('med förslag till lag an\xad gående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning, m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957 1

Nr 80

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag an­ gående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning, m. m.; given Stockholms slott den 15 februari 1957.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till 1) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetsti­ dens begränsning; 2) lag om ändring i lantarbetstidslagen den 4 juni 1948 (nr 281); 3) lag om ändring i arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942 (nr 652); samt 4) lag om ändring i arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell, restauranger och kaféer.

Under Hans Maj :ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

John Ericsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås sådana ändringar i allmänna arbetstidslagen, lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln och arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer, att nuvarande maximum för den ordi­ narie arbetstiden per vecka eller, i fall då begränsningsperioden är längre än eu vecka, i genomsnitt för vecka nedsättes från 48 till 45 timmar. Övriga bestämmelser om begränsning av den ordinarie arbetstiden, d. v. s. reglerna om begränsningsperiod (en eller flera veckor) och dygnsmaximum lämnas, om man undantar lantarbetstidslagen, i huvudsak oförändrade. Beträf­ fande lantarbetstidslagen innebär förslaget viss möjlighet till säsongvaria-

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 80

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

tion av den ordinarie arbetstidens längd. Arbetstiden får sålunda utsträckas till 47 timmar för arbetsvecka, under förutsättning att genomsnittet för viss tidrymd, högst 12 månader, stannar vid 45 timmar i veckan. Dygnsmaximum utgör i överensstämmelse med nuvarande huvudregel 10 timmar. Någon motsvarighet till gällande särskilda bestämmelser för arbetare, som sysselsättes med djurskötsel, och för arbetare inom trädgårdsskötseln upp­ tas inte i förslaget. En principiell nyhet i förslaget är, att reglerna om den ordinarie arbets­ tidens begränsning föreslås bli på visst sätt dispositiva. Enligt förslaget blir det sålunda möjligt för arbetsgivare och arbetstagare att i form av kollek­ tivavtal träffa överenskommelse om längre veckoarbetstid, längre begränsningsperiod eller högre dygnsmaximum än lagen anger. För giltigheten av kollektivavtalsöverenskommelse som nyss sagts kräves att den på arbets­ tagarsidan slutits eller godkänts av huvudorganisation (fackförbund). Dispensreglerna och övertidsbestämmelserna föreslås i sak bli oföränd­ rade. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1958. övergången till 45-timmarsvecka skall dock enligt förslaget ske successivt, så att den ordinarie veckoarbetstiden minskas med en timme från och med den 1 januari 1958, med ytterligare en timme från och med den 1 januari 1959 och med ännu en timme från och med den 1 januari 1960, då 45-timmarsveckan således skall vara genomförd. Även övergångsbestämmelserna är emellertid dispositiva på sätt förut angivits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957 3

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning

Härigenom förordnas beträffande lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning1, dels att 10 § 2 mom. skall upphöra att gälla, dels att 4—6 §§, 7 § 1 och 2 mom. samt 8 och 9 §§ skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att i 3 §, 7 § 3 och 4 mom., 10 § 3 mom. samt 15 § orden »arbetsrådet» och »arbetsrådets» skola ersättas med orden »arbetarskyddsstyrelsen» och »arbetarskyddsstyrelsens», dels att i lagen skall införas en ny paragraf, betecknad 4 a §, av nedan angiven lydelse, dels ock att omedelbart framför 1, 4, 6 och 9 §§ skola införas överskrifter av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) Lagens tillämpningsområde 1 §• Ordinarie arbetstid 4 §• Arbetsgivare må icke använda ar­ Arbetsgivare må icke använda ar­ betare till arbete under längre tid, betare till arbete under längre tid, raster oräknade, än 8 timmar av dyg­ raster oräknade, än 45 timmar i vec­ net eller 48 timmar i veckan; dock kan. Arbetstiden må ej något dygn må, därest nyssnämnda begränsning överstiga 9 timmar. av arbetstiden för vecka icke därige­ nom överskrides, arbetstiden under något eller några av veckans dygn utsträckas till högst 9 timmar. Bedrives arbete med regelbunden Bedrives arbete med regelbunden skiftindelning, må annan arbetstid skiftindelning, må annan arbetstid än nyss angivits tillämpas, såvitt än nyss angivits tillämpas, såframt därigenom icke uppkommer längre arbetstiden under en tidrymd av sammanlagd arbetstid för en tid­ högst tre veckor icke överstiger i ge­ rymd av högst tre veckor, än att den nomsnitt 45 timmar i veckan. motsvarar 48 timmar i veckan. Vecka räknas från och med mån­ dag eller annan dag, som tillämpas för arbetsstället.

1 Senaste lydelse, se beträffande 9 § 2 mom. SFS 1945:755, beträffande 9§ 7 mom. SFS 1938:214 och beträffande 15 § SFS 1945:77.

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 4 a §. Från de begränsningar, som stad­ gas i 4 §, må avsteg göras genom kol­ lektivavtal, som å arbetarsidan slu­ tits eller godkänts av organisation vilken enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation. Arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal varom i första stycket stadgas, äger tillämpa avtalet beträf­ fande arbetare, vilken sysselsättes i sådant arbete som avses därmed, även om arbetaren ej är medlem av den avtalsslutande organisationen på arbetarsidan. Vad nu sagts gäller dock ej arbetare, som omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

5 §• 1 mom. Är för visst arbete ar­ Arbetar sky ddsstyr elsen må med­ betstiden i väsentlig mån beroende giva undantag från bestämmelserna av årstiden eller väderleken eller är i 4 §. Undantag må dock icke, utan den på grund av annat förhållande att det stora flertalet av de berörda av växlande längd, må arbetsrådet, i arbetarna samtycker därtill eller el­ den mån så prövas påkallat, medgi­ jest särskilda skäl föreligga, göras i va, att arbetstiden, med avvikelse vidare mån än att arbetstiden under från vad i 4 § stadgas, allenast be­ en tidrymd, som ej må överstiga 12 gränsas så, att den i genomsnitt för månader, uppgår till i genomsnitt viss angiven tidrymd kommer att högst 45 timmar i veckan. uppgå till högst 4 8 timmar i veckan. 2 mom. Finnes arbete, som bedrives med tre skiftlag, på grund av synnerliga skäl böra fortgå jämväl under sön- och helgdagar, må arbets­ rådet, i den mån så prövas påkallat, medgiva därför erforderligt undan­ tag. 3 m o m. Beträffande arbete, som fortgår allenast under kortare Hd el­ ler medför synnerligen ringa an­ strängning eller tillgodoser ändamål

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957 5

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) av synnerligen stort allmänt intresse, må arbetsrådet, i den mån så prö­ vas påkallat, medgiva undantag från de i 4 § angivna begränsningar. 4 mom. Skulle i annat fall, än som avses i 1, 2 eller 3 inom., undan­ tag från bestämmelse i 4 § prövas påkallat till undvikande av allvar­ ligt missförhållande, äger arbetsrå­ det lämna medgivande därtill. 5 mom. Undantag må ock av arbetsrådet medgivas, då det av utta­ lande av arbetarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetare, som skulle beröras av undantaget, finna detsamma önsk­ värt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

Arbete å övertid 6 §• Har natur- eller olyckshändelse Har natur- eller olyckshändelse el­ eller annan omständighet, som ej ler annan omständighet, som ej kun­ kunnat förutses, vållat avbrott i ett nat förutses, vållat avbrott i ett före­ företags drift eller ock medfört över­ tags drift eller ock medfört över­ hängande fara för sådant avbrott el­ hängande fara för sådant avbrott el­ ler för skada å liv, hälsa eller egen­ ler för skada å liv, hälsa eller egen­ dom, må arbetare, i den mån så är dom, må arbetare, i den mån så är nödigt med hänsyn till berörda för­ nödigt med hänsyn till berörda för­ hållande, användas till arbete utöver hållande, användas till arbete å över­ Hd, som angives i 4 § eller kan hava tid. Om sådant arbete samt dess an­ bestämts med stöd av 5 §. Om sådant ledning, omfattning och varaktighet arbete samt dess anledning, omfatt­ åligger det arbetsgivaren att senast ning och varaktighet åligger det ar­ inom två dygn från dess början göra betsgivaren att senast inom två dygn anmälan till arbetarskyddsstyrelsen. från dess början göra anmälan till arbetsrådet. Arbetet må icke fortsättas utöver Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd sist angivna lid, utan att tillstånd därtill sökts bos nämnda myndighet. därtill sökts bos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har ar- Angående sådan ansökan har arbe-

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) betsrådet att ofördröjligen meddela tarskyddsstyrelsen att ofördröjligen beslut. meddela beslut. Anmälan eller — —----------------allmänna posten. 7 §• 1 m o m. Till sådana förberedelse- 1 mom. Till sådana förberedelseeller avslutningsarbeten, som för eller avslutningsarbeten, som för driftens ohindrade gång nödvändigt­ driftens ohindrade gång nödvändigt­ vis måste utföras före eller efter den vis måste utföras före eller efter den allmänna arbetstiden, må nödigt an­ allmänna arbetstiden, må nödigt an­ tal arbetare, vilka fyllt aderton år, tal arbetare, vilka fyllt aderton år, användas under högst sju timmar i användas å övertid under högst sju veckan utöver den tid, varunder de timmar i veckan. enligt denna lag eller med stöd av densamma meddelad eftergift eljest få användas till arbete. 2 mom. Finner arbetsgivare i 2 mom. Finner arbetsgivare i an­ annat fall, än som avses i 6 §, med nat fall, än som avses i 6 §, med hän­ hänsyn till särskilt förhållande på­ syn till särskilt förhållande påkallat kallat att använda arbetare till ar­ att använda arbetare till arbete d bete utöver tid, som angives i 4 § el­ övertid, vare därtill berättigad i av­ ler kan hava bestämts med stöd av seende å arbetare, som fyllt aderton 5 §, vare därtill berättigad i avseende år, för högst 48 timmar under loppet å arbetare, som fyllt aderton år, för av fyra veckor och 200 timmar under högst 48 timmar under loppet av fy­ loppet av ett kalenderår. ra kalenderveckor och 200 timmar under loppet av ett kalenderår. Utsträckt arbetstid, varom här är fråga, må även, med iakttagande av motsvarande begränsning, beräknas för kortare tidrymd än fyra veckor; åliggande det i sådant fall arbetsgi­ varen att på förhand i journal eller annan handling, vari anteckning en­ ligt 8 § skall göras, anteckna ej min­ dre dagen, då dylik utsträckt arbets­ tid skall börja tillämpas, än även den tidrymd, för vilken beräkningen skall ske.

8 § Rörande arbetares användande till Rörande arbetares användande till arbete enligt 6 eller 7 § åligger det arbete enligt 6 eller 7 § åligger det

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957 7

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) arbetsgivaren att senast den första arbetsgivaren att senast den första söckendagen i näst därpå följande söckendagen i näst därpå följande

kalendervecka eller, därest då icke vecka eller, därest då icke kan av­

kan avgöras, huruvida arbetstiden göras, huruvida arbetstiden är att är att hänföra till sådan, som avses i hänföra till sådan, som avses i nämn­ nämnda paragrafer, så snart sådant da paragrafer, så snart sådant kan kan bedömas, göra anteckning i sär­ bedömas, göra anteckning i särskild skild journal, upprättad enligt for­ journal, upprättad enligt formulär,

mulär, som fastställes av arbetsrådet. som faställes av arbetarskyddssty- Nämnda myndighet äger dock före­ relsen. Nämnda myndighet äger dock

skriva, att anteckning om övertid får föreskriva, att anteckning om över­ verkställas å annan tid och på annat tid får verkställas å annan tid och

sätt än nu angivits. I fråga om sådan på annat sätt än nu angivits. I fråga förlängd arbetstid, som avses i 7 § om sådant arbete å övertid, som av­

1 mom., är arbetsgivaren icke plik­ ses i 7 § 1 mom., är arbetsgivaren

tig göra dylik anteckning, där ar­ icke pliktig göra dylik anteckning, betstiden finnes behörigen upptagen där övertiden finnes behörigen upp­

å det i It § 2 mom. föreskrivna ar- tagen å det i 11 § 2 mom. föreskrivna betstidsschema. arbetstidsschema. Arbetarna äga-------------------------- av övertidsjournalen.

Beslut av arbetsrådet enligt 6 eller Beslut av arbetarskgddsstyrelsen

7 § skall biläggas journal eller annan enligt 6 eller 7 § skall biläggas jour­ handling, däri anteckning enligt nal eller annan handling, däri an­ första stycket skall göras, och skall teckning enligt första stycket skall journalen eller handlingen jämte bi- göras, och skall journalen eller hand­ lagda beslut förvaras å arbetsstället lingen jämte bilagda beslut förvaras under minst tre år, räknat beträffan­ å arbetsstället under minst tre år, de journalen eller handlingen från räknat beträffande journalen eller den tid, då sista anteckningen gjor­ handlingen från den tid, då sista an­ des däri, och beträffande beslutet teckningen gjordes däri, och beträf­ från detsammas datum. fande beslutet från detsammas da­ tum.

Allmänna bestämmelser

9 §•

1 mom. Arbetsrådet består av / handläggningen hos arbetarminst sju ledamöter, vilka utses av skyddsstyrelsen av ärende rörande Konungen för en tid av två år i sän­ tillämpningen av denna lag eller med der. Av ledamöterna skola två utses stöd av densamma meddelad före­ bland personer, föreslagna av såda­ skrift skola, i den omfattning Ko­ na rikssammanslutningar av arbets­ nungen bestämmer, deltaga särskilda givare, vilkas medlemmar sysselsät- ledamöter, utsedda efter förslag av

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) ta tillhopa minst 50 000 arbetare, rikssammanslutningar av arbetsgi­ samt två bland personer, föreslagna vare och av arbetare. av sådana rikssammanslutningar av Till utredning av ärende, som av­ arbetare, som räkna minst 50 000 ses i första stycket, må arbetarmedlemmar. För nämnda fyra leda­ skyddsstyrelsen låta vid allmän un­ möter skola i enahanda ordning ut­ derrätt höra vittnen och sakkunniga. ses minst dubbelt så många supple­ Finner arbetarskyddsstyrelsen sådan anter. Förslag, som ovan sägs, skall, åtgärd nödig, har styrelsen att därom för att vinna avseende, upptaga göra framställning hos den under­ minst dubbelt så många personer som rätt, som med hänsyn till tid och de, vilka skola med ledning av för­ plats för dess sammanträden prövas slaget förordnas till ledamöter eller lämplig. Förhöret skall anses som suppleanter. Har förslag icke avgi­ bevisupptagning utom huvudför­ vits, varde förordnande ändock av handling. Ersättningen till vittne el­ Konungen meddelat. ler sakkunnig skall gäldas av all­ Övriga ledamöter skola utses bland männa medel. Protokoll över förhö­ personer, som icke kunna anses före­ ret skall av rätten tillställas arbetar­ träda arbetsgivar- eller arbetarin­ skyddsstyrelsen. tressen, och förordnar Konungen en Över arbetarskyddsstyrelsens be­ av dessa ledamöter till rådets ordfö­ slut i ärende som avses i denna lag rande och chef samt en till ställföre­ må klagan ej föras. trädare för denne. Minst en av de utan förslag utsedda ledamöterna skall vara lagkunnig man, vilken full­ gjort vad författningarna föreskriva om dem, som må nyttjas uti domar­ ämbeten. 2 m o m. Ledamot eller suppleant, som i 1 mom. avses, skall vara svensk medborgare och hava uppnått tjugutre års ålder. Ej må befattningen innehavas av den, som icke råder över sig och sitt gods. 3 mom. Mot ledamot av arbetsrådet gälla samma jäv, som i rätte­ gångsbalken stadgas i fråga om do­ mare. 4 mom. Har ledamot eller supp­ leant, som representerar arbetsgiva­ re eller arbetare, åtagit sig uppdraget, äge han ej att varda därifrån entle­ digad, med mindre särskilda omstän-

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957 9

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) digheter därtill föranleda. Avsägelse av uppdraget prövas av Konungen. Avgår ledamot eller suppleant, för­ ordnar Konungen för återstående delen av den tid, för vilken den av­ gångne varit förordnad, annan leda­ mot eller suppleant. 5 mom. Skulle ledamot, som re­ presenterar arbetsgivare eller arbeta­ re, vid sammanträde utebliva eller finnas vara av jäv hindrad att tjänst­ göra, och kan ej suppleant tillkallas, äger arbetsrådet utse lämplig person att vid det tillfället träda i den uteblivne eller jävige ledamotens ställe. 6 m o m. Ärenden, som behandlas av arbetsrådet, må avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, där de äro om beslutet ense. Ej må flera än sju ledamöter deltaga i behandlingen av ärende inför arbetsrådet. Vid besluts fattande skola lika an­ tal representanter för arbetsgivare och arbetare samt minst en lagfaren ledamot bland dem, som utsetts utan förslag, närvara. 7 mom. Vid handläggning av an­ nat på arbetsrådet ankommande ärende rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare än sådant, som avses i 5 § 5 mom. eller 10 § 2 mom., bör rådet i regel ej blott bere­ da vederbörande arbetsgivare och ar­ betare tillfälle att yttra sig utan även på lämpligt sätt söka samråd med re­ presentanter för arbetsgivare och ar­ betare inom verksamhetsområdet i fråga. Beslut, som avses i 7 § 4 mom., skall, såvitt möjligt, fattas efter sam­ råd med yrkesinspektionens chefs­ myndighet. Till utredning av ärende må ar-

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) betsrådet låta vid allmän underrätt höra vittnen och sakkunniga. Finner arbetsrådet sådan åtgärd nödig, äger rådet därom göra framställning hos den underrätt, inom vars område den, som skall höras, har sitt hem­ vist eller någon tid uppehåller sig, och varde denne genom rättens eller domarens försorg till rätten kallad. Rätten äger tillägga vittne och sak­ kunnig ersättning med vad som prö­ vas skäligt. Sedan förhöret hållits, skall rätten tillställa arbetsrådet pro­ tokoll däröver. Kostnaderna för förhör, som ovan sägs, bestridas av allmänna medel. Arbetsrådets beslut och utlåtanden meddelas avgiftsfritt. 8 m o m. Beslut, som enligt 6 eller 7 § ankommer på arbetsrådet, må i brådskande fall meddelas av dess ordförande eller vid förfall för ord­ föranden av hans ställföreträdare el­ ler, om jämväl denne år hindrad, av den återstående utan förslag utsedde ledamoten eller, där de utan förslag utsedda ledamöternas antal översti­ ger tre, den bland dem, som rådet därtill förordnat. Har beslut i sådan ordning meddelats, tage arbetsrådet vid sitt första därefter följande sam­ manträde under omprövning, huru­ vida beslutet skall äga bestånd. 9 m o m. Arbetsrådet äger att, när skäl därtill föreligga, i avbidan på närmare utredning meddela beslut, som gäller endast tills vidare. 10 mom. över arbetsrådets be­ slut må klagan ej föras. 11 mom. Närmare föreskrifter angående avgivande av förslag, som i 1 mom. sågs, och om arbetsrådets

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957 11

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) verksamhet må meddelas av Ko­ nungen.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1958. Den i 4 och 5 §§ angivna arbetsti­ den för vecka skall dock, i stället för 45 timmar, utgöra 47 timmar under år 1958 och 4 6 timmar under år 1959.

12 Knngl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

Förslag

till

Lag

om ändring i lantarbetstidslagen den 4 juni 1948 (nr 281)

Härigenom förordnas beträffande lantarbetstidslagen den 4 juni 1948, dels att 10 § 1 mom. skall upphöra att gälla, dels att 4, 5 och 9 §§ skola er­ hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att i 3 §, 6 § 1 mom., 7 § 3 inom., 8 §, 10 § 2 mom. och 15 § orden »arbetsrådet» och »arbetsrådets» skola ersättas med orden »arbetarskyddsstyrelsen» och »arbetarskyddsstyrelsens», dels ock att i lagen skall införas en ny paragraf, betecknad 4 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 4 § 1 mom. Till arbete, som avses i Arbetsgivare må icke använda ar­ 1 § första stycket under 1), må ar­ betare till arbete under längre tid, betsgivare icke använda arbetare un­ raster oräknade, än 45 timmar för der längre tid, raster oräknade, än arbetsvecka. Arbetstiden må dock ut­ för dygn 10 timmar samt för ar­ sträckas till 47 timmar för arbets­ betsvecka under tiden november — vecka, såframt arbetstiden under en februari 45 timmar och under tiden tidrymd, som ej må överstiga 12 må­ mars—oktober 50 timmar. nader, uppgår till i genomsnitt högst Från vad sålunda stadgats skola 45 timmar för arbetsvecka. gälla följande undantag: Arbetstiden må ej något dygn över­ a) För varje brukning sdel må en stiga 10 timmar. arbetare, som i regel användes till Med arbetsvecka förstås tiden från såväl djurskötsel som annat arbete och med måndag till och med söndag. (arbetare med blandat arbete), under tiden november — februari användas till arbete högst 47 timmar för arbetsvecka. Vad nu sagts gälle ock den, som er­ sätter arbetare med blandat arbete under ledighet. b) För arbetare, som huvudsakli­ gen användes till djurskötsel (d j ur­ skö t a r e), samt för arbetare, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957 13

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) under minst en vecka ersätter djur­ skötare, må arbetstiden icke översti­ ga för dygn nio timmar och för två arbetsveckor i följd 96 timmar. För arbetare, som ersätter djur­ skötare under kortare tid än en vec­ ka, må arbetstiden under tiden no­ vember—februari utsträckas till 48 timmar för arbetsvecka. 2 mom. Till arbete, som avses i 1 § första stycket under 2), må ar­ betsgivare icke använda arbetare un­ der längre tid, raster oräknade, än för dygn 10 timmar samt för arbets­ vecka antingen 48 timmar eller ock under tiden november — februari 45 timmar och under tiden mars—oktober 50 timmar. 3 m o m. Med arbetsvecka förstås tiden från och med måndag till och med söndag. Vad i 1 mom. föreskri­ vits beträffande två arbetsveckor i följd skall gälla för perioder om två arbetsveckor, räknade från första måndagen i november månad varje år. För viss månad given föreskrift om arbetstid skall tillämpas under arbetsvecka eller tvåveckorsperiod, som nyss sagts, vars första dag in­ faller under månaden.

4 a §. Från de begränsningar, som stad­ gas i 4 §, må avsteg göras genom kol­ lektivavtal, som å arbetarsidan slu­ tits eller godkänts av organisation vilken enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation. Arbetsgivare, som är bunden av

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) kollektivavtal varom i första stycket stadgas, äger tillämpa avtalet beträf­ fande arbetare, vilken sysselsättes i sådant arbete som avses därmed, även om arbetaren ej är medlem av den avtalsslutande organisationen på arbetarsidan. Vad nu sagts gäller dock ej arbetare, som omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

5 §• 1 m o m. Arbetsrådet må, när skäl Arbetarskyddsstyrelsen må med­ därtill äro, medgiva, att den i 4 § an­ giva undantag från bestämmelserna givna arbetstiden, utan att förlängas i 4 §. Undantag må dock icke, utan för år räknat, fördelas på annat sätt att det stora flertalet av de berörda än i nämnda paragraf sägs. arbetarna samtycker därtill eller el­ 2 mom. Finnes i visst fall av jest särskilda skäl föreligga, göras i särskilda skäl påkallat, att arbetsti­ vidare mån än att arbetstiden under den utstråckes längre än i i § sägs, en tidrymd, som ej må överstiga 12 äger arbetsrådet lämna medqivande månader, uppgår till i genomsnitt därtill. högst 45 timmar under loppet av sju 3 mom. Undantag från de i i § dagar. angivna begränsningarna må ock av arbetsrådet medgivas, då det av ut­ talanden av arbetarnas sammanslut­ ning eller sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetare, som skulle beröras av undantaget, finner det­ samma önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt ut­ sträckas.

9 §• För tjänstgöring i arbetsrådet vid I handläggningen hos arbetar­ handläggning av ärende, som avses i skyddsstyrelsen av ärende rörande denna lag, utser Konungen för viss tillämpningen av denna lag eller med tid två med jordbruksförhållanden stöd av densamma meddelad före­ förtrogna ledamöter. En ledamot skrift skola, i den omfattning Ko­ skall utses bland personer, föreslag­ nungen bestämmer, deltaga särskil­ na av de svenska arbetsgivareför- da ledamöter, utsedda efter förslag

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957 15

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) eningarnas förtroenderåd, och vid av rikssammanslutningar av arbets­ tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en givare och av arbetare. av dess ledamöter, som utsetts efter Till utredning av ärende, som av­ förslag av arbetsgivarsammanslut- ses i första stgcket, må arbetarningar; en ledamot skall utses bland skyddsstgrelsen låta vid allmän un­ personer, föreslagna av landsorgani­ derrätt höra vittnen och sakkunniga. sationen i Sverige, samt vid tjänstgö­ Finner arbetarskyddsstyrelsen sådan ring i arbetsrådet ersätta en av dess åtgärd nödig, har styrelsen att därom ledamöter, som utsetts efter förslag göra framställning hos den under­ av arbetarsammanslutningar. För rätt, som med hänsyn till tid och var och en av ledamöterna utses i plats för dess sammanträden prövas enahanda ordning minst två supple­ lämplig. Förhöret skall anses som anter, av vilka en bör vara förtrogen bevisupptagning utom huvudför­ med förhållandena inom trädgårds­ handling. Ersättningen till vittne el­ skötseln. ler sakkunnig skall gäldas av all­ Vid arbetsrådets behandling av männa medel. Protokoll över förhö­ ärende, som avses i denna lag, skola, ret skall av rätten tillställas arbetar­ med iakttagande av vad i 9 § 6 mom. skyddsstyrelsen. lagen den 16 maj 1930 om arbetsti­ Över arbetarskyddsstyrelsens be­ dens begränsning stadgas, närvara slut i ärende som avses i denna lag båda de ledamöter, vilka utsetts i här må klagan ej föras. nämnd ordning, eller för dem utsed­ da suppleanter. I övrigt skola be­ stämmelserna i nämnda paragraf i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1958. De i 4 och 5 §§ angivna arbetsti­ derna för arbetsvecka eller sju dagar skola dock, i stället för 45 och 4-7 tim­ mar, utgöra 47 och 49 timmar under år 1958 samt 46 och 48 timmar un­ der år 1959.

16 Kungl. Mnj:ts proposition nr 80 år 1957

F örslag

till

Lag

om ändring i arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942 (nr 652)

Härigenom förordnas beträffande arbetstidslagen för detaljhandeln den

18 juli 19421, dels att 12 § 1 mom. skall upphöra att gälla, dels att 4 och 5 §§,

7 § 2 mom. samt 10 och 11 §§ skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an-

gives, dels att i 3 och 6 §§, 7 § 1 och 3 mom., 9 § 2 mom., 12 § 2 mom. samt

17 § orden »arbetsrådet» och » arbetsrådets» skola ersättas med orden »arbe-

tarskyddsstyrelsen» och »arbetarskyddsstyrelsens», dels ock att i lagen skall

införas en ny paragraf, betecknad 4 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 4 §• Arbetsgivare må icke använda ar­ Arbetsgivare må icke använda ar­ betstagare till arbete under längre betstagare till arbete under längre tid, raster oräknade, än 48 timmar i tid, raster oräknade, än 45 timmar, veckan. Arbetstiden må ej något i veckan. Arbetstiden må ej något dygn överstiga 10 timmar. dygn överstiga 10 timmar, Å arbetsställe-------------------------- 11 timmar. Beträffande arbetstagare å försälj­ Beträffande arbetstagare å för­ ningsställe, som i regel hålles öppet säljningsställe, som i regel hålles öp­ såväl söckendag som sön- och helg­ pet såväl söckendag som sön- och dag, skall i stället för vad i första helgdag, skall i stället för vad i för­ och andra styckena stadgas gälla, att sta och andra styckena stadgas gälla, arbetstiden icke må överstiga för att arbetstiden icke må överstiga för dygn 10 timmar och för två veckor i dygn 10 timmar och för två veckor i

följd 96 timmar. följd i genomsnitt 45 timmar i vec­ kan. Vecka räknas från och med mån­ dag eller annan dag, som tillämpas för arbetsstället.

4 a §. Från de begränsningar, som stad­ gas i 4 §, må avsteg göras genom kol­ lektivavtal, som å arbetstagarsidan

1 Senaste lydelse av 10 § se SFS 1945:270.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 ar 1957 17

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) slutits eller godkänts av organisation vilken enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation. Arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal varom i första stycket stadgas, äger tillämpa avtalet beträf­ fande arbetstagare, vilken sysselsät­ tas i sådant arbete som avses där­ med, även om arbetstagaren ej är medlem av den avtalsslutande orga­ nisationen på arbetstagarsidan. Vad nu sagts gäller dock ej arbetstagare, som omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

5 §• 1 m o m. Arbetsrådet må, när skäl Arbetarskyddsstyrelsen må med­ därtill äro, medgiva, att den i 4 § giva undantag från bestämmelserna angivna arbetstiden, utan att för­ i 4 §. Undantag må dock icke, utan längas för år räknat, fördelas på att det stora flertalet av de berörda annat sätt än i nämnda paragraf arbetstagarna samtycker därtill eller sägs. eljest särskilda skäl föreligga, göras 2 m o m. Finnes i visst fall av sär­ i vidare mån än att arbetstiden un­ skilda skäl påkallat, att arbetstiden der en tidrymd, som ej må överstiga ut st räckes längre än i 4 § sägs, äger 12 månader, uppgår till i genomsnitt arbetsrådet lämna medgivande där­ högst 45 timmar i veckan. till. 3 mom. Undantag från de i i § angivna begränsningarna må ock av arbetsrådet medgivas, då det av utta­ lande av arbetstagarnas sammanslut­ ning eller sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetstagare, som skul­ le beröras av undantaget, finner det­ samma önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt ut­ sträckas. 7 §• 2 in o m. Finner arbetsgivare i 2 in o in. Finner arbetsgivare i an­ annat fall än som avses i 6 § med nat fall än som avses i 6 § med hän- 2 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 80

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) hänsyn till särskilt förhållande på­ syn till särskilt förhållande påkallat kallat att använda arbetstagare till att använda arbetstagare till arbete arbete å övertid, vare därtill berät­ å övertid, vare därtill berättigad för tigad för högst 48 timmar under lop­ högst 48 timmar under loppet av

pet av fyra kalenderveckor och 200 fyra veckor och 200 timmar under

timmar under loppet av ett kalen­ loppet av ett kalenderår. derår.

10 Arbetsgivare bör anskaffa och å Arbetsgivare bör anskaffa och å arbetsstället eller annan plats, som arbetsstället eller annan plats, som

av arbetsrådet godkännes, förvara av arbetarskyddsstijrelsen godkän­

övertidsjournal, upprättad enligt for­ nes, förvara övertidsjournal, upprät­

mulär, som fastställes av arbetsrå­ tad enligt formulär, som fastställes det. av styrelsen.

Har övertid uttagits, skall anteck­ Har övertid uttagits, skall anLeckning härom göras i sådan övertids­ ning härom göras i sådan övertids­ journal senast den första söckenda- journal senast den första söckenda-

gen i näst därpå följande kalender­ gen i näst därpå följande vecka eller vecka eller därest då icke kan avgö­ därest då icke kan avgöras, huruvida

ras, huruvida övertid uttagits, så övertid uttagits, så snart sådant kan

snart sådant kan bedömas. Arbetsrå­ bedömas. Arbetarskyddsstijrelsen det äger dock föreskriva, att anteck­ äger dock föreskriva, att anteckning

ning om arbete å övertid får verk­ om arbete å övertid får verkställas å ställas å annan tid och på annat sätt annan tid och på annat sätt än nu än nu angivits. I fråga om sådant ar­ angivits. I fråga om sådant arbete å bete å övertid, som avses i 7 § 1 övertid, som avses i 7 § 1 mom., är inom., är arbetsgivaren icke pliktig arbetsgivaren icke pliktig att göra att göra dylik anteckning, där över­ dylik anteckning, där övertiden fin­ tiden finnes behörigen upptagen å nes behörigen upptagen å arbets­ arbetstidsschema, anslaget å arbets­ tidsschema, anslaget å arbetsstället stället och angivande tiden för det och angivande tiden för det dagliga dagliga arbetets början och slut samt arbetets början och slut samt läng­ längden av raster, som avbryta ar­ den av raster, som avbryta arbets­ betstiden. tiden. Arbetstagare äge -------------------------- honom rörer.

Beslut av arbetsrådet enligt 6 eller Beslut av arbetarskyddsstijrelsen

7 § skall biläggas journal eller annan enligt 6 eller 7 § skall biläggas jour­ handling, däri anteckning enligt nal eller annan handling, däri an­ andra stycket skall göras, och skall teckning enligt andra stycket skall journalen eller handlingen jämte bi- göras, och skall journalen eller hand­ lagda beslut förvaras å plats, som i lingen jämte bilagda beslut förvaras

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 ar 1957 19

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) första stycket avses, under minst tre å plats, som i första stycket avses, år, räknat beträffande journalen el­ under minst tre år, räknat beträf­ ler handlingen från den tid, då sista fande journalen eller handlingen anteckningen gjordes däri, och be­ från den tid, då sista anteckningen träffande beslutet från detsammas gjordes däri, och beträffande beslu­ datum. tet från detsammas datum.

11 §• För tjänstgöring i arbetsrådet vid I handläggningen hos arbetarhandläggning av ärende, som avses i skyddsstgrelsen av ärende rörande denna lag, utser Konungen för viss tillämpningen av denna lag eller med tid två med detaljhandelns förhållan­ stöd av densamma meddelad före­ den förtrogna ledamöter. En ledamot skrift skola, i den omfattning Ko­ skall utses bland personer, föreslag­ nungen bestämmer, deltaga särskil­ na av de svenska arbetsgivareför­ da ledamöter, utsedda efter förslag eningarnas förtroenderåd, och vid av rikssammanslutningar av arbets­ tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en givare och av arbetstagare. av dess ledamöter, som utsetts efter Till utredning av ärende, som av­ förslag av arbetsgivarsammanslut- ses i första stycket, må arbetarningar; en ledamot skall utses bland skyddsstyrelsen låta vid allmän un­ personer, föreslagna av landsorgani­ derrätt höra vittnen och sakkunniga. sationen i Sverige, samt vid tjänstgö­ Finner arbetarskyddsstyrelsen sådan ring i arbetsrådet ersätta en av dess åtgärd nödig, har styrelsen att därom ledamöter, som utsetts efter förslag göra framställning hos den under­ av arbetarsammanslutningar. För rätt, som med hänsyn till tid och var och en av ledamöterna utses i plats för dess sammanträden prövas enahanda ordning minst två supple­ lämplig. Förhöret skall anses som be­ anter, förtrogna med förhållandena visupptagning utom huvudförhand­ inom detaljhandel eller annan verk­ ling. Ersättningen till vittne eller samhet, som avses i denna lag. sakkunnig skall gäldas av allmänna Vid arbctsrådets behandling av medel. Protokoll över förhöret skall ärende, som avses i denna lag, sko­ av rätten tillställas arbetarskydds­ la, med iakttagande av vad i 9 § 6 styrelsen. mom. lagen den 16 maj 1930 om ar­ Över arbetarskyddsstyrelscns be­ betstidens begränsning stadgas, när­ slut i ärende som avses i denna lag vara båda de ledamöter, vilka ut­ må klagan ej föras. setts i här nämnd ordning, eller för dem utsedda suppleanter. I övrigt skola bestämmelserna i nämnda pa­ ragraf i tillämpliga delar äga motsva­ rande giltighet.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1958. Den i 4 och 5 §§ angivna arbetsti­ den för vecka skall dock, i stället för 45 timmar, utgöra 47 timmar under år 1958 och 46 timmar under år 1959.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957 21

Förslag

till

Lag

om ändring i arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell, restauranger och kaféer

Härigenom förordnas beträffande arbetstidslagen den 23 maj 1947 för hotell, restauranger och kaféer, dels att 10 § 1 mom. skall upphöra att gälla, dels att 4 och 5 §§, 7 § 1 och 2 mom. samt 9 § skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att i 3 och 6 §§, 7 § 3 och 4 inom., 8 §, 10 § 2 mom., 11 § 2 mom. samt 15 § orden »arbetsrådet» och »arbetsrådets» skola ersät­ tas med orden »arbetarskyddsstyrelsen» och »arbetarskyddsstyrelsens», dels ock att i lagen skall införas en ny paragraf, betecknad 4 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 4 §• Arbetsgivare må icke använda ar­ Arbetsgivare må icke använda ar­ betstagare till arbete under längre betstagare till arbete under längre tid, raster och måltidsuppehåll oräk­ tid, raster och måltidsuppehåll oräk­ nade, än 744 timmar under loppet av nade, än att arbetstiden under lop­ tre kalenderveckor. Arbetstiden må pet av tre veckor icke överstiger i ge­ under en tidrymd av tjugufyra tim­ nomsnitt 45 timmar i veckan. Arbets­ mar, räknad från klockan 6 på mor­ tiden må under en tidrymd av tjugu­ gonen ena dagen till samma tid på­ fyra timmar, räknad från klockan 6 följande dag, ej överstiga 11 timmar. på morgonen ena dagen till samma tid påföljande dag, ej överstiga 11 timmar. Vecka räknas från och med mån­ dag eller annan dag, som tillämpas för arbetsstället.

4 a §. Frun de begränsningar, som stad­ gas i 4 §, må avsteg göras genom kol­ lektivavtal, som å arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation vilken enligt lagen om förenings- och

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation. Arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal varom i första stycket stadgas, äger tillämpa avtalet be­ träffande arbetstagare, vilken sysselsättes i sådant arbete som avses där­ med, även om arbetstagaren ej är medlem av den avtalsslutande orga­ nisationen på arbetstagarsidan. Vad nu sagts gäller dock ej arbetstagare, som omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

5 §• 1 mom. Arbetsrådet må, när Arbetarskgddsstgrelsen må med­ skäl därtill åro, medgiva, att den i giva undantag från bestämmelserna i 4 § angivna arbetstiden, utan att för­ 5 §. Undantag må dock icke, utan att längas för år räknat, fördelas på an­ det stora flertalet av de berörda ar­ nat sätt än i nämnda paragraf sägs. betstagarna samtycker därtill eller 2 m o m. Finnes i visst fall av sär­ eljest särskilda skäl föreligga, göras skilda skäl påkallat, att arbetstiden i vidare mån än att arbetstiden un­ utsträckes längre än i i § sägs, äger der en tidrymd, som ej må överstiga arbetsrådet lämna medgivande där­ 12 månader, uppgår till i genomsnitt till. högst 45 timmar i veckan. 3 mom. Undantag från de i 5 § angivna begränsningarna må ock av arbetsrådet medgivas, då det av ut­ talande av arbetstagarnas samman­ slutning eller sammanslutningar el­ ler annorledes framgår, att det sto­ ra flertalet av de arbetstagare, som skulle beröras av undantaget, finner detsamma önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

7 §■ 1 mom. Till betjäning av gäster, 1 mom. Till betjäning av gäster, som vid upphörande av servering be- som vid upphörande av servering be­ finna sig inom det för serveringen finna sig inom det för serveringen avsedda området, samt till sådana avsedda området, samt till sådana

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957 23

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) förberedelse- eller avslutningsarbe- förberedelse- eller avslutningsarbeten, som för driftens ohindrade gång ten, som för driftens ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras före el­ nödvändigtvis måste utföras före el­ ler efter den allmänna arbetstiden, ler efter den allmänna arbetstiden, må nödigt antal arbetstagare använ­ må nödigt antal arbetstagare använ­ das å övertid under högst 21 tim­ das å övertid under högst 21 tim­

mar under loppet av tre kalender­ mar under loppet av tre veckor, dock veckor, dock att under en tidrymd att under en tidrymd av tjugufyra

av tjugufyra timmar, räknad från timmar, räknad från klockan 6 på klockan 6 på morgonen ena dagen morgonen ena dagen till samma tid till samma tid påföljande dag, ar­ påföljande dag, arbetstagare icke må betstagare icke må användas till så­ användas till sådant arbete å över­ dant arbete å övertid mer än en och tid mer än en och en halv timme. en halv timme. 2 m o in. Finner arbetsgivare i 2 m o m. Finner arbetsgivare i an­ annat fall än som avses i 6 § med nat fall än som avses i 6 § med hän­ hänsyn till särskilt förhållande på­ syn till särskilt förhållande påkallat kallat att använda arbetstagare till att använda arbetstagare till arbete arbete å övertid, vare därtill berät­ å övertid, vare därtill berättigad i tigad i avseende å arbetare, som fyllt avseende å arbetare, som fyllt ader­ aderton år, för högst 36 timmar un­ ton år, för högst 36 timmar under

der loppet av tre kalenderveckor och loppet av tre veckor och 200 timmar

200 timmar under loppet av ett ka­ under loppet av ett kalenderår. lenderår.

9 §•

För tjänstgöring i arbetsrädet vid I handläggningen hos arbetarhandläggning av ärende, som avses skgddsstgrelsen av ärende rörande i denna lag, utser Konungen för viss tillämpningen av denna lag eller med tid två ledamöter, vilka äro förtrog­ stöd av densamma meddelad före­ na med förhållandena inom hotell-, skrift skola, i den omfattning Ko­ restaurang- och kafénäringen. Fn le­ nungen bestämmer, deltaga särskil­ damot skall utses bland personer, fö­ da ledamöter, utsedda efter förslag reslagna av de svenska arbetsgivare­ av rikssammanslutningar av arbets­ föreningarnas förtroenderåd, och vid givare och av arbetstagare. tjänstgöring i arbetsrädet ersätta en Till utredning av ärende, som av­ av dess ledamöter, som utsetts efter ses i första stgeket, må arbetarförslag av arbetsgivarsammanslut- skyddsstgrelsen låta vid allmän un­ ningar; en ledamot skall utses bland derrätt höra vittnen och sakkunniga. personer, föreslagna av landsorgani­ Finner arbetarskyddsstgrelsen sådan sationen i Sverige, samt vid tjänst­ åtgärd nödig, har stgrelscn att därom göring i arbetsrädet ersätta en av göra framställning hos den under-

24 Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) dess ledamöter, som utsetts efter för­ rätt, som med hänsyn till tid och slag av arbetarsammanslutningar. plats för dess sammanträden prövas För var och en av ledamöterna utses lämplig. Förhöret skall anses som i enahanda ordning minst två supp­ bevisupptagning utom huvudför­ leanter, förtrogna med förhållandena handling. Ersättningen till vittne el­ inom omförmälda näring. ler sakkunnig skall gäldas av all­ Vid arbetsrådets behandling av männa medel. Protokoll över förhö­ ärende, som avses i denna lag, skola, ret skall av rätten tillställas arbetarmed iakttagande av vad i 9 § 6 mom. skyddsstyr elsen. lagen den 16 maj 1930 om arbetsti­ Över arbetarskyddsstyrelsens be­ dens begränsning stadgas, närvara slut i ärende som avses i denna lag båda de ledamöter, som utsetts i här må klagan ej föras. nämnd ordning, eller för dem utsed­ da suppleanter. 1 övrigt skola be­ stämmelserna i nämnda paragraf i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1958. Den i 4 och 5 §§ angivna arbetsti­ den för vecka skall dock, i stället för 45 timmar, utgöra 47 timmar under år 1958 och 46 timmar under år 1959.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957 25

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 ja­ nuari 1957.

Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena U ndén , statsråden Z etterberg , T orsten N ilsson , S träng , E ricsson , A ndersson , N orup , H edlund , P ersson , L indell , N ordenstam , L indström , L ange , L indholm .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Ericsson, fråga om lagstiftning rörande allmän arbetstidsförkortning samt anför.

Inledning

Principen om 48 timmars arbetsvecka lagfästes i vårt land år 1919 och ligger alltjämt till grund för vår arbetstidslagstiftning. De grundläggande bestämmelserna i detta ämne återfinns i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning, vanligen benämnd allmänna arbetstidslagen. Till stadgandena i denna lag ansluter sig reglerna i de s. k. speciella arbets­ tidslagarna, nämligen lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln, arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer samt sjöarbetstidslagen. Även i vissa andra lagar och författningar förekommer bestämmelser som behandlar arbetstidens längd. Ehuru arbetstidslagstiftningen omfattar en betydande del av landets arbetstagare, står stora grupper formellt utanför densamma. Som exempel må blott nämnas, att allmänna arbetstidslagen inte gäller arbetare i företag med mindre än fem anställda och att arbetstagare i statens tjänst liksom huvudparten av tjänstemännen i enskild tjänst inte omfattas av arbets­ tidslagstiftningen. Mot bakgrunden av att 48-timmarsveckan så länge fält gälla som norm för arbetstidens längd, trots att de ekonomiska och sociala förhållandena undergått en genomgripande förändring, är det naturligt, att krav rests på en revision av arbetstidslagstiftningen. Den omständigheten att ansenliga grupper av arbetstagare står utanför denna lagstiftning har även utgjort anledning till att en översyn av lagstiftningen ansetts påkallad. År 1947 till­ kallades därför sakkunniga med uppdrag alt överse arbetstidslagstiftningen. Vid denna tidpunkt ansågs förutsättningar ej föreligga för en allmän för­ kortning av normalarbetstiden och de sakkunnigas uppdrag begränsades

26 Kungi. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

därför, såvitt angår arbetstidens längd, till att avse frågan om en förkort­ ning av arbetstiden för vissa grupper med särskilt påfrestande arbete. I övrigt skulle de sakkunniga underkasta lagstiftningen en allmän översyn. Bland de spörsmål, som därvid skulle övervägas, nämndes i direktiven bl. a. behovet av ändrade regler för uttagande av övertid, lämpligheten att i den allmänna arbetstidslagen inrymma en reglering av arbetstiden på de områ­ den, där speciallagstiftning gällde, samt förutsättningarna för att slopa eller begränsa gällande undantag från lagstiftningens tillämpningsområde.

De sakkunniga, som antog benämningen Arbetstidsutredningen, avgav

1954 betänkande (SOU 1954: 22—23) med förslag dels till allmän arbets­ tidslag samt arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer och dels till lag om förkortad ordinarie arbetstid för arbetstagare med särskilt påfrestande eller hälsofarligt arbete. Förslaget till allmän arbetstidslag innebär i kort­ het, att principen om 48 timmars ordinarie arbetsvecka bibehålies, att arbetstidslagstiftningen utvidgas så att den med få undantag — det viktigaste gäller tjänstemännen — blir tillämplig på alla arbetstagare, vilka mot vederlag användes till arbete för arbetsgivares räkning, samt att snävare gränser uppdrages för hur mycket övertid som skall vara tillåten. De sär­ skilda arbetstidslagarna för lantarbete och för arbete inom detaljhandeln föreslås upphävda, medan särskild arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer ävensom särskild sjöarbetstidslag anses böra bibehållas. Enligt utredningens förslag till lag om förkortad ordinarie arbetstid för arbets­ tagare med särskilt påfrestande eller hälsofarligt arbete skall den ordinarie arbetsveckan förkortas till 40 timmar i veckan vid vissa arbeten under jord och till 42 timmar i veckan vid kontinuerligt skiftarbete, vid arbete, i vilket arbetstagare utsättes för röntgenstrålning eller radioaktiv strålning som kan innebära hälsofara, samt vid arbete, som utföres av sjuksköterska vid kirurgisk operationsavdelning på lasarett. Arbetstidsutredningens betänkande har varit föremål för vidlyftig remiss­ behandling, varvid åsikterna gått starkt isär i åtskilliga av de frågor, som behandlas i betänkandet. liedan innan arbetstidsutredningen framlade sitt betänkande hade min företrädare i ämbetet i juni 1954 efter vederbörligt bemyndigande tillkallat sakkunniga för att biträda med utredning om arbetstidens längd och för­ läggning i syfte att uppnå en allmän förkortning av den lagstadgade ar­

betstiden. De sakkunniga, som arbetat under namnet Utredningen om kor­ tare arbetstid1 har i juli 1956 framlagt betänkande (SOU 1956: 20—21) med

1 Utredningen har bestått av landshövdingen Eije Mossberg, ordförande, samt ledamoten av riksdagens andra kammare Ingemund Bengtsson, direktören Lars Gabrielson, byråchefen numera statssekreteraren Ernst Michanek, förste sekreteraren Otto Nordenskiöld, docenten Ingvar Ohlsson, direktören Gustaf Rudenstam, ledamoten av riksdagens andra kammare Nils G. Stenberg och ombudsmannen Edvard Vilhelmsson. Vilhelmsson efterträdde i november 1955 andre ordföranden i LO Einar Norrman; ledamoten av riksdagens första kammare Bernhard Näsgård frånträdde efter avsägelse i februari 1956 uppdraget som ledamot av utredningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957 27

förslag till lagstiftning om allmän förkortning av den ordinarie arbetstiden till 45 timmar i veckan (sjöarbetstidslagen berörs dock inte av förslaget). I överensstämmelse med sina direktiv har utredningen inte föreslagit någon ändring beträffande lagstiftningens tillämpningsområde eller upptagit andra spörsmål, som behandlats av arbetstidsutredningen. Förslaget, som är en­ hälligt, har remissbehandlats i vanlig ordning, varvid remissinstanserna på några undantag när tillstyrkt eller i vart fall inte motsatt sig detsamma. I stort sett råder således enighet om att en allmän arbetstidsförkortning av den omfattning utredningen om kortare arbetstid föreslagit är möjlig att genomföra och att den också bör komma till stånd. En på utredningens föranstaltande gjord opinionsundersökning visar också, att önskemålet om en arbetstidsförkortning är vida utbrett bland arbetstagarna. För egen del anser jag det angeläget, att en allmän arbetstidsförkortning genomföres så snabbt som omständigheterna tillåter. Det synes mig härvid lämpligast att gå fram på den av utredningen om kortare arbetstid anvisade vägen och i huvudsak endast göra de ändringar i gällande lagstiftning som påkallas för att nedbringa längden av den ordinarie arbetsveckan. Först sedan erfa­ renhet vunnits rörande verkningarna av denna reform, torde tiden vara inne att ia ställning till de av arbetstidsutredningen framlagda förslagen angående arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde och systematiska ut­ formning m. m, Även spörsmålet om ytterligare arbetstidsförkortning, all­ män eller begränsad till vissa arbetstagargrupper, torde få upptagas i sådant sammanhang. Jag anhåller nu att få anmäla frågan om lagstiftning angående allmän arbetstidsförkortning.

Arbetstiden i Sverige för närvarande

Gällande lagbestämmelser

Allmänna arbetstidslagen

Lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning är enligt 1 §

tillämplig på rörelse, industriell eller icke, samt på hus-, väg- eller vatten­ byggnad, vattenavledning eller annat sådant särskilt arbetsföretag. Verk­

samhet, som bedrives i former, vilka inte kan hänföras till rörelse eller ar­ betsförelag, exempelvis hushåll och viss offentlig eller ideell verksamhet, faller således utanför lagen. Från lagens tillämpning undantages vidare följande slag av arbete: a) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana förhål­ landen, att det inte kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbe­ tets anordnande;

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas till bestämda tider; c) arbete, som bedrives av staten; d) arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov; e) skeppstjänst, som omnämnes i sjöarbetstidslagen, samt fiske; f) skogsarbete samt kolning i mila, även om arbetet inte är att hänföra till skogsarbete; g) upptagning av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ; h) jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrives såsom självständiga företag, och byggnadsarbete för jordbruk eller nämnda binä­ ringar, samt vidare trädgårdsskötsel och djurskötsel även i de fall då arbetet bedrives utan samband med jordbruk; i) arbete, vilket åligger trafikpersonal vid järnväg, som är upplåten för allmän trafik; j) arbete, varpå arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning; k) arbete, varpå arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer äger tillämpning; samt l) arbete, som åligger portvakt och av honom väsentligen förrättas i hans bostad. Såsom förutsättning för lagens tillämpning gäller ytterligare, att i rörelsen

eller arbetsföretaget för arbetsgivarens räkning i regel användes fler än fyra arbetare för annat arbete än sådant som uppräknats under a)—1). Till arbetare räknas vid lagens tillämpning inte medlem av arbetsgivarens

familj samt inte heller verkmästare eller annan befattningshavare i över­ ordnad ställning, ritare, bokhållare eller därmed jämställd person eller kontor svaktmästare eller annat underordnat kontor sbiträde (2 §). Frågor om lagens tillämplighet på visst arbete eller om huruvida en arbets­ tagare är att räkna som arbetare enligt lagen avgöres av arbetarskyddsstyrelsen (3 §).

Den ordinarie arbetstiden får, raster oräknade, inte överstiga 48 timmar

i veckan. Den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 9 timmar på ett dygn (4 § 1 st.). Bedrives arbete med regelbunden skiftindelning, får arbetstiden förläggas så, att den under en tidrymd av högst tre veckor motsvarar 48 tim­ mar i veckan. Någon maximering av antalet arbetstimmar under ett dygn förekommer inte i detta fall (4 § 2 st.).

Arbetarskyddsstyrelsen kan enligt 5 § meddela dispens från bestämmel­

serna om den ordinarie arbetstidens begränsning i följande fall nämligen: a) om arbetstiden för ett visst arbete i väsentlig mån är beroende av års­ tiden eller väderleken eller på grund av annat förhållande är av växlande längd; i detta fall — men inte i de följande fallen — gäller den begräns­ ningen i arbetarskyddsstyrelsens befogenhet, att arbetstiden i genomsnitt för en viss angiven tidrymd skall uppgå till högst 48 timmar i veckan;

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957 29

b) om arbete, som bedrives med tre skiftlag, på grund av synnerliga skäl anses böra pågå även under sön- och helgdagar; c) om ett arbete fortgår endast under en kortare tid eller medför synner­ ligen ringa ansträngning eller tillgodoser ett ändamål av synnerligen stort allmänt intresse; d) om dispens i annat fall än som avses under a)—c) är påkallad till undvikande av allvarligt missförhållande; samt e) om det av uttalande av arbetarnas organisationer eller på annat sätt framgår, att det stora flertalet av de berörda arbetarna finner ett undantag önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas. Arbetsgivaren äger under vissa villkor, som närmare anges i det följande,

använda arbetare till arbete på övertid. I 6 § behandlas tid för s. k. nödfallsarbete. Har en natur- eller olyckshän­

delse eller någon annan omständighet, som inte kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller medfört överhängande fara för sådant avbrott eller för skada på liv, hälsa eller egendom, må arbetare användas till arbete på övertid. Anmälan skall göras hos arbetarskyddsstyrelsen inom två dygn från arbetets början, och arbetet får inte fortsättas utöver denna tid utan att tillstånd därtill sökts hos styrelsen. Bestämmelser om övriga former av övertid återfinnes i 7 §.

Till sådana förberedelse- eller avslutningsarbeten, som för driftens ohind­

rade gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna arbets­ tiden, får arbetare, som fyllt 18 år, användas till arbete på övertid under högst 7 timmar i veckan (7 § 1 mom.). Om det i något annat fall än en nödfallssituation enligt 6 § är påkallat med hänsyn till något särskilt förhållande, må arbetsgivare använda arbe­ tare, som fyllt 18 år, till arbete på övertid under högst 48 timmar under loppet av fyra kalenderveckor och högst 200 timmar under ett kalenderår.

Denna form av övertid brukar benämnas allmän övertid (7 § 2 mom.). Tillstånd att uttaga övertid utöver vad som nu nämnts, s. k. extra övertid,

meddelas av arbetarskyddsstyrelsen, då så påkallas av ett trängande behov. Sådan övertid må beviljas för högst 150 timmar under ett kalenderår (7 § 3 inom.). Arbetarskyddsstyrelsen prövar i vad mån arbetare, som fyllt 16 men inte 18 år, må användas till sådant övertidsarbete, som avses i 7 § (7 § 4 inom.). I fråga om arbetares skyldighet att utföra övertidsarbete enligt 7 § — skyl­ digheten att utföra nödfallsarbete är ovillkorlig — gäller vad som kan anses vara överenskommet med arbetsgivaren därom. Det åligger arbetsgivaren att tillse, att en arbetare inte utsättes för överansträngning eller ohälsa genom övertidsarbete (7 § 5 inom.). Arbetsgivaren är skyldig att föra anteckningar om övertidsarbete (8 §). Om sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare, som kan anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom ett verksamhetsom­

30 Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

råde, är ense om eftergift i något avseende, som behandlas i 5 § (ordinarie arbetstid) eller i 7 § 3 mom. (extra övertid) må Konungen på framställning av arbetarskyddsstyrelsen eller efter dess hörande förordna om allmän tilllämpning av eftergifter inom verksamhetsområdet i fråga (10 § 2 mom.). Skulle tillämpningen av lagen medföra sådana svårigheter för något visst arbete eller företag, att dess fortsatta bedrivande äventyras, kan Konungen på framställning eller efter hörande av arbetarskyddsstyrelsen medge undan­ tag från lagens tillämpning (10 § 3 mom.). Tillsyn över lagens efterlevnad utövas av yrkesinspektionen (11 § 1 inom.). överträdelse av lagen eller av någon föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, straffas med böter (12 §).

Lnntarbets tidslagen

Lantarbetstidslagen den 4 juni 1948 (nr 281) ar enligt 1 § tillämplig dels

på jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka inte bedrives som själv­

ständiga företag, samt byggnadsarbete för jordbruk och nämnda binäringar,

och dels på trädgårdsskötsel, som bedrives såsom självständigt företag.

Från lagens tillämpning undantages följande uppräknade slag av arbete: a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det inte kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande; b) kolning i mila; c) mjölkning, sköl sel och upptagning av rotfrukter, skogsarbete, upptag­ ning av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ, allt i den mån dessa arbeten utföres på ackord; d) husligt arbete; e) arbete, som bedrives av staten; samt f) arbete, varpå arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning. Såsom ytterligare förutsättning för lagens tillämpning gäller, att för ar­

betsgivarens räkning i företaget i regel användes en arbetare för annat arbete

än som uppräknats under a)—f). Till arbetare räknas vid lagens tillämpning inte medlem av arbetsgivarens familj, inte heller lantbruksinspektor eller annan befattningshavare i över­ ordnad ställning eller bokhållare eller annat kontorsbiträde (2 §). I fråga om skyldighet för arbetarskyddsstyrelsen att avgöra frågor om lagens tillämplighet in. m. gäller motsvarande bestämmelser som i allmänna arbetstidslagen (3 §).

Reglerna om den ordinarie arbetstiden återfinnes i 4 §. För arbete i jordbruk med binäringar och byggnadsarbete stadgas en ordi­

narie arbetstid, raster oräknade, under tiden november—februari av högst 45 timmar och under tiden mars—oktober av högst 50 timmar per arbets­ vecka. Under ett dygn får den ordinarie arbetstiden inte överstiga 10 timmar. Från dessa regler göres följande undantag. För varje brukningsdel må en

arbetare, som i regel användes till såväl djurskötsel som annat arbete (arbe-

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957 31

lare med blandat arbete), under tiden november—februari användas till

arbete högst 47 timmar per arbetsvecka. Detsamma gäller den, som ersätter arbetare med blandat arbete under ledighet. För arbetare, som huvudsakligen

användes till djurskötsel (djurskötare), samt för arbetare, som under minst

en vecka ersätter djurskötare, må arbetstiden för två arbetsveckor i följd inte överstiga 96 timmar. För dessa arbetargrupper får arbetstiden uppgå till högst 9 timmar på ett dygn. För arbetare, som ersätter djurskötare under kortare tid än en vecka, får arbetstiden under tiden november—februari ut­ sträckas till 48 timmar per arbetsvecka(4 § 1 mom.).

Beträffande trädgårdsskötseln står det arbetsgivaren fritt att tillämpa en

arbetstid antingen på högst 48 timmar per arbetsvecka året om eller på högst 45 timmar under tiden november—februari och högst 50 timmar per arbets­ vecka under tiden mars—oktober. Arbetstiden får inte något dygn överstiga 10 timmar (4 § 2 mom.). Med arbetsvecka menas tiden från och med måndag till och med söndag. De i fråga om djurskötare föreskrivna begränsningsperioderna på två veckor räknas från första måndagen i november varje år. En för en viss månad an­ given arbetstid tillämpas under varje arbetsvecka eller tvåveckorsperiod, vars första dag infaller under månaden (4 § 3 mom.).

Arbetarskyddsstyrelsen kan meddela dispens från bestämmelserna om be­

gränsning av den ordinarie arbetstiden. Om skäl därtill finnes kan tillstånd sålunda lämnas till annan fördelning av den ordinarie arbetstiden än som föreskrives i 4 §. Den begränsningen skall dock iakttagas, att arbetstiden per år inte får förlängas (5 § 1 inom.). Då det påkallas av särskilda skäl får även en förlängning av arbetstiden medgivas (5 § 2 mom.). Därest det framgår av ett uttalande av arbetarnas organisationer eller på annat sätt, att det stora flertalet av de berörda arbetarna finner det önsk­ värt och arbetstiden inte kommer att oskäligt utsträckas därigenom, får arbetarskyddsstyrelsen lämna dispens, varvid någon särskild prövning av skälen för undantag inte fordras (5 § 3 inom.).

Övertidsbestämmelscrna i lantarbetstidslagcn överensstämmer i huvudsak

med motsvarande stadganden i allmänna arbetstidslagen.

Sålunda kan arbetare få tagas i anspråk för nödfallsarbete på övertid

under samma villkor som enligt den allmänna lagen (6 § 1 inom.). Därutöver innehåller lantarbetstidslagen en specialregel om att arbetare utan anmälan eller ansökan hos arbetarskyddsstyrelsen må användas till arbete å övertid, som föranledes av födelser, sjukdomsfall och olycksfall hos djuren. Några begränsningar i fråga om denna form av nödfallsarbete uppställes inte (6 § 2 inom.).

Om det för driftens ohindrade gång är nödvändigt, att förberedelse- eller avslutningsarbeten utföres före eller efter den allmänna arbetstiden eller alt s. k. vakttjänst inom trädgårdsskötseln utföres utom den allmänna arbets­

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

tiden, får arbetare användas till sådant arbete på övertid under högst 7 lim­ mar per arbetsvecka (7 § 1 inom.).

Allmän övertid får tagas ut med högst 48 timmar under loppet av fyra

arbetsveckor eller, om arbetsgivaren föredrar en sådan beräkning, högst 50 timmar i månaden. Under en tidrymd av 12 månader i följd får högst 200 timmar allmän övertid förekomma (7 § 2 inom.).

Den extra övertiden är i lantarbetstidslagen maximerad till 100 timmar

under 12 månader i följd (7 § 3 mom.). Något hinder att använda arbetare under 18 år till övertidsarbete föreligger inte enligt lantarbetstidslagen. I fråga om arbetares skyldighet att utföra övertidsarbete (7 § 4 mom.) samt beträffande anteckningar om övertid (8 §), Konungens undantagsrätt (10 §), tillsyn över lagens efterlevnad (11 §) och straff för överträdelse (12 §) är reglerna i stort sett överensstämmande med allmänna arbetstids­ lagens motsvarande bestämmelser. Enligt lantarbetstidslagen må Ko­ nungen meddela undantag från lagens tillämpning även för det fall att tilllämpningen skulle medföra särskilda svårigheter inom en viss del av riket (10 § 2 inom.).

Arbetstidslagen för detaljhandeln

Arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942 (nr 652) är jämlikt 1 § tillämplig på rörelse, som avser detaljhandel och i omedelbar anslutning därtill bedriven verksamhet. Lagen äger vidare tillämpning på rörelse, som hedrives i rakstuga, frisersalong, fotografiateljé och badinrättning. Från lagens tillämpning undantages följande uppräknade slag av arbete: a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det inte kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande; b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det inte kan förläggas till bestämda tider; c) arbete såsom handelsresande eller platsförsäljare; d) arbete, som bedrives av staten; e) husligt arbete; f) sådant arbete i samband med hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, under förutsättning åt! arbetstagaren uteslutande sysselsättes med nämnda arbete eller endasl undantagsvis deltager i arbete, på vilket lagen äger tillämpning; samt g) arbete, varpå sjöarbetstidslagen äger tillämpning. Såsom förutsättning för lagens tillämplighet gäller dessutom, att föi arbetsgivarens räkning i rörelsen användes arbetstagare till arbete av annat slag än som avses under a)—g). Något krav på att ett visst minsta antal arbetare i regel skall användas till arbete i rörelsen uppställes inte i denna lag, vilket såsom förut nämnts är fallet med allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957 33

Till arbetstagare räknas vid lagens tillämpning inte medlem av arbets­ givarens familj, inte heller företagsledare eller annan befattningshavare i överordnad ställning eller farmacevt på apotek. Detaljhandelslagen gör så­ ledes inte undantag för kontorspersonal, som ej är i överordnad ställning

(2 §).

Arbetarskyddsstyrelsen har att avgöra frågor om lagens tillämpningsom­ råde in. in. (3 §).

Den ordinarie arbetstiden får, raster oräknade, uppgå till högst 48 timmar

i veckan. Arbetstiden får inte något dygn överstiga 10 timmar. I fråga om dygnsmaximum stadgas det undantaget, att arbetstiden på arbetsställe, där i regel inte användes flera än en arbetstagare, under två av veckans dygn får uppgå till 11 timmar. Veckomaximum på 48 timmar får dock inte över­ skridas. Beträffande arbetstagare på ett försäljningsställe, som i regel hålles öppet såväl vardag som sön- och helgdag, gäller i stället för de nyss angivna reglerna, att arbetstiden inte får överstiga 96 timmar för två veckor i följd och 10 timmar om dygnet (4 §).

Detaljhandelslagens regler om dispens från bestämmelserna om den ordi­

narie arbetstiden överensstämmer med lanlarbetstidslagens motsvarande stadganden (5 §).

Bestämmelserna om övertid är i allmänna drag överensstämmande med

allmänna arbetstidslagens, men avvikelser i detaljer förekommer. Sålunda är de båda lagarnas regler av samma innehåll vad angår tid för

nödfallsarbete (6 §), allmän övertid (7 § 2 mom.) och extra övertid (7 §

3 mom.); något hinder mot att använda arbetstagare under 18 år till över­

tidsarbete föreligger dock inte enligt detaljhandelslagen. Med förberedelseoch avslutningsarbeten likställes i detaljhandelslagen betjäning av kunder,

som vid stängning av försäljningslokal, rakstuga, frisersalong, fotograiiateljé eller badinrättning befinner sig i lokalen. För dessa slag av arbete tår arbetstagare användas till arbete på övertid under högst 7 timmar i veckan,

dock inte mer än iy2 timme per dygn. Ordinarie arbetstid och övertid av

detta slag får tillhopa inte något dygn uppgå till mer än 10 timmar. Arbetar­ skyddsstyrelsen kan dock medge undantag (7 § 1 inom.). Detaljhandelslagen innehåller vissa bestämmelser om ersättning för över­ tidsarbete (8 §) och om raster (9 §). I fråga om skyldighet för arbetstagare att utföra övertidsarbete (7 § 4 mom.) samt beträffande anteckningar om övertid (10 §), tillsyn över lagens efterlevnad (13 §) och rörande straff (14 §) överensstämmer detalj­ handelslagen i huvudsak med allmänna arbetstidslagen, och beträffande Konungens undantagsrätt har stadgandena samma innehåll som motsva­ rande i lantarbetstidslagen (12 §).

Arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer

Arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell, restauranger och

3 — Biliang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 80

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

kaféer äger enligt 1 § tillämpning på hotell-, restaurang- och kaférörelse samt i omedelbar anslutning därtill utövad verksamhet av annat slag, vilken ej bedrives såsom självständigt företag. Från lagens tillämpningsområde undantages följande slags arbete: a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det inte kan anses ankomma på arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande; b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det inte kan förläggas till bestämda tider; c) arbete, som bedrives av staten; d) arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfost­ ran eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov; e) arbete, varpå arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning; f) skeppstjänst. Såsom förutsättning för lagens tillämplighet gäller, att i rörelsen för arbetsgivarens räkning användes arbetstagare till annat arbete än som upp­ räknas under a)—f). Någon fordran på visst minsta antal arbetstagare gäller inte. Till arbetstagare räknas vid lagens tillämpning inte medlem av arbetsgiva­ rens familj, och inte heller företagsledare, personalchef eller därmed jäm­ förlig befattningshavare i överordnad ställning, bokhållare eller annat kon­ tor sbiträde (2 §). Arbetarskyddsstyrelsen har att avgöra frågor om lagens tillämpningsom­ råde in. in. (3 §).

Den ordinarie arbetstiden, raster och måltidsuppehåll oräknade, är an­

given till högst 144 timmar under loppet av tre kalenderveckor. Under en tidrymd av 24 timmar, räknad från klockan 6 på morgonen den ena dagen till samma tid följande dag, får den ordinarie arbetstiden inte överstiga 11 timmar (4 §).

Dispens kan meddelas av arbetarskyddsstyrelsen enligt regler av samma

innehåll som i lantarbetstidslagen och detaljhandelslagen (5 §).

Vad angår bestämmelserna om övertid föreligger överensstämmelse med allmänna arbetstidslagen beträffande tid för nödfallsarbete (6 §).

I analogi med detaljhandelslagen likställer hotellagen betjäning av gäster, som vid upphörande av servering befinner sig inom det för serveringen av­

sedda området, med förberedelse- och avslutningsarbeten. Till sådant arbete

får arbetstagare användas på övertid under högst 21 timmar under loppet av tre kalenderveckor. Under en 24-timmarsperiod från klockan 6 på morgo­ nen den ena dagen till samma tid nästa dag får övertid av detta slag uppgå till högst 11/2 timme (7 § 1 inom.).

Den allmänna övertiden får uppgå till högst 36 timmar under loppet av

tre kalenderveckor och 200 timmar under ett kalenderår (7 § 2 inom.).

Extra övertid kan medgivas av arbetarskyddsstyrelsen upp till 150 tim­

mar om året (7 § 3 mom.).

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957 35

Till arbete på allmän eller extra övertid får inte användas arbetstagare, som inte fyllt 18 år. Arbetarskyddsstyrelsen kan dock bevilja dispens be­ träffande den, som fyllt 16 år men inte 18 år (7 § 4 mom.). I fråga om skyldighet för arbetstagare att utföra övertidsarbete (7 § 5 mom.) samt angående anteckningar om övertid (8 §), tillsyn över lagens efterlevnad (11 § 1 mom.) och straff (12 §) är bestämmelserna i hotellagen i huvudsak desamma som i allmänna arbetstidslagen. Beträffande Konung­ ens undantagsrätt föreligger överensstämmelse med lantarbetstidslagen och detaljhandelslagen (10 §).

Arbetar skyddslag en

Bestämmelser, som berör arbetstidens begränsning, förekommer även i en del andra författningar än de förut nämnda. 1 detta sammanhang synes det emellertid endast erforderligt att redogöra för vissa regler i arbetarskydds­ lagen den 3 januari 1949 (nr 1). Denna lag, vars tillämpningsområde är mera vidsträckt än arbetstidslagstiftningens (bortsett från sjöarbetstidslagen), meddelar beträffande arbets­ tagare i allmänhet bestämmelser om raster (17 §) och arbetspauser (18 §).

Vidare föreskrives, att arbetstagare skall åtnjuta ledighet för nattvila, vari

skall ingå tiden mellan klockan 23 och klockan 5. Avvikelse från dessa be­ stämmelser må ske, om det är nödvändigt med hänsyn till arbetets natur, allmänhetens behov eller någon annan särskild omständighet. Likaså får nödfallsarbete fortgå mellan klockan 23 och klockan 5 (19 §). Dispens från bestämmelserna om nattvila, alltså från det s. k. nattarbetsförbudet, kan meddelas av arbetarskyddsstyrelsen, om särskilda skäl föreligger eller om del stora flertalet av de berörda arbetstagarna finner det önskvärt och ohälsa eller överansträngning inte kan befaras uppkomma (20 §). För varje period av sju dagar skall en arbetstagare åtnjuta minst 24 tim­

mars sammanhängande ledighet (veckovila). Dispens kan meddelas av

arbetarskyddsstyrelsen (21 §).

1 fråga om minderårig , varmed förstås den som inte fyllt 18 år, meddelas

vissa särskilda bestämmelser. För minderårig gäller en absolut maximering av arbetstiden till 10 tim­ mar om dygnet och 54 timmar i veckan. Endast för nödfallsarbete tår arbets­ tiden utsträckas därutöver. Arbetarskyddsstyrelsen kan också, för kortare tid, meddela dispens (31 §). Fn minderårigs nattvila skall i regel uppgå till minst 11 timmar om dygnet, och den skall för den som inte fyllt 16 ar omtatta tiden mellan klockan 19 och klockan 6 och för andra tiden mellan klockan 22 och klockan 5 (33 §).

För kvinnor i hantverksarbete eller industriellt arbete föreskrives i prin­

cip 11 timmars nattvila, vari skall ingå liden mellan klockan 22 och klockan 5 (36 §). Dispens kan dock meddelas.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 80 ur 1957

Tillämpningen av 48-timmarsprincipen utanför lagstiftningens område

Den föregående redogörelsen för innehållet i gällande lagbestämmelser angående arbetstidens begränsning har visat, att principen om 48 timmar ordinarie arbetstid per vecka ligger till grund för samtliga arbetstidslagar (härvid bortses från sjöarbetstidslagen). Det har vidare framgått, att stora grupper av den förvärvsarbetande befolkningen inte omfattas av arbetstidslagstiftningen. Utredningen har med hjälp av uppgifter ur 1950 års folkräkning och 1951 års företagsräkning belyst vidden av de olika undan­ tagen från lagstiftningen och därvid beräknat, att undantagen omkring år 1950 berörde så många, att av landets vid folkräkningen till 3 120 000 perso­ ner uppgående förvärvsarbetande befolkning endast något mer än en tredjedel eller i runt tal 1 100 000 personer formellt omfattades av arbetstidslagstiftningen. Arbetstidsförhållandena bestämmes emellertid inte endast av lagstift­ ningen. I praktiken regleras arbetstiden mestadels genom kollektivavtal och liknande överenskommelser eller genom tjänstgöringsföreskrifter (för sta­ tens anställda). På detta sätt har för åtskilliga arbetare, som formellt inte omfattas av arbetstidslagstiftningen, arbetstidsförhållandena fått en regle­ ring i huvudsaklig överensstämmelse med denna lagstiftnings principer. Med hänsyn till den svenska arbetsmarknadens höga organisationsprocent och avtalsreglernas stora genomslagskraft även utanför deras egentliga tilllämpningsområde har man enligt utredningens mening skäl att förmoda, att endast ett fåtal arbetstagare i vårt land har en ordinarie veckoarbetstid, som överstiger 48 timmar i genomsnitt för vecka.

Avtal om kortare ordinarie arbetstid än 48 timmar per vecka

I det föregående har framhållits, att arbetstidsförhållandena i stor om­ fattning regleras genom kollektivavtal o. d. För de största arbetstagargrupperna ansluter sig avtalen i fråga om den ordinarie veckoarbetstidens längd till lagstiftningens på 48-timmarsprincipen vilande maximiregler. Ett antal arbetstagargrupper är dock genom avtal tillförsäkrade kortare ordinarie arbetstid per vecka än 48 timmar. De arbetare, som på dylikt sätt fått sin ordinarie arbetstid förkortad, har i allmänhet arbeten, vilka betraktas som särskilt ansträngande. Såsom exempel på avtalsmässigt genomförda arbetstidsförkortningar av mera all­

män räckvidd må nämnas följande. Arbetare med arbete under jord dels i

gruvor och stenbrott och dels vid sprängnings- och förstärkningsarbete, som bedrives på tre skift inom byggnadsindustrin eller vattenbyggnadsfacket (exempelvis skyddsrums- och kraftverksanläggningar), har en ordinarie ar­ betstid av 40 timmar i veckan. Vid sådant underjordsarbete inom byggnads­ industrin, som bedrives i tvåskift eller som dagarbete, är den vanliga arbets­

Kangl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957 37

tiden 41 1/4 timmar i veckan. I princip tillämpas 5-dagarsvecka för ifråga­ varande arbetarkategorier. Antalet under jordsarbetare med förkortad ar­ betstid beräknas till omkring 6 500 inom gruvindustrin och närmare 3 000

inom övriga berörda näringsgrenar. För treskif tsarbete med söndagsuppehåll

(intermittent drift) vid järnbruken och inom gummiindustrin samt i mindre utsträckning vissa andra industrier gäller en ordinarie veckoarbetstid av 45 Va timmar. Nämnda siffra erhålles som ett genomsnitt för en skiftcykel om tre veckor, under vilken 17 skift på 8 timmar fullgöres. Antalet arbe­ tare med sådan arbetstid uppskattas till omkring 7 500 man. Nästan alla

industriarbetare i treskiftsarbete utan söndagsuppehåll (kontinuerlig drift)

har en genomsnittlig veckoarbetstid av 42 timmar. Sammanlagt 12 000— 13 000 arbetare vid järnbruken ävensom inom metallframställnings-, pap­ pers- och massa-, byggnadsämnes- samt kemiska industrierna med flera har sin arbetstid reglerad på detta sätt. Arbetargrupper — uppskattnings­

vis i allt omkring 30 000 personer — med tvåskiftsarbete samt kvällsoch nattarbete har arbetstider, som för olika kategorier varierar mellan 40

och 47 timmar i veckan. Som exempel på verksamhetsområden, inom vilka sådana arbetstidsförkortningar förekommer, kan nämnas textil- och bageri­

industrierna samt typografyrket. Inom praktiskt taget hela målerifacket

gäller kortare arbetstid än 48 timmar i veckan. Måleriarbetare har sålunda i Stockholm och vissa andra städer 40 timmars arbetsvecka och i övriga delar av landet en arbetstid av 421/2 timmar i veckan. I båda fallen tilläm­ pas 5-dagarsvecka. Omkring 19 000 måleriarbetare, varav 4 000 med 40timmarsvecka, omfattas av denna arbetstidsförkortning. Kortare arbets­ tider än 48 timmar i veckan förekommer också för betydande grupper —

uppskattningsvis 30 000 personer -— inom kommunikationsväsendet och för somliga handelsanställda, framförallt kvinnor.

Tjänstemännen, vilka bortsett från detaljhandelns kontorsperso­ nal inte omfattas av arbetstidslagstiftningen, har i stor utsträckning kortare arbetstid än 48 timmar i veckan. Undantag gäller i huvudsak för flertalet arbetsledare och andra, vilkas arbete är direkt knutet till arbetarna, för vissa kontorstjänstemän inom detaljhandeln och för en del grupper i offentlig tjänst, såsom militär personal, vårdpersonal inom sjukvård och fångvård samt tullmän. För det stora flertalet övriga tjänstemän i såväl allmän som enskild tjänst gäller arbetstider på omkring 42 timmar i veckan eller där­ under.

Semester och helgledigheter

Om man skall beräkna det totala bortfallet av ordinarie arbetstid genom en allmän arbetstidsförkortning, kan man inte nöja sig med att utgå från arbetstiden per vecka. Man måste räkna med arbetstidsutbudet under ett helt år. Därmed kommer semestern och helgdagsledigheterna in i bilden.

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

Av årets 52 veckor går minst tre arbetsveckor bort på grund av den lag­ stadgade semestern. Med hänsyn till att betydande arbetargrupper, i synner­ het statstjänare, har längre semester än den lagstadgade räknar utredningen med att det totala årliga utbudet av »arbetar-arbetsveckor» minskas med 3 Va per arbetare, motsvarande vid 48-timmarsvecka 160 arbetstimmar. Vad angår helgledigheter finns i Sverige, förutom dem som alltid infaller på en söndag, 11 helgdagar, av vilka 5 kan infalla på söndagar medan 6 alltid är förlagda till andra veckodagar. Vid sidan om helgdagarna är vissa helgdagsaftnar i större eller mindre utsträckning arbetsfria eller i arbetstidsliänseende att jämställa med lördagar. Som regel — i stor utsträckning garanterad av kollektivavtal — är sålunda jul-, påsk- och midsommaraft­ narna arbetsfria, och för stora grupper torde detsamma vara fallet med nyårs- och pingstaftnarna. Utredningen anser det realistiskt att räkna med att antalet helgledighetsdagar — helgdagar och arbetsfria helgdagsaftnar — i genomsnitt för samtliga arbetare uppgår till 15 om året, varav minst 4 lördagar, vilket för en arbetare med 48-timmarsvecka motsvarar nära 2 Va arbetsveckor eller minst 112 timmar om året.

Arbetstidsförhållanden i utlandet

Principen om 48 timmars arbetsvecka är fastslagen i olika internationella konventioner. Bland dessa märkes främst den av Internationella arbetsorga­ nisationen (ILO) år 1919 antagna Washingtonkonventionen, vilken omfat­ tar industri och byggnadsverksamhet samt transportväsende till lands, och vidare ILO:s konvention av 1930 rörande handel och kontorsarbete. Dessa konventioner har ratificerats endast av ett fåtal stater, bland vilka Sve­ rige inte befinner sig. Trots att så få länder anslutit sig till de av ILO an­ tagna konventionerna, har principen om 48 timmars ordinarie arbetstid per vecka efterhand vunnit så gott som universell anslutning vad gäller industrin. Inom andra näringsgrenar däremot förekommer utomlands längre arbetstider i betydande omfattning. Utredningen om kortare arbetstid har gjort vissa jämförelser mellan arbetstidsförhållandena — huvudsakligen vad angår den ordinarie vecko­ arbetstidens längd — i å ena sidan Sverige samt å andra sidan vissa främ­ mande stater, som ansetts vara jämförbara med vårt land i avseende på de politiska, ekonomiska och sociala förhållandena. Jämförelsen har sålunda avsett de nordiska grannländerna, Storbritannien, Frankrike, Belgien, Holland, Luxemburg, Västtyskland, Österrike, Schweiz, USA, Canada, Australien och Nya Zeeland. Metoderna för arbetstidsregleringen i de olika länderna växlar. Lagstift­ ning är den vanligaste men i vissa stater regleras arbetstiden genom kollek­

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1957 39

tivavtal och i andra genom skiljedomsförfarande. Kombinationer av de olika metoderna förekommer i stor utsträckning. Sammanfattningsvis anför utredningen, att i de nordiska och västeuro­ peiska länderna principen om 48 timmars arbe Isvecka slagit igenom inom industrin och för större delen av arbetsmarknaden i övrigt men att inom vissa verksamhetsområden, såsom t. ex. handeln, restaurangnäringen och särskilt jordbruket, längre arbetstider förekommer i avsevärd omfattning. Kortare ordinarie arbetstid än 48 timmar i veckan förekommer i flera länder. Finland har lagstiftning om högst 47 timmars arbetsvecka för van­ ligt dagarbete; undantag gäller dock för jordbruk och skogsbruk. I Stor­ britannien, där arbetstiden i huvudsak regleras avtalsvägen, gäller i de flesta fall en ordinarie veckoarbetstid av 44 eller 45 timmar inom industrin och 47 timmar i lantbruket. I Belgien pågår för närvarande genom överenskom­ melser mellan arbetsmarknadsorganisationerna under statens medverkan en successiv förkortning av den ordinarie arbetstiden till 45 timmar i veckan för betydande delar av näringslivet. Frankrike har 40 timmar i veckan som lagenligt veckomaximum för den ordinarie arbetstiden inom större delar av arbetsmarknaden. Förhållandena i Canada uppvisar stora variationer de olika delstaterna emellan, men genomsnittet för ordinarie arbetstid inom industrin synes ligga vid 42 timmar i veckan eller något därunder. I Förenta Staterna, Australien och Nya Zeeland är en ordinarie arbetstid av 40 timmar i veckan regel för den övervägande delen av näringslivet, jordbruket undan­ taget. I de fall utomlands, där en arbetsvecka av högst 45 timmar tillämpas, är det vanligast, att veckoarbetstiden fördelas på fem arbetsdagar. Bestämmelserna om begränsning av den ordinarie arbetstiden komplette­ ras i alla länder av regler om övertid. I stort sett kan sägas, att ju kortare den ordinarie arbetstiden är, desto större är vanligen de legala möjlighe­ terna till övertidsuttag. I somliga fall har övertidsarbetet sådan omfattning och förekommer med sådan regelbundenhet, att den normala arbetstiden per vecka icke oväsentligt överstiger den enligt lag eller avtal fastställda ordi­ narie arbetstiden. Sålunda torde Frankrike, trots lagfäst 40-timmarsvecka för större delen av näringslivet, inte kunna betraktas som ett land med sär­ skilt kort arbetstid. På grund av regelbundet övertidsarbete ligger den nor­ mala veckoarbetstiden i många branscher betydligt högre och genomsnit­ tet för industrin antages ligga vid omkring 45 timmar i veckan. Även i Stor­ britannien bar övertiden stor omfattning och den faktiska arbetstiden ligger ofta betydligt över den i avtalen i allmänhet stadgade ordinarie veckoarbets­ tiden om 44—45 timmar. Den i Belgien pågående arbetstidsförkortningen kan antagas, i varje fall under en övergångsperiod, komma att i icke obetyd­ lig utsträckning neutraliseras genom övertidsarbete. Vid en jämförelse mellan arbetstidsförhållandena i olika länder är det även av intresse att beakta den genomsnittliga veckoarbetstiden för år

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

räknat, varvid arbetstidsbortfallet på grund av semester och helgledigheter blir av betydelse. Det visar sig då, vad semestern angår, att de nordiska länderna samt, efter ett beslut år 1956, Frankrike står i en klass för sig med omkring tre veckors semester. I de övriga av utredningens undersökning berörda länderna synes normalsemestern vara två veckor. Även i fråga om helgledigheter står Sverige, i detta fall jämte Finland, främst med ett bort­ fall av omkring 15 arbetsdagar om året på grund av sådana ledigheter. I de anglosachsiska länderna (Storbritannien, USA, Canada, Australien, Nya Zeeland) samt Frankrike och Holland stannar antalet vid 6—8 och i Dan­ mark, Norge, Västtyskland, Österrike och Schweiz vid 10—12. På grund härav leder en jämförelse av den genomsnittliga veckoarbets­ tiden för år mellan Sverige och exempelvis USA till att den amerikanska 40-timmarsveckan för Sveriges vidkommande i stort sett skulle motsvaras av en arbetsvecka om 42 timmar. I de av de förutnämnda länderna, där arbetsveckan normalt utgör 48 tim­ mar, har under de senare åren strävanden efter en arbetstidsförkortning gjort sig gällande. Frågan härom har uppmärksammats inom ILO och ut­ redningar och förhandlingar försiggår på många håll. Även i USA diskuteras en arbetstidsförkortning och inom vissa näringsgrenar ligger arbetstiden i detta land redan under 40-timmarsnivån.

Utredningens förslag

Motiven för en arbetstidsförkortning

Skyddsmotivet

I sin presentation av de motiv, som kan anföras för en allmän arbets­ tidsförkortning, erinrar utredningen om att det i olika sammanhang, då arbetstidsfrågan tidigare varit på tal, hävdats, att en förkortning av arbets­ tiden skulle vara ägnad att främja arbetstagarnas hälsa. Detta motiv för en arbetstidsförkortning benämnes av utredningen skyddsmotivet. Även i dagens debatt göres ofta gällande, framhåller utredningen, att omsorgen om arbetstagarnas hälsa kräver en förkortning av 48-timmarsveckan, varvid åberopas, att olycksfallsfrekvensen stegrats och sjukligheten såväl kropps­ ligt som psykiskt ökat samt att arbetet blivit slitsammare och hetsigare osv. Utredningen har sökt att med hjälp av statistik och andra uppgifter bedöma i vad mån hälsoskäl i nuvarande läge talar för en allmän arbets­ tidsförkortning. I fråga om yrkesskadefrek vensens utveck­ ling begagnar sig utredningen i första hand av riksförsäkringsanstaltens statistik över skador, som föranlett ersättning från den obligatoriska yrkes­ skadeförsäkringen. Anstalten har för utredningens räkning sammanställt en del siffror ur denna statistik, avseende åren 1933—1953. Av dessa siffror

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957 41

framgår att antalet olycksfall hos arbetsgivare med mer än 5 arbetare

(staten undantagen) i absoluta tal visar en kraftig stegring under perioden

1933—1937, därefter stagnation till 1941, en inte obetydlig ökning 1942 och 1943, fortsatt ökning 1946 och 1947, viss ytterligare ökning 1949—1950 men därefter återgång till 1947 års siffra. De kraftigaste ökningarna sam­ manfaller i tiden med förändringar i för arbetstagarna gynnsam riktning av

olycksfallsförsäkringslagstiftningen. Relativt sett, räknat per 100 årsarbe­

tare, har olycksfallsfrekvensen stigit under periodens 10 sista år, dock utan klar tendens. Omkring tidpunkten för varje viktigare förändring i olycks- 1'allsförsäkringslagstiftningen har inträtt en stegring av frekvenstalen, var­ efter siffrorna åter sjunkit. Bortsett från de lyftningar till högre nivå, som sammanhänger med lagändringarna, är frekvensen ständigt avtagande, och efter 1950 har minskningen varit så kraftig att 1952 års siffra, som ligger vid något mer än 13 olycksfall per 100 årsarbetare, är den lägsta sedan 1945. Beträffande yrkesskadornas svårighetsgrad visar siffrorna, att bagatell­ skadorna under hela perioden utgjort drygt 20 procent av samtliga skador. Antalet sjukdagar i genomsnitt per olycksfall är också i stort sett oförändrat (23,3 år 1933 och 23,6 år 1952). Invaliditetsfallen vid samtliga arbetsplatser visar i absoluta tal en svagt stigande tendens fram till 1947 och därefter en ganska kraftigt nedåtgående. I förhållande till antalet årsarbetare har invaliditetsfallen minskat från över 18 per 10 000 årsarbetare vid mitten av 1930-talet till under 12 efter 1950. Dödsfallens antal utvisar ingen klar ten­ dens i absoluta tal, men i förhållande till antalet årsarbetare har dödsfallen tydligt minskat. Av hela antalet olycksfall i arbete och särskilt antalet inva­ liditets- och dödsfall bildar färdolycksfallen en växande andel. Sålunda utgjorde av hela antalet olycksfall färdolycksfallen 4,3 procent år 1933 och 7,9 procent år 1952. Av samtliga invaliditets- och dödsfall hänförde sig 1933 6 procent till färdolycksfallen, medan motsvarande siffra 1952 var 13,7 procent. Utredningen anser det inte möjligt att av yrkesskadestatistiken draga några alldeles bestämda slutsatser rörande den faktiska utvecklingen av riskerna för skador i arbetslivet. Alla reservationer till trols synes man emel­ lertid enligt utredningens uppfattning ha goda skäl för den slutsatsen av den officiella olycksfallsstatistiken, att frekvensen av kroppsskador i arbetet inte ökat på senare år och att det finns tecken på att utvecklingen snarast gått i motsatt riktning. Detta anser utredningen äga giltighet inte bara för näringslivet som helhet betraktat utan även för de flesta näringsgrenar tagna var för sig. Som stöd för denna sin uppfattning åberopar utredningen bl. a. verk­ stadsföreningens statistik över olycksfall vid verkstadsföretag med mer än 50 anställda. Efter att ha företett endast små variationer under åren 1943— 1950, visar denna statistik en successiv nedgång av olycksfallsfrekvensen per 100 årsarbetare från 16,6 år 1950 till 10,4 år 1954. Ur den av arbets­

42 Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

givareföreningens och landsorganisationens gemensamma arbetarskyddsnämnd upprättade statistiken kan utläsas, att olycksfallsfrekvensen för hela undersökningsmaterialet sjunkit från 20,4 olycksfall per 100 årsarbe­ tare år 1950 till 17,1 år 1952 samt att även färdolycksfallsfrekvensen gått ner, ehuru inte så markant, nämligen från 1,8 per 100 årsarbetare år 1950 till 1,6 år 1952. Om det är vanskligt att klarlägga utvecklingen av yrkesskadefrekvensen, är svårigheterna inte mindre när det gäller att bedöma hälsotillstån­ det i stort hos den förvärvsarbetande delen av befolkningen. Någon svensk statistik över frekvensen av olika sjukdomar, vilken skulle kunna tjäna till vägledning vid bedömningen av denna fråga, existerar inte. Utred­ ningen erinrar om att det i arbetstidsdebatten i olika sammanhang gjorts allmänt hållna uttalanden av innebörd att sjukligheten och förslitningen av den mänskliga organismen ökat och att dessa företeelser tillskrivits det slitsamma och hälsofarliga arbetet. Om detta vore riktigt kunde man, anför utredningen, vänta sig att denna utveckling lett till en förkortning av den genomsnittliga livslängden. Emellertid har motsatsen inträffat, och medel­ livslängden har ökat från 56 år i början av detta århundrade till omkring 70 år för närvarande. Eftersom denna ökning av medellivslängden i väsentlig mån beror på minskad spädbarnsdödlighet, är det för bedömningen av ar­ betslivets inverkan på den mänskliga organismen dock av större intresse att studera den återstående livslängden efter viss uppnådd ålder. Det visar sig därvid, att enligt nyligen gjorda beräkningar den återstående medellivsläng­ den för män vid 15 års ålder mot slutet av 1800-talet var drygt 46 år och att motsvarande siffra nu är nära 56 år. För män vid 50 års ålder har den genom­ snittliga återstående livslängden stigit från knappt 21 år vid slutet av 1800talet till 25 år för närvarande. Den tid en 15-åring kan beräkna att få leva av de 50 år, som återstår till dess han skulle fylla 65 år, utgör nu 47 år mot mindre än 41 år vid slutet av förra århundradet. I fråga om sjuklighetens verkliga utbredning och sjukdomarnas orsaker finner utredningen efter en genomgång av tänkbara källor till upplysning i ämnet, att det sammanfattningsvis kan sägas, att kunskapen om dessa för­ hållanden såväl inom hela befolkningen som inom särskilda grupper av den­ samma är så begränsad, att några bestämda uttalanden inte är möjliga. När det gäller att ta ställning till frågan huruvida en generellt giltig övre gräns för den tillåtna arbetstiden kan motiveras med medicinska skäl kom­ mer utredningen till följande slutsatser. De uppgifter som utredningen in­ hämtat angående utvecklingen på yrkesskadornas, arbetshygienens och folkhälsans områden, tyder närmast på en förbättrad folkhälsa och en minskning av yrkesskaderiskerna. Man bör emellertid vara försiktig med att på grundval av detta material dra några allmängiltiga slutsatser rörande befolkningens hälsa. Inte heller går det att avgöra i vad mån utvecklingen påverkas av förhållandena inom arbetslivet. Utredningen begränsar sig där­

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 är 1957 43

för till att uttala, att utredningen inte funnit skäl för antagandet, att arbets­ förhållandena, däri inberäknat rådande arbetstider, generellt sett utgör någon risk för en försämring av folkhälsan. Utredningen säger sig härmed inte vilja ifrågasätta riktigheten i uttalanden, som går ut på att ökad trött­ het besvärar åtskilliga människor, men framhåller, att man bör vara för­ siktig med att hänföra detta förhållande till arbetet. Många tröttande arbe­ ten har mekaniserats, men å andra sidan har många både fysiskt och psy­ kiskt tröttande arbetsmoment tillkommit. Generellt kan man inte våga påstå, att arbetet blivit mera tröttande. Trötthetssymtomen kan bero lika­ väl på ett intensivare fritidsliv som på en intensivare arbetsinsats. Man synes alltså enligt utredningens mening inte kunna motivera en all­ män arbetstidsförkortning med hänvisning till någon konstaterad försäm­ ring av svenska folkets hälsotillstånd. Ett annat spörsmål är huruvida det från dagens utgångsläge finns möjligheter att genom en arbetstidsförkort­ ning förbättra folkhälsan, nedbringa yrkesskadefrekvensen och minska trött­ heten i arbetet. Om den utveckling mot en av allt att döma förbättrad folk­ hälsa, som kunnat konstateras, till någon del kan tillskrivas den arbetstids­ förkortning, som successivt genomförts i vårt land under detta århundrade, kan det, säger utredningen, ligga nära till hands att antaga att en fortsätt­ ning på arbetstidsförkortningens väg skulle vara gynnsam från hälsosyn­ punkt. Utredningen vågar dock inte ha någon bestämd mening om betydel­ sen av en arbetstidsförkortning för en fortsatt utveckling i riktning mot förbättrad folkhälsa. Med det anförda avser utredningen inte att uttala, att en arbetstidsförkort­ ning inte skulle ha fördelaktiga verkningar för vissa kategorier av medbor­ gare. Som exempel på dylika grupper nämner utredningen kvinnor, som har ett hem att förestå vid sidan om förvärvsarbetet, den äldre arbetskraften och vissa jämförliga arbetstagare, vilka har svårigheter att orka med vid en hög arbetstakt, samt ungdomar, som fortsätter sin utbildning vid sidan om förvärvsarbetet. I dessa fall synes dock, framhåller utredningen, större hän­ syn till individens skiftande möjligheter vara viktigare än generella änd­ ringar i arbetsbetingelserna.

Andra motiv

Utredningen finner sig således inte kunna la skyddsmotivet, dvs. arbets­ tagarnas behov av skydd mot att utnyttjas alltför hårt i arbetet, till ut­ gångspunkt för en allmän förkortning av arbetstiden. Frågan i vad mån eu dylik åtgärd bör vidtagas bedömes därför av ut­ redningen ur andra synvinklar. Utredningen konstaterar därvid inled­ ningsvis, att fritiden är eu beståndsdel i den materiella levnadsnivån, som i valet mellan olika former av konsumtion principiellt intar samma ställ­ ning för konsumenterna som livsmedel, kläder eller vilka varor eller tjäns­ ter som helst. På samma sätt har ökad fritid också sitt pris. För den

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

enskilde utgöres detta pris av den inkomst eller inkomstökning han måste avstå från vid en förkortning av arbetstiden. Samhällsekonomiskt är priset på ökad fritid lika med det produktionsresultat, som man går miste om genom att arbetstiden göres kortare. Av den principiella jämställdheten mellan fritid och annan konsumtion drar utredningen den slutsatsen, att den enskilde borde ha möjlighet till ett fritt val mellan fritid, varor och tjänster. Det fria konsumtionsvalet i ett samhälle är emellertid alltid inskränkt på olika om­ råden och när det gäller fritiden är valfriheten särskilt beskuren. Av tekniskt-organisatoriska skäl måste arbetstiden och därmed fritiden vara enhetlig inom större och mindre arbetsgrupper och det har dessutom av ekonomiska och andra skäl ansetts nödvändigt att reglera arbetstiden efter enhetliga normer inom stora delar av arbetslivet. Denna enhetssträvan har, påpekar utredningen, haft ett stöd i lagstiftningen, som kommit att bli normbildande oaktat den endast fastställt maximigränser för arbets­ tidens längd. Under sådana förhållanden anser utredningen sig våga påstå, att den aktuella arbetstidssituationen knappast avspeglar de individuella värderingarna av fritiden. Man vet inte utan vidare, vilken arbetstid de olika konsumenterna skulle vilja välja vid givna löner. Vissa möjligheter finns dock för den enskilde arbetstagaren att träffa ett val mellan fritid och annan konsumtion. Den enskilde kan sålunda öka sin fritid genom att exempelvis ta anställning på deltid eller utebli från arbetet vissa da­ gar. Denna förfallolösa frånvaro kan, framhåller utredningen, anses som ett symptom på önskemålen om kortare arbetstid. Omvänt kan en arbets­ tagare förlänga sin arbetstid genom att ta extraarbete eller genom att där tillfälle gives arbeta på övertid. Utredningen framhåller att en total individuell valfrihet i fråga om fritiden inte kan förverkligas. Om i stället valet mellan fritid och annan konsumtion i viss utsträckning överlämnas åt statens lagstiftningsmakt uppkommer en rad avvägningsfrågor av socialt och ekonomiskt slag. Ställningstagandet påverkas bland annat av samhällets skyldighet att upprätthålla vissa normer för skyddet av arbetstagarnas hälsa — det i det föregående behandlade skyddsmotivet — och vidare kommer kost­ nadsfrågan in som en viktig faktor vid valet. Uppgiften blir därvid när­ mast, säger utredningen, att bedöma de ekonomiska följderna av olika valmöjligheter, exempelvis mellan sociala reformer av olika slag och löneökningar in. m. Frågan blir med andra ord vad man vill avstå och vad man vill vinna. Utredningen anser sig, bland annat på grundval av den opinionsunder­ sökning, som utredningen låtit verkställa, kunna konstatera, att fritiden av ett mycket stort antal människor tillmäts ett allt större värde. Som ett utslag av en högre fritidsvärdering kan man enligt utredningens åsikt djupare sett uppfatta det krav på utjämning av olikheterna i arbetstidens

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957 45

längd mellan olika arbetstagargrupper, som kommit till synes och fram­ för allt tagit sikte på skillnaden mellan arbetare och tjänstemän. Den höjda fritidsvärderingen sammanhänger med den allmänna höjningen av inkomsterna och levnadsnivån i övrigt, som på senare år givit flertalet människor i landet möjlighet att utnyttja sin fritid till angenäma syssel­ sättningar. Frågan om en arbetstidsförkortning bör därför, säger utred­ ningen, ses som ett val mellan fritid och andra sätt att tillgodogöra vårt folk ett förbättrat produktionsresultat. Arbetstidslagstiftningen kommer då visserligen att i väsentliga stycken behålla sin karaktär av skydds­ lagstiftning men dess regler om den genomsnittliga veckoarbetstidens maximum fastställes på grundval av en ekonomisk avvägning och inte såsom ett resultat av överväganden om vad som från medicinska eller liknande utgångspunkter är objektivt rikligt. Vidare måste många prak­ tiska hänsyn tagas till arbetslivets och produktionens krav på rationell organisation.

Ekonomiska frågor

När det gäller att bedöma de ekonomiska verkningarna av och där­ med de ekonomiska förutsättningarna för — en arbetstidsförkortning delar utredningen upp sin undersökning på två typer av problem, vilka utredningen betecknar som den direkta och den indirekta effekten på pro­ duktionen av en förkortning av arbetstiden. Avsnittet om den direkta effekten behandlar vad som händer med landets produktion, totalt och per arbetstimme, när antalet ordinarie arbetstimmar minskar, under förut­ sättning att inga samhällsekonomiska komplikationer tillstöter. I samband härmed redogöres för erfarenheterna av tidigare arbetstidsförkortningar, varjämte produktionsutvecklingen i Sverige belyses. I framställningen av de indirekta verkningarna upptas frågan om de förändringar i betingelserna för produktionen, som blir en följd av arbetstidsförkortningen, eller med andra ord anpassningsproblemen. Under detta avsnitt behandlas sålunda förskjutningar i kostnadsrelationerna och i efterfrågan på varor och tjänster för investering och konsumtion, varvid konjunkturproblemen vid övergången ägnas särskild uppmärksamhet. Utredningens resonemang bygger på förutsättningarna att full sysselsättning utgör en målsättning för den ekonomiska politiken och att inga radikala förändringar i det världspolitiska läget inträffar.

Arbetstidsförkortning och produktivitet

1 fråga om den direkta effekten av en arbetstidsförkortning anför ut­ redningen, att en inte ovanlig föreställning är, att minskningen i arbetstid medför eu däremot proportionell nedgång i produktionen och vice versa. Detta är emellertid i allmänhet inte det verkliga förhållandet, säger ut­

46 Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

redningen. I princip finnes nämligen en veckoarbetstid så beskaffad, att produktionsresultatet per vecka blir mindre vare sig man ökar eller minskar den. Denna arbetstid är den optimala arbetstiden sett från pro­ duktionssynpunkt. Tidigare, när arbetstiden var mycket längre än för närvarande, var den i allmänhet längre än den produktionsoptimala ar­ betstiden. En arbetstidsförkortning ledde då till ökat produktionsresultat, den lönade sig. Den arbetstid som för närvarande tillämpas i västeuro­ peiska industriländer, däribland vårt, brukar däremot antagas vara så­ dan, att en minskning eller ökning därav medför en förändring av pro­ duktionen i samma riktning som arbetstidsförändringen men relativt sett mindre än denna. Det vore därför önskvärt att kunna fastställa pro­ duktionsbortfallet vid en arbetstidsförkortning, dess »pris». Härvid kan det, anför utredningen, vara till hjälp att diskutera alla de faktorer av betydelse, som vid förkortningen kan väntas i olika riktningar påverka produktionsresultatet per arbetstimme. Utredningen särskiljer två olika typer av sådana faktorer, å ena sidan de, som närmast har samband med arbetskraftens reaktioner, och å andra sidan de, som berör produktions­ utrustning och organisation, dvs. hänger samman med företagsledningens reaktioner och främst gäller realkapitalets effektivitet. Vad angår arbetskraftens reaktioner tar utredningens resonemang sin utgångspunkt i att en individs arbetsprestation beror på dels hans förmåga att arbeta och dels hans villighet att utnyttja denna förmåga. Många undersökningar visar, att arbetsprestationen i allmänhet sjunker mot slutet av den dagliga arbetstiden, om denna uppgår till en viss längd. I den mån detta beror på trötthet, dvs. på bristande förmåga att uppe­ hålla arbetsintensiteten under en så lång tidsperiod, skulle vid en arbets­ tidsförkortning, som innebär en minskning av den dagliga arbetstiden, produktionen inte minska proportionellt med arbetstidsförkortningen, eftersom det är de timmar, då arbetskraften är minst effektiv, som faller bort. Speciellt skulle detta gälla arbeten, som är kroppsligt ansträngande, enformiga eller fordrar särskild uppmärksamhet vid utförandet. Emeller­ tid får man, framhåller utredningen, vara försiktig med att utan vidare anta, att fritiden enbart ökar arbetsförmågan. Hela det dagliga livet, både arbetstid och fritid, inverkar på arbetsförmågan, och även fritiden kan innebära påfrestningar på individens fysiska och psykiska tillstånd. Arbetsvilligheten står, fortsätter utredningen, i många avseenden ar­ betsförmågan nära, och det är inte alltid möjligt att skilja olika psyko­ logiska element från varandra och hänföra dem till antingen förmåga eller villighet. Påtagligt är emellertid att en arbetstagare inte alltid ut­ nyttjar hela sin arbetsförmåga. Erfarenheten visar, att det finns medel att stimulera en människa att öka sina prestationer även utan tekniska förändringar; ackordsarbetet utgör en bekräftelse härpå. Om man vill påverka produktionsresultatet per arbetstimme via arbets­

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

från 48 till 45 timmar och ett samtidigt införande av ledig lördag skulle

motsvara en effektiv förkortning inte med 3l,a dvs. 6,25 procent utan med

5,9 procent. Den direkta verkan på produktionen, som fria lördagar kunde väntas medföra genom minskad frånvaro, skulle sålunda knappast bli stor. Om däremot frånvarofrekvensen skulle gå ned även på övriga dagar, skulle effekten på produktionen kunna bli betydande. Något bestämt uttalande om frånvarofrekvensens utveckling andra dagar än lördagar i samband med en arbetstidsförkortning kan enligt utredningen knappast göras. Utred­ ningen antar, att denna utveckling i icke ringa grad kan bli beroende av servicetiderna inom servicenäringarna och därmed sammanhängande möj­ ligheter för arbetstagarna att använda sin fria dag till uppköp m. m. När det gäller olycksfallsfrekvensen finner utredningen, att verkningarna av en arbetstidsförkortning är svårare att bedöma. Frekvensen av olycksfall i arbete varierar bl. a. med arbetsdagens längd, med arbetstempot, med anta­ let raster och pauser. Olycksfallskurvan stiger sålunda ofta till en topp ome­ delbart före lunchrasten, sjunker efter lunchen för att sedan åter öka mot arbetsdagens slut. Detta framgår av följande, i utredningens betänkande intagna tabell, som utvisar resultatet av en stickprovsundersökning i Sverige år 1949.

Antalet olycksfall Klockslag Därav sjuk­ Totalt penningfall

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 ur 1957 49

I fråga om de verkningar man kan vänta av en arbetstidsförkortning anför utredningen, att om förkortningen medför ökat arbetstempo, skulle detta kunna innebära större olycksfallsrisk. Förknippas en tre timmars för­ kortning av arbetsveckan med införande av femdagarsvecka, förlanges övriga arbetsdagar, vilket även kan innebära risk för flera olycksfall, men a andra sidan skulle lördagen med dess högre olycksfall sfrekvens bortfalla. Utredningen finner således, att på kort sikt några entydiga verkningar på olycksfallsfrekvensen och därmed på produktionen knappast kan förutses vid en arbetstidsförkortning och att arbetstidens förläggning torde spela en icke oväsentlig roll i detta avseende. Såsom den andra huvudtypen av faktorer, som direkt påverkar produk­ tivitetsutvecklingen vid en arbetstidsförkortning, anger utredningen som förut nämnts företagsledningens reaktioner. Inledningsvis konstaterar utredningen, att eftersom vid en arbetstidsförkortning till­ gången på arbetstimmar minskas, detta kan innebära, att även realkapitalet inom produktionen utnyttjas kortare tid än förut. Liksom frågeställningen beträffande arbetskraften gällde dess effektivitet per arbetstimme efter en arbetstidsförkortning blir, framhåller utredningen, beträffande realkapitalets roll vid arbetstidsförkortningen problemet en fråga om kapitalets genom­ snittliga effektivitet per timme under hela dess varaktighet. Utredningen utgår från skillnaden mellan bruksförslitning och tidsföislitning av realkapital. Sådana föremål, som i huvudsak utsättes för bi uksförslitning, till exempel vissa maskiner med relativt kort varaktighet, kom­ mer efter en arbetstidsförkortning att prestera ungefär lika många kapitalanvändningstimmar men deras livstid förlängs, eftersom de används kortare tid per vecka. Kapitalföremål, som huvudsakligen är utsatta för tidsförslitning, exempelvis fabriksbyggnader, kommer i sin tur att ha ungefär oför­ ändrad varaktighet och presterar därför ett mindre antal kapitalanvändningstimmar under sin livslängd. Det är enligt utredningens mening tydligt, att det främst är beträffande det för tidsförslitning utsatta realkapitalet, som ett produktionsbortfall på längre sikt uppstår. Utöver den rent tekniska tidsförslitningen har man också att räkna med en ekonomisk tidsförslit­ ning, som realkapitalet kan utsättas för oberoende av tidsförslitning och bruksförslitning i teknisk bemärkelse. Ett kapitalföremål kan sålunda på grund av den tekniska och ekonomiska utvecklingen bli föråldrat, så att det inte är lönande att använda trots att det i teknisk mening alltjämt är brukbart. Från denna synpunkt är det, påpekar utredningen, till fördel om realkapitalets användningstid kan förkortas så mycket som möjligt. Realka­ pitalet kan då hållas mera modernt och risken för ekonomisk tidsförslit­ ning blir mindre. Utredningen kommer fram till att karaktären hos realkapitalet inom ett samhälle skulle kunna spela en viktig roll vid eu arbetstidsförkortning. Mot en eventuell ökning av arbetskraftens effektivitet genom ökade arbetspres-

4 _ Bihung till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr SO

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957 51

Erfarenheter av tidigare arbetstidsförkortningar

I sitt betänkande har utredningen sökt att med hjälp av erfarenheterna av tidigare arbetstidsförkortningar i Sverige och utomlands belysa en arbets­ tidsförkortnings inverkan på utvecklingen av produktionen per sysselsatt och per arbetstimme. Utredningen har gått igenom uppgifter angående dels ett antal arbetstidsförkortningar vid enstaka företag och dels vissa mera all­ männa arbetstidsförkortningar. Sammanfattningsvis anför utredningen, att studiet av erfarenheterna från dessa arbetstidsförkortningar inte kunnat ge någon säker vägledning för en preciserad kalkyl över verkningarna av en arbetstidsförkortning. Problemet är, säger utredningen, alltför onyanserat och alltför mycket beroende av de omständigheter, under vilka förkortningen sker, och den samhällsekonomiska miljö, i vilken den äger rum. Utveck­ lingen beror vidare på näringslivets struktur, eftersom olika näringsgrenar påverkas olika av en arbetstidsförkortning, och den sammanhänger bl. a. med i vad mån arbetet är maskinstyrt eller handstyrt. Emellertid anser utredningen, att erfarenheterna från tidigare arbetstidsförkortningar givit vissa hållpunkter, som kan vara till nytta vid de produktionsberäkningar, som erfordras för att belysa kostnaderna för en arbetstidsförkortning. Erfa­ renheterna synes närmast tala för att en arbetstidsförkortning i dagens Sverige inte helt kan kompenseras genom ökad produktion per timme.

Produktionsutvecklingen

Utredningen försöker göra en kalkyl över produktionens utveckling vid en eventuell arbetstidsförkortning och utgår därvid från den produk­ tionsökning, som ägt rum i Sverige under gångna år. Enligt vissa beräkningar, vars resultat utredningen anför1, har den svenska bruttonationalprodukten i fasta priser stigit med i genomsnitt ungefär två procent om året under tiden 1861—1951, räknat per innevånare i åldern 15— 05 år, låt vara att icke obetydliga variationer förekommer mellan de genom­ snittliga produktionsökningstalen för olika perioder under denna tid. Denna ökning av bruttonationalprodukten är, anför utredningen, ett resultat dels av att produktionen per sysselsatt till följd av rationaliseringar med ökad användning av realkapital och organisatoriska förbättringar stigit kraftigt inom olika näringsgrenar och dels av att arbetskraft överförts från jord­ bruket till andra näringsgrenar, främst industri, byggnadsverksamhet och servicenäringar, inom vilka produktionsvärdet per anställd legat väsentligt högre än inom jordbruksnäringen. Sålunda har enligt av utredningen an­ förda siffror befolkningsfördelningen i procent på olika näringsgrenar för­ skjutits från 72 på jordbruk, fiske och skogsbruk, 15 på industri och bygg­ nadsverksamhet samt 18 på servicenäringar år 1870 till 23, 41 och 36 pro­ cent på respektive grupper av näringsgrenar år 1950.

Se SOU 1956:20 s. 168 f.

52 Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

Mot bakgrund av siffrorna för bruttonationalproduktens utveckling sedan mitten av 1800-talet har utredningen något närmare behandlat utveck­ lingen efter det senaste världskriget. Bruttonationalproduktens utveckling i fasta (1954 års) priser under åren 1946—1955 redovisas av utredningen i följande tabell.

Ge­ nom­ snittlig årlig ökning 1946— 1947— 1948— 1949— 1950— 1951— 1952— 1953— 1954— 1946— 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1955

Bruttonationalpro­ duktens förändring + 2,1 + 6,6 + 4,6 + 5,3 + 0,2 + 2,0 + 3,8 + 5,0 + 3,4 + 3,7 Ökning av antalet personer i åldern Bruttonationalpro­ duktens förändring per person i åldern

Sammanfattningsvis anför utredningen, att produktionens volym under tiden 1946—1950 stigit mycket kraftigt men ganska ojämnt under olika delar av perioden. I detta hänseende påpekar utredningen bl. a. de låga ökningstalen åren 1950—1952, under vilka år samhällsekonomin stod under starkt inflytande av koreainflationen, samt att stegringen åren 1947—1950 och 1952—1954 i viss mån kan ses som återhämtningar, under den förra perio­ den efter krigsåren och under den senare efter koreainflationen. Ökade möjligheter till användning av varor och tjänster inom landet kan uppkomma inte bara genom större inhemsk produktion; även transaktio­ nerna med utlandet måste beaktas, påpekar utredningen. I den mån export­ priserna stiger mer eller faller mindre än importpriserna kan mera import­ varor köpas för samma mängd exportvaror. Det motsatta gäller när import­ priserna stiger mer eller faller mindre än exportpriserna. På längre sikt kan, anför utredningen, dylika förskjutningar i bytesförhållandet gentemot utlandet, om de är varaktiga, spela ganska stor roll för levnadsnivån inom ett land. Utredningen erinrar om att en markerad ändring skett i prisrela­ tionerna på världsmarknaden sedan 1930-talet i det att råvarupriserna stigit mer än priserna på industriprodukter. Sverige har haft en fördelaktigt sam­ mansatt export med en stor andel råvaror och en stor andel bearbetade varor på områden, som i allmänhet kännetecknats av en markerad ökad förbruk­ ning ute i världen under de senaste åren. Vissa av utredningen anförda beräkningar visar, att ett genomsnitt för bytesförhållandet 1947—1955 lig­ ger omkring 5 procent över 1938 års nivå, och vissa andra beräkningar pekar

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 ur 19ö7 53

enligt vad utredningen uppger på att 1938 års bytesförhållande låg i genom­ snitt drygt 10 procent över de tre närmast föregående årens.1 Efterkrigs­ tidens bytesförhållande skulle således, anför utredningen till sist, för Sve­ riges del ha legat icke oväsentligt över den närmaste förkrigstidens, vilket motsvarar några procents produktionsökning. När det gäller att mot bakgrunden av de redovisade uppgifterna om den hittillsvarande utvecklingen bedöma den framtida produk­ tionsutvecklingen i landet uttalar utredningen till en början, att det inte finns några speciella omständigheter som tyder på att den totala produk­ tionen per sysselsatt skulle upphöra att öka inom den tid, som främst är av intresse vid analysen av de samhällsekonomiska verkningarna av en arbets­ tidsförkortning. I sina beräkningar angående verkningarna av en arbets­ tidsförkortning förutsätter utredningen, att bytesförhållandet förblir genom­ snittligt sett oförändrat under den tid man i detta sammanhang har anled­ ning att räkna med, vilket utredningen snarast anser vara ett pessimistiskt antagande. Utredningen påpekar dock, att inte oväsentliga förändringar i bytesförhållandet kan komma att ske på kort sikt från år till år. Vad angår den framtida produktionsökningens storlek framhåller utred­ ningen, att produktionsutvecklingen i ett samhälle med full sysselsättning främst beror på investeringarnas storlek och inriktning. Med hänsyn till de många faktorer, som spelar sin roll för sambandet mellan produktion och realkapital, finner utredningen dock, att det knappast är möjligt att göra någon mera preciserad prognos. Emellertid måste, för att verkningarna av en arbetstidsförkortning skall kunna anges, en hypotes göras rörande pro­ duktionens utveckling per sysselsatt vid oförändrad arbetstid. Utredningen utgår härvid från ett antagande, som enligt vad utredningen inhämtat pre­ liminärt ligger till grund för arbetet inom 1955 års långtidsutredning och enligt vilket produktionen under de närmaste 10 åren kommer att stiga med ungefär 3 procent per år och sysselsatt. Utredningen om kortare arbetstid anser för sin del inte, att det vid dess arbete funnits anledning att uppställa andra förutsättningar än långtidsutredningen gjort, och räknar därför med samma produktionsökning som ett huvudalternativ. Eftersom det varit ut­ redningens uppgift att undersöka vissa med en arbetstidsförkortning för­ bundna risker, har den ansett sig även böra räkna med ett lägre alternativ för den årliga produktionsökningen och har som sådant valt siffran 2 pro­ cent per sysselsatt. När det gäller att bedöma kostnaderna för en arbetstidsförkortning måste man, framhåller utredningen, jämföra produktionen efter eu ar­ betstidsförkortning med den produktion, som skulle ha uppnåtts om ar­ betstidsförkortningen inte kommit till stånd. Skillnaden mellan de båda fallen kan hänföra sig antingen till att antalet anställda undergår föränd­ ring på olika sätt, att antalet arbetade timmar per anställd förändras olika 'Se vidare SOU 1956:20 s. 173.

56 Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

respektive 6,9 procent. Uträknas de i procent av den totala arbetstidsvolymen (inklusive deltid och övertid) blir siffrorna 3,3 respektive 6,8 procent. Dessa siffror förutsätter då att arbetstiden för enskilda före­ tagare, exempelvis inom detaljhandel och jordbruk, blir oförändrad. Det går dock inte att utan vidare använda dessa siffror i produktionskalkylen. Arbetstidsförkortningen kan nämligen få en indirekt effekt. En arbetstidsförkortning för stora grupper anställda kan leda till att även de som redan uppnått en kortare arbetstid än 48 timmar vill ha ytterligare arbetstidsförkortning. Det är givet, att om stora grupper arbetstagare skulle få femdagarsvecka i samband med en arbetstidsförkortning, även andra grupper, t. ex. tjänstemännen, skulle vilja ha femdagarsvecka. Det kan tänkas, att överenskommelser därom kommer att träffas vid avtals­ förhandlingarna och att ett bortfall av arbetstid en dag i veckan, ofta lördag, inte kommer att helt motsvaras av ökad arbetstid övriga dagar i veckan. På samma sätt är det tänkbart, att sådana arbetstagargrupper, som uppnått kortare arbetstid på grund av att de har mer ansträngande arbete, vill ha kompensation i ytterligare arbetstidsförkortningar. Detta gäller t. ex. arbetare i treskiftsarbete utan söndagsuppehåll. Det är givetvis inte möjligt att på nuvarande stadium uttala sig om storleken av sådana indirekta verkningar på arbetstiden för icke direkt berörda grupper vid en allmän förkortning av den lagstadgade arbets­ tiden. Den beror på uppgörelserna mellan arbetsmarknadens parter och hänger intimt samman med hur frågan om lönekompensation löses och med det allmänna ekonomiska läget, då arbetstidsförkortningen genom­ föres. Även om det sålunda inte går att göra någon säker prognos över denna utveckling vill vi här antyda möjligheten att sådana indirekta ar­ betstidsförkortningar kan komma att äga rum i icke ringa omfattning. Ett extremt alternativ i kalkylen vore att räkna med en procentuellt sett likartad arbetstidsförkortning för alla anställda. Detta skulle inne­ bära, att den utförda volymen ordinarie arbetstid minskade med 5,0 pro­ cent vid en förkortning av arbetstiden med 3 t/v samt med 10,0 procent vid en förkortning med 6 t/v. Därtill kommer givetvis de enskilda företagarna och andra fria yrkes­ utövare. Beträffande dessa kan två tendenser tänkas göra sig gällande: 1) en önskan att uppnå ökad fritid liksom de anställda och 2) en önskan att genom ökad insats av egen arbetskraft kompensera arbetstidsbortfallet för de anställda. De fria yrkesutövarna har i viss utsträckning eu större valfrihet beträffande sin arbetstid än olika kategorier anställda. Däremot kanske kostnaden för ökad fritid är relativt sett högre för dem. Vi vill i detta sammanhang understryka, att en arbetstidsförkortning för många småföretagare kan innebära svårbemästrade anpassningsproblem. I många fall kan en förkortning av arbetstiden för de anställda följas av förlängd arbetstid för småföretagarna. Det är å andra sidan rimligt att vid kalkylerna alternativt bereda utrymme även för en förkortning av småföretagarnas arbetstid, om de skulle finna det förenligt med sina intressen och värderingar att genomföra en sådan förkortning. Man kom­ mer då — såsom extrema alternativ — till en minskning av antalet utförda ordinarie timmar med 6,3 vid en arbetstidsförkortning med 3 t v och 12,5 procent vid 6 timmars förkortning av veckoarbetstiden.

Utredningen erinrar vidare om att den genomsnittliga arbetstiden kan

58 Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

tionsborifallet kan motverkas bl. a. genom höjd arbetsintensitet, ökad Övertid, mer extraarbete, ökat skiftarbete och minskad frånvarofrekvens samt genom rationalisering och omorganisation, som inte direkt tar realkapital i anspråk. I motsatt riktning kan verkningar uppstå bl. a. genom att den effektiva arbetstiden i procent av den totala arbetstiden blir kor­ tare på grund av att igångsättnings- och avslutningsarbeten tar proportio­ nellt större andel av arbetstiden än tidigare. Större produktionsbortfall kan också bli en följd bl. a. av att realkapitalets effektivitet minskar. Utred­ ningen framhåller, att det givetvis inte är möjligt att exakt mäta effekten på produktionsutvecklingen av olika faktorer, som påverkar densamma, och lägga samman dem till ett slutresultat men att man därför inte får underskatta verkningarna av dessa faktorer. På lång sikt kommer, anför utredningen, produktionsapparaten att anpassas efter de förändrade be­ tingelser, som arbetstidsförkortningen medför, och utredningen anser där­ för, att verkan sannolikt blir mindre ogynnsam på lång än på kort sikt. I fråga om de olika alternativen i den sist åberopade tabellen anser ut­ redningen, att alternativen C—F bygger på ett relativt extremt antagande om minskningen i antalet arbetstimmar på ordinarie arbetstid och att san­ nolikheten av en utveckling efter dessa alternativ torde vara förhållandevis liten. Utredningen finner i stället en utveckling enligt de gynnsammare alternativen G—L betydligt sannolikare men gör reservationer för att samt­ liga alternativ endast anger gränser för produktionsutvecklingen, som i själva verket mycket väl kan överskridas. Utredningens hittillsvarande diskussion av produktionsbortfallet vid en arbetstidsförkortning har byggt på förutsättningen att inga samhällsekono­ miska komplikationer inträffar vid övergången till kortare arbetstid. Själva övergången till de nya betingelserna för samhällsekonomin kan emellertid, påpekar utredningen, vara förknippad med vissa riskmoment. Utredningen framhäver härvid särskilt faran för en inflationistisk utveckling med åt­ följande försämring av konkurrenskraften mot utlandet vid oförändrade växelkurser. Detta kan medföra störningar, som skulle kunna åstadkomma större produktionsbortfall på kort sikt än vad utredningen antagit i det föregående.

Det enskilda företagets anpassning till en arbetstidsförkortning

Med utgångspunkt från material, som utredningen erhållit genom att låta göra vissa förfrågningar till företag av olika slag rörande deras syn på verkningarna av en arbetstidsförkortning för det egna företaget, gör ut­ redningen en sammanfattning av de viktigare problemen vid det enskilda företagets anpassning till eu arbetstidsförkortning. Härvid skiljer utred­ ningen mellan två typer av företag, nämligen dels det varuproducerande företaget, inom exempelvis jordbruk, skogsbruk, industri eller byggnads­ verksamhet, och dels serviceföretaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957 59

Såsom typexempel på det varu producerande företaget an­ för utredningen ett industriföretag. Vid behandlingen av dess problem utgår utredningen till en början från vissa förenklade förutsättningar. Sålunda bortses från utlandskonkurrensen. Vidare förutsattes, att de arbetstagare, som erhåller arbetstidsförkortning, får full lönekompensation och att pro­ duktionen sjunker proportionellt mot minskningen av antalet arbetstimmar. De poster i ett varuproducerande företags bokföring, som närmast blir av intresse i detta sammanhang, är på intäktssidan försäljning av produce­ rade varor samt på kostnadssidan utgifter för råvaror, halvfabrikat och bränslen, löner och kapitalkostnader i form av avskrivningar och räntor. Ut­ redningen behandlar eu arbetstidsförkortnings inverkan på dessa poster på följande sätt. Förändringen vid en arbetstidsförkortning blir, anför utred­ ningen, på intäktssidan att produktionens volym sjunker, vilket vid oföränd­ rade försäljningspriser skulle innebära, att de totala försäljningsintäkterna sjunker. I vad mån företaget kommer att få sänkta totala intäkter beror på prisutvecklingen för företagets produkter och därmed bl. a. på dess möjlig­ heter att bedriva eu självständig prispolitik. På kostnadssidan kan volymen av förbrukade råvaror, halvfabrikat och bränslen i stort sett antas vara pro­ portionell mot produktionens volym. Om priserna är oförändrade, kommer dessa kostnader att sjunka absolut sett och att bli oförändrade relativt sett, när produktionsvolymen sjunker. Om de arbetstagare, som får kortare arbetstid, erhåller full lönekompensation härför, blir lönerna totalt sett oförändrade, vilket innebär att lönekostnaderna per producerad enhet stiger i samma mån som arbetstiden förkortas. Om man bortser från nyinveste­ ringar och därav föranledda nya kapitalkostnader, kan det sägas, att före­ tagets årliga kapitalkostnader i form av avskrivningar blir oförändrade absolut sett vid tidsförslitning men minskas vid bruksförslitning, i vilket fall kapitalets användningstid ju förlänges. I hur hög grad avskrivningskostnaderna per producerad enhet kommer att stiga beror således på realkapitalets sammansättning med hänsyn till tidsförslitning och bruksför­ slitning. Räntekostnaden kommer vid oförändrad räntenivå att stiga per producerad enhet, vid tidsförslitning beroende på att räntekostnad blir oförändrad absolut sell och vid bruksförslitning beroende på alt nyttjandeperioden blir längre. Denna genomgång av utvecklingen av intäkter och kostnader vid en ar­ betstidsförkortning visar, att vinsten kommer att reduceras. Utredningen diskuterar vad företaget kan tänkas göra för att motverka denna vinst­ minskning. Vad först angår frågan huruvida detta kan ske genom pris­ höjningar påpekar utredningen, att svaret härpå i hög grad är beroende på den ekonomiska miljö, i vilken företaget arbetar. Det beror sålunda exempelvis på efterfrågan på företagets produkter. Om löneinkomsterna är oförändrade kan det kanske antagas alt den nominella efterfrågan inte minskar. Eftersom produktionsvolymen förutsättes bli mindre och efter­

60 Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

frågan inte kan helt tillfredsställas, kan företaget höja sina priser. Hur stor prishöjning som kan genomföras beror bl. a. på elasticiteten i efterfrågan vid prisförändringar. Möjligheten till prishöjningar beror också på före­ tagets ställning på marknaden. Ett företag med monopolistisk ställning kan föra en självständig prispolitik medan möjligheterna härtill är mindre för företag, som är utsatta för konkurrens. Beträffande prissättningen över huvud poängterar utredningen, att förhållandena blir mycket olika för olika företag och olika näringsgrenar vid en arbetstidsförkortning. Med hänsyn till att löneökningar och ökade kapitalkostnader slår igenom på olika stadier av produktionsprocessen kan det enligt utredningens me­ ning tänkas, att det från ekonomisk synpunkt är lämpligast för företaget att ändra sin produktionsteknik; en ny kombination av råvaror, realkapital och olika slag av arbetskraft kan visa sig ge de lägsta kostnaderna vid en given produktionsvolym. Denna ändrade produktionsteknik skulle exempel­ vis kunna bestå i att arbetskraft ersättes med realkapital och med andra ord leda till ökade investeringar, ökning av investeringarna anges i svaren på utredningens enkäter inom industri och jordbruk som ett medel att mot­ verka arbetstidsförkortningens verkningar i vissa avseenden. Utredningen framhåller emellertid, att investeringsproblemet kan ses ur vidare samhälls­ ekonomiska synpunkter. Nytt realkapital stiger kanske i pris samtidigt som det kan utnyttjas mindre genom kortare driftstid. Det är därför inte givet, att företaget söker kompensera sig för produktions- och vinstminskning genom ökade investeringar. Det kan dock tänkas, att en annan varaktighet och konstruktion av realkapitalet visar sig fördelaktigare. Möjligheten att ändra teknik och organisation med hjälp av investeringar beror givetvis även på likviditet och kreditmöjligheter, varvid vinstutvecklingen spelar sin givna roll. I svaren på utredningens enkäter till industrin och jordbruket åter­ speglas en allmän önskan att uppehålla produktionsnivån vid en arbets­ tidsförkortning. Ett sätt härför anges vara att öka produktionskapaciteten, ett annat att övergå till skiftarbete. I båda fallen fordras mer arbetskraft. Bland de åtgärder, som företaget kan tänkas vidtaga för att kompensera sig för minskade försäljningsinkomster i samband med en arbetstidsför­ kortning, nämner utredningen omläggning av produktionen till nya produk­ ter. Den minst lönsamma delen av produktionen, den »marginella», kanske lägges ned, man övergår måhända till längre serier e. d. Tron på ökad specia­ lisering av produktionen kominer till klart uttryck i industrienkäten. För jordbrukets del anges på motsvarande sätt minskad kreatursskötsel som en möjlighet. Utredningens framställning av arbetstidsförkortningens verkningar på industriföretagets verksamhet har hittills inte tagit hänsyn till utlandskonkurrensen och har vidare utgått från förutsättningarna att lönekompensa­

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957 61

tion utgår samt att produktionen sjunker proportionellt mot nedgången i antalet utförda arbetstimmar. Utlandskonkurrensen medför, säger utredningen, modifikationer i det tidigare resonemanget. Om företagets produktion går på export och konkur­ rerar med utländska företags varor, försvåras sålunda en prispolitik mot ökade priser. Detsamma kan bli följden av att importerade varor konkur­ rerar med företagets produkter på hemmamarknaden. Verkan av en arbets­ tidsförkortning kan då bli minskad sysselsättning. Genom att en del av råvarorna och konsumtionsvarorna importeras erhålles en dämpande effekt på prisrörelser av inhemskt ursprung. De importerade varorna konkur­ rerar med och slår ut inhemska varor med importstegring som följd. Vid alltför tryckande utlandskonkurrens kan vissa tillverkningar komma att läggas ner och företagen kan komma att övergå till mera lönande tillverk­ ningar med större koncentration på hemmamarknaden eller mindre importkonkurrens. Om lönekompensation inte lämnas vid en arbetstidsförkortning blir, anför utredningen, kostnadsökningen väsentligt mindre än som förut antagits, och problemet med utlandskonkurrensen blir inte lika betydelsefullt som då full lönekompensation utgår. De sänkta nominella inkomsterna leder dock i detta fall sannolikt till minskad efterfrågan jämfört med det fall att ingen arbets­ tidsförkortning äger rum. Vad slutligen angår betydelsen av att produktionen inte minskar i samma mån som antalet arbetstimmar nedgår eller med andra ord av att en produk­ tivitetsökning äger rum anför utredningen, att en dylik skulle kunna under­ lätta det enskilda företagets anpassning till de nya förhållanden, som en arbetstidsförkortning innebär, förutsatt att produktionsökningen inte är kombinerad med ytterligare ökad nominell förtjänstnivå för arbetstagarna. När det gäller att belysa serviceföretagets problem vid en ar­ betstidsförkortning väljer utredningen som typlöretag ett detaljhandels­ företag. Ett dylikt företag har, säger utredningen, i många avseenden lik­ nande problem som industriföretaget. På ett område har emellertid service­ företaget ofta cn gynnsammare ställning, nämligen vad gäller den utländska konkurrensen. Bortsett från företag, som driver exporthandel, torde flertalet servicenäringar inte ha direkt känning av utlandskonkurrensen. Handelsföre­ taget har inte heller några större svårigheter med konkurrensen inom landet i den mån alla förelag inom branschen genomför en likartad arbets­ tidsförkortning samtidigt; härvid bortses från olikheter mellan små buti­ ker, som till stor del skötes av innehavarna själva, och större affärer. En viss konkurrens om arbetskraft med andra näringsgrenar kan också före­ ligga, varvid servicenäringens ställning kan bli försämrad eller förbättrad genom arbetstidsförkortningen. Förändringar i efterfrågan kan också på­ verka olika företag på olika sätt. I ett annat avseende är emellertid service­ företaget ofta sämre ställt än industriföretaget vid eu arbetstidsförkortning

62 Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

därigenom att serviceföretaget i allmänhet måste tillhandahålla sina tjänster under en viss tid, som inte alltid kan ändras med de anställdas arbetstid per vecka. Vid en arbetstidsförkortning kommer många serviceföretag, som har sin toppbelastning förlagd till obekväm arbetstid, att få denna toppbelast­ ning ökad. Kunderna kommer sannolikt att i ökad utsträckning förlägga sina inköp till lördagar, i den mån fria lördagar blir en följd av arbetstids­ förkortningen. Serviceföretagens kapacitet måste således ofta byggas upp med hänsyn till toppbelastningar. Den obekväma arbetstiden kan därvid bli en nackdel för serviceföretaget i konkurrensen om arbetskraften. Å andra sidan kan utbudet av arbetskraft, som önskar ta extraarbete på lördagar komma att öka. Arbetstidsförkortningen kan således medföra konsekven­ ser både i riktning mot att försvåra och att underlätta uppehållandet av en viss driftstid. Utredningen framhåller, att problemet om förhållandet mellan driftstid, dvs. den tid under vilken produktiv verksamhet bedrives vid företaget, och den vid företaget tillämpade ordinarie arbetstiden är betydelsefullt även för många varuproducerande näringsgrenar. Inom betydande verksamhets­ områden, exempelvis stora delar av industrin, sammanfaller driftstid och arbetstid, vilket ofta är fördelaktigt från organisatorisk synpunkt. Ju mer realkapital, som kommer till användning per sysselsatt, desto fördelaktigare från kostnadssynpunkt blir det att förlänga driftstiden utöver den ordinarie arbetstiden och införa skiftgång. Produktionstekniken vid en varas framstäl­ lande kan vidare vara sådan, att det fordras en kontinuerlig produktions­ tid, som är längre än arbetstiden. Det kan antagas, att ju mer arbetstiden förkortas, desto mer kommer skiftgången i samhället att öka. Expanderande näringsgrenar med redan betydande rekryteringssvårigheter och driftstid dygnet runt kan därvid komma att få ökade svårigheter.

Konjunktur problem vid övergången

Sedan utredningen konstaterat, att en arbetstidsförkortning sannolikt kommer att medföra kostnadsökningar för olika företag och att frågan om lönekompensation därvid blir av stor betydelse, uttalar utred­ ningen, att den inte har att ta ställning till frågan huruvida lönekompensa­ tion för bortfallen arbetstid skall utgå vid en arbetstidsförkortning. Eftersom lönebildningsprocessen i samband med förkortningen synes vara av väsent­ lig betydelse har utredningen dock ansett det nödvändigt att relativt ingå­ ende behandla detta problem under olika hypoteser om löneutvecklingen. Utredningen konstaterar härvid, att under perioden 1946—1955 den genomsnittliga lönenivån för arbetare inom olika näringsgrenar stigit med i genomsnitt 9—10 procent om året samtidigt som konsumtionspriserna stigit med i genomsnitt drygt 4 procent om året. Vidare erinrar utred­ ningen om att löneökningen bestått dels i avtalsmässiga lönehöjningar och dels i s. k. löneglidning. Den sistnämnda spelar enligt utredningens mening

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957 63

en betydelsefull roll, eftersom den fördelas ojämnt på inkomsttagare inom olika grupper och lätt leder till krav på lönekompensation från deras sida, som ej haft någon löneglidning. För tjänstemännen uppskattar utredningen den genomsnittliga löneökningen under nyssnämnda period inom hela nä­ ringslivet till närmare 8 procent om året. Lönernas utveckling har dock inte varit likformig under hela den ifrågavarande perioden utan varierat mycket under olika år; enligt siffermaterial, som åberopats av utredningen, har lönestegringarna varit störst från 1950 till 1951, från 1951 till 1952 och från 1954 till 1955, då löneindex för arbetare inom hela näringslivet gått upp respektive 19, 20 och 9 procent. Utredningen gör härefter en beräkning av den löneökning, som en arbets­ tidsförkortning skulle motsvara, och anför. Om en arbetstidsförkortning genomföres med 3 t/v (6,25 procent) för dem som har 48 timmars arbetstid per vecka, skulle detta, om lönekompensation gavs för den bortfallna arbetstiden, motsvara en genomsnittlig ökning av timlönen med 6,7 procent. Vid en förkortning med 6 t/v (12,5 procent) bleve ökningen av timlönen 14,3 procent. Här har då icke tagits hänsyn till de korrigeringar av dessa siffror som kan följa av helgdagarnas placering på olika veckodagar och av bestämmelserna om helgdagsersättningar. — Varje år kommer därtill, sett ur samhällsekonomisk synpunkt, sedvanliga löneök­ ningar genom överflyttningar av arbetskraft från låglönegrupper till hög­ lönegrupper och genom löneglidning. Löneglidningen åter beror till stor del på det allmänna ekonomiska läget och speciellt arbetsmarknadsläget i samband med förkortningen av arbetstiden. En sammanlagd genomsnittlig ökning av timlönen på 9 respektive 17 procent i de båda fallen synes dock i vissa lägen vara en rimlig hypotes beträffande löneökningen det första året efter en förkortning. Löneökningar av den storleken över hela näringslivet kan icke äga rum utan prisökningar eller andra mindre önskvärda konse­ kvenser. De båda ökningstalen ovan kan närmast jämföras med löneutveck­ lingen 1954—1955 respektive 1950—1951. Vid båda dessa jämförelsetid­ punkter utgjorde lönerörelserna och prisutvecklingen allvarliga problem för den ekonomiska politiken. Givetvis kan utvecklingen vid en arbetstidsför­ kortning bli mindre problematisk i dessa avseenden i den mån icke alla inkomsttagare följer med i ovanstående inkomstutveckling, eller om de som berörs direkt av förkortningen icke får full lönekompensation. I detta sammanhang påpekar utredningen, att arbetstidsförkortningen får olika inverkan på lönerna när det gäller tidlön och när det är frågan om ackordslön. Om lönesatserna vid tidlön är oförändrade, medför en arbets­ tidsförkortning en däremot proportionell nedgång i arbetsförtjänsten medan oförändrade ackord innebär ett incitament för arbetstagarna att genom ökade prestationer hålla uppe sin förtjänst vid tidigare nivå. Vid eu genomgång av de olika faktorer, som påverkar lönebildningen i landet för närvarande, bar utredningen ansett sig kunna urskilja tre karak­ teristiska drag. För det första finner utredningen påtagligt, att arbetstagarna oftast inte går med på en sänkning av den nominella inkomstnivån, även om den skulle vara förknippad med en arbetstidsförkortning. Av den opi­

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

nionsundersökning, som utredningen låtit utföra, framgår, att man i många fall inte velat utbyta den vid de senaste förhandlingarna erhållna löneökningen mot en arbetstidsförkortning men att man är fullt beredd att göra det vid en kommande löneförhandling. För det andra anser utred­ ningen, att bland många arbetstagare numera torde råda den uppfattningen, att lönerörelserna i princip inte bör medföra större löneökningar totalt sett än produktionsutrymmet tillåter, frånsett kompensation för tidigare inträf­ fade prisstegringar. Den tredje faktor bakom lönebildningsprocessen, som utredningen berör, är jämförelsenormerna vid lönekrav. Utredningen finner det rimligt att antaga, att arbetstagarna vid preciseringen av sina lönekrav ser dels på vinstutvecklingen inom vederbörande bransch och i landet -i dess helhet, dels på inkomstutvecklingen för andra löntagare, speciellt på »eftersläpningsfenomen», och dels på prisutvecklingen, varvid kompensa­ tion för prisstegringen anses som ett självklart krav vid lönerörelser under normala tider. De båda sistnämnda jämförelsenormerna kan enligt utred­ ningens mening sannolikt bli viktiga vid lönerörelser i samband med en arbetstidsförkortning. De löntagare, som inte får kortare arbetstid eller får mindre arbetstidsförkortning än andra, kan komma att kräva kompensa­ tion i ökade löner, och vid löneförhandlingar påföljande år kan de som fått arbetstidsförkortning tänkas åberopa löneutvecklingen för övriga. Här­ igenom skulle en saxningseffekt mellan olika löntagargrupper kunna uppstå. Genom en arbetstidsförkortning utöver en viss nivå skulle man vidare kunna komma in i en utveckling av stigande priser, vilket skulle kunna leda till saxningseffekter mellan priser och löner. Med hänsyn till det anförda står man enligt utredningens mening vid en arbetstidsförkortning inför följande centrala problem. Hur stor skulle löne­ ökningen kunna bli, om en arbetstidsförkortning inte genomfördes och vilken prisutveckling skulle förekomma i detta fall? Kommer under en aktiv ekonomisk politik lönekompensationen i samband med en arbetstidsförkort­ ning att smälta in i de allmänna avtalsrörelserna på ett sådant sätt, att pris­ utvecklingen inte gestaltar sig mycket annorlunda än den skulle ha gjort om arbetstidsförkortningen inte kommit till stånd? Utredningen finner det sannolikt, att möjligheterna härtill är större om arbetstidsförkortningen ryms inom ett års produktivitetsstegring medan i motsatt fall, då förkort­ ningen innebär ett »förskott» på kommande års produktionsutveckling, ris­ kerna synes vara större för en kraftigare löne- och prisrörelse. Utredningen framhåller, att avtalsparternas förhandlingar i samband med en arbetstidsförkortning blir av central betydelse. Det är först vid dessa förhandlingar som man kan se i vilken mån arbetstagarna är villiga att be­ tala något för arbetstidsförkortningen. Fn arbetstidsförkortning är, under­ stryker utredningen, givetvis ingenting som man får till skänks, även om den sker genom lagstiftning. Bland de konjunkturproblem, som blir av betydelse vid en övergång till

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957 65

kortare arbetstid, märks vidare förkortningens inverkan på investe­ ring s v e r k s a in hcte n. Utredningen erinrar om att del ofta framhålles, att en arbetstidsförkortning verkar stimulerande på investeringsverk­ samheten. Företagen antages söka återhämta det av förkortningen orsakade produktionsbortfallet genom teknisk och organisatorisk omläggning av pro­ duktionen, och kostnadsrelationerna anses komma att förskjuta sig i sådan riktning, att det lönar sig att företaga investeringar, som tidigare inte varit lönande. Utredningen håller för sannolikt, att vissa faktorer av nämnda slag kan komma att verka ökande på investeringsviljan, framför allt just vid själva övergången, och tillägger, att utredningens enkäter bland olika nä­ ringsgrenar ger visst stöd för ett sådant antagande. Emellertid fortsätter utredningen på följande sätt. Trots allt är det dock sannolikt inte rimligt att räkna med några större verkningar mot ökade investeringar. Flera faktorer kan verka i motsatt rikt­ ning. Det är inte bara lönerna som stigit vid en arbetstidsförkortning genom lönekompensationen. Såsom vi sett tidigare, sjunker nuvärdet av investe­ ringsprojekten genom minskad effektivitet hos kapitalet. Även investerings­ kostnaderna kan stiga. Utvecklingen beror på hur prisrelationer och etteifrågan förändras. Det kan hända att vissa industrier vill expandera, medan andra får det svårare att hävda sig. Investeringsefterfrågans utveckling på kort sikt beror även på graden av stelhet i de investeringsplaner, som är under förverkligande. Sker det en ökad övergång till skiftarbete vid en arbetstidsförkortning, skulle detta i sin tur på kort sikt verka i riktning mot relativt sett minskad investeringsvilja. Produktionsutrustning finns tillgänglig för den genom skiftgång ökade produktionen. Däremot kan en ökning av personalen vid skiftarbete medföra ökat behov av bostäder i berörda orter. Även vinsterna kan komma att förändras. Sannolikt kommer en minsk­ ning i de totala vinsterna att ske, varigenom självfinansieringsmöjlighe­ terna sjunker. Detta bör bidra till att minska investeringsefterfrågan. Det är emellertid av vikt att skilja mellan investeringsvilja och investe­ ringsmöjligheter. Ovan har närmast investeringsviljan berörts. Det går sålunda inte att avgöra i vilken riktning denna påverkas av arbetstidsför­ kortningen. Det är sannolikt, att en viss tendens till ökad investeringsvilja skulle föreligga efter en arbetstidsförkortning inom näringsgrenar med en relativt sett gynnad position. I vilken mån denna investeringsvilja skulle kunna manifesteras vid en given ekonomisk politik är en annan fråga. Utredningen påpekar vidare, att investeringarna f. n. begränsas genom byggnad sreglering och kreditpolitik samt att möjligheten till självtinansiering synes ha minskat. Det finns, anför utredningen, redan en m,ingd in vesteringsprojekt inom näringslivet, som hålles tillbaka av bristen på pro­ duktionsresurser och finanskapital. Om utrymme kunde skapas för dessa investeringsprojekt redan nu, skulle produktionsutvecklingen kunna paveikas. Utvecklingen i detta hänseende beror således i dagens läge kanske mindre på utvecklingen av investeringsefterfrågan än på det samhällseko­ nomiska utrymmet för investeringar. Skulle det finnas ett sadant uliymme,

5 - Bilmng till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 80

66 Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

som inte fylls ut av efterfrågan på realkapital från näringslivets sida, finns det alltid ekonomisk-politiska medel att stimulera denna efterfrågan och motverka eventuella förändringar i denna i samband med en arbetstidsför­ kortning. Efter att ha närmare behandlat vissa andra faktorer av betydelse för be­ dömningen av en arbetstidsförkortnings betydelse från konjunktursynpunkt gör utredningen ett försök att beräkna de tendenser till balans­ rubbningar i samhällsekonomin, som skulle kunna bli en följd av förkortningen. Utredningen utgår därvid från hypotesen att en arbets­ tidsförkortning beslutats från och med 1956 och undersöker i vad mån detta skulle inverkat vid uppgörande av nationalbudgeten för detta år. Under an­ tagande att den ordinarie arbetstiden förkortats med tre timmar i veckan an­ ser utredningen sannolikt, att en viss mindre produktionsminskning blivit följden. Om det vidare förutsättes, att arbetstagarna fått full lönekompen­ sation samt att bytesbalansen gentemot utlandet och lagerhållningen förbli­ vit oförändrade, kommer utredningen fram till att en ganska betydande inflationseffekt skulle kunna ha uppstått, beroende på att nedgången i produk­ tion och import blivit större än motsvarande förändring i efterfrågan för in­ vesteringar och konsumtion. Osäkerheten i alla bedömningar av detta slag framhäves dock starkt av utredningen. En mängd variationer i de angivna förutsättningarna vid en arbetstidsförkortning är naturligtvis möjliga. Här må endast återges utredningens uttalande om utvecklingen i händelse arbets­ tidsförkortningen göres större än tre timmar i veckan — exempelvis sex tim­ mar — och om tretimmarsförkortningen genomföres successivt med t. ex. en timme i veckan årligen under tre år i följd. I det förra fallet kan, yttrar utredningen, den balansbrist, vilken utredningen befarar vid en engångsförkortning med tre timmar i veckan, antagas bli väsentligt större även om många reservationer måste göras beträffande antaganden om utvecklingen vid en så stor förändring av betingelserna för produktionen som en arbets­ tidsförkortning med sex timmar i veckan. Vid alternativet med en successiv förkortning av arbetstiden med en timme i veckan under tre år i följd skulle förkortningen, framhåller utredningen, genomsnittligt väl rymmas inom den normala produktivitetsökningen, varför balansproblemet skulle kunna bli väsentligt mindre. Den direkta årliga effekten av förkortningen skulle, åt­ minstone för avsevärda delar av näringslivet, från lönesynpunkt bli mindre än de årliga löneglidningar, som stundom förekommer. Som det sista av konjunkturproblemen vid en arbetstidsförkortning be­ handlar utredningen arbetsmarknadsläget. Till en början uttalar utredningen härvidlag, att arbetstidsförkortning numera inte diskuteras som ett medel mot arbetslöshet. Vidare erinrar utredningen om att den fulla sys­ selsättningen under efterkrigstiden lett till att många företag känt bristen på arbetskraft som ett allvarligt problem. Som en ganska allmänt utbredd uppfattning betecknar utredningen, att företagarna kommer att söka kom­

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957 (57

pensera produktionsbortfallet eller den uteblivna produktionsökningen vid en arbetstidsförkortning genom att anställa mera arbetskraft. För egen del finner utredningen sannolikt, att ett minskat utbud av arbete till marknaden uppstår genom en arbetstidsförkortning. Samtidigt kan man räkna med att även efterfrågan på varor kommer att förskjutas. Vissa före­ tag kommer kanske att känna större behov än andra att kompensera pro­ duktionsbortfallet på grund av efterfrågeutvecklingen för deras varor efter arbetstidsförkortningen. Detta gäller särskilt företag, vilkas verksamhet står i nära samband med fritiden, samt exportindustrin, om exportkonjunktu­ rerna är goda. Skulle arbetstidsförkortningen leda till ett ökat tryck på samhällsekonomin från efterfrågesidan, kommer vidare varje företag, som får del av efterfrågeökningen, att söka anställa mer arbetskraft än tidigare, varigenom ökad press från efterfrågesidan skulle uppstå även på arbets­ marknaden. Å andra sidan kommer troligen trycket på arbetsmarknaden att lätta i den mån efterfrågetrycket när det gäller varor och tjänster skulle dämpas genom exempelvis ekonomisk-politiska åtgärder. Utredningen cite­ rar ett uttalande av internationella arbetsbyrån, enligt vilket en arbetstids­ förkortning med full lönekompensation borde leda till minskning av både tillgång och efterfrågan på arbetskraft; i stort sett syntes det rimligt att anta, att — åtminstone i mer industrialiserade länder — arbetstidsför­ kortningen inte koinme att väsentligt förändra antalet sysselsatta personer. Utredningen understryker dock starkt, alt utvecklingen blir olikartad inom olika näringsgrenar alltefter de förhållanden, varunder de arbetar. De näringsgrenar, som påverkas relativt sett gynnsammast vid en arbetstids­ förkortning, kommer kanske att väsentligt öka sin efterfrågan på arbets­ kraft. Andra företag, som hamnar på den ekonomiska utvecklingens skugg­ sida, kommer kanske att få svårigheter att upprätthålla sysselsättningen. Hur det går totalt sett, beror till stor del på det allmänna konjunkturläget. Utredningens förfrågningar har givit vid handen, alt speciellt service­ näringar måste öka sin arbetsstyrka vid en arbetstidsförkortning. Utred­ ningen framhåller, att redan nu en förskjutning av arbetskraften sker från de varuproducerande näringsgrenarna till servicenäringarna. Med hänsyn till erfarenheterna av utvecklingen i USA kan det förmodas, att föränd­ ringen i riktning mot ökad sysselsättning i servicenäringarna kommer att fortsätta i Sverige. Denna utveckling beror, säger utredningen, på bl. a. två faktorer. För det första har efterfrågan på tjänster i vissa fall, t. ex. beträf­ fande bilreparationer, resor, sjukvård o. dyl., ökat mer än annan efterfrågan. För det andra torde, när det gäller handeln, produktivitetsökningen gå lång­ sammare än inom de varuproducerande näringsgrenarna med påföljd att handeln måste öka sin arbetsstyrka mer än industrin för att kunna omsätta de producerade varorna. Om vid en arbetstidsförkortning arbetstid och pro­ duktion går ner lika mycket inom de varuproducerande näringarna och inom servicenäringarna kommer servicenäringarna inte att beträffande arbets­

68 Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

kraften ställas inför svårare problem än tidigare. Däremot kommer service­ näringarna att få större arbetskraftsproblem än tidigare, såvida arbetstids­ förkortningen direkt medför större produktivitetsökning inom de varuproducerande näringarna än inom servicenäringarna. En eventuellt ökad topp­ belastning av uppköpen på lördagar, som får till följd att de anställdas antal måste ökas just den dagen, samt svårigheten med skiftgång i handeln, sär­ skilt i små butiker, kan medföra en produktivitetsförsämring med därav följande behov av nyanställning. Utredningen påpekar också, att många små­ företagare inom handeln till en början torde komma att möta arbetstidsför­ kortningen med en ökad egen arbetsinsats. Betydelsen för arbetskraftsproblemen av att de stora årskullarna inom en nära framtid träder ut på arbetsmarknaden belyses i följande inom ar­ betsmarknadsstyrelsen sammanställda tabell, som visar folkmängden i 1 000-tal personer inom olika åldersgrupper vid slutet av åren 1955—1960. I

Åldersgrupp 1955 1956 1957 1958 1959 1960

Summa 15—65 4 735 4 739 4 761 4 790 4 840 4 888

I anslutning till det sålunda redovisade siffermaterialet framhåller utred­ ningen bl. a., att det i en tid, då det speciellt är brist på yrkesutbildad arbets­ kraft, kan vara svårt att i näringslivet inpassa växande skaror av arbets­ kraft utan erfarenhet. Behovet av icke yrkesutbildad arbetskraft förändras knappast relativt sett genom en arbetstidsförkortning, åtminstone inte till förmån för oskolad arbetskraft. Ur denna synpunkt kan varken arbetstids­ förkortningen underlätta placeringen av nya årskullar i näringslivet eller de nya årsklasserna lösa arbetskraftsproblemen i samband med förkort­ ningen. Om däremot arbetstidsförkortningen medför sådana förändringar i samhällsekonomins struktur, att sysselsättningen på längre sikt skall för­ skjutas från vissa näringsgrenar till andra, kan det dock, anför utredningen, vara gynnsamt, att arbetstidsförkortningen äger rum samtidigt som de nya årskullarna är relativt stora. Som avslutning på sin behandling av arbetskraftsfrågorna i samband med en arbetstidsförkortning anför utredningen vissa siffror angående effekten på arbetsmarknaden av en arbetstidsförkortning med 3 timmar i veckan i jämförelse med andra likartade förändringar. Beräkningarna har för ut­ redningens räkning utförts av arbetsmarknadsstyrelsen. Siffrorna, som en­ dast avser att antyda den ungefärliga storleksordningen av de ifrågavarande företeelserna, sammanfattas i följande tabell.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957 69

I procent av Miljoner totala ordi­ arbets­ narie arbetstimmar tidsvolymen årligen 1952

I. Inverkan på den på ordinarie arbetstid utförda arbetsvolymen av en allmän arbetstidsförkortning till 45 t/v 1. För av arbetstidsförkortningen direkt berörda arbetstagare 223 3,4 2. Om tjänstemän med kortare normalarbetstid samtidigt 313 4,7 3. Om samtliga arbetstagare får en förkortning av arbets­ tiden med 6% procent (motsv. minskningen från 48 till 330 5,0 4. Om samtliga yrkesutövare får en förkortning av arbets- 400 6,1 II. Exempel på andra företeelser som påverkat den normalt till­ gängliga arbetsvolymen (utbudet av arbetskraft) 1. Minskning till följd av skoltidens förlängning i genomsnitt 12 0,2 2. Minskning som skulle bli följden om minst 9-årig skolgång 160 2,4 3. Minskning till följd av förskjutningar i proportionen mel­ lan arbetare och tjänstemän (i genomsnitt per år 1945/

4. Minskning till följd av sänkning av den ålder, vid vilken yrkesverksamheten upphör (i genomsnitt per år 1940/

5. Minskning till följd av semesterns förlängning (1952—

in. Exempel på företeelser som begränsar utnyttjandet av den normalt tillgängliga arbetsvolymen 281 4,3 En ökning eller minskning av den genomsnittliga sjuk-

3. Arbetslöshet (1949—1955) Högsta årliga antal förlorade arbetstimmar under perioden Lägsta årliga antal förlorade arbetstimmar under perioden 22 0,3 8 0,1

4. Arbetskonflikter 90 1,4 IV. Exempel på konjunkturmässiga förändringar som inverkat på arbetsvolymen Utgjorda arbetstimmar inom industrin 1950—1955 1 450 1 364

Utredningens slutsatser

Utredningens överväganden av de ekonomiska frågorna utmynnar i vissa slutsatser, som torde kunna sammanfattas på följande sätt. Uen direkta produktionseffekten av en arbetstidsförkortning beror dels på hur många som beröres av förkortningen och dels på utvecklingen av

70 Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

produktiviteten per arbetad timme inom olika näringsgrenar. I det förra avseendet får man sannolikt räkna med att fler arbetstagare än de som direkt berörs av arbetstidsförkortningen får ökad fritid, särskilt om för­ kortningen leder till femdagarsvecka för de direkt berörda. I det senare hänseendet är det sannolikt, att produktionsbortfallet vid en förkortning av arbetstiden inte blir proportionellt mot arbetstidsbortfallet utan mindre men att å andra sidan en ökad produktion per timme inte kommer att helt kunna kompensera arbetstidsbortfallet, bortsett från den produktionsökning per arbetstimme, som normalt äger rum från år till år. Med utgångspunkt från en normal produktionsökning av tre procent om året finner utredningen sannolikt, att en arbetstidsförkortning om tre tim­ mar i veckan, som sprider sig även till dem, som nu har kortare arbetstid än 48 timmar i veckan, inte leder till bortfall av mer än två års normal pro­ duktionsökning utan att effekten blir inte oväsentligt mindre. En förkort­ ning med sex timmar i veckan däremot torde enligt utredningens uppfatt­ ning leda till att minst två och under ogynnsamma omständigheter högst fyra års normal produktionsökning kommer att falla bort. Hur stor del av produktionsökningen man på lång sikt vill byta ut mot ökad fritid blir enligt utredningens uppfattning en avvägningsfråga, och när valet väl träffats ligger svårigheten i själva anpassningen av samhälls­ ekonomin till en kortare arbetstid än den nuvarande. Konjunkturmässigt kan denna anpassning få effekt på priser, löner och konkurrensläge gent­ emot utlandet. I dessa avseenden kan en större engångsförkortning av ar­ betstiden få icke önskvärda följder för strävandena att upprätthålla sam­ hällsekonomisk balans. Vid anpassningen till en kortare arbetstid spelar löneutvecklingen en central roll. Om full lönekompensation skall erhållas vid en arbetstidsförkortning, kan varje försök att förkorta arbetstiden mera än som svarar mot den genomsnittliga produktivitetsökningen i näringslivet leda till inflationstendenser och i vissa lägen till sysselsättningssvårigheter. Man kan inte öka fritiden utöver vad som svarar mot normal produktions­ ökning och samtidigt bibehålla konsumtion och investering oförändrade. Genom den inflationsmekanism, som kan sättas igång genom en arbets­ tidsförkortning, kan utrikeshandeln komma att påverkas. En stigande kostnadsnivå kan försämra landets konkurrenskraft vid givna växelkurser. Från denna synpunkt anser utredningen, att en god exportkonjunktur utan större belastning på valutareserven är ett gynnsamt läge för en arbetstids­ förkortning. Om anpassningsproblemet till stor del är ett problem om konjunktur­ utvecklingen, har det även en annan sida, som består i att tillgång och efter­ frågan skall anpassas på en lägre nivå av produktion och realinkomster än som annars skulle uppnåtts. Även utvecklingen på arbetsmarknaden i sam­ band med en arbetstidsförkortning bör uppmärksammas. På detta område finns enligt utredningens mening risker för en ökad arbetskraftsbrist vid

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957 71

övergången till den kortare arbetstiden, innan företagen anpassat sig till de nja betingelserna. Utvecklingen blir givetvis mycket skiftande inom olika näringsgrenar. Utredningen framhåller, att stora osäkerhetsmoment föreligger i fråga om de verkningar, som en arbetstidsförkortning kan få i olika avseenden, samt yttrar vidare. Det är möjligt, att en arbetstidsförkortning med 3 t/v under gynnsamma betingelser skulle kunna genomföras utan svårigheter av sådan art att de föranleder betänkligheter. Det är också möjligt, att i vissa lägen en arbets­ tidsförkortning av denna storlek skulle vålla relativt betydande anpass­ ningssvårigheter. En engångsförkortning av arbetstiden med 6 t/v torde under alla förhållanden få ses som en stor engångsförändring som kan leda till betj'dande anpassningssvårigheter. Vill man i största utsträckning undvika de riskmoment som finnes be­ träffande produktionsbortfall, lönerörelser och olika företags anpassning till en kortare arbetstid, synes det oss lämpligt att genomföra arbetstids­ förkortningen successivt. I varje fall bör det skapas möjlighet för avtals­ parterna inom olika näringsgrenar att välja en successiv förkortning av ar­ betstiden. Visserligen har näringslivet en stor anpassningsförmåga vid för­ ändringar i de samhällsekonomiska betingelserna, men det synes mindre riskfyllt att låta en arbetstidsförkortning ske i etapper, så att den kan in­ passas smidigt i den snabba utveckling på det samhällsekonomiska området, som kännetecknat efterkrigstidens Sverige. Som sin slutsats anför utredningen, att det inte synes föranleda större betänkligheter att genomföra en förkortning av den lagstadgade arbetstiden med tre timmar i veckan, om förkortningen företages under aktiv ekonomisk politik utan alltför kraftiga lönerörelser. En arbetstidsförkortning av denna storlek bör dock enligt utredningens mening ske på sådant sätt, att möj­ ligheter finns till en successiv anpassning t. ex. inom tre år.

Förslagets utformning

I fråga om den principiella uppläggningen av sitt förslag anför utred­ ningen — efter att ha erinrat om att en tendens till kortare arbetstider för de enskilda arbetstagarna gjort sig gällande i alla industriellt utvecklade länder ända sedan förra århundradet — bl. a. följande. Det finns ingen anledning antaga, att inte denna strävan mot kortare ar­ betstider kommer att fortsätta. En allt kortare arbetstid för de enskilda individerna måste emellertid, om en snabb produktivitetsökning skall sä­ kerställas, i viss omfattning samordnas med kravet på att produktions­ apparatens effektiva driftstid inte förkortas i samma mån som individernas arbetstid minskar. Ju kortare arbetstiden för de enskilda individerna blir, desto större bör också utrymmet vara för att tillgodose det önskemål om variationsmöjligheter för grupper eller individer, som flera gånger tidigare berörts i detta betänkande. Ur samhällets synpunkt kan del under nu rå­ dande förhållanden inte vara erforderligt alt beträffande arbetstidens längd

72 Kangl. Maj.ts proposition nr 80 är 1957

inskrida med föreskrifter, som kan strida mot vad parterna inom ett visst arbetsområde finner vara klokt och ändamålsenligt. För en viss återhåll­ samhet från statsmakternas sida talar också det förhållandet, att parterna på arbetsmarknaden numera uppträder i starka organisationer, som väl kan tillvarata medlemmarnas intressen. I och för sig kan det därför inte be­ traktas som uteslutet, att man i framtiden prövar ett system, enligt vilket arbetstiden lika väl som lönerna helt ligger i händerna på arbetsmarkna­ dens organisationer och göres till föremål för förhandlingar dem emellan. Det bör i detta sammanhang erinras om att åtskilliga av de arbetstidsför­ kortningar, som på senare år genomförts här i landet, tillkommit genom överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter. Våra överväganden har lett fram till den ståndpunkten, att man nu bör söka åstadkomma en arbetstidsförkortning inom ramen för bestående an­ ordningar — dvs. genom lagstiftning — men samtidigt försiktigt pröva en väg att lämna partsorganisationerna större frihet och därmed ökat ansvar. Utredningens förslag är utformat som ändringar i allmänna arbetstids­ lagen, lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln samt arbets­ tidslagen för hotell, restauranger och kaféer. Ändringarna innebär i första hand, att lagarnas bestämmelser om vecko­ rna x i in u m för den ordinarie arbetstidens längd ändras till 45 timmar. Beträffande lantarbetstidslagen föreslås, att den ordinarie veckoarbets­ tiden under viss tid skall få uppgå till 47 timmar under förutsättning av motsvarande förkortning under annan tid, så att eu utjämning till 45 tim­ mar i genomsnitt för vecka uppnås under en tidrymd av högst ett år. Begränsningsperioderna lämnas orörda i de olika lagarna med undantag för vissa ändringar i lantarbetstidslagen. Inte heller föreslås någon ändring i bestämmelserna om d y g n s m aximu m om man bortser från en mindre jämkning i lantarbetstidslagen. Vad angår allmänna arbetstidslagen kommer den längsta tillåtna dagliga arbets­ tiden således alltjämt att vara nio timmar. Detta innebär i praktiken, fram­ håller utredningen, att de arbetstagare, som för närvarande har 48 tim­ mars arbetsvecka med gängse fördelning på arbetsdagarna, måste medverka till en förlängning av arbetsdagen till nio timmar, om femdagarsvec­ kan skall kunna förverkligas inom ramen för en veckoarbetstid av 45 tim­ mar. Utredningen anser det vara en utbredd mening att en sådan förläng­ ning av arbetsdagen kan godtas, såvida veckovilan därigenom blir längre, men tillägger, att en förlängning av den dagliga arbetstiden likväl för många torde framstå som en icke önskvärd förändring. Samtidigt förhåller det sig av allt att döma så, anför utredningen, att önskemålet om fem dagars ar­ betsvecka inte lika starkt inriktar sig på vinterhalvåret som på den ljusare årstiden. Utredningen finner, att det är möjligt att med 45 timmars ordi­ narie arbetstid per vecka förena önskemålen om att den dagliga arbetstiden inte förlänges och att femdagarsvecka genomföres under den ljusare delen av året, nämligen under förutsättning att man inte fastlåser begränsningsperioden vid en vecka (eller annan kort period) utan tillåter annan fördel­

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 ur 1957 73

ning av arbetstiden med utjämning till i genomsnitt 45 timmar i veckan under en längre tidrymd, exempelvis ett år. Under denna förutsättning skulle 45-timmarsveckan inom verksamheter, som tillåter en dylik organisa­

tion av arbetet, kunna medge arbetstider på 42 1h timmar (fem dagar i vec­

kan om 8*/* timmar) under 27 arbetsveckor och 48 timmar, dvs. oförändrad arbetstid, under årets återstående veckor eller också 40 timmar under 18 veckor och 48 timmar under återstoden av året. Utredningen föreslår inte någon ändring i gällande regler om tillåten övertid. Spörsmålet huruvida de särskilda arbetskraftsproblem, som i vissa verksamhetsområden kan uppkomma vid en förkortning av den ordinarie veckoarbetstiden, bör lösas med tillhjälp av en ökning av det medgivna övertidsuttaget diskuteras av utredningen. Ett sätt vore därvid, säger utredningen, att den utan dispens medgivna övertiden höjdes i samma män som den ordinarie arbetstiden förkortas eller från 200 till 350 timmar om året. Tanken härpå avvisas dock av utredningen, som anför, att genom ett i samband med arbetstidsförkortningen infört regelbundet övertids­ arbete reformen skulle kunna neutraliseras och för arbetstagarens del en­ dast leda till en löneförhöjning. Det påpekas också, att redan de nuvarande övertidsreglerna lämnar ett avsevärt utrymme för att motverka arbetstidsbortfallet vid en arbetstidsförkortning samt att det kunde befaras, att ökade möjligheter till övertidsuttag särskilt skulle medföra arbetstidsökning för sådana grupper, som redan har mycket övertid och vilkas faktiska vecko­ arbetstid ligger högt. Enligt utredningens mening bör övertid tillgripas endast tillfälligtvis och då särskilda omständigheter föreligger. Av olika skäl synes övertid i den mening begreppet nu har inte böra utnyttjas för att bemästra de anpassningsproblem, som en utveckling mot kortare arbetstid kan medföra, och inte heller för att tillgodose de variationsbehov beträffande arbetstiden, som kan förefinnas hos olika grupper av arbetstagare. Det anförda innebär dock inte, att utredningen ställer sig avvisande till tanken på dylika variationsmöjligheter eller att utredningens förslag inte beaktar de övergångssvårigheter, som arbetstidsförkortningen kan medföra. I enlighet med sin principiella inställning och i överensstämmelse med sitt resonemang angående arbetstidens fördelning vid femdagarsvecka föreslår utredningen sålunda en möjlighet att genom kollektivavtal göra avsteg från lagstiftningens begränsningsregler beträffande den ordinarie arbetstiden. Sådant kollektivavtal skall enligt förslaget på arbetstagarsidan vara slutet eller godkänt av sammanslutning, som enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse som huvud­ organisation. Den föreslagna regeln ger parterna möjlighet att avtala om förlängning av veckomaximum och dygnsmaximum för den ordinarie ar­ betstiden och att överenskomma om annan begränsningsperiod än den i lag angivna. Lagändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1958. Vad angår

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

huvudstadgandet, dvs. bestämmelsen om den ordinarie veckoarbetstidens längd, innebär dock utredningens förslag, att övergången skall ske succes­ sivt. Med hänsyn till att utredningen antagit, att en arbetstidsförkortning om tre timmar i veckan kan rymmas inom två års utveckling av folkhushål­ lets resurser i stort, föreslås att reformen skall genomföras på två år med en timmes förkortning av den ordinarie veckoarbetstiden från och med den 1 januari ett vart av åren 1958, 1959 och 1960. Med ingången av sistnämnda år skall således enligt förslaget 45-timmarsveckan vara uppnådd, övergångs­ bestämmelsen är så konstruerad, att den förut nämnda avtalsfriheten även bär avseende på densamma. Genom kollektivavtal kan således bestämmas längre övergångstid eller annan form för övergången än lagen stadgar.

Särskilda frågor

Utredningen har inte ansett sig besitta erforderlig sakkunskap för att gå in på frågan om en arbetstidsförkortning på sjöarbetstidslagens område. Utredningen föreslår därför, att särskilda sakkunniga får i upp­ drag att verkställa en översyn av sjöarbetstidslagen i sådant hänseende.

Bristen på erfarenhetsmaterial angående verkningarna av en arbetstids­ förkortning på samhällsekonomin har enligt utredningen varit mycket känn­ bar vid fullgörandet av dess uppdrag. Utredningen anser, att med hänsyn till framtida arbetstidsförkortningar både i Sverige och i utlandet varje möjlighet att klarlägga den av utredningen föreslagna förkortningens verk­ ningar bör tillvaratagas. På grund härav föreslår utredningen, att vissa åt­ gärder snarast vidtas för en fortlöpande undersökning av den föreslagna arbetstidsförkortningens ekonomiska och sociala verkningar. Utredningens förslag är, att en statistisk under­ sökning kommer till stånd och att denna handhas av eu forskningsassistent med placering i konjunkturinstitutet. Assistentens arbete bör enligt försla­ get ledas av en expertgrupp med företrädare för socialdepartementet, kon­ junkturinstitutet, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation.

Det arbetstidsbortfall, som helgledigheterna förorsakar, granskas tämligen ingående av utredningen, särskilt med hänsyn till förhållandena i händelse femdagarsvecka med fria lördagar tillämpas. Utredningen kommer fram till att en helgdags reform vore av betydelse för att motverka splitt­ ringen av arbetsveckorna vid helgerna. Med hänsyn till att utredningen inte varit i tillfälle att betrakta spörsmålet ur andra synvinklar, är utredningen inte beredd att ta ställning till frågan om en helgdagsreform i samband med eu allmän arbetstidsförkortning, men utredningen föreslår, att särskilda sakkunniga tillkallas för att utreda problemet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957 75

Remissyttrandena

Över utredningens förslag har efter remiss yttranden avgivits av arbetarskyddsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, universitetskanslersämbetet, medicinalsty­ relsen, statens institut för folkhälsan (styrelsen), statskontoret, arbetsdom­ stolens ordförande, kommerskollegium, sjöfartsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, försvarets civilförvaltning, chefen för försvarsstaben, försvarets fabriksstyrelse, statens biltrafiknämnd, konjunkturinstitutet, statens fri­ tidsnämnd, delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet, statens avtalsnämnd, avtalsnämnden för statsägda bolag, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Västernorrlands och Norrbottens län, domkapitlen i Upp­ sala ärkestift, Lunds stift och Göteborgs stift, Svenska landstingsförbundet (styrelsen), Svenska stadsförbundet (styrelsen), Svenska landskommuner­ nas förbund (styrelsen), Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation, Statstjänstemännens riksförbund, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska ^^arbets­ givareföreningen, Svenska lokaltrafikföreningen, Handelns arbetsgivare­ organisation, Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter, Tidningarnas arbetsgivareförening, Fastigheternas förhandlingsorganisa­ tion, Försäkringsbolagens förhandlingsorganisation, Sveriges hantverksoch småindustriorganisation, Svenska företagares riksförbund, Sveriges centrala restaurangaktiebolag, Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund, Kooperativa förbundet och Kooperationens förhandlings­ organisation (styrelserna gemensamt), Sveriges industriförbund, Sveriges redareförening, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Sve­ riges allmänna exportförening, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Fredrika-Bremer-förbundet, Folkpartiets ungdomsförbund, Högerns ungdomsförbund, Svenska landsbygdens ung­ domsförbund, Svenska kyrkans diakonistyrelse, Frikyrkliga samarbetskommittén, Sveriges riksidrottsförbund, Skid- och friluftsfrämjandet, Godtemplarorden, Arbetarnas bildningsförbund, Sveriges scoutförbund, KFUM:s riksförbund och Svenska turistföreningen. Arbetarskyddsstyrelsen har bifogat en sammanställning av yttranden från yrkesinspektörerna och specialinspektörerna, varjämte yttranden bilagts, av universitetskanslersämbetet från rektorsämbetena vid universiteten, Stock­ holms högskola och tandläkarhögskolorna ävensom karolinska institutets lärarkollegium, av kommerskollegium från samtliga handelskammare, av sjöfartsstyrelsen från Sveriges segelfartygsförening, Sveriges fartygsbefäls-

76 Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

förening, Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska stewardsföreningen, Södra Sveriges stuvareförbund, Norrlands stuvareförbund och Svenska hamnförbundet, av lantbruksstyrelsen från Hushållningssällskapens förbund (styrelsen), av statens biltrafiknämnd från Biltrafikens arbetsgivareför­ bund, av överståthållarämbetet från Stockholms stadskollegium, av läns­ styrelsen i Södermanlands län från hushållningssällskapet i länet, av läns­ styrelsen i Malmöhus län från drätselkammaren i Malmö och stadskollegiet i Hälsingborg, av länsstyrelsen i Norrbottens län från länsarbetsnämn­ den i länet, av Landsorganisationen från de anslutna förbunden, av Sveriges akademikers centralorganisation från Sveriges läkarförbund, av Svenska arbetsgivareföreningen från Svenska byggnadsindustriförbundet, Elektriska arbetsgivareföreningen, Bageri- och konditoriarbetsgivareförbundet, Glas­ industrins arbetsgivareförbund, Järnbruksförbundet och Pappersmasseförbundet samt av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation från åt­ skilliga till organisationen anslutna yrkesförbund.

Det stora flertalet remissinstanser, som yttrat sig över frågan huruvida en allmän arbetstidsförkortning bör komma till stånd eller ej, har i princip tillstyrkt utredningens förslag eller i vart fall inte motsatt sig det­ samma. I några yttranden a v s t y r k e s, att en generell arbetstidsförkort­ ning genomföres lagstiftningsvägen, men samtidigt uttalas sympatier för att en arbetstidsförkortning åvägabringas genom överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter. En övervägande negativ hållning till hela frågan

intages av Sveriges redareförening och Svenska lantarbetsgivareföreningen.

Innan remissorganens synpunkter rörande problemen i samband med eu allmän arbetstidsförkortning framlägges kan nämnas, att i några yttranden uttalanden göres till förmån för att arbetstidsut red ningens förslag prövas i samband med genomförandet av lagstiftning om kortare

arbetstid. Landsorganisationen finner det sålunda önskvärt, att de av arbets-

tidsutredningen framlagda förslagen tas upp till avgörande i samband med genomförandet av den allmänna arbetstidsförkortningen eller snarast där­

efter. Tjänstemännens centralorganisation anser det lämpligt, att den nu

föreslagna förkortningen av arbetstiden genomföres samtidigt med en revi­ sion av arbetstidsbestämmelserna på grundval av arbetstidsutredningens olika förslag.

Uppfattningen att en arbetstidsförkortning är ett starkt önskemål bland arbetstagarna bestyrkes i flera remissyttranden. Bland

dem, som uttalat sig härom, märkes Landsorganisationen, som betonar, att

kravet på en allmän förkortning av arbetstiden under den nuvarande 48-timmarsnivån under senare år vuxit sig allt starkare både i vårt land och i

andra länder. Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län torde dessa krav numera

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957 77

ha vuxit sig så mäktiga, att starka samhällsekonomiska skäl måste kunna åberopas, därest de inte åtminstone delvis skall tillmötesgås.

Att strävandena mot kortare arbetstid står i överensstämmelse med en

internationell tendens framhålles av länsstyrelserna i Stock­ holms och Kronobergs län. De arbetstidsförkortningar, som genomförts eller planeras i andra länder, utgör enligt Landsorganisationens mening ett ytter­

ligare motiv för vår del att sänka arbetstiden liksom de i gynnsam riktning påverkar de ekonomiska förutsättningarna för förkortningens genomfö­ rande. Giltigheten av satsen om att en internationell tendens till kortare arbets­

tider gör sig märkbar bestrides för jordbrukets vidkommande av Svenska lantarbetsgivareföreningen, som påpekar, att i flertalet av de länder, med

vilka utredningen anställt jämförelser, jordbrukets arbetstid lämnats utan­ för den lagliga regleringen. Där även denna näringsgrens arbetstidsförhållanden blivit reglerade genom lagstiftning, har denna, anför föreningen, i avsevärd utsträckning tillgodosett jordbrukets behov av längre arbetstid såväl för utearbetare under vegetationsperioden som framför allt för djur­

skötare. På liknande sätt yttrar sig Sveriges lantbruksförbund.

I fråga om de skäl, som talar för en övergång till kortare arbetstid, delar det stora flertalet remissinstanser utredningens uppfattning, att skydd smotivet inte i och för sig kan tas till utgångspunkt för genomförande av

en allmän arbetstidsförkortning. Styrelsen för statens institut för folkhälsan

understryker, att skadeverkningarna av farliga gaser eller ämnen, buller m. in. ej i väsentlig mån påverkas av en mindre förkortning av arbetstiden. Vad angår betydelsen av en arbetstidsförkortning för att motverka hets, jäkt och monotoni framhåller styrelsen, att de nämnda företeelserna till stor del är subjektivt betonade och påverkas av många faktorer, som är oberoende av arbetstiden. Det föreligger mycket litet objektivt material, som kan belysa olika omständigheters inverkan i detta hänseende. Styrelsen anslutar sig också till de sakkunnigas uppfattning, att det inte blivit styrkt, att en allmän arbetstidsförkortning på något verksamt sätt skulle kunna motverka hets, jäkt och monotoni. I fortsättningen anför styrelsen. Sedan de sakkunniga sammanfattat sina värderingar av skyddsmotiven som argument för en allmän arbetstidsförkortning i Sverige och påpekat, att skyddsmotiven under detta århundrade inte spelat någon avgörande roll vid arbetstidsförkortning omfattande större grupper av arbetstagare, medan de ekonomiska synpunkterna alltid fått påverka bedömningen, ingår de sakkunniga på frågan, huruvida en viss generellt giltig övre gräns för den tillåtna arbetstiden i dagens läge kan motiveras av medicinska skäl. De kom­ mer till den slutsatsen, att de inte funnit skäl för antagandet, alt arbetsför­

hållandena — inklusive de rådande arbetstiderna — generellt sett skulle utgöra någon risk för eu försämrad folkhälsa. Även om hrist råder på erfa-

renhetsmaterial för bedömande av denna fråga, anser dock styrelsen för sin

78 Kungl. Maj.ts proposition nr SO år 1957

del, att i dagens läge inga väsentliga invändningar kan resas mot de sakkun­ nigas ståndpunkt härutinnan. Styrelsen vill emellertid ställa frågan, huru­ vida icke en arbetstidsförkortning ur allmän medicinsk synpunkt dock kan vara motiverad för vissa grupper av förvärvsarbetande. Detta gäller förutom äldre arbetstagare och grupper av partiellt arbetsföra i särskild grad för­ värvsarbetande kvinnor, som har ett hem att sköta vid sidan om sitt yrkes­ arbete, samt ungdom, som nyss inträtt i förvärvsarbete och som vid sidan av detta fortsätter sin utbildning.

Liknande synpunkter anföres av karolinska institutets lärarkollegium,

som finner de sakkunnigas allmänna uppfattning i skyddsmotivfrågan bärande, då det gäller en allmän arbetstidsförkortning. Kollegiet framhåller dock, alt utredningen om sjukligheten är mycket ofullständig, och anför att det därför inte torde kunna uteslutas, att det moderna arbetslivet kan med­ föra en ökning av vissa »jäktsjukdomar» trots att detta inte kan visas i en ökad sjuklighet, minskning av livslängden osv. Sistnämnda fråga behandlas

också av medicinalstyrelsen, som yttrar.

Yrkesarbetet utmärks, liksom livet i det moderna samhället överhuvudta­ get, av ett allt snabbare tempo; tidsfaktorn har kommit att spela eu allt större roll. Detta medför onekligen vissa hälsorisker. Det torde få anses ådagalagt, att jäkt och därmed förenade psykiska påfrestningar kan med­ verka till uppkomsten av allvarliga risker för individens liv och hälsa. Det är dock icke sannolikt, att detta sammanhänger med, att arbetstiden är för lång. Det kan finnas en strävan att på kortast möjliga tid medhinna största möjliga antal arbetsuppgifter, men det kan också vara en strävan att efter ordinarie arbetstidens slut genom bisysslor öka sina inkomster. Enligt sty­ relsens uppfattning spelar sådana moment en större roll än arbetstidens längd och det kan i vart fall icke anses vara ådagalagt, att den nuvarande arbetstiden skulle i hälsohänseende vara skadlig för befolkningen i dess helhet. De individuella möjligheterna att anpassa sig efter den allmänna rytm­ stegringen är emellertid varierande. Detta gäller både de yrkesarbetande och andra samhällsmedlemmar. Inom yrkesarbetet bidrager, som de sakkunniga påpekar, särskilt ett förhållande till att jaga upp arbetstakten, nämligen prestationslönesystemet, ackorden. För flertalet yrkesarbetande torde likväl ett sådant system för betalning av arbetsinsatserna överensstämma med de egna önskningarna och det torde icke heller kunna visas, att deras hälso­ tillstånd blir lidande härpå. Det är emellertid otvivelaktigt, att andra arbe­ tande — särskilt de som har svårt att »hinna med» — utsätts för vissa på­ frestningar och icke känner sig väl till mods därav. Till hjälp för dessa bör industripsykologin kunna ge god vägledning, i synnerhet om det gives till­ fälle till individuella bedömningar av de arbetssökande. Medicinalstyrelsen fäster också uppmärksamheten på, att fritiden inte alltid utnyttjas på ett hälsobefrämjande sätt, och anför. För många är en ökad fritid lockande huvudsakligen därför, att de får mera tid för förströelser, idrott och friluftsliv eller för självstudier och annan andlig odling. Genom den stimulans detta ger, kan ett sådant motiv för arbetstidsavkortning anses bärande ur hälsosynpunkt. Detta kräver dock ökade insatser från samhällets sida i form av lämpliga fritidsanordningar.

Kungl. Mcij. ts proposition nr 80 år 1957 79

— Fritidssysselsättningar, däribland även friluftsliv och kroppsövningar i idrottsligt syfte, kan å andra sidan gå till överdrift eller bedrivas i sådana former, att resultatet blir det motsatta mot rekreation. Det torde inte råda något tvivel om, att det i vårt land finns åtskilliga personer, för vilka fri­ tiden nu medför ökad trötthet och påfrestningar på hälsan. Under hand har uppgivits, att detta kan avläsas ur en ökad sjuklighet och stegrad olycksfallsfrekvens i början av arbetsveckan. Dessa avigsidor av fritidsproblemet får emellertid icke undanskymma värdet av en tillräcklig avkoppling från förvärvsarbetet. Om fritiden till-

varatages på rätt sätt — det vill säga om den verkligen blir en arbetsfri tid

— är den otvivelaktigt hälsobefrämjande och ökar vår vitalitet och arbetska­ pacitet. I flera yttranden framhålles, att om en arbetstidsförkortning till någon del skall kunna kompenseras genom ökade arbetsinsatser från arbetstagar­ nas sida, blir ett hetsigare arbetstempo följden och att vinsten för arbetsta­ garna av reformen därför kan bli mindre än man väntat. På sådant sätt utta­

lar sig länsstyrelsen i Södermanlands län, vilken anser, att skyddsmotiv stundom rent av kan tala emot arbetstidsförkortningen, Fredrika-Bremerförbundet samt Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter.

Sistnämnda sammanslutning menar, att man i detta sammanhang inte får förbise att lagstiftningen i högre grad än tidigare kan bli ineffektiv genom att arbetstagarna på sin fritid åtar sig extraarbete. Angelägenheten av att ten­ densen till dubbelarbete inte förstärkes genom en arbetstidsförkortning, så att den gynnsamma effekten av förkortningen motverkas, betonas också av

Sveriges läkarförbund. Förbundet anser vidare, att en daglig arbetstid av

nio timmar, som kan bli aktuell vid övergång till femdagarsvecka, är ägnad

att inge betänkligheter. På liknande sätt uttalar sig Statstjänstemännens riksförbund. Statens avtalsnämnd anser, att den strävan att förkorta ras­

terna, som torde kunna förväntas därest femdagarsvecka med nio timmars arbetsdag mera allmänt skulle genomföras, direkt strider mot arbetarskyddslagstiftningens syfte och motverkar de vinster, som arbetstidsförkortningen skulle kunna medföra ur skyddssynpunkt. Behovet av arbetstidsnedskärning för vissa grupper inom samhället understrykes i en del yttranden, varvid särskilt uppmärksammas förvärvs­ arbetande kvinnor, som även har att förestå ett hem och vilkas arbetsdag

allmänt anses vara alltför lång. Medicinalstyrelsen anser sålunda, att en av-

kortning av deras dag i yrkesarbetet vore en från medicinsk synpunkt önsklig reform, men påpekar samtidigt, att en lösning av detta problem i många fall ej kan nås utan att möjligheterna till deltidsarbete ökas.

Fredrika-Bremer-förbundet uttalar, att en arbetstidsförkortning bör vara

till stort gagn för denna grupp. Mot uppfattningen att skyddssynpunkterna är av mera underordnad be­

tydelse som motiv för eu arbetstidsförkortning vänder sig länsstyrelsen i Kronobergs län, som anser det obestridligt, all det alltmer uppdrivna tempot

80 Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

i industrin och trafiken, ackords jäktet, enformighet och skiftarbete aktuali­ serat behovet av ökad avkoppling från arbetet och längre vila. Härtill kommer, att bostadsbristen under senare år i många fall medfört en för­ längning av resorna till och från arbetsplatsen, vilket inkräktat på tiden för

vila, kulturell verksamhet, utbildning och förströelse. Länsstyrelsen i Väst­ manlands lön finner, att det är ett intresse av icke ringa vikt, att skvdds-

problemen ägnas tillbörlig uppmärksamhet i samband med frågorna om arbetstidens längd och förläggning. Åsikten att den ökade fritid, som följer med en arbetstidsförkortning, innebär en social vinning för människorna återkommer i många

yttranden. Så uttalar sig exempelvis Svenska stadsförbundet. Domkapitlet i Göteborg yttrar, att den ökade fritiden, om den användes rätt, är en vinning

för folkets andliga välfärd, och fäster sig särskilt vid att förslaget öppnar möjlighet till fria lördagar, till vilka sammanträden, idrottstävlingar m. m. kunde förläggas i stället för som nu till söndagarna. Liknande synpunkter

företrädes av domkapitlet i Lund, Frikyrkliga samarbetskommittén, KFUM.s riksförbund, Högerns ungdomsförbund och Sveriges riksidrottsförbund. Svenska landsbygdens ungdomsförbund framhåller de ökade möjligheter,

som kommer att kunna beredas den förvärvsarbetande ungdomen att genom fritidsstudier förkovra sig i sitt yrke och den vägen förbereda sig för en ännu bättre insats i produktionslivet. De ökade möjligheterna för folkbild­ ningsarbetet, föreningslivet, ungdoms- och fritidsorganisationerna påpekas

av flera remissinstanser, t. ex. Arbetarnas bildningsförbund och KFUM.s riksförbund. Svenska företagares riksförbund anför som sin åsikt att ökad

fritid för flertalet människor är förutsättningen för en allsidigare personlighetsutveckling och ett ökat engagemang i samhällelig verksamhet. Bland skälen för en arbetstidsförkortning betonas i en del yttranden önsk­ värdheten av en utjämning mellan olika arbetstagargrup-

per i vad avser arbetstidens längd. Länsstyrelsen i Värmlands län yttrar,

att den omständigheten att det redan nu finns betydande grupper, som har kortare arbetstid än 48 timmar i veckan, talar för att man genom en be­ gränsning av arbetstiden söker åstadkomma större likformighet mellan olika arbetstagargrupper. Utjämningskravets berättigande framhålles också

av länsstyrelsen i Örebro län, Riksförbundet landsbygdens folk, Folkpartiets ungdomsförbund och Högerns ungdomsförbund.

Utjämningskravets sammanhang med andra frågeställningar i förbindelse

med en arbetstidsförkortning påpekas av Statstjänstemännens riksförbund,

som anför. Utredningen framhåller på tal om strävandena till utjämning av arbets­ tiden mellan olika grupper, hurusom skillnaderna mellan arbetare och tjänstemän kommit alltmer i blickpunkten även av andra skäl än arbets­ tiden. Olikheter i pensionshänseende, sjuk- och semesterförmåner in. in. bi­ drager till att förstärka denna strävan. De sakkunniga går emellertid icke

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957 81

närmare in på utjämningens konsekvenser i lönehänseende, vilket i det berörda sammanhanget ej heller varit påkallat. Det göres endast det ut­ talandet, att lönerna kommer in i bilden, varpå det sägs alt det gärna anföres att tjänstemännens löner avvägts med hänsyn till den kortare arbets­ tiden. Vad de sakkunniga anfört rörande skiljaktigheterna och darav följande krav på utjämning av dessa, återger enligt SR:s mening på ett riktigt sätt den aktuella situationen, sedd framför allt ur de statsanställdas synpunkt. Det kan sålunda konstateras, vilket även tidigare framhållits av SR i andra sammanhang, att de förmåner statstjänstemännen sedan gammalt tillför­ säkrats, blivit — för att använda ett milt uttryck — alltmer naggade i kanten, reellt såväl som relativt sett. En stark utjämning har sålunda efter hand ägt rum och härom vore måhända från statstjänstemännens sida intet att invända, om denna utveckling såges endast ur social synvinkel. Betraktas frågan däremot från intressesynpunkten, vilket måste anses fullt berättigat, blir bilden en helt annan.

Uttalande av liknande innebörd göres av Svenska företagares riksförbund.

På en del håll antages, att arbetstidsbortfallet för de anställda vid en arbetstidsförkortning kommer att mötas med ökad arbetsinsats

av företagarna själva. Lantbruksstgrelsen yttrar, att den skillnad

som redan nu råder i fråga om arbetstidens längd mellan arbetstagaie i allmänhet och jordbrukare på små och medelstora jordbruk genom refor­ men kommer att förstoras och att den sociala utjämningen i fråga om ar­ betstidens längd inte kan väntas komma att omfatta jordbrukarna och deras

familjer. På liknande sätt uttalar sig länsstyrelsen i Södermanlands län, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens folk.

Remissinstanserna delar i stort sett utredningens uppfattning att spörs­ målet om arbetstidens längd väsentligen är en fråga om arbetstagarnas värdering av fritiden i förhållande till andra be­ ståndsdelar i levnadsnivån såsom inkomster, sociala förmå­ ner osv. och att valet står mellan att tillgodogöra sig den fortgående ökningen av samhällets resurser i form av ökad fritid eller ökad tillgång

på nyttigheter av annat slag. Denna åsikt uttalas bl. a. av länsstyrelsen i Södermanlands län, vilken anför.

De sakkunniga ha enligt länsstyrelsens mening på ett mycket klarläg­ gande sätt redogjort för sin uppfattning om den ekonomiska innebörden av en arbetstidsförkortning. Fritiden räknas därvid till den materiella lev­ nadsnivån, och arbetstidsproblemet anses närmast innefatta fiagan om ett val mellan ökad fritid, å ena sidan, och å andra sidan högre inkomst, som medger stegrad förbrukning av varor och tjänster, då det gäller att ut­ nyttja produktionsutvecklingen för en höjning av levnadsnivån. Mot detta betraktelsesätt torde från angivna utgångspunkter icke i princip vara något att invända. Man får därvid förutsätta, alt vid detta val fritidsalternativet anses innefatta icke endast det negativa: frihet Iran arbete, ulan också positivt en användning av den lediga tiden, som lör den enskilde ter sig angelägnare än den möjlighet till ökad förbrukning, som han i stället gai

(i Hihuny till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr SO

82 Kungl. Maj.ts proposition nr SO år 1957

miste om. Emellertid måste ju i så fall ett lagstadgande av arbetstidsförk°..r.*?*n^en innebära, att man utesluter det nyss avsedda val, som eljest varit möjligt. Denna konsekvens framstår såsom ganska betänklig för arbets­ tagarnas del, om de sakkunniga skulle ha rätt i sin åsikt, att den enskilde sannolikt beräknar priset på ökad fritid vid en allmän arbetstidsförkortning alltför lågt och att hans önskemål om fritid kanske skulle förändras, om han kände till det verkliga priset.

Svenska landskommunernas förbund understryker kraftigt de sakkunni­

gas konstaterande, att en förkortning av arbetstiden innebär, att man väljer ökad fritid på bekostnad av annan konsumtion och att sålunda varje arbetstidsförkortning begränsar möjligheterna för medborgarna att i annan form få del av ett förbättrat produktionsresultat, och ett liknande uttalande

göres a \ Svenska arbetsgivareföreningen. Landsorganisationen anför, att det

för fackföreningsrörelsen alltid måste vara en avvägningsfråga hur den höjda produktiviteten och levnadsstandarden skall tas i anspråk för rörel­ sens medlemmar. Avvägningen är i dagens situation den, att införandet av en kortare arbetstid för den fackliga rörelsen ter sig som en av de mest an­

gelägna sociala reformerna inom samhället. Sveriges centrala restaurangaktiebolag yttrar, att det inte torde kunna dragas i tvivelsmål, att fritiden

av ett mycket stort antal människor tillmätes ett allt större värde, och accepterar utredningens bedömning att man häri har att söka det avgörande

motivet för en arbetstidsförkortning. Tjänstemännens centralorganisation

anför i denna fråga. De sakkunniga har ingående diskuterat olika i den allmänna debatten anförda skäl för en förkortning av arbetstiden och har härvid funnit, att en arbetstidsförkortning är angelägen främst med hänsyn till arbetstagarnas värdering av fritiden. Grunden för sakkunnigas betraktelsesätt är att ökad 1 1 itid kan ses som ett sätt bland flera andra att ge arbetstagarna delaktighet i det förbättrade produktionsresultatet. TCO vill för sin del instämma med vad utredningen härutinnan anfört och erinra om att ett sådant betraktelse­ sätt har hävd inom tjänstemannagrupperna. Det förhållandet, att flertalet grupper av tjänstemän redan i dagens läge har kortare arbetstid än 48 timmai per vecka, kan ses som ett uttryck för att ifrågavarande grupper vid valet mellan å ena sidan fritid och å andra sidan andra sätt för delaktighet i det förbättrade produktionsresultatet i stor utsträckning valt den först­ nämnda vägen.

Liknande synpunkter anföres av Svenska företagares riksförbund.

En central ställning i remissinstansernas behandling av utredningens förslag intar frågan huruvida det föreligger samhällsekonomiska f ö r u tsättningar för en allmän arbetstidsförkortning i vårt land. Vid diskussionen härom synes man genomgående räkna med att en lag­ stiftning om allmän arbetstidsförkortning kommer att slå igenom även på områden, som formellt inte omfattas av lagstiftningen. Direkta uttalanden

härom förekommer i yttrandena från socialstyrelsen, överstyrelsen för yr­ kesutbildning, medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen,

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957 88

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen, för­ svarets civilförvaltning, statens biltrafiknämnd, statens avtalsnämnd, Svenska stadsförbundet, Tjänstemännens centralorganisation, Statstjanstemännens riksförbund och Riksförbundet landsbygdens folk.

Den allmänna inställningen bland flertalet remissinstanser till de verk­ ningar, som en arbetstidsförkortning kan komma att medföra, atei speglas

i följande uttalande av arbetsmarknadsstyrelsen.

Det är svårt att avgöra, bur en förkortning av arbetstiden kommer att påverka produktion och sysselsättning. Styrelsen anser dock, att övervä­ gande skäl talar för de sakkunnigas enhälliga slutsats, att en nedsättning av den genom ifrågavarande arbetstidslagstiftning reglerade arbetstiden med tre timmar per vecka under gynnsamma betingelser skall kunna genom­ föras utan svårigheter av sådan art, att de bör föranleda betänkligheter, men att det är möjligt, att en arbetstidsförkortning av denna storlek i vissa lägen kan vålla relativt betydande anpassningssvårigheter. Styrelsen ansluter sig till de sakkunnigas uttalande, att det är lämpligt att genomföra förkort­ ningen successivt, om man i största möjliga utsträckning vill undvika de riskmoment, som finns beträffande produktionsbortfall, konjunktui utveck­ ling och olika företags anpassning till kortare arbetstid.

Länsstyrelsen i Örebro län anser, att de stora tekniska framstegen och

den ständigt fortgående rationaliseringen inom näringslivet samt den därav följande höjningen av produktiviteten utan tvivel bör kunna möjliggöra

en arbetstidsförkortning. Även Landsorganisationen är övertygad om att en

arbetstidsförkortning av föreslagen storlek kan genomföras inom ramen för vår framtida produktionsutveckling, övervägande optimistiskt uttalar sig

också Svenska företagares riksförbund, som anför.

Som utredningen påvisar är det omöjligt att annat än teoretiskt diskuteia hithörande frågeställningar. Förbundets medlemmar kan sålunda icke med någon större grad av säkerhet taga ställning till följderna för det egna före­ taget av en arbetstidsförkortning med t. ex. tre timmar per vecka, da resul­ tatet för det enskilda företaget är beroende av så många andra faktorer, främst den allmänna pris- och kostnadsutvecklingen, beskattningsförhållandena och arbetsmarknadsläget. Erfarenheterna från utlandet, varom betänkandet ger visst om än mycket begränsat besked, synes tyda på att den »optimala» arbetstiden ännu icke är uppnådd i vårt land. Man torde alltså icke behöva hysa alltför allvarliga betänkligheter från samhällsekonomisk synpunkt mot en förkortning av den nuvarande lagfästa arbetstiden. Utredningens antagande att den årliga produktivitetsökningen inom nä­ ringslivet under den närmaste framtiden skall uppgå till ungefär tre pio-

cent synes länsstyrelsen i Kronobergs län vara alltför optimistiskt. Länssty­

relsen förmenar därför, att den övergångstid, under vilken pioduktionsbortf al let på grund av arbetstidsförkortningen återhämtas av företagen, kan bli både längre och mera påfrestande än vad utredningen läknat med.

Länsstyrelsen i Södermanlands län, vilken såsom framgår av det följande

avstyrkt att en allmän arbetstidsförkortning genomföres lagstiftningsvägen, anför 1)1. a.

84 Kungl. Maj. ts proposition nr SO år i957

Utredningen beräknar, att ökad fritid enligt förslaget i ogynnsammaste fall skulle medföra ett produktionsbortfall motsvarande högst två eller möj­ ligen tre års normal produktionsstegring per sysselsatt. Detta antagande må i och för sig vara riktigt men utesluter ju icke, att en arbetstidsförkort­ ning, så länge den tillämpas, ständigt inverkar fördröjande på den totala produktionen och därmed på den investeringsökning, som eljest kunnat åstadkommas. Med tanke på de stora och i vissa fall trängande investe­ ringsbehov, som föreligga, anser länsstyrelsen därför alt verkningarna av en arbetstidsförkortning måste bli mycket otillfredsställande ur samhälls­ ekonomisk synpunkt. Med hänsyn till den penningvärdesförsämring, som ägt rum och alltjämt hotar, och inför de ogynnsamma följder detta förhållande haft på sparan­ det och sparviljan råder säkerligen icke någon meningsskiljaktighet om att alla krafter måste förenas i strävan att upprätthålla ett stabilt penning­ värde. Såsom de sakkunniga framhållit bör man emellertid räkna med att en allmän arbetstidsförkortning kan få vissa oförmånliga verkningar på penningväsendets område. Detta synes bli fallet, om ett av arbetstidsförkort­ ningen framkallat produktionsbortfall leder till höjda varupriser och dessa prishöjningar i sin tur föranleda lönestegringar. Även andra konsekvenser av arbetstidsförkortningen torde komma att verka i samma riktning. Be­ träffande företag, som äro så belägna, att de nödgas sörja för bostäder åt personalen, uppkomma ökade kostnader för bostadsanskaffning, vartill komma kostnadsökningar för sociala anordningar av olika slag. Behovet av ökad arbetskraft för serviceyrken och kommunikationsinrättningar, som enligt sin natur icke kunna kompensera förkortningen av arbetstiden med ökad arbetsinlensitet, är givetvis även en kostnadsstegrande och därmed inflationsdrivande faktor. På olika sätt kan alltså den föreslagna reformen medföra risker för inflation.

Svenska lantarbetsgivareföreningen anser det innebära en övervärdering

av våra ekonomiska resurser att i en tid då andra utomordentligt kostnads­ krävande sociala reformer övervägs — exempelvis pensionsreformen — ge­ nomföra en arbetstidsförkortning. Enligt föreningens mening kan man inte bortse från att även vid nuvarande arbetstidsvolym produktionen på flera betydelsefulla områden visat klara tendenser att stagnera.

Svenska arbetsgivareföreningen yttrar till en början följande.

Som grundläggande förutsättning för arbetstidsförkortningen måste en­ ligt föreningens mening gälla, att densamma genomföres på ett sådant sätt, att kostnaderna icke gå utöver ramen för de ökade resurser, som kunna er­ hållas genom den framtida produktionsutvecklingen. Arbetstidsförkort­ ningen bör nämligen — såsom även i utredningen anföres — ses som en av flera möjligheter att tillgodogöra medborgarna den standardhöjning som föranledes av dessa ökade resurser. Ytterligare måste följaktligen krävas, att en noggrann avvägning sker mellan eu arbetstidsförkortning och övriga aktuella eller planerade socialreformer, som också taga i anspråk sin del av utrymmet för standardökning. Dessa primära synpunkter kunna enligt föreningens mening ej nog kraftigt understrykas och de äro av avgörande betydelse för arbetstidsförkortningens samhällsekonomiska verkningar, vilka föreningen inledningsvis vill något beröra.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957 8o

Efter att ha anfört ett uttalande i en rapport från Internationella arbetsbyrån om arbetstidsförkortning fortsätter föreningen. Det kan med fog påstås, att den situation som Internationella arbetsbyrån i rapporten karakteriserar som särskilt ogynnsam för genomförandet av eu arbetstidsförkortning, nämligen en oförmånlig handelsbalans, eif starkt in­ flationstryck och ett särskilt stort behov av ökade industriella investeringar, ganska väl svarar mot vårt lands nuvarande läge. När föreningen ändock icke ansett sig vilja avstyrka cn arbetstidsförkortning är det under starkt framhävande av att reformen icke får medföra den verkningen, att situa­ tionen i sagda avseenden än mer förvärras med minskad produktionsökning som följd. I detta sammanhang förtjäna följande synpunkter att framhållas. Den tekniska och industriella utvecklingen under de närmaste åren kom­ iner att ställa allt större krav på svensk industri inte minst ur den för hela folkhushållet viktiga synvinkeln, att vårt land oundgängligen måste söka bibehålla och om möjligt förbättra sin internationella konkurrenskraft. Re­ dan härav följer, att behovet av investeringar inom exportindustrierna är stort. Även för hemmamarknadsindustrierna äro emellertid de ökade inves­ teringarna en av de direkta förutsättningarna för alt en allmän produktions­ ökning med ökade resurser för samhället i dess helhet skall kunna skapas — resurser som skola kunna uttagas t. ex. i form av förkortad arbetstid. För alt kunna praktiskt anpassa sig till en minskad arbetstid komma före­ tagen vidare sannolikt i flertalet fall att bli nödsakade att vidtaga nyinves­ teringar. Det är dock att märka, att en arbetstidsreform kan verka för­ dyrande på investeringar över huvud taget därigenom att arbetskraft och material bli dyrare samt att nuvärdet hos investeringsprojekten sjunker ge­ nom minskad effektivitet hos kapitalet. Av det ovan sagda följer, att en primär förutsättning för att en produktionsökning över huvud taget skall kunna äga rum är, att näringslivet måste kunna räkna med ett positivt in­ tresse från statsmakternas sida, då det gäller att skapa gynnsammare investeringsbetingelser. Enligt föreningens uppfattning kräves därför, att investeringsavgiften redan nu avskaffas för att möjliggöra omedelbart ökad rationalisering. Därjämte måste den nu höga företagsbeskattningen lindras. Därest dessa åtgärder icke vidtagas, kan det på mycket goda grunder ifråga­ sättas, om något utrymme för reformen kan skapas och om vårt näringsliv kan motverka det »hack» eller den tillbakagång i produktionsutvecklingen som arbetstidsförkortningen kommer att medföra. Vidare måste även ur andra synvinklar vårt lands konkurrensförhållan­ den till utlandet observeras. Utvecklingen i våra främsta konkurrentländer måste uppmärksamt följas beträffande såväl den allmänna konjunkturen som arbetstidens längd. Det är oundgängligen nödvändigt, alt vårt land, som baserar sin höga standard på produktion, förädling och försäljning av inter­ nationella stapelvaror i konkurrens med jämnstarka andra producenter, ej försämrar silt internationella konkurrensläge under de labila förhållanden som nu äro och för överskådlig framtid torde bli rådande. Det är väsentligt, alt den ekonomiska politiken utformas så, alt förutsättningarna lör cn bi­ behållen konkurrenskraft skapas. Det är möjligt, att såväl de arbetstagare, som på grund av lagstiftningen erhålla förkortad arbetstid, som sådana arbetstagare, som redan tidigare erhållit eu arbetstid om 45 timmar eller lägre per vecka, komma att resa krav på lönekompensation för arbetstidsbortfali eller försämrad relativ ar­ betstid. Föreningen finner det angeläget framhålla, alt möjligheten till löne-

86 Kungl. Mcij.ts proposition nr 80 är 1957

ökningar liksom under sedvanliga förhållanden måste bedömas uteslutande med hänsyn till produktionsutvecklingen och förefintliga anspråk på natio­ nalprodukten av annan art än privat konsumtion. Dessa förhållanden måste givetvis påverka föreningens inställning till lönespörsmålen under över­ gångstiden. Utrymmet för lönestegringar blir självfallet lägre vid en arbets­ tidsförkortning än om en sådan ej inträffat. Detta har ju för övrigt klart framhållits av utredningen, som reducerat frågeställningen till ett val mel­ lan fritid och pengar.

De svårigheter, som kan antagas komma att möta nä­ ringslivet vid en allmän arbetstidsförkortning, har be­ lysts av åtskilliga remissorgan. Utöver vad som framgår av de redan cite­ rade yttrandena, har rörande detta och därmed sammanhängande spörsmål i huvudsak förekommit följande. Enighet synes råda om att man måste sträva efter att undvika pro­ duktionsminskning som en följd av arbetstidsförkortningen. Det problem, som i detta sammanhang tilldrar sig den största uppmärksam­ heten, gäller arbetskraften. Angående arbetstidsförkortningens inverkan på arbetskraftsbeho­

vet i stort yttrar arbetsmarknadsstyrelsen.

Som utredningen framhållit, är verkan av den föreslagna arbetstidsför­ kortningen på olika näringars arbetskraftsbehov synnerligen svår att be­ döma. Detta så mycket mer som den ordinarie arbetstidens längd ytterst blir beroende av överenskommelser mellan parterna på arbetsmarknaden. En all­ män successivt genomförd arbetstidsförkortning i enlighet med utredning­ ens förslag torde dock inte medföra några stora förändringar i näringslivets totala efterfrågan på arbetskraft. Skiftningarna i konjunkturläget år från år — även inom ramen för en i huvudsak full sysselsättning — och de struk­ turella förskjutningarna i arbetskraftens yrkessammansättning och fördel­ ning på olika näringsområden torde i detta fall haft och komma att ha större betydelse. Uppenbart är emellertid, att en arbetstidsförkortning av föreslagen om­ fattning kan vålla rekryteringssvårigheter inom vissa områden, där det med hänsyn till produktionsutvecklingen och verksamhetens art framstår som särskilt angeläget att söka kompensera arbetstidsförkortningen genom en ut­ ökning av arbetsstyrkan. Så kan exempelvis bli fallet inom exportindustrier och vissa servicenäringar framförallt sådana där driftstidens längd nödvän­ diggör skiftarbete. Styrelsen kommer att fortlöpande ägna uppmärksamhet åt bl. a. de rekryteringsproblem som en arbetstidsförkortning kan komma att skapa på olika områden. Svårigheter att tillgodose arbetskraftsbehoven inom olika offentliga verk­

samhetsområden förutses av statens avtalsnämnd, som anför.

Inom serviceområdena och framför allt då inom trafikområdena måste driften i allmänhet upprätthållas kontinuerligt under veckans alla dagar oberoende av arbetstidsförhållandena inom näringslivet i övrigt. Svårig­ heterna att rekrytera arbetskraft till dessa områden till följd av den mindre attraktiva arbetstidsförläggningen torde i händelse av en mera allmän över­ gång på arbetsmarknaden till femdagarsvecka komma att skärpas. Eu av-

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957 87

kortning av arbetstiden för trafikpersonalens del torde vidare — i varje fall inom statens järnvägars och postverkets biltrafikrörelser — i första hand behöva kompenseras genom en utökning av antalet anställda. Med hänsyn till lönekostnadernas stora andel i driftkostnaderna på förevarande områden torde härigenom väsentliga fördyringar komma att uppstå. Redan nu äro personalkostnaderna mycket höga icke minst med hänsyn till att arbets­ tiden i stor utsträckning måste förläggas till s. k. obekväm arbetstid, under vilken tid särskilda ersättningar utgå. Det torde icke kunna uteslutas, att eu allmän arbetstidsförkortning och eu övergång till femdagarsvecka kan komma att medföra att ytterligare arbetstid kan komma att betraktas så­ som obekväm, varvid ytterligare kostnadsökningar uppkomma på dessa om­ råden. Möjligheterna att minska arbetstidsbortfallets olägenheter genom övergång till ökat skiftarbete torde inom här avsedda grenar av statsdriften kunna bedömas såsom väsentligt mindre än inom den statliga verkstads­ industrin. Möjligheterna till en automatisering av verksamheten synas också i regel betydligt mindre än på andra områden. Det torde därför kunna för­ väntas, att en arbetstidsförkortning på dessa områden kommer att medföra, att servicen måste försämras eller att taxorna måste höjas. Vad därefter angår den statliga anläggningsverksamheten torde även på detta område vissa speciella olägenheter böra framhållas. Anläggningsarbe­ tena äro ju praktiskt taget uteslutande utomhusarbeten, som för sitt fort­ gående äro beroende av väderleks- och belysningsförhållanden. till följd härav föreligga vissa svårigheter att bedriva verksamheten i full utsträck­ ning under vinterhalvåret, främst då i norra Sverige, medan arbetsbelast­ ningen däremot är mycket stor under sommarhalvåret. Härigenom upp­ kommer behov av en utökning av arbetskraften under sommarhalvåret, ett behov, som vid eu framtida arbetstidsförkortning torde komma att bliva än mera framträdande. Behovet av utökad arbetskraft möts härvid dels av svårigheten åt! rekrytera folk under denna del av arbetssäsongen, en svårig­ het som redan nu är markerad, dels av problemet med arbetskraftens syssel­ sättning under vinterhalvåret och nödvändigheten av att friställa stora delar av arbetsstyrkan under den årstid, då arbetstillgången är mindre än eljest för denna kategori av arbetstagare. Vad slutligen angår den stora del av den statliga verksamheten, som bedrives inom försvaret, torde de allmänna synpunkter, som i det föregående redovisats, i stort sett äga giltighet även inom detta område.

De av statens avtalsnämnd anförda synpunkterna understrykes i yttran­

dena från generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnads­ styrelsen, vattenfallsstyrelsen, chefen för försvarsstaben, försvarets civilför­ valtning och Svenska lokaltrafikföreningen. Även telestyrelsen uttalar sig

på samma sätt och påpekar, alt förkortningen av arbetstiden kan väntas komma att leda till intensifierad verksamhet inom näringslivet med ökat behov av teletjänster som följd och att den ökade fritiden kan medföra ök­ ning i privatsamtalsfrekvensen.

Vad angår sjuk- och hälsovården anför medicinalstyrelsen, att inom

kroppssjukvården brist alltjämt råder på sjuksköterskor. Utvecklingen inom sjukvården går mot proportionell ökning av antalet sjuksköterskor, så all man på många håll måste förstärka sjuksköterskebeståndet oavsett

88 Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 195 7

en eventuell arbetstidsförkortning. För att tillgänglig arbetskraft skall kunna tillvaratas måste större elasticitet i tjänstgöringsschemata vid sjuk­ husen åstadkommas, vilket kräver utökning av den personal, som har perso­ nalledningen om hand. Först omkring 1965 beräknar styrelsen att beträf­ fande sjuksköterskor balans uppstått mellan tillgång och efterfrågan. Dess­ förinnan är enligt styrelsens mening arbetstidsförkortning för deras del inte möjlig. Även sjukvårdsbiträdeskåren kommer att behöva utökas. På sin­ nessjukvårdens område måste en förkortning av arbetstiden medföra eu betydande personalökning utöver den som betingas av planerad upprustning av vården. Inom folktandvården blir en utökning av tandsköterskor och tandtekniker nödvändig. Personalförstärkningar behövs också inom distriktsvården och den del av hälsovården, som åvilar hälsovårdsnämn­ derna. 1 fråga om sjukhuspersonalen anföres liknande synpunkter av

Svenska landstingsförbundet och Svenska landskommunernas förbund

framhåller, att en arbetstidsförkortning kommer att öka personalbehovet vid ålderdomshemmen, särskilt de medelstora och minsta. För lantbrukets och trädgårdsodlingens vidkommande yttras följande av

Svenska lantarbe t sgivare föreningen.

Särskilt för jordbruket och trädgårdsodlingen med dessa näringars allt­ mera utpräglade säsongmässighet och därav betingade större arbetskraftsbe­ hov under sommarhalvåret, torde svårigheterna att erhålla arbetskraft i erforderlig omfattning bli mycket stora. Mekaniseringen har ytterligare minskat arbetsbehovet under vintern, varför behovet av olika arbetstid under skilda årstider kan anses vara större nu än förr. Liknande verkan har förskjutning i produktionsinriktning från animalisk produktion till handelsväxtodling medfört. Redan för närvarande ha såväl jordbruk som trädgårdsnäring svår­ bemästrade problem, när det gäller alt tillgodose sitt behov av arbetskraft. Sålunda är knappheten på kompetenta djurskötare och traktorförare samt yrkeskunniga trädgårdsarbetare särskilt besvärande. Så mycket större måste dessa svårigheter bli vid ett genomförande av den föreslagna arbetstidsför­ kortningen, då de båda näringarna måste minska sitt arbetskraftsbehov ej blott med vad som svarar mot inskränkningen av antalet arbetstimmar per

vecka utan därutöver också med den arbetskraft som dragés över till andra näringar. Man måste nämligen ha det faktum för ögonen, att jordbruk och

trädgårdsodling därutöver — såsom låglönenäringar — komme att bli den källa, ur vilken näringslivet i övrigt främst kommer att hämta arbetskraft för neutralisering av sitt minskade antal arbetstimmar per vecka. Därtill

kommer det förhållandet, att medelåldern bland jordbrukets anställda är relativt hög, vilket medför en procentuellt stor avgång av arbetskraft. Vidare

måste man räkna med att den förlängda skoltiden kommer att minska arbetskraftsutbudet i vad avser ungdomarna. De särskilda svårigheterna för handeln och andra servicenäringar utveck­

las i yttrandet från Handelns arbetsgivareorganisation, som understryker,

att servicenäringarna i många fall är stadda i snabb utveckling. Efter att ha återgivit varudistributionsutredningens beräkning att handelns ytterli­ gare behov av arbetskraft under kommande tioårsperiod kommer att belöpa

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år J957 89

sig till omkring 100 000 personer framhåller organisationen, att rationaliseringsverksamheten inom distributionen måste fortsättas i oförminskad takt. Emellertid kan, anför organisationen, olika slag av rationaliseringsåtgärder inte lösa arbetstidsförkortningens problem eftersom man hela tiden måste räkna med kundernas önskemål om driftstidens längd och förläggning. Or­ ganisationen fortsätter. Man ställes då inför frågan, vad som kommer att ske i fråga om drifts­ tiden i samband med en arbetstidsförkortning. Det torde enligt organisatio­ nens åsikt vara realistiskt att räkna med, att den tendens till längre öppet­ hållande, som redan nu kunnat förmärkas, ytterligare kommer att förstär­ kas. Om nämligen 45-timmarsveckan för vissa övriga näringsgrenar får for­ men av en 9-timmars arbetsdag måndag t. o. in. fredag och fria lördagar, ligger det nära till hands att antaga, att behovet av ett ökat öppethållande på kvällstid blir starkare, samtidigt som den redan nu förefintliga toppbelast­ ningen på lördag i flera detaljhandelsbranscher ytterligare markeras. Att tillämpa lördagsstängningen inom detaljhandeln torde få betraktas som ute­ slutet med hänsyn till allmänhetens behov. Här skisserade driftstider komma självfallet att ytterligare skärpa arbetskraftsproblemet för handeln. Driftstidsproblemet skulle givetvis i och för sig kunna lösas genom skifttjänstgöring och ökat anlitande av deltidsanställda. Möjligheterna att införa skifttjänstgöring äro dock begränsade, och vad de deltidsanställda beträffar, komma svårigheterna att skaffa dylik arbetskraft säkerligen att ytterligare öka vid en arbetstidsförkortning. Det bör i detta sammanhang klart sägas ifrån, att handeln icke med nu­ varande starkt pressade marginaler kan bära de med eu arbetstidsförkort­ ning förenade kostnadsökningarna. Dessa måste oundvikligen täckas genom en höjning av marginalerna och därmed också en höjning av konsument­ priserna.

Åsikter av liknande slag företrädes i yttrandena från styrelserna för Koo­ perativa förbundet och Kooperationens förhandlingsorganisation samt Sve­ riges köpmannaförbund. Sveriges hantverks- och småindustriförbund yttrar,

att arbetstidsförkortningens följder för serviceyrkena kan aktualisera frågan om införande av jourtjänst inom vissa branscher, och fortsätter. Som exempel på dylika yrken kan nämnas bilverkstäderna och glasmästerierna. Organisationen anser sig f. n. icke kunna taga ställning till utform­ ningen av en dylik jourtjänst men vill ifrågasätta, om det icke skulle vara möjligt med lokala överenskommelser på resp. orter mellan de där belägna företagen inom nämnda branscher. Genom dylik jourtjänst skulle arbetet underlättas för nämnda företag utan all därför allmänhetens krav på berät­ tigad service behövde eftersättas. Problemet angående driftstidens anpassning efter arbetstiden behandlas

också av Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter samt Sve­ riges centrala restaurangaktiebolag, som påpekar att utvägen att genom in­

skränkningar i driftstiden motverka ökad efterfrågan på arbetskraft i all­ mänhet inte står till buds inom hotell- och reslaurangnäringarna. Särskilt om femdagarsveckan blir allmän inom näringslivet befaras försvårade möj­ ligheter all konkurrera om arbetskraften för näringar, som inte kan erbjuda

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

dylik arbetstidsförläggning. Sistnämnda synpunkt understrykes starkt av

Svenska stadsförbundet och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation. Sveriges redareförening anser, att en arbetstidsförkortning till 45 tim­

mar inom industrin kommer att medföra en ytterligare avfolkning av han­ delsflottan, för vilken redan nu utomordentliga svårigheter att anskaffa svensk arbetskraft föreligger.

Frågan om tillgängliga arbetskraftsreserver beröres av socialstyrelsen,

som anför. I fråga om det ökade arbetskraftsbehov, vilket normalt kan förväntas bli en följd av en arbetstidsförkortning på olika väsentliga områden och fram­ förallt på serviceområdena, vill styrelsen rikta uppmärksamheten på de av­ sevärda arbetskraftsreserver som finns att tillgå bland ålderspensionärerna och bland de kvinnor, vilkas uppfostringsuppgifter i hemmet slutförts. Möj­ ligheten alt vid arbetskraftsbrist i större utsträckning än som nu sker ut­ nyttja dessa reserver torde i avsevärd grad kunna ökas, om man vidtager speciella åtgärder i sådant syfte. Bland sådana åtgärder må nämnas höjning av lägre pensionsåldrar, inrättande i större utsträckning av pensionsregleraae statliga och kommunala halvtidstjänster och uppmjukning av gällande bestämmelser rörande reducering av lönen vid tillfällig återanställning i statstjänst av pensionerade statliga befattningshavare. Överhuvudtaget är det enligt styrelsens mening angeläget, att man i samband med en förkort­ ning av arbetstiden söker skapa större möjligheter till deltidsarbete för gifta kvinnor, som kan förena hemarbete med förvärvsarbete. Möjligheten att höja pensionsåldern för anställningshavare, som nu kan

avgå vid förhållandevis låg levnadsålder, framhäves också av statskontoret. Sveriges husmodersföreningars riksförbund anser sannolikt, att den ökade

efterfrågan på arbetskraft kommer att föra ut nya grupper i förvärvslivet, däribland hemkvinnor, och att den stegrade tillgången på deltidsarbete kan betyda ett välkommet tillfälle för många kvinnor att finna en arbetsform,

som passar dem. Liknande uttalanden göres av Fredrika-Bremer-förbundet och Yrkeskvinnors samarbetsförbund.

De särskilda problem i arbetskraftshänseende, som sammanhänger med

frågan om femdagarsvecka, uppmärksammas av Svenska arbets­ givareföreningen. I anslutning till ett av utredningen gjort antagande, att

femdagarsvecka med nio timmars arbetsdagar och fria lördagar blir ett van­ ligt alternativ för arbetstidens förläggning, yttrar föreningen. Otvivelaktigt råder det bland arbetstagarna en mycket stark önskan alt få arbetstiden förlagd på dylikt sätt och ett mycket starkt tryck på arbets­ givarna att acceptera en sådan arbetstidsförläggning torde vara att emotse. Det är då av synnerlig vikt att redan här understryka de betydande svårig­ heter som härav uppstå för vissa delar av näringslivet. Ett stort antal företag ha sålunda av tekniska eller produktionsekonomiska skäl eller hänsyn till allmänhetens servicekrav ej möjligheter att utlägga den förkortade arbets­ tiden med lediga lördagar. Detta gäller i första hand de treskiftsgående in­ dustrierna, där även ett betydande antal av dagarbetarna måste vara till­ gängliga på lördagar för arbeten i samband med då pågående driftarbeten

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år Utö? 91

samt för reparation och underhåll. Många företag ha vidare säsongvariatio­ ner i sin produktion, varför cn arbetstidsförläggning på angivet sätt ställer sig mycket ofördelaktig. För sådana företag vore det lämpligare med en längre arbetstid under perioder av hög produktion och en i motsvarande mån kortare under lågproduktionsskeden. Vidare må erinras om alla de branscher inom vilka företagen syssla med handel och transporter eller andra servicebetonade verksamheter. Inom dessa grenar av näringslivet torde en övergång till femdagarsvecka inom övriga branscher få en kostnadshöjande och rekryteringshämmande effekt samtidigt som belastningen på dem blir större. Även för jordbrukets och dess binäringars samt trädgårds­ näringens del torde det vara omöjligt att införa en generell femdagarsvecka. Föreningen har med det ovanstående velat framhålla, hur förläggningsfrågorna på ett avgörande sätt ingripa i näringslivets möjligheter att anpassa sig till arbetstidsförkortningen och hur stor betydelse denna del av problem­ komplexet har för dennas inverkan på företagens och hela samhällets eko­ nomi. Som slutsats måste understrykas nödvändigheten av att arbetstiden i stor utsträckning förlägges på annat sätt än som eu ren femdagarsvecka året runt.

Även Högerns ungdomsförbund uttalar sig för olika arbetstidsförläggning

under olika delar av året. Förbundet anför.

Lämpligast synes det vara att pröva sig fram med arbetsfria lördagar under sommaren. Problemet med skolungdomens arbetsvecka bortfaller därvid. Under den ljusare årstiden torde arbetsdagen utan komplikationer kunna utsträckas till nio timmar, vilket skulle möjliggöra två dagars ledig­ het kring veckosluten. Däremot kan man ifrågasätta, om i vårt land värdet av fem dagars arbetsvecka under den mörka årstiden kan uppväga den ökade trötthet, olycksfallsrisk in. m., som enligt betänkandet i regel är förknip­ pad med nio timmars arbetsdag. En förkortning av den dagliga arbetstiden ter sig mera tilltalande under vinterhalvåret. I detta sammanhang kan man icke heller bortse från att en ledig vardag vid sidan av söndagen för många människor kan medföra svårlösta fritidsproblem. Som utredningen påpekar har yrkesarbetande gifta kvinnor i allmänhet en oproportionerligt stor arbetsbörda. Också ur deras synpunkt ter det sig förmodligen mest fördel­ aktigt med kortare arbetstid under flertalet av veckans dagar.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund framhåller att en del gifta

kvinnor önskar ta ut den ökade fritiden i form av två lediga eftermiddagar i veckan. Enligt förbundets mening kan det antagas, all en sådan spridning av fritiden i många fall skulle främja en lugnare rytm mellan arbete och vila. Förbundet finner det överhuvudtaget önskvärt med en mindre stark markering av femdagarsveckan i samband med arbetstidsförkortningen. Om fem dagars arbetsvecka skulle slå igenom för stora delar av produktionsverksamhelen, anser förbundet likväl angeläget, att det kommer att finnas möjlighet att göra butiks-, bank- och tandläkarbesök och dylikt alla dagar. En arbetstidsreform, som medför femdagarsvecka för många arbetstagare, kan enligt förbundets uppfattning å andra sidan väntas resultera i ett ökat utbud av tillfällig arbetskraft på lördagarna, vilket skulle betyda cn lättnad

för viss serviceverksamhet. Yrkeskvinnors samarbetsförbund omfattar åsik­

92 Kungl. Maj.ts proposition nr SO är 1957

ten att fem dagars arbetsvecka i och för sig är önskvärd för inånga kvinnor, som förenar hem- och förvärvsarbete. Om den organiseras med nio timmars arbetstid alla fem dagarna uppstår emellertid komplikationer i den mån inte affärernas öppethållande anpassas efter den förlängda arbetsdagen. EU oeftergivligt krav blir därför enligt förbundets uppfattning, att butikstängningsfrågan löses på ett tillfredsställande sätt ävensom att andra ser­ viceanordningar, som de förvärvsarbetande kvinnorna och deras familjer är beroende av, exempelvis barndaghemmen, anpassar sin verksamhet efter den nya arbetstiden. Eljest kan något tillskott till arbetsmarknaden av gifta kvinnor inte påräknas utan tvärtom stora svårigheter väntas uppstå för kvinnor, som redan är yrkesverksamma, att stanna kvar i produktionslivet. Uppfattningen att det med hänsyn till allmänhetens önskemål och krav inte är möjligt att genomföra arbetsfri lördag inom detaljhandeln företrä­

des av Sveriges köpmannaförbund, som antar att femdagarsvecka med

längre daglig arbetstid kommer att medföra en större köpkoncentration till lördagarna samt eftermiddags- och kvällstimmarna andra dagar. Svårig­ heterna att erhålla arbetskraft kan förväntas bli akuta vid dessa försälj­ ningstider och i den mån de anställda i detaljhandeln skulle betrakta dessa tider som obekväm arbetstid och kräva högre ersättning härför kan pris­

höjningar bli följden. Liknande åsikter uttalas av länsstgrelsen i Malmöhus län, styrelserna för Kooperativa förbundet och Kooperationens förhand­ lingsorganisation samt för hotell- och restaurangnäringarnas vidkommande av Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranler och Sveriges centrala restaurangaktiebolag.

Beträffande femdagarsveckans inverkan på förhållandena inom kommu­

nikationsväsendet anför järnvägsstyrelsen.

Om man utgår ifrån att den fullt genomförda 45-timinarsveckan inom större delen av arbetslivet kommer att omfatta fem arbetsdagar och lördagen arbetsfri, medför detta att inlämning, lastning, lossning, avhämtning och utkörning av gods minskar betydligt på lördagarna och ökar i motsvarande mån övriga veckodagar. Den hittillsvarande ansvällningen av persontrafiken på lördagarna kommer att få en motsvarighet även på fredagens eftermiddag och lördagens förmiddag. Vidare torde en ur driftsynpunkt besvärande icke oväsentlig ytterligare förskjutning från fraktstycke- till ilstycke- och ex­ pressgodstransporter vara att vänta. Trafiken på lördagarna kan emellertid ej beräknas nedgå i sådan omfattning att det blir möjligt att i någon större utsträckning bereda den med det direkta trafikarbetet sysselsatta personalen ledighet dylik dag. Femdagarsvecka med lördagen ledig är alltså för dessa tjänstemäns del utesluten.

Sjöfartsstyrelsen påpekar, att det för att undvika en icke önskvärd för­

dyring vid en arbetstidsförkortning för arbetstagarna i hamnarna är nöd­ vändigt att hamnarnas kapacitet i möjligaste mån bibehålies oförändrad. Genomförandet av femdagarsvecka för dessa yrkesgrupper skulle, säger styrelsen, med nuvarande tillgång på arbetskraft komma att medföra långt­

Kungl. Maj.ts proposition nr SO år 1957 93

gående ekonomiska följder, enär därigenom fartygens hamnuppehåll i betydande utsträckning skulle förlängas.

En del remissorgan söker lösningen av arbetskraftsproblemen vid eu ar­

betstidsförkortning i en ökning av övertidsarbetet. Svenska arbetsgi­ vareföreningen anför, att åtskilliga av olägenheterna med en arbetstidsför­

kortning skulle kunna mildras om möjligheter till ökat övertidsarbete skapa­ des, och hänvisar till att kollektiva förhandlingar om arbetstiden ej kan för­ väntas tillräckligt beakta det enskilda företagets behov av utökad arbets­ tid. Föreningen föreslår, att den nu tillåtna allmänna övertiden — 200 tim­ mar per år — ökas med samma antal timmar som arbetstidsförkortningen eller således till 250 år 1958, 300 år 1959 och 350 från och med år 1960.

Sveriges industriförbund understryker nödvändigheten av att den av ar­

betsgivareföreningen föreslagna ökningen av arbetstiden kommer till stånd och finner sig kunna gå med på utredningens förslag om arbetstidsförkort­

ning endast under denna förutsättning. Handelns arbetsgivareorganisation

har för detaljhandelns vidkommande ingen erinran att göra mot att nu gäl­ lande övertidsmaximum bibehålies men erinrar beträffande partihandeln om att övertidsarbete där förekommer i stor utsträckning och anser det angeläget, att man som en extra reserv får möjlighet till ökade övertidsuttag förslagsvis i proportion till den förkortning av arbetstiden som före­

slås. Sveriges hantverks- och småindustriorganisation anser, att det kan bli

nödvändigt att i varje fall under en övergångstid i större utsträckning än tidigare ta ut övertidsarbete, och önskar liberalare regler för sådant arbete.

Från hälsosynpunkt anser Sveriges läkarförbund väl motiverat, att över­

tidsbestämmelserna något uppmjukas vid införande av kortare arbetstid, eftersom övertidsarbete trots allt torde vara att föredraga framför dubbel­ arbete, vartill möjligheterna kommer att öka vid eu arbetstidsförkortning.

Lantbruksstgrelsen (majoriteten) ansluter sig f. n. till förslaget, att nå­

gon ökning inte sker av medgivet övertidsuttag, men framhåller, att hela frågan om övertiden kan behöva omprövas, när erfarenheter vunnits av arbetstidsförkortningens verkningar i detta avseende. Det kan således tän­ kas uppkomma behov av att vid de för jordbruket särskilt bråda tiderna sådd, skörd kunna ta ut mer Övertid per fyra veckor eller en månad än nu är medgivet utan alt därför den årliga övertiden ökas, och det kan även bli aktuellt att öka den extra övertiden i lantarbetstidslagen från 100 till 150

timmar. Sveriges lantbruks förbund yttrar, att om arbetstiden förkortas lika

mycket på sommaren som på vintern kommer med hänsyn till arbetskrafts­ behovet under arbetstopparna det nuvarande maximum för den allmänna övertiden 200 timmar att visa sig otillräckligt. Förbundet önskar därför eu

böjning av detta maximum till minst 300 timmar per år. Även Svenska lantarbetsgivareföreningen finner det uppenbart, att jordbrukarna kommer

94 Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1951

att nödgas utta ett större mått av övertid, och finner att hänsyn måste tagas härtill genom en väsentlig ökning av såväl den allmänna som den extra övertiden. Till förslaget om att över tidsbestämmelserna skall kvarstå oförändrade

ansluter sig Landsorganisationen, som betonar vad utredningen anför om

övertidens karaktär och vidare yttrar. Den enligt lagstiftningen tillåtna övertiden bör inte utnyttjas för att klara de anpassningsproblem, som en utveckling mot kortare arbetstid kan med­ föra, utan övertid bör fortfarande vara något som tillgripcs tillfälligt och då särskilda omständigheter föreligger. Någon utökning av möjligheterna att uttaga övertid kan således enligt LO:s mening inte ifrågakomma. I stället vill LO här erinra om de förslag till inskränkning av rätten till övertidsuttag, som framlades av den föregående arbetstidsutredningen i dess betän­ kande år 1954 och som starkt tillstyrktes av organisationen. Dessa förslag har ännu inte blivit föremål för någon åtgärd, men LO skulle för sin del anse det riktigt att de toges upp till behandling och genomfördes i samband med den allmänna förkortningen av arbetstiden.

Telestyrelsen biträder förslaget om att övertidsbestämmelserna bibehålies

oförändrade och erinrar om att styrelsen tidigare uttalat betänkligheter mot

en nedskärning av den tillåtna övertiden. Sveriges köpmannaförbund kon­

staterar med tillfredsställelse, att gällande övertidsbestämmelser lämnas oförändrade i utredningens förslag. Önskvärdheten att motverka en minskning av realkapitalets effektivitet såsom en följd av arbetstidsförkortningen genom ökad skiftgång

framhålles av Svenska arbetsgivareföreningen, som yttrar.

Av mycket stor vikt är enligt föreningens mening, att allt göres för att underlätta övergång till skiftarbete. Härigenom skulle möjligheter åstad­ kommas att inom en del branscher upprätthålla samma driftstid som före arbetstidsförkortningen, och dennas verkningar skulle främst yttra sig i ökad efterfrågan på arbetskraft. Det är emellertid uppenbart att en övergång till skiftarbete icke kan äga rum annat än efter en relativt lång anpassningstid. Svårigheter som först måste bemästras äro den nuvarande bristen på arbetskraft och bostäder samt den negativa attityd till skiftarbetet, som i de flesta fall intages av svenska arbetare.

Försvarets fabriksstyrelse finner det vara en förutsättning för eu smidig

övergång till kortare arbetstid, att skiftarbete kommer till stånd i avsevärt

ökad omfattning. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gör gällande att vid ute­

arbeten skiftgång i regel torde kunna tillämpas endast under den ljusare delen av året. En ökning av arbetsstyrkan, som skulle fordras för övergång till skiftarbete under denna tid, skulle därför föra med sig sysselsättningssvårigheter vintertid.

Svenska kyrkans diakonistyrelse anser, att det skulle innebära eu nack­

del om övergången till kortare arbetsvecka skulle medföra en ökning av skiftarbetet. Frågan om produktionsökning vore väsentlig, men nackdelarna med skiftarbetet samt värdet av en fritid och därmed sammanhängande

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957 95

möjligheter till gemenskapsliv av olika art utanför arbetsplatsen vore så vitala faktorer, att en strävan att begränsa skiftarbetet till det absolut nöd­ vändiga måste anses önskvärd. Av betydelse för skiftläggningen är utformningen av arbetarskyddslagens

nattarbetsförbud. Härom yttrar Svenska arbetsgivareföreningen.

I detta sammanhang må starkt framhållas det betydande hinder arbetar­ skyddslagens bestämmelser om nattarbete utgöra för införande av ökat skiftarbete. Dessa bestämmelser innebära för närvarande, att arbete utan dispens från arbetarskyddsstyrelsen i regel icke får förekomma, beträf­ fande män mellan klockan 23 och klockan 5 och beträffande kvinnor mellan klockan 22 och klockan 5; för kvinnor skall nattvilan dessutom regelmässigt vara 11 timmar. Arbetarskyddsstyrelsen kan vad angår män medge, att dessa få användas till arbete även mellan nämnda klockslag dels på yrkande av arbetsgivaren när särskilda skäl så föranleda och dels då arbetsgivaren och det stora flertalet arbetstagare äro eniga om en sådan förläggning. Beträf­ fande kvinnor kan dispens ges på så sätt att kvinnorna få arbeta under sagda tid under förutsättning att dem beredes sammanhängande ledighet under sju timmar mellan klockan 22 och klockan 7. Föreningen finner det nödvändigt att dessa bestämmelser uppmjukas efter en arbetstidsförkort­ ning, så att det blir möjligt för arbetsgivaren att i större utsträckning än nu utlägga treskiftsarbete och att utlägga tvåskiftsarbete vid femdagarsvecka; med nuvarande bestämmelser är det nämligen i de flesta fall icke görligt att med tillräckliga raster utlägga per dag två skift om vardera nio timmar. I detta sammanhang må framhållas, att det icke är ett arbetsgivarintresse att arbetet utlägges med otillräckliga raster. Bestämmelserna böra ändras så, att arbetsgivaren utan dispens får rätt alt använda såväl män som kvinnor till arbete mellan klockan 5 och klockan 24 beträffande kvinnor dock under förutsättning att en sammanhängande ledighet under minst sju timmar mellan klockan 22 och klockan 7 beredes dem.

Även arbetarskyddsstyrelsen påpekar, att om tvåskiftsarbete skall till-

lämpas vid femdagarsvecka, måste varje skift omfatta 9 timmar. Om rasten under vardera skiftet inskränkes till en halv timme — ett minimum, som styrelsen från arbetarskyddssynpunkt anser vara i underkant — blir den sammanlagda tiden för tvåskiftsarbetet 19 timmar, varför arbetet, om det börjar klockan 5, inte kan avslutas förrän tidigast klockan 24. Emellertid är det, framhåller styrelsen, på åtskilliga orter med hänsyn till arbetstagar­ nas önskemål, kommunikationsförhållanden in. in. knappast möjligt att börja före klockan 6, vilket innebär att andra skiftet inte kan avslutas före klockan 1 på natten.

När det gäller omsorgerna om produktionsutvecklingen i landet efter en arbetstidsförkortning higges i många yttranden stor vikt vid frågan om investeringarnas storlek. Den tveksamhet inför lämpligheten av alt nu genomföra en allmän arbetstidsförkortning, som kännetecknar

yttrandet från länsstyrelsen i Södermanlands län, bottnar inte minst i att

länsstyrelsen anser sig kunna konstatera, att det för närvarande föreligger ofantliga investeringsbehov i vårt land. Länsstyrelsen anför.

9(5 Kungl. Maj:ts proposition nr 80 är 1957

Mest framträdande är måhända behovet av byggnader för olika ändamål, främst bostäder men även industrilokaler och en mängd offentliga byggna­ der av skilda slag, såsom sjukhus, skolor, alkoholistanstalter, fängelser, in. fl. inrättningar. Det måste anses vara en angelägenhet av största vikt att bristen på byggnader avhjälpes. För detta ändamål är vid oförminskad efter­ frågan på byggnader en ökad byggnadsproduktion nödvändig. Då avsevärd tid åtgår innan byggnaderna kunna utnyttjas, ger emellertid produktionen av dessa nyttigheter tydligen icke möjlighet till en omedelbar konsumtionsstegring motsvarande produktionsökningen. Om man samtidigt med en ökad byggnadsproduktion vill undvika eftersläpning på andra områden, måste vidare produktionen därstädes och den för normalt ekonomiskt framåtskri­ dande nödvändiga kapitalbildningen i övrigt fortgå i oförminskad omfatt­ ning. Under nu rådande system med kreditrestriktioner och övriga investeringsbegränsande åtgärder torde även på dessa andra områden av närings­ livet finnas stora investeringsbehov, som icke kunnat tillgodoses. För de statliga affärsverkens del framhålles genomgående, att arbetstids­ förkortningen kommer att ställa ökade krav på nyanläggningar och andra

investeringar. Statens avtalsnämnd uttalar sålunda, att en förutsättning

bland andra för att den statliga industrin skall kunna minska den före­ slagna arbetstidsförkortningens ogynnsamma följder torde vara att behovet av ökade investeringar till fullo tillgodoses.

Vattenfallsstyrelsen erinrar om den ökning av elkonsumtionen, som stän­

digt pågår. Om arbetstiden förkortas och en viss produktionsökning uteblir, måste det för elförsörjningen betyda att den belastningsökning, som skulle fallit på denna produktionsökning, inte äger rum. Å andra sidan antas, att arbetstidsbortfallet i viss mån kommer att motverkas av ökad mekanisering och skiftgång in. in. Styrelsen räknar därför försiktigtvis med att det inte kommer att inträda någon minskning av energiförbrukningens årliga till­ växt. Arbetstidsförkortningen kan väntas leda till, att elkonsumtionen under vinterns dagtid, som är normerande för elproduktions- och distributions­ apparaten, stiger. För vattenfallsstyrelsen kan följaktligen verkningarna av en arbetstidsförkortning bli dels att styrelsen måste öka sitt byggnadsprogram för att möta ett relativt större effektbehov och dels kompensera ar­

betstidsbortfallet för verkets egna anställda. Även telestyrelsen framhåller,

att arbetstidens koncentration till färre antal timmar eller dagar med därav följande stegring av trafikintensiteten för telekommunikationerna under s. k. bråd trafiktid kan komma att kräva en utbyggnad av den tekniska ut­ rustningen, så att trafiken även vid denna högre toppbelastning skall kunna avvecklas utan besvärande dröjsmål. Investeringsbehoven i anledning av en

arbetstidsförkortning framhäves också av försvarets fabidks styrelse, vägoch vattenbyggnadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen samt avtalsnämnden för statsägda bolag. Lantbrukets investeringsproblem belyses av Sveriges lantbruksförbund,

som yttrar. Den fördyring av det mänskliga arbetet, som eu arbetstidsförkortning

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957 97

medför, kommer säkerligen att ge upphov till en ökad mekanisering för alt inbespara manuellt arbete. Härvid bör även observeras, att en arbetstids­ förkortning i sig själv kan nödvändiggöra en nyinvestering i maskiner utan motsvarande minskning av arbetsbehovet. Investering av detta slag blir aktuell, där maskinernas hela kapacitet redan nu är tagen i anspråk. Vid en förkortning av arbetstiden måste i så fall fler maskiner anskaffas för att samma arbete skall hinna utföras. Om arbetstidsförkortningen leder till, att det blir nödvändigt att t. ex. anställa ytterligare en traktorförare för att klara samma arbete som förut, måste denne också förses med en ny traktor med arbetsredskap. Kostnadsökningen blir här inte bara höjd arbetslön utan också ett sämre utnyttjande av maskinkapitalet. I sammanhanget kan också framhållas, att åtskilliga av jordbrukets ma­ skiner har en mycket kort årlig användningstid till följd av att de olika arbetena endast kan utföras under begränsade perioder. Maskinkostnaden per timme blir därför vida högre inom jordbruket än exempelvis inom in­ dustrin. En förkortning av arbetstiden även under perioder med hög arbets­ belastning kommer att ytterligare inskränka maskinernas användningstid. Återverkningarna ifråga om maskinkapitalets utnyttjande av en arbetstids­ förkortning beror därför framför allt på, vilka möjligheter som ges jordbru­ ket att förlägga den nya fritiden till sådana delar av året, då arbetsbelast­ ningen är mindre. Förutom ökade investeringar i maskiner kommer det också att bli aktuellt med nyanläggningar av olika slag, som kan tänkas minska arbetskraftsbeho­ vet, t. ex. modernisering av ekonomibyggnader in. m.

Liknande synpunkter anföres av Svenska lantarbetsgivareföreningen. Lantbruksstgrelsen framhåller, att ytterligare anskaffning av maskiner för

att rationalisera jordbruksdriften och därigenom kompensera arbetstidsborlfallet i många fall kan komma att medföra större kostnad än som mot­ svarar värdet av bortfallna arbetstimmar. Vad beträffar verkningarna i investeringshänseende för näringslivet i

stort betonar Sveriges industriförbund, att om arbetstidsförkortningen skall

kunna genomföras med minimalt produktionsbortfall måste samhället med­ verka till att de av reformen betingade investeringarna underlättas. Förbun­ det anför vidare. Särskilt de företag, som är direkt underkastade internationell konkurrens, synes vid en arbetstidsförkortning komma i ett oförmånligt läge. Konkur­ renskraften försvagas icke blott av de högre kostnader, som följer av den försämrade produktiviteten, utan även av att ett produktionsbortfall kan medföra förlängda leveranstider. Fn försvagning av den internationella konkurrenskraften måste i första band motverkas genom en högre investe­ ringsnivå i berörda företag. Men investeringsnivån måste generellt sett ligga högre än den behövt göra, om arbetstagarna erhållit löneförhöjning i stället för arbetstidsförkortning. Detta gäller naturligtvis under förutsättning att man ej kan rekrytera ny arbetskraft i tillräcklig utsträckning, varför an­ läggningskapitalet i genomsnitt ej kan utnyttjas lika effektivt som tidigare. Denna förutsättning synes emellertid utomordentligt sannolik, eftersom det bär gäller en mycket stor grupp företag, d. v. s. såväl exportföretagen som de hemmamarknadsindustricr, vilka utsättes lör konkurrens via importen. Även hänsynen till konkurrenskraften gentemot utlandet talar alltså för att

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr SO

98 Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

industriens investeringsverksamhet måste underlättas vid en övergång till kortare arbetstid. Som framgår av det föregående måste det förväntas att en arbetstids­ förkortning framkallar önskemål om nya investeringar för att motverka det av reformen betingade produktionsbortfallet. Däremot kan man vänta en minskad investeringsbenägenhet med avseende på sådana projekt, som skulle ha förverkligats oberoende av arbetstidsreformen. Dessa investeringar blir nämligen mindre lönsamma än om arbetstidsförkortningen ej skett bl. a. på grund av att arbetstidsförkortningen minskar kapitalets effektivitet. Det är emellertid just denna utan samband med reformen planerade in­ vesteringsverksamhet, som utgör den främsta förutsättningen för den fort­ löpande produktionshöjningen och alltså bidrar till att skapa den standard­ stegring, som arbetstagarna tänkes få del av i form av arbetstidsförkortning. Det är därför angeläget att även denna typ av investeringsverksamhet icke försvåras genom statliga restriktioner, eftersom arbetstidsreformen eljest bidrar till att undanrycka en av sina främsta förutsättningar.

Industriförbundet finner utredningens analys av konjunkturproblemen i samband med arbetstidsförkortningen ge vid handen, att reformen accen­ tuerar de inflationistiska tendenserna i samhällsekonomin. Förbundet anser därför, att arbetstidsförkortningen motiverar en fortsatt restriktiv ekonomisk politik samtidigt som den också kräver en sådan omläggning av den restrik­ tiva politikens inriktning, att investeringsverksamheten inom den privata sektorn underlättas. I fortsättningen heter det i förbundets yttrande. Den nuvarande ekonomiska politiken är i huvudsak inriktad på att be­ gränsa den privata investeringsverksamheten. Investeringsavgiften, den skärpta företagsbeskattningen, kreditrestriktionerna och byggnadsregleringen har alla tillkommit i detta syfte. Industriförbundet har i andra sam­ manhang hävdat, att en sådan politik inrymmer allvarliga faromoment, och att den i längden ej kan minska den rådande spänningen mellan tillgång och efterfrågan på varor och tjänster i samhället. Tvärt om lägger den hinder i vägen för den produktivitetshöjning, som är nödvändig för att den stigande efterfrågan skall kunna tillgodoses i ökad utsträckning. Den föreslagna arbetstidsreformen torde medföra, att den ekonomiska politikens produktionshämmande verkningar kommer att förstärkas ytterligare. Om arbetstidsför­ kortningen skall kunna genomföras, måste därför en omprövning av den ekonomiska politiken komma till stånd. De inflationsbekämpande åtgär­ derna måste i högre grad inriktas på en dämpning av konsumtionen och de offentliga utgifterna i stället för på att inskränka den privata investerings­ verksamheten. När det gäller de offentliga utgifterna är det icke blott in­ vesteringsverksamheten inom den offentliga sektorn som bör beaktas ulan även de omfattande inkomsttransfereringarna över statens budget. En nog­ grann avvägning bör sålunda ske mellan en arbetstidsförkortning och övriga aktuella socialreformer, som också ta anspråk på utrymmet för en standard­ ökning.

På liknande sätt uttalar sig Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, vilken understryker nödvändigheten av att kreditrestriktionerna hävas

samt att investeringsavgiften och den tillfälliga höjningen av aktiebolagsbeskattningen borttages före reformens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 är 1957 99

Konjunkturinstitutet ansluter sig till utredningens uppfattning att man

får räkna med att arbetstidsförkortningen medför behov av vissa omställ­ ningar av produktionen och anför, att även om dessa omställningar delvis kan ske utan kapitalinsats de dock till stor del torde vara kapitalkrävande. Institutet har emellertid inte velat ta ställning till frågan om arbetstidsför­ kortningen utgör ett motiv för att så inrikta den ekonomiska politiken att investeringarna gynnas i förhållande till konsumtionen.

Lanlbruksstyrelsen yttrar, att de rubbningar i samhällsekonomin, som

kan befaras bli följden av en arbetstidsförkortning, främst sammanhänger med den fulla sysselsättningen och svårigheten att med nuvarande strama kreditmarknad erhålla tillräckligt kapital för investeringar i rationaliseringssyfte. Eftersom arbetstidsförkortningen inte torde kunna kompenseras genom anställande av mer arbetskraft på grund av brist på arbetskrafts­ resurser, finner styrelsen än mera angeläget, att den framtida kreditpoliti­ ken i möjligaste mån inriktas på att underlätta svårigheterna under över­

gångstiden och minska verkningarna av arbetstidsförkortningen. Länssty­ relsen i Malmöhus län anser, att särskilda åtgärder bör övervägas i syfte att

i görligaste mån förebygga en stagnation beträffande den produktionsstegring, som är förutsättningen för en arbetstidsförkortning. Åtgärder för un­ derlättande av näringslivets anpassning till reformen torde därvid träda i förgrunden. Enligt länsstyrelsens mening bör uppmärksamheten därvid sär­ skilt riktas mot skattepolitiken och kapitalmarknaden samt dessa faktorers betydelse, då det gäller att underlätta investeringar i produktivitetsfrämjande syfte. Angelägenheten av ökade investeringar för att påskynda rationaliserings­

processen understrykes även av länsstyrelsen i Västernorrlands län. Enligt

länsstyrelsens mening måste det tillses att denna process ej försvåras genom

investeringsbegränsande åtgärder och andra hinder. Högerns ungdomsför­ bund anser, att om man skall kunna skapa ett gott utgångsläge för en suc­

cessiv förkortning av arbetstiden är det nödvändigt att stärka företagens finansieringsmöjligheter, främst genom en sänkning av företagsbeskatt­ ningen, och att undanröja nuvarande hinder för ändamålsenliga investe­ ringar. Lönsamhetsutvecklingen för företagen i samband med en arbetstidsför­ kortning kan enligt vad som framhålles i vissa yttranden leda till en omläggning av produktionen till nya produkter eller i riktning mot ökad specialisering. Uttalanden av sådan innebörd göres bl. a. av

Sveriges industriförbund. Statens avtalsnämnd påpekar, att de statliga

industriernas möjligheter alt på detta sätt motverka icke önskvärda kon­ sekvenser av ett arbetstidsbortfall i vissa fall kan bedömas som mindre än den privata industrins med hänsyn till produkternas art och svårigheterna att omställa produktionen till mera lönande objekt.

Svenska lantarbclsgivareföreningen antar, att eu viss omställning av jord­

100 Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

bruksproduktionen blir den närmaste följden av reformen på lantbrukets område. I fråga om den animala produktionen kan man sålunda enligt för­ eningens uppfattning med visshet räkna med att allt flera jordbrukare övergår till kreaturssvagt eller kreaturslöst jordbruk, oavsett att de natur­ liga betingelserna kan vara goda för den blandade driftsformen. Vad växt­ odlingen beträffar torde reaktionen bli den att gårdar, som redan nu arbetar med ett minimum av anställd arbetskraft, tvingas till en extensivare drifts­ form med minskat behov av arbetskraft men också minskad totalproduk­

tion. Sveriges lantbruksförbund uttalar sig på ett likartat sätt och tillägger.

Genom att användningen av lejd arbetskraft kompliceras och fördyras genom restriktiva bestämmelser blir det allt mindre lönande att producera mjölk med lejd arbetskraft. Detta medför, att de stora och rationella mjölk­ produktionsenheterna i allt större utsträckning kommer att stå oanvända eller dåligt utnyttjade. Dessutom ligger dessa större jordbruk i stor utsträck­ ning på de slättbygder, som omger våra större konsumtionscentra. Ett ned­ läggande av mjölkproduktionen där leder till, att transporten av konsumtionsmjölk blir längre och dyrare.

I samband med frågan om arbetstidsförkortningens inverkan på företa­

gens ställning framhålles följande mera speciella synpunkter av Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter.

Vad angår företagens förmåga att bära de ökade kostnaderna har utred­ ningen gjort gällande, att serviceföretagen i konkurrenshänseende äro gynn­ sammare ställda än industriföretagen. Om alla företag inom branschen ge­ nomföra en arbetstidsförkortning, skulle, menar utredningen, några svårig­ heter med konkurrensen icke uppstå. Detta resonemang synes oss icke hållbart. Bortsett från ett hårdnat köpmotstånd överhuvudtaget, har hotelloch restaurantnäringen och alldeles speciellt turisthotellen att räkna med konkurrens från utlandet. Om prisnivån i vårt land blir för hög, drar ut­ landet till sig svenska turister, och vårt land kan heller icke hävda sig i fråga om de utländska turisterna. Det må i detta sammanhang framhållas, att hotell- och restaurantnäringen i åtskilliga av de europeiska länder, med vilka turistutbytet är av betydelse, arbetar under väsentligt gynnsammare betingelser i arbetstidshänseende. Arbetstidsregleringen är i den mån den förekommer mer elastisk, och några planer på en förkortning av arbetstiden inom detta område torde enligt vad vi kunnat utröna icke föreligga.

Också Sveriges centrala restaurangaktiebolag framhåller, att hotell- och

restaurangnäringen inte hör till de servicenäringar, som arbetar utan kän­ ning av konkurrensen med utlandet. I flera yttranden fästes särskild vikt vid den roll, som lönerörel­

serna kommer att spela. Länsstgrelsen i Malmöhus län anser frågan om

återverkningarna på avtalsmarknaden och lönebildningen vara ett av de betydelsefullaste och mest vanskliga spörsmålen, som anmäler sig i samband med arbetstidsförkortningen. Länsstyrelsen utvecklar sina synpunkter så­ lunda. Utredningen framhåller att övergången till kortare arbetstid kan — från­

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957 101

sett anordningens genomförande i etapper — göras smidigare, därest i sam­ band med övergången icke för stora lönerörelser äger rum. Att sådana undvikes torde i själva verket vara en nödvändig förutsättning för att eu ny inflationsvåg skall kunna undgås. I vad mån utredningens intentioner i denna del i praktiken kommer att vinna beaktande är ovisst. Skulle som resultat av de lönerörelser, som reformen aktualiserar, de grupper på arbets­ marknaden, som direkt blir delaktiga av reformen, på en gång komma att beredas både kompensation för bortfallna arbetstimmar och tilläggas den löneökning, vartill den behållna årliga produktionsstegringen kan lämna ut­ rymme, torde de löntagare, som redan har kortare arbetsvecka än 48 timmar, komma att eftersträva betydande löneökningar. Därest i arbetsfredens in­ tresse dylika krav måste uppfyllas, lärer svåra återverkningar på samhälls­ ekonomin icke utebli. Om återigen löntagarnas organisationer, med klar blick för de samhällsekonomiska sammanhangen, visar moderation beträf­ fande lönesättningen och parterna på arbetsmarknaden vid reformens ge­ nomförande överenskomma om anlitande av de rika variationsmöjligheter med avseende å arbetstidens förläggning, som den av utredningen föreslagna lagstiftningen erbjuder näringslivets olika grenar, kan utsikterna att bevara den samhällsekonomiska balansen självfallet bedömas gynnsammare.

Telestyrelsen fastslår, att om reformen skall kunna genomföras med

framgång måste arbetstidsförkortningen kombineras med motsvarande

återhållsamhet, när det gäller önskemål om löneförbättringar, och Sveriges centrala restaurangaktiebolag understryker, att ett genomförande av 45-

timmarsveckan måste motsvaras av ett avstående från eljest möjlig real-

lönelyftning i annan form. Enligt Sveriges köpmannaförbund måste vid

strävandena att undvika olika riskmoment i samband med arbetstidsför­ kortningen löneutvecklingens centrala roll ägnas sådan uppmärksamhet,

att eljest möjlig inflationsmekanism bemästras. Svenska företagares riks­ förbund yttrar, att ett stort ansvar kommer att vila på arbetstagarorganisa­

tionerna vid förhandlingar med motparten under de år arbetstidsförkort­ ningen genomföres, samt betonar, att samhällsekonomin inte tål att resul­ tatet av produktionsökningen dessa år uttages både i form av arbetstids­ förkortning och av förhöjd kontantlön. Utredningens uppfattning att övergången kan göras smidigare om inte

för stora lönerörelser i samband med övergången äger rum anses av för­ svarets fabriksstyrelse vara av sådan betydelse, att berörda parter på ar­

betsmarknaden bör uppställa det som ett riktmärke för de lönerörelser, som skall äga rum under de kommande åren. Enligt styrelsens mening måste man utgå från att den minskade arbetstiden inte mötes med krav på

lönekompensation. Järnbruksförbundet uttalar också som sin bestämda

mening, att kompensation på grund av utebliven arbetsförtjänst till följd av en arbetstidsförkortning ej bör utgivas. Som skäl härför anföres, alt dy­ lik kompensation skulle medföra stor risk för ökat inflationstryck, alt det från produktionssynpunkt värdefulla incitamentet för individen alt ut­ nyttja sin prestationsförmåga på bästa sätt skulle förloras samt att svåra avvägningsproblem skulle uppstå gentemot grupper, som redan har kor-

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

tare arbetstid, såväl bland arbetare som tjänstemän, framför allt de sist­ nämnda.

Statens avtalsnämnd ifrågasätter, huruvida icke återverkningar av en

allmän arbetstidsförkortning mycket snart kan förväntas uppkomma inom områden, som redan nu har kortare arbetstid än 45 timmar i veckan. Nämnden anför.

Främst gäller detta då områden, som ha arbetstiden förkortad på grund av arbetets natur, t. ex. kontinuerligt treskiftsarbete, underjordsarbete m. in. Arbetstagare med sådant arbete kunna förväntas komma att kräva en ytterligare avkortning av den för dem fastställda arbetstiden eller en ekonomisk kompensation för att sådan arbetstidsminskning icke kommer dem tillgodo. Samtidigt torde om kompensation icke lämnas, rekryteringssvårigheter kunna uppkomma, då arbetet icke längre kommer att vara lika attraktivt, sedan en allmän arbetstidsförkortning genomförts.

Enahanda synpunkter anlägges av avtalsnämnden för statsägda bolag. Försvarets civilförvaltning anser det inte orealistiskt att förutsätta, att

jämväl sådan personal, som nu har kortare arbetsvecka än 45 timmar, kommer att framställa krav på att i en eller annan form få sin standard

höjd. På liknande sätt uttalar sig järnvägsstyrelsen. Generalpoststyrelsen räknar för sitt verksamhetsområde inte med nå­

gon ändring av arbetstiderna för de arbetstagare, vilkas arbetstid inte överstiger 45 timmar i veckan och framhåller att problemen för post­

verket eljest blir av helt annan storleksordning. Svenska stadsförbundet

uttalar som sin uppfattning att, med hänsyn till intresset av att de ekonomiska verkningarna av den föreslagna reformen begränsas, de grup­ per, som nu har en arbetstid av 45 timmar i veckan eller mindre, bör bi­

behållas vid sin nuvarande arbetstid. Tidningarnas arbetsgivareförening

understryker kraftigt nödvändigheten av att den föreslagna arbetstidsför­ kortningen inte tas till intäkt för krav på kortare arbetstid av ifrågavarande arbetstagare.

Sveriges akademikers centralorganisation intar följande ståndpunkt i

fråga om dem, som inte kommer i åtnjutande av kortare arbetstid. Om arbetstidsförkortningen i enlighet med utredningens utgångspunkter betraktas som ett val mellan fritid och annan standardhöjning, blir det ofrånkomligt, att sådana grupper, som icke får del av arbetstidsförkort­ ningen, måste erhålla sin standardökning på annat sätt. Detta gäller, under förutsättning att standardrelationerna icke skall förändras, även sådana grupper som för närvarande har en nominellt kortare arbetstid än 48 tim­ mar. Utan tvivel kommer sådana grupper, som icke får standardhöjning i form av arbetstidsförkortning, att kräva större lönehöjningar än de grup­ per, som erhåller arbetstidsförkortning. Detta måste från utredningens egna utgångspunkter te sig naturligt.

Statstjänstemännens riksförbund utgår från att, eftersom statstjänste-

männen inte genomgående kan utta produktionsökningen i form av arbets-

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957 103

tidsförkortning, dessa tjänstemän får sin andel i produktionsökningen på annat sätt.

Såsom inledningsvis antytts har i vissa yttranden hävdats, att en arbets­ tidsförkortning bör ske i form av överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter i stället för lagstift­ ningsvägen. Huvudinvändningarna mot en lagreglering på detta om­

råde redovisas av kommerskollegium, som erinrar om att kollegiet i yttrande

år 1955 över arbetstidsutredningens förslag redogjort för sin principiella inställning till arbetstidslagstiftningen överhuvud, och fortsätter.

Av denna redogörelse framgår att enligt kollegii mening lagbestämmelser angående arbetstidens längd och förläggning numera vore i stort sett obe­ hövliga. Endast i den mån bestämmelserna syftade till att skydda arbets­ tagare mot ohälsa, hade de någon verklig uppgift att fylla; i sådant fall vore emellertid deras rätta plats i arbetarskyddslagen. Kollegium hänvisade där­ vid till att övervägande antalet arbetstagare numera vore organiserade och att organisationerna vore så starka, att risken för att en arbetsgivare skulle kunna otillbörligt utnyttja sina anställda vore ringa. Härav följde att det borde stå parterna fritt att inom de av arbetarskyddslagen utstakade grän­ serna närmare överenskomma om arbetstidens längd, fördelning etc. Kol­ legium framhöll, att en sådan ordning medförde betydande fördelar, efter­ som det utan tvekan vore arbetsmarknadens parter som vore mest skickade att skapa de arbetstidsregler som med hänsyn till de växlande förhållandena inom olika näringsgrenar och yrken vore de lämpligaste. Enligt kollegii åsikt behövde det, med hänsyn till den ansvarskänsla som i våra dagar fun­ nes hos båda parter, icke befaras att en sådan avtalsfrihet skulle missbru­ kas. Vidare anförde kollegium, alt en alltför snäv och detaljerad arbetstidslagstiftning kunde få en ogynnsam inverkan på hela samhällsekonomin och att det i ett läge med inflatoriska tendenser och knapphet på arbetskraft vore angeläget att statsmakterna icke i onödan förhindrade denna att med­ verka i produktionen. Såsom bevis för huru meningslös eu detaljerad arbetstidslagsliftning egentligen vore androg kollegium, att det väl aldrig torde komma i fråga att allmänt förbjuda en arbetstagare att, sedan han fullgjort en viss arbetstid hos en arbetsgivare, fortsätta hos någon annan, varigenom den sammanlagda arbetstiden kunde komma att vida överskrida lagens maximum. Slutligen förmenade kollegium, att arbetstidslagstiftningens för­ nämsta uppgift efter hand blivit att underlätta för parterna att överens­ komma om arbetstidens längd in. in. Enligt kollegii mening saknades emel­ lertid tillräckliga skäl för en sådan ordning, vilken innebure att statsmak­ terna lagstiftningsvägen angåve vissa normer på ett område där i princip avtalsfrihet borde råda. Sedan kollegium avgav nämnda utlåtande har icke någon omständighet inträffat som föranleder kollegium att frångå sin principiella inställning till förevarande spörsmål. Av betänkandet framgår också att de sakkunniga dryftat tanken att över­ lämna helt åt parterna på arbetsmarknaden att reglera arbetstidens längd. De sakkunniga ha emellertid icke ansett sig böra framlägga ett förslag i sådan riktning, utan de ha förordat att lagstiftningen på detta område borde behållas. Möjligen hade varit att vänta alt de sakkunniga — som icke vilja

104 Kungl. Maj. ts proposition nr SO ur 1957

göra gällande att den i lagen nu stadgade allmänna arbetstiden behöver för­ kortas av hänsyn till skyddssynpunkter — skulle avstått från att föreslå eu dylik förkortning. Så har emellertid icke skett, utan de sakkunniga för­ orda en allmän förkortning av arbetstiden från 48 till 45 timmar för vecka. Såsom skäl härför åberopas i stort sett endast att många arbetstagare önska ökad fritid och att tillräcklig fritid är en förutsättning för ett »fullt, nyttigt och tillfredsställande liv». Utan att bestrida riktigheten av detta uttalande måste kollegium ifrågasätta om detta skäl är tillfyllest för bibehållandet av en lagstiftning på området, vilken för övrigt — såsom förut antytts — icke borgar för att arbetstagaren verkligen tillvaratager fritiden på åsyftat sätt. Såtillvida innebär emellertid de sakkunnigas förslag enligt kollegii mening ett klart framsteg som det upptager en bestämmelse om rätt för arbets­ marknadens partsorganisationer att överenskomma om avvikelser från lagens föreskrifter angående arbetstidens längd och förläggning. Det skulle sålunda bli möjligt att avtala om längre arbetstid än 45 timmar i veckan och 9 timmar för dygn. De sakkunniga ha därvid utgått från att organisatio­ nerna äro mogna att påtaga sig ett sådant ansvar. Enligt kollegii åsikt hade de sakkunniga bort draga den slutsatsen av detta sitt uttalande, att lagstift­ ning på området över huvud är överflödig. Även med den förordade upp­ mjukningen kommer lagen att omöjliggöra fullt fria förhandlingar mellan parterna, eftersom envar av dem kan vägra att medverka till avsteg från lagen och därmed måhända förhindra en ändamålsenlig ordning inom veder­ börande näringsgren eller bransch. Härtill kommer att enligt de sakkunnigas förslag överenskommelse om avvikelse från lagens bestämmelser får ske endast i form av kollektivavtal, som på arbetstagarsidan skall vara slutet eller godkänt av huvudorganisationen. Detta betyder att på områden, där kollektivavtal saknas, arbetsgivare och arbetstagare ej äro lagligen berätti­ gade att överenskomma om längre arbetstid per vecka eller dygn än lagen angiver. Kollegium kan icke finna erforderligt att på detta sätt tvinga vissa medborgare att från och med en angiven dag förkorta sin arbetstid hos arbetsgivaren från 48 till 45 timmar i veckan; så långt gående intrång i av­ talsfriheten bör undvikas.

Sveriges akademikers centralorganisation anför.

Arbetstidsförhållandena är en del av de allmänna anställningsförhållan­ dena, om vilka överenskommelse träffas mellan arbetsmarknadens parter. Att så är fallet understrykes ytterligare av att frågan måste ses som ett val mellan arbetstidsförkortning och annan standardförbättring, i första hand lönehöjning. Arbetsmarknadens parter har i vårt land varit negativt inställda till en lagstiftning t. ex. om lönernas storlek. Den nu föreliggande frågan om arbetstidsförkortning är ett spörsmål av i princip samma slag och borde från denna utgångspunkt icke bli föremål för lagstiftning. Med den starka ställ­ ning arbetsmarknadens parter uppnått och så utvecklat som förhandlingsväsendet numera blivit, kan arbetstidsfrågor, i den mån skyddssynpunkter ej motiverar lagstiftning, således med fördel avgöras förhandlingsvägen.

Organisationen anser risk föreligga för att vissa grupper inte kommer att betrakta frågan om en arbetstidsförkortning som ett val för sin del samt yttrar vidare. I stället kommer de att betrakta arbetstidsförkortningen som ett medel att ta ut en större del av standardökningen för egen del än som eljest vore

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957 105

möjligt. De kommer med andra ord att förutom en arbetstidsförkortning kräva samma årliga standardökning som kommer övriga grupper, som icke kommer i åtnjutande av kortare arbetstid, till del. Detla förhållande kommer att leda till inflatoriska processer och måste ur samhällsekonomisk synpunkt betraktas som mycket olyckligt. Arbets­ tidsförkortningen bör därför genomföras på ett sådant sätt, att valsituatio­ nen blir så uppenbar som möjligt. Det kan inte råda någon tvekan om att de samhällsekonomiska riskerna bleve mindre, om man i stället för en — visserligen inom vissa gränser dispositiv — lagstiftning valde att gå fram avtalsvägen. Principiellt motstånd mot att genomföra en arbetstidsförkortning lag­

stiftningsvägen anföres också av Svenska landsbygdens ungdomsförbund. Enligt länsstyrelsen i Södermanlands län hade det varit naturligare om ut­

redningen med sina utgångspunkter stannat för ett förslag, som utan lag­ bunden förkortning av arbetstiden underlättade arbetstidens nedskärning på sådana områden, där detta verkligen vore de anställdas önskan och där det utan allvarliga olägenheter i olika avseenden läte sig göra.

Sveriges industriförbund anser, att avvägningen mellan arbetstidsförkort­

ning och inkomststegring bäst torde kunna förverkligas genom av lagstift­ ningen helt obundna avtalsförhandlingar. Arbetstidsförkortningen måste anpassas till den varierande produktionsstrukturen och lönsamheten inom olika produktionsgrenar. Detta torde emellertid försvåras, om det förelig­ ger en lagstiftning, som i praktiken verkar normerande för hur arbetstids­ förkortningen skall genomföras. Synpunkter av liknande art anföres av

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisa­ tion och Högerns ungdomsförbund. Handelns arbetsgivareorganisation an­

för, att det om arbetstidsförkortningen helt överlämnats åt arbetsmarkna­ dens parter säkerligen skulle varit möjligt att i smidigare former ta den er­ forderliga hänsynen inte minst till serviceföretagens anpassningsproblem än vad som kan bli fallet enligt den föreslagna ordningen.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att den föreslagna lagstift­

ningen kommer att göra utgångsläget för förhandlingar om avvikelser från

lagens regler ogynnsamt. Denna inställning delas av Fastigheternas förhand­ lin gs organisa tion. Försvarets fabriksstyrelse hänvisar till att arbetet vid försvarets fabriks­

verk inte är underkastat arbetstidslagstiftningen och att arbetstiden inom detta verksamhetsområde är reglerad i kollektivavtal. Styrelsen anser, att denna anordning fungerat smidigt och håller därför före, att någon lag­ stiftning om arbetstidens begränsning och därmed sammanhängande spörs­ mål numera inte är erforderlig, utan all dessa frågor med fördel kan över­ lämnas till arbetsmarknadens parter. Av de remissorgan, som ansett frågan om en arbetstidsförkortning böra

lösas genom avtal, har blott en del — nämligen kommerskollegium, försvå-

106 Kangl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

rets fabriksstyrelse, länsstyrelsen i Södermanlands län, Sveriges akademi­ kers centralorganisation, Fastigheternas förhandlingsorganisation, Sveriges lantbruksförbund och Högerns ungdomsförbund — direkt avstyrkt lagstift­

ning i ämnet. De övriga synes i regel ha ansett, att utredningens förslag om på visst sätt dispositiva bestämmelser utgör en godtagbar lös-

ning på detta problem. Svenska arbetsgivareföreningen förklarar uttryckli­

gen, att den trots principiell anslutning till tanken på full avtalsfrihet på arbetstidens område inte vill motsätta sig att frågan om arbetstidsförkort­ ning löses lagstiftningsvägen på sätt utredningen föreslagit. En likartad

hållning intar Sveriges industriförbund, Svenska landsbygdens ungdomsför­ bund och Svenska företagares riksförbund. Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner den föreslagna avtalsfriheten vara en förutsättning för arbets-

tidsreformen. Utredningens förslag till dispositiva lagbestämmelser välkomnas i åtskil­ liga yttranden såsom ägnat alt möjliggöra större elasticitet i arbetstidsförhållandena och smidig anpassning efter de särskilda omständigheterna.

Uttalanden av sådan innebörd göres bl. a. av socialstyrelsen, statens avtals­ nämnd, Fredrika-Bremer-förbundet och Sveriges husmodersföreningars riks­ förbund. Allmänna tillstyrkanden av förslaget i denna del föreligger vidare från bl. a. arbetarskyddsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, väg- och vatten­ byggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, överstålhållarämbetet, länsstyrel­ serna i Örebro och Norrbottens län, Sveriges köpmannaförbund, Yrkeskvin­ nors samarbetsförbund och Folkpartiets ungdomsförbund. Länsstyrelsen i Kronobergs län ställer den föreslagna bestämmelsen i

relation till skyddssynpunkterna och anför. Ur skyddssynpunkt kan det möjligen synas betänkligt att låta parterna på arbetsmarknaden få vidgat inflytande över arbetstidens reglering. Om arbetstiden vid förhandlingar om avtal indrages som ett bytesobjekt i upp­ görelser om löner och andra ekonomiska frågor skulle hälsovårds- och lik­ nande synpunkter kunna åsidosättas och för arbetstagarna i varje fall på lång sikt försämrade förhållanden uppstå. Sålunda torde exempelvis en ökad övergång till skiftarbete som kompensation för den förkortade arbetstiden icke kunna anses vara till fördel för arbetstagarna ur hälsovårdssynpunkt. Länsstyrelsen hyser dock den uppfattningen att arbetstagarnas huvudorga­ nisationer numera nått en sådan mognad att de ej åsidosätter medlemmar­ nas vitala intressen för mera ensidigt ekonomiska.

Landsorganisationen har intet att erinra mot den föreslagna avtalsfrihe­

ten och understryker den garanti för skyddssynpunkternas tillvaratagande och arbetstidsregleringens enhetlighet, som ligger i kravet på att avtalen skall vara slutna eller godkända av fackförbund på arbetstagarsidan. Inte från något håll ifrågasätts att man vid detta tillfälle skulle gå längre i fråga om arbetstidsförkortningens storlek än utredningen föreslagit. I en del yttranden frainhålles dock, att den föreslagna reformen bör uppfattas som en etapp på vägen mot 40-timmarsvecka. Så uttalar sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957 107

bl. a. Landsorganisationen. Länsstgrelsen i Kronobergs län anser, att även

om man siktar på en normal arbetstid av 40 timmar per vecka såsom ett mål för strävandena på arbetstidens område, torde detta mål endast kunna nås i etapper.

I vissa yttranden ställes frågan, huruvida den av utredningen föreslagna tidpunkten för reformens genomförande är lämpligt vald.

Konjunkturinstitutet behandlar detta spörsmål ur mera allmänna synpunk­

ter samt anför. De verkningar på priser, valutareserv, produktionsutveckling etc. av en förkortning i arbetstiden som utredningen sökt klarlägga och som i vissa avseenden synes behöva ytterligare undersökas, kan i och för sig utlösa två slags reaktioner: den ena är att pålägga den ekonomiska politiken hela upp­ giften alt neutralisera de icke önskvärda verkningarna, den andra att för­

lägga tidpunkten för arbetstidsförkortningens genomförande så att de icke

önskvärda verkningarna blir så små som möjligt (resp. så lätta att bemästra som möjligt). Naturligtvis är båda metoderna tillämpliga samtidigt. Ut­ redningens huvudlinje kan sägas vara att lita till den första metoden, även om den senare metoden delvis kommer till uttryck i utredningens förslag om ett successivt genomförande av arbetstidsförkortningen under en treårs­ period med 1 timme per år räknat från och med ingången av 1958. Visser­ ligen framhåller utredningen att det finns konjunkturlägen (och valutalä­ gen) som är lämpligare än andra för att genomföra en förkortning av ar­ betstiden. Denna synpunkt tillmätes emellertid icke någon praktisk bety­ delse. Motiveringen härför är att våra kunskaper om den framtida konjunk­ turutvecklingen är mycket begränsade samtidigt som beslutet om arbets­ tidsförkortningen måste fattas relativt långt innan det (i sin helhet) trä­ der i kraft. En samordning av konjunkturbedömning och beslut om arbets­ tidsförkortning skulle därför vara av praktiska skäl utesluten. Det är möj­ ligt att de institutionella förutsättningarna för att låta eu bedömning av konjunkturläget påverka valet av tidpunkt och takt för arbetstidens för­ kortning är ganska begränsade. Å andra sidan är det klart att »kostnaden» för en arbetstidsförkortning varierar i avsevärd grad med det konjunktur­ läge i vilket den genomföres. Under sådana omständigheter är det av vikt att alla möjligheter att anpassa arbetstidsförkortningen till konjunkturläget tillvaratages. Det är visserligen sant att möjligheterna att göra förutsägelser om konjunkturutvecklingen är begränsade, men detta hindrar inte att vissa lägen framstår som särskilt olämpliga för en arbetstidsförkortning och andra omvänt som speciellt fördelaktiga.

Telestyrelsen säger sig inte vilja argumentera mot utredningen men an­

ser, att det starkt kan ifrågasättas om det inte — sett ur vidare synpunkt och med hänsyn tagen till nationalekonomiska överväganden — skulle vara fördelaktigt, om man dröjde ytterligare några år med att fatta beslut om

reformen. Även vattenfallsstyrelsen ställer sig skeptisk till möjligheterna

alt realisera utredningsförslaget om tidpunkten för arbetstidsförkortningens

genomförande, i varje fall utan inflationistiska verkningar. Länsstyrelsen i Stockholms län finner det vanskligt att uttala sig om huruvida den före­

slagna tiden för genomförandet av reformen är den mest lämpliga med

108 Kungl. Maj. ts proposition nr SO år 1957

hänsyn till upprätthållandet av samhällsekonomisk balans. Riksförbundet landsbygdens folk anser, att riskerna i form av ökad press på den samhälls­

ekonomiska stabiliteten och våra konkurrensmöjligheter gentemot utlandet skulle bli mindre om man uppsköt arbetstidsförkortningen till en period med mindre full sysselsättning och mindre utpräglade inflatoriska risker än som nu är för handen. Beslut om lagstiftningens ikraftträdande bör

enligt Svenska företagares riksförbund inte fattas förrän man kan bedöma

det konjunkturpolitiska läget vid tiden för reformens faktiska genomfö­ rande.

Högerns ungdomsförbund pekar på att en kraftig stegring i antalet per­

soner i åldern 20—24 år sker mellan 1960 och 1965 och ifrågasätter om re­ formens genomförande inte bör uppskjutas till i början av 1960-talet. En­

ligt medicinalstyrelsen torde särskilt med hänsyn till arbetskraftstillgången

en generell arbetstidsförkortning inte vara möjlig att genomföra inom hälso-

och sjukvården förrän någon gång under 1960-talet. I yttrandet från Tid­ ningarnas arbetsgivareförening understrykes, att det kan bli förenat med

betydande svårigheter att redan den 1 januari 1958 förkorta arbetstiden vid dagstidningarna. Allmänt uttalas anslutning till utredningens förslag, att arbetstidsförkort­

ningen skall kunna genomföras successivt. Sålunda finner kon­ junkturinstitutet det från stabiliseringssynpunkt välbetänkt, att en arbets­

tidsförkortning av storleksordningen tre timmar per vecka inte genomföres

på en gång utan i etapper. Socialstyrelsen anför, att detta försiktiga fram-

gångssätt torde kunna skapa erforderliga möjligheter för näringslivet och samhällsorganen att anpassa sig efter de nya förhållandena. På liknande

sätt uttalar sig vattenfallsstyrelsen och järnvägsstyrelsen. Länsstyrelserna i Örebro och Norrbottens län anser, att riskerna för att några väsentliga

störningar skall inträffa inom det ekonomiska livet torde elimineras genom

att arbetstiden förkortas successivt. Svenska företagares riksförbund häv­

dar, att en övergång etappvis är en förutsättning för att omställningspro­

cessen i näringslivet skall kunna gå så störningsfritt som möjligt, och Hus­ hållningssällskapens förbund understryker angelägenheten för jordbruks­

näringen att den nya lagstiftningens ikraftträdande sker på sätt utredningen förordat.

Landsorganisationen anför följande synpunkter.

Liksom utredningen finner LO det inte osannolikt att det — åtminstone under en övergångsperiod — kan komma att föreligga vissa riskmoment bl. a. beträffande produktionsbortfall eller minskad takt i den förväntade produktionsökningen och olika företags anpassning till en kortare arbets­ tid. Med hänsyn till kravet att en arbetstidsförkortning inte får ske till pri­ set av en sänkt reallönestandard för arbetarna kan det därför vara moti­ verat att arbetstidsförkortningen genomföres successivt eller i etapper. Den generella ordning för förkortningens genomförande, som utredningen före­ slår att lagstiftningen skall anvisa, är enligt LO:s mening visserligen myc­

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957 109

ket försiktig men kan också vara välbetänkt med hänsyn till osäkerhetsmo­ menten i den framtida ekonomiska utvecklingen efter arbetstidsförkort­ ningens förverkligande. LO kan därför i princip tillstyrka att förkortningen av arbetstiden lagstiftningsvägen sker på det sätt utredningen föreslagit.

Handelns arbetsgivareorganisation anför.

Vad övergångstiden beträffar, är det uppenbart, att en successiv övergång till en 45-timmarsvecka måste vara en fördel ur anpassningssynpunkt för de områden organisationen företräder. Företagen kunna då bättre planera er­ forderliga organisatoriska åtgärder och parterna på arbetsmarknaden få större tidsutrymme för att lösa de förhandlingsmässiga problemen. Trots den föreslagna dispositiviteten ifrågasätter organisationen, om det icke skulle varit tillrådligt med en längre övergångstid. De två år, som nu före­ slagits, måste i varje fall betraktas som ett minimum.

Även Sveriges köpmannaförbund och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation betraktar den av utredningen föreslagna övergångstiden

som en minimitid. Organisationen ifrågasätter om det inte varit lämpligare att medge en längre anpassningstid med förslagsvis två års intervall mellan de olika stegen i utvecklingen, så att hela förkortningen skulle vara ge­ nomförd 1962. Vad särskilt angår frågan om arbetstidsförkortning på

lantbrukets område finner sig lantbruksstyrelsen (majoriteten)

inte böra förorda, att jordbruket ställes utanför reformen, om denna genom­

föres för näringslivet i övrigt. Samma åsikt uttalas av Riksförbundet lands­ bygdens folk, som anför, att en undantagsställning för jordbrukets del lätt

skulle leda till skada genom en ytterligare forcering av arbetskraftsav-

gången. Länsstyrelsen i Blekinge län yttrar, att ett närmande av lantarbets-

tidslagens bestämmelser så mycket som möjligt till lagstiftningen i övrigt om arbetstidens begränsning utan tvivel torde komma att medföra en större villighet hos arbetstagare att söka sig till jordbruksarbete.

Departementschefen

Lagstiftning om arbetstidens begränsning har — om man bortser från viss reglering av arbetstiderna för minderåriga arbetare och butikstängningslagstiftningen, som är av äldre datum — i vårt land funnits sedan år 1919. Den då tillkomna lagen i ämnet vilade på principen om 48 timmars ordinarie arbetstid i veckan. Den avlöstes år 1930 av den alltjämt gällande s. k. allmänna arbetstidslagen, som likaledes bygger på nyssnämnda princip. Lagstiftningen av år 1919 avsåg i stort sett endast arbetstagare inom in­ dustri och anläggningsverksainhet. Den utveckling på arbetstidens område, som ägt rum sedan dess, har i huvudsak inneburit, att allt flera grupper av arbetstagare fått sin arbetstid reglerad i enlighet med 48-timmarsprincipen. För vissa av de grupper, som ursprungligen ställdes utanför allmänna arbetstidslagen, har denna reglering kommit till stånd genom särskilda

no Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

arbetstidslagar; vad nu sagts gäller anställda inom jordbruket och detalj­ handeln samt i hotell, restauranger och kaféer. För andra grupper har principen om 48 timmars ordinarie arbetsvecka trängt igenom utan stöd av lagstiftning. Det torde vara berättigat att påstå, att denna princip visat sådan genomslagskraft på områden, för vilka någon lagfäst begränsning av arbetstiden inte föreligger, att längre arbetstider än 48 timmar i veckan, i varje fall som genomsnitt för viss tidsperiod, numera hör till sällsynt­ heterna. Vid sidan om denna utvecklingslinje mot 48-timmarsprincipens befästande inom områden, som till en början stått utanför tillämpningen av densamma, har även kunnat iakttagas en utveckling i riktning mot kortare arbetstid. Bortsett från den reduktion av arbetstiden, som den lagstadgade semestern inneburit, har denna process försiggått oberoende av lagstiftning genom överenskommelser mellan arbetsmarknadsparterna. Det är dock att märka, att de avtal om förkortning av den ordinarie arbetstiden, som på detta sätt kommit till stånd, huvudsakligen avsett arbete, som med hänsyn till sin art eller förläggning ansetts inta en särställning, såsom arbete under jord och skiftarbete. Utöver kortare arbetstider, som tillkommit på nyssnämnt sätt, förekommer även eljest kortare arbetstid än 48 timmar i veckan för vissa arbetstagargrupper. Bland dessa märkes tjänstemännen, vilka bortsett från vissa grupper i allmänhet har en ordinarie arbetstid inte över­ stigande 42 timmar i veckan. Ehuru således utvecklingen på arbetstidens område inte stått stilla sedan 1919, är det naturligt, att det på många håll ansetts, att den samhällsut­ veckling, som ägt rum sedan dess, borde återspeglas även i en revision av de grundläggande principerna i arbetstidslagstiftningen. Önskemålet om en förkortning av arbetsveckan har härvid helt naturligt kommit att stå i främsta rummet. Jämförelser med förhållandena i andra länder visar, att även annorstädes än i vårt land tendensen går i riktning mot kortare arbets­ tider. Mot denna bakgrund tillkallades år 1954 särskilda sakkunniga — den s. k. utredningen om kortare arbetstid — med uppgift att pröva, huruvida en allmän förkortning av den ordinarie arbetstiden borde genomföras i vårt land. Utredningen, i vilken ingått företrädare för arbetsmarknadens partsorganisationer, har efter en ingående analys av de samhällsekonomiska förutsättningarna för en allmän arbetstidsförkortning enhälligt föreslagit, att en sådan genomföres. På något undantag när har även de myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig över förslaget, intagit en positiv hållning till tanken på en arbetstidsförkortning, låt vara att olika uppfatt­ ningar kommit till uttryck i avseende på formerna och tidpunkten för dess genomförande och i olika detaljfrågor. För egen del ansluter jag mig till den i stort sett samstämmiga opinion, som uttalat sig för en arbetstidsförkortning. Jämsides med strävandena efter en förkortning av arbetstiden har krav

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957 in

framförts på en utvidgning av arbetstidslagstiftningens tillämpningsom­ råde till arbetstagargrupper, som alltjämt står utanför detsamma. Även på denna punkt föreligger förslag till reviderad lagstiftning. Redan innan utredningen om kortare arbetstid redovisade resultatet av sina övervä­ ganden framlade nämligen den år 1947 tillkallade arbetstidsutredningen ett förslag till ny allmän arbetstidslag, som bl. a. innebär, att regeln om 48 timmars ordinarie arbetstid i veckan utvidgas till att omfatta åtskilliga arbetstagargrupper, för vilka arbetstiden nu inte är reglerad i lag. Samma utredning har också lagt fram andra lagförslag, däribland ett om förkortad ordinarie arbetstid för vissa arbetstagare med särskilt påfrestande eller häl­ sofarligt arbete. Vid remissbehandlingen av förslaget om allmän arbetstidsförkortning har röster höjts för att arbetstidslagstiftningen samtidigt underkastas re­ vision på grundval av båda utredningarnas förslag. Å andra sidan torde i åtskilliga remissyttranden ha förutsatts, att arbetstidsutredningens förslag inte upptas till behandling i samband med att frågan om en arbetstidsför­ kortning prövas. Utredningen om kortare arbetstid synes för sin del ha ut­ gått ifrån att den nuvarande lagstiftningens tillämpningsområde inte änd­ ras i samband med att förslaget om arbetstidsförkortning genomföres. Däremot har utredningen räknat med att den förordade arbetstidsförkort­ ningen kommer att slå igenom även utanför detta område. Såsom i det föregående framhållits har den nuvarande lagstiftningen om 48 timmars arbetsvecka i praktiken visat sig vara normgivande även för sådana arbetstagargrupper, som formellt stått utanför lagstiftningen. I lik­ het med utredningen om kortare arbetstid och många remissorgan utgår jag från att en sänkning av den nuvarande lagstiftningens maximum för den ordinarie arbetstidens längd kommer att slå igenom även på de områ­ den, vilka inte är underkastade denna lagstiftning. Å andra sidan bör det beaktas, att en arbetstidsförkortning inte lär kunna undgå att ställa an­ passningsförmågan inom arbetslivets olika områden på vissa prov. Verk­ ningarna av att vidga lagstiftningens tillämpningsområde samtidigt som normalarbetstiden sänkes kan i brist på utredning härom inte närmare överblickas, men det torde inte kunna uteslutas, att övergångssvårigheterna därigenom skulle förstärkas. Först sedan erfarenhet vunnits av arbets­ tidsförkortningens följder, synes därför de frågor, som arbetslidsutredningens förslag behandlar, böra upptagas till prövning. I ett särskilt avse­ ende, nämligen såvitt angår övertidsbestämmelserna, ämnar jag i fort­ sättningen återkomma något till vad arbetstidsutredningen föreslagit.

Utredningen om kortare arbetstid har ingående dryftat de in o t i v, som talar för en förkortning av arbetstiden. I den debatt, som på senare tid förts kring arbetstidsprobleinen, har det inte sällan gjorts gällande, att det moderna arbetslivet utmärkes av så högt uppdrivet tempo, att stegrad

112 Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

olycksfallsfrekvens, ökad sjuklighet samt såväl fysiskt som psykiskt ökad trötthet blivit en följd för arbetstagarna, och att en förkortning av arbets­ tiden därför är påkallad ur skyddssynpunkt. Utredningen om kortare ar­ betstid har emellertid vid sina undersökningar funnit, att yrkesskadefrekvensen i landet under senare år inte stigit utan snarast visat en tendens att sjunka. Vad angår hälsotillståndet i stort har utredningen på grund av bristen på uppgifter om sjukdomarnas utbredning och orsaker inte kunnat nå fram till några mera bestämda slutsatser men pekat på att medellivsläng­ den, vilken brukar tillmätas betydelse såsom indikation på folkhälsans utveckling, undan för undan stigit. Utredningen vill visserligen inte dra i tvivelsmål, att åtskilliga människor nuförtiden besväras av ökad trötthet, men framhåller, att man måste vara försiktig med att ge arbetet skulden härtill. Allmänt sett kan man enligt utredningens uppfattning inte våga på­ stå, att arbetet blivit mera tröttande. Utredningen anser sig inte kunna moti­ vera en allmän arbetstidsförkortning med hänvisning till någon konstaterad försämring av svenska folkets hälsotillstånd. Om den utveckling mot en av allt att döma förbättrad folkhälsa, som ägt rum i landet under detta århundrade, i någon mån är att tillskriva den fortgående arbetstidsförkort­ ningen under samma tid, kan det emellertid enligt utredningens mening ligga nära till hands att förmoda, att en fortsättning på arbetstidsförkort­ ningens väg skulle vara till gagn för en fortsatt utveckling mot bättre folk­ hälsa. Någon bestämd åsikt på denna punkt vågar utredningen dock inte hysa. Den uppfattning angående skyddssynpunkternas betydelse såsom motiv för en arbetstidsreform, som utredningen givit uttryck för, har i allt vä­ sentligt vunnit anslutning under remissbehandlingen. Även jag delar den åsikten, att de förhållanden, under vilka yrkesarbete i våra dagars samhälle utföres, i stort sett inte inger sådana farhågor för arbetstagarnas hälsa, att en förkortning av arbetstiden framstår som en från skyddssynpunkt ange­ lägen motåtgärd. Detta utesluter givetvis inte, att det moderna livet med dess i många fall uppdrivna arbetstempo, långa resor mellan bostad och arbetsplats, förenande av husligt arbete med yrkesarbete m. m. medför påfrestningar för åtskilliga människor, vilkas välbefinnande skulle främjas av att de finge mera tid för rekreation och avkoppling. Jämte den roll, som en arbetstidsförkortning kan spela från hälsosyn­ punkt, och den sociala vinning, som en ökning av fritiden innebär med större möjligheter för individen till ett rikare personligt liv och till ökat engagemang i samhälleliga angelägenheter, är en arbetstidsförkortning ett steg mot utjämning av skillnaderna i arbetstidshänseende mellan olika arbetstagargrupper. När det gällt att ta ställning till frågan huruvida en arbetstidsförkortning bör uppföras på det aktuella reformprogrammet har emellertid andra syn­ punkter i främsta rummet varit vägledande för utredningen. Med utgångs­

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957 113

punkt från uppfattningen att fritiden värderas allt högre bland ett stort antal människor — en uppfattning som bestyrkts bl. a. genom resultatet av en på utredningens uppdrag utförd opinionsundersökning — har utred­ ningen diskuterat spörsmålet i vad mån den enskilde kan länkas ha möj­ lighet att tillgodose sina önskemål om fritidens längd. Fritidens likställdhet med andra beståndsdelar i den materiella levnadsnivån framhäves härvid av utredningen, som anser, att det i princip inte råder någon skillnad mellan fritid, varor och tjänster såsom föremål för konsumtion. Härav följer att fritiden också har sitt pris. Vill man välja mera fritid får man avstå från någonting annat, i regel den inkomst, som skulle belöpt på den arbetstid, som bortfaller. Den gjorda opinionsundersökningen visar, att arbetstagarna i betydande utsträckning är villiga att betala för en ökad fritid, inte genom att avstå från redan uppnådd inkomststandard men genom att tillgodogöra sig den standardökning, som det fortsatta ekonomiska framåtskridandet kan antas komma att medföra, i form av ökad fritid på bekostnad av där­ emot svarande del av den inkomststegring, som eljest skulle varit möjlig. Möjligheterna för den enskilde att träffa ett fritt val mellan att öka sin fri­ tid och att på annat sätt förbättra sin levnadsstandard är begränsade i våra dagars samhälle med hänsyn bl. a. till att förhållandena inom produktionen i stor utsträckning kräver enhetliga arbetstider. Man kan emellertid tänka sig att överlämna åt staten eller arbetsmarknadens organisationer att i den enskildes ställe träffa valet mellan fritid och annan konsumtion. Härmed har frågeställningen förts över till det samhällsekonomiska planet. Frågan om en allmän arbetstidsförkortning blir ett spörsmål om i vad mån landets ekonomiska resurser tillåter en sådan åtgärd. Denna syn på arbetstidsförkortningens problem har inte mötts av någon allvarlig gensaga från remissorganens sida. För egen del finner jag det naturligt, att önskemålet om ökad fritid står i förgrunden för arbetstagarnas intresse när det gäller sättet att tillgodogöra sig den standardhöjning, som bedömes ligga inom räckhåll. Frågan i vad mån detta önskemål kan till­ godoses är ett ekonomiskt avvägningsproblem. Det gäller, såsom utred­ ningen framhållit, att träffa ett val i fråga om användningen av landets resurser. Detta val står enligt min mening inte endast mellan fritid och annan konsumtion utan även mellan konsumtion i nuet och konsumtion i framtiden. Hänsyn måste även tagas till andra angelägna reformer på de ekonomiska och sociala områdena än en arbetstidsförkortning.

Valsituationens centrala betydelse för problemställningen vid en arbets­ tidsförkortning har föranlett vissa remissorgan att ta avstånd från förslaget om lagstiftning angående kortare arbetstid. Tankegången har därvid i huvudsak varit den att fritidsökningens principiella likställdhet med en löneökning bäst kan komma till uttryck om arbetstidens längd liksom lönens storlek och andra arbetsvillkor avgöres vid förhandlingar mellan arbets­ marknadens parter. Endast på så vis skulle valsituationen aktualiseras för

g.— Biluing till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 80

114 Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

arbetstagarna, så att de finge erfara arbetstidsförkortningens pris och be­ döma om detta motsvarades av den ökade fritidens värde för dem. Gentemot detta resonemang förtjänar framhållas, att nu gällande lag­ stiftning om arbetstidens begränsning utgör en maximireglering och att något hinder således inte föreligger för att avtalsvägen åvägabringa en ar­ betstidsförkortning. Såsom av det föregående framgår, har denna väg inte heller lämnats oprövad, men nedskärningar av arbetstiden i denna ordning har varit inskränkta till noga avgränsade områden, där förhållandena i ett eller annat avseende framstått som särpräglade. För egen del är jag lika litet som utredningen främmande för tanken att en allmän arbetstidsför­ kortning i och för sig skulle kunna genomföras genom avtal mellan arbetsmarknadsparterna. När jag ändå inte kan förorda att lösningen av denna fråga helt överlämnas åt arbetsmarknaden är orsaken inte minst den att lagstiftningens maximibestämmelser om arbetsveckans längd synes besitta en sådan normativ styrka, att strävandena efter en förkortning, om de skall leda till målet, inte torde kunna undvara stödet av en ändrad lagstiftning. Att överge den sedan länge i vårt land tillämpade metoden att i huvudsak reglera arbetstidens längd genom lagstiftning synes mig för övrigt inte kunna ske utan överväganden av mera ingående art än som förekommit i detta ärende. Flera av de remissorgan, som uttalat principiell anslutning till uppfatt­ ningen att arbetstidens längd bör bestämmas förhandlingsvägen, har accep­ terat utredningens förslag om ändrad lagstiftning med hänsyn till dess dispositiva karaktär. Förslaget härom grundar sig på uppfatt­ ningen att ju kortare den normala arbetstiden blir för de enskilda desto större kan utrymmet bli för sådana variationer i arbetstidens längd och förläggning, som kan befinnas önskvärda. Från samhällets synpunkt kan det under rådande förhållanden enligt utredningens mening inte vara er­ forderligt att förhindra tillämpningen av vad parterna inom ett visst arbets­ område finner klokt och ändamålsenligt i nämnda hänseenden. Dessa överväganden har fört utredningen fram till ståndpunkten att man försik­ tigt bör pröva en väg att lämna partsorganisationer större frihet och därmed ökat ansvar. Enligt utredningens uppfattning är organisationerna mogna för detta ansvar. Förslaget, som vunnit allmänt gillande under remissbe­ handlingen, innebär att bestämmelserna om reglering av den ordinarie ar­ betstiden blir helt dispositiva, dvs. det blir möjligt att inte endast såsom hittills avtala om kortare arbetstid än lagen anger utan även om längre och att över huvud taget avvika från de begränsningar, som lagen uppställer. Någon inskränkning i avtalsfriheten har utredningen inte ansett erforderligt att stadga; för att inte skyddssynpunkterna trädes för nära förordas, att överenskommelse om avsteg från lagens begränsningsregler skall slutas i form av kollektivavtal under medverkan av huvudorganisation på arbets­ tagarsidan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957 115

Jag kan ansluta mig till utredningens resonemang och det förslag, som det utmynnar i. Genom att lagstiftningen på detta sätt göres dispositiv bör det bli möjligt att förvärva erfarenheter av värde för ett framtida ställ­ ningstagande till frågan om metoderna för att bestämma arbetstidens längd och förläggning. Den föreslagna anordningens betydelse för en smidig an­ passning av arbetstidsförliållandena efter förutsättningarna på olika verk­ samhetsfält får jag tillfälle att längre fram återkomma till.

Enighet råder om att en allmän arbetstidsförkortning inte bör ske till priset av att den materiella levnadsnivån i övrigt här i landet undergår en försämring. Huvudintresset kommer därför, såsom tidigare antytts, i sam­ hällsekonomiskt avseende att knyta sig till frågorna vilken produk­ tionsutveckling, som skulle vara att vänta om arbetstiden förbleve oförändrad, samt hur en arbetstidsförkortning påverkar denna utveckling. Utredningen har utgått från vissa beräkningar angående den takt, vari produktionen här i landet ökat under en följd av år. Med all reservation för de svårigheter, som det möter att någorlunda exakt ange produktionsvoly­ mens utveckling från år till år och måhända än mer över längre tidsperio­ der, får det av dessa beräkningar anses framgå, att bruttonationalproduk­ ten i fasta priser stigit med i genomsnitt ungefär två procent om året under tiden 1861—1951, räknat per innevånare i åldern 15—65 år. Det bör emel­ lertid märkas, att inte obetydliga variationer förekommit mellan den ge­ nomsnittliga produktionsökningen under olika perioder. Att stora skillnader kan föreligga i produktionsökningstakten mellan olika år säger sig självt. När det gällt att söka ställa en prognos rörande utvecklingen av produk­ tionen under den tid, som blir av intresse i detta sammanhang, uttalar ut­ redningen till en början, att det inte finns några särskilda omständigheter, som talar för att på längre sikt produktionsökningen skulle upphöra. Nå­ gon mera preciserad förutsägelse rörande den framtida produktionsutveck­ lingen har utredningen inte funnit sig kunna göra, men den har som hypoteser vid sina beräkningar uppställt två alternativ angående storleken av den årliga produktionsökningstakten under de närmaste 10 åren. Enligt huvudalternativet räknar utredningen med en årlig stegring av produktio­ nen med tre procent och enligt det andra alternativet antas ökningen stanna vid två procent per sysselsatt. I båda fallen förutsättes bytesförhållandet, dvs. förhållandet mellan export- och importpriser, genomsnittligt sett bli oförändrat under perioden, även om förändringar kan komma att ske från år till år. Med dessa antaganden bör jämföras de hypoteser, som 1955 års långtids­ utredning uppställt i sitt nyligen avgivna betänkande om balanserad expan­ sion (SOU 1956: 53). Långtidsutredningen räknar för åren 1955—1960 med eu produktionsökning på alternativt 2,8 och 3,7 procent om året. Samtidigt räknas emellertid med eu ökning av antalet sysselsatta med 0,7 procent

116 Kungl. Maj.ts proposition nr 80 ur 1957

per år, varför långtidsutredningens alternativ för den framtida produktions­ ökningen i stort sett överensstämmer med dem, som uppställts av utred­ ningen om kortare arbetstid. Av grundläggande betydelse för frågan om en arbetstidsförkortnings in­ verkan på produktionsutvecklingen är de förändringar i arbetstidsutbudet, som förkortningen kommer att medföra. Vid en förkortning av den lag­ stadgade ordinarie arbetstiden med tre timmar per vecka kan enligt beräk­ ningar, som utredningen om kortare arbetstid låtit anställa, det totala an­ talet utförda ordinarie arbetstimmar i landet väntas minska med 3,4 procent, om arbetstidsförkortningen begränsas till att anställda, som nu har längre ordinarie arbetstid än 45 timmar i veckan, får arbetstiden nedsatt till detta timantal. Om man däremot räknar med att alla i arbetslivet verksamma personer, företagare, anställda och fria yrkesutövare, även om de nu har kortare arbetstid än 48 timmar, får sin arbetstid nedskuren med tre timmar i veckan, kommer minskningen av antalet utförda ordinarie arbetstimmar att uppgå till 6,3 procent. En sammanställning av antagandena beträffande produktionsutvecklingen vid oförändrad arbetstid och siffrorna över arbetstidsbortfallet vid en arbetstidsförkortning visar, att det vid samman­ träffande av de från produktionssynpunkt ogynnsammaste alternativen, dvs. 2 procent produktionsökning och ett arbetstidsbortfall av omkring 6 procent, skulle krävas något mer än tre år för att produktionen efter en arbetstidsförkortning med tre timmar på en gång åter skulle uppnå utgångs­ årets nivå. Vid kombination av de gynnsammaste alternativen, 3 procent produktionsökning och omkring 3 procent arbetstidsbortfall, skulle tiden för återhämtande av produktionsbortfallet begränsas till ett år. Dessa be­ räkningar tar inte hänsyn till vissa faktorer, som kan bli av betydelse för ut­ vecklingen. Produktionsbortfallet vid en arbetstidsförkortning kan sålunda motverkas exempelvis av att den kortare arbetstiden stimulerar personer, som nu inte är yrkesverksamma, att söka sig ut på arbetsmarknaden, och vidare av att arbetsintensiteten stiger, övertids- och extraarbete blir van­ ligare, skiftarbetet ökar, frånvarofrekvensen sjunker samt att rationalise­ ringar och omorganisation, som inte direkt tar realkapital i anspråk, före­ tages. I motsatt riktning kan utvecklingen påverkas genom att den effektiva arbetstidens andel av den totala arbetstiden minskas på grund av att igång­ sättnings- och avslutningsarbeten tar proportionellt större del av arbetstiden i anspråk efter arbetstidsförkortningen än dessförinnan och genom att realkapitalets användningstid förkortas. Utredningen har intagit en myc­ ket försiktig hållning när det gällt att bedöma i vad mån faktorer av angiven art kan komma att inverka på utvecklingen efter en övergång till kortare arbetstid och har avstått från att närmare försöka uppskatta effek­ ten av en sådan inverkan. Under remissbehandlingen har visserligen höjts en del varnande röster, som funnit utredningens antaganden rörande möjligheterna till fortsatt

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957 117

produktionsökning alltför optimistiska, men i stort sett torde det kunna sägas, att remissyttrandena präglas av uppfattningen, att utredningens hypoteser ligger inom sannolikhetens gränser. När det blir fråga om en bedömning av en framtida utveckling på det samhällsekonomiska området rör man sig, som utredningen kraftigt under­ strukit, på mycket osäker mark. Vårt land har under lång tid kunnat glädja sig åt en successiv stegring av nationalprodukten, även om utveck­ lingen inte varit likformig och avbrott i produktionsökningen kunnat in­ träda under vissa perioder i samband med krig eller andra kriser ute i världen. Vid bedömningen av arbetstidsförkortningens effekt på produk­ tionen bör man enligt min mening i första hand uppmärksamma en faktor som i alla lägen är av synnerlig vikt för produktionens storlek, nämligen sysselsättningen. Under hela efterkrigstiden har vårt näringsliv präglats av en utomordentligt hög sysselsättningsgrad som påverkat produktionsut­ vecklingen i gynnsam riktning. Jag utgår ifrån att en liknande hög syssel­ sättningsgrad kan upprätthållas även under den tid då arbetstidsförkort­ ningen genomföres. Bland annat med hänsyn härtill finner jag i likhet med utredningen och många remissorgan rimligt att antaga, att om det världs­ politiska läget inte undergår någon radikal försämring en fortsatt produk­ tionsökning kan förväntas. Detta gäller i första hand om arbetstiden ligger kvar på nuvarande nivå. Vilken inverkan en övergång till kortare arbetstid kan få i nämnda hänseende beror på många omständigheter. Även om ingen hänsyn tas till alla de faktorer — t. ex. ökad arbetsintensitet och lägre frånvarofrekvens — vilka kan motverka den kortare arbetstiden, och o även om man skulle utgå från att arbetstiden förkortas lika mycket för alla i produktionen verksamma personer, visar utredningens beräkningar, att det vid en så måttlig produktionsökning som två procent om året skulle krävas föga mer än tre år för att återhämta produktionsbortfallet vid en förkort­ ning av den ordinarie arbetstiden med tre timmar i veckan. På grundval härav har utredningen ansett sig kunna föreslå, att en sänkning av lag­ stiftningens veckomaximum från 48 till 45 timmar genomföres successivt med en timme om året under tre år i följd. Försiktigheten i denna bedömning ligger enligt min mening i öppen dag. Det förtjänar i detta sammanhang framhållas, att de arbetstidsförkortningar som tidigare genomförts lagstiftningsvägen — jag tänker härvid särskilt på åttatimmarsreformen och den lagstadgade semestern — visat sig kunna förenas med eu fortgående produktionsökning, stor nog för en fortskri­ dande höjning av folkets levnadsnivå. Enligt min mening behöver det inte befaras, att den svenska samhällsekonomin genom en reform sådan som den nu föreslagna pålägges eu börda, som den inte mäktar bära. En successiv nedskärning av arbetstiden i enlighet med utredningens förslag torde under normala förhållanden inte medföra några större risker för att den materiella standarden i övrigt skall behöva försämras. Jag anser

118 Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1057

mig därför i likhet med det stora flertalet av remissorganen böra förorda utredningens förslag och tillstyrker således, att den lagstadgade ordinarie arbetstiden under loppet av tre år successivt sänkes från 48 till 45 tim­ mar i veckan. Med den föreslagna utformningen tar den nya lagstiftningen inte ställning till frågan huruvida 45-timmarsveckan skall organiseras såsom femda­ garsvecka, utan detta spörsmål överlämnas åt arbetsmarknadens fria bedömande. Någon erinran häremot har inte framkommit under remiss­ behandlingen. Tvärtom har från olika håll framhållits önskvärdheten av att frågan om femdagarsveckan inte alltför mycket skjuts i förgrunden i sam­ band med övergången till en kortare veckoarbetstid. I och för sig ger de föreslagna reglerna utrymme för en arbetsvecka på fem dagar, om arbetstiden under samtliga arbetsdagar sätts till maximalt medgivna 9 timmar. Av olika skäl — inte minst ur arbetarskyddssynpunkt kan en så lång arbetsdag i många fall anses mindre önskvärd både för företagen och de anställda. Genom att bestämmelserna gjorts dispositiva öppnas möjlighet för avtalsparterna att, såsom jag får anledning att närmare utveckla i specialmotiveringen, fördela arbetstiden på sådant sätt, att fem­ dagarsvecka kan tillämpas under viss tidrymd utan att så lång daglig arbets­ tid som 9 timmar behöver tillgripas, mot att i gengäld arbetsveckan om­ fattar sex dagar under en annan period.

Då jag i det föregående uttalat mig om det samhällsekonomiska utrymmet för en förkortning av arbetstiden har jag inte tagit ställning till de speciella problem, som kan uppkomma i samband med själva övergången till den kortare arbetstiden såväl för samhällsekonomin i stort som för särskilda verksamhetsområden och företag. Särskilt betydelsefullt är, att övergången inte förbindes med en inflationistisk utveckling. Det är sålunda av vikt att övergången till en kortare arbetsvecka inte medför ett sådant kostnadsläge, att detta i sin tur förorsakar en försämring av vår konkurrensförmåga gentemot utlandet. Såsom utredningen påpekar skulle sådana störningar kunna leda till större produktionsbortfall på kort sikt än som antagits då man bedömt de direkta verkningar, som en arbetstidsförkortning kan få på produktionen. Särskilt intresse tilldrar sig i detta sammanhang löneutvecklingen vid övergången till den kortare arbetstiden. Såsom redan tidigare framhål­ lits har den ökade fritiden, om arbetstagarna inte samtidigt får vidkännas eu däremot svarande inkomstminskning, ekonomiskt sett samma innebörd som en löneförbättring. Självfallet kan lönesättningen inte undgå att röna inflytande härav; det utrymme för löneförbättring, som vid oförändrad arbetstid skulle ha stått till buds, har ju åtminstone delvis tagits i anspråk genom arbetstidsförkortningen. Om löntagarna skulle tillförsäkra sig ökade löner utan hänsynstagande till den standardförbättring de erhållit genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957 119

den längre fritiden, skulle detta leda till allvarliga påfrestningar på den sam­ hällsekonomiska balansen.

Den förväntade produktionsutveckling, som bildar grundvalen för våra möjligheter att minska arbetstiden, är till stor del beroende på storlek och inriktning av investeringarna inom produktionen. Under remiss­ behandlingen har stor uppmärksamhet fästs vid denna del av problem­ komplexet i samband med övergång till kortare arbetstid. Det har ansetts vara av yttersta vikt för ett motverkande av produktionsbortfall vid en ar­ betstidsförkortning att investeringarna kan ökas och man har särskilt fram­ hållit, att det för bevarandet av exportindustrins konkurrenskraft fordras rationaliseringar. Krav har även rests på en ändring av den ekonomiska politiken i riktning mot större investeringsvänlighet. Även om en arbetstidsförkortning för många enskilda företag skulle leda till önskemål om ökade investeringar, torde frågan om investeringskvoten i samhället böra ses som ett mera generellt problem. Trots att investeringarna i Sverige ligger på en mycket hög nivå internationellt sett, är det otillfreds­ ställda behovet av investeringar mycket stort. Utrymmet härför har under hela efterkrigstiden varit mindre än de aktuella önskemålen. Behovet av of­ fentliga investeringar har under denna tid ständigt stegrats. Företagarna har bedömt avsättningsmöjligheterna såsom mycket goda och till följd härav strävat efter att öka sina investeringar. Under hela efterkrigstiden har ett huvudproblem för den ekonomiska politiken varit att begränsa efterfrågan på varor och tjänster för att förhindra inflationistiska tendenser från att ta överhand i samhällsekonomin. Eftersom arbetstidsförkortningen tar en del av vårt annars möjliga produktionsresultat i anspråk, minskar den givetvis utrymmet för annan konsumtion och för investeringar. Jag har dock ansett en arbetstidsförkortning vara så angelägen och bland de enskilda individerna vara ett så starkt önskemål, att den hör få prioritet vid en avvägning som gäller fördelningen av våra resurser. Därmed har givetvis icke ställning tagits till problemet om fördelningen på konsumtion och investeringar av de efter arbetstidsförkortningen tillgängliga resurserna. I ett samhälle med full sysselsättning som vårt, där efterfrågan på varor och tjänster ofta tenderar att överstiga tillgången, lär en arbetstidsförkort­ ning inte kunna genomföras på ett med hänsyn till den samhällsekonomiska utvecklingen lyckosamt sätt utan en ekonomisk politik, vilken är ägnad att motverka de tendenser till balansruhhningar i samhällsekonomin, som kan åtfölja omställningen till en kortare arbetstid. Betydelsen av en fortsatt — och vid behov skärpt — restriktiv politik i ett sådant läge torde heller inte vara föremål för meningsskiljaktigheter. Alla lär också vara ense om önsk­ värdheten av alt investeringar, som verkar produktivitetshöjande, i största möjliga utsträckning kommer till stånd.

120 Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

Ett problem, som berörts av företrädare för snart sagt alla verksamhets­ områden, gäller den inverkan, som en arbetstidsreform kan få på tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Inom Internationella arbetsbyrån har härom uttalats, att en arbetstidsförkortning med full lönekompensation bör leda till minskning av både tillgång och efterfrågan på arbetskraft. I stort sett synes det enligt byrån rimligt att anta att en arbetstidsförkortning, i vart fall i mera industrialiserade länder, inte kommer att väsentligt ändra antalet sysselsatta personer. Utredningen ansluter sig till denna uppfattning, och under remissbehandlingen har arbetsmarknadsstyrelsen uttalat den åsikten, att en successivt genomförd allmän arbetstidsförkortning av föreslagen stor­ lek inte kommer att få någon mera betydande inverkan på näringslivets totala efterfrågan på arbetskraft. Denna bedömning synes mig vara realistisk. Det är emellertid sannolikt, att vissa förskjutningar i arbetskraftsefterfrågan mellan olika näringsgrenar och företag kommer att äga rum i sam­ band med arbetstidsförkortningen. Svårigheter att tillgodose arbetskrafts­ behovet kan naturligtvis under sådana omständigheter övergångsvis uppstå på vissa områden. Man torde dock ha rätt att utgå från att arbetsmarkna­ den med hjälp av en aktiv arbetsförmedling skall visa sig i stånd att be­ mästra dessa problem. Utvägen att ställa vissa arbetsområden, för vilka lagstiftningen om 48 timmars arbetsvecka nu gäller, utanför den tilltänkta reformen — vilket åtminstone diskuterats vad beträffar lantbruket — torde inte erbjuda någon framkomlig väg för att komma till rätta med arbetskraftsfrågorna. Här vill jag understryka vad som i flera remissyttranden framhålles nämligen att en arbetstidsförkortning måste omfatta även jordbruket, med hänsyn till att denna näring eljest inte skulle kunna hävda sig i konkurrensen om arbetskraften.

En del remissorgan har framfört krav på att arbetstidsförkortningen förbindes med en höjning av lagstiftningens övertidsmaximum. Å andra sidan har framförts önskemål om att arbetstidsutredningens förslag om ned­ skärning av det medgivna övertidsuttaget från 200 till 180 timmar i fråga om den allmänna och från 150 till 120 timmar beträffande den extra över­ tiden genomföres i samband med arbetstidsförkortningen. Enligt min mening bör övertidsarbete tillgripas för att tillgodose vissa till­ fälliga, mera extraordinära behov av ökat arbetstidsuttag på en arbetsplats. En ökning av övertidsarbetet i den mån den ordinarie arbetstiden förkortas låter sig inte väl förena med denna uppfattning, och en mera allmän över­ gång till regelbundet övertidsarbete i samband med arbetstidsförkortningen skulle uppenbarligen stå helt i strid med reformens syfte. I stället för ökad fritid skulle arbetstagarna uppnå en löneförbättring, vilket det i och för sig inte ankommer på lagstiftningen att medverka till. Eftersom jag inte är be­

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1957 121

redd att förorda någon ändrad grundsats angående i vilka fall övertids­ arbete bör få tillgripas, synes det mig knappast erforderligt, att utrymmet för övertidsuttag göres större än för närvarande. Det kunde i så fall be­ faras, att sådana grupper, som redan nu har mycket övertid och således i högre grad än andra kan sägas vara i behov av en arbetstidsförkortning, finge ökat övertidsarbete. Denna konsekvens finner jag inte godtagbar. I det stora flertalet fall torde gällande övertidsbestämmelser medge ett ökat övertidsuttag i förhållande till vad som nu tillämpas, om så skulle visa sig behövligt efter förkortningen av den ordinarie arbetstiden. Jag kan således inte tillstyrka någon höjning av lagstiftningens övertidsmaxima. Önskemålen om sänkning av dessa maxima är i och för sig för­ ståeliga men jag anser mig i nuvarande läge inte heller kunna förorda en dylik åtgärd.

Ett spörsmål beträffande arbetskraftssituationen efter en arbetstidsför­ kortning gäller förhållandet mellan arbetstid och driftstid. Särskilt för trafikväsendets, handelns och andra servicenäringars vidkom­ mande har det framhållits, att förkortningen av arbetstiden inte kan följas av en motsvarande begränsning av den tid, under vilken dessa näringar har att tillhandahålla allmänheten sina tjänster. Tvärtom anses den ökade fri­ tiden i viss omfattning komma att medföra, att kravet på service under den lediga tiden accentueras, exempelvis vad gäller möjlighet att förrätta in­ köp. Otvivelaktigt föreligger här ett förhållande, som kan komina att ställa företag och inrättningar av olika slag, allmänna som enskilda, inför vissa svårigheter. Utan att närmare kunna gå in på dessa spörsmål vill jag fästa uppmärksamheten på en del faktorer, som kan tänkas ägnade att bidraga till att svårigheterna övervinns. Vad särskilt angår det fall att femdagarsveckan skulle bli mera allmänt förekommande har under remissbehandlingen an­ tytts möjligheten att inom vissa branscher såsom hilreparationsfacket och en del andra servicebetonade hantverksyrken anordna ett joursystem för de olika företagen i facket inom ett visst geografiskt område. Det synes mig inte uteslutet att även för vissa slag av varudistribution en sådan anordning skulle erbjuda en framkomlig väg. I många fall torde arbetstidsförkort­ ningen, vare sig den förlängda fritiden kommer arbetstagarna till godo i form av femdagarsvecka eller på annat sätt, komma att föra med sig ökat behov av arbetskraft för att serviceverksamheten skall kunna bedrivas i den omfattning, som allmänhetens behov fordrar. I inte obetydlig utsträckning lär det därvid bli fråga om deltidsanställda. Beträffande arbetskraft med önskemål om deltidstjänst kan det antas, alt en viss outnyttjad reserv finns att tillgå, främst bland de gifta kvinnorna. När det gäller lösningen av ser­ vicenäringarnas problem synes det också värt att beakta att lagstiftningen enligt förslaget får disposiliv karaktär. Härigenom kan, om parterna skulle

122 Kungl. Maj. ts proposition nr SO år 1957

finna det ändamålsenligt för att tillgodose en viss servicenärings speciella problem, avtalsvägen uppnås exempelvis att arbetstiden koncentreras mera till tider, som betecknar toppar i efterfrågan på näringens tjänster.

För åtskilliga verksamhetsområden, som brottas med problemet om hur driftstiden skall kunna förlängas utöver den individuella arbetstiden, fram­ står skiftgång såsom den mest ändamålsenliga utvägen. Härigenom vinnes att maskiner och anläggningar utnyttjas mera effektivt och att in­ vesteringarna för dessa ändamål kan begränsas. Svårigheten med övergång till skiftarbete ligger främst i det ökade behovet av personal och i den mot­ vilja mot nattarbete som många arbetstagare har. Frågan om skiftarbete är emellertid, som utredningen påpekar, en angelägenhet för arbetsmarknadsparterna och faller således utanför området för mitt ställningstagande.

Från en del remissorgans sida har i detta sammanhang berörts ett spörs­ mål av mera speciell natur. Enligt arbetarskyddslagen skall arbetstagare i princip åtnjuta ledighet för nattvila av viss längd och i denna ledig­ het skall ingå tiden mellan klockan 23 och klockan 5. För kvinnor i hant­ verks- eller industriellt arbete skall ledigheten för nattvila omfatta tiden mellan klockan 22 och klockan 5. Dispensmöjligheter finnes. Tillika föreskrives, att arbetet skall avbrytas av en eller flera raster, därest det pågår sex timmar om dygnet eller mer. Om femdagarsvecka skall tillämpas vid en arbetstid av 45 timmar i veckan, kommer tillräckligt utrymme för två skift om vartdera 9 timmar jämte raster inte att finnas mellan klockan 5 och klockan 23. Detta har föranlett yrkande från bl. a. Svenska arbets­ givareföreningen om att tiden fram till klockan 24 utan dispens skall få ingå i arbetstiden för såväl män som kvinnor. Bestämmelserna om nattvila, det s. k. nattarbetsförbudet, är i sin nu­ varande utformning av tämligen sent datum. Sedan 1949, då de i huvudsak tillkom, har enligt min mening inte förekommit någonting, som ger anled­ ning att frångå den av statsmakterna då intagna ståndpunkten i frågan. Behovet av skydd mot nattarbete kan sålunda i allmänhet inte anses bli i nämnvärd grad påverkat av alt fritiden förlängs med några timmar i vec­ kan. Det synes mig därför inte böra ifrågakomma att övergången till en för företagen gynnsam driftsform, sådan som skiftarbetet, underlättas i den for­ men att en viktig del av det lagstadgade skyddet för arbetstagarnas hälsa och välbefinnande försvagas. Lösningen av ifrågavarande spörsmål, som huvud­ sakligen synes vara av förhandlingsnatur, torde få ske efter andra linjer.

De betänkligheter av olika slag, som i remissyttrandena förekommer be­ träffande landets möjligheter att i nuvarande situation genomföra den före­ slagna reformen utan skadeverkningar för samhället, har föranlett somliga remissorgan att ifrågasätta om den föreslagna tiden för ikraftträ-

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957 123

d a n d e t är lämpligt vald. Uppskov med reformen till en tidpunkt, då sam­ hällsekonomin bär en mindre inflationistisk prägel än nu, har förordats i några fall. Vidare har framställts vissa önskemål om att övergången utsträckes över en längre tidrymd än utredningen föreslagit. För egen del vill jag i anledning av dessa yttranden än en gång framhålla den försiktighet med vilken denna reform är avsedd att genomföras. Om övergången till kortare arbetstid sker på tid och sätt, som utredningen före­ slagit, kan jag därför inte finna, att det nuvarande konjunkturläget inger någon allvarlig oro för att övergångsproblemen inte skulle kunna bemästras på ett framgångsrikt sätt. De önskemål om längre övergångstid, som åter­ finnes i några yttranden, synes främst hänföra sig till vissa begränsade verk­ samhetsområden. Härvid bör det observeras, att även bestämmelserna om övergången till 45-timmarsveckan är dispositiva. Möjlighet föreligger alltså för arbetsmarknadsparterna att ta hänsyn till de behov av längre över­ gångstid, som i särskilda fall kan föreligga. Till denna fråga återkommer jag i specialmotiveringen.

Spörsmålet om en arbetstidsförkortning på sjöfartens område har uppmärksammats genom att chefen för handelsdepartementet den 30 november 1956 erhållit bemyndigande att tillkalla en utredningsman för att verkställa översyn av sjöarbetstidslagen.

Till utredningens förslag om en fortlöpande undersökning av arbetstidsförkortningens ekonomiska och sociala verk­ ningar ämnar jag ta ställning så snart riksdagen behandlat frågan om arbetstidsreformens genomförande.

Frågan om utredning angående behovet av en helgdagsreform slut­ ligen torde få övervägas i ett senare sammanhang.

Specialmotivering

I enlighet med de riktlinjer, som uppdragits i den allmänna motiveringen, har inom socialdepartementet upprättats förslag till lagar om ändring i all­ männa arbetstidslagen, lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln samt arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer. Beträffande dessa lagförslag, vilka i allt väsentligt överensstämmer med de av utredningen framlagda, må utöver vad som framgår av det tidigare anförda följande nämnas. Enligt ordalydelsen i förevarande lagar ankommer det på arhetsrådct att ta befattning med vissa ärenden rörande tillämpningen av lagarna. Dessa uppgifter har emellertid genom en särskild lag av den 21 juli 1948 (nr 598)

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

överflyttats till arbetarskyddsstyrelsen. Med hänsyn härtill har orden »arbetsrådet» och »arbetsrådets» genomgående utbytts mot »arbetarskydds­ styrelsen» och »arbetarskyddsstyrelsens». I fråga om de lagrum, som inte ändrats även i annat avseende, har utbytet ansetts kunna på enklaste sätt genomföras genom bestämmelser härom i de olika lagförslagens ingresser.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om arbetstidens begränsning (allmänna arbetstidslagen)

I motsats till speciallagarna — lantarbetstidslagen, detaljhandelslagen, hotellagen och sjöarbetstidslagen — känner allmänna arbetstidslagen inte termerna ordinarie arbetstid och övertid. Det har ansetts önskvärt att dessa allmänt brukade benämningar också återfinnes i sistnämnda lag. Efter mönster av speciallagarna har därför införts överskrifter omedelbart fram­ för 1, 4, 6 och 9 §§ angående de ämnen, som behandlas i de efterföljande paragraferna. Stadgandena om ordinarie arbetstid och om övertidsarbete har därvid inordnats under rubrikerna Ordinarie arbetstid respektive Arbete å övertid.

4 §.

Denna paragraf innehåller huvudstadgandena om den ordinarie arbets­ tidens begränsning. Enligt den nuvarande lydelsen begränsar paragrafen den ordinarie arbets­ tiden till högst 8 timmar om dygnet eller 48 timmar i veckan. Arbetstiden för dygn må dock utsträckas till 9 timmar under förutsättning att veckomaximum 48 timmar inte överskrides. Vid arbete med regelbunden skift­ indelning får arbetstiden beräknas så, att den i genomsnitt för högst tre veckor motsvarar 48 timmar i veckan; något dygnsmaximum är inte före­ skrivet för dylikt arbete.

Utredningen

Utredningens förslag innebär, att veckomaximum nedsättes från 48 till 45 timmar. För arbete med regelbunden skiftindelning föreslås i likhet med vad som nu gäller en specialregel, som innebär att arbetstiden under en tid­ rymd av tre veckor i följd får uppgå till genomsnittligen högst 45 timmar under loppet av en vecka. Dygnsmaximum bibehålies vid 9 timmar; vid ar­ bete med regelbunden skiftindelning saknas liksom hittills dygnsmaximum. Den nuvarande lagtextens stadgande om 8 timmars arbetsdag saknar enligt utredningens mening självständig betydelse och har ej erhållit någon mot­ svarighet i förslaget. En jämkning har vidtagits i nuvarande bestämmelser om begränsningsperiodens längd såtillvida, att det enligt förslaget inte som för närvarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957 125

blir nödvändigt att begränsningsperioden sammanfaller med kalendervecka respektive tre kalenderveckor i följd. Såsom begränsningsperiod får enligt förslaget tillämpas en tidrymd av en veckas respektive tre veckors längd, räknat med vilken veckodag som helst såsom utgångspunkt. Avsikten är närmast, att det skall bli möjligt att låta begränsningsperioden för den or­ dinarie arbetstiden sammanfalla med avlöningsperiod av samma längd. Det är däremot inte avsett, att utgångspunkten för beräkningen skall få bestäm­ mas helt godtyckligt alltefter läglighet. För varje företag eller liknande enhet skall tillämpas en fast periodindelning, låt vara att övergång från en utgångspunkt för beräkningen till en annan inte är utesluten.

Remissyttranden

I fråga om utredningens förslag att nuvarande begränsningsperiod vid arbete, som bedrives med regelbunden skiftindelning, skall bibehållas anför

Svenska lokaltrafikföreningen.

Då de sakkunniga tagit ställning till begränsningsperiodens längd om 3 veckor, torde de huvudsakligen ha beaktat inom industriell verksamhet före­ kommande skiftarbete och ej sådant skiftarbete, som förekommer för trafik­ personal. Trafikpersonalens skiftcykel bestämmes nämligen av dels före­ kommande fridagsindelning och dels härav betingad gruppindelning. Före­ kommande fridagsindelning innebär fridag var 4:e, 5:e alternativt var 6:e dag. Vid sjättedagsledighet — vilket är mest förekommande — bör av prak­ tiska skäl grupperna bestå av 6, 12, 18 osv. arbetstagare. Om man väljer den minsta tjänstgöringsgruppen, kommer sålunda en skiftcykel att omfatta 36 dagar mot i lagförslaget föreskrivna 21 dagar. Föreningen finner därför angeläget med en utökad begränsningsperiod till i varje fall sex veckor.

Svenska stadsförbundet hemställer, att i 4 § införes bestämmelse om att

begränsningsperioden vid kontinuerligt skiftarbete får uppgå till sex veckor.

Tidningarnas arbetsgivareförening anser, att den av utredningen före­

slagna lagtexten kan ge upphov till tvekan huruvida vid regelbundet skift­ arbete kortare begränsningsperiod än tre veckor kan väljas och föreslår bi­ behållande av den hittillsvarande formuleringen »högst tre veckor».

Departementschefen

I likhet med utredningen har jag den uppfattningen, att arbetstidsförkort­ ningen i stort sett inte bör föranleda andra lagändringar än som erfordras med hänsyn till syftet att sänka den ordinarie veckoarbetstiden från 48 till 45 timmar. Såväl med den nuvarande veckoarbetstiden som med den före­ slagna kan det givetvis på eu del områden vara förenat med vissa svårig­ heter att tillämpa lagens bestämmelser. Detta torde gälla hur dessa än är utformade. Inte ens eu detaljreglering för olika slag av verksamhet torde kunna leda till ett i alla avseenden tillfredsställande resultat. Lagstiftningen är i stället utrustad med vissa andra regulatorer för att särskilda förhållan­ den inom vissa verksamhetsområden skall kunna beaktas. För närvarande

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

är det huvudsakligen dispensinstitutet, som står till buds i detta avseende. Förslaget innebär härutöver, att bestämmelserna i fråga om den ordinarie arbetstiden blir på visst sätt dispositiva. Härigenom öppnas möjlighet för avtalsparterna att överenskomma om annan begränsningsperiod än som an­ ges i lagen. Det problem, som dragits upp av Svenska lokaltrafikföreningen och Svenska stadsförbundet, torde på detta sätt kunna få sin lösning. För min del hyser jag den uppfattningen, att man kan förvänta att arbetstagar­ organisationerna är beredda att medverka till den för verksamheten i fråga lämpligaste anordningen. Jag tillstyrker förslaget att borttaga begränsningsperiodens anknytning till kalenderveckan och vill understryka vad utredningen anfört om syftet därmed. Det bör således inte vara tillåtet att i efterhand konstruera en pe­ riodindelning, som passar med hänsyn till det redan gjorda arbetstidsuttaget. Under departementsbehandlingen har den av utredningen föreslagna lag texten underkastats viss formell omarbetning. Härvid har det av Tidningar­ nas arbetsgivareförening framförda önskemålet i avseende på avfattningen av stadgandet om begränsningsperiod vid regelbunden skiftindelning be­ aktats. 4 a §. I den allmänna motiveringen har jag tillstyrkt utredningens förslag om att regleringen av den ordinarie arbetstiden ges dispositiv natur. Bestämmel­ ser härom har upptagits i förevarande paragraf.

Utredningen

Utredningen erinrar om att arbetstidslagstiftningens bestämmelser om ar­ betstidens begränsning har karaktären av maximiregler samt fortsätter. Kortare arbetstid än som angives i lagens bestämmelser kan i följd därav utan vidare tillämpas, anledningen må vara arbetsgivarens ensidiga bestäm­ mande eller överenskommelse med arbetarna i form av kollektivavtal eller på annat sätt. Avvikelser från lagbestämmelserna i sådan riktning påkallar därför inte någon särskild uppmärksamhet från lagstiftarens sida. Liksom för närvarande kan alltså exempelvis genom kollektivavtal bestämmas, att arbetstiden skall vara kortare än den lagligen föreskrivna, enligt vårt förslag 45 timmar under loppet av en vecka. I den mån överenskommelser av dylik innebörd hittills träffats, har den arbetstid, som legat över den genom av­ talet fastställda men icke överstigit lagens maximitid, 48 timmar i veckan, i lagens mening räknats såsom ordinarie arbetstid och icke såsom övertid. Tiden mellan den avtalade arbetstiden och 48 timmar i veckan har således i arbetsgivarens hand fungerat som ett slags extra övertid sett i förhållande till den ordinarie arbetstiden enligt avtalet. Någon ändring härutinnan av­ ses inte med vårt förslag. Har överenskommelse uppnåtts om exempelvis 40 timmars arbetsvecka, får — om annat ej kan anses vara avtalat — tiden mellan 40 och 45 timmar utnyttjas utan att den blir att anse såsom övertid i lagens bemärkelse. Även om nämnda mellanliggande tid utnyttjats, kan

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957 127

med andra ord övertid förekomma i full utsträckning enligt bestämmelserna därom i 6 och 7 §§. En annan sak är, att enligt avtalet — exempelvis i fråga om beräkning av ersättning för utfört arbete — all tid, som ligger över den genom avtalet överenskomna ordinarie arbetstiden, kan vara att betrakta som »övertid». Medan gällande lagstiftning således inte utgör något hinder mot kortare arbetstid än den lagstadgade, ger den däremot, påpekar utredningen, inte utrymme för avvikelser i motsatt riktning annat än efter dispens. Utred­ ningen har som ett första stycke i 4 a § i sitt förslag upptagit ett stadgande, som gör det möjligt för arbetsgivare och arbetstagare att träffa överens­ kommelse om sådana avvikelser. Stadgandet har således avseende på avtal om längre arbetstid för vecka, längre begränsningsperiod eller högre dygnsmaximum än som angives i 4 §. Utredningen har avsett att låta detta komma till uttryck i lagtexten genom att det föreskrives, alt överenskommel­ sen får innebära »avsteg från de begränsningar, varom i 4 § stadgas». Om de sätt på vilka bestämmelsen kan utnyttjas anför utredningen. Genom denna regel skapas möjligheter att — i de former som behandlas längre fram — på ett smidigt sätt anpassa arbetstiden inom ett fack eller vid ett företag efter där rådande särskilda förhållanden. Någon inskränk­ ning i avtalsfriheten göres inte. Överenskommelse kan avse såväl samtliga begränsningsregler i 4 § som en eller flera av dem. Möjlighet föreligger så­ lunda exempelvis att avtala om högre dygnsmaximum, så att vid fem dagars arbetsvecka arbetstiden kan bli något längre än 9 timmar under fyra dygn för att förkortas motsvarande tid under det femte. Ett annat exempel på hur avtalsfriheten kan utnyttjas är att begränsningsperioden göres längre, måhända utsträckes till ett år, i syfte att åstadkomma säsongmässiga varia­ tioner i arbetstidens längd; man kan exempelvis tänka sig en arbetsvecka om 40 timmar under den ljusare årstiden och 48 timmar under övrig del av året. Även förlängning av den genomsnittliga arbetstiden kan naturligtvis bli aktuell på vissa områden eller under särskilda omständigheter. Angående förhållandet mellan ordinarie arbetstid och övertid i händelse avtal, som avses i denna paragraf, föreligger yttrar utredningen. Har enligt denna paragraf överenskommelse träffats om längre arbetstid än i 4 § föreskrives, blir hela den överenskomna arbetstiden att betrakta som ordinarie arbetstid. Den tid som överskrider maximum enligt 4 § är inte övertid i lagens mening. Utöver den avtalade arbetstiden kan således före­ komma Övertid enligt de villkor, som uppställes härför i 6 och 7 §§. Enligt vår uppfattning bör i fall av mera stadigvarande och generella behov av längre arbetstid än i 4 § angives lösningen sökas i överenskommelse om för­ längning av den ordinarie arbetstiden. I andra fall är den naturliga utvägen att anlita bestämmelserna om övertid. AU förlängd arbetstid enligt avtal som avses i denna paragraf inte är att anse som övertid, innebär naturligtvis inte att lagen tar ställning till frågan om ersättningen för arbete på sådan förlängd arbetstid. Avgörandet härutinnan ligger helt i parternas händer. överenskommelse, som avses i första stycket i förslagets 4 a §, skall enligt paragrafens andra stycke ha formen av kollektivavtal och på arbetstagar­ sidan vara sluten eller godkänd av organisation, som enligt lagen om för­

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

enings- och förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation. Någon fordran på medverkan av huvudorganisation även på arbetsgivarsidan upp­ ställes inte. Om det på en arbetsplats finns arbetstagare, vilka inte är anslutna till den organisation, som ingått avtal med arbetsgivarsidan enligt denna para­ graf, vore det, anför utredningen, uppenbarligen mindre tillfredsställande om en av överenskommelsen bunden arbetsgivare nödgades tillämpa an­ nan arbetstidsreglering för dessa arbetare än för arbetare i samma fack, som är bundna av avtalet. I tredje stycket av paragrafen har utredningen därför upptagit en bestämmelse av innebörd att arbetsgivare, som är bun­ den av avtalet, får tillämpa detsamma även beträffande arbetare, som inte omfattas av avtalet men sysselsättes i sådant arbete för vilket avtalet gäller. I samband härmed påpekar utredningen, att kollektivavtal enligt denna paragraf inte får tillämpas av arbetsgivare, som ej är bunden av avtalet. Vill sådan arbetsgivare tillämpa den reglering av arbetstiden, som avtalet stadgar, är han hänvisad att söka dispens enligt bestämmelserna i 5 §. Beträffande kontrollen av att avtalsbestämmelser om arbetstiden inte överträdes erinrar utredningen om att det enligt 11 § ankommer på yrkes­ inspektionen att öva tillsyn å lagens efterlevnad, och att i 12 § stadgas straff för arbetsgivare, som använder arbetare till arbete i strid mot lagen eller föreskrift som meddelats med stöd av densamma. Att kollektivavtals­ bestämmelse om arbetstidens begränsning tillämpas på rätt sätt är det däremot de avtalsslutande parternas sak att vaka över. Påföljd för åsido­ sättande av bestämmelser i avtalet kan inträda med stöd av kollektiv­ avtalslagens skadeståndsregler men ej i form av straff enligt arbetstids­ lagens bestämmelser.

Remissyttranden

Innebörden i det i paragrafens första stycke upptagna stadgandet anses

av arbetarskyddsstyrelsen inte fullt klar. Styrelsen anför, att bestämmel­

sen torde kunna läsas så, att en i kollektivavtal bestämd ordinarie arbets­ tid — antingen den avviker uppåt eller nedåt från de i 4 § angivna begränsningssiffrorna — skall ersätta lagens reglering. Det torde nämligen enligt styrelsens mening ligga nära till hands att säga, att om i avtal stadgas t. ex. att den ordinarie arbetstiden är högst 42 timmar i veckan, härigenom gjorts »avsteg från de begränsningar, varom i 4 § stadgas». En konsekvens av sådan tolkning skulle bli, att vid avtalsreglerad ordinarie arbetstid övertiden skall räknas med utgångspunkt från avtalets tid, obe­ roende av om denna överskrider eller understiger den i 4 § angivna. Utred­ ningens uttalanden ger dock vid handen, fortsätter styrelsen, att endast överenskommelse om längre ordinarie arbetstid än den enligt 4 § med­ givna skall ersätta bestämmelserna i nämnda lagrum, varav följer att

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957 129

utgångspunkten för beräkningen av övertid skall vara de i 4 § stadgade maximitiderna, eller därest avtal om längre arbetstid föreligger, de i av­ talet stipulerade begränsningstiderna. En konsekvens av denna tolkning är, att om i ett avtal bestämts, att arbetstiden under viss del av året skall förlängas, exempelvis till 48 timmar, under förutsättning av motsvarande förkortning, t. ex. till 42 timmar, under annan del av året, arbetsgivaren kan få möjlighet att uttaga längre övertid än om arbetstiden fördelats jämnt under hela året; de tre timmarna mellan avtalets 42 och lagens 45 timmar skall nämligen inte räknas som övertid enligt lagen. Med hänsyn till att tvekan kan uppstå, ifrågasätter styrelsen om inte paragrafen kunde förtydligas. önskemål om tydligare avfattning av lagtexten i det av arbetarskyddsstyrelsen angivna avseendet framföres i några yttranden från andra remiss­

organ, bland dem Svenska arbetsgivareföreningen. Ett par till Landsorganisationen anslutna förbund har ifrågasatt om den

av utredningen föreslagna beräkningen av lagövertiden i fall av överens­ kommelse om kortare arbetstid än lagens maximitid låter sig förena med den allmänna avtalsfriheten för arbetsmarknadsparterna. Organisationen hemställer, att de av förbunden framförda synpunkterna särskilt beaktas.

Svenska stadsförbundet framhåller, att i kommunernas tjänst finnes

tjänstemän, för vilka arbetstidslagstiftningen gäller men vilkas anställ­ ningsförhållanden inte kan regleras genom kollektivavtal. Eftersom någon skillnad mellan arbetare och tjänstemän enligt förbundets mening ej bör göras i fråga om möjligheterna till avsteg från lagens bestämmelser, hem­ ställer förbundet om sådan utformning av paragrafen, att den omfattar även områden, som regleras av tjänstereglementen. Innebörden av det i förslaget använda uttrycket »organisation, vilken enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom huvud­

organisation», diskuteras av arbetsdomstolens ordförande, som yttrar.

Enligt 2 § sista stycket i nyssnämnda lag förstås med huvudorganisa­ tion ett förbund eller en förening av flera föreningar av arbetsgivare eller arbetstagare. I förarbetena till lagen har emellertid andra lagutskottet i anslutning till bestämmelsen i 8 § om rätt för huvudorganisation att på­ kalla tillämpning av lagens tredje kapitel uttalat, att dylik rätt givetvis tillkommer förutom huvudorganisation jämväl eu självständig organisa­ tion, som ej har underavdelningar, ävensom sådan självständig organisa­ tion, som uppträder vid sidan av huvudorganisation inom samma arbets­ område (andra lagutskottets memorial nr 59/1936 s. 2). Utan att taga ställ­ ning till frågan om vilka organisationer, som böra anförtros att genom kollektivavtal göra avsteg från eljest gällande bestämmelser om arbets­ tidens begränsning, vill jag framhålla önskvärdheten av att det på något sätt klargöres, huruvida föreningar av det slag, som åsyltas i berörda utskottsuttalande, även på arbetstidslagstiftningens område skola anses jämställda med huvudorganisation i egentlig mening. I anslutning till den nu behandlade bestämmelsen i utredningens för­ slag kan framhållas, att bestämmelsen givetvis icke inverkar på den på

S) — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 80

130 Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

arbetsrättens område gällande grundsatsen, att överenskommelse om av­ vikelse från kollektivavtal skall godkännas av avtalsparterna å ömse sidor, således i förekommande fall även av huvudorganisation på arbetsgivar­ sidan. Sålunda skall enligt nämnda grundsats, när ett arbetsområde är reglerat genom riksavtal och lokal överenskommelse träffas om annan föi delning av arbetstiden än riksavtalet stadgar, i regel krävas medverkan icke endast av arbetstagarpartens huvudorganisation utan även av arbets­ givarens huvudorganisation.

På liknande sätt uttalar sig socialstyrelsen, som inte har någonting att

erinra mot att begreppet huvudorganisation i denna paragraf får den innebörd, som anges i det nämnda utskottsuttalandet. Såvitt styrelsen har sig bekant har tolkningen av begreppet huvudorganisation i lagen om förenings- och förhandlingsrätt hittills inte föranlett sådana svårigheter, som i och för sig motiverar ett förtydligande av lagen. I fråga om bestämmelsen att kollektivavtal enligt denna paragraf må av arbetsgivare, som är bunden av avtalet, tillämpas jämväl beträffande arbetare, som inte omfattas av detsamma men sysselsättes i sådant arbete

för vilket avtalet gäller, framhåller socialstyrelsen, att så kallade konkur­

rerande kollektivavtal förekommer på sina håll och att det givetvis inte kan ifrågasättas, att ett sådant avtal kan brytas genom bestämmelse i ett annat. Trots att dylika avtal inte är vanliga synes det styrelsen önskvärt, att förhållandet beaktas vid den slutliga utformningen av lagtexten.

Arbetarskydds styr elsen uppmärksammar utredningens uttalande att till­

syn över tillämpningen av kollektivavtalsbestämmelser om arbetstiden inte ankommer på yrkesinspektionen. Detta är väl också riktigt teoretiskt sett, anför styrelsen, som emellertid framhåller, att om yrkesinspektionen skall kunna kontrollera övertiden, vilket otvivelaktigt hör till dess uppgifter, måste inspektionen ha möjlighet att få tillgång till arbetsgivarens anteck­ ningar om uttagen ordinarie arbetstid för att få en utgångspunkt för be­ räkningen av övertid.

Departementschefen

Arbetstidslagstiftningen drar upp vissa gränser för arbetstidens längd, vilka får överskridas endast under särskilda förutsättningar. Lagstift­ ningen har däremot inte till syfte att garantera att arbetstiden når upp till något visst minimum. Inom den av lagreglerna fastställda ramen har arbetsgivare och arbetstagare full frihet att bestämma vilken arbetstid som helst. Avtal, som stadgar arbetstider under den av lagstiftningen med­ givna nivån, kan därför inte sägas innebära något avsteg från lagens begränsningsregler; dessa bestämmelser är ju iakttagna så länge de inte överskrides. Några särskilda bestämmelser behöver således inte införas i lagstift­ ningen för att möjliggöra avtal om kortare arbetstid än de i lagen angivna maximisiffrorna. De av utredningen föreslagna reglerna tar inte heller sikte

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957 131

på sådana avtal utan har avseende på överenskommelser om avvikelser uppåt från begränsningarna i 4 §. Avtal om dylika avvikelser ersätter lagens maximiregler. Frågan om övertidsberäkningen i fall då den ordinarie arbetstidens längd behandlas i överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare får bedömas med utgångspunkt från vad jag nyss anfört. För det fall överens­ kommelsen inte innebär något överskridande av lagens maximibestämmelser förblir tiden mellan avtalets och lagens maxima i lagens mening ordinarie arbetstid. Övertid enligt 6 och 7 §§ räknas i konsekvens härmed först sedan maximigränserna i 4 § uppnåtts. I vad mån vid avtal om t. ex. 42 timmars ordinarie veckoarbetstid tiden mellan 42 och 45 timmar av arbetsgivaren får utnyttjas blir en fråga om tolkning av avtalet; lagen lägger inte något hinder mot ett sådant utnyttjande. Om genom kollektivavtal de i 4 § angivna gränserna i ett eller flera avseenden överskrides och således ersättes med avtalsbestämmelser blir utgångspunkten för övertidsberäkningen gränsen för den ordinarie arbets­ tiden enligt avtalet eller, om detta inte helt ersätter lagens reglering, enligt lagens bestämmelser i kombination med avtalets. Vid avtal om exempelvis 46 timmars ordinarie veckoarbetstid kan således övertid förekomma i full omfattning enligt bestämmelserna i 6 och 7 §§. Ingenting hindrar dock, att avtalet stadgar inskränkning i den legala rätten till övertidsuttag. Upp­ märksammas bör, att kollektivavtal om avsteg från begränsningsreglerna i 4 § inte behöver innebära en verklig förlängning av den ordinarie arbets­ tiden i jämförelse med vad 4 § stadgar. Det torde inte bli ovanligt, att överenskommelse av denna art endast medger längre begränsningsperioder än lagen, så att exempelvis en viss säsongvariation i arbetstidens längd upp­ kommer. Om den ordinarie arbetstiden på grund av dylikt avtal under en viss del av året kommer att understiga 45 timmar i veckan för att under en annan del överskrida detta mått, är det inte riktigt att i förra avseendet anse avtalet som en sådan överenskommelse om kortare arbets­ tid, som inte faller under denna paragraf, och i det senare som ett avtal enligt paragrafen. Överenskommelsen är att betrakta som en enhet och innebär ett avsteg från en av de i 4 § uppställda begränsningarna. Något utrymme lämnas då inte för den av arbetarskyddsstyrelsen anförda tolk­ ningen att under den tidrymd då veckoarbetstiden ligger lägre än 45 tim­ mar tiden upp till denna gräns, liksom i det fall att en verklig arbetstids­ förkortning avtalats, skulle få utnyttjas utan att den blir att anse som övertid i lagens mening. Avtal om längre begränsningsperiod än 4 § före­ skriver förändrar inte den genomsnittliga längden av arbetsveckan och lämnar inget mellanrum, som kan utnyttjas som »övertidstillskott». På motsvarande sätt förhåller det sig om avtalet innebär såväl en verklig förlängning av arbetstiden som eu utsträckning av begränsningsperioden. Om det exempelvis avtalas, att begränsningsperioden skall vara ett år och

132 Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

den genomsnittliga veckoarbetstiden 46 timmar, uppkommer inget »övertidstillskott» för de veckor, under vilka arbetstiden i verkligheten kan ha understigit 45 timmar. Enligt min uppfattning har denna innebörd av bestämmelsen fått ett tillfredsställande uttryck genom den av utredningen föreslagna avfatt­ ningen. Kontrollen över efterlevnaden av kollektivavtalsbestämmelser om arbets­ tiden ankommer i och för sig inte på yrkesinspektionen. Härmed torde inte vara oförenligt att yrkesinspektionen såsom arbetarskyddsstyrelsen anfört får tillgång till arbetsgivarens anteckningar om den enligt avtalet uttagna ordinarie arbetstiden så att tillämpningen av lagstiftningens över­ tidsbestämmelser kan övervakas. Överenskommelser enligt förevarande paragraf skall ha formen av kol­ lektivavtal. Härav följer, att i den mån befattningshavare i kommunal tjänst som är underkastade ämbetsansvar, omfattas av arbetstidslagstiftningen, avsteg från begränsningsreglerna i 4 § inte kan göras annat än efter dispens. Sådan kan i regel erhållas om arbetsgivare och arbetstagare är ense. Att det för dessa tämligen fåtaliga grupper skapas möjligheter till avtalsöverenskommelser av motsvarande slag som för kollektivavtalsanställda är jag inte beredd att förorda. För att kollektivavtalsöverenskommelse av den art, varom här är fråga, skall vara giltig fordras enligt förslaget att den på arbetstagarsidan är slu­ ten eller godkänd av organisation, vilken enligt lagen om förenings- och för­ handlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation. Enligt 2 § nämnda lag förstås med huvudorganisation förening eller förbund av flera sådana för­ eningar av arbetsgivare eller arbetstagare, som har till uppgift att till­ varata medlemmarnas intressen rörande anställningsvillkor och förhållan­ den i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. I 8 § i lagen stadgas bl. a. rätt för huvudorganisation av arbetstagare att påkalla tillämpning av lagens 3 kap. Ett par remissorgan har fäst uppmärksamheten på att enligt ett av riksdagen godkänt uttalande av andra lagutskottet nämnda rätt tillkommer jämväl en självständig organisation, som ej har underavdel­ ningar, ävensom sådan självständig organisation, som uppträder vid sidan av huvudorganisation inom samma arbetsområde. Med anledning härav vill jag uttala, att det inte synes föreligga skäl att då det gäller rätten att träffa bindande kollektivavtal i enlighet med förevarande stadgande ge begreppet huvudorganisation en snävare innebörd än som enligt nyss­ nämnda ulskottsuttalande är fallet i 8 § lagen om förenings- och förhand­ lingsrätt. Såsom arbetsdomstolens ordförande och socialstyrelsen framhållit, innebär den omständigheten att medverkan av huvudorganisation är obe­ hövlig på arbetsgivarsidan ingen inskränkning i principen om att överens­ kommelse om avvikelse från kollektivavtal skall godkännas av kontrahen­ terna på ömse sidor. Bestämmelser om arbetstiden i kollektivavtal, som är

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 är 1957 133

slutet av huvudorganisation på arbetsgivarsidan, kan i regel inte åsidosättas genom överenskommelse, som på arbetsgivarsidan slutits av enskild arbets­ givare eller annan förening än huvudorganisation utan medverkan av denna. Enligt utredningens förslag skall kollektivavtal, som avses i förevarande paragraf, även om det är begränsat till den avtalsslutande organisationen på arbetsgivarsidan, av arbetsgivare, som är bunden av avtalet, kunna tillämpas jämväl beträffande arbetare, som inte omfattas av kollektiv­ avtalet men sysselsättes i sådant arbete, för vilket det gäller. Socialsty­ relsen påpekar, att där konkurrerande kollektivavtal föreligger det inte kan ifrågakomma, att ett av dessa avtal på grund av ifrågavarande bestäm­ melse brytes genom ett annat. Styrelsen anser önskvärt att förhållandet beaktas i lagtexten. Departementsförslaget har erhållit en något annan formulering än utred­ ningens förslag utan att någon ändring i sak varit avsedd. Det av social­ styrelsen gjorda påpekandet har därvid beaktats.

5 §• Från lagens bestämmelser om den ordinarie arbetstidens begränsning kan dispens meddelas av arbetarskyddsstyrelsen. Reglerna härom upptages i denna paragraf, som i sin nuvarande lydelse innehåller en uppräkning av olika dispensfall. Sålunda kan inom ramen för 48-timmarsprincipen dispens meddelas, om arbetstiden för visst arbete i väsentlig mån är be­ roende av årstid eller väderlek eller på grund av annat förhållande är av växlande längd. Undantag därutöver kan medgivas, om arbete, som bedrives med tre skiftlag, på grund av synnerliga skäl anses böra pågå även på sön- och helgdagar, om arbete fortgår endast under kortare tid eller medför synnerligen ringa ansträngning eller tillgodoser ändamål av syn­ nerligen stort allmänt intresse, om dispens eljest är påkallad till und­ vikande av allvarligt missförhållande samt om flertalet av arbetarna finner undantag önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt ut­ sträckas. Speciallagarna nöjer sig med att mera allmänt ange förutsätt­ ningarna för dispens. Inom ramen för 48-timmarsprincipen kan enligt dessa lagar undantag beviljas »när skäl därtill äro», och i vidsträcktare mån kan undantag medges då det påkallas av »särskilda skäl». Vid till­ styrkan av arbetarna kan dispens meddelas utan närmare prövning av behovet.

Utredningen

Utredningen anför, att dispensreglerna med den i 4 a § föreslagna avtals­ friheten minskar i betydelse men att de inte kan undvaras, exempelvis i fall, då någon organisation, som kan sluta kollektivavtal, inte finns på arbetarsidan eller då förhållandena är av så speciell natur att de inte

134 Kangl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

lämpar sig för avtalsreglering. I fråga om förslagets utformning och tilllämpning anför utredningen. Allmänna arbetstidslagens nuvarande reglering av dispensinstitutet torde i praktiken inte innebära, att dispensmöjligheterna är mera inskränkta enligt denna lag än enligt speciallagarna. Vi har därför funnit detaljregle­ ringen på detta område överflödig och föreslår en enhetlig utformning av dispensreglerna i samtliga berörda lagar. Härvid har de nuvarande bestämmelserna i speciallagarna närmast stått modell. En viss omredige­ ring har vidtagits utan att avsikten varit att göra någon avvikelse i sak. Såsom normalfall vid ansökan om dispens bör enligt vår uppfattning gälla, att det stora flertalet av de berörda arbetarna samtycker till att undantag sker i enlighet med ansökningen. Någon särskild prövning från arbetarskyddsstyrelsens sida av de skäl, som kan ligga bakom önskemålet om avsteg från lagens begränsningsregler, erfordras då inte. Att styrelsen har att tillse, att inte undantaget medför fara för ohälsa eller överansträng­ ning, har ansetts så självklart, att någon särskild erinran därom i lag­ texten inte funnits behövlig. Samtycke som nyss sagts lämnas väl vanligen av facklig organisation på arbetarsidan men kan även komma till uttryck på annat vis. Föreligger inte medgivande av arbetarna, prövar arbetarskyddsstyrelsen behovet av dispens. I den mån undantaget inte går utöver en genomsnitt­ lig veckoarbetstid på 45 timmar under en tidrymd av högst 12 månader i följd, uppställer lagen inte några villkor för att dispens skall få meddelas, utan styrelsen avgör fritt i vilka fall undantag kan medgivas. Om ansök­ ningen avser dispens utöver den förut angivna ramen — närmast blir det därvid fråga om fall, då en verklig förlängning av den genomsnittliga veckoarbetstiden åsyftas — har det däremot ansetts böra fordras, att sär­ skilda skäl talar för undantaget. En verklig förlängning av arbetstiden bör nämligen enligt vår åsikt i regel förutsätta medverkan av arbetarna antingen kollektivavtalsvägen eller i form av tillstyrkt dispensansökan. Endast i fall av mera speciell natur kan det bli fråga om arbetstidsförlängning utan sådan medverkan.

Remissyttranden

Med hänsyn till att den av utredningen företagna omredigeringen inte

innebär någon ändring i sak tillstyrkes förslaget av Landsorganisationen. Socialstyrelsen uppehåller sig vid utredningens uttalande, att dispens­

förfarandet kan bli erforderligt i händelse någon organisation, som kan ingå kollektivavtal, inte finns på arbetarsidan, och anför. Socialstyrelsen vill ifrågasätta om i dylika fall, sedan avtalsfrihet införts i 4 a g, dispens för förlängning av den ordinarie arbetstiden bör beviljas annat än efter saklig prövning från dispensmyndighetens sida av de skäl som kan ligga bakom önskemålet om avsteg från lagens begränsnings­ regler. Bibehållandet och uppmjukningen av bestämmelsen att lagens begränsningsbestämmelser kan sättas ur kraft dispensvägen utan att pröv­ ning i sak sker från dispensmyndighetens sida rimmar ej helt med den i 4 a g införda avtalsfriheten och det därstädes stadgade kravet på god­ kännande av huvudorganisation på arbetstagarnas sida. Man kan nämligen fråga sig varför man i 4 a § skall kräva godkännande av huvudorganisa­

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957 135

tion, då man dispensvägen utan prövning av sakfrågan nöjer sig med sam­ tycke från flertalet av de berörda arbetarna. Farhågor för att omarbetningen av dispensbestämmelserna kan med­

föra en mera restriktiv dispensgivning uttalas av bl. a. Svenska arbets­ givareföreningen, som anser det vara av yttersta vikt att tillse, att praxis

i dispensärenden inte tar en sådan vändning.

Departementschefen

Införandet av 4 a § i lagen motiverar enligt min mening en viss om­ redigering av dispensreglerna. Utredningens förslag synes mig härvid kunna godtagas. Såsom utredningen framhållit är det inte avsikten att göra någon ändring i sak i vad som nu gäller. Farhågorna för att omarbetningen av lagtexten skall medföra ändrad praxis vid dispensgivningen torde därför vara ogrundade. Liksom utredningen finner jag det utan särskild erinran härom i lagtexten självfallet, att det ankommer på arbetarskyddsstyrelsen att tillse, att fara för ohälsa och överansträngning inte uppkommer. Detta gäller även fall, då dispensansökningen tillstyrkts av det stora flertalet ar­ betare, och någon egentlig prövning av skälen för ansökningen inte före­ kommer. Biand annat med hänsyn härtill kan jag inte finna den av social­ styrelsen framförda invändningen bärande. I de fall arbetarna är organise­ rade, skall organisationerna säkerligen veta att hävda sig såsom företrädare för sina medlemmar även i dispensfrågor.

6 §.

Ändringarna i denna paragraf är av redaktionell natur.

Remissyttranden Några remissorgan, bland dem statens avtalsnämnd, har framställt önske­

mål om att begreppet övertid definieras i lagtexten.

Departementschefen

Såsom anförts vid rubriken till lagförslaget har det befunnits önskvärt, att den allmänt brukade termen övertid begagnas i allmänna arbetstidslagen liksom i de övriga arbetstidslagarna. I denna och följande paragraf har därför i överensstämmelse med vad som redan är fallet i motsvarande paragrafer i sistnämnda lagar termen övertid införts i stället för nuvarande uttryck. Något behov av definition av begreppet övertid har hittills inte gjort sig gällande och en sådan definition torde även i fortsättningen kunna undvaras.

7 §• Denna paragraf innehåller de egentliga övertidsbestämmelserna. Enligt gällande lydelse av 1 mom. får arbetare, som fyllt 18 år, å övertid an­

136 Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

vändas till vissa förberedelse- eller avslutningsarbeten under högst 7 timmar i veckan. I 2 in o in. första stycket stadgas, att den s. k. allmänna övertiden för arbetare som nyss sagts får uppgå till högst 48 timmar under loppet av fyra kalenderveckor och högst 200 timmar under loppet av ett kalenderår. Andra stycket i 2 mom. innehåller bestämmelser om att övertid får beräk­ nas för kortare tidrymd än fyra veckor.

Utredningen

Någon ändring i förevarande paragraf föreslås inte av utredningen utöver att termen övertid på motsvarande sätt som i 6 § införes i 1 och 2 mom. samt att nuvarande andra stycket i 2 mom. borttages såsom överflödigt. Enligt utredningens förslag skall kalendervecka och kalenderår alltjämt ligga till grund vid beräkning av begränsningsperioderna för övertid.

Remissyttranden Begränsningsperiodernas beräkning uppmärksammas av arbetarskyddsstyrelsen, som anser det vara en konsekvens av utredningens förslag om

övergång till valfri sjudagarsperiod respektive treveckorsperiod vid beräk­ ning av den ordinarie arbetstiden, att övertiden får beräknas för valfria perioder om fyra veckor. Styrelsen anser vidare, att det såsom för närva­ rande är fallet enligt lantarbetstidslagen också jämlikt allmänna arbetstids­ lagen bör bli möjligt att för beräkning av den allmänna övertiden välja mel­ lan antingen 48 timmar per fyraveckorsperiod eller 50 timmar per kalender­ månad. Till motivering anför styrelsen, att det inom industrin, åtminstone vid större företag, synes föreligga en tendens att övergå till beräkning och utbetalning av löner per månad eller halvmånad. Årsbegränsningen av över­ tiden bör enligt styrelsens åsikt, bl. a. av kontrollhänsyn, alltjämt vara bun­ den vid kalenderåret. Arbetarskyddsstyrelsens uppfattning att övertid skall få beräknas för val­ fria perioder om fyra veckor men att årsbegränsningen alltjämt bör vara

knuten till kalenderåret delas av Svenska arbetsgivareföreningen och Han­ delns arbetsgivareorganisation. I fråga om redigeringen av 2 mom. anför arbetarskyddsstyrelsen.

Enligt 7 § 2 mom. i lantarbetstidslagen, detaljhandelslagen och restau­ rangarbetstidslagen äger arbetsgivaren »i annat fall än som avses i 6 §» uttaga övertid med visst maximerat timantal. Utredningen har, av skäl som 1 detta sammanhang sakna intresse, föreslagit en viss omredigering av 7 § 2 mom. i den allmänna arbetstidslagen, varigenom detta lagrum skulle i det hänseende varom nu är fråga erhålla samma lydelse som 7 § 2 mom. i de förstnämnda lagarna. Arbetarskyddsstyrelsen, och tidigare arbetsrådet, har tolkat här avsedda bestämmelser så, att den maximerade övertiden får ut­ tagas utöver ej blott övertid för nödfallsarbete enligt 6 § utan även övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten enligt 7 § 1 mom. För att undvika en möjlig feltolkning torde till de ovan citerade orden böra läggas »och 7 § 1 inom.».

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 är 1957 137

Samma förslag återkommer i ett flertal andra yttranden.

Departementschefen

I likhet med vissa remissorgan finner jag det följdriktigt, att begränsningsperioden för den allmänna övertiden lika litet som för den ordinarie arbetstiden bindes vid kalenderveckan. Utredningens förslag har under departementsbehandlingen jämkats i överensstämmelse härmed. I detta sam­ manhang vill jag understryka, att vad som anförts vid 4 § om en fast period­ indelning givetvis äger giltighet även såvitt angår övertidsberäkningen. För­ slaget om kalendermånaden som alternativ begränsningsperiod till fyraveckorsperioden finner jag inte skäl att biträda. Som årsbegränsning bör alltjämt gälla kalenderåret. Enligt utredningens förslag kommer förutsättningen för att allmän över­ tid skall få uttagas att i 2 mom. anges på samma sätt som för närvarande enligt 7 § 2 mom. i de tre övriga arbetstidslagar, varom nu är fråga. Bestäm­ melsen i dessa lagar har tolkats så, att allmän övertid får uttagas utöver såväl övertid för nödfallsarbete enligt 6 § som övertid för förberedelse- eller avslutningsarbeten enligt 7 § 1 mom. För att förtydliga denna innebörd har under remissförfarandet påyrkats visst tillägg i den av utredningen före­ slagna lagtexten. Med hänsyn till att den föreslagna avfattningen redan finns i speciallagarna och inte visat sig föranleda missförstånd, anser jag anled­ ning saknas att nu avvika från densamma.

8 §• Denna paragraf, som handlar om journalföring av övertid in. in., beröres inte av utredningens förslag.

Remissyttrande Arbetarskyddsstyrelsen föreslår, att som följd av ändringarna i 4 § ordet

»kalendervecka» utbytes mot ordet »vecka». Styrelsen yttrar vidare. I 8 § första stycket i 1948 års lantarbetstidslag infördes den regeln, att anteckning om övertid får göras på avlöningskort eller annan handling i stället för1 i övertidsjournal, under förutsättning att handlingen till sin typ godkänts av arbetsrådet dvs. numera arbetarskyddsstyrelsen. Bestämmelsen motiverades med att det innebar onödig omgång att, såsom tidigare stad­ gande tolkats, särskilt tillstånd krävdes för att använda ett avlöningskort eller annan handling, som var identiskt lika med sådan som tidigare blivit godkänd. Styrelsen anser, att eu motsvarande bestämmelse bör inflyta i de övriga arbetstidslagarna.

Departementschefen

I departementsförslaget bar ordet »kalendervecka» utbytts mot ordet »vecka», varjämte ett par formella ändringar gjorts.

138 Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

Arbetarskyddsstyrelsens förslag i övrigt har jag i detta sammanhang inte funnit skäl att upptaga.

9 §• I denna paragraf, som inte beröres av utredningens förslag, meddelas be­ stämmelser om arbetsrådet, dess sammansättning och verksamhet. Arbetsrådet upphörde emellertid med utgången av år 1948, och dess uppgifter över­ togs av arbetarskyddsstyrelsen. Bestämmelser härom återfinnes i lagen den 21 juli 1948 (nr 598) om överflyttande på arbetarskyddsstyrelsen av de upp­ gifter och befogenheter, som tillkomma arbetsrådet.

Remissyttrande Arbetarskyddsstyrelsen erinrar om att enligt arbetstidsutredningens för­

slag till ny allmän arbetstidslag (SOU 1954: 22) bestämmelser avseende ar­ betarskyddsstyrelsen skulle inlagas i lagen (15 §) endast såvitt angick partsrepresentanters deltagande vid handläggningen av arbetstidsärenden, rätt för styrelsen att vid domstol höra vittnen och sakkunniga och styrelsens egenskap av enda instans i arbetstidsärenden samt att övriga regler om sty­ relsens verksamhet skulle införas i instruktionen för styrelsen. Styrelsen föreslår, att arbetstidsutredningens förslag förverkligas i detta sammanhang.

Departementschefen

Vad arbetarskyddsstyrelsen föreslagit finner jag mig kunna godtaga. Före­ varande paragraf har således utformats i huvudsaklig överensstämmelse med 15 § i arbetstidsutredningens förslag till allmän arbetstidslag. I fråga om partsrepresentation föreskrives endast, att vid handläggning av ärende rörande tillämpningen av denna lag eller med stöd av densamma meddelad föreskrift särskilda ledamöter, utsedda efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare, skall deltaga i den omfattning Konungen bestämmer. De närmare bestämmelserna angående i vilka fall partsrepresentation skall förekomma, sättet för utseende av partsledamöter och suppleanter, deras allmänna kvalifikationer, jäv, tillfälligt tjänstgörande partsledamot och beslutförhet torde få inflyta i instruktionen för styrelsen. Vidare stadgas, att styrelsen äger höra vittne och sakkunnig vid allmän underrätt. Sådant förhör skall anses som bevisupptagning utom huvudför­ handling enligt rättegångsbalkens regler därom. Härav följer, att vittne och sakkunnig har rätt till ersättning. Ersättningen skall gäldas av allmänna medel. Beträffande grunderna för ersättningens beräkning gäller lagen den 10 juli 1947 (nr 632) angående ersättning av allmänna medel till vitt­ nen m. fl. Slutligen upptages i denna paragraf bestämmelsen om att arbetarskydds­ styrelsens beslut i ärenden enligt denna lag inte får överklagas. Övriga före­ skrifter angående styrelsens verksamhet får intagas i styrelsens instruktion.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 är 1957 139

10 §.

Bestämmelsen i 2 m o m., som aldrig tillämpats, har uteslutits såsom överflödig med hänsyn till den avtalsfrihet, varom stadgas i 4 a §.

övergångsbestämmelser övergången från 48 till 45 timmars arbetsvecka skall enligt förslaget kunna ske successivt med en timme om året under tre på varandra föl­ jande år. Bestämmelsen härom har utformats så, att det i 4 och 5 §§ angivna tim­ antalet 45 skall ersättas, vad gäller år 1958 med 47 och såvitt rör år 1959 med 46. Med hänsyn till att lagens föreskrifter om arbetstidens längd har karaktär av maximibestämmelser, är det naturligtvis ingenting som hindrar att 45-timmarsveckan genomföres snabbare än övergångsbestämmelserna stad­ gar. Lagen medger arbetsgivaren full frihet att självständigt eller i enlighet med avtal med arbetarsidan genomföra en sådan snabbare övergång. Den i 4 a § föreslagna möjligheten att genom kollektivavtal överenskomma om längre arbetstid än lagen föreskriver gör det också möjligt att för verksam­ hetsfält, där det föreligger svårigheter att genomföra arbetstidsförkort­ ningen i den takt eller på det sätt som lagen anger, åstadkomma en anord­ ning, som bättre lämpar sig för området i fråga. Parterna kan exempelvis avtala om att inte genomföra arbetstidsförkortningen successivt utan på en gång vid den tidpunkt då den enligt övergångsbestämmelserna till lagen senast skall vara fullt genomförd. Det kan också bli fråga om att göra över­ gångstiden längre än vad som följer av nyssnämnda bestämmelser. Även dispensmöjligheten enligt 5 § står öppen för åstadkommande av andra övergångsvillkor än enligt lagens ifrågavarande regler. Därest varken överenskommelse uppnåtts eller dispens erhållits, skall emellertid arbetstidsförkortningen genomföras åtminstone i den takt, som övergångsbestämmelserna anger.

Förslaget till lag om ändring i lantarbetstidslagen

4 §• I sin nuvarande lydelse stadgar denna paragraf beträffande jordbruks­ arbetare i allmänhet olika arbetstid under vintern och den övriga delen avåret. Sålunda utgör veckomaximum för den ordinarie arbetstiden 45 timmar under tiden november—februari och 50 timmar under tiden mars—oktober, vilket i medeltal för året motsvarar 48 timmar i veckan. Någon säsongmässig variation i arbetstiden stadgas inte för djurskötare. För vissa arbetare med blandat arbete (djurskötsel jämte annat arbete) gäller en specialregel. Vad angår trädgårdsarbetare kan arbetsgivaren tillämpa antingen samma arbetstidsreglering som för jordbruksarbetare i allmänhet eller en enhetlig

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

veckoarbetstid av 48 timmar året om. Begränsningsperioden utgöres i lantarbetstidslagen av en arbetsvecka, varmed menas tiden från och med mån­ dag till och med söndag. För djurskötare är begränsningsperioden två ar­ betsveckor, under vilken arbetstiden får uppgå till högst 96 timmar. Dygnsmaximum är bestämt till 10 timmar utom för djurskötare, för vilka ett dygnsmaximum av 9 timmar gäller.

Utredningen

I fråga om möjligheterna till säsongvariation av arbetstiden anför ut­ redningen. Från olika synpunkter har det ansetts önskvärt, att lantarbetet i så liten utsträckning som möjligt intar någon särställning vad gäller lagstiftningen om arbetstidens begränsning. Vårt förslag tillmötesgår detta önskemål så­ tillvida, att enligt huvudregeln veckomaximum i lantarbetstidslagen fast­ ställes till samma timantal som i allmänna arbetstidslagen, dvs. 45. Sam­ tidigt som det är angeläget, att lantarbetarna inte framstår som missgyn­ nade av arbetstidslagstiftningen, är det viktigt, att lagbestämmelserna inte står hindrande i vägen för en följsam anpassning av arbetstiden efter de naturliga förutsättningarna för arbetet inom jordbruk och närstående verk­ samhetsområden. För att möjliggöra en sådan koncentration av den ordi­ narie arbetstiden till vegetationsperioden, som får anses påkallad, innehåller förslaget därför den bestämmelsen, att veckoarbetstiden får uppgå till 47 timmar, om den genomsnittliga arbetstiden under en period av högst 12 månaders längd håller sig inom ramen av 45 timmar i veckan. Förlängning av arbetstiden till 47 timmar under vissa arbetsveckor skall med andra ord motsvaras av förkortning under andra veckor. Utgångspunkten för beräk­ ning av den tidrymd av högst 12 månader, inom vilken utjämning av veckoarbetstiden skall äga rum, är inte bestämd i lagen. Detta innebär inte, att perioden kan väljas i efterhand på sätt som bäst passar arbetsgivaren. Vill denne utnyttja den fördel, som bestämmelsen om högre veckomaximum innebär, måste han på förhand bestämma begynnelsedagen för och längden av den tidrymd, inom vilken utjämning till ett veckogenomsnitt av 45 tim­ mar skall ske. Utredningens förslag upptar inte någon motsvarighet till nuvarande spe­ cialreglering för trädgårdsarbetare eller arbetare, som sysselsättes med djur­ skötsel. I den mån nödvändigheten av söndagsarbete medför behov av längre begränsningsperiod för djurskötares arbetstid än en vecka, har utred­ ningen ansett, att bestämmelserna om kollektivavtalsreglering' i 4 a § öppnar tillräckliga möjligheter att komma till rätta med detta spörsmål. Veckomaximum är i förslaget liksom f. n. knutet till arbetsvecka. Dygns­ maximum är enhetligt bestämt till 10 timmar, vilket för djurskötarnas del innebär en ökning med en timme.

Remissyttranden Mot förslagets utformning av bestämmelsen om säsongvariation har lantbruksstyrelsen (majoriteten) inte någon erinran. Styrelsen tillstyrker vi­

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957 141

dare, att nuvarande speciella regler för blandat arbete och trädgårdsarbete utgår såsom överflödiga.

En motsatt uppfattning företrädes av Svenska lantarbetsgivareföreningen,

som anser, att den föreslagna arbetstidsförkortningen med tre timmar i veckan under den tid, då arbetsbehovet är som störst, ingalunda kan beteck­ nas som en följsam anpassning av arbetstiden efter de naturliga förutsätt­ ningarna för arbetet inom jordbruket. Enligt föreningens åsikt hade det varit önskvärt, att i lagen fastställts en längre sommararbetstid än 47 tim­ mar i veckan. Föreningen hyser också den meningen, att specialreglering för arbetare med blandat arbete bör finnas i lagen.

Riksförbundet landsbygdens folk anser, att det med hänsyn till den starka

säsongväxlingen av arbetskraftsbehovet inom jordbruket, vilken bl. a. tagit sig uttryck i en inte oväsentlig arbetslöshet under vinterperioden, bör kunna hävdas, att veckoarbetstiden under de brådaste perioderna borde få ut­ sträckas utöver 47 timmar eller ungefär så långt som föreskrives i nu gäl­ lande lagstiftning, om en motsvarande avkortning kommer till stånd under lågsäsongerna. En sådan ordning synes kunna bli till fördel både för ar­ betsgivare och arbetare, anför förbundet, som förmenar, att det med hänsyn till att lantarbetarna har kortare avstånd till arbetsplatsen och till att de lättare än stadsbefolkningen kan skaffa sig sådan fritidssysselsättning och rekreation som friluftsliv och bad knappast torde kunna göras gällande, att någon form av diskriminering genom större bundenhet under sommarmåna­ derna härigenom skulle uppstå.

Liknande synpunkter uttalas av Sveriges lantbruksförbund, som särskilt

uppehåller sig vid vinterarbetslösheten inom lantarbetarkåren och anför. Inom södra Sveriges slättbygder medför säsongarbetslösheten stora olä­ genheter för lantarbetarna. Från olika håll framhålles, att något måste göras häremot, om jordbruket skall få behålla sin arbetskraft. En arbets­ tidsförkortning av det slag, som nu föreslås, kan genomföras på ett sådant sätt att säsongarbetslösheten ökar men också, om man det vill, så att den minskar. Lantbruksförbundet vill fästa uppmärksamheten på den möjlig­ het, som nu finns, att inom berörda bygder åtminstone i någon mån minska säsongarbetslösheten genom att förlägga större delen av arbetstidsförkort­ ningen till vinterperioden. Nog måste väl detta vara ett mindre ont än en omfattande säsongarbetslöshet. Lagen bör alltså enligt förbundets mening utformas så, att arbetstiden kan differentieras olika mycket inom skilda delar av landet.

Svenska lantarbetareförbundet yttrar, alt en tendens till permittering av

lantarbetare även mellan arbetstopparna under sommaren börjat visa sig. Av vissa anförda siffror angående sommarpermitteringarna under åren 1953—1956 drar förbundet den slutsatsen, alt arbetslöshetsrisk föreligger för lantarbetarna inte bara under vintermånaderna utan att friställandet av arbetskraft under sommarhalvåret också ökat kraftigt. Med stöd härav häv­ dar förbundet, att något hinder för en arbetstidsförkortning inom jordbruk

142 Kungi. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

och trädgårdsskötsel inte föreligger utan att den tvärtom kan medverka till en jämnare sysselsättning. Inom trädgårdsodlingen anser förbundet, att man utan olägenhet bör kunna tillämpa en arbetsvecka av 45 timmar året om, och finner därför, att det inte finns anledning att bibehålla möjligheten till säsongvariation för denna näringsgren.

I fråga om begränsningsperioden för djurskötarnas arbetstid anser arbetarskijddsstyrelsen vissa skäl föreligga att bibehålla tvåveckorsberäkningen

och anför. Djurskötseln måste normalt ombesörjas även på söndagar. Om arbets­ tiden beräknas per tvåveckorsperiod, finns större möjligheter än vid veckoberäkning att förlägga fridagarna så att er sättär tjänstgör ingen underlättas. Även djurskötarens önskemål rörande förläggningen kunna lättare tillgodo­ ses. Detta har särskild betydelse i de icke så få fall, där djurskötarens dag­ arbetstid överstiger 8 timmar och antalet fridagar alltså blir mer än en per vecka. Det anses, att uppskattningsvis cirka 30 procent av antalet djur­ skötare ha sådan dagarbetstid som nyss nämnts. Om begränsningsperioden sättes till två veckor, kunna fridagar sammanföras under en dylik period eller i gränsen mellan två sådana perioder, vilket är till fördel såväl ur ersättarsynpunkt som för de berörda djurskötarna.

Denna uppfattning delas av lantbruksstijrelsen (majoriteten), som vidare

framhåller. Utredningens åsikt, att de bestämmelser som föreslås i 4 a § om kollektivavtalsreglering skulle öppna tillräckliga möjligheter att komma tillrätta med denna fråga, kan styrelsen icke dela med hänsyn till att ett jämförelse­ vis stort antal arbetsplatser skulle komma att stå utanför avtalen enär ar­ betsgivarna icke tillhöra avtalsslutande organisation. Icke heller med hänsyn till intresset av att enhetliga bestämmelser åstadkommas på detta område kan det anses motiverat att ta bort denna bestämmelse, då liknande sär­ bestämmelser om längre begränsningsperioder bibehållas i de övriga arbets­ tidslagarna — således skulle för treskiftsarbete tre veckors begränsningsperiod alltjämt vara tillåten enligt allmänna arbetstidslagen, och för för­ säljningsställe som har öppet även på söndagarna får två veckors begränsningsperiod även framdeles tillämpas enligt arbetstidslagen för detalj­ handeln.

Liknande synpunkter anföres av Svenska lantarbetsgivareföreningen, som

bestämt vänder sig mot principen att i enhetlighetens namn skriva lagen på ett sätt, som uppenbart ej passar verkligheten, och sedan hänvisa avtalspar­ terna till att genom överenskommelse lägga lagbestämmelserna till rätta. Något skäl att bibehålla det nuvarande dygnsmaximum å 9 timmar för

djurskötare anser lantbruksstijrelsen inte föreligga, medan Svenska lant­ arbetareförbundet intar motsatt ståndpunkt.

Departementschefen

Såsom jag i det föregående understrukit torde det för lantbruksnäringen inte vara någon fördel att bli ställd utanför en arbetstidsförkortning, som genomföres för näringslivet i övrigt. Med hänsyn till jordbrukets konkur­

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957 143

rensförmåga gentemot andra näringar i fråga om arbetskraften är det ange­ läget, att arbetstidsregleringen för lantarbetet så litet som möjligt avviker från vad som eljest gäller. Att detta från social synpunkt måste framstå som någonting önskvärt behöver inte särskilt betonas. På grund härav kunde synas mest följdriktigt att i lagen stadga samma regler om den ordinarie arbetstiden inom lantbruk och trädgårdsskötsel som i allmänna arbetstids­ lagen. Härmed vore inte sagt, att inte viss elasticitet i arbetstiderna med hänsyn till olika årstider skulle vara erforderlig på jordbrukets och träd­ gårdsodlingens områden. Åtminstone med nuvarande produktionsförhål­ landen torde möjligheter till en viss koncentration av den årliga arbetstiden till vegetationsperioden inte kunna undvaras. Sådana möjligheter till an­ passning av arbetstiden inom näringen efter där rådande särskilda förhål­ landen öppnas för lantbruk och trädgårdsskötsel såväl som för andra nä­ ringsgrenar genom den dispositiva karaktären hos den föreslagna lagstift­ ningen. I och för sig skulle det kunna göras gällande, att behovet av säsongvarialion av arbetstiden härigenom blivit tillgodosett. Utredningen har emellertid gått fram på en mera försiktig väg och föreslagit, att den ordinarie arbets­ tiden under viss tidrymd kan få uppgå till 47 timmar i veckan under förut­ sättning av motsvarande förkortning under annan period, så att en utjäm­ ning till 45 timmar i genomsnitt för vecka uppnås under en tidrymd av 12 månader. I vissa yttranden föreslås, att den siffra, till vilken veckoarbets­ tiden utan avtalsöverenskommelse skall få ökas under viss period under förutsättning av motsvarande minskning under en annan tidrymd, sättes högre än 47 timmar. Att på detta sätt göra spännvidden mellan arbets­ tiderna under olika perioder större i förhållande till vad som för närvarande är fallet skulle innebära, att lantbrukets undantagsställning i arbetstidshänseende förstärktes, vilket man enligt min mening bör undvika. Inte hel­ ler känner jag mig övertygad om att en dylik anordning skulle få någon nämnvärd effekt som medel mot säsongarbetslösheten bland lantarbetarna. Enligt nutida betraktelsesätt är det för övrigt inte arbetstidslagstiftningens uppgift att motverka sysselsättningssvårigheter. Jag finner mig därför böra förorda utredningens förslag i denna del. Någon anledning att därvid undanta trädgårdsodlingen från möjligheten till säsongvariation av arbets­ tiden anser jag inte föreligga. Enligt lagrummets nya avfattning blir det i motsats till nu möjligt att inom lantbruket utan dispens tillämpa enhetlig arbetstid året om. Som begränsningsperiod bibehålies arbetsveckan, dvs. tiden från och med måndag till och med söndag, och dygnsmaximum blir oförändrat 10 timmar. Utredningens förslag innehåller inte någon motsvarighet till gällande speciella regler för arbetare, som sysselsättes med djurskötsel, vare sig huvudsakligen (djurskötare) eller jämte annat arbete (arbetare med blan­ dat arbete). Under remissbehandlingen har rests krav på alt begränsnings-

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

perioden för djurskötares ordinarie arbetstid även i fortsättningen skall vara två arbetsveckor i följd. Främst synes man härvid ha fäst avseende vid att ersättarfrågan lättare kan få sin lösning om fridagarna för två veckor kon­ centreras kring ett veckoskifte. Arbetarskyddsstyrelsen har anfört, att en sådan anordning är till fördel både för djurskötarna och deras arbetsgivare. Med hänsyn härtill synes det mig som om möjligheterna till samförstånd mellan parterna om en för arbetsområdet lämplig förläggning av arbets­ tiden skulle vara goda. Jag anser mig därför kunna godtaga den av utred­ ningen föreslagna ordningen, vari jämväl innefattas, att dygnsmaximum för djurskötare blir detsamma som för övriga av lagen berörda arbetstagare. 4 a §. Paragrafen överensstämmer med motsvarande i allmänna arbetstids­ lagen. Avtalsfriheten avser naturligtvis även det förhöjda veckomaximum å 47 timmar, varom stadgas i 4 §.

5 §• Stadgandet är i sak lika med 5 § i allmänna arbetstidslagen. Någon ändring av praxis i dispensärenden i vare sig mildare eller strängare

riktning, vilket senare Svenska lantarbetsgivareföreningen synes befara, är

inte avsedd. 9 §. Paragrafen har samma lydelse som 9 § i allmänna arbetstidslagen.

10 §.

Beträffande skälen för upphävande av 1 mom. gäller vad som anförts vid 10 § 2 mom. allmänna arbetstidslagen. Övergångsbestämmelser Dessa bestämmelser är utformade på samma sätt som motsvarande stadganden i allmänna arbetstidslagen. Ändringarna träder således i kraft den 1 januari 1958, varvid specialregleringen för olika årstider och olika arbe­ tarkategorier upphäves. Förslagets huvudregel om ett veckomaximum av 45 timmar genomföres — i händelse ej annat överenskommes på sätt 4 a § stadgar — successivt genom att veckoarbetstiden med utgångspunkt från 48 timmar nedbringas med en timme från och med den 1 januari ettvart av åren 1958, 1959 och 1960. Det förhöjda veckomaximum av 47 timmar, som enligt 4 § medgives i viss utsträckning, är på motsvarande sätt under första och andra året av lagens giltighetstid två timmar respektive en timme högre. Utgångspunkten är här den nuvarande sommararbetstiden, 50 timmar i vec­ kan. Möjligheten till kollektivavtalsreglering kan såsom utvecklats i kom­ mentaren till allmänna arbetstidslagen utnyttjas för att anpassa övergången till kortare arbetstid efter förutsättningarna inom de näringar, som beröres av lantarbetstidslagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957 145

Förslagen till lag om ändring i arbetstidslagen för detaljhandeln samt lag om ändring i arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer

Beträffande dessa förslag torde någon kommentar utöver en hänvisning till motsvarande bestämmelser i allmänna arbetstidslagen inte vara er­ forderlig.

Departementschefens hemställan

Departementschefen hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande inom socialdepartementet upprättade förslag till

lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning, lag om ändring i lantarbetstidslagen den 4 juni 1948 (nr 281), lag om ändring i arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942 (nr 652), samt lag om ändring i arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell, restauranger och kaféer,

av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av pro­ tokollet. Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­ lan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Karin Wickström 1 * * 4

1 Denna bilaga har här utelämnats, då de däri upptagna förslagen i huvudsak är av samma lydelse som de vid propositionen fogade lagförslagen. Det genom propositionen framlagda förslaget till lag angående ändring i lagen om arbetstidens begränsning skiljer sig från det remitterade förslaget — förutom såtillvida att i det senare gjorts vissa re­ daktionella ändringar — därutinnan att 4 § tredje stycket, 4 a § och andra stycket i över­ gångsbestämmelserna i anledning av anmärkningar av lagrådet fått ändrad lydelse, var­ jämte ett i det remitterade förslaget upptaget tredje stycke i övergångsbestämmelserna på lagrådets hemställan uteslutits. De övriga remitterade lagförslagen har underkastats motsvarande ändringar. De nyssnämnda stadgandena i det remitterade förslaget till lag angående ändring i lagen om arbetstidens begränsning hade följande lydelse. 4 § tredje stycket Med vecka avses i denna lag eu tidrymd av 7 dagar i följd. 4a § Arbetsgivare och arbetare må överenskomma om avsteg från de begränsningar, varom i 4 § stadgas. Överenskommelse, som i första stycket avses, skall äga form av kollektivavtal och å arbetarsidan vara sluten eller godkänd av organisation, vilken enligt lagen om föreningsoch förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation. Arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal varom i andra stycket stadgas, äger tilllämpa avtalet jämväl beträffande arbetare, som ej är medlem av den avtalsslutandc organisationen på arbetarsidan men som sysselsattes i sådant arbete, för vilket avtalet gäller. Vad nu sagts skall dock ej gälla i fråga om arbetare, som omfattas av annat tilllämpligt kollektivavtal. övergångsbestämmelserna andra och tredje styckena Det i 4 och 5 §§ angivna timantalet 45 skall dock ersättas, vad gäller år 1958 med 47 och såvitt rör år 1959 med 46. Fråga om medgivande enligt 5 § må av arbetarskyddsstyrelsen prövas redan före den 1 januari 1958.

It) — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 80

146 Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 7 februari 1957.

Närvarande: justitieråden W alin , S jöwall , H agbergh , regeringsrådet K lackenberg .

Enligt lagrådet den 30 januari 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 18 januari 1957, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbets­ tidens begränsning, 2) lag om ändring i lantarbetstidslagen den 4 juni 1948 (nr 281), 3) lag om ändring i arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942 (nr 652) samt 4) lag om ändring i arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell, restauranger och kaféer.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­ dragits av hovrättsfiskalen B. O. Hamdahl.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning

Lagrådet:

4 §. I tredje stycket av paragrafen utsäges, att i lagen med vecka avses en tidrymd av 7 dagar i följd. Avsikten med bestämmelsen är att utmärka, att vecka ej behöver motsvara kalendervecka. För ändamålet synes be­ stämmelsen böra innehålla, att vecka i lagen räknas från och med måndag eller annan dag, som tillämpas för arbetsstället (jfr 4 § lantarbetstids­ lagen). 4 a §. Första stycket i den föreslagna paragrafen anger helt generellt, att av­ steg från begränsningarna i 4 § må ske genom överenskommmelse mellan

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1957 147

arbetsgivare och arbetare. Genom andra stycket göres emellertid en högst betydande inskränkning i den regel som uttalats genom första stycket. Detta innebär risk för missförstånd. De båda styckena kunna med fördel sammanföras till en punkt utan att den behöver bli svårläst. Lagrådet för­ ordar att stadgandet får innehålla, att från de begränsningar som stadgas i 4 § avsteg må göras genom kollektivavtal, som å arbetarsidan slutits eller godkänts av organisation vilken enligt lagen om förenings- och förhand­ lingsrätt är att anse såsom huvudorganisation. Tredje stycket i förslaget måste i så fall jämkas. Enligt förslaget kan arbetsgivare, som själv är bunden av åsyftat kollek­ tivavtal, tillämpa detta jämväl beträffande arbetare som ej är medlem av den avtalsslutande organisationen på arbetarsidan. Utredningen har icke närmare berört förhållandena för arbetsgivare som stå utanför kollektiv­ avtalet utan endast påpekat, att sådan arbetsgivare är hänvisad till att söka dispens enligt 5 § om han vill tillämpa enahanda reglering. Till följd av kollektivavtals normativa genomslagskraft torde sannolikt talrika mindre arbetsgivare inom olika branscher — måhända särskilt de som falla under lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln — följa sådant avtal utan att vara bundna därav. En dylik arbetsgivare blir enligt förslaget underkastad straffansvar, om han tillämpar i kollektiv­ avtalet angivna avsteg från begränsningarna i 4 §. Man lärer icke kunna bestrida, att detta kan leda till vissa mindre tilltalande konsekvenser. An­ sökningar om individuella dispenser måste också befaras bli talrika och kunna föranleda ett tyngande onödigt arbete. Olägenheterna undvikas, om till 4 a § i förslaget fogas ett nytt stycke, enligt vilket sådana avsteg från begränsningarna i 4 § som bestämts genom kollektivavtal varom i förslaget sägs må tillämpas även av arbetsgivare som icke är bunden av kollektivavtalet, om han i övrigt följer detta. Därest betänkligheter skulle anses möta att upptaga en sådan bestämmelse i lagen, kan det bli behöv­ ligt att generella dispenser må i någon form lämnas för lämpligt avgrän­ sade områden, varvid närmast ifrågakommer att låta arbetarskyddsstyrelsen meddela dylika dispenser (jfr SOU 1954: 22 och 23). Stadgandet i 5 § synes icke vara avsett att kunna tillämpas på detta sätt, ehuru orda­ lagen, med beaktande jämväl av att 10 § 2 mom. upphäves, icke i och för sig lägga hinder i vägen. Finnes lagrummet ej böra få utgöra grundval för meddelandet av generella dispenser, synes ett särskilt stadgande böra upp­ tagas i förslaget, om ej den först antydda vägen väljes.

Justitieråden Walin, Sjöwall och Hagbergh:

9 §■ Ifrågavarande paragraf har samband med 3 § i lagen. Första stycket i sistnämnda lagrum stadgar, att arbetarskyddsstyrelsen har att på be­ gäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör, bergmästare eller den,

148 Kungl. Maj.ts proposition nr 80 är 1057

vars rätt därav beröres, avgöra huruvida visst arbete är att hänföra till sådant, varå lagen äger tillämpning, eller huruvida viss arbetstagare är att enligt lagen räkna såsom arbetare. Och andra stycket i samma paragraf föreskriver, att om mål som handlägges vid domstol är beroende av fråga varom i första stycket förmäles, domstolen skall hänskjuta frågan till arbetarskyddsstyrelsen, när part sådant äskar eller domstolen finner det nödigt, samt att slutligt utslag ej må meddelas förrän arbetarskyddsstyrelsens beslut kommit domstolen tillhanda. Bestämmelserna i 3 § kunna härledas från en reservation av hr Petters­ son i Södertälje in. fl. till andra särskilda utskottets utlåtande nr 5 vid 1919 års lagtima riksdag. För att 3 § skulle kunna få där äskat innehåll ansågs påkallat, att i 9 § infördes vissa konstitutiva bestämmelser om arbetsrådets sammansättning (s. 49). Dessa skola emellertid enligt nu förevarande förslag utgå och Kungl. Maj :t sålunda äga att bestämma, vem eller vilka som inom arbetarskyddsstyrelsen skola avgöra hithörande ärenden. Om ändringen av 9 § genomföres, bör enligt vår mening 3 § jämkas. I den mån styrelsen fungerar som ett administrativt ämbetsverk synes väl berättigad erinran ej kunna framställas mot att dess arbetsformer bestäm­ mas genom instruktionen. Enligt 3 § i lagen anses styrelsen emellertid ha till uppgift att i mål om överträdelse av lagen med bindande verkan uttala sig även om vad som förekommit i förfluten tid (jfr NJA 1924 s. 646 och 9 § 10 mom.). Denna befogenhet synes icke böra kvarstå, om 9 § ändras på sätt föreslagits. Enligt vad lagrådet inhämtat har befogenheten icke heller nämnvärd praktisk betydelse, enär styrelsens beslut mycket sällan påkallas för bedömning i aktuellt mål. Det riktiga synes oss vara, att arbetarskyddsstyrelsens befogenhet att träffa slutligt avgörande i fråga som avses i 3 § begränsas till att gälla för tid efter beslutets meddelande och att 3 § första stycket därför får inne­ hålla, att styrelsen på begäran av yrkesinspektör, bergmästare eller den, vars rätt därav beröres, skall pröva huruvida lagen är att tillämpa beträf­ fande visst arbete eller viss arbetare. Andra stycket i 3 § torde från nu angivna utgångspunkter böra inne­ hålla, att om mål, som handlägges vid domstol, är beroende av fråga var­ om i första stycket förmäles, domstolen skall inhämta utlåtande av arbetar­ skyddsstyrelsen, när part så äskar eller domstolen finner det nödigt. Här­ jämte bör utsägas, att jämväl allmän åklagare äger inhämta sådant ut­ låtande. Styrelsens efterhandsuttalande får med denna ordning i målet verka med sakkunnigutlåtandets tyngd men kommer icke att bli prejudiciellt avgörande för frågan, om den tilltalade brutit mot lagens bestämmel­ ser eller ej. Som nyss nämnts bör däremot styrelsen få meddela föreskrift som har bindande verkan för framtiden. I enlighet härmed lärer tillväga­ gångssättet i förekommande fall bli, att styrelsen först meddelar ett be­

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1957 149

slut hur lagen är att tillämpa och därefter, om beslutet till äventyrs icke får efterföljd, föranstaltar om åtal därför. I sådant mål blir enligt det an­ förda styrelsens beslut att lägga till grund för domen. Iakttages vad nu sagts, bör även tredje stycket i 3 § redaktionellt jämkas något. Det må framhållas, att förfarandet vid domstolarna reformerats efter det att bestämmelserna i 3 § av lagen tillkommo och att det numera fram­ står som särskilt egendomligt att huvudfrågan i ett mål skall avgöras helt vid sidan av det muntliga förfarandet i rättegången.

Lagrådet:

Slutstadgandet Andra stycket i slutstadgandet synes lämpligen böra utformas så, att där stadgas att den i 4 och 5 §§ angivna arbetstiden för vecka skall, i stället för 45 timmar, utgöra 47 timmar under år 1958 och 46 timmar under år 1959. I tredje stycket stadgas, att fråga om medgivande enligt 5 § må prövas av arbetarskyddsstyrelsen redan före den 1 januari 1958. Att styrelsen på sätt är avsett må redan före lagens ikraftträdande tillämpa de nya materi­ ella dispensreglerna för tiden efter lagens ikraftträdande lärer vara uppen­ bart utan särskilt stadgande. Nämnda stycke torde därför böra utgå ur förslaget.

Övriga lagförslag

Lagrådet:

Beträffande 4 och 4 a §§ samt slutstadgandena i förslagen — utom såvitt angår 4 § i lantarbetstidslagen — erinras om vad lagrådet anfört rörande motsvarande lagrum i förslaget angående ändring i lagen om arbetstidens begränsning.

Justitieråden Walin, Sjöwall och Hagbergh:

Iakttages vår här förut under 9 § gjorda hemställan om ändring av 3 § i lagen om arbetstidens begränsning, bör 3 § i nu förevarande tre lagar ändras på motsvarande sätt. Vi hemställa vidare, att om dessa ändringar vidtagas, motsvarande änd­ ring genomföres i butikstängningslagen den 21 juli 1948. Ur protokollet:

Torsten Johansson

<1

iignin

a?. ledan va nätod JzTiiid

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

Utclrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland i statsrådet å Stockholms slott den 15 februari 1957.

Närvarande: Ministern för utrikes ärendena U ndén , statsråden S träng , E ricsson , A ndersson , H edlund , P ersson , L indell , L indström , L indholm , N äs ­ gård , K ling , E liasson .

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Ericsson, anmäler efter ge­ mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 7 februari 1957 avgivna utlåtande över de den 18 januari 1957 till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbets­ tidens begränsning, 2) lag om ändring i lantarbetstidslagen den 4 juni 1948 (nr 281), 3) lag om ändring i arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942 (nr 652), samt 4) lag om ändring i arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell, restauranger och kaféer.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning

Enligt 4 a § i det remitterade förslaget kan avsteg från de i 4 § angivna begränsningarna av den ordinarie arbetstidens längd göras genom kol­ lektivavtal, som på arbetarsidan slutits eller godkänts av huvudorganisa­ tion. Lagrådet har fäst uppmärksamheten på att en arbetsgivare, som står utanför ett inom hans bransch gällande kollektivavtal varigenom dylika avsteg gjorts, enligt förslaget blir underkastad straffansvar, om han utan att ha erhållit dispens enligt 5 § tillämpar kollektivavtalets reglering av arbetstiden. Detta kan enligt lagrådets mening leda till vissa mindre till­ talande konsekvenser. Lagrådet uttalar också, att ansökningar om indivi­ duella dispenser måste befaras bli talrika och kan föranleda ett onödigt tyngande arbete. Enligt lagrådets mening undvikes olägenheterna, om till 4 a § fogas ett nytt stycke, enligt vilket sådana avsteg från begräns­ ningarna i 4 § som bestämts genom kollektivavtal enligt 4 a § får tillämpas av arbetsgivare som inte är bunden av avtalet, om han i övrigt följer detta. Därest betänkligheter skulle möta att upptaga en sådan bestämmelse i

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957 151

lagen, kan det, framhåller lagrådet, bli behövligt att generella dispenser får i någon form lämnas för lämpligt avgränsade områden. Finnes 5 § ej böra få utgöra grundval för meddelandet av dylika dispenser bör enligt lagrådets mening ett särskilt stadgande upptagas i förslaget. Enligt gällande bestämmelser kan en arbetsgivare, som önskar över­ skrida lagens maximigränser för arbetstidens längd, under vissa förutsätt­ ningar erhålla dispens av arbetarskyddsstyrelsen. Denna möjlighet före­ ligger även enligt förslaget, som emellertid i fråga om den ordinarie arbetstiden även öppnar en annan väg till avsteg från lagens begräns­ ningar. Förslaget innebär i sistnämnda avseende, att parterna får rätt att överenskomma om längre ordinarie arbetstid och om annan fördelning av densamma än som anges i lagen under förutsättning att överenskommel­ sen har karaktär av kollektivavtal, som på arbetarsidan slutits eller godkänts av huvudorganisation. Under remissförfarandet har inte från något håll anmälts behov av en regel, som skulle ge en av ett kollektivavtal obunden arbetsgivare rätt att utan dispens tillämpa i avtalet gjorda avsteg från lagens begränsningar. Konsekvenserna av en bestämmelse av denna innebörd synes ur mera allmänna arbetsrättsliga synpunkter så svåra att överblicka, att jag inte anser mig kunna förorda, att en sådan bestämmelse nu upptages i lagen. Frågan om generell dispens för visst arbetsområde i anslutning till kollektivavtalsreglering av arbetstiden inom området har behandlats av arbetstidsutredningen i dess år 1954 avgivna betänkande om ny arbetstidslagstiftning och partiell arbetstidsförkortning (SOU 1954: 22 s. 345 f, 353 ff och 364 f). I ett preliminärt framlagt förslag upp­ tog utredningen, ehuru med stor tvekan, en bestämmelse som skulle ge arbetarskyddsstyrelsen befogenhet att meddela dylika dispenser. Detta förslag blev föremål för delade meningar i de yttranden, som inhämtades däröver, och avstyrktes bl. a. av arbetsdomstolens ordförande. Vid sitt slutliga ställningstagande övergav också utredningen tanken på en be­ stämmelse av angivet slag. För egen del finner jag det synnerligen tvek­ samt, om ett system med generella dispenser är en lämplig eller ens fram­ komlig väg att komma till rätta med de problem, som berörts av lagrådet, och jag är inte för närvarande beredd att förorda en sådan ordning. Med det anförda har jag inte velat uttala annat än att de av lagrådet väckta frågorna enligt min mening fordrar överväganden av mera ingående art än som varit möjligt i detta sammanhang. Vid dylika överväganden torde det vara till fördel om erfarenheter föreligger från tillämpningen av de bestämmelser, som innefattas i det remitterade förslaget. Enligt det remitterade förslaget skall själva lagen (9 §) inte innehålla andra bestämmelser om arbetarskyddsstyrelsens sammansättning vid be­ handlingen av ärenden, som avses i lagen, än att i handläggningen skall, i den omfattning Konungen bestämmer, deltaga särskilda ledamöter, ut­ sedda efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare och av ar­

152 Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1057

betare. De närmare bestämmelserna om styrelsens sammansättning och verksamhet avses skola inflyta i styrelsens instruktion. Tre av lagrådets ledamöter har ansett, att om de konstitutiva bestämmelserna om arbetarskyddsstyrelsens sammansättning inte anges i lag, styrelsen inte bör äga rätt att på sätt som stadgas i lagens 3 § med för domstol bindande verkan uttala sig rörande lagens tillämplighet, såvitt angår förfluten tid. Det rik­ tiga synes dessa ledamöter vara, att styrelsens befogenhet att träffa slut­ ligt avgörande i fråga som avses i 3 § begränsas till att gälla tid efter beslutets meddelande och att 3 § därför ändras på visst, i lagrådets proto­ koll närmare angivet sätt. Den befogenhet att meddela för domstol bindande beslut, som enligt 3 § tillkommer arbetarskyddsstyrelsen, har såsom de tre ledamöterna av lag­ rådet framhållit inte någon nämnvärd praktisk betydelse. Med hänsyn härtill och då frågan om en ändring i denna befogenhet lämpligen bör prövas i samband med en mera fullständig reformering av arbetstidslagstiftningen, anser jag mig icke böra i detta sammanhang förorda någon saklig ändring i 3 §. De ändringar, som jag föreslagit i 9 § är föranledda av rent praktiska skäl. De har utformats efter mönster av 13 § butikstängningslagen, som i 3 § tillerkänner arbetarskyddsstyrelsen motsva­ rande befogenheter som tillkommer styrelsen enligt 3 § i förevarande lag. Tilläggas må, att det givetvis inte är avsett att i instruktionen för styrelsen skall upptagas regler som i sak avviker från vad 9 § nu innehåller. Med hänsyn till det anförda finner jag anledning ej föreligga att ge 9 § annat innehåll än som upptagits i det remitterade förslaget. Vad lagrådet i övrigt anfört anser jag böra godtagas. Förslaget har ändrats i överensstämmelse härmed. Därjämte har vissa redaktionella jämkningar företagits i förslaget.

Övriga lagförslag

Dessa förslag har ändrats på motsvarande sätt som det tidigare behand­ lade lagförslaget. Föredraganden hemställer härefter, att de sålunda ändrade lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande. Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Karin Wickström

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 57 011201