den lagstadgade arbetstiden med 3 t/v. Efter en reducering av denna nominella inkomstökning för ändring av skatter och försäkringsavgifter 1955—1956 m. m. kvarstår kanske 1 100 miljoner kronor i ökning av de för konsumtion disponibla inkomsterna. Hur mycket av denna ökning i de disponibla inkomsterna kommer nu att bli underlag för efterfrågan på konsumtionsvaror och hur mycket avses bli sparat? Skulle en arbetstidsförkortning kombineras med införande av fem dagars arbetsvecka, skulle detta ge upphov till ökad fritidskonsumtion. Ökat behov av service från transportväsendet, ökat behov av bilar och sportstugor etc. skulle påverka konsumtionsutgifterna. Det är inte säkert, att denna ökade fritidskonsumtion enbart skulle gå ut över sparandet. Det kan även tänkas, att en minskning av annan konsumtion skulle ske. Även om en viss förändring i levnadsförhållandena kan tänkas äga rum vid införandet av en fem dagars arbetsvecka, och även om konsumtionen av vissa varor och tjänster, som spelar en relativt underordnad roll, skulle stiga kraftigt, är det inte säkert, att detta skulle medföra några stora förändringar i den totala konsumtionsvaruefterfrågan. En tendens till minskat sparande bör dock uppkomma. Låt oss införa 150 miljoner kronors minskning för att markera detta. När den preliminära nationalbudgeten gjordes upp vid årsskiftet 1955/56, låg konsumentprisnivån ca 3 1/2 pro-

cent högre än den genomsnittliga nivån för hela 1955. Priserna hade stigit starkt under året. Om prisnivån förblev oförändrad hela 1956, skulle likväl priserna för 1956 genomsnittligt ligga 3,5 procent högre än de gjorde 1955. Detta innebär en reducering av realvärdet hos konsumenternas disponibla inkomster med ett belopp av 950 miljöner kronor. Med de förutsättningar som gjorts beträffande inkomster, priser och sparande är det rimligt att införa en ökning av den privata konsumtionen med 300 miljoner kronor. Då har man sålunda redan inräknat effekten av en prisökning med 3,5 procent på konsumentområdet. Förutom den privata konsumtionen innehåller försörjningsbalansen (och därmed nationalbudgeten) även posten offentlig konsumtion. Denna konsumtion svarar mot statens och kommunernas löpande utgifter för varor och tjänster. Det gäller utgifter i samband med administration, sjukvård, försvar, undervisning, underhåll av vägar och mycket annat. Den offentliga konsumtionen förutsattes i nationalbudgeten för år 1956 stiga med 4 procent, eller med 250 miljoner kronor, från 1955 till 1956. Vid en arbetstidsförkortning kommer den offentliga konsumtionen vid given prisnivå att sjunka i den mån de offentligt anställda arbetstagarna får ökad fritid. I detta fall kan man tänka sig, att stat och kommun vill kompensera sig för denna minskning genom nyanställningar. Vi förutsätter emellertid, att ökningen i offentlig konsumtion från 1955 till 1956 skulle bli något m i n d r e vid en arbetstidsförkortning med 3 t/v, förslagsvis endast 2 procent. Export och utlandökonkurrens

Ovan har konsumtion och investering berörts. Därmed återstår en post på nationalbudgetens användningssida: ex-

214 porten. När vi skall behandla exportutsikterna efter en arbetstidsförkortning, kommer vi in på ett av våra centrala problem, nämligen konkurrenskraften gentemot utlandet. En arbetstidsförkortning berör exportindustrien och medför ökade kostnader för denna. Därmed kan vår konkurrenskraft gentemot utlandet försämras jämfört med ett läge, då en sådan kostnadsökning icke skulle ha kommit till stånd. Detta gäller vid oförändrade växelkurser. Utrikeshandeln kan i första hand betraktas som ett byte av varor och tjänster mellan olika länder till båda parters fördel. Förenklat uttryckt byter varje land ut (»exporterar») de varor och tjänster, för vilka dess produktionsbetingelser är relativt sett gynnsamma i förhållande till övriga länders. Landet får i utbyte (»importerar») sådana varor och tjänster, för vilka produktionsbetingelserna är relativt sett sämre. Vid varje kostnadsläge inom landet finns det varor och tjänster, som det för ett land är fördelaktigt att byta mot andra varor och tjänster producerade i andra länder. Begreppet konkurrenskraft gentemot utlandet saknar i detta samm a n h a n g mening som ett absolut begrepp. Varje land har en relativ konkurrenskraft gentemot andra länder, n ä r det gäller framställningen av vissa varor och tjänster. Vid tänkta bilaterala byten av varor mellan olika par av länder, där export och import vore statsmonopol, skulle något större bekymmer därför icke uppkomma för exporten efter en arbetstidsförkortning genomsnittligt sett. Andra exportvaror skulle visserligen kanske efter en arbetstidsförkortning — åtminstone på längre sikt — komma överst på listan över sådant scm landet vill byta bort. Men det skulle alltid finnas varor, som det lönade sig att byta mot andra vid givna kostnader

och priser i de berörda länderna. Ett visst anpassningsproblem beträffande produktionsstrukturen skulle dock kunna uppstå. Svårigheterna uppkommer i detta sammanhang vid fri utrikeshandel med multilaterala system för denna. De fördelar, som en sådan handel h a r genom ökad arbetsfördelning och mångsidighet i bytet, får köpas till priset av en viss samhällsekonomisk instabilitet. Denna instabilitet råder, därför att den växelkurs, vid vilken bytesbalansen befinner sig i jämvikt, kan komma att förändras från år till år med hänsyn till kostnadsrelationer m. m. i berörda länder. Växelkurserna är dock under nuvarande förhållanden svåra att förändra. Därtill kommer den svårighet i ett multilateralt utrikeshandelssystem, som består i att flertalet parter ofta var för sig vill skapa en internationell likviditet genom ett överskott i bytesbalansen som ger ökad valutareserv. Bytesaspekten i utrikeshandeln träder sålunda i multilaterala system något i bakgrunden för konkurrensaspekten. Kunde man ändra växelkurserna kontinuerligt eller laborera med tullar och exportavgifter på ett sådant sätt, att detta påverkade varken tilliten till landets valuta eller det multilaterala systemets funktionssätt, skulle ett väsentligt problem på det samhällsekonomiska planet i samband med en arbetstidsförkortning vara övervunnet. En ändring av växelkursen innebär ingen direkt reell vinst eller förlust för ett litet land som Sverige, i den mån import- och exportpriser är givna utifrån. Växelkursen ger endast den relation i vilken de omräknas till svenska kronor. Bytesförhållandet blir detsamma i svenska kronor, vilken kurs som än användes. Konkurrenskraften mot utlandet är sålunda p r i m ä r t ett monetärt problem med olika sekundära samhällsekonomiska

215 verkningar. Vi förutsätter här, att en förändring av den svenska växelkursen är någonting som man f. n. icke kan eller icke vill genomföra annat än som en nödfallsåtgärd. I detta sammanhang bör nämnas, att de sakkunniga för utredning om reglering av riksbankens sedelutgivningsrätt på längre sikt i sitt betänkande berört frågan om rörliga växelkurser — dock från en helt annan utgångspunkt. 1 Man möter ofta åsikten, att det för att undvika svårigheter i betalningarna med utlandet är tillräckligt, om lönestegringen håller sig inom ramen för produktivitetsstegringen och några prisstegringar sålunda icke behöver komma till stånd. Frånsett olika förenklingar, som ligger bakom ett sådant resonemang, kan sägas, att det bygger på inhemska problemställningar: man skulle i genomsnitt sett icke behöva få penningvärdeförsämringar inom landet vid en löneutveckling av denna beskaffenhet. Därmed är dock ingenting bevisat om utvecklingen av konkurrensförmågan gentemot utlandet. Den beror inte bara på hur det går inom det egna landet utan även på hur det går i utlandet. Konkurrenskraften gentemot utlandet beror dessutom på ett komplex av olika faktorer: närmast på utvecklingen av löner, produktivitet, exportkrediter, tullar och valutakurser såväl i det egna landet som i andra länder. Det är hela konkurrensläget i dessa avseenden man måste studera, om man vill diskutera hur konkurrenskraften gentemot utlandet utvecklas. Det gäller härvid främst de näringsgrenar, som är utsatta för utländsk konkurrens. Konkurrensutvecklingen måste nämligen studeras från näringsgren till näringsgren. Det är exempelvis möjligt, att produktivitetsutvecklingen inom våra exportindustrier är en annan än den är för landet i dess helhet.

Om lönestegringarna håller sig inom ramen för produktionsstegringen inom det egna landet, så att inga tendenser till prisökning uppstår, säger detta sålunda inte hur konkurrensläget h a r utvecklats. Först måste andra faktorer beaktas och motsvarande utveckling inom andra länder studeras. Det är sålunda mycket svårt att göra prognoser om utvecklingen av Sveriges konkurrenskraft gentemot utlandet vid en arbetstidsförkortning. Leder denna till ökade kostnader, försämras givetvis konkurrenskraften vid givna växelkurser i förhållande till ett läge, då en sådan kostnadsökning ej komme till stånd. Därutöver vet man mycket litet. Andra faktorer i Sverige och i utlandet kan verka i motsatt riktning. Dessutom skall utgångsläget inte förbises. Ett ogynnsamt utgångsläge vid givna växelkurser skulle visa sig i exportsvårigheter. Även om exportkonjunkturen för träindustrin och vissa andra industrier inte är särskilt gynnsam torde det dock knappast kunna sägas, att huvuddelen av vår export h a r sådana svårigheter att hävda sig, att det inger större bekymmer för stunden. F. n. är föreningslänken mellan konjunkturutvecklingen i olika västeuropeiska länder en i största allmänhet högt uppdriven högkonjunktur, vilken hittills, vad beträffar världsmarknaden, visat en anmärkningsvärd prisstabilitet. Starkare krav på lönestegringar och därav följande prisökningar h a r dock förmärkts på många håll under det senaste året, och dessa h a r blivit ett problem speciellt i de skandinaviska länderna och Storbritannien. Det är också på sin plats att här peka på att en arbetstidsförkortning är ett aktuellt problem även i flera andra västeuropeiska länder — jämför härvidlag redogöreli SOU 1955:43, s. 62—63.

216 sen i kapitel III. I den mån sådana arbetstidsförkortningar genomföres samtidigt i dessa länder, innebär detta sålunda ur denna speciella synpunkt en viss parallellitet i utvecklingen av konkurrenskraften. Om man ser till de för vårt land f. n. rådande exportutsikterna, torde det råda allmän enighet om att man på längre sikt kan vänta sig relativt sett ökad efterfrågan ute i världen på varor av den typ Sverige exporterar (jfr kapitel XI). Detta kan innebära stigande priser för våra exportvaror relativt sett men säger givetvis ingenting om utvecklingen av den absoluta genomsnittliga exportprisnivån. I den preliminära nationalbudgeten för år 1956 förutsattes, att exportpriserna kommer att fortsätta att stiga. I den mån världsmarknadspriserna för våra exportvaror kommer att stiga, innebär detta givetvis ett underlättande moment för övergången till en kortare arbetstid. Ur denna synpunkt synes ett sådant läge för en arbetstidsförkortning vara gynnsamt för exportindustrierna. I detta sammanhang b ö r också påpekas, att länder som — i motsats till vad fallet är i fråga om Sverige — spelar en väsentlig roll för handeln, skulle kunna påverka prisutvecklingen vid en arbetstidsförkortning. En arbetstidsförkortning skulle medföra en tendens till minskning av produktionen. Därigenom skulle ett sådant land kunna betinga sig ökade priser för den m i n d r e produktionen, om utlandets efterfrågeförhållanden möjliggjorde detta ur andra synpunkter. Man skulle i detta fall genom arbetstidsförkortningen få en tendens till förbättrade bytesförhållanden. Detta kan även gälla sådana varor, där Sveriges utbud är stort nog för att påverka prissättningen på världsmarknaden. Slutligen skall även pekas på en annan faktor som påverkas av en arbets-

tidsförkortning, nämligen leveranstiderna. Genom förkortad arbetstid per vecka ökas — om också driftstiden förkortas och sålunda skiftgång ej införes — tiden för färdigställandet av en exportorder. Denna förlängning av leveranstiderna påverkar konkurrenskraften. Slutsatserna av denna framställning blir närmast, att det finns många olika faktorer som påverkar våra exportindustriers möjligheter att hävda sig. Det sker årligen förändringar i dessa faktorer, bland vilka arbetstiden per vecka är en. En eventuell förändring i konkurrenskraften gentemot utlandet har sålunda två verkningar. För det första kan växelkurserna komma att behöva ändras, vilket i och för sig kan medföra vissa anpassningsprocesser (med konjunkturella verkningar) som behöver analyseras. För det andra kan konkurrenskraften för olika typer av industri inom landet komma att relativt förskjutas. Det är möjligt att industrier, där arbetskostnaderna spelar en relativt stor roll, icke längre kommer att visa sig lönande, medan andra blir konkurrenskraftigare. På längre sikt kommer därför en omvandling av näringslivet i viss utsträckning till stånd. Sådana strukturella omvandlingar torde emellertid icke vara unika företeelser utan snarare regel i ett samhälle under ekonomiskt framåtskridande. Under förutsättning att växelkursen inte kan ändras och även att tullpolitik och exportsubventionspolitik är låsta, måste dock hänsynen till exportindustriens konkurrenskraft sätta vissa gränser för möjligheten att genomföra en arbetstidsförkortning med full lönekompensation. Det går ej att ange dessa gränser. Ett läge med goda exportkonjunkturer och stigande exportpriser skulle dock kunna vara relativt sett gynnsamt för arbetstidsförkortningen ur berörda synpunkter. Det kan i detta sammanhang vara på

217 ring på 3 1/2 procent från 1955 till 1956. På tillgångssidan kan det ske en viss produktionsminskning, även om denna i så fall sannolikt är mycket blygsam. Dessutom måste förutsättas, att en importminskning kommer till stånd, om bytesbalansen skall gå jämnt ut. Exporten har ju ovan antagits bli lägre än vad som förutsattes i nationalbudgeten. Föreligger en ekonomisk politisk målsättning om jämn bytesbalans, skulle detta fordra en importminskning med 100 miljoner kronor. Även en annan sida av importens utveckling bör beaktas. Vid en 4 procent lägre total produktion än som förutsattes i den preliminära nationalbudgeten bör behovet av import av råvaror och halvfabrikat för produktionen minska. Den minskning av importen med 100 miljoner kronor, som införts i tabell 3, korresponderar även med ett sådant antagande om behovet av importvaror för produktionen. Räkneexemplet i tabell 3 leder sålunda fram till en skillnad mellan beräknad förändring i efterfrågan och beräknad förändring i produktion och import på 1 300 miljoner kronor. Det är ingen anledning att tillmäta detta tal någon exakt innebörd. Vad som är av intresse är närmast de olika delresonemang som lett fram till resultatet. De antyder, att man under vissa förutsättningar vid en arbetstidsförkortning kan komma i ett Balansrubbningen läge, då inflationseffekten från efterfråMed utgångspunkt från det ekonomiska läge, som rådde vid årsskiftet 1955/56, gesidan blir ganska betydande. Sammanfattningsvis bör här framhålhar föregående avsnitt behandlat effekten av en arbetstidsförkortning på olika las, att förutsättningarna bakom kalkylen över balansbristen, sådan den komslag av efterfrågan på varor och tjänsmer till synes i tabell 3, främst är fölter, som produceras inom samhället. jande: Allt som allt skulle efterfrågeökningen i detta räkneexempel, sådant det sam- 1) en arbetstidsförkortning med ett produktionsbortfall som resultat, manfattas i tabell 3, få en storlek av 2) full lönekompensation, 700 miljoner kronor vid en arbetstidsförkortning på 3 t/v, om man räknar 3) oförändrad bytesbalans (och valutamed en automatisk konsumentprisstegreserv),

sin plats att påpeka, att betydande delar av vår exportindustri på viktiga områden genomfört eller är på väg att genomföra en arbetstidsförkortning i en del fall i samband med utökad driftstid. Det är h ä r fråga om gruvorna, järnbruken, pappers- och massaindustrien. Därtill kommer, att skogsbrukets arbetstidsförhållanden i praktiken inte påverkas av lagändringar på samma sätt som den egentliga industrien. Dessa förhållanden spelar givetvis större roll för modifikationer i resonemangen om produktionens än om lönekostnadernas utveckling vid en arbetstidsförkortning. I nationalbudgeten för år 1956 beräknades exporten öka med 2 procent. Vid en förkortning av gällande lagstadgade maximum för arbetstiden med 3 t/v synes det knappast föreligga några större risker till allvarliga exportsvårigheter i det konjunkturläge som rådde när 1956 års nationalbudget uppgjordes. Å andra sidan kan produktionen komma att bli något mindre än annars inom exportindustrierna i samband med en arbetstidsförkortning, såvida inte ny arbetskraft kan anställas. Det synes därför rimligt att i våra kalkyler (tabell 3) införa oförändrad export från 1955 till 1956 vid en arbetstidsförkortning med 3 t/v.

218 4) en automatisk konsumentprisstegring med 3 1/2 procent, 5) oförändrade lager. Under efterkrigstiden har kalkyler vid många tillfällen gjorts över sådana efterfrågeöverskott, som ansetts råda i början av vissa år. Sådana kalkyler var aktuella i slutet av 40-talet, vid Koreainflationen och i nationalbudgeten för år 1955, då man nyligen fått de stora löneökningarna. Det går givetvis inte att jämföra storleken av de efterfrågeöverskott, som kalkylerades ovan, med dem som erhållits vid tidigare tillfällen. Det räcker här att konstatera, att man även tidigare har kalkylerat med efterfrågeöverskott av betydande storlek. I de flesta fall har efterfrågeöverskottet lett till en betydande effekt på priserna, år 1947 även på importen. I det läge som här har tjänat som utgångspunkt för kalkylerna skulle sålunda en icke oväsentlig ökning kunna väntas av den nominella efterfrågan i samhället vid en arbetstidsförkortning med 3 t/v, samtidigt som det icke sker någon ökning utan kanske en minskning av tillgången på varor och tjänster. Det balansproblem, som uppstår genom verkningarna av en arbetstidsförkortning på samhällsekonomin, är dock mycket komplicerat, även om problemet ses inom ramen för en förenklad försörjningsbalans. De olika posterna, som ingår i försörjningsbalansen eller som ligger bakom kalkylen över dessa, hänger mer eller mindre intimt ihop med varandra. De har ömsesidiga verkningar på varandra som ofta är mycket svåra att precisera och att införa i resonemangen.

Utjämningen Även om en brist på balans i ovanstående mening råder vid årets början, måste tillgång och efterfrågan anpassas

till varandra i ett ekonomiskt förlopp under året. I efterhand är tillgång och användning av varor och tjänster alltid lika. Vi skall närmast beröra tre olika faktorer, som kan tänkas bidraga till detta i ett läge av den typ som illustreras i vårt räkneexempel: a) högre produktion, b) ytterligare prisstegringar samt c) ökad import. a. Vi har i kapitel XI berört svårigheten att förutse produktionsutvecklingen vid en arbetstidsförkortning. Såsom där påpekades, finns det många faktorer, som kan medverka till att produktionsökningen icke motverkas så mycket som vi förutsatt i ovanstående kalkyler. Det beror på utvecklingen av arbetsintensitet, frånvarofrekvens och mycket annat. Det är givet, att varje ökning av produktionen utöver vad som förutsatts i tabell 3 skulle kunna göra vårt balansproblem mindre, en ytterligare produktionsminskning skulle göra det större. Det finns emellertid en viktig reservation att göra i detta avseende. Om produktionen skulle bli högr e än antaget, är detta av fundamental betydelse endast i det fall den mot produktionsökningen svarande inkomstökningen sparas. Om en produktionsökning beror på minskad frekvens av förfallolös frånvaro, ökat övertids- och extraarbete, ökad ackordsprestation eller dylikt, följer automatiskt en inkomstökning för löntagarna. I själva verket utgör samspelet mellan produktion och inkomster av olika typer ett av de svåraste problemen i den typ av kalkyl, som ligger bakom tabell 3. b. En viss del av bristen på balans kan komma att ta sig uttryck i och utjämnas genom en prisökning. Liksom i den preliminära nationalbudgeten för år 1956 förutsattes i vårt räkneexempel en genomsnittlig konsumtionsprisök-

210 ning med 3,5 procent från 1955 till 1956 — även om priserna blir konstanta u n d e r loppet av 1956. I ett annat läge, där man inte har en automatisk prisstegringseffekt genom tidigare prisstegringar, blir balansproblemet större. Vill man då först göra en kalkyl under antagande om oförändrade priser mellan de två aktuella åren, blir skillnaden mellan förändring i tillgång och efterfrågan väsentligt större än i vårt räkneexempel (se tabell 3). Läget i övrigt kan emellertid då vara ett annat än i vårt exempel och fordra andra modifikationer i kalkylerna. Eftersom någon prisökning via importen icke förutsattes för år 1956 i den preliminära nationalbudgeten, skulle en utjämning av skillnaden mellan tillgång och efterfrågan inom landet genom ytterligare prisstegring bli mer begränsad än vid tidigare tillfällen, då importprisstegringar varit en betydelsefull faktor i utvecklingen. Sker inte samtidigt en importprisstegring, bör det finnas ett motstånd mot prisstegringar på områden, där den utländska konkurrensen håller nere priserna eller där priskontroll utövar en dämpande verkan. En del av de varor och tjänster, som produceras inom landet, utsätts emellertid inte för utländsk konkurrens. I den mån högre priser inte kan tas ut och den kostnadsökande effekten av en arbetstidsförkortning är stor, kan detta leda till svårigheter för marginalföretag inom vissa branscher. Dessa kan slås ut och en viss del av arbetskraften där friställas. Är effekten inte så kraftig, får detta ses som ett led i en anpassning av produktionsstrukturen till de nya betingelserna. Andra näringsgrenar drar till sig den friställda arbetskraften, och produktionen söker sig nya banor. Om denna effekt är betydande, uppstår däremot en tendens till allmän

sysselsättningsminskning i samhället. Detta är givetvis inte ett pris, som man vill betala för en arbetstidsförkortning. I den mån priserna stiger, reduceras inkomsternas realvärde. Konsumtionsvolymen och kanske även investeringsvolymen blir lägre än som förutsatts i tabell 3. Detta kan exempelvis leda till ett minskat personligt sparande för att hålla konsumtionen uppe. En sådan effekt neutraliserar i någon mån prisökningens utjämnande effekt. c. Under konjunkturuppsvinget i Västeuropa sedan 1953 har det ökade efterfrågetrycket inom olika länder alltmer tagit sig uttryck i en försämrad bytesbalans. Även om exporten fortsatt att öka, har importökningen blivit kraftigare, med minskande överskott eller ökande underskott i bytesbalansen som en följd. Detta är en traditionell effekt av en expansion av efterfrågan under i stort sett fri utrikeshandel. De mest karakteristiska exemplen på detta utgör utvecklingen i Danmark 1954—1955 och i Storbritannien, där problemställningen bibehållit sin aktualitet u n d e r ett par års tid karakteriserade av successivt skärpt ekonomisk politik. Man får räkna med att ett eventuellt efterfrågeöverskott till följd av en arbetstidsförkortning även kommer att ha väsentliga verkningar på importen. Skärps efterfrågetrycket i ett land vid full sysselsättning, tenderar en betydande del av ökningen i efterfrågan att vända sig mot utländska varor; en tendens till minskad export genom ökad efterfrågan inom landet kan också tänkas. Detta leder till påfrestningar på valutareserven. Vi har i det föregående bortsett från lagerutvecklingen. I den preliminära nationalbudgeten sattes lagren oförändrade. Ett ökat efterfrågetryck inom landet kan leda till en ofrivillig lagerminskning. Detta kan tjäna till att överbryg-

220 ga skillnaden mellan produktion förbrukning av varor.

och

Den hypotetiska försörjningsbalansen

Vid en oförändrad ekonomisk politik skulle försörjningsbalansen, mätt i 1955 års priser, kanske se ut så, som anges i tabell 4. Bakom dessa siffror ligger en väsentligt högre prisnivå 1956 än 1955 och ett betydande underskott i bytesbalansen. Sådana tendenser i den ekonomiska utvecklingen skulle sannolikt leda till en skärpt ekonomisk politik för att vrida bytesbalansen rätt igen. Det bör framhållas, att bristen på jämvikt mellan förändringarna i efterfrågan och produktion är ett uttryck för att vi icke kan både äta kakan och behålla den. Detta är dock vad man enligt ovanstående kalkyl försöker göra vid en arbetstidsförkortning med lönekompensation. Väljer vi fritid, kostar detta något. Vi kan inte samtidigt välja

Tabell XU1A. Hypotetisk

den ökning av investeringarna och av konsumtionen, som skulle kunnat äga rum om vi inte hade genomfört arbetstidsförkortningen. Ett sådant dubbelt val förutsätter, att vi är beredda att under ett övergångsskede minska våra lager eller vår valutareserv eller låna av utlandet. Det finns ingenting som säger, att det inte vore ekonomiskt lönande att ta igen produktionsbortfallet vid en arbetstidsförkortning genom ökad upplåning i utlandet med ökad investering och därav följande högre produktivitet som en följd. Efterfrågeöverskottet uppstår, därför att av olika anledningar varken investeringar eller privat och offentlig konsumtion enligt beräkningarna i tabell 3 (som förutsätter oförändrad ekonomisk politik) sjunker lika mycket som produktionen. En stor roll spelar i detta sammanhang löneglidningen som kan sägas ofta ta en betydande del av den årliga normala produktionsökningen »i anspråk».

försörjningsbalans: förändringar 1955 års priser

1955—1956 i

Räkneexempel: andra ledet Den prelimiRäkneexempel medi arnära nationalbudgeten betstidsförkortning 3 t/v

Tillgång Produktion , Import Lagerminskning Summa Användning P r i v a t a investeringar Offentliga investeringar Export Privat konsumtion Offentlig konsumtion Summa Anm.:

procenttal

procenttal

milj. kr

+ 3 + 1

—1 +6

—500 + 600 + 200

+ 3

+1

+ 300

+2 + 2 + 2 + 3 +4

+ 1 + 1 ±0 ±0 +2

+ 100 + 100 ± 0 ± 0 + 100

+ 3

+ 1

+ 300

Den ekonomiska politiken förutsattes oförändrad.

221 D. Alternativa Det räkneexempel, som vi presenterat i föregående avsnitt, kan varieras på många sätt. Vi tänker då inte i första hand på de variationer av olika poster, t. ex. av produktionen, som kan göras på grund av den osäkerhet som ur olika synpunkter vidlåder kalkylerna. De variationer som här närmast skall beröras gäller variationer i antagandet om arbetstidsförkortningens storlek, om löneutvecklingen och om det konjunkturläge som r å d e r när man genomför en förkortning av arbetstiden.

Arbetstidsförkortningens 9torlek

En engångsförkortning av arbetstiden med 6 t/v i stället för med 3 t/v skulle givetvis kunna medföra större förändringar för samhällsekonomin. Produktionen skulle falla med något sådant som drygt 5 procent från 1955 till 1956. Ett försök att då uppehålla konsumtions- och investeringsnivå skulle kunna få mer vittgående konsekvenser särskilt om krav restes på full lönekompensation. En rent mekanisk kalkyl — av samma slag som utförts för en förkortning av arbetstiden med 3 t/v — skulle ge en väsentligt större balansbrist. Den skulle kanske bli av storleksordningen 3 500 miljoner kronor (mot 1 300 för fallet 3 t / v ) . En kalkyl av detta slag, när det gäller en förkortning med 0 t/v, måste dock tas med stor reservation. Så pass stora förändringar skulle sannolikt innebära olika problem vid anpassningen till den lägre nivån av produktionen och till de nya produktionsbetingelserna, att modellen som vi använt tidigare bleve mindre tjänlig. En sida av vårt problem är dock av intresse i detta fall. Anpassningen ef-

kalkyler ter en förkortning beror ju både på kostnads- och prisutvecklingen samt på efterfrågeutvecklingen. Det finns dock många bindningar i samhället på olika områden som gör problemet svåröverskådligt. I vissa fall kan utvecklingen på efterfrågesidan vara utslagsgivande med motsvarande utveckling av kostnader och priser. I ett annat fall är kostnadsutvecklingen av p r i m ä r betydelse. Det gäller emellertid i vårt fall inte bara problemet att smidigt anpassa samhällsekonomin till en högre kostnadsoch prisnivå. Det gäller att anpassa den till en annan produktionsnivå och andra produktionsbetingelser. Såsom redan tidigare antytts vid behandlingen av vårt räkneexempel kan en stel prisnivå på vissa områden på grund av utländsk konkurrens göra att en större arbetstidsförkortning leder till sysselsättningssvårigheter. Vissa friktioner i sysselsättningen vid anpassningen av näringslivet till en lägre produktionsnivå kan också tänkas. Dessa friktioner blir givetvis större ju mer arbetstiden förkortas på en gång och får därför större aktualitet vid en arbetstidsförkortning med 6 t/v än vid en förkortning med 3 t/v. Skulle man i stället genomföra en arbetstidsförkortning med 3 t/v och göra det successivt, modifieras tidigare resonemang. En arbetstidsförkortning med en timme per vecka under tre år i följd (tillsammans 3 t/v) skulle sålunda genomsnittligt väl rymmas inom normal produktivitetsökning. Balansproblemet skulle i så fall kunna bli väsentligt mindre. Den direkta, årliga effekten av förkortningen skulle u r lönesynpunkt bli mindre än de årliga löneglidningar som stundom förekommer — åtminstone för avsevärda delar av näringslivet.

222 Olika lönealternativ

Resultatet av lönerörelserna vid en arbetstidsförkortning kommer att i hög grad bli beroende av det ekonomiska läget när förkortningen genomföres. Detta h i n d r a r inte, att förkortningen kommer att medföra ett nytt element i avtalsförhandlingarna: lönekompensationen. Ur denna synpunkt kan det vara motiverat att något stanna vid den skillnad i utveckling, som följer av olika resultat av lönerörelserna. Det bör också uppmärksammas, att kompensationsfrågan skulle kunna ge upphov till arbetskonflikter i vissa lägen, såsom skedde när 48-timmarsveckan infördes efter första världskriget. I den mån löntagarna går hårt in för full lönekompensation för den bortfallna arbetstiden bör konfliktriskerna bli större, ju större engångsförkortningen av arbetstiden blir.

bell 3. Den effekt i riktning mot starkare ökning i efterfrågan än i tillgång på varor och tjänster, som skulle komma till stånd, skulle bero på en strävan hos konsumenterna att genom minskat sparande upprätthålla sin tidigare konsumtion av varor och tjänster och en eventuell önskan hos företagen att hålla sina investeringsutgifter uppe på samma nivå som de skulle haft annars. En väsentlig skillnad mellan en arbetstidsförkortning med och en utan lönekompensation skulle sålunda ligga i att det i senare fallet är möjligt att motverka arbetstidsförkortningens effekt i inflationistisk riktning på en lägre kostnadsnivå, vilket sålunda bl. a. skulle kunna ställa sig gynnsamt i konkurrensen mot utlandet. Vid en lönekompensation får man en inflationsdrivande effekt inte bara från efterfrågesidan utan även från kostnadssidan.

Ingen lönekompensation

Större löneökningar

Vad skulle då hända, om löntagarna inte fick full lönekompensation men en ökning av timförtjänsten i takt med produktivitetsökningen? Ökningen i de nominella inkomsterna skulle i ett sådant fall inte bli så stor som förutsatts i den tidigare redovisade kalkylen. I den mån konsumenterna vill uppehålla samma levnadsnivå beträffande konsumtionen som förut, torde dock en ytterligare minskning av sparandet icke vara osannolik, och effekten på efterfrågan på kort sikt reduceras i så fall något. Några större svårigheter för exporten i jämförelse med en utveckling utan arbetstidsförkortning skulle inte uppstå bortsett från relativt ökade kapitalkostnader. Den brist på balans, som skulle framkomma vid en kalkyl utan lönekompensation, skulle bli väsentligt mindre än den balansbrist som framräknades i kalkylen i ta-

Vid den tidigare diskussionen om begreppet lönekompensation i detta kapitel behandlades ett ytterligare alternativ av löneutveckling, där andel i sedvanlig produktivitetsutveckling skulle läggas till lönekompensationen för arbetstidsförkortningen. Det är inte mycket att tillägga om detta fall. Tendenserna i den riktning som diskuterades i vårt huvudexempel kan förstärkas. Risken för att löneökningarna i vissa lägen direkt och indirekt leder till sysselsättningssvårigheter skulle också bli större.

Konjunkturläget

Vårt räkneexempel i avsnitt C byggde även på det ekonomiska läge som förelåg vid årsskiftet 1955/56. Utgångsläget för en arbetstidsförkortning spelar givetvis en viktig roll för den eko-

223 nomiska utveckling, som följer efter densamma. I ett annat utgångsläge skulle exemplet få varieras med hänsyn härtill. Man diskuterar ofta vilket konjunkturläge som är lämpligast för en arbetstidsförkortning. Sannolikt skulle man i en teoretisk analys kunna få fram olika modeller, som visar, att en arbetstidsförkortning i en depression kan tänkas både minska och öka arbetslösheten och att en arbetstidsförkortning under en högkonjunktur både kan förstärkr. och försvaga högkonjunkturen. Det är därför knappast någon mening i att försöka precisera den bästa tidpunkten ur samhällsekonomisk synpunkt för att genomföra arbetstidsförkortningen. Även om vissa konjunkturlägen och vissa valutalägen skulle kunna anges som lämpligare än andra, måste valet träffas på förhand och därför i viss mån bli slumpmässigt. Dessutom bör det finnas möjlighet för den ekonomiska politiken

E.

att i olika lägen påverka samhällsekonomin i önskvärd riktning såväl före som efter arbetstidsförkortningen. Endast en sida av konjunkturproblemet skall här ytterligare beröras. Det är inte säkert, att vi för arbetstidsförkortningens genomförande bör välja ett år, då produktionsökningen ser ut att bli ovanligt stor. I den mån produktionsökningen är en effekt av ett starkt efterfrågetryck inom landet, kan det vara bättre att välja ett år, då ekonomin befinner sig något mer i balans. Efterfrågeökningen i samband med arbetstidsförkortningen kan då eventuellt pressa fram ett högre produktionsresultat än vi annars skulle fått. Det bör även framhållas, att vi h ä r endast behandlat den första, direkta effekten av en arbetstidsförkortning. Sekundära effekter på konjunkturutvecklingen under följande år har däremot icke berörts.

Arbetsmarknadsläget

Tillgång och efterfrågan på arbetskraft

Såsom nämnts i tidigare kapitel, diskuterades under mellankrigstiden arbetstidsförkortningen som ett medel mot arbetslöshet. Även arbetslöshetsutredningen i Sverige tog upp denna fråga till diskussion, ehuru frågan icke kom att tillmätas någon väsentlig betydelse 1 . Numera diskuteras arbetstidsförkortningen i allmänhet överhuvudtaget inte som ett konjunkturpolitiskt instrument. Det är andra ekonomiska åtgärder, som numera betraktas som konjunkturpolitiska medel för att upprätthålla full sysselsättning. Den fulla sysselsättningen under efterkrigstiden har lett till att många företag känt bristen på arbetskraft som ett allvarligt problem. Efterfrågan på de-

ras produkter har varit livlig, och detta h a r lett till en önskan att utvidga produktionen. Tillgången på arbetskraft blir under full sysselsättning på många områden mindre än efterfrågan. Detta ligger i den fulla sysselsättningens natur, eftersom full rörlighet av arbetskraften knappast kan förekomma. Arbetskraftsbristen får sålunda betraktas som ett konjunkturfenomen: den kan uppträda vid vilken arbetstid per vecka som helst. Å andra sidan bör nämnas, att den totalt arbetade tiden inklusive övertid ofta varierar med konjunkturerna. Det är en ganska allmänt utbredd upp1

Arbetslöshetsutredningen, 1935:6, s. 155—167.

Del II,

SOU

224 fattning, att en arbetstidsförkortning leder till att företagarna inom olika näringsgrenar kommer att söka kompensera produktionsbortfallet eller den uteblivna produktionsökningen genom att anställa mera arbetskraft. Denna syn på utvecklingen före en arbetstidsförkortning framgick klart vid övergången till 48-timmarsvecka i Sverige. Vid de enkäter, som gjordes i samband med denna övergång angående arbetstidsförkortningens verkningar inom näringslivet, sökte man utröna hur mycket ny arbetskraft, som skulle anställas, om man ville hålla produktionen vid dess tidigare nivå. På samma sätt har vi vid våra industribesök och i våra enkäter ofta mött åsikten, att en arbetstidsförkortning kommer att medföra en ökad efterfrågan på arbetskraft för att kompensera produktionsbortfallet. Det kan därför vara av intresse att dröja något vid denna fråga. Genom en arbetstidsförkortning sker sannolikt ett minskat utbud av arbete till arbetsmarknaden. De personer som kan lockas att inträda på arbetsmarknaden genom den kortare arbetstiden, kan knappast uppväga bortfallet av arbetade timmar. Skulle däremot möjligheterna till deltidsarbete öka, kan ett inte oväsentligt tillskott av arbetskraft äga rum. Utvecklingen på arbetsmarknaden vid en arbetstidsförkortning beror dock inte endast på tillgången på arbetskraft eller rättare sagt arbetstimmar. Den sammanhänger även med priset för arbetskraft och med efterfrågan på de varor som företagen framställer med hjälp av arbetskraften. Såsom framgått ovan, kan man räkna med att även efterfrågan på varor komm e r att förskjutas. Vissa företag kommer kanske att känna större behov än andra att kompensera produktionsbortfallet på grund av den utveckling, som efterfrågan på deras varor får efter en ar-

betstidsförkortning. Detta gäller i första hand sådana företag, vilkas verksamhet h a r ett nära samband med fritiden och då särskilt om en stor del av arbetstagarna får femdagarsvecka med två sammanhängande ledighetsdagar. Det vore också rimligt att vänta, att man speciellt inom exportindustrin skulle vara benägen att kompensera bortfallet av arbetstimmar genom anställning av ny arbetskraft om exportkonjunkturerna är goda och det finns kapacitetsutrymme. Någon förändring av efterfrågan på exportvaror — bortsett från vad som sker via eventuellt förändrade priser — på grund av en arbetstidsförkortning i Sverige bör man knappast räkna med. I det föregående har diskuterats, hur en arbetstidsförkortning i vissa lägen kan leda till ett ökat tryck på samhällsekonomin från efterfrågesidan. En sådan tendens till större efterfrågan än tillgång på varor och tjänster kommer sannolikt att innebära, att företagen strävar att öka sin produktion och därmed öka antalet sysselsatta personer. Ur denna synpunkt synes argumentet om den ökade efterfrågan på arbetskraft vid en förkortning av arbetstiden vara giltigt. Varje företag, som får del av efterfrågeökningen, kommer att söka anställa mer arbetskraft än tidigare. Detta får betraktas .som ett konjunkturfenomen. Högkonjunkturen skarpes, och hand i hand med detta går sannolikt en skärpning av högkonjunkturen även på arbetsmarknaden med en ökad press från efterfrågesidan även där. I den mån detta ökade efterfrågetryck i förhållande till tillgången på varor och tjänster skulle dämpas genom faktorer som verkar på efterfrågan, t. ex. genom efterfrågedämpande ekonomisk-politiska åtgärder, kommer troligen samtidigt trycket på arbetsmarknaden att lätta. Detsamma kan bli

225 utan vidare ersätta den bortfallna tiden fallet om efterfrågan söker sig mot ökad med nya arbetare. I den mån inte överimport. tid, extraarbete eller skiftarbete ökas, Internationella arbetsbyrån har i sin måste det finnas maskiner att ställa förut o m n ä m n d a r a p p o r t om arbetstidsförkortning även berört utveckling- den nya arbetskraften vid. Bortsett från en på arbetsmarknaden. En arbetstids- effekten härav på investeringarna och möjligheterna att på längre sikt öka förkortning med full lönekompensation kapaciteten, beror effekten på arbetsbör enligt b y r å n leda till en minskning marknaden av en arbetstidsförkortning av både tillgång och efterfrågan på arsålunda i viss mån på om kapaciteten betskraft. I stort sett synes det enligt vid olika företag är fullt utnyttjad eller byrån rimligt att anta, att — åtminstone icke. Även om kapacitetsutnyttjandet är i mer industrialiserade länder — arett mycket relativt begrepp, bör det ha betstidsförkortningen inte kommer att väsentligt förändra antalet sysselsat- en viss relevans i detta avseende. Man kanske skulle kunna våga påståendet, ta personer. att en minskning av tillgången på arDet måste än en gång understrykas, betstimmar, som beror på minskad aratt utvecklingen blir olikartad inom olika näringsgrenar alltefter de förhål- betstid per arbetare, på kort sikt leder landen varunder de arbetar. De nä- till ett mindre direkt tryck på arbetsmarknaden än en minskad tillgång på ringsgrenar, som påverkas relativt sett arbetare. — vid en given efterfrågan. gynnsammast av en arbetstidsförkortDäremot bör efterfrågan på investeringning, kommer kanske att väsentligt öka ar bli större relativt sett. sin efterfrågan på arbetskraft. Andra fö2) Ett annat specialproblem gäller retag, som h a m n a r på den ekonomiska företagens förväntningar. Det är mycutvecklingens skuggsida vid en arbetsket möjligt, att företagen vid en motidsförkortning, kommer kanske att få mentan arbetstidsförkortning inte kan svårigheter att upprätthålla sysselsättöverblicka den utveckling av efterfråningen, och i vissa fall kan friktionsargan som kommer att bli följden. Detta betslöshet uppstå. Hur det går totalt medför kanske en felplanering av den sett beror, som förut nämnts, till stor framtida produktionen. Man kanske del på det allmänna konjunkturläget, tror sig kunna sysselsätta mera arbetsdvs. på efterfrågetrycket i samhället. kraft och avsätta större produktion än vad som senare visar sig bli fallet. UnAndra arbetsmarknadsaspekter der sådana förutsättningar h a r givetvis resonemanget om ökad arbetskraftsbrist Det finns vissa speciella sidor av arbetsmarknadsproblemen som upp- självständig betydelse på kort sikt. Det märksammats i debatten om en arbets- är i själva verket möjligt, att priser, tidsförkortning. Några av dessa anges kostnader och vinster förskjutes på ett sådant sätt, att efterfrågetrycket på arnedan. 1) Bortfallet av arbetstimmar kan in- betsmarknaden kan öka eller minska, te utan vidare jämställas med ett bort- även om efterfrågetrycket på varumarkfall av ett antal arbetare, som samman- naderna är oförändrat. 3) Vid våra enkäter har vi funnit, att lagt utför samma antal arbetstimmar speciellt servicenäringarna h a r framsom de bortfallna timmarna. Bortfallet hållit, att de måste öka sin arbetsstyrka gäller den arbetstid varje arbetare är sysselsatt under veckan. Man kan inte vid en arbetstidsförkortning. I många 15

226 fall gäller det här arbetsuppgifter, där det är möjligt att öka arbetsstyrkan inom given ram vad beträffar produktionsutrustning av olika slag. Servicenäringarna är redan nu i många fall stadda i snabb utveckling. I samhället sker en förskjutning av arbetskraften från de varuproducerande näringsgrenarna till servicenäringarna. Jämför man med utvecklingen i USA, kan man förmoda, att denna utveckling mot ökad sysselsättning i servicenäringarna kommer att fortsätta i Sverige. Utvecklingen mot relativt sett ökad sysselsättning i servicenäringarna beror på bl. a. två faktorer. För det första har i vissa fall efterfrågan på tjänster ökat mer än annan efterfrågan. Detta gäller exempelvis bilreparationer, resor, sjukvård o. d. F ö r det andra torde, när det gäller handeln, produktivitetsökningen försiggå i långsammare takt än inom de varuproducerande näringarna. Genom att produktiviteten (produktionen per sysselsatt) troligen stiger något snabbare inom industrin än inom handeln, måste handeln, för att kunna omsätta de producerade varorna, ständigt öka sin arbetsstyrka mer än industrin. Detta kan belysas med ett exempel. Vi betraktar ett samhälle med två näringsgrenar, industri och handel. Hälften av arbetskraften inom samhället sysselsattes i vardera näringsgrenen. Industrins produktion ökar med 5 procent per sysselsatt om året. Inom handeln ökar arbetsprestationerna per sysselsatt bara med en procent om året. Detta innebär, att nästa år 2 procent av de anställda inom industrien måste slussas över till handeln för att man skall få balans mellan dessa två näringsgrenar, dvs. för att handeln skall kunna omsätta de varor, som producerats inom industrien. Handeln befinner sig sålunda ständigt, liksom alla expan-

derande servicenäringar, i den belägenheten att arbetsstyrkan behöver successivt och relativt sett ökas. Detta medför givetvis många svåra problem. Omflyttningar av arbetskraften ä r ofta svåra att genomföra i större skala. Arbetskraftens rörlighet begränsas exempelvis genom omskolningsvårigheter och bofasthet. Om vid en arbetstidsförkortning arbetstid och produktion sjunker lika mycket inom de varuproducerande näringsgrenarna som inom servicenäringarna, kommer inte servicenäringarna att ställas inför något svårare problem i berörda avseende beträffande arbetskraften än tidigare. Servicenäringarna kommer däremot att ställas inför ett större arbetskraftsproblem än tidigare (bortsett från konjunktureffekter), såvida arbetstidsförkortningen direkt medför större produktivitetsökning inom de varuproducerande näringsgrenarna än inom servicenäringarna. En eventuellt ökad toppbelastning av uppköpen på lördagar, som får till följd att de anställdas antal måste öka just den dagen, samt svårigheten med skiftgång i handeln, speciellt i små butiker, kan medföra en produktivitetsförsämring med därav följande behov av nyanställning. I många småföretag inom handeln torde också arbetstidsförkortningen till en början mötas med ökad arbetsinsats från ägarnas sida. Det är självklart, att företagarna i en näringsgren, som är under expansion eller kämpar mot vissa ogynnsamma förhållanden och som därför har svårigheter att rekrytera den behövliga arbetskraften redan före en arbetstidsförkortning, måste anse, att en förkortning av arbetstiden medför ytterligare arbetskraftsproblem. Det gäller dock att även här understryka, att arbetstidsförkortningen har en kombinerad effekt på både tillgång och efterfrågan. Båda si-

227 dor måste beaktas vid bedömning av utvecklingen. 4) I debatten kring arbetstidsförkortningar förekommer också det argumentet, att de stora årskullar av befolkningen, som i en nära framtid träder in i förvärvslivet, kommer att medföra ett sysselsättningsproblem, som kan lösas genom en arbetstidsförkortning. Detta argument är sålunda en variant av tidigare b e r ö r d a argument, att arbetstidsförkortningen är ett medel mot arbetslöshet. Tabell 5 visar, hur befolkningen kan väntas fördela sig på olika åldrar under perioden 1955—1960. Antalet personer i åldern 15—20 år kommer successivt att öka från år 1955 till 1960. En Tabell

XIII:5.

Folkmängden

förlängd utbildningstid kan i viss mån motverka denna ökning om den ses u r arbetsmarknadssynpunkt. Även antalet personer i åldern 20—25 år kan vän* tas genomgå en successiv ökning u n d e r perioden 1955—1960, dock i lägre takt än inom åldersgruppen 15—20 år. I åldern 30—50 år kommer i stället antalet personer att minska. Hela befolkningen i de ur arbetsmarknadssynpunkt mest aktiva åldrarna (15—65 år) kommer därför att öka relativt måttligt — med drygt 0,5 procent i genomsnitt per år under perioden 1955—1960. Denna förskjutning i åldersstrukturen kan väntas spela en väsentlig roll ur många synpunkter. Här skall den ses i relation till arbetstidsförkortningen.

inom olika åldersgrupper åren 1955—1960

vid slutet

av

1 000-tal personer Åldersgrupp

20 25 25 30 S u m m a 15—65

451 422 466 3 396

478 427 456 3 378

506 433 447 3 375

533 438 438 3 381

561 444 429 3 406

589 449 420 3 430

4 735

4 739

4 761

4 790

4 840

4 888

Källa: Beräkningar s a m m a n s t ä l l d a inom arbetsmarknadsstyrelsen.

En arbetstidsförkortning av den typi vi diskuterar kan beröra alla närings-'•' grenar och alla typer av arbetskraft — om också i olika utsträckning. Den sker i en tid då det speciellt är brist på yrkesutbildad arbetskraft. Växande skar o r av arbetskraft utan erfarenhet kanL då vara svåra att utan vidare passa ini i näringslivet. Behovet av sådan arbetskraft förändras knappast relativtt sett genom en arbetstidsförkortning, åtminstone inte till förmån för oskoladI arbetskraft. Ur denna synpunkt kani varken arbetstidsförkortningen under-

lätta placeringen av nya årskullar i näringslivet eller de nya årskullarna lösa eventuella arbetskraftsproblem i samband med arbetstidsförkortningen. Sker det å andra sidan förändringar i samhällsekonomiens struktur, som innebär att sysselsättningen på längre sikt skall förskjutas från vissa näringsgrenar till andra, underlättas denna förskjutning om befolkningen i de yngre produktiva årskullarna växer. Ett växande antal av personer, som träder in i arbetslivet, medför att det är lättare att dirigera ny arbetskraft till de nä-

228 Tabell XUI:6. Olika faktorers inverkan på arbetsvolymen i samhället Utgångspunkt ä r en beräknad totalvolym utförda ordinarie a r b e t s t i m m a r i samhället på 6 600 miljoner a r b e t s t i m m a r år 1952. Miljoner arbetstimmar årligen

I. Inverkan på den på ordinarie arbetstid utförda arbetsvolymen av en allmän arbetstidsförkortning till 45 t/v 1. För av arbetstidsförkortningen direkt berörda arbetstagare 2. Om t j ä n s t e m ä n med kortare normalarbetstid s a m t i digt får fria lördagar u t a n inarbetning 3. Om samtliga arbetstagare får en förkortning av arbetstiden med GM procent (motsv. minskningen från 48 till 45 t i m m a r ) 4. Om samtliga yrkesutövare får en förkortning av arbetstiden med 61/! procent II. Exempel på andra företeelser som påverkat den n o r m a l t tillgängliga arbetsvolymen (utbudet av arbetskraft) 1. Minskning till följd av skoltidens förlängning i gen o m s n i t t per läsår 1945/46—1953/54 2. Minskning som skulle bli följden om minst 9-årig skolgång a l l m ä n t genomfördes läsåret 1956/57 3. Minskning till följd av förskjutningar i proportionen mellan arbetare och t j ä n s t e m ä n (i genomsnitt per år 1945/1950) 4. Minskning till följd av sänkning av den ålder, vid vilken yrkesverksamheten upphör (i genomsnitt per år 19407l950) 5. Minskning till följd av semesterns förlängning (1952 —1953) III. Exempel på företeelser som begränsar u t n y t t j a n d e t av den n o r m a l t tillgängliga arbetsvolymen 1. Sjukledighet (1955) En ökning eller minskning av den genomsnittliga sjukledigheten med 1 dag pr år skulle innebära 2. Militärtjänstgöring (budgetåret 1954/55) Inställande av repetitionsövningarna 1956/57 3. Arbetslöshet (1949—1955) Högsta årliga antal förlorade a r b e t s t i m m a r under perioden (1953) Lägsta årliga antal förlorade a r b e t s t i m m a r under perioden (1951) Skillnad mellan högsta och lägsta årliga antal Helgpermitteringar 1952/53 » 1955/56 4. Arbetskonflikter År 1945 (metallarbetarstrejk) IV. Exempel på konjunkturmässiga förändringar som inverk a t på arbetsvolymen Utgjorda a r b e t s t i m m a r inom industrin 1950—1955 Högsta a n t a l (1951) Lägsta » (1953) Skillnad mellan högsta och lägsta antal K ä l l a : Beräkningar utförda inom arbetsmarknadsstyrelsen. och k o m m e n t e r a s i bilaga IV.

223 313 330 400

12 160

4 77

281 23 85 20 103 81 22 8 3 90

1450 1364 86 Beräkningarna

redovisas

229 Tabell XIII:7. Antalet utgjorda arbetstimmar

inom

industrin

Index (1950 = 100)

Samtliga i n d u s t r i g r u p p e r Metall- o. verkstadsindustri Därav j ä r n - o. stålverk samt andra metallverk övriga till m e t a l l - o. verkstadsin dustrin h ö r a n d e undergrupper .. Textil- o. b e k l ä d n a d s i n d u s t r i Därav egentlig textilindustri beklädnads- o. d. i n d u s t r i

100 100

101 103

98 104

95 96

96 99

99 103

100 100

103 100

93 90

96 87

100 89

100 100

98 101

87 91

86 91

i P r e l i m i n ä r a uppgifter. K ä l l a : Tabellen s a m m a n s t ä l l d inom arbetsmarknadsstyrelsen.

ringsgrenar, som skall expandera, medan näringsgrenar, som skall krympa, minskar sin sysselsättning genom avgång av äldre personer utan motsvar a n d e nyanställning. Den yngre arbetskraften är i allmänhet rörligare än den äldre. I den mån en arbetstidsförkortning har till konsekvens, att de önskvärda förskjutningarna av arbetskraften mellan olika näringsgrenar blir större än annars, kan det givetvis vara gynnsamt, att arbetstidsförkortningen sker samtidigt som de nya årskullarna är relativt stora till sin omfattning. Storleken av arbetstidsbortfallet

Det har ansetts vara av intresse att undersöka den effekt, som en arbetstidsförkortning h a r på arbetsmarknaden, mot bakgrund av andra likartade förändringar. Som upprepade gånger påpekats, har näringslivet en viss anpassningsförmåga, som h a r manifesterats vid olika tillfällen. Inom arbetsmarknadsstyrelsen h a r därför för vår räkning gjorts vissa kalkyler över innebörden av olika förändringar, som inträffat på arbetsmarknaden u n d e r senare år. Beräkningarna redovisas i bilaga IV. Siffrorna gör inte anspråk på

precision utan antyder bara den ungefärliga storleken av vissa företeelser, som har samband med arbetsmarknaden. Dessa kalkyler sammanfattas i tabell 6, där en jämförelse görs med en arbetstidsförkortning med 3 t/v. Jämförelsenormerna gäller dels sådana företeelser, som påverkat utbudet av arbetstimmar, dels sådana som begränsar utnyttjandet av den tillgängliga arbetsvolymen. För att underlätta jämförelsen mellan olika företeelser har deras effekt, mätt i antalet arbetstimmar, även satts i relation till i samhället utförd total arbetstidsvolym 1952 på ordinarie arbetstid. Såsom framgår av tabell 6 h a r inte någon av de anförda företeelserna — rent mekaniskt räknat — haft så stor betydelse ur arbetskraftssynpunkt som en förkortning av arbetstiden med 3 t/y skulle få. Näst efter en sådan arbetstidsförkortning skulle skolreformen ha den största effekten ur arbetsmarknadssynpunkt. Det kan emellertid vara anledning att dröja något vid de konjunkturmässiga variationer, som förekommit u n d e r senare år. Förändringar i utförd arbetsvolym

230 inom industrin anges sist i tabell 6. I tabell 7 belyses konjunkturvariationerna i utförd arbetsvolym närmare (genom indextal) för vissa industribranscher, vilka under perioden 1950—1955 varit utsatta för särpräglade konjunkturvariationer, närmast textil- och kapitalvaruindustrierna. Av siffrorna framgår,

F.

att konjunkturvariationerna i utförd arbetsvolym stundom varit större än den minskning som en arbetstidsförkortning med 3 t / v skulle förorsaka. Detta gäller exempelvis nedgången i antalet utförda arbetstimmar inom textilindustrin 1951—1952 och inom vissa delar av kapitalvaruindustrin 1952—1953.

Slutsatser

Detta kapitel har behandlat de anpassningssvårigheter som ur konjunktnrsynpunkt kan tänkas uppkomma vid en arbetstidsförkortning. Vi har diskuterat vad som kan hända med kostnader, priser, efterfrågan och utländsk konkurrens. Svårigheten att klarlägga arbetstidsförkortningens konjunkturella verkningar beror på problemkomplexets omfattning — allt har samband med allt — och på de svåröverskådliga sek u n d ä r a verkningarna, bl. a. på produktionen och lönebildningsprocessen. Såsom inledningsvis antyddes har vi h ä r inte kunnat göra någon djupgående analys av samhällsekonomins funktionssätt u n d e r full sysselsättning. Vi h a r endast genom vissa exempel visat vilken direkt effekt själva arbetstidsförkortningen kan få på konjunkturutvecklingen. Exemplen skulle kunna varieras, och någon exakt prognos kan inte göras i dessa avseenden. Konjunktureffekten av en arbetstidsförkortning kan knappast i och för sig bli ett väsentligt led i diskussionen om huruvida en arbetstidsförkortning skall äga rum eller icke. Det förda resonemanget kan dock leda fram till vissa synpunkter på frågan om sättet för arbetstidsförkortningens genomförande. Konjunktureffekten är ett övergångsfenomen. Den berör vägen mot anpassningen till de nya betingelser för produktionen, som införes i och med en

förkortning av arbetstiden. Skillnaden mellan målet och vägen dit kan belysas med ett drastiskt exempel. Låt oss anta att man av någon anledning ville ha hälften så lång arbetstid som nu och försaka motsvarande konsumtion och investering. Det är ingenting som hindrar, att man med givna resurser av kapital och arbete på längre sikt (dvs. efter en anpassningsperiod) skulle kunna bygga upp en funktionsduglig och effektiv samhällsekonomi på sådana produktionsbetingelser under bibehållande av vissa samhällsekonomiska målsättningar, som f. n. finns på andra områden, såsom full sysselsättning och balans i utrikeshandeln. På kort sikt däremot skulle — med de institutionella och produktionstekniska bindningar av olika slag som nu råder — en så stor engångsförändring av arbetstiden kunmi få en sådan »chockverkan» på samhällsekonomin, att kostnaden mätt i produktion och a n d r a samhällsekonomiska företeelser bleve mycket högre än långtidsmålet nödvändiggjorde. Den effekt, som en arbetstidsförkortning har, kan ses från två sidor. Dels erhålles sannolikt en prishöjande effekt från kostnadssidan, dels erhålles en prishöjande effekt från efterfrågesidan. Prisnivån i Sverige är delvis bunden av världsmarknadspriserna vid givna växelkurser. Vid ökade kostnader i förhållande till utlandet kan då först va-

231 lutasvårigheter uppstå (om efterfrågan inom landet är stark) och vid större kostnadsökningar även sysselsättningssvårigheter för svenskt näringsliv. Sådana sysselsättningsrisker liksom även allmänna valutasvårigheter kan givetvis bli ett för högt pris för en större engångsförkortning av arbetstiden. För att en arbetstidsförkortning, som motsvarar aktuella önskemål om fördelningen mellan konsumtion och fritid, skall kunna genomföras utan större risker för icke önskvärda ekonomiska konsekvenser, fordras aktiv medverkan från avtalsparternas sida såväl som en aktiv ekonomisk politik. Det är inte vår sak att göra rekommendationer i dessa avseenden. Vi vill bara understryka, att övergången till en kortare arbetstid kan göras smidigare, om inte för stora lönerörelser i samband med övergången äger rum. Den skärpning av konjunkturen, som skulle kunna tänkas i samband med en övergång till kortare arbetstid, bör också kunna motverkas genom en fast ekonomisk politik med sikte på samhällsekonomisk balans under full sysselsättning. Den ekonomiska politiken blir i själva verket av stor betydelse. I den mån lönerörelserna skulle ge till resultat vad marknaden tål oavsett arbetstidsförkortning eller icke, kommer den

ekonomiska politiken att kunna påverka lönerörelserna via det ekonomiska klimatet. Vi vill inte h ä r gå in på frågan, huruvida även kompensationskraven därigenom indirekt kan påverkas. Löneförhandlingarnas grad av självständig faktor i den ekonomiska utvecklingen respektive deras beroende av den ekonomiska politik som förs utgör problem, som ännu ej helt kunnat klarläggas. Beträffande storleken av en arbetstidsförkortning visar framställningen i detta avsnitt, att en förkortning med 6 t/v av den lagstadgade arbetstiden sannolikt måste bedömas innebära för stora påfrestningar för att kunna genomföras på en gång. Redan 3 t/v är en arbetstidsförkortning som kan åstadkomma ogynnsamma verkningar, om den genomföres på en gång. Liksom tidigare den tredje semesterveckan genomfördes i två etapper, kan det vara lämpligt att ge företag i olika näringsgrenar möjlighet att genomföra förkortningen med 3 t/v i två eller tre etapper. Även arbetstidsförkortningar i utlandet har, såsom visats i kapitlen III och IV, stundom skett i etapper. Om också samhällsekonomien har stor anpassningsförmåga, löper man de minsta riskerna att komplicera övergången till en kortare arbetstid, om den sker successivt.

F J O R T O N D E KAPITLET

Slutsatser av de ekonomiska övervägandena

I de närmast föregående fem kapitlen h a r vi sökt belysa de ekonomiska verkningarna av en arbetstidsförkortning med 3 t/v och alternativt även med 6 t/v. Vi har i huvudsak diskuterat verkningarna på det samhällsekonomiska planet. Detta har emellertid skett mot bakgrunden av de problem, som uppkommer för individuella företag i samband med en arbetstidsförkortning och som även behandlas i våra enkäter inom olika näringsgrenar — se bilaga T. Vi skall nu sammanfatta våra ekonomiska undersökningar och ange vår syn på de samhällsekonomiska verkningar, som en arbetstidsförkortning kan tänkas föra med sig. En förkortning av arbetstiden innebär, att vi väljer ökad fritid i stället för de varor och tjänster, som annars skulle ha kunnat produceras. Ökad fritid väljes sålunda på bekostnad av annan konsumtion, antingen dagens konsumtion eller — via minskade investeringar — framtidens konsumtion. Arbetstidsförkortningen blir sålunda en avvägningsfråga. Vår uppgift h a r varit att ange arbetstidsförkortningens plats i en avvägning beträffande användningen av våra resurser av varor och tjänster. Jämförelsen med andra användningsmöjligheter tillkommer närmast 1955 års långtidsutredning, och avvägningen blir därefter en fråga för den ekonomiska politiken. När vi här sökt ange de viktigaste ekonomiska verkningar som en arbets-

tidsförkortning kan tänkas föra med sig, har vi sett på problemet ur i huvudsak två synpunkter. För det första har vi diskuterat det produktionsbortfall, som kan tänkas uppstå direkt vid en arbetstidsförkortning därför att det totala antalet arbetade timmar minskas. Denna fråga om produktionsutfallet har diskuterats fristående från den ekonomiska utveckling, som i övrigt kan tänkas äga rum. Därefter har vi sökt bedöma den utveckling, delvis av konjunkturen art, som kan uppstå vid samhällsekonomins anpassning till den kortare arbetstiden. Dessa anpassningssvårigheter kan vid större engångsförkortningar indirekt leda till produktionsbortfall och andra icke önskvärda konsekvenser: det kan uppstå valutasvårigheter; prisnivån kan stiga; det kan i vissa fall uppstå risk för arbetslöshet. Alla sådana risker måste givetvis uppmärksammas och b e ' dömas för att ingå vid avvägningen av förändringar i den ordinarie arbetstidens längd. Arbetstidsförkortningens direkta produktionseffekt beror dels på hur många som beröres av arbetstidsförkortningen, dels på utvecklingen av produktiviteten per arbetad timme inom olika näringsgrenar. Sannolikt får man räkna med att flera arbetstagare än de som direkt berörs av arbetstidsförkortningen får ökad fritid. Detta gäller särskilt ifall de arbetstagare, som nu h a r 48 timmar i veckan, får ta ut den ökade fritiden i ytterligare en dags ledighet i veckan.

233 I kapitel IX har nämnts olika faktorer, som kan verka i riktning mot ökade arbetsprestationer per arbetstimme. Realkapitalets effektivitet kan däremot tänkas sjunka vid en arbetstidsförkortning, såvida förkortningen inte motverkas av ökad skiftgång. Produktionsutfallet beror även på det ekonomiska läget vid övergången till kortare arbetstid och på sättet för denna övergång. Vissa erfarenheter pekar på att oförändrade ackord vid en arbetstidsförkortning lättare än full lönekompensation leder till en produktivitetsökning. Man har dock inte med erfarenhetens hjälp kunnat fastställa någon sådan regelmässighet i produktionens variation med arbetstidens längd, att denna skulle kunna användas för att bedöma en arbetstidsförkortning i dagens svenska samhällsekonomi. Sannolikt kommer produktionsbortfallet inte att bli proportionellt mot arbetstidsbortfallet utan mindre. Å andra sidan kommer sannolikt inte en ökad produktion per timme att helt kunna kompensera arbetstidsbortfallet, bortsett från den produktionsökning per arbetstimme, som normalt äger rum från år till år. Det är sålunda inte möjligt att exakt ange produktionsbortfallets storlek i jämförelse med den utveckling, som annars skulle ha ägt rum, vare sig på kort sikt eller på lång sikt. Det är inte sannolikt, att en arbetstidsförkortning med 3 t/v, som sprider sig även till arbetstagare vilka redan nu h a r kortare arbetstid än 48 t/v, kommer att leda till mer än två års bortfall av normal produktionsökning. Sannolikt blir effekten icke oväsentligt mindre. Skulle övertidsarbete, extraarbete och annat arbete på fritiden öka väsentligt, kan effekten av arbetstidsförkortningen på produktionsutfallet bli ganska ringa — och ökningen i fritid blir givetvis samtidigt obetydlig. Vid en förkortning

med 6 t / v bör minst två års normal produktionsökning komma att falla bort och högst — under ogynnsamma omständigheter — fyra års normal produktionsökning. Som normal produktionsutveckling har vi då räknat med tre procents årlig ökning av produktionen per arbetstimme. Räknar man i stället med två procents årlig ökning får ovan berörda effekt av arbetstidsförkortningen modifieras i motsvarande mån. Någon full återhämtning av produktionsbortfallet i samband med arbetstidsförkortningen kan knappast ske utan en ökning av investeringskvoten i samhället. En förstärkning av investeringsviljan skulle kunna tänkas ske just vid övergången till en kortare arbetstid, men det finns även faktorer som verkar i motsatt riktning, åtminstone någon tid efter övergången. Med hänsyn till att aktuella investeringsbehov redan nu hålles tillbaka genom byggnadsreglering och kreditpolitik, blir möjligheten att genom ökad produktivitet kompensera ett produktionsbortfall beroende på den ekonomiska politikens avvägning av konsumtion och investering mot varandra. Ökad fritid innebär i och för sig en begränsning av möjligheterna till ny konsumtion och ny investering. Skulle då investeringarna ökas vid en förkortning av arbetstiden får detta ske på den inhemska konsumtionens bekostnad, såvida man inte vill låna i utlandet för att underlätta anpassningen till den kortare arbetstiden. En successiv övergång till skiftarbete är en möjlighet att på kort sikt utan större nyinvesteringar öka produktiviteten. Det är möjligt, att företagen i samband med en arbetstidsförkortning i ökad utsträckning vill gå över till skiftarbete. Om inte en ytterligare förkortning av arbetstiden sker utöver den, som för närvarande är vanlig vid övergång till

234 treskiftsarhete utan söndagsuppehåll, torde en arbetstidsförkortning leda till ett minskat incitament för arbetstagarna att acceptera skiftarbete utan ytterligare lönekompensation. Det blir en avvägningsfråga hur stor del av produktionsökningen man på lång sikt vill byta ut mot ökad fritid — om valfrihet kunde införas beträffande arbetstiden, skulle denna sida av problemet kanske inte vålla större bekymmer. Om valet väl träffats, ligger svårigheten i själva anpassningen av samhällsekonomien till en kortare arbetstid än den nuvarande. Konjunkturmässigt kan denna anpassning få en effekt på priser, löner och konkurrensläge mot utlandet. I de ständigt pågående strävandena att upprätthålla samhällsekonomisk balans kan en större engångsförkortning av arbetstiden ha icke önskvärda konsekvenser i dessa avseenden. Den kan också leda till betydande anpassningssvårigheter för enskilda företag och för vissa branscher. I denna anpassning till en kortare arbetstid spelar löneutvecklingen en central roll. I den mån de som får arbetstidsförkortning vill ha full lönekompensation och andra grupper vill ha motsvarande förbättring av sina förmåner, uppkommer lätt ett läge med inflationstendenser från både kostnadssidan och efterfrågesidan. Ett centralt problem är frågan, vilken löneutveckling man skulle få om en arbetstidsförkortning inte ägde rum. Det synes oss dock sannolikt, att arbetstidsförkortningen blir ett nytt självständigt element i lönerörelserna och som sådant kommer att spela en viktig roll. Om full lönekompensation skall erhållas, måste detta i varje fall betyda, att försök att förkorta arbetstiden mera än som svarar mot den genomsnittliga produktivitetsökningen i näringslivet kan leda till inflationstendenser och i vissa lägen även till syssel-

sättningssvårigheter. Man kan inte öka fritiden utöver vad som svarar mot normal produktionsökning och samtidigt bibehålla konsumtion och investering oförändrade. Genom den inflationsmekanism, som kan sättas i gång genom en arbetstidsförkortning via kostnader och efterfrågan i samband med lönebildningen, kommer utrikeshandelsproblemet in i bilden. En stigande kostnadsnivå försämrar landets konkurrenskraft vid givna växelkurser. Denna försämring skulle i princip kunna elimineras genom en ändring av växelkurserna — balans i utrikeshandeln kan i princip uppnås vid varje genomsnittlig arbetstid p e r vecka. Om det inte anses möjligt att förändra växelkurserna utan att detta får konsekvenser i andra avseenden, som man inte kan acceptera, sätter emellertid utrikeshandelsproblemet vissa gränser för en arbetstidsförkortning, såvida denna skall förenas med full lönekompensation, överskri des dessa gränser kan svårigheter uppstå att bevara valutareserven och den fulla sysselsättningen. Ur denna synpunkt är en god exportkonjunktur utan större belastning på valutareserven ett gynnsamt läge för en arbetstidsförkortning. Ett lands konkurrensproblem är ett relativt problem. Utvecklingen av vår konkurrenskraft beror också på vad som sker i andra länder beträffande priser, kostnader, tullar, arbetstid, produktivitet och växelkurser. Härom är svårt att sia. Arbetstidsförkortningar är dock aktuella även för andra länder. Dessutom bör påpekas, att det ofta sker andra betydande förändringar i konkurrensbetingelserna. Icke oväsentliga förändringar i tullar, priser, skiftgång och produktivitet sker ofta från ett år till ett annat. Konkurrenskraften miot utlandet beror givetvis också på vilket utgångsläget är vid en given växelkurs.

235 Anpassningsproblemet är sålunda till en stor del ett problem om konjunkturutvecklingen. Det är den ekonomiska politikens roll att söka leda samhällsekonomin på ett sådant sätt, att den balanserar vid full sysselsättning. En arbetstidsförkortning förändrar betingelserna för den samhällsekonomiska balansen och förändrar därmed samtidigt betingelserna för den ekonomiska politiken. Det finns alltid möjlighet för en aktiv ekonomisk politik att i väsentlig utsträckning motverka sådana för sambällsekonomin skadliga tendenser, som kan uppstå vid en anpassning till en arbetstidsförkortning av den storlek som vi här närmast diskuterar. Även bortsett från konjunkturutvecklingen och den effekt en arbetstidsförkortning kan få på denna, bl. a. genom lönerörelser, uppstår ett anpassningsproblem. Detta problem består i att tillgång och efterfrågan skall anpassa sig till varandra vid en lägre nivå av produktion och realinkomster än som annars skulle uppnåtts. Produktionsstrukturen är till stor del given på kort sikt genom tidigare investeringar. En kraftig engångsförkortning av arbetstiden skulle kunna leda till förändringar i relationen mellan olika typer av efterfrågan på ett sätt som inte passar produktionsstrukturen. En arbetstidsförkortning påverkar sålunda vårt ekonomiska liv på en mängd olika sätt. Sannolikt kommer den att leda till att många arbetstagare får fem dagars arbetsvecka. Detta påverkar i så fall konsumtionens inriktning och kan i vissa avseenden förändra vår livsföring. Ändrade efterfrågeförhållanden, ändrade pris- och kostnadsrelationer och mycket annat kommer att ge en olikartad utveckling inom olika näringsgrenar. Anpassningen blir olika för företag inom olika näringsgrenar allt efter de betingelser de arbetar under och allt ef-

ter det sätt på vilket de beröres av arbetstidsförkortningen. Även utvecklingen på arbetsmarknaden i samband med en arbetstidsförkortning bör uppmärksammas. Arbetskraftsbristen är till stor del ett konjunkturfenomen. Om högkonjunkturen skarpes vid en arbetstidsförkortning, kommer även arbetskraftsbristen att skärpas. Skarpes inte konjunkturen, blir en sådan utveckling mindre sannolik. Tillgången ipå arbetstimmar minskar visserligen vid en arbetstidsförkortning, men även efterfrågan bör totalt sett minska, om konjunkturens styrka blir oförändrad — exempelvis genom skärpt ekonomisk politik. Även här finns dock risker för en ökad efterfrågan och skärpt arbetskraftsbrist just vid övergången till den kortare arbetstiden, innan företagen anpassat sig till de nya betingelserna. Givetvis blir utvecklingen — liksom i ett läge utan arbetstidsförkortning — mycket skiftande inom olika näringsgrenar. I första hand har vi sökt ange riktningen i olika ekonomiska förändringar som kan tänkas inträffa vid en arbetstidsförkortning. Även om vi i vår framställning sökt siffermässigt precisera en tänkt utveckling på vissa områden — främst beträffande produktionen — är det däremot mycket svårt att närmare precisera storleken av de verkningar som en arbetstidsförkortning h a r i olika avseenden. Osäkerhetsmomenten är stora. Det är möjligt, att en arbetstidsförkortning med 3 t / v under gynnsamma betingelser skulle kunna genomföras utan svårigheter av sådan art att de föranleder betänkligheter. Det är också möjligt, att i vissa lägen en arbetstidsförkortning av denna storlek skulle vålla relativt betydande anpassningssvårigheter. En engångsförkortning av arbetstiden med 6 t / v torde under alla förhållanden få ses som

236 en stor engångsförändring som kan leda till betydande anpassningssvårigheter. Vill man i största utsträckning undvika de riskmoment som finnes beträffande produktionsbortfall, lönerörelser och olika företags anpassning till en kortare arbetstid, synes det oss lämpligt att genomföra arbetstidsförkortningen successivt. I varje fall bör det skapas möjlighet för avtalsparterna inom olika näringsgrenar att välja en successiv förkortning av arbetstiden. Visserligen har näringslivet en stor anpassningsförmåga vid förändringar i de samhällsekonomiska betingelserna, men det synes mindre riskfyllt att låta en arbetstidsförkortning ske i etapper, så att den kan inpassas smidigt i den snabba utveckling på det samhällsekonomiska området, som kännetecknat efterkrigstidens Sverige. ' Sammanfattningsvis kan sägas, att en arbetstidsförkortning ur ekonomisk synpunkt har två aspekter: valet av en viss fritid och anpassningen till denna kombination av fritid och konsumt i o n . Denna anpassning h a r en konjunkturaspekt, där lönerörelserna spelar en väsentlig roll, och en strukturaspekt, som gäller anpassningen av produktionsstrukturen till nya pris-, kostnads- och efterfrågerelationer. Det synes oss inte föranleda större betänkligheter att genomföra en förkortning av den lagstadgade arbetstiden med 3 t/v, om d e n n a förkortning motsvarar aktuella önskemål från arbetstagarnas sida och sker under en aktiv ekonomisk politik utan alltför kraftiga lönerörelser. Detta skulle innebära, att man går halvvägs mot en arbetstid av 42 t/v, vilken med h ä n s y n till semester och helgledig-

heter h a r beräknats ungefärligen motsvara den amerikanska 40-timmarsveckan. Räknat i arbetstimmar är en sådan reform grovt sett nästan lika stor 1 som en förlängning av den lagstadgade semestern med tre veckor. En arbetstidsförkortning av storleken 3 t / v bör dock ske på ett sådant sätt, att möjligheter finnes till en successiv anpassning, t. ex. inom 3 år. Det sker ständigt förändringar i det ekonomiska livet och en successiv arbetstidsförkortning bör kunna inpassas i dessa förändringarutan större svårigheter. Det synes oss också önskvärt, att man i framtiden strävar efter att åstadkomma större valfrihet och acceptera större olikheter i arbetstiden allt efter olika förutsättningar och önskemål hos de enskilda arbetstagarna. Då kan den fortsatta arbetstidsförkortning, som på längre sikt synes trolig vid stigande levnadsnivå, ske successivt och utan större allmänna engångsförkorlningar. Detta är en utveckling, som såväl arbetsmarknadens parter som den ekonomiska politiken bör främja. I framtiden kommer man sannolikt inte att helt kunna bevisa vad som skett vid arbetstidsförkortningen. Olika intresseparter kommer att fästa varierande vikt vid olika faktorer i händelseutvecklingen efter arbetstidsförkortningen, lika väl som man i brist på kunskap gjort det före densamma. Det synes oss dock både med hänsyn till framtida arbetstidsförkortningar i Sverige och till förkortningar i utlandet vara av stort intresse, att man vid en arbetstidsförkortning i Sverige söker klarlägga dess verkningar så objektivt som detta är möjligt med tillgängliga statistiska metoder.

i Den exakta relationen beror på arbetstidens förläggning och helgdagarnas plats under kalenderveckan.

FEMTONDE KAPITLET

Vårt förslag om kortare arbetstid

1. Principerna Det kan konstateras, att en arbetstidsförkortning är ett starkt och utbrett önskemål i första hand bland de arbetstagare, som för närvarande har en ordinarie arbetstid av 48 t/v. Vi har i det föregående försökt analysera dels de motiv, som kan anföras för detta önskemål, dels de ekonomiska verkningar, som ett förverkligande av önskemålet kan få för vårt folkhushåll i stort. Våra överväganden kan sägas utmynna i den meningen, att å ena sidan tiden kan anses vara mogen för en arbetstidsförkortning med hänsyn till arbetstagarnas värdering av fritiden, men att å andra sidan en arbetstidsreform bör genomföras varsamt med hänsyn till de anpassningsproblem, som uppkommer inom samhällsekonomin. Särskilt starkt har — inte minst vid vår enkät bland arbetstagare 1 — det önskemålet framträtt, att en fördelning av veckoarbetstiden på fem dagar skall möjliggöras för den enskilde arbetstagaren, där verksamheten så tillåter. Vidare har det framgått, att önskan om en arbetstidsförkortning framträder med olika styrka inom olika grupper och att anpassningssvårigheterna kan antas vara större inom vissa delar av arbetslivet än inom andra. Med hänsyn härtill bör arbetstidsförkortningen vara så stor, att den utan åsidosättande av berättigade skyddsintressen möjliggör fem dagars arbetsvecka för den enskilde arbetstagaren, där

inte verksamhetens natur förhindrar detta. Vidare bör arbetstidsförkortningen genomföras på ett sådant sätt, att den ligger inom ramen för normal produktivitetsutveckling. I detta sammanhang anmäler sig en synpunkt av principiell och långsiktig räckvidd. Ända sedan 1800-talet h a r en tendens till kortare arbetstider för de enskilda arbetstagarna gjort sig gällande i alla industriellt utvecklade länder. Det finns ingen anledning antaga, att inte denna strävan mot kortare arbetstider kommer att fortsätta. En allt kortare arbetstid för de enskilda individerna måste emellertid, om en snabb produktivitetsökning skall säkerställas, i viss omfattning samordnas med kravet på att produktionsapparatens effektiva driftstid inte förkortas i samma mån som individernas arbetstid minskar. Ju kortare arbetstiden för de enskilda individerna blir, desto större bör också utrymmet vara för att tillgodose det önskemål om variationsmöjligheter för grupper eller individer, som flera gånger tidigare berörts i detta betänkande. Ur samhällets synpunkt kan det under nu rådande förhållanden inte vara erforderligt att beträffande arbetstidens längd inskrida med föreskrifter, som kan strida mot vad parterna inom ett visst arbetsområde finner vara klokt och ändamålsenligt. För en viss återhållsamhet från statsmakternas sida tai Jfr bilaga III.

238 lar också det förhållandet, att parterna på arbetsmarknaden numera uppträder i starka organisationer, som väl kan tillvarata medlemmarnas intressen. I och för sig kan det därför inte betraktas som uteslutet, att man i framtiden prövar ett system, enligt vilket arbetstiden lika väl som lönerna helt ligger i händerna på arbetsmarknadens organisationer och göres till föremål för förhandlingar dem emellan. Det bör i detta sammanhang erinras om att åtskilliga av de arbetstidsförkortningar, som på senare år genomförts här i landet, tillkommit genom överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter. Våra överväganden har lett fram till den ståndpunkten, att man nu bör söka åstadkomma en arbetstidsförkortning inom ramen för bestående anordningar — dvs. genom lagstiftning — men samtidigt försiktigt pröva en väg att lämna partsorganisationerna större frihet och därmed ökat ansvar. En arbetstidsreform bör därför utformas så, att variationer på arbetstidens område temporärt eller permanent blir möjliga inom de gränser, som statsmakterna och arbetsmarknadens partsorganisationer från olika utgångspunkter kan finna det nödvändigt eller lämpligt att dra upp. I den ekonomiska diskussionen i det föregående har vi hypotetiskt diskuterat en arbetstidsförkortning med 3 t/v och kommit fram till att de samhällsekonomiska anpassningsproblemen vid en sådan reform skulle kunna bemästras, om reformen genomfördes på en tid av tre år. En sådan reform skulle innebära, att den i gällande lagstiftning fastställda maximiarbetstiden av 48 t/v skulle förkortas till 45 t / v och att denna förkortning skulle genomföras t. ex. u n d e r åren 1958—1960. Detta blir en utgångspunkt för de följande övervägandena.

Såsom ett mål för strävandena på arbetstidens område uppställde departementschefen, då denna utredning tillkallades, en normal arbetstid av 40 timmar i veckan. Han underströk, att detta mål endast kunde nås i etapper. Han framhöll också, att vi inte borde tveka att framlägga delresultat av vårt arbete inför offentligheten utan att avvakta den tidpunkt, då ett slutligt förslag kunde framläggas. Enligt vad som framgått av det föregående kan det med visst fog hävdas, att den amerikanska 40-timmarsveckan, med hänsyn till semester och helgledigheter, hos oss närmast skulle motsvara en normalarbetstid av 42 timmar i veckan. Då det torde vara förhållandena i Förenta Staterna som närmast varit utgångspunkten för angivandet av 40 timmars normal veckoarbetstid såsom mål för våra strävanden synes man kunna hävda, att införandet av 45-timmarsvecka skulle innebära, att vårt land skulle gå halvvägs mot det uppställda målet. I det föregående h a r det också påpekats, att en arbetstidsförkortning med 3 t/v kan jämföras med en förlängning av semestern med inemot tre veckor om året. Även därmed antydes innebörden för den enskilde och för samhällsekonomin av en övergång till 45 timmars arbetsvecka.

2. Arbetstiden per dag och vecka Det har sedan lång tid ansetts, att åtminstone i industriellt arbete den dagliga arbetstiden inte annat än u n d a n tagsvis bör överstiga nio timmar. Med nio timmars arbetsdag kan en arbetsvecka på 45 timmar fullgöras på fem dagar. Detta innebär i praktiken att de arbetstagare, som f. n. h a r 48 t / v m e d gängse fördelning på arbetsdagar, måste medverka till en förlängning av arbetsdagen till nio timmar, om femdagars-

239 veckan skall kunna förverkligas inom ramen för en arbetstid av 45 t/v. Det torde vara en utbredd mening, att en sådan förlängning av arbetsdagen kan godtas, såvida veckovilan därigenom blir längre. Det i det föregående nämnda önskemålet om fem dagars arbetsvecka synes sålunda utan starka principiella eller praktiska invändningar kunna genomföras vid en arbetstidsförkortning till 45 t/v.

3. Arbetstidens fördelning över året En förlängning av den dagliga arbetstiden torde likväl för många framstå som en icke önskvärd förändring. Samtidigt förhåller det sig av allt att döma så, att önskemålet om fem dagars arbetsvecka inte lika starkt inriktar sig på vinterhalvåret som på den ljusare årstiden. En arbetstid på 45 t/v kan tillgodose båda dessa synpunkter under förutsättning, att lagstiftningen inte låser begränsningsperioden vid en vecka utan lämnar utrymme för en annan fördelning av en arbetstid på i genomsnitt 45 t/v under, låt oss säga, en period av 12 månader. En 45-timmarsvecka skulle sålunda inom verksamheter, som tillåter en sådan organisation av arbetet, kunna utnyttjas t. ex. på följande sätt: fem arbetsdagar i veckan på nio timmar året om; eller sex arbetsdagar i veckan på 7% timmar under hela året; eller — om en utjämning över ett helt år tillätes —27 arbetsveckor på 42% timmar ( = 5 dagar i veckan på 8 % timmar) och övriga veckor 48 timmar, dvs. oförändrad dagarbetstid och femdagarsvecka under halva året 1 ; eller — under samma förutsättning beträffande begränsningsperioden — 18

arbetsveckor på 40 timmar och återstoden på 48 timmar; även en förlängning av semestern kan tänkas inom denna ram. Det bör i detta sammanhang uppmärksammas, att en större frihet i fråga om arbetstidens förläggning u n d e r en längre period skulle ha fördelar ur vissa andra synpunkter. Så skulle t. ex. en arbetstidsreform, som lämnar den nuvarande arbetstiden under den mörka delen av året i huvudsak oförändrad, inte medföra den ytterligare splittring av arbetsveckorna under den helgdagsrika tiden december—januari och eventuellt också under våren, vilken a n n a r s skulle inträffa med nuvarande kalender; frågan om arbetsveckornas splittring vid helger diskuteras ytterligare i nästa kapitel. Vidare skulle säsongvariationer i arbetstiden, med hänsyn till klimat och ljusförhållanden m. m. i viss utsträckning kunna rymmas inom lagstiftningens ram och överlåtas åt arbetsmarknadsparternas reglering. Det bör här påpekas beträffande sådant treskiftsarbete med söndagsuppehåll, som nu bedrives med en arbetstid av i genomsnitt 45% t/v, att en arbetstidsförkortning till genomsnittligt 45 t/v förutsätter antingen en förkortning med en timme av det sjuttonde skiftet i varje skiftcykel eller —- vid en längre begränsningsperiod — exempelvis inläggande av två hela friskift under loppet av ett år. — Konstruktionen av skiftschemata för treskiftsarbete utan söndagsuppehåll med 45 t / v synes vara utan intresse i detta sammanhang, då sådant skiftarbete i vårt land nästan 1 Utgångspunkten för beräkningen är att 49 arbetsveckor skall förkortas med 3 timmar och sålunda 147 timmar utnyttjas för fria lördagar; någon hänsyn har alltså inte tagits till att åtskilliga arbetsveckor redan nu är kortare än 48 timmar på grund av helgledigheter.

240 genomgående redan nu bedrives med kortare arbetstid än 45 t/v. Dessa överväganden leder sålunda till att en arbetstid av 45 t/v i väsentlig mån möjliggör ett tillgodoseende av arbetstagarnas önskemål i fråga om arbetsveckans längd utan åsidosättande av angelägna sociala synpunkter; samt till att en m i n d r e stel reglering i fråga om arbetstidens förläggning — dvs. en längre begränsningsperiod — skulle möjliggöra en genom kollektivavtal åstadkommen arbetstidsförläggning, vilken på bästa sätt skulle kunna tillgodose såväl produktionens som arbetstagarnas önskemål.

4. Övergångstiden

Härefter gäller det att ta ställning till frågan om den tid som behöver åtgå för att en arbetstidsförkortning till 45 t/v skall kunna genomföras inom ramen för produktivitetsutvecklingen. Under de antaganden, som gjorts i den föregående redogörelsen för de ekonomiska verkningarna av en arbetstidsförkortning, skulle en sådan reform kunna rymmas inom två års normal utveckling av vårt folkhushålls resurser sedda i stort. Vi har emellertid anledning att ta väsentlig hänsyn dels till olika näringsgrenars olika anpassningsförmåga, dels till den ovissa faktor av betydelse i detta sammanhang, som består i arbetsm a r k n a d s p a r t e r n a s ansvar för löneuppgörelserna. Det synes därför rimligt att diskutera övergångstiden för genomförandet av en arbetstidsförkortning till 45 t / v från den utgångspunkten, att reformen skall k u n n a genomföras i tre etapper. F ö r en sådan övergångstid kan olika regler tänkas. Då lagstiftningen inte bör bestämma arbetstidens absoluta längd utan endast dess raaximilängd, ligger

det i sakens natur, att arbetsgivaren ensam eller efter överenskommelse med arbetstagarparten kan genomföra vilken arbetstidsförkortning som helst. Inom ramen för varje utformning av en maximilagstiftning kan alltså en arbetstidsförkortning till 45 t / v genomföras på en gång. Den maximiregel för övergångstidens längd, som synes ligga närmast till hands, innebär följande. Det fastställes, att en arbetstidsförkortning till 45 t / v skall vara genomförd senast två år efter lagens ikraftträdande. Det i lagen anvisade sättet härför blir att arbetstidsförkortningen tas med en veckotimme vid lagens ikraftträdande (1/1 1958) och en timme vid vardera av de båda följande årsdagarna efter lagens ikraftträdande (1/1 1959 resp. 1960). Emellertid följer av den regel, som behandlas nedan i punkt 7, att parterna lämnas frihet att komma överens om takten och alltså får möjlighet att genomföra förkortningen med någon annan uppdelning, som de kan bli överens om, eller att vänta med varje förändring till ingången av det tredje året (1/1 1960) och då genomföra hela arbetstidsförkortningen på en gång. Det synes av tekniska skäl lämpligast, att lagstiftningens huvudregel redan från början blir en arbetstid av 45 t/v och att en särskild övergångsbestämmelse införes i anslutning till klausulen om lagens ikraftträdande.

5. Overtidsmaximum

Det har i det föregående talats åtskilligt om önskemålet att ge utrymme för en större valfrihet i fråga om konsumtionen av fritid, dvs. för större möjligheter till variation i arbetstiden. En sådan variationsmöjlighet bör helst inte endast avse variation nedåt, dvs. en möjlighet till en kortare arbetstid än

241 lagen anger som tak; en sådan variationsmöjlighet förhindras inte av lagstiftningen. Fråga är alltså om inte även variationsmöjligheter uppåt, dvs. en längre arbetstid än lagstiftningen anger som tak eller som norm, kan åstadkommas utan åsidosättande av sociala eller andra intressen. Redan nu föreligger en sådan möjlighet till variation uppåt, nämligen genom bestämmelserna om övertid. Även om de senaste årens arbetsmarknadsläge medfört, att arbetstagarna i vissa situationer själva kunnat reglera sin arbetstid genom att inom givna gränser antingen vägra utföra övertidsarbete eller själva begära att få utföra sådant arbete, kvarstår det som en av lag och avtal befäst regel, att övertidsuttaget ligger u n d e r arbetsgivarens bestämmande. I syfte att tillgodose särskilda behov, som kan uppstå i samband med en förkortning av den ordinarie arbetstiden, skulle man kunna diskutera att höja det medgivna övertidsuttaget. Om den medgivna övertiden höjdes i samma mån som den ordinarie arbetstiden förkortades, skulle detta innebära, att vid en arbetstidsförkortning till 45 t/v den utan dispens medgivna övertiden fastställdes till 200 + 150, dvs. 350 t/år. (övertid därutöver efter dispens diskuteras längre fram.) Mot en sådan anordning kan resas olika invändningar. Genom ett i samband med övergången till kortare ordinarie arbetstid infört regelbundet övertidsarbete skulle arbetstidsförkortningen helt kunna neutraliseras och resultatet av reformen för arbetstagarens del endast bli en löneförhöjning. Ett övertidsuttag, som ligger i arbetsgivarens hand, skulle vidare lämna arbetstagaren i en situation av ständig ovisshet beträffande såväl arbetstidens faktiska längd som inkomstens storlek. Det synes inte vara skäl att räkna med någon 16

möjlighet till enighet på arbetsmarknaden om en sådan höjning av övertidsmaximum. Ett annat skäl mot en ökning av den medgivna övertiden är, att redan de nu gällande övertidsreglerna lämnar ett avsevärt utrymme för en neutralisering av en arbetstidsförkortning genom ökat övertidsarbete. Tillgängliga uppgifter ger vid handen, att övertid f. n. inte tas ut i större utsträckning än att för omkring två tredjedelar av de berörda arbetstagarna ett utrymme finns inom de gällande reglernas ram för en ökning av arbetstiden med i genomsnitt minst 3 t/v genom övertid. Det torde emellertid förhålla sig så, att arbetsgivarnas intresse för övertiden i första hand är inriktat på vissa grupper av arbetstagare sysselsatta i flaskhalsar i produktionen eller med särskilt kvalificerade uppgifter, t. ex. maskinreparationer. Det kunde riskeras, att en rätt till ett ökat övertidsuttag i första hand skulle rikta sig mot de arbetstagare, som redan nu har mycket övertidsarbete och en genomsnittlig faktisk arbetsvecka på över 50 t/v. En sådan utveckling kan inte rätt gärna försvaras ur sociala synpunkter. Om man inte anser sig kunna överlämna ät enskilda parter på arbetsmarknaden — vare sig arbetsgivare eller arbetstagare — att fritt reglera arbetstiden inom ramen för övertidsbestämmelserna, återstår frågan huruvida man kan lämna det ät arbetsmarknadens partsorganisationer eller åt ett utomstående opartiskt organ att bestämma om avvikelser uppåt från arbetstidslagstiftningens huvudregler. En sådan möjlighet vore att höja det övertidsuttag (nu 100—150 t / å r ) , som dispensvägen kan medges av arbetarskyddsstyrelsen och som parternas företrädare därmed kan öva inflytande på. En annan möjlighet vore att lämna ett visst mått av

242 övertid till parternas disposition att överenskomma om genom kollektivavtal. ' Övertid bör alltjämt betraktas som något man tillgriper tillfälligt och då särskilda omständigheter föreligger. Av olika skäl synes man inte böra utnyttja övertid i den mening begreppet nu har för att klara de anpassningsproblem, som en utveckling mot kortare arbetstid kan medföra, och inte heller för att tillgodose det variationsbehov beträffande arbetstiden, som kan förefinnas bos olika grupper av arbetstagare. Det må erinras om att en förlängning av arbetsveckan utöver den ordinarie arbetstiden såvitt bekant är i princip möjlig i alla de fall, där en arbetstidsförkortning av någon omfattning i vårt land genomförts genom kollektivavtal på senare år. Inom gruvindustrin står övertid enligt avtalet till arbetsgivarens disposition för underjordsarbetare från den ordinarie arbetstiden av 40 t/v u p p till det tak, som bildas av lagstiftningens 48 t/v jämte allmän övertid. För treskiftsgående arbetare vid järnbruken har begreppet extra ordinarie arbetstid införts i avtalet, och arbetsgivaren kan, då produktionens omfattning eller produktionstekniska skäl enligt hans bedömande så kräver, på detta sätt förlänga arbetstiden utan att anses ha uttagit övertid. För målare finns en regel, som i en viss utsträckning ger parter rätt att komma överens om en extra arbetstid utöver den ordinarie utan att detta räknas som övertid.

6. Avtalsreglering av arbetstidens längd En möjlighet att tillgodose önskemålet om utrjonme för arbetstidsvariationer såväl uppåt som nedåt synes vara att göra arbetstidslagstiftningens regler om arbetstidens längd per vecka dispositiva, dvs. möjliggöra för arbetsmark-

nadsparterna att komma överens om avvikelser från dem. En sådan möjlighet kunde ges den formen, att huvudorganisationer av arbetstagare finge överenskomma med arbetsgivare om en arbetstid utöver den ordinarie av ett fixerat antal timmar per år eller annan period. En annan möjlighet vore att inte maximera den arbetstid, som parter finge rätt att träffa avtal om. I senare fallet bleve regeln om arbetsveckans längd helt dispositiv. Om lagstiftningen utformas så, att lagens huvudregel om 45 t/v automatiskt gäller i alla de fall, då det inte träffas en uppgörelse om någon annan arbetstid mellan arbetsgivare och huvudorganisation av arbetstagare, synes man ha skäl att utan oro kunna ge parterna frihet att avtala inte endast om en kortare arbetstid än lagen anger som tak utan även om en längre arbetstid än den som gäller som tak då ingen överenskommelse uppnås. Det finns inga skäl att anta, att arbetsmarknadens partsorganisationer inte skulle vara mogna att ta på sig ett sådant ansvar. En sådan dispositionsregel skulle göra det möjligt att ge övergångsbestämmelserna för arbetstidsförkortningens genomförande en mycket enkel och överskådlig utformning. Lagstiftningen skulle endast behöva upptaga en enkel regel om ett successivt genomförande av förkortningen på ett visst angivet sätt, och parterna skulle vara oförhindrade att avtala om en snabbare eller långsammare takt för reformens förverkligande och om villkoren därför. En dispositionsregel av angivet slag skulle också kunna leda till att lagens timantal icke uppfattades som en fast och orubblig norm. Vid en framtida utveckling möt en eventuell ytterligare arbetstidsförkortning synes ett sådant betraktelsesätt kunna åstadkomma ökade möjligheter att komma fram förhand-

243 lingsvägen. Ett friare betraktelsesätt underlättas ytterligare, om man inte begagnar den ovan diskuterade möjligheten att begränsa arbetsmarknadsparternas rätt att komma överens om längre arbetstid till att avse endast ett fixerat antal timmar per år. En lösning med ett fixerat antal timmar per år utöver den ordinarie arbetstiden är för övrigt förenad med den olägenheten, att den sålunda angivna tidsramen lätt skulle kunna få en normbildande verkan. Det synes därför mest ändamålsenligt att inte begränsa parternas avtalsfrihet.

7. Allmän dispositionsregel Om man är beredd att överlåta åt huvudorganisationer av arbetstagare att ulan hänsyn till lagstiftningen komma överens med en motpart om regler för arbetstidens förläggning på veckodagar och veckor — dvs. att regeln om begränsningsperiodens längd göres dispositiv — samt om den genomsnittliga veckoarbetstidens längd — dvs. att även lagens huvudregel blir dispositiv — kan man ha skäl att överväga, om inte lagstiftningen om den ordinarie arbetstidens längd och förläggning överhuvud — alltså inbegripet även dygnsmaximeringen — bör göras dispositiv. Det synes inte finnas starka skäl att fasthålla vid en snäv dygnsmaximering, om man i övrigt lämnar parterna frihet; tvärtom kan en sådan maximeringsregel bli till hinders för parterna att få en praktisk ordning för arbetstiden. Den här diskuterade allmänna dispositionsregeln skulle å andra sidan minska behovet av ändringar i gällande lagstiftning utöver begränsningen av veckoarbetstiden till 45 t/v. Dygnsmaximeringen och begränsningsperiodens längd kan kvarstå oförändrade i de olika lagarna; endast veckoarbetstidens eller den genomsnittliga veckoarbetsti-

dens längd ändras. Om partsorganisationer träffar överenskommelse om en annan ordning än den lagen anger, gäller vad som sålunda avtalas; annars gäller lagen.

8. Tiden för ikraftträdandet Tidpunkten för detta förslags framläggande synes ge de tekniska förutsättningarna för att en proposition om ändrad arbetstidslagstiftning skall kunna framläggas i början av 1957. Om en ny lagstiftning beslutas, kan den då träda i kraft tidigast den 1 juli 1957. Denna dag ligger emellertid mitt i avtalsperioden. Även om andra tidpunkter kan ha fördelar synes ett årsskifte vara u r teknisk synpunkt lämpligast för ikraftträdandet, och den 1 januari 1958 torde sålunda böra betraktas som tidigaste datum för den nya lagstiftningens införande. Därmed skulle vinnas, att parterna på arbetsmarknaden dels vid förhandlingarna om 1957 års löner kunde bilda sig en uppfattning om läget i fråga om en arbetstidsreform, dels finge större delen av 1957 på sig att förbereda sig för den nya lagstiftningens ikraftträdande. Likaväl som förhandlingarna i samband med sjukförsäkringslagens ikraftträdande den 1 januari 1955 — på basis av beslut vid 1953 och 1954 års riksdagar — kunde i stort sett slutföras före 1955 års ingång, synes motsvarande förhandlingar i samband med en arbetstidsreform kunna slutföras före 1957 års utgång. Det synes därför inte möjligt eller lämpligt att sätta en ny lagstiftning i kraft före den 1 januari 1958 men i n t e heller av tekniska skäl nödvändigt att uppskjuta ikraftträdandet efter n ä m n d a dag. Den diskuterade övergångsperioden skulle därför sträcka sig från den 1 januari 1958 och till den 1 januari 1960.

244 9. Sammanfattning av våra ståndpunkter Efter övervägande av de i det föregående diskuterade frågorna har vi enats om följande förslag, vars detaljer n ä r m a r e framgår av den följande specialmotiveringen och lagtexten. 1. Arbetstiden per vecka — eller i genomsnitt per vecka — ändras från högst 48 till högst 45 timmar. 2. Dygnsmaxima i de olika lagarna kvarstår i huvudsak oförändrade. 3. Övertidsbestämmclserna kvarstår oförändrade. 4. Huvudorganisationer av arbetstagare får möjlighet att med motparter överenskomma om a) en annan ordinarie arbetstid än 45 t/v — alltså inte endast en kortare utan även en längre arbetsvecka; b) en annan begränsningsperiod än den lagen föreskriver; c) ett annat dygnsmaximum än det lagen anger. Om inget avtal av angiven art träffas, gäller vad lagen stadgar.

5. Den nya lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1958. (5. För en övergångstid fastställes bestämmelser, enligt vilka arbetstidsförkortningen skall genomföras med minst en timme vid lagens ikraftträdande och vara helt genomförd vid ingången av det tredje året från lagens ikraftträdande, dvs. den 1 januari 1960. På grund av den ovannämnda dispositionsrcgeln kan huvudorganisationer av arbetstagare komma överens med arbetsgivare om att genomföra arbetstidsförkortningen långsammare än lagstiftningens huvudregel anger. Att de kan genomföra arbetstidsförkortningen snabbare ligger i lagstiftningens natur av maximireglering. Innan specialmotivering och lagtexter framlägges skall vissa frågor upptas i ett särskilt kapitel.

SEXTONDE

KAPITLET

Förslag i vissa särskilda frågor

I föregående kapitel har vi framlagt förslag till ändringar i allmänna arbetstidslagen och flertalet övriga arbetstidslagar. I detta kapitel skall beröras några särskilda frågor, som direkt eller indirekt h a r samband med vårt uppdrag, nämligen frågan om en helgdagsreform, sjöarbetstidslagens omarbetning med

anledning av arbetstidsförkortningen frågan om butikstängningslagens samband med den framtida arbetstidsregleringen samt den organisatoriska uppläggningen av undersökningar rörande den föreslagna arbetstidsförkortningens verkningar.

A. Helgdagsreform En arbetstidsförkortning som möjliggör och kan väntas leda till fem dagars arbetsvecka inom vissa delar av arbetslivet aktualiserar på nytt frågan om en helgdagsreform. Helgdagsreformen 1952

I samband med treveckorssemesterns införande beslöts 1952 (prop. 1952:3) den helgdagsreform, enligt vilken Marie Bebådelsedag alltid förlägges till en söndag, Midsommardagen alltid firas på en lördag och en ny helgdag, Alla Helgons dag, förlägges till en lördag på hösten. Någon ökning av antalet helgdagar ägde alltså — trots helgdagssakkunnigas förslag härom 1 — inte rum; motivet härför var främst att den lagstadgade semestern utökats med en vecka. Reformens syften var att helgdagarna skulle spridas något, mer på årets olika delar, att helgledigheterna skulle koncentreras och därmed arbetsveckornas ur produktionssynpunkt olyckliga splittring motverkas.

l

Helgledigheter o<;h fria lördagar

Vid tiden för 1952 års helgdagsreform var frågan om fem dagars arbetsvecka inte aktuell. En arbetstidsreform, som innebär en möjlighet till en sådan ord-' ning, framkallar frågan, huruvida inte en ny helgdagsreform bör övervägas. En sådan reform skulle ha till syfte att motverka en ökad splittring av arbetsveckorna samt att minska det bortfall av produktion och arbetsförtjänst, som helg- och lördagsledigheter i förening kan förorsaka. Enligt vårt förslag blir arbetstidslagarnas huvudregel en arbetstid per vecka eller i genomsnitt per vecka av 45 timmar och ett dygnsmaximum, som i allmänna arbetstidslagen är satt till nio timmar och i övriga lagar till högre antal timmar. Detta innebär, att en femdagarsvecka kan rymmas inom lagstiftningens ram men att inom allmänna arbetstidslagens tillämpningsområde heli SOU 1917:27.

246 Tablå XV 1:1. Arbetsdagar och fridagar vid nu vanliga helgledigheter och under förutsättning av fria lördagar. 1. Fura veckor kring jul (18 december—14 j a n u a r i ) . Datum

Veckodag samt arbetsdag ( X ) resp. fridag (*).

18 dec. M 19 Ti 20 0 21 To 22 F 23 L Julafton 24 S Juldagen 25 M Annand. jul 26 Ti 27 0 28 To 29 F 30 L Nyårsafton 31 S Nyårsdagen 1 jan. M 2 Ti 3 0 4 To 5 F Trettondagen G L 7 S 8 M 9 Ti 10 0 11 To 12 F 13 L 14 S

X X X X X * * * * X X X * * * X X X X * * X X X X X * >.'

Ti 0 To F L S M Ti 0 To F L S M Ti 0 To F L S M Ti 0 To F L S M

X X X X * * * * * X X * • * * X X X * * X X X X X * * X

0 To F L S M Ti 0 To F L S M Ti 0 To F L S M Ti 0 To F L S M Ti

X X X * * X * * * X * * X * * X X • * * X X X X • * X X

To F L S M Ti 0 To F L S M Ti 0 To F L S M Ti 0 To F L S M Ti 0

X F • X L X L * * S • S * M X * M X Ti X X Ti X 0 X X 0 X To X * x ** F * * p L * * L * S * * S * M X • M X Ti X X Ti X 0 X X 0 X To X ]? * * To * * L * F * X L * S * • S * M X * M X Ti X X Ti X 0 X * 0 * To * X To X F X X F X L * X L * S * * S * M X * M X Ti X X Ti X 0 X X 0 X To X X To X F X

S M Ti 0 To F L S M Ti 0 To F L S M Ti 0 To F L S M Ti 0 To F L

* X X X X X * * * X >< X X * * X X X X * * * X X X X X *

Arbetsdagar

5 + 3 4•4 + 4 + 2 + 3 + 3 + 1 + 1 + 2 + 2 + 2 + 1 + 3 + 4 + 4 + 5+ 4 + + 5 =--17 + 5 + 1 = + 1 + 2 + + 1 + 1 + + 3 + 2 + + 3 + 1 + + 4 + 5 = + 4 + 2 = + 3 + 3 = + 2 + 4 = + 5 = 17 = 15 = 18 =14 = 14 = 15

Fridagar

4 + 3 + 2 + 5+4+2+ 2 + 3 + 2 + 2 + 5 + 2 + 2 + 4 + 2+ 3 + 1+3 + + 2 =-11 + 2=13 + 2 + 3 + + 2 + 1 + + 4 + 1 + + 3 + 1 + + 2 + 3 + + 2=14 + 2=14 + 2 = 13 + 2=11 + 1 = 10 Si m m a 14— 18 arbetst agar och 10—14 fri lagar.

ler inget utrymme finnes för inarbetning av tid, t. ex. för åstadkommande av någon extra ledighet i samband med helger, om man bortser från möjligheten att i sådant syfte tillgripa övertid eller begära dispens. Emellertid innebär de föreslagna dispositionsreglerna, att möjligheter föreligger till kollektivavtalsöverenskommelser om sådan inarbetning i form av en förskjutning av arbetstid från en tidpunkt till en an-

nan. Det synes emellertid rimligt att förutsätta, att någon inarbetning av sådana helgledigheter, som nu vunnit hävd, inte kommer att äga rum annat än i undantagsfall. Utgångspunkten för det följande resonemanget är i varje fall den nuvarande ordningen i fråga om helgledigheter. Om fem dagars arbetsvecka året om infördes på ett arbetsområde skulle vid nuvarande förläggning av helgerna en

247 (Tablå XVI-.l forts.) 2. Två veckor kring påsk. M Ti O To

x

x

x

x

F L S M Lång- Påsk- Påsk- Ann.d. fredag afton dagen påsk

*

*

*

*

Ti

x

O

To

F

L

x

*

*

x

x

S

8 arbetsdagar ( 4 + 4 ) och 6 fridagar (4 + 2). 3. Sju dagar kring Första maj (Valborgsmäss) (infaller mellan påsk och pingst, aldrig i påsk- eller pingstvecka). 28 april 29 30 1 maj 2 3 4

M Ti 0 To F L S

X X X

*

X

• *

Arbetsdagar

3+ 1

Fridagar

1+ 2

X X * * X X X

F L S M Ti 0 To

X * * * X X X

L S M Ti 0 To F

S M Ti 0 To F L

* * X * X X X

* X X * X * *

Ti O To F L S M

O To F L S M Ti

To F L S M Ti 0

341 (4 + 5)

3+ 2 (5 + 5)

2+ 3 (5 + 5)

1+ 3 (4 + 5)

1+ 3

2+ 1

2+ 1

1+ 1+ 2 (2 + 1 + 3)

Anm.: Inom parentes anges de grupper av arbetsdagar resp fridagar som i verkligheten u p p s t å r med hänsyn till karaktären av n ä r m a s t framforliggande eller efterföljande dagar. 4. Tre veckor kring pingst. M Ti O To F L S M Ti O To F Kr. H.f .dag X X X

*

X

*

*

X

X

X

X

X

L S Pingst- Pingstafton dagen

M Ann.d. pingst

Ti O To F L S

X

X

X

X

13 arbetsdagar (3 + 1 + 5 + 4) och 8 fridagar (1 + 2 + 3 + 2). 5.

Midsommarveckan. 4 arbetsdagar och 3 fridagar.

slark splittring av arbetsveckorna inträffa särskilt omkring jul och nyår. Fördelningen av arbetsdagar och fridagar framgår av följande tablå. Däri har förutsatts, att den nya fridagen förlägges till lördagen. I tablån anges i förekommande fall de sju olika möjligheter, som — alltefter den veckodag på vilken den valda periodens första dag infaller — erbjuder sig för veckornas utseende omkring de helger,som är förlagda till fasta data. I summeringen av de olika möjligheterna illustreras splittringen. Serien 3 + 1 + 1 + 1 + 2 + 4 + 2 = 14 för arbetsdagar — som avser en tid av

fyra veckor kring jul i det fall att julafton infaller på en tisdag — innebär alltså, att de 14 arbetsdagarna u n d e r den ifrågavarande perioden infaller i grupper av angiven storlek, varvid plustecknen utmärker mellanliggande fridagar.

Möjligheter att m o t v e r k a s p l i t t r i n g e n av a r b e t s v e c k o r n a

En splittring av arbetsveckorna sådan som den h ä r illustrerade skulle, åtminstone vad jul- och nyårsperioden beträffar, leda till ett betydande bortfall

248 av produktion och arbetsinkomster. Det dagar kan dras in eller flyttas till lörfinns risk för att verksamheten vid åtdagar. Från religiösa och liknande utskilliga företag — utöver vad som regångspunkter uppkommer frågan, vilka dan sker — inställes under någon tid, helgdagar som med hänsyn till traditiovarvid såväl folkhushållet som företanen måste anses orubbliga. gen och de anställda skulle lida ytterDe till fasta data och sålunda växlanligare förluster. Då arbetsgivaren har de veckodagar förlagda helgfridagarna 1 rätt att bestämma semesterns förläggär följande: ning, kan man tänka sig att helgperioJulafton 24 december, Juldagen 25 derna utnyttjas för semester — men i december, Annandag Jul 26 december, praktiken kan tanken endast förverkli- Nyårsafton 31 december, Nyårsdagen 1 gas i sådana företag, där arbetstagarna januari, Trettondagen G januari, Första h a r en svag förhandlingsposition eller Maj. själva önskar denna semesterförläggDe till fasta veckodagar förlagda helgning. Alternativt kan man tänka sig, att fridagarna är följande, varvid bortses enstaka arbetsdagar mellan fridagar gofrån söndagar: res lediga genom att några dagar av Långfredagen, Påskafton (lörchig), semestertiden utlägges på sådana dagar, Annandag Påsk (måndag), Kristi Himmen även en sådan ordning kräver armelsfärdsdag (torsdag), Pingstafton betstagarnas samtycke. Vid fria lörda(lördag), Annandag Pingst (måndag), gar blir det dock möjligen så, att en Midsommarafton (fredag), Midsommarsammanhängande semester på tre vecdagen (lördag), Alla Helgons dag (lörkor för många synes mindre angelägen dag). och kan önskas utbytt mot en längre I detta sammanhang synes man av sammanhängande ledighet t. ex. vid olika skäl kunna betrakta det som onöjultiden. digt att diskutera några ändringar beDet i tablån illustrerade problemet träffande: blir mindre — dvs. inte större än Julafton (24 december), Juldagen (25 nu — om arbetstidsreformen genom december), Nyårsdagen (1 januari), kollektivavtal ges den formen, att man Långfredagen, Påskafton (lördag), Försarbetar sex dagar i veckan under den ta maj, Pingstafton (lördag), Midsomhelgrikaste delen av året och fem unmarafton (fredag), Midsommardagen der den ljusa delen av året. (lördag) och Alla Helgons dag (lörI det följande diskuteras helgdagsfrå- dag). gan emellertid utifrån förutsättningen, Beträffande de övriga nämnda helgatt femdagarsveckan — och i första fridagarna skall här — utan något som hand fria lördagar — blir regel året helst ställningstagande från vår sida — om och att därför andra möjligheter att uppmärksamheten riktas på ett antal motverka arbetsveckornas splittring bör frågor, som tidigare ställts vid diskusövervägas. sioner i helgdagsfrågan eller som det ligger nära till hands att ställa. a) Kan Annandag Jul dras in som arIndragning eller flyttning av helgdagar? betsfri helgdag? — Helgdagssakkunniga Ur produktionssynpunkt — och här lägges avsiktligt huvudvikten vid denna l Med helgfridagar avses sådana dagar, som enligt översikten rörande helgledighesida av saken — kan man ha skäl att terna i kapitel II är fridagar för ett stort uppställa frågan, huruvida några helgantal arbetstagare.

249 ansåg sig, under åberopande av yttranden från organisationer och myndigheter, inte böra ifrågasätta någon ändring av julhelgen. b) Kan Nyårsafton bli vanlig arbetsdag? — En del industrier arbetar på Nyårsafton, vilken inte räknas till bankfridagarna. c) Kan Trettondagen dras in som arbelsfri helgdag eller dagens firande flyttas till lördag? — Hclgdagssakkunniga ansåg, att denna dags intima samhörigbet med julfirandet skänker åt dagen en särprägel, som gör den svår att inordru. i söndagarnas rad. Något uttryckligt ställningstagande till frågan om Trettondagens förläggande till en lördag synes inte ha gjorts. (En flyttning av dagens firande synes förutsätta en ändring av dagens namn, som i en äldre form är Trettonde dag Jul.) d) Kan Annandag Påsk dras in som arbetsfri dag? — Helgdagssakkunniga anförde, att även om det u r kyrklig synpunkt inte skulle innebära ett allvarligt intrång att dra in denna dag, dubbelhelgen hade vunnit en sådan bävd, att ett borttagande av den inte vore att förorda. Ur rekreationssynpunkt vore också en sådan åtgärd olämplig. Påsken började alltmera få betydelse som ett slags extra semestertid, då man med uppoffrande endast av ett fåtal dagar kunde få en längre sammanhängande ledighet. — Det må härtill anmärkas, att påsken för närvarande inte endast är en dubbelhelg utan för flertalet en »fyrdubbel helg» på grund av ledigheten på påskafton, som är bankfridag. e) Kan Kristi Himmelsfärdsdag dras in som fridag eller dess firande flyttas till lördag? — I riksdagens begäran om en utredning av helgdagsfrågan år 1944 uttalades bland annat, att det syntes förtjänt att övervägas, huruvida inte bland andra Kristi Himmelsfärdsdag alltid

skulle kunna förläggas till en lördag eller måndag, varigenom dagens värde för allmänheten som fridag skulle ökas. Hclgdagssakkunniga ansåg det emellertid inte finnas någon anledning att rubba på denna dag. — Det må anmärkas, att Kristi Himmelsfärdsdag enligt traditionen skall firas på fyrtionde dagen efter påsk och därför infaller på en torsdag. f) Kan Annandag Pingst dras in som arbetsfri dag? — Om denna dag anförde hclgdagssakkunniga i tillämpliga delar detsamma som om Annandag Påsk. Vad annandagarna beträffar synes den meningen kunna anföras med ett visst fog, att det rekreationsbehov, som nu tillgodoses genom dessa dagar, blir mindre, om fem dagars arbetsvecka blir en vanlig företeelse.

Minskning av arbetstidsbortfallet vid en helgdagsreform Det bör anmärkas, att arbetstidsbortfallet genom införande av fria lördagar skulle reduceras med hänsyn till att Påskafton, Pingstafton, Midsommardagen och Alla Helgons dag alltid infaller på lördagar och att de till fasta data förlagda dagarna inte sällan infaller på lördagar. Detta arbetstidsbortfall skulle ytterligare reduceras, om Trettondagen samt Kristi Himmelsfärdsdag alltid firades på lördagar, och än mer om en eller flera av annandagarna drogs in. Denna frågas ekonomiska innebörd har berörts i kapitel XI. Nu gällande ordning beträffande helgerna samt fria lördagar året om skulle innebära, att fridagarna under året fördelades på följande sätt: 52 söndagar, 52 lördagar, 15 ytterligare semesterdagar, 5—12 ytterligare helgfridagar.

250 (Därvid bortses från möjligheten att förlägga semestern till lördagar och helgfridagar.) Om de sex här ovan ställda frågorna om helgfridagarna alla besvarades jakande, skulle man i stället för 5—12 få räkna med 2—6 ytterligare helgfridagar, nämligen: Julafton, Juldagen, Nyårsdagen, Långfredagen, Första Maj, Midsommarafton (fredag). (Då Första Maj, Juldagen och Nyårsdagen i nu nämnd ordning infaller på samma veckodag, kan det under denna förutsättning inträffa, att endast de båda fredagarna Långfredagen och Midsommarafton innebär extra fridagar under året utöver lördagar och söndagar och semester.) Antalet arbetsdagar under året skulle alltså vid fria lördagar bli (365—52— 52—15—5 resp. 12) 234 a 241 utan ä n d r i n g av helgledigheterna, (365—52 __52_15—2 resp. 6) 240 å 244 med en radikal ändring av desamma. Den föregående diskussionen har förts utan hänsyn till de fall av längre semester än tre veckor som förekommer. Hänsyn har inte heller tagits till att servicenäringarnas folk, skiftarbetare m. fl. inte på samma sätt som andra kan få ledighet i samband med helgerna.

Något om utländäka förhållanden Tillgängliga uppgifter om förhållandena i utlandet ger vid handen, att Sverige har ett relativt stort antal helgdagar. Mot våra 11 helgdagar, som inte alltid eller inte alls infaller på söndagar, svarar dock i de nordiska grannländerna samt i Tyskland ett ungefär lika stort antal sådana dagar. Även i Belgien och Australien är antalet helgdagar jämförelsevis stort (9—10). I F r a n k r i k e kan 7—8 arbetsdagar om året beräknas falla bort på grund av

helger. I Holland, England, USA och Canada iakttas ett avsevärt m i n d r e antal sådana helgdagar (6—7) än hos oss. Emellertid vill det synas, som om förekomsten av lediga helgdagsaftnar skulle vara större i vårt land än på de flesta andra håll. Totalantalet fridagar per år vid sidan om söndagar och semester beräknas för flertalet arbetstagare till 15 (jfr kapitel I I ) . Detta antal torde vara större än i något annat land av jämförbar struktur; i Finland är dock antalet troligen detsamma. I Tyskland finns ett antal lagligt fastställda helgdagar för hela förbundsrepubliken, under vilka lön betalas som för arbetsdagar. Därutöver förekommer i delstaterna, särskilt i de katolska, olika religiösa helgdagar med skiftande regler om helgdagsersättning. De för flertalet delstater gemensamma helgdagarna, som inte alls eller inte alltid infaller på söndagar, är följande elva: Nyårsdagen (1 Jan.), Långfredagen, Annandag Påsk (måndag), Första Maj, Kristi Himmelsfärdsdag (torsdag), Annandag Pingst (måndag), Staatsfeiertag den 17 juni, Tag der Freiheit (till Berlins ära) den 30 juni, Botdagen (vanligen den 21 nov.), Juldagen (25 dec.) och Annandag Jul (26 d e c ) . I katolska länder förekommer ytterligare kyrkliga helgdagar (Trettondagen, Kristi Lekamens dag, Marie Himmelsfärdsdag, Alla Helgons dag). — Å andra sidan är inte alla de nämnda dagarna betalda fridagar i alla delstaterna: i de nordliga staterna är antalet sådana dagar sammanlagt 10, i Bayern 15; det vanligaste är 12. — Utöver dessa förekommer inga bankfridagar av engelsk typ. På helgdagsaftnar är det vanligt att man arbetar kortare tid och inte ovanligt att arbetet inställes, men i stor utsträckning inarbetas den avkortade tiden på andra dagar; ersättning för eventuellt inte inarbetad tid är inte van-

251 lig. — Av de först uppräknade elva helgdagarna kan sju infalla på söndagar; av återstående infaller två på måndagar, en på en fredag och en på en torsdag. I England är det vanligt med sex helgfridagar, nämligen Långfredagen, Annandag Påsk, Annandag Pingst, första måndagen i augusti, samt Juldagen och Annandag Jul. Av dessa är de tre annandagarna samt första måndagen i augusti s. k. bank holidays. Då Annandag Jul infaller på en söndag, är den följande måndagen bank holiday. Dessa dagar, varav tre alltid är måndagar, är i allmänhet betalda fridagar. I inte så f<i fall inställer man dessutom arbetet på Påskafton. I USA firas inga religiösa högtider genom allmänt påbjudna helgdagar. Genom federal lagstiftning påbjudna allmänna helgdagar är följande: Nyårsdagen ( 1 / 1 ) ; Washingtons födelsedag (22/ 2), som firas i hela unionen utom Idaho ulan att dock de facto iakttagas överallt; Memorial eller Decoration Day (30/5); Oavhängighetsdagen ( 4 / 7 ) , vilken firas som nationaldag; Labor Day (första måndagen i september); Veterandagen (11/11), som firas i hela unionen utom Oklahoma och Virginia; Tacksägelsedagen (fjärde torsdagen i n o v e m b e r ) ; Juldagen (25/12). — I en del stater firas dessutom Lincolns födelsedag (12/2). Fall förekommer också, ehuru de måste betraktas som undantag, då i kollektivavtal föreskrivits, att en berömd arbetarledares födelsedag skall vara ledighetsdag (antracitgruvarbetarnas i Pennsylvania avtal: John Mitchell). Vidare lär avtal förekomma om att arbetaren är ledig på sin födelsedag. — I stort sett kan sägas, att 6 å 7 extra lediga dagar utöver söndagar (och lördagar) är vanliga. Behovet av extra ledighetsdagar anses ha minskat genom att lördagarna blivit arbets-

fria i allt större utsträckning. Observeras bör dock i detta sammanhang, att medan industrier, verkstäder och kontor vanligen är stängda på lördagar, detta inte gäller butiker. I Australien synes det vanliga vara, att 1) Nyårsdagen firas den 1 januari, men om denna dag är en söndag utsträckes nyårshelgen till att omfatta även den följande måndagen; 2) påskhelgen omfattar fyra dagar; 3) Australia Day, Drottningens födelsedag och Arbetets dag är flyttbara helgdagar, som (1956) förlägges till måndagar; 4) Anzac Day (»Australia New Zealand Army Corps» — den gemensamma expeditionsstyrkan till Europa under första världskriget) firas onsdagen den 25 april; 5) en eller två särskilda ledighetsdagar på grund av utställningar, tävlingar o. d. förekommer i de olika staterna; samt att 6) vid jul utöver Juldagen och Annandagen för federala tjänstemän förekommer en extra ledig dag som kompensation för s. k. Picnic days, som tillämpas för privatanställda i olika branscher. — Sammanlagt tycks man alltså kunna räkna med ca 9—10 ledighetsdagar utöver lördagar och söndagar; av dessa ligger de flesta i anslutning till veckohelgen och minst fyra på måndagar. I Nya Zeeland iakttas allmänt i arbetslivet åtta helgdagar, nämligen Nyårsdagen, Långfredagen, Annandag Påsk, Anzac Day (jfr Australien), Arbetets dag och Drottningens födelsedag samt Juldagen och Annandag Jul. Avtalen innehåller ofta regler om ledighet på lokala årsdagar eller andra dylika festdagar samt den 2 januari. Flera av de nämnda dagarna kan infalla på lördagar eller söndagar, då man även annars har ledigt. I en del fall flyttas firandet av helgdagar, som råkar infalla mitt i veckan, till måndag i syfte att undvika splittring av arbets-

252 veckan och för att bereda en saramanhängande ledighet. — Det må anmärkas, att semestern i Nya Zeeland i stor utsträckning tas ut omkring jul, som infaller under sommaren. Allmänna helgdagar, som infaller under semestern, räknas emellertid inte in i semestertiden. (Huruvida lön betalas för helgledigheter eller inte är en fråga som endast i förbigående berörts här. Regler om helgdagslön finns i många länder i lag eller avtal. Antalet betalda helgdagar är ofta mindre än antalet arbetsfria dagar vid helgerna, och antalet betalda helgdagar påverkas på många håll av reglerna om betald semester. Enligt en av ILO 1949 publicerad utredning 1 hade man t. ex. i Belgien 10 helgdagar med lön och 6 dagars semester. I Frankrike är nu endast Första Maj en obligatoriskt betald helgdag, och därtill kommer tre veckors lagstadgad semester, men enligt kollektivavtalen är vanligen 3—5 helgdagar betalda.)

B.

Förslag om helgdagsutredning I det föregående har helgdagsfrågan diskuterats nästan uteslutande ur produktionens och arbetsinkomstens synvinkel. Något ställningstagande till frågan om en helgdagsreform är vi inte beredda att göra, då vi inte varit i tillfälle att betrakta spörsmålet ur de andra synpunkter som är av betydelse i sammanhanget. Vi finner emellertid de här påvisade problemen vara av sådan vikt, att de dels bör redovisas redan på detta stadium, dels bör tas upp till ytterligare behandling inför genomförandet av en allmän arbetstidsförkortning. Vi finner oss inte vara kompetenta att bedöma helgdagsfrågan ur alla i sammanhanget betydelsefulla synpunkter. Därför föreslår vi, att särskilda sakkunniga tillkallas för att utreda frågan om behovet av en helgdagsreform i samband med en allmän arbetstidsförkortning.

Sjöarbetstidslagen

Sjöarbetstidslagens reglering av arbetstiden ombord i fartyg är på grund av de speciella förhållandena avvikande från vad som gäller enligt arbetstidslagstiftningen i övrigt. Även om principen om åtta timmars arbetsdag är ledande också i sjöarbetsitidslagen, är den där inte utformad på siamma sätt som i fråga om arbete till lands, och undantagen h a r en mycket vidsträckt omfattning. För den tid då fartyg ligger i hamn har dock eftersträvats så stor överensstämmelse som möjligt med arbetstidsförhållandena i land. En ändring av arbetstidsbestämmelserna för sjöfolket kan inte verkställas

utan ingående kännedom om hur arbetet gestaltar sig inom yrket. Arbetstidsreglernas betydelse för sjöfartsnäringen med hänsyn till den internationella sjöfarten påkallar också särskild uppmärksamhet. Vi anser oss inte besitta sådan sakkunskap i dessa ämnen, att vi kan närmare gå in på frågan om en arbetstidsförkortning på sjöarbetstidslagens område. Vi föreslår därför, att särskilda sakkunniga får i uppdrag att verkställa en översyn av sjöarbetstidslagen i de hänseenden varom nu är fråga. 1

International Labour Review, juli 1949.

253 C.

Butikstängningslagen

I direktiven för vår utredning uttala- motiven att trygga skälig fritid åt butiksinnehavarna och att åstadkomma i de dåvarande chefen för socialdepartestort sett likartade konkurrensvillkor mentet, att de arbetarskyddssynpunkter, för de olika företagen. som varit vägledande vid utformningen av butikstängningslagstiftningen, inte I proposition till 1950 års riksdag (nr syntes vara lika vägande i ett läge med 102) med förslag till ändringar i butikgenerellt förkortad arbetstid. Enligt destängningslagen erinrade chefen för inpartementschefens uppfattning borde rikesdepartementet om ätit sistnämnda det därför undersökas, om inte tiden båda motiv i främsta rummet varit bevore inne för en mindre stel butikstämmande då behov av butikstängstängningslagstiftning, som gjorde det ningslagstiftning alltjämt ansetts föremöjligt att tillgodose såväl arbetstagarligga. Enligt departementschefens uppnas önskemål som allmänhetens rimliga fattning torde dessa skäl numera i viss krav på betjäning. mån ha förlorat i styrka. Emellertid anLagstiftning om tiden för öppethållansåg departementschefen, att frågan om de av butiker har i vårt land funnits sedet fortsatta behovet av lagstiftningen dan 1909. Det var emellertid först geborde prövas i ett större sammanhang nom den nu gällande butikstängningslaoch hänvisade därvid till det u p p d r a g gen av 1948, som denna lagstiftning fick som utredningen om kortare arbetstid permanent karaktär. Butikstängningsenligt sina direktiv erhållit i fråga om lagstiftningen motiverades från början butikstängningslagen. främst med att det ansågs påkallat att Av vad som förekommit i samband få till stånd en begränsning av då råmed tillkomsten av den nuvarande budande långa arbetstider för de handelstikstängningslagen och därefter torde anställda. Då lagen förnyades 1919 åbeframgå, att denna lagstiftning numera ropades därjämte, att lagen var av beknappast har till egentligt syfte tätt uttydelse som ett medel att bereda butiks* göra någon reglerande faktor i avseeninnehavarma själva skälig fritid och att de på de butiksanställdas arbetstid. Helt åstadkomma likartade konkurrensförandra och för frågan om en arbetstidshållanden näringsidkarna emellan. förkortning och dess lämpliga genomföSedan en särskild arbetstidslagstiftrande ovidkommande synpunkter h a r i ning för detaljhandeln kommit till stället varit avgörande då det gällt att stånd, ansågs dessa skäl ha sådan styrfastställa behovet av en butikstängningska, att de motiverade butikstängningslagstiftning och att utforma dess belagstiftningens bibehållande. Sålunda stämmelser. Med hänsyn till det svaga anförde dåvarande chefen för inrikessamband som alltså föreligger mellan departementet vid tillkomsten av den butikstängningslagen och arbetstidslagnuvarande lagen 1948 (prop. 1948:248), stiftningen, har vi inte funnit det nödatt även om larbetstiden för de anställda vändigt att vid framläggandet av vårt inom detaljhandeln vore reglerad i anförslag till en arbetstidsförkortning till nan ordning, andra viktiga sociala öns45 timmar i veckan ingå på spörsmålet, kemål liksom också näringspolitiska inhuruvida regler om affärstiden inoim detressen krävde att butikstängningslagen taljhandeln kan anses erforderliga eller bibehölles. Departementschefen sade hur sådana bestämmelser bör utformas. sig därvid särskilt åsyfta de anförda

254 D. Undersökning

rörande

arbetstidsförkortningens

Såsom framhållits i kapitel XI finner vi det angeläget, att den förestående förkortningen av arbetstiden blir föremål för en statistisk undersökning. Bristen på erfarenhetsmateriafl angående verkningarna av eventuell arbetstidsförkortning på samhällsekonomin och då främst på produktionen har varit mycket kännbar vid fullgörandet av vårt utredningsuppdrag. Med hänsyn till framtida arbetstidsförkortningar både i Sverige och i utlandet bör varje möjlighet att klarlägga den nu föreslagna förkortningens verkningar 'tillvaratagas. Den statistiska undersökning, som vi här föreslår, skulle gällla alla de faktorer som spelar en väsentlig roll för den samhällsekonomiska utvecklingen vid en arbetstidsförkortning. Den skulle gälla både arbetstagarnas och företagsledningarnas reaktioner inom olika näringsgrenar. Mot bakgrunden av utvecklingen av den totala produktionen inom enskilda företag, olika näringsgrenar och samhället i dess helhet bör den statistiska undersökningen sålunda gälla bl. a. arbetsprestationer per arbetad timme, frånvaro- och olycksfallsfrekvens, övertid och extraarbete. Vidare bör den belysa företagens åtgärder bl. a. i vad gäller investering, organisation och planering. Undersökningen bör även omfatta utvecklingen på arbetsmarknaden, icke minst vad beträffar löneavtalen. Kompensationsfrågan och ackordsvolymen hör till de viktigare undersökningsobjekten. Skulle det därutöver vara möjligt att ange arbetstidsförkortningens allmänna effekt på konjunkturläget, bör även denna sida av problemet analyseras. Vi är fullt medvetna om att det ekonomiska läget vid den kommande arbetsitidsiförkoritningen kan bli sådant, att många av de nämnda undersökningsobjekten inte kan bli

verkningar

föremål för en anallys som ger resultat med en tillfredsställande grad av precision. Vi finner dock, att denna risk är värd att ta. Det statistiska primärmaterialet för en sådan undersökning r ö r a n d e verkningarna av en arbetstidsförkortning skulle kunna insamlas på olika sätt. För vissa näringsgrenar skulle nuvarande officiella statistik kunna användas som en grund, om formulären kompletterades med vissa specialfrågor. Vi tänker främst på industrin, för vilken Kommerskollegiets produktions- och investeringsstatistik, Statistiska centralbyråns statistik över företagens löneutbetalningar och vinster samt Socialstyrelsens löne- och sysselsättningsstatistik bör kunna bilda en god utgångspunkt. För andra näringsgrenar är statistiken mera bristfällig och bör kompletteras med stickprovsundersökningar p å representativ basis. I allmänhet diskuteras problem av den typ, som vi h ä r avser, utifrån industrins synpunkter. Även om detta förfarande till en del är motiverat med hänsyn till industrins stora betydelse för vårt näringsliv, finner vi det angeläget, att betydande ansträngningar göres att analysera verkningarna av en arbetstidsförkortning även inom näringsgrenar sådana som jordbruk, byggnadsverksamhet, t r a n s p o r t och handel samt inom sjukvården. Utöver allmänna statistiska undersökningar, som ä r representativa för hela näringsgrenar, kan man även diskutera möjligheterna att engagera vissa typföretag i intensivundersökningar i samband med arbetstidsförkortningen. Med den goda erfarenhet som vi haft av vår enkät bland arbetstagare — se bilaga III — bör liknande enkäter även övervägas, när p r o grammet görs upp för den statistiska undersökningen.

255 Det gäller emellertid att planera en sådan omfattande statistisk undersökning i god tid. Redan det år som kommer närmast före en arbetstidsförkortning måste belysas statistiskt ur berörda synpunkter. I annat fall erhålles icke någon fast utgångspunkt för analysen. Om de av oss föreslagna ändringarna i arbetstidslagarna träder i kraft den 1 januari 1958, bör därför redan år 1957 statistiskt belysas ur ovan angivna synpunkter. Detta innebär, att berörda företag redan hösten 1956 måste veta, vilka uppgifter som sedermera kommer att avkrävas dem rörande 1957. Skulle man tänka sig att låta jämförelseperioderma för vissa av undersökningarna bli kortare än ett år, t. ex. ett kvartal, kan tidsfristen för planeringen eventuellt bli något längre. Om den av oss föreslagna undersökningen Skall bli av bästa möjliga kvalitet synes det oss nödvändigt, att Kungl. Maj :t snarast vidtar åtgärder för att förbereda densamma. Den statistiska undersökningen synes lämpligen böra handhas av en forskningsassistent med placering i Konjunkturinstitutet. Denne bör med hänsyn till arbetets art placeras i lönegrad Cg 29. Assistenten bör erhålla hjälp av ett kvalificerat biträde i lönegrad Cg 13. Liksom lokaler torde få ställas till förfogande genom Socialdepartementets försorg, synes expenskostnader böra be-

stridas över Socialdepartementets kommittéanslag. Under denna förutsättning skulle ett anslag av 34 000 kronor p e r år u n d e r den tid undersökningen pågår behöva ställas till Konjunkturinstitutets förfogande. Forskningsassistentens arbete bör ledas av och diskuteras inom en expertgrupp med företrädare för Socialdepartementet och Konjunkturinstitutet, Arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen och Tjänstemännens Centralorganisation. Kostnaderna för denna expertgrupp bör bestridas från femte huvudtitelns anslag till kommittéer och sakkunniga. Från detta anslag bör likaledes uppkommande kostnader i samband med statistiska undersökningar och specialenkäter bestridas. Expertgruppen och forskningsassistenten bör vid behov biträdas av de statistiska verken. I samband med uppläggningen av den här föreslagna undersökningen bör även arbetstidsbyrån inom Arbetarskyddsstyrelsen samt Socialstyrelsens förlikningsmannaexpedition få i uppdrag att noggrant följa utvecklingen på avtalens och dispensernas område i samband med arbetstidsförkortningen. Under hänvisning till det anförda föreslår vi, att åtgärder snarast vidtas för en fortlöpande undersökning r ö r a n d e den föreslagna arbetstidsförkortningens ekonomiska och sociala verkningar.

Specialmotivering och lagtexter

Allmänna I motsats till speciallagarna —• lantarbetstidslagen, detaljhandeMagen, hotellagen och sjöarbetstidslagen — känner allmänna arbetstidslagen inte termerna ordinarie arbetstid och övertid. Det har ansetts önskvärt att dessa allmänt brukade benämningar också återfinnes i lagtexten. Efter mönster av speciallagarna har därför införts överskrifter omedelbart framför 1, 4, 6 och 9 §§ angående de ämnen, som behandlas i de efterföljande paragraferna. Stadgandena om ordinarie arbetstid och om övertidsarbete har därvid inordnats under rubrikerna Ordinarie arbetstid respektive Arbete å övertid. 4 §. Denna paragraf innehåller huvudreglerna om den ordinarie arbetstidens längd. I sin nuvarande lydelse fastställer paragrafen den ordinarie arbetstiden till högst 8 timmar om dygnet eller 48 timmar i veckan. Arbetstiden må inte något dygn uppgå till mer än 9 timmar. Vid arbete med regelbunden skiftindelning får arbetstiden beräknas så, att den i genomsnitt för tre veckor motsvarar 48 timmar i veckan. I detta fall föreskrives inte något dygnsmaximum. Enligt vårt förslag skall begränsningsperioden alltjämt ha en längd av en vecka i vanliga fall och få uppgå till tre veckor vid arbete med regelbunden skiftindelning. Dygnsmaximum bibehål-

arbetstidslagen ies vid 9 timmar; vid arbete med regelbunden skiftindelning saknas liksom hittills dygnsmaximum. Den nuvarande lagtextens angivande av att lagen utgår från principen om 8 timmars arbetsdag saknar självständig betydelse och har ej erhållit någon motsvarighet i förslaget. En jämkning har vidtagits i nuvarande bestämmelser om begränsningsperiodens längd såtillvida, att det enligt förslaget inte som för närvarande blir nödvändigt att begränsningsperioden sammanfaller med kalendervecka respektive tre kalenderveckor i följd. Såsom begränsningsperiod får enligt förslaget tillämpas en tidrymd av en veckas respektive tre veckors längd, räknat med vilken veckodag som helst såsom utgångspunkt. Förslaget överensstämmer härutinnan med arbetstidutredningens. 1 Avsikten är närmast, att det skall bli möjligt att låta begränsningsperioden för den ordinarie arbetstiden sammanfalla med avlöningsperiod av samma liingd. Det är däremot inte avsett, att utgångspunkten för beräkningen skall få bestämmas helt godtyckligt alltefter läglighet. För varje företag eller liknande enhet skall tillämpas en fast periodindelning, låt vara att övergång från en utgångspunkt för beräkningen till en annan inte är utesluten. Det må påpekas, att i bestämmelserna 1 SOU 1954:22.

257 om övertid, vilka inte berörs av vårt förslag till lagändringar, kalendervecka och kalenderår alltjämt ligger till grund för begränsningsperiodernas beräkning. 4a§. Arbetstidslagarnas bestämmelser om arbetstidens begränsning h a r karaktären av maximiregler. Kortare arbetstid än som angives i lagens bestämmelser kan i följd därav utan vidare tillämpas, anledningen må vara arbetsgivarens ensidiga bestämmande eller överenskommelse med arbetarna i form av kollektivavtal eller på annat sätt. Avvikelser från lagbestämmelserna i sådan riktning påkallar därför inte någon särskild uppmärksamhet från lagstiftarens sida. Liksom för närvarande kan alltså exempelvis genom kollektivavtal bestämmas, att arbetstiden skall vara kortare än den lagligen föreskrivna, enligt vårt förslag 45 timmar under loppet av en vecka. I den mån överenskommelser av dylik innebörd hittills träffats, har den arbetstid, som legat över den genom avtalet fastställda men icke överstigit lagens maximitid, 48 timmar i veckan, i lagens mening räknats såsom ordinarie arbetstid och icke såsom övertid. Tiden mellan den avtalade arbetstiden och 48 timmar i veckan har således i arbetsgivarens hand fungerat som ett slags extra övertid sett i förhållande till den ordinarie arbetstiden enligt avtalet. Någon ändring härutinnan avses inte med vårt förslag. Har överenskommelse uppnåtts om exempelvis 40 timmars arbetsvecka, får — om annat ej kan anses vara avtalat — tiden mellan 40 och 45 timmar utnyttjas utan att den blir att anse såsom övertid i lagens bemärkelse. Även om n ä m n d a mellanliggande tid utnyttjats, kan med andra ord övertid förekomma i full utsträckning enligt bestämmelserna därom i 6 och 7 §§. En annan sak är, att enligt avtalet — exem17

pelvis i fråga om beräkning av ersättning för utfört arbete — all tid, som ligger över den genom avtalet överenskomna ordinarie arbetstiden, kan vara att betrakta som »övertid». Medan gällande lagstiftning således inte utgör något hinder mot kortare ordinarie arbetstid än den lagstadgade, ger den inte utrymme för avvikelser i motsatt riktning annat än efter dispens. Vårt förslag om att det skall bli möjligt att genom kollektivavtal göra sådana avvikelser upptages i denna paragraf. Det föreslagna stadgandet har således avseende på avtal om längre arbetstid räknat i genomsnitt för vecka, längre begränsningsperiod eller högre dygnsmaximum än som angives i 4 §. Detta har kommit till uttryck i avfattningen på så sätt, att det angives att överenskommelsen får innebära »avsteg från de begränsningar, varom i 4 § stadgas». Genom denna regel skapas möjligheter att — i de former som behandlas längre fram — på ett smidigt sätt anpassa arbetstiden inom ett fack eller vid ett företag efter där rådande särskilda förhållanden. Någon inskränkning i avtalsfriheten göres inte. överenskommelse kan avse såväl samtliga begränsningsregler i 4 § som en eller flera av dem. Möjlighet föreligger sålunda exempelvis att avtala om högre dygnsmaximum, så att vid fem dagars arbetsvecka arbetstiden kan bli något längre än 9 timmar under fyra dygn för att förkortas motsvarande tid under det femte. Ett annat exempel på h u r avtalsfriheten kan utnyttjas är att begränsningsperioden göres längre, m å h ä n d a utsträckes till ett år, i syfte att åstadkomma säsongmässiga variationer i arbetstidens längd; man kan exempelvis tänka sig en arbetsvecka om 40 timmar under den ljusare årstiden och 48 timmar under övrig del av året. Även förlängning av den genomsnittliga arbetstiden kan natur-

258 Jigtvis bli aktuell på vissa områden eller under särskilda omständigheter. Att överenskommelser av sistnämnda innebörd kan bli av betydelse för att underlätta näringslivets anpassning till kortare arbetstid kommer att närmare beröras i kommentaren till övergångsbestämmelserna. Har enligt denna paragraf överenskommelse träffats om längre arbetstid än i 4 § föreskrives, blir hela den överenskomna arbetstiden att betrakta som ordinarie arbetstid. Den tid som överskrider maximum enligt 4 § är inte övertid i lagens mening. Utöver den avtalade arbetstiden kan således förekomma övertid enligt de villkor, som uppställes härför i 6 och 7 §§. Enligt vår uppfattning bör i fall av mera stadigvarande och generella behov av längre arbetstid än i 4 § angives lösningen sökas i överenskommelse om förlängning av den ordinarie arbetstiden. I andra fall är den naturliga utvägen att anlita bestämmelserna om övertid. Att förlängd arbetstid enligt avtal som avses i denna paragraf inte är att anse som övertid, innebär naturligtvis inte att lagen tar ställning till frågan om ersättningen för arbete på sådan förlängd arbetstid. Avgörandet härutinnan ligger helt i parternas händer. Rörande formerna för överenskommelse, som avses i denna paragraf, har arbetstidsutredningens förslag 1 om viss avtalsreglering av arbetstiden fått tjäna som förebild. Överenskommelsen skall således ha formen av kollektivavtal. Till t i g g a n d e av att skyddssynpunkterna inte förbises vid avtal av detta slag har föreskrivits, att avtalet skall vara slutet eller godkänt av huvudorganisation på arbetarsidan. Det kan förmodas, att i praktiken avtal av denna natur även på arbetsgivarsidan blir en angelägenhet för huvudorganisationerma. Något skäl att i lagen uppställa fordran på medver-

kan av huvudorganisation på arbetsgivarsidan har emellertid inte ansetts föreligga. Om det på en arbetsplats finnes arbetstagare, vilka inte är anslutna till den organisation, som ingått avtal med arbetsgivarsidan enligt denna paragraf, vore det uppenbarligen mindre tillfredsställande om en av överenskommelsen bunden arbetsgivare nödgades tilllämpa annan arbetstidsreglering för dessa arbetare än för arbetare i samma fack, som är bundna av avtalet. I tredje stycket av förevarande paragraf har därför upptagits on bestämmelse om att arbetsgivare, som är b u n d e n av avtalet, får tillämpa detsamma även beträffande arbetare, som inte omfattas av avtalet men sysselsattes i sådant arbete för vilket avtalet gäller. Kollektivavtal enligt denna paragraf får däremot inte tillämpas av arbetsgivare, som inte är bunden av avtalet. Vill sådan arbetsgivare tilllämpa den reglering av arbetstiden, som avtalet stadgar, är han hänvisad att söka dispens enligt bestämmelserna i 5 §. Enligt 11 § ankommer det på yrkesinspektionen att öva tillsyn å lagens efterlevnad, och i 12 § stadgas straff för arbetsgivare, som överträder lagen eller föreskrift, som meddelats med stöd av densamma. Att kollektivavtalsbestämmelse om arbetstidens begränsning tilllämpas på rätt sätt är det däremot de avtalsslutande parternas sak att vaka över. Påföljd för åsidosättande av bestämmelser i avtalet kan inträda med stöd av kollektivavtalslagens skadeståndsregler men ej i form av straff enligt arbetstidslagens ansvarsbestämmelser. 5 §. Med den avtalsfrihet, som föreslås i fråga om den ordinarie arbetstidens gestaltning, minskar givetvis dispensregi SOU 1954:22.

259 lerna i betydelse. Emellertid är det tydligt, att dylika bestämmelser inte kan undvaras. Förhållandet kan vara, att någon organisation, som kan ingå kollektivavtal, inte finns på arbetarsidan. Det kan också förekomma fall av mera speciell natur, i vilka frågan om undantag från lagens bestämmelser inte lämpar sig för avtalsreglering. Den nuvarande lydelsen av förevarande paragraf innefattar en detaljerad katalog över olika dispensfall. Sålunda kan inom ramen för 8-timmarsprincipen dispens meddelas, om arbetstiden för visst arbete i väsentlig mån är beroende av årstid eller väderlek eller p . g.a. annat förhållande är av växlande längd. Undantag därutöver kan medgivas, om arbete, som bedrives med tre skiftlag, på grund av synnerliga skäl anses böra pågå även på sön- och helgdagar, om arbete fortgår endast under kortare tid eller medför synnerligen ringa ansträngning eller tillgodoser ändamål av synnerligen stort allmänt intresse, om dispens eljest är påkallad till undvikande av allvarligt missförhållande samt om flertalet av arbetarna finner undantag önskvärt. Speciallagarna nöjer sig med att mera allmänt ange förutsättningarna för dispens. Inom ramen för 48-timmarsprincipen kan enligt dessa lagar undantag beviljas »när skäl därtill äro», och i vidsträcktare mån kan undantag medges då det påkallas av »särskilda skäl». Vid tillstyrkan av arbetarna kan dispens meddelas utan närmare prövning av behovet. Allmänna arbetstidslagens nuvarande reglering av dispensinstitutet torde i praktiken inte innebära, att dispensmöjligheterna är mera inskränkta enligt denna lag än enligt speciallagarna. Vi har därför funnit detaljregleringen på detta område överflödig och föreslår en enhetlig utformning av dispensreglerna i samtliga berörda lagar. Härvid har de

nuvarande bestämmelserna i speciallagarna närmast stått modell. En viss omredigering har vidtagits utan att avsikten varit att göra någon avvikelse i sak. Såsom normalfall vid ansökan om dispens bör enligt vår uppfattning gälla, att det stora flertalet av de berörda arbetarna samtycker till att undantag sker i enlighet med ansökningen. Någon särskild prövning från arbetarskyddsstyrelsens sida av de skäl, som kan ligga bakom önskemålet om avsteg från lagens begränsningsregler, erfordras då inte. Att styrelsen har att tillse, att inrte undantaget medför fara för ohälsa eller överansträngning, har ansetts så självklart, att någon särskild erinran därom i lagtexten inte funnits behövlig. Samtycke som nyss sagts lämnas väl vanligen av facklig organisation p å arbetarsidan men kan även komma till uttryck på annat vis. Föreligger inte medgivande av arbetarna, prövar arbetarskyddsstyrelsen behovet av dispens. I den mån undantaget inte går utöver en genomsnittlig veckoarbetstid på 45 timmar under en tidrymd av högst 12 månader i följd, uppställer lagen inte några villkor för atl dispens skall få meddelas, utan styrelsen avgör fritt i vilka fall undantag kan medgivas. Om ansökningen avser dispens utöver den förut angivna ramen — närmast blir det därvid fråga om fall, då en verklig förlängning 'av den genomsnittliga veckoarbetstiden åsyftas — har det däremot ansetts böra fordras, att särskilda skäl talar för undantaget. En verklig förlängning av arbetstiden bör nämligen enligt vår åsikt i regel förutsätta medverkan av arbetarna antingen kollektivavtalsvägen eller i form av tillstyrkt idispensansökan. Endast i fall av mera speciell natur kan det bli fråga om airbetstidlsförlängning utan sådan medverkan. I fråga om vecko- och månadsberäk-

260 ningen gäller lagen den 30 maj 1930 om beräkning av lagstadgad tid. 6 §. Ändringarna i denna paragraf är av redaktionell natur och sammanhänger bl. a. med att termen övertid upptagits i lagen. 7 § 1 och 2 mom. Beträffande ändringarna i 1 mom. och i första stycket av 2 mom. hänvisas till vad som anförts vid 6 §. Andra stycket i 2 mom. stadgar i gällande lydelse, att allmän övertid må, med iakttagande av motsvarande begränsning, beräknas för kortare tidr y m d än fyra veckor. I så fall skall arbetsgivaren på förhand i övertidsjournal eller motsvarande handling göra anteckning om dagen då övertid skall börja tillämpas och om iden tidrymd, för vilken beräkningen skall ske. Någon motsvarande bestämmelse återfinnes ej i speciallagarna. Enligt vårt förslag utgår bestämmelsen såsom överflödig. Det torde utan vidare stå klart, att inom ramen för lagens övertidsbegränsning kortare begränsningsperiod än fyra veckor kan väljas. 10 § 2 mom. Då sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare, som kan anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom visst verksamhetsområde, är ense om dispens från reglerna om arbetstidens längd enligt 5 § eller om att extra övertid skall utgå, må Konungen enligt detta moment, på framställning av arbetarskyddsstyrelsen eller efter dess hörande, förordna att vad sammanslutningarna är ense om skall gälla generellt för verksamhetsområdet i fråga. Denna bestämmelse, som aldrig till» lämpats, kommer med den av oss föreslagna avtalsfriheten i fråga om den or-

dinarie arbetstiden att helt sakna betydelse. Den föreslås därför bli upphävd. övergångsbestämmelserna övergången från 48 till 45 timmars arbetsvecka skall enligt förslaget kunna ske successivt med en timme om året under tre p å varandra följande år. Bestämmelsen härom h a r fått den utformningen, att timantalet 45 i 4 och 5 §§ under det första året då lagen är i kraft skall utbytas mot 47 och året därpå mot 46. Eftersom lagen avses skola träda i kraft den 1 januari 1958, skall enligt denna regel den ordinarie veckoarbetstiden under 1958 vara 47 timmar, under 1959 46 timmar och från och med den 1 januari 1960 45 timmar. Med hänsyn till att lagens föreskrifter om arbetstidens längd har karaktär av maximibestämmelser, ä r det naturligtvis ingenting som h i n d r a r att 45-timmarsveokan genomföres snabbare än övergångsbestämmelserna stadgar. En arbetsgivare har full frihet att självständigt eller i enlighet med avtal med arbetarsidan genomföra en sådan snabbare övergång. Den i 4 a § föreslagna möjligheten att genom kollektivavtal överenskomma om längre arbetstid än lagen föreskriver gör det också möjligt att för verksamhetsfält, där det föreligger svårigheter att genomföra arbetstidsförkortningen i den takt eller på det sätt som lagen anger, åstadkomma en anordning, som bättre lämpar sig för området i fråga. Parterna kan exempelvis avtala om att inte genomföra arbetstidsförkortningen successivt utan p å en gång vid den tidpunkt då den enligt övergångsbestämmelserna till lagen senast skall vara fullt genomförd. Det kan också bli fråga om att göra övergångstiden längre än vad som följer av nyssnämnda bestämmelser. Även dispensmöjligheten enligt 5 § står öppen för

261 åstadkommande av andra övergångsvillkor än enligt lagens ifrågavarande regler. Därest varken överenskommelse upp-

nåtts eller dispens erhållits, skall emellertid arbetstidsförkortningen genomföras åtminstone i den takt, som övergångsbestämmelserna anger.

Lantarbetstidslagen geläget, att lantarbetarna inte framstår 4 §. I sin n u v a r a n d e lydelse stadgar den- som missgynnade av arbetstidslagstiftna paragraf beträffande jordbruksarbe-:- ningen, är det viktigt, att lagbestämmelserna inte står h i n d r a n d e i vägen för tare i allmänhet oildka arbetstid underr t. en följsam anpassning av arbetstiden efvintern och den övriga delen av året. ter de naturliga förutsättningarna för Sålunda utgör veckomaximum för denn r arbetet inom jordbruk och närstående o r d i n a r i e arbetstiden 45 timmar under iverksamhetsområden. För att möjliggötiden november—februari och 50 tim:t ra en sådan koncentration av den ordimar u n d e r tiden mars—oktober, vilket r narie arbetstiden till vegetationsperioi medeltal för året motsvarar 48 timmar n den, som får anses påkallad, innehåller i veckan. Någon säsongmässig variation iförslaget därför den bestämmelsen, att i arbetstiden stadgas inte för djurskörveckoarbetstiden får uppgå till 47 timtare. F ö r vissa arbetare med blandat ar) mar, om den genomsnittliga arbetstiden bete (djurskötsel jämte annat arbete) lunder en period iav högst 12 månaders gäller en specialregel. Vad angår trädilängd håller sig inom ramen av 45 timgårdsarbetare kan arbetsgivaren tillämg mar i veckan. Förlängning av arbetstipa antingen samma arbetstidsreglering 1- den till 47 timmar under vissa arbetssom för jordbruksarbetare i allmänhet eliveckor skall med andra o r d motsvaras ler en enhetlig veckoarbetstid av 48 timtav förkortning under andra veckor. Utmar året om. Begränsningsperioden utsgångspunkten för beräkning av den tidgöres i lantarbetstidslagen av en arbetsh r y m d av högst 12 månader, inom vilken vecka, varmed menas tiden från och 5r utjämning av veckoarbetstiden skall äga med måndag till och med söndag. För ;n rum, är inte bestämd i lagen. Detta indjurskötare är begränsningsperioden :inebär inte, att perioden kan väljas i eftvå arbetsveckor, under vilken arbetstiir. t e r h a n d på sätt som bäst passar arbetsden får uppgå till högst 96 timmar. ngivaren. Vill denne utnyttja den fördel, Dygnsmaximum är bestämt till 10 tim>tt som bestämmelsen om högre veckomaximar utom för djurskötare, för vilka ett mum innebär, måste han på förhand bedygnsmaximum av 9 timmar gäller. nstämma begynnelsedagen för och längF r å n olika synpunkter har det anan den av den tidrymd, inom vilken utjämsetts önskvärt, att lantarbetet i så liten m ning till ett veckogenomsnitt av 45 timutsträckning som möjligt intar någon m mar skall ske. särställning vad 'gäller lagstiftningen om ag arbetstidens begränsning. Vårt förslag [a, tillmötesgår detta önskemål såtillvida, im att enligt huvudregeln veckomaximum tni lantarbetstidslagen fastställes till samlsma timantal som i allmänna arbetstidsinlagen, dvs. 45. Samtidigt som det är an-

Förslaget upptar inte någon motsvarighet till den nuvarande specialregleringen för arbetare, som sysselsattes med djurskötsel. I den mån nödvändigheten av söndagsarbete för sådana arbetare medför behov av längre begräns-

262 ningsperiod än en vecka, torde de bestämmelser, som i 4 a § föreslås om kollektivavtallsreglering, öppna tillräckliga möjligheter att komma till rätta med denna fråga. Dygnsmaximum är bestämt till 10 timmar. I överensstämmelse med den strävan efter enhetlighet, som utmärker förslaget i övrigt, föreskrives inte heller härvidlag någon särskild regel för djurskötare.

samma sätt som motsvarande stadganden i allmänna arbetstidslagen. Ändringarna träder således i kraft den 1 januari 1958. varvid specialregleringen lör olika årstider och olika arbetarkategorier upphäves. Förslagets huvudregel Oim ett veckomaximum av 45 timmar genomföres — i händelse ej annat överenskommes på sätt 4 a § stadgar — successivt genom att veckoarbetstiden med utgångspunkt från 48 timmar nedbringas med en timme från och med den 1 januari ettvart av åren 1958, 1959 och 1960. Det förhöjda veckomaximum av 47 timmar, som enligt 4 § medgives i viss utsträckning, är på motsvarande sätt under första och andra året av lagens giltighetstid två timmar respektive en timme högre. Utgångspunkten är här den nuvarande sommararbetstiden, 50 timmar i veckan. Möjligheten till kollektivavtalsreglering kan såsom utvecklats i kommentaren till allmänna arbetstidslagen utnyttjas för att anpassa övergången till kortare arbetstid efter förutsättpingarna inom de näringar, som beröres av lantarbetstidslagen.

4 a och 5 §§. Dessa paragrafer överensstämmer med motsvarande stadganden i allmänna arbetstidslagen. Avtalsfriheten enligt 4 a § avser naturligtvis även det förhöjda veckomaximum av 47 timmar, varom stadgas i 4 §. 10 § 1 mom. Om skälen för upphävande av detta lagrum gäller vad som anförts i fråfga om 10 § 2 mom. allmänna arbetstidslagen. övergångsbestämmelserna Dessa bestämmelser är utformade på

Arbetstidslagen * §. Enligt denna paragraf utgör begränsningsperioden en vecka utom i fråga om försäljningsställe, som i regel har öppet såväl vardag som sön- och helgdag, i vilket fall nämnda period utgör två veckor i följd. Dygnsmaximum uppgår till 10 timmar. Å arbetsställe, där i regel högst en arbetstagare användes, får dock arbetstiden under två dygn i veckan utsträckas till 11 timmar. Detta gäller dock inte försäljningsställe, som hålles öppet såväl vardag som sön- och helgdag. I vad sålunda för närvarande gäller

för

detaljhandeln föreslås ingen annan ändring än att begränsningsperioden inte behöver vara kalendervecka respektive period om två kalenderveckor utan kan utgöras av tidrymd av sådan längd, räknad med utgångspunkt från vilken veckodag som helst. Härom hänvisas n ä r m a r e till kommentaren vid 4 § allmänna arbetstidslagen. Beträffande övriga ä n d r i n g a r i denna lag och övergångsbestämmelserna hänvisas till vad som sagts om motsvarande stadganden i allmänna arbetstidslagen.

263 Arbetstidslagen

för hotell, restauranger

4 §. Begränsningsperioden tre veckor ändras endast på det sättet, att perioden inte »behöver sammanfalla med kalenderveckor. Den närmare innebörden av ändringen framgår av vad som anförts vid 4 § allmänna arbetstidslagen.

och

kaféer

Dygnsmaximum bibehålles rat.

oföränd-

I fråga om övriga ändringar i iagen och om övergångsbestämmelserna föreligger överensstämmelse med motsvarigheterna i allmänna arbetstidslagen.

Förslag till lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning

Härigenom förordnas beträffande lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning, dels att 10 § 2 mom. skall upphöra att gälla, dels att 4, 5 och 6 §§ samt 7 § 1 och 2 mom. skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, betecknad 4 a §, av nedan angiven lydelse, dels ock att omedelbart framför 1, 4, 6 och 9 §§ skola införas överskrifter av nedan angiven lydelse. (Föreslagen lydelse)

(Nuvarande lydelse)

Lagens

tillämpningsområde

1 §• äger tillämpning.

Denna lag Ordinarie

arbetstid

4 §.

Arbetsgivare må icke använda arbetare till arbete under längre tid, raster oräknade, än 8 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan; dock må, därest nyssnämnda begränsning av arbetstiden för vecka icke därigenom överskrides, arbetstiden under något eller några av veckans dygn utsträckas till högst 9 timmar. Bedrives arbete med regelbunden skiiftindelning, må annan arbetstid än nyss angivits tillämpas, såvitt därigenom icke uppkommer längre sammanlagd arbetstid för en tidrymd av högst tre veckor, än att den motsvarar 48 timmar i veckan,

Arbetsgivare må icke använda arbetare till arbete under längre tid, rastea* oräknade, än 45 timmar under loppet av en vecka. Arbetstiden må ej något dygn överstiga 9 timmar.

Bedrives arbete med regelbunden skiiftindelning, må annan arbetstid än nyss angivits tillämpas, under villkor att arbetstiden under en tidrymd av tre veckor i följd uppgår till genomsnittligen högst 45 timmar under loppet av en vecka. 4 a §. Arbetsgivare och arbetare må överenskomma om avsteg från de begränsningar, varom i 4 § stadgas. Överenskommelse som i första stycket avses skall äga form av kollektivav-

265 (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) tal och å arbetarsidan vara sluten eller godkänd av organisation, vilken enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation. Föreligger kollektivavtal, varom i andra stycket stadgas, må avtalet, även om det är begränsat till medlemmar av den avtalsslutande organisationen på arbetarsidan, av arbetsgivare, som är bunden av avtalet, tillämpas jämväl beträffande arbetare, vilken icke omfattas av kollektivavtalet men sysselsattes i sådant arbete för vilket avtalet gäller.

5 §. 1 mo m. Är för visst arbete arbetstiArbetarskyddsstyrelsen må medgiva den i väsentlig mån beroende av årstiundantag från bestämmelserna i 4 §. den eller väderleken eller är den på Undantag må dock icke utan att det stogrund av annat förhållande av växlande ra flertalet av de av undantaget berörlängd, må arbetsrådet, i den mån så da arbetarna samtycka därtill eller elprövas påkallat, medgiva, att arbetsti- jest särskilda skäl föreligga göras i viden, med avvikelse från vad i 4 § stad- dare mån än att arbetstiden under viss gas, allenast begränsas så, att den i ge- tidrymd, som ej får omfatta mer än 12 nomsnitt för viss angiven tidrymd kom- månader i följd, uppgår till genomsnittmer att uppgå till högst 48 timmar i ligen högst 45 timmar under loppet av veckan. en vecka. 2 m o m. Finnes arbete, som bedrives med tre skiftlag, på grund av synnerliga skäl böra fortgå jämväl under sönoch helgdagar, må arbetsrådet, i den mån så prövas påkallat, medgiva därför erforderligt undantag. 3 mom. Beträffande arbete, som fortgår allenast under kortare tid eller medför synnerligen ringa ansträngning eller tillgodoser ändamål av synnerligen stort allmänt intresse, må arbetsrådet, i den må så prövas påkallat, medgiva undantag från de i 4 § angivna begränsningar. 4 mo m. Skulle i annat fall, än som avses i 1, 2 eller 3 mom., undantag från bestämmelse i 4 § prövas påkallat till undvikande av allvarligt miss för hållan18

266 (Nuvarande lydelse) de, äger arbetsrådet lämna medgivande därtill. 5 m o m. Undantag må ock av arbetsrådet medgivas, då det av uttalande av arbetarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetare, som skulle beröras av undantaget, finna detsamma önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

(Föreslagen lydelse)

Arbete å övertid Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ook medfört överhängande fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må arbetare, i den mån så ä r nödigt med hänsyn till berörda förhållande, användas till arbete utöver tid, som angives i 4 § eller kan hava beslämts med stöd av 5 §. Om sådant arbete samt dess anledning, omfattning och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn från dess början göra anmälan till arbetsrådet.

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må arbetare, i den mån så är nödigt med hänsyn till berörda förhållande, användas till arbete å övertid. Om sådant arbete samt dess anledning, omfattning och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast incm två dygn från dess början göra anmälan till arbetarskyddsstyrelsen.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd därtill sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet att ofördröjligen meddela beslut.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd därtill sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetarskyddssi yreisen att ofördröjligen meddela beslut.

Anmälan eller 7 1 m o m. Till sådana förberedelse- eller avslutningsarbeten, som för driftens o h i n d r a d e gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna arbetstiden, må nödigt antal arbetare, vilka fyllt aderton år, användas under högst sju timmar i veckan utöver den

allmänna posten.

1 m o m. Till sådana förberedelse- eller avslutningsarbeten, som för driftens ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras för eller efter den allmänna arbetstiden, må nödigt antal arbetare, vilka fyllt aderton år, användas å övertid under högst sju timmar i veckan.

267 ^Nuvarande lydelse) tid, varunder de enligt denna lag eller med stöd av densamma meddelad eftergift eljest få användas till arbete. 2 m o m. Finner arbetsgivare i annat fall, än som avses i 6 §, med hänsyn till särskilt förhållande påkallat att använda arbetare till arbete utöver tid, som angives i 4 § eller kan hava bestämts med stöd av 5 §, vare därtill berättigad i avseende å arbetare, som fyllt aderton år, för högst 48 timmar under loppet av fyra kalenderveckor och 200 timmar under loppet av ett kalenderår. Utsträckt arbetstid, varom här är fråga, må även, med iakttagande av motsvarande begränsning, beräknas för kortare tidrymd än fyra veckor; åliggande det i sådant fall arbetsgivaren att på förhand i journal eller annan handling, vari anteckning enligt 8 § skall göras, anteckna ej mindre dagen, då dylik utsträckt arbetstid skall börja tilllämpas, än även den tidrymd, för vilken beräkningen skall ske.

(Föreslagen lydelse)

2 m o m. Finner arbetsgivare i annat fall, än som avses i 6 §, med hänsyn till särskilt förhållande påkallat att använda arbetare till arbete å övertid, vare därtill berättigad i avseende å arbetare, som fyllt aderton år, för högst 48 timmar under loppet av fyra kalenderveckor och 200 timmar under loppet av ett kalenderår.

Allmänna

bestämmelser

9 §. 1 m o m. Arbetsrådet består

uti domarämbeten. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958. Det i 4 och 5 §§ angivna timantalet 45 skall dock under åren 1958 och 1959 ersättas med, det förstnämnda året 47 och det sistnämnda 46.

Förslag till lag om ändring i lantarbetstidslagen den 4 juni 1948 (nr 281)

Härigenom förordnas beträffande lantarbetstidslagen den 4 juni 1948, dels att 10 § 1 mom. skall upphöra att gälla, dels att 4 och 5 §§ skola erhålla ändrad lydelse p å sätt nedan angives, dels ock att i lagen skall införas en ny paragraf, betecknad 4 a §, av nedan angiven lydelse.

(Föreslagen lydelse)

(Nuvarande lydelse) 4 §.

1 mo m. Till arbete, som avses i 1 § första stycket under 1), må arbetsgivare icke använda arbetare u n d e r längre tid, raster oräknade, än för dygn 10 timmar samt för arbetsvecka under tiden november—februari 45 timmar och under tiden mars—oktober 50 timmar. Från vad sålunda stadgats skola gälla följande undantag: a) För varje brukningsdel må en arbetare, som i regel användes till såväl djurskötsel som annat arbete (arbetare med blandat arbete), under tiden november—februari användas till arbete högst 47 timmar för arbetsvecka. Vad nu sagts gälle ock den, som ersätter arbetare med blandat arbete under ledighet. b) För arbetare, som huvudsakligen användes till djurskötsel (djurskötare), samt för arbetare, som under minst en vecka ersätter djurskötare, må arbetstiden icke överstiga för dygn nio timmar och för två arbetsveckor i följd 96 timmar. För arbetare, som ersätter djurskötare under kortare tid än en vecka, må

Till arbete, som avses i 1 § första stycket, må arbetsgivare icke använda arbetare under längre tid, raster oräknade, än 45 timmar för arbetsvecka. Dock må arbetstiden utsträckas till 47 limmar för arbetsvecka, under villkor att arbetstiden under en tidrymd, som ej må överstiga 12 månader i följd, uppgår till genomsnittlig en högst 45 timmar för arbetsvecka. Arbetstiden må ej något dygn överstiga 10 timmar. Med arbetsvecka förstås tiden från och med måndag till och med söndag.

269 (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

arbetstiden under tiden november— februari utsträckas till 48 timmar för arbetsvecka. 2 mom. Till arbete, som avses i 1 § första stycket under 2), må arbetsgivare icke använda arbetare under längre lid, raster oräknade, än för dygn 10 timmar samt för arbetsvecka antingen 48 timmar eller ock under tiden november—februari 45 timmar och under tiden mars —oktober 50 timmar. 3 m o m. Med arbetsvecka förstås tiden från och med måndag till och med söndag. Vad i 1 mom. föreskrivits beträffande två arbetsveckor i följd skall gälla för perioder om två arbetsveckor, räknade från första måndagen i november månad varje år. För viss månad given föreskrift om arbetstid skall tillämpas under arbetsvecka eller tvåveckorsperiod, som nyss sagts, vars första dag infaller under månaden. 4 a §. Arbetsgivare och arbetare må överenskomma om avsteg från de begränsningar, varom i 4 § stadgas. överenskommelse som i första stycket avses skall äga form av kollektivavtal och å arbelarsidan vara sluten eller godkänd av organisation, vilken enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation. Föreligger kollektivavtal, varom i andra stycket stadgas, må avtalet, även om det är begränsat till medlemmar av den avlalsslutande organisationen på arbetarsidan, av arbetsgivare, som år bunden av avtalet, tillämpas jämväl beträffande arbetare, vilken icke omfattas av kollektivavtalet men sysselsattes i sådant arbete för vilket avtalet gäller.

270 (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 5 §.

1 m o m. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva, att den i 4 § angivna arbetstiden, utan att förlängas för är räknat, fördelas på annat sätt än i nämnda paragraf sägs. 2 m o m. Finnes i visst fall av särskilda skäl påkallat, att arbetstiden utsträckes längre än i i § sägs, äger arbetsrådet lämna medgivande därtill. 3 mom. Undantag från de i 4 § angivna begränsningarna må ock av arbetsrådet medgivas, då det av uttalanden av arbetarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetare, som skulle beröras av undantaget, finner detsamma önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

Arbetarskgddsslyrelsen må medgiva undanlag från bestämmelserna i 4 §. Undantag må dock icke utan att det storo. flertalet av de av undantaget berörda arbetarna samtycka därtill eller eljest särskilda skäl föreligga göras i vidare mån än att arbetstiden under viss tidrymd, som ej får omfatta mer än 12 månader i följd, uppgår till genomsnittligen högst 45 timmar under loppet av en vecka.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958. De i 4 och 5 §§ angivna timantalen 45 och 47 skola dock ersättas, under år 1958 det förstnämnda med 47 och det sistnämnda med 49 samt under år 1959 det förstnämnda med 46 och det sistnämnda med 48.

Förslag till lag om ändring i arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942 (nr 652)

Härigenom förordnas beträffande arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942, dels att 12 § 1 mom. skall upphöra att gälla, dels att 4 och 5 §§ skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i lagen skall införas en ny paragraf, betecknad 4 a §, av nedan angiven lydelse. (Föreslagen lydelse)

(Nuvarande lydelse) 4 §.

Arbetsgivare må icke ianvända arbetstagare till arbete under längre tid, raster oräknade, än 48 timmar i veckan. Arbetstiden må ej något dygn överstiga 10 timmar. Å arbetsställe — — •— Beträffande arbetstagare å försäljningsställe, som i regel hålles öppet såväl söckendag som sön- och helgdag, skall i stället för vad i första och andra styckena stadgas gälla, att arbetstiden icke må överstiga för dygn 10 timmar och för två veckor i följd 96 timmar.

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare till arbete under längre tid, raster oräknade, än 45 timmar under loppet av en vecka. Arbetstiden må ej något dygn överstiga 10 timmar. 11 timmar. Beträffande arbetstagare å försäljningsställe, som i regel hålles öppet såväl söckendag som sön- och helgdag, skall i stället för vad i första stycket stadgas gälla, att arbetstiden under en tidrymd av två veckor i följd må uppgå till genomsnittligen högst 45 timmar under loppet av en vecka. Ej må i dylikt fall arbetstiden något dygn överstiga 10 timmar. 4 a §. Arbetsgivare och arbetstagare må överenskomma om avsteg från de begränsningar, varom i 4 § stadgas. Överenskommelse som i första stycket avses skall äga form av kollektivavtal och å arbetstagarsidan vara sluten eller godkänd av organisation, vilken enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation. Föreligger kollektivavtal, varom i andra stycket stadgas, må avtalet, även

272 (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) om det är begränsat till medlemmar w den avtalsslutande organisationen på trbetstagarsidan, av arbetsgivare, som ir bunden av avtalet, tillämpas jämväl leträffande arbetstagare, vilken icke onfåttas av kollektivavtalet men sysselsdtes i sådant arbete för vilket avtaet gäller.

5 §. 1 mom. Arbetsrådet må, när skäl Arbetarskyddsstyrelsen må medgba därtill äro, medgiva, att den i 4 § anundantag från bestämmelserna i 4 ?. givna arbetstiden, utan att förlängas för Undantag må dock icke utan att det sbåi räknat, fördelas på annat sätt än i ra flertalet av de av undantaget berömnämnda paragraf sägs. da arbetstagarna samtycka därtill elhr 2 mom. Finnes i visst fall av särskil- eljest särskilda skäl föreligga göras i vda skäl påkallat, att arbetstiden utsträc- dare mån än att arbetstiden under vi:s kes längre än i 4 § sägs, äger arbetsråtidrymd, som ej får omfatta mer än ä det lämna medgivande därtill. månader i följd, uppgår till genomsnit3 mo m. Undantag från de i 4 § an- ligen högst 45 timmar under loppet w en vecka. givna begränsningarna må ock av arbetsrådet medgivas, då det av uttalande av arbetstagarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetstagare, som skulle beröras av undantaget, finner detsamma önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958. Det i 4 och 5 §§ angivna timantalet 4> skall dock under åren 1958 och 195} ersättas med, det förstnämnda året 4" och det sistnämnda 46.

Förslag till lag om ändring i arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell, restauranger och kaféer

Härigenom förordnas beträffande arbetstidslagen den 23 maj 1947 för hotell, restauranger och kaféer, dels att 10 § 1 mom. skall upphöra att gälla, dels att 4 och 5 §§ skola erhålla ändrad lydelse, på sätt nedan angives, dels ock att i lagen skall införas en ny paragraf, betecknad 4 a §, av nedan angiven lydelse. (Föreslagen lydelse)

(Nuvarande lydelse) 4 §.

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare till arbete under längre tid, raster och måltidsuppehåll oräknade, än lhb timmar under loppet av tre kalenderveckor. Arbetstiden må under en tidrymd av tjugofyra timmar, räknad från klockan 6 på morgonen ena dagen till samma tid påföljande dag, ej överstiga 11 timmar.

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare till arbete under längre tid, raster och måltidsuppehåll oräknade, än att arbetstiden under en tidrymd av tre veckor i följd uppgår till genomsnittlige.n högst 45 timmar under loppet av en vecka. Arbetstiden må under en tidrymd av tjugofyra timmar, räknad från klockan 6 på morgonen ena dagen till samma tid påföljande dag, ej överstiga 11 timmar. 't a §. Arbetsgivare och arbetstagare må överenskomma om avsteg från de begränsningar, varom i 4 § stadgas. överenskommelse som i första stycket avses skall äga form av kollektivavtal och å arbetstagarsidan vara sluten eller godkänd av organisation, vilken enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation. Föreligger kollektivavtal, varom i andra stycket stadgas, må avtalet, även om det är begränsat till medlemmar av den avtalsslutande organisationen på arbetstagarsidan, av arbetsgivare, som är bunden av avtalet, tillämpas jämväl beträffande arbetstagare, vilken icke

274 (Nuvarande lydelse)

1 m o m. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva, att den i 4 § angivna arbetstiden, utan att förlängas för år räknat, fördelas på annat sätt än i nämnda paragraf sägs. 2 mom. Finnes i visst fall av särskilda skäl påkallat, att arbetstiden utsträckes längre än i 4 § sägs, äger arbetsrådet lämna medgivande därtill. 3 mom. Undantag från de i 4 § angivna begränsningarna må ock av arbetsrådet medgivas, då det av uttalande av arbetstagarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetstagare, som skulle beröras av undantaget, finner detsamma önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

(Föreslagen lydelse) omfattas av kollektivavtalet men sattes i sådant arbete för vilket gäller.

sysselavtalet

Arbetarskyddsstyrelsen må medgiva undantag från bestämmelserna i 4 §. Undantag må dock icke utan att det stora flertalet av de av undantaget berörda arbetstagarna samtycka därtill eller eljest särskilda skäl föreligga göras i vidare mån än att arbetstiden under viss tidrymd, som ej får omfatta mer än 12 månader i följd, uppgår till genomsnittligen högst 45 timmar under loppet av en vecka.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958. Det i 4 och 5 §§ angivna timantalet 45 skall dock under åren 1958 och 1959 ersättas med, det förstnämnda året 41 och det sistnämnda 46.

Sammanfattning

Utredningen om kortare arbetstid utm y n n a r i förslag om en allmän förkortning av arbetstiden i den mån denna ansluter till arbetstidslagarnas maximiregler om 48 timmars arbetsvecka. Förslagen avser sådana ändringar i allmänna arbetstidslagen, detaljhandelslagen, hotell- och restauranglagen samt lantarbetstidslagen, att 48-timmarsveckan successivt ersattes med 45 timmars ordinarie arbetsvecka. Övergången föreslås ske på så sätt, att arbetstiden per vecka från den 1 januari 1958 blir högst 47 timmar, från den 1 januari 1959 högst 4G timmar och från den 1 januari I960 högst 45 timmar. Lagstiftningen, föreslås emellertid bli dispositiv i så måtto, att arbetstagare får möjlighet att komma överens med motparter om en annan ordinarie arbetstid än den som lagen anger — alltså inte endast en kortare utan även en längre arbetsvecka. Sådana överenskommelser måste dock ske i kollektivavtalets form, och på arbetstagarsidan förutsattes medverkan av vederbörande huvudorganisation (fackförbund). Arbetsmarknadens partsorganisationer anses vara mogna att ta på sig det ansvar, som en sådan utformning av lagstiftningen innebär. Friheten till överenskommelser avser även arbetstidens fördelning på dag och vecka. Den föreslagna lagstiftningens huvudregel möjliggör fem dagars arbetsvecka där driftsförhållandena så tillåter. Arbetstiden måste då, om vecko-

arbetstiden är 45 timmar, u n d e r alla fem dagarna vara nio timmar. Arbetsmarknadsparterna kan emellertid komma överens om femdagarsvecka med en annan fördelning av arbetstiden på de fem dagarna. Genom en förskjutning av arbetstid mellan olika delar av året kan femdagarsvecka tillämpas under en del av året och sexdagarsvecka under en annan del, så att femdagarsveckan inte behöver medföra förlängning av den dagliga arbetstiden. Lantarbetstidslagen föreslås få den utformningen, att även efter den 1 januari 19(50 en arbetsvecka på högst 47 ordinarie arbetstimmar blir tillåten i den mån den genomsnittliga arbetstiden under året inte därigenom blir högre än 45 timmar i veckan och i den mån parterna i ovan angiven ordning inte kommer överens om något annat. Förslaget avser inte sjöarbetstidslagen, för vars omarbetning en särskild utredning föreslås. Utredningsmännen har inte funnit det nödvändigt att nu gå in på frågan om en revision av butikstängningslagen. Det föreslås att särskilda sakkunniga tillkallas för att utreda frågan om behovet av en helgdagsreform i samband med en allmän arbetstidsförkortning. Särskilda åtgärder förordas för en fortlöpande undersökning rörande den föreslagna arbetstidsförkortningens ekonomiska och sociala verkningar.

276 De nämnda förslagen återfinnes i kapitlen XV och XVI. Den framlagda utredningen inledes med en redogörelse för de rådande arbetstidsförhållandena i vårt land (kapitel I I ) . Därav framgår, att det stora flertalet arbetare har en arbetstid av 48 timmar i veckan medan flertalet tjänstemän har en kortare arbetsvecka. Liksom en del tjänstemän h a r u p p till 48 timmars ordinarie arbetsvecka har vissa begränsade arbetargrupper uppnått en kortare arbetstid. I en diskussion om arbetstidslagstiftningens formella effektivitet belyses det förhållandet, att den enskildes faktiska arbetstid på olika sätt kan avvika från den av lagstiftningen angivna maximiregeln. Avtalsregleringen har stor betydelse för de faktiskt rådande arbetstidsförhållandena. Arbetstidsförhållandena i en del främmande länder belyses i kapitel III. Ett försök till jämförelse mellan länderna ger bl. a. till resultat, att en 42 timmars ordinarie arbetsvecka i Sverige — med hänsyn till skillnader i fråga om semester och helgledigheter — grovt räknat skulle ge samma arbetstid per år som 40-timmarsveckan i Amerika. Då en veckoarbetstid av 42 timmar i veckan hos oss enligt den n ä m n d a jämförelsen ungefärligen motsvarar den amerikanska 40-timmarsveckan, skulle den föreslagna reformen innebära, att vårt land går halvvägs mot det vid utredningens igångsättande uppställda målet. Detta påpekas i kapitel XV, vari även den jämförelsen återfinnes, att en arbetstidsförkortning med tre timmar i veckan motsvarar en förlängning av semestern med inemot tre veckor. Utredningens förslag grundar sig på en ingående diskussion dels om motiven för en ändrad arbetstidslagstiftning, dels om de ekonomiska verkningarna av en arbetstidsförkortning. Motiven be-

handlas i kapitlen V—VIII, av vilka det sista utgör en sammanfattning av motivdiskussionen samt utredningens ståndpunktstagande. Utredningens förslag grundas på det val av närmast ekonomisk innebörd, som arbetstagarna har att göra då det gäller att tillgodogöra sig ett förbättrat produktionsresultat. Däremot har utredningen stannat för att skyddssynpunkterna — dvs. hänsynen till arbetstagarnas hälsa etc. — inte kan anses utgöra det grundläggande motivet för en arbetstidsförkortning. Motivdiskussionen leder fram till att den nuvarande avvägningen av arbetstid och fritid inte motsvarar flertalets värdering av fritid i förhållande till andra värden. För denna slutsats har utredningen fått ett visst stöd i resultaten av den enkät bland arbetstagare, som utförts på dess uppdrag och redovisas i en till betänkandet fogad bilaga. Diskussionen av de ekonomiska verkningarna följer i kapitlen IX—XIV, varav det sista utgör en sammanfattning av diskussionen och redovisar utredningens slutsatser. I diskussionen om de ekonomiska verkningarna av ett val av ökad fritid behandlas först produktionsutvecklingen. Normalt sker varje år en ökning av den totala produktionen. Efter en arbetstidsförkortning blir den totala produktionen lägre än den annars skulle ha blivit. I kapitel IX behandlas sådana faktorer, som medverkar till att bortfallet av produktion vid en arbetstidsförkortning inte behöver bli proportionellt med arbetstidsförkortningen. Speciellt tas arbetsprestationerna per arbetad timme och utnyttjandet av p r o duktionsutrustningen upp till behandling. De erfarenheter, som kan dras av tidigare undersökningar om produktionsutvecklingen vid en arbetstidsförkortning, redovisas i kapitel X.

277 En arbetstidsförkortning kommer sannolikt inte bara att påverka arbetstidsvolymen för dem som direkt beröres av densamma utan också att få indirekta verkningar. Kalkylerna över antalet arbetstagare, som kan tänkas få kortare arbetstid, kombineras i kapitel XI med två alternativ beträffande nationalproduktens utveckling, nämligen en ökning med tre respektive två procent per arbetstimme och år. Olika faktorer anges därefter som påverkar produktionsutfallet i olika riktningar. I de ovan nämnda ekonomiska bedömandena har ingen hänsyn tagits till en arbetstidsförkortnings eventuella verkningar i andra avseenden. Det kan uppstå vissa anpassningsproblem, när man vill uppnå en ny kombination av arbetstid och konsumtion av varor och tjänster. Ett anpassningsproblem är av konjunktureli art och hänger samman med utvecklingen av den allmänna kostnads- och prisnivån vid en arbetstidsförkortning. Därvid spelar lönerörelserna en väsentlig roll. Arbetstidsförkortningen blir ett nytt element i lönebildningsprocessen. Om full kompensation skall erhållas vid en arbetstidsförkortning och sålunda inkomstnivån (räknat per vecka eller månad) skall uppehållas, ger detta vissa gränser för en engångsförkortnings storlek med hänsyn till de konsekvenser arbetstidsförkortningen kan få på priser, valutareserv och sysselsättning. En aktiv ekonomisk politik har alltid vissa möjligheter att motverka icke önskvärda konsekvenser av en arbetstidsförkortning. Ett andra anpassningsproblem, som delvis sammanhänger med det första, gäller de olika företagens anpassning av produktionen till en kortare arbetstid. Arbetstidsförkortningen ä n d r a r betingelserna för produktionsprocessen. Den leder till förändringar i efterfrågan och kan medföra behov av ändrad produk-

tionsinriktning. Ur denna synpunkt sätter även realkapitalets och arbetskraftens bristande rörlighet vissa gränser för en arbetstidsförkortnings storlek, om man vill undvika risker för icke önskvärda samhällsekonomiska förändringar som konsekvens av densamma. Anpassningsproblemen behandlas i kapitlen XII och XIII. Specialenkäter till olika typföretag redovisas i bilagor. Även om man i viss mån kan belysa riktningen av olika förändringar som kan tänkas inträffa för det enskilda företaget såväl som för samhället i dess helhet vid en arbetstidsförkortning, går det inte att kvantitativt precisera effekten därav i olika avseenden allt efter storleken av arbetstidsförkortningen. Därtill är den samhällsekonomiska utvecklingen alltför mångskiftande. Resultatet av de samhällsekonomiska övervägandena får därför närmast formen av en riskbedömning. Det uttalas, att en arbetstidsförkortning med tre timmar per vecka skulle under gynnsamma betingelser kunna genomföras utan svårigheter av sådan art att de bör föranleda betänkligheter. Det är emellertid möjligt, att en arbetstidsförkortning av denna storlek i vissa lägen skulle kunna vålla relativt betydande anpassningssvårigheter. Vill man i största möjliga utsträckning undvika de riskmoment som finns beträffande produktionsbortfall, konjunkturutveckling och olika företags anpassning till en kortare arbetstid, synes det lämpligt att genomföra förkortningen successivt. I varje fall anser utredningen att det bör skapas möjlighet för avtalsparterna inom olika näringsgrenar att välja en successiv förkortning av arbetstiden. Det är på grundval av dessa överväganden som förslaget till ändringar i arbetstidslagstiftningen vilar. Förslaget är enhälligt.

Statens offentliga utredningar 1956 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.

Fast egendom. J o r d b r u k med binäringar. Fiskhandeln i Sverige. [2] Statens stöd åt växtförädlingen m. m. [4] Fiskeområde. [17]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Industri. Kommunalförvaltning. Städernas donationsjord. [7] Kommunalförbund och indelningsändringar. [19]

Atomenergien. [11]

Handel och sjöfart. Statens och k o m m u n e r n a s finansväsen. Förenklad statsbidragsgivning. [8] Tulltaxa. Förslag till 1952 års tulltaxekommitté. 1. Allmänna synpunkter. [14] 2. Detaljmotivering. [15] 3. Taxan. [16]

Kommunikations vilsen. Standardtariffer för detaljdistribution av elektrisk krraft. [5]

Politi. Bank-, kredit- och penuingväsen.

Nationalekonomi och socialpolitik. Åldringsvård. [1] Statsägda aktiebolag i Sverige. [6] Penningvärdeundersökningen. 8. Investeringsverksamhet och sparande. Balansproblem på lång och kort sikt. [10] Utredningen om kortare arbetstid. [20]

Hälso- och sjukvård.

Försäkrings väsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrrigt. Restaurering av Uppsala domkyrka. [S] Bihang till kyrkohandboken. [12] Konstbildning i Sverige. [13] Seminarieorganisationen. 1. [18]

Försvarsväsen. Allmänt näringsväsen. Frågan om fortsatt samarbete mellan staten och TGO i LKAB. [9]

Utrikes ärenden. Internationell r ä t t .

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1956