('med förslag till butik- stängningslag',)
Hänvisat till av
Kungl. Maj.ts proposition nr 248. 1
Nr 248.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till butikstängningslag; given Stockholms slott den 8 maj 1948.
Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogat förslag till butikstängningslag.
Under Hans Maj :ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Eije Mossberg.
Sammanfattning.
I propositionen föreslås att den nu gällande butikstängningslagen, vars giltighet utlöper med 1948 års utgång, skall ersättas av en ny butikstäng ningslag, som skall gälla utan tidsbegränsning. Till sin utformning skiljer sig den föreslagna lagen icke i mera väsent liga avseenden från den nuvarande lagen. Även i fortsättningen anses butik stängningslagen böra ha karaktär av en lag, som angiver den yttre ram inom vilken affärsidkarna äga hålla butikerna öppna. Det gällande systemet för affärstidens lagliga reglering föreslås bibehållet. Det förutsättes emeller tid att förhandlingar skola snarast komma till stånd mellan representan ter för allmänheten, köpmännen och de anställda för att på så sätt nå fram till affärstider, som ur allmänhetens synpunkt äro så tillfredsställande som möjligt. För att markera hur önskvärt det är att allmänhetens inköps möjligheter förbättras genom att affärstiden åtminstone någon dag i veckan utsträckes längre än övriga dagar, föreslås att kommunernas rätt att för korta affärstiden inskränkes såtillvida, att det alltid skall stå affärsinne havare fritt att hålla öppet till kl. 19 en dag i veckan. 1 —liihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 248.
2 Kungl. Maj.ts proposition nr 2'iH.
I syfte att tillgodose allmänhetens intresse av förbättrad varudistribution föreslås vidare att automatförsäljning av alla slags varor som bedrives i anslutning till butik, där samma slag av varor säljas, eller på järnvägssta tioner, generellt undantages från lagens tillämpning under förutsättning att automaten är av godkänd typ. I fråga om automatförsäljning av tobak har dock specialtobakshandelns intresse ansetts böra medföra visst prövningsförfarande från tobaksmonopolets sida rörande rätten att sätta upp tobaksautomat. För att underlätta tillgången till tobaksvaror på kvällar och sön dagar förordas vidare en mindre restriktiv tillämpning än f. n. av reglerna om kioskernas rätt att sälja tobak efter den vanliga affärstidens slut. I övrigt innebär den nya lagen bl. a. att enhetliga regler införas i fråga om varusortimentets sammansättning för samtliga de kiosker och van liga butiker, som kunna få tillstånd till handel på kvällar och söndagar. I samband härmed utökas det tillåtna varusortimentet något. Beslutanderät ten i fråga om tillstånd till försäljning på utsträckt tid av varm korv o. d. från fastställd plats decentraliseras på andra orter än Stockholm från läns styrelse till magistrat, kommunalborgmästare eller polismyndighet. I övergångshänseende föreslås bl. a., att samtliga tillstånd till försäljning på utsträckt tid enligt 1942 och 1945 års butikstängningslagar utom de, som gälla nöjestillställningar o. d. eller beviljats på grund av lagbestämmel sen om »synnerliga skäl», skola utan ansökning automatiskt förlängas tills vidare dock längst till den 1 januari 1951.
Kungl. Maj.ts proposition nr 248. 3
(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)
Nr 422. Förslag till
Butikstängningslag; Butikstängningslag.
given Stockholms slott den 29 juni Härigenom förordnas som följer. 1945.
Lagens tillämpningsområde m. m.
1 §. 1 §•
1 mom. Med butik förstås i denna lag försäljningsställe, där detaljhan del idkas. Såsom butik betraktas i denna lag även rakstuga, frisersalong och fotografiateljé. 2 mom. Butik må hållas öppen för allmänheten endast under tid, då det enligt denna lag är medgivet (affärstid). Utan hinder av bestämmelserna i lagen må dock kund betjänas, som in kommit i försäljningslokal, rakstuga, frisersalong eller fotografiateljé å affärstid, samt vara utlämnas eller försändas, som sålts i butik under affärstid eller till kund, som nyss sagts. 3 mom. Yrkesmässig försäljning till allmänheten av viss vara annor städes än i butik må ske endast å affärstid för handel med dylik vara.
2 §. 2 §.
Denna lag äger icke tillämpning å: 1) försäljning, som bedrives under utövning av eller i samband med ord nad restaurang-, kafé- eller konditorirörelse, såframt därvid till avhämt ning eller försändning icke försäljas andra varor än lagad mat, bageri- och konditorivaror, alkoholfria drycker eller tryckta skrifter; 2) försäljning å apotek; 3) försäljning av motor- eller smörjoljor eller andra för framförande av motorfordon nödvändiga varor, såframt försäljningen sker från upplagsställe, där andra varor ej saluföras; 4) försäljning i järnvägsvagn eller å annat trafikmedel till resande; 5) försäljning av program eller liknande trycksaker, konfektyrer, färsk frukt eller levande blommor i teatrar, biografer och andra nöjeslokaler; 6) försäljning av konfektyrer i 6) försäljning från automatappa-
förpackning eller färsk frukt från rat som bedrives i anslutning till bu-
automatapparat, som år uppsatt tik, där samma slag av varor salu utanför butik, där sådana varor föras, eller i järnvägs väntsal eller saluföras, och som handhaves av bu- inom annan huvudsakligen för de tiksinnehavaren, ävensom från dy resande avsedd del av järnvägs sta lik apparat, som är uppsatt i järn tionsområde, under förutsättning att vägs väntsal eller inom annan bu automatapparaten är av typ som godkänts av statens institut för folk «
4 Kungl. Maj.ts proposition nr 248.
(Gällande lag:) (Kungl. Maj.ts förslag:) vudsakligen för de resande avsedd hälsan efter samråd med statens kri del av järnvägs stationsområde; minaltekniska anstalt samt, såvitt fråga är om försäljning av tobaksvaror, att tillstånd därtill lämnats av den i lagen den 11 juni 1943 angå ende statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror omförmälda monopolutövaren; 7) försäljning, som lantbrukare, 7) julgrans försälj ning ävensom trädgårdsodlare eller fiskare i ringa försäljning, som lantbrukare, träd omfattning och utan samband med gårdsodlare eller fiskare i ringa om annan handel bedriver med egna fattning och utan samband med an lantmanna- eller trädgårdsprodukter nan handel bedriver med egna lant eller fisk av egen fångst; manna- eller trädgårdsprodukter el ler fisk av egen fångst; 8) försäljning av leksaksballonger eller andra smärre leksaker, om för säljningen sker utomhus och i ringa omfattning samt utan samband med annan handel; 9) försäljning, utan samband med annan handel, dels av periodiska skrifter och dels utomhus jämväl av andra tryckta skrifter; 10) försäljning av kataloger, fotografier, minnessaker eller dylikt i museer eller utställningslokaler eller å andra sådana platser; 11) tillfällig försäljning för välgörande eller annat ideellt ändamål; samt 12) öppethållande av lokal, där 12) öppethållande av bokhandel utställningar av verk av bildande i upplgsningssgfte utan samband konst ävensom alster av konsthant- med försäljning samt öppethållande verk och konstindustri, avsedda för av lokal, där utställningar av verk försäljning, anordnas, för visning av av bildande konst ävensom alster av dessa konstverk. konsthantverk och konstindustri, avsedda för försäljning, anordnas, för visning av dessa konstverk.
3 §. 3 §• På begäran av domstol, länssty På begäran av domstol, myndig relse, allmän åklagare eller den, vars het som meddelar tillstånd enligt rätt därav beröres, åligger det arbets- 11 §, allmän åklagare eller den, vars rådet att avgöra, huruvida denna rätt därav beröres, åligger det arbelag äger tillämpning å viss försälj tarskyddsstyrelsen att avgöra, huru ning eller visst öppethållande av vida denna lag äger tillämpning butik. å viss försäljning eller visst öppet hållande av butik. Är mål, som handlägges vid dom- Är mål, som handlägges vid dom-
Kungl. Maj:ts proposition nr 248. 5
(Gällande lag:) (Kungl. Maj.ts förslag:) stol, beroende av fråga, varom i stol, beroende av fråga, varom i för första stycket förmäles, skall dom sta stycket förmäles, skall domsto stolen hänskjuta frågan till arbets- len hänskjuta frågan till arbetarrådet, när part sådant äskar eller skyddsstyrelsen, när part sådant äs domstolen finner det nödigt, och må kar eller domstolen finner det nö slutligt utslag av domstolen ej med digt, och må dom ej meddelas, förr delas, förrän arbetsrådets beslut än arbetarskyddsstyrelsens beslut kommit domstolen tillhanda. kommit domstolen tillhanda. I annan fråga rörande lagens till- I annan fråga rörande lagens tilllämpning än som i första stycket lämpning än som i första stycket avses har arbetsrådet att på begäran avses har arbetarskyddsstyrelsen att av domstol, länsstyrelse, allmän på begäran av domstol, myndighet åklagare eller den, vars rätt av frå som meddelar tillstånd enligt 11 §, gan beröres, avgiva utlåtande. allmän åklagare eller den, vars rätt av frågan beröres, avgiva utlåtande.
Den vanliga affärstiden.
4 §. 4 §. Å söckendag må butik hållas öppen för allmänheten från klockan 8 till klockan 19. Under tiden från och med den 10 till och med den 23 december må dock tiden för öppethållandet utsträckas till klockan 20. Butik, där handel idkas huvudsakligen med mejerivaror, ägg, margarin eller bageri- och konditorivaror, må å söckendag hållas öppen för allmän heten jämväl mellan klockan 7.30 och klockan 8. Å påskafton, pingstafton, midsommarafton, julafton och nyårsafton må butik ej hållas öppen för allmänheten efter klockan 16.
5 §• 5 §• Å sön- eller helgdag må butik ej Å sön- eller helgdag må butik ej hållas öppen för allmänheten. Butik, hållas öppen för allmänheten. Butik, där handel idkas huvudsakligen med där handel idkas huvudsakligen med mejerivaror, ägg, margarin, bageri- mejeri var or, ägg, margarin, bagerioch konditorivaror, pilsnerdricka, och konditorivaror, pilsnerdricka, alkoholfria drycker, färsk frukt el alkoholfria drycker, färsk frukt eller ler levande blommor, må dock hål levande blommor, må dock hållas las öppen för allmänheten mellan öppen för allmänheten mellan kloc klockan 8 och klockan 10. kan 8 och klockan 10, varjämte foto graf iateljé må hållas öppen under två timmar, dock ej under högmässogudst jänst. Inträffa sön- eller helgdagar i följd, må rakstuga eller frisersalong hållas öppen för allmänheten en av dessa dagar mellan klockan 8 och klockan 10.
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 248.
(Gällande lag:) (Kungl. Maj.ts förslag:)
Kommunala avvikelser.
6 §• 6 §•
I kommun må, där det finnes I kommun må, där det finnes lämpligt ur allmän synpunkt och lämpligt ur allmän synpunkt och prövas kunna ske utan otillbörligt prövas kunna ske utan otillbörligt förfång för företag inom kommu förfång för företag inom kommu nen, som driva rörelse i butik, eller nen, som driva rörelse i butik, eller för företag, som driva sådan rörelse för företag, som driva sådan rörelse av visst slag, bestämmas, att den av visst slag, bestämmas, att den vanliga affärstiden skall inskränkas vanliga affärstiden skall inskränkas eller att densamma må, utan att för eller att densamma må, utan att för längas för vecka räknat, helt eller längas för vecka räknat, helt eller delvis förläggas å annan tid än den delvis förläggas å annan tid än den i 4 eller 5 § medgivna, å sön- eller i 4 eller 5 § medgivna. Sådan be helgdag dock ej under högmässo stämmelse må dock ej innebära, att gudstjänst. butik samtliga söckendagar i veckan skall stångas före klockan 19 eller att butik å sön- eller helgdag hålles öppen under högmässogudstjänst. Där det inom viss kommun kan anses erforderligt för att möjliggöra för skogs- och flottningsarbetare samt andra långt från hemmet sysselsatta personer att göra inköp å fritid, må bestämmas, att butik å sön- eller helg dag får hållas öppen under högst två timmar, dock ej under högmässo gudstjänst. Bestämmelse, varom i denna paragraf förmäles, skall gälla hela kom munen, där ej synnerliga skäl till annat föranleda. Olika bestämmelser må meddelas för butiker av skilda slag. Bestämmelser må även meddelas för endast butiker av visst slag men må däremot icke begränsas till en eller flera angivna butiker. De avsedda butikerna skola, i den mån så lämpligen låter sig göra, angivas genom uppräknande av de varuslag vilka, uteslutande eller huvudsakligen, saluhållas i butikerna.
7 §. 7 §. Om bestämmelse enligt 6 § beslutar den myndighet, som utövar kom munens beslutanderätt. När fråga om sådan bestämmelse uppkommit hos den kommunala myn digheten, skall tillfälle beredas näringsidkare, arbetstagare och andra, som skulle beröras av bestämmelsen, att genom sina sammanslutningar eller på annat sätt uttala sig i ärendet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 248. 7
(Gällande lag:) (Kungl. Maj.ts förslag:)
8 §. 8 §•
Beslut om bestämmelse enligt 6 § skall underställas länsstyrelsen och för sådant ändamål överlämnas, där det avser annan stad än Stockholm, till magistraten eller kommunalborgmästaren och beträffande kommun å lan det till landsfiskalen i orten. Magistraten, kommunalborgmästaren eller landsfiskalen skall insända beslutet till länsstyrelsen med eget utlåtande.
9 §. 9 §. Länsstyrelsen äger att helt eller delvis fastställa eller ock ogilla beslut om bestämmelse enligt 6 §. Fastställt beslut skall på vederbörande kom muns bekostnad ofördröjligen kungöras genom dess införande i länskungörelserna. Därjämte skall genom vederbörande kommunala myndighets försorg tillkännagivande om kungörelsen med angivande av dess huvud sakliga innehåll införas i minst en tidning inom orten.
10 §. 10 §.
Med avseende å ändring eller upphävande av beslut om bestämmelse en ligt 6 § skall gälla vad i 6—9 §§ är stadgat.
Särskilt tillstånd till annan affärstid än den vanliga.
11 §. 11 §■
1 mom. Länsstyrelsen må under 1 mom. Under de förutsättningar nedan i denna paragraf angivna för som angivas i denna paragraf må utsättningar meddela näringsidkare tillstånd meddelas näringsidkare att tillstånd att hålla butik öppen för hålla butik öppen för allmänheten allmänheten eller att annorstädes eller att annorstädes idka försälj idka försäljning till allmänheten å ning till allmänheten å tid, då så tid, då sådant eljest icke är fören dant eljest icke är förenligt med be ligt med bestämmelserna i denna lag. stämmelserna i denna lag. Tillstånd till försäljning som avses i 3 mom. 4) meddelas i Stockholm av över st åthållarämbetet, i annan stad av magistraten eller kommunalborg mästaren samt å landet av polis myndigheten. I övriga fall medde las tillstånd av länsstyrelsen. Ansökning om tillstånd skall innehålla uppgift om den tid och de varuslag, som framställningen avser, samt de närmare omständigheter, under vilka öppethållandet eller försäljningen avses skola äga rum. Tillfälle att avgiva yttrande över Tillfälle att avgiva yttrande över gjord ansökning skall, där ej fråga ansökning skall, där det ej är up-
8 Kungl. Maj.ts proposition nr 248.
(Gällande lag:) (Kungl. Maj.ts förslag:) är om öppethållande eller försälj penbart att ansökningen ej kommer ning under allenast kort tid, av läns att bifallas eller fråga är om öppet styrelsen beredas stads- eller kom hållande eller försäljning under alle munalfullmäktige eller, där kommu nast kort tid, beredas drätselkam nalfullmäktige ej finnas, kommu mare eller kommunalnämnd. Kom nalnämnden. Kommunens beslutan munens beslutande myndighet må de myndighet må uppdraga åt kom uppdraga åt annan kommunal munal nämnd, beredning eller sty nämnd, beredning eller styrelse att relse att avgiva sådant yttrande. avgiva sådant yttrande. Avser ansökning försäljning av tobak svaror i stad eller stadsliknande samhälle, skall länsstyrelsen före ärendets avgörande inhämta utlåtande över ansökningen från statens tobaksnämnd. 2 mom. Tillstånd, varom i 1 mom. förmäles, må ej medgivas, om sökan den icke uppfyller de villkor, som gälla för idkande av handel i allmänhet, eller anledning finnes till antagande, att han icke är lämplig att utöva verk samheten, så ock om hinder prövas föreligga ur hälsovårds-, ordnings-, säkerhets- eller liknande synpunkt. 3 mom. Föreligger ej hinder enligt 2 mom., skola vid prövning av an sökning följande regler lända till efterrättelse, därvid hänsyn bland annat skall tagas å ena sidan till det gagn för allmänheten och å andra sidan till de olägenheter för annan handel, som skulle uppkomma vid bifall till framställningen: 1) försäljning av konfektyrer, 1) försäljning av konfektyrer, kex, kex, alkoholfria drycker, färsk frukt, alkoholfria drycker, frukt, produk fikon, dadlar, russin, honung i för ter av frukt, honung, levande blom packningar om högst 100 gram, pro mor, tryckta skrifter, vykort, fo dukter av svensk frukt, levande tografisk film och tändstickor, vil blommor, tryckta skrifter, vykort ken bedrives från särskilt försälj och tändstickor, vilken bedrives från ningsställe, där under den vanliga kiosk, stånd, bord eller annat så affärstiden endast dessa varor salu dant försäljningsställe, där under hållas, må medgivas, såframt icke den vanliga affärstiden endast dessa särskilda skäl till annat föranleda, varor saluhållas, må medgivas, så i allmänhet dock icke någon vecko framt icke särskilda skäl till annat dag längre än till klockan 22; så föranleda, i allmänhet dock icke nå dant medgivande må ock lämnas för gon veckodag längre än till klockan försäljning av dessa varor annor 22; sådant medgivande må ock läm ledes än från särskilt försäljnings nas för försäljning av dessa varor ställe, om försäljningen icke är för annorledes än från särskilt försälj bunden med handel med andra va ningsställe, om försäljningen icke är ror och i övrigt skäl därtill anses förbunden med handel med andra föreligga;
Kungl. Maj.ts proposition nr 248. 9
(Gällande lag:) (Kungl. Maj.ts förslag:)
varor och i övrigt skäl därtill anses föreligga; 2) försäljning av konfektgrer, kex, alkoholfria drycker, färsk frukt, fikon, dadlar, russin, honung i för packningar om högst 100 gram och produkter av svensk frukt ävensom periodiska skrifter från annan butik ån under 1) sägs, där under den vanliga affärstiden endast dessa va ror saluhållas, må medgivas, så framt icke särskilda skäl till annat föranleda, i allmänhet dock icke nå gon veckodag längre än till kloc kan 22; 3) försäljning i samband med nö- 2) försäljning i samband med nöjestillställning, idrottstävling, fri jestillställning, idrottstävling, fri luftsbad eller dylikt må medgivas luftsbad eller dylikt må medgivas under den utsträckta tid, som med under den utsträckta tid, som med hänsyn till förhållandena anses er hänsyn till förhållandena anses er forderlig; dock må tillståndet i regel forderlig; dock må tillståndet i re avse försäljning endast av de under gel avse försäljning endast av de un 1) nämnda varuslagen samt lagad der 1) nämnda varuslagen samt la mat och tobaksvaror; gad mat och tobaksvaror; 4) försäljning i direkt anslutning 3) försäljning i direkt anslutning till station för järnvägs- eller luft till station för järnvägs- eller luft trafik eller för mer betydande sjö-, trafik eller för mer betydande sjö-, spårvägs- eller busstrafik må med spårvägs- eller busstrafik må medgi givas under den utsträckta tid, som vas under den utsträckta tid, som kan anses betingad av de resandes kan anses betingad av de resandes behov; dock må tillståndet i regel behov; dock må tillståndet i regel avse försäljning endast av de under avse försäljning endast av de under 1) nämnda varuslagen samt tobaks 1) nämnda varuslagen samt tobaks varor och mindre pappersartiklar; varor, piprensare, mindre pappers artiklar, pennor och bläck; 4) försäljning utomhus av varm 5) försäljning utomhus av varm korv, varm fisk eller varm buljong korv eller varm fisk samt bröd, po samt bröd, potatis och senap, som tatis och senap, som tillhandahållas tillhandahållas i samband därmed, i samband därmed, må medgivas i må medgivas i den utsträckning, den utsträckning, som anses lämp som anses lämplig, dock endast från lig, dock endast från fastställd plats; fastställd plats;
10 Knngl. Maj.ts proposition nr 248.
(Gällande lag:) (Kungl. Maj.ts förslag:)
6) försäljning av levande blom mor samt konfektyrer, kex, färsk frukt, fikon, dadlar, russin, honung i förpackningar om högst 100 gram och produkter av svensk frukt från annan butik än under 1) sägs, där under den vanliga affärstiden endast dessa varor saluhållas, ävensom öp pethållande av fotografiateljé må medgivas under högst två timmar under sön- eller helgdag, såframt icke särskilda skäl till annat för anleda; 7) öppethållande eller försäljning 5) öppethållande eller försäljning i andra fall må medgivas, då syn i andra fall må medgivas, då syn nerliga skäl därtill äro. nerliga skäl därtill äro. 4 mom. Tillstånd meddelas för viss tid eller tills vidare och må återkallas, när skäl därtill äro. 1 tillståndet skall angivas den tid I tillståndet skall angivas den tid på dygnet, under vilken öppethål på dygnet, under vilken öppethål lande eller försäljning får äga rum, lande eller försäljning får äga rum, samt de varuslag, som därunder få samt de varuslag, som därunder få försäljas. Länsstyrelsen äger med försäljas. Den tillståndsgivande dela de ytterligare föreskrifter rö myndigheten äger meddela de ytter rande försäljningens anordnande, ligare föreskrifter rörande försälj som finnas erforderliga. ningens anordnande, som finnas er forderliga. Länsstyrelsen skall till den, som Till den som erhåller tillstånd erhåller tillstånd, utfärda bevis här skall utfärdas bevis härom, vari vill om, vari villkoren för tillståndet koren för tillståndet skola angivas. skola angivas. Detta bevis skall, om Detta bevis skall, om rörelsen drives rörelsen drives å särskilt försälj å särskilt försäljningsställe, vara i ningsställe, vara uppsatt å väl synlig huvudskrift eller bestyrkt avskrift plats därstädes, samt i annat fall uppsatt å väl synlig plats därstädes, ständigt vara tillgängligt hos den, samt i annat fall ständigt vara till som bedriver försäljningen. gängligt hos den som bedriver för säljningen. Beslut varigenom tillstånd läm Beslut varigenom tillstånd läm nats skall tillkännagivas genom an nats skall tillkännagivas genom an slag i länsstyrelsens lokal. Sådant slag i den tillståndsgivande myndig tillkännagivande bör ske inom fem hetens lokal. Sådant tillkännagivan dagar från beslutets dag. de bör ske inom fem dagar från be slutets dag.
Kungl. Maj.ts proposition nr 248. 11
(Gällande lag:) (Kungl. Maj.ts förslag:)
12 §. 12 §•
Är eftergift från vad i denna lag är stadgat påkallad av särskilt träng ande behov, äger Konungen förordna, att sådan eftergift må tillgodonjutas för visst tillfälle, viss plats eller visst slag av rörelse. I förordnandet skola meddelas de närmare föreskrifter, som i samband med eftergiften finnas erforderliga.
Allmänna bestämmelser.
13 §. 13 §. För tjänstgöring i arbetsrådet vid / handläggningen hos arbetarhandläggning av ärende, som avses skgddsstgrelsen av ärende, som av i denna lag, utser Konungen för viss ses i denna lag, skola i den omfatt tid två med förhållandena inom la ning och den ordning Konungen be gens tillämpningsområde förtrogna stämmer såsom ledamöter i styrel ledamöter. En ledamot skall utses sen deltaga, förutom en eller flera bland personer, föreslagna av de befattningshavare i styrelsen, sär svenska arbetsgivareföreningarnas skilt utsedda representanter för ar förtroenderåd, och vid tjänstgöring betsgivare och arbetstagare. i arbetsrådet ersätta en av dess leda möter, som utsetts efter förslag av arb et s giv ar sammanslut ning ar; en le damot skall utses bland personer, föreslagna av landsorganisationen i Sverige, samt vid tjänstgöring i ar betsrådet ersätta en av dess ledamö ter, som utsetts efter förslag av ar betarsammanslutningar. För var och en av ledamöterna utses i enahanda ordning minst två suppleanter. Vid arbetsrådets behandling av ärende, som avses i denna lag, skola, med iakttagande av vad i !) § 6 mom. lagen den 16 maj 1930 om arbets tidens begränsning stadgas, närvara båda de ledamöter, vilka utsetts i här nämnd ordning, eller för dem utsedda suppleanter. I övrigt skola bestämmelserna i nämnda paragraf i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet.
12 Kungl. Maj.ts proposition nr 248.
(Gällande lag:) (Kungl. Maj.ts förslag:) 14 §. 14 §. Hålles butik öppen för allmänhe Hålles butik öppen för allmänhe ten eller idkas försäljning till all ten eller idkas försäljning till all mänheten i fall, då sådant enligt mänheten i fall, då sådant enligt denna lag eller enligt föreskrift, som denna lag eller enligt föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, icke meddelats med stöd av lagen, icke är tillåtet, straffes näringsidkaren är tillåtet, straffes näringsidkaren med dagsböter. Har han tidigare, med dagsböter. dock ej mer än två år före det stäm ning delgivits, dömts för förseelse varom nyss nämnts, må antalet dagsböter ej sättas under fem. Underlåter näringsidkare att iakttaga vad honom enligt 11 § 4 mom. tredje stycket andra punkten åligger, straffes med böter från och med fem till och med femtio kronor. Avskrift av utslag, varigenom den, Avskrift av dom, varigenom den som erhållit tillstånd enligt It §, som erhållit tillstånd enligt 11 § dömts för förseelse mot denna lag, dömts för förseelse mot denna lag, skall utan dröjsmål översändas till skall utan dröjsmål översändas till länsstyrelsen. den myndighet, som meddelat till ståndet.
15 §• 15 §. Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där sådan år inrät tad, men eljest vid allmän domstol. Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
16 §• 16 §. Beträffande verksamhet, som bedrives av staten eller kommun, skall vad i 14 § är stadgat angående näringsidkare gälla verksamhetens föreståndare. Lag samma vare, där länsstyrelsen Samma lag vare, där länsstyrelsen efter framställning av näringsidkare efter framställning av näringsidkare godtagit viss person såsom verksam godtagit viss person såsom verksam hetens föreståndare i näringsidka hetens föreståndare i näringsidka rens ställe. rens ställe.
17 §■ 17 §. I fråga om köping, som icke utgör egen kommun, samt municipalsamhälle skall vad i denna lag sägs om kommun äga motsvarande tillämpning; och må förty av kommunen enligt denna lag fattat beslut ej gälla köpingen eller samhället.
Kungl. Maj:ts proposition nr 248. 13
(Gällande lag:) (Kungl. Maj.ts förslag:) 18 §. 18 §. Klagan över beslut, som enligt 11 § meddelas av magistrat, kom munalborgmästare eller polismyn dighet, må föras hos länsstyrelsen inom tid, som är bestämd för över klagande av förvaltande myndighe ters och ämbetsverks beslut. Klagan över beslut av länsstyrelse Över beslut av länsstyrelse enligt enligt denna lag må föras hos Ko denna lag må klagan föras hos nungen i vederbörande statsdeparte- Konungen i vederbörande statsdement i den ordning, som för över partement inom tid som i första styc klagande av förvaltande myndighe ket sägs. Talan må dock icke föras ters och ämbetsverks beslut är be mot beslut, som i ärende om tillstånd stämd. Innefattar beslutet tillstånd enligt 11 § 3 mom. 4) meddelas av jämlikt 11 § till försäljning av to- överståthållarämbetet eller, efter be baksvaror i stad eller stadsliknande svär, av länsstyrelse. samhälle, äger tobaksnäinnden föra Innefattar beslut tillstånd jämlikt talan mot beslutet. 11 § till försäljning av tobaksvaror i stad eller stadsliknande samhälle, äger tobaksnäinnden föra talan mot beslutet. Beslut, varigenom meddelats till Beslut, varigenom meddelats till stånd som i 11 § sägs, skall anses stånd som i 11 § sägs, skall anses hava kommit klagande till del den hava kommit klagande till del den dag, då beslutet tillkännagivits ge dag, då beslutet tillkännagivits ge nom anslag i länsstyrelsens lokal. nom anslag enligt vad i 11 § sägs. Sådant beslut skall utan hinder av Sådant beslut skall utan hinder av besvär lända till efterrättelse, intill besvär lända till efterrättelse, intill dess annorlunda kan vara förordnat. dess annorlunda kan vara förordnat. Över arbetarskyddsstyrelsens be slut enligt denna lag må klagan icke föras. 19 §. 19 §. Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande öppethållande eller försäljningstid, skall sådan begränsning lända till efter rättelse.
Denna lag träder i kraft, såvitt Denna lag träder i kraft den 1 den avser arbetsrådets befogenhet januari 194-9. och verksamhet, den 1 oktober 194ö Sådan försäljning från automat-
14 Kiingl. Maj.ts proposition nr 248. t Gällande lag:) (Kungl. Maj.ts förslag: ) och i övrigt den i januari 1946 samt apparat som varit undantagen från gäller till och med den 31 december tillämpningen av butik stängnings 1948. Beträffande förseelse mot la lagen den 29 juni 1945 må utan hin gen, som begåtts under tiden för der av bestämmelserna i den nga dess giltighet, skall dock vad i lagen lagen fortfarande äga rum, därest är stadgat fortfara att gälla efter apparaten funnits uppsatt före den sistnämnda dag. na lags ikraftträdande. Beslut, varigenom i kommun med stöd av lagen den 30 maj 1919 om begränsning av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse eller med stöd av butik stång ning slag en den 22 juni 1939 eller butikstängningslagen den 18 juli 1942 fast ställts kortare affärstid ån den i 4 eller 5 § av denna lag medgivna, förbliver i denna del giltigt till dess det upphävts i den ordning, som denna lag föreskriver. Tillstånd jämlikt 11 § i någon av Tillstånd jämlikt 11 § 3 mom. 1), butikstängningslagarna den 22 juni 2), 4), 5) eller 6) i någon av butik 1939 och den 18 juli 1942, vilket av stängningslagarna den 18 juli 1942 ser viss tid efter den 31 december eller den 29 juni 1945, vilket medde 1945 eller som meddelats att gälla lats att gälla till och med den 31 de tills vidare, förbliver giltigt intill cember 1948, viss tid därefter eller den bestämda tidens utgång eller tills vidare, skall utan särskild ansök till dess att tillståndet återkallats. ning gälla tills vidare efter sist Tillstånd som meddelats att gälla nämnda dag, dock längst till och till och med den 31 december 1945 med den 31 december 1951. skall, därest förnyat tillstånd sökts Övriga tillstånd jämlikt 11 § äldre före den 1 oktober samma år men lag, som meddelats att gälla till och ansökningen ej blivit prövad före med den 31 december 1948, viss tid årets utgång, gälla till dess pröv därefter eller tills vidare, skola, där ningen ägt rum. est förnyat tillstånd sökts före den 1 oktober samma år men ansökning en ej blivit prövad före årets utgång, gälla till dess prövningen ägt rum. Beslut enligt 3, 6, 9, 11, 12 och Beslut enligt 6, 9, 11, 12 och 16 §§ av denna lag må meddelas ef 16 §§ av denna lag må meddelas ter den 1 oktober 1945, dock med efter den 1 oktober 1948, dock med verkan tidigast från denna lags verkan tidigast från denna lags ikraftträdande. ikraftträdande. Beslut enligt 11 §
Kungl. Maj.ts proposition nr 248. 1» (Gällande lag:) (Kungl. Maj.ts förslag:) 3 mom. 2) eller 5), vilket avser för längning av tillstånd, meddelat jäm likt it § 3 mom. 3) eller 7) i någon av butikstängningslagarna den 18 juli 1942 och den 29 juni 1945, må meddelas utan att yttrande inhäm tats enligt vad i 11 § 1 mom. tredje stycket stadgas.
16 Kungl. Maj.ts proposition nr 248.
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 9 april 1948.
N ärvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena U ndén , statsråden W igforss , S köld , Q uensel , G jöres , D anielson , V ougt , Z etterberg , N ilsson , S träng , E ricsson , M ossberg , W eijne , K ock .
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och han delsdepartementen samt t. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet Danielson, anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, fråga om ny butikstängningslag samt anför.
Inledning.
Sedan lång tid tillbaka har i vårt land funnits lagstiftning med bestäm melser rörande den tid av dygnet då detaljhandel får förekomma. Den första lagen i ämnet tillkom år 1909 och efterträddes av 1919 års lag om begränsning av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse. Sist nämnda lag avlöstes i sin tur av 1939 års butikstängningslag, som erhöll tre års giltighetstid. Den år 1939 antagna lagen efterföljdes av 1942 års butikstängningslag, som likaledes fick tre års giltighetstid och som ersattes av den ännu gällande butikstängningslagen den 29 juni 1945 (nr 422). Denna lag överensstämmer i huvudsak med sina närmaste föregångare och gäller t. o. in. den 31 december 1948. Genom Kungl. Maj :ts beslut den 28 februari 1947 erhöll jag bemyndi gande att tillkalla högst sju sakkunniga för att biträda med utredning rö rande revision av butikstängningslagstiftningen. I mitt anförande till stats rådsprotokollet uttalade jag såsom min mening, att en butikstängningslag borde finnas även i fortsättningen. Jag höll emellertid före att vissa jämk ningar kunde företagas i lagen i syfte att tillgodose allmänhetens intresse av en förbättrad varudistribution. De förvärvsarbetande husmödrarnas problem påkallade därvid särskild uppmärksamhet. Jag antydde även några av de vägar, som kunde tänkas bidraga till en mera tillfredsställande ord ning härvidlag. Även i övrigt, framhöll jag i mitt anförande, borde butik stängningslagen bli föremål för översyn, därvid de möjligheter borde sär skilt beaktas som kunde leda till en smidigare tillämpning. Ett av de om råden, som gjorde sig påminda, vore regleringen av kioskhandeln.
Kungl. Maj:ts proposition nr 24S. 17
Med stöd av del givna bemyndigandet tillkallade jag såsom sakkunniga t. f. byråchefen i socialstyrelsen revisionssekreteraren K. E. Alexanderson, ordförande, verkställande direktören i Sveriges köpmannaförbund G. Borg ström, ledamoten av riksdagens andra kammare fru Sigrid Ekendahl, för bundsordföranden i Svenska handelsarbetareförbundet S. A. Johansson, personalkonsulenten hos Stockholms allmänna restaurant aktiebolag fru Gertrud Julin, revisorn hos Kooperativa förbundet H. Landström samt leda moten av riksdagens första kammare byråchefen Ingrid Osvald. Advoka ten T. Backe tillkallades för att såsom expert biträda de sakkunniga. De sakkunniga, som antagit benämningen 1947 års butikstängningssakkunniga, ha den 20 december 1947 överlämnat ett betänkande med förslag till ändrad butikstängningslagstiftning (SOU 1948: 3). De sakkunniga ha ansett att det fortfarande föreligger behov av en butikstängningslagstift ning och ha föreslagit att lagstiftningen göres permanent. Vid genomgång av den nuvarande butikstängningslagen ha de sakkunniga kommit till det resultatet, att endast några mindre jämkningar behöva göras i lagen, och ha därför icke framlagt förslag till en ny butikstängningslag utan in skränkt sig till att föreslå vissa ändringar i och tillägg till den gällande lagen. De sakkunnigas förslag är enhälligt. Advokaten Backe har dock i ett särskilt yttrande framlagt vissa synpunkter på den s. k. fritidsförsäljningens ordnande och därvid framhållit bl. a. att kioskerna bort tillförsäkras ökade möjligheter att tillhandahålla allmänheten tobaksvaror på utsträckt tid. Över de sakkunnigas förslag ha yttranden avgivits av socialstyrelsen, kommerskollegium, järnvägsstyrelsen, arbetsrådet, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser utom länsstyrelsen i Norrbottens län, statens tobaksnämnd, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska arbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation, Sveriges köpmannaförbund, Kooperativa förbundet, Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet, Tobakshandlarnas riksförbund, Sveriges kioskidkares riksförbund, Aktiebolaget Svenska pressbyrån, Svenska tidningsutgivareföreningen, Sve riges korvhandlareförbund, Svenska ostkustfiskarenas centralförbund, Ost kustfisk centralförening u. p. a., Sveriges konditorförening, Sveriges fruktoch konfektyrhandlareförbund, Svenska mejeriernas riksförening u. p. a., Svenska fotografernas förbund, Busstationernas riksförening, Stockholms garageägares och bensindistributörers förening, Bilverkstädernas riksför bund, Sveriges automobilhandlareförbund, Kungl. automobilklubben, Motor männens riksförbund, Svenska Petroleum Aktiebolaget Standard, Svenska Gulf Oil Company Aktiebolag, Sveriges oljekonsumenters riksförbund, Landsorganisationen i Sverige, Svenska handelsarbetareförbundet, Tjänste männens centralorganisation, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Fredrika Bremer-förbundet, Föreningen socialarbetare inom industri- och affärsvärld, folkpartiets kvinnoförbund, 2 Hihang till riksdagens protokoll II saml. Nr 2'iS.
Kungl. Maj.ts proposition nr 248.
högerns centrala kvinnoråd och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Kommerskollegium har inhämtat yttranden från handelskamrarna, var jämte överståthållarämbetet har hört polismästaren i Stockholm, länssty relsen i Östergötlands län polismästaren i Norrköping, länsstyrelsen i Malmöhus län polismästarna i Malmö och Hälsingborg, länsstyrelsen i Göte borgs och Bohus län polismästaren i Göteborg samt länsstyrelsen i Örebro län polismästaren i Örebro. Dessutom har Sveriges köpmannaförbund hört vissa till förbundet anslutna branschorganisationer. De på sådant sätt fram komna uttalandena ha redovisats i samband med remissyttrandena. Skrivelser i ärendet ha inkommit från Stockholms automataktiebolag samt ett antal enskilda personer. Jag vill i det följande närmare redogöra för vad som förekommit i detta ärende och börjar därvid med de nuvarande reglerna.
Översikt av gällande bestämmelser.
Den nuvarande butikstängningslagen är liksom sina föregångare kon struerad såsom en lag, vilken angiver den yttre ramen inom vilken affärsidkaina äga rätt att hålla sina butiker öppna. Lagen medför däremot icke någon skyldighet för affärsidkarna att hålla affärerna öppna vissa tider av dygnet. I fråga om lagens tillämpningsområde gäller enligt 1 § att lagen är tillämplig på såväl butiker som försäljning annorstädes än i bu tik. Med butik förstås i lagen försäljningsställe, där detaljhandel idkas. Så som butik betraktas även rakstuga, frisérsalong och fotografiateljé. Huvudregeln är att butik får hållas öppen för allmänheten endast under tid då det enligt lagen är medgivet, den s. 1c. affärstiden. Utan hinder av bestämmelserna i lagen får dock kund betjänas, som inkommit i för säljningslokal, rakstuga, frisérsalong eller fotografiateljé å affärstid. Lika ledes får vara utlämnas eller försändas, om den sålts i butik under affärs tid eller till kund som nyss sagts. Yrkesmässig försäljning till allmänheten av viss vara annorstädes än i butik får ske endast å affärstid för handel med dylik vara. Jämlikt 2 § butikstängningslagen undantagas från dennas tillämpnings område följande slag av försäljning eller öppethållande, nämligen 1) för säljning, som bedrives under utövning av eller i samband med ordnad res taurang-, kafé- eller konditorirörelse, såframt därvid till avhämtning eller försändning icke försäljas andra varor än lagad mat, bageri- och kondi torivaror, alkoholfria drycker eller tryckta skrifter, 2) försäljning å apo tek, 3) försäljning av motor- eller smörjoljor eller andra för framförande av motorfordon nödvändiga varor, såframt försäljningen sker från upplagsställe, där andra varor ej saluföras, 4) försäljning i järnvägsvagn eller å annat trafikmedel till resande, 5) försäljning av program eller liknande trycksaker, konfektyrer, färsk frukt eller levande blommor i teatrar, bio grafer och andra nöjeslokaler, 6) försäljning av konfektyrer i förpackning
Kungl. Maj:Is proposition nr 248. 19
eller färsk frukt från automatapparat, som är uppsatt utanför butik, där sådana varor saluföras, och som handhaves av butiksinnehavaren, även som från dylik apparat, som är uppsatt i järnvägs väntsal eller inom an nan huvudsakligen för de resande avsedd del av järnvägs stationsområde, 7) försäljning, som lantbrukare, trädgårdsodlare eller fiskare i ringa om fattning och utan samband med annan handel bedriver med egna lant manna- eller trädgårdsprodukter eller fisk av egen fångst, 8) försäljning av leksaksballonger eller andra smärre leksaker, om försäljningen sker utomhus och i ringa omfattning samt utan samband med annan handel, 9) försäljning, utan samband med annan handel, dels av periodiska skrif ter och dels utomhus jämväl av andra tryckta skrifter, 10) försäljning av kataloger, fotografier, minnessaker eller dylikt i museer eller utställnings lokaler eller å andra sådana platser, 11) tillfällig försäljning för välgöran de eller annat ideellt ändamål samt 12) öppethållande av lokal, där ut ställningar av verk av bildande konst ävensom alster av konsthantverk och konstindustri, avsedda för försäljning, anordnas, för visning av dessa konst verk.
Butikstängningslagens grundläggande bestämmelser, nämligen de före skrifter som reglera den vanliga affärstiden, återfinnas i 4 och 5 §§. I detta hänseende gäller att butik får hållas öppen för allmänheten å söckendag från kl. 8 till kl. 19 eller, under tiden 10—23 december, till kl. 20. Bröd- och mjölkbutiker få dock å söckendag hållas öppna även mellan kl. 7,30 och kl. 8. På sön- och helgdagar skola butikerna vara stängda. Butik, där handel idkas huvudsakligen med mejerivaror, ägg, margarin, bageri- och konditorivaror, pilsnerdricka, alkoholfria drycker, färsk frukt eller levande blommor, får dock vara öppen för allmänheten kl. 8—10. Om sön- eller helgdagar inträffa i följd, får vidare rakstuga eller frisérsalong vara öppen kl. 8—10 en av dessa dagar. Under 6—10 upptagas regler om kommunalt beslutade av vikelser från den vanliga affärstiden. I kommun må sålunda bestämmas, att den vanliga affärstiden skall in skränkas eller att densamma får, utan att förlängas för vecka räknat, helt eller delvis förläggas å annan tid än den i 4 eller 5 § medgivna, å sön- eller helgdag dock ej under högmässogudstjänst. En förutsättning är att avvi kelsen finnes lämplig ur allmän synpunkt och prövas kunna ske utan otill börligt förfång för företag inom kommunen, som driva rörelse i butik, eller för företag, som driva sådan rörelse av visst slag. Där det inom viss kom mun kan anses erforderligt för alt möjliggöra för skogs- och flottningsarbetare samt andra långt från hemmet sysselsatta personer att göra inköp å fritid, må vidare bestämmas, alt butik under sön- eller helgdag får hållas öppen under högst två timmar, dock ej under högmässogudstjänst. Eu kommunal avvikelse skall gälla hela kommunen, där ej synnerliga skäl till annat föranleda. Olika bestämmelser få meddelas för butiker av skilda slag. Bestämmelser få även meddelas för endast butiker av visst slag men få däremot icke begränsas till eu eller flera angivna butiker. De avsedda butikerna skola, i den mån så lämpligen låter sig göra, angivas genom uppräknande av de varuslag vilka, uteslutande eller huvudsakligen, saluhållas i butikerna. Om kommunal avvikelse beslutar den myndighet, som utövar kommu
2(1 Kiingl. Maj:ts proposition nr 248.
nens beslutanderätt. När fråga om sådan avvikelse uppkommit hos den kommunala myndigheten, skall tillfälle beredas näringsidkare, arbetstagare och andra, som skulle beröras av avvikelsen, att genom sina sammanslut ningar eller på annat sätt uttala sig i ärendet. Beslut om kommunal av vikelse skall underställas länsstyrelsen och för sådant ändamål överlämnas, där det avser annan stad än Stockholm, till magistraten eller kommunal borgmästaren och beträffande kommun å landet till landsfiskalen i orten. Magistraten, kommunalborgmästaren eller landsfiskalen skall insända be slutet till länsstyrelsen med eget utlåtande. Länsstyrelsen äger att helt eller delvis fastställa eller ock ogilla beslut om kommunal avvikelse. Fastställt beslut skall på vederbörande kommuns bekostnad ofördröjligen kungöras genom dess införande i länskungörelserna. Därjämte skall genom veder börande kommunala myndighets försorg tillkännagivande om kungörelsen med angivande av dess huvudsakliga innehåll införas i minst en tidning inom orten. Ändring eller upphävande av kommunal avvikelse skall ske i samma ordning som nu sagts. Enligt övergångsbestämmelserna till den nuvarande butikstängningslagen skall beslut, varigenom i kommun med stöd av 1919, 1939 eller 1942 års butik stängningslag fastställts kortare affärstid än den i 4 eller 5 §' av 1945 års lag medgivna, förbli i denna del giltigt till dess det upphävts i den ord ning, som 1945 års lag föreskriver. Efter tillstånd av länsstyrelsen kan näringsidkare få idka försälj ning å utsträckt tid. Bestämmelserna härom återfinnas i It §. An sökning om tillstånd till annan affärstid än den vanliga skall innehålla uppgift om den tid och de varuslag, som framställningen avser, samt de närmare omständigheter, under vilka öppethållandet eller försäljningen avses skola äga rum. Tillfälle att avgiva yttrande över gjord ansökning skall, där ej fråga är om öppethållande eller försäljning under alle nast kort tid, av länsstyrelsen beredas stads- eller kommunalfullmäktige eller, där kommunalfullmäktige ej finnas, kommunalnämnden. Kommu nens beslutande myndighet må uppdraga åt kommunal nämnd, beredning eller styrelse att avgiva sådant yttrande. Avser ansökning försäljning av tobaksvaror i stad eller stadsliknande samhälle, skall länsstyrelsen före ärendets avgörande inhämta utlåtande över ansökningen från statens tobaksnämnd. Beviljat tillstånd till annan affärstid än den vanliga skall gälla för viss tid eller tills vidare och kan återkallas, när skäl därtill äro. I tillståndet skall angivas den tid på dygnet, under vilken öppethållande eller försälj ning får äga rum, samt de varuslag, som därunder få säljas. Länsstyrelsen äger meddela de ytterligare föreskrifter rörande försäljningens anordnande, som finnas erforderliga. Länsstyrelsen skall till den som erhåller tillstånd utfärda bevis härom, vari villkoren för tillståndet skola angivas. Detta be vis skall, om rörelsen drives å särskilt försäljningsställe, vara uppsatt å väl synlig plats därstädes samt i annat fall ständigt vara tillgängligt hos den, som bedriver försäljningen. Beslut varigenom tillstånd lämnats skall till kännagivas genom anslag i länsstyrelsens lokal. Sådant tillkännagivande bör ske inom fem dagar från beslutets dag.
Kungl. Maj. ts proposition nr 248. 21
Tillstånd till annan affärstid än den vanliga må ej medgivas, om sökan den icke uppfyller de villkor, som gälla för idkande av handel i allmänhet, eller anledning finnes till antagande att han icke är lämplig att utöva verk samheten eller hinder prövas föreligga ur hälsovårds-, ordnings-, säkerhetscller liknande synpunkt. I It § 3 mom. angivas sju olika fall, i vilka tillstånd till annan affärstid än den vanliga kan medgivas, där ej hinder som förut sagts föreligger. Föl jande regler skola därvid lända till efterrättelse, varvid hänsyn bl. a. skall tagas å ena sidan till det gagn för allmänheten och å andra sidan till de olägenheter för annan handel, som skulle uppkomma vid bifall till gjord framställning.
Enligt 11 § 3 mom. 1) kan, där ej särskilda skäl till annat föranleda, medgivande lämnas till sådan försäljning av konfektyrer, kex, alkoholfria drycker, färsk frukt, fikon, dadlar, russin, honung i förpackningar om högst 100 gram, produkter av svensk frukt, levande blommor, tryckta skrit ter, vykort och tändstickor, vilken skall bedrivas från kiosk, stånd, bord eller annat sådant försäljningsställe, där under den vanliga affärstiden en dast nämnda varor tillhandahållas. I allmänhet får tillstånd därvid icke lämnas till försäljning någon veckodag längre än till kl. 22. Medgivande varom här är fråga kan vidare lämnas till försäljning av nämnda varor annorledes än från särskilt försäljningsställe, om försäljningen icke är för bunden med handel med andra varor och i övrigt skäl därtill anses före ligga. Där ej särskilda skäl till annat föranleda, kan enligt 11 § 3 mom. 2) till stånd lämnas till försäljning av konfektyrer, kex, alkoholfria drycker, färsk frukt, fikon, dadlar, russin, honung i förpackningar om högst 100 gram, produkter av svensk frukt och periodiska skrifter från annan butik än under 1) sagts, där under den vanliga affärstiden endast dessa varor saluhållas. I allmänhet får icke för någon veckodag medgivas längre öppet hållande än till kl. 22. I samband med nöjestillställning, idrottstävling, friluftsbad eller dylikt kan jämlikt 11 § 3 mom. 3) medgivas försäljning under den utsträckta tid, som med hänsyn till förhållandena anses erforderlig. Tillståndet får dock i regel avse försäljning endast av de under 1) nämnda varuslagen samt lagad mat och tobaksvaror. Försäljning i direkt anslutning till station för järnvägs- eller lufttrafik eller för mer betydande sjö-, spårvägs- eller busstrafik kan med stöd av 11 § 3 mom. 4) medgivas under den utsträckta tid, som kan anses betingad av de resandes behov. I regel får medgivandet dock avse försäljning alle nast av de under 1) nämnda varuslagen samt tobaksvaror och mindre pappersartiklar. 1 It § 3 mom. 5) uttalas att försäljning utomhus av varm korv eller varm fisk samt bröd, potatis och senap, som tillhandahållas i samband däimed, må medgivas i den utsträckning, som kan anses lämplig, dock endast från fastställd plats. Såframt icke särskilda skäl till annat föranleda, kan med stöd av 11 § 3 mom. 6) medgivande lämnas till sön- eller helgdagsförsäljning under högst två timmar av levande blommor samt konfektyrer, kex, färsk trukt, fikon, dadlar, russin, honung i förpackningar om högst 100 gram och pro
22 Kungl. Maj.ts proposition nr 2i8.
dukter av svensk frukt från annan butik än under 1) sägs, där under den
vanliga affärstiden endast dessa varor saluhållas. Vidare må öppethållande av fotografiateljé medgivas under högst två timmar under sön- eller helgdag. Slutligen kan enligt 11 § 3 mom. 7) öppethållande eller försäljning i andra fall medgivas, då synnerliga skäl därtill äro. Jämlikt övergångsbestämmelserna till den nuvarande butikstängningslagen är tillstånd, som enligt 11 § i 1939 eller 1942 års butikstängningslag meddelats för viss tid efter 1945 års utgång eller tills vidare, giltigt intill den bestämda tidens utgång eller till dess att tillståndet återkallats.
Är eftergift från butikstängningslagens bestämmelser påkallad av sär skilt trängande behov, äger enligt 12 § Kungl. Maj:t förordna, att sådan eftergift må tillgodonjutas för visst tillfälle, viss plats eller visst slag av rörelse. I förordnandet skola meddelas de närmare föreskrifter, som i sam band med eftergiften finnas erforderliga. Arbetsradet har att taga särskild befattning med frågor rörande butikstängningslagens tillämpning. Sålunda stadgas i 3 § att på begäran av domstol, länsstyrelse, allmän åklagare eller den, vars rätt därav beröres, det åligger arbetsrådet att avgöra, huruvida butikstängningslagen äger tilllämpning å viss försäljning eller visst öppethållande av butik. Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, varom nyss sagts, skall dom stolen hänskjuta frågan till arbetsrådet, när part sådant äskar eller dom stolen finner det nödigt. Slutligt utslag får i förevarande fall icke meddelas av domstolen, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen till handa. I annan fråga rörande butikstängningslagens tillämpning än nyss sagts har arbetsrådet att avgiva utlåtande på begäran av domstol, länsstyrelse, all män åklagare eller den, vars rätt därav beröres. Särskilda bestämmelser meddelas i 13 § rörande arbetsrådets sammansättning vid handläggningen av förevarande ärenden. överträdelse av butikstängningslagen eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen är enligt 14 § belagt med straffansvar. Över länsstyrelses beslut enligt butikstängningslagen må enligt 18 g besvär anföras hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Innefattar beslutet till stånd jämlikt 11g till försäljning av tobaksvaror i stad eller stadsliknande samhälle, äger tobaksnämnden anföra besvär mot beslutet.
Butikernas öppethållande m. m.
Av redogörelsen för butikstängningslagens innehåll framgår att den i lagen angivna vanliga affärstiden under vissa förutsättningar kan ändras genom kommunala beslut, vilka skola fastställas av länsstyrelsen. De sak kunniga ha ansett det vara av intresse att få kännedom om gällande kommunala avvikelser från den vanliga affärstiden och från länsstyrelserna infordrat uppgifter i detta hänseende.
Kungl. Maj.ts proposition nr 2i8. 23
De inhämtade uppgifterna — vilka avse förhållandena i maj 1947 — ge vid handen, att kommunerna i ganska ringa utsträckning funnit skäl att föreskriva ändringar i den vanliga affärstiden. Kommunala avvikelser voro vid angivna tid gällande blott i 243 av landets omkring 2 500 kommuner. Av nämnda 243 kommuner voro 63 städer och 128 belägna i Skåne. 1 fler talet fall, nämligen 161, avsågo besluten tidigare stängning inom samtliga eller de flesta branscher någon eller alla vardagar, eventuellt i förening med särskilda avvikelser för vissa branscher och andra specialbestämmel ser. Inom 30 kommuner hade genomförts tidigare stängning och senare öppnande inom samtliga eller flertalet branscher. En på sistnämnda sätt förkortad affärstid kombinerad med stängning mitt på dagen torde inom 20 kommuner föreskrivits såsom obligatorisk.
Till belysande av de avvikelser från den vanliga affärstiden som gälla för Stockholms del må i detta sammanhang återgivas innehållet i de reg ler, som den 3 december 1945 beslutats av Stockholms stadsfullmäktige och den 29 december 1945 fastställts av överståthållarämbetet. Reglerna lyda.
A. Butik må med nedan under 1—4 angivna undantag hållas öppen för allmänheten å annan söckendag än lördag från kl. 8 till kl. 18 samt å lördag från kl. 8 till kl. 16 under tiden fr. o. m. den 25 juni t. o. in. den 31 augusti och till kl. 17 under övrig del av året; dock att å söckendagar under tiden fr. o. m. den 15 t. o. in. den 23 december öppethållandet må utsträckas till kl. 20. 1. Butik, där handel idkas huvudsakligen med mejerivaror, ägg, marga rin eller bageri- och konditorivaror, må å måndag och dag efter helgdag hållas öppen för allmänheten från kl. 7 samt å lördag under hela året till kl. 17 och å övriga söckendagar till kl. 18.30. 2. Butik, där huvudsakligen tobaksvaror och periodiska skrifter hållas till salu, må å söckendag utom lördag hållas öppen för allmänheten till kl. 19 och å lördag till kl. 18. 3. Butik, där endast konfektyrer, alkoholfria drycker, färsk frukt och levande blommor saluföras, må å lördag hållas öppen för allmänheten till kl. 18. 4. Ä påskafton, pingstafton, midsommarafton, julafton och nyårsafton må butik ej hållas öppen för allmänheten efter kl. 16. B. Å sön- eller helgdag må butik med nedan angivna undantag ej hållas öppen för allmänheten. 1. Butik, där handel idkas huvudsakligen med färsk frukt eller levande blommor, må å sön- eller helgdag hållas öppen för allmänheten mellan kl. 9 och kl. 11. 2. Inträffa sön- eller helgdagar i följd, må butik, där handel idkas hu vudsakligen med mejerivaror, ägg, margarin, bageri- och konditorivaror, pilsnerdricka eller alkoholfria drycker, hållas öppen för allmänheten en av dessa dagar mellan kl. 8.30 och kl. 10 samt rakstuga eller frisérsalong en av dessa dagar mellan kl. 9 och kl. 11.
Genom förmedling av Sveriges köpmannaförbund ha de sakkunniga er hållit uppgifter från ett stort antal köpmannaföreningar och andra an gående de faktiskt tillämpade affärstiderna på olika orter i landet. En sammanställning av de erhållna uppgifterna återfinnes i sär-
24 Kung!. Maj:ts proposition nr 2'i8.
skilda bilagor till betänkandet (s. 141—143), till vilka bär torde få hän visas. Till jämförelse med tillgängliga äldre uppgifter angående tiderna för butikernas öppethållande ha de sakkunniga i en särskild bilaga (s. 144) redovisat de faktiska affärstiderna under åren 1936 och 1942.
Eu jämförelse mellan uppgifterna för år 1947 och uppgifterna för åren 1936 och 1942 ger vid handen att tiderna för butikernas öppethållande oav brutet minskats under den senaste elvaårsperioden. Medan år 1936 kl. 3 uppgavs vara den vanliga öppningstiden för handelsbodar i allmänhet i 284 av 359 fall, utvisar den år 1947 gjorda undersökningen, att blott 39 uppgifter av 256 redovisa kl. 8 såsom den vanliga öppningstiden för dylika affärer. I stället har kl. 9 övergått till att bli den vanligaste tiden för öpp nandet av affärer i allmänhet. Detta klockslag finnes upptaget i 147 av de erhållna uppgifterna. I 68 fall förklaras kl. 8.30 vara den vanliga öppnings tiden, i ett fall kl. 8.45 samt i likaledes ett fall kl. 9.30, allt såvitt angår måndag fredag. På lördagar öppna en del butiker tidigare. I uppgif terna för år 1947 redovisas för denna dag kl. 8 såsom den vanliga öpp ningstiden för affärer i allmänhet i 64 fall, kl. 8.30 i 74 fall, kl. 8.45 i ett fall, kl. 9 i 116 fall samt kl. 9.30 i ett fall. En jämförelse mellan 1936 och 1947 års siffror ger vidare vid handen, att affärerna nu i allmänhet även stänga tidigare än förr. År 1936 uppgavs kl. 18 vara den vanligaste stäng ningstiden för affärer i allmänhet i 273 fall, kl. 18.30 i 5 fall, kl. 19 i 77 fall samt efter kl. 19 i ett fall. Längre öppethållande på fredagarna för klarades förekomma i 45 av 359 fall. För lördagens del redovisades år 1936 kortare öppethållande i 38 men å andra sidan längre öppethållande i 32 fall. Enligt de för år 1947 erhållna uppgifterna förekommer icke någonstädes inom de uppgiftslämnande föreningarnas verksamhetsområden, att affärer i allmänhet bruka stänga senare än kl. 18 måndag—torsdag. I 210 fall uppgives sålunda kl. 18 vara den vanliga stängningstiden, i 42 fall kl. 17.30 samt i 4 fall kl. 17. För fredagens del redovisas år 1947 senare stängning av affärer i allmänhet endast i ett femtal fall. Den senare lördagsstängningen har helt försvunnit av de inkomna uppgifterna att döma. I stället har kl. 17 blivit den vanligaste stängningstiden på lördagen. Denna tid redovisas i 150 uppgifter av 256. I 82 fall säges t. o. in. kl. 16 vara den vanliga stängningstiden för nu ifrågavarande affärer. I 4 fall uppgives kl. 16.30, i 5 fall kl. 17.30 samt i 10 fall kl. 18. De bär angivna siffrorna för år 1946 avse året i allmänhet. Under sommarmånaderna förekommer i viss utsträckning även tidigare stängning, särskilt på lördagarna. I 77 fall av 256 förklaras affärer i allmänhet praktisera tidigare stängning på som marlördagarna. Lunch- eller middagsstängning mitt på dagen förekommer måndag fredag enligt ungefär hälften av de erhållna uppgifterna samt i 63 av 256 fall även på lördagen.
Från länsstyrelserna ha de sakkunniga vidare inhämtat upplysningar angående antalet i maj 1947 giltiga individuella tillstånd till utsträckt affärstid jämlikt 11 § 3 mom. Med hänsyn till att tillstånd enligt 11 g 3 mom. 3) — d. v. s. tillstånd till försäljning i samband med nöjestillställning, idrottstävling, friluftsbad o. d. — ofta beviljas endast för kortare tid, begärdes för dessa tillstånd uppgifter om antalet under år 1946 med delade tillstånd. En sammanställning av de lämnade siffrorna visar, i jäm-
Kungl. Maj.ts proposition nr 2b8. 25
förelse med motsvarande siffror avseende slutet av åren 1941 och 1944, följande:
Tillstånd meddelade med stöd av två eller flera 2) 3) 4) 5) 6) 7) punkter i Summa 1) 11 §3 mom. eller utan angivande av särskild punkt
Antalet tillstånd i slutet
Antalet tillstånd i slutet
Antalet tillstånd i maj
1 11 § 3 mom. 6) saknade motsvarighet i 1939 års butikstängningslag. 2 Antalet under år 1946 meddelade tillstånd.
I detta sammanhang torde även få nämnas att socialstyrelsen för de sak kunnigas räkning företagit vissa undersökningar angående kund frekvensen å olika veckodagar och olika tider i butiker av skilda slag. Undersökningarna hänförde sig till tiden 6—12 oktober 1947 och omfattade 8 städer, nämligen Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Borås, Uppsala, Nyköping och Östersund, samt avsågo 327 av branschorga nisationerna utvalda mjölk-, speceri-, charkuteri-, frukt-, tobaks-, järnoch beklädnadsaffärer. Resultatet av socialstyrelsens undersökningar redo visas i en särskild bilaga till betänkandet (s. 126—130), till vilken hänvisas.
En sammanfattning av undersökningarna visar att i mjölkbutikerna kundantalet är relativt jämnt fördelat över veckodagarna utom beträffande lördagen, som uppvisar ett väsentligt högre antal kunder. Endast ett fåtal av de undersökta butikerna håller öppet ett par timmar på söndagarna. De som hålla öppet ha emellertid en mycket kraftig tillströmning av kunder. Under vardagarna är tiden efter kl. 16 något starkare belastad än förmid dagstimmarna. Kundantalet i speceributikerna är ganska likformigt fördelat över olika lider under veckan. Efter kl. 17 på fredagarna och efter kl. 12 på lörda garna noteras dock en väsentligt högre kundfrekvens. Särskilt gäller detta lördagarna. Butiker med lunchstängning ha ett något högre medelantal kunder än butiker utan lunchstängning. Denna skillnad framträder tydli gast beträffande morgontimmarna fram till lunch resp. till kl. 12. Charkuteributikerna ha sin lägsta försäljning på måndagarna. I vissa städer (Malmö, Göteborg, Norrköping, Borås och Nyköping) har en del av dessa butiker stängt efter kl. 13 på måndagarna. Det största antalet kunder märkes fredagar och lördagar. På fredagen är tiden 1<I. 16—18 särskilt be
26 Kungl. Maj.ts proposition nr 2i8.
lastad, på lördagen fördelar sig antalet kunder mera jämnt över hela dagen. I Borås ha såväl charkuteri- som speceriaffärer öppet kl. 18—19 på fre dagarna. För båda slagen noteras hög kundfrekvens denna timme. Speciella frukt- och konfektyraffärer finnas endast i ett fåtal orter. 1 denna undersökning ingå endast butiker i Stockholm, Göteborg, Norrkö ping och Borås. Dessa butiker ha i regel låg försäljning under förmiddags timmarna och hög mellan kl. 16 och 18. De flesta hålla öppet efter kl. 18, i vissa fall ända till kl. 22. Medelantalet kunder efter kl. 18 är under hela veckan högre än medeltalet för varje dag. Särskilt hög kundfrekvens mär kes lördagar och söndagar. Tobaksaffärerna uppvisa en mycket stark ansvällning av antalet kunder efter.kL.16- På lördagarna sätter ökningen in redan mellan kl. 12 och 16. Försäljningen efter kl. 18 är betydligt högre än under förmiddagstimmarna men ej så hög som mellan kl. 16 och 18. Inom järnhandeln förekomma butiker med lunchstängning betydligt oftaie än butiker utan lunchstängning. I de förra är kundantalet per timme i regel något högre än i de senare. Största antalet kunder märkes efter kl. 17 samt efter kl. 12 på lördagarna. I undersökningen ingår ett fåtal järn affärer, som hålla Öppet kl. 18—19 på fredagarna. Dessa affärer redovisa cn avsevärd försäljning under denna timme. Beträffande beklädnadsaffärerna är tiden efter kl. 12 på lördagarna full komligt dominerande. Under lördagen är kundantalet under varje redovisningstimme dubbelt så högt som under andra tider i veckan. Även inom denna bransch förekomma några enstaka butiker, som hålla öppet mellan kl. 18 och 19. Försäljningen är i dessa fall mycket låg, vilket emellertid — enligt vad socialstyrelsen framhåller — kan bero på en tillfällighet och ej alls behöver innebära, att besöksfrekvensen skulle bli låg, om dylika buti ker allmänt hölles öppna en kväll i veckan.
Vidare må framhållas, att Svenska handelsarbetareförbundet till de sak kunniga överlämnat en inom förbundet gjord utredning om kundfrekven sen under den sista affärstimmen av dagarna den 18—23 augusti 1947 i 605 butiker, representerande 68 orter i landet. Utredningen — som bygger på uppgifter från de affärsanställda — är avsedd att ge en föreställning om i vilken utsträckning de kunder, som göra sina inköp kort före stäng ningsdags, av förvärvsarbete äro förhindrade att göra sina uppköp å andra tider. Av utredningen framgår att det i betydande omfattning förekommer att sådana kunder, som icke på grund av yrkesarbete äro tvungna där till, besöka affärerna under den sista timmen på dagen. Beträffande resul tatet av undersökningen i övrigt hänvisas till betänkandet (s. 145—146).
Reformkrav.
Utöver den i det föregående omnämnda kundfrekvensundersökningen har socialstyrelsen för de sakkunnigas räkning företagit vissa utredningar rö rande den kvinnliga allmänhetens, särskilt förvärvsarbetande husmödrars, inköpsproblem samt önskemål beträffande butikstiderna. En redogörelse
Kungl. Maj.ts proposition nr 2b8.
Enligt tabellen skulle sålunda drygt 17 % av samtliga anse att det skulle innebära stor eller ganska stor fördel för dem om mjölkbutikerna öppnade före kl. 8. Det är huvudsakligen förvaltningspersonalen samt husmödrar i Östersund, Nyköping och Stockholm som avgivit detta svar. Personalen i livsmedelsbutikerna är av naturliga skäl minst intresserad av en sådan reform, medan övriga butiksanställda till nära 20 97 anse den fördelaktig. Även hemmafruarna äro i ganska stor utsträckning (16 %) positivt in ställda. Ett betydligt starkare intresse visar sig, när det gäller allmänt öppet hållande en kväll i veckan. Omkring 30 97 av samtliga anse, att det vore fördelaktigt (= »stor fördel» eller »ganska stor fördel») med en sådan re form. Särskilt stark är den positiva inställningen till denna fråga hos arbeterskorna (47 %) och förvaltningspersonalen (45 97). Intresset för saken är ganska stort i samtliga städer, starkast i Östersund (37 97 ), och svagast i Nyköping (19 97). I övriga städer rör det sig i regel om Va av svaren. I stort sett samma inställning råder till förslaget om joursystem bland butikerna. De affärsanställda äro emellertid något mer positiva till detta förslag. I Uppsala önska nära 37 97 av samtliga denna reform, medan Ny köping också i detta fall uppvisar det minsta intresset (18 %). Om ett allmänt öppethållande av butikerna en kväll i veckan införes, önska de flesta husmödrar, såväl hemmafruar som förvärvsarbetande, att denna dag måtte bli fredagen. Kl. 19 är den stängningstid, som helst öns kas, men även kl. 20 önskas i ett stort antal fall. Beträffande de varuslag, som husmödrarna önska köpa på kvällarna, visar det sig att i nära 43 97 av fallen man önskar köpa kläder och skor. Inom alla yrkesgrupper anses just dessa varor höra till de angelägnaste önskemålen. Först långt därefter följa matvaror av olika slag. De varor, som redan nu kunna köpas efter kl. 18, såsom tobak, frukt och blommor nämnas i ett stort antal fall men dominera på intet sätt. Bland hemma fruarna komma dock tobak svarorna främst. Av samtliga de husmödrar, som deltagit i undersökningen, önska 69 % besöka damfrisering på kvällarna. Inom de olika yrkesgrupperna uppvisa hemmafruarna och butikspersonalen i livsmedelsbutiker den lägsta andelen (ca 51 97 ) och förvaltningspersonalen den högsta (86 97). I en fråga i formuläret gällde det att taga" ställning till olika alternativ för allmänt öppethållande en kväll i veckan, vilket skulle motvägas av tidi gare lördagsstängning. Besultatet framgår av följande sammanställning.
Önskar Ni, att affärerna skulle hålla öppet någon kväll i veckan enligt något av följande alternativ? Procentuell fördelning. Förvalt- Butikspersonal Hemmanings- Arbeterskor Samtliga personal Livsmedel Övriga
Till kl. 19 och stänga lör-
Till kl. 20 och stänga lör-
Summa 100 100 100 100 100 100
Kungl. Maj:ts proposition nr 248. 29
Drygt 50 % uttalade sig sålunda för en ändring, medan 39 '/< ansågo det rådande systemet vara bättre. Omkring hälften av förvaltningspersonalen och arbeterskorna önskade den förändringen, att butikerna skulle hålla öppet till kl. 19 på fredagarna oeh stänga kl. 16 på lördagarna. Detta resul tat bör jämföras med svaren på frågorna om olägenhet av tidig lördagsstängning. Ungefär 27 % av förvaltningspersonalen och arbeterskorna an sågo, att stängning kl. 16 på lördagarna medför olägenheter lör dem. Be träffande 15-stängning på sommarlördagarna är motsvarande tal 39 7o för arbeterskorna och 29 % för förvaltningspersonalen. I fråga om mjölkbutikernas öppethållande på söndagarna anse 47 % av de husmödrar, som ej ha kylskåp, och 25 'A av övriga husmödrar att det skulle vara en stor eller ganska stor fördel med öppna mjölkbutiker på sommaren. Skillnaden mellan de båda grupperna är betydligt mindre, när det gäller vintern. I de tre städer, där mjölkbutikerna hållas öppna på söndagarna, uppge 54 Vo av de husmödrar, som ej ha kylskåp, att det skulle innebära »Stora olägenheter» eller »Ganska stora olägenheter» på sommaren, om butikerna vore stängda. Även 31 Vo av dem som ha kylskåp lämna detta svar. Av dessa husmödrar ange 17 %, att olägenheter föreligga även på vintern. Bland dem som ej ha kylskåp är andelen husmödrar, som avge detta svar, ungefär densamma. Lunchstängning förekommer i samtliga städer, som ingå i undersök ningen. Beträffande husmödrarnas inställning till lunchstängningen redo visas det största antalet svar upptagande »Stor olägenhet» och »Ganska stor olägenhet» i Uppsala (36%), minsta antalet i Göteborg (11 %>) och Stockholm (18%). De husmödrar, som i första hand ha olägenheter av lunchstängningen, äro förvaltningspersonalen (31 % av samtliga) och butikspersonalen i andra butiker än livsmedelsbutiker (26 % ). Procenttalen växla ganska avsevärt mellan olika städer. Intresset för automater med paketerade livsmedel och konserver tycks vara ganska ringa. Av samtliga svar ange endast 14 % någon mera avse värd fördel. I allmänhet synas arbeterskorna vara mest positivt inställda till saken. Högsta relativa antalet husmödrar, som visat intresse för in förande av dylika automater, märkes i Stockholm med 18 % av samtliga tillfrågade. Till de förvärvsarbetande ställdes en fråga om i vilken utsträckning och på vilka villkor de kunna erhålla ledighet för större inköp och vissa andra ärenden. När det gäller större inköp synas de anställda i andra affärer än livsmedelsbutiker ha de största möjligheterna att tå ledigt utan någon mot prestation. Drygt 40 % av arbeterskorna och knappt 20 % av personalen i livsmedelsbutikerna kunna få ledigt med löneavdrag. Beträffande arbe terskorna beror detta sannolikt på att de i stor utsträckning arbeta på ackord. Bland förvaltningspersonalen är det vanligare, att tiden inarbetas. Denna grupp bar svårast att få ledigt för inköp. 1 22 V av fallen var detta icke möjligt. För läkarbesök kan i de flesta fall ledighet erhållas utan löneavdrag och utan att tiden behöver arbetas in. Undantag härifrån utgöra arbeterskorna, som till 51 % måste vidkännas löneavdrag. I regel kan ledighet också er hållas för tandläkarbesök, dock är det i sådana fall vanligare med löne avdrag än när det gäller läkarbesök.
30 Kungl. Maj.ts proposition nr 2b8.
På begäran av de sakkunniga ha länsstyrelserna till de sakkunniga in kommit med de synpunkter, som länsstyrelserna ha på frågan om revision av butikstängningslagen. En redogörelse härför återfinnes å s. 18—29 i betänkandet. De sakkunniga ha även berett andra myndigheter samt ett stort antal organisationer tillfälle att framföra sina önskemål beträffande butikstängningslagens framtida utformning. Vad som från olika håll anförts i de av givna yttrandena redovisas å s. 30—Öl i betänkandet.
Behovet av butikstängningslag.
De sakkunniga. Enligt de sakkunnigas mening ha arbetstagarna inom detaljhandeln intresse av en butikstängningslagstiftning såsom en garanti mot en för dem ogynnsam förläggning av arbetstiden. Lagstiftningen borde emellertid närmast uppfattas såsom en social skyddslagstiftning till för mån för köpmännen och deras familjemedlemmar. Därjämte borde lagen betraktas såsom en näringslagstiftning med uppgift att skapa likartade konkurrensförhållanden mellan olika företag. Sammanfattningsvis uttala de sakkunniga, att det även i fortsättningen föreligger behov av en butik stängningslagstiftning med uppgift att trygga skälig fritid åt butiksinnehavarna och deras familjer, att garantera de anställda en rimligt förlagd arbetstid samt att hindra en osund konkurrens beträffande tiderna för butikernas öppethållande. De sakkunniga anse att butikstängningslagen alltjämt bör vara en lag som angiver den yttre ram, inom vilken affärsidkarna äga rätt hålla buti kerna öppna. De sakkunniga avvisa således tanken att ge lagstiftningen sådan karaktär, att den ålägger affärsidkarna skyldighet att hålla affä rerna öppna vissa tider av dygnet. I detta hänseende framhålla de sak kunniga att det icke torde kunna göras gällande, att köpmännen utan bärande skäl åsidosatt allmänhetens intressen. De längre gående inskränk ningar i de taktiskt tillämpade affärstiderna, vilka genomförts, torde böra ses mot bakgrunden av detaljhandelns stora personalsvårigheter ävensom varuknappheten inom flera branscher. En avsevärt förlängd affärstid skulle vidare säkerligen medföra en ökning av distributionskostnaderna, som i längden måste avspegla sig i varupriserna. Enligt de sakkunnigas uppfatt ning bör det vara möjligt att genom förhandlingar mellan representanter för samtliga berörda intressenter — köpmännen, de affärsanställda och allmänheten — på frivillighetens väg komma fram till de för allmänheten mera tillfredsställande affärstider, som f. n. äro praktiskt genomförbara. Vid genomgång av den nuvarande butikstängningslagen ha de sakkun niga kommit till det resultatet att det endast behövdes vissa mindre jämk ningar i lagen. De erfarenheter, som vunnits angående den nuvarande butikstängningslagstiftningens ändamålsenlighet i stort, ge enligt de sakkunnigas uppfatt
Kiingl. Maj.ts proposition nr 248. 31
ning belägg för att det ej längre föreligger behov av en regelbundet åter kommande översyn av denna lagstiftning. De sakkunniga föreslå därför att lagen göres permanent. Detta innebure givetvis icke, framhålla de sak kunniga, att lagen ej kunde göras till föremål för ändringar då så funnes påkallat. Det syntes emellertid icke vara nödvändigt att efter viss på för hand bestämd tid ompröva lagens bestämmelser utan att något särskilt behov härav gjort sig gällande.
Remissyttrandena. I remissyttrandena vitsordas allmänt att det även fortsättningsvis föreligger behov av en butikstängningslagstiftning. Endast socialstyrelsen, länsstyrelsen i Kopparbergs län samt handelskammaren i Örebro ha i detta hänseende uttalat avvikande mening. Av dessa anser socialstyrelsen att huvudmotiveringen för butikstängningslagens bibehål lande bortfallit efter tillkomsten av den reglering av de butiksanställdas arbetstid, som skett genom 1942 års arbetstidslag för detaljhandeln. Social styrelsen fortsätter: Därjämte föreligger numera föga behov av alt genom en särskild lag garantera de anställda en rimligt förlagd arbetstid, enär denna fråga kan lösas genom avtal mellan parternas organisationer. Däremot kan styrelsen instämma i att butikstängningslagen alltjämt har en viss uppgift att fylla för att förhindra osund konkurrens. Emellertid kan diskuteras, om man har anledning skydda mot dylik konkurrens genom en butikstängningslag, som innebär reglering av ett flertal förhållanden med svåra gränsdrag ningar och därför måste innehålla en mängd detaljbestämmelser. Icke utan ett visst fog anföres butikstängningslagen som ett exempel på »Krångel- Sverige». Med hänsyn till att en butikstängningslag måste bli invecklad och detaljerad, är styrelsen närmast benägen att förorda, att denna lagstiftning slopas. Vid detta ställningstagande har styrelsen beaktat, att följden åt minstone under en övergångstid på sina håll kan bli en icke önskvärd ut sträckning av affärstiden i konkurrenssyfte. Några större farhågor för en dylik utveckling på längre sikt lär man dock icke behöva hysa. Några av butikstängningslagens stadganden måste för övrigt bibehållas, bl. a. rö rande vilka olika slag av varor som få säljas i kiosker och från liknande affärsställen.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län hänvisar i sitt remissyttrande till de synpunkter på frågan, som länsstyrelsen närmare utvecklat i yttrande till de sakkunniga (betänkandet s. 18—19). 1 sistnämnda yttrande har läns styrelsen uttalat att butikstängningslagstiftningen utgjorde ett hinder för utvecklingen och att behov av dylik lagstiftning knappast funnes numera. Därest lagstiftningen slopades, kunde förutsättas att affärsidkarna på olika platser efter förhandlingar med kommunala myndigheter och med den kö pande allmänheten, t. ex. husmodersföreningar och andra sammanslut ningar, såsom fackföreningar och jordbrukarorganisationer in. fl., kunde finna eu lämplig avvägning av affärstidens längd och dess förläggning på dygnet.
•i- Kungl. Maj:Is proposition nr 2t8. Handelskammaren i Örebro har framfört liknande synpunkter. Tanken att förändra butikstängningslagens karaktär från en lag, som anger den yttre ram inom vilken butikerna få vara öppna, till en tvångs lag, som ålägger affärsmännen att hålla öppet vissa tider av dygnet, har ieke vunnit anslutning i något remissyttrande. T samtliga yttranden för ordas sålunda att lagens nuvarande karaktär bibehålies. Föreningen social arbetare inom industri och affärsvärld anser sig böra framhålla, att därest del vid de förhandlingar som förordats av de sakkunniga visade sig, att handeln icke ville tillmötesgå allmänhetens krav på butikernas öppethål lande en dag i veckan någon timme längre, behovet av ett sådant öppethål lande dock vore av så vitalt intresse, att ett tvångsvis genomförande av en sådan bestämmelse kunde vara berättigad. Förslaget att göra butikstängningslagen permanent tillstyrkes av samt liga remissinstanser med undantag av socialstgrelsen, länsstyrelserna i Öre bro och Västerbottens län samt Sveriges kioskidkares riksförbund. Socialstyrelsen — som på sätt framgår av det föregående anser fortsatt behov av butikstängningslag knappast föreligga — uttalar att därest lagen skall bibehållas den liksom nu bör erhålla begränsad giltighetstid. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att skälen för lagstiftningens bi behållande efter hand komme att alltmera försvagas, enär bl. a. handelns organisationer genom överenskommelser kunde reglera en ur olika syn punkter lämpligt avvägd affärstid. Förslaget att göra lagstiftningen perma nent vore därför ej av behovet påkallat. Lämpligen borde lagens fortsatta giltighetstid kunna begränsas till fem år. Även länsstyrelsen i Örebro län förordar en till fem år begränsad giltighetstid.
Departementschefen. Lagstiftning med förbud att idka handel under vissa tider av dygnet har tunnits i vårt land sedan år 1909. Den nu gällande butikstängningslagen av den 29 juni 1945 har liksom sina båda närmaste föregångare treårig giltighetstid. Denna tid utgår den 31 december 1948. Därför måste vid innevarande års riksdag ståndpunkt tagas till frågan huruvida lagstiftningen skall erhålla förlängd giltighet och, om så finnes böra ske, i vad mån ändringar böra vidtagas i lagen. När den första butikstängningslagstiftningen infördes, motiverades beho vet därav främst med att det ansågs påkallat att få till stånd en reglering av den långa arbetstid, som då i vidsträckt omfattning gällde för de inom handeln anställda. Och då lagen förnyades år 1919 var det också i första band hänsynen till de anställda, vilken åberopades såsom motivering för lagstiftningen. Vid sidan härav betonades emellertid lagstiftningens bety delse såsom ett medel att bereda butiksinnehavarna själva fritid och att mellan de olika näringsidkarna åstadkomma likartade konkurrensförhål landen. Dessa skäl för en butikstängningslag ansågos sedermera, efter det en arbetstidslag för detaljhandeln införlivats med lagstiftningen, så tungt
Kungl. Maj:ts proposition nr 248. 33
vägande att de motiverade ett bibehållande av en särskild butikstängningslag. Redan i samband med att jag den 28 februari 1947 erhöll bemyndigande att tillkalla sakkunniga för att biträda vid utredning rörande revision av butikstängningslagstiftningen uttalade jag såsom min mening att det icke läte sig göra att avskaffa butikstängningslagen. Även om arbetstiden för de anställda vore reglerad i annan ordning krävde andra viktiga sociala önske mål liksom också näringspolitiska intressen att butikstängningslagen bibehölles. Jag syftade därvid särskilt på de tidigare framförda motiven för lagstiftningen, nämligen angelägenheten av att trygga skälig fritid åt butiksinnehavarna och att åstadkomma i stort sett likartade konkurrensför hållanden mellan de olika företagen. De sakkunniga ha i sitt den 20 december 1947 framlagda betänkande så som sin uppfattning enhälligt uttalat, att det fortfarande föreligger behov av en butikstängningslagstiftning. De sakkunniga ha vidare föreslagit att lagstiftningen göres permanent. Den uppfattning angående butikstängningslagens behövlighet, åt vilken jag redan givit uttryck och som omfattats av de sakkunniga, har vunnit an slutning i så gott som samtliga remissyttranden. Endast några enstaka röster ha höjts för lagens avskaffande. De skäl mot lagens bibehållande som därvid anförts äro desamma som tidigare åberopats men då avvisats. Med hänsyn härtill och då läget på detta område knappast kan anses ha förändrats sedan statsmakterna senast hade att taga ställning till denna fråga, finner jag icke skäl att frångå den uppfattning i saken jag redan givit tillkänna. Jag anser alltså att en butikstängningslag bör finnas även i fortsättningen. På de av de sakkunniga anförda skälen tillstyrker jag att butikstäng ningslagens giltighet i fortsättningen icke begränsas till viss tid. Det är icke förvånande om meningarna bryta sig beträffande frågan hur butikstängningslagen lämpligen bör utformas. Vid en lagstiftning på detta område gäller det nämligen alt tillgodose flera olika intressen, som kunna sägas korsa varandra i olika plan. Den köpande allmänheten har anspråk på att varudistributionen blir så god som möjligt och att inga onödiga hin der resas för butiksinköpen. Häremot stå köpmännens intresse, att icke ge nom förlängda butikstider åsamkas ökade uppoffringar och förhöjda kost nader, samt de anställdas krav på att erhålla en lämplig förläggning av arbetstiden. Dessutom tillkommer den vanliga handelns intresse av kon kurrensskydd mot kioskhandeln, statsfinansiella skäl i fråga om tobakshandeln etc. De olika butikstängningslagar, som hittills efterträtt varandra, ha samt liga varit så konstruerade att de angivit den yttre ram, inom vilken affärsidkarna ägt hålla butikerna öppna. De sakkunniga ha funnit denna ord ning böra bestå och ha avvisat tanken att ge lagstiftningen karaktär av ;{ — Bihang till riksdagens protokoll 1!)fi8. I samt. Nr 248.
34 Kungl. Maj.ts proposition nr 248.
tvångslag i fråga om butikernas öppethållande. Denna mening delas av mig. Liksom de sakkunniga anser jag andra vägar än tvångslagstiftningens böra beträdas när det gäller att tillgodose konsumenternas berättigade krav i detta hänseende. I fråga om butikstängningslagens utformning i övrigt ha de sakkunniga funnit, att den nuvarande lagen i stort sett är väl avvägd och att därför endast mindre jämkningar i lagen äro påkallade. På sätt kommer att när mare framgå av det följande delas denna uppfattning av köpmännen och de anställda, och icke heller från allmänhetens synpunkt synes vara just något att erinra mot den gällande lagens form, även om de i praktiken rådande förhållandena på detta område stundom icke anses i allo tillfreds ställande. Såsom jag redan framhållit i direktiven för de sakkunniga anser jag det synnerligen angeläget att butikstängningslagen får sådan utformning att lagen icke vållar några onödiga svårigheter för konsumenterna. Ut gångspunkten synes mig böra vara att bestämmelserna utformas på sådant sätt, att de medföra så få inskränkningar i allmänhetens möjligheter att bekvämt göra inköp som äro möjliga utan att andra berättigade intressen därigenom åsidosättas. Vidare bör lagen naturligen vara sådan att den lämnar utrymme för en smidig tillämpning. Vid denna avvägning har jag i likhet med de sakkunniga funnit att några mera omfattande lagändringar icke behöva vidtagas. I fortsättningen kom mer jag att närmare ingå på de olika problem som här möta.
Lagens tillämpningsområde.
De sakkunniga. De nuvarande bestämmelserna i butikstängningslagen angående lagens tillämpningsområde synas de sakkunniga i stort sett ända målsenliga, och endast i fråga om försäljningen av motor- eller smörjoljor samt automatförsäljningen ha de sakkunniga ansett jämkningar påkal lade. De sakkunniga ha sålunda icke ansett sig kunna förorda någon sådan ändring av den under 2 § 1) upptagna undantagsbestämmelsen, att där avsedda serveringslokaler skola få lov att försälja även tobaksvaror till försändning eller avhämtning. Till mo tivering av sin ståndpunkt härutinnan anföra de sakkunniga bl. a. följande: De sakkunniga äro medvetna om att förevarande bestämmelse icke om fattas med förståelse av stora delar av allmänheten. Det skulle emellertid kunna leda till betydande avbräck för den normala tobakshandeln om ifrå gavarande näringsställen finge rätt att fritt försälja tobak utom vanlig affärstid. Redan ur allmänna rättvisesynpunkter synes det därför icke kunna förordas att utvidga det ifrågavarande undantagets räckvidd. Här till kommer, att den rationalisering och sanering av tobakshandeln, som genomförts med stöd av den särskilda tobaksmonopollagstiftningen, skulle
Kungl. Maj.ts proposition nr 248. 35
1 icke obetydlig grad motarbetas, därest serveringsställen finge tillhanda hålla allmänheten tobak till avhämtning. Allmänhetens nuvarande svårig heter att inköpa tobak utom vanlig affärstid torde vidare komma att be tydligt minskas, därest såsom de sakkunniga föreslå automatförsäljning av tobaksvaror blir tillåten och verkligen kommer till stånd.
Såsom framgår av redogörelsen för gällande bestämmelser undantagas enligt 2 g 3) från lagens tillämpning försäljning av motor- eller smörjoljor eller andra för framförande av motorfordon nödvändiga varor, såframt försäljningen sker från upplagsställe, där andra varor ej saluföras. Med anledning av vissa från bensinhandlarhåll påtalade missför hållanden i fråga om den jourtjänst, som f. n. på frivillighetens väg ge nomförts inom bensinhandeln, ha de sakkunniga funnit, att en reglering i lag bör ske av ifrågavarande utminuteringsställens öppethållande. Enligt de sakkunnigas mening bör det sålunda göras möjligt för länsstyrelse att fastställa en jourtjänstlista och i samband därmed föreskriva, att ortens utminuteringsställen äga hålla öppet allenast i enlighet med den av läns styrelsen godkända jourtjänstplanen. En dylik lagligt reglerad jourtjänst syntes böra införas så snart det stora flertalet handlande inom branschen på viss ort vore intresserade av en dylik ordning och villiga att medverka därtill på sådant sätt, att allmänhetens behov bleve skäligen tillgodosett. En nödvändig förutsättning för ett joursystem borde vara, att ett tillräck ligt antal näringsidkare inom orten förbundit sig att hålla försäljningen öppen för allmänheten i enlighet med den av länsstyrelsen fastställda tur ordningen. De sakkunniga anföra vidare:
För möjliggörande av den här förordade lagliga regleringen av ett joursystem inom drivmedelsbranschen föreslå de sakkunniga, att punkt 3) i 2 g butikstängningslagen skall utgå och att paragrafen i stället skall kom pletteras med ett andra moment av följande innehåll. Beträffande försälj ning av motor- eller smörjoljor eller andra för framförande av motorfor don nödvändiga varor skall, såframt försäljningen sker från upplagsställe, där andra varor ej saluföras, i stället för bestämmelserna i 4—12 §§ gälla, att länsstyrelsen efter framställning av sådan försäljare för viss ort äger förordna att dylikt försäljningsställe icke må hållas öppet å andra tider än som angivas i viss, av länsstyrelsen fastställd turordning. Såsom förut sättning för dylikt förordnande kräves dock, att tillräckligt antal distri butörer förbundit sig att följa turordningen. Ett åsidosättande av en dylik förbindelse har icke förenats med någon straffpåföljd, men om förbindel sen i någon mera väsentlig omfattning åsidosättes, bör det föranleda, att förordnandet av länsstyrelsen återkallas eller eventuellt ändras. Vid fast ställande av turordning skall hänsyn tagas såväl till en rättvis fördelning av öppethållningstiderna mellan olika näringsidkare som till allmänhetens intresse av att under största möjliga del av dygnet äga tillgång till dylik försäljning. Förordnande, som meddelats enligt detta moment, må förbin das med de villkor, som finnas påkallade, och kan, när skäl därtill äro, återkallas eller ändras. I den föreslagna lagtexten har vidare insatts ett stadgande om att försäljning, varom här är fråga, är undantagen från
36 Kungl. Maj. ts proposition nr 2i8.
denna lags tillämpning, därest förordnande om jourtjänst icke meddelats. Detta följer visserligen redan av det inledande stadgandet, som utesluter tillämpning av 4—12 §§ å försäljning av detta slag, men för tydlighetens skull har detta förhållande ansetts böra ytterligare markeras.
Beträffande automatförsäljningen föreslå de sakkunniga, att butikstängningslagen icke vidare skall lägga hinder i vägen för försäljning från automatapparater av andra varor än konfektyrer i förpackning och färsk frukt. Enligt de sakkunnigas mening är den enligt 2 § 6) i butik stängningslagen f. n. gällande begränsningen av automathandeln olycklig ur varudistributionssynpunkt. Ur sanitära synpunkter torde farorna av en utvidgad automathandel ha väsentligt minskats genom den ökade omfatt ning, i vilken detaljhandeln kan uppvisa lämpliga hygieniska förpackningar för olika varuslag. Det torde också kunna förväntas, att en utvidgning av automathandeln komme att medföra, att emballageindustrin toge särskild hänsyn till de krav, som måste ställas på förekommande förpackningar med hänsyn till deras användning inom denna form av varudistribution. Enligt vad de sakkunniga inhämtat syntes automatapparaternas konstruk tion undan för undan ha förbättrats. De moderna automattyperna erbjöde ökat skydd mot varornas försämring eller förstöring på grund av väder leks- och temperaturväxlingar. Apparaternas konstruktion hade också för bättrats därutinnan, att det numera mötte större svårigheter än förr att tillägna sig i automater förvarade varor genom inläggande av plåtbitar eller dylikt i stället för mynt. De sakkunniga fortsätta: Av särskilt intresse är en ny typ av automater, vilken ännu icke kommit till användning i Sverige men som kan väntas vinna insteg här inom den närmaste tiden, och av vilken ett exemplar demonstrerats för de sakkun niga. I den nya automattypen förvaras varorna inne i själva affärslokalen, antingen i skyltfönstret eller innanför butiksdörren. Kunden däremot be finner sig utanför butiken och ser varorna genom skyltfönstret eller rutan å butiksdörren. Sedan kunden lagt in det angivna beloppet i den därför avsedda myntöppningen, slussas varan ut till honom från de i affären pla cerade varustaplarna. Automaten kan, om så önskas, förses med en växlingskassa, som gör det möjligt att sälja även sådana varor, vilkas pris icke motsvarar förekommande myntvalörer. En automat av den här om nämnda konstruktionen erbjuder påtagliga fördelar i förhållande till de nu allmänt förekommande automattyperna. Då varorna förvaras inne i butiken, äro de skyddade mot väderleks- och temperaturväxlingar. Vidare torde den nya automattypen komma att bliva mindre utsatt för inbrottsförsök, enär brottslingen i dessa fall måste krossa rutan i skyltfönstret eller butiksdörren. Det blir sålunda i detta fall knappast någon skillnad mot ett verkligt butiksinbrott.
De sakkunniga framhålla, att mot en ökad automathandel ansetts tala därmed förenade moraliska och sociala vådor särskilt för det uppväxande släktet. Enligt de uppgifter, som de sakkunniga inhämtat från olika polis
Kungl. Maj.ts proposition nr 248. 37
myndigheter, spelade dock tillgreppen ur automater en underordnad roll i jämförelse med andra tillgreppsbrott, och detta även om man särskilt granskade siffrorna för åldersgrupperna under 18 år. Det kunde vidare framhållas, att de tekniska framsteg, som gjorts i fråga om automaternas konstruktion, sannolikt komrne att motverka automatinbrotten. Farorna för ungdomen syntes under sådana förhållanden icke vara så stora, att de borde få förhindra en rationalisering av varudistributionen, som kunde medföra fördelar för folkhushållningen under den nu rådande arbets kraftsbristen och som ur sanitära och liknande synpunkter utan fara syn tes kunna genomföras. Enligt de sakkunnigas mening är det icke lämpligt att i lagen angiva vilka varuslag som skola få försäljas från automat. De avsedda automatappara ternas konstruktion syntes böra tillmätas avgörande betydelse för frågan vilka varuslag som skulle få försäljas genom desamma. De sakkunniga förorda därför, att det överlämnas till lämplig myndighet, förslagsvis arbetsrådet, att avgöra i vilken utsträckning olika automattyper skola få an vändas inom varudistributionen utom vanlig affärstid. Vid avgörandet av huruvida en viss automattyp skall godkännas och för vilka varuslag den i så fall skall få komma till användning borde arbetsrådet taga hänsyn till såväl sanitära synpunkter som till angelägenheten av att automatens konstruktion erbjuder godtagbart skydd både mot användande av falska mynt eller dylikt och mot inbrott. De sakkunniga anföra vidare: Frågan vem som skall få uppsätta varuautomat och var sådan automat skall få placeras synes fortfarande böra få den lösningen, att automatappa rat för försäljning utom vanlig affärstid blott må uppsättas invid eller i närheten av butik, där ifrågavarande varuslag saluhållas. Alltjämt synes böra krävas att automatapparaten handhaves av butiksinnebavaren. Vidare synes automat liksom nu böra få uppsättas i järnvägs väntsal eller inom annan huvudsakligen för de resande avsedd del av järnvägsstationsområde. Med butik förstå de sakkunniga varje försäljningsställe, där detaljhandel idkas. Butikstängningslagstiftningen bör sålunda enligt de sakkunnigas uppfattning icke lägga hinder i vägen för att även kiosker och liknande för säljningsställen uppsätta varuautomater. I regel torde emellertid kioskidkare, som erhållit rätt till utsträckt affärstid (kvällar och söndagar), icke ha något större intresse av att idka försäljning genom automat.
Beträffande den speciella frågan vilka handlande som skola få försälja tobaksvaror från automat anse de sakkunniga, att det bör ankomma på tobaksmonopolet att avgöra, huruvida näringsidkare, som erhållit återför sälj arrättighet beträffande tobaksvaror, skall få försälja tobak även från automat. Detta kunde ske genom att uppställa villkor för rätten till återför sälj arrabatt. Att i butikstängningslagen stadga straff för den, som från automat av godkänd typ säljer tobaksvaror på utsträckt tid utan tillstånd av monopolutövaren, syntes sålunda icke vara påkallat. Risken för tobaksförsäljningsrättens indragande torde vara tillräcklig sanktion.
'*8 Kungl. Maj.ts proposition nr 248.
Under åberopande av det anförda föreslå de sakkunniga, att det i 2 § 6) angivna undantaget från butikstängningslagens tillämpningsområde utvid gas till att omfatta all försäljning från automatapparat, som bedrives i anslutning till butik, där samma slags varor saluföras, eller i järnvägs väntsal eller inom annan huvudsakligen för de resande avsedd del av järnvägs stationsområde, under förutsättning att automatapparaten är av typ, som blivit a\ arbetsrådet godkänd för försäljning av varor av ifrågavarande slag. Att försäljning från automatapparat skall bedrivas i anslutning till butik innebär dels att automaten skall vara uppsatt i närheten av butiken och dels att apparaten skall handhavas av butiksinnehavaren. Det må anmärkas, att experten Backe anser sig av sociala skäl böra ifrågasätta lämpligheten av att införa en efter hand alltmera allmänt spridd automathandel med tobaksvaror.
De sakkunniga avvisa ett från bokhandlare- och författarhåll framfört önskemål att s. k. b o k a f t n a r skulle få hållas i bokhandelsaffärerna utom vanlig affärstid, därvid författare eller andra skulle hålla uppläs ningar ur utkomna böcker eller ge de besökande en orientering angående aktuella boknyheter. Vissa skäl syntes de sakkunniga tala för att dylika ur allmänt kulturell synpunkt värdefulla bokaftnar undantagas från butik stängningslagens tillämpningsområde. De sakkunniga anse emellertid, att ett särskilt undantagsstadgande för detta fall skulle kunna föranleda krav från andra branscher på rätt att under mer eller mindre jämförliga for mer få demonstrera sina varor eller lokaler utom vanlig affärstid. En dylik tendens borde enligt de sakkunnigas mening icke befrämjas.
Remissyttrandena. De frågor rörande butikstängningslagens tillämpnings område, som i remissyttrandena tilldragit sig särskild uppmärksamhet, avse försäljning av tobaksvaror från kaféer o. d., försäljning av motor- eller smörjoljor samt automatförsäljning. Vad först angår frågan huruvida den under 2 § 1) upptagna undantags bestämmelsen skall utsträckas att avse även tobak eller med andra ord huruvida serveringsställen skola äga fritt tillhanda hålla allmänheten tobak till avhämtning har kommit téns förslag att bibehålla nuvarande regler oförändrade tillstyrkts i fler talet yttranden. Kritiska anmärkningar mot förslaget i denna del ha endast framkommit i de yttranden som avgivits av arbetsrådet, länsstyrelserna i Kopparbergs och Västerbottens län, Sveriges kioskidkares riksförbund samt Sveriges konditorförening. I dessa yttranden förordas att undantagsbestämmelsen i 2 § 1) får omfatta även tobak. Arbetsrådet framhåller att det i ej ringa utsträckning förekomme, att kaféer och restauranger tjänstgjorde såsom reservinköpsställen för tobak.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2i8. 39
Den som händelsevis saknade tobaksvaror kunde f. n. utan påföljd för näringsställets innehavare tillhandla sig sådana genom att beställa en läskedryck eller eu kopp kaffe. Genom att varusortimentet i 2 § 1) kom pletterades med tobak skulle i stort sett icke uppkomma någon annan för ändring i nuvarande förhållanden än att allmänheten skulle slippa fördyra tobaksinköpet med utgifter för läskedrycker etc. Länsstyrelserna i Kopparbergs och Västerbottens län uttala att den nu varande regeln medfört stor irritation och att den allmänt kringginges. Sveriges kioskidkares riksförbund anser att det nuvarande förbudet för näringsställen att å utsträckt tid försälja tobak till avhämtning saknade varje stöd i det allmänna rättsmedvetandet och att förbudet därför icke borde bibehållas. Sveriges konditorförening understryker den starka press från allmän hetens sida, som företagare med serveringsrörelse utsättas för, och fort sätter: Vi förstå fullväl de rättvisesynpunkter som tobakshandlarna för sin del åberopa, och vi ha givit dem odelat rätt. Vi anse dock att dessa invänd ningar väsentligt minskat i bärighet sedan de sakkunniga föreslagit auto mathandel för tobaksförsäljning. Det förefaller oss snarare som om rättvi san i så fall skulle bjuda, att sådana affärsrörelser som kommer att sakna möjligheter enligt den föreslagna lagen att sätta upp tobaksautomater men ändå i viss utsträckning sälja tobaksvaror, t. ex. konditorier med serveringsrörelser, skulle komma i ett mindre gynnat läge, då tobaksförsäljningen från automater kan pågå dygnet runt. I varje fall är det vår övertygelse att pressen från allmänhetens sida kommer att öka än mera, då automat handeln kommer i gång, ty därigenom kommer allmänhetens känsla av att tobaksinköpen skulle vara begränsade av vässa klockslag att helt bortfalla. Vi föreställa oss att det inom landet existerar flera tobakshandlare än serveringskonditorier, vilka alla genom automathandel kunna förse sina kun der och allmänheten dygnet runt med tobaksvaror, något som ju är full ständigt uteslutet för serveringskonditorierna. Rättvisesynpunkterna fram stå därför numera enligt vår åsikt omvända, varför vi få framföra som vårt önskemål att tobaksförsäljning måtte tillåtas i serveringskonditorier även för avhämtning eller att åtminstone samma möjligheter öppnas för dessa företag att erhålla tillstånd till automatförsäljning.
De sakkunnigas förslag att butikstängningslagen skall öppna möjlighet för en reglerad jour tjänst för försäljning av motor- eller smörjoljor in. in. har — under hänvisning till de synpunkter som de sakkunniga lagt på denna fråga — i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av kommerskollegium och samtliga handelskammare utom handels kammaren i Gävle, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, Svenska stadsförbundet, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges automobilhandlarförbund,
40 Kungl. Maj.ts proposition nr 2'iH. Bilverkstädernas riksförbund samt Svenska Petroleum Aktiebolaget Standard. I flera av dessa yttranden ha emellertid vissa anmärkningar framförts mot förslagets utformning. Enligt vad länsstyrelserna i Malmöhus och Värmlands län framhålla är det sålunda nödvändigt, att länsstyrelses be slut om joursystem törbindes med straffansvar eller annan påföljd för den som åsidosätter den fastställda turordningen. Länsstyrelsen i Söderman lands län anser att i stad magistrat resp. kommunalborgmästare bör fast ställa turordningen, medan länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar sig för att polischefen är mest lämpad därför. Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Älvsborgs och Värmlands län ha förklarat sig icke vilja motsätta sig förslaget i denna del men ansett att detsamma ej skulle få någon nämnvärd praktisk betydelse eller inne bära någon förbättring av förhållandena på detta område. Förslaget har avstyrkts av socialstyrelsen, arbetsrådet (majoriteten), länsstyrelserna i Kronobergs, Blekinge, Hallands och Kopparbergs lån, han delskammaren i Gävle, Svenska landskommunernas förbund, Kungl. automobilklubben, Motormännens riksförbund, Svenska Gulf Oil Company Aktiebolag, Sveriges oljekonsumenters riksförbund samt Stockholms ga rageägares och bensindistributörers förening. Sasom skäl för att förslaget avstyrkts framhålles att det icke föreligger behov av en dylik reglering. Det bleve svårt att utarbeta rättvisa och lämp liga turordningar. Den i turlistorna upptagna regleringen av tiderna för öppethållande måste bli schematisk och osinidig; och möjligheter saknades att på ett enkelt sätt anpassa tiderna efter det växlande behovet. Försäl jare, som från början icke anslutit sig till jourtjänsten, skulle måhända icke rätta sig efter den av länsstyrelsen fastställda turordningen. Detta kunde i sin tur medföra att övriga av konkurrenshänsyn också åsidosatte turordningen. Då någon påföljd icke vore förknippad därmed uppstode fara för att respekten undergrävdes för den beslutande myndigheten. Arbetsrådet framhåller att på butikstängningslagens område mycket starka skäl borde föreligga för att ersätta en klar och lättillämpad undan tagsbestämmelse med en mer eller mindre tungrodd regleringsapparat. Vidare anför arbetsrådet bl. a.: Hur skall förfaras därest inom en ort fastställts viss turlista för jour tjänst och en person önskar öppna en ny bensinstation? Butikstängningslagen lägger icke hinder i vägen för honom att uppföra en anläggning för utminutering, men den egendomliga situationen uppstår, att han icke under någon tid på dygnet, ej ens under den vanliga affärstiden, får sälja bensin. (Om han kombinerar utminuteringen av bensin med försäljning av andra varor, får han däremot hålla öppet åtminstone under vanlig butikstid.) Förfarandet blir väl det, att personen i fråga får göra framställning hos länsstyrelsen om sådan ändring i turlistan, att han får sig tilldelade vissa tider för öppethållande. Den omständigheten, att det är vanskligt att i för
Kungl. Maj:ts proposition nr 248. 41
väg beräkna vilka tider som konnna att medgivas, torde komma att verka som ett starkt återhållande moment för en person, som ämnar öppna ben sinstation och icke kan eller vill träffa överenskommelse med redan befint liga bensinhandlare på orten. Risk föreligger att en maskerad nyetableringskontroll införes lagstiftningsvägen. Kungl. automobilklubben är av den uppfattningen, att frågan om bensin stationernas öppethållande utan olägenhet och på ett för bilismen mera till fredsställande sätt borde utan normerande lagbestämmelser kunna lösas genom överenskommelser mellan oljebolagen och deras representanter. Samma ståndpunkt intages av Motormännens riksförbund. Sveriges oljekonsumenters riksförbund framhåller bl. a. att en hel del bilägare och trafikföretag vore beroende av en kredit som möjliggjorde varuuttagens sammanförande på fakturor, t. ex. per kalendermånad. Om en förbrukare av denna kategori ej kunde använda sig av den leverantör med vilken han träffat kreditavtal, måste besvärliga konsekvenser uppstå för honom. Den föreslagna utvidgningen av automathandeln har vun nit så gott som allmänt gillande. Den i ärendet företagna utredningen an ses visa att olägenheter ur social och hygienisk synpunkt icke lägga hin der i vägen mot förslagets genomförande. I ett flertal yttranden framhålles emellertid, att man icke bör överskatta betydelsen av den föreslagna reformen med hänsyn till svårigheten att överblicka i vilken omfattning automathandeln kan komma att utvecklas i praktiken. Därvid pekas bl. a. på att det kan dröja avsevärd tid innan automater äro i mera allmänt bruk med hänsyn till den brist som råder på arbetskraft och material och på grund av att apparatanskaffningen är relativt kapitalkrävande. Socialstyrelsen erinrar i sitt yttrande att styrelsen tidigare intagit en mycket restriktiv hållning i fråga om automathandeln och ur barnavardens och ungdomsskyddets synpunkt påyrkat förbud mot all sådan försäljning. Med hänsyn till utvecklingen under senare år funne emellertid styrelsen nu anledning att revidera sin uppfattning. Även om de frestelser, för vilka barn och ungdom utsattes genom automathandeln, alltjämt gjorde frågan tveksam, ansåge sig styrelsen därför med hänsyn till de uppenbara förde larna ur varudistributionssynpunkt icke böra motsätta sig en utvidgning av automathandeln i enlighet med de sakkunnigas förslag. Statens tobaksnämnd anser att de sakkunniga anfört övertygande skäl för att den hittillsvarande negativa inställningen till automathandeln med tobaksvaror bör övergivas. Sådan handel kunde bli till avsevärd föidel föi konsumenterna. Att trots detta resa binder mot denna försäljningsform med hänsyn till befarade sociala vador eller andra olägenheter kunde en ligt nämndens mening icke längre anses motiverat. Vid detta bedömande hade nämnden särskilt beaktat vad de sakkunniga anfört rörande de tek niska framstegen i fråga om automaternas konstruktion.
42 Kungl. Maj:ts proposition nr 248.
Kooperativa förbundet förklarar sig vara av den uppfattningen, att konst lade hindei icke böra resas mot de möjligheter, som den moderna tekniken ger att genom enklare utlämningsmetoder underlätta arbetet för de butiksanställda och göra varorna snabbare tillgängliga för den köpande allmän heten. Förbundet tillstyrkte därför på det livligaste förslaget om fri för säljning från automat. Förslaget i denna del avstyrkes av länsstyrelserna i Uppsala och Skara borgs län samt Sveriges korvhandlareförbund varjämte Sveriges social demokratiska kvinnoförbund — som är positivt inställd till automathan deln som sådan — avstyrker att automathandel med tobaksvaror kommer till stånd. Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller att förslaget att frige automat försäljningen ingiver betänkligheter med hänsyn till bl. a. den lockelse eu utvidgad automathandel, tillgänglig hela dygnet, otvivelaktigt komme att utöva på barn och ungdom. Även om andra omständigheter hänförande sig tdl den obestridliga nyttan av bekväm tillgång till varor under tid, då affä rerna måste stänga tidigare än som kunde anses lämpligt ur den köpande allmänhetens synpunkt, talade för att dylik handel möjliggjordes i ökad omfattning, funne länsstyrelsen dock de sociala synpunkterna överväga så starkt, att länsstyrelsen icke kunde biträda förslaget i denna del. Länsstyrelsen i Skaraborgs län befarar att en ökad ungdomsbrottslighet uppkommer, därest för ungdom begärliga varor, t. ex. tobaksvaror, komma att tillhandahållas i automater. Allmänhetens valfrihet och möjlighet att före köpet bedöma varans kvalitet vore vidare mindre vid automathandel än vid butikshandel. Då länsstyrelsen dessutom hyste tvekan om huruvida behov för den stora allmänheten verkligen förelåge att efter den vanliga affäi stiden inköpa varor av alla slag från automater, vore länsstyrelsen icke beredd att tillstyrka förslaget härutinnan. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund motiverar sitt avstyrkande i fråga om automathandel med tobak med att tobaksvaror utöva en all deles särskilt stor lockelse för minderåriga.
De av de sakkunniga föreslagna villkoren för automathan delns frigivande ha genomgående lämnats utan erinran. Överståthållarämbetet anser sig emellertid beträffande arbetsrådets prövning och godkännande av automattyper böra understryka de sakkunnigas uttalande om angelägenheten av att konstruktionen erbjuder ett godtagbart skydd mot inbrott och mot användande av falska mynt o. d. Lösning av denna fråga är enligt ämbetets mening av stor betydelse icke blott ur allmän ordnmgssynpunkt utan även ur synpunkten av reformens praktiska genomför barhet övei huvud, i sa matto att den torde komma att i hög grad inverka på affärsmännens benägenhet att vilja åtaga sig de ekonomiska risker, som äro förenade med anskaffandet av nya automatapparater.
Kungl. Mcij.ts proposition nr 248. 43
Enligt den mening, som uttalas av Stockholms handelskammare, iir den föreslagna begränsningen av automathandeln att gälla försäljning endast från sådana automater, som drivas i anslutning till butik där samma slags varor saluföras, lämplig. Den möjliggjorde nämligen övervakning av auto materna från affärsidkarnas sida samt torde därjämte, med hänsyn till att automathandeln närmast bleve att betrakta som en gren av en detaljhandelsverksamhet, göra dem angelägna att i automaterna föra endast först klassiga varor. I eu del remissyttranden ha dock vissa anmärkningar framställts mot det sätt på vilket de sakkunniga tänkt sig automathandeln ordnad. Arbetsrädct finner det lämpligt att automatapparaterna underkastas typ granskning och har intet att erinra mot att denna granskning överlämnas till rådet. Arbetsrådet fortsätter: Däremot ställer sig arbetsrådet mycket tveksamt till att ifrågavarande granskning, såsom de sakkunniga synas förutsätta, även skall utmynna i ett godkännande av vilka varor som få saluföras i automaterna. Två vägar synas här möjliga, vilka båda leda till praktiska svårigheter. Det ena alter nativet är att arbetsrådet positivt bestämmer, att endast vissa angivna varor få försäljas. Då det blir fråga om en typgranskning av automater, som kunna användas för de mest skilda varuslag, blir det givetvis ytterligt svårt att bestämma varuslaget så, att det täcker alla tänkbara fall. Utvecklingen kan lätteligen gå i den riktningen, att arbetsrådet får mottaga ett icke ringa antal måhända berättigade ansökningar om utvidgning av varusortimentet. Härigenom skulle arbetsrådet fungera som ett slags tillståndsmyndighet, vilket knappast skulle överensstämma med förevarande stadgandes karak tär av undantagsbestämmelse. Det andra alternativet är att arbetsrådet negativt bestämmer, att vissa angivna varor icke få saluföras i automaten. Det är självfallet, att de praktiska svårigheterna med en sådan lösning icke bli mindre. Om en vara icke har uteslutits av arbetsrådet, har en apparat ägare anledning utgå ifrån att han är berättigad att saluföra den, även om detta i det särskilda fallet skulle vara olämpligt. Då det främst är sanitära synpunkter som göra sig gällande vid avgörandet av frågan, huruvida en vara skall få försäljas eller ej, synes det lämpligast, att någon förhands granskning av varusortimentet icke kommer till stånd utan att vederbö rande hälsovårdsmyndighet — liksom fallet är i fråga om annan handel — får ingripa i förekommande fall. — Skulle det anses, att typgranskningen bör omfatta även varusortimentet, synes hela granskningen böra överläm nas till annan myndighet än arbetsrådet, förslagsvis till medicinalstyrelsen. Det kan ifrågasättas huruvida icke ur hygienisk synpunkt bör göras den allmänna inskränkningen i varusortimentet, att detta endast får utgöras av varor i förpackning eller i plomberade kärl. Arbetsrådet har emellertid ej tillräcklig erfarenhet för att kunna bedöma lämpligheten av eu dylik be gränsning. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser alt annat kontrollorgan än arbets rådet bör väljas, då det här icke längre är fråga om tillämpning av en lag stiftning till skydd för de inom handeln anställda utan om formerna för handelns utövande. Enligt länsstyrelsens mening är det naturligare atl t. ex. kommerskollegium göres till instans i hithörande ärenden.
44 Kungl. Maj.ts proposition nr 2A8.
Kooperativa förbundet anser det av praktiska skäl lämpligt att uppgif ten att godkänna automattyperna överlåtes till en institution som förfogar över teknisk sakkunskap, t. ex. ingeniörsvetenskapsakademien, statens provningsanstalt eller mynt- och justeringsverket. Enligt de sakkunnigas me ning vore det nämligen endast automatapparaternas konstruktion, som skulle tillmätas avgörande betydelse för frågan om vilka varuslag som skulle få försäljas genom automat, och icke den omständigheten huruvida den ena eller den andra varan skulle anses lämplig för dylik försäljning. Prövningen av de olika automattyperna komme alltså att ske ur bl. a. så dana synpunkter som säkerhet gentemot kunden, säkerhet emot inbrott, säkerhet emot att i automaten inlagd vara där bevarades på ett tillfreds ställande sätt och att automatapparaten ur hygienisk synpunkt i övrigt fyllde rimliga anspråk. Beträffande spörsmålet var en automat skall få placeras och vem som skall få uppsätta den avvisar länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ett av polismästaren i Göteborg framfört förslag att göra automaternas pla cering beroende av polismyndighets medgivande. En utplacering efter rent polisiära synpunkter torde varken skapa likartade konkurrensförhål landen köpmännen emellan eller tillgodose allmänhetens behov. Det borde överlåtas på köpmännen själva att pröva denna distributionsform. Häri komme säkerligen också att ingå ett bedömande av inbrottsriskerna, där vid råd och anvisningar kunde inhämtas av polismyndigheten. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser det böra direkt utsägas att för säljningen från automat skulle handhavas av butiksinnehavaren. Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller att mjölkförsäljning genom automat alltid borde få äga rum från mejeri eller annat förvaringsställe för mjölk, även om automaten ej uppsattes invid eller i närheten av butik där mjölk saluhölles. Aktiebolaget Svenska pressbyrån uttalar att enligt förslaget automa terna skulle få sättas upp i samband med blott ett slag av trafikinrättning, nämligen järnväg. Bolaget kunde icke finna, att det i förevarande hänse ende funnes anledning att diskriminera de stationer för trafik av annat slag som nu nämndes i 11 § 3 mom. 4), utan ansåge att dessa borde likställas med järnvägsstation och detta utan nu gällande villkor att det i vissa fall skulle vara fråga om station för mer betydande trafik.
Vad särskilt angår automatförsäljningen av tobaks varor anser statens tobaksnämnd i likhet med de sakkunniga att det bör an komma på tobaksmonopolets utövare att avgöra huruvida näringsidkare, som antagits till återförsäljare av tobaksvaror, skall få sälja dylika varor även från automat. Nämnden anför vidare: Frågan, vilka kategorier av monopolbolagets återförsäljare som borde erhålla tillstånd till automathandel med tobaksvaror, berördes av nämnden i ett till de sakkunniga under utredningsarbetets gång avgivet yttrande.
Kuntjl. Maj.ts proposition nr 248. 45
Nämnden förklarade sig därvid utgå från att i städer och stadsliknande samhällen, där specialtobakshandlare förekonnne, automatförsäljningen i regel borde förbehållas dessa, något som uppenbarligen skulle bäst mot svara syftet med 1943 års monopollagstiftning. Med avseende å platser, dar specialtobaksaffärer ej funnes, kvarstode emellertid problemet, efter vilka grunder ansökningar om rätt till automathandel med tobaksvaror skulle prövas. De sakkunniga ha, såvitt nämnden kunnat finna, icke uttryckligen tagit ställning till sist berörda spörsmål. De sakkunnigas mening synes dock vara, att icke heller automatförsäljning av tobaksvaror bör medgivas på sätt som strider mot syftet med 1943 års lag. Emellertid torde det vara nöd vändigt att erhålla mera preciserade direktiv. Godkännes de sakkunnigas av nämnden biträdda förslag, att rätt till automathandel med tobaksvaror skall efter ansökan meddelas av monopolbolaget, bör enligt nämndens upp fattning samråd med nämnden ske i dessa ärenden i samma utsträckning som hittills skett i andra distributionsfrågor, d. v. s. då ansökningen avser rätt till försäljning i stad eller stadsliknande samhälle. Även om specialtobakshandeln icke heller i dylika samhällen rimligen kan göra anspråk på fullständig ensamrätt till automathandel med tobaksvaror — sådan handel kan t. ex. böra medgivas i anslutning till diverseaffärer eller kiosker i ytterområden med villabebyggelse inom en stad — vidhåller dock nämn den sin uppfattning att denna handel i städer och stadsliknande samhällen huvudsakligen bör förbehållas specialtobakshandelns utövare. Ett annat bedömande kan dock föranledas därav, att specialtobakshandlarna inom en stadsdel visat sig ointresserade av att anskaffa automater eller sköta dem på ett ur allmänhetens synpunkt tillfredsställande sätt. Men om samt liga kioskidkare som sälja tobaksvaror eller rent av samtliga monopolbo lagets inemot 20 000 återförsäljare skulle erhålla rätt att sätta upp tobaksautomater, då skulle man otvivelaktigt i och med automathandelns infö rande ha gjort tobakshandlarekåren en verklig otjänst och ha handlat i direkt strid med monopollagens syfte. Tobaksnämnden finner den föreslagna avfattningen av 2 § 5) mindre lycklig, då man nämligen av stadgandet lätt kunde få den föreställningen, att automathandeln med tobaksvaror vore fullständigt fri, blott den bedreves i anslutning till butiksförsäljning av sadana varor och med be gagnande av godkänd typ av automat. De sakkunnigas uppfattning, att man skulle kunna undvara ansvarsbestämmelse i butikstängningslagen för den som från automat av godkänd typ sålde tobaksvaror utan tillstånd av tobaksmonopolets utövare, kunde nämnden heller icke dela. I 1914 års monopolförordning stadgades, att »handeln med tobaksvaror är fri». Av denna anledning ansåge man sig icke böra vidtaga åtgärder för att löihindra fortsättandet av en tobaksförsäljning, som påbörjats före den nu varande monopollagens ikraftträdande, d. v. s. före den 1 juli 1943. Sådan försäljning grundades icke sällan på inköp av tobaksvaror i andra band. Om nu den, som på vanlig affärstid dreve sådan andrahandsförsäljning, skulle utan tillstånd av monopolbolaget uppsätta eu tobaksautomat för för säljning under kvällar och söndagar hade han icke handlat i strid med del föreslagna stadgandet i 2 § 5) butikstängningslagen. Någon inköpsrätt bos
46 Kungl. Maj.ts proposition nr 248.
inonopolbolaget, som skulle kunna indragas, hade han aldrig haft. Nämn den tunne på grund härav nödvändigt, att man i butikstängningslagen dels eiimade därom, att automathandel med tobaksvaror förutsatte särskilt till stånd av tobaksmonopolets utövare, dels ock stadgade bötesansvar för den som sålde tobaksvaror från automat utan sådant tillstånd. De av tobaksnämnden framförda synpunkterna delas helt av Aktiebola get Svenska tobaksmonopolet och Tobakshandlarnas riksförbund. Länssty relsen i Stockholms län instämmer i vad tobaksnämnden erinrat mot den föreslagna avfattningen av 2 § 5). Kooperativa förbandet däremot anser att alla näringsidkare, som erhållit återförsäljarrättighet till tobaksvaror, även böra äga försälja tobak genom automat. Handlare som innehade tobaksrättighet borde alltså själv få av göra om han skulle skaffa sig automat för att sälja tobak. Aktiebolaget Svenska pressbyrån förklarar att varje återförsäljare, butik eller kiosk, borde ha samma rätt att sätta upp tobaksautomat. Sveriges köpmannaförbund anser lämplighetsskäl tala för att av tobaks monopolet antagna återförsäljare i den mån de tillika äro diversehandlare berättigas till automatförsäljning av tobaksvaror i städers och stadsliknande samhällens ytterområden och även i tättbebyggda samhällen, där specialtobakshandel ej finnes. Sveriges speceri- och lanthandlareförbund framhålla att rätten att upp sätta tobaksautomat i princip bör tillkomma varje butiksinnehavare, som i egenskap av återförsäljare för tobaksmonopolet har en betydande tobaksförsäljning. Järnvägsstyrelsen påyrkar att tobaksautomater skola få uppsättas vid järnvägsstationerna och där belägna kiosker och restauranger utan sär skild tillståndsgivning av tobaksmonopolet. I annat fall skulle det nuva rande ganska omfattande ansöknings- och remissförfarandet i fråga om försäljningstillstånd på järnvägsstationerna komma att än mera utvidgas.
I fråga om övriga spörsmål, som angå lagens tillämpningsområde, utta lar sig socialstyrelsen för att bo k aftnar och annan demonstra tion av varor medtagas bland de i 2 § angivna undantagen. Enligt sty relsens mening bör såsom huvudregel gälla, att lagen endast bör omfatta sådana fall, där det finnes större intressen att bevaka. Bokaftnarna utgjorde ett typiskt exempel, där det enligt styrelsens uppfattning saknades anledning föreskriva tillståndstvång. Svenska bokhandlareföreningen utta lar sig i enahanda riktning. Vidare må anmärkas, att arbetsrådet finner det onödigt att julgransförsäljare skola behöva söka tillstånd enligt 11 § för att driva handel pa kvällarna före jul och å den söndag, som ej sällan infaller tätt inpå julafton. Arbetsrådet föreslår därför att 2 § 7) kompletteras med ett undantag för försäljning av julgranar.
Departementschefen. Enligt den gällande butikstängningslagen är i princip all försäljning av varor direkt till allmänheten eller med andra ord
Kungl. Maj.ts proposition nr 2i8. 47
all detaljhandel underkastad lagens reglering. Lagen äger således tillämp ning icke blott på den försäljning som sker i butiker, kiosker, stånd eller därmed jämförliga anordningar utan även på annan yrkesmässig försälj ning. Från denna huvudregel gälla emellertid vissa undantag. Dessa undan tag äro sammanförda under 2 §, där i tolv olika punkter uppräknas de fall, som icke omfattas av lagens reglering. Av vad som förekommit i ärendet framgår, att några ändringar icke an ses påkallade i fråga om lagens principiella tillämpningsområde. Däremot ha jämkningar — i både utvidgande och inskränkande riktning — föresla gits beträffande de i 2 § angivna undantagen från lagens tillämpning. Vad angår det under 1) stadgade undantaget för försälj ning, som bedrives under utövning av eller i samband med restaurang-, kafé- eller konditorirörelse, gäller för närvarande såsom förutsättning, för utom att rörelsen är »ordnad», att överhuvud icke — alltså ej under någon del av dagen — andra varor säljas till avhämtning eller för sändning än lagad mat, bageri- och konditorivaror, alkoholfria drycker eller tryckta skrifter. Undantaget innebär att andra varor än de uppräknade, t. ex. to bak, endast få säljas i samband med själva serveringen. Om tobak, låt vara blott under den vanliga affärstiden, säljes även till avhämtning, blir försäljningsstället att anse som en vanlig butik och måste stänga på samma gång som övriga butiker. De sakkunniga ha icke föreslagit någon ändring av detta undantagsstadgande. I några remissyttranden har emellertid yrkats, att i uppräkningen av de varor, som vid ordnad serveringsrörelse borde få försäljas till av hämtning eller försändning, skulle medtagas även tobak. Till grund här för har åberopats att förbudet att på serveringsrörelser utom butikstid till handahålla andra än gästerna tobak skapat irritation och i stor omfatt ning överträtts. Handeln med tobak, enkannerligen tobaksförsäljningen efter den van liga affärstidens slut, är ett av de spörsmål, beträffande vilket i detta ärende meningarna särskilt brutit sig. Jag ämnar närmare uppehålla mig vid denna fråga i samband med ett följande avsnitt som rör tillstånd till handel på utsträckt affärstid. Redan i detta sammanhang anser jag mig dock böra framhålla, att tobak uppenbarligen är att anse som en typisk s. k. impulsvara och att allmän heten har ett berättigat intresse av att på ett bekvämt sätt kunna tillgodose sitt behov därav. I och för sig synes det därför naturligt och med allmän hetens intresse mest förenligt att serveringslokaler, som hålla öppet på kväl lar och söndagar och som ha tillgång till tobaksvaror, skulle fritt få salu föra dessa. Mot detta allmänhetens intresse står emellertid den strävan att rationalisera tobakshandeln, som kommit till uttryck i den av statsmak terna år 1943 beslutade tobakslagstiftningen — till denna återkommer jag närmare i fortsättningen — och som innebär att man söker undvika att
48 Kungl. Maj:l.s proposition nr 248.
tobaksförsäljningen splittras upp på alltför många händer. Med en sådan uppdelning följer mindre omsättning för de enskilda tobakshandlarna med därav följande inkomstminskning icke blott för butikshandlarna själva utan även, därest återförsäljarrabatten skulle behöva höjas, för statsverket. Därest de olika serveringsställena skulle, på sätt yrkats, fritt få sälja to bak, skulle antalet tobaksförsäljningsställen öka i mycket stor omfattning. Och dessa nya försäljningsställen skulle äga sälja tobak till allmänheten icke blott under den vanliga affärstiden utan även när de egentliga tobaks affärerna måste vara stängda. Det inses lätt att dessa senare affärer där igenom skulle bli tillbakasatta ur konkurrenssynpunkt och att ett dylikt arrangemang näppeligen skulle vara förenligt med 1943 års tobakslagstiftning. Jag finner därför skäl ej föreligga att nu föreslå ändring i gällande bestämmelser i detta hänseende. Emellertid vill jag i detta sammanhang uttala, att enligt vad jag erfarit chefen för finansdepartementet har för avsikt att inom den närmaste tiden utverka Kungi. Maj :ts bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för en översyn av 1943 års tobakslagstiftning. Skulle därvid visa sig att de grunder, på vilka nämnda lagstiftning vilar, icke längre anses böra upp rätthållas, kan serveringsställens rätt att försälja tobak komma i ett annat läge. Jag vill också framhålla att det problem som det nu gäller torde reduceras i väsentlig mån, därest — som jag ämnar föreslå — auto matförsäljning av tobak blir tillåten. Det sätt varpå enligt min mening kioskernas tobaksförsäljning bör ordnas torde också bidraga till att all mänheten bör få mindre svårt att förse sig med tobak efter den vanliga affärstidens slut. Beträffande undantaget under 3) för försäljning av varor, er forderliga för framförande av motorfordon, ha de sakkunniga föreslagit, att detta undantag skall utgå och att lagen i stället skall kompletteras med bestämmelser som ge möjlighet till en av länsstyrelserna reglerad jourtjänst för sådan försäljning. Vid remissbehandlingen har de sakkun nigas förslag på denna punkt godtagits i flertalet yttranden. I åtskilliga yttranden, bl. a. sådana som få anses ge uttryck för motorfordonstrafikens syn på frågan, har dock yrkats att den nuvarande friheten från butikstängningslagens reglering måtte bibehållas på oförändrat sätt. Frågan om butikstängningslagens tillämpning på sådan försäljning av motor- eller smörjoljor eller andra för framförande av motorfordon nöd vändiga varor, som sker från upplagsställe där andra varor ej saluföras, har prövats tidigare vid flera tillfällen. Därvid ha statsmakterna funnit sig icke böra tillmötesgå från bensinhandlarhåll framförda yrkanden att lagen skulle inbegripa även ifrågavarande utminuteringsställen. Hänsynen till allmänheten har här ansetts böra vara utslagsgivande. Jag finner ej skäl att frångå den ståndpunkt, som statsmakterna tidigare intagit till denna fråga. Utredningen i ärendet har ej övertygat mig om att det före
Kungl. Maj:ts proposition nr 248. 49
ligger något behov av lagändring i denna del. Enligt min mening har den av de sakkunniga föreslagna i lag reglerade jourtjänsten icke några för delar framför en genom frivilliga överenskommelser tillkommen motsva rande anordning. Tvärtom förefaller det, såsom ock påpekats i remissytt randena, att ett genomförande av de sakkunnigas förslag kunde bli till nackdel för bilismen utan att i någon avsevärd grad främja bensinhand larnas intresse. Enligt undantaget under 6) äger butikstängningslagen icke tilllämpning' på försäljning av konfektyrer i förpackning eller färsk frukt från automatapparat som är uppsatt utanför butik, där sådana varor saluföras, och som handhaves av butiksinnehavaren, eller som är uppsatt inom järn vägs stationsområde. Annan försäljning från automat faller däremot under lagens bestämmelser. De sakkunniga ha föreslagit att butikstängningslagen icke längre skall lägga hinder i vägen för försäljning från automatapparat även av andra varor än de nu medgivna under förutsättning, att automaten är av typ som av arbetsrådet godkänts för försäljning av det varuslag varom är fråga. Vid de tillfällen, då butikstängningslagstiftningen tidigare varit föremål för omprövning, har man intagit en restriktiv ståndpunkt till automathan deln. Anledningen härtill har varit, att automathandeln ansetts behäftad med vådor i hygieniskt avseende samt framför allt att detta slag av han del mötte betänkligheter ur barnavårdens och ungdomsskyddets synpunkt. Man har menat att automaterna vore ägnade att motverka ungdomens fost ran till sparsamhet samt fresta särskilt ungdomen till försök att komma åt de i automaterna inlagda varorna genom bedrägligt förfarande eller in brott. Det vill synas som om i detta hänseende en omsvängning nu skett i opinionen. De sakkunnigas förslag att i fråga om försäljningstiden enligt butikstängningslagen frige automathandeln har i remissyttrandena hälsats med allmän tillfredsställelse. Endast från några håll ha de tidigare fram komna erinringarna mot handeln från automatapparater ansetts tala mot en ändring av gällande bestämmelser. För egen del har jag med hänsyn till den motivering, som de sakkunniga anfört, funnit mig böra i princip godtaga deras förslag. Det synes mig oriktigt om butikstängningslag stiftningen skulle hindra att den moderna tekniken utnyttjas inom de taljhandeln. För allmänheten är det uppenbarligen till fördel om i större utsträckning än nu varor kunna inköpas från automater under tid, då affä rerna i allmänhet äro stängda. Med hänsyn till teknikens snabba utveck ling är det att förvänta, att automaternas konstruktion undan för undan förbättras. Därigenom förebygges sådan varuförsämring, som kan uppstå till följd av damm, nederbörd eller temperaturväxlingar, och apparaterna bli även säkrare ur inbrottssynpunkt. Och vad de sociala vådorna i övrigt beträffar vill jag erinra om att socialstyrelsen, som just ur denna synpunkt 4 — Itihong till riksdagens protokoll 11)48. 1 samt. Nr 248.
50 Kungl. Maj.ts proposition nr 248.
tidigare varit negativt inställd till automathandeln, nu icke ansett sig böra motsätta sig en utvidgning därav i enlighet med de sakkunnigas förslag. I fråga om de villkor, under vilka automathandeln bör ställas utanför butikstängningslagens reglering av försäljningstiden, delar jag de sakkun nigas uppfattning, att i lagen icke böra uppräknas de varuslag, som skola få försäljas från automat. I stället torde böra ordnas så, att en myndig het får pröva vilka automattyper som skola få användas. Av praktiska skäl torde det icke kunna komma i fråga att låta typgranskningen utmynna i något detaljbestämmande av de olika varor, som må tillhandahållas allmän heten genom automater. Såsom framhållits av arbetsrådet och kooperativa förbundet synes någon specificerad förhandsgranskning av varusortimen tet ej böra ske. Skulle i något fall ur sanitära synpunkter skäl föreligga att ingripa mot viss automatförsäljning torde, liksom i fråga om annan han del, vederbörande hälsovårdsmyndighet i allmänhet ha möjlighet därtill. Jag vill emellertid tillägga att det ej torde vara något som hindrar att typ granskningen av automaterna resulterar i att automattypen i fråga god kännes för försäljning av varor av viss sort, av varor i förpackning eller i plomberade kärl etc. De sakkunniga ha ansett att arbetsrådet borde vara det organ, som skulle handhava typgranskningen av automaterna. Med hänsyn till de synpunk ter, som böra vara avgörande för frågan om en viss automattyp bör god kännas eller ej, anser jag dock att ett annat kontrollorgan bör väljas. Vid granskningen skall främst beaktas å ena sidan att automaten fyller de hy gieniska krav, som man bör ställa på en apparat av den typ varom är fråga, samt å andra sidan att automaten är tekniskt sett fullgod, däri inbe gripet att den är säker mot inbrott och överhuvud icke inbjuder till manövrer. Utifrån dessa synpunkter synes det mig som om typgransk ningen lämpligen bör utföras av statens institut för folkhälsan efter sam råd med statens kriminaltekniska anstalt. Jag förordar därför att så sker. Den nuvarande regeln att automatförsäljning för att falla utanför butikstängningslagen skall ske i anslutning till butik, där sådana varor salu föras, eller från apparat inom järnvägs stationsområde anser jag böra bibehållas. Beträffande butiksautomaterna bör således alltjämt fordras att de skola handhavas av vederbörande butiksinnehavare. Anledning sy nes mig icke föreligga att, såsom ifrågasatts av länsstyrelsen i Kristianstads län, ge några särbestämmelser rörande mjölkförsäljning från mejerier. Därest det av länsstyrelsen berörda spörsmålet skulle bli aktuellt, torde länsstyrelserna ha möjlighet att enligt It § ge särskilt tillstånd till sådan försäljning. Ifråga om försäljningen av tobak från automat synes det, så länge den nuvarande monopollagen äger giltighet, knappast vara möjligt att upp rätthålla samma frihet som beträffande den övriga automathandeln. Det torde nämligen icke vara förenligt med nämnda lags syfte att låta varje
Kungl. Maj.ts proposition nr 248. 51
försäljningsställe, där tobak saluföres, fritt få tillhandahålla allmänheten tobak från automat utom den vanliga affärstiden. I anslutning till vad statens tobaksnämnd anfört i sitt remissyttrande vill jag förorda, att endast sådan automatförsälj ning av tobak som sank tionerats av tobaksmonopolets utövare, d. v. s. svenska tobaksmonopolet, ställes utanför butikstängningslagens reglering av försäljningstiden. På annan automatförsäljning av tobak synes lagen böra äga tillämpning, vilket bl. a. innebär att den som utan vederbörligt tillstånd bedriver automatför säljning utom den vanliga affärstiden gör sig förfallen till ansvar. Emellertid är det, med hänsyn till allmänhetens intresse att kunna in köpa tobak efter den vanliga affärstidens slut, av vikt att tobaksmono polets ifrågavarande prövning icke blir restriktiv. Tillstånd att sätta upp tobaksautomat bör sålunda beviljas varje s. k. specialtobakshandlare. På orter där specialtobakshandel ej förekommer synes envar som antagits till återförsäljare av tobak böra erhålla dylikt tillstånd. Finnes på en ort såväl specialtobakshandel som diverseaffärer och andra butiker, som bland öv riga varor saluföra tobak, bör frågan om rätt för dessa butiker att sätta upp tobaksautomat prövas med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Tillstånd bör därvid kunna meddelas, t. ex. om specialtobakshandel icke finnes i stadsdelen i fråga eller om specialtobakshandlarna ej begagna sig av möjligheten att skaffa sig tobaksautomater eller ej sköta dessa på ett för allmänheten tillfredsställande sätt. Med hänsyn till att de under 1) upp tagna serveringsrörelserna icke ansetts böra ha rätt att sälja tobak till av hämtning, synes det naturligt att de ej heller skola äga sälja tobak från automat. Har tobaksmonopolet avslagit begäran om tillstånd till automatförsäljning av tobak bör sökanden — såsom i fråga om annan handel på utsträckt tid — ha möjlighet att få frågan därom prövad i den ordning som gäller för handel på utsträckt tid överhuvud. Beträffande undantaget under 7) rörande försäljning av lant manna- eller trädgårdsprodukter m. in. har arbetsrådet föreslagit att det måtte avse även julgransförsäljning. Jag biträder detta förslag. Under be greppet julgransförsäljning torde böra falla även den försäljning av enar o. d., som brukar ske i samband med försäljning av julgranar. Vad slutligen angår undantaget under 12) för öppethållande av konstutställningslokaler m. in. ha de sakkunniga funnit sig icke kunna tillmötesgå ett från bokhandlar- och författarhåll framfört önskemål att s. k. bokaftnar skulle utan särskilt tillstånd få hållas i bokhandelsaffärer utom vanlig affärstid. Enligt min mening tala emellertid kulturella skäl starkt för ett bifall till detta önskemål, vars förverkligande ligger helt i linje med det f. n. under 12) angivna undantaget. Jag förordar därför att det nuvarande stadgandet kompletteras med ett undantag för öppethållande av bokhandel i upplysningssyfte.
52 Kungl. Maj:ts proposition nr 248.
Tiden för affärernas öppethållande.
De sakkunniga. Under hänvisning till de förut redovisade uppgifterna från rikets köpmannaföreningar angående de faktiskt tillämpade affärs tiderna framhålla de sakkunniga att den år 1942 genomförda arbetstidsregleringen för de detalj handelsanställda medfört, att köpmännen i stor utsträckning sett sig tvungna att minska tiden för affärernas öppethål lande för att få butikstiden och personalens lagligt reglerade arbetstid att gå ihop. Härtill hade också bidragit den brist på arbetskraft, som under senare år framträtt tydligt just inom detaljhandeln. Särskilt inom de branscher där söndagsarbete förekomme hade personalrekryteringssvårigheterna varit stora. Den genomförda förkortningen av butikernas öppethållningstider vore emellertid att tillskriva även andra omständigheter, bl. a. den strävan efter normal fritid, som alltmer gjort sig gällande hos affärsidkarna själva. Därjämte hade nog köpmännen i allmänhet haft den uppfattningen, att de f. n. tillämpade affärstiderna motsvarade de inköps behov, som den stora majoriteten av allmänheten hade. De förkortade butikstider, som faktiskt tillämpas, medföra enligt de sak kunnigas mening på många håll större eller mindre svårigheter främst för den yrkesarbetande befolkningen. De sakkunniga anse emellertid att så länge den nuvarande arbetskraftsbristen rådde inom detaljhandeln samt den på många håll förekommande varuknappheten hölle efterfrågan på en högre nivå än tillgången och därigenom minskade konkurrensen om kun derna endast några mindre reformer äro praktiskt genomförbara i fråga om butikstiderna. Vad angår frågan om möjliga reformer ha de sakkunniga undersökt om det ginge att få till stånd ett utsträckt öppethållande på kvällarna genom införande av ett j o u r s y s t e m, motsvarande det av apoteken praktiserade. De sakkunniga anföra härom: Från köpmännens sida ställer man sig helt avvisande till tanken på en jourtjänst inom detaljhandeln. Bland skälen härför må först och främst nämnas, att köpmännen med rätt eller orätt synas frukta, att ett jour system skulle kunna leda till en uppluckring av de olika handlandenas fasta kundkrets. Vidare framhålles, att ett joursystem tekniskt sett är svårt att genomföra inom speceri- och livsmedelsbranschen. Många affärer inom denna bransch sakna nämligen lagerutrymmen och andra tekniska resurser för mötande av en större tillfällig efterfrågan. Man fruktar också att stockningar skola uppstå under kundtillströmningen på jourkvällarna. Å andra sidan befarar man på en del håll, att ett joursystem icke skulle utnyttjas i sådan omfattning att det bleve lönande. Vidare framhålles bland annat, att systemet skulle kräva en ganska betydande central organisa tionsapparat och att kunderna säkerligen icke i praktiken skulle kunna hålla reda på vilka affärer som hölle öppet och vilka som hölle stängt en viss dag. Ur rättvisesynpunkt skulle det nämligen bli nödvändigt med en viss förskjutning av den utsträckta tiden mellan de olika veckodagarna, då dessa äga olika värde ur affärssynpunkt.
Kungl. Maj.ts proposition nr 248. 53
Efter övervägande av skälen för och emot ett joursystem ha de sakkun niga kommit till det resultatet, att — möjligen med undantag för vissa branscher — en dylik anordning icke torde vara en lämplig väg att skapa bättre betjäning av allmänheten. Större möjligheter anse de sakkunniga vara för handen för genomfö rande av ett förlängt öppethållande någon eller några kvällar i veckan med kompensation för de anställda genom mot svarande ledighet någon annan tid. Enligt de sakkunnigas uppfattning skulle i många fall fördelar för allmänheten uppnås, därest affärerna åt minstone en dag i veckan hölle öppet till kl. 19 eller kl. 20 och stängde motsvarande tid tidigare någon annan dag. Med hänsyn till de skiftande förhållanden och de olika behov av förlängt öppethållande, vilka föreligga inom olika branscher och på olika orter i landet, syntes det dock icke lämp ligt att centralt lösa förevarande fråga. Densamma borde enligt de sakkun nigas mening bli föremål för lokala förhandlingar mellan representanter för samtliga berörda parter — allmänheten, köpmännen och de affärsanställda. De sakkunniga rekommendera att dylika lokala förhandlingar med det snaraste igångsättas på samtliga platser, där intresse finnes för saken. De sakkunniga förorda vidare, att man på motsvarande sätt söker lösa de svårigheter, som på en del håll äro förenade med butikernas lunch- eller middagsstängning. Särskild uppmärksamhet ha de sakkunniga ägnat åt frågan om tiderna för mjölkaffärernas öppethållande. Den nuvarande rätten enligt butikstängningslagen för mjölkaffärerna att öppna redan kl. 7.30 på vardagar och att hålla öppet kl. 8—10 på söndagar föreslås bibehållen. De sakkunniga understryka kraftigt, att allmänheten, främst barnfamil jerna, särskilt under sommarmånaderna ha stort intresse av att affärerna begagna sig av den i lagen givna möjligheten till öppethållande på sön dagarna. Enligt de sakkunnigas mening böra alla tänkbara åtgärder vid tagas för att tillgodose allmänhetens behov av frisk mjölk på söndagarna. De sakkunniga fortsätta: På varje ort synes till förnyad ingående prövning böra upptagas frågan, om verkligen personalsvårigheterna medföra ett absolut hinder mot söndagsöppethållande. Vid bestämmandet av handelns vinstmarginal på mjölk synes hänsyn böra tagas till önskvärdheten av att den icke göres så snäv, att söndagsförsäljning av mjölk omöjliggöres. Vid förekommande avtals förhandlingar torde böra undersökas, om icke möjlighet finnes att införa ett avlöningssystem, som kompenserar de anställda för eventuellt söndags arbete. Där icke ett allmänt söndagsöppethållande av mjölkaffärerna på en viss ort kan genomföras, borde i allt fall en jourtjänst kunna övervägas. — — — Utexperimenterandet och framställandet av kylautomater för mjölkförsäljning synas vidare böra underlättas så mycket som möjligt. I detta sammanhang bör dock framhållas, att det synes oundvikligt att mjölk, som försäljes genom kylautomater, blir dyrare än annan mjölk. Slutligen må också nämnas den utvägen, att söndagsförsäljningen av mjölk omhändertages av konditorierna, vilka regelmässigt hålla öppet på söndagarna för servering och försäljning av olika slag av konditorivaror. Gällande lag
54 Kungl. Maj:ts proposition nr 2i8.
lägger icke hinder i vägen för en sådan lösning. Redan nu förekommer det i en del fall, att konditorier sälja mjölk på söndagar. Det torde då i allmänhet vara fråga om sådana konditorier, för vilka serveringsrörelsen är mindre betydande och som stå på gränsen till mjölk- och brödaffärer. Enligt vad de sakkunniga erfarit ha emellertid även vanliga konditorier visat sig vara icke ointresserade av att sälja flaskmjölk på söndagarna i den mån de ha kylanordningar och gällande hälsovårdsstadgor icke lägga hinder i vägen för en sådan försäljning. En mjölkdistribution genoin kon ditorierna kan naturligtvis i många fall möta tekniska svårigheter, kanske framför allt av transportteknisk natur. De sakkunniga anse emellertid, att därest icke söndagsförsäljning av mjölk kan ordnas på annan väg, frågan om försäljning av mjölk genom konditorier är förtjänt av att närmare undersökas under beaktande av förhållandena på varje särskild ort, där frågan är aktuell. För mjölkaffärernas del torde den ekonomiska förlusten av ett dylikt arrangemang bliva tämligen ringa. I den mån mjölkaffärerna icke utan ekonomiska uppoffringar kunna åtaga sig att svara för mjölk distributionen på söndagarna borde det även vara en lättnad för dem, att de mest trängande behoven av dylik distribution kunna tillgodoses i annan ordning. Man synes därför kunna ha anledning att hoppas, att de s. k. mjölknämnder, som ha hand om nyetableringskontrollen inom mjölkhan deln, skola ställa sig förstående till denna fråga. Till sist må framhållas, att det skulle vara lämpligt att mjölkaffärerna genom en upplysningskampanj sökte sprida kunskap om hur mjölken bäst bör förvaras i hemmen och vilka åtgärder som böra vidtagas då kylskåp saknas. Vad angår frågan hur den vanliga affärstiden bör bestäm mas i lagen ha de sakkunniga övervägt en sådan lösning, att affärer nas dagliga affärstid bestämdes till ett visst antal timmar, vilka under hänsynstagande till allmänhetens intressen skulle kunna fritt utläggas inom en i lagen angiven, något vidare tidsintervall. De sakkunniga ha dock funnit, att en dylik ordning icke skulle medföra några fördelar i prak tiken i förhållande till det system, enligt vilket tiden för butikernas öppet hållande f. n. regleras i lagen. Erfarenheten och den verkställda utred ningen syntes visa, att det icke förelåge förutsättningar för och knappast heller något större behov av att hålla de vanliga butikerna öppna efter kl. 19 eller före kl. 8. Med hänsyn till de faktiska butikstiderna fungerar det nuvarande systemet för övrigt i realiteten på nästan samma sätt som om butikstiden vore 9 timmar, förlagd mellan kl. 8—19. De sakkunniga förorda därför att den vanliga affärstiden fortfarande fixeras till vissa klockslag, mellan vilka det står handlandena fritt att hålla öppet i den utsträckning, som de anse lämplig med hänsyn till de före liggande förhållandena. Beträffande de tider, mellan vilka öppethållande skall vara tillåtet, synes det de sakkunniga vara fullt tillräckligt, att lagen direkt medgiver öppethållande till kl. 19 på vardagarna. Detta är enligt de sakkunnigas mening tillfyllest icke blott i dagens krisbetonade läge utan även under tider, då detaljhandeln har större faktiska möjligheter än nu att hålla öppet längre tid. De sakkunniga anföra vidare: De sakkunniga ha övervägt vissa möjligheter att i lagtexten på något sätt markera önskvärdheten av att för bättre tillgodoseende av allmän
Kungl. Mnj:ts proposition nr 248. 55
hetens och särskilt de förvärvsarbetande husmödrarnas inköpsmöjligheter affärstiden någon dag i veckan utsträckes längre än övriga dagar. Detta skulle kunna ske antingen genom att den i lagen medgivna vanliga affärs tiden differentierades på dylikt sätt eller också genom att möjligheten till kommunala avvikelser inskränktes så att det alltid skulle stå affärsinnehavarna fritt att hålla öppet till kl. 19 åtminstone en dag i veckan. Då emel lertid ingen av dessa utvägar kan antagas få någon nämnvärd effekt i åsyf tad riktning utan det avgörande ändå alltid måste bli en frivillig medver kan från de berörda organisationerna, ha de sakkunniga stannat för att icke föreslå någon sådan ändring av de gällande bestämmelserna. Den om ständigheten att det kanske på några få orter kan föreligga behov av öppet hållande till kl. 20 någon dag i veckan synes icke böra medföra en andring av den i lagen angivna vanliga affärstiden. På de få orter, där en dylik sen stängning kan erfordras någon veckodag, kan detta behov tillgodoses genom kommunalt beslut om ändrad förläggning av den i lagen medgivna affärstiden så att öppethållande till kl. 20 blir tillåtet den eller de dagar, då så önskas. Av nu angivna skäl ha de sakkunniga stannat vid att föreslå, att hu vudregeln i 4 § butikstängningslagen fortfarande skall vara, att butik å söckendag må hållas öppen för allmänheten från kl. 8 till kl. 19. Övriga bestämmelser i nämnda paragraf ha jämväl funnits böra bibehållas oför ändrade. Beträffande 5 § butikstängningslagen ha de sakkunniga funnit skäl till sådan ändring att fotografiatelj é får rätt att utan särskilt till stånd hålla öppet två timmar på sön- eller helgdag. Till stöd härför anföra de sakkunniga: Ett dylikt öppethållande förekommer nu i ganska stor utsträckning med stöd av medgivanden av länsstyrelserna jämlikt 11 § butikstängningslagen. En särskild individuell prövning synes emellertid icke erforderlig i före varande fall. Om emellertid butikslokal måste hållas öppen för att besö kande skall kunna komma in i fotografiateljén, erfordras även enligt de sakkunnigas förslag särskilt tillstånd för butikens öppethållande, även om någon försäljning icke är avsedd att förekomma. Dylikt tillstånd synes regelmässigt böra beviljas, därest trygghet kan anses vara för handen att någon försäljning icke kommer att bedrivas i butikslokalen utan att denna allenast kommer att tjänstgöra såsom en passage in till fotografiateljén. 1 anslutning till det anförda må anmärkas, att de sakkunniga — som framhålla alt allmänhetens nuvarande inköpsbesvärligheter icke uteslu tande bero på de tillämpade butikstiderna — pekat på en del åtgärder, s o in skulle k unna lätta allmänhetens inköpssvåri gheter. Sålunda framhålla de sakkunniga, att den specialisering inom de taljhandeln, som de kommunala hälsovårdsordningarna i en del fall framtvungit, bidroge till alt lika den lid, som åtginge för erforderliga varuin köp. Därest man utan risker ur hygienisk synpunkt kunde tillåta ett ut vidgat varusortiment inom samma butik, skulle detta medföra tidsbespa ringar för den köpande allmänheten. En spridning av inköpen på de olika veckodagarna skulle icke obetydligt underlätta varudistributionen. En upp-
56 Kungl. Maj:ts proposition nr 248.
lysningskampanj härutinnan skulle säkerligen kunna medföra åtminstone några resultat. En spridning av inköpen skulle vidare underlättas, därest näringslivet i större utsträckning överginge till att utbetala veckolönerna en tidigare dag i veckan än på fredagen. Om man även där genom en upplysningskampanj kunde åstadkomma, att de hemarbetande husmödrarna ej förläde sina inköp under den sista timmen på dagen, skulle såväl de själva som de yrkesarbetande husmödrarna göra betydande tidsvinster, var igenom de nuvarande butikstiderna lättare skulle kunna förslå. Ett ökat införande av självbetjäningsbutiker skulle antagligen också kunna bidraga till att underlätta varudistributionen. Skulle det visa sig möjligt att i större utsträckning än nu införa beställningssedlar och särskild utlämning av be ställda varor samt att organisera gemensamma orderuppsamlingscentraler och gemensam hemkörning av beställda varor på kvällarna, skulle detta givetvis likaledes underlätta allmänhetens butiksinköp och minska beho vet av andra butikstider än de nuvarande.
De sakkunniga ha icke ansett sig böra föreslå någon ändring i de nuva rande bestämmelserna om kommunernas rätt att besluta om avvikelser från den i lagen angivna vanliga affärs tiden. Enligt de sakkunnigas uppfattning föreligger det icke någon större risk för att affärstiden till allmänhetens förfång förkortas på ett otillbör ligt sätt genom kommunala beslut. Vad angår regeln att en kommunal av vikelse skall gälla hela kommunen, där ej synnerliga skäl till annat för anleda, uttala de sakkunniga, att bestämmelsen icke kan anses utgöra hinder mot att exempelvis i en storstad bestämma skilda butikstider för stadens centrum och förorterna. Den långa tid som ofta åtgår för den i förorterna boende yrkesarbetande befolkningens resor till och från arbe tet, medförde ett beaktansvärt behov av längre affärstid på kvällarna för butikerna i förorterna. Detta behov borde enligt de sakkunnigas mening kunna tillgodoses med stöd av de nuvarande bestämmelserna i lagen.
Remissyttrandena. De sakkunnigas uppfattning att man inom ramen för gällande regler om den vanliga affärstiden bör på frivillighetens väg förhandlingsvis nå fram till möjligast tillfredsställande affärstider delas av flertalet av de myndigheter, som yttrat sig i ärendet. De utvägar, som de sakkunniga föreslagit för att allmänhetens intressen i görligaste mån skola bli tillgodosedda, betecknas genomgående såsom lämpliga. Socialstyrelsen uttalar att uppenbara fördelar äro förenade med de av de sakkunniga anvisade möjligheterna att bättre utnyttja den nu lagliga affärstiden och anser att dessa möjligheter böra tillvaratagas i största ut sträckning. Särskilt angeläget anser socialstyrelsen vara att affärstiden en dag i veckan utsträckes till kl. 19 och att frågan om mjölkbutikernas öppet hållande löses i enlighet med de i betänkandet uppdragna riktlinjerna. Det syntes närmast böra ankomma på kvinnoorganisationerna att tillse, att de
Kungl. Maj.ts proposition nr 24S. 57
lokala förhandlingar som förordats av de sakkunniga för genomförandet av de föreslagna åtgärderna snarast komme till stånd på olika orter i landet. Kommerskollegium framhåller att de sakkunniga inför svårigheten att med utgångspunkt från rådande förhållanden inom handeln söka tillgodo se allmänhetens önskemål om ändrade affärstider med rätta valt utvägen att låta representanter för de intresserade parterna själva vidtaga erfor derliga åtgärder. Icke minst i rådande tidsläge syntes ett sådant tillväga gångssätt vara att föredraga framför metoden att genom lagbestämmelser införa ändrade tider för öppethållande. Länsstgrelsen i Uppsala län anser, att det hos vissa delar av allmänheten föreligger ett behov av senare stängningstid åtminstone någon eller några dagar i veckan samt fortsätter: Då emellertid redan nuvarande lag torde medgiva ett tillräckligt långt öppethållande, ehuru denna möjlighet av skäl, som i betänkandet närmare angivits, icke för närvarande i allmänhet utnyttjas, finner länsstyrelsen anledning icke föreligga, att en senare tidpunkt för stängningen fastställes. De sakkunniga hava, såvitt länsstyrelsen kunnat finna, ingående prövat alla tänkbara förslag till frågans lösning och torde icke hava överdrivit svårigheterna att åstadkomma en ändring till det bättre. Då de stannat för att bibehålla de nuvarande bestämmelserna om vanlig affärstid och ställt sin tillit till möjligheten att genom förhandlingar mellan represen tanter för samtliga berörda intressenter på frivillighetens väg i stället komma fram till de för allmänheten mera tillfredsställande affärstider, som för närvarande äro praktiskt genomförbara, har det skett på grund av faktiskt föreliggande omständigheter av sådan art, att annat val icke varit möjligt. En från majoriteten av de hörda myndigheterna avvikande mening ut talas av länsstyrelserna i Kristianstads, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser sålunda att affärsidkarnas och de anställdas intressen fått vara väsentligen bestämmande för de sakkunni gas ståndpunktstagande beträffande frågan om att bereda lättnad för den köpande allmänheten och särskilt för de husmödrar, som ha svårt att passa tiderna för butikernas öppethållande. Av de olika uppslag, som före legat till prövning, hade så gott som alla avfärdats med förklaringen, att förutsättningar saknades för deras realiserande. I andra fall hänvisades till lokala förhandlingar för alt på frivillighetens väg åstadkomma de re former, som ansetts önskvärda. Då de sakkunnigas förslag sålunda i allt för ringa grad syntes tillgodose behoven av lättnader i butikstängningslagen borde hela frågan helst göras till föremål för ny utredning. Länsstyrelsen i Kristianstads län anför: Den för konsumenterna så viktiga frågan om tiden för butikernas öp pethållande har icke genom den nu företagna utredningen förts närmare sin lösning och länsstyrelsen nödgas med beklagande konstatera de sakkun nigas negativa inställning till möjligheterna att åstadkomma en ändring
58 Kungl. Maj.ts proposition nr 248.
härvidlag, detta särskilt som de nuvarande förhållandena icke äro tillfreds ställande och — såsom de sakkunnigas undersökning utvisar — en rela tivt utbredd opinion stöder kravet på en ändring framförallt i fråga om möjligheterna till utsträckt öppethållande någon eller några kvällar i vec kan och i avseende å mjölkhandeln å söndagarna. Genomgående synas emellertid de sakkunniga hava överskattat möjligheten att genom frivillig medverkan få de föreliggande frågorna lösta. De sakkunniga synes slut ligen hava fäst alltför stort avseende vid nuvarande personalrekryteringssvårigheter och brist på varor — ehuru dessa fenomen väl få anses vara av övergående natur.
Länsstyrelsen i Västmanlands län finner rent allmänt det framlagda för slaget icke vara av beskaffenhet att därigenom allmänhetens intresse av förbättrad varudistribution tillgodoses. Inom ramen för nu gällande van lig affärstid hade genom frivilliga överenskommelser inom detaljhandelns organisationer tiden för öppethållande i stor utsträckning inskränkts. En ligt länsstyrelsens mening torde endast i undantagsfall några förbätt ringar i detta hänseende vara att vänta. Liknande synpunkter anföras av länsstyrelsen i Örebro län. Länsstyrelsen i Skaraborgs län förordar att lagen ändras så att åtmin stone livsmedels- och speceriaffärer kunna efter särskilt tillstånd hållas öppna under utsträckt tid någon eller några dagar i veckan med kompen sation för de anställda genom motsvarande ledighet under någon annan tid.
Vidkommande härefter de yttranden som avgivits av organisationer, vilka såvitt nu är i fråga få anses företräda den köpande allmänhetens intressen, godtagas i dessa genomgående den av de sakkunniga rekommenderade lös ningen av förevarande problem även om man på flera håll med beklagande funnit att de synpunkter, som angivits i direktiven för de sakkunniga, blott i ringa mån kunnat tillgodoses. Landsorganisationen framhåller att det ur samhällets synpunkt är av största betydelse att det arbetskraftstillskott, som representeras av de för värvsarbetande husmödrarna, finnes och om möjligt utökas samt att allt bör göras för att undanröja de svårigheter, som de dubbla arbetsuppgif terna medföra för denna kategori. En åtgärd av stor vikt i detta hänse ende vore att utsträcka tiden för affärernas öppethållande viss eller vissa kvällar i veckan. Landsorganisationen fortsätter: Önskemålen beträffande tiderna för öppethållande och förläggningen å olika veckodagar torde variera å olika orter och inom olika branscher. Sär skilt har gjorts gällande att affärstiden på fredagar borde utsträckas, å större orter, exempelvis Stockholm, till kl. 20, varvid som motivering an förts, att för den industriarbetande befolkningen avlöningsdagen i allmän het infaller å fredagen. Denna dag lämpar sig sålunda av nu nämnd anled ning bäst såsom inköpsdag; härtill kan läggas, att de förvärvsarbetande kvinnorna därigenom få lördagseftermiddagen frilagd för andra göromål av betydelse för familjens behov under veckohelgen. Vidare bör här framhål
Kungl. May.ts proposition nr 248.
las att en sålunda utsträckt tid också ger större möjligheter till omtanke vid inköp av speciellt sådana varor såsom kläder, skodon, möbler in. in. En förlängning av affärstiden å fredagar måste självfallet för de affarsanställda medföra kompensation genom en motsvarande ledighet å annan dag. Hur detta praktiskt skall ordnas är en uppgift, vars lösning bor an komma på de inom handeln verksamma organisationerna. Såvitt landsorga nisationen har kunnat finna, erfordras för tillgodoseende av de ovan an förda synpunkterna icke någon lagändring. Landsorganisationen understryker också vad de sakkunniga anföit rö rande nödvändigheten av att det för familjer med barn ordnades med en tillfredsställande mjölkdistribution samt anser vidare att varudistributionen borde kunna underlättas genom en uppdelning av inköpen. Med en brett upplagd propaganda borde man kunna förmå de icke förvärvsarbe tande konsumenterna att förlägga sina inköp till dagens tidigare timmar, varigenom de förvärvsarbetande bereddes möjlighet att med mindre tids förlust göra sina inköp. Svenska arbetsgivareföreningen anser det kunna fordras att butikerna åtminstone någon kväll i veckan ha öppet å sådana tider, då de förvärvsarbetande kvinnorna som regel äro lediga från arbete. Då en lagstadgad skyldighet för butikernas innehavare att hålla sina butiker öppna vissa tider icke torde kunna förordas, vore emellertid den av de sakkunniga för ordade utvägen med lokala förhandlingar mellan de berörda parterna den enda möjliga. Även Tjänstemännens centralorganisation understryker beho vet av utsträckt öppethållande någon eller några kvällar i veckan samt vik ten av att lokala förhandlingar härom snarast komma till stånd. Av de i ärendet hörda kvinnoorganisationerna uttrycka Sveriges hus modersföreningars riksförbund och Fredrika Bremer-förbundet sin upp skattning av den grundliga utredning, som de sakkunniga framlagt, och av den positiva inställning till en förbättrad varudistribution som betänkandet innehåller. Även om de vägar som där förordats icke kunnat komma till direkt uttryck i lagbestämmelserna, vågade förbunden dock hoppas att de skulle underlätta de kommande förhandlingarna mellan konsumenterna och handelns representanter och resultera i ett tillmötesgående av allmän hetens berättigade önskemål under behörigt hänsynstagande till köpman nens och de affärsanställdas intressen. Sveriges socialdemokratiska kvinno förbund anser att förslaget i stort sett är bra. De möjligheter lagen ger till ökat öppethållande av butikerna böra enligt förbundets mening utnytt jas genom frivilliga lokala överenskommelser. Yrkeskvinnors samarbetsförbund — enligt egen uppgift representerande omkring 50 000 förvärvsarbetande kvinnor — framhåller, att den i lagen angivna ramen, kl. 8—19, för butikernas öppethållande torde för landet i dess helhet uppfylla konsumenternas krav på tillräcklig affärstid, samt anför vidare bl. a. följande: Med den faktiskt tillämpade affärstiden uppstår dock, särskilt i större tätorter, för de förvärvsarbetande kvinnornas del stora svårigheter att med-
60 Kungl. Maj:ts proposition nr 248.
hinna inköpen av nödvändiga konsumtionsvaror såsom livsmedel, skor, klä der etc. Yrkeskvinnorna synas därför vara överens om att ett utsträckt öppethållande en eller ett par kvällar i veckan är nödvändigt. Vi anse även, att en sådan anordning skulle vara till fördel för manliga förvärvsarbe tande, som många gånger kunna ha svårt att medhinna inköp av kläder, böcker, möbler in. in. De kommunala myndigheterna ha enligt förbundets mening vid beslut i dessa frågor icke tagit tillbörlig hänsyn till allmänhe tens och då främst de förvärvsarbetande kvinnornas rimliga krav. För bundet hävdar, att en sådan utsträckning skulle kunna komma till stånd utan att bli betungande för de butiksanställdas del och rekommenderar, att lokala förhandlingar upptagas i denna fråga.------------- Bland övriga förslag för underlättande av inköpen anse vi följande väl värda att prövas i större utsträckning: Beställningssedlar, fack för av hämtning av beställda varor, orderuppsamlingscentraler, butiker med brett upplagt varusortiment, självbetjäningsbutiker. Dessa senare bygga ju för övrigt på en rik sortering av varor. Även om man icke har möjligheter att låta kunderna betjäna sig själva, är det emellertid en mycket stor hjälp att kunna handla varor av olika slag inom samma butik och av samma biträde. I fråga om mjölkbutikerna anser förbundet det önskvärt, att allmän heten under den varma årstiden kan erhålla färsk mjölk även på sönda garna. Här skulle enligt vår mening en jourtjänst med fördel kunna prö vas, dessa söndagsköp beröra ju endast en begränsad del av konsumen terna, nämligen de som icke ha tillräckligt goda förvaringsutrymmen. För framtiden skulle man även kunna tänka sig denna fråga löst genom att man får fram goda mjölkkonserver till låga priser.
Liknande synpunkter framkomma i det yttrande som avgivits av folk partiets kvinnoförbund. Högerns centrala kvinnoråd konstaterar med beklagande att de sakkun niga funnit att förutsättningar f. n. saknas för genomförandet av ett jour system för butikerna samt uttrycker den förhoppningen, att butiksinnehavarna inom en icke alltför avlägsen framtid genom förbättrade förhållan den på arbetsmarknaden och genom bättre varutillgång skola kunna ut nyttja de möjligheter till förskjutningar beträffande öppnings- och stäng ningstider, som lagen rymmer i sin nuvarande utformning. k öreningen socialarbetare inom industri- och affärsvärld anser det utan tvivel behövligt att affärernas öppethållande mera än hittills anpassas efter de förvärvsarbetande konsumenternas tider. Synnerligen önskvärt vore att åtminstone mjölkbutikerna öppnades kl. 7.30, och tacknämligt vore om samtliga affärer kunde hålla längre öppet någon dag i veckan. Särskilt vid inköp av kläder, skor o. d. behövde köparen längre tid vid valet av vara. Med nuvarande stängningstider tvingades många att göra dylika inköp i all hast till förfång för såväl ekonomien som andra praktiska förhållan den och icke minst till skada för individens trivsel. Vad särskilt landsbygden angår uttalar Svenska landskommunernas för bund att syftet med utredningen på väsentliga punkter förfelats. I varje tall vore föga vunnet om de sakkunnigas förslag lagfästes.
Kungl. Ma]:ts proposition nr 2'nS. 61
De remissorgan, som företräda detaljhandelns och de affärsanställdas in tressen, ha inga principiella erinringar att göra mot de sakkunnigas förslag. Sveriges köpmannaförbund förklarar att det jämte anslutna bransch organisationer kommer att intensifiera sin upplysningsverksamhet för att förmå de hemarbetande husmödrarna att göra sina inköp på annan tid än under de sista affärstimmarna på dagen och att söka få till stånd en spridning av inköpen på de olika veckodagarna. Förbundet erinrar vidare om att köpmännen ägnat och ägnar de sakkunnigas övriga uppslag att minska allmänhetens inköpssvårigheter stor uppmärksamhet, varför re sultat i dessa hänseenden kunde förväntas i allt större omfattning. Ytter ligare framhåller förbundet: Att köpmännen och deras organisationer äro angelägna alt tillämpa i förhållande till allmänhetens inköpsbehov rätt avpassade öppethållningstider är uppenbart och har vidare bekräftats genom de till förbundet in komna yttrandena. Förbundet kan dock icke befria sig från den uppfatt ningen att de från allmänheten påtalade inköpssvårigheterna blivit i viss män överdrivna. Detta har också till viss del bekräftats genom de i ären det företagna statistiska undersökningarna. Tilläggas kan att från allmän hetens sida några erinringar merendels icke anförts, då frågan gällt en avkortning av butikstiden genom ett kommunalt beslut eller genom frivil liga överenskommelser affärsidkarna emellan. Förbundet vill därför under stryka det angelägna i att kommunala beslut om längre öppethållningstider tillkomma först efter det att behovet av längre öppethållande kom mit att framstå som uppenbart, så att affärsidkarna icke genom obehöv ligt öppethållande åsamkas onödiga och varufördyrande kostnader.
Sveriges speceri- och lanthandlareförbund förklarar sig berett att rekom mendera sina distrikts- och lokalorganisationer att genom förhandlingar mellan representanter för köpmännen, de affärsanställda och allmänheten medverka till att frågan om ett öppethållande av speceri- och livsmedels butikerna under fredagar till kl. It) ingående prövas på de platsei däi in tresse finnes för en sådan anordning. Handelns arbetsgivareorganisation yttrar: Vid de snart sagt dagligen förekommande kollektivavtalsförhandlingarna för våra delägare över hela landet ha vi gjort den erfarenheten, att gäl lande lag i stort sett fungerar tillfredsställande och att de i direktiven an tydda jämkningarna i affärstiden skulle vålla olägenheter i olika hänse enden. Eu förlängning av affärstiden lär i nuvarande läge med knapphet på arbetskraft och varor knappast leda till åsyftat resultat och, där den kan genomföras, medföra en icke önskvärd fördyring av distributionen. Tanken att lagstiftningsvägen åstadkomma ett system med jourtjänst mel lan affärerna eller längre öppethållande vissa dagar i veckan med motsva rande förkortning andra dagar ha de sakkunniga enligt vår mening på goda grunder avvisat. I den mån jämkningar i butikstiden i angiven rikt ning på sina håll skulle med hänsyn till allmänhetens intresse vara av behovet påkallade och utan olägenhet för handeln kunna genomföras, sy
62 Kungl. Maj.ts proposition nr 2h8.
nes det böra ankomma på arbetsmarknadens parter att genom överens kommelser få en lämplig ordning till stånd. Kooperativa förbundet framhåller att vid bedömning av allmänhetens inköpsmöjligheter borde uppmärksammas, att köparna nu ofta vore tving ade besöka två till tre butiker för att ombesörja inköpen av sina livsmedel. Orsaken härtill vore de gällande hälsovårdsbestämmelserna, där förbud meddelas emot att saluföra speceri-, kött- och charkuterivaror samt bröd och mjölk i samma lokal. Utan tvivel skulle inköpsmöjligheterna under lättas högst betydligt om man i hälsovårdsbestämmelserna kunde finna en form för begränsning eller slopande av dessa förbud. Beträffande mjöl ken torde dock, med hänsyn till denna varas särskilda karaktär, förbudets upphävande endast böra avse mjölk i slutna kärl. Förbundet fortsätter: Inom konsumentkooperationen har frågan om självbetjäningsbutiker kommit i förgrunden när det gäller åtgärder för att nedbringa kundernas väntetid. Erfarenheterna från det fåtal självbetjäningsbutiker, som hittills öppnats av konsumtionsföreningarna, talar för att kundens tid för inköp av livsmedel i en sådan butik är betydligt kortare än i en vanlig butik. Det synes styrelsen angeläget framhålla detta, därför att även väntetiden i bu tikerna har stor betydelse för de förvärvsarbetande husmödrarnas möjlig heter att hinna med inköpen efter arbetets slut. Svenska handelsarbetareförbundet uttalar att förbundet i sin verksamhet ofta kommit i beröring med butikstängningslagen samt anser det oriktigt att hänföra lagen under beteckningen Krångel-Sverige. Lagen inginge så som en del i den sociala skyddslagstiftning, som berörde de anställda, och en revision av lagstiftningen syntes icke påkallad. En utsträckt tid för öppethållande medförde icke blott ökade löneutgifter för affärsmännen utan även större kostnader för det allmänna. Det kunde icke stå i överens stämmelse med bemödandena att nedbringa distributionskostnaderna, om åtgärder vidtoges som ofelbart ledde till kostnadsökningar. Förbundet vore ej heller övertygat om att ett sakligt motiverat behov förelåge av utsträckt affärstid någon eller några dagar i veckan. Frågan om mjölkdistributionen har särskilt behandlats i ett par remissyttranden tillhörande den kategori varom nu är fråga. Sålunda förklarar sig Sveriges speceri- och lanthandlarförbund villigt söka med verka till att förbundets mjölkförsäljande medlemmar ingående skola pröva de åtgärder som de sakkunniga ansett önskvärda för att tillgodose allmän hetens behov av färsk mjölk på söndagarna. Sveriges konditorförening framhåller att vad de sakkunniga anfört rö rande konditoriernas villighet att sälja flaskmjölk på söndagarna erhållit ett något för positivt uttryck i betänkandet. De större konditorierna torde icke vara intresserade härav liksom givetvis ej heller de konditorier som eljest hade stängt på söndagarna. Föreningen hade emellertid intet att er inra mot att övriga konditorier intresserades för att på sommarsöndagarna tillhandahålla flaskmjölk.
Kungl. Maj.ts proposition nr 248. 63
Svenska mejeriernas riksförening u. p. a. anser att de sakkunniga i väsentlig mån överdrivit de svårigheter, som mjölkaffärernas söndagsstängning skulle medföra för allmänheten. I varje fall hade man anledning att fråga sig om icke, där svårigheter uppkommit, dessa som regel bott nade i bristande omtanke. En generell höjning av mjölkpriset borde icke komma i fråga för att få till stånd mjölkförsäljning på söndagar. Och skulle en förhöjning av priset för den mjölk, som säljes på söndagarna, anses böra genomföras, ansåge sig riksföreningen ha anledning framhålla att — om förhöjningen skulle motsvara de ökade kostnader i form av per sonallöner in. in., som härför bli påkallade — det torde kunna befaras, att mjölkpriset måste väsentligt höjas. Vad nu sagts torde ha avseende jämväl å de sakkunnigas tankegång, att söndagsför sälj ningen av mjölk skulle omhändertagas av konditorier. För att dessa skulle kunna täcka de med denna försäljning förbundna kostnaderna, torde de skäligen böra er hålla en förhöjd vinstmarginal med motsvarande ökat mjölkpris som följd. Härtill komme, att om mejerierna skulle utdistribuera mjölken till dessa konditorier, mejeriernas distributionskostnader skulle stiga. Under alla för hållanden skulle en söndagsför sälj ning genom konditorierna medföra ett väsentligt ökat mjölkpris för allmänheten. — Förslaget om en upplysningskampanj rörande bästa sättet att förvara mjölken i hemmen syntes riksföreningen vara värt att beaktas. Därest genom det allmännas försorg medel ställdes till förfogande för åtgärderna, vore riksföreningen villig att omhänderha kampanjen. Vad härefter angår det med den vanliga affärstiden sammanhängande spörsmålet om kommunernas rätt att besluta om avvikelser från den legala affärstiden anses i det alldeles övervägande an talet remissyttranden att den nuvarande rätten i detta hänseende bör bi behållas oförändrad. Det framhålles att denna kommunernas rätt är av stort värde, då man därigenom har möjlighet att anpassa hutikstiderna efter de särskilda förhållandena inom olika delar av landet. Genom ett kommunalt beslut om affärstidens längd kunde vidare förhindras upp komsten av en osund konkurrens, som i längden ginge ut övei allmän heten. Ett borttagande av rätten till kommunala avvikelser betecknas vidare såsom ett onödigt ingrepp i den kommunala självstyrelsen och an ses leda till en icke önskvärd centraldirigering. Dessutom framhålles att det icke med fog kunde befaras att kommun skulle komma alt åsidosätta något allmänhetens eller företagarnas intresse eller eljest ingripa på olämp ligt sätt. Erfarenheterna från kommunernas medverkan vore enbart goda. Socialstyrelsen, tre reservanter inom arbetsrådet, handelskammaren i Gävle, länsstyrelsen i Kristianstads län. Svenska arbetsgivareföreningen, Yrkeskvinnors samarbetsförlnind och Föreningen socialarbetare inom in dustri- och affärsvärld anse icke att nuvarande bestämmelser på detta om råde äro tillfredsställande.
64 Kungl. Maj:ts proposition nr 248.
Socialstyrelsen framhåller att, då butikstiderna i huvudsak fastställ des genom förhandlingar mellan butiksägarna inbördes och mellan dem och de anställdas organisationer, det icke torde vara erforderligt med sär skilda kommunala bestämmelser, som växlade från ort till ort. Handelskammaren i Gävle anser det oegentligt att lagen icke göres en hetlig för hela landet. Det kunde icke anses lämpligt att olika bestämmel ser gällde i kommuner, som gränsade till varandra. Reservanterna inom arbetsrådet anföra bl. a. följande: Det är av synnerlig vikt att lagen icke lägger hinder i vägen för affärs männen att förlägga affärstiden på ett rationellt sätt: genom överenskom melser om jourtjänst, om senare stängning vissa dagar i veckan, om längre öppethållande för vissa slag av butiker o. s. v. Ett sådant hinder kan ligga däri, att genom kommunalt beslut bestämmes en förkortning av affärstiden, som försvårar eller omöjliggör ett lämpligt system för öppethållandet. Na turligtvis kunna förhållandena vara sådana, att det kommunala beslutet innebär ett fastställande av en butikstid, som ur olika synpunkter är skä ligt avpassad, men risk föreligger att beslutet dikteras av intressen, som äro allmänheten ovidkommande, och att denna därför får sitta emellan. Gentemot den nära till hands liggande invändningen att allmänheten har möjlighet att genom uttalande av husmodersorganisationer etc. framlägga sina synpunkter, innan kommunalt beslut fattas, må framhållas att all mänhetens inverkan på innehållet i ett sådant beslut i praktiken lär vara ganska ringa. Under alla omständigheter måste ett genom kommunalt be slut infört system för öppethållande bli stelt och schematiskt och svårligen kunna ge möjlighet till en smidig anpassning med jourtjänst och därmed jämförliga åtgärder till allmänhetens gagn. Enligt vår mening bör därför gällande regel om rätt för kommun att be stämma om förkortad affärstid icke inflyta i den nya lagen. Däremot lig ger det givetvis helt i linje med vår uppfattning, att man bibehåller bestäm melsen att kommunalt besluta om annan förläggning av affärstiden.
Länsstyrelsen i Kristianstads län, Yrkeskvinnors samarbetsförbund samt Föreningen socialarbetare inom industri- och affärsvärld framföra liknande synpunkter. Svenska arbetsgivareföreningen anser den kommunala bestämmanderät ten böra begränsas åtminstone så att kommunerna icke skola kunna före skriva tidigare stängningstid än kl. 19. Det kunde ifrågasättas om kom munerna borde ha möjlighet att förhindra att butikerna åtminstone en gång i veckan hölle öppet till kl. 20.
Förslaget att fotografiateljé skall äga att utan särskilt tillstånd hålla öppet två timmar på sön- eller helgdag har tillstyrkts i samtliga re missyttranden utom i det som avgivits av Svenska fotografernas förbund. Förbundet uttalar att det stora flertalet av förbundets medlemmar önskade att fotografiateljéerna hölles stängda sön- eller helgdagar. Den föreslagna bestämmelsen torde komma att verka hämmande på förbundets strävanden att bereda yrkesfotograferna söndagsvila, i det att några komme att tolka
Kungl. Maj.ts proposition nr 248. 65
bestämmelsen så att fotografiateljéerna borde hållas öppna även sön- eller helgdagar. Förbundet yrkade att gällande lag på denna punkt bibehölles oförändrad. Arbetsrådet och länsstyrelsen i Kalmar län anse att öppethållande ej bör få äga rum under tid för högmässogudstjänst. Länsstyrelsen i Kristian stads län föreslår att anmälan till polismyndigheten skall ske angående den tid, när öppethållande skall ske. Enligt länsstyrelsen skulle det eljest — då ateljéinnehavaren själv får välja tiden för öppethållandet — bli svårt att kontrollera huruvida han överskrede den angivna tidsbegränsningen.
Den rätt att hålla öppet sön- eller helgdagar, som de sakkunniga före slagit beträffande fotografiateljéer, bör enligt arbetsrådet gälla även blomsteraffärerna och de s. k. kombinerade blomsteroch fruktaffärerna. Departementschefen. Den gällande butikstängningslagen — liksom dess föregångare —■ angiver endast en yttre ram beträffande tiden för butiker nas öppethållande; lagen medför ingen skyldighet för affärsidkarna att hålla öppet någon viss tid av dygnet. Jag har redan tidigare uttalat såsom min mening att lagen även i fortsättningen bör bibehålla sin nuvarande karaktär. I fråga om öppningstiden gäller nu som huvudregel att affärerna icke få öppna före kl. 8 på vardagarna. Mjölkbutiker, bagerier och konditorier få dock öppna en halv timme tidigare eller kl. 7.30. Den allmänna stäng ningstiden är i lagen bestämd till kl. 19. Under tiden den 10—23 december få dock affärerna hålla öppet en timme längre, dvs. till kl. 20. På sön dagarna skola affärerna vara stängda. Härifrån gäller det undantaget att nyssnämnda slag av butiker ävensom vissa frukt- och blomsteraffärer få hållas öppna kl. 8—10. Den i lagen angivna tiden för butikernas öppethållande motsvarar icke den faktiskt tillämpade affärstiden. Sedan åtskilliga år tillbaka har inom detaljhandeln gjort sig gällande en allmän tendens att förkorta affärstiden. Så har skett icke blott genom att öppningstiden flyttats fram och stäng ningstiden tillbaka utan även genom att affärerna hålla stängt någon timme vid lunch- eller middagstid. Den vanligaste öppningstiden torde numera vara kl. 9. Senare stängning än kl. 18 torde knappast förekomma för buti ker i allmänhet. I stället stängas affärerna stundom tidigare, särskilt på lördagar och under sommarmånaderna. Den minskning av tiden för affä rernas öppethållande som sålunda ägt rum grundas i många fall på över enskommelser mellan handelns och de anställdas organisationer. Stundom beror den emellertid på att vederbörande kommun utnyttjat den rätt att besluta om avvikelser från den vanliga affärstiden som lagen erbjuder. Det sistnämnda är fallet bl. a. beträffande Stockholms stad. Det torde vara ofrånkomligt att de förkortade affärstiderna måste göra 5 —Bihang till riksdagens protokoll 1948. I sand. Nr 248.
66 Kungl. Maj.ts proposition nr 2i8.
det svårt åtminstone för vissa delar av allmänheten att företaga erforder liga inköp och att ägna tillräcklig tid och omsorg åt inköpen. Jag syftar då närmast på de förvärvsarbetande husmödrarna. Det var med hänsyn härtill, som de sakkunniga fingo i uppdrag att särskilt uppmärksamma denna yrkeskategoris inköpssvårigheter. I direktiven för de sakkunniga antydde jag vissa vägar, som kunde tänkas leda till en mera tillfredsstäl lande ordning härvidlag än den nuvarande. Jag ifrågasatte sålunda om icke den vanliga dagliga affärstiden skulle kunna bestämmas till visst antal timmar, som skulle fritt få utläggas inom en i lagen angiven, ej alltför snäv intervall. En annan möjlighet vore enligt min mening att affä rerna finge hålla öppet någon eller några kvällar i veckan, givetvis med kompensation för de anställda i form av ledighet på annan tid. Jag pe kade också på möjligheten att införa ett joursystem, motsvarande det av apoteken praktiserade. De sakkunniga — bland vilka märkas representanter för såväl den kö pande allmänheten som affärsmännen och de anställda — ha efter över vägande av olika tänkbara möjligheter att lätta de existerande inköpssvårigheterna stannat för att icke föreslå någon ändring av gällande huvud regler vare sig i fråga om den vanliga affärstiden och dess förläggning eller beträffande kommuns rätt att besluta om avvikelse härifrån. Enligt de sak kunnigas mening bör det emellertid vara möjligt att genom förhandlingar mellan representanter för samtliga berörda intressen, dvs. allmänheten, köp männen och de anställda, på frivillighetens väg nå fram till de mera till fredsställande affärstider, som f. n. äro praktiskt genomförbara. Därvid anse de sakkunniga det särskilt angeläget att mjölkförsäljningen ordnas på ett för allmänheten — främst barnfamiljerna — godtagbart sätt. De sakkunniga ha också hänvisat till vissa åtgärder utom butikstängningslagens område, genom vilka varudistributionen skulle underlättas och be hovet av andra hutikstider än de nuvarande minskas, bl. a. åtgärder som skulle göra belastningen på affärerna mer jämnt fördelad ej blott på de olika timmarna av dagen utan även på veckans olika dagar. De sakkunnigas förslag att bibehålla det nuvarande systemet för affärs tidens reglering har godtagits i det stora flertalet remissyttranden. Likaså ha de medel att underlätta allmänhetens varuinköp, som anvisats av de sakkunniga, genomgående ansetts vara de enda framkomliga vägarna att komma till rätta med ifrågavarande problem. Bland dem som ställt sig på samma ståndpunkt som de sakkunniga märkas de kvinnoorganisationer som hörts i ärendet. I det läge, vari detta spörsmål sålunda befinner sig, anser jag mig böra följa de sakkunnigas förslag att bibehålla de nuvarande huvudreglerna an gående tiden för affärernas öppethållande. Jag tager därvid fasta på att man från köpmannahåll förklarat sig villig att medverka vid sådana för handlingar, som förordats av de sakkunniga, och jag vill understryka hur
Kungl. Maj.ts proposition nr 2't8. 67
angeläget det är att dylika förhandlingar komma till stånd och att de leda till ett för allmänheten positivt resultat. Även de övriga möjligheter, som av de sakkunniga anvisats i syfte att allmänheten skall få lättare att hinna med att göra erforderliga inköp, anser jag böra prövas. Av den utredning som företagits i ärendet framgår att från allmänhetens sida ett starkt intresse finnes för genomförande av det i direktiven för de sakkunniga framförda uppslaget med utsträckt öppethållande någon eller några kvällar i veckan. Jag vill erinra om att enligt socialstyrelsens opi nionsundersökning bland arbeterskor och kvinnlig förvaltningspersonal ungefär 45 procent funnit senare öppethållande en kväll i veckan — då närmast fredagskvällen — innebära stora eller ganska stora fördelar för dem. I motsats till de sakkunniga finner jag det lämpligt att det i lag texten markeras hur önskvärt det är att allmänhetens inköpsmöjligheter tillgodoses genom att affärstiden åtminstone en dag i veckan utsträckes längre än övriga dagar. Detta synes mig lämpligen kunna ske genom att kommunernas rätt att förkorta affärstiden inskränkes såtillvida att det alltid skall stå affärsinnehavare fritt att hålla öppet till kl. 19 en dag i veckan. Någon ytterligare inskränkning i kommunernas bestämmanderätt beträffande den vanliga affärstiden anser jag mig ej böra förorda. De sakkunniga ha funnit att fotografiateljé skall få rätt att, utan sär skilt tillstånd enligt 11 §, hålla öppet två timmar på sön- och helgdag. Jag delar de sakkunnigas uppfattning att en individuell prövning icke är er forderlig i detta fall. Under tiden för högmässogudstjänst synes dock även dessa ateljéer ej få vara öppna. Någon anmälningsskyldighet angående tiden för öppethållandet finner jag ej påkallad. Arbetsrådet har ansett att även blomsteraffärer och s. k. kombinerade blomster- och fruktaffärer skola, utöver vad nu gäller, utan tillstånd få hållas öppna på sön- och helgdagar. Med hänsyn till den utformning av reglerna om handel å utsträckt affärstid, som jag i nästföljande avsnitt ämnar förorda, synes någon ändring på denna punkt dock ej böra ske.
Utsträckt affärstid.
De sakkunniga. Grunderna för butikstängningslagen tala enligt de sak kunnigas uppfattning för att försiktighet bör iakttagas vid beredande av möjlighet för affärsidkare att hålla öppet eller eljest idka försäljning under annan tid än den i allmänhet medgivna. Lagen skulle nämligen motarbeta sin egen uppgift att garantera affärsidkarna och deras familjer eu rimlig fritid samt att förhindra osund konkurrens, därest lagen i större utsträck ning gåve möjlighet till förlängt öppethållande. Vad särskilt anginge kiosk handeln tillkomme härjämte att det icke syntes de sakkunniga lämpligt, att varudistrihutionen i större utsträckning överflyttas till mera primitiva försäljningsformer eller försäljningsställen, vilka ofta icke uppfylla nu
68 Kungl. Maj:ts proposition nr 248.
tidens krav i sanitärt hänseende, och icke heller erbjuda tillfredsställande arbetsförhållanden för den där sysselsatta personalen. De sakkunniga ha därför ansett sig böra intaga en restriktiv ståndpunkt i detta hänseende.
Handeln med tobaksvaror på utsträckt tid har av de sak kunniga ägnats särskild uppmärksamhet. De sakkunniga framhålla, att denna fråga nära sammanhänger med de särskilda bestämmelser, som gälla för tobakshandeln överhuvud, samt anföra härom: Lagen den It juni 1943 angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror, vilken trädde i kraft den 1 juli 1943, gav helt nya direktiv till tobaksmonopolets utövare med avseende å handhavandet av tobaksdistributionen. Visserligen innefattar 1943 års lag icke något fullständigt koncessionssystem för tobaksdetaljhandeln, men stadgandet i 1914 års monopollag att »handeln med tobaksvaror är fri» uteslöts avsiktligt ur 1943 års lag. I stället ålägger lagen monopolets utövare — aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet — att söka anpassa försäljningsställenas antal med hän syn till möjligheten för de återförsäljare, vilkas rörelse företrädesvis om fattar försäljning av tobaksvaror — d. v. s. de så kallade specialtobaks handlarna — att uppnå skälig omsättning, i den mån så kan ske utan åsidosättande av allmänhetens och monopolbolagets intressen. Såsom ett ut redande och rådgivande organ för handläggningen av bland annat de frå gor, som uppkomma vid tillämpningen av angivna direktiv för distributio nen av tobaksvaror, har statens tobaksnämnd inrättats. Nämnden består av sju ledamöter, av vilka tre — ordförande, vice ordförande och ytterli gare en ledamot — utses av Kungl. Maj :t, två av monopolbolaget och två av kommerskollegium. Sistnämnda två ledamöter skola utses hland personer, vilka företräda de enskilda återförsäljarnas intressen. Yttranden i före kommande ärenden infordras av nämnden antingen från föreståndaren för något av monopolbolagets kontor i olika delar av landet eller ock från en särskild tjänsteman hos monopolbolaget, som helt ställts till nämndens för fogande för att utreda nyetablerings- och övriga distributionsfrågor. Inom nämnden har utsetts ett arbetsutskott, som även brukar företaga besiktning på platsen före slutbehandlingen av sådana ärenden, som förefalla tvek samma eller mera betydelsefulla. I anslutning till ovannämnda stadgande i monopollagen stadgas i Kungl. Maj:ts instruktion för nämnden, att denna i fråga om beviljande av rätt till inköp mot rabatt hos monopolets utövare för bedrivande av detaljhandel med tobaksvaror i stad eller stadsliknande samhälle skall verka för att all varsamhet, som är förenlig med allmän hetens berättigade anspråk på bekväm tillgång till tobaksvaror och mono polets utövares intressen, iakttages samt att dylik rätt företrädesvis bevil jas personer med kännedom om tobakshandeln eller med annan af färs kunskap. 1943 års bestämmelser angående detaljhandeln med tobaksvaror tillkoinmo efter mycket ingående överväganden. De grunda sig på såväl sociala som statsfinansiella skäl. Tobaksdetaljhandeln hade splittrats på ett allt för stort antal enheter, med påföljd att årsomsättningen i tobaksaffärerna på många håll blivit högst otillfredsställande. Oaktat monopolbolaget i återförsälj arrabatter utbetalade mycket betydande belopp — både absolut och i relation till bolagets totala omkostnader — befunno sig ett stort antal tobakshandlare i landet i prekära ekonomiska omständigheter. Ideligen
Kungl. Maj.ts proposition nr 248. 69
framfördes på grund härav klagomål till såväl monopolbolaget som Kungl. Maj :t. Förhållandena föranledde jämväl åtskilliga motioner i riksdagen. Verkställda utredningar ansågos giva vid handen, att klagomålen icke sak nade grund, och då all tillverkning av tobaksvaror i riket monopoliserats, ansågos statsmakterna även ha visst ansvar för utvecklingen av detaljhan deln med dessa varor. Den rationalisering av tobaksdetaljhandeln, som 1943 års lagstiftning åsyftade, söker statens tobaksnämnd i samverkan med monopolbolaget för verkliga på i huvudsak tre sätt. I enlighet med förut angivna direktiv ut övas sålunda en nyetableringskontroll i syfte att förhindra tillkomsten av nya, ur distributionssynpunkt överflödiga försäljningsställen. I enlighet med av Kungl. Maj :t och riksdagen uttalade önskemål ha vidare de tobaks handlare, vilka inneha icke bärkraftiga affärer, erbjudits att nedlägga dessa mot livränta eller engångsersättning från monopolbolaget. Hittills ha en ligt uppgift från tobaksnämnden 132 affärer nedlagts. Därvid ha till 84 personer utgivits tillhopa 256 300 kronor i engångsersättningar. Vidare har monopolbolaget, i samband med beslut att i 48 fall utgiva livräntor, till pensionsstyrelsen inbetalt 190 600 kronor för inköp av livräntor, varjämte bolaget självt utanordnat vissa livräntebelopp, vilka för år 1947 beräknas uppgå till sammanlagt omkring 28 000 kronor. — Inlösningsförfarandet pågår alltjämt. — Den tredje, icke minst betydelsefulla rationaliseringsmetoden är utflyttning av ogynnsamt belägna specialtobaksaffärer till nybebyggda områden inom samma ort.
Enligt butikstängningslagen äger länsstyrelsen meddela tillstånd till han del med tobaksvaror på utsträckt tid i tre fall, nämligen i s. k. trafikkiosker [11 § 3 mom. 4)], i samband med nöjestillställningar o. d. [11 § 3 mom. 3)] samt i speciella undantagsfall, »då synnerliga skäl därtill äro» [11 § 3 mom. 7)]. Med stöd av sistnämnda stadgande har tobaksförsälj ning utom vanlig affärstid medgivits på grund av ömmande omständigheter hos sö kanden, exempelvis om denne på grund av sjukdom eller lyte icke kan för sörja sig och sin familj på annat sätt än genom kioskbandel och vederbö rande befunnits vara i behov av det inkomsttillskott, som tobaksförsäljningen medför. »Synnerliga skäl» lia även i vissa fall ansetts föreligga med hänsyn till den konsumerande allmänhetens intresse av tillgång till tobaksvaror på viss plats utom vanlig affärstid. Med stöd av 11 § 3 mom. 7) beviljas också tillstånd till handel under utsträckt tid med de i 3 mom. 1) nämnda varuslagen med rätt för vederbörande att dessutom försälja tobaks varor under vanlig affärstid, s. k. delade tillstånd. En dylik kombination kan nämligen icke medgivas med stöd av punkt 1), enär där förutsättes att icke andra varuslag än de i sistnämnda punkt uppräknade salubållas under den vanliga affärstiden. Det kan tilläggas att tobaksmonopolets utövare icke anser sig böra vägra inköpsrätt åt dem, som genom lagakraftägande beslut erhållit tillstånd en ligt 11 § butikstängningslagen till försäljning av tobak. Av det anförda framgår att tobakshandeln under och utom vanlig affärs tid f. n. icke regleras eller enhetliga linjer. Detta är enligt de sakkunnigas
70 Kungl. Maj.ts proposition nr 248.
mening icke tillfredsställande. De sakkunniga anse, att så länge den av Kungl. Maj :t och riksdagen beslutade regleringen av tobakshandeln är i kraft, dess principer böra bli likartat gällande för hela branschen. De sak kunniga uttala vidare: Då regleringen för den handel med tobak, som endast äger rum på van lig affärstid, innebär en tämligen restriktiv nyetableringskontroll (på lik nande sätt för övrigt som inom många andra branscher genomförts genom enskilda överenskommelser), kan det icke vara rimligt och rättvist, om en väsentlig del av tobakshandeln regleras efter mera liberala riktlinjer. De sakkunniga äro på det klara med att allmänhetens behov av tillgång till tobaksvaror bör i den omfattning, som kan anses skälig, tillgodoses, men denna synpunkt bör beaktas i lika mån inom båda de sektorer av tobaks handeln, som nu i viss mån ställts emot varandra. I enlighet med det anförda föreslå de sakkunniga att ärenden angående försäljning av tobaksvaror utbrytas ur butikstängningslagen och handläg gas i samma ordning som övriga tobaksförsäljningsfrågor. Enligt förslaget skall alltså den, som av länsstyrelsen erhållit medgivande att sälja vissa s. k. fritidsvaror under utsträckt affärstid, äga sälja även tobaksvaror under förutsättning att han av tobaksmonopolet antagits såsom återförsäljare av dylika varor. Därvid skall tobaksmonopolet i den utsträckning monopol lagstiftningen föreskriver samråda med tobaksnämnden. Vad sålunda före slagits ha de sakkunniga ansett böra komma till uttryck i butikstängnings lagen på så sätt att tobaksvaror icke särskilt nämnas i det sortiment, som uppräknas i 11 § butikstängningslagen. I stället föreslås ett nytt stycke i 11 § 3 mom. av innehåll, att den, som enligt vissa angivna punkter i mo mentet, motsvarande punkterna 1)—4) och 6) i nuvarande lag, erhållit medgivande till försäljning av vissa varor under utsträckt affärstid och som av den i lagen den 11 juni 1943 angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror omförmälda monopolutövaren antagits såsom återförsäljare av tobaksvaror, jämväl skall i den omfattning och på de vill kor, som av monopolutövaren bestämts, äga försälja dylika varor. I an slutning härtill föreslås slutligen, att bestämmelserna i 11 § 1 mom. och 18 § butikstängningslagen angående remiss till statens tobaksnämnd av ansökningar om tillstånd till handel å utsträckt affärstid samt angående besvärsrätt för nämnden skola utgå. Beträffande rätten att anföra besvär i ärenden angående antagande av återförsäljare för tobaksvaror anföra de sakkunniga: Det kan visserligen sägas, att då klagan för närvarande icke kan föras över monopolbolagets beslut att bevilja eller vägra en person inköpsrättigheter för försäljning av tobaksvaror från butik, som hålles öppen allenast under vanlig affärstid, det icke skulle föreligga behov av besvärsrätt i ären den angående försäljning av samma varor från affär med utsträckt affärs tid. Då besvär emellertid hittills kunnat anföras till Kungl. Maj :t i ären den om tillstånd till utsträckt affärstid och denna möjlighet, som i många fall kan vara av väsentlig betydelse för den enskilde, även begagnats i icke
Kungl. Maj.ts proposition nr 248. 71
obetydlig utsträckning, synas beaktansvärda skäl tala för att en möjlighet införes att besvära sig hos Kungl. Maj :t i fråga om tobakshandelsrättigheter. Om så sker, synas övervägande skäl tala för att samtliga frågor om antagande av återförsäljare av tobaksvaror skulle kunna dragas under Kungl. Maj:ts prövning. Detta skulle kunna åstadkommas exempelvis ge nom att monopolbolaget i sina koncessionsvillkor ålades att icke till åter försäljare antaga annan än den, som i sådant avseende godkänts av tobaksnämnden, och därjämte möjlighet infördes att överklaga nämndens beslut hos Kungl. Maj :t. De sakkunniga anse att fortfarande viss hänsyn bör tagas till personliga ömmande omständigheter vid beviljande av rätt till tobaksförsäljning under utsträckt tid. Dock syntes det icke motiverat att av dylika skäl bevilja till stånd i fall, då påtagligt behov av försäljningen icke förelåge. Beträffande den blivande tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna utgå de sakkunniga ifrån, att tobaksnämnden vid sin omprövning av de nuvarande tobakstillstånden låter de hittillsvarande tillståndshavarna be hålla sina återför sälj ar rättigheter tills vidare, där ej särskilda skäl till annat föranleda. Vid ombyte av innehavare syntes emellertid en ändring kunna ske i enlighet med de grunder, som av tobaksnämnden tillämpas vid beviljande av nya tillstånd. I fråga om s. k. delade tillstånd erfordras, för att försäljningsrätten skall bli oförändrad, att återförsäljningsrätten kom pletteras med ett villkor, att tobaksförsälj ningen endast får äga rum under den vanliga affärstiden. Beträffande reglerna om handel på utsträckt affärstid i övrigt ha de sakkunniga funnit att om handläggningen av tobaksärenden icke längre skall ske enligt den i butikstängningslagen stadgade ord ningen, en väsentlig förenkling kan genomföras i fråga om dessa regler. De sakkunniga föreslå att de nuvarande punkterna 1), 2), 4) och 6) —■ utom såvitt angår fotografiateljéers öppethållande — sammanslås till ett gemensamt stadgande av innehåll, att försäljning av konfektyrer, kex, alko holfria drycker, färsk frukt, fikon, dadlar, russin, honung i förpackningar om högst 100 gram, produkter av svensk frukt, saft, levande blommor, tryckta skrifter, mindre pappersartiklar och tändstickor må, under förut sättning att under den vanliga affärstiden endast dessa varor saluhållas, medgivas i den omfattning som finnes påkallad med hänsyn till allmän hetens behov av dylik försäljning, i allmänhet dock icke någon veckodag längre än till kl. 22 eller den senare tidpunkt, som vid försäljning i anslut ning till trafikinrättning föranledes av trafiktiderna. Beträffande innebör den av vad sålunda föreslagits anföra de sakkunniga bl. a.: Från de nuvarande bestämmelserna dels i punkt 1) rörande kiosker och liknande försäljningsställen, dels i punkt 2) rörande den egentliga fruktoch konfektyrhandeln och dels i punkt 0) rörande blomsterhandeln samt den kombinerade blomster-, frukt- och konfektyrhandeln skiljer sig det av de sakkunniga föreslagna stadgandet först och främst därutinnan, att till-
72 Kungl. Maj:ts proposition nr 248.
standsmyndigheten ålagts att iakttaga större försiktighet än nu vid pröv ningen av ansökningar om tillstånd till utsträckt affärstid. Medan i angivna fall enligt nu gällande bestämmelser framställning om förlängd affärstid skall bifallas, såframt icke särskilda skäl till annat föranleda, anse de sak kunniga, att en ansökning av förevarande slag bör bifallas blott i den om fattning, som synes påkallad med hänsyn till allmänhetens behov av dylik försäljning. Genom en sålunda utformad regel beaktas enligt de sakkunni gas uppfattning på en gång allmänhetens fritidsbehov av de uppräknade varuslagen och butikstängningslagens uppgift att sörja för att affärsidkare och deras familjemedlemmar erhålla tillbörlig vila. Samtidigt erhåller han deln å utsträckt affärstid ett visst konkurrensskydd, vilket förordats från en del håll. Lr rättvisesynpunkt synes det emellertid nödvändigt, att någon åtskillnad i allmänhet icke göres mellan redan bestående affärer. Behovsprövningen synes i första hand böra tillämpas då ansökning om tillstånd till handel å utsträckt affärstid göres för ett nyetablerat försäljningsställes del. Hänsyn bör också tagas till att allmänhetens intresse bäst tillgodoses genom ett försäljningsställe med så rikhaltig sortering som möjligt. Den behovsprövning, som enligt förslaget ålägges tillståndsmyndigheten, kan givetvis i många fall vara förenad med betydande svårigheter. Denna väg synes dock vara att föredraga framför en ohämmad utveckling av handeln å utsträckt affärstid. Särskilt den kraftiga stegringen av antalet kiosktill stånd under senare ar kan icke undgå att framkalla betänkligheter ur social synpunkt. Vad slutligen angår försäljning annorledes än från särskilt för säljningsställe har även denna i förevarande hänseende likställts med an nan försäljning. Beträffande de s. k. trafikkioskerna enligt nuvarande It § 3 mom. 4) innebär de sakkunnigas förslag på sätt och vis, att dessa kiosker ur butik stängningslagens synvinkel komma att försvinna såsom en specialkategori inom kioskvärlden. Medan de nuvarande trafikkioskerna medgivas uteslu tande med tanke på de resandes behov, anse de sakkunniga, att behovet av handel å utsträckt affärstid i anknytning till en trafikinrättning bör bedö mas under hänsynstagande till såväl den bofasta befolkningens som resan detrafikens intressen. De nuvarande svårigheterna att avgöra huruvida en kiosk i anslutning till en trafikinrättning verkligen kan sägas tillgodose själva resandetrafikens behov komma att försvinna. Den enda skillnad, som de sakkunniga göra mellan utsträckt handel i anknytning till en trafikin rättning och annan handel utom vanlig affärstid, avser tiden för öppethål landet, i det att denna tid i det förra fallet kan förlängas med hänsvn till trafiktiderna.
De sakkunniga framhålla vidare att det sammanslagna stadgandet ut formats med utgångspunkt från principen att anledning icke synes föreligga att i butikstängningslagen göra någon åtskillnad — vare sig i fråga om varusortiment eller tiden för öppethållande — mellan å ena sidan kiosk handel och därmed jämförlig försäljning samt å andra sidan butikshandel i inskränkt bemärkelse. De sakkunniga fortsätta: Detta betyder givetvis icke, att exempelvis blomsteraffärerna regelmässigt skola beviljas tillstånd att hålla öppet hela söndagarna eller till kl. 22 på vardagarna. Då länsstyrelsen enligt de sakkunnigas förslag skall pröva det föreliggande behovet av handel å utsträckt affärstid, torde i allmänhet
Kungl. Maj.ts proposition nr 218. 73
blomsterförsäljning å utsträckt affärstid komma att begränsas på ett sätt, som i stort sett överensstämmer med den nu rådande ordningen. Med hän syn till att tryckta skrifter ingår i varusortimentet kan en bokhandel enligt förslaget ansöka om rätt att hålla öppet under utsträckt tid, om den icke saluför andra än de uppräknade varorna. De sakkunniga utgå emellertid från att något intresse från bokhandelns sida för ett dylikt öppethållande knappast föreligger och att därför ansökningar från bokhandlare om ut sträckt affärstid icke äro att förvänta. Skulle en dylik ansökning göras, bör givetvis enligt huvudregeln allmänhetens behov av dylik försäljning vara avgörande för prövningen. Enligt de sakkunnigas mening torde något dylikt behov i regel icke föreligga.
Varusortimentet i det sammanslagna stadgandet är något utvidgat i för hållande till vad nu gäller i det att även mindre pappersartiklar och saft upptagits bland de tillåtna varorna. Specialstadgandet angående försäljning av varm korv och varm fisk m. m. anses i fortsättningen icke böra omfatta varm fisk. De affärsidkare, som nu idka försäljning av denna vara, föreslås dock böra få tillfälle att fortsätta sin verksamhet. De sakkunniga ha funnit nödvändigt att bibehålla den nuvarande regeln, att tillstånd till öppethållande eller försäljning å utsträckt tid må kunna beviljas då synnerliga skäl därtill föranleda. Denna bestämmelse bör dock enligt de sakkunnigas mening tolkas restriktivt. Ömmande personliga omständigheter böra enligt de sakkunniga icke för anleda beviljande av ett tillstånd, för vilket giltiga skäl eljest ej föreligga. Däremot borde dylika omständigheter kunna beaktas vid konkurrens mel lan flera om erhållande av försäljningsrättigheter, vilka tillgodose verkliga behov hos allmänheten. De sakkunniga finna det vara av stort värde, om partiellt arbetsföra i lämplig omfattning beredes tillfälle att försörja sig genom dylik försäljningsverksamhet. Fördelningen av dessa försörjningsmöjligheter borde om möjligt ske i samråd med kommunens socialvårdsorgan. Även vid ombyte av innehavare borde detta organ få göra sig gällande. Olika metoder hade ifrågasatts för att säkerställa det önskvärda inflytandet för socialvårdsorganen. En metod, som övervägts i Stockholm, vore att kommunen på därför lämpade platser, där behov av kioskförsäljning föreligger, läte uppföra ett antal kiosker, vilka uthyrdes till personer, som anvisades av socialvårdsorganet och som därefter hos länsstyrelsen sökte tillstånd till handel å utsträckt tid å förevarande plats. En annan utväg vore att ett allmännyttigt företag, exempelvis ett kommunalt bolag, förvärvade tillstånd till utövande av handel å utsträckt affärstid på därför lämpade platser och att detta bolag sedan anställde biträden och affärsföreståndare under be aktande av föreliggande personliga ömmande omständigheter hos aspiranterna på dylika befattningar. Genom sist angivna system möjliggjordes eu utjämning av inkomsterna från olika försäljningsställen med skiftande om sättning allt efter läget.
74 Kungl. Maj.ts proposition nr 248.
Förfarandet vid beviljande av tillstånd till handel på utsträckt affärstid föreslås förenklat i vissa hänseenden. Sålunda föreslås tillståndsgivningen överflyttad från länsstyrelse till polismyndighet när fråga är om tillstånd till korvförsäljning samt försäljning i samband med nöjestillställning o. d. under högst sju dagar i följd. För åstadkommande av ett snabbare remissförfarande i ärenden angå ende utsträckt affärstid ha de sakkunniga förordat att drätselkammare och kommunalnämnd göras till remissorgan i stället för som nu kommunens beslutande myndighet. Denna föreslås dock äga rätt att uppdraga åt annan kommunal nämnd, beredning eller styrelse att avgiva yttranden i föreva rande ärenden. En ytterligare förenkling anser de sakkunniga kunna vin nas genom att tillstånden enligt 11 § beviljas för längre tid än som hittills i allmänhet skett.
I sitt särskilda yttrande uttalar experten Backe bl. a. att enligt hans me ning de sakkunniga kommit till ett resultat, som icke lämnar några garan tier för en förbättrad distribution av tobaksvaror. Sammanfattningsvis framhåller herr Backe att kioskerna redan genom uttalandena i samband med förslaget till ny butikstängningslag bort tillförsäkras ökade möjlig heter att tillhandahålla allmänheten tobaksvaror på utsträckt tid samt att det måste anses befogat, att en viss ändring sker i sammansättningen av tobaksnämnden och att detta av de sakkunniga bort uttryckligen utsägas. Vidare anser herr Backe att fotografisk film bort medtagas bland de varor som få säljas i kiosker och att det allvarligen måste ifrågasättas, om det vore lämpligt att kommunerna läte uppföra kiosker för att uthyra dessa till partiellt arbetsföra eller genom bolag bedriva kioskrörelse i konkurrens med andra enskilda företagare.
Remissyttrandena. Såsom framgår av det anförda ha de sakkunniga i fråga om handeln på utsträckt affärstid ansett sig böra intaga en restrik tiv ståndpunkt särskilt till kioskhandeln. Detta hälsas med tillfredsstäl lelse av socialstyrelsen, som anser det vara en olycklig utveckling att kios kernas antal ökats med hänsyn till dessa försäljningsställens primitiva art och de ofta ohygieniska former, varunder den s. k. fritidshandeln bedreves. Styrelsen förutsätter, att handeln på utsträckt affärstid successivt överflyt tas till lokaler bättre än de nuvarande. Sveriges köpmannaförbund uttalar att kiosktillstånd böra beviljas restriktivt. Det vore angeläget, att de bo fasta butikerna förbehölles rätt att i görligaste mån handhava distributio nen även av impulsvaror. Med anledning av bl. a. att kioskerna ökat i an tal och det s. k. kiosksortimentet successivt utvidgats och i regel kommit att omfatta de ur marginalsynpunkt betydelsefullaste varorna kunde all varliga men för den reguljära bofasta detaljhandeln befaras uppstå, om ej prövningen av kiosktillstånd skedde med större försiktighet. Svenska handelsarbetareförbundet understryker att handeln med varor skall äga rum
Kungl. Maj.ts proposition nr 248. 75
1 tidsenligt och hygieniskt inredda lokaler. Förbundet skulle därför helst se att man tillämpade en mera restriktiv politik i fråga om kioskhandeln, som endast hade en liten kompletterande uppgift att fylla inom varudistributionen. På flera håll anser man emellertid, att de sakkunniga icke tillräckligt beaktat allmänhetens intressen vid utformandet av bestämmelserna om handel på utsträckt tid. Länsstyrelsen i Malmöhus län förmenar att gäl lande regler inrymma möjlighet att förhindra tillkomsten av en ny kiosk där det ur allmän synpunkt vore angeläget att så skedde. Enligt It § 2 mom. butikstängningslagen ägde nämligen länsstyrelse vägra tillstånd till handel på annan affärstid än den vanliga, om hinder prövades föreligga ur hälsovårds-, ordnings-, säkerhets- eller liknande synpunkt. I övrigt borde kioskhandeln liksom den vanliga detaljhandeln lämnas att reglera sig själv. Aktiebolaget Svenska pressbyrån framhåller att de sakkunnigas restrik tiva inställning till kioskhandeln icke står i god överensstämmelse med direktiven för utredningen. Den föreslagna lösningen tillgodosåge nämligen icke såväl konsumenternas krav som köpmännens och de anställdas berät tigade intressen. Bolaget beklagar både att ett lämpligt tillfälle att inom ett viktigt och arbetskrävande område reducera den växande administra tiva regleringen av näringslivet försummats av de sakkunniga och att bris tande förståelse för de allmänna hänsyn som utgöra kioskhandelns grund val fått prägla förslaget. Bolaget framhåller att hänsyn till allmänhetens behov städse avfärdades under åberopande av att lagstiftningens främsta uppgift vore att garantera affärsidkarna en rimlig fritid och att förhindra osund konkurrens i fråga om butikstiderna. Enligt bolagets erfarenhet in verkade icke kioskerna menligt på de vanliga butikernas arbetsförhållan den; kioskerna tillgodosåge ju allmänhetens inköpsbehov på tider, då buti kerna icke vore och icke ville vara öppna. Än mindre kunde det betecknas som osund konkurrens att tillgodose dessa inköpsbehov, vilka av alla er kändes som legitima.
Kommitténs förslag att överflytta beslutanderätten beträffande tillstånd till försäljning av tobaks varor på utsträckt tid från länsstyrel serna till tobaksmonopolet har föranlett uttalanden i ett stort antal remiss yttranden. Meningarna äro i hög grad delade om detta förslag. Förslaget tillstyrkes i princip eller lämnas utan erinran av socialstyrel sen, kommerskollegium, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Jämtlands och Västerbottens län, arbetsrådets ordförande, statens tobaksnämnd (majoriteten), Aktiebo laget Svenska tobaksmonopolet, flertalet handelskammare, Sveriges köp mannaförbund samt Tobakshandlarnas riksförbund. Länsstyrelsen i Stockholms län har ej tagit bestämd ställning till för
76 Kungl. Maj.ts proposition nr 248.
slaget men anser att det erbjuder vissa fördelar. Förslaget kunde dock ej godtagas med mindre tobaksnämnden lättade på den restriktivitet, som en ligt länsstyrelsens erfarenhet kännetecknat nämndens behandling av dessa frågor. Länsstyrelsen i Västmanlands län — som ej framställer någon vä sentlig erinran mot den föreslagna anordningen — hyser principiella be tänkligheter mot den starka centraliseringen av rätten att medgiva tobaksförsäljning. I den mån särskilda skäl anförts av dem som tillstyrkt förslaget har i regel framhållits, att detsamma vore en naturlig konsekvens av den ord ning som gällde beträffande tobakshandeln i övrigt. I några yttranden äro tillstyrkandena försedda med mer eller mindre bestämda reservationer. Sålunda understryker överståthållarämbetet önsk värdheten av att vissa garantier tillskapas mot att allmänhetens intressen icke eftersättas till förmån för den fasta tobakshandeln. Enligt ämbetets mening borde direktiven för tobaksnämnden möjligen jämkas samt all mänheten och den s. k. fritidshandeln erhålla starkare representation i nämnden. Vidare borde besvärsrätt medgivas över nämndens beslut. Statens tobaksnämnd framhåller att de sakkunniga syntes ha avsett, att alla frågor om antagande av återförsäljare av tobaksvaror skulle av mono polets utövare remitteras till nämnden och icke som f. n. endast ärenden, som avse städer och stadsliknande samhällen. Remisser till nämnden i ärenden om tobaksförsäljning på landsbygden skulle emellertid medföra en högst betydande ökning av nämndens arbetsbörda och detta till ingen nytta. Erfarenheten hade icke givit något belägg för att en ändring i 1943 års monopollag vore påkallad på denna punkt. Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet och Tobakshandlarnas riksförbund ansluta sig till vad tobaks nämnden sålunda anfört. En avvisande hållning till kommitténs förslag i denna del intages av arbetsrådet (majoriteten), länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Got lands, Blekinge, Skaraborgs, Örebro, Gävleborgs och Västernorrlands län, järnvägsstyrelsen, handelskamrarna i Gävle och Luleå, Kooperativa förbun det, Svenska tidningsutgivareföreningen, Aktiebolaget Svenska pressbyrån och Sveriges lcioskidkares riksförbund. I allmänhet förordas i dessa yttranden, att den nuvarande ordningen bi behålies. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att som förutsättning för tillstånd av länsstyrelse till tobaksförsäljning på utsträckt tid bör stadgas, att vederbörande sökande blivit av monopolets utövare antagen till åter försäljare av tobaksvaror. En liknande åsikt framföres av en ledamot av statens tobaksnämnd, som förordar att länsstyrelse före avgörandet av tillstandsärende, som avsage försäljning av tobak, skulle inhämta nämndens utlåtande samt att länsstyrelsen icke mot nämndens avstyrkande ägde bi falla ansökningen i vad den anginge tobak. Arbetsrådet framhåller att det med hänsyn till intressemotsättningarna
Kungl. Maj.ts proposition nr 248. 77
på detta område troligen icke vore möjligt att, så länge principerna i 1943 års tobakslagstiftning ansåges böra stå orubbade, komma fram till annat än en reglering som i stort sett överensstämde med den nu gällande. Frågan bleve då om man, eventuellt med vissa jämkningar, borde bibehålla den nuvarande ordningen eller övergå till de sakkunnigas system med tobaksmonopolet som bestämmande. Arbetsrådet fortsätter: Fördelen med de sakkunnigas förslag är framför allt att härigenom vinnes enhetlighet i principerna för tillståndsgivningen. Åtskilliga olägenhe ter äro emellertid förknippade med förslaget. Genom att länsstyrelserna bortkopplas från prövningen, kommer den allsidiga erfarenhet om de lokala förhållanden, som länsstyrelsen själv besitter eller genom underordnade organ kan införskaffa, icke att få något inflytande. Ej heller skulle de syn punkter, som de kommunala myndigheterna kunna anlägga, komma fram vid prövningen. Såvitt arbetsrådet kan förstå skulle tobaksmonopolet — förmodligen i huvudsak genom tjänstemän vid tobakskontoren — företaga de nödvändiga utredningarna i ärenden rörande medgivande att sälja tobak. Arbetsrådet har visserligen ingen anledning antaga, att nämnda utredningar skulle brista i objektivitet. Men det måste principiellt anses oriktigt, att utredningarna i dessa, med hänsyn till de ovan omtalade intressemotsätt ningarna ofta mycket känsliga ärenden utföras av en av parterna, tobaks monopolet, som har egna intressen att bevaka. De sakkunniga synas knap past ha tillskapat tillräckliga garantier för ett objektivt tillvaratagande av de olika på förevarande område förefintliga intressena. Enligt arbetsrådets mening erbjuder det nuvarande systemet med läns styrelsen såsom tillståndsmyndighet och tobaksnämnden såsom rådgivande organ större möjligheter till allsidig prövning av ärendena rörande tobaksförsäljning under utsträckt affärstid än den av de sakkunniga förordade anordningen. Arbetsrådet föreslår därför, att gällande system bibehålies.
Liknande synpunkter som de av arbetsrådet anförda ha framkommit i flera yttranden. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att den föreslagna ändringen står i strid med de pågående decentraliseringsåtgärderna. Den komme vidare säkerligen att så småningom medföra en minskning av an talet tobaksförsälj ningsställen, varigenom allmänhetens berättigade intresse att äga en bekväm tillgång till tobaksvaror eftersattes. Det kunde nämligen befaras, att tobaksnämnden, som givetvis icke kunde äga samma lokal kännedom som länsstyrelserna, vid prövningen av dylika ärenden icke komme att taga tillräcklig hänsyn till de lokala förhållandena. Aktiebolaget Svenska pressbyrån framhåller bl. a. att proceduren vid till ståndsgivningen skulle bli mer tillkrånglad med det föreslagna systemet och anför i denna del: I stället för ett ärende i varje tillståndsfall blir det två, som skola be handlas av skilda myndigheter, och som var för sig kräva praktiskt taget samma utredning. Tobaksnämnden måste lika väl som länsstyrelsen höra polismyndigheter och kommunala myndigheter samt mottaga skriftväxling mellan sökanden och hans konkurrenter; det blir följaktligen dubbelt be svär för alla, som skola höras, och nära nog dubbelt arbete för ärendenas
78 Kungl. Maj.ts proposition nr 2-i8.
avgörande. Nu är det däremot ett enhetligt remissförfarande, och tobaksnämnden får vid avgivande av sitt yttrande tillgång till de utlåtanden läns styrelsen inhämtat. Hela förslaget framstår för dem, som i praktiken syss lat med dessa redan nu mycket arbets- och tidskrävande ärenden, som ytter ligt opraktiskt och i sak förfelat.
Bolaget pekar även på en del fall ur praxis, där Kungl. Maj :t efter be svär meddelat tillstånd till försäljning av tobaksvaror trots avstyrkande av tobaksnämnden. Enligt bolagets uppfattning utgjorde vad sålunda före kommit vid butikstängningslagens tillämpning ett starkt bevis för att to baksnämnden icke visat sig i stånd att tillfredsställande bedöma allmän hetens behov av inköp av tobaksvaror från kiosker och att en effektiv ga ranti mot felbedömningar från nämndens sida vore en nödvändighet. Flera av de myndigheter och organisationer, vilka sålunda avstyrka för slaget om annan ordning för reglering av handeln med tobaksvaror på ut sträckt affärstid, ha framfört olika önskemål om vidgade möjligheter till sådan handel inom det nuvarande systemets ram. Att tobaksvaror upp tagas bland varorna i det ordinära kiosksortimentet förordas sålunda mer eller mindre bestämt av länsstyrelserna i Jönköpings, Gotlands, Skaraborgs och Gävleborgs län samt Sveriges kioskidkares riksförbund. Förbundet an ser tobak vara den mest typiska av alla fritidsvaror och hävdar att, då tobaksautomaterna knappast komme att förbättra distributionen av tobaks varor på landsbygden, svårigheterna att efter affärstid tillhandla sig dessa varor speciellt på landsbygden komme att bli lika stora som förut. Förbundet gör vidare gällande, att den nuvarande praxis med s. k. delade tillstånd vilka medföra rätt till tobaksförsäljning endast under vanlig affärstid, står i strid med motiven för butikstängningslagen. Nämnda be gränsning borde enligt förbundets mening slopas och kiosker med delade tillstånd få rätt att sälja tobak under hela öppethållandet. Även länssty relsen i Västernorrlands län finner det vara nödvändigt, att det äntligen bleve slut på de delade tillstånden och att det klart utsädes, att den som har rätt att sälja tobak får utöva denna rättighet, så länge han har tillstånd att hålla sin kiosk öppen. Socialstyrelsen förordar att, för den händelse de sakkunnigas förslag genomföres, i 11 § 3 mom. 2 st. uttryckligen stadgas, att delade tillstånd ej få förekomma. Arbetsrådet ifrågasätter om allmänhetens intresse av att kunna köpa tobak på kvällar och söndagar vore tillräckligt tillgodosett genom det nu varande stadgandet om försäljning från trafikkiosk. Utvecklingen hade gått i den riktningen, att trafikkioskerna kommit att huvudsakligen till godose allmänhetens behov av kvälls- och söndagsinköp av tobak. I stort sett utgjordes visserligen de platser, där allmänheten hade det största in tresset av fritidsinköp av tobak, just av trafikpunkter av olika slag. Att binda fritidsinköpen enbart till trafikinrättningar skulle emellertid inne bära en alltför snäv gränsdragning. Arbetsrådet fortsätter:
Kungl. Maj.ts proposition nr 248. 79
Som exempel på andra platser må nämnas fritidsområde, där mycket folk samlas under kvällar och söndagar, samt ort, där skiftgående industri fin nes men förutsättningarna för inrättande av trafikkiosk eller uppsättande av tobaksautomat saknas. Den nuvarande bestämmelsen synes böra kom pletteras med ett stadgande om att tobaksförsäljning å utsträckt affärstid må medgivas å fritidsområde eller annan i avseende å allmänhetens behov därmed jämställd plats, om särskilda skäl därtill föreligga. Med den senare förutsättningen skulle då markeras å ena sidan, att tillståndsgivningen skulle vara mera restriktiv än när det gäller vanliga kiosker enligt punkt 1), och å andra sidan, att det icke skulle uppställas så stränga krav som enligt punkt 7). Gentemot invändningen att detta behov kan tillgodoses genom automathandeln med tobak må anföras dels att automater blott få upp sättas i anslutning till butik och dels att det är ovisst vilken omfattning denna handel kan få i framtiden. Sveriges kioskidkares riksförbund har föreslagit en liknande uppmjuk ning av reglerna om försäljning från trafikkiosker. Arbetsrådet har även framhållit vikten av att tobaksnämnden erhåller en allsidig sammansättning och härutinnan anfört: Allmänhetens intresse torde vara tillgodosett genom bestämmelsen i 33 § monopollagen, att ordföranden, vice ordföranden och ytterligare en leda mot skola utses av Konungen. För den riktiga avvägningen mellan de öv riga intressegrupperna, framför allt specialtobakshandeln, kioskförsäljarna och monopolbolaget, är det för närvarande icke lika väl sörjt. Arbetsrådet föreslår, att representationen, i viss överensstämmelse med vad som gäller enligt de speciella arbetstidslagarna, ordnas så, att två ledamöter utses av monopolbolaget samt fyra ledamöter av kommerskollegium. Av dessa se nare skulle två representera specialtobakshandeln och två kioskhandeln och därmed likställda försäljningsformer. I nämndens avgöranden skulle deltaga högst sju ledamöter, därvid representanterna för specialtobakshan deln respektive kioskhandeln skulle närvara vid handläggningen av ären den rörande försäljning å vanlig affärstid respektive under utsträckt affärs tid. Den omständigheten, att specialtobakshandlarna med detta förslag ej skulle deltaga i ärenden, som avse försäljning från kiosker, torde vara av underordnad betydelse, då specialtobakshandelns och monopolbolagets in tressen i huvudsak sammanfalla på detta område. Såsom förut nämnts förordar även överståthullarämbetet vissa ändringar i tobaksnämndens sammansättning. Jämväl länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter, om icke allmänhetens och återförsäljarnas intressen borde få en starkare representation i nämnden. Kommerskollegium anser särskilt avseende böra fästas vid att tobaksnämnden får eu sådan sammansättning att vid behandlingen av ärenden av ifrågavarande slag samtliga berörda parters intressen bliva fullt beaktade. Länsstyrelsen i Uppsala län föreslår att direktiven för tobaksnämnden jämkas så, att skälig hänsyn måste tagas till allmänhetens intresse av be kväm tillgång till tobaksvaror. Länsstyrelsen i Älvsborgs län tillstyrker i likhet med några andra myn digheter, som ansluta sig till kommitténs förslag om en överflyttning av
80 Kungl. Maj.ts proposition nr 248.
tillståndsgivningen beträffande handeln med tobaksvaror till monopolbola get, att besvärsrätt införes över nämndens beslut med skyldighet för mono polbolaget att till återförsäljare antaga den som godkänts av nämnden. Statens tobaksnämnd avstyrker däremot för egen del bestämt denna an ordning, som nämnden finner vara egenartad ur administrativ synpunkt. Nämnden erinrar även om att halva antalet ledamöter i monopolbolagets styrelse utsåges av Kungl. Maj :t, vilket finge anses innefatta en garanti för att beslutanderätten utövas i enlighet med statsmakternas intentioner. Det kunde därför ifrågasättas om besvärsrätt erfordrades. Ett slopande av denna rätt skulle icke innebära annat än att de som idka kioskhandel ut över vanlig affärstid i förevarande hänseende bleve likställda med alla öv riga återförsäljare. Det torde icke med fog kunna göras gällande, att frå gan huruvida tillstånd till försäljning av tobaksvaror skall meddelas eller icke ur sökandens synpunkt vore mera betydelsefull då det gäller tillstånd till kioskhandel å utsträckt tid än då ansökningen avser t. ex. inrättande av en specialtobaksaffär. Liknande synpunkter framföras av Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet.
Med hänsyn till sambandet mellan förslaget om reglering av handeln med tobaksvaror på utsträckt tid och de föreslagna nya bestämmelserna i 11 § 3 mom. om handeln på utsträckt affärstid i övrigt ha de remissinstanser, som tillstyrka det förra förslaget, i allmänhet intet i prin cip att erinra mot övriga ändringar i nämnda lagrum. Stockholms handels kammare ifrågasätter emellertid om det icke vore mest ändamålsenligt att i lagen stadga generell rätt för försäljningsställen med impulsvarusorti ment att hålla öppet alla dagar till kl. 22. Handelskammaren anmärker i detta sammanhang, att den behovsprövning, som kunde erfordras rörande kioskförsäljning, redan f. n. utövades vid upplåtelse av allmän mark för kioskändamål. Många myndigheter och organisationer, som ställa sig avvisande till de nya reglerna om tillståndsgivning för tobakshandeln, avstyrka däremot även övriga ändringar i 11 § 3 mom. Kooperativa förbundet finner det dock ändamålsenligt att punkterna 1, 2, 4 och 6 i 11 § 3 mom. sammanslås till en punkt, och länsstyrelsen i Kronobergs län anser förslaget att samtliga de fall, som äro upptagna under dessa punkter, skola omfatta samma varu slag vara motiverat av syftet att åstadkomma större enkelhet samt rättvisa mellan kiosker och övriga butiker. Länsstyrelsen delar även uppfattningen att vid prövning av ansökning om tillstånd till handel på utsträckt affärs tid hänsyn skall tagas icke blott till de olägenheter, som i händelse av bifall till ansökningen uppkomma för handel på vanlig affärstid, utan även till den skada, som uppstår för handel på utsträckt tid. Sistnämnda slag av handel grundade sig på uttrycklig lagbestämmelse och borde åtnjuta samma
Kungl. Maj.ts proposition nr 248. 81
skydd som handel på vanlig affärstid. En sådan uppfattning stode också bäst i överensstämmelse med butikstängningslagens syfte att skapa lik artade konkurrensförhållanden mellan olika företag. I flera yttranden kritiseras den angivna uppfattningen liksom överhuvud taget kommitténs förslag att vid sammanslagningen av vissa punkter i 11 § 3 mom. upphäva det nuvarande presumtionssystemet och överflytta före skriften om att hänsyn skall tagas till allmänheten från ingressen i 11 § 3 mom. till första punkten av samma moment. Arbetsrådet ifrågasätter så lunda om något vore att vinna med den föreslagna formella omredige ringen. Av formuleringen kunde dragas den slutsatsen att allmänhetens behov numera skulle komma i andra rummet. De sakkunnigas lösning att ersätta presumtionsreglerna med en enkel hänvisning till »allmänhetens behov» komme i praktiken att vålla betydande svårigheter. Det vore att be fara att med de nya bestämmelser förslaget innehölle tillämpningen av lagen komme att bli mycket olika på skilda orter. Arbetsrådet ansåge att de nuvarande reglerna borde bibehållas. Arbetsrådet vänder sig vidare mot den tendens till inskränkning av han delns frihet, som kommit till uttryck genom det förut berörda uttalandet om skydd åt handeln på utsträckt tid. Så länge handeln under den vanliga affärstiden vore fri, borde även handeln under utsträckt affärstid vara fri och icke åtnjuta något lagstiftningsvägen åstadkommet konkurrensskydd. Även länsstyrelsen i Södermanlands lån framhåller att beredande av så dant konkurrensskydd knappast kunde vara butikstängningslagens ända mål. Länsstyrelsen ifrågasatte därför om icke de nu gällande bestämmel serna — att vid prövning av ansökan om tillstånd till utsträckt affärstid hänsyn skall tagas å ena sidan till det gagn för allmänheten och å andra sidan till de olägenheter för annan handel, som skulle uppkomma vid bi fall till framställningen, samt att ansökan skall bifallas, såframt icke sär skilda skäl till annat föranleda — gåve ett klarare uttryck för lagstift ningens syfte. Liknande synpunkter framföras av Svenska tidningsutgivareföreningen. Föreningen framhåller att ett bifall till förslaget skulle innebära, att en ny form av behovsprövning infördes i fråga om vanliga kiosker. En sådan ändring kunde bli hinderlig för tidningsdistributionen. Det syntes icke ha tillfredsställande motiverats, att den vore nödvändig. Den skulle medföra, att en statlig myndighet ålades att behovspröva varje ansökan om tillstånd till försäljning på utsträckt affärstid av de varor, vilka som regel säljas tillsammans med tidningar och, sedan behovsprövning ägt rum, träffa val mellan olika sökande. Föreningen tillägger: Ett konkurrensskydd, gällande försäljning av läskedrycker, tidningar, choklad och konfektyrer, vilket på detta sätt skulle inskrivas i motiven, skulle även medföra egendomliga konsekvenser i andra avseenden, exem pelvis beträffande good-willvärden. I verkligheten synes förslaget innebära Q — Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. AV 248.
82 Kungl. Maj.ts proposition nr 248.
att det skydd mot konkurrens, som enligt monopollagstiftningen tillerkännes tobakshandeln, i viss män utvidgas att gälla, ehuru partiellt, även han deln med choklad, frukt, tidningar och läskedrycker. De sakkunniga fram hålla själva, att den föreslagna behovsprövningen i många fall kan vara förenad med betydande svårigheter. Detta är förvisso riktigt. Den enklaste vägen att undvika dessa svårigheter är emellertid ett bibehållande av nu gällande ordning. Föreskrifter, avfattade i enlighet med de sakkunnigas förslag, skulle innebära vidgade arbetsuppgifter för myndigheterna och be tydande pappersexercis för den enskilde. Föreningen anser sålunda att 11 § bör bibehållas i huvudsak i sin nu varande lydelse. Enahanda yrkande framföres av Sveriges frukt- och konf ektyrhandlareförbund, som finner förslaget om sammanslagning av bestämmelserna om kioskhandel och vanlig hutikshandel på utsträckt tid vara olämpligt ur flera synpunkter. Förbundet anför bl. a.: Konsumentens krav på kundservice är av väsentligen olika slag när det gäller inköp i kiosk resp. butik. På grund av butikslokalens i allmänhet högre standard såväl i fråga om inredning, utrymme in. m. har kunden rätt att begära en mer utpräglad service både i avseende på sortiment så väl som kvalitet jämfört med vad en kiosk som regel kan tillgodose med sina på grund av dessa försäljningsställens beskaffenhet högst begränsade resurser vad det gäller sortimentets storlek såväl som varornas lagring och tillhandahållande etc. Kioskhandeln har sålunda enligt nu gällande lags bestämmelser rätt att saluföra ett rikligare sortiment av vissa typiska kiosk varor, som ej få saluföras i butik shandeln utan att denna senare distri butionsform sökt resa några hinder härför eller begärt att i detta hänseende bli jämställda med kioskerna. Men av ekonomiska skäl — ur räntabilitetssynpunkt alltså — samt för att tillfredsställa konsumenternas berättigade krav ha butikerna i stället nödgats att inom ramen för sitt snävare sorti ment med olika slags varor tillhandahålla ett rikligare sortiment av just dessa varor, som aldrig skulle efterfrågas i kioskerna och ej heller vara lämpliga för kioskerna att saluföra, t. ex. fruktkonserver. Varusortimentet hos dessa specialaffärer, vilka i stor utsträckning bygga på hushållskunder, har därmed blivit en kombination av hushålls- och impulsvaror i för ening, medan kiosksortimentet uteslutande fått prägeln av impulsvaror till betjänande så gott som uteslutande av strökunder.
Av ekonomiska skäl vore specialhandeln tvingad att starkt slå vakt om sitt begränsade sortiment och vad därtill hör. Då förbundet nu önskade viss utökning av detta sortiment, borde detta därför icke medföra att mot svarande utökning gjordes i det för kioskerna tillåtna sortimentet. En åt skillnad borde alltså alltjämt bestå mellan dessa båda former av detalj handel. Aktiebolaget Svenska pressbyrån anser i likhet med arbetsrådet det orik tigt att ur ingressen till 11 § 3 mom. avlägsna regeln om att hänsyn skall tagas bl. a. till allmänhetens gagn av ett bifall till framställningen. Denna regel ställde allmänhetens berättigade krav på tillgång till kioskvarorna i paritet med butikshandelns anspråk på konkurrensskydd. Avsikten med
Kungl. Maj.ts proposition nr 248. 83
förslaget syntes vara att ge konkurrensintressen dominans vid tillståndsgivningen. Den nuvarande innebörden täcktes nämligen ej genom änd ringen, enär de sakkunniga förklara, att det nu skulle bli en mera restrik tiv prövning än förr. Bolaget kritiserar från denna utgångspunkt särskilt förslaget att sammanföra trafikkiosker med övriga kiosker. Den avfatt ning första punkten av 11 § 3 mom. härvid erhållit tydde enligt bolagets mening icke på en mera liberal inställning till trafikkioskerna än den nu varande lagens; genom att koppla ihop ortsbefolkningens och de resandes intresse hade man underordnat det senare lokala konkurrenssynpunkter. Förslaget inbjöde överhuvudtaget till godtycklig administrativ behandling av kioskärendena. Järnvägsstyrelsen anser den nuvarande lydelsen av butikstängningslagens bestämmelse om trafikkiosker [11 § 3 mom. 4)] böra i sak kvarstå. Styrelsen framhåller, att kioskhandeln på järnvägsstationerna i första hand bör bedömas med hänsyn till de resandes behov av att erhålla lättare för täring, tobaksvaror, lektyr och förfriskningar. Styrelsen anför vidare bl. a.: Det är alt märka, alt kioskförsäljningen vid järnvägsstationerna kan sä gas vara av internationell art och förekommer i utlandet i större utsträck ning än i Sverige. Utländska resande äro sålunda från resp. hemland, där kioskhandeln torde utövas praktiskt taget utan restriktioner, vana vid att under resan kunna inköpa diverse småsaker. Det har även framförts önske mål, att kioskhandeln på järnvägsstationerna med hänsyn till de resandes behov skulle utvidgas, varvid man gjort jämförelse med förhållandena i utlandet. Det vore därför beklagligt, om åtgärder nu komine att vidtagas, varigenom den nödvändiga service skulle försämras, som nu genom kiosk handeln på järnvägsstationerna kan lämnas resande. Härvid bör icke bort ses från det faktum, att utländska resande icke bruka försumma att i redo görelser om reseintryck från Sverige med skärpa framhålla varje olägenhet, som de anse sig ha kunnat märka just i fråga om inskränkningar i deras vanliga rese- eller levnadsvanor. Gällande restriktioner i fråga om pilsneroch spritutskänkning ha sålunda ansetts i betydande grad försvåra ett liv ligare turistutbyte med utlandet, och det synes då önskvärt, att man icke ytterligare utvidgar restriktionssystemet så att även annan försäljningsrörelse, som är av betydelse för resandetrafiken, skall bliva beroende av nya tyngande lagbestämmelser, vilka i vad det gäller försäljningen på järn vägsstationerna synas skäligen obehövliga.------------ Styrelsen vill även framhålla, att en inskränkning av kioskhandeln på järnvägsstationerna kan få menlig inverkan på statens järnvägars ekonomi. För flertalet kiosker erlägges nämligen en omsättningsavgift, beräknad på kioskens omsättning. Minskad omsättning kommer sålunda omedelbart till synes såsom minskad inkomstgivning för statens järnvägar. Fn nedgång av kioskhandeln till hälften av den nuvarande skulle sålunda medföra eu inkomstminskning för statens järnvägar av nära en miljon kronor. I fråga om varusortimentet för de kiosker och vanliga butiker, som äga hålla öppet under utsträckt affärstid, ha — utom såvitt angår fotografisk film — i allmänhet inga erinringar gjorts mot de sakkunnigas förslag alt något utöka detta sortiment. I några yttranden ifrågasättes
84 Kungl. Maj.ts proposition nr 248.
emellertid, att det tillåtna sortimentet angives i allmänna ordalag i stället för genom uppräkning. Arbetsrådet (majoriteten) anser att det skulle vara lyckligt om man kunde finna en lösning, som utgjorde en medelväg mel lan dessa båda system. En tänkbar sådan utväg vore att man komplette rade det uppräknade varusortimentet med exempelvis »rakblad, film och liknande smärre artiklar av ringa värde». Därigenom skulle man, åtmins tone i någon mån, tillgodose allmänhetens intresse av att tillfälligtvis under kvällar och söndagar ha tillgång till film, rakblad, tvål och andra sådana artiklar. Då det emellertid vore svårt att överblicka vilka verkningarna från konkurrenssynpunkt skulle bli för butikshandeln under vanlig affärs tid, ansåge sig arbetsrådet icke kunna direkt förorda denna lösning utan framlade densamma såsom ett uppslag. —- En ledamot av arbetsrådet har förklarat sig icke kunna biträda vad rådet anfört i denna del och anser att man med en utvidgning av varusortimentet i kioskerna motverkade den rationalisering av varudistributionen, som ur allmänna synpunkter vore önskvärd. Sveriges kioskidkares riksförbund föreslår däremot uttryckligen ett mera allmänt hållet stadgande, exempelvis så avfattat att kioskerna skulle få försälja »konfektyrer, tobak, frukt, film, rakblad och andra dylika mindre artiklar, som allmänheten kan ha behov av att köpa efter den vanliga affärstiden». Förbundet föreslår vidare att även produkter av utländsk frukt skola få säljas under utsträckt affärstid. Detta till de sakkunniga framförda förslag biträdes av socialstyrelsen, kommerskollegium och handelskammaren i Örebro. Sveriges frukt- och konfektyrhandlarförbund anser på förut redo visade skäl att denna utvidgning av varusortimentet endast skall gälla egent liga butiker, som vilja hålla öppet efter den vanliga affärstidens slut, men däremot ej kiosker. Förbundet förmenar att konserverad frukt liksom vissa andra liknande produkter bör anses som en impulsvara och föreslår att det hithörande sortimentet i nämnda butiker skall få utgöras av »safter, sylter, mos och konserver av frukt, djupfrysta frukter samt grönsaker». Sveriges speceri- och lanthandlare förbund framhåller däremot att fruktkonserver och djupfrysta grönsaker icke kunde betraktas som impulsvaror. Handelskammaren i Örebro anser det föga motiverat, att honungsförpackningar i nu ifrågavarande butiker få innehålla högst 100 gram. Sve riges kioskidkares riksförbund föreslår att denna begränsning skall upp hävas. Socialstyrelsen finner det oegentligt att det tillåtna varusortimentet skall omfatta papper men ej pennor och bläck. Styrelsen kan ej heller finna, att några olägenheter skulle uppstå, därest försäljningen finge omfatta även fotografisk film samt smärre toalettartiklar som tillhandahållas i hygienisk förpackning, såsom tvål, tandkräm och rakblad. Det i ett särskilt yttrande vid betänkandet framförda förslaget att foto
Kungl. Maj.ts proposition nr 248. 85
grafisk film skulle få försäljas under utsträckt affärstid tillstyrkes mer eller mindre bestämt även av arbetsrådet (majoriteten), kommerskollegium, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Älvsborgs, Kopparbergs och Västernorrlands län, handelskamma ren i Örebro, Sveriges kioskidkares riksförbund och Busstationernas riks förening. — Arbetsrådet förklarar sig vidhålla sin i samband med 1945 års revision av butikstängningslagen uttalade ståndpunkt, att film vore att be trakta som en impulsvara, vilket det ur allmänhetens intresse kunde vara önskvärt att erhålla tillgång till framför allt på söndagar. Arbetsrådet an ser att man överdrivit farhågorna för att härigenom skulle uppkomma so ciala skadeverkningar för specialhandlarna av film och hos dem anställda. Handelskammaren i Karlstad anser att allmänhetens behov att på fri tiden ha tillgång till fotografisk film kunde tillgodoses genom automatför säljning, medan handelskammaren i Gävle liksom en ledamot av arbets rådet uttryckligen avstyrker att kiosksortimentet utvidgas med denna vara.
De sakkunnigas förslag att ur specialstadgandet i nuvarande femte punk ten av 11 § 3 mom. om försäljning av varm korv in. m. utesluta varan varm fisk avstyrkes av Svenska ostkustfiskarenas centralförbund och Ost kustfisk centralförening u. p. a. De framhålla att man vid frågans bedö mande icke finge taga hänsyn endast till den mängd fisk, som direkt vin ner avsättning genom ifrågavarande försäljning, även om denna kunde bli betydande nog, utan jämväl till den propaganda för fisk, som t. ex. en väl tillagad strömmingsflundra utgör. En utökning av sortimentet i 11 § 3 mom. femte punkten till att omfatta även varm buljong förordas av länsstyrelsen i Jämtlands län. Länsstyrel sen uppger att samtliga de personer, som år 1947 inom Östersund försålt vann korv, också fått särskilt tillstånd (enligt sjunde punkten) att sälja varm buljong, vilket motiverats med allmänhetens berättigade behov av att under den kalla årstiden få tillhandla sig sådan dryck. Ett dylikt behov syntes föreligga även inom övriga delar av landet. De sakkunnigas uttalande, att regeln om tillstånd till försälj ning, då synnerliga skäl föranleda därtill, borde tilläm pas restriktivt, har mött gensaga bl. a. av Sveriges kioskidkares riksför bund. Förbundet anser, att stadgandet icke bör tolkas snävt, där det förelåge ett stort allmänt behov att på någon ort — speciellt på landsbygden — medgiva försäljning även utöver vanlig affärstid för någon vara. Såsom exempel kunde nämnas orter med stort inslag av skogsarbetare eller skiftarbetande fabriksarbetare, som oftast hade svårt att göra sina inköp under den vanliga affärstiden. Vad de sakkunniga anfört om beviljande av tillstånd på grund av öm mande personliga omständigheter har i flertalet yttranden ej föranlett några erinringar. Några remissinstanser ha dock ur olika synpunkter kri
86 Kungl. Maj.ts proposition nr 2i8.
tiserat de sakkunnigas uttalanden i denna del. Länsstyrelsen i Värmlands län anser sålunda att ömmande personliga omständigheter böra beaktas i större utsträckning än vad de sakkunniga tänkt sig och anför härutinnan: De ömmande personliga omständigheterna bestå i regel däri, att sökan den endast är partiellt arbetsför med större eller mindre försörjningsplikt mot andra. Sådan försäljningsverksamhet, som avses i It § butikstängningslagen, lämpar sig som regel mycket bra för de partiellt arbetsföra och är mången gång deras enda utkomstmöjlighet. För flertalet partiellt arbets föra torde det kännas deprimerande att endast vara hänvisade till samhäl lets hjälpverksamhet för sin utkomst. Samhällshjälpen kan aldrig komma att bereda den partiellt arbetsföre annat än ett mycket knappt levebröd. Det måste också ur samhällets synpunkt vara angeläget att de partiellt ar betsföra beredas möjligheter till självförsörjning. Länsstyrelsen anser så lunda de sociala synpunkterna här väga så tungt, att tillstånd till sådan för säljning, varom fråga är, bör kunna lämnas vid ömmande personliga om ständigheter, även om giltiga skäl eljest ej skulle föreligga. Givetvis måste dock alltid en avvägning av olika intressen här ske, så att icke något mera kännbart avbräck förorsakas annan handel. Tillstånd till försäljning å ut sträckt tid får självfallet icke bli någon handelsvara. Det synes kunna ifrågasättas, huruvida icke tillståndsgivande myndighet till förhindrande härav bör beredas möjlighet att pröva skäligheten och villkoren för den gjorda överlåtelsen på samma sätt som är fallet vid överlåtelse av yrkes mässig trafik.
Länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter om icke föreskrift om viss före trädesrätt för partiellt arbetsföra att erhålla tillstånd till kioskhandel kunde inflyta i författningstexten eller i särskilda anvisningar. Å andra sidan finner kommerskollegium det vara tveksamt om socialvårdssynpunkter böra få vara bestämmande för rätten att idka kioskhan del. Stockholms handelskammare anser att någon individuell behovsprövning icke bör äga rum vid beviljande av försäljningsrätt på utsträckt tid. Om denna ståndpunkt ej beaktades, borde såsom förutsättning för tillämp ningen av den av de sakkunniga skisserade prioritetsrätten fordras, att sökandenas kvalifikationer vore likvärdiga ur andra mera affärsmässiga synpunkter. Kioskhandeln borde ej få bli ett led i socialvården. Ett särskilt gynnande av denna handel eller dess infogande i den sociala hjälpverksam heten måste vara ägnat att rubba den jämvikt i konkurrenshänseende, som utbildats mellan de olika distributionsformerna. Det vore överhuvudtaget principiellt felaktigt att låta socialvårdssynpunkter vara bestämmande för utövningen av affärsrörelse vare sig denna vore att betrakta som kiosk eller butikshandel. Liknande uttalanden ha gjorts av Skånes handelskammare och Sveriges köpmannaförbund. Stockholms handelskammare understryker i detta sammanhang även de olägenheter för annan handel som skulle kunna uppkomma, därest de so cialvårdande organen genom tillhandahållande av kioskbyggnader eller ge
Kungl. Maj.ts proposition nr 2i8. 87
nom understöd i annan forin medverkade till ett gynnsamt resultat för kioskhandeln och därigenom undanröjde förutsättningarna för fri konkur rens mellan kioskerna och närliggande butiker. Särskilt i de nya förorts stadsdelar som bebyggas i Stockholms ytterområden till övervägande delen av kommunala byggnadsbolag, skulle förhandenvaron av på ett tidigt sta dium tillkomna kommunala kiosker kunna tagas till anledning för vägran att tillstyrka förlängd affärstid för affärer i samma bransch eller rentav att upplåta lokaler i de kommunala fastigheterna. Det kunde icke heller anses lämpligt att en utjämning av inkomsterna från olika försäljningsställen med skiftande omsättning finge äga rum och alltså en mindre lönande kioskrörelse kunde subventioneras på bekostnad av mera lukrativa. Därest från samhällets sida stöd skall lämnas partiellt arbetsföra i avsikt att be reda dessa möjlighet till försörjning genom eget arbete borde detta ske icke genom att bereda dessa personer företrädesrätt till viss näringsutövning utan genom att lämna lån på fördelaktiga villkor, vilka skulle möjliggöra för dem att var och en efter sina förutsättningar bedriva självständig affärsverksamhet. — Handelskammaren finner det även vara principiellt felaktigt att kommunerna bedriva för deras verksamhet i och för sig främ mande affärsrörelse. Ett intensifierat kommunalt intresse för kioskhan deln inåste leda till att den opartiskhet, som borde känneteckna de kom munala organen vid avgörande av butikstidsfrågor, skulle kunna allvar ligt ifrågasättas. Flertalet övriga handelskammare samt Sveriges kioskidkares riksför bund ställa sig jämväl avvisande till vad de sakkunniga anfört om kioskrörelse i kommunal regi. Även länsstyrelsen i Jönköpings län förklarar sig hysa starka betänkligheter mot detta uppslag. Kioskrörelse syntes ligga vid sidan av de naturliga kommunala uppgifterna. Handelskammaren i Gävle förordar däremot att kommunerna tillåtas uppföra kiosker för att uthyra dessa till partiellt arbetsföra. Detta innebure nämligen en social hjälpåtgärd av praktisk betydelse. Kommuner borde dock icke få genom bolag driva kioskrörelse i konkurrens med andra enskilda företagare. De sakkunnigas förslag att överflytta tillstå ndsgivn ingen i fråga o in korvförsäljning och försäljning i samband med nöjestillställning o. d. under högst sju dagar från läns styrelse till polismyndighet har vid remissbehandlingen i allmänhet hälsats med tillfredsställelse. Några länsstyrelser önska emellertid ytterligare utvidga polismyndighe ternas befogenheter på detta område. Sålunda anser länsstyrelsen i Upp sala län, att hela den ifrågavarande tillståndsgivningen bör kunna över flyttas till polismyndigheterna. Länsstyrelsen framhåller hl. a. att dessa myndigheter redan nu verkställa den erforderliga utredningen i dylika ärenden, varför en fullständig överflyttning icke skulle medföra något
88 Kungl. Mnj.ts proposition nr 248.
väsentligt merarbete. Genom att kommunala organ finge yttra sig före av görandet och möjlighet funnes till besvär över polismyndighetens beslut komme garantier för kioskhandeln icke att saknas. En ordning, enligt vil ken samma slag av ärenden ankomma på olika myndigheters avgörande allteftersom verksamheten avses skola bedrivas längre eller kortare tid, borde för övrigt om möjligt undvikas, då den lätt förorsakade misstag hos allmänheten. Länsstyrelsen i Gävleborgs län förordar överflyttning till lokal myndighet av samtliga ärenden om försäljning av varm korv under ut sträckt tid och länsstyrelsen i Älvsborgs län anser praktiska skäl tala för att den föreslagna tiden av sju dagar förlänges förslagsvis till en månad. Länsstyrelsen i Gävleborgs lån anser emellertid, att magistraten bör vara tillståndsmyndighet i stad. Försäljningen av varm korv förekomme näm ligen där merendels på sådan plats, att på grund av bestämmelsen i 2 § ordningsstadgan för rikets städer magistratens tillstånd därtill ändock måste inhämtas. överståthållarämbetet påpekar att dessa polisiära magistratsärenden i Stockholm handläggas av ämbetet i stället för av poliskammaren och att de överflyttats till ämbetet just av den anledningen, att desamma i stor utsträckning prövades jämväl enligt butikstängningslagen. Då sistnämnda prövning ankom på överståthållarämbetet, ansågos nämligen ärendena i sin helhet böra handläggas av en och samma myndighet. Denna ordning borde bibehållas och prövning av korvförsäljningsärenden sålunda alltjämt till komma ämbetet. Det syntes då ej heller föreligga skäl att göra särskilt un dantag för försäljning vid nöjestillställning o. d. överståthållarämbetet föreslår alltså, att de sakkunnigas förslag ändras på sådant sätt, att i Stock holm samtliga tillståndsärenden skola handläggas av ämbetet. Med anledning av att de sakkunniga bibehållit bestämmelsen om obliga torisk remiss till kommunalt organ, där ej fråga är om öppet hållande under allenast kort tid, ifrågasätter överståthållarämbetet vidare om icke denna föreskrift lämpligen kunde i viss mån uppmjukas i syfte att icke onödigtvis betunga ärendenas handläggning. En remiss till det kom munala organet syntes nämligen icke fylla något behov i exempelvis så dana fall, där sökanden icke uppfyllde föreskrivna villkor om rätt att idka handel i allmänhet eller han på grund av begångna förseelser icke kunde anses lämplig utöva handel på utsträckt tid. Det syntes ämbetet bäst stå i överensstämmelse med de aktuella strävandena till snabbhet och förenk ling i förvaltningsförfarandet, därest avslag på ansökan i dylikt fall kunde meddelas utan föregående remiss till det kommunala organet. Även länsstyrelsen i Kalmar län föreslår ändring i bestämmelserna om remissförfarandet. Länsstyrelsen framhåller, att den föreslagna behovsprövningen vid meddelande av tillstånd enligt 11 § kunde underlättas ge nom att de kommunala myndigheterna avgiva sina yttranden efter ingående prövning. Detta kunde väntas ske, därest i lagen stadgades, att den kom-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2i8. 89
rnunala myndigheten — innan yttrande avgåves — borde bereda närings idkare, som berördes av ansökning om försäljningstillstånd, tillfälle att ut tala sig genom sina lokala sammanslutningar eller på annat sätt; nämnda förfarande skulle dock ej användas beträffande ansökning, vilken utan tvekan ansåges böra tillstyrkas. Departementschefen. I likhet med vad som var tallet vid de tidigare till fällen, då butikstängningslagstiftningen behandlats, ha bestämmelserna om utsträckt affärstid även denna gång tilldragit sig stor uppmärksamhet, och de av mig förut berörda motsättningarna mellan olika intressen ha här i hög grad gjort sig gällande. De sakkunniga ha såsom framgår av den före gående redogörelsen funnit sig böra intaga en mera restriktiv ståndpunkt beträffande handeln på utsträckt tid och särskilt i fråga om kioskhandeln. Denna mening delas av flera av dem som yttrat sig i ärendet. Å andra sidan ha gjorts åtskilliga uttalanden för en uppmjukning av ifrågavarande be stämmelser och en friare prövning av hithörande spörsmål under beaktande av allmänhetens behov av bättre inköpsmöjligheter under fritiden. Jag vill i princip närmast ansluta mig till sistnämnda uttalanden; och jag vill icke medverka till att bestämmelserna utformas så, att konsumenterna i fort sättningen få sämre möjligheter att göra fritidsinköp än de nu ha. Därmed är icke sagt, att ej en viss återhållsamhet i fråga om kioskhandelns ut veckling kan behöva iakttagas. De hygieniska synpunkterna måste beaktas. Anläggandet av en kiosk kan vidare stundom vara olämpligt med hänsyn till försäljningsställets belägenhet. Butikstängningslagens 11 § 2 mom. ger emellertid den tillståndsprövande myndigheten möjlighet att beakta dylika olägenheter och vägra tillstånd om hinder föreligger ur hälsovårds-, ord nings-, säkerhets- eller liknande synpunkt. I övrigt synas mig principiellt sett de motiv, som uppbära butikstängningslagen, icke böra föranleda att i fråga om handeln på utsträckt tid skillnad göres mellan olika typer av försäljningsställen. Detaljhandeln med tobaksvaror på utsträckt tid in tager emellertid en särställning. Tobaksförsäljningen är nämligen såsom berörts redan i det föregående — underkastad särskild reglering genom 1943 års monopollagstiftning. Denna reglering har ansetts betingad av så väl statsfinansiella som sociala skäl och åsyftar huvudsakligen att tillgodose monopolbolagets och därmed också statens intresse av att försäljningen rationaliseras och att distributionen icke fördyras genom att tobaksvaror tillhandahållas på alltför många ställen. Regleringen innebär därför bl. a. att monopolbolaget utövar en nyetableringskontroll för att hindra nya ur distributionssynpunkt ej nödvändiga försäljningsställen. Försäljning av tobak med återförsäljarrabatt kan i princip överhuvudtaget icke ske utan tillstånd av monopolbolaget. Enligt gällande butikstängningslag tillkommer
90 Kungl. Maj.ts proposition nr 218.
emellertid beslutanderätten i fråga om handel på utsträckt tid länsstyrel serna, och monopolbolaget förvägrar icke inköpsrätt åt näringsidkare, som genom lagakraftvunnet beslut erhållit tillstånd till tobaksförsäljning på ut sträckt tid. Sådant tillstånd kan enligt den nuvarande butikstängningslagen meddelas dels vid försäljning i samband med nöjestillställning e. d., dels till s. k. trafikkiosker och dels i andra fall, då synnerliga skäl äro där till. Är det fråga om tobaksförsäljning i stad eller stadsliknande samhälle, skall emellertid länsstyrelsen före ärendets avgörande inhämta yttrande från statens tobaksnämnd, som även har besvärsrätt över länsstyrelsens beslut. Tobakshandeln under vanlig affärstid regleras sålunda icke efter samma principer, som den försäljning av tobak huvudsakligen från kiosker, som sker å kvällar och söndagar. Detta förhållande har föranlett de sakkunniga att föreslå en överflyttning av tillståndsgivningen i sistnämnda del från länsstyrelserna till monopolbolaget. Därigenom skulle en enhetlig prövning av dessa ärenden komma till stånd. I flera yttranden uttalas farhågor, att ett genomförande av förslaget i denna del skulle medföra en mera restriktiv tillståndsgivning än f. n. med därav följande försämrade möjligheter för allmänheten att inköpa tobak efter den vanliga affärstidens slut. Med hänsyn härtill har ifrågasatts — även av de sakkunniga och av remissinstanser som tillstyrka förslaget — att jämka tobaksnämndens direktiv, att ändra dess sammansättning och att införa besvärsrätt över dess beslut. Vad särskilt angår förslaget om införande av besvärsrätt över nämndens beslut synes en sådan anordning, såsom nämnden själv framhållit, vara egenartad ur administrativ synpunkt. Nämnden är nämligen endast en utredande remissinstans och beslutande rätten ligger hos monopolbolaget, som är ett icke statligt organ. Att märka är vidare att nämndens verksamhet i huvudsak avser tobakshandeln i stä der och stadsliknande samhällen; och nämnden har avböjt en utvidgning av verksamheten till att omfatta all tobakshandel. Härtill kommer, såsom allmänt framhållits av de remissinstanser som avstyrka de sakkunnigas förslag, att monopolbolaget icke synes ha sam ma möjligheter att beakta de lokala förhållandena som länsstyrelserna. En allsidig prövning från monopolbolagets och tobaksnämndens sida med hän synstagande till dessa förhållanden och allmänhetens intresse skulle i varje fall förutsätta ett mer omfattande remissförfarande än det nuvarande. Det skulle icke innebära den förenkling och decentralisation av förvaltningsförfarandet som nu allmänt eftersträvas. Ett motsvarande förslag att frikoppla länsstyrelserna från denna till ståndsgivning avvisades redan år 1945 vid tillkomsten av nu gällande butikstängningslag. Ett alternativt förslag att tobaksnämnden skulle erhålla vetorätt i dessa ärenden — en linje som även nu förordats bl. a. av en leda
Kungl. Maj:ts proposition nr 248. 91
mot av nämnden — förkastades även. Anordningen med länsstyrelse som beslutande myndighet efter remiss till samt med besvärsrätt för tobaksnämnden ansågs innebära en fullt tillräcklig garanti för att de principer, som ligga till grund för monopollagstiftningen, i erforderlig mån beaktas. Någon anledning att nu intaga en annan ståndpunkt synes icke före ligga. Jag vill alltså förorda, att den nuvarande ordningen beträffande tillståndsgivningen bibehålies i princip oförändrad. Förslag ha framkommit, att tobaksvaror skulle införas i det ordinära kiosksortimentet, vilket skulle innebära att dessa varor utan särskilt till stånd finge säljas på utsträckt affärstid i alla kiosker och övriga butiker, som utom tobak endast saluföra de i It § 3 inom. under 1) upptagna va rorna. Såsom jag tidigare framhållit, är också tobak otvivelaktigt att anse såsom en »impulsvara» som allmänheten bör kunna köpa även efter \anlig affärstid. Ä andra sidan synes en allmän kioskförsäljning av tobak inne bära att de grundsatser, på vilka 1943 års monopollagstiftning vilar, svår ligen skulle kunna upprätthållas. Förut har nämnts att frågan om bestån det av denna lagstiftning torde komma att utredas. Resultatet av denna ut redning liksom även verkningarna av att automatförsälj ning av tobak enligt vad tidigare förordats — tillätes, synes böra avvaktas innan angivna grundsatser rubbas. I nuvarande läge kan jag därför icke tillstyrka, att tobak upptages bland varorna i 11 § 3 mom. 1). Motsvarande gäller beträffande det bl. a. av arbetsrådet framförda för slaget, att förutsättningarna för inrättande av s. k. trafikkiosker med tobaksförsäljning borde vidgas så att dylik försäljning å utsträckt tid möj liggjordes på fritidsområden och andra liknande platser. Härutinnan må även erinras om att tillstånd att saluföra tobak på kvällar och söndagar enligt gällande lag kan medgivas i samband med nöjestillställning, idrotts tävling, friluftsbad eller dylikt. Någon ändring i sistnämnda hänseende har icke ifrågasatts. Däremot synes man utan att träda omförmälda särintressen för när böra kunna uppmjuka nuvarande praxis beträffande tillstånd till kioskförsälj ning av tobaksvaror, då tillståndet grundas på regeln om »synnerliga skäl». Jäg syftar härvid särskilt på de s. k. delade tillstånd, vilka be viljas med stöd av ifrågavarande stadgande. Ett sådant tillstånd innebär, att en kiosk får hållas öppen även utom vanlig affärstid men sälja tobaks varor endast under denna tid. Denna form torde bl. a. ha använts, då sociala skäl av särskild styrka talat för att medgiva kioskrättigheter åt t. ex. en partiellt arbetsför, men hänsynen till specialtobakshandeln ansetts böra föranleda förbud mot tobaksförsäljning, da de vanliga tobaksaffä rerna ej få hållas öppna. Anordningen är uppenbarligen mindre tillfreds ställande bl. a. därför atl den inbjuder till smyghandel och det för allmän heten framstår som ett oförklarligt »krångel» att varor, som kanske för varas fullt synliga på disken, icke få säljas. Detta blir särskilt påtagligt om
92 Kungl. Maj.ts proposition nr 2A8.
automathandel med tobak tillätes. Med hänsyn härtill torde några nya de lade tillstånd icke böra beviljas. Redan meddelade tillstånd av denna typ torde böra omprövas i samband med att giltighetstiden för den nuvarande lagen utlöper. Tillståndshavarna böra härvid antingen få rätt att sälja tobaksvaror under hela den tid, kiosken hålles öppen, eller helt förbju das att handla med dessa varor, därest de överhuvudtaget önska hålla öppet efter den vanliga affärstidens slut. Vilket alternativ som skall väljas får bero på en avvägning mellan å ena sidan allmänhetens intresse av att tobak finnes att köpa på den ifrågavarande platsen även utom vanlig affärs tid och den enskilde kioskinnehavarens förhållanden samt å andra sidan specialtobakshandelns behov av skydd. Finnes ingen specialtobakshandel på orten, torde prövningen i allmänhet böra resultera i att tillstånd bevil jas, men även om en sådan butik finnes, lärer konsumentintresset många gånger vara så betydande, att resultatet bör bli detsamma. Enligt min mening bör bestämmelsen om tillstånd till öppethållande och försäljning utom vanlig affärstid, då synnerliga skäl därtill föreligga, över huvud icke tolkas alltför restriktivt. Tillstånd på denna grund synes så lunda kunna beviljas, förutom av sociala skäl — därtill återkommer jag senare — då allmänheten har ett alldeles särskilt gagn av att en kiosk hålles öppen på kvällar och söndagar. Detta kan vara fallet, om en konsu mentgrupp, t. ex. skogsarbetare eller skiftarbetare, till följd av arbetsplat sens belägenhet eller arbetstidens förläggning har speciella svårigheter att under vanlig affärstid köpa tobaksvaror och andra impulsvaror. Även i övrigt torde vad jag nyss anfört angående principerna för omprövning av de delade tillstånden böra gälla vid beviljande av tillstånd varom här är fråga. Därest specialtobakshandlarna ej begagna sig av möjligheten att in rätta automater, torde detta få anses såsom ett starkt skäl att medgiva ett mot behovet svarande antal kiosker inom stadsdelen eller samhället att sälja tobak på utsträckt tid.
I det föregående har jag framhållit, att beträffande handeln på utsträckt tid skilda regler i princip icke böra gälla för olika slags försäljningsstäl len, samt förordat, att den nuvarande ordningen i fråga om handeln med tobaksvaror i huvudsak bibehålies som den är. Därmed har jag även i väsentliga delar tagit ställning till de sakkunnigas förslag om ändrade be stämmelser för handeln utom vanlig affärstid i allmän het. Detta förslag innefattar nämligen en sammanslagning av de nuva rande punkterna 1), 2), 4) och 6) i 11 § 3 inom., så att enhetliga regler i fråga om principerna för prövningen och det tillåtna varusortimentet komma att gälla för samtliga där avsedda särskilda försäljningsställen — vanliga kiosker, fruktbutiker, trafikkiosker, frukt- och blomsteraffärer samt övriga butiker, vilka endast föra någon eller några av de varor som äro upptagna under angivna punkter — ävensom för handel med sådana varor från annat än särskilt försäljningsställe. Beträffande trafikkiosker
Kungl. Maj.ts proposition nr 248. 93
har den föreslagna sammanslagningen möjliggjorts genom att försälj ningen av tobaksvaror utbrutits för att behandlas i särskild ordning. I sak är den ine§t betydelsefulla konsekvensen av detta sammanförande, att van liga butiker, där tryckta skrifter eller levande blommor ensamt eller i för ening med andra kioskvaror saluföras, få rätt att hålla öppet efter samma principer som de fruktbutiker, vilka avses i nuvarande 11 § 3 mom. under 2). Frågan om betydelsen härav, vilken sammanhänger med spörsmålet om principerna för tillståndsgivningen, kommer att beröras i samband med behandlingen av sistnämnda spörsmål, vilket diskuterats i flera remiss yttranden. Först torde den ifrågasatta sammanslagningen i och för sig böra något beröras. I denna del ha i allmänhet inga erinringar gjorts mot de sakkunnigas förslag. Frukt- och konfektyrhandlarförbundet har dock hävdat, att det vore olämpligt, att gränsdragningen mellan kioskhandelns och den vanliga butikshandelns varusortiment härigenom skulle bortfalla, vilket försvårade en utökning av sortimentet. Emellertid synas de principiella och praktiska fördelarna av en enhetlig regel vara så påtagliga, att de nuvarande och före slagna skiljaktigheterna mellan sortimenten knappast böra föranleda, att denna ej kommer till stånd. Med hänsyn till att tobaksvaror förekomma i trafikkioskernas varusortiment men icke föreslås införda bland de varor, som få säljas i vanliga kiosker, samt någon överflyttning av tillståndsgiv ningen beträffande försäljningen av tobaksvaror icke avses skola ske, måste emellertid den nuvarande särbehandlingen av trafikkioskerna bibehållas. Jag vill alltså förorda, att sammanslagningen av olika punkter inom It § 3 inom. endast skall gälla de nuvarande punkterna 1), 2) och 6). De sakkunniga ha emellertid icke inskränkt sig till att förorda ett sam manförande av vissa av de nuvarande stadgandena om tillstånd till försälj ning under utsträckt tid utan ha även föreslagit ändrade bestämmelser be träffande principerna för prövning av ansökningar om sådant tillstånd. Dessa innefattas nu dels i ingressen till 11 § 3 mom. och dels i de olika punkterna under samma moment. I ingressen stadgas, att hänsyn bl. a. skall tagas å ena sidan till det gagn för allmänheten och å andra sidan till de olägenheter för annan handel, som skulle uppkomma vid bifall till framställningen. För de nu aktuella fallen 1), 2) och G) föreskrives, att tillstånd må medgivas, såframt icke särskilda skäl till annat föranleda, dock att försäljning av kioskvaror annorledes än från särskilt försäljningsställe må tillåtas endast om skäl därtill anses föreligga. Enligt de sakkunnigas förslag skola sistnämnda presumtionsregler bortfalla och tillstånd medgivas i den omfattning, som finnes påkallad med hänsyn till allmänhetens behov. Detta har föranlett de sakkunniga, att ur ingressen till 3 mom. utesluta bestämmelsen att allmänhetens gagn av ett bifall skall beaktas. Generellt borde endast gälla att vid prövningen skälig hänsyn skulle tagas till olägenheterna för annan handel, varmed de sakkunniga
94 Kungl. Maj:ts proposition nr 2i8. även synes avse annan handel på utsträckt tid — en avvikelse från vad nu anses gälla. De sakkunnigas förslag har i denna del kritiserats av flera remissinstan ser bl. a. av arbetsrådet. Man har härvid särskilt vänt sig mot att presumtionssystemet ersatts med en ny form av behovsprövning, vilken ansetts komma att medföra svårigheter vid tillämpningen. Man har även förmenat, att förslaget gåve konkurrensintressena dominans vid tillståndsgivningen medan allmänhetens berättigade behov komme i andra rummet. Denna kri tik synes i huvudsak berättigad. De sakkunniga ha icke motiverat den nya regeln på annat sätt än att genom densamma på en gång beaktades allmän hetens fritidsbehov och butikstängningslagens uppgift att sörja för att affärsidkarna själva få tillbörlig vila. Den föreslagna avfattningen synes emellertid närmast tyda på att tyngdpunkten har ansetts skola ligga på sistnämnda uppgift. I fråga om de typer av försäljningstillstånd, som skulle falla utanför det sammanslagna stadgandet — punkterna 3), 5) och 7) i nuvarande lag — bortfölle ju helt föreskriften att hänsyn vid prövningen skulle tagas till allmänhetens gagn. Och beträffande detta stadgande ha de sakkunniga uttryckligen uttalat, att tillståndsinyndigheten borde iakt taga större försiktighet än f. n. vid prövningen. Något bärande skäl för att den nuvarande jämvikten vid intresseavvägningen sålunda skulle rub bas till konsumenternas nackdel har icke förebragts. Den stegring i antalet kiosktillstånd, som ägt rum under senare år, torde knappast i och för sig ha medfört sådana olägenheter ur social synpunkt, att en ändring i angi ven riktning kan anses befogad. Skälig hänsyn bör givetvis alltjämt vid prövningen av ansökningar om handel på utsträckt tid tagas till annan handel. Butikstängningslagens nä ringspolitiska uppgift att medverka till likartade konkurrensförhållanden kvarstår oförändrad. Men detta syfte synes icke kunna motivera, att som de sakkunniga tänkt sig även den bestående handeln på utsträckt tid skulle erhålla konkurrensskydd. Detta skulle som arbetsrådet framhållit inne bära, att för denna handel infördes ett lagstiftningsvägen åstadkommet skydd, som beträffande handeln på vanlig affärstid endast finnes i fråga om tobakshandeln. Systemet skulle medföra den mindre tillfredsställande konsekvensen, att vanliga butiker med kiosksortiment kunde förvägras till stånd till öppethållande efter den vanliga affärstidens slut, enär en kiosk med sådant tillstånd redan funnes på platsen. En sådan ordning kan knap past vara önskvärd. Vidare må framhållas, att den föreslagna behovsprövningen skulle ställa länsstyrelserna inför svåra uppgifter och sannolikt nödvändiggöra mera omfattande undersökningar och ett utvidgat remissförfarande. De anförda synpunkterna leda för min del till slutsatsen, att de nuva rande reglerna för tillståndsgivningen böra bibehållas orubbade. Då — bortsett från den i 3 mom. första punkten upptagna regeln om handel
Kungl. Maj:ts proposition nr 248. 95
annorledes än från särskilt försäljningsställe, vilken bör bestå oförändrad — sannna presumtionsregel gäller enligt en var av de tre punkter, som skulle sammanföras, kan sammanslagningen likväl genomföras. Emellertid medför detta, som förut antytts, att vissa egentliga butiker, som enligt gällande lag kunna få tillstånd att hålla öppet efter den van liga affärstidens slut endast om synnerliga skäl tala härför, i princip skola beviljas sådant tillstånd, såframt icke särskilda skäl till annat föranleda. Hit höra affärer, där tryckta skrifter eller levande blommor försäljas en samt eller i förening med andra kioskvaror. För bokhandelns del torde detta knappast få någon betydelse, då dessa butiker regelmässigt saluföra även andra varor än tryckta skrifter. Därest i undantagsfall sortimentet skulle vara inskränkt härtill och ett sådant intresse för öppethållande un der utsträckt tid finnes, att framställning härom göres, lär med hänsyn till olägenheterna för annan handel och allmänhetens ringa behov av dy lik försäljning, i allmänhet sådana skäl mot bifall föreligga, att framställ ningen bör avslås. Vad angår handeln med levande blommor, torde dessa i regel saluföras ensamt eller i förening med andra kioskvaror. Grundsat sen om enhetliga regler för olika slag av butiker tillgodoses sålunda ge nom förslaget. Stockholms blomsterhandlarförening har också till de sak kunniga uttalat önskemål att affärstiderna skulle bli lika för alla, som saluförde blommor. Vad härefter angår varusortimentet för de försäljningsställen, som avses i det genom sammanslagning av olika punkter under 11 § 3 mom. bildade stadgandet, anser jag mig icke böra biträda det av kioskidkarnas riksförbund framförda önskemålet, att sortimentet angives genom en allmänt hållen bestämning i förening med exemplifiering i stället för ge nom uppräkning. Ett sådant system skulle utan tvivel medföra svårigheter vid gränsdragningen och leda till en ojämn tillämpning. Dessutom skulle det lätteligen kunna ge anledning till en icke motiverad utökning av kioskvarorna till men för annan handel. De sakkunniga ha icke föreslagit någon annan utvidgning av ifrågava rande sortiment än att saft och mindre pappersartiklar tillagts. Det senare varuslaget har tydligen medtagits emedan det ingår i trafikkioskernas sortiment. Då trafikkioskerna emellertid enligt vad som förut anförts böra behandlas för sig, torde anledning saknas att införa varuslaget mindre pap persartiklar i det ordinära kiosksortimentet. Däremot bör det givetvis kvar stå i den punkt, som avser trafikkiosker. Såsom socialstyrelsen förordat, böra trafikkioskerna få möjlighet att försälja även pennor och bläck. Med pennor torde härvid böra avses blyertspennor, stålpennor, pennstift o. d., däremot ej reservoarpennor och andra liknande specialartiklar. I fråga om saft må framhållas att, i den mån den framställts av svensk frukt, denna vara ingår i sortimentet i punkterna 1), 2) och 6) under 11 § 3 mom. i gällande lag. I flera yttranden har föreslagits, att även produkter av utländsk frukt skulle få säljas på utsträckt tid och varugruppen i det
96 Kungl. Maj.ts proposition nr 2i8.
sammanslagna stadgandet sålunda angivas som produkter av frukt. Då det knappast finnes anledning att i detta hänseende göra skillnad mellan svensk och utländsk frukt samt det många gånger måste vara svårt att avgöra om det är svensk eller utländsk frukt som ingår i en produkt eller ej, anser jag mig böra biträda denna framställning. Därigenom behöver saft ej upp tagas som en särskild varubenämning. Till »produkter av frukt» synes i detta sammanhang böra hänföras saft, sylt, mos, konserver o. d. av sådana frukter och bär, som regelmässigt konsumeras utan att dessförinnan tilllagas, samt även djupfrysta och torkade dylika frukter och bär. Med denna avgränsning synes fikon och russin utan särskilt stadgande ingå i sorti mentet. Med hänsyn härtill och då dadlar enligt vad som uttalats vid till komsten av 1942 års butikstängningslag torde få anses som färsk frukt, behöva dessa tre varugrupper ej direkt angivas. Härigenom tillgodoses önskemålet att förenkla ifrågavarande bestämmelser. Av samma anledning vill jag även förorda, att den i fråga om honung nu gällande begränsningen, att denna vara endast får säljas i förpackningar innehållande högst 100 gram, upphäves. Ett av socialstyrelsen framfört förslag, att vissa smärre toalettartiklar skulle införas bland de tillåtna varorna i första punkten av 11 § 3 inom. anser jag mig icke böra tillstyrka. Efter övervägande av vad som nu och vid tidigare tillfällen, då butikstängningslagstiftningen varit aktuell, anförts för och emot att fotografisk film hänföres till det tillåtna kiosksortimentet har jag funnit mig kunna tillmötesgå ett i ett stort antal remissyttranden framkommet önskemål, att denna vara skall få säljas i butiker och kiosker, som hålla öppet utom vanlig affärstid. Jag delar arbetsrådets uppfattning, att farhågorna för sociala skadeverkningar härav för den reguljära handeln med fotografiska artiklar och där anställda äro överdrivna. Kiosk som äger saluföra tobak synes böra få försälja även piprensare. Vad angår specialstadgandet i nuvarande femte punkten i 11 § 3 mom. om försäljning av varm korv m. in. finner jag ej skäl till annan ändring av detsamma än att i enlighet med yrkande av länsstyrelsen i Jämtlands län stadgandet får omfatta även försäljning av varm buljong. Med varm korv bör alltså även fortsättningsvis jämställas varm fisk. Vid tillkomsten av den nuvarande lagen diskuterades frågan om införande av möjlighet att kombinera försäljning av varm korv med annan fritidshandel. En sådan kombination ansågs emellertid mindre lämplig. Ur hälsovårdssynpunkt torde det också i allmänhet vara olämpligt att vissa kioskvaror saluföras tillsammans med varm korv. Därest hygieniskt tillfredsställande anord ningar vidtagas, synes emellertid hinder ej böra möta att bevilja tillstånd till försäljning av t. ex. varm korv samt paketerade konfektyrer eller perio diska skrifter, därest synnerliga skäl därtill föreligga. »Synnerliga skäl» för meddelande av ett sådant tillstånd kan tänkas föreligga på landsbygden,
Kungl. Maj:ts proposition nr 248. 97
då allmänhetens behov att på fritiden äga tillgång till dessa varor icke kan tillgodoses på annat sätt. Av den föregående framställningen torde framgå, att jag anser reser vbestämmelsen under 7) i 11 § 3 mom. böra bibehållas oförändrad. 1 avsnittet om försäljning av tobaksvaror på utsträckt tid bar jag berört några frågor om tillämpningen av denna bestämmelse. Här må endast till fogas, att nuvarande praxis, enligt vilken tillstånd i viss utsträckning be viljats på grund av ömmande personliga omständigheter hos sökanden, synes böra upprätthållas oförändrad. Liksom de sakkunniga finner jag det riktigt att de partiellt arbetsföra beredes tillfälle att försörja sig genom kioskförsäljning. Vid konkurrens mellan flera om försälj arrättigheter böra socialvårdssynpunkter beaktas. Så bör ske även vid ombyte av innehavare. I detta sammanhang må erinras om att tillstånden äro personliga. Jag vill emellertid understryka, att de sociala skälen böra vara tungt vägande för att kunna föranleda beviljande av ett tillstånd, för vilket giltiga skäl eljest ej föreligga. Det är vidare angeläget, att de tillståndsbeviljande myndig heterna ha uppmärksamheten riktad på förekomsten av eventuella miss bruk av »kioskrättigheter», och om skäl äro därtill begagna sig av den i It § 4 mom. första stycket givna möjligheten att återkalla tillstånd. Jag anser mig sakna anledning att i detta sammanhang ingå på frågan om lämpligheten av att de socialvårdssynpunkter, som här göra sig gäl lande, tillgodoses genom att kommunerna i någon form engagera sig i kioskhandeln. Tillståndsbeviljande myndighet i fråga om handeln utom vanlig affärstid är f. n. länsstyrelse. De sakkunniga ha härutinnan före slagit en viss decentralisation genom att ärenden, som röra korvförsäljning och försäljning i samband med nöjestillställning o. d. under högst sju da gar, överflyttats till polismyndighet. I fråga om handeln med varm korv från stånd eller liknande försälj ningsställe, är emellertid att märka att i stad enligt § 2 ordningsstadgan för rikets städer magistratens (kommunalborgmästarens, i Stockholm överståthållarämbetets) tillstånd fordras för att bedriva sådan försäljning på gata eller allmän plats, som ej är upplåten till allmän försäljningsplats. Då det är angeläget att samma myndighet behandlar ansökningar om till stånd till försäljning på vanlig affärstid och på utsträckt tid, vill jag för orda, att det i stad skall åvila magistraten (kommunalborgmästaren, överståthållarämbetet) att i förekommande fall pröva även framställningar en ligt nuvarande femte punkten i 11 § 3 mom. butikstängningslagen. På landsbygden bör ifrågavarande prövning ankomma på polismyndighet. I likhet med länsstyrelserna i Uppsala och Gävleborgs län anser jag att tillståndsgivningen beträffande försäljningen av varm korv bör överflyttas till omförmälda myndigheter oberoende av vilken tid ansökningen avser. De sakkunnigas förslag, att överflyttning skulle ske endast om del vore fråga om kortare tid än sju dagar skulle knappast få någon större prak- 7 — Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 248.
98 Kungl. Maj.ts proposition nr 248.
tisk betydelse för korvförsäljningens del och innebära att i det stora fler talet fall den angivna oformligheten med olika tillståndsbeviljande myn digheter skulle kvarstå. Någon olägenhet synes ej kunna följa av att pröv ningen utanför Stockholm helt överflyttas från länsstyrelserna till under ordnade myndigheter. Detta torde däremot kunna bli fallet såvida även prövningar av ansök ningar om tillstånd till försäljning på utsträckt tid vid nöjestillställningar, idrottstävlingar, friluftsbad o. d. helt lades på underordnad myndighet, närmast då polismyndigheten. I det tillåtna varusortimentet för ifrågava rande försäljning ingå nämligen tobaksvaror, varför tobaksnämnden i vissa fall måste höras över ansökningen; och önskvärd enhetlighet vid pröv ningen torde icke kunna ernås om denna åvilar ett stort antal lägre myn digheter. I den mån framställningen avser längre tid kan ärendet även av andra skäl ha en principiell och ekonomisk betydelse, som gör att det föga skiljer sig från övriga ärenden om tillstånd till försäljning på utsträckt tid. Att göra skillnad mellan dessa fall och sådana som avse endast en mera tillfällig eller kortvarig försäljning torde icke vara lämpligt, då en dylik ordning lätt förorsakar misstag hos allmänheten. Jag vill alltså förorda, att tillståndsprövningen i dessa ärenden liksom hittills skall ankomma på länsstyrelsen. Vad slutligen angår remissförfarandet föreslår jag i enlighet med vad de sakkunniga förordat, att drätselkammare och kommunalnämnd göras till remissorgan i stället för kommunens beslutande myndighet. Är det uppenbart, att en ansökan om handel på utsträckt tid icke kan bifal las — sökanden kanske ej uppfyller villkor för rätt att idka handel i all mänhet — synes remiss till kommunalt organ dock ej behöva äga rum. Däremot synes det mig obehövligt att komplicera remissproceduren genom att, som länsstyrelsen i Kalmar län föreslagit, införa en bestämmelse om remiss från det kommunala organet till organisation av näringsidkare.
Specialmotivering.
Med utgångspunkt från att det förelåge behov endast av vissa mindre jämkningar i den nu gällande butikstängningslagen ha de sakkunniga icke ansett sig böra framlägga något förslag till ny butikstängningslag utan inskränkt sig till att föreslå en lag angående ändring i den nuvarande lagen samt om fortsatt giltighet av denna. De jämkningar som jag förordat be röra emellertid jämförelsevis många lagföreskrifter. Därtill kominer att lagstiftningen nu är avsedd att bli permanent. Med hänsyn härtill och till lagens betydelse för allmänheten har inom inrikesdepartementet utarbetats förslag till en helt ny butikstängningslag. Den nuvarande lagens uppställ ning har därvid kunnat i allo bibehållas beträffande såväl rubriker som paragrafer. Jag vill i det följande paragrafvis behandla departementsförslaget.
Kungl. Maj.ts proposition nr 248. 95)
1 §■ Denna paragraf är lika lydande med 1 § i nu gällande butikstängningslag.
2 §■
I denna paragraf ha bestämmelserna under punkterna 1)—5) och 8)— 11) samma lydelse som motsvarande regler i den nuvarande lagen. Punk terna 6), 7) och 12) föreslås ändrade. Såsom framgår av den allmänna motiveringen innebära de nya bestämmelserna att försäljning från auto matapparater i större utsträckning än som nu är fallet undantages från lagens tillämpning samt att julgransförsäljning och anordnandet av s. k. bokaftnar icke falla under lagen. Beträffande den närmare innebörden av förslaget i denna del hänvisas till vad som anförts i det föregående avsnitt, vari lagens tillämpningsområde behandlats. Sveriges konditorförening har beträffande det under 1) stadgade undan taget för försäljning, som bedrives under utövning av eller i samband med ordnad serveringsrörelse, betonat nödvändigheten av att gränsdragningen mellan »ordnad» serveringsrörelse och annan dylik rörelse komme till ut tryck i lagtexten. I fråga om undantaget under 3) för försäljning av varor, erforderliga för framförande av motorfordon, ha Sveriges automobilhnndlareförbund och Bilverkstädernas riksförbund hemställt om klargörande av att den fria gruppen varor endast innefattade driv- och smörjmedel samt därmed direkt jämställda varor och i övrigt sådana varor som för applicering på fordonet icke krävde medverkan av personal med speciell yrkeskunskap. Vad angår undantaget under 6) för automatförsäljning har arbetsrådet fäst uppmärksamheten på att jämlikt 3 § förordningen den 9 september 1938 (nr 567) om handel med preventivmedel dylika medel ej få försäljas utomhus. Försäljning av preventivmedel från automater av nu vanligen använda typer skulle alltså ej bli tillåten. Såsom de sakkunniga påpekat funnes det emellertid en ny form av automathandel, vid vilken varorna förvarades inne i butiken, medan kunden befunne sig utanför. Tvekan kunde uppstå huruvida i sådant fall försäljning skedde utomhus. — Arbets rådet har vidare framhållit att av nyssnämnda förordning ej klart framginge att förbudet att utomhus försälja preventivmedel avsåge även apoteksinrättning. Skulle så icke vara fallet, komme försäljning av preventiv medel utanför apotek att utan vidare bli tillåten. I detta sammanhang må erinras om att medicinalstyrelsen i skrivelse den 18 juni 1946 till Kungl. Maj :t — med anmälan att hos styrelsen från skilda håll framställningar gjorts om tillstånd att försälja preventivmedel genom automater, uppsatta inom för allmänheten tillgängliga bekvämlighetslokaler, särskilt sådana hörande till restauranger och danslokaler, inom militärförläggningar samt inom vissa hamnområden — hemställt, att Kungl. Maj:t måtte förklara hinder icke möta mot försäljning av preven tivmedel genom automater. Vidare har Stockholms automataktiebolag i
100 Kungl. Maj:ts proposition nr 248.
skrivelse den 2 december 1946 hos Kungl. Maj:t anhållit om tillstånd till automatförsäljning av preventivmedel.
Departementschefen. Begreppet ordnad serveringsrörelse var föremål för diskussion under förarbetena till både 1942 och 1945 års butikstängningslagstiftning. Därvid framhölls att det skulle stöta på stora svårig heter att i lag angiva vad som skulle förstås med ordnad serveringsrörelse och att det borde överlämnas åt arbetsrådet att genom sin praxis närmare utforma bestämmelsens innebörd. Vad sålunda anförts torde alltjämt äga sin giltighet. Något förtydligande av lagen på denna punkt synes därför ej böra ske. Av formuleringen av undantagsbestämmelsen rörande försäljning av motor- eller smörjoljor o. d. framgår att undantaget endast avser sådana varor som äro nödvändiga för framförande av motorfordon. Undantaget har främst betingats av motortrafikanternas behov av att även utom den van liga affärstiden kunna inköpa motorbränsle samt olja. Det ifrågavarande undantagsstadgandet synes — i överensstämmelse med vad som uttalades när det kom till — böra tolkas restriktivt. Stadgandet får icke tagas till intäkt för att i vidsträckt omfattning ställa handeln med bilreservdelar och biltillbehör utanför lagens tillämpning. Av vad jag anfört i den allmänna motiveringen framgår, att jag anser automathandeln böra i princip undantagas från butikstängningslagens tillämpning. Såsom arbetsrådet påpekat gäller emellertid enligt förord ningen den 9 september 1938 om handel med preventivmedel förbud att försälja dylika varor utomhus. Någon anledning att i detta sammanhang föreslå någon ändring härvidlag synes icke föreligga. Därav följer alltså, att automatförsäljning av preventivmedel utomhus även fortsättningsvis blir förbjudet. Även försäljning från automat av den av arbetsrådet sär skilt berörda typen synes få anses såsom utomhusförsäljning. Vad åter angår preventivmedelsförsäljning genom automater uppsatta inomhus i för allmänheten tillgängliga lokaler är sådan försäljning icke uttryckligen förbjuden i nyssnämnda förordning. Från de synpunkter som förestavat regleringen av handeln med preventivmedel, synas emellertid förutsättningar icke vara för handen att bevilja tillstånd till sådan för säljning. 3 §■ Enligt 3 § i gällande lag ankommer det på arbetsrådet att avgöra frågor om lagens tillämpningsområde.
Departementschefen. I den till innevarande års riksdag avlåtna proposi tionen nr 184 har föreslagits inrättande fr. o. in. den 1 januari 1949 av ett nytt ämbetsverk, benämnt arbetarskyddsstyrelsen. Detta ämbetsverk avses bl. a. skola från arbetsrådet övertaga de uppgifter och befogenheter som en ligt butikstängningslagen tillkomma rådet. I överensstämmelse med vad så lunda föreslagits bör i lagen angivas att arbetarskyddsstyrelsen skall vara
Kungl. Maj.is proposition nr 248. 101
central myndighet för avgörandet av frågor, som avse lagens omfattning och räckvidd. Jag har vid behandlingen av frågor om handeln på utsträckt affärstid förordat, att tillståndsgivningen beträffande varm korv o. d. överflyttas från länsstyrelse till magistrat eller kommunalborgmästare resp. polismyn dighet. 1 anslutning därtill böra hland dem, som äga att hos centralmyn digheten begära utlåtande i frågor rörande lagens tillämpning, upptagas även dessa tillståndsorgan.
4 §■
Denna paragraf är lika lydande med 4 § i gällande lag.
5 och 6 §§. Beträffande den ändring, som föreslagits i vad nu gäller enligt 5 och 6 §§ hänvisas till den allmänna motiveringen.
7—10 §§. Dessa paragrafer äro lika lydande med motsvarande bestämmelser i den nuvarande lagen.
11 §■
För ändringarna i 1 in o in. av denna paragraf, vilket moment innehål ler bestämmelser om tillståndsmyndighet, ansöknings innehåll samt remiss förfarandet, har redogjorts i den allmänna motiveringen. Ett förslag av länsstyrelsen i Kristianstads län, att polismyndigheterna i fråga om för säljning vid nöjestillställningar o. d. böra få äga rätt att, där så påkallas för visst tillfälle, medgiva utsträckning av den tid länsstyrelsen bestämt vid tillståndets meddelande, anser jag ej vara av sådan betydelse, att det bör föranleda ytterligare jämkning i stadgandet. Paragrafens 2 in o in. har oförändrat överförts från gällande lag. I 3 in o in. har under 1) upptagits den genom sammanslagning av punk terna 1), 2) och 6) i nuvarande lag bildade huvudbestämmelsen om för säljning på utsträckt affärstid. Sammanslagningen kommer till uttryck därigenom att orden »kiosk, stånd, bord eller annat sådant försäljnings ställe» utbytas mot orden »särskilt försäljningsställe», varunder inbegripas icke blott de vanliga detaljhandelsaffärerna utan även kiosker, stånd, bord och andra dylika anordningar. Begreppet kiosk försvinner sålunda från butikstängningslagen och samtliga butiker — jfr 1 § 1 mom. — där endast de i förevarande punkt upptagna varorna försäljas, jämställas. Detta inne bär eu utökning av sortimentet för de butiker, som avses under 2) i gäl lande lag, med levande blommor, tryckta skrifter, vykort och tändstickor samt för de butiker, som avses under 6), med de tre sistnämnda varuslagen samt alkoholfria drycker. Beträffande innebörden i övrigt av samman slagningen samt skälen för densamma må hänvisas till den allmänna motiveringen. Det för de nuvarande punkterna 1), 2) och (5) gemensamma varusorti mentet, som sålunda återfinnes under punkt 1) i förslaget, bar på förut
102 Kungl. Maj.ts proposition nr 248.
anförda grunder utökats med fotografisk film. Vidare har i uttrycket »produkter av svensk frukt» bestämningen »svensk» uteslutits, vilket med fört att varuslagen fikon, dadlar och russin kunnat utgå ur stadgandet utan att därvid avsetts någon saklig ändring. Varan honung har bibehållits i sortimentet utan den begränsande bestämningen »i förpackningar om högst 100 gram». Punkterna 2), 4) och 5) under 3 mom. i departementsförslaget äro likalydande med punkterna 3), 5) och 7) i gällande lag med det undantaget i fråga om 4) att där införts varm buljong. Genom att punkt 2) i fråga om de tillåtna varorna hänvisar till punkt 1) medför dock jämkningen av sortimentet i sistnämnda punkt även en ändring för den under 2) avsedda försäljningen i samband med nöjestillställning o. d. Motsvarande gäller beträffande punkt 3) i departementsförslaget, som avser försäljning i anslutning till stationer för järnvägs-, luft-, spårvägsoch busstrafik. Denna punkt har överförts från punkt 4) i gällande lag med allenast det tillägget, att piprensare, pennor och bläck upptagits bland de tillåtna varorna. Bestämmelserna i It § 4 mom. 1945 års butikstängningslag ha över förts till den nya lagen med de formella jämkningar, som påkallas av att förutom länsstyrelserna även magistrater, kommunalborgmästare och polis myndigheter skola vara tillståndsbeviljande myndigheter. På förslag av länsstyrelsen i Jämtlands län har i momentets tredje stycke, vari bl. a. föreskrives att tillståndsbevis, om rörelsen drives å särskilt försäljnings ställe, skall vara i huvudskrift uppsatt å väl synlig plats där, tillagts att beviset även må uppsättas i bestyrkt avskrift.
12 §. Denna paragraf är lika lydande med 12 § i gällande lag.
13 §. I 13 § av gällande lag upptagas bestämmelser om arbetsrådets samman sättning och arbetssätt vid avgörandet av frågor rörande butikstängningslagens tillämpningsområde. Departementschefen. Såsom framhållits vid 3 § föreslås arbetsrådet skola upphöra såsom självständig institution fr. o. in. den 1 januari 1949, då dess arbetsuppgifter avses skola övertagas av ett nytt centralt ämbets verk, arbetarskyddsstyrelsen. Med hänsyn härtill kunna bestämmelserna i 13 § icke bibehållas i sitt nuvarande skick. Någon saklig ändring i den ordning som nu gäller i fråga om partsrepresentation och ärendenas hand läggning synes dock i detta sammanhang ej påkallad. Som framgår av propositionen nr 193 till denna riksdag med förslag till lag om överflyttande på arbetarskyddsstyrelsen av de uppgifter och be fogenheter, som tillkomma arbetsrådet, har i det förslag till ny arbetar skyddslag, som den 5 mars 1948 remitterats till lagrådet, upptagits ett
Kungl. Maj:ts proposition nr 248. 103
stadgande av innebörd att det skall ankomma på Kungl. Maj:t att förordna, i vilken utsträckning och i vilken ordning representanter för arbetsgivare och arbetstagare skola deltaga i arbetarskyddsstyrelsens handläggning av ärenden enligt arbetarskyddslagen. Det har sålunda icke ansetts erforder ligt att i lag reglera hur arbetarskyddsstyrelsen skall vara sammansatt vid ifrågavarande ärendens behandling, utan frågan om partsrepresentationens ordnande i arbetarskyddsstyrelsen har funnits böra regleras i ämbetsver kets instruktion och arbetsordning. Motsvarande torde få anses gälla för butikstängningslagens del. I enlighet härmed har i 13 § föreskrivits att i handläggningen hos arbe tarskyddsstyrelsen av ärende, som avses i butikstängningslagen, skola i den omfattning och den ordning Konungen bestämmer såsom ledamöter i sty relsen deltaga, förutom en eller flera befattningshavare i styrelsen, särskilt utsedda representanter för arbetsgivare och arbetstagare. Såsom redan an förts torde frågan om partsrepresentationens ordnande i praktiken böra lösas i huvudsaklig överensstämmelse med vad nu gäller. Andra stycket av den nuvarande 13 § innehåller en hänvisning till 9 § i den allmänna arbetstidslagen. I sistnämnda paragraf upptagas bestäm melser rörande arbetsrådets handläggning av förekommande ärenden, om beslutförhet, hörande av vittnen, klagorätt in. in. Någon motsvarande hän visning i den nu föreslagna 13 § synes icke möjlig. Närmare föreskrifter i hithörande hänseenden torde få meddelas i administrativ ordning. Dessa böra i allt väsentligt anknyta till vad nu gäller. I administrativ ordning torde dock icke kunna meddelas bestämmelser om rätt för arbetarskydds styrelsen att i frågor rörande butikstängningslagens tillämpning låta höra vittnen vid allmän domstol på sätt som i fråga om arbetstidsärenden är stadgat i 9 § 7 mom. i allmänna arbetstidslagen. Ej heller synes frågan om talerätten mot den centrala myndighetens beslut — jfr 9 § 10 mom. all männa arbetstidslagen — böra lösas på administrativ väg. Möjligheten att höra vittnen vid domstol torde dock sakna praktisk betydelse för butik stängningslagens del. Vad klagorätten beträffar har i 18 § av departementsförslaget upptagits en bestämmelse att arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende enligt butikstängningslagen ej må överklagas.
14 §■ I första stycket av denna paragraf har bestämmelsen om visst straff minimum vid upprepad förseelse ansetts böra utgå. I sista stycket har företagits viss jämkning i motsvarande bestämmelser i gällande lag. Jämkningen är föranledd av den decentralisation, som för ordats i fråga om tillståndsgivningen avseende varm korv o. d.
15 §.
Med hänsyn till att den domsrätt, som tidigare tillkommit polisdomstol, numera upphört, har första stycket av 15 § i gällande lag icke upptagits i departementsförslaget.
104 Kungl. Maj:ts proposition nr 248.
18 och 17 §§. Dessa paragrafer äro — bortsett från viss formell jämkning av 16 § — lika lydande med motsvarande paragrafer i gällande lag.
18 §. Denna paragraf, som motsvarar 18 § i gällande lag, innehåller bestäm melser om rätt att föra klagan över beslut enligt butikstängningslagen.
Departementschefen. De nuvarande reglerna ha kompletterats med eu fö reskrift om besvär hos länsstyrelsen över beslut av magistrat, kommunal borgmästare eller polismyndighet i ärende om tillstånd till försäljning av varm korv o. d. på utsträckt affärstid. I likhet med de sakkunniga anser jag det tillfyllest, att ifrågavarande ärenden prövas i sista hand av länssty relse. Klagan bör alltså icke få föras över länsstyrelsens beslut i anledning av anförda besvär. I Stockholm skola dessa tillståndsärenden liksom hittills i första hand behandlas av överståthållarämbetet. Då någon anledning ej fin nes att endast för Stockholms del medgiva besvärsrätt till Kungl. Maj :t i fråga om försäljning av varm korv på kvällar och söndagar, torde ämbetets beslut i anledning av ansökning om tillstånd till sådan försäljning ej böra få överklagas. Tillkomsten av nya tillståndsprövande myndigheter har föranlett en for mell jämkning i paragrafens andra stycke, som i övrigt i departementsförslaget oförändrat upptagits såsom ett fjärde stycke. På skäl, som redovisats under 13 §, har slutligen i förevarande lagrum införts en erinran, att arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende enligt butikstängningslagen icke må överklagas.
Övergångsbestämmelserna. De sakkunniga. Enligt vad som uttalats av de sakkunniga äro vissa över gångsbestämmelser av behovet påkallade. Härom anföra de sakkunniga: Sådan försäljning från automatapparat, vilken varit undantagen från tillämpningen av 1945 års butikstängningslag i dess hittillsvarande lydelse, synes utan hinder av de föreslagna ändringarna i lagen fortfarande böra få äga rum trån dylik apparat, som funnits uppsatt före den 1 januari 1949, då de nya bestämmelserna avses skola träda i kraft. Särskilt tillstånd enligt 11 § 3 mom. i butikstängningslagen den 18 juli 1942 eller den 29 juni 1945, vilket meddelats för tid efter den 31 december 1948, skall fortfarande gälla, därvid tillstånd som meddelats enligt 3 mom. 1), 2), 4) eller 6) skall anses meddelat jämlikt 11 § 3 mom. 1) enligt den nya lydelse nämnda lag rum erhållit i de sakkunnigas förslag. Att tillstånd, meddelade enligt de äldre punkterna 3), 5) eller 7) få anses motsvara tillstånd, meddelade enligt de nya punkterna 2), 3) och 4) respektive torde utan särskilt stad gande vara klart. Sådana ännu gällande tillstånd jämlikt 11 §, vilka med delats med stöd av 1939 års lag, synas däremot böra upphöra att gälla med 1948 års utgång. Dessa tillstånd, som för övrigt torde vara mycket få, ha
Kungl. Maj.ts proposition nr 2iH. 105
såvitt gäller städerna meddelats av andra tillståndsmyndigheter än läns styrelserna (magistrat eller kommunalborgmästare) och delvis efter andra principer än senare beviljade tillstånd. De synas därför vara i behov av eu omprövning. Enligt vad de sakkunniga inhämtat utlöper flertalet tillstånd jämlikt It § den 31 december 1948. Någon automatisk förlängning av tillstånden anse de sakkunniga sig icke kunna förorda med hänsyn till de föreslagna nya bestämmelserna i 11 §. De sakkunniga rekommendera i stället att länssty relserna i god tid före den 1 januari 1949 utan ny ansökan upptaga frågan om förlängning av tillstånden för de nuvarande tillståndshavarna. I an sökningarna torde nämligen vederbörande regelmässigt ha begärt tillstånd tillsvidare men blott beviljats rätt att idka handel på utsträckt tid till och med den 31 december 1948. Länsstyrelserna torde i dylika fall vara be rättigade att utan något obligatoriskt remissförfarande på grundval av de gamla ansökningarna förlänga de en gång beviljade tillstånden i den män icke förändrade förhållanden eller andra omständigheter påkalla ett beslut i annan riktning. Skulle en länsstyrelse av någon anledning finna remiss påkallad, vinner man med det av de sakkunniga tänkta förfarandet den för delen, att remiss kan ske på en gång av samtliga de ärenden, som beröra vederbörande lokalmyndighet. Genom att infordra ett yttrande från den lokala polismyndigheten rörande alla gamla tillstånd i orten kan länssty relsen även få kännedom om t. ex. vissa rörelser upphört så att förnyat tillstånd är överflödigt eller om anledning till anmärkning mot någon tillståndsinnehavare förekommit. De sakkunniga anse att det sålunda skisserade förfarandet kommer att i ej obetydlig grad underlätta länsstyrelsernas arbete, samtidigt som veder börande affärsidkare befrias från besväret att ingiva ny ansökning. De til 1ståndsinnehavare, vilkas ärenden komma att upptagas ex officio, anses böra underrättas om länsstyrelsens avsikt genom en enkel cirkulärskrivelse.
Remissyttrandena. I remissyttrandena knytes intresset främst till frå gan om hur vid den nya lagens ikraftträdande skall förfaras med redan beviljade tillstånd enligt It §. Länsstyrelserna i Stockholms och Södermanlands län, järnvägsstyrelsen samt Aktiebolaget Svenska pressbyrån uttala sig för eu automatisk förläng ning av gällande tillstånd. Länsstyrelsen i Stockholms län anför: I fråga om sådana tillstånd, som meddelats med stöd av 11 § 3 mom. punkterna 1), 2), 5) och 6), torde det enligt länsstyrelsens uppfattning förhålla sig så, att praktiska synpunkter tala för en automatisk förläng ning av dessa tillstånd. Om man bortser från de tillstånd, som meddelats med stöd av punkt 3) i nyssnämnda lagrum, vilka tillstånd såsom i regel avseende försäljning under sommarmånaderna sakna intresse i nu förevarande sammanhang, synes man sålunda endast beträffande tillstånd,
106 Kungl. Maj.ts proposition nr 248.
som meddelats med stöd av punkt 7) i lagrummet, kunna ifrågasätta lämp ligheten av en automatisk förlängning. Att eventuella olägenheter av eu dylik förlängning av sistnämnda tillstånd skulle överväga fördelarna därav synes knappast vara att befara. Med hänsyn härtill finner länsstyrelsen sig böra föreslå, att de tillstånd jämlikt It § butikstängningslagen, som ut löpa med innevarande års utgång, automatiskt förlängas genom en före skrift i övergångsbestämmelserna. Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter om icke i övergångsbe stämmelserna lämpligen borde angivas att förlängning av sådana tillstånd, vilkas giltighetstid utlöpte den 31 december 1948, skulle kunna ske utan för nyad ansökan och, därest de föreslagna bestämmelserna om behovsprövning genomfördes, utan iakttagande av dessa. Järnvägsstyrelsen hemställer att nuvarande kiosktillstånd på järnvägs stationerna utan särskilt ansökningsförfarande erhålla en tills vidare för längd giltighet. Ett sådant medgivande syntes icke möta någon svårighet, därest ändring icke vidtages i den myndighet, som skulle utfärda kiosk tillstånden. Aktiebolaget Svenska pressbyrån uttalar: För bolaget framstår det som en praktisk nödvändighet att icke vid den nu gällande lagens upphörande en omprövning av de tusentals beviljade kiosktillstånden, vare sig i fråga om tobaksvaror eller andra kioskvaror, skall behöva företagas. Såväl länsstyrelserna som tobaksnämnden och av dem hörda myndigheter skulle under många månader bliva överhopade av arbete med dylika ärenden, sökandena betungas med ansökningar, förkla ringar och påminnelser i olika instanser och allmänheten i stor utsträck ning bliva lidande på dröjsmål med ärendenas avgörande. Den rätta lös ningen vore helt visst att nu gällande tillstånd enligt övergångsbestämmelse i lagen erhölle tills vidare förlängd giltighet. Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller att de sakkunniga bort närmare motivera, varför tillstånd jämlikt It § i 1939 års butikstängningslag borde omprövas. Enligt länsstyrelsens mening syntes det tveksamt, om tillräck liga skäl förelåge för en sådan omprövning. Länsstyrelserna i Jönköpings och Kronobergs län anse att ett i möjli gaste mån förenklat ansöknings- och remissförfarande vore att föredraga framför de sakkunnigas förslag. Därvid framhåller förstnämnda länssty relse att den av de sakkunniga föreslagna anordningen — att länsstyrel serna före den 1 januari 1949 skulle utan ny ansökan upptaga frågor om förlängning av tillstånd — torde medföra ett avsevärt merarbete för läns styrelserna. Register torde flerstädes icke ha upprättats över meddelade tillstånd. I de tidigare ansökningarna torde vidare regelmässigt tillstånd icke ha begärts att gälla tills vidare. Ett framtagande ur arkiven av de äldre ansökningshandlingarna torde redan det vara mycket tidsödande. Huruvida ändrade förhållanden eller andra omständigheter påkallade sär skilt beslut torde i allmänhet förutsätta en undersökning som icke lämp ligen kunde utföras utan anlitande av polismyndigheten i orten.
Kungl. Maj.ts proposition nr 248. 107
Länsstyrelsen i Kronobergs län finner det tämligen godtyckligt att med giva ett förenklat förfarande endast om sökanden av en händelse begärt tillstånd utan angivande av någon tidsbegränsning. Sökande, som begärt tillstånd allenast till utgången av 1948, borde visserligen till länsstyrelsen inkomma med nya ansökningar, men ett förenklat förfarande borde få tilllämpas även för deras del. Om de i ärendet tidigare hörda kommunala myndigheterna icke särskilt föreslagit en tidsbegränsning av tillståndsgivningen, torde ur deras yttrande icke få utläsas att en sådan begränsning varit önskad. Deras börande torde därför i allmänhet icke vara erforder ligt. Tobaksnämnden syntes icke heller böra höras, om tobaksnämnden fått yttra sig i det tidigare ärendet och nya omständigheter icke förekomme, som borde föranleda annat förfarande. Detta torde böra gälla, oavsett om tillståndsgivning i fråga om tobak skulle meddelas av tobaksmonopolet eller länsstyrelsen. I förra fallet utginge de sakkunniga från att tobaks monopolet vid sin omprövning av de nuvarande tillstånden som regel läte de hittillsvarande tillståndshavarna behålla sina tobaksåterförsäljarrättigheter tills vidare. Länsstyrelsen föresloge därför att, om icke särskilda skäl iill annat föranleda, samtliga ärenden remitterades endast till polismyndig heten för yttrande. Självfallet borde ett mera allsidigt remissförfarande äga rum, om det sökta tillståndet innefattade någon ändring av betydelse i hittills gällande tillstånd. Länsstyrelsen i Hallands län yttrar: Enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna skall som regel äldre till stånd som meddelats för tid efter den 31 december 1948 fortfarande gälla. En sådan bestämmelse kan länsstyrelsen icke finna påkallad med hänsyn till att endast ett fåtal dylika tillstånd torde vara gällande. Bestämmelsen synes dessutom kunna föranleda oformligheter, såsom exempelvis i ett så dant fall då en person, som innehar tillstånd enligt gamla lagen att sälja bl. a. tobaksvaror, i fortsättningen icke antages såsom återförsäljare av tobaksvaror. Det är icke lämpligt att i ett dylikt fall å försäljningsstället finnes uppsatt ett tillståndsbevis, som bokstavligen medgiver försäljning av tobaksvaror.
Vad särskilt angår tillstånd till försäljning av tobaksvaror finna läns styrelserna i Stockholms och Södermanlands län det önskvärt att de sak kunnigas uttalande, att de nuvarande tillståndshavarna borde få behålla sina återförsäljarrättigheter tills vidare där ej särskilda skäl till annat föranleda, kommer till uttryck i övergångsbestämmelserna. Statens tobaksnämnd anför: De sakkunniga torde avse, att alla tillstånd till försäljning av tobaks varor utöver vanlig affärstid skola efter ansökan till monopolbolaget om prövas. Nämnden hemställer, att lagförslaget omformuleras sa att detta klart framgår. Därvid torde även — i analogi med eu motsvarande över gångsbestämmelse i 1945 års butikstängningslag — böra stadgas, att till stånd av länsstyrelsen till försäljning av tobaksvaror som meddelats att
108 Kungl. Maj. ts proposition nr 248.
fjälla t. o. m. den 31 december 1948 eller tills vidare skall, därest fortsatt tillstånd därtill sökts hos monopolbolaget före den 1 oktober sagda år men ansökningen ej blivit prövad före årets utgång, gälla till dess prövningen ägt rum. Det torde böra ankomma på monopolbolaget att utfärda ett sär skilt bevis om beviljad rätt till försäljning av tobaksvaror. I detta samman hang må erinras om de sakkunnigas uttalande, att de hittillsvarande tillståndshavarna borde få tills vidare behålla sin rätt till försäljning av to baksvaror, där ej särskilda skäl till annat föranleda, ett uttalande" som ej föranleder erinran från nämndens sida.
1 fråga om övergångsbestämmelserna i övrigt framhåller länsstyrelsen i Kristianstads län att kommunala avvikelser från lagens föreskrifter borde bli föremål för nytt beslut och länsstyrelsens förnyade prövning åtminstone 'art femte år detta med hänsyn till att de förutsättningar, som förelågo vid det tidigare beslutets meddelande, efter så lång tid kunde vara väsent ligt förändrade.
Departementschefen. Vad de sakkunniga anfört rörande automathan delns ställning vid övergången finner jag riktigt. I överensstämmelse med vad de sakkunniga föreslagit förordar jag alltså ett stadgande av innehåll, att sådan försäljning från automatapparat, som varit undantagen från tilllämpningen av 1945 års butikstängningslag, fortfarande må äga rum utan hinder av bestämmelserna i den nya lagen, om apparaten funnits uppsatt fore den 1 januari 1949. Någon typgranskning av dessa äldre apparater behöver salunda icke ske, i den mån endast konfektyrer i förpackning eller färsk frukt saluföras genom dem. I övergångsbestämmelserna till den nuvarande lagen har intagits en regel, enligt vilken kommunala beslut jämlikt 1919, 1939 eller 1942 års butikstängningslagar varigenom fastställts kortare affärstid än den vanliga, skola förbli giltiga tills de i vederbörlig ordning upphävts. Någon motsvalande regel har icke synts böra upptagas bland övergångsbestämmelserna till den nya lagen. Samtliga kommunala beslut i förevarande hänseende enligt äldre butikstängningslagar komma alltså att förlora sin giltighet i och med att 1945 års lag upphör att gälla. I detta sammanhang torde böra erimas om att, därest fråga uppkommer om fattande av nya kommunala beslut angående affärstiden, enligt 7 § även konsumenterna skola beredas tillfälle att genom sina sammanslutningar eller på annat sätt yttra sig i ärendet. Någon bestämmelse om omprövning efter viss tid av beslut om kommu nala avvikelser anser jag icke erforderlig. Det torde kunna förväntas, att de kommunala organen själva uppmärksamma behovet av nya regler till följd av ändrade förhållanden. I fråga om tillstånd till handel på utsträckt tid enligt It § i 1942 och 1945 års butikstängningslagar ha de sakkunniga förordat att tillstånd, som meddelats för tid efter den 31 december 1948, fortfarande skulle gälla, samt
Kungl. Maj:ts proposition nr 248. 109
tänkt sig att övriga tillstånd utan ny ansökning skulle upptagas till om prövning av vederbörande myndigheter. I sistnämnda del ha erinringar gjorts i ett flertal remissyttranden. Härvid ha vissa remissinstanser uttalat sig för en automatisk förlängning av gällande tillstånd medan andra an sett ett förenklat ansöknings- och remissförfarande vara lämpligare än de sakkunnigas förslag. Uppenbarligen bleve det synnerligen betungande för länsstyrelserna att nödgas ompröva samtliga eller flertalet tillstånd enligt 11 § 3 mom. äldre butikstängningslagar. Härutinnan må endast erinras om att i maj 1947 över 7 000 dylika tillstånd voro gällande. De sakkunniga ha därför också övervägt en automatisk förlängning av tillstånden men funnit en sådan anordning mindre lämplig tydligen framför allt med hänsyn till de sak kunnigas förslag i fråga om 11 § 3 inom. Enligt departementsförslaget för ordas emellertid icke några mera genomgripande sakliga ändringar i detta stadgande. Vid sådant förhållande synes hinder icke möta att i princip tillgodose det från flera håll framförda önskemålet om en automatisk tillståndsförlängning. Såsom de sakkunniga funnit bör dock denna förläng ning icke gälla tillstånd meddelade enligt 1939 års lag. Vidare torde undan tag böra göras för tillstånd, som beviljats enligt 11 § 3 inom. 3) — för säljning i samband med nöjestillställningar o. d. — och 7) — »synnerliga skäl» — i 1942 eller 1945 års lagar. Den förstnämnda gruppen lär visser ligen icke ha någon större betydelse, då ifrågavarande tillstånd i allmänhet torde avse försäljning för kortare tidsperioder, men det förhållandet att ett dylikt tillstånd beviljats t. ex. för december månad 1948 eller över årsskiftet 1948/49 bör tydligen icke få föranleda att detsamma automatiskt förlänges att gälla tills vidare. Den andra gruppen är däremot av större vikt; så lunda gällde 752 dylika tillstånd i maj 1947. Härunder falla de kiosktill stånd som avse försäljning av tobaksvaror under vanlig affärstid utan rätt till sådan försäljning, då kiosken hålles öppen efter denna tids utgång. Jag har förut uttalat, att dessa s. k. delade tillstånd skola bringas att för svinna antingen genom att rätten till tobaksförsäljning utsträckes eller genom att den indrages, där så finnes böra ske. En automatisk förläng ning bör sålunda här icke komma i fråga. Även beträffande övriga tillstånd enligt punkt 7) torde en sådan förlängning vara mindre lämplig. Med tillstånd enligt 11 § 3 mom. 3) och 7) böra i förevarande hänseende jämställas tillstånd, som meddelats utan angivande av särskild punkt i momentet, såvida det ej är uppenbart alt tillståndet hänför sig till någon av de övriga punkterna. Den automatiska förlängningen bör avse samtliga tillstånd, meddelade jämlikt It §3 mom. 1), 2), 4), 5) eller 0) i 1942 eller 1945 års butikstäng ningslagar t. o. in. den 31 december 1948, viss tid därefter eller tills vidare. Förlängningen bör gälla tills vidare. Enligt It § 4 mom. första stycket kan ett förlängt tillstånd återkallas, när skäl därtill äro. De förlängda till
no Kungl. Maj.ts proposition nr 2i8.
stånden synas likväl icke böra gälla allt framgent; ändrade förhållanden kunna påkalla omprövning av vissa tillstånd, icke utnyttjade tillstånd böra utrensas etc. Jag föreslår därför att nu ifrågavarande tillstånd skola gälla längst t. o. in. den 31 december 1951. Beträffande tillstånd, som efter ansökning skall omprövas, bör i likhet med vad som föreskrivits i övergångsbestämmelserna till tidigare butikstängningslagar, stadgas att, därest förnyat tillstånd sökts före den 1 ok tober 1948 men ansökningen ej blivit prövad före årets utgång, det äldre tillståndet skall gälla tills dess prövningen ägt rum. Vid omprövningen torde remissförfarandet kunna förenklas. Jag föreslår härutinnan, att för nyat tillstånd må kunna beviljas utan remiss till kommunalt organ. Då ansökningen avser försäljning av tobaksvaror i stad eller stadsliknande samhälle, bör däremot nämnden alltid höras. Jag föreslår slutligen, att från övergångsbestämmelserna i gällande lag skall överföras regeln, att beslut enligt 6, 9, It, 12 och 16 §§ nya lagen må meddelas efter den 1 oktober 1948, dock med verkan tidigast från lagens ikraftträdande. Nuvarande övergångsbestämmelser upptaga en motsvarande regel även för beslut enligt 3 §, d. v. s. beslut av arbetsrådet. En sådan regel har icke införts i förslaget, då beslut enligt 3 § i den nya lagen skola med delas av arbetarskyddsstyrelsen, som icke träder i verksamhet förrän fr. o. m. den 1 januari 1949. Någon större olägenhet lär icke behöva följa av att lagens ikraftträdande får avvaktas i fråga om dessa ärenden.
Föredragandens hemställan.
Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande över ifråga varande inom inrikesdepartementet upprättade förslag till butikstängningslag, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,1 måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av pro tokollet. Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.
Ur protokollet: K. A. Åkerberg.
1 Lagförslaget, som — frånsett att i det vid propositionen fogade lagförslaget ordet »färsk* uteslutits i It § 3 mom. 1) och att några smärre redaktionella jämkningar vidtagits — är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.
Kungl. Maj.ts proposition nr 2A8. 111
Utdrag av protokollet hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 7 maj 19i8.
Närvarande: justitieråden L awski , G yllensw X rd , N issen , regeringsrådet K uylenstierna .
Enligt lagrådet den 30 april 1948 tillhandakommet utdrag av protokoll över inrikesärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 9 april 1948, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet in hämtas över upprättat förslag till butik stängning slag. Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet före dragits av byråchefen för lagärenden i inrikesdepartementet hovrättsasses sorn Y. Samuelsson. Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet: Då med förslagets tankegång skillnaden mellan färsk frukt och annan frukt lärer bliva utan betydelse och det dessutom kan synas tveksamt, huruvida enligt allmänt språkbruk t. ex. fikon och russin hänföras till produkter av frukt, hemställes, att i 11 § 3 mom. 1) ordet »färsk» fram för »frukt» får utgå. Därvid bör naturligen fasthållas, att ordet »frukt» är att tolka på det sätt som skett i remissen, nämligen såsom omfattande fruk ter och bär vilka regelmässigt konsumeras utan att dessförinnan tillagas; sådana varor som ärter, kaffebönor och dylikt äro alltså icke att hänföra till frukt.
Ur protokollet: Bengt Larson.
112 Kungl. Maj.ts proposition nr 248.
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 8 maj 1948.
Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena U ndén , stats råden W igforss , M öller , S köld , G jöres , D anielson , V ougt , Z etter berg , N ilsson , S träng , E ricsson , M ossberg , W eijne .
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och han delsdepartementen anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, lagrådets den 7 maj 1948 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 9 april 1948 remitterade förslaget till butikstängningslag. Med förmälan att den erinran, lagrådet framställt beträffande 11 §3 mom. 1), i klarhetens intresse syntes böra beaktas samt att i övrigt några smärre formella jämkningar torde böra vidtagas i lagförslaget, hemställer föredra ganden att detta måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition fö reläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi trädda hemställan förordnar Hans Kungliga Höghet Kron prinsen-Regenten att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet: Gunnar Olofsson.