Balanserad expansion

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1956:53 5 Finansdepartementet

I 7^°

K U N Q L BI BL.

2 8 DEC 1958 STOCKHOLM

BALANSERAD EXPANSION BETANKANDE AVGIVET AV 1955 ÅRS LÅNGTIDSUTREDNING

Stockholm 1956

Statens offentliga utredningar 1956 Kronologisk förteckning

1. Åldrlngsvird. I d u n . 344 s. S. 2. Fiskhanden i Sverige. I d u n . 194 s. Jo. 3. Restaurerhg a v Uppsala d o m k y r k a . Victor Petterson. 170 s.K. 4. Statens st<d å t växtförädlingen m. m. Egneilska. 295 s. Jo. 5. Standardtiriffer för detaljdistribution a v elektrisk kraft. Haegström. 96 s. K. 6. Statsägda iktiebolag i Sverige. Av R . T e r s m a n . I d u n . 6 8 110 s. Fi. 7. Städernas lonationsjord. Kihlström. 86 s. I. 8. Förenklad itatsbidragsgivning. I d u n . 109 s. Fi. 9. F r å g a n o n fortsatt s a m a r b e t e mellan s t a t e n och T G O i L K A B . ftarcus. 48 s. Fi. 10. Investerinjsverksamhet och sparande. Balansproblem på låig och k o r t sikt. A v L. Lindbergen Haiggs t r ö m . 267 s. Fi. 1 1 . Atomenergien. B e c k m a n . 117 s. H. 12. Bihang till kyrkohandboken. I d u n . 100 s. E. 13. Konstbildiing i Sverige. Kihlström. 443 s., 24 s. pl. E. 14. T u l l t a x a . 1. Allmänna s y n p u n k t e r . Hseggström. 210 s. Fi. 15. T u l l t a x a . :. Detaljmotivering. Haeggström. 849 s. Fi. 16. T u l l t a x a . I T a x a n . Hasggström. 179 s. Fi. 17. Fiskeområie. I d u n . 106 s. Jo18. Seminariea-ganisationen. 1. I d u n . 237 s. E. 19. K o m m u n a f ö r b u n d och indelningsändringar. I d u n . 228 s. I. 20. Utredning© om k o r t a r e arbetstid. Kihlström. 277 s. S. 2 1 . Utredningm om k o r t a r e arbetstid. Bilagor. Kihlström. 236 s. 8. 22. A l t e r n a t i v aftonsångsritual. I d u n . 85 s. E. 2 3 . Vissa ä n d r n g a r i nöjesbeskattningen m. m . Beckman. 239 s. Fi. 24. S t a t s ä g d a öretag i u t l a n d e t . I d u n . 351 s. Fl. 25. U p n h o v s m i n n a r ä t t till litterära och konstnärliga verk. Idur. 633 s. Ju. 26. Byggnadsninnen. Victor Petterson. 156 s. Ju. 27. Betänkandj med förslag till sjukhuslag m. m . Kihls t r ö m . 227 s. I.

28. R å d h u s r ä t t s s a m m a n s ä t t n i n g i b r o t t m å l . Norstedt. 54 s. Ju. 29. Lag om r ä t t a t t u t ö v a läkekonsten. Beckman. 192 s. I. 30, Prästvalslag. Kihlström. 204 s. E. 31, R e m i s s y t t r a n d e n . K i h l s t r ö m . 400 s. S. 32, H e m m e n och samhällsplaneringen. Beckman. 210 s. S. 33, Skogsindustrins u t b y g g n a d . I d u n . 235 s. II. 34, Kliniska utbildningsplatser för blivande läkare. I d u n . 173 s. E. 35, Upplysningsverksamhet vid folkomröstningar. Kihlström. 141 s., 6 s. pl. J u . 36, Skogsbrukets a r b e t s m a r k n a d . I d u n . 292 s. S. 37, Alkoholblodprovet. I d u n . 110 s. I. 38, Strålskydd. Kihlström. 348 s., 1 s. pl. I. 39, Offentliga byggnader, ö v e r s i k t och byggnadsbehov. I d u n . 267 s. K. 40, Biktlinjer för bostadspolitiken. I d u n . 175 s. S. 41, N y a k o m m u n a l a ortsavdrag. I d u n . 247 s. Fi. 42, S t a t e n och de politiska ungdomsorganisationerna. Kihlström. 102 s. E. 43, Zigenarfrågan. F r a m t i d e n , Malmö. 153 s., 8 s. pl. S. 44, ö v e r s y n a v F ö r e n t a N a t i o n e r n a s stadga. Norstedt. 83 s. U. 45. Nordiska parlamentariska k o m m i t t é n s slutbetänk a n d e . K i h l s t r ö m . 58 s. U. 46. Bränsleförsörjningen i a t o m å l d e r n . 1. F ö r u t s ä t t n i n g ar, slutledningar, rekommendationer och förslag. I d u n . 94 s. H. 47. Stöd å t ofullständiga familjer. I d u n 91 s. S. 48. Statsbudgetens verkningar p å konjunkturutvecklingen. A v A. Lindbäck. I d u n 114 s. Fi. 49. Tillsynen å djurskyddslagens efterlevnad. Kihlström. 36 s. Ju. 50. 1951 års oljeutredning, Brandfarliga v a r o r . Del 1. Norstedt. 188 s. H. 5 1 . 1951 års oljeutredning. Brandfarliga v a r o r . Del 2. Bilagor. Norstedt. 116 s. H. 52. D o m a r t j ä n s t e r i h ä r a d s r ä t t och h o v r ä t t . I d u n . 118 s. Ju. 53, Balanserad expansion. Marcus. 240 s. Fi.

Anm. O m särskld t r y c k o r t ej angives, är t r y c k o r t e n Stockholm. Bokstäverna med fetstil u t g ö r a begynnelsebokstäverna till det cepartement, under vilket utredningen avgivits, t . ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1956:53 Finansdepartementet

BALANSERAD EXPANSION BETÄNKANDE AVGIVET AV 1955 ÅRS LÅNGTIDSUTREDNING

STOCKHOLM 1956 ISAAC MARCUS B O K T R Y C K E R I A K T I E B O L A G

Innehål] Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet Utredningsdirektiven

11 13

FRÅGESTÄLLNINGAR -Inledning.

Utredningens syfte och metod Behovet av en »rullande» framtidsbedömning Långtidsutveckling och konjunktur

15 17 19

Kap. I.

Resurser och behov Expansionens förutsättningar 1. Problem på lång och kort sikt 2. De internationella förutsättningarna 3. Den tekniska utvecklingen Resurserna och deras rörlighet 1. Kapitalutrustningens tillväxt 2. Tillgången på arbetskraft 3. Synpunkter på invandringspolitiken 4. Resursernas rörlighet Aktuella behov 1. Utbildningen 2. Tätorternas tillväxt och bostadsbyggandet 3. Bilismen och samhällsutvecklingen 4. Storstadsproblem

20 20 20 21 23 24 24 26 28 29 30 31 32 33 35

Kap. II.

Utrymmet för den ekonomiska expansionen Nationalprodukten som m å t t på framstegstakten Nationalproduktens tillväxt efter kriget Alternativ för produktionsutvecklingen åren 1955—1960 — ett räkneexempel Tekniska kommentarer Ekonomiska avvägningsfrågor De närmaste åren i ett längre framtidsperspektiv Alternativ för utvecklingen 1955 till 1960 Kapitalrörelser gentemot utlandet Valutareserven Fördelningen av de för inhemsk förbrukning disponibla resurserna Utvecklingen av konsumtion och investeringar 1. Anspråken på resurserna och den allmänna expansionstakten . . 2. Avvägningen konsumtion-investeringar 3. Sambandet konsumtion-investeringar E n utgiftsbegränsande politik 1. Allmänna utgångspunkter 2. Den offentliga konsumtionen 3. Utrymmet för den privata konsumtionen 4. Inkomstutvecklingen

37 37 39

Kap. III.

43 45 49 49 50 53 55 57 59 59 61 64 6g. 66. 68 68 71

4 5. Sparande och beskattning 6. Investeringsutgifterna Sammanfattning Appendix: Inkomstutveckling och konsumtionsutgifter — en överslagskalkyl

73 75 77 "9

UTREDNINGAR Kap. IV.

Arbetsmarknaden Folkmängdens förändringar Tillgången på arbetskraft 1. Antalet yrkesutövare enligt tillgänglig statistik 2. Förvärvsintensiteten och den framtida tillgången på arbetskraft 3. Den yngre arbetskraften 4. Den kvinnliga arbetskraften 5. Den äldre arbetskraften 6. De partiellt arbetsföra 7. Den effektiva arbetsvolymen 8. Arbetstidens längd 9. Arbetskraftens rörlighet 10. Sammanfattning rörande arbetskraftbalansens tillgångssida . . . Arbetskraftens användning 1. Utvecklingen under de senaste årtiondena 2. Jordbruk och stadsnäringar

82 82 88 88 90 93 95 98 1°0 100 102 103 105 106 106 109

Kap. V.

Utvecklingstendenser på olika produktionsområden Jordbruket Industrin Energibehoven och energiförsörjningen Järnmalmsgruvor Järn- och stålindustrin Verkstadsindustrin Skogsbruket och skogsindustrierna Textilindustrin Övriga industrier Byggnads- och anläggningsverksamheten Handeln Samfärdseln

112 H2 H7 122 129 130 133 137 142 144 146

Kap. VI.

148 Investeringarna 152 Efterkrigstidens investeringsutveckling 152 1. Den allmänna investeringsutvecklingen 152 2. Investeringsverksamheten inom olika näringsgrenar 156 3. Investeringarnas art 160 Önskemål om ny- och reinvesteringar under det närmaste årtiondet 161 1. Primäruppgifterna om investeringsönskemålen och deras behandling 161 2. Allmänna utgångspunkter 163 3. Investeringsönskemål inom olika näringsgrenar 163 Jord- och skogsbruk 163 Industri 164 Kraft- och belysningsverk 171 Handel 171 Kommunikationsmedel 172

5 Väg- och gatuarbeten m. m 174 Vatten och avlopp 176 Bostäder 176 Garage, vissa samlingslokaler m. ni 180 Skolor 181 Sjukvård, sociala ändamål, förvaltning m. m 182 Militära investeringar 183 4. Siffermässig sammanfattning 184 Allmänna synpunkter på investeringsavvägningen 186 1. Investeringarna och samhällsutvecklingen 186 2. Kapacitetsökning och produktivitet 188 3. Utgångspunkter för en prioritetsbedömning 193 4. Speciella synpunkter på några större investeringsområden 196 Bostäderna 196 Utbildningsväsendet 198 Elkraftindustrin 199 Gator och vägar 202 Alternativ för investeringsutvecklingen 203 1. Alternativa investeringsramar 203 2. Statistiska utgångspunkter 204 3. Alternativ för dispositionen av investeringsutrymmet 207 a) Skillnaden mellan det lägre och det högre alternativet; A:2—B:2 207 b) Förskjutningar i investeringarnas relativa fördelning mellan perioderna 1951—1955 och 1956—1960 208 c) Investeringsutveckling på kort och lång sikt 209 4. Byggnads- och anläggningsverksamhet samt maskininvesteringar m. m 210 5. Offentliga och privata investeringar 211 Kap. VII.

Konsumtionen A. Den privata konsumtionen U t r y m m e t för den privata konsumtionen De långsiktiga utvecklingstendenserna Utvecklingsproblem under de närmaste fem åren B. Den offentliga konsumtionen Den offentliga konsumtionen under efterkrigstiden Den offentliga konsumtionen under de närmaste fem åren

212 212 212 212 217 222 222 225

Kap. VIII.

Utrikeshandeln Handels- och bytesbalansen under efterkrigstiden Utrikeshandelns volymmässiga utveckling under efterkrigstiden . . . Prisutvecklingen i utrikeshandeln under efterkrigstiden Utrikeshandelns länderfördelning Utrikeshandeln åren 1956—1960 Allmänna förutsättningar Export- och importutveckling åren 1955—1960 Sjöfarten Övriga tjänster m. m Bytesbalansen Terms of trade

229 229 230 231 232 233 233 234 239 239 239 239

Bilaga Vissa specialundersökningar kommer senare a t t publiceras i särskild bilaga.

Tabellförteckning Kap. II.

Tabell

II:

»

II:

»

II:

»

II: 4

»

II: 5

Kap. III.

» »

III: 1 III: 2

Prognosmodeller för försörjningsbalansen år 1960. . . Alternativ för fördelningen mellan konsumtion och ny- och reinvesteringar åren 1955—1960

Kap. IV.

» » » » » »

IV: IV: IV: IV: IV: IV:

»

IV: 7

» »

IV: 8 IV: 9

»

IV: 10

»

IV: 11

»

IV: 12

»

IV: 13

»

IV: 14

»

IV: 15

»

IV: 16

»

IV: 17

»

IV: 18

»

IV: 19

Befolkningens tillväxt åren 1941—1955 82 Befolkningens tillväxt åren 1955—1970; prognos . . 83 Invandring och utvandring åren 1941—1955 84 Ökning av antalet män och kvinnor åren 1941—4970 85 Kvinnornas civilståndsfördelning åren 1940 och 1950 85 Förvärvsarbetande befolkning enligt 1950 års folkräkning 89 Jämförelse mellan 1950 års folkräkning och 1951 års inkomststatistik 89 Arbetskrafttillgången åren 1950—1965 92 Arbetskraftens åldersfördelning åren 1950, 1955, 1960 och 1965 92 Åldersgruppen 15—19 år och utbildningen åren 1950 —1965 93 De yrkesverksamma kvinnornas civilståndsfördelning (åldrarna 15—64 år) åren 1940 och 1950 95 Icke-gifta kvinnors yrkesverksamhet på olika orter och i olika åldrar år 1950 96 Gifta kvinnors yrkesverksamhet på olika orter och i olika åldrar år 1950 97 Den kvinnliga arbetsstyrkans förändringar efter civilstånd åren 1950—1965 97 Yrkesverksamhetsgraden efter kön och ålder åren 1940 och 1950 99 Den äldre arbetskraftens yrkesverksamhet åren 1950 —1965 100 Alternativ för minskningen av arbetsvolymen vid en arbetstidsförkortning 102 Yrkesutövarnas fördelning på näringsgrenar åren 1930, 1940, 1950 och 1955 107 De kvinnliga yrkesutövarnas fördelning på näringsgrenar åren 1930, 1940, 1950 och 1955 107

1 2 3 4 5 6

Bruttonationalproduktens tillväxt åren 1946—1955. 1954 års priser Bruttonationalproduktens volymökning från föregående år — åren 1947—1955. 1954 års priser Årlig tillväxt av bruttonationalprodukten åren 1910 —1955 Förädlingsvärde per sysselsatt åren 1945—1954.1953 års priser. Index 1950 = 100 Kalkyl för produktionens utveckling åren 1955—• 1960. 1955 års priser

39 40 41 42 45 51 63

7 Tabell IV: 20 Kap.

V. V: 2 V: V:

V: 6 V: 7 V: 8 V: 9 V: 10 Kap.

VI.

VI:

1 VI:

2 VI: VI:

3 4

VI:

5 VI: 6 VI:

7 VI: 8 VI:

9 VI: 10 VI: 11

VI: 12 VI: 13 VI: 14

Förändringar av arbetsstyrkan i jordbruk och stadsnäringar åren 1940—1965 110 Produktion och konsumtion av viktigare jordbruksvaror åren 1955/56 och 1960. Milj. kg 116 Sveriges energibalans vid 1930-talets och 1950-talets mitt 123 Energiförsörjningen åren 1955, 1960 och 1965 127 Försörjningsbalans för järnmalm åren 1955—1965. Milj. ton 130 Försörjningsbalans för handelsfärdigt järn och stål. Milj. ton 121 Verkstadsindustrins (exkl. varven) produktion och export åren 1955 och 1960 i 1955 års priser 135 Möjliga bruttoårsavverkningar av barrgagnvirke i 1 000 m8f. ub 137 Virkesbalansen. Kvantiteter i 1000 m3f 138 Produktion av skogsprodukter år 1955 och beräknad produktionskapacitet år 1960 142 Kommunikationsväsendets personal inom den offentliga sektorn åren 1930—1965 151 Bruttoinvesteringarna i procent av bruttonationalprodukten i vissa västeuropeiska länder och Förenta staterna 153 Bruttoinvesteringarnas procentuella fördelning år 1938/39 och åren 1946—1955 154 Antalet färdigställda lägenheter åren 1938—1955 . . 156 De totala bruttoinvesteringarnas procentuella fördelning på byggnader och anläggningar samt övriga investeringar år 1938/39 och åren 1946—1955 160 De totala bruttoinvesteringarnas procentuella fördelning på ny- och reinvesteringar samt underhåll år 1938/39 och åren 1946—1955 161 Industriinvesteringarnas procentuella fördelning på skilda huvudgrupper 165 Tillväxten av industrins kapitalutrustning åren 1946 —1960. Miljarder kronor i 1954 års priser 170 Tillväxt av arbetsstyrka, kapitalutrustning och produktion inom industrin åren 1946—1960 170 Beräknade bostadsbyggnadsbehovet för åren 1956—• 1965 enligt bostadsstyrelsen. Antal lägenheter 179 Beräknat antal lärjungar i olika skolformer. 1000-tal 181 Ny- och reinvesteringsbehov under perioden 1956—• 1965. Miljoner kronor i 1955 års priser. Avrundade tal 184 Ny- och reinvesteringarna år 1955 i relation till genomsnittliga ny- och reinvesteringarna åren 1951— 1955. Index 1951—1955 = 1 0 0 205 Ny- och reinvesteringsutrymmets fördelning vid oförändrade investeringsandelar mellan åren 1951— 1955 och åren 1956—1960. Miljoner kronor 206 Investeringsinriktningen för femårsperioderna 1956 —1960 och 1961—1965. Exkl. underhåll och militära investeringar. Miljoner kronor i 1955 års priser 208

8 Tabell » Kap. VII.

Kap. VIII.

VI: 15 Ny- och reinvesteringarnas fördelning på byggnader och anläggningar samt maskiner, transportmedel m. m. Miljoner kronor: 1955 års priser 210 VI: 16 Ny- och reinvesteringarnas fördelning på privata och offentliga sektorn. Miljoner kronor: 1955 års priser. . 211

»

VII:

9 VII:

» »

VII: VII:

»

VII:

»

VIII:

•> -> » ))

1 Den privata konsumtionens volymmässiga utveckling år 1938/39 och åren 1946—1955 214 2 Preliminär prognos för den privata konsumtionen fram till år 1965 (enligt Industriens utredningsinstitut) 217 3 Den privata konsumtionen åren 1955 och 1960 218 4 Privata konsumtionsutgifter för motorfordon åren 1955 och 1960 220 5 Den offentliga konsumtionens procentuella andel av bruttonationalprodukten år 1938/39 och åren 1946— 1955 223

1 Sveriges bytesbalans åren 1946—1955. Miljoner kronor 229 V I I I : 2 Export- och importvolymens årliga procentuella förändring 1946—1955 230 V I I I : 3 Prisindex för export och import samt terms of trade år 1938 och åren 1947—1955. Index 1949 = 100 . . . 232 V I I I : 4 Utrikeshandelns länderfördelning åren 1936/38,1946/ 48 samt 1954 och 1955. Procenttal. Löpande priser 232 V I I I : 5 Bytesbalansen åren 1955 och 1960. Miljoner kronor i 1955 års priser 239

Diagramförteckning Kap. IV.

Kap. V.

Kap. VI.

Diagram IV: 1 »

IV: 2

»

IV: 3

»

V: 1

»

V: 2

»

V: 3

» »

V: 4 V: 5

»

V: 6

»

VI: 1 a-c Olika investeringsområdens volymmässiga utveckling åren 1946—1955. Index 1946 = 100 155, 158, 159 VI: 2 Investeringsutvecklingen inom vissa industrigrenar åren 1937—1955 167 VI: 3 Industriinvesteringarna i relation till produktionsvolym, förefintlig utrustning och energiförbrukning åren 1937—1955 168 VI: 4 Principdiagram över investeringarnas karaktär på olika områden 192

» » »> Kap. VII.

Kap. VIII.

Befolkningens förändringar i olika åldersgrupper åren 1940—1970 83 Ökning resp. minskning ( ± procent) av befolkning i åldern 15—64 år genom in- och utrikes omflyttning. Länsvis åren 1951—-1955 87 Genomsnittlig årlig förändring av antalet yrkesverksamma åren 1930—1955. 1 000-tal 108

»

VII: 1

»

VII: 2

» VIII: 1 » VIII: 2 » VIII: 3 » VIII: 4

Produktionsvolymens utveckling inom jordbruksnäringen åren 1938/39—1955. Index 1938 = 100 114 Produktionsutvecklingen inom vissa industribranscher åren 1935—1955. Index 1935 = 1 0 0 118 Produktions- och investeringsutvecklingen inom den egentliga industrin åren 1937—1955 119 Framtidsperspektiv vid aktiv energipolitik 125 Kraftförbrukning och krafttillgång åren 1928—• 1963 128 Produktionsutvecklingen för vissa skogsindustriprodukter åren 1946—1955 140

Den statliga konsumtionen år 1938/39 och åren 1945/46—1954/55. Relativ fördelning 223 Den kommunala konsumtionen efter förbrukningsområden åren 1938/39, 1946, 1949, 1951—1953. Relativ fördelning 224 Volymutvecklingen för totala exporten och olika undergrupper åren 1950—1955. Index 1949 = 100 231 Volymutvecklingen för totala importen och olika undergrupper åren 1950—1955. Index 1949 = 100 231 Beräknad exportvolym år 1960 totalt och för olika undergrupper. Index 1955 = 100 237 Beräknad importvolym år 1960 totalt och för olika undergrupper. Index 1955 = 100 238

Till Herr Statsrådet

och Chefen för

Finansdepartementet

För att verkställa utredning rörande den ekonomiska utvecklingen under perioden 1956—1960 tillkallade dåvarande chefen för finansdepartementet enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 25 augusti 1955 följande fem sakkunniga, nämligen professorn Ingvar Svennilson (ordförande), numera statssekreteraren i handelsdepartementet Gustav Cederwall, sekreteraren i landsorganisationen Per Holmberg, numera byråchefen i finansdepartementet, docenten Ingvar Ohlsson och direktören i jernkontoret, f. d. statssekreteraren Ragnar Sundén. Åt förste sekreteraren Reidar Thilert uppdrogs att vara sekreterare åt de sakkunniga. Till utredningens förfogande har vidare, räknat fr. o. m. den 1 augusti 1956, ställts politices magistern Valfrid Paulsson i egenskap av biträdande sekreterare. Genom beslut den 2 december 1955 förordnade departementschefen byråchefen hos statens jordbruksnämnd Lars Juréen, byrådirektören hos arbetsmarknadsstyrelsen Curt Canarp samt byrådirektören hos statens handelsoch industrikommission Lars Masreliez att såsom experter biträda utredningen. Härutöver har utredningen under hand för särskilda undersökningar anlitat docenten Gösta Ahlberg, docenten Ragnar Bentzel, filosofie kandidaten östen Johansson, förste aktuarien Olle Lindahl, förste aktuarien Bertil Nyvander, filosofie doktorn Erik Ruist, sekreteraren Karl-Olov Samuelsson och filosofie kandidaten Kurt Savosnick. Vi har arbetat under namnet 1955 års långtidsutredning. Under utredningsarbetets gång har vi haft talrika överläggningar med statliga myndigheter, näringsorganisationer och branschsammanslutningar samt med enskilda företag (jämför bilaga). Vid våra undersökningar av utvecklingstendenserna under de närmas le åren har vi utgått från den förutsättningen, att några plötsliga omkastningar i det internationella läget inte skall inträda. Den under senaste tiden uppkomna Suezkonflikten har emellertid i stor utsträckning omkastat betingelserna för vårt utredningsarbete. Det har dock självfallet inte varit möjligt att annat än i mycket begränsad utsträckning bedöma konfliktsituationens återverkningar på den långsiktiga utvecklingen och den ekonomiska politiken.

12 Det material vi sammanställt avser att belysa några av de problem, som kan komma att aktualiseras under den närmaste framtiden, men kan inte göra anspråk på fullständighet. Det har därför inte varit möjligt för oss att utforma ett mera preciserat program. Vi har som experter inte heller velat ge uttryck för en uppfattning i de politiska avvägningsfrågor, som härvid reser sig. Vi har sett vår uppgift snarare vara att redovisa ett material, som kan bilda utgångspunkt för utformningen av den allmänna ekonomiska politiken. Vi vill också understryka, att vi inte ansett oss böra närmare ingå på den ekonomiska politikens medel. Under hänvisning till nu anförda och i texten gjorda reservationer får vi härmed vördsamt överlämna vårt betänkande. Stockholm den 11 december 1956 INGVAR SVENNILSON GUSTAV CEDERWALL

PER HOLMBERG

INGVAR OHLSSON

RAGNAR SUNDÉN I Reidar

Thilert

Utredningsdirektiven

Efter g e m e n s a m b e r e d n i n g m e d s t a t s r å d e t s övriga l e d a m ö t e r a n f ö r d e d å v a r a n d e chefen för f i n a n s d e p a r t e m e n t e t , s t a t s r å d e t Sköld, till s t a t s r å d s p r o tokollet den 25 a u g u s t i 1955 b l a n d a n n a t följande. Under efterkrigstiden har vid ett par tillfällen företagits utredningar rörande utvecklingstendenser inom den svenska ekonomin och uppdragits riktlinjer för vissa åtgärder att påverka utvecklingen. Det första långtidsprogrammet gjordes 1948 i samband med Marshallplanen och på begäran av organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete. I centrum för den härvid utformade fyraårsplanen stod balansen i utrikeshandeln. Utredningens huvudresultat var ett påvisande att 1947 års stora import inte var onormal och att problemet bestod i att få upp exporten i tillräcklig utsträckning. Programmet godkändes av regeringen och presenterades för Parisorganisationen i samband med Marshallhjälpen. Inom landet bedrevs upplysning om programmet, vilket i stort sett accepterades av alla grupper. För den ekonomiska politiken medförde programmet, att exportindustrin gavs favörer av olika slag, särskilt inom byggnadsregleringen. Programmets målsättningar visade sig senare alltför blygsamma och redan efter ett par år hade målen nåtts. Ett andra långtidsprogram utarbetades 1950—51 av 1950 års långtidsutredning och avsåg första hälften av 1950-talet. Utredningen koncentrerades huvudsakligen kring investeringsavvägningen. Resultatet blev en motivering för en hög investeringsverksamhet särskilt i fråga om de offentliga investeringarna. Programmet anmäldes i finansplanen 1952 med följande ord: »Även om de i utredningen diskuterade alternativen preciserats i ett konkret program i syfte att belysa tankegångarna, ligger det i sakens natur, att det icke varit meningen att formellt fastställa ett sådant program. Detta får i stället tjäna såsom vägledning vid framtida ståndpunktstaganden beträffande den ekonomiska politiken och därvid vägas mot övriga existerande målsättningar.» I stort sett har den ekonomiska politikens utformning under senare år följt långtidsutredningens intentioner och det kan nu konstateras, att verkligheten mycket väl svarar mot långtidsutredningens beräkningar. Produktionsstegringen har dock varit något större än vad utredningen förutsatt och möjliggjort en gynnsammare konsumtionsutveckling. Investeringarna har emellertid också legat mycket högt och i stor utsträckning fått en inriktning som svarar mot långtidsutredningens målsättning. Behov föreligger nu av en förnyad översikt över den svenska samhällsekonomins utvecklingstendenser under den närmaste femårsperioden. Främst gör sig detta behov av en ny långtidsutredning gällande i fråga om investeringsavvägningen. Denna har stått i centrum för den politiska diskussionen under senare år och kommer sannolikt att göra det också i fortsättningen. I årets nationalbudget presenterades vissa sammanställningar rörande investeringsutvecklingen på olika områden under hela efterkrigstiden och jämfört med det sista året före kriget. En sådan redogörelse för hur utvecklingen h a r varit i förfluten tid kan givetvis inte ge tillräcklig ledning för bedömningen av hur det bör vara i fortsättningen. Detta kan endast åstadkommas genom att behoven på olika områden inventeras och en samlad överblick av dem skapas. En planering sker kontinuerligt på olika

14 delområden såsom för bostäderna, vägarna, kraftförsörjningen m. m., men det är avvägningen som här är det väsentliga. En bedömning av investeringsavvägningen torde knappast kunna ske utan visst beaktande av de medel, som kommer i fråga för att från det allmännas sida påverka investeringarnas omfång och inriktning. För en bestämd investeringsavvägning torde sålunda vissa ekonomisk-politiska medel framstå som lämpliga och andra som mindre lämpliga. I den utsträckning detta befinnes erforderligt bör därför i samband med utformandet av ett nytt långtidsprogram överväganden kunna ske rörande medlen att åstadkomma den önskade investeringsutvecklingen. Användningen av olika medel för den ekonomiska politiken bör bli föremål för mera allmänna överväganden inom den utredning angående den fulla sysselsättningens konsekvenser, som jag i annat sammanhang kommer att begära bemyndigande att få tillkalla. De bedömanden, som det kan finnas anledning att göra i samband med utformandet av ett konkret långtidsprogram, torde emellertid därvid kunna tjäna som utgångspunkter. Utrikeshandeln stod i centrum 1948 medan den andra långtidsutredningen främst behandlade investeringsavvägningen. Det förefaller som om man nu skulle ha anledning att på nytt undersöka framför allt exportens utveckling på längre sikt. Det gäller här tillgången på råvaror, dispositionen av arbetskraften och inriktningen av investeringarna. I det sammanhanget bör också verkningarna av det nordiska samarbetet uppmärksammas. För genomförandet av den nu önskvärda långtidsutredningen synes samma metodik som vid de två föregående tillfällena böra komma till användning. Arbetet synes sålunda böra uppdragas åt ett litet antal experter. Dessa bör bland annat inventera det planeringsarbete som pågår på olika håll inom förvaltningen och sålunda äga rätt att från verk och myndigheter inhämta de upplysningar som kan behövas. Utredningen synes böra bedrivas med sådan skyndsamhet, att dess resultat kan föreligga i mitten av nästa år.

Inledning

Utredningens

syfte och metod

Det är nu tredje gången som de långsiktiga utvecklingstendenserna i den svenska ekonomin sammanfattas i en utredning. Denna tar sikte på de utvecklingstendenser och utvecklingsmöjligheter som kan erbjuda sig under de närmaste fem å tio åren, d. v. s. fram till 1960 resp. 1965. Möjligheterna att överblicka utvecklingen under en så lång framtida period är starkt begränsade. De internationella marknaderna och den tekniska utvecklingen kan bjuda på överraskningar, som nu på intet sätt kan förutses. Det är ovisst i vilken riktning konsumenternas fria val kommer att leda efterfrågan på inom landet producerade och importerade varor. Statsmakterna kommer vidare att under de närmaste åren fatta beslut om utbyggnad av den offentliga verksamheten resp. om beskattningen, som nu inte kan förutsägas; många väsentliga frågor ligger ännu på utredningsstadiet eller har ännu inte ens avancerat så långt. Slutligen visar utvecklingen efter kriget, att vi trots den allmänt accepterade fulla sysselsättningens politik inte kan bortse från kortsiktiga konjunkturväxlingar, som påverkar sysselsättningen åtminstone inom vissa delar av näringslivet. Den senaste tidens händelser visar också, att förvecklingar ute i världen kan medföra plötsliga omkastningar i det internationella läget, som påverkar vår ekonomiska utveckling både på kort och lång sikt. Det kan därför synas vara en orimlig uppgift att ens skissartat försöka teckna de möjligheter som landets ekonomiska utveckling kan erbjuda på något längre sikt. Men samtidigt finns det ett behov att planera för framtiden. Det finns trots allt ett allmänt utbrett förtroende till att de ekonomiska framsteg som vårt land gjort under de gångna årtiondena skall fortsätta. Och det finns anledning att ta denna utvecklingsoptimism med i betraktande vid uppläggningen av olika åtgärder från samhällets sida liksom vid planeringen inom det enskilda företaget och för det enskilda hushållet. Ett alltför kortsiktigt perspektiv på utvecklingen av samhällsekonomin kan leda till allvarliga misstag, som i sin tur verkar hämmande på de långsiktiga framstegen. Det finns väl fog för att säga, att den ekonomiska debatten och politiken i Sverige efter kriget tidigare haft en tendens att inrikta sig på frågan om fördelningen av våra nuvarande resurser. Det finns emellertid ett växande intresse för att diskutera frågan om utvecklingen av dessa resurser och vad som kan göras för att påskynda den. Den utredning som härmed framläggs har bl. a. till syfte att skapa ett bättre underlag för en sådan d:s-

16 kussion. De undersökningar som vi företagit visar också, att även om utvecklingen under de närmaste fem å tio åren kan komma att förlöpa inom ganska vida gränser på ett sätt som mera exakt nu inte kan överblickas, vissa tendenser utan tvivel kommer att göra sig gällande, vilka i sin tur skapar bestämda utvecklingsproblem. Det är närmast på dessa utvecklingsfrågor som den följande diskussionen är inriktad. Även i de fall, där vi valt att ange utvecklingstendenser eller utvecklingsmöjligheter i form av kvantitativt preciserade alternativ, har syftet sålunda inte varit att ställa en bestämd prognos utan endast att skapa en utgångspunkt för diskussion av väsentliga problemställningar. Behovet att söka överblicka utvecklingen på något längre sikt har framträtt såväl inom de enskilda företagen och näringslivets sammanslutningar som i den statliga förvaltningen. Inom åtskilliga större företag uppgörs numera planer för produktion, investeringar m. m. för de närmaste fem ä tio åren. Motivet för en sådan planering är bl. a. behovet att på ett målmedvetet sätt utveckla kapitalutrustningen och produktionen. Det tar ju ofta inånga år att genomföra ett visst anläggningsprojekt och det finns då ett behov att i god tid koordinera olika delar av investeringarna samt att anpassa dem till företagets tekniska, kommersiella och finansiella utveckling. Företagen tvingas i sådana sammanhang att utgå från vissa förutsättningar om utvecklingen inom samhället i övrigt. Grundläggande blir därvid de antaganden man gör om den allmänna framstegstakten i samhällsekonomin. Motsvarande behov finns inom de offentliga organ, som svarar för samhällets politik på olika områden. För att ta ett exempel måste utbildningen av lärare samt byggandet av undervisningslokaler anpassas till de väntade förändringarna av å ena sidan dels de uppväxande ungdomskullarna, dels önskemålet om en standardhöjning för skolutbildningen och dels närings livets behov av speciell utbildning för olika ändamål. Exemplen kan, som framgår av den följande framställningen, mångfaldigas. Uppenbart är att planeringen på dessa olika områden står i ett inbördes beroendeförhållande. Det syns då vara av värde att sammanställa dessa olika utvecklingsplaner, att undersöka om de inbördes är förenliga med varandra samt att så långt möjligt klargöra i vad mån de anspråk, som ställs på samhällets samlade resurser, står i rimligt förhållande till deras utveckling, sådan man nu kan bedöma den. Ett av de viktigaste syftena med en långtidsutredning av det slag, som nu företagits, är att fylla denna servicefunktion i förhållande till näringslivet och olika sidor av den offentliga verksamheten. Som framgår av den följande framställningen har utredningens arbete också i hög grad baserats på de uppgifter om utvecklingstendenser och planer, som kunnat redovisas av företag och statliga organ. Syftet med utredningen har emellertid också varit att ange vissa utgångspunkter för uppläggningen av den allmänna ekonomiska politiken. Inom alla samhällsgrupper här i landet finner man en progressiv inställning i

17 den meningen, att växande anspråk ställs på nationens resurser både vad gäller konsumtion och kapitalbildning; man kan lätt konstatera, att dessa anspråk totalt sett vida överstiger de möjligheter, som med någon grad av sannolikhet kan komma att realiseras. Denna progressiva inställning är en värdefull tillgång. Den är en av de säkraste garantierna för att de ekonomiska framstegen kommer att fortsätta. Men samtidigt är det nödvändigt att klargöra, att även under gynnsamma betingelser resursernas tillväxt är begränsad och att därför en avvägning mellan olika önskemål och behov måste komma till stånd, antingen som ett resultat av marknadens mekanismer eller genom en ändamålsenligt inriktad ekonomisk politik. Utredningens syfte är att ange vissa utgångspunkter för en bedömning av dessa frågor, inte i form av bestämda politiska rekommendationer utan i form av vissa alternativ, som kan bedömas ligga inom det möjligas gräns. Diskussionen i det följande tar närmast sikte på utvecklingen under de närmaste fem åren. I vissa sammanhang, särskilt på investeringsområdet, har det emellertid ansetts möjligt och önskvärt att utsträcka perspektivet ett helt årtionde framåt. I sådana sammanhang föreligger nämligen ett klart behov av en avvägning av investeringarnas fördelning i tiden. På vissa områden är det angeläget att redan under de närmaste åren åstadkomma en betydande kapacitetsökning. På andra områden, där även angelägna investeringsbehov föreligger, kan man däremot överväga att uppskjuta investeringarna till en senare femårsperiod, då ramen för hela investeringsverksamheten kan väntas bli väsentligt större. Syftet med att införa det något längre perspektivet i bilden är emellertid endast att klargöra det förhållandet, att de växande möjligheterna till investeringar på längre sikt kan påverka den ekonomiska verksamhetens inriktning under den närmaste femårsperioden. Samma synpunkt kan tillämpas på hela det utredningsarbete, som här framläggs. Man tvingas ständigt, eller borde i varje fall göra det, att fatta omedelbara beslut i perspektivet av handlingsmöjligheterna på längre sikt. De föreställningar vi sökt bilda oss om utvecklingen under de närmaste fem åren har som främsta syfte att påverka det omedelbara handlandet inom företag och offentliga organ. Behovet av en "rullande"

framtidsbedömning

På grund av ovissheten om framtiden kan vi inte räkna med att även vårt bästa omdöme om utvecklingen under de närmaste fem åren kommer att förverkligas. De omdömen om utvecklingen, som framläggs i det följande, har därför inte karaktären av definitiv prognos, naturligtvis ännu mindre karaktären av en plan för en så lång tidsperiod. Redan under de närmaste åren, ja månaderna, kan händelser komina att inträffa, som påverkar vårt omdöme om den fortsatta utvecklingen. Värdet av den långtidsutredning, som nu framläggs, kan sålunda väntas bli relativt körtlivat. Det finns ett behov att ständigt revidera den med hän2—501653

18 syn till nya händelser och erfarenheter. Detta leder fram till den slutsatsen, ött om man över huvud anser en översikt av de mera långsiktiga utvecklingsmöjligheterna vara värdefull för de löpande besluten inom näringsliv och samhällsorgan, det också finns ett behov att successivt revidera dessa bedömningar genom fortsatta undersökningar. Man skulle kunna uttrycka saken så att det i en marknadsekonomi, sådan som den svenska, med dess starka beroende av utlandet, finns behov av en »rullande» framtidsbedömning och planering. Denna uppfattning har på ett realistiskt sätt accepterats av de enskilda företagen i deras planering för framtiden. Vi menar att studiet av långsiktstendenserna inom ekonomin i allmänhet bör betraktas på samma sätt. Bland de förutsättningar, som relativt snabbt kan förskjutas, märks i första hand framtidsutsikterna på de internationella marknaderna med dessas återverkan på Sveriges utrikeshandel och valutaställning. Investeringsplanerna ändras successivt under inflytande bl. a. av sådana förändringar. Sedan något år gått kan man också överblicka, i vilken utsträckning en utbyggnad av kapaciteten kommit till stånd i enlighet med tidigare uppgjorda planer. Andra frågor, som behöver följas mera kontinuerligt om man vill hålla framtidsbedömningen aktuell, är exempelvis befolkningsutvecklingen, yrkesverksamheten, produktiviteten och sysselsättningen på olika områden, konsumtionens utveckling och dess förhållande till kapacitetsulvecklingen, produktionsutvecklingen i allmänhet, resursernas fördelning på olika användningsområden samt förskjutningar i inkomster, sparande och beskattning. Alla dessa frågor följs i de nationalbudgetundersökningar, som årligen utarbetas på ett års sikt. Vad det därutöver närmast gäller är att år från år jämföra dessa förändringar med långtidsutredningen för samma period samt att ställa in dem i ett längre tidsperspektiv. Resultatet kan bli en åtminstone partiell revision av perspektivet för en något längre period. Därvid kan man tillgodogöra sig de undersökningar av annat slag, som successivt läggs fram. Resultatet av sådana fortlöpande undersökningar skulle kunna bli en kort årlig rapport om de förskjutningar i betingelserna för den långsiktiga utvecklingen som ägt rum sedan närmast föregående större långsiktsutredning framlades. Skulle mera djupgående ändringar i de ekonomiska förutsättningarna inträda, kan det bli nödvändigt att utvidga denna rapport till en mera fullständig utredning, även om fem år ännu inte förflutit sedan en sådan senast lades fram. Ett sådant kontinuerligt utredningsarbete skulle även förbättra möjligheterna att inom en kort period sammanställa en mera grundlig ny långtidsutredning. Initiativ skulle i god tid kunna tas till undersökningar, som med svårighet kan genomföras på kort tid. Sådana undersökningar, exempelvis prognoser baserade på befolkningsstatistiken, skulle kunna så långt möjligt samordnas, så att de blir jämförbara. Och viss personal skulle ge-

19 nom att kontinuerligt följa utvecklingen förvärva specialkunskaper på de områden, som blir aktuella i långtidssammanhang. Dessutom skulle ett kontinuerligt arbete med att följa den ekonomiska utvecklingen på längre sikt kunna underlätta en realistisk planering på olika delområden. Med hänsyn till det intima sambandet med den årliga nationalbudgclen finner vi det önskvärt, att detta fortlöpande arbete på långtidsprobleinen förläggs till det inom finansdepartementet arbetande nationalbudgetkansliet. Långtidsutveckling

och

konjunktur

Det finns behov att redan inledningsvis redovisa den framlagda översiktens förhållande till de mera kortsiktiga konjunkturproblemen. Som redan framhållits finns det ingen möjlighet att nu ange ett när, var och hur beträffande de konjunkturväxlingar, som kan inträda under de närmaste fem åren. Vid vår bedömning av den allmänna framstegstakten har vi emellertid tagit hänsyn till möjligheten att, liksom under de gångna tio åren, utvecklingstakten år från år kan komma att rubbas av kortsiktiga konjunktursvängningar. Men samtidigt har vi utgått från att man även i fortsättningen i stort sett skall lyckas upprätthålla en i det närmaste full sysselsättning. Speciellt har bedömningen av utvecklingsmöjligheterna under perioden som helhet grundats på det antagandet, att vi om fem år skall kunna utnyttja våra resurser i samma grad som för närvarande; vår bedömning av den ekonomiska tillväxten över femårsperioden som helhet svarar sålunda närmast mot den utveckling av våra produktiva resurser som vi räknat med skall kunna äga rum, även om den något fördröjs av mindre kortsiktiga konjunkturväxlingar. Vi vill understryka, att vi betraktar det som ett rent antagande att en djupare kris inte skall inträffa under periodens lopp eller vid dess slut. Möjligheten därav har vi å ena sidan icke velat utesluta men har å andra sidan icke velat lägga den till grund för vår diskussion. Sådana alternativ för utvecklingen skulle kräva en revision av alla planer, en problemställning som vi inte ansett det vara vår uppgift att ingå på.

KAPITEL I

Resurser och behov

Expansionens

förutsättningar

1. Problem på lång och kort sikt Utvecklingen av våra resurser och av vår produktion har under de senasde årtiondena gått i relativt snabb takt. Styrkan i denna utveckling kan belysas med det räknestycket att, om samma takt fortsättningsvis kunde upprätthållas som genomsnittet under perioden 1946—-1955, vår nationalprodukt skulle fördubblas inom loppet av tjugo år. Som senare skall visas måste beräkningar rörande den ekonomiska utvecklingen, som grundas på uppskattningar av nationalprodukten, omges med många reservationer. De måste kompletteras med ett realistiskt studium av produktionens inriktning på olika områden. En allmän bedömning av förändringarna i arbetsförhållanden och samhällsmiljö måste tas med i bilden. Den anförda kalkylen säger oss likväl, att om de krafter, som driver utvecklingen framåt, inte försvagas, bör vi inom en överskådlig framtid ha möjlighet både att på ett radikalt sätt höja vår levnadsstandard och att bygga ut vår kapitalutrustning i en mycket snabbare takt än för närvarande. Utvecklingen mot en högre produktion och levnadsstandard är emellertid en både invecklad och svårbalanserad process. Dess problem har inte mer än börjat bearbetas av den ekonomiska vetenskapen. Våra kunskaper om dess invecklade sammanhang är därför synnerligen begränsade. Vad man kan göra, om man vill belysa förutsättningarna för den fortsatta utvecklingen, är därför endast att utan anspråk på fullständighet diskutera några av de faktorer, som är av betydelse i det allmänna utvecklingssammanhanget. Dit hör i främsta rummet de »yttre» förutsättningar för utvecklingen, som representeras av den internationella marknaden och de tekniska framstegen. Dit hör vidare tillväxten av våra resurser av kapitalutrustning, arbetskraft och tekniskt kunnande, vilka alla kan i viss mån påverkas av våra egna åtgärder. Dessa frågor binds till sist samman i det allmänna ekonomiska problemet, hur vi skall inrikta användningen av dessa resurser, så att vi i så hög grad som möjligt tillgodogör oss den tekniska utvecklingen och den konjunktur, som världsmarknaden kan komma att erbjuda. Förutsättningen för att detta över huvud skall vara möjligt är givetvis, att dessa resurser äger en hög grad av rörlighet, så att anpassningen till nya förutsättningar kan ske snabbt. Några av dessa förutsättningar och problem skall vi försöka belysa i det följande. Det hör till den ekonomiska utvecklingens problematik, att hur lysande

21 man än till äventyrs bedömer de långsiktiga möjligheterna, början alltid måste te sig svår. Inom en begränsad tidsperiod kan endast relativt blygsamma resultat förverkligas. Man tvingas därför ständigt till svårlösta ekonomiska avväganden vid resursernas fördelning; dessa svårigheter avspeglas i den ekonomiska politiken. Varje period har därvid sin speciella problematik, som betingas av aktuella tendenser och behov. Under vissa perioder kan aktuella tendenser hota att försvaga den långsiktiga expansionen. Avsikten med en diskussion av ett lands långsiktsproblem bör just vara att skapa ett underlag för en bedömning av frågan, i vilken ordningsföljd olika sidor av det ekonomiska systemet bör utvecklas i syfte att möjliggöra en väl balanserad expansion. Vi skall i detta kapitel belysa några sådana problem, som syns ha en särskild aktualitet under åren fram till 1960. De företeelser, som vi därvid funnit vara av särskild betydelse, kan anges med nyckelorden barn, bilar och bostäder. 2. De internationella förutsättningarna

En för hela vår ekonomiska utveckling central fråga är givetvis den, om vi skall räkna med att en stor utrikeshandel kommer att innebära ekonomiska fördelar. Svaret på denna fråga blir beroende dels av hur vi bedömer den framtida konjunkturen på våra export- och importmarknader, dels av hur den tekniska utvecklingen kommer att påverka förutsättningarna för den svenska produktionen. Det är givetvis svårt att bilda sig en föreställning om utvecklingstendenserna i dessa avseenden på något längre sikt. Man kan vänta sig djupgående strukturella förändringar i världsekonomin bl. a. som en följd av kolonialsystemets avveckling, de allmänna industrialiseringstendenserna och utvecklingen mot politiskt bestämda handelspolitiska blockbildningar. Av särskild betydelse kan för vår del bli framgången i strävandena mot en gemensam nordisk resp. europeisk marknad. Sådana förändringar kan inom loppet av ett årtionde radikalt förändra våra handelspolitiska förutsättningar och då även öka eller minska fördelarna av en stor utrikeshandel. Stora men ovissa förändringar kan även bli följden av den tekniska utvecklingen, som exempelvis kan ändra vårt beroende av importerade råvaror eller andra länders beroende av vår på egna naturtillgångar grundade export. Den enda slutsats man kan dra av dessa ovissa framtidsutsikter syns vara den, att vi måste bevara en sådan rörlighet i vårt näringsliv, att det snabbt kan anpassas efter och dra fördel av nya situationer. I övrigt får vi nöja oss med att anlägga ett relativt kort perspektiv på utrikeshandeln. Ett försök till en sådan bedömning har företagits i kapitel VIII för åren fram till 1960. Den har baserats på planerna för utveckling av svensk exportindustri samt med importen konkurrerande svensk produktion, resp. på förbrukningen av olika varor inom landet.

22 Kärnpunkten i denna bild av den framtida utvecklingen är att vissa svenska industrier, malmbrytning, skogsindustrier samt vissa grenar av verkstadsindustrin börjat förbereda en mycket betydande ökning av sin kapacitet, som skulle leda till en väsentlig ökning av vår export; en motsvarande utvidgning planeras även av den svenska handelsflottan. Marknaden för deras produkter och tjänster är relativt konjunkturkänslig och man kan inte bortse från möjligheten av kortare eller längre konjunkturbakslag. Men om världskonjunkturen i allmänhet blir gynnsam, kan vi inte finna annat än att man har rätt att vänta sig att deras ekonomiska förutsättningar blir relativt gynnsamma. Därigenom skulle skapas underlag för en lönande utrikeshandel på en hög nivå. Svårare är det att bedöma importens utvecklingstendenser och ekonomiska villkor. Två delvis balanserande förändringar syns här komma att dominera utvecklingen. Å ena sidan planeras en utbyggnad av den svenska stålproduktionen, som syns komma att gå väsentligt längre än tillväxten av den inhemska konsumtionen och som sålunda möjliggör en betydande nedskärning av importen vid sidan av en viss ökning av exporten. Å andra sidan växer — i varje fall till dess atomkraftens utveckling hunnit bli en faktor att räkna med i vår energibalans — vårt beroende av importerade bränslen. Räknar vi med oförändrade export- och importpriser, skulle dessa förändringars netto skapa ett utrymme för import i övrigt. Goda utsikter syns finnas att vi inte skall behöva räkna med att frånvaron av marginal i vår bytesbalans skall bromsa vår inre expansion eller tvinga oss att genom tullar eller andra restriktioner begränsa vår import och därigenom leda produktionen in på mindre lönande områden. Men man kan givetvis inte bortse från risken för en försämring av relationen mellan export- och importpriser. Krisen i Mellersta östern har sålunda aktualiserat risken för en höjning av priserna på olja och kol. I kapitel VIII har angetts vilken belastning detta kan medföra för vår bytesbalans. Det är dock möjligt att detta kan balanseras av en ökning av fraktsatserna för vår handelsflotta och priserna på vissa exportvaror. De allmänna slutsatserna rörande utrikeshandelns utveckling måste med nödvändighet bli relativt osäkra. Det finns ett starkt behov av mera djupgående fortlöpande undersökningar på detta område, än vad vi haft möjlighet prestera. Man kan i varje fall inte bortse från riskerna för en mindre gynnsam utveckling av vår bytesbalans, särskilt som en följd av en försämring av relationen mellan export- och importpriser. Bortser man från sistn ä m n d a faktor och anlägger ett medellångt perspektiv, d. v. s. fram till omkring 1960, syns emellertid relativt goda utsikter finnas, att bytet med utlandet skall kunna balanseras utan restriktioner riktade mot importen. Denna slulsats skulle dock väsentligt ändras, om man hade att motse en inre kostnadsinflation, som rubbar vårt konkurrensförhållande till utlandet resp. genom ett köpkraftsöverskott, som leder till en ökad importbenägenhet.

23 När vi dragit våra slutsatser har vi även bortsett från en ännu allvarligare risk: en kvantitativ begränsning av tillförseln av olja och kol. Detta är en möjlighet som aktualiserats genom Suezkrisen och som skulle kräva en anpassning av helt annan art än den, som diskuterats i detta betänkande. 3. Den tekniska utvecklingen Utvecklingen efter kriget har kännetecknats av stora tekniska framsteg, och i de ledande industriländerna har allt större summor lagts ner på forskning, tekniskt utvecklingsarbete samt utbildning av tekniskt kvalificerad personal. Kapaciteten på detta område och tillgången på tekniker har i växande grad kommit att betraktas som en för ett lands ekonomiska utveckling lika väsentlig faktor som kapitalbildningen. Kostnaderna för allt detta har dock i de ledande länderna stannat vid ett par procent av nationalprodukten. Sannolikt har man rätt, när man hävdar, att detta kan betraktas som en synnerligen lönande investering, om man tar i betraktande, vad det kan betyda för den framtida framstegstakten. Det är naturligt, att ett litet land som Sverige i första hand får inrikta sig på att tillgodogöra sig och till sina speciella förhållanden anpassa de framsteg, som görs i andra länder. Redan för dessa uppgifter krävs en stor tillgång på tekniker och en motsvarande forskningsorganisation. Men kraven på dessa ökas, i den mån vi själva vill utföra pionjärinsatser, som möjliggör för svensk produktion att hävda sin ställning i konkurrens med andra länder. Det finns skäl att tro, att i framtiden våra största möjligheter just kommer att ligga på områden, där särskilt höga krav ställs på vår tekniska standard. För närvarande råder emellertid på flera områden brist på tekniker och detta förhindrar såväl en effektiv lösning av många utvecklingsproblem som en önskvärd expansion inom vissa produktionsområden. Den fördubbling av studentantalet vid universitet och högskolor, som man motser under det närmaste årtiondet, ger oss nu en möjlighet att öka utbildningen vid naturvetenskapliga fakulteter och tekniska högskolor i minst samma takt. Detta k a n så småningom åtföljas av en expansion av forskning och utvecklingsarbete. Den kostnad vi nu lägger ned på dessa områden är i förhållande till våra samlade resurser så blygsam, att även en relativt kraftig utvidgning kan genomföras, utan att det i högre grad inkräktar på annan löpande förbrukning. Det tar givetvis ganska lång tid, innan sådana åtgärder avsätter färdiga resultat. Expansionen på detta område under de närmaste åren Blir därför en typisk investering för en något mera avlägsen framtid. Beträffande de närmaste åren kan man fråga, i vad mån man har rätt att räkna med att de tekniska framsteg, som vi kan tillgodogöra oss eller själva skapa, kommer att bli snabbare än tidigare och möjliggöra en i motsvarande grad påskyndad utveckling av vår produktion. Frånsett att de tekniska framstegen är svåra att mäta på ett sammanfattande sätt, kan man ifrågasätta, om inte en sådan förväntan tenderar att överskatta de tekniska ny-

u heternas omedelbara verkningar. För det första är det inte säkert, att de nu aktuella tekniska landvinningarna relativt sett innebär mera betydande framsteg än på sin tid elektriciteten och explosionsmotorn. För det andra är man ofta benägen att förbise, att tillämpningen av en ny teknik i stort sett är en graduell process. Detta förhållande kan illustreras med de nu aktuella perspektiven på »automationen» och atomkraften. De tekniska nyheter som sammanfattas under rubriken »automation» betraktas numera alltmera allmänt som ett fullföljande av den mekanisering, som kännetecknat den hittillsvarande utvecklingen av produktionen. Man har knappast anledning vänta sig, att de under de närmaste fem åren kommer att leda till en accelerering av produktivitetsutvecklingen i svensk industri. Dess tillämpning syns bli en mera graduell process utan våldsamma förändringar i arbetskraftens sysselsättning; utvecklingens takt påverkas såväl av den successiva stegringen av de relativa arbetskostnaderna, som av tillgången på kapital och av avsättningsmarknadens storlek. Man har därför knappast heller anledning räkna med en språngvis ökning av ersättningsinvesteringarna i maskiner. Annorlunda kan det komma att ställa sig på vissa delar av kontorsområdet, där de nya databehandlingsmaskinerna redan inom de närmaste åren kan leda till en starkt ökad prestation per sysselsatt person. Beträffande atomkraften inskränker vi oss till att konstatera, att den tills vidare främst erbjuder möjlighet att använda ett nytt bränsle, varpå riklig tillgång finns inom landet. I första hand torde atomvärme komma att användas för uppvärmning av bostäder, medan elkraft på basis av uran tills vidare ställer sig dyrare än den vattenkraft som närmast står i tur att byggas ut. De närmaste fem—tio åren kan betecknas som en experiment- och utvecklingsfas för utbyggnaden av atomkraften. Omkring 1960 kan de första atomvärmeverken väntas komma i drift, följda av ett nytt varje eller vartannat år under perioden 1961—1965. Först inemot mitten av 1960-talet väntas det första atomkraftverket komma i gång och det är inte förrän under loppet av 1970-talet som atomkraften blir en större post att räkna med i vår energibalans.

Resurserna och deras rörlighet 1. Kapitalutrustningens tillväxt En internationell jämförelse visar, att kapitalbildningens andel av den svenska nationalprodukten ligger relativt högt. Kapitalbildningskvoten är väsentligt högre endast i ett annat västeuropeiskt land, Norge, som i stor utsträckning baserar denna kapitalbildning på upplåning i utlandet. Detta relativt gynnsamma utgångsläge framstår än tydligare, om man tar hänsyn till att nationalprodukten per capita i Sverige ligger högst i Europa.

25 Den svenska kapitalbildningskvoten är dessutom inte oväsentligt högre än under högkonjunkturerna före kriget. Därtill kommer att över en längre period kapitalbildningen blir större, när växlingen mellan låg- och högkonj u n k t u r ersätts av en relativt jämnhög sysselsättning. Den höga kapitalbildningskvoten innebär, att nationalförmögenheten växer i relativt snabb takt, samt att den till sin sammansättning blir relativt modern. Som exempel kan nämnas, att industrins kapitalutrustning, exkl. kraftverken, enligt den värdering, som ligger till grund för brandförsäkring, 1955 hade ett värde av närmare 30 miljarder kronor. Enligt en grov uppskattning i fasta priser innebär detta mer än en fördubbling sedan åren närmast före det senaste världskriget och — eftersom en del av det äldre kapitalet blivit ersatt under de mellanliggande åren — bör den del av kapitalutrustningen, som tillverkats under dessa år, vara ännu större. Produktionsförmågan hos våra kraftverk hade 1955 nått en nivå av ca 25 miljarder kWh, mot endast ca 9 miljarder k W h före kriget. Handelsflottans tonnage har växt från 1,6 miljon bruttoton 1939 till 2,8 miljoner bruttoton 1955, varav mer än hälften byggts under tioårsperioden 1946—1955. Bostadsbeståndet omfattade 1955 8,3 miljoner rumsenheter, av vilka 1,7 miljon byggts under 1946—1955; begränsar man sig enbart till tätorterna, är den relativa beståndsökningen väsentligt större. Går man vidare till transportmedel, skolor, sjukhus, vägar finner man en liknande kapacitetsökning resp. grad av modernitet. Tack vare att Sverige stod utanför kriget och att, frånsett förlusten av handelsfartyg, ingen förstörelse ägde rum utan tvärtom investeringarna för fredliga ändamål kunde fortsätta i ganska stor omfattning även under kriget, är det sannolikt att Sverige sedan tiden före kriget relativt sett kunnat öka sina kapitaltillgångar mer än något annat europeiskt land och att graden av modernitet hos byggnader och anläggningar i jämförelse med de flesta andra länder är hög. Denna uppfattning bestyrks av en rundvandring i svenska samhällen, önskemålen om fortsatt utbyggnad och moderniseringar bör inte undanskymma detta synnerligen gynnsamma utgångsläge. Försöksvis gjorda uppskattningar av den svenska nationalförmögenheten pekar på en storleksordning — exkl. naturtillgångar och lager, sålunda av producerat fast realkapital — av omkring 200 miljarder kronor, varav grovt räknat en tredjedel är producerat efter kriget. Om investeringarnas andel av nationalprodukten hålls uppe, bör redan inom de närmaste tio åren kapitalutrustning till ett värde av omkring 110 miljarder kronor komma att produceras. Därtill kommer det belopp, som läggs ned på underhåll och reparationer. En del av detta bruttotillskott motsvaras av en utrangering av gammalt kapital. Beståndet av realkapital kommer emellertid sannolikt att växa minst lika snabbt som under de gångna tio åren samtidigt med att dess grad av modernitet i förhållande till framtidens teknik inte bör bli mindre än dagens utrustning i förhållande till dagens teknik. Det blir med andra ord vid en utveckling, sådan som här antytts möjligt att i relativt stor omfattning anpassa kapitalutrustningen till framtidens teknik.

26 Hur snabbt en sådan ackumulation av kapital påverkar möjligheterna att höja den löpande produktionen beror bl. a. på i vad mån utvecklingen inriktas på mer eller mindre varaktiga kapitalföremål. Görs investeringarna i stor utsträckning kortvariga, bör man sålunda relativt snabbt uppnå en betydande produktionsökning. »Djupet» hos kapitalutrustningen varierar nu från område till område och med förändringar i tekniken. Exempel på motsatspar är bostäder—maskiner och vattenkraft—ångkraftverk. Tydligt är att förändringarna i kapitalets djupdimension i hög grad bestäms av de behov av olika produkter och tjänster, som successivt aktualiseras. Vissa möjligheter föreligger emellertid att variera investeringsinriktningen inom olika produktionsområden. Dessa frågor kommer att närmare belysas i kapitel VI. Som framgår av diskussionen där syns det dock ofrånkomligt, att investeringar med lång livslängd under de närmaste åren liksom under det senaste årtiondet kommer att ta i anspråk en stor del av investeringsutrymmet. 1 Resultaten av kapitalbildningen kommer därför till stor del att mogna ut först på relativt lång sikt. — Som mera ingående motiveras i kapitel VI har vi dock ansett det önskvärt att kapitalbildningen balanseras på ett sådant sätt, att den även i stor utsträckning inriktas på investeringar, som relativt snabbt ger avkastning i form av ökad produktionskapacitet samt besparingar av arbetskraft. I varje fall är det uppenbart att, om investeringarnas andel av nationalprodukten kan upprätthållas, kapitalutrustningen kommer att stiga i relativt snabb takt samtidigt som den får en modernare sammansättning, och därmed skapas underlag för en växande produktion. Växelverkan mellan stigande produktion och växande investeringar vid given sparkvot ger upphov till en kumulativ tillväxtprocess, som ytterligare kan påskyndas om investeringarnas andel ökas på bekostnad av den löpande konsumtionen. Samtidigt är emellertid en utbyggnad av kapitalutrustningen en nödvändig förutsättning för en ökning av den löpande konsumtionen. Denna dubbla funktion, att möjliggöra en ökning av den löpande konsumtionen och genom kapitalackumulation vidmakthålla stegringstakten i den långsiktiga produktionsökningen, måste beaktas vid investeringspolitikens utformning. 2. Tillgången på arbetskraft På den svenska arbetsmarknaden är för närvarande drygt 3 miljoner människor i arbete. Yrkesverksamheten växlar starkt mellan män och kvinnor, gifta och ogifta kvinnor, olika åldrar samt olika orter. Den påverkas bl. a. av utbildningstidens längd och tidpunkten för de äldres tillbakaträdande från arbetsmarknaden. Utvecklingstendenserna i alla dessa avseenden och deras inverkan på det samlade utbudet av arbetskraft belyses mera ingående i kapitel IV. 1 Byggnader och anläggningar representerade 1946 —1955 58 procent av samtliga ny- och reinvesteringar. Resten utgjordes av maskiner, fartyg, rullande materiel m. m.

27 Under de gångna tio åren har de naturliga befolkningstendenserna varit sådana, att, trots en viss ökning av yrkesverksamhetsgraden bland kvinnorna, endast en obetydlig tillväxt av den samlade arbetsstyrkan skulle ha kommit till stånd, om inte omkring 150 000 personer netto hade invandrat från utlandet. Trots detta tillskott av arbetskraft har den samlade arbetsstyrkan endast vuxit med 3 å 4 procent på en tioårsperiod. De stora årskullar från 1940-talet, som under det närmaste årtiondet kommer upp i yrkesverksam ålder, innebär ett väsentligt nytt inslag i arbetsmarknadsbilden. Främst på grund av skoltidens utsträckning kommer emellertid tillskottet till arbetsmarknaden från denna källa att begränsas. Därtill skall emellertid läggas det tillskott som kan erhållas genom immigration. Omfattningen av invandringen från utlandet under de närmaste åren är givetvis svår att bedöma, men vi har för vår del stannat vid det antagandet att nettoinvandringen uppnår i runt tal samma storlek som under de senaste fem åren, d. v. s. 10 000 personer per år. Därmed skulle arbetsstyrkan inom landet växa ungefär dubbelt så snabbt som under det gångna årtiondet. Närmare hälften av tillskottet skulle enligt vår prognos utgöras av kvinnlig arbetskraft. Vid en beräkning av arbetsvolymen måste emellertid hänsyn även tas till förändringarna i den individuella arbetstiden. Denna har under de gångna åren befunnit sig i sakta sjunkande som en följd av förlängning av semestrar och ökningen av antalet arbetsfria helgdagar. Den dagliga arbetstiden har däremot i huvudsak varit oförändrad ända sedan 8-timmarsdagens genomförande för 35 år sedan. Det förslag som nu framlagts, att fram till 1960 förkorta arbetstiden med tre timmar per vecka, skulle sannolikt innebära en minskning av den individuella arbetstiden, som mer än uppväger ökningen av antalet yrkesverksamma personer enligt ovan refererade kalkyl. Under här angivna förutsättningar skulle sålunda den inom landet presterade arbetsvolymen stå stilla eller något sjunka. Det har sitt intresse att sammanställa detta förhållande med den tillväxt av kapitalutrustningen, som svarar mot ett vidmakthållande av nuvarande investeringskvot. Antar vi att hälften av investeringarna ersätter gamla kapitalföremål, kan kapitalutrustningen redan under de närmaste fem åren komma att växa med något sådant som 15 procent. Kapitalinsatsen per presterad arbetstimme bör växa i minst samma grad. I praktiken kan detta ta sig uttryck i en förskjutning av produktionen mot mera kapitalkrävande områden eller av en ökad kapitalutrustning per presterad arbetstimme inom enskilda produktionsgrenar. Det är främst denna utveckling som — i förening med a) de tekniska nyheter, som delvis inkorporeras i det nya realkapitalet, b) en utveckling av arbetskraftens skicklighet och arbetsintensitet samt c) vår förmåga att inrikta dessa resurser på de mest lönande användningarna — kommer att utgöra de viktigaste betingelserna för en ökning av produktionen under de närmaste fem åren. Däremot kommer de presterade arbetstimmarnas antal inte att växa under ovan angivna förut-

28 sättningar. Varje ökad insats av arbetskraft på ett område måste sålunda motsvaras av en minskad insats på andra. Detta är, som senare skall belysas (kapitel VI), en viktig förutsättning när det gäller att fördela investeringarna på olika ändamål. 3. Synpunkter på invandringspolitiken Fördelarna med en invandring av utländsk arbetskraft syns vara särskilt uppenbara, när det gäller kvalificerad och specialiserad arbetskraft, som landet har allvarlig brist på och som kräver en längre utbildningstid. Invandring av sådan arbetskraft bör givetvis stimuleras. Vi vill här särskilt framhålla önskvärdheten av vidgad »import» av t. ex. tekniker, läkare, arkitekter, lärare och kvalificerade specialarbetare. Det är emellertid av vikt, att man vid en invandring av sådan arbetskraft är uppmärksam på nödvändigheten att den utländska arbetskraften placeras, där den gör sig bäst gällande och att den inte diskrimineras på skilda vägar vid tjänstetillsättningar o. dyl. Även invandring av mindre kvalificerad arbetskraft kan i vissa situationer vara till fördel. Den utländska arbetskraften kan sålunda representera en i förhållande till den svenska arbetsmarknadens delområden relativt rörlig befolkningsgrupp, som snabbt kan sättas in på punkter, där mer arbetskraft behövs, men där detta behov inte kan fyllas tillräckligt snabbt genom inre omflyttning mellan regionala områden och näringsgrenar. Det är emellertid tydligt, att behovet av sådan immigration måste ställas i relation till de eventuellt förefintliga möjligheterna att för samma ändamål använda inhemsk arbetskraft. Kostnaden för investeringar i bostäder m. m. kan visserligen bli lika hög när arbetskraften invandrar till en ort från andra delar av landet som när den immigrerar från utlandet. I de fall, då produktionen med fördel kan lokaliseras till områden med överskott på arbetskraft, kan emellertid dessa investeringskostnader åtminstone delvis bortfalla. Immigranternas bidrag till produktionen måste vidare vägas mot den ökade insats av den inhemska arbetskraften som uppstår om den upphör att vara arbetslös eller får en mera lönande sysselsättning. Dessutom innebär immigrationsalternativet, att vi inom landet får flera m u n n a r att mätta. Det är därför uppenbart att immigration får betraktas som ett för samhället relativt kostsamt alternativ till utnyttjande av inhemsk arbetskraft, när sådana möjligheter finns. Bortser man från de fall, då invandring av kvalificerad eller okvalificerad arbetskraft kan påskynda anpassningen av vårt näringsliv till aktuella förändringar, och låter diskussionen gälla en invandring, som i huvudsak har till syfte att öka tillgången på arbetskraft inom landet i största allmänhet ställer sig lönsamhetskalkylen olika på kort och på lång sikt. Ser man frågan på kort sikt, får man mot värdet av immigranternas bidrag till produktionen väga inte endast deras konsumtion utan även vad som för

29 deras skull krävs av ökade investeringar (bostäder, samhällskapital); förändringarna av landets löpande försörjningsbalans kan då bli ogynnsamma. Slår man ut de nämnda investeringskostnaderna över en längre period — man kan t. ex. i stället för investeringar i bostäder räkna med hyreskostnaderna — och beaktas att utlänningarna fått sin utbildning bekostad utomlands, syns nettotillskottet av utlänningarnas produktiva insatser till landets resurser dock som regel bli positivt. I den mån det anses angeläget att inrikta sig på åtgärder, som relativt snabbt förbättrar försörjningsläget, syns det därför inte finnas anledning att eftersträva en mycket stor immigration, som går utöver vad som är motiverat av önskan att skapa rörlighet i näringslivet. Man kan emellertid inte ge invandringspolitiken en alltför kortsiktig inriktning. En utveckling mot en ökad internationell rörlighet hos arbetskraften innebär ett så betydelsefullt framsteg, att vi har all anledning att positivt stödja strävandena i denna riktning; av särskild betydelse är härvid vår medverkan till att bevara och utveckla en fri nordisk arbetsmarknad. En sådan politik syns i stort sett sammanfalla med våra långsiktiga intressen. 4. Resursernas rörlighet I en expanderande ekonomi med ständiga förskjutningar i behoven och med krav på anpassning till en växlande internationell m a r k n a d och tekniska förändringar blir framstegstakten starkt beroende av resursernas rörlighet. Kapital och arbetskraft måste genom offentlig och enskild företagsamhet sammanföras i ständigt nya kombinationer. Det är därvid inte fråga om en rörlighet i största allmänhet. Vad som påskyndar utvecklingen, är en förskjutning mot områden, som ger största möjliga produktionsresultat. En sådan rörlighet exemplifieras av en nedläggning av marginella jordbruk och som andra ytterlighet en utvidgning av en högräntabel exportindustri. Som nedan närmare skall belysas, är prisbildningens funktion att vägleda denna omvandling kringskuren i ett samhälle, där en växande offentlig sektor finansieras med skatter, och där vissa marknader för varor, tjänster och produktionsfaktorer är reglerade. Vilken omvandling, som är lönsam eller önskvärd måste då bli föremål för ett omdöme, som i viss mån är oberoende av prisbildningens utslag. Vi skall här inte närmare gå in på möjligheterna att öka arbetskraftens och kapitalets rörlighet mellan olika användningar, då dessa frågor diskuterats i senare kapitel (IV och VI). För arbetskraftens del gäller det både lokal rörlighet och yrkesrörlighet; beträffande den senare utgör utbildningen av den yngre arbetskraften ett viktigt led. På kapitalmarknaden gäller problemet att kanalisera kapitalet till de mest lönande användningarna, oberoende av den redan existerande strukturen av företag. Man kan

också se problemet som en fråga om företagsamhetens rörlighet både mellan olika orter, mellan olika tillverkningar och mellan olika produktionsmetoder; speciell uppmärksamhet tilldrar sig därvid frågan om förutsättningarna för att skapa nya företag. Ett allvarligt förhållande i dagens läge syns det faktum vara, att flera slag av trögrörlighet kan samverka till att förhindra en anpassning av produktionen efter nya förutsättningar. De olika typer av motstånd mot förändringar som i sådana fall k a n göra sig gällande är bl. a. följande. Möjlighet kan i vissa fall finnas att öka produktionen inom ramen för bestående anläggningar genom arbete på skift i ökad utsträckning. Kostnader för lokala flyttningar, lokal brist på bostäder eller brist på yrkeskunnig arbetskraft kan emellertid hindra detta, även i de fall då de anställda inte ställer sig avvisande till skiftarbete. En utveckling av kapitalutrustningens kapacitet och effektivitet på punkter där detta skulle vara särskilt lönande kan å andra sidan begränsas av exempelvis företagens finansiella resurser, vilka i sin tur påverkas av företagsbeskattningen, av tröghetsmoment på kapitalmarknaden, som bl. a. kan göra det svårt för nya företag att anskaffa erforderliga krediter, samt av lokal brist på byggnadsarbetare och motsvarande hinder att få byggnadstillstånd. Sådana eventuella hinder för rörlighet hos produktionsstrukturen borde göras till föremål för mera ingående undersökningar. Risker av denna art bör i varje fall ägnas uppmärksamhet vid utformningen av den ekonomiska politiken, exempelvis på arbetsmarknads-, bostads-, skatte- och kapitalmarknadsområdet. Vissa frågor, som uppstår i dessa sammanhang, har berörts i följande kapitel.

Aktuella

behov

En rad nya önskemål och behov framträder ständigt i ett snabbt expanderande samhälle, där en omvandling av hela samhällsekonomin äger rum och där de sociala och kulturella målsättningarna skjuts i förgrunden. För dessa tendenser har en redogörelse lämnats i de kapitel som behandlar privat och offentlig konsumtion samt investeringar. Att ge några av dessa önskemål och behov företräde kan naturligtvis endast ske på grundval av en subjektiv bedömning. Vad speciellt fördelningen av den privata konsumtionen gäller, får man utgå från att det fria konsumtionsvalet får fälla utslaget inom de ramar, som dras upp av den ekonomiska politiken. När vi i detta sammanhang valt ut några områden, där en stark ökning av konsumtion och investeringar har aktualiserats, är det inte i syfte att därmed markera ett omdöme om en prioritetsordning utan endast för att belysa några särskilt betydelsefulla frågor rörande resursernas användning under de närmaste fem—tio åren.

31 1. Utbildningen Det närmaste årtiondet kännetecknas av snabba växlingar i befolkningens åldersfördelning. Det mest dramatiska är den ökning av antalet ungdomar i åldrarna över 15 år, som är en följd av de höga födelsetalen under 1940talet. Under de närmaste fem åren rullar denna ungdomsvåg in i åldersgruppen 15—19 år, där befolkningstalet ökas från 450 000 1955 till 600 000 I960 — en ökning med ungefär en tredjedel. Under den därpå följande femårsperioden når vågen åldersgruppen 20—24 år. Efter 1965 följer en vågdal med början i den lägre åldersgruppen. Vågen motsvaras av en ökad tillströmning till realskolor, yrkesskolor, gymnasier och alla högre utbildningsanstalter. Dess verkningar förstärks samtidigt av en trend mot förlängd skoltid och större frekvens för deltagande i högre studier. Bottenskolan utsträcks redan under de närmaste fem åren med i genomsnitt en årsklass. Man eftersträvar ett ökat deltagande i yrkesundervisningen. Frekvensen av studier vid gymnasier och högre skolor ökas också snabbt. Denna trend k a n väntas fortsätta även efter den närmaste femårsperioden. Följden är att vid högre undervisningsanstalter vågen inte kan väntas få någon baksida, u t a n elevantalet kan väntas stabilisera sig på en hög nivå. Möjligheterna att ge dessa ungdomar en högre utbildning och att i större utsträckning kunna ta till vara studiebegåvningarna svarar såväl mot kulturella målsättningar som mot samhällets behov av högre utbildad arbetskraft. Bristen på och de växande behoven av yrkesarbetare och tekniker har berörts i andra sammanhang. Ett motsvarande förhållande mellan tillgång och behov finner man även beträffande exempelvis läkare och lärare. Det föreligger därför ett starkt motiverat behov att utvidga undervisningsväsendet och att göra det snabbt, innan vågen har rullat förbi. Den situation, som här kommer att uppstå, ger ett starkt motiv för att låta sådana åtgärder gå före andra, som lättare kan ställas på framtiden. Omfattningen av de insatser, som behöver göras under de närmaste åren, ökas ytterligare därigenom att nuvarande resurser på utbildningens område inte räcker till ens för dagens behov. Barn och ungdom måste avvisas från högre skolor; klasserna är stora och lokalerna ofta otillräckliga. Storleksordningen av de investeringar i byggnader m. m. det här gäller skall belysas i ett senare sammanhang (kapitel VI). Kostnaden för samhället stannar inte vid detta. En minst lika betydande post utgör förlusten av produktion genom att arbetskraft, såväl lärare som elever, dras bort från annan verksamhet. Vad gäller den högre utbildningen, kommer det att dröja många år innan dessa investeringar i utbildning ger till resultat färdigutbildad arbetskraft. På längre sikt bör de däremot, som redan framhållits, ge god utdelning, medan för de närmaste åren de synliga och osynliga investeringskostnaderna representerar en mycket betydande belastning av samhällsekonomin.

2. Tätorternas tillväxt och bostadsbyggandet Ett av de dominerande dragen i de senaste årtiondenas utveckling har varit den snabba tillväxten av tätorternas inkl. städernas befolkning. Denna utveckling har motsvarats av ett stadsbyggande, som omfattat bostäder, vatten och avlopp, gator och vägar, distributionsanläggningar, skolor, sjukhus samt andra sociala och kommunala anläggningar. Den samlade investeringskostnaden för allt detta har uppskattningsvis representerat omkring en tredjedel av samtliga civila ny- och reinvesteringar; i fråga om byggnader och anläggningar torde stadsbyggandet i nyss angiven bemärkelse ha svarat för omkring hälften. Till större delen är dessa investeringar en följd av den allmänna befolkningstillväxten i landet och den allmänna standardstegringen. Men till en betydande del förklaras de av en omlokalisering av befolkningen samt av de speciella behov av byggnader och anläggningar, som uppstår i en tätort. Enligt de beräkningar vi gjort angående den yrkesverksamma befolkningens tillväxt och fördelning på olika näringar kommer denna urbaniseringsprocess att fortsätta med ungefär samma styrka under det närmaste årtiondet. Dessa beräkningar bygger på olika antaganden om befolkningstillväxt, immigration, yrkesverksamhet samt minskning av jordbrukets behov av arbetskraft, vilka redovisas i kapitel IV. Enligt dessa beräkningar skulle antalet yrkesutövare inom stadsnäringarna stiga med omkring 350 000 personer under det närmaste årtiondet eller med närmare 15 procent. Man kan inte utan vidare utgå från att hela befolkningen i tätorterna kommer att stiga i samma takt. Dels kan förskjutningar äga r u m i fördelningen av stadsnäringarnas yrkesutövare mellan tätorter och ren landsbygd, dels kan frekvensen av yrkesutövare bland tätorternas invånare ändras bl. a. i samband med förändringar i åldersfördelningen. Men beräkningar som utförts för långtidsutredningen tyder på att även totalbefolkningen i tätorterna kommer att stiga i relativt snabb takt. Hur denna tillväxt av befolkningen kommer att fördela sig på orter av olika storlek blir beroende av en rad lokaliseringsfaktorer. Att döma av hittills gjorda erfarenheter kommer dock de största städerna, Stockholm, Göteborg och Malmö, att dra till sig åtminstone en oförändrad andel av tätorternas befolkning. Enbart för Storstockholm kan detta komma att innebära en tillväxt med 150 000 personer inom loppet av tio år. En sådan utveckling kommer att skapa betydande svårigheter att fylla behovet bl. a. av bostäder, eftersom bostadsbristen i hög grad är koncentrerad just till de största städerna och speciellt till Stockholm. Över huvud taget kommer stora anspråk att ställas på bostadsbyggandet, om bostadsbristen skall kunna avvecklas trots den relativt snabba tillväxten av tätorternas befolkning. De beräkningar rörande dessa bostadsbehov, som för utredningens räkning utförts av bostadsstyrelsen, har utförligt diskuterats i ett senare kapitel (VI). De pekar på att takten i bostadsbyggan-

33 det måste ökas redan under de närmaste åren, om man skall kunna hinna avveckla bostadsbristen inom de närmaste tio åren. Skulle detta program inte kunna genomföras, riskerar man en ytterligare försämring av läget på bostadsmarknaden, när de stora årskullarna på 1960-talet börjar komma upp i hushållsbildande ålder. 3. Bilismen och samhällsutvecklingen Antalet personbilar har sedan 50-talets början stigit i en sådan takt, att det finns fog för att tala om ett bilismens genombrott. Utvecklingen visar slående paralleller med amerikansk utveckling 1916—1921. I Förenta staterna satte bilismen i hög grad sin prägel på den därefter följande långa högkonjunkturen. Den påverkade inte endast bilindustri och bilservice utan även lokaliseringen av näringsliv och bebyggelse. Bl. a. åtföljdes den av en våg av utflyttning till längre utspridda förorter. Inför den parallell, som de senaste åren uppvisat, finns det anledning räkna med möjligheten av en utveckling i Sverige under de närmaste tio åren som erbjuder likheter med amerikanskt 20-tal. För utvecklingen av det svenska bilbeståndet föreligger endast synnerligen preliminära prognoser. Dessa har redovisats i det utkast till stamvägnät, som framlagts av delegationen för översiktlig vägplanering. Det högre alternativet för personbilsantalet utgår från det antagandet, att antalet bilar per tusen invånare kommer att växa i samma takt som i Förenta staterna 1920—1926, då konsumtionen av alla varor där steg med omkring 3 1/2 procent per år. I det lägre alternativet har tillväxttakten för bilantalet minskats i proportion till den totala konsumtionens tillväxt, vilken antagits uppgå till endast 2 1/2 procent per år. Antalet lastbilar har extrapolerats i anknytning till en antagen ökning av industriproduktionen. Prognos för bilantalet åren 1955—1960 Antal bilar vid slutet av 1955

Antal bilar vid slutet av 1960

ökning 1955—1960

Personbilar

650 000

Lastbilar

120 000

alt. I. 1200 000 alt. II. 1 000 000 145 000

550 000 350 000 25 000

ökning 1955—1960 i procent 85 54 20

Nu kommer vår diskussion i det följande att leda fram till den slutsatsen att — om angelägna investeringar samt offentlig konsumtion skall komma till stånd — utrymmet för ökning av den privata konsumtionen blir snävt begränsat. Fråga är då hur bilismen under sådana förutsättningar kommer att utvecklas. Denna fråga har diskuterats i kapitel VII. Vi har inte vågat ställa en bestämd prognos. Att en dämpning av bilismens utveckling blir följden förefaller sannolikt; särskilt om bostadsbyggandet ökas enligt det program som redovisas i det följande, kommer bilismen att bli trängd av ökade utgifter för bostadsutnyttjande. Men det finns — i motsats till vad som antagits i ovanstående prognos — skäl som talar för att bilismens genom3—561653

34 slagskraft är så stark, att den inte i högre grad påverkas av tillväxten i det samlade konsumtionsutrymmet. En ökning av de fria lördagarna i samband med en arbetstidsförkortning kommer dessutom troligen att öka intresset för att ha bil. Även om vi inte vågat ställa en bestämd prognos har vi därför räknat med en fortsatt relativt snabbt ökning av antalet bilar. Det gäller härvid, i enlighet med ovan angivna prognos, i främsta rummet en ökning av personbilarnas antal. Lastbilarnas antal har under de senaste åren vuxit väsentligt långsammare, och deras andel av trafiken har gått ned från 29 procent 1950 till endast 20 procent 1955. Det som gör bilismens genombrott till ett stort samhällsekonomiskt problem är de behov av mycket omfattande investeringar den framkallar. Den spränger den gamla ramen, så att systemet av trafikleder måste byggas om och stadsplanerna för tätorterna måste ändras. Det är den kvantitativa utvecklingen av antalet personbilar, som därvid spelar största rollen. Det växande inslaget av tyngre lastbilar ökar emellertid samtidigt kraven på vägarnas hållfasthet. En preliminär uppfattning om vad enbart utbyggnaden av vägsystemet kommer att kosta har man erhållit genom den plan, som framlagts av delegationen för översiktlig vägplanering och som refereras i ett senare kapitel. Kostnaderna stannar emellertid inte vid detta. Ytterligare behövs investeringar — förutom i bilarna själva — i bilfabriker, service- och reparationsanläggningar samt framför allt i ombyggnader av tätorterna, varvid ett av de större problemen är anskaffande av parkeringsutrymmen. Sammanlagt kan det, om nu framlagda planer och prognoser förverkligas, bli fråga om investeringskostnader för bilismen av storleksordningen 40 miljarder kronor eller mera under loppet av ett par årtionden; därvid har man bortsett från kostnaden för anskaffning av de egentliga privatbilarna, vilken räknats som konsumtionsutgift. Investeringskostnaderna är sålunda i storleksordning jämförbara med investeringarna i bostäder. Det är uppenbart, att kostnaden för anpassningen till bilismen blir särskilt hög i de största städerna, där bebyggelsen breder ut sig i allt vidare cirklar kring en gammal stadskärna. Gatuområdet i denna kärna blir för trångt för att uppta den snabbt växande biltrafiken. Den kollektiva trafiken med bussar och spårvagnar fångas upp i bilköerna med kostnadsökningar som följd eller tvingas ned i mycket dyrbara anläggningar under jord, såsom fallet är i Stockholm. Ett särskilt problem skapar parkeringen av bilar i innerstaden. Gatorna blir överfyllda med bilar och man tvingas anlägga parkeringsutrymmen utanför gatumark (se vidare kapitel VII). Dilemmat på detta område kan sägas ligga däri, att den enskilde har råd att hålla bil, men samhället har inte råd med att göra de investeringar, som bilismen förutsätter. Häremot brukar invändas, att byggandet av vägar och gator finansieras med skatter, som betalas av bilismen, och att denna sålunda själv bereder plats för de nödvändiga investeringarna genom en minskning av annan konsumtion. Denna uppfattning syns vara i princip riktig,

35 om man bortser från att skattebelastningen till en troligen mindre del motsvaras av minskat enskilt sparande. För närvarande motvägs dock detta av att en del av bilskatterna fonderas; budgetåret 1955/56 motsvarades bilskatterna (exkl. bilaccis) om ca 900 miljoner kronor av utgifter för underhåll och nybyggnad av vägar, gator och broar om ca 750 miljoner kronor. Detta överskott kan väntas växa om bilantalet växer men väginvesteringarna hålls tillbaka. Det är emellertid tydligt, att bilskatterna endast täcker en del av de investeringar, som bilismen framkallar. De bidrag som enligt gällande regler utbetalas till städerna motsvarar sålunda endast en mindre del av kostnaden för om- och utbyggnaden av deras trafikapparat, för ordnande av parkeringsplatser och för ombyggnad av centrala stadsdelar. Kostnaden för bl. a. utbyggnad av service- och reparationsanläggningar får också finansieras på annat sätt. Om alla dessa av bilismen betingade samhällskostnader skulle täckas av bilskatterna, måste dessa troligen höjas rätt väsentligt. Dessutom bör framhållas att det inte kan vara rationellt att låsa en enligt vissa regler bestämd del av de med bilismen sammanhängande investeringarna till en gång fastställda skattesatser och låta dessa investeringars tillväxt bestämmas av den automatik, som uppstår genom bilismens tillväxt. De med bilismen sammanhängande investeringarna bör rimligtvis vägas mot andra investeringsbehov, som konkurrerar om våra begränsade resurser. Bilägarnas bidrag till de på sådana grunder avvägda investeringsutgifterna får sedan avvägas med hänsyn till den på detta sätt fastlagda ramen. Vid avvägningen av bilbeskattningen får man också ta hänsyn till dess inverkan på bilismens tillväxt. Om investeringarna på detta område inte kan höjas i så snabb takt att trafikapparat och samhällen kan ta upp en snabbt växande bilism, kan det bli nödvändigt att höja beskattningen av bilismen i syfte att begränsa dess tillväxt. Det kan inte vara till fördel för bilisterna själva, att trafikapparaten blir överbelastad. 1. Storstadsproblem Det framgår av det anförda, att de största städerna tenderar att växa i snabb takt och att detta får till följd en stark ansvällning av de där lokaliserade investeringsbehoven. Det är också uppenbart, att bilismens genombrott starkt ökat investeringskostnaderna just i storstäderna. Stockholm intar därvid en särställning. Man har visserligen inte någon säker grund för påståendet, att på lång sikt driftkostnaden för en storstad som Stockholm, särskilt med hänsyn till kostnaderna för trafiken, blir större än för mindre städer eller en ännu mera spridd bebyggelse; fördelarna av storstadskoncentration kan i varje fall överväga extrakostnaderna. Avgörande för hur man ser på storstaden som miljö blir kanske i stället främst andra, sociala, organisatoriska och kulturella synpunkter.

36 Det är emellertid uppenbart, att stora svårigheter att tillräckligt snabbt anpassa en storstad som Stockholm med alla dess anläggningar till en snabbt växande befolkning och trafik kommer att bestå för en lång tid framåt. Redan nu har stora eftersläpningar uppstått i de därför nödvändiga investeringarna; beträffande bostäderna, har dessa förhållanden mera ingående belysts i ett följande kapitel (VI). Denna brist på balans mellan kapitalutrustning och storstadens växande behov, en brist på balans som sannolikt länge kommer att bli bestående, leder fram till frågan, om det inte vore önskvärt att söka dämpa takten i de största städernas och speciellt Storstockholms tillväxt. Detta kan ske på flera sätt. För det första kan man låta kostnaderna för expansionen i samma grad som i andra kommuner komma till uttryck i skatter och därmed i levnadskostnader. För det andra kan man understödja utvecklingen av andra städer och regioner, så att de blir mera attraktiva i förhållande till storstadsmiljön; man kan för övrigt redan iaktta en tendens hos den större industrin att dra sig bort från Storstockholm, i varje fall från dess centrala delar. För det tredje kan man från statens sida medverka till en decentralisering genom att flytta ut vissa delar av den centrala civila och militära verksamheten till orter utanför Stockholm. Själva flyttningen kan givetvis skapa svårigheter för personalen. Erfarenheter från andra länder och från de svenska storföretagen tyder emellertid på att man har överskattat de organisatoriska olägenheterna av en viss lokal decentralisering av de förvaltande, utredande och affärsdrivande organen. Utvecklingen av kommunikationerna och särskilt telekommunikationerna bör underlätta en utveckling i denna riktning. De problem, som därmed antytts är givetvis till sin natur synnerligen invecklade. Det har inte varit möjligt för oss att inom ramen för en mera allmänt syftande utredning ange mycket mer än en problemställning, vars innebörd och konsekvenser borde klarläggas genom ingående utredningar som skulle kunna leda fram till konkreta förslag.

K A P I T E L II

Utrymmet för den ekonomiska expansionen

Nationalprodukten

som mått på

framstegstakten

För att mäta den totala produktionens utveckling inom ett land används siffror över nationalprodukten. Nationalprodukten kan ses från två sidor. Antingen kan den betraktas som de olika näringsgrenarnas förädlingsvärden, d. v. s. deras bidrag till den samhälleliga produktionen, eller också kan den ses som värdet av alla de varor och tjänster, som färdigställs under året för användning till konsumtion, investering eller export (efter avdrag för import). Nu finns det anledning att varna för ett okritiskt accepterande av nationalprodukten som ett mått, vilket återspeglar gängse målsättningar för den sociala och ekonomiska utvecklingen. Nedan skall några svagheter i nationalprodukten som mått på produktionens utveckling beröras. A. I nationalprodukten inräknas i stort sett endast värdet av varor och tjänster, som köps och säljs på olika .marknader. Däremot ingår inte resultat av den produktiva verksamhet, som utförs utanför marknadshushållningen, t. ex. inom hushållen. Det innebär, att när det husliga arbetet ersätts med service och varuproduktion utanför hemmen (bakning, sömnad, matlagning, barnavård, åldringsvård, sjukvård etc.) registreras en ökning av nationalprodukten, även om den motsvaras av ett minskat arbete inom hemmen. B. Den standardstegring, som uppstår genom ökad fritid, faller också utanför kalkylen av nationalprodukten. I den mån man byter ut ett möjligt produktionsresultat av varor och tjänster mot ökad fritid, blir nationalproduktens tillväxt i motsvarande mån långsammare, trots att den ökade fritiden bör medräknas vid en bedömning av standardutvecklingen likaväl som konsumtionen av varor och tjänster. Med hänsyn till den förestående arbetstidsförkortningen är denna punkt speciellt värd att uppmärksamma. C. Eftersom vissa tjänster inte omsätts på en marknad med prisbildning, kan några fastprisberäkningar för dessa inte företas. Det gäller framför allt tjänster från offentlig verksamhet men även från bank- och försäkringsverksamhet. Dessa verksamhetsgrenar infogas i fastprisberäkningar av nationalprodukten från kostnadssidan. Löner och förbrukade varor faslprisberäknas var för sig. De produktivitetsändringar, som kommer till stånd inom dessa verksamhetsgrenar, återspeglas sålunda inte i nationalprodukten, i den mån verksamhetsgrenarnas tjänster går direkt till konsumtion. Det förefaller sannolikt, att en produktivitetsutveckling skett inom dessa näringsgrenar likaväl som inom andra näringsgrenar. Ur denna synpunkt

38 skulle nationalprodukten, sådan den statistiskt beräknas, ge ett för lågi mått på standardstegringen. Å andra sidan har man inte någon möjlig het att avgöra, vilken värdering konsumenterna har på de tjänster, son produceras inom offentlig verksamhet, och man vet därför inte hur stori det marknadspris skulle vara, vid vilket dessa tjänster skulle få full av sättning. Till denna problemkrets hör även beräkningen av de värnpliktigas löner i den offentliga konsumtion, som sker till väsentligt lägre varder än som svarar mot löner inom civil verksamhet. Detta förhållande måste hållas i minnet vid en diskussion om hur olika alternativ för arbetskrafts och investeringsfördelning påverkar nationalproduktens tillväxt. D. Man kan givetvis också diskutera ändamålsenligheten i den gängse värderingen av varor och tjänster i marknadspriser, vilka delvis genom tullar, subventioner eller andra skyddsåtgärder hålls på en viss nivå. Höjningen av de relativa jordbrukspriserna under senare år medför mindre överflyttnings vinster vid övergång från jordbruk till industri än tidigare. Ett omfattande bostadsbyggande med åtföljande ökning av bostadskonsumtionen påverkar nationalproduktens stegring i mindre grad om hyrorna hålls nere genom subventioner än om de debiteras konsumenterna till faktorkostnad. E. Nationalprodukten i Sverige beräknas brutto, d. v. s. före avdrag av reparationer, underhåll och avskrivningar. Nettonationalprodukten kan givetvis utvecklas annorlunda än bruttonationalprodukten. Storleken och riktningen av denna avvikelse beror främst på kapitalets tillväxthastighet ocli åldersstruktur. Det som anförts i det föregående visar, att under den period, som vi nu ser fram emot, bruttonationalprodukten inte är tillräcklig som en vägledare för en på välfärd och effektivitet inriktad politik. En sådan politik måste i sista hand grundas på överväganden och målsättningar, som ej kan preciseras i ett sådant sammanfattande indextal, som nationalprodukten representerar. Det finns över huvud taget anledning att varna för en ensidig inriktning på nationalproduktens ökning vid en diskussion om vår samhällsutveckling. In i bilden kommer hela den miljö kring människan, i arbete och på fritid, som blir resultatet av utvecklingen. Ansträngningarna har efter kriget i hög grad inriktats på att skapa en lyckligare miljö för människan på arbetsplatser och i samhällen. Dessa ansträngningar kommer sannolikt att förbli en stark tendens. Det ä r väl främst i sådana strävanden vårt land har utsikt att hävda sig i en tävlan med andra länder. En sådan utveckling ställer stora anspråk på våra resurser. Den kräver som underlag en ökning även av den i nationalprodukten ingående mängden av varor och tjänster. Men hela resultatet av en sådan samhällsutveckling återspeglas ej i den statistiskt definierade nationalprodukten med dess begränsade räckvidd och relativt godtyckliga konstruktion. Ur en annan synpunkt kan metoderna för beräkningar av nationalpro-

39 dukten däremot sägas vara fullt adekvata. De återspeglar kostnaden för köparna, de må vara privatpersoner, företag eller statliga institutioner, av de varor och tjänster de tar i anspråk — under förutsättning att de relativa priserna och relativa lönerna inte ändras. En beräkning av nationalproduktens stegring kan alltså användas för att diskutera utrymmet — i fasta priser — av den framtida konsumtionen, privat och offentlig, samt investeringarna. Även denna synpunkt på utvecklingen är tydligen av stor betydelse i diskussionen om den framtida utvecklingen. Sammanfattningsvis kan konstateras, att nationalprodukten i våra sammanhang som ett mått på välfärd bör degraderas till en utgångspunkt för en mera realistisk, fullständig och differentierad betraktelse av samhällsutvecklingen, som ett mått på produktivitet bör kompletteras med mera ingående studier av olika produktionsområden, som ett mått på tillgång på varor och tjänster, som svarar mot köpkraften hos olika köpare, kan vara ett hjälpmedel för att bedöma det samlade utrymmet för kapitalbildning och konsumtion. Nationalproduktens

tillväxt efter kriget

Expansionen av det svenska näringslivet har under det senaste årtiondet fortgått utan allvarligare avbrott och har lett fram till produktionsresultat, som är väsentligt högre än före kriget. 1 Tabell II: 1. Bruttonationalproduktens tillväxt åren 1946—1955 1954 års priser

Tillväxt över perioden som helhet i procent Årlig genomsnittlig stegring i procent

1946— 1950

1950— 1955

1946— 1955

+ 20 4 4,7

+ 15 5 2,9

+ 38 9 3,7

Man kan utgå från att 1946 års ekonomi ännu bar spår av krigstidens ekonomiska förhållanden. Exportindustrin hade ännu ej hunnit i full utsträckning utveckla sin avsättning på olika exportmarknader, och näringslivet kunde först under de följande åren inhämta de tekniska framsteg, som gjorts under kriget. Den period, som omfattades av det långtidsprogram vilket uppgjordes som ett led i arbetet på Marshallplanen, d. v. s. 1946 till 1950, kom därför att kännetecknas av en anpassning till fredsförhållanden 1 Jämförelser med tiden före kriget är relativt osäkra, men följer man tillgängliga beräkningar, skulle bruttonationalprodukten 1955 ha varit omkring 60 procent större än 1938/39. Här och i det följande avses, när intet annat sägs, med nationalprodukten dess bruttovärde, sålunda värdet av alla slutprodukter utan avdrag för värdeminskning av det i produktionen utnyttjade realkapitalet.

40 både vad gäller arbetsmarknad, produktionens och distributionens uppbyggnad samt utrikeshandel. De produktionsbefrämjande krafter, som därmed utlöstes, gav till resultat en rekordmässigt snabb produktionsstegring, som överträffade de förväntningar man gjorde sig vid periodens början. Utvecklingen under den därpå följande femårsperioden, 1950 till 1955, har i jämförelse därmed varit inte obetydligt långsammare. Enligt tillgängliga beräkningar har produktionsstegringen i genomsnitt knappt nått upp till 3 procent per år, en i belysning av tillväxttalen för en längre historisk period dock relativt normal siffra. 1 Det är i och för sig naturligt, att tillväxten av nationalprodukten under denna period varit långsammare. Eftersläpningen under krigsåren hade inhämtats redan under slutet av 1940-talet. En annan faktor man har anledning ta med i räknigen är konjunkturutvecklingen under enskilda år och därmed sammanhängande strukturella omställningar av näringslivet. Tabell II: 2. Bruttonationalproduktens volymökning från föregående år — åren 1947—1955 1954 års priser

Milj. kr ... Procent....

690 2,1

2 300 6,6

1690 4,6

2 050 5,3

100 0,2

830 2,0

1590 3,8

2170 5,0

1570 3,4

Det är tydligt att den genomsnittliga framstegstakten under perioden 1950 till 1955 drogs ned av de låga stegringstalen 1951 och 1952. Under de därpå följande tre åren har framstegen åter varit relativt snabba. Om nu dessa konjunkturväxlingar bara hade inneburit, att näringslivets sysselsättning ett par år varit låg, borde stegringstalen för de följande högkonjunkturåren i gengäld ha varit desto högre. Men mekanismen i den ekonomiska utvecklingen är i själva verket mera komplicerad. För det första sammanföll den allmänna konjunkturavmattningen med en kris av delvis strukturell natur för en så betydande näringsgren som textilindustrin, och avvecklingen av denna partiella kris hade inte slutförts 1955. För det andra sjönk investeringarna inom industrin när den allmänna konjunkturen mattades, modernisering och utbyggnad sköts i viss utsträckning framåt i tiden, och därmed kan också tillväxten över perioden som helhet ha försvagats. 2 Vår avsikt är dock inte att företa en djupare gående analys av betingelserna för den ekonomiska utvecklingen under de gångna åren. Vi kominer i detta sammanhang endast att belysa utvecklingens innebörd genom att för1 Jämför Sveriges nationalprodukt 1861—1951, Meddelanden från konjunkturinstitutet, Serie B: 20. 2 Hänsyn får givetvis även tas till möjligheten av statistiska felkällor. Sålunda ökade den offentliga konsumtionens andel av nationalprodukten under 1950 till 1955. På grund av beräkningsmetoderna bör detta, ehuru i mindre mån, ha dämpat nationalproduktens tillväxt i jämförelse med närmast föregående period.

41 dela den på tre komponenter, arbetsstyrkans tillväxt, dess fördelning på olika områden samt produktivitetens tillväxt inom olika näringsgrenar. Under årtiondena före det senaste världskriget steg antalet yrkesutövare med omkring en procent per år. Trots en omfattande invandring reducerades detta tillväxttal till ca 0,4 procent per år i genomsnitt för perioden 1940— 1955. Under perioden 1950—1955 blev siffran ännu lägre, eller ca 0,3 procent. Perioden kännetecknades ju av att de mycket små barnkullarna från 1930-talet trädde in på arbetsmarknaden. Immigrationen blev också mindre än under senare hälften av 1940-talet. Nu är det inte säkert, att en långsammare tillväxt av arbetsstyrkan behöver mera avsevärt nedsätta takten i den totala produktionens tillväxt. En sådan långsammare tillväxt av befolkningen gör det ju möjligt att (vid en given sparkvot) snabbare öka kapitalutrustningen per sysselsatt. Tabell II: 3 visar också, att tillväxten av produktionen per sysselsatt efter kriget i stort sett varit relativt gynnsam i förhållande till jämförbara perioder före kriget. De senaste fem åren har dock även i detta avseende medfört en viss försvagning av utvecklingstakten. Tabell II: 3. Årlig tillväxt av bruttonationalprodukten åren

1910—1923 1923—1929 1929—1939 1939—1946 1946- 1955 1950—1955

1910—1955 Totalt

Per yrkesutövare 1

1,0 4,2 3,0 1,8 3,7 2,9

-0,1 3,3 2,0 1,3 3,3 2,6

1 Som ett approximativt mått på antalet yrkesutövare har under de fyra första perioderna använts befolkningen i åldern 15—65 år.

Takten i nationalproduktens tillväxt per sysselsatt kan betraktas som en komponent dels av tillväxten av förädlingsvärdet per sysselsatt inom olika näringsgrenar dels av arbetsstyrkans omfördelning mellan låg- och högproduktiva områden. I syfte att belysa dessa förändringar har utredningen låtit företaga en undersökning av nationalproduktens fördelning på olika näringsgrenar (bilaga 2). Beräkningsmetoderna har därvid något avvikit från dem, som använts vid de beräkningar av nationalprodukten, vilka lagts till grund för ovanstående tillväxttal. Några huvudresultat av de för utredningens räkning verkställda beräkningarna har återgivits i tabell 11:4. Det framgår av tabellen, att senare hälften av 1940-talet kännetecknades av en mycket snabb tillväxt av produktionen per sysselsatt, särskilt inom jordbruk och byggnadsverksamhet. Detta torde i hög grad vara ett resultat av övergången till ett tillstånd med hög och j ä m n sysselsättning. Som en

42 Tabell II: 4. Förädlingsvärde per sysselsatt åren 1945—1954. Index 1950 — 100 Utan korrektion för lagerförändringar: beräkning i 1953 års priser

69 83

79 86

79 75

85 88

95 96

100 100

98 91

102 96

105 105

112 108

59 83

67 92

110 94

103 98

108 96

100 100

95 103

115 101

129 101

128 105

79 77

86 85

85 84

92 92

97 96

100 100

97 98

100 100

105 105

109 110

Jordbruk, trädgårdsskötsel, fiske samt skogsIndustri och hantverk.. Byggnads- och anläggningsverksamhet Tjänster Totalt utan omflyttning . . . . med omflyttning

följd härav minskades användningen av arbetskraft inom jordbruket snabbt, vilket återspeglas i en stor ökning av produktiviteten. För byggnadsverksamhetens del medförde den höga sysselsättningen och andra förändringar i byggnadsverksamhetens förhållanden en förlängning av arbetssäsongen, vilken också återspeglas i produktionen per arbetare och år. Att stegringen av förädlingsvärdet per arbetare inom de olika näringsgrenarna i stort sett blev långsammare under 1950-talet torde bl. a. sammanhänga med att reorganisationen av näringslivet efter kriget och verkningarna av övergången till full sysselsättning började ebba ut. Man hade nu kommit in i en period, då dessa extraordinära faktorer inte i samma mån som tidigare bar upp produktivitetsutvecklingen, och hade främst att räkna med sådana mera normala faktorer, som de fortlöpande tekniska framstegen och den successiva utvecklingen mot en mera kapitalintensiv produktion. Till nationalproduktens stegring efter kriget har även bidragit en relativt snabb omfördelning mellan låg- och högproduktiva produktionsgrenar. Sådana förskjutningar inom olika näringsgrenar kan för övrigt ha bidragit till den produktivitetsstegring, som framträder i tabell II: 4. Den mest framträdande omflyttningen mellan de olika huvudnäringarna skedde, som belyses i kapitel IV, från jordbruket med dess lägre förädlingsvärde per sysselsatt till de olika stadsnäringarna. Vilken effekt denna och andra omflyttningar kan beräknas ha fått på nationalproduktens tillväxt beror på vilket basår, som väljs för kalkylen. Räknar man i förkrigstidens priser med dess för jordbruksprodukter mindre gynnsamma prisrelation, blir denna omflyttningsvinst större än om man utgår från efterkrigstidens prisrelation. En kalkyl baserad på 1953 års prisrelationer har gett till resultat att omflyttningsvinsten under perioden 1945—1954 i genomsnitt var ca 0,3 procent per år och att den sjönk något under periodens senare hälft. En sådan nedgång måste bli resultatet om jordbrukets arbetsstyrka avtar i konstant takt, eftersom motsvarande antal flyttande personer måste bli allt mindre i förhållande till hela landets arbetsstyrka.

43 Med reservation för beräkningarnas osäkerhet och svårigheten att erhålla fullt jämförbara tal kan resultaten av denna tillbakablick sammanfattas i följande tillväxttal, som dock endast anger storleksordningar.

Produktivitetsökning utan omflyttning Omflyttningsvinst Ökning av antalet sysselsatta Ökning av bruttonationalprodukten Anm.

Årlig tillväxt i procent 1946—1955 1950—1955 3,0 24 03 02 0,4 03 3(7

29 Kalkylen utförd i 1953 års priser.

Alternativ för produktionsutvecklingen

åren 1955—1960 — ett

räkneexempel

Som en utgångspunkt för diskussionen har ett försök gjorts att bygga upp nationalproduktens utveckling fram till 1960 på basis av de tre faktorer, som berörts i det föregående: antalet sysselsatta, deras fördelning på olika näringsgrenar samt produktivitetsutvecklingen inom varje sådan näringsgren. Resultatet återges i tabell II: 5. Avsikten är närmast att visa, hur antaganden om olika näringsgrenars utveckling i kombination påverkar det samlade produktionsresultatet. Bakom tabellen ligger sålunda ej någon djupare analys av de ekonomiska sammanhangen i ett utvecklingsförlopp. Till grund för de antaganden vi gjort ligger dock vissa allmänna förutsättningar beträffande den tekniska utvecklingen och möjligheten att disponera resurser för investeringar på olika områden. Man bör emellertid inte överskatta möjligheterna att på grundval av sådana förutsättningar komina fram till bestämda slutsatser rörande produktivitetens utveckling på olika områden. Det föreligger sålunda en betydande osäkerhet om den framtida tekniska utvecklingen och om den utsträckning, i vilken dess möjligheter kommer att utnyttjas av näringslivet, även om man utgår från ett visst antagande om de resurser av arbetskraft och kapital som står till förfogande. Vi har på denna punkt sökt vägledning genom diskussioner med sakkunniga inom olika branscher. Utgångspunkten har därvid varit den produktivitetsutveckling man kunnat konstatera under gångna år. Vi har även prövat möjligheten av korrelationsberäkningar på grundval av historiskt material. Men man måste tyvärr konstatera, att våra kunskaper på detta område är synnerligen ofullständiga. Utgångspunkten för en kalkyl av angiven art måste i varje fall vara vissa allmänna föreställningar om investeringarnas utveckling. En viss kombination av produktivitetsökning inom enskilda näringsgrenar, omflyttning samt däremot svarande kapacitetsökning på olika områden bör vid givna tekniska förutsättningar motsvaras av en viss utveckling och fördelning av investeringarna. Dessa frågor har mera ingående diskuterats i kapitel VI, där uppmärksamheten bl. a. inriktats på frågan om balansen mellan sä-

dana investeringar som ökar produktiviteten och sådana som ökar kapaciteten; som där framhålls är detta i regel olika sidor av samma konkreta investering. Vår diskussion i senare kapitel har även utmynnat i vissa slutsatser rörande möjligheterna att öka investeringsvolymen samt att fördela den på olika områden. Det har emellertid inte varit möjligt att i detta avseende upprätta någon exakt korrespondens mellan den senare diskussionen och vår i detta kapitel framlagda kalkyl. Diskussionen i följande kapitel förs nämligen under den förutsättningen, att arbetstiden per vecka förkortas med tre timmar. Detta leder, enligt de antaganden som där görs, till en begränsning av produktionens tillväxt och detta påverkar i sin tur våra slutsatser om efterfrågans inriktning och resursernas fördelning; det framgår emellertid av denna diskussion, att vi inte sett oss i stånd att ställa någon bestämd prognos beträffande den privata konsumtionens fördelning på olika varor. Men arbetstidsförkortningen kommer dessutom att medföra växlande förändringar av produktiviteten, mätt i produktionen per sysselsatt, i de skilda näringsgrenarna och därmed också av arbetskraftens fördelning mellan olika näringar. Som framgår av den följande diskussionen har vi inte sett oss i stånd att förutse dessa förändringar bransch för bransch. I brist på sådana mera fullständiga kunskaper har vi nödgats använda en grövre metod. Analysen i detta kapitel har inriktats på att skapa ett underlag för antaganden om alternativ för produktionsutvecklingen under förutsättning att arbetstiden per vecka förblir oförändrad. Vid upprättandet av alternativ för försörjningsbalansen i kapitel III har därefter hänsyn tagits till en arbetstidsförkortnings verkningar genom att från totalproduktionen göra ett allmänt avdrag; vi har därvid kunnat anknyta till de utredningar som verkställts av utredningen om kortare arbetstid. Den kalkyl, som framläggs i detta kapitel, ger sålunda utrymme för större investeringar och konsumtion än vi räknat med i det följande. Den allmänna föreställning beträffande investeringarnas utveckling och fördelning, som bildar underlaget för denna kalkyl, ligger emellertid i linje med vad som där utvecklats. En precisering skulle närmast innebära, att investeringarna ökas i takt med nationalproduktens tillväxt i linje med alternativen A: 2 och B: 2 i kapitel VI. Detta innebär att investeringarnas andel av nationalprodukten ökas någon enhet i jämförelse med 1955 och att investeringarna i varuproduktionen tilldelas en betydande andel av ökningen i investeringsutrymmet. Vi kan i detta sammanhang nöja oss med att redovisa förutsättningarna i så allmänna ordalag, eftersom sambandet produktivitet—sysselsättning—investeringar i varje fall är så föga känt. I själva verket kan vår kalkyl inte bli mer än ett räkneexempel, som baseras på antaganden som vi ansett rimliga. För att markera ovissheten har vi räknat med alternativ för produktivitetens tillväxt, vilka markerar dels den allmänna ovissheten om tekniska och andra förutsättningar, dels variationer inom den ovan angivna ramen av förutsättningarna beträffande investeringarnas storlek och fördelning.

45 Tabell II: 5. Kalkyl för produktionens utveckling åren 1955—1960 1955 års priser 1

Produktionsgren

|

|

|

|

9 Bidrag till bruttonationalprodukten

Ökning i BNP/L 1955—1960

per år på 5 år

480 9 400 4 21,7 11500 5,2 5,5 + 6,5 1130 18 400 / 2,5 / 13,1 / 20 800 19,4 f 23,6 J + 21,7 13,5 \ 18,8 \ 21 900 124,8 \ + 27,8 i 10,4 1 16 600 I 4,9 j + 1 8 , 5 290 15100 4,1 115,9 \ 17 500 1 5,1 1 + 24,4 J 5,1 / 16 500 f 22,4 1+ 11,9 1360 15 700 l 7,7 \ 16 900 20,0 \ 22,9 1 + 1 4 , 7

1050 Byggnadsverksamhet....

270 1280

Summa

3 Sysselsättning 1000- B N P /L tal personer kr.

Jordbruk med binäringar Industri och hantverk ..

Tjänster

%

BNP/L 1960 3x5 kr.

Miljarder kronor, 1955 års priser 1955 1960 (1x3) (2x6)

%

Förändring 1955— 1960 i procent på 5 år

{t

3 260 15 500 12,2 13

f 11,7 115,7

1 17 300 \ 17 900

48,7 /56,4 1 + 15,8 158,4 l + 19,9

Anm. Med BNP avses bruttonationalprodukten och med L antalet sysselsatta personer. Tabell 11:5 är sålunda avsedd att ge en uppfattning om storleksordningen av de grundläggande tendenserna i produktionsutvecklingen. De två alternativ, i vilka kalkylen utmynnar, anger en produktionsökning 19551960 med 15,8 resp. 19,9 procent. I anknytning därtill har vi lagt upp våra alternativ för försörjningsbalansen i kapitel III med utgångspunkt från antaganden om en grundläggande produktionsökning med 15 resp. 20 procent, vilket motsvarar 2,8 resp. 3,7 procents årlig ökning. Som framgår av det föregående sammanfaller dessa alternativ relativt nära med de tendenser i produktionsökningen, som framträtt under senare år. Tekniska

kommentarer

Värdet av den kalkyl, som framlagts i tabell 11:5, beror naturligtvis på hållfastheten hos de enskilda posterna. En redovisning för de överväganden, som ligger till grund för dessa antaganden och för den osäkerhetsmarginal vi därvid räknat med, ger därför också den bästa belysningen av slutresultatets värde. Den samlade arbetsstyrkan. Antagandet ansluter sig direkt till beräkningarna i kapitel IV. Svagheten i vår sysselsättningsstatistik har där belysts. Framskrivningen vilar på vissa antaganden om yrkesverksamheten efter ålder, kön och civilstånd. Vidare har antagits en nettoimmigration av 10 000 personer per år. Osäkerhetsmarginalen i dessa antaganden är självklar och diskuteras närmare i kapitel IV. Jordbruk med binäringar. Produktionsökningen ansluter sig till prognosen i kapitel V och antagandet om arbetsstyrkans förändring till fram-

ställningen i kapitel IV. Undersökningar utförda inom arbetsmarknadsstyrelsen har gett oss anledning utgå från att utvecklingen av jordbrukets (med binäringar) produktion och sysselsättning inte kommer att påverkas i högre grad av en lagstadgad förkortning av arbetstiden för de anställda. I varje fall syns eventuella förändringar ligga inom osäkerhetsmarginalen tor en bedömning av utvecklingen på detta område. Vad som kommer att hända beror framför allt på förändringarna inom gruppen av mindre jordbruk; denna utveckling blir i sin tur beroende av den framtida jordbrukspolitiken. En snabbare nedgång av antalet sysselsatta inom jordbruket, än vad som förutsatts vid beräkningarna, skulle sannolikt avspeglas i en svagare produktionsutveckling och sålunda endast delvis påverka talet för produktivitetsökningen. Samtidigt skulle man dock uppnå en större omflyttningsvinst. Antagandena i tabellen har även påverkats av utvecklingstendenserna inom skogsbruket. Som framgår av senare kapitel står detta inför vidgade arbetsuppgifter samtidigt som möjligheterna till arbetskraftbesparande rationalisering syns vara gynnsamma. Samtidigt kommer sannolikt arbetssäsongen att utsträckas, varför antalet sysselsatta i skogsbruket kan beräknas bli ungefär oförändrat mellan 1955 och 1960. Med hänsyn till osäkerheten i bedömningen av utvecklingstendenserna inom hela gruppen jordbruk med binäringar kan det vara motiverat atl något belysa hur stort utslag en snabbare nedgång av dess arbetsstyrka skulle ge i kalkylen. Varje 10 000-tal, som ytterligare lämnar jordbruk med binäringar och flyttar över till stadsnäringarna, ger upphov till en ökad omflyttningsvinst, mätt i tillskott till bruttonationalprodukten. Antar man, att de utflyttande fördelar sig relativt jämnt över stadsnäringarnas arbetsmarknad skulle den omflyttningsvinst som redovisas i tabell II: 4 ökas med ca 75 miljoner kronor eller med ca 1 1/2 promille av 1955 års nationalprodukt. En minskning av arbetsstyrkan i jordbruk med binäringar med 4 procent per år eller med ca 120 000 personer på en femårsperiod, i stället för i tabellen angivna 70 000 personer, skulle sålunda medföra en omflyttningsvinst utöver den i tabellen inräknade av omkring 400 miljoner kronor. Detta skulle öka nationalproduktens tillväxt över femårsperioden som helhet med ca 0,8 procent. Därtill skall läggas det sannolikt mindre tillskott, som erhålls genom en snabbare ökning av produktionen per sysselsatt inom jordbruk med binäringar. Understrykas må dock att denna kalkyl baserats på /bruttobelopp, och att en omläggning till nettobelopp måhända skulle ge en lägre omflyttningsvinst. — Till detta resultat bör fogas den kommentaren, att en sådan ökad omflyttning skulle kräva en betydande ökning av investeringarna inom stadsnäringar och tätorter, vilken sannolikt inte till mer än en mindre del skulle motvägas av minskade investeringar inom jordbruk och på landsbygd. Stadsnäringarna. Förädlingsvärdet (brutto) per sysselsatt är enligt våra ungefärliga beräkningar relativt enhetligt inom stadsnäringarna. Detta medför att våra antaganden om fördelningen av arbetskraften mellan dem

47 inte i högre grad påverkar omflyttningsvinsten för samhället som helhet; däremot påverkas givetvis resultatet av kalkylen av det skälet, att vi räknat med en olika takt i produktivitetens ökning inom olika stadsnäringar. Antagandena om produktivitetsökningen har valts med ledning av tidigare erfarenheter samt i anslutning till uppgifter om aktuella utvecklingstendenser och vår bedömning rörande möjligheterna att utveckla investeringarna på olika områden. En allmän osäkerhetsfaktor är givetvis, att vi inte haft möjlighet att bedöma, i vad mån investeringarna kommer att inriktas på rationalisering; som senare skall beröras är den ekonomiska politikens möjligheter att påverka denna inriktning relativt begränsade. Här finns sålunda anledning räkna med olika alternativ för produktivitetsutvecklingen. Vad gäller industri och hantverk har vi ansett, att alternativen 2,5 och 3,5 procent årlig ökning av produktionen per sysselsatt ringar in de möjligheter, som föreligger med hänsyn till utsikterna att öka investeringarna på detta område. Att märka är därvid att bland de sysselsatta ingår såväl arbetare och tjänstemän som företagare inom industri och hantverk. Till jämförelse kan nämnas att inom den egentliga industrin, som värdemässigt dominerar denna näringsgren, produktionsvolymen per anställd under de gångna åren visat följande årliga stegringstal: 1937/39—1954 1946—1954 1950—1954

1,6 procent 2,8 » 2,2 »>

Tar man hänsyn till att omkring 25 procent av arbetsstyrkan är sysselsatt i småindustri och hantverk 1 , framstår måhända våra antaganden som relativt optimistiska. Vi har emellertid räknat med att en väsentlig ökning av industrins investeringar skall bli möjlig. Förutsättningarna för en fortsatt ökning av produktiviteten inom byggnadsverksamheten har, på basis av utredningar företagna inom branschen, diskuterats i kapitel V. Å ena sidan får man räkna med att möjligheterna till ytterligare förlängning av arbetssäsongen är relativt begränsade. Ä andra sidan har man anledning hysa förhoppningar att tekniska och organisatoriska framsteg skall göras, som ökar produktionen per man i relativt snabb takt utan att därför kräva mycket stora investeringar. I gruppen tjänster ingår samfärdsel, handel och övrig serviceverksamhet. På samfärdselns område pågår en relativt snabb utveckling mot högre produktivitet — större och snabbare fartyg och flygmaskiner, tyngre lastbilar, automalisering och annan rationalisering av järnvägsväsende samt telekommunikationer. Denna utveckling är relativt kapitalkrävande, och vi har utgått ifrån att investeringarna på detta område hålls på hög nivå (jfr kapitel VI). Detta motiverar ett antagande om en relativt hög takt i produktivitetens tillväxt. — Inom handeln möter det stora svårigheter att bedöma produktivitetsutvecklingen. Utgångspunkten i det statistiska mate1

Till småindustri och hantverk har räknats företag med högst 25 anställda.

48 rialet är synnerligen osäker; bl. a. föreligger svårigheter att mäta handelns prestation ined hänsyn tagen både till den omsatta varuvolymen och omfattningen av handelns service åt köparen. De uppgifter, som av representanter för handeln och andra experter lämnats oss, pekar på att stora rationaliseringsmöjligheter finns, exempelvis i form av en övergång till självbeljäningsaffärer, kedjeaffärer och modernare lagerhållning. Vi har räknat med att handelns investeringar kommer att hållas på en relativt hög nivå, men det är svårt att bedöma i vilken utsträckning de kommer att inriktas på rationalisering. Med hänsyn till erfarenheterna från de gångna åren har vi inte vågat räkna med en högre takt i produktivitetsökningen än en procent per år. — Övrig service inkluderar offentlig verksamhet, bostadsutnyttjande, bank och försäkring, hotell, restauranger, fria yrken samt husligt arbete. På grund av verksamhetens karaktär påverkar eventuella produktivitetsökningar endast i mindre mån gängse kalkyler för nationalprodukten. Vi har inte ansett oss böra avvika från denna beräkningsmetod; förändringarna i gruppens- förädlingsvärde återspeglar sålunda i huvudsak endast ökningen i antalet sysselsatta. Som redan tidigare framhållits har fördelningen av arbetskraften mellan olika stadsnäringar och den däremot svarande produktionsökningen på olika områden skett relativt skönsmässigt. Vi har inte haft tillfälle att arbeta igenom frågan om resursernas fördelning och efterfrågans inriktning under förutsättning att arbetstiden inte förkortas. En viss vägledning har vi dock haft av de beräkningar, som utförts rörande arbetskraftbehovet inom det statliga och kommunala området (jfr kapitel VII). Vi är medvetna om att kalkylen i detta avseende kunde förfinas. Men de relativt begränsade förskjutningar det därvid kan bli fråga om skulle inte väsentligt rubba kalkylens slutresultat. Den omflytiningsvinst, som svarar mot de i tabell II: 5 angivna förändringarna inom fyra produktionsgrenar, blir relativt liten; den kan beräknas till närmare en procent på en femårsperiod. Förklaringen till att siffran blir lägre än i kalkylen för tidigare år får bl. a. sökas i det redan förut påpekade förhållandet, att minskningen av jordbruksbefolkningen blir av mindre relativ betydelse ju mindre andel denna befolkning har av landets arbetsstyrka, samt att klyftan mellan jordbruk och stadsnäringar beträffande förädlingsvärde per sysselsatt blir mindre, när basåret för kalkylen flyttas framåt i tiden. Sammanfattning. Beräkningarnas resultat kan, i analogi med vad som skett vid tillbakablicken på tidigare år (s. 43), i grova drag summeras på följande sätt. Produktivitetsökning utan omflyttning Omflyttningsvinst ökning av antalet sysselsatta Ökning av bruttonationalprodukten

Årlig tillväxt i procent 2,0—2,8 0.2 0.7 2,9—3,7

K A P I T E L III

Ekonomiska avvägningsfrågor

De närmaste åren i ett längre

framtidsperspektiv

Såsom framgår av diskussionen i kapitel I, har vi ansett oss våga räkna med att de grundläggande förutsättningarna för det svenska näringslivets långsiktiga expansion är relativt gynnsamma. Detta omdöme gäller även i huvudsak de grundläggande betingelserna för utvecklingen under den närmaste femårsperioden. Av diskussionen i övriga kapitel framgår emellertid även, att den svenska ekonomin under de närmaste åren kommer att belastas i olika avseenden på ett sätt, som begränsar möjligheterna att öka produktion och konsumtion i den grad som annars vore möjlig. Innebörden av dessa belastningar är i hög grad den, att — som vi bedömt grunderna för den prioritetsbedömning, som vägleder den ekonomiska politiken — vår ekonomi i ovanligt hög grad kommer att kännetecknas av att resurser avsätts för ändamål, vars frukter till större delen kan skördas först i en mera avlägsen framtid. Detta kännetecknar bl. a. den snabba utveckling av skolväsendet, som syns vara en av de närmaste årens främsta målsättningar och arbetsuppgifter. Ett typiskt drag i de närmaste årens utveckling är vidare att — oavsett hur investeringarna i detalj fördelas på olika områden — en mycket betydande del liksom under de närmast förflutna åren måste ägnas åt att bygga upp en kapitalutrustning, exempelvis i form av bostäder, kommunala anläggningar, vägar och ungskogsbestånd, vars avkastning fördelar sig över en relativt lång framtida period. Det är uppenbart, att en sådan inriktning av våra resurser på ändamål, som mognar ut först på längre sikt, i och för sig tenderar att leda till en begränsning i stegringen av förbrukningen på kort sikt. En annan inte oväsentlig belastning av den svenska samhällsekonomin under de närmaste åren härleder sig från strävan att skapa ett överskott i våra betalningar gentemot utlandet. Den relativa ökning av investeringarnas andel av nationalprodukten, som ägt r u m under den senaste femårsperioden, har endast delvis kommit till stånd därigenom att konsumtionen trängts tillbaka. I stället har den gått ut över bytesbalansen. Såsom framgår av diskussionen i nästa avsnitt, har vi ansett det vara ofrånkomligt, att denna utveckling rättas till. Slutligen har frågan rests om en relativt betydande förkortning av arbetstiden under de närmaste åren. En sådan förkortning skulle innebära, att standardstegringen delvis tas ut i form av fritid i stället för i ökad förbrukning av varor. Verkningarna på produktionen av en förkortning av ar4—561653

50 betstiden är svåra att förutse, men lör vår del har vi inte vågat räkna med, att den kommer att uppvägas av en ökad arbetsinsats per arbetstimme. 1 samma mån begränsas utrymmet för en ökning av produktion och konsumtion i förhållande till den nivå man uppnått i utgångsläget, d. v. s. såsom våra beräkningar blivit upplagda 1955. Saken kan också uttryckas så att, om arbetstiden förkortas, den standardstegring man kan se fram emot under de närmaste fem åren delvis blir osynlig i de kalkyler för nationalproduktens utveckling, som bygger på producerade varor och tjänster. I realiteten bör detta inte innebära minskade framsteg i fråga om välfärd, då man får utgå ifrån att en arbetstidsförkortning motiveras av att fritiden är mera värd än den varuvolym, som uppoffras. I vår diskussion, som förs i termerna varor och tjänster, blir innebörden emellertid den, att utrymmet för investeringar och konsumtion kommer att begränsas. Slutsatsen av dessa överväganden blir att de närmaste fem åren, vad försörjningen med varor och tjänster för löpande förbrukning gäller, kommer — särskilt om en arbetstidsförkortning av nu föreslagen omfattning genomförs — att bilda en relativt trång port mot en utveckling mot en betydligt rikligare varuförsörjning, som man bör kunna räkna med på längre sikt. Ett sådant omdöme är givetvis behäftat med osäkerhetsmarginaler. Varken med hänsyn till den internationella utvecklingen eller förändringarna i vår inre ekonomi kan vi leva riskfritt. Inte minst den internationella konjunkturen kan påverka vårt ekonomiska läge både i gynnsam och ogynnsam riktning. Som redan inledningsvis framhållits, har vi inte heller sett som vår uppgift att i strid mot existensen av sådana risker ställa bestämd prognos på utvecklingen utan snarare att ange en bakgrund för de beslut angående kortsiktiga och långsiktiga åtgärder, som måste fattas under de närmaste åren. Vår avsikt har med andra ord varit att skapa underlag för en handlingslinje, som varken underskattar eller överskattar våra ekonomiska utvecklingsmöj ligheter. Alternativ för utvecklingen

1955 till 1960

För att ge större stadga åt diskussionen om utrymmet för den ekonomiska expansionen, för därmed sammanhängande avvägningsfrågor samt för diskussionen av den ekonomiska politiken i allmänhet har vi ansett det lämpligt att fixera våra antaganden och slutsatser i form av en numerisk försörjningsbalans. Vi har inte ansett det möjligt att därvid begränsa oss till ett enda alternativ utan har, som framgår av tabell III: 1, angett ett antal olika alternativ, som svarar dels mot olika förväntningar beträffande produktivitetsutvecklingen, dels mot en olikartad inriktning av den ekonomiska politiken. Utgångspunkten för kalkylen är två alternativ för ökningen av bruttonationalprodukten ulan hänsyn till verkningarna av en arbetstidsförkortning. Dessa båda alternativ har i tabellen betecknats med A resp. B. De motsvarar

51 co a

to Tf

to

CO

0» CM

i

cq

'

'

T}1

JJ

t^ co

CT5 CM

reo

1 1

1 '

m

co"

ca

co

cn CM

o CM

CO

co CM

O CM

tco

ro CM

O CM

CO CM

CO CM

O CM

O CM

ffl

••O

i—i

•co

o

D

CM

a

<

o

—. <J

iH

1-1

ca

in

O

-H

ca iC

«

Tf

in

o

rH

co

in

in o

<!

T-l

ca

c to Cl

5 TC

ti

•cg

<j —i

<

o

in o PH

»H

^

~'

'

1 '

'° co

0 5 0

CO

cC'o

1 1

> M C

DQ

'

r^

o

O

r-

Tji

CM

'

COTf to in CM r-l

co

TJI t—

Tf

1 IO

'

CTi Tf CO'C

Tf

C N

Tf

I

co

roH

'

"^

rH

H

rH

CM — r H CM -H rH

»H CO

O

Tji

TJI

OQ C ~

Tf

CM i n

m

^

TJI r - , r H CM rH rH

in

—i

0 3 l>-

in O

«D

<N

^

'

!>

1 '

1 '

1 '

O, CM

1-1

1 Tji

CC o r H Tji

co CM

X

c-~ T-l

CM CM

CO o r-l CM

^ to to o <—1

CO r H O CM rH rH

r^ 0T) O

Tf t » tC H O CM

—i o CM rH r -

-P

to i n

'

CM rH

co

"^

- H rH

l i

Tf CO o o

o co o -H

©<*»

CM i n

1 •

CT. r H

H

~*

o

-H

o

in

o -H -H -H

o -H

o. to O

T" to

i n 73

l> m

CO CD

s < N

tO CM

O CO CM

o en at i n CM

in CM

Tf o CO

te in CO

t - CT3

lC

rH

aT *n n

CM

Oi CM

in CM

o CO CM o CO CM

CM CT>

in

O T T

X) t~co

o tO

CM CM

co CO in

Tf

Tf CO O O

l"« lO

O t-

C5

TJI

TJI

r^ kO

T*

,_, in

Tf CO o o

o to o

SM

co

N

co

—, to

CM CM

co

co O O

co

rH

•<

co TU

i> t» O TP

CM to co

CO CT3

rH ?J cr. TJI

no CM CO

CTJO r ^ Tf CM

CO CM

• W3 C a5 O

jb H°iS

rH

to

T f »>.

CO

co Tf

CO

C O

CO

'

S »o -- .5

O

Tji

C

c

ij

o

•o

13 Q

2 Z

-ö

tD 03 — c eocs

c

>

.

'55 *r;

- H 'rJ CU

ca-j

a-g t > ö | !> « . T3 o. 2 5 5 m5 !> « H >> C

rH

co

Tji

—i

CM

ti

o in co

r-i C 2 2

rt

s t o 5 o '-D • q

CM

Tf -*•

t»

r->

O

CO

co r~-

i . C -O

Tf

o lO

++

c rs

y-> i n

CM

++

o co ifi

'

^^

CT3CT3

—i

++

o en

i

rH

o

++

in o rH

CT3

T f CO

to

'

^

CM

co in

ca CO

i

o

tO

CM to

o

~~* in

rH i n CO

CO CM

++

i

rH

CO O J

id

Tfl 1

1-1

CM r^ co

QO

O

rH

tO

CO

++ 11» o o

^

tDCTJ o in co

CO

T-l TJI rH

,H

•n to

CM to in

Tf

t o t~rr rH OCM -H r H

CO an

l>

rH -H

~"'

\G CO

T—1

tu

o

1 O

l> "' O CM

1-1

U4 SM

ä

^r. CM

"^

to O

CM CD in

co in

«

1 '

1 CO CM

°r. CM

COCM

in

•Si

1 CM

in »H

o rH

1 '

C5

"-1 *"1

in

CM"

CM Tji

o CM

"*• *"*

CJ5

CM Tji

t - O

~*

i—i

coo

OS CM

in

ift

CM

CM CM

in

X o -3

in os CO CM CO OS

O CM

rH

1 '

> n

«n CM «H

O

Cl CM

CM

Tf

CM

o

r H TJI

'

in

O SM

co

coo

1 Tf

rH

CM

0 5 CT5 Tf CM

t/5

r.

•4-» TT t i O

t/3 r-* OJ

O

g to C o

>*%

iri

C cS tr ^-oj t-C *— t*-r

COOS

5 .BnP

*

rt > a> u~ • - - =—i

H

r H CM

H a

r H

eg

tr o a ^J e. a c rO +J 08 p H -Q £H VJ

»II

M

^ >:

HOH

z

SS ™ >

•a 0H O o

rCr* 3 T3 'c? C

CO T f rH r H

Sffl c

^

52 approximativt de båda alternativ för produktionsutvecklingen, vari våra överväganden i kapitel II utmynnade. Det lägre anger en produktionsökning med 15 procent under en femårsperiod, d. v. s. 2,8 procent per år, det högre en ökning med 20 procent eller 3,7 procent per år. En jämförelse med den tidigare diskussionen visar, att dessa båda alternativ approximativt sammanfaller med de marginaler, inom vilka tillväxten av bruttonationalprodukten har växlat under olika perioder sedan tiden närmast före det senaste världskriget. Vilket alternativ, som kommer att förverkligas, beror naturligtvis inte endast på de tekniska och strukturella förhållanden inom näringslivet, vilkas förändringar inte i högre grad kan påverkas. Det beror även på hur den ekonomiska politiken läggs upp och i främsta rummet på hur kapitalbildningen utvecklas och hur investeringarna fördelas på olika områden. Båda alternativen utgår från att kapitalbildningen även i fortsättningen hålls minst på den relativt höga nivå, som uppnåtts under åren efter det senaste världskriget. När vi vågat räkna med att man skulle kunna n ä r m a sig det högre alternativet, har detta, såsom senare skall närmare utvecklas, baserats på ett antagande, att det skulle vara möjligt att inom ramen för de tillgängliga resurserna inrikta kapitalbildningen inte endast på en ökning av de långsiktiga investeringarna utan även och kanske i än högre grad på en ökning av de relativt kortsiktiga investeringarna. Till frågan om en lagstadgad förkortning av arbetstiden har vi för vår del inte tagit ställning i annan mån, än att vi till grund för våra kalkyler lagt det nyligen framlagda kommittéförslaget. Innebörden av våra beräkningar blir sålunda den att så långt möjligt belysa, vilka konsekvenser en förkortning av arbetstiden under åren fram till 1960 från 48 till 45 timmar per vecka i förening med andra ekonomiska förändringar får för konsumtion och investeringar. Vår avsikt har därmed bl. a. varit att skapa ett underlag för det val som måste ske mellan ökad produktion och fritid. Våra kalkyler är upplagda så, att det, så långt detta nu är möjligt, bör framgå hur mycket mera försörjningen med varor och tjänster under de närmaste fem åren skulle kunna ökas, om arbetstidsförkortningen helt eller delvis sköts upp till efter 1960. Verkningarna av en arbetstidsförkortning är så genomgripande för hela produktionssystemet, alt vi inte ansett det möjligt att prestera en ingående analys av dess konsekvenser. Beträffande de teoretiska frågeställningarna hänvisar vi på denna punkt till de ekonomiska utredningar, som utförts inom utredningen om kortare arbetstid (SOU 1956:20 och 21). På basis av de överväganden, som där framlagts, har vi emellertid stannat för det anlagandet, att den föreslagna förkortningen med tre timmar kominer att motsvaras av en minskning av produktionen med 4 procent, vilket enligt utredningens beräkningar inrymmer ett antagande om en mindre ökning av de individuella arbetsinsatserna. Man kan dock inte utesluta den möjligheten, att bortfallet av produktion ytterligare kompenseras av ökade individuella

53 arbetsinsatser under ordinarie arbetstid, på övertid eller utanför den ordinarie arbetsplatsen. I den mån detta inträffar, kan det sägas vara ytterligare ett skäl att bedöma produktivitetsutvecklingen optimistiskt, så att en grundläggande produktionsökning enligt det högre alternativet (alt. B) framstår som mera sannolik. Å andra sidan kan en minskad användningstid för tillgängligt kapital vid en arbetstidsförkortning öka produktionsbortfallet. Ett produktionsbortfall av angiven storleksordning representerar en relativt stor avbränning i förhållande till den samlade produktionsökningen under en femårsperiod. Enligt våra antaganden om de grundläggande tendenserna i produktionsutvecklingen skulle arbetstidsförkortningen ta i anspråk minst ett års ökning av nationalprodukten under femårsperioden. Man byter med andra ord ut minst en femtedel av ökningen av tillgången på varor och tjänster mot ökad fritid. Nationalproduktens ökning skulle därmed stanna vid drygt 10 procent enligt alternativ A och drygt 15 procent enligt alternativ B. Önskvärt hade varit, att mera fullständigt klarlägga, hur en arbetstidsförkortning med åtföljande allmän produktionsbegränsning påverkar arbetskraftens fördelning och investeringsstrukturen. Så mycket är klart, att en viss omfördelning av arbetskraften måste komma till stånd, eftersom olika produktionsgrenar i växlande grad berörs av arbetstidsförkortningen och eftersom möjligheterna att utan ökning av arbetsstyrkan anpassa sig till en kortare individuell arbetstid växlar från fall till fall. Utgår man från en given tillgång på arbetskraft måste därvid varje ökning av arbetsstyrkan på en p u n k t motsvaras av en minskning på andra. Att i förväg bedöma utslaget på alla punkter av näringslivet har vi emellertid inte ansett möjligt utan synnerligen tidsödande utredningar. Vi har därför i den följande diskussionen av arbetsmarknadens utveckling fått nöja oss med att antyda de problem som i detta samband kan komma att uppstå. Vi har inte heller ansett oss i stånd att överblicka arbetstidsförkortningens följder för investeringarnas fördelning; svaret på denna fråga blir bl. a. beroende av om arbetstidsförkortningen leder till en utsträckt användning av skiftarbete. Kapitalrörelser

gentemot

utlandet

Den föregående framställningen bortser från möjligheten att vidga utrymmet för den svenska försörjningen genom kapitalimport från utlandet resp. att inskränka det genom mera omfattande kapitalexport. Det förtroende som vi anser, att man har anledning hysa till svensk ekonomisk utveckling på längre sikt och speciellt till vårt näringslivs ställning i den internationella konkurrensen kan givetvis leda tankarna in på frågan, om det vore önskvärt och möjligt att få till stånd en mera omfattande kapitalimport. En sådan import skulle kunna anses vara särskilt motiverad, om utrymmet för en ökning av konsumtion och investeringar är starkt begränsad under de närmaste åren, medan man på längre sikt räknar med en relativt snabb steg-

54 ring av vår produktionsförmåga och levnadsstandard. Det kunde sålunda hävdas, att man borde eftersträva en utjämning av levnadsstandardens stegring genom att under en period, då möjligheterna är mera begränsade på grund av stora långsiktiga investeringar och en förkortning av arbetstiden, låna i utlandet för att betala tillbaka, då frukterna av dessa investeringar mognar fram och då förutsättningarna för en standardökning i övrigt vore mera gynnsamma. För vår del har vi inte ansett oss böra gå in på spekulationer i denna riktning. Att märka är att en kapitalimport, som skulle vara i stånd att på ett väsentligt sätt lyfta nivån för kapitalbildning och konsumtion under den närmaste femårsperioden, måste förutsättas stiga till mycket stora årliga belopp. Som en följd skulle under femårsperioden ackumuleras miljardskulder till utlandet. Den främsta anledningen till att vi inte velat gå närmare in på denna fråga är, att det nu är omöjligt att överblicka, hur möjligheterna till en upplåning av denna omfattning kan komma att ställa sig under de närmast kommande åren. Vi har också ansett det naturligt att i första hand söka belysa, hur långt vi kan komina på basis av egna resurser. Därmed anges en utgångspunkt för en eventuell diskussion om en lånefinansierad expansion. Däremot har vi ansett det vara rimligt att räkna med möjligheterna att genom en relativt begränsad kapitalimport påskynda utbyggnaden av valutaförtjanande eller valutabesparande svenska industrier i sådana fall, då det i utlandet upplånade kapitalet motsvaras av en snabb återinströmning av utländsk valuta. Som exempel på områden, där en upplåning i utlandet ur sådana synpunkter kan komma att visa sig vara motiverad, har vi bl. a. haft i tankarna en påskyndad utbyggnad av handelsflottan och flyget resp. ett snabbare förverkligande av planerna för utbyggnaden av svensk skogsindustri. I sådana fall kan det visa sig att det valutabelopp, som erfordras, kan väntas flyta tillbaka inom loppet av ett par, tre år. Vi anser att i sådana fall en upplåning i utlandet är väl motiverad. Det är emellertid inte möjligt att utan en närmare analys av de enskilda fallen utforma planerna för en sådan politik. Vi har därför inte ansett det möjligt att ställa mera konkreta förslag. Vår diskussion om investeringsavvägningen har också — med undantag för flyg och handelsflotta — genomförts utan hänsyn till sådana möjligheter till kapitalimport. I förhållande till de planer, som utkristalliseras under dessa förutsättningar, skulle en kapitalimport av antydd art möjliggöra ett påskyndande i tiden på vissa speciella områden. Frågan om kapitalimport för bestämt ändamål måste även ses i samband med möjligheten att tillgodogöra sig de tekniska kunskaper, som finns inom utländsk företagsamhet. En faktor, som på många områden begränsar takten i vår ekonomiska utveckling, är utan tvivel våra begränsade tekniska resurser; på ett sådant område som den kemiska industrin gör sig detta handikapp starkt gällande. Enligt vår uppfattning bör man från svensk sida inta en liberal attityd till invandring av utländska företag på sådana tek-

55 niskt svåra områden. I sådana sammanhang kan import av utländskt kapital bli aktuell och enligt vår uppfattning bör man i princip ställa sig positiv till sådana möjligheter. Det vore emellertid orealistiskt att ensidigt betrakta Sverige som ett kapitalimporterande land. Det kan även uppstå motiv för en kapitalexport i relativt betydande skala. Tyngdpunkten i svensk export syns i framtiden komma att ytterligare förskjutas mot verkstadsområdet. I detta sammanhang föreligger ofta ett behov att kombinera exporten med långivning till köparen. Detta har i växande grad blivit ett vapen i den internationella konkurrensen. Ett behov syns därför föreligga att bygga upp den fond av utestående krediter med relativt kort löptid, som stöder vår export, särskilt till de mindre utvecklade länderna. I samband med utvecklingen av det nordiska samarbetet kan även uppstå ett behov av krediter till övriga nordiska länder av samma typ, som redan tillämpats på exporten av fartyg till Norge. Man syns sålunda böra räkna med möjligheten, att Sverige i växande utsträckning blir ett på en gång kapitalimporterande och kapitalexporterande land. Det blir därvid endast överskottet av kapitalimport, som vidgar utrymmet i den svenska försörjningsbalansen. I våra kalkyler har vi inte infört några sådana belopp. Dessa betraktas sålunda som ett extra tillskott utanför ramen för vår kalkyl. Valutareserven En av punkterna i 1950 års långtidsutredning var dess rekommendation, att man skulle eftersträva en betydande ökning av valutareserven. Sedan dess har också, främst tack vare exportkonjunkturen i samband med koreakrisen, valutareserven ökats mycket kraftigt. Man har dock inte uppnått den målsättning, som uppställdes 1950, nämligen en valutareserv, som motsvarar fyra månaders import. Valutareserven uppgick i slutet av 1955 till drygt 2,5 miljarder kronor, vilket motsvarade något mindre än tre månaders import. År 1955 gav bytesbalansen ett underskott av drygt 410 miljoner kronor, och prognosen för 1956 tyder på ett underskott av betydande storlek. Dessa underskott var dock, åtminstone delvis, av tillfällig natur; de sammanhängde bl. a. med 1955 års svaga skörd och med den betydande lagerökningen inom landet under detta år. Underskottens inverkan på valutareserven har delvis överskylts av motverkande förändringar i betalningsterminerna, vilkas innebörd varit en nettokredit från utlandet. Man kan emellertid inte räkna med en fortsatt utveckling i samma riktning. Ett fortsatt underskott i bytesbalansen av samma storleksordning kommer därför sannolikt att avspeglas i en snabb nedgång av valutareserven. En självklar utgångspunkt för en diskussion av valutapolitiken syns vara, att en avtappning av valutareserven i den takt som svarar mot nuvarande underskott i bytesbalansen inte kan få äga rum och att man som ett minimum måste eftersträva att under de närmaste åren skapa balans i by-

56 tet med utlandet. Man har emellertid anledning att räkna med en stegring av importen, vilket skulle innebära, att valutareserven, även om den stabiliserades vid 1955 års nivå, i förhållande till importen sjönk ned mot en nivå, som 1960 skulle motsvara inte mycket mer än 2 1/2 månaders import. Om den internationella prisnivån stiger, skulle i själva verket den relativa nedgången bli ännu större, eftersom köpkraften hos den redan uppsamlade valutareserven minskas i takt med prisstegringen. Att hålla valutareserven oförändrad när importen stiger, har vi utgått från skulle innebära en alltför låg målsättning. Erfarenheten visar, att stora förskjutningar kan äga rum i betalningsterminerna för export och import. Betalningarna varierar dessutom säsongmässigt och man kan inte bortse från konjunkturella variationer i utrikeshandeln. Med hänsyn till det ansträngda försörjningsläget under de närmaste fem åren har vi emellertid inte ansett det vara rimligt att sätta målet så högt som skedde i 1950 års långtidsutredning. Vi har i våra kalkyler stannat fölen mera anspråkslös målsättning, som innebär, att man eftersträvar att låta valutareserven stiga i takt med ökningen av importen. Valutareserven skulle därmed, enligt våra kalkyler för importutvecklingen, ökas med drygt 12 procent från 1955 till 1960, d. v. s. med drygt 300 miljoner kronor. År 1960 skulle den då, liksom under utgångsåret 1955, motsvara ungefär tre månaders import. Redan detta innebär en betydande uppoffring. Bortser man från möjligheten av kapitalrörelser under 1956—1960 och lägger till grund för kalkylen det antagandet, att bytesbalansen förbättras i takt med tillväxten av våra resurser, skulle överskottet i bytesbalansen 1960 behöva stiga till ca 375 miljoner kronor. Mellan 1955 och 1960 skulle bytesbalansen sålunda förbättras med närmare 800 (415 + 375) miljoner kronor. En uppfattning om storleksordningen av denna förändring i bytesbalansens saldo kan erhållas genom att jämföra denna post med den ökning av ny- och reinvesteringarna i fast kapital med omkring 1 700 miljoner kronor enligt ett relativt gynnsamt alternativ (jfr s. 51 ff). Som framgår av kapitel VIII, har vi ansett oss kunna räkna med att förutsättningarna för förverkligandet av en sådan relativt modest valutapolitisk målsättning under de närmaste åren kommer att vara förhållandevis gynnsamma. Utvecklingstendenserna för export och import syns vara sådana, att en väsentlig förbättring av bytesbalansens saldo borde kunna uppnås utan några ökade restriktioner i fråga om importen. Förutsättningen är givetvis, att importen inte drivs i höjden genom brist på balans i den inre ekonomin, resp. att vårt konkurrensläge i förhållande till utlandet inte allvarligt försämras genom långt gående pris- och lönestegringar vid givna växelkurser.

57 Fördelningen

av de för inhemsk förbrukning

disponibla

resurserna

De överväganden, som redovisats i det föregående, leder fram till en uppskattning av de resurser i form av varor och tjänster, som kan väntas stå till förfogande för olika ändamål inom svensk ekonomi under de närmaste fem åren. De olika ändamål det här gäller har vi indelat i tre huvudgrupper: militära utgifter, civila investeringar samt civil konsumtion. Vad först de militära utgifterna beträffar, har vi ansett det lämpligt att föra dem åt sidan, innan vi tar upp till diskussion den centrala frågan om fördelningen av resurserna mellan investeringar och konsumtion. Det vore visserligen möjligt att, såom ofta sker, uppdela de militära utgifterna på investeringar och konsumtion. Med hänsyn till den allmänna ekonomiska balansen är det emellertid av underordnad betydelse, hur de fördelar sig på dessa båda kategorier. (Däremot är detta givetvis av betydelse för sysselsättningen inom byggnadsverksamhet, verkstadsindustri m. fl. näringsgrenar.) Avvägningen mellan dem är för övrigt ett så speciellt militärtekniskt problem, att vi ansett det ligga utanför vår kompetens att ta upp den till diskussion. Över huvud taget har vi ansett, att utvecklingen av de militära utgifterna är ett så utpräglat politiskt problem, och att dessa utgifter har en så speciell karaktär, att de knappast låter inordna sig i en allmän diskussion av de ekonomiska avvägningsproblemen. Det förfarande vi därmed valt innebär, att i den senare följande diskussionen med investeringar och konsumtion endast avses sådana av icke-militär eller civil natur; i detta avseende skiljer sig vår framställning från den eljest vanliga. För att möjliggöra en diskussion av övriga avvägningsproblem, har vi valt att utgå från det relativt enkla antagandet, att försvarsutgifterna kommer att stiga i proportion till nationalprodukten. Vi vill starkt understryka, att detta schablonmässiga förfarande helt är motiverat av räknetekniska skäl. Förfarandet innebär givetvis inte, att vi anser avvägningen mellan militära och andra utgifter vara en mindre väsentlig fråga med hänsyn till den ekonomiska utvecklingen i övrigt. Enligt detta antagande skulle de militära utgifterna ökas med 250 å 350 miljoner kronor under de närmaste fem åren. Ett bortfall av denna ökning eller än mer en minskning av de militära utgifterna skulle inte oväsentligt öka expansionsmöjligheterna på andra områden. En ökning av de militära utgifterna i ännu snabbare takt skulle givetvis ytterligare inkräkta på den civila försörjningen. Till utvecklingen på det militära området vill vi i övrigt endast göra följande kommentar. Näringslivet kommer de närmaste åren att kännetecknas av en ökad kapitalinsats per sysselsatt individ. Detta är en naturlig utveckling i ett samhälle, där man relativt snabbt bygger ut kapitalutrustningen. Det syns naturligt, att en motsvarande utveckling skall äga r u m på det militära området, i den mån m a n där eftersträvar en anpassning till det allmänna läget inom samhällsekonomin.

58 Det är ur denna synpunkt angeläget, att den stigande relativa arbetskostnaden kommer till fullt uttryck i planeringen av försvarets utveckling. Försvaret drar ju till sig en inte obetydlig del av landets tillgång på arbetskraft genom de årliga inkallelserna av värnpliktiga. Detta antal kommer att växa, när 1940-talets stora barnkullar kommer upp i värnpliktsåldern. De inkallade erhåller nu en väsentligt lägre lön än som svarar mot deras värde ute i produktionen. Om denna låga lön läggs till grund för de militära utvecklingsplanerna, kan det ge upphov till en ur ekonomisk synpunkt oriktig avvägning inom försvaret mellan män och materiel. När en sådan avvägning företas borde man i stället kalkylera med den högre lön, som samma arbetskraft skulle kunna erhålla ute i näringslivet. Den verkliga kostnaden för försvaret representeras ju av den minskning av produktionen i övrigt, som uppstår genom att vissa resurser avdelas för militära ändamål. Det får väl heller inte anses givet, att försvarsutgifterna automatiskt skall stiga och fördelas i viss riktning som en följd av värnpliktskullarnas ökning fram emot 1960. Användningen av arbetskraft inom försvaret torde få avvägas ur andra synpunkter, och man bör därvid ta med i räkningen, att en ökning av värnpliktskadrarna kan medföra anspråk på investeringar i militära byggnader och försvarsmateriel, som måhända inte representerar den mest ändamålsenliga avvägningen av försvarsutgifterna ur militär synpunkt. Vad gäller resursernas fördelning på konsumtion och kapitalbildning i övrigt kan man urskilja vissa delområden, där utvecklingen har mer eller mindre automatisk karaktär. Dit hör den lagerökning, som svarar mot tillväxten av produktionen och varuomsättningen samt utgifterna för underhåll och reparation av en växande kapitalutrustning. Möjligheten att med större säkerhet förutse utvecklingen på dessa båda områden är relativt begränsade. Våra kunskaper om storleken av de varulager, som finns i samhället är mycket ofullständiga, och detta gäller i än högre grad det samband, som kan finnas mellan den framtida produktionsökningen och lagrens tillväxt. Man kan både peka på faktorer, som tenderar att öka och på sådana, som tenderar att minska lagrens storlek i förhållande till den producerade och omsatta varumängden. 1 brist på mera tillförlitliga uppgifter har vi fått nöja oss med en grov överslagskalkyl, som bygger på antagandet att lagren växer i takt med produktionsökningen. Eftersom lagerökningen 1955 var exceptionellt stor, har investeringarna i lager 1960 kunnat anslås till ett lägre belopp. En nedgång i lagerökningen med 400 miljoner kronor från 1955 års nivå korresponderar delvis med den förbättring av bytesbalansen, som ingår i vår kalkyl. — Kostnaderna för underhåll och reparationer har på motsvarande sätt antagits stiga i takt med landets kapitalutrustning. Enligt vår ytterst grova kalkyl erhålls på denna punkt en ökning av utgifterna mellan 1955 och 1960 med 450 a 650 miljoner kronor. De olika delposter av den inhemska förbrukningen, som hittills berörts, de militära utgifterna samt utgifterna för lagerökning och underhåll, repre-

59 senterade 1955 ett sammanlagt värde av drygt 7 miljarder eller omkring 15 procent av den samlade bruttonationalprodukten. Enligt våra kalkyler kommer deras sammanlagda värde att stiga med omkring 0,3 å 0,5 miljard kronor till 1960. Nedgången i lagerökningen uppväger delvis den antagna ökningen för de övriga. Det avvägningsproblem på vilket vi i främsta rummet inriktat vår uppmärksamhet, är fördelningen av återstående resurser mellan två huvudområden, civil konsumtion samt civila investeringar i fast kapital, vilka 1955 sammanlagt tog i anspråk omkring 85 procent av nationalprodukten. De samlade utgifterna på dessa båda områden skulle, under förutsättning att veckoarbetstiden förkortas med tre timmar, fram till 1960 kunna ökas med närmare 10 procent, enligt det lägre alternativet för produktionsutvecklingen (alt. A), medan enligt det högre alternativet (alt. B) utrymmet skulle kunna ökas med närmare 15 procent. I absoluta tal motsvaras dessa stegringstal av en ökning med omkring 4 resp. 6 miljarder kronor. Frågan är nu, hur detta tillskott bör fördelas på investeringar och konsumtion samt hur man skall kunna påverka denna fördelning i önskad riktning. Utvecklingen av konsumtion och

investeringar

1. Anspråken på resurserna och den allmänna expansionstakten Avvägningen mellan konsumtion och investeringar kan sägas ha varit den ekonomiska politikens centrala fråga under hela efterkrigstiden. Anspråken på resurserna har nästan ständigt tenderat att överstiga tillgången. Den ekonomiska politiken har satts in på att pressa ned efterfrågan på båda dessa områden, men det har ändå inte kunnat undgås att periodvis köpkraftsöverskott och kostnadsstegringar uppstått, som resulterat i prisstegringar. Dessa har blivit ett icke avsett instrument för att återställa balansen mellan anspråk och resurser. I övervägande grad har den pressat konsumtionen tillbaka, medan åtminstone lusten att investera ökats genom förväntan om fortsatta prisstegringar. Resultatet har blivit, att investeringarnas andel av nationalprodukten sakta ökats, så att den 1955 låg inte oväsentligt högre än under åren närmast före det senaste världskriget. Det är nu alldeles uppenbart, att den ekonomiska politiken — oavsett hur man vill fördela det växande utrymmet mellan investeringar och konsumtion — under de närmaste fem åren kommer att ställas inför minst lika svåra problem som under det senaste årtiondet, om man vill förhindra att köpkraftsöverskott uppstår. Redan en flyktig genomgång av de uppgifter om investeringsplaner, som sammanställs i kapitel VI, visar att anspråken på resurser för investeringar inte kan tillgodoses genom en ökning av dessa i takt med den allmänna produktionsutvecklingen. Den senare diskussionen visar även, att man har all anledning befara, att stegringen av de nominella

(50 inkomsterna ger till resultat en köpkraftsökning riktad mot konsumtionsvaror, som överstiger takten i den allmänna produktionsstegringen. Alldeles oavsett h u r man söker påverka resursernas fördelning tvingas man uppenbarligen att fortsätta en politik, som håller efterfrågeökningen tillbaka, om man vill förhindra inflation. Snarast har man väl anledning räkna med att kraven på en sådan politik skärpts genom de faktorer, som kan väntas hålla tillbaka produktionsökningen. Man kan nämligen befara, att inkomsttagarnas anspråk inte i högre grad påverkas av det förhållandet, att produktionen växer långsammare, även om detta vore naturligt med hänsyn till att de får en ökad fritid. Den ökade fritiden och speciellt dess komplement, bilismen, kan snarare befaras stärka önskningarna om ökade inkomster. Önskan att göra investeringar bör naturligtvis dämpas om produktionen i stort sett växer långsammare. Men till alldeles övervägande delen är dessa önskemål till sin natur sådana, att de på kort sikt inte i högre grad påverkas av produktionens stegringstakt; i betydande grad representerar de sålunda uppdämda behov, som skulle göra sig gällande även utan någon fortsatt produktionsstegring. I andra fall är de knutna till andra variabler, som inte alls eller endast i viss grad påverkas av den allmänna produktionsutvecklingen, exempelvis hushållsbildningen och den inrikes omflyttningen (bostäderna), antalet barn (skolorna), antalet bilar (vägarna) samt förändringar av de tekniska förutsättningarna. Man kan sålunda inte räkna med en balansskapande automatik, som innebär att önskemålen att öka konsumtion och investeringar begränsas i samma mån som nationalproduktens tillväxt dämpas. Tvärtom kan man befara, att i ett samhälle, som expanderar snabbt på längre sikt, men där eftersläpningar i kapitalutrustningens utbyggnad uppstått med köpproblem som följd, en period av något långsammare produktionsökning kan medföra ökade spänningar, som tenderar i inflationsriktning. Vi vill samtidigt inte underkänna möjligheterna att genom en målmedveten upplysningsverksamhet påverka anspråken på köpkraft för att tillfredsställa konsumtions- och investeringsbehov. Tvärtom menar vi, att en intensiv sådan verksamhet borde kunna ha en viss framgång. Den borde bl. a. inriktas på att bibringa både inkomsttagare, dem, som svarar för investeringsbesluten och politiker att stegringen av resurserna är en graduell process, att takten i utvecklingen för en tid kan hållas tillbaka av sådana faktorer som utsträckning av skoltiden och förkortning av arbetstiden, och att man under en sådan period måste avstå från att öka anspråken på varor och tjänster i alltför snabb takt. Angeläget syns därvid även vara att inrikta uppmärksamheten på ett något längre perspektiv; för de önskemål, som ej kan förverkligas under de närmaste fem åren, bör det finnas utrymme under en senare period, då resurserna hunnit bli väsentligt större.

61 2. Avvägningen konsumtion — investeringar I diskussionen om avvägningen mellan konsumtion och investeringar har den tanken framkastats, att man genom att hålla tillbaka ökningen av konsumtionen under en begränsad period skulle kunna öka investeringarnas andel av nationalprodukten och därigenom påskynda dess stegring på längre sikt. Om en sådan återhållsam politik genomfördes under de närmaste fem åren skulle den på tio a femton års sikt möjliggöra en betydligt högre konsumtion, än om den nuvarande investeringskvoten behölls oförändrad. Tanken är i princip riktig. Valet mellan konsumtion och investeringar i nuet gäller i viss mån ett val mellan konsumtion nu och i framtiden. Och det belopp man nu avstår av konsumtionen för att öka investeringarna bör, om de tekniska förutsättningarna inte är speciellt ogynnsamma, vara mindre än den motsvarande ökningen av produktionen i framtiden, som kan bilda underlag för en ökad konsumtion. Hur långt man vill gå vid en sådan förskjutning av konsumtionen mot framtiden beror dels på det tekniskt bestämda utbytet av transaktionen, dels på hur starkt man diskonterar en framtida konsumtionsökning, när man jämför den med uppoffringen av omedelbar konsumtion. En viktig utgångspunkt vid en diskussion av denna fråga är det faktum, att vår investeringskvot är bland de högsta i världen utanför diktaturstaterna, och att denna kvot är högre än före kriget. En fingervisning beträffande attityderna till denna fråga inom vårt samhälle är vidare svårigheten att mobilisera ett sparande, i alla olika former, som är tillräckligt stort för att balansera investeringar av den relativa storleksordning, som vi redan nu har. Samtidigt bör man inte bortse från möjligheten, att dessa attityder till enskilt sparande, skatter för att finansiera investeringar e t c , kan förändras genom en upplysningsverksamhet, som belyser valsituationens innebörd. Den bild av valet mellan konsumtion nu och i framtiden, som här skisserats, är emellertid synnerligen förenklad. En realistisk analys av förhållandet mellan konsumtion och investeringar visar, att investeringar för framtiden i stor utsträckning är en förutsättning även för att omedelbart kunna öka konsumtionen; i stor utsträckning ökar investeringar konsumlionsmöjligheterna både på kort sikt och i en mer avlägsen framtid. Valsituationen blir därför, som strax skall närmare utvecklas, betydligt mera komplicerad än som angetts i början av detta avsnitt. Valet måste baseras på ett ingående studium av olika investeringsområden och får i sista hand anknytas till olika konkreta alternativa investeringsprogram, vilka motsvaras av en viss gestaltning av konsumtionen, både vad gäller dess fördelning på olika områden och fördelning i tiden. Som en vägledning för detta val har vi uppställt de alternativ för fördelningen mellan konsumtion och investeringar samt motsvarande fördelningar av investeringarna på olika områden, som anges i det följande (jfr bl. a. kapitel VI). Så mycket är självklart, att det är investeringarnas konsekvenser för

G2

konsumtionen nu och i framtiden, som blir avgörande för valet. Investeringspolitikens innebörd blir ytterst en konsumtions politik. Detta enkla förhållande syns vara något, som man ofta förbiser. Ett av de viktigaste syftena med den följande diskussionen av investeringarna är sålunda att klargöra h u r de påverkar konsumtionen. Innan vi går närmare in på denna fråga, bör emellertid en slutsats anges, i vilken vår analys av det insamlade materialet utmynnat. Vi har inte kunnat komma förbi, att hur man än avväger prioritetsordningen för olika behov, måste investeringarna hållas på en relativt hög nivå. Vi har därför inte ansett det aktuellt att diskutera en sänkning av deras andel av nationalprodukten. Den enda fråga vi funnit vara aktuell är den, om man kan bibehålla andelen eller bör eftersträva att öka den mer eller mindre. Vi har också ansett oss tvingade att konstatera, att svängrummet fölen ökning av investeringarnas andel och en motsvarande minskning av konsumtionens andel under de närmaste fem åren är relativt begränsat. Man måste nämligen, om man vill föra en diskussion, som inte enbart är av teoretiskt intresse, ta hänsyn till tendenser inom inkomstbildningen, som på ett mer eller mindre oundvikligt sätt leder till en ökning av penningutkomsterna och, med hänsyn till den politik, som får anses praktiskt möjlig, även till en ökning av den efterfrågan, som riktar sig mot konsumtionen. I en period, då produktionsökningen sannolikt dämpas, måste sådana tendenser begränsa marginalen för den sänkning av konsumtionskvoten, som kan genomföras utan att resultatet blir ett köpkraftöverskott, vilket antingen utlöser prisstegring på konsumtionsvaror eller rubbar balansen i vårt byte med utlandet. Om det samlade utrymmet för konsumtion och investering endast ökas med 10 å 15 procent på en femårsperiod, de siffror i vilka våra kalkyler utmynnat, kan man ifrågasätta, om det alls finns något större svängrum för förskjutningar till investeringarnas förmån. Man bör dock hålla i minnet, att i utgångsåret 1955 ny- och reinvesteringarna förhöll sig till konsumtionen som 1 : 3,6 och att därför exempelvis en begränsning av procenttalet för konsumtionens ökning med 2 enheter över femårsperioden som helhet motsvaras av en ökning av motsvarande procenttal för investeringsökningen med drygt 7 procentenheter. För att närmare belysa storleksordningen av de förändringar som enligt vår uppfattning kan bli föremål för diskussion, har i tabell III: 1 angetts tre alternativ för fördelningen mellan konsumtion och investeringar. Dessa har anknutits till de båda alternativa antagandena om produktionsutvecklingen, A och B. De i detta sammanhang relevanta siffrorna återges i tabell III: 2. De slutsatser vi dragit med stöd av de överväganden som redovisas i följande avsnitt kan i anknytning till tabellen sammanfattas på följande sätt. Med hänsyn till begränsningen av den ekonomiska politikens möjligheter att hålla tillbaka konsumtionsutgifterna utan inflation, kominer sannolikt svårigheterna att bli mycket stora att uppnå en sådan relativ ökning av investeringarna, som svarar mot alternativ 3; särskilt gäller detta vid en långsammare produktionsökning enligt alt. A.

63 Tabell III: 2. Alternativ för fördelningen mellan konsumtion reinvesteringar åren 1955—1960

1. Kapitalbildning 1 och konsumtion ökas i samma proportion: Alt. A Alt. B 2. Följderna av arbetstidsförkortningen belastar enbart konsumtionen: Alt. A Alt. B 3. Kapitalbildningskvoten höjs ytterligare ett steg: Alt. A Alt. B

och ny- och

ökning i procent 1955—1960

Ökning i milj. kr 1955—1960

Konsumtion

Ny- och reinvest.

Konsumtion

Ny- och reinvest.

10,5 15,4

6,9 12,0

3 450 5 050

650 1100

28.0 28,0

8,7 13,4

13,6 18,9

2 850 4 400

1 250 1750

29.1 29,1

6,6 11,3

21.2 26,8

2 150 3 700

1950 2 450

30,4 30,4

Kapitalbildningskvot 1 år 1960

1 Vid uppställandet av alternativen 1—3 har i kapitalbildningen utom ny- och reinvestering i fast kapital inräknats förändring av bytesbalansens saldo, lagerökning samt underhåll av fast realkapital. Av dessa tre poster har endast underhållet ökats något mellan A- och B-alternativen (se tabell III: 1). Hela den förändring som svarar mot olika kapitalbildningskvoter har hänförts till ny- och reinvestering i fast kapital.

I detta avseende kan man sannolikt inte gå mycket längre än medelalternativet (2). Detta alternativ har beräknats under förutsättning att konsumtionen får bära hela det produktionsbortfall, som svarar mot arbetstidsförkortningen. Vid en gynnsam produktionsutveckling (B) ger det utrymme för en ökning av investeringarna, som vi med ledning av de utredningar som framlagts i kapitel VI betraktar som något så när tillfredsställande. Vid en svagare produktionsutveckling (alt. A) leder den avvägningen enligt medelalternativet 2 till en ökning av investeringarna, som vi betraktar som ett minimum vilket inte utan stora olägenheter kan underskridas. Som framgår av ovanstående tabell innebär alternativ A: 2, att ny- och reinvesteringarna ökas med närmare 14 procent fram till 1960 och alternativ B: 2 att de ökas med närmare 19 procent. I kapitel VI har vi angett, vilka investeringar som skulle kunna rymmas dels inom ett sådant minimialternativ (A: 2), dels inom den ram, som svarar mot det högre alternativet för produktionsökningen (B: 2). En ökning i samma takt av konsumtion och kapitalbildning (med däremot svarande ny- och reinvestering i fast kapital enligt alt. 1) ger däremot enligt vår uppfattning inte utrymme för det minimum av investeringar, som måste förverkligas om inte kapitalutrustningens utbyggnad även i fortsättningen skall kännetecknas av alltför stora eftersläpningar. Ett viktigt problem man nu ställs inför är, hur investeringspolitiken bör läggas upp, när man inte med större säkerhet kan förutse den grundläggande produktionsutvecklingen. Om man, såsom skett i ovanstående kal-

64 kyl, räknar med två alternativ (A och B), uppstår frågan om man vid uppläggningen av planerna för investeringarna på olika områden av samhällsekonomin skall utgå från det lägre alternativet (A), som kan betraktas som relativt säkerställt, för att, om utvecklingen av produktionen blir gynnsammare, korrigera investeringsplanerna uppåt i enlighet med ett mera optimistiskt alternativ (B). En sådan mera försiktig politik kan synas vara att rekommendera, med hänsyn till intresset att bevara den samhällsekonomiska balansen. Oavsett hur man bedömer fördelningen av resurserna mellan investeringar och konsumtion, måste detta bl. a. innebära, att investeringsplanerna läggs upp på en lägre nivå, än om man från början inriktar sig på ett högre alternativ för produktionens utveckling. För vår del är vi närmast benägna att rekommendera att man, trots riskerna för en mindre gynnsam produktionsutveckling, i den långsiktiga planeringen av investeringarna från början inriktar sig på det högre alternativet (B). Denna ståndpunkt motiverar vi givetvis främst därmed, att det bör finnas goda utsikter att närma sig eller uppnå detta alternativ för produktionsutvecklingen. Men vidare anser vi det synnerligen angeläget att lägga upp investeringsplanerna med en så högt belägen riktpunkt som möjligt. En sådan uppläggning av investeringspolitiken anser vi desto mera motiverad, som en höjning av investeringarna utöver ett lägre alternativ — enligt den avvägning, som anges i kapitel VI — just borde k u n n a inriktas på områden, som är mest ägnade att på kort sikt påskynda produktionsutvecklingen och sålunda föra utvecklingen närmare det högre alternativet. Skulle det trots alla ansträngningar visa sig att förväntan om en mera gynnsam produktionsutveckling inte förverkligas, får anpassning nedåt av anspråken på våra resurser komma till stånd. Detta k a n ske så att man pressar ned både konsumtion och investeringar i ungefär samma grad; det skulle betyda, att man föll tillbaka på alternativet A: 2. En slutlig ståndpunkt till dessa alternativ kan givetvis inte tas förrän man närmare undersökt de möjligheter, som finns att hålla tillbaka konsumtionen på det sätt som förutsetts i de olika alternativen. Dessa ekonomisk-politiska frågor behandlas senare i detta kapitel. 3. Sambandet konsumtion — investeringar I ett följande kapitel (VI) har investeringarnas förhållande till samhällets utveckling i allmänhet och speciellt till konsumtionen mera ingående diskuterats. De synpunkter, som där framlagts, och som talar för behovet av en hög investeringsvolym, kan sammanfattas på följande sätt. Vår kapitalbildning är inte ett byggande av pyramider bara för nöjet att få beskåda dem. Den syftar ytterst till ökad konsumtion nu och i framtiden, ökningen av privat och offentlig konsumtionsefterfrågan sedan tiden före kriget har varit stor. Detta avspeglas i stora investeringsbehov. Den inriktning konsumtionsefterfrågan fått och väntas få i framtiden är sådan,

65 att behovet av investeringar varit och blir relativt stort i förhållande till konsumtionsökningen. Det växande behovet av bostäder och bilar är typiskt exempel på detta förhållande. I samma riktning verkar den snabba tillväxten av den offentliga konsumtionen (skolor, sjukhus m. m.), vilken i sin tur sammanhänger med den snabba ökningen av antalet barn och äldre personer. Tätorternas expansion, som bildar ett väsentligt inslag i den ekonomiska tillväxtprocessen, är vidare synnerligen kapitalkrävande. Näringslivet går samtidigt, vid en relativt långsam tillväxt av det befolkningsmässiga underlaget, mot en ökning av kapitalintensiteten, som är nödvändig om man vill vidmakthålla framstegstakten i produktionen och därmed även möjliggöra en ökning av konsumtionen. Dessa utvecklingstendenser harmonierar med den snabba tillväxt av landets kapitalutrustning, som svarar mot den höga investeringsandelen av vår växande nationalprodukt. Men den allmänna tillväxten av konsumtionsut gifterna och den däremot svarande inriktningen av konsumtionsefterfrågan har varit sådan att kapitalbildningen inte kunnat hålla takten. Eftersläpningar i utbyggnaden av kapitalutrustningens kapacitet, med åtföljande bristsituationer på konsumtionsområdet, har blivit följden. Detta gälier 1)1. a. bostäder, vatten och avlopp, skolor, vägar, sjukhus, samlingslokaler, idrottsanläggningar samt industrier, som är av betydelse för balansen i betalningarna mot utlandet. Kraftindustrin har inte haft möjlighet bygga upp en önskvärd reservkapacitet. Investeringarna i rationaliseringssyfte har blivit trängda, så att anspråken på arbetskraft på de områden, där kapaciteten byggs ut, har tenderat att överstiga tillskottet av folk genom naturlig folkökning och utrationalisering. Risken för underbemanning av nya anläggningar av privat och offentlig natur är därför aktuell. De reformer, som beslutats eller utlovats på det offentliga området, exempelvis på skolområdet, kommer även i fortsättningen att aktualisera betydande investeringsbehov. Utrymmet för framtida investeringar är därigenom i viss utsträckning redan belagt. Investeringarna under de närmaste fem åren borde i stor utsträckning ägnas åt att fylla ut dessa luckor i vår kapitalutrustnings kapacitet, samtidigt som man borde se till att inte nya eftersläpningar uppstår, som svarar mot utlovade reformer på det offentliga området och mot inriktningen av de växande privata konsumtionsutgifterna. Det är under dessa omständigheter uppenbart, att konsumtionsökningen under de närmaste åren måste dämpas, om man dels vill ge utrymme för så stora investeringar, att de möjliggör en bristavveckling samtidigt som framstegstakten i produktionen vidmakthålls genom en ökning av produktionens kapitalintensitet på enskilda områden, dels vill begränsa de nya investeringsbehov, som svarar mot den framtida ökningen av konsumtionen. Vad en sådan politik för investering och konsumtion ställer för krav på våra resurser kommer att siffermässigt belysas i ett följande kapitel. Endast en granskning av dessa anspråk post för post kan leda till en bestämd 5 — 561653

66 slutsats beträffande avvägningen investeringar—konsumtion. Vi har genom våra sammanställningar och därtill knutna kommentarer velat skapa ett underlag för dessa frågors bedömning.

En utgiftsbegränsande

politik

1. Allmänna utgångspunkter Frågan om den ekonomiska expansionen och dess inriktning har i del föregående behandlats i huvudsak ur realekonomiska synpunkter. På basis &v dessa överväganden har vi som utgångspunkt för den följande diskussionen valt den arbetshypotesen att, samtidigt som tillgången på varor och tjänster ökas i takt med den allmänna produktionsökningen, man önskai uppnå en relativt sett något snabbare ökning av investeringarna; konsumtionens andel av den samlade tillgången på varor och tjänster skulle omvänt något minskas. De uppgifter den ekonomiska politiken ställs inför, om man vill förverkliga en sådan inriktning av våra växande resurser, blir givetvis helt beroende av den målsättning man samtidigt uppställer beträffande penningvärdet. Släpper man fram investeringarna utan att vidta åtgärder för alt begränsa konsumtionsutgifterna, blir resultatet prisstegringar, som minskar köpkraften hos de inkomster, vilka ligger till grund för konsumtionsutgifterna. Inkomsttagarna kan visserligen ta upp tävlingen med de stigande priserna genom att kräva inkomstökningar. En sådan utveckling kommer emellertid, som en följd av köpkraftsökning och kostnadsstegring och dess inverkan på import och export, vid oförändrade växelkurser att leda till en kris på valutaområdet, som tvingar till en omläggning av hela den ekonomiska politiken. Dessutom får inflationen skadeverkningar på den inre ekonomin. Vi har därför funnit det naturligt att som utgångspunkt för diskussionen välja frågeställningen, hur den inriktning av våra resurser, som ovan angetts, skall kunna förverkligas utan inflation. Att förena full sysselsättning med stabilt penningvärde har under hela efterkrigstiden varit den ekonomiska politikens huvudproblem. Detta problem kommer sannolikt även i fortsättningen att inta en central ställning, oberoende av om tillgången på varor och tjänster växer något snabbare eller något långsammare än tidigare, och oberoende av hur man eftersträvar att fördela resurserna mellan investering och konsumtion. Man kan därför inte säga, att problemet aktualiseras i anslutning till de problemställningar vi fört fram i detta betänkande. Vi har därför inte heller ansett det vara vår uppgift att ta upp till diskussion alla synpunkter, som kan anläggas på detta problemkomplex. Frågan har för övrigt överlämnats åt den sittande stabiliseringsutredningen. Men samtidigt är det uppenbart, att den konkreta utformningen av sta-

67 biliseringspolitiken påverkas både av takten i resursernas tillväxt ock av målsättningarna beträffande deras inriktning på olika ändamål. Vi har därför ansett oss böra ingå på några frågor rörande den ekonomiska politikens förhållande till resurser och resursanvändning. Den grundläggande uppgiften för den ekonomiska politiken, om man accepterar de utgångspunkter som här angetts, blir tydligen dels att förhindra en stegring av utgifterna, som är snabbare än den volymmässiga förbättringen av försörjningen med varor och tjänster, dels att söka påverka utgifternas fördelning i önskad riktning. Med hänsyn till de snabbt växande anspråken på praktiskt taget alla områden blir uppgiften för de ansvariga organen inom samhället framför allt att förverkliga en utgiftsbegränsandc politik. I det följande kommer begränsningen av konsumtions- och investeringsut gifter att behandlas var för sig. Det är emellertid uppenbart, att i den all manna stabiliseringspolitiken dessa båda områden bör ses i ett sammanhang. Den ekonomiska balansen kräver, att de samlade utgifterna ej överstiger den samlade tillgången på varor och tjänster enligt i utgångsläget givna priser. Men därjämte underlättar en utgiftsbegränsandc politik på ett område möjligheterna att framgångsrikt genomföra en motsvarande politik på andra. En ansvällning av konsumtionsutgifterna stimulerar till ökade investeringar, och omvänt kominer investeringar, som tenderar att överstiga det vid sidan av konsumtionen tillgängliga utrymmet, att skapa en överkonjunktur som leder till en snabbare ökning av penninginkomsterna och därmed under i övrigt givna förhållanden till ökade konsumtionsutgifter; en liknande verkan har en förstärkning av bytesbalansen. För att kunna genomföra en framgångsrik stabiliseringspolitik måste man även uppmärksamma de reala förändringarnas motsvarighet i inkomstfördelningen. En begränsning av konsumtionsutgifternas ökning, som motsvaras av en begränsning av tillväxten av löntagarnas inkomster, kan sålunda ge upphov till en vinstkonjunktur, som gör utvecklingen på investeringsområdet svår att behärska. Man kommer därmed in på frågan rörande inkomsternas och sparandets fördelning mellan anställda, företag och staten. Dessa frågor kommer vi i det följande i huvudsak att förbigå, då de kan väntas bli föremål för behandling i annat sammanhang. Hur man än ser på dessa fördelningsfrågor blir det en grundläggande uppgift för den ekonomiska politiken, om man utgår från de målsättningar, som ovan angetts, att begränsa konsumtionsutgifternas tillväxt. Vissa alternativ för utvecklingen i detta avseende har angetts i det föregående. Syftet med den närmast följande framställningen är att klargöra, vad dessa alternativa målsättningar mera konkret innebär samt att beröra de medel, som kan användas för att förverkliga dem.

68 2. Den offentliga konsumtionen Begränsningen av konsumtionsutgifterna bör rimligtvis gälla både den offentliga konsumtionen och den privata, även om olika meningar kan råda om deras relativa angelägenhetsgrad. Vad gäller den del som finansieras av stat och kommun, har vi måst acceptera det faktum att redan fattade principbeslut driver fram en relativt snabb stegring, troligen med omkring 20 procent på en femårsperiod, trots att utrymmet för offentlig plus privat konsumtion enligt ovan angivna alternativ kommer att ökas väsentligt mindre. Just på det offentliga området är köproblemen allvarliga och kan bli det i än högre grad, om inte takten i investeringarna ökas. Måste man då inte se till att de principer för standardhöjning, som redan fastslagits, förverkligas, innan man tar nya steg mot en än högre standard? Borde inte detta vara utgångspunkten för utgiftsbegränsningen på det offentliga konsumtionsområdet? Att skapa nya köproblem vid sidan av de gamla framstår som meningslöst. I detta sammanhang vill vi gärna understryka, att man vid reformer på den offentliga konsumtionens område i samband med principbeslutens fattande bör utarbeta planer för motsvarande anläggningar och framlägga även dem för riksdagens prövning. Den snabbaste ansvällningen av den offentliga konsumtionen äger rum på det kommunala området. Den årliga ökningen av volymen, räknad i antal sysselsatta och använd materiel, har här varit 7 procent per år under de gångna fem åren. Vi har räknat med att stegringstakten skall kunna begränsas under den närmaste femårsperioden. Det är här till stor del fråga om synnerligen angelägna uppgifter bl. a. på skolans och sjukvårdens områden. Staten har utan tvivel medel i sin hand att i den mån detta anses önskvärt hålla tillbaka ökningen. Dit hör en skärpning av reglerna för statsbidrag till särskilda ändamål eller åt de kommunala finanserna i allmänhet, av reglerna för skattefinansiering av investeringar, av kontrollen av den kommunala upplåningen samt i sista hand återhållsamhet vid tilldelning av byggnadstillstånd.

3. Utrymmet för den privata konsumtionen Utgår man från de förutsättningar rörande produktionsökningen under den närmaste femårsperioden, som angetts i det föregående, och inriktar man sig på de alternativ för resursernas fördelning, som innebär en viss ökning av kapitalbildningskvoten, anser man dessutom en relativt snabb ökning av den offentliga konsumtionen vara ofrånkomlig, kan det inte undgås att den privata konsumtionen blir relativt hårt trängd. I de alternativ för resursernas fördelning, som angetts i tabell III: 1, växlar ökningen av den sammanlagda prh r ata konsumtionsvolymen mellan 1955 och 1960 från

09 4 procent i det för den privata konsumtionen minst gynnsamma alternativet (A: 3) till drygt 14 procent i det mest gynnsamma (B: 1). Håller vi oss till medelalternativen (A: 2 och B: 2), blir ökningen av det sammanlagda utrymmet för den privata konsumtionen mellan 1955 och 1960 drygt 6 resp. 12 procent. Det må erinras därom att utgångspunkten för dessa alternativ varit en ökning av den totala produktionen med drygt 10 resp. 15 procent och att utrymmet för kapitalbildningen samtidigt ökas med 15 resp. 20 procent. Detta möjliggör dels en förbättring av bytesbalansen mellan 1955 och 1960, dels en ökning av ny- och reinvesteringarna på en rad områden (jfr kapitel VI). Vi har ansett att man bör kunna hoppas på att uppnå det högre alternativet för produktionsökningen (B), särskilt om investeringarna inriktas så att de får en relativt snabb verkan på produktionen och om arbetstidsförkortningen kompenseras med en ökad arbetsinsats. Men vi har inte vågat utesluta, att produktionsökningen stannar vid det lägre alternativet A. Under de förutsättningar beträffande resursernas fördelning, som ovan redovisats, skulle samma omdöme gälla om en privat konsumtionsökning med 12 resp. drygt 6 procent. Tillfogas bör, att vi här endast rör oss med storleksordningar. Vi kommer emellertid att ta de anförda ökningstalen till utgångspunkt för den följande diskussionen. Understrykas bör att det här gäller summan av all privat konsumtion. Befolkningen växer under det antagande om viss immigration, som ligger till grund för vår produktionskalkyl (kapitel II), med ca 2 1/2 procent mellan 1955 och 1960. Ökningen av utrymmet för privat konsumtion per capita mellan 1955 och 1960 stannar därmed vid drygt 9 procent resp. 4 procent. Därav har genom den ökning av konsumtionen, som ägt rum mellan 1955 och 1956, sannolikt tagits i anspråk omkring 2 procent. Under de återstående fyra åren fram till 1960 skulle den privata konsumtionen per capita sålunda kunna ökas med närmare 2 procent per år enligt det gynnsammare alternativet och med 1/2 procent per år enligt det mindre gynnsamma. Man kan sedan diskutera, vilka omfördelningar mellan olika konsumentgrupper, som kan komma att äga rum inom denna relativt begränsade ram. Sådana omfördelningar kan bli följden av bl. a. ändrade grunder för beskattningar, resp. transfereringar över budgeten, exempelvis föranledda av ökade barnbidrag eller folkpensioner. Bland de förslag i denna riktning, som förts fram under senare tid, synes en höjning av pensionsbeloppen värdemässigt ha den största tyngden. Som framgår av ett appendix till detta kapitel (s. 79), utbetalades 1955 i folkpensioner 1,6 miljard kronor. Enbart ökningen av antalet folkpensionärer samt redan genomförda höjningar av pensionsbeloppen medför fram till 1960 en ökning av det samlade pensionsbeloppet med 400 miljoner kronor. Därutöver övervägs en ytterligare höjning av de individuella pensionsbeloppen. Det är nu inte möjligt att förutse, i vad mån och i vilken takt en sådan höjning kan komma till stånd. Räknar vi, för att välja ett exempel, med att pensionsbetalningarna från 1955 fram till 1960

70 höjs med 1 000 miljoner kronor, varav 600 sålunda svarar mot en framtida höjning av de individuella pensionsbeloppen, erhålls en utgångspunkt för en approximativ kalkyl. Det syns rimligt att räkna med en relativt låg marginell skatte- och sparkvot för pensionärerna. Om den anslås till sammanlagt 25 procent, skulle av inkomstökningen med 1 000 miljoner kronor 750 miljoner gå till konsumtion. Detta skall jämföras med den totala ökningen fram till 1960 av utrymmet för konsumtion enligt ovan anförda alternativ: 3 400 miljoner enligt alt. B: 2 samt 1 800 miljoner enligt alt. A: 2. Pensionärerna skulle sålunda enligt denna kalkyl ta i anspråk en betydande del av den samlade ökningen i konsumtionsutrymmet. Jämförelsen kan alternativt anknytas till ovan anförda procenttal för ökningen av den totala privata konsumtionen. En konsumtionsökning med 750 miljoner kronor representerar 2,7 procent av 1955 års totala privata konsumtion. Enligt en grov kalkyl skulle därmed utrymmet för en konsumtionsökning, som finansieras med andra inkomster än folkpensioner, begränsas till omkring 10 resp. 4 procent. Tar man sedan hänsyn till att befolkningen växer med ca 2 1/2 procent och antalet yrkesutövare med ca 3 1/2 procent, är det tydligt, att man i det lägre alternativet närmar sig ett konsumtionsstopp för den enskilde inkomsttagaren under de återstående åren fram till 1960, om man bortser från folkpensioner och därmed finansierad konsumtion. Dessa kalkyler är givetvis schematiska, osäkerhetsmarginalen i de grundläggande beräkningarna är vid, och slutsatserna dras på basis av antaganden om fördelningen av resurser och inkomster, som kan diskuteras. Vi har därför lagt upp kalkylerna så att de relativt lätt kan revideras, om man väljer andra utgångspunkter. Till frågan om en höjning av pensionsbeloppen har vi i varje fall inte tagit ställning utan har endast sökt belysa dess konsekvenser för den privata konsumtionens fördelning. Att under en relativt lång period få inkomsttagarna att acceptera en snävt begränsad ökning av sina privata konsumtionsutgifter syns ställa den ekonomiska politiken inför ett allvarligt folkpsykologiskt problem. Kan man få den enskilde att, åtminstone för en begränsad period, betrakta ökad fritid, ökade möjligheter till skolgång för barnen, bättre tillgång till läkarvård, minskad bostadsbrist, bättre vägar, större trygghet för ålderdomen som ett fullgott substitut för ökade privata konsumtionsutgifter? En av svårigheterna att få ett sådant betraktelsesätt allmänt accepterat är naturligtvis, att dessa förmåner inte gynnar alla på samma sätt. Den som redan har kort arbetstid, som inte har barn i skolåldern eller så begåvade barn att de får företräde till plats i skola, som därjämte är frisk och har sin bostadsfråga ordnad, och som intresserar sig mera för nuet än för ålderdomen måste vara mycket altruistisk för att uppskatta förbättringarna i andras ställning. Stora grupper blir otvivelaktigt mindre gynnade än andra, om inte de privata utgifterna ur löneinkomst också kan ges ett betydande utrymme i standardstegringen. När man diskuterar möjligheterna att under en fyraårsperiod starkt be-

71 gränsa ökningen av de individuella konsumtionsutgifterna, bör man emellertid inte bortse från att även oförändrade konsumtionsutgifter för majoriteten av svenska folket möjliggör en stegring av den privata levnadsstandarden. Dessa utgifter ger nämligen redan nu utrymme för en ackumulation av privat konsumtionskapital i form av kläder, hemutrustning, bilar ra, m. Men även i detta avseende finns naturligtvis stora skillnader, som inte bara har med det relativa inkomstläget att göra. Läget kan sålunda sammanfattningsvis karakteriseras på följande sätt. Inriktningen av de stigande privata och offentliga konsumtionsutgifterna liar varit sådan, att kapitalutrustningen inte har hunnit anpassas. Stora sociala och kulturella reformer är endast till hälften fullgångna och deras avrundning kräver ytterligare investeringar. Ökade inkomster åt åldringar, åt barnfamiljer och andra socialt motiverade bidrag har utlovats. Skall då inte investeringar i kraftverk, annan varuproduktion, transportväsende och distribution, som är nödvändiga för att hålla uppe stegringen i produktionens effektivitet, försummas, måste löntagarnas privata utgiftsökning relativt snävt begränsas. Tar man hänsyn till de ständiga överflyttningar mot mera lönande sysselsättningar med större utgiftsmöjligheter, som kännetecknar ett progressivt samhälle, minskas ytterligare möjligheterna till utgiftsökning inom varje enskilt yrkesområde. Det bör än en gång framhållas, att i denna bild av utvecklingen har lagts in en förkortning av arbetstiden från 48 till 45 timmar och att en standardökning sålunda inträder i form av ökad fritid. 1. Iiikomstutvecklingen Det är alldeles uppenbart, att förverkligandet av en begränsning av utgiftsökningen för den enskilde konsumenten ställer löne- och övrig inkomstpolitik samt hela den ekonomiska politiken inför ytterst allvarliga och svårlösta problem. Man kan kanske rentav ifrågasätta, om de uppgifter, som organisationer och statsmakt därmed ställs inför, är övermäktiga. Har man denna uppfattning och vill bevara penningvärdets stabilitet, kan man naturligtvis försöka pressa investeringarna i bostäder, skolor, sjukhus, vägar, kraftverk och annan produktion hårdare än vad som angetts i våra investeringsalternativ samt tillåta en relativ nedgång av valutareserven. Man kan exempelvis kräva, att kapitalbildningens andel av produktionen inte skall ökas. Att märka är dock, att detta endast ger en ganska obetydlig lättnad i läget. Det framgår sålunda av våra kalkyler rörande försörjningsbalansen, att vid en oförändrad investeringsandel (alternativen A: 1 och B : 1) den privata konsumtionen endast ökas drygt 2 procentenheter mera på en femårsperiod, än om man följer de alternativ (A: 2 och B: 2), som låter konsumenten bära hela bördan av arbetstidsförkortningen och som ökar kapitalbildningens procentuella andel av nationalprodukten med ungefär en enhet. Den ekonomiska politikens uppgift blir sålunda i varje fall utomor-

72 dentligt svår under de förutsättningar vi antagit gälla och som bl. a. innefattar en arbetstidsförkortning med tre timmar per vecka. Vid sidan därav skulle en ökning av folkpensionerna av nu diskuterad omfattning komma att representera en betydande belastning. De punkter på vilka uppmärksamheten vid diskussionen av möjligheten att begränsa ökningen av de privata konsumtionsutgifterna kan inriktas är a) löneutvecklingen och den privata inkomstutvecklingen i övrigt; b) sparande och skatter som reducerar konsumtionsutgiften i förhållande till inkomsten; c) åtgärder för att begränsa utvecklingen av särskilt kapitalkrävande konsumtion. Vi skall här inte närmare ingå på frågan hur man skall kunna begränsa stegringen av löner och andra inkomster. Frågan är föremål för utredning och diskussion i annat sammanhang. Vi vill endast erinra om det självklara förhållandet, att en begränsning av utgifterna både för konsumtion och investeringar, d. v. s. ett allmänt ekonomiskt läge utan överkonjunktur bildar ett gynnsamt klimat för en relativ inkomststabilitet. En allmän utgiftsbegränsande politik, utformad på ett lämpligt sätt, utgör sålunda det bästa stödet för sitt eget förverkligande. Samtidigt framstår det som tveksamt, om en tillräckligt kraftig dämpning av löne- och inkomststegringarna kan uppnås enbart på denna väg, om man inte vill gå så långt att arbetslöshet uppstår. Man måste därför under alla omständigheter lita till organisationernas aktiva medverkan, om man skall lyckas undgå alltför stora inkomstökningar. Det är i varje fall tydligt att, om priserna skall kunna hindras att stiga, man inte enbart kan lita till den försvarslinje, som representeras av sparande och skatter, och låta inkomstbildningen utvecklas relativt oberoende av möjligheterna till privat utgiftsökning. En beskattning, som inriktas på att neutralisera en i förhållande till resurserna alltför stor inkomststegring, måste ju i längden få en abnorm omfattning. De progressiva skattehöjningarna skulle inte motiveras av växande statliga utgifter utan av ett i förhållande till resurserna vid stabila priser ständigt stigande köpkraftsöverskott. Men vidare är det tydligt, att prisnivån i längden inte kan hållas stabil vid en ständig stegring av faktorkostnaderna, även om man genom beskattning neutraliserar deras köpkraftseffekt. Inkomststegringar som går väsentligt utöver ökningen av produktionen per sysselsatt måste förr eller senare slå igenom i prisnivån. 1 Det finns ännu ett skäl varför man ej kan ge upp inkomstutvecklingen som en försvarslinje i en konsumtionsbegränsande politik, nämligen hänsynen till konkurrensläget mot utlandet vid fasta växelkurser. Avgörande är därvid de löner som företagen får betala (inkl. socialavgifter) och inte hur mycket därav löntagarna använder för konsumtion. Visserligen syns 1 Vi saknar anledning att här närmare ingå på de ekonomisk-tekniska problem som uppstår, när det gäller att precisera förhållandet mellan förändringarna av produktivitet, inkomster och priser.

73 inte bytesbalansen komina att erbjuda de allvarligaste problemen för svensk ekonomi under de närmaste åren, om världskonjunkturen inte allvarligt försämras och om inte krigiska förvecklingar ute i världen ställer oss inför särskilda svårigheter. Men flera stora poster både på export- och importsidan är starkt beroende av förändringarna i löner och produktivitet i jämförelse med utlandet. Beträffande förhållandet mellan inkomster och priser är det under en period av arbetstidsförkortning av vikt att hålla i minnet, att det som blir avgörande för prisutvecklingen är hur inkomsten per timme utvecklas i förhållande till produktionen per timme. För löntagare som får sin arbetstid per vecka förkortad från 48 till 45 timmar kommer tydligen inkomsten per timme att stiga med 6 å 7 procent vid oförändrad årsinkomst. Med det anförda har vi inte tagit ställning till hur mycket löner och andra inkomster kan höjas, utan att detta rubbar den inre och yttre ekonomiska balansen. En gräns kan sättas av risken för prisstegringar och en försämring av industrins kostnadsmässiga konkurrensläge mot utlandet, som i sin tur påverkar bytesbalansen. Var denna gräns ligger i olika industrier beror å ena sidan på deras vinstförhållanden i utgångsläget, å andra sidan på de samtida förändringarna inom industrin i andra länder samt eventuella växelkursförändringar. En annan gräns, som kan ligga högre eller lägre än den förstnämnda, betingas av inkomstökningens inverkan på konsumtionen. Vill man hålla tillbaka ökningen av konsumtionsutgifterna, bör den senare gränsen, vid i övrigt givna betingelser, ligga lägre än den eljest skulle göra. Förhållandet mellan inkomstökning och ökningen av konsumtionsutgifterna har belysts i ett appendix till detta kapitel. Den approximativa kalkyl, som där företagits, bygger på antagandet att den konsumtionsökning, som svarar mot en viss inkomstökning, begränsas av den marginella skatten och det marginella sparandet. Hänsyn har även tagits till redan beslutade och föreslagna skattesänkningar samt genomförd höjning av folkpensionerna. Med utgångspunkt från dessa kalkyler kan beräknas, att en ökning av inkomstsumman (exkl. folkpensioner) med ca 14 procent mellan 1955 och 1960 skulle motsvaras av en ökning av konsumtionsutgifterna med 12 procent, vilket vid fasta priser motsvarar utrymmet för konsumtionsökningen enligt ovan angivna alternativ B : 2. Men marginalen mellan inkomstökning och utgiftsökning kan givetvis ökas, om man förutsätter, att sparkvoten samt nettot av skatter och sociala transfereringar ökas; för att erhålla ett mera precist svar på den uppställda frågan är det emellertid nödvändigt att närmare gå in på olika skatters och transfereringars inverkan på sparande och konsumtion. 5. Sparande och beskattning Det råder stor oklarhet om sparandets motiv. Så mycket är emellertid klart att dessa motiv förskjuts med förändringar i levnadsstandarden och samhällets sociala struktur. Dessa förändringar kan också ge anledning till förskjutningar mellan individuella och kollektiva former av sparande.

74 Vad gäller det individuella initiativet till sparande är det uppenbart att självpensionering genom individuellt sparande måste bli ett mindre framträdande motiv, när den kollektivt organiserade åldersförsörjningen lyfts till en allt högre standard. Det monetära individuella sparandet för ålderdomen är relativt långsiktigt och leder därför, så länge befolkning och individuella sparbelopp växer, till en betydande ackumulation av fonder i förhållande till det årligen sparade bruttobeloppet. Det syns därför, om m a n vill hålla sparandet i samhället på en hög nivå, angeläget att, i den mån individuellt sparande för ålderdomen avlöses av kollektiva anordningar, dessa organiseras så, att ett sparande i största möjliga utsträckning kommer till stånd. Det skulle emellertid föra utanför ramen för vår utredning att ingå på de tekniska frågor, som uppstår i detta sammanhang, vilka bl. a. gäller ålderssparandets förhållande till den allmänna kapitalmarknaden. Det individuella sparandet kommer emellertid med all säkerhet att behålla sin ställning som en viktig källa för att finansiera investeringar. Man kommer fortfarande att spara för en höjd personlig standard på ålderdomen, för sina efterlevande, för anskaffning av varaktiga konsumentvaror (hus, bil, inventarier), för finansiering av studier och resor, för att skapa reserver som ökar den personliga tryggheten och för att få möjlighet utveckla egen företagsamhet. I en knapp kapitalmarknad sådan som den nuvarande är det uppenbart att vissa av dessa motiv för sparande förstärks. Det blir svårare att låna för angivna ändamål, och långivarna kräver kortare perioder för avbetalning. Man har sålunda anledning räkna med att en stram kreditmarknad är en viktig förutsättning för att öka det privata sparandet. Men sannolikt finns i en sådan marknad möjligheter att ytterligare öka trycket mot ökat sparande. Kraven på egen insats vid anskaffning av konsumtionskapitalvaror kan höjas (bostäder, bilar) liksom kraven på snabbare amortering av lån. Man bör heller inte underskatta den betydelse som stabiliteten i penningvärdet har för ett mera långsiktigt sparande. I stor utsträckning torde sparandet vid inflationsförväntningar kanaliseras mot varaktiga konsumtionsföremål. Den som väntar sig en fortskridande försämring av penningvärdet, tvekar också mindre att ta kapitalmarknaden i anspråk för att finansiera anskaffning av konsumtionskapital. Att bryta inflationsförväntningarna bildar därför ett led i en politik, som går ut på att stimulera sparandet. I diskussionen har framförts olika förslag att uppmuntra till nya former av sparande. Ett sådant innebär, alt de anställda skulle stimuleras att teckna aktier i företagen. I den mån detta medför en ökning av deras nettosparande, skulle det öppna en möjlighet att vidga differensen mellan inkomstökning och konsumtionsökning. Som framgår av diskussionen i detta och andra kapitel kan man av allt att döma se fram emot en relativt lång period med stora investeringsbehov, som är svåra att avvisa, och begränsade möjligheter att öka konsumtionen.

75 Sparandet kommer, i den mån denna uppfattning accepteras, att i högre grad än tidigare framstå som en »social dygd» och en ökning av konsumtionsutgifterna som en »odygd». Väljer man en sådan utgångspunkt för skattepolitiken, borde man eftersträva att förskjuta skattetrycket från sparandet till konsumtionen. En sådan förskjutning kan uppnås på olika vägar. För det första kan man öka de skattefria avdragen för i vissa institutionella former sparade belopp. För det andra kan man förskjuta tyngdpunkten från direkta mot indirekta skatter. För det tredje finns, åtminstone i princip, den möjligheten att helt eller delvis ersätta den direkta skatten på inkomsten med en skatt på konsumtionsutgifterna. Här är inte platsen att i detalj ingå på en diskussion av dessa problem. Vilken väg som väljs torde i främsta rummet få avgöras med hänsyn till möjligheten att undvika en belastning av de stora familjerna och familjer med låg inkomst samt till skattetekniska överväganden. Beträffande den tredje möjligheten, en beskattning av konsumtionsutgifterna må dock nämnas, att ett detaljerat förslag framlagts i anslutning till ett engelskt skattebetänkande. 1 Man har där hävdat att de taxeringstekniska problemen inte är olösliga. — I jämförelse med en indirekt varuskatt har utgiftsbeskattningen den fördelen, att hänsyn kan tas till antalet konsumtionsenheter i varje hushåll samt att skatten kan läggas progressivt i förhållande till det enskilda hushållets konsumtion per konsumtionsenhet. Fördelen av att spara i stället för att konsumera kan därigenom marginellt göras mycket stor. En sådan skatt drabbar därjämte även sådan konsumtion, som finansieras genom förtäring av förmögenhet eller genom kapitalvärdestegringar, som i övrigt inte beskattas. De indirekta skatterna erbjuder å andra sidan den fördelen att de kan differentieras för olika varor, alltefter den belastning de medför på investeringsområdet. Vi har i det föregående exempelvis pekat på konsekvenserna ur investeringssynpunkt av den snabbt växande bilismen. 6. Investeringsutgifterna Att begränsa investeringsutgifterna är en uppgift, som inte bereder samma praktiska och politiska svårigheter som att begränsa konsumtionsutgifterna. Utgiftssumman är här långt mera flexibel och är inte knuten till en så svårpäverkbar faktor som löne- och inkomstutvecklingen. De ekonomisk politiska medel som står till förfogande är också relativt effektiva, om det gäller att begränsa ökningen av investeringarnas samlade belopp. Dit hör direkt begränsning av de statliga investeringarna, kontroll av den kommu nala upplåningen, beskattning av aktiebolagen, ränta, kreditrestriktioner, investeringsavgift samt byggnadstillstånd. Det är sålunda inte av brist på effektiva medel, som staten kan misslyckas med uppgiften att hålla investe1 Källa: Royal Commission on the Taxation of Profits and Income, HMSO, Cmd 9474 samt Nicholas Kaldor: An Expenditure Tax, London 1955.

ringarna inom en ram, som svarar mot en önskvärd avvägning mellan investeringar och konsumtion, resp. som är förenlig med penningpolitisk balans. Denna olikformighet i den ekonomiska politikens möjligheter att begränsa konsumtion resp. investeringar skapar naturligtvis i och för sig speciella problem. De allvarligaste problemen kring investeringspolitiken gäller sålunda mindre medlen för att begränsa investeringarnas volym än möjligheterna att avväga användningen av dessa medel så att investeringarna får en önskad inriktning. Det gäller här dels investeringarnas fördelning på olika områden, dels den rörlighet på kapitalmarknaden, som leder kapitalet till de mest lönande användningarna. Detta är frågor, som är av den största betydelse för en balanserad expansion i snabbast möjliga takt. Vad gäller de offentliga investeringarna liksom bostadsbyggandet har vi uigått från att investeringsvolymen skall tillåtas växa ehuru med en viss omfördelning mellan olika områden. Det torde inte möta några större sva righeter att påverka denna utveckling i önskad riktning. De ekonomisk-politiska medel, som blir aktuella, när det gäller att påverka kommunernas investeringar, har berörts i andra sammanhang. De avser dels graden av skattefinansiering av kommunala investeringar, dels möjligheten att i samband med statsbidrag utöva en bättre kontroll över de kommunala investeringarnas allmänna planläggning och anläggningarnas ekonomi. Byggnadsverksamhetens lokala fördelning påverkas av den lokala tillgången på arbetskraft liksom av effektiviteten i den lokala kommunala organisationen. På detta sätt uppstår en ojämnhet i standarden i fråga om bostäder, skolor, sjukhus, vägar m. m. inom olika delar av landet. En sådan lokalisering av offentliga investeringar och bostäder kan vara försvarlig ur ren arbetsmarknadssynpunkt. Men samtidigt understryker den kravet på lokal rörlighet hos arbetskraft och företagsamhet. Risken är uppenbar att byggen som sätts igång, där arbetslöshet finns eller hotar, håller kvar arbetskraften på platsen och att man sålunda får ett tillstånd, där vissa orter mera permanent har en relativt stor byggnadsarbetarkår, andra en i förhållande till behoven otillräcklig. Det lokala behovet av byggande växlar med nödvändighet, bl. a. med utvecklingen av lokalt bundna industrier och befolkningens flyttningar. Byggandets lokala fördelning måste anpassas därefter, även om utvecklingen kan modifieras genom en industriell lokaliseringspolitik. Att fördela investeringarna lokalt efter »minsta motståndets lag» (jfr s. 196) kommer inte bara att skapa ojämnheter i försörjningen utan ökar även investeringarnas sammanlagda belopp i jämförelse med den som svarar mot en på behovens angelägenhetsgrad grundad prioritetsordning. De privata investeringarna, exkl. bostäder, svarade 1955 för närmare 40 procent av den samlade investeringsvolymen. Om man bortser från den direkta byggnadsregleringen, är möjligheterna att påverka totalsumman av dessa investeringar och dess fördelning på olika ändamål i huvudsak av

77 indirekt natur. I vår diskussion av investeringsutvecklingen har vi förutsatt, att investeringarna inom det privata näringslivet successivt kommer att ökas. Detta kan i sin tur förutsätta en ökning av näringslivets möjligheter att låna i olika kreditinstitut och på kapitalmarknaden. Huruvida det också innebär, att kredit- och kapitalmarknadsrestriktionerna kan lättas, beror vid sidan av de lånebehov som framträder från statens och kommunernas sida på utvecklingen av näringslivets lust att investera. Denna kan förutom genom den allmänna konjunkturpolitiken påverkas mera direkt av ränta, investeringsavgift och företagsbeskattning. Ett viktigt problem syns vara att avväga användningen av dessa medel på ett sådant sätt, att investeringarna koncentreras på områden som är mest ägnade att befrämja snabba ekonomiska framsteg.

Sammanfattning I det föregående har diskuterats de krav som ställs på den ekonomiska politiken, om man vill inrikta den så, att den bidrar till förverkligandet av en balanserad långsiktig expansion vid stabilt penningvärde. Man kan, om man vill, uttrycka saken så att vi diskuterat konjunkturpolitikens förhållande till den ekonomiska tillväxtens strukturella problem. Vi har därvid inte bortsett från att förutsättningarna för konjunkturpolitiken kan växla på grund av kortsiktiga förändringar av exempelvis den internationella konjunkturen. Men det har synts oss angeläget att man vid den ekonomiska politikens utformning under alla förhållanden tar sikte på balansen i den långsiktiga utvecklingen. Från de utgångspunkter som angivits i det föregående har vi kommit fram till att den ekonomiska politikens centrala uppgift under de närmaste åren blir att begränsa ökningen av konsumtionsutgifterna. För den offentliga konsumtionens del har vi ansett en fortsatt relativt snabb stegring vara ofrånkomlig, även om man iakttar sträng återhållsamhet; bl. a. kan skolväsendets och sjukvårdens utbyggnad — så har vi bedömt saken — inte hållas tillbaka. Den största bördan av en konsumtionsbegränsande politik faller därmed på den privata konsumtionen. Möjligheten att öka den privata konsumtionen beror naturligtvis ytterst på produktionens allmänna tillväxt. Det ligger därför i inkomsttagarenkonsumentens intresse, att produktionen växer snabbt. Om en arbetstidsförkortning genomförs, har han sålunda det största intresse av att dess verkan på produktionen motvägs genom en ökad arbetsinsats och ickekapitalkrävande organisatoriska åtgärder. Skulle detta bli möjligt, vilket vi inte anser uteslutet men dock inte vågat inkassera i våra kalkyler, borde konsumtionen kunna ökas snabbare än i den takt som angivits i det föregående. Framtiden får utvisa vilka resultat sådana strävanden kan ge. Under de

78 förutsättningar vi uppställt som en rimlig utgångspunkt för framtidsbedömningen — vilka bl. a. innefattar att den föreslagna förkortningen av arbetstiden helt genomförs inom de närmaste fyra åren, utan att detta till mer än en mindre del motvägs genom ökade arbetsinsatser — måste i varje fall tillväxten av den totala privata konsumtionen hållas inom relativt snäva gränser. De marginaler, inom vilka vid en sådan politik den totala privata konsumtionens årliga tillväxt kan växla, har vi beräknat till knappt 1 1/2 å 2 1/2 procent per år. Per invånare motsvaras detta av knappt 1 å 2 procent per år. Vi har dock ansett det sannolikt, att man skall kunna närma sig den övre gränsen, om investeringarna inriktas på att relativt snabbt ge utbyte i form av ökad produktion. En annan fråga är, hur denna konsumtionsökning fördelas mellan olika konsumentgrupper. Antar man att nu aktuella förslag till höjning av folkpensionerna genomförs, reduceras väsentligt möjligheten att öka den konsumtion som baseras på andra inkomster; under ogynnsamma produktionsbetingelser sjunker utrymmet fölen ökning av denna konsumtion ned mot noll. Vilken inkomstökning för yrkesutövare, som är förenlig med den ovan angivna utvecklingen av konsumtionen utan att ett köpkraftöverskott uppstår vid fasta priser på konsumtionsvaror, blir sedan beroende av förändringarna i sparande och skatter. Redan nuvarande marginella skatter och sparande ger ett viss utrymme för en något större ökning av inkomstsumman än av konsumtionen. I den mån sparande och netto av skatter och sociala transfereringar ökas, kan divergensen inkomster-konsumtion ytterligare vidgas. Olika möjligheter att öka sparandet i förhållande till inkomsten har berörts i det föregående. Hur långt inkomstökningen kan gå beror emellertid inte bara på framgången i sådana strävanden utan även på den gräns, som sätts av risken för kostnadsinflation resp. konkurrensläget i förhållande till utlandet; avgörande för utvecklingen i sistnämnda hänseenden blir tydligen timinkomsterna, vilka vid en arbetstidsförkortning växer snabbare än årsinkomsterna. Skulle en inflatorisk utveckling inte kunna förhindras, skulle en del av bördan att åstadkomma en konsumtionsbegränsning avlyftas från finanspolitiken och annan ekonomisk politik. Inkomsttagarens möjlighet att öka sin konsumtion skulle begränsas genom prisstegringar. Men oavsett hur lång? inkomststegringen går, kvarstår ett behov att genom sparande och beskattning begränsa den enskildes konsumtionsutgifter för att därigenom möjliggöra en viss förskjutning från konsumtion till investeringar. Vad galler investeringarna, har vi utgått från att man bör eftersträva en relativt betydande ökning såväl på det offentliga området som inom det privata näringslivet, och att man samtidigt bör lägga den investeringsbegränsande politik, som under alla förhållanden blir nödvändig, så att rörligheten på kapital- och kreditmarknaden ökas.

79 Appendix Inkomstutveckling

och konsumtionsutgifter

- en

överslagskalkyl

F ö l j a n d e grova ö v e r s l a g s k a l k y l är a v s e d d a t t b e l y s a vilken ö k n i n g av de p r i v a t a k o n s u m t i o n s u t g i f t e r n a s o m s v a r a r m o t olika a l t e r n a t i v för ö k n i n g en a v löner och a n d r a i n k o m s t e r vid a n t a g a n d e o m en viss s p a r k v o t o c h i n komstbeskattning. 1. Enligt det kända taxeringsresultatet för inkomståret 1955 uppgick inkomstsumman för fysiska personer detta år till följande belopp i miljarder kronor: Inkomst av: Tjänst m. m 27,0 Jord- och skogsbruk (exkl. anställdas löner) 2,0 Rörelse, kapital m. m 3,6 Summa 32,6 I posten inkomst av tjänst ingår även folkpensioner, vilka beräkningstekniskt hänförs till transfereringar. Värdet av folkpensionerna bör därför i princip borträknas från den totala inkomstsumman. Emellertid kan den faktiska inkomstsumman för fysiska personer uppskattas vara större än den inkomstsumma, som framkommer i taxeringsstatistiken, varför gissningsvis antagits att inkomstsumman (exkl. folkpensioner) för fysiska personer 1955 uppgick till 33 miljarder kronor. 2. Vid en uppskattning av inkomstsummans framtida tillväxt får hänsyn tas till följande faktorer: a) sysselsättningsökning b) avtalsmässiga lönestegringar (inkl. återverkningar av arbetstidsförkortning) c) fortsatt löneglidning d) fortgående överflyttning av arbetskraft från låg- till höglönebranscher resp. företag. Beträffande sysselsättningsökningen har i annat sammanhang (kapitel IV) beräknats, att antalet yrkesverksamma under den närmaste femårsperioden (vid en nettoinvandring av 10 000 personer per år) skulle öka med omkring 110 000 personer eller ca 0,7 procent per år. Någon möjlighet att bedöma de övriga faktorer, som påverkar inkomstsumman, föreligger inte. För att belysa sambandet mellan inkomststegring och konsumtionsökning har dock vissa skönsmässiga antaganden gjorts rörande totala inkomstsummans stegring under den närmaste femårsperioden. Enligt alt. 1 antas den sammanlagda inkomstsumman öka med i genomsnitt 2 procent per år, enligt alt. 2 med 3,5 procent och enligt alt. 3 med 5 procent. Per inkomsttagare motsvarar det en stegring på 1,3, 2,8 resp. 4,3 procent per år. Vid dessa antaganden erhålls följande ökning mellan 1955 och 1960 av den totala inkomstsumman (miljarder k r o n o r ) : Alt. 1 + M

Alt. 2 + 6,2

Alt. 3 + 9,1

3. Inkomstöverföringarna från stat och kommun beräknas 1955 ha uppgått till närmare 3 miljarder kronor. Härav svarade folkpensionerna för 1,6 miljard kronor och barnbidragen för drygt 0,5 miljard kronor. Vid en bedömning av utvecklingen av inkomstöverföringarna mellan 1955 och 1960 har hänsyn endast kunnat tas till de förändringar av barnbidragen och folk-

80 pensionerna, som sammanhänger med befolkningsutvecklingen och redan fattade beslut. Däremot har inte de diskuterade höjningarna av de utgående barnbidragsoch folkpensionsbeloppen kunnat beaktas. Vid dessa antaganden kan utgifterna för de allmänna barnbidragen beräknas komma att bli i stort sett oförändrade mellan 1955 och 1960. Folkpensionskostnaderna kan däremot väntas stiga ganska betydligt, dels som följd av ökningen av antalet pensionärer, dels på grund av redan genomförda höjningar av pensionsbeloppen. Totalt kan av dessa anledningar ökningen av folkpensionerna mellan 1955 och 1960 uppskattas till omkring 400 miljoner kronor. Den sammanlagda ökningen av den nominella köpkraften i samhället mellan 1955 och 1960 skulle följaktligen i de tre alternativen uppgå till följande miljardbelopp: Inkomstökning Transfereringsökning Summa

Alt. 1 +3,4 + 0,4 + 3,8

Alt. 2 +6,2 + 0,4 + 6,6

Alt. 3 +9,1 + 0,4 + 9,5

Hur mycket av dessa belopp som representerar en ökning av konsumtionsefterfrågan bestäms av beskattningen och sparandet. 4. Vid bedömningen av skatternas utveckling mellan 1955 och 1960 har följande förändringar beaktats: a) Den beslutade sänkningen av den statliga inkomstskatten för fysiska personer fr. o. m. 1 januari 1957, vilken kan beräknas medföra en sänkning av den statliga skatten 1960 i jämförelse med läget 1955 med omkring 400 miljoner kronor. b) I enlighet med 1956 års kommunalskatterevisions förslag förutsätts höjningen av ortsavdragen vid taxering till kommunal inkomstskatt medföra en nettoskattesänkning med omkring 400 miljoner kronor mellan 1955 och 1960. c) Genom den beslutade höjningen av folkpensionsavgiftens uttagsprocent från 1,8 till 2,5 fr. o. m. 1 januari 1957 förutsätts hushållens utgifter komma att öka med 150 miljoner kronor. d) Marginalskatten, slutligen, har antagits uppgå till en tredjedel av inkomstökningen. Till följd härav beräknas minskningen av den totala köpkraften i de tre olika alternativen till 1,2, 2,2 och 3,1 miljarder kronor. Effekten av här beräknade skatteförändringar mellan 1955 och 1960 skulle sålunda bli en minskning av den disponibla inkomsten med (miljarder kronor) Alt. 1 Alt. 2 Alt. 3 - 0,6 - 1,6 - 2,5 varefter återstår i disponibel inkomststegring Alt. 1 Alt. 2 + 3,2 + 5,0

Alt. 3 + 7,0

5. Vad slutligen sparandets utveckling gäller har antagits, att marginella sparkvoten 1960 kommer att uppgå till 15 procent. Någon hänsyn har inte tagits till eventuella framtida avsättningar av medel till pensionsfonder. 6. Den reala konsumtionsefterfrågans stegring skulle, enligt dessa antaganden och gissningar, öka mellan 1955 och 1960 på följande sätt (miljarder k r o n o r ) : Inkomstökning Beskattning Sparandeökning Summa

Alt. 1 +38 - 0,6 — 0,5

Alt. 2 +6,6 - 1,6 — 0,8

Alt. 3 + 9,5 - 2,5 — 1,1

+ 2,7

+ 4,2

+ 5,9

81 7. De privata konsumtionsutgifterna, som 1955 uppgick till 27,9 miljarder kronor, skulle sålunda 1960 i de olika alternativen uppgå till följande belopp. Alt. 1 Alt. 2 Alt. 8 30,6 32.1 33,8 (index 1955 = 100) 109,7 115,1 121,1 Dessa belopp skall jämföras med det framräknade utrymmet för den privata konsumtionen enligt tabell III: 1. Enligt där angivna alternativ kommer vid oförändrade priser utrymmet för den sammanlagda privata konsumtionen att ökas med 3,9—8,6 procent vid en svagare allmän produktionsökning (A). Vid en snabbare produktionsökning (B) blir motsvarande ökningstal 9,4—14,2 procent, ökningen av konsumtionsutgifterna enligt ovanstående kalkyl blir sålunda större än samtliga alternativ för konsumtionsutrymmet enligt A-alternativet. En ökning av inkomsterna med 2—3,5 procent per år (alt. 1—2 i ovanstående kalkyl), motsvaras däremot av en ökning av konsumtionsutgifterna, som ungefär sammanfaller med intervallet för ökningen av konsumtionsutrymmet enligt alternativen B: 1— B: 3 i tabell III: 1. Medelalternativet B: 2 ger en ökning av det totala konsumtionsutrymmet med 12 procent mellan 1955 och 1960; en sådan ökning av konsumtionsutgifterna skulle uppnås vid en inkomstökning av omkring 14 procent mellan de angivna åren.

ti—5G1653

K A P I T E L IV

Arbetsmarknaden

Folkmängdens

förändringar

Den egentliga basen för arbetskraftbalansens tillgångssida är personerna i de arbetsföra åldrarna, 15—64. 1 Förändringarna i antalet personer i dessa åldrar sammanhänger med den »naturliga» folkökningen samt med nettoimmigrationen. Under perioden 19kl—1955 har totalbefolkningen resp. personerna i de arbetsföra åldrarna förändrats enligt följande sammanställning. Tabell IV: 1. Befolkningens tillväxt åren 1941—1955 Totalbefolkning Period

1941—1945 1946—1950 1951—1955

Befolkning 15—64 år

procentuell ökning

därav genom nettoimmigr.

procentuell ökning

därav genom nettoimmigr.

4,7 5,5 3,5

0,6 1,7 0,7

2,3 2,1 1,9

ca 0,7 » 1,8 » 09

Under den gångna 15-årsperioden har således antalet personer i åldrarna under 15 år och över 64 år ökat betydligt snabbare än antalet personer i de arbetsföra åldrarna; ökningen i de icke-arbetsföra åldrarna var 632 000 (33 procent) mot 286 000 (6 procent) i de arbetsföra. Av den nämnda ökningen med 286 000 faller omkring 150 000 på nettoimmigrationen. Karakteristiskt för förändringen i de arbetsföra åldrarna är vidare den successiva höjningen av genomsnittsåldern; antalet personer i grupperna 15—29 år minskade under 15-årsperioden med 250 000 medan personantalet i grupperna 30— 64 år ökade med 536 000. För den kommande 15-årsperioden 1956—1970 har vid statistiska centralbyrån beräkningar utförts om folkmängdsförändringarna. Under antagandena a) att dödligheten i åldrarna under 60 år nedgår och dödligheten i högre åldrar är konstant i förhållande till nivån 1946/50, b) att det sker en årlig genomsnittlig nettoimmigration av 10 000 personer med en relativ åldersfördelning enligt 1951/54 års förhållanden, 1

I bilaga 4 har frågorna om arbetskrafttillgång och arbetskraftbehov blivit föremål för en mera ingående belysning.

83 c) samt att nativiteten motsvarar för året 1951 konstaterade giftermålsfrekvenser och fruktsamhetstal ger beräkningarna följande resultat. Tabell IV: 2. Befolkningens tillväxt åren 1955—1970; prognos Befolkning 15—64 år

Totalbefolkning Period

procentuell ökning

därav genom nettoimmigr.

procentuell ökning

därav genom nettoimmigr.

2,4 1,9 1,7

0,8 0,8 0,8

4,2 3,6 1,3

0,9 0,9 0,9

1956—1960 1961—1965 1966—1970

Av sammanställningen framgår att under perioden 1956—1965 en omsvängning i befolkningsutvecklingen kan beräknas äga rum såtillvida att antalet personer i arbetsföra åldrar ökar snabbare än totalbefolkningen. Sålunda skulle under 1 O-årsperioden fram till 1965 befolkningen 15—64 år öka med ca 380 000 personer (eller 8 procent), medan befolkningen i åldrarna under 15 år och över 64 år skulle minska med inalles omkring 60 000 (eller 2 procent). Av ökningen med ca 380 000 personer i de arbetsföra åldDiagram IV: 1. Befolkningens förändringar i olika åldersgrupper åren 1940—1970 Folkrnängd,

miy. 1 7-

* 79 000 +

t/000

+

+

+ 123 OOO +

*

+ 88 OOO

> b5 år

-<J

> 50—6+

ar

> 30—+9

ar

> 20 —3.9

år

* 6JOOO 6+ 109 OOO

+

•¥2000

+ eiooo 5-

• - + 121 OOO

+ 9+OO0

+ 3+OO0

3-Z7000

z-73000

-6+OOO

-31000

-1O9O00

+ IOOOO +

-9+OO0

+ 38

-77000

-4,10OO

187OO0 +

+ 1++000 + 170O0

~75 OOO

\ 15-19

-Z90O0

> 0—1+år

år

1 + 1+0OO0 +210.000

+ BZOOO

-90000

-118 OOO

0 19+0

19+5

i960

197Q

84 r a r n a kommer ca 355 000 på åldersgrupperna 15—29 år. Efter 1965 kommer man tillbaka till en utveckling av samma typ som under 1941—1955, då totalbefolkningen ökar snabbare än befolkningen i arbetsföra åldrar. Hur befolkningens ålderssammansättning förändrats sedan 1940 och enligt nyssnämnda prognos kommer att förändras fram till 1970 framgår av diagram IV: 1. Man ser därav att de stora födelsekullarna från 1940-talet kommer att efter 1955 prägla förändringarna i de arbetsföra åldrarna. Detta tillskott kommer att bryta hittillsvarande stegring i genomsnittsåldern för grupperna 15—64 år. Av diagrammet följer vidare att antalet personer i grupperna 30—49 år kommer att uttunnas väsentligt under det kommande decenniet och att viss avsaktning i tillväxten för åldrarna över 50 år inträffar efter 1960. I vilken mån de tidigare angivna prognosantagandena är realistiska är vanskligt att bedöma. Dödlighetsantagandet kan åtminstone i de högre åldersgrupperna innebära en underskattning av möjliga förbättringar. Nativitetsantagandet är osäkert med hänsyn bl. a. till att utfallet i viss grad sammanhänger med de framtida förändringarna i de allmänna ekonomiska konjunkturerna. Ännu osäkrare ter sig antagandet om nettoimmigration. Sedan 1940 har den kyrkobokförda in- och utvandringen till och från Sverige varit av följande storlek. 1 Tabell IV: 3. Invandring och utvandring åren 1941—1955 Period 1941—1945 1946—1950 1951—1955

Antal invandrare

Antal utvandrare

överskott

48 022 147 693 127 923

11538 50184 75 555

36 484 97 509 52 368

Invandringen under 1940-talets första hälft och vissa år under dess senare hälft präglades av flyktingströmmarna från bl. a. de baltiska staterna, Polen och Tyskland, medan under 1950-talet invandringen dominerats av arbetskraft från våra grannländer. Utvandringen syns till större delen bestått i hemresor eller vidareemigration av tidigare invandrare; under 1954 och 1955 var sålunda ca 70 procent av utvandrarna utländska medborgare. Under 1950-talet har in- och utvandring präglats av arbetsmarknadsmässiga förhållanden i det att arbetskraftbristen i Sverige i förening med lägre sysselsättning eller löner i grannländerna stimulerat till en hög nettoimmigration. Att sysselsättningsläget i Sverige starkt påverkat nettoimmigrationen under senare år framgår bl. a. av att vid konjunkturavmattningen 1953 nettoimmigrationen utgjorde endast ca 1 700 personer mot ca 15 000 resp. 1 Kyrkobokföringens uppgifter inkluderar ej de f. n. drygt 100 000 (uppskattningsvis) utlänningar, vilka vistats i landet så kort tid att någon kyrkobokföring ej skett, och ej heller det obekanta antalet i Sverige kyrkobokförda, vilka kortvarigt vistas i andra länder.

85 17 400 högkonjunkturåren 1951 och 1955. Eftersom nettoimmigrationen till Sverige under 1950-talets första hälft trots konjunkturavmattningen under en del av denna period utgjort drygt 10 000 personer i genomsnitt per år, har vi ansett en nettoimmigration av samma storleksordning möjlig under det kommande decenniet. Härvid har vi förutsatt att några politiska händelser i utlandet inte inträffar, som kan framkalla en flyktingström till vårt land, samt att — bortsett från förekommande konjunkturfluktuationer — den svenska arbetsmarknadens löneläge och tillgång på arbetstillfällen relativt omkringliggande länder kommer att i huvudsak motsvara förhållandena under 1950-talets första hälft. I kapitlet I har diskuterats vissa synpunkter för och emot en nettoimmigration av den storleksordning som förutsatts. Av visst intresse i en beskrivning av befolkningsutvecklingen är också könsproportionerna. Befolkningstillväxten i de arbetsföra åldrarna har sedan 1940 både relativt och absolut varit något snabbare för männen än för kvinnorna. Samma förhållande beräknas bli rådande under den närmast kommande 15-årsperioden. Förändringarna 1941—1955 (faktiska siffror) och 1956—1970 (enligt ovan redovisad prognos) framgår av nedanstående sammanställning. Tabell IV: 4. ökning av antalet män och kvinnor åren 1941—1970 Ökning i befolkningen 15—64 år Period

1941—1945 1946—1950 1951—1955 1956—1960 1961—1965 1966—1970

män

kvinnor

55200 491600 48 400 106 500 95100 36 700

46100 48 200 39100 93 000 84 400 29 200

Hittillsvarande kvinnoöverskott i de arbetsföra åldrarna kommer att omkring 1957 skifta till kvinnounderskott. Ur arbetsmarknadssynpunkt är det av stort intresse att följa speciellt kvinnornas civilståndsutveckling, eftersom förvärvsintensiteten är betydligt lägre för gifta än för icke-gifta kvinnor. För perioden 1940—1950 har enligt folkräkningarna civilståndsfördelningen för kvinnor i åldersgrupperna 15— 64 år utvecklats som följer av denna sammanställning. Tabell IV: 5. Kvinnornas civilståndsfördelning åren 1940 och 1950 Relativ fördelning efter civilstånd

År

1940 1950

ogifta

gifta

förut gifta

summa

39,6 29,7

54,4 63.7

6,0 6,6

100 100

86 Den starka ökningen av andelen gifta är anmärkningsvärd såtillvida, att medan antalet kvinnor i åldersgrupperna 15—35 år minskade under 1940talet från 1 059 000 till 967 000 så steg andelen gifta i samma åldrar fråi? 40,6 till 52,3 procent. Under 1950-talets första år har emellertid stegringen i andelen gifta dämpats och även en viss minskning för enstaka åldersgrupper inträffat. För det närmaste årtiondet kan en viss ringa ökning av giftermålsfrekvensen väntas, ehuru denna ökning knappast återverkar på andelen gifta kvinnor i de arbetsföra åldrarna eftersom befolkningsökningen till största delen faller på de yngsta åldersklasserna. Vidare kan andelen ickegifta kvinnor möjligen ökas till följd av förändringar i skilsmässofrekvensen, vilken under gångna decennier stigit kraftigt (under t. ex. perioden 1945—1954 med 34 procent). Den under 1940—1955 konstaterade minskningen av antalet icke-gifta kvinnor i arbetsföra åldrar syns med hänsyn till nu angivna faktorer komma att brytas och under det kommande årtiondet övergå till en inte oväsentlig ökning (av storleksordningen 100 000). De gifta kvinnornas antal i åldern 15—64 år syns likaledes öka (storleksordning 80 000) ehuru i märkbart långsammare takt än under de gångna 15 åren. Totalsiffror om befolkningens förändringar och sammansättning kan vara intetsägande såtillvida att betydelsefulla strukturella företeelser helt eller till större delen ignoreras. Särskilt betydelsefulla strukturella förändringar innebär den inrikes omflyttningen mellan skilda landsdelar. Denna omflyttning syns ytterst sammanhänga med utvecklingen av de näringar och industrier, som är belägna i de olika landsdelarna; den inrikes omflyttningens omfattning och inriktning påverkas dock givetvis också av resp. landsdelars naturliga folkökning eller -minskning liksom av nettoimmigrationens fördelning över landet. Under perioden 1951—1955 har genom den inrikes omflyttningen en avtappning av befolkningen i åldersgrupperna 15—64 år skett i östra Götaland, Skåne utom Malmöhus län, Blekinge, Halland, Vänernlänen och Norrland; till följd av utrikes omflyttningsvinster och av naturlig befolkningstillväxt har emellertid inrikes omflyttningsförluster kompenserats i större eller mindre utsträckning (se tabell 3 bilaga 4). Stockholms stad och län, Mälarlänen, Malmöhus län samt Göteborgs och Bohus län har å andra sidan under samma period erhållit inrikes omflyttningsvinster, som — i vissa regioner mycket påfallande — förstärkts av utrikes inflyttningsvinster och av naturlig befolkningstillväxt. Beaktas den sammanlagda effekten av inrikes omflyttning, utrikes omflyttning och naturlig befolkningstillväxt finner man att sju län fått sin folkmängd i de arbetsföra åldrarna minskad under 1951—1955, nämligen Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Skaraborgs och Jämtlands. En särskilt stark folkökning i nämnda åldersgrupper har samtidigt ägt r u m i Stockholms, Västmanlands, Göteborgs och Bohus samt Västerbottens och Norrbottens län. I de båda sistnämnda länen h a r folkökningen kommit till stånd genom en exceptionellt stor naturlig befolkningstillväxt, som vida överstigit utflyttningen.

87 Diagram IV: 2. Ökning resp. minskning (± procent) av befolkningen i åldern 15—64 dr genom in- och utrikes omflyttning. Länsvis dren 1951—1955

I diagram IV: 2 åskådliggörs de olika länens sammanlagda in- och utrikes omflyttningsvinster eller -förluster under perioden 1951—1955 och i åldersgrupperna 15—64 år. I tabell 3 bilaga 4 har beräknats länens folkmängdsförändringar 1956—1965 efter alternativa förutsättningar om in- och utrikes omflyttning. Där redovisade beräkningar syns böra uppfattas som räkneexempel. De utvisar, att om hittillsvarande tendenser i omflyttningen

88 inte bryts kommer folkmängden i de arbetsföra åldrarna att minska eller stagnera bl. a. i östra Götaland, Skåne utom Malmöhus län, Blekinge, Halland samt vissa delar av Västergötland och Norrland, medan den ökar desto mer i bl. a. Stockholms stad och län, Västmanlands, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län. Sammanfattningsvis kan om folkmängdsförändringarna under det närmast kommande årtiondet uttalas följande. Mellan 1940 och 1955 har totalbefolkningen ökat snabbare än befolkningen i arbetsför ålder — 14,1 procent mot 6,4 procent. Detta förhållande sammanhänger främst med 1940talets höga födelsetal. Mellan 1956 och 1965 kommer dessa årskullar upp i produktiv ålder, vilket medför att totalbefolkningen då ökar långsammare än de arbetsföra åldrarna — ca 4,4 procent mot 8,0. Härvid har förutom en dödlighetsreduktion förutsatts en nettoimmigration av i genomsnitt 10 000 personer per år. Efter 1965 blir den totala folkmängdens ökning ånyo större än de arbetsföra åldersgruppernas. — För den kommande 10-årsperioden kan vidare räknas med en successiv minskning av de arbetsföra åldrarnas kvinnoöverskott och en växling till kvinnounderskott. Någon nämnvärd ändring i giftermålsfrekvensen antas ej, varför antalet icke-gifta kvinnor i åldrarna 15—64 år till skillnad mot vad som gällt under 1940—1955 beräknas öka.

Tillgången

på

arbetskraft

1. Antalet yrkesutövare enligt tillgänglig statistik När vi nu kommer att på basis av tillgängliga statistiska uppgifter för perioden 1940—1955 bedöma den närmast liggande 5- a 10-årsperiodens förskjutningar i arbetsstyrkans storlek, vill vi först framhålla, att existerande statistik över yrkesverksamheten i Sverige är mycket bristfällig. Folkräkningarna utgör här det i stort sett enda kunskapsmaterialet. De långa tidsintervallen mellan folkräkningarna, metoderna för folkräkningsmaterialets insamling liksom omläggningarna av redovisningsprinciperna medför speciellt beträffande yrkesverksamheten en betydande osäkerhet vid bedömningarna av folkräkningsresultaten och deras innebörd. På grund av att senaste folkräkning ägde rum för så lång tid sedan som sex år, saknar man vidare väsentliga utgångspunkter för en bedömning av nuläget på arbetsmarknaden. Ett visst besked om den andel av befolkningen, vilken är förvärvsarbetande som anställda eller som egna företagare eller inedhjälpande familjemedlemmar till dessa, ger totalsiffror från 1950 års folkräkning (tab. IV: 6). Såsom »förvärvsarbetande» har räknats den, som vid tidpunkten för mantalsuppgiftens avgivande hösten 1950 utförde inkomstgivande arbete i sådan omfattning, att den upptog större delen av en normalarbetsdag. Hur stoi del av de såsom förvärvsarbetande registrerade, som var deltidssysselsatla

89 Tabell IV: 6. Förvärvsarbetande befolkning enligt 1950 års folkräkning Förvärvsarbetande

Folkmängd 1 000-tal

1 000-tal

Åldersgrupp Män 0—14 år 15—64 » 65—co »

Kvinnor

Totalt

Män

Kvinnor

i proc. av folkmängden Totalt

Män

Kvinnor

Totalt

844,1 806,6 1 650,7 2,7 2 327,1 2 342,9 4 670,0 2 161,9 335,2 385,9 721,1 121,1

4,4 1,7 787,6 2 949,5 30,0 151,1

0,3 92,9 36,1

0,2 33,6 7,8

0,3 63,2 20,9

Samtliga 3 506,4 3 535,4 7 041,8 2 285,7

819,3 3 105,0

65,2

23,2

44,1

eller tillfälligt sysselsatta vid uppgiftslämnandet, framgår ej. Inte heller framgår hur många av de till kategorin icke-yrkesverksamma hänförda, som var sysselsatta under andra tider av året än vid mantalsuppgiftens lämnande eller som vid sagda tidpunkt var sysselsatta hälften eller mindre av en normalarbetsdag. Slutligen var personer, som inte avgivit mantalsuppgifter men som ändock var förvärvsarbetande i landet (bl. a. vissa utlänningar), över huvud taget inte medtagna i folkräkningen. Det kan nämnas, att antalet förvärvsarbetande inkomsttagare 1951 utgjorde 3 526 000 personer eller ca 420 000 personer mer än nyss redovisade antal förvärvsarbetande enligt 1950 års folkräkning. Skillnaden syns till större delen bero på att antalet tillfälligt förvärvsarbetande (husmödrar, vissa utlänningar m. fl.) måste vara större vid en observationsperiod av ett år än vid ett observationstillfälle av en dag. Av den följande sammanställningen framgår folkräkningens resp. inkomststatistikens uppgifter om förvärvsarbetande personer fördelade på näringsgren, yrkesställning och kön. Tabell IV: 7. Jämförelse mellan 1950 års folkräkning och 1951 års inkomststatistik 1950 års folkräkning

1951 års inkomststatistik

Folkräkn. i proc. av inkomststatistiken

Företagare

Tjm

Arb.

Företagare

Tjm

Arb.

Företagare

Tjm

Arb.

Jordbruksnäringar . . Stadsnäringar

315 200

23 443

240 1064

315 181

26 476

231 1166

100 110

88 93

104 91

Totalt

32 53

1 376

20 337

33 58

2 465

34 539

97 91

59 63

62 Mån (1 000-tal):

Kvinnor (1 000-tal); Jordbruksnäringar .. Stadsnäringar Totalt .

90 Sammanställningen visar bl. a. att fler företagare redovisats i folkräkningen än i inkomststatistiken. För de anställdas vidkommande är förhållandet det omvända. Förekomsten av deltids- eller tillfällighetsanställningar syns vara betydande för kvinnliga anställda och speciellt för de som kvinnliga arbetare rubricerade. — Av det nu redovisade materialet jämte kommentarerna därtill följer, att förekommande statistik över yrkesverksamheten i landet ger en synnerligen osäker uppfattning om storleken av den »effektiva» arbetsstyrkan. I det följande återgivna tal för förvärvsintensiteten och dess utveckling under gångna och kommande perioder måste således anses vara behäftade med avsevärda felmarginaler. 2. Förvärvsintensiteten och den framtida tillgången på arbetskraft Förvärvsintensiteten, d. v. s. andelen yrkesverksamma av folkmängden, varierar efter kön, civilstånd, ålder, näring och geografisk region. Männens förvärvsintensitet enligt 1950 års folkräkning låg obetydligt högre för gifta än för ogifta; andelen yrkesverksamma utgjorde mer än 95 procent i åldersgrupperna 25—55 år medan den i yngre och äldre årsklasser var lägre. De inte gifta kvinnornas förvärvsintensitet understeg männens i samtliga åldersgrupper med som regel 10 å 20 procent medan de gifta kvinnornas förvärvsintensitet blott var 1/3—1/5 av de icke gifta kvinnornas. I städerna var 1950 männens relativa yrkesverksamhet ungefär densamma som på landsbygden, medan kvinnornas förvärvsintensitet i städerna översteg de på landsbygden konstaterade med ca 50 procent för icke-gifta och ca 200 procent för gifta kvinnor. I tabellerna 5—8 i bilaga 4 belyses de nu skildrade variationerna mera ingående. Det är givet att— särskilt för kvinnorna med deras stora variationer i förvärvsintensiteten — sådana strukturella förändringar som ålders- och civilståndsförskjutningar påverkar den samlade yrkesverksamheten i landet. I samma eller motsatt riktning verkar den pågående urbaniseringen och den inrikes omflyttningen. Motsvarande verkningar kan följa med förskjutningar i den yrkesverksamma befolkningens fördelning mellan olika yrkeskategorier — företagare, tjänstemän och arbetare. Nu angivna förhållanden måste beaktas vid närmare analyser av yrkesverksamhetens förändringar från en tidpunkt till en annan. Det totala antalet yrkesverksamma i landet steg mellan 1940 och 1950 enligt dessa års folkräkningar med 105 000 personer, varav 96 000 män och 9 000 kvinnor. Ett i bilaga 4 redovisat försök att få 1940 och 1950 års folkräkningsuppgifter jämförbara ger vid handen, att ökningen i antalet yrkesverksamma mellan nämnda år utgjort 136 000, d. v. s. 31 000 mer än vad de okorrigerade folkräkningssiffrorna utvisar. Dessa 31 000 avser i sin helhet kvinnor. För männens vidkommande h a r andelen yrkesverksamma av totalbefolkningen inte ändrats under perioden 1940—1950. Kvinnornas förvärvsarbete har däremot relativt sett stigit. Den stegrade förvärvsintensiteten för

91 kvinnorna måste till viss del ställas i samband med urbaniseringen och den inrikes omflyttningen, varigenom befolkningen i orter och näringar med högre kvinnlig förvärvsintensitet ökat på bekostnad av orter och näringar med lägre förvärvsintensitet. Detta framgår bl. a. av att höjningen av de gifta kvinnornas förvärvsintensitet mellan 1940 och 1950 i många åldersgrupper var större för landet som helhet än för städer resp. landsbygd (jfr tabell 5—7 i bilaga 4). Efter 1950 vet man inte närmare hur yrkesverksamheten utvecklats. I samband med den i bilaga 4 närmare behandlade framskrivningen av den förvärvsarbetande befolkningens antal fram till 1965 har emellertid vissa antaganden gjorts, vilka också gäller perioden 1951—1955. Dessa antaganden innebär följande: a) i åldersgruppen 15—19 år avtar till följd av stigande utbildningsfrekvens för männen förvärvsintensiteten från 74,4 procent 1950 till 69,0 procent 1955, 63,9 procent 1960 och 58,8 procent 1965, medan för kvinnorna den 1950 gällande förvärvsintensiteten (54,3 procent) minskar med 2 procentenheter per femårsperiod; b) för män i åldersgrupperna 20—64 år gäller oförändrade förvärvsintensiteter i förhållande till de enligt 1950 års folkräkning observerade utom beträffande åldersgruppen 20—24 år, där stigande utbildningsfrekvens medför en avtagande förvärvsintensitet; c) för kvinnor i åldersgrupperna 20—64 år stiger förvärvsintensiteten från 1950 i en takt, som under de tre femårsperioderna 1951/55, 1956/60 och 1961/65 motsvarar för gifta kvinnor 90, 80 resp. 70 procent och för ickegifta kvinnor 50, 40 resp. 30 procent av den genomsnittliga ökningen per femårsperiod under 1940-talet, dock att beträffande icke-gifta kvinnor i åldersgruppen 2 0 - 2 4 år 1950 års förvärvsintensitet förblir densamma fram till 1965; samt d) för männen och kvinnorna i åldersgrupperna över 64 år sjunker procentandelen yrkesverksamma i ungefär hälften så stark takt som under 1940-talet. Appliceras de nu nämnda antagandena på de faktiska befolkningsförändringarna 1951—1955 och de antagna för perioden 1956—1965 (inkl. en nettoimmigration av 10 000 personer per år) erhåller man en utveckling av arbetskrafttillgångarna enligt tabell IV: 8. Ökningen av antalet yrkesverksamma i båda könen uppgår alltså enligt dessa kalkyler till storleksordningen 50 000 under 1951—1955, vilket innebär en svagare ökningstakt än under 1940-talet. För perioden 1956—1960 blir ökningen av storleksordningen 110 000, innebärande en dubbelt så stark stegringstakt som under 1940-talet. Den följande perioden 1961—1965 uppkommer en ännu större ökning, nämligen överstigande 120 000 personer, ökningen 1956—1965 kommer enligt den gjorda framskrivningen att bestå av nästan lika många kvinnor som män, ett förhållande som klart avviker från utvecklingen 1941—1955, då ju tillskottet av förvärvsarbetande alldeles övervägande utgjordes av män.

92 Tabell IV: 8. Arbetskrafttillgången åren 1950—1965 Förvärvsarbetande (1 000-tal)

Folkmängd (1000-tal)

Män : 15—19 år 20—64 > Summa

Förändring

Förändring

Kön och åldersgrupp

1951— 1955

1956— 1960

1961— 1965

156,9 8,9 86,2 2 005,0 38,2 121,1

+ 2,1 + 20,1 + 6,2

+ 35,1 + 20,2 + 4,3

- 10,2 + 64.0

+ 83,0

+ 138,1 + 133,3 2 283,0

+ 28,4

+ 59,6

+ 60,3

205,3 2 137,6 385,9

+ 18,6 + 20,5 + 44,4

+ + +

7,8 76,6 40,1

111,6 676,0 30,0

+ 5,4 + 16,3 + 1,4

+ 32,1 + 21,7 + 0,1

- 0,9 + 66,4

2 728,8

+ 83,5

+ 130,2 + 124,5

817,6

+ 23,1

+ 53,9

+ 65,5

1956— 1960

210,9 2116,2 335,2

+ 19,5 + 28,7 + 34,8

+ + +

2 662,3

1961— 1965

73,4 + 33,1 + 31,6 +

+ 6£

Kvinnor: 15—19 år 20-64 > Summa

70,5 + 22,5 + 37,2 +

Åldersfördelningen bland de förvärvsarbetande skulle enligt den nyss redovisade framskrivningen undergå väsentliga förskjutningar mellan 1950 och 1965. Dessa förskjutningar framgår av den nedanstående sammanställningen, som utvisar den procentuella fördelningen av de yrkesverksamma i skilda åldersgrupper. Sammanställningen visar för männens vidkommande, att man kan räkna med en successivt stigande andel av åldrarna över 49 år i totala antalet yrkesverksamma medan i åldrarna därunder efter 1955 sker en mycket märkbar förskjutning mot de yngsta årsklasserna. För kvinnornas vidkommande skulle de yrkesverksamma i åldersgrupperna 30—49 år minska i relativ betydelse medan de yrkesverksamma under 30 år skulle öka sin andel. Med tanke på de yngsta åldersgruppernas och på kvinnornas dominerande roll i arbetskrafttillgångarnas förändringar under det närmaste decenniet skall i det följande dessa båda kategorier behandlas mera detaljerat. I anknytning därtill skall också belysas frågan om en del andra gruppers — främst de äldre årgångarnas — betydelse som arbetskraftreserv. Tabell IV: 9. Arbetskraftens åldersfördelning åren 1950, 1955, 1960 och 1965 Kvinnor

Män Åldersgrupp

15—19 20—29 30—49 50-64 Summa

6,9 20,4 45,6 21,8 5,3

6,9 17,9 45,9 23,8 5,5

8,2 17,5 43,0 25,8 5,6

7,6 20,3 39,6 26,8 5,7

13,6 28,1 36,2 18,4 3,7

13,9 25,4 36,5 20,4 3,7

16,7 24,7 33,8 21,4 3,5

15,4 29,1 31,0 21,1 3,3

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

93 3. Den yngre arbetskraften De yngsta åldersgrupperna (15—24 år) kommer under perioden 1956— 1965 att svara för större delen av befolkningstillväxten i de arbetsföra åldrarna. Även om de yngsta åldersgrupperna till följd av den pågående utbyggnaden av landets skolväsende i allt större utsträckning undanhålls arbetsmarknaden, kommer ändå tillskottet till arbetsmarknaden från dessa årskullar att bli mycket betydande. Hur antalet personer i åldrarna 15—19 ar förändras och i vilken stegrad utsträckning dessa tar i anspråk utbildmngsanstalterna framgår av följande sammanställning, som bygger på 1949 års arbetskraftsutrednings material i SOU 1955:34. Tabell IV: 10. Åldersgruppen 15—19 år och utbildningen åren 1950—1965 Antal personer i 1 000-tal

Män och kvinnor

Befolkning 15—19 å r . . . Under utbildning 15—19 år . Under utbildning i procent

416,2 68,7 16,5

454,3 99,5 21,9

598,2 161,5 27,0

614,9 185,1 30,1

Mot ökningen i 15—19-åringarnas antal 1950—1955 på inalles ca 38 000 personer svarade alltså en ökning av lärjungeantalet i dessa åldrar av ca 31 000. Mellan 1956 och 1960 kommer samtliga personer i åldern 15—19 är att öka med ca 144 000, varav omkring 60 000- går till skolor. Mellan 1961 och 1965 ökar åldersgruppen 15—19 år med ca 17 000, medan lärjungeantalet i samma åldrar ökar med ca 24 000. Ökningen i utbildningsfrekvensen sammanhänger såväl med enhetsskolans successiva utbyggnad som med en väntad utveckling av övriga skolformer. Takten i det lägre skolväsendets utbyggnad fram till 1960 är för närvarande i det närmaste känd; däremot är det mera ovisst hur denna takt blir under loppet av 1960-talet. De centrala skolmyndigheterna siktar själva på ett utbyggnadsprogram, som skulle medföra att andelen 15—19-åringar i skola 1965 utgjorde drygt 34 procent mot ovan angivna 30,1. För vår del har vi dock fattat de centrala skolmyndigheternas syften härvidlag som ett maximiprogram. Det är emellertid inte enbart skolutbildningen, som verkar sänkande på förvärvsintensiteten i åldersgruppen 15—19 år. För männens del har främst värnpliktstjänstgöringen motsvarande effekt. 1 Vi har för det närmaste decenniet antagit, att någon ändring i värnpliktstidens längd ej sker; skulle en förlängning inträda kommer yrkesverksamhetsgraden att ytterligare nedgå och skulle en förkortning ske motverkas den stigande utbildningsfrekvensens sänkande effekt i yrkesverksamhetsgraden. Vid oförändrad värnpliktsmÖ 15- f t t ^ Ä ffif «* U?Pl6la a n t a l e t vämpliktstjänstgörande på de två grupperna n m n Fnn V T ' / ? - 1 ™ ^ . e " k e h e t e n s s k u 1 1 h ^ antalet förts på den förstnämnda åldersbetvdelse följande återgivna totalkalkylerna saknar det nu angivna förhållandet

94 tid kommer antalet värnpliktstjänstgörande 19—20-åringar att stiga från ca 40 000 1955 till ca 45 000 1960 och ca 60 000 1965. Med hänsyn till att de yngsta årsklasserna under 1955—1965 svarar för övervägande delen av befolkningstillväxten i de arbetsföra åldrarna kommer således även vid oförändrad värnpliktstid en inte oväsentlig »avbränning» att ske i den totala arbetsstyrkans tillväxt till följd av värnpliktstjänstgöring. För kvinnornas del kan i åldern 15—19 år den stigande utbildningsfrekvensens sänkande effekt i förvärvsintensiteten väntas bli åtminstone delvis kompenserad av att ett stigande antal kvinnor övergår från arbete inom eget hushåll (»hemmadöttrar») till förvärvsarbete. Det kan nämnas, att mellan 1940 och 1950 procentandelen yrkesverksamma kvinnor i åldern 15—19 år stigit från ca 47 till ca 54, trots att under samma period utbildningsfrekvensen ökat förhållandevis starkt. Även i åldersgruppen 20—24 år torde yrkesverksamhetsgraden komma att successivt nedgå på grund av framför allt stigande utbildningsfrekvens. Medan 1950 ca 6 procent av befolkningen i denna åldersgrupp ägnade sig åt skolutbildning var andelen 1955 drygt 8 procent. År 1960 väntas andelen vara uppe i ca 10 procent och 1965 i ca 12 procent. Transformeras dessa andelar till absoluta tal fås 35 000 elever 1955, 47 000 1960 och 74 000 1965. Denna mycket kraftiga absoluta ökning förutsätter en intensifiering av det högre skolväsendets utbyggnad. Vi har utgått från att statsmakterna på alla sätt kommer att bidra till denna intensifiering och fördenskull ansett de nu n ä m n d a siffrorna vara realistiska vid vår framtidsbedömning. För männens del inträffar sålunda under perioden 1956—1965 sannolikt en viss minskning i förvärvsintensiteten i åldersgruppen 20—24 år; för kvinnorna torde däremot en fortsatt övergång från arbete inom eget hushåll till förvärvsarbete kompensera verkningarna av den stigande utbildningsfrekvensen. Den nämnda sannolika minskningen i männens förvärvsintensitet har beaktats i den tidigare behandlade framskrivningen av antalet yrkesverksamma i landet; minskningen motsvarar ett bortfall av de manliga yrkesverksamma i åldrarna 20—24 år med ca 5 000 per femårsperiod. Det bör nämnas, att den stigande utbildningsfrekvensen i åldersgruppen 15 24 år i och för sig inte behöver innebära ett motsvarande arbetskraftbortfall. I den utsträckning den icke-teoretiska undervisningen i klass 9 y i enhetsskolan förläggs till näringslivet, kan eleverna anses i viss mån jämförbara med yrkesverksamma personer. Motsvarande gäller i fråga om den i industrin inbyggda yrkesundervisningen. Vidare är det rimligt att räkna med att eleverna i samtliga skolformer under bl. a. ferierna i stor utsträckning tar förvärvsarbete. Den framtida »effektiva» förvärvsintensiteten för 15 24-åringarna kan av nu anförda skäl ha blivit något underskattad i ovan redovisade beräkningar.

95 4. Den kvinnliga arbetskraften Vi har förut nämnt att fullgoda statistiska uppgifter om landets aktuella arbetskrafttillgångar och om dessa tillgångars hittillsvarande utveckling saknas. Särskilt markant framträder denna brist på fullgod, aktuell och historiskt jämförbar statistik när man kommer in på frågan om den kvinnliga arbetskraften. Avgränsningen mellan yrkesverksamma och icke-yrkesverksamma syns vara speciellt vansklig beträffande den gifta kvinnliga befolkningen, som i stor utsträckning syns stå till arbetsmarknadens förfogande inte såsom heltids- och helårsarbetande arbetskraft utan såsom medhjälpande familjemedlemmar, deltidsanställda, tillfälligt anställda samt säsonganställda. 1 Nedan återgivna siffror ur folkräkningsmaterialet är sålunda behäftade med så stora osäkerhetsmarginaler, att det egentligen är svårt att på ett meningsfullt sätt diskutera den kvinnliga yrkesverksamhetens dimensioner och förändringar. Motsvarande svårigheter gäller givetvis i än högre grad vid bedömningarna av den framtida kvinnliga arbetskraften. En viss bild av den kvinnliga arbetskraftens storlek och utveckling ger följande uppgifter ur bilaga 4. Antal yrkesverksamma (1 000-tal) Ar

1940 1950

Företagare

YaÄedi.

Anställda

Samtliga

111 85

35 23

633 711

779 819

De yrkesverksamma kvinnornas (åldrar 15—64 år) civilståndsfördelning och andel av samtliga kvinnor framgår av följande sammanställning. Tabell IV: 11. De yrkesverksamma kvinnornas civilståndsfördelning (åldrarna 15—64 år) åren 1940 och 1950 Icke-gifta kvinnor (1 000-tal) 15—64 år År

1940 1950

Gifta kvinnor (l 000-tal) 15—64 år

Hela befolkningen

Yrkesverksamma

i procent

Hela befolkningen

Yrkesverksamma

i procent

1 0£5,8 849,8

617,3 554,5

60,2 65,3

1 222,8 1 493,1

127,6 233,1

10,4 15,6

Ökningen i förvärvsintensiteten för de icke-gifta kvinnorna, vilka ju klart dominerar den kvinnliga arbetsmarknaden även om deras andel däri minskat under 1940-talet, är synnerligen måttlig. Denna ökning torde till större delen sammanhänga med inflyttningarna från glesbygder till tätorter samt med en särskilt stegrad förvärvsintensitet för den växande gruppen förut 1 Jfr bl. a. C. E. Quensel »Antalet förvärvsarbetande gifta kvinnor i Sverigo, Ekonomisk Tidskrift 1951: 4.

96 gifta (änkor och frånskilda). Det mest uppseendeväckande i de anförda uppgifterna är den kraftiga uppgången under perioden av de gifta kvinnornas förvärvsintensitet. Enligt de i bilaga 4 redovisade beräkningarna skulle mellan 1940 och 1950 antalet yrkesverksamma gifta kvinnor ha stigit till nästan det dubbla eller med 105 000, varav omkring 60 000 kommit till stånd enbart genom förvärvsintensitetens förändringar. Vissa tecken tyder på att ökningen i de gifta kvinnornas förvärvsintensitet till någon del är skenbar och har uppkommit genom omläggningar i folkräkningarnas metodik. 1 Någon möjlighet att kvantifiera missvisningen finns dock ej. Stora skillnader i yrkesverksamhetsgrad kan konstateras såväl mellan glesbebyggelse och tätbebyggelse som mellan olika geografiska områden. Till bilaga 4 fogad tabell 8 ger här ett visst begrepp om förekommande variationer härvidlag. Därav framgår för de icke-gifta kvinnornas del att några mera avsevärda olikheter mellan yrkesverksamhetsgraden i olika tätorter inte föreligger, men att i glesbebyggelsen en betydligt lägre relativ yrkesverksamhet gäller, åtminstone i åldrarna under 50 år. Nedanstående ur nämnda tabell hämtade siffror visar storleksordningen på skillnaderna. Tabell IV: 12. Icke-gifta kvinnors yrkesverksamhet på olika orter och i olika åldrar år 1950

Område

Hela riket Samtliga städer Tätbebyggelse utom städer Glesbebyggelse

Förvärvsarbetande icke-gifta kvinnor i procent av antalet icke-gifta kvinnor inom resp. åldersklass 15—29 år

30—49 år

50—64 år

65—a> år

67,9 78,3 75,8 46,4

74,0 84,2 73,9 54,1

51,8 56,5 46,8 46,9

U,4 9,2 8,5 15,2

För gifta kvinnor varierar emellertid yrkesverksamhetsgraden betydligt kraftigare. Motsvarande siffror för denna grupp kvinnor följer av tab. IV: 13. De betydande skillnaderna i de gifta kvinnornas yrkesverksamhetsgrad mellan olika områden inom landet har givetvis sin väsentligaste förklaring i olikheterna i näringslivets struktur. Även de varierande traditionerna i fråga om den gifta kvinnliga befolkningens förvärvsarbete torde dock spela in i hög grad. Vad angår avvikelsen mellan yrkesverksamheten i tätbebyggelse och glesbebyggelse syns denna skillnad vara delvis formell: glesbebyggelsens kvinnliga jordbruksbefolkning är till stor del säsongmässigt sysselsatt ehuru kvinnorna normalt inte vid själva folkräkningstillfället varit att betrakta såsom yrkesverksamma. 1

Se t. ex. R. Meidner >Svensk arbetsmarknad vid full sysselsättning> (Stockholm 1954) s. 121.

97 Tabell IV: 13. Gifta kvinnors yrkesverksamhet på olika orter och i olika åldrar år 1950 Förvärvsarbetande gifta kvinnor (samboende) i procent av hela antalet gifta kvinnor inom resp. åldersklass

Område

Städer med minst 30 000 inv Stockholm Eskilstuna Karlskoga Städer med mindre än 30 000 inv. Tätbebyggelse utom städerna Glesbebyggelse

..

15—29 år

30—49 år

50—64 år

65—co år

19,6 28,3 32,1 40,4 35,4 22,9 21,6 21,8 17,4 5,3

14,7 20,5 21,7 34,2 30,4 15,0 12,2 13,8 13,5 5,3

9,4 13,6 12,9 23,2 23,2 7,6 5,0 8,6 9,3 5,4

1,4 1,9 1,7 3,5 3,6 1,5 0,2 1,1 0,2 1,3

Antaganden om den framtida utvecklingen av kvinnornas yrkesverksamhetsgrad har redovisats i det föregående. En fördelning efter civilstånd av den kvinnliga folkmängdens resp. den kvinnliga arbetsstyrkans tillväxt har skett i nedanstående sammanställning, som avser åldrarna 15—64 år. Tabell IV: 14. Den kvinnliga arbetsstyrkans förändringar efter civilstånd åren 1950—1965 Folkmängd (1000-tal)

Antal yrkesverksamma (1 000-tal)

Period

1951—1955 1956—1960 1961—1965

Gifta

Ickegifta

Samtliga

Gifta

Ickegifta

Samtliga

+ 68,2 + 58,9 + 54,6

- 2V + 34, t

+ 39,1 + 93,0 + 84,4

+ 47,2 + 46,9 + 47,3

-25,5 + 6,9 + 18,2

+ 21,7 + 53,8 + 65,5

+ 29,8

Tillskottet av kvinnlig arbetskraft blir enligt förevarande beräkningar avsevärt större under det kommande decenniet än under perioden 1941 — 1955 (119 000 mot 62 000). Huruvida hela detta väsentligt ökade tillskott kommer att »sugas upp» på arbetsmarknaden kan givetvis diskuteras. Inriktningen av efterfrågan på arbetskraft torde här bli avgörande. Måhända kan det visa sig önskvärt med speciella åtgärder för att undgå ett arbetskraftöverskott bland kvinnorna. För oss syns riskerna för ett dylikt överskott kunna minskas bl. a. om man i större utsträckning än hittills eliminerade gränserna för manliga och kvinnliga arbetsuppgifter i produktionen. Frågan om yrkesverksamhetens framtida utveckling för främst de gifta kvinnorna har intresse även ur synpunkten att man här otvivelaktigt kommer att ha en mycket betydande arbetskraftreserv. Vid en arbetsmarknad, karakteriserad av full sysselsättning, expansion av bl. a. servicebetonade 7—561653

98 näringaT och fortgående urbanisering, syns denna reserv vara en realitet att r ä k n a med. Det ofta hörda påståendet att den stigande levnadsstandarden medför en minskad benägenhet hos gifta kvinnor att ta förvärvsarbete torde inte vara relevant — det motsägs f. ö. bestämt av utvecklingen i USA. I stället syns de gifta kvinnornas benägenhet till förvärvsarbete ofta vara större än vad som motsvaras av efterfrågan på kvinnlig arbetskraft. I och med att många orter och områden haft och har ett odifferentierat näringsliv samt att man upprätthållit förhållandevis skarpa gränser mellan manliga och kvinnliga arbetsuppgifter i produktionen har emellertid de gifta kvinnornas arbetskraft inte tillvaratagits i den omfattning, som vore möjlig och även ur de gifta kvinnornas synpunkter önskvärd. Därpå tyder verkställda undersökningar i orter med typiskt »manliga» sysselsättningar; i samma riktning pekar också de ur folkräkningarna framkomna interlokala skillnaderna i de gifta kvinnornas yrkesverksamhetsgrad. Å andra sidan är det tydligt att de gifta kvinnornas arbete i de egna hemmen medför speciella problem, t. ex. genom att de helst kan önska deltidsarbete i stället för heltidsarbete eller genom att de kan önska en speciell förläggning av arbetstiden. Uppfyllande av dessa önskemål syns för företagen ofta innebära bl. a. organisatoriska svårigheter, vilka inte utan vidare kan övervinnas. Kommande arbetstidsförkortningar kan dock göra nuvarande skillnader mellan heltids- och deltidsarbete ur kvinnornas liksom ur företagens synpunkter mindre påfallande. Nu anförda synpunkter på de kvinnliga arbetskrafttillgångarnas framtida utvecklingsmöjligheter ger oss anledning förmoda en höjning av den kvinnliga yrkesverksamhetsgraden som rimlig under den kommande 5- å 1 O-årsperioden. 5. Den äldre arbetskraften Åldersgrupperna över 50 års ålder har under de senaste decennierna alltmer ökat sin andel av befolkningen. Därigenom har ändringarna i yrkesverksamhetsgraden för dessa åldrar fått allt större betydelse i de sammanlagda arbetskrafttillgångarna. I förhållande till befolkningen i åldrarna över 15 år utgjorde för männen gruppen 50—a> år 29,6 procent 1940, vilken andel enligt tidigare redovisad prognos växer till 39,9 procent 1970; för kvinnorna är motsvarande andel 32,1 resp. 41,5 procent. Förvärvsintensitetens förändringar enligt bilaga 4 mellan 1940 och 1950 framgår av tabell IV: 15. Med hänsyn till att deltids-, säsong- eller tillfällighetsarbete torde vara förhållandevis vanligt förekommande för såväl män som kvinnor i de äldre åldersgrupperna bör man — av skäl som förut angivits i samband med behandlingen av den kvinnliga arbetskraften — betrakta de här redovisade folkräkningsresultaten som synnerligen osäkra. Man syns emellertid kunna våga dra slutsatserna dels att för männen över 60 års ålder en viss nedgång i yrkesverksamhetsgraden har skett, dels att för kvinnor i åldrarna 50—64

99 Tabell IV: 15. Yrkesverksamhetsgraden efter kön och ålder åren 1940 och 1950 Yrkesverksamhetsgrad (procent) Åldersgrupp

50—54 år 55—59 > 60-64 » 65—69 » 70—« » 50—64 > 65—o) >

Män

Kvinnor

94,9 91,5 79,8 60,5 31,5

95,5 92,5 79,7 56,4 23,7

29,7 26,3 18,9 11,8 5,4

89,4 42,6

90,1 36,1

25,3 22,4 17,1 12.9 7,9 22,0 9,7

25,4 7,8

år en viss uppgång i yrkesverksamhetsgraden ägt rum medan för äldre kvinnor (över 65 år) en nedgång kan konstateras. För männens del kan nedgången i den relativa yrkesverksamheten bl. a. tänkas sammanhänga med att olika pensionsanordningar — folkpensionering och tjänstepensionering — alltmer ökat i omfattning och effektivitet. Pensionsanordningarna verkar sänkande på yrkesverksamheten på två sätt: de äldre »får råd» att sluta arbeta och de äldre kommer direkt eller indirekt att utsättas för tvång att avgå ur tjänst. Uppgången under 1940-talet i yrkesverksamheten för kvinnorna i åldersgrupperna 50—64 år är mot bakgrunden av det för männen nyss anförda förhållandet svårförklarlig. Möjligen kan de gynnsamma arbetsmarknadskonjunkturerna ha medverkat till att många äldre kvinnor, som tidigare av olika skäl önskat men ej fått arbete, under 1940-talet kunnat i större utsträckning beredas sysselsättning. I tidigare behandlad framskrivning av antalet yrkesverksamma för perioderna 1951—1955 och 1956—1965 har för männen förutsatts att i åldrarna 50—64 år yrkesverksamhetsgraden är densamma som enligt folkräkningen 1950 medan för kvinnorna en viss uppgång antagits. I åldrarna 65 år och äldre har för båda könen räknats med en successiv nedgång i den relativa yrkesverksamheten. Förändringarna i folkmängd och antalet yrkesverksamma skulle bli enligt tabell IV: 16. Vi anser i avsaknad av närmare bedömningsgrunder det vara förhållandevis realistiskt att räkna med en utveckling av de äldre åldersgruppernas yrkesverksamhetsgrad enligt vad nyss redovisats. Någon uppgång i yrkesverksamhetsgraden för åldersgrupperna 65 och äldre — 1950 års långtidsutredning ansåg en ökning med 10 procent vara sannolik för perioden 1951— 1955 — finns knappast med tanke på olika pensionssystems snabba expansion anledning att förmoda, även om vi anser att en dylik ökning vore i hög grad önskvärd. På längre sikt kan en uppgång av de äldre åldersgruppernas yrkesverksamhet tänkas, förutsatt att konjunkturerna förblir goda samt att myndigheter och arbetsmarknadsparter vidtar effektiva åtgärder för åstadkommande av rationellare pensioneringsbestämmelser och för tillvarata-

100 Tabell IV: 16. Den äldre arbetskraftens yrkesverksamhet åren 1950—1965 Folkökning

1951—1955 1956-1960 1S61—1965

Kvinnor

Män

Kvinnor

Män

Period

ökning i antal yrkesverksamma (1 000-tal)

(1000-tal)

50-64 år

65—a» år

50-64 år

65—OJ år

50—64 år

65—to år

50—64 år

65—a* år

57,2 67,8 48,2

34,8 31,6 38,2

51,6 54,9 37,2

44,4 37,2 40,1

51,7 60,9 42,0

6,2 4,3 6,5

21,1 19,6 11,7

o,i

1,4

gande i produktionen av äldre arbetskraft. Det må erinras om att 1955 års riksdag uttalat att arbetsmarknadsstyrelsen bör sammanställa och bearbeta skilda undersökningar för klarläggande och upplysning om den äldre arbetskraftens problem. 6. De partiellt arbetsföra En befolkningsgrupp, vars arbetsmarknadsproblem i mycket påminner om den äldre arbetskraftens och som likaledes utgör en icke oväsentlig arbetskraftreserv, är de partiellt arbetsföra. Vi förutsätter att statens, kommunernas, företagens och arbetsmarknadsparternas insatser för att inpassa de partiellt arbetsföra i produktionen ytterligare intensifieras och att härvid eliminerandet av förekommande »flaskhalsar» i denna verksamhet — för närvarande i första hand bristen på arbetskliniker — särskilt uppmärksammas. I fråga om effekten på yrkesverksamheten av en intensifierad rehabiliteringsverksamhet kan nämnas, att under åttaårsperioden 1945—1952 arbetsvårdsverksamheten vid arbetsförmedlingarna placerat inalles 66 000 partiellt arbetsföra i arbete, d. v. s. drygt 8 000 per år. I vilken omfattning dessa kunnat beredas arbete om arbetsvårdande åtgärder ej vidtagits, kan givetvis inte utrönas; det finns dock anledning förmoda att antalet inplaceringar i arbete då skulle blivit mindre. En ökning av antalet inplaceringar av partiellt arbetsföra är under förutsättning av goda arbetsmarknadskonjunkturer trolig; med hänsyn till osäkerhetsmarginalerna i våra uppgifter om de framtida arbetskrafttillgångarna och till att närmare uppgifter saknas om tendenserna i antalet nytillkomna partiellt arbetsföra (invalidiseringsfrekvens m. m.) har vi emellertid avstått från att beakta denna post i arbetskraftbalansen. 7. Den effektiva arbetsvolymen I det föregående har antytts att angivna tal för yrkesverksamheten av skilda orsaker inte innebär någon fullständig precisering av arbetskrafttillgångarnas »effektiva» storlek och utveckling. Bl. a. saknas uppgifter om

101 deltids-, säsong- och tillfällighetsarbetets omfattning, vilken omständighet gör särskilt skolungdomens, de gifta kvinnornas och den äldre befolkningens roll på arbetsmarknaden svårbedömbar. Vanskligheten att med utgångspunkt från folkräkningarnas uppgifter om yrkesverksamheten bedöma arbetskrafttillgångarnas förändringar beror till väsentlig del på att folkräkningarna inte särredovisar det nämnda »partiella» förvärvsarbetet och att de till följd av metodomläggningar ger sinsemellan ojämförbara data. Ytterligare förhållanden bidrar till att folkräkningarnas uppgifter om »labor force» inte kan anses ge besked om antalet »persons gainfully employed». Sådana omständigheter som förändringar i värnpliktstjänstgöringens omfattning, i sjuk- och olycksfallsfrekvenserna, i arbetslösheten, i frånvaron på arbetsplatserna på grund av permission o. dyl., i korttidsarbete och i arbetskonflikter kan tillsammantagna bedömas spela stor roll för bortfall eller tillskott i den sammanlagda arbetsvolynnen. Genom utredningen om kortare arbetstid (SOU 1956:20) har dessa faktorers inverkan grovt angivits till följande. Beräknad total arbetsvolym (1952) Sjukledighet (1955) Permission samt förfallolös frånvaro (1954) Militärtjänstgöring (1954/55) Arbetslöshet (1953) Arbetskonflikter (1945 metallstrejk) » (1955)

6 700 miljoner arbetstimmar 281 > » (4,2 %) Hl,5 > » (1,2%) 85 > » 0,3%) 103 > > (1,5 %) 90 > > (1,3 %) 1,5 > » (0,0%)

Andra förhållanden, som inverkar på utbudet av arbetskraft, utgör ändringar i skolplikt och utbildningsfrekvens, i semesterns längd, i veckoarbetstidens längd, i övertidsarbetets längd, i pensioneringsförhållandena samt i relationen mellan antalet arbetare och tjänstemän. Frågan om utbildning och pensioneringsförhållanden har tidigare berörts; som anförts medför dessa båda faktorer att yrkesverksamheten och arbetsvolymen för de yngsta resp. de högsta åldersgrupperna nedgår. Beträffande semestern kan hämnas, att förlängningen 1952—1953 från två- till treveckorssemester beräknats ha inneburit en minskning av arbetsvolymen med 77 miljoner timmar per år eller med 1,1 procent, övertidsarbetet har beräknats 1952 motsvara 100 miljoner arbetstimmar eller ca 1,5 procent av den totala arbetsvolymen. Förskjutningarna i proportionen mellan arbetare och tjänstemän i den takt som enligt folkräkningarna skett under perioden 1946—1950 har medfört att en förhållandevis större andel av arbetskraften fått kortare veckoarbetstid, vilket beräknats motsvara ett »bortfall» av inemot 5 miljoner arbetstimmar årligen (0,1 procent av den totala arbetsvolymen). Vi saknar anledning att utöver vad som redan skett i förevarande sammanhang ingå på en diskussion av hur de nu nämnda faktorerna kan koinma att förändras och påverka arbetskraftutbudet under den närmaste 5å 10-årsperioden. Endast i en fråga, nämligen beträffande en allmän arbetstidsförkortning, vill vi emellertid anföra vissa uppgifter och synpunkter.

102 Uppgifterna och synpunkterna begränsas till huruvida och i vad mån den arbetstidsförkortning, som under 1958—1960 torde ske genom ändrad arbetstidslagstiftning, inverkar på arbetskraftbalansens tillgångssida. 8. Arbetstidens längd Enligt det förslag, som utredningen om kortare arbetstid framlagt sommaren 1956, skall den normala veckoarbetstiden — försåvitt parterna på arbetsmarknaden inte vid förhandlingar avtalar om annat — sänkas från 48 timmar till 45. Reduktionen skall ske successivt så att en nedgång till 47 timmar/vecka görs den 1 januari 1958, till 46 timmar/vecka den 1 januari 1959 och till 45 timmar/vecka den 1 januari 1960. För den arbetskraft, vars veckoarbetstid minskas med hela 3 timmar/vecka, kommer arbetsvolymen att nedgå med drygt 6 procent om man förutsätter att arbetstidsminskningen inte kompenseras av ökat övertidsarbete, minskad spilltid, ökat extraarbete o. dyl. Nu belöper emellertid omkring en fjärdedel av den totala arbetsvolymen inom landet på grupperna företagare, fria yrkesutövare och medhjälpande familjemedlemmar, vilka inte berörs av arbetstidslagstiflningen. Vidare beräknas något mer än en tredjedel av gruppen anställda redan ha kortare veckoarbetstid än 48 timmar — denna tredjedel utgörs bl. a. av vissa tjänstemannakategorier, av deltidsanställda m. fl.; här kan arbetstidsförkortningen väntas antingen helt utebli eller motsvara mindre än 3 timmar/vecka. Den sammanlagda minskningen av arbetstidsvolymen, sådan den beräknas av utredningen om kortare arbetstid med hänsyn till nu angivna förhållanden, framgår av följande tabell. Tabell IV: 17. Alternativ för minskningen av arbetsvolymen vid en arbetstidsförkortning Alternativ

Minskning i milj. arbetstimmar/år

I procent av totala arbetstidsvolymen

3,3

4,9

6,0

1. Endast anställda med längre normal veckoarbetstid än 45 2. Samtliga anställda får en arbetstidsminskning med 6,25 procent (motsvarande 3 timmar/vecka) 3. Samtliga yrkesutövare får en förkortning av arbetstiden med

Vilketdera av nämnda alternativ, som kommer att motsvara den faktiska utvecklingen, kan givetvis inte nu bedömas. Resultatet sammanhänger bl. a. med förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. För vår del anser vi sannolikt, att ett mellanting av alternativen 1 och 2 inträffar. Den ifrågavarande arbetstidsförkortningen kan påverka de totala arbetskrafttillgångarna på framför allt två sätt: nuvarande arbetskraft kan öka

103 eller minska sitt övertidsarbete och extraarbete samt för närvarande inte yrkesverksamma personer kan övergå till att bli yrkesverksamma. Hur och i vilken omfattning dessa förändringar sker beror till övervägande del på den konjunktur, som är rådande under arbetstidsförkortningen. Verkningarna på arbetskraftutbudet bör dock med hänsyn till den i och för sig relativt begränsade arbetstidsförkortningens successiva genomförande bli tämligen små. Vi vill i detta sammanhang understryka vikten av att i utredningen om kortare arbetstid anfört förslag om åtgärder för fortlöpande undersökning rörande arbetstidsförkortningens verkningar realiseras. För bedömandet av verkningarna och utformningen av framtida ytterligare förkortningar av arbetstiden är det angeläget, att erfarenheterna från den nu aktuella arbetstidsförkortningen samlas och analyseras. 9. Arbetskraftens rörlighet I samband med behandlingen av arbetskrafttillgångarna bland kvinnor, äldre arbetskraft och partiellt arbetsföra har vi antytt områden för skilda arbetsmarknadspolitiska åtgärder. För kvinnornas del gäller frågan bl. a. åtgärder för eliminerandet av nuvarande skarpa gränser mellan manliga och kvinnliga arbetsuppgifter i produktionen. För de äldre åldersgruppernas och de partiellt arbetsföras vidkommande har framhållits önskvärdheten av bl. a. intensivare åtgärder för dessa kategoriers rationella inplacering i arbetslivet samt av skärpt uppmärksamhet beträffande olika pensionssystems verkningar och konstruktion. Ytterligare arbetsmarknadspolitiska åtgärder för åstadkommande av ett effektivare utnyttjande av landets arbetskraftresurser syns böra diskuteras. Vi vill då peka på två områden, där man från arbetsmarknadsmyndigheternas och arbetsmarknadsparternas sida enligt vår uppfattning har särskild anledning att följa utvecklingen, nämligen arbetskraftrörligheten och yrkesutbildningen. Det bör betonas att i det följande anförda synpunkter på nämnda frågor inte innebär några rekommendationer eller anvisningar utan blott en diskussion av vissa problemställningar. Vad angår frågan om arbetskraftens lokala rörlighet må först några aspekter ges om problemets bakgrund. Efterkrigstidens svenska arbetsmarknad har i stort sett karakteriserats av full sysselsättning. Emellertid existerar områden i landet, där sysselsättningen ligger på lägre nivå än i övriga landsdelar och där t. o. m. en viss dold arbetslöshet har kunnat konstateras. Sådana områden, där näringslivet för närvarande är svagt utvecklat eller odifferentierat, utgör bl. a. östra Småland, Blekinge, nordöstra Skåne, Gotland samt vissa delar av Västergötland, Dalsland, Ångermanland, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten. Ur sociala likaväl som ur samhällsekonomiska synpunkter är det angeläget att de i sådana områden förefintliga eller potentiella arbetskrafttillgångarna nyttiggörs.

104 Utvecklingen härvidlag kan påverkas i positiv riktning genom lokaliseringspolitik, genom att främja rörligheten av arbetskraft från överskottstill underskottsområden eller genom en kombination av dessa båda åtgärder. I vissa områden och för vissa branscher kan en politik, som påverkar näringslivets regionala utveckling, vara att föredra, medan i andra fall en omflyttning av arbetskraft måste vara mest rationell; när det gäller t. ex. byggnadsverksamheten bör som också framhållits i annat sammanhang (sid. 196) byggandet givetvis inte förläggas till platser med arbetskraftöverskott enligt någon »minsta motståndets lag» utan arbetskraften flytta till platser där byggnadsbehov föreligger. I de fall där man oavsett de lokaliseringspolitiska strävandena måste befrämja en ökad arbetskraftrörlighet (t. ex. byggnadsverksamhet) eller där lokaliseringspolitiska åtgärder är otillräckliga eller utan framgång, anser vi att effektivare åtgärder för stimulerandet av förflyttning av arbetskraft är önskvärda. Sådana åtgärder syns kunna vidtagas på två plan. Dels kan inom näringslivet i ökad utsträckning utnyttjas de möjligheter till »clearing» mellan företag med arbetskraftöverskott till företag med arbetskraftbrist, som onekligen finns och som också i vissa fall ehuru blott mera sporadiskt kommit till användning. Dels kan arbetsmarknadsmyndigheterna ges större befogenheter än för närvarande att lämna bidrag till flyttning, omskolning o. dyl. I båda fallen är bostadsfrågornas ordnande för den flyttande arbetskraften av väsentlig betydelse; här kan t. ex. övervägas prioritet i förekommande bostadsköer. I detta sammanhang bör f. ö. framhållas, att ett ökat bostadsbyggande, som ledde till en viss lägenhetsreserv, torde verka befrämjande på arbetskraftrörligheten. En viktig form av åtgärder för att öka arbetskraftens rörlighet är utbildningen för olika yrken. Vi har tidigare framhållit det angelägna i att undervisningsanstalternas resurser kraftigt upprustas. Härvid bör man emellertid inte förbise att en väsentlig del av utbildningen i landet — nämligen den s. k. lägre yrkesutbildningen — inte sker vid undervisningsanstalten utan direkt i produktionen. Skall den rådande markanta bristen på yrkesutbildad arbetskraft inom bl. a. industrin avhjälpas och skall de stora ungdomskullarna ges bättre utbildningsmöjligheter är det därför erforderligt att också näringslivets egna insatser på utbildningsområdet på skilda vägar stimuleras. Antalet utbildningsmöjligheter inom näringslivet måste utökas. De nuvarande svårigheterna i samband med den lägre yrkesutbildningen ligger på flera plan. De offentliga undervisningsanstalterna — centrala verkstadsskolor o. dyl. — har, bl. a. till följd av att ersättning mera sällan ges eleverna för deras arbeten, inte den attraktionsförmåga, som vore önskvärd. Trots detta överstiger emellertid f. n. antalet nyanmälningar till dessa skolor antalet elevplatser; den forcerade utbyggnaden av verkstadsskolor o. dyl. kan medföra ett ändrat förhållande mellan nyanmälningarna och elevplatsantalet. Vidare anses inte alltid yrkesutbildningen ge de förbättrade löneförmåner, som behövs för att stimulera ungdomen till utbildning; här kom-

105 mer man in på rent fackliga frågor. Den största svårigheten för en mera omfattande yrkesutbildning torde dock bestå i att företagen inte anordnar lärlingsutbildning m. m. så ofta, som vore möjligt och önskvärt. Företagen syns i och för sig acceptera de med utbildningen förenade kostnaderna. Men bl. a. genom att de färdigutbildade eleverna i stor utsträckning övergår till konkurrerande företag avstår många från mera omfattande utbildningsåtgärder. Vidgat samarbete mellan företagen och de kommunala yrkesskolorna, översyn av statsbidragsformerna samt skapande av kostnadsclearing mellan företag inom samma bransch syns jämte intensifierat samarbete mellan arbetsmarknadsparterna i utbildningsfrågorna vara de väsentligaste medlen för förbättring av den utanför undervisningsanstalterna pågående utbildningsverksamheten. I detta sammanhang vill vi även framhålla vikten av att elevkretsen vid den lägre yrkesundervisningen i förekommande fall vidgas så att den inte såsom nu ofta är fallet förbehålls enbart manliga elever under 20 års ålder. Givetvis bör även kvinnor samt personer över 20 år stimuleras till yrkesutbildning i skilda fack. 10. Sammanfattning rörande arbetskraftbalansens tillgångssida Underlaget för en bedömning av hittillsvarande och framtida utveckling är synnerligen bräckligt. Folkräkningarna ger här det i stort sett enda materialet, som emellertid är osäkert och sinsemellan svår jämförbart. Vi vill därför understryka behovet av en statistik, som relativt snabbt registrerar förändringarna i den faktiska sysselsättningen. Under 1940-talet har landets befolkning i samtliga åldrar ökat med 10,5 procent, befolkningen i åldrarna 15—64 år med 4,5 procent och den yrkesverksamma befolkningen med ca 3 procent. De totala arbetskrafttillgångarna 1951—1965 kommer efter beaktande av förut redovisade antaganden av dödlighetsminskning och nettoimmigration samt med hänsyn till sannolika förändringen i förvärvsintensiteten att öka med 47 000 personer under perioden 1951—1955 114 000 » > > 1956—1960 125 000 > > » 1961—1965

Dessa ökningar jämförda med befolkningstalen innebär följande. Period 1951—J 955 1956—1960 1961—1965

ökning i befolkningen samtliga åldrar antal procent 248 000 3,5 178 000 2,4 140 000 1,9

Ökning i befolkningen 15—64 år antal procent 87 000 1,9 200 000 4,2 180 000 3,6

Ökning i antal yrkesverksamma antal procent 47 000 15 114 000 36 125 000 3J9

Ökningen av antalet yrkesverksamma faller under perioden 1951—1955 främst på åldersgruppen 50—64 år, under perioden 1956—1960 på åldersgrupperna 15—19 och 50—64 år samt under perioden 1961—1965 främst på

106 åldersgruppen 20—29 år. Utvecklingen av de sammanlagda arbetskrafttillgångarna under den kommande 1 O-årsperioden innebär enligt utförda kalkyler särskilt bland kvinnorna avsevärt större arbetskrafttillskott än under 1940—1955. E n utförligare behandling av arbetskraftillgångarna har skett beträffande de yngsta åldersgrupperna (15—24 å r ) , den kvinnliga arbetskraften, de äldre åldersgrupperna (50—ro år) samt de partiellt arbetsföra. I fråga om de yngsta åldersgrupperna räknas med en väsentlig nedgång i männens yrkesverksamhetsgrad till följd av främst ökad skolutbildning. För den kvinnliga arbetskraften framhålls den betydande osäkerheten vid bedömningen men anses ändock en ökning av yrkesverksamheten som sannolik. Beträffande äldre och partiellt arbetsför arbetskraft räknas inte med några förändringar annat än för kvinnor i åldrarna 50—64 år, där en viss ökning av yrkesverksamhetsgraden antagits, samt för åldersgrupperna över 65 år (båda könen), där en minskning av yrkesverksamhetsgraden bedömts trolig. En viss ökning av yrkesverksamheten bör dock för sistnämnda grupper vara möjlig under speciella betingelser. Arbetstidsförkortningen 1958—1960 antas möjligen till följd av ändringarna i arbetskraftefterfrågan kunna ha till konsekvens en viss omfördelning av arbetskraften mellan skilda näringar samt en måttlig ökning av arbetskrafttillgångarna genom ianspråktagande av bl. a. kvinnlig och äldre arbetskraft. Slutligen har vi i ett särskilt avsnitt berört vikten av arbetsmarknadspolitiska åtgärder i samband med kvinnoarbetskraften, den äldre arbetskraften och de partiellt arbetsföra. I anknytning därtill har behandlats frågorna om lokaliseringspolitik, arbetskraftrörlighet och yrkesutbildningen. I sistnämnda frågor har problematiken belysts och möjliga åtgärder diskuterats.

Arbetskraftens

användning

1. Utvecklingen under de senaste årtiondena Hur arbetskraften fördelats på skilda näringsgrenar under 1930—1950 framgår av följande på folkräkningarna baserade sammanställning och av diagram IV: 3 (medhjälpande kvinnliga familjemedlemmar inom jordbruk med binäringar frånräknade), där också ett försök till framskrivning till 1955 enligt i bilaga 4 närmare redogjorda grunder medtagits. Under förevarande 25-årsperiod har inom jordbruk med binäringar samt husligt arbete skett en minskning av arbetskraften med ca 475 000 personer (eller ca 40 procent). Vid hotell och restauranger har antalet sysselsatta stagnerat. Grupperna industri och hantverk samt samfärdsel har mellan 1930 och 1955 ökat antalet sysselsatta med vardera ca 40 procent; stegringstakten har här successivt avtagit. Den snabbaste ökningen av arbetsstyrkan har ägt rum inom byggnadsverksamhet, varuhandel samt offentliga och övriga tjänster, där antalet anställda under samma period på resp. område

10? Tabell IV: 18. Yrkesutövarnas fördelning på näringsgrenar åren 1930, 1940, 1950 och 1955 Antal yrkesutövare (1 000-tal) Näringsgren

Jordbruk med binäringar Industri och hantverk Byggnadsverksamhet Hotell- och rest.rörelse Offentliga tjänster m. m Husligt arbete Summa

876 782 157 179 236 56 38 190 222 20

832 878 192 202 287 66 56 263 159 34

632 1023 244 251 365 67 65 345 90 23

551 1053 272 254 4U7 68 70 384 70 23

2 756

2 968

ökat med mer än 70 procent. På sistnämnda områden har utvecklingen i stort sett varit parallell och takten i ökningen av arbetsstyrkan har i någon mån accelererats. Det nyss sagda gäller den manliga och kvinnliga arbetskraften tillsammantagna och kan i allt väsentligt sägas vara tillämpligt även på den manliga arbetskraften enbart. För kvinnorna däremot har arbetskraftanvändningen en i viss grad skiljaktig utveckling. Följande sammanställning ger besked härom; talen ingår i ovanstående tabell för det totala antalet sysselsatta. Gruppen »husligt arbete» har mellan 1930 och 1955 minskat väsentligt både relativt och absolut. Antalet kvinnor i industri och hantverk har ökat märkbart; dock mindre än antalet män — 17 procent mot 40. Inom varuhandeln har de sysselsatta kvinnorna under 25-årsperioden ökat något Tabell IV: 19. De kvinnliga yrkesutövarnas fördelning på näringsgrenar åren 1930, 1940, 1950 och 1955 Antal kvinnliga yrkesutövare (1 000-tal)

Näringsgren

Jordbruk med binäringar Industri och hantverk * Samfärdsel Hotell- och rest.rörelse Offentliga tjänster m. m Husliqt arbete Ospecificerad verksamhet Summa 1

Inkl. byggnadsverksamhet.

81 185 22 94 46 12 94 222 2

71 197 26 114 53 21 131 158 7

53 212 43 153 52 24 185 90 7

46 219 44 170 52 26 210 70 7

108 Diagram

IV: 3. Genomsnittlig årlig förändring av antalet åren 1930—1955. 1 000-tal LJ

Jordbruk och binäringar

jHj Ed

Byggnadsverksamhet Industri och hantverk

yrkesverksamma

JU Handel UllJI Samfärdsel H

Offentlig verksamhet o. dyl. |

loooxu zo

Husligt arbete och ospec. verksamhet 1930-40

194-0-50

1950-5 5

18 Ib -

14 12 10 8 6 4

z o -Z -4 -b

r

-8 -10 -1Z -14 -16 -18 -ZO

Rättelse: För perioden 1940—1950 avser nedre delen av andra stapeln från vänster (vit) industri och hantverk, samt nedre delen av tredje stapeln från vänster (prickad) samfärdsel. s n a b b a r e ä n m ä n n e n . I n o m s a m f ä r d s e l n h a r ö k n i n g e n a v a n t a l e t syssels a t t a k v i n n o r r e l a t i v t sett ö k a t s n a b b a r e ä n m ä n n e n . F ö r g r u p p e r n a offentliga och ö v r i g a t j ä n s t e r k o n s t a t e r a s en ö k n i n g av a n t a l e t k v i n n o r i n å g o t s n a b b a r e t a k t ä n ö k n i n g e n för m ä n n e n (ca 125 p r o c e n t m o t m ä n n e n s 80 u n d e r hela 25-årsperioden).

109 2. Jordbruk och stadsnäringar Vi skall inte här närmare analysera de faktorer, som ligger bakom förändringarna i arbetskraftanvändningen. Den allmänna ekonomiska utvecklingen är sammansatt av en mängd element — standardstegring, utrikeshandel, full sysselsättning, olika rationaliseringsgrader i skilda näringsgrenar etc. — vilka var och en direkt eller indirekt påverkar efterfrågesituationen på arbetsmarknaden. En central roll i förändringarna i arbetskraftbalansens användningssida utgör omflyttningen från jordbruk med binäringar till stadsnäringar. På grund av dels en mycket väsentlig produktivitetsökning inom jordbruket och dess binäringar, dels en alltmer förbättrad arbetstillgång inom stadsnäringarna h a r omflyttningen fått en betydande omfattning under tiden efter 1940. Inom jordbruk och boskapsskötsel — exkl. skogsbruk och fiske — minskades enligt folkräkningarna den yrkesverksamma befolkningen mellan 1930 och 1940 från 769 000 till 717 000 personer eller med ca 7 procent, d. v. s. i relativt långsam takt. Under 1940-talet påskyndades nedgången och vid denna periods slut var antalet yrkesverksamma nere i 540 000, innebärande en minskning med närmare 180 000 personer eller ca 25 procent sedan 1940. Efter 1950 kan man, med ledning bl. a. av uppgifterna i statistiska centralbyråns arealinventeringar, beräkna att antalet sysselsatta inom jordbruk och boskapsskötsel årligen nedgått med minst samma antal som under 1940-talet; mellan 1950 och 1955 torde sålunda minskningen i de yrkesverksammas antal vara av storleksordningen 80 000 å 90 000, eventuellt något större. Arbetsstyrkan inom jordbruket har följaktligen 1940—1955 reducerats med ca 2,5 procent per år; under periodens lopp har nedgångstakten successivt ökat. Emellertid framträder stora skillnader mellan olika delgruppers utveckling. Vid jordbruk med över 2 ha åker syns arbetsstyrkan under 1940talet ha minskat med ca 3,5 procent per år och under första hälften av 1950talet med 4 å 4,5 procent per år. En fortsatt minskning av arbetsstyrkan inom jordbruket är sannolik även under det närmaste decenniet. Fortgående förändringar i brukningsstrukturen och fortsatta goda konjunkturer inom stadsnäringarna kan ge som resultat en minskning av arbetsvolymen i jordbruket som helhet med 3 eller rentav 4 procent per år (jfr bilaga 6). Räknar man med en minskning med omkring 3 procent per år erhålls en nedgång av jordbrukets arbetsstyrka av storleksordningen 75 000 under den närmaste femårsperioden och 60 000 under första hälften av 1960-talet. Inom den mest betydande av jordbrukets »binäringar», nämligen skogsbruket, utgjorde antalet sysselsatta enligt 1950 års folkräkning ca 77 000. Denna siffra anger det antal som mera kontinuerligt ägnade sig åt arbete i skogsbruket. Denna grupp ökades enligt folkräkningarna med ca 11 000 personer under 1930-talet och minskade med ca 23 000 personer under 1940talet. Under 1950-talets första hälft syns man med ledning av arbetsmark-

110 nadsstyrelsens sysselsättningsinventeringar inom storskogsbruket kunna räkna med en uppgång av antalet yrkesutövare inom skogsbruket av storleksordningen 5 000. En lika stor ökning kan väntas per femårsperiod under det närmaste decenniet, eftersom skogsavverkningarna sannolikt kommer att något öka i framtiden. Härvid har hänsyn även tagits till den fortgående rationaliseringen inom skogsbruket. Som framgår av kapitel V torde antalet yrkesutövare inom skogsbruket i själva verket bli oförändrat under den kommande tioårsperioden; nyss angiven ökning med 5 000 per femårsperiod år närmast formell och sammanhänger med att folkräkningarnas kriterier för yrkesverksamheten tagits som utgångspunkt. I följande sammanställning har de anförda uppgifterna om arbetskraftförändringarna inom jordbruk med binäringar ställts i relation till stadsnäringarnas arbetskraft. Tabell IV: 20. Förändringar av arbetsstyrkan i jordbruk och stadsnäringar åren 1940—1965 Förändringar i 1 000-tal av arbetsstyrkan inom Period

1941—19M) 1951—1955 1956-1960 1961—1965 1956-1965

jordbruk med binäringar

stadsnäringar (inkl. husligt arbete)

samtliga näringar

totalt

därav kvinnor

totalt

därav kvinnor

totalt

därav kvinnor

-201 - 81 - 69 - 54 -123

-18 - 7 - 6 - 5

+ 338 + 128 + 183 + 179

+ + + +

59 33 50 54

+ 137 + 47 + 114 + 125

+ + + +

41 26 44 49

-11

+ 362

+ 104

+ 239

+

93 Prognostalen i denna sammanställning är givetvis bundna till den serie av antaganden, som redovisats i det föregående; ett väsentligt sådant antagande är en årlig invandring av 10 000 personer till alldeles övervägande delen i yrkesverksam ålder. Det framgår av sammanställningen, att medan de årliga tillskotten till landets hela arbetsstyrka beräknas bli mer än dubbelt så stora under perioden 1956—1965 som under den gångna perioden 1941—1955, avtar successivt tillskottet till stadsnäringarna genom minskningen av jordbrukets arbetsstyrka. Dessa förändringar balanserar varandra, så att den årliga ökningen av stadsnäringarnas arbetsstyrka under de närmaste femårsperioderna blir av samma storleksordning som under 1940-talet och närmare 50 procent större än under de i fråga om tillskott av arbetskraft exceptionellt magra åren 1951—1955. För perioden 1956—1960 blir den relativa ökningen av stadsnäringarnas totala arbetsstyrka omkring 7 procent. Främst på grund av förskjutningen mot yngre åldrar kommer samtidigt de yrkesverksamma kvinnorna, vilkas antal stått i det närmaste stilla under

Ill perioden 1941—1955, att bilda en relativt snabbt expanderande del av den samlade arbetsstyrkan. För stadsnäringarnas del kommer detta, enligt våra beräkningar, att innebära, att omkring en tredjedel av dessa näringars tillskott av arbetskraft består av kvinnor mot endast en femtedel under 1941 —1955. Som tidigare framhållits kommer detta att ställa stora krav på en smidig anpassning av yrkesutbildning, produktion och arbetsmarknad. Hur arbetskraften under perioden 1930—1955 fördelats mellan olika stadsnäringar framgår av tidigare anförda uppgifter. Den framtida utvecklingen i detta avseende är ytterst vansklig att bedöma. Anledningen härtill är bl. a. att den inom det närmaste decenniet aktuella arbetstidsförkortningen torde innebära inte oväsentliga omfördelningar av arbetskraft från en näringsgren till en annan. Av bilaga 4 samt följande kapitel om produktionsutvecklingen framgår dock i någon mån utvecklingslinjerna i den framtida arbetskraftanvändningen inom skilda stadsnäringar. Vissa grova antaganden har också lagts till grund för beräkningarna i kapitel II av produktionens framtida utveckling.

KAPITEL V U t v e c k l i n g s t e n d e n s e r på olika p r o d u k t i o n s o m r å d e n

Med utgångspunkt från uppgifter och material från olika näringsgrenar lämnas i det följande en redogörelse för utvecklingstendenserna på olika produktionsområden i vad avser produktion, utrikeshandel och arbetskraft. För industrins del lämnas också en redogörelse för de redovisade investeringsönskemålen. Så långt det varit möjligt, har vi sökt avstämma de redovisade utvecklingsprogrammen och tendenserna mot vår allmänna bild av utvecklingen. I alla detaljer har detta dock inte kunnat ske. Bland annat gäller det arbetskraftbehovet. I motsats till flertalet uppgiftslämnare har vi i vår bedömning av utvecklingstendenserna räknat med, att en förkortning av arbetstiden kommer att genomföras under de närmaste fem åren. Detta får återverkningar på det behov av arbetskraft, som svarar mot en viss produktionsutveckling. De härmed sammanhängande problemen kan inte i detalj överblickas utan får bedömas i sin helhet. Dessa frågor har diskuterats i kapitel II. Jordbruket Såsom berörts i föregående kapitel har den befolkning som sysselsätts inom jordbruk med binäringar, sedan 1940 minskat med 80 000—100 000 personer per femårsperiod eller med 2 å 3 procent per år. Volymen av produkter, som framställs inom jordbruk, skogsbruk och fiske, har trots detta stigit inte oväsentligt sedan förkrigsåren. Utvecklingen tyder således på en mycket snabb produktivitetsökning inom dessa näringsgrenar. För jordbrukets del har den årliga ökningen av produktion per arbetstimme sedan 1938/39 varit i genomsnitt 3,2 procent. Före 1950 kan ökningen betraktas som det kombinerade resultatet av ökad total produktionsvolym (vid oförändrad areal) och minskad användning av arbetskraft. Sedan 1950 har den totala produktionsvolymen i jordbruket däremot stagnerat, medan arbetsvolymen visat en minskning med ca 4 procent per år. Denna utveckling förutses komma att fortsätta under den närmaste femårsperioden. Bortsett från tillfälliga växlingar, orsakade av mer eller mindre gynnsamma skördeutfall, räknar man med en praktiskt taget stabil nivå för jordbrukets produktionsvolym under detta decennium (bilaga 5). Produktionsvolymen väntas sålunda inte vara nämnvärt större vid 1950-talets slut än vid dess början. Samtidigt förutses minskningen av jordbrukets användning av ar-

113 betskraft, relativt sett, fortgå i ungefär samma läkt som under de senaste fem åren. I absoluta siffror skulle detta dock innebära, att minskningen blir något mindre till följd av den tidigare successiva nedgången av jordbruksbefolkningen. En fortsatt minskning av jordbruksbefolkningen förutsätter för bibehållande av oförändrad jordbruksproduktion en fortsatt kraftig stegring av produktionsvolymen per arbetstimme. Under de tidigare efterkrigsåren har produktivitetsstegringen inom jordbruket åstadkommits genom en omfattande mekanisering och rationalisering. Härvid har jordbrukets ökade motorisering spelat en framträdande roll. Under de senaste tio åren har sålunda antalet traktorer ökat från närmare 30 000 till drygt 120 000. Av betydelse för produktivitetsutvecklingen har också överflyttningen av arbetsuppgifter från jordbruket till andra näringsgrenar varit. Smörtillverkning och slakt, som ännu under 1930-talets senare år till rätt stor del utfördes inom jordbruket, har numera nästan helt flyttats över på mejerier och slakterier. Exempel finns också på fall, där industrin — konservindustrin — övertagit skördearbetet inom vissa områden. Vidare utförs numera byggnadsarbeten, installationsarbeten och olika slag av underhållsarbeten i mycket större utsträckning än tidigare av specialarbetare, som inte tillhör jordbruket. Å andra sidan har nya arbetsuppgifter tillkommit. Ett exempel härpå utgör maskinstationerna, som under lågsäsongerna utför arbeten inom andra verksamhetsområden. Då anskaffningen av maskiner — traktorer och arbetsredskap till dessa — varit synnerligen omfattande under efterkrigstiden, anses en viss mättnad sgrad ha nåtts på detta område (jfr bilaga 6). Så är framför allt fallet inom de större brukningsenheterna. Däremot kan ännu mycket göras inom småbruket. Möjligheterna att finansiera nödvändiga maskinköp är dock otvivelaktigt sämst på smågårdarna och härtill kommer, att de moderna maskinenheterna ofta är för stora för dem. De blir därför dåligt utnyttjade, vilket medför att t. ex. traktorkostnaden per timme vid småbruket blir ungefär dubbelt så hög som vid de största gårdarna. På familjejordbruken har en ganska omfattande mekanisering redan genomförts, men den påbörjades sent och det torde därför inte vara orimligt att tänka sig att den i fortsättningen kommer att ske i snabbare takt än hittills. Vad slutligen de större brukningsenheterna beträffar, har en långtgående mekanisering av växtodlingen redan genomförts där och mjölkproduktionen i arbetskraftbesparande syfte nedskurits. Att de större gårdarna skulle kunna hålla samma rationaliseringstakt, som de hittills gjort, förefaller därför tveksamt. Ytterligare rationaliseringar kan givetvis åstadkommas, särskilt på animalieområdet, men de torde bli förhållandevis kostnadskrävande. Med hänsyn till att de stora och medelstora gårdarna redan drivit mekaniseringen av växtodlingen ganska långt och att småbrukets möjligheter i olika avseenden är tämligen begränsade, syns nästa steg i mekaniserings8 — 561603

114 Diagram V: 1. Produktionsvolymens utveckling inom jordbruksnäringen åren 1938J39—1955 Index 1938 = 100

/

"**•••

/ /

1/ *s''

\ s^,\

/

/

\ \

/

. . . . . : ^

SI ^N \ 1

\

1938/39

\

T . >talt

t

—

V

Vf \%1

1949 1950

1 1 1 1952 1953 195*. 1955

och rationaliseringsutvecklingen komina att tas inom animalieproduktionen. Detta skulle kunna leda till en kraftig minskning av jordbrukets arbetskraftbehov, eftersom animalieproduktionen utgör den mest arbetskrävande produktionsgrenen. En faktor, som säkerligen kommer att påskynda en ökad mekanisering, är att kraven på förkortad arbetstid, på ökat antal hela fridagar etc. måste tillgodoses även inom jordbruket. Sannolikt torde detta dock vara möjligt endast vid stora produktionsenheter med många anställda. Man torde därför kunna vänta sig en utveckling mot en industrialiserad jordbruksproduktion av den typ, som blivit allt vanligare i USA. Särskilt ägg-, höns- och fläskproduktion förefaller att lämpa sig ganska väl för ändamålet, och redan nu finns i landet relativt stora anläggningar, som kräver förvånande litet manuellt arbete. Det finns exempel på en årsproduktion av 3 600 gödsvin, som klaras med 1 1/2 årsarbetare, och besättningar på 2 700 höns, som sköts av en enda man. I fråga om ladugårdsarbetet erbjuder stordrift och mekanisering svåra problem och kräver betydligt större investeringar. Skall teknikens landvinningar i framtiden helt kunna utnyttjas inom jordbruket, fordras företagsenheter -— kooperativa eller andra — som är stora nog att göra de nödvändiga investeringarna och lösa de allt mer komplicerade organisationsproblem, som mekaniseringen av en så naturbunden näring som jordbruket oundvikligen för med sig. Bortsett från delta torde man kunna räkna med en fortsatt sammanslagning av mindre brukningsenheter. Dessutom torde nyodlingsverksamheten i Norrland upphöra och en viss nedläggning i stället bli aktuell.

115 Inledningsvis har framhållits, att man har att räkna med en praktiskt taget stabil nivå för jordbrukets produktionsvolym under hela 1950-talet. Normalskörd 1960 innebär dock en viss ökning av jordbruksproduktionen jämfört med 1955, eftersom torkan detta år medförde ett tillfälligt produktionsbortfall. På grund härav beräknas jordbruksproduktionen 1960 komma att ligga 4 a 5 procent över 1955, om normalskörd förutsätts. Under senare år har folkökningen fortgått ganska snabbt. Detta borde vid oförändrad konsumtion per capita ha föranlett en motsvarande ökning av den totala konsumtionen av jordbruksprodukter. Detta tillsammans med det faktum, att jordbruksproduktionen under 1950-talet stagnerat, borde i sin tur ha bidragit till att begränsa det överskottsproblem, som det svenska 1 ordbruket ställdes inför vid utgången av 1940-talet. Nu har emellertid konsumtionen per capita av sådana livsmedel, som produceras av det svenska jordbruket, visat en klart nedåtgående tendens, särskilt under de senaste åren. Följaktligen har självförsörjningsgraden för livsmedel inte nämnvärt sjunkit. Den totala konsumtionsvolymen för dessa livsmedel ligger därför nu på ungefär samma nivå som 1939. Å andra sidan har konsumtionen av frukt och grönsaker stigit kraftigt. Denna konsumtionsutveckling får till en del ses mot bakgrund av det ganska tydliga sambandet mellan konsumtions-, pris- och inkomstutveckling. Jordbruksprodukternas relativa priser har sålunda sedan 1939 stigit med bortåt 30 procent. Konsumtionen per capita har samtidigt gått tillbaka med nära 5 procent. I fråga om frukt och grönsaker har förhållandet varit det motsatta. Stegringen av deras relativa priser har varit ganska måttlig. Samtidigt har konsumtionen per capita ökat med nära 50 procent. Förändringen av livsmedelskonsumtionens sammansättning bör emellertid inte bara tolkas som en prisfråga. Bland annat har säkerligen också näringsfysiologiska faktorer spelat in liksom det förhållandet, att många människor inte längre är sysselsatta med tungt kroppsarbete och av den anledningen förändrat sammansättningen av sin kost. Frågan, huruvida konsumtionsvolymen återigen skall komma att stiga vid fortsatt ökning av det allmänna välståndet i landet, blir dock troligen i viss mån beroende på den fortsatta prisutvecklingen för jordbruksprodukter och för övriga livsmedel. Det nya prissystem för jordbruksprodukter, som börjat tillämpas under en prövotid av tre år från hösten 1956, innebär, att de svenska jordbrukspriserna i viss utsträckning kommer att påverkas av prisutvecklingen på jordbrukets stapelvaror i utlandet. 1 Att i dag förutse det nya systemets inverkan på priserna låter sig dock inte göra. En uppskattning av konsumtionsutvecklingen för livsmedelsprodukter blir därför osäker. Den prognos för förbrukningen av livsmedel fram till 1960, som uppgjorts och som närmare redovisas i bilaga 5, utgör i första hand ett försök att visa ökningen i konsumenternas utgifter för födo- och njutningsämnen under förutsättning att såväl prisrelationerna mellan grupper av livsmedel 1

En kort redogörelse för det nya prissystemet lämnas i bilaga 5.

116 Tabell V: 1. Produktion och konsumtion av viktigare jordbruksvaror åren 1955(56 och I960 Miljoner kg Produktionsåret 1955/56 (prel.)

Brödsäd Råsocker Smör Ost Kött Fläsk Ägg

Produktion

Konsumtion

705 236 85 51 144 178 84

670 334 69 54 152 184 77

1960 Produktion Konsumtion

1050 280 94 55 136 195 90

660 340 70 58 162 190 81

Importöverskott — Exportöverskott + + 390 (vete) ( - 60) + 24 (3) ( - 26) + 5 + 9

som i förhållande till den genomsnittliga prisnivån för andra varor förblir oförändrade. Vid denna förutsättning, och under antagande av att den reala inkomstökningen per capita blir 1,5 procent per år samt att befolkningen ökar med drygt en halv procent per år, väntas förbrukningen av födo- och njutningsämnen under femårsperioden 1955—1960 stiga med 7 procent eller ca 780 miljoner kronor, räknat i 1955 års priser. För de egentliga livsmedlen blir ökningen ca 475 miljoner kronor och för de produkter, som i huvudsak produceras av det svenska jordbruket, stannar ökningen vid ca 265 miljoner kronor. Den på detta sätt framräknade förbrukningsökningen för några viktigare jordbruksvaror har i ovanstående tabell jämförts med den förutsatta produktionsutvecklingen för motsvarande varor. Såsom framgår av tabellen kan man under de närmaste åren motse ett betydande produktionsöverskott av vissa jordbruksvaror. En uppfattning om storleksordningen härav kan erhållas genom att värdera kvantiteterna i de för treårsperioden 1956/57—1958/59 fastställda mittpriserna reducerade med 25 procent, motsvarande det genomsnittliga prisstöd, som jordbruket har gentemot utlandet. Värdeberäkning sker härigenom grovt räknat i de priser, som för närvarande gäller vid import och export av jordbruksprodukter. Exportöverskottet av vete och aniinaliska produkter uppgår, värderat på detta sätt, till 250 miljoner kronor. Å andra sidan väntas 1960 importbehovet av socker och kött, enligt de anförda beräkningarna, utgöra 100 miljoner kronor. Totalt sett stannar överskottet alltså vid omkring 150 miljoner kronor. År 1954/55, som kännetecknats av ett i stort sett normalt skördeutfall, uppgick överskottet för de ifrågavarande produkterna, värderat på samma sätt (d. v. s. i oförändrade priser), till ca 50 miljoner kronor. Den förutsatta ökningen av överskottet utgör något mer än 2 procent av jordbrukets nuvarande totala bruttoinkomster. Utöver i tabell V: 1 upptagna viktigare produkter märks främst margarin

117 och matpotatis. Konsumtionen av margarin beräknas stiga med 10 000 ton mellan 1955/56 och 1960. Importkostnaderna för de erforderliga råvarorna utgör vid nuvarande prisläge på olja ca 10 miljoner kronor (någon ökningav den inhemska oljeväxtodlingen har inte förutsatts). En rätt stor kvantitet potatis väntas vidare komma att importeras inom ramen för det nya prissättningssystemet för jordbruksprodukterna. En årlig import av 50 000 ton drar en kostnad av ca 10 miljoner kronor. Liksom tidigare under efter krigsåren torde överskottsproduktionen komma att få avsättas till exportpriser, som ligger betydligt lägre än den inhemska prisnivån. I och för sig utgör detta dock inte någon indikator på att jordbruksexporten får betraktas som förlustbringande. Hänsyn får nämligen tas till de mycket stora fasta kostnader, som finns inom jordbruket och till att produktionsökningen på marginalen erhålls genom relativt små produktionsinsatser. Av den anledningen kan en export av jordbruksprodukter till ett lägre pris än det inhemska på kort sikt vara lönande, förutsatt att exportpriserna ligger högre än marginalkostnaden för produktionstillskottet. På längre sikt måste dock kostnaden för jordbruksproduktionen ses i relation till det utbyte produktionsfaktorerna skulle ge, om de förflyttades från jordbruket till andra näringsgrenar. En fortsatt inre och yttre rationalisering av jordbruket i enlighet med 1947 års riksdagsbeslut bör verka i denna riktning. Genom en sådan rationalisering möjliggörs en överflyttning av jordbruksbefolkningen till andra näringar och ett bortfall på lång sikt av oekonomisk produktion, samtidigt som förutsättningar för en ytterligare höjning av produktionen per sysselsatt skapas. Industrin Under de första efterkrigsåren ökade industrins produktionsvolym i genomsnitt drygt 4 procent per år. Efter en konjunkturtopp 1951 i samband med koreakrisen förbyttes denna expansion i en nedgång och stagnation under 1952 och 1953 med stockningskriser inom olika näringsgrenar. Efter denna stagnation, som i stor utsträckning kan sägas ha medfört en anpassning till mer normala förhållanden efter de första efterkrigsårens varuhunger och varuknapphet, har produktionen åter kraftigt expanderat under de två senaste åren. Redan 1954 uppnåddes och överträffades produktionsresultatet från rekordåret 1951. Utvecklingen inom de olika industribranscherna 1 har under den senaste femårsperioden i Sverige liksom i övriga västeuropeiska länder varit mycket oenhetlig (jfr diagram V: 2). Det sammanhänger bl. a. med att de stockningskriser, som drabbat flertalet industribranscher, inte sammanfallit i tiden utan haft en viss fasförskjutning. Genom denna »rullande anpassning» har en utjämning skett av den totala industriproduktionens utveckling. 1 En utförlig redogörelse för produktionsutvecklingen inom industrin under efterkrigstiden återfinns i Meddelanden från konjunkturinstitutet, serie A: 27.

118 Diagram V: 2. Produktionsutvecklingen inom vissa industribranscher åren 1935—1955 Index 1935 = 100

1935 36 37 3B 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55

De första näringsgrenar, som träffades av en produktionsminskning, var textil- och beklädnads- samt läder- och skoindustrierna. Avmattningen inom dessa branscher började vid mitten av 1951. Något senare på året drabbades också skogsindustrin. För verkstadsindustrin kom nedgången i produktionen under senare hälften av 1952 och 1953. Verkningarna på den totala produktionen av nedgången inom den sistnämnda mildrades dock väsentligt av att läget samtidigt förbättrades inom textil-, läder-, sko- och skogsindustrierna. I och med att verkstadsindustrin kom in i en avmattningsperiod var emellertid grunden lagd för fortsatta kedjereaktioner. Sålunda påverkades under 1953 först järn- och stålindustrin och något senare järnmalmsbrytningen. Det mot slutet av 1953 och under 1954 förbättrade läget inom verkstäderna medförde emellertid redan under loppet av 1954 en vändning och uppgång för dessa industrier. Textil- samt sko- och läderindustrin drabbades däremot av en andra avsättningskris under 1954.

119 Diagram

V: 3. Produktions- och investeringsutvecklingen industrin åren 1937—1955

inom den egentliga

(b)

(O

Milj. kr

Miljfint

-14000 1400

-12000 1200

H0000 1000

8000 800

- 6 0 0 0 600

4000' 400

- 2000 200

Anm. Ny- och reinvesleringarna i 1954 års priser anges med staplar (enligt skala a) Staplarna är uppdelade på olika industrigrenar enligt förteckning mitt på diagrammet Produktionen i 1954 års priser anges med den tjocka heldragna kurvan (enligt skala b) Av arbetarpersonalen arbetade timmar framgår av den streckade kurvan (enligt skala c) Den tunna heldragna kurvan anger den installerade maskineffekten i använda maskiner (enligt skala d)

120 Detta utvecklingsmönster för industriproduktionen under efterkrigsåren har sin motsvarighet inom industrins investeringsverksamhet. Investeringarna steg sålunda genast efter krigsslutet snabbt i höjden. De framdrevs i första hand av en på flera områden starkt ökad efterfrågan, men därjämte av behovet att ersätta under kriget försliten materiel och att i praktiken omsätta de många nya tekniska landvinningar, som gjorts under kriget. Härtill kom den stimulans för investeringsverksamheten, som efterkrigstidens arbetskraftbrist utlöste. Den period av omfattande reinvesteringar och utbyggnader, som följde efter krigsslutet, bestod i stort sett till början av 1951. I samband med stockningskriserna i de olika industribranscherna inträdde därefter en period av avmattning i investeringarna, som pågick t. o. m. 1953. Härefter har följt en period av investeringsexpansion, som dock dämpats genom ekonomisk-politiska åtgärder. Genom efterkrigstidens omfattande investeringsverksamhet har en betydande modernisering av industrins kapitalutrustning kommit till stånd. Enligt beräkningar 1 , som omfattar tiden t. o. m. 1954, skulle sålunda omkring en tredjedel av byggnadsbeståndet och omkring hälften av maskinbeståndet ha tillkommit efter kriget. Stora olikheter finns emellertid mellan olika industrigrenar. Påfallande hög ålder har sålunda anläggningarna inom kvarn-, bryggeri-, ylle- och bomullsindustrierna samt inom pappersbruken. Anläggningarna inom massaindustrin är också relativt gamla. Å andra sidan uppvisar sågverken och framför allt den övriga träindustrin till betydande del nytt maskinbestånd. Detsamma gäller maskinglasbruken, cementfabrikerna, wallboardfabrikerna och metallindustrin. För de närmaste årens investeringsverksamhet kommer givetvis de redan befintliga anläggningarnas ålder att vara en av de avgörande faktorerna. Mot bakgrund av de här i korthet berörda undersökningarna av den gångna utvecklingen samt på grundval av material från och muntliga överläggningar med branschorganisationer och företag har vi sökt bilda oss en uppfattning om industriproduktionens inriktning och ökningstakt under den närmaste femårsperioden. Detta har dock stött på betydande svårigheter, vilka främst sammanhänger med att industriföretagens planer av naturliga skäl inte är fixerade för någon längre tid. De större industriföretagen gör emelletid upp planer för längre perioder. Uppgifter om sådana har inhämtats från ett flertal industribranscher. Det material, som insamlats, är mj r cket ofullständigt och de planer, som redovisats, är att betrakta som preliminära, d. v. s. de blir föremål för revidering, om utvecklingen ger anledning därtill. De kan därför endast ge ett visst stöd för mera allmänna överväganden om de aktuella utvecklingstendenserna. Sammanfattningsvis kan sägas, att man utifrån de allmänna utvecklingstendenserna och utifrån de av företagen redovisade planerna har anledning att bedöma produktionsutvecklingen inom industrin förhållandevis optimis1

Jfr bilaga 7.

121 tiskt. En produktionsökning i ungefär samma genomsnittstalet som den, som förelegat under de tidigare efterkrigsåren — ca 3,5 procent per år — torde sålunda ligga inom möjligheternas gräns. Liksom tidigare under efterkrigstiden syns främst kapitalvara- och exportindustrierna, t. ex. malmbrytningsoch metallindustrin samt skogsindustrierna, komma att uppvisa den snabbaste expansionen. Däremot kan en stagnation eller t. o. m. viss nedgång förutses för en del av hemmamarknadsindustrierna, främst textil- och skoindustrin. Med hänsyn till den begränsade arbetskrafttillgången kommer produktionsökningens storlek att i stor utsträckning bli beroende av industriinvesteringarnas omfattning dels under de gångna efterkrigsåren, dels under de närmast framförliggande åren. Efterkrigstidens stora investeringar inom industrisektorn och den modernisering av kapitalutrustningen, som därigenom har skett, är härvid en betydelsefull produktionsbetingelse. Avmattningen i investeringsverksamheten i början av 1950-talet och den dämpade expansionen under senare år kan dock beräknas ha medfört, att den outmognade produktionskapaciteten från tidigare års investeringar för närvarande är lägre än tidigare under efterkrigstiden. Det finns därför anledning förmoda, alt produktionsstegringen i stor utsträckning blir beroende av investeringsverksamhetens omfattning under de närmaste åren. Vid det högre alternativet för investeringsutrymmet har vi, som närmare framgår av kapitel VI, förordat en väsentlig utvidgning av industrins investeringsverksamhet. Kan detta alternativ realiseras, skapas förutsättningar för en fortsatt snabb framtida produktionsutveckling inom industrin. Vid det lägre alternativet för investeringsutrymmet föreligger däremot risk för en avmattning av den tidigare uppnådda stegringstakten. Risk för en långsammare ökning av industriproduktionen kan också uppstå därigenom att råvaru- och bränsleförsörjningen inte tillfredsställande kan tillgodoses. Härvid förefaller de största riskerna sammanhänga med bränsle- och elkraftförsörjningen. I den händelse ett torrår inträffar under de närmaste åren torde sålunda ett synnerligen ansträngt elkraftförsörjningsläge uppkomma med åtföljande risk för elransonering. En annan risk, som aktualiserats genom Suez-krisen, är att försörjningen med olja kan bli otillräcklig. Avgörande för produktionens utveckling blir i övrigt främst efterfrågans omfattning och inriktning inom och utom landet. Såsom framgår av den följande redogörelsen, har avsättningsmöjligheterna som regel bedömts mycket optimistiskt av företagen. I stort sett sammanfaller denna bedömning med den vi kommit fram till vid våra allmänna överväganden. I det följande kominer de aktuella utvecklingstendenserna inom olika industribranscher rörande produktion, export, investeringar och arbetskraft att behandlas. Med hänsyn till bränsleförsörjningens strategiska betydelse för industrins produktion kommer dock inledningsvis utvecklingstendenserna på detta område att beröras.

122 Energibehoven och energiförsörjningen Det starka inslaget av importerade bränslen utgör det mest framträdande draget i den svenska energiförsörjningen. Detta framgår av följande data för en normaliserad energibalans vid mitten av 1950-talet. 1 Balansen visar den primära energitillförselns sammansättning, den fortsatta förädlingen och den slutliga konsumtionens fördelning på olika distributionsformer och konsumentgrupper. I tabell V: 2 jämförs energiposterna i balansen efter det termiska energiinnehållet, som räknats i megakalorier (Mcal). 2 På grund härav ger dock balansen inte full rättvisa åt betydelsen av de mera förädlade energiformerna, t. ex. elkraften. Årsförbrukningen av primär energi uppgår till i runt tal 155 miljarder Mcal. Härav täcks nära tre fjärdedelar av import och drygt en fjärdedel av inhemsk produktion. Som framgår av tabellen har utvecklingen sedan mitten av 1930-talet medfört en radikal ökning av oljeimportens andel av totalförbrukningen. Användningen av vattenkraft har ökat, medan förbrukningen av ved och kolbränslen gått ned. Totalförbrukningen har under de senaste åren stigit med omkring 5 procent per år och produktionen av vattenkraft med 6 å 7 procent. Motsvarande siffror är för hela bränsleimporten 7 procent och för oljeimporten över 10 procent. Denna utveckling utgör resultatet av ett flertal faktorer. En av dessa är det faktum, att den tekniska utvecklingen i vissa fall binder behovet till ett begränsat urval av energikällor. Bilismens ansvällning medför sålunda direkt en ökning av oljeimporten. Å andra sidan har den rikliga tillgången på vattenkraft gynnat den fortskridande elektrifieringen. För den övervägande delen av förbrukningen står emellertid i tekniskt hänseende valet fritt mellan olika energikällor och distributionsformer. Till följd av de förändrade prisrelationerna stimuleras dock förbrukarna till en övergång från fasta bränslen till eldningsolja och elkraft. Från de sista förkrigsåren till början av 1950-talet har sålunda realprisnivån för fasta bränslen i stort sett fördubblats, medan den för importerad eldningsolja höjts med 40 procent och för inhemsk elkraft, räknat för större förbrukare, sänkts med 30 procent. Härtill kominer, att övergången stimuleras av den bekvämare hantering, som olja och elkraft erbjuder. De nytillkommande energibehoven söker sig sålunda alltmer till de förädlade energiformerna elkraft, motordrivmedel och gas. Mot bakgrund av dessa utvecklingstendenser och med ledning av gjorda undersökningar har 1951 års bränsleutredning gjort en uppskattning av den framtida energiförbrukningen. Enligt denna beräknas energiförbrukningen under de närmaste tio åren öka med inemot 40 procent eller från ca 155 till 215 miljarder Mcal. Med hänsyn till att tillskottet från den inhemska energiproduktionen vid en »passiv» energipolitik inte i någon större ut1

Flertalet av i detta avsnitt lämnade uppgifter baseras på 1951 års bränsleutrednings betänkande, SOU 1956:46. 2 Jfr not till tabell V: 2.

123 Tabell

V: 2. Sveriges

energibalans

vid 1930-lalets

och 1950-talets

Vid 1950-1 alets mitt

Vid 1930-talets mitt

Energiinnehåll

Energiinnehåll mdr Mcal Råvaruanskaffn ing Bränsleimport därav: koks brunkolsbriketter.... olja varav: råolja eldn.olja m. m. . . motordrivmedel . . Bränsleproduktion . . . . därav: ved inkl. husbehovsved träko! torv skifferolja Vattenkraftproduktion Summa råvaruanskaffning Summa bränsleförädling Använda ingsformer Fasta bränslen Flytande bränslen . . . . Gas Elkraft Summa Användn ingsområdcn Bostäder o. dyl Industri Summa

mitt

Kvantitet %

mdr Mcal 1

%

57,0

56,2

13,3 milj. ton

114,0

73,5

35,1 12,7 0,0 9,2

34,6 12,5 0,0 9,1

3,1 2,4 0,2 7,6

20,2 16,1 0,9 76,8

13,0 10,4 0,6 49,5

19,6

12,6

16,2 0,6 1,4 0,4 1,0 21,5

10,4

100,0

»

1,9 4,0 1,7 39,2

38,6

36,0 1,8 1,4 0,0

35,5

5,3

5,2

3,1

100,0

9,0 milj.m 3 f 6,0 milj. hl 0,3 milj. ton 0,1 0,1 25,0 mdr kWh

2,2 13,9

25,7

4,3 83,8 8,2 1,1 5,7

84,8 8,3 1,1 5,8

52,2 73,8 1,7 22,0

100,0

34,9 49,3 1,1 14,7 100,0

45,1 39,5 14,2

45,6 40,0 14,4

59,8 60,9 29,0

39,9 40,7 19,4

100,0

100,0

1 1 Mcal = 1,16 kWh. Tabellenheten mdr Mcal (miljarder megakalorier) är alltså av samma storleksordning som 1 miljard kWh. Anm. Avvikelsen i energiinnehåll mellan anskaffningen och användningen (båda uttryckta i mdr megakalorier) sammanhänger med förluster vid förädlingen samt stamlinjeförluster och elkraftexport.

sträckning väntas öka, skulle importen därför behöva svara för hela behovsökningen. För oljeimportens del skulle det betyda en ökning från n u v a r a n de 7 a 8 miljoner ton per år till det dubbla någon gång mellan 1965 och 1970. Denna tendens mot successivt växande importbehov gör, att ökad u p p m ä r k s a m h e t måste r i k t a s mot v ä r l d s m a r k n a d e n för bränslen och energiförbrukningens utveckling i a n d r a länder.

124 Enligt de internationella undersökningar, som utförts, beräknas de samlade energibehoven i världen komma att fördubblas under de närmaste 20—25 åren. Detta förhållande i förening med stagnationen inom kolindustrin i Västeuropa medför, att gapet mellan Västeuropas energibehov och produktion kommer att vidgas förhållandevis snabbt. För framtiden är Sverige därför för sina importbehov i huvudsak hänvisat till den utomeuropeiska marknaden — den amerikanska kolmarknaden och den internationella oljemarknaden. På oljemarknaden spelar för närvarande den stigande oljeproduktionen i Mellersta Östern den största rollen ur svensk synvinkel. Visserligen dominerar Nord- och Sydamerika världens oljeproduktion (64 procent 1955), men oljetransporterna därifrån till Europa har numera stagnerat och möts av en ström i motsatt riktning från Mellersta Östern, vilken för närvarande är ungefär lika stor och befinner sig i ständig tillväxt. Möjligheterna att genom ökad produktion tillgodose de ständigt växande behoven av olja bedöms som regel optimistiskt. De ökade självkostnaderna för produktionen i Mellersta Östern väntas emellertid medföra en höjningav råoljans realpris, om än relativt långsamt och i mindre grad än vad som gäller för andra bränslen. Vidare förutses eldningsoljan komma att stiga i pris i relation till motordrivmedlen, främst till följd av att den numera förlorat sin tidigare karaktär av överskottsprodukt vid raffineringen. Under lugna politiska förhållanden kan man sålunda förutsätta, att den internationella oljemarknaden och den amerikanska kolmarknaden kan tillgodose alla våra behov. Oljemarknadens utomordentliga känslighet för politiska förvecklingar har emellertid klart visats av den senaste tidens händelser. Med ovan antydda tendenser för behovs- och prisutvecklingen skulle bränsleimporten medföra en ökad belastning för vår handelsbalans med ett belopp av storleksordningen 100 miljoner kronor årligen. En utveckling i denna riktning medför alltså en kraftig belastning på vår utrikeshandel och skapar vidare ett riskabelt beroende av ostörd bränsletillförsel utifrån. Inför detta perspektiv har bränsleutredningen förordat en aktiv energipolitik för inhemsk energiförsörjning — d. v. s. en ökning av den reguljära inhemska energiproduktionen i största möjliga utsträckning för att i möjligaste mån hålla tillbaka en alltför kraftig oljeimport. Bränsleutredningens slutsatser och riktlinjer har sammanförts i följande punkter (s. 70 o. ff.): »1. Fullföljandet av den progressiva samhällspolitiken förutsätter en i hög grad aktiv energipolitik, inriktad på en riklig och tuggad försörjning med bränsle och drivkraft i former, som bäst passar för olika ändamål och till lägsta möjliga kostnad. 2. Energibehovens ständiga tillväxt, å ena sidan, och Sveriges brist på högvärdiga fossila bränslen, å den andra, åstadkommer ett växande gap mellan behov och egen tillgång, vilket måste täckas genom import av bränslen. På grund av stagnationen inom kolindustrin i Västeuropa har hela detta område kommit in i en motsvarande utveckling, med påföljd att Sverige för sina importbehov i huvudsak hänvisas till utomeuropeiska marknader och företrädesvis till oljemarknaden.

Diagram

V: 4. Framtidspprspektio

vid aktiv

energipolitik

1980 Ar

Energibehov Miljarder Mca!/or 350 - i

"60

3. Denna situation måste accepteras såsom utgångspunkt för energipolitiken och föranleder ekonomiskt sett icke omedelbara bekymmer. Den internationella oljemarknaden och den amerikanska kolmarknaden kan förutsättas vara i stånd att under lugna politiska förhållanden tillgodose alla våra behov. En ständigt växande bränsleimport medför emellertid en besvärande belastning av handelsbalansen och kan befaras ta i anspråk en allt större andel av exportinkomsternas förutsedda ökning. Ett allvarligt orosmoment utgör vidare bränslemarknadens känslighet för politiska förvecklingar mellan stormakter och inom viktiga oljeproducerande områden. Energipolitiken bör därför syfta till, dels att hejda bränsleimportens tillväxt och begränsa dess framtida omfattning till den nivå som vid varje tidpunkt

126 kan komma att anses rimlig med hänsyn till behovsutveckling, ekonomi, kapitalförsörjning, handelsbalans och störningsrisker, dels att genom beredskapslagring och produktionsberedskap minska olägenheterna av störningar i den betydande bränsleimport som under alla förhållanden måste kvarstå. 4. Sveriges enda inhemska energikälla med förutsättningar för uthållig produktion av sådan ständigt växande omfattning, att den på ett avgörande sätt kan begränsa bränsleimporten, utgörs av våra urantillgångar. Detta kan anses gälla, även om de nu kända och därför närmast aktuella uranförande oljeskiffrarna är av relativt låg halt, endast obetydligt över gränsen till ekonomisk brytvärdighet. Det torde knappast finnas något annat industriland, som av behov och tillgångar så entydigt som Sverige hänvisas till att för en tryggad energiförsörjning snabbt utveckla atomvärme och atomkraft. 5. Bränsleimportens tillväxt kan därvid snabbast begränsas genom användning av atomvärme för industriella ångpannor och för värmedistribution inom större tätorter. Det bör utgöra ett primärt mål för svensk atomteknik att finna vägar lör att sänka den ekonomiska minimieffekten för värmereaktorer, då därigenom detta användningsområde snabbt skulle vidgas. 6. Rationellt tillgodogörande av atomkraft förutsätter samarbete med vattenkraften och fullföljande av dennas utbyggnad efter ett samordnat program. Den återstående vattenkraftreserven räcker för huvudparten av den väntade behovsökningen under erforderlig utvecklingstid för atomkrafttekniken. Produktionsmålet för vatten- och atomkraft kan och bör sättas så högt, att deras tillväxt — jämte den direkta atomvärmeproduktionens — balanserar ökningen av det totala energibehovet. 7. Med denna allmänna energipolitik får det egentliga bränsleprogrammet sin huvuduppgift på beredskapsområdet. Lagring av importbränslen och förberedelser för produktion av ersättningsbränslen (ved, torv och skifferolja) bör anpassas inbördes och i förhållande till bränsleimportens omfattning och användning för angelägna behov, så att en betryggande försörjning kan åstadkommas för lägsta sammanlagda »försäkringspremie» inför det avspärrningsläge, som i detta hänseende ställer de högsta kraven. Först därmed skulle också bränsleförsörjningen kunna anses ekonomiskt sett rationell, nämligen vid riktigt hänsynstagande till de samhälleliga kriskostnader, som måste väntas bli följden av otillräcklig beredskap. 8. Rationalisering vid användningen av energi kräver ofta mindre investering per inbesparad enhet än en motsvarande inhemsk energiproduktion och bör därför utgöra en första angreppslinje. Det är angeläget att det i alla kostnadskalkyler räknas med stigande pris på importerade bränslen. Användning av inhemska bränslen, såsom av den ved som inte tillvaratas för industriellt bruk, bör uppmuntras. All förbrukning av importbränslen bör anpassas för att vid behov kunna omläggas till ersättningsbränslen. 9. Den erforderliga produktionsberedskapen förutsätter omfattande forskningsoch utvecklingsarbete på torv- och skifferområdena, som bl. a. med hänsyn till rekryteringen av forskare och tekniker bör ha anslutning till livskraftiga torvoch skifferoljeindustrier. Vid bedömningen av dessa industriers räntabilitet bör de tillgodoräknas mot produktionen svarande beredskapsvärden. 10. Den aktiva energipolitikens förverkligande kommer att ställa stora krav på kapitalmarknaden, särskilt för elkraftproduktionens progressiva utbyggnad. Genom anpassning av den tekniska utvecklingen — inte minst på elkraftområdet — bör dock energisektorns kapitalanspråk kunna i stort sett hållas inom redan uppnådd relativ andel av disponibla medel för nyinvestering.»

127 Tabell V: 3. Energiförsörjningen åren 1955, 1960 och 1965 1955

Import Fasta b r ä n s l e n . . . . Flytande bränslen Produktion Bränsle Atomvärme Vatten- och atomkraft Summa

1960 Enhet

Mdr Mcal

5,7 milj. ton 7,6

37 76

Enhet

Enhet

Mdr Mcal

4,5 milj. ton 11

30 110

4,0 milj. ton 13

27 130

20 25 mdr kWh

22 155

1965 Mdr Mcal

15 34 mdr kWh

29 184

15 (Enstaka) 45 mdr kWh

39 215

Anm. Uppgifterna bygger på den arbetshypotes, som 1951 års bränsleutredning arbetat med. Den mot dessa rekommendationer svarande energiförsörjningen för de närmaste tjugofem åren framgår av diagram V: 4. Energiförsörjningens sammansättning 1955, 1960 och 1965 belyses dessutom i tabell V: 3. Det totala energibehovet antas således öka från 155 miljarder Mcal 1955 till 185 år 1960 och 215 år 1965. Härav beräknas ca tre fjärdedelar täckas genom bränsleimport, huvudsakligen av olja. Resten av behovet anser bränsleutredningen måste täckas genom väsentligt ökad produktion av inhemskt bränsle — främst vatten- och atomkraft. En sådan bränslepolitik kommer emellertid att ställa stora krav på investeringar, särskilt i fråga om elkraftproduktionens fortsatta utbyggnad. Enligt den belastningsprognos för elförbrukningen, som redovisas i »1955 års CDL-prognos för elbehovens utveckling under den närmaste 10-årsperioden» skulle förbrukningen fram till 1961 öka med ca 1,7 miljarder k W h / å r och under perioden 1961—1965 har man antagit en ökning med 2,25 miljarder kWh/år. Med utgångspunkt från dessa belastningsprognoser har å ena sidan statens vattenfallsverk och den privata kraftindustrin gjort upp utbyggnadsprogram och å andra sidan 1951 års bränsleutredning baserat sina beräkningar rörande den framtida energiförsörjningen. I princip förutsätter sålunda bränsleutredningen, att det av kraftindustrin föreslagna utbyggnadsprogrammet kommer att realiseras. De förutsättningar, från vilka CDL-prognosen utgått, syns i huvudsak överensstämma med den, som lagts till grund för vårt betänkande. Såsom närmare utvecklas i kapitel VI har vi också utgått från att dessa behov måste tillgodoses genom fortsatt utbyggnad av elkraftindustrins kapacitet. Vi har endast ifrågasatt, om man med hänsyn till det begränsade utrymmet för investeringar måste något inskränka på kravet på torrårsreserv eller i viss utsträckning ersätta vattenkraft med ångkraft.

128 Kraftförbrukning och hrafft/7Igång mijordv kWh

ma -1965

Mlljordtr kWh

Diagram V: 5. Kraftförbrukning och krafttillgång åren 1928—1963

129 Med hänsyn till att elkraftförsörjningen under de närmaste åren helt bestäms av utbyggnadens omfattning under tidigare år och inte på kort sikt kan påverkas av igångsättningen av nya utbyggnadsprojekt kommer under alla förhållanden försörjningsläget för elkraft under de närmaste åren att bli synnerligen ansträngt. Järnmalmsgruvor Räknat efter järninnehåll, är Sverige näst Frankrike Västeuropas största järnmalmproducent. I Sverige liksom i övriga västeuropeiska länder har brytningen av j ä r n m a l m expanderat successivt under hela efterkrigstiden fram till 1952. Under intryck av den vikande järn- och stålkonjunkturen minskade sedan produktionen under senare delen av 1953 för att därefter mot slutet av 1954 åter stiga. År 1955 utgjorde produktionen av j ä r n m a l m i Sverige 17,5 miljoner ton, vilket är den högsta produktionssiffra, som hittills uppnåtts. Samma år utgjorde exporten 15,7 miljoner ton eller lika mycket som under det tidigare rekordåret 1952. I 1950 års långtidsprogram förutsattes, att produktionen och exporten fram till 1955 skulle stiga till 19,0 resp. 16,8 miljoner ton, sålunda en alltför optimistisk förutsägelse. De försämrade avsättningsmöjligheterna under 1953 och 1954 har i viss mån spelat in, men främst syns eftersläpningen i utbyggnadsprogrammets förverkligande ha varit tekniskt betingat. För att möta en ökad efterfrågan planeras för den kommande femårsperioden en betydande rationalisering och utvidgning av anläggningarna för järnmalmsbrytning; produktionen väntas kunna höjas med omkring 4 miljoner ton, eller över 20 procent, mellan 1955 och 1960. Produktionsökningen kommer i huvudsak att bli beroende av en successiv utökning av underjordsbrytningen i Kiruna och Malmberget samt av den takt i vilken järnmalmsbrytningen i Stråssa kan återupptas. Utvecklingen för produktion, export och inhemsk förbrukning under de närmaste tio åren belyses av följande sammanställning. De angivna kapacitetssiffrorna avser möjlig kontinuerlig produktion, som dock för enstaka år anses kunna överskridas. Till följd av en beräknad ökning av förbrukningen inom landet väntas exportstegringen bli något mindre än produktionsökningen. De mot produktionsprogrammet svarande investeringskostnaderna uppgår till över en halv miljard kronor under den närmaste femårsperioden, varvid dock inte medräknats investeringar i malmflottan och järnvägar, men däremot anläggandet av en modern malmhamn i Luleå. Till följd av att tyngdpunkten för rationaliseringarna och utvidgningarna kommer att ligga på de närmaste åren och anläggandet av Luleåhamnen beräknas ske i slutet av perioden, torde inga större variationer uppkomma i investeringsnivån mellan de enskilda åren. Trots de omfattande rationaliseringarna förutses antalet anställda vid arbetstidens nuvarande längd öka med ca 1 000 man 9—5G1653

130 Tabell V: 4. Försörjningsbalans för järnmalm åren 1955—1965 Miljoner ton År 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1

Produktion 17,5 18.6 18,9 19,5 20,6 21,4 21,7 22,5 23,0 23,0 23,1

Inhemsk förbrukning

Export

»2,1

15,7

3,0

18,4

4,0

19,1

Inkl. förbrukning genom lagerminskning.

mellan 1955 och 1960. Detta sammanhänger dels med att under jordsbrytningen successivt behöver byggas ut, dels med upptagandet av brytningen i Stråssa. Järn- och stålindustrin Liksom efterfrågeutvecklingen för järnmalm under femtiotalet delvis kan härledas ur produktionsutvecklingen för j ä r n och stål, domineras eflerf rågeutvecklingen för j ä r n och stål i sin tur av verk stadsproduktionens förändringar. Under hela efterkrigstiden har produktionen inom järn- och stålindustrin ökat. Konjunkturnedgången inom verkstadsindustrin under 1952 medförde visserligen minskad efterfrågan på järn- och stålprodukter, men orderstockarna var ganska betydande och eftersom minskningen i efterfrågan till stor del drabbade importen, medförde den inte någon nedgång i produktionen. Däremot mattades ökningstakten under 1953 och början av 1954 för att därefter under första hälften av 1955 åter stiga mycket kraftigt. Den utbyggnad av den svenska järnindustrin, som pågått under efterkrigsåren har först med en viss försening givit utslag i form av ökad produktion. Inkörningssvårigheter har varit ofrånkomliga och behovet av yrkeskunnig arbetskraft har endast så småningom kunnat fyllas. Det mål, som uppställdes i den svenska järnbruksplanen från de första efterkrigsåren, är emellertid numera i stort sett uppnått och en ny utbyggnadsetapp har nu påbörjats. I huvudsak har den formen av en komplettering av tidigare anläggningar i syfte att öka kapaciteten och rationalisera driften. Därjämte övervägs en större utbyggnad av kapaciteten för plåttillverkning. Förutsättningarna för en fortsatt expansion inom svensk järn- och stålindustri har bedömts mot bakgrund av inom Jernkontoret utförda under-

sökningar rörande bl. a. avsättningsmöjligheterna, tillgången på råvaror och det ökade arbetskraftbehovet. Enligt dessa undersökningar, baserade dels på den historiska utvecklingen, dels på den av oss förutsedda utvecklingstakten inom de näringsgrenar, som förbrukar stålprodukter (främst verkstadsindustrin, varven och byggnadsindustrin), väntas stålkonsumtionen inom landet komina att stiga från 1,9 miljon ton 1955 till 2,3 miljoner ton 1960 och 2,7 miljoner ton 1965. När det gäller att bedöma de svenska järnverkens avsättningsmöjligheter, måste hänsyn givetvis också tas till exportutsikterna. Exporten låg under 1955 på omkring 250 000 ton. Till en del torde dock 1955 års export ha varit av tillfällig karaktär och betingad av bristläget på kontinenten. Det är därför svårt att förutse den framtida exportutvecklingen, som också blir beroende av i vilken utsträckning ett ökat nordiskt samarbete kan komma att förverkligas under perioden. En viss mindre ökning av exporten i förhållande till 1955 förutses dock komma till stånd. Denna konsumtions- och exportutveckling får sedan avstämmas mot de föreliggande produktionsplanerna. Sådana har sammanställts av Jernkontoret med ledning av förfrågningar hos samtliga svenska järnverk om deras planerade produktion. Enligt dessa planer beräknas produktionsökningen vid de givna premisserna om tillfredsställande tillgång på arbetskraft, råvaror, bränsle och elkraft samt under förutsättning av fullt kapacitetsutnyttjande, från 1955 till 1960 bli 50 procent och från 1955 till 1965 75 procent. Mot bakgrund av produktionsprogrammen, exportutsikterna och hemmamarknadsförbrukningen har uppgjorts följande försörjningsbalans för den närmaste tioårsperioden. Tabell

V: 5. Försörjningsbalans

för handels färdig l järn

och

stål

Miljoner ton. Avrundade siffror

Inhemsk förbrukning Export Lagerökning Summa Inhemsk produktion Import Summa Nettoimport (—)

1,9 0,3 0,2

2,3 0,3

2,7 0,3

2,3

2,6

3,0

1,5 0,8

22 0^4

2,6 0,4

2,3

2,6

0,6

0,1

3,0 0,1

I denna sammanställning har antagits, att importen helt enkelt blir en restpost, som automatiskt fyller det gap, som vid olika tidpunkter uppstår mellan tolalefterfrågan och svensk produktion. Med hänsyn till att vissa produkter som bleckplåt, grov balk och spåntjärn inte tillverkas i

132 Sverige och följaktligen måste importeras, samtidigt som en viss import av andra produkter alltid kommer att äga rum, syns det för såväl 1960 som 1965 redovisade importbehovet — 0,4 miljon ton — vara rimligt. Stor osäkerhet föreligger emellertid beträffande importutvecklingen. I tider av efterfrågeöverskott, något som karakteriserat de senaste åren, uppkommer svårigheter att uppdriva erforderliga mängder stål på världsmarknaden. Ä andra sidan kan den svenska produktionen i depressionstider trängas undan av importen. De prognoser för produktion och konsumtion, som gjorts upp i de stora stålproducerande länderna, antyder dock, att det blir den första risken som även i fortsättningen kan väntas bli störst. Ett genomförande av det här skisserade produktionsprogrammet förutsätter emellertid, att tillgången på arbetskraft, råvaror, bränsle och elkraft blir tillfredsställande samt att inga avsättningssvårigheter uppkommer. Vad avser avsättningsmöjligheterna syns det uppskisserade produktionsprogrammet inte vara orealistiskt. Brukens produktionsplaner för flertalet produkter är sålunda relativt måttliga. Den produkt, för vilken planeras den mest påfallande ökningen av produktionen såväl absolut som relativt, är grov- och mediumplåt. En ökning av denna produktion syns angelägen bl. a. med hänsyn till att de svenska varven tidvis hämmats i sin utveckling av brist på plåt. Den beräknade produktionsutvidgningen fram till 1965 förefaller dock ligga i överkant, bl. a. med hänsyn till att färdigställandet av nya anläggningar enligt erfarenhet brukar bli fördröjt jämfört med planerna. Med reservation härför kan dock de angivna kvantiteterna ur avsättningssynpunkt anses rimliga. Däremot kan råvaruförsörjningen och tillgången på arbetskraft medföra svårigheter. Den mot produktionsutvidgningen svarande ökningen av skrotoch tack järnbehovet är sålunda av den storleken, att den kan tillgodoses endast genom en väsentligt ökad import av skrot och/eller tackjärn. Härtill kommer så de svårigheter, som uppstått för koksförsörjningen genom att Västeuropas tidigare överskott på detta område numera förbytts i ett underskott. Enligt järnbrukens uppgifter skulle arbetsstyrkan i den egentliga järnoch stålproduktionen mellan 1955 och 1960 vid nuvarande arbetstidsförhållanden behöva ökas med 2 800 man eller drygt 10 procent. Därtill kommer den ökning, som betingas av en förkortning av arbetstiden. De investeringskostnader, som svarar mot de förutsedda produktionsökningarna uppgår under perioden 1956—1960 till sammanlagt 1 100 miljoner kronor, varav 300 avser byggnader och 800 maskiner, transportmedel m. m. I förhållande till 1955 skulle det innebära en väsentlig ökning av de genomsnittliga investeringarna. Nu kan man emellertid, som i det föregående nämnts, ifrågasätta om inte utbyggnadernas genomförande kommer att fördröjas. Svårigheterna att täcka det ökade arbetskraftbehovet, den akuta koksbristen och de väsentliga krav på ökad tillförsel av tackjärn, som väntas uppkomma, gör det sålunda troligt att utbyggnadstakten blir något långsammare än vad som framkommit genom de gjorda undersökningarna.

133 V erkstadsindustrin Efter en obruten expansionsperiod under de sex första efterkrigsåren drabbades verkstadsindustrin under senare hälften av 1952 och 1953 av en konjunkturavmattning. Även om denna avmattning kan sägas ha varit en mer generell västeuropeisk företeelse syns den dock för Sveriges del ha varit mer markerad än i andra länder. Återhämtningen här i landet gick dessutom långsammare och produktionen nådde först mot slutet av 1954 upp till den tidigare toppnivån. Till en del förklaras detta av att den svenska verkstadsindustrin i så stor utsträckning påverkas av avsättningsförhållandena på den inhemska marknaden. I genomsnitt avsätts sålunda ungefär tre fjärdedelar av produktionen på hemmamarknaden. Utvecklingen inom verkstadsindustrin under 1950-talet kan därför i stor utsträckning återföras på nedgången i de inhemska investeringarna 1952—1953 och den därpå följande återhämtningen. Den utländska efterfrågan syns dock ha varierat ännu kraftigare än den inhemska. Exporten av maskiner och instrument minskade sålunda mycket kraftigt från 1952 till 1953 och ökade sedan ungefär lika mycket från 1953 till 1954. Huvudsakligen syns exportnedgången ha haft sin grund i valutasvårigheter på bilateralt reglerade marknader. Utvecklingen inom de olika branscherna har i stora drag följt det här skisserade mönstret, med en krympning av orderstockarna följd av en nedgång i sysselsättningen under 1952 och 1953 och en återhämtning under 1954. Vissa skiljaktigheter i utvecklingen kan emellertid registreras. Bland annat gäller det för varvsindustrin. Orderingång och orderstock reducerades visserligen även här markant under 1952. Orderstockarna var emellertid tillräckligt stora för att överbrygga nedgången i orderingången, och produktionen kunde i stort sett upprätthållas under 1953. Orderstockarnas storlek inom varvsindustrin har sålunda under den gångna femårsperioden utgjort en stabiliserande faktor ur produktionssynpunkt. Så tycks bli fallet även under den kommande femårsperioden. Av våra överläggningar med representanter för varvsindustrin har sålunda framgått, att de svenska varvens totala orderstock i dag är större än någonsin. Inneliggande fartygsbeställningar vid de större varven motsvarar sålunda fyra till fem års produktion, och för de medelstora och små varven kan sysselsättningen anses tryggad tre resp. ett år framåt. Trots de gynnsamma avsättningsförhållandena och de svenska varvens konkurrenskraft väntas produktionen från 1955 till 1960 visserligen komma att öka, men ökningen torde komma att ligga betydligt under den närmast föregående femårsperiodens. Denna relativt begränsade expansion sammanhänger främst med bristen på arbetskraft, vilken förhindrar bl. a. en utsträckning av skiftarbetet vid varven. Till en del har varven sökt täcka bristen med hjälp av utländsk arbetskraft. Bostadsbristen hindrar emellertid i stor utsträckning en sådan lösning av problemet. En annan begränsande faktor på tillgångssidan är bristen på fartygsplåt. Den planerade utvidgningen av den svenska produktionen kan dock väntas medföra en förbättring på denna punkt.

134 Tendensen mot allt större tankfartyg samt det svårbemästrade arbetskraftproblemet väntas medföra, att varvsindustrins utbyggnad under de närmaste åren kommer att i huvudsak inriktas dels på anpassning av driften efter dessa nya krav på stora fartyg, dels på rationaliseringsinvesteringar. Befintliga mindre stapelbäddar kommer sålunda att ersättas med nya större, i vissa fall genom ombyggnad, i andra fall genom utbyggnad. Dockningsmöjligheterna måste givetvis även anpassas härefter. Några nya stapelbäddar kommer även att anläggas. Fortsatt utveckling mot mer omfattande förarbeten i verkstäder och hopmontering i stora sektioner beräknas också kunna öka produktionen. Enligt vad som nu kan bedömas, torde investeringarna inom varvsindustrin under den närmaste femårsperioden komma att öka successivt i förhållande till 1955 års faktiska nivå. En granskning av de aktuella tendenserna inom verkstadsindustrin i övrigt antyder en expansiv utveckling under de närmaste åren. Ett uttryck härför ger den undersökning, som under våren 1956 utförts av Mekanförbundet 1 för utredningens räkning. Denna undersökning omfattade drygt 50 större verkstadsföretag, vilka under 1955 svarade för ca 40 procent av den totala produktionen av verkstadsprodukter och för omkring 60 procent av den totala exporten. Med ledning av de inkomna uppgifterna har sedan en uppräkning skett av siffrorna till att avse hela branschen. På grund av undersökningens begränsade omfattning och svårigheterna för uppgiftsläinnarna att bedöma alla faktorer, som kan komma att påverka deras planer, får givetvis resultatet av denna undersökning inte uppfattas som en plan för utvecklingen inom verkstadsindustrin. Resultatet får i stället anses utgöra ett uttryck för den aktuella uppfattningen inom en grupp större verkstadsföretag rörande de allmänna tendenserna för de närmaste åren och en indikation i grova drag på de redovisade företagens bedömning av sina framtida möjligheter. Härtill kommer att resultatet är beroende av att de allmänna förutsättningar, som angetts vid undersökningen förverkligas. Fortsatt god konjuktur utan mer påtagliga förändringar i ena eller andra riktningen samt normal tillgång till bränsle och råvaror har sålunda förutsatts. Vidare har företagen endast anmodats att räkna med de sannolika avsättningsmöjligheterna på hemmamarknaden och på export och inte ta hänsyn till sådana begränsningar, som kan bli nödvändiga till följd av restriktiva samhälleliga åtgärder, exempelvis byggnadsreglering och kreditrestriktioner. Dessa förutsättningar och reservationer får hållas i minnet vid bedömning av undersökningsresultatet. Beträffande produktionen visar uppgifterna, att man räknar med en fortsatt kraftig stegring av produktionen under den närmaste femårsperioden. Den redovisade totala produktionsstegringen uppgår sålunda i medeltal till omkring 7 procent om året, vilket innebär en ökning, som är något större än genomsnittsstegringen inom verkstadsindustrin under efterkrigsåren. Av 1 Undersökningen har avsett järn- och metallmanufaktur, maskiner, apparater och instrument, elektro-tekniska produkter samt transportmedel. Utredningen omfattar däremot inte sådana produkter, som faller inom järn- och stålverkens eller varvsindustrins område.

135 de olika verkstadsgrupperna visar transportmedel den största ökningen eller en uppgång med närmare 12 procent per år. På samma sätt som beträffande produktionen har uppskattningar gjorts av exportutvecklingen. Härvid har förutsatts bibehållen liberalisering av handeln i Västeuropa och med dollarländerna samt att de handelspolitiska förutsättningarna i övrigt inte kommer att förändras under perioden 1956 —1960. Undersökningen visar, att man räknar med en ökning av exporten, som totalt sett är kraftigare än den beräknade stegringen av produktionen. Särskilt betydande är stegringen av exporten inom gruppen elektriska maskiner och apparater samt transportmedel. De senaste årens utveckling, som inneburit att en allt större andel av produktionen exporterats, väntas sålunda fortsätta. Mellan 1955 och 1960 förutses andelen stiga från omkring 20 procent till inemot 25 procent. Tabell V: G. Verkstadsindustrins (exkl. varven) produktion och export åren 1955 och 1960 i 1955 års priser Produktion

Järn- o. metallmanufaktur Maskiner o. apparater, ej elektr. samt instrument Elektr. maskiner o. apparater Transportmedel (exkl. fartyg) Totalt

Export

Ökn. i procent

1955 Milj. kr.

1960 Milj. kr.

1955-60

2 000

4 000

Ökn. i procent

årligen

1955 Milj. kr.

1960 Milj. kr.

1955-60

årligen

5,9

6,3

5 400

6,2

7,0

2 000

4,6

9,1

2 800

11,8

33,4

8 700 12 200

7,0

3 070

11,4

De investeringar i form av utbyggnad, rationalisering etc., som inom företagen anses erforderliga för att bibehålla eller förstärka konkurrensförmågan vid den angivna produktions- och exportutvecklingen, uppgår under den närmaste femårsperioden till sammanlagt mellan 2 och 2,7 miljarder kronor. 1 I förhållande till 1955 års faktiska investeringsnivå — 412 miljoner kronor — avser ökningen helt byggnader och anläggningar, medan däremot maskininvesteringarna enligt undersökningen beräknas bli praktiskt taget oförändrade. Slutligen har arbetskraftbehovet beräknats med utgångspunkt från en fortsatt brist på kvalificerad teknisk personal samt kvarstående svårigheter vid nyrekrytering av industriarbetare. Med utgångspunkt härifrån förutses det totala arbetskraftbehovet vid nuvarande omfattning av arbetstiden öka 1 Avvikelsen sammanhänger med vilket basår som används vid uppräkningsförfarandet.

136 med 2,5 procent per år. Åtskilliga företag räknar dock med en avsevärd utvidgning av produktionskapaciteten utan större ökningar av antalet anställda och i vissa fall t. o. m. vid oförändrat antal anställda. Såsom inledningsvis an getts får de här presenterade resultaten endast anses utgöra ett uttryck för den aktuella uppfattningen om utvecklingen inom en grupp större verkstadsföretag. Redan häri ligger en av undersökningens svagheter. Till följd av att endast vissa större företag inom verkstadsindustrin medtagits i undersökningen erhåller man vid ett uppräkningsförfarande, sådant som det här tillämpade, troligen en alltför optimistisk bild av förväntningarna inom samtliga verkstadsföretag. Detta på grund av att de mindre verkstadsföretagen, enligt vad som framkommit i annat sammanhang, inte kan räkna med samma expansion som de större företagen. Av denna anledning syns skäl föreligga att justera de erhållna resultaten med avseende på produktions- och exportutvecklingen. Däremot torde den med kapacitetsökningen sammanhängande investeringsökningen inte i samma utsträckning kunna anses vara en »statistisk» över skattning. Såsom tidigare framhållits väntas investeringsökningen helt avse byggnader, medan däremot maskininvesteringarna beräknas bli praktiskt taget oförändrade. Erfarenheterna från de årliga investeringsenkäterna inom industrin visar, att maskininvesteringarnas omfattning under det kommande året ofta underskattats. Vid en bedömning av önskemålen rörande maskininvesteringarna på litet längre sikt kommer givetvis tendensen till underskattning inte att minska utan snarare att förstärkas. De mot kapacitetsutvidgningen svarande maskininvesteringarna torde därför ligga för lågt. Å andra sidan kan man beträffande investeringarna liksom beträffande produktionen och exporten inte bortse från att ett annat resultat skulle ha k u n n a t erhållas ifall även de mindre företagen varit representerade vid undersökningen. Bedömningen av resultatets värde får givetvis också göras mot bakgrund av de givna förutsättningarna och möjligheten till att dessa kan förverkligas Avsättningsmöjligheterna har av företagen som regel bedömts mycket optimistiskt. Vad först gäller förutsättningarna för ökad avsättning inom landet av verkstadsindustrins produkter, kan vissa hållpunkter för en bedömning härav erhållas genom en jämförelse med den beräknade ökningen av maskininvesteringarna vid den förordade investeringsinriktningen (jfr kapitel VI). Enligt dessa beräkningar skulle maskininvesteringarna öka med 2,3—3,6 procent per år beroende på vilket alternativ för investeringsutrymmet, som kommer att förverkligas. Även om hänsyn tas till att exporten väntas öka snabbare än produktionen skulle sålunda maskininvesteringarnas ökning komma att ligga inte oväsentligt lägre än den av företagen planerade produktionsökningen. Nu får emellertid inte »avstämningen» ske enbart på grundval av maskininvesteringarnas ökning, utan hänsyn får också tas till utvecklingen för de varaktiga konsumtionsvarorna. I främsta rummet kominer därvid förändringarna för grupperna hemutrustning samt

137 transport och transportmedel. Totalt under femårsperioden beräknas dessa konsumtionsgrupper komma att öka med 3 resp. 3—6 procent per år. Ökningen för de varaktiga konsumtionsvarorna skulle sålunda också den bli något lägre än den angivna totala produktionsökningen inom verkstadsindustrin. Vad slutligen gäller verkstadsindustrins möjligheter att hävda sig i den utländska konkurrensen på såväl export- som hemmamarknaden, blir dessa beroende på en mängd faktorer, som är omöjliga att förutse. Till en del torde säkerligen den förväntade expansionen på exportmarknaden bli beroende av i vilken utsträckning ett ökat samarbete i Norden och Västeuropa kan komma att förverkligas. Till alla de här framförda reservationerna får slutligen läggas den, att vid företagens bedömning av utvecklingsmöjligheterna hänsyn inte tagits till sådana begränsningar som kan bli nödvändiga till följd av restriktiva samhälleliga åtgärder, exempelvis byggnadsreglering och kreditrestriktioner. Detta torde redan nu framstå som klart orealistiskt. Skogsbruket ock skogsindustrierna De senaste årens riksskogstaxeringar visar, att de årliga avverkningsmöjligheterna är betydligt större än man tidigare haft anledning att anta. De beräkningar rörande skogstillgångarna, som nu företagits för övre och mellersta Norrland, visar sålunda, att den avverkningsbarn kvantiteten ligger ca 14 procent högre än vad tidigare prognoser utvisar. Även för Dala-Hälsingeområdet föreligger en relativ ökning av motsvarande storlek. Övriga delar av landet uppvisar likaså ökningar. I nedanstående tabell har den möjliga bruttoårsavverkningen i 1 000 m 3 f.ub. sammanställts enligt de tidigare och de senare beräkningarna. Tabell V: 7. Möjliga bruttoårsavverkningar av barrgagnvirke i 1000 mzf.ub.

Övre och mellersta Norrland Dala-Hälsingeområdet Östra Mellansverige Västsverige Sydsverige Hela riket 1

Tidigare beräkningar enligt SOU 1952: 151

Enligt beräkningar i SOU 1956: 332

9 560 6 944 6 026 5 780 5 312

11060 7 840 6 360 6 050 6 030

33 622

37 340

Inkluderar rundvirke ned till 3 " Vid jämförelse med de tidigare beräkningarna måste uppmärksammas, a t t de nya siffrorna inkluderar rundvirke ned till 2}/' inom vissa områden, där denna dimension är gängse minimidiameter för massaved i långlängder. 2

138 Tabell V: 8. Virkesbalansen. Kvantileler i 1 000 m3f

Bruttotillgång avgående poster Nettotillgång Virkesförbrukning 1954 sågtimmer m. m massa- och boardved övrigt Summa förbrukning Överskott

Barrvirke

Lövvirke

Sågavfall

Summa

39 400 935

8 550 20

2 900

50 850 955

38 465

8 530

2 900

49 895

15 501 14 793 3 268

334 529 3 314

15 835 17 235 6 582

33 562

39 652

4 903

4 353

10 243

Till dessa nämnda tillgångar kommer tillgångarna på klenare barrvirke, lövvirke och sågverksavfall, som för landet i dess helhet tillsammans uppskattats till 13 510 m3f. De nu nämnda kvantiteterna rundvirke är bruttoårsavverkningar och står inte i sin helhet till skogsindustrins förfogande som råvara. Väsentliga kvantiteter avgår. Sådana tillgångar, som ur ekonomisk synpunkt ej är möjliga att avverka, måste sålunda borträknas. Detsamma gäller exportprops, virke för avsalu och husbehov m. m. Sedan den möjliga bruttoårsavverkningen justerats med hänsyn härtill återstår en post, som kan sägas stå till skogsindustrins förfogande för förädling. Storleken av dessa kvantiteter framgår av ovanstående virkesbalans för hela riket, där överskottet — d. v. s. de kvantiteter varpå en utbyggnad av skogsindustrin kan grundas —• framkommer som en skillnad mellan de möjliga avverkningarna och 1954 års virkesförbrukning. Enligt denna virkesbalans skulle vid en förbrukning av 1954 års omfattning föreligga ett årligt genomsnittligt överskott av drygt 10 miljoner m3f under de närmaste tio åren. Under tiden därefter fram till omkring mitten av 1980-talet ökar de möjliga bruttoavverkningarna av barrgagnvirke (3" och däröver) med ca 5 miljoner m8f enligt beräkningar av skogsforskningsinstitutet. De redovisade tillgångarna kan emellertid ur teknisk synpunkt för närvarande inte i sin helhet användas för förädlingsändamål. Även om teknikens framsteg gjort det möjligt att öka användningen av lövvirke, klenare dimensioner och sågverksavfall, kvarstår sålunda fortfarande en del olösta tekniska problem på detta område. Trots att en del av överskottet sålunda ännu inte kan användas för förädlingsändamål, är dock detta av den storleken att man kan fastslå, att en betydande utbyggnad av skogsindustrin är möjlig ur råvarusynpunkt. Undersökningar visar också, att planer på en omfattande utbyggnad föreligger inom massa-, pappers- och wallboardindustrin. Utbyggnadsprogrammen avser dels en utbyggnad av produktionskapaciteten, dels en ut-

139 byggnad för högre förädling av råvaran. Ett förverkligande av utbyggnadsplanerna för massaindustrin skulle medföra, att produktionsvolymen 1960 vad Norrland och Dalarna angår kominer att överstiga 1955 års volym med ca 30 procent och vad övriga Sverige beträffar med ca 50 procent. För wallboardindustrin kalkylerar man med en ännu större produktionsökning, medan sågverkens planer endast antyder en begränsad utvidgning. Det är som syns fråga om en synnerligen omfattande utbyggnad. Det kan dock ifrågasättas, om utbyggnadsprogrammet för massa-, pappers- och wallboardindustrin är möjligt att förverkliga på en så kort tid som fem år med tanke på den tid det rent tekniskt tar att genomföra ett program av denna storlek. Det förefaller därför rimligt att räkna med att det utbyggnadsprogram, som uppgjorts för tiden fram till 1959, inte kan genomföras förrän tidigast under 1960 och att realiserandet av resten av programmet för tiden fram till 1961 förskjuts till första hälften av 1960-talet. Den ojämförligt största delen av den planerade produktionsökningen för massa-, pappers- och wallboardindustrin blir beroende på utbyggnaden av redan befintliga industrianläggningar. Detta är genomgående fallet beträffande sliperier och sulfitfabriker. År 1954 hade kontinuerlig drift genomförts vid ett tjugotal fabriker och ytterligare ett fyrtiotal verk avser att, om så är möjligt, genomföra sådan drift fram till 1958. Härigenom skulle en produktionsökning med ca 0,2 miljon ton erhållas. Slutligen representerar de planerade nybyggnaderna en produktionsökning om ca 0,2 miljon ton. Sulfatindustrin beräknas sålunda utvidgas med två större anläggningar. Dessutom väntas två wallboardfabriker och några anläggningar för framställning av halvkemisk massa tillkomma. Den ökning av virkesbehovet, som i enlighet med planen uppkommer vid en utbyggnad, är betydande. I förhållande till 1954 ökar sålunda massa- och wallboardindustrins behov enligt utbyggnadsplanerna med 35 procent till 1958 och med 49 procent till 1960. I absoluta tal innebär det en ökning från 17,2 miljoner m3f 1954 till 25,6 miljoner m3f 1960. Mot detta ökade råvarubehov svarar under första tioårsperioden outnyttjade virkestillgångar på i genomsnitt ca 10 miljoner m3f eller omkring en tredjedel av skogsindustrins nuvarande förbrukning. Då emellertid endast något mer än en tredjedel av överskottet utgörs av barrgagnvirke, skulle utbyggnaden innebära, att även klenvirket, lövvirket och sågavfallet måste utnyttjas nästan helt. Som tidigare påpekats torde detta dock inte vara möjligt inom de närmaste åren. Sett på litet längre sikt däremot och med hänsyn till de starkt ökade avverkningsmöjligheterna av barrgagnvirke, torde ur råvarusynpunkt förutsättningar finnas för att förverkliga en utbyggnad av skogsindustrin i den omfattning som planerna anger. De planerade utbyggnaderna av verksamheten får emellertid ses inte bara mot bakgrund av råvarutillgången utan även i belysning av arbetskrafttillgången. Som framgått av föregående kapitel syns inte den ökning av avverkningarna, som kan komma att äga rum under de närmaste åren, be-

140 Diagram V: 6. Produktionsutvecklingen för vissa skogsindustriprodukter åren 1946—1955

Papper och papp

Sa gade trava ror

/

f

1 t

! Papper smas a

w allboard

19-16 19-.7 W

m

1953 1951 1952 1953 »i\

mh

,9

"

m

m

m

m

l5

"

»«

IW

»»

höva innebära, att skogsarbetarnas antal ökar. Härtill väntas dels utjämningen av arbetssäsongen dels en ökning av antalet dagsverken per år och individ bidraga. Sålunda torde både ur råvaru- som arbetskraftsynpunkt en väsentlig utbyggnad inom skogsindustrin vara möjlig att förverkliga under de närmaste fem ä tio åren, om än långsammare än vad som planerats. Kraven på ökade investeringar blir följaktligen betydande inom såväl skogsindustrin som skogsbruket. Investeringsbehoven inom skogsindustrin har tidigare berörts. Vad gäller skogsbruket sammanhänger behoven främst med skogsarbetets mekanisering och en utvidgning av skogsvårdande åtgärder av olika slag, bl. a. ökade vägbyggen. Trots att utrymmet för investeringsökningar de närmaste fem åren är synnerligen begränsat, framstår det med tanke på de växande importbehoven och behovet av en förstärkning av bytesbalansen som synnerligen angeläget, att skogsindustrins utbyggnadsplaner i största möjliga utsträckning realiseras. Produktionen av sågade trävaror har alltsedan första världskrigets slut undergått rätt starka växlingar. Sedan en produktionstopp uppnåddes 1928 med ca 1,75 miljon stds, har produktionskurvan uppvisat betydande svängningar med bl. a. ett bottenläge under andra världskriget. Förändringar har också skett i fråga om produktionens geografiska fördelning, innebärande en förskjutning mot landets mellersta och södra delar, där timmertillgången varit rikligare än i den norra delen.

141 Som framhållits i det föregående verkar det ur rent skoglig synpunkt vara möjligt att åstadkomma en ökning av trävaruproduktionen under de närmaste åren. Produktionsutsikterna kan emellertid inte bara bedömas ur råvarusynpunkt. Trävaruproduktionens omfattning är också starkt beroende av exportmöjligheterna, eftersom betydligt mer än hälften av produktionen exporteras. Erfarenheten visar, att produktionen anpassar sig efter exportmarknadens växlingar. Särskilt gäller detta de mindre sågverkens produktion. Denna producentkategori, som omfattar ca 8 000 produktionsställen, svarar numera för omkring tredjedelen av landets totala export. Sveriges exportmöjligheter är i sin tur självfallet i första hand beroende av det aktuella läget för trävaror på världsmarknaden, på vilken vårt land spelar en betydande, ehuru ingalunda dominerande roll. Av de internationella undersökningar, som gjorts rörande det framtida behovet av trävaror, framgår, att världskonsumtionen av sågade trävaror tenderar att sakta stiga. Vid en bedömning av Sveriges exportmöjligheter måste dock observeras, att exportutvecklingen inte helt följer konsumtionskurvan. Man måste nämligen räkna med stora svängningar i exportkurvan, även om den långsiktiga tendensen är något uppåtriktad. Under de sista fem åren har produktionen av sågade trävaror exkl. lådbräder, bjälkar, spärrar och syllar, uppgått till i genomsnitt 1,6 miljon stds per år, varav i medeltal 0,85 miljon stds har exporterats. För den kommande femårsperioden syns man närmast ha att räkna med en viss ökning i förhållande till denna genomsnittskvantitet. En trävaruexport på i medeltal 0,9 miljon stds per år väntas sålunda kunna uppnås under perioden 1956—1960. I fråga om avsättningen på hemmamarknaden är inga större förändringar att vänta. I motsats till vad fallet är inom massa-, pappers- och wallboardindustrin är ingen mera omfattande investeringsverksamhet aktuell för sågverksindustrin under den närmaste femårsperioden. Det sammanhänger med att det finns en viss kapacitetsreserv vid befintliga sågverk. Sannolikt räcker denna till för den ökade produktion, som kan bli en följd av ökad råvarutillgång. Någon direkt nyanläggning av sågverk torde därför inte komina i fråga under de närmaste åren. Däremot kommer behov av rationaliseringsinvesteringar att föreligga. Enligt vad som tidigare redovisats står massa-, pappers- och wallboardindustrin inför en kraftig uttbyggnad och rationalisering, som väntas medföra en väsentlig ökning av produktionskapaciteten. Den totala produktionen av pappersmassa uppgick 1955 till 3,9 miljoner, varav 2,3 miljoner ton exporterades. Produktionsvärdet kan väntas komma att stiga betydligt dels genom väsentligt ökad produktion, dels genom övergång till högre kvaliteter, exempelvis från oblekt till blekt massa. Den planerade utbyggnaden av cellulosaindustrin, som kan beräknas medföra en höjning av produktionskapaciteten med drygt 1 miljon ton från 1955 till 1960, förutses till ungefär lika delar komma att användas för en ökning av produktionen för vidare förädling och för avsalu.

142 Tabell V: 9. Produktion av skogsprodukter år 1955 och beräknad produktionskapacitet år 1960 Beräknad produkProduktion 1955 tionskapacitet 1960 Sågade trävaror, miljoner stds 1 Papp och papper, miljoner ton

1,80 3,90 1,51 0,43

1,802 4,93 1,99 0,57

1 Produktionssiffrorna omfattar även icke statistikförd produktion • Avser beräknad produktion Av produktionen av papp och papper 1955 på sammanlagt 1,5 miljon ton exporterades drygt 0,8 miljon ton. Fram till 1960 kan produktionskapaciteten beräknas ha utvidgats till ca 2 miljoner ton. Då samtidigt en ökning av den inhemska konsumtionen är att vänta, torde den kvantitet, som kan tänkas bli friställd för export komma att uppgå till 1,2 å 1,3 miljon ton 1960. Med tanke på den stigande papp- och papperskonsumtionen i världen syns möjligheterna att få avsättning för en sådan kvantitet vara goda. För wallboardproduktionen kan man förutse en betydande expansion under de närmaste åren. Under 1955 producerades 0,43 miljon ton, varav 0,26 miljon ton exporterades. Den beräknade produktionsökningen fram till 1960, 0,14 miljon ton, kommer praktiskt taget helt att exporteras, eftersom ingen nämnvärd uppgång av den inhemska förbrukningen är att emotse. Utvecklingen av produktionen av skogsprodukter under efterkrigstiden avspeglas i diagram V: 6. Dessutom har de viktigaste data om utvecklingstendenserna sammanfattats i tabell V: 9. Textilindustrin Textilindustrin var en av de första näringsgrenar i Sverige, som drabbades av en avmattning efter koreakrisen. I motsats till förhållandena inom flertalet övriga branscher, där liknande svårigheter gjorde sig gällande, ligger produktionen inom texlilindustrin ännu i dag på en lägre nivå än i början av 1950-talet. Det sammanhänger med att tillbakagången här haft strukturella inslag, medan övriga näringsgrenar endast berörts av temporära stockningskriser. För textilindustrin har det under dessa år — i förhållande till den höga efterkrigsnivån och särskilt toppåret 1950 — varit fråga om viss stagnation i konsumentefterfrågan parad med en skärpt importkonkurrens. Medan den totala privata konsumtionen under de senaste fem åren ökat med drygt 12 procent, i fasta priser räknat, var textilkonsumtionen 1955 endast 7 procent större än 1950. Samtidigt har importen av textila färdigvaror under de fem senaste åren ökat med ca 30 procent. Den textila avmattningen under 1950-talet är emellertid inte endast ett svenskt problem utan gemensamt för textil- och konfektionsindustrin i

143 flertalet västeuropeiska länder. Delvis beror nedgången på en tillfällig stagnation i textilkonsumtionen i vissa västeuropeiska länder, delvis på en tillbakagång i exporten till utomeuropeiska områden. Det senare beror inte minst på en alltmer markerad strävan till självförsörjning i dessa länder i förening med synnerligen höga tullar och importregleringar. Speciellt kännbart har detta blivit för bomullsindustrin, som genom denna utveckling fått sin tyngdpunkt flyttad från industriländerna till de bomullsproducerande länderna. I belysning av vad ovan sagts kan man förutse, att Västeuropas textilproduktion i framtiden främst blir beroende av stegringen i den inhemska konsumtionen och ett intensivare handelsutbyte inom Europa. Exporten till utomeuropeiska områden kan snarast väntas få en negativ utveckling, som dock kvantitativt torde kunna neutraliseras av stegrad europeisk konsumtion. Innan ett normaliserat läge uppnåtts på den västeuropeiska textilmarknaden, kommer dock säkerligen överkapaciteten inom vissa delar av Västeuropas textilindustri att inte oväsentligt reduceras. En skärpt priskonkurrens inom och mellan de västeuropeiska länderna har blivit följden. Därigenom har, enligt uppgifter som delgetls oss av textilrådet, alltsedan 1951/52 stora delar av den svenska textilindustrin blivit oräntabel. Detta inträffade först för ylleindustrin, övriga branscher har successivt kommit in i samma läge. För senare år gäller — ehuru spridningen mellan företagen är betydande — att även de »bästa» företagen visat underskott. För huvuddelen av industrin har rörelsen därför under ett flertal år drivits på basis av fondavtappning. Medan tidigare nedläggandet av företag främst avsåg de minst räntabla utmärks läget i dag av att även »bättre» företag kan tvingas att upphöra med verksamheten i brist på likvida medel. Detta innebär, att företag i många fall inte kan bära eljest fullt normala marknadspåfrestningar, t. ex. en dålig säsong. För textilindustrin kompliceras läget därav, att också vissa företag i konfektionsindustrin av allt att döma nu är på väg in i en liknande situation. Det kapacitetsbortfall, som hittills ägt r u m inom textilindustrin, och som, räknat i antal arbetare, kan uppskattas till ca 10 000 eller ca 20 procent av 1950 års arbetarantal — har skett dels genom att företag nedlagts (ett 90tal fristående företag och ett 40-tal filialanläggningar med uppskattningsvis 6 000 arbetare 1950), dels genom minskning i kvarvarande företag. Hur arbetskraftminskningen påverkat produktionen är svårare att bedöma; vad som kan sägas är, att produktionsnedgången hittills inte varit proportionell mot antalet avgångna arbetare (kanske inte stort mer än hälften), men att vid fortsatt minskning i arbetarantalet sambandet sannolikt kommer att bli mera direkt. Denna på kort sikt betydande friställning av arbetskraft har genom företagens och arbetsmarknadsmyndigheternas försorg kunnat ske utan kvarstående arbetslöshet. Detta torde främst bero på att stora delar av hittills aktuella fall inträffat i städer med blandad industri. Inför perspektivet av

144 fortsatt företagsnedläggelse kan det vara värt att observera att över 13 000 av den egentliga textilindustrins knappt 30 000 arbetare är sysselsatta på landsbygden, d. v. s. på platser där textilindustrin i de flesta fallen är enda dominerande näringsgren utöver jordbruket. Under de närmaste åren kan man, enligt den bedömning, som delgetts oss av representanter för textilrådet, vänta ett fortsatt bortfall i produktionskapaciteten, främst på textilsidan, men sannolikt även på vissa delar av konfektionsområdet. Det finns dock inga möjligheter att nu mer noggrant beräkna vilken omfattning eller inriktning en fortsatt minskning av textilindustrin kommer att få. Utöver de aktuella svårigheterna kommer dessutom en mängd andra, nu svårbedömbara, faktorer att bli avgörande. Av dessa kan n ä m n a s : marknadslägets utveckling och kanske främst försäljningsresultaten under en eller ett par kommande säsonger; företagsledningarnas allmänna framtidsbedömning och insatta samhälleliga åtgärder, exempelvis på det handelspolitiska området. Det, som speciellt gör, att varje prognos på detta område endast blir en gissning, är det förhållandet, att även relativt små förändringar, med tanke på den långt framskridna ekonomiska urvattningen kan komma att medföra oproportionellt stora verkningar. Vad här anförts rörande de allmänna utvecklingstendenserna inom textilindustrin kan också sägas i flera väsentliga avseenden gälla för sko- och läderindustrin. Övriga industrier De industrier, som hittills ej berörts, är i de flesta fall av övervägande hemmamarknadskaraktär. Det gäller exempelvis den kemiska industrin, bvsenadsmateiialindustrin och livsmedelsindustrin, vilka här i korthet skall beröras. Den kemiska industrin. Utvecklingen av den kemiska industrin i Sverige fick en slöt framåt under avspärrningsåren under kriget. Investeringarna ökades kraftigt och den högre nivå, som då nåddes, har sedan upprätthållits utan större variationer (jfr diagram VI: 2). Efter kriget har den kemiska industrin här liksom i andra länder fortsatt att utvecklas i relativt snabb, ehuru avtagande takt. Produktionens nettovärde i oförändrade priser är nu dubbelt så högt som före kriget. Denna beräkning innefattar ett mycket rikt register av olika tillverkningar från kemiska basprodukter, gödningsmedel, plaster och oljeprodukter till läkemedel och diverse kemisk-tekniska tillverkningar. Även om den kemiska industrin i Sverige sedan förkrigstiden expanderat snabbare än hela den svenska industrin, har dock utvecklingen under den senaste femårsperioden gått i väsentligt långsammare takt, än vad som varit fallet i flertalet andra europeiska länder. För den kemiska industrin inom OEEC-länderna har man beräknat en produktionsökning med inte

145 mindre än drygt 60 procent mellan 1950 och 1955, medan motsvarande siffra för Sverige sannolikt inte ens är hälften så stor. Produktionsstegringen i Sverige har för oorganiska kemikalier helt avsett att täcka hemmamarknadens behov, medan i fråga om organiska kemikalier och plaster samt läkemedel en inte obetydlig exportökning kommit till stånd. Till stor del baseras denna export på sulfitsprit som råvara. Någon petroleumkemisk industri, som bildat ett så framträdande inslag i den kemiska industrins ut\eckling i de stora industriländerna, har inte uppstått i Sverige. Ej heller för den närmaste femårsperioden vågar man, enligt den uppfattning som framlagts för utredningen av representanter för Sveriges Kemiska industrikontor, räkna med att den svenska kemiska industrin skall kunna följa med i den kraftiga utveckling, som kännetecknar särskilt den organisk-kemiska industrin utomlands, såvida inte utländskt kapital tillförs densamma. På grund av företagens ansträngda finansiella resurser måste man eljest nämligen räkna med att investeringarna inom den rent kemiska industrin med få undantag kominer att begränsa sig till moderniseringar och i samband därmed stående mindre utvidgningar av produktionskapaciteten. I fråga om läkemdelsindustrin kan man dock sannolikt vänta sig rätt avsevärda utbyggnader som en följd av det forsknings- och utvecklingsarbete, som sedan länge bedrivits och på sista tiden väsentligt intensifierats. Man syns också kunna räkna med en fortsatt expansion inom sådana grenar, som är mindre kapitalkrävande och huvudsakligen arbetar på hemmamarknaden. Byggnadsmaterialindustrin. En bedömning av utvecklingstendenserna på detta område får i huvudsak ske med utgångspunkt från den beräknade ökningen av byggnads- och anläggningsverksamheten. Denna har i annat sammanhang beräknats till i genomsnitt 2,9—3,5 procent per år under närmaste femårsperioden beroende på vilken ökning av investeringsutrymmet, som väljs. Trots den ökning av efterfrågan på byggnadsmaterial, som härigenom kan väntas uppkomma, förutses för cementindustrins del inga mera omfattande kapacitetsutvidgningar vara aktuella under de närmaste fem åren. De genomsnittliga ny- och reinvesteringarna beräknas sålunda komma att ligga inte oväsentligt lägre än 1955. Detta förhållande sammanhänger med att betydande investeringar i cementindustrin gjorts under efterkrigsåren och att därför för närvarande en viss överkapacitet föreligger. Den nuvarande produktionskapaciteten uppgår sålunda till ca 3 miljoner ton per år och leveranserna inom Sverige och på export till drygt 2,5 miljoner ton. Uppskattningsvis väntas produktionskapaciteten under den närmaste femårsperioden stiga med omkring 0,1 miljon ton, medan samtidigt leveranserna totalt förutses öka till 2,9 miljoner ton 1960. Även 1960 skulle sålunda en viss kapacitetsreserv komma att föreligga. Livsmedelsindustrin. En snabb omvandling kan väntas inom livsmedelsindustrin under de närmaste åren. Å ena sidan föreligger planer på en mo10-561653

146 dernisering av den traditionella livsmedelsindustrin, å andra sidan utbyggs industrier för högre förädling, exempelvis konserv- och djupfrysningsindustrin. Den fortgående koncentrationen och lokaliseringsförskjutningen inom mejerihanteringen, i förening med en ökad förbrukning av förpackad mjölk, skapar sålunda inom mejeriindustrin betydande investeringsbehov under de närmaste åren. Investeringsönskemålen för slakterierna får ses i samband med dels det förhållandet, att flertalet slakterier i landet uppförts redan före första världskriget, dels de skärpta kraven på hygien.

Byggnads-

och

anläggningsverksamheten

Allt sedan slutet av 1940-talet har byggnads- och anläggningsindustrins produktionsvolym ökat med i genomsnitt drygt 5 procent per år. Samtidigt har arbetarantalet stigit med nära 3 procent och totala antalet arbetade veckor något mer. En årlig förbättring av den genomsnittliga produktiviteten på 2—2,5 procent syns sålunda ha kommit till stånd. I främsta rummet lär denna förbättring ses som ett resultat av den ökade mekaniseringen. Med utgångspunkt från utvecklingen under de senaste åren har byggnadsfackens utredningsavdelning i samarbete med byggnadsindustriförbundet gjort vissa kalkyler över utvecklingen av produktion, produktivitet och arbetskraftbehov under de närmaste fem åren. Härvid har man utgått från två alternativ för produktionsökningen — ett lägre och ett högre. I det lägre alternativet har produktionsökningen inom byggnads- och anläggningsverksamheten antagits komma att uppgå till 3,5 procent per år. En fortsatt produktivitetsstegring — främst genom mekanisering och förlängning av arbetstiden per år till följd av fortsatt säsongutjämning — med tillhopa 2,5 procent, skulle innebära, att antalet arbetare skulle behöva öka med 1 procent per år. I det lägre alternativet däremot förutsätts produktionsökningen komma att uppgå till 5,5 procent per år. Med samma antaganden för produktivitetsökning och förlängning av årsarbetstiden som i minimialternativet skulle antalet arbetare behöva öka med 3 procent per år. En jämförelse av dessa produktionsantaganden med den av oss beräknade ökningen för byggnads- och anläggningsverksamheten visar, alt det syns mest realistiskt, att man för de närmaste åren räknar med en produktionsökning av den storleksordning, som angetts i det lägre av de två alternativen. Som framgår av följande kapitel, förutses nämligen byggnads- och anläggningsverksamheten vid den av oss förordade investeringsinriktningen komma att öka med i genomsnitt 2,9—3,5 procent per år under de närmaste fem åren. Vilket av gränsvärdena, som kan komma att förverkligas, blir beroende på vilket alternativ för investeringsutrymmet, som väljs. Med hänsyn till detta och till beräkningarnas stora osäkerhet i övrigt syns det därför rimligt att räkna med en produktionsökning av storleksordningen 3,5 procent per år under den närmaste femårsperioden. Förutsatt att den av bygg-

147 nadsfacken beräknade produktivitetsstegringen och förlängningen av årsarbetstiden på sammanlagt 2,5 procent per år kan förverkligas, skulle sålunda antalet arbetare behöva öka med 1 procent per år. Då den totala byggnads- och anläggningsarbetarkåren kan uppskattas till närmare 250 000, skulle sålunda 10-—15 000 fler byggnadsarbetare behövas vid slutet av perioden 1956—1960 än vid dess början. Vid en förkortning av arbetstiden kommer dock behovet att stiga ytterligare. Handeln Under de senaste årtiondena har antalet sysselsatta inom varudistributionen ökat i snabbare takt än inom flertalet övriga näringsgrenar. F r å n 1931 till 1951 har sålunda sysselsättningen inom detaljhandeln stigit med ca 50 procent och inom partihandeln med ungefär det dubbla, medan ökningen under samma period för de i industri och hantverk sysselsatta uppgår till drygt 30 procent. Som jämförelse kan nämnas, att den totala befolkningen under motsvarande period ökat med endast 15 procent. Denna snabbare sysselsättningsökning inom handeln får ses i samband med den långsamma rationaliseringen av handeln i jämförelse med andra näringsgrenar, exempelvis industrin. Medan omsättningsvolymen per sysselsatt inom detaljhandeln mellan 1931 och 1951 ökat med ca 1 procent per år har sålunda ökningen för industrins del varit ca 3 procent. Utvecklingen inom handeln går delvis i riktning mot en utsträckt service och de begränsade mekaniseringsmöjligheterna gör, att man även i framtiden kan förutse en väsentligt snabbare ökning av arbetskraftbehovet här än inom övriga näringsgrenar. För närvarande uppgår antalet direkt och indirekt i varuhandeln sysselsatta till ca en halv miljon, Enligt varudistributionsutredningens beräkningar uppskattas handelns arbetskraftbehov under de närmaste tio åren komma att stiga med ca 200 000 personer, d. v. s. med omkring 40 procent. Denna ökning av personalbehovet har dock beräknats under den förutsättningen, att omsättningen per sysselsatt förblir oförändrad. Räknar man i stället med ungefär samma produktivitetsstegring som under 1930- och 1940-talen reduceras behovsökningen till ca 100 000 personer. Dessa beräkningar utgår från en något snabbare stegring av den omsatta varuvolymen, än som syns svara mot den utveckling vi räknat med under de närmaste fem åren. Hänsyn har emellertid inte tagits till verkningarna av en förkortning av arbetstiden. I varje fall är det tydligt, att handelns behov av arbetskraft kommer att stiga i mycket snabb takt, om inte dess rationalisering påskyndas. En begränsning av arbetskraftbehovets tillväxt kan nås å ena sidan genom modernisering och effektivisering av butiker, transporter, förpackning, lager e t c , å andra sidan genom att en del av distributionens nuvarande arbetsuppgifter utförs på väsentligt annorlunda sätt än nu, exempelvis genom butiker med självbetjäning. En dylik utveckling ställer emellertid krav på omfattande investeringar.

148 Även i övrigt uppstår investeringsbehov i samband med att varudistributionen söker sig nya vägar. Livsmedelsbutikerna kan väntas utvidga sitt sortiment med standardvaror från andra varuområden och därmed utvecklas till »dagligvarubutiker» för att öka bekvämligheten i konsumentens inköp. Av samma skäl kommer säkerligen fler affärer av varuhusliknande typ att utvecklas. Mot dessa tendenser till branschblandning står emellertid tendenser till ytterligare specialisering, vilka sannolikt kommer att förstärkas som följd av konsumenternas ökade krav på urval. En annan faktor av betydelse för distributionen är den fortgående inflyttningen från landsbygd till tätorter. Som en följd härav kommer lanthandelns betydelse sannolikt att minskas. Denna utveckling kan väntas påskyndas av en annan faktor, nämligen konsumenternas större rörlighet bl. a. som en följd av bilismen. Inom partihandeln sammanhänger de största investeringsbehoven med att företagen på inånga håll arbetar i gamla otidsenliga lokaler, vilka dessutom med tanke på varuvolymens tillväxt ofta är klart underdimensionerade. Större och ändamålsenligare lokaler med modernare utrustning kan därför väntas medföra en betydande arbetskraftbesparing, samtidigt som ökningen av personalbehovet till följd av omsättningens stegring skulle kunna begränsas. Det är emellertid inte bara inom varuhandeln, som betydande investeringsönskemål och arbetskraftbehov föreligger. Detsamma gäller också inom annan serviceverksamhet, t. ex. hotell- och restaurangnäringen, där utvecklingen i stor utsträckning kan tänkas komma att påverkas av den ökade fritid, som skapas genom en arbetstidsförkortning. Säkerligen kommer också bilismens expansion att påverka utvecklingen på detta område.

Samfärdseln För samfärdselns vidkommande har de senaste två årtiondena medfört en synnerligen stark expansion. Den ökade varuomsättningen och den höjda levnadsstandarden har ställt stora anspråk på transportapparatens omfattning och standard. Av allt att döma kommer anspråken på kommunikationsmedel även under de närmaste åren att starkt expandera. Trots betydande rationaliseringar inom samfärdselns olika verksamhetsformer har expansionen medfört en kraftig ökning av sysselsättningen. De delar av kommunikationsväsendet, som omfattar järnvägar, spårvägar, busstrafik samt post och tele, uppvisar enligt beräkningar, som gjorts av 1949 års arbetskraftsutredning, en ökning av antalet anställda med omkring 22 000 under 1930-talet och 48 000 under 1940-talet. Vid ingången till 1950-talet upphörde dock denna tillväxt, och förväntningarna inför den närmaste tioårsperioden är på vissa håll t. o. m. inställda på en viss minskning i sysselsättningen. Att så skulle bli fallet tillskrivs de möjligheter att

149 åstadkomma ytterligare rationalisering på vissa områden, som står till buds. Starkt bidragande till en sådan förändring är emellertid också den påtagliga omvandlingen av kommunikationsväsendet, som tar formen av övergång från kollektiva till individuella transportmedel, däribland främst personbilar. Av allt att döma kommer behovet av kommunikationsmedel att växa även i fortsättningen, såväl i de delar som avser gods- och personbefordran som i fråga om de prestationer som tillhandahålls av post- och televäsendet. E n pådrivande faktor utgör den fortgående standardstegringen och det ökade utnyttjande av olika kommunikationsmedel, som följer därmed. De ökade möjligheter till resor som erbjuds genom en förkortning av arbetstiden, utgör ett viktigt inslag i bilden, liksom de anspråk på transportkapacitet, som blir en följd av produktionsutvecklingen. Beträffande kommunikationsväsendets olika områden kan man göra följande iakttagelser. Inom järnvägsområdet kan man urskilja olikartade utvecklingstendenser. Tillväxten av trafiken som helhet har dämpats och i fråga om personbefordran kan man t. o. m. registrera en viss minskning. Godstrafiken är däremot alltjämt stadd i tillväxt om också med en viss koncentration till järnvägsnätets huvudlinjer. Ökningen i varuomsättningen väntas öka järnvägarnas godstransporter med omkring 1—2 procent per år, medan persontransporterna trots konkurrens från bil och flyg inte torde förändras mera väsentligt. Järnvägstransporternas främsta handicap består för närvarande i huvudlinjernas otillräckliga kapacitet. I den mån denna faktor elimineras, bör järnvägarnas trafikvolym kunna ökas utan någon större ökning av personalantalet. Antalet anställda vid järnvägarna ökade under 1940-talet med närmare 20 000. Sedan början av 1950-talet har utvecklingen på detta område slagit om. Den intensifierade rationaliseringsverksamheten i förening med trafikutvecklingens uppbromsning har sedan 1951 medfört en minskning av personalen med omkring 10 procent, en förändring som förutses kunna fortsätta under det närmaste årtiondet. Vid statens järnvägar, som sysselsätter nära 95 procent av samtlig järnvägspersonal, beräknade arbetskraftsuticdningcn, att antalet anställda som en följd bl. a. av planerade rationaliseringar skulle minska med 8—10 000 till 1965. Det är dock troligt att utredningen överskattat rationaliseringsmöjligheterna på kort sikt. För spårvägs- och busstrafiken saknas i stor utsträckning statistiskt material för att belysa utvecklingen. Tillgängliga beräkningar pekar på en sysselsättningsökning under 1930- och 1940-talen av storleksordningen 14— 15 000. Man torde få räkna med en fortsatt tillväxt i sysselsättningen under framförliggande år. Den successivt tilltagande tätortsbebyggelsen ställer stora krav på de lokala kommunikationerna, vilka knappast kan tillfredsställas utan en ökning av antalet anställda. Poströrelsen företer en tämligen j ä m n expansionstakt, vilken med all sannolikhet kan förutsättas bestå. Mellan 1935 och 1953 beräknas antalet an-

150 ställda ha ökat med drygt 10 000 eller från 15 400 till 26 000. Såvida inte produktiviteten undergår en hastig förändring genom vittgående rationaliseringar, torde personalbehovet 1965 öka till omkring 33 000. Verksamhetens rationalisering och omorganisation är för närvarande föremål för utredning och inriktar sig bl. a. på möjligheterna att införa ett mekaniskt kvitteringssystem i postkassorna. Därigenom skulle betydande personalinbesparingar kunna göras. Telefon-, telegraf- och radioväsendet har likaså utvecklats relativt snabbt. Den största rörelsegrenen, telefonrörelsen, har främst genom standardstegringen fått en synnerligen expansiv karaktär. Sedan 1935 har apparatantalet mer än tredubblats och uppgick vid årsskiftet 1955/56 till drygt 2,2 miljoner, ökningen av antalet abonnenter väntas emellertid komma att avta pä grund av en successivt inträdande mättnad i marknadsbehovet. Televerket beräknar dock att apparatantalet kommer att stiga till ca 3 miljoner 1965. En viss mättnad har för övrigt redan kommit till uttryck inom rundradiorörelsen, vilket kan avläsas ur licensregistreringen. Sedan perioden 1935 —1939, då drygt 600 000 radiolicenser löstes, har takten dämpats betydligt, och för 1950—1954 redovisas endast 300 000 nytillkomna licenser. Enligt prognos skulle ökningstalen för de närmaste två femårsperioderna bli omkring 250 000 resp. 200 000. Tack vare automatiseringen av telefontrafiken har trafikökningen ej medfört ökat behov av telefonist- och växelstationspersonal, vilka personalgrupper tvärtom kunnat minskas från 22 800 1950 till 19 200 1955. År 1960 beläknas detta antal ha sjunkit till 14 500 och 1965 till 7 900. Vid bedömningen av utvecklingstendenserna på televäsendets område måste hänsyn också tas till televisionen, vilken ännu befinner sig på ett tidigt utvecklingsstadium. Så småningom får man även här emotse ett definitivt genombrott. Flygväsendet befinner sig också i snabb expansion. Denna förutsätter ökade investeringar i flygmateriel och flygplatser. En viss ökning av sysselsättningen kommer även att aktualiseras, i storlek dock inte av nämnvärd betydelse i ett större sammanhang. Av avgörande betydelse för den svenska handelsflottans tillväxt under efterkrigsären har tanktonnagets ökning varit. Vid slutet av 1955 utgjorde den totala tankflottan ca 30 procent av hela handelsflottan. Som jämförelse kan nämnas, att motsvarande siffra 1937 var ca 9 procent. Samtidigt härmed har det mindre och medelstora tonnaget minskat. Den snabbt stigande oljeförbrukningen i världen kan under de närmaste åren liksom under de tidigare efterkrigsären väntas medföra en fortsatt snabb tillväxt av tanktonnaget. En expansion kan också förutses för malmfarten i samband med stålproduktionens snabba tillväxt. Både tankfarten och malmfarten kommer därför att bli allt viktigare för svensk sjöfart, men sannolikt kommer linjefarten även i fortsättningen att bilda stommen för den svenska rederinäringen. För denna del av rederinäringen liksom för övriga delar gäller,

151 Tabell V: 10. Kommunikationsväsendels personal inom den offentliga sektorn åren 1930—1965

Är

1930 1940 1950 Omkr. 1955 .. Omkr. 1965 ..

Järnvägstrafik

Spårvägsoch busstrafik

Posttrafik

Teletrafik 1

Summa personal

50 700 52 100 70 600 65 000 60 000

6 400 13 800 23 300 25 000 29 600

13 700 17 800 25 000 27 600 33 000

19 800 28 600 40 000 41200 28 500

90 600 112 300 159 300 158 800 151100

Förändring mellan vidstående år I absoluta tal

I procent

+ 21 700 + 47 600 500 - 7 700

+ 24 + 42 - 0,3 - 5

Anm. Beräkningarna har skett med utgångspunkt från arbetstidens nuvarande omfattning. Källa: Arbetskraftsbehovet inom offentlig verksamhet, SOU 1955: 34. 1 Enligt uppgifter från televerket beräknas personalantalet 1950 ha uppgått till 40 400 och 1955 till 39 300. alt tonnagets åldersfördelning internationellt sett är relativt g y n n s a m . För a l t den svenska handelsflottan skall k u n n a hävda sig i den utländska k o n kurrensen krävs dock, att en fortgående förnyelse av fartygsmaterielen sker, så att fartygen blir snabbare och bekvämare, ö k a d bekvämlighet behövs, inte m i n s t för att rederierna skall k u n n a rekrytera arbetskraft i tillräcklig utsträckning. Bilismen, speciellt personbilismen, har redan varit föremål för behandling i ett särskilt avsnitt. För lastbilstrafikens v i d k o m m a n d e kan m a n konstatera en betydande utvidgning under senare år och en allt mer skärpt konkurrens med andra transportmedel, såsom järnvägar och flottleder. Biltransporternas främsta handicap är för närvarande vägarnas otillräckliga bärighet. I den m å n denna faktor kan elimineras bör lastbilarnas transportkapacitet k u n n a ökas utan någon större ökning av sysselsättningen.

K A P I T E L VI

Investeringar

Efterkrigstidens

investeringsutveckling

1. Den allmänna investeringsutvecklingen Efterkrigstidens ekonomiska utveckling har i stort sett präglats av en fortskridande intensiv investeringsverksamhet. De totala bruttoinvesteringarnas värde, som 1938/39 uppgick till drygt 3 miljarder kronor, har sålunda stigit från närmare 6 miljarder kronor 1946 till närmare 15 miljarder kronor 1955. Investeringskostnaderna beräknas emellertid ha stigit lued omkring 60 procent mellan 1946 och 1955, varför investeringarnas volymmässiga ökning stannar vid drygt 50 procent. Det motsvarar en genomsnittlig ärlig ökning på ungefär 4,7 procent. Till följd av den höga investeringsaktiviteten har investeringarnas andel av bruttonationalprodukten under samtliga efterkrigsår varit högre än före kriget. 1 Investeringskvoten steg sålunda, som framgår av nedanstående sammanställning, från 24,2 procent 1938/39 till 25,4 procent 1946 och 29,8 procent 1955.2 1938/39

24,2

25,4

28,2

26,2

25,7

27,3

27,1

28,2

30,1

30,6

29,8

Under den gångna tioårsperioden har kvoten, med undantag huvudsakligen för nedgången 1948 och 1949, stigit år från år till en nivå, som även internationellt sett är mycket hög. Av tabell VI: 1 framgår investeringskvotens utveckling i vissa västeuropeiska länder och Förenta staterna. Utvecklingen under efterkrigstiden har alltså inneburit, att investeringarna vuxit snabbare än produktionen, vilket har möjliggjorts genom en långsammare takt i höjningen av främst den privata konsumtionens nivå. Jämsides med den förskjutning från konsumtion till investeringar, som ägt r u m under efterkrigsåren, har en förskjutning i investeringarnas sammansättning skett. Tabell VI: 2, som utgår från investeringsberäkningar i löpande priser, ger för 1938/39 och 1946—1955 en bild av bruttoinvesteringarnas procentuella fördelning på olika områden. 3 Till investeringar har 1 Av undersökningar rörande nationalproduktens utveckling 1861—1951 (Sveriges nationalprodukt 1861—1951. Meddelanden från Konjunkturinstitutet, Serie B: 20) framgår, att investeringarnas andel av bruttonationalprodukten visat en klart stigande trend under perioden. 2 Vid en jämförelse mellan förkrigsåret 1938/39 och efterkrigstiden bör uppmärksammas, a t t 1938/39 var ett rekordår för förkrigsförhållandena och a t t den genomsnittliga investeringskvoten under 1930-talet var betydligt lägre än 1938/39 års kvot. 3 Avgränsningen av olika investeringsområden har skett med hänsyn till funktionssätt och inte finansieringssätt.

153 Tabell VI: 1. Bruttoinvesteringarna1 västeuropeiska År

1938 1948 1954

Belgien

Danmark

15 18

16 14

i procent av bruttonationalprodukten länder och Förenta staterna

Frank- Italien 2 rike

14 14

17 19 20

Holland

Norge

10 20 21

20 28 31

Storbritan- Sverige nien 11 12 13

17 18 21

i

vissa

Västtyskland

Förenta staterna

13 16 16

14 19 21

1 Avser bruttoinvesteringar enligt OEEC:s definitioner. I motsats till konjunkturinstitutets beräkningar innefattar de bara större reparationer och underhåll och ej militära investeringar. 2

Inkl. lagerökning. 1938/39. 1936. 5 1950.

ö

1949; inofficiell beräkning. Källa: Economic Expansion and its Problems, OEEC:s sjunde årsrapport, februari 1956.

därvid hänförts såväl allt tillskott av nyproducerade kapitalföremål som underhåll och reparationer av bestående kapitalobjekt. Tabellen visar, att de senaste tio åren medfört en kraftig minskning av bostadsbyggandets andel och en ökning av andelen för flertalet övriga investeringsområden. 1 Bostadsinvesteringarna, som både 1938/39 och 1946 svarade för ca 30 procent av de totala investeringarna, upptog sålunda 1955 bara ca 20 procent. Bostadsbyggandets relativa tillbakagång framgår också av det försök till volymberäkning, som redovisas i diagram VI: l a . Därav framgår, att medan de totala bruttoinvesteringarna från 1946 till 1955 ökat med 52 procent har bostadsinvesteringarna varierat kring en i huvudsak oförändrad nivå. Förskjutningarna i investeringarnas sammansättning var särskilt accentuerade under 1948 och 1952—1953. Medan relationerna mellan de olika huvudgrupperna av investeringar i stort sett var oförändrade de två första efterkrigsåren jämförda med 1938/39, skedde under 1948 en nedpressning av bostadsinvesteringarnas andel som följd bl. a. av en efter hand genomförd begränsning i byggnadstillstånden. Samtidigt ökade investeringsandelarna för främst varuproduktionen och samfärdseln. År 1948 innebar också en vändpunkt för försvarets investeringsutgifter, vilka efter 1948 med undantag för 1955 visat en år från år stigande andel av totalinvesteringarna. Den under 1948 uppkomna relationen mellan de viktigaste investeringssektorerna var därefter under 1949—1951 tämligen oförändrade, om man bortser från samfärdselinvesteringarnas nedgång till följd av importrestriktionerna 1949. I samband med den allmänna konjunkturdämpning, som inträdde 1952— 1953 och som starkast slog igenom i industrisektorn, sammanpressades va1 En indelning efter finansieringssätt visar, att det främst är de offentliga investeringarna exkl. bostäder som ökat sin andel.

154 Tabell VI: 2. Bruttoinvesteringarnas åren

Varuproduktion .. Jordbruk,skogsbruk, fiske.. .. Egentlig indu stri Kraft- och betysningsverk, gasverk

procentuella fördelning 1946—1955

år 1938/39 och

1938/ 39

31,0

32,5

34,7

38,7

39,9

39,2

38,7

37,0

33,2

34,3

33,3

8,2

8,3

8,0

9,4

9,7

9,4

8,9

8,6

8,0

7,8

7,1

19,4

20,3

22,5

23,9

24,4

24,3

25,0

21,7

18,3

20,2

3,9

4,2

5,4

5,8

5,5

4,8

6,7

6,9

6,3

1,3

1,3

1,2

1,1

1,1

1,0

1,5

2,1

Distribution (endast byggnader)

20,5 5,7 2,2

24,7

22,9

22,5

24,5

21,6

22,8

24,6

25,6

27,7

24,3

18,3

19,3

18,9

19,5

16,4

18,2

19,5

19,5

20,9

18,3

6,4

3,6

3,6

5,0

5,2

4,6

5,1

6,1

6,8

6,0

Vatten och avlopp m. m

0,9

1,8

1,9

1,8

2,1

2,4

2,7

Bostäder

30,2

29,8

28,9

22,3

23,1

22,5

20,9

19,8

20,3

20,8

20,4

Skolor m. m

2,2

2,2

2,2

2,8

3,1

2,9

2,9

3,5

3,3

3,3

3,2

4,5

2,9

3,1

3,8

3,6

3,5

3,2

3,7

3,7

4,1

4,2

1,7

1,5

Samfärdsel Kommunikationsmedel . . . . Väg- och gatuarbeten m. m.

Sjukvård* sociala ändamål, förvaltning m. m. Hälso-ocb sjukvård Sociala ändamål Förvaltning ra. m Brandväsen och civilförsvar . .. Militära investeringar

25,5 19,1 6,4

1,7

1,1

1,2

1,5

1,6

1,4

1,2

1,4

1,4

0,4

0,3

0,3

0,3

0,4

0,4

0,5

0,5

0,5

0,5

0,5

2,4

1,5

1,6

2,0

1,6

1,6

1,3

1,6

1,6

1,7

1,9

0,1

0,2

0,2

0,2

0,2

0,3

6,1

6,8

7,7

8,2

8,5

4,0

7,1

5,6

4,9

5,7

Summa bruttoinvesteringar 100.0 100,0 100,0 100,0 100,0 100.0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 r u p r o d u k t i o n e n s i n v e s t e r i n g s a n d e l till u n g e f ä r s a m m a p r o c e n t t a l s o m 1 9 3 8 / 3 9 o c h de två f ö r s t a e f t e r k r i g s å r e n . S a m t i d i g t ö k a d e i u n g e f ä r m o t s v a r a n d e g r a d a n d e l e n för i n v e s t e r i n g a r n a i n o m s a m f ä r d s e l n , v i l k e n d o c k r e d a n 1954 s j ö n k t i l l b a k a till 1951 å r s n i v å . Med u n d a n t a g h ä r a v h a r d e n efter 1952—1953 u p p k o m n a f ö r d e l n i n g e n ej u n d e r g å t t n å g r a s t ö r r e f ö r ä n d r i n g a r . U n d e r 1955 v a r i n v e s t e r i n g s a n d e l e n för b o s t ä d e r ca 20 p r o c e n t , för i n v e s t e r i n g a r i v a r u p r o d u k t i o n e n ca 33 p r o c e n t , för i n v e s t e r i n g a r i s a m f ä r d s e l ca 26 p r o c e n t , för i n v e s t e r i n g a r i f ö r s v a r e t ca 9 p r o c e n t och för ö v r i g a i n v e s t e r i n g a r ca 12 p r o c e n t .

155 Diagram VI: 1 a. Olika investeringsområdens volymmässiga utveckling åren 1946—1955 Index 1946 = 100 220 • Totala bruttoinvest. 2C3

— —Varuproduktion Bostäder

180 Samfärdsel

/

Övriga områden 160

100 flO

1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

1955 Även om efterkrigstidens investeringsutveckling nära nog genoingående kommit att präglas av högkonjunkturförhållanden, kan man urskilja vissa konjunkturrörelser — om än inte särdeles markanta. Ett studium av dessa försvåras emellertid av att byggnads- och anläggningsverksamheten under efterkrigstiden varit underkastad reglering. På grund härav kan de förändringar, som faktiskt förekommit inom denna del av investeringsverksamheten, inte utan vidare tolkas som konjunkturbestämda. Så är t. ex. fallet med den nedgång i bostadsbyggandet, som skedde 1948 och 1951. I viss mån dämpas konjunkturfluktuationerna för bruttoinvesteringarna som helhet också av att vissa investeringsområden kännetecknas av relativt låg konjunkturkänslighet. Det gäller t. ex. vägväsende, försvar, skolor och sjukhus samt flertalet statliga affärsdrivande verk. Trots detta torde man av diagram VI: 1 över investeringarnas volymutveckling kunna utläsa investeringsverksamhetens känslighet för förändringar i det ekonomiska klimatet. För de totala bruttoinvesteringarna kan man observera en konjunkturtopp 1947 och en efterföljande avmattning 1948 och 1949. I samband med koreakrigets utbrott 1950 inträdde ett nytt uppsving, varpå följde en konjunkturavmattning med verkningar huvudsakligen på industrins investeringsverksamhet. Bruttoinvesteringarnas volymmässiga expansion har varit särskilt kraftig under de tre senaste åren. F r å n 1952 till 1955 uppgick ökningen sålunda till inte mindre än ca 23 procent eller ungefär lika mycket som under perioden 1946—1952.

156 2. Investeringsverksamheten inom olika näringsgrenar Som tidigare framhållits har förändringarna av investeringsstrukturen under efterkrigstiden framför allt präglats av att bostadsbyggandet successivt trängts tillbaka. Som framgår av följande sammanställning över antalet färdigställda lägenheter, minskade bostadsbyggandet kraftigt i början av 1940-talet men ökade återigen och fick under 1946 och 1947 ungefär samma storlek som under 1939, d. v. s. 58 000 å 59 000 färdigställda lägenheter. Därefter skärptes byggnadstillståndsgivningen med början 1947, så att antalet färdigställda lägenheter sjönk till en nivå av i genomsnitt närmare 42 000 per år under perioden 1949—1951. Sedan har bostadsproduktionen åter ökat, och antalet färdigställda lägenheter steg 1954 till 58 200, d. v. s. till samma nivå som 1946 och 1947. År 1955 minskade återigen bostadstillskottet främst till följd av kreditsvårigheter. Ännu 1955 hade sålunda lägenhetsproduktionen inte uppnått 1939 års rekordsiffra 59 000. Nu haltar emellertid en jämförelse mellan 1939 års och efterkrigstidens lägenhetsproduktion till följd av förändringar i genomsnittliga ytan per lägenhet och även i standarden. Om hänsyn tas till den ökade medelytan per lägenhet, mätt i antal rumsenheter, visar det sig, att bostadsproduktionen både de två första och de två senaste efterkrigsåren varit större än 1939. Tabell VI: 3. Antalet färdigställda lägenheter åren 1938—1955 År

Antal lägenheter

År

Antal lägenheter

1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946

53 500 59 000 26 000 17000 29 500 39 500 45 000 49 500 58 000

1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955

58 000 48 000 4 i 600 43 900 39 800 44 700 51900 58 200 57 000

Förskjutningarna i investeringsstrukturen har för investeringarna i varuproduktionen inneburit, att de kommit att uppta en proportionellt större del av de totala investeringarna än före kriget. År 1938/39 var andelen 31,0 procent; under efterkrigsåren har den uppgått till i genomsnitt 36,2 procent. Av dessa investeringar svarar i n d u s t r i n för inte fullt två tredjedelar. Under hela efterkrigstiden — med undantag för 1953 — har industrins procentuella andel av de totala investeringarna varit större än före kriget. Är 1938/39 uppgick den till 19,4 procent och 1955 till 20,5 procent. Under efterkrigstiden är det framför allt industrins investeringar, som

157 kommit att uppvisa de mest markanta utslagen för förändringarna i konjunkturutvecklingen. Särskilt kraftiga var konjunkturvariationerna i börj a n av 1950-talet. 1 Industrins investeringsvolym, som under de två första efterkrigsåren steg mycket kraftigt (jfr diagram VI: I b ) , uppvisade i samband med konjunkturdämpningen 1948—1949 inte någon tillbakagång utan fortsatte att stiga om än i långsammare takt än tidigare. 2 I samband med koreakrisen expanderade industrins investeringar på nytt kraftigt. Konjunkturtoppen 1950—1951 efterföljdes av en markant nedgång i samband ined konjunkturdämpningen 1952—1953. Investeringsvolymen sjönk sålunda med mellan 15 och 20 procent från 1951 till 1953. Nedgången gällde såväl byggnader och anläggningar som maskiner. Konjunkturavmattningen 1952 —1953 kom även till uttryck i de till kommerskollegium redovisade investeringsplanerna, vilka för 1952 och 1953 visade på en minskning i jämförelse med föregående års faktiska investeringsutgifter. Inkomna ansökningar om byggnadstillstånd för industrin visade likaledes en tämligen markant nedgång under 1952 och 1953. Efter 1952—1953 har industrins investeringar åter expanderat. Tidigare har framhållits, att efterkrigstidens investeringsutveckling inneburit, att flertalet områden ökat sin andel av totalinvesteringarna på bostadsinvesteringarnas bekostnad. Investeringarna för gruppen j o r d b r u k , s k o g s b r u k o c h f i s k e upptar liksom bostadsbyggandet en mindre andel nu än före kriget. Under de första efterkrigsåren fram till 1949 kom denna grupp av investeringar, i vilken jordbrukets investeringar utgör huvudparten, att uppta en successivt växande andel av de totala investeringarna. Från och med 1950 har andelen därefter år från år minskat och uppgick 1955 till 7,1 procent. Jordbrukets investeringar i nya ekonomibyggnader har under de senaste fem åren volymmässigt kraftigt minskat, vilket liksom den inträdda stagnationen i jordbrukets nyanskaffningar av maskiner efter 1950 torde få ses som ett uttryck för att en »normalisering» inträtt efter de första efterkrigsårens livliga rationaliseringsverksamhet. Investeringarna i k r a f t v e r k e n har expanderat så gott som oavbrutet under hela efterkrigstiden fram till 1953. Från 1953 till 1954 skedde dock en minskning, vilken fortsatte under 1955. I fasta priser har kraftverksin^ vesteringarna under de senaste tio åren ökat med inte mindre än ca 115 procent, och de svarade 1955 för 5,7 procent av de totala bruttoinvesteringarna mot endast 3,4 procent före kriget. Det näst varuproduktionen största investeringsområdet är samfärdseln, som 1955 svarade för cirka 26 procent av de totala investeringarna. Inom samfärdseln har särskilt v ä g - o c h g a t u a r b e t e n a uppvisat en kraftig tillväxt. Detta får ses mot bakgrund av bilismens och städernas expansion. Från 1946 till 1955 har uppgången varit inte mindre än ca 125 procent. Detta 1

Jfr Lars Lindberger: Investeringsverksamhet och sparande, SOU 1956- 10 under°1948 d och ri 1949 nVeSteringar * b y g g n a d e r o c h anIä gg™ngar skedde dock en tillbakagång

158 Diagram VI: 1 b. Olika investeringsområdens volymmässiga utveckling åren 1946—1955 Index 1946 = 100 300 280 .Egentlig industri -Kraft- och belysn.v., gasv.

•Komm.-medel -Jord- och skogsbr., fiske

-Väg- och gatuarbeten

/

220 200 180 160

KO *1?0 100

8Q 1946

1952 1953

195*1 1955

innebär dock delvis en återhämtning från en under kriget relativt sett nedpressad nivå och deras andel av de samlade bruttoinvesteringarna var 1955 värdemässigt densamma som före kriget. Investeringarna i övriga k o m m un i k a t i o n s m e d e l , d. v. s. järnvägar, telekommunikationer, handelsflotta, flyg m. m., har under efterkrigstiden, med undantag för 1949 och 1953, svarat för en tämligen konstant andel — omkring 19 procent — av de totala investeringarna. Nedgången 1949 får ses som ett resultat dels av konjunkturdämpningen, dels av de skärpta importrestriktionerna. Särskilt kraftig var minskningen för investeringarna i handelsflottan, men även motorfordon och flyg visade en nedgång. Investeringsandelens ökning 1953 sammanhängde huvudsakligen med ökade investeringar i handelsflottan. Denna post har över huvud taget undergått betydande fluktuationer under efterkrigstiden, vilka delvis kan ha berott på konjunkturförhållandena men

159 Diagram

VI: 1 c. Olika investeringsområdens utveckling åren 1946—1955

volymmässiga

Index 1946 = 100 300

/

/ 280

i'

— — —— Distribution

1 1 1

260 Militärt

1 /'—

— . . . _ — Skolor 220

S' 200

/

^ **"

/ KO

//

V

/'/

—>

s

>

/

*• ^»t

» / 1

/'' \ * N . / * '

>

If

// / i >i

.X"*

80 M

I/S

/ 4

16Q

s' / ""

m

M

1953 Wi

sannolikt till största delen förorsakats av tillfälliga fluktuationer i leveranserna. Ett fartyg upptas nämligen i beräkningarna som investering först vid leveranstillfället. Av de militära investeringarna utgörs endast en mindre del av byggnadsoch anläggningsverksamhet. Huvudparten består av investeringar i flygmateriel, fartyg, vapen ete. De har efter 1948 stigit år från år med betydande belopp. Ökningen i fasta priser sedan 1948 kan beräknas till närmare 150 procent och deras andel i de samlade investeringarnas värde har mer än fördubblats sedan förkrigstiden. Beträffande övriga investeringsområden kan nämnas, att distributionen1 expanderat mycket starkt sedan 1952. F r å n denna tid beräknas sålunda handelns byggnadsinvesteringar ha i det närmaste tredubblats, räknat i fasta priser. De hade dock under de tidigare efterkrigsåren sjunkit till en relativt lå"" nivå. 1 Beräkningarna för denna grupp av investeringar är särskilt osäkra och inkluderar vidare endast byggnader.

160 Tabell VI: 4. De Mala bruttoinvesteringarnas procentuella fördelning på byggnader och anläggningar samt övriga investeringar åren 1938139 och åren 1946—1955 År 1938/39 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955

Byggnader och anläggningar

övriga investeringar

63,2 60,5 60,8 57,8 58,9 55,1 53,9 55,5 56,1 56,0 56,2

36,8 39,5 39,2 42,2 41,1 44,9 46,1 44,5 43,9 44,0 43,8

Under de senaste åren har också, i enlighet med rekommendationen i 1950 års långtidsutredning, investeringarna inom grupperna skolor, sjukvård, sociala ändamål, förvaltning m. m. samt vatten och avlopp m. m. stigit i mycket snabb takt. Investeringsökningen för dessa grupper överstiger betydligt genomsnittet för de totala investeringarna. Därtill har ett flertal faktorer bidragit, bland vilka kan nämnas förändringar i befolkningens storlek, sammansättning och lokalisering. Växande antal barn och åldringar samt inflyttningen från landsbygden till tätorterna har medfört större anspråk bl. a. på skolor och sjukhus. Samtidigt har tätorternas tillväxt ställt ökade krav på sådana investeringar, som sammanhänger med bostadsbyggandet, t. ex. vatten- och avloppsinvesteringar.

3. Investeringarnas art Ett karakteristiskt drag för investeringsutvecklingen under efterkrigstiden har varit en relativ nedgång för byggnads- och anläggningsverksamheten samt en motsvarande uppgång för gruppen övriga investeringar, vartill hänförs investeringar i maskiner, apparater och transportmedel m. m. Som framgår av tabell VI: 4 upptog byggnader och anläggningar drygt 63 procent av de totala investeringsutgifterna 1938/39. År 1951 uppgick andelen till knappt 54 procent, varefter den visat en smärre uppgång och under de fyra senaste åren hållit sig omkring 56 procent. Av tabell VI: 5 slutligen framgår att fördelningen mellan ny- och reinvesteringar samt underhåll sedan tiden före kriget varit relativt stabil. Under 1948—1952 framträder dock en mindre ökning av den del av investeringarna, som bokförts som underhåll.

161 Tabell VI: 5. De totala bruttoinvesteringarnas procentuella fördelning på nyoch reinvesteringar samt underhåll år 1938139 och åren 1946—1955 År

Ny- och reinvesteringar

Underhåll

1938/39 .... 1946 1947 1948 1949 1950 J951 1952 1953 1954 1955

68,9 69,9 70,3 66,6 65,1 66,9 66,7 67,0 68,8 70,0 69,1

31,1 30,1 29,7 33,4 S4,9 33,1 33,3 33,0 31,2 30,0 30,9

Önskemål om ny- och reinvesteringar

under det närmaste

årtiondet

1. Primäruppgifterna om investeringsönskemålen och deras behandling »Behoven» av investeringar i ett progressivt samhälle är alltid i princip obegränsat stora. Man kan, om ingen hänsyn tas till begränsade resurser, önska sig hur rymliga bostäder, hur magnifika sjukhus och skolor, en h u r långt driven mekanisering av industrin som helst inom given teknisk ram. De planer, som görs upp för olika områden, eller de mera allmänna önskemål man formulerar, utgår också notoriskt från helt olika förutsättningar i fråga om begränsningen i resurserna. Förutsättningarna är bl. a. helt olika på det privata och det offentliga området. Inom den privata sektorn är det närmast förväntningarna om marknadsutvecklingen för produkter och produktionsfaktorer samt om de tekniska förutsättningarna, som fäller utslaget. Men vidare inverkar sådana faktorer som de enskilda företagens beräkningar rörande sin kapacitet att göra investeringar, både med hänsyn till sin egen finansiella utveckling samt möjligheten och villigheten att öka dem genom lån. De kommunala investeringsplanerna görs upp utan närmare kännedom om de behov, som gör sig gällande på andra områden. Önskemålen dämpas på samma sätt som de privata av finansiella överväganden, möjligheten att inrymma investeringskostnaderna inom den ram, som bestäms av kommunal beskattning och avgifter, utsikterna till statliga bidrag samt möjligheten och villigheten att uppta lån. De utformas ofta i förhoppning att utverka ökade statliga bidrag. På de områden, som omhänderhas av statliga mgndigheter, är den primära utformningen av önskemål och planer starkt decentraliserad till ämbetsverk, kommittéer och affärsdrivande verk. Planläggningen inom de 11 — 561653

162 sistnämnda är givetvis åtminstone delvis bestämd av förväntningar om utvecklingen av det ekonomiska läget. Men alltjämt gäller, att det för det enskilda statliga organet inte är möjligt att överblicka statens finansiella möjligheter, sådana de utformas mot bakgrund av den allmänna ekonomiska utvecklingen. De uppgifter om investeringsönskemål vi erhållit har i vissa fall varit nedbantade av vederbörande centrala myndighet i syfte att få fram en mera realistisk plan. I andra fall har det framlagda materialet mera karaktären av ett idealprogram. Vidare måste man räkna med att önskemål och planer i vissa fall är mera noggrant genomräknade och att möjligheterna till besparingar mera energiskt utnyttjats än i andra fall. Slutligen har vissa uppgiftslänmare genomarbetat planer för en längre period, medan i andra fall planeringen är mycket kortsiktig. Det har inte heller varit möjligt att samla in fullständiga uppgifter från alla tänkbara investerare. Önskemal och planer har då fått ersättas av ett försök till en prognos. Dessa växlande förhållanden gör att det möter oöverstigliga svårigheter ait på ett mera definitivt sätt bearbeta materialet, så att man får fram jämförbara siffror. Vi måste i varje fall bestämt varna för att jämföra önskemålens omfattning för olika områden och därav dra ytliga slutsatser angående behovens relativa storlek; en hårt nedbantad plan från ett håll kan i själva verket efter granskning visa sig leda fram till ett oprutbart behov, som är större än det man kommer fram till på ett annat område, där mycket större önskemål framkommit, som dock är av en mera yvig och osovrad karaktär. Dessa förhållanden har begränsat möjligheterna att på basis av det insamlade primärmaterialet komma fram till ett förslag till investeringsavvägning utifrån vissa prioritetsgrunder. Vad vi kunnat göra är i första hand att ange de olika beräkningarnas grunder och art. Detta har skett i det närmast följande avsnittet. Denna granskning har med nödvändighet blivit relativt ytlig och preliminär. Uppgifterna från olika håll har varit summariska eller ofullständiga. En verkligt detaljerad budgetbehandling, sådan som normalt företas inom kommunala och statliga verk, enskilda företag och andra institutioner, har det ej kunnat bli fråga om. En dylik kan endast göras inom ramen för det löpande arbetet inom olika offentliga och privata institutioner. Vad vi i ett senare avsnitt om investeringsavvägningen sökt genomföra är dels en diskussion av prioritetsgrunderna för den ekonomiska politik, som inriktas på investeringsområdet, dels en preliminär diskussion av möjligheterna till och konsekvenserna av en begränsning av programmen för olika områden. Till denna diskussion har knutits två alternativ för en fördelning av investeringarna, som vi ansett lämpade som en utgångspunkt för den slutliga utformningen av den på investeringarna inriktade politiken och som i varje fall på ett konkret sätt illustrerar konsekvenserna av begränsningen i våra resurser.

163 2. Allmänna utgångspunkter Vid våra förfrågningar om behovet av ny- och reinvesteringar har som utgångspunkt beträffande den samhällsekonomiska utvecklingen angetts fortsatt full sysselsättning. Uppgiftslämnarna har vidare anmodats basera sina beräkningar på antagandet att bruttoinvesteringarna från 1955 till 1960 kan väntas öka med 20 procent och från 1955 till 1965 med 40 procent, eller i genomsnitt för tioårsperioden med drygt 3 procent per år. Uppgiftslämnarna uppmanades vidare att pröva, huruvida investeringarna, åtminstone under de närmaste fem åren, kunde hållas inom nuvarande volym. De uppmanades därjämte att vid uppgörandet av planerna ta hänsyn till de begränsningar i investeringsmöjligheterna, som kunde föranledas av otillräckliga personalresurser för projektering samt för ökning av de mot de nya anläggningarna svarande personalkategorierna. Även om sålunda för flertalet områden getts samma allmänna förutsättningar, måste man utgå från att en stor del av uppgiftslämnarna på icke preciserbart sätt påverkats av sin egen uppfattning om utvecklingen. 3. Investeringsönskeinål inom olika näringsgrenar Jord- och

skogsbruk

Jordbrukets investeringar uppvisade under de fem första efterkrigsåren en successiv stegring men har under 1950-talet stagnerat. Till viss del är detta avhängigt av en strukturförskjutning inom jordbruksnäringen med åtföljande minskning i behovet av bl. a. ekonomibyggnader. Bland annat är nedgången i häst- och nötkreaturantalet en bidragande orsak till detta. På grundval av detta förhållande har statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader antagit, att investeringarna i ekonomibyggnader under närmaste femårsperioden kommer att ligga på ungefär samma nivå som under de senaste åren. Vad jordbruksnäringens maskinanskaffning beträffar, får hänsyn tas dels till behovet av nya maskiner för ersättning av utrangerade, dels till den alltjämt pågående ökningen av beståndet. För jordbrukstraktorer beräknar jordbrukets utredningsinstitut att ersättningsanskaffningen successivt skall komma att öka i framtiden. Å andra sidan väntas nyanskaffningen avta som följd av att en viss mättnad inträtt. Traktorbeståndet har under de gångna tio efterkrigsåren ökat med ca 90 000 till drygt 120 000. ökningen lör de närmaste tio åren väntas bli endast ungefär hälften så stor. I mitten av 1960-talet förutses sålunda antalet komma att uppgå till omkring 170 000. I viss mån kommer utvecklingen av inköpen av övriga arbetsmaskiner och redskap att bli beroende av traktoriseringens omfattning. Dessa inköp kan nämligen konstateras följa traktoranskaffningen med en viss eftersläpning, varför man kan emotse fortsatta stora inköp av arbetsredskap även vid en långsammare tillväxt i traktorbeståndet.

164 Sammanfattningsvis torde man k u n n a räkna med att de årliga investeringsutgifterna inom jordbruket under de närmaste åren kommer att hålla sig på den under senare år uppnådda nivån. Under utgångsåret 1955 sjönk emellertid jordbrukets investeringar mera tillfälligt som en följd av det dåliga skördeutfallet och kreditsvårigheterna. Denna nedgång kan emellertid beräknas bli delvis återhämtad och därmed skulle investeringarna i genomsnitt för de närmaste fem åren komma att ligga ca 50 miljoner kronor högre än under utgångsåret. Någon inventering av skogsbrukets framtida investeringsbehov har ej kunnat företas. Den framtida ökningen av skogsavverkningarna i förening med skogsvårdsarbetenas vidgade omfattning, byggandet av skogsvägar och mekanisering av skogsarbetet syns dock medföra en väsentlig stegring av skogsbrukets investeringar. industri De sex krigsåren medförde ett avsevärt avbräck i industrins investeringar (jfr diagram V: 3, s. 119). Främst drabbades skogsindustrierna, som fick sina marknader väsentligt beskurna, och konsumtionsvaruindustrierna. Metall- och verkstadsindustrierna samt kemiska industrin kunde såsom vikliga delar av beredskapen bättre hålla investeringarna uppe. Även verkstadsindustrin kännetecknades dock av stagnation. Om man gör tankeexperimentet att jämföra investeringarna under kriget med de investeringar, som k u n n a t förväntas vid en fortsatt fredlig högkonjunktur, får man en siffra på det sammanlagda bortfallet på närmare 2 miljarder kronor i 1954 års priser. Detta motsvarar i stort sett investeringarna under ett av efterkrigsåren. Jämförelsen kompliceras emellertid av att investeringarna under kriget i stor utsträckning hade ren beredskapskaraktär. Detta gäller i hög grad 1942 och 1943, då investeringarna låg på förhållandevis hög nivå. Bland a n n a t gjordes dessa år mycket betydande investeringar i skifferoljeutvinning, lin- och hampberedningsverk samt torvframställning. Men åtskilliga storinvesteringar gjordes också, vilka hade närmare anknytning till efterkrigstidens expansion, bl. a. i varv och bilfabriker samt wallboardfabriker. Den låga investeringsnivån medförde, att den maskinella utrustningen nätt och jämnt kunde ökas i takt med arbetarpersonalens ökning. Sannolikt ä r detta en av orsakerna till att produktionen per arbetstimme inte kunde höjas under kriget. Nytillskottet av arbetskraft var dock under krigsåren fortfarande ganska stort. Trots beredskapen var industriarbetarstyrkan redan 1942 lika stor som 1939 och vid krigsslutet var den 16 å 17 procent större än vid krigets början. De har skildrade förhållandena medförde, att man vid krigsslutet hade stora latenta investeringsbehov. Dessa tenderade snarast att öka under de första efterkrigsåren. De framdrevs i första hand av en på flera områden s t a r k t ökad efterfrågan, i andra hand av behovet att ersätta under kriget försliten materiel, som då ej kunnat erhållas, och i tredje hand av en önskan

165 Däbell VI: 6. Industriinvesteringarnas procentuella huamdgrupper

fördelning

på

skilda:

Årsgenomsnitt olika perioder Industrigrupper

Genomsnittlig fördelning i procent åren 1337—39

1940-45

1946-51

1952-53

3,4 35,8 7,4 5,7 13,3

M

3,0 40,7 7,0 5,2 8,9 2,3

2,2 44,4 7,1 5,4 11,3 3,3

6,1 41,1 4,9 4,7 17,3 2,9

Läder-, hår- och gummivaruindustri

13,9 7,5 2,8 64

10.0 7;8 2,3 12,8

7,9 8,9 2,3 7,2

7,8 4,9 1,6 8,7

36,0 6,2 6,5 17,3 3,6 8,6 4,5 1,8 9,0

Summa industrier

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

Gruvindustri

Massan, pappers- o. wallboardindustri Pappersvaru- o. grafisk industri Livsmedels- o. njutningsmedeisindu-

j

1954-55

o6'5

i

att i p r a k t i k e n omsätta de många nya tekniska landvinningar, som gjorts under kriget. Därtill kom under efterkrigstiden ett tidigare helt okänt förh a l a n d e , nämligen att industrins tillgång på arbetskraft i stort sett upphöjde att stiga (jfr den streckade kurvan i diagram V: 3). Investeringarna gick genast efter krigsslutet snabbt i höjden. Den period av reinvestering och utbyggnad, som följde, varade obruten i stort sett till börj.an av S951. Den avbröts av en period av avmattning i investeringarna, som pågick t. o. m. 1953. Därefter har följt en genom ekonomisk-politiska åtgärder dämpad expansion, som i stort sett fortfarande pågår. Åren 1946—1951 präglades av en tämligen j ä m n och hög investeringsnivå. Till synes har investeringarna i ganska ringa grad påverkats av de konjunkturvariationer, som ägt r u m under perioden och som kan avläsas i andra serier. Detta torde delvis bero på att investeringarna i ett stort a n tal fall avsåg mycket stora utbyggnader, vilka sträckte sig över flera år Ett betydande antal större industrianläggningar har till väsentlig del byggts under denna period. Bland dem kan nämnas järnverk i Luleå, varv i Uddevalla, eeinentfabrik i Stora Vika, wallboardfabriker i Skinnskatteberg, Piteå Katrinefors, Pilgrimstad och Vrena, oljeraffinaderi i Göteborg, fosfatfabriker i Norrköping och Uddevalla, kalkkvävefabrik i Köping. Trots att dessa helt nya anläggningar är av mycket betydande omfattning, faller dock den l»ngt övervägande delen av utbyggnaden på äldre redan förefintliga anläggningar. Bland annat kan nämnas, att den mycket betydande utbyggnaden av den mekaniska verkstadsindustrin ägt rum utan att några större helt nya anläggningar tillkommit. Ett väsentligt drag i investeringsbilden under denna första efterkrigspen o d är förskjutningen i investeringarna mot metall- och verkstadsindustrin.

166 Detta framgår enklast av tabell VI: 6, som anger investeringarnas procentuella fördelning på skilda huvudgrupper under olika perioder. Därav framgår, att investeringarna inom denna huvudgrupp under den här skildrade perioden uppgick till närmare 45 procent av hela investeringsbeloppet inom den egentliga industrin. Dominansen för denna huvudgrupp är större än under själva krigsåren. Den avmattning i investeringarna, som följde på denna period och som framför allt satte sin prägel på 1952 och 1953, hade flera orsaker och det är svårt att klart bedöma deras inbördes betydelse. En väsentlig orsak var otvivelaktigt den mättnad i efterfrågan, som först märktes inom textilindustrin och som därefter gav sig tillkänna inom skogsindustrin och verkstadsindustrin. Denna företeelse var internationell och hade delvis också samband med koreakrisen. En annan faktor, som troligen dock bade något mindre verkan, var att ganska stora utbyggnader omkring 1950—1951 hade nått sin fullbordan, vilket framför allt gäller stålverken. Nedgången i investeringarna 1952 och 1953 var betydande och de beräknade investeringarna 1953 utgjorde endast omkring 70 procent av 1950 års toppnivå. Uppenbart är, att den kraftiga prisstegringen även förlänat dessa beräkningar en betydligt ökad osäkerhet, men många andra indikatorer tyder också på samma utveckling. Som kan avläsas i diagram VI: 2, var tillbakagången speciellt markerad inom textil- och beklädnadsindustrierna, metall- och verkstadsindustrierna samt vid järnverken. Massa- och pappersindustrierna var däremot ganska oberörda liksom den kemiska industrin. Den kraftiga ökningen inom gruvindustrin sammanhängde huvudsakligen med de stora investeringar, som blev en följd av övergången till underjordsbrytning i Kiruna. Det är naturligt att räkna med att industrins bruttoinvesteringar på längre sikt ökas allteftersom produktionskapaciteten byggs ut och anläggningstillgångarna ökas. Dels bör behovet av ersättning av gammalt kapital Ökas, dels bör, om man räknar med att industrins expansionstakt skall upprätthållas, nyinvesteringarna stå i viss relation till de redan befintliga anläggningarna eller den uppnådda kapaciteten. I syfte att belysa detta har indextal beräknats, som anger investeringarna i relation till a) produktionsvolymen, b) anläggningsvärdena, c) förbrukningen av elektrisk energi. 1 Resultatet har återgetts i diagram VI: 3. De tre kurvorna på diagrammet följs relativt nära åt. Anläggningstillgångar och elkraftförbrukning har dock enligt de beräkningar, som ligger till grund för diagrammet, stigit snabbare än produktionen. Detta återspeglas i det förhållandet, att investeringarna vid periodens slut stod i ungefär samma relation till anläggningstillgångar och elkraftförbrukning som vid periodens början, men att de ökats i förhållande till produktionsvolymen. Slutsatserna av denna jämförelse måste dras med största försiktighet. 1 Alla värden har omräknats i 1954 års priser. För uppskattningen av industrins anläggningsvärden redogörs i bilaga 7.

167 Diagram VI: 2. Investeringsulvecklingen inom vissa industrigrenar åren 1937—1955 Svarta staplar avser byggnader och anläggningar; vita staplar maskiner, transportmedel m. m. Milj.kr

39 I41 I I43I I45 I I47I I49I I51I I »I 5I5

1997 39

55 II M I4M H47I M49 II 39 41 3 45 51 _ 53

100 Pa/>per&6ruk

55 DaDDDpaDyMMUUMllUMi

' 45

168 Diagram VI: 3. Industriinvesteringarna utrustning och energiförbrukning åren

i relation till produktionsvolym, förefintlig samt industrins produktionsutveckling 1937—1955

\ndcx 1937-39 = 100 200-

Index 1937-39-100 /nvesfer/ntjar »50fi//förefinf/ty

/ re/o/ion ufrus/-n/rtq

140130<rt/| _ /ivester/ntjor / re/a/ion M/ erterg/ förbrt/J<r7/rra

100 90 80 70 1937

Beräkningarna av anläggningstillgångarna är relativt osäkra. Detsamma gäller fastän i mindre mån investeringsvolym och produktionsvolym. Förhållandet till elkraftkurvan påverkas av förskjutningar mellan motorer och termiska ändamål i elkraftens användning; den senare typen av användning har relativt sett ökat efter kriget. Man får vidare hålla i minnet, att kriget med dess bristförhållanden och den därpå följande avvecklingen av dessa medfört rubbningar i utvecklingen; investeringarna under kriget hade delvis en abnorm beredskapskaraktär. Så mycket är emellertid klart, att investeringarnas intensitet kraftigt ökats 1946—1951 och därefter fallit tillbaka ungefär till sin tidigare nivå. Denna förskjutning har sammanfallit med en relativt snabb ökning av industriproduktionen 1946—1951 och en långsammare stegring under senare år.

169 Det finns givetvis ett samband mellan produktionsökningen och investeringsintensiteten. Men detta är invecklat, och det är därför vanskligt att u r diagrammet dra slutsatser, som möjliggör en extrapolation för framtiden. Några sådana komplikationer skall h ä r beröras. Investeringarnas inverkan på produktionen beror på de samtidiga tekniska framsteg, som inkorporeras i de nya kapitalföremålen. Man har exempelvis anledning förmoda, att under kriget nya tekniska möjligheter anhopats och att de investeringar, som gjordes närmast efter kriget, därför hade en relativt hög effektivitet. Vidare måste man beakta variationer i utrangeringen av gammalt kapital med lägre effektivitet. Investeringarna k a n vidare periodvis h a skapat en viss överkapacitet, som kunnat fullt utnyttjas först under en senare period. Detta torde i relativt hög grad gälla investeringarna under 1946—1951 vilka törst under senare år kunnat fullt utnyttjas. Slutligen växlar förhållandet mellan investeringsintensitet och produktionstillväxt med förändringar i industriproduktionens sammansättning. Alla dessa faktorer kan rubba relationerna mellan industriproduktion och investeringar under kommande år. De relationer, som belysts i diagrammet motsäger dock inte den arbetshypotesen, att investeringarna bör stiga i minst samma takt som industriproduktionen ( = oförändrad investeringsinlensitet), om man vill behålla de senaste årens stegringstakt hos industriproduktionen och att investeringsintensiteten bör ökas, om man vill öka stegimgstakten. En produktionsökning med 25 procent under en femårsperiod borde da motsvaras av en ökning av investeringarna med kanske 30 procent eller uttryckt i absoluta tal omkring 600 miljoner kronor fram till 1960. Denna slutsats är dock inte mycket mer än en gissning. Det vore önskvärt att kunna ange vad en sådan ökning av bruttoinvesteringarna skulle innebära i fråga om industrikapitalets tillväxt. En sådan beräkning erbjud r emellertid stora svangheter, främst på den grunden att en uppskattning måste göras av hur stor del av bruttoinvesteringarna, som får karaktären av refnvesterin° V S n ' H J a r a S a V 6 n f ö r s l i t n i n g a v gammalt kapital. En viss vägledning kan man emellertid få av ett studium av utveeklingen under det senaste årtiondV DeTna s u l f a t t e t b f i r TJ' 0 ? d t e n J Ö 1 J a n d e s t ä l l n i n g e n utgår från där vunna resultat. Det bor dock understrykas, att trots all noggrannhet i de grundläggande m

PaSS

Säkert a t t d e t föl ande

S "av "en ^principiell r V uppläggning ^ ** ° av problemställningen. ' J * ^ u d L c färtaraktartn I tabellerna VI: 7 och VI: 8 har sammanställts data angående investeringar katt^erioÄ °f\ s * s s e l s ä t t n i n g dels för perioden 1946-1955. deL for Perioden 1955-1960 - det senare i anknytning till antaganden som gjorts i detta betankande I tabell VI: 7 har uppgifter om förändringar i kapitafutrust ningen och de årliga bruttoinvesteringarna sammanställts. På basis av brand7ör! Ä 3 £ S ^ • ^ , ^ ^ f U t r U S t n i n g ' S k l t e t 3 V 1 9 5 5 "PPskattatsTa aft ett ateranskaffningsvarde av omkring 30 miljarder kronor. Räknat i samma I riser var motsvarande tio år tidigare omkring 17 miljarder kronor SåTeÖ k g värde med M A S T S \3 t l j 3 r d e r " n d e r t i o å - P - i o d e n 1946-1955, e l t r m f , i genomsnitt 1,3 miljard per år. Motsvarande bruttoinvestering var 1 7 miljard

ZfrlVfall sfuTrr

F

Cn å d i g

™™^in

av 0,4 miljard. Att denna

g silira utfaller så lågt kan förklaras av att reparationer och underhåll till ett värde

170 Tabell VI: 7. Tillväxten

av industrins

kapitalutruslning

åren

1946—1960

Miljarder kronor i 1954 års priser Antaganden för perioden 1956-1960

Faktisk utveckling 1946-1955

Ökning av kapitalutrustningen Bruttoinvesteringar

Tabell VI: 8.

Totalt

Genomsnitt per år

Totalt

Genomsnitt per år

13 4 17

1,3 0,4 1,7

7,5 2,5 10

1,5 0,5 2,0

Tillväxt av arbetsstyrka, kapitalutrustning inom industrin åren 1946—1960 Indextal: periodens första år = 100

och

produktion

Faktisk utveck- Antagande för perioden ling 1946—1955 1955—1960 (5 år) (9 år) Antal anställda Kapitalutrustning Produktion Produktion per anställd

104 155 129 125

108 125 9

av ca 8 miljarder kronor ligger utanför kalkylen och att denna post troligen inkluderar viss nyproduktion av kapitalutrustning. F ö r perioden 1956—1960 h a r bruttoinvesteringarna antagits öka med i genomsnitt 300 miljoner för perioden (motsvarar en ökning med 600 miljoner fram till 1960, jfr ovan). Reinvesteringarna har ökats till 0,5 miljard per år. Resultatet blir en ökning av kapitalutrustningens värde med 7 1/2 miljarder under femårsperioden 1956—1960. I tabell VI: 8 har dessa förändringar jämförts med motsvarande förändringar i antal anställda och produktion. Att genom en jämförelse mellan de två perioderna dra slutsatser om den produktionsökning, som svarar mot kapitalutrustningens tillväxt, är mycket vanskligt, vilket motiverar tabellens frågetecken. Den årliga relativa tillväxten i kapitalutrustningen blir ungefär densamma under de två perioderna. Antalet anställda växer under båda perioderna relativt långsamt, dock snabbare under den senare. Kan detta ge anledning räkna med en något snabbare stegring av industriproduktionen? De förhållanden, som påpekats i det föregående, gör denna fråga vansklig att besvara. Möjligheten av en överskattning av kapitalutrustningens ökning 1946— 1955, eftersläpningar i reinvesteringarna under krigsåren, möjligheten att en viss överkapacitet skapats, som kan utnyttjas under de kommande åren, samt svårigheten att överblicka de tekniska och strukturella förändringarna motiverar återhållsamhet i slutsatserna. Det anförda kan därför endast fylla uppgiften att ange en problemställning, antyda vissa storleksordningar samt peka på behovet av fortsatta studier och forskning.

171 Kraft- och

belysningsverk

Kraftproduktionen i hela landet nådde 1955 upp till 25 miljarder k W h . Under en lång följd av år har förbrukningen av elektrisk kraft ökat i j ä m n takt — ökningen har uppgått till 6 å 7 procent årligen, vilket innebär en fördubbling vart elfte år. Under perioden fram till 1961 räknar man med att förbrukningen skall stiga med ca 1,7 miljard k W h årligen. 1 Det motsvarar ett krafttillskottsbehov av Harsprångets storlek under vart och ett av de närmaste åren. För femårsperioden därefter, 1961—1965, uppskattas den årliga ökningen till ca 2,3 miljarder kWh. Med utgångspunkt från dessa belastningsprognoser har statens vattenfallsverk och den privata kraftindustrin kalkylerat utbyggnadsbehovet under den närmaste tioårsperioden tör hela landets produktions- och distributionsanläggningar för elektrisk kraft (bilaga 9). Vid utbyggnadsprogrammets utformning har, i syfte att säkerställa en önskvärd torrårsreserv, som målsättning uppställts en höjning av marginalen mellan kraftproduktionen under normalår och den beräknade förbrukningen. Vid ett genomförande av planerna kommer utbyggnadsgraden 2 att stiga från nuvarande ca 99 procent till det eftersträvade ur ekonomisk synpunkt optimala värdet 110 procent 1965, och de utbyggnadsbara vattenkraftresurserna, som uppskattas till ca 80 miljarder kWTh, blir tagna i anspråk till omkring sex tiondelar. De mot programmet svarande kostnaderna uppgår under perioden 1956—1960 till ca 950 miljoner kronor per år och under perioden 1961—1965 till ca 1 080 miljoner kronor per år. Jämfört med 1955 innebär detta en årlig genomsnittlig ökning med 215 resp. 347 miljoner kronor. Härtill kommer investeringskostnaderna för fj ärr värmeverk, vilka beräknats uppgå till i genomsnitt 37 miljoner kronor per år under första femårsperioden och till 40 å 80 miljoner kronor under den andra. Handel Såsom berörts i redogörelsen för efterkrigstidens investeringsutveckling, har handeln 3 expanderat mycket kraftigt under de tre senaste åren. Härigenom torde det uppdämda byggnadsbehovet inom handeln i viss utsträckning ha nedbringats. Alltjämt syns dock föreligga ett betydande ackumulerat behov av lokaler, då handelns investeringar under de tidigare efterkrigsåren hölls nere i högre grad än andra näringsgrenars. Hur mycket det aktuella behovet uppgår till, är omöjligt att uttala sig om. Ett uttryck för eftersläpningen är dock den stora skillnad, som rått mellan önskemål om byggnadstillstånd och tilldelning av dylika. För 1955 motsvarade ansökningarna om byggnadstillstånd ett belopp, som var sex gånger större än det 1 Jfr »1955 års CDL-prognos för elbehovens utveckling under den närmaste 10-årsperioden». 2 Utbyggnadsgraden utgör förhållandet mellan den vid normal vattentillgång producerbara energin och det totala energibehov, beträffande vilket obligatorisk leveransskyldighet föreligger 3 Uppgifterna avser endast handelns byggnader.

172 faktiskt medgivna. Till detta kommer, att varuvolymens löpande expansion inom handeln skapar ytterligare investeringsbehov. Vidare anmäler sig investeringsbehov av betydande omfattning, om det av 1955 års oljelagringskommitté diskuterade utbyggnadsprogrammet för oljelagring förverkligas. Kostnaden för sistnämnda projekt har beräknats till omkring 300 miljoner kronor under den närmaste femårsperioden. Trots vanskligheten att siffermässigt precisera storleken av önskemålen om investeringar inom handeln — vilka avser både fristående och i bostadshus inrymda lager-, affärs- och kontorslokaler, hotell, restauranger, teatrar och biografer — har vi uppskattningsvis räknat med att de årligen kommer att ligga i genomsnitt omkring 200 miljoner kronor över 1955 års faktiska investeringsutgifter. Hur mycket av denna ökning, som kan realiseras, är givetvis beroende av den allmänna investeringsavvägningen. Med hänsyn bl. a. till de betydande rationaliseringsbehoven syns dock en ökning av handelns andel av investeringsutrymmet vara önskvärd. Kommunikationsmedel Ökningen av ny- och reinvesteringarna i kommunikationsmedel under efterkrigstiden, drygt 60 procent, hänför sig i huvudsak till de senaste fem åren. Investeringsutvecklingen för olika slag av kommunikationsmedel — flyg, båt, bil, järnväg, post och tele — har emellertid varit starkt skiljaktig. Medan sålunda motorfordonsinvesteringarna sedan 1946 i det närmaste tredubblats, har däremot flygväsendets investeringar i stort sett successivt minskat. Handelsflottans investeringar var i fjol ca 20 procent större än första efterkrigsåret och investeringarna i järnvägar, tele och post nådde efter en period av uppåtgående en toppunkt 1953 för att därefter stagnera och t. o. m. gå tillbaka. Kommunikationsområdets framtida investeringsbehov sammanhänger huvudsakligen med strävandena till driftrationaliseringar och de ökade kraven på trafikapparatens kapacitet, som är att vänta. Som exempel på förestående projekt kan nämnas utbyggnad av järnvägarnas signalsäkerhetsanordningar, fortsatt ökning av telefontrafikcns automatisering samt över huvud taget genomförande av en i inånga avseenden önskvärd modernisering och rationalisering av verksamheten på olika områden. En strävan att utvidga kapaciteten är ett väsentligt inslag i planerna för järnvägarnas rullande materiel liksom i utökningen av antalet telefonapparater, flygoch bilbeståndet samt handelsflottan. Om statens järnvägars investeringsplan (bilaga 9) för det närmaste decenniet skulle till fullo genomföras, kommer de årliga investeringarna på detta område att uppgå till i genomsnitt ca 375 miljoner kronor, räknat i 1955 års priser. De enligt järnvägsstyrelsen erforderliga investeringarna har schematiskt följande, inbördes delvis sammanhängande, syften: 1. Reinvesteringar, av vilka kan nämnas det trängande behovet att anskaffa rullande materiel som ersättning för den under perioden mycket stora

173 tekniskt betingade och nödvändiga avgången; 2. Kapacitetshöj ande investeringar i bl. a. godsvagnar, dragkraft, bangårdar och godsmagasin; 3. Investeringar för en ur konkurrens- och allmän servicesynpunkt företagsekonomisk ofrånkomlig höjning av transportstandarden. Häribiand kan nämnas förstärkning av spåröverbyggnader, anskaffning av personvagnar och åtgärder för snabbare och bättre terminalbehandling av godsvagnar; 4. Flertalet av under ovanstående punkter redovisade investeringar kan även sägas vara investeringar i kostnadsbesparande syfte. Det gäller också den föreslagna utbyggnaden av signalsäkerhetsanläggningar, fj ärrblockering och elektrifieringen; 5. Investeringar i personalvårdande syfte eftersträvas slutligen, för att SJ i framtiden skall ha möjlighet att behålla och rekrytera eriorderlig arbetskraft. Behovet av investeringar i telefonanläggningar bestäms i stort sett av abonnent- och trafikökningen samt också av den takt, i vilken automatiseringen av telefontrafiken bedrivs. Under efterkrigstiden har apparatantalet fördubblats och uppgick 1955 till 2,2 miljoner. Eftersom man närmar sig en mättnad på telefonmarknaden, beräknar televerket (bilaga 9), att det årliga tillskottet av telefonapparater successivt skall komma att avta. Efterfrågan är dock fortfarande betydande och fram till 1966 beräknas ytterligare ca 800 000 telefonapparater behövas. Marknaden beräknas mättad, när apparatantalet stigit till ca 3,5 miljoner. Enligt televerkets planer beräknas 1965 i det närmaste alla centralstationer samt ca 6 000 av de sammanlagt 7 000 växelstationerna vara automatiserade. Vid samma tidpunkt beräknas antalet manuella rikssamtal komma att uppgå till endast hälften av det nuvarande antalet. Genom denna utveckling kommer betydande personalbesparingar att kunna göras. I övrigt avser televerkets investeringsprogram en utbyggnad av mellanortsförbindelser samt radio- och televisionsväsendet. Ett genomförande av programmet under den närmaste tioårsperioden beräknar televerket skulle medföra en årlig genomsnittlig investering på omkring 275 miljoner kronor. Inom postverket utreds för närvarande förutsättningarna för övergång till ett mekaniskt kvitteringssystem i postkassorna och i samband därmed omläggning av bl. a. postgirokontorets nuvarande bokföringssystem. Oavsett de engångskostnader, som är förknippade med genomförandet av en sådan mekanisering, r ä k n a r postverket med ökade investeringsbehov under den kommande tioårsperioden. Investeringarna inom fhjgväsendet beräknas under de närmaste tio åren uppgå till i genomsnitt ungefär 50 miljoner kronor per år, vilket är 3—4 gånger mer än under 1955. Denna kraftiga utgiftsökning, som till en väsentlig del redan beslutats, sammanhänger främst med övergången till nya och större flygplanstyper. Detta föranleder i sin tur ökade krav bl. a. på flygplatsernas kapacitet. Luftfartsverket har uppskattat att kostnaderna för flygplatser med byggnader och övrig utrustning kommer att uppgå till totalt ca 240 miljoner kronor under närmaste tioårsperiod. Enbart anlag-

174 gandet av en storflygplats innebär enligt de planer, som förelåg våren 1956, en kostnad på omkring 135 miljoner kronor. Behovet av bilar i produktionens tjänst1 — lastbilar, bussar och personbilar för yrkesmässig trafik — är svårt att siffermässigt bedöma. Den årliga anskaffningen ligger emellertid redan nu på en hög nivå och någon större ökning anser vi inte, att man behöver räkna med. ökningen av lastbilsbeståndet syns ske i relativt j ä m n takt, och nyanskaffningen skulle därför endast växa med ökningen av ersättningsbehoven. Den ökning av personbilsbeståndet, som är att vänta de närmaste åren, torde vidare endast till en sjunkande del komma att hänföra sig till personbilar i produktionens tjänst. 2 Den årliga anskaffningen av de personbilar det här gäller (droskbilar, företagens och de offentliga myndigheternas bilar o. s. v.) var redan under 1955 av en sådan omfattning, att någon stor ökning inte torde vara aktuell. Uppskattningsvis har de totala investeringsbehoven för motorfordon i jämförelse med 1955 års nivå antagits komina att öka med i genomsnitt 50 miljoner kronor per år under den första femårsperioden och med 100 miljoner kronor per år under den närmast därpå följande. Även beträffande investeringsbehoven för städernas trafikapparat saknas uttömmande uppgifter. Inom denna sektor dominerar investeringarna i Stockholms trafikapparat, vilka vid inventering av investeringsbehoven för tioårsperioden 1955—1964 angivits till omkring 500 miljoner kronor. De föreliggande investeringsbehoven inom handelsflottan sammanhänger dels med önskemålen om kapacitetsutökning, dels med den fortlöpande förnyelsen av tonnaget. Stegringen i oljekonsumlionen har medfört en kraftig ökning av efterfrågan på tankfartyg. För att den svenska handelsflottan skall kunna göra sig gällande i den internationella konkurrensen, måste vidare en ständig förnyelse ske, så att tonnaget blir snabbare och modernare. Enligt vad vi inhämtat, kan investeringarna inom handelsflottan beräknas till i genomsnitt 500—600 miljoner kronor per år under närmaste tioårsperiod. Värdet av redan nu kända svenska fartygsbeställningar vid svenska och utländska varv har approximativt uppskattats till 1,5 a 2 miljarder kronor. Väg- och gatuarbeten m. m. Under den närmaste tioårsperioden väntas bilantalet i Sverige mer än fördubblas. Enligt en av Industriens utredningsinstitut utarbetad prognos, som grundar sig på bilutvecklingen i USA under åren 1920—1926, skulle sålunda personbilantalet vid utgången av 1960 uppgå till 1—1,2 miljon och 1965 till 1,3—1,5 miljon (1955: ca 640 000). En expansion av denna omfattning ställer betydligt ökade krav på våra vägar och gator. Anspråken 1 Beträffande fördelningen av kostnaderna för bilar på olika poster jfr Meddelanden från konjunkturinstitutet, Serie B: 13. 2 Beträffande fördelningen av personbilar på investering och konsumtion jfr Meddelanden från konjunkturinstitutet, Serie B: 17, s. 19—21.

175 stiger också genom den förskjutning mot allt större och tyngre lastbilar, som håller på att ske. Med hänsyn till dessa utvecklingstendenser har delegationen för översiktlig vägplanering utarbetat ett preliminärt förslag till stamvägnät i syfte att få till stånd en långsiktig planering av vägbyggandet. Förslaget omfattar ett sammanlagt vägnät om 13 000 km, varav 1 700 k m avser vägar med dubbla körbanor och resten vägar med 7 eller 6 meters körbana. Kostnaderna för stamvägnätet har beräknats till 6,6 miljarder kronor. Härtill kominer så kostnader för sekundära vägar och gator på totalt 9—11 miljarder kronor. Enligt förslaget skulle för genomförande av detta projekt krävas sammanlagt 15—20 miljarder kronor för en tjuguårsperiod. Vid sin bedömning av kostnaderna för väg- och gatuväsendet under den närmaste tioårsperioden har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (bilaga 9) utgått dels från förslaget till stamvägnät, dels från särskilt insamlade uppgifter från ett antal städer rörande deras gatu- och väginvesteringar. Med hänsyn till den väntade trafikansvällningen, förskjutningen mot tyngre fordon och stegringen av kostnaderna för vägarnas underhåll anser styrelsen, att av de för vägar och gator inalles upptagna 15—20 miljarder kronor, som redovisas i förslaget till stamvägnät, ungefär hälften bör disponeras under den närmaste tioårsperioden. För väg- och gatuväsendet redovisas sålunda ett totalt behov på ca 9 miljarder kronor. Härav avser 3 miljarder landsbygdens stamvägar och 1 miljard städernas. För de sekundära vägarna på landsbygden beräknas behovet till 3 miljarder och för de i städerna till 1 miljard kronor. Slutligen har övrig gatu- och vägbyggnadsverksamhet inom städer och samhällen samt enskilda väginvesteringar uppskattats till 0,85 resp. 0,3 miljard kronor. Ett genomförande av dessa investeringar skulle medföra en genomsnittlig investeringsökning i förhållande till 1955 på i runda tal 250 och 700 miljoner kronor årligen under den närmaste resp. den därpå följande femårsperioden. Härtill kommer så kraftigt ökade utgifter för maskiner och traktorer. För att de eftersatta behoven med avseende på hamnar och farleder skall kunna tillgodoses, anser sjöfartsstyrelsen (bilaga 9), att dessa investeringar framdeles bör beredas ökat utrymme. Enligt styrelsens mening kräver den kraftigt expanderande importen av mineraloljor en successiv utbyggnad av lossningsanordningar och lagringsområden samt fördjupningar av infartsleder för att göra det möjligt att ta emot större moderna tankfartyg. En ut ° y g g n a d av kajer, magasin och hamnskjul anses vidare erforderlig för den kapacitetskrävande styckegodstrafiken, liksom bättre utrymme för den ökade utförseln av trävaror, j ä r n m a l m och spannmål. Under de båda närmaste femårsperioderna har de årliga kostnaderna för hamnar och farleder i genomsnitt beräknats öka med drygt 20 miljoner kronor i förhållande till 1955.

176 Vatten och

avlopp

Vid en av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen företagen inventering (bilaga 9) har framkommit, att investeringsbehoven i fråga om vatten- och avloppsanläggningar uppgår till drygt 4 miljarder kronor under den närmaste tioårsperioden. Härav avser 2,7 miljarder förbättringar av vatten- och avloppsförhållanden i redan existerande bebyggelse och 1,3 miljard löpande kostnader i anslutning till ny bebyggelse. Eftersom tillgängliga kapacitetsmarginaler redan tagits i anspråk i mycket stor utsträckning, anser styrelsen att stora uppdämda behov föreligger för bl. a. ombyggnad, utvidgning och förbättring av befintliga vatten- och avloppsreningsverk. Dessutom beräknas bebyggelse med ca 2 miljoner invånare vara i behov av helt nya eller betydligt förbättrade vatten- och avioppsanordningar. De med bostadsproduktionen direkt sammanhängande investeringarna i vatten- och avloppsledningar m. m. uppgår till inemot 2 000 kronor per lägenhet. Vid en bostadsproduktion av 65 000 lägenheter blir motsvarande investeringskostnad per år 130 miljoner kronor. Ett förverkligande av de här redovisade behoven för vatten och avlopp skulle innebära en årlig genomsnittlig investeringsökning i förhållande till 1955 med ca 125 miljoner kronor under den närmaste femårsperioden och ined ca 25 miljoner kronor under den därpå följande. Bostäder Efter kriget har bostadsproduktionen, mätt i antal lägenheter, uppgått till omkring en halv miljon eller i genomsnitt 50 000 per år. Bland annat till följd av befolkningsutveckling, inrikes omflyttning, inkomststegring och förändrade prisrelationer har emellertid efterfrågan på bostäder kommit att betydligt överstiga tillgången. Produktionen har därför inte räckt till för att avveckla den bostadsbrist, som rått sedan kriget. En viss uppfattning om bostadsbristens storlek ger de uppgifter om antalet bostadssökande, som insamlas av bostadsstyrelsen. Enligt dessa uppgick i början av 1956 antalet registrerade sökande, som är bosatta i anmälningskommunen och som saknar egen lägenhet, till 106 000. Dessa sökande representerar — i den mån deras behov är aktuellt. — ett marknadsmässigt lägenhetsunderskott. Härtill kommer ett stort antal sökande, som önskar förbättra sin bostadsstandard. Med hänsyn till de allvarliga sociala och ekonomiska svårigheter, som följer av en stor och långvarig bostadsbrist, framstår det som synnerligen angeläget, att bristen snabbt avvecklas. Att detta sker under de närmaste åren, är så mycket mer angeläget, som en ytterligare ef terfrågeökning är att vänta under loppet av 1960-talet. Då ställs nämligen bostadsmarknaden inför ytterligare påfrestningar, genom att de stora årskullarna från 1940-talet uppnår giftermålsåldern. Härtill kominer att de eftersatta saneringsbehoven blir allt mer trängande.

177 Vid en beräkning av de framtida investeringsbehoven på bostadsområdet tar hänsyn tas bl. a. till den nuvarande bostadsbristen och till den nytillkommande bostadsefterfrågan. Vad den rådande bostadsbristen beträffar, måste beräkningarna baseras på relativt osäkra antaganden om det aktuella lägenhetsunderskottet i tätorterna. Vid beräkning av den nytillkommande efterfrågan måste antaganden göras bl. a. om olika demografiska faktorer och om den relativa hyresnivåns utveckling, något som för närvarande är vanskligt att förutse. Därutöver måste antaganden göras rörande den genomsnittliga byggnadskostnaden. Exakta beräkningar av investeringsbehovet är därför förknippade med i det närmaste oöverstigliga svårigheter. Någon kalkyl av investeringsbehovet på bostadsområdet har därför inte heller gjorts, utan bostadsstyrelsen har uppskisserat ett minimiprogram (bilaga 9). Som riktpunkt för den produktionsnivå, som bör eftersträvas under tioårsperioden 1955—1965, har bostadsstyrelsen uppställt en produktionsvolym av 650 000 lägenheter. Därutöver har vissa antaganden gjorts om nyproduktionens fördelning på olika hus- och lägenhetstyper samt om kostnaderna per lägenhet. Riktpunkten för nyproduktionen har av bostadsstyrelsen beräknats med utgångspunkt från olika uppskattningar av produktionsbehovet för tätorter å ena sidan och för landsbygden å den andra. För tätorterna har man räknat med en fortsatt expansion och därför med en ökning av det erforderliga lägenhetsantalet. Hänsyn har också tagits till bostadsbrist, vissa begränsade saneringsbehov m. m. För den egentliga landsbygden räknar man däremot ined att folkminskningen skall fortsätta och efterfrågan på bostäder minska. Då antalet lägenheter dessutom för närvarande inte är otillräckligt, är bostadsproblemet för landsbygden helt en fråga om ersättning av äldre, undermåliga eller fellokaliserade bostäder. Till följd av dessa förhållanden har produktionsbehovet uppskattats efter olika metoder för tätorter och landsbygd. Resultaten av kalkylen för åren 1956—1965 och de förutsättningar och antaganden den bygger på sammanfattas nedan: 1. Enligt beräkningar av befolkningsutvecklingen väntas antalet hushåll i städerna öka med 140 000 som följd av folkmängdsökningen och den förändrade åldersfördelningen. Hänsyn har vid denna beräkning också tagits till inflyttningen från landsbygden, men däremot inte till någon förändring av civilståndsfördelning och hushållskvoter eller till immigration. 2. För var och en av de två kommande femårsperioderna räknar man med en nettoimmigration från utlandet till städerna av samma storlek som under 1950— 1955 d. v. s. ca 22 000 personer, vilket väntas motsvara en ökning av hushållsantalet med ca 10 000 per femårsperiod. 3. Statistiken över folkmängdens civilståndsfördelning visar att antalet ogifta minskade avsevärt mellan 1930 och 1945, men att minskningen efter 1945 i stort sett avstannat. Till en del anses detta sammanhänga med att bostadsbristen verkat hämmande på äktenskapsbildningen. Man har inte funnit det rimligt att räkna med oförändrad civilståndsfördelning i framtiden. Till grund för sitt bedömande av bostadsbyggnadsbehovet har styrelsen därför lagt antagandet om en inte särskilt stor höjning av andelen gifta i de yngsta åldrarna. 12—561653

178 4. Lägenhetsefterfrågan mäts traditionellt med de s. k. hushållskvoterna, d. v. s. förhållandet vid en viss tidpunkt mellan antalet lägenhetsinnehavare i olika köns-, ålders- och civilståndsgrupper och antalet personer i motsvarande grupper av den totala folkmängden. Då den nuvarande bostadsbristen givetvis innebär en nedpressning av hushållskvoterna och målsättningen för bostadsbyggnadsprogrammet varit en avveckling av denna bostadsbrist har bostadsstyrelsen räknat med en höjning av hushållskvoterna. Som en följd av detta h a r antalet hushåll förutsatts öka med 120 000 under tioårsperioden. Ungefär en fjärdedel härav hänför sig till en ökning av hushållskvoten för gifta män med tre enheter. Denna beräkning baseras på uppskattningen att antalet gifta bostadssökande utan egen lägenhet för närvarande uppgår till ungefär 3 procent av hela antalet gifta män. Någon ytterligare ökning av hushållskvoten för gifta har inte förutsatts. Antagandet om hushållskvothöjningen innebär således, att de gifta parens lägenhetsefterfrågan blir mättad genom en höjning av kvoten för gifta män, som motsvarar den uppskattade lägenhetsbristen inom denna civilståndsgrupp. I kalkylen h a r vidare förutsatts, att hushållskvoterna för varje åldersgrupp av ogifta män och kvinnor och for förut gifta män och kvinnor utan åldersdifferentiering 1955 är ca 5 enheter större än 1945 och att de under tioårsperioden 1956—1965 kommer att stiga med ca 10 enheter. Om antagandet för perioden 1946—1955 är riktigt är innebörden av antagandet för perioden 1956—1965, att den eftersläpning i hushållskvoterna, som under efterkrigsåren uppstått genom bostadsbristen, inhämtas och att en ytterligare stegring av hushållskvoterna kommer till stånd av ungefär samma storlek, som den, som skulle ha ägt rum under efterkrigsåren om bostadsbristen inte hade verkat återhållande. Till följd av förändringar i hushållskvoterna, vari inbegrips bostadsbristens avveckling under perioden, beräknas sålunda hushållsantalet i städerna komma att öka med ca 120 000 utöver vad som skulle bli fallet vid oförändrade kvoter i framtiden. Stor osäkerhet vidlåder emellertid denna beräkning. 5. Endast grova uppskattningar har kunnat göras av ökningen av hushållsantalet i landskommunernas tätorter, eftersom ingen löpande statistik förs över befolkningsrörelserna och bostadsbyggandet i samtliga tätorter. Uppskattningar av ökningen h a r skett med utgångspunkt från antagandet, att landskommunernas tätorter kommer att expandera i ungefär samma takt som städerna. Om ökningen av hushållsantalet beräknas till ca 43 procent av den för städerna beräknade ökningen — lägenhetsantalet i landskommunernas tätorter i procent av antalet lägenheter i städerna enligt tidigare erfarenhet — skulle den uppgå till ca 125 000. Med hänsyn till att bostadsbristen h a r mindre omfattning i »övriga» tätorter än i städerna h a r man emellertid reducerat nettoökningen till ca 115 000. 6. ökningen av hushållsantalet i samtliga tätorter h a r sålunda uppskattats till (290 000 + 115 000 = ) 405 000 under den närmaste tioårsperioden. 7. Utöver denna ökning av lägenhetsantalet behövs ett tillskott av lägenheter för att åstadkomma en lägenhetsreserv. Om denna skall uppgå till 2 procent av bostadsbeståndet, behövs för detta ändamål ca 45 000 lägenheter 1965. Den erforderliga ökningen av lägenhetsantalet i samtliga tätorter skulle då uppgå till 450 000. 8. Styrelsen h a r antagit att avgången av lägenheter i tätorterna 1953—1954 var 4 000—5 000 lägenheter per år. Om den för undvikande av fellokalisering av bostadsbebyggelsen erforderliga dagsaktuella saneringen skall komma till stånd, torde avgången bli väsentligt större. Den totala avgången av lägenheter i tätorterna — genom den nämnda saneringen, övergång till annat än bostadsändamål, sammanslagningar av lägenheter och andra orsaker — uppskattas därför till minst 100 000 lägenheter under tioårsperioden 1956—1965. Någon kvantitativ beräkning av saneringsbehovet på lång sikt h a r däremot inte skett utan tillgodoseendet av

179 detta saneringsbehov under närmaste tioårsperiod torde, enligt styrelsen, få bero på den möjliga omfattningen av bostadsproduktionen. 9. I motsats till vad fallet är för tätorterna är landsbygdens bostadsproblem helt en fråga om ersättning av äldre, undermåliga och fellokaliserade bostäder. Även om standardhöjningen kan uppnås inte endast genom nybyggnadsverksamhet utan även genom ombyggnads- och förbättringsverksamhet, anses det tydligt att nybyggnadsverksamheten på landsbygden måste ökas högst avsevärt, om det för landsbygden skall vara möjligt att inom rimlig tid uppnå en bostadsstandard jämförbar med tätorternas. Uppgifter saknas om bostadsbyggandet på den egentliga landsbygden under senaste femårsperioden. Det torde dock ha väsentligt understigit 10 000 lägenheter om året. För de närmaste tio åren anser bostadsstyrelsen att bostadsproduktionen på landsbygden bör uppgå till 100 000. Det a v b o s t a d s s t y r e l s e n u p p s k a t t a d e n y b y g g n a d s b e h o v e t u n d e r t i o å r s p e r i o d e n 1956—1965 h a r s a m m a n f a t t a t s i följande tabell V I : 9. Tabell VI: 9. Beräknade

bosladsbyggnadsbehovet enligt bostadsstyrelsen Antal lägenheter

för åren

Ökning av hushållsantalet i städerna därav genom 1. naturlig folkökning och de inrikes flyttningsvinsterna samt därav betingade förändringar i könsproportionen och åldersstrukturen 2. utrikes flyttningsvinster 3. förändringar i cilvilståndsfördelningen 4. höjda hushållskvoter (inkl. bristavveckling) 5. ökning av hushållsantalet i landskommunernas tätorter 6. Summa ökning av hushållsantalet i samtliga tätorter 7. Lågenhetsreserv 8. Ersättning för avgång (inkl. planmässig sanering) 9. Landsbygden

1956—1965

290 000 140 000 20 000 10 000 120 000 115 000 405 000 45 000 100 000 100 000

Summa hela riket 650 000 E n l i g t s t y r e l s e n s m e n i n g ä r det i n t e t i l l r å d l i g t a t t r ä k n a m e d e t t m i n d r e b o s t a d s b y g g a n d e ä n det h ä r r e d o v i s a d e , s å v i d a m a n ö n s k a r , a t t b o s t a d s b r i s t e n s k a l l avvecklas och att en l ä g e n h e t s r e s e r v skall u p p b y g g a s till 1965. Med h ä n s y n till att m a n i u p p s k a t t n i n g e n a v b o s t a d s b y g g n a d s b e h o v e n i n t e b e r ä k n a t n å g o t u t r y m m e före 1965 för s a n e r i n g s b e h o v e n p å l å n g sikt, b e t e c k nas bostadsbyggnadsprogrammet som ett m i n i m u m . U p p s k a t t n i n g e n a v b o s t a d s b y g g n a d s b e h o v e t i n n e b ä r s å l u n d a , a t t i gen o m s n i t t 65 000 l ä g e n h e t e r p e r å r bör f ä r d i g s t ä l l a s u n d e r de n ä r m a s t e tio å r e n . Med h ä n s y n till ö n s k v ä r d h e t e n a v a t t b o s t a d s b r i s t e n a v v e c k l a s s å s n a b b t s o m möjligt, b ö r d o c k en så s t o r del av l ä g e n h e t s a n t a l e t s o m m ö j l i g t k o n c e n t r e r a s till t i o å r s p e r i o d e n s f ö r s t a å r . I n t e e n s d e n n a p r o d u k t i o n s v o l y m av 65 000 l ä g e n h e t e r , s o m u p p s t ä l l t s s o m l ä g s t a r i k t p u n k t , k a n e m e l l e r t i d u p p n å s o m e d e l b a r t . Med h ä n s y n till d e n f a k t i s k a i g å n g s ä t t n i n g e n u n d e r 1955 och till f a s t s t ä l l d a r a m a r för l å n - och t i l l s t å n d s g i v n i n g e n 1956 r ä k n a r s t y r e l s e n m e d en p r o d u k t i o n s v o l y m av d e n n a o m f a t t n i n g f ö r s t 1958. Innan nytillskottet på b o s t a d s m a r k n a d e n når den angivna storleken, tar det till följd a v b y g g n a d s t i d e r n a s längd y t t e r l i g a r e u n g e f ä r ett år. Även för 1959

180 och 1960 anses riktpunkten för nyproduktionens omfattning böra vara 65 000 lägenheter. En fortsatt stegring av påbörjandet till exempelvis 70 000 lägenheter under dessa båda år anses visserligen vara motiverad med hänsyn till läget på bostadsmarknaden, men det anses välbetänkt att tills vidare räkna med en stabilisering på nivån 65 000 lägenheter under ett par år, innan försök att öka produktionen ytterligare eventuellt görs. Ett genomförande av det förordade programmet innebär sålunda, att påbörjandet av nya bostadsbyggen under femårsperioden 1956—1960 genomsnittligt skulle komma att uppgå till 62 000 a 63 000 lägenheter. Färdigställandet skulle dock bli något tusental lägre. Jämsides med denna ökning av antalet lägenheter förordar bostadsstyrelsen en utveckling mot större lägenheter inom totalproduktionen. Detta anses böra ske dels genom en förskjutning av bostadsproduktionen mot egnahem samt rad- och kedjehus, dels genom en ändrad lägenhetssammansättning i nybyggda flerfamiljshus. Denna omläggning av produktionsinriktningen antas komma till stånd genom en successiv förskjutning under en följd av år. Effekten såväl av totalproduktionens ökning från 57 a 59 000 lägenheter till omkring 65 000 som av förskjutningen mot ökad andel småhus och större lägenheter beräknas bli en ökning av investeringskostnaderna med mellan 20 och 25 procent eller i genomsnitt 4—5 procent per år under förutsättning att förändringarna sker under loppet av en femårsperiod. Ett genomförande av det av bostadsstyrelsen förordade byggnadsprogrammet kan sålunda förutses medföra en genomsnittlig årlig ökning av bostadsinvesteringarna med omkring 240 miljoner kronor utöver 1955 års nivå under första femårsperioden. Vid en genomsnittlig årlig produktion på 65 000 lägenheter under perioden 1961—1965 kan de årliga kostnaderna uppskattas överstiga 1955 års nivå med i genomsnitt omkring 500 miljoner kronor. Garage, samlingslokaler

m. m.

Den snabba tillväxten av tätorterna under senare år har medfört en väsentlig ökning av investeringsbehoven på olika områden. Dessa behov är av mycket skiftande natur och brukar vanligen ej heller i investeringsplaner och statistik redovisas under en enhetlig rubrik. Hit räknas sådana med samhällsbyggandet sammanhängande investeringar som gator, parkeringsplatser, vatten och avlopp, spårvägs- och busslinjer, skolor, butiker, biografer, teatrar, samlingslokaler, idrottsanläggningar o. s. v. Större delen av dessa investeringar redovisas under särskilda investeringsområden såsom handel, kommunikationsmedel, vägar och gator, vatten och avlopp, skolor, sjukhus och förvaltning. Utanför dessa ligger dock investeringar i sådana gemensamhetsanläggningar som samlingslokaler byggda i privat regi. Med ledning av uppgifter bl. a. från statens n ä m n d för samlingslokaler har behoven på detta område uppskattats överstiga 1955 års investeringsvolym med 5—10 miljoner kronor per år.

181 Tabell

VI: 10.

Beräknat

antal

lärjungar

i olika

skolformer

1 OOO-tal I realskolan I folkskolan 1 och motsvarande I gymnasiet skolformer 2

Höstterminen

786 803 810 805 791 772 758 739

1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965

— — — —

150 162 173 182 187 189 185 182 181 178 174 171

28 31 34 37 40 45 51 56 59 61 62 62

1 Utom enhetsskolans högstadium och inbyggda realskolelinjer - Anmärkningar se nedanstående källa s. 40. 3

»

Källa:

Skolöverstyrelsens planeringskommitté:

»

»

i

t 45.

Skolan och de stora årskullarna.

Ofullständig redovisning av investeringarnas omfattning föreligger också rörande garage. Till följd av bilismens expansion kan på detta område betydande utgiftsökningar förutses. Enbart anläggandet av garage och parkeringsutrymmen i anslutning till nybyggda bostadsfastigheter i den omfattning, som parkeringsutredningen förordat, skulle sålunda medföra en årlig investeringskostnad på minst 200 miljoner kronor. Skolor På undervisningens område föreligger önskemål om betydligt ökade investeringar under den närmaste tioårsperioden. Härtill bidrar en mängd samverkande faktorer, av vilka i främsta rummet kan n ä m n a s : de stora årskullarna, den pågående starka inflyttningen till tätorterna, de ständigt växande anspråken på utbildning utöver folkskolan, nödvändigheten att ersätta utdömda lokaler samt nutida krav på specialutrymmen. Härtill kommer så förlängningen av den obligatoriska skoltiden. Ett uttryck för eftersläpningen på detta område har man i den aktuella bristen på skollokaler. För det allmänna skolväsendet uppskattas den för närvarande uppgå till ca 6 000 klassrum. Ett annat mått på bristläget utgör det antal sökande till realskolorna, som måste avvisas. År 1955 har dessa enligt preliminära uppgifter utgjort omkring 14 000. Den beräknade framtida tillströmningen av elever förutses för folkskolans del nå sitt maximum redan läsåret 1956/57 med siffran 810 000 och därefter nedgå till 739 000 1961/62. Med en fortsatt stegring av den relativa tillströmningen till realskolan och gymnasiet i samma takt som under senare år nås ett

182 maximum för realskolan höstterminen 1959 med ca 188 500 och för gymnasiet 1965 med ca 61 500 elever. För universitet och högskolor slutligen, d:ir för närvarande antalet studerande uppgår till omkring 20 000, är en fördubbling av elevantalet att vänta under den närmaste tioårsperioden. Även här råder brist på tillräckliga och ändamålsenliga lokaler för undervisning och forskning. Med hänsyn till den rådande akuta lokalbristen och den stora tillströmningen av elever syns sålunda skolväsendets nuvarande omfattning klart underdimensionerat, och betydande investeringar i lokaler och utrustning är därför behövliga under närmaste tioårsperiod. Kostnadsmässigt föreligger givetvis de största behoven på folkskolans, realskolans och gymnasiets område (bilaga 9). Skolöverstyrelsen beräknar, att vid nuvarande skolorganisation investeringar behövs till ett sammanlagt värde av ca 3 miljarder kronor eller i genomsnitt 380 miljoner kronor per år under den närmaste femårsperioden och 225 miljoner kronor per år under den därpå följande. Även på övriga skolområden föreligger dock stora behov. Det gäller sålunda yrkesskolorna och de tekniska läroverken, vilka visat en kraftig eftersläpning i förhållande till den utbyggnad, som anses nödvändig på området. Vidare kräver det ökade behovet av akademiker och högskoleutbildad personal en utbyggnad av våra universitet och högskolor. I en överslagsmässig kalkyl har 1955 års universitetsutredning beräknat investeringsbehoven (exkl. studentbostäder) till i genomsnitt 35—40 miljoner kronor per år. Totalt torde investeringsbehoven för skolor in. m., vilka syns svåra att beräkna, representera en ökning över 1955 års faktiska investeringsvolym på uppskattningsvis i genomsnitt ca 250 miljoner kronor per år under perioden 1956—1960 och ca 50 miljoner kronor under perioden 1961—1965. Sjukvård,

sociala ändamål, förvaltning

m. m.

Under efterkrigsåren har investeringarna på dessa områden visat en betydande uppgång. Från 1946 till 1955 uppgår ökningen sålunda till drygt 150 procent, vilket är betydligt mer än ökningen för de totala ny- och reinvesteringarna i genomsnitt. Expansionen för dessa till den statliga och kommunala sektorn hänförliga verksamhetsområdena sammanhänger bl. a. med det utvidgade sociala reformarbetet, de ökade behoven av hälso- och sjukvård, förvaltningsapparatens tillväxt och förstärkandet av vårt civilförsvar. Även under det närmaste årtiondet kan dessa faktorer väntas komma att påverka dessa slag av investeringar. Medicinalstyrelsen beräknar, att investeringsbehoven inom hälso- och sjukvården under den närmaste tioårsperioden kommer att uppgå till över 2 miljarder kronor (bilaga 9). I genomsnitt betyder det i förhållande till 1955 en ökning på 60 resp. drygt 100 miljoner kronor per år under närmaste två femårsperioder. Dessa betydande behov får ses mot bakgrund bl. a. av det faktum, att man numera på kroppssjukvårdens område anser sig ha

183 nått eit minimum i fråga om medelvårdtidernas längd och att därför stegringen av anspråken på sjukvård måste mötas genom en utökning av antalet vårdplatser. För att i någon mån lätta trycket på den slutna kroppssjukvården strävar man efter att bygga ut den öppna vården. Därtill kominer stora utbyggnadsbehov för sinnessjukvården samt inom hela sjukvården anspråk på fortlöpande rationaliseringar och moderniseringar. Den fortsatta utvecklingen inom socialvården förutsätter likaledes investeringar av betydande omfattning. Enbart för husbyggnader inom socialstyrelsens verksamhetsområde beräknas behoven de närmaste tio åren uppgå till närmare 600 miljoner kronor. I fråga om ålderdomshem anser man sålunda att behov av ny- eller om- och tillbyggnad för i runt tal 2 000 vårdplatser varje år föreligger. Härtill kommer önskemål om barnhem, daghem och lek-, barna- och ungdomsvårdsskolor, vårdanstalter för alkoholmissbrukare etc. Inom rättsväsendet pekar utvecklingen mot ökade investeringsbehov bl. a. i fråga om tingshus och fängelser. Utvidgningen av den statliga förvaltningsapparaten i övrigt kominer också att medföra krav på utbyggnad av statliga förvaltningsbyggnader. Enbart för ämbetsbyggnader har statens byggnadsbesparingsutredning uppskattat, att husbyggnadsbehovet uppgår till ca 360 miljoner kronor. En motsvarande utveckling är att emotse för de kommunala förvaltningsbyggnaderna; några sifferuppgifter på önskemålens storlek föreligger dock inte. De nuvarande planerna på ökade skyddsrumsbyggen och utvecklingens krav på nya brandstationer och branddammar innebär också ökade investeringsanspråk. Civilförsvarets och brandväsendets investeringsanspråk uppgår till 700—800 miljoner kronor under närmaste tioårsperiod. Tillsammans representerar de här berörda önskemålen och behoven, vilka dock till en betydande del blivit skönsmässigt uppskattade, en ökning utöver 1955 års investeringar på genomsnittligen i runt tal 200 miljoner kronor per år under första femårsperioden och 220 miljoner kronor under därpå följande femårsperiod. Militära

investeringar

De militära investeringarna, vilka endast till en mindre del utgörs av byggnader och anläggningar och till större delen består av investeringar i flygmateriel, fartyg, vapen e t c , har, som tidigare framhållits, efter 1948 stigit år från år med betydande belopp. Beträffande försvarets framtida investeringar finns emellertid för närvarande inga konkreta uppgifter tillgängliga. Bland annat med hänsyn härtill har vi föredragit att behandla alla militära utgifter i ett sammanhang och att diskutera dem i samband med den allmänna försörjningsbalansen (kapitel III).

184 1. Siffermässig sammanfattning Såsom inledningsvis framhållits, är de uppgifter om investeringar, som här redovisats, av den mest växlande art. De är resultatet än av en noggrann planläggning, än av en okritisk sammanställning av primäruppgifter, än av lösa överslagsberäkningar, än av prognoser på relativt osäkra grunder. En summering av siffrorna har därför ett tvivelaktigt värde. För att likväl ge en föreställning om den totala omfattningen av dessa osovrade önskemål och prognosvärden kan följande sammanställning göras. Tabell VI: 11. Ny- och reinvesteringsbehov

under perioden

1956—1965

Miljoner kronor i 1955 års priser. Avrundade tal Ny- och reinvesteringar 1955

Varuproduktion .. Jordbruk, skogsbruk, fiske .. Egentlig industri Kraft- och belysningsverk, gasverk Distribution (endast byggnader) Samfärdsel Kommunikationsmedel. . . . Väg- och gatuarb. m. m

Ökning av genomsnittliga 1956-60 vid oför- Investeringsbehov årliga behovsnivån i förhållande till 1955 års volym ändrad nivå i förh. t. 1956-60 1961-65 1956-60 1 9 6 1 - 6 5 1956-6." 1955

15 500

18 600

+

+ 1 ISO

445 1910

2 225 9 550

2 575 11050

2 575 13 050

+

+

+

+

3 725

4 975

5 775 +

+

2 600

2 600

2 370

14 975

17 975

+

-i-

8 800

10 425

10 925

+ +

625 325

+ 1225 + 425

3 050

4 550

7 050

+

+

365 2 095

1825 10 475

2 450

+

+

12 975

+

+

1250 2 000

(250)

1250 3 000

+

Skolor m. m

+

+ +

(250) 50

Sjukvård, sociala ändamål, förvaltning m.m

2 500

3 500

3 600

+

+

175 65 225

875 325 1125

1175 400 1500

1375 400 1500

+ + +

60 15 75

+ + +

100 15 75

+

+

45 500

58 050

63 750

Vatten och avlopp m. m Bostäder Garage, vissa samlingslokaler m. m.

Hälso- och sjukvård Sociala ändamål Förvaltning m.m. Brandväsen och civilförsvar . . Summa ny- och reinvesteringar (exkl. försvaret)

+ 2 510

3 650

185 Källor och beräkningsmetoder: Jordbruk: Överslagsberäkningar baserade på uppgifter från Jordbrukets utredningsinstitut och Statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader. Skogsbruk: Utredningens uppskattning. Egentlig industri: Utredningens uppskattning. Kraft- och belysningsverk: Statens Vattenfallsverks och övriga kraftindustriers investeringsplaner för produktions- och distributionsanläggningar för elkraft. Distribution: Utredningens uppskattning på basis av överläggningar med representanter för handeln och uppgifter från 1955 års oljelagringskommitté. Kommunikationsmedel: Statens Järnvägars, Televerkets, Postverkets, Luftfartsverkets och SAS:s investeringsplaner samt utredningens överslagsberäkningar rörande investeringar i motorfordon, städernas trafikapparat och handelsflottan på basis av prognoser för fordonsutvecklingen och uppgifter från representanter för rederinäringen. Vägar och gator m. m.: Beräkningar med utgångspunkt från Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag, baserat på preliminärt förslag till stamvägnät och särskilt insamlade uppgifter från ett antal städer rörande deras gatu- och väginvesteringar samt på basis av Sjöfartsstyrelsens bedömning av investeringsbehovet med avseende på h a m n a r och farleder. Vatten och avlopp: Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens inventering av kommunernas investeringsönskemål. Bostäder: Bostadsstyrelsens program för bostadsbyggandets omfattning. Garage och vissa samlingslokaler: Utredningens uppskattning baserad på uppgifter från parkeringsutredningen och statens nämnd för samlingslokaler. Skolor: Uppskattningar baserade på beräkningar av lokalbehovet gjorda av Skolöverstyrelsen, Överstyrelsen för yrkesutbildning och 1955 års universitetsutredning. Hälso- och sjukvård: Medicinalstyrelsens investeringsplan för hälso- och sjukvården. Sociala ändamål: Utredningens uppskattning på basis av uppgifter från bl. a. Socialstyrelsen. Förvaltning m. m.: Utredningens överslagsberäkning med utgångspunkt från Statens byggnadsbesparingsutrednings inventering av husbyggnadsbehovet inom den offentliga sektorn. Brandväsen och civilförsvar: Uppskattningar med ledning av uppgifter från Civilförsvarsstyrelsen och Statens Brandinspektions inventering av brandväsendets investeringsbehov. D e i n v e s t e r i n g a r , för v i l k a h ä r r e d o g j o r t s , skulle, o m de f ö r v e r k l i g a d e s , u n d e r f e m å r s p e r i o d e n 1956—1960 u p p g å till o m k r i n g 58 m i l j a r d e r k r o n o r och u n d e r f e m å r s p e r i o d e n 1961—1965 till o m k r i n g 64 m i l j a r d e r k r o n o r ; sål u n d a u n d e r h e l a t i o å r s p e r i o d e n till 122 m i l j a r d e r k r o n o r . I f ö r h å l l a n d e till 1955, d å n y - o c h r e i n v e s t e r i n g a r n a e x k l . f ö r s v a r e t u p p g i c k till d r y g t 9 m i l j a r d e r k r o n o r , i n n e b ä r d e t t a en g e n o m s n i t t l i g ö k n i n g av de å r l i g a i n v e s t e r i n g a r n a m e d c a 2 500 m i l j o n e r k r o n o r eller 28 p r o c e n t u n d e r p e r i o d e n 1956—1960 och m e d n ä r m a r e 3 700 m i l j o n e r k r o n o r eller 40 p r o c e n t u n d e r p e r i o d e n 1961—1965.

186 Allmänna

synpunkter

på

investeringsavvägningen

1. Investeringarna och samhällsutvecklingen Stora behov av investeringar har kommit till uttryck inom nära nog alla de investeringsområden, som berörts i det föregående. En summering av investeringskostnaderna visar, att deras förverkligande skulle kräva en ökning av investeringsvolymen, som väsentligt överstiger vad som är möjligt med hänsyn till våra resurser. Diskussionen i kapitel III har lett fram till den slutsatsen, att utrymmet för ny- och reinvesteringar sannolikt ej kan ökas med mer än ca 19 procent från 1955 till 1960. Investeringarnas genomsnittsnivå 1956—1960 kan med andra ord inte ligga mycket mer än ca 11 procent, eller i kronor räknat ca 1 miljard, över 1955 års nivå. Ungefär tre femtedelar av de ökningar i investeringarna under de närmaste fem åren, som ingår i den föregående översikten, måste skäras bort, om man önskar begränsa investeringarnas tillväxt på angivet sätt. Det är fullt naturligt, att en sådan disproportion skall framträda mellan önskemål och resurser. Ett överskott på investeringsönskemål är en naturlig sak i ett progressivt samhälle med full sysselsättning. De potentiella »önskemålen» är naturligtvis i själva verket ännu större än vad som redovisats i det föregående. Man kan nämligen utgå från att önskemål och planer dämpats av medvetandet om att allt inte kan åstadkommas på en gång, att ackumulationen av kapital inte kan ske språngvis och att ekonomisk politik i förening med marknadsfaktorer kommer att samverka till att dämpa takten i framstegen. Även om överskottet på projekt i förhållande till möjligheterna att realisera dem får betecknas som något normalt i ett progressivt full-sysselsättningssamhälle, är det tydligt, att spänningen på detta område mellan efterfrågan och tillgång på resurser för närvarande är exceptionellt stor. Orsakerna härtill är flera. Som tidigare belysts, sammanhänger de ytterst med konsumtionens utveckling. Frågan om möjligheten att dämpa konsumtionsutvecklingen blir därför själva kärnfrågan även på investeringsområdet. I »konsumtionen» innefattas därvid såväl den, som går i offentlig regi som den, som kominer till stånd genom den enskilde konsumentens beslut att använda sin privat disponibla köpkraft. Man kan utan vidare konstatera, att efterkrigstidens ökning av de samlade utgifterna för konsumtionsändamål har varit så stor och dess inriktning sådan att den därmot — vid rådande tekniska och strukturella förhållanden — svarande investeringsvolymen inte kunnat förverkligas. Följden har blivit brist på bostäder, skolor, sjukhus, vägar m. m. Att rätta till dessa eftersläpningar blir inte möjligt, om vi inte under en period framåt dämpar konsumtionens ökning. Hålls den ej tillbaka, framväxer ständigt nya investeringsbehov med följd, att bristförhållandena inte kan avvecklas.

187 Att eftersläpningarna blivit så stora och att de investeringsbehov, som svarar mot en fortsatt ökning av levnadsstandarden, syns bli så omfattande, sammanhänger emellertid med att vi tycks vara inne i ett skede, då varje given ökning av konsumtionen fordrar en relativt stor kapitalinsats. Detta sammanhänger i sin tur med tidstypiska förändringar i konsumtionens sammansättning och med parallella förändringar i de tekniska förutsättningarna samt i näringslivets allmänna struktur. Denna tendens kan belysas i anknytning till några aktuella investeringsbehov. Delvis bottnar tendensen mot kapitalkrävande investeringar i demografiska faktorer. Den relativt snabba tillväxten av antalet barn och åldringar leder sålunda till behov av investeringar framför allt i skolor och sjukhus. Kulturella och sociala målsättningar samt vetenskapliga framsteg motiverar en standardhöjning på dessa och liknande områden. Skolväsendets utbyggnad motiveras ytterligare av näringslivets behov av kvalificerad arbetskraft och därmed skjuts önskemålet om en framtida standardstegring in i bilden. Andra investeringar av relativt kapitalkrävande karaktär motiveras av förskjutningar i konsumtionsvalet, som delvis är beroende av stegringen i konsumenternas inkomster. Här träder den snabbt stigande bilismen i förgrunden med dess krav på investeringar i motorfordon, vägar och gator, parkeringsplatser samt på omgestaltningen av tätorterna och framför allt de större städerna. I den mån bostadsbristen avvecklas, kommer även efterfrågan i växande grad att inriktas på bostäder. Bilism och bostäder står sålunda i förgrunden för konsumenternas val och båda är relativt kapitalkrävande. Som en integrerande del av utvecklingen mot högre levnadsstandard ingår vidare urbaniseringen, som kräver bostäder, transportleder och andra kollektiva anläggningar i de växande tätorterna. Bilismens tillväxt ökar kostnaden för denna process. En annan dryg post bildar vatten- och avloppsanläggningar; önskemålen är på detta område stora. Huruvida teknikens utveckling ökar kravet på investeringar i produktionsanläggningar i förhållande till produktionens storlek är vanskligare att bedöma. Vissa tecken tyder kanske snarast på ett sjunkande kapitalbehov per produktenhet. Kapitalåtgången varierar emellertid också med produktionens sammansättning. Ett framträdande drag bland de aktuella tendenserna är elkraftkonsumtionens relativt snabba tillväxt; kraftproduktionen i dess på vattenkraft baserade form är samtidigt en av våra mest kapitalintensiva industrier. Den växande efterfrågan på varor riktas delvis mot importen. Utvecklingen av export samt importsparande hemmaindustri har hittills inte hållit j ä m n a steg med denna tendens. Under det närmaste årtiondet finns emellertid, som belyses på annat ställe, goda utsikter för en relativt snabb utbyggnad på dessa områden. Men den kan väntas bli koncentrerad till relativt kapitalintensiva industrier sådana som gruvor, järnverk och skogsindustri. Även här svarar mot standardstegringen en hög investeringsintensitet.

188 Höga investeringskostnader per producerad enhet sammanfaller i regel med tyngdpunkt på långsiktiga investeringar, som först på längre sikt levererar hela sitt bidrag till standardhöjningen. De utmärks därför av att förhållandet mellan investeringskostnad och det kortsiktiga bidraget till standardhöjningen är relativt högt. Och det är detta kortsiktiga bidrag, som är avgörande för balansen i vår ekonomi under de närmste åren. På de flesta områden, som här berörts, dominerar byggnader och anläggningar med lång livslängd i förhållande till maskiner; det gäller såväl bostäder, avlopp, gator och vägar som skolor, sjukhus och kraftverk (jfr diagram VI: 4). Vad som sagts här om produktionens kapitalintensiva karaktär på områden, där utvecklingen går snabbt, innebär givetvis inte, att de tekniska förhållandena i detta avseende är orubbliga. För det första finns säkerligen, som i det följande skall exemplifieras, möjligheter att genom billigare konstruktioner och bättre planering nedbringa kostnaden för investeringar, som fyller ett visst ändamål. För det andra finns i många fall ett val mellan mer och mindre kapitalkrävande lösningar. Såsom berörts i andra sammanhang, är det angeläget, att knappheten på kapital kominer till fullt uttryck i de kalkyler, som vägleder investeringarnas utformning, och att denna kapitalknapphet också avspeglas i de kostnader resp. priser, som vägleder konsumtionens inriktning, vare sig den är organiserad i kollektiva eller privata former. 2. Kapacitetsökning och produktivitet I det föregående har redovisats alla de krav på en ökning av kapaciteten för leverans av varor och tjänster, som kan härledas ur den långsiktiga standardstegringen och den däremot svarande förskjutningen i näringslivets allmänna struktur. Men kapitalet kräver för att fullfölja denna uppgift kooperation med arbetskraft. Tillgången på sådan är dock också begränsad. Man kan därför inte ensidigt inrikta investeringarna på kapacitetsökningar, som vid oförändrad teknik leder till ökade krav på personal. Antar man, för att förenkla problemställningen, att tillgången på arbetskraft är given, kan en produktionsökning uppnås, dels genom tekniska framsteg, som ger ett ökat resultat av produktionsfaktorernas insatser, dels genom att man ökar kapitalutrustningen per sysselsatt individ. Sistnämnda tendens bör vara ett framträdande drag även i ett samhälle med en långsamt växande tillgång på arbetskraft. Med den takt, i vilken kapitalbildningen nu pågår i vårt samhälle, kan kapitalutrustningen komina att ökas med uppskattningsvis 30 a 40 procent under en tioårsperiod, medan tillgången på arbetskraft sannolikt endast stiger med ca 8 procent. Man skulle därmed ha att motse en ökning av kapitalutrustningen per sysselsatt individ med kanske 20 ä 30 procent. De aktuella tendenser till förskjutning av utvecklingen mot mera kapitalkrävande områden, som belysts i det föregående, får ses som ett led i denna allmänna

189 utveckling. Vid sidan därav bör man emellertid räkna med att en ökning av produktionen på enskilda produktionsområden kommer till stånd genom en ökad kapitalanvändning per sysselsatt individ. Man kan emellertid inte r ä k n a med att relationen kapital—arbete kan förskjutas på ett sådant sätt på alla olika områden, att enbart detta möjliggör en anpassning av produktionen av olika varor och tjänster till den mycket olikriktade utvecklingen av behoven. Om detta vore möjligt, skulle utvecklingen mot större kapitalintensitet på varje enskilt område stå i förhållande till expansionen i produktionen; användningen av arbetskraft skulle å andra sidan, om vi bortser från de begränsade tillskotten av arbetskraft, förbli oförändrad. I ett visst historiskt skede är i själva verket de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för en övergång till en mera kapitalintensiv produktion synnerligen växlande på olika områden. Man måste därför tänka sig, att vissa expanderande områden drar till sig inte bara mera kapital utan även mera arbetskraft. Vid oförändrad tillgång på arbetskraft måste då kapitalintensiteten på andra områden ökas så starkt, att de trots eventuell ökning av produktionen stöter ifrån sig arbetskraft. (Vid en långsam tillväxt av den samlade arbetsstyrkan kommer denna anpassning att utspelas på ett något annat plan, så att vissa områden trots en ökning av produktionen icke ökar sin användning av arbetskraft utan lämnar tillskotten åt andra näringsgrenar). Dessa två tendenser måste tydligen balansera så att den arbetsstyrka, som stöts bort på ett område, just går åt för att fylla behoven på a n d r a ; i annat fall uppstår antingen arbetslöshet eller en brist på arbetskraft. Investeringarna måste med andra ord fördelas så mellan olika områden, att transfereringen av arbetskraft går j ä m n t ut. Lägger man ner för stora investeringar på en ökning av produktionskapaciteten på områden, där möjligheterna att ersätta arbetskraft med kapitalutrustning är begränsade, blir inte tillräckligt med resurser över för investeringar på sådana områden, där man med större lätthet kan ersätta arbetskraft med kapital; resultatet måste bli brist på arbetskraft och inflationstendenser. Ett annat resultat måste bli underbemanning av befintliga anläggningar d. v. s. outnyttjad kapacitetsutrustning, som man idag kan finna exempelvis vid vissa industriföretag och sjukhus. Omvänt får man ej låta investeringar av rationaliseringskaraktär (exempelvis av typen »automation») absorbera så mycket kapital, att inte tillräckligt blir över för kapacitetsökande investeringar på områden, där behov av mera arbetskraft uppstår. Här föreligger ett invecklat och svårlöst balansproblem, som gäller investeringarnas inriktning på kapacitetsökning resp. effektivisering och speciellt på arbetskraftsbesparing. Hela problemet måste ses i samband med den tekniska utvecklingen och den långsiktiga stegringen av den relativa kostnaden för arbetskraft, som i ett visst historiskt skede för fram nya effektiviserings- och rationaliseringsmöjligheter på speciella områden av

190 näringslivet. Dessa tekniska möjligheter måste tillvaratas i en sådan utsträckning, att man inom ramen för de samlade resurserna för investering kan skapa balans på arbetsmarknaden. Ju billigare det på vissa områden är att spara arbetskraft, räknat i investeringskostnad, desto större möjdigheter får man att genom investeringar på andra områden tillgodose behovet av expansion. Det är givetvis inte lätt att omsätta sådana principiella synpunkter i ett praktiskt handlingsprogram. Förutsättningarna för arbetskraftbesparing genom ökad kapitalinsats växlar inte bara mellan olika »näringsgrenar» utan också mellan olika specialområden inom dessa, och mellan delar av » p r o d u k t i o n s p r o c e s s e n inom varje specialområde. Inriktningen på kapacitetsökning resp. effektivisering och speciellt arbetskraftbesparing inom varje sådant område är inte åtkomlig med hjälp av de mera generella medel, som står den ekonomiska politiken till buds. Stödet åt rationaliseringen på jordbrukets område är dock exempel på att vissa möjligheter att påverka utvecklingens inriktning kan finnas. I stort sett får man dock utgå från att frågor om investeringarnas finfördelning inom varje produktionsområde avgörs på ett decentraliserat sätt av investeringarnas rangordning i fråga om lönsamhet, brist på arbetskraft och förhållandet mellan expansionsmöjligheter och finansiella resurser. Fördelningsfrågan kompliceras även av att kapacitetsökning i regel är kombinerad med effektivitetsökning och arbetskraftbesparing. Ny kapacitet är också modern, därför effektivare än den gamla, och anpassas beroende på de tekniska förutsättningarna till en växande relativ arbetskostnad. Omvänt är en modernisering av äldre kapitalutrustning ofta kombinerad med en ökning av kapaciteten. Vid mera allmänna överväganden om investeringsinriktningen, som i huvudsak måste begränsas till frågan om fördelningen av investeringarna på olika större näringsgrenar, får man därför nöja sig med att ta hänsyn till de allmänna tendenser som kan väntas framträda i deras investeringsverksamhet under den aktuella framtida perioden. Ett försök till en mera konkret belysning av dessa frågor har gjorts i följande principdiaqram (diagram VI: 4). Redan en definitionsmässig precisering av de begrepp med vars hjälp de här diskuterade tendenserna kan bekrivas reser emellertid besvärliga teoretiska problem. Då det i detta sammanhang endast gällt att ange en frågeställning och att dra några slutsatser av mera allmän natur, har vi inte ansett oss behöva ingå närmare på dessa definitionsfrågor. Med effektivitetsökning avser vi emellertid en minskning av insatsen av produktionsfaktorer per producerad enhet av varor eller tjänster. Detta begrepp har lagts till grund för principdiagram VI: 4, där utvecklingen inom olika näringsgrenar karakteriserats. Utgångspunkten har därvid varit summan av de investeringar inom varje näringsgren, som är aktuella under de närmaste fem—tio åren. En speciell aspekt av effektivitetsökningen är den besparing av arbetskraft som uppstår i jämförelse med den ökning (resp. minskning av arbetskraftåtgången som står i proportion till kapacitetsökningen. Det hade vant önskvärt att i diagrammet även belysa hur denna besparing förhåller

191 sig till det investerade beloppet. Vi har emellertid inte velat belasta diagrammet ytterligare. I huvudsak torde emellertid sistnämnda relation variera i samma riktning mellan olika näringsgrenar som förhållandet mellan effektivitetsökning och kapitalinsats. I det följande har vi utgått från att så är faHet. Värdet av en diskussion med denna utgångspunkt inskränks, som redan antytts, av att frågan om fördelningen av investeringarna mellan olika områden till sin natur är marginell. Man bör exempelvis utgå från de förändringar, som uppstår, om investeringar till ett värde av 50 miljoner kronor flyttas över från ett område till ett annat. Ett omdöme om vad som då händer måste grundas på en ingående kännedom om den ordningsföljd, i vilken olika investeringar inom en näringsgren skulle komma att förverkligas; men detta kan i detta sammanhang endast bli föremål för en gissning. Över huvud taget får principdiagrammets innehåll inte pressas för långt. Fördelningen mellan streckade och vita fält har i diagrammets avdelning A inte någon enkel kvantitativ innebörd, som fallet är i avdelning B. Den innebär endast ett försök att ordna de olika näringsgrenarna i ordningsföljd enligt vissa karakteristika. Som grundlag för denna ordning har, vilket framgår av diagrammet, valts investeringarnas inriktning på kapacitetsökning resp. effektivitetsökning. Vi är medvetna om att ordningsföljden mellan olika områden, enligt de karakteristika, som angivits i avdelning A, kan diskuteras. De praktiska slutsatser vi i anslutning till diagrammet är beredda att dra inskränker sig till följande: Det är under den här diskuterade framtida perioden stora skillnader mellan olika näringar i fråga om investeringarnas inriktning på kapacitetsökning och effektivisering (A), i fråga om de totala investeringsbeloppens motsvarighet i arbetskraftbesparing och i fråga om investeringarnas långsiktighet (B). Det finns en tendens till korrelation mellan dessa tre karakteristika. Det är sålunda naturligt att finna, att kostnaden för besparing av arbetskraft är lägre i de fall, då maskiner m. m. bildar ett stort inslag i investeringarna. Rangordningen mellan olika områden kan givetvis förskjutas vid ett marginellt betraktelsesätt, vilket vi saknat utgångspunkter för att genomföra. Men man torde inte ta allt för mycket miste, om man främst i den nedre delen av diagrammet söker de näringsgrenar, som vid en ökning av investeringarna ger den största besparingen av arbetskraft per investerad krona. Slutsatsen blir givetvis inte, att dessa näringsgrenar bör ges prioritet gentemot alla andra i investeringsavvägningen, utan endast att de bör beredas ett väl avvägt utrymme inom den allmänna investeringsramen i syfte att tå arbetskraften att räcka för de expanderande områdenas behov. Till problemställningen hör, att näringsgrenar, som kommer att ställa stora krav på mera arbetskraft, i övervägande grad återfinns bland dem, där möjligheterna att billigt ersätta arbetskraft med kapital är störst (exempelvis distributionen). I samma mån förskjuts problemställningen mot frågan om investeringarnas fördelning inom en näringsgren, en fråga där samhällets ekonomiska politik, som tidigare berörts, har relativt begränsade möjligheter att utöva något inflytande. Vidare bör starkt understrykas, att den analys sektor för sektor, som ligger till grund för diagrammet, endast ger en begränsad föreställning om de

192 Diagram VI: 4. Principdiagram över investeringarnas karaktär på olika områden

Bostäder Vatten o. avlopp Parkering

5kolor Kraftverk Sjukhus Vägar o gator Förvaltning Motorfordon Handelsflottan Flyg Järnvägar Öndustri Distribution Telekomm. Skogsbruk Jordbruk Förklaring:

I KapacitetscVfcning

t ^ < ^ Effektivitetsökning

[SSEEZZZl Byggnader o anläggningar

Maskiner m.m

Fordelning i % av ny- och reinvesteringarna Är 1955

sammanhang, som måste tillmätas betydelse. Av primärt intresse är visserligen effektivitetsutvecklingen och rationaliseringen inom varje sektor. Men vid sidan därav får man räkna med samband mellan utvecklingen av en sektor och effektiviteten inom andra. Kapacitetsökning på ett håll kan möjliggöra effektivitetsökning på ett annat. Klassiska samband av detta slag representeras av transportväsendets och kraftproduktionens betydelse för hela näringslivets effektivisering; förhållandet kan illustreras med de allmänna fördelarna av smidiga telekommunikationer. I nuvarande bristläge kan, som belyses i andra sammanhang, även en rikligare tillgång på bostäder underlätta arbetskraftens överflyttning till de mest lönande arbetstillfällena, liksom en utbyggnad av skolorna höjer dess kvalifikationer fölen effektiv arbetsinsats. Sådana inter-sektor-samband bör också beaktas vid utformningen av investeringspolitiken. En annan viktig synpunkt på en effektivisering av produktionen är dess inverkan på vår ställning i den internationella konkurrensen. Visserligen kan man inte utan vidare utgå från att en allmän höjning av effektiviteten i ett lands näringsliv förbättrar dess bytesförhållande mot utlandet. Även om vi nådde samma produktionsresultat per man, som man nu uppnått i Förenta staterna, är det inte säkert, att vårt bytesförhållande gentemot utlandet skulle bli bättre än nu. Tvärtom finns det skäl räkna med att svårigheter skulle uppstå för vårt land med dess begränsade hemmamarknad

193 att anpassa produktionsmetoderna till den höga lönenivå, som då skulle uppstå. Frågan om rationaliseringens inflytande på import och export får i stället ses som ett mera kortsiktigt utvecklingsproblem. Avgörande för förskjutningarna i bytesbalansen bör bli förhållandet mellan å ena sidan produktivitetsutvecklingen här i landet i jämförelse med utvecklingen hos våra konkurrenter och å andra sidan motsvarande relativa pris- och löneutveckling. Antar vi, att utvecklingen av priser, löner och produktivitet i utlandet liksom växelkurserna är givna, blir sålunda det för vårt konkurrensläge avgörande förhållandet den relativa utvecklingen här i landet av å ena sidan produktiviteten på de områden, som konkurrerar med utlandet, och å andra den svenska löne- och prisutvecklingen på samma områden. Kan man påskynda rationaliseringen i sådan med utlandet konkurrerande industri utan att detta motsvaras av en ytterligare löne- och prisstegring, förbättrar vi vårt konkurrensläge gentemot utlandet. Detta syns vara den mest bärkraftiga tolkningen av argumentet, att en påskyndad rationalisering förbättrar vår bytesbalans. 3. Utgångspunkter för en prioritetsbedömning Det vore önskvärt att kunna precisera vissa grunder för investeringsavvägningen, på vilka sedan ett konkret förslag till fördelningen kunde byggas. E n så enkel uppläggning är emellertid inte möjlig främst därför att — såsom den föregående diskussionen visat — syftet med investeringarna inom ett område är blandat och emedan det inte är möjligt att finna en objektiv norm för avvägning mellan olika grunder för prioritet. Vidare tillkommer det tidigare berörda förhållandet, att avvägningen sker på marginalen och att möjligheterna att förutse vilka investeringar som inom varje enskild näringsgren, kommer att förverkligas i första, andra, tredje hand o. s. v. Vi kommer emellertid i det följande att ange fem grunder, som vi utgått från i nuvarande läge bör tillmätas en särskild vikt vid avvägningen mellan olika investeringsområden. Vi har därmed angett vissa värdepremisser för våra slutsatser, premisser som kan accepteras, kritiseras eller förkastas. Den första är av relativt enkel natur. Man måste helt enkelt acceptera, att vissa investeringar redan är bundna genom beställningar eller igångsättning av större projekt. I regel kommer sådana investeringar att bilda en bottensats, som inte påverkar den marginella investeringsavvägningen. På några områden, exempelvis handelsflotta och flyg, har dock beställningarna redan en sådan omfattning, att utvecklingen under de närmaste fem åren i hög grad är bunden. Mera tveksamt är hur man skall betrakta de beslut, som redan fattats av offentliga myndigheter. I vissa fall kan det vara fråga om principbeslut, där möjlighet finns att skjuta investeringarna framåt i tiden. I andra fall, såsom vissa delar av skol- och sjukhusväsen13—6(>Hi53

194 det, har beslut fattats och planeringen i detalj avancerat så långt, att man praktiskt taget får anses vara bunden att genomföra ett visst investeringsprogram. Ett andra motiv för prioritet föreligger på sådana områden, där exceptionell köbildning uppstått, där detta lett till uppenbar diskriminering mellan olika individer och där behoven är av en sådan natur, att deras tillfredsställande inte utan stor skada kan uppskjutas. Denna karakteristik anser vi i första hand gäller bostäder och skolor. Den höga prioritet, vi vill tillmäta dessa båda områden, har vi närmare motiverat i ett följande avsnitt, samtidigt som vi diskuterat den närmare utformningen av investeringsverksamheten på dessa. Motsvarande förhållanden föreligger inom vissa delar av sjukhusväsendet, exempelvis inom sinnessjukvården. Vi har ansett, att ett avlägsnande av köproblem av denna art bör gå före den ailmänna standardstegring, som kan uppnås genom investeringar i övrigt. För det tredje har vi ansett det angeläget, att investeringarna inte hålls tillbaka på sådana områden, där en kapacitetsökning kan väntas förstärka vår bytesbalans. Detta motiveras av den väntade ökningen av importen och av önskemålet, att vår valutaställning inte försvagas (jfr kapitel III). Denna inställning innebär givetvis inte, att företräde bör beredas lågräntabla företag inom exportindustrin eller den importkonkurrerande hemmamarknadsindustrin. Men vi anser oss ha anledning räkna med att på dessa områden, liksom i fråga om handelsflotta och flyg, finns högräntabla projekt, som borde förverkligas genom en ökning av investeringsutrymmet. Hit räknar vi i främsta rummet expansionsplanerna vid järnmalmsgruvorna, inom skogs- och järnindustrin samt inom vissa grenar av verkstadsindustrin. Som en fjärde grund för prioritering kan nämnas, att en begränsad inså Is av investeringar medför en betydande ökning av effektiviteten resp. minskning av åtgången av arbetskraft. Denna synpunkt har ingående diskuterats i det föregående. Som exempel på områden, där detta i hög grad syns vara fallet, kan nämnas ökad maskinanvändning inom byggnads- och anläggningsverk samhet, motorisering av skogsarbetet, anordningar för interna transporter inom industri och distribution, automatisering på teleområdet samt databehandlingsmaskiner i kontorsarbetet. Möjligheterna på dessa och andra områden kan delvis betecknas med ordet »automation». För det femte, slutligen, har vi utgått från, att en hög investeringsverksamhet bör eftersträvas på sådana investeringsområden, där ökningen av produktionstillskottet i förhållande till de gjorda investeringarna kan väntas bli relativt stor redan på kort sikt. De investeringsönskemål, som redovisats ovan, motsvaras i stor utsträckning av kapitalföremål med relativt lång varaktighet, bostäder, skolor, vägar etc. Med hänsyn till deras angelägenhelsgrad ur ovan redovisade synpunkter kan det inte undgås, att de kommer att ta i anspråk en relativt stor del av det tillgängliga investeringsutrymmet. Hur man än uppskattar värdet av deras avkastning, måste man räkna med att den under de närmaste åren blir relativt begränsad i förhållande till in-

195 vesteringskostnaden. Med tanke på angelägenheten av att även under de närmaste åren få en snabb ökning av vår produktion syns det då angeläget att vid sidan av de mera långsiktiga investeringarna bereda utrymme för sådana investeringar, som redan på kort sikt kan ge ett högt utbyte i form av varor och tjänster. De investeringar i rationaliseringssyfte, som ovan berörts, torde få räknas till denna kategori. Detsamma gäller de även ur valutasynpunkt angelägna investeringarna i bl. a. handelsflotta, skogsindustri och järnindustri. Vid givet investeringsutrymme medför en prioritering av investeringarna på vissa områden, att återhållsamhet måste känneteckna utvecklingen på andra. Det behöver inte betyda, att investeringarna inom de senare måste minska utan endast att stegringen kommer att ske i långsammare takt än genomsnittet för de totala investeringarna. Redan vid ett bibehållande av nuvarande investeringsnivå kommer ju för övrigt kapitalutrustningen att växa relativt snabbt på de flesta områden. Frånsidan av de prioritetsgrunder, som redovisats i det föregående, blir att de investeringsönskemål, som sammanhänger med en standardförbättring utanför de akuta bristområdena får förverkligas på något längre sikt än vad som skulle vara önskvärt. De investeringar det här gäller sammanhänger främst med bilen, fritiden, bostaden och service i olika former. Vid en förkortning av arbetstiden kominer ökade anspråk att ställas på investeringar med anknytning till fritiden. Främst gäller det kommunikationsmedel av olika slag, samlingslokaler, idrottsanläggningar, sportstugor m. m. Vi har utgått från, att investeringarna på dessa områden måste fördelas över en längre framtida tidsperiod. Detsamma gäller de med bostaden sammanhängande investeringar, som innebär en ytterligare standardförbättring, såsom vatten, avlopp o. dyl. Investeringar i vatten- och avloppsanläggningar, som hör direkt samman med bostadsbyggandet, måste givetvis komma till utförande. I andra hand får behoven av ombyggnad, utvidgning och förbättring av befintliga vattenoch avloppsverk samt anordningar för vattenrening beaktas. Även på olika serviceområden har vi räknat med att en viss förskjutning av investeringsverksamheten är ofrånkomlig. Det gäller bl. a. handel, transportmedel, sjukvård och förvaltning. På handelns område hade investeringarna 1955 stigit till en så hög nivå, att redan ett bibehållande av denna nivå bör möjliggöra relativt snabba framsteg. Detsamma g;äller flertalet av investeringarna inom offentlig och privat administration. På sjukvårdens område torde vidare en utökning av den öppna vården i viss utsträckning kunna dämpa anspråken på ökade investeringar. Den övervältring på sjukhusen av arbetsuppgifter, som tidigare ombesörjts av hemmen, torde sålunda i viss mån kunna undvikas genom en ökad utbyggnad av den öppna vården. Vi har dock räknat med att en ökning av de årliga investeringarna på detta område är nödvändig, bl. a. med hänsyn till sinnessjukvårdens eftersatta behov.

196 1. Speciella synpunkter på några större investeringsområden

Bostäderna Vad gäller bostäderna har vi utgått från en prioritetsbedömning, som vi ansett vara allmänt accepterad. Med hänsyn till de allvarliga sociala och ekonomiska svårigheter, som följer av den nuvarande bostadsbristen, har vi ansett en snabb avveckling av bristen på detta område som en av de viktigaste sociala reformerna under den närmaste tiden. Att detta sker snarast är så mycket mer angeläget, som en ytterligare ökning av bostadsefterfrågan är att vänta under 1960-talet, när 1940-talets stora barnkullar når åldern för familjebildning. Det av bostadsstyrelsen förordade bostadsbyggnadsprogrammet för femårsperioden 1956—1960, vilket innebär dels att tillskottet av nya lägenheter höjs till 65 000, dels en successiv förskjutning mot ökad andel småhus och större lägenheter, beräknas totalt medföra en ökning av investeringskostnaderna från 1955 till 1960 med mellan 20 och 25 procent. Den ökning av investeringskostnaden, som förorsakas av förskjutningen mot större lägenheter, beräknas uppgå till 10 procent. För att undvika, att felinvesteringar på bostadsområdet på längre sikt uppstår, är det synnerligen önskvärt, att en sådan förskjutning mot större lägenheter kommer till stånd. Det starkt begränsade investeringsutrymmet under den närmaste femårsperioden har dock tvingat oss att räkna med en något långsammare förskjutning än den som bostadsstyrelsen förordat. I fråga om ökningen av nytillskottet har vi däremot betraktat programmet som ett minimiprogram, emedan inte ens vid denna ökning bostadsbristen helt och hållet kan väntas bli avvecklad till 1960. Härvid förutsätter vi dock, att ökningen under de närmaste åren till en större del än hittills förläggs till de större städerna, där bostadsbristen är mest akut. Detta anser vi vara en ovillkorlig förutsättning även för ett genomförande av detta minimiprogram. Skulle denna inriktning av nyproduktionen av olika anledningar inte kunna fullföljas, anser vi, att en minskning i motsvarande utsträckning av den förordade totalproduktionen bör äga rum. En inriktning av bostadsproduktionen enligt »minsta motståndets lag» anser vi inte kan rekommenderas. En ytterligare ökning t. ex. av bostadsbyggandet på landsbygden utöver den betydande ökning, som föreslagits av bostadsstyrelsen, anser vi sålunda inte vara motiverad. Det bostadsbyggande det här gäller avser i huvudsak standardförbättringar av landsbygdens bostadsbestånd. I och för sig är en sådan förbättring önskvärd, men med hänsyn till det starkt begränsade allmänna investeringsutrymmet måste en saneringsverksamhet i starkt vidgad skala skjutas framåt i tiden. Ur denna synpunkt kan det ifrågasättas, om inte den av bostadsstyrelsen förordade ökningen av bostadsbyggandet på landsbygden går längre än vad som är möjligt under de närmaste fem åren.

197 Vi kan dock inte underlåta att fästa uppmärksamheten på behovet av en mycket betydande ökning av bostadsbyggandet i Stockholm, dit bostadsbristen till stor del är koncentrerad. I början av 1956 var sålunda nära hälften av de i 143 stadssamhällen anmälda bostadssökande utan egen lägenhet i hemkommun registrerade i Stockholm. I andra sammanhang har bostadsstyrelsen uppskattat bostadsbehovet i Stor-Stockholmsområdet. Härvid har den erforderliga ökningen av antalet lägenheter under 1950-talet uppskattats till 100 000, d. v. s. omkring 10 000 årligen. Numera anses utvecklingen dock tyda på att detta är en underskattning. Under årtiondets första hälft har emellertid antalet nybyggda lägenheter knappt uppgått till 10 000 årligen och bostadsbeståndet kan antas ha ökat med högst 8 000—9 000 lägenheter per år. För att uppnå den tidigare målsättningen fordras därför, att bostadsproduktionen i Stor-Stockholm under återstoden av 1950-talet ökar till i genomsnitt 14 000 lägenheter om året. När vi förordat en ökning av totala bostadsbyggandet i hela landet till 65 000 lägenheter, har vi förutsatt, att man skall kunna utvidga bostadsbyggandet i Stor-Stockholm i minst den takt, som här angetts. Våra överläggningar med olika myndigheter har dock visat, att det kommer att uppstå stora svårigheter, när det gäller att inom loppet av ett par år genomföra en ökning av bostadsproduktionen i stockholmsområdet med omkring 40 procent. En sådan utveckling förutsätter en betydande inflyttning av byggnadsarbetare. Vidare bör, om kostnaderna skall kunna hållas låga och behovet av arbetskraft begränsas, produktionen organiseras i större sammanhängande enheter, som möjliggör ett användande av moderna byggnadsmetoder. I båda dessa avseenden måste man ta krafttag, om det utvidgade bostadsbyggandet skall kunna förverkligas och om detta skall k u n na ske på ett effektivt sätt. Den allvarligaste svårigheten bottnar emellertid i de svårlösta kommunala planerings- och samordningsfrågorna. Det är ett välkänt förhållande, att Stockholms stads mark för bostadsbyggande inom få år är fullbyggd. Bostadsbyggandet måste då förskjutas mot de omgivande förortskommunerna. Dessa har inte alltid den kapacitet, som fordras för ett snabbt genomfört planeringsarbete resp. för ett kommunalt stöd åt uppbyggandet av en effektiv bostadsproduktion. En allvarligare svårighet uppstår emellertid genom att utbyggandet av olika förstäder måste samordnas med utvecklingen av Storstockholms trafikapparat, system av vatten- och avloppsledningar samt reningsverk, skolväsende o. s. v. Regionplaneringen för Stor-Stockholm blir därmed ett akut problem, där åtminstone vissa frågor måste lösas genom omedelbara beslut och igångsättning av dyrbara anläggningar. En av de mest brännande uppgifterna syns vara att samordna utbyggnaden av iniartslederna till Stockholms city med förortsbebyggelsens koncentration i motsvarande riktningar; en planlös utbyggnad av förorterna i alla möjliga riktningar skulle ställa staden inför oöverkomliga investeringsproblem. Dessa frågor bearbetas av olika kommunala organ, delvis av regional ka-

198 raktär. Men det är ett välbekant förhållande, att framstegen i sådana sammanhang är långsamma. Det är vår uppfattning, att de aktuella frågorna endast kan lösas tillräckligt snabbt och effektivt genom ett mera aktivt ingripande från statens sida. De frågor rörande arbetskraft, kommunikationer, vatten, avlopp, elkraft, bostäder, skolor e t c , som ingår i dessa problemkomplex faller under olika departement. Staten kan påverka utvecklingen genom anslag, byggnadstillstånd och sin allmänna planläggning. Den är därigenom i en gynnsam ställning, när det gäller att genom förhandling samordna de kommunala myndigheternas beslut. Vill man tillräckligt snabbt lösa Stor-Stockholms bostadskris, syns oss därför den enda möjliga utvägen vara, att statsmakterna i någon därför lämpad form tar ledningen i planeringen av bostadsbeståndets utbyggnad inom Stor-Stockholm. Tillväxten av Stor-Stockholms befolkning bör emellertid kunna påverkas av en ändamålsenlig lokaliseringspolitik för administration och enskilda företag. Själva svårigheten att bygga ifatt bostadsbristen och tillräckligt snabbt utöka de kollektiva anläggningarna utgör det starkaste argumentet för att försöka dämpa Stor-Stockholms tillväxt. Denna fråga har diskuterats i annat sammanhang (kapitel I ) . Det vore emellertid en illusion att tro, att man skulle kunna driva en sådan politik så långt, att bostadsbristen inte kommer att förbli ett mycket allvarligt problem. Därför rubbas inte den slutsats, som ovan dragits, att en mycket betydande ökning av bostadsbyggandet måste eftersträvas i Stockholm. Utbildningsväsendet Liksom beträffande bostadsbyggandet gäller även beträffande utbildningsväsendet, att en utbyggnad inte kan ställas på framtiden. För att möta de växande krav på utbildning, som ställs av morgondagens samhälle, fordras, att möjligheterna inte försitts att ge de stora ungdomskullarna från 1940-talet en bättre utbildning. Så kan dock bli fallet, om en snabb utbyggnad av undervisningsväsendet inte kommer till stånd. Ökade investeringar behövs emellertid inte enbart för att möta en framtida ansvällning av undervisningen. Även på detta område är det angeläget att snabbt avveckla den rådande akuta lokalbristen och »utbildningskön». Trots att investeringsökningen på skolområdet framstår som synnerligen angelägen, anser vi det dock nödvändigt och möjligt, att de redovisade investeringsplanerna för de lägre skolstadierna skärs ned. Våra överläggningar med sakkunniga har bibringat oss den uppfattningen, att på detta område i högre grad än på de flesta andra en begränsning av investeringskostnaderna kan uppnås genom en mera ändamålsenlig planläggning och målmedvetna strävanden att nedbringa anläggningskostnaderna. Vi vill peka på följande möjligheter, som enligt vår uppfattning endast delvis blivit utnyttjade: a) en på studier av befolkningsutveckling och kommunikationer baserad regional planering av byggnaderna för olika skolstadier; b) en undersökning i besparingssyfte av skolbyggnadernas disposi-

199 tion; c) åtgärder för att genom standardisering, förenkling och serieproduktion förbilliga skolbyggnaderna och deras inredning. I de fall, då man måste räkna med möjligheten av en minskning av barnantalet i framtiden, borde det vara möjligt att skapa provisorier i form av barackbyggen och av tillfälligt förhyrda lokaler i bostadshus. Vi har konstaterat, att strävanden i denna riktning pågår och att planer på en utvidgning av planeringsarbetet föreligger. Men vår bedömning av ramen för skolbyggandet har påverkats av vår uppfattning, att på detta område mycket mer, än som nu görs, kan göras för att nedbringa kostnaderna för investeringarna. Även kostnaderna för utbyggnaden av universitet och högskolor kan givetvis begränsas genom en noggrann prognos- och planeringsverksamhet, sådan som nu påbörjats genom universitetsutredningen. Standarden i fråga om undervisningens intensitet är emellertid i utgångsläget så låg, lokalerna på många håll så otillräckliga och ansvällningen av antalet studerande under det närmaste årtiondet så kraftig, att en mycket betydande ökning av de årliga investeringarna är ofrånkomlig. Årskostnaden för investeringarna på detta område är emellertid för närvarande så låga att de bör kunna fördubblas, även vid en relativt begränsad ökning av ramen för alla slags skolbyggnader. Elkraftindustrin Ur flera av de här anförda synpunkterna framstår utbyggnaden av elkraftproduktionen som en angelägenhet av första ordningen. Elkraften används till de mest växlande ändamål och dess utbyggnad kan därför sägas vara en förutsättning både för en avveckling av bristen på vissa områden, en utveckling av exportnäringarna samt en allmän rationalisering och en begränsning av anspråken på arbetskraft. En snabb utbyggnad av kraftproduktionen är dessutom en förutsättning för att det inte på själva kraftområdet skall uppstå underskott i försörjningen, som hämmar hela landets produktionsutveckling. Den taxepolitik, som förs av statens vattenfallsverk, utgår från självkostnaden vid de senast utbyggda vattenfallen. Frånsett att den räntefot, till vilken kapitalkostnaderna därvid beräknas, ej kan sägas återspegla den verkliga knappheten på kapital, syns det vara en riktig princip. Invändas kan dock, att denna taxepolitik blir vägledande även för de privata kraftverken, trots att självkostnaden vid de sist utbyggda verken inom denna sektor sannolikt ligger på en högre nivå. Detta skulle motivera högre krafttaxor över hela marknaden för elektrisk kraft, om man vill låta den marginella kostnaden bestämma tillväxten av efterfrågan. En viss anpassning av krafttaxorna till en högre kalkylränta och till den verkliga nationella marginalkostnaden syns därför vara motiverad. Denna fråga borde enligt vår uppfattning närmare utredas. Även om krafttaxorna höjs, kan man emellertid motse att mot den

200 allmänna tillväxten av produktion och levnadsstandard kommer att svara en relativt snabb stegring av efterfrågan på elektrisk kraft. Denna utveckling får som konsekvens, att investeringarna i kraftproduktion och distribution drar till sig en på lång sikt växande andel av de samlade resurser, som är disponibla för investeringsverksamhet. Andra behov blir därmed allt hårdare trängda och man tvingas därför att undersöka alla möjligheter att begränsa investeringarna på kraftområdet i förhållande till den snabbt stigande kraftförbrukningen. Det har givetvis legat utom vår kompetens att på ett tekniskt så svårbemästrat specialområde framlägga konkreta förslag till investeringspolitikens utformning. Vi har, efter överläggningar med specialister på området, endast velat ange några frågeställningar, som vi ansett förtjäna beaktande vid kraftpolitikens utformning. De båda frågor, som vi ansett representera den marginal, inom vilken diskussionen om kraftinvesteringarna kan röra sig, är dels frågan om utbyggnadsgraden, dels avvägningen vattenkraft-ångkraft-atomkraft. Man får utgå från att kraftindustrin vid utformningen av sin politik på dessa områden vägleds av kostnadsförhållandena, som anvisar ett optim u m för investeringarnas omfång och inriktning. Kraftindustrin intar nu en relativt sett prioriterad ställning på kapitalmarknaden och den ränta, till vilken den kan uppta lån, får antas ligga till grund för dess utbyggnadspolitik. Som tidigare framhållits återspeglar den marknadsränta, som faktiskt betalas för kraftverkslån, inte den verkliga knappheten på investeringsutrymme. Detta knapphetsläge innebär, att det kan vara en fördel att välja en kraftpolitik, som ger en något högre kraftkostnad enligt gällande marknadsränta, om man därigenom kan inbespara investeringar som, om de överflyttas till andra områden, privata eller offentliga, ger en hög avkastning (enligt marknadens priser eller enligt en på andra grunder baserad social värdering). Detta förhållande skulle komma till uttryck i kraftpolitiken, om man där använde en kalkylränta, som låg väsentligt högre än marknadsräntan.1 Sådana synpunkter på kraftpolitiken bör tendera att ge företräde åt mindre kapitalkrävande alternativ. Enligt uppgift kräver ångkraftverk endast en omkring hälften så stor investering per enhet producerad energi som vattenkraftverk jämte överföringsledningar från Norrland till Mellansverige; för framtidens atomkraftverk väntas investeringskostnaden också bli lägre än för vattenkraftverken. Det är alltså i princip möjligt, att trots den relativt snabba stegringen av elkraftförbrukningen hålla nere kraftverksinvesteringarnas andel av totalinvesteringarna, på kort sikt genom en större andel ångkraftverk, på längre sikt genom snabbast möjliga utveckling av atomkraftverk. De senare är j u för övrigt en typ av ångkraftverk, och möjligheter bör finnas att planera anläggningar, som byggs under de närmaste 1 Sannolikt tenderar kalkylerna inom kraftindustrin att ge utslag åt motsatt håll, eftersom kraftverksbyggen ar befriade från investeringsavgift. wwwwun

201 aren, så att de på längre sikt delvis kan ställas om från olja eller kol till atomvärme. Denna fråga står i intimt samband med frågan om skapandet av en torrårsreserv. Enligt de planer, som framlagts för utredningen, planerar den svenska kraftindustrin att genom nybyggnader under de närmaste tio åren höja sin utbyggnadsgrad från för närvarande ca 100 procent till 110 procent 1965, framför allt genom en snabb utbyggnad av vattenkraften i övre Norrland. Utifrån de ekonomiska förutsättningar, med vilka kraftindustrin arbetar, anses detta vara en optimal politik. Ångkraftens lägre investeringskostnad syns emellertid i nuvarande knapphetsläge på investeringsområdet kunna ge anledning till en annan avvägning av investeringsprogrammet. En jämförelse med täckningen av behoven på andra investeringsområden har också lett oss till den slutsatsen, att man ur mera allmänna synpunkter bör nöja sig med en något lägre säkerhetsmarginal än den, som svarar mot de nuvarande investeringsplanerna på kraftområdet. Även hänsyn till jämnheten i arbetskraftens sysselsättning vid kraftbyggena talar mot en större ökning av utbyggnadstakten för vattenkraften under det närmaste årtiondet. Man måste nämligen räkna med att arbetsstyrkan på detta område kominer att minskas under det därpå följande årtiondet, allteftersom man närmar sig en relativt fullständig utbyggnad av de återstående kraftreserverna. Denna avveckling måste tj^dligen bli häftigare j u mera takten ökas under de närmaste åren. Vid sidan av dessa överväganden måste hänsyn tas till kraftpolitikens inverkan på importbehoven och därmed på vår bytesbalans mot utlandet. Den diskussion av utrikeshandelns utveckling, som förts i kapitel VIII, leder närmast till den slutsatsen, att denna synpunkt inte behöver på ett avgörande sätt påverka investeringsplanerna på kraftområdet. Utvecklingen av exportökande och importminskande produktion i övrigt väntas nämligen bli relativt gynnsam. Detta hindrar givetvis inte, att hänsynen till bytesbalansen bör påverka inställningen till den mera långsiktiga utbyggnaden av atomkraften. De synpunkter, som här redovisats, hade utformats, innan Suez-krisen kastat sin skugga över bränslemarknaden. Från de angivna utgångspunkterna hade vi dragit den slutsatsen, att man borde pröva om inte ökningen av investeringarna på kraftområdet skulle kunna begränsas med drygt 100 miljoner kronor per år i jämförelse med de planer, som framlagts av kraftindustrin; en sådan begränsning har också företagits i de alternativ för investeringarnas fördelning som framlagts i det följande. Även om de ovan anförda synpunkterna i viss mån behåller sin giltighet i det nya läge, som nu uppkommit, är det tydligt att frågan om vattenkraftutbyggnaden måste påverkas av de risker för en minskning av oljetillförseln, som nu aktualiserats. I den mån detta innebär, att investeringskostnaderna blir större, än vi räknat med, måste andra investeringar minskas om man vill bibehålla ramen för vår kalkyl.

202 Att planerna på atomkraftens utnyttjande fullföljs framstår som ännu angelägnare än tidigare; fram till 1960 rör det sig dock på detta område om relativt begränsade investeringsbelopp. Gator och vägar I det föregående har de prognoser, som uppställts för utvecklingen av biltrafiken, diskuterats. Prognoserna pekar på en mycket snabb ökning av antalet personbilar, eventuellt en fördubbling inom fem år. Vi är dock snarast böjda att betrakta detta som ett maximum, om utrymmet för privat konsumtion blir så begränsat, som vi i det föregående räknat med. I varje fall har vi ansett oss böra räkna med en fortsatt snabb utveckling av bilismen. Investeringarna i vägar, gator, parkeringsplatser in. m. bestämmer utseendet av vår trafikapparat för en lång framtida period och måste därför ta sikte på den icke avlägsna framtid, då bilismen mera fullständigt slagit igenom i vårt land. Det nyligen framlagda stamvägsprogram, som legat till grund för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens investeringsplan för de närmaste tio åren, representerar en sådan långsiktig planläggning. Av hänsyn till det trånga utrymme för investeringar, med vilket vi tvingats räkna, samt till andra behov, som vi utgått från, inte kan avvisas, syns det emellertid inte bli möjligt att under de närmaste åren fullfölja detta stora program i snabb takt. Enligt denna bedömning måste ökningen av väginvesteringarna fram till 1960 bli relativt långsam. Först därefter, när andra svåra bristförhållanden blivit avhjälpta, bör möjligheter finnas att kraftigt öka takten i byggandet av gator och vägar. F r a m till denna tidpunkt syns det därför bli nödvändigt att koncentrera investeringarna till de trängsta flaskhalsarna i trafiken, samtidigt som man inte förlorar ur sikte de långsiktiga målsättningarna. Väg- och gatubyggandets effektivitet har lidit i hög grad av svårigheten att fastställa långsiktiga planer för utvecklingen. Med hänsyn härtill är det angeläget, att man snarast möjligt fastställer en realistisk byggnadsplan för de närmaste åren, som tar hänsyn till de begränsade möjligheterna att öka byggnadstakten. Samtidigt skulle noggranna planer kunna förberedas för ett väsentligt vidgat byggnadsprogram från början av 1960talet. När det gäller att bedöma om ett hållbart mera begränsat program för de närmaste årens vägbyggande kan uppställas, får man utgå från det nuvarande läget. Det kan då för det första konstateras, att landets vägväsende efter kriget gjort stora framsteg och att dessa framsteg bör kunna fortsätta i relativt snabb takt redan vid en begränsad ökning av byggnadstakten. Det är givetvis inte här möjligt att närmare gå in på hur i förhållande till de långsiktiga planerna begränsade investeringar bör koncentreras för att i största möjliga mån underlätta framkomligheten för den växande trafiken. En riktlinje syns anges av de senaste årens vägpolitik. Den innefattar en provisorisk förstärkning av svagare vägbanor, en vidgning av flaskhalsar för trafiken inom och kring de större städerna samt kringgående vägar för

203 att lätta trafikens tryck och minska trafikriskerna inom tätorterna. Sådana investeringar kan åtminstone delvis bilda etapper i en långsiktig plan för ett högklassigt väg- och gatunät. Det är givet, att ett på detta sätt begränsat program kan tvinga till större restriktivitet i fråga om rätt att parkera på gatu mark, hastigheter och hjultryck än om ett större program omedelbart kunde påbörjas. Bilköer vid rusningstid kominer också att bli vanligare inom och kring de större samhällena och på semesterstråken än vid en snabbare utbyggnad. Vi har emellertid ulgått från att bilköer under timmar med toppbelastning är ett mindre ont än exempelvis bostadsköer och skolköer, och att de senare i första hand måste undanröjas. Med en stark koncentration på uppgiften att vidga flaskhalsar i trafiken bör emellertid även förekomsten av bilköer k u n n a begränsas. Vid en övergång till fria lördagar torde även köbildningen i högre grad koncentreras till tider, då nyttotrafiken är av mindre omfattning. Det kan invändas, att en höjning av trafikapparatens kapacitet bör ges prioritet med hänsyn till dess betydelse för näringslivets effektivitet. Synpunkten är givetvis viktig. Men man får inte glömma, att det här är fråga om långsiktiga investeringar och att, som i det föregående framhållits, prioritet i största möjliga utsträckning bör ges åt investeringar, som redan på kort sikt ger en hög avkastning i förhållande till investeringskostnaden. Vidare må erinras om att personbilstrafiken dominerar utvecklingen på ett sådant sätt, att utbyggnadskostnaderna (för vägväsendet) måste bli höga i förhållande till effektivitetsvinsterna för näringslivet, samt att man under en övergångstid i stor utsträckning bör kunna utnyttja järnvägarna även i sådana fall, då ett vägnät med större kapacitet skulle möjliggöra en smidigare lösning av transportproblemen.

Alternativ

för

investeringsutvecklingen

I. Alternativa investeringsramar Det är givetvis inte möjligt att på ett så heterogent område som investeringsverksamheten utifrån allmänna principer och överväganden komma fram till kalla siffror, som konkretiserar prioritetsbedömningen. Den definitiva avvägningen måste till slut ske mer eller mindre på känn, sedan m a n sökt tränga in i alla fakta i målet. Allmänna principer kan därvid endast vara vägledande. Vi har emellertid ansett det lämpligt att precisera vår bedömning av prioritetsfrågorna i två alternativ för investeringsinriktningen, svarande mot den sammanlagda ökning, som vi räknat med skall bli möjlig under olika förutsättningar. Syftet med dessa alternativ för investeringarnas omfattning och fördelning får närmast anses vara det att underlätta slutliga avvägningar av ansvariga politiska myndigheter. Accepterar man en viss ram, måste varje ökning av

204 investeringarna på ett område i jämförelse med den av oss angivna fördelningen motsvaras av en minskning på ett annat. De överväganden, som motiverar uppställandet av två alternativa ramar lör investeringarnas sammanlagda omfattning, har redovisats i kapitel III. Enligt det lägre alternativet, benämnt A: 2 (jfr tabell III: 1), kommer under perioden 1956—1960 det totala utrymmet för ny- och reinvesteringar titt i genomsnitt per år ligga ca 7501 miljoner kronor eller ca 8 procent över 1955 års nivå. Enligt det högre alternativet, benämnt B: 2, kommer motsvarande ökning att bli ca 1 000 1 miljoner eller ca 11 procent. Som framgår av diskussionen i kapitel III, bygger dessa båda alternativ på vissa antaganden om produktionsutvecklingen, bytesförhållandet mot utlandet, ökningen av försvarskostnaderna samt avvägningen investeringar —konsumtion. Skillnaden mellan alternativen A: 2 och B : 2 anger sålunda dels en osäkerhetsmarginal, dels en marginal betingad av ekonomisk politik. Vi har ansett det berättigat att hoppas på att utvecklingen skall bli så gynnsam, att det vid en ändamålsenlig politik skall bli möjligt att vidga ramen för investeringarna till det högre alternativet B: 2. De ekonomiskpolitiska problem, som uppstår vid en sådan investeringspolitik, har vi diskuterat i kapitel III. En noggrannare genomarbetning av investeringsproblemet har vi endast ansett möjlig genomföra för de närmaste fem åren. De perspektiv, som dras upp för den därpå följande perioden, 1961—1965, måste med nödvändighet bli relativt vaga och tjänar närmast som bakgrund för investeringsavvägningen under perioden 1956—1960. Vi har emellertid ansett oss kunna räkna med en väsentlig ökning av investeringarna under förra hälften av 1960talet, förutsatt att den allmänna framstegstakten hos det svenska näringslivet kan hållas uppe. I jämförelse med 1955 har den genomsnittliga investeringsnivån under 1961—1965 antagits ligga omkring en tredjedel eller 3 miljarder kronor högre. Till kalkylerna bör fogas en teknisk kommentar. Vi har genomgående räknat investeringarna i medelnivå av årliga investeringar under en femårsperiod. Det är emellertid givet, att utvecklingen ej kan förlöpa trappstegs vis. I stället bör man räkna med en successiv ökning, som vid likformig utveckling ungefär 1958 passerar medeltalet för perioden 1956—1960. Att för alla områden räkna med en sådan likformighet vore dock orimligt. Man måste i stället räkna med en differentiering så att man på vissa områden relativt snabbt närmar sig medeltalet. 2. Statistiska utgångspunkter Den första svårighet, som anmäler sig vid avvägningen av investeringsinriktningen, är problemet om utgångsläget. Det går sålunda inte att bedöma investeringarnas framtida omfattning med utgångspunkt endast från deras 1

Siffrorna avrundade till jämna 50-tal miljoner kronor.

205 omfattning under ett enstaka år, i detta fall 1955. På grund av olika omständigheter kan nämligen investeringarna inom vissa områden det året ha varit exceptionellt låga eller höga och bilden av utgångsläget därför »onormal». Nu kan visserligen gentemot detta sägas, att hänsyn till denna omständighet delvis redan tagits vid de olika planernas utformning. Som regel har man nämligen i planeringsarbetet utgått från investeringarnas omfattning 1955. För att få en säkrare utgångspunkt för diskussionen om investeringsinriktningen har vi dock ansett det lämpligt att göra en jämförelse mellan investeringarnas omfattning 1955 och deras årliga genomsnittliga omfattning under femårsperioden 1951—1955. Resultatet av jämförelsen framgår av nedanstående sammanställning, där investeringarna 1955 satts i relation till årliga genomsnittet för investeringarna under den senaste femårsperioden. Tabell

VI:

12.

Nyny-

och reinvesleringårna och reinvesleringarna

år 1955

i relation

åren

1951—1955

till

genomsnittliga

Index 1951—55 = 100 Totala ny- och reinvesteringar

il3

Varaproduktion Jordbruk, skogsbruk, fiske Egentlig industri Kraft- och belysningsverk Distribution (endast byggnader) Samfärdsel Kommunikationsmedel Väg- och gatuarbeten m. m Vatten och avlopp m. m Bosläder Skolor m. m Sjukvård, sociala ändamål, förvaltning m. m Hälso- och sjukvård Sociala ändamål Förvaltning m. m Brandväsen och civilförsvar Militära investeringar

105 89 108 107 151 114 115 113 141 113 112 123 117 1 IG 131 127 120

De totala ny- och reinvesteringarna under 1955 låg sålunda omkring 13 procent högre än motsvarande årliga genomsnitt för femårsperioden 1951— 1955. Detta innebär, att investeringarna under den närmaste femårsperioden enligt ovan redovisade alternativ skulle kunna ökas med 22 resp. 25 procent i jämförelse med den senast gångna femårsperioden. För att de olika kategorierna av investeringar skulle ha bibehållit samma andel av det tillgängliga investeringsutrymmet som medeltalet för de senaste fem åren, skulle tydligen samtliga investeringar 1955 ha legat 13 procent över det årliga genomsnittet för perioden 1951—1955. Så är emellertid inte fallet. Vissa områden redovisar högre ökningar, andra lägre. Exempel på det förra utgör investeringarna inom handeln och flertalet »allmännyttiga»

206 Tabell

VI: 13.

Ny-

och reinvesleringsutrymmeis

investeringsandelar

mellan

åren

fördelning

1951—1955

vid

och åren

oförändrade

1956—1960

Miljoner kronor. Avrundade tal

Ny- och reinvesteringar 1955

Årlig genomsnittlig förändring 1956—1960 i förhållande till 1955 års faktiska nivå Alt. A: 2

Alt. B: 2

Varuproduktion Jordbruk, skogsbruk, fiske Egentlig industri Kraft- och belysningsverk, gasverk

3100 445 1910 745

+ 515 + 160 + 255 + 100

+ 610 + 175 + 310 + 125

Distribution

320 2370 1760 610

- 65 + 160

60 + 225 + 160 + 65

Samfärdsel Kommunikationsmedel Väg- och gatuarbeten m. m

+ no

365 2095

+ 50 - 50 + 165

Hälso- och sjukvård Sociala ändamål Förvaltning m. m Brandväsen och civilförsvar

350 500 175 65 225 35

+ 30 5 + 10 0 - 15 0

+ + + + -

Summa ny- och reinvesteringar (exkl. de militära)

+ 750

+ 1000

Vatten och avlopp m. m Bosläder

40 + 220

Garage, vissa samlingslokaler m. m Skolor m. m Sjukvård, sociala ändamål, förvaltning m. m

40 5 10 0 5 0

investeringar, på det senare samtliga investeringar inom varuproduktionen, särskilt de i jordbruket. I stort sett samma utvecklingstakt som totalen uppvisar däremot investeringarna i bostäder, skolor och samfärdsel. Inom den sistnämnda gruppen visar dock delposterna starka variationer med större procentuella ökningar för handelsflottan och motorfordon och lägre ökningar för övriga kommunikationsmedel, om man jämför med de totala ny- och reinvesteringarna. För väg- och gatuarbeten är ökningen densamma som för de totala ny- och reinvesteringarna. Den ökning av investeringsutrymmet utöver 1955 års faktiska nivå, som enligt våra kalkyler står till förfogande under den närmaste femårsperioden, uppgår, som nämnts, enligt de båda alternativen A: 2 och B: 2 till i genomsnitt omkring 750 resp. 1 000 miljoner kronor per år. I den händelse inga förskjutningar i investeringsstrukturen skulle tillåtas uppkomma mellan femårsperioderna 1951—1955 och 1956—1960, kommer förändringen för olika kategorier av investeringar mellan 1955 och det årliga genomsnittet för den närmaste femårsperioden att bli den i tabell VI: 13 återgivna. Tabellen

207 anger sålunda de förändringar, som uppkommer vid givna förutsättningar rörande investeringsutrymmet, om man med utgångspunkt från genomsnittliga investeringsfördelningen 1951—1955 låter samtliga investeringar öka procentuellt sett lika mycket. Jämfört med 1955 skulle resultatet av en sådan likformig investeringspolitik bli en ökning av investeringarna i varuproduktion, samfärdsel, bostäder och skolor, och en minskning för investeringarna i distribution, vatten och avlopp m. m., förvaltning m. m. Av investeringarna i gruppen kommunikationsmedel skulle vidare enligt det lägre alternativet de i handelsflottan och motorfordon minska i förhållande till 1955, medan de i övriga Kommunikationsmedel skulle öka. Ett genomförande av en dylik likformig investeringspolitik har vi emellertid bedömt vara inte bara orealistiskt utan också omöjligt. Samhällets omdaning och utveckling skapar problem, som ständigt kräver nya lösningar bl. a. ur investeringssynpunkt. En relativt snabb ökning av investeringsutrymmet kan bli nödvändig på vissa områden och detta måste medföra, att återhållsamhet får känneteckna utvecklingen på andra områden. Så även under den framförliggande femårsperioden. 3. Alternativ för dispositionen av investeringsutryinmet De överväganden, som redovisats i det föregående, har lett oss fram till de alternativ för investeringarnas fördelning, som redovisas i tabell VI: 14. Det har framgått av den föregående diskussionen, att möjligheterna att penetrera investeringsfrågorna på olika områden varit små med hänsyn till den korta tid och de begränsade resurser, som stått till vårt förfogande. Vi vill därför endast betrakta alternativen som utgångspunkter för fortsatta överväganden. Mera ingående kommentarer till tabellen syns överflödiga, eftersom investeringsbehoven och olika grunder för prioritetsbedömningen i detalj redovisats i det föregående. Vi inskränker oss därför i detta sammanhang i huvudsak till att belysa a) skillnaden mellan alternativen A: 2 och B: 2; b) alternativens förhållande till investeringarnas fördelning 1951—1955; c) gången i investeringsutvecklingen under de närmaste båda femårsperioderna. a) Skillnaden

mellan det lägre och det högre alternativet;

A: 2—B: 2

Det framgår av tabellen, att i det lägre alternativet, A: 2, inrymts den ökning av investeringarna, som vi ansett böra komma till stånd. Dit hör i första hand bostäder och skolor, i andra hand ett minimum för bl. a. varuproduktion, samfärdsel och sjukhus. De 250 miljoner kronor, som skiljer alternativen A: 2 och B: 2, har fördelats på industri, kraftverk och kommunikationsmedel, där vi räknat med en snabb effekt på produktionskapa-

208 Tabell

VI: 14.

Investeringsinriklningen och

för femårsperioderna

1956—1960

1961—1965

Exkl. underhåll och militära investeringar.

Miljoner kronor i 1955 års priser

Ny- och reinvesteringar 1955

Årlig genomsnittlig förändring utöver 1955 års faktiska nivå 1956—1960

1961—1965

Alt. A: 2

Alt. B: 2

Varuproduktion Jordbruk, skogsbruk, fiske Egentlig industri Kraft- o. belysningsverk, gasverk . .

3100 445 1910 745

+ 300 + 15 + 180 + 105

+ 450 + 20 + 300 + 130

+ 1000 + 20 + 650 + 330

Distribution

320 2370 1760 610

+

+ 130 x + 90 + 40

+ + l + +

20 190 150 40

+ 100 + 1000 l + 550 + 450

Samfärdsel Kommunikationsmedel Väg- och gatuarbeten m. m Vatten och avlopp m. m

365 2 095

+

o

o

±

o

+ + +

200 20 100

+ 100 + 500 + 50 + 100

Skolor m. m Sjukvård, sociala ändamål, förvaltning m. m Hälso- och sjukvård Sociala ändamål Förvaltning m. m Brandväsen och civilförsvar

+ 200 + 10 + 100

500 175 65 2*6 35

+ 10 + 20 + 0 - 15 + 5

+ + + +

SO 30 0 15 5

+ 150 + 100 + 10 + 20 + 20

Summa ny- och reinvesteringar

+ 750

+ 1000

+ 3000

Bostäder Garage, vissa samlingslokaler m. m. . . .

1 I investeringsbeloppet har ej inräknats de anskaffningar av flygmateriel, som finansieras med lån i utlandet. Det har även antagits, att ett påskyndande av handelsflottans utbyggnad skulle göras beroende av möjligheterna till sådan upplåning.

citet och effektivitet. Mindre ökningar har blivit möjliga för distribution och sjukhus. Då vi främst knutit våra förhoppningar till alternativ B: 2, kominer de följande kommentarerna att ansluta sig till detta högre alternativ. b) Förskjutningar i investeringarnas 1951—1955 och 1956—1960

relativa fördelning

mellan

perioderna

Varuproduktionen. Industri och kraftverk behåller sin andel, medan andelen för jord- och skogsbruk minskar. Prognoserna för jordbruket tyder inte på behov av någon större ökning. Däremot växer investeringsbehoven inom skogsbruket. Distributionen. Att sänka investeringarna från den nivå, som nåtts 1955, har vi inte ansett vara önskvärt. Någon större ökning från denna nivå har

209 vi å andra sidan inte räknat med; distributionen ökar ändå sin andel av investeringarna jämfört med perioden 1951—1955. Samfärdsel. Andelen från 1951—1955 bibehålls. Inom den stora gruppen kommunikationsmedel, som innefattar handelsflotta, flyg, järnvägar, motorfordon (exkl. privata personbilar) samt telekommunikationer har vi inte ansett det möjligt göra en detaljerad avvägning. Nämnas bör, att enligt prognoserna för bilantalet de årliga nettotillskotten av motorfordon inte behöver ökas. Mot ökad ersättning av gamla bilar svarar dock troligen en mindre ökning av investeringarna på detta område. Vi har vidare räknat med att anskaffning av flygmateriel och handelsfartyg delvis kan finansieras genom lån i utlandet; i samma mån förs investeringsbelopp utanför den av oss angivna ramen, vilken bestämts av landets egna resurser. Utrymmet inom gruppen kommunikationsmedel blir i varje fall trångt och medger endast en mindre ökning av de årliga investeringarna i järnvägar och telekommunikationer. Vatten och avlopp. Ett relativt högt utgångsläge har uppnåtts 1955. Redan utan ytterligare ökning blir andelen av totalinvesteringarna större än 1951— 1955/ Bostäder. Beloppet svarar mot en successiv ökning till 65 000 lägenheter pei år under femårsperioden samt en viss förskjutning mot småhus och större lägenheter. Detta innebär ungefär oförändrad andel i jämförelse med 1951—1955. Skolor. Andelen av totalinvesteringarna ökas starkt. Inom ramen bör rymmas en fördubbling av de relativt små investeringarna i universitets- och högskolebyggnader. Sjukhus. Andelen ökas inte oväsentligt. Övriga offentliga investeringar. I stort sett oförändrad andel. c) Investeringsutveckling

på kort och lång sikt

Prioritetsbedömningen är delvis en fråga om prioritet i tiden. De behov, som ges mindre utrymme fram till 1960, måste beredas ökat relativt utrymme under senare år. Man bör därför räkna med en växlande gång i investeringsutvecklingen på olika områden. Vid en granskning av tabell VI: 14 får man hålla i minnet, att jämförelsen görs mellan 1955 och perioderna 1956—1960 och 1961—1965. Redan vid en utvidgning av ramen för investeringarna i jämn takt måste ökningen mellan de två senare perioderna i miljoner kronor räknat bli i det närmaste dubbelt så stor som mellan 1955 och 1956—1960. Det är i främsta rummet detta förhållande, som återspeglas i tabellens slutsummor. Av tabell VI: 14 framgår, att vi räknat med att investeringarna i skolbyggnader måste höjas språngvis under de närmaste fem åren, men att den årliga byggnadstakten under den därpå följande femårsperioden inte skulle behöva ytterligare ökas. För bostäder vore en liknande gång i utvecklingen motiverad, men som redan framhållits kan man först om några år uppnå den 14 — 561653

210 siffra, 65 000 lägenheter, som satts som riktpunkt för den närmaste tioårsperioden. De områden, där vi å andra sidan räknat med en förskjutning i tiden och en relativt stor ökning efter 1960, är i främsta rummet vägbyggandet samt i andra hand vatten och avlopp och distribution; på de två senare områdena låg 1955 års investeringar relativt högt. Även ökningen av investeringarna i kommunikationsmedel, parkeringsplatser samt för sociala ändamål och förvaltning har vi räknat med till stor del måste uppskjutas till efter 1960. En relativt jämn utvecklingstakt under de närmaste tio åren anges i tabellen för industri och kraftverk samt för sjukhus. 4. Byggnads- och anläggningsverksamhet samt maskininvesteringar m. m. Det har synts önskvärt att få en uppfattning om båda investeringsalternativens innebörd med avseende på utvecklingen av byggnads- och anläggningsverksamhet samt övriga investeringar. Investeringarna har därför fördelats på dessa båda huvudområden under antagande att inom varje näringsgren proportionen mellan byggnader och anläggningar samt andra investeringar blir densamma som under 1955. Resultatet av fördelningen, som framgår av tabell VI: 15, visar att byggnads- och anläggningsverksamheten skulle komma att öka snabbare än maskininvesteringarna i det lägre alternativet för investeringsutrymmet (A: 2). Den procentuella genomsnittliga ökningen uppgår sålunda till 2,9 procent för de förra och 2,3 procent för de senare. Däremot kommer i alternativ B: 2 maskininvesteringarna att öka något snabbare än byggnads- och anläggningsverksamheten; ökningstalen per år är sålunda 3,6 resp. 3,5 procent. Detta förhållande får givetvis ses mot bakgrund av att i alternativ B: 2 ökat inTabell VI: 15. Ny- och reinvesteringarnas fördelning på byggnader och anläggningar samt maskiner, transportmedel m. m. Miljoner kronor i 1955 års priser. Avrundade tal

1955 Genomsnittl. årlig investeringsnivå 1956—1960

Genomsnittl. årlig ökning utöver 1955 års nivå

Årlig procentuell stegring i genomsnitt 1956—1960

Alt. A: 2 Alt. B: 2 Alt. A: 2 Alt. B: 2 Alt. A: 2 Alt. B: 2 Byggnader o. anläggn. Maskiner, transportmedel m. m

5 730

6 240

6 350

+ 510

+ 620

2,9

3,5

3 370

3 610

3 750

+ 240

+ 380

2,3

3,6

9 850

+ 750

+ 1000

2,7

3,5

Summa ny- och reinvesteringar (exkl.

211 vesteringsutrymme getts varuproduktionen och då främst industrin. Inom detta senare område utgör maskininvesteringarna två tredjedelar av totalinvesteringarna. 5. Offentliga och privata investeringar På samma sätt som vid fördelningen av investeringarna på byggnader och maskiner har vi förfarit vid fördelningen av investeringarna på privata och otfentliga sektorn. De resultat, som härvid erhålls, visar (tabell VI: 16), att investeringsökningen i alternativ A: 2 kominer att vara något större för den offentliga sektorn än för den privata; den årliga genomsnittliga stegringen uppgår sålunda till 2,8 procent för den offentliga sektorn och 2,6 procent för den privata. Däremot kommer ökningen i B: 2-alternativet för den privata sektorn att bli något större än för den offentliga. De privata investeringarna ökar enligt det högre alternativet sålunda med 3,7 procent per år mot 3,3 procent för de offentliga. Tabell VI: 16. Ny- och reinvesteringarnas fördelning på privata och offentliga sektorn1 Miljoner kronor i 1955 års priser. Avrundade tal

1955 Genomsnittl. årlig investeringsnivå 1956—1960

Genomsnittl. årlig ökning utöver 1955 års nivå

Årlig procentuell stegring i genomsnitt 1956—1960

Alt. A: 2 Alt. B: 2 Alt. A: 2 Alt. B: 2 Alt. A: 2 Alt. B: 2 Privata ny- och reinOffentliga ny- och re-

5 360

5 785

5 980

+ 425

+

2,6

3,7

3 740

4 065

+ 325

+

2,8

3,3

9 850

+ 750

+ 1000

2,7

3,5

Summa ny- och reinvesteringar (exkl.

1 Till offentliga investeringar har förts bostäder som byggs i kommunal regi och statliga tjänstebostäder. Jfr vidare Meddelanden från konjunkturinstitutet, Serie B: 13.

K A P I T E L VII

Konsumtionen A. Den privata

konsumtionen

Utrymmet för den privata konsumtionen I det föregående har vi diskuterat det utrymme, som under de närmaste fem åren kan komma att finnas för en ökning av den privata konsumtionen. Som framgår av denna diskussion kan detta utrymme komma att variera inom relativt vida gränser. Dels måste man räkna med olika möjligheter för den allmänna produktionsutvecklingen och därmed för det samlade utrymmet för konsumtion och investeringar. Dels kan avvägningen mellan investeringar och konsumtion komma att utfalla på olika sätt. Den föregående diskussionen har emellertid lett fram till den slutsatsen, att man — även om produktionsutvecklingen förlöper enligt ett mera gynnsamt alternativ — med hänsyn till angelägenheten att öka investeringarna inte bör r ä k n a med en snabbare ökning av den privata konsumtionen än med omkring 10 procent under en femårsperiod. Denna bedömning påverkas även av att den offentliga konsumtionen, som behandlas i det följande, kan väntas fortsätta att stiga i relativt snabb takt. Under mindre gynnsamma förutsättningar för produktionsutvecklingen och vid en ytterligare skärpning av kraven på ökade investeringar kan utrymmet för privat konsumtion i själva verket komma att stanna vid en lägre siffra. Det val mellan kapitalbildning och konsumtion som leder fram till dessa slutsatser har belysts i bl. a. kapitel III och VI. Dessa överväganden bildar den allmänna bakgrunden till den följande diskussionen om den privata konsumtionens utveckling. Syftet med denna är att belysa, hur en sådan begränsad konsumtionsökning kan komma att fördela sig på olika områden. Som en bakgrund till denna framställning har det synts lämpligt att ge en allmän översikt över tendenserna i konsumtionsutvecklingen sedan tiden före kriget. De långsiktiga utvecklingstendenserna Inom Industriens utredningsinstitut färdigställs för närvarande en utredning angående den privata konsumtionen i Sverige. Avsikten med denna är att ge en beskrivning och analys av konsumtionsvaruefterfrågans utveckling det senaste kvartsseklet samt att på grundval av nu skönjbara utvecklingstendenser diskutera de förändringar i konsumtionsinriktningen, som kan tänkas ske i framtiden. På långtidsutredningens begäran har institu-

213 t e t g j o r t e n p r e l i m i n ä r s a m m a n f a t t n i n g av u n d e r s ö k n i n g e n s r e s u l t a t . D e n f r a m t i d s b e d ö m n i n g , s o m i n g å r i d e n n a r e d o g ö r e l s e , är v i s s e r l i g e n i n r i k t a d p å n å g o t l ä n g r e s i k t ä n d e n period, s o m n ä r m a s t ä r f ö r e m å l för v å r u p p m ä r k s a m h e t . Utredningsinstitutets s a m m a n f a t t n i n g återges emellertid i det f ö l j a n d e s o m en b a k g r u n d till en d i s k u s s i o n a v de n ä r m a s t e f e m å r e n s speciella u t v e c k l i n g s p r o b l e m . De ökningar av realinkomsten, som under det senaste kvartsseklet kommit flertalet befolkningsgrupper till del, har möjliggjort en betydande ökning av den privata konsumtionens omfattning. På nästan alla varuområden har konsumtionen stigit såväl kvantitativt som kvalitativt sett. ökningen i konsumtionsvolymen per capita mellan 1930-talets början och 1950-talets mitt kan beräknas ha uppgått till omkring 60 procent. Därav tillkom ungefär en tredjedel under 1930-talet och två tredjedelar under efterkrigstiden. Konsumtionsvolymens ökning har ingalunda varit likformigt fördelad mellan alla olika varor och tjänster. Konsumtionens inriktning h a r undergått förändringar i flera avseenden. Det köps numera inte endast mer varor och bättre varor än för 25 år sedan, utan stora olikheter föreligger också mellan de nuvarande och de tidigare varuköpens sammansättning. Vissa varor köps nu i mångdubbelt större utsträckning, medan köpen av andra varor ökat relativt litet eller t. o. m. minskat. Många av de varor, som nu används, gick över huvud taget inte att få i början på 1930-talet. Att inom ramen för en översiktlig framställning som denna ge en uttömmande beskrivning av vad som egentligen hänt på konsumtionsvaruefterfrågans område är naturligtvis inte möjligt, men några av de för utvecklingen mest karakteristiska dragen skall här nedan påpekas. Förändringen i konsumtionens inriktning sedan början på 1930-talet kan kanske i främsta rummet karakteriseras som en förskjutning från varor av nödvändighetskaraktär till mer umbärliga varor. Denna förskjutning h a r konkret tagit sig uttryck i en relativt liten ökning i konsumtionen av flertalet livsmedel, skor, underkläder, enklare köksartiklar etc. samt i en stark ökning i utgifterna för särskilt motorfordon, pälsar, skinnkläder, möbler, sportartiklar, leksaker, böcker, tidningar, nöjen samt tandvård. I huvudsak förefaller dessa förändringar vara en normal följd av ökningarna i realinkomsterna. Uppenbarligen har de emellertid även betingats av andra förhållanden, bl. a. har priserna på livsmedel stigit mer och priserna på motorfordon stigit mindre än genomsnittet av alla priser. Ett för utvecklingen dominerande drag har vidare varit den förskjutning i varuköpen, som förorsakats av konsumenternas strävan att underlätta arbetet med hemmets skötsel. F r å n att köpa varor, vars utnyttjande kräver relativt mycket arbete från konsumentens sida, har man övergått till att köpa varor, som i flertalet fall är dyrare men i gengäld fordrar mindre arbetsinsatser. Bland livsmedlen har sålunda en markerad förskjutning skett från mjöl till bröd, från kött till charkuterier och över huvud taget från " r å v a r o r " till färdiglagade, konserverade, vacuumtorkade eller djupfrysta produkter. Denna företeelse har sin fulla motsvarighet på beklädnadsområdet, där konfektionsvaruköpen stigit starkt på metervaruköpens bekostnad och där konstfibervarornas expansion åtminstone delvis måste ses som en följd av dessa varors tvättegenskaper. Vidare h a r ju under de senaste decennierna utformningen av bostäderna i hög grad dikterats av en strävan att göra dem lättskötta, och på bränsleområdet har en mycket markerad övergång skett från ved och koks till brännolja. Som ett ytterligare uttryck för denna tendens mot minskat hemarbete kan nämnas, att köpen av elektriska hushållsmaskiner — dammsugare, assistenter, symaskiner, tvättmaskiner etc. — ökat i mycket snabb takt.

214 Liksom fallet var med förskjutningen från nödvändighetsvaror till mer umbärliga varor, torde den nu nämnda tendensen mot minskat arbete med hemmets skötsel delvis kunna ses som en följd av de inkomststegringar, som kommit till stånd. Denna tendens h a r emellertid utan tvekan varit påverkad även av flera andra förhållanden. Bl. a. har hembiträdenas löner stigit betydligt mer än andra priser, samtidigt som de elektriska hushållsmaskinerna stigit relativt litet i pris trots icke oväsentliga kvalitetsförbättringar. Vidare har på flera områden prisdifferensen mellan " r å v a r a " och färdigvara blivit jämförelsevis mindre, mjölpriserna har stigit mera än brödpriserna, köttpriserna mer än charkuteripriserna etc. Under den nu diskuterade perioden har användningen av vissa personliga tjänster uppvisat en alldeles säregen utveckling. Användningen av arbetshjälp i hemmet har minskat mycket starkt och en minskning kan också konstateras i skräddares och skomakares tjänster. Vidare h a r under efterkrigstiden frisörernas och restaurangernas tjänster stagnerat. Det finns sannolikt flera orsaker till denna utveckling. Bland annat har nog prisutvecklingen spelat en ganska dominerande roll i sammanhanget. Priserna på personliga tjänster har som regel stigit betydligt mer än övriga priser. Undantag från denna regel utgör dock läkares och tandläkares tjänster. Tiden sedan 1930 har varit en period, under vilken en mängd tekniskt sett nya varor introducerats på den svenska konsumtionsvarumarknaden. Det är lätt att finna exempel både på sådana varor, som visserligen fanns redan tidigare, men som kan sägas ha »slagit igenom» på marknaden först efter 1930, och på sådana varor, som helt framkommit efter 1930 — radioapparater, kylskåp, elektriska symaskiner, dammsugare, konfektionskläder, bilar och i synnerhet småbilar, mopeder, scooters, televisionsapparater, moderna hushållstvättmaskiner, assistenter, kylboxar, djupfrysta och vacuumtorkade matvaror, juicer, konstfiberkläder, hela floran av plastmaterial etc. Introduktionen av dessa varor h a r på många områden satt sina spår i utvecklingen. Flera av dem h a r expanderat i ett tempo, som inte kan förklaras på annat sätt än att det varit fråga om en genombrottsperiod för varan i fråga. Efter denna översikt över vad som hänt i det förgångna kan vi nu övergå till frågan vad som kommer att ske i framtiden. Det må då omedelbart sägas, att konsumtionsutvecklingen i framtiden är beroende av ett mycket stort antal svårTabell VII: 1. Den privata konsumtionens volymmässiga år 1938/39 och åren 1946—1955 Index 1938/39 = 100

1938/39.... 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 . . . .

Livsmedel

Bostad

100,0 117,3 120,2 119,3 122,2 128,0 124,5 127,0 129,1 131,8 132,8

100,0 125,8 134,6 143,4 150,1 156,6 163,1 169,1 175,6 182,7 190,3

Bränsle, Bekläd- Hemutlyse nad rustning

Hushållstjänster

100,0 134,0 142,1 154,7 148,8 156,2 137,6 152,5 153,6 155,6 164,7

100,0 107,1 108,0 107,9 104,5 100,1 103,4 101,3 100,6 103,9 104,7

100,0 107,7 109,6 108,2 107,5 123,6 134,5 133.9 134,1 149,7 159,2

100,0 128,5 145,7 152,5 143,4 153,1 151,4 146,3 143,2 145.0 150,3

utveckling

Reseoch bil- Rekreakostna- tion och hobby der 100,0 108,9 126,0 134,4 135.7 168,1 174,6 171,8 190,9 224.6 231,4

100,0 130,5 141,4 147,9 150,4 155,3 158,3 155,4 164,1 172,9 178,3

Sjukoch hälsovård 100,0 120,1 128,3 135,5 139,5 147,8 145,5 152,4 161,8 166,2 177,5

215 bedömbara faktorer, och att det är mer eller mindre ogörligt att vid en framtidsbedömning ta hänsyn till alla dessa och gå in på alla möjliga utvecklingsalternativ. Om man alls skall kunna säga något om framtiden, måste man begränsa sitt blickfält genom att göra vissa inskränkande förutsättningar angående utvecklingen på andra områden. I vad som sägs i det följande skall sålunda förutsättas, dels att konsumtionsvolymen per capita i vårt land under den närmaste tioårsperioden kommer att stiga med 3 procent om året, dels att prisrelationerna i framtiden kommer att förbli desamma som de varit 1955. I sistnämnda förutsättning skall dock det undantaget göras, att priserna på personliga tjänster liksom under tidigare perioder kommer att stiga i jämförelse med andra priser. Det förefaller ofrånkomligt att så blir fallet, samtidigt som de personliga tjänsternas relativa fördyring är av stor betydelse för konsumtionsinriktningen. Det finns ingen anledning tro, att vid en fortsatt realinkomstökning den ovan nämnda tendensen till förskjutning i konsumtionsinriktningen från livsmedel till mer umbärliga varor inte skulle göra sig gällande även i framtiden. En relativt liten ökning i konsumtionen av flertalet egentliga livsmedel är därför sannolik. Någon fullständig stagnation av livsmedelskonsumtionens volym torde det dock inte alls bli fråga om. Den tidigare konstaterade övergången från mjöl till bröd, från kött till charkuterier, från rotfrukter till grönsaker och från »råvaror» till färdiglagade, djupfrysta och vacuumtorkade produkter kommer rimligen att fortsätta och medföra en långt ifrån obetydlig volymökning. Vidare syns förtäring utom hemmet, sprit, vin, tobak och måltidsdrycker öka i ungefär samma takt som konsumtionen i övrigt. Beklädnadsvolymen h a r under de senaste 25 åren ökat i snabbare takt än genomsnittet av övrig konsumtion. Till stor del har denna ökning burits upp av den tidigare nämnda övergången från metervara till konfektion och även av en Övergång från garner till trikåvaror. Hur det kommer att gå i framtiden är därför mycket beroende på om dessa företeelser kommer att fortsätta eller inte. På herrklädernas område syns en fortsatt övergång till konfektion inte vara möjlig; där har ju denna redan slagit igenom i det allra närmaste 100-procentigt. På damoch barnklädernas område är så emellertid ingalunda fallet. Där är fortfarande utrymme för en betydande expansion av konfektionen, och såvitt man kan se kan en sådan expansion ännu i flera år väl kompensera minskningen i herrkonfektionens utvecklingstakt och bli den drivande kraften i en fortsatt relativt stor ökning av beklädnadsvolymen. En fortsättning torde också vara att vänta på övergången från garner till trikåvaror. Beträffande skor samt pälsar och skinnkläder har man all anledning vänta sig en fortsättning på de tidigare nämnda tendenserna en relativt liten ökning av skokonsumtionen och en stor ökning i konsumtionen av pälsar och skinnkläder. På beklädnadsområdet är vidare en av prisrelationsförskjutningar förorsakad övergång från hantverksmässig till industriell drift trolig; användningen av skräddares och skomakares tjänster torde fortsätta att minska. Hur det kommer att gå pÅ bostadsområdet är vanskligt att bedöma. Det ber o r i hög grad på nybyggnadsverksamhetens omfattning och på hyresnivåns förändringar. Enligt de beräkningar, som gjorts på utredningsinstitutet, torde man dock kunna räkna med, att efterfrågan på bostäder — räknad i pengar och därmed inkluderande inte endast lägenheternas antal utan även deras storlek och kvalitet — vid oförändrade priser kommer att stiga i ungefär samma takt som konsumtionen i övrigt. Samtidigt kommer med all sannolikhet en förändring att ske i efterfrågans inriktning, från m i n d r e till större lägenheter och från flerfamiljshus till egnahem och radhus. Det är en vanlig föreställning, att den förändring i konsumtionsinriktningen, som normalt följer av en inkomstökning, i främsta rummet tar sig uttryck i en

216 starkt ökad konsumtion av varaktiga konsumtionsvaror. Det är nu emellertid ganska tveksamt om denna föreställning är riktig. De varor, vilka traditionellt brukar räknas till varaktiga konsumtionsvaror, är av mycket skiftande karaktär, och det sätt varpå köpen av dessa varor påverkas av inkomstförändringar är — att döma av den gångna utvecklingen här och i andra länder — också mycket olikartat. Köpen av vissa varaktiga varor, i främsta rummet då motorfordon och elektriska hushållsmaskiner, har under de senaste decennierna ökat i mycket snabb takt i vårt land, men denna stora ökning kan som tidigare nämnts inte betraktas som beroende enbart på konsumenternas inkomstökningar utan måste ses såsom en effekt även av bl. a. prisutvecklingen och att det i flertalet fall varit fråga om en introduktionsperiod för varorna i fråga. Samtidigt finns det ett flertal andra varaktiga varor, av vilka köpen inte alls ökat särskilt mycket trots de inkomstökningar som förekommit, exempelvis flera järnvaror, glas, porslin, linne samt under efterkrigstiden radioapparater och cyklar. Det förefaller därför inte finnas anledning att för den närmaste framtiden räkna med någon särskilt stor förskjutning i konsumtionsstrukturen mot varaktiga varor. Enligt Industriens utredningsinstituts beräkningar kommer — under förutsättning av oförändrade prisrelationer — privatpersoners köp av hemutrustningsvaror och transportmedel i framtiden att ta endast en obetydligt större andel av samtliga konsumtionsutgifter i anspråk än de gör f. n. Något torde dock andelen för hemutrustningsvaror stiga, i främsta rummet beroende på en ökning av utgiftsandelen för möbler, heminredningstextilier, elektriska hushållsmaskiner samt på introduktionen av televisionsapparater. Mycket talar för att den expansion, som under senare år gjort sig gällande på bilismens område, kommer att fortsätta ännu i flera år. Det kan knappast frambringas bärande skäl för att den svenska bilmarknaden ännu skulle vara tillnärmelsevis "mättad". När det gäller biltäthet ligger Sverige än så länge inte på högre nivå än USA gjorde i början på 1920-talet, och sedan dess h a r biltätheten där stigit raskt. Enligt utredningsinstitutets beräkningar kommer den svenska personbilparken att under de närmaste åren årligen stiga med ungefär samma antal bilar som under de senaste tre åren. En sådan utvecklingstakt innebär dock, det må observeras, en successiv sänkning av den till bilköp åtgående andelen av samtliga konsumtionsutgifter. Som ett resultat av ökningen i antalet bilar torde man kunna räkna med en minskning i omfattningen av resor med kollektiva färdmedel. Det är en allmän erfarenhet, att utgifterna för rekreation, hobbies och nöjen ökar särskilt mycket, när folks inkomster stiger. Det finns därför all anledning tro, att utgifterna för sportartiklar, leksaker, böcker, tidningar, biografbesök etc. skall ta en allt större del av konsumenternas utgifter i anspråk. Möjligt är att befolkningsutvecklingen kommer att bidra till en extra stor höjning av denna typ av utgifter, med undantag dock för leksaker. Vad slutligen den framtida konsumtionen av varor och tjänster för sjukvård och hygien beträffar, är det ytterst vanskligt att göra några uttalanden. Vissa — om än svaga — argument talar dock för att denna konsumtion kommer att stiga i långsammare takt än konsumtionen i övrigt. De spekulationer om den framtida konsumtionens inriktning, som nu framlagts, h a r hållits i ganska vaga termer. F ö r att ge en närmare föreställning om storleken av förändringarna i konsumtionsstrukturen återges i nedanstående tabell vissa inom Industriens utredningsinstitut gjorda beräkningar angående de kvantitativa förändringar, som för vissa varugrupper kan beräknas komma till stånd mellan 1955 och 1965 under den förutsättningen, att konsumtionsvolymen under denna tid stiger med 3 procent om året samt att alla prisrelationer förblir oförändrade, med undantag för relationen mellan personliga tjänster å ena sidan och övriga varor och tjänster å den andra (tabell VII: 2).

217 Tabell VII: 2. Preliminär prognos för den privata konsumtionen fram till år 1965 (enligt Industriens utredningsinstitut)

Varugrupp

Transporter och transportmedel

Samtliga varor och tjänster

Konsumtion 1955 i miljoner kronor enligt Industriens utredningsinstituts beräkningar

Kvantitativ ökning i procent mellan 1955 och 1965

11618 3 810 3 780 1790 693 2 805 1601 1473

27 39 52 62 16 64 60 17

27 570

39 Utvecklingsproblem under de närmaste fem åren Industriens utredningsinstituts prognos kan sägas representera ett försök att bedöma de mera långsiktiga tendenserna i konsumtionsutvecklingen med ledning av de elasticitetstal, som den hittillsvarande utvecklingen ger anledning räkna med samt andra kända förhållanden, särskilt beträffande varaktiga konsumtionsvaror. Vi har för vår del inte varit i tillfälle att i detalj ta ställning till denna prognos, men har ansett den vara lämpad att bilda utgångspunkt för en diskussion av de närmaste årens utvecklingstendenser. Som framgår av det föregående har utredningsinstitutet i sin preliminära prognos för de närmaste tio åren räknat med en ökning av den privata konsumtionen per capita med 3 procent per år. Stegringstakten är alltså betydligt snabbare än vad vi vågat räkna med för de närmaste fem åren. Under en tioårsperiod leder den till en ökning av den totala privata konsumtionen med närmare 40 procent. En möjlig utgångspunkt för diskussionen om utvecklingen under de närmaste fem åren syns nu vara ett antagande att utvecklingen fram mot en 40-procentig volymökning av konsumtionen, vad gäller olika grupper sker i en jämn takt, som bestäms av tillväxten i det totala konsumtionsutrymmet. Om man räknar med en ökning av den privata konsumtionen med 10 procent under de närmaste fem åren skulle detta innebära, att på varje enskilt varuområde skulle förverkligas ungefär en fjärdedel av den konsumtionsökning, som angetts i utredningsinstitutets prognos. Resultatet av en sådan kalkyl har redovisats i tabell VII: 3. Nu är det emellertid uppenbart, att just under de närmaste fem åren vissa faktorer kommer att göra sig gällande, som kan komma att rubba gången i den mera långsiktiga utvecklingen av konsumtionen. Bland sådana faktorer kan man i främsta rummet peka på fyra: a) bostadsbyggandets omfattning och avvecklingen av bostadsbristen; b) bilismens genombrott;

218 Tabell

VII:

3. Den

privata

konsumtionen

Konsumtionen 1955 i milj. kr

Livsmedel Bostad Beklädnad Hemutrustning Hushållstjänster Transporter och transportmedel Rekreation, hobbies Sjuk- och hälsovård Samtliga varor och tjänster

åren 1955

och

1960 Ökning mellan 1955 Ökning och 1960 vid en ökning mellan 1955 av totala konsumtionen och 1960 med 10 procent enl. IUI enl. alternativ specialmilj. kr prognos procent

11618 3 810 3 780 1790 693 2 805 1601 1473

7 10 13 15,5 4 16 15 4.5

810 380 500 280 30 450 240 70

27 570

2 760

c) arbetstidsförkortningen och den däremot svarande ökningen av fritiden; d) pensionärernas ökade andel av konsumtionsutrymmet. I det följande skall dessa faktorers inverkan på konsumtionen diskuteras mera i detalj. Konsumenternas utgifter för bostäder blir givetvis beroende av det bostadsbyggnadsprogram, som kan förverkligas under de närmaste fem åren. Såsom framgår av kapitel VI har vi utgått från, att man i huvudsak kommer att förverkliga det program för bostadsbyggande, som framlagts av bostadsstyrelsen. Detta torde innebära, att bostadsbristen åtminstone till viss del kommer att vara avvecklad fram till 1960. Detta möjliggör en stegring av bostadskonsumtionen, som får antas vara snabbare än den mera långsiktiga stegring av bostadsutgifterna med vilken utredningsinstitutet haft anledning räkna. Ett genomförande av det av oss förordade bostadsbyggnadsprogrammet motsvaras vid nuvarande hyresnivå av en ökning av utgifterna för bostadsnyttjande med närmare 550 miljoner kronor under de närmaste fem åren. Detta överstiger, såsom framgår av tabell VII: 3, med 170 miljoner kronor den ökning av bostadsutgifterna, som svarar mot utredningsinstitutets mera långsiktiga prognos. Beträffande konsumenternas utgifter för motorfordon är det, som tidigare berörts, osäkert om man kan räkna med ett så enkelt samband mellan inkomster och total konsumtion som i fråga om sådana poster som livsmedel och kläder. Bilismen har måhända en genomslagskraft, som gör sig gällande i viss mån oberoende av samtidiga inkomststegringar. Sannolikt torde det förhålla sig så, att även om totala konsumtionsutgifterna under de närmaste åren inte skulle stiga, likväl en betydande ökning av personbilarnas antal skulle komma till stånd. Den enkla kalkyl, som företagits i tabell

219 VII: 3 med utgångspunkt från utredningsinstitutets långsiktiga prognos, och som innebär, att konsumtionsökningen på detta område under de närmaste fem åren skulle stå i proportion till den samtidiga ökningen av den totala privata konsumtionen, representerar därför måhända ett minimum. Vid sin bedömning av den långsiktiga utvecklingen har institutet i själva verket utgått från en prognos som innebär att antalet personbilar stiger relativt snabbt under de närmaste fem åren men därefter växer något långsammare. Kalkylen har utgått från att man om tio år, d. v. s. 1965, skulle uppnå ett sammanlagt antal av 1,5 miljon personbilar. Men enligt samma prognos skulle bilantalet redan 1960 ha uppnått 1,2 miljon, d. v. s. i det närmaste ett dubbelt så stort antal som 1955. I det föregående har vi diskuterat, i vad mån en sådan relativt snabb utveckling under de närmaste fem åren kan komma att förverkligas. Det har därvid framhållits, att det inte är uteslutet, att stegringen av bilantalet fram till 1960 kommer att bli långsammare än under de senaste åren. Man skulle då hamna vid en slutsiffra 1960 som är lägre än den nyss angivna. För att likväl belysa de problem, som uppstår om den angivna prognosen för antalet personbilar förverkligas, har en kalkyl uppgjorts för den stegring av bilutgifterna, som svarar mot bilantalets tillväxt under de senaste åren (tabell VII: 4). Resultatet av denna kalkyl har införts i tabell VII: 3 kolumn d ) ; den visar att konsumtionsutgifterna inom sektorn transporter och transportmedel sannolikt skulle stiga med en miljard eller drygt en halv miljard mer än enligt den schematiska kalkylen i kolumn c ) . Till denna kalkyl må ytterligare följande kommentarer göras. En kalkyl över utgifterna för motorfordon blir i hög grad osäker och måste delvis bygga på relativt godtyckliga antaganden. De siffror, som framlagts i tabell VII: 4, ansluter sig i huvudsak till de beräkningsmetoder, som använts av Industriens utredningsinstitut. Utgångspunkten är prognosen för totala antalet personbilar. Därav tillhör emellertid endast en del privata ägare, och denna del utnyttjas delvis i tjänsten, varvid utgifterna för bilen betalas av vederbörande företag eller annan institution. Det beräknas, att 1955 endast omkring 57 procent av bilparken eller 340 000 bilar var i helt privat drift. Nu torde man få räkna med att andelen bilar i privat drift kommer att öka i samband med den fortsatta ökningen av bilarnas antal. Det är naturligt att sådana bilar i första hand anskaffats, som helt eller delvis kunnat finansieras av ett företag eller annan institution. Som ett resultat kommer vid en fördubbling av personbilarnas antal, antalet bilar i privat drift att mer än fördubblas. Nästa steg i kalkylen gäller uppskattningen av privatpersonernas utgifter för bilkonsumtionen. I dessa har inräknats dels utgifter för anskaffning av nya bilar, dels driftkostnader inkl. skatt. Den förra posten står i proportion till den årliga tillväxten av bilarnas antal plus avgången av gamla bilar, den senare till det sammanlagda bilbeståndet i privat drift. Den prognos för bilantalet, från vilken kalkylen utgått, innebär nu inte, att den årliga tillväxten av bilbeståndet ökas, men kostnaden för privatpersoners anskaffning av nya bilar växer som en följd av deras växande andel av inköpen. Tillväxten i anskaffningskostnaden för bilar i privat drift stannar likväl enligt kalkylen, som på denna punkt är grovt approximativ, vid 50 procent, medan driftkostnaderna inkl. skatt för samma kategori av bilar växer med över 100 procent.

220 Tabell VII: 4. Privata konsumtionsutgifter för motorfordon åren 1955 och 1960 1960 i procent av 1955

600 000 (340 000) milj. kr. 670 630

1 150 000 (805 000) milj. kr. 1000 1500

192 237

2 500

2 700

180 Personbilar

Privata konsumtionsutgifter:

Summa a) + b) övriga

150 237

motorfordon

Summa utgift för motorfordon

Det sammanlagda resultatet blir något mindre än en fördubbling av privatpersonernas samlade utgifter för bilar, eller en ökning med 1,2 miljard kronor. Därtill har sedan lagts motsvarande utgifter för andra privat utnyttjade motorfordon. Denna post har antagits inte öka under perioden, då en övergång från motorcykel till bil får antas äga rum. Dessa utgifter för motorfordon får sedan infogas i konsumenternas samlade utgifter för transporter och transportmedel. Man torde ha anledning räkna med att en snabb utveckling av motorfordonens antal, sådan som tabell VII: 4 anger, i viss mån kommer att hålla tillbaka tillväxten av konsumenternas övriga utgifter för kollektiva transportmedel samt för utrikes resor. När i tabell VII: 3, kol. d har införts en ökning av de samlade privata transportutgifterna med 1,0 miljard kronor, innebär detta att konsumenternas ökade utgifter för privata motorfordon med 1,2 miljard kronor relativt godtyckligt antagits bli balanserade av en minskning av utgifterna för övriga transporter med 200 miljoner kronor. Vi har inte ansett det möjligt att inför möjligheten av speciellt stora ökningar av konsumenternas utgifter för bostad och transporter ställa en mera bestämd prognos för utgifternas fördelning mellan olika huvudområden under de närmaste fem åren. Siffrorna i tabell VII: 3 kan emellertid tas som utgångspunkt för en diskussion av de samband, som kan finnas mellan olika delar av konsumtionen. För det första kan man ställa frågan, om de prognoser som separat gjorts för bostäder och bilar är inbördes förenliga. Det har hävdats, och troligen med viss rätt, att en rikligare tillgång på bostäder skulle hålla tillbaka utvecklingen av bilismen. Andra faktorer, som ytterligare kan hålla tillbaka bilismens utveckling, är de begränsade möjligheterna till ökning av den samlade konsumtionen samt pensionärernas växande andel i den totala utgiftssumman. Det bör ju inte nödvändigtvis vara så, att en begränsning av konsumtionsutrymmet bara går ut över andra poster i budgeten, den kan också gå ut över bilismen. Den spänning som uppstår på konsumtionsområdet genom att utgifterna för bilismen inkräktar på möjligheterna att till-

221 godose andra behov och som åskådliggjorts i tabell VII: 3, skulle som ett resultat av de här berörda faktorerna kunna komma att väsentligt minskas. Mot detta får vägas inflytandet av den förkortade arbetstiden och den ökade fritiden. Arbetsfria lördagar kominer utan tvivel att stimulera till bilköp och resor. Men en viss konkurrens bör utövas av utgifter för annan rekreation. Oavsett hur dessa tendenser utvecklas är det sannolikt, att bostaden och bilen på ett extraordinärt sätt kommer att dra till sig en ökad andel av de ökade konsumtionsutgifterna. Övervägande skäl talar för att hela ökningen av dessa poster med omkring 700 miljoner kronor, utöver det som svarar mot de långsiktiga utvecklingstendenserna (enligt tabell VII: 3), ej kommer att förverkligas. Men det förefaller å andra sidan osannolikt, att de faktorer som ovan berörts skulle dämpa bilismens utveckling i en sådan grad, att beloppet begränsas med mer än hälften. Om denna slutsats är riktig, måste inom den angivna ramen för den samlade konsumtionen andra utgiftsposter begränsas i jämförelse med de långsiktstendenser som angivits i tabell VII: 3. Hur kommer då trycket på dessa poster att fördelas? Att räkna med någon större begränsning för posten rekreation och hobbies (exkl. bil) är väl uteslutet med tanke på den ökade fritiden. En relativt snabb ökning av utgifterna för bostad bör väl snarast följas av en motsvarande utveckling av utgifterna för »hemutrustning». Tillväxten av denna post i utredningsinstitutets långsiktiga kalkyl påverkas i viss grad av ökade utgifter för televisionen. År 1965 beräknas dessa utgifter ha stigit till 200 miljoner kronor. Den utveckling, som nu äger r u m inom televisionen, ger emellertid inte anledning förmoda att mer än en begränsad del av dessa utgifter har hunnit bli aktuella fram till 1960. Nedräkningen av utredningsinstitutets långtidsprognos enligt kolumn c) tabell VII: 3 torde på denna p u n k t väl återspegla de närmaste årens utvecklingstendenser. Denna genomgång av olika poster pekar på att de områden, där en begränsning av utgifterna till förmån för bostad och bil kan komma att framträda, närmast representeras av grupperna livsmedel och beklädnad. Hur trycket kommer att fördelas på dessa båda områden är svårt att förutse. Pensionärernas ökade andel av konsumtionen pekar väl snarast på ett relativt starkt tryck på posten beklädnad. I varje fall kan det på dessa båda områden sammanlagt bli fråga om en begränsning av konsumtionsökningen —• jämfört med den tendens, som anges i den anförda långtidsprognosen — som får räknas i hundratals miljoner kronor. Längre än så har vi inte ansett oss kunna komma i vår diskussion av konsumtionsutgifternas fördelning på olika områden. Våra kunskaper om de invecklade samband, som bestämmer konsumenternas val mellan olika varor vid en allmän konsumtionsutveckling av viss styrka, är alltför begränsade för att det skulle vara möjligt att komma fram till en mera bestämd prognos. Under en period då brister på väsentliga konsumtionsvaror

222 åtminstone delvis elimineras, då nya konsumtionsvaror slår igenom, och då ändrade arbetsförhållanden påverkar konsumtionsvanorna syns möjligheterna att förutse konsumenternas reaktioner vara mycket begränsade. Till de faktorer, vilkas utveckling och verkningar är svåra att förutse, hör förändringen i prisrelationerna mellan olika varor. På denna punkt har vi inte ansett oss kunna ställa någon prognos. En avveckling av de generella bostadssubventionerna skulle leda till en höjning av hyrorna i nya hus i de fall, då detta inte motvägs av ökade familjesubventioner. En sådan höjning kan emellertid inte väntas begränsa anspråken på bostäder så länge bostadsbristen består. Följden blir sålunda endast en ökad utgiftssumma för bostäder, dock med avdrag för ökad familjesubvention. I samma mån kommer möjligheterna till utgifter för andra ändamål att minskas.

B. Den offentliga

konsumtionen

Den offentliga konsumtionen under efterkrigstiden Staten och kommunerna tar för närvarande för sin löpande förbrukning i anspråk omkring en åttondel av de totala resurserna. I den offentliga konsumtionen inräknas därvid endast värdet av statens och kommunernas utgifter för löner och för inköp av varor och tjänster för löpande ändamål 1 , däremot inte de offentliga utgifter, som innebär inkomstöverföringar, såsom folkpensioner, barnbidrag, bidrag till sjukkassor, fattigvårdsunderstöd o. dyl. Dessa transfereringar påverkar i stället den privata konsumtionens omfattning och inriktning. Ej heller inräknas i den offentliga konsumtionen löpande utgifter av investeringsnatur. Så betraktas exempelvis försvarets materielanskaffning inte såsom konsumtion utan såsom investering, trots att medlen härför anvisas å driftbudgeten. Begreppet offentlig konsumtion är följaktligen snävare än vad som inbegrips i löpande utgifter enligt den finanspolitiska terminologin. För kommunernas del representerar konsumtionen mer än hälften av totalutgifterna, medan för staten motsvarande andel är betydligt lägre. Av utgifterna på driftbudgeten har den under senare år utgjort drygt en fjärdedel. Såsom redan inledningsvis berörts, har den offentliga konsumtionen expanderat mycket kraftigt under efterkrigstiden. Den genomsnittliga ökningen per år uppgår till ca 5 procent, i fasta priser räknat, och överstiger således inte oväsentligt bruttonationalproduktens procentuella ökning — 3,7 procent. Detta har medfört, att den offentliga konsumtionens andel av bruttonationalprodukten i dag är större än vad den tidigare varit. Andelen har sålunda stigit från 7,9 procent 1938/39 och 9,6 procent 1946 till 12,1 1 Egentligen skulle avskrivningar på det offentliga kapital, som använts för offentlig konsumtion, såsom avskrivningar å skolor, sjukhus och vägar, ingå i värdet av den offentliga konsumtionen. Vid försörjningsbalansberäkningarna görs dock inte sådana avskrivningar på det offentliga kapitalet på grund av den godtycklighet, som alltid måste vidlåda sådana beräkningar.

223 Tabell VII: 5. Den offentliga konsumtionens procentuella andel av bruttonationalprodukten år 1938/39 och åren 1946—1955 1938 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 /39 Statlig konsumtion Kommunal konsumtion.... Offentlig konsumtion

3,3 4,6

4,8 4.8

4,6 5,3

7,9

9,6

9,9

5,2 5,0 6,4 6,8 10,2 10,3 10,2 10,3 11,2 11,6 11,8 4,7 5,5

4,7 5,6

4,6 5,6

4,6 5,7

5,1 6,1

4,9 7,2 12,1

procent 1955. Andelsökningen har fortgått i det närmaste oavbrutet under hela efterkrigsperioden. Särskilt markant har den dock varit under de senaste fyra åren, som framgår av tabell VII: 5. Avvikelser föreligger mellan konsumtionsstegringen i den statliga resp. den kommunala sektorn. Särskilt markant har denna skillnad varit under den senaste femårsperioden. Under det att den statliga konsumtionen i medeltal stigit med inte fullt 3 procent per år, har stegringen i den kommunala sektorn uppgått till nära 7 procent per år, d. v. s. varit mer än dubbelt så snabb som den statliga. I båda fallen är det huvudsakligen löneposten, som svarat för uppgången. Av den sammanlagda offentliga konsumtionen utgör lönerna drygt två tredjedelar. Vilka är då de bakomliggande orsakerna till den snabba stegringen av konsumtionen inom den offentliga sektorn? Till en del klargörs detta av Diagram VII: 1. Den statliga konsumtionen år 1938/39 och åren 1945146—1954/55. Relativ fördelning

30 I.

Försvarsdepartementet

II.

Social- och inrikesdepartementen

III.

Ecklesiastikdepartementet

IV.

Kommunikationsdepartementet

V. Övriga departement

19M/M

Wi

W7 «/<! W.1 <ysi UVJl Wl

«/» JVS4 H/f5

224 Diagram VII: 2. Den kommunala konsumtionen efter förbrukningsområden åren 1938/39, 1946, 1949, 1951—1953. Relativ fördelning 6.

Kyrkliga ändamål, rättsväsende, allm. förv. m. m.

5.

Byggnads- och stadsplaneväsende, gatu- och parkförv.

4.

Hälsovård

3.

Polisväsende, brandförsvar

2.

Undervisning

1. Socialvård 11JI/J!

IIU

diagrammen VII: 1 och 2, som visar hur statens och kommunernas konsumtionsutgifter fördelats på olika områden. Av den statliga konsumtionen avser en betydande del — ca fyra tiondelar — försvaret. Diagram VII: 1, där den statliga konsumtionen redovisas efter statsbudgetens huvudtitlar, visar att, jämfört med förkrigsåret 1938/39, en förskjutning skett mot konsumtionsutgifter inom försvars- och kommunikationsdepartementens ram. De förra har givetvis betingats av strävan att vidmakthålla ett starkt försvar; de senare av vägväsendets förstatligande 1944. Mot dessa höjningar står en minskad andel för posten övrig statlig konsumtion, som främst motsvaras av administrativ verksamhet. En minskning i förhållande till 1938/39 föreligger också för konsumtionen inom ecklesiastikdepartementets ram. Denna senare post har dock under senare år uppvisat stigande andelsprocent, vilket sammanhänger med skolväsendets utbyggnad. I den kommunala konsumtionen har hälsovårdsutgifterna kommit att spela en, relativt sett, större roll efter kriget än före. Däremot har den största posten i den kommunala konsumtionen — utgifterna för utbildning, som svarar för drygt 30 procent — fått relativt mindre betydelse; liksom på det statliga området syns dock en uppgång ha skett under de senaste åren. Minskad utgiftsandel uppvisar också posten byggnads- och stadsplaneväsende, gatu- och parkförvaltning. Kommunindelningsreformen i början av 1950-talet syns vidare ha medfört, att utgifterna för administrationen, som relativt sett minskade under de första åren efter kriget, ökat sin procentuella andel de senaste åren. Bakom den offentliga konsumtionens snabba tillväxt döljer sig en rad expansiva faktorer. Standardstegringen och befolkningsutvecklingen är några av dessa. De har medfört en ökad efterfrågan från konsumenternas sida på sådana tjänster, som den offentliga sektorn tillhandahåller: utbildning, sjukvård och socialvård. Den ökade offentliga verksamheten inom olika delar av samhällslivet har vidare mer eller mindre automatiskt framtvingat

225 en utvidgning av förvaltningsapparaten. Härtill kommer att strävandena att vidmakthålla ett starkt försvar lett till en ansvällning av de löpande utgifterna för försvaret.

Den offentliga konsumtionen under de närmaste fem åren Såsom framgått av ovanstående översikt utgörs de stora posterna i den offentliga konsumtionen av utbildning, hälsovård, socialvård, försvar och förvaltning inkl. rättsväsen. Tendenser till fortsatt expansion kännetecknar flertalet av dessa områden. En sammanställning av de faktorer, som är bestämmande för den offentliga konsumtionens utveckling, antyder också, att en viss fortsatt ökning av den offentliga konsumtionen är att vänta under den framförliggande femårsperioden. Ökade krav kommer sålunda att ställas redan på grund av den automatiska ansvällningen av den offentliga sektorns verksamhet i kraft av gällande normer. Denna automatikj betingas bl. a. av befolkningsutvecklingen. Exempelvis sker vid nu gällande normer rent automatiskt en ansvällning av skolväsendets utgifter till följd av ökningen av antalet barn i skolåldern. Mer eller mindre automatisk i detta sammanhang är också den expansion, som aktualiseras av redan fattade beslut, vilka håller på att genomföras eller enligt fastställda planer skall verkställas under perioden. Beslutet om förlängd obligatorisk skoltid är exempel härpå. Vidare får hänsyn tas till konsekvenserna av fortsatta investeringar inom den offentliga sektorn. Nybyggnad av skolor möjliggör exempelvis en utvidgad undervisning och medför ökad offentlig konsumtion i form av utgifter för lärare och skolmateriel m. m. Till de här berörda ökningarna av den offentliga konsumtionen kommer så önskemålen om nya sociala eller andra reformer eller övriga utvidgningar av den offentliga verksamheten. Dessa önskemål torde lämpligen få bedömas i samband med den allmänna avvägningen av den samhällsekonomiska balansen. I detta avsnitt blir uppgiften närmast att belysa de rådande utvecklingstendenserna i den offentliga konsumtionssektorn med ledning av tillgängligt material samt att göra en uppskattning av de mer eller mindre automatiska förändringar, som kan väntas uppkomma under perioden 1956—1960. Då utvecklingen av de militära utgifterna har behandlats i annat sammanhang (kapitel III), kommer den följande diskussionen endast att ta hänsyn till offentliga konsumtionsutgifter av ickemilitär natur. Då större delen av den offentliga konsumtionen utgörs av löner till de anställda, ger de av 1949 års arbetskraftsutredning 1 gjorda beräkningarna av personalbehovet inom den statliga och kommunala sektorn en viss vägledning för bedömandet av de närmaste årens utvecklingstendenser — även om det inte föreligger korrespondens mellan den i utredningen förutsatta 1

Arbetskraftbehovet inom offentlig verksamhet, SOU 1955:34.

15—561653

226 omfattningen av investeringarna och de alternativ för investeringsavvägningen, som angivits i det föregående. I fråga om undervisningsväsendet i dess helhet uppskattas det sammanlagda personalbehovet stiga med ca 9 000 mot närmare 13 000 under den senaste femårsperioden. Härvid har utgångspunkten varit, att nioårig skolplikt inte kommer att allmänt genomföras under 1950-talet. Inte heller har hänsyn tagits till 1940 års skolutrednings förslag om minskning av maximiantalet lärjungar per klassavdelning. Forutsatt att gällande normer för maximiantalet lärjungar per lärare inte mera väsentligt förändras, anses det därför troligt, att undervisningsväsendet under den närmaste femårsperioden inte blir fullt samma, ur arbetskraftsynpunkt, expansiva faktor som under den sistförflutna. Inom hälso- och sjukvården — såväl den statliga som kommunala — uppgick antalet sysselsatta 1955 till omkring 95 000. ökningen av dessa personalkategorier uppskattas till i genomsnitt 2 600 å 2 700 per år mellan 1953 och 1965 mot närmare 2 800 under sexårsperioden 1947—1953. Trots tendenserna till stagnation eller sammankrympning av den slutna socialvården är en viss ökning av personalbehovet inom social anstaltsvård m. m. sannolik, allt eftersom anstaltsvården blir mer specialiserad och intensifierad och samtidigt begränsas till ett mera svårskött klientel. Totalt beräknas ökningen av arbetskraftbehovet för social anstaltsvård m. m., om man begränsar sig till heltidsanställd personal, för det närmaste årtiondet till ca 3 000 mot ca 6 000 under tioårsperioden 1945—1955. Vad slutligen den offentliga förvaltningspersonalen gäller, anses en ökning inom vissa verksamhetsområden vara sannolik. I brist på fastare hållpunkter har utredningen antagit en tillväxt av dessa personalgrupper i samma takt som under de senaste tio åren. I bilaga 4 har på grundval av arbetskraftsutredningens beräkningar det totala personalbehovet för här berörda områden, vilka samtliga påverkar saval den statliga som den kommunala konsumtionens omfattning, uppskattats komma att öka med 30 000 under den närmaste femårsperioden. Under första hälften av 1950-talet torde ökningen ha uppgått till 34 000 Enligt dessa beräkningar skulle sålunda personalantalet i offentlig tjänst komma att visa en fortsatt tillväxt. Stegringstakten är dock lägre än under den senaste femårsperioden. Till en del kan dock dessa slutsatser rubbas, om exempelvis en väsentlig förkortning av arbetstiden för vissa grupper befattningshavare skulle genomföras och denna ej kan kompenseras genom rationahsenngsåtgärder. De av arbetskraftsutredningen gjorda beräkningarna antyder sålunda, att ökningen av den offentliga konsumtionen skulle komma att bli något långsammare under de närmaste åren än tidigare. Belägg härför ger också den undersökning rörande automatiska utgiftsforandringar inom statsverksamheten budgetåren 1956/57—1961/6'^ som framlagts under våren 1956. Dessa beräkningar syftar till att fastställa de kostnadsmassiga konsekvenserna vid den hypotetiska förutsättningen, att gällande lagar och bestämmelser förblir oförändrade samt att befintlig eller 1

Jfr Kungl. Maj:ts prop. 1956:175, Bihang D.

227 beslutad organisation och standard inom det statliga och i viss mån även det kommunala verksamhetsområdet vidmakthålls respektive genomförs. Någon ställning till frågan, om förändringar av det ena eller andra slaget i författningar eller organisation är önskvärda, tas givetvis inte vid en automatikundersökning. De olika huvudtyperna av automatik är utgiftsförändringar som resultat av: redan beslutade förändringar av den statliga organisationen, förutsatt utbyggnad av statsbidragsberättigad icke-statlig verksamhet, ändrade statsbidragsbestämmelser, ökade statliga pensionskostnader samt slutligen befolkningsmässigt betingade förändringar. Såsom redan framgått av denna uppräkning, avser automatikundersökningen i princip samtliga utgifter på driftbudgeten och omfattar alltså inte bara konsumtionsutgifter utan även transfereringar och utgifter av investeringsnatur. Ett flertal större poster i de för budgetåren 1957/58—1961/62 redovisade automatiska utgiftsstegringarna är av transfereringsnatur. Det gäller exempelvis kostnaderna för folkpensionering och bostadspolitiska stödåtgärder. Den framkomna summan för automatiska utgiftsökningar under perioden är alltså på intet sätt identisk med den stegring av den offentliga konsumtionen, som är att vänta. Betydande ökningar beräknas dock också för sådana anslag, som berör den offentliga konsumtionen. Det gäller exempelvis utbildningsväsendet och sjukvården. Av den totala automatiska utgiftsökningen på 548 miljoner kronor 1956/57—1961/62 svarar sålunda utbildningsväsendet för ca 110 miljoner kronor och sjukvården för ca 44 miljoner kronor. På utbildningens område är, som redan framhållits i tidigare sammanhang, en betydande expansion att vänta. Även för den statliga sjuk- och hälsovården, som främst omfattar sinnessjukvården och undervisningssjukhusen, förutses automatiska utgiftsstegringar. I fråga om sinnessjukvården sammanhänger de med realiserandet av sinnessjukvårdens generalplan och i fråga om undervisningssjukhusen med utvidgningen av läkarutbildningen. Vad beträffar statens kostnader för hälso- och sjukvården i övrigt — vilka till stor del avser bidrag till icke statliga huvudmän — räknar man likaledes med successivt stigande utgifter, i takt med den fortgående utbyggnaden av kroppssjukvården och hälsovården. Av olika skäl har samtliga automatiska utgiftsstegringar inte medräknats i automatikutredningen — det gäller bl. a. utgifterna inom försvarsoch kommunikationsdepartementens ram. Härtill kommer att en ytterligare automatisk ansvällning av statsutgifter och därmed till en del också av den statliga konsumtionen på grund av nytillkommande anslagsbeslut — tills vidare ej möjliga att förutse — i praktiken får betraktas som given. Även i övrigt finns anledning att beakta de successivt stegrade krav på statskassan, vilka direkt och indirekt framkommer vid en utveckling, som på alla områden karakteriseras av standardhöjning och snabbt fortskridande teknisk utveckling. Man har därför anledning att förutsätta, att även i framtiden reformer och standardförbättringar inom exempelvis undervisningens.

228 sjuk- och hälsovårdens samt socialvårdens område skall komma att återspeglas i ökade statsutgifter. I anslutning därtill torde även en viss expansion av den centrala och lokala förvaltningsapparaten få anses som praktiskt ofrånkomlig. Med hänsyn till dessa och andra omständigheter har vi ansett det rimligt att räkna med, att den offentliga konsumtionen under den närmaste femårsperioden kommer att präglas av fortsatt stark expansion, men att ökningstakten skall bli något långsammare än under den senaste femårsperioden. För perioden 1956—1960 har vi antagit att ökningen skall bli ungefär 4 procent per år.

K A P I T E L VIII

Utrikeshandeln

Handels- och bytesbalansen under

efterkrigstiden

När kriget slutade, var det helt naturligt att importen skulle stiga mycket snabbt. Lagren måste fyllas på och betydande reinvesteringsbehov förelåg. Importökningen blev emellertid snabbare, än vad som kan förklaras med hänvisning till dessa faktorer. Att så blev fallet berodde på den överkonjunktur, som präglade Sveriges ekonomi under 1946 och 1947. Exporten kom också snabbt igång, men utvecklingen blev inte lika explosionsartad som beträffande importen. Vår handelsbalans försämrades kraftigt och underskottet i varuutbytet kunde inte uppvägas av de ökade intäkterna från sjöfarten. År 1947 uppstod ett underskott i bytesbalansen på 1 449 miljoner kronor, vilket ledde till en nära nog lika stor minskning i valutareserven. Redan i mars 1947 infördes ett allmänt importförbud för att möjliggöra en skärpt importkontroll. Övergångsbestämmelserna gjordes emellertid relativt liberala och importregleringen blev inte effektiv förrän i slutet av aret. Importen pressades tillbaka under 1948 och 1949, medan exporten fortsatte att öka. Underskottet i bytesbalansen begränsades till 400 miljoner kronor för 1948 och för 1949 noterades ett överskott. Under 1949 och 1950 kunde en betydande del av importen släppas fri. Är 1951 gav bytesbalansen ett positivt saldo på 933 miljoner kronor och valutareserven steg med över Tabell VIII: 1. Sveriges bytesbalans åren 1946—19551 Miljoner kronor 1946 Import, cif Export, fob

- 3 399 - 5 226 - 4 951 - 4 340 -6117 - 9 1 9 3 - 8 952 - 8 1 7 2 -9192 - 1 0 337 +2 548 + 3 241 + 3 979 +4 250 +5 708 +9 226 +8135 +7 659 +8196 + 8 933

Handelsbalansens saldo -

851 -1985 -

972 -

90 -

409 +

S j ö f a r t s n e t t o . . . . + 620 + 600 + 640 + 590 + 600 + Övriga tjänster m. m., n e t t o . . + 127 64 76 15 20 Bytesbalansens saldo 1

104 -1449 -

33 -

817 -

513 -

996 -

970 +1Q75 + 860 + 875 + 1025 70 -

80 -

15 -

408 + 485 + 171 + 933 + 178 + 332I- 166 -

414 Införsel och utförsel av oarbetat silver samt mynt andra än guldmynt har tillagts siffrorna för 1953 och tidigare år för att få jämförbarhet med 1954 och 1955.

230 en miljard kronor, vilket helt berodde på den förbättring av våra »terms of trade», som inträdde under koreahaussen. Tack vare våra gynnsamma bytesförhållanden lämnade transaktionerna med utlandet överskott både 1952 och 1953. Efter sistnämnda år har importen emellertid åter stigit väsentligt snabbare än exporten och lett till underskott i bytesbalansen både 1954 och 1955. Även för 1956 emotses ett negativt saldo.

Utrikeshandelns

volymmässiga

utveckling under

efterkrigstiden

Det är givetvis ytterst vanskligt att uppdela förändringarna i det totala export- och importvärdet i volym- resp. prisförskjutningar. De indexserier, som publicerats på detta område, torde vara behäftade med betydande felmarginaler. I diagram VIII: 1 och 2 redovisas dock utrikeshandelns volymutveckling totalt och för vissa varugrupper, sådan den framträder i konjunkturinstitutets indexserier, och i tabell VIII: 2 visas den årliga procentuella förändringen i export- resp. importvolymen. Även om de där lämnade uppgifterna är osäkra ger de dock en viss uppfattning om de snabba och kraftiga förändringar, som inträffat inom utrikeshandeln under efterkrigstiden. Tabell VIII: 2. Export- och importvolymens årliga procentuella förändring 1946—19551

Exportvolymen Importvolymen

+ 35 + 213

+ 11 + 34

+ 10 -12

+ 15 -13

+ 25 + 25

+ 4 + 18

-11 - 7

+9 +0

+ 10 + 15

+ 6 + 11

1 Uppgifterna för 1946 och 1947 hämtade från Bengt Metelius: Utlandstransaktionerna och den svenska ekonomin, s. 34, tabell 3. För övriga år: Meddelanden från konjunkturinstitutet, Serie A: 29, Stockholm 1956, s. 30° och 31°.

Som framgår av tabellen steg exportvolymen — om man bortser från initialökningen 1946 — snabbt under de första efterkrigsåren. I samband med koreakrisen 1950 inträffade en mycket kraftig stegring, som följdes av en tillbakagång under 1952. Därefter har exportvolymen åter ökat och 1951 års resultat överträffades både 1954 och 1955. För importens vidkommande har volymutvecklingen under efterkrigstiden varit väsentligt mer växlande än för exporten. Efter krigsslutet ökade importvolymen kraftigt på grund av den rådande varuhungern. För att förhindra en uttömning av valutareserven tvingades man •— som redan nämnts — att genom direkta regleringar skära ned importen till en nivå, som bättre svarade mot den aktuella exporten av varor och tjänster. Som följd av koreakrisen forcerades ånyo inköpen i utlandet, och 1950 och 1951

231 Diagram VIII: 1 och 2. Volymutvecklingen för totala exporten och olika undergrupper åren 1950—1955 Index 1949 = 100

(350

(952

1955 W 9

195S

steg importvolymen med 25 resp. 18 procent jämfört med närmast föregående år. Efter den avmattning, som inträdde under 1952 och 1953, har importen åter stigit och 1951 års rekordimport överträffades volymmässigt både 1954 och 1955.

Prisutvecklingen

i utrikeshandeln

under

efterkrigstiden

Priserna i utrikeshandeln har växlat väsentligt kraftigare för exporten än för importen. Den uppåtgående trenden har dock varit starkare för exportpriserna, och med undantag för 1949 och 1950 har bytesrelationerna

232 under hela efterkrigsperioden varit bättre än under det sista förkrigsåret. Detta gynnsamma förhållande har möjliggjort den kraftiga volymökningen för importen. Utan denna förbättring i terms of trade hade importökningen måst hållas tillbaka med hänsyn till att valutareserven i annat fall utsatts för alltför stora påfrestningar. Tabell VIII: 3. Prisindex för export och import samt terms of trade år 1938 och åren 1947—1955 Index 1949 = 100

Exportpräsindex Importprisindex Terms of trade

45 44 102

97 93 104

108 99 109

100 100 100

107 112 96

167 143 117

164 150 109

143 137 104

140 135 104

144 137 105

Utrikeshandelns länder fördelning Utrikeshandelns länderfördelning under efterkrigstiden visar, som framgår av tabell VIII: 4, inte några större förändringar jämfört med åren närmast före kriget. Storbritannien och Västtyskland är nu som då våra störTabell

VIII:

4.

Utrikeshandelns samt

länderfördelning

åren

1936J38,

1936/38

1946/48

16 2

20 13 1 18 4 22 5 5 12

1954 och

1946/48

1955 Procenttal. Löpande priser

Exporten : Storbritannien Västtyskland Östtyskland Norden Östeuropa övriga Europa USA Sydamerika Övriga Summa Importen: Storbritannien Västtyskland Östtyskland Norden Östeuropa Övriga Europa USA Sydamerika Övriga Summa

16 16 6 15 11 3 10

15 8 30 8 10 11

19 12 1 18 4 23 5 6 12

13 99.

12 2

8 16 14 7 12

25 23 9 13

16 20 1 8 4 24 8 7 12

14 22 1 8 4 22 10 6 13

233 sta enskilda handelspartners. Men medan vår import från dessa länder 1955 uppgick till samma relativa andel av den totala importen som före kriget, hade vår export dit ännu inte nått upp till förkrigsandelen. USA har relativt sett minskat i betydelse som köpare av våra produkter, och bortsett från de första efterkrigsåren har vår import därifrån uppgått till en mindre del av den totala införseln än före kriget. Det sistnämnda förhållandet torde dock bl. a. förklaras av den restriktiva importpolitik, som man i detta fall varit tvungen upprätthålla ända fram till 1955. I övrigt kan noteras att de mindre staterna i Syd- och Västeuropa under efterkrigstiden fått ökad betydelse som handelspartners.

Utrikeshandeln

åren

1956—1960

Allmänna förutsättningar Bedömningen av utrikeshandelns utveckling under perioden 1956—1960 grundar sig på de allmänna förutsättningar rörande konjunkturläget i Sverige och utlandet, som gäller för utredningen i dess helhet. Vi har sålunda förutsatt, att det inom landet i stort sett kominer att råda en hög och relativt jämn sysselsättning, men att å andra sidan utvecklingen inte kommer att kännetecknas av kostnadsinflation eller köpkraftsöverskott, som försämrar exportens konkurrensläge resp. driver upp importen på ett abnormt sätt. Vi har vidare antagit, att konjunkturen inom världshandeln i stort sett kommer att bli lika gynnsam som under de senaste åren. Vi har ej heller räknat med några mer genomgripande förändringar av det handelspolitiska läget eller valutarelationerna. Sålunda har vi ej tagit hänsyn till möjligheten att en friare nordisk eller europeisk marknad skulle komma till stånd under de närmaste åren. Beräkningarna för exporten och importen är vidare direkt avhängiga av de antaganden rörande utvecklingen av produktion, konsumtion och investeringar, vilka redovisats i tidigare avsnitt. Beträffande produktionens allmänna tillväxt och fördelningen mellan konsumtion och investeringar har i det föregående uppställts olika alternativ (se kapitel III). Vid beräkningarna av utrikeshandelns förändringar har vi utgått från det mera optimistiska alternativ för produktionsutvecklingen (B), som angivits i kapitel III. Vår kalkyl ansluter sig närmast till den fördelning av investeringarna, som angetts i kapitel VI i anslutning till alternativet B: 2. Beträffande konsumtionens fördelning på olika varor har vi, som framgår av kapitel VII, inte vågat ställa en bestämd prognos; den följande kalkylen utgår i dessa avseenden från relativt godtyckligt valda antaganden. Det är givetvis inte möjligt att förutse förändringar av prisrelationerna inom utrikeshandeln för en så lång tid som fem år. Den följande kalkylen lör exportens och importens utveckling har utförts i fasta priser. Vi har därvid utgått från de priser, som gällde 1955, och har följaktligen inte ta-

234 git någon hänsyn till de förändringar, som i detta avseende inträffat under innevarande år. Riskerna för ändringar av prisrelationerna i utrikeshandeln kommer att beröras i slutet av detta kapitel. Det har ej heller varit möjligt att ta hänsyn till de tillfälliga växlingar, som kan ske i utvecklingstakten från år till år. Den bild av utrikeshandelns beräknade sammansättning 1960, som presenteras här nedan, får sålunda antas framkomma genom en under perioden successivt skeende förändring, eventuellt med kortsiktiga fluktuationer från år till år. Det är givet att, även om man utgår från vissa delvis rätt godtyckliga antaganden rörande den svenska och internationella utvecklingen, beräkningar av det slag som redovisas i det följande måste bli mycket osäkra. Kapacitetsökningen inom svensk industri k a n exempelvis fördröjas i jämförelse med nu kända planer och förväntningar; genomgående har vi emellertid rätt kraftigt diskonterat de uppgifter härom som insamlats genom olika näringsorganisationer. Detta har skett med hänsyn till att erfarenhetsmässigt en viss försening av kapacitetsökningen ofta inte kan undvikas. En annan betydande osäkerhetsfaktor representeras av förskjutningarna mellan import och inhemsk produktion, över huvud taget måste man utgå från att osäkerhetsmarginalen i den följande kalkylen för bytesbalansens förändringar är relativt stor. Då förutsättningarna för utrikeshandelns framtida utveckling på enskilda varuområden har belysts relativt ingående i tidigare kapitel, har kommentarerna till de här presenterade beräkningarna gjorts mycket korfattade. Resultatet av beräkningarna för import- och exportvolymen 1960 jämfört med 1955 har åskådliggjorts med fördelning på varugrupper i diagram VIII: 3 och 4. Export- och importutveckling åren 1955—1960 Livsmedel

m. m.

På exportsidan har för hela denna grupp räknats med en volymökning om drygt 60 procent mellan 1955 och 1960. Att ökningen blir så stor beror huvudsakligen på att exporten under 1955 var onormalt låg. — Om 1954 används som basår blir volymökningen fram till 1960 endast omkring 5 procent. — Beräkningarna för 1960 förutsätter, att det blir normal skörd 1959/60, och vidare att man utan prissänkningar kan få avsättning för det överskott på jordbruksprodukter, som i detta fall uppkommer. Beträffande importen av livsmedel m. m. visar beräkningarna en volymminskning på 4 procent mellan 1955 och 1960. Minskningen beror helt på att införseln av fodersäd och brödsäd var särskilt stor under 1955 till följd av missväxten detta år. — Utgår man från 1954 erhålls i stället en importökning på drygt 13 procent. — Importen av fodersäd och brödsäd har sålunda räknats ned till normal nivå. Som förutsättning för importberäkningen har vidare gällt en antagen inkomstökning mellan 1955 och 1960 på 10 procent.

235 Mineraliska

och fossila

ämnen

Inom denna grupp är på exportsidan järnmalm den helt dominerande varan. Enligt de i produktionsavsnittet redovisade beräkningarna kommer järnmalmsproduktionen 1960 att nå upp till 21,4 miljoner ton. Mot detta står en beräknad inhemsk förbrukning på 3,0 miljoner ton samma år. En järnmalmsexport på 18,4 miljoner ton skulle alltså vara möjlig 1960. På importsidan domineras gruppen av de fasta och flytande bränslena. Beträffande dessa bygger importberäkningarna i stor utsträckning på bränsleutredningens kalkyler. Importen av kol och koks har i enlighet med dessa antagits sjunka från 5,9 miljoner ton 1955 till 4,5 miljoner ton 1960. För flytande bränslen har bränsleutredningen räknat med en ökning från 8,0 till 11,0 miljoner ton. Utredningen syns då ha kalkylerat med en något snabbare utbyggnad av vattenkraften samt en något mindre bilpark än den som antagits av långtidsutredningen. Med hänsyn till dessa faktorer och till det stora behovet av lageruppbyggnad har i här föreliggande beräkningar antagits, att importen av flytande bränslen stiger till 12,0 miljoner ton 1960. Kemiska

produkter,

färger m. m.

Den kraftiga ökningstakten för importen av kemiska produkter under den senaste sexårsperioden beräknas komma att dämpas väsentligt under åren fram till 1960. Mot en ökning på 99 volymprocent mellan 1949 och 1955 kalkyleras här med en stegring på endast 22 procent mellan 1955 och 1960. För gödselmedel som ingår i denna grupp har räknats med en ökning på 25 procent. — Vid jämförelse av ökningstakten under de båda nämnda perioderna får hänsyn tas till att importen av kemikalier var ovanligt låg 1949. Hudar, skinn, pälsverk,

kautschuk

Importen av hudar och berett ovanläder har antagits bli oförändrad mellan 1955 och 1960, medan importen av rågummi beräknats fortsätta att stiga i ungefär samma takt som tidigare. Trävaror Beträffande exporten av obearbetade trävaror är det givetvis svårt erhålla uppgifter att lägga till grund för en prognos. Med hänsyn till det stora råvarubehovet inom våra egna skogsindustrier syns det vara realistiskt att räkna med en kraftig nedskärning av de höga exportsiffror som uppnåddes 1955. Exporten av sågade och hyvlade trävaror har med hänsyn till utvecklingen på våra exportmarknader för tiden 1956—1960 uppskattats variera mellan 850—900 000 stds, vilket innebär en minskning med 17—12 procent i förhållande till 1955 års rekordexport.

236 Pappersmassa Som framgår av produktionskapitlet beräknas produktionen av massa vid fullt kapacitetsutnyttjande kunna stiga med drygt 1,0 miljon ton mellan 1955 och 1960. Härav skulle ca 0,5 miljon ton kunna friställas för export. Med hänsyn till att risker alltid föreligger att utbyggnadsprogram kan försenas, har här försiktigtvis kalkylerats med en något mindre ökning av massaexporten. Papp och papper Produktionen av wallboard har antagits stiga med över 100 000 ton. ö k ningen har i det närmaste helt beräknats komina att gå till export. Av samma skäl, som beträffande pappersmassan, har papp- och pappersexporten för 1960 satts något lägre, än vad som kan motiveras med hänvisning till beräknad produktionskapacitet samma år. Här har dock räknats med en exportökning mellan 1955 och 1960 på 370 000 ton eller ca 45 procent. Spånadsämnen

och arbeten

därav

Importberäkningarna bygger på ett antagande om en konsumtionsökning för textilvaror under perioden på 10 procent. Produktionen inom väverier och spinnerier har antagits sjunka med 10 procent medan en produktionsökning förutsetts för konfektionsindustrin. Detta skulle leda till en minskning i importen av ull och bomull samt garner därav med ca 10 procent. Importen av rayon- och nylonsilkegarner har antagits bli oförändrad, medan införseln av rayon- och nylonullgarn väntas minska med 10 procent. För färdigvaror kalkyleras med en ökning på 15 procent. Oädla metaller

och arbeten

därav

Beräkningarna grundar sig här — i vad avser järnområdet — på Jernkontorets kalkyler. Exporten av handelsfärdigt j ä r n och stål (exkl. ämnen) har antagits öka med 25 procent till 250 000 ton 1960. Importen har beräknats minska med omkring 40 procent till 500 000 ton. Importen av metaller har antagits komma att stiga med i genomsnitt omkring 20 procent fram till 1960. För järn- och metallmanufaktur förutses en exportökning på omkring 30 procent mellan 1955 och 1960. Maskiner, transportmedel,

instrument

Bilexporten har under den här aktuella perioden förutsetts komma att. stiga med 90 procent. Beträffande bilimporten har denna antagits bli oförändrad mellan 1955 och 1960. Den ökning av det årliga tillskottet av bilar, som kan komma att inträda, har alltså antagits komma från den inhemska industrin. Införseln av produktionsdelar för den svenska bilindustrin har beräknats komma att fördubblas fram till 1960.

237 Diagram

VIII:

3. Beräknad olika

exportvolym år 1960 totalt och för undergrupper1

Index 1955 = 100 161 150

TW 131 118

133 Total ex-port 1960

123 113

so

Milj. kr 1955

»- zz

era - * * -

-c < 3 <

at ac LU U J ? E

SAS

i^ zr Pf

1 I diagrammen har varje varugrupp representerats av en stapel, vars bredd svarar mot export- resp. importvärdet 1955. Höjden på staplarna anger indextal för export- resp. importvolymen 1960, med 1955 som basår och räknade i 1955 års priser. De delar av staplarna, som ligger över den horisontella linje, vilken svarar mot indextalet 100, ger sålunda en föreställning om hur ökningen av exporten resp. importen i miljoner kronor fördelar sig på olika varugrupper; motsvarande eventuella minskning i miljoner kronor anges av ytan mellan staplarnas övre gräns och samma horisontella 100-linje.

Exporten av fartyg har med ledning av uppgifter från varvsindustrin antagits uppgå till ett värde av 600 miljoner kronor 1960 i 1955 års priser. Importen av fartyg har utifrån vissa uppgifter om vid utländska varv gjorda beställningar uppskattats till 200 miljoner kronor för beräkningsperiodens sista år. Införseln av flygplan har beräknats på grundval av SAS:s aktuella investeringsplaner. Inköpen av flygplan har dock införts i importprognoserna endast i den utsträckning de kommer att belasta våra valutatillgångar,

238 Diagram

VIII:

4. Beräknad olika

importvolym år 1960 totalt och för undergrupper1

Index 1955 = 100 123

118 112

112 100

124 K2

Total im' p o r t 1960

IDF 96

50 Milj. kr. 1955

2Z

¥*

ac —

£ —i

Ul» £ u.

.«*"< -C

z: c*; S S • < ™

<

_l

<5

^

2 ? 5

Jfr not till diagram VIII: 3.

d. v. s. med tre sjundedelar av de totala kostnaderna. Flygplansposten har för 1960 satts till uppskattningsvis 90 miljoner kronor. Med utgångspunkt från de antaganden beträffande verkstadsindustrins produktion och prognoserna för investeringsutvecklingen, som redovisats i kapitlen V och VI, har exporten av maskiner och instrument beräknats stiga med 34 procent mellan 1955 och 1960, medan importen av samma varor antagits öka i något långsammare takt eller med 20 procent. Övriga varor För denna restgrupp har för import- och exportsidan förutsetts en ökning på 18 resp. 33 procent. Detta innebär i båda fallen en minskad ökningstakt i förhållande till den föregående perioden. Totalt innebär de här redovisade beräkningarna, att exporten mellan 1955 och 1960 skulle öka med 21 volymprocent, medan motsvarande ökning för importen skulle stanna vid 12 procent. Importöverskottet skulle minska från 1 404 miljoner kronor 1955 till 750 miljoner kronor 1960.

239 Sjöfarten

Med utgångspunkt från den i det föregående redovisade volymutvecklingen för utrikeshandeln och ett antagande om en mindre årlig ökning av den svenska handelsflottans storlek har vissa uppskattningar gjorts av sjöfartsnettots framtida utveckling. Dessa uppskattningar ger en ökning av sjöfartsinkomsterna på 25 miljoner kronor per år fram till 1960, då sjöfartsnettot skulle komma att uppgå till 1 150 miljoner kronor i 1955 års priser. Hänsyn har följaktligen inte tagits till de förändringar i fraktsatserna som inträffat under innevarande år. Om 1956 års priser bleve bestående under perioden, skulle kalkylen för sjöfartsnettot stiga till 1 300 miljoner kronor 1960. Övriga tjänster m. m. Vad angår dessa poster i bytesbalansen saknas underlag för en säkrare prognos för den framtida utvecklingen. Utredningen har antagit att det underskott på 25 miljoner kronor, som på grundval av den hittillsvarande utvecklingen kan beräknas för innevarande år, kommer att kvarstå under hela perioden. Bytesbalansen Sammanställda ger de gjorda beräkningarna jämfört med 1955 nedanstående bytesbalans. Tabell VIII: 5. Bytesbalansen åren 1955 och 1960 Miljoner kronor i 1955 års priser

Export (fob) Import (cif) Handelsbalansens saldo Sjöfartsnetto övriga tjänster m. m., netto Bytesbalansens saldo

8 933 10 337 -1404 + 1025 35 - 414

10 850 11600 - 750 + 1150 25 + 375

Terms of trade

Bytesbalansens saldo skulle alltså i 1955 års priser successivt förbättras och visa ett överskott på 375 miljoner kronor 1960 jämfört med ett underskott på 414 miljoner kronor 1955. I vad mån den förbättring, som framkommer som ett resultat av volymberäkningarna, kan leda till motsvarande förstärkning av valutareserven blir givetvis beroende på utvecklingen av våra terms of trade. I detta sammanhang finns det särskild anledning att uppmärksamma, vad en relativ höjning av priserna på olja och andra importerade bränslen skulle innebära för belastning på vår bytesbalans. En steg-

240 r i n g a v b r ä n s l e p r i s e r n a m e d 10 p r o c e n t i n n e b ä r vid h ä r a n t a g e n i m p o r t en k o s t n a d s ö k n i n g p å ca 220 m i l j o n e r k r o n o r . E n s å d a n k o s t n a d s ö k n i n g får sedan vägas mot a n d r a eventuellt samtidiga prisändringar, exempelvis en stegring av fraktsatserna. De a l l m ä n n a s l u t s a t s e r n a r ö r a n d e t e n d e n s e r n a i n o m u t r i k e s h a n d e l n o c h deras inverkan på den allmänna ekonomiska utvecklingen h a r dragits i kapitel I. I k a p i t e l III h a r d i s k u t e r a t s d e s y n p u n k t e r , s o m k a n a n l ä g g a s p å f r å g a n o m y t t r e k a p i t a l r ö r e l s e r o c h v a l u t a r e s e r v s a m t i k a p i t e l VI f r å g a n om investeringarna i exportindustrin.

Bilaga Förteckning över statliga myndigheter, statliga utredningar, organisationer, branschsammanslutningar och enskilda företag, från vilka 1955 års långtidsutredning erhållit uppgifter och/eller med vilka utredningen haft överläggningar under utredningsarbetet. Statliga

myndigheter

Arbetsmarknadsstyrelsen Bostadsstyrelsen Byggnadsstyrelsen Kommerskollegium Konjunkturinstitutet Luftfartsverket Medicinalstyrelsen Postverket Riksräkenskapsverket Sjöfartsverket Skolöverstyrelsen Socialstyrelsen Statens Brandinspektion Statens Forskningsanstalt för Lantmannabyggnader Statens Jordbruksnämnd Statens Järnvägar Statistiska Centralbyrån Televerket Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen Överstyrelsen för Yrkesutbildning Statliga

utredningar

Bränsleutredningen 1951 Kommittén för översyn av Hälso- och Sjukvården i Riket 1955 års Oljelagringsutredning Statens Byggnadsbesparingsutredning Södra Sveriges Skogsindustriutredning 1955 års Universitetsutredning

Organisationer, ar och enskilda

branschsammanslutningföretag

Byggnadsfackens Utredningsavdelning Svenska Cementsförsäljnings AB Cementa Grängesbergsbolaget Industriens Utredningsinstitut Jernkontoret Jordbrukets Utredningsinstitut Norrbottens J ä r n v e r k AB Scandinavian Airlines System Svenska Byggnadsindustriförbundet Svenska Cellulosa AB Svenska Cellulosaföreningen Svenska Gruvföreningen Svenska Inlandssågverkens Förening Svenska Landskommunernas Förbund Svenska Landstingsförbundet Svenska Mejeriernas Riksförening u. p. H. Svenska Pappersbruksföreningen Svenska Stadsförbundet Svenska Trävaruexportföreningen Svenska Wallboardföreningen Svenska Vattenkraftföreningen Sveriges Grossistförbund Sveriges Industriförbund Sveriges Kemiska Industrikontor Sveriges Köpmannaförbund Sveriges Mekanförbund Sveriges Redareförening Sveriges Slakleriförbund Sveriges Varvsindustriförening Södra Sveriges Trävaruexportförening Textilrådet

KUNGL. QiBL.

2CQEC1956 STOCKHOLM

Statens offentliga utredningar 1956 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmin lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Upphovsmmnarätt till litterära och konstnärliga verk. |Ä5J

Rådhusrätte sammansättning i brottmål. [281 Domartjänster i häradsrätt och hovrätt. [52]

Fast egendom. Jordbruk med bbinäringar. Fiskhandeln i Sverige. [2] Statens stöd åt växtförädlingen m.m. [[41 Fiskeområde. [17]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Upplysningsverksamhet vid folkomröstningar. [35] Kommunalförvaltning. Städernas donationsjord. [7] Kommunalörbund och indelningsändringar. [19]

Vattenväsen. Skogsbruk. Berfgsbruk. Skogsindustrins utbyggnad. [33] Skogsbrukets arbetsmarknad. [36]

Industri. Stitens och kommunernas finansväsen.

Atomenergien. [11]

Förenklad Satsbidragsgivnlng. [8] Tulltaxa. Firslag av 1952 års tulltaxekommitté. 1. Allmanna synpunkter. [14] 2. Detalj motivering. [15] 3. Taxan [16] Vissa ändriigar i nöjesbeskattningen m. m. [23] N y a komminala ortsavdrag. [41]

Handel och sjöfart.

Politi. Tillsynen å djurskyddslagens efterlevnad. [49] 1951 års oieutredning. Brandfarliga varor. Del 1. [501J Del 2. Bihgor. [51] Nationalekonomi och socialpolitik. Åldringsvård [1] Statsägda aitiebolag i Sverige. [6] Penningvärceundersökningen. 3. Investeringsverksamhet och sparaide. Balansproblem på läng och kort sikt.[10] Utredningei om kortare arbetstid. 120] Bilagor. [211 Statsägda fu-etag i utlandet. [24] Remissyttraiden. [31] Hemmen oci samhällsplaneringen. [32] Statens byjgnadsbesparingsutrednings betänkande. 1. T*.9i,? n ? lig 2 byggnader, översikt och byggnadsbehov.[39] Riktlinjer hr bostadspolitiken. [401 Zigenarfrågai. [43] Bränsleutrecningen 1951.1. Bränsleförsörjningen i atomåldern. Firutsättningar, slutledningar, rekommendationer och förslag. [46] Stöd åt ofulständiga familjer. [47] Statsbudgebns verkningar på konjunkturutvecklingen. [48] Balanserad <xpansion. [53] Hälso- och sjukvård.

Kommunikationsväsen.. Standardtariffer för detaljdistrlbutlone av elektrisk kraft.

Bank-, kredit- och penningvväsen.

Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningav väsen. Andlig odling i övrigt.. Restaurering av Uppsala domkyrka. [3] I Bihang till kyrkohandboken. [12] Konstbildning i Sverige. [13] Seminarieorganisationen. 1. [181 Alternativt aftonsångsritual. [22] Byggnadsminnen. [26] Prästvalslag. [30] Staten och de politiska ungdomsorganisationerna. [42]

Betänkande med förslag till sjukhuslag m. m. [27] Lag om rätt att utöva läkekonsten. [29] Kliniska utbldningsplatser för blivande läkare. [341 AIkoholplod)rovet. [37] Strålskydd. 38] Allmänt näringsväsen. Frågan om brtsatt samarbete mellan staten och TGO i L K A B . [)]

Försvarsväsen.

Utrikes ärenden. Internationekll rätt. Översyn av Förenta Nationernas stadgga. [44] Nordiska parlamentariska kommittén.. 12. Slutbetänkande. [45]

ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG