Allmän arbetstidslag

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

Allmän arbetstidslag

Betänkande avgivet av 1963 års arbetstidskomrmil Stockholm 1968

Statens offentliga utredningar 1968

Kronologisk förteckning

1. 2. 3. 4. 5.

Ekonomisystem för försvaret. Esselte. Fö. Ekonomisystem för försvaret. Bihang. Esselte. Fö. Kreditnarknadens struktur och funktionssätt. Esselte. Fi. Handläggningen av säkerhetsfrågor. Isaac Marcus. J u . Indust ins struktur och konkurrensförhållanden. Esselte. Fi. 6. Stmkt.rutveckling och konkurrens inom handeln. Esselte. Fi. 7. Ägance och inflytande inom det privata näringslivet. Esselte. Fi. 8. Skogsbrukets planläggningsfrågor. Svenska Reproduktions AB. J o . 9. Virkesnalanser 1967. Esselte. J o . 10. Säkerhetspolitik och försvarsutgifter. Esselte. Fö. 1 1 . 1958 års utredning kyrka-stat XI. Svenska kyrkan och staten Esselte. U. 12. Förvarningen av kyrklig jord m.m. Berlingska Boktryckeiet. Lund. U. 13. Fritidsfisket. Esselte. J o . 14. Skoltnksleveranser. Svenska Reproduitions AB._U. 15. Musikrtbildning i Sverige. Esselte. U. 16. Rennäringen i Sverige. Esselte. J o . 17. Allmäina vägar. Svenska Reproduktions A B . K. 18. Parkeing. Esselte. K. 19. Trafikmålsutredningar. Beckman. J u . 20. Upphandling av byggnader. Del I. Formerna. Esselte. Fi. 2 1 . Pensionstillskott m.m. Esselte. S. 22. Jordhävdslag. Esselte. J o . 23. Bilregstrering. Berlingska Boktryckeriet. Lund. K. 24. Avstämning av 1965 års långtidsutredning. Esselte. Fi. 25. Studieprognos och studieframgång. Svenska Reproduktions AB. U. 26. Ändrcde avskrivningsregler för rörelse- och hyresfastigheter. Beckman. Fi. 27. Förvatningslag. Esselte. J u . 28. Intersixuellas könstillhörighet. Esselte. J u . 29. Statiscikbehov och statistikproduktion för regionala utredningar. AB Kopia. I. 30. Bostadsbyggandets planering och kreditförsörjning. Essehe. I. 3 1 . 1965 års allmänna fastighetstaxering. A B Kopia. Fi. 32. Fastijhetstaxeringens regler och organisation. Esselte. Fi. 33. Loka trafikservice. Svenska Reproduktions A B . K. 34. Transoortforskningens organisation. Beckman. K. 35. Storlandstingets författning. Svenska Reproduktions AB. L 3 6 . Läronedel för specialundervisning. Svenska Reproduktions A B . U. 37. Konfiktdirektiv. Esselte. I. 38. Boendeservice 1 . Esselte. I. 39. Eldistributionens rationalisering. Beckman. Fi. 40. Verkställighet av utländska domar. Esselte. J u . 4 1 . Utsömingsrätt VII. Beckman. J u . 4 2 . Förslag till predikotexter ur Gamla Testamentet för kyrkoårets sön- och helgdagar. Esselte. U. 43. Upphandling av stora bostadsprojekt. Esselte. I. 44. Företagshälsovård. Esselte. S. 45. Affärsverken: Ekonomi, konkurrens och effektivitet Del ' . Esselte. Fi. 46. Affärsverken: Ekonomi, konkurrens och effektivitet. Del 2. Bilagor. Esselte. Fi.

A n m . Orr särskild tryckort ej anges, är tryckorten Stockholm.

47. Förvaltning och folkstyre. Esselte. K 48. Dagspressens situation. Esselte. J u . 49. Musikutbildning i Sverige. Del II. Esselte. U. 50. Traktorbeskattning. Berlingska Boktryckeriet. Lund. Fi 5 1 . Vattenlagens torrläggningsbestämmelser. Esselte. J u 52. Statligt förarskydd. Esselte. Fi. 53. Arkiv inom hälso- och sjukvård. Esselte. K. 54. Frivilligförsvaret 1. Esselte. Fö. 55. Bot eller böter. Del 1 . Victor Petterson. J u . 56. Bot eller böter. Del 2. Bilagor. Victor Pettersson. J u . 57. Jordbruksarrende. Esselte. J o . 58. Konsumentupplysning. Esselte. H. 59. Förenklad aktiehantering. Esselte. Fi. 60. Arbetsmarknadsverket och arbetsmarknadspolitiken. Huvudrapport. Esselte. I. 6 1 . Arbetsmarknadsverket och arbetsmarknadspolitiken. Skilda rapporter. Esselte. I. (Utkommer senare.) 62. Tio ekonomer om arbetsmarknadspolitiken. Esselte. I. 63. Huvudmannaskapet för de gymnasiala skolformerna. Esselte. U. 64. Utsökningsrätt VIII. Esselte. J u . 65. Nyöversättning av Nya testamentet. Almqvist & Wiksells boktryckeri A B , Uppsala. 66. Allmän arbetstidslag. Esselte. S.

Statens offentliga utredningar 1968:66 Socialdepartementet

Allmän arbetstidslag

Betänkande avgivet av 1963 års arbetstidskommitté Stockholm 1968

ESSELTE AB, STOCKHOLM 1968

Innehåll

Skrivelse till Statsrådet och Chefen för socialdepartementet Författningsförslag Förslag till allmän arbetstidslag . . Förslag till lag om upphävande av lagen den 16 maj 1930 (nr 139) om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bagerioch konditoriarbete Kapitel 1 Utredningsuppdraget och arbetets uppläggning 1.1 Utredningsdirektiven 1.2 Till kommittén överlämnade handlingar 1.3 Utredningsarbetets bedrivande . .

7 9

13 13 15 16

UTGÅNGSLÄGET Kapitel 2 Några historiska data . . . . 2.1 Inledning 2.2 Utvecklingen i Sverige framtill 1918 2.3 Arbetstidslagstiftningens tillkomst 2.4 Arbetstidsutredningen 2.5 Utredningen om kortare arbetstid 2.6 1959 års undersökning av arbetstidsförkortningens verkningar . . 2.7 Tillkallandet av 1963 års arbetstidskommitté 2.8 1966 års avtalsrörelse 2.9 Lagstiftning om 42 ^-timmars arbetsvecka 2.10 Annat utredningsarbete på arbetstidens område SOU 1968:66

18 18 18 19 20 21

Kapitel 3 Gällande lagbestämmelser . . 3.1 Allmänna arbetstidslagen . . . . 3.2 Lantarbetstidslagen 3.3 Arbetstidslagen för detaljhandeln. 3.4 Arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer 3.5 Sjöarbetstidslagen 3.6 Arbetarskyddslagen 3.7 Vägtrafikförordningen 3.8 Affärstidslagen 3.9 Hembiträdeslagen 3.10 Bagerilagen 3.11 Sammanfattning

27 27 29 30 31 32 33 34 34 35 35 35

Kapitel 4 Bestämmelser om arbetstid utanför lagstiftningen 4.1 Den ordinarie arbetstidens längd . 4.1.1 Den icke-offentliga sektorn. 4.1.2 Den offentliga sektorn . . . 4.2 Begränsningsperiodens längd. . . 4.2.1 Den icke-offentliga sektorn. 4.2.2 Den offentliga sektorn . . . 4.3 Arbetstidens förläggning . . . . 4.3.1 Arbetstidens fördelning på veckans dagar 4.3.2 Arbetstidens förläggning under dygnet 4.4 Helgledighet

46 46

Kapitel 5 Den faktiska arbetstidens omfattning m.m

38 39 40 42 43 43 44 44 45

22 23 23 25 26

5.1 Faktorer som ökar den tid som går åt för arbete 5.1.1 Raster 5.1.2 Restid 5.1.3 Övertid

48 48 49 50 3

5.1.4 Jourtid 5.1.5 Extraarbete Faktorer som minskar arbetstiden 5.2.1 Deltid 5.2.2 Semester och helgledighet . 5.2.3 Frånvaro Förekomsten av skiftarbete . . . Sammanfattning

52 54 55 55 56 57 57 59

Kapitel 6 Arbetstidsförhållanden i utlandet 6.1 Danmark 6.2 Finland 6.3 Norge 6.4 Storbritannien 6.5 Schweiz 6.6 Österrike 6.7 Belgien 6.8 Frankrike 6.9 Italien 6.10 Luxemburg 6.11 Nederländerna 6.12 Västtyskland 6.13 Förenta staterna 6.14 Kanada 6.15 Sovjetunionen 6.16 Sammanfattning

61 61 62 63 65 65 67 68 69 70 71 71 71 73 75 76 76

5.3 5.4

FÖRKORTINGSFRÅGAN Kapitel 7 Motiv för en förkortning av arbetstiden 7.1 Inledning 7.2 Motiv för 48-timmarsveckans införande 7.3 Motiv för 45-timmarsveckans införande 7.4 Motiv för 42 ^-timmarsveckans införande 7.5 Motiv för en fortsatt förkortning av arbetstiden 7.5.1 Motiv som anförts i den offentliga debatten 7.5.2 Kommitténs ställningstagande till motiven Kapitel 8 Vissa ekonomiska frågor . . 8.1 Begreppet optimal arbetstid . . . 8.2 Erfarenheter från tidigare arbetstidsförkortningar 8.2.1 45-timmarsveckans införande i Danmark 1958—1960.

78 78 78 80 81

8.2.2 45-timmarsveckans införande i Norge 1959—1960 . . . . 92 8.2.3 45-timmarsveckans införande i Sverige 1958—1960 . . . 93 8.2.4 42 ^-timmarsveckans införande i Sverige 1967—1969 . 96 Individen och arbetstidsförkortningen 97 8.3.1 Frånvaro 97 8.3.2 Extraarbete 98 Företaget och arbetstidsförkortningen 99 8.4.1 Varuproducerande företag . 99 8.4.2 Tjänsteproducerande företag 101

Kapitel 9 Kommitténs ställningstagande i förkortningsfrågan

104 LAGSTIFTNINGSFRÅGAN Kapitel 10 Allmänna synpunkter på utformningen av en ny arbetstidslag . . . 10.1 Inledning 10.2 Motiv för lagstiftning om arbetstiden 10.3 Den nuvarande lagstiftningens brister 10.4 Huvudprinciperna för en ny arbetstidslag 10.4.1 Lagstiftningens tillämpningsområde 10.4.2 Lagstiftningens materiella innehåll 10.4.3 Lagstiftningens dispositivitet 10.4.4 Lagstiftningens anpassning till internationella konventioner

110 HO Hl 115 116 116 117 119

82 82 83 88 88 90 91

Kapitel 11 Arbetstidslagens materiella regler 11.1 Ordinarie arbetstid 11.1.1 Den ordinarie arbetstidens längd 11.1.2 Begränsningsperiodens längd 11.1.3 Arbetstidens begränsning per dygn 11.2 Övertid 11.3 Jourtid

122 122 122 124 128 132 134

SOU 1968:66

Kapitel 12 Arbetstidslagens tillämpningsområde 12.1 Inledning 12.2 Tjänstemän 12.3 Verksamhet som ej är rörelse 12.4 Små företag 12.5 Statligt arbete 12.6 Sjukvård och socialvård . . . . 12.7 Undervisning m. m 12.8 Skogsarbete m. m 12.9 Specialarbetstidslagarna . . . . 12.10 Dispositivitetsregel Kapitel 13 Bagerilagen 13.1 Inledning 13.1.1 Bagerilagens innehåll m.m. 13.1.2 Antalet sysselsatta och företagens storlek 13.1.3 Konventionen 13.1.4 Grannländernas bagerilagar 13.2 1959 års reform av bagerilagen . . 13.3 Framställning om lagens upphörande m.m 13.4 Konkurrensrättsliga frågor . . . 13.5 Kommitténs överväganden och förslag

139 139 140 143 144 144 146 147 148 148 150 151 151 151 153 154 154 154 156 157 158

Kapitel 14 Förslag till helgdagsreform . 164 14.1 Gällande bestämmelser m. m. . . 164 14.2 Helgdagar i vissa främmande länder 165 14.3 Några historiska notiser samt framförda reformkrav 166 14.4 Kommitténs överväganden och förslag 168 Kapitel 15 Specialmotivering till lagförslagen 15.1 Förslag till allmän arbetstidslag . 15.2 Förslag till lag om upphävande av bagerilagen Kapitel 16 Sammanfattning

174 174 183 184

Bilagor Bilaga A. Sammanfattning av undersökning angående arbetstidsförkortningens verkningar inom sjukvården . .

189 Bilaga B. Rapport över undersökning angående arbetstidsförkortningens verkningar inom detaljhandeln

195 SOU 1968: 66

Till Statsrådet och Chefen för socialdepartementet

Genom beslut den 28 juni 1963 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet att tillkalla högst tio utredningsmän för att utreda frågan om en allmän arbetstidsförkortning m. m. Med stöd av bemyndigandet tillkallades den 3 juli 1963 såsom utredningsmän förste vice talmannen i riksdagens första kammare Axel Strand, ledamoten av riksdagens första kammare Arvid Enarsson, ledamoten av riksdagens andra kammare David Gomér, ordföranden i Svenska kommunalarbetareförbundet Gunnar Hallström, dåvarande ledamoten av riksdagens första kammare Per-Olof Hansson, numera planeringschefen i finansdepartementet Erik Höök, verkställande direktören i Sveriges pappersindustriförbund Gunnar Larsson, verkställande direktören i Handelns arbetsgivareorganisation Gunnar Nordholm, numera kanslichefen i Tjänstemännens centralorganisation Olof Schärman och numera andre ordföranden i Landsorganisationen Edvard Vilhelmsson. Det uppdrogs åt Strand att såsom ordförande leda utredningsarbetet. Sedan Hansson den 23 september 1964 på därom gjord framställning entledigats från sitt uppdrag, tillkallade departementschefen samma dag dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare Brita Elmén att i Hanssons ställe vara utredningsman. Den 22 juni 1964 tillkallade departementschefen numera docenten Yngve Åberg att såsom expert biträda utredningsmännen. Till huvudsekreterare förordnades den 16 september 1963 numera hovrättsassessorn Leif Ekberg. Som biträdande sekreteSOU 1968:66

rare förordnades den 27 augusti 1964 numera direktörsassistenten Evert Ström, den 12 februari 1965 forskningssekreteraren Georg Danielsson, den 17 mars 1965 numera pol. mag. Sven-Åke Nilsson och den 16 juni 1966 assessorn Bror Rittri. Utredningsmännen har antagit benämningen 1963 års arbetstidskommitté. I juni 1966 avlämnade kommittén en promemoria (Stencil 1966:4, Socialdepartementet) med förslag till ändringar i gällande arbetstidslagar. Dessa ändringar avsåg att i lagstiftningen skriva in principen om 42V2-timmars arbetsvecka. Kommittén har därefter fortsatt sitt utredningsarbete avseende en generell förkortning av arbetstiden till 40 timmar i veckan och en allmän översyn av arbetstidslagstiftningen. Sedan utredningsarbetet nu slutförts, får kommittén vördsamt överlämna betänkande med enhälligt förslag till ny allmän arbetstidslag, förslag till lag om upphävande av bagerilagen samt förslag till en kalenderreform. Stockholm den 17 november 1968

Axel Strand Brita Elmén David Gomér

Arvid Enarsson Gunnar Hallström

Erik Höök

Gunnar

Gunnar Nordholm

Olof

Edvard

Larsson

Schärman

Vilhelmsson I Leif Ekberg Georg Danielsson

Förslag till allmän arbetstidslag Härigenom förordnas som följer. Lagens

tillämpningsområde

1 § Denna lag skall med de inskränkningar som anges nedan tillämpas på varje verksamhet, i vilken arbetstagare utför arbete för arbetsgivares räkning. 2 § Från lagens tillämpning undantages a) arbete som utföres i arbetstagarens hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, b) arbete som utföres av arbetstagare i företagsledande eller därmed jämförlig ställning eller eljest av arbetstagare som i arbetstidshänseende har särskild förtroendeställning, c) arbete som utföres av medlem av arbetsgivarens familj, d) arbete som utföres i arbetsgivarens hushåll, samt e) skeppstjänst, dock att Konungen äger förordna att lagen skall tillämpas i fråga om skeppstjänst på staten tillhörigt fartyg. 3 § Utöver de undantag som anges i 2 § får undantag från lagens tillämpning göras genom kollektivavtal, som på arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation, vilken är att anse såsom huvudorganisation enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt. Arbetsgivare, som är bunden av sådant kollektivavtal, får tillämpa avtalet på arbetstagare, vilken sysselsattes i arbete som avses med avtalet, även om arbetstagaren ej är medlem av den avtalsslutande organisationen på arbetstagarsidan. Vad nu sagts gäller ej arbetstagare, som omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

Ordinarie arbetstid och jourtid 4 §

Den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 40 timmar i veckan, raster oräknade.^ Då det är påkallat med hänsyn till arbetets natur eller arbetsförhållandena i övrigt, får SOU 1968: 66

arbetstiden uppgå till 40 timmar i veckan i genomsnitt för en tidrymd av högst fyra veckor. Vecka räknas från och med måndag eller annan dag som tillämpas för arbetsstället. 5 § Erfordras på grund av verksamhetens natur att arbetstagare står till arbetsgivarens förfogande på arbetsstället för att vid påkommande behov utföra arbete, får jourtid tagas ut härför med högst 48 timmar under en tidrymd av fyra veckor eller 50 timmar under en kalendermånad. Som jourtid skall icke anses tid under vilken arbetstagare utför arbete för arbetsgivarens räkning. 6 § Från de begränsningar som föreskrives i 4 och 5 §§ får avsteg göras genom kollektivavtal, som tillkommit i den ordning som anges i 3 §. Beträffande sådant kollektivavtal skall gälla vad som i övrigt föreskrives i 3 §. 7 §

Arbetarskyddsstyrelsen får medge undantag från bestämmelserna i 4 och 5 §§, när det stora flertalet av de berörda arbetstagarna samtycker därtill eller eljest särskilda skäl föreligger.

Övertid 8 §

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat förutses, vållat avbrott i en verksamhet eller medfört överhängande fara för sådant avbrott eller för skada på liv, hälsa eller egendom, får övertid tagas ut i den utsträckning som förhållandena påkallar. Arbetsgivaren skall göra anmälan till arbetarskyddsstyrelsen om sådant arbete samt dess anledning, omfattning och varaktighet inom två dygn från arbetets början. Arbetet får icke fortsättas utöver denna tid, utan att tillstånd till arbetet sökts hos arbetarskyddsstyrelsen. Anmälan eller ansökan anses gjord, när den avlämnats till posten i betalt brev. 9 § Till sådana förberedelse- eller avslutningsarbeten, som för verksamhetens ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den ordinarie arbetstiden, får övertid tagas ut med högst sju timmar i veckan eller, då 4 § andra stycket är tillämpligt, högst 28 timmar under en tidrymd av fyra veckor. 10 § Utöver vad som följer av 8 och 9 §§ får övertid tagas ut, när särskilda skäl föreligger, med högst 48 timmar under en tidrymd av fyra veckor eller 50 timmar under en kalendermånad, dock högst 200 timmar under ett kalenderår. När synnerliga skäl föreligger, får arbetarskyddsstyrelsen medge ytterligare övertid med högst 150 timmar under ett kalenderår. 10

SOU 1968: 66

Anteckning

om arbetstid

11 § Arbetsgivare skall föra anteckning om jourtid och övertid i enlighet med anvisningar av arbetarskyddsstyrelsen. Arbetstagare har rätt att själv eller genom utsedd representant taga del av förda anteckningar.

Allmänna

bestämmelser

12 § Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter, som meddelats med stöd av lagen, utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende och ledning, av yrkesinspektionens befattningshavare och kommunala tillsynsmän. Därvid skall i tillämpliga delar gälla vad som stadgas om tillsyn över efterlevnaden av arbetarskyddslagen. 13 § T arbetarskyddsstyrelsens handläggning av ärende angående tillämpningen av denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen skall i den omfattning och den ordning Konungen bestämmer deltaga särskilda ledamöter, utsedda efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare. Över arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende som avses i denna lag får talan ej föras. 14 § Arbetsgivare som uppsåtligen eller av oaktsamhet använder arbetstagare till arbete i strid mot denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen domes till böter. Om arbetstagaren var under aderton år och vårdnadshavaren ägt eller bort äga kännedom om användandet, dömes vårdnadshavaren till böter, högst femhundra kronor. Arbetsgivare som underlåter att göra anmälan enligt 8 § eller att iakttaga vad som åligger honom enligt 11 § eller som uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift i anteckning som avses i 11 § dömes till böter.

Denna lag träder i kraft den då lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning, lantarbetstidslagen den 4 juni 1948 (nr 281), arbetstidslagen den 18 juli 1942 (nr 652) för detaljhandeln och arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell, restauranger och kaféer skall upphöra att gälla. Den i 4 § angivna arbetstiden för vecka skall dock, i stället för 40 timmar, utgöra 41 timmar 40 minuter under tiden och 40 timmar 50 minuter under tiden Förekommer i lag eller författning hänvisning till stadgande, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den nya bestämmelsen tillämpas.

SOU 1968: 66

Förslag till lag om upphävande av lagen den 16 maj 1930 (nr 139) om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete Härigenom förordnas att lagen den 16 maj 1930 (nr 139) om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete skall upphöra att gälla vid utgången av år

12 SOU 1968: 66

1.1 Utredningsuppdraget och arbetets uppläggning

Utredningsdirektiven

Genom beslut den 28 juni 1963 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet att tillkalla högst tio utredningsmän för att utreda frågan om en allmän arbetstidsförkortning m. m. Till ledning för utredningsarbetet anförde departementschefen till statsrådsprotokollet bland annat följande: De grundläggande generella arbetstidsbestämmelserna finns i lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning, den s. k. allmänna arbetstidslagen. Denna lag är i princip tilllämplig på varje rörelse eller särskilt arbetsföretag med minst fem anställda. Åtskilliga undantag gäller dock. Sålunda omfattar lagen inte arbete som bedrives av staten. Genom lagens anknytning till begreppen rörelse eller företag blir även åtskilliga offentliga verksamhetsgrenar i kommunal regi undantagna. På grund av uttryckligt stadgande gäller undantag för bl. a. sjukvård och undervisning även om sådan verksamhet skulle bedrivas som rörelse. Undantag gäller också för vissa former av arbete inom näringsgrenar som eljest omfattas av lagstiftningen. För vissa områden, där allmänna arbetstidslagen inte gäller, finns särskilda arbetstidslagar, nämligen lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln och arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer. Vissa bestämmelser rörande arbetstid finns också i arbetarskyddslagen, butikstängningslagen, den s. k. bagerilagen, hembiträdeslagen och förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. Allmänna arbetstidslagen ersatte 1919 års lag om arbetstidens begränsning, vari principen om 48 timmars arbetsvecka första gången SOU 1968: 66

fastslogs i svensk lagstiftning. Regeln om högst 48 timmars veckoarbetstid gällde till 1957, då beslut fattades om en generell arbetstidsförkortning till 45 timmar. Denna förkortning genomfördes successivt under åren 1958-1960. Samtidigt blev bestämmelserna om veckoarbetstid dispositiva i den meningen att i lagen infördes möjligheter att genom kollektivavtal träffa överenskommelse bl. a. om längre veckoarbetstid än den som lagen föreskriver såsom maximum. Den år 1957 beslutade arbetstidsförkortningen var inte avsedd att bilda någon slutfas i utvecklingen på arbetstidsområdet. Redan i direktiven till den utredning, som låg till grund för reformen, framhöll dåvarande chefen för socialdepartementet, att man borde sikta på en normal arbetstid av 40 timmar i veckan såsom ett mål för strävandena men att detta mål endast kunde uppnås i etapper och genom successiva framsteg. Såsom ett led i planeringen för ytterligare arbetstidsförkortning uppdrogs i september 1957 åt socialstyrelsen att verkställa undersökningar rörande arbetstidsförkortningens ekonomiska och sociala verkningar. I mars 1959 befriades socialstyrelsen från detta utredningsuppdrag och för ändamålet tillkallades särskilda sakkunniga, som antagit benämningen 1959 års undersökning av arbetstidsförkortningens verkningar. De sakkunniga publicerade förra året en redogörelse över arbetstidsförkortningens omfattning och utläggning (SOU 1962: 17). I en senare redogörelse, som väntas under innevarande år, kommer arbetstidsförkortningens verkningar att behandlas. I en av Internationella arbetsorganisationen år 1962 antagen rekommendation - för vilken samtliga svenska ombud röstade - uppställdes 40-timmarsveckan som mål. I rekommendationen framhålles att arbetstidsförkortningen bör ske successivt, när så befinnes lämpligt för

att den angivna normen skall uppnås utan minskning i arbetstagarnas lön. Arbetstidsförkortningen bör, framhålles det vidare, bringas i tillämpning på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till de särskilda förhållandena inom varje land och inom varje sektor av den ekonomiska verksamheten. Därvid bör beaktas bland annat vidmakthållandet av landets totala produktion och dess konkurrensförmåga inom den internationella handeln liksom önskemålen från arbetsgivare och arbetstagare rörande sättet för arbetstidsförkortningens genomförande. Innevarande års riksdag har i anslutning till motionsyrkanden i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt om utredning angående en generell förkortning av arbetstiden (andra lagutskottets utlåtande nr 17, riksdagens skrivelse nr 94). För egen del finner jag nu tiden mogen att närmare ta upp frågan om en ytterligare allmän arbetstidsförkortning. För detta ändamål bör tillsättas en särskild utredning, som även bör ta sig an vissa andra spörsmål, som jag närmare kommer att ange i det följande. Med de arbetstidsförhållanden som nu råder i vårt land blir spörsmålet om ytterligare arbetstidsförkortning generellt sett mindre en fråga om vad som är erforderligt och önskvärt ur hälsosynpunkt än en ekonomisk avvägningsfråga, ökad fritid påverkar utrymmet för standardökning i andra former. När man diskuterar hithörande problem är det också angeläget att göra klart, att frågan om vilken arbetsinsats som krävs av en arbetstagare inte bara är en fråga om veckoarbetstidens längd. Med i beräkningen måste också tagas längden av semestern liksom antalet helgdagar och därmed jämställda arbetsfria dagar, som finns inom de flesta områden. Den i år beslutade utsträckningen av den lagfästa semestern från tre till fyra veckor, som får full effekt år 1965, är jämförlig med en förkortning av veckoarbetstiden med en timme. Vad som på senare tid förekommit i den allmänna debatten visar att det hos arbetstagarna finns ett utbrett intresse för en ytterligare arbetstidsförkortning. Den utredning, som nu skall tillsättas, bör få till uppgift att undersöka i vilken utsträckning och i vilken takt en sådan förkortning är möjlig. Jag utgår från att en kommande förkortning likaväl som den senast genomförda bör ske successivt. Jag finner det emellertid varken erforderligt eller lämpligt att här ge utredningen några närmare anvisningar rörande det schema som en sådan förkortning bör följa. Det blir utredningens sak att på grundval av vad den inhämtar och de bedömanden den gör fatta ståndpunkt i detta hänseende. Vid övervägandena måste helt naturligt avgörande vikt fästas vid den väntade produk-

tionsutvecklingen i landet. Stor betydelse måste tillmätas de återverkningar en arbetstidsförkortning kan få för vårt lands näringsliv och i vad mån konkurrenskraften på den internationella marknaden påverkas. Hänsyn måste också tagas till den inverkan på samhällsekonomin som blir en följd av redan beslutade sociala reformer. Bl. a. kommer socialförsäkringssystemet att ställa ökade krav på produktionen. Mot bakgrunden av att spörsmålet om en ytterligare arbetstidsförkortning endast till mindre del kan sägas vara en arbetarskyddsfråga och med beaktande av de förhållanden i stort som för närvarande råder på arbetsmarknaden skulle det kunna ifrågasättas, om det finns behov av att reglera en sådan förkortning i lag. Till detta vill jag anföra, att det alltjämt måste ses som en uppgift för lagstiftningen att ange de normer, som enligt den rådande allmänna uppfattningen bör gälla i fråga om arbetstidens längd. Det torde också vara så att garantier för att en förändring i dessa normer snabbt och fullständigt skall slå igenom bäst skapas med hjälp av lagstiftning. Jag anser alltså att en lagreglering är den rätta vägen även i fortsättaingen. Reglerna bör vara dispositiva i överensstämmelse med vad som beslutades i samband med 1957 års reform. Jag vill i detta sammanhang understryka vikten av att utredningen i sitt arbete samråder med organisationerna på arbetsmarknaden. Representanter för arbetsmarknadens parter bör ingå i utredningen. I anslutning till sina överväganden angående en generell arbetstidsförkortning bör utredningen företaga en översyn av lagreglerna rörande övertid samt förberedelse- och avslutningsarbete. Vidare bör särskilt beaktas sådana frågor, som sammanhänger med kontinuerlig drift och annat skiftarbete. Åt utredningen bör anförtros att utreda frågan om en utvidgning av arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde. I detta hänseende framlades år 1954 förslag av den år 1947 tillkallade arbetstidsutredningen i dess slutbetänkande (SOU 1954:22-23). Enligt förslaget skulle nuvarande undantag för staten och för företag med högst fyra anställda utgå. Anslutningen till rörelsebegreppet skulle slopas och lagstiftningen skulle i princip bli tilllämplig på alla arbetstagare som användes till arbete mot vederlag. Vissa undantag skulle dock alltjämt gälla, bl. a. för polisväsendet, brandväsendet, kontorspersonal och arbetsledare. De särskilda arbetstidslagarna för lantarbetare och för detaljhandeln skulle upphävas. För vissa områden - främst inom den offentliga sektorn, såsom sjukvården och kommunikationsverken - föreslogs vissa särbeSOU 1968:66-

stämmelser. Betänkandet gjordes till föremål för en omfattande remissbehandling, varvid åsikterna gick starkt isär i åtskilliga frågor. I propositionen nr 80 till 1957 års riksdag med förslag om 45-timmarsvecka anförde dåvarande chefen för socialdepartementet, att först sedan erfarenhet vunnits rörande verkningarna av den allmänna arbetstidsförkortningen kunde tiden vara inne att ta ställning till arbetstidsutredningens förslag angående arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde och systematiska utformning m. m. Arbetstidsutredningens förslag bör överarbetas med hänsynstagande bl. a. till vad som framkommit vid remissbehandlingen av detsamma. Frågeställningarna måste dock ses från delvis nya utgångspunkter. Hänsyn bör tagas till dels den arbetstidsförkortning, som ägt rum efter det att betänkandet avgavs, dels den ytterligare arbetstidsförkortning, som utredningen kan komma att föreslå. Vidare kan nämnas, att årets riksdag fattat beslut om utvidgad tillämplighet för arbetarskyddslagen med slopande av begränsningen till rörelse. Vad särskilt gäller arbetstidsproblemen för sådana grupper - t. ex. brandmännen - som inte omfattas av arbetstidslagstiftningen och som under osedvanligt lång tid står till förfogande på arbetsplatsen, synes översynen böra bedrivas med sikte på att arbetstiden i en eller annan form regleras i lag. Därvid måste särskild uppmärksamhet ägnas åt de spörsmål som kan föreligga om hur viss lindrigare tjänstgöring skall bedömas vid beräkning av arbetstidens längd. I den mån utredningen finner lämpligt bör nu berörda spörsmål kunna behandlas med förtur och förslag i hithörande delar framläggas utan avvaktan på utredningsarbetet i övrigt. över huvud synes målsättningen böra vara att undantagen från lagstiftningen skall vara så få och så litet omfattande som möjligt. Utredningens arbete bör utmynna i att förslag framlägges till en ny allmän arbetstidslag. Spörsmålet huruvida speciella arbetstidslagar för vissa områden skall finnas även i fortsättningen bör bedömas förutsättningslöst. Även behovet av bagerilagen bör prövas. Ändrade förhållanden beträffande arbetstidens längd och förläggning kan ge utredningen anledning att gå in på spörsmål om tiden för firande av vissa helgdagar. Vid utredningsarbetet bör uppmärksammas vilka konsekvenser framlagda förslag kan få med hänsyn till internationella konventioner, som Sverige ratificerat.

SOU 1968: 66

1.2 Till kommittén

överlämnade

handlingar

Till kommittén har överlämnats ett stort antal handlingar. För beaktande vid fullgörande av kommitténs utredningsuppdrag har chefen för socialdepartementet överlämnat framställning den 25 januari 1962 från Bageri- och konditori arbetsgivareförbundet och Kooperationens förhandlingsorganisation till Konungen angående upphävande eller ändring av bagerilagen, korrespondens i mars och maj månader 1962 mellan chefen för socialdepartementet och Internationella arbetsorganisationen i Geneve angående nattarbetsförbudet i bagerilagen, framställning i oktober 1962 från maskinisten Anders Georg Nilsson i Lilla Edet till chefen för socialdepartementet angående arbetstidsreglering för arbetstagare med ständig passningstjänst, framställningar den 9 november 1962 från Landsorganisationen till chefen för socialdepartementet angående dels utvidgning av arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde, dels ändring av arbetstidslagarnas övertidsregler, framställning den 6 september 1963 från Borås typografklubb till Sveriges regering angående en allmän arbetstidsförkortning, framställning den 9 december 1963 från Svenska gruvindustriarbetareförbundet till chefen för socialdepartementet angående arbetstidsförkortning för gruvarbetare under jord, samt framställning den 23 november 1966 från Svenska elektrikerförbundet, avd. 16, till chefen för inrikesdepartementet angående arbetstidsreglering för vissa maskinister vid privata kraftverk. Kungl. Maj:t har - efter anhållan av riksdagen i skrivelse den 3 mars 1966, nr 83, - till kommittén överlämnat en i riksdagen väckt motion, nr I: 45, om viss partiell kalenderreform. För att hållas tillgängliga vid kommitténs utredningsarbete har chefen för justitiedepartementet överlämnat dels en framställning den 28 mars 1967 från kaptenen I. 15

Brantas i Västerås, dels en framställning den 26 maj 1967 från Erik Hansson i Göteborg, båda ställda till chefen för ecklesiastikdepartementet och avseende en partiell kalenderreform. Till kommittén har vidare inkommit ett flertal skrivelser från enskilda personer, korporationer samt fackliga och politiska organisationer. I huvudsak har skrivelserna innehållit synpunkter på frågan om arbetstidens längd generellt eller för vissa yrkesgrupper. 1.3 Utredningsarbetets

bedrivande

Arbetet med kommitténs två utredningsuppgifter, frågan om en allmän förkortning av arbetstiden och frågan om en översyn av arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde, innehåll i övrigt och systematiska utformning har bedrivits parallellt. Beträffande frågan om en allmän förkortning av arbetstiden fann kommittén att det arbete, som utredningen om kortare arbetstid och 1959 års undersökning av arbetstidsförkortningens verkningar genomfört, till stor del kunde läggas till grund för kommitténs bedömningar angående en fortsatt arbetstidsförkortning inom industri och jordbruk. För bedömning av samma fråga inom service- och vårdområdena krävdes däremot kompletterande utredningar. Pol. mag. Sven-Åke Nilsson har i egenskap av biträdande sekreterare hos kommittén undersökt verkningarna av en given arbetstidsförkortning inom sjukvården. Sammanfattning av undersökningen bifogas betänkandet som Bilaga A. Detaljhandelns utredningsinstitut har genomfört en liknande undersökning inom detaljhandeln. Rapport över denna undersökning återfinns i Bilaga B. På kommitténs begäran har dessutom vissa av statens affärsdrivande verk, nämligen postverket, televerket och statens järnvägar, i skrivelser till kommittén redovisat de problem, som inom respektive verksamhetsområde förväntades möta vid en allmän förkortning av arbetstiden, samt de lösningar dessa problem kunde ge upphov till. Vissa statistiska bearbetningar av 16

föreliggande material angående bl. a. skiftarbete och extra arbete har på kommitténs uppdrag utförts av statistiska centralbyrån. För prövning av frågan om en ny arbetstidslagstiftning var kommittén i behov av relativt ingående informationer om i praktiken tillämpade arbetstidsregler. En kartläggning av de faktiska arbetstidsförhållandena på de lokala arbetsplatserna skulle vara ett alltför tidskrävande arbete. Kommittén ansåg det för sitt ändamål tillräckligt med sådana upplysningar som kunde inhämtas ur riksavtal och liknande handlingar. Kompletterande material har erhållits genom kontakter med olika arbetsmarknadsorganisationer. Uppgifter om arbetstidsförhållanden i vissa främmande länder har kommittén samlat in under medverkan av utrikesdepartementet, Internationella arbetsorganisationen och de tre socialattachéerna. I särskilda frågor har arbetsmedicinska institutet, näringsfrihetsombudsmannen och domkapitlet i Uppsala på kommitténs begäran avgivit yttranden. Sedan kommittén utarbetat en promemoria med synpunkter på utformningen av en ny arbetstidslag och förslag till alternativa lösningar, inbjöd kommittén ett stort antal myndigheter och organisationer till överläggningar. I dessa överläggningar, som ägde rum på våren 1966 och för vilka kommitténs promemoria tjänade som underlag, deltog arbetarskyddsstyrelsen, statens avtalsverk, statens brandinspektion, försvarets civilförvaltning, chefen för arméstaben, chefen för flygstaben, chefen för marinstaben, försvarets fabriksverk, generaltullstyrelsen, sjöfartsstyrelsen, telestyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, rikets allmänna kartverk, kriminalvårdsstyrelsen, rikspolisstyrelsen, poststyrelsen, järnvägsstyrelsen, statens biltrafiknämnd, luftfartsverket, skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen. Vidare deltog Sveriges hantverks- och industriorganisation, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, AB Stockholms spårvägar, Biltrafikens arbetsgivareSOU 1968: 66

förbund, Sveriges kooperativa och allmännyttiga bostadsföretags förhandlingsorganisation, Föreningen skogsbrukets arbetsgivare, Torvindustriförbundet, Skogs- och lantarbetsgivareföreningen, Svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen, Sveriges köpmannaförbund, Kooperationens förhandlingsorganisation, Apotekarsocieteten, Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranger, Sveriges centrala restaurang AB och Svenska turisthotellens riksförbund. Följande arbetstagarorganisationer var kallade till överläggningarna, nämligen Sveriges akademikers centralorganisation, Stats tjänstemännens riksförbund, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges arbetsledareförbund, Svenska brandbefälsförbundet, Svenska barnmorskeförbundet, Sveriges farmacevtförbund, TCO:s statstjänstemannasektion, Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, Svenska lantbrukstjänstemannaförbundet, Handelstjänstemannaförbundet, Statstjänarkartellen, Svenska kommunalarbetareförbundet, Svenska transportarbetareförbundet, Svenska skogsarbetareförbundet, Svenska fastighetsarbetareförbundet, Svenska lantarbetareförbundet, Handelsanställdas förbund och Hotell- och restauranganställdas förbund. Med åtskilliga av de nämnda myndigheterna och organisationerna har kommittén haft fortsatta överläggningar. Beträffande frågan om bagerilagens fortbestånd hade kommittén i januari 1967 överläggningar med Bageri- och konditoriarbetsgivareförbundet, Kooperationens förhandlingsorganisation, Sveriges bageriidkareförening, Sveriges konditor-förening, Sveriges arbetsledareförbund och Svenska livsmedelsarbetareförbundet. Samråd och kontakter har vidare förekommit med representanter för vissa statliga utredningar, bl. a. affärstidsutredningen, körtidsutredningen, skolarbetstidsutredningen, utredningen angående hembiträdeslagstiftningen, 1964 års sjöarbetstidsutredning och förhandlingsutredningen. Kommittén har dessutom haft fortlöpande kontakt med arbeidstidskomitéen av 1964 i Norge och Udvalget om arbejdstid og ferie i DanSOU 1968:66 2—814338

mark. En del av kommitténs ledamöter har vid besök i Köpenhamn diskuterat arbetstidsproblem med företrädare för arbejdsministeriet och olika arbetsmarknadsorganisationer. Kommittén har besökt ett flertal företag och där haft överläggningar med företrädare för företagsledningen och representanter för olika personalkategorier. Besöken har gått till Kvarnsvedens Pappersbruk, Domnarfvets Jernverk, Grängesbergsbolaget (gruvrörelsen i Grängesberg), AB Turitz & Co, Gamlestadens AB, AB Svenska Kullagerfabriken, Yngve Kullenberg Byggnadsaktiebolag, Södra Sveriges Skogsägares förbund, Stockholms Bageri AB och AB Perstorp. Kommittén har också besökt Danderyds sjukhus och överlagt med representanter för sjukhusledningen och de anställda. Ett viktigt led i kommitténs arbete har varit studier av officiellt tryck, litteratur, fackpress och dagliga tidningar. Under sin verksamhet har kommittén efter remiss avgivit utlåtanden över körtidsutredningens betänkande »Arbetstid och arbetsinspektion för vägtrafiken» (SOU 1965: 48) och skolarbetstidsutredningens betänkande »Skolans arbetstider» (SOU 1967: 14).

2.1 Några historiska data

Inledning

Frågan om arbetstidens längd och förläggning har intresserat statsmakter och medborgare i alla tider. Den traditionella tredelningen av dygnet i åtta timmar för arbete, åtta timmar för vila och åtta timmar för bön och meditation kan föras så långt tillbaka i tiden som till Alfred den store, en anglosachsisk regent som levde på 800talet. Någon mer allmän tillämpning av denna dygnsindelning ägde dock inte rum. Arbetstiden reglerades i främsta rummet av dagsljuset och höll sig vanligen mellan 10 och 14 timmar om dagen. Sedan gasljuset uppfunnits omkring år 1800, utökades arbetstiden på många håll till 14-16 timmar om dagen. Ännu längre arbetstider förekom också. En vändpunkt inträffade några årtionden in på 1800-talet då den engelske industrimannen Robert Owen började verka för en arbetstidsförkortning med åttatimmarsdagen som mål. Vid 1800-talets slut hade arbetstiden allmänt sjunkit till tio timmar om dagen och vid tiden före första världskriget hade man kommit ett gott stycke på väg mot niotimmarsdagen. Alltsedan den internationella socialistkongressen i Paris 1889 hade arbetarna demonstrerat den 1 maj för krav på åttatimmarsdagens genomförande. Mera allmänt kom denna arbetstid inte att genomföras förrän efter första världskriget. Vägledande för utvecklingen var den konvention om åtta timmars arbets18

dag och 48 timmars arbetsvecka som Internationella arbetsorganisationen antog i Washington 1919. 2.2 Utvecklingen i Sverige fram till 1918 I Sverige aktualiserades frågan om en lagstadgad maximiarbetsdag första gången genom en motion vid 1856 års riksdag. I motionen föreslogs att gränsen för arbetstiden per dag skulle sättas vid tolv timmar för vuxna och åtta timmar för ungdom under 16 år. Riksdagen avslog motionen. Förnyade framställningar gjordes vid upprepade tillfällen såväl om en allmän förkortning av arbetstiden som om kortare arbetstid för vissa yrkesgrupper. Framställningarna ledde endast till vissa bestämmelser av arbetarskyddsnatur som tog sikte på kvinnors och minderårigas användande till arbete. Sådan lagstiftning tillkom 1881 och reviderades 1900 och 1912. Genom uppgörelser mellan parterna på arbetsmarknaden skedde dock under hela 1800-talet en långsam utveckling mot en kortare arbetstid. En undersökning år 1905 utvisade att arbetstiden för manliga industriarbetare utgjorde för 52 % 10 t/d, för 26 % mer än 10 t / d och för 19 % mindre än 10 t/d. För 3 % av arbetarna angavs arbetstiden som obestämd. Genomsnittligt utgjorde arbetstiden i industrin 59V2 t/v. Då samma undersökning upprepades år 1917 kom man fram till en genomsnittlig SOU 1968: 66

arbetstid av 56,4 t/v. Inom andra näringsgrenar uppgick arbetstiden samtidigt till högre tal. Flertalet anställda inom detaljhandeln hade minst tolv timmars arbetsdag. Detsamma gällde för lantarbetare. 2.3 Arbetstidslagstiftningens

tillkomst

År 1918 tillkallades särskilda sakkunniga för att verkställa utredning om och avge förslag till lagstiftning om arbetstidens begränsning. I den offentliga debatt som föregått de sakkunnigas tillkallande hade man i huvudsak uppehållit sig vid industriarbetarnas problem. Det var därför naturligt för de sakkunniga, som arbetade under benämningen arbetstidskommittén, att koncentrera sitt i januari 1919 avlämnade betänkande till industrin och denna närstående verksamhetsområden. Till detta bidrog också att förslaget tillkom under stark tidsforcering i en politiskt orolig tid. I slutet av år 1918 hade förslag uppkommit, bl. a. inom det vänstersocialistiska partiet, att på revolutionär väg förändra statsskicket. För att dämpa en spridning av den revolutionära oron uppmanade regeringen den sittande arbetstidskommittén att påskynda sitt arbete. Tidspressen medförde att kommittén fick begränsa sitt utredningsarbete och inrikta sig på de verksamhetsområden inom vilka behovet av lagstiftning ansågs störst. Arbetstidskommitténs förslag lades till grund för en proposition, som avslogs av den lagtima riksdagen 1919 men efter överarbetning antogs av den urtima riksdagen samma år. Genom lagen, som trädde i kraft den 1 januari 1920, slogs principen om åtta timmars arbetsdag och 48 timmars arbetsvecka för första gången fast i svensk rätt. Redan påföljande år uppdrogs åt socialstyrelsen att utreda vissa frågor om ändring i lagen. Styrelsen lade fram ett betänkande 1921, som resulterade i jämkningar av lagen samma år. Efter förnyade utredningar av socialstyrelsen beslöts ytterligare jämkningar i lagen såväl vid 1923 som vid 1926 års riksdagar. Jämkningarna gick bl. a. ut på att krympa lagens tillämpningsområde samt att vidga övertidsmöjligheterna. SOU 1968:66

Till en början betraktades arbetstidslagen som ett provisorium och erhöll endast tidsbegränsad giltighet. Anledningen härtill var att man ville avvakta verkningarna av det ingrepp i samhällslivet som arbetstidsregleringen ansågs innebära samt att man ville följa den internationella utvecklingen på arbetstidsområdet. Lagen förlängdes successivt vid 1923 och 1926 års riksdagar och gjordes definitiv vid 1930 års riksdag. Bortsett från de ändringar som hängde samman med 45-timmarsveckans och 42V2-timmarsveckans införande har lagen efter 1930 varit föremål för obetydliga och för det mesta endast formella ändringar. För dem som omfattades av den allmänna arbetstidslagen blev lagen snabbt effektiv. Arbetstiden anpassades efter lagens maximiregler och 48-timmarsveckan blev allmänt tillämpad. Åttatimmarsdagen blev däremot en mera sällsynt företeelse, eftersom de flesta föredrog att arbeta något längre på måndag-fredag och något kortare på lördag. För arbetstagargrupper utanför den allmänna arbetstidslagen skedde en utveckling mot 48-timmarsveckan dels via kollektivavtal och andra överenskommelser dels via fortsatt lagstiftning. Är 1936 tillkom lantarbetstidslagen, följd 1939 av arbetstidslagen för detaljhandeln och 1944 av arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer. Den första lantarbetstidslagen stadgade en ordinarie arbetstid av 52 t i genomsnitt/v. Redan 1937 sänktes gränsen till ca 49 t i genomsnitt/v. Ändringar i lagen vidtogs även 1939, 1942 och 1945, samtidigt som lagens giltighet förlängdes med tre år i taget. År 1948 gjordes lagen definitiv. Först då förverkligades 48-timmarsprincipen för flertalet lantarbetare. Detaljhandelslagen föreskrev från början en ordinarie arbetstid av högst 48 t/v. Efter betydande ändringar av lagens innehåll 1942 blev lagen genom beslut av 1945 års riksdag omlagd från ett provisorium till en permanent lag. Frågan om reglering av de hotellanställdas arbetstider var föremål för utredning första gången i slutet av 1920-talet. Något 19

resultat uppnåddes emellertid inte. År 1943 lade socialstyrelsen fram ett nytt förslag i frågan, vilket påföljande år lades till grund för den första hotellagen. Denna föreskrev en genomsnittlig arbetstid av 48 t/v för ekonomipersonal och 51 t/v för personal som hade att direkt betjäna allmänheten. Vid revision av lagen 1947 genomfördes 48 t/v som maximiarbetstid för alla arbetstagare. Vid 1950 års riksdag gjordes hotellagen definitiv. Ytterligare lagstiftning på arbetstidens område tillkom genom de olika sjöarbetstidslagarna, den första 1912, och hembiträdeslagen 1944. Av betydelse för arbetstagarnas arbetstidsförhållanden var också semesterlagstiftningen. Genom 1938 års semesterlag infördes allmän tvåveckorssemester. En förlängning av semestern med en vecka i taget skedde genom riksdagsbeslut 1951 och 1963. Samtidigt med utbyggnaden av arbetstidslagstiftningen pågick en utveckling mot kortare arbetstider via kollektivavtal och andra överenskommelser. Här må nämnas att underjordsarbetarna vid avtalsförhandlingar 1948 tillerkändes 40-timmars arbetsvecka och skiftarbetare i kontinuerlig drift vid förhandlingar i början av 1950-talet 42 timmars arbetsvecka. Av betydelse för utgången av dessa förhandlingar var förslag som lades fram av arbetstidsutredningen. 2.4

Arbetstidsutredningen

Under senare delen av 1930-talet och början av 1940-talet väcktes vid upprepade tillfällen motioner i riksdagen som syftade till en revision av arbetstidslagstiftningen. Framför allt efterlyste man kortare arbetstid för vissa yrkesgrupper samt en utvidgning av lagstiftningens tillämpningsområde. Riksdagen hemställde i en skrivelse 1945 om en allmän översyn av lagstiftningen. En liknande framställning gjordes vid samma tidpunkt av Landsorganisationen. Till följd därav tillkallades 1947 särskilda sakkunniga med uppdrag att verkställa en sådan översyn. De sakkunniga antog benämningen arbetstidsutredningen.

20 Vid översynen skulle de sakkunniga enligt sina direktiv pröva lagstiftningens tilllämpningsområde och undersöka förutsättningarna för att slopa eller begränsa gällande undantag. Lämpligheten av att föra de områden, där speciallagstiftning gällde, in under den allmänna arbetstidslagen skulle undersökas. De materiella reglerna skulle överses, varvid de sakkunniga särskilt skulle överväga ändrade regler för uttag av övertid. Åt de sakkunniga uppdrogs också att utreda frågan om en förkortning av arbetstiden för vissa grupper. Bland sådana nämndes grupper med skift- och nattarbete, arbete under jord och eljest arbete av mera påfrestande art. Arbetstidsutredningen var verksam under tio år och avlämnade följande betänkanden a) SOU 1947: 65 med förslag till förkortning av normalarbetstiden för arbetare under jord i gruvor och stenbrott. b) SOU 1948: 51 angående frågan om rekreationsbehovet för treskiftsarbetare och tunnelarbetare, c) SOU 1949:58 med förslag till reglering av arbetstiden vid flottning, d) SOU 1950: 32 med förslag till tre veckors semester, e) SOU 1954: 22, 23 med förslag till ny arbetstidslagstiftning och partiell arbetstidsförkortning (utredningens huvudbetänkande), f) SOU 1955: 24 med förslag till ny bagerilag, och g) SOU 1957: 14 angående s. k. beroende uppdragstagare. Betänkandena under d), f) och g) tillkom efter särskilda utredningsuppdrag. Utredningens förslag till ny arbetstidslagstiftning innebar i huvudsak följande. Flertalet undantag från lagstiftningens tilllämpning slopades och lagstiftningen utvidgades till att i princip gälla alla arbetstagare som mot vederlag användes till arbete för arbetsgivares räkning. Undantag gjordes för kontorspersonal och arbetsledare samt för viss verksamhet inom den offentliga sektorn, bl. a. större delen av försvarsväsendet samt brand- och polisväsendet. Lantarbetstidslagen och detaljhandelslagen SOU 1968:66

föreslogs gå upp i den allmänna lagen, medan hotellagen bibehölls med hänsyn till önskemål från branschhåll. Förslaget byggde på principen om 48 timmars ordinarie arbetsvecka. I samband med lagstiftningens utvidgning föreslogs beträffande arbetstidens förläggning per dygn och per vecka en relativt differentierad reglering. Övertidsmöjligheterna skars i förslaget ned med ca 10 %. I en särskild lag föreslog utredningen arbetstidsförkortning för underjordsarbetare, skiftarbetare i kontinuerlig drift, arbetstagare utsatta för strålning, vissa sjuksköterskor samt nattarbetare. Som arbetstidsmått föreslogs 40 t/v för underjordsarbetare och 42 t/v för övriga grupper. Arbetstidsutredningens betänkande gjordes till föremål för en vidlyftig remissbehandling. Meningarna visade sig i åtskilliga frågor delade och utredningens förslag har inte lagts till grund för något lagförslag. 2.5 Utredningen om kortare arbetstid Redan innan arbetstidsutredningen avlämnade sitt huvudbetänkande höjdes röster för en allmän sänkning av den lagstadgade arbetstiden. Vid 1953 års riksdag väcktes motioner som syftade till en sådan reform. Riksdagens kamrar stannade vid behandlingen av dessa motioner i olika beslut. Första kammaren avslog motionerna medan andra kammaren ansåg att frågan om en allmän arbetstidsförkortning borde tas upp till prövning så snart arbetstidsutredningens arbete rörande den partiella arbetstidsförkortningen slutförts. I juni 1954, omedelbart innan arbetstidsutredningen avlämnade sitt huvudbetänkande, tillkallade Kungl. Maj:t särskilda sakkunniga för att pröva frågan om en revision av arbetstidslagstiftningen med inriktning på en allmän förkortning av den lagstadgade arbetstiden. De sakkunniga antog benämningen utredningen om kortare arbetstid. Enligt de för utredningen utfärdade direktiven hade denna att undersöka de produktionstekniska och samhällsekonomiska SOU 1968:66

förutsättningarna för en arbetstidsförkortning. Som ett mål för strävandena på arbetstidens område angavs en normalarbetstid av 40 t/v. Det underströks att detta mål kunde nås endast i etapper och genom successiva framsteg. Utredningen skulle undersöka i vilken utsträckning och i vilken takt en förkortning var möjlig. Som ett led i denna uppgift skulle utredningen söka utröna verkningarna av en allmän arbetstidsförkortning. Utredningen om kortare arbetstid avlämnade sitt förslag sommaren 1956 (SOU 1956: 20, 21). Förslaget gick ut på att den i lag stadgade maximiarbetstiden skulle minskas från 48 t/v till 45 t/v samt att övergången till den kortare arbetstiden skulle ske successivt med en timme i veckan vid ingången av ettvart av tre på varandra följande kalenderår, förslagsvis 1958, 1959 och 1960. Utredningen ansåg att man samtidigt borde försiktigt pröva en väg att göra lagstiftningen dispositiv och föreslog att arbetsgivare och huvudorganisation av arbetstagare skulle beredas möjlighet att i kollektivavtalets form sluta överenskommelse om annan ordinarie arbetstid än den lagen stadgade. Sådan möjlighet föreslogs även beträffande arbetstidens förläggning. Utredningens förslag remissbehandlades i vanlig ordning. På några undantag när mottogs förslaget positivt av remissinstanserna. I propositionen nr 80 till 1957 års riksdag lades utredningens förslag i stort sett oförändrat fram. Sådana ändringar i arbetstidslagarna föreslogs att maximum för den ordinarie arbetstiden per vecka sattes ned från 48 t till 45 t. Övergången till den kortare arbetstiden föreslogs ske successivt så att den ordinarie veckoarbetstiden minskades med en timme den 1 janauri 1958, med ytterligare en timme den 1 januari 1959 och med ännu en timme den 1 januari 1960, då 45-timmarsveckan således skulle vara fullt genomförd. Arbetstidslagarna skulle i enlighet med utredningens förslag bli i viss mån dispositiva. I propositionen uttalades att den föreslagna arbetstidsförkortningen förväntades slå igenom även på de 21

områden som inte formellt var underkastade lagen. Det uttalades också att erfarenheter först måste vinnas av den föreslagna förkortningsreformen, innan tiden var inne att ta ställning till de av arbetstidsutredningen framlagda förslagen angående arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde och systematiska utformning m. m. Riksdagen biföll propositionen. 2.6 1959 års undersökning förkortningens verkningar

av

arbetstids-

Utredningen om kortare arbetstid framhöll i sitt betänkande att bristen på erfarenhetsmaterial angående verkningarna av en eventuell arbetstidsförkortning på samhällsekonomin hade varit kännbar vid utredningsarbetets bedrivande. Med hänsyn till framtida arbetstidsförkortningar såväl i Sverige som i utlandet ansåg utredningen att varje möjlighet borde tillvaratas att klarlägga den föreslagna arbetstidsförkortningens verkningar. Åtgärder borde därför vidtas för en fortlöpande undersökning rörande arbetstidsförkortningens ekonomiska och sociala verkningar. En sådan undersökning borde gälla alla de faktorer som spelade en väsentlig roll för den samhällsekonomiska utvecklingen vid en arbetstidsförkortning. Bland dessa nämndes bl. a. arbetsprestationer per arbetad timme, frånvarooch olycksfallsfrekvens, övertid och extraarbete samt företagens åtgärder i vad gällde investering, organisation och planering. Utvecklingen på arbetsmarknaden borde också följas liksom förkortningens allmänna effekt på konjunkturläget. I september 1957 uppdrog Kungl. Maj:t åt socialstyrelsen att verkställa den av utredningen föreslagna undersökningen. Styrelsen befriades från uppdraget i mars 1959 och i stället tillkallades särskilda sakkunniga, som antog benämningen 1959 års undersökning av arbetstidsförkortningens verkningar. De sakkunniga redovisade arbetstidsförkortningens omfattning och utläggning i ett delbetänkande, avgivet i mars 1962 (SOU 1962: 17), och arbetstidsförkortningens verkningar i sitt slutbetänkan-

de, avgivet två år senare (SOU 1964: 9). En närmare redovisning för innehållet i slutbetänkandet lämnas i kapitel 8.2.3. Här skall något beröras innehållet i det första betänkandet. Utredningen genomförde en ingående statistisk undersökning av arbetstidsförkortningens omfattning och utläggning inom industrin och handeln. Den undersökte övriga verksamhetsområden mera summariskt, huvudsakligen med stöd av uppgifter i kollektivavtal och arbetsföreskrifter samt informationer som inhämtats från representanter för arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer. För industrins del utvisade undersökningen att samtliga arbetare med längre arbetstid än 45 t/v hade fått sin arbetstid förkortad till detta mått. Även en del industritjänstemän hade, trots att de inte omfattades av lagstiftningen, kommit i åtnjutande av kortare arbetstid. Totalt hade 92 % av arbetarna och 37 % av tjänstemännen fått arbetstiden förkortad. Den ordinarie medelveckoarbetstiden för arbetarna uppgick före förkortningen till 47,5 t och efter förkortningen till 44,8 t. För tjänstemännen var talen 42,6 och 41,7. Förkortningen togs oftast ut i form av hellediga dagar, vilka som regel förlades till sommarlördagar. År 1960 hade omkring 50 % av arbetarna och 70 % av tjänstemännen fria lördagar under sommaren. Samma år hade ca 15 % av arbetarna och 10 % av tjänstemännen femdagarsvecka året runt. Även när det gällde handeln gav undersökningen till resultat att samtliga anställda fått sin arbetstid förkortad till 45 t/v, i den mån de tidigare haft längre arbetstid. Totalt hade över 87 % av de anställda fått del av arbetstidsförkortningen. Medelveckoarbetstiden sjönk därigenom från 46,8 till 44,4 t. I motsats till industrin togs förkortningen inom handeln oftast ut genom förkortade arbetsdagar. Denna förkortningsform erhöll nästan 85 %. Endast en mycket liten del, knappt 2 %, fick förkortningen i form av femdagarsvecka. Inom de summariskt undersökta områdena - byggnads- och anläggningsverksamSOU 1968: 66

het, kommunikationsväsendet, hälso- och sjukvård, kommunal verksamhet samt jordbruk och skogsbruk - framkom också att arbetstiden genomgående förkortats till 45 t/v. Detta gällde inte endast sådana arbetstagare som formellt omfattades av lagstiftningen utan även övriga. Ojämförligt oftare än inom industrin och handeln förkortades arbetstiden inom dessa områden i annan ordning än vad lagstiftningen angav. Den successiva förkortningen med en t/v 1958, 1959 och 1960 frångicks inom många områden. I stället förkortades veckoarbetstiden med en timme 1958 och med två timmar 1959. Anledningen härtill var en önskan att förenkla arbetet med införandet av nya arbetstider. Framför allt inom den offentliga sektorn tillämpades arbetstidsschema vars upprättande var ett komplicerat och tidskrävande arbete. 2.7 Tillkallandet av 1963 års arbetstidskommitté Redan innan 45-timmarsveckan var genomförd höjdes röster för en ytterligare allmän förkortning av arbetstiden. Vid 1959 års riksdag väcktes motioner som syftade till en 40-timmars arbetsvecka. Liknande motionsyrkanden återkom vid riksdagarna 1960, 1961 och 1962. I samtliga fall avslogs motionerna med motiveringen att ytterligare arbetstidsförkortning inte borde genomföras förrän tillräcklig erfarenhet vunnits beträffande verkningarna av förkortningen från 48 till 45 t/v. Vid 1963 års riksdag väcktes ånyo motioner som syftade till en minskning av arbetstiden. I motionerna I: 18 och 11:20 hemställdes om tillsättande snarast möjligt av en utredning angående en generell förkortning av arbetstiden. I motionerna erinrades om de förslag som arbetstidsutredningen lagt fram om särskild arbetstidsförkortning för arbetstagargrupper med påfrestande eller hälsofarligt arbete. Motionärerna ansåg det önskvärt att dessa förslag gjordes till föremål för förnyad behandling. I synnerhet borde man beakta behovet av arbetstidsförkortning för skiftarbetare SOU 1968: 66

och bland dem särskilt arbetare i tvåskift och diskontinuerligt treskift. - I motionerna I: 34 och II: 40 föreslogs en begränsning av den lagstadgade arbetstiden till åtta t / d och 40 t/v samt en översyn av arbetstidslagarnas övertidsregler. Motionärerna argumenterade dessutom för en förkortning av arbetstiden för underjordsarbetare till 35 t/v. - I motionerna I: 540 och II: 653 efterlystes en utredning av förutsättningarna och formerna för en fortsatt successiv allmän förkortning av arbetstiden, varvid särskilt borde uppmärksammas frågan om arbetstiden för arbetstagare med påfrestande eller hälsofarligt arbete. Andra lagutskottet, som behandlade motionerna i sitt utlåtande nr 17, uttalade sig för en allsidig utredning av frågan om en generell förkortning av arbetstiden. Utskottet förutsatte att en sådan utredning skulle bli både omfattande och tidskrävande. Vid utredningsarbetets bedrivande borde man enligt utskottets mening särskilt beakta frågan om arbetstidens längd för arbetstagare i tungt och hälsofarligt arbete samt de problem som hängde samman med en arbetstidsförkortning för arbetstagare inom service- och vårdyrkena. I sin hemställan uttalade utskottet att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående en generell förkortning av arbetstiden. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen. Genom beslut den 28 juni 1963 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet att tillkalla högst tio utredningsmän för att utreda frågan om en allmän arbetstidsförkortning m. m. De sakkunniga, som alltså antagit benämningen 1963 års arbetstidskommitté, påbörjade sitt arbete i november 1963. Det var kommitténs ursprungliga avsikt att avlämna förslag om en sänkning av den lagstadgade arbetstiden i slutet av år 1966. 2.8 1966 års avtalsrörelse Mot bakgrund av det förslag som sålunda förbereddes att lagstiftningsvägen genomföra en arbetstidsreform träffade arbetsmark-

nadsparterna under 1966 års avtalsrörelse i betydande omfattning avtal om minskning av den ordinarie arbetstidens längd. Vägledande för avtalen var den centrala uppgörelse som ingicks mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen preliminärt den 2 april och definitivt den 13 juni 1966. Enligt denna överenskommelse skulle arbetstagarkategorier med en avtalsenlig ordinarie arbetstid av 45 t/v få arbetstiden förkortad med 50 minuter i veckan den 1 februari 1967, den 1 februari 1968 och den 1 januari 1969. Den ordinarie veckoarbetstiden skulle sålunda uppgå till 44 t 10 minuter under tiden den 1 februari 1967-den 31 januari 1968, till 43 t 20 minuter under tiden den 1 februari-den 31 december 1968 och till 421/2 t fr. o. m. den 1 januari 1969. För arbetstagarkategorier med längre ordinarie arbetstid än 45 t/v skulle arbetstiden förkortas på motsvarande sätt med 50 minuter per vecka vid tre tillfällen. Parterna inom respektive avtalsområden tillades rätt att avtala om förkortning av arbetstiden till 42V2 t/v i annan ordning än överenskommelsen föreskrev. Arbetstiden för sådana arbetstagare som hade kortare arbetstid än 45 t/v men längre än 42V2 t / v skulle förkortas till 42V2 t/v på det sätt parterna inom avtalsområdena kom överens om. 1 uppgörelsen framhölls önskvärdheten av att undvika störningar i produktionen i samband med arbetstidsförkortningens genomförande. Bland annat skulle olika förläggning av arbetstiden under skilda tidsperioder liksom olika lång arbetstid under skilda delar av året kunna genomföras. Vidare skulle arbetstiden kunna förläggas på olika sätt vid företag som tillhörde samma avtalsområde. Till överenskommelsen om arbetstidsförkortning anslöt sig avtal om höjning av det genomsnittliga förtjänstläget per arbetad timme i proportion till förkortningen av arbetstiden. Vid de avtalsförhandlingar på förbundsnivå som därefter ägde rum följde man såväl inom som utom området för den mellan Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen träffade uppgörelsen genomgående denna och tog i avtalen in överenskom-

melser om kortare arbetstid. Överlag innebar överenskommelserna en sänkning av den ordinarie arbetstiden till 42V21/v. När det gällde sättet för genomförandet av arbetstidsförkortningen utnyttjade man i förbundsavtalen i stor utsträckning rätten att komma överens om annan ordning än den i centraluppgörelsen intagna. Detta hängde inom vissa avtalsområden samman med den omständigheten att förbunds avtalens giltighetstid avvek från den på vilken den centrala uppgörelsen byggde. I andra fall berodde det på avtalsparternas önskan att lägga ut förkortningsetapperna i jämna hel- och halvtimmar eller att inskränka antalet etapper till en eller två. En genomgång av 83 riksavtal inom den icke-offentliga sektorn, vilka tillsammans berörde nära en miljon arbetstagare, utvisade att följande ordning för arbetstidsförkortningens genomförande överenskommits: a) I 39 avtal, som omfattade 575 000 arbetstagare, föreskrevs en förkortning i tre etapper. Hälften av dessa, tillsammans omfattande 480 000 arbetstagare, upptog varje etapp till 50 minuter. Övriga avtal föreskrev två etapper om 60 minuter och en etapp om 30 minuter. Förkortningarna trädde i allmänhet i kraft den 1 februari 1967, den 1 februari 1968 och den 1 januari 1969. b) En förkortning av arbetstiden i två etapper återfanns i 13 avtal, omfattande 175 000 arbetstagare. För den helt övervägande delen av dessa arbetstagare uppgick varje etapp till 1 t 15 minuter. Som regel verkställdes förkortningarna omkring månadsskiftet juni-juli 1967 och juni-juli 1968. c) I 24 avtal med giltighet för 180 000 arbetstagare togs arbetstidsförkortningen i en etapp som regel omkring månadsskiftet januari-februari 1968. d) I sju avtal, omfattande 50 000 arbetstagare, lämnades alternativa lösningar. Som exempel på verksamhetsområden under a) kan nämnas den kemiska industrin, verkstadsindustrin, järnbruksindustrin, träindustrin, pappersindustrin, detaljhandeln, bageri- och konditoribranschen samt åkerifacket. Under b) påträffas byggnadsindustrin och den närstående branscher samt unSOU 1968: 66

der c) textil- och beklädnadsbranschen, kraftverk, gruvindustri, hotell- och restaurangnäringen, jordbruk och skogsbruk. För arbetstagare med genomförd femdagarsvecka lades arbetstidsförkortningen som regel ut likformigt på de fem arbetsdagarna. För andra arbetstagare medförde arbetstidsförkortningen införandet av ett antal hellediga dagar, i vissa fall med femdagarsvecka hela året som resultat. Inom den offentliga sektorn genomfördes förkortningen också i skiftande takt. Huvudparten av statligt anställda arbetare (nära 40 000) samt tjänstemän inom televerket och väg- och vattenbyggnadsverket fick förkortningen i tre etapper, vanligen med 60 minuter 1967, 30 minuter 1968 och 60 minuter vid ingången av 1969. Omkring 6 000 arbetare fick förkortningen i två etapper. Detsamma gällde för tjänstemän vid sjöfartsverket och statens järnvägar. För övriga tjänstemän förkortades arbetstiden i ett steg den 1 januari 1968. Inom kommunernas och landstingens arbetsområden förkortades arbetstiden för såväl berörda tjänstemän som arbetare i en etapp den 1 januari 1968. 2.9 Lagstiftning om 42*1 s-timmars arbetsvecka Med anledning av den utveckling som ägde rum på avtalsområdet under våren 1966 föreslog arbetstidskommittén i en den 17 juni 1966 dagtecknad till chefen för socialdepartementet avlämnad promemoria att arbetstidslagarna skulle anpassas efter de förändrade förhållandena på arbetsmarknaden. En sådan anpassning borde enligt kommitténs mening ske utan att den förestående mera genomgripande lagrevisionen avvaktades. Kommitténs förslag innebar att maximeringen av den ordinarie veckoarbetstidens längd successivt reducerades i tre 50minuterssteg den 1 februari 1967, den 1 februari 1968 och den 1 januari 1969 från 45 till 4 2 7 2 1 . Som motiv för sitt förslag att lagfästa den avtalade arbetstidsförkortningen anförde kommittén i huvudsak följande. SOU 1968:66

Arbetsmarknadsparternas överenskommelser om förkortning av den ordinarie arbetstiden kom att medföra en differens mellan lagstadgad maximiarbetstid och på arbetsmarknaden allmänt tillämpad ordinarie arbetstid. En konsekvens härav blev att lagstiftningen inte längre kunde efter dittills tillämpade principer fungera som norm i fråga om arbetstidens längd. Såg man det som ett väsentligt syfte för lagen att alltjämt ange vad som enligt rådande uppfattning borde vara maximal ordinarie arbetstid i landet, borde lagstiftningen tämligen omgående anpassas efter den avtalade arbetstiden. En officiell bekräftelse på utvecklingen i arbetstidsfrågan var också av värde, inte minst då det gällde att redovisa denna utveckling i internationella sammanhang. Utöver dessa principiella motiv talade vissa materiella skäl för att den avtalade arbetstidsförkortningen avspeglades i arbetstidslagarna. Fastän avtalsregleringen säkerligen kom att få genomslagskraft utanför sitt egentliga tillämpningsområde, kunde det inte uteslutas att vissa grupper arbetstagare skulle bli utan arbetstidsförkortning eller få del av en sådan i långsammare takt än vad den centrala uppgörelsen föreskrev. Det gällde framför allt sådana arbetstagare som inte omfattades av kollektivavtal men även sådana som i sina avtalsförhandlingar kunde befaras få mindre gott gehör för kraven på minskad arbetstid. Om arbetstidslagarna anpassades efter centraluppgörelsen, skapades garantier för att även dessa grupper skulle få del av kortare arbetstid i samma takt och i samma utsträckning som andra arbetstagare i landet. Vid remissbehandling av kommitténs promemoria fick den ett övervägande positivt mottagande. Promemorian lades sedermera till grund för den till höstriksdagen 1966 avlämnade propositionen nr 137 med förslag till lag om ändrad lydelse av arbetstidslagarna. Ändringarna anslöt helt till vad kommittén föreslagit och innebar att principen om 4272-timmars arbetsvecka skrevs in i lagstiftningen. I propositionen uttalade föredragande de25

partementschefen att han i allt kunde godta de skäl kommittén anfört till stöd för sitt förslag. Han gjorde också följande principiella uttalanden i arbetstidsfrågan: För att förbereda en reform som tog direkt sikte på en generell förkortning av den ordinarie veckoarbetstiden tillkallade jag 1963 års arbetstidskommitté. I direktiven för kommittén framhölls att en kommande förkortning borde ske successivt men att kommittén på grundval av vad den inhämtade och de bedömanden den gjorde fick ta ståndpunkt till det schema som en förkortning borde följa. Sedan kommittén börjat sitt arbete har kraven på kortare arbetstid ytterligare accentuerats. Framför allt har den fackliga rörelsen fäst stort avseende vid denna fråga. För regeringens del har det framstått som en angelägen uppgift att tillförsäkra arbetstagarna kortare veckoarbetstid. Bakom denna inställning har i främsta rummet inte legat skyddssynpunkter utan en strävan att bereda arbetstagarna möjlighet att få del av en förbättrad levnadsstandard i form av ökad fritid. Även om veckoarbetstidens förkortning alltså numera inte motiveras så mycket av sociala skäl, kan sådana tala för en minskning av de långa dagliga arbetstider som följer med femdagarsveckan vid en total veckoarbetstid av 45 timmar. Frågan om arbetstidsförkortning bör dock i huvudsak ses som ett avvägningsproblem när det gäller användningen av landets ekonomiska resurser. Vid en sådan avvägning har man att ta hänsyn till andra angelägna reformkrav av social och ekonomisk natur. Regeringen har redan deklarerat, vilket framgår av årets statsverksproposition, att en förkortning av arbetstiden bör tillmätas särskilt hög prioritet på reformprogrammet.

redningen angående hembiträdeslagstiftningen prövar frågan om en arbetstidslag för hushållsanställda. Arbetstidskommittén har under arbetets gång haft fortlöpande kontakt med båda dessa utredningar.

Propositionen föranledde inte någon erinran från riksdagens sida. Den 9 december 1966 utfärdades lagar angående ändrad lydelse av allmänna arbetstidslagen, lantarbetstidslagen, detaljhandelslagen och hotellagen (SFS 616-619). Samtidigt vidtogs ändringar i sjöarbetstidslagen. 2.10 Annat utredningsarbete på arbetstidens område Jämte arbetstidskommittén är ett par andra utredningar sysselsatta med lagstiftningsfrågor på arbetstidens område. 1964 års sjöarbetstidsutredning verkställer en översyn av sjöarbetstidslagen och ut-

26 SOU 1968:66

3 Gällande lagbestämmelser

Grundläggande regler om arbetstiden finns i 1930 års lag om arbetstidens begränsning. F ö r vissa verksamhetsområden finns regler i särskilda arbetstidslagar. Dessa utgörs av lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln, arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer samt sjöarbetstidslagen. Arbetstidsbestämmelser förekommer också i arbetarskyddslagen, vägtrafikförordningen, affärstidslagen, hembiträdeslagen samt lagen om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete. 3.1 Allmänna

arbetstidslagen

Lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning - här benämnd allmänna arbetstidslagen - är tillämplig på varje rörelse, industriell eller icke, samt på hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag, om för arbetsgivarens räkning i regel används flera än fyra arbetare (1 § första stycket). Genom lagens anknytning till begreppen rörelse eller företag faller husligt arbete, viss offentlig samt ideell verksamhet utanför lagens tillämpning. Vidare faller genom föreskriften om visst minsta antal arbetare samtliga småföretag, dvs. företag med mindre än fem regelbundet anställda arbetare, utanför lagen. Det är därvid att märka att vid lagens tillämpning skall såsom arbetare icke räknas medlem av arbetsgivarens familj, verkmästare eller annan beSOU1968:66

fattningshavare i överordnad ställning, ritare, bokhållare eller därmed jämställd person, kontorsvaktmästare eller annat underordnat kontorsbiträde (2 §). Sin främsta betydelse har denna bestämmelse därigenom att arbete som utförs av sådana personer, i huvudsak överordnade befattningshavare samt kontors- och förvaltningspersonal, helt undantas från lagstiftningens tillämpning. Från lagens tillämpning undantas vidare enligt direkt föreskrift i 1 § andra stycket vissa slag av arbete, nämligen a) arbete som utförs i arbetarens hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande (s. k. okontrollerbart arbete), b) arbete som till sin natur är så oregelbundet att det inte kan förläggas till bestämda tider, c) arbete som bedrivs av staten, d) arbete som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov, e) fiske, f) skogsarbete samt kolning i mila, ändock att arbetet inte är att hänföra till skogsarbete, g) upptagning av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ, h) arbete som åligger trafikpersonal vid järnväg, som är upplåten för allmän trafik, samt i) arbete som åligger portvakt och av ho-

nom väsentligen förrättas i hans bostad. skriver. Arbetsgivare som är bunden av såDessutom undantas följande slag av ardant kollektivavtal får tillämpa avtalet även bete, vilka i princip regleras av specialarpå arbetare, som inte är medlem av den avbetstidsiagar: talsslutande organisationen på arbetarsidan j) skeppstjänst som omnämns i sjöarmen sysselsätts i arbete som avses med avbetstidslagen, talet. Undantag görs dock för arbetare som k) jordbruk med binäringar, vilka inte omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal bedrivs såsom självständiga företag, bygg(4 a §). nadsarbete för jordbruk eiler nämnda biFrån reglerna om den ordinarie arbetsnäringar, samt trädgårdsskötsel och djurtidens begränsning kan arbetarskyddsstyrelskötsel även i de fall då arbetet bedrivs som sen bevilja dispens. Beslut om utsträckt självständiga företag, vecko- eller dygnsarbetstid kräver antingen 1) arbete på vilket arbetstidslagen för deatt det stora flertalet av de berörda arbetartaljhandeln äger tillämpning, samt na samtyckt till dispensen eller att andra särm) arbete på vilket arbetstidslagen för skilda skäl föreligger. Beslut om förlängd hotell, restauranger och kaféer äger tillämpbegränsningsperiod till högst tolv månader ning. kan meddelas utan att någon av dessa förutFrågor som gäller huruvida visst arbete sättningar föreligger (5 §). är hänföriigt under lagen eller huruvida viss Utöver ordinarie arbetstid får arbetsgivaarbetstagare är att räkna som arbetare enligt ren under särskilda villkor använda arbetare lagen avgörs av arbetarskyddsstyrelsen (3 §). till arbete på övertid. Motsvarande bestämmelse finns i specialarI 6 § lämnas arbetsgivaren rätt att ta ut betstidslagarna. övertid för nödfallsarbete. Har en naturDen ordinarie arbetstiden får enligt hu- eller olyckshändelse eller annan omständigvudstadgandet i 4 § inte överstiga 42 timhet, som inte kunnat förutses, vållat avbrott mar 30 minuter under en begränsningsperiod i ett företags drift eller medfört överhänganav en vecka och nio timmar per dygn, raster de fara för sådant avbrott eller för skada på oräknade. (Under återstående del av år 1968 liv, hälsa eller egendom får övertid för nödgäller dock en veckoarbetstid av 43 timmar fallsarbete tas ut utan inskränkning till visst 20 minuter.) Undantag görs för arbete antal timmar. Anmälan skall göras till arsom bedrivs med regelbunden skiftinbetarskyddsstyrelsen om sådant arbete, dess delning. Arbetstiden får vid sådant arbete anledning, omfattning och varaktighet inom förläggas på annat sätt under villkor att den två dygn från arbetets början. Arbetet får under en begränsningsperiod av högst tre ince fortsättas utöver denna tid utan att tillveckor inte överstiger i genomsnitt 42 timstånd därtill sökts hos arbetarskyddsstyrelmar 30 minuter i veckan. Någon dygnsmaxi- sen (6 §). mering av arbetstiden förekommer inte i För sådana förberedelse- eller avslutningsdetta fall. Bestämmelsen innebär inte något arbeten som för driftens ohindrade gång avsteg från principen om 42V2 timmars ar- nödvändigtvis måste utföras före eller efter betsvecka utan endast en utsträckning av den allmänna arbetstiden, får arbetare, som begränsningsperioden från en till tre veckor. fyllt 18 år, användas till arbete på övertid Vecka räknas fr. o. m. måndag eller annan under högst sju timmar i veckan. Någon dag som tillämpas på arbetsstället. begränsning per dygn är inte föreskriven. Reglerna om den ordinarie arbetstidens Alla sju timmarna kan alltså tas ut på sambegränsning är på visst sätt dispositiva. Gema dag (7 § 1 mom.). nom kollektivavtal som på arbetarsidan sluts Utöver dessa båda former av övertid får eller godkänns av huvudorganisation kan arbetare, som fyllt 18 år, åläggas övertid, överenskommelse träffas om längre vecko- s. k. allmän övertid, då arbetsgivaren finner arbetstid, längre begränsningsperiod eller det påkallat med hänsyn till något särskilt högre dygnsmaximum än vad lagen föreförhållande. Sådan övertid får uppgå till 28

SOU 1968: 66

högst 48 timmar under loppet av fyra veckor och högst 200 timmar under ett kalenderår. Inom dessa begränsningsperioder får övertiden tas ut utan hänsyn till särskilt dygnseller veckomaximum (7 § 2 mom.). Tillstånd till ytterligare övertid, s. k. extra övertid, kan meddelas av arbetarskyddsstyrelsen med högst 150 timmar under ett kalenderår. Sådant tillstånd kräver att övertiden är påkallad av trängande behov (7 § 3 mom.). Arbetarskyddsstyrelsen prövar i vad mån arbetare, som fyllt 16 men ej 18 år, får användas till övertidsarbete, som avses i 7 § (7 § 4 mom.). Någon skyldighet för arbetare att utföra övertidsarbete - frånsett nödfallsarbete - föreskrivs inte i lagen. I detta avseende gäller vad parterna kommit överens om. Arbetsgivare har dock ålagts skyldighet att tillse att arbetare inte utsätts för överansträngning eller ohälsa genom övertidsarbete (7 § 5 mom.). Enligt 8 § har arbetsgivare skyldighet att föra anteckning om övertid i särskild journal. Denna skall vara tillgänglig för arbetarna. Lagen avslutas med en avdelning som upptar vissa allmänna bestämmelser, bl. a. om arbetarskyddsstyrelsens sammansättning vid behandling av ärenden rörande tillämpningen av lagen (9 §). I 10 § stadgas att Konungen, då tillämpning av lagen skulle medföra sådana svårigheter för visst arbete eller företag att dess fortsatta bedrivande äventyras, får på framställning av arbetarskyddsstyrelsen eller efter dess hörande medgiva undantag från lagens tillämpning. Tillsyn över lagens efterlevnad utövas av yrkesinspektionens befattningshavare (11 §). Överträdelse av lagen eller av någon föreskrift som meddelats med stöd av lagen straffas med böter. Ansvaret drabbar som regel arbetsgivaren men kan i vissa fall överföras på arbetsföreståndaren. 3.2

Lantarbetstidslagen

Lantarbetstidslagen den 4 juni 1948 (nr 281) gäller för jordbruk med binäringar, som inte bedrivs som självständiga företag, byggnadsSOU 1968: 66

arbete för jordbruk eller dess binäring samt trädgårdsskötsel, som bedrivs som självständigt företag, allt under förutsättning att minst en arbetare i regel sysselsätts av arbetsgivaren (1 § första stycket). Företag, i vilka endast tillfälligtvis anställd arbetskraft används, faller utanför lagen. Detsamma gör djurskötsel bedriven som självständigt företag trots att sådant företag undantagits från allmänna arbetstidslagens tillämpning. Såsom arbetare skall inte räknas medlem av arbetsgivarens familj, lantbruksinspektor eller annan befattningshavare i överordnad ställning, bokhållare eller annat kontorsbiträde (2 §). Från lagens tillämpning undantas enligt 1 § andra stycket följande slag av arbete: a) arbete som utförs under sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, b) kolning i mila, c) mjölkning, skötsel och upptagning av rotfrukter, skogsarbete, upptagning av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ, allt i den mån dessa arbeten utförs på ackord, d) husligt arbete, e) arbete som bedrivs av staten, samt f) arbete på vilket arbetstidslagen för detaljhandeln är tillämplig. Samtliga undantag, bortsett från vissa delar av punkten c), överensstämmer med undantag i allmänna arbetstidslagen. Den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 42 timmar 30 minuter per arbetsvecka, raster oräknade. Denna huvudregel kompletteras med en föreskrift som medger utsträckning av arbetstiden till 45 timmar i veckan under förutsättning att arbetstiden under en tidrymd av högst tolv månader stannar vid i genomsnitt 42 timmar 30 minuter i veckan. Med arbetsvecka förstås tiden fr. o. m. måndag t. o. m. söndag. (Under återstående del av år 1968 skall i stället för 42 timmar 30 minuter och 45 timmar gälla 43 timmar 20 minuter och 46 timmar.) Dygnsmaximum är fastställt till tio timmar (4 §). Från bestämmelserna om den ordinarie 29

arbetstidens begränsning kan avsteg göras antingen genom kollektivavtal eller genom dispens av arbetarskyddsstyrelsen på samma sätt som gäller enligt allmänna arbetstidslagen (4 a och 5 §§). Övertidsbestämmelserna överensstämmer i huvudsak med motsvarande regler i allmänna arbetstidslagen. Som nödfallsarbete räknas även arbete som föranleds av födelser, sjukdomsfall eller olycksfall bland djuren. Vid sådant arbete är arbetsgivaren befriad från skyldigheten att göra anmälan eller ansökan till arbetarskyddsstyrelsen. S. k. vakttjänst inom trädgårdsskötseln jämställs med förberedelse- eller avslutningsarbeten. Den allmänna övertiden begränsas till högst 200 timmar under en tidrymd av tolv månader i följd samt till 48 timmar under loppet av fyra veckor eller, om arbetsgivaren föredrar en sådan beräkningsgrund, 50 timmar under en kalendermånad. Den extra övertiden är maximerad till 100 timmar under en tidrymd av tolv månader i följd. Något förbud att använda arbetare under 18 år till övertidsarbete finns inte (6-8 §§). I fråga om de allmänna bestämmelserna - arbetarskyddsstyrelsens sammansättning (9 §), Konungens undantagsrätt (10 §), tillsyn över lagens efterlevnad (11 §) och straff för överträdelse (12 och 13 §§) - är reglerna i lantarbetstidslagen i stort sett överensstämmande med allmänna arbetstidslagens motsvarande bestämmelser. Konungens undantagsrätt är dock utvidgad att avse jämväl det fall då tillämpningen av lagen skulle medföra särskilda svårigheter inom viss del av riket. 3.3 Arbetstidslagen för detaljhandeln Arbetstidslagen den 18 juli 1942 (nr 652) för detaljhandeln - i fortsättningen kallad detaljhandelslagen - är tillämplig på rörelse som avser detaljhandel eller som bedrivs i rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning (1 § första stycket). Lagen gäller oberoende av antalet anställda och oberoende av om arbetskraft används endast tillfälligtvis. Lagen har inte tillämpning på arbetstagare som är medlem av arbets-

givarens familj, företagsledare eller annan befattningshavare i överordnad ställning eller farmacevt på apotek (2 §). Till skillnad från övriga arbetstidslagar görs inte något särskilt undantag för kontorspersonal. Från lagens tillämpning undantas enligt 1 § andra stycket följande slag av arbete: a) arbete som utförs under sådana förhållanden att det inte kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, b) arbete som till sin natur är så oregelbundet att det inte kan förläggas till bestämda tider, c) arbete som handelsresande eller platsförsäljare, d) arbete som bedrivs av staten, e) husligt arbete, f) sådant arbete i samband med hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, under förutsättning att arbetstagaren uteslutande sysselsätts med detta arbete eller endast undantagsvis deltar i arbete, på vilket lagen äger tillämpning, samt g) arbete på vilket sjöarbetstidslagen har tillämpning. Frånsett undantaget under c) överensstämmer undantagen med undantag i allmänna arbetstidslagen. Den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 42 timmar 30 minuter i veckan och tio timmar per dygn, raster oräknade. I fråga om arbetsställe, där i regel inte flera än en arbetstagare används får dock - under förutsättning att veckomaximum inte överskrids - dygnsmaximum under högst två av veckans dygn utsträckas till elva timmar. För arbetstagare på försäljningsställe, som i regel hålls öppet såväl vardag som sön- och helgdag, gäller i stället för nu angivna regler, att arbetstiden inte får överstiga tio timmar per dygn och 42 timmar 30 minuter i veckan i genomsnitt för två veckor i följd. (Under återstående del av år 1968 gäller dock en högsta veckoarbetstid av 43 timmar 20 minuter.) Vecka räknas fr. o. m. måndag eller annan dag som tilllämpas på arbetsstället (4 §). Genom kollektivavtal eller dispens kan avsteg göras enligt SOU 1968:66

regler som är identiska med dem i allmänna arbetstidslagen (4 a och 5 §§). Bestämmelserna om övertid är i huvudsak desamma som i allmänna arbetstidslagen. Med förberedelse- eller avslutningsarbeten jämställer detaljhandelslagen dock arbete för betjäning av kunder, som vid stängning av försäljningslokal, rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning befinner sig i lokalen. Övertid för förberedelse- eller avslutningsarbeten är liksom i allmänna arbetstidslagen maximerad till sju timmar i veckan. Detaljhandelslagen föreskriver den ytterligare begränsningen att sådan övertid inte får tas ut med mer än en och en halv timme per dygn. Vidare gäller att ordinarie arbetstid och övertid av detta slag inte får utan tillstånd av arbetarskyddsstyrelsen tillhopa överstiga tio timmar på ett dygn. Något hinder mot att använda arbetstagare under 18 år till arbete på övertid uppställer detaljhandelslagen däremot inte (6, 7 och 10 §§). Till skillnad från övriga arbetstidslagar innehåller detaljhandelslagen vissa bestämmelser om ersättning för arbete på övertid och om raster. Arbetsgivaren åläggs sålunda skyldighet att utge särskild ersättning för övertidsarbete. Sådan ersättning får bytas ut mot ledighet på ordinarie arbetstid om arbetsgivare och arbetstagare är ense därom (8 §). Beträffande raster lämnas följande föreskrifter. Om arbetstagare utför arbete under minst sex timmar av dygnet, skall arbetet avbrytas av en sammanhängande rast om minst en timme. Är arbetsgivaren och arbetstagaren överens kan en sådan rast bytas ut mot två raster om sammanlagt minst en timme 15 minuter. På dag före sön- och helgdag samt på arbetsställe, där i regel inte flera än en arbetstagare används, får rasttiden inskränkas till 30 minuter. Arbetarskyddsstyrelsen kan medge undantag (9 §). De allmänna bestämmelserna i detaljhandelslagen överensstämmer med motsvarande bestämmelser i allmänna arbetstidslagen. Konungens undantagsrätt är dock utformad på samma sätt som i lantarbetstidslagen. SOU 1968: 66

3.4 Arbetstidslagen och kaféer

för hotell,

restauranger

Arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell, restauranger och kaféer - i fortsättningen kallad hotellagen - äger tillämpning på hotell-, restaurang- och kaférörelse samt i omedelbar anslutning därtill utövad verksamhet av annat slag, vilken inte bedrivs som självständigt företag. Liksom i detaljhandelslagen uppställs inget krav på visst antal arbetstagare eller regelbundenhet i anställningen (1 § första stycket). Såsom arbetstagare skall inte räknas medlem av arbetsgivarens familj, företagsledare, personalchef eller därmed jämförlig befattningshavare i överordnad ställning, bokhållare eller annat kontorsbiträde (2 §). Från lagens tillämpning undantas följande slag av arbete (1 § andra stycket): a) arbete som utförs under sådana förhållanden att det inte kan anses ankomma på arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, b) arbete som till sin natur är så oregelbundet att det inte kan förläggas till bestämda tider, c) arbete som bedrivs av staten, d) arbete som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov, e) arbete på vilket detaljhandelslagen äger tillämpning, samt f) skeppstjänst. Samtliga undantag återfinns i allmänna arbetstidslagen. I fråga om den ordinarie arbetstiden gäller att arbetsgivaren inte får använda arbetstagare till arbete under längre tid, raster och måltidsuppehåll oräknade, än att arbetstiden under loppet av tre veckor inte överstiger i genomsnitt 42 timmar 30 minuter i veckan (43 timmar 20 minuter i veckan fram till den 1 januari 1969). Arbetstiden får under en tidrymd av 24 timmar, räknad från klockan 6 på morgonen den ena dagen till samma tid följande dag, inte överstiga elva timmar. Vecka räknas fr. o. m. måndag eller annan dag som 31

tillämpas för arbetsstället (4 §). Från dessa regler kan avsteg göras genom kollektivavtal eller dispens på samma sätt som enligt övriga arbetstidslagar (4 a och 5 §§). Övertid för nödfallsarbete och extra övertid får tas ut enligt samma regler som i allmänna arbetstidslagen. Övriga övertidsregler skiljer sig däremot något från denna lag. Sålunda jämställer hotellagen - i likhet med detaljhandelslagen - betjäning av gäster som vid serveringens upphörande befinner sig inom det för serveringen avsedda området med förberedelse- eller avslutningsarbeten. Övertid för arbete av detta slag får tas ut med högst 21 timmar under loppet av tre veckor. Under en 24-timmarsperiod från klockan 6 på morgonen den ena dagen till samma tid påföljande dag får övertid av detta slag uppgå till högst en och en halv timme. Allmän övertid får på samma villkor som i allmänna arbetstidslagen förekomma med högst 200 timmar under ett kalenderår och högst 36 timmar under loppet av tre veckor. Till arbete på allmän och extra övertid får inte användas arbetstagare under 18 år. Arbetarskyddsstyrelsen kan dock bevilja dispens för den som fyllt 16 år (6 och 7 §§). De allmänna bestämmelserna i hotellagen överensstämmer med motsvarande bestämmelser i allmänna arbetstidslagen. Konungens undantagsrätt är dock utformad på samma sätt som i lantarbetstidslagen och detaljhandelslagen.

3.5 Sjöarbetstidslagen

Sjöarbetstidslagen den 30 juni 1959 (nr 404) äger tillämpning på skeppstjänst, varmed förstås arbete som på svenskt fartyg anställd person utför ombord på fartyget eller annorstädes för fartygets räkning eller eljest på grund av förmans uppdrag. Från lagens tillämpning undantas arbete som utförs av en rad angivna personer. Bland dessa märks befälhavare, maskinchef, främste styrman och ekonomiföreståndare, alla under vissa förutsättningar, samt personer som är anställda på kronan tillhörigt

fartyg, fiskefartyg och fartyg under 25 bruttoregisterton. Sjöarbetstidslagen är mer detaljerad än övriga arbetstidslagar. Lagreglerna differentieras med hänsyn till personalkategorier, fartygens storlek och fartområden. Delvis olika regler gäller då fartyget är till sjöss, i hamn eller på väg in i eller ut ur hamn. Här redovisas endast det huvudsakliga innehållet i lagen. I fråga om fartyg i närtrafik (östersjöoch nordsjöfart) samt i fjärrtrafik (vidsträcktare fart än närtrafik) gäller beträffande den ordinarie arbetstiden följande. För vaktindelad sjöman, som inte tillhör ekonomipersonalen, och för sjöman som tillhör radiopersonalen, utgör den ordinarie arbetstiden till sjöss högst åtta timmar om dygnet eller på mindre fartyg (under 500 bruttoregisterton) i närtrafik högst 24 timmar för två dygn i följd och 112 timmar under loppet av två veckor i följd (4 §). På dygn under vilket fartyget avgår från eller ankommer till hamn får den ordinarie arbetstiden i princip inte överstiga åtta timmar (5 §). Under sön- och helgdagar när fartyget är till sjöss får sjöman inte åläggas annat arbete än löpande göromål samt lättare rengöring under högst en timme (6 §). Under fartygets uppehåll i hamn får den ordinarie arbetstiden inte överstiga åtta timmar om dygnet och 45 timmar i veckan (7 §). För icke vaktindelad sjöman (dagman) är den ordinarie arbetstiden genomgående högst åtta timmar om dygnet och 45 timmar i veckan (8, 9 §§). För ekonomipersonal är den ordinarie arbetstiden per dygn maximerad till nio timmar på passagerarfartyg och åtta timmar på annat fartyg. Någon begränsning av arbetstiden per vecka är inte föreskriven (10 §). Då den ordinarie arbetstiden överstiger 42 timmar 30 minuter i veckan eller, i fråga om ekonomipersonal och sjöman på fartyg under 500 bruttoregisterton som går i närtrafik, 85 timmar under loppet av två veckor, skall sjömannen för överskjutande tid åtnjuta vederlag i form av fritid i hamn eller på annat sätt varom överenskommelse träffats i kollektivavtal (12 §). (Under återSOU 1968: 66

stöden av år 1968 skall i stället för 42 timmar 30 minuter och 85 timmar gälla 43 respektive 86 timmar.) Vissa särbestämmelser gäller för fartyg under 500 bruttoregisterton, då fartyget nyttjas i lokalfart. Därmed förstås fart i vilken resan kräver högst tolv timmars oavbruten gång. Arbetstiden får i lokalfart inom svensk hamn inte överstiga 42 timmar 30 minuter i veckan (under återstoden av år 1968 43 timmar i veckan) och nio timmar per dygn. Vid regelbunden skiftindelning får en begränsningsperiod av tre veckor tillämpas. Om fartyget nyttjas i lokalfart utom svensk hamn, får arbetstiden ökas till tolv timmar per dygn och 56 timmar i veckan (13 §). I vissa fall ges särskilda regler om arbetstidens förläggning. Reglerna innebär att arbetstiden måste förläggas antingen inom vissa klockslag eller inom visst antal timmar i följd. Lagen innehåller bestämmelser om s. k. säkerhetstjänst (14 §) och om övertidsarbete (15-17 §§). Arbete på övertid får åläggas sjöman under högst 18 timmar i veckan. Övertidsarbete får inte förekomma i sådan utsträckning att tiden för skeppstjänst under ett och samma dygn uppgår till mer än 16 timmar. Flera undantag stadgas. Ersättning för övertidsarbete skall utgå i form av pengar eller fritid. Sjöarbetstidslagens regler om ordinarie arbetstid är dispositiva. Genom kollektivavtal som på arbetstagarsidan slutits eller godkänts av huvudorganisation kan avsteg göras från lagens begränsningar. Sådant avtal får inte stå i strid mot överenskommelse mellan Sverige och främmande makt.

3.6 Arbetarskyddsjagen

Arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1) har ett betydligt vidsträcktare tilllämpningsområde än arbetstidslagarna. Den gäller för varje verksamhet, i vilken arbetstagare används till arbete för arbetsgivares räkning. Lagen gäller dessutom för elever vid vissa yrkesskolor, för personer intagna på vissa vårdanstalter samt för värnpliktiga, SOU 1968: 66 3—814338

då de utför yrkesarbete. Från lagens tilllämpning undantas arbete som utförs under sådana förhållanden att det inte kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, visst arbete av arbetsgivarens familjemedlemmar, arbete som utförs i arbetsgivarens hushåll samt skeppstjänst. Enligt lagens huvudregel i 7 § åligger det arbetsgivaren att iaktta allt som med hänsyn till arbetets natur och de förhållanden, under vilka arbetet bedrivs, samt arbetstagares ålder, yrkesvana och övriga förutsättningar för arbetet skäligen kan erfordras för att förebygga att arbetstagare ådrar sig ohälsa eller drabbas av olycksfall i arbetet. Denna bestämmelse får betydelse i arbetstidshänseende såtillvida som arbetsgivaren måste tillse att arbetstagare inte utsätts för hälsorisk genom alltför stora arbetstidsuttag. I lagens tredje kapitel lämnas särskilda bestämmelser om arbetstiden och dess förläggning. Då arbetstagare utför arbete under minst sex timmar av dygnet, skall arbetet avbrytas genom en eller flera lämpligt förlagda raster av tillräcklig varaktighet. Med rast förstås enligt lagen sådant avbrott i arbetstiden, vars varaktighet är på förhand bestämd och under vilket arbetstagaren fritt förfogar över sin tid och inte är skyldig att kvarstanna på arbetsstället. Då det med hänsyn till arbetets natur och arbetsförhållandena i övrigt är oundgängligen påkallat, får rasten bytas ut mot ledighet för intagande av förtäring på arbetsplatsen eller i dess omedelbara närhet (17 §). Om arbetet på grund av samband med mekaniskt driven arbetsprocess eller till följd av annat förhållande kräver ihållande anspänning eller eljest är särskilt påfrestande, skall arbetstagare under arbetstiden beredas erforderligt antal lämpligt avpassade och förlagda arbetspauser. Med arbetspaus förstås ett på förhand bestämt kortvarigt uppehåll i arbetet, som anordnas i syfte att bereda avkoppling från detta och som inte är att hänföra till rast (18 §). Arbetstagare skall åtnjuta erforderlig ledighet för nattvila. I denna ledighet skall 33

ingå tiden mellan klockan 24 och 5. Avvikelse får ske om visst arbete med hänsyn till sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet måste fortgå jämväl nattetid. Likaså får nödfallsarbete fortgå på tid mellan kl. 24 och 5. Bestämmelsen om nattvila gäller inte arbetstagare i överordnad ställning (19 §). Dispens från nattarbetsförbudet kan meddelas av arbetarskyddsstyrelsen när särskilda skäl föreligger eller då det stora flertalet av de berörda arbetstagarna finner dispensen önskvärd och ohälsa eller överansträngning inte kan befaras uppkomma (20 §). Utöver nattvila skall arbetstagare beredas veckovila. För varje period om sju dagar skall arbetstagare, om inte särskilt förhållande tillfälligtvis påkallar undantag, åtnjuta minst 24 timmars sammanhängande ledighet. Sådan veckovila skall företrädesvis förläggas till söndag och till samma tider för alla anställda vid ett och samma arbetsställe. Arbetarskyddsstyrelsen kan meddela dispens från bestämmelsen (21 §). Ytterligare regler om arbetstiden lämnas i arbetarskyddslagens fjärde kapitel, som gäller minderårigas användande i arbete. Med minderårig förstås den som inte fyllt 18 år. Arbetstiden för minderårig arbetstagare får inte överstiga tio timmar om dygnet och 54 timmar i veckan. Från denna absoluta gräns görs undantag för nödfallsarbete. Arbetarskyddsstyrelsen kan också medge dispens under kortare tid, då så prövas i särskilt fall nödvändigt (31 §). Minderårig skall ha oavbruten ledighet för nattvila under minst elva timmar varje dygn. I denna ledighet skall regelmässigt ingå, om den minderårige inte fyllt 16 år, tiden mellan kl. 19 och 6 samt eljest tiden mellan kl. 22 och 5. Undantag görs för nödfallsarbete. Arbetarskyddsstyrelsen har möjlighet att bevilja dispens. 3.7

Vägtrafikförordningen

I vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648) finns regler om arbetstid för vägtrafiken. Reglerna har t. o. m. år 1967 i äldre lydelse varit intagna i förordningen

den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. De har tillkommit i syfte att främja trafiksäkerheten och gäller utöver de arbetstidsbegränsningar som följer av arbetstidslagarna. Bestämmelserna har tillämpning på förare i företag som driver förvärvsverksamhet, i vilken personer eller gods befordras på väg med motordrivet fordon. De gäller för såväl arbetstagare som arbetsgivare och oavsett om föraren är underkastad reglerna i någon av arbetstidslagarna. I vägtrafikförordningen förstås med arbetstid inte endast tid som har samband med körning utan även annan tid under vilken förare efter föreskriven vilotid utför arbete i företaget före körningen. Med vilotid avses tid under vilken föraren inte arbetar i företaget. I arbetstiden inräknas rast som understiger 30 minuter (1 § 12 mom.). Arbetstiden får under en period av 24 timmar i följd efter föreskriven vilotid inte överstiga elva timmar. Då tjänstgöringen inte kan ordnas på annat sätt får arbetstiden sträckas ut till 13 timmar, om arbetstiden under en tidrymd av 48 timmar inte överstiger sammanlagt 22 timmar. Efter mönster av arbetarskyddslagens rastbestämmelser föreskrivs att förare inte får arbeta under längre tid än sex timmar i följd utan rast om minst 30 minuter. Vilotiden får inte understiga tio timmar i följd under en 24-timmarsperiod. Två gånger under sju 24-timmarsperioder i följd får vilotiden minskas till lägst åtta timmar. Olyckshändelse eller annan särskild omständighet som inte kunnat förutses får föranleda avvikelse från bestämmelserna. Dispens kan också meddelas (28 a §). 3.8

Affärstidslagen

Affärstidslagen den 16 december 1966 (nr 668) reglerar den tid under vilken en butik får hållas öppen för allmänheten (affärstid). Sådan lagstiftning har funnits sedan 1909. Ursprungligen syftade den till att begränsa de handelsanställdas långa arbetstiden Sedermera har lagstiftningen haft betydelse i främsta rummet som ett medel att bereda SOU 1968: 66

butiksinnehavarna och deras familjer skälig fritid samt att åstadkomma likartade konkurrensförhållanden mellan handelsföretagen. Numera tycks man vara benägen att ifrågasätta värdet av det sistnämnda motivet. Gällande lagstiftning har givits en begränsad giltighetstid av fem år (1967-1971). Vid utgången av denna tid skall man pröva om affärstidsregleringen kan slopas helt. Vanlig affärstid är vardagar mellan kl. 8 och 20. Kommun kan medge längre affärstid om det är påkallat med hänsyn till allmänhetens intresse (2 §). Från lagens tilllämpning undantas dels försäljning från apotek, automater m. m., dels försäljning av vissa varuslag. Hit hör bl. a. det s. k. kiosksortimentet (3 §).

3.9 Hembiträdeslagen

Hembiträdeslagen den 30 juni 1944 (nr 461) skiljer sig från allmänna arbetstidslagen och specialarbetstidslagarna därigenom att den saknar bestämmelser om arbetstidens längd och förläggning. I stället innehåller lagen föreskrifter om den fritid ett hembiträde som ett minimum har rätt till. Lagen äger tillämpning på avtal varigenom arbetstagare åtar sig att utföra huvudsakligen husligt arbete i arbetsgivarens hushåll. Undantag görs för avtal som ingås för viss sammanhängande tid understigande en månad eller som avser mindre antal dagar i veckan än sex eller som inte innefattar heltidssysselsättning. Undantag görs också för vissa husföreståndarinnor samt för hushållerskor som självständigt sköter hemmet i husmoders ställe (1 och 2 §§). Den ordinarie arbetstiden skall sluta senast kl. 19. Detta gäller dock inte hembiträde som uteslutande har till uppgift att sköta barn ( 9 §). Hembiträde har rätt att vara ledigt minst varannan söndag eller annan allmän helgdag av kyrklig karaktär, en bestämd vardag i veckan efter kl. 14 samt den 1 maj efter kl. 13 (10 §). Vid behov får arbetsgivare använda hembiträde till arbete på övertid. För övertidsarbete på fridag stadgas strängare villkor, såsom akut sjukdomsfall i arbetsgivarens SOL" 1968:66

familj (12 §). Någon maximering av övertiden till visst antal timmar föreskrivs endast för hembiträde som inte fyllt 18 år. Gränsen är satt vid sju timmar i veckars (18 §). För arbete på övertid skall hembiträdet ha ersättning i pengar eller ledighet. Sådan ledighet får inte förläggas till tid före kl. 9 och inte heller utgå under kortare tid än två timmar (13 §). 3.10 Bagerilagen Lagen den 16 maj 1930 om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete - här benämnd bagerilagen - har till ändamål att verka konkurrenshämmande samt att begränsa nattarbetet inom bageri- och konditorinäringen. Den gäller för såväl arbetstagare som företagare och deras familjemedlemmar. Lagen stadgar i princip förbud mot arbete för tillverkning av bageri- och konditorivaror på sön- och helgdagar samt mellan kl. 20 och 6 på vardagar. Åtskilliga undantag föreskrivs. Arbetarskyddsstyrelsen och vederbörande yrkesinspektör kan under angivna förutsättningar medge dispens. En utförligare redovisning för lagens innehåll lämnas i kapitel 13. 3.11

Sammanfattning

Den föregående redogörelsen utvisar att allmänna arbetstidslagen och de flesta specialarbetstidslagarna till sina huvuddrag är uppbyggda på samma sätt. De materiella reglerna företer ofta överensstämmelse men även på väsentliga punkter avvikelser. För överskådlighetens skull sammanställs de viktigaste bestämmelserna i de egentliga arbetstidslagarna i följande tablåer m. m.

3.11.1 Ordinarie arbetstid, dygnsmaximum Lag

Max. antal timmar

Allm.atl Lant.atl Detaljh.l

9 10 [10 111

Hotell 1 Sjö atl

11 8(—12)

Anm. För skiftarbete gäller inget maximum l i t under högst 2 d/v vid arbetsställe med endast en arbetstagare Dygnet räknas från kl. 6 till kl. 6 8 t är huvudregeln för flertalet sjömän. För sjömän på mindre fartyg i närtrafik 24 t/2 d och i lokalfart 9 t/d eller 12 t/d.

3.11.2 Ordinarie arbetstid, veckomaximum Lag

Max. antal timmar

All n. atl

42 K

Lant.atl

[42 y2 145

Detaljh.l

42 y2

Hotell 1 Sjö atl

(42 y2) 42 y2—45

Anm. Vid regelbunden skiftindelning 42 y2 t i genomsnitt under 3 v. Huvudregeln ärx 42 x/2 t/v. Under villkor att årsarbetstiden motsvarar 42 /2 t i genomsnitt per v får arbetstiden sträckas ut till 45 t/v. Betr. företag öppna alla dagar i v: 42 y2 t/v i genomsnitt under 2 v. 42 y2 t/v i genomsnitt under 3 v. Arbetstiden på mindre fartyg i lokalfart inom hamn 42 y2 t/v. Arbetstiden eljest i hamn = 45 t/v. Till sjöss gäller med vissa undantag inte något särskilt veckomaximum.

3.11.3 Övertid för nödfallsarbete Bestämmelserna är i stort sett överensstämmande i allmänna arbetstidslagen, lantarbetstidslagen, detaljhandelslagen och hotell-

lagen. Övertid av detta slag begränsas inte till visst antal timmar. Viss anmälnings- och ansökningsskyldighet föreligger. Sjöarbetstidslagen har särbestämmelser.

3.11.4 Övertid för förberedelse- eller avslutningsarbeten Tim/dag

Tim/vecka

Allm.atl Lant.atl Detaljh.l

i Yt

7 7 7

Hotell 1

i Yt

(7)

Lag

Anm. Avser även vakttjänst inom trädgårdsskötsel Avser även betjäning av kunder. Ord.arbetstid jämte övertid av detta slag maximerad till 10 t/d. Avser även betjäning av gäster. Begränsningen per v avser 21 t under loppet av 3 v.

3.11.5 Allmän övertid Lag Allm.atl Lant.atl Detaljh.l Hotell 1 Sjö atl

36 Tim/vecka

Tim/år

Anm.

200 200 200 200

Ytterligare begränsning: 48 t/4 v. Ytterligare begränsning: 48 t/4 v eller 50 t/mån. Ytterligare begränsning: 48 t/4 v. Ytterligare begränsning: 36 t/3 v. Skeppstjänsten dock maximerad till 16 t/d. Ytterligare övertid möjlig i vissa fall. SOU 1968:66

3.11.6 Extra övertid Lag

Tim/år

Allm.atl Lant.atl Detaljh.l Hotell 1

150 100 150 150

SOU 1968: 66

4 Bestämmelser om arbetstid utanför lagstiftningen

Som framgått av redogörelsen för innehållet i arbetstidslagarna lämnas stora delar av den yrkesverksamma befolkningen utanför lagstiftningen. Kommittén har med utgångspunkt från uppgifterna i 1965 års folkräkning sökt beräkna omfattningen av undantagen i lagstiftningen och därvid funnit följande. Det totala antalet förvärvsarbetande uppgick vid räkningstillfället i oktober 1965 till 3 450 000 personer. Av dessa kunde 2 020 000 personer eller 59 % anses falla utanför lagstiftningen, 1 653 000 eller 48 % på grund av sin yrkesställning som företagare, medhjälpande familjemedlem eller tjänsteman och 367 000 eller 11 % på grund av lagarnas undantag för särskilda former av arbeten. Formellt omfattades 1 430 000 personer av lagstiftningen, vilket motsvarade 41 % av hela den förvärvsarbetande befolkningen, 47 % av totalantalet arbetstagare (summan av arbetare och tjänstemän) och 72 % av de arbetstagare som är att hänföra till arbetare. Den omständigheten att stora p. upper arbetstagare icke omfattas av 'agstiftningen betyder inte att arbetstiden ior dessa grupper är oreglerad. Självklart söker man i en fråga av så väsentlig vikt som arbetstidens längd och förläggning att tillskapa bestämmelser som kompletterar lagstiftningen. För arbetstagare som ligger utanför arbetstidslagarnas tillämpningsområde är arbetstidsbestämmelser intagna i kollektivavtal eller överenskommelser av annat slag. För ar38

betstagare hos staten eller kommun vilka inte får träffa kollektivavtal om arbetstidens förläggning finns bestämmelser intagna i tjänstgöringsföreskrifter och reglementen. Vid utformningen av dessa bestämmelser har lagstiftningen haft ett normgivande inflytande. Då organisationsprocenten på den svenska arbetsmarknaden är hög och avtalsreglerna har en betydande genomslagskraft även utanför deras egentliga tilllämpningsområde, kan man slå fast att det helt övervägande antalet arbetstagare i vårt land har sin arbetstid reglerad i enlighet med lagstiftningens principer. Även inom sådana verksamhetsområden för vilka arbetstidslagarna formellt gäller har bestämmelser om arbetstiden införts i kollektivavtal och reglementen. Dessa bestämmelser syftar dels till att fixera den ordinarie arbetstidens längd - lagen anger ju endast en maximigräns - dels till att i detalj reglera frågan om arbetstidens förläggning. I praktiken torde så gott som alla arbetstagare i landet beröras av arbetstidsbestämmelser intagna i avtal eller reglementen. Eftersom lagstiftningen endast anger vissa huvudprinciper beträffande arbetstidens begränsning, medan avtalen innehåller den efter varje arbetsställe avpassade och i detalj ingående regleringen framstår avtalsbestämmelserna för den enskilde arbetstagaren ofta som mer betydelsefulla än lagstiftningen. Detta förhållande har accentuSOU 1968:66

erats i och med att lagstiftningen på väsentliga punkter gjorts dispositiv. Omfattningen av arbetstidsbestämmelser vid sidan av lagstiftningen är utomordentligt stor. Antalet kollektivavtal kan räknas i tiotusental. Enskilda överenskommelser om arbetstiden förekommer i betydande utsträckning. Raden av särskilda tjänstgöringsföreskrifter och reglementen är lång. Att lämna en redogörelse för innehållet i alla dessa bestämmelser är ett mycket omfattande och tidskrävande arbete. En total redovisning har icke någon gång skett och torde icke heller nu behöva ske. För fullgörande av kommitténs uppdrag är det tillräckligt med en genomgång av huvuddragen av bestämmelserna i avtalsbeståndet och reglementena. En sådan genomgång kan lämpligen grundas på de riksavtal som inom olika verksamhetsområden ingås mellan arbetsmarknadens centrala organisationer. Beträffande arbetstagare i offentlig tjänst får kompletteringar göras med stöd av tjänstgöringsföreskrifter o. dyl. Genom en på sådant sätt begränsad undersökning får man inte inom alla områden ett exakt svar på frågan om arbetstidens begränsning, eftersom det i riksavtalen inte så sällan överlåts på lokala organ att slutligt reglera frågan. Riksavtalen är dock i betydande utsträckning normerande och representativa för hur huvudparten av arbetstagarna inom respektive avtalsområde har sin arbetstid reglerad. För en belysning av det väsentliga innehållet i arbetstidsbestämmelser utanför lagstiftningen kan riksavtalen därför tjäna som underlag. I början av sitt arbete samlade kommittén med hjälp av de till LO och TCO anslutna förbunden in ett stort antal riksavtal, vars giltighetstid i huvudsak avsåg åren 1962-1963. Materialet gicks omsorgsfullt igenom. Vid genomgång av avtalen för perioden 1964-1965 kunde kommittén konstatera att tidigare arbetstidsbestämmelser på det stora hela taget förts oförändrade över i dessa avtal. Samma var förhållandet med reglementen och andra tjänstgöringsföreskrifter. Vid avtalsförhandlingarna under våren 1966 kom arbetstiden att bli en SOU 1968: 66

central fråga. En redovisning för förhandlingsresultatet har lämnats i kapitel 2. I och med uppgörelsen om en förkortning av arbetstiden från 45 till 42V2 t/v och den under hösten 1966 vidtagna ändringen av arbetstidslagarna kom arbetstidsbestämmelserna i avtalen för perioden 1966-1968 att förete genomgripande förändringar. Kommittén nödgades med hänsyn härtill att verkställa ytterligare en undersökning av avtalens regler om arbetstiden. Denna gång utnyttjade kommittén i första hand de avtal och övrigt material som samlas av statens förlikningsmannaexpedition. Kompletteringar införskaffades genom direktkontakter med olika förbund. I allt har kommittén vid den senaste undersökningen granskat vad gäller den ickeoffentliga sektorn 140 avtal. Därav hänför sig 94 till LO-förbund och 46 till TCO-förbund. Åtskilliga av de sistnämnda saknar dock närmare föreskrifter om arbetstiden. Antalet riksavtal är betydligt högre än 140. De avtal som uteslutits hänför sig som regel till speciella arbetsområden eller arbetsställen eller berör få arbetstagare. I fråga om den offentliga sektorn har kommittén granskat avtal och kompletterande föreskrifter i reglementen o. dyl. som tillsammans berör ungefär 80 % av arbetstagarna. Det föreliggande materialet innehåller i stor utsträckning olika regler för tiden före och tiden efter årsskiftet 1968/1969. Kommittén har valt att i sin redovisning ta med de bestämmelser som enligt tillgängliga handlingar skall gälla fr. o. m. den 1 januari 1969. Vid redovisningen görs i vissa frågor en uppdelning på den icke-offentliga och den offentliga sektorn. 4.1 Den ordinarie arbetstidens längd Bestämmelserna i avtal och reglementen om den ordinarie arbetstidens längd ansluter sig för flertalet arbetstagare till vad arbetstidslagarna i sådant avseende maximalt medger. Kortare arbetstider gäller för vissa numerärt sett tämligen stora grupper. Längre arbetstider föreskrivs för ett fåtal arbetstagare med relativt speciella arbetsuppgifter. 39

På grund av utsträckta begränsningsperioder kan arbetstiden variera från vecka till vecka. Den angivna arbetstiden utgör i förekommande fall den genomsnittliga veckoarbetstiden för heltidsanställd arbetstagare. 4.1.1 Den icke-offentliga sektorn Den genomgående principen i LO-avtalen är att den ordinarie arbetstiden skall utgöra vid dagarbete, tvåskiftsarbete och treskiftsarbete med söndagsuppehåll ( = intermittent treskiftsarbete eller diskontinuerlig drift) 1 42V2 t/v, vid treskiftsarbete utan söndagsuppehåll (= kontinuerlig drift) 42 t/v och vid arbete under jord 40 t/v. För TCOanslutna arbetstagare företer arbetstiden också variationer. Det helt övervägande antalet tjänstgör endast i dagarbete. Arbetstiden uppgår för en del till 42V2 t/v men för åtskilligt fler till lägre antal timmar. Dagarbete - En ordinarie arbetstid av 42/a t / v föreskrivs som huvudregel i det stora flertalet LO-avtal. Bestämmelser om kortare arbetstid än 42V2 t / v påträffas dels i vissa avtal i en glidande formulering, dels i vissa avtal i form av uttryckliga föreskrifter. I avtalen för bl. a. byggnadsindustrin, bleck- och plåtslagerifacket samt väg- och vattenbyggnadsfacket anges att arbetstiden under den mörka årstiden får inskränkas till den tid dagsljuset tillåter, dock med rätt för arbetsgivaren att påkalla arbete intill 4272-timmarsgränsen utan skyldighet att betala övertidsersättning. Direkta föreskrifter om kortare arbetstid återfinns i avtalen för måleriarbetare i Stockholm (40 t/v), för försäkringskasseanställda (37V2 t/v under sommarmånaderna och 40 t 50 min./v under resten av året) och för kontorspersonal inom tidningsbranschen (42 t/v). För pappersindustrin gäller att den ordinarie arbetstiden skall vara 42 t / v i genomsnitt i arbete som regelbundet pågår lika många timmar veckans alla dagar (kontinuerligt arbete). I vissa avtal förekommer särregler för sådant arbete som helt eller delvis är för-

lagt till natten utan att fördenskull utgöra skiftarbete. Inom tidningsbranschen uppgår arbetstiden för grafiska och typografiska arbetare samt för distributionsarbetare vid arbete nattetid till 42 t/v. Vid delad dagoch nattid har distributionsarbetare en arbetstid av 40 t/v. Med nattid förstås i förevarande sammanhang att arbetet till någon del är förlagt mellan kl. 23 och 7 (för grafiska arbetare mellan kl. 23 och 2). Bestämmelser om längre arbetstid än 42V2 t/v finns i ett fåtal avtal, som gäller droskchaufförer och arbetstagare med vakttjänst. För droskchaufförer är den ordinarie arbetstiden fastställd till 43 V2 t / v på platser där samtliga ordinarie vagnar utnyttjas i två pass per dygn under minst tre av veckans dygn och till 46 V2 t / v på övriga platser. Väktarpersonal anställd hos vaktbolag har en arbetstid av 42 V2 t / v men kan därutöver åläggas att tjänstgöra under rasttid. På så sätt kan arbetstiden öka med 2-3 t/v. Framför allt gäller detta vid stationär bevakning. För vakter vid sågverk, hyvlerier, spånskivefabriker och andra liknande fabriker kan arbetstiden uppgå till 45V2 t/v. Det bör även nämnas att arbetstiden för fast anställda med nattjänst inom hotelloch restaurangrörelse kan med organisationernas medgivande utsträckas till 14572 t för en treveckorsperiod, dvs. i genomsnitt 4872 t/v. Som inledningsvis nämndes innehållei riksavtalen hänförliga till TCO-förbund i ganska liten utsträckning bestämmelser om arbetstiden. Detsamma gäller avtalen för LO-ansluten kontorspersonal inom handeln. I stället överlåts i riksavtalen åt de lokala parterna att träffa överenskommelser om arbetstiden. Till ledning för dessa har man på förbundsnivå utfärdat rekommendationer att arbetstiden bör utgöra 40 t/v. Denna arbetstid gäller också för flertalet tjänstemän inom industri och handel. Något längre arbetstid förekommer för sådan kontorspersonal inom handeln som är direkt knu1 Uttrycket treskiftsarbete används för arbete som pågår dygnet om oavsett om det bedrivs med fler än tre skiftlag.

SOU 1968: 66

ten till verksamheten i butikerna. För tjänstemän i ledande ställning är arbetstiden ofta oreglerad och kan i praktiken genom övertidsarbete utan särskild ersättning uppgå till åtskilliga timmar över lagstiftningens maximum. De arbetstidsbestämmelser som finns i TCO-avtalen gäller bl. a. bank- och försäkringstjänstemän. Den ordinarie arbetstiden är fastställd för banktjänstemän till 38V2 t/v och för försäkringstjänstemän till 35 t/v under juni-augusti och 40 t/v under resten av året eller i vissa fall till 37/2 t/v hela året. För apotekstekniker m. fl. apoteksanställda är arbetstiden 41 t/v eller vid tjänstgöring på nattapotek med regelbundet förekommande söndagsarbete 40 t/v. En ordinarie arbetstid av 42/> t/v anges i vissa avtal som gäller handelstjänstemän, bl. a. anställda inom bok- och järnhandelsföretag, samt bilinstruktörer. Journalister har en arbetstid av högst 42 t/v. Så lång tid tas dock ofta inte ut. Kollektivavtalen för arbetsledare saknar som regel närmare bestämmelser om arbetstiden. I en del avtal föreskrivs att den ordinarie arbetstiden skall vara densamma som arbetstiden för de underlydande arbetstagarna med tillägg av tid som åtgår till för arbetsledartjänstens fullgörande nödvändiga och normalt förekommande förberedelseoch avslutningsarbeten. Denna regel gäller i praktiken för alla arbetsledare, vilkas arbete är direkt knutet till den underställda personalen. För övriga arbetsledare - en minoritet - ligger arbetstiden på 42/2 t/v eller därunder. Skiftarbete - Bestämmelser om skiftarbete återfinns i så gott som alla LO-avtal inom industrin. Avtal för anställda inom handel och hantverk saknar däremot merendels sådana bestämmelser. Samma är förhållandet med TCO-avtalen. Som inledningsvis redovisades utgör den ordinarie arbetstiden vid treskiftsarbete utan söndagsuppehåll 42 t/v och vid övrigt skiftarbete 42V2 t/v. Dessa arbetstidsmått är dock inte utan undantag. Regeln om 42-timmars arbetsvecka vid SOU 1968: 66

kontinuerlig drift gäller i vissa fall inte för vakter och liknande personal med övervägande passningsarbete. Inom mejeribranschen samt vid garverier m. m. skall arbetstiden för sådan personal utgöra 42V2 t/v. För vakter och städare inom träindustrin får en särskild ordinarie arbetstid bestämmas avvikande från den som gäller för huvudparten av arbetsstyrkan. Från regeln om 42 V2 timmars arbetsvecka vid annat skiftarbete görs undantag bl. a. genom det tidigare, under avsnittet om dagarbetstid, omtalade stadgandet i avtalen för pappersindustrin att den ordinarie arbetstiden skall vara 42 t / v i arbete som pågår lika många timmar veckans alla dagar. I några avtal som berör anläggningsarbeten inom väg- och vattenbyggnadsfacket har den effektiva arbetstiden vid intermittent treskiftsarbete reducerats genom att en halv timmes måltidsrast inräknas i arbetstiden i varje skift. Arbete under jord — Bestämmelser om arbetstid vid arbete under jord återfinns i avtal för gruvindustrin, byggnads- och byggnadsämnesindustrin, rörledningsbranschen, bleck- och plåtslagerifacket, el-installationsbranschen, väg- och vattenbyggnadsfacket, verkstadsindustrin, smidesverkstäder samt express- och åkerirörelser. För gruvarbete stadgas genomgående en arbetstid av 40 t/v vid arbete under jord. I den ordinarie arbetstiden inräknas tiden för upp- och nerfart i gruvan vid arbetets början och slut. Vid raster inräknas däremot denna tid i rasten. I samband med övergång till treskiftsarbete eller kontinuerligt tvåskiftsarbete har överenskommelser träffats för vissa gruvor om inräknande av måltidsraster i arbetstiden. Den effektiva arbetstiden blir därigenom förkortad med 2 / t/v. Underjordsarbete utanför gruvindustrin avser som regel arbete i bergrum och anläggningsarbeten under jord. Arbetstiden utgör även här 40 t/v. Vid treskiftsarbete inom byggnadsindustrin och i väg- och vattenbyggnadsfacket räknas måltidsraster om sammanlagt 272 t/v in i arbetstiden, varför den effektiva arbetstiden blir 37Vi t/v. Som 41

regel upphör bestämmelserna om kortare arbetstid att gälla sedan alla tak, bjälklag, bärande väggar och betonggolv i den underjordiska anläggningen är utförda. 4.1.2 Den offentliga sektorn Stadigt anställda arbetare har i stort sett samma arbetstider som motsvarande arbetstagare inom den icke-offentliga sektorn. Vid dagarbete uppgår arbetstiden sålunda till 4272 t/v. Stundom anges för personal som tjänstgör enligt fasta tjänstgöringslistor eller liknande, s. k. turlistepersonal, att arbetstiden utgör 41 t / v årets alla veckor. Såsom anges närmare nedan i avsnittet angående helgledighet innebär denna arbetstid i realiteten detsamma som 421/» t/helgfri v. Vid icke kontinuerligt skiftarbete uppgår arbetstiden till 42Va t/v. Kontinuerligt skiftarbete förekommer inte. För vattenfallsverkets byggnadsarbetare, som är den arbetarkategori inom statsverket som har mest skiftarbete, får vid intermittent treskiftsarbete en halv timmes måltidsrast räknas in i varje skift, varför arbetstiden reduceras med 2 Va t/v. Vid arbete under jord är den ordinarie arbetstiden 37V2 effektiva t / v vid anläggningsarbete som drivs i treskift och eljest 40 t/v. De statligt anställda tjänstemännen kan i arbetstidshänseende delas upp i tre huvudgrupper. Den största gruppen (ca 115 000) utgörs huvudsakligen av kontorspersonal inom de centrala och regionala förvaltningarna samt vissa lokalförvaltningar. För denna grupp uppgår arbetstiden till 37Va t/v under tiden maj-augusti och till 40 t 50 min./v under resten av året. Specialregler om kortare arbetstid ges för vissa dagar omedelbart före en helgdag. En veckoarbetstid av 42 Va t gäller för en stor grupp arbetstagare (ca 90 000) vid olika lokalförvaltningar. Hit hör bl. a. huvuddelen av linjepersonalen vid SJ och driftspersonalen vid postanstalter, personal vid järnvägsposten, anläggnings- och underhållspersonal vid televerket samt personal vid lokaltullförvaltningarna och kust- och

gränsbevakningen. Flertalet polismän samt tillsynspersonal inom kriminalvården, vid ungdomsvårdsskolor och vid vårdanstalter för alkoholmissbrukare hör också hit. Detsamma gäller huvuddelen av den militära och civilmilitära personalen. Den militära övningsverksamheten har dock nödvändiggjort vissa speciella regler i fråga om arbetstidsuttagets spridning under året. Dessa regler innebär bl. a. att kortare arbetstid än 42Va t / v ibland skall tillämpas och överskjutande arbetstid tas ut i form av visst antal förbandsövningsdygn under året. Den tredje gruppen tjänstemän (ca 23 000) har en ordinarie arbetstid av 42 t/v. Till denna grupp kan räknas trafikpersonal vid televerket, huvuddelen av personal i kassatjänst inom postverket, personal inom flygsäkerhetstjänsten vid luftfartsverket samt sådana polismän som har arbetstiden reglerad enligt tjänstgöringsplan och dessutom har vissa närmare angivna arbetsuppgifter förenade till tjänsten under minst 30 t/v. Vidare hör sådan linjepersonal vid SJ hit vars arbetstid under kalenderdygnet i viss utsträckning är spridd under dygnets alla timmar. I vissa fall är den faktiska arbetstiden kortare än vad som nu har angivits på grund av särskilda bestämmelser om arbetstidsvärdering. Inom t. ex. postverket förekommer evalveringsregler som innebär att vid tjänstgöring nattetid varje arbetad timme värderas högre än en timme. Genom tilllämpning av sådana regler kan veckoarbetstiden minska till 40 t/v. För anställda vid postanstalter kan på motsvarande sätt den faktiska arbetstiden reduceras vid starkt splittrad tjänstgöring. En liknande effekt inträder enligt vissa tillgodoräkningsregler för den åkande personalen inom postverket och SJ. Dessa regler innebär att arbetsuppehåll om högst en timme på hemstation räknas som full arbetstid och arbetsuppehåll på överliggningsort helt eller delvis som arbetad tid. För arbetare och tjänstemän som är anställda inom kommunerna uppgår den ordinarie arbetstiden som regel till 42Va t/v. Kontorspersonal och personal med liknande SOU 1968: 66

inomhusgöromål kan, om arbetets behöriga gång så medger, få arbetstiden nedsatt till 40 XI v. För anställda, i vars tjänstgöring vakt- eller passningstjänst ingår, kan arbetstiden sträckas ut. Så är bl. a. fallet med b randpersonal. Arbetstiden för sådan personal varierar mellan olika orter. I Stockholm tillämpas ett system med kombinerad dygns- och dagtjänstgöring. Personalen tjänstgör tre dygn av åtta under större delen av året. Under varje sådant tjänstgöringsdygn är den effektiva tjänstgöringstiden åtta timmar. Återstoden av dygnet är personalen skyldig att uppehålla sig på brandstationen. Under åtta veckor per år fullgör personalen dagtjänstgöring, varvid arbetstiden är 43 V2 t/v. I Göteborg och Malmö är arbetstiden 60 t/v med tjänstgöring fem hela dygn av 14. Vid de flesta brandkårer i landet är arbetstiden 72 t/v med tjänstgöring tre dygn av sju. Vid ett mindre antal kårer är arbetstiden 42721/v effektiv tjänstgöring jämte 13 veckors beredskap i hemmet per år. Inom landstingen är arbetstiden för kontorspersonal 42 t/v. Om arbetets behöriga gång så medger, får arbetstiden sättas ned till 40 t/v. För sjukhuspersonal (utom läkare) är arbetstiden 421/2 t/v. För icke helgledig sjukhuspersonal uttrycks detta arbetstidsmått på så sätt att arbetstiden är 164 timmar per fyraveckorsperiod (jfr vid punkt 4.4). 4.2 Begränsningsperiodens

längd

Den tidrymd inom vilken veckoarbetstiden genomsnittligt sett inte får överskrida visst maximum kallas i arbetstidssammanhang för begränsningsperiod. Denna utgör enligt huvudregeln i arbetstidslagarna en vecka. För arbete som bedrivs med regelbunden skiftindelning är begränsningsperioden tre veckor. Samma är förhållandet vid hotell- och restaurangarbete. För visst arbete inom detaljhandeln föreskrivs en begränsningsperiod av två veckor. Arbetstidslagarnas bestämmelser är på den här punkten dispositiva. Genom kollektivavtal kan arbetsmarknadens parter träffa SOU 1968: 66

överenskommelse om avsteg från lagens föreskrifter. I stor utsträckning har parterna utnyttjat denna möjlighet. I det avseendet skiljer sig frågan om begränsningsperiodens längd från frågan om vecko- eller dygnsarbetstidens längd, där avtalsparterna påfallande sällan utnyttjat lagarnas dispositivitet. Längre begränsningsperiod än den i lagstiftningen medgivna förekommer även inom flertalet verksamheter utanför lagstiftningens tillämpningsområde. 4.2.1 Den icke-offentliga sektorn Mer än två tredjedelar av LO-avtalen inom den icke-offentliga sektorn innehåller bestämmelser som syftar till en begränsningsperiod av ett år. Merparten av övriga avtal följer lagstiftningens huvudregel medan ett fåtal anger begränsningsperioder av två, tre, fyra eller sex veckor. De förstnämnda avtalen kan delas in i tre grupper allt efter det sätt på vilket principen om en årslång begränsningsperiod formellt kommer till uttryck. I en första grupp stadgas direkt i avtalstexten att arbetstiden skall i genomsnitt för ett kalenderår (i något fall tolv månader) motsvara ett angivet antal timmar per vecka. I en annan grupp har inte något uttryckligt stadgande medtagits men avtalens föreskrifter om arbetstidens förläggning ger indirekt vid handen att året tillämpas som begränsningsperiod. Man föreskriver t. ex. att arbetstiden för jordbruksarbetare under vinterhalvåret skall vara 40 t/v och under sommarhalvåret 45 t/v. I de återstående avtalen föreskrivs varken direkt eller indirekt att begränsningsperioden skall vara ett år. Däremot innehåller avtalen en bestämmelse som ger de lokala parterna rätt att besluta att den ordinarie arbetstiden skall vara olika lång under olika delar av året under förutsättning att årsarbetstiden svarar mot en genomsnittlig veckoarbetstid av visst angivet antal timmar. I vilken omfattning man utnyttjat denna möjlighet på det lokala planet kan inte kommitténs genomgång ge någon upplysning om. Avtal som möjliggör årsberäkning av ar-

betstiden berör de flesta verksamhetsområden inom den enskilda sektorn. Av praktiska skäl anges i det följande endast de områden inom vilka arbetstiden beräknas per vecka eller flerveckorsperiod. Till arbetstagare som har arbetstiden begränsad per vecka hör i främsta rummet sådana som på ett tidigt stadium lyckats genomföra femdagarsvecka året om, t. ex. arbetare inom bleck- och plåtslagerifacket, byggnadsarbetare, målare och el-montörer. Vissa arbetstagare inom handel och hantverk hör också hit såsom frisörer och anställda i bageri- och konditoriföretag. Begränsningsperioder på två, tre, fyra eller sex veckor gäller för droskchaufförer, bussförare, bevakningspersonal vid vaktbolag och anställda i mejeribranschen. För hotell- och restauranganställda gäller en begränsningsperiod av fyra veckor (vid turisthotell sex veckor). Även här har man alltså - trots att hotellagen medger en treveckorsperiod - sträckt ut perioden med stöd av dispositiviteten. I avtal som medger årsberäkning av arbetstiden förekommer inte så sällan kompletterande regler om kortare begränsningsperioder i vissa fall. Detta gäller framför allt sådana avtal som tillåter årsarbetstid först efter lokala beslut. I dessa stadgas ofta som huvudregel en begränsningsperiod av en vecka. I andra avtal förekommer att begränsningsperioden för annat arbete än dagarbete bestäms kortare, t. ex. vid kontinuerligt skiftarbete till fyra veckor eller vid underjordsarbete till tre eller fyra veckor. Även TCO-avtalen företer variationer i fråga om begränsningsperiodens längd. Årsberäkning av arbetstiden medges i avtalen för bok- och järnhandelsanställda. Tjänstemän i hotell- och restaurangbranschen har liksom andra anställda i branschen fyra veckors begränsningsperiod. För övriga tjänstemän inom den enskilda sektorn, för vilka avtalen innehåller bestämmelser om arbetstiden, är begränsningsperioden en vecka. 4.2.2 Den offentliga sektorn För statligt anställda arbetare gäller i prin-

cip samma begränsningsperiod som i allmänna arbetstidslagen, dvs. en vecka vid dagarbete och tre veckor vid skiftarbete. För s. k. turlistepersonal är begränsningsperioden normalt tre eller fyra veckor eller en kalendermånad. I fråga om statens tjänstemän varierar begränsningsperioden från en vecka upp till ett år. För förvaltningspersonal begränsas arbetstiden i huvudsak per vecka. Fyraveckorsperioder förekommer inom sjömätningen, tullverkets kust- och gränsbevakning samt vid flygväderleksstationer. Ännu längre begränsningsperioder kan förekomma bland personal som tjänstgör enligt regelbunden turfördelning med olika tjänstgöringstid olika dygn under förutsättning att den genomsnittliga arbetstiden för i fördelningen ingående turer svarar mot gällande arbetstidsmått. Denna s. k. kollektivregel gäller bl. a. för linjepersonal vid SJ, driftspersonal vid postanstalter och personal vid järnvägsposten samt för viss personal vid tullverket, ungdomsvårdsskolor och vårdanstalter för alkoholmissbrukare. Begränsningsperiod om ett år tillämpas för bl. a. huvuddelen av militär och civilmilitär personal. För kommunernas anställda gäller att arbetstiden utan hinder av vad som föreskrivs i arbetstidslagen får genomsnittsberäknas för högst ett år. I en mängd specialavtal har kompletterande bestämmelser tagits in som går ut på genomsnittsberäkning för en fyraveckorsperiod. Andra varianter förekommer också. Inom landstingen är veckan begränsningsperiod för kontorspersonal och helgledig sjukhuspersonal. För övrig sjukhuspersonal är begränsningsperioden fyra veckor. 4.3 Arbetstidens

förläggning

Till frågan om arbetstidens förläggning kan i viss mån hänföras det i föregående avsnitt behandlade spörsmålet om begränsningsperiodens längd. Förlängning av begränsningsperioden utöver en vecka möjliggör att olika lång arbetstid kan tas ut olika veckor under perioden och får därigenom betydelse för arbetstidens fördelning på längre sikt. SOU 1968:66

Genom lokala arbetstidsschema eller motsvarande handlingar preciseras hur lång arbetstiden skall vara i de enskilda veckorna. Avtalen innehåller härutöver regler av betydande omfattning som tar sikte på arbetstidens förläggning på kortare sikt. Genom dessa regleras hur arbetstiden skall fördelas på veckans olika dagar och hur den skall förläggas under dygnet. 4.3.1 Arbetstidens fördelning på veckans dagar Efter arbetstidslagstiftningens tillkomst har veckoarbetstiden för dagarbetare och åtskilliga tvåskiftsarbetare vanligtvis fördelats på fem hela arbetsdagar måndag-fredag och en halv arbetsdag på lördag. Inom verksamhetsområden där arbetet måste fortgå veckans alla dagar har man som regel också följt principen med fem hela och en halv arbetsdag per vecka men förlagt arbetsdagarna till veckans alla sju dagar. För treskiftsarbetare har varje skift varit lika långt (åtta timmar) och förlagt enligt skiftschema till sex av veckans dagar eller vid kontinuerlig drift till veckans sju dagar. Denna arbetstidsförläggning har dominerat arbetsmarknaden fram till slutet av 1950-talet. I och med den allmänna förkortningen av arbetstiden från 48 till 45 t/v började femdagarsveckan vinna insteg. På 1960-talet har utvecklingen gått mycket snabbt mot ökad tillämpning av femdagarsvecka och numera är den kutym för det stora flertalet arbetstagare. Arbetstiden fördelas därvid genomgående med lika många timmar varje arbetsdag, som regel måndag -fredag. Inom flera verksamhetsområden, framför allt service- och vårdområdena, får arbetstiden förläggas även på lördagar och söndagar. 1 En genomgång av LO-avtalen inom den icke-offentliga sektorn visar att regler om femdagarsvecka tagits in i avtalen i stor utsträckning. Endast 15 % av avtalen saknar sådana regler. I första hand är det därvid fråga om avtal inom olika serviceområden såsom hotell- och restaurangnäringen samt trafikområdet. Övriga avtal SOU 1968:66

stadgar antingen direkt att femdagarsvecka skall tillämpas hela året eller del av året eller att parterna lokalt skall kunna komma överens om en sådan arbetstidsförläggning. Femdagarsvecka under hela året stadgas i avtal för byggnadsindustrin, bleck- och plåtslageri-, rörlednings- och målerifacken samt skinn- och lädervaruindustrin. Samma bestämmelse men med möjlighet för parterna att förlägga arbetstiden på annat sätt då produktionsförhållandena kräver det återfinns i avtal som rör väg- och anläggningsarbetare, el-montörer och arbetare inom sko- och skinnindustrierna. Transportarbetare, lantarbetare och gruvarbetare skall i regel ha sin arbetstid utlagd på fem dagar i veckan. I verkstadsavtalet och avtalen för bilverkstäder och lackeringsverkstäder föreskrivs att femdagarsvecka skall tillämpas under hela året, om parterna inte kan enas om annan förläggning. En liknande bestämmelse gäller för arbetare inom kraftverksföretag. Bestämmelser som innebär att femdagarsvecka utläggs hela året eller del av året efter överenskommelse mellan parterna är intagna i avtal för textil- och konfektionsindustrierna, pälsvarubranschen, charkuterioch slakterifirmor, bryggerier samt expressoch åkeriföretag. Detsamma är förhållandet i avtal som rör trädgårdsodlingen. Femdagarsvecka under del av året föreskrivs i avtal som gäller för sockerbruk, mejerier, glasindustrier, skogsbruk och dagarbete inom pappersindustrin. TCO-avtalen för arbetstagare inom den icke-offentliga sektorn kan - i den mån de innehåller arbetstidsbestämmelser - sägas överlag föreskriva fem dagars arbetsvecka. Inom den offentliga sektorn är femdagarsveckan helt dominerande, om man undantar sådan verksamhet som måste pågå under veckans alla dagar. Detta gäller såväl

1 Några mer exakta uppgifter på omfattningen av femdagarsvecka finns inte. Vissa undersökningsresultat redovisades av skolarbetstidsutredningen (SOU 1967: 14, s. 26) men avser förhållandena före 42 y2-timmarsveckans genomförande. Trots att uppgifterna inte är särskilt gamla får de därför redan anses föråldrade.

statligt som kommunalt anställda arbetstagare. 4.3.2 Arbetstidens förläggning under dygnet Det stora flertalet yrkesverksamma har regelbundet dagarbete med arbetstiden förlagd till dygnets ljusa timmar. En mindre del har arbetstiden förlagd till kvällen eller natten. Ett betydande antal personer har skiftarbete, vilket innebär att deras arbetstid förläggs till olika delar av dygnet från vecka till vecka eller med annan periodindelning enligt för arbetet uppgjort skiftschema. Så gott som samtliga genomgångna avtal på LO-sidan och avtal med arbetstidsbestämmelser på TCO-sidan innehåller föreskrifter om arbetstidens förläggning under dygnet. Som regel anger avtalen vissa klockslag inom vilka det dagliga arbetet skall förläggas. De yttre gränserna för dessa klockslag är vid vanligt dagarbete kl. 5 och kl. 18 måndagar t. o. m. fredagar samt kl. 5 och kl. 15 lördagar. De flesta avtalen föreskriver dock att arbetstiden skall förläggas mellan kl. 6 och kl. 17 måndag-fredag samt mellan kl. 6 och kl. 13 lördagar. I avtal som angår vårdområden och verksamhetsområden av servicenatur föreskrivs betydligt vidare gränser för arbetstidens förläggning under dygnet. Tjänstgöring på kvällen eller natten förekommer ofta. För handelsanställda stadgas vanligtvis att arbetstiden skall förläggas till butikernas öppethållande, dvs. större delen av året mellan kl. 8.30 och kl. 18 samt lördagar mellan kl. 8.30 och kl. 15. Anställda inom kioskhandel åläggs dock ofta kvälls- och nattarbete. Samma är förhållandet med hotell- och restauranganställda. Beträffande dem föreskrivs i avtalen att den dagliga arbetstiden får delas upp i högst två och i undantagsfall tre vakter per dag, varvid uppehållet mellan vakterna skall uppgå till minst tre timmar (två timmar på sön- och helgdagar). Anställda inom tidningsbranschen har arbetstider förlagda till alla delar av dygnet, varierande allt efter tidningens karaktär av morgontidning, kvällstidning eller vecko46

tidning samt efter den anställdes arbetsuppgifter. Detsamma gäller för trafikpersonal samt personal med vård- och vakttjänst. De bestämmelser som finns i avtalen och reglementena beträffande sistnämnda kategorier arbetstagare är ofta mycket detaljerade. Inte så sällan hänvisas till tjänstgöringslistor som upprättas lokalt för varje arbetsplats. I samband med sådana hänvisningar innehåller avtalen ofta bestämmelser angående antalet fridagar som den anställde skall åtnjuta under året eller del därav. Skiftarbetare får också räkna med tjänstgöring på kvällar och nätter. Vid tvåskiftsarbete förlagt till fem av veckans dagar omfattar varje skift jämte rast i allmänhet nio timmar och skiften tillsammans 18 timmar. Dessa timmar förläggs som regel mellan kl. 5 och kl. 24. Vid treskiftsarbete uppgår varje skift till åtta timmar. Skiftbyte sker vanligtvis kl. 6, kl. 14 och kl. 22. I kontinuerlig drift tillämpas ofta längre skift under veckosluten, t. ex. tolv timmar med skiftbyte kl. 6 och kl. 18. Den dagliga arbetstidens längd överstiger för dagarbetare i allmänhet inte 8V2 timmar. I olika avtal medges dock längre dagliga arbetstider, såsom tio timmar för lantarbetare och elva timmar för hotell- och restauranganställda. Droskchaufförer och väktare kan också åläggas så långa arbetspass. Merendels saknar riksavtalen bestämmelser om längsta tillåtna arbetsdag. I stället överlåts på de lokala parterna att i samband med upprättande av arbetstidsschema komma överens om den saken. Därvid har man i stor utsträckning, framför allt när det gäller trafikpersonal och personal i vårdoch vakttjänst, kommit överens om längre arbetstider per dag än vad lagstiftningen anger som maximum. 4.4

Helgledighet

Arbetstidslagarnas bestämmelser om arbetstidens längd medger i princip att 4272 timmar får tas ut varje vecka oberoende av om det under veckan inträffar någon helgdag. Sådan s. k. hård arbetsvecka är relativt ovanlig bland det stora flertalet arbetstagaSOU 1968:66

re. I allmänhet följer genom avtal eller sedvänja att helgdagar liksom söndagar skall vara arbetsfria utan att arbetstiden övriga dagar i veckan förlängs, s. k. mjuk arbetsvecka. Den sammanlagda arbetstiden i en vecka med helgdag infallande på någon av veckodagarna måndag-fredag, s. k. lätthelgdag, blir sålunda lika många timmar kortare som den normala arbetstiden ifrågavarande veckodag. Även i arbete som pågår kontinuerligt tillämpas till övervägande del mjuk arbetsvecka. Arbetstagarna tillerkänns kompensation i form av fritid för helgdagar under vilka de arbetat. Bland undantagen märks kraftverks-, järnbruks- och verkstadsindustrin. Formellt kommer den mjuka arbetsveckan till uttryck på olika sätt i avtalen. Det vanligaste sättet är att avtalen anger veckoarbetstiden i visst antal timmar per helgfri vecka. I avtal där man inte använder denna metod föreskrivs i stället att uppehåll i arbetet skall göras under allmänna helgdagar. Det förekommer också att man slår ut helgledigheten på hela året och anger den genomsnittliga arbetstiden per vecka reducerad med denna ledighet. Ett exempel härpå är sjukvårdspersonalens arbetstid av 41 t/v, vilket i realiteten motsvarar en arbetstid av 4272 timmar per helgfri vecka. Detta exempel ger också en föreställning om omfattningen av helgledigheten genomsnittligt sett. De elva helgdagar som firas här i landet och som kan infalla på en vardag anses sålunda motsvara i stort sett IV2 t/v i genomsnitt under ett år.

afton skall vara fridag. I övrigt varierar såväl antalet som arten av lediga helgdagsaftnar. En femtedel av avtalen saknar bestämmelser om att helgdagsaftnar skall vara fridagar. Vissa avtal föreskriver dock att arbetet skall sluta tidigare än vanligt dessa dagar. Antingen anges direkta klockslag eller hänvisar avtalen till vad som gäller om arbetstid på lördagar. De verksamhetsområden inom vilka man påträffar en restriktiv inställning till ledighet på helgdagsaftnar är bl. a. handeln, hotell- och restaurangväsendet, samfärdseln, livsmedelsindustrin, nöjesindustrin och nyhetsförmedlingen. Inom den offentliga sektorn är jul-, nyårs-, påsk-, pingst- och midsommarafton lediga för all arbetarpersonal med dagarbete. Kommunalt anställd kontorspersonal har samma förmån medan statlig kontorspersonal vid centrala och regionala förvaltningsorgan är ledig jul-, påsk- och midsommarafton. I praktiken tillkommer pingstafton eftersom denna alltid infaller på en lördag. För militär och civilmilitär personal inställs arbetet under jul-, påsk- och midsommarafton om inte tjänsten kräver annat. För hela det statliga området gäller att tjänsteman som enligt tjänstgöringslista skall arbeta på påsk-, midsommar- eller julafton kan befrias från sådan tjänstgöring om det kan ske utan hinder för göromålens behöriga gäng.

Avtal och reglementen innehåller emellertid ytterligare regler om helgledighet. Enligt dessa kan vid sidan av helgdagarna vissa helgdagsaftnar vara helt eller delvis arbetsfria. Fyra femtedelar av de genomgångna LOavtalen inom den enskilda sektorn innehåller bestämmelser om ledighet från arbete under årets helgdagsaftnar. Det övervägande antalet avtal föreskriver att jul-, nyårs-, påsk-, pingst- och midsommarafton skall vara fridagar. Andra avtal går inte lika långt. Gemensamt för dessa är dock att julSOU 1968:66

5 Den faktiska arbetstidens omfattning m. m.

Redovisningen av arbetstidsbestämmelser i lag, avtal och tjänstgöringsföreskrifter utvisar att den ordinarie arbetstiden från och med år 1969 kommer att utgöra 421/« t/v för det stora flertalet arbetare. Skiftarbetare i kontinuerlig drift kommer liksom tidigare att ha en ordinarie arbetstid av 42 t/v och arbetare sysselsatta under jord i gruvdrift eller anläggningsverksamhet en ordinarie arbetstid av 40 t/v. För vissa mindre grupper arbetare kommer arbetstiden att avvika uppåt eller nedåt i förhållande till nu angivna arbetstider. Bland tjänstemännen kommer 4272- eller 42-timmarsveckan att bli tilllämplig för en mindre del, medan det övervägande antalet kommer att ha arbetstider som genomsnittligt sett ligger omkring 40 t/v. Andra varianter kan också förekomma. De angivna arbetstiderna motsvarar vad arbetsgivaren formellt har rätt att ta ut som ordinarie arbetstid per vecka eller genomsnitt per vecka av sina anställda. Denna formella arbetstid korresponderar i många fall inte mot den faktiska arbetstiden. Olika faktorer, en del styrda av arbetsgivaren, en del av arbetstagaren, medverkar till att den faktiska arbetstiden är större eller mindre i omfattning. Arbetsgivarens order om övertid gör arbetsveckan längre. Arbetstagarens frånvaro gör arbetsveckan kortare. Andra omständigheter har liknande effekter. Detsamma gäller för vissa tider som kan sägas inta en mellanställning i fråga om arbetstid och fritid, t. ex. restid. I det följande skall

dessa faktorer redovisas och betydelsen av dem belysas med hjälp av det statistiska material som varit tillgängligt för kommittén. Vissa uppgifter om förekomsten av skiftarbete skall också lämnas.

5.1 Faktorer som ökar den tid som går åt för arbete 5.1.1 Raster Samtliga arbetstidslagar bygger på ett nettoarbetstidsbegrepp. Detta innebär att raster, som tillerkänns arbetstagaren, inte skall räknas in i arbetstiden. Samma regel gäller i huvudparten av avtalen. Med rast avses sådant avbrott i arbetstiden, vars varaktighet är på förhand bestämd och under vilket arbetstagaren fritt förfogar över sin tid och inte är skyldig att stanna kvar på arbetsstället. Rast skall enligt arbetarskyddslagen förekomma så snart en arbetstagare utför arbete under minst sex timmar av dygnet. Rasten skall enligt samma lag ha tillräcklig varaktighet. I praktiken varierar rastens längd i avsevärd utsträckning. Som ett minimum torde man kunna ange en rast av 30 minuter. I detaljhandelslagen föreskrivs dock som huvudregel en rast av minst en timme. Föreskrifterna om raster medför i och för sig inte att arbetstiden ökar. Under rasterna utförs inget arbete och arbetstagaren skall ha rätt att lämna arbetsstället. För arSOU 1968:66

betstagaren innebär emellertid avbrottet för rast att tidpunkten för arbetets början och arbetets slut under dygnet avlägsnas från varandra. Hans bortovaro från hemmet ökar och hans sammanhängande fritid minskar. Arbetstagaren upplever ofta detta förhållande på samma sätt som en egentlig ökning av arbetstiden. På många håll förekommer som en konsekvens härav strävanden att göra rasterna så korta som möjligt. Vad nu sagts gäller emellertid inte undantagslöst. I enstaka avtal, företrädesvis avtal angående skiftarbete, räknas rasten in i arbetstiden. En sådan bestämmelse medför en direkt minskning av den faktiska arbetstiden. Minskningen uppgår vanligen till ca 30 minuter eller mera per dag. Samma effekt åstadkommer de arbetspauser som enligt arbetarskyddslagen skall beredas arbetstagare sysselsatt i särskilt påfrestande arbete. Arbetspaus, som är ett kortvarigt uppehåll i arbetet under vilket arbetstagaren inte får lämna arbetsstället, räknas enligt praxis in i arbetstiden. Även inom verksamheter som inte utan vidare faller in under arbetarskyddslagens pausbestämmelse förekommer arbetspauser som reducerar den effektiva arbetstiden, t. ex. kaffepauser inom kontorsarbete o. likn.

t. ex. in i den ordinarie arbetstiden. Vissa transporter från olika arbetsplatser inom ett och samma arbetsställe omfattas också av den ordinarie arbetstiden, såsom transport från huvudbyggnaden på en lantgård ut till det fält där arbetet skall utföras. Ett sådant tillgodoräknande innebär en faktisk reducering av den effektiva arbetstiden. Detsamma gäller sådan tid för personlig hygien o. d. som i vissa fall är inkluderad i arbetstiden. Restidens omfattning har undersökts av arbetsmarknadsstyrelsen, som i anslutning till den ordinarie arbetskraftsundersökningen i maj 1967 lät insamla uppgifter om den vanligast förekommande restiden mellan bostad och arbetsplats för anställda. Undersökningsresultaten grundar sig på uppräknade tal från intervjuer med drygt 6 000 personer i åldern 14-74 år. I tabell 5: 1 återges de anställdas fördelning efter den dagliga restiden från bostad till arbetsplats enligt denna undersökning. Det skall observeras att tabellen endast tar upp tidsåtgången för resa i ena riktningen. Den sammanlagda restiden under arbetsdagen uppgår därför till det dubbla. (Viss variation i tidsåtgång för ut- och hemresa kan dock tänkas med hänsyn till bl. a. avgångstider för offentliga kommunikationer.)

5.1.2 Restid I det helt övervägande antalet fall betraktas den tid som åtgår för förflyttning mellan arbetsplatsen och hemmet inte som arbetstid i egentlig mening. Arbetstagaren har att vid arbetstidens början inställa sig på arbetsplatsen och stanna kvar där till arbetstidens slut. Den tid som går åt för hans färd till eller från arbetsplatsen före arbetets början eller efter dess slut får han ta av sin fritid. På samma sätt som rasterna medför därför restiderna att den enskilde arbetstagaren upplever sin arbetsdag som längre än vad den formella arbetstiden egentligen motiverar. I en del särskilda fall räknas tid som åtgår för förflyttning till och från arbetet in i arbetstiden. Tid för ner- och uppfärd i gruva vid arbetets början och slut räknas SOU1968:00 4—814338

Tabell 5:1 Personer som hade anställning i maj 1967 fördelade efter restid från bostad till arbetsplats.

Restid i minuter 0—15 16—30 31—45 46—60 61—75 76—90 91— Uppgift ej möjlig Uppgift saknas Summa

ProcenProcentuell Personer i tuell kumulativ 1 000-tal fördelning fördelning 1 763 876 280 123 36 12 10

54,6 27,1 8,7 3,8 1,1 0,4 0,3

54,6 81,7 90,4 94,2 95,3 95,7 96,0

3,9

99,9

4 3 230

0,1 100

100,0

Källa: Arbetsmarknadsstyrelsen, Meddelanden från utredningsbyrån, 1968: 9.

Det framgår av tabellen att omkring 55 % av landets 3,2 miljoner anställda hade högst 15 minuters restid till sitt arbete och att omkring 82 % hade högst 30 minuters restid. Längre restid än 30 minuter mellan bostad och arbetsplats hade 460 000 personer och längre än en timme 58 000 personer. Undersökningen gav vidare vid handen att anställda som bodde i storstadslänen i allmänhet hade betydligt längre restid till arbetsplatsen än anställda som bodde i övriga delar av landet. Någon allmän undersökning av detta slag har tidigare inte gjorts.1 Det är därför inte möjligt att belysa, t. ex. över den senaste tioårsperioden, om restiderna förändrats till sin omfattning. Sannolikt har den växande inflyttningen till tätorterna medfört att åtskilliga personer fått sin restid förlängd. Bilismens utveckling och utbyggnaden av det allmänna kommunikationsväsendet, t. ex. tunnelbanornas tillkomst i stockholmsområdet, har dock verkat i motsatt riktning. Om restiderna genomsnittligt sett för hela landet stigit eller ej, är därför svårt att säga. 5.1.3 Övertid En faktisk ökning av arbetstiden sker genom uttag av övertid. Arbetsgivaren har möjlighet att beordra övertidsarbete dels i nödfallssituationer, dels för fullgörande av nödvändiga förberedelse- eller avslutningsarbeten dels för utförande av allmänt eller extra övertidsarbete. Förutsättningarna för uttag av övertid avgörs i princip av arbetsgivaren själv. Finner han att särskilt förhållande så påkallar kan han beordra tjänstgöring på övertid. Genom föreskrifter i avtalen åläggs arbetstagaren vanligen skyldighet att utföra övertidsarbete såvida han inte kan förebringa någon särskild omständighet för befrielse. 1 Det finns dock en liknande undersökning avseende enbart resvägens längd, se Arbetsmarknadsstyrelsen. Meddelanden från utredningsbyrån, 1965: 18. Vidare finns vissa undersökningar av medelreslängder på de offentliga kommunikationsmedlen i Stockholm, Göteborg och Malmö, se t. ex. Resvaneundersökningen i Storstockholm 1961. Stadskollegiets utlåtande och memorial, bihang nr 99/1963.

50 Övertid för nödfallsarbete förekommer framför allt vid vattenverk, gasverk, elverk och kraftstationer samt vid kommunala gatukontor, renhållningsverk o. d. Arbetet gäller som regel undersökning, avstängning eller reparation av rör och ledningar efter eldsvåda, storm, frost, tjällossning o. likn. eller avhjälpande av skador på motorer, transmissioner, arbetsmaskiner m. m. Några uppgifter på omfattningen av övertid för nödfallsarbete, kollektivt eller i genomsnitt per arbetstagare, föreligger inte. För sådana verksamhetsområden som lyder under den allmänna arbetstidslagen kan dock med stöd av arbetarskyddsstyrelsens statistik över antalet anmälningar och ansökningar om nödfallsarbete utläsas att övertid för nödfallsarbete tas ut i ökad omfattning. Fram till början av 1950-talet låg antalet anmälningar som regel under 500 per år. År 1954 godkändes 565 anmälningar. Därefter har antalet stigit och uppgick år 1967 till 1 230. Antalet medgivna ansökningar har också visat en ökande tendens de senare åren men trenden är inte lika stark. Antalet ansökningar har alltid varit ganska ringa. År 1954 medgavs 52 ansökningar och år 1967 70 ansökningar. För specialarbetstidslagarnas del har bestämmelserna om nödfallsarbete ingen praktisk betydelse. Sedan år 1946 har inte ett enda ärende aktualiserats hos arbetarskyddsstyrelsen. Övertid för förberedelse- eller avslutningsarbeten kan enligt arbetstidslagarna tas ut med 7 t / v eller 336 t / å r (48X7). Det stora flertalet arbetstagare har i praktiken ingen eller helt obetydlig övertid av detta slag. Vissa arbetstagare har dock regelbundet sådan övertid, vilken kan bli förhållandevis omfattande, t. ex. arbetsledare och personal som ansvarar för rengöring och smörjning av maskiner, städning av arbetslokaler samt uppeldning och liknande arbeten. Hur omfattande denna övertid är saknar man bestämdare uppgifter om. Den kan i vissa enstaka fall närma sig maximum men torde merendels ligga betydligt lägre. Även när det gäller den faktiska förekomsten av övriga former av övertid, allSOU 1968: 00

män övertid och extra övertid, saknas utförlig statistisk information. Den officiella sysselsättningsstatistiken för industrin innehåller, liksom en del enskild statistik, uppgifter om det totala antalet utförda arbetstimmar, fördelat på skilda branscher, samt det totala antalet övertidstimmar därav. Av dessa uppgifter kan ett tal på den genomsnittliga övertiden för alla industriarbetare beräknas. Detta genomsnittstal har dock ett något begränsat värde, eftersom man av erfarenhet vet att övertidsuttaget varierar kraftigt för olika arbetstagare inom alla branscher. Medan vissa arbetstagare på nyckelposter har en betydande övertid, kan andra ha mycket liten om ens någon övertid. Variationer förekommer också mellan kvinnor och män, större och mindre företag samt mellan olika branscher. Genomsnittstalet hänför sig också till ett annat övertidsbegrepp än det som används i arbetstidslagarna. I dessa förstår man med övertid sådan arbetstid som tas ut utöver den maximalt medgivna ordinarie arbetstiden per vecka (eller genomsnitt per vecka) eller den maximala ordinarie arbetstiden per dygn. I sysselsättningsstatistiken registrerar man däremot som övertid all den arbetstid för vilken övertidsersättning erlagts.

Sådan ersättning kan enligt bestämmelserna i avtal utgå även om vecko- eller dygnsarbetstiden inte överskridit lagens maximigränser. Den avtalade ordinarie arbetstiden kan; t. ex. vara kortare än den lagstadgade arbetstiden. Underjordsarbetarens arbetstid mellan 40 och 45 (fr. o. m. 1969 42*/*) t/v rubriceras alltså som övertid i statistiken men som ordinarie arbetstid i lagen. Övertidsersättningen kan också grundas på en förskjutning av arbetstidens förläggning. Dessa förhållanden medför att statistikens övertidstal kommer att ligga något högre än övertidsuttaget i lagens mening. För att belysa det genomsnittliga övertidsuttaget per år och arbetare inom industrin har kommittén utnyttjat såväl statistiska centralbyråns statistik som Svenska arbetsgivareföreningens interna beräkningar. Resultatet redovisas i tabell 5: 2. Det framgår av tabellen att det genomsnittliga övertidsuttaget hållit sig ganska konstant kring 3 %. (För enbart vuxna arbetare blir motsvarande tal med utgångspunkt från den årliga lönestatistiken någon eller några tiondels procentenheter högre än de i tabellen redovisade.) Genomsnittligt per år och arbetare uppgick övertiden under åren 1960-1967 till högst 66 och

Tabell 5:2. Övertid för industriarbetare

År

Antal arbetstimmar per arbetare

Övertidstimmar i % av alla arbetstimmar

Övertidstimmar per arbetare och år SCB SAF

1960 61 62 63 64 65 66 67

2 003 1 985 1 976 1 959 1 948 1 936 1 935 1 9141

3,3 3,2 3,0 2,9 3,0 3,1 3,0 3,0

66 64 59 57 58 60 58 571

— 77 73 65 63

— 58 551

1 Preliminära uppgifter. Anm. Antal arbetstimmar per arbetare publiceras i den årliga industriberättelsen från statistiska centralbyrån. Timmarna utgörs av summan under resp. år av antalet utförda arbetstimmar av alla arbetare (ej enbart vuxna). Antalet arbetare är ett genomsnitt av de arbetare som vid (i regel) tio avlöningsperioder under tio av årets månader (ej juli och december) funnits med på avlöningslistorna. SOU 1968: 66

Övertidstimmar i procent av alla arbetstimmar publiceras månatligen i SCB:s sysselsättningsstatistik för industriarbetare och avser alla arbetare (ej enbart vuxna). SAF:s beräkningar grundar sig på en uppskattning av möjlig ordinarie arbetstid per år. SAF:s lönestatistik har sedan använts vid beräkningen av övertiden. Siffrorna avser vuxna arbetare. 51

lägst 57 timmar enligt statistiska centralbyråns material. För de år på 1960-talet som Svenska arbetsgivareföreningen gjort liknande beräkningar blev det högsta talet för övertidsuttaget 77 och det lägsta 55 timmar, varvid dock måste uppmärksammas att talen avser endast vuxna arbetare. Med hänsyn till de inskränkningar som i lag gäller för minderårigas användande till övertidsarbete är det naturligt att arbetsgivareföreningens siffror ligger något högre. Siffrorna hänför sig i båda fallen till avtalsenlig övertid. Genomsnittligt sett ligger uttaget väsentligt under lagens maximigränser. Ytterligare ett stycke under maximigränserna befinner sig övertiden bestämd efter lagens definition. Hur mycket är svårt att säga. Sannolikt torde det röra sig om högst tio t/år. Övertidsuttagets omfattning inom andra näringsgrenar än industrin är svårt att ange. Så mycket kan dock sägas att övertidsuttaget inom byggnads- och anläggningsverksamheten är ungefär detsamma som inom industrin, medan uttaget inom detaljhandeln är något lägre.

Av visst intresse för belysning av övertidsfrekvensen är arbetarskyddsstyrelsens statistik över tillstånd till extra övertid. Visserligen erfordras sådana tillstånd inte endast då årsgränsen för den allmänna övertiden överskrids utan också när fyra-veckorsgränsen överskrids. Tillstånd meddelas också i åtskilliga fall trots att utrymme för allmän övertid finns. Det torde emellertid kunna antas att dessa förhållanden är något så när konstanta år från år och att uppgifterna om antalet beviljade dispenser per år kan tjäna som en illustration av övertidsuttagets variationer mellan olika år. Antalet medgivanden till extra övertid höll sig, såvitt angår allmänna arbetstidslagens tillämpningsområde, fram till mitten av 1950-talet under 3 000 per år. Antalet ökade under resten av 1950-talet och uppgick 1960 till 5 415. Under 1960-talets fortsättning har medgivanden lämnats i följande utsträckning:

1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967

5 018 medgivanden 4 788 4 754 5 017 5 220 4 535 4 090

Av statistiken framgår inte hur många arbetstagare som berörts av dispenserna och inte heller hur många övertidstimmar dessa avsett. Uppgifter saknas också om i vilken utsträckning beviljade dispenser verkligen utnyttjats. Antalet ärenden angående extra övertid, såvitt avser specialarbetstidslagarnas tillämpningsområden, har alltid varit mycket litet. Sammanlagt rör det sig om 30—50 ärenden per år. 5.1.4 Jourtid En faktisk ökning av arbetstiden sker i åtskilliga fall genom uttag av s. k. jourtid. Med jourtid avser kommittén sådan tid då den anställde måste kvarstanna på arbetsstället för att vid påkommande behov utföra arbete för arbetsgivarens räkning. Inom verksamhetsområden på vilka arbetstidslagarna äger tillämpning jämställs jourtid enligt rådande praxis med lagstadgad arbetstid. Jourtid måste följaktligen rymmas inom ramen för den ordinarie arbetstiden och övertiden och medför i dessa fall inte någon annan ökning av den formella arbetstiden än den som kan ligga i en ökning av övertiden. Inom verksamhetsområden som är undantagna från arbetstidslagarnas tillämpning är situationen däremot en annan. Enligt avtal och sedvänja gäller i åtskilliga fall att jourtid inte skall betraktas som arbetstid i egentlig mening. Jourtid avräknas i sådana fall inte på den ordinarie arbetstiden eller övertiden utan åläggs arbetstagaren utöver dessa arbetstider. Ibland sker dock med hjälp av särskilda evalveringskoefficienter tillgodoräknande av viss del av utförd jourtid. Med jourtid skall inte förväxlas s. k. beredskapstid, varmed kommittén avser tid då den anställde skall vara anträffbar i sin SOU 1968: 66

bostad eller annorstädes för att då så sär- betydande jourtjänstgöring. Tidskompenseskilt behövs inställa sig på arbetsplatsen rad jourtid förekom sålunda vid kriminaloch utföra arbete. Sådan tid förekommer vårdsanstalter, ungdomsvårdsskolor och visinom verksamhetsområden såväl innanför sa i arbetsmarknadsverkets regi drivna arsom utanför arbetstidslagstiftningen men be- betsplatser för bl. a. alkoholskadade. Stora traktas i allmänhet inte som arbetstid. jourtidsuttag, till större delen kompenseraNågra bestämda uppgifter om jourtidens de med pengar, redovisades också för de omfattning finns inte. För den egentliga in- statliga sjukhusen. På den punkten skiljer dustrin torde jourtiden sakna större bety- sig de statliga sjukhusen inte från de komdelse. Endast ett fåtal arbetstagare med spe- munalt eller enskilt drivna sjukvårdsinrättciella arbetsuppgifter, framför allt på repa- ningarna. Hela sjukvården, liksom en stor rationssidan, har jourtid. Samma är förhål- del av socialvården, kännetecknas sedan landet inom handel och annan serviceverk- gammalt av en hög jourtidsfrekvens. samhet. Inom den statliga verksamheten är Svenska landstingsförbundet har underjourtid däremot en ganska vanlig företeelse. sökt jourtjänstens omfattning bland vissa År 1965 beräknade man att jourtjänsten personalkategorier vid de större sjukhusen inom den statliga sektorn uppgick till ca i Stockholms, Kronobergs, Malmöhus, Älvs4,1 milj. timmar (exkl. s. k. förbandsöv- borgs och Örebro läns landsting under en ningsdygn bland militär och civilmilitär per- viss månad år 1965 (oktober för Stocksonal). Omkring tre fjärdedelar av dessa holms län och november för de övriga lätimmar ersattes kontant och togs alltså ut nen). Totalt omfattade undersökningen 3 310 vid sidan av ordinarie arbetstid och över- sjukvårdsbiträden, 701 undersköterskor och tid. Återstående fjärdedel kompenserades 1 854 sjuksköterskor. Med hänsyn till det helt eller delvis med ledighet och medförde föreliggande materialet måste jourtjänsten därför ingen eller endast en ringa reell ök- i undersökningen delas upp i a) jourtjänst ning av arbetstiden. Jourtidsuttaget var med högre ersättning, varmed avsågs jourstörst bland personal inom försvaret som tjänst mellan kl. 7 vardag före sön- och utförde dagbefäls- eller vakttjänst. Kompen- helgdag och kl. 7 vardag efter sådan dag, sation för denna jourtid utgick i form av samt b) jourtjänst med lägre ersättning, varpengar. Så var också förhållandet för an- med avsågs jourtjänst på annan tid än a). ställda vid vattenfallsverkets kraft- och se- Undersökningens resultat har sammanfatkundärstationer. För lokförare och liknan- tats i tabell 5: 3. Tabellen utvisar hur stor de personalgrupper hos statens järnvägar procent av personalen som hade jourtjänstliksom för vissa anställda hos televerket och göring och belyser - likaledes i procent av luftfartsverket redovisades jourtjänstgöring personalen - jourtidens relativa omfattning som helt eller delvis kompenserades med tid. under en månad. Den statliga vårdsektorn uppvisade en Tyvärr har undersökningsmaterialet inte

Tabell 5:3. Jourtjänst under en månad bland vissa personalkategorier inom sjukvården Procentuell andel anställda med jourtjänstgöring med lägre ersättning Personalkategori Sjukvårdsbiträden Undersköterskor Sjuksköterskor

SOU 1968: 66

med högre ersättning

Totalt

1— 19 t

20— 29 t

30— 39 t

401 Totalt 1— o. mer 19 t

20— 29 t

30— 39 t

40 t o. mer

8,0 7,7 18,4

3,0 1,6 3,8

1,1 0,9 3,0

1,0 1,1 2,3

2,9 4,1 9,3

2,6 2,7 5,1

0,6 0,9 2,4

0,4 1,1 2,6

7,3 7,1 15,3

3,7 2,4 5,2

gjort det möjligt att få besked om den sammanlagda jourtjänstgöringens omfattning. En del av den personal som återfinns i tabellen kan visserligen antas ha haft jourtjänstgöring endast av det ena slaget. En stor del av personalen torde däremot ha haft jourtjänstgöring av båda slagen och kommer således totalt sett upp i högre antal jourtimmar än vad som redovisas i tabellen. Som belysning av jourtidens omfattning har tabellen därför ett något begränsat värde. 5.1.5 Extraarbete En förlängning av den enskilde arbetstagarens faktiska arbetstid kan ske genom s. k. extraarbete, dvs. arbete som utförs vid sidan om arbetet hos huvudarbetsgivaren. Arbetstidslagstiftningen drar upp gränserna för arbetstidsuttaget hos en och samma arbetsgivare. Den hindrar däremot inte arbetsta-

garen att samtidigt ha anställning hos en annan arbetsgivare och låta även denne ta ut arbetstid inom lagens ramar. Sådant extraarbete motverkas inte heller av annan lagstiftning bortsett från det fall där en arbetstagare under sin semester tar avlönat arbete i sitt eget yrke. Enligt lagen om semester förlorar han då rätten till semesterlön. Tvärtom kan samhället sägas uppmuntra till extraarbete genom att göra sådant arbete semestergrundande samt låta det bilda underlag vid beräkning av olika socialförsäkringsförmåner. Allmän tjänstepension beräknas t. ex. på alla inkomster av förvärvsarbete. Placering av försäkrad i sjukpenningklass bestäms också med hänsyn till samtliga förvärvsinkomster. Extraarbete kan förekomma i åtskilliga former. Relativt vanligt är hantverksarbete inom byggnadsfacket. Hemarbete för olika industrier utövas stundom som extraarbete

Tabell 5:4. Antal personer i 1 000-tal med extraarbete inom olika näringsgrenar Förvärvsarbetande personer enli gt FR-undersökningen oktober 1965

AK-undersökningen november 1963

Därav med mer än ett arbete

Därav med [ mer än ett arbete Huvudsaklig näringsgren och yrkesställning Jordbruk, skogsbruk, och fiske

- Totalantal

Antal

Procent

12,0 15,3

182,1 149,1

11,7 9,1

6,4 6,1

—

—

135,7

4,5

3,3

1 077,5

61,0

5,7

1 109,5

42,0

3,8

267,6 456,3 228,8 754,6

20,2 26,7 17,3 73,1

7,6 5,9 7,6 9,7

306,1 427,9 183,6 818,4

17,0 11,0 6,3 27,2

5,5 2,6 3,4 3,3

14,9

6,3

143,7

4,0

Totalantal

Antal

Procent

211,9 153,4

25,5 23,4

106,9

jakt

Företagare Anställda Medhjälpande familjemedlemmar Anställda Industri Byggn.- och anläggningsverksamhet Handel Samfärdsel Tjänster m. m.

Företagare och medhjälpande familjemedlemmar Näringsgren utom jordbruk 235,8 6,1 16,0 264,5 m. m. 3 548,2 3 522,6 263,2 7,5 Samtliga . Anm. Beräkningarna avser personer i arbete under respektive mätvecka.

54 SOU 1968:66

liksom städnings- och rengöringsarbeten. Som exempel på extraarbete kan vidare nämnas anställning som nattvakt, portvakt, vaktmästare och maskinist inom nöjesindustrin, musiker, servitör, inkasserare, försäljare, droskchaufför, utkörare, tidningsbud samt biträde i kiosker och vid servicestationer. Förekomsten av extraarbete har undersökts i november 1963 i samband med den reguljära kvartalsvisa arbetskraftsundersökningen. 1 I samband med folkräkningen i oktober 1965 genomfördes en intervjuundersökning, från vilken vissa uppgifter om extraarbete kan erhållas. Kommittén har låtit statistiska centralbyrån verkställa specialbearbetningar av dessa båda undersökningar. Vissa huvudresultat härav redovisas i tabell 5: 4. Undersökningarna har givit vid handen att i mätveckan i november 1963 7,5 % av alla förvärvsarbetande hade extraarbete. Procenttalet var betydligt högre för män än för kvinnor. Extraarbete förekom relativt sett mest bland sysselsatta inom jordbruk och skogsbruk. Därnäst var extraarbete vanligast bland anställda i näringsgrenen »tjänster m. m.». Arbetstiden för extraarbetet uppgick under mätveckan till i genomsnitt 10,8 timmar. För män var arbetstiden något längre än för kvinnor, 11,4 timmar mot 9,0 timmar. Under mätveckan i oktober 1965 låg frekvensen av extraarbete så gott som genomgående lägre. Endast 4,0 % av de förvärvsarbetande hade extraarbete. Alltjämt var detta vanligast bland dem som hade sin huvudsysselsättning inom jordbruk och skogsbruk. Därnäst vanligast var extraarbete bland anställda i byggnads- och an1 äggningsverksamhet. En förklaring till differenserna i undersökningsresultaten kan vara att undersökningarna genomfördes med olika intervjuteknik, arbetskraftsundersökningen genom korta telefonintervjuer och folkräkningsundersökningen genom längre personliga in1

En redogörelse för undersökningen finns i den av arbetsmarknadsstyrelsen utgivna Arbetsmarknadsinformation, M 8/1964. SOU 1968:66

tervjuer i hemmen. En annan förklaring kan vara att säsongvariationer förekommer beträffande extraarbetets omfattning. Att extraarbetet var betydligt mindre t. ex. inom jordbruks- och skogsbruksområdet i oktober 1965 än i november 1963 kan säkerligen återföras på det allmänna förhållandet -att jordbruksarbetet i början av oktober fortfarande har den omfattningen att extraarbete försvåras, medan så inte är fallet i mitten av november.

5.2 Faktorer som minskar

arbetstiden

5.2.1 Deltid Den redogörelse som i de båda föregående kapitlen lämnats om arbetstidens längd i lag och avtal har uteslutande tagit sikte på arbetstagare anställda på heltid. En inte oväsentlig del av landets arbetstagare kan emellertid inte betecknas som heltidsanställd. Det gäller sådana arbetstagare som valt att med däremot svarande lägre lön vara anställda endast en del av den för arbetsstället ordinarie arbetstiden. Sådana deltidsanställda kan ha en arbetstid av ganska varierande längd. Relativt vanlig torde vara en arbetstid som motsvarar ungefär hälften av hel arbetstid. Exempel finns dock på både längre och kortare deltider. Inom den egentliga industrin är deltidsarbete inte särskilt vanligt. De flesta kollektivavtalen saknar särskilda regler för sådant arbete. Handeln samt hotell- och restaurangnäringen har en hög frekvens av deltidsanställda. Sådan arbetskraft har visat sig nödvändig dels för att kunna täcka butikernas öppethållande, som för det mesta överstiger personalens ordinarie arbetstider, dels för att på ett rationellt sätt kunna möta variationer under veckans timmar i kundfrekvensen. Liknande omständigheter har medfört att också vårdområdet sysselsätter ett förhållandevis stort antal deltidsarbetande. Här har även andra förklaringar spelat in. Deltidsanställda har sedan gammalt i huvudsak utgjorts av kvinnor, många av dem gifta. 55

Yrken som traditionellt dominerats av kvinnlig arbetskraft uppvisar som en följd härav genomgående det starkaste inslaget av deltidsanställda. För att stimulera den många gånger bekymmersamma arbetskraftssituationen inom vårdyrkena har man speciellt inriktat sig på att erbjuda deltidsanställning i förhoppning att därigenom lättare kunna rekrytera gifta kvinnor. Vissa former av förvärvsarbete förekommer i stort sett endast som deltidsarbete. De flesta som sysselsätts med städning och rengöring har en kortare arbetstid än den normala. Detsamma gäller åtskilliga av de arbetstagare som uteslutande sysselsätter sig med sådant arbete som i föregående avsnitt nämnts som exempel på extraarbete, t. ex. tidningsbud och biografkassörskor. Med deltidsarbete avses i allmänhet sådant arbete där det dagliga eller åtminstone veckovisa arbetstidsuttaget ligger under vad som är normalt. Som deltidsarbete skulle man också kunna rubricera sådant arbete som i princip innebär fullt arbetstidsuttag per dygn och vecka men som pågår endast viss del av året. I den mån arbetstagaren inte tar någon annan anställning under återstoden av året kommer hans sammanlagda årsarbetsinsats att ligga under vad som är normalt för en helårsanställd. Exempel på sådant deltidsarbete påträffas inom all säsongbetonad verksamhet. Lantbruket har i betydande utsträckning arbetstagare sysselsatta endast begränsade delar av året. Många av dem som är sysselsatta med betarbete på höst och vår är t. ex. utan förvärvsarbete resten av året. Turistnäringen och nöjesindustrin har också arbetskraft sysselsatt endast vissa delar av året. Detsamma kan i viss mån sägas om livsmedelsindustrin och andra industrier som är beroende av färska varor. Av statistiska centralbyråns utökade arbetskraftsundersökning hösten 1967 kan vissa upplysningar erhållas angående deltidsarbetets omfattning. I denna undersökning anges bl. a. antalet anställda som vid undersökningstillfället var i arbete mindre än 35 t/v. Om man till en början hänför alla dessa till deltidsarbetande, finner man 56

att 6 % av männen, 54 % av de gifta kv nnorna och 19 % av de ogifta kvinnorna, sysselsatta i andra näringsgrenar än jord' bruk och skogsbruk, var deltidsarbetande. (För jordbruk och skogsbruk var m o t s ^ rande tal 10,9, 48,9 och 25,8 %.) En del av dessa var dock vanligtvis heltidsarbetende och arbetade mindre än 35 t/v endist tillfälligtvis vid tidpunkten för undersökningen. Detta gällde ungefär hälften av männen, en fjortondel av de gifta kvinnorna och en femtedel av de ogifta kvinnorna. Som ständigt deltidsarbetande kunde därför betecknas 2,8 % av männen, 50,3 % av de gifta kvinnorna och 14,7 % av de ogifta kvinnorna. (För jordbruk och skogsbruk 5, 9 %av männen, 43,8 % av de gifta kvinnorna och 16,0 % av de ogifta kvinnorna.) Ytterligare uppgifter angående deltidsarbetets omfattning, bl. a. det faktiska antalet deltidsarbetande, finns intagna i tabell 5: 7. 5.2.2 Semester och helgledighet Det årliga arbetstidsuttaget reduceras genom arbetstagarnas semester och ledigheter i samband med helger. Genom 1963 års lag om semester tillerkänns alla arbetstagare i allmän och enskild tjänst rätt till semester. Semestern utgår med två dagar för varje kalendermånad under vilken arbetstagaren arbetat minst 15 dagar och med en dag för månad under vilken han arbetat minst åtta och högst 14 dagar. En årsanställd arbetstagare har således rätt till semester under 24 dagar eller, eftersom söndagar inte inräknas i semestern, under fyra veckor. Semesterlagens bestämmelser är tvingande minimiföreskrifter. Avtal som innefattar avstående från rätt till semester eller i något avseende mindre förmåner för arbetstagaren än vad lagen stadgar är ogiltigt. Längre semester än fyra veckor föreskrivs i en särskild lag för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete. Förmånligare semesterbestämmelser än lagens gäller också för åtskilliga arbetstagare på tjänstemannasidan. Som framhölls i föregående kapitel följer SOU 1968: 66

genom avtal eller sedvänja att arbetstagarna i allmänhet skall vara lediga på helgdagar och vissa helgdagsaftnar. Utslagen på årets arbetsveckor innebär helgledigheten i genomsnitt en minskning av arbetstiden med IV* t/v. 5.2.3 Frånvaro En betydande minskning av arbetstiden sker genom arbetstagarens frånvaro från arbetet av annan anledning än semester och helgledighet. I praktiken torde huvudparten av landets arbetstagare vara frånvarande från sitt arbete en eller flera arbetsdagar varje år. De vanligaste anledningarna till frånvaro är sjukdom, olycksfall och havandeskap, som tillsammans svarar för ungefär hälften av frånvarofallen. För den yngre manliga arbetskraften medför värnpliktstjänstgöringen en betydande frånvaro. Beviljade tjänstledigheter och permissioner kan vara orsaken till bortovaro i många fall. Den kan också ha sin förklaring i pågående arbetskonflikt. En del av frånvaron kan inte hänföras under någon av dessa orsaker utan får närmast rubriceras som förfallolös. Omfattningen av frånvaron belyses i tabell 5:5. Tabellen utvisar att som ett genomsnitt 10,1 % av industriarbetarna och 8,1 % av

Tabell 5:5. 1962-1967

alla förvärvsarbetande var frånvarande från sitt arbete under år 1967. Vid varje tidpunkt på året var således i medeltal var tionde industriarbetare borta från arbetet. Generellt sett medför denna frånvaro bland industriarbetarna att ordinarie arbete utförs under endast 90 % av den arbetstid som formellt är föreskriven. (Motsvarande tal för alla förvärvsarbetande är 92 %.) Frånvaroprocenten uppvisar variationer mellan kvinnor och män, mellan olika årstider och mellan olika branscher. Kvinnor har större frånvaro än män, i synnerhet gifta kvinnor med barn under sju år. Under vintermånaderna redovisas som regel större frånvaro än under andra delar av året. Branscher där arbetstagaren lättare utsätts för olycksfall och yrkesskada kännetecknas vanligen av större frånvarofrekvens än andra. Frånvaron för industriarbetare har trendmässigt ökat under 1950-talet och tabellens uppgifter för perioden 1960-1967 anger en fortsättning på denna trend. Även den korta serien för alla förvärvsarbetande visar en trendmässig utveckling i samma riktning. 5.3 Förekomsten

av

skiftarbete

Av den tidigare redogörelsen har framgått att särskilda regler gäller såväl i lag som

Frånvaro för industriarbetare 1960—1967 samt för alla förvärvsarbetande

Frånvaroprocent 1960

9,4 8,3 8,6 Industriarbetare 5,5 Alla förvärvsarbetande Anm. Statistiken för industriarbetare grundar sig på uppgifter avseende en dag i varje månad. Talen är genomsnitt av sådana månadstal för januari—maj och september—december. I statistiken ingår arbetare som ej var i arbete på grund av sjukdom, olycksfall, moderskapsledighet, militärtjänstgöring, semester, tillfällig ledighet eller frånvaro utan förfall. Permitterade på grund av arbetsbrist eller dylikt ingår ej i dessa uppgifter. Eftersom talen för sommarmånaderna inte tagits med, är semesterns inverkan på i tabellen redovisad frånvaro mycket liten. SOU 1968: 66

10,1 9,7 9,6 8,1 7,6 7,4 För gruppen alla förvärvsarbetande omfattar uppgifterna ett genomsnitt av förhållandena under en vecka i februari, maj respektive november. Frånvaroorsakerna är avgränsade på praktiskt taget samma sätt som för industriarbetare. Källor: Statistiska centralbyråns månatliga sysselsättningsstatistik för industriarbetare respektive de kvartalsvisa arbetskraftsundersökningarna. 9,3 6,5

9,2 6,3

avtal om skiftarbete. Det finns med hänsyn härtill anledning att något närmare beskriva innebörden av och formerna för skiftarbete samt att ange i vilken omfattning skiftarbete förekommer. Med skiftarbete förstår man sådant arbete där två eller flera arbetslag regelbundet avlöser varandra på bestämda tider varje fullt arbetsdygn. Ett arbetslag kan bestå av en eller flera arbetstagare. För att skiftarbete skall anses föreligga krävs att det arbete som varje skiftlag utför ingår som ett led i en enhetlig och sammanhängande arbetsprocess. Skiftarbetet skall också vara av viss beständighet. Vid tvåskiftsarbete bedrivs arbetet med två arbetslag, varav det ena som regel arbetar på förmiddagen och det andra på eftermiddagen. Arbetstiden förläggs vanligen till fem dagar i veckan och varje skift omfattar fr. o. m. 1969 8V2 timmar. Skiften avbryts i allmänhet av en rast. Arbetet pågår endast undantagsvis på sön- och helgdagar. Skiftväxling sker varje vecka. Vid treskiftsarbete bedrivs arbetet med tre eller flera skiftlag, som avlöser varandra på sådant sätt att arbetet pågår dygnet runt. Vid diskontinuerligt eller intermittent treskiftsarbete görs uppehåll i arbetet på söndagar, i vissa fall även på helgdagar. Arbetet drivs som regel med tre skiftlag som arbetar åtta timmar var, ett mellan kl. 22-6, ett mellan kl. 6-14 och ett mellan kl. 14-22. Andra klockslag förekommer också. Raster räknas vanligen in i arbetstiden. Skiftväxling sker varje vecka. Efter tre veckor har ett skiftlag arbetat i samtliga skift ( = skiftcykel). Fr. o. m. 4272-timmarsveckans införande kommer varje skiftlag att under skiftcykeln arbeta i genomsnitt 16 åttatimmarspass. Det kontinuerliga treskiftsarbetet pågår veckan runt utan söndagsuppehåll och i många fall utan helgdagsuppehåll. Arbetstiden uppgår till 42 t/v. Arbetet bedrivs som regel med fyra skiftlag. Varje skift uppgår till åtta timmar inklusive eventuella raster. Skiftindelningen är ofta densamma som vid diskontinuerligt treskiftsarbete, dock att söndagsdygnet ibland delas in i 58

två tolvtimmarsskift. Skiftcykeln är vanligen fyra veckor under vilka varje skiftlag arbetar 21 åttatimmarspass eller 18 åttatimmarspass och 2 tolvtimmarspass. I vissa fall bedrivs kontinuerligt treskiftsarbete med fler än fyra skiftlag. Därigenom skapas förutsättningar för att driften hålls i gång året runt utan avbrott för de anställdas semester och på sina håll även utan avbrott för större helger. Den konventionella arbetsmarknadsstatistiken möjliggör en kartläggning av skiftarbetets omfattning endast i fråga om kontinuerlig drift. För att erhålla informationer om skiftarbete i alla former har kommittén låtit statistiska centralbyrån bearbeta en av byrån gjord specialundersökning rörande förbrukningen av elkraft inom den egentliga industrin under år 1964. I denna undersökning hade ett urval av företag redovisat den andel av arbetarpersonalen som hade skiftarbete av olika slag. Med ledning av dessa uppgifter har byrån räknat fram ungefärliga siffror för antalet arbetare i olika skiftformer inom den egentliga industrins huvudbranscher. Undersökningsresultatet redovisas i tabell 5:6. Två tal finns angivna för varje skiftform. Det lägre av talen grundar sig på uppgifter angående de i produktionen direkt sysselsatta arbetarna och de högre talen på uppgifter angående företagens totala antal arbetare. Uppgifterna får betraktas som minimi- respektive maximital på antalet skiftarbetare. Av tabellen framgår att sammanlagt 102 000-134 200 arbetare hade skiftarbete, varav 50 900-61900 tvåskiftsarbete, 14 000-17 600 diskontinuerligt treskiftsarbete och 37 100-54 600 kontinuerligt treskiftsarbete. Av alla industriarbetare 1964, 741 000, hade alltså 6,9-8,4 % tvåskiftsarbete, 1,9-2,4 % diskontinuerligt treskiftsarbete och 5,0-7,4 % kontinuerligt treskiftsarbete. Totalt hade 13,8-18,1 % skiftarbete. Skiftarbete förekommer inte endast inom den egentliga industrin. Med mer eller mindre regelbundet växlande arbetstider påträffas skiftarbete även inom samfärdseln och åtskilliga andra verksamheter. SOU 1968:66

Tabell 5:6. Skiftarbetare fördelade på olika branscher och skiftformer 1964 Antal arbetare i tusental

Bransch

2-skift

Summa

3-skift diskontinuerligt

Gruvindustri Järn- och stålverk samt andra metallverk Verkstadsindustri exkl. varv Varv Jord- och stenindustri Träindustri Massa- och pappersindustri, exkl. cellulosafabriker samt pappersbruk och pappfabriker Cellulosafabriker samt pappersbruk och pappfabriker Grafisk industri exkl. dagliga tidningar Dagliga tidningar Livsmedelsindustri Dryckesvaru- och tobaksindustri Textil- och sömnadsindustri Läder-, hår- och gummivaruindustri Kemisk och kemisk-teknisk industri Summa

kontinuerligt

3,3— 5,9

0,2— 0,3

0,4— 0,7

3,9—

6,8— 8,8 14,4—16,1 0,7 2,1— 2,5 2,4— 2,9

6,1— 8,1 1,6— 1,9

8,3—11,5 1,0— 1,1

1,1— 1,2 0,3

2,1— 2,4 0,3

21,3— 28,4 17,0—19,0 0,7 5,3— 6,1 2,9— 3,4

1,3— 1,4

0,4— 0,5

2,2— 3,4

3,9—

2,8— 3,9

1,9— 2,7

17,9—29,1

22,6— 35,7

1,1— 1,4 1,2— 1,5 4,5— 4,8 0,2 6,9— 8,4

— —

— —

—

0,5— 0,6

0,3 0,1 1,1

1,1— 1,4 1,2— 1,5 5,3— 5,8 0,2 8,4— 10,0

1,5— 1,6

0,6— 0,7

—

2,2— 2,3

1,7— 1,8

0,7 14,0—17,6

3,7— 4,8 37,1—54,6

6,0— 7,4 102,0—134,2

50,9—61,9

—

0,7

—

6,9

5,3

Anm.: Summorna stämmer inte alltid till följd av avrundningar.

Genomgående gäller att antalet tjänstemän som berörs av skiftarbete är litet. I huvudsak rör det sig om arbetsledare och driftsingenjörer.

5.4 Sammanfattning

Det i lag och avtal angivna måttet för den ordinarie arbetstiden korresponderar som regel inte med den arbetstid som faktiskt utförs. Olika faktorer medverkar härtill. Övertid, extraarbete och jourtid driver arbetstidsmåttet uppåt. Deltid, semester, helgledigheter och annan frånvaro driver måttet nedåt. Svårigheter föreligger att statistiskt belysa storleken av de skilda faktorerna. I det föregående har vissa försök gjorts, varvid kommittén bl. a. utnyttjat på komSOU 1968:66

mitténs föranstaltan genomförda specialbearbetningar av officiell statistik. I tabell 5:7 har kommittén sammanställt uppgifter angående den faktiskt utförda arbetstiden hösten 1966 och hösten 1967. Uppgifterna har hämtats ur statistiska centralbyråns utökade arbetskraftsundersökningar och avser alla anställda, såväl arbetare som tjänstemän, som var i arbete vid undersökningstillfällena. Uppgifterna har fördelats på anställda efter kön, civilstånd och näringsgren. Genom att tabellen innehåller uppgifter för både hösten 1966 och hösten 1967 illustrerar den hur den första etappen i arbetstidsförkortningen från 45 till 42V-2 t/v slagit igenom. Enligt arbetstidslagarna skulle, då annat inte överenskoms, denna etapp genomföras den 1 februari 1967.

Tabell 5:7.

Anställda fördelade efter faktisk utförd arbetstid hösten 1966 och hösten 1967

100-tal personer i arbete Kön Civilstånd Näringsgren Män Jordbruk, skogsbruk, m. m. Gruvor, tillverkn.- industri m. m. Byggnadsindustri Handel ra. m. Samfärdsel, post och televerk Offentlig förvaltning m. m. Summa

1—34 timmar

35—45 timmar

46timmar

Summa

MedelarbetsDärav 45 tid; timmar timmar

117 114 317 357 103 106 139 163 132 120 347 293

709 641 6 076 6 151 2 261 2 246 1443 1413 1084 1063 1 613 1 666

360 298 1 629 1 556 393 367 632 566 479 407 633 738

1 186 1 054 8 022 8 064 2 757 2 719 2 214 2 142 1 695 1 590 2 592 2 696

427 334 4 067 2 094 1 714 714 793 490 690 444 564 455

44,3 43,4 44,4 43,9 44,5 43,8 44,3 43,5 44,6 44,1 42,5 43,5

1 156 1 154

13 188 13 180

4 126 3 931

18 469 18 266

8 256 4 531

44,2 43,8

60 50 653 647 68 68 853 931 119 128 1 706 1 778

55 45 753 806 36 38 534 533 118 126 986 1 124

6 7 57 90 1 3 81 75 18 14 196 217

121 103 1463 1 543 105 108 1 468 1 539 255 269 2 887 3 120

12 6 327 204 11 4 162 86 26 22 221 239

30,7 30,7 32,7 33,4 25,2 25,5 28,7 27,9 31,6 31,5 28,6 29,2

3 458 3 603

2 483 2 672

359 406

6 300 6 682

760 561

29,7 29,9

15 17 118 107 12 10 195 206 32 26 501 526

30 30 921 819 56 48 849 742 183 133 1 459 1405

21 18 50 63 1 6 117 81 17 13 526 419

66 65 1089 988 69 64 1 161 1029 232 172 2 487 2 350

11 8 412 225 16 9 333 158 25 24 451 362

43,6 41,4 40,3 40,4 37,3 38,5 39,3 38,1 39,0 38,9 39,8 39,0

874 891

3 498 3 177

732 599

5 104 4 667

1 249 785

39,8 39,1

Gifta kvinnor Jordbruk, skogsbruk, m. m. Gruvor, tillverkn.- industri m. m. Byggnadsindustri Handel m. m. Samfärdsel, post och televerk Offentlig förvaltning m. m. Summa

Icke gifta

kvinnor

Jordbruk, skogsbruk, m. m. Gruvor, tillverkn.- industri m. m. Byggnadsindustri Handel m. m. Samfärdsel, post och televerk Offentlig förvaltning m. m. Summa

Anm.: Det övre tabellvärdet för respektive näringsgren avser hösten 1966 och det undre hösten 1967.

60 SOU 1968: 66

6 Arbetstidsförhållanden i utlandet

Vid belysningen av arbetstidsförhållanden i utlandet har kommittén främst inriktat sig på sådana länder, med vilka Sverige har ett mera betydande handelsutbyte. Urvalet av dessa har begränsats till sådana, som i ekonomiskt, politiskt och socialt avseende inte alltför starkt skiljer sig från Sverige. Med denna utgångspunkt samlade kommittén under år 1964 in material beträffande bl. a. de nordiska länderna, övriga EFTAländer Storbritannien, Schweiz och Österrike (dock ej Portugal), EEC-länderna Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland samt Förenta staterna och Kanada. Även Sovjetunionen togs med. Det erhållna materialet visade sig i vissa avseenden otillfredsställande och en ny insamling företogs under år 1966. Kompletterande uppgifter har därefter erhållits i en del fall. I stort bygger redogöselsen i fortsättningen på material som avser, om ej annat direkt utsägs, 1966 års förhållanden. Som framhållits vid utredningen om 45timmarsveckan är det en vansklig sak att med ledning av internationell statistik rörande arbetstiden göra några jämförelser länder emellan. Statistiken är i många fall bristfällig och bygger på uppgifter som samlats in enligt skiftande metoder och definitioner. Ofta tar uppgifterna sikte på genomsnittlig fullgjord arbetstid, där övertid och frånvaro påverkar siffrorna. I andra fall avser uppgifterna ordinarie arbetstid eller SOU1968:66

högsta medgivna arbetstid enligt lag eller avtal. När kommittén i det följande redogör för arbetstidens längd är det för det mesta den ordinarie arbetstiden per helgfri vecka fastställd i lag eller avtal som avses. I en del länder har emellertid övertiden delvis fått karaktären av en normal förlängning av den ordinarie arbetstiden. I sådana fall framstår det som riktigare att ange den sammanlagda arbetstiden som normalarbetstid i landet. Utöver dessa uppgifter, som i regel tar sikte främst på förhållandena för industriarbetare, redovisas regler om övertid samt vissa uppgifter om arbetstidens förläggning. För en belysning av den totala arbetsinsatsen under ett år tas uppgifter om semester med. I fråga om ledighet för helgdagar hänvisas till kapitel 14.2. En allmän reservation beträffande uppgifternas tillförlitlighet bör göras. Stora variationer i arbetstidsförhållanden såväl mellan olika näringsgrenar som inom dessa föreligger ofta. Efterlevnaden av föreskrifter i lag och avtal är på många håll inte densamma som i Sverige. Den tillämpade arbetstiden kan därför vara en annan än den föreskrivna. 6.1

Danmark

Arbetstidens längd och förläggning regleras i huvudsak genom kollektivavtal. I arbetarskyddslagstiftningen återfinns vissa arbets61

tidsregler, som tar sikte på dygns- och veckovila samt den minderåriga arbetskraften. Enligt överenskommelse mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer år 1967 nedsattes arbetstiden från och med den första avlöningsveckan efter den 1 juni 1968 från 44 till 42Va t/v vid dagarbete. Samma arbetstidsförkortning tillkom skiftarbetare på det första skiftet i diskontinueriig drift. Skiftarbetare på det andra och tredje skiftet i diskontinueriig drift fick 42-timmarsvecka redan 1961. I kontinuerligt treskiftsarbete är arbetstiden 42 t/v på alla skift. De angivna arbetstiderna gäller för arbetare i så gott som alla branscher. Något längre arbetstid påträffas för vissa anställda bl. a. i egentligt lantbruk och trädgårdsskötsel (45 t/v). För tjänstemän är arbetstiden i allmänhet något kortare. Banktjänstemän får arbetstiden nedsatt från och med 1969 till 40V2 t/v. Försäkringstjänstemän har redan nu en arbetstid av 40 t/v inklusive en halv timmes rast per dag. Statstjänstemän har en arbetstid av 184 V 6 t/månad, svarande mot 42V2 t/v, medan kommunaltjänstemän har en arbetsvecka på 42 timmar inklusive en halv timmes rast per dag. I vissa fall innehåller avtalen särskilda begränsningar av övertidsarbete. Sådana begränsningar går ofta ut på att en enskild arbetare inte får utföra mer övertidsarbete än 16 timmar under fyra på varandra följande veckor och inte mer än 6 timmar i en vecka. Reglerna tillämpas dock inte rigoröst. På vissa håll är större övertidsuttag underförstått medgivna. Andra begränsningar än de nu nämnda förekommer också. Övertidsuttaget har under början av 1960talet uppgått till något över 4 % av det totala arbetstidsuttaget. I Danmark är liksom i andra nordiska länder en utveckling på gång mot fem dagars arbetsvecka. Semestern är enligt lag tre veckor. Längre semester är föreskriven för vissa statstjänstemän och i avtal även för vissa andra arbetstagare. Våren 1967 tillkallade den danska regeringen en kommitté med uppgift att un62

dersöka de produktionsmässiga, ekonomiska och sociala konsekvenserna av en arbetstidsförkortning till 40 t/v. Kommittén skulle också pröva frågan om en förlängning av semestern till fyra veckor vid sidan av eller i stället för en arbetstidsförkortning. Det ålåg dessutom kommittén att överväga huruvida en arbetstidsförkortning borde genomföras genom överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter eller genom lagstiftning. Kommittén har för avsikt att avlämna sitt förslag i november 1968. 6.2 Finland Arbetstiden regleras i princip genom lagstiftning. Denna kompletteras med bestämmelser i kollektivavtal. För områden som ligger utanför lagstiftningens tillämpningsområde, bl. a. lantbruk, skogsbruk och arbete som inte är rörelse, gäller uteslutande bestämmelser i kollektivavtal. De centrala lagarna är arbetstidslagen den 2 augusti 1946 och lagen samma dag om arbetsförhållandena inom handelsrörelser och kontor. Särskild lagstiftning finns beträffande bageriarbete, husligt arbete och arbete till sjöss. Innan lagändringar beslöts i slutet av år 1965, föreskrev arbetstidslagarna en ordinarie arbetstid av högst 8 t/d och 47 t/v. I arbete som på grund av sin tekniska natur måste utföras dygnet om under veckans alla dagar fick arbetstiden uppgå till 48 t/v och dygnsarbetstiden utökas med en timme. Begränsningsperioden fick utsträckas till tre veckor i vissa särskilt angivna rörelser. Genom kollektivavtal hade arbetstiden dock sänkts till 45 t/v inom så gott som samtliga industrigrenar. På grund av regler om betalda pauser var arbetstiden i realiteten ofta 42V2 t/v. Vid kontinuerligt skiftarbete var arbetstiden 42 t/v. För tjänstemän inom stat och kommun uppgick arbetstiden som regel till 37 t/v och för privatanställd kontorspersonal vanligen till 40 t/v. I juni 1965 ingick arbetsmarknadens huvudorganisationer avtal om gradvis nedsättning av den ordinarie arbetstiden till 40 t/v. Avtalet omfattade dels förslag till ändringar SOU 1968:66

i arbetstidslagstiftningen med sikte på ett lagfästande av 40-timmarsveckan, dels på ett ramavtal om de principer som skulle läggas till grund för kompletterande kollektivavtal. Organisationernas förslag till lagändringar genomfördes i stort sett oförändrat och trädde i princip i kraft den 1 januari 1966. Det överläts åt parternas organisationer att komma överens om takten i arbetstidsförkortningen. Den skall dock genomföras under åren 1966-1969 och således vara helt slutförd den 1 januari 1970. Sedan 1966 har avtal om arbetstidsförkortning träffats i praktiskt taget samtliga industrigrenar. I några fall har överenskommits om övergång till 40-timmarsvecka på en gång. För det mesta har man gått in för en etappvis övergång på så sätt att 40-timmarsveckan införs under en viss period, som gradvis blir allt längre (1966: 13 veckor, 1967: 21 veckor, 1968: 30 veckor och 1969: 39 veckor) och den 1 januari 1970 omfattar hela året. Sedan 1965 års lagändringar trätt i kraft går lagstiftningen ut på följande reglering. Den ordinarie arbetstiden får utgöra högst 8 t / d och 40 t/v. Arbetstiden per vecka får också regleras så att den i medeltal utgör 40 t/v under förutsättning att det på förhand utarbetats ett arbetstidsschema för minst den tid under vilken arbetstiden genomsnittsberäknas. Om längden av denna begränsningsperiod uttalar sig inte lagen. I de flesta överenskommelser är perioden bestämd till sex veckor men perioder på ett år förekommer också framför allt i kontinuerlig drift. Dygnsarbetstiden kan tillfälligt förlängas med en timme under förutsättning att veckoarbetstiden under en treveckorsperiod utgör i genomsnitt 40 t. I vissa särskilt angivna fall (s .k. periodarbete) stadgar lagen ingen begränsning av dygnsarbetstiden. Arbetstiden begränsas i dessa fall inte heller till veckan utan till en två- eller treveckorsperiod. I dessa perioder får arbetstiden utgöra högst 80 respektive 120 timmar. Efter svenskt mönster har bestämmelserna om den ordinarie arbetstiden gjorts dispositiva, dock får arbetstidens längd i genomsnitt inte överstiga 40 t/v. SOU 1968: 66

Arbetstiden skall enligt ramavtalet i princip förläggas till fem av veckans dagar. Förutom söndagen skall om möjligt lördagen vara ledig. I veckor med en helgdag infallande på måndag-fredag skall lördagen dock vara arbetsdag. Övertid får enligt huvudregeln tas ut med 20 timmar under en period av två veckor dock högst 200 timmar (med arbetsrådets medgivande 300 timmar) under ett kalenderår. Utöver denna övertid får särskild »veckoövertid» (arbetstid överstigande veckoarbetstiden 40 t) tas ut på lördagar eller andra vardagar som annars skulle vara fridagar. Sådan övertid får inte överstiga 16 timmar under en tvåveckorsperiod och 120 timmar (med arbetsrådets medgivande 180 timmar) under ett kalenderår. Vissa tjänstemän lyder under arbetstidslagstiftningen och kommer följaktligen att bli delaktiga av förkortningsreformen. För andra tjänstemän har principbeslut träffats om en förkortning av arbetstiden till 40 t/v senast 1970, såvida inte denna arbetstid redan gäller. För anställda inom lantbruk, vilka som ovan nämnts inte omfattas av lagstiftningen, har avtal ingåtts om en gradvis förkortning av arbetstiden så att den 1970 utgör högst 9 t/d och 45 t/v. Enligt lag 1960 är den sedvanliga semestern i Finland tre veckor. För arbetstagare vars anställning utan avbrott varat i minst tio år, utgör semestern två dagar för varje kvalifikationsmånad och minst en månad om semestern skall räknas för ett år. 6.3 Norge Arbetstiden regleras dels genom lagstiftning, dels genom bestämmelser i kollektivavtal och i individuella avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare. Grundläggande bestämmelser finns i 1956 års lag om arbetarskydd. Denna lag har tilllämpning på varje rörelse som sysselsätter arbetare eller som brukar mekanisk drivkraft på minst en hästkraft. Undantag görs för bl. a. sjöfart och fiske, luftfart och jordbruk. Från lagens arbetstidsbestämmelser 63

undantas dessutom arbete av ledande eller kontrollerande art, arbete av annan särskilt betrodd natur, skogs- och flottningsarbete, undervisning och uppfostran m. m. Arbetstagare som inte faller in under arbetarskyddslagens bestämmelser har i vissa fall arbetstiden reglerad i särskilda lagar. Det gäller bl. a. arbetstagare i jordbruk och sjöfart. Genom ändringar i arbetarskyddslagen 1958 förkortades den ordinarie arbetstiden från 48 till 45 t / v i två etapper den 1 mars 1959 och den 1 mars 1960. För de flesta arbetstagarna blev dock förkortningen genom överenskommelser på arbetsmarknaden genomförd i sin helhet redan den 1 mars 1959. För arbetare har därefter 45timmarsveckan varit den normala arbetstiden. Kontorspersonal i enskild och offentlig tjänst har kortare arbetstid, merendels understigande 40 t/v. Andra tjänstemän i industri, transport, handel och serviceverksamhet har en arbetstid varierande från 45 t/v till under 40 t/v. Ar 1964 tillkallades en utredning (arbeidstidskomiteen av 1964) med uppgift att undersöka möjligheterna till en allmän förkortning av arbetstiden. I betänkande avgivet i december 1966 föreslog kommittén att arbetstiden skulle förkortas till 421/» t/v. I tillägg avlämnat i april 1967 föreslog kommittén vidare att förkortningen skulle genomföras i en etapp om 2V2 t/v från ett bestämt datum 1968. Kommittén förutsatte att detta datum skulle fastställas vid förhandlingar mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer. Någon enighet om ett sådant datum kunde emellertid inte uppnås mellan dessa. I proposition den 26 januari 1968 till stortinget föreslog regeringen att förkortningen skulle genomföras den 1 juli 1968. Propositionen antogs av stortinget den 25 april 1968. Från och med den 1 juli 1968 utgör den i arbetarskyddslagen föreskrivna ordinarie arbetstiden högst 9 t / d och 42V2 t/v. Arbetstiden skall som regel fördelas på sex dagar i veckan men möjlighet finns att träffa avtal om fördelning på färre dagar. Sådana avtal har träffats i stor omfattning.

64 Genom skriftligt avtal kan begränsningsperioden för den ordinarie arbetstiden sträckas ut till ett år. Ett absolut veckomaximum föreskrivs dock vid 51 timmar. Av avtalet skall framgå när under året veckor med längre eller kortare arbetstid än 42V2 timmar infaller. Arbetarskyddslagen innehåller en del särregler för vissa slag av arbeten. Således får arbetstiden för kontinuerligt skiftarbete inte överstiga 42 t/v i genomsnitt för skiftperioden. För arbete under jord i gruvor är arbetstiden högst 40 t/v i genomsnitt för en treveckorsperiod. För viss tunneldrift och utsprängning av bergrum under jord föreskrivs också en arbetstid av 40 t/v. Från och med den 1 juli 1968 är nu redovisade regler efter svenskt mönster dispositiva. Ett antal bestämmelser om utsträckt begränsningsperiod för särskilda arbetsformer finns. Som regel görs en utvidgning beroende av tillsynsmyndighetens dispens. Andra särregler finns också. Så får t. ex. den ordinarie arbetstiden förlängas med två t / d för nödvändiga förberedelse- och avslutningsarbeten. Samma regel gäller för sådana fall där arbetet för den enskilde arbetaren avbryts av perioder, under vilka intet eller litet arbete utförs, men arbetaren inte får lämna arbetsstället. Dispens för ytterligare förlängning av arbetstiden i dessa fall kan erhållas. För arbetstagare, som måste uppehålla sig på arbetsplatsen för att i påkommande fall utföra arbete men som bortsett från kortvariga eller tillfälliga avbrott är fritagna från arbete, kan vederbörande departement föreskriva jämkning av gällande bestämmelser. I samband med 42V2-timmarsveckans införande blev övertidsreglerna i viss mån uppmjukade. Övertid får nu tas ut med 20 timmar under loppet av två på varandra följande veckor (tidigare 10 t/v) med möjlighet för parterna att avtala om utsträckning av övertiden till 30 timmar under en tvåveckorsperiod. Övertidsarbete får tas ut endast då särskilda skäl föreligger och skall så vitt möjligt fördelas jämnt på flera arbetsdagar. Det får inte överstiga 250 timSOU 1968: 66

mar under ett kalenderår. Tillsynsmyndigheten kan genom dispens meddela andra övertidsregler. Genom lag 1964 utvidgades den lagstadgade semestern från tre till fyra veckor. Lagändringen trädde i kraft från och med 1965. Arbetet inom 1964 års arbetstidskommitté fortsätter med sikte på en ytterligare förkortning av arbetstiden till 40 t/v. Kommittén beräknar att avlämna sitt betänkande i början av år 1969. 6.4

Storbritannien

Arbetstiden regleras i huvudsak genom kollektivavtal och förordningar utfärdade av särskilda arbetslönenämnder (wage councils), i vilka företrädare för såväl arbetsgivare som arbetstagare ingår. I vissa fall där arbetarskyddsintresset är särskilt framträdande har man lagstiftningsvägen infört en del arbetstidsbestämmelser. Regler om användande av kvinnor och barn under 16 år i industriellt arbete samt föreskrifter om gruvarbete och nattarbete i bagerier återfinns i speciella lagar. Kollektivavtalen innehåller i allmänhet icke några regler om den ordinarie arbetstiden per dag utan nöjer sig med att bestämma arbetstiden per vecka. Begränsningsperioden är som regel en vecka. Vid skiftarbete är den lika med skiftperioden. Då arbetet är beroende av dagsljuset kan olika arbetstider under årets ljusare och mörkare delar få tillämpas under förutsättning att årsgenomsnittet överensstämmer med den i avtalet föreskrivna veckoarbetstiden. Fram till sommaren 1959 stadgade huvudparten av kollektivavtalen en arbetstid av 44-45 t/v. Under åren 1959-1962 genomfördes allmänt en förkortning av arbetstiden till 42-42V2 t/v. Utvecklingen har därefter gått vidare i riktning mot 40-timmarsvecka. Vid utgången av år 1965 hade 37 % av samtliga arbetare 40-timmars arbetsvecka. Den genomsnittliga arbetstiden i kollektivavtalen kunde vid samma tidpunkt beräknas till 41,1 t/v. För arbetare i kolgruvor har arbetstiden sedan länge legat SOU 1968: 66 5—814338

under 40 t/v. Detsamma gäller för vissa skiftarbetare. I flertalet kollektivavtal finns bestämmelser om övertidsarbete. Vanligen innehåller avtalen regler om ersättning och om villkoren för utförandet av sådant arbete. I vissa avtal stadgas dessutom begränsningar i rätten att ta ut övertid. Så är fallet inom verkstadsindustrin, varvsindustrin och den elektriska industrin. För den förstnämnda gäller en övertid av högst 30 timmar under en period av fyra veckor. Liknande regler finns i avtalen för de båda andra industrierna. I byggnadsindustrin får övertid tillgripas endast i tvingande fall men då utan annan begränsning än att övertid får tas ut högst sex dagar i följd. Övertidsarbete är mycket vanligt och kan sägas ha ett inslag av tradition över sig. Den officiella statistiken för företag i den varuproducerande industrin med mer än tio arbetare utvisade för hela 1965 att övertidsarbete utfördes av ca en tredjedel av arbetarna och att den genomsnittliga övertiden bland dessa uppgick till 8,5 t/v. Den faktiska arbetstiden har på grund av övertiden inte förändrats i takt med den föreskrivna ordinarie arbetstiden. För samtliga arbetare sjönk den faktiska arbetstiden från 46,6 t/v 1959 till 45,3 t / v 1965. För vuxna män i industrin var motsvarande tal 47.4 och 46,7 t/v. Gruvindustrin uppvisade t. o. m. en ökning under samma tid och byggnadsindustrin låg oförändrad vid ca 49.5 t/v. Femdagarsveckan är på stark frammarsch och omfattar flertalet arbetstagare. Semestern uppgår i allmänhet till två veckor. I ett fåtal industrigrenar är semestern kortare, medan den i ett växande antal är längre. I sistnämnda fall utgår den längre semestern vanligen i proportion till arbetstagarens anställningstid. En allmän tendens mot tre veckors semester kan sägas föreligga. Omkring 1970 beräknas den vara genomförd inom hela industrin. 6.5 Schweiz Arbetstiden regleras dels genom lagstiftning dels genom kollektivavtal.

För industri, handel och hantverk återfinns lagbestämmelser om arbetstiden i en federal lag den 13 mars 1964, »Bundesgesetz iiber die Arbeit in Industrie, Gewerbe und Handel», som trädde i kraft den 1 februari 1966. Lagstiftningen är tillämplig på alla offentliga och privata företag inom industri, handel och hantverk samt inom bank-, försäkrings-, transport- och hotellväsende, sjukvård och andra tjänster. Från lagstiftningen undantas Edsförbundets, kantonernas och kommunernas förvaltning, järnvägsväsendet, sjöfart och fiske, jordbruk med binäringar, trädgårdsskötsel samt privata hushåll. Vidare undantas arbete som utförs av präster och andra arbetstagare i kyrkans tjänst, främmande staters och internationella organisationers förvaltningspersonal, flygpersonal i internationell trafik, arbetstagare i högre ledande ställning - varmed förstås arbetstagare med beslutanderätt i väsentliga angelägenheter -, utövare av vetenskaplig eller självständig konstnärlig verksamhet, vissa läkare, lärare och socialvårdstjänstemän samt hemarbetare och handelsresande. För arbetstagare inom jordbruk finns speciallagstiftning. En federal lag från 1951 stadgar skyldighet för kantonerna att upprätta modeller till arbetskontrakt för jordbruksanställda. Dessa kontrakt skall innehålla regler om arbets- och vilotider, helgdagar och semester. Kontraktens tillämpningsområde varierar mellan kantonerna. I vissa undantas från kontraktens bestämmelser familjemedlemmar, dagavlönade och anställda med timpenning. I slutet av 1963 fanns det 27 modellkontrakt i landet. Enligt arbetslagen 1964 får den ordinarie arbetstiden uppgå till högst 46 t/v för industrianställda, kontorspersonal, teknisk och annan tjänstemannapersonal samt försäljningspersonal i detaljhandelns storföretag. För övriga arbetstagare får arbetstiden utgöra högst 50 t/v. Förbundsrådet kan enligt uttrycklig föreskrift i lagen förkorta arbetstiden for de förstnämnda grupperna till 45 t/v från den 1 januari 1968 om förhållandena på arbetsmarknaden tillåter ett sådant beslut. 66

Undantag kan föreskrivas för bestämda grupper företag eller arbetstagare, då särskilda förhållanden så påkallar. I lagen uppräknas vissa verksamhetsområden där sådan särreglering framför allt kan komma i fråga. Med stöd av denna bestämmelse har arbetstiden bestämts för sjukvårds- och socialvårdspersonal till 50 t/v i genomsnitt för ett år, dock högst 55 timmar någon enstaka vecka, för arbetstagare i bilverkstäder till 52 t/v, för vissa byggnadsarbetare till 55 t/v samt för bevakningspersonal till 60 t/v. För hotell- och restaurangpersonal har veckoarbetstiden bestämts till 51 timmar när det gäller kökspersonal, 60 timmar när det gäller betjäningspersonal och 57 timmar när det gäller övrig personal. Ytterligare specialföreskrifter finns. Begränsningsperioden är enligt huvudregeln en vecka. Den kan förlängas till ett år i branscher som är starkt säsongkänsliga under förutsättning att veckomaximum ej överskrids med mer än 4 timmar. För kontorspersonal och andra tjänstemän får begränsningsperioden utsträckas till tolv veckor vid särskilt hög arbetsbelastning under förutsättning att veckoarbetstiden ej överskrids med mer än 2 timmar. Vid skiftarbete godtas en begränsningsperiod lika med skiftperioden dock som regel högst 16 veckor. Maximering av den dagliga arbetstiden föreskrivs endast för skift- och nattarbetare samt ungdomar, som inte får arbeta mer än 9 timmar under en 24-timmars period. De i kollektivavtal fastställda arbetstiderna uppvisar stora variationer dels mellan olika branscher, dels mellan olika arbetare i samma bransch beroende på utbildning och tid i yrket, dels ock mellan de olika kantonerna och även mellan skilda kommuner inom en och samma kanton. De för 1965 gällande avtalen omfattande industri, byggnadsverksamhet, handel, transport- och servicenäringar upptog veckoarbetstider från 42Vi timmar för vissa specialarbetare inom byggnadsbranschen till 60 timmar för arbetstagare sysselsatta inom mjölkhandeln. Den större delen av de berörSOU 1968: 66

da arbetstagarna torde ha en arbetsvecka på 44 till 47 timmar. Offentlig statistik över faktiskt utförd arbetstid för fjärde kvartalet 1965 utvisar att 64,7 % av industriarbetarna arbetade 44-46 t/v och 26,2 % 46 timmar eller mera i veckan. Den genomsnittliga arbetstiden för hela industrin var 44,8 t/v. Modellkontrakten inom jordbruket reglerar antingen arbetstiden eller arbetsberedskapen per dag. Det senare begreppet innefattar arbetstid jämte tid för måltider och eventuella raster. Bestämmelserna varierar i betydande omfattning mellan de olika kantonerna. Merendels föreskrivs en arbetstid av 10-11 t / d vintertid och 12 timmar övriga delar av året eller en arbetsberedskap av 13-14 timmar. Arbetslagen medger arbetsgivaren rätt att ta ut övertid med 220 timmar per år. Av dessa får 60 timmar tas ut utan särskilt tillstånd, medan övriga 160 timmar kräver dispens av de kantonala myndigheterna, övertiden får inte överstiga 2 t/d. Med hänsyn till den förestående förkortningen av den ordinarie arbetstiden föreskriver arbetslagen att förbundsrådet i samband med ett beslut om 45-timmarsveckans införande skall höja gränsen för övertidsuttaget till 260 timmar per år, av vilka 90 skall få uttas utan särskilt tillstånd. För förberedelse- och avslutningsarbete får arbetsgivaren ta ut extra arbetstid med 2 t/v. Inom vissa verksamhetsområden förekommer särskilda regler beträffande övertiden. För hotell- och restaurangväsendet gäller t. ex. restriktivare bestämmelser. Övertiden begränsas här till 20 t/månad och 120 t/år. Den faktiska förekomsten av övertid kan inte anges. Lagstadgad semester utgår från och med den 1 februari 1966 med två veckor för vuxna och med tre veckor för ungdom. Kantonerna kan föreskriva en förlängning av semestern till tre veckor. I kollektivavtal tillförsäkras arbetstagarna ofta en tredje och ibland en fjärde semestervecka efter visst antal tjänsteår. Bestämmelserna varieSOU1968:66

rar beroende på kanton, bransch och arbetstagarnas ålder. Minst 10 och för det mesta mer än 15 tjänsteår krävs för erhållandet av förlängd semester. 6.6 Österrike Arbetstiden regleras genom lagstiftning och kollektivavtal. Den gällande allmänna arbetstidslagen är identisk med den tyska arbetstidslagen den 30 april 1938. Genom »Rechtsuberleitungsgesetz» 1945 införlivades denna i den österrikiska lagstiftningen. Allmänna arbetstidslagen har tillämpning på alla arbetstagare över 18 år, som sysselsätts i företag och administrativ verksamhet. Från lagen undantas jordbruk, skogsbruk, jakt, kreatursskötsel och fiske ävensom sjöfart och luftfart. Undantagna är dessutom arbetstagare i ledande ställning. För lantbruk och skogsbruk finns en särskild lag den 2 juni 1948. Bestämmelserna i denna görs tillämpliga i de skilda provinserna genom lokala lantarbetsordningar. Särskild lagstiftning finns också för bageriarbetare, vårdpersonal vid sjukhus, hembiträden, hemarbetare och privatchaufförer. Enligt den allmänna arbetstidslagen får den ordinarie arbetstiden inte överstiga 8 t/d. Någon begränsning av veckoarbetstiden stadgas inte men med utgångspunkt från en arbetsvecka på sex dagar räknar man med en maximal ordinarie arbetstid av 48 t/v. Genom en central överenskommelse träffad mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer den 28 januari 1959 har den normala arbetstiden per vecka bestämts till 45 timmar, en arbetstid som vid den tidpunkten redan förekom inom vissa verksamhetsområden, såsom gruv- och oljeindustrin, handeln och transportväsendet. Överenskommelsen har blivit normgivande för hela den österrikiska arbetsmarknaden. Avtal om kortare arbetstid, mellan 40 och 45 t/v, förekommer dock i viss utsträckning t. ex. inom metallindustrin samt i enstaka företag inom textilindustrin och den kemiska in67

dustrin. För arbetstagare i offentlig förvaltning är arbetstiden 42 t/v. Dygnsarbetstiden får i vissa i lagen uppräknade fall utsträckas till 10 timmar, t. ex. då verksamhetens natur kräver ett ojämnt arbetstidsuttag. En förutsättning härför är att överskjutande timmar avräknas under föregående eller efterföljande arbetsvecka. I kollektivavtal kan parterna själva överenskomma om utsträckt dygnsmaximum. Om arbetet i betydande omfattning består i arbetsberedskap får i sådant avtal dygnsarbetstiden förlängas utöver 10 timmar. Arbetsinspektionen är utrustad med vissa möjligheter att bevilja dispens. Lantarbetstidslagen föreskriver en ordinarie arbetstid för arbetare som ingår i arbetsgivarens hushåll av 54 t/v i genomsnitt för ett år. För övriga arbetare stadgas en arbetstid av 54 t/v under sånings- och skördetiden men reducerad arbetstid under året i övrigt, så att den genomsnittliga arbetstiden för hela året motsvarar 48 t/v. För skogsarbetare föreskrivs en arbetstid av 48 t/v. Jordbrukets och skogsbrukets anställda har liksom arbetstagare som lyder under allmänna arbetslagen från och med 1959 via kollektivavtal fått sin arbetstid förkortad. Man kan säga att 45-timmarsveckan nu gäller för skogsarbetare i alla provinser och för lantarbetare anställda på icke familjegårdar i nästan alla provinser. Enligt den allmänna arbetstidslagen får arbetsgivaren använda sina anställda till övertidsarbete högst 2 t/d under 30 av årets dagar. Den totala dagarbetstiden får inte överstiga 10 timmar. Ett övertidsuttag av 2 t/d tillåts också i lantarbetstidslagen. För nödvändiga förberedelse- och avslutningsarbeten får arbetsgivaren förlänga den dagliga arbetstiden med 2 timmar till högst 10 timmar. I nödsituationer har han rätt att ta ut obegränsad arbetstid. Beträffande förekomsten av övertid har endast den upplysningen stått att få att för arbetare i Wien antalet övertidstimmar under år 1965 utgjorde 5,7 % av den gällande normalarbetstiden. Femdagarsveckan har under senare år varit på ständig frammarsch och torde, 68

frånsett de branscher där lördags- och söndagsarbete är ofrånkomligt, numera vara regel. Enligt den österrikiska semesterlagstiftningen utgår semester med två veckor efter nio månaders sammanhängande tjänstgöring. Semestern förlängs till tre veckor efter fem års tjänst och till fyra veckor efter femtons års tjänst. För arbetare under 18 år är semestern fyra veckor. Vissa arbetstagare har genom kollektivavtal tillförsäkrats längre semester än lagen stadgar. Skogsoch lantarbetare har t. ex. tre veckors semester från första anställningsåret, fyra veckor efter femton anställningsår och fem veckor efter trettio anställningsår. Samma förmåner gäller för anställda inom handeln, dock att fem veckors semester utgår efter tjugofem års tjänst. Ett lagförslag diskuterades i början av 1958 innebärande en allmän förkortning av den lagstadgade arbetstiden till 45 t/v från den 1 januari 1959, till 42 t/v från den 1 januari 1961 och till 40 t/v från den 1 januari 1963. Förslaget modifierades 1960 med hänsyn till kollektivavtalet om 45-timmars arbetsvecka. På grund av divergerande meningar bland arbetsmarknadens parter har förslaget ännu inte kunnat föreläggas de lagstiftande myndigheterna. 6.7 Belgien Arbetstiden regleras genom lagstiftning. Kompletterande bestämmelser intas i allmänhet i kollektivavtal. Huvudstadgandena angående arbetstidens längd och förläggning finns intagna i en lag den 15 juli 1964. Lagen har tillämpning på såväl arbetare som tjänstemän. Åtskilliga undantag föreskrivs. Bland dessa märks flertalet arbetstagare i statlig och kommunal tjänst, dock ej sådana som sysselsätts i affärsdrivande verk eller vid sjukvårdsinrättningar. Vidare undantas hembiträden, sjömän anställda på fiskefartyg och navigerande personal inom luftfarten. Lagstiftningen anses ha normgivande verkan för de arbetstagargrupper som ligger utanför dess tillämpningsområde. SOU 1968: 66

Lagen, som med arbetstid förstår den tid då arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande, föreskriver en ordinarie arbetstid av 45 XIv och 8 t/d. Då veckan utöver söndagen innehåller ytterligare minst en halv fridag, får arbetstiden per dag utsträckas till 9 timmar. För vissa arbetstagare som arbetar långt från hemorten får dygnsmaximum höjas till 10 timmar. Beträffande sjukvårdspersonal gäller att veckoarbetstiden får fördelas ojämnt på veckans sju dagar med överskridande av ordinarie dygnsmaximum som följd. Begränsningsperioden får vid skiftarbete utsträckas till fyra veckor. Konungen kan medge ännu längre period. Dygnsmaximum får dock ej överskrida 10 timmar. Undantag stadgas också för arbete som på grund av sin natur inte kan avbrytas. Arbetstiden får i sådant arbete utsträckas, dock längst till 52 t/v i genomsnitt för en period av högst tre månader och lägst sju veckor. För försäljningsställe inom detaljhandeln med mindre än två anställda kan enligt särskild förordning arbetstiden förlängas till 49 t/v. I vissa kollektivavtal har den ordinarie arbetstiden satts lägre än i lagen. Sålunda gäller en arbetstid för arbetare i metallindustrin samt vid gas- och elverk av 44 t/v samt för anställda i grafisk industri, hos tidningar och i oljebranschen samt för försäljningspersonal i varuhusen av 40 t/v. Lagen öppnar möjlighet till övertidsarbete med 1 t/d. Övertid får dock tas ut med högst 5 t / v och endast under tretton veckor per år. Då majoriteten av berörda arbetstagare så medger, får övertidsuttaget fördubblas till 2 t / d respektive 10 t/v. Ordinarie arbetstid och övertid får tillhopa ej överstiga 11 t/d. Övertidsarbete lär inte förekomma i någon större utsträckning. Beträffande arbetstidens förläggning föreskriver lagstiftningen att arbetsdagen skall räknas från klockan 6 till 20. Med denna bestämmelse stadgas ett principiellt förbud mot arbete under kvällen och natten. Från förbudet medger lagen ett flertal undantag, upptagande sådan verksamhet som regelmässigt måste äga rum dygnet runt, såsom SOU 1968: 66

hotell- och restaurangnäringen, sjukvård, gas- och eldistribution, tidningsutgivning, transportverksamhet, bageri- och konditorinäringen, skiftarbete m. m. Beträffande femdagarsveckans förekomst har endast erhållits den upplysningen att en del av löntagarna inom industrin har femdagarsvecka. Semester utgår enligt lag med tre veckor. Dessutom förekommer bestämmelser i kollektivavtal om extra semesterdagar efter längre tids tjänstgöring. 6.8 Frankrike Arbetstiden regleras i huvudsak genom lagstiftning. Kollektivavtalen innehåller bestämmelser om ledighet och betald semester men sällan regler om arbetstidens längd. Den allmänna arbetstidslagen tillkom den 21 juni 1936. Bestämmelserna i denna kompletteras genom en serie tillämpningsförfattningar, bland vilka särskilt märks en lag den 25 februari 1946 som auktoriserar och uppmuntrar till övertidsarbete. Lagstiftningen har i princip tillämpning på alla anställda i privat tjänst. För statligt anställda gäller särskilda regler, som dock inte uppvisar några större avvikelser. För arbetstagare inom jordbruket gäller också särskilda regler enligt lag den 10 mars 1948. Den ordinarie arbetstiden fastställs i 1936 års lag till i princip 40 t/v. För vissa arbetstagare, vilkas arbetsdag inrymmer perioder då inget arbete utförs, är arbetstiden utsträckt, t. ex. till 42-46 timmar för personal inom detaljhandeln, 42-44 timmar för apotekspersonal, 48 timmar för brandmän samt 56-64 timmar för vaktpersonal. Den särskilda lagen för jordbruket stadgar en arbetstid av 2 400 t/år. Något dygnsmaximum föreskrivs inte med undantag för arbete som utförs av kvinnor och barn. Enligt anvisningar från arbetsdepartementet den 13 mars 1946 bör dock 10 timmar anses som maximal arbetstid per dag i de fall där inte särskild dispens av arbetsinspektionen erhållits. Lagen föreskriver en begränsningsperiod av en vecka. Denna kan förlängas i vissa fall. 69

Arbetsgivaren äger nämligen enligt tilläggsförfattningar rätt att ta igen arbetstid som förlorats i samband med helgdagar, force majeure-situationer eller lågsäsong. 1946 års lag tillkom för att stimulera till övertidsarbete i produktionsbefrämjande syfte. I sin ursprungliga utformning medgav lagen ett övertidsuttag av 20 t/v, varigenom en veckoarbetstid av 60 timmar blev möjlig. Genom lagändring, som trädde i kraft den 1 januari 1967, har övertidsmöjligheterna reducerats. Numera får den totala veckoarbetstiden inte överstiga 54 timmar i genomsnitt för en tolvveckorsperiod. Den får inte någon enstaka vecka överstiga 60 timmar. Sänkningen av övertidsmarginalen får ses som ett led i strävanden mot en kortare arbetsvecka. Vid lagändringens antagande uttalades att en fortsatt nedjustering av maximiarbetstiden så småninom kunde möjliggöras genom de tekniska framstegen men att en sådan reform fick genomföras med försiktighet och smidighet. Uttag av övertid får endast ske efter tillstånd av arbetsinspektionen. Denna har att innan tillstånd meddelas inhämta yttrande från arbetstagarnas organisationer. Medgivande till övertidsarbete har hittills lämnats i betydande utsträckning. Arbetsveckan i Frankrike är på grund därav genomgående längre än 40 timmar. Under senare år har den i genomsnitt hållit sig omkring 46 timmar. Avsevärda variationer mellan olika branscher förekommer dock. Under 1965 uppgick arbetstiden sålunda inom byggnadsbranschen till i medeltal 49,4, i transportfacket till 48,3 och i mekanisk och elektrisk industri till 46,6 t/v, medan den i textilindustrin stannade vid 42,2, i beklädnadsbranschen vid 41,3 och i bank-, försäkrings- och kontorsfacket vid 43 t/v. Under år 1963 arbetade alltjämt 13,5 % av arbetarna mer än 53 t / v och 1965 var detta fortfarande fallet för 7,4 %. I samband med 40-timmarsveckans införande 1936 utfärdades vissa bestämmelser beträffande arbetstidens förläggning. Enligt dessa har arbetsgivaren rätt att förlägga arbetstiden enligt något av följande alter-

nativ: fem arbetsdagar å 8 timmar med måndag eller lördag fri, sex arbetsdagar å 6 timmar 40 minuter eller varierande arbetstid från dag till dag med maximum 8 timmar och med ledighet antingen lördag eftermiddag eller måndag förmiddag. Inom industrin har det förstnämnda alternativet fått en dominerande tillämpning. Uppskattningsvis har ungefär 80 % av de anställda inom industrin femdagars arbetsvecka. Genom ändring av arbetslagen år 1968 har semestern utökats från tre till fyra veckor. 6.9 Italien Arbetstiden regleras genom lagstiftning och kollektivavtal. Huvudstadgandena återfinns i en lag den 15 mars 1923, som har tillämpning på alla tjänstemän samt på arbetare i industri och handel samt vissa jordbruksarbetare. Speciallagstiftning finns för arbetstagare under jord m. fl., tillkommen i oktober 1962. Den ordinarie arbetstiden uppgår enligt 1923 års lag till 8 t/d eller 48 t/v. Endast endera av dessa begränsningar behöver iakttas. Håller man sig inom 48 t/v kan alltså arbetstiden per dag överstiga 8 timmar. För arbetstagare, vars arbete under dagen avbryts av ett flertal pauser, t. ex. vakter, får arbetstiden överstiga 48 t/v. I kollektivavtal har en maximigräns i dessa fall satts till 54 eller 60 t/v och 9-10 t/d. - För arbete under jord samt för mineralbrytning gäller enligt 1962 års lag en ordinarie arbetstid av 40 XI v. Begränsningsperioden kan inom industrin utsträckas till ett kalenderår. Dock gäller att arbetstiden per vecka inte får överstiga 48 timmar under längre tid än tre månader och inte någon enstaka vecka 60 timmar. Den i kollektivavtalen angivna arbetstiden har under de senare åren visat en sjunkande tendens. Ar 1965 föreskrevs i avtalen för handeln en arbetstid av 44 t/v och i avtalen för livsmedelsindustri 46 t/v, textilindustri, kemisk industri och byggnadsindustri 45 t/v, pappersindustri 44 t / v samt metall- och verkstadsindustri 43-46 t/v. För tjänstemän SOU 1968:66

inom bank- och försäkringsväsende gäller 40-timmarsvecka. Enligt en särskild lag den 30 oktober 1955 får övertidsarbete förekomma endast där exceptionella produktionstekniska omständigheter gör sådant arbete nödvändigt och anställande av ytterligare arbetskraft inte är möjligt, övertidsarbete får inte uppgå till mer än 2 t/d eller 12 t/v. Hur stor den faktiska förekomsten av övertidsarbete är har inte direkt uppgetts. Däremot har meddelats att den normala veckoarbetstiden inom industrin 1963 uppgick till mindre än 40 timmar för 3,9 % av arbetarna, till 40-44 timmar för 1 9 % , till 45-48 för 70,5 % och till mer än 48 timmar för 7,6 % av arbetarna. Femdagarsvecka förekommer för ett växande antal löntagare. Allmänna principer för arbetstagarnas semester återges i civillagen, medan detaljbestämmelser intas i kollektivavtal. Semestern varierar som regel mellan 12 och 18 dagar beroende på anställningstidens längd. Ytterligare variationer finns dock. Så gäller t. ex. för handelsanställda en semester av 10 dagar med tillägg av fem dagar för varje tiotal tjänsteår utöver fem. 6.10

Luxemburg

Arbetstiden regleras genom lagstiftning och kollektivavtal. Lagstiftningen, som anknyter till internationella konventioner på arbetstidsområdet, har tillämpning på alla arbetare med undantag för husligt anställda, jordbruksarbetare och skogsarbetare. Särskilda förordningar finns för tjänstemän. Den ordinarie arbetstiden är för arbetare i lagen fastställd till 48 t / v och 8 t/d. För privatanställda tjänstemän gäller en arbetstid av 44 t / v och för statstjänstemän av 42 t/v. Genom överenskommelser i kollektivavtal har arbetstiden i många fall bestämts kortare än 48 t/v. I stort sett förekommer denna arbetstid - bortsett från jordbruk och skogsbruk - endast i hantverks- och transportföretag. Inom handel och byggnadsverksamhet uppgår arbetstiden till 44 t/v. SamSOU 1968:66

ma är förhållandet i industrin. I järn- och stålindustrin liksom cementindustrin är arbetstiden dock 42V2 t/v och i gruvor 40 t/v. För metallindustrin har avtal träffats 1967 om en successiv förkortning av arbetstiden under en femårsperiod från 42V2 till 40 t/v. övertidsarbete får tas ut med 2 t/d. Semestern uppgår för arbetare till 18 dagar. För tjänstemän varierar den mellan 18 och 24 dagar. Ett lagförslag om en allmän förkortning av arbetstiden är under utarbetande. 6.11

Nederländerna

Liksom i flertalet andra länder regleras arbetstiden genom lagstiftning och kollektivavtal. Lagreglerna är för de flesta verksamhetsområdena samlade i 1919 års arbetslag. Kompletterande bestämmelser ges i tillsynsmyndighetens (arbetsinspektionens) beslut. För jordbruket gäller en särskild reglering. Utanför lagstiftningen ligger endast några enstaka verksamhetsområden, bl. a. sjöfart och gruvindustrin. Familjemedlemmar, arbetsledare, statlig kontorspersonal samt arbetstagare med högre årslön än 11 500 gulden berörs inte heller av lagstiftningen. Lagstiftningen reglerar i huvudsak den ordinarie arbetstiden per dag men vilar på principen att den effektiva arbetstiden per vecka inte får överstiga 48 timmar. Vid arbete som kräver ett ojämnt arbetstidsuttag tillåts en genomsnittsberäkning av arbetstiden under högst fyra veckor. För industri- och kontorsarbete stadgas att den ordinarie arbetstiden inte får överstiga 8V2 t/d. För vissa verksamhetsområden gäller andra bestämmelser. Sålunda föreskrivs en dagarbetstid för bagerier av 8 timmar, för detaljhandeln av 9 timmar, för sjukhus av 9 timmar och för hotell och restauranger av 10 timmar. Från lagreglerna kan undantag beviljas. Kollektivavtalsvägen medges generellt en dagarbetstid av 9 timmar för att möjliggöra femdagarsvecka. Det förutsätts därvid att arbetstiden per vecka begränsas till 45 timmar. I kollektivavtalen påträffas också ar71

betstider som understiger 45 t/v, t. ex. 42 t/v för arbete som bedrivs med kontinuerlig skiftgång och 40 t/v för en del verksamhet inom bilindustrin och den elektriska industrin. Inom jordbruk tar den lagliga arbetstidsregleringen sikte på årsarbetstiden och stadgar för djurskötare en årlig arbetstid av 2 800 timmar och för övriga lantarbetare 2 400 timmar. Arbetstiden får dock utgöra för de förstnämnda högst 248 och lägst 194 timmar för en fyraveckorsperiod och för de sistnämnda högst 54 och lägst 44 t/v. För arbetare sysselsatta i trädgårdsskötsel är arbetstiden något lägre nämligen 2 360 t/ år, fördelade med högst 52V2 och lägst 38V2 t/v. Övertidsarbete kan lagenligt förekomma men måste hålla sig inom ramen för en maximal arbetstid av 11 t / d och 62 t/v för vuxna män samt 10 t / d och 55 t/v för kvinnor och minderåriga. För uttag av övertid krävs antingen att socialministern beviljat tillstånd för branschen i fråga eller att tillsynsmyndigheten beviljat individuellt tillstånd. Exakta upplysningar om det faktiska uttaget av övertidsarbete står inte att erhålla. För ett antal branscher har generella tillstånd att utnyttja övertidsmöjligheterna meddelats men i vad mån så faktiskt sker är inte närmare bekant. Det kan dock antas - på basis av den officiella lönestatistiken - att övertidsarbete uppgår till i genomsnitt mindre än 1 timme per arbetare och vecka. Av statistiska uppgifter framgår att den genomsnittliga faktiska arbetstiden för industriarbetare i Nederländerna utgjorde 1962 46,6 t / v och 1964 46,0 t/v. Inom vissa sektorer av näringslivet var arbetstiden längre. Jordbruksarbetare hade sålunda i april 1963 en veckoarbetstid av 51 timmar och lastbilschaufförer av 49,7 timmar, varav 3,4 timmar utgjordes av övertid. Kortare arbetstider uppvisades av manuella arbetare inom gross- och detaljhandeln och av butiksbiträden, nämligen 46 å 47 respektive 44,5 t/v. Industri tjänstemän hade i genomsnitt 42,6 t/v, handelstjänstemän samt anställda vid banker och försäkringsbolag 41 å 42 t/v.

72 Beträffande arbetstidens förläggning återfinns i arbetslagen regler om förbud mot arbete på söndagar, lördagar efter kl. 13 samt måndagar-fredagar mellan kl. 18 och 7. Lagen ger vissa möjligheter till undantag för arbete som av särskilda skäl måste bedrivas kontinuerligt. Utförliga regler om skiftarbete ges därutöver i särskilt beslut av arbetsinspektionen. När det gäller arbetstidens förläggning på de olika veckodagarna kan man utläsa en ökande tendens mot femdagarsvecka. För närvarande har löntagarna inom industrin överlag fått sådan arbetsvecka genomförd. Nederländerna fick sin första semesterlag 1966. Enligt denna utgår semester med två veckor. I kollektivavtal tas ofta in bestämmelser om kompletterande semesterförmåner. För anställda inom handel och industri gäller t. ex. en semester av i genomsnitt tre veckor, med vissa variationer beroende på arbetstagarens ålder och anställningstid. Som ett led i den statliga lönepolitiken utfärdade den nederländska regeringen år 1965 förbud mot arbetstidsförkortningar under 45 t / v fram till den 1 juli 1967. Efter denna tidpunkt medges en avtalsmässig förkortning av arbetstiden med 1 timme 15 minuter i veckan. Sådan förkortning har genomförts den 28 juni 1967 såvitt gäller arbetare i fabriker och verkstäder. 6.12

Västtyskland

Såväl i lagstiftning som i kollektivavtal återfinns bestämmelser om arbetstidens begränsning och förläggning. Huvudbestämmelserna är intagna i arbetstidslagen den 30 april 1938. Denna kompletteras med särbestämmelser för vissa verksamhetsområden, bl. a. jordbruk och sjukvård. Lagstiftningen reglerar den ordinarie arbetstiden per dag. Bestämmelser om arbetstiden per vecka återfinns endast i skyddslagstiftning angående ungdom och mödrar. Den normala arbetstiden per dag är fastställd till högst 8 timmar. På denna regel grundar sig en generell uppfattning att veckoarbetstiden är 48 timmar. Från regeln om 8 timmars normal arbetsSOU 1968: 66

dag gör lagen åtskilliga undantag. Under förutsättning att veckoarbetstiden håller sig inom ramen av 48 timmar får dygnsarbetstiden utsträckas till 10 timmar (efter dispens av arbetsinspektionen ännu längre) för att möjliggöra femdagars arbetsvecka. Under samma förutsättning får dygnsarbetstiden överstiga 8 timmar i företag vars natur kräver ett ojämnt arbetstidsuttag. Utan att veckoarbetstiden behöver maximeras till 48 timmar får dygnsarbetstiden utsträckas för förberedelse- och avslutningsarbeten med 2 t/d. I nödsituationer och vissa därmed jämförliga fall får dygnsarbetstiden utsträckas i obegränsad omfattning. Detsamma gäller beträffande manliga arbetstagare i sådana fall där arbetstiden i stor utsträckning endast består i att vara närvarande på arbetsplatsen. En förutsättning är därvid att överenskommelse om utsträckt arbetstid träffats i kollektivavtal. Även eljest kan sådana överenskommelser träffas men ej i vidare mån än att arbetstiden förlängs till 10 t/d. Lagstiftningens regler om övertidsarbete hänför sig liksom reglerna om den ordinarie arbetstiden till dygnsarbetstiden. Enligt lagen kan arbetsgivaren under 30 dagar av året förlänga den dagliga arbetstiden från 8 till 10 timmar för utförande av övertidsarbete. En sådan åtgärd får inte riktas mot en enskild arbetstagare utan måste avse samtliga arbetstagare i företaget eller inom viss avdelning av detta. Kollektivavtalen tar i motsats till lagreglerna sikte i huvudsak på veckoarbetstiden. Fram till mitten av 1950-talet föreskrev de i allmänhet en veckoarbetstid av 48 timmar. Med början 1956 sänktes arbetstiden överlag genom successiva förkortningar till 45 t/v. Samtidigt blev femdagarsveckan mer och mer vanlig. Därefter har arbetstiden förkortats ytterligare och femdagarsveckan brett ut sig ännu mer. År 1963 beräknade man att hälften av alla arbetstagare arbetade endast fem av veckans dagar. Veckoarbetstiden uppgick under år 1966 i en mängd branscher till 42-42V2 timmar och i vissa till 40 eller 41 timmar. Samma år träffades avtal om 40-timmarsveckans införande i verkstadsindustrin från och med 1967. Detta SOU 1968: 66

avtal har i viss utsträckning blivit normgivande för andra fack. Trots den betydande förkortningen av den i avtalen föreskrivna arbetstiden har den faktiska arbetstiden gått obetydligt ner sedan 1959. För den egentliga industrin utgjorde den faktiska arbetstiden 1959 i genomsnitt för kvinnor och män 40,9 t/v och 1965 39,8 t/v. I gruvindustrin var motsvarande tal 37,1 respektive 37,1 och i byggnadsindustrin 43,1 respektive 42,7 t/v. Enligt semesterlagen den 8 januari 1963 utgår semester med 15 dagar och för arbetstagare som uppnått 35 års ålder med 18 dagar. I kollektivavtalen intas ofta bestämmelser om längre semester än den lagstadgade. Dessa förmåner sätts genomgående i relation till arbetstagarens levnadsålder. Längst semester som fastställs i avtalen är 24 dagar. 6.13 Förenta staterna Arbetstiden regleras dels genom federal lagstiftning, dels genom lagstiftning i de särskilda delstaterna, dels ock genom kollektivavtal. Den federala lagstiftningen utgörs av Fair labor standards act och Federal public contracts act. Dessa lagar har i princip tillämpning på statsanställda samt anställda i »interstate or foreign commerce» eller »in the production of goods for such commerce», dvs. sådan sysselsättning där vederbörandes arbete eller resultat av arbete (tjänster eller varor) distribueras till eller försäljs i utlandet eller andra delstater. Från lagstiftningen görs undantag för en hel rad arbetstagare, bl. a. hotell- och restauranganställda, järnvägsanställda och arbetstagare i säsongbetonad verksamhet. Lagstiftningen i delstaterna behandlar sällan arbetstiden för vuxna män. Däremot förekommer ganska allmänt skyddsbestämmelser för ungdom under 16 år. Likaledes har delstaterna (med undantag för fyra stycken) lagstiftat om kvinnors användande till arbete. Den amerikanska arbetstidslagstiftningen skiljer sig från gängse sådan lagstiftning beträffande sina motiv. Skyddsmotivet, dvs.

arbetskraftens skyddande mot alltför hårt utnyttjande med risk för olycksfall och ohälsa som följd, saknar större betydelse. I stället syftar den federala lagstiftningen till att garantera de anställda en särskild övertidsersättning, då en viss arbetstidsgräns överskridits. Dessutom har lagstiftningen till ändamål att motverka arbetslöshet. Med hänsyn härtill är det naturligt att man i lagstiftningen inte påträffar några regler om hur många arbetstimmar per dag eller per vecka en arbetsgivare får ålägga sina anställda. Vad lagstiftningen stadgar är i stället att en arbetstagare skall erhålla en och en halv gång sin ordinarie lön för arbete han utför utöver 40 timmar varje vecka. Med vecka förstås därvid en period av 168 sammanhängande timmar. I de särskilda arbetstidslagarna för kvinnor återfinns däremot maximiregler beträffande arbetstidens längd. Sålunda stadgas i 24 stater ett maximum av 8 t/d och 48 t/v, i nio stater av 9 t/d och 50-54 t/v, i nio stater av 10 t/d och 50-60 t/v samt i en stat inget dygnsmaximum men ett veckomaximum av 54 timmar. Veckomaximum är med få undantag absolut, medan dygnsmaximum under särskilt angivna omständigheter får överskridas. I 34 stater tillåts övertidsarbete under speciella förhållanden, såsom säsongarbete eller nödfallsarbete. Fixeringen av övertidsersättningen i den federala lagstiftningen till arbete utöver 40 t/v har medfört, att 40-timmarsveckan blivit allmänt normgivande på arbetsmarknaden. I kollektivavtalen föreskrivs som regel en ordinarie arbetstid av denna omfattning. En statlig undersökning av 1956-1957 års kollektivavtal inom industrin gällande för minst 1 000 arbetstagare utvisar, att nästan 85 % av avtalen, som tillsammans avsåg 80 % av arbetstagarna, föreskrev en arbetstid av 40 t/v och 8 t/d. I 8 % av avtalen, som gällde omkring 10% av arbetstagarna, föreskrevs kortare arbetstid. Dessa avtal påträffades framför allt inom beklädnadsindustrin. Längre arbetstid förekom i transportnäringen samt inom hotell- och serviceindustrin. Enstaka avtal inom dessa områden föreskrev en arbetstid av ända upp till 60 t/v. 74

Sedan denna undersökning verkställts, har endast få förändringar inträtt. I några avtal (1,5 %) har veckoarbetstiden reducerats fr in 40 till 37V2 eller 35 t/v eller från 37V* till 35 t/v. I huvudsak är dessa avtal koncentrerade till den kvinnliga beklädnadsindustrin. Som ett kuriosum kan nämnas att avtalet för elektrikerna i staden New York föreskriver en ordinarie arbetstid av endast 25 t/v. Som redan nämnts förekommer, bortsett från kvinnor och barn under 16 år, inga begränsningar för arbetstagarnas användande till övertidsarbete. Sådant arbete är också allmänt förekommande och ingår nära nog som ett dagligt komplement till den ordinarie arbetstiden för en stor del av den förvärvsarbetande befolkningen. Tendensen går mot ökat uttag av övertidsarbete. Sedan 1960 har en ökning inträffat med över 1 6 % . Inom den varuproducerande industrin uppgick övertiden under åren 1962 och 1963 till i genomsnitt 2,8 t/v per arbetare. Övertidsarbete utförs dock inte av samtliga arbetare. Man beräknar att mellan 25 och 30 % av arbetarna regelbundet har övertidsarbete och att övertiden i genomsnitt för envar av dessa uppgår till 9-10 t/v. Variationerna av övertiden är naturligtvis stora och övertidsarbete på 20 timmar eller mer i veckan förekommer bland 8 % av övertidsarbetarna. Som en genomsnittssiffra kan anges att ungefär var fjärde amerikansk industriarbetare har en arbetsvecka av 50 timmar. Övertidsarbete är inte enbart koncentrerat till industriarbetarna. Man beräknar t. ex. att 15 % av alla kontorsanställda arbetar 41 timmar eller mer per vecka. Femdagarsvecka är sedan lång tid allmänt rådande inom industri, handel och administration. I den förenämnda undersökningen av kollektivavtalens arbetstidsbestämmelser konstaterades att fem av sex avtal innehöll föreskrifter om antalet arbetsdagar per vecka samt att dessa föreskrifter till 95 % gick ut på en femdagars arbetsvecka. Någon lagstiftning om semester finns inte. I den mån semester förekommer, är den resultat av kollektivavtalsförhandlingar. SOU 1968:66

Flera av de starkare fackförbunden har lyckats genomföra en semester av tre veckor men berättigade därtill är endast arbetstagare som kan åberopa en lång anställningstid. 6.14 Kanada En federal lag, som slår fast en ordinarie arbetstid av 40 t/v och 8 t / d och övertid av 8 t/v, gäller för verksamheter som lyder under federal myndighet. Eljest regleras arbetstiden genom provinsiell lagstiftning och kompletterande bestämmelser i kollektivavtal i sex provinser, nämligen Alberta, British Columbia, Manitoba, Newfoundland, Ontario och Saskatchewan, samt - bortsett från viss särskild skyddslagstiftning - genom enbart kollektivavtal i övriga fyra provinser. Lagstiftningen i Alberta, British Columbia och Ontario föreskriver vissa maximiarbetstider, medan lagstiftningen i Manitoba, Newfoundland och Saskatchewan i likhet med förhållandena i Förenta staterna endast ger föreskrifter om övertidsbetalning. Lagarna i Alberta och Saskatchewan har tilllämpning på så gott som allt arbete med undantag för jordbruk och husligt arbete, under det att lagarna i British Columbia, Ontario och Manitoba endast gäller industriarbete. Lagstiftningen i Newfoundland är begränsad till affärsanställda. Den ordinarie arbetstiden växlar mellan de olika provinslagarna. I Alberta är den fastställd till 8 t / d och 44 t/v för orter med minst 5 000 invånare och eljest till 8 t/ d och 48 t/v, i British Columbia till 8 t/d och 44 t / v samt i Ontario till 8 t / d och 48 t/v. Övertidsersättning skall börja utgå då arbetstiden överskrider i Manitoba 8 t/d och 48 t/v i fråga om män samt 8 t / d och 44 t/v i fråga om kvinnor, i Saskatchewan 8 t / d och 48 t/v i mindre orter samt 8 t / d och 44 t/v i större orter samt i Newfoundland 8 t/d och 40 t/v. Dygnsmaximum får i allmänhet ökas till 9 timmar eller mer för att möjliggöra femdagarsvecka. Begränsningsperioden är som regel en sjudagarsperiod. I Saskatchewan tillåts dock en genomsnittsberäkning för längre perioder. SOU 1968: 66

Kollektivavtalens arbetstidsbestämmelser torde för det mesta fastställa 40-timmars arbetsvecka. Uppgifterna är dock relativt ofullständiga på denna punkt. Av det till kommittén överlämnade materialet framgår att kollektivavtalen för byggnadsindustrin i större orter i så gott som alla provinser föreskriver en arbetstid av 40 t/v. Avtal om arbetstider på 48, 50, 54 och 55 t/v är dock i kraft, bl. a. på vissa platser i Quebec. Inom beklädnadsindustrin förekommer avtal om en arbetstid av 37Vi t/v. För underjordsarbete gäller i allmänhet ett dygnsmaximum av 8 timmar och således en veckoarbetstid vid femdagarsvecka av 40 timmar. Officiell statistik över arbetstidsförhållandena inom den kanadensiska industrin utvisar att normalarbetstiden (standard work week) den 1 maj 1963 uppgick i fråga om industriarbetarna till mindre än 40 t/v för 5 %, till 40 timmar för 66 %, till 41-45 timmar för 18 % samt till mer än 45 timmar för 9 % av arbetarna. För 2 % kunde icke någon normalarbetstid anges. För industritjänstemännen angavs arbetstiden till 35 t/v eller mindre för 24 %, till 35-37V 2 timmar för 45 %, till 37V2-40 timmar för 27 % och till mer än 40 timmar för 4 % av tjänstemännen. Begränsning av övertidsarbete förekommer inte i de sju provinser som saknar lagstiftning om maximiarbetstid. Av de tre provinser som har sådan lagstiftning har endast en, Ontario, bestämda gränser för uttag av övertid (100 t/år). I Alberta och British Columbia gäller att vederbörande myndighet kan ge tillstånd till övertidsarbete. Några angivna maximigränser har dock inte stadgats för sådana tillstånd. Femdagarsvecka är regel inom industrin. Enligt förenämnda statistik hade sålunda 83 % av industriarbetarna och 95 % av industritjänstemännen femdagarsvecka. Inom handeln arbetar man i allmänhet sex dagar i veckan. Flertalet provinser har semesterlagstiftning. I fyra provinser är semestern en vecka, i tre två veckor och i en tre veckor (efter fem års tjänst, eljest två veckor). Åtskilliga undantag gäller.

6.15 Sovjetunionen Arbetstiden regleras genom lagstiftning, Alltjämt i kraft men åtskilligt ändrad är arbetslagen av år 1922. Denna kompletteras i delrepublikerna med lokal arbetslagstiftning. Arbetslagen omfattar alla personer som utför arbete mot betalning. Specialbestämmelser finns i särskilda förordningar för visst slag av arbete, såsom husligt arbete, säsongarbete, skogsarbete och detaljhandel. Den ordinarie arbetstiden uppgick ursprungligen till 8 t/d. Efter beslut i Högsta Sovjet i mars 1956 förkortades arbetstiden på lördag och dag före helgdag från 8 till 6 timmar. Under åren 1956-1959 genomfördes i vissa industrier en förkortning av arbetstiden på övriga veckodagar från 8 till 7 timmar. I maj 1960 utfärdades bestämmelser om ett allmänt genomförande av denna arbetstidsförkortning i hela landet. Eftersom arbetsveckan sedan gammalt omfattat sex dagar, utgör den ordinarie arbetstiden (5 X 7 + 6 = ) 41 t/v. För arbete under jord och för eljest påfrestande arbete är arbetstiden 6 timmar varje arbetsdag och följaktligen 36 t/v. Liknande regler gäller för ungdom under 18 år. Kortare arbetstid an 7 t / d har också arbetstagare som sysslar med undervisning och forskning liksom högre administrativ personal och andra befattningshavare i ledande ställning. 40-timmars arbetsvecka, dvs. 5 x 7 + 5, torde i praktiken vara rätt vanligt förekommande. Enligt ett 1961 antaget principprogram skulle arbetstiden förkortas till ( 5 x 6 + 5 = ) 35 t/v. Vid den 23:e partikongressen 1966 frångicks detta program och beslöts i stället att arbetstiden skulle behållas oavkortad men förläggas till fem av veckans dagar. En sådan reform skulle genomföras successivt. Övertidsarbete får förekomma endast i undantagsfall. Det får tas ut med högst 4 timmar under två sammanhängande dagar, dock högst 120 t/år. Övertidsarbete tycks förekomma i begränsad omfattning. Lagstadgad minimisemester är fr. o. m. år 1968 15 arbetsdagar per år. Enligt kompletterande bestämmelser tillerkänns särskil-

da grupper extra semesterförmåner. 6.16

Sammanfattning

Arbetstiden regleras i de redovisade länderna i allmänhet genom lagstiftning kompletterad med bestämmelser i kollektivavtal. I Danmark och Storbritannien är dock arbetstiden, frånsett vissa arbetarskyddsbestämmelser beträffande kvinnor och minderåriga, utelsutande reglerad genom kollektivavtal. Flertalet lagar begränsar arbetstiden såväl per dygn som per vecka eller perioder av veckor. I Frankrike begränsas endast veckoarbetstiden och i Österrike, Nederländerna och Västtyskland endast dygnsarbetstiden. Lagstiftningen medger på många håll en längre arbetstid än som i praktiken tillämpas. Omvänt gäller för vissa länder att lagstiftningens ordinarie arbetstid regelbundet kompletteras med övertid och att normalarbetstiden därför ligger över den lagstadgade ordinarie arbetstiden. Detta rör framför allt länder, som på ett tidigt stadium genomförde lagstiftning om 40 timmars arbetsvecka, nämligen Frankrike och Förenta staterna. Även Storbritannien och i viss mån Västtyskland har ett stort inslag av regelbunden övertid. Generellt kan sägas att arbetstiden inte annat än undantagsvis överstiger 45 t/v. Under 1960-talet har en successiv förkortning av arbetstiden ägt rum i de flesta redovisade länderna. Norge och Sverige har lagstiftat om 421/2-timmarsvecka och Finland om 40-timmarsvecka. I länder med endast dygnsarbetstiden reglerad, innebär övergång från sex- till femdagarsvecka en motsvarande reform. I andra länder har genom överenskommelser kollektivavtalsvägen successiva förkortningar av arbetstiden genomförts. I viss utsträckning har dessa förkortningar tagit sikte på 40-timmarsvecka. I den mån denna arbetstid ännu inte uppnåtts kan en allmän strävan häremot konstateras. Om den ordinarie arbetstidens längd mäts i genomsnitt per vecka under ett år, måste hänsyn tas till längden av semester och helgledigheter. Genomgången har visat att allSOU 1968: 66

män fyraveckorssemester endast är föreskriven - förutom i Sverige - i Norge och Frankrike. I andra länder ligger semestern genomsnittligt sett vid omkring två eller tre veckor. Om hänsyn tas inte endast till ledighet för helgdagar utan även till ledighet för helgdagsaftnar, ligger Sverige, som påpekas i kapitel 14.2, internationellt sett långt framme också i detta avseende.

SOU 1968: 66

7 Motiv för en förkortning av arbetstiden

Direktiven för kommitténs utredningsuppdrag uppställer som ett mål för strävandena på arbetstidens område en ordinarie arbetstid av 40 t/v. Det anges att detta mål bör uppnås i etapper och genom successiva framsteg. Med hänsyn härtill kan hävdas att det är en given förutsättning för kommitténs arbete att normalarbetstiden skall sänkas till 40 t/v och att kommittén inte bör närmare pröva lämpligheten i och för sig av en sådan reform. Kommittén har dock funnit det motiverat att som en bakgrund till övervägandena angående tidpunkt och takt för en allmän förkortning av arbetstiden något beröra de skäl som åberopats i samband med tidigare arbetstidsreformer samt de skäl som kan anföras till stöd för den nu aktuella förkortningen av arbetstiden.

7.1 Inledning

De motiv som under årens lopp anförts för reformer på arbetstidslagstiftningens område kan i stort sett delas in i tre huvudgrupper, sociala, ekonomiska och politiska motiv. De sociala motiven eller skyddsmotiven går ut på att arbetstagaren genom begränsning av arbetstiden skall skyddas från överansträngning, sjukdomar och olycksfall. Till ekonomiska motiv eller välfärdsmotiv kan hänföras det val som arbetstagaren har att träffa mellan fritid och andra fak78

torer som ingår i levnadsstandarden, t. ex. utrymmet för ökad konsumtion. Hit kan också hänföras strävan att söka finna den arbetstid som ur produktionssynpunkt är optimal samt intresset av att fördela arbetstillfällena på så många som möjligt i syfte att förhindra arbetslöshet. De politiska motiven kan också rubriceras som rättvisemotiv. De utgörs av strävanden att tillgodose rättvisa och utjämnning mellan olika medborgargrupper inte endast då det gäller ekonomiska förmåner utan också i fråga om fritidens längd. De olika motiven har sällan framförts renodlade utan har för det mesta åberopats i olika kombinationer.

7.2 Motiv för 48-timmarsveckans

införande

I arbetstidskommitténs betänkande, som avlämnades i januari 1919, anfördes att kravet på arbetstidsförkortning ofta grundats på den uppfattningen att arbetet genom sin långvarighet förorsakade överansträngning och yrkessjukdomar. Genom den ökade mekaniseringen av arbetet hade den psykiska ansträngningen ökat, vilket i förening med specialisering och därmed följande ensidighet i arbetet utgjorde ett ur hälsosynpunkt ofördelaktigt kännetecken på den dåvarande produktionen. Arbetarna behövde enligt arbetstidskommittén större fritid för att kunna umgås med sina familjer och för att förvärva allmän medborgerlig bildSOU 1968: 66

ning och yrkeskunskap. En förkortning av arbetstiden skulle även medföra att kroppsarbetarna ernådde större likställighet med andra arbetstagare i fråga om fördelning av tiderna för arbete och vila. Arbetstidskommitténs synpunkter lades till grund för den första arbetstidslagen 1919. I propositionen uttalades att åttatimmarsdagen hade för arbetarna blivit en symbol för rätten att leva under förhållanden som principiellt jämställde dem med övriga samhällsklasser. Den uppfattningen hade också mer och mer trängt sig fram att med åtta timmars arbetsdag hade en medborgare fyllt sin arbetsplikt gentemot samhället. Åttatimmarsdagens genomförande på lagstiftningens väg och utan uppslitande maktstrider på arbetsfältet skulle ge arbetarna vidgad tro på en utveckling av samhället som lika vårdade sig om alla samhällets medlemmar. Åttatimmarsdagen var dessutom av betydelse för arbetarnas hälsa. Genom en mängd omfattande och olikartade undersökningar hade statistiskt bekräftats att den industriella arbetarbefolkningen var mer utsatt för ohälsa, överansträngning och olycksfall än andra befolkningsgrupper. En ökning av fritiden skulle ha en gynnsam inverkan på industriarbetarnas hälsotillstånd genom den allmänna höjning av deras levnadsstandard som följde därav. Ökad fritid var också av stor betydelse för familjeliv, för deltagande i medborgerliga angelägenheter och för inhämtande av kunskaper och bildning. Vid revisionerna av 1919 års lag framfördes, i den mån man över huvud berörde de allmänna motiven för en arbetstidslagstiftning, i stort sett samma motiv som vid lagens tillkomst. Åttatimmarsdagen utgjorde en för arbetarna allmänt omfattad lätt gripbar programpunkt i deras kamp för en bättre ställning i samhället i socialt, kulturellt och medicinskt avseende. I samband med tillkomsten av de olika specialarbetstidslagarna anknöt motivdiskussionen till de synpunkter som låg till grund för den redan gällande arbetstidslagen. Kraven på likställighet och utjämning mellan olika medborgargrupper anfördes genomSOU 1968: 66

gående. Även skyddsmotiven åberopades. En ny fråga som blev föremål för uppmärksamhet var frågan om arbetstidsregleringen skulle fastställas i lag eller om det var tillfyllest med reglering i avtal. Den utredning som i september 1935 lade fram förslag till lantarbetstidslagen framhöll att arbetstiden inom jordbruket och jordbruket närstående näringar redan i stor utsträckning var ordnad på det fria avtalets väg. Utredningen fann emellertid att den lagstadgade arbetstidsregleringen var ägnad att bereda arbetarna större trygghet. De dåvarande kollektivavtalen stadgade längre arbetstid för lantarbetarna än den gällande arbetstidslagen. Avtalen ägde dessutom giltighet endast för en del av landets lantarbetare. Statsmakterna betonade vid sin behandling av frågan att lantarbetarnas eftersläpning i arbetstidshänseende berodde på den förhållandevis ringa utbredningen och styrkan i deras fackliga organisationer. Man kunde inte vänta sig en utjämning av motsatsförhållandena inom rimlig tid genom organisations- och avtalsförhållandenas utveckling. Lagstiftning måste i stället tillgripas. - Samma resonemang fördes vid detaljhandelslagens och hotelllagens tillkomst. I propositionen med förslag till detaljhandelslagen förklarade föredragande departementschefen att det rent principiellt inte fanns anledning att undanta större eller mindre grupper arbetstagare från 48-timmarsveckans reglering. I frågan huruvida denna reglering skulle komma till stånd genom ingripanden från statsmakternas sida i form av lagstiftning eller på frivillighetens väg anförde han, efter att först ha erinrat om kollektivavtalsregleringens framryckning inom handeln, följande: Emellertid torde det vara klart, att det ännu skulle dröja åtskillig tid innan sådan avtalsreglering vore mera fullständigt genomförd, och helt genomförd bleve den med säkerhet icke inom överskådlig tid. För de anställda, som stode utanför, avvaktande en så småningom skeende reglering, skulle förhållandena alltid te sig orättvisa. Lagstiftning - i en eller annan form - för genomförande i princip av 48-timmarsveckan på förevarande område synes mig med hänsyn härtill nödvändig. 79

Bland motiv som åberopades vid tillkomsten av den allmänna arbetstidslagen och specialarbetstidslagarna dominerade, såsom framgått av det anförda, skyddsmotiv och önskemål om likställighet mellan olika arbetstagargrupper. De ekonomiska motiven åberopades sällan och då så verkligen skedde vann de inte statsmakternas gillande. De diskussioner som under 1930-talets arbetslöshetskris fördes kring möjligheten att förkorta arbetstiden och därigenom fördela de otillräckliga arbetstillfällena på flera ledde inte till några beslut. Även arbetstidsutredningen byggde sina förslag i huvudsak på sociala och politiska grunder. Utredningens utkast i huvudbetänkandet 1954 till partiella arbetstidsförkortningar för grupper med särskilt påfrestande och hälsofarligt arbete grundades helt på skyddssynpunkter. Många av utredningens förslag till ändringar i arbetstidslagstiftningens regelsystem motiverades också enbart med behovet av att skydda arbetstagarna från överansträngning och ohälsa. I vissa fall anknöts till den tradition som i olika avseenden utbildats i Sverige och utlandet. I fråga om utsträckningen av lagstiftningens tillämpningsområde åberopade utredningen önskemålet om likställighet mellan olika grupper samt uppfattningen hos arbetstagarnas organisationer att man allmänt vann i ökad trygghet, om arbetstiden blev begränsad i lag. 7.3 Motiv för 45-timmarsveckans

införande

Utredningen om kortare arbetstid tog i sitt i juli 1956 avlämnade betänkande upp en omfattande diskussion av motiven för en allmän arbetstidsförkortning. Diskussionen ledde fram till att en förskjutning av motivkretsen ägt rum från sociala och politiska till ekonomiska motiv. Utredningen anförde att man i debatten kring arbetstidsproblemen inte sällan gjort gällande att det moderna arbetslivet utmärktes av så högt uppdrivet tempo att stegrad olycksfallsfrekvens, ökad sjuklighet samt ökad såväl fysisk som psykisk trötthet blivit en följd för arbetstagarna, och att en

förkortning av arbetstiden därför var påkallad ur skyddssynpunkt. Utredningen hade emellertid vid sina undersökningar funnit att yrkesskadefrekvensen under senare år visat en tendens att sjunka. Samtidigt hade medellivslängden, som brukade tillmätas betydelse såsom indikation på folkhälsans utveckling, undan för undan stigit. Även om åtskilliga människor besvärades av ökad trötthet, kunde man enligt utredningens mening inte påstå att arbetet blivit mera tröttande. Utredningen ansåg sig med hänsyn härtill inte kunna motivera en allmän förkortning av arbetstiden med hänvisning till någon konstaterad försämring av svenska folkets hälsotillstånd. Det låg emellertid nära till hands att förmoda att en sådan förkortning skulle vara till gagn för en fortsatt utveckling mot en bättre folkhälsa. Inte minst borde den ha fördelaktiga verkningar för några större kategorier medborgare, såsom förvärvsarbetande gifta kvinnor, äldre arbetstagare och vissa ungdomar som nyss trätt in i förvärvslivet. Utredningen ville därför inte avföra skyddssynpunkterna från diskussionen om arbetstiden men ansåg att de i stort sett hade direkt betydelse endast beträffande sådana arbetstidsfrågor som maximering av dygnsarbetstid och övertid. När det gällde att ta ställning till frågan huruvida en arbetstidsförkortning borde föras upp på det aktuella reformprogrammet blev de ekonomiska motiven vägledande för utredningen. Den hävdade att det i princip inte rådde någon skillnad mellan fritid, varor och tjänster såsom föremål för konsumtion. Önskade man mera fritid, fick man betala därför med den inkomst som skulle ha belöpt på den arbetstid som bortföll. Samhällsekonomiskt var priset för ökad fritid lika med det produktionsresultat, som man gick miste om genom att arbetstiden gjordes kortare. En arbetstidsförkortning betydde följaktligen ett val mellan fritid och högre realintäkter. De undersökningar som utredningen låtit verkställa visade att fritiden av ett mycket stort antal människor tillmättes ett allt större värde. Anledningen härtill ville utredningen se i den allmänna SOU 1968: 66

höjningen av realinkomsterna och levnadsnivån i övrigt, vilket bl. a. medfört att fritiden kunde ges ett rikare innehåll. Tjänstemännens prioriterade ställning i arbetstidshänseende hade också sin betydelse för en ökad fritidsvärdering. Undersökningarna visade att arbetstagarna i betydande utsträckning var villiga att betala för en längre fritid, inte genom att avstå från redan uppnådd inkomststandard men genom att tillgodogöra sig den standardökning, som det fortsatta ekonomiska framåtskridandet kunde antas komma att medföra, i form av ökad fritid på bekostnad av däremot svarande del av den inkomststegring som eljest vore möjlig. I arbetstidslagstiftningen skulle veckoarbetstidens längd komma att i fortsättningen avgöras på grundval av ett ställningstagands i en ekonomisk avvägning och inte utifrån någon övertygelse om vad som från medicinska eller liknande utgångspunkter var objektivt riktigt. Möjligheterna för den enskilde att träffa ett fritt val var begränsade med hänsyn bl. a. till att förhållandena inom produktionen i stor utsträckning krävde enhetliga arbetstider. Man fick därför enligt utredningen överlämna åt staten eller arbetsmarknadens organisationer att i den enskildes ställe träffa valet mellan fritid och annan konsumtion. Därigenom blev frågan om en allmän arbetstidsförkortning förd över till det samhällsekonomiska planet och i realiteten ett spörsmål om i vad mån landets ekonomiska resurser tillät en sådan åtgärd. Vid statsmakternas beslut 1957 om införandet av 45-timmarsveckan godtogs den uppfattning angående skyddssynpunkternas betydelse som motiv för reformen, som utredningen givit uttryck åt. De förhållanden under vilka yrkesarbete i våra dagars samhälle utfördes ingav i stort sett inte sådana farhågor för arbetstagarens hälsa, att en förkortning av arbetstiden framstod som en från skyddssynpunkt angelägen motåtgärd. Detta uteslöt inte att det moderna livet med uppdrivet arbetstempo, långa resor mellan bostad och arbetsplats, kombination av husligt arbete och yrkesarbete m. m. medförde påfrestningar för åtskilliga mänSOU1968:66 6—814338

niskor, vilkas välbefinnande skulle främjas av en längre fritid för rekreation och avkoppling. En allmän arbetstidsförkortning skulle också vara ett steg mot utjämning av skillnaderna i arbetstidshänseende mellan olika arbetstagargrupper. Statsmakterna godtog även utredningens synpunkter i övrigt på motiven för en arbetstidsförkortning. Föredragande departementschefen anförde bl. a. följande i propositionen med förslag till 45-timmars arbetsvecka (prop. 1957: 80): För egen del finner jag det naturligt, att önskemålet om ökad fritid står i förgrunden för arbetstagarnas intresse när det gäller sättet att tillgodogöra sig den standardhöjning, som bedömes ligga inom räckhåll. Frågan i vad mån detta önskemål kan tillgodoses är ett ekonomiskt avvägningsproblem. Det gäller, såsom utredningen framhållit, att träffa ett val i fråga om användningen av landets resurser. Detta val står enligt min mening inte endast mellan fritid och annan konsumtion utan även mellan konsumtion i nuet och konsumtion i framtiden. Hänsyn måste även tagas till andra angelägna reformer på de ekonomiska och sociala områdena än en arbetstidsförkortning. I och med att fritidsökningen principiellt likställdes med en löneökning var statsmakterna inte främmande för tanken att en allmän arbetstidsförkortning i och för sig skulle kunna genomföras genom avtal mellan arbetsmarknadens parter. Man var dock inte beredd att förorda en sådan lösning. Orsaken härtill var att lagstiftningens maximibestämmelser om arbetsveckans längd ansågs besitta en sådan normativ styrka, att ändring av lagstiftningen ej kunde undvaras, om målet med kortare arbetsvecka skulle uppnås. 7.4 Motiv rande

för 421/2-timmarsveckans

infö-

I arbetstidskommitténs i juni 1966 avlämnade promemoria med förslag till 4272-timmarsveckans inskrivande i arbetstidslagarna anslöt sig kommittén till den syn på frågan om en generell förkortning av arbetstiden som statsmakterna vid den föregående reformen anlade. 81

En allmän förkortning av arbetstiden kunde enligt kommitténs bedömande inte grundas på en hänvisning till hälsoskäl. I det ståndpunktstagandet hade kommittén för övrigt direkt stöd av sina utredningsdirektiv, i vilka det bl. a. heter att spörsmålet om en arbetstidsförkortning generellt sett är mindre en fråga om vad som är erforderligt och önskvärt ur hälsosynpunkt än en ekonomisk avvägningsfråga. I stället fick en förkortning grundas på skäl som tog sikte på en utveckling av arbetstagarnas ekonomiska välfärd. I denna ingick som jämställda komponenter dels lön dels fritid. Vid varje tillfälle då arbetstagaren erbjöds en förhöjning av sin levnadsstandard ställdes han inför en valsituation. Skulle han ta ut sin standardförbättring i form av ökad lön eller i form av ökad fritid. Enligt kommitténs mening var arbetstagarna i betydande omfattning inställda på att ta ut sin standardförbättring i form av fritid. Detta bekräftades bl. a. av 1966 års avtalsrörelse, i vilken arbetstagarnas preferenser i valet mellan ökad lön eller ökad fritid inriktats på ökad fritid. Enligt kommitténs uppfattning borde lagstiftningen anpassas till de överenskommelser om kortare arbetstid som träffats på arbetsmarknaden. Det fick nämligen anses som ett väsentligt syfte för lagen att alltjämt ange vad som enligt rådande uppfattning skulle vara maximal ordinarie arbetstid i landet. I propositionen med förslag till 4272timmarsveckans genomförande (prop. 1966: 137) betonade föredragande departementschefen att det för regeringens del framstått som en angelägen uppgift att tillförsäkra arbetstagarna kortare veckoarbetstid. Bakom denna inställning hade i främsta rummet inte legat skyddssynpunkter utan en strävan att bereda arbetstagarna möjlighet att få del av en förbättrad levnadsstandard i form av ökad fritid. Sociala skäl kunde dock tala för en minskning av de långa dagliga arbetstider som blivit en följd av femdagarsvecka vid en total veckoarbetstid av 45 timmar. I huvudsak borde emellertid frågan om arbetstidsförkortning ses 82

som ett awägningsproblem när det gällde användningen av landets ekonomiska resurser. Vid en sådan avvägning hade man att ta hänsyn till andra angelägna reformer av social och ekonomisk natur. En förkortning av arbetstiden borde vid dåvarande tidpunkt tillmätas särskilt hög prioritet på reformprogrammet. 7.5 Motiv för en fortsatt arbetstiden

förkortning

av

Den förkortningsreform som härnäst ligger närmast till hands är införandet av 40 timmars arbetsvecka. Framställningen i det följande inriktas i första hand på en sådan förkortning. Detta utesluter inte att det anförda har relevans även för förkortningsreformer med annat innehåll. 7.5.1 Motiv som anförts i den offentliga debatten Frågan om arbetstidsförkortning har under hela 1960-talet varit föremål för en betydande uppmärksamhet i den offentliga debatten. Riksdagen har haft att ta ställning till motioner i ämnet under vart och ett av åren 1960-1963. Pressen har ägnat frågan stort utrymme och de centrala arbetsmarknadsparterna har haft frågan uppe i sina avtalsförhandlingar 1966. Sedan arbetstidskommittén tillsatts har ett stort antal skrivelser inkommit till kommittén framför allt från fackligt håll med krav och synpunkter på en arbetstidsreform. Bland de skäl som i dessa sammanhang framförts till stöd för en allmän förkortning av arbetstiden återfinns i stort sett alla de skäl som åberopats i samband med tidigare förkortningsreformer. Skyddsmotiven går sålunda igen liksom likställighetsmotivet och valmotivet. Mot bakgrund av statsmakternas konstaterande redan vid 45-timmarsveckans införande att hälsoskäl knappast kunde tala för en allmän förkortning av arbetstiden är det något överraskande att notera hur klart skyddsmotivet dominerar i den allmänna debatten. Man gör gällande att arbetskraften i det moderna industrisamhället SOU 1968: 66

underkastas en allt snabbare förslitning. Genom arbetsmetodernas fortsatta effektivisering utsätts arbetstagarna för ökad press. Långt driven rationalisering, mekanisering och ökat ackordsarbete driver upp arbetstempot. Jäkt och hets uppstår. Med tekniska framsteg ställs arbetstagarna inför nya krav. Den psykiska belastningen ökar med stress och neurotiska sjukdomar som följd. Man pekar också på att övergången till femdagars arbetsvecka medfört en förlängning av arbetsdagen. Medan man på 48timmarsveckans tid som regel hade en daglig arbetstid av 8V2 timmar (5J/2 timmar på lördag), har man, sedan 45-timmarsveckan införts och övergång till femdagarsvecka skett, fått en daglig arbetstid av nio timmar. Det ursprungliga målet med åtta timmars arbetsdag har avlägsnat sig ytterligare. Även om femdagarsveckan införts genom frivilliga överenskommelser, har denna utveckling betraktats som ett steg tillbaka och det har framstått som en social skyddsfråga av stor vikt att vrida utvecklingen rätt igen. Genom beslutet om 42V2timmarsveckans införande har så redan skett. Fr. o. m. år 1969 kommer den dagliga arbetstiden att som regel uppgå till högst 8V2 timmar. Ofta framhålls att tiden för vila och rekreation krympt genom att arbetstagarna fått sin restid mellan bostad och arbetsplats förlängd. Den fortgående befolkningsrörelsen från landsbygden till tätorterna och den ökade anhopningen av människor i storstadsregionerna anges kunna accentuera detta problem. I vissa fall pekar man på att arbetet genom sin särpräglade natur är särskilt påfrestande ur hälsosynpunkt. Detta gäller framför allt underjords arbete och olika former av skiftarbete. Den yrkesarbetande husmodern framhålls ibland också som särskilt utsatt för hälsorisker. Jämförelser mellan arbetstiden för arbetare och andra grupper i samhället har gjorts i åtskilliga uttalanden från fackligt håll men även i olika tidningsuttalanden. Någon rationell grund för att arbetare skall ha längre arbetstid än tjänstemän har man OU 1968: 66

inte kunnat finna. Visserligen föreligger det skillnader i arbetsuppgifter men dessa anses inte böra återspeglas i olika sociala förmåner. Nuvarande förhållande kan på längre sikt försvaga arbetaryrkenas konkurrenskraft. Vill man trygga en tillräcklig nyrekrytering till dessa yrkesgrupper, bör en utjämning av arbetstiden genomföras. Genom denna argumentering kan likställighetsmotivet sägas undergå en förskjutning från ett renodlat rättvisekrav mot ett mera samhällsekonomiskt orienterat krav. I mindre omfattning har de ekonomiska motiven berörts i debatten. Man har talat rent allmänt om 40 timmars arbetsvecka som ett mål för strävandena på arbetstidens område och erinrat om det instrument som Internationella arbetsorganisationen år 1962 antagit härom. Man har också hänvisat till den utveckling mot kortare arbetstid som är på gång i åtskilliga främmande länder. Ibland har man gett uttryck för den uppfattningen att arbetstagaren genom sin ökade arbetsinsats med ökad produktion som resultat har rätt till en standardförbättring i form av ökad tid för vila och rekreation. Från fackligt håll har man betonat att det är en ekonomisk avvägningsfråga på vilket sätt arbetstagarnas andel av det förbättrade produktionsresultatet skall tas ut, i form av ökad fritid eller höjd kontantlön. Fackföreningsrörelsen har därvid uttalat sin principiella anslutning till ett stegvis införande av 40 timmars arbetsvecka. 7.5.2 Kommitténs ställningstagande till motiven Som framgått av redogörelsen under avsnitt 7.4 anslöt sig kommittén i sitt förslag om 42/2-timmarsveckans inskrivande i arbetstidslagarna till det synsätt på frågan om en generell förkortning av arbetstiden som statsmakterna anlade när 45-timmarsveckan infördes. Fortsatt sänkning av arbetstiden ansågs inte kunna motiveras av sociala skäl. I stället fick en sådan reform grundas på individens val mellan olika sätt att tillgodogöra sig en genom förbättrat produktions-

resultat möjliggjord ökning av levnadsstandarden. Kommitténs fortsatta arbete har inte föranlett kommittén att frångå eller revidera denna uppfattning. Snarare har kommittén med hänsyn till den beslutade förkortningen från 45 till 42V2 timmars arbetsvecka stärkts i sin uppfattning. Vid sådant förhållande skulle det kunna göras gällande att någon ytterligare behandling av motiven för en arbetstidsförkortning inte är påkallad. Med hänsyn till att man i den allmänna debatten i så stor utsträckning åberopat skyddsmotivet till stöd för en allmän förkortning av arbetstiden har kommittén dock funnit det motiverat att helt kort redovisa sina undersökningar angående hållbarheten av detta motiv. För att få en uppfattning om hur man från medicinskt håll ser på frågan om den ur hälsosynpunkt lämpligast utformade arbetstiden har kommittén tagit del av åtskillig litteratur. Härvid har rent allmänt framgått att det inte är möjligt att på basis av erhållna forskningsresultat fastställa en lämplig arbetstid. Vissa undersökningar har genomförts men de har ett begränsat värde dels på grund av svårigheten att finna tillräckligt känsliga mätmetoder beträffande trötthet dels på grund av undersökningarnas anknytning till speciella arbetssituationer. Sammanfattningsvis ger litteraturen vid handen att man ur socialmedicinska synpunkter avråder från en arbetstid vid normalt industriarbete som överstiger 9-10 timmar per dag och 48-54 timmar per vecka samt att man som en rimlig genomsnittsnorm anger en dagarbetstid av 8-9 timmar och en veckoarbetstid av 40-48 timmar. Frånsett den översta gränsen är de angivna arbetstiderna inte grundade på strikt vetenskapliga data utan baserade på resonemang och allmän socialmedicinsk erfarenhet. De givna rekommendationerna skall ses jämsides med en rekommendation att arbetsdagen förses med kortare och längre arbetsuppehåll förlagda på ett ur arbetsfysiologisk synpunkt lämpligt sätt. Kommittén har även inhämtat arbetsmedicinska institutets synpunkter på frågan 84

om hälsoskäl kunde motivera en allmän arbetstidsförkortning. Institutet har därvid i en skrivelse till kommittén uttalat att det i beaktande av den allmänna standard som för närvarande råder i vårt land med en arbetstid av 45 t/v eller mindre i regel inte finns anledning att ytterligare förkorta arbetstiden i syfte att därigenom vinna en förbättrad hälsa. Institutet har samtidigt betonat att hälsobelastningen i arbetet självfallet beror på de olika arbetsplatsernas specifika förhållanden. Om det föreligger särskild belastning genom t. ex. arbetstyngd eller arbetshastighet eller speciella yrkesrisker i form av stendamm eller buller, får en arbetstidsförkortning anses vara en tämligen ineffektiv åtgärd jämfört med att vidta förebyggande åtgärder, såsom i nämnda fall en mekanisering av arbetet för att eliminera de tunga momenten, en sänkning av arbetshastigheten, införande av korta pauser, utsugning eller bindning av stendammet och isolering av bullerkällor. Tvärtom skulle en arbetstidsförkortning enligt institutets uppfattning kunna medföra risk för att effektivare hälsobefrämjande åtgärder eftersattes. För att få ledning vid sin bedömning av skyddsmotivet har kommittén vidare studerat och sammanställt uppgifter från riksförsäkringsverkets årliga statistik över arbetsolycksfall och yrkessjukdomsfall. Liksom utredningen om kortare arbetstid måste kommittén konstatera att den föreliggande statistiken inte tillåter några mer bestämda slutsatser. Anledningen härtill är att andra omständigheter än arbetstiden i så påfallande grad påverkar antalet anmälda olycksfall och yrkessjukdomar. Sålunda är det klarlagt genom tidigare undersökningar att ett bestämt samband föreligger mellan konjunkturväxlingar och olycksfallsfrekvens. Vid stigande konjunktur ökar olycksfallsfrekvensen och vid fallande konjunktur sjunker den. Anledningarna härtill kan vara många. Arbetskraftens rörlighet tilltar vid stigande konjunktur. Därav följer att jämförelsevis många arbetstagare är ovana vid förhållandena på arbetsplatsen och lättare utSOU 1968: 66

sätts för olycksfallsrisk. Vid en undersökning som gjorts vid ett stort järnverk i Sverige angående olika faktorer bakom uppkomna olyckshändelser framkom just att nyanställda, ovana eller otillräckligt instruerade personer löpte större risk än andra att råka ut för yrkesskador. Den statistiskt redovisade olycksfallsfrekvensen påverkas också av förändringar i försäkringsbestämmelserna eller i dessas tillämpning. Generösare regler kan medföra en ökad benägenhet att anmäla inträffade skador. Den successiva utbyggnaden av sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna under de senare åren kan därför vara anledning till ett flertal anmälda skador. Trots dessa invändningar kan det vara av intresse att något beröra olycksfallsfrekvensens utveckling under senare tid. Inte minst har det sin betydelse att se, hur denna förhöll sig under åren kring 45timmarsveckans införande. I tabell 7:1 har ur riksförsäkringsverkets statistik sammanställts uppgifter på antalet yrkesskador, dvs. summan av arbetsolycksfall, färdolycksfall och yrkessjukdomsfall under åren 19561965. Om man kunde bortse från andra faktorers inverkan på olycksfallsfrekvensen och studera uppgifterna i tabellen med utgångspunkt endast från den ordinarie arbetstidens inverkan på frekvensen, skulle man

Tabell 7:1. Antalet yrkesskador 1956—1965

Är

Antal yrkesskadefall

Antal yrkesskadefall per en miljon arbetstimmar

1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965

136 007 127 546 124 466 124 593 129 298 132 616 128 134 126 069 130 346 130 248

26,0 24,6 23,9 23,9 23,9 24,8 23,7 22,8 23,6 23,1

Anm.: Enligt preliminära uppgifter uppgår antalet yrkesskador år 1966 till 127.000 och år 1967 till 120.000. SOU 1968: 66

kunna konstatera att arbetstidsförkortningen från 48 till 45 t/v - som för flertalet berörda arbetstagare genomfördes åren 19581960 - till synes inte haft någon nämnvärd effekt. Under förkortningsåren höll sig olycksfallsfrekvensen i stort sett oförändrad. Under året närmast därefter visade den t. o. m. en klar ökning. Anledningen härtill skulle kunna vara det tidigare påtalade förhållandet att samtidigt som veckoarbetstiden sjönk den dagliga arbetstiden genom övergång till femdagarsvecka ökade. I tabell 7:2 belyses arbetsolycksfallens fördelning under arbetsdagens olika timmar. Uppgifterna grundar sig på bearbetning av riksförsäkringsverkets material för år 1965. Tabellen utvisar att olycksfallen fördelar sig förhållandevis jämnt under arbetsdagens förlopp. Under en niotimmars arbetsdag företer den första arbetstimmen och de två timmar mitt på arbetsdagen, till vilka huvudrasten vanligtvis förläggs, lägst olycksfallsfrekvens. Under övriga arbetstimmar varierar olycksfallsprocenten mellan 10,3 och 12,8. Om man bortser från lördagar, då arbetstiden för många endast torde ha uppgått till 5-6 timmar, får man en ännu jämnare fördelning av olycksfallen under arbetsdagens olika timmar. Även här är den första timmen och de två "middagsrasttimmarna" mindre drabbade av olycksfall. För de övriga timmarna ligger procenttalet olycksfall mellan 9,8 och 12,3. I båda fallen är olycksfallsfrekvensen högst under den fjärde arbetstimmen. Om arbetstiden per dag ur medicinsk och arbetsfysiologisk synpunkt skulle vara för lång, hade man kunnat vänta sig att olycksfallen skulle öka mot dagens slut när tröttheten borde vara som störst. En sådan teori får inget stöd i föreliggande material. Då uppgifter ur olycksfallsstatistiken diskuteras, bör man erinra om den verksamhet för ett förbättrat arbetarskydd som allt intensivare bedrivs såväl från statsmakternas som från arbetsmarknadsparternas sida. De enskilda företagarna och arbetstagarna har som följd härav överlag blivit mer skyddsmedvetna. Samtidigt har företagshälsovården byggts ut. Det är uppenbart att 85

Tabell 7:2. Arbetsolycksfall 1965 fördelade efter det antal timmar som vid olyckstillfället förflutit från arbetsdagens (skiftets, vaktens) början Arbetsolycksfall Alla dagar

Skadan inträffat under arbetstiden efter förloppet av 0 men ej 1 tim. 1 » » 2 » 2 3 4 5 6 7 8 9 0

» » » » » » » » »

» 3 » 4 » 5 » 6 » 7 » 8 » 9 » 10 » 13

» » » » » » » » »

%

Kum.

%

Kum.

6,5 10,9 10,3 12,8 12,3 8,5 7,7 10,7 10,6 7,0 2,7

6,5 17,4 27,7 40,5 52,8 61,3 69,0 79,7 90,3 97,3 100,0

6,2 10,4 9,8 12,3 11,8 8,9 8,1 11,2 11,1 7,4 2,8

6,2 16,6 26,4 38,7 50,5 59,4 67,5 78,7 89,8 97,2 100,0

dessa förhållanden på ett gynnsamt sätt motverkar riskerna för yrkesskador. Med en fortsatt utveckling mot ett förbättrat arbetarskydd och en ytterligare satsning på företagshälsovårdens område kan riskerna givetvis elimineras ytterligare. I den allmänna debatten har som stöd för kraven på en kortare arbetstid stundom påståtts att den ökade psykiska arbetsbelastningen medfört snabbare förslitning av arbetstagarna och ökad uppkomst av jäktsjukdomar. Kommittén har sökt material som skulle kunna belysa dessa påståenden. Dessvärre förekommer inte någon användbar statistik över frekvensen av olika sjukdomar i vårt land. Visst statistikarbete pågår på olika håll och speciella undersökningar genomförs men materialet kan inte utnyttjas för en belysning av arbetslivets inverkan på hälsotillståndet i stort. För att rätt kunna bedöma uppkomsten av och orsaken tilJ olika sjukdomar måste individens totala situation beaktas, varvid hans förhållanden utanför arbetslivet kommer in i bilden. Kunskaperna på detta fält synes så pass begränsade att några mer bestämda uttalanden inte kan göras. Sammanfattningsvis kan kommittén konstatera att den genomgång, som kommittén gjort beträffande olika faktorer på yrkes86

Alla dagar utom lördagar

skadornas, arbetshygienens och folkhälsans område inte har givit belägg för att en allmän förkortning av arbetstiden kan grundas på hälsoskäl. Tvärtom förefaller de arbetstider som fr. o. m. 1969 blir allmänt tillämpliga i vårt land att stå i god överensstämmelse med socialmedicinsk erfarenhet. Kommittén kommer följaktligen i fråga om skyddsmotivets hållbarhet till samma resultat som i sin promemoria från 1966. Även om en allmän förkortning av arbetstiden inte kan motiveras med en hänvisning till svenska folkets medicinska tillstånd, är därmed inte sagt att en kortare arbetstid skulle sakna betydelse ur hälsosynpunkt. För åtskilliga arbetstagare torde en förkortning av arbetstiden tvärtom vara av positivt värde för den kroppsliga och själsliga hälsan. En förkortning av arbetstiden från 42V2 t / v till 40 t/v får enligt kommitténs bedömande liksom vid de båda senaste förkortningsreformerna grundas på individens val mellan olika sätt att tillgodogöra sig en möjlig förbättring av levnadsstandarden. Denna förbättring kan ske genom en ökning av realinkomsterna eller en ökning av fritiden. Väljer man det sistnämnda får man avstå från en inkomstökning som eljest SOU 1968: 66

varit möjlig. Väljer man det förstnämnda får man oförändrad fritid men större realinkomst. Någon kartläggning av var den svenske arbetstagaren står i valet mellan ökad lön och ökad fritid har kommittén inte låtit verkställa. En sådan hade knappast kunnat tillföra diskussionen några mer vägledande synpunkter än de som redan föreligger. En normal arbetstid av 40 t/v har sedan länge framstått som ett mål för strävandena på arbetstidens område. Detta gäller inte blott här i landet utan världen över. Internationella arbetsorganisationen har i sin rekommendation, nr 116, ställt upp 40timmarsveckan som ett socialt mål. Samtliga svenska ombud röstade vid rekommendationens behandling för dess antagande. Såväl dessförinnan som därefter har arbetstidsförkortning varit en aktuell programpunkt i flera länder. Under 1960-talet har också reformer genomförts på flera håll. Ytterligare reformer är under förberedelse. Kommitténs tillkallande innebär i och för sig en bekräftelse på ett ökat intresse för kortare arbetstid. Under kommittéarbetets gång har intresset för en allmän förkortning av arbetstiden förstärkts. Detta har framgått av de många skrivelser i ämnet som ingått till kommittén, av den intensiva pressdebatten och av fackföreningsrörelsens aktivitet. Landsorganisationen har vid upprepade tillfällen betonat kraven på en kortare arbetstid och för sin del tillagt arbetstidsförkortningen hög prioritet på reformprogrammet. Organisationen har också med framgång hävdat kraven på kortare arbetstid i avtalsförhandlingarna. Att den 1966 genomförda förkortningen till 42V2 t/v endast betraktats som en etapp på vägen mot 40-timmarsveckan är uppenbart. Enligt kommitténs uppfattning kan man med hänsyn härtill våga det antagandet att arbetstagarna i vårt land i likhet med arbetstagarna i en rad främmande länder är beredda att - åtminstone så länge arbetstiden överstiger 40 t/v - vid fortsatt kontinuerlig tillväxt av den ekonomiska standarden välja längre fritid på bekostnad av en däremot svarande ökning av den kontanta SOU 1968: 66

lönen. Vad anledningen till denna ökade fritidsvärdering kan vara torde inte behöva närmare analyseras. Man kan peka på att reallöneläget successivt förbättrats, varigenom löntagarnas materiella anspråk på ett tillfredsställande sätt bör kunna tillgodoses på nuvarande lönenivå. Strävan mot en högre levnadsstandard inriktas följaktligen på andra mål, varvid fritiden ligger nära till hands. Att så är fallet är en given sak, så länge det finns grupper i samhället som är prioriterade i arbetstidshänseende. Åtskilliga tjänstemäns kortare arbetstid stimulerar övriga arbetstagare att inrikta sina krav på samma förmån och därmed åstadkomma en utjämning mellan olika medborgargrupper på det sociala fältet. Ibland görs gällande att det i högskatteländer är naturligt att en löneförhöjning - som åtminstone vid ett progressivt skattesystem kan bli hårt reducerad - framstår som mindre lockande än fritidsökning som är skattefri. Till detta kommer att fritiden blivit mer samlad och lättare att effektivt utnyttja. En sak som också kan ha sin betydelse är att fritiden under veckans arbetsdagar för en hel del arbetstagare blivit i ökad omfattning naggad i kanten av restid mellan bostad och arbetsplats. Med hänsyn till produktionens krav på rationell organisation, för vilken arbetstidens längd och förläggning är en väsentlig faktor, kan det såsom framhållits vid tidigare arbetstidsreformer inte överlåtas åt de enskilda arbetstagarna att var för sig träffa sitt val mellan lön och fritid. Produktionen kräver självfallet en viss enhetlighet på arbetstidens område. Denna enhetlighet kan åstadkommas genom avtal eller genom lagstiftning. I det ena fallet träffar den fackliga organisationen och i det andra fallet lagstiftaren på arbetstagarens vägnar valet mellan fritid och annan konsumtion. Huruvida valet bör ske på det ena eller det andra sättet skall kommittén inte diskutera här. Kommittén återkommer emellertid till spörsmålet i kapitel 10 i samband med en diskussion av frågan om behov alltjämt föreligger av lagstiftning på arbetstidens område. 87

8 Vissa ekonomiska frågor

Vid en allmän arbetstidsförkortning är det en rad frågor med ekonomisk anknytning som aktualiseras. Exempelvis är det av stort intresse vid bedömningen av en arbetstidsförkortnings verkningar att veta hur produktionen kommer att påverkas. Kommer den att minska i samma proportion som förkortningen? Eller kommer produktionen eventuellt att öka? Andra frågeställningar är hur pris- och lönenivån kan komma att utvecklas samt hur sysselsättningen och kapitalutrustningen förändras. Frågor av dessa och liknande slag har ingående behandlats såväl i den ekonomiska litteraturen som i de båda statliga betänkandena Utredningen om kortare arbetstid (SOU 1956:20) och Arbetstidsförkortningens verkningar (SOU 1964: 9). Av den anledningen finner inte kommittén det nödvändigt att gå in på en utförlig diskussion av de teoretiska frågor som ofta anmäler sig vid behandlingen av en arbetstidsförkortnings verkningar. I föreliggande kapitel har kommittén lagt tonvikten på erfarenheter från tidigare arbetstidsförkortningar samt på vissa övergångs- och anpassningsproblem vid en förkortning. Avsikten har inte varit att behandla alla olika tänkbara problemområden utan ett urval har skett av sådant som kommittén ansett vara av vikt.

8.1 Begreppet optimal arbetstid Det är vanligt att sambandet mellan arbetstid per vecka och produktion per vecka framställs som i figur 1 (se t. ex. de båda heldragna kurvorna). Den övre kurvan avspeglar veckoproduktionens variation med arbetstiden per vecka och den undre representerar den tillhörande utvecklingen av produktionen per arbetstimme - produktiviteten - vid olika veckoarbetstid. Om man utgår från ett lågt antal arbetstimmar per vecka och låter arbetstiden successivt växa, kommer produktionen per vecka till en början att växa i snabbare takt än arbetstiden. 1 Anledningen härtill är främst av produktionsteknisk art: förhållandevis lågproduktiva sysselsättningar såsom igångsättnings- och avslutningsarbeten samt den dagliga inkörningstiden tar allt mindre andel av arbetstiden vartefter denna ökar. Denna snabbare produktionsökning gäller till dess produktionen per arbetstimme nått sitt maximum, vilket inträffar vid veckoarbetstiden TI i figuren. Härefter avtar 1 Produktionskurvornas utseende antas vara desamma även om man startar med ett mycket högt antal arbetstimmar per vecka och successivt minskar arbetstiden. Huvudförutsättningen för hela resonemanget är bl. a. att ingen förändring sker beträffande produktionsutrustning och produktionsmetoder.

SOU 1968: 66

i

Produktion per tidsenhet

endast för att belysa mycket kortsiktiga förändringar av produktionen till följd av **r' 'x 'C ^ en arbetstidsförkortning. Såväl produktions• Produktion per utrustning som produktionsmetoder föränd• / D vecka ras ju kontinuerligt, i varje fall inom svenskt / näringsliv. För att söka belysa detta har i / X / figur 1 de båda streckade kurvorna inri/ tats. De två olika kurvparen kan här få / /B representera förhållandena vid två olika tillfällen, säg genomsnittligt för två på varandra följande år. Den streckade kurvan för produktion per arbetstimme avspeglar att en Produktion per arbetstimme normal trendmässig ökning av produktivite^* ten inträffat till följd av mer och effektivare realkapital, förbättrade produktionsmetoder samt bättre utbildad arbetskraft. En här1 -i— —=>T 1 T^ T3 T2 Arbetstid emot svarande ökning av veckoproduktioF i g u r 1. per vecka nen åskådliggörs av den övre streckade kurvan. (För enkelhets skull antas de streckade produktionen per arbetstimme, huvudsakkurvorna ha maximipunkter vid samma ligen beroende på personalens ökande tröttveckoarbetstider som de heldragna kurvorhet, medan veckoproduktionen fortsätter att växa men nu i långsammare takt än ar- na.) Om man inför en arbetstidsförkortbetstiden. Så småningom når veckoproduk- ning från veckoarbetstiden T3 till T4 kan nu följande resonemang föras. Om ingen tionen ett maximum, vid veckoarbetstiden T2 i figuren, varefter den avtar. Om man trendmässig produktivitetsökning äger rum skulle veckoproduktionen minska från tillämpar arbetstiden T2 kommer tydligen såväl en ökning som en minskning av ar- punkten A till punkten B. Detta kan sägas betstiden att leda till ett produktionsbort- representera den momentana produktionseffekten. Hade ingen arbetstidsförkortning fall. Ur produktionssynpunkt skulle alltså införts skulle produktionen vid den givna veckoarbetstiden T2 vara optimal. Det är troligt, eller i varje fall hävdas det, att man produktivitetsökningen ökat till punkten C, i högindustrialiserade länder för närvaran- men till följd av förkortningen uppnås inte de genomsnittligt sett för hela näringslivet större produktion än som motsvaras av befinner sig under den produktionsoptimala punkten D. Produktionsförlusten till följd av förkortningen blir alltså det vertikala arbetstiden. avståndet mellan C och D. AvvägningsproOm arbetstiden för ett företag eller för blemet kan i detta fall formuleras så: vill samhället i dess helhet ligger högre än den vi avstå C - D från den möjliga produktionsproduktionsoptimala, är problemet avseenökningen A - C och endast erhålla ökningen de en arbetstidsförkortnings ekonomiska verkningar enkelt: alla tjänar på en förkort- A - D vid arbetstidsförkortningen? ning. Såväl fritid som varor och tjänster Det finns emellertid en annan optimal ökar i detta fall. Svårare blir det om arbetsarbetstid än den produktionsoptimala och tiden ligger någonstans mellan T I och T2. det är den välfärdsoptimala. 1 Den kan kaGenom att produktionen minskar inom det1 Man diskuterar även begreppet vinstoptimal ta arbetstidsintervall vid en förkortning, arbetstid, vilket skulle vara den arbetstid som ställs man inför frågan hur mycket man maximerar företagens vinster. Den anses ligga är beredd att minska arbetstiden. Här fram- mellan den välfärdsoptimala och produktionsoptimala arbetstiden. Se Clyde E. Dankert, träder det förut diskuterade ekonomiska Shorter Hours - in Theory and Practice, Inavvägningsproblemet klart. dustrial and Labor Relations Review, Vol. 15, 1962: 3, sid. 316 ff. Ovanstående resonemang är användbart SOU 1968: 66

raktäriseras så, att veckoarbetstiden är just så stor att fördelningen mellan fritid och konsumtion av varor och tjänster väger jämnt ur den förvärvsarbetandes synpunkt. Vederbörande vill i detta läge inte byta ut fritid mot ett tillskott av varor och tjänster och inte heller avstå från en del av sin varuförsörjning för att få längre fritid. Välfärdsoptimum ligger alltid vid lägre arbetstid än produktionsoptimum (eller möjligen på samma arbetstid), så vida en arbetstagare inte värderar arbete (och arbetstid) högre än fritid och fritidssysselsättningar. Längre arbetstider än den produktionsoptimala ger ju både lägre produktion av varor och tjänster och kortare fritid. Den föregående diskussionen torde ha klargjort, att optimalbegreppen ur teoretisk synpunkt är användbara som förklaringsredskap men att det är ytterligt svårt att praktiskt-statistiskt precisera dem. Avslutningsvis skall här några viktiga faktorer redovisas i avsikt att modifiera den förenklade bild som figur 1 representerar. För det första kan det finnas stora variationer i den produktionsoptimala arbetstiden med hänsyn till arbetets art och arbetstagarens individuella möjligheter att utföra arbetet. Likaväl som olika arbetsuppgifter kan ställa vitt skilda krav både i fysiskt och psykiskt hänseende på en och samma arbetstagare, kan en och samma arbetsuppgift påverka olika personer på helt skilda sätt. Även arbetstidens förläggning, skiftarbete, antalet pauser och raster osv. kan medföra variationer i den produktionsoptimala arbetstiden. Det finns därför en mängd olika produktionsoptimala arbetstider per vecka. I princip kan det finnas en för varje individ, en för varje arbetslag, en för varje produktionsprocess, en för varje företag, en för varje näringsgren och en för samhället i dess helhet. För det andra finns det givetvis också variationsmöjligheter beträffande den välfärdsoptimala arbetstiden. I princip kan en sådan arbetstid erhållas, endast om de förvärvsarbetande själva får välja den arbetstid de vill ha vid givna löner. Somliga skulle kanske vilja ha en längre arbetstid och

därigenom kunna köpa mera varor och tjänster, medan andra kanske vill skaffa sig ökad fritid genom minskad materiell konsumtion. En och samma person kan också under sin levnad ha såväl varierande arbetsförmåga som varierande värdering av sin fritid. Det finns dock ingen möjlighet att mäta den tillfredsställelse vissa människor skulle ha av att få arbeta längre för att skaffa sig mer varor, och den tillfredställelse andra skulle ha av att få arbeta kortare tid än den fastställda arbetstiden för att erhålla mer fritid. Ur den enskilde individens synpunkt skulle det vara önskvärt med möjligheter att variera veckoarbetstidens längd under olika delar av hans yrkesverksamma tid. Mot detta står det krav på enhetlighet beträffande arbetstidens längd som ställs av tekniska och organisatoriska förhållanden. Slutligen skall nämnas att den pågående dynamiska utvecklingen innebär ändrade produktionsförhållanden, vilket inverkar på den optimala veckoarbetstidens längd. På längre sikt, med alltmer ökad materiell försörjning, förskjuts den välfärdsoptimala arbetstidens längd naturligen nedåt. Den produktionsoptimala arbetstiden kan däremot röra sig i båda riktningarna. Om nya arbetsmetoder och maskiner medför en minskad press för arbetstagaren, kommer detta optimum att öka och tvärtom. Det har emellertid redan framgått vid motivdiskussionen att kommitténs uppfattning är att arbetstidens längd bör bestämmas av den välfärdsoptimala arbetstiden och inte av den produktionsoptimala. Som en sammanfattning av detta avsnitt kan sägas, att möjligheter att variera arbetstiden med avseende på arbetets art, arbetstagarens ålder osv. skulle bidra till en optimal inriktning av samhällsekonomin. Arbetstidslagstiftningens i vissa delar dispositiva utformning underlättar en sådan utveckling. 8.2 Erfarenheter förkortningar

från

tidigare

arbetstids-

I detta avsnitt redovisas vissa undersökningar som gjorts för att klarlägga verkningar SOU 1968: 66

på produktionen vid förkortningar av arbetstiden. Endast allmänna arbetstidsförkortningar behandlas, eftersom detta står i direkt överensstämmelse med kommitténs egna utgångspunkter och de resultat som erhållits vid undersökningar avseende partiella arbetstidsförkortningar, exempelvis i enstaka företag, inte kan anses representativa vid en allmän förkortning. Utöver denna begränsning av materialet görs också en tidsmässig begränsning, i så måtto att endast undersökningsresultat från sen tid behandlas. Anledningen härtill är bl. a. att de yttre betingelserna, t. ex. målet om en fullsysselsättningspolitik samt arbetstidens längd, inte skall ha väsentligt förändrats. Till följd härav behandlas endast erfarenheter från 45-timmarsveckans införande i slutet av 1950-talet i Danmark, Norge och Sverige. För en närmare diskussion av erfarenheter av arbetstidsförkortningar genomförda tidigare hänvisas till betänkandet Utredningen om kortare arbetstid, SOU 1956:20, samt dess bilagedel, SOU 1956: 21. 8.2.1 45-timmarsveckans införande i Danmark 1958-1960 Den allmänna arbetstidsförkortningen från 48 till 45 t/v i Danmark i slutet på 1950talet genomfördes efter två huvudlinjer: en timmes förkortning under vart och ett av åren 1958, 1959 och 1960 eller tre timmar på en gång 1959. Vid uppläggningen av den undersökning, som ingångsattes vid det danska socialforskningsinstitutet för att utreda förkortningens verkningar, utgick man från att svårigheter kunde uppstå vid bedömningen av vad som var en följd av förkortningen och vad som orsakats av andra förändringar. 1 Därför utvaldes endast sex industriföretag, representerande olika branscher, för att möjliggöra ett mycket inträngande studium. Därigenom räknade man med att kunna isolera verkningar från enbart arbetstidsförkortningen. Man utgick också 1

Se P. Milh0j m.fl., 45 timers ugens indfgfrelse 1958—60, Socialforskningsinstituttets publikationer, Köpenhamn 1960. SOU 1968: 66

från att verkningarna skulle vara mer uppenbara och utpräglade beträffande företag där förkortningen tagits ut på en gång 1959 och undersökte därför bara sådana företag. I fråga om produktionen redovisade samtliga sex företag en ökning mellan 1958 och 1959. Detta gällde också för de respektive industribranscher som dessa företag representerade samt för industrin i sin helhet. Således innebar förkortningen inget avbrott i den pågående produktionsutvecklingen. Undersökningen av produktivitetsutvecklingen inom de sex företagen inskränkte sig till de avdelningar som inte förändrats nämnvärt med avseende på teknik, produktionsmetoder och produktionens sammansättning. För perioden 1955-1958 man undersökte tiden 1955-1959 - visade produktionen med något undantag en påtaglig årlig ökning av ungefär samma storlek för respektive företag räknat såväl per arbetstimme som per arbetare; detsamma gällde för industrin totalt. Mellan 1958 och 1959 steg produktionen per arbetstimme för samtliga sex företag med en spridning från 1 % till 18 %, medan produktionen per arbetare endast ökade för tre av dem; för industrin totalt steg produktionen per arbetstimme i samma takt som åren dessförinnan, medan produktionen per arbetare steg betydligt långsammare. Utvecklingen t. o. m. 1958 innebar alltså att produktionen per timme och per arbetare någorlunda följde varandra men att mellan 1958 och 1959 produktionen per timme genomgående steg mer än produktionen per arbetare. Härav drog man i undersökningen slutsatsen att de timmar som den ordinarie arbetstiden förkortats med inte helt hade ersatts genom mer övertid eller mindre frånvaro. Ökningen i produktionen per arbetstimme syntes i många fall kunna hänföras till ökad insats från arbetarnas sida. Detta gällde inte bara för ackordsarbetande utan också, fast i mindre grad, för de tidlönearbetande. Den ökade insatsen bestod inte enbart i höjt tempo utan också i att arbetstiden utnyttjades mer effektivt genom bättre passning av tider och inskränkningar av småpauser e t c , vilket allt var resultat av 91

företagsledningens åtgärder för att motverka produktionsbortfall. För de undersökta företagens del tycks detta ha varit det enda man från företagsledningens sida gjort till följd av förkortningen; inte i något företag hade exempelvis förkortningen medfört ändrade investeringsplaner. Några skillnader i produktivitetsutveckling till följd av olika sätt att förlägga arbetstiden efter förkortningen var det inte möjligt för undersökningen att påvisa. Slutligen kunde man enligt utredningen dra den slutsatsen, att arbetstidsförkortningen antagligen varit en bidragande orsak till den generella produktivitetsökningen inom industrin men att ökningen inte varit stor nog att uppväga nedgången i arbetstiden. Det siffermaterial som utredningen fick fram sökte man på olika sätt få kompletterat med upplysningar från företagsledning, arbetsledning, förmän och andra. På det stora hela taget fick man härigenom samma intryck av produktivitetsutvecklingen som produktionstalen siffermässigt gav uttryck åt. En viss skillnad i de olika gruppernas uppfattning förelåg dock. Företagsledningen i de undersökta företagen fann att det visserligen skett en höjning av produktiviteten men att denna inte varit tillräcklig för att kompensera produktionsbortfallet till följd av arbetstidsförkortningen. Bland arbetarna och arbetsledarna ansåg åtskilliga, men långt ifrån alla, att produktionen på den kortare arbetstiden blivit lika stor som före förkortningen. Man var givetvis medveten om att de resultat man erhållit genom intensivundersökningen inte behövde vara representativa för den egentliga industrins övriga områden. Med utgångspunkt från de erhållna resultaten genomfördes därför intervjuer med ledande personer inom branschorganisationer och fackförbund, speciellt inom järn- och metallindustrin. I stort sett kunde undersökningens resultat därvid bekräftas. Utöver undersökningen av produktionsoch produktivitetsförhållandena studerades arbetstidsförkortningens inflytande på arbetarnas trivsel inom företagen. Detta skedde dels direkt genom intervjuer, dels in92

direkt genom att man undersökte frånvarostatistik, som antogs ge utslag i fråga om trivseln. De resultat man härvid kom fram till visade att trivseln inte väsentligt ändrats för det stora flertalet av arbetarna. 8.2.2 45-timmarsveckans införande i Norge 1959-1960 Förkortningen av arbetstiden från 48 till 45 t/v i Norge skulle enligt lag ske i två etapper. Från den 1 mars 1959 skulle en sänkning till 4672 t/v äga rum och från den 1 mars 1960 skulle arbetstiden ytterligare sänkas till 45 t/v. Genom avtal mellan arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer fick dock de allra flesta - beträffande industriarbetare sannolikt alla - hela förkortningen från den 1 mars 1959. En offentlig utredning tillsattes för att söka klarlägga verkningarna av förkortningen. Denna undersökte industrins förhållanden ingående. Därutöver behandlade den i viss mån tjänstesektorerna. 1 Vid behandlingen av verkningarna på industrins produktionsförhållanden användes den sedvanliga officiella statistiken rörande hela industrin samt annan löpande officiell statistik. Till att börja med konstaterades att produktionen inte gick ned efter den 1 mars 1959 utan tvärtom ökade betydligt såväl mellan 1958 och 1959 som mellan 1959 och 1960. För att något undvika tillfälliga verkningar vid jämförelse mellan enstaka år slog man ihop åren 1957 och 1958 respektive 1959 och 1960 samt jämförde därefter produktionens ökningstakt för dessa två perioder. Slutsatsen blev, att industriproduktionen hade ökat minst lika starkt efter förkortningen som den gjort tidigare under 1950-talet. Förklaringen härtill ansågs vara den gynnsamma konjunkturutveckling som från slutet av 1958 medförde en kraftig efter frågeökning på industriprodukter. 1 Virkninger av arbeidstidsforkortelsen fra 48 til 45 timer. Rapport fra et utvalg oppnevnt ved kongelig resolusjon av 30. januar 1959 for å undersoke virkningene av arbeidstidsforkortelsen pr. 1. mars 1959. Kommunal- og arbeidsdepartementet. Oslo 1962.

SOU 1968:66

Den starka stegringen i industriproduktionen kom emellertid inte till stånd genom en sysselsättningsökning eller genom stora investeringsökningar. Tvärtom sjönk antalet utförda arbetstimmar inom industrin med drygt 2 % mellan 1958 och 1959 och tillväxten i industrins realkapital var relativt svagare både för 1958 och 1959 jämfört med föregående år. Ökningen i produktion och minskningen i utförda arbetstimmar innebar att produktionen per arbetstimme steg med inte mindre än 8,9 % mellan 1958 och 1959. Att denna starka stegring inte utan vidare kunde sättas i samband med arbetstidsförkortningen påpekades i utredningen och man försökte förklara ökningen genom att dela upp den i tre komponenter. För det första hade man en trendmässig ökning av produktiviteten på genomsnittligt 4,3 % per år under perioden 1949-1958. Om detta tal skulle gälla även för utvecklingen 19581959, måste 4,6 procentenheter av den 8,9procentiga ökningen förklaras på annat sätt. Mot bakgrund av tidigare erfarenheter antogs för det andra att konjunkturuppgången bidragit till produktivitetsstegringen med ett par procentenheter. Resten av ökningen, dvs. 2-3 procentenheter, kunde enligt utredningen sannolikt förklaras med hänvisning till arbetstidsförkortningen. 1 Undersökningen av tjänstesektorerna grundades på en intervjublankett som sändes ut till sammanlagt 250 företag och institutioner inom områdena elektricitetsverk, detaljhandel, partihandel, busstrafik, sjukhus, hotell och restauranger, frisörer, järnvägar och spårvägar samt vissa offentliga myndigheter. Materialet ansågs vara för litet för en bearbetning efter vanliga statistiska principer och resultaten ansågs inte heller kunna sammanfattas i summariska 1 Senare har man genom nya beräkningar kunnat konstatera att den angivna totala produktivitetsstegringen på 8,9 % 1958—1959 var något överskattad. Den extraordinära produktivitetsstegringen på 2—3 % blev till följd härav också överskattad. Se Instilling om förkortning av den alminnelige arbeidstid fra 45 til 42 y2 time pr. uke. Forel0pig instilling fra Arbeidstidskomitéen av 1964. Kommunal- og arbeidsdepartementet. Otta 1967.

SOU 1968: 66

tabeller. En mer värderingsmässig slutsats efter genomgången av svaren utmynnade i att tjänstesektorerna sammantagna föreföll att ha genomfört arbetstidsförkortningen utan nämnvärda inskränkningar i servicen till allmänheten. Detta hade varit möjligt på grund av att man före förkortningen inom flera områden hade haft en del outnyttjad kapacitet. I en del fall hade förkortningen inneburit mer övertidsarbete och ökning av antalet sysselsatta. Delvis hade för-» kortningen också blivit kompenserad ge-> nom indragning av oreglementerade pauser, omläggning av arbetsrutiner och andra arbetsbesparande åtgärder. När det gällde arbetstidsförkortningens inverkan på löneutvecklingen gjorde den norska utredningen ingen egen specialundersökning, utan utgick vid sin bedömning härav från sedvanlig löne- och sysselsättningsstatistik. I samband med avtalen om arbetstidsförkortningen överenskoms att anställda med tidlön skulle få full lönekompensation, dvs. i princip oförändrad veckolön efter förkortningen, medan de ackordsarbetande skulle få 2/3 lönekompensation. Den resterande tredjedelen räknade man med skulle kunna intjänas genom ökad arbetsinsats. Genomsnittligt för alla industriarbetare beräknades dessa ökningar medföra en uppgång i tim förtjänsten på 4,7 %. Den faktiska utvecklingen mellan andra halvåret 1958 och andra halvåret 1959 blev att timförtjänsten steg för män med 8,6 % och för kvinnor med 8,1 %. Den faktiska veckoförtjänsten steg under samma tid med 5,3 % för män och med 3,7 % för kvinnor. Förklaringen till denna uppgång ansågs delvis vara ökad övertid och mindre frånvaro. Utvecklingen gav också vid handen att löneglidningen varit störst för de ackordsavlönade. 8.2.3 45-timmarsveckans införande i Sverige 1958-1960 I anslutning till 45-timmarsveckans införande i Sverige 1958-1960 tillsattes en statlig utredning, 1959 års undersökning av arbetstidsförkortningens verkningar, med 93

uppgift att undersöka förkortningens ekonomiska och sociala verkningar. Resultatet finns redovisat i betänkandet Arbetstidsförkortningens verkningar (SOU 1964:9). Till karaktären är detta betänkande såväl teoretiskt som empiriskt. Verkningarna preciseras först genom en teoretisk analys, varefter dessa i den empiriska delen undersöks statistiskt. Den statistiska undersökningen har begränsats till enbart industrin (exklusive gruvföretag) och avser förkortningens verkningar på produktion, timförtjänst, övertid och frånvaro. Den teoretiska analysen utelämnas här. Verkningarna på produktionen. Utgångspunkten vid beräkningarna av förkortningens verkningar på produktionen var att söka fastställa sambandet mellan produktion och insatser av produktionsfaktorer. Vid sidan av arbetstiden har som produktionsfaktorer räknats arbetarantal samt kapitalinsats. Observationsmaterialet utgjordes av årliga relativa förändringar i dessa storheter för olika industriföretag. De data av speciell art som erfordrades samlades in genom olika enkäter bland ett företagsurval så beskaffat, att alla företag med mer än 25 arbetare tillfrågades men endast vart tionde av de övriga. Data som härutöver behövdes erhölls från sedvanlig löne- och industristatistik. Utifrån det på så sätt insamlade materialet gjordes beräkningar såväl för olika grupper av företag som för hela industrin. Vid beräkningar av den typ som utfördes erhölls resultat i form av vissa konstanta talvärden, s. k. elasticitetstal. Vid undersökningen erhölls elasticitetstal för produktionen med avseende på arbetstiden, arbetarantalet respektive kapitalinsatsen. Innebörden härav är att en sådan elasticitet, säg elasticiteten med avseende på arbetstiden, anger hur mycket produktionen förändras då arbetstiden förändras med 1 % under i övrigt oförändrade förhållanden. Beträffande företag med mer än 25 arbetare uppgick för industrin totalt sett elasticiteten med avseende på arbetstiden till i genomsnitt 3A per år under perioden 195894

1960. Dess värde varierade dock såväl mellan olika storleksklasser av företag som mellan olika industribranscher. Beräkningarna gav också som resultat att veckoarbetstiden inom nyss nämnda företagsgrupp minskade med i det närmaste 2 % i genomsnitt per år under hela förkortningsperioden. Produktionsbortfallet till följd av arbetstidsförkortningen kunde härigenom för de tre förkortningsåren uppskattas till 4,5 % ( = 3 • 3/4 • 2). Att bortfallet inte var lika stort som arbetstidsförkortningen sammanhängde troligen dels med att arbetstempot ökade, dels med att rationaliseringssträvandena intensifierades till följd av förkortningen. Undersökningen kunde dock inte ge besked om i vilken utsträckning den ena eller andra faktorn bidragit till att motverka produktionsbortfallet. I betänkandet diskuterades också hur produktionsutvecklingen kunde ha gestaltat sig om arbetstidsförkortningen inte hade ägt rum. Den sedvanliga industristatistiken (även inkluderande gruvföretag och företag med mindre än 25 arbetare) visade en produktionsökning för hela industrin på genomsnittligt 5,9 % per år 1958-1960 samt en årlig veckoarbetstidsminskning med 1,9 % för samma tid. Om produktionens elasticitet med avseende på arbetstiden hade haft det tidigare angivna värdet V 4, skulle det årliga produktionsbortfallet blivit 1,4 % ( = 3 / 4 - 1,9). I stället för det faktiskt erhållna genomsnittliga ökningstalet 5,9 % skulle alltså en stegring med ytterligare 1,4 procentenheter kunnat ha ägt rum, dvs. en ökning med 7,3 %, om ingen förkortning genomförts. För att detta resultat skulle gälla fordrades emellertid att efterfrågeförhållandena beträffande industrins produkter inte förändrats genom förkortningen. Vidare fordrades att såväl sysselsättning som kapitalutrustning skulle vara opåverkad av förkortningen. Eftersom dessa villkor inte var uppfyllda, drog man i betänkandet den slutsatsen, att förkortningen inte behövde ha förorsakat att produktionens stegringstakt bara blev 5,9 %. För perioden 1958-1960 var den genomSOU 1968: 66

snittliga årliga ökningen av produktionen vid arbete på ackord. Under förkortningsper arbetstimme större än för den närmast perioden i sin helhet steg nämligen ackordföregående treårsperioden. Till en del kun- förtjänsten per timme för nämnda arbetade detta tillskrivas det bättre kapacitetsut- re med 3,3 % i jämförelse med arbetare nyttjandet till följd av konjunkturuppgång- utan förkortning, medan tidlönsförtjänsten en efter 1958. Med utgångspunkt från den sjönk med 0,4 %. Denna tendens förelåg erhållna elasticiteten V 4 kunde dock också inte enbart inom industrin totalt utan som arbetstidsförkortningens produktivitetshö- regel även inom olika industribranscher, jande effekt demonstreras. Det kunde näm- företagsstorlekar och geografiska områden. ligen visas att elasticitetstalet minus 1, dvs. För båda arbetargrupperna kunde den — V 4, angav hur arbetstiden påverkade pro- avtalsmässiga lönestegringen vid tidlönsarduktiviteten. Den årliga höjningen av pro- bete beräknas till 11,3 % och vid ackordsduktiviteten kunde härigenom uppskattas arbete till 6,9 %. Tidlönsförtjänsten steg till V 2 procentenhet, vilket erhölls genom ungefär lika mycket för båda grupperna att man multiplicerade den faktiska årliga eller med drygt 1 6 % . Detta innebar att arbetstidsminskningen på 1,9 % med nyss löneglidningen vid tidlönsarbete uppgick framräknade tal, alltså (-1,9) (-V4). Om till omkring 4 % för vardera gruppen. Vid ingen arbetstidsförkortning hade ägt rum, ackordsarbete däremot ökade timförtjänsten skulle alltså produktivitetsstegringen varit med drygt 18 % för arbetare med förkorten halv procentenhet lägre än den faktiskt ning och med drygt 14 % för övriga arbeerhållna. tare, varför löneglidningen vid denna löneform belöpte sig till omkring 10 respektive Verkningarna på timförtjänst, övertid och 7 % . frånvaro. Undersökningen rörande timförI betänkandet antog man som rimligt, tjänsten och frånvaron utfördes med samma att glidningen av ackordssatserna varit denteknik som i fråga om beräkningarna röran- samma för båda arbetargrupperna. Man de produktionen. Emellertid tillämpades i kom då fram till att arbetsprestationerna båda dessa fall även en annan metod. Ar- ökat mera för arbetare som fått förkortad betarna delades nämligen upp i två gruparbetstid än för sådana som inte fått förper, bestående av sådana som fått respek- kortning. Detta i sin tur ansågs tyda på att tive sådana som inte fått förkortad arbets- arbetstidsförkortningen resulterat i en öktid, varefter dessa båda grupper jämfördes ning av produktiviteten inom företagen. med varandra. För övertidens del tillämpa- Samma resultat erhölls alltså som i det fall des enbart den senare metoden. då förkortningens verkningar på produkAv undersökningen framgick att den to- tionsvolymen undersöktes. tala timförtjänsten i industriföretag med I fråga om utvecklingen av veckoföröver 25 arbetare steg med 17 % för arbe- tjänsten visade det sig att den på ordinarie tare med förkortning och med 15,7 % för tid inom de angivna företagen ökade med sådana utan förkortning under samtliga för- 9,7 % för arbetare med förkortning och kortningsår tillhopa. Detta betydde att tim- med 15,3 % för övriga arbetare. Som följd förtjänsten ökade med drygt 1 % för arbe- härav fick de förra arbetarna, om de ställtare med förkortning i förhållande till öv- des i relation till de senare, sin veckoförriga arbetare. Denna merökning hänförde tjänst genom arbetstidsförkortningen redusig uteslutande till det första förkortnings- cerad med 4,9 % . Då veckoarbetstiden för året. Löneläget mellan de båda arbetargrup- de ifrågavarande arbetarna förkortades med perna förhöll sig däremot ungefär oföränd- 5,9 % erhöll de således en viss kompensarat under de två sista åren. tion för förkortningen. Till allra största deDen angivna merökningen av den totala len fick dock kostnaderna för förkortningtimförtjänsten för arbetare som fått för- en bäras av de arbetare som erhöll den korkortning kunde helt tillskrivas förtjänsten tare arbetstiden. Detta gällde även om överSOU 1968: 66

tiden inräknades i veckoförtjänsten, i vilket fall kompensationen till och med minskade något. Beträffande övertiden visade undersökningen att en kraftig stegring för båda arbetargrupperna inträffat under tiden för arbetstidsförkortningens genomförande. Övertiden per vecka och arbetare steg således inom industrin totalt med 16,3 % för arbetare med förkortning och med 23,3 % för övriga arbetare. Sannolikt var dock denna stegring enbart tillfällig och beroende av konjunkturuppgången under den ifrågavarande perioden. En tid efter arbetstidsförkortningen hade nämligen övertiden sjunkit till ungefär samma nivå som före förkortningen. Den större ökningen av övertiden för arbetare utan reducerad arbetstid kunde dock möjligen ha berott på arbetstidsförkortningen, men å andra sidan var utvecklingen ytterst splittrad mellan de olika industribranscherna. Frånvaron från arbetet angavs enligt undersökningen ha minskat något till följd av den kortare arbetstiden. För arbetare som fått förkortad arbetstid, vilka motsvarade drygt 90 % av dem som undersökningen omfattade, ökade närvaron i antalet veckor per år och arbetare med 0,3 % mellan 1957 och 1960. För de arbetare som ej fått förkortad arbetstid minskade däremot närvaron med 2,2 %. Inom industrin i sin helhet kom härigenom närvaron i antalet veckor per år och arbetare att öka med 2,5 % för arbetare med förkortning i jämförelse med arbetare utan förkortning. Denna tendens var genomgående såväl för de skilda industribranscherna som för företag av olika storlek och geografisk belägenhet. Den faktiska arbetstiden reducerades på så sätt genom minskningen av frånvaron något mindre än vad som svarade mot arbetstidsförkortningen. 8.2.4 42/2-timmarsveckans införande i Sverige 1967-1969 För att erhålla information om erfarenheter av arbetstidsförkortningen från 45 till 42V2 t/v genomförde kommittén under vå96

ren 1968 ett par intervjuer med företrädare för pappersindustrin och verkstadsindustrin. Vidare genomfördes en begränsad undersökning inom tre sjukvårdsenheter. De frågor som i samtliga fall undersöktes gällde främst personalbehoven till följd av arbetstidsförkortningen, rekryteringssituationen samt utvecklingen av övertidsarbetet, skiftarbetet, ackordsarbetet och frånvaron. Dessutom undersöktes om speciella åtgärder vidtagits för att neutralisera arbetstidsförkortningens effekter. Kommittén var medveten om de svårigheter som förelåg att kunna urskilja de effekter som arbetstidsförkortningen ditintills fört med sig och fortsättningsvis beräknades föra med sig. Beträffande industrins erfarenheter bekräftades kommitténs farhågor om svårigheterna att särskilja effekterna av förkortningen från t. ex. konjunkturlägets påverkan i olika avseenden. Det fanns dock vissa drag i utvecklingen som kunde tillskrivas arbetstidsförkortningens inverkan. Sålunda hade man inom pappersindustrin varit tvungen att anställa fler arbetstagare inom den intermittenta driften för att undgå produktionsminskning. Vidare hade visst tvåskiftsarbete utsträckts att omfatta också söndagarna. Inom verkstadsindustrin hade ett ökat intresse för skiftarbete förmärkts från arbetsgivarsidan och en ökad förståelse för sådant arbete från arbetstagarsidan. En viss ökning av skiftarbete hade ägt rum och till följd av förkortningen hade det varit möjligt att anpassa arbetstidsförläggningen bättre bl. a. till de offentliga kommunikationerna. Inom båda branscherna uppgav man att man sökt utnyttja personalen bättre och inom verkstadsindustrin hade detta skett inte minst genom att s. k. betalda raster tagits bort. Effekter av nu nämnda slag återfinns i erfarenheter från tidigare arbetstidsförkortningar. Inte heller i övrigt framkom något som avvek från tidigare mönster. För sjukvårdens del ledde förkortningen till krav på nya tjänster som kompensation för det arbetstidsbortfall som inträffat. Några andra effekter angavs förkortningen inte ha medfört. De tre undersökta enheterna SOU 1968: 66

uppvisade något olika utveckling vad avser storleken av personalbehovet. I ett fall hade personalbehovet varit mer än proportionellt mot förkortningen, medan i de andra fallen behoven inte varit så stora utan legat något under vad en proportionell ökning, dvs. ca 6 %, skulle innebära. De begärda tjänsterna hade erhållits och i allmänhet hade det gått att besätta dem. Denna förhållandevis gynnsamma situation tillskrevs det kärva allmänna arbetsmarknadsläget med sysselsättningsstagnation eller t. o. m. minskning av sysselsättningen inom andra områden. Bestående svårigheter att rekrytera mer kvalificerad vårdpersonal (sjuksköterskor) angavs i ett fall. 8.3 Individen och

arbetstidsförkortningen

För den enskilde arbetstagaren är det väsentligen två faktorer som bestämmer anpassningen till en kortare arbetstid: förläggningen av den nya arbetstiden och de ekonomiska villkoren i samband med förkortningen. 8.3.1 Frånvaro När man diskuterar förläggningen av arbetstiden är det bl. a. i avsikt att bedöma hur frånvaron kan komma att påverkas av förkortningen. Såvitt kommittén kunnat konstatera föreligger inga fastställda samband mellan arbetstidens längd och förläggning å den ena sidan samt frånvaron å den andra. I en undersökning som utförts på Industriens utredningsinstitut 1 (IUI) finns ett avsnitt om femdagarsveckans införande 1958-1960, där det utifrån ett tämligen schematiskt material avseende industriarbetare konstateras att någon överflyttning av lördagsfrånvaro till övriga vardagar inte tycks ha ägt rum under förkortningsperioden. Snarare förefaller en viss nedgång i frånvaron ha inträffat i samband med övergången till femdagarsvecka. För kommitténs vidkommande är dock detta resultat av mindre intresse, eftersom förkortningen 1 Bertil Olsson, Studier i frånvaro från arbetet, Stockholm 1967, s. 66 ff.

SOU 1968: 66 7—814338

till 40 t/v kommer att ske från ett läge där femdagarsveckan är helt dominerande. Emellertid finns det anledning att något beröra de förklaringar som i undersökningen ges till den trendmässiga ökning av industriarbetarnas frånvaro, som konstaterats från början av 1950-talet. I undersökningen har man sökt förklara frånvaroökningen genom att uppskatta påverkan från förändringar i industribranschstrukturen, fördelningen manliga-kvinnliga arbetare, proportionen gifta kvinnliga arbetare, företagens storleksstruktur samt arbetarnas åldersfördelning. Förutom dessa strukturella förändringar har också prövats hur institutionella faktorer som sjukförsäkringsreformens införande 1955, motbokens slopande samt femdagarsveckans införande kunnat påverka frånvaron. Resultatet har blivit att alla nu uppräknade faktorer endast förklarar ca 10 % av frånvaroökningen. Resten av ökningen måste därför enligt undersökningen tillskrivas förändringar i de enskilda arbetarnas frånvarobenägenheter och/eller i andra frånvarobestämmande faktorer. Beträffande förändringar i de enskilda arbetarnas frånvarobenägenhet anges att en grundorsak kan vara, att de anställda under efterkrigstiden gradvis har anpassat sig till den fullsysselsättningskonjunktur med hög arbetskraftsefterfrågan som rått under nära nog hela denna tid. Härigenom har den individuella uppfattningen om lämplig avvägning mellan arbetstid och fritid fått större möjligheter att göra sig gällande. Genom den samtidiga reallönehöjningen har individen ställts inför den valsituation som tidigare diskuterats i samband med motiven för en ytterligare arbetstidsförkortning. Man skulle därför kunna påstå att många i denna situation föredragit att ta ut den höjda levnadsstandarden som ökad fritid i form av frånvaro. Enligt IUI-rapporten kan frånvaron också avspegla anpassningen i arbetet. De faktorer som härvidlag kan ha spelat en roll anges vara den rörlighets främjande arbetsmarknadspolitiken och strukturrationaliseringen, bostadsbristen samt den ökande mekaniseringen och rationaliseringen inom fö-

retagen. Någon möjlighet att fastlägga om och i vilken grad dessa faktorer gjort sig gällande har dock inte förelegat. För kommitténs del blir slutsatsen närmast att den hittillsvarande trendmässiga ökningen i frånvaron troligtvis kommer att fortsätta vid oförändrad arbetstid. Hur en förkortning av arbetstiden till 40 t/v kommer att påverka frånvaron är givetvis utomordentligt vanskligt att mer bestämt uttala sig om. Den snabba omvandling av näringslivet som skett särskilt de senaste åren kommer sannolikt att fortsätta, kanske mer påtagligt just till följd av en ytterligare arbetstidsförkortning, vilket kan medföra ökade anpassningssvårigheter för många med ökad frånvaro som följd. Å andra sidan torde 40 timmars arbetsvecka för många betraktas som optimal åtminstone för en god tid framöver, vilket antagligen skulle minska intresset för självtagna ledigheter. Någon möjlighet att ange nettoeffekten av dessa förändringar föreligger inte. 8.3.2 Extraarbete Möjligheterna att utföra extraarbete kommer att öka vid en arbetstidsförkortning, men därmed är inte sagt att de anställda kommer att söka utnyttja denna möjlighet. För att något närmare kunna undersöka sambandet mellan extraarbete och arbetstidens längd har kommittén, som nämnts i kapitel 5, låtit specialbearbeta dels den extraarbetsundersökning som gjordes i november 1963, dels den intervjuundersökning som genomfördes i samband med folkräkningen i oktober 1965. Av nedanstående

tablå framgår de anställdas extraarbetsfrekvenser fördelade på olika antal utförda arbetstimmar i det huvudsakliga arbetet. Dessa frekvenser anger den procentuella andedelen extraarbetande anställda inom respektive timklass. Om man bortser från de anställda inom jord- och skogsbrukssektorn (de utgör ca 10 % av de extraarbetande anställda), kan man beträffande undersökningen i november 1963 konstatera att arbetstagare i timklassen 35-40 var mer benägna att extraarbeta än arbetstagare i timklassen 41-45. Detta förhållande skulle kunna leda till slutsatsen att en allmän förkortning av arbetstiden till 40 t/v skulle medföra en ökad frekvens att arbeta extra. En sådan slutsats är emellertid ytterst osäker. Exempelvis framgår av undersökningen i oktober 1965 att frekvensen av extraarbetande var större i timklassen 41-45 än i timklassen 35-40. Liksom vid diskussionen om frånvarons utveckling måste man vid behandlingen av extraarbetet ta hänsyn till andra faktorer än arbetstidens längd och förläggning. De ekonomiska villkoren i samband med arbetstidsförkortningen kommer in i bilden. I det fall timförtjänsten inte ändras eller kontantlönehöjningen blir mycket måttlig kommer sannolikt många anställda att söka förbättra sina löneinkomster genom bl. a. extraarbete. Vid 1966 års avtalsrörelse kom man dock överens om att full nominell lönekompensation skulle utgå vid förkortningen 1967-1969. Detta innebar att timförtjänsterna skulle höjas så mycket att veckoinkomsterna blev oförändrade i förhållande till läget före förkortningen. Troligen

Extraarbetsfrekvens i procent för anställda Oktober 1965

November 1963 Antal arbetade timmar per vecka i det huvudsakliga arbetet

Inom jordoch skogsbruk

Inom övriga näringsgrenar

Inom jordoch skogsbruk

Inom övriga näringsgrenar

1—34 tim. 35^*0 » 41—45 » 46 eller fler tim. Totalt

34,3 9,8 8,6 13,6 15,3

12,2 8,1 5,0 6,8 7,1

10,9 5,9 6,5 3,7 6,1

5,8 3,0 3,5 2,6 3,6

98 SOU 1968: 66

kommer ett sådant resultat till stånd även vid förkortningen ned till 40 t/v och i så fall skulle de anställda inte behöva arbeta extra för att bibehålla sin löneinkomstnivå. Man måste också beakta att extraarbetets omfattning inte bestäms enbart av de anställda utan är avhängigt även av företagens efterfrågan på extraarbetskraft. Den kommande utvecklingen av företagens efterfrågan på sådan arbetskraft synes svårbedömbar men man får inte utesluta att en ökning kan inträda som följd av en ytterligare arbetstidsförkortning. Sammanfattningsvis vill kommittén uttala att, även om man inte med bestämdhet kan ange huruvida extraarbetet kommer att öka eller minska vid förkortningen till 40 timmars arbetsvecka, det troligtvis blir mycket måttliga förändringar som kommer till stånd. 8.4 Företaget och

arbetstidsförkortningen

Inledningsvis skall betonas att begreppet företag här skall fattas i vidaste bemärkelse och exempelvis även omfatta offentliga myndigheter och institutioner. En uppdelning skall dock göras i varuproducerande och tjänsteproducerande företag. 8.4.1 Varuproducerande företag Eftersom undersökningen av arbetstidsförkortningens verkningar 1958-1960 avsåg den egentliga industrins område, har det varit naturligt för kommittén att låta just den egentliga industrins förhållanden tjäna som typexempel inom det varuproducerande området. De problem som kommer att diskuteras är dock därför inte speciella i något avseende utan har valts i avsikt att vara av vikt även för andra varuproducerande företag. Som tidigare nämnts redovisade 1959 års undersökning av arbetstidsförkortningens verkningar, att industriföretagens produktion 1958-1960 minskade med V 4 % för varje procents förkortning av arbetstiden. Att produktionsminskningen procentuellt inte blev lika stor som arbetstidsförkortningSOU 1968:66

en tillskrevs dels ökat arbetstempo, dels rationaliseringar till följd av förkortningen. Hur stor del som berodde av var och en av dessa faktorer kunde dock inte klarläggas. Utöver arbetstiden som förklarande variabel för produktionens förändring användes utvecklingen av arbetarantalet och kapitalinsatsen. I fråga om den sistnämnda variabeln erhölls i stort sett ingen produktionspåverkan alls. För arbetarantalet blev resultatet att för varje procents förändring härav ändrades produktionen i samma riktning men endast med 0,7 %. Genom den sysselsättningsökning som kom till stånd 1958— 1959 och 1959-1960 till följd av konjunkturuppsvinget kan man något förenklat säga att den produktionsminskande effekt, som arbetstidsförkortningen i sig själv medförde, neutraliserades. I den mån förändringen i produktionen inte beror på förändringar i arbetstid, arbetarantal eller kapitalinsats, är man hänvisad att förklara förändringen med en restfaktor. I 1959 års undersökning blev denna restfaktor mycket stor och ansågs avspegla resultat av olika slag av rationaliseringar som ej betingats av arbetstidsförkortningen samt effekter av tidigare gjorda kapitalinvesteringar. Den för kommitténs vidkommande intressanta frågan är i vad mån dessa resultat kan användas för att analysera de förkortningseffekter som kan uppträda vid ett införande av 40-timmarsveckan. Vad först gäller arbetstempot avses här företagets möjligheter att påverka detta. Det enklaste sättet rent teoretiskt är att öka den hastighet varmed maskinerna går. Om arbetet är starkt maskinstyrt, skulle de anställda härigenom automatiskt tvingas till ett högre tempo. Det är emellertid inte känt om det över huvud taget tekniskt går att i någon större omfattning öka maskinhastigheten, och inte heller om företagen skulle vidta denna åtgärd om så skulle vara möjligt. I det fall arbetet inte är så starkt eller inte alls maskinstyrt, skulle en sådan åtgärd troligen inte medföra någon påtaglig effekt på arbetstempot. Man kan också tänka sig att företaget, genom att helt eller delvis gå 99

över från tidlön till prestationslön, skulle kunna stimulera de anställda till högre arbetstakt. Inom den varuproducerande sektorn är emellertid denna övergång redan i betydande omfattning genomförd. Som kommittén ser det föreligger därför inga större möjligheter för företagen att den vägen ytterligare höja arbetstempot. När det gäller rationaliseringsåtgärder till följd av arbetstidsförkortning är det kanske främst förändringar i arbetets organisation som aktualiseras. I första hand gäller det därvid att söka utnyttja arbetstiden bättre genom att onödiga väntetider och pauser tas bort. Som tidigare nämnts har man inom verkstadsindustrins område i samband med förkortningen 1967-1969 försökt, bl. a. genom att ta bort s. k. betalda raster, motverka att nettoarbetstiden sjunker lika mycket som bruttoarbetstiden. Det är mycket troligt att man just vid nämnda förkortning mer allmänt försöker gå tillväga på detta sätt eller i varje fall successivt kommer att vidta liknande åtgärder inom den normala rationaliseringens ram. I så fall föreligger inte så stora möjligheter att vid nästa förkortning neutralisera arbetstidsbortfallet på sådant sätt. Utöver förändringen i arbetets organisation förekommer som den andra dominerande faktorn i det löpande rationaliseringsarbetet en förbättring av arbetsmetoderna. Hur en arbetstidsförkortning kommer att påverka denna verksamhet är svårare att allmänt ange. Säkert kommer en förkortning för många företag, inte minst för åtskilliga starkt konkurrensutsatta exportföretag, att medföra en ytterligare ökad rationaliseringsverksamhet. Att arbetsmetoderna i det sammanhanget blir föremål för åtgärder förefaller klart, men att en fullständig neutralisering av förkortningens effekter genom rationaliseringsåtgärder - både vad avser metoder och arbetets organisation kan komma till stånd är knappast troligt. En annan möjlighet att motverka minskningen i produktionens ökningstakt vid en arbetstidsförkortning är att kompensera arbetstidsbortfallet genom att öka sysselsättningen. En sådan ökning kan ske dels ge100

nom mer övertidsarbete, dels genom att antalet anställda ökas. Just vid arbetstidsförkortningens början kan säkert övergångsvis mer övertidsarbete vara en lösning för många företag men allmänt sett betraktas nog en mer varaktig ökning av övertidsarbetet både av företag och anställda som en dålig lösning. För de anställda tenderar i ett sådant fall förkortningen att bli endast skenbar och för företagen stiger produktionskostnaderna till följd av övertidsersättningen. En ökning av antalet anställda för att motväga arbetstidsbortfallet skulle antagligen vara den åtgärd från företagens sida som ligger närmast till hands. I den allmänna debatten i dessa frågor hävdas ofta att just det ökade arbetskraftsbehovet vid en förkortning bäst kan tillgodoses vid en konjunktursvacka, när arbetskraftsefterfrågan är dämpad, och att man därför bör söka förlägga en förkortning till ett sådant tillfälle. Kommittén återkommer till dessa frågor i samband med den samhällsekonomiska diskussionen och vill här bara påpeka att en lösning efter dessa linjer inte är praktiskt möjlig eller lämplig. Det största problemet för företag, när det gäller att öka antalet anställda, är dock troligen att arbetskraftstillgångarna är minskande enligt de beräkningar som redovisas i kapitel 9. Någon större effekt på minskningen i produktionens ökningstakt kan man därför inte räkna med via sysselsättningsökning. Företagen kan också genom ökade investeringar åstadkomma ökad insats av realkapital för att motverka arbetstidsförkortningens effekter. Att investeringsutvecklingen även fortsättningsvis kommer att medföra successivt höjd produktivitet är ställt utom allt tvivel. Däremot är det inte säkert att investeringarna automatiskt kan bli av den omfattningen att de även kan kompensera produktionsbortfallet till följd av en arbetstidsförkortning. Här spelar investeringspolitiken in samt företagens finansiella situation och framtida vinstförväntningar. Enligt kommitténs uppfattning bör speciellt inriktningen av investeringarna uppmärksammas alltmer framöver. En kortare SOU 1968: 66

arbetsvecka betyder för företagen att utnyttjandet av realkapitalet sjunker, vilket medför ökade kapitalkostnader. Dessa skulle kunna neutraliseras genom tvåskiftsarbete. Intresset från företagens sida för sådant skiftarbete kommer sannolikt att öka vid en ytterligare arbetstidsförkortning. En tendens till ökat intresse för tvåskiftsarbete har enligt representanter från verkstadsindustrin redan kommit till synes inom denna bransch i samband med införandet av 42V2timmarsveckan. För arbetstagarna torde tvåskiftsarbete vara lättare att anpassa sig till vid 40 timmars arbetsvecka än vid de hittills rådande längre veckoarbetstiderna. Eftersom ett investeringsprojekt är helt annorlunda om det planeras för enbart dagskift än om det planeras för tvåskift, blir det framgent allt viktigare inte minst ur resursfördelningssynpunkt att klarlägga om det är möjligt eller ej att införa en ökning av tvåskiftsarbetet. 8.4.2 Tjänsteproducerande företag Det tjänsteproducerande företaget ställs i flera fall inför helt andra problem än det varuproducerande. Exempelvis måste det tjänsteproducerande företaget ofta anpassa sitt tillhandahållande av tjänster till vissa tider, vilka inte alltid kan ändras med de anställdas arbetstid per vecka. Efterfrågan på företagets tjänster varierar under olika tider, vilket ofta är liktydigt med att kapaciteten måste byggas upp med hänsyn till toppbelastningar. Vidare hävdas ofta att de tjänsteproducerande sektorerna - inte minst inom det offentliga området - har större svårigheter än övriga att öka produktiviteten. Härigenom skulle möjligheterna att motverka en arbetstidsförkortnings effekter vara mer begränsade. Eftersom det finns ytterligt lite dokumenterad erfarenhet rörande verkningarna av en arbetstidsförkortning inom det tjänsteproducerande området, har kommittén genom särskilda undersökningar beträffande sjukvården, detaljhandeln och de statliga affärsdrivande verken sökt att något närmare SOU 1968: 66

belysa vad en förkortning från 45 ned till 40 t/v skulle betyda i olika avseenden. Här skall en kort sammanfattning av dessa olika undersökningar göras. I bilaga A och bilaga B redogörs närmare för sjukvårds- och detaljhandelsundersökningen. Sjukvård. Undersökningens syfte har varit att utreda verkningarna av en arbetstidsförkortning från 45 till 40 t/v genomförd år 1965. Att 1965 valts beror på att detta var det senaste år, för vilket fullständiga data kunde erhållas vid utredningens början. För att renodla effekten av förkortningen har som förutsättning angetts att alla andra förhållanden än arbetstidens längd skulle vara konstanta. Det har inte ansetts lämpligt att ta med samtliga vårdformer, utan en begränsning har skett till de ur personalsynpunkt viktigaste. Undersökningen omfattar därför endast sluten vård i dess olika former, inklusive den öppna vård som förekommer på lasarett och psykiatriska sjukhus. Vidare har läkarna uteslutits ur undersökningen, då deras arbetstidsförhållanden är svårbedömbara. Undersökningen har omfattat lasarettsoch förlossningsvård, vård av långvarigt kroppssjuka, psykiatriska sjukhus och sjukhem samt vårdanstalter för psykiskt utvecklingsstörda. Sanatorie-, epidemi-, konvalescent- och epilepsivård har inte undersökts närmare. Dessa vårdgrenar har bedömts utifrån resultaten för de övriga. Inom de medtagna områdena har i olika avseenden typiska enheter valts ut för ett mer inträngande studium. Undersökningen har skett i form av intervjuer med för personalplaneringen ansvariga. Resultaten av dessa intervjuer har därefter fått tjäna som utgångspunkt för en totalbedömning inom respektive område. Huvudresultaten för olika personalkategorier - mätt i ökat behov av tjänster - redovisas i tablån s. 102 överst. Den erhållna totalökningen 9 050 tjänster, eller 9,6 % av 1965 års antal tjänster, är lägre än en antagen proportionell ökning. En sådan, dvs. en ökning i procent som är lika med förkortningens storlek i procent, 101

Antal tjänster år 1965

Bedömd ökning av antalet tjänster genom arbetstidsförkortning Antal Procent

75 568 2 025

7 635 0

10,1 0

16 448 94 041

1 415 9 050

8^6 9,6

Personalkategori Sjukvårdspersonal Förvaltningspersonal Ekonomipersonal och övrig personal Summa

skulle för sjukvårdens område med mjuk arbetsvecka utgöra 11,5 %. Att resultatet inte blev en proportionell ökning berodde på att det fanns visst utrymme för förkortning inom det existerande arbetsschemat. Vad gäller ökningens fördelning på olika sjukhustyper och olika personalkategorier ger materialet underlag för följande två hypoteser: 1) Ökningen är relativt sett större på de större enheterna (lasarett och psykiatriska sjukhus) än på de mindre enheterna (långvårdshem, psykiatriska sjukhem och vårdanstalter för psykiskt utvecklingsstörda). 2) Ökningen är relativt sett större för de stora personalkategorierna inom respektive sjukhustyp (sjukvårdsbiträden respektive skötare i psykiatrisk vård) än för de mindre personalkategorierna. Det är självklart att antagandet om att allt annat än arbetstidens längd skulle vara oförändrat inte gäller när man i verkligheten förkortar arbetstiden. Diskussionen om personalbesparande åtgärder inom sjukhusvården har under senare år varit livlig och många förslag har lagts fram och många har också praktiskt prövats. Någon säker uppfattning om hur stark effekten härav blir för personalbehoven föreligger dock inte. Med nuvarande kännedom om de personalbesparande åtgärdernas effekt kommer emellertid en arbetstidsförkortning till 40 t/v inte att kunna neutraliseras. Betydande personalökningar kommer att bli nödvändiga. Detaljhandeln. Dåvarande Detaljhandelns utredningsinstitut verkställde hösten 1965 en undersökning åt kommittén rörande verkningarna av en arbetstidsförkortning 102

inom detaljhandeln. Kategorin familjebutiker, till vilka detaljhandelsföretag med högst två sysselsatta räknas, har inte medtagits i undersökningen, eftersom en ändring av veckoarbetstiden inte ansetts få några nämnvärda direkta konsekvenser för denna grupp av företag. För övriga detaljhandelsföretag, utom koncerndetaljhandel, utfördes en telefonenkät för ett representativt urval om 500 butiker. Vid dessa telefonintervjuer ombads företagen att lämna uppgifter beträffande de åtgärder man tänkte vidta eller de konsekvenser man väntade sig på grund av en arbetstidsförkortning till 40 t/v. Uppgifter från koncerndetaljhandeln inhämtades genom intervjuer med företrädare för respektive företag. Resultatet för koncernföretagens del blev, att intervjuerna gav tämligen ringa information om konsekvenserna vid en arbetstidsförkortning. Allmänt sett hade man dock den uppfattningen att effekterna av införandet av 40-timmarsveckan inte gick att rationalisera bort, eftersom man redan drivit rationaliseringen mycket långt. Effekterna skulle därför slå igenom i form av kostnadshöjningar. Konkurrensläget angavs som avgörande för huruvida man till följd härav skulle företa prishöjningar i samband med förkortningen eller först så småningom. En anpassning av marginalerna till det nya kostnadsläget skulle dock ske och i den mån inte prishöjningar skulle vidtas skulle annars möjliga prissänkningar utebli. För övriga detaljhandelsföretag gav intervjuerna till resultat flera tänkbara konsekvenser till följd av förkortningen. När det gällde sysselsättningsförändringar redovisades följande planer beträffande den heltidsanställda arbetskraften. SOU 1968: 66

Procent Flera heltidsanställda Oförändrat antal Färre heltidsanställda Vet inte Ej svar Summa

14,2 61,0 8,6 15,3 0,9 100,0

Många planerade att kombinera förändringarna i den heltidsanställda personalens storlek med ändring (vanligen ökning) av antalet deltidsanställda. Närmare 20 % av företagen ansåg det också ekonomiskt motiverat att söka tillämpa mer övertidsarbete, trots de högre kostnader man därigenom skulle få. En annan möjlighet för de mindre och medelstora företagen angavs vara att innehavaren och eventuella familjemedlemmar ökade den egna arbetsinsatsen. Inte mindre än hälften av företagarna räknade med detta, oaktat en sådan utväg knappast kunde te sig lockande när de anställda fick en kortare arbetstid. Det är troligt att en arbetstidsförkortning härigenom kan påskynda den strukturomvandling som äger rum inom detaljhandelns område. En förändring i servicegraden angavs också som en möjlig motåtgärd mot förkortningseffekterna. Främst pekades på en ändring i öppethållandetiderna och en övergång till ökad självbetjäning. Trots att svaren beträffande öppethållandetiderna torde ha påverkats av de vid undersökningens genomförande väntade förändringarna i affärstidslagstiftningen, förefaller det rimligt att vänta sig att en del detaljister kommer att möta en arbetstidsförkortning med minskning av öppethållandetiden. Slutligen angav åtskilliga företag att de var positivt inställda till att övergå till prestationslönesystem i samband med en arbetstidsförkortning. Trots de rationaliseringsåtgärder som förutsatts av många företag var det en allmän mening att en begränsning av arbetstiden skulle slå igenom i form av högre kostnader och troligen också höjda priser. Det framhölls emellertid också att åtgärden skulle kunna innebära möjligheter till lättare personalrekrytering. SOU 1968: 66

De affärsdrivande verken. Kommittén har vänt sig till postverket, televerket samt statens järnvägar för att få synpunkter på verkningarna av en allmän arbetstidsförkortning till 40 t/v. Samtliga verk angav i sina rapporter till kommittén att den omedelbara effekten av en förkortning skulle bli ett ökat personalbehov, i stort sett i direkt proportion till förkortningen. I likhet med koncerndetaljhandeln hade man långsiktiga rationaliseringsplaner som bl. a. avsåg att minska personalbehovet i största allmänhet. Möjligheterna att inom dessa planers ram även inrymma åtgärder för att motverka ett ökat personalbehov till följd av en arbetstidsförkortning bedömdes dock - åtminstone på kortare sikt - som ringa eller i varje fall osäkra. För statens järnvägars vidkommande angavs att någon nämnvärd begränsning av den beräknade personalökningen inte kunde åstadkommas utan en ökning av investeringarna i anläggningar och rullande materiel. Ett sådant utvidgat rationaliseringsprogram ansågs emellertid kräva bättre tillgång till administrativ och teknisk personal men möjligheterna att kunna erhålla sådan arbetskraft betraktades som begränsade.

9 Kommitténs ställningstagande i förkortningsfrågan

Enligt direktiven har kommittén till uppgift att undersöka i vilken utsträckning och i vilken takt en ytterligare arbetstidsförkortning är möjlig. Beträffande omfattningen av en ytterligare arbetstidsförkortning har såväl de internationella rekommendationerna av ett stegvis införande av 40-timmarsvecka som kraven från fackligt och andra håll på en sådan arbetsvecka givit frågan den karaktären, att kommittén bedömt det som orealistiskt att diskutera något annat alternativ än att nästa förkortning skall omfatta en minskning med 2J/2 t/v från 42J/2timmarsnivån. Om sålunda förkortningens omfattning härigenom är given, återstår det att avgöra i vilken takt 40-timmarsveckan bör vara möjlig att genomföra. Även om direktiven inte uttryckligen utsäger att en tidpunkt för en arbetstidsförkortning skall anges, har kommittén ansett att den frågan bör diskuteras. Det måste emellertid understrykas att möjligheterna till mer preciserade uttalanden om lämplig takt och tidpunkt allmänt sett är små. Dessutom försvåras en sådan bedömning av att resultatet av arbetstidsförkortningen 1967-1969 ännu är okänt. Av det skälet har kommitténs arbete vad avser förkortningsfrågan huvudsakligen varit av problemorienterande natur. Det motiv som kommittén anser är avgörande för en ytterligare arbetstidsförkortning är det ekonomiska valhandlingsmotivet. Innebörden härav är, att frågan om en

arbetstidsförkortning skall betraktas som en avvägning om lämplig disponering av resurserna. Man bör alltså enligt kommitténs mening se frågan som ett val mellan fritid och andra sätt att tillgodogöra de anställda ett förbättrat produktionsresultat. Kommittén har också kommit till den uppfattningen att arbetstagarna i vårt land är beredda i varje fall så länge arbetstiden överstiger 40 t / v - att vid fortsatt kontinuerlig standardhöjning välja en längre fritid på bekostnad av en annars starkare kontantlönehöj-* ning. För den enskilde arbetstagaren är det alltså fråga om ett val mellan fritid och högre kontantlön, även om det rent praktiskt inte blir så att varje individ ges tillfälle att välja. För samhället totalt sett har en arbetstidsförkortning en mycket speciell effekt genom att tillväxttakten för totalproduktionen avtar, vilket försenar möjligheterna att genomföra andra reformer. Här kan sålunda en intressemotsättning uppkomma för den enskilde individen: som arbetstagare vill han ha längre fritid men samtidigt vill han som samhällsmedborgare i övrigt ha en stark reformtakt. Tidsförläggningen av en arbetstidsförkortning blir härigenom mycket viktig. Den naturliga utgångspunkten för kommitténs bedömning av den framtida ekonomiska utvecklingen har varit den avstämning av 1965 års långtidsutredning som verkställts inom finansdepartementet och SOU 1968: 66

publicerats sommaren 1968 (SOU 1968: 24). Syftet med avstämningen har i första hand varit att söka finna om den utvecklingsbild som 1965 års långtidsutredning skisserade i sin rapport i början av 1966 (Svensk ekonomi 1966-1970 med utblick mot 1980, SOU 1966: 1) alltjämt äger giltighet eller om nya eller förändrade betingelser för den ekonomiska utvecklingen framträtt de senaste åren och nödvändiggör en annan bedömning av framtidsproblemen. Det har inte bedömts som lämpligt eller möjligt att vid denna avstämning genomföra en sådan förhållandevis omfattande material- och uppgiftsinsamling som normalt görs till långtidsutredningarna. Endast i vissa fall har särskilt material insamlats. För kommitténs del hade det varit speciellt värdefullt om det funnits ett genomarbetat planmaterial för 1970-talets första hälft, men något sådant material föreligger inte. Bedömningen av 1970-talet har i avstämningsrapporten till följd härav fått göras mer diskussionsvis utifrån olika tänkbara alternativ. Till grund för arbetskraftsberäkningarna ligger en befolkningsprognos som nyligen utarbetats inom statistiska centralbyrån. Den avviker inte nämnvärt från den prognos (medelalternativet) som användes i långtidsutredningen. Man har valt det alternativ som innehåller ett antagande om 10 000 nettoimmigranter årligen efter 1966. Några drastiska förändringar förväntas inte i den totala folkmängden fram till 1975. Ett intressant drag i utvecklingen är dock att förskjutningarna i befolkningens åldersstruktur beräknas medföra, att åldersgruppen 15-69 år kommer att omfatta en successivt minskande andel av den totala befolkningen. Övriga åldersgrupper kommer

därigenom att öka sin andel av befolkningen. Dessa förhållanden belyses av tablån nederst på denna sida. Arbetskraftsberäkningarna bygger vidare på vissa antaganden om förvärvsfrekvenser inom olika köns-, ålders- och civilståndsgrupper. Härvid har för grupperna män och icke gifta kvinnor tidigare observerade värden på förvärvsfrekvenser utnyttjats för en bestämning av motsvarande framtida värden. För gifta kvinnor har en annan metod använts, vilken innebär att utbudet av den gifta kvinnliga arbetskraften beräknats variera med barnantalet. Resultatet av dessa beräkningar är sammanställt i tabell 9.1. Det framgår av denna tabell att det totala antalet förvärvsarbetande väntas öka med 45 000 personer 1965-1970 och med 26 000 personer 19701975, vilket motsvarar 0,3 respektive 0,1 % per år. Under hela perioden 1965-1975 är det de gifta kvinnorna som beräknas svara för ökningen av antalet förvärvsarbetande, medan antalet män förutses bli i stort sett oförändrat och antalet ej gifta kvinnor förutses minska. Eftersom den kvinnliga arbetskraften har kortare faktisk arbetstid än männen, blir ökningen av antalet förvärvsarbetande uttryckt i heltidssysselsatta något lägre. Medan ökningen av dessa s. k. årsarbetande var närmare 100 000 mellan 1960 och 1965 beräknas ökningen 1965-1970 bli knappt 20 000 och ökningen 1970-1975 endast 5 000. Långtidsutredningens bedömning om en markant omsvängning i arbetskraftsutvecklingen efter 1965 bekräftas och till och med förstärks något av den nu framlagda prognosen. I beräkningarna har hänsyn tagits även till arbetstidens utveckling. Den nu pågående minskningen av veckoarbetstiden till

Befolkningens procentuella fördelning Åldersgrupp

0 —14 år 15—69 år 70—w år

22,0 70,4 7,6

20,7 71,1 8,2

21,4 69,7 8,9

22,4 68,1 9,5

22,8 67,0 10,2

100 Summa 100

SOU 1968: 66

Tabell 9.1 Arbetskraftens förändringar 1960—1975

Tusental personer Antal förvärvsarbetande Antal årsarbetande Procent över hela perioden Antal förvärvsarbetande Antal årsarbetande Arbetstid per årsarbetande Arbetskraftsvolym i timmar Procent i genomsnitt per år Antal förvärvsarbetande Antal årsarbetande Arbetstid per årsarbetande Arbetskraftsvolym i timmar

1970—1975

+ 139 + 96

+ 45 + 18

+ 26 + 5

+ 4,2 + 3,0

+ 1,3 + 0,5

+ 0,7 + 0,1

+ 1,3

— 2,8 — 2,3

— 4,0

+ 0,8 + 0,6

+ 0,3 + 0,1

+ 0,1

— 0,3

— 0,6 — 0,5

+ 0,3

1950—1960

1965—1970

— 1,7

4272 t/v har antagits följas av en ytterligare nedgång till 40 t/v under första hälften av 1970-talet. Härigenom beräknas den genomsnittliga arbetstiden per årsarbetande minska med 0,7 % per år mellan 1970 och 1975 och för samma tid ger beräkningarna en minskning av arbetskraftsvolymen mätt i antal arbetstimmar likaledes med 0,7 % per år. En central fråga för bedömningen av produktionskapacitetens utveckling blir huruvida den beräknade minskningen i arbetskraftsvolymen kan motvägas av en snabbare ökning i produktiviteten. Detta aktualiserar den lika centrala frågan om vilken investeringsutveckling som erfordras för att en dylik kompenserande produktivitetshöjning skall komma till stånd. Svårigheterna är dock betydande vid en sådan bedömning främst till följd av mätproblem beträffande den s. k. teknikfaktorn, dvs. den inverkan på produktionsutvecklingen som kommer från förbättrad produktionsteknik och utbildning, stordriftsfördelar samt förbättrad resursanvändning. En fortsatt snabb uppgång av teknikfaktorn skulle kunna medföra en förhållandevis gynnsam produktivi-

Total produktion Antal arbetstimmar Produktion per arbetstimme

1960—1965

3,2 — 0,3 3,5

3,9

— 0,7 — 0,7

tetsstegring under 1970-talets början utan några större ökningar i kapitalinsatsen. Det finns dock flera erfarenheter som talar för att åtminstone vissa former av tekniska framsteg förutsätter en ökad investeringsaktivitet för att kunna ta sig ekonomiska uttryck. De preliminära beräkningar som nu kan göras har resulterat i att en ökning av kapitalinsatsen under 1970-talet av ungefär den storlek, som gällt under 1960-talets senare del, skulle medge en relativt hög produktivitetsstegring fram till 1975. I avstämningsrapporten antas att tillväxten i produktiviteten 1970-1975 skall ligga kvar på det årsgenomsnitt som förelåg under 1967 och 1968, dvs. ca 4,7 %. Härigenom skulle en ökning av bruttonationalprodukten på ca 4 % kunna komma till stånd 1970-1975. Av nedanstående tablå framgår hur produktion och arbetsinsats varierat eller väntas variera 1950-1975. Talen avser procentuella förändringar per år. Det bör observeras att dessa tal avser årliga genomsnittsförhållanden för en femårsperiod och att därför värdena för de enskilda åren kan variera. För åren 1970-

1960—1965

1965—1970

4,9 0,3 4,6

3,9 0,5 4,4

1970—1975 4 — 0,7 4,7

SOU 1968: 66

1975 blir variationen beroende på hur man antar att förkortningen kommer att tas ut. Möjligheterna att mer objektivt kunna utreda lämpligaste förkortningsschema är dock som tidigare sagts mycket begränsade. Frågan är emellertid om inte förkortning i tre etapper med ett år mellan varje etapp, som allmänt sett rekommenderats såväl vid 45-timmarsveckans införande som vid 42V2timmarsveckans genomförande, är det mest lämpliga. Färre etapper skulle alltför starkt kunna påverka reallöneutrymmet och fler etapper skulle antagligen inte ge arbetstagarna en känsla av att arbetstiden verkligen ändrats. Enligt kommitténs uppfattning bör därför 40-timmarsveckan införas i tre etapper med ett år mellan varje etapp men med möjligheter för arbetsmarknadens parter att träffa överenskommelse om annat förkortningssätt, varigenom hänsyn kan tas till olika sektorers förhållanden. Motsvarande möjlighet har förelegat vid tidigare allmänna arbetstidsförkortningar, varvid uppgörelser träffats vid förbundsvisa förhandlingar om avvikelser från treetappsrekommendationen i flera fall. En beräkning av det totala produktionsbortfallet vid en arbetstidsförkortning i tre etapper med ett år mellan varje etapp kan illustrationsvis göras på följande sätt. Vid diskussionen av erfarenheter från tidigare arbetstidsförkortningar framkom att det för industrins område inte blivit lika stort produktionsbortfall som arbetstidsbortfall. För varje procents arbetstidsförkortning minskade produktionen endast med 3A %. Det är i hög grad troligt att även andra sektorer genom bl. a. olika rationaliseringsåtgärder inte behöver vidkännas en lika stor produktionsminskning som arbetstidsbortfallet i sig självt skulle innebära. Hur detta kan påverka den totala produktionen är givetvis svårt att bedöma, men här skall antas att denna effekts storlek ligger mellan 3/4 och 1 %. Eftersom det totala arbetstidsbortfallet per år under en treårsperiod beräknats till 1,3 %, skulle bortfallen totalproduktion bli av storleken 0,9-1,3 % per år. Sannolikt ligger det rätta värdet någonstans emellan dessa yttervärden och som en grov uppSOU 1968: 66

skattning skall här antas att bruttonationalproduktens ökningstakt under förkortningsåren blir en procentenhet lägre än vad den skulle kunna bli utan förkortning. Det har inte i avstämningsrapporten gjorts någon beräkning av hur bruttonationalproduktens ökning skulle kunna fördela sig på olika användningsområden. (Det bortses här från den tekniskt-teoretiska diskussion som förs i dessa frågor i rapportens bilaga 5.) Till följd av de stagnerande arbetskraftstillgångarna blir dock en stark investeringsinsats nödvändig för att produktivitetsnivån skall kunna bibehållas eller helst ökas och därigenom säkra en hög produktionsökningstakt. Det anges i avstämningsrapporten att redan en målsättning om en 4-procentig årlig kapacitetstillväxt fram till 1975 skulle kräva betydande investeringsökningar redan under 1960-talets sista år, och detta kan inte genomföras utan minskningar i utrymmet både för privat och offentlig konsumtion. Om ambitionsnivån skulle vara ännu större och målsättningen för 1970-talets första hälft vara 4,5 % per år, skulle investeringsbehoven - speciellt under de år då man söker höja framstegstakten - bli mycket stora, hävdas det. Möjligheterna att hålla tillbaka den offentliga konsumtionen i någon större utsträckning får betraktas som små. Inom det statliga området beräknas för flera år framöver de automatiskt framkommande utgiftsanspråken vara betydande och inom den kommunala sektorn medför den under senare år kraftiga utbyggnaden av kapaciteten inom sjuk- och socialvården att utgifterna likaledes måste öka väsentligt framdeles. Det blir därför väsentligen den privata konsumtionen som får stå tillbaka. Härigenom skapas ett påtagligt fördelnings- och avvägningsproblem, då ökningen av den privata konsumtionen bedöms bli förhållandevis låg redan under perioden 1965-1970. Problemet får givetvis ökad betydelse under en ytterligare arbetstidsförkortningsperiod, eftersom man i ett sådant skede medvetet minskar ökningstakten för den privata konsumtionen. 107

Utöver detta avvägningsproblem tillkommer två mer märkbara fördelningsproblem. Det första av dessa sammanhänger med befolkningsutvecklingen. Den starka antalsökningen för icke förvärvsarbetande personer och de utfästelser som gjorts till dem bidrar till att minska konsumtionsutrymmet för den förvärvsarbetande befolkningen. Det andra fördelningsproblemet uppstår i samband med lönebildningen. Den prioritering av låglönegrupperna som sker vid de avtalsmässiga löneöverenskommelserna i allt större utsträckning innebär att övriga löntagare inte får så stora avtalsenliga kontantlönehöjningar. Detta kan givetvis leda till löneglidningstendenser och kompensationskrav som medför att de nominella lönerna plus arbetstidsförkortningen överstiger produktivitetsutrymmet med kostnadsstegring och inflationistisk utveckling som följd. Prisproblematiken får en särskild tyngd för vårt lands vidkommande genom vårt stora beroende av utrikeshandeln. Då våra växelkurser genom internationella överenskommelser kan betraktas som låsta, kommer en stigande kostnadsnivå att försämra vår internationella konkurrenskraft. Det bör emellertid understrykas att konkurrenssituationen är ett relativt problem. Våra handelspartners kan såväl till följd av arbetstidsförkortning som av andra skäl få förändringar i kostnader etc. som kan göra vårt läge mer gynnsamt. Det är dock svårt att avgöra hur utvecklingen framöver kan bli, men flera västeuropeiska länder har under senare år mer målmedvetet än tidigare gått in för att hålla kostnadsstegringar tillbaka och sannolikt kommer denna inriktning av den ekonomiska politiken i dessa länder att fortsättningsvis bestå. Gjorda beräkningar av kostnadsutvecklingen visar att vår konkurrensförmåga inte på något avgörande sätt försvagats, trots att jämförelsevis högre pris- och löneökningar kan noteras för Sveriges del. Anledningen härtill är främst att produktivitetsutvecklingen genom starka rationaliseringar varit kraftig i vårt land, varigenom kostnaden per producerad enhet inte utvecklats mer ofördelaktigt än för våra konkurrentländer. Det får dock betraktas 108

som tveksamt att det svenska näringslivet skulle kunna mer varaktigt uppnå stora rationaliseringsvinster jämfört med andra länder. En lugn pris- och kostnadsutveckling får därför även i fortsättningen tillmätas stor vikt. Av det föregående kapitlet har framgått, att speciellt de tjänsteproducerande företagen, men också de varuproducerande, delvis skulle kunna lösa de problem som uppkommer för dem till följd av en arbetstidsförkortning med hjälp av sysselsättningsökning, främst genom ökning av antalet anställda. Möjligheterna att genom personalökning kompensera arbetstidsförkortningens effekter kan dock bli begränsade mot bakgrund av den stagnation i arbetskraftstillgångarna som långtidsutredningen räknar med. Även om den nu dagsaktuella situationen inte kännetecknas av en påtaglig arbetskraftsbrist, är det högst sannolikt att ett mer normalt kapacitetsutnyttjande kommer att medföra brist på framför allt yrkesutbildad arbetskraft. I den allmänna debatten har hävdats att man skall förlägga en arbetstidsförkortning till en ur sysselsättningssynpunkt gynnsam period. Det betyder att man skulle förlägga en förkortning till en konjunktursvacka med dämpad efterfrågan på arbetskraft och inte till en högkonjunktur med arbetskraftsbrist. Konjunkturbilden är emellertid vanligen splittrad med hög arbetskraftsefterfrågan inom vissa områden och kanske inte obetydlig arbetslöshet inom andra. Enligt kommitténs uppfattning är det därför vanskligt att yttra sig om nettoeffekten av en allmän arbetstidsförkortning med avseende på sysselsättningssituationen. Vidare hänger denna fråga till stor del ihop med målsättningen om full sysselsättning. Eftersom denna målsättning är allmänt accepterad i vårt land, kan dess förverkligande, eventuellt med viss arbetskraftsbrist som resultat, inte få utgöra något hinder för att genomföra en arbetstidsförkortning. Slutligen vill kommittén framhålla, att även om vissa sysselsättningslägen skulle framstå som bättre än andra ur förkortningssynpunkt, det ändå är omöjligt att på förhand beräkna när ett SOU 1968: 66

sådant gynnsamt läge är för handen. I detta sammanhang vill kommittén också understryka att - till skillnad från vad som stundom hävdats i den allmänna debatten - en arbetslöshetssituation inte bör lösas genom en arbetstidsförkortning. En sådan situation bör i stället lösas genom en kraftfullt bedriven arbetsmarknadspolitik med inriktning på produktivitetsbefrämjande omskolning och vidareutbildning. I den mån en arbetstidsförkortning i sig själv för med sig en snabbare strukturomvandling av näringslivet med fler friställningar som följd, blir en sådan politik självfallet ännu viktigare. Ovanstående resonemang får inte tolkas så, att kommittén inte fäster avseende vid den konjunktursituation eller de omställningssvårigheter som kommer att råda vid en förkortning till 40 t/v. Redan tidigare har vid diskussionen av arbetstidsförkortningen i slutet på 1950-talet betonats, att denna förkortning i såväl Norge som Sverige gynnades av det då rådande sysselsättningsläget. Detsamma kan sägas om den nu pågående förkortningen. I den mån valmöjligheter skulle föreligga vad avser tidpunkten för införandet av 40-timmarsveckan, skulle kommittén välja det alternativ som kunde bedömas som minst störande på den ekonomiska utvecklingen. Att på förhand precisera en sådan tidpunkt låter sig emellertid som nyss sagts inte göra. Den föregående diskussionen har visat att en allmän förkortning av arbetstiden ställer samhällsekonomin inför olika anpassningsproblem. Det framstår som angeläget att förkortningen genomförs på sådant sätt att inverkan på samhällsekonomin blir så liten som möjligt. Enligt kommitténs bedömning kan detta ske, om förkortningen nu liksom vid de båda senaste arbetstidsförkortningarna genomförs stegvis. En förkortning i tre etapper om 50 minuter i veckan under tre på varandra följande år synes enligt kommitténs mening vara lämpHgDen sista etappen i den pågående förkortningen genomförs den 1 januari 1969. SOU 1968: 66

Den fortsatta förkortningen kan följaktligen börja tidigast den 1 januari 1970. I den diskussion som förts i arbetstidsfrågan har rent allmänt uttalats att 40-timmarsveckan borde kunna uppnås under den första hälften av 1970-talet. Som sista datum för arbetstidsreformens tredje etapp skulle man i så fall kunna ange den 1 januari 1975. Kommittén har kunnat konstatera att starka önskemål föreligger på arbetstagarsidan att förkortningen förverkligas så snart som möjligt. Som kommittén tidigare anfört måste arbetstidsförkortningen betraktas som en ekonomisk avvägningsfråga. Andra aktuella reformer på det ekonomiska och sociala området kommer alltså in i bilden. Kommittén har också fäst uppmärksamheten på att en arbetstidsförkortning genom sin dämpande effekt på ökningstakten för totalproduktionen försenar möjligheterna att genomföra andra reformer. Kommittén vill för sin del uttala att arbetstidsreformen framstår som angelägen och bör tilläggas sådan prioritet att den fullbordas under första hälften av 1970-talet. Kommitténs förslag om en allmän arbetstidsförkortning innebär följaktligen att den maximala gränsen för den ordinarie arbetstiden sänks successivt från 421/z till 40 t/v i tre etapper om 50 minuter per vecka samt att dessa etapper genomförs vid ingången av vart och ett av tre på varandra följande år och påbörjas tidigast den 1 januari 1970 och senast den 1 januari 1973. Genom lagstiftningens dispositivitet har arbetsmarknadens parter möjlighet att genomföra förkortningen på annat sätt.

10 Allmänna synpunkter på utformningen av en ny arbetstidslag

10.1 Inledning Om man bortser från viss lagstiftning om arbetstiden för minderåriga arbetstagare, kvinnors användande till arbete nattetid och butikernas öppethållande, vilken är av äldre datum, har lagstiftning om arbetstidens begränsning funnits i vårt land sedan statsmakternas beslut 1919. Krav på lagstiftning om arbetstiden hade förts fram med ökad intensitet sedan 1880talet. Framför allt inriktades diskussionen på kroppsarbetarnas förhållanden inom industrin. Medan medelklassens förhållanden i stort sett ansågs acceptabla, framstod kroppsarbetarnas situation som klart otillfredställande och i behov av laglig reglering. Meningarna om utformningen av en arbetstidslagstiftning gick i många delar isär och lagen genomdrevs så småningom under stark tidspress i en politiskt orolig tid. Dessa omständigheter kunde inte undgå att sätta spår i lagprodukten som i vissa delar kännetecknades av kompromisslösningar och i andra av en allmän försiktighet från lagstiftarens sida. Sålunda tillades lagen från början ett begränsat tillämpningsområde. I huvudsak fick den giltighet för kroppsarbetare inom industrin, i främsta rummet fabriksindustrin, och denna närstående verksamhetsområden. Jordbruket, detaljhandeln, sjukvården och statlig verksamhet lämnades utanför lagen. En bidragande orsak härtill var att man från början hade klart för sig 110

att dessa verksamheter på grund av speciella arbets- och produktionsbetingelser inte utan avsevärda olägenheter kunde tillämpa de arbetstidsbestämmelser som föreslogs för industrin. Statens anställda lämnades utanför lagen även med den motiveringen att bestämmelser tillkomna i administrativ ordning var en tillräcklig reglering. En viss förhoppning att lagstiftningen skulle bli normgivande för utvecklingen utanför dess egentliga tillämpningsområde torde lagstiftaren dock ha haft. Ett annat uttryck för den försiktighet med vilken arbetstidslagstiftningen introducerades i landet var att den till en början gavs tidsbegränsad giltighet. Man ville avvakta vilka verkningar lagen skulle medföra för näringslivet och samhällsekonomin. Man ville också följa den internationella utvecklingen och verkningarna på vår utrikeshandel. Lagen tillades upprepade gånger fortsatt giltighet och gjordes definitiv 1930. Vid detta tillfälle uttalades att näringarna väsentligen övervunnit svårigheterna och anpassat sig efter arbetstidsregleringen. Även de, som enligt sin allmänna åskådning eller med hänsyn till olägenheten av stela lagbestämmelser rörande ekonomiskt betydelsefulla driftsförhållanden för industrin var motståndare till en tvångslagstiftning på arbetstidens område, ville knappast ifrågasätta annat än att en lagstiftning i ämnet skulle fortbestå. Under 1920-talet aktualiserades förslag SOU 1968:66

om ett ökat tillämpningsområde för lagen. Bl. a. föreslog Kungl. Maj:t att statlig verksamhet, sjukvård och järnvägstrafik skulle föras in under lagen. Förslagen godtogs dock inte av riksdagen. Under 1930-talet föreslogs utvidgning av lagstiftningen till andra verksamhetsområden, först lantbruk och trädgårdsodling, därefter detaljhandel och därmed jämförlig verksamhet och sist hotell-, restaurang- och kaférörelse. Ur lagteknisk synpunkt ansågs det mest rationellt att för vart och ett av dessa områden införa speciella arbetstidslagar i vilka arbetstidsbestämmelserna kunde anpassas efter de särskilda arbetsförhållanden som rådde. Så tillkom lantarbetstidslagen 1936, detaljhandelslagen 1939 och hotellagen 1944. I och för sig hade det varit tekniskt genomförbart att föra in ifrågavarande näringsgrenar i den redan gällande lagen. Detta hade emellertid förutsatt att lagen kompletterades med en rad särbestämmelser till men för lagens överskådlighet. De närmaste åren efter den allmänna arbetstidslagens tillkomst undergick lagen en del ändringar beträffande det materiella innehållet. Därefter har - om man bortser från den ordinarie arbetstidens längd och dispositiviteten - endast obetydliga ändringar gjorts i lagen. I många avseenden stämmer den nuvarande lagstiftningen överens med den utformning lagen fick under de första åren på 1920-talet. På ett tidigt stadium hade man från statsmakternas sida klart för sig att lagstiftning angående arbetstiden tid efter annan måste ses över och anpassas till arbetslivets utveckling. Reformkrav framställdes i politiska och fackliga sammanhang och kulminerade i mitten på 1940-talet med tillkallandet av arbetstidsutredningen som följd. Arbetstidsutredningen genomförde en grundlig översyn av arbetstidslagstiftningen och lade 1954 fram förslag som innebar dels en väsentlig utvidgning av lagstiftningens tillämpningsområde, dels en revision av lagstiftningens materiella regler. Förslag till partiella arbetstidsförkortningar avlämnades också. Enligt utredningen skulle arbetstidslagstiftningen i princip omfatta alla SOU 1968: 66

arbetstagare. Undantag gjordes för vissa verksamheter med speciella arbetsförhållanden, bl. a. undervisning, försvars-, polisoch brandväsende, samt för vissa grupper arbetstagare, bl. a. kontorspersonal och arbetsledare. Differentierade regler föreslogs beträffande arbetstidens reglering per dygn och per vecka eller period av veckor. Möjligheterna till övertidsuttag beskars. I systematiskt hänseende föreslogs att lantarbetstidslagen och detaljhandelslagen skulle slopas och lantbruk och detaljhandel föras in under den allmänna lagen. Hotellagen föreslogs bibehållen med hänsyn till de starka önskemål i sådan riktning som förelåg hos branschorganisationernas företrädare. Under arbetstidsutredningens arbete kom arbetstidsfrågans tyngdpunkt mer och mer att förskjutas mot en allmän förkortning av den ordinarie arbetstiden. När utredningens förslag avlämnades var redan utredningen om kortare arbetstid i gång med sitt arbete. Då statsmakterna 1957 fattade beslut om en förkortning av arbetstiden från 48 till 45 t/v, konstaterade de samtidigt att ett ställningstagande till arbetstidsutredningens förslag fick anstå tills erfarenhet vunnits rörande verkningarna av den allmänna arbetstidsförkortningen. Till detta beslut bidrog även att arbetstidsutredningens förslag, som på åtskilliga punkter inte var enhälligt, vid remissbehandlingen fått ett blandat mottagande. Efter 45-timmarsveckans genomförande har nya reformkrav anmälts. I huvudsak har de avsett en ytterligare allmän förkortning av arbetstiden med 40-timmarsveckan som mål. Kritik har riktats rnot lagstiftningens nuvarande tillämpningsområde och mot gällande övertidsregler och önskemål har framställts om förverkligande av vissa av arbetstidsutredningens förslag. 10.2 Motiv för lagstiftning

om

arbetstiden

I kapitel 7 har lämnats en utförlig redogörelse för de motiv som under årens lopp anförts till stöd för reformer på arbetstidslagstiftningens område. Redogörelsen har i främsta rummet tagit sikte på de motiv som 111

åberopats till stöd för generella förkortningar av den ordinarie arbetstiden. Här skall motiven diskuteras ur en vidare aspekt och svar försöka ges på frågan vilka motiv som i dag bör läggas till grund för en ny lagstiftning om arbetstiden. Som framgår av det följande sammanfaller motiven för en reform om kortare arbetstid och motiven för en lagstiftning om arbetstiden inte i alla avseenden. Vid de olika arbetstidslagarnas tillkomst har motiv av humanitärt slag varit klart dominerande. Man har på samma sätt som i fråga om arbetarskyddslagen velat tillskapa ett skydd för arbetstagarna mot nedslitning, ohälsa och olycksfall. Man har också ansett att den ökade fritid som följer med en begränsning av arbetstiden innebär en social vinning för medborgarna, som därigenom får möjlighet till en allsidigare personlighetsutveckling och ett ökat engagemang i samhällelig verksamhet. Önskvärdheten av utjämning mellan olika arbetstagargrupper har också spelat sin roll. När det har gällt utformningen av de enskilda lagreglerna angående arbetstidens begränsning per dygn, per vecka eller period av veckor, övertidsuttagens omfattning m. m. har skyddsmotivet varit helt utslagsgivande. Även så sent som vid avlämnandet av arbetstidsutredningens betänkande betraktades arbetstidslagstiftningen uteslutande som en social skyddslag, som på arbetstidens område utgjorde ett komplement till arbetarskyddslagen. Arbetstidsutredningen motiverade på så gott som varje punkt sina förslag till utvidgning eller ändring av lagen med en hänvisning till skyddssynpunkter. Då frågan om en allmän förkortning av arbetstiden till 45 t/v utreddes, prövades utförligt huruvida en sådan reform kunde motiveras med en hänvisning till hälsoskäl. Statsmakterna fann att så inte var fallet. En ordinarie arbetstid av 48 t/v ansågs inte ur folkhälsosynpunkt som alltför lång. En reform om allmän förkortning av arbetstiden fick därför byggas på andra motiv. Tyngdpunkten lades därvid på individens val mellan ökad fritid och andra sätt att tillgodogöra sig en genom det förbättrade pro112

duktionsresultatet realiserbar standardförbättring. Skyddssynpunkter skulle fördenskull inte avföras från diskussionen men direkt betydelse fick de endast för sådana frågor som maximering av dygnsarbetstid och övertid. Som tidigare redovisats har kommittén kommit till den slutsatsen att en ytterligare förkortning av den allmänna arbetstiden inte heller denna gång kan grundas på några skyddsskäl. Liksom tidigare får en sådan reform grundas på ett val mellan olika metoder att öka arbetstagarnas ekonomiska och sociala välfärd. Den frågan kan då ställas om skyddssynpunkter över huvud taget kan läggas till grund för utformningen av vår arbetstidslagstiftning. Kommittén vill inledningsvis erinra om att arbetstidsfrågor inte regleras enbart genom arbetstidslagarna. I arbetarskyddslagen återfinns en rad väsentliga bestämmelser om arbetstiden och dess förläggning. Dessa bestämmelser reglerar förhållandet mellan arbete och vila ur hälso- och säkerhetssynpunkt. Genom bestämmelserna tillförsäkras arbetstagarna raster och pauser i arbetet och garanteras ledighet för nattvila och veckovila. För minderåriga arbetstagare dras absoluta gränser upp för arbetstidens längd per dygn och per vecka. Även om arbetarskyddslagens bestämmelser är förbundna med en hel del undantag och dispensmöjligheter, får de anses ge goda garantier mot ett otillbörligt utnyttjande av arbetskraften. Ur skyddssynpunkt framstår arbetarskyddslagens föreskrifter numera som klart överlägsna arbetstidslagarna. Detta beror dels på att skydds- och säkerhetsaspekterna från början blivit bättre tillgodosedda i arbetarskyddslagen, dels på lagens successiva modernisering och utbyggnad; så sent som 1963 blev t. ex. dess tillämpningsområde väsentligt utökat. Arbetstidslagarna tillkom ursprungligen som skyddslagar. Som sådana uppvisade de dock ett antal påtagliga brister. De inriktade sig endast på en mindre del av landets yrkesverksamma befolkning, låt vara den del som ansågs ha särskilt otillfredsställande SOU 1968: 66

arbetstidsförhållanden. Fortsatt utbyggnad av lagen har inte givit bättre resultat än att alltjämt mer än hälften av den förvärvsarbetande befolkningen står utanför. Lagen reglerar endast förhållandet mellan arbetstagaren och en bestämd arbetsgivare. Något hinder föreligger alltså inte för en arbetstagare att arbeta samtidigt hos flera arbetsgivare och därigenom vida överskrida de arbetstidsgränser som lagen drar upp. Genom att lagstiftaren i betydande utsträckning tvingats anpassa lagreglerna efter de speciella produktionstekniska förhållandena inom olika verksamhetsgrenar har skyddssynpunkterna från gång till annan fått åsidosättas med resultat att vissa arbetstagargrupper tillagts ett sämre skydd än andra. Dygnsmaximum varierar sålunda i de olika arbetstidslagarna och saknas för vissa grupper helt. Begränsningsperiodens längd varierar också och övertidsmarginalerna är i de olika lagarna fixerade till olika nivåer. Denna avvägning mellan arbetstagarnas skyddsintressen och arbetslivets krav på arbetstidens anpassning till produktionsförhållandena har på senare år delvis överlåtits åt arbetsmarknadsparterna själva genom att arbetstidslagarnas bestämmelser om den ordinarie arbetstidens längd och förläggning gjorts dispositiva. I och för sig kan det framstå som en anmärkningsvärd åtgärd att göra en skyddslag dispositiv. En förklaring är att lagstiftaren inte längre bedömt lagen som särskilt väsentlig ur skyddssynpunkt. En annan förklaring är att man genom att göra dispositiviteten beroende av huvudorganisations medverkan ansett sig tillgodose berättigade skyddsintressen. Båda dessa ställningstaganden söker sin förklaring i den utveckling på arbetsmarknaden som ägt rum alltsedan arbetstidslagarnas tillkomst. Vid tidpunkten för den allmänna arbetstidslagens antagande var förhållandena på arbetsmarknaden helt andra än i våra dagar. Arbetsgivarnas ställning var mycket stark och arbetstagarna hade många gånger svårt att hävda sig gentemot dem. Ett kraftfullt stöd från lagstiftarens sida var nödvändigt för att tillförsäkra arbetstagarna en godtagSOU 1968:66 8—814338

bar social standard. Med den ekonomiska, sociala och tekniska utveckling som därefter skett har förhållandena inom arbetslivet blivit radikalt förändrade. Kommittén vill i detta sammanhang särskilt peka på sådana omständigheter som fackföreningsrörelsens utbyggnad och arbetstagarnas ökade fackliga engagemang. I dag är den helt övervägande delen av landets anställda fackligt organiserade och medlemskap i en facklig förening står öppet för så gott som alla yrkesgrupper. Fackorganisationerna har genom sin tillväxt mer och mer kommit att med tyngd och styrka framgångsrikt hävda sina medlemmars intressen. I dag intar de en så stark ställning att risken för ett obehörigt utnyttjande av en arbetstagare i arbetstidshänseende kan betraktas som mycket ringa. Arbetsmarknadens parter har vid åtskilliga tillfällen visat förmåga att genom sina organisationer i samförstånd lösa frågor av arbetsrättslig natur. På arbetstidens områden har parterna genom avtal enats om arbetstidsförkortningar för olika grupper arbetstagare samt om femdagarsveckans införande. På arbetarskyddets område bedriver man ett gemensamt fruktbärande arbete. Det är uppenbart att nu redovisade omständigheter sammantagna talar för att arbetstagarnas behov av lagstiftarens stöd för att skydda sig gentemot arbetsgivaren inte på långt när är det samma som vid arbetstidslagarnas tillkomst. Från olika håll görs gällande att den sociala arbetsrättsliga lagstiftningen i många delar förlorat sin betydelse, bl. a. i de delar som representeras av arbetstidslagarna. Mot bakgrund av skyddsmotivets urholkning och fackföreningsrörelsens utbredning har ifrågasatts om inte tiden nu är inne att upphäva arbetstidslagarna. Redan vid remissbehandlingen av arbetstidsutredningens betänkande gjordes sådana uttalanden. Utredningen hade själv konstaterat att ett slopande av lagstiftningen knappast skulle medföra några risker för en allmän ökning av arbetstiden. Arbetstidslagen var emellertid en skyddslag och det skulle enligt utredningens mening framstå som en egendomlig åtgärd att avskaffa en sådan. Ut113

redningen hävdade att arbetstiden alltjämt, hos oss liksom fallet var i flertalet andra länder, borde vara reglerad i lag. Historiska skäl talade också härför. Arbetstidslagen kunde betecknas som en av de största landvinningar arbetarklassen gjort och från arbetarhåll hade man att vänta ett starkt motstånd mot lagstiftningens upphävande. Utredningen om kortare arbetstid instämde med arbetstidsutredningen och menade att arbetstagarna även framgent borde åtnjuta det skydd mot en för lång arbetstid, som en laglig reglering syftade till att åstadkomma. Även om social ansvarskänsla, goda sysselsättningsmöjligheter och starka organisationer utgjorde en i stort sett god garanti mot avarter, borde man alltjämt i lag bibehålla en ur allmän synpunkt skälig gränsdragning beträffande arbetstidens längd. Utredningen fann det dock inte uteslutet att man i framtiden prövade ett system, enligt vilket arbetstiden lika väl som lönerna låg helt i händerna på arbetsmarknadens organisationer och gjordes till föremål för förhandlingar mellan dem. Tills vidare ansåg utredningen att arbetstidslagen i väsentliga stycken kom att behålla sin karaktär av skyddslag. Valsituationens centrala betydelse för en arbetstidsförkortning föranledde vissa av de remissorgan som yttrade sig över betänkandet av utredningen om kortare arbetstid att ta avstånd från lagstiftning om arbetstidsförkortning. De menade att fritidsökningens principiella likställdhet med en löneökning bäst kom till uttryck om arbetstidens längd liksom lönens storlek och iandra arbetsvillkor avgjordes vid förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Denna uppfattning var statsmakterna inte beredda att ansluta sig till. Orsaken var framför allt att lagstiftningens maximibestämmelser om arbetsveckans längd syntes besitta en sådan normativ styrka att en förbättring av arbetstidsförhållandena i form av en allmän förkortning knappast kunde uppnås utan stöd av en ändrad lagstiftning. Under senare år har på nytt hävdats att arbetstidslagstiftningen borde upphävas. De bestämmelser för vilka skyddsmotiv fort114

farande kunde finnas, borde överföras till arbetarskyddslagen och arbetstidsfrågorna i övrigt överlämnas till arbetsmarknadsparternas lösning genom sedvanliga förhandlingar. Kommittén har i och för sig förståelse för dessa förslag och står inte främmande för att utvecklingen kan komma att gå i sådan riktning. Enligt kommitténs bedömning är dock tiden ännu inte mogen för ett så radikalt steg. Samma uppfattning kommer till uttryck i kommitténs direktiv där det bl. a. heter att det alltjämt måste framstå som en uppgift för lagstiftningen att ange de normer som enligt den rådande allmänna uppfattningen bör gälla i fråga om arbetstidens längd, samt att garantier för att en förändring i dessa normer snabbt och fullständigt skall slå igenom bäst skapas med hjälp av en lagreglering. Till dessa uttalanden vill kommittén foga följande kommentarer. De motiv på vilka arbetstidslagstiftningen ursprungligen byggde har i dag förlorat mycket av sin betydelse. Kommittén vill för sin del ifrågasätta om skyddsmotiv kan åberopas till stöd för en separat lagstiftning om arbetstiden. Vill man genom lagbud förhindra en koncentration av arbetstiden kan man göra detta genom kompletteringar av arbetarskyddslagen. Under arbetstidslagstiftningens snart 50-åriga tillvaro har den emellertid vuxit sig allt starkare in i det svenska lagstiftningskomplexet. Den utgör en realitet inte endast för de kategorier medborgare för vilka den från början varit avsedd utan för nära nog hela den yrkesverksamma delen av det svenska folket. Vissa grupper som står utanför lagstiftningen uppfattar ännu i dag sin undantagsställning som en form av missgynnande och allvarligt syftande önskemål föreligger om en utvidgning av lagstiftningens tillämpningsområde. Det praktiska värdet som tillgodoseendet av dessa önskemål skulle medföra torde med undantag för vissa grupper med särskilt lång arbetstid vara tämligen ringa. Det psykologiska värdet, dvs. det värde som ligger i känslan av att vara inbegripen i statsmakternas omsorg om den sociala tryggheten, torde vara desto större. Redan på grund härav har man anledning SOU 1968: 66

förmoda att den i utredningsdirektiven uttalade uppfattningen, att det bör tillkomma statsmakterna att reglera förhållanden angående arbetstidens längd, har en fast förankring hos det svenska folket. För en fortsatt lagstiftning kan även andra skäl anföras. Det är uppenbart att reformer på arbetstidens område kan få en betydligt snabbare och effektivare genomslagskraft om de stöds av ändringar i lag. Av denna anledning fann kommittén det befogat att i de nuvarande arbetstidslagarna omgående skriva in principen om 42Vatimmars arbetsvecka. På grund av den genomslagskraft som arbetstidslagstiftningen besitter utanför sitt formella tillämpningsområde skapade man därigenom en garanti för att arbetstidsförkortningen från 45 till 42Va t/v skulle komma alla arbetstagare till del. Samma sak gäller naturligtvis inför ytterligare generella förkortningar av arbetstiden eller eljest väsentliga ändringar av arbetstidsreglerna. Man bör måhända inte heller helt bortse från risken att ändrade relationer mellan arbetsmarknadens parter kan aktualisera ett intensivare behov av samhällets stöd i arbetsrättsliga frågor. Vidare bör man komma ihåg att det alltjämt finns en del oorganiserade arbetsgivare och arbetstagare, för vilka de på förhandlingsvägen åstadkomna arbetstidsreglerna inte blir formellt tillämpliga. Sammanfattningsvis vill kommittén som resultat av sina överväganden anföra att regler om arbetstidens begränsning alltjämt bör ingå i den svenska lagstiftningen. Med hänsyn till den allmänna sociala, ekonomiska och tekniska utvecklingen i samhället samt organisationsväsendets tillväxt med utjämning av motsättningarna mellan arbetsgivare och arbetstagare som följd bör en fortsatt lagstiftning om arbetstiden byggas på delvis andra motiv än förr. Lagstiftningen behöver inte längre i främsta rummet inriktas på att skydda arbetstagarna för överansträngning, sjukdom eller ohälsa. De genomförda arbetstidsförkortningarna och semesterreformerna har redan fört ner arbetstidsuttagen på en ur hälsosynpunkt riskfri nivå och ytterligare förkortning av SOU 1968: 66

arbetstiden förestår. Arbetstagarna har dessutom möjlighet att genom sina fackliga organisationer vaka över att missförhållanden stävjas. Lagstiftningen bör i huvudsak kunna inskränkas till att ange de normer som bör gälla i fråga om arbetstidens längd. Dessa normer bör anpassas efter vad som enligt rådande allmän uppfattning bör vara normal arbetstid i landet. Genom en sådan lagstiftning tilläggs statsmakterna ett medel att snabbt och effektivt genomföra förändringar av dessa normer. Utöver grundläggande regler om måttet på den ordinarie arbetstiden och övertiden bör lagstiftningen utformas så att den inte stimulerar till en onödig koncentration av arbetstiden. I övrigt får skyddssynpunkter tillgodoses genom de särskilda bestämmelser om arbetstiden och dess förläggning som finns intagna i arbetarskyddslagen. Härigenom åstadkoms en viss renodling av regelbeståndet ur systematisk synpunkt. I arbetarskyddslagen samlas bestämmelser av direkt skyddskaraktär. I arbetstidslagen inryms de regler om arbetstiden som därutöver anses erforderliga. 10.3 Den nuvarande

lagstiftningens

brister

Vissa brister hos arbetstidslagstiftningen sett ur skyddssynpunkt har redan påtalats. Ytterligare anmärkningar kan riktas mot de gällande arbetstidslagarna. Det är en självklar sak att en lagstiftning av arbetsrättslig natur som härleder sina huvudsakliga bestämmelser från början av 1920-talet i dag måste framstå som omodern och föråldrad. Arbetstidslagstiftningen utgör i det avseendet inte något undantag, även om väsentliga ändringar successivt vidtagits såsom sänkning av den ordinarie arbetstidens längd och införandet av dispositivitet. Genom parternas möjlighet att avtalsvägen komma överens om andra regler för den ordinarie arbetstidens längd och förläggning har lagstiftningens ofullkomlighet i många fall kunnat överbryggas. Följden har blivit att de praktiska olägenheterna av den nuvarande lagstiftningen inte blivit så besvärande som man eljest haft anledning 115

att befara. Till detta har medverkat att parterna själva i stor utsträckning förmått att i samförstånd lösa frågor angående arbetstiden. Den mest påfallande bristen i nuvarande arbetstidslagstiftning torde vara dess begränsade tillämpningsområde. Varannan arbetstagare lämnas utanför lagstiftningen genom en gränsdragning som bygger på gamla bedömningar av olika arbetstagargruppers skyddsbehov. I dag framstår gränsdragningen som klart irrationell såväl ur skyddssynpunkt som ur andra synpunkter. De materiella reglerna om arbetstidens längd och förläggning är starkt differentierade, stela och osmidiga. Delvis bygger de på arbetsförhållanden som utvecklingen sedan länge lämnat bakom sig. I huvudsak utgår de från att varje anställd skall av arbetsgivaren användas till arbete lika många timmar varje dag och varje vecka året runt. För vissa avgränsade arbetstagargrupper görs dock undantag från denna princip, varvid följden blivit ett splittrat regelsystem. Arbetstagarna delas upp i olika kategorier för vilka olika regler gäller. Lagstiftningens huvudregel beträffande arbetstidens förläggning per dygn och per vecka bedöms i dag av många som alltför restriktiv och starka önskemål om en rörligare arbetstidsförläggning har anmälts. Även övertidens begränsning till bestämda veckoperioder har betraktats som ett hinder för en smidig anpassning av arbetstid till rådande arbetsbelastning. Över huvud har man - framför allt från arbetsgivarhåll - gjort gällande att reglerna i arbetstidslagarna inte medger tillräcklig flexibilitet. Lagstiftningen är på vissa punkter oklar. Arbetstidsbegreppet är t. ex. inte otvetydigt, vilket medfört att jour- och beredskapstjänstgöring delvis faller utanför arbetstidsregleringen. På en del punkter har lagstiftningen blivit snabbare föråldrad än på andra. Det gäller bl. a. föreskrifterna om övertidsjournalernas förande, som är oförenliga med den i allt större utsträckning tillämpade automatiska databehandlingen. Lagstiftningen är vidare försedd med en del onödiga föreskrifter. Stadgandet om ar116

betsföreståndare är exempelvis med hänsyn till utvecklingen inom specialstraffrätten inte längre behövligt. Detsamma gäller en del stadganden som förutom i arbetstidslagarna är intagna i andra författningar. Principiella invändningar har framställts mot föreskriften att arbetarskyddsstyrelsen äger med bindande verkan till och med för domstolarna avgöra frågor om lagstiftningens tillämplighet. 10.4 Huvudprinciperna tidslag

för en ny arbets-

Enligt kommitténs bedömning bör en ny arbetstidslag i stort sett utformas så att den i princip blir tillämplig på alla arbetstagare som utför arbete för en arbetsgivares räkning. De materiella reglerna skall vara entydiga och klara. De bör anpassas efter individuella förutsättningar och behov hos olika yrkesgrupper och verksamhetsgrenar men inte innebära någon omfattande detaljreglering. Lagstiftningens karaktär av normlagstiftning medför att kategoriklyvning av arbetstagarna skall undvikas. Speciallagar skall komma i fråga endast då starka skäl talar därför. Arbetsmarknadens parter bör alltjämt ha möjlighet att genom kollektivavtal träffa överenskommelse om avvikelser från lagens bestämmelser. En viss utökning av dispositiviteten bör kunna genomföras. Någon anledning att utforma lagen på ett ur svensk synpunkt mindre rationellt sätt för att därigenom underlätta en svensk anslutning till internationella överenskommelser om arbetstiden finns inte. 10.4.1 Lagstiftningens tillämpningsområde Anledningen till lagstiftningens nuvarande snäva tillämpningsområde är som tidigare anförts att lagstiftaren ansett sig behöva ingripa endast på de områden, där behov av skydd varit särskilt utpräglat och där arbetsförhållandena varit sådana att de inte lagt hinder i vägen för genomförandet av en generell reglering. Samma principer präglade i stort sett arbetstidsutredningens förslag till ny arbetstidslag, även om utredningSOU 1968: 66

en anlade en betydligt vidare syn på skyddsbehovet. Sina förslag att utvidga lagstiftningens tillämpningsområde motiverade utredningen med att arbetstagarna därigenom skulle vinna i trygghet och uppnå fördelar beträffande arbetstidens förläggning. Rent allmänt anförde utredningen att sättet för arbetstidens begränsning var en så betydelsefull och i den personliga livsföringen ingripande angelägenhet att man borde ge lagstiftningen största möjliga omfattning. Man fick dock i varje särskilt fall väga de fördelar som arbetstagarna skulle uppnå med ett lagligt skydd mot de eventuella olägenheter för verksamheten som kunde tänkas uppkomma. Utredningen fann t. ex. att ett införande av polisväsendet under lagstiftningen i vissa situationer skulle kunna minska effektiviteten av kriminalpolisens arbete. Polisväsendet borde därför undantas från lagen. Resultatet av utredningens överväganden blev dock ett förslag om lagstiftningens utsträckning till nästan alla dittills undantagna verksamhetsområden. I arbetstidskommitténs direktiv har som en allmän målsättning uttalats att undantagen från den nya lagstiftningen skall vara så få och så litet omfattande som möjligt. Kommitténs tidigare uttalande om skyddsbehovets minskade värde som lagstiftningsmotiv medför att förslag om utvidgning av arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde knappast kan grundas på resonemang av skyddskaraktär. I stället får de skäl som tidigare åberopats till stöd för fortsatt lagstiftning om arbetstiden betydelse. Den psykologiska effekten av att alla arbetstagare så långt möjligt behandlas lika i arbetsrättslig lagstiftning samt den tekniska betydelse som tillgången till lagstiftning innebär för ett snabbt och effektivt genomförande av reformer på arbetstidens område blir de förhållanden som framför allt får vara utslagsgivande för den nya lagens avgränsning. Dessa båda skäl jämte den nya lagens karaktär av normlagstiftning, genom vilken maximiramar dras upp beträffande normalarbetstidens längd, är i betydligt högre grad än de ursprungliga skyddsmotiven ägnade att leda till en lagstiftning som omSOU 1968: 66

fattar så många arbetstagare som möjligt. Lagstiftningen bör med dessa utgångspunkter göras allmängiltig och undantag från lagens tillämpning medges endast i sådana fall där ett inordnande under lagen skulle medföra betydande olägenheter för verksamhetens bedrivande eller där arbetsförhållandena antingen generellt eller för vissa arbetstagare är så speciella att de inte kan förenas med de regler som lagstiftningen måste innehålla. Vilka regler detta är diskuteras i följande avsnitt. Det skall dock redan här understrykas att det råder ett direkt samband mellan frågan om lagstiftningens tillämpningsområde och frågan om lagstiftningens materiella innehåll i övrigt. Ju restriktivare regler lagen innehåller framför allt om den ordinarie arbetstidens förläggning per dag, vecka eller perioder av veckor, desto snävare måste dess tillämpningsområde begränsas. Omvänt gäller att liberalare materiella regler möjliggör ett vidare tilllämpningsområde. Förr ansåg man av skyddsskäl väsentligt med restriktiva materiella regler. Följden blev ett snävt begränsningsområde. Nu när skyddsmotivet förlorat i betydelse är möjligheterna öppna för en uppmjukning av de materiella reglerna och därmed en utvidgning av tillämpningsområdet. En avvägning måste alltså göras på så sätt att lagbuden blir tillräckligt liberala för att medge en så total tillämpning som möjligt och samtidigt tillräckligt meningsfyllda för att tillgodose de motiv som ligger bakom en fortsatt lagstiftning om arbetstiden. Vid denna avvägning har kommittén varit särskilt angelägen att söka åstadkomma förutsättningar för en så allmängiltig lagstiftning som möjligt.

10.4.2 Lagstiftningens materiella innehåll Uttrycket lagstiftningens materiella innehåll kan eventuellt synas något oklart. Man torde kunna ifrågasätta om inte reglerna angående lagstiftningens tillämpningsområde hör hit. Kommittén har emellertid funnit begreppet ändamålsenligt för att beteckna lagstiftningens innehåll utöver reglerna om tillämpningsområdet. 117

Vid arbetstidslagens tillkomst nöjde man sig med bestämmelser om arbetstidens längd per dag och per vecka (eller period av veckor). Regler om arbetstidens förläggning till viss tid på dygnet eller till vissa dagar i veckan upptogs, till skillnad från en del utländska arbetstidslagar, inte i den svenska lagen. I det avseendet lät man arbetarskyddslagens bestämmelser om arbetstiden och dess förläggning vara en tillräcklig reglering. De gränser som utstakades för arbetstidens längd blev från början stela och snäva. Möjligheterna till avvikelse gjordes avsiktligt knappa. Eftersom lagen tillkom med industrins problem för ögonen och gjordes tillämplig endast på arbetstagare med i stort sett samma arbetstidsförhållanden som industriarbetarna, kunde den ges en ganska kortfattad utformning. Genom att samtidigt inrätta en särskild myndighet, arbetsrådet (numera uppgånget i arbetarskyddsstyrelsen), för handläggning av ärenden rörande lagens tillämpning sörjde man för tillkomsten av en enhetlig kompletterande rättspraxis. Trots att de enskilda lagbuden var relativt allmänt hållna visade det sig ur lagteknisk synpunkt fördelaktigt att vid nya arbetstagargruppers införande under arbetstidslagstiftningen reglera deras speciella arbetstidsförhållanden i särskilda arbetstidslagar. Eftergifter beträffande den dagliga arbetstidens längd och regelbundenheten i arbetstidsuttaget motiverade framför allt tillkomsten av dessa lagar. Arbetstidsutredningen fann med hänsyn till skyddsmotivets vikt befogat med fortsatt restriktiv reglering av arbetstidens längd per dag och per vecka. En sådan reglering i förening med utvidgning av lagstiftningens tillämpningsområde nödvändiggjorde för utredningen att i olika avseenden föreslå ett differentierat regelsystem. För vissa verksamhetsområden kunde nämligen de snäva materiella föreskrifterna inte tillämpas. Utredningen fick därför medge eftergifter i form av undantagsregler. Följden härav blev att utredningens lagförslag i vissa delar kom att framstå som otympligt och svåröverskådligt. Gränsdragningsproblem kunde också väntas uppstå vid tillämpningen av de 118

alternativa reglerna. Behovet av dispenser blev dessutom stort, ett förhållande som särskilt drabbades av kritik vid remissbehandlingen. Från olika håll sattes i fråga om inte tiden var inne att lätta på detaljregleringen och stanna för en lagstiftning av mer generell natur. Vid arbetstidskommitténs bedömning av den nya arbetstidslagens principiella innehåll utgår kommittén från att utvidgning av lagstiftningen till nya materiella områden inte kommer i fråga. Regler om arbetstidens förläggning under dygnet och under veckan skall fortfarande ha sin plats i arbetarskyddslagen och arbetstidslagen liksom hittills i huvudsak begränsas till frågor angående arbetstidens längd. Eftersom arbetstidslagen som sin huvuduppgift har att ge uttryck för vad som enligt rådande allmän uppfattning är normal arbetstid i landet bör den utformas så enhetlig som möjligt. Differentierade regler hör mindre väl hemma i en normlagstiftning och bör följaktligen undvikas. Skiljaktigheter i nuvarande arbetstidsregler bör plånas ut och arbetstagarna så långt det är praktiskt genomförbart underkastas samma bestämmelser. De särskilda arbetstidslagarna bör i princip upphävas, vilket dock inte utesluter att ett så speciellt verksamhetsområde som sjöfarten bibehåller en egen arbetstidsreglering. De enskilda lagbuden kan i många stycken mjukas upp. Stelt fixerade dygnsmaxima behövs inte längre. Veckoarbetstiden kan i ökad omfattning få genomsnittsberäknas på längre tidsperiod än veckan. Härigenom lägger man grunden för ett flexiblare arbetstidsuttag och för en ökad anpassning av arbetstidsuttagen till förhållandena på de enskilda arbetsplatserna. Dessutom möjliggör man - och det är kanske för kommittén tyngre vägande - utvidgning av lagstiftningen till så gott som alla de områden som i dag står utanför. Kommittén har under sitt arbete diskuterat att gå ännu längre på vägen mot en uppmjukad arbetstidsreglering. I stället för en begränsning av veckoarbetstiden skulle lagstiftningen reglera en begränsning av årsSOU 1968: 66

arbetstiden. Därvid skulle inte endast den enskilde arbetstagarens arbetsinsats per dag och per vecka komma in i bilden utan även hans ledigheter för semester och helgdagsfirande. Bortsett från att ett sådant uppslag delvis får anses ligga utanför kommitténs utredningsuppdrag, har kommittén inte funnit något bärande motiv för att i lagstiftningen avskaffa principen om veckobegränsad arbetstid. Genom att arbetstidslagstiftningen i fråga om den ordinarie arbetstidens längd och förläggning är dispositiv har arbetsmarknadens parter möjlighet att själva kollektivavtalsvägen komma överens om övergång till ett årsarbetstidsbegrepp. 10.4.3 Lagstiftningens dispositivitet Arbetstidslagstiftningen var från början helt indispositiv. Det ansågs som en naturlig sak att en lagstiftning tillkommen som ett skydd för en svagare part inte skulle kunna åsidosättas genom enskilda eller kollektiva överenskommelser. I de fall där speciella förhållanden nödvändiggjorde avvikelser från lagens innehåll hänvisade lagstiftaren i stället till ett detaljerat men samtidigt klart avgränsat dispensförfarande under medverkan av för ändamålet särskilt inrättat ämbetsverk. Ytterst tillade man Kungl. Maj:t befogenhet att under vissa förhållanden medge undantag från lagens tillämpning. Arbetstidsutredningen fann som tidigare redovisats att utvidgning av lagens tillämpningsområde medförde ett ökat behov av avvikelser från lagens regler. Även om utredningen var beredd att i viss mån tillgodose detta behov genom ett differentierat regelsystem, kunde den inte annat än i begränsad omfattning anpassa sitt lagförslag efter förhållandena inom olika verksamhetsområden. En sådan anpassning skulle däremot i långt större utsträckning kunna uppnås genom en reglering via kollektivavtal. Utredningen övervägde med anledning därav att göra arbetstidslagen i vissa delar dispositiv. Invändningar kunde emellertid resas mot en sådan ordning. Ett system med både dispositiva och indispositiva regler i lagen skulle med nödvändighet bli SOU1968:66

komplicerat och kunna ge upphov till osäkerhet vid tolkningen av de olika reglerna. Man kunde också befara att sättet för arbetstidens reglering skulle dras in i avtalsrörelserna och komma att spelas ut vid förhandlingarna om lönernas storlek. De redan långa avtalsförhandlingarna skulle därigenom bli ytterligare belastade. Med hänsyn till dessa omständigheter ansåg utredningen att man till en början borde pröva en mindre omfattande avtalsmässig reglering av arbetstiden. Utredningens slutliga förslag innebar rätt för parterna att - inom en absolut gräns av tolv månader - avtala om annan begränsningsperiod för den ordinarie arbetstiden än den lagen stadgade. För att garantier skulle erhållas mot ett åsidosättande av skyddsintressena bakom lagstiftningen föreslogs att avtalet skulle träffas i form av kollektivavtal slutet eller godkänt på arbetstagarsidan av huvudorganisation. Utredningen om kortare arbetstid tog upp tanken att göra arbetstidsregleringen dispositiv. Utredningen anförde att en allt kortare arbetstid för de enskilda individerna måste, om en snabb produktivitetsökning skulle säkerställas, i viss omfattning samordnas med kravet på att produktionsapparatens effektiva driftstid inte förkortades i samma mån som individernas arbetstid minskade. Ju kortare arbetstiden för de enskilda individerna blev, desto större borde utrymmet vara för att tillgodose önskemål om variationsmöjligheter för grupper eller individer. Ur samhällets synpunkt kunde det inte vara erforderligt att beträffande arbetstidens längd inskrida med föreskrifter, som kunde strida mot vad parterna inom ett visst arbetsområde fann vara klokt och ändamålsenligt. Variationsmöjligheter borde framför allt finnas i fråga om den ordinarie arbetstidens längd, begränsningsperiodens längd och dygnsmaximum. Arbetstidslagarnas föreskrifter i dessa avseenden föreslogs därför bli dispositiva i den form som arbetstidsutredningen på sin tid förordat. Förslaget godtogs av statsmakterna som underströk att dispositiviteten skulle få avgörande betydelse för ökad elasticitet vid lagens tillämpning och för en smidig an119

passning av arbetstidsförhållandena efter förutsättningarna på olika verksamhetsfält. Den dispositiva regleringen har från början fått en stor praktisk betydelse. I samband med förkortningarna av arbetstidens längd har på många håll dispositiviteten utnyttjats till att genomföra förkortningen i annan takt än som angivits i lagstiftningen. I betydande omfattning har också avtal träffats om förlängning av begränsningsperioden, ofta upp till tolv månader, varigenom olika lång arbetstid under skilda delar av året kunnat tillämpas. Införandet av femdagarsvecka har på så sätt underlättats och ökad hänsyn kunnat tas till växlingar i produktionsförhållandena, betingade av säsongvariationer eller andra omständigheter. Den vidsträckta tillämpningen av dispositiviteten alltsedan dess införande den 1 januari 1958 innebär i sig själv ett belägg för att de dispositiva bestämmelserna fyller ett stort behov. Erfarenheterna av bestämmelsernas tillämpning inom de verksamhetsområden som lyder under lagstiftningen är, såvitt arbetstidskommittén kunnat utröna, enbart goda. De farhågor som yppats för att dispositiviteten skulle allvarligt belasta lönerörelserna har inte besannats. Inte heller har framkommit någon omständighet som skulle tyda på att den dubbla regleringen i lag och i avtal givit upphov till komplikationer vid tolkningen av vad som är tillämpliga arbetstidsregler. Såsom utredningen om kortare arbetstid framhöll följer med en förkortad arbetstid som regel ett behov av större variationsmöjligheter. De skiftande produktions- och driftsförhållandena inom skilda delar av samhället ställer större anspråk på smidighet och elasticitet hos en lagstiftning som föreskriver en allmän arbetstid av 40 t / v än hos en som föreskriver 45 t/v. Med en utvidgning av lagstiftningen till nya verksamhetsområden följer också ett ökat behov olika arbetsområden emellan av avvikelser från lagens materiella bestämmelser, vilka med nödvändighet måste vara allmänt hållna. Med hänsyn till dessa omständigheter bör bestämmelserna om den ordinarie arbetsti120

dens längd enligt kommitténs uppfattning även i fortsättningen vara dispositiva. Detsamma gäller bestämmelserna om begränsningsperiodens längd. Någon anledning att frångå de former som nuvarande lagstiftning föreskriver för avsteg från lagens bestämmelser har inte framkommit. Kollektivavtal och huvudorganisations medverkan på arbetstagarsidan bör alltså krävas även i fortsättningen. Kommittén har under sina överväganden funnit att man i viss utsträckning bör kunna fördjupa arbetstidslagstiftningens dispositiva karaktär. Samma skäl som talar för dispositiva regler om den ordinarie arbetstiden kan anföras för sådana regler om andra arbetstidsförhållanden. Kommitténs förslag att i lag reglera jourtid bör sålunda kunna utformas som en dispositiv reglering. Även lagstiftningens tillämpningsområde bör i viss mån kunna göras till föremål för arbetsmarknadsparternas avgörande förhandlingsvägen. Kommittén återkommer senare till dessa frågor. Spörsmålet om en dispositiv reglering av övertiden har också varit uppe till behandling. Kommittén har därvid stannat för att övertidsbestämmelserna även i fortsättningen bör vara indispositiva. Som framgår av följande kapitel bör övertid enligt kommitténs uppfattning tillgripas endast då särskilda omständigheter så föranleder. Att med ändring av hittillsvarande praxis mer permanent tillgodose ett variationsbehov beträffande arbetstiden, som kan finnas inom olika verksamhetsområden, genom större övertidsuttag än de lagen medger finner kommittén inte skäl för. Den önskade flexibiliteten får i stället uppnås genom den dispositiva regleringen av den ordinarie arbetstiden.

10.4.4 Lagstiftningens anpassning till internationella konventioner Ett flertal internationella konventioner föreligger på arbetstidens område. Europarådet har i sin sociala stadga bland andra grundläggande västerländska värderingar på soSOU 1968: 66

cialpolitikens område samlat vissa uttalanden om arbetstid och fritid. Internationella arbetsorganisationen (ILO) har allt sedan sin första session 1919 antagit en lång rad instrument som rör arbetstidsproblem. Här skall endast nämnas konventionen nr 1 angående begränsning av arbetstiden i industriella företag till åtta timmar om dagen och 48 timmar i veckan, konventionen nr 30 angående reglering av arbetstiden för affärs- och kontorsanställda, konventionen nr 47 angående arbetstidens förkortning till 40 timmar i veckan samt rekommendationen nr 116 angående förkortning av arbetstiden. Den senaste är avsedd att komplettera och underlätta genomförandet av redan antagna instrument rörande arbetstiden. Den uppställer 40-timmarsveckan som ett socialt mål. Bortsett från konventioner som rör arbetstiden till sjöss och arbetsförhållanden inom bagerier har Sverige inte anslutit sig till någon av ILO:s konventioner angående arbetstidsförhållanden. Sverige har inte heller i anledning av organisationens rekommendation om införande av 40-timmars arbetsvecka gjort någon form av utfästelse eller uttalande. Inför en allmän översyn av arbetstidslagstiftningen kan man ställa frågan huruvida den nya lagen bör avpassas så att förutsättningar skapas för en ratificering av föreliggande konventioner från svensk sida. Frågan har varit aktuell vid många tidigare tillfällen och ett svar, som kommittén kan instämma helt i, lämnades av lagrådet i samband med förlängningen av den provisoriska arbetstidslagen 1926. Lagrådet uttalade då i anledning av en eventuell svensk ratifikation av ILO-konventionen nr 1, att »även om ur vissa synpunkter Sveriges anslutning till en internationell konvention må befinnas önskvärd, utformningen av vår lagstiftning självfallet bör ske under hänsynstagande i främsta rummet till landets egna förhållanden; lagstiftningens anpassning efter en konvention bör komma i fråga allenast om och i den mån sådant låter förena sig med de synpunkter, som sålunda i första hand bör vara bestämmande». SOU 1968: 66

Med hänsyn till detta ställningstagande saknas anledning att gå närmare in på innehållet i de olika konventionerna.

11 Arbetstidslagens materiella regler

I föregående kapitel har kommittén angett de allmänna synpunkter som bör vara vägledande vid utformningen av en ny arbetstidslagstiftning. Det har bl. a. understrukits att lagstiftningens tillämpningsområde är direkt beroende av lagstiftningens materiella innehåll i övrigt. Kommittén har sett det som en angelägen uppgift att den nya arbetstidslagen skall omfatta så många arbetstagare som möjligt. En förutsättning för att detta skall kunna ske är att lagens regler angående arbetstidens begränsning i olika avseenden anpassas till förhållandena inom de verksamhetsområden som i dag ligger utanför den allmänna arbetstidslagen. Som en naturlig konsekvens härav har frågan om lagstiftningens materiella regler kommit att dominera kommitténs lagstiftningsarbete. Innan kommittén redovisar sina ställningstaganden i detalj beträffande lagstiftningens tillämpningsområde, synes det därför lämpligt att diskutera den närmare utformningen av den föreslagna lagstiftningens regler beträffande de väsentligaste materiella bestämmelserna, dvs. bestämmelserna om ordinarie arbetstid, övertid och jourtid. 11.1 Ordinarie

arbetstid

Regleringen av den ordinarie arbetstiden utgör den centrala frågan i arbetstidslagstiftningen. Den inrymmer i sig dels spörsmålet om arbetstidens längd, varmed här avses

den genomsnittliga veckoarbetstidens längd, dels spörsmålet om genomsnittsberäkning av arbetstiden under längre period än veckan eller med andra ord frågan om begränsningsperiodens längd, dels ock frågan om arbetstidens begränsning per dygn. 11.1.1 Den ordinarie arbetstidens längd Den nuvarande arbetstidslagstiftningen är konstruerad som en maximilagstiftning. Den anger den arbetstid som en arbetsgivare högst får ta ut av en arbetstagare. I praktiken har lagstiftningen i stor utsträckning kommit att fungera som en minimilagstiftning. Den arbetstid som normalt tas ut sammanfaller för ett mycket stort antal arbetstagare med den längsta ordinarie arbetstid som lagen medger. I diskussionen kring frågan om en allmän förkortning av arbetstiden har kommittén utgått från att en maximering av arbetstiden till 40 t/v kommer att medföra att denna arbetstid blir den normala för det helt övervägande antalet arbetstagare. Genom att bibehålla lagens karaktär av maximilag möjliggörs att kortare arbetstid än 40 t/v kan tillämpas. Vilken arbetstid som i det enskilda fallet skall komma till användning får framgå av kollektivavtal, tjänsteavtal eller andra dylika överenskommelser. Vid dessa överenskommelser kan hänsyn tas till att arbetet är av pressande eller hälsofarlig natur. SOU 1968: 66

Arbete utförs under de mest skiftande förhållanden. Arbetarskyddslagens allmänna föreskrifter om åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall kan tjäna som en belysning av de olika faktorer som kan påverka arbetet. Lagen nämner bl. a. köld, hetta, nederbörd, mörker, smuts, fukt, rök, skakningar och buller. Till detta kan fogas olycksfallsrisk, tunga arbetsmoment, psykisk anspänning och obekväm arbetstidsförläggning. Vissa grupper arbetstagare har, med hänvisning till att de i arbetet utsätts för ökad påfrestning, avtalsvägen uppnått kortare arbetstid än vad lagen maximalt medgett. Arbetstagare under jord har alltsedan 1949 haft en arbetstid av 40 t/v och skiftarbetare i kontinuerlig drift har sedan början av 1950-talet haft en arbetstid av 42 t/v. Även grupper med arbete som knappast kan betecknas som särskilt påfrestande eller hälsofarligt har avtalsvägen uppnått förmånligare arbetstid än lagens maximum. Den omständigheten att vissa grupper arbetstagare för närvarande har en kortare arbetstid än andra har, i förening med den starka normgivande effekt som den nya arbetstidslagen uppenbarligen kommer att få, föranlett kommittén att ta upp frågan om vissa grupper arbetstagare bör direkt i lagen tillförsäkras en kortare ordinarie arbetstid än 40 t/v. De arbetstagare som skulle kunna komma ifråga för en specialreglering beträffande arbetstidens längd är sådana, vilkas arbete - på grund av sin art eller de betingelser eller yttre förhållanden under vilka arbetet utförs - objektivt sett framstår som särskilt påfrestande eller hälsofarligt. Tidigare utredningsarbete har visat att betydande svårigheter föreligger att finna en rationell bedömningsgrund för avgörande om ett arbete är påfrestande eller ej. Kommittén har för sin del avstått från att närmare söka kartlägga vilka arbetstagare som kan anses utföra arbete av ifrågavarande slag. Kommittén har under sin diskussion nöjt sig med att hänvisa till det faktiska förhållandet att en del avgränsade kategorier arbetstagare idag har kortare arbetstid än andra. I sammanhanget har komSOU 1968: 66

mittén också beaktat en skrivelse från Svenska gruvindustriarbetareförbundet, i vilken förbundet närmare utvecklat gruvarbetets särpräglade natur och hemställt att gruvarbetare vid arbete under jord måtte erhålla arbetstidsförkortning i samma takt och med samma antal timmar som övriga arbetstagare. Kommittén har även av en inom Landsorganisationen arbetande arbetstidskommitté delgivits liknande synpunkter i fråga om skiftarbete. Den ordinarie arbetstidens längd har, frånsett en numera upphävd särregel som innebar en något utsträckt arbetstid för vissa lantarbetare, alltid varit föremål för en enhetlig reglering. Vid åtskilliga tillfällen har försök gjorts att införa differentierade regler. Redan vid den första arbetstidslagens tillkomst höjdes röster för förmånligare arbetstidsregler för underjordsarbetare. Förslag därom återkom vid senare tillfällen och utvidgades under 1930talet till att avse även skiftarbetare. Arbetstidsutredningens förslag till partiella arbetstidsförkortningar omfattade såväl underjordsarbetare som skiftarbetare. Dessa förslag var dock i väsentlig mån att uppfatta som en inledning till en generell arbetstidsförkortning som så småningom skulle träda i kraft för alla arbetstagare. Till stöd för en differentierad reglering av den ordinarie arbetstiden har i främsta rummet åberopats skyddsskäl. Arbetets pressande eller hälsofarliga natur utsätter individerna för en intensivare förslitning och medför större behov av rekreation och återhämtning. Man har också hänvisat till utvecklingen på avtalsområdet och hävdat lämpligheten av att den kortare arbetstiden stadfästes i lag. Genom en sådan kodifiering skulle man garantera att ifrågavarande arbetstagaregrupper fick del av den allmänna arbetstidsförkortningen, en omständighet som bl. a. skulle vara till gagn för nyrekryteringen av arbetskraft inom berörda näringsgrenar. De åberopade skälen utgör enligt kommitténs bedömning inte någon tillräcklig grund för en differentierad reglering. Som kommittén utförligt belyst i det föregående 123

kapitlet har skyddsmotiven inte längre samma betydelse för lagstiftningens utformning som förr. Det skulle med hänsyn härtill te sig motsägelsefullt att i den normlag kommittén förordar ta med speciella skyddsregler, som lagstiftaren ansett sig kunna avvara i den äldre, klart socialt inriktade lagstiftningen. Sådana regler skulle också stå i strid mot kommitténs huvudprincip att den nya lagen skall utformas så enhetlig som möjligt. Lagstiftaren ställs dessutom inför ett komplicerat gränsdragningsproblem beträffande omfattningen av den differentierade regleringen. Tveksamhet måste anmäla sig om man över huvud taget kan finna någon objektivt sett rättvis skiljelinje. Många arbetstagargrupper torde med fog kunna hävda att deras arbete är minst lika påfrestande eller hälsofarligt som t. ex. underjordsarbete eller skiftarbete. Å andra sidan är det uppenbart att olika arbeten är olika krävande och att detta förhållande måste återspegla sig i differentierade förmåner i form av arbetstid, lön, särskilda ersättningar m . m . Fördelningen av denna extra kompensation för påfrestande eller hälsofarligt arbete har hittills överlåtits åt parterna själva. Vid förhandlingar om kollektivavtal har arbetstagarsidan kunnat välja om kompensationen skall utgå i form av förmånligare arbetstid eller i form av något annat. En allmän förkortning av arbetstiden till 40 t/v motiverar enligt kommitténs bedömning inte att man frångår denna princip. Så skulle bli fallet om lagstiftaren tog initiativ till en specialreglering av arbetstiden. Den fråga som väckts i gruvindustriarbetarnas skrivelse får sålunda i enlighet med det anförda avgöras förhandlingsvägen. Kommittén utgår från att arbetsmarknadens parter kommer att pröva huruvida den särpräglade arten av underjordsarbetet eller andra arbeten, som bedrivs under speciella förhållanden, skall kompenseras genom en kortare ordinarie arbetstid än 40 t/v. 11.1.2 Begränsningsperiodens längd Enligt huvudregeln i gällande lagstiftning

begränsas den ordinarie arbetstiden till en period av en vecka. Arbetstiden får, stadgas det i 4 § allmänna arbetstidslagen, inte överstiga 42/a timmar i veckan, varmed förstås en period av sju dagar i följd. För vissa former av arbete finns specialregler. Vid arbete som bedrivs med regelbunden skiftindelning får begränsningsperioden sträckas ut till tre veckor. Härigenom möjliggörs att arbetstiden kan variera mellan de olika veckorna under förutsättning att den i genomsnitt utgör 42 y2 timmar i veckan. Lantarbetstidslagen kompletterar huvudregeln om veckan som begränsningsperiod med en allmän regel om utsträckning av perioden upp till tolv månader. Så får dock ske endast på det villkoret att arbetstiden inte någon enstaka arbetsvecka överstiger 45 timmar. Enligt detaljhandelslagen får begränsningsperioden för arbetstagare på försäljningsställe, som är öppet såväl vardag som sön- och helgdag, utgöra två veckor. Hotellagen begränsar arbetstiden generellt till en treveckorsperiod. En genomgående strävan vid allt lagstiftningsarbete på arbetstidens område har varit att bestämma begränsningsperioden så snäv som möjligt. Anledningen härtill har i huvudsak varit skyddsskäl. Även arbetstagarnas önskan att få sin arbetstid jämnt fördelad har medverkat. Avsteg från veckan som regleringsperiod har medgetts endast i de fall där arbets- och produktionsförhållanden försvårat ett regelbundet arbetstidsuttag. Inom vissa gränser har behovet av ett varierat arbetstidsuttag tillgodosetts i lagstiftningen genom specialregler. I betydande omfattning har lagstiftaren emellertid fått avstå från att lagstiftningsvägen reglera arbetstiden inom verksamhetsområden där behov av oregelbundet arbetstidsuttag föreligger. Just i kravet på längre begränsningsperiod än veckan finner man alltså en av anledningarna till lagstiftningens många tillämpningsundantag. Arbetstidsutredningens förslag till ny arbetstidslagstiftning byggde på dittillsvarande princip att begränsningsperioden skulle vara så kort som möjligt. Huvudregeln skulle sålunda alltjämt vara en begränsSOU 1968: 66

ningsperiod av en vecka. Med hänsyn bl. a. till lagstiftningens utvidgning till nya verksamhetsområden måste huvudregeln kompletteras med specialregler. För allt arbete som bedrevs regelmässigt såväl vardag som söndag föreslog utredningen en begränsningsperiod av två veckor. För arbete som bedrevs av fångvården, tullverket och televerket, arbete som hade till ändamål att bereda sjukvård eller förlossningsvård, arbete som utfördes inom den slutna socialvården, arbete som ålåg trafikpersonal inom järnvägs-, spårvägs- och bilväsendet ävensom driftspersonal hos postverket, skogsarbete och kolning i mila samt arbete som eljest bedrevs med regelbunden skiftindelning föreslog utredningen en begränsningsperiod av en månad. Lots- och fyrväsendet, försvaret, polis- och brandväsendet skulle enligt utredningens förslag alltjämt undantas från lagstiftningen bl. a. på grund av dessa verksamhetsområdens behov av ännu längre regleringsperioder. För verksamhet som lydde under lantarbetstidslagen föreslog utredningen att man under en övergångstid av fyra år skulle få tillämpa lantarbetstidslagens gamla regler. Hotelllagens föreskrift om tre veckors begränsningsperiod behölls i den särskilda hotellag som skulle kvarstå vid sidan av den allmänna arbetstidslagen. De av arbetstidsutredningen förordade särbestämmelserna grundade sig så gott som undantagslöst på det förhållandet att berörda verksamhetsområden redan tillämpade ett system med längre begränsningsperiod än veckan samt att det bedömdes som orealistiskt att frångå detta system. Om lagstiftningen inte tillfördes en specialregel, skulle ifrågavarande områden inte kunna föras in under lagstiftningen. Vid remissbehandlingen av arbetstidsutredningens betänkande tycktes man över lag beredd att acceptera utredningens förslag. På enstaka punkter anmäldes önskemål om utvidgning av den krets arbetstagare för vilken den förlängda begränsningsperioden skulle få tillämpas. Bl. a. nämndes flottningsarbetare, stuveriarbetare och trafikpersonal vid flyget. SOU 1968: 66

I samband med förkortning av arbetstiden från 48 till 45 t/v gjordes regeln om begränsningsperiodens längd dispositiv. Anledningen härtill var framför allt att underlätta femdagarsveckans införande under vissa delar av året utan att fördenskull öka den dagliga arbetstiden. Förslaget syftade också till en större frihet i fråga om arbetstidens förläggning under en längre period. Säsongvariationer i arbetstiden kunde därigenom i viss utsträckning rymmas inom lagstiftningens ram. Av redogörelsen i kapitel 4.2 framgår att arbetsmarknadens parter i stor utsträckning utnyttjat möjligheten att avtala om längre begränsningsperiod än lagens. Vidare framgår att för verksamhetsområden utanför lagens tillämpning begränsningsperioden i betydande omfattning är längre än veckan. Kommittén konstaterar sålunda att arbetstidslagstiftningen genom sina föreskrifter angående begränsningsperiodens längd bygger på principen att varje arbetstagare skall användas till arbete lika många timmar varje vecka. I en tid då de sociala motiven för lagstiftningen var dominerande framstod denna princip som ganska självklar. Övertidsregler och dispensförfarande fick utgöra regulatorer då systemet inte passade i det enskilda fallet. I det dynamiska och expansiva samhälle som vi har i dag, där mångsidigheten är särskilt framträdande och där tvånget att utnyttja alla möjligheter till rationalisering utgör en påtaglig realitet, är denna princip inte lika självklar. I stället för att anpassa arbetstidsuttaget efter snäva tidsmarginaler framstår det ur rationell synpunkt som riktigare att anpassa detsamma efter företagens speciella arbets- och produktionsbetingelser. Dessa kan variera på grund av en mängd olika omständigheter, av yttre natur såsom klimat, ljusförhållanden, årstider m. m. och av mer intern natur på försäljnings- eller produktionssidan växlande från bransch till bransch. Ju kortare den ordinarie arbetstiden görs, desto mer kommer behovet av ett varierat arbetstidsuttag att framträda. Så länge arbetstiden befinner sig på ur 125

hälsosynpunkt tämligen maximala nivåer föreligger små möjligheter att variera arbetstidsuttaget annat än nedåt. Om arbetstiden sänks under dessa nivåer, inträder däremot möjlighet att variera arbetstidsuttaget såväl uppåt som nedåt. Genom att förlänga begränsningsperioden skulle man öppna dörren för en smidigare anpassning av arbetstiden till de speciella förhållanden som råder inom olika företag i samma bransch eller inom olika verksamhetsområden. En sådan anpassning behöver inte komma ifråga endast för att tillgodose arbetsgivarens intressen. En förlängd begränsningsperiod kan också vara ett arbetstagarintresse, även om det alltjämt får antas att många arbetstagare föredrar ett regelbundet arbetstidsuttag. Sådana situationer kan uppkomma då arbetstagaren är beredd att avstå från jämnheten i arbetstidsuttaget mot erhållande av andra fördelar. Det sätt på vilket femdagarsveckan på många håll infördes är ett exempel härpå. Vad kommittén nu anfört har avseende på sådan verksamhet där begränsningsperioden i och för sig kan bestämmas till en vecka men där rationella skäl i många fall talar för en längre period. Vid sidan härav finns åtskilliga former av verksamhet som inte kan bedrivas med ett regelbundet veckoarbetstidsuttag utan kräver med hänsyn till driftsförhållandena ett varierat veckoarbetstidsuttag under en längre period. En del av dessa är föremål för specialreglering i gällande lag. Andra döljer sig i arbetstidslagstiftningens undantagsbestämmelser beträffande sitt tillämpningsområde. En utvidgning av lagstiftningen till att omfatta även dessa verksamhetsfält fordrar följaktligen att lagen förses med en generösare reglering av begränsningsperiodens längd än vad som nu är fallet. Kommittén har vid genomgång av de arbetstidsbestämmelser som för närvarande tillämpas inom ifrågavarande områden kommit till den slutsatsen att begränsningsperioden inte bör bestämmas snävare än fyra veckor. Möjlighet skall alltså föreligga att sträcka ut perioden från en vecka till två, tre eller fyra veckor. Längre period än fyra veckor bör inte före126

skrivas i lagen. Visserligen påträffas åtskilliga exempel där man i dag utanför arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde praktiserar en vidare periodisering. Såvitt kommittén kunnat utröna grundar sig dessa förhållanden mer på vad som i det särskilda fallet befunnits ändamålsenligt än på en absolut nödvändighet. När det gäller att fastställa begränsningsperiodens längd kan följaktligen konstateras att veckan i och för sig är möjlig för åtskilliga verksamhetsområden samt att längre period är en nödvändighet för andra verksamhetsområden. Denna längre period kan variera till sin omfattning men överstiger inte fyra veckor. Kommittén har övervägt att låta en och samma begränsningsperiod bli tillämplig för all verksamhet som kommer att lyda under lagen. Detta skulle innebära att lagstiftningen generellt medgav en genomsnittsberäkning av arbetstiden under en fyraveckorsperiod. En sådan ordning skulle stå i god överensstämmelse med kommitténs strävan att göra lagstiftningen så enhetlig som möjligt och väi korrespondera mot de önskemål om ökad flexibilitet som föreligger framför allt från arbetsgivarhåll. Kommittén har emellertid avvisat tanken på en sådan ordning och valt att tillgodose kraven på en rörligare arbetstid genom en uppmjukning av andra regler i arbetstidslagarna, i första hand reglerna om dygnsarbetstidens begränsning. Till kommitténs ställningstagande har också medverkat det förhållandet att begränsningsperioden i majoriteten fall inte behöver vara längre än en vecka samt det motstånd som på arbetstagarsidan kunde - inte minst med tanke på lagens dispositiva karaktär - väntas mot en generell utsträckning av regleringsperioden. Kommittén har i stället stannat för att som huvudregel alltjämt ange en begränsningsperiod av en vecka. I en kompletterande specialregel föreslås att begränsningsperioden i samtliga de fall där objektiva skäl talar för en längre period, får sträckas ut till högst fyra veckor. Bestämmelsens karaktär av maximiregel möjliggör att även kortare perioder än fyra SOU 1968: 66

veckor kan komma i fråga. När förutsättningarna för tillämpning av specialbestämmelsen skall anses föreligga kan anges på olika sätt. Nuvarande lagstiftning liksom arbetstidsutredningens förslag bygger på den principen att lagen anger alla de verksamhetsområden eller arbetsformer på vilka bestämmelsen är tillämplig. Kommittén har för sin del funnit det lämpligare att i en allmän formulering ange när så skall vara fallet. Kommitténs förslag innebär att arbetstiden får genomsnittsberäknas under en tidrymd av högst fyra veckor, då arbetets natur eller arbetsförhållandena i övrigt gör en längre begränsningsperiod än veckan påkallad. Med detta stadgande avser kommittén att fånga in alla de verksamhetsområden inom nuvarande lagstiftning som medges en längre begränsningsperiod än veckan, dvs. skiftarbete, jordbruk och trädgårdsskötsel, detaljhandel som bedrivs såväl vardag som söndag samt hotell-, restaurang- och kaférörelse. Stadgandet skall även omfatta alla de verksamhetsområden utanför nuvarande lagstiftning som på grund av driftsförhållandena måste tillämpa längre begränsningsperiod än veckan. Av praktiska skäl bör den förlängda begränsningsperioden kunna tillämpas för alla sysselsatta inom berörda verksamhetsområden. Den grundläggande tanken bakom kommitténs förslag är sålunda att de verksamhetsområden som i dag praktiserar en förlängd begränsningsperiod upp till fyra veckor, skall ha rätt att göra detta även i fortsättningen. Därvid bör dock bortses från sådana verksamhetsområden som redan lyder under arbetstidslagstiftningen och som erhållit den förlängda begränsningsperioden genom dispens eller kollektivavtal. I viss mån kan man betrakta kommitténs förslag som en kodifiering av de arbetstidsbestämmelser som sedan gammalt gällt i fråga om begränsningsperiodens längd. Som en följd härav bör man vid avgränsningen av bestämmelsen kunna söka vägledning i hur förhållandena gestaltat sig före den nya lagens ikraftträdande. Har arbetstiden genomsnittsberäknats bör man kunna utgå SOU 1968: 66

från att specialbestämmelsen blir tillämplig. Om genomsnittsberäkningen införts först efter den 1 januari 1958, då arbetstidslagstiftningen gjordes dispositiv, bör frågan dock prövas med utgångspunkt från begreppen arbetets natur och arbetsförhållandena i övrigt. Till arbete som på grund av sin natur skall få bedrivas med tillämpning av förlängd begränsningsperiod hör enligt kommittén allt skiftarbete. En hel del arbete som inte i allmänhet rubriceras som skiftarbete men som pågår under större del av dygnet än vad som motsvarar en normal arbetsdag och därför kräver dubblerad personaluppsättning hör också hit. Framför allt gäller det arbete av servicenatur som tillgodoser allmänna behov t. ex. arbete som bedrivs av vissa trafikföretag, post och tele. Sjukvård, socialvård och kriminalvård hör också hit. Även annan statlig och kommunal verksamhet faller in under stadgandet, såsom försvaret, tullväsendet, lots- och fyrväsendet, polisväsendet och brandväsendet. Som exempel på enskild verksamhet kan - förutom de som är berättigade till utsträckt begränsningsperiod i nuvarande lagstiftning, dvs. jordbruk och trädgårdsskötsel samt hotell-, restaurang- och kaférörelse - nämnas djurskötsel, skogsarbete och flottning. Fall då arbetsförhållandena i övrigt bör berättiga till en förlängd begränsningsperiod är sådana där arbetet bedrivs såväl vardag som söndag utan att fördenskull skiftarbete föreligger. Många av dessa fall sammanfaller med dem som nämnts i det föregående. Andra fall är sådana där en veckobegränsning i och för sig är möjlig men där en förlängd begränsningsperiod skulle medföra uppenbara fördelar för de anställdas ledighetsförhållanden. På grund av arbetslivets mångskiftande natur kan inte här på ett uttömmande sätt anges alla de verksamhetsområden för vilka den förlängda begränsningsperioden skall få tillämpas. Det får bli i första hand arbetsmarknadsparternas sak och i sista hand tillsynsmyndighetens uppgift att dra upp gränserna för bestämmelsens tillämpning. 127

Eftersom bestämmelsen i likhet med vad som redan nu gäller föreslås bli dispositiv, kan arbetsmarknadens parter avtala om längre begränsningsperiod även i de fall som inte omfattas av den föreslagna lagtexten. Parterna kan också komma överens om ännu längre regleringsperiod än fyra veckor. Kommittén förutser att man inom åtskilliga områden kommer att träffa sådana avtal. 11.1.3 Arbetstidens begränsning per dygn Nuvarande bestämmelser om längsta tilllåtna arbetstid per dygn är påtagligt oenhetliga. Den allmänna arbetstidslagen föreskriver att arbetstiden inte något dygn får överstiga nio timmar. Förr anknöt lagen till principen om åtta timmars arbetsdag och stadgade som huvudregel ett dygnsmaximum av åtta timmar. I en följdregel medgav lagen att arbetstiden fick sträckas ut till nio timmar under förutsättning att veckoarbetstiden inte därigenom överskreds. Konstruktionen slopades vid 45-timmarsveckans införande, eftersom den ansågs uteslutande historiskt betingad och i avsaknad av självständig betydelse. Regeln om dygnsarbetstidens längd gäller inte arbete som bedrivs med regelbunden skiftindelning. För sådant arbete saknas dygnsmaximering av arbetstiden helt. I lantarbetstidslagen gäller ett dygnsmaximum av tio timmar. Detsamma är förhållandet enligt huvudregeln i detaljhandelslagen. På arbetsställe där i regel högst en arbetstagare används får dock arbetstiden under två dygn i veckan uppgå till elva timmar. Denna rätt till utsträckt arbetstid föreligger inte beträffande arbetstagare på försäljningsställe, som hålls öppet såväl vardag som sön- och helgdag. Hotellagen tillåter en dygnsarbetstid av elva timmar. Dygnet skall anses börja kl. 24. Om en arbetstagare har sitt arbete förlagt på ömse sidor om midnatt, är arbetsgivaren oförhindrad att ta ut en längre sammanhängande arbetstid än vad som motsvarar dygnsmaximum. Han måste dock se till att ar-

betstiden fördelar sig på de båda dygnen på sådant sätt att arbetstiden inte under något av dem överstiger maximalt tillåten arbetstid. För att förhindra en regelbunden ordning med förlängda arbetspass inom hotell- och restaurangbranschen, där öppethållande efter kl. 24 är vanligt, föreskrivs i hotellagen att dygnet skall räknas från kl. 6. Liksom i fråga om begränsningsperioden gäller beträffande dygnsmaximum att lagstiftaren strävat efter att bestämma detta så snävt som möjligt. Anledningen härtill har i huvudsak varit att man velat förhindra en oskälig arbetsanhopning för arbetstagarna. Den omständigheten att arbetstidsregleringen ursprungligen tillkom för att tillgodose krav på en åttatimmars arbetsdag har också haft betydelse. Att dygnsmaximum inte bestämdes till åtta timmar i lagen berodde på att man ville med bibehållen veckoarbetstid av 48 timmar möjliggöra en kortare arbetstid på lördagarna. I den första arbetstidslagen fastställdes därför dygnsmaximum till åtta och en halv timmar. Av praktiska skäl utsträcktes maximum redan vid lagrevisionen 1921 till nio timmar. På grund av rådande arbets- och produktionsförhållanden kunde åtskilliga verksamhetsområden inte anpassas till en så snäv begränsning. Lagstiftaren tvingades därför att lämna dessa utanför lagens tillämpningsområde. När en del områden sedermera blev föremål för lagstiftning måste de tillläggas rätt till generösare dygnsmaximum. Samma behov föreligger för många av de områden som alltjämt ligger utanför lagstiftningen. Vid behandlingen av frågan om dygnsmaximum konstaterade arbetstidsutredningen att det inte gällde att ta ställning till hur lång en idealisk arbetsdag borde vara. Utredningen skulle i stället bedöma vilken längd dygnsarbetstiden lämpligen inte borde överskrida, varvid hänsyn måste tas såväl till produktions- som till arbetstagareintressen. Med den allmänna kännedom som utredningen i sitt arbete förvärvat kom den fram till att tio timmar borde vara maximum för den ordinarie arbetstiden. Så långa SOU 1968: 66

arbetsdagar borde dock förekomma endast då arbetsförhållandena gjorde det nödvändigt och man skulle i all möjlig utsträckning söka anpassa arbetstiden till en normalarbetsdag om i genomsnitt åtta timmar. Utredningen måste dock medge att arbets- och driftsförhållanden stundom gjorde det nödvändigt med ännu längre arbetsdag än tio timmar, enär man eljest riskerade allvarliga följdverkningar för driften inom sådana verksamhetsområden som järnvägs- och bilväsendet, fångvården, tullverket m. m. Möjligheterna för personalen inom dessa områden att erhålla goda veckoledigheter kunde också försämras, om dygnsmaximum sattes så snävt att en arbetstagare inte ensam kunde täcka ett dagspass. Med hänsyn härtill kom utredningen till det resultatet att den dagliga arbetstiden en gång per vecka borde få utsträckas till elva timmar. Till en början hade utredningen tänkt sig att man som generell regel skulle stadga ett dygnsmaximum av tio timmar och elva timmar en gång i veckan, trots att behov av längre maximum än nio timmar uteslutande motiverades av förhållandena inom de verksamhetsområden som skulle föras in under arbetstidslagen. Vid sitt slutliga ställningstagande bedömde utredningen det som mindre lämpligt att föreslå ett utsträckt dygnsmaximum för områden där kortare arbetstider kunde komma i fråga. I utredningens definitiva förslag behöll man därför som huvudregel en maximering av dygnsarbetstiden till nio timmar. Genom särbestämmelser medgav man ett antal områden rätt att sträcka ut dygnsarbetstiden till tio timmar och en gång i veckan till elva timmar. Dessa områden utgjordes dels av dem för vilka förlängd begränsningsperiod förordades, dock med undantag av skiftarbete, dels av jordbruk, trädgårdsskötsel, djurskötsel, detaljhandel och husligt arbete. Beträffande skiftarbete ansåg utredningen rådande ordning otillfredsställande ur skyddssynpunkt och diskuterade olika långt gående förslag till begränsning av den dagliga arbetstiden. Utredningen stannade för ett förslag som innebar att dygnsSOU1968:66 9—814338

maximum i princip skulle stadgas för arbete som bedrevs med regelbunden skiftindelning men att undantag skulle göras för skiftarbete inom industrin. I sitt förslag till särskild hotellag behöll utredningen dygnsmaximum oförändrat vid elva timmar. Arbetstidsutredningens förslag mötte vid remissbehandlingen inte några principiella invändningar. Ett flertal önskemål om generösare regler antingen med generell tilllämpning eller med giltighet för särskilt angivna verksamhetsområden framställdes dock. Från ett håll ifrågasattes om man inte borde överväga att slopa dygnsmaximum helt. I samband med 45-timmarsveckans genomförande gjordes regeln om dygnsmaximum dispositiv. Denna åtgärd minskade behovet av ändringar i den gällande lagstiftningen. Dygnsmaximeringen kunde därför kvarstå i huvudsak oförändrad i de olika arbetstidslagarna. Möjligheten att med stöd av dispositiviteten i kollektivavtal förskjuta gränsen för högsta tillåtna dygnsarbetstid har utnyttjats i liten utsträckning. När kommittén för sin del har att ta ställning till frågan om dygnsarbetstidens längd får den sålunda konstatera att lagstiftningens nuvarande regler om dygnsmaximum i huvudsak bygger på skyddsskäl och syftar till att åstadkomma en så jämn arbetstidsförläggning under veckan som möjligt. Det skydd lagstiftningen lämnar varierar dock mellan olika verksamhetsområden och arbetsformer. Vissa arbetstagare tillerkänns ett långtgående skydd ( = nio t/d) mot en lång ordinarie arbetsdag, andra ett mindre långtgående ( = tio eller elva t/d) och somliga inget skydd alls, nämligen skiftarbetare och alla arbetstagare som ej omfattas av arbetstidslagarna. Det skydd som lämnas är dessutom ofullständigt eftersom övertid - i många fall i obegränsad omfattning - kan tas ut vid sidan av den ordinarie dygnsarbetstiden. Kommittén har vid genomgång av arbetstidsbestämmelser inom områden, som ligger

utanför lagstiftningen, funnit att längre arbetstid per dygn än vad allmänna arbetstidslagen idag maximalt stadgar i betydande utsträckning är medgiven. Det gäller framför allt i fråga om sådan verksamhet som pågår under större del av dygnet än vad som motsvarar en normal arbetsdag och därför kräver dubblerad personaluppsättning, dvs. samma slag av verksamhet som - enligt vad kommittén funnit i föregående avsnitt - är i behov av längre begränsningsperiod än veckan. Arbetstiden är inom sådan verksamhet regelmässigt schemabunden. För att åstadkomma möjligheter till växling i schemat och till tillfredsställande ledigheter för personalen i synnerhet vid veckosluten är längre dygnsarbetstid än nio timmar ofta nödvändig. En sådan ordning underlättar också möjligheterna att framför allt på mindre arbetsplatser med få anställda ordna avbytare. Driftsförhållandena i sig motiverar även i många fall förekomsten av den förlängda dygnsarbetstiden. Som exempel på områden utanför lagstiftningen, där det i dag praktiseras ett längre dygnsmaximum än vad allmänna arbetstidslagen föreskriver kan nämnas sjukvården och socialvården, trafikväsendet och åtskillig statlig verksamhet bl. a. försvaret, polisväsendet, kommunikationsverken, tullväsendet samt lots- och fyrväsendet. Det dygnsmaximum som ställs upp i förekommande avtal och reglementen uppgår vanligen till tio eller elva timmar. Maximum på 12, 14 och 16 timmar förekommer också. Vid de överläggningar kommittén haft med företrädare för olika verksamhetsområden har - såväl när det gäller områden som i nuvarande lagstiftning tillagts rätt till längre dygnsarbetstid än nio timmar som områden utanför lagstiftningen där sådan längre dygnsarbetstid tillämpas med stöd av gällande avtalsbestämmelser e. dyl. - bestämt hävdats att fortsatt möjlighet till sådan arbetstidsförläggning måste föreligga. Den omständigheten att veckoarbetstiden inom de närmaste åren förkortas till 40 timmar, skärpte enligt mångas uppfattning behovet av förhöjt dygnsmaximum och 130

gjorde i varje fall inte behovet mindre. Någon skillnad i uppfattning mellan arbetstagare- och arbetsgivarerepresentanter förelåg i princip inte. Med utgångspunkt från dessa bedömningar, vilkas riktighet kommittén inte har anledning ifrågasätta, måste som en klar förutsättning för utvidgning av arbetstidslagstiftningen till nya verksamhetsområden uppställas att lagstiftningen i betydande utsträckning tillåter en dygnsarbetstid som är högre än nio timmar. Gränsen kan för en del av de berörda verksamhetsområdena sättas vid tio timmar, för andra måste gränsen sättas högre. Det är vidare uppenbart att de verksamhetsområden som i gällande lagstiftning genom specialregler tillerkänts högre dygnsmaximum än nio timmar måste få behålla denna rätt. Kommittén har som redovisats i den allmänna motiveringen ansett det som en primär uppgift att möjliggöra utvidgning av arbetstidslagstiftningen till så gott som alla former av arbete. Mot bakgrund av denna målsättning har kommittén övervägt olika lösningar till reglering av dygnsarbetstidens längd. En generell föreskrift om maximering av arbetstiden till tio timmar per dygn ligger av många skäl nära till hands och skulle sannolikt utan nämnvärda störningar kunna tillämpas inom flertalet verksamhetsområden. Kommittén har dock funnit sig böra avvisa ett sådant förslag. Maximeras veckoarbetstiden till 40 timmar och dygnsarbetstiden till tio timmar, kan detta förhållande enligt kommitténs förmenande stimulera till en fördelning av arbetstiden med tio t/d fyra dagar i veckan. En utveckling mot en sådan arbetstidsförläggning framstår som klart olämplig. Liknande invändningar kan göras mot generella föreskrifter om högre dygnsmaxima än tio timmar. Fortsatt reglering av dygnsarbetstiden skulle därför behöva bygga på en sådan konstruktion att man i en huvudregel angav gränsen till nio timmar såsom nu är fallet och i kompletterande specialregler medgav längre dygnsarbetstid för särskilda verksamhetsområden eller arbetsformer. Dessa specialregler fick SOU 1968:66

ta sikte på dygnsarbetstider på tio eller elva timmar, eventuellt ännu högre tal. I vissa fall, såsom i fråga om skiftarbete, torde någon maximering inte kunna göras alls. Med hänsyn till det varierande behov som föreligger skulle det, om dygnsmaximeringens syfte ej skall förloras, knappast vara möjligt att på sätt som kommittén förordar beträffande begränsningsperiodens längd sammanföra specialfallen under en enda regel. Ett differentierat regelsystem torde mer eller mindre detaljerat bli nödvändigt. En sådan ordning skulle stå i direkt kontrast till kommitténs allmänna strävan att åstadkomma enhetliga regler. Den skulle medföra en fortsatt kategoriklyvning av arbetstagarna och utgöra ett avsteg från lagstiftningens syfte att tjäna som norm för vad som skall vara allmän arbetstid i landet. Med hänsyn till de komplikationer som en fortsatt reglering av dygnsarbetstiden följaktligen skulle medföra i en utvidgad arbetstidslagstiftning har kommittén frågat sig om ett verkligt behov alltjämt föreligger av ett i lagen angivet dygnsmaximum eller om tiden nu kan vara mogen att slopa begränsningen av arbetstiden per dygn. Frågan bör även ses mot bakgrund av de uttalanden kommittén i sin allmänna motivering gjort beträffande skyddsmotivens minskade betydelse. Begränsningen av den dagliga arbetstiden syftar såsom tidigare framhållits till att förhindra alltför stark koncentration av arbetstiden under ett och samma dygn. Regler av samma innebörd återfinns i arbetarskyddslagen. Enligt 19 § denna lag skall arbetstagaren beredas erforderlig ledighet för nattvila. I denna skall ingå tiden mellan kl. 24 och kl. 5. Som regel skall nattvilan ha längre varaktighet än dessa fem timmar för att lagens syfte skall uppfyllas. För minderåriga arbetstagare ställer arbetarskyddslagen upp ett absolut dygnsmaximum av tio timmar. Nämnda regler har i princip giltighet för all verksamhet i vilken arbetstagare kommer till användning för en arbetsgivares räkning. Enligt kommitténs uppfattning utgör arbetarskyddslagens nattvileregler, även om de är förSOU1968:66

sedda med en hel del undantag, ett effektivt grundskydd mot alltför långa arbetsdagar. Även andra bestämmelser reglerar den dagliga arbetstidens längd. Kommittén syftar därvid på bestämmelser i avtal - kollektivavtal och enskilda tjänsteavtal - samt i reglementen och liknande handlingar. Dessa bestämmelser anger så gott som undantagslöst i form av exakta klockslag tidpunkten för arbetets början och slut på dagen. Ofta anges också klockslag för raster och pauser. I vissa fall föreskrivs dessutom bestämda maxima direkt i timmar för den dagliga arbetstidens längd. Någon anledning att anta att dessa bestämmelser skulle skärpas i en för arbetstagarna oförmånlig riktning, om arbetstidslagstiftningens dygnsmaximering slopas, föreligger enligt kommitténs bedömning inte. Arbetsgivarna torde i övervägande utsträckning sakna intresse av att mot arbetstagarnas vilja driva genom en förlängning av den dagliga arbetstiden. Där intresse trots allt må kunna finnas torde arbetstagarna med stöd av sin fackliga organisation kunna uppnå en för dem tillfredsställande lösning. Till detta kommer att de praktiska möjligheterna att förlänga den dagliga arbetstiden blir beskurna i och med att veckoarbetstiden de närmaste åren successivt förkortas. Vid sammanvägning av de faktorer som i enlighet med det nu anförda påverkar frågan om dygnsmaximum har kommittén kommit till den slutsatsen att en arbetstidslagstiftning med tillämpning på i princip all verksamhet och uppbyggd på enhetliga regler inte kan åstadkommas om lagstiftningen alltjämt skall innehålla en maximering av arbetstiden per dygn. Eftersom frånvaron av en sådan reglering med hänsyn till innehållet i arbetarskyddslagen samt etablerade arbetstidsförhållanden på arbetsmarknaden inte kan befaras leda till en för arbetstagarsidan negativ utveckling mot en oskälig anhopning av arbetstiden, föreslår kommittén att arbetstidslagen inte längre skall uppta någon regel som begränsar den ordinarie arbetstidens längd per dygn. Kommittén vill i anslutning till detta för131

slag starkt understryka att avsaknaden av dygnsmaximum inte får tas till intäkt för ett regelbundet utsträckande av den dagliga arbetstiden i förhållande till vad som gäller i dag. En viss flexibilitet vid arbetstidens förläggning inom veckoarbetstidens ram är givetvis tänkbar. Kommittén förutsätter dock att arbetstiden med undantag för tillfälliga avvikelser fördelas någorlunda jämnt under veckans arbetsdagar. Frånvaron av dygnsmaximerad arbetstid bör inte heller utnyttjas så att veckoarbetstiden fördelas på mindre än fem arbetsdagar. 11.2 Övertid Enligt gällande bestämmelser kan övertid förekomma i följande fyra former, övertid för nödfallsarbete, övertid för förberedelseeller avslutningsarbeten, allmän övertid och extra övertid. Övertid för nödfallsarbete får, då på visst sätt beskriven nödfallssituation föreligger, tas ut i obegränsad omfattning. Till förhindrande av missbruk åläggs arbetsgivaren viss anmälnings- och ansökningsskyldighet. Övertid för nödvändiga förberedelse- eller avslutningsarbeten får tas ut med högst sju timmar i veckan (enligt hotellagen med högst 21 timmar under en treveckorsperiod). Enligt detaljhandelslagen och hotellagen får övertid av detta slag inte överstiga en och en halv timme per dygn. I detaljhandelslagen stadgas dessutom att övertiden och den ordinarie arbetstiden inte utan tillstånd av arbetarskyddsstyrelsen får överstiga tio timmar på ett dygn. Frånvaron av dygnsbegränsning i allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen innebär i princip att alla sju övertidstimmarna kan tas ut under samma dygn. Utöver nu nämnda båda former av övertid får allmän övertid tas ut då arbetsgivaren finner så påkallat med hänsyn till särskilt förhållande. Arbetsgivaren äger själv avgöra huruvida förutsättning för övertidsuttag är för handen. Den allmänna övertiden begränsas i alla fyra lagarna till 200 timmar per år. Ytterligare begränsningar föreskrivs för vissa veckoperioder. Sålunda 132

stadgar allmänna arbetstidslagen, lantarbetstidslagen och detaljhandelslagen att övertiden inte får överstiga 48 timmar under loppet av fyra veckor och hotellagen att den inte får överstiga 36 timmar under loppet av tre veckor. Lantarbetstidslagen innehåller en alternativ regel som arbetsgivaren kan tillämpa efter eget val och som går ut på en begränsning av övertiden till 50 timmar under loppet av en kalendermånad. Lagarna innehåller inte några bestämmelser om begränsning av den allmänna övertiden per dygn och enstaka veckor i vidare mån än att arbetsgivaren är förpliktad tillse att arbetstagarna inte genom övertidsarbete utsätts för överansträngning eller ohälsa. Extra övertid får tas ut efter dispens av arbetarskyddsstyrelsen. Förutsättningen för dispens är att ytterligare eftergift är av trängande behov påkallad. I allmänna arbetstidslagen, detaljhandelslagen och hotellagen maximeras den extra övertiden till 150 timmar per kalenderår och i lantarbetstidslagen till 100 timmar under en tolvmånadersperiod. Ingen av lagarna innehåller någon definition av vad som skall anses som övertid. Indirekt framgår emellertid att med övertid i lagarnas mening avses sådan arbetstid som överskrider fastställda arbetstidsmaxima i fråga om ordinarie arbetstid för vecka eller period av veckor eller för dygn. Om det i kollektivavtal överenskommits om en kortare ordinarie arbetstid än vad lagstiftningen medger, räknas arbetstiden som övertid i lagens mening först när lagstiftningens maximum överskrids. Har man i kollektivavtal överenskommit om högre arbetstidsmaxima än lagstiftningens, räknas emellertid den lagliga övertiden med utgångspunkt från dessa maxima. Bestämmelserna om övertid är indispositiva. Övertidsbestämmelserna har under arbetstidslagstiftningens tillvaro varit ämne för mycken diskussion och gjordes vid de successiva revisionerna av de olika lagarna ofta till föremål för ändring. Den redan vid 1919 års lag redovisade uppfattningen att SOU 1968:66

tillgång till övertid vid sidan av ordinarie arbetstid oundgängligen måste finnas har dock aldrig satts i fråga. Diskussionen har i stället koncentrerats kring olika spörsmål angående övertidens begränsning. Arbetstidsutredningen föreslog att förutsättningarna för uttag av övertid skulle behållas i huvudsak oförändrade. Den i lagstiftningen medgivna övertiden borde emellertid på grund av skyddssynpunkter sänkas. Utredningen förordade att övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten sänktes från sju till sex t/v, att allmän övertid sänktes från 200 till 180 och extra övertid från 150 till 120 t/kalenderår. Om sänkningen av övertiden skulle medföra svårigheter för ett företag, anvisade utredningen som lösning en förlängning av den ordinarie arbetstiden dispensvägen. Utredningens förslag mötte vid remissbehandlingen stark kritik. Förslaget ansågs från många håll bristfälligt motiverat. Då arbetstiden förkortades från 48 till 45 t/v diskuterades huruvida man, i syfte att tillgodose särskilda behov som kunde uppstå i samband med förkortningen, skulle kunna höja det medgivna övertidsuttaget. Tanken härpå avvisades emellertid, övertid borde alltjämt tillgripas för att tillgodose vissa tillfälliga behov av ökat arbetstidsuttag på en arbetsplats. En allmän övergång till regelbundet övertidsarbete i samband med arbetstidsförkortningen skulle stå i strid mot förkortningens syfte. I de fall där ett ökat behov skulle uppkomma ansågs detta kunna täckas inom de gällande övertidsreglernas ram. Vid förkortningen av arbetstiden från 45 till 42 y2 t/v väcktes ånyo förslag om en utvidgning av övertidsmöjligheterna. Statsmakterna avvisade förslagen med samma motivering som vid föregående förkortning. I anslutning till arbetstidskommitténs förslag att sänka den ordinarie arbetstiden till 40 t/v har frågan om justering av de nuvarande övertidsgränserna tagits upp till förnyat övervägande. Från olika håll har hävdats att anpassningen till en kortare arbetstid skulle underSOU 1968:66

lättas, om lagstiftningen utformades så att gränserna för det totala arbetstidsuttaget dvs. summan av ordinarie arbetstid och övertid - inte sänktes eller i varje fall inte sänktes lika mycket som den ordinarie arbetstiden. En sådan ordning hade visserligen underkänts vid tidigare arbetstidsreformer, men borde med hänsyn till skyddssynpunkternas numera reducerade betydelse för lagstiftningens utformning på allvar ånyo prövas. Utökade möjligheter till övertidsuttag skulle också befrämja en flexiblare arbetstidsförläggning. Variationsbehov i företagens arbetsbelastning skulle därigenom på ett mer effektivt sätt kunna tillgodoses. Mot dessa önskemål har från andra håll hävdats att övertidsuttagen redan i gällande lagstiftning är generöst tilltagna och att en konsekvens av förkortad ordinarie arbetstid snarare borde vara en förkortning även av övertiden. Arbetstidsutredningens förslag om sänkta övertidsgränser har också aktualiserats från arbetstagarhåll så sent som 1962. Kommittén är medveten om att den nu pågående och den kommande förkortningen av arbetstiden medför betydande påfrestningar för företag och samhälle och att särskilda åtgärder kan bli nödvändiga för att dämpa verkningarna härav. En sådan åtgärd skulle givetvis kunna vara att förkortningen av den ordinarie arbetstiden kombinerades med ökade möjligheter till övertid. Kommittén kan för sin del inte ansluta sig till en sådan lösning. Övertidsreglerna är i sin nuvarande utformning fast förankrade hos arbetstagarna. Kommittén har mött ett påtagligt motstånd på arbetstagarsidan mot en uppmjukning av reglerna. Resultatet därav skulle också kunna bli att arbetstidsförkortningen helt eller delvis omintetgjordes. I stället för ökad fritid skulle arbetstagarna få ökad lön. En sådan konsekvens är oförenlig med grunderna för kommitténs förslag i förkortningsfrågan, som utgår från att arbetstagarna i valet mellan ökad lön och ökad fritid är beredda att välja fritid. Kommittén vill framhålla att möjligheter till ökade övertidsuttag i betydande omfattning ryms inom de gränser som lagstiftning133

en i dag drar upp. Redovisningen i kapitel 5.1.3 beträffande den faktiska förekomsten av övertid ger vid handen att övertidsuttagen genomsnittligt sett ligger betydligt under vad lagen maximalt medger. Visserligen kan övertidsuttagen för vissa mindre grupper arbetstagare med speciella arbetsuppgifter eller placering på nyckelpositioner i driften ligga mycket högt. För det helt dominerande antalet arbetstagare har man emellertid - även om viss reservation får göras för osäkerhet i siffermaterialet - att ställa ett genomsnittligt årligt uttag av övertid om ca 50-70 timmar mot de 350 timmar som lagen medger i allmän och extra övertid och de ytterligare 350 timmar som lagen under bestämda förutsättningar medger för förberedelse- eller avslutningsarbeten. Om i något enskilt fall större arbetstidsuttag trots allt skulle visa sig nödvändigt, återstår möjligheten att arbetarskyddsstyrelsen meddelar dispens för eller arbetsmarknadsparterna genom kollektivavtal kommer överens om längre ordinarie arbetstid. Övertid bör sålunda enligt kommitténs uppfattning alltjämt betraktas som ett extraordinärt inslag i arbetstiden. Den bör såsom nu är fallet tillgripas för att tillgodose tillfälliga behov då särskilda omständigheter föreligger. Någon kontinuerlig förlängning av arbetstiden med stöd av övertidsreglerna bör som regel inte förekomma. De fall där nuvarande övertidsramar framstår som otillräckliga torde i helt övervägande utsträckning utgöras av sådana där behovet av övertidsarbete är mer eller mindre permanent. Sådana behov bör av principiella skäl tillgodoses på annat sätt än genom höjning av den i lag medgivna övertiden t. ex. genom organisatoriska förbättringar, personalförstärkning eller som nyss nämnts förlängd ordinarie arbetstid. Kommittén kommer följaktligen till den slutsatsen att nuvarande övertidsramar bör överföras oförändrade till den nya arbetstidslagen. Kommittén har övervägt om anpassningen till den förkortade arbetstiden eller tillgodoseende rent allmänt av önskemål om 134

variation av arbetstidsuttagen skulle främjas genom andra ändringar av nuvarande övertidsreglering. Man skulle t. ex. kunna tänka sig en omfördelning av utrymmet för dispenslagd och icke dispenslagd övertid eller en justering av gällande mer kortsiktiga övertidsbegränsningar ( = 48 t/4 v). Man skulle också som berörts i kapitel 10.4.3 kunna göra övertidsreglerna dispositiva. Kommittén har emellertid stannat för att i allt väsentligt bibehålla nuvarande övertidsreglering oförändrad. Detta ställningstagande är i främsta rummet resultatet av en avvägning mellan arbetstagarnas och arbetsgivarnas synpunkter och skall ses i belysning av den liberalisering kommittén föreslår beträffande den ordinarie arbetstidens reglering. Vissa mindre ändringar i övertidsreglerna i andra avseenden återkommer kommittén till i sin specialmotivering i kapitel 15. 11.3 Jourtid Arbetstidslagarna saknar en definition av vad som skall förstås med arbetstid. I annan lagstiftning påträffas ibland föreskrifter i sådant avseende, t. ex. i 1 § 12 mom. vägtrafikförordningen. Dessa bestämmelser har dock begränsad räckvidd och kan inte läggas till grund för tillämpningen av de egentliga arbetstidslagarna. Begreppet arbetstid har å andra sidan blivit tämligen klart bestämt i praxis framför allt genom uttalanden av arbetsrådet och arbetarskyddsstyrelsen. Några meningsmotsättningar mellan arbetsgivare och arbetstagare i denna fråga torde numera sällan föreligga. Såsom arbetstid avses all tid då en arbetstagare står till arbetsgivarens förfogande och utför arbete för dennes räkning. Som arbetstid räknas också sådan tid då arbetstagaren har att uppehålla sig på arbetsstället för att vid påkommande behov utföra arbete för arbetsgivarens räkning. Denna sistnämnda arbetstid betecknar kommittén i fortsättningen som jourtid. Skyldigheten att kvarstanna på arbetsstället har i praxis bedömts som en så väsentlig inskränkning i arbetstagarens möjligheter att disponera SOU 1968: 66

över sin fritid, att jourtid fullt ut räknas som arbetstid. För det fall arbetstagaren skall stå till arbetsgivarens disposition under viss tid utan skyldighet att kvarstanna på arbetsstället räknas tiden inte som arbetstid. Sådan tid rubricerar kommittén som beredskapstid. Kommittén är införstådd med att begreppen jourtid och beredskapstid i vissa enstaka fall kan ha en annan, ofta' omkastad innebörd. I det helt övervägande antalet fall används emellertid begreppen i praktiken på samma sätt som kommittén gör här. Lagstiftningen bygger på ett nettoarbetstidsbegrepp, vilket innebär att raster inte skall räknas in i arbetstiden. Med rast förstås därvid sådant avbrott i arbetstiden vars varaktighet är på förhand bestämd och under vilket arbetstagaren fritt förfogar över sin tid och inte är skyldig att kvarstanna på arbetsstället. Denna bestämning av begreppet rast är intagen i detaljhandelslagen och arbetarskyddslagen. Därigenom kan sägas att principen om bundenheten vid arbetsstället som avgörande kriterium för om arbetstid skall anses föreligga är direkt fastställd i lag. För verksamhetsområden som nu omfattas av lagstiftningen gäller sålunda att inom den arbetstidsmarginal, som lagstiftningen medger för ordinarie arbetstid och övertid, måste rymmas dels den tid då arbetstagaren utför arbete för arbetsgivarens räkning, dels den tid då arbetstagaren, oavsett om arbete utförs eller ej, måste uppehålla sig på arbetsstället. Det är att märka att jourtid måste avräknas fullt ut, även om arbete påkallas endast under en del av jourtiden eller inte påkallas alls. Detta system har hittills kunnat tillämpas utan större olägenhet. Anledningen är främst den att jourtid förekommer i mycket liten omfattning inom arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde. För den egentliga industrin har jourtid t. ex. betydelse endast för ett litet fåtal arbetstagare med speciella arbetsuppgifter. Detsamma är förhållandet inom handel och annan serviceverksamhet. I de fall där jourtid har framstått som en nödvändighet har man ofta genom dispens eller avtal förlängt SOU 1968: 66

den ordinarie arbetstiden. Den definition på arbetstid som bestämts av praxis vid tillämpningen av arbetstidslagarna har i huvudsak giltighet också för de verksamhetsområden som ligger utanför lagstiftningens tillämpningsområde. På en väsentlig punkt föreligger emellertid en avvikelse och den gäller jourtid. Inom vissa verksamhetsområden, framför allt sjukvården, socialvården och en del statlig verksamhet, betraktas inte jourtid som arbetstid i egentlig mening. Liksom beredskapstid åläggs jourtid arbetstagarna utöver den ordinarie arbetstiden och övertiden. I vissa fall tillgodoräknas med hjälp av särskilda koefficienter viss del av jourtiden såsom arbetstid. Som framgår av redogörelsen i kapitel 5.1.4 är jourtid en vanlig företeelse inom berörda verksamhetsområden. Den tas ut av åtskilliga arbetstagare och kan för en del av dessa vara av betydande omfattning. Arbetstidsutredningen ansåg vid sin översyn av arbetstidslagstiftningen att rådande system att ta ut jourtid utöver ordinarie arbetstid inte kunde avskaffas utan att stora svårigheter skulle uppstå. Enligt utredningens mening talade principiella skäl för att jourtid även efter lagstiftningens utvidgning till nya verksamhetsområden skulle räknas som arbetstid i viss omfattning. Eftersom en sådan ordning skulle skapa behov av en förlängning av den ordinarie arbetstiden inom åtskilliga områden, ansåg utredningen att densamma inte kunde genomföras. Utredningen föreslog i stället att jourtid borde tillgodoräknas arbetstagaren som arbetstid. I vilken omfattning kunde man däremot med hänsyn till den från verksamhetsområde till verksamhetsområde mycket skiftande förekomsten av utfört arbete under jourtjänstgöringen inte lämpligen ange i lagen. Detta fick i stället bestämmas genom överenskommelser mellan arbetsgivaren och arbetstagarna själva. I en sådan överenskommelse kunde parterna anpassa tillgodoräknandet efter en lämplig evalveringsfaktor bestämd med hänsyn till omfattningen av det arbete som brukade åligga arbetstagaren under jourtiden. Om parterna inte kunde komma överens om en

bestämd evalveringsfaktor, fann utredningen det omöjligt att föreslå annat än att tillgodoräknande då inte skulle ske. Den konstruktion utredningen föreslog för jourtidens reglering i lagen fann utredningen lämplig även i fråga om beredskapstid. Utredningens förslag till lagtext fick följande lydelse: Tid, varunder arbetstagare står till arbetsgivarens förfogande utan att denne använder honom till arbete, skall räknas såsom arbetstid i den mån arbetsgivaren och arbetstagaren därom överenskomma. Utredningens förslag fick vid remissbehandlingen ett blandat mottagande. Företrädare för verksamhetsområden som redan lydde under arbetstidslagstiftningen syntes i princip beredda att ansluta sig till förslaget, medan företrädare för andra verksamhetsområden syntes föredra ett system där jourtid inte reglerades genom arbetstidslagstiftningen utan endast genom enskilda överenskommelser om kontant kompensation. I likhet med arbetstidsutredningen anser kommittén att det arbetstidsbegrepp som under arbetstidslagarnas tillämpning utbildats i praxis bör överföras till den nya lagen. Såsom arbetstid bör sålunda räknas all tid under vilken arbetstagaren är skyldig att uppehålla sig på arbetsstället antingen för att där utföra arbete eller för att vid påkallat behov träda i arbete. Med hänsyn till den vikt kommittén i samband med diskussionen kring en allmän förkortning av arbetstiden lagt vid arbetstagarnas alltmer ökade värdering av fritiden framstår det i dag i ännu högre grad än förr som motiverat att gränsen mellan fritid och arbetstid görs direkt beroende av skyldigheten att uppehålla sig på arbetsstället. Det förhållandet att arbetstagaren inte utför arbete eller utför arbete endast under en kort del av tjänstgöringstiden skall inte förta tjänstgöringen dess karaktär av arbetstid, så länge arbetstagaren är förhindrad att vistas utanför arbetsstället. Kommitténs ställningstagande innebär att med användande av de termer som definierats i det föregående arbetstid i lagens mening utgörs

dels av tid under vilken arbete utförs för arbetsgivarens räkning dels av jourtid. Beredskapstid faller däremot även i fortsättningen utanför arbetstidsregleringen. Kommitténs avgränsning av arbetstidsbegreppet medför vissa komplikationer då det gäller att utvidga lagstiftningen till nya verksamhetsområden. Vid de överläggningar kommittén haft med företrädare för bl. a. brandväsendet, sjukvården, socialvården och olika statliga verksamhetsfält, inom vilka förhållandevis mycken jourtid tas ut, har från arbetsgivarrepresentanterna bestämt hävdats att tillgång till jourtid i den utsträckning som tas ut i dag är en avgjord förutsättning för att respektive verksamhet skall kunna bedrivas på ett för dess avnämare tillfredsställande sätt. En indragning av jourtidsmöjligheterna samtidigt med en förkortning av den ordinarie arbetstiden kunde med hänsyn till såväl ekonomiska förhållanden som svårigheten att tillgodose behovet av personalökning ställa verksamheten inför olösliga problem. Från arbetstagarrepresentanternas sida ansåg man det ur facklig synpunkt som ett angeläget mål att jourtjänstgöring avskaffades. Man var emellertid medveten om att ett sådant mål inte kunde uppnås inom berörda verksamhetsområden ännu på lång tid och instämde därför i arbetsgivarsidans bedömning om fortsatt behov av jourtjänstgöring. Kommittén har under sitt arbete för egen del blivit övertygad om riktigheten av partsrepresentanternas bedömning. Det kan sålunda slås fast att en förutsättning för lagstiftningens utvidgning till de områden som i dag är klart beroende av tillgång till en betydande jourtjänstgöring är att lagen utformas på sådant sätt att fortsatta jourtidsuttag möjliggörs. Att inrymma jourtiden inom ramen för den föreslagna gränsen för ordinarie arbetstid och övertid låter sig inte göra. Därtill har jourtiden, som framgår av kommitténs undersökning beträffande den faktiska förekomsten, alltför stor omfattning. Att såsom arbetstidsutredningen föreslog lämna åt parternas mer eller mindre fria skön att komma överens om jourtidsfrågans lösning med SOU 1968: 66

risk att jourtid kommer att falla utanför arbetstidsbegreppet är enligt kommittén inte någon godtagbar lösning. Kommittén förordar i stället att lagen tillförs ett särskilt stadgande, genom vilket arbetsgivaren lämnas rätt att inom vissa gränser ta ut jourtid utöver annan arbetstid. Ett sådant stadgande kan sägas vara en anpassning till den tredelning av arbetstiden i ordinarie arbetstid, övertid och jourtid som sedan gammalt gällt för åtskilliga arbetstagare utanför arbetstidslagstiftningen. En särskild jourtidsbestämmelse rymmer i sig vissa problem. Det faktiska arbete som utförs under ett jourpass kan växla i betydande omfattning. Arbetsinsatsen kan variera efter en skala från total passivitet till total aktivitet. Ytterlighetsfallen torde dock vara relativt sällsynta. Ibland kan arbetsinsatsen koncentreras till en eller ett par längre perioder. I andra fall kan jourpasset karakteriseras av upprepade kortvariga arbetsinsatser. Dessa omständigheter försvårar av naturliga skäl en generell reglering av jourtiden i lag. Kommittén har emellertid ansett att svårigheterna i tillfredsställande grad bemästras om man som jourtid i lagens mening endast betraktar den tid, under vilken något arbete för arbetsgivarens räkning inte utförs. Detta innebär att den del av jourpasset som består i att arbetstagaren endast finns till hands på arbetsstället men under vilken han fritt förfogar över sin tid räknas som jourtid, medan den del av jourpasset under vilken han arbetar betraktas som vanlig arbetstid och avräknas på den ordinarie arbetstiden eller övertiden. Att fritt förfoga över sin tid innebär att arbetstagaren kan utnyttja tiden till sömn, läsning, hobbyverksamhet m. m. Det förhållandet att jourpasset i de flesta fall kommer att bestå dels av jourtid dels av egentlig arbetstid medför behov av en redovisning hur dessa tider fördelar sig på passet. Det kan invändas att en sådan redovisning komplicerar konstruktionen och belastar arbetslivet med en tyngande detaljerad bokföringsskyldighet. Å andra sidan är det redan i dag i vissa fall nödvändigt att redovisa jourtjänstgöring efter dessa principer, SOU 1968: 66

därför att ersättningen för tjänstgöringen skiljer sig för tid då arbete utförs och då arbete inte utförs. Kommittén föreslår också att jourtidsbestämmelsen skall vara dispositiv på samma sätt som bestämmelsen om ordinarie arbetstid, vilket medför att parterna har möjlighet att genom kollektivavtal komma överens om en generell beräkningsgrund. Avtal skall sålunda i förväg kunna träffas om att jourpasset skall anses till viss bestämd del, t. ex. genom en evalveringsfaktor, utgöra egentlig arbetstid. Kommittén vill rekommendera att parterna träffar sådana avtal. Därigenom underlättas, framför allt inom områden med stora jourtidsuttag, planeringen av personalens arbetstidsschema. Man åstadkommer också fastare gränser för jourtjänstgöringens omfattning. När det gäller att bestämma den gräns lagstiftningen bör dra upp för jourtid har kommittén med ledning av vad som framkommit om nuvarande jourtidsuttag stannat för att sätta gränsen vid i genomsnitt tolv timmar i veckan. Därigenom skapas förutsättningar för bl. a. en journatt i veckan. Eftersom jourtjänstgöring på många håll inte läggs ut med sådan regelbundenhet, har kommittén ansett det motiverat att begränsa jourtiden per månad eller fyraveckorsperiod och bestämma maximum för jourtiden till 50 respektive 48 timmar. En sådan regel skulle kunna göra det möjligt att, såsom tycks förekomma bl. a. inom verksamhetsområden med genomförd femdagarsvecka måndag-fredag, lägga ut ett jourpass i månaden som sträcker sig över ett veckoskifte. Kommittén utgår därvid från att visst antal timmar på grund av utfört arbete utgör ordinarie arbetstid eller övertid. Med hänsyn till att behov på sina håll kan förekomma av en längre eller på annat sätt begränsad jourtid föreslår kommittén att bestämmelsen görs dispositiv. Arbetarskyddsstyrelsen skall också kunna meddela dispens då särskilda skäl föreligger. Genom att tillföra arbetstidslagen en bestämmelse om uttag av jourtid i den utsträckning kommittén här angivit, skapar man förutsättningar för ett utsträckande av 137

arbetstidslagstiftningen till sådana områden som sjukvård, socialvård, kriminalvård och polisväsendet, försvaret och andra statliga verksamhetsfält. Man öppnar också möjligheter för att föra brandväsendet in under arbetstidslagstiftningen. Här är kommittén dock inte främmande för att man under en anpassningsperiod måste tillåta längre jourtid än vad lagen stadgar. Den sammanlagda tjänstgöringstiden för brandmännen uppgår genomsnittligt sett i storstäderna till 60 t/v och i övriga städer till 72 t/v. Vid tjänstgöring som pågår dygnet om har arbetstagarna skyldighet att fullgöra 20-24 t/v såsom ordinarie arbetstid och 40-48 t/v i form av jourtjänst. Även om dessa arbetstider kommer att reduceras i samband med en generell förkortning av arbetstiden, torde en omställningstid erfordras för att brandmännens tjänstgöringstider skall kunna anpassas till de gränser som den nya arbetstidslagen drar upp. Brandmännens fackliga organisation har inför kommittén förklarat sig villig att avtala om längre arbetstidsuttag under en anpassningstid än vad lagen medger. Skulle överenskommelse mellan parterna inte kunna uppnås, får arbetarskyddsstyrelsen meddela erforderliga dispenser. Utöver de fall som nu nämnts kan den föreslagna jourtidsbestämmelsen bli tillämplig i alla sådana fall där arbetstagaren måste vistas på arbetsstället för att vid behov träda i tjänst men där han inte har någon generell skyldighet att utföra arbete. Bestämmelsen skall däremot inte ha tillämpning på sådan verksamhet som i sig själv har karaktären av vakttjänst, tillsyn o. likn. Dessa former av arbeten innebär att arbetstagaren hela tiden är skyldig att stå till tjänst, även om arbetet i praktiken endast består i att finnas till hands. Exempel på sådana arbetstagare är vakter, skötare av automatiska arbetsprocesser, arbetstagare som blivit sysslolösa på grund av strömavbrott eller avbrott för dålig väderlek eller maskinskada.

138 SOU 1968:66

12 Arbetstidslagens tillämpningsområde

I kapitel 10.4.1 har kommittén som målsättning i fråga om arbetstidslagens tillämpningsområde angivit att lagen skall vara allmängiltig och att undantag från dess tilllämpning skall medges endast i sådana fall, där ett inordnande under lagen skulle medföra betydande olägenheter eller där arbetsförhållandena är av särskilt speciell natur och oförenliga med lagstiftningens materiella regler. I detta kapitel skall behovet av sådana undantag behandlas. Vissa föreslagna undantag kommenterar kommittén i kapitel 15 under 2 § förslaget till allmän arbetstidslag. 12.1 Inledning Utgångspunkten för kommitténs arbete har varit att arbetstidslagen skall ges samma tilllämpningsområde som arbetarskyddslagen erhöll genom lagändring 1963. Lagen skall alltså i princip göras tillämplig på all verksamhet, i vilken arbetstagare används till arbete för arbetsgivarens räkning. Så snart någon anlitar en annan persons arbetskraft under sådana omständigheter att ett arbetstagarförhållande uppkommer, skall lagen äga tillämpning. Omständigheten huruvida arbetet är av tillfällig karaktär eller ej skall därvid inte ha någon betydelse. Såsom kommittén tidigare redovisat råder ett direkt samband mellan frågan om lagstiftningens tillämpningsområde och lagstiftningens materiella innehåll i övrigt. Vid utSOU 1968: 66

formningen av de materiella reglerna har kommittén genomgående sökt att skapa förutsättningar för en allmängiltig lagstiftning. Slopandet av dygnsmaximum, utsträckningen av begränsningsperioden och införandet av jourtidsbestämmelser skall ses som ett led i denna strävan. Genom sådana ganska långtgående uppmjukningar av arbetstidsregleringen kan man - utan att fördenskull förlora syftet med fortsatt lagstiftning om arbetstiden - enligt kommitténs mening utvidga lagstiftningen till att i princip gälla alla arbetstagare. Kommittén grundar denna uppfattning på en genomgång av de arbetstidsbestämmelser som gäller för arbetstagare som ej omfattas av arbetstidslagarna. Denna genomgång har i huvudsak avsett bestämmelser i avtal, reglementen och andra sådana handlingar rörande statligt anställda inom olika verksamhetsområden, kommunalt anställda särskilt inom sjukvård och socialvård, eljest anställda inom undervisning, skogsarbetare, fastighetsarbetare och olika anställda, som omnämns i specialarbetstidslagarna, m. fl. Resultatet av granskningen har lagts till grund för de materiella regler som lagen föreslås innehålla. Kommittén har därefter vid kontakter med företrädare för såväl arbetsgivarsidan som arbetstagarsidan inom verksamhetsområden utanför lagstiftningen diskuterat lagstiftningens innehåll och omfattning. Vid dessa diskussioner har kommittén bibringats den uppfattningen att de nu framlagda mate139

riella reglerna är väl förenliga med praktiskt taget all verksamhet som bedrivs i landet. Även arbetstidsutredningen kom på sin tid till den slutsatsen att arbetstidslagstiftningen med vissa förändringar i de materiella reglerna kunde utvidgas till så gott som allt arbete. Med hänsyn till den relativt detaljerade reglering som utredningen föreslog fick den dock låta visst arbete stå kvar utanför lagstiftningen, nämligen arbete som bedrevs av lots- och fyrinrättningen, arbete som åvilade militär eller civilmilitär personal inom försvarsväsendet samt personal inom polisväsendet och brandväsendet. Efter det att arbetstidsutredningen lagt fram sitt förslag, har arbetstidsreglering införts för lotspersonal samt viss militär och civilmilitär personal. På grund härav och med beaktande av kommitténs mindre detaljerade arbetstidsreglering har kommittén funnit att skäl inte föreligger att i kommitténs lagförslag ta upp motsvarande tillämpningsundantag. Däremot anser kommittén i likhet med arbetstidsutredningen att undantag alltjämt bör göras för s. k. okontrollerbart arbete och arbete som utförs av medlem av arbetsgivarens familj. Likaså måste undantag göras för vissa tjänstemän. Till följd av att speciallagstiftning kommer att finnas för skeppstjänst och möjligen också för arbete i arbetsgivarens hushåll får undantag göras i den allmänna arbetstidslagen även för dessa arbeten. Någon ytterligare inskränkning i lagens tillämpningsområde är enligt vad kommittén funnit inte erforderlig. Av skäl som redovisas i avsnitt 12.10 har kommittén dock ansett det lämpligt att överlåta åt arbetsmarknadens parter att i kollektivavtal komma överens om andra undantag än dem som uttryckligen anges i lagen. I det följande skall något närmare behandlas vissa frågor beträffande arbetstidslagens tillämpningsområde. 12.2

Tjänstemän

De arbetstagare som regelmässigt hänförs under beteckningen tjänstemän faller enligt särskilda stadganden i de olika arbetstidsla140

garna med endast ett undantag utanför lagstiftningens tillämpningsområde. Allmänna arbetstidslagen undantar »verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning», lantarbetstidslagen »lantbruksinspektor eller annan befattningshavare i överordnad ställning», detaljhandelslagen »företagsledare eller annan befattningshavare i överordnad ställning» och hotellagen »företagsledare, personalchef eller därmed jämförlig befattningshavare i överordnad ställning». Vidare undantar allmänna arbetstidslagen »ritare, bokhållare eller därmed jämställd person, kontorsvaktmästare eller annat underordnat kontorsbiträde» samt lantarbetstidslagen och hotellagen »bokhållare eller annat kontorsbiträde». Detaljhandelslagen saknar däremot något generellt undantag för kontorsbiträde. Undantagen tolkas i stort sett så att alla arbetstagare i överordnad ställning, dvs. alla arbetstagare från företagsledare och nedåt t. o. m. arbetsledare undantas från lagstiftningen. Hotellagen har dock för att undantaget skall träda i kraft krav inte endast på en arbetsledande funktion utan kräver därutöver att arbetstagaren intar en självständig eller ledande ställning inom företaget. Vidare tolkar man allmänna arbetstidslagens, lantarbetstidslagens och hotellagens andra undantag så att all kontorspersonal, oavsett de arbetsuppgifter som föreligger för den enskilde arbetstagaren, faller utanför lagstiftningen. Kontorspersonal inom detaljhandeln faller däremot under lagen, så snart kontoret har sådant samband med detaljhandelsrörelsen att verksamheten vid detsamma får anses direkt ingå i detaljhandeln eller bedrivas i omedelbar anslutning till denna. Undantagen har funnits alltsedan den första arbetstidslagen. De motiverades med att något egentligt behov av lagstiftning om 48 timmars arbetsvecka knappast fanns för andra arbetstagare än sådana som enligt gängse uppfattning var att hänföra eller jämställa med kroppsarbetare. Andra arbetstagare hade i regel åttatimmarsdagen redan genomförd. Ett införande av arbetstagare i överordnad ställning under lagstiftningen SOU 1968: 66

skulle också kunna förorsaka rubbningar i ett företags drift, eftersom sådana befattningshavare tidvis kunde behöva sysselsättas utan hinder av lagstadgade inskränkningar för att fullfölja viktiga och brådskande arbetsuppgifter. Att kontorspersonalen inom detaljhandeln fördes in under lagstiftningen berodde på att den i inte så liten omfattning hade en arbetstid som låg över 48 t/v. Hänsyn togs också till det förhållandet att detaljhandelns kontorister ibland tjänstgjorde även som biträde i butikerna. Arbetstidsutredningen framhöll att undantag alltjämt borde stadgas för befattningshavare i överordnad ställning. Någon anledning för utredningen att närmare gå in på skälen för ett sådant undantag fann den inte föreligga. Den nöjde sig med att konstatera att ställningen inom yrket var avgörande. Utredningen koncentrerade sig i stället på uppgiften att åstadkomma en mera enhetlig bestämning av gruppen överordnade arbetstagare. I sitt slutliga förslag till ny arbetstidslag förordade utredningen att undantag skulle göras för »företagsledare eller arbetsledare som ej annat än tillfälligtvis själv deltar i arbetet» samt för arbetstagare som »intar en med sådan arbetstagare jämförlig ställning». Med det sistnämnda undantaget avsåg utredningen framför allt sådana arbetstagare som i regel inte hade någon direkt underordnad men som via andra arbetstagare i befälsställning besatt en viss indirekt befälsrätt. Även när det gällde kontorspersonal föreslog arbetstidsutredningen ett fortsatt undantagande. Detaljhandelns kontorister skulle dock alltjämt lyda under lagen, eftersom det många gånger kunde föreligga svårigheter att dra en gräns mellan denna personal och affärsbiträden. Utredningen framhöll att något hinder i och för sig inte förelåg att ta med kontorspersonalen i lagen. Att utredningen trots detta föreslog ett fortsatt undantagande berodde nästan helt på den bestämda uppfattning TCO givit till känna att kontorspersonalen inte önskade föras in under arbetstidslagstiftningen. Utredningen preciserade undantaget att avse »kanslipersonal samt teknisk, administrativ SOU1968:66

eller merkantil kontorspersonal utom i rörelse som avser detaljhandeln». Denna bestämmelse kompletterades på samma sätt som i fråga om överordnade arbetstagare med ett stadgande, att arbetstagare som, utan att vara hänförlig till kontorspersonal, intog en med sådan jämförlig ställning också skulle falla utanför lagen. Vid remissbehandlingen godtogs, såvitt gällde överordnade arbetstagare, utredningens förslag eller lämnades utan erinran av flertalet instanser. Förslaget beträffande kontorspersonalens undantagande utsattes däremot för en hel del kritik. Av arbetstidskommitténs allmänna ställningstagande i fråga om lagstiftningens tilllämpningsområde följer att tjänstemännen liksom andra arbetstagare i princip skall föras in under arbetstidslagen. Någon anledning att stadga undantag för dem enbart av den anledningen att de traditionellt stått utanför finns inte. För det stora flertalet tjänstemän gäller att de utan svårighet kan inordnas under arbetstidslagstiftningen. För tjänstemännen liksom för övriga arbetstagare finns bestämmelser om arbetstiden regelmässigt fastställda i avtal, reglementen eller andra handlingar. Dessa bestämmelser omfattar det överväldigande antalet tjänstemän oavsett deras arbetsuppgifter och löneställning. Tjänstemännens arbetstider kännetecknas av en påtaglig regelbundenhet och torde beträffande såväl ordinarie arbetstid som övertid och jourtid utan vidare kunna anpassas till de av kommittén föreslagna reglerna i dessa avseenden. Vad nu sagts har giltighet både för den underordnade kontorspersonalen inom enskild och offentlig tjänst och för flertalet arbetstagare i överordnad ställning. I vissa fall förekommer visserligen övertidsuttag som överstiger den nuvarande lagstiftningens maxima. Dessa fall kan emellertid åtskilliga gånger hänföras till sådana där övertidsarbetet inte varit av arbetsgivaren beordrat eller förutsatt. Andra gånger har övertidsuttaget inte i och för sig överskridit vad lagstiftningen maximalt medger under ett kalenderår men på grund av stark kon141

centration kommit att överskrida den fyraveckorsbegränsning som lagen innehåller. I dessa fall föreligger möjligheter att komma till rätta med förhållandet genom att fastställa längre begränsningsperiod för den ordinarie arbetstiden, vilket kan ske genom kollektivavtal eller dispens. Samtliga tjänstemän kan dock inte lämpligen inordnas under arbetstidslagstiftningen. En mindre del måste uppenbarligen alltjämt stå kvar utanför. Det rör sig här om sådana tjänstemän som direkt företräder arbetsgivaren och därför har en utpräglad arbetsgivarfunktion. I denna funktion ingår inslag inte endast av kontrollerande och övervakande natur utan även av självständigt beslutande och ledande art. Ifrågavarande tjänstemän torde kunna sammanfattas som arbetstagare med företagsledande eller därmed jämförlig ställning. För ytterligare en mindre del av tjänstemännen kan sättas i fråga om möjlighet finns att inordna dem under en lagstiftning som begränsar deras arbetstid inom vissa bestämda marginaler. Kommittén syftar på sådana tjänstemän som utan att inta en företagsledande ställning har krävande administrativa, intellektuella, konstnärliga eller därmed jämförliga arbetsuppgifter. För dessa tjänstemän gäller erfarenhetsmässigt att deras arbetstider, om än formellt reglerade i avtal eller reglementen, i praktiken i stor utsträckning är oreglerade. I vissa fall medför fastställda fatalietider i lag eller avtal att arbetsresultat måste föreligga inom viss tid oavsett om arbetstidsmaxima därigenom överskrids. Som ett exempel kan nämnas rättegångsbalkens föreskrifter om tidpunkten för avfattande och meddelande av dom. I andra fall kan omständigheter av annan natur tvinga fram åsidosättande av gällande arbetstidsbestämmelser. Samtidigt har tjänstemännen tillagts en betydande frihet i förläggningen av sin egen arbetstid. Även om kommitténs principiella inställning innebär att lagen skall göras så allmängiltig som möjligt, kan inskränkningar i tilllämpningen vara motiverade i sådana fall där lagstiftningen inte går att förena med de former och förutsättningar under vilka 142

arbetet måste bedrivas. Å andra sidan kan. inte bortses från att dessa faktiska förhållanden i framtiden kan förändras. Bl. a. kan den nya arbetstidslagen med sin i princip allomfattande karaktär påverka arbetsförhållandena även för de tjänstemän varom nuär fråga. Svårigheter föreligger dock att bedöma i vilken takt detta kan komma att ske. Vid sina överväganden har kommittén därför kommit till den slutsatsen att undantag från arbetstidslagens tillämpning måste göras för båda de nu nämnda grupperna av tjänstemän. Det har framstått för kommittén som eftersträvansvärt att sammanfatta de avsedda tjänstemannagrupperna på ett klart och entydigt sätt, så att gränsdragningen mellan tjänstemän innanför och utanför lagen blir tydlig och möjlig att tillämpa ute på arbetsplatserna. Till en början lutade kommittén närmast mot att låta undantaget avse alla arbetstagare i överordnad ställning, dock inte överordnade med huvudsaklig uppgift att direkt leda eller övervaka arbete. Ett sådant undantag fick anses uppfylla kraven på exakthet i avgränsningen med hänsyn till jämförliga regler dels i den gällande arbetstidslagstiftningen dels i arbetarskyddslagen. Kommittén har dock inte ansett sig kunna lägga fram ett sådant förslag, eftersom det skulle innebära att många arbetstagare undantogs från lagen trots att deras arbetstider mycket väl skulle gå att förena med lagens materiella regler. Kommittén har i stället stannat för ett snävare undantag som tar direkt sikte på de båda tjänstemannagrupper som enligt kommitténs bedömning måste undantas från lagen. Den första gruppen sammanfattar kommittén som ovan nämnts under beteckningen arbetstagare med företagsledande eller därmed jämförlig ställning. Med uttrycket därmed jämförlig ställning åsyftar kommittén arbetstagare på företagsledande nivå i statliga och kommunala organ. Den andra gruppen låter sig inte lika lätt definieras. Ett genomgående drag för dessa tjänstemän utgör enligt kommittén det särskilda förtroendeförhållande som i fråga om arbetstiden regelmässigt föreligger melSOU 1968: 66

lan arbetsgivare och arbetstagare i dessa fall. Detta förtroende är i huvudsak en följd av arbetsuppgifternas speciella natur. Det tar sig framför allt det uttrycket att arbetstagaren har en viss frihet beträffande förläggningen av sin egen arbetstid och att arbetstiden normalt inte är föremål för någon kontroll från arbetsgivarens sida. Kommittén avser därvid en reell och inte en blott formell kontroll. Enligt kommitténs mening kan de nu redovisade omständigheterna utnyttjas för en definition av ifrågavarande tjänstemän. En sådan definition skulle gå ut på att rubricera tjänstemännen som arbetstagare i särskild förtroendeställning, varvid kommittén med särskild förtroendeställning avser förtroendeställning i arbetstidshänseende av nu angiven innebörd. Kommittén har sålunda stannat för ett förslag som innebär att tjänstemännen i princip förs in under den nya arbetstidslagen men att undantag görs för arbetstagare i företagsledande eller därmed jämförlig ställning samt eljest för arbetstagare som i arbetstidshänseende har en särskild förtroendeställning. Med ledning av vad kommittén anfört om berörda undantag bör en tillfredsställande gränsdragning av lagstiftningens tillämpningsområde kunna ske. Det får ankomma på tillsynsmyndigheten att vid behov utfärda anvisningar till ledning för tillämpningen av undantaget. Parterna kan också genom att utnyttja den dispositivitetsregel som förordas i avsnitt 12.10 själva medverka till ett klarläggande av vilka tjänstemän som i praktiken skall vara utanför respektive innanför lagen. Kommittén utgår från att parterna, där så befinns lämpligt, använder sig av denna möjlighet. 12.3 Verksamhet som ej är rörelse Enligt huvudstadgandet i den allmänna arbetstidslagen har lagen tillämpning på rörelse och särskilt arbetsföretag. Genom denna bestämmelse utesluter lagen all offentlig förvaltning i egentlig mening. För den statliga förvaltningen har bestämmelsen mindre betydelse, eftersom statligt arbete enligt särskilt stadgande undanSOU 1968: 66

tas från lagen. För den kommunala verksamheten innebär bestämmelsen att arbetet vid kommunala förvaltningsorgan, arkiv, bibliotek och museer faller utanför lagen. Detsamma gäller brandväsendet och före förstatligandet även polisväsendet och uppbördsväsendet. Genom anknytningen till rörelsebegreppet faller också kyrkans verksamhet utanför lagens tillämpningsområde. Privat verksamhet är i största utsträckning att hänföra till rörelse och lyder således under lagen. Utanför faller verksamhet som inte drivs i vinstsyfte, såsom verksamhet utövad av stiftelser, fackliga och politiska sammanslutningar, välgörenhetsorganisationer och andra ideella föreningar. Husligt arbete som utförs i arbetsgivarens hem är inte heller hänförligt under lagen. Utmärkande för gränsdragningen kring arbetstidslagens tillämpningsområde är att alla arbetstagare inom en viss verksamhet omfattas av lagens bestämmelser, om lagen bedöms vara tillämplig på verksamheten. (Här bortses från arbetsledare, kontorspersonal o. likn.) I de fall lagen inte är tillämplig gäller undantaget samtliga arbetstagare inom verksamheten. Följden härav blir att arbetstagare med samma arbetsuppgifter kan behandlas helt olika. Så är exempelvis eldare anställda vid kommunala förvaltningsmyndigheter undantagna från lagen, medan motsatsen gäller eldare vid kommunala gas-, el- och vattenverk. En sådan uppdelning har ursprungligen motiverats av önskemålet att anpassa arbetstidslagens tilllämpningsområde till arbetarskyddslagens. I sistnämnda lag hade man sedan gammalt en inskränkning av lagens giltighet till rörelse eller särskilt arbetsföretag. De skäl som ursprungligen kunde åberopas härför har statsmakterna vid prövning av arbetarskyddslagens tillämpningsområde år 1963 underkänt. Arbetarskyddslagen gäller numera för all verksamhet, i vilken arbetstagare används för arbetsgivarens räkning. Någon anledning att ha en snävare begränsning i arbetstidslagen föreligger inte. Genom en övergång från begreppet rörelse till begreppet verksamhet kommer, 143

med bortseende från arbete som bedrivs av staten, följande former av verksamhet att föras in under lagstiftningen, nämligen kommunal förvaltning, kyrkans verksamhet, privat verksamhet bedriven av stiftelser och ideella föreningar samt brandväsendet. Om inte ett särskilt undantag stadgades för husligt arbete, skulle även detta arbete falla in under lagen. För de tre förstnämnda verksamheterna får den föreslagna ändringen betydelse dels för kansli- och kontorspersonal, dels för portvakts- och eldarpersonal, maskinister, reparatörer och liknande. För den kyrkliga verksamheten får den dessutom betydelse för kyrkogårdsarbetare, kyrkvaktmästare m. fl. När det gäller brandväsendets inordnande under lagen hänvisar kommittén till framställningen i kapitel 11.3. Här skall endast erinras om att en omställningstid torde behövas för att anpassa brandmännens arbetstider till lagens begränsningar samt att under denna tid längre arbetstidsuttag måste tillåtas antingen med stöd av överenskommelse i kollektivavtal eller dispens.

och anställda var av mer personlig karaktär i sådana företag samt att effektiv inspektion genom offentlig myndighet knappast kunde förekomma i någon större utsträckning. Dessa skäl är enligt kommitténs mening inte längre hållbara. Liksom arbetstidsutredningen har kommittén kunnat konstatera att arbetstidsförhållandena i småföretagen som regel överensstämmer med förhållandena i större företag. I betydande utsträckning tilllämpas samma avtalsbestämmelser om arbetstiden vid såväl stora som små företag i samma bransch. Erfarenheter från specialarbetstidslagarna har även visat att erforderlig kontroll kan genomföras på ett tillfredsställande sätt oberoende av företagens storlek. Med hänsyn härtill bör den nya lagen äga tillämpning så snart en arbetstagare används till arbete för arbetsgivarens räkning. I överensstämmelse med vad som gäller beträffande arbetarskyddslagen bör inte krävas att arbetsgivaren regelmässigt har arbetskraft anställd. Även om arbetsgivaren endast tillfälligtvis anlitar en enstaka arbetstagare skall lagen tillämpas.

12.4 Småföretag

12.5 Statligt arbete

Allmänna arbetstidslagen är tillämplig endast på sådan rörelse, i vilken arbetsgivaren i regel använder fler än fyra arbetare. Företag med mindre antal arbetare faller alltså utanför lagen. Så blir fallet för ett stort antal småföretag inom industri, hantverk och byggnadsverksamhet. Detsamma gäller för så gott som alla drosktrafikföretag och ett betydande antal åkeriföretag. Även många fastighetsarbetare och anställda hos mindre vaktbolag faller på grund av denna regel utanför lagstiftningen. I lantarbetstidslagen uppställs krav på minst en regelmässigt anställd arbetare. Detaljhandelslagen och hotellagen saknar däremot någon antalsbegränsning. Undantaget för småföretag motiverades från början med att företag av detta slag hade svårt att anpassa sig efter stelheten i ett lagstadgat arbetstidssystem. Man anförde också att förhållandet mellan arbetsgivare

Arbete som bedrivs av staten faller enligt föreskrift i såväl allmänna arbetstidslagen som specialarbetstidslagarna utanför lagstiftningen. Undantaget omfattar all statlig verksamhet inberäknat sådana statliga företag som drivs direkt av staten. Statsägda företag faller däremot utanför undantaget. I arbetsrättslig lagstiftning har staten i egenskap av arbetsgivare av ålder tillerkänts en viss särställning. Frågor som angår förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare har när det gäller statlig verksamhet i allmänhet reglerats i administrativ ordning i stället för i lag. Avsikten därmed har inte varit att sätta statsanställdas intressen efter andra arbetstagares. Tvärtom har i olika sammanhang likställdheten betonats. Vid arbetstidslagstiftningens tillkomst underströks t. ex. att de statligt anställda inte skulle ha längre arbetstid än andra. Det har emellertid ansetts att statens verksamhet

144 SOU 1968: 66

varit så mångskiftande att den lämpligen inte kunnat regleras i en med nödvändighet ganska enhetlig lagstiftning. Den administrativa regleringen har så tillvida varit att föredra som den på ett smidigt sätt kunnat anpassas till olika variationer i den statliga verksamheten. Ibland har också framhållits att tillsynen av lagstiftning komplicerats i fråga om statlig verksamhet. Det kunde knappast låta sig göra, har det ansetts, att en statlig myndighet skulle pröva statens efterlevnad av en lagstiftning eller att i förekommande fall bevilja dispens från dennas tillämpning. Denna syn på statens ställning i arbetsrättslig lagstiftning har numera övergivits. Vid olika tillfällen har de särskilda undantag som gällt för statlig verksamhet upphävts. Senast så skedde var år 1965 i samband med reformen om de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt, då undantagen för staten togs bort i bl. a. lagen om förenings- och förhandlingsrätt och lagen om semester. Arbetstidsutredningen föreslog att undantaget för staten i arbetstidslagarna skulle tas bort. Förslaget möttes vid remissbehandlingen inte av någon kritik. Kommittén har under sitt arbete och framför allt vid sina kontakter med företrädare för arbetsgivar- och arbetstagarsidan inom statlig verksamhet fått bekräftat att arbetstidsutredningens förslag alltjämt har starkt fog för sig. Ett slopande av undantaget för arbete som bedrivs av staten skulle i huvudsak innebära att arbetstidslagen blev tillämplig på arbetet inom riksdagen, Kungl. Maj:ts kansli, centrala ämbetsverk, länsstyrelser och lokal förvaltning samt arkiv, bibliotek och museer. Vidare skulle de affärsdrivande verken (SJ, post, tele, vattenfall m. fl.) samt rättsväsendet, polis- och åklagarväsendet, kriminalvården, försvaret, tullväsendet, lotsoch fyrväsendet, vägväsendet m. m. bli omfattade av lagen. Fråga uppkommer om det för någon särskild gren av den statliga verksamheten föreligger behov av fortsatt undantagande från arbetstidslagen. Arbetstidsutredningen fann, som nämndes inledningsvis, att undantag SOU 1968:66 10—814338

måste göras för arbete som bedrevs av lotsoch fyrinrättningen samt arbete som åvilade militär eller civilmilitär personal inom försvaret samt personal inom polisväsendet. I övrigt fann utredningen inte skäl att föreslå något undantag. Sedan arbetstidsutredningen avlämnade sitt betänkande har utvecklingen på arbetstidens område gått i riktning mot allt större enhetlighet. Arbetstidsreglering har tillkommit inom områden som förr var utan sådan eller endast hade bristfällig sådan, såsom försvaret och lotsväsendet. I andra fall har arbetstidsregleringen omarbetats och anpassats till förhållandena utanför den statliga sektorn. Med hänsyn härtill har kommittén vid sin genomgång av gällande arbetstidsbestämmelser kommit till den uppfattningen att undantag inte i något enda avseende behöver göras för statlig verksamhet. Kommittén vill dock framhålla att statligt arbete alltjämt i många fall uppvisar skiljaktigheter dels vid jämförelse mellan olika statliga verksamhetsområden inbördes, dels vid jämförelse med icke statligt arbete. Detta gäller inte så mycket i fråga om den ordinarie arbetstidens genomsnittliga längd, som i stort sett är eller åtminstone snart blir ganska enhetlig, men fastmera om arbetstidens fördelning på arbetsveckorna. Längre begränsningsperiod än veckan förekommer och är enligt vad kommittén kunnat finna nödvändig i åtskilliga fall. I dessa får den föreslagna bestämmelsen om fyra veckors begränsningsperiod bli tillämplig. Kommittén vill som exempel på sådana fall nämna SJ, post- och televäsendet, polisväsendet, kriminalvården, försvaret, tullväsendet samt lots- och fyrväsendet. Stundom torde inte ens fyraveckors begränsningsperiod vara tillräcklig. Den militära arbetstidsregleringen bygger i viss utsträckning på en årsbegränsning. Detsamma gäller i fråga om lotsväsendet. Inom bl. a. SJ och postväsendet tillämpas den s. k. kollektivregeln, som i realiteten innebär att begränsningsperioden kan förlängas långt utöver fyra veckor. I viss utsträckning torde ifrågavarande verksamhetsområden i och för sig kunna åtnöjas med en begränsningsperiod av högst fyra 145

veckor. En längre period medför emellertid väsentliga företräden såväl ur arbetsgivarens synpunkt som ofta även ur arbetstagarens synpunkt. Kommittén förutsätter därför att möjligheter skall finnas antingen genom parternas egna överenskommelser i kollektivavtal eller genom dispens till fortsatt tilllämpning av nu förekommande begränsningsperioder. Som kommittén framhållit i kapitel 11.3 kommer jourtidsbestämmelsen att få betydelse för en del statliga verksamhetsfält, bl. a. kriminalvården, polisväsendet och försvaret. I den mån den föreslagna begränsningen av jourtidsuttag skulle vara alltför snäv, återstår möjligheten att genom kollektivavtal eller dispens öka jourtiden. Något större behov av sådana avtal eller dispenser torde dock inte uppkomma. Rätten att träffa kollektivavtal i arbetstidsfrågor är såvitt angår statliga tjänstemän, som omfattas av statstjänstemannalagen den 3 juni 1965, i visst avseende beskuren. Enligt 3 § denna lag får avtal inte träffas om arbetstidens förläggning. Kommitténs förslag till dispositiva arbetstidsregler förutsätter att arbetstagarna, dvs. även offentliga tjänstemän, skall ha möjlighet att genom kollektivavtal med arbetsgivarsidan komma överens om längre ordinarie arbetstid, längre jourtid eller längre begränsningsperiod för den ordinarie arbetstiden eller jourtiden än vad lagen föreskriver. Den ordinarie arbetstidens och jourtidens längd faller utan vidare utanför begränsningen i förhandlings- och avtalsrätten för statstjänstemännen. Mera tveksamt är det beträffande frågan om begränsningsperiodens längd. Före statstjänstemannalagens ikraftträdande föreföll det som om begränsningsperioden närmast var en faktor som hade betydelse för arbetstidens förläggning. Genom en förlängning av perioden möjliggjorde man en genomsnittsberäkning av arbetstiden men man gjorde inte arbetstiden principiellt sett längre. Gränsdragningen av begreppet arbetstidens förläggning var emellertid vid den tidpunkten inte av samma vikt som nu och några bestämda 146

slutsatser bör därför inte dras av dessa äldre förhållanden. Efter den 1 januari 1966, då statstjänstemannalagen trädde i kraft, har emellertid begreppet arbetstidens förläggning krävt en exakt tolkning för att möjliggöra en avgränsning av de offentliga tjänstemännens förhandlings- och avtalsrätt. Parterna har därvid vid tillämpning av statstjänstemannalagen ansett att avtal om begränsningsperiodens längd inte stod i strid mot lagens regler. I åtskilliga fall har avtal träffats om genomsnittsberäkning av arbetstiden under längre period än veckan. Med hänsyn till denna praxis, som kommittén inte har anledning att ifrågasätta riktigheten av, bör den föreslagna dispositiviteten i arbetstidslagen kunna utnyttjas utan hinder av statstjänstemannalagens begränsningar i avtalsrätten. Vad kommittén nu anfört har avseende jämväl i fråga om lagen den 3 juni 1965 om tjänstemän hos kommuner m. fl. Upplysningsvis kan nämnas att frågan om begränsningarna i förhandlings- och avtalsrätten för de offentliga tjänstemännen bland många andra frågor är föremål för översyn i den år 1967 tillkallade förhandlingsutredningen. Kommittén utgår från att gällande inskränkning i avtalsrätten beträffande arbetstidens förläggning kommer att prövas i det sammanhanget. 12.6 Sjukvård och socialvård Arbete som har till ändamål att bereda sjukvård eller fattigvård faller utanför arbetstidslagstiftningen. Föreskriften tar sikte på den egentliga vårdpersonalen och inte på vårdinrättningarnas ekonomi- och verkstadspersonal. Frågan om sjukvårdens och socialvårdens inordnande under arbetstidslagstiftningen blev grundligt utredd av arbetstidsutredningen. Denna genomförde en omfattande kartläggning av tillämpade arbetstidsbestämmelser och arbetstidsschema och genomförde även i olika omgångar försöksverksamhet med tjänstgöring i skift. Resultatet av utredningens överväganden blev att undantagen för såväl sjukvård som SOU 1968: 66

socialvård kunde upphävas och ifrågavarande områden föras in under lagstiftningen. Förslaget blev såvitt gällde kroppssjukhus blandat mottaget men godtogs överlag i fråga om annan sjukvård samt socialvård. Anledningen till att frågan om sjukvårdens inordnande under arbetstidslagstiftningen krävde grundlig utredning och delvis var föremål för delade meningar var, att arbetstidsförhållandena inom dessa områden i mitten på 1950-talet alltjämt var mycket oenhetliga. Arbetstidsutredningen framhöll bl. a. att det knappast vid den tidpunkten fanns två kroppssjukhus som hade likartade arbetstidsschema. I detta avseende har under de senaste båda årtiondena skett en genomgripande förändring. Utvecklingen har successivt gått mot ett förenhetligande av arbetstidsbestämmelserna och i dag gäller att huvudparten av de sjukvårdsanställda har i stort sett samma arbetstidsförhållanden som personalgrupper som omfattas av lagstiftningen. Den ordinarie arbetstidens längd har sålunda följt utvecklingen utanför sjukvården och uppgår till 42V2 t/v eller efter korrigering för mjuk arbetsvecka 41 t/v. Begränsningsperioden överstiger visserligen ofta en vecka men sällan fyra veckor. Övertidsuttagen är genomsnittligt sett ganska ringa. På en punkt som i detta sammanhang är av intresse skiljer sig sjukvårdens arbetstidsförhållanden mer markant från andra verksamhetsområdens och det gäller jour- och beredskapstjänst. Många sjukvårdsanställda, men långt ifrån alla, har en omfattande tjänstgöring vid sidan om den ordinarie arbetstiden i form av jour och beredskap. Genomsnittligt sett håller den sig under eller vid den gräns för jourtidsuttag som kommittén förordar. I enstaka fall kan den överstiga denna gräns. Vad kommittén hittills anfört om sjukvården gäller i stort sett också socialvården. Med den utformning som kommittén gett sitt förslag till arbetstidslag föreligger inte något hinder mot att föra in sjukvården och socialvården under lagen. Regeln om utsträckt begränsningsperiod till högst fyra SOU 1968: 66

veckor bör dock vara tillämplig liksom jourtidsbestämmelsen. Kommittén står inte heller främmande för att viss uppmjukning av jourtidsbestämmelsen måste ske avtalseller dispensvägen åtminstone i initialskedet. I vissa fall kan också frågan om längre begränsningsperiod än fyra veckor bli aktuell. När det gäller den öppna sjuk- och hälsovården och den öppna socialvården kan i någon utsträckning arbetstidslagens tillämpning bli utesluten på grund av undantaget för s. k. okontrollerbart arbete. 12.7 Undervisning m. m. Arbetstidslagen undantar arbete som har till ändamål att bereda uppfostran eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov. Undantaget har i praktiken tolkats så att det omfattar såväl egentlig lärarpersonal som andra anställda vid undervisnings- och därmed jämförliga inrättningar. Arbetstidsutredningen föreslog att undantaget skulle inskränkas till att gälla endast arbete som var att hänföra till uppfostran eller undervisning. Därmed avsåg utredningen att fånga in den egentliga lärarpersonalen samt sådan personal vid ungdomsvårdsskolor, barnhem o. dyl. som handhade själva uppfostringsarbetet. Som motivering för förslaget anförde utredningen att en viss del av lärarnas arbetstid åtgick till att förbereda lektioner, rätta skrivningar m. m. och att dessa arbetsuppgifter var av den natur att arbetstidens längd inte lät sig kontrollera. Därtill kom att verksamheten var särpräglad och inte lämpade sig för en laglig reglering. Arbetstidsutredningens förslag godtogs av remissinstanserna. Kommittén kan för sin del ansluta sig till de synpunkter som arbetstidsutredningen anförde. Den egentliga lärarpersonalen, vars arbetsförhållanden för övrigt sedan 1964 är föremål för kartläggning i en särskild utredning, har en arbetstid som totalt sett inte går att kontrollera. Arbetstiden omfattar inte endast hållandet av lektioner utan mycket annat. Lektionsförberedelser och rättandet av skrivningar har redan nämnts. Till detta kan läggas

elev- och föräldrakontakter, konferenser och kollegier, fortbildning, betygssättning m. m. Till stor del kan detta arbete förläggas till lärarens hem och så sker alltjämt i betydande utsträckning. Med hänsyn härtill och de förhållanden i övrigt under vilka undervisningsarbete bedrivs anser kommittén att undantaget för s. k. okontrollerbart arbete kan göras tillämpligt på den egentliga lärarpersonalen. Något särskilt undantag behöver därför inte föreskrivas i lagen. För annan personal vid skolor, skolhem, vårdanstalter och liknande än lärarpersonal bör i likhet med vad kommittén anfört beträffande sjuk- och socialvård undantaget från lagens tillämpning kunna upphävas. 12.8 Skogsarbete m. m. Allmänna arbetstidslagen har alltsedan sin tillkomst gjort undantag för skogsarbete och kolning i mila. Dessa arbeten skulle sannolikt redan genom undantagen för oregelbundet och okontrollerbart arbete i stor omfattning kunna anses ligga utanför lagens tillämpningsområde, men en uttrycklig bestämmelse härom har ansetts önskvärd. Arbetstidsutredningen föreslog att undantagen skulle upphävas. Samtidigt anförde utredningen att större delen av arbetstagarna kom att kvarstå utanför arbetstidslagen på grund av undantaget för okontrollerbart arbete. Förslaget skulle därför få betydelse bara för dem som hade tidskontrollerat arbete, t. ex. sysslade med sådd, plantering och hyggesröjning. Efter det att arbetstidsutredningen lagt fram sitt förslag, har skogsarbete i ökad omfattning kommit att utföras under samma arbetstidsbetingelser som industriarbete. Kollektiva transporter till och från arbetsstället har medfört ett fastare arbetstidsschema. Därmed har också mer och mer skogsarbete fått karaktären av tidskontrollerat arbete. Slopandet av dygnsbegränsningen och möjligheten att tillämpa fyra veckors begränsningsperiod gör att skogsarbete enligt kommitténs bedömning utan nämnvärda svårigheter kan inordnas under 148

den föreslagna arbetstidslagen. Med hänsyn till skogsnäringens beroende av väderleken kan det i viss utsträckning komma i fråga att genomsnittsberäkna arbetstiden under en längre period än fyra veckor. I den mån parterna inte själva löser denna fråga genom överenskommelse avtalsvägen, kan frågan prövas dispensvägen. Även om undantaget för skogsarbete slopas, kommer under en tid framöver åtskilliga skogsarbetare alltjämt att falla utanför lagen på grund av undantaget för okontrollerbart arbete. Undantaget för kolning i mila kan slopas redan av det skälet att sådant arbete numera så gott som helt upphört. Det sedan 1923 gällande undantaget för upptagning av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ kan också upphävas. Arbetet med upptagning och förädling av torv sker numera under fabriksmässiga former. Något hinder för att sådant arbete förs in under lagen finns inte. Det särskilda undantaget för arbete som åligger portvakt och av honom väsentligen förrättas i hans bostad kan också utgå. Undantaget tar sikte på industriportvakter men torde numera ha mycket ringa tillämpning. 12.9

Specialarbetstidslagarna

I den allmänna motiveringen till arbetstidslagen har kommittén framhållit att differentierade materiella regler skall undvikas. Arbetstagarna skall så långt det är görligt hänföras under samma bestämmelser och de särskilda arbetstidslagarna, lantarbetstidslagen, detaljhandelslagen och hotellagen, skall om möjligt upphävas. Under arbetet med utformningen av arbetstidslagens materiella regler har kommittén sökt att skapa förutsättningar för ett införande av de verksamhetsområden som nu regleras i speciallagarna under den allmänna lagen. Genom slopandet av dygnsbegränsningen och utsträckningen av begränsningsperioden till fyra veckor har komSOU 1968: 66

mitten också lagt grunden för en sådan reform. Om hänsyn jämväl tas till de under specialmotiveringen behandlade detaljfrågorna beträffande speciallagarnas materiella innehåll, kan enligt vad kommittén funnit jordbruk- och trädgårdsskötsel, detaljhandel och därmed jämförlig verksamhet samt hotell-, restaurang- och kaférörelse utan hinder föras in under den föreslagna lagen. Fortsatt speciallagstiftning är därmed i fråga om dessa verksamhetsområden obehövlig. En åtgärd av detta slag innebär inte eniast att de nu i speciallagarna reglerade arbetstagarna förs in under den allmänna lagen. Den innebär också att en del arbetstagare, som varit undantagna såväl i gällande allmänna arbetstidslag som i lantarbetstidslagen och detaljhandelslagen, kommer att omfattas av lagen. Lantarbetstidslagen äger tillämpning på jordbruk och trädgårdsskötsel, som bedrivs som självständiga företag, samt på byggnadsarbete för jordbruk. Den allmänna arbetstidslagen innehåller ett häremot svarande undantag men stadgar dessutom undantag för självständigt bedriven djurskötsel. Upphävs lantarbetstidslagen och slopas det nuvarande undantaget i den allmänna arbetstidslagen, kommer arbetstidsregleringen att omfatta även självständigt bedriven djurskötsel. En sådan utvidgning av lagens tilllämpningsområde ligger i linje med kommitténs allmänna grundinställning och torde inte möta några praktiska svårigheter. Arbetstidsutredningen ansåg att renskötsel alltjämt borde vara undantagen på grund av sin okontrollerbara natur. En sådan bedömning torde stå sig även i dag. Lantarbetstidslagens uppgående i den nya lagen innebär vidare att lantarbetstidslagens speciella antalsbegränsning faller bort. Kravet på att arbetsgivaren regelbundet skall sysselsätta minst en arbetare för att lagen skall bli tillämplig bör lämpligen inte upprätthållas, när arbetstidslagens antalsbegränsning samtidigt föreslås slopad. Inte heller kan lantarbetstidslagens undantag för ackordsmjölkning samt skötsel och upptagning av rotfrukter på ackord bibehållas. Att SOU 1968: 66

belalningsformen skall vara utslagsgivande för om ett arbete skall föras in under lagen eller ej kan inte längre anses motiverat. Undantaget är tillämpligt framför allt på skånska förhållanden, men torde snart komma att sakna betydelse även där. Fortsatt övergång till maskinmjölkning och maskinell skötsel och upptagning av rotfrukter medför att dessa former av arbete inte längre kommer att till sin natur skilja sig från annat lantbruksarbete. Detaljhandelslagen och hotellagen reglerar var för sig, utan särskilt krav på antalet anställda, rörelse som avser detaljhandel och viss annan därmed jämställd verksamhet respektive hotell-, restaurang- och kaférörelse. Den allmänna arbetstidslagen korresponderar exakt mot dessa båda lagar och stadgar undantag för arbete på vilket detaljhandelslagen och hotellagen äger tilllämpning. Detta innebär att de arbetstagare, som enligt särskilda undantag i speciallagarna faller utanför dessa, i princip faller in under den allmänna lagen. I praktiken faller de emellertid vanligen utanför även denna på grund av något av allmänna lagens undantag. Detaljhandelslagens och hotellagens slopande får beträffande arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde knappast någon betydelse utöver den som följer av slopandet av allmänna arbetstidslagens tillämpningsundantag. Detaljhandelslagens förtydligande föreskrift att undantag skall göras för arbete såsom handelsresande och platsförsäljare kan utan vidare utgå med en hänvisning till att sådant arbete faller in under den nya lagens undantag för okontrollerbart arbete. Litet annorlunda förhåller det sig med detaljhandelslagens undantag för anställda på apotek som farmacevt. Detta undantag motiverades ursprungligen av farmacevternas nattjänst vid sidan av den ordinarie arbetstiden. Då undantaget kom till var denna nattjänst av betydligt större omfattning än nu. Enligt vad kommittén erfarit hos företrädare för apoteksnäringen kan undantaget upphävas. För farmacevter med jourtjänst torde den föreslagna jourtidsbestämmelsen som regel vara tillräcklig. Skulle så i något enstaka 149

hänseende inte vara fallet, kan ökat jourtidsuttag medges genom kollektivavtal eller dispens. 12.10

Dispositivitetsregel

När arbetstidslagstiftningen genom successiva reformer infördes i vårt land under 1920-, 1930- och 1940-talen var statsmakterna medvetna om att lagregleringen kunde utsätta verksamhetsområden som gjordes till föremål för lagstiftning för inte obetydliga påfrestningar. Av den anledningen gjorde man de olika arbetstidslagarna till en början provisoriska med till tiden begränsad giltighet. De provisoriska lagarna förlängdes vid upprepade tillfällen men varje gång endast för ett mindre antal år. Först när man fått belägg för att arbetsmarknaden anpassat sig efter de restriktioner beträffande arbetstidens längd och förläggning som lagstiftningen drog upp gjorde man de olika arbetstidslagarna definitiva. Den reform som kommittén föreslår kommer att innebära att en laglig arbetstidsreglering införs som en nyhet för nästan halva arbetsmarknaden. Även om kommittén i största möjliga utsträckning vinnlagt sig om att jämka den nya arbetstidslagens materiella innehåll efter de arbetstidsförhållanden som råder inom denna halva av arbetsmarknaden, kan det inte uteslutas att reformen för vissa arbetsplatser eller för vissa kategorier av arbetstagare eller arbetsgivare kan komma att uppfattas som ett onödigt hinder. Så kan t. ex. bli fallet för arbetsplatser med omfattande jourtjänstgöring eller med oregelbunden eller säsongvarierande arbetstidsförläggning. Det kan också bli fallet för en del tjänstemän som inte omfattas av lagstiftningens undantag. Visserligen öppnar den föreslagna dispositivitetsregeln beträffande den ordinarie arbetstiden och jourtiden möjligheter för kollektiva avsteg från lagens regler. Det kan emellertid inte uteslutas att dessa möjligheter för vissa parter kan framstå som alltför begränsade och att berättigade intressen kan åberopas för en total frikoppling från lagen. 150

Kommittén har för tillgodoseende av dylika anspråk tillfört sitt lagförslag en bestämmelse som innebär att parterna genom kollektivavtal kan överenskomma om ytterligare undantag från lagens tillämpning än de som anges direkt i lagen. Liksom eljest gäller skall vid avtalets ingående krävas medverkan av fackförbund på arbetstagarsidan. Arbetsgivare som är bunden av avtalet skall också ha rätt att tillämpa avtalet på oorganiserade arbetstagare. Genom ett sådant avtal skulle parterna kunna komma överens om att undanta en viss arbetsplats eller kategorier av arbetsplatser. Överenskommelsen skulle också kunna ta sikte på vissa arbetstagare eller kategorier av arbetstagare.

SOU 1968:66

13 Bagerilagen

Arbetstidskommittén har enligt sina direktiv att pröva behovet av den särskilda bagerilagen. 13.1 Inledning Arbetstid och arbetsförhållanden i bagerier och konditorier regleras, förutom av arbetstids- och arbetarskyddslagstiftningen, av lagen om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete. Bagerilagen utfärdades den 16 maj 1930 (nr 139) men innehåller i väsentliga delar bestämmelser, som gällt sedan 1919. Viss modernisering genomgick lagen 1959. Bagerilagen bygger på en ILO-konvention nr 20 angående förbud mot nattarbete i bagerier. Konventionen antogs år 1925 och ratificerades av Sverige år 1940. Konventionen och den lagstiftning, som grundades på denna, tillkom i främsta rummet för att stävja vissa från arbetarskyddssynpunkt betänkliga förhållanden inom bagerinäringen. Bageriarbetarna tvingades - för att allmänhetens krav på färskt bröd på morgonen skulle kunna tillgodoses - att arbeta natt efter natt året om. De kom därigenom i en sämre ställning beträffande arbetstidens förläggning än andra nattarbetare, som i regel hade egentligt nattarbete endast varannan eller var tredje vecka. Med hänsyn till det nära sambandet mellan regleringen av nattarbete och det allmänna kravet på SOU 1968: 66

söndagsledighet ansågs det vidare lämpligt att med förbudet för nattarbete förbinda ett förbud mot arbete på sön- och helgdagar. Dessa socialt betingade synpunkter åberopades ursprungligen även beträffande företagarna. Det viktigaste skälet för att företagarna också omfattades av lagstiftningen var emellertid att orättvisor i konkurrensavseende annars skulle kunna uppstå mellan bagerier, som sysselsatte bara företagaren och hans familj, s. k. familjebagerier, och andra bageriföretag. 13.1.1 Bagerilagens innehåll m. m. Bagerilagens huvudstadgande i 1 § innehåller förbud mot arbete för tillverkning av bageri- eller konditorivaror på sön- och helgdag samt mellan kl. 20 och 6 på vardag. Förbudet gäller såväl arbetstagare som arbetsgivare men avser inte tillverkning för eget hushåll. Sedan 1959 undantas också tillverkning av spis- eller knäckebröd, kex eller annat därmed jämförligt bakverk. Med arbete för tillverkning avses varje verksamhet, som ingår såsom ett nödvändigt led i produktionsprocessen. Dit räknas t. ex. uppeldning av ugnar, framforsling av råvaror till arbetsplatsen inom företaget samt rengöring av maskiner och redskap. Däremot räknas inte hit transport av råvaror till företaget, rengöring av lokalerna eller distribution av de färdiga varorna. I 2 och 3 §§ återfinns åtskilliga undantag 151

från förbuden i 1 §. Från det generella förbudet för sön- eller helgdagsarbete finns tre undantag. Enligt 2 § a) gäller att arbete får ske i bagerieller konditorirörelse för tillverkning av varor, som framställs utan jäst, under högst tre timmar sön- eller helgdag mellan kl. 6 och 18. Undantaget gäller endast konditorivaror och inte bagerivaror, eftersom dessa alltid måste jäsa. Under samma tid får enligt 2 § b) bageri- och konditorivaror tillverkas i hotell-, restaurang- eller kaférörelse, om arbetet därmed bedrivs utan samband med bageri- eller konditorirörelse. Enligt 2 § c) får anrörning, dvs. läggning av surdeg för tillverkning av sura limpor, utföras på sön- eller helgdagar under högst två timmar mellan kl. 8 och 20. Att så sker är en förutsättning för att dylika limpor skall kunna tillhandahållas på dag efter sön- eller helgdag. Från det generella nattarbetsförbudet stadgas fem undantag. Det viktigaste undantaget finns i 2 § d), enligt vilket vissa förberedelsearbeten får utföras på vardag mellan kl. 4 och 6. Till sådana förberedelsearbeten hänförs uppeldning av ugnar, deggörning och flyttning av brödämnen till och från jäsrum. Enligt 2 § e) får annan än bageri- eller konditoriarbetare utföra uppeldning när som helst på dygnet. Sådana särskilda ugnseldare förekommer endast vid de största bagerierna. I 2 § f) lämnas regler som avser natt till lördag eller helgdagsafton. Under sådan natt får egentligt bageriarbete utföras redan från kl. 5. Bestämmelsen motiveras främst med att tillverkningen skall täcka två dagars konsumtion. Enligt 2 § g) får under natt till vardag, som närmast föregår två eller flera på varandra följande sön- och helgdagar, utföras förberedelsearbete mellan kl. 2 och 4 samt annat arbete mellan kl. 3 och 6. Anledningen till detta undantag är att tillverkningen skall tillgodose tre dagars förbrukning. I 3 §, som infördes 1959, medges utsträckt tillverkningstid för arbete som bedrivs med regelbunden skiftindelning. Nattarbetsförbudet gäller sålunda inte för så-

dant arbete vardag mellan kl. 20 och 23. Stadgandet motiveras med att de större mjukbrödsfabrikerna bör ges möjlighet att genom tvåskift bättre utnyttja sin maskinella utrustning. Dispens från nattarbets- och söndagsarbetsförbudet kan meddelas om särskilt förhållande påkallar avvikelse (4 § första stycket). I första hand meddelas dispens av vederbörande yrkesinspektör. Sådan dispens får inte avse mer än två dygn åt gången och får ej medges mer än tio gånger per år för samma arbetsställe. Arbetarskyddsstyrelsen kan medge ytterligare eftergift, om särskilda skäl föranleder till det. I 4 § andra stycket medges avvikelse från lagen för nödfallsarbete. Det krävs att avvikelsen är oundgängligen nödvändig på grund av olyckshändelse eller annan oförutsedd omständighet och att det inte finns tid att i vanlig ordning begära dispens. Avvikelse får då ske utan tillstånd men inte för längre tid än ett dygn åt gången. Företagets innehavare skall ofördröjligen anmäla avvikelsen till yrkesinspektören. Tillsyn av lagens efterlevnad utövas av yrkesinspektionens befattningshavare (5 §). I 6 § stadgas straff för innehavare av bageri- eller konditorirörelse som bedriver arbete i strid mot lagen. Som tidigare har anförts är arbetstidslagstiftningen tillämplig på bageri- och konditoriföretag. Allmänna arbetstidslagen, detaljhandelslagen eller hotellagen kan var för sig bli tillämplig beroende på om tillverkningen, detaljhandeln eller serveringsrörelsen utgör det dominerande inslaget. Även arbetarskyddslagens arbetstidsbestämmelser är tillämpliga på bageri- och konditoriföretag. Dock avser de, liksom arbetstidslagarnas bestämmelser, endast arbetstagare. Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är regeln i 19 § arbetarskyddslagen att arbetstagare skall åtnjuta erforderlig ledighet för nattvila och att i denna ledighet skall ingå tiden mellan kl. 24 och 5. Avvikelse får dock ske om visst arbete med hänsyn till sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omstänSOU 1968: 66

13.1.2 Antalet sysselsatta och företagens storlek

dighet måste fortgå även nattetid. Årligen meddelas ett betydande antal dispenser från bagerilagen. Under 1960talet har antalet varierat mellan ca 950 och 1 650 per år. Dispenserna har i stor utsträckning gällt nattarbete för att möta den stora efterfrågan på Luciadagen och inför fastlagen. Arbetarskyddsstyrelsen har också meddelat vissa generella dispenser, varigenom förberedelsearbete och det egentliga bageriarbetet har kunnat börja en timme tidigare och söndagsarbete kunnat pågå i konditorier under sju timmar i stället för de i lagen medgivna tre timmarna. Dispenserna avser företag som är anslutna till Bagerioch konditoriarbetsgivareförbundet eller till Kooperativa förbundet. Genom dessa dispenser har en betydande inskränkning skett i bagerilagens regelsystem. Sedan år 1963 har också sju av landets större bagerier fått dispens från nattarbetsförbudet för att kunna bedriva tillverkningen i form av diskontinuerligt treskiftsarbete. Även om hänsyn tas till meddelade dispenser torde antalet arbetstimmar nattetid genomsnittligt sett ligga mycket lågt.

Enligt folkräkningen 1965 var drygt 36 000 personer sysselsatta inom bageri- och konditorinäringen. Av dessa utgjordes drygt 4 000 av företagare och ca 32 000 av arbetstagare. Av samtliga sysselsatta var drygt 20 000 att beteckna som bagare eller konditorer. Kommittén har från Bageri- och konditoriarbetsgivareförbundet och Kooperativa förbundet erhållit uppgifter om antalet tiil förbunden anslutna bageriföretag och anställda fördelade efter företagens storlek. Uppgifterna avser förhållandena åren 1961 och 1964-1966 för Bageri- och konditoriarbetsgivareförbundet och år 1965 för Kooperativa förbundet. Uppgifterna redovisas i tabell 13.1. Av tabellen framgår att småföretagen är klart dominerande i näringen. Inom Bageri- och konditoriarbetsgivareförbundets område hade år 1961 över 80 % av företagen mindre än tio anställda och nära 50 % mindre än fem anställda. År 1966 hade dock procentandelarna sjunkit till 68 respektive 34 %. Trots sin antalsmässiga dominans sysselsätter småföretagen endast en

Tabell 13. 1 Antal bageriföretag och anställda fördelade efter företagens storlek Bageri- och konditoriarbetsgivareförb.

KF

1 700

33,6 34,5 25,0 4,5 1,5 0,9

13 23 20 2 18 25

19 899

3 095

1965 A. Antal bageriföretag Det procentuella antalet företag som sysselsätter 1— 4 anställda 5— 9 10—24 25—49 50—99 minst 100

49,1 32,8 14,5 2,3 1,0 0,3

39,0 36,4 19,8 3,4 0,9 0,5

40,9 34,6 19,0 3,8 1,1 0,6

B. Antalet anställda Det procentuella antalet anställda som arbetar i företag med 1— 4 anställda 5— 9 10—24 25—49 50—99 minst 100

SOU 1968:66

17,1 27,5 26,7 10,2 8,6 9,9

11,8 27,0 31,4 12,6 6,8 10,4

10,9 22,2 26,1 12,5 7,4 20,9

7,9 19,9 30,1 12,5 8,3 21,3

0,5 2,1 4,2 1,0 16,1 76,1

mindre del av de anställda. En dryg fjärdedel var år 1966 sysselsatta i företag med högst nio anställda och en tolftedel i företag med högst fyra anställda. I det angivna antalet anställda inkluderas ca 6 000 personer som sysselsätts i företagen med andra arbetsuppgifter än tillverkning av bageri- och konditorivaror. De företag som inte tillhör de i tabellen redovisade organisationerna torde i allmänhet vara att hänföra till gruppen företag med mindre än tio anställda. 13.1.3 Konventionen År 1940 ratificerade Sverige ILO-konventionen nr 20 angående förbud för nattarbete i bagerier. Enligt denna är det i princip förbjudet att under natten tillverka bröd eller konditorivaror eller andra liknande produkter som framställs av mjöl. Detta förbud gäller arbete som utförs av arbetsgivaren själv och av anställda, som tar del i tillverkningen. Förbudet omfattar dock inte tillverkning, som bedrivs av hushållsmedlemmar för egen förbrukning. Konventionen gäller inte tillverkning av »biscuits» (torkat bröd såsom kex, skorpor e. d.). Med natt skall enligt konventionen förstås en tidrymd av minst sju på varandra följande timmar. Början och slutet av denna tidrymd skall fastställas efter samråd med organisationerna. I den tidrymden skall innefattas tiden mellan kl. 23 och 5. Om skäl därtill finns med hänsyn till klimatet eller årstiden eller om överenskommelser har träffats mellan organisationerna, kan tiden kl. 22-4 träda i stället för tiden kl. 23-5. Efter samråd med arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna får undantag medges från det generella nattarbetsförbudet i vissa fall. Konventionen har ratificerats i liten utsträckning. I Europa har utom Sverige endast Finland, Bulgarien, Spanien, Irland och Luxemburg antagit konventionen. I övrigt har den ratificerats av Kuba, Chile, Uruguay, Colombia, Israel, Argentina och Peru. 154

13.1.4 Grannländernas bagerilagar Den finska bagerilagen den 9 juni 1951 avser både arbetsgivare och arbetstagare. Nattarbetsförbudet är på vardagar begrlnsat till kl. 2 2 - 5 . På lördagar och hegdagsaftnar skall arbetet dock sluta semst kl. 18. På sön- och helgdag får utföras endast anrörning mellan kl. 18 och 19. Den norska lagen den 18 juni 1965 cm arbetstid i bagerier upptar både nattarbe.sförbud, bestämmelser om ordinarie arbete och övertidsarbete samt arbetarskyddsregler. Lagen avser endast arbetstagare och gäller uteslutande tillverkning av bagerivaror som innehåller jäst. Lagen förbjucer arbete på vardagar mellan kl. 18 och 6 med undantag för vardagar före vissa he.gdagar. Mellan kl. 18 på lördag och kl. 22 på söndag får endast förekomma uppeldning, anrörning och deggörning. Den danska lagstiftningen avser utes.utande arbetstagare och bestämmelserna återfinns i 1954 års allmänna arbetarskyddslag. Varje dygn skall förekomma en viloperiod om minst elva timmar. För bagerier kan viloperioden i vissa fall nedsättas till åtta timmar. Viloperioden skall i mjukbrödsbagerier omfatta tiden mellan kl. 20 och 4. Arbete i bagerier och konditorier får dock bedrivas mellan kl. 3 och 4 natt före söndag och före vissa helgdagar samt dessutom under högst 52 av arbetsgivaren valda nätter per kalenderår. Vidare har arbetsgivaren rätt att ålägga arbete under 20 av honom själv bestämda nätter per kalenderår. Nattarbete enligt dessa båda bestämmelser skall kompenseras med motsvarande fritid under samma eller följande vecka. I rågbrödsbagerier med tvåskift kan arbetare i begränsad utsträckning få användas till arbete även mellan kl. 20 och 22. 13.2 1959 års reform av bagerilagen År 1959 slopades den särskilda arbetstidsregleringen inom bagerinäringen i fråga om tillverkning av spis- eller knäckebröd, kex eller annat därmed jämförligt bakverk. Beträffande mjukbrödstillverkningen bibehölls SOU 1968: 66

lagstiftningen väsentligen oförändrad. Vissa uppmjukningar företogs dock. Bl. a. fick bageriarbetet börja kl. 5 på lördagar och andra dagar närmast före helgdagar och arbete som bedrevs med regelbunden skiftindelning fick pågå på vardagar till kl. 23. Till grund för statsmakternas beslut låg ett av arbetstidsutredningen i maj 1955 avgivet betänkande Ny bagerilag (SOU 1955: 24). Utredningen motiverade sitt förslag att bagerilagen i fortsättningen inte skulle äga tillämpning på tillverkning av spis- eller knäckebröd med att sådan tillverkning försiggick i sedvanliga industriella former med långt driven mekanisering. Någon anledning att reglera arbetstidens förläggning vid sådan industri på annat sätt än vid industriföretag i allmänhet saknades därför. Det skydd mot nattarbete som arbetarskyddslagen tillförsäkrade arbetstagarna fick enligt utredningens mening anses vara tillräckligt. Även när det gällde mjukbrödstillverkningen diskuterade utredningen ett motsvarande förslag. Utredningen ansåg att nattarbetsförbudet otvivelaktigt medförde vissa olägenheter för arbetsgivarna. Å andra sidan talade skyddssynpunkter för att man alltjämt behöll ett särskilt och i jämförelse med arbetarskyddslagen längre gående nattarbetsförbud. Förbudet mot söndagsarbete borde också behållas. När det gällde förbudens giltighet för företagarna erinrade utredningen om att det från olika håll ifrågasatts om inte det var företagarens ensak att avgöra vid vilken tid på dygnet de själva skulle arbeta. En sådan ordning rådde inom andra industrigrenar. Mot detta anförde utredningen att, om företagarna bereddes möjlighet att arbeta på samma sätt som inom andra industrigrenar, de sannolikt skulle utnyttja möjligheterna till nattarbete väsentligt mera än företagare inom andra verksamhetsområden. Mot en sådan utveckling talade enligt utredningen starka skäl, bl. a. skyddssynpunkter. Utredningen framhöll också att en ändring av lagstiftningen förutsatte att Sverige sade upp ILO-konventionen, eftersom denna ägde tillSOU 1968:66

lämpning inte blott på arbetstagare utan även på arbetsgivare. En avsevärd försämring av arbetstidsförhållandena skulle alltså bli följden av en slopad lagstiftning. Tillgång till dagsfärskt bröd på morgonen tidigare än vad som var fallet hade enligt utredningen inte en så hög angelägenhetsgrad att den motiverade en sådan försämring. På grund härav föreslog utredningen att bagerilagen alltjämt skulle i fråga om mjukbrödstillverkning gälla för såväl arbetstagare som arbetsgivare. I propositionen 1959: 131 med förslag till ändring i bagerilagen anförde föredragande departementschefen att grunden för den särskilda bagerilagstiftningen väsentligen var att hänföra till arbetarskyddssym punkter samt att i fråga om företagarna orsaken till lagstiftningen i första hand torde vara att eljest orättvisor i konkurrensavseende skulle uppstå mellan familjebagerier och andra bageriföretag. Under den relativt långa tid som bagerilagen gällt hade förhållandena inom näringsgrenen inte blivit opåverkade av den utveckling mot allt längre driven rationalisering och mekanisering som varit utmärkande för hela näringslivet under denna tid. Inte minst gällde detta spis- och knäckebrödsfabrikerna vilkas karaktär av vanliga industriföretag blivit alltmera framträdande. Departementschefen ansåg till följd därav, i likhet med arbetstidsutredningen, att bestämmelserna om arbetstidens förläggning i arbetarskyddslagen var en tillräcklig reglering och att tillverkning inom dessa företag kunde undantas i bagerilagen. Beträffande mjukbrödstillverkningen var avgörandet huruvida en särskild bagerilagstiftning var erforderlig väsentligen beroende på frågan vid vilken tidpunkt arbetet borde tillåtas börja på morgonen. Bagerilagen tillät inte arbete mellan kl. 20 och 6 medan arbetarskyddslagen förbjöd arbete mellan kl. 23 (senare ändrat till kl. 24) och 5. Departementschefen fortsatte: Det har gjorts gällande och kan väl inte helt bestridas att den nuvarande ordningen inte i allo tillgodoser konsumenternas intresse av att så tidigt som möjligt på morgonen erhålla 155

färskt bröd samt att med hänsyn härtill vissa lagstiftningens tillämpning sannolikt skulle olägenheter uppstår för företagarna inom bagynna de minsta företagen i förhållande gerinäringen, bl. a. till följd av svårigheterna till de större. Någon ställning till frågor att i tid få ut färskt bröd till butikerna. Alltsom berörde konkurrensförhållandena ineftersom arbetsmetoderna inom bagerinäringen rationaliseras kan också skälen för det särskil- om bagerinäringen var han inte beredd att da nattarbetsförbudet för bagerinäringen i viss ta i det sammanhanget. mån anses förlora i styrka. Redan nu finns Andra lagutskottet (2LU 1959: 32) bevissa större mjukbrödsbagerier, där mekanisedömde vid sin behandling av frågan proringen av arbetet gått så långt att tillverkningen är relativt likartad den som förekommer inom positionsförslaget som en i dåvarande läge spis- och knäckebrödstillverkningen. Emellertid lämplig avvägning mellan de skilda ståndär antalet mindre bagerier, där arbetsmetoderpunkter som framkommit i lagstiftningsna inte undergått några mera genomgripande ärendet och anslöt sig till vad departeförändringar, fortfarande stort, och i det stora mentschefen anfört. flertalet bagerier är förhållandena ej sådana, att arbetet kan drivas i skift med regelbunden Åtta ledamöter reserverade sig och meskiftväxling. Beträffande mjukbröd stillverk- nade att bagerilagen i sin helhet borde ningen måste bedömningen därför bli en anupphävas. Reservanterna ansåg att arbenan än i fråga om spis- och knäckebrödstarskyddslagens förbud för arbete före kl. fabrikationen. Vid annan icke skiftgående verksamhet än 5 var tillräckligt även för bagerinäringen. brödtillverkning föreligger som nämnts möjligOm arbetet fick börja kl. 5, skulle bagerihet att börja arbetet tidigare än klockan 6. idkarna få större möjligheter att driva tillDenna möjlighet utnyttjas dock sällan och några olägenheter av de för andra närings- verkningen och distributionen rationellt, grenar än bagerinäringen gällande mindre snä- vilket skulle medföra bättre service och va reglerna om arbetstidens förläggning har lägre priser. De anställdas organisationer inte försports. När det gäller mjukbrödstillhade en sådan ställning att arbetsförhållanverkningen däremot föreligger på grund av indena inte skulle försämras om bagerilagen tresset att leverera dagsfärskt bröd på morgonen en tämligen utbredd strävan hos företa- upphävdes. Reservanterna framhöll vidare garna att börja arbetet så tidigt som möjligt. att förbudet för företagarnas eget arbete Det finns därför vissa skäl att antaga, att gjorde det svårt för småföretagarna i brandärest en möjlighet till tidigare början av arschen att konkurrera med de stora bagebetet medgives, den i relativt stor utsträckning skulle komma att utnyttjas. Beträffande de rierna. I denna del utgjorde lagen ett allföretag, där regelbunden skiftväxling inte kan varligt ingrepp i näringsfriheten och motanordnas, skulle detta kunna medföra nattar- arbetade de eljest starka strävandena att bete för arbetstagarna i en utsträckning, som uppmuntra fri konkurrens inom närings.ivet. inte kan anses godtagbart. Riksdagen följde andra lagutskottet och För en relativt stor kategori arbetstagare föantog propositionen. religger således fortfarande risk för en icke obetydlig försämring av arbetsförhållandena, om inte den nu gällande bestämmelsen om 13.3 Framställning om lagens bageriarbetets början bibehålies. En sådan försämring måste för dessa synas så mycket mera upphörande m.m. svårförståelig som de förbättrade produktionsmetoderna på andra områden medfört lätt- Bageri- och konditoriarbetsgivareförbundet nader för arbetstagarna. samt Kooperationens förhandlingsorganisation har i gemensam skrivelse den 25 jaAv de här återgivna skälen fann depar- nuari 1962 till Konungen föreslagit, at: batementschefen att förbudet för bageriarbete gerilagen upphävs eller i andra hand ändföre kl. 6 borde kvarstå i fråga om mjuk- ras i huvudsak så att förberedelsearbete brödstillverkningen. Förbudet borde även får börja kl. 3 och egentligt bageriarbete i fortsättningen gälla såväl arbetstagare som kl. 5 samt att tillverkning av konditorivaarbetsgivare. Enligt departementschefens ror får ske under obegränsat antal timmar mening var förhållandena alltjämt sådana sön- och helgdagar mellan kl. 6 och 18. att ett undantagande av företagarna från I skrivelsen anförs att den maskinella driff-

156 SOU 19(8:66

ten inom bagerinäringen fortsätter att öka. Utvecklingen mot bagerier av industrityp och med skiftarbete är påtaglig. Samtidigt slås mindre företag ut som inte följt med i ekonomiseringen av driften. Utvecklingen medför mindre behov av arbetskraft och möjliggör lägre produktionskostnader. En förutsättning för en gynnsam utveckling är att arbetstidsbestämmelserna ger bättre utrymme för rationell produktion. Om arbetstiden kunde börja kl. 5 med motsvarande förskjutning av tiden för deggörning, skulle detta innebära väsentliga fördelar genom en kvalitetsmässigt gynnsammare tillverkning och en avsevärd lättnad i distributionen. Därjämte skulle det bli ökad möjlighet till lördagsledighet. I skrivelsen framhålls vidare att strukturförändringen inte medför att småföretagen helt försvinner. I städerna behövs alltjämt bagerier och konditorier med detaljhandelskaraktär. För dessa finns ett klart behov av tidigare morgonarbete vissa veckodagar och helger samt, på turistorter, vissa årstider. Vidare kommer det i städerna att fortfarande finnas serveringskonditorier med restaurangkaraktär. Dessa behöver förlängd arbetstid på söndagar, vilket emellertid leder till att personalstyrkan dessa dagar kan minskas. Skrivelsen har av chefen för socialdepartementet överlämnats till kommittén för att beaktas vid utredningsuppdragets fullgörande. 13.4 Konkurrensrättsliga

frågor

Såsom framhållits ovan är bagerilagen, såvitt gäller dess tillämpning på företagare, i främsta rummet motiverad av konkurrensrättsliga synpunkter. Om företagarna inte var skyldiga att för egen del respektera nattarbetsförbudet i bagerilagen, skulle orättvisor i konkurrensavseende kunna uppstå mellan familjebagerier och andra bageriföretag. Vid kommitténs prövning av frågan huruvida fortsatt behov av bagerilagen föreligger har kommittén bl. a. att pröva om särskilda förhållanden föreligger inom bagerinäringen, som alltjämt motiverar ett lagstadgat intrång i näringsfriheten. SOU 1968: 66

I en skrivelse till ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor har kommittén hemställt om ämbetets uppfattning i detta hänseende. Näringsfrihetsombudsmannen har i en skrivelse den 23 januari 1967 till kommittén hävdat, med tyngdpunkten lagd på konkurrensfrågan, att sådana särskilda förhållanden som motiverar en fortsatt specialreglering inom bagerinäringen inte kan anses föreligga. I skrivelsen utvecklar han sin uppfattning på följande sätt: Liksom på flertalet andra områden är förhållandena inom bagerinäringen numera annorlunda än för några år sedan. Maskinella hjälpmedel, kyl- och frysteknik samt bättre råvarumaterial, lokaler och transportmöjligheter har icke blott inverkat arbetsmässigt utan även främjat utvecklingen mot större, närmast industriellt bedrivna bageriföretag. Mindre företag av typ familjebagerier förekommer visserligen ännu i stor utsträckning men är ofta s. k. butiksbagerier som i allmänhet endast levererar till egna butiker. Mot bakgrunden av de väsentligt ändrade förhållandena har huvudmotiven för den särskilda lagstiftningen på bageriområdet - arbetarskyddssynpunkter och för företagarnas del konkurrenshänsyn - icke längre samma tyngd som vid lagens tillkomst och revidering. Arbetstagarnas intressen är vidare skyddade genom den allmänna arbetstids- och arbetarskyddslagstiftningen och icke minst torde de numera effektivt kunna tillgodoses genom de fackliga organisationerna. Vad gäller konkurrensaspekten, i vilket avseende orättvisor tidigare ansågs kunna uppstå mellan, å ena sidan, bagerier som sysselsatte endast företagaren eller denne och hans familjemedlemmar och, å andra sidan, andra bageriföretag, lär större risk för att småföretagen vid en upphävd reglering skulle gynnas i förhållande till storföretagen knappast föreligga. Familjebageriernas eventuella förmåner i tidshänseende torde merendels uppvägas av storbageriernas sortimentsbredd och möjligheter till kostnadssänkande rationaliseringar m. m. och dessutom får de varierande önskemålen hos olika konsumenter och detaljister ännu så länge antagas ge utrymme på marknaden för såväl små som stora bageriföretag. I sammanhanget må för övrigt uppmärksammas att ej heller f. n. konkurrensen mellan olika företagsformer kan anses ske på lika villkor, eftersom större företag gynnas av gällande lagstiftning genom bestämmelsen om utsträckt arbetstid vid bagerier med regelbunden skiftindelning. Den gällande bagerilagen får i dagens läge 157

anses otidsenlig, något som även framgår av de talrika undantag och dispenser från lagen som ansetts böra medgivas. Huruvida ett upphävande av lagen skulle leda till någon mera betydande tidigareläggning av arbetet är visserligen svårt att bedöma men sannolikt kommer några påtagliga konsekvenser därav inte att följa. Från de allmänna frikonkurrenssynpunkter, som jag i min verksamhet har att företräda, är det angeläget att särregleringar icke förekommer annat än i speciella undantagsfall. I stället bör med tanke på intentionerna bakom konkurrenslagstiftningen olika företagstyper i princip få tillfälle att i kraft av sin förmåga göra sig gällande under så fria konkurrensförhållanden som möjligt. 13.5 Kommitténs förslag

överväganden och

Verksamheten inom bagerinäringen har sedan gammalt präglats av allmänhetens konsumtionsvanor. En allmän önskan hos konsumenterna att ha tillgång till färskt bröd vid dagens första måltid medförde att tillverkningen i stor utsträckning fick förläggas till natten. Nattarbete blev för de flesta sysselsatta inom bagerinäringen en tämligen permanent företeelse. I det avseendet skiljde sig bageriarbetarnas förhållanden från andra nattarbetares, som vanligen hade nattarbete endast varannan eller var tredje vecka. Till den rikliga förekomsten av nattarbete bidrog också konkurrensen mellan företagen. Näringen kännetecknades av de många småföretagen, ofta drivna av företagaren själv och hans familjemedlemmar. En strävan hos dessa företag att kunna leverera sina produkter så snart på morgonen som möjligt medförde att arbetet fick börja tidigt under natten, ibland till och med på kvällen dagen före. För att råda bot på det ur arbetarskyddssynpunkt menliga nattarbetet tillkom den första bagerilagen 1919. Lagen gjordes sedermera till föremål för revision vid 1923, 1926, 1930, 1939, 1945 och 1959 års riksdagar. Några mer väsentliga och bestående ändringar i den ursprungliga lagens principer gjordes inte vid revisionerna. Förbud stadgades genomgående för arbete med tillverkning av bageri- och konditorivaror på nätterna, som regel mellan 158

kl. 20 och 6, samt på sön- och helgdagar. Under den långa tid som den särskilda regleringen av arbetstiden inom bageri- och konditorinäringen gällt har de förhållanden under vilka arbetet bedrivs undergått betydande förändringar. Arbetsmetoderna har rationaliserats och mekaniserats. Det manuella arbete som kvarstår har underlättats genom olika maskinella hjälpmedel. Kyl- och frystekniken har möjliggjort en nyordning såväl på tillverknings- som på lager- och distributionssidan. Förbättrade råvaror i form av högkvalitativt mjöl och nya jäsningsmedel har förkortat produktionstiden. Nya och moderna transportmedel har möjliggjort en produktion som inte endast tar sikte på lokal konsumtion utan kan finna avsättning över stora delar av landet. De angivna förhållandena har medfört att tillverkningen av bagerivaror mer och mer börjat ske i sedvanliga industriella former. Detta gällde till en början framför allt tillverkningen av spis- och knäckebröd, som i konsekvens därmed år 1959 undantogs från bagerilagens tillämpning. Även inom mjukbrödstillverkningen har en betydande utveckling ägt rum i riktning mot en industrialiserad tillverkning. Stora bagerier av industrityp svarar numera för en övervägande del av matbrödstillverkningen. I sådana bagerier är skiftarbete, såväl i form av tvåskifts- som treskiftsarbete, ofta förekommande. Samtidigt har antalet småföretag minskat. Av bageriföretagen, som var anslutna till Bageri- och konditoriarbetsgivareförbundet, utgjordes år 1961 hälften av företag som sysselsatte mellan en och fyra anställda. År 1966 hade andelen minskat till en tredjedel. Antalet anställda i dessa småföretag hade under samma tid minskat från 17 till 8 % av alla anställda i företag anslutna till förbundet. Trots denna utveckling är antalet småföretag inom näringen fortfarande stort. En ansenlig del av dessa, framför allt gäller det familjebagerier, har dock inriktat sin produktion på specialprodukter eller på leverans till egna butiker. Den utveckling som bageri- och kondiSOU 1968: 66

torinäringen genomgått har förändrat arbetsförhållandena för de allra flesta i näringen sysselsatta. Tidigare föreliggande skillnader mellan denna näring och andra näringsgrenar har utjämnats. Frågan huruvida det finns ett fortsatt behov av specialreglering angående arbetstidens förläggning i bagerinäringen har till följd härav aktualiserats på olika håll. Vid överläggningar som kommittén haft med företrädare för bageri- och konditorinäringen har från arbetsgivarhåll hävdats att bagerilagen är otidsenlig och bör upphävas. Från arbetstagarhåll har man intagit en något mer avvaktande hållning. Man har medgett att lagen i vissa avseenden är i behov av ändring men ansett att lagen alltjämt har en funktion att fylla som en garanti mot ökat nattarbete. Genom sin medverkan vid tillkomsten av generella dispenser har arbetstagarsidan dock bidragit till att den speciella arbetstidsregleringen i bagerilagen i väsentliga avseenden satts ur spel. Sålunda har den medgett att arbetet i berörda företag får börja kl. 5 i stället för kl. 6 samt att söndagsarbete får bedrivas under sju i stället för tre timmar. Uppenbarligen motiverar de ändrade förhållanden under vilka bageri- och konditoriarbete numera bedrivs att frågan prövas huruvida en särskild reglering av nattarbete och söndagsarbete inom berörda näring alltjämt behövs. Kommittén tar först upp frågan om förbudet för företagarna att själva utföra nattarbete eller sön- och helgdagsarbete. Frågan kan också formuleras som ett spörsmål om bagerilagens tillämpning på familj ebagerier, alltså bagerier drivna av arbetsgivaren utan biträde av annan än make och hemmavarande barn. Vid den första bagerilagens tillkomst var meningarna delade i fråga om familjebageriernas inordnande under lagen. I den utredning som låg till grund för lagförslaget hade partsrepresentanterna enats om att med hänsyn till konkurrensen mellan bageriföretagen även familjebagerierna borde omfattas av lagen. Man antog att faSOU1968:66

miljebagerierna i annat fall skulle genom nattarbete kunna tillhandahålla färskt bröd tidigare än de större bagerierna. Konkurrensaspekten bedömdes som så väsentlig att den fick motivera ett avsteg från den allmänt vedertagna principen att en arbetsgivare och hans familjemedlemmar borde undantas från tillämpningen av en arbetarskyddslagstiftning. Propositionen byggde på utredningens förslag. Riksdagen var emellertid av en annan uppfattning och undantog familjebagerierna från lagens tillämpning. Undantaget omprövades vid 1930-talets slut. I en av socialstyrelsen företagen undersökning visade det sig att antalet familjebagerier hade minskat både totalt och procentuellt från år 1925 till år 1937 och att dessa bagerier i obetydlig utsträckning hade utnyttjat sin rätt att börja arbetet tidigare än andra företag. Oaktat detta ansåg de större bageriföretagen att de hade en avsevärd konkurrens från familjebagerierna, i synnerhet som andra än familjemedlemmar, ibland till och med med inspektionsmyndighetens kännedom, arbetade i en del av dessa. Med hänsyn härtill och då det ansågs önskvärt att Sverige anslöt sig till bagerikonventionen, som omfattade även företagarna, fördes familjebagerierna genom beslut 1939 in under bagerilagen. I samband med 1959 års revision av bagerilagen framställdes från arbetsgivarhåll önskemål om lagens upphävande för företagare. Statsmakterna ansåg emellertid att de minsta företagen skulle gynnas i förhållande till de större genom en sådan reform. Det gällde en konkurrensfråga och statsmakterna var inte beredda att i det sammanhanget ta ställning till sådana spörsmål. Sedan detta ställningstagande gjordes har utvecklingen mot större och mera rationella enheter inom bagerinäringen fortsatt. Enligt kommitténs uppfattning har denna utveckling nu gått så långt att de stora företagen på detta liksom på andra områden inom näringslivet utan svårighet kan hävda sig gentemot småföretagen. Den tidigare uppfattningen att ett slopat nattarbetsförbud för familjebagerierna skulle på ett olämp159

ligt sätt påverka konkurrensen mellan stora och små företag vill kommittén starkt ifrågasätta. Familjebageriernas konkurrenskraft torde i dag ligga på deras möjligheter att framställa kvalitetsprodukter och att anpassa sin tillverkning efter enskilda konsumentgruppers olika önskemål. Ett upphävande av bagerilagen för deras del skulle i och för sig ge dem möjlighet att leverera sina produkter tidigare på morgonen. Om andra bageriföretag är bundna av nattarbetsförbud i en eller annan form, skulle familjebagerierna kunna stimuleras till ett tidigareläggande av sin tillverkning. Kommittén anser att man i stort sett kan utesluta möjligheten av en sådan utveckling. Rent principiellt torde nämligen gälla att företagarna själva och deras medarbetande familjemedlemmar liksom andra förvärvsarbetande saknar intresse av att börja arbetet tidigare än nödvändigt. De ändrade arbetsförhållandena inom näringen talar också för att företagarna i praktiken kan i betydande utsträckning antas mindre angelägna än förr att förlägga sin tillverkning till natten. Kommittén vill här endast erinra om att nya tillverkningsmetoder och förbättrade råvaror, såsom ovan anförts, förkortat tillverkningstiden. Till detta kommer att affärstiderna har förskjutits. I affärstidsutredningens betänkande (SOU 1965: 38, s. 30) konstaterades att affärerna i början av 1930-talet i regel öppnade redan kl. 8 men att de flesta numera öppnar först kl. 9 (i fråga om livsmedelsbutiker stundom kl. 8.30). Eftersom bagerierna inte kan avlämna sina produkter till detaljhandeln förrän butikspersonalen börjat sitt arbete, vilket sker kort tid före butikernas öppnande, har en viss senareläggning av distributionen inträtt. Det är inte uteslutet att förkortningen av den ordinarie arbetstiden kan leda till att butikerna öppnas ännu senare än nu. Erfarenheter från 42/2-timmarsveckans införande tyder härpå. Även om förhållandena skulle gestalta sig så att familjebagerierna utnyttjade möjligheten till nattarbete i större utsträckning än f. n. för att därigenom kunna leverera sina produkter tidigt på morgonen, kan det160

ta enligt kommitténs mening inte anses som ett otillbörligt gynnande av småföretagen ur konkurrenssynpunkt. De stora bagerierna har nämligen andra företräden i konkurrensen om konsumenterna. De kan betydligt lättare än de små lägga om driften till tvåskifts- eller treskiftsarbete. De kan införa kostnadsbesparande rationaliseringar, satsa på ett bredare sortiment m. m. Ur konsumenternas synpunkt får utrymme på marknaden alltjämt anses finnas för såväl stora som små bageriföretag. Såsom näringsfrihetsombudsmannen anfört bör med tanke på gällande konkurrenslagstiftning olika företagstyper i princip få tillfälle att i kraft av sin förmåga göra sig gällande under så fria konkurrensförhållanden som möjligt. Med hänsyn till vad kommittén sålunda anfört har kommittén kommit till den uppfattningen att företagarna inom bagerinäringen inte längre bör vara underkastade några regler beträffande förläggningen av tiden för deras eget arbete. Kommittén går härefter över till frågan om fortsatt behov föreligger av specialreglering beträffande arbetstidens förläggning för arbetstagare inom bageri- och konditorinäringen. Inledningsvis vill kommittén framhålla att borttagandet av speciallagstiftningen inom lantbruk, detaljhandel, hotell-, restaurang- och kaférörelse i fråga om arbetstidens längd och förläggning i och för sig talar för ett borttagande av specialregleringen angående arbetstidens förläggning inom bagerinäringen. En fullt genomförd systematisering och förenkling av arbetstidslagstiftningen kan knappast uppnås med bibehållna detalj föreskrifter för denna speciella näring. Liksom specialarbetstidslagarna har bagerilagen, såvitt angår arbetstagare, tillkommit av skyddsskäl. Till skillnad från arbetstidslagarna tar dock bagerilagen sikte endast på arbetstidens förläggning under nätter och sön- och helgdagar. Under den tid bagerilagen gällt har den utgjort en garanti mot en återgång till de sociala SOU 1968: 66

olägenheter som i form av permanent nattarbete präglade bageriyrket före lagens ikraftträdande. Vad kommittén i tidigare kapitel anfört om skyddsmotivets minskade betydelse för den allmänna arbetstidslagens utformning gäller i huvudsak även i fråga om bagerilagen. I det sammanhanget vill kommittén särskilt peka på förkortningen av den ordinarie arbetstiden och på fackföreningsrörelsens ökade inflytande. Den nu föreslagna förkortningen av arbetstiden till 40 t/v får anses innebära en så väsentlig ändring av bageriarbetarnas förhållanden i jämförelse med dem som rådde vid bagerilagens tillkomst att behovet av en särskild skyddslag för bagerinäringen starkt kan sättas i fråga. Behovet av en särskild skyddslag måste också ses mot bakgrund av den utveckling och förändring av arbetsförhållandena inom näringen som ägt rum sedan bagerilagens tillkomst. Industrialisering av tillverkningen, förbättring av produktionsmetoderna, allmän rationalisering och mekanisering har närmat bageriarbetarnas situation till andra arbetstagares. I vissa hänseenden har bageriarbetarna själva medverkat till att anpassa bagerilagstiftningens bestämmelser efter dessa förhållanden. Kommittén syftar härvid på de generella dispenser som under vederbörande fackförbunds tillstyrkan inskränkt såväl lagens nattarbetsförbud som dess sön- och helgdagsförbud. Dessa dispenser, som har en mycket stor spridning, kan samtidigt sägas utgöra ett belägg för att bagerilagen i sin nuvarande form är omodern och under alla förhållanden i behov av revidering. Sammantagna med övriga anförda omständigheter talar de enligt kommittén närmast för att den bedömning, som statsmakterna år 1959 gjorde beträffande spis- och knäckebrödstillverkningen och som resulterade i att denna tillverkning lades utanför bagerilagen, i dag kan anläggas på övrig bageri- och konditoritillverkning. En sådan bedömning skulle leda till att bagerilagen i sin helhet kunde slopas. Ett slopande av bagerilagen aktualiserar frågan om en dylik åtgärd skulle leda till SOU 1968: 66 11—814338

att bageriarbetarna i större utsträckning än andra arbetstagare skulle få sitt arbete stadigvarande förlagt till natten. Något absolut svar kan med hänsyn till olika, svårbedömbara faktorer inte ges på den frågan. Kommittén har emellertid befogad anledning förmoda att de moderna produktionsmetoderna, inte minst kyl- och frystekniken, de förskjutna leveranstiderna inom detaljhandeln m. fl. andra omständigheter, kommer att leda till att så inte blir fallet. Under alla förhållanden är det kommitténs bestämda uppfattning att ett upphävande av bagerilagen inte får mot arbetstagarnas egen önskan tas till intäkt för ett ökat nattarbete inom näringen. Kommittén förutsätter att arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna genom kollektivavtal tillser att arbetstiden kommer att förläggas på ett ur social synpunkt godtagbart sätt. Ett upphävande av bagerilagen innebär inte heller att arbete under natten och under sön- och helgdagar lämnas helt oreglerat. Bageriarbetare lyder liksom andra arbetstagare under arbetarskyddslagen. Så länge bagerilagen stadgar särskilda regler beträffande arbetstidens förläggning under natten och på sön- och helgdagar, skall dessa regler med stöd av övergångsbestämmelser till arbetarskyddslagen gälla framför arbetarskyddslagen. Bortfaller bagerilagen, kommer däremot arbetarskyddslagens arbetstidsbestämmelser att bli tillämpliga på bageri- och konditoriarbete. Enligt 19 § arbetarskyddslagen skall arbetstagare åtnjuta erforderlig ledighet för nattvila. I denna ledighet skall ingå tiden mellan kl. 24 och 5. Från nattarbetsförbudet görs i 19 § vissa generella undantag. Förbudet gäller inte om visst arbete med hänsyn till sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet måste fortgå även nattetid. I förarbetena till arbetarskyddslagen nämns som exempel på arbete för allmänhetens behov vissa arbeten vid trafikföretag av olika slag, post, telegraf, telefon, samt arbete vid hotell, restauranger och kaféer, apotek, sjukhus, gas-, eloch vattenverk, vissa tidningstryckerier m. m. Såsom exempel på undantaget för

»annan särskild omständighet» nämns djurskötsel, vakttjänst och förarbetande av varor som hastigt kan försämras, främst frukt, grönsaker, fisk och skaldjur. Till detta undantag hänförs också sådana förberedelseeller avslutningsarbeten som avses i arbetstidslagarna och som inleder eller avslutar det egentliga driftsarbetet och regelbundet återkommer. Från reglerna om nattvila i 19 § får arbetarskyddsstyrelsen meddela dispens enligt 20 § dels när särskilda skäl föranleder till det, dels om det stora flertalet av de berörda arbetstagarna finner undantaget önskvärt och ohälsa eller överansträngning inte skäligen kan befaras uppkomma. Såsom särskilt skäl godtas numera även enbart företagsekonomiska skäl, t. ex. ett effektivare utnyttjande av produktionsapparaten genom införande av treskiftsarbete. I 21 § föreskriver arbetarskyddslagen att en arbetstagare skall beredas 24 timmars sammanhängande vila för varje sjudagarsperiod, såvida inte särskilt förhållande tillfälligtvis påkallar undantag. Sådan veckovila skall om möjligt förläggas till söndag. Arbetarskyddsstyrelsen äger bevilja dispens. Om bagerilagen skulle upphävas kommer följaktligen med stöd av arbetarskyddslagens regler tillverkning av bageri- och konditorivaror i princip att vara förbjudet mellan kl. 24 och 5. Vidare kommer tillverkning på sön- och helgdagar att väsentligt inskränkas genom föreskriften om de anställdas rätt till veckovila. När det gäller sön- och helgdagsarbete inom bageri- och konditorinäringen torde arbetarskyddslagens veckoviloregel utgöra en tillräcklig reglering. Några bärande skäl för en snävare begränsning av sön- och helgdagsarbete inom denna näring än inom andra näringar torde numera inte finnas. När det gäller nattarbete är bilden något mer komplicerad. Mot bagerilagens nuvarande förbud mellan kl. 20 och 6 har man att ställa arbetarskyddslagens regel om erforderlig nattvila, i vilken vila skall ingå tiden mellan kl. 24 och 5. Bagerilagens förbud är emellertid inte absolut. Skiftarbete får pågå till kl. 23. 162

Egentligt bageriarbete får vissa dagar börja kl. 5 och vissa andra dagar kl. 3, alleftersom en sön- eller helgdag eller en dubbelhelg följer efter tillverkningsdagen. Vissa former av föreberedelsearbete får alla dagar börja kl. 4 och i anslutning till en instundande dubbelhelg kl. 2. Genom generella dispenser får en betydande del av det egentliga bageriarbetet i landet börja kl. 5 och förberedelsearbetet kl. 3. Arbetarskyddslagens förbud är inte heller absolut. Generella undantag görs bl. a. för arbete som med hänsyn till allmänhetens behov eller annan särskild omständighet måste fortgå nattetid. Det skulle kunna hävdas att dessa undantag har tillämpning på bageriarbete. Kommittén kan för sin del inte ansluta sig till en sådan mening. Undantaget för allmänhetens behov tar sikte på andra arbeten än tillverkning av bagerioch konditorivaror. Undantaget för »annan särskild omständighet» gäller visserligen för sådana förberedelse- eller avslutningsarbeten som anges i arbetstidslagarna. De förberedelsearbeten som omnämns i bagerilagen är emellertid både till sin art och till sin omfattning så avvikande att de inte kan jämställas med arbetstidslagarnas förberedelsearbeten. En viss reservation får möjligen göras för sådant förberedelsearbete som består i uppeldning av pannor och ugnar. Här torde arbetarskyddslagens generella undantag kunna bli tillämpligt. Ett ersättande av nattarbetsförbudet i bagerilagen med nattarbetsförbudet i arbetarskyddslagen i dess nuvarande lydelse och tillämpning skulle följaktligen innebära att förbudet fixerades till tiden mellan kl. 24 och 5 och att förbudet under denna tid omfattade allt bageriarbete bortsett från uppeldning av ugnar. Samtidigt som förbudet sålunda generellt sett mildrades genom att det inskränktes med fyra timmar på kvällen och en timme på morgonen, skulle det i fråga om egentligt bageriarbete före dubbelhelger samt den övervägande delen av förberedelsearbete skärpas, eftersom sådant arbete inte längre kunde påbörjas före kl. 5. En sådan konsekvens kan naturligtvis framstå som något egendomlig men är enligt SOU 1968: 66

kommitténs uppfattning mer eller mindre ofrånkomlig. Vill man slopa den specialreglering som gäller för arbetstidsförläggningen inom bageri- och konditorinäringen, får man vara beredd att acceptera den reglering som generellt gäller för arbetstidsförläggningen inom alla verksamhetsområden. Någon anledning att förse arbetarskyddslagen med särbestämmelser för att lagstiftningsvägen garantera arbetsgivarsidan fortsatt möjlighet att inför dubbelhelger eller i form av särskilda arbetsmoment utföra bageriarbete före kl. 5 torde knappast finnas. En sådan ordning skulle stå i strid mot kommitténs allmänna strävan att åstadkomma en så enhetlig arbetstidslagstiftning som möjligt. Ä andra sidan är kommittén medveten om att vägande skäl kan åberopas för att bageriarbete i nämnda båda fall skall få påbörjas före kl. 5 även efter ett slopande av bagerilagen. En sådan ordning kan emellertid möjliggöras genom att arbetarskyddsstyrelsen beviljar dispens enligt 20 § arbetarskyddslagen. Kommittén utgår från att dispens i sedvanlig form kommer att meddelas i sådan utsträckning att i varje fall de nu i 2 § d), e) och g) bagerilagen medgivna arbetena inte hindras. Om det tidigare tillämpade systemet med generella dispenser utnyttjas, torde det administrativa arbetet med dispensgivningen kunna i väsentlig mån nedbringas. Dispensrätten i 20 § bör också kunna utnyttjas i andra fall, t. ex. för att såsom redan skett vid åtta stora mjukbrödsbagerier införa treskiftsarbete. Vid prövning av samtliga de omständigheter som i det föregående anförts har kommittén kommit till den slutsatsen att bagerilagen kan avvaras även när det gäller arbetstagare inom bageri- och konditorinäringen. Det skydd mot nattarbete som arbetarskyddslagen, i förekommande fall justerad dispensvägen, tillförsäkrar arbetstagarna får i dagens samhälle anses tillräckligt.

slag kan inte genomföras så länge Sverige är bundet av Internationella arbetsorganisationens konvention nr 20 angående förbud för nattarbete i bagerier. Såsom framgår av avsnitt 13.1.3 har konventionen en obetydlig internationell förankring. Av Sveriges grannländer har endast Finland ratificerat den och av de större länderna i Europa endast Spanien. Konventionen bygger på de förhållanden som rådde inom bagerinäringen vid konventionens tillkomst år 1925. Den utgår följaktligen från att tillverkning av bröd i huvudsak sker manuellt och ofta under företagarens direkta medverkan. För dagens industrialiserade tillverkning framstår konventionens bestämmelser som helt föråldrade. Bl. a. medger den inte något undantag från nattarbetsförbudet för stadigvarande treskiftsarbete. Konventionen har tillkommit för att garantera såväl arbetsgivare som arbetstagare ett skydd mot nattarbete. Som kommittén framhållit ovan framstår det numera närmast som oförenligt med arbetsgivarnas egna intressen att vara underkastade ett sådant skydd. För arbetstagarnas del tycks ett tillräckligt skydd mot nattarbete kunna åstadkommas genom mindre rigorösa regler än konventionens. Under sådana förhållanden får det anses otillfredsställande om Sverige vid en revision av sin arbetstidslagstiftning inte kan anpassa denna efter vad som i dagens svenska samhälle framstår som mest lämpligt. Med hänsyn till det anförda föreslår kommittén att Sverige säger upp konventionen nr 20. Kommittén vill erinra om att uppsägningen träder i kraft först ett år efter det att den inregistrerats hos Internationella arbetsorganisationens sekretariat.

Kommitténs ställningstagande i det föregående innebär sålunda att bagerilagen i sin helhet föreslås slopad. Ett sådant förSOU 1968: 66

14 Förslag till helgdagsreform

Den utveckling mot ökad fritid som pågått under 1950- och 1960-talen och som kommer att accentueras genom kommitténs förslag om 40-timmarsveckans genomförande aktualiserar frågan om en helgdagsreform. I det följande kommer kommittén att i enlighet med utredningsdirektiven behandla spörsmålet om tiden för firande av vissa helgdagar. 14.1 Gällande bestämmelser

m. m.

Grundläggande bestämmelser om vilka dagar som skall anses som allmänna helgdagar finns i 1686 års kyrkolag. Den ursprungliga förteckningen över helgdagarna har reviderats dels genom förordningen den 4 november 1772 angående sabbatens firande samt vissa helgdagars flyttning eller indragning, dels genom lagen den 22 februari 1952 angående tiden för firandet av Marie bebådelsedag, midsommardagen och allhelgonadagen. I den mån författningarna inte direkt utsäger när helgdagen skall firas, framgår detta av evangeliebokens föreskrifter angående kyrkoåret, fastställda av Kungl. Maj:t den 16 oktober 1942. Enligt de angivna författningarna uppgår antalet kyrkliga helgdagar till 15. En del av dessa förläggs till bestämt datum oavsett på vilken veckodag detta datum infaller. Dessa helgdagar kallas fasta och är fyra till antalet, nämligen juldagen den 25 december, annandag jul den 26 december, nyårsda164

gen den 1 januari och trettondagen den 6 januari. Övriga helgdagar kallas rörliga. Sex av dessa infaller alltid på en vardag, nämligen långfredagen, annandag påsk (måndag), Kristi himmelsfärdsdag (torsdag), annandag pingst (måndag), midsommardagen (lördag) och allhelgonadagen (lördag). De återstående fem rörliga helgdagarna firas alltid på en söndag. Hit hör kyndelsmässodagen (Marie kyrkogångsdag), Marie bebådelsedag, påskdagen, pingstdagen och Mikaels dag. Även andra i evangelieboken angivna högtidsdagar, förlagda till söndagar, räknas stundom som helgdagar. Beträffande tidpunkten för firandet av de rörliga helgdagarna kan nämnas att påskdagen skall firas första söndagen efter den fullmåne som följer närmast efter vårdagjämningen den 21 mars, Kristi himmelsfärdsdag 40 dagar efter påsk och pingstdagen 50 dagar efter påsk. Enligt en numera allmänt erkänd regel kan påskdagen inträffa tidigast den 22 mars och senast den 25 april. Dessa ytterlighetsfall är dock sällsynta och kommer att inträffa först år 2285 respektive år 2038. Midsommardagen skall firas på den lördag som infaller under tiden den 20-26 juni och allhelgonadagen den lördag som infaller under tiden den 31 oktober-den 6 november. Till de fasta helgdagarna hör även en borgerlig helgdag. Enligt lagen den 8 april 1938 om den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän helgdag skall vid SOU 1968: 66

tillämpning av lag eller särskild författning den 1 maj - då denna dag inte infaller på sön- eller helgdag - vara likställd med allmän helgdag. Sammanlagt kan sålunda elva helgdagar infalla på vardag, varav fem tidvis och sex alltid. Åtta av dem firas under den första hälften av kalenderåret. Under den sex månader långa tiden mellan midsommar och jul infaller endast en helgdag, allhelgonadagen. Det bör i sammanhanget också nämnas att lördag samt midsommarafton och julafton enligt lag den 30 maj 1930 jämställs med sön- och helgdag vid beräkning av lagstadgad tid. Om tid, då enligt lag eller särskild författning åtgärd sist skall företas, infaller på sådan dag, får åtgärden företas på nästa vardag. Samma bestämmelser återfinns i växellagen, checklagen och skuldebrevslagen. Frågan huruvida arbete skall utföras på helgdagar eller nedläggas dessa dagar liksom söndagar regleras i princip inte i lag. Arbetstidslagarna saknar stadgande härom och arbetarskyddslagen föreskriver endast att arbetstagaren skall beredas 24 timmars sammanhängande ledighet för varje vecka, vilken ledighet såvitt möjligt skall förläggas till söndag. För vissa verksamhetsområden föreligger dock en del särbestämmelser. Affärstidslagen tillåter t. ex. enligt sin huvudregel yrkesmässig detaljhandel endast på vardagar. Hembiträden skall enligt hembiträdeslagen beredas ledighet varannan söndag eller annan allmän helgdag av kyrklig karaktär ävensom den 1 maj efter kl. 13j Sjöarbetstidslagen innehåller regler om minskad arbetsskyldighet på sön- och helgdagar och bagerilagen stadgar principiellt förbud för tillverkning av bageri- och konditorivaror på sådana dagar. Tidigare innehöll lagstiftningen ett allmänt stadgande om straff för arbete som utfördes på sönoch helgdagar, s. k. sabbatsbrott. Oaktat detta stadgande upphävdes 1948, kvarstår som en allmän princip att helgdagar liksom söndagar skall vara arbetsfria. Denna princip kommer till uttryck i kollektivavtal och liknande i samband med föreskrifterna om SOU 1968:66

arbetstidens längd och förläggning. Den kan också utläsas i bestämmelserna om kompensation för sön- och helgdagsarbete och i de särskilda reglerna om s. k. helgdagslön. Sådan utgår i ökande omfattning för vissa bestämda helgdagar, då angivna villkor beträffande anställningstid och närvaro före och efter helgdagen uppfylls. Uttryckligen brukar avtalen föreskriva ledighet från arbetet, helt eller delvis, vissa helgdagsaftnar. Jul-, påsk- och midsommarafton är lediga dagar för ett betydande antal arbetstagare. Nyårsafton och pingstafton tillkommer för åtskilliga. 14.2 Helgdagar i vissa främmande

länder

Med helgdagar förstår kommittén i fortsättningen endast sådana helgdagar som kan infalla eller regelbundet infaller på en vardag. I de nordiska grannländerna förekommer helgdagar i ungefär samma utsträckning som i Sverige. Antalet uppgår i Finland till tolv, i Danmark till elva (varav två dock endast är halvt arbetsfria) och i Norge till tio. I Finland firas samma elva helgdagar som i Sverige jämte självständighetsdagen den 6 december. Ledighet på helgdagsaftnar föreskrivs i vissa fall men inte i samma omfattning som i Sverige. Enligt en central överenskommelse mellan de finska arbetsmarknadsparterna skall i veckor som innehåller en helgdag på någon av veckodagarna måndag-fredag alla övriga vardagar vara arbetsdagar. Detta betyder att arbetstagarna i en sådan vecka får ta igen helgdagsledigheten genom att arbeta på den eljest arbetsfria lördagen. Helgdagarna i Danmark och Norge sammanfaller i stort med helgdagarna i Sverige. Dock firas inte trettondagen, midsommardagen och allhelgonadagen. I stället firas skärtorsdagen samt i Danmark store bededagen den fjärde fredagen efter påsk och grundlagsdagen den 5 juni och i Norge grundlagsdagen den 17 maj. Den 1 maj och grundlagsdagen är i Danmark i praktiken endast halvt arbetsfria dagar. Som 165

regel är helgdagsaftnarna vanliga arbetsdagar både i Danmark och Norge. Bland övriga länder i Europa påträffas det högsta antalet helgdagar i Italien, där 16 är fastställda i lag och en i kollektivavtal. Västtyskland, Belgien och Österrike uppvisar ungefär lika många helgdagar som Sverige. I Västtyskland varierar antalet mellan de olika delstaterna. Överlag har arbetstagarna ledigt från arbetet under tio dagar i samtliga delstater. Till detta kommer i vissa delstater en, två eller tre ytterligare fridagar. Belgien har tio helgdagar fastställda i lag. När en helgdag infaller på en söndag har arbetstagaren rätt till kompensation i form av ledighet den nästföljande veckan. I Österrike firas tolv helgdagar. En dag tillkommer för medlemmar i vissa religiösa samfund och två dagar för lantarbetare inom vissa provinser. I Frankrike, Holland, Schweiz och England är antalet helgdagar mindre. I Frankrike föreskrivs obligatorisk ledighet från arbetet endast den 1 maj. Lagen rekommenderar ledighet på ytterligare nio helgdagar. Utvecklingen går via kollektivavtalen mot mer allmänt inställande av arbetet dessa dagar, med eller utan inarbetande av den förlorade arbetstiden andra dagar. Man uppskattar som ett medeltal att sju-åtta av de tio helgdagarna är arbetsfria. Holland har sju helgdagar, varav sex är av religiös karaktär och en är nationaldag. Enligt bestämmelser i kollektivavtal är arbetstagarna som regel lediga samtliga sju dagar. I Schweiz har kantonerna befogenhet att jämställa högst åtta helgdagar per år med söndagar. Möjligheten har utnyttjats något olika. För det mesta fixeras antalet till sju eller åtta och en tendens mot en mer allmän tillämpning av åtta helgdagar är märkbar. Minst antal helgdagar finns i England, där endast följande sex dagar firas, nämligen långfredagen, annandag påsk, annandag pingst, första måndagen i augusti, juldagen och annandag jul. Av dessa är annandagarna och första måndagen i augusti s. k. bank holidays. Då annandag jul inträffar på en söndag är påföljande måndag bank holiday. De anglosachsiska länderna utanför Europa

tillämpar ungefär samma antal helgdagar som England. I Förenta staterna varierar antalet mellan de olika delstaterna men som regel kan sägas att arbetstagarna har ledigt från arbetet sex, sju eller åtta dagar för helgdagsfirande. Samma är förhållandet i Kanada. 14.3 Några historiska förda reformkrav

notiser samt

fram-

Sedan helgdagsordningen reformerats genom förordningen den 4 november 1772 dröjde det ända till 1938 innan förändringar skedde beträffande helgdagarnas antal och tidpunkten för deras firande. Under 1800-talet och 1900-talets början var dock frågan om en helgdagsreform uppe till behandling i riksdag och kyrkomöte vid ett flertal tillfällen. En utförlig historisk översikt finns att tillgå i det av 1958 års utredning kyrka-stat avlämnade betänkandet SOU 1967: 45. Här skall endast nämnas att reformkraven som regel avsåg indragning av vissa helgdagar men att vid några tillfällen utökning av helgdagsbeståndet diskuterades. Genom beslut 1938 kompletterades raden av kyrkliga helgdagar med en borgerlig helgdag den 1 maj. I samband med införandet av lagstadgad semester underströks kraven på en kalenderreform. Efter utredningsarbete dels av helgdagssakkunniga (SOU 1947: 27), dels av arbetstidsutredningen (SOU 1950: 32) beslöt statsmakterna 1952 att genomföra vissa ändringar i helgdagsordningen. Dessa ändringar innebar att Marie bebådelsedag upphörde att vara en fristående helgdag och firandet av dagen i stället förlades till en söndag. En särskild hösthelgdag inrättades genom att firandet av allhelgonadagen flyttades från en söndag till en lördag. Midsommardagen förändrades från en fast till en rörlig helgdag och förlades även den till en lördag. Lag i ämnet utfärdades den 22 februari 1952, vilken trädde i kraft den 1 januari 1953. Syftet med reformen var dels att erhålla en jämnare och lämpligare fördelning under året av helgdagarna och dels SOU 1968: 66

att minska den splittring av arbetsveckorna, som vissa av de fristående helgdagarna medförde. Vid riksdagsbehandlingen av frågan väcktes yrkande att jämväl trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag skulle avföras som kyrkliga helgdagar eller i vart fall förläggas till söndagar. Riksdagen avvisade yrkandet med en hänvisning till att frågan inte fick betraktas enbart ur rationaliseringssynpunkt. Hänsyn måste också tas till angelägenheten av att så litet som möjligt rubba det bestående kyrkoåret samt till gamla traditioner och sedvänjor (jfr andra lagutskottets utlåtande 1952: 4). Efter 1952 års kalenderreform har frågan om ytterligare ändringar i helgdagsbeståndet väckts i olika sammanhang. Utredningen om kortare arbetstid framhöll i sitt betänkande (SOU 1956: 20) att en arbetstidsförkortning som kunde leda till fem dagars arbetsvecka inom vissa delar av arbetslivet på nytt aktualiserade en helgdagsreform. En sådan reform skulle ha till syfte att motverka en ökad splittring av arbetsveckorna och att minska det bortfall av produktion och arbetsförtjänst som helgoch lördagsledigheterna i förening kunde förorsaka. Reformen borde med en sådan utgångspunkt ges den utformningen att helgdagar antingen drogs in eller flyttades till lördagar. De helgdagar utredningen särskilt pekade på var annandagarna, trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag. Utredningen gjorde vissa beräkningar angående betydelsen av en helgdagsreform. En förkortning av den ordinarie arbetstiden från 48 till 45 t/v skulle innebära ett arbetstidsbortfall av 6,25 %. Om förkortningen medförde att arbetstiden förlades till fem dagar i veckan måndag-fredag skulle dock - med hänsyn till att vissa helgdagar och helgdagsaftnar infaller på lördag - bortfallet av arbetstid bli endast 5,7 %. En indragning eller förflyttning av helgdagar skulle minska bortfallet ytterligare. Flyttades t. ex. trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag till lördagar och slopades annandag pingst skulle minskningen av den ordinarie arbetstiden stanna vid 4,5 %. Detta ansåg utredningen vara en mycket väsentlig effekt SOU 1968: 66

som borde tas med i bedömningen av produktionsutvecklingen vid en arbetstidsförkortning. Utredningen fann sig emellertid inte beredd att bedöma helgdagsfrågan ur alla i sammanhanget betydelsefulla synpunkter. Av den anledningen föreslogs att särskilda sakkunniga skulle tillkallas för att utreda frågan om behovet av en helgdagsreform. Vid remissbehandlingen av utredningens betänkande tillstyrkte de icke-kyrkliga instanserna genomgående utredningens förslag, ofta med tillägget att eventuella resultat från en sådan utredning borde föreligga vid ställningstagandet till den allmänna arbetstidsförkortningen. De kyrkliga remissinstanserna hade däremot en negativ inställning till förändringar i kyrkoåret. Som skäl mot en helgdagsreform anfördes framför allt det traditionella kyrkoårets fasta förankring hos stora delar av det svenska folket, möjligheten att i viss mån kompensera arbetstidsbortfallet till följd av helgdagar genom varierande arbetstidsförläggning under den ljusa och mörka delen av året samt den så sent som 1952 genomförda helgdagsreformen. Vid statsmakternas beslut om 45-timmarsveckans genomförande 1957 konstaterades helt kort att frågan om utredning angående behovet av en helgdagsreform fick övervägas i ett senare sammanhang. I samband med förslaget om utsträckning av den allmänna semestern från tre till fyra veckor diskuterades frågan om en kalenderreform på nytt. 1960 års semesterkommitté uttalade i sitt betänkande (SOU 1962: 44) att semesterförlängningen i förening med den allmänna arbetstidsförkortningen medförde påfrestningar för produktionen genom att arbetsdagarnas antal minskade. Dessa påfrestningar accentuerades bl. a. därigenom att vissa helgdagar medförde eller kunde medföra driftsstopp mitt under arbetsveckan, t. ex. trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag. Kommittén ansåg att en begränsad kalenderreform kunde komma att framstå som angelägen och därför borde övervägas. I propositionen med förslag till en semesterreform (1963: 167

68) berördes inte frågan. Vid 1962 och 1963 års riksdagar framställdes yrkanden om viss utökning av helgdagsbeståndet. Yrkandena avvisades av riksdagen. Kalenderfrågan kom åter upp vid 1966 års riksdag. I en motion, I: 45, av herr Möller begärdes utredning om en partiell helgdagsreform. En sådan borde i första hand syfta till att förlägga trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag till närmast infallande lördag. Riksdagen hemställde i skrivelse till Kungl. Maj:t att motionen skulle överlämnas till arbetstidskommittén (andra lagutskottets utlåtande 1966: 8). Genom beslut den 11 mars 1966 har Kungl. Maj:t funnit gott överlämna motionen till kommittén. Vid 1967 års riksdag aktualiserades ånyo en ändring av vissa helgdagars placering. I motionen II: 442 av herr Lindström hävdades att annandagarna kunde upphöra som allmänna helgdagar och att trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag borde flyttas från nuvarande dagar till närmast följande lördagar. Motionären ifrågasatte också om inte arbetarrörelsens speciella helgdag kunde flyttas från den första maj till den första lördagen i maj månad. Riksdagen avslog motionen med en hänvisning till att frågan om tiden för firande av vissa helgdagar redan var föremål för överväganden hos arbetstidskommittén (andra lagutskottets utlåtande 1967: 35). Till kommittén har chefen för justitiedepartementet överlämnat två av enskilda personer i mars och maj 1967 gjorda framställningar avseende en partiell kalenderreform. I den ena framställningen föreslås att trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag flyttas till närmast följande söndag, att midsommardagen och allhelgonadagen flyttas till måndag samt att skärtorsdag och sista måndagen i september görs till helgdag. I den andra framställningen föreslås att trettondagen, den 1 maj och Kristi himmelsfärdsdag flyttas till närmaste lördag eller måndag och att julhelgen flyttas med juldagen förlagd till en fredag eller tisdag. Till sist bör även nämnas att skolarbets-

tidsutredningen i sitt betänkande (SOU 1967:14) uttalade att ett genomförande av femdagars skolarbetsvecka gjorde frågan om en helgdagsreform aktuell. För skolan gällde det i första hand trettondagen, Kristi himmelsfärdsdag och den första maj. Utredningen ville för sin del förorda att dessa dagar förlades till bestämda veckodagar, lördag eller söndag eller i direkt anslutning till endera av dessa dagar, dvs. till fredag eller måndag. I propositionen med förslag angående skolans arbetstider (1968: 64) berördes inte kalenderfrågan. 14.4 Kommitténs

överväganden

och förslag

De helgdagar som firas i vårt land grundar sig i främsta rummet på kyrkligt-religiösa motiv. Författningsmässigt återfinns därför de grundläggande föreskrifterna om helgdagarna i 1686 års kyrkolag och till denna anslutande bestämmelser om kyrkoåret. Helgdagarna har även sedan gammalt haft betydelse ur medicinsk och social synpunkt. Under en tid då arbetstiden låg en god bit över 50 t/v och semester var ett okänt begrepp utgjorde helgdagarna ett värdefullt avbrott i arbetet för rekreation och vila. Med samhällets utveckling har följt vissa förändringar i de förhållanden som motiverar helgdagarnas firande. Införandet av lagstadgad minimisemester och genomförandet av allmänna arbetstidsförkortningar har förtunnat de medicinska och sociala skälen. Samtidigt har produktionstekniska förhållanden kommit att på ett mer påtagligt sätt påverka helgdagsfrågan. Som en följd härav vidtogs 1952 vissa jämkningar i vår helgdagsordning. Genom dessa jämkningar ville man uppnå dels en jämnare och lämpligare fördelning under året av helgdagarna dels en minskad splittring av arbetsveckorna. Efter 1952 års kalenderreform har utvecklingen mot en ökad fritid gått snabbt. Under åren 1958-1960 ersattes 48-timmarsveckan med en 45-timmarsvecka. Vid ingången av år 1969 kommer 45-timmarsveckan att vara ersatt med en 42 % -timmarsvecka och denna kommer i sin tur att vara ersatt med en 40-timmarsvecka några år in SOU 1968: 66

på 1970-talet. Jämsides med arbetstidsförkortningen har en successiv övergång till femdagarsvecka ägt rum. Under åren 1964 och 1965 genomfördes en utökning av den allmänna semestern från tre till fyra veckor. I samband med det utredningsarbete som föregick såväl 45-timmarsveckan som fyraveckorssemestern aktualiserades frågan om en helgdagsreform. En sådan reform skulle syfta till att i någon mån neutralisera de påfrestningar på produktionen som den minskade arbetstiden skulle föra med sig. Senare har i motioner i riksdagen och i framställningar till Kungl. Maj:t på nytt väckts förslag om ändringar i helgdagsordningen. Huvuddelen av dessa förslag har mot bakgrund av våra utredningsdirektiv överlämnats till oss för att vara tillgänglig vid vårt utredningsarbete. Förslaget om en allmän förkortning av arbetstiden till 40 t/v bör enligt kommitténs mening föranleda en förnyad prövning av den bestående helgdagsordningen. Bakom denna uppfattning ligger inte i främsta rummet att arbetstiden blir kortare och fritiden längre utan fastmera det förhållandet att arbetstidsförkortningen, såvitt kommittén bedömer saken, kommer att främja utvecklingen mot en så gott som fullständig tillämpning av femdagars arbetsvecka. Den helgdagsreform som med dessa utgångspunkter bör diskuteras är en reform av innebörden att helgdagar antingen dras in eller flyttas till veckodagar då arbete normalt inte utförs. I det följande skall kommittén redovisa de skäl som i debatten har åberopats eller kunnat åberopas till stöd för eller emot en helgdagsreform av detta slag. Skäl för en helgdagsreform. - Det samhälle som vi i dag har uppvisar markanta skillnader i förhållande till det samhälle som förelåg då nuvarande helgdagsordning fastställdes. Antalet arbetsdagar uppgick då som regel till 365 per år med avdrag för 52 söndagar och 11 helgdagar, varav en eller två i genomsnitt vartannat år inföll på en söndag. Totalt låg således antalet arbetsdagar strax över 300. Motsvarande tal i dag SOU 1968: 66

ligger något över 230. Från årets 365 dagar skall avräknas inte endast 52 söndagar utan även 52 vardagar, vanligen lördagar, som blivit arbetsfria genom övergång till femdagars arbetsvecka. Vidare skall frånräknas 20 dagar som utgår i form av semester. Arbetstidsbortfallet på grund av de 11 helgdagarna är däremot något mindre nu än förr, eftersom två av helgdagarna alltid infaller på en lördag och ytterligare en eller två gör det i genomsnitt vartannat år. Denna väsentliga reduktion av antalet arbetsdagar och motsvarande ökning av antalet fridagar har på ett avgörande sätt påverkat de medicinska och sociala motiv som bl. a. ligger bakom helgdagsfirandet. Tillfällen till rekreation och vila får numera anses så väl tillgodosedda genom femdagarsveckan och fyraveckorssemestern att helgdagarna för det stora flertalet förvärvsarbetande förlorat sin betydelse i det avseendet. För produktionen har arbetstidsbortfallet i sig självt medfört betydande belastningar. En krympning av antalet produktionsdagar leder till minskad produktion och ökade produktionskostnader. Övergången till femdagars arbetsvecka har dessutom accentuerat en annan nackdel ur produktionssynpunkt av vissa helgdagar, nämligen sådana som infaller mitt i veckorna utan anslutning till veckoskiftena. Så är alltid fallet med Kristi himmelsfärdsdag och tidvis med de fem datumbundna helgdagarna, juldagen, annandag jul, nyårsdagen, trettondagen och första maj. I den mån dessa dagar infaller på tisdag, onsdag eller torsdag (här bortses från de speciella förhållandena kring julhelgen med vanligtvis tre sammanhängande ledighetsdagar) splittras arbetsveckan i två delar. En sådan splittring försvårar en rationell drift och medför ofta betydande kostnadsökningar för näringslivet. Förberedelse- och avslutningsarbeten måste dubbleras. Igångsättningströghet får övervinnas två gånger under samma vecka. Arbetsrytmen kan bli störd. Kostnadsökningen kan bli så stor att det för åtskilliga företag över huvud taget inte framstår som lönsamt att hålla driften i gång om endast 169

en arbetsdag föregår eller följer på helgdagen. En helgdag som infaller på en tisdag eller en torsdag kan därför leda till driftsinställelse under måndagen respektive fredagen med produktionsbortfall och förlust för de anställda av arbetsinkomst som följd. Till stöd för en sådan åtgärd kan också bidra att arbetsdisciplinen stundom visat sig svår att upprätthålla på udda arbetsdagar och att förfallolös frånvaro kan tendera att öka i samband därmed. I enstaka fall kan driftsinställelse bli aktuell även då helgdagen infaller så att man får två arbetsdagar i följd. Från näringslivets sida har olägenheterna med de splittrade arbetsveckorna vid upprepade tillfällen påtalats. 1952 års kalenderreform som bl. a. innebar att Marie bebådelsedag flyttades från ett fast datum till en söndag har enligt vad som framgår av senare uttalanden från representanter framför allt från näringslivets arbetsgivarsida inte betraktats som en slutgiltig lösning på problemet med arbetsveckornas splittring. En tabellarisk belysning av hur helgdagarna sönderstyckar arbetsveckorna kring jul och nyår, påsk, första maj, pingst och midsommar finns i betänkandet (SOU 1956: 20, s. 246 f.), avgivet av utredningen om kortare arbetstid. Det framgår att splittringen av arbetsveckorna är särskilt stark omkring jul och nyår. Under de fyra veckor som infaller mellan den 18 december och den 14 januari uppgår antalet arbetsdagar alltefter den veckodag på vilken den 18 december infaller till 17 (den 18 december på en måndag), 15, 14, 14, 15, 17 eller 18. Splittringen av arbetsveckorna framgår av följande serier där siffrorna markerar antalet arbetsdagar i följd och plustecknet en eller flera mellanliggande fridagar:

den 18 december på en måndag: » tisdag: » onsdag: » torsdag: » fredag: » lördag: » söndag: 170

Understruket plustecken markerar trettondagen, ensam i fallen torsdag, fredag, lördag och i kombination med en eller flera andra fridagar i övriga fall. Fridagarna utgörs av lördagar och söndagar samt julafton, juldagen, annandag jul, nyårsafton, nyårsdagen och trettondagen. En indragning eller flyttning av helgdagar kan vara till fördel för åtskilliga arbetstagare. Inställelse av arbetet på helgdagar eller vardagar i anslutning till helgdagar kan medföra förlust för den enskilde arbetstagaren av arbetsinkomst. Visserligen har frågan om helgdagslön fått sin lösning i en lång rad kollektivavtal under senare år. Rätten till sådan lön är emellertid knuten till vissa förutsättningar beträffande anställningstid och närvaro på arbetsplatsen före och efter helgdagen. Åtskilliga arbetstagare går på grund av dessa föreskrifter miste om sin rätt till ersättning för förlorad arbetsinkomst under helgdagen. Även sådan arbetstagare som erhåller helgdagslön kan vidkännas en ekonomisk förlust genom att helgdagslönen inte motsvarar den inkomst som arbetstagaren hade kunnat tjäna in genom arbete. Helgdagslön för ackordsarbetare bestäms t. ex. i vissa fall med utgångspunkt från en genomsnittlig tidlön. Denna kan ligga mer eller mindre under den ackordsförtjänst arbetstagaren eljest skulle ha haft. Ibland görs gällande att den enskilde arbetstagaren skulle ha en psykologisk fördel av att arbetsveckorna inte splittras genom helgdagsavbrott. Rena arbetsveckor skulle stimulera till en jämnare personlig arbetsrytm och till en rikare tillfredsställelse med arbetet. Bakom dessa påståenden torde främst ligga att förekomsten av två »måndagar» i samma vecka skulle inverka stö-

5+3+4+5 4+2+3+5+1 3+1+1+1+2+4+2 2+2+2+1+1+3+3 1+3+3+2+2+4 4 + 4 + 3 + 1 + 5 5+ 4+ 4 ± 5 SOU 1968: 66

rande på den enskilde arbetstagarens arbetslust och arbetsinsats. I andra uttalanden görs tvärtom gällande att en lång rad rena arbetsveckor kan inverka psykologiskt negativt på arbetstagaren. Denna inställning återspeglas bl. a. i uttrycket oxveckor. Ett avbrott i en lång följd enformiga arbetsveckor bedöms som stimulerande för arbetstagarna och åberopades bl. a. som skäl för allhelgonahelgens införande 1952. Genom denna helg bröts raden av arbetsveckor mellan midsommar och jul. En ändrad förläggning av helgdagarna kan ha betydelse även för andra funktioner inom samhället än näringslivet. För skolans del innebär de helgdagar som är bundna till datum olägenheter ur skilda synpunkter. Bl. a. försvåras planeringen av läsåret genom att antalet läsdagar under en och samma tidsperiod kan variera från ett år till ett annat. Dessa svårigheter tycks i viss mån ha förstärkts i samband med beslutet om fria lördagar i skolorna. På kommunikationsområdet kan helgdagsfirandet medföra vissa rubbningar ur belastningssynpunkt. Trafikfrekvensen intensifieras vanligen i anslutning till en helg. Inträffar en sådan mitt i en vecka får man en dubblering av veckoslutstrafiken med åtföljande kö- och trafiksäkerhetsproblem. I diskussionen kring helgdagsfrågan dras inte så sällan internationella jämförelser in. Det hävdas därvid att Sverige i förhållande till andra länder har ett överskott på helgdagar. Såsom framgår av redogörelsen för helgdagar i vissa främmande länder i avsnitt 14.2 är detta en sanning med modifikation. Det finns länder som firar fler helgdagar än Sverige och det finns länder som firar färre. Merparten av de västeuropeiska länderna firar ungefär lika många helgdagar som vi. Tar man å andra sidan i beaktande att åtskilliga helgdagsaftnar är fridagar i Sverige och att vi har en fullt genomförd allmän fyraveckorssemester kan man med fog påstå att Sverige har ett internationellt sett förhållandevis stort antal arbetsfria dagar under året. Skäl mot en helgdagsreform. SOU1968:66

- Helgdagar-

na (frånsett första maj) grundar sig som redan anförts på kyrkligt-religiösa motiv. De regleras genom kyrklig lagstiftning och intar var för sig en bestämd plats i det svenska kyrkoåret. Bakom helgdagarna finns ett firningsämne som har sin grund i den kristna tron eller i kyrkans historia. Vikten av dessa ämnen kan variera de olika helgdagarna emellan. Från kyrkligt håll hävdas dock att samtliga helgdagar alltjämt har sin ur kyrkans synvinkel givna betydelse. Vid de tillfällen då helgdagsreformer under senare tid diskuterats har man också från kyrkans sida intagit en negativ inställning till förändringar i kyrkoåret. Kommittén har vänt sig till domkapitlet i Uppsala och anhållit att kapitlet måtte bistå kommittén med en belysning av frågan om en helgdagsreform. Kommittén önskade därvid i främsta rummet erhålla synpunkter på hur man från kyrkliga och allmänt traditionella utgångspunkter i dagens läge såg på en eventuell indragning eller förflyttning av helgdagar. Domkapitlet har i sitt svar till kommittén uttalat en förhoppning att en arbetstidsreform skulle kunna genomföras utan ändring av helgdagsordningen. I yttrande från svenska kyrkans liturgiska nämnd, vilket fogats till domkapitlets yttrande, avstyrks en reducering av antalet helgdagar under kyrkoåret bestämt. Enligt nämndens mening har de helgdagar som ligger närmast till hands för en indragning eller flyttning (annandagarna, trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag) alltjämt ett för kyrkans del markerat innehåll. Kyrkans avvisande hållning i kalenderfrågan har utgjort ett av de starkaste skälen mot förändringar av helgdagsbeståndet. Med den ökade sekulariseringen av samhället kan emellertid kyrkans uppfattning väntas möta en minskad förståelse hos medborgarna. För den person, hos vilken - såsom helgdagssakkunniga uttryckte det - den kristna livssynen efterträtts av en agnostisk eller indifferent hållning inför de andliga frågorna, kan inte den kyrkliga motiveringen för helgdagarnas firande vara utslagsgivande. Även om många personer inte är beredda att acceptera kyrkans argumentering i frå171

gan, torde de dock ställa sig avvisande till radikalare ingrepp i helgdagsbeståndet. Under årens lopp har helgdagarna i större eller mindre omfattning blivit fast förankrade i det allmänna medvetandet. De kyrkliga högtiderna har blivit profana högtider, för vilka tradition och sedvänja alltjämt utgör starka motiv. Mot en indragning eller flyttning av helgdagar kan också från vissa grupper förvärvsarbetande anföras materiella skäl. Det gäller bl. a. sådana arbetstagare som i dag inte går miste om någon arbetsinkomst då arbetet nedläggs på helgdagarna. För dem skulle en indragning av helgdagar innebära förlust av betald ledighet. En sådan förlust bör dock kunna kompenseras avtalsvägen. Kommitténs ställningstagande. - Vad som hittills anförts ger vid handen att frågan om en kalenderreform inrymmer åtskilliga komplicerade avvägningsproblem. En generell förkortning av arbetstiden aktualiserar med nödvändighet frågan hur den kortare arbetstiden skall fördelas inom veckan och inom kalenderåret. Såväl den enskilde arbetstagaren som produktionen eftersträvar av naturliga skäl en fördelning som framstår som maximalt rationell. För den enskilde arbetstagarens del kommer denna strävan att leda mot en alltmer utbredd tillämpning av femdagars arbetsvecka. För produktionens del har arbetstidsförkortning och redan skedd övergång till femdagarsvecka accentuerat problemet att hålla driftstiden på en ekonomiskt försvarbar nivå. En önskan att i viss mån kompensera nämnda företeelser genom en annan ordning för helgdagsfirandet inställer sig. Genom samhällets ändrade rutin i och med femdagarsveckans genomförande på arbetsplatser, serviceinrättningar, skolor m. m. framstår en helgdagsreform även ur den enskilde individens synpunkt många gånger som något positivt. Dessa förhållanden utgör enligt kommitténs mening bärande skäl för att i samband med den förestående arbetstidsförkortningen genomföra en reform av vår helgdagsordning. Någon mer genomgripande indragning eller förflyttning av 172

helgdagar anser kommittén dock inte böra äga rum. Kalenderfrågan kan inte bedömas enbart med utgångspunkt från vad som ur produktionssynpunkt ter sig som mest rationellt. Pietet för de kyrkliga sammanhangen och hänsyn till allmän tradition och levnadsvana talar för försiktighet beträffande ändringar i helgdagsbeståndet. Enligt kommitténs mening bör en kalenderreform inriktas på de helgdagar som för näringslivets del medför de väsentligaste olägenheterna. Hit hör de helgdagar som sönderstyckar eller kan sönderstycka arbetsveckorna, dvs. Kristi himmelsfärdsdag samt de datumbundna helgdagarna juldagen, annandag jul, nyårsdagen, trettondagen och första maj. Någon ändring beträffande juldagarna och nyårsdagen anser kommittén inte bör äga rum. Förslag i den riktningen skulle uppenbarligen möta starkt motstånd hos allmänheten. Inte heller finner kommittén skäl att föreslå någon ändring beträffande den första maj med hänsyn till dagens betydelse för arbetarrörelsen såväl här i landet som i andra länder. Enligt kommitténs mening bör reformen inskränkas till att avse trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag. Någon anledning att föreslå att dessa dagar skall upphöra som kyrkliga helgdagar finns inte. För kyrkans del har båda dagarna alltjämt en given motivering. Vad som kan komma i fråga är en flyttning av dagarnas firande på sådant sätt att splittring av arbetsveckorna undanröjs. En dylik effekt uppnås om dagarna förläggs i anslutning till ett veckoskifte, dvs. förläggs till en lördag, en söndag eller en måndag. Ur produktionens synpunkt är givetvis en flyttning till en söndag att föredra, eftersom arbetet den dagen ändå ligger nere hos flertalet företag. För företag, där arbete genom femdagarsveckans införande inte heller förekommer på lördagen, är en flyttning till denna veckodag lika acceptabel. Från kyrkliga och traditionella utgångspunkter torde en flyttning till en lördag eller en måndag vara att föredra, eftersom trettondagen och Kristi himmelsfärdsdagen därigenom bibehålls som fristående helgdagar. SOU 1968: 66

En sammanvägning av de olika uppfattningarna ger närmast vid handen att båda helgdagarna torde förläggas till en lördag. I fråga om Kristi himmelsfärdsdag finner kommittén att en flyttning av dagen från en torsdag till en lördag stämmer väl överens med de syften som ligger bakom den ifrågasatta reformen. Beträffande trettondagen förhåller det sig något annorlunda. Trettondagen infaller genom sin fixering till den 6 januari på varierande veckodagar under olika år. Genomsnittligt sett sammanfaller trettondagen vart sjunde år med en söndag. Om trettondagen kontinuerligt förläggs till en lördag, skulle detta innebära en viss utökning av antalet arbetsfria helgdagar under årets mest helgdagsrika period. Även om denna utökning är av tämligen ringa omfattning och stannar vid en helgdag vart sjunde år, utgör den rent principiellt ett skäl mot en förläggning av trettondagen till en lördag. Kommittén vill med anledning härav för sin del förorda att trettondagen förläggs till en söndag. Ett skäl som också talar härför är att Sverige i detta avseende skulle anpassa sin helgdagsordning till den som råder i Danmark och Norge. När det gäller inplaceringen av ifrågavarande helgdagar i kyrkoåret har kommittén inte kunnat ta ställning till alla i sammanhanget förefintliga frågor. Kommittén är dock beredd att ansluta sig till ett i tidigare reformsammanhang redovisat uppslag att trettondagen förläggs till den första söndagen efter nyår. Den omständigheten att dagen inte längre kommer att infalla tretton dagar efter jul behöver enligt kommitténs bedömning knappast föranleda att dagen erhåller ett annat namn. Kristi himmelsfärdsdag som firas på torsdagen 40 dagar efter påsk bör i fortsättningen firas på den lördag som infaller 42 dagar efter påsk. Ett genomförande av kommitténs förslag kräver ändring av 14 kap. 1 § kyrkolagen och 1772 års förordning om helgdagarnas firande. Ändringar kan också bli aktuella i almanackans namnlängd samt i evangelieboken och annan föreskrift rörande kyrkans handlingar. SOU 1968: 66

15 Specialmotivering till lagförslagen

15.1 Förslag till allmän arbetstidslag Kommitténs förslag innebär att allmänna arbetstidslagen, lantarbetstidslagen, detaljhandelslagen och hotellagen upphör att gälla och ersätts med en ny lag. Denna tar sikte dels på de verksamhetsområden som reglerats i nämnda fyra lagar, dels på sådana verksamhetsområden som legat helt utanför arbetstidslagstiftningen. Förslaget bygger på den nuvarande uppdelningen av arbetstidsbestämmelser mellan arbetarskyddslagen och arbetstidslagarna. Den förstnämnda innehåller arbetstidsbestämmelser av direkt skyddsnatur. I den föreslagna arbetstidslagen upptas de bestämmelser om arbetstiden som därutöver är erforderliga. Med hänsyn till att fortsatt speciallagstiftning kommer att finnas beträffande skeppstjänst och förslag kommer att läggas fram om en särskild arbetstidslagstiftning för vissa hushållsanställda har kommittén rubricerat sitt förslag allmän arbetstidslag. 1 § Paragrafen innehåller huvudregeln om arbetstidslagens tillämpningsområde. Kommittén har, som framgår av kapitel 12, eftersträvat att utvidga arbetstidslagstiftningen till att omfatta i princip allt arbete. En sådan reform genomfördes 1963 i fråga om arbetarskyddslagens tillämpningsområde. Det har befunnits lämpligt att utforma föreva174

rande paragraf i nära anslutning till 1 § arbetarskyddslagen. Till skillnad från arbetarskyddslagen men i likhet med nuvarande arbetstidslagar och semesterlagen innehåller förslaget inte någon definition av begreppen arbetstagare och arbetsgivare. Tolkningen av dessa båda begrepp är enligt kommitténs bedömning i främsta rummet en angelägenhet för de rättstillämpande organen. Hittills har gränsr dragningsfrågor i dessa avseenden inte tilldragit sig någon större uppmärksamhet såvitt angår arbetstidslagstiftningen. Arbetsgivarebegreppet i kommunal verksamhet har dock varit föremål för olika meningar. Som regel har den uppfattningen dominerat att kommunen som sådan varit att anse som arbetsgivare. Enligt kommitténs åsikt talar starka skäl för att man som arbetsgivare i arbetstidslagens mening skall avse den kommunala nämnd, styrelse eller direktion hos vilken arbetstagaren är anställd. Eljest skulle man inte - såsom förekommer inom åtskilliga kommuner - kunna utnyttja en heltidsanställd kommunal arbetstagare till deltidstjänst i kommunens brandkår. Andra liknande fall kan också förekomma. 2 § I denna paragraf redovisas de undantag från arbetstidslagens tillämpning som generellt skall gälla. Punkten a) överensstämmer med bestämSOU 1968: 66

melser i gällande arbetstidslagar och arbetarskyddslagen. Den avser s. k. okontrollerbart arbete. Bestämmelsen får betydelse för all sådan verksamhet som helt eller delvis är förlagd till arbetstagarens hem. Hemindustrielit arbete och arbete, där regelmässigt en viss del av detsamma utförs i hemmet, t. ex. förberedelser för undervisning, faller sålunda in under undantaget. Bestämmelsen får också aktualitet för sådant arbete, där arbetsgivaren inte har någon rimlig möjlighet att själv eller genom underordnad personal eller annan kontrollera när arbetet tar sin början och när det slutar, t. ex. arbete som handelsresande. Däremot saknar det betydelse om möjlighet till kontinuerlig övervakning under arbetets gång föreligger. Genom att överföra bestämmelsen oförändrad från gällande arbetstidslagar markerar kommittén att bestämmelsen skall tilläggas i princip samma tolkning som för närvarande. Någon motsvarighet till allmänna arbetstidslagens, detaljhandelslagens och hotelllagens bestämmelse om undantag för arbete, som till sin natur är så oregelbundet att det inte kan förläggas till bestämda tider, upptas inte i kommitténs förslag. Ifrågavarande bestämmelse skulle enligt uttalanden i arbetstidslagens förarbeten komma till användning vid arbete som kännetecknades av en högre grad av oregelbundenhet. Vissa slag av sådant arbete undantogs uttryckligen i lagen men det ansågs med hänsyn till lagstiftningens vidsträckta omfattning påkallat att ha tillgång till en mer allmängiltig undantagsmöjlighet. Undantaget skulle tillämpas endast i sådana fall där oregelbundenheten hade en viss grad av nödvändighet och inte var blott av tillfällig natur. Bestämmelsen har av arbetsrådet och arbetarskyddsstyrelsen tolkats mycket restriktivt. I åtskilliga fall har tillsynsmyndigheten hänvisat parterna att i stället begära dispens för förhöjt dygnsmaximum eller förlängd begränsningsperiod. I och med att reglerna om den ordinarie arbetstiden gjorts dispositiva har bestämmelsen kommit att förlora det mesta av sin betydelse. Kommitténs förslag att slopa dygnsregleringen av den ordinarie arSOU 1968: 66

betstiden och att för verksamhetsområden som kontinuerligt har en oregelbunden arbetstidsförläggning medge en genomsnittsberäkning av veckoarbetstiden liksom kommitténs förslag att under vissa förutsättningar ta ut jourtid gör fortsatt undantag för oregelbundet arbete överflödigt. Bestämmelsen kan därför utgå. I enlighet med vad kommittén anfört i kapitel 12 om tjänstemännens inordnande under arbetstidslagen stadgas i punkten b) undantag för vissa grupper tjänstemän. Beträffande detta stadgande hänvisar kommittén till den föregående framställningen. Punkten c) har överförts oförändrad från nuvarande arbetstidslagar. Något skäl att, såsom arbetstidsutredningen på sin tid föreslog, inskränka kretsen berörda familjemedlemmar föreligger inte. Uttrycket bör ges samma tolkning som enligt tidigare lag och sålunda avse i första hand make och anförvanter i rätt upp- och nedstigande led samt i andra hand avlägsnare släktingar, inklusive fosterbarn och myndlingar, som lever i gemensamt bo med arbetsgivaren eller tillhör hans hushåll. Med make bör under vissa förutsättningar kunna jämställas person, med vilken arbetsgivaren lever tillsammans (jfr 65 § kommunalskattelagen). I punkten d) upptas ett särskilt undantag för hushållsarbete. Sådant arbete faller utanför den nuvarande arbetstidslagstiftningen till följd av dennas inskränkning till rörelse. I lantarbetstidslagen och detaljhandelslagen har dessutom intagits ett särskilt undantagsstadgande som innebär att, i den mån en anställd i rörelsen utför något husligt arbete, detta arbete skall vara undantaget från lagstiftningen. Frågan om arbetstidens reglering för hushållsanställda är föremål för överväganden i utredningen angående hembiträdeslagstiftningen. Med hänsyn härtill har kommittén utan att för egen del ta ställning i sak infört ett generellt undantag för hushållsanställda. Undantaget har formulerats i överensstämmelse med motsvarande undantag i arbetarskyddslagen. Det bör förutskickas att en ny hembiträdeslagstiftning kan föranleda behov av ett på annat sätt 175

formulerat undantagsstadgande. Den allmänna arbetstidslagens avgränsning mot sjöarbetstidslagen regleras i punkten e). Enligt huvudregeln i denna punkt faller skeppstjänst utanför lagens tillämpning. Vad som förstås med skeppstjänst framgår av 1 § sjöarbetstidslagen, nämligen sådant arbete som person, anställd på svenskt fartyg, för fartygets räkning eller eljest på grund av förmans uppdrag utför ombord på fartyget eller på annat ställe. Under denna definition faller även fiske som därför inte behöver särskilt undantas i arbetstidslagen. Varken den gällande sjöarbetstidslagen eller det förslag till ny sjöarbetstidslag, som 1964 års sjöarbetstidsutredning kommer att lägga fram i anslutning till arbetstidskommitténs förslag, har tillämpning på all skeppstjänst. Undantag görs för vissa befattningshavare och för vissa angivna kategorier fartyg. Arbetsförhållandena för dessa befattningshavare och ombord på dessa fartyg är av så särpräglad natur att de inte heller kan inordnas under den allmänna arbetstidslagen. En sådan åtgärd skulle för övrigt i många fall te sig mindre meningsfylld med hänsyn till att denna lag inte anses ha giltighet utanför svenskt territorialområde. Ifrågavarande skeppstjänst kommer följaktligen att, liksom nu är fallet, ligga helt utanför den lagstadgade arbetstidsregleringen. I ett avseende kan det emellertid bli aktuellt att göra den allmänna arbetstidslagen tillämplig på skeppstjänst. Gällande sjöarbetstidslag undantar arbete på statligt fartyg. I överensstämmelse med arbetstidskommitténs förslag att slopa undantaget för statligt arbete i land kommer sjöarbetstidsutredningen att föreslå att undantaget för statliga fartyg slopas i sjöarbetstidslagen. Sjöarbetstidsutredningen har emellertid vid sin genomgång av arbetstidsförhållandena på kronans fartyg funnit att arbetstiden på vissa av dessa lättare kan inordnas under den allmänna arbetstidslagens regelsystem än under sjöarbetstidslagens. Utredningen förordar därför att sjöarbetstidslagen utformas på sådant sätt att lagen i princip blir tillämplig på 176

statliga fartyg men att Kungl. Maj:t får rätt att förordna annorlunda. Avsikten härmed är att Kungl. Maj:t i stället skall kunna göra den allmänna arbetstidslagen tillämplig. Mot detta förslag har arbetstidskommittén inte något att erinra. Tvärtom framstår det av olika skäl som ändamålsenligt att Kungl. Maj:t från fall till fall kan avgöra huruvida sjöarbetstidslagen eller den allmänna arbetstidslagen bör vara tillämplig på kronans fartyg eller om i något fall sådant fartyg bör undantas från all arbetstidslagstiftning. Undantaget i punkten e) för skeppstjänst har därför kompletterats med en föreskrift att Kungl. Maj:t har rätt förordna att den allmänna arbetstidslagen skall tillämpas i fråga om skeppstjänst på staten tillhörigt fartyg. 3 §

Parternas rätt att genom kollektivavtal överenskomma om ytterligare undantag från lagens tillämpning regleras i förevarande paragraf. Den har utformats efter mönster av nuvarande 4 a § i respektive arbetstidslagar. För att avsteg från lagen skall få giltighet krävs att huvudorganisation medverkat vid avtalets tillkomst på arbetstagarsidan. Kommittén bedömer det som en grundläggande förutsättning för en övergång till ett dispositivt system att avsteg från arbetstidslagens regler inte får ske utan huvudorganisations samtycke. Där avtal i vederbörlig ordning träffats bör det få tillämpas även på oorganiserad arbetstagare. 4 §

Denna paragraf innehåller arbetstidslagens huvudstadgande om den ordinarie arbetstidens längd. I första stycket slår kommittén fast principen om 40 timmars ordinarie arbetsvecka. Liksom tidigare är regeln konstruerad som en maximiföreskrift. Längsta tillåtna arbetstid per vecka anges. Därav följer att kortare arbetstid kan tilllämpas utan att parterna behöver vidta någon särskild åtgärd i anledning av lagen. SOU 1968:66

Bestämmelsen bygger på ett nettoarbetstidsbegrepp. I arbetstiden skall följaktligen inte inräknas raster. Däremot skall arbetspauser i princip anses ingå i arbetstiden. Vad som avses med nämnda båda begrepp framgår av arbetarskyddslagen. I 17 § denna lag föreskrivs att med rast förstås sådant avbrott i arbetstiden, vars varaktighet är på förhand bestämd och under vilket arbetstagaren fritt förfogar över sin tid och inte är skyldig att kvarstanna på arbetsstället. I 18 § stadgas att med arbetspaus förstås ett på förhand bestämt kortvarigt uppehåll i arbetet, som anordnas i syfte att bereda arbetstagaren avkoppling från detta och som inte är att hänföra till rast. För verksamhet som lyder under hotellagen innebär bestämmelsen i första stycket att måltidsuppehåll inte längre skall, såsom nu är föreskrivet, generellt räknas av från arbetstiden. Med måltidsuppehåll avses därvid sådant avbrott i arbetstiden för intagande av måltid under vilket arbetstagaren är skyldig att kvarstanna på arbetsplatsen eller i dess omedelbara närhet för att utöva passningstjänst. Denna ordning har framför allt tillämpats på arbetsplatser med få, ofta endast en anställd. Vid överläggningar som kommittén haft med vederbörande branschrepresentanter har från arbetstagarsidan uttryckts ett bestämt önskemål att hotellagens bestämmelse i förevarande hänseende måtte utgå. Från arbetsgivarhåll har hävdats att det gällande systemet ännu inte kunde undvaras. Man har emellertid förklarat sig införstådd med att det i fortsättningen fick grundas på kollektivavtal eller dispens. I detta sammanhang vill kommittén uttala att måltidsuppehåll med skyldighet att kvarstanna på arbetsplatsen och där utöva passningstjänst inte är att jämställa med jourtjänst enligt 5 § lagförslaget. I samband med diskussionen om nettoarbetstidsbegreppet må erinras om att detaljhandelslagen till skillnad från övriga arbetstidslagar innehåller en detaljerad specialregel om längden och utformningen av rast. Denna bestämmelse motiverades av de mindre goda förhållanden som rådde inom detaljhandeln vid lagens tillkomst. Numera SOU 1968: 66 12—814338

torde bestämmelsen utan vidare kunna avskaffas och de handelsanställdas rastförhållanden regleras enbart av arbetarskyddslagens rastbestämmelser. Mot bakgrund av den utveckling som på vissa håll kunnat förmärkas mot en bristande efterlevnad av sistnämnda bestämmelser vill kommittén understryka värdet för alla arbetstagare av lämpligt förlagda raster av ej alltför kort varaktighet. I vilka fall begränsningsperioden enligt andra stycket får sträckas ut från en till högst fyra veckor har redovisats i kapitel 11.1.2. Här skall endast understrykas att begränsningsperioden skall läggas ut efter ett fast och inte ett rullande system. Om i det enskilda fallet begränsningsperioden är fyra veckor, skall sålunda den första perioden omfatta veckorna 1-4, den andra veckorna 5-8, den tredje veckorna 9-12, etc. Med vecka avses enligt tredje stycket inte kalendervecka utan en period av sju på varandra följande dagar. Härigenom blir det möjligt att låta begränsningsperioden för den ordinarie arbetstiden sammanfalla med avlöningsperiod av samma längd. Vad som ovan sagts om ett fast system för begränsningsperioden gäller också preciseringen av vecka.

5 § I denna paragraf regleras arbetsgivarens möjlighet att utöver ordinarie arbetstid ålägga arbetstagaren jourtid. För att jourtid skall få tas ut krävs att verksamhetens natur är sådan att jourtjänst är nödvändig. Kommittén syftar med bestämmelsen på sådan verksamhet som hittills tillämpat ett system med jourtjänstgöring. Bestämmelsen är sålunda inte avsedd att öppna möjlighet för ett generellt uttag av jourtid utöver den ordinarie arbetstiden. Beträffande den närmare innebörden av bestämmelsen hänvisar kommittén till motiveringen i kapitel 11.3. Det bör påpekas att kortare begränsningsperiod än fyra veckor eller kalendermånaden kan tillämpas inom ramen för lagens jourtidsbegränsning. 177

6 § Den ordinarie arbetstiden och jourtiden skall som redovisats i kapitel 11 ha dispositiv natur. Bestämmelse härom tas upp i förevarande paragraf. Genom bestämmelsen tilläggs parterna möjlighet att i kollektivavtal komma överens om längre ordinarie arbetstid än 40 t/v och längre begränsningsperiod än en, respektive fyra veckor. Vidare får parterna möjlighet att avtala om större jourtidsuttag än 48 timmar under en fyraveckorsperiod, respektive 50 timmar under en kalendermånad liksom om längre begränsningsperioder än de nu angivna. Såsom redovisats i kapitel 12 anses föreskrifterna i statstjänstemannalagen och kommunaltjänstemannalagen om förbud mot avtal om arbetstidens förläggning enligt praxis inte hindra att avtal ingås för de offentliga tjänstemännen om nu nämnda förhållanden. 7 §

Förevarande paragraf reglerar arbetarskyddsstyrelsens dispensrätt. När reglerna om den ordinarie arbetstiden gjordes dispositiva, förutsåg man att arbetarskyddsstyrelsens dispensrätt skulle förlora i betydelse. Den kunde dock inte undvaras med tanke framför allt på sådana fall, där någon organisation som kunde sluta kollektivavtal inte fanns på arbetstagarsidan, eller då förhållandena var av så speciell natur att de inte lämpade sig för en avtalsreglering. Efter dispositivitetens införande har också antalet dispenser sjunkit avsevärt. Alltjämt meddelas dock dispenser till ett antal av 150 eller några tiotal därunder varje år. Dessa dispenser avser såväl förlängning som omfördelning av den ordinarie arbetstiden. Dispensinstitutet har sålunda fortfarande en faktisk betydelse för de verksamhetsområden som redan lyder under arbetstidslagstiftningen. Större betydelse kommer dispensmöjligheten troligen att få för sådana områden som nu förs in under lagstiftningen. Särskilt under de> första åren efter reformens genomförande, då en anpassning till arbetstidslagens regelsystem skall genom178

föras, torde man få räkna med en del fall som påkallar avsteg från lagens regler och som rationellast löses dispensvägen. Dispensrätten skall som kommittén framhållit i kapitel 11.3 omfatta även jourtid. Enligt gällande bestämmelser kan dispens meddelas när det stora flertalet av de berörda arbetstagarna samtycker till dispensen eller när särskilda skäl eljest föreligger. Förlängning av begränsningsperioden till tolv månader kan dock ske utan att någon av dessa förutsättningar föreligger. Sistnämnda dispensmöjlighet har enligt vad kommittén inhämtat hittills inte utnyttjats. Den har därför såsom i praktiken betydelselös uteslutits i kommitténs förslag. Övriga båda dispensmöjligheter har med endast redaktionella jämkningar överförts i förevarande paragraf. 8-10 §§ Övertidsreglerna har till större delen överförts oförändrade från den nuvarande allmänna arbetstidslagen. Smärre jämkningar i sak och en del formella justeringar har gjorts. Vissa regler har dessutom uteslutits såsom obehövliga. Med övertid i lagens mening förstås sådan arbetstid som överstiger den ordinarie arbetstiden. Eftersom den ordinarie arbetstiden inte längre begränsas per dygn, kommer övertid i fortsättningen att utgöras endast av den arbetstid som överstiger i lagen fastställd ordinarie veckoarbetstid eller den längre veckoarbetstid som överenskommits genom kollektivavtal. Som övertid i lagens mening får även räknas sådan jourtid som överstiger de i 5 § föreskrivna maxima eller de högre maxima som överenskommits i kollektivavtal. Skulle kortare ordinarie arbetstid eller jourtid ha avtalats än vad lagen medger, utgör skillnaden mellan avtalad och lagstadgad arbetstid inte övertid i lagens mening. Övertid för nödfallsarbete får enligt 8 § tas ut då oförutsebara händelser vållat avbrott i en verksamhet eller hotat att medföra sådant avbrott eller skada på liv, hälsa eller egendom. Enligt gällande bestämmelSOU 1968:66

ser krävs inte att nödfallsarbetet utförs av den drabbade verksamhetens anställda. Kommittén har med hänsyn till den ökande tendensen att åberopa en för tredje man inträffad nödfallssituation övervägt att inskränka rätten till övertid för nödfallsarbete att gälla den drabbade verksamhetens egna anställda. En sådan åtgärd har diskuterats tidigare men avvisats med hänvisning till de konsekvenser som skulle uppstå för viss reparationsindustri, främst varvsindustrin. Även om bestämmelsen numera torde sakna större betydelse för sistnämnda industri, har kommittén med beaktande av lagstiftningens utvidgade tillämpningsområde inte funnit det motiverat att ändra den nuvarande bestämmelsens innehåll. Kommittén vill dock framhålla att bestämmelsen bör tilllämpas restriktivt då det gäller nödfallssituationer utanför den egna verksamheten. Enligt lantarbetstidslagen förstås med nödfallsarbete även sådant arbete som föranleds av födelser, sjukdomsfall eller olycksfall bland djuren. Även utan uttrycklig föreskrift i lagen bör sådant arbete i fortsättningen kunna inrymmas under nödfallsparagrafen. När det gäller nödfallsparagrafens tilllämpning inom sjukvården ansluter sig kommittén i stort till vad arbetstidsutredningen på sin tid anförde. Omhändertagande av sjuka och skadade personer utgör det normala arbetet för sjukvårdsanställda och kan därför inte, även om det för den drabbade, enskilde personen kan uppfattas som en nödsituation, vara att anse som nödfallsarbete ur sjukvårdens synpunkt. I princip skall alltså sjukvårdsarbete inte betraktas som nödfallsarbete. I vissa situationer kan det dock komma i fråga att göra avsteg från denna princip och låta nödfallsbestämmelsen bli tillämplig, t. ex. vid olycksfall som omfattar ett stort antal personer, vid epidemier och liknande. Också i andra fall bör rimligen vid intressekollision mellan arbetstidsbestämmelser och akut behov av arbetstidsuttag nödfallsparagrafen av humanitära skäl få tillgripas. Vad nu sagts kan ha tillämpning även på annan verksamhet än sjukvård, t. ex. brand- och polisväsende. SOU 1968: 66

Kommittén utgår från att tillsynsmyndigheten ägnar erforderlig uppmärksamhet åt dessa frågor. Av naturliga skäl kan ett nödfallsarbete inte begränsas till visst antal timmar. För att upprätthålla någon form av kontroll över sådant arbete har alltsedan den första arbetstidslagen föreskrivits viss anmälningsoch ansökningsskyldighet för arbetsgivaren. Detta kontrollsystem har enligt vad kommittén inhämtat fungerat tillfredsställande och har i oförändrat skick överförts till den nya lagen. Ett åsidosättande av anmälnings- och ansökningsplikten medför att den uttagna arbetstiden blir att betrakta som övertid enligt 10 §. Vissa straffrättsliga konsekvenser föreskrivs dessutom i 14 § andra stycket. Rätten att ta ut övertid för förberedelseeller avslutningsarbeten regleras i 9 §. För att betraktas som förberedelse- eller avslutningsarbete skall alltjämt krävas att arbetet såsom lagtexten anger skiljer sig från det ordinarie arbetet samt att det har en viss periodicitet och återkommer med korta intervaller. I ett avseende är kommittén dock beredd att medge avsteg från denna princip. Det gäller s. k. vakttjänst inom trädgårdsskötsel. Sådan vakttjänst omfattar luftning, skuggning och uppvärmning av växthus, vattning och andra underhållsarbeten. Dessa åtgärder sammanfaller i viss utsträckning med åtgärder som innefattas i arbetstagarnas ordinarie arbete. Alltsedan den första lantarbetstidslagen har vakttjänst jämställts med nödvändiga förberedelse- eller avslutningsarbeten. Enligt uttalanden från representanter för trädgårdsnäringen har detta förhållande alltjämt stor praktisk betydelse. Även om automatisering av arbetet i bänkar och drivhus successivt kommer att reducera behovet av vakttjänst, anser kommittén att möjlighet till övertid såsom för förberedelseeller avslutningsarbete alltjämt bör föreligga för sådan tjänst. Kommittén har emellertid funnit det obehövligt att direkt i lagtexten ange detta. Uttrycket för verksamhetens gång nödvändiga förberedelse- eller avslutningsarbeten kan enligt kommitténs mening 179

framdeles täcka även vakttjänst. För betjäning av kunder som efter stängningsdags befinner sig i försäljnings- eller serveringslokal medger detaljhandelslagen och hotellagen uttag av övertid såsom för avslutningsarbete. Denna bestämmelse fyllde till en början en viktig funktion. Numera förläggs, såväl inom detaljhandeln som restaurang- och kafénäringen, den ordinarie arbetstiden på sådant sätt att den omfattar viss tid på ömse sidor om verksamhetens öppethållande. Något regelbundet behov av övertid för kundbetjäning efter stängningsdags uppkommer på grund härav mera sällan. Med hänsyn härtill har kommittén ansett att ifrågavarande bestämmelser kan utgå. Som en konsekvens av kommitténs förslag beträffande den ordinarie arbetstiden regleras övertiden för förberedelse- eller avslutningsarbeten endast per vecka. Någon motsvarighet till detaljhandelslagens och hotellagens dygnsbegränsningar föreslås alltså inte. Enligt huvudregeln skall övertiden begränsas till 7 t/v. I sådana fall där den ordinarie arbetstiden enligt 4 § andra stycket får genomsnittsberäknas föreslås dock att även övertiden får genomsnittsberäknas och uppgå till högst 28 timmar under en fyraveckorsperiod. För en sådan ordning talar inte minst praktiska skäl. Att kortare perioder får tillämpas är så självklart att det inte behöver anges i lagtexten. Allmän och extra övertid får tas ut enligt 10 §. Kommittén föreslår vissa ändringar i förhållande till nuvarande lagstiftning. Dessa är dock till större delen av endast formell natur. Övertid enligt 10 § får tillgripas för att tillgodose vissa tillfälliga mera extraordinära behov av ökat arbetstidsuttag. Att utöka den genomsnittliga ordinarie veckoarbetstiden genom att lägga in övertid som en regelbunden del av den totala arbetstiden bör följaktligen inte förekomma. För uttag av allmän övertid skall krävas att särskilda skäl föreligger och för uttag av extra övertid att synnerliga skäl föreligger. Med dessa begrepp åsyftar kommittén inte någon ändring 180

i sak i förhållande till tidigare lag utan endast en anpassning till modernare lagspråk. Det är kommitténs avsikt att det liksom nu är fallet skall ankomma på arbetsgivaren att i första hand pröva huruvida särskilda skäl föreligger. Om arbetstagarsidan skulle anse att ett övertidsuttag står i strid mot lagens syften, kan den naturligtvis, såsom förekommit i vissa fall, vända sig till tillsynsmyndigheten och begära dess prövning av ärendet. Uttag av extra övertid skall i överensstämmelse med gällande praxis kunna ske innan den allmänna övertiden till fullo utnyttjats. När det gäller omfattningen av övertiden har kommittén följt nuvarande bestämmelser i allmänna arbetstidslagen. Den allmänna övertiden maximeras till 200 timmar och den extra övertiden till 150 timmar per kalenderår. Lantarbetstidslagens rullande begränsningsperiod av tolv månader i följd har övergetts och ersatts med en fast period, till stor fördel för den praktiska tillämpningen. Den allmänna övertiden begränsas dessutom till 48 timmar under en fyraveckorsperiod, ej nödvändigtvis fyra kalenderveckor. Alternativt föreslås att övertiden får begränsas till 50 timmar under en kalendermånad. Anledningen härtill är att ett sådant alternativ underlättar journalf öring och övertidskontroll beträffande arbetstagare med månadsavlöning. Frånvaron av denna möjlighet i nuvarande lagstiftning, bortsett från lantarbetstidslagen, har på många håll upplevts som en kännbar brist. Att kortare begränsningsperiod än fyra veckor eller kalendermånaden kan tillämpas är klart. Vid bristande överensstämmelse mellan begränsningsperioden för den ordinarie arbetstiden och begränsningsperioden för övertiden kan uppstå vissa problem. Detta hänger samman med den innebörd av begreppet övertid som lagstiftningen bygger på, nämligen att övertid är sådan arbetstid som överstiger den ordinarie arbetstiden. En beräkning av sådan överskjutande arbetstid kan formellt inte ske förrän vid slutet av den ordinarie arbetstidens begränsningsperiod. Om denna är längre än fyra veckor eller kalendermånaden, kan svårigheter uppstå att tillämpa regeln om högst 48 timmars SOU 1968:66

övertid under fyra veckor respektive 50 timmar under en kalendermånad. Problemet har funnits alltsedan arbetstidslagstiftningens tillkomst i de fall, där tillsynsmyndigheten dispensvägen förlängt begränsningsperioden för den ordinarie arbetstiden utöver fyra veckor, men har förstärkts i och med att reglerna om den ordinarie arbetstiden gjorts dispositiva och parterna i stor omfattning överenskommit om långa begränsningsperioder. Kommittén har övervägt att komplettera lagstiftningen med regler som skulle ge en lösning på problemet. Kommittén har emellertid kommit till den slutsatsen att sådana regler med nödvändighet måste bli mer tyngande och komplicerade än som motsvarar deras praktiska värde. Det får i stället ankomma på tillsynsmyndigheten att vid behov utfärda erforderliga anvisningar. Sådana kan lämpligen tas med i de anvisningar som myndigheten under alla förhållanden enligt 11 § har att utfärda beträffande övertidsjournalernas förande. Kommitténs förslag innehåller inte några särskilda restriktioner beträffande användandet av minderåriga till övertidsarbete. I det avseendet överensstämmer förslaget med lantarbetstidslagen och detaljhandelslagen. I allmänna arbetstidslagen gäller däremot beträffande övertid för förberedelse- eller avslutningsarbeten och i samma lag jämte hotellagen beträffande allmän och extra övertid att minderårig, dvs. den som inte fyllt 18 år, inte får åläggas sådant arbete. Förbudet är absolut när det gäller arbetstagare under 16 år men möjligt att genom dispens åsidosätta beträffande 16- och 17-åringar. Att restriktioner infördes i den allmänna arbetstidslagen motiverades av den enformiga sysselsättning och de hygieniskt mindre tillfredsställande lokaler som kännetecknade industriarbetet vid lagens tillkomst. Liknande synpunkter lades till grund för hotelllagens stadgande. Bestämmelserna har i takt med arbetarskyddets utveckling och genomförda förkortningar av den ordinarie arbetstiden förlorat i betydelse. Till detta har också medverkat den förlängda skolplikten, SOU1968:66

som bl. a. innebär att minderåriga som inte fyllt 16 år endast kan användas till förvärvsarbete på heltid under skolferierna. Med hänsyn härtill har kommittén ansett att den nya lagen kan utformas utan några särskilda övertidsrestriktioner för minderåriga. Några skyddsintressen sätts därigenom inte åsido. Arbetarskyddslagen (31 §) innehåller nämligen regler om maximering av de minderårigas arbetstid till 10 t/d och 54 t/v. Kommittén utgår också från att arbetarskyddsstyrelsen vid prövning av ansökningar om extra övertid kommer att ha sin uppmärksamhet riktad på den minderåriga arbetskraften. I samtliga fyra arbetstidslagar stadgas att det i fråga om arbetstagarens skyldighet att utföra arbete på övertid skall gälla vad som kan anses vara överenskommet därom med arbetsgivaren samt att det åligger arbetsgivaren att tillse att arbetstagaren inte utsätts för överansträngning eller ohälsa genom övertidsarbete. Dessa bestämmelser har inte någon motsvarighet i kommitténs förslag. Att en arbetsgivare inte utan arbetstagarens medgivande i kollektivavtal eller enskilt tjänsteavtal eller eljest kan ålägga honom övertidsarbete är enligt kommitténs mening så klart, att det inte behöver utsägas i lagtexten. Utelämnandet av bestämmelsen innebär därför inte att kommittén åsyftar någon ändring i sak. En liknande motivering ligger bakom kommitténs utelämnande av den andra bestämmelsen. En föreskrift för arbetsgivaren att tillse att arbetstagaren inte genom att användas till övertidsarbete utsätts för överansträngning eller ohälsa fyller, såsom kommittén bedömer det, ingen självständig funktion vid sidan av arbetarskyddslagens huvudregel i 7 § om skyldighet för arbetsgivare att iaktta allt som med hänsyn till arbetets natur och de förhållanden under vilka arbetet bedrivs samt arbetstagarens ålder, yrkesvana och övriga förutsättningar för arbetet skäligen kan erfordras för att förebygga att hos honom sysselsatt arbetstagare ådrar sig ohälsa i följd av arbete eller drabbas av olycksfall i detta. Att detaljhandelslagens föreskrift om rätt för arbetstagaren till särskild övertidsersätt181

ning inte återkommer i kommitténs förslag är med hänsyn till de lagstiftningsprinciper som normalt tillämpas på lönefrågor ganska uppenbart. 11 § Nuvarande lagstiftning innehåller detaljerade föreskrifter om när anteckningar i arbetstidsjournal skall göras. Det föreskrivs också att journalen skall upprättas i enlighet med av arbetarskyddsstyrelsen fastställt formulär samt var och hur länge journalen skall förvaras. Arbetarskyddsstyrelsen har möjlighet att meddela andra regler för journalföring av övertid, en rätt som utnyttjats i betydande utsträckning. Därigenom har arbetsgivarna medgetts rätt att låta anteckningarna ske vid annan tidpunkt än lagen föreskriver eller att använda annan handling, t. ex. avlöningskort, avlöningslista eller liknande, i stället för den fastställda journalen. Arbetstidsutredningen uttalade vid sin behandling av denna fråga att systemet med särskilda övertidsjournaler var föråldrat och att anteckningar borde ske på annat och mer rationellt sätt. Lagen borde inte ange hur antecknandet skulle ske utan endast fastslå en skyldighet för arbetsgivaren att föra anteckningar och en rätt för arbetstagaren att ta del av dessa. Det fick sedan ankomma på arbetarskyddsstyrelsen att utfärda detaljföreskrifter beträffande sättet och tidpunkten för förandet av anteckningarna. Kommittén kan för sin del ansluta sig till arbetstidsutredningens synpunkter. Skyldigheten att föra anteckningar har med hänsyn till kommitténs förslag om uttag av jourtid utsträckts att omfatta även sådan arbetstid. Rätten att ta del av anteckningar har utformats så att den tillkommer såväl arbetstagaren själv och ombud för honom som representant för facklig organisation som företräder någon på arbetsstället anställd. 12 § Som tillsynsmyndighet i fråga om arbetstidslagen skall arbetarskyddsstyrelsen alltjämt fungera. Bestämmelsen härom har ut182

formats i överensstämmelse med arbeiarskyddslagens motsvarande regler. I uppgiften att vara tillsynsmyndighet torde ingå, utan att detta behöver utsägas direkt i lagen, att till ledning för tillämpningen av lagen meddela nödvändiga råd och anvisningar. Sådana kan bl. a. avse frågan huruvida visst arbete är av sådan beskaffenhet att det faller in under lagens tillämpning. Den nuvarande regeln att arbetarskyddsstyrelsens uttalanden i dylika frågor skall ha för domstol bindande verkan har utelämnats. Det torde enligt kommitténs mening inte längre finnas något motiv för att behåila en för rättsordningen så ovanlig bestämmelse som att beslut av administrativ myndighet skall vara för en domstol ovillkorligt bindande. På tillsynsmyndigheten torde få ankomma att pröva även frågan om arbetstidsschema skall finnas anslaget på arbetsstället samt frågan om vissa handlingar, såsom arbetstidslagen och arbetarskyddsstyrelsens beslut i arbetstidsfrågor m. m., skall vara tillgängliga på arbetsstället. Nuvarande regler i dessa hänseenden har därför utelämnats. Arbetarskyddsstyrelsens tillsynsuppgift kommer efter den nya lagens ikraftträdande att bli avsevärt utökad. Till detta bidrar inte endast lagstiftningens utvidgning till nya verksamhetsområden utan även den föreslagna lagregleringen av jourtjänst. En viss personell upprustning av yrkesinspektionen och arbetarskyddsstyrelsen torde på grund härav vara ofrånkomlig. 13 § Bestämmelsen har överförts oförändrad från gällande lag med det undantaget att fastslåendet av styrelsens rätt att vid domstol höra vittnen och sakkunniga utelämnats såsom obehövligt. Vill man uttryckligen garantera styrelsen en sådan rätt, kan detta lämpligen göras i administrativ ordning. Till gällande bestämmelse i förevarande avseende ansluter en rad föreskrifter i den för arbetarskyddsstyrelsen utfärdade instruktionen. I denna anges bl. a. de fall i vilka partsrepresentation skall förekomma, sättet SOU 1968: 66

för utseende av partsrepresentanter och suppleanter, deras allmänna kvalifikationer, jäv, tillfälligt tjänstgörande partsrepresentant och beslutförhet. Övriga uppgifter om handläggningsförfarandet återfinns också i instruktionen. Ett genomförande av kommitténs förslag medför behov av justeringar i instruktionen i olika avseenden. Kommittén vill bl. a. peka på reglerna om partsrepresentanternas kvalifikationer. 14 § Ansvarsbestämmelserna har överförts med i huvudsak samma innehåll som tidigare men getts en modernare utformning. Huvudregeln om ansvar för arbetsgivare, som använder arbetstagare till arbete i strid mot lagen, har dock kompletterats med krav på subjektivt rekvisit. Uppsåt eller oaktsamhet skall fordras för att straffansvar skall inträda. Samma tillägg har gjorts ifråga om ansvar för oriktig eller vilseledande uppgift i arbetstidsjournal. Med böter avses, då annat inte utsäges, dagsböter. Av allmänna specialstraffrättsliga principer torde följa att arbetsgivaransvaret i verksamhet, som drivs av staten eller kommun, gäller arbetsföreståndaren samt att ansvaret i annan verksamhet kan överflyttas från arbetsgivaren till arbetsföreståndaren. Att såsom nu sker särskilt ange detta i lagen torde inte vara nödvändigt. Vissa utelämnade

stadganden

Enligt 10 § allmänna arbetstidslagen får Konungen, då tillämpningen av lagen skulle medföra sådana svårigheter för visst arbete eller företag att dess fortsatta existens äventyras, medge undantag från lagens tilllämpning. Motsvarande bestämmelser finns i specialarbetstidslagarna. Bestämmelserna har alltsedan lagstiftningens tillkomst kommit till användning endast en gång. Den 17 april 1940 förordnade Kungl. Maj:t att lantarbetstidslagen under tiden t. o. m. den 17 juli 1940 inte skulle tillämpas inom 18 angivna län. Även om bestämmelsen från början var SOU 1968:66

tänkt att få en vidare innebörd, har den kommit att betraktas som en regel avsedd närmast för sådana speciella förhållanden som uppstår vid krigs- och beredskapstillstånd och därmed jämställda situationer. Enligt kommitténs mening bör sådana extraordinära förhållanden företrädesvis regleras genom särskild beredskapslagstiftning. Nu* varande regel om Konungens undantagsrätt i arbetstidslagarna har därför ansetts kunna utgå. Den erinran, som i samtliga fyra arbetstidslagar görs om ytterligare begränsning beträffande användandet av minderårig eller kvinna till arbete, har såsom obehövlig utgått. Det är en självklar sak att sådana bestämmelser, i huvudsak gäller det bestämmelser i arbetarskyddslagen, skall gälla vid sidan om arbetstidslagen. Ikraftträdandet Även om det i och för sig är tekniskt möjligt att arbetstidslagen träder i kraft före förkortningen av den ordinarie arbetstiden från 42V2 till 40 t/v, är det kommitténs uppfattning att en samordning bör ske. Kommittén har i kapitel 9 förordat att förkortningen tas i tre etapper under tre på varandra följande år. Det synes kommittén mest ändamålsenligt att lagstiftningen träder i kraft samtidigt med den första förkortningsetappen samt att det i en övergångsbestämmelse anges att i stället för 40 t/v i 4 § skall gälla under det första året 41 timmar 40 minuter och under det andra året 40 timmar 50 minuter. Med hänsyn till utformningen av kommitténs förslag beträffande tidpunkten för etappernas genomförande kan inte i lagförslaget anges något bestämt datum för ikraftträdandet.

15.2 Förslag till lag om upphävande bagerilagen

av

Enligt kommitténs mening bör man söka upphäva bagerilagen vid samma tidpunkt som övriga specialarbetstidslagar. Kommittén är dock medveten om att uppsägningstiden för ILO-konventionen kan försena bagerilagens upphävande. 183

16 Sammanfattning

I betänkandet läggs förslag fram till en allmän förkortning av arbetstiden, till en ny allmän arbetstidslag samt till en helgdagsreform. Den allmänna arbetstiden förkortades under åren 1958-1960 från 48 till 45 t/v. År 1966 beslöts, sedan arbetsmarknadens parter först träffat överenskommelse därom, att arbetstiden skulle förkortas i tre 50-minutersetapper, så att den fr. o. m. år 1969 skulle utgöra 421/2 t/ v. Kommittén föreslår att arbetstiden förkortas ytterligare från 4 2 / 2 till 40 t/v. Den genomgång som kommittén gjort på yrkesskadornas, arbetshygienens och folkhälsans område har visat att skyddssynpunkter inte numera kan åberopas som skäl för en ytterligare arbetstidsförkortning. Förkortningen får i stället grundas på individens val mellan olika sätt att tillgodogöra sig en möjlig förbättring av levnadsstandarden. Att den svenska arbetstagaren - åtminstone så länge arbetstiden överstiger 40 t/v - är beredd att låta valet falla på ökad fritid finner kommittén klart. De internationella strävandena, den offentliga debatten, fackföreningsrörelsens aktivitet, uppvaktningar inför kommittén utgör en klar bekräftelse på den saken. Med hänsyn till produktionens krav på rationell organisation, för vilken arbetstidens längd och förläggning är en viktig faktor, kan det inte överlåtas åt de enskilda 184

arbetstagarna att var för sig träffa ett val mellan t. ex. ökad lön eller mera fritid. Produktionen kräver självfallet en viss enhetlighet på arbetstidens område. Denna enhetlighet kan åstadkommas genom avtal eller genom lagstiftning. I det ena fallet träffar den fackliga organisationen och i det andra fallet lagstiftaren på arbetstagarens vägnar valet mellan fritid och konsumtion av varor och tjänster. Kommittén står inte främmande för att utvecklingen kan komma att gå mot ett system där arbetstidens längd avgörs uteslutande vid förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. I vårt land, där arbetstiden traditionellt varit föremål för lagstiftning, kan dock tiden enligt kommitténs åsikt ännu inte anses mogen för ett sådant steg. Arbetstidens längd bör därför alltjämt anges i lag. När lagstiftaren ställs inför uppgiften att genomföra en allmän förkortning av arbetstiden, kan det alltså konstateras att förkortningen i första hand är att bedöma som en ekonomisk avvägningsfråga. Andra aktuella reformer på det ekonomiska och sociala området kommer in i bilden. Arbetstidsförkortningen minskar genom sin dämpande effekt på ökningstakten för totalproduktionen möjligheterna att genomföra andra reformer. Dessa förhållanden har i hög grad påverkat utformningen av kommitténs förslag. Kommittén anser det angeläget att förkortningen genomförs på sådant sätt att inSOU 1968: 66

verkan på samhällsekonomin blir så liten som möjligt. Enligt kommitténs bedömning kan detta ske om förkortningen liksom vid de båda senaste arbetstidsförkortningarna genomförs stegvis. En förkortning i tre etapper om 50 minuter i veckan under tre på varandra följande år synes vara lämplig. Den sista etappen i den pågående arbetstidsförkortningen genomförs den 1 januari 1969. Den fortsatta förkortningen kan följaktligen börja tidigast den 1 januari 1970.1 den diskussion som förts i arbetstidsfrågan har rent allmänt uttalats att 40-timmarsveckan borde kunna uppnås under den första hälften av 1970-talet. Som sista datum för arbetstidsreformens tredje etapp skulle man i så fall kunna ange den 1 januari 1975. Kommittén har kunnat konstatera att starka önskemål föreligger på arbetstagarsidan att förkortningen förverkligas så snart som möjligt. För egen del uttalar kommittén att arbetstidsreformen framstår som angelägen och bör tilläggas sådan prioritet att den fullbordas under första hälften av 1970-talet. Sammanfattningsvis föreslår kommittén att den maximala gränsen för den ordinarie arbetstiden sänks successivt från 42 V2 till 40 t/v i tre etapper vardera om 50 minuter per vecka samt att dessa etapper genomförs vid ingången av vart och ett av tre på varandra följande år och påbörjas tidigast den 1 januari 1970 och senast den 1 januari 1973. Genom att lagstiftningen är dispositiv har arbetsmarknadens parter möjlighet att genomföra förkortningen vid annan tidpunkt och på annat sätt. En generell förkortning av arbetstiden aktualiserar frågan hur den kortare arbetstiden skall fördelas inom veckan och inom kalenderåret. Såväl arbetstagare som arbetsgivare eftersträvar en fördelning som framstår som mest rationell. För den enskilde arbetstagarens del kommer denna strävan att leda mot en alltmer utbredd tillämpning av fem dagars arbetsvecka. För produktionens del har arbetstidsförkortning och redan införd femdagarsvecka accentuerat problemet SOU1968.-66

att hålla driftstiden på en ekonomiskt försvarbar nivå. En önskan att i viss mån ta hänsyn till nämnda företeelser genom en annan ordning för helgdagsfirandet inställer sig. Genom samhällets ändrade rutin i och med femdagarsveckans genomförande på arbetsplatser, serviceinrättningar, skolor m. m. framstår en helgdagsreform även ur den enskilde individens synpunkt många gånger som något positivt. Dessa förhållanden utgör enligt kommitténs mening bärande skäl för att i samband med den förestående arbetstidsförkortningen genomföra en reform av gällande helgdagsordning. Någon mer genomgripande indragning eller förflyttning av helgdagar anser kommittén sig inte böra föreslå. Kalenderfrågan kan inte bedömas enbart med utgångspunkt från vad som ur produktionssynpunkt är mest rationellt. Pietet för de kyrkliga sammanhangen och hänsyn till allmän tradition och levnadsvana talar för försiktighet beträffande ändringar i helgdagsbeståndet. Enligt kommitténs mening bör en kalenderreform inriktas på de helgdagar som ur produktionssynpunkt medför de väsentligaste olägenheterna. Hit hör de helgdagar som sönderstyckar eller kan sönderstycka arbetsveckorna, d. v. s. Kristi himmelsfärdsdag samt de datumbundna helgdagarna juldagen, annandag jul, nyårsdagen, trettondagen och första maj. Reformen bör enligt kommittén inskränkas till att avse trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag. Någon anledning att föreslå att dessa dagar skall upphöra som kyrkliga helgdagar finns inte. I stället föreslås att dagarna flyttas, trettondagen till en söndag, förslagsvis den första söndagen efter nyår, och Kristi himmelsfärdsdag från torsdagen 40 dagar efter påsk till lördagen 42 dagar efter påsk. Ett genomförande av kommitténs förslag kräver ändring av 14 kap. 1 § kyrkolagen och 1772 års förordning om helgdagarnas firande. Ändringar kan också bli aktuella i almanackans namnlängd samt i evangelieboken och annan föreskrift rörande kyrkans handlingar. Den nuvarande arbetstidslagstiftningen kän185

netecknas av stark splittring. Åtskilliga arbetstidslagar finns. Trots detta faller ungefär varannan arbetstagare utanför lagstiftningen på grund av undantag i lagstiftningens tillämpningsområde. De materiella reglerna är differentierade, stela och osmidiga. De bygger på arbetsförhållanden som utvecklingen sedan länge lämnat bakom sig. Arbetstidslagstiftningen grundades ursprungligen på skyddssynpunkter. Kommittén har vid sin översyn funnit att sådana synpunkter i stort sett spelat ut sin roll som motiv för en separat lagstiftning om arbetstiden. De genomförda arbetstidsförkortningarna och semesterreformerna har fört ner arbetstiden på en ur hälsosynpunkt riskfri nivå och ytterligare arbetstidsförkortning förestår. Arbetstagarna har också möjlighet att genom sina fackliga organisationer vaka över att missförhållanden stävjas. Lagstiftningen bör enligt kommitténs åsikt kunna inskränkas till att i huvudsak ange de normer som bör gälla i fråga om arbetstidens längd. Dessa normer bör anpassas efter vad som enligt rådande allmän uppfattning bör vara normal arbetstid i landet. Genom en sådan lagstiftning tilläggs statsmakterna ett medel att snabbt och effektivt genomföra förändringar i dessa normer. Utöver grundläggande regler om måttet på den ordinarie arbetstiden och övertiden bör lagstiftningen utformas så att den inte stimulerar till en onödig koncentration av arbetstiden. I övrigt får skyddssynpunkter tillgodoses genom de särskilda arbetstidsbestämmelserna i arbetarskyddslagen. Härigenom åstadkoms en viss renodling av regelbeståndet från systematisk synpunkt. I arbetarskyddslagen samlas bestämmelser av direkt skyddskaraktär. I arbetstidslagen inryms de regler om arbetstiden som därutöver anses erforderliga. Med denna målsättning för arbetstidslagstiftningen framstår det som naturligt att den nya arbetstidslagen görs så allmängiltig som möjligt. Kommittén har ansett att undantag från lagens tillämpning skall medges endast i sådana fall, där ett inordnande under lagen skulle medföra betydande olägenheter för verksamhetens bedrivande eller där arbetsförhållandena antingen generellt 186

eller för vissa arbetstagare är så speciella att de inte kan förenas med de regler lagen måste innehålla. Den nya lagen föreslås bli tillämplig på all verksamhet i vilken arbetstagare används till arbete för arbetsgivarens räkning. Så snart annan persons arbetskraft anlitas under sådana omständigheter att ett arbetstagarförhållande uppkommer, skall lagen äga tillämpning. Undantag görs endast för arbete som utförs i arbetstagarens hem eller eljest under s. k. okontrollerbara förhållanden, för familjemedlemmar och vissa tjänstemän. De sistnämnda sammanfattas i lagen som arbetstagare i företagsledande eller därmed jämförlig ställning eller eljest arbetstagare som i arbetstidshänseende har en särskild förtroendeställning. Undantag görs också för sjömän - vars arbetstidsförhållanden regleras i sjöarbetstidslagen - och för hushållsanställda - med hänsyn till det förslag till arbetstidslag för husligt arbete som läggs fram av annan utredning. Det föreslås också att arbetsmarknadens parter genom kollektivavtal skall kunna komma överens om ytterligare undantag från lagen. Genom kommitténs förslag beträffande arbetstidslagens tillämpningsområde kommer kontorsarbete i enskild verksamhet och i offentlig förvaltning, övrigt statligt arbete, brandväsende, sjukvård, socialvård, skogsarbete m. m. att föras in under lagen. Vidare kommer lantbruk och trädgårdsskötsel, detaljhandel och därmed jämförlig verksamhet samt hotell-, restaurang- och kaférörelse att föras in under den allmänna lagen. I samband därmed föreslås att de nuvarande specialarbetstidslagarna för dessa verksamhetsområden upphävs. Kommittén har strävat efter att göra de materiella reglerna i arbetstidslagen entydiga och klara. Eftersom lagen har att ge uttryck för vad som skall vara normal arbetstid i landet, bör den utformas så enhetlig som möjligt. De enskilda lagbuden kan i många stycken mjukas upp. Detta är en förutsättning för utvidgning av arbetstidslagens tillämpningsområde. Därigenom lägger man också grunden för ett flexiblare arbetstidsuttag och för en ökad anpassning av arbetsSOU 1968:66

tiden till förhållandena på de enskilda arbetsplatserna. Kommittén har under sitt arbete diskuterat en sådan uppmjukning av lagen att man i stället för att reglera veckoarbetstiden skulle gå in för en reglering av årsarbetstiden. Några bärande motiv för en sådan ordning har kommittén dock inte funnit. Arbetsmarknadens parter har genom dispositiviteten möjlighet att kollektivavtals vägen komma överens om övergång till ett årsarbetstidsbegrepp. Mer i detalj innebär kommitténs förslag till arbetstidslag att den ordinarie arbetstiden maximeras till 40 t/v. Någon begränsning av arbetstiden per dygn föreslås inte. Det är en av de större nyheterna i lagen och tillkommen i syfte att skapa möjligheter till den föreslagna utvidgningen av lagens tillämpningsområde. Begränsningsperioden för den ordinarie arbetstiden sätts i huvudstadgandet till en vecka. Då det är påkallat med hänsyn till arbetets natur eller arbetsförhållandena i övrigt får begränsningsperioden sträckas ut till fyra veckor och arbetstiden alltså genomsnittsberäknas under en fyraveckorsperiod. Kommittén har avsett att de verksamhetsområden som i dag använder sig av en begränsningsperiod av två, tre eller fyra veckor - exempelvis skiftarbete, detaljhandel, hotellrörelse, flera statliga verksamhetsområden, sjukvård m. m. skall kunna göra det även i fortsättningen. Liksom fallet är nu blir regeln om den ordinarie arbetstiden dispositiv. Parterna på arbetsmarknaden kan alltså träffa kollektivavtal om annan ordning. Som en nyhet i lagen föreslås regler om s. k. jourtid. Inom vissa verksamhetsgrenar förekommer att arbetstagarna är tvungna att utanför det ordinarie arbetet uppehålla sig på arbetsplatsen för att vid påkommande behov träda i tjänstgöring. Mycket vanligt är detta inom sjukvården. En liknande form av tjänstgöring är s. k. beredskapstjänst. Den skiljer sig från jourtiden därigenom att arbetstagaren inte är bunden till närvaro på arbetsstället. Frågan om jourtid och beredskapstid är att betrakta som arbetstid är f. n. tämligen diffus. Kommittén slår för SOU 1968:66

sin del fast att jourtid men ej beredskapstid skall betraktas som arbetstid. Om inte särskilda regler skulle upptas i lagen beträffande jourtid, skulle jourtid följaktligen få avräknas på den ordinarie arbetstiden eller övertiden. Ett sådant system är tills vidare otänkbart inom stora delar av sjukvården och även inom vissa statliga verksamhetsgrenar, bl. a. försvaret. Kommitténs förslag innebär att arbetsgivarens rätt att ta ut jourtid begränsas till 48 timmar per fyraveckorsperiod eller 50 timmar per månad. Genom en sådan bestämmelse underlättas möjligheten att inordna inte endast sjukvården och försvaret under lagen utan även sådana - särskilt i direktiven angivna grupper med lång arbetstid - som brandmän. Bestämmelsen om jourtid görs också dispositiv. Övertidsreglerna behålls i huvudsak oförändrade. Det innebär bl. a. indispositiva regler. Vissa särregler för minderårigas övertid tas bort, eftersom arbetarskyddslagens regler anses ge ett tillfredsställande skydd. Utöver genom kollektivavtal kan avsteg från lagen göras genom dispens. Arbetarskyddsstyrelsen skall alltjämt vara dispensmyndighet. Styrelsen skall också fungera som tillsynsmyndighet beträffande lagens efterlevnad. Det har ansetts mest ändamålsenligt att lagen träder i kraft samtidigt med den första förkortningsetappen samt att det i en övergångsbestämmelse anges att i stället för 40 t/v skall gälla under det första året 41 timmar 40 minuter och under det andra året 40 timmar 50 minuter. Vid översynen av arbetstidslagstiftningen har kommittén även prövat huruvida det finns ett behov av fortsatt specialreglering angående arbetstidens förläggning i bagerioch konditorinäringen. Kommittén har därvid funnit att utvecklingen inom näringen förändrat arbetsförhållandena för de flesta sysselsatta och att tidigare föreliggande skillnader mellan denna näring och andra näringsgrenar utjämnats. Med hänsyn härtill föreslår kommittén att lagen om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete upp-

hör att gälla. Det skydd som bagerilagen utgjort mot nattarbete och söndagsarbete får i fortsättningen tillförsäkras arbetstagarna genom arbetarskyddslagens regler om ledighet för nattvila och veckovila. Eftersom ett slopande av bagerilagen inte kan ske så länge Sverige är bundet av Internationella arbetsorganisationens konvention nr 20 angående förbud för nattarbete i bagerier, föreslår kommittén att Sverige säger upp denna konvention.

188 SOU 1968:56

Bilaga A

Sammanfattning av undersökning angående arbetstidsförkortningens verkningar inom sjukvården1 av pol. mag. Sven-Åke Nilsson

A.l

Allmänt

Undersökningens syfte har varit att utreda verkningarna av en given arbetstidsförkortning inom sjukvården. Det har därvid befunnits lämpligt att inte medtaga samtliga vårdformer utan begränsa sig till de ur personalsynpunkt viktigaste. Undersökningen omfattar således endast sluten vård i dess olika former inklusive den öppna vård, som förekommer på lasarett och mentalsjukhus. Verkningarna ansluter sig till vad som skulle ha hänt om en arbetstidsförkortning till 40 t/v hade genomförts år 1965. Detta var det senaste året för vilket fullständiga data kunde erhållas vid utredningens början. Ett försök att framskriva resultaten görs dock avslutningsvis. Undersökningen har gjorts utifrån förutsättningen att alla variabler utom arbetstidens längd hålls konstanta. Bedömningarna med denna förutsättning är undersökningens huvudsyfte och de redovisade verkningarna består av krav på personalökningar. Därefter diskuteras i vad mån ändringar i andra variabler kan påverka detta personalbehov. Under 1965 var normalarbetstiden för sjukvårdspersonal i kontinuerlig drift 43,5 t/v s. k. mjuk arbetstid. Efter en allmän förkortning till 40 t/v för andra arbetstagare betyder den mjuka arbetstiden 38,5 t/v och förkortningen blir således 5 t/v. För icke helgarbetande personal räknas med en SOU 1968: 66

förkortning från 45 till 40 t/v och för förvaltningspersonal, som nu har 40-42 timmars arbetsvecka, också till 40 t/v. Dessa förkortningar gäller heltidsanställd personal med reglerad arbetstid. Lakar-, chefs- och föreståndarpersonal har ej reglerad arbetstid, men här räknas med en anpassning till de nya reglerna i möjligaste mån, utom för läkarna. Läkarna utesluts helt ur undersökningen, då deras arbetstider synes mycket svårbedömbara och effekten av en förkortning ej kan utredas. Deltidstjänsternas omfattning bedöms som oförändrade. Arbetstagaren anses ha anpassat sin arbetstid till vad som är möjligt och önskvärt ur hans synpunkt. För deltidsarbetande, som uppehåller del av heltidstjänst, räknas med förkortning på samma sätt som för heltidstjänsterna. Uppläggningen följer de olika huvudformerna inom den slutna vården. Kroppssj ukvård: Lasaretts- och förlossningsvård Vård av långvarigt kroppssjuka Vård av lungsjuka (sanatorier) Epidemivård Konvalescentvård Epilepsivård Psykisk vård Mentalsjukhus Vård av lättskötta psykiskt sjuka Vård av psykiskt utvecklingsstörda 1 Undersökningen i dess helhet har i stencil (S 1968: 3) överlämnats till chefen för socialdepartementet.

Tabell 1. Lasarett. Enhetens typvärde för

Sjukhustyp

Antal sjukhus

Antal Antal vårdplatser vårdtotalt platser

Lasarett: Grupp I Grupp II Grupp III Odelade Sjukstugor Barnbördshus Summa

9 36 50 16 56 3 170

14 012 23 781 11 192 1 923 2 418 197 53 523

Av dessa har inte sanatorie-, epidemi-, konvalescent- och epilepsivård undersökts närmare. Dessa vårdgrenar bedöms utifrån resultaten av de övriga. Strukturen inom delgrupperna har kartlagts vad avser antal arbetsställen och storlek. Personalen har uppdelats på kategorier och verksamhetsområden. Denna kartläggning är gjord på grundval av dåvarande medicinalstyrelsens förteckning 2 januari 1965 och de i landstingstrycket och motsvarande publikationer publicerade personalstaterna för 1965. Denna kartläggning omfattar ej enskilda och primärkommunala (utom storstädernas) inrättningar. Förkortningens effekter för dessa bedöms utifrån resultaten av de övriga. Den fortsatta redogörelsen under punkterna A2-A6 gäller med ovanstående begränsningar. Under punkten A7 görs de nödvändiga kompletteringarna. Ur delgrupperna har utvalts i olika avseenden typiska enheter, som utgjort studieobjekt. Undersökningen har skett i form av intervjuer med för personalplaneringen ansvarig personal på dessa enheter. Resultaten av intervjuerna har uppräknats enligt olika metoder, som redovisas senare, till totaleffekter för hela vårdgrenen. A.2 Lasarett Vårdgrenen har uppdelats i sex delgrupper och för dessa har typenheter för närmare undersökning utvalts. Delgrupperna och den 190

Antal kliniker

Genomsnittligt antal vårdplatser

vård

service

1 200—1 800 700—800 150—250 80—130 30—50

20—22 10 2

10—12 2—3 1—2

1 559 660 224 120 43

—

—

—

—

grova strukturen inom vårdgrenen framgår av tabell 1. Undersökningsobjekt har för grupp I varit ett storsjukhus, för grupp II ett centrallasarett, för grupp III ett mindre delat lasarett och för odelade lasarett och sjukstugor ett odelat lasarett. Barnbördshus har inte undersökts närmare, men finns med i tabell 8 på samma sätt som övriga uteslutna. Undersökningsobjekten kartlades noggrant med avseende på verksamhetens organisation, dvs. uppdelning på olika enheter inom sjukhuset, samt personalstater och schemaprinciper för dessa under olika tider på dygnet. Dessa enheter genomgicks med de intervjuade och bedömningar gjordes vilka förändringar i personalstaterna, som behövdes vid en arbetstidsförkortning vid given organisation och målsättning. För sjukvårdspersonalen erhölls för varje undersökningsobjekt de nödvändiga personalökningarna fördelade på kategori och verksamhetsområde. Dessa ökningar uppräknades till totaleffekter för den grupp som respektive objekt representerade enligt två metoder. 1) Beräknad ökning på enheten för varje personalkategori multiplicerades med antalet enheter inom gruppen. 2) Beräknad ökning på enheten uträknades i procent av personalen inom respektive kategori. Denna procentsats användes sedan för beräkning av motsvarande totalsummor inom gruppen. De erhållna totalsummorna korrigerades med hänsyn till metodernas användbarSOU 1968: 66

Tabell 2. Sjukhem för långvarigt kroppssjuka. Storlek efter antal vårdplatser

Antal sjukhem

Antal vårdplatser

Genomsnittligt antal vårdplatser

— 50 50—100 100—200 över 200 Summa

94 51 9 8 162

2 855 3 237 1243 3 809 11 144

30 63 138 476 69

het i olika fall. För förvaltnings- och ekonomipersonalen har dessa beräkningar gjorts för hela vårdgrenen direkt. Förvaltningspersonalens arbetstid ligger på ca 40-42 t / v och, eftersom förkortningen för deras del blir liten, bedöms här inga ökningar behövliga. För ekonomipersonalen krävs ökningar i de större enhetliga personalkategorierna såsom köksoch maskinpersonal, medan de enstaka tjänsternas antal inte påverkas. Gruppen övrig personal utgörs helt av sådana enstaka tjänster. De på dessa sätt erhållna ökningarna redovisas i tabell 7 både i absoluta tal och i relation till befintligt antal. A.3 Sjukhem för långvarigt

kroppssjuka

Dessa sjukhem är i regel ganska små enheter. Deras organisatoriska struktur och patientmaterial är betydligt mer enhetligt än lasarettens. Strukturen inom den undersökta delen av vårdgrenen framgår av tabell 2. Vårdplatsantalet på dessa fristående hem utgör ungefär hälften av det totala antalet. Övriga platser finns på lasarett, sanatorier,

ålderdomshem och på enskilda hem. På grund av den enhetliga strukturen har endast ett länssjukhem närmare undersökts. Dessutom har personal på landstingskanslierna intervjuats. Resultaten av intervjuerna har använts vid uppräkningsförfarandet av de mer konkreta uppgifterna från undersökningen vid lanssjukhemmet. Uppräkning har skett genom dels multiplikation av de uppskattade personalökningarna per avdelning med antal avdelningar på dessa hem, dels genom procentberäkning. Resultaten framgår av tabell 7. A.4

Mentalsjukhus

Under denna rubrik har behandlats dels alla mentalsjukhus (tidigare statliga och kommunala), dels de tidigare statliga sjukhusen för vård av psykiskt utvecklingsstörda. De senare påminner till sin storlek och organisation mer om mentalsjukhusen än om övriga inrättningar för psykiskt utvecklingsstörda. Sjukhusen inom denna grupp uppvisar stora likheter i organisation och patientmaterial även om storleken varierar betydligt. Vårdgrenens struktur framgår av tabell 3.

Tabell 3. Mentalsjukhus. Sjukhus för psykiskt utvecklingsstörda

Mentalsjukhus Storlek efter antal vårdplatser

Antal sjukhus

Antal vårdpl.

Antal sjukhus

Antal vårdpl.

— 500 500—1 000 över 1 000 Summa

7 11 14 32

1691 8 496 17 290 27 477

1 4

80 2 181

2 261

SOU 1968: 66

Tabell 4. Sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka. Storlek efter antal vårdplatser

Antal sjukhem

Antal vårdplatser

Genomsnittligt antal vårdplatser

— 50 50—100 över 100 Summa

37 22 16 75

1051 1 510 2 471 5 032

28 69 154 67

Som undersökningsobjekt har ett mentalsjukhus valts och resultaten har uppräknats genom procentberäkning och genom multiplikation med antal genomsnittliga enheter (möjligt p. g. a. den likartade strukturen). Liksom för lasaretten har förvaltningsoch ekonomipersonalen bedömts totalt. Resultaten framgår av tabell 7. A.5 Sjukhem för lättskötta psykiskt

sjuka

Liksom långvårdshemmen är dessa ganska små enheter. Vård av lättskötta psykiskt sjuka ges också på enskilda hem, vilka behandlas i samband med sammanställningen av resultaten. Vårdgrenens struktur framgår av tabell 4. Vårdgrenen har undersökts på samma sätt som långvårdshemmen och som konkret studieobjekt har ett mentalsjukhem valts. Uppräkningen till totaleffekter har också skett på samma sätt som för långvårdshemmen. Resultaten framgår av tabell 7. A.6 Vårdanstalter för psykiskt störda

utvecklings-

Dessa anstalter uppdelas i plananstalter (kommunala eller enskilda), för vilka lands-

tingen är ekonomiskt ansvariga, och riksanstalter, som är enskilda. Vårdgrenen är ny och har ännu icke fått sin fasta struktur. Strukturen i grova drag framgår av tabell 5. Vårdgrenen har undersökts på samma sätt som långvårdshemmen och som konkret studieobjekt har en vårdanstalt valts. Uppräkningen till totaleffekter har också skett på samma sätt som för långvårdshemmen. Resultaten framgår av tabell 7. A.7

Totaleffekter

Som bakgrund redovisas här först i tabell 6 sammanställningar av personalstaterna 1965 för de undersökta vårdgrenarna. I tabell 7 redovisas de erhållna ökningarna av tjänster så som de framkommit vid de under A 2 A6 beskrivna beräkningarna. Dessa ökningar uttrycks också i procent av summorna i tabell 6. Slutligen redovisas i tabell 8 de totala ökningar som erhålls, om de tidigare resultaten kompletteras med uppskattade ökningar för icke undersökta inrättningar. Den erhållna totalökningen 9 050 tjänster eller 9,6 % av 1965 befintligt antal tjänster är signifikant lägre än en antagen proportionell ökning, dvs. en ökning i procent som är lika med förkortningens storlek i pro-

Tabell 5. Vårdanstalter för psykiskt utvecklingsstörda. Storlek efter antal vårdplatser — 50 50—100 över 100 Summa 192

Kommunala plananstalter

Enskilda plananstalter

Enskilda riksanstalter

Antal

Vårdplatser Antal

Vårdplatser Antal

Vårdplatser

47 15 22 84

1 209 1 097 4 432 6 738

605 211 113 929

841 353 470 1 664

17 3 1 21

32 5 4 41

SOU 1968:66

Tabell 6. Antal tjänster enligt personalstaterna 1965.

Långvårds - Mentalhem sjukhus

Sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka

Sjukvårdspersonal 47 617 Förvaltn.-personal 1 191 Ekonomipersonal 8 741 övrig personal 519

4 918* 52 972

1 136* 14 338

—

12 167 501 2 436 272

58 068

5 942

15 376

Personalkategori

Summa

Lasarett (exkl. barnbördshus)

Vårdanstalter för psykiskt utvecklingsstörda Komm. Tid.statl. planans t.

Summa

—

946 51 220 13

2 478* 42 687 49

69 262 1 851 13 394 853

1 488

1 230

3 256

85 360

Inkl. föreståndarpersonal

Tabell 7. Beräknad ökning av antalet tjänster vid en arbetstidsförkortning från 45 till 40 t/v inom de under punkterna A 2—A 6 angivna områdena.

Personalkategori

Lasarett (exkl. barnLångbördshus) vårdshem

Sjukvårdspersonal: Sjuksköterskor 1 530 Undersköterskor 640 Sjukv. biträden 2 335 Ekon. biträden 155 Skötare i mentalv. Summa sjukv.personal

150 360

75 1 400

7 000

85 70 60 550 145

Summa ekon.pers.

90 20

8 3

1 220

5 570

8 220

Motsvarande ökningar i procent av 1965 befintligt Sjukvårdspersonal 9,8 Förvaltn.personal 0 Ekonomipersonal 10,4 Totalt 9,6

10,4 0 15,4 11,1

11,5 0 5,9 10,0

cent. Vad gäller ökningens fördelning på olika sjukhustyper och olika personalkategorier ger materialet underlag för följande två hypoteser: 1. Ökningen är relativt sett större på de SOU 1968: 66 13—814338

1 530 790 3 020 155 1 505

4 660

Förvaltn.personal: Ekonomipersonal: Maskinpersonal Hantverkare Kokerskor Ekon.biträden Vaktmästare Summa summarum

Vårdanstalter för Sjukhem för psykiskt utvecklingslättskötta störda Mental- psykiskt Komm. sjukhus sjuka Tid.statl. plananst. Summa

6,6 0 0 5,1

11,1 0 6,8 9,8

124 70 60 798 168

antal: 10,1 0 0 7,7

10,1 0 9,1 9,6

större enheterna (lasarett och mentalsjukhus) än på de mindre enheterna (långvårdshem, mentalsjukhem och vårdanstalter för psykiskt utvecklingsstörda). 2. Ökningen är relativt sett större för de stora personalkategorierna inom respektive 193

Tabell 8. Beräknad totalökning av antalet tjänster vid en arbetstidsförkortning från 45 till 40 t/v.

Totalt

Beräknad ökning genom arbetstids förkortning Ej underUndersök- sökta inta inrätt- rättningar ningar Totalt

75 568 2 025

7 000 0

635 0

7 635 0

16 448

1 415

94 041

8 220

9 050

Antal tjänster vid

Personalkategorier

Ej underUndersök- sökta inta inrätt- rättningar ningar

Sjukvårdspersonal 69 262 Förvaltningspersonal 1 851 Ekonomi- och övrig personal 14 247 Summa 85 360

6 306 174 2 201 8 681

sjukhustyp (sjukvårdsbiträden och skötare i mentalvård) än för de mindre personalkategorierna. Om förkortningen företas under perioden 1965-70, bör denna ökning dessutom kompletteras med andra personalkrävande åtgärder, som planeras under denna period. Med denna totala bakgrund kan sedan åtgärder för att tillfredsställa behovet diskuteras. De övriga åtgärder som planeras är dels allmän tillväxt av sektorn, dels borttagande av eleverna ur reguljär tjänstgöring samt eventuellt ett borttagande av jourtiden och ersättande av denna med reguljär arbetstid inom tjänstgöringsskyldigheten. Tillsammans betyder dessa åtgärder och arbetstidsförkortningen ett ökat personalbehov på 25 000-28 000 årsarbetande för den här redovisade delen av vårdsektorn, varav arbetstidsförkortningen svarar för knappt hälften. Under samma period räknar långtidsutredningen med en total ökning av antalet årsarbetande med 49 000. Diskussionen om personalbesparande åtgärder inom sjukhusvården har under senare år varit livlig och många förslag har lagts fram. Vid företagna experiment med olika organisationsformer har det dock visat sig att nettobesparingar är mycket svåra att uppnå. Man kan emellertid uppnå en viss omfördelning av personalbehoven, så att en anpassning sker till rekryteringsunderlaget.

Bilaga B

Rapport över undersökning angående arbetstidsförkortningens verkningar inom detaljhandeln

Detaljhandelns utredningsinstitut - DUI - (numera uppgånget i Handelns utredningsinstitut) fick sommaren 1965 i uppdrag av arbetstidskommittén att undersöka vilka följder en arbetstidsförkortning kunde tänkas få för företag inom detaljhandeln. Syftet var bl. a. att undersöka vilka åtgärder som handelsföretagen skulle vidta, om arbetstiden förkortades med ett visst antal timmar per vecka, samt att söka klarlägga de sannolika följderna härav för företagen, de anställda och konsumenterna. Undersökningen slutfördes i februari 1966. B.l Undersökningens nomförande

uppläggning och ge-

Undersökningen berör endast detaljhandel (alltså inte partihandel, bank- och försäk-

ringsverksamhet samt fastighetsförvaltning, vilka verksamheter vanligen hänförs under näringsgrensbeteckningen handel) och omfattar inom denna endast vad som traditionellt brukar räknas till detaljhandel. Således ingår ej företag där försäljningen ej bedrivs i form av öppen butik, t. ex. postorderhandel, och ej heller bil- och bensinhandel, apotek, kioskhandel samt företag som tillhandahåller tjänster. De områden som undersökningen avser täcka framgår av tabell 1. Den i tabellen angivna kategoriindelningen har skett p. g. a. arbetstekniska skäl, eftersom skilda undersökningsförfaranden använts för olika företagstyper. Beträffande kategori 1, Familjebutiker, har inga fältundersökningar utförts. Möjligheterna att få meningsfull information

Tabell 1. Olika företagskategorier inom detaljhandeln.

Kategori

Karakteristika

1. Familjebutiker

Detaljhandelsföretag med högst 2 sysselsatta Detaljhandelsföretag med 3 eller fler sysselsatta utom företagen i kategori 3 Detaljhandelsrörelsen inom KF (Konsumentkooperationen) Turitz & Co (Epa), Åhlén & Holm (Tempo) samt Nordiska Kompaniet (NK)

2. Övriga detaljhandelsföretag 3. Koncerndetaljhandel

Summa SOU 1968: 66

Ungefärligt antal arbetsställen (1964) 40 000 25 000

5 000 70 000 195

rörande dessa ca 40 000 försäljningsställen har inte bedömts motsvara de kostnader en representativ urvalsundersökning skulle medföra. I princip får en ändring i arbetstidslagstiftningen inte några nämnvärda direkta konsekvenser för företag av denna storlek. Denna kategori torde dock drabbas hårdast av strukturrationaliseringen. Man har i långtidsutredningen kunnat bedöma omfattningen härav utifrån föreliggande uppgifter om nedläggningarna. Kategori 2, Övriga detaljhandelsföretag, omfattar ca 25 000 försäljningsställen. Inom denna företagsgrupp utfördes en telefonenkät för ett representativt urval om 500 butiker som uttagits ur statens pris- och kartellnämnds (SPK) register. Vid dessa telefonintervjuer ombads företagen lämna uppgifter, dels rörande arbetsstyrkans storlek och struktur, butikstider samt vidtagna rationaliseringsåtgärder, dels beträffande de åtgärder man tänkte vidta eller de konsekvenser man väntade sig på grund av en arbetstidsförkortning. Från tidigare undersökningar känner man till att de enskilda företagen kan ha stora svårigheter att kvantifiera åtgärder man planerar vidta i framtiden. Därför formulerades frågeställningarna så, att man i första hand fick veta på vilka områden de eventuella problemen skulle uppträda och hur man tänkte sig lösa dessa, och att man i andra hand fick en uppfattning om hur pass genomgripande sådana åtgärder kunde tänkas bli. Svarsresultatet från företagen inom kategori 2 kan anses synnerligen tillfredsställande, då det egentliga bortfallet (dvs. sådana fall där en intervju av olika skäl ej utförts, trots att företaget hört till populationen) uppgick till endast 2 %. Uppgifter rörande kategori 3, Koncerndetaljhandel, inhämtades genom intervjuer med företrädare för respektive företag. Då konsumtionsföreningarna drivs som separata enheter, gjordes beträffande kooperationen kompletterande intervjuer rörande konsumtionsföreningarna i Stockholm och Uppsala, speciellt rörande frågor om arbetskraften, öppethållandet o. d. Vad gäller informa196

tionen från företagen inom kategori 3 var ambitionsgraden högre än för de telefonintervjuade. Av speciellt intresse ansågs det vara att få även historiska siffror för antalet anställda på hel- respektive deltid, för att på så sätt få perspektiv på arbetskraftsutvecklingen inom dessa företag. Sådana följder och åtgärder som direkt kunde härledas från en arbetstidsförkortning fann man dock relativt svårt att precisera. Arbetstidsförkortning, löneökningar, förändringar i konkurrenssituationen kan framkalla liknande problem; och åtgärder för att rationalisera och effektivisera kan ofta inte hänföras till någon enskild problemfaktor. Enskilda medlemmar i den frivilliga inköpsorganisationen ICA, ingår i ovannämnda telefonenkät (kategori 2). Det har dock bedömts vara av intresse att från den centrala organisationen få vissa synpunkter. Därför har även en intervju med företrädare för Inköpscentralerna AB utförts.

B.2 Nuvarande strukturförhållanden utvecklingstendenser

och

B.2.1 Butiksbeståndet De uppgifter om butiksantalet 1964 per bransch, som redovisas i tabell 2, har erhållits genom en specialbearbetning av statens pris- och kartellnämnds butiksregister, som DUI låtit företa för långtidsutredningens räkning. Tabellen ger vid handen att detaljhandeln fortfarande till övervägande del bedrivs vid små arbetsställen. Endast ca 500 försäljningsställen i landet, varav närmare hälften varuhus, har mer än 25 anställda. Om gränsen för »stora butiker» sätts vid 10 anställda skulle totalt ca 1800 butiker kunna räknas som stora. Det motsvarar endast något mer än 2 % av hela butiksantalet. Uppsplittringen på ett mycket stort antal tämligen små arbetsställen får ses mot bakgrund av näringens servicekaraktär. I anslutning till varje befolkningsagglomeration av betydelse har uppstått ett antal försäljningsställen för konsumentvaror. Först under senare år har befolkningsomflyttningen SOU 1968: 66

Tabell 2. Antal butiker inom olika branschgrupper. Antal butiker Procent

Branschgrupp

238 Varuhus Allmänna livsmedelsbutiker (specerier m. m. ) 21 259 Speciella livsmedelsbutiker (mjölk, bröd, kött fisk, grönsaker etc.) 12 094 Färg, parfym, sjukvård 3 048 Möbel, hemtextil 2 201 Järn, bosättning 1 795 Radio-TV, el-artiklar 2 220 Beklädnad (konfektion, ekipering, manufakturvaror m. m.) 10 536 Skor, väskor, handskar 2 489 1 922 Cykel, sport, leksaker Böcker, papper, musik 1 700 Tobak 4 504 Ur, optik, juveler 2 287 Foto 711 Blommor 3 312 Diverse och blandat sortiment 3 017

0,3 29,0 16,5 4,2 3,0 2,4 3,0 14,4 3,4 2,6 2,3 6,2 3,1 1,0 4,5 4,1 100,0

Summa 73 333

I anslutning till långtidsutredningen har DUI företagit en framskrivning av detaljhandelns butiksbestånd till år 1970. Beräkningarna grundar sig på butiksantalet 1964 och de förändringstal som då kunde iakttatas. Framskrivningen av butiksantalet redovisas i tabell 3. Kalkylen avseende butiksantalet pekar på en minskning fram till 1970 med ca en fjärdedel till drygt 50 000 enheter. Mer än halva nedgången hänför sig till butiker med en eller två sysselsatta. Den relativt sett kraftiga minskning som redovisas för gruppen koncernföretag är helt hänförlig till det radikala strukturprogram som lagts fram av konsumentkooperationen, vars butiksantal om för närvarande ca 4 000 enheter beräknas ha nedgått till 1 100 år 1975. Antalet kedjevaruhus (Domus m. fl., Epa, Tempo) som den 1 juli 1965 uppgick till 281 beräknas fram till 1970 öka med i genomsnitt 14 enheter per år mot 21 per år underperioden 1959-64.

Med hänsyn till antalet sysselsatta fördelar sig butiksbeståndet på följande sätt. 519 ( 0,7%) över 25 sysselsatta 1 295 ( 1,8 %) 11—25 » 71 519 ( 97,5 %) 1—10 » Summa 73 333 (100,0 %) i förening med konsumenternas ökade rörlighet (bilismen) lett till en mera påtaglig förändring av butiksstrukturen.

B.2.2 Arbetskraften Uppgifter om antalet sysselsatta inom detaljhandeln finns i flera statistiska källor och ger delvis rätt olika resultat beroende på de definitioner som använts. Följande tablå visar de olika näringsgrenarnas andel av den förvärvsarbetande befolkningen enligt folkräkningarna.

Tabell 3. Beräknat butiksantal 1970. Antal butiker 19641

Beräknad för- Beräknat antal Procentuell förändring 1964 ändring 1964 butiker 1970 —70 —70

40 000

— 11 600

28 400

— 29 %

20 500

— 4 100

16 400

— 20 %

5 000

±

o

5 000

± o%

4 600

— 2 500

— 54 %

70 100

- 1 8 200

2 100 51900

Företagskategori Familjebutiker (1—2 sysselsatta) Mindre företag (3—9 sysselsatta) Större företag (mer än 9 sysselsatta) Koncernföretag (KF, Epa, Tempo, N K ) Totalt

— 26 %

1 Totalantalet 1964 ligger något lägre än det tidigare redovisade. Vissa företag som inte kan betraktas som egentliga detaljhandelsföretag uteslöts nämligen under undersökningens gång. SOU 1968: 66

Procentuell fördelning 1950 1960 Jordbruk m. m. 20,4 Industri, gruvdrift etc. 32,6 Byggnadsverksamhet etc. 7,9 Handel 13,4 Samfärdsel 8,1 Offentliga och privata tjänster 17,6 Summa 100,0

13,9 33,1 8,9 15,4 8,0 20,7 100,0

Näst efter »Offentliga och privata tjänster» visar »Handel» den största sysselsättningsökningen. Gruppen »Handel» kan emellertid, som tidigare nämnts, uppdelas i följande verksamhetsgrenar. Antal förvärvsarbetande (avrundade tal) 1950

1960 Partihandel 119 700 132 000 Detaljhandel 251 700 305 300 Bank- och försäkringsverksamhet m.m. 43 600 59 900 Summa 415 000 497 200

Ökning 1950—60 % +10,3 +21,3 + 37,4 + 19,8

Enligt folkräkningen sysselsattes alltså 1960 mer än 300 000 personer inom detaljhandeln. Ökningen sedan 1950 uppgick till 21,3 %. Såsom förvärvsarbetande i folkräkningen betecknas den som utför arbete i en omfattning motsvarande minst hälften av en normal arbetsdag. Personer med deltidsarbete redovisas därför oftast inte som förvärvsarbetande. Eftersom det inom detaljhandeln är förhållandevis vanligt med deltidstjänster, blir det totala antalet sysselsatta underskattat i folkräkningarna. Genom de av statistiska centralbyrån fortlöpande anordnade arbetskraftsundersökningarna erhåller man emellertid uppgifter om alla personer som under mätveckan haft förvärvsarbete minst en timme. AK-undersökningarna är dock baserade på stickprovsbasis, varför resultaten är omgivna av vissa osäkerhetsmarginaler. Tabell 4 visar antalet sysselsatta i detaljhandeln enligt senaste AK-undersökning. 198

AK-siffran (1965) ligger drygt 50 000 högre än folkräkningens uppgift (1960). I procent av den totala arbetsstyrkan har detaljhandeln 9,5 % enligt AK-undersökningen och nästan exakt samma siffra, 9,4 %, i folkräkningen 1960. Av detaljhandelns arbetsstyrka beräknas 65 000 utgöras av företagarna själva (och medhjälpande familjemedlemmar). Av speciellt intresse är användningen av den deltidsanställda arbetskraften inom detaljhandeln. Enligt AK-undersökningen i november 1965 var det totala antalet deltidsarbetande inom »Handel» 107 000, motsvarande 24 % av näringsgrenens totala numerär. Mer än hälften av de deltidsanställda utgörs av kvinnor. Det är inte möjligt att klarlägga hur många härav som är sysselsatta inom detaljhandeln men sannolikt ligger siffran mellan 80 000 och 100 000. Långtidsutredningen har uppställt en prognos rörande den heltidssysselsatta arbetskraften inom detaljhandeln. Prognosresultaten återges i tabell 5. Det bör observeras att antalet sysselsatta endast avser den egentliga butikshandeln, dvs. att företag med försäljning av bl. a. bensin, bilar, bränsle, spritdrycker, apoteksvaror m. m. ej ingår i redovisningen. Den »fasta» arbetsstyrkan inom den egentliga detaljhandeln beräknas alltså komma att minska med ca 12 000 personer. Visserligen ökar de större företagens och varuhuskedjornas arbetskraftsbehov icke oväsentligt, men detta kompenseras mer än väl genom friställningen av arbetskraft till Tabell 4. Antal personer i AK 1 inom gruppen »Detaljhandel» i november 1965. Män

Kvinnor Summa

Företagare och medhjälpande familjemedlemmar 37 700 26 900 Anställda 109 600 185 500 Samtliga 147 300 212 400

64 600 295 100 359 700

1 AK = arbetskraften. Här ingår personer som har en anställning samt personer som söker arbete.

SOU 1968: 66

Tabell 5. Beräknat arbetskraftsbehov inom detaljhandeln 1970. Antal heltidssysselsatta 1963 1970 Familjebutiker (1-2 sysselsatta) 60 000 42 000 Mindre företag (3-9 sysselsatta) 84 000 79 000 Större företag (mer än 9 sysselsatta) 44 000 52 000 Koncernföretag (KF, Epa, Tempo, NK) 38 000 41 000 Totalt 226 000 214 000

Förändring — 30 % — 6% +18% + 8% — 6%

följd av strukturrationaliseringen, vilken går ut över såväl enskilda småföretag som konsumentkooperativa butiksenheter. Det bör observeras att arbetskraftsprognosen endast avser den heltidsanställda personalen. Enligt statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökningar är antalet korttidsarbetande (mindre än 35 timmar per vecka) inom handeln ca 100 000. Flertalet härav torde vara sysselsatta inom den egentliga detaljhandeln. Enligt kalkylen i tabell 5 är antalet heltidssysselsatta ca 225 000 och detta antal beräknas inte undergå några väsentliga förändringar. Alla tecken tyder emellertid på att deltidsformen blir allt vanligare inom detaljhandeln. Det erbjuder dock stora svårigheter att kvantitativt uttrycka betydelsen av den tillfälligt anställda personalen och varje prognos blir naturligtvis ytterst osäker. Vissa genomförda specialundersökningar skulle kunna leda till en uppskattning att behovet av deltidsarbetskraft inom detaljhandeln skulle öka med 20 000 personer fram till 1970. Sammanfattningsvis kan alltså följande bedömning göras. Detaljhandelns totala arbetskraftsbehov omräknat i arbetstimmar blir oförändrat eller ev. något minskat. Genom omstruktureringen av arbetskraften, innebärande att den deltidsanställda personalens andel av arbetsstyrkan stiger, kan antalet sysselsatta inom detaljhandeln beräknas öka något. SOU 1968:66

B.3 Företagens sannolika reaktioner och åtgärder vid en arbetstidsförkortning B.3.1 Principiell diskussion av handlingsalternativ

företagets

I enlighet med arbetstidskommitténs intentioner har Detaljhandelns utredningsinstitut utfört studier vid eller på annat sätt insamlat uppgifter från detaljhandelsföretagen för att söka få ett underlag för en bedömning av företagens reaktioner inför en ev. arbetstidsförkortning. De frågeställningar som använts baseras på vissa allmänna uppfattningar rörande de olika handlingsalternativ som står till buds. I korta drag kan detaljhandelsföretagets situation beskrivas på följande sätt. I den mån företaget har outnyttjad personalkapacitet kan effekten av en arbetstidsförkortning helt eller delvis elimineras genom en omorganisation av arbetstiderna. Ofta kan emellertid också vid outnyttjad kapacitet svårigheter uppstå att med den befintliga arbetsstyrkan klara kundbetjäningen under perioder med hög försäljningsintensitet. En möjlighet att möta konsekvenserna av arbetstidsförkortningen är att inskränka öppethållandet. Enligt en av Handelsanställdas förbund (HAF) gjord utredning framgår att den klart dominerande öppningstiden alla dagar i veckan var kl. 9 och att den vanligaste stängningstiden måndag-fredag var kl. 18. Beträffande lördagen förelåg skillnader dels mellan olika branscher, dels beroende på geografiskt läge. Vanligaste stängningstid var dock kl. 15 med undantag för livsmedelshandeln som stängde kl. 14. Kl. 16 som stängningstid förekom i huvudsak endast i Stor-Stockholm. Sedan hösten 1959, då HAF gjorde den första undersökningen rörande butikstiderna, har en viss förskjutning ägt rum mot en tidigare stängning på lördagarna, troligen beroende på att lediga lördagar blivit allt vanligare för många kategorier anställda. Problemet i detta sammanhang är att företagarna vid ett övervägande av ändrat öppethållande - förutom arbetstidsförkort-

ning - har en mängd andra faktorer att ta hänsyn till. En av dessa är kundernas reaktion och i samband därmed konkurrenternas handlande, en annan är affärstidslagen. Undersökningar som gjorts av DUI, KF, m. fl. visar dock att variationerna i kundfrekvens och försäljning under varje veckodag och mellan dagarna i och för sig skulle tillåta en mindre reducering av öppethållande utan att omsättningens storlek påverkades i någon större utsträckning. Enligt en DUI-undersökning svarade lördagen för ca 30 % av herrbeklädnadsaffärernas veckoomsättning, 25 % av livsmedels- och skoaffärernas omsättning samt ca 20 % av omsättningen inom övriga undersökta branscher, vilket visar de övriga veckodagarnas relativt sett mindre betydelse ur försäljningssynpunkt. Åtskilliga affärer torde vid en arbetstidsförkortning bli tvungna att anställa ytterligare arbetskraft för att kompensera bortfallet av arbetstid. I samband härmed kan en omstrukturering av arbetsstyrkan bli aktuell i en del företag, t. ex. genom att någon heltidsanställd utbyts mot flera deltidssysselsatta. I motsats till de förutnämnda åtgärderna innebär en sådan utökning av personalen en kostnadsökning för företaget. Huruvida denna slår igenom i form av högre marginaler beror på konkurrenssituationen. Arbetstidsförkortningen kan på det sättet tänkas få till följd att strukturomvandlingen inom detaljhandeln påskyndas. För de mindre företagen, där innehavaren och hans familjemedlemmar svarar för större delen av arbetsinsatsen, kan arbetstidsförkortningens direkta ekonomiska verkningar bli mindre påtagliga. I den mån inskränkningar av de anställdas arbetstid medför ökade arbetsinsatser från innehavarens sida, kommer åtgärden att upplevas som en standardsänkning och kan därigenom öka frekvensen av butiksnedläggningar. Ytterligare ett handlingsalternativ inför en arbetstidsförkortning är att söka helt eller delvis kompensera kostnadsstegringarna genom rationaliseringsåtgärder. Genom övergång till självbetjäning eller självvalssystem, modernisering eller komplettering

av utrustningen m. m. kan oftast en viss arbetsbesparing åstadkommas. Fördelarna måste emellertid i varje fall vägas mot de ökade kapitalkostnader, som de nödvändiga investeringarna medför. Till gruppen rationaliseringsåtgärder kan också hänföras strävandena att på olika sätt effektivisera utnyttjandet av den befintliga arbetskraften. Exempel härpå är införandet av prestationslöner och andra ackordssystem i detaljhandeln.

B.3.2 Undersökningens resultat B.3.2.1 Detaljhandelsföretagens (utom familjebutiker och koncernföretag) reaktioner De i företagsenkäten medverkande 466 butikerna har utlottats ur en totalpopulation om ca 25 000 butiker med minst 3 sysselsatta. Familjebutiker (med 1-2 sysselsatta) samt koncernföretag (Konsumentkooperationen, Turitz & Co, Åhlén & Holm samt NK) ingår inte i företagsenkäten; uppgifter för de senare redovisas i avsnitt B.3.2.2. Intervjupersonerna har ställts inför ett flertal olika alternativ beträffande den sannolika reaktionen på en arbetstidsförkortning. Många har härvid angett flera tänkbara konsekvenser. Ändring av antal anställda När det gäller förändringar beträffande den heltidsanställda arbetsstyrkan i samband med en arbetstidsförkortning redovisar butikerna följande planer. Flera heltidsanställda Oförändrat Färre heltidsanställda Vet inte Ej svar

14,2 % 61,0% 8,6 % 15,3 % 0,9 % Summa 100,0 %

Endast omkring en sjundedel ämnar anställa flera heltidsarbetande. Ca 8 % avser att minska den fasta arbetsstyrkan. Bland de större butikerna kommer ca 40 % att vidta förändringar beträffande den heltidsanställda arbetskraften. Det är SOU 1968: 66

dock lika vanligt att man minskar som att man ökar den fasta arbetskraftens numerär. Många detaljister planerar att kombinera förändringarna i den heltidsanställda personalens numerär med ändring (vanligen ökning) i antalet deltidsanställda. De viktigare svarsalternativen därvidlag är att antalet deltidsanställda ökar, medan antalet heltidsanställda hålls oförändrat eller minskar. Ändring av

öppethållandetiderna

Avsikten var att söka få fram de eventuella konsekvenser ifråga om öppethållandetiderna som en allmän arbetstidsförkortning kan väntas medföra. Det är dock troligt att företagarnas synpunkter härvidlag i viss mån påverkats av väntade förändringar i affärstidslagstiftningen. Den erhållna svarsfördelningen är följande. Längre öppethållande Samma tider Kortare öppethållande Vet ej Ej angivet

10,9 % 48,3 % 19,0 % 19,8 % 2,0 % 100,0 %

Trots att en liberalisering av affärstidslagstiftningen borde öka intresset för längre öppethållande har så många som 20 % av samtliga, dvs. bortåt 5 000 butiker, uttalat sig för kortare öppethållande. Det förefaller alltså rimligt att vänta sig att en del av detaljisterna kommer att möta arbetstidsförkortningen genom en minskning av öppethållandetiden. Det kan tilläggas att uppfattningen i detta avseende tycks vara ungefär densamma oberoende av butiksstorlek. Ökad egen arbetsinsats Följande svarsfördelning har erhållits på frågan om innehavarens egen eller familjemedlemmarnas arbetsinsats kommer att öka till följd av arbetstidsförkortningen. I hälften av butikerna räknar innehavaren med att han själv behöver arbeta mera om den generella arbetstidsförkortningen genomförs. I var fjärde butik anser man SOU 1968: 66

Ökad arbetsinsats Ingen förändring (eller minskning) Vet ej (inkl. ej svar)

Butiksinnehavaren

Hustrun och övriga familjemedlemmar

50,8 %

23,8 %

43,7 % 5,5 % 100,0 %

70,8 % 5,4 % 100,0 %

det nödvändigt att hustrun eller övriga medhjälpande familjemedlemmar ökar sin arbetsinsats. Mera övertid Ifråga om möjligheterna (och fördelarna) att ta ut mera övertid av personalen har de intervjuade företagarna följande uppfattning. Mera övertid Oförändrat Vet ej Ej svar

18,9 % 65,5 % 12,0 % 3,6 % 100,0 %

Resultaten får tolkas så att ca 20 % anser det ekonomiskt motiverat att vid en generell arbetstidsförkortning söka tillämpa mera övertidsarbete, trots de högre kostnader detta medför. Också här spelar troligtvis planerna på förlängt öppethållande in. Mera

självbetjäning

Andelen Sb-butiker är inom dagligvaruhandeln relativt hög, även om Sb-graden i dessa affärer långt ifrån är 100 %-ig. Tablån överst på s. 202 visar planerna på fortsatt rationalisering genom övergång till en högre grad av självbetjäning. Resultaten kan tolkas på följande sätt. Endast en mindre del av de manuella butikerna har planer på (och förutsättningar för) en övergång till självbetjäning. Däremot kan en stor del av de nuvarande »partiella» Sb-butikerna förväntas övergå till en mera renodlad Sb-form. Inom övriga branscher är självbetjänings201

Tablå angående dagligvaruhandel Planerar Nuvarande status

Ökad Sb-grad

Sb, 80—100 % Sb, mindre än 80 % Manuell betjäning

74 1 771 200 Summa 2 045 resp. självvalsandelen tämligen ringa beroende på den högre grad av personlig service som kännetecknar flera branscher. Nedanstående tablå visar dock andel på nästan 30 % för självval och självbetjäning tillsammantagna.

Ingen förändr.

Vet ej (ej svar)

Summa

1 051 20 1 145 1 285 401 3 457 1022 400 1 622 3 358 821 6 224 haft detta i tankarna. Man bör också vid bedömning av möjligheterna att höja ackordsvolymen ta hänsyn till det faktum att prestationslönesystem i allmänhet inte är effektiva vid butiker med mindre än ca 5 anställda. Tar man därför bort gruppen bu-

Tablå angående övriga branscher Planerar Mera självval (el. Sb)

Nuvarande status Självval (Sb) Manuell betjäning Ej angivet

1 767 2 760 — Summa 4 527

Också här förutses en allmän utbredning av Sb-systemet; bland branscherna utanför dagligvaruhandeln dock i den största utsträckningen i form av självval. Mera ackordslöner Alternativet att använda mera prestationsoch andra ackordssystem tycks vara tämligen populärt bland de tillfrågade som framgår av följande tablå. Mera prestationslöner etc. Oförändrat Vet ej Ej svar

25,0 % 55,0 % 19,1 % 0,9 % 100,0 %

Med tanke på den relativt låga ackordsvolym som för närvarande råder inom detaljhandeln är det anmärkningsvärt att så många som en fjärdedel är positiva till en övergång till någon form av merprestationslön. Frågan skulle inte avse enklare provisionssystem o. d., men det kan tänkas att några av dem som svarat positivt i alla fall

202 Ingen förändring

Ej svar

Summa

2 968 8 806 — 11 774

272 744 13 1 029

5 007 12 310 13 17 330

tiker med 3-5 sysselsatta ur beräkningarna får man kvar ca 2000 butiker som förklarat sig intresserade för övergång till ackordssystem. Om dessa planer förverkligas innebär det att ackordsandelen för butiker utanför koncernföretagen ungefär tredubblas. Övriga

synpunkter

För att ytterligare belysa den situation som kan uppstå för detaljhandelsföretaget har vid intervjun ställts följande fråga: Tror Ni att en minskning av den lagstadgade arbetstiden för detaljhandelns anställda kommer att få någon eller några andra direkta konsekvenser för Er affär? En tredjedel, dvs. ca 8 000 butiker, har redovisat olika sannolika följder av en genomförd arbetstidsförkortning. Eftersom många angett flera tänkbara konsekvenser, är det inte möjligt att sammanfatta resultaten i tabellform. Nedan anges de viktigare frågeställningar som berörts i svaren på denna fråga. Siffrorna inom parentes anger hur många av sammanlagt 220 svaranden som SOU 1968:66

uppgett resp. alternativ (ovägda, ej uppräknade tal). Ekonomiska konsekvenser. Högre omkostnader (48), högre priser (29), sämre lönsamhet (10), mera övertidsersättning (3), minskad omsättning (1). Personalfrågor. Flera deltidsanställda (44), svårare få arbetskraft (6), flera anställda (11), införa skiftarbete (11), lättare få arbetskraft (10), mera arbete för innehavaren (8), femdagarsvecka (7). Kundservice. Sämre service (18), ändrat sortiment (2), standardiserad kundbetjäning (1). Många har också kompletterat de lämnade uppgifterna om öppethållandetiden med olika förslag, t. ex. stängning lördagar eller någon förmiddag i veckan.

Skillnaden i koncernföretagens situation jämfört med de ordinära detaljhandelsföretagen är närmast, att de senare kan få impuls till hårdare rationaliserings- och besparingsåtgärder inför en arbetstidsförkortning, medan koncernföretagen bedriver en långsiktig och målmedveten effektiviseringsprocess. En arbetstidsförkortning innebär visserligen att prisrelationen mellan arbete och kapital förändras och därigenom gör maskin- och byggnadsinvesteringar mera lönsamma, men någon avgörande inverkan på rationaliseringstakten synes reformen inte komma att få för koncernföretagen.

B.4 Sammanfattning

och slutsatser

B.4.1 Huvudresultaten B.3.2.2 Koncernföretagens reaktioner För koncernföretagen har uppgiftsinsamlingen i huvudsak skett i form av informella intervjuer. Något enhetligt frågeformulär har inte kunnat användas utan avgörande för uppgiftsinsamlingen har i stort sett varit tillgången på material inom resp. företag. Intervjuer har skett med företrädare för följande företag: Kooperativa Förbundet Varuhusföreningen Domus, Svenska Hushållsföreningen, Konsumentföreningen Uppsala, Konsumtionsföreningen Stockholm med omnejd - AB Turitz & Co, Åhlén & Holm AB, AB Nordiska Kompaniet och Inköpscentralernas AB (ICA). Förvånande nog gav intervjuerna med företrädarna för koncernföretagen tämligen ringa information om konsekvenserna vid en arbetstidsförkortning. En av företagarrepresentanterna sade till och med att man inte ägnat frågan någon särskild uppmärksamhet. I allmänhet tycks man dock ha den uppfattningen att en arbetstidsförkortning av den föreslagna storleksordningen inte är möjlig att rationalisera bort utan kommer att slå igenom i form av prishöjning, eventuellt som utebliven prissänkning. En av de intervjuade ansåg dock att åtgärden kan ha en positiv inverkan genom att affärsyrket blir mera attraktivt. SOU 1968: 66

De viktigaste uppgifter som framkommit vid den företagna undersökningen kan sammanfattas enligt följande. Detaljhandelns totala arbetsstyrka uppgår till mer än 300 000 heltidsarbetande. Prognoserna tyder på en nedgång i den heltidssysselsatta personalens numerär men en ökning i antalet deltidsanställda personer. Mer än hälften av detaljhandelsföretagen (ca 40 000) är familjebutiker med blott 1 å 2 sysselsatta. Det förutses att en betydande nedläggning kommer att äga rum i denna grupp. Koncernföretagen (KF, Epa, Tempo, NK) har totalt 50 000 anställda. Företagen planerar betydande omsättningsökningar som kräver viss ökning av arbetsinsatsen. Till stor del kommer denna ökning att ske i form av deltidsanställd personal. Övrig enskild detaljhandel sysselsätter mer än 150 000 personer. Av de anställda är över 70 % heltidsarbetande, 25 % deltidsarbetande och 5 % extraanställda. Kvinnorna svarar för tre fjärdedelar av den anställda arbetskraften. Hälften av arbetskraften är anställd i butiker med högst 5 sysselsatta. Inom den enskilda detaljhandeln (exkl. familjebutikerna och varuhusföretagen) tilllämpas självbetjäning vid 55 % av livsmedelsbutikerna och s. k. självval vid mindre

än 10 % av butikerna inom övriga branscher. Förekomsten av prestationslönesystem är relativt utbredd inom koncernföretagen, medan endast ca 5 % av de enskilda detaljhandelsföretagen tillämpar egentliga ackordssystem. Reaktionerna på införandet av en generell arbetstidsförkortning sammanhänger också med konsekvenserna av de väntade förändringarna i affärstidslagstiftningen. En tredjedel av de tillfrågade enskilda detaljisterna räknar således med att ändra butikstiderna. I allmänhet torde man förlänga öppethållandet på kvällen, men många har i samband därmed planer på att öppna senare på morgnarna. Endast ca 15 % av de tillfrågade företagarna avser att inför en arbetstidsförkortning öka den heltidsanställda personalstyrkan. Många avser emellertid att öka utnyttjandet av deltids- och extra personal, samtidigt som man minskar antalet heltidsarbetande. Hälften av företagarna räknar med att åtgärden medför ökad egen arbetsinsats. I viss utsträckning kommer också ökat övertidsarbete att tillgripas. De som redan tillämpar självbetjäning (inom livsmedelshandeln) kommer att öka graden härav, dvs. varor som bröd, kött, grönsaker etc, kommer att i större utsträckning försäljas förpaketerade. Därigenom kommer en viss arbetskraftsbesparing att ernås. Däremot är det relativt få manuella butiker som med fördel kan byggas om till självbetjäning. Intresset för självvalssystem är stort inom specialbranscherna. Ackordsvolymen, som för närvarande är mycket låg inom huvuddelen av den enskilda detaljhandeln, beräknas enligt intervjuerna komma att stiga ganska väsentligt i samband med en arbetstidsförkortning. Endast företag av viss storlek kan dock utnyttja fördelarna av dylika prestationslönesystem. Trots de rationaliseringsåtgärder som förutsätts av många företag är det en allmän mening att en begränsning av arbetstiden kommer att slå igenom i form av högre kostnader och troligen också höjda priser. Det har emellertid också framhållits att åt-

gärden kan innebära möjligheter till lättare personalrekrytering. B.4.2 Slutsatser Vid bedömning av detaljhandelns sannolika reaktioner inför en eventuell arbetstidsförkortning bör man hålla isär olika företagskategorier. I de minsta enheterna, familjebutikerna (med 1-2 sysselsatta), utförs huvuddelen av arbetet av ägaren, i förekommande fall med hjälp av hustrun eller annan familjemedlem. Mer eller mindre tillfälligt kan någon ytterligare person vara verksam i butiken. Familjebutikerna drabbas endast i ringa utsträckning direkt av arbetstidsförkortningen. Det kan t. o. m. hävdas att deras konkurrensläge förbättras, genom att kostnadsnivån för övrig detaljhandel höjs. Nu spelar nog inte priskonkurrensen den avgörande rollen för dessa småbutikers fortsatta existens. I stor utsträckning är det förändringarna i kundunderlag och köpvanor i förening med butikernas svårighet att anpassa sortiment och butiksmiljö efter moderna krav som orsakat det stora antalet butiksnedläggningar. Det är därför troligt att en allmän arbetstidsförkortning tämligen litet påverkar strukturförändringar eller prisförhållanden inom denna grupp. Nästa kategori utgörs av övriga enskilda detaljhandelsföretag (exkl. koncernföretagen) med tre eller flera sysselsatta. Dessa företag svarar för nära 60 % av hela detaljhandelns försäljning, men flertalet enheter är dock förhållandevis små (5 anställda eller färre). Den direkta följden av en arbetstidsförkortning blir att de totala kostnaderna stiger. En del företag torde visserligen söka dämpa effekten härav genom att begränsa öppethållandet, t. ex. genom att öppna senare på morgonen. I ett läge när många av de större företagen i stället kan komma att utsträcka sin öppethållandetid (vid en liberalisering av affärstidslagstiftningen) kan en sådan begränsning betraktas som en serviceförsämring av kunderna. En omsättningsminskning skulle därvid få samma effekt som en höjning av lönekostnaderna. SOU 1968: 66

En annan möjlighet för de mindre och medelstora företagen ligger i ökad arbetsinsats från innehavarens och eventuella familjemedlemmars sida. Utsikterna härför kan mot bakgrund av en allmän arbetstidsförkortning för löntagargrupperna knappast te sig lockande. Det är troligt att arbetstidsförkortningen på så sätt kan få en accelererande effekt på strukturomvandlingen. Det har också framhållits vid de företagna undersökningarna att kundservicen kan bli lidande vid en allmän arbetstidsförkortning. Inom dagligvaruhandeln med dess »mekaniserade» försäljningsmetoder spelar denna omständighet kanske mindre roll. För de mera specialiserade branscherna kan en begränsning av personalens arbetsinsats bli mera kännbar. I de fall konkurrensen är mindre påtaglig torde flertalet fackhandelsbutiker bibehålla den totala arbetsvolymen (ev. genom övertidsarbete) och söka kompensera sig genom marginalhöjningar. De något större enskilda företagen torde i första hand söka möta arbetstidsförkortningen genom personalomdisponering och andra rationaliseringsåtgärder. Övergången till självbetjäning (självval) kommer sannolikt att påskyndas, men kräver åtskilligt investeringskapital. Otvivelaktigt kan en del arbetskraft sparas genom dylika åtgärder. Oregelbundenheten i kundtillströmningen och svårigheterna att ordna lämpliga arbetspass för de anställda leder dock snart till en gräns för möjligheterna att öka kapacitetsutnyttjandet.

lerna att anpassa sig till det nya kostnadsläget. I de fall man ej genomför prishöjningar kommer prissänkningar som annars vore möjliga att utebli.

Beträffande koncernföretagen (kooperationen och varuhuskedjorna) torde rationaliseringen redan ha gått så långt att mera dramatiska besparingar inte torde kunna göras. Konsumentkooperationen planerar dock att väsentligt förbättra sin organisations- och butiksstruktur, bl. a. genom att skala bort tre fjärdedelar av nuvarande butiksbestånd. Man torde emellertid inte kunna undvika att arbetstidsförkortningen slår igenom i form av kostnadshöjningar. Av konkurrensskäl undviker man möjligen att höja priserna just när arbetstidsförkortningen genomförs, men successivt kommer marginaSOU 1968: 66

Nordisk udredningsserie (Nu) 1968

Kronologisk förteckning

1. 4. 5. 6.

Nordisk patentråd. Tredje instans i patentsaker. Kopenhavns lufthavns fremtid. Handelsdokumentguide. Konsumentlovgivning i Danmark, Finland, Norge og Sverige. 7. Nordisk samarbejde om laegemidler. 8. Nordisk gränsregion. Näringspolitikochsamhällsservice. 9. Nordic Economic and Social Cooperation. 10. Harmonisering av socialhjälpslagstiftningen i de nordiska länderna. 1 1 . Langtidsplan for Nordforsk. 12. Kulturformidling. Mål og midler. 13. Samnordisk social utbildning. 14. Den obligatoriska skolan i Norden. 15. Indstilling om udvidet kernekraftsamarbejde i Norden.

Statens offentliga utredningar 1968

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Handläggningen av säkerhetsfrågor. [ 4 ] Trafikmålsutredningar. [19] Förvaltningslag. [27] Intersexuellas könstillhörighet. [ 2 8 ] Verkställighet av utländska domar. [ 4 0 ] Utsökningsrä-t VII. [41] Dagspressens situation. [48] Vattenlagens iorrläggningsbestämmelser. [51] Fylleristraffutiedningen. 1. Bot eller Böter. Del 1 . [ 5 5 ] 2. Del 2. Bilagoi. [56] UtsökningsräitVIII. [ 6 4 ]

Försvarsdepartementet Ekonomisystem för försvaret. [1] Ekonomisystem för försvaret. Bihang. [ 2 ] Säkerhetspolitik och försvarsutgifter. [ 1 0 ] Frivilligförsvaret 1. [ 5 4 ]

Förvaltningen av kyrklig jord m.m. [12] Läromedelsutredningen. 1. Skolboksleveranser. [ 1 4 ] 2. Läromedel för specialundervisning. [36] 1965 års Musikutbildningskommitté. 1. Musikutbildning i Sverige. Del. I. [15] 2. Del. II. [49] Studieprognos och studieframgång. [25] Förslag till predikotexter ur Gamla Testamentet för kyrkoårets sön- och helgdagar. [42] Huvudmannaskapet för de gymnasiala skolformerna. [ 6 3 ] Nyöversättning av Nya testamentet. [ 6 5 ]

Jordbruksdepartementet Skogsbrukets planläggningsfrågor. [8] Virkesbalanser 1967. [9] Fritidsfisket. [13] Rennäringen i Sverige. [ 1 6 ] Jordhävdslag. [22] Jordbruksarrende. [ 5 7 ]

Socialdepartementet

Handelsdepartementet

Pensionstillskatt m.m. [21] Företagshälso/ård. [ 4 4 ] Allmän arbetstidslag. [ 6 6 ]

Konsumentupplysning. [ 5 8 ]

Kommunikationsdepartementet Allmänna vägar. [17] Parkering. [18] Bilregistrering [23] Lokal trafiksevice. [ 3 3 ] Transportforsl ningens organisation. [ 3 4 ] Storlandstingets författning. [35] Förvaltning o:h folkstyre. [47] Arkiv inom häso- och sjukvård. [53]

Inrikesdepartementet Statistikbehov och statistikproduktion för regionala utredningar. [29] Bostadsbyggandets planering och kreditförsörjning. [30] Konfliktdirektiv. [37] Boendeservice 1. [38] Upphandling av stora bostadsprojekt. [ 4 3 ] Statskontorets översyn av arbetsmarknadsverkets organisation. 1. Arbetsmarknadsverket och arbetsmarknadspolitiken. Huvudrapport. [ 6 0 ] 2. Skilda rapporter. [61] (Utkommer senare) 3. Tio ekonomer om arbetsmarknadspolitiken. [ 6 2 ]

Finansdepartementet Koncentrationsutredningen. II. Kreditmarknadens struktur och funktionssätt. [3] III. Industrins struktur och konkurrensförhållanden. [5] IV. .Strukturutveckling och konkurrens inom handeln [6] V. Ägande och inflytande inom det privata näringslivet. [7] Upphandling av byggnader. Del. I. Formerna. [20] Avstämning a/ 1965 års långtidsutredning. [24] Ändrade avskrvningsreglerför rörelse- och hyresfastigheter. [26] 1966 års fastghetstaxeringskommittéer. 1. 1965 års allmänna fastighetstaxering. [ 3 1 ] . 2. Fastighetstaxeringens regler och organisation. [32] Eldistributionens rationalisering. [ 3 9 ] Affärsverksutredningen. 1 . Affärsverken: Ekonomi, konkurrens och e-fektivitet. Del 1. [45] 2. Del 2. Bilagor. [46] Traktorbeskattiing. [ 5 0 ] Statligt förarstydd. [52] Förenklad aktiähantering. [59]

Utbildningsdepartementet 1958 års utredning kyrka-stat: XI. Svenska kyrkan och staten. [11]

Anm. Siffrorna inom klämmer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

K L Beckmans Tryckerier AB 1968