Doc 1970:5

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 1

Nr 5

Kungl. Majrts proposition till riksdagen med förslag till allmän arbetstidslag, m. m., given Stockholms slott den 19 de­ cember 1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över socialärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till 1) allmän arbetstidslag, 2) lag om upphävande av lagen (1930: 139) om vissa inskränkningar be­ träffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete.

GUSTAF ADOLF

Sven Aspling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås lagstiftning om en generell förkortning av arbets­ tiden från 42V2 till 40 timmar i veckan. Förkortningen skall ske i två lika stora etapper den 1 januari 1971 resp. den 1 januari 1973. Därmed blir 40timmarsveckan en realitet fr. o. in. 1973. Arbetstidsförkortningen är avsedd att skrivas in i en helt ny arbetstids­ lag. Den nya lagen ersätter lagen om arbetstidens begränsning (den s. k. allmänna arbetstidslagen), lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detalj­ handeln och arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer. Den skall i princip omfatta alla arbetstagare, vilket innebär att lagstiftning om arbets­ tiden införs som en nyhet för omkring hälften av det totala antalet arbets­ tagare i landet. Bl. a. kommer statligt arbete, arbete inom sjukvård och socialvård samt kontorsarbete att föras in under lagstiftningen. Den ordinarie arbetstiden skall enligt huvudregeln i lagförslaget utgöra högst 40 timmar i veckan. Under vissa omständigheter skall arbetstiden kunna beräknas med utgångspunkt i att den under en period av högst fyra veckor inte får överstiga 40 timmar per vecka i genomsnitt. Liksom enligt 1 —Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 5

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

gällande lagar skall avsteg kunna göras genom överenskommelse i kollektiv­ avtal mellan arbetstagare och arbetsgivare. Bl. a. för att göra det möjligt att inordna vissa statliga och kommunala verksamhetsgrenar under lagstiftningen upptas i lagförslaget regler om jourtid. Därmed avses tid då arbetstagaren står till arbetsgivarens förfo­ gande på arbetsstället för att när behov uppkommer utföra arbete. Maximum för jourtiden har satts till 48 timmar under fyra veckor eller 50 timmar per kalendermånad. På samma sätt som när det gäller den ordinarie arbetstiden skall reglerna om jourtid vara dispositiva. Övertid skall enligt förslaget liksom hittills betraktas som ett extraordi­ närt inslag. Övertidsreglerna i nuvarande lagstiftning återkommer till stor del oförändrade i lagförslaget. Lagens normer för s. k. allmän övertid och övertid för förberedelse- och avslutningsarbete föreslås dock bli snävare än i gällande lagstiftning. Allmän övertid skall få tas ut med 150 timmar per år mot f. n. 200 timmar. Övertid för förberedelse- och avslutningsarbete skall kunna tas ut med sex timmar i veckan mot nu sju timmar. Vidare öppnas möjlighet för arbetsmarknadsparterna att i kollektivavtal komma överens om avvikelse från lagens begränsningar för den allmänna övertiden. Den nya arbetstidslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1971. Den särskilda regleringen av nattarbete och söndagsarbete i bagerier (den s. k. bagerilagen) föreslås bli upphävd vid utgången av juni 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 3

1) Förslag till Allmän arbetstidslag

Härigenom förordnas som följer.

Lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag äger, med de inskränkningar som anges i 2 och 3 §§, tillämp­ ning på varje verksamhet i vilken arbetstagare utför arbete för arbets­ givares räkning.

2 §

Från lagens tillämpning undantages a) arbete som utföres i arbetstagarens hem eller annars under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över hur arbetet är anordnat, b) arbete som utföres av arbetstagare i företagsledande eller därmed jäm­ förlig ställning eller annars av arbetstagare som med hänsyn till sina ar­ betsuppgifter har särskild förtroendeställning i arbetstidshänseende, c) arbete som utföres av medlem av arbetsgivarens familj, d) arbete som utföres i arbetsgivarens hushåll, samt e) skeppstjänst, dock att Konungen eller myndighet som Konungen be­ stämmer kan förordna att lagen skall tillämpas på skeppstjänst beträffande vilken beslut meddelats att sjöarbetstidslagen (1970: 00) icke skall gälla.

3 § Utöver de undantag som anges i 2 § får undantag från lagens tillämpning göras genom kollektivavtal, som på arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation, vilken är att anse som huvudorganisation enligt lagen (1936: 506) om förenings- och förhandlingsrätt. Arbetsgivare, som är bunden av sådant kollektivavtal, får tillämpa av­ talet på arbetstagare, vilken sysselsattes i arbete som avses med avtalet, även om arbetstagaren ej är medlem av den avtalsslutande organisationen på arbetstagarsidan. Detta gäller dock ej arbetstagare, som omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Ordinarie arbetstid och jourtid 4 § Den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 40 timmar i veckan, raster ej inräknade. När det behövs med hänsyn till arbetets natur eller arbetsförhållandena i övrigt, får arbetstiden uppgå till 40 timmar i veckan i genomsnitt för en tid av högst fyra veckor. Vecka räknas från och med måndag eller annan dag enligt vad som tilllämpas för arbetsstället.

5 § Om det på grund av verksamhetens natur är nödvändigt att arbetstagare står till arbetsgivarens förfogande på arbetsstället för att när behov upp­ kommer utföra arbete, får jourtid tagas ut härför med högst 48 timmar under en tid av fyra veckor eller 50 timmar under en kalendermånad. Som jourtid anses icke tid under vilken arbetstagare utför arbete för arbets­ givarens räkning.

6 § Från de begränsningar som föreskrives i 4 och 5 §§ får avsteg göras genom kollektivavtal, som tillkommit i den ordning som anges i 3 §. Om sådant kollektivavtal gäller 3 § i övrigt.

7 § Arbetarskyddsstyrelsen får medge undantag från 4 och 5 §§, om det stora flertalet av de arbetstagare som beröres samtycker eller annars särskilda skäl föreligger.

Övertid

8 §

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat förutses, vållat avbrott i verksamhet eller medfört överhängande fara för sådant avbrott eller för skada på liv, hälsa eller egendom, får övertid tagas ut i den utsträckning som förhållandena kräver. Arbetsgivaren skall göra anmälan till arbetarskyddsstyrelsen om sådant arbete med angivande av anledning till samt omfattning och varaktighet av arbetet inom två dygn från arbetets början. Arbetet får icke fortsättas ut­ över denna tid, utan att tillstånd till arbetet sökts hos arbetarskyddsstyrel­ sen. Anmälan eller ansökan anses gjord, när den avlämnats till posten i betalt brev.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 5

Arbetarskyddsstyrelsen får medge undantag från andra stycket. Därvid får styrelsen föreskriva särskilda villkor.

9 § Till förberedelse- eller avslutningsarbete, som nödvändigtvis måste ut­ föras före eller efter den ordinarie arbetstiden för att verksamheten skall kunna fortgå utan liinder, får övertid tagas ut med högst 6 timmar i veckan eller, i fall som avses i 4 § andra stycket, högst 24 timmar under en tid av fyra veckor.

10 §

När särskilda skäl föreligger, får övertid utöver vad som följer av 8 och 9 §§ tagas ut med högst 48 timmar under en tid av fyra veckor eller 50 tim­ mar under en kalendermånad, dock högst 150 timmar under ett kalenderår. När synnerliga skäl föreligger, får arbetarskyddsstyrelsen medge ytter­ ligare övertid med högst 150 timmar under ett kalenderår. Från de begränsningar som föreskrives i första stycket får avsteg göras genom kollektivavtal, som tillkommit i den ordning som anges i 3 §. Om sådant kollektivavtal gäller 3 § i övrigt.

Allmänna bestämmelser

U §

Arbetsgivare skall föra anteckningar om jourtid och övertid enligt anvis­ ningar av arbetarskyddsstyrelsen. Arbetstagare har rätt att själv eller ge­ nom annan taga del av anteckningarna. Samma rätt tillkommer facklig organisation som företräder arbetstagare på arbetsstället.

12 §

Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter, som meddelats med stöd av lagen, utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende och ledning, av yrkesinspektionens tjänstemän och kommu­ nala tillsynsmän. Därvid skall i tillämpliga delar gälla vad som föreskrives om tillsyn över efterlevnaden av arbetarskyddslagen.

13 § I arbetarskyddsstyrelsens avgörande av ärende angående tillämpningen av denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen skall i den omfattning och i den ordning Konungen bestämmer deltaga särskilda le­ damöter, utsedda efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare. Mot arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende som avses i denna lag får talan ej föras.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

14 § Den som tagit befattning med tillsyn enligt denna lag får ej obehörigen yppa eller nyttja vad han därvid erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförfa­ rande, affärsförhållande eller förhållande av betydelse för landets försvar. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter häremot dömes till böter eller fängelse i högst ett år. Gäller brottet annat än förhållande av bety­ delse för landets försvar, får allmänt åtal väckas endast om målsägande anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

15 § Arbetsgivare som uppsåtligen eller av oaktsamhet använder arbetstagare till arbete i strid mot denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen dömes till böter. Arbetsgivare som underlåter att göra anmälan enligt 8 § eller att iakttaga vad som åligger honom enligt 11 § eller som uppsåtligen eller av oaktsam­ het lämnar oriktig eller vilseledande uppgift i anteckning som avses i 11 § dömes till böter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Genom lagen upphäves lagen (1930:138) om arbetstidens begränsning, lantarbetstidslagen (1948:281), arbetstidslagen (1942:652) för detaljhandeln och arbetstidslagen (1947: 216) för hotell, restauranger och kaféer. Under åren 1971 och 1972 skall dock den i 4 § angivna högsta arbets­ tiden för vecka, i stället för 40 timmar, utgöra 41 timmar 15 minuter. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestäm­ melsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 7

2) Förslag

till

Lag

om upphävande av lagen (1930:139) om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete

Härigenom förordnas, att lagen (1930: 139) om vissa inskränkningar be­ träffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete skall upp­ höra att gälla vid utgången av juni 1971.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 21 no­ vember 1969.

Närvarande: Statsministern P alme , ministern för utrikes ärendena N ilsson , statsråden S träng , L ange , H olmqvist , A spling , L undkvist , G eijer , O dhnoff , W ickman , M oberg , B engtsson , N orling , L öfberg , L idbom , C arlsson . Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter ge­ mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om en ny all­ män arbetstidslag in. m. och anför. 1963 års arbetstidskommitté1 har avlämnat ett betänkande kallat Allmän arbetstidslag (SOU 1968: 66). I betänkandet läggs fram förslag till en ge­ nerell förkortning av arbetstiden från 42 1/2 till 40 timmar i veckan. Vidare föreslås att en ny allmän arbetstidslag skall ersätta den gällande allmänna arbetstidslagen och de särskilda arbetstidslagar, som finns för lantarbete, detaljhandel samt hotell-, restaurang- och kaférörelse. Nuvarande special­ reglering angående arbetstidens förläggning i bageri- och konditorinäring­ en föreslås slopad. Förslag läggs också fram rörande en helgdagsreform. Efter remiss har yttranden över betänkandet avgivits av arbetarskyddsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, arbetsmedicinska institutet, socialsty­ relsen, kommerskollegium, statens avtalsverk, statens brandinspektion, överbefälhavaren (ÖB), försvarets civilförvaltning, chefen för arméstaben, chefen för marinstaben, chefen för flygstaben, försvarets fabriksverk, ge­ neraltullstyrelsen, sjöfartsstyrelsen, postverket, televerket, statens vattenfallsverk, statens vägverk, kriminalvårdsstyrelsen, rikspolisstyrelsen, sta­ tens järnvägar (SJ), luftfartsverket, riksförsäkringsverket, skolöverstyrel­ sen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, konjunkturinstitutet, ombuds­ mannen för näringsfrihetsfrågor (NO), ILO-kommittén, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Hallands, Örebro och Västerbottens län, domkapitlen i Göteborgs, Härnösands, Karlstads, Linköpings, Luleå, Lunds, Skara, Stockholms, Strängnäs, Uppsala, Visby, Västerås och Växjö stift, svenska kyrkans diakoninämnd, Svenska landstingsförbundet, Sven­

1 Ledamöter förste vice talmannen Axel Strand, ordf., riksdagsledamöterna Brita Elmén, Arvid Enarsson och David Gomér, förbundsordföranden Gunnar Hallström, planeringschefen Erik Höök, direktörerna Gunnar Larsson och Gunnar Nordholm, kanslichefen Olof Schärman och Landsorganisationens i Sverige dåvarande andre ordförande Edvard Vilhelmsson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 9

ska kommunförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Skogs- och lantarbetsgivareföreningen, Svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen, För­ eningen skogsbrukets arbetsgivare, Sveriges kooperativa och allmännyttiga bostadsföretags förhandlingsorganisation (K.A.B.), Apotekarsocieteten, Sve­ riges industriförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Sveriges lantbruksförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Kooperationens förhandlingsorganisation (KFO), Sveriges cen­ trala restaurang aktiebolag, Svenska turisthotellens riksförbund, Svenska företagares riksförbund, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemän­ nens centralorganisation (TCO), Sveriges arbetsledareförbund (SALF), Statstjänstemännens riksförbund (SR), Sveriges akademikers centralorga­ nisation (SACO), Sveriges farmacevtförbund och Svenska barnm or skeförbundet. Flera remissinstanser har bilagt av dem inhämtade yttranden. Sålunda har kommerskollegium bifogat yttranden från Stockholms han­ delskammare, Östergötlands och Södermanlands handelskammare, Skånes handelskammare, handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, Gotlands handelskammare samt handelskamrarna i Göteborg, Borås och Karlstad, SAF yttranden från Bageri- och konditoriarbetsgivareförbundet och Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranger, SHIO ytt­ randen från Sveriges bageriidkareförening, Svenska frisörföreningen, Sve­ riges konditor-förening och Motorbranschens riksförbund, samt LO ytt­ randen från statstjänarkartellen och tjugotvå till LO anslutna förbund. Frågan om en ny sj öarbetstidslagstiftning kommer senare denna dag att anmälas av chefen för kommunikationsdepartementet på grundval av ett av 1964 års sjöarbetstidsutredning framlagt betänkande (SOU 1969:3). Hembiträdeslagstiftningen har också behandlats av en särskild utredning. Ett av denna utredning avlämnat betänkande (SOU 1968: 67) med förslag till lag om arbetstid m. m. i husligt arbete har remissbehandlats och bereds f. n. i socialdepartementet.

Gällande bestämmelser

Grundläggande regler om arbetstiden finns i 1930 års lag om arbetsti­ dens begränsning. För vissa verksamhetsområden finns regler i särskilda arbetstidslagar. Dessa utgörs av lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för de­ taljhandeln, arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer samt sjö­ arbetstidslagen. Arbetstidsbestämmelser förekommer också i bl. a. arbetar­ skyddslagen, hembiträdeslagen samt lagen om vissa inskränkningar be­ träffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete. Med hänsyn till att sjöarbetstids- och hembiträdeslagstiftningen kommer att behandlas särskilt lämnas i det följande inte någon redogörelse för des­ sa lagstiftningsområden.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Allmänna arbetstidslagen Lagen (1930: 138) om arbetstidens begränsning (ändrad senast 1966: 616) — här benämnd allmänna arbetstidslagen — är tillämplig på varje rörelse, industriell eller icke, samt på hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag, om för arbetsgiva­ rens räkning i regel används flera än fyra arbetare (1 § första stycket). Genom lagens anknytning till begreppen rörelse eller företag faller husligt arbete, viss offentlig samt ideell verksamhet utanför lagens tillämpning. Vidare faller genom föreskriften om visst minsta antal arbetare samtliga småföretag, dvs. företag med mindre än fem regelbundet anställda arbe­ tare, utanför lagen. Det är därvid att märka att vid lagens tillämpning skall såsom arbetare icke räknas medlem av arbetsgivarens familj, verk­ mästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning, ritare, bok­ hållare eller därmed jämställd person, kontor svaktmästare eller annat un­ derordnat kontorsbiträde (2 §). Sin främsta betydelse har denna bestäm­ melse därigenom att arbete som utförs av sådana personer, i huvudsak överordnade befattningshavare samt kontors- och förvaltningspersonal, helt undantas från lagstiftningens tillämpning. Från lagens tillämpning undantas vidare enligt direkt föreskrift i 1 § and­ ra stycket vissa slag av arbete, nämligen a) arbete som utförs i arbetarens hem eller eljest under sådana förhållan­ den, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets an­ ordnande (s. k. okontrollerbart arbete), b) arbete som till sin natur är så oregelbundet att det inte kan förläggas till bestämda tider, c) arbete som bedrivs av staten, d) arbete som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov, e) fiske, f) skogsarbete samt kolning i mila, ändock att arbetet inte är att hänföra till skogsarbete, g) upptagning av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ, h) arbete som åligger trafikpersonal vid järnväg, som är upplåten för all­ män trafik, samt i) arbete som åligger portvakt och av honom väsentligen förrättas i hans bostad. Dessutom undantas följande slag av arbete, vilka i princip regleras av specialarbetstidslagar: j) skeppstjänst som omnämns i sjöarbetstidslagen, k) jordbruk med binäringar, vilka inte bedrivs såsom självständiga före­ lag, byggnadsarbete för jordbruk eller nämnda binäringar, samt trädgårds­ skötsel och djurskötsel även i de fall då arbetet bedrivs som självständiga företag,

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 11

l) arbete på vilket arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning, samt m) arbete på vilket arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer äger tillämpning. Frågor som gäller huruvida visst arbete är hänför ligt under lagen eller huruvida viss arbetstagare är att räkna som arbetare enligt lagen avgörs av arbetarskyddsstyrelsen (3 §). Motsvarande bestämmelse finns i specialar­ betstidslagarna. Den ordinarie arbetstiden får enligt huvudstadgandet i 4 § inte överstiga 42 timmar 30 minuter under en begränsningsperiod av en vecka och inte heller nio timmar per dygn, raster oräknade. Undantag görs för arbete som bedrivs med regelbunden skiftindelning. Arbetstiden får vid sådant arbete förläggas på annat sätt under villkor att den under en begränsningsperiod av högst tre veckor inte överstiger i genomsnitt 42 timmar 30 minuter i vec­ kan. Någon dygnsmaximering av arbetstiden förekommer inte i detta fall. Bestämmelsen innebär inte något avsteg från principen om 42V2 timmars arbetsvecka utan endast en utsträckning av begränsningsperioden från en till tre veckor. Vecka räknas fr. o. m. måndag eller annan dag som tillämpas på arbetsstället. Reglerna om den ordinarie arbetstidens begränsning är på visst sätt dis­ positiva. Genom kollektivavtal som på arbetarsidan sluts eller godkänns av huvudorganisation kan överenskommelse träffas om längre veckoarbetstid, längre begränsningsperiod eller högre dygnsmaximum än vad lagen före­ skriver. Arbetsgivare som är bunden av sådant kollektivavtal får tillämpa avtalet även på arbetare, som inte är medlem av den avtalsslutande orga­ nisationen på arbetarsidan men sysselsätts i arbete som avses med avtalet. Undantag görs dock för arbetare som omfattas av annat tillämpligt kollek­ tivavtal (4a§). Från reglerna om den ordinarie arbetstidens begränsning kan arbetar­ skyddsstyrelsen bevilja dispens. Beslut om utsträckt vecko- eller dygnsar­ betstid kräver antingen att det stora flertalet av de berörda arbetarna sam­ tyckt till dispensen eller att andra särskilda skäl föreligger. Beslut om för­ längd begränsningsperiod till högst tolv månader kan meddelas utan att nå­ gon av dessa förutsättningar föreligger (5 §). Arbetsgivaren får under särskilda villkor använda arbetare till arbete på övertid. I 6 § lämnas arbetsgivaren rätt att ta ut övertid för no dfalls arbete. Har en natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som inte kunnat för­ utses, vållat avbrott i ett företags drift eller medfört överhängande fara för sådant avbrott eller för skada på liv, hälsa eller egendom får övertid för nödfallsarbete tas ut utan inskränkning till visst antal timmar. Anmälan skall göras till arbetarskyddsstyrelsen om sådant arbete, dess anledning, omfatt­ ning och varaktighet inom två dygn från arbetets början. Arbetet får inte

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

fortsättas utöver denna tid utan att tillstånd därtill sökts hos arbetarskyddsstyrelsen. För sådana förberedelse- eller av slutnings arbeten som för driftens ohind­ rade gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna arbets­ tiden, får arbetare, som fyllt 18 år, användas på övertid under högst sju timmar i veckan. Någon begränsning per dygn är inte föreskriven. Alla sju timmarna kan alltså tas ut på samma dag (7 § 1 mom.). Utöver dessa båda former av övertid får arbetare, som fyllt 18 år, åläggas övertid, s. k. allmän övertid, då arbetsgivaren finner det påkallat med hän­ syn till något särskilt förhållande. Sådan övertid får uppgå till högst 48 tim­ mar under loppet av fyra veckor och högst 200 timmar under ett kalenderår. Inom dessa begränsningsperioder får övertiden tas ut utan hänsyn till sär­ skilt dygns- eller veckoinaximum (7 § 2 mom.). Tillstånd till ytterligare övertid, s. k. extra övertid, kan meddelas av arbetarskyddsstyrelsen med högst 150 timmar under ett kalenderår. Sådant till­ stånd kräver att övertiden är påkallad av trängande behov (7 § 3 mom.). Arbetarskyddsstyrelsen prövar i vad mån arbetare, som fyllt 16 men ej 18 år, får användas till övertidsarbete, som avses i 7 § (7 § 4 mom.). Någon skyldighet för arbetare att utföra övertidsarbete — frånsett nödfallsarbete — föreskrivs inte i lagen. I detta avseende gäller vad parterna kommit över­ ens om. Arbetsgivare har dock ålagts skyldighet att tillse att arbetare inte utsätts för överansträngning eller ohälsa genom övertidsarbete (7 § 5 inom.). Enligt 8 § har arbetsgivare skyldighet att föra anteckning om övertid i sär­ skild journal. Denna skall vara tillgänglig för arbetarna. Lagen avslutas med en avdelning som upptar vissa allmänna bestämmel­ ser, bl. a. om arbetarskyddsstyrelsens sammansättning vid behandling av ärenden rörande tillämpningen av lagen (9 §). I 10 § stadgas att Kungl. Maj :t, då tillämpning av lagen skulle medföra sådana svårigheter för visst arbete eller företag att dess fortsatta bedrivande äventyras, får på framställning av arbetarskyddsstyrelsen eller efter dess hörande medgiva undantag från lagens tillämpning. Tillsyn över lagens efterlevnad utövas av yrkesinspektionens befattnings­ havare (11 §). Överträdelse av lagen eller av någon föreskrift som meddelats med stöd av lagen straffas med böter. Ansvaret drabbar som regel arbetsgivaren men kan i vissa fall överföras på arbetsföreståndaren.

Lantarbetstidslagen Lantarbetstidslagen (1948:281) (ändrad senast 1966:617) gäller för jordbruk med binäringar, som inte bedrivs som självständiga företag, bygg­ nadsarbete för jordbruk eller dess binäring samt trädgårdsskötsel, som be­ drivs som självständigt företag, allt under förutsättning att minst en arbeta­ re i regel sysselsätts av arbetsgivaren (1 § första stycket). Företag, i vilka

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 13

endast tillfälligtvis anställd arbetskraft används, faller utanför lagen. Det­ samma gör djurskötsel bedriven som självständigt företag trots att sådant företag undantagits från allmänna arbetstidslagens tillämpning. Såsom ar­ betare skall inte räknas medlem av arbetsgivarens familj, lantbruksinspektor eller annan befattningshavare i överordnad ställning, bokhållare eller annat kontorsbiträde (2 §). Från lagens tillämpning undantas enligt 1 § andra stycket följande slag av arbete: a) arbete som utförs under sådana förhållanden att det ej kan anses till­ komma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, b) kolning i mila, c) mjölkning, skötsel och upptagning av rotfrukter, skogsarbete, upptag­ ning av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ, allt i den mån des­ sa arbeten utförs på ackord, d) husligt arbete, e) arbete som bedrivs av staten, samt f) arbete på vilket arbetstidslagen för detaljhandeln är tillämplig. Samtliga undantag, bortsett från vissa delar av punkten c), överensstäm­ mer med undantag i allmänna arbetstidslagen. Den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 42 timmar 30 minuter per arbetsvecka, raster oräknade. Denna huvudregel kompletteras med en före­ skrift som medger utsträckning av arbetstiden till 45 timmar i veckan under förutsättning att arbetstiden under en tidrymd av högst tolv månader stan­ nar vid i genomsnitt 42 timmar 30 minuter i veckan. Med arbetsvecka för­ stås tiden fr. o. m. måndag t. o. m. söndag. Dygnsinaximum är fastställt till tio timmar (4 §). Från bestämmelserna om den ordinarie arbetstidens begränsning kan av­ steg göras antingen genom kollektivavtal eller genom dispens av arbetarskyddsstyrelsen på samma sätt som gäller enligt allmänna arbetstidslagen (4 a och 5 §§). Övertidsbestämmelserna överensstämmer i huvudsak med motsvarande regler i allmänna arbetstidslagen. Som nödfallsarbete räknas även arbete som föranleds av födelser, sjukdomsfall eller olycksfall bland djuren. Vid sådant arbete är arbetsgivaren befriad från skyldigheten att göra anmälan eller ansökan till arbetarskyddsstyrelsen. S. k. vakttjänst inom trädgårds­ skötseln jämställs med förberedelse- eller avslutningsarbeten. Den allmänna övertiden begränsas till högst 200 timmar under en tidrymd av tolv månader i följd samt till 48 timmar under loppet av fyra veckor eller, om arbetsgiva­ ren föredrar en sådan beräkningsgrund, 50 timmar under en kalendermå­ nad. Den extra övertiden är maximerad till 100 timmar under en tidrymd av tolv månader i följd. Något förbud att använda arbetare under 18 år till övertidsarbete finns inte (6—8 §§). I fråga om de allmänna bestämmelserna — arbetarskyddsstyrelsens sam­

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

mansättning (9 §), Kungl. Maj :ts undantagsrätt (10 §), tillsyn över lagens efterlevnad (11 §) och straff för överträdelse (12 och 13 §§) — är reglerna i lantarbetstidslagen i stort sett överensstämmande med allmänna arbets­ tidslagens motsvarande bestämmelser. Kungl. Maj :ts undantagsrätt är dock utvidgad att avse jämväl det fall då tillämpningen av lagen skulle medföra särskilda svårigheter inom viss del av riket.

Arbetstidslagen för detaljhandeln Arbetstidslagen (1942:652) för detaljhandeln (ändrad senast 1966:618) — i fortsättningen kallad detaljhandelslagen — är tillämplig på rörelse som avser detaljhandel eller som bedrivs i rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning (1 § första stycket). Lagen gäller oberoende av antalet anställda och oberoende av om arbetskraft används endast tillfälligtvis. La­ gen har inte tillämpning på arbetstagare som är medlem av arbetsgivarens familj, företagsledare eller annan befattningshavare i överordnad ställning eller farmacevt på apotek (2 §). Till skillnad från övriga arbetstidslagar görs inte något särskilt undantag för kontorspersonal. Från lagens tillämpning undantas enligt 1 § andra stycket följande slag av arbete: a) arbete som utförs under sådana förhållanden att det inte kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, b) arbete som till sin natur är så oregelbundet att det inte kan förläggas till bestämda tider, c) arbete som handelsresande eller platsförsäljare, d) arbete som bedrivs av staten, e) husligt arbete, f) sådant arbete i samband med hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, under förutsättning att arbetstagaren uteslutande sysselsätts med detta arbete eller endast undan­ tagsvis deltar i arbete, på vilket lagen äger tillämpning, samt g) arbete på vilket sjöarbetstidslagen har tillämpning. Frånsett undantaget under c) överensstämmer undantagen med sådana som finns i allmänna arbetstidslagen. Den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 42 timmar 30 minuter i vec­ kan och tio timmar per dygn, raster oräknade. I fråga om arbetsställe, där i regel inte flera än en arbetstagare används får dock — under förutsättning att veckomaximum inte överskrids — dygnsmaximum under högst två av veckans dygn utsträckas till elva timmar. För arbetstagare på försäljnings­ ställe, som i regel hålls öppet såväl vardag som sön- och helgdag, gäller i stället för nu angivna regler, att arbetstiden inte får överstiga tio timmar per dygn och 42 timmar 30 minuter i veckan i genomsnitt för två veckor i följd. Vecka räknas fr. o. in. måndag eller annan dag som tillämpas på ar­ betsstället (4 §). Genom kollektivavtal eller dispens kan avsteg göras enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 15

regler som är identiska med dem i allmänna arbetstidslagen (4 a och 5 §§). Bestämmelserna om övertid är i huvudsak desamma som i allmänna ar­ betstidslagen. Med förberedelse- eller avslutningsarbeten jämställer detalj­ handelslagen dock arbete för betjäning av kunder, som vid stängning av för­ säljningslokal, rakstuga, friser salong, fotografiateljé eller badinrättning be­ finner sig i lokalen. Övertid för förberedelse- eller avslutningsarbeten är lik­ som i allmänna arbetstidslagen maximerad till sju timmar i veckan. Detalj­ handelslagen föreskriver den ytterligare begränsningen att sådan övertid inte får tas ut med mer än en och en halv timme per dygn. Vidare gäller att ordinarie arbetstid och övertid av detta slag inte får utan tillstånd av arbetarskyddsstyrelsen tillhopa överstiga tio timmar på ett dygn. Något hinder mot att använda arbetstagare under 18 år till arbete på övertid uppställer detaljhandelslagen däremot inte (6, 7 och 10 §§). Till skillnad från övriga arbetstidslagar innehåller detaljhandelslagen vis­ sa bestämmelser om ersättning för arbete på övertid och om raster. Arbets­ givaren åläggs sålunda skyldighet att utge särskild ersättning för övertids­ arbete. Sådan ersättning får bytas ut mot ledighet på ordinarie arbetstid om arbetsgivare och arbetstagare är ense därom (8 §). Beträffande raster läm­ nas följande föreskrifter. Om arbetstagare utför arbete under minst sex tim­ mar av dygnet, skall arbetet avbrytas av en sammanhängande rast om minst en timme. År arbetsgivaren och arbetstagaren överens kan en sådan rast by­ tas ut mot två raster om sammanlagt minst en timme 15 minuter. På dag före sön- och helgdag samt på arbetsställe, där i regel inte flera än en ar­ betstagare används, får rasttiden inskränkas till 30 minuter. Arbetarskyddsstyrelsen kan medge undantag (9 §). De allmänna bestämmelserna i detaljhandelslagen överensstämmer med motsvarande bestämmelser i allmänna arbetstidslagen. Kungl. Maj :ts undantagsrätt är dock utformad på samma sätt som i lantarbetstidslagen.

Arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer Arbetstidslagen (1947:216) för hotell, restauranger och kaféer (ändrad senast 1966: 619) — i fortsättningen kallad hotellagen — är tillämplig på hotell-, restaurang- och kaférörelse samt i omedelbar anslutning därtill ut­ övad verksamhet av annat slag, vilken inte bedrivs som självständigt företag. Liksom i detaljhandelslagen uppställs inget krav på visst antal arbetstagare eller regelbundenhet i anställningen (1 § första stycket). Såsom arbetstagare skall inte räknas medlem av arbetsgivarens familj, företagsledare, personal­ chef eller därmed jämförlig befattningshavare i överordnad ställning, bok­ hållare eller annat kontor sbiträde (2 §). Från lagens tillämpning undantas följande slag av arbete (1 § andra styc­ ket) : a) arbete som utförs under sådana förhållanden att det inte kan anses an­ komma på arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande,

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

b) arbete som till sin natur är så oregelbundet att det inte kan förläggas till bestämda tider, c) arbete som bedrivs av staten, d) arbete som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov, e) arbete på vilket detaljhandelslagen äger tillämpning, samt f) skeppstjänst. Samtliga undantag återfinns i allmänna arbetstidslagen. I fråga om den ordinarie arbetstiden gäller att arbetsgivaren inte får an­ vända arbetstagare till arbete under längre tid, raster och måltidsuppehåll oräknade, än att arbetstiden under loppet av tre veckor inte överstiger i ge­ nomsnitt 42 timmar 30 minuter i veckan. Arbetstiden får under en tidrymd av 24 timmar, räknade från klockan 6 på morgonen den ena dagen till sam­ ma tid följande dag, inte överstiga elva timmar. Vecka räknas fr. o. m. mån­ dag eller annan dag som tillämpas för arbetsstället (4 §). Från dessa regler kan avsteg göras genom kollektivavtal eller dispens på samma sätt som en­ ligt övriga arbetstidslagar (4 a och 5 §§). Övertid för nödfallsarbete och extra övertid får tas ut enligt samma regler som i allmänna arbetstidslagen. Övriga övertidsregler skiljer sig däremot något från motsvarande bestämmelser i denna lag. Sålunda jämställer hotellagen — i likhet med detaljhandelslagen — betjäning av gäster som vid serveringens upphörande befinner sig inom det för serveringen avsedda om­ rådet med förberedelse- eller avslutningsarbeten. Övertid för arbete av detta slag får tas ut med högst 21 timmar under loppet av tre veckor. Under en 24-timmarsperiod från klockan 6 på morgonen den ena dagen till samma tid påföljande dag får övertid av detta slag uppgå till högst en och en halv timme. Allmän övertid får på samma villkor som i allmänna arbetstidslagen förekomma med högst 200 timmar under ett kalenderår och högst 36 tim­ mar under loppet av tre veckor. Till arbete på allmän och extra övertid får inte användas arbetstagare under 18 år. Arbetarskyddsstyrelsen kan dock bevilja dispens för den som fyllt 16 år (6 och 7 §§). De allmänna bestämmelserna i hotellagen överensstämmer med motsva­ rande bestämmelser i allmänna arbetstidslagen. Kungl. Maj :ts undantagsrätt är dock utformad på samma sätt som i lantarbetstidslagen och detaljhandels­ lagen.

Arbetar skyddslagen Arbetarskyddslagen (1949: 1) (ändrad senast 1967: 461) har ett betydligt vidsträcktare tillämpningsområde än arbetstidslagarna. Den gäller i princip för varje verksamhet, i vilken arbetstagare används till arbete för arbetsgi­ vares räkning. Lagen gäller dessutom för elever vid vissa yrkesskolor, för personer intagna på vissa vårdanstalter samt för värnpliktiga, då de utför yrkesarbete. Från lagens tillämpning undantas arbete som utförs under så­

Kungl Maj:ts proposition nr 5 år 1970 17

dana förhållanden att det inte kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, visst arbete av arbetsgivarens familjemedlemmar, arbete som utförs i arbetsgivarens hushåll samt skeppstjänst. Enligt lagens huvudregel i 7 § åligger det arbetsgivaren att iaktta allt som med hänsyn till arbetets natur och de förhållanden, under vilka arbetet be­ drivs, samt arbetstagares ålder, yrkesvana och övriga förutsättningar för arbetet skäligen kan erfordras för att förebygga att arbetstagare ådrar sig ohälsa eller drabbas av olycksfall i arbetet. Denna bestämmelse får betydelse i arbetstidshänseende såtillvida som arbetsgivaren måste tillse att arbets­ tagare inte utsätts för hälsorisk genom alltför stora arbetstidsuttag. I lagens tredje kapitel lämnas särskilda bestämmelser om arbetstiden och dess förläggning. Då arbetstagare utför arbete under minst sex timmar av dygnet, skall ar­ betet avbrytas genom en eller flera lämpligt förlagda raster av tillräcklig varaktighet. Då det med hänsyn till arbetets natur och arbetsförhållandena i övrigt är oundgängligen påkallat, får rasten bytas ut mot ledighet för inta­ gande av förtäring på arbetsplatsen eller i dess omedelbara närhet (17 §). Om arbetet på grund av samband med mekaniskt driven arbetsprocess eller till följd av annat förhållande kräver ihållande anspänning eller eljest är särskilt påfrestande, skall arbetstagare under arbetstiden beredas lämpliga arbetspauser (18 §). Arbetstagare skall åtnjuta behövlig ledighet för nattvila. I denna ledighet skall ingå tiden mellan klockan 24 och 5. Avvikelse får ske om visst arbete med hänsyn till sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omstän­ dighet måste fortgå även nattetid. Likaså får nödfallsarbete fortgå på tid mellan klockan 24 och 5. Bestämmelsen om nattvila gäller inte arbetstagare i överordnad ställning (19 §). Dispens från nattarbetsförbudet kan meddelas av arbetarskyddsstyrelsen när särskilda skäl föreligger eller då det stora fler­ talet av de berörda arbetstagarna finner dispensen önskvärd och ohälsa eller överansträngning inte kan befaras uppkomma (20 §). Utöver nattvila skall arbetstagare beredas veckovila. För varje period om sju dagar skall arbetstagare, om inte särskilt förhållande tillfälligtvis på­ kallar undantag, ha minst 24 timmars sammanhängande ledighet. Sådan veckovila skall företrädesvis förläggas till söndag och till samma tider för alla anställda vid ett och samma arbetsställe. Arbetarskyddsstyrelsen kan meddela dispens från bestämmelsen (21 §). Ytterligare regler om arbetstiden lämnas i arbetarskyddslagens fjärde ka­ pitel, som gäller minderårigas användande i arbete. Med minderårig avses den som inte fyllt 18 år. Arbetstiden för minderårig arbetstagare får inte överstiga tio timmar om dygnet och 54 timmar i veckan. Från denna abso­ luta gräns görs undantag för nödfallsarbete. Arbetarskyddsstyrelsen kan också medge dispens under kortare tid, då detta i särskilt fall är nödvändigt (31 §). Minderårig skall ha oavbruten ledighet för nattvila under minst elva 2 —Eihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 5

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

timmar varje dygn. I denna ledighet skall regelmässigt ingå, om den min­ derårige inte fyllt 16 år, tiden mellan klockan 19 och 6 samt i andra fall tiden mellan klockan 22 och 5. Undantag görs för nödfallsarbete. Arbetarskyddsstyrelsen har möjlighet att bevilja dispens (33 §).

Bagerilagen Arbetstid och arbetsförhållanden i bagerier och konditorier regleras, för­ utom av arbetstids- och arbetarskyddslagstiftningen, av lagen (1930: 139) om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete (ändrad senast 1959:298). Bagerilagen bygger på en ILOkonvention nr 20 angående förbud mot nattarbete i bagerier. Konventionen antogs år 1925 och ratificerades av Sverige år 1940. Bagerilagens huvudstadgande i 1 § innehåller förbud mot arbete för till­ verkning av bageri- eller konditorivaror på sön- och helgdag samt mellan klockan 20 och 6 på vardag. Förbudet gäller såväl arbetstagare som arbets­ givare men avser inte tillverkning för eget hushåll. Sedan 1959 undantas också tillverkning av spis- eller knäckebröd, kex eller annat därmed jämför­ ligt bakverk. Med arbete för tillverkning avses varje verksamhet, som ingår såsom ett nödvändigt led i produktionsprocessen. Dit räknas t. ex. uppeldning av ug­ nar, framforsling av råvaror till arbetsplatsen inom företaget samt rengöring av maskiner och redskap. Däremot räknas inte hit transport av råvaror till företaget, rengöring av lokalerna eller distribution av de färdiga varorna. I 2 och 3 §§ återfinns åtskilliga undantag från förbuden i 1 §. Från det generella förbudet för sön- eller helgdagsarbete finns tre undan­ tag. Enligt 2 § a) gäller att arbete får ske i bageri- eller konditorirörelse för tillverkning av varor, som framställs utan jäst, under högst tre timmar söneller helgdag mellan klockan 6 och 18. Undantaget gäller endast konditori­ varor och inte bagerivaror, eftersom dessa alltid måste jäsa. Under samma tid får enligt 2 § b) bageri- och konditorivaror tillverkas i hotell-, restaurangeller kaférörelse, om arbetet därmed bedrivs utan samband med bageri- eller konditorirörelse. Enligt 2 § c) får anrörning, dvs. läggning av surdeg för till­ verkning av sura limpor, utföras på sön- eller helgdagar under högst två tim­ mar mellan klockan 8 och 20. Från det generella nattarbetsförbudet stadgas fem undantag. Det viktigas­ te undantaget finns i 2 § d), som medger att vissa förberedelsearbeten får ut­ föras på vardag mellan klockan 4 och 6. Till sådana förberedelsearbeten hänförs uppeldning av ugnar, deggörning och flyttning av brödämnen till och från jäsrum. Enligt 2 § e) får annan än bageri- eller konditoriarbetare utföra uppeld­ ning när som helst på dygnet. Sådana särskilda ugnseldare förekommer en­ dast vid de största bagerierna. I 2 § f) lämnas regler som avser natt till lör­ dag eller helgdagsafton. Under sådan natt får egentligt bageriarbete utföras

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 19

redan från klockan 5. Enligt 2 § g) får under natt till vardag, som närmast föregår två eller flera på varandra följande sön- och helgdagar, utföras för­ beredelsearbete mellan klockan 2 och 4 samt annat arbete mellan klockan 3 och 6. I 3 §, som infördes 1959, medges utsträckt tillverkningstid för arbete som bedrivs med regelbunden skiftindelning. Nattarbetsförbudet gäller sålunda inte för sådant arbete vardag mellan klockan 20 och 23. Dispens från nattarbets- och söndagsarbetsförbudet kan meddelas om sär­ skilt förhållande påkallar avvikelse (4 § första stycket). I första hand med­ delas dispens av vederbörande yrkesinspektör. Sådan dispens får inte avse mer än två dygn åt gången och får ej medges mer än tio gånger per år för samma arbetsställe. Arbetarskyddsstyrelsen kan medge ytterligare eftergift, om särskilda skäl föranleder till det. I 4 § andra stycket medges avvikelse från lagen för nödfallsarbete. Det krävs att avvikelsen är oundgängligen nödvändig på grund av olyckshändel­ se eller annan oförutsedd omständighet och att det inte finns tid att i vanlig ordning begära dispens. Avvikelse får då ske utan tillstånd men inte för längre tid än ett dygn åt gången. Företagets innehavare skall ofördröj ligen anmäla avvikelsen till yrkesinspektören. Tillsyn av lagens efterlevnad ut­ övas av yrkesinspektionens befattningshavare (5 §). I 6 § stadgas straff för innehavare av bageri- eller konditorirörelse som bedriver arbete i strid mot lagen.

Bestämmelser om arbetstid utanför lagstiftningen Som framgått av redogörelsen för innehållet i arbetstidslagarna lämnas stora delar av den yrkesverksamma befolkningen utanför lagstiftningen. Arbetstidskommittén har med utgångspunkt från uppgifterna i 1965 års folk­ räkning sökt beräkna omfattningen av undantagen i lagstiftningen och där­ vid funnit följande. Det totala antalet förvärvsarbetande uppgick vid räkningstillfället i oktober 1965 till 3 450 000 personer. Av dessa kunde 2 020 000 personer eller 59 % anses falla utanför lagstiftningen, 1 653 000 eller 48 % på grund av sin yrkesställning som företagare, medhjälpande familjemed­ lem eller tjänsteman och 367 000 eller 11 % på grund av lagarnas undantag för särskilda former av arbeten. Formellt omfattades 1 430 000 personer av lagstiftningen, vilket motsvarade 41 % av hela den förvärvsarbetande be­ folkningen, 47 % av totalantalet arbetstagare (summan av arbetare och tjänstemän) och 72 % av de arbetstagare som är att hänföra till arbetare. Den omständigheten att stora grupper arbetstagare icke omfattas av lag­ stiftningen betyder inte att arbetstiden för dessa grupper är oreglerad. För arbetstagare utanför arbetstidslagarnas tillämpningsområde finns arbetstidsbestämmelser i kollektivavtal eller överenskommelser av annat slag. För arbetstagare bos staten eller kommun, vilka inte får träffa kollektivavtal om arbetstidens förläggning, finns bestämmelser intagna i tjänstgöringsföre-

20 Kungl. Maj:is proposition nr 5 år 1970

skrifter och reglementen. Vid utformningen av dessa bestämmelser har lag­ stiftningen haft ett normgivande inflytande. Då organisationsprocenten på den svenska arbetsmarknaden är hög och avtalsreglerna har en betydande genomslagskraft även utanför deras egentliga tillämpningsområde, kan man slå fast att det helt övervägande antalet arbetstagare i vårt land har sin ar­ betstid reglerad i enlighet med lagstiftningens principer. Även inom sådana verksamhetsområden för vilka arbetstidslagarna for­ mellt gäller har bestämmelser om arbetstiden införts i kollektivavtal och reg­ lementen. Dessa bestämmelser syftar dels till att fixera den ordinarie arbets­ tidens längd — lagen anger endast en maximigräns — dels till att i detalj reglera frågan om arbetstidens förläggning. I praktiken torde så gott som alla arbetstagare i landet beröras av arbetstidsbestämmelser intagna i avtal eller reglementen. Eftersom lagstiftningen endast anger vissa huvudprinciper beträffande arbetstidens begränsning, medan avtalen innehåller den efter varje arbetsställe avpassade och i detalj ingående regleringen framstår avtalsbestämmelserna för den enskilde ar­ betstagaren ofta som mer betydelsefulla än lagstiftningen. Detta förhållande har accentuerats i och med att lagstiftningen på väsentliga punkter gjorts dispositiv. Bestämmelserna i avtal och reglementen om den ordinarie arbetstidens längd ansluter sig för flertalet arbetstagare till vad arbetstidslagarna i sådant hänseende maximalt medger. Kortare arbetstider gäller för vissa numerärt sett tämligen stora grupper. Det övervägande antalet tjänstemän har således tillförsäkrats arbetstider på genomsnittligt omkring 40 timmar per vecka. För arbetare sysselsatta under jord i gruvdrift eller anläggningsverksamhet gäller genomgående en arbetstid av 40 timmar i veckan. Skiftarbetare i kon­ tinuerlig drift har 42 timmars arbetsvecka. Även andra kategorier har kor­ tare arbetsvecka än 42V2 timmar. Längre arbetstider än vad lagstiftningen föreskriver gäller för ett fåtal arbetstagare med relativt speciella uppgifter. Hit hör arbetstagare i vars tjänstgöring ingår vakt- och passningstjänst, bl. a. brandpersonal. När det gäller begränsningsperiodens längd har parterna på arbetsmark­ naden i stor utsträckning utnyttjat möjligheten att träffa överenskommelse om avsteg från lagarnas föreskrifter. Avtalen syftar ej sällan till en begränsningsperiod av ett år. Även inom flertalet verksamheter utanför lagstift­ ningens tillämpningsområde förekommer längre begränsningsperioder än den i lagstiftningen medgivna. I betydande omfattning finns regler om hur arbetstiden skall fördelas på veckans olika dagar och hur den skall förläggas under dygnet. Femdagars­ veckan är numera kutym för det stora flertalet arbetstagare. Därvid fördelas arbetstiden genomgående med lika många timmar varje arbetsdag. Oftast anges vissa klockslag inom vilka det dagliga arbetet skall förläggas. Den dagliga arbetstidens längd överstiger för dagarbetare i allmänhet inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 21

timmar. I olika avtal medges dock längre dagliga arbetstider. Arbetstidslagarnas bestämmelser om arbetstidens längd medger i princip att 42 1/2 timmar får tas ut varje vecka oberoende av om det under veckan inträffar någon helgdag. Sådan s. k. hård arbetsvecka är relativt ovanlig bland det stora flertalet arbetstagare. I allmänhet följer genom avtal eller sedvänja att helgdagar liksom söndagar skall vara arbetsfria utan att ar­ betstiden övriga dagar i veckan förlängs, s. k. mjuk arbetsvecka. Detta gäller också för arbete som pågår kontinuerligt. Arbetstagarna tillerkänns därvid kompensation i form av fritid för helgdagar under vilka de arbetat. Undan­ tag görs bl. a. inom kraftverks-, järnbruks- och verkstadsindustrin. Utslagen på årets arbetsveckor innebär helgledigheten i genomsnitt en minskning av arbetstiden med ungefär U /2 timme i veckan. Avtal och reglementen inne­ håller ofta också regler som innebär att vissa helgdagsaftnar är helt eller del­ vis arbetsfria.

Arbetstidsförhållanden i utlandet

Arbetstidskommittén har åren 1964 och 1966 undersökt arbetstidsförhållandena i en del länder med vilka Sverige har ett mera betydande handelsut­ byte. Urvalet bär begränsats till sådana länder, som i ekonomiskt, politiskt och socialt avseende inte alltför starkt skiljer sig från Sverige. Material har sålunda insamlats beträffande de nordiska länderna, övriga EFTA-länder, Storbritannien, Schweiz och Österrike (dock ej Portugal), EEC-länderna Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland samt Förenta Staterna och Kanada. Även Sovjetunionen har tagits med. Sammanfattningsvis anför kommittén att arbetstiden i de redovisade län­ derna i allmänhet regleras genom lagstiftning kompletterad med bestäm­ melser i kollektivavtal. I Danmark och Storbritannien är dock arbetstiden, Irånsett vissa arbetarskyddsbestämmelser beträffande kvinnor och minder­ åriga, uteslutande reglerad genom kollektivavtal. Flertalet lagar begränsar arbetstiden såväl per dygn som per vecka eller perioder av veckor. I Frankrike begränsas endast veckoarbetstiden och i Österrike, Nederländerna och Västtyskland endast dygnsarbetstiden. Lagstiftningen medger på många håll en längre arbetstid än som i prak­ tiken tillämpas. Omvänt gäller för vissa länder att lagstiftningens ordinarie arbetstid regelbundet kompletteras med övertid och att normalarbetstiden därför ligger över den lagstadgade ordinarie arbetstiden. Detta rör framför allt länder, som på ett tidigt stadium genomförde lagstiftning om 40 timmars arbetsvecka, nämligen Frankrike och Förenta Staterna. Även Storbritannien och i viss mån Västtyskland har ett stort inslag av regelbunden övertid. Generellt kan sägas att arbetstiden inte annat än undantagsvis överstiger 45 timmar per vecka. Under 1960-talet har en successiv förkortning av ar­ betstiden ägt rum i de flesta redovisade länderna. Norge har lagstiftat om

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

421/ä-timmarsvecka och Finland om 40-timmarsvecka. I länder med endast dygnsarbetstiden reglerad, innebär övergång från sex- till femdagarsvecka en motsvarande reform. I andra länder har genom överenskommelser kollektivavtalsvägen successiva förkortningar av arbetstiden genomförts. I viss ut­ sträckning har dessa förkortningar tagit sikte på 40-timmarsvecka. I den mån denna arbetstid ännu inte uppnåtts kan en allmän strävan häremot konstateras. Av betydelse i detta hänseende är vissa av Internationella ar­ betsorganisationen (ILO) antagna instrument som syftar till ett genomfö­ rande av 40-timmarsveckan. Om den ordinarie arbetstidens längd mäts i genomsnitt per vecka under ett år, måste hänsyn tas till längden av semester och helgledigheter. Allmän fyraveclcorssemester är föreskriven — förutom i Sverige —- i Norge och Frankrike. I andra länder ligger den lagstadgade semestern genomsnittligt sett vid omkring två eller tre veckor. Om hänsyn tas inte endast till ledighet för helgdagar utan även till ledighet för helgdagsaftnar, ligger Sverige inter­ nationellt sett väl framme också i fråga om helgledigheter.

Årbetstidslagstiftningens utveckling

Genom 1919 års lag om arbetstidens begränsning infördes för första gången i vårt land en mera vittsyftande reglering på arbetstidens område. Främst avsågs med lagen att slå fast principen om åtta timmars arbetsdag och 48 timmars arbetsvecka inom industrin och denna närstående verk­ samhetsområden. Till en början betraktades arbetstidslagen som ett pro­ visorium och erhöll endast tidsbegränsad giltighet. Anledningen härtill var att man ville avvakta verkningarna av det ingrepp i samhällslivet som arbetstidsregleringen ansågs innebära samt att man ville följa den internatio­ nella utvecklingen på arbetstidsområdet. Under de följande åren beslöts vissa j ämkningar i lagen, som bl. a. gick ut på att krympa lagens tillämp­ ningsområde och vidga övertidsmöj Iigheterna. Lagen förlängdes successivt åren 1923 och 1926 samt gjordes definitiv genom beslut vid 1930 års riks­ dag. Därefter har lagen, bortsett från de ändringar som hängt samman med 45-timmarsveckans och 42 1/ 2 -timmarsveckans införande, endast varit före­ mål för obetydliga och för det mesta formella ändringar. Lagstiftningen förde snabbt med sig att arbetstiden för dem som omfat­ tades av lagen anpassades efter lagens maximiregler. Sålunda blev 48-timmarsveckan allmänt tillämpad. Åttatimmarsdagen blev däremot en mera sällsynt företeelse, eftersom arbetstiden vanligen utlades med ett större antal timmar på måndagar—fredagar än på lördagar. För arbetstagargrupper utanför den allmänna arbetstidslagen skedde en utveckling mot 48-timmarsveckan dels via kollektivavtal och andra över­ enskommelser, dels via fortsatt lagstiftning. År 1936 tillkom lantarbetstidslagen, följd 1939 av arbetstidslagen för detaljhandeln och 1944 av arbets­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 23

tidslagen för hotell, restauranger och kaféer. Den första lantarbetstidslagen stadgade en ordinarie arbetstid av 52 tim* mar i genomsnitt per vecka. Redan 1937 sänktes gränsen till ca 49 timmar i genomsnitt i veckan. Ändringar i lagen vidtogs även 1939, 1942 och 1945, samtidigt som lagens giltighet förlängdes med tre år i taget. År 1948 gjor­ des lagen definitiv. Först då förverkligades 48-timmarsprincipen för fler­ talet lantarbetare. Detaljhandelslagen föreskrev från början en ordinarie arbetstid av högst 48 timmar i veckan. Efter betydande ändringar av lagens innehåll 1942 blev lagen genom beslut av 1945 års riksdag omlagd från ett provisorium till en permanent lag. Frågan om reglering av de hotellanställdas arbetstider var föremål för ut­ redning första gången i slutet av 1920-talet. Något resultat uppnåddes emel­ lertid inte. År 1943 lade socialstyrelsen fram ett nytt förslag i frågan, vilket påföljande år lades till grund för den första hotellagen. Denna föreskrev en genomsnittlig arbetstid av 48 timmar per vecka för ekonomipersonal och 51 timmar per vecka för personal som hade att direkt betjäna allmän­ heten. Vid revision av lagen 1947 genomfördes 48 timmar i veckan som maximiarbetstid för alla arbetstagare. Vid 1950 års riksdag gjordes hotell­ lagen definitiv. Ytterligare lagstiftning på arbetstidens område tillkom genom de olika sjöarbetstidslagarna, den första 1919, och hembiträdeslagen 1944. Av bety­ delse för arbetstagarnas arbetstidsförhållanden var också semesterlagstift­ ningen. Genom 1938 års semesterlag infördes allmän tvåveckorssemester. En förlängning av semestern med en vecka i taget skedde genom riksdags­ beslut 1951 och 1963. Samtidigt med utbyggnaden av arbetstidslagstiftningen pågick en utveck­ ling mot kortare arbetstider via kollektivavtal och andra överenskommel­ ser. Här må nämnas att underj ordsarbetare inom gruvindustrin vid avtals­ förhandlingar 1948 tillerkändes 40-timmars arbetsvecka och skiftarbetare i kontinuerlig drift vid förhandlingar i början av 1950-talet 42 timmars ar­ betsvecka. År 1947 tillkallades sakkunniga med uppgift att verkställa en allmän översyn av arbetstidslagstiftningen. De sakkunniga, som antog namnet arbetstidsutredningen, avlämnade år 1954 sitt huvudbetänkande med förslag till ny arbetstidslagstiftning och partiell arbetstidsförkortning (SOU 1954: 22, 23). Sistnämnda år tillkallade Kungl. Maj :t särskilda sakkunniga för att prö­ va frågan om en revision av arbetstidslagstiftningen med inriktning på en allmän förkortning av den lagstadgade arbetstiden. De sakkunniga antog benämningen utredningen om kortare arbetstid. Utredningen avlämnade sitt förslag sommaren 1956 (SOU 1956: 20, 21). Detta lades sedan i stort sett oförändrat fram i proposition nr 80 till 1957

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

års riksdag. I propositionen föreslogs sådana ändringar i arbetstidslagarna att maximum för den ordinarie arbetstiden per vecka sattes ned från 48 timmar till 45 timmar. Övergången till den kortare arbetstiden föreslogs ske successivt så att den ordinarie veckoarbetstiden minskades med en timme den 1 januari 1958, med ytterligare en timme den 1 januari 1959 och med ännu en timme den 1 januari 1960, då 45-timmarsveckan således skulle vara fullt genomförd. Arbetstidslagarna skulle i viss mån bli dispo­ sitiva genom att arbetsgivare och huvudorganisation av arbetstagare be­ reddes möjlighet att i kollektivavtalets form träffa överenskommelse om annan ordinarie arbetstid än den lagen stadgade. I propositionen uttala­ des att den föreslagna arbetstidsförkortningen förväntades slå igenom även på de områden som inte formellt var underkastade lagen. Det utta­ lades också att erfarenheter först måste vinnas av den föreslagna förkortningsreformen, innan tiden var inne att ta ställning till av arbetstidsutredningen framlagda förslag angående arbetstidslagstiftningens tilllämpningsområde och systematiska utformning m. m. Riksdagen biföll pro­ positionen. Utredningen om kortare arbetstid föreslog i sitt betänkande att åtgärder skulle vidtas för en fortlöpande undersökning av den avsedda arbetstids­ förkortningens ekonomiska och sociala verkningar. I mars 1959 tillkalla­ des särskilda sakkunniga för att undersöka arbetstidsförkortningens verk­ ningar. De sakkunniga redovisade arbetstidsförkortningens omfattning och utläggning i ett delbetänkande, avgivet i mars 1962 (SOU 1962: 17), och arbetstidsförkortningens verkningar i sitt slutbetänkande, avgivet två år senare (SOU 1964:9). Sedan 1963 års riksdag i anledning av motioner hemställt om utredning angående en generell förkortning av arbetstiden tillkallades sakkunniga — 1963 års arbetstidskommitté — för att utreda i vilken utsträckning och i vilken takt en sådan förkortning är möjlig. Åt de sakkunniga uppdrogs dessutom att verkställa en översyn av arbetstidslagstiftningen och lägga fram förslag till en ny allmän arbetstidslag. Arbetstidskommittén påbörjade sitt arbete i november 1963 och avsåg att avlämna förslag om en sänkning av den lagstadgade arbetstiden i slutet av år 1966. Mot bakgrund av det förslag som sålunda förbereddes träffade arbetsmarknadsparterna under 1966 års avtalsrörelse i betydande omfatt­ ning avtal om minskning av den ordinarie arbetstidens längd. Vägledande för avtalen var den centrala uppgörelse som ingicks mellan SAF och LO. Enligt denna överenskommelse skulle en förkortning av arbetstiden ske från 45 timmar till 42 Va timmar i veckan i tre etapper med 50 minuter åt gången den 1 februari 1967, den 1 februari 1968 och den 1 januari 1969. Parterna inom resp. avtalsområden tillädes rätt att genomföra förkortning­ en i annan ordning. Denna rätt kom att utnyttjas i stor utsträckning. Med anledning av nämnda utveckling på avtalsområdet framlade arbets-

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 25

tidskommittén i juni 1966 en promemoria (Stencil S 1966:4) med förslag om en anpassning av arbetstidslagarna efter de förändrade förhållandena på arbetsmarknaden. Kommitténs förslag innebar att maximeringen av den ordinarie veckoarbetstidens längd successivt reducerades i tre 50-minuterssteg den 1 februari 1967, den 1 februari 1968 och den 1 januari 1969 från 45 till 42 V 2 timmar. Promemorian lades till grund för proposition nr 137 till 1966 års riksdag med förslag till lag om ändrad lydelse av arbetstids­ lagarna. Lagförslaget, som godtogs av riksdagen, anslöt helt till vad kom­ mittén förordat och innebar att principen om 42 V 2 timmars arbetsvecka inskrevs i lagstiftningen.

Arbetstidskommittén

I. Allmän arbetstidsförkortning Kommittén anför inledningsvis att dess uppgift varit att undersöka i vil­ ken utsträckning och i vilken takt en ytterligare arbetstidsförkortning är möjlig. Beträffande omfattningen av förkortningen uttalar kommittén att såväl de internationella rekommendationerna av ett stegvis införande av 40-timmarsvecka som kraven från fackligt och andra håll på en sådan ar­ betsvecka har givit frågan den karaktären, att kommittén bedömt det som orealistiskt att diskutera något annat alternativ än att nästa förkortning skall omfatta en minskning med 2 V 2 timmar per vecka från 42 V 2 timmarsnivån. Om sålunda förkortningens omfattning härigenom är given, återstår det att avgöra i vilken takt 40-timmarsveckan bör vara möjlig att genom­ föra. Kommittén tillägger att den ansett att också frågan om tidpunkten för en förkortning bör diskuteras, även om direktiven för kommitténs ut­ redningsarbete inte uttryckligen utsäger något härom. Som en bakgrund till övervägandena angående lämplig takt och tidpunkt går kommittén in på de skäl som kan anföras för den aktuella förkortningen av arbetstiden.

Motiv för arbetstidsförkortning Kommittén anför att de motiv som under årens lopp åberopats för re­ former på arbetstidslagstiftningens område i stort sett kan delas in i tre huvudgrupper, sociala, ekonomiska och politiska motiv. Vid tillkomsten av den allmänna arbetstidslagen och de särskilda arbets­ tidslagarna dominerade de sociala och politiska motiven. Arbetstagarna skulle genom begränsning av arbetstiden skyddas från överansträngning, sjukdomar och olycksfall. Dessutom skulle önskemål om rättvisa och ut­ jämning mellan olika medborgargrupper tillgodoses inte bara då det gällde ekonomiska förmåner utan också i fråga om fritidens längd. I samband med 45-timmarsveckans införande ägde en förskjutning av motivkretsen rum så att ekonomiska synpunkter kom att bli vägledande.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

En generell förkortning av arbetstiden från 48 timmar i veckan ansågs inte kunna motiveras av hänsyn till arbetstagarnas fysiska eller psykiska hälsa. I stället fick en sådan reform grundas i främsta rummet på ett val, träffat på den enskildes vägnar, mellan ökad fritid och andra sätt att till­ godogöra sig ett förbättrat produktionsresultat i landet. Det gällde alltså att göra en avvägning på det samhällsekonomiska planet och frågan om en allmän arbetstidsförkortning blev därmed i realiteten ett spörsmål i vad mån landets ekonomiska resurser tillät en sådan åtgärd. Kommittén erinrar om att den i sitt förslag om 42 1/2-timmarsveckans inskrivande i arbetstidslagarna anslöt sig till det synsätt på frågan om en generell förkortning av arbetstiden som statsmakterna anlade när 45-timmarsveckan infördes. Kommittén framhåller att dess fortsatta arbete inte har föranlett kommittén att frångå denna uppfattning. Snarare har kom­ mittén med hänsyn till den beslutade förkortningen från 45 till 42 1/2 tim­ mars arbetsvecka stärkts i sin uppfattning. Eftersom man i den allmänna debatten likväl i stor utsträckning åbero­ pat skyddsmotivet till stöd för en allmän förkortning av arbetstiden läm­ nar kommittén en redovisning av sina undersökningar angående hållbar­ heten av detta motiv. Sammanfattningsvis uttalar kommittén att den ge­ nomgång, som kommittén gjort beträffande olika faktorer på yrkesska­ dornas, arbetshygienens och folkhälsans område, inte har givit belägg för att en allmän förkortning av arbetstiden kan grundas på hälsoskäl. Tvärt­ om förefaller de arbetstider som fr. o. m. 1969 blir allmänt tillämpliga i vårt land att stå i god överensstämmelse med socialmedicinsk erfarenhet. Kom­ mittén kommer följaktligen i fråga om skyddsmotivets hållbarhet till sam­ ma resultat som i sin promemoria från 1966. Kommittén påpekar att den med detta ståndpunktstagande inte velat säga att en kortare arbetstid skul­ le sakna betydelse ur hälsosynpunkt. För åtskilliga arbetstagare torde en förkortning av arbetstiden tvärtom vara av positivt värde för den kropps­ liga och själsliga hälsan. En förkortning av arbetstiden från 42 1/2 timmar i veckan till 40 timmar i veckan får således enligt kommitténs bedömande liksom vid de båda se­ naste förkortningsreformerna grundas på individens val mellan olika sätt att tillgodogöra sig en möjlig förbättring av levnadsstandarden. Denna för­ bättring kan ske genom en ökning av realinkomsterna eller en ökning av fritiden. Väljer man det sistnämnda får man avstå från en inkomstökning som eljest varit möjlig. Väljer man det förstnämnda får man oförändrad fritid men större realinkomst. Kommittén påpekar att det med hänsyn till produktionens krav på ra­ tionell organisation, för vilken arbetstidens längd och förläggning är en vä­ sentlig faktor, inte kan överlåtas åt de enskilda arbetstagarna att var för sig träffa sitt val mellan lön och fritid. Produktionen kräver självfallet en viss enhetlighet på arbetstidens område. Denna enhetlighet kan åstadkom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 27

mas genom avtal eller genom lagstiftning. I det ena fallet träffar den fack­ liga organisationen och i det andra fallet lagstiftaren på arbetstagarens vägnar valet mellan fritid och annan konsumtion. Någon kartläggning av var den svenske arbetstagaren står i valet mellan ökad lön och ökad fritid har kommittén inte låtit verkställa. Enligt kom­ mitténs mening hade en sådan knappast kunna tillföra diskussionen några mer vägledande synpunkter än de som redan föreligger. En normal arbets­ tid av 40 timmar i veckan har sedan länge framstått som ett mål för strä­ vandena på arbetstidens område. Detta gäller inte blott här i landet utan världen över. Internationella arbetsorganisationen har i sin år 1962 antag­ na rekommendation nr 116 ställt upp 40-timmarsveckan som ett socialt mål. Samtliga svenska ombud röstade vid rekommendationens behandling för dess antagande. Såväl dessförinnan som därefter har arbetstidsförkort­ ning varit en aktuell programpunkt i flera länder. Under 1960-talet har också reformer genomförts på flera håll. Ytterligare reformer är under förberedelse. Kommittén anför att dess tillkallande i och för sig innebär en bekräftel­ se på ett ökat intresse för kortare arbetstid. Under kommittéarbetets gång har vidare intresset för en allmän förkortning av arbetstiden förstärkts. Detta har enligt kommittén framgått av de många skrivelser i ämnet som ingått till kommittén, av den intensiva pressdebatten och av fackförenings­ rörelsens aktivitet. LO har vid upprepade tillfällen betonat kraven på en kortare arbetstid och för sin del tillagt arbetstidsförkortningen hög priori­ tet på reformprogrammet. Organisationen har också med framgång hävdat kraven på kortare arbetstid i avtalsförhandlingarna. Att den 1966 genom­ förda förkortningen till 42 1/2 timmar i veckan endast betraktats som en etapp på vägen mot 40-timmarsveckan är enligt kommittén uppenbart. Enligt kommitténs uppfattning kan man med hänsyn härtill våga det antagandet att arbetstagarna i vårt land i likhet med arbetstagarna i en råd främmande länder är beredda att — åtminstone så länge arbetstiden överstiger 40 timmar i veckan — vid fortsatt kontinuerlig tillväxt av den ekonomiska standarden välja längre fritid på bekostnad av en däremot sva­ rande ökning av den kontanta lönen. Vad anledningen till denna ökade fritidsvärdering kan vara anser kom­ mittén inte nödvändigt att närmare analysera. Man kan enligt kommittén peka på att reallöneläget successivt förbättrats, varigenom löntagarnas ma­ teriella anspråk på ett tillfredsställande sätt bör kunna tillgodoses på nu­ varande lönenivå. Strävan mot en högre levnadsstandard inriktas följakt­ ligen på andra mål, varvid fritiden ligger nära till hands. Att så är fallet är enligt kommittén en given sak, så länge det finns grupper i samhället som är prioriterade i arbetstidshänseende. Åtskilliga tjänstemäns kortare ar­ betstid stimulerar övriga arbetstagare att inrikta sina krav på samma för­ mån och därmed åstadkomma en utjämning mellan olika medborgargrup-

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

per på det sociala fältet. Vidare framhåller kommittén att det ibland görs gällande att det i högskatteländer är naturligt att en löneförhöjning — som åtminstone vid ett progressivt skattesystem kan bli hårt reducerad — framstår som mindre lockande än fritidsökning som är skattefri. Till detta kommer att fritiden blivit mer samlad och lättare att effektivt utnyttja. En sak som också kan ha sin betydelse är att fritiden under veckans ar­ betsdagar för en hel del arbetstagare blivit i ökad omfattning naggad i kan­ ten av restid mellan bostad och arbetsplats.

Samhällsekonomiska synpunkter Med hänsyn till den ståndpunkt kommittén sålunda intagit i fråga om motivet för en ytterligare arbetstidsförkortning blir det naturligt för kom­ mittén att härefter gå in på en bedömning av den framtida ekonomiska utvecklingen. Kommitténs utgångspunkt för denna bedömning har varit den avstämning av 1965 års långtidsutredning som verkställts inom finans­ departementet och publicerats sommaren 1968 (SOU 1968:24). Syftet med avstämningen har i första hand varit att söka finna om den utvecklingsbild som 1965 års långtidsutredning skisserade i sin rapport i början av 1966 (Svensk ekonomi 1966—1970 med utblick mot 1980, SOU 1966: 1) alltjämt äger giltighet eller om nya eller förändrade betingelser för den ekonomiska utvecklingen framträtt de senaste åren och nödvändiggör en annan bedömning av framtidsproblemen. Kommittén anmärker att det för kommitténs del hade varit speciellt värdefullt om det i avstämningsrapporten funnits ett genomarbetat planmaterial för 1970-talets första hälft. Nå­ got sådant föreligger dock inte, utan bedömningen av 1970-talet har i rap­ porten fått göras mer diskussionsvis utifrån olika tänkbara alternativ. Avstämningsrapportens arbetskraftsberäkningar bygger på en av statis­ tiska centralbyrån utarbetad befollmingsprognos samt på erfarenhetsmässiga antaganden om förvärvsfrekvenser inom olika köns-, ålders- och civilståndsgrupper. I beräkningarna har hänsyn också tagits till en antagen ar­ betstidsförkortning till 40 timmar i veckan under första hälften av 1970talet. Enligt befolkningsprognosen väntas inte några drastiska förändringar i den totala folkmängden fram till 1975. Som ett intressant drag i utveck­ lingen noteras att förskjutningarna i befolkningens åldersstruktur beräk­ nas medföra att åldersgruppen 15—69 år kommer att omfatta en successivt minskande andel av den totala befolkningen. Till belysning härav anges bl. a. att denna åldersgrupps andel av totalbefolkningen utgjorde 71,1 % år 1965 och beräknas utgöra 69,7 % år 1970 och 68,1 % år 1975. Beräkningarna på grundval av antagandena rörande förvärvsfrekvensen ger vid handen att det totala antalet förvärvsarbetande väntas öka med 45 000 personer 1965—1970 och med 26 000 personer 1970—1975, vilket motsvarar 0,3 resp. 0,1 % per år. Under hela perioden 1965—1975 är det de

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 29

gifta kvinnorna som beräknas svara för ökningen av antalet förvärvsarbe­ tande, medan antalet män förutses bli i stort sett oförändrat och antalet ej gifta kvinnor förutses minska. Eftersom den kvinnliga arbetskraften har kortare faktisk arbetstid än männen, blir ökningen av antalet förvärvsarbe­ tande uttryckt i heltidssysselsatta något lägre. Medan ökningen av dessa s. k. årsarbetande var närmare 100 000 mellan 1960 och 1965 beräknas ök­ ningen 1965—1970 bli knappt 20 000 och ökningen 1970—1975 endast 5 000. Långtidsutredningens bedömning om en markant omsvängning i arbetskraftsutvecklingen efter 1965 bekräftas och till och med förstärks något av den framlagda prognosen. Den antagna minskningen av veckoarbetstiden beräknas leda till att den genomsnittliga arbetstiden per årsarbetande minskar med 0,7 % per år mellan 1970 och 1975. Arbetskraftsberäkningarnas resultat blir mot bak­ grunden av det sagda att man för åren 1970—1975 kan emotse en minsk­ ning av arbetskraftsvolymen, som mätt i antal arbetstimmar uppgår till genomsnittligt 0,7 % per år. Enligt avstämningsrapporten blir det en central fråga för bedömningen av produktionskapacitetens utveckling huruvida den beräknade minsk­ ningen i arbetskraftsvolymen kan motvägas av en snabbare ökning i pro­ duktiviteten. Detta aktualiserar den lika centrala frågan om vilken investeringsutveckling som erfordras för att en dylik kompenserande produktivitetshöjning skall komma till stånd. Svårigheterna anses dock vara bety­ dande vid en sådan bedömning, främst till följd av mätproblem beträffan­ de den s. k. teknikfaktorn, dvs. den inverkan på produktionsutvecklingen som kommer från förbättrad produktionsteknik och utbildning, stordriftsfördelar samt förbättrad resursanvändning. En fortsatt snabb uppgång av teknikfaktorn skulle kunna medföra en förhållandevis gynnsam produkti­ vitetsstegring under 1970-talets början utan några större ökningar i kapi­ talinsatsen. Det finns dock flera erfarenheter som talar för att åtminstone vissa former av tekniska framsteg förutsätter en ökad investeringsaktivi­ tet för att kunna ta sig ekonomiska uttryck. De preliminära beräkningar som kunnat göras har resulterat i att en ökning av kapitalinsatsen under 1970-talet av ungefär den storlek, som gällt under 1960-talets senare del, skulle medge en relativt hög produktivitetsstegring fram till 1975. I avstäm­ ningsrapporten antas att tillväxten i produktiviteten 1970—1975 skall lig­ ga kvar på det årsgenomsnitt som förelåg under 1967 och 1968, dvs. ca 4,7 %. Härigenom skulle en årlig ökning av bruttonationalprodukten på ca 4 % kunna komma till stånd 1970—1975. Kommittén erinrar om att de värden som kan hämtas ur avstämnings­ rapporten rörande arbetskraftsvolym, produktivitet och totalproduktion är årliga genomsnittsvärden för en femårsperiod och att därför värdena för de enskilda åren kan variera. Bl. a. med hänsyn härtill anser kommittén att möjligheterna att mer objektivt kunna utreda lämpligaste schema för ar­

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

betstidsförkortningen är mycket begränsade. Frågan är emellertid, anför kommittén, om inte förkortning i tre etapper med ett år mellan varje etapp, som allmänt sett rekommenderats såväl vid 45-timmarsveckans införande som vid 42 1/2-timmarsveckans genomförande, är det mest lämpliga. Fär­ re etapper skulle alltför starkt kunna påverka reallöneutrymmet och fler etapper skulle antagligen inte ge arbetstagarna en känsla av att arbetstiden verkligen ändrats. Enligt kommitténs uppfattning bör därför 40-timmarsveckan införas i tre etapper med ett år mellan varje etapp men med möj­ ligheter för arbetsmarknadens parter att träffa överenskommelse om annat förkortningssätt, varigenom hänsyn kan tas till olika sektorers förhållan­ den. Motsvarande möjlighet har förelegat vid tidigare allmänna arbetstids­ förkortningar, varvid uppgörelse träffats vid förbundsvisa förhandlingar om avvikelser från treetappsrekommendationen i flera fall. Enligt kommittén kan en beräkning av det totala produktionsbortfallet vid en arbetstidsförkortning i tre etapper med ett år mellan varje etapp illustrationsvis göras på följande sätt. Vid diskussion av erfarenheter från tidigare arbetstidsförkortningar har framkommit att det för industrins om­ råde inte blivit lika stort produktionsbortfall som arbetstidsbortfall. För varje procents arbetstidsförkortning minskade produktionen endast med 3/4 %. Det är i hög grad troligt att även andra sektorer genom bl. a. olika rationaliseringsåtgärder inte behöver vidkännas en lika stor produktions­ minskning som arbetstidsbortfallet i sig självt skulle innebära. Hur detta kan påverka den totala produktionen är givetvis svårt att bedöma, men man kan anta att denna effekts storlek ligger mellan 3/4 och 1 %. Eftersom det totala arbetstidsbortfallet per år under en treårsperiod beräknats till 1,3 %, skulle bortfallen totalproduktion bli av storleken 0,9—1,3 % per år. Sannolikt ligger det rätta värdet någonstans emellan dessa yttervärden och som en grov uppskattning kan antas att bruttonationalproduktens öknings­ takt under förkortningsåren blir en procentenhet lägre än vad den skulle kunna bli utan förkortning. Kommittén diskuterar härefter vissa fördelnings- och avvägningsproblem som kan väntas bli accentuerade i samband med genomförandet av en ar­ betstidsförkortning. Ett sådant problem är enligt kommittén att den priva­ ta konsumtionen — vars ökningstakt bedöms bli förhållandevis låg redan under perioden 1965—1970 — måste stå tillbaka till förmån för den starka investeringsinsats som blir nödvändig, om produktivitetsnivån trots de stag­ nerande arbetskraftstillgångarna skall kunna bibehållas eller helst ökas och därigenom säkra en hög produktionsökningstakt. Möjligheten att hålla tillbaka den offentliga konsumtionen i någon större utsträckning betraktar kommittén som små. Inom det statliga området beräknas för flera år fram­ över de automatiskt framkommande utgiftsanspråken vara betydande och inom den kommunala sektorn medför den under senare år kraftiga utbygg­ naden av kapaciteten inom sjuk- och socialvården att utgifterna likaledes måste öka väsentligt framdeles.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 31

Ett annat mera märkbart fördelningsproblem sammanhänger med be­ folkningsutvecklingen. Den starka antalsökningen för icke förvärvsarbe­ tande personer och de utfästelser som gjorts till dem bidrar till att minska konsumtionsutrymmet för den förvärvsarbetande befolkningen. I samband med lönebildningen uppstår också ett fördelningsproblem. Den prioritering av låglönegrupperna som sker vid de avtalsmässiga löneöverenskommelserna i allt större utsträckning innebär att övriga löntagare inte får så stora avtalsenliga kontantlönehöjningar. Detta kan leda till löneglidningstendenser och kompensationskrav som medför att de nominella lönerna plus arbetstidsförkortningen överstiger produktivitetsutrymmet med kostnadsstegring och inflationi sti sk utveckling som följd. I anslutning till sistnämnda spörsmål framhåller kommittén att pris­ problematiken får en särskild tyngd för vårt lands vidkommande genom vårt stora beroende av utrikeshandeln. Då våra växelkurser genom inter­ nationella överenskommelser kan betraktas som låsta, kommer en stigande kostnadsnivå att försämra vår internationella konkurrenskraft. Konkur­ renssituationen är visserligen ett relativt problem. Våra handelspartners kan såväl till följd av arbetstidsförkortning som av andra skäl få föränd­ ringar i kostnader etc. som kan göra vårt läge mer gynnsamt. Det är dock svårt att avgöra hur utvecklingen framöver kan bli, men flera västeuro­ peiska länder har under senare år mer målmedvetet än tidigare gått in för att hålla kostnadsstegringar tillbaka och sannolikt kommer denna in­ riktning av den ekonomiska politiken i dessa länder att fortsättningsvis bestå. Beräkningar av kostnadsutvecklingen visar att vår konkurrensför­ måga inte på något avgörande sätt försvagats, trots att jämförelsevis högre pris- och löneökningar kan noteras för Sveriges del. Anledningen härtill är främst att produktivitetsutvecklingen genom starka rationaliseringar varit kraftig i vårt land, varigenom kostnaden per producerad enhet inte utveck­ lats mer ofördelaktigt än för våra konkurrentländer. Det får dock betraktas som tveksamt om det svenska näringslivet skulle kunna mer varaktigt upp­ nå stora rationaliseringsvinster jämfört med andra länder. En lugn prisoch kostnadsutveckling får därför, anser kommittén, även i fortsättningen tillmätas stor vikt. Fråga uppstår vidare om företagen skulle kunna lösa de problem som uppkommer för dem till följd av arbetstidsförkortningen med hjälp av en sysselsättningsökning. Kommittén anför att dess undersökningar visar att speciellt tjänsteproducerande, men också varuproducerande företag delvis skulle kunna kompensera arbetstidsförkortningens effekter genom en ök­ ning av antalet anställda. Möjligheterna till personalökning kan dock bli begränsade mot bakgrund av den stagnation i arbetskraftstillgångarna som långtidsutredningen räknar med. Även om den dagsaktuella situationen inte kännetecknas av en påtaglig arbetskraftsbrist, är det högst sannolikt att ett mer normalt kapacitetsutnyttjande kommer att medföra brist på framför allt yrkesutbildad arbetskraft.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Mot bakgrunden av att man i den allmänna debatten hävdat att en ar­ betstidsförkortning skall förläggas till en ur sysselsättningssynpunkt gynn­ sam period — vilket innebär att förkortningen skulle förläggas till en kon­ junktursvacka med dämpad efterfrågan på arbetskraft och inte till en hög­ konjunktur med arbetskraftsbrist — uttalar kommittén att det är vansk­ ligt att yttra sig om nettoeffekten av en allmän arbetstidsförkortning med avseende på sysselsättningssituationen. Detta beror på att konjunkturbil­ den vanligen är splittrad med hög arbetskraftsefterfrågan inom vissa områ­ den och kanske inte obetydlig arbetslöshet inom andra. Frågan om man vid valet av tidpunkt för förkortningen skall låta konjunktursituationen vara avgörande sammanhänger f. ö. till stor del med målsättningen om full sysselsättning. Eftersom denna målsättning är allmänt accepterad i vårt land, kan dess förverkligande, eventuellt med viss arbetskraftsbrist som resultat, inte få utgöra något hinder för att genomföra en förkortning. Slutligen kan enligt kommittén sägas, att även om vissa sysselsättningslä­ gen skulle framstå som bättre än andra ur förkortningssynpunkt, det ändå är omöjligt att på förhand beräkna när ett sådant gynnsamt läge är för handen. I sammanhanget understryker kommittén att — till skillnad från vad som stundom hävdats i den allmänna debatten — en arbetslöshetssituation inte bör lösas genom en arbetstidsförkortning. I stället bör en sådan situa­ tion lösas genom en kraftfullt bedriven arbetsmarknadspolitik med inriktning på produktivitetsbefrämjande omskolning och vidareutbildning. I den mån en arbetstidsförkortning i sig själv för med sig en snabbare struktur­ omvandling av näringslivet med fler friställningar som följd, blir en sådan politik ännu viktigare.

Kommitténs slutsatser Kommittén anför att den förda diskussionen har visat att en allmän för­ kortning av arbetstiden ställer samhällsekonomin inför olika anpassnings­ problem. Det framstår som angeläget att förkortningen genomförs på så­ dant sätt att inverkan på samhällsekonomin blir så liten som möjligt. En­ ligt kommitténs bedömning kan detta ske, om förkortningen nu liksom vid de båda senaste arbetstidsförkortningarna genomförs stegvis. En förkort­ ning i tre etapper om 50 minuter i veckan under tre på varandra följande år synes enligt kommittén vara lämplig. Kommittén påpekar att den sista etappen i den pågående förkortningen genomförs den 1 januari 1969. Den fortsatta förkortningen kan följaktli­ gen börja tidigast den 1 januari 1970. I den diskussion som förts i arbetstidsfrågan har rent allmänt uttalats att 40-timmarsveckan borde kunna uppnås under den första hälften av 1970-talet. Som sista datum för arbetstidsreformens tredje etapp skulle man i så fall kunna ange den 1 ja­ nuari 1975.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 33

Starka önskemål har konstaterats föreligga på arbetstagarsidan om att förkortningen förverkligas så snart som möjligt. Eftersom arbetstidsför­ kortningen måste betraktas som en ekonomisk avvägningsfråga, kommer andra aktuella reformer på det ekonomiska och sociala området in i bilden. Uppmärksamhet måste också fästas vid att en arbetstidsförkortning genom sin dämpande effekt på ökningstakten för totalproduktionen försenar möj­ ligheterna att genomföra andra reformer. Kommittén uttalar för sin del att arbetstidsreformen framstår som angelägen och bör tilläggas sådan prioritet att den fullbordas under första hälften av 1970-talet. Kommitténs förslag om en allmän arbetstidsförkortning innebär följakt­ ligen att den maximala gränsen för den ordinarie arbetstiden sänks succes­ sivt från 42 1/2 till 40 timmar i veckan i tre etapper om 50 minuter per vecka samt att dessa etapper genomförs vid ingången av vart och ett av tre på varandra följande år och påbörjas tidigast den 1 januari 1970 och senast den 1 januari 1973. Genom lagstiftningens dispositivitet har arbets­ marknadens parter möjlighet att genomföra förkortningen på annat sätt.

IL Ny allmän arbetstidslag

Allmänna synpunkter Kommittén erinrar inledningsvis om hur de motiv av skyddskår aktär, som dominerat vid arbetstidslagstiftningens tillkomst, kom att förlora i bety­ delse i samband med 45-timmarsveckans genomförande. En allmän arbets­ tidsförkortning ansågs i det dåvarande läget inte kunna motiveras med en hänvisning till hälsoskäl. I stället fick en sådan reform bygga på andra motiv, varvid tyngdpunkten lades på individens val mellan ökad fritid och andra sätt att tillgodogöra sig den standardförbättring som kunde uppnås genom ökad produktion i landet. Skyddssynpunkter borde fördenskull inte avföras från diskussionen men direkt betydelse fick de bara för sådana frågor som maximering av dygnsarbetstid och övertid. Kommittén erinrar vidare om att kommittén vid sin prövning av frågan om en ytterligare för­ kortning av den allmänna arbetstiden kommit till slutsatsen att inte heller denna reform kan grundas på några skyddsskäl. Liksom tidigare får för­ kortningen grundas på ett val mellan olika metoder att öka arbetstagarnas ekonomiska och sociala välfärd. Mot bakgrund härav tar kommittén upp frågan om skyddssynpunkter över huvud taget kan läggas till grund för utformningen av vår arbetstidslagstiftning. Kommittén påpekar att arbetarskyddslagens bestämmelser om arbetsti­ den och dess förläggning numera framstår som klart överlägsna arbetstids­ lagarna ur skyddssynpunkt. Detta beror på att skydds- och säkerhetsaspek­ terna från början blivit bättre tillgodosedda i arbetarskyddslagen och på att denna lag successivt moderniserats och byggts ut. Arbetstidslagarna 3— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 5

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

uppvisade däremot redan från början påtagliga brister som skyddslagar. Bl. a. inriktade de sig endast på en mindre del av den yrkesverksamma be­ folkningen, låt vara den del som ansågs ha särskilt otillfredsställande arbetstidsförhållanden. Fortsatt utbyggnad av lagstiftningen har inte givit bättre resultat än att alltjämt mer än hälften av den förvärvsarbetande befolkningen står utanför. Då lagen bara reglerar förhållandet mellan ar­ betstagaren och en bestämd arbetsgivare hindrar den inte en arbetstagare att arbeta samtidigt hos flera arbetsgivare och därigenom vida överskrida de arbetstidsgränser som lagen drar upp. Lagstiftaren har också i betydan­ de utsträckning tvingats anpassa lagreglerna efter de speciella produktions­ tekniska förhållandena inom olika verksamhetsgrenar, varigenom skydds­ synpunkterna från gång till annan fått åsidosättas med resultat att vissa arbetslagar grupper fått ett sämre skydd än andra. Kommittén framhåller att det i och för sig kan framstå som anmärk­ ningsvärt att arbetstidslagstiftningens bestämmelser om den ordinarie ar­ betstidens längd och förläggning gjorts dispositiva. Åtgärden kan emellertid förklaras med att lagstiftaren inte längre bedömt lagen som särskilt vä­ sentlig ur skyddssynpunkt. En annan förklaring är att man genom att göra dispositiviteten beroende av huvudorganisations medverkan ansett sig tillgodose berättigade skyddsintressen. Båda dessa ställningstaganden sam­ manhänger med den utveckling på arbetsmarknaden som ägt rum alltsedan arbetstidslagarnas tillkomst. Av särskild betydelse för den urholkning av skyddsmotivet som skett är enligt kommittén sådana omständigheter som fackföreningsrörelsens ut­ byggnad och arbetstagarnas ökade fackliga engagemang. Genom fackorga­ nisationernas tillväxt har dessa mer och mer kommit att med tyngd och styrka hävda sina medlemmars intressen. I dag intar fackföreningsrörelsen en så stark ställning att risken för ett obehörigt utnyttjande av en arbets­ tagare i arbetstidshänseende kan betraktas som mycket ringa. I detta sam­ manhang pekar kommittén också på att arbetsmarknadens parter vid åt­ skilliga tillfällen visat förmåga att genom sina organisationer i samförstånd lösa frågor av arbetsrättslig natur. Därvid erinras bl. a. om att parterna genom avtal enats om arbetstidsförkortningar för olika grupper arbetsta­ gare samt om femdagarsveckans införande. Sammantagna talar dessa om­ ständigheter enligt kommittén uppenbart för att arbetstagarnas behov av lagstiftarens stöd för att skydda sig gentemot arbetsgivaren inte på långt när är detsamma som vid arbetstidslagarnas tillkomst. Kommittén redovisar hur man mot bakgrund av skyddsmotivets urholk­ ning och fackföreningsrörelsens utbredning i olika sammanhang hävdat att arbetstidslagarna borde upphävas. Kommittén säger sig ha förståelse för dessa förslag och står inte främmande för att utvecklingen kan komma att gå i sådan riktning. Enligt kommitténs bedömning är dock tiden ännu inte mogen för ett så radikalt steg. Samma uppfattning kommer enligt kommit­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 35

tén till uttryck i kommitténs direktiv där det bl. a. lieter att det alltjämt måste framstå som en uppgift för lagstiftningen att ange de normer, som en­ ligt den rådande allmänna uppfattningen bör gälla i fråga om arbetstidens längd, samt att garantier för att en förändring i dessa normer snabbt och fullständigt skall slå igenom bäst skapas med hjälp av en lagreglering. Till utveckling av sin ståndpunkt beträffande behovet av en arbetstidslagstiftning anför kommittén i huvudsak följande. Skyddssynpunkterna har i stort sett spelat ut sin roll som motiv för en separat lagstiftning om arbetstiden. Vill man genom lagbud förhindra en koncentration av arbetstiden kan man göra detta genom kompletteringar av arbetarskyddslagen. Det finns emellertid anledning förmoda att uppfatt­ ningen att det bör tillkomma statsmakterna att reglera förhållanden an­ gående arbetstidens längd har en fast förankring hos det svenska folket. Detta sammanhänger med att arbetstidslagstiftningen under sin snart 50åriga tillvaro vuxit sig allt starkare in i det svenska lagstiftningskomplexet och kommit att utgöra en realitet inte bara för de kategorier medborgare för vilka den från början varit avsedd utan för nära nog hela den yrkes­ verksamma delen av befolkningen. Tecken härpå är att vissa grupper som står utanför lagstiftningen ännu i dag uppfattar sin undantagsställning som en form av missgynnande och att allvarligt syftande önskemål före­ ligger om en utvidgning av lagstiftningens tillämpningsområde. Ett tillgo­ doseende av dessa önskemål skulle sannolikt, om man bortser från förde­ larna för vissa grupper med särskilt lång arbetstid, vara av tämligen ringa praktiskt värde. Däremot torde det psykologiska värdet, dvs. det värde som ligger i känslan av att vara inbegripen i statsmakternas omsorg om den sociala tryggheten, vara desto större. Även andra skäl kan anföras för en fortsatt lagstiftning. Reformer på arbetstidens område kan få en betydligt snabbare och effektivare genomslagskraft om de stöds av ändringar i lag. Man kan kanske inte heller helt bortse från risken att ändrade relationer mellan arbetsmarknadens parter kan aktualisera ett intensivare behov av samhällets stöd i arbetsrättsliga frågor. Vidare bör man komma ihåg att det alltjämt finns en del oorganiserade arbetsgivare och arbetstagare, för vilka de på förhandlingsvägen åstadkomna arbetstidsreglerna inte blir formellt tillämpliga. Det anförda leder enligt kommitténs mening till att lagstiftningen i hu­ vudsak bör kunna inskränkas till att ange de normer som bör gälla i fråga om arbetstidens längd. Dessa normer bör anpassas efter vad som enligt rådande allmän uppfattning bör vara normal arbetstid i landet. Genom en sådan lagstiftning tilläggs statsmakterna ett medel att snabbt och effektivt genomföra förändringar av normerna. Utöver grundläggande regler om måttet på den ordinarie arbetstiden och övertiden bör lagstiftningen utfor­ mas så att den inte stimulerar till en onödig koncentration av arbetstiden. I övrigt får skyddssynpunkter tillgodoses genom de särskilda bestämmel­

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

ser om arbetstiden och dess förläggning som finns intagna i arbetarskydds­ lagen. Härigenom uppnås en viss renodling av regelbeståndet ur systematisk synpunkt. I arbetarskyddslagen samlas bestämmelser av direkt skyddskaraktär. I arbetstidslagen inryms de regler om arbetstiden som därutöver anses erforderliga. Enligt kommittén torde den mest påfallande bristen i nuvarande arbetstidslagstiftning vara dess begränsade tillämpningsområde. Varannan ar­ betstagare lämnas utanför lagstiftningen genom en gränsdragning som byg­ ger på gamla bedömningar av olika arbetstagargruppers skyddsbehov. I dag framstår gränsdragningen som klart irrationell såväl ur skyddssynpunkt som ur andra synpunkter. Förslag om utvidgning av arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde kan enligt kommittén knappast grundas på resonemang av skyddskaraktär. I stället bör de skäl som kommittén åberopat till stöd för fortsatt lag­ stiftning om arbetstiden tillmätas betydelse. Den psykologiska effekten av att alla arbetstagare så långt möjligt behandlas lika i arbetsrättslig lag­ stiftning samt den tekniska betydelse, som tillgången till lagstiftning innebär för ett snabbt och effektivt genomförande av reformer på ar­ betstidens område blir, anser kommittén, de förhållanden som framför allt får vara utslagsgivande för den nya lagens avgränsning. Kommittén framhåller att dessa båda skäl jämte den omständigheten att den nya lagen får karaktär av normlagstiftning i betydligt högre grad än de ursprungliga skyddsmotiven är ägnade att leda till en lagstiftning som omfattar så många arbetstagare som möjligt. Enligt kommitténs åsikt bör lagstiftningen med dessa utgångspunkter göras allmängiltig och utformas så att den i princip blir tillämplig på alla arbetstagare som utför arbete för en arbetsgivares räkning. Undantag från lagens tillämpning bör medges endast i sådana fall där ett inordnande un­ der lagen skulle medföra betydande olägenheter för verksamhetens bedri­ vande eller där arbetsförhållandena antingen generellt eller för vissa ar­ betstagare är så speciella att de inte kan förenas med de regler som lagstift­ ningen måste innehålla. I anslutning härtill understryker kommittén att det råder ett direkt samband mellan frågan om lagstiftningens tillämp­ ningsområde och frågan om lagstiftningens materiella innehåll i övrigt. Ju restriktivare regler lagen innehåller framför allt om den ordinarie ar­ betstidens förläggning per dag, vecka eller perioder av veckor, desto snä­ vare måste dess tillämpningsområde begränsas. Omvänt gäller att libera­ lare materiella regler möjliggör ett vidare tillämpningsområde. Kommittén framhåller att en avvägning måste göras så att lagbuden blir tillräckligt liberala för att medge en så total tillämpning som möjligt och samtidigt tillräckligt meningsfyllda för att tillgodose de motiv som ligger bakom en fortsatt lagstiftning om arbetstiden. Vid denna avvägning har kommittén varit särskilt angelägen att söka åstadkomma förutsättningar för en så allmängiltig lagstiftning som möjligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 37

Såsom lagstiftningens materiella innehåll betecknar kommittén lagstift­ ningens innehåll utöver reglerna om tillämpningsområdet. Kommittén framhåller att de nuvarande materiella reglerna om arbetstidens längd och förläggning är starkt differentierade, stela och osmidiga. Delvis bygger de på förhållanden i arbetslivet som utvecklingen sedan länge lämnat bakom sig. Regelsystemet är splittrat och arbetstagarna delas upp i kategorier för vilka olika regler gäller. Lagstiftningens huvudregel beträffande arbetsti­ dens förläggning per dygn och vecka bedöms i dag av många som alltför restriktiv och starka önskemål om en rörligare arbetstidsförläggning har anmälts. Även övertidens begränsning till bestämda veckoperioder har be­ traktats som ett hinder för en smidig anpassning av arbetstiden till rådande arbetsbelastning. Lagstiftningen framstår på vissa punkter som oklar. Arbetstidsbegreppet är t. ex. inte otvetydigt, vilket medför att jour- och beredslcapstjänstgöring delvis faller utanför arbetstidsregleringen. Vid bedömningen av den nya arbetstidslagens principiella innehåll utgår kommittén från att utvidgning av lagstiftningen till nya materiella områ­ den inte kommer i fråga. Regler om arbetstidens förläggning under dygnet och under veckan skall fortfarande ha sin plats i arbetarskyddslagen och arbetstidslagen liksom hittills i huvudsak begränsas till frågor angående arbetstidens längd. Eftersom arbetstidslagen som sin huvuduppgift har att ge uttryck för vad som enligt rådande allmän uppfattning är normal ar­ betstid i landet bör den utformas så enhetligt som möjligt. Differentierade regler hör mindre väl hemma i en normlagstiftning och bör följaktligen undvikas. Skiljaktigheter i nuvarande arbetstidsregler bör plånas ut och arbetstagarna så långt det är praktiskt genomförbart underkastas samma bestämmelser. De särskilda arbetstidslagarna bör i princip upphävas, vilket dock inte utesluter att ett så speciellt verksamhetsområde som sjöfarten bibehåller en egen arbetstidsreglering. De enskilda lagbuden kan i många stycken mjukas upp. Stelt fixerade dygnsmaxima behövs inte längre. Veckoarbetstiden kan i ökad omfattning få genomsnittsberäknas på längre tidsperiod än veckan. Härigenom lägger man grunden för ett flexiblare arbetstidsuttag och för en ökad anpassning av arbetstidsuttagen till förhållandena på de enskilda arbetsplatserna. Dessutom möjliggör man -— och det är enligt kommittén kanske tyngre vägande — utvidgning av lagstiftningen till så gott som alla de områden som i dag står utanför. Kommittén anför att den diskuterat att gå ännu längre på vägen mot en uppmjukad arbetstidsreglering. I stället för en begränsning av veckoarbets­ tiden skulle lagstiftningen reglera en begränsning av årsarbetstiden. Där­ vid skulle inte endast den enskilde arbetstagarens arbetsinsats per dag och per vecka komma in i bilden utan även hans ledigheter för semester och helgdagsfirande. Kommittén — som uttalar att ett sådant uppslag delvis får anses ligga utanför kommitténs utredningsuppdrag — finner dock inte

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

något bärande motiv för att i lagstiftningen avskaffa principen om veckobegränsad arbetstid. Genom att arbetstidslagstiftningen i fråga om den or­ dinarie arbetstidens längd och förläggning är dispositiv har arbetsmarkna­ dens parter möjlighet att själva kollektivavtalsvägen komma överens om övergång till ett årsarbetstidsbegrepp. Kommittén erinrar om att statsmakterna år 1957 ansåg att införandet av en dispositiv reglering beträffande den ordinarie arbetstidens längd, begränsningsperiodens längd och dygnsmaximum skulle få avgörande bety­ delse för ökad elasticitet vid lagens tillämpning och för en smidig anpass­ ning av arbetstidsförhållandena efter förutsättningarna på olika verksam­ hetsfält. Dispositiviteten har också, anför kommittén, från början fått stor praktisk betydelse. Den vidsträckta tillämpningen av dispositiviteten inne­ bär enligt kommittén i sig själv ett belägg för att denna fyller ett stort be­ hov. Erfarenheterna av bestämmelsernas tillämpning inom de verksam­ hetsområden som tyder under lagstiftningen är såvitt kommittén kunnat utröna enbart goda. De farhågor som yppats för att dispositiviteten skulle allvarligt belasta lönerörelserna har inte besannats. Inte heller har det framkommit någon omständighet som skulle tyda på att den dubbla regle­ ringen i lag och i avtal givit upphov till komplikationer vid tolkningen av vad som är tillämpliga arbetstidsregler. Kommittén framhåller att anspråken på smidighet och elasticitet hos lagstiftningen i regel ökar med en förkortning av arbetstiden. Med en ut­ vidgning av lagstiftningen till nya verksamhetsområden följer också ett ökat behov av avvikelser från lagens materiella bestämmelser. Med hänsyn till dessa omständigheter bör bestämmelserna om den ordinarie arbetsti­ dens längd enligt kommitténs uppfattning även i fortsättningen vara dispo­ sitiva. Detsamma gäller om begränsningsperiodens längd. Någon anledning att frångå de former som nuvarande lagstiftning föreskriver för avsteg från lagens bestämmelser har inte framkommit. Kollektivavtal och huvudorga­ nisations medverkan på arbetstagarsidan bör alltså krävas även i fortsätt­ ningen. Kommittén finner att man i viss utsträckning bör kunna fördjupa arbetstidslagstiftningens dispositiva karaktär. Kommittén anser sålunda att dess förslag att i lag reglera jourtid bör kunna utformas som en disposi­ tiv reglering. Även lagstiftningens tillämpningsområde bör i viss mån kun­ na göras till föremål för arbetsmarknadsparternas avgörande förhandlings­ vägen. Däremot stannar kommittén för att övertidsbestämmelserna även i fortsättningen bör vara indispositiva. Att med ändring av hittillsvarande praxis mer permanent tillgodose ett variationsbehov beträffande arbetsti­ den, som kan finnas inom olika verksamhetsområden, genom större övertidsuttag än de lagen medger finner kommittén inte skäl för. Den önskade flexibiliteten får i stället uppnås genom den dispositiva regleringen av den ordinarie arbetstiden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 39

Kommittén tar också upp frågan om den nya lagstiftningen bör utfor­ mas med sikte på en anpassning till internationella konventioner. Kom­ mittén erinrar om att ett flertal internationella konventioner föreligger på arbetstidens område. Europarådet har i sin sociala stadga bland andra grundläggande västerländska värderingar på socialpolitikens område samlat vissa uttalanden om arbetstid och fritid. Internationella arbetsorganisationen (ILO) har vidare alltsedan sin första session 1919 antagit en lång rad in­ strument som rör arbetstidsproblem. Bortsett från konventioner som rör ar­ betstiden till sjöss och arbetsförhållanden inom bagerier har Sverige inte anslutit sig till någon av ILO:s konventioner angående arbetstidsförhållanden. Kommittén anför att frågan om man bör anpassa arbetstidslagstiftningen så att förutsättningar skapas för en ratificering av föreliggande konventio­ ner från svensk sida varit aktuell vid flera tidigare tillfällen. Bl. a. var detta fallet i samband med förlängningen av den provisoriska arbetstids­ lagen 1926. Lagrådet uttalade då — i anledning av en eventuell svensk ratifi­ kation av ILO-konventionen nr 1 om begränsning av arbetstiden i indu­ striella företag till åtta timmar om dagen och 48 timmar i veckan — att även om Sveriges anslutning till en internationell konvention ur vissa syn­ punkter kunde befinnas önskvärd, borde utformningen av vår lagstiftning självfallet ske under hänsynstagande i främsta rummet till landets egna förhållanden. Lagstiftningens anpassning efter en konvention borde komma i fråga endast om och i den mån detta lät sig förena med de synpunkter som sålunda i första hand borde vara bestämmande. Kommittén förklarar att den för sin del helt vill instämma i detta svar på frågan.

Lagens materiella bestämmelser Kommittén har sett det som en angelägen uppgift att den nya arbetstids­ lagen skall omfatta så många arbetstagare som möjligt. Lagens tillämp­ ningsområde är emellertid, understryker kommittén, direkt beroende av lagstiftningens materiella innehåll i övrigt. På grund härav är det enligt kommittén lämpligt att behandla utformningen av de väsentligaste materiel­ la reglerna — dvs. bestämmelserna om ordinarie arbetstid, övertid och jour­ tid — innan ställningstagandena i detalj beträffande lagens tillämpnings­ område redovisas.

Ordinarie arbetstid. Kommittén föreslår att den nya arbetstidslagstift­ ningen skall få karaktär av maximilagstiftning. Reglerna om den ordinarie arbetstidens längd skall således liksom hittills ange de högsta mått vartill den ordinarie arbetstiden får uppgå. En maximering av arbetstiden till 40 timmar i veckan kommer enligt kommitténs uppfattning att medföra att denna arbetstid blir den normala för det helt övervägande antalet arbetsta­ gare. Möjligheten att tillämpa kortare arbetstid står emellertid öppen. Vil­

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

ken arbetstid som i det enskilda fallet skall komma till användning får framgå av kollektivavtal, tjänsteavtal eller andra liknande överenskommel­ ser. Den omständigheten att vissa arbetstagare för närvarande bar en kortare arbetstid än andra, i förening med det förhållandet att den nya arbetstidslagstiftningen uppenbarligen kommer att få en stark normgivande effekt, föranleder kommittén att ta upp frågan om vissa grupper arbetstagare bör direkt i lagen tillförsäkras en kortare arbetstid än 40 timmar i veckan. De arbetstagare som enligt kommittén skulle kunna komma i fråga för en specialreglering beträffande arbetstidens längd är sådana, vilkas arbete — på grund av sin art eller de betingelser under vilka arbetet utförs — objek­ tivt sett framstår som särskilt påfrestande eller hälsofarligt. Kommittén erinrar om att den ordinarie arbetstidens längd alltid, från­ sett en numera upphävd särregel som innebar en något utsträckt arbetstid för vissa lantarbetare, har varit föremål för en enhetlig reglering. Vid åt­ skilliga tillfällen har dock försök gjorts att införa differentierade regler. Till stöd för en differentiering har i främsta rummet åberopats skyddsslcäl, t. ex. att arbetets pressande eller hälsofarliga natur utsätter individerna för en intensivare förslitning och medför större behov av rekreation och åter­ hämtning. Man har också hänvisat till utvecklingen på avtalsområdet och hävdat lämpligheten av att den kortare arbetstiden stadfästs i lag. Genom en sådan kodifiering skulle man garantera att ifrågavarande arbetstagargrupper fick del av den allmänna arbetstidsförkortningen, en omständig­ het som bl. a. skulle vara till gagn för nyrekryteringen av arbetskraft inom berörda näringsgrenar. De åberopade skälen utgör enligt kommitténs bedömning inte någon till­ räcklig grund för en differentierad reglering. Då skyddsmotiven inte längre har samma betydelse för lagstiftningens utformning som förr skulle det te sig motsägelsefullt att i den normlag kommittén förordar ta med spe­ ciella skyddsregler, som lagstiftaren ansett sig kunna avvara i den äldre, klart socialt inriktade lagstiftningen. Sådana regler skulle också stå i strid mot kommitténs huvudprincip att den nya lagen skall utformas så enhetlig som möjligt. Lagstiftaren ställs dessutom inför ett komplicerat gränsdragningsproblem beträffande omfattningen av den differentierade regleringen. Tveksamhet måste anmäla sig om man över huvud taget kan finna någon objektivt sett rättvis skiljelinje. Många arbetstagargrupper torde med fog kunna hävda att deras arbete är minst lika påfrestande eller hälsofarligt som t. ex. under jordsarbete eller skiftarbete. I enlighet med det anförda an­ ser kommittén att frågan om extra kompensation för påfrestande och häl­ sofarligt arbete liksom hittills får avgöras förhandlingsvägen. När det gäller att fastställa begränsningsperiodens längd konstaterar kommittén att åtskilliga verksamhetsområden finns där begränsningsperioden i och för sig kan bestämmas till en vecka. Även på dessa områden talar

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 41

emellertid ofta rationella skäl, främst hänsyn till företagens speciella arbetsoch produktionsbetingelser, för en längre period. Vid sidan härav finns åt­ skilliga former av verksamhet, som inte kan bedrivas med ett regelbundet veckoarbetstidsuttag utan på grund av driftsförhållandena kräver ett varie­ rat veckoarbetstidsuttag under en längre period. Kommittén kommer vid en genomgång av gällande arbetstidsbestämmelser inom områden, som lig­ ger utanför lagstiftningen, till den slutsatsen att begränsningsperioden inte bör bestämmas snävare än fyra veckor om lagstiftningens tillämpningsom­ råde skall kunna utvidgas i enlighet med kommitténs målsättning. Under­ sökningen ger enligt kommittén vidare stöd för att inte heller längre period än fyra veckor skulle behövas. Kommittén har övervägt att låta enbart en begränsningsperiod om fyra veckor gälla för all verksamhet som kommer att lyda under lagen. En sådan ordning skulle, framhåller kommittén, stå i god överensstämmelse med kommitténs strävan att göra lagstiftningen så enhetlig som möjligt och väl korrespondera mot de önskemål om ökad flexibilitet som föreligger fram­ för allt från arbetsgivarhåll. Kommittén avvisar emellertid denna tanke under framhållande att kommittén valt att tillgodose kraven på en rörligare arbetstid genom en uppmjukning av andra regler, i första hand reglerna om dygnsarbetstidens begränsning. Till ställningstagandet har enligt kommittén också medverkat det förhållandet, att begränsningsperioden i majoriteten fall inte behöver vara längre än en vecka, samt det motstånd som på ar­ betstagarsidan — inte minst med tanke på lagens dispositiva karaktär — kan väntas mot en generell utsträckning av regleringsperioden. Kommittén stannar i stället för att som huvudregel alltjämt ange en begränsningsperiod av en vecka. I en kompletterande specialregel föreslås att begränsningspe­ rioden i samtliga de fall, där objektiva skäl talar för en längre period, får sträckas ut till högst fyra veckor. Förutsättningarna för tillämpning av specialbestämmelsen bör enligt kommittén anges i en allmän formulering snarare än genom en uppräkning av de verksamhetsområden eller arbetsformer, på vilka bestämmelsen skall vara tillämplig. Kommitténs förslag innebär att arbetstiden får genomsnittsberäknas under en tidrymd av högst fyra veckor, då arbetets natur eller ar­ betsförhållandena i övrigt gör en längre begränsningsperiod än veckan på­ kallad. Med detta stadgande avser kommittén att fånga in alla de verksam­ hetsområden inom nuvarande lagstiftning som medges en längre begräns­ ningsperiod än veckan, dvs. skiftarbete, jordbruk och trädgårdsskötsel, de­ taljhandel som bedrivs såväl vardag som söndag samt hotell-, restaurangoch kaférörelse. Stadgandet avses även omfatta alla de verksamhetsområ­ den utanför nuvarande lagstiftning som på grund av driftförhållandena måste tillämpa längre begränsningsperiod än veckan. Av praktiska skäl bör den förlängda begränsningsperioden kunna tillämpas för alla sysselsatta inom berörda verksamhetsområden. Till arbete som på grund av sin natur

42 Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

skall få bedrivas med förlängd begränsningsperiod hör enligt kommittén t. ex. allt skiftarbete och en hel del arbete som inte i allmänhet rubriceras som skiftarbete men som pågår under en större del av dygnet än vad som motsvarar en normal arbetsdag och därför kräver dubblerad personalupp­ sättning. Fall då arbetsförhållandena i övrigt bör berättiga till förlängd be­ gränsningsperiod är enligt kommittén sådana där arbetet bedrivs såväl var­ dag som söndag utan att fördenskull skiftarbete föreligger. Andra fall är sådana där en veckobegränsning i och för sig är möjlig men där en förlängd begränsningsperiod skulle medföra uppenbara fördelar för de anställdas ledighetsförhållanden. När det gäller att ta ställning till frågan om dygnsarbetstidens längd kon­ staterar kommittén att nuvarande lagregler om dygnsmaximum på vissa verksamhetsområden eller i vissa arbetsformer tillåter längre dygnsarbets­ tid än nio timmar och att en sådan längre dygnsarbetstid i betydande ut­ sträckning tillämpas inom verksamhetsområden utanför nuvarande lagstift­ ning. Kommittén framhåller vidare att det vid överläggningar som kommit­ tén haft med företrädare för olika verksamhetsområden bestämt hävdats att fortsatt möjlighet till sådan arbetstidsförläggning måste föreligga. Med hänsyn härtill måste, anser kommittén, som en klar förutsättning för ut­ vidgning av lagstiftningen till nya verksamhetsområden uppställas att lagen i betydande utsträckning tillåter en dygnsarbetstid som är högre än nio tim­ mar. En generell föreskrift om maximering av arbetstiden till tio timmar per dygn ligger enligt kommittén av många skäl nära till hands och skulle san­ nolikt utan nämnvärda störningar kunna tillämpas inom flertalet verksam­ hetsområden. Kommittén finner sig dock böra avvisa ett sådant förslag. Maximeras veckoarbetstiden till 40 timmar och dygnsarbetstiden till tio timmar, kan detta enligt kommitténs förmenande stimulera till en fördel­ ning av arbetstiden med tio timmar per dag fyra dagar i veckan. En ut­ veckling mot en sådan arbetstidsförläggning framstår för kommittén som klart olämplig. Liknande invändningar kan, framhåller kommittén, göras mot generella föreskrifter om högre dygnsmaxima än tio timmar. Fortsatt reglering av dygnsarbetstiden skulle därför behöva bygga på en sådan kon­ struktion att man i en huvudregel angav gränsen till nio timmar såsom nu är fallet och i kompletterande specialregler medgav längre dygnsarbetstid för särskilda verksamhetsområden eller arbetsformer. En ordning med ett så­ dant differentierat regelsystem skulle enligt kommittén stå i direkt kon­ trast till kommitténs allmänna strävan att åstadkomma enhetliga regler. Den skulle medföra en fortsatt kategoriklyvning av arbetstagarna och ut­ göra ett avsteg från lagstiftningens syfte att tjäna som norm för vad som skall vara allmän arbetstid i landet. Med hänsyn till de komplikationer som en fortsatt reglering av dygnsar­ betstiden följaktligen skulle medföra i en utvidgad arbetstidslagstiftning

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 43

frågar sig kommittén om ett verkligt behov alltj ämt föreligger av ett i lagen angivet dygnsmaximum eller om tiden nu kan vara mogen att slopa begräns­ ningen av arbetstiden per dygn. Denna fråga bör enligt kommittén även ses mot bakgrund av de uttalanden kommittén i sin allmänna motivering gjort beträffande skyddsmotivens minskade betydelse. Enligt kommitténs uppfattning utgör arbetarskyddslagens föreskrifter om ledighet för nattvila, även om de är försedda med en hel del undantag, ett effektivt grundskydd mot alltför långa arbetsdagar. Av stor betydelse är därjämte att kollektivavtal, enskilda tjänsteavtal, reglementen och liknande handlingar regelmässigt innehåller relativt detaljerade bestämmelser angåen­ de den dagliga arbetstidens längd. Någon anledning att anta att dessa be­ stämmelser skulle skärpas i en för arbetstagarna oförmånlig riktning, om arbetstids]agstiftningens dygnsmaximering slopas, föreligger enligt kommit­ téns bedömning inte. Därvid framhåller kommittén att arbetsgivarna i över­ vägande utsträckning torde sakna intresse av att mot arbetstagarnas vilja driva genom en förlängning av den dagliga arbetstiden samt att, om sådant intresse trots allt skulle kunna finnas, arbetstagarna med stöd av sin fack­ liga organisation torde kunna uppnå en för dem tillfredsställande lösning. Till detta kommer, anser kommittén, att de praktiska möjligheterna att för­ länga den dagliga arbetstiden blir beskurna i och med att veckoarbetstiden de närmaste åren successivt förkortas. Då således frånvaron av lagregler om dygnsmaximum inte kan befaras leda till en utveckling mot oskälig anhop­ ning av arbetstiden, föreslår kommittén att arbetstidslagen inte längre skall uppta någon regel som begränsar den ordinarie arbetstidens längd per dygn.

Övertid. Kommittén framhåller att frågan om justering av de nuvarande övertidsgränserna från olika håll aktualiserats i anslutning till förslaget att sänka den ordinarie arbetstiden till 40 timmar i veckan. Kommittén avvisar för sin del tanken att man skulle försöka neutralisera de påfrestningar för företag och samhälle, som arbetstidsförkortningen medför, genom att öka möjligheterna till uttag av övertid. Kommittén åberopar att den funnit att övertidsreglerna i sin nuvarande utformning är fast förankrade hos arbets­ tagarna. Vidare anför kommittén att resultatet av en uppmjukning av reg­ lerna skulle kunna bli att arbetstidsförkortningen helt eller delvis omintet­ gjordes. I stället för ökad fritid skulle arbetstagarna få ökad lön. En sådan konsekvens är oförenlig med grunderna för kommitténs förslag i förkortningsfrågan, som utgår från att arbetstagarna i valet mellan ökad lön och ökad fritid är beredda att välja fritid. Kommittén pekar i sammanhanget på att möjligheter till ökade övertidsuttag i betydande omfattning ryms inom de gränser som lagstiftningen i dag drar upp. Kommitténs utredning rörande den faktiska förekomsten av över­ tid ger nämligen vid handen att övertidsuttagen genomsnittligt sett ligger betydligt under vad lagen maximalt medger. Endast för vissa mindre grup­

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

per arbetstagare med speciella arbetsuppgifter eller placering på nyckel­ positioner i driften kommer övertidsuttagen stundom upp emot gällande maximum. Det anförda bör enligt kommittén leda till att övertid alltjämt betraktas som ett extraordinärt inslag i arbetstiden. Den bör såsom nu är fallet till­ gripas för att tillgodose tillfälliga behov då särskilda omständigheter före­ ligger. Någon kontinuerlig förlängning av arbetstiden med stöd av övertidsreglerna bör som regel inte förekomma. För sådana fall där behovet av övertid är mer eller mindre permanent bör lagen anvisa möjligheten att dispensvägen eller kollektivavtalsvägen åstadkomma förlängd ordinarie ar­ betstid. Kommitténs slutsats blir följaktligen att nuvarande övertidsramar bör överföras oförändrade till den nya lagen. Även i övrigt anser kommittén att nuvarande övertidsreglering i allt väsentligt bör bibehållas oförändrad, vilket bl. a. innebär att reglerna alltjämt kommer att vara indispositiva. Kommittén framhåller att dess ställningstagande i främsta rummet är resul­ tatet av en avvägning mellan synpunkter som anlagts av arbetstagarna resp. arbetsgivarna. Det skall också ses i belysning av den liberalisering kommit­ tén föreslår beträffande den ordinarie arbetstidens reglering.

Jonrtid. Kommittén anser att det arbetstidsbegrepp som under arbetstids­ lagarnas tillämpning utbildats i praxis bör överföras till den nya lagen. Så­ som arbetstid bör sålunda räknas all tid då en arbetstagare står till arbets­ givarens förfogande och utför arbete för dennes räkning. Som arbetstid bör dessutom anses tid då arbetstagaren har att uppehålla sig på arbetsstället för att vid påkommande behov utföra arbete. Sistnämnda slag av arbetstid betecknar kommittén som jourtid. För det fall att arbetstagaren skall stå till arbetsgivarens disposition under viss tid utan skyldighet att kvarstanna på arbetsstället räknas däremot tiden inte som arbetstid. Sådan tid rubrice­ rar kommittén som beredskapstid. Tanken bakom kommitténs avgränsning av arbetstidsbegreppet är att gränsen mellan fritid och arbetstid skall vara direkt beroende av skyldigheten att uppehålla sig på arbetsstället. Detta anses motiverat inte minst mot bakgrund av den vikt som kommittén i förkortningsfrågan lagt vid arbetstagarnas alltmer ökade värdering av fritiden. Kommittén anför att dess avgränsning av arbetstidsbegreppet medför vis­ sa komplikationer då det gäller att utvidga lagstiftningen till nya verksam­ hetsområden. Som ett resultat av överläggningar som kommittén haft med företrädare för bl. a. brandväsendet, sjukvården, socialvården och olika stat­ liga verksamhetsfält, inom vilka förhållandevis mycken jourtid tas ut, har nämligen framgått att en förutsättning för lagstiftningens utvidgning till så­ dana områden är att lagen utformas på sådant sätt att fortsatta jourtidsuttag möjliggörs. Att inrymma jourtiden inom ramen för den föreslagna gränsen för ordinarie arbetstid och övertid låter sig enligt kommittén inte göra. Där­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 45

till har jourtiden alltför stor omfattning. Att såsom arbetstidsutredningen på sin tid föreslog lämna åt parternas mer eller mindre fria skön att komma överens om jourtidsfrågans lösning med risk att jourtiden kommer att falla utanför arbetstidsbegreppet är enligt kommittén inte heller någon godtag­ bar lösning. Kommittén förordar i stället att lagen tillförs ett särskilt stad­ gande, genom vilket arbetsgivaren lämnas rätt att inom vissa gränser ta ut jourtid utöver annan arbetstid. Kommittén framhåller att en generell reglering av jourtiden i lag försvå­ ras av att den arbetsinsats som utförs under ett jourpass varierar betydligt i olika fall. Kommittén anser emellertid att svårigheterna i tillfredsställande grad bemästras om man som jourtid i lagens mening bara betraktar den tid under vilken något arbete för arbetsgivarens räkning inte utförs. Detta in­ nebär att den del av jourpasset som består i att arbetstagaren bara finns till hands på arbetsstället men under vilken han i övrigt fritt förfogar över sin tid räknas som jourtid, medan den del av jourpasset under vilken han ar­ betar betraktas som vanlig arbetstid och avräknas på den ordinarie arbets­ tiden eller övertiden. Att den föreslagna konstruktionen medför behov av en redovisning hur jourtid och egentlig arbetstid fördelar sig på jourpasset bör enligt kommit­ tén inte vara någon avgörande invändning. Redan i dag är det i vissa fall nödvändigt att redovisa jourtjänstgöring efter dessa principer, eftersom ersättningen skiljer sig för tid då arbete utförs och då arbete inte utförs. Här­ till kommer att jourtidsbestämmelsen föreslås bli dispositiv på samma sätt som bestämmelsen om ordinarie arbetstid, vilket medför att parterna har möjlighet att genom kollektivavtal komma överens om en generell beräk­ ningsgrund. Med ledning av vad kommittén utrönt om nuvarande jourtidsuttag anser kommittén att lagstiftningens gräns för jourtid bör sättas vid i genomsnitt tolv timmar i veckan. Därigenom skapas förutsättningar för bl. a. en jour­ natt i veckan. Eftersom jourtjänstgöring på många håll inte läggs ut med sådan regelbundenhet, anser kommittén det motiverat att begränsa jourti­ den per månad eller fyraveckor speriod och bestämma maximum för jour­ tiden till 50 resp. 48 timmar. En sådan regel skulle, framhåller kommittén, göra det möjligt att, såsom tycks förekomma bl. a. inom verksamhetsområ­ den med genomförd femdagarsvecka måndag—fredag, lägga ut ett jourpass i månaden som sträcker sig över ett veckoskifte. Men hänsyn till att behov på sina håll kan förekomma av en längre eller på annat sätt begränsad jourtid föreslår kommittén att också nu ifrågavarande regel görs dispositiv. Dess­ utom skall arbetarskyddsstyrelsen kunna meddela dispens då särskilda skäl föreligger. Genom att arbetstidslagen tillförs en bestämmelse om uttag av jourtid i den utsträckning kommittén angivit skapar man enligt kommittén förutsätt­ ningar för en utvidgning av arbetstidslagstiftningen till sådana områden

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

som sjukvård och socialvård samt kriminalvård, polisväsendet, försvaret och andra statliga verksamhetsfält. Man öppnar också möjligheter att föra in brandväsendet under lagstiftningen. Här är dock kommittén inte främ­ mande för att det under en anpassningsperiod krävs längre jourtidsuttag än vad lagen stadgar. Övergångsproblemen kan enligt kommitténs mening på grund av dispositiviteten lösas genom överenskommelser mellan partsorganisationerna. Skulle sådana avtal inte kunna uppnås får arbetarskyddsstyrelsen meddela behövliga dispenser.

Lagens tillämpningsområde Kommittén anger att utgångspunkten när det gällt att förverkliga kom­ mitténs målsättning i fråga om arbetstidslagens tillämpningsområde varit att nå överensstämmelse med vad som sedan 1963 gäller för arbetarskydds­ lagens del. I princip bör arbetstidslagen alltså göras tillämplig på all verk­ samhet, i vilken arbetstagare används till arbete för arbetsgivares räkning. Detta innebär att lagen skall äga tillämpning så snart någon anlitar en per­ sons arbetskraft under sådana omständigheter att ett arbetstagarförhållande uppkommer. Huruvida arbetet är av tillfällig karaktär eller ej skall inte ha någon betydelse. Enligt kommitténs uppfattning är de materiella regler kommittén i det föregående föreslagit väl förenliga med praktiskt taget all verksamhet som bedrivs i landet. Förutsättningar föreligger därmed för att utvidga lagstift­ ningen till att i princip gälla alla arbetstagare. Vissa arbeten måste enligt kommittén likväl undantas. Kommittén finner att så alltjämt bör vara fal­ let med s. k. okontrollerbart arbete och arbete som utförs av medlem i ar­ betsgivarens familj. Likaså måste undantag göras för vissa tjänstemän. Ef­ tersom speciallagstiftning kommer att finnas för skeppstjänst och möjligen också för arbete i arbetsgivarens hushåll får undantag göras även för dessa arbeten. Någon ytterligare inskränkning i lagens tillämpningsområde är däremot enligt kommittén inte behövlig. Kommittén har dock ansett det lämpligt att överlåta åt arbetsmarknadens parter att i kollektivavtal komma överens om andra undantag än dem som uttryckligen anges i lagen. Till utveckling av sin ståndpunkt beträffande undantagen från lagens tilllämpning anför kommittén bl. a. följande. Tjänstemän. En mindre grupp tjänstemän måste uppenbarligen alltjämt stå utanför arbetstidslagstiftningen. Det rör sig här om sådana tjäns­ temän som direkt företräder arbetsgivaren och därför har en utpräglad ar­ betsgivarfunktion. I denna funktion ingår inslag inte endast av kontrolleran­ de och övervakande natur utan även av självständigt beslutande och ledan­ de art. För ytterligare en mindre del av tjänstemännen kan sättas i fråga om möjlighet finns att inordna dem under en lagstiftning som begränsar deras arbetstid inom vissa bestämda marginaler. Här åsyftas sådana tjänste­ män som utan att inta en företagsledande ställning har krävande admini­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 47

strativa, intellektuella, konstnärliga eller därmed jämförliga arbetsuppgif­ ter. För dessa tjänstemän gäller erfarenhetsmässigt att deras arbetstider, om än formellt reglerade i avtal eller reglementen, i praktiken i stor ut­ sträckning är oreglerade. I vissa fall medför bestämmelser i lag eller avtal att arbetsresultat måste föreligga inom viss tid oavsett om arbetstidsinaxima därigenom överskrids. I andra fall kan omständigheter av annan natur tvinga fram åsidosättande av gällande arbetstidsbestämmelser. Samtidigt har tjänstemännen tillagts en betydande frihet i förläggningen av sin egen ar­ betstid. De former och förutsättningar under vilka denna kategori f. n. be­ driver sitt arbete kan visserligen komma att förändras i framtiden, bl. a. som följd av att en arbetstidslagstiftning av i princip allomfattande karak­ tär kan påverka arbetsförhållandena även för de tjänstemän som det nu är fråga om. Slutsatsen av kommitténs överväganden på denna punkt blir dock att även denna kategori måste undantas från arbetstidslagens tillämpning. Det har för kommittén framstått som eftersträvansvärt att sammanfatta de avsedda tjänstemannagrupperna på ett klart och entydigt sätt, så att gränsdragningen mellan tjänstemän innanför och utanför lagen blir möjlig att utföra ute på arbetsplatserna. Till en början lutade kommittén närmast mot att låta undantaget avse alla arbetstagare i överordnad ställning, dock inte överordnade med huvudsaklig uppgift att direkt leda eller övervaka ar­ bete. Kommittén har emellertid inte ansett sig kunna lägga fram ett sådant förslag, eftersom det skulle innebära att många arbetstagare undantogs från lagen trots att deras arbetstider mycket väl skulle gå att förena med lagens materiella regler. Kommittén stannar i stället för ett snävare undantag som tar direkt sikte på de båda tjänstemannagrupper som avses. Den första gruppen sammanfattar kommittén som arbetstagare med företagsledande eller därmed jämförlig ställning. Med uttrycket därmed jäm­ förlig ställning åsyftas arbetstagare på företagsledande nivå i statliga eller kommunala organ. Ett genomgående drag för den andra gruppen av tjäns­ temän utgör enligt kommittén det särskilda förtroendeförhållande som i fråga om arbetstiden föreligger mellan arbetsgivare och arbetstagare i dessa fall. Detta förtroende är i huvudsak en följd av arbetsuppgifternas speciella natur. Det tar sig framför allt det uttrycket att arbetstagaren har en viss fri­ het beträffande förläggningen av sin egen arbetstid och att arbetstiden nor­ malt inte är föremål för någon reell kontroll från arbetsgivarens sida. Dessa omständigheter kan enligt kommitténs åsikt utnyttjas för en definition av ifrågavarande tj änstemän. Definitionen skulle gå ut på att rubricera tj änstemännen som arbetstagare i särskild förtroendeställning i arbetstidshänseende av nu angiven innebörd. I enlighet med det anförda föreslås att undantaget skall formuleras att avse arbete som utförs av arbetstagare i företagsledande eller därmed jäm­ förlig ställning samt eljest av arbetstagare som i arbetstidshänseende har en särskild förtroendeställning. En tillfredsställande gränsdragning bör enligt

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

kommitténs mening kunna ske med ledning av vad kommittén anfört om det aktuella undantaget. Vid behov får det ankomma på tillsynsmyndigheten att utfärda anvisningar till ledning för tillämpning av undantaget. Parterna kan också, påpekar kommittén, genom att utnyttja dispositiviteten själva med­ verka till ett klarläggande av vilka tjänstemän som i praktiken skall vara utanför resp. innanför lagen. Verksamhet som ej är rörelse. Begränsningen av den nuva­ rande allmänna arbetstidslagens tillämpningsområde till rörelse och särskilt arbetsföretag motiverades ursprungligen av önskemålet att anpassa arbets­ tidslagens tillämpningsområde till arbetarskyddslagens. För gränsdragning­ en utmärkande är att i princip alla arbetstagare inom en verksamhet om­ fattas av lagens bestämmelser, om lagen bedöms vara tillämplig på verk­ samheten. I de fall lagen inte är tillämplig gäller undantaget samtliga ar­ betstagare inom verksamheten. Följden blir att arbetstagare med samma arbetsuppgifter kan behandlas helt olika. De skäl som ursprungligen kunde åberopas för en sådan ordning underkändes av statsmakterna år 1963, då ar­ betarskyddslagens tillämpningsområde vidgades till att omfatta all verk­ samhet, i vilken arbetstagare används för arbetsgivares räkning. Enligt kom­ mitténs åsikt saknas anledning att ha en snävare begränsning i arbetstidsla­ gen. Genom en övergång från begreppet rörelse till begreppet verksamhet kom­ mer, om man bortser från arbete som bedrivs av staten, följande former av verksamhet att föras in under lagstiftningen, nämligen kommunal förvalt­ ning, kyrkans verksamhet, privat verksamhet bedriven av stiftelser och ideella föreningar samt brandväsendet. Om inte ett särskilt undantag stad­ gades för husligt arbete, skulle också detta arbete falla in under lagen. Småföretag. Företag med i regel mindre antal arbetare än fem faller utanför den nuvarande allmänna arbetstidslagen. En antalsbegränsning finns också i lantarbetstidslagen, där det uppställs krav på minst en regel­ mässigt anställd arbetare. Undantaget för småföretag motiverades från bör­ jan med att företag av detta slag hade svårt att anpassa sig efter stelheten i ett lagstadgat arbetstidssystem. Man anförde också att förhållandet mellan arbetsgivare och anställda var av mer personlig karaktär i sådana företag samt att effektiv inspektion genom offentlig myndighet knappast kunde fö­ rekomma i någon större utsträckning. Dessa skäl är enligt kommitténs me­ ning inte längre hållbara. Liksom arbetstidsutredningen har kommittén kunnat konstatera att arbetstidsförhållandena i småföretagen som regel överensstämmer med förhållandena i större företag. I betydande utsträck­ ning tillämpas samma avtalsbestämmelser om arbetstiden vid såväl stora som små företag i samma bransch. Erfarenheter från specialarbetstidslagar­ nas tillämpning har även visat att erforderlig kontroll kan genomföras på ett tillfredsställande sätt oberoende av företagens storlek. Med hänsyn härtill anser kommittén att den nya lagen bör äga tillämpning

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 49

sa snart en arbetstagare används till arbete för arbetsgivarens räkning. I överensstämmelse med vad som gäller beträffande arbetarskyddslagen bör inte krävas att arbetsgivaren regelmässigt har arbetskraft anställd. Även om arbetsgivaren endast tillfälligtvis anlitar en enstaka arbetstagare skall lagen tillämpas. Statligt arbete. Undantagen i såväl den allmänna arbetstidslagen som specialarbetstidslagarna för arbete som bedrivs av staten sammanhäng­ er med att arbetsrättslig lagstiftning av ålder tillerkänt staten som arbetsgi­ vare viss särställning. Det har ansetts att statens verksamhet varit så mång­ skiftande att den lämpligen inte kunnat regleras i en med nödvändighet gans­ ka enhetlig lagstiftning. En reglering av frågor angående förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare i administrativ ordning har så till vida varit att föredra som den på ett smidigt sätt kunnat anpassas till olika variationer i den statliga verksamheten. Ibland har också framhållits att tillsynen av lagstiftning skulle kompliceras i fråga om statlig verksamhet. Det kunde knappast låta sig göra, har det ansetts, att en statlig myndighet skulle pröva statens efterlevnad av en lagstiftning eller att i förekommande fall meddela dispens från dennas tillämpning. Denna syn på statens ställning i arbetsrättslig lagstiftning har numera övergivits. Detta har vid skilda tillfällen resulterat i att särskilda undantag, som gällt för statlig verksamhet enligt olika lagar, upphävts. Arbetstidsutredningen föreslog också att undantaget för staten i arbetstidslagarna skulle tas bort och förslaget möttes vid remissbehandlingen inte av någon kritik. Under kommitténs arbete och framför allt vid kommitténs kontakter med företrädare för arbetsgivar- och arbetstagarsidan inom statlig verksamhet har det bekräftats att arbetstidsutredningens förslag alltjämt har starkt fog för sig. Ett slopande av undantaget för arbete som bedrivs av staten skulle i hu­ vudsak innebära att arbetstidslagen blev tillämplig på arbetet inom riksda­ gen, Kungl. Maj :ts kansli, centrala ämbetsverk, länsstyrelser och lokal för­ valtning samt arkiv, bibliotek och museer. Vidare skulle de affärsdrivande verken (SJ, post, tele, vattenfall m. fl.) samt rättsväsendet, polis- och åkla­ garväsendet, kriminalvården, försvaret, tullväsendet, lots- och fyrväsendet, vägväsendet m. m. bli omfattade av lagen. Med hänsyn till att utvecklingen på arbetstidens område gått i riktning mot allt större enhetlighet, vilket bl. a. inneburit att arbetstidsreglering till­ kommit inom områden som förr var utan sådan och att befintlig arbetstids­ reglering anpassats till förhållandena utanför den statliga sektorn, förelig­ ger enligt kommitténs uppfattning inte för någon särskild gren av den stat­ liga verksamheten behov av fortsatt undantagande från arbetstidslagen. Alltjämt uppvisar emellertid statligt arbete i många fall skiljaktigheter dels vid jämförelse mellan olika statliga verksamhetsområden inbördes, dels vid jämförelse med icke statligt arbete. Detta gäller främst i fråga om arbets- 4 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 5

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

tidens fördelning på arbetsveckorna. Den föreslagna bestämmelsen om fyra veckors begränsningsperiod får här tillämpas. För de arbeten där inte ens en fyraveckors begränsningsperiod är tillräcklig finns möjligheten att ytter­ ligare förlänga begränsningsperioden genom kollektivavtal eller dispens. Ut­ märkande för en del statliga verksamhetsfält är vidare ett relativt stort jourtidsuttag. I den mån den föreslagna begränsningen av jourtiden skulle vara alltför snäv återstår att genom kollektivavtal eller dispens öka jourtiden. Något större behov av sådana avtal eller dispenser torde dock enligt kom­ mittén inte uppkomma. Enligt statstjänstemannalagen får statliga tjänstemän som omfattas av lagen inte träffa kollektivavtal om arbetstidens förläggning. Detta kan med­ föra tvekan i frågan huruvida den av kommittén föreslagna möjligheten för arbetstagare att genom kollektivavtal komma överens med arbetsgivar­ sidan om längre begränsningsperiod för den ordinarie arbetstiden eller jourtiden än vad lagen föreskriver kan utnyttjas av de offentliga tjänstemännen. Kommittén anser dock att med hänsyn till att parterna vid tillämpning av statstj änstemannalagen funnit att avtal om begränsningsperiodens längd inte står i strid med lagens regler den föreslagna dispositiviteten i arbets­ tidslagen bör kunna utnyttjas utan hinder av statstjänstemannalagens be­ gränsningar i avtalsrätten. Detta har avseende också i fråga om lagen om tjänstemän hos kommuner m. fl. Sjukvård och socialvård. På denna sektor har, framhåller kom­ mittén, under de senaste båda årtiondena skett en genomgripande föränd­ ring av arbetsförhållandena. Utvecklingen har successivt gått mot ett förenhetligande av arbetstidsbestämmelserna och i dag har huvudparten av de anställda i stort sett samma arbetstidsförhållanden som personalgrupper som omfattas av arbetstidslagstiftningen. Endast i fråga om jour- och beredskapstjänstgöring skiljer sig förhållandena inom sjukvård och socialvård mer markant från andra verksamhetsområden. Denna tjänstgöring håller sig dock genomsnittligt sett under eller vid den gräns för jourtidsuttag som kommittén förordar. I enstaka fall kan den överskrida denna gräns. Något hinder föreligger således inte mot att föra in sjukvården och so­ cialvården under lagen. Regeln om utsträckt begränsningsperiod till högst fyra veckor bör dock vara tillämplig liksom jourtidsbestämmelsen. En viss uppmjukning av jour tidsbestämmelsen måste kanske ske avtals- eller dispensvägen åtminstone i initialskedet. I vissa fall kan också fragan om längre begränsningsperiod än fyra veckor bli aktuell. När det gäller den öppna sjuk- och hälsovården och den öppna social­ vården kan i någon utsträckning lagens tillämpning bli utesluten på grund av undantaget för s. k. okontrollerbart arbete.. Undervisning m. m. Gällande arbetstidslagstiftning undantar ar­ bete som har till ändamål att bereda uppfostran eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov. Undantaget har i praktiken tol-

Kiingl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 51

Rats så att det omfattar såväl egentlig lärarpersonal som andra anställda vid undervisnings- och därmed jämförliga inrättningar. Den egentliga lä­ rarpersonalen har en arbetstid som totalt sett inte går att kontrollera. Ar­ betstiden omfattar inte endast hållandet av lektioner utan mycket annat. Man kan nämna lektionsförberedelser, rättandet av skrivningar, elev- och föräldrakontakter, konferenser och kollegier, fortbildning, betygsättning m. m. Till stor del kan detta arbete förläggas till lärarens hem och så sker alltjämt i betydande utsträckning. Med hänsyn härtill och de förhållanden i övrigt under vilka undervisningsarbetet bedrivs anser kommittén att un­ dantaget för s. k. okontrollerbart arbete kan göras tillämpligt på den egent­ liga lärarpersonalen. Något särskilt undantag behöver därför inte föreskri­ vas i lagen. För annan personal vid skolor, skolhem, vårdanstalter och liknande än lärarpersonal bör i likhet med vad kommittén anfört beträffande sjuk- och socialvård nuvarande undantag från lagens tillämpning kunna upphävas. Skogsarbete m. m. Skogsarbete, för vilket allmänna arbetstidslagen alltsedan sin tillkomst gjort undantag, har på senare tid i ökad omfattning kommit att utföras under samma arbetstidsbetingelser som industriarbete. Kollektiva transporter till och från arbetsstället har medfört ett fastare arbetstidsschema. Därmed har också mer och mer skogsarbete fått karak­ tären av tidskontrollerat arbete. Slopandet av dygnsbegränsningen och möjligheten att tillämpa fyra veckors begränsningsperiod gör att skogs­ arbete enligt kommitténs bedömning utan nämnvärda svårigheter kan in­ ordnas under den föreslagna arbetstidslagen. Med hänsyn till skogsnä­ ringens beroende av väderleken kan det i viss utsträckning komma i fråga att genomsnittsberäkna arbetstiden under en längre period än fyra veckor. I den mån parterna inte själva löser denna fråga genom överenskommelse avtalsvägen, kan frågan prövas dispensvägen. Även om undantaget för skogsarbete slopas, kommer under en tid fram­ över åtskilliga skogsarbetare alltjämt att falla utanför lagen på grund av undantaget för okontrollerbart arbete. Undantaget för kolning i mila kan slopas redan av det skälet att sådant arbete numera så gott som helt upphört. Det sedan 1923 gällande undantaget för upptagning av torv samt tillverk­ ning av bränntorv och torvströ kan också upphävas. Arbetet med upptagning och förädling av torv sker numera under fabriksmässiga former. Något hinder för att sådant arbete förs in under lagen finns inte. Det särskilda undantaget för arbete som åligger portvakt och av honom väsentligen förrättas i hans bostad kan också utgå. Undantaget tar sikte på industriportvakter men torde numera ha mycket ringa tillämpning. Specialarbetstidslagarna. Genom det sätt varpå de mate­ riella reglerna i den nya arbetstidslagen föreslås utformade har grunden lagts för ett införande av de verksamhetsområden som nu regleras i de sär­

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

skilda arbetstidslagarna under den allmänna lagen. Sedan vissa detaljfrå­ gor som rör speciallagarnas materiella innehåll blivit behandlade finns det därför enligt kommitténs uppfattning inte något hinder mot att under den föreslagna lagen föra in jordbruks- och trädgårdsskötsel, detaljhandel och därmed jämförlig verksamhet samt hotell-, restaurang- och kaférörelse. En åtgärd av detta slag innebär inte bara att de i speciallagarna reglerade arbetstagarna förs in under den allmänna lagen utan också att en del ar­ betstagare, som varit undantagna såväl i gällande allmänna arbetstidslag som i lantarbetstidslagen och detaljhandelslagen, kommer att omfattas av lagen. Arbetstidsregleringen kommer således att omfatta självständigt bedriven djurskötsel, en verksamhet som inte går in under lantarbetstidslagen och för vilken den allmänna arbetstidslagen gör särskilt undantag. Denna ut­ vidgning av lagens tillämpningsområde ligger i linje med kommitténs all­ männa grundinställning och torde inte möta några praktiska svårigheter. Renskötsel torde även fortsättningsvis kunna bli undantagen på grund av arbetets okontrollerbara natur. Lantarbetstidslagens uppgående i den nya lagen innebär vidare att lantarbetstidsiagens speciella antalsbegränsning faller bort. Kravet på att ar­ betsgivaren regelbundet skall sysselsätta minst en arbetare för att lagen skall bli tillämplig bör lämpligen inte upprätthållas, när arbetstidslagens antalsbegränsning samtidigt föreslås slopad. Inte heller kan lantarbetstids­ lagens undantag för ackordsmjölkning samt skötsel och upptagning av rot­ frukter på ackord bibehållas. Att betalningsformen skall vara utslagsgivan­ de för om ett arbete skall föras in under lagen eller ej kan inte längre anses motiverat. Fortsatt övergång till maskinmjölkning och maskinell skötsel och upptagning av rotfrukter medför dessutom att dessa former av arbete inte längre kommer att till sin natur skilja sig från annat lantbruksarbete. Detaljhandelslagens och hotellagens slopande får beträffande arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde knappast någon betydelse utöver den som följer av slopandet av allmänna arbetstidslagens tillämpningsundantag. Detaljhandelslagens förtydligande föreskrift att undantag skall göras för arbete såsom handelsresande och platsförsäljare kan utan vidare utgå med en hänvisning till att sådant arbete faller in under den nya lagens undantag för okontrollerbart arbete. Detaljhandelslagens undantag för an­ ställda på apotek som farmacevt, vilket ursprungligen motiverades av farmacevternas nattjänst vid sidan av den ordinarie arbetstiden kan enligt vad kommittén erfarit hos företrädare för apoteksnäringen upphävas. För farmacevter med jourtjänst torde den föreslagna jourtidsbestämmelsen som regel vara tillräcklig. Skulle så i något enstaka hänseende inte vara fallet, kan ökat jourtidsuttag medges genom kollektivavtal eller dispens. Dispositivitetsregel. Den reform som kommittén föreslår kom­ mer att innebära att en laglig arbetstidsreglering införs som en nyhet för

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 53

nästan lialva arbetsmarknaden. Även om kommittén i största möjliga ut­ sträckning vinnlagt sig om att jämka den nya arbetstidslagens materiella innehåll efter de arbetstidsförhållanden som råder inom denna halva av arbetsmarknaden, kan det inte uteslutas att reformen för vissa arbetsplat­ ser eller för vissa kategorier av arbetstagare eller arbetsgivare kan komma att uppfattas som ett onödigt hinder. Så kan t.ex. bli fallet för arbetsplat­ ser med omfattande jourtjänstgöring eller med oregelbunden eller säsongvarierande arbetstidsförläggning. Det kan också bli fallet för en del tjänste­ män som inte omfattas av lagstiftningens undantag. Visserligen öppnar den föreslagna dispositivitetsregeln beträffande den ordinarie arbetstiden och jourtiden möjligheter för kollektiva avsteg från lagens regler. Det kan emellertid inte uteslutas att dessa möjligheter för vissa parter kan framstå som alltför begränsade och att berättigade intressen kan åberopas för en total frikoppling från lagen. För tillgodoseende av sådana anspråk har förslaget tillförts en bestäm­ melse, som innebär att parterna genom kollektivavtal kan överenskomma om ytterligare undantag från lagens tillämpning än de som anges direkt i lagen. Liksom eljest gäller skall vid avtalets ingående krävas medverkan av fackförbund på arbetstagarsidan. Arbetsgivare som är bunden av avtalet skall också ha rätt att tillämpa avtalet på oorganiserade arbetstagare. III.

III. Bagerilagen

Kommittén nämner inledningsvis de förhållanden som motiverade till­ komsten av den första bagerilagen 1919. Därvid framhåller kommittén att verksamheten inom bagerinäringen sedan gammalt präglats av allmänhetens konsumtionsvanor. En allmän önskan hos konsumenterna att ha tillgång till färskt bröd vid dagens första måltid medförde att tillverkningen i stor utsträckning fick förläggas till natten. Nattarbete blev för de flesta sys­ selsatta inom bagerinäringen en tämligen permanent företeelse. Till den rikliga förekomsten av nattarbete bidrog också konkurrensen mellan före­ tagen. Näringen kännetecknades av de många småföretagen, ofta drivna av företagaren själv och hans familjemedlemmar. En strävan hos dessa företag att kunna leverera sina produkter så snart på morgonen som möj­ ligt medförde att arbetet fick börja tidigt under natten, ibland till och med på kvällen dagen före. Med lagen avsågs således, konstaterar kommittén, att råda bot på det ur arbetarskyddssynpunkt menliga nattarbetet inom näringen. Några mer vä­ sentliga och bestående ändringar i den ursprungliga lagens principer gjor­ des inte vid de revisioner lagen sedermera blev föremål för. Under den långa tid som den särskilda regleringen av arbetstiden inom bageri- och konditorinäringen gällt har emellertid de förhållanden under vilka arbetet bedrivs undergått betydande förändringar. Arbetsmetoderna

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

har rationaliserats och mekaniserats. Det manuella arbete som kvarstår har underlättats genom olika maskinella hjälpmedel. Kyl- och frystekniken har möjliggjort en nyordning såväl på tillverknings- som på lager- och distributionssidan. Förbättrade råvaror i form av högkvalitativt mjöl och nya jäsningsmedel har förkortat produktionstiden. Nya och moderna trans­ portmedel har möjliggjort en produktion som inte endast tar sikte på lokal konsumtion utan kan finna avsättning över stora delar av landet. De angivna förhållandena har medfört att tillverkningen av bagerivaror mer och mer börjat ske i industriella former. Stora bagerier av industrityp svarar numera för en övervägande del av matbrödstillverkningen. I sådana bagerier är skiftarbete, såväl i form av tvåskifts- som treskiftsarbete, ofta förekommande. Samtidigt har antalet småföretag minskat. Bland de kvar­ varande småföretagen, som likväl är många till antalet, har en ansenlig del också inriktat sin produktion på specialprodukter eller på leverans till egna butiker. Den utveckling som bageri- och konditorinäringen genomgått har för­ ändrat arbetsförhållandena för de allra flesta i näringen sysselsatta. Tidi­ gare föreliggande skillnader mellan denna näring och andra näringsgrenar har utjämnats. Detta motiverar, anser kommittén, att frågan prövas huru­ vida en särskild reglering av nattarbete och söndagsarbete inom näringen alltjämt behövs. Kommittén tar först upp frågan om förbudet för företagarna att själva utföra nattarbete eller sön- och helgdagsarbete. Frågan kan också, fram­ håller kommittén, formuleras som ett spörsmål om bagerilagens tillämp­ ning på familjebagerier, alltså bagerier drivna av arbetsgivaren utan biträ­ de av annan än make och hemmavarande barn. Familj ebagerierna fördes nämligen in under bagerilagen under hänvisning till konkurrenssynpunk­ ter. Familj ebagerierna skulle, om de inte omfattades av lagen, genom natt­ arbete kunna tillhandahålla färskt bröd tidigare än de större bagerierna. Enligt kommitténs uppfattning har utvecklingen mot större och mera rationella enheter inom bagerinäringen nu gått så långt att de stora före­ tagen på detta liksom på andra områden inom näringslivet utan svårighet kan hävda sig gentemot småföretagen. Den tidigare uppfattningen att ett slopat nattarbetsförbud för familj ebagerierna skulle på ett olämpligt sätt påverka konkurrensen mellan stora och små företag vill kommittén starkt ifrågasätta. Familjebageriernas konkurrenskraft torde i dag ligga på deras möjligheter att framställa kvalitetsprodukter och att anpassa sin tillverk­ ning efter enskilda konsumentgruppers olika önskemål. Ett upphävande av bagerilagen för deras del skulle i och för sig ge dem möjlighet att leve­ rera sina produkter tidigare på morgonen. Om andra bageriföretag är bund­ na av nattarbetsförbud i en eller annan form, skulle familj ebagerierna kunna stimuleras till ett tidigareläggande av sin tillverkning. Kommittén anser att man i stort sett kan utesluta möjligheten av en sådan utveckling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 55

Rent principiellt torde nämligen gälla att företagarna själva och deras medarbetande familjemedlemmar liksom andra förvärvsarbetande saknar intresse av att börja arbetet tidigare än nödvändigt. De ändrade arbetsför­ hållandena inom näringen talar också för att företagarna i praktiken kan i betydande utsträckning antas vara mindre angelägna än förr att förlägga sin tillverkning till natten. Här kan t. ex. erinras om att nya tillverkningsmeto­ der och förbättrade råvaror förkortat tillverkningstiden. Till detta kommer att affärstiderna har förskjutits, vilket lett till viss senareläggning av distri­ butionen. Även om förhållandena skulle gestalta sig så att familj ebagerierna ut­ nyttjade möjligheten till nattarbete i större utsträckning än f. n. för att där­ igenom kunna levererera sina produkter tidigt på morgonen, kan detta enligt kommitténs mening inte anses som ett otillbörligt gynnande av små­ företagen ur konkurrenssynpunkt. De stora bagerierna har nämligen andra företräden i konkurrensen om konsumenterna. De kan betydligt lättare än de små lägga om driften till tvåskifts- eller treskiftsarbete. De kan införa kostnadsbesparande rationaliseringar, satsa på ett bredare sortiment m. m. Ur konsumenternas synpunkt får utrymme på marknaden alltjämt anses finnas för såväl stora som små bageriföretag. Såsom näringsfrihetsombuds­ mannen anfört i yttrande till kommittén bör med tanke på gällande kon­ kurrenslagstiftning olika företagstyper i princip få tillfälle att i kraft av sin förmåga göra sig gällande under så fria konkurrensförhållanden som möjligt. Med hänsyn till det anförda kommer kommittén till den uppfattningen att företagarna inom bagerinäringen inte längre bör vara underkastade några regler beträffande förläggningen av tiden för deras eget arbete. Kommittén går härefter över till frågan om fortsatt behov föreligger av specialreglering beträffande arbetstidens förläggning för arbetstagare inom bageri- och konditorinäringen. Inledningsvis framhåller kommittén att borttagandet av speciallagstift­ ningen inom lantbruk, detaljhandel, hotell-, restaurang- och kaférörelse i fråga om arbetstidens längd och förläggning i och för sig talar för ett bort­ tagande av specialregleringen angående arbetstidens förläggning inom ba­ gerinäringen. En fullt genomförd systematisering och förenkling av arbetstidslagstiftningen kan knappast uppnås med bibehållna detalj föreskrifter för denna speciella näring. Kommittén erinrar om att bagerilagen, såvitt angår arbetstagare, tillkom­ mit av skyddsskäl, och att lagen under sin giltighetstid utgjort en garanti mot en återgång till de sociala olägenheter som i form av permanent natt­ arbete präglade bageriyrket före lagens ikraftträdande. Vad som anförts om skyddsmotivets minskade betydelse för den allmänna arbetstidslagens utformning gäller enligt kommittén i huvudsak även i fråga om bageri­ lagen. I det sammanhanget pekar kommittén särskilt på förkortningen av

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

den ordinarie arbetstiden och på fackföreningsrörelsens ökade inflytande. Den nu föreslagna förkortningen av arbetstiden till 40 timmar i veckan kan anses innebära en så väsentlig ändring av bageriarbetarnas förhållanden i jämförelse med dem som rådde vid bagerilagens tillkomst att behovet av en särskild skyddslag för bagerinäringen starkt kan sättas i fråga. Behovet av en särskild skyddslag måste också, anför kommittén, ses mot bakgrund av den utveckling och förändring av arbetsförhållandena inom näringen som ägt rum sedan bagerilagens tillkomst. Industrialisering av tillverkningen, förbättring av produktionsmetoderna samt allmän ratio­ nalisering och mekanisering har närmat bageriarbetarnas situation till and­ ra arbetstagares. I vissa hänseenden har bageriarbetarna själva medverkat till att anpassa bagerilagstiftningens bestämmelser efter dessa förhållanden. Kommittén syftar härvid på de generella dispenser som under vederbörande fackförbunds tillstyrkan inskränkt såväl lagens nattarbetsförbud som dess sön- och lielgdagsförbud. Dessa dispenser, som har en mycket stor spridning, kan samtidigt sägas utgöra ett belägg för att bagerilagen i sin nuva­ rande form är omodern och under alla förhållanden i behov av revidering. Sammantagna med övriga anförda omständigheter talar de enligt kommit­ tén närmast för att den bedömning, som statsmakterna år 1959 gjorde be­ träffande spis- och knäckebrödstillverkningen och som resulterade i att denna tillverkning lades utanför bagerilagen, i dag kan anläggas på övrig bageri- och konditoritillverkning. En sådan bedömning skulle leda till att bagerilagen i sin helhet kunde slopas. Enligt kommittén kan man med hänsyn till olika, svårbedömbara fakto­ rer inte ge något absolut svar på frågan om ett slopande av bagerilagen skulle leda till att bageriarbetarna i större utsträckning än andra arbets­ tagare skulle få sitt arbete stadigvarande förlagt till natten. Kommittén an­ ser sig emellertid ha befogad anledning förmoda att de moderna produk­ tionsmetoderna, inte minst kyl- och frystekniken, de förskjutna leverans­ tiderna inom detaljhandeln m. fl. andra omständigheter kommer att leda till att så inte blir fallet. Ett upphävande av bagerilagen innebär inte heller att arbete under natten och under sön- och helgdagar lämnas helt oreglerat. Bageriarbetare lyder liksom andra arbetstagare under arbetarskyddslagen. Om bagerilagen skul­ le upphävas kommer följaktligen med stöd av arbetarskyddslagens regler tillverkning av bageri- och konditorivaror i princip att vara förbjuden mel­ lan kl. 24 och 5. Vidare kommer tillverkning på sön- och helgdagar att vä­ sentligt inskränkas genom föreskriften om de anställdas rätt till veckovila. När det gäller sön- och helgdagsarbete inom bageri- och konditorinä­ ringen anser kommittén att arbetarskyddslagens veckovileregel utgör en tillräcklig reglering. Några bärande skäl för en snävare begränsning av sön- och helgdagsarbete inom denna näring än inom andra näringar torde numera inte finnas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 57

Ett ersättande av nattarbetsförbudet i bagerilagen med nattarbetsför­ budet i arbetarskyddslagen i dess nuvarande lydelse och tillämpning skulle enligt kommittén innebära att förbudet fixerades till tiden mellan kl. 24 och 5 och att förbudet under denna tid omfattade allt bageriarbete bortsett från uppeldning av ugnar. Samtidigt som förbudet sålunda generellt sett mildrades genom att det inskränktes med fyra timmar på kvällen och en timme på morgonen, skulle det i fråga om egentligt bageriarbete före dub­ belhelger samt den övervägande delen av förberedelsearbete skärpas, efter­ som sådant arbete inte längre kunde påbörjas före kl. 5. En sådan kon­ sekvens kan naturligtvis framstå som något egendomlig men är enligt kom­ mitténs uppfattning mer eller mindre ofrånkomlig. Vill man slopa den spe­ cialreglering som gäller för arbetstidsförläggningen inom bageri- och kon­ ditorinäringen, får man vara beredd att acceptera den reglering som generellt gäller för arbetstidsförläggningen inom alla verksamhetsområden. Någon anledning att förse arbetarskyddslagen med särbestämmelser för att lagstiftningsvägen garantera arbetsgivarsidan fortsatt möjlighet att inför dubbelhelger eller i form av särskilda arbetsmoment utföra bageriarbete före kl. 5 torde knappast finnas. En sådan ordning skulle stå i strid mot kommitténs allmänna strävan att åstadkomma en så enhetlig arbetstidslagstiftning som möjligt. Å andra sidan är kommittén medveten om att vägande skäl kan åbero­ pas för att bageriarbete i nämnda båda fall skall få påbörjas före kl. 5 även efter ett slopande av bagerilagen. En sådan ordning kan emellertid möj­ liggöras genom att arbetarskyddsstyrelsen beviljar dispens enligt 20 § ar­ betarskyddslagen. Vid prövning av samtliga de omständigheter som i det föregående anförts blir kommitténs slutsats att bagerilagen kan avvaras även när det gäller arbetstagare inom bageri- och konditorinäringen. Det skydd mot nattarbete som arbetarskyddslagen, i förekommande fall justerad dispensvägen, till­ försäkrar arbetstagarna får i dagens samhälle anses tillräckligt. Kommitténs ställningstagande innebär att bagerilagen i sin helhet bör slopas. Detta kan emellertid, framhåller kommittén, inte ske så länge Sve­ rige är bundet av Internationella arbetsorganisationens konvention nr 20 angående förbud för nattarbete i bagerier. Kommittén föreslår att Sverige säger upp konventionen. Denna har, sägs det, endast obetydlig internationell förankring och dess bestämmelser fram­ står med hänsyn till dagens industrialiserade tillverkning som helt för­ åldrade. Mot bakgrunden av den syn på behovet av skydd mot nattarbete inom bagerinäringen som kommittén anlagt får det enligt kommittén dess­ utom anses otillfredsställande om Sverige vid en revision av sin arbetstidslagstiftning inte kan anpassa denna efter vad som i dagens svenska sam­ hälle framstår som mest lämpligt.

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

IV. Frågan om en helgdagsreform

Kommittén erinrar till en början om att de helgdagar som firas i vårt land i främsta rummet grundar sig på kyrkligt-religiösa motiv och att där­ för de grundläggande föreskrifterna om helgdagarna återfinns i 1686 års kyrkolag och till denna anslutande bestämmelser om kyrkoåret. Samtidigt framhålls att helgdagarna också sedan gammalt har haft betydelse från medicinsk och social synpunkt, eftersom helgdagarna under en tid då ar­ betstiden låg en god bit över 50 timmar i veckan och semester var ett okänt begrepp utgjorde ett värdefullt avbrott i arbetet för rekreation och vila. Med samhällets utveckling har emellertid, påpekar kommittén, följt vis­ sa förändringar i de förhållanden som motiverar helgdagarnas firande. In­ förandet av lagstadgad minimisemester och genomförandet av allmänna ar­ betstidsförkortningar har förtunnat de medicinska och sociala skälen. Sam­ tidigt har produktionstekniska förhållanden kommit att på ett mer påtag­ ligt sätt påverka helgdagsfrågan. Till följd härav vidtogs 1952 vissa jämk­ ningar i vår helgdagsordning. Genom dessa jämkningar ville man uppnå dels en jämnare och lämpligare fördelning under året av helgdagarna och dels en minskad splittring av arbetsveckorna. Frågan om en helgdagsre­ form har därefter aktualiserats bl. a. i samband med förarbetena till såväl 45-timmarsveckan som fyraveclcorssemestern. Därvid ansågs att en sådan reform skulle syfta till att i någon mån neutralisera de påfrestningar på produktionen som den minskade arbetstiden skulle föra med sig. Förslaget om en allmän förkortning av arbetstiden till 40 timmar i vec­ kan bör enligt kommitténs mening föranleda en förnyad prövning av den bestående helgdagsordningen. Bakom denna kommitténs uppfattning lig­ ger inte i främsta rummet att arbetstiden blir kortare och fritiden längre utan fastmera det förhållandet att arbetstidsförkortningen, såvitt kom­ mittén bedömer saken, kommer att främja utvecklingen mot en så gott som fullständig tillämpning av fem dagars arbetsvecka. Den helgdagsreform som kommittén med dessa utgångspunkter anser sig böra diskutera är en reform av innebörd att helgdagar antingen dras in eller flyttas till vecko­ dagar då arbete normalt inte utförs. Kommittén redovisar härefter de skäl som i debatten har åberopats eller kunnat åberopas till stöd för eller emot en helgdagsreform av angivet slag. Som ett första skäl för en helgdagsreform nämner kommittén den vä­ sentliga reduktion av antalet arbetsdagar — från strax över 300 per år till något över 230 per år — som skett sedan vår nuvarande helgdagsordning fastställdes. Denna förändring har på ett avgörande sätt påverkat de medi­ cinska och sociala motiv som ligger bakom helgdagsfirandet. Tillfällen till vila och rekreation kan numera anses så väl tillgodosedda genom femda­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 59

garsveckan och fyraveckorssemestern, att helgdagarna för det stora fler­ talet förvärvsarbetande förlorat sin betydelse i det avseendet. För en reform talar också att arbetstidsbortfallet i sig självt medfört betydande belastningar för produktionen. En krympning av antalet produktionsdagar leder till minskad produktion och ökade produktionskost­ nader. Övergången till fem dagars arbetsvecka har dessutom accentuerat cn annan nackdel ur produktionssynpunkt av vissa helgdagar, nämligen sådana som infaller mitt i veckorna utan anslutning till veckoskiftena. En sådan splittring av arbetsveckan i två delar försvårar en rationell drift och medför ofta betydande kostnadsökningar för näringslivet. Förberedel­ se- och avslutningsarbeten dubbleras. Igångsättningströghet får övervinnas två gånger under samma vecka. Arbetsrytmen kan bli störd. Kostnadsök­ ningen kan bli så stor att det för åtskilliga företag över huvud taget inte framstår som lönsamt att hålla driften i gång om endast en arbetsdag föregår eller följer på helgdagen. En helgdag som infaller på en tisdag eller en torsdag kan därför leda till driftsinställelse under måndagen resp. freda­ gen med produktionsbortfall som följd. Till en sådan åtgärd kan också bidra att arbetsdisciplinen stundom visat sig svår att upprätthålla på udda arbets­ dagar och att förfallolös frånvaro kan tendera att öka i samband därmed. I enstaka fall kan driftsinställeise bli aktuell även då helgdagen infaller så att man får två arbetsdagar i följd. En indragning eller flyttning av helgdagar kan vidare, uttalar kommittén, vara till fördel för åtskilliga arbetstagare. Inställelse av arbetet på helg­ dagar eller vardagar i anslutning till helgdagar kan medföra förlust av ar­ betsinkomst för den enskilde arbetstagaren. Att bestämmelser om helgdagslön influtit i en lång rad kollektivavtal under senare år innebär inte att problemet blivit slutgiltigt löst. Rätten till helgdagslön är knuten till vissa förutsättningar beträffande anställningstid och närvaro på arbetsplat­ sen före och efter helgdagen. Om helgdagslön utgår motsvarar den inte heller alltid den inkomst som arbetstagaren kunnat tjäna in genom arbete. Ibland görs gällande att den enskilde arbetstagaren skulle ha en psyko­ logisk fördel av att arbetsveckorna inte splittras genom helgdagsavbrott. Rena arbetsveckor skulle stimulera till en jämnare personlig arbetsinsats och en rikare tillfredsställelse med arbetet. Rakom dessa påståenden torde främst ligga att förekomsten av två »måndagar» i samma vecka skulle in­ verka störande på den enskilde arbetstagarens arbetslust och arbetsinsats. I andra uttalanden görs tvärtom gällande att en lång rad rena arbetsveckor kan inverka psykologiskt negativt på arbetstagaren. Denna inställning åter­ speglas bl. a. i uttrycket oxveckor. Ett avbrott i en lång följd enformiga arbetsveckor bedöms som stimulerande för arbetstagarna. Detta åberopades bl. a. som skäl för allhelgonahelgens införande 1952. Kommittén framhåller vidare, att en ändrad förläggning av helgdagarna kan vara av värde även för andra funktioner inom samhället än närings­

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

livet. För skolans del innebär de helgdagar som är bundna till datum vissa olägenheter, bl. a. i form av försvårad planering av läsåret genom att antalet läsdagar under en och samma tidsperiod kan variera från ett år till ett an­ nat. På kommunikationsområdet kan helgdagsfirandet medföra rubbning­ ar från belastningssynpunkt, eftersom trafikfrekvensen vanligen intensi­ fieras i anslutning till en helg och till följd därav ko- och trafiksäkerhets­ problem uppkommer. Vid en internationell jämförelse kan man enligt kommittén med fog på­ stå att Sverige har ett förhållandevis stort antal arbetsfria dagar under året. Detta sammanhänger emellertid inte minst med att åtskilliga helgdagsaftnar är fridagar i Sverige och att vi har en fullt genomförd fyraveckorssemester. Att Sverige i förhållande till andra länder skulle ha ett överskott på helgdagar är enligt kommittén en sanning med modifikation. Det finns län­ der som firar fler helgdagar än Sverige och det finns länder som firar färre. Merparten av de västeuropeiska länderna firar ungefär lika många helg­ dagar som vi. Såsom skäl mot en helgdagsreform redovisar kommittén i första hand kyrkans avvisande hållning till förändringar i helgdagsbeståndet. De kyrkligt-religiösa motiven för helgdagarna (frånsett första maj) återspeglas i att det bakom helgdagarna finns ett firningsämne, som har sin grund i den kristna tron eller i kyrkans historia. Vikten av dessa ämnen kan variera de olika helgdagarna emellan, men från kyrkligt håll hävdas att samtliga helgdagar alltjämt har sin ur kyrkans synvinkel givna betydelse. Med den ökade sekulariseringen av samhället kan visserligen kyrkans uppfattning väntas möta en minskad förståelse hos medborgarna. Även om många personer inte finner den kyrkliga motiveringen för helgdagarnas fi­ rande utslagsgivande, torde de dock ställa sig avvisande till radikalare in­ grepp i helgdagsbeståndet. Under årens lopp har helgdagarna i större eller mindre omfattning blivit fast förankrade i det allmänna medvetandet. De kyrkliga högtiderna har blivit profana högtider, för vilka tradition och sedvänja alltjämt är starka motiv. Mot en indragning eller flyttning av helgdagar kan också från vissa grup­ per förvärvsarbetande anföras materiella skäl. Detta gäller bl. a. sådana arbetstagare som i dag inte går miste om någon arbetsinkomst då arbetet nedläggs på helgdagarna. För dem skulle eu indragning av helgdagar inne­ bära en förlust av betald ledighet. En sådan förlust bör dock, anser kommit­ tén, kunna kompenseras avtalsvägen. Det anförda ger enligt kommittén vid handen att frågan om en kalen­ derreform inrymmer åtskilliga komplicerade awägningsproblem. Kommit­ téns överväganden leder till följande ställningstagande. En generell förkortning av arbetstiden aktualiserar med nödvändighet frågan hur den kortare arbetstiden skall fördelas inom veckan och inom kalenderåret. Såväl den enskilde arbetstagaren som produktionen eftersträ­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 61

var av naturliga skäl en fördelning som framstår som maximalt rationell. För den enskilde arbetstagarens del kommer denna strävan att leda mot en alltmer utbredd tillämpning av fem dagars arbetsvecka. För produktionens del har arbetstidsförkortning och redan skedd övergång till femdagarsvec­ ka accentuerat problemet att hålla driftstiden på en ekonomiskt försvarbar nivå. En önskan att i viss mån kompensera nämnda företeelser genom en annan ordning för helgdagsfirandet inställer sig. Genom samhällets änd­ rade rutin i och med femdagarsveckans genomförande på arbetsplatser, serviceinrättningar, skolor m. m. framstår en helgdagsreform även från den enskilde individens synpunkt många gånger som något positivt. Dessa för­ hållanden utgör enligt kommitténs mening bärande skäl för att i samband med den förestående arbetstidsförkortningen genomföra en reform av vår helgdagsordning. Någon mer genomgripande indragning eller förflyttning av helgdagar anser kommittén dock inte böra äga rum. Kalenderfrågan kan inte bedömas enbart med utgångspunkt från vad som för produktionen ter sig som mest rationellt. Pietet för de kyrkliga sammanhangen och hänsyn till allmän tradition och levnadsvana talar för försiktighet beträffande änd­ ringar i helgdagsbeståndet. Enligt kommitténs mening bör en kalenderreform inriktas på de helg­ dagar som för näringslivets del medför de väsentligaste olägenheterna. Hit hör de helgdagar som sönderstyckar eller kan sönderstycka arbetsveckorna, dvs. Kristi himmelsfärdsdag samt de datumbundna helgdagarna juldagen, annandag jul, nyårsdagen, trettondagen och första maj. Någon ändring beträffande juldagarna och nyårsdagen anser kommittén inte böra äga rum. Förslag i den riktningen skulle uppenbarligen möta starkt motstånd hos allmänheten. Inte heller finner kommittén skäl att föreslå någon ändring beträffande den första maj med hänsyn till dagens betydelse för arbetarrörelsen såväl här i landet som i andra länder. Enligt kommit­ téns mening bör reformen inskränkas till att avse trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag. Någon anledning att föreslå att dessa dagar skall upp­ höra som kyrkliga helgdagar finns inte. För kyrkans del har båda dagarna alltjämt en given motivering. Vad som kan komma i fråga är en flyttning av dagarnas firande på sådant sätt att splittring av arbetsveckorna undan­ röjs. En sådan effekt uppnås om dagarna förläggs i anslutning till ett veckoskifte, dvs. förläggs till en lördag, en söndag eller en måndag. Från produktionens synpunkt är givetvis en flyttning till en söndag att föredra, eftersom arbetet den dagen ändå ligger nere hos flertalet företag. För företag, där arbete genom femdagarsveckans införande inte heller förekommer på lördagen, är en flyttning till denna veckodag lika accepta­ bel. Från kyrkliga och traditionella utgångspunkter torde en flyttning till en lördag eller en måndag vara att föredra, eftersom trettondagen och Kris­ ti himmelsfärdsdag därigenom bibehålls som fristående helgdagar. En sammanvägning av de olika uppfattningarna ger närmast vid handen att båda

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

helgdagarna torde förläggas till en lördag. I fråga om Kristi himmels­ färdsdag finner kommittén att en flyttning av dagen från en torsdag till en lördag stämmer väl överens med de syften som ligger bakom den ifrågasat­ ta reformen. Beträffande trettondagen förhåller det sig något annorlunda. Trettondagen infaller genom sin fixering till den 6 januari på varierande veckodagar under olika år. Genomsnittligt sett sammanfaller trettondagen vart sjunde år med en söndag. Om trettondagen kontinuerligt förläggs till en lördag, skulle detta innebära en viss utökning av antalet arbetsfria helg­ dagar under årets mest helgdagsrika period. Även om denna utökning är av tämligen ringa omfattning och stannar vid en helgdag vart sjunde år, utgör den rent principiellt ett skäl mot en förläggning av trettondagen till en lör­ dag. Med anledning härav förordar kommittén att trettondagen förläggs till en söndag. Härför talar också, påpekar kommittén, att Sverige i detta avseende skulle anpassa sin helgdagsordning till den som råder i Danmark och Norge. När det gäller inplaceringen av ifrågavarande helgdagar i kyrkoåret ut­ talar kommittén, att den inte kunnat ta ställning till alla i sammanhanget förefintliga frågor. Kommittén är dock beredd att ansluta sig till ett i tidi­ gare reformsammanhang redovisat uppslag att trettondagen förläggs till den första söndagen efter nyår. Den omständigheten att dagen inte längre kommer att infalla tretton dagar efter jul behöver enligt kommitténs be­ dömning knappast föranleda att dagen erhåller ett annat namn. Kristi him­ melsfärdsdag som firas på torsdagen 40 dagar efter påsk bör i fortsättning­ en firas på den lördag som infaller 42 dagar efter påsk. Kommittén erinrar avslutningsvis om att ett genomförande av dess för­ slag kräver ändring av 14 kap. 1 § kyrkolagen och 1772 års förordning om helgdagarnas firande. Ändringar kan enligt kommittén också bli aktuella i almanackans namnlängd samt i evangelieboken och annan föreskrift rö­ rande kyrkans handlingar.

Remissyttrandena

I. Allmän arbetstidsförkortning

Kommitténs förslag innebär, att en generell förkortning av den ordinarie arbetstiden till 40 timmar i veckan skall genomföras lagstiftningsvägen. För­ slaget i denna del tillstyrks eller lämnas utan erinran av det helt övervägan­ de antalet remissinstanser. Flera remissorgan intar emellertid en tveksam eller negativ hållning till förslaget under motivering att avgörandet i förkortningsfrågan i dagens läge inte bör träffas genom lagstiftning utan i stäl­ let genom överenskommelser mellan arbetsmarknadsparter. Omfattningen av den aktuella arbetstidsförkortningen diskuteras inte närmare i remissyttrandena. Erinringar framförs inte mot kommitténs

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 63

bedömning att förkortningens omfattning i praktiken är given och att frå­ gan gäller i vilken takt och vid vilken tidpunkt 40-timmarsveckan är möjlig att införa. Som bakgrund till sina ställningstaganden beträffande takt och tidpunkt för förkortningen har kommittén berört de skäl som kan anföras för en minskad arbetstid. Flertalet av de remissinstanser som tagit upp frågan an­ sluter sig till kommitténs uppfattning att man i dag inte kan åberopa skyddsmotiv till stöd för en generell arbetstidsförkortning, utan att man i stället får grunda en sådan reform på bedömningar av samhällseko­ nomisk art. Till dem som uttalar sig i denna riktning hör arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen, SAF, TCO, SACO och SR. Arbetsmedicinska institu­ tet understryker, att i skilda sammanhang gjorda undersökningar har givit vid handen att en arbetstidsförkortning från 42Va till 40 timmar i veckan inte kan väntas medföra någon minskning av yrkesskador och olycksfall eller bidra till förbättrad arbetshygien och folkhälsa. Hälsosynpunkter kan därför inte anses motivera den föreslagna förkortningen. Denna kan dock enligt institutets mening tänkas medföra viss minskning av den stresspå­ verkan arbetstagarna i dagens samhälle utsätts för. I några yttranden anses att hälsosynpunkter inte kan frånkännas bety­ delse som förkortningsskäl. Enligt LO finns vid diskussionen av hälsoskälens betydelse två utgångspunkter, som måste särskiljas, å ena sidan data över frekvenser av sjukdomar och olycksfall och å andra sidan individernas upp­ levelser av hälsobesvär och påfrestningar i arbetssituationen. LO framhåller, att det material kommittén redovisar rörande yrkesskador och olycksfall inte kan åberopas till stöd för någon bestämd ståndpunkt i fråga om hälso­ skälen. Uppgifter om sjukdomsfrekvenser för olika arbetstagargrupper skulle ha givit en mera ingående belysning av frågan. Sådana upplysningar lämnar dock inte kommittén. En enkätundersökning, som LO genomfört bland de anslutna förbundens medlemmar, visar emellertid relativt höga frekvenser när det gäller upplevelser hos arbetstagarna av hälsobesvär och påfrestningar i sin arbetssituation. Ökade insatser inom arbetarskyddets och företagshälsovårdens verksamhetsfält är åtgärder som måste till för att minska hälsobesvären och påfrestningarna. Situationen är dock enligt LO.s mening sådan, att en arbetstidsförkortning framstår som en angelägen åt­ gärd för att på kort sikt förstärka effekten av andra åtgärder. Den allmän­ na ökning av restiderna mellan bostad och arbetsplats, som orsakas av ut­ vecklingen inom näringslivet och samhällsbyggandet, är enligt LO ytterligare en faktor av betydelse när man bedömer förkortningsfrågan från skyddsoch hälsosynpunkter. Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att sociala och medicinska skäl spe­ lar en mindre roll än förr, men framhåller att många arbetstagare, säl skilt inom yrken med ackordsavlöning, är utsatta för en så hård press att dessa skäl alltjämt kan åberopas. Länsstyrelsen tillägger att de förlängda resti­ derna mellan bostad och arbetsplats talar för en förkortning.

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Kommitténs åsikt att förkortningen måste ses som en rent ekonomisk avvägningsfråga föranleder, som framgått av det sagda, i flertalet yttranden ingen kritik. Från LO möter emellertid denna uppfattning invänd­ ningar inte bara med hänsyn till den vikt organisationen vill lägga vid skyddssynpunkterna. Organisationen anför nämligen att förkortningen på grund av den snabba ökningen av produktionsresultatet blir »en fråga både om att utjämna olikheter i levnadsstandarden mellan olika samhällsgrupper och att omfördela landets resurser av arbetskraft mellan fritid och arbetstid». En allmän arbetstidsförkortning är ett steg mot utjämning av skillnader i arbetstidshänseende mellan olika arbetstagargrupper. Då den införs genom lagstiftning är den också ett uttryck för att landets resurser ökat så att man vill genomföra en omdisponering av den möjliga tillväxten av varor och tjänster. Enligt kommittén gäller det att vid den ekonomiska avvägningen träffa ett val mellan ökad fritid och andra sätt att tillgodogöra de anställda ett för­ bättrat produktionsresultat. Detta synsätt godtas av åtskilliga remissorgan, t. ex. TCO och SAF. SAF uttalar att fördelen av ökad fritid skall vägas mot det faktum, att förkortningen begränsar möjligheterna till andra reformer och minskar utrymmet för privat konsumtion. Kommitténs beskrivning av valsituationen utsätts dock i några yttranden för kritik. Eftersom förkortningen kan antas komma att leda till en avtagande till­ växttakt för totalproduktionen i samhället, vilket i sin tur medför minskad reformtakt och en lägre ökningstakt för den privata och offentliga konsum­ tionen, är det enligt Sveriges lantbruksförbund en alltför stark förenkling att framställa den enskilde arbetstagarens valsituation som en fråga om fritid eller högre kontant lön. LO framhåller, att organisationens värdering av motiven för en förkort­ ning innebär att organisationen inte såsom kommittén ser förkortningen som ett enkelt val mellan längre fritid och en däremot svarande ökning av den kontanta lönen. De ekonomiska verkningarna av en arbetstidsförkort­ ning beror enligt LO av många förhållanden som ligger utanför själva förkortningsfrågan. Kommitténs beskrivning kan inte få utgöra modell för de lönepolitiska frågornas lösning i samband med en kommande arbetstidsför­ kortning. Konjunkturinstitutet ifrågasätter om inte valsituationen kunnat belysas ytterligare av kommittén. Jämförelsen för den enskildes del mellan löneför­ höjning och skattefri fritidsökning synes enligt institutet vara ett exempel på överdriven förenkling av problemställningen, så länge man inte har en uppfattning om hur stor den uteblivna löneökningen kan beräknas vara, hur en fritidsökning fördelas mellan olika löntagare och i vilken mening fri­ tidsökningen kan förutsättas bli skattefri. Om det på sätt kommittén antar väsentligen blir den privata konsumtionen som får reduceras jämfört med vad som skulle ha varit möjligt utan arbetstidsförkortning, kan det, anser

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 65

institutet, knappast undvikas att det genomsnittliga skattetrycket ökar vid en förkortning — förutsatt att samma förhållanden skall gälla i övrigt, t. ex. i fråga om kraven på ekonomisk balans. I uppfattningen att en arbetstidsförkortning till 40 timmar i veckan är ett starkt önskemål bland arbetstagarna instämmer bl. a. TCO. LO erinrar om att 40-timmarsveckan sedan länge varit ett mål för fackföreningsrörelsen. Enligt SALF har de försök som i skilda sammanhang gjorts att klarlägga en mer allmän inställning till valet mellan fritid och rent ekonomisk stan­ dardtillväxt givit ganska vaga resultat. Förklaringen härtill är i första hand att folk i allmänhet har så många alternativa valmöjligheter beroende på in­ komstläge, bostadsort, civilstånd, utbildning in. m. Genomgående har man dock i valet mellan en ganska snabb ekonomisk tillväxt med oförändrad årlig fritid och en mera dämpad förbättringstakt i ekonomin, kombinerad med en viss angiven utökning av fritiden, föredragit det senare alternativet. Här har man dock kunnat märka att yngre och lågavlönade varit mindre benäg­ na att välja den utökade fritiden, medan äldre och bättre avlönade mera klart uttalat sin preferens för denna form av standardhöjning. Genom att förkorta den ordinarie veckoarbetstidens längd skapas emellertid möjligheter att till­ fredsställa båda smakriktningarna. För den som så vill kan ju den ökade fri­ tiden utnyttjas till extraarbete. Från några håll ifrågasätts kommitténs bedömning att arbetstagarna i vårt land är beredda att välja den ökade fritid, som följer av 40-timmarsveckan, framför en annars möjlig högre realinkomst. Enligt Sveriges centrala restaurangaktiebolag ter det sig inte klart att det för de anställdas del skulle vara angelägnare att få ökad fritid än någon annan form av reallöneförbättring. Uttalande av liknande innebörd görs av SHIO. Sveriges lantbruksförbund finner det tveksamt om man kan dra så gene­ rella slutsatser som kommittén gjort rörande arbetstagarnas preferenser och om man kan hänföra dem till just 40-timmarsveckan. Konjunkturinstitutet konstaterar att någon undersökning rörande arbets­ tagarnas önskemål i valsituationen inte föreligger och att kommittén stöder sin bedömning bl. a. på uttalanden från LO. Enligt institutet skulle man på denna punkt ha önskat ett mera nyanserat resonemang. Ett stöd för priori­ tering av fritid skulle möjligen kunna sökas i utvecklingen av frånvarofre­ kvensen, som ökat trendmässigt under 1950-talet och 1960-talet. Situationen kan dock ha förändrats i och med den senaste arbetstidsförkortningen. Reaktionen på de fria lördagarna i form av ökat extraarbete kan f. ö. tolkas som ett uttryck för en preferens i motsatt riktning. Mot bakgrund av ståndpunkten att förkortningen inte kan grundas på skyddsskäl utan måste ses som en rent ekonomisk avvägningsfråga hävdas i en del yttranden — som förut antytts — att förkortningen inte bör genom­ föras genom lagstiftning. 5— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 5

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

SAF anser att kommittén visar mycket stor tveksamhet i spörsmålet om avgörandet i förkortningsfrågan skall träffas i form av lagstiftning eller ge­ nom avtal mellan arbetsmarknadens parter. Enligt föreningen redovisar kommittén en rad omständigheter, som alla med styrka talar för att det senare alternativet bör väljas. Hit hör underkännandet av skyddsmotivet och framhållandet av att förkortningen också på fackligt håll anses vara en rent ekonomisk avvägningsfråga. Dessutom kan kommittén sägas träffa sitt val i metodfrågan med åberopande av just kravet på fortsatt arbetstidslagstiftning. Att så är fallet framgår av de långtgående överväganden kom­ mittén gör rörande möjligheterna att med hänsyn till kollektivavtalsregleringen i landet helt slopa arbetstidslagarna. Förklaringen till att kommittén föreslår förkortning genom lagstiftning är naturligtvis, anför föreningen, ytterst att kommitténs mandat i frågan varit bundna genom direktiven. Man bör därför hålla kommittén räkning för att den ändå fört diskussionen inom en vidare ram och pekat på utvecklingslinjer som förr eller senare måste komma. Föreningen understryker, att det är ogörligt att i all framtid behandla frågor om arbetstidsförkortning som politiska frågor, som är un­ dandragna arbetsmarknadsparternas eget handlande. Då skyddsmotiven för eu arbetstidsförkortning inte längre är för handen, innebär en sådan linje ett oberättigat förmyndarskap från statens sida och en stark begränsning av den frihet som rimligtvis måste finnas för arbetsmarknadens parter att själ­ va välja den form för standardförbättringar som de finner lämpligast. Till SAF:s yttrande ansluter sig Skogs- och lantarbetsgivareföreningen, För­ eningen skogsbrukets arbetsgivare, Svenska trädgårdsarbetsgivareförening­ en, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmanna­ förbund samt en av arbetsgivarrepresentanter bestående minoritet i arbetarskyddsstyrelsen. Kommerskollegium, som intar en principiellt avvisande hållning till arbetstidslagstiftning över huvud taget, förordar likaledes att det skall överlå­ tas på arbetsmarknadens parter att i samförstånd och under hänsynstagan­ de till olika näringsgrenars särart avtala om ytterligare arbetstidsförkort­ ning och sättet för dess genomförande. SHIO ■ —- som anser att en maximilagstiftning om arbetstidens längd allt­ jämt är motiverad — uttalar att frågan om en förkortning från 42V2-timmarsnivån i första hand bör avgöras avtalsvägen under beaktande av de inom olika branscher varierande kraven på produktionsresultat och beho­ ven av fritid. Också socialstyrelsen, domänstyrelsen, luftfartsverket och SACO uttalar sig till förmån för avtalsvägen. Ett direkt avstyrkande av lagstiftning om yt­ terligare förkortning kommer från Svenska företagares riksförbund. Relativt få remissinstanser redovisar synpunkter i anledning av kommit­ téns diskussion rörande samhällsekonomin. TCO anför att organisationen i stort sett delar kommitténs syn på de olika

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970 67

slag av anpassningsproblem som uppstår vid en arbetstidsförkortning. SAF, SHIO och länsstyrelsen i Hallands län instämmer i kommitténs ut­ talanden rörande förkortningens inverkan på totalproduktionens tillväxt­ takt, på möjligheterna att genomföra andra reformer och på utrymmet för privat konsumtion. De nämnda arbetsgivarorganisationerna erinrar dess­ utom särskilt om att förkortningen kan få stor betydelse för landets inter­ nationella konkurrenskraft. SAF anför vidare, att de utredningar om arbetstidsförkortningars samhälls­ ekonomiska verkningar som gjorts i Sverige och utomlands bekräftar att det inte går att med någon högre grad av precision särskilja effekterna av kor­ tare arbetstid från effekterna av andra faktorer såsom konjunkturutveck­ ling och strukturförändringar. Att samhällsekonomiskt bedöma hur en för­ kortning av arbetstiden kommer att verka stöter enligt föreningen för när­ varande på speciella svårigheter och detta av två skäl. För det första har det ännu inte varit möjligt att analysera verkningarna av den just avslutade för­ kortningen till 421/2-timmarsvecka. För det andra bygger tillgängliga lång­ tidsprognoser rörande arbetsmarknaden på ett delvis föråldrat underlag. Den nya långtidsprognosen avseende perioden 1970—1975 beräknas före­ ligga tidigast i slutet av nästa år. Fortsättningsvis framhåller SAF att förkortningen måste kompenseras med kostnadskrävande omställningar, nya kapitalinsatser och ett ökat rationaliseringsarbete. En viss kompensation kan åtminstone på kort sikt erhål­ las genom ökat övertidsarbete. Denna utväg att mildra övergången medför dock ökade kostnader. En ökad sysselsättning genom en ökning av antalet anställda synes inte kunna bli aktuell. Detta utgångsläge kan, som kommit­ tén påpekar, leda till att förkortningen för med sig eu kostnadsstegring och en inflationistisk utveckling. Länsstyrelsen i Hallands län anför, att de föreliggande beräkningarna av den framtida arbetskraftsvolymen visar, att en förändring håller på att ske mot en minskande arbetskraftstillgång. Det av förkortningen förorsakade bortfallet av arbetstimmar kan därför bara i begränsad utsträckning kom­ penseras genom personalökningar. Rationaliseringsåtgärder kan neutralise­ ra bara en mindre del av de arbetsmarknadsmässiga olägenheterna. Omställ­ ningssvårigheter för företagens och samhällets ekonomi är således ofrån­ komliga vid en förkortning av den tilltänkta omfattningen. Konjunkturinstitutet påpekar att det totala arbetskraftsutbudet enligt re­ viderade beräkningar kan väntas minska kanske i t. o. m. snabbare takt än vad som framgår av kommitténs redovisning. En mera allmän övergång till kontinuerlig drift ses av Sveriges företagares riksförbund som ett medel att uppnå en ökning av totalproduktionens till­ växttakt. SALF anför att en fortsatt arbetstidsförkortning kan tänkas medföra kraf­ tigt ändrade betingelser för produktionen och därmed en ökad frekvens av

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

skiftarbete i intermittent och kontinuerlig drift. En sådan ändring i arbets­ förloppen kommer företrädesvis att bli aktuell vid industrier, som står inför en omvälvande rationaliseringsperiod. Konjunkturinstitutet framhåller, att frågan om skiftarbete har en bety­ delse för realkapitalets utnyttjandegrad som går långt utöver den effekt som kan tänkas ha ett samband med arbetstidsförkortningen. Beräkningar som nyligen gjorts inom institutet visar, att ändringar av skiftarbetet uppenbar­ ligen kan spela en stor roll för kapacitetsutnyttjande och produktionstakt. Det finns i och för sig stort utrymme för sådana ändringar. Enligt institu­ tets mening representerar emellertid också skiftarbetet en arbetsform, vars för- och nackdelar kan bli föremål för avvägning och värdering på i princip samma sätt som en arbetstidsförkortning. En tendens mot ökat skiftarbete kan bl. a. av medicinska och sociala skäl långt ifrån ses som en ensidigt gynnsam utveckling antingen det gäller att kompensera en arbetstidsför­ kortning eller att över huvud taget öka kapitalets utnyttjandegrad. Detta problem har inte närmare belysts av kommittén men är av stor praktisk och principiell betydelse. Ett stort antal remissorgan har inriktat sig på att söka belysa svårig­ heter inom det egna verksamhetsområdet vid en förkort­ ning till 40-timmarsvecka. De problem som därvid tilldrar sig uppmärk­ samheten gäller arbetskraften. Behov av utökad personal anmäls från många statliga remissmyndighe­ ter. Ett rekryteringsbehov, som i vart fall för större delen av verksamhets­ området väsentligen svarar mot det arbetstidsbortfall som arbetstidsför­ kortningen medför, redovisas av SJ, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrel­ sen, televerket, postverket samt cheferna för armé-, marin- och flygstaberna. Arbetstidsbortfallet beräknas motsvara, av rikspolisstyrelsen ca 734 anställ­ da, av kriminalvårdsstyrelsen mer än 160 anställda, av SJ ca 2 400 anställda, av postverket ca 1 500 anställda och av televerket ca 1 800 anställda. Kostna­ derna för personalökningen uppskattas för postverkets del till 58,2 milj. kr., räknat efter 1968 års lönenivå. Till detta kommer extra utgifter för utbild­ ning och övning av den nya personal som måste anställas. Verksamheter med ofrånkomligt behov av ökad personal redovisas också av socialstyrelsen, statens vattenfallsverk, sjöf artsstyr elsen, generaltullstyrelsen och skolöver­ styrelsen. Som orsak till de ökade personalbehoven anges i regel att möjligheterna att genom rationalisering, mekanisering eller liknande åtgärder kompensera arbetstidsbortfallet uttömts i samband med den senast genomförda arbets­ tidsförkortningen. Statens vägverk uttalar dock för sin del att en fortgående mekanisering och rationalisering ger vissa förutsättningar att bemästra för­ kortningens verkningar. Från flera håll anförs att möjligheterna att täcka nyanställningsbehovet är starkt begränsade. SJ, postverket, televerket och de militära cheferna pe­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 69

kar på betydande rekryteringssvårigheter. Följden av en ytterligare för­ kortning bedöms därför av dessa remissinstanser bli framför allt ett ökat övertidsuttag och därmed ökade kostnader. Övertid uppges redan nu före­ komma i avsevärd omfattning på skilda delar av det statliga området, t. ex. inom polisväsendet, postverket och på den militära sektorn. Från militärt håll uttalas farhågor beträffande möjligheterna att utan personallillskott hålla nuvarande målsättning för krigsmakten. En lättnad i svårigheterna för militärverksamheten skulle enligt överbefälhavaren och cheferna för de militära staberna kunna åstadkommas om förbandsövningar undantas från arbetstidsreglering. Från televerkets sida anförs, att de ogynnsamma verkningarna av en ar­ betstidsförkortning för de statliga företagens del skulle kunna minska i vä­ sentlig mån, om förkortningen kombinerades med en höjning av pensionsål­ dern för vissa personalgrupper. Också de remissinstanser som berör förkortningens verkningar på det kommunala området framhäver arbetskraftsproblemet. På sjukvårdssektorn kommer arbetstidsförkortningen enligt Svenska landstingsförbundet otvivel­ aktigt att få större verkningar än inom flertalet andra verksamhetsområden. Förkortningen kommer, anför förbundet, sammantagen med andra arbetskraftskrävande faktorer såsom sjukvårdsverksamhetens expansion m. m. att ställa sjukvårdshuvudmännen inför högst betydande svårigheter att re­ krytera personal och täcka arbetskraftsbehovet. Förkortningen leder också till svåra ekonomiska konsekvenser. Trots detta motsätter sig förbundet inte förkortningen i och för sig. Behovet av ökad personal, rekryteringssvårigheterna och därav orsakade organisationsproblem är det genomgående temat också när socialstyrelsen belyser konsekvenserna av arbetstidsförkortningen på sjukvårdsområdet. Beträffande verkningarna på den del av vårdsektorn som handhas av pri­ märkommunerna kan enligt Svenska kommunförbundet i huvudsak hänvi­ sas till vad landstingsförbundet yttrat med avseende på sitt huvudmanna­ område. Vad där sägs om sjukhus och motsvarande vårdinrättningar inom landstingen gäller också för sjukhus m. m. i de tre landstingsfria städerna och för primärkommunernas ålderdomshem och liknande inrättningar samt den öppna vården. För brandväsendets del uppstår enligt förbundet särskil­ da problem, som bör ses i samband med effekten av de jourtidsregler kom­ mittén föreslår skall ingå i den nya allmänna arbetstidslagen. Svårigheterna vid en arbetstidsförkortning för en utpräglad servicenäring som hotell- och restaurangnäringen utvecklas i ett gemensamt yttrande av Sveriges centrala restaurangaktiebolag och Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranger. I yttrandet framhålls, att en ytterligare förkortning kan beräknas medföra en avsevärd försämring av hotell- och restaurangföre­ tagens ekonomiska förutsättningar. Företag i branschen har mycket begrän­ sade möjligheter att rationalisera bort kostnadseffekten av en förkortning,

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

eftersom öppethållande- eller driftstiden väsentligen styrs av de servicekrav som ställs på företaget från allmänhetens sida. En förkortning medför där­ för normalt en mot förkortningen svarande ökning av övertidsuttaget, alter­ nativt ett i samma mån ökat utnyttjande av extra arbetskraft. Detta innebär i sin tur att personalkostnaderna ökar, och detta något mer än i proportion till förkortningen. Effekten härav förstärks av att den lägre ökningstakten för den privata konsumtionen vid en förkortning försämrar hotell- och res­ taurangföretagens utvecklingsmöjligheter på den inhemska marknaden. Den förhållandevis kraftiga kostnadseffekten av förkortningen kommer dess­ utom att ytterligare accentuera de svårigheter, som på grund av en inter­ nationellt sett hög kostnadsnivå finns för svenska företag att öka sin andel av den just nu kraftigt ökande rese- och turistmarknaden. Till de anförda synpunkterna ansluter sig Svenska turisthotellens riks­ förbund, som dock tillägger, att de svårigheter som berör hela branschen när det gäller att bortrationalisera kostnadseffekten av en arbetstidsförkortning i ännu högre grad gäller turisthotellen, eftersom dessa företag har en syn­ nerligen ojämn frekvens och korta koncentrerade högsäsonger. Remissinstanserna ansluter sig ganska allmänt till kommitténs förslag att förkortningen skall genomföras stegvis. Försvarets fabriksverk anser att denna metod underlättar genomförandet. TCO motiverar sitt tillstyrkande med att det är önskvärt med en smidig övergång till 40-timmarsveckan. LO vitsordar att varje förkortning kräver en viss anpassning inom före­ tagen. Länsstyrelsen i Hallands län erinrar om att tidigare arbetstidsförkort­ ningar skett etappvis för att påfrestningarna på samhällsekonomin skulle bli mindre kännbara. Tydligt är, framhåller länsstyrelsen, att samma för­ faringssätt bör tillämpas också denna gång. Arbetsmarknadsstyrelsen instämmer för sin del i kommitténs uttalande, att genomförandet bör ske så att eventuella negativa återverkningar på sam­ hällsekonomin blir så små som möjligt. Förkortningen skall enligt kommitténs förslag förverkligas i tre etapper, som vardera omfattar 50 minuter i veckan och som genomförs vid ingången av tre på varandra följande år. Flertalet remissinstanser, som uttalat sig för ett stegvis genomförande, ansluter sig också i denna del till kommitténs uppfattning. LO och TCO hävdar att förkortningen bör ske i två etapper. Enligt TCO bör etapperna omfatta vardera 75 minuters minskning av veckoarbetstiden. Kommittén har angivit en tidsram, inom vilken förkortningen bör inledas, nämligen tidigast den 1 januari 1970 och senast den 1 januari 1973. Till stöd för sin ståndpunkt har kommittén anfört att arbetstidsreformen framstår som angelägen och att den vid en avvägning, där andra aktuella reformer på det ekonomiska och sociala området kommer in i bilden, bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 71

tilläggas sådan prioritet att den fullbordas under första hälften av 1970-talet. I remissyttrandena har yppats en del olika åsikter om den lämpligaste tidsförläggningen. Flertalet instanser har dock inte något att erinra mot kom­ mitténs tidsangivelse. LO betonar att frågan om tidpunkten för förkortningen får avgöras från andra utgångspunkter än enbart en samhällsekonomisk bedömning. Förkortningsreformen bör enligt LO genomföras så att 40-timmarsveckan är förverkligad senast den 1 januari 1973. TCO understryker kommitténs uttalande att starka önskemål föreligger på arbetstagarsidan om att förkortningen förverkligas så snart som möjligt. De! finns enligt organisationen inte anledning att räkna med att den före­ stående förkortningen totalt sett skall aktualisera större eller besvärligare anpassningsproblem än tidigare förkortningsreformer gjort. Organisatio­ nen anser att 40-timmarsveckan bör vara genomförd den 1 januari 1973 och att förkortningen bör påbörjas den 1 januari 1971 eller den senare tid­ punkt som befinns lämplig. SR anser det angeläget att förkortningen börjar så snart som möjligt. Enligt förbundets uppfattning bör förkortningen kunna inledas före 1973. Sjöfartsverket vill inleda förkortningen tidigast 1971. SJ föredrar med hänsyn till verkets väntade rekryteringssvårigheter på 1970-talet att för­ kortningen börjar redan 1970 eller 1971. Televerket å sin sida anser att dess personalläge gör det önskvärt att förkortningen sker först efter 1973. Socialstyrelsen ifrågasätter om arbetskraftsbehovet inom vårdområdet tillåter att en arbetstidsförkortning genomförs så snart som föreslagits av kommittén. En genomgående inställning bland arbetsgivarorganisationerna är att man i valet mellan de av kommittén angivna tidpunkterna inte kan ansluta sig till något tidigare alternativ än den 1 januari 1973. SAF — liksom de orga­ nisationer som instämt i SAF:s yttrande — anför att starka skäl talar för att förkortningen inte bör inledas 1970 och därmed följa omedelbart på den nyligen avslutade förkortningen. Bl. a. de stagnerande arbetskraftstillgångarna, den senaste femårsperiodens snabba kostnadsstegring i landet och den svaga investeringsutvecklingen gör att utgångsläget för en förkortning inte är gynnsam för närvarande. Liknande synpunkter anförs av SHIO och Svenska företagares riksförbund. Också domänstyrelsen anser att lagen inte bör ange ett tidigare datum än den 1 januari 1973. Verket anför att starttidpunkten borde få bli beroende av den ekonomiska utvecklingen och t. ex. en sådan omständighet som vilken tyngd låglönefrågan skall ges. Länsstyrelsen i Västerbottens län finner att den 1 januari 1973 är lämp­ ligaste inledningsdatum. Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att föreliggande utredning i prioritetsfrågan är alltför bristfällig för att tjäna som underlag för ett läns­

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

styrelsens bedömande. I det sammanhanget påpekar länsstyrelsen att det allmänt sett finns ett trängande behov av såväl personell som materiell upprustning inom den kommunala socialvården. Skogs- och lantarhetsgivareföreningen och Sveriges lantbruksförbund hävdar, att frågan om en ytterligare förkortning bör tas upp till avgörande först sedan verkningarna av den nyss genomförda förkortningen kan över­ blickas och man kan bedöma om en fortsatt förkortning skall ha företräde framför andra standardförbättringar eller andra angelägna samhällsupp­ gifter. ÖB anser det nödvändigt att innan förkortningen genomförs närmare pröva behovet av åtgärder för att kompensera förkortningens verkningar inom krigsmakten. Remissinstanserna förutsätter genomgående att möjlighet kommer att finnas att träffa kollektivavtal om ett genomförande av förkortningen i en annan takt och vid en annan tidpunkt än vad kommittén föreslagit. Vikten av en dispositiv reglering i dessa hänseenden understryks av social­ styrelsen, försvarets fabriksverk, SJ, rikspolisstyrelsen, länsstyrelserna i Malmöhus och Hallands län, Svenska landstingsförbundet och SR. Postverket och kriminalvårdsstyrelsen förutskickar att dispositiviteten kommer att utnyttjas för att på deras resp. område genomföra förkortning­ en i ett steg. En avkortning i fler etapper skulle här innebära avsevärda nackdelar, bl. a. från personalorganisatoriska synpunkter. II.

II. Ny allmän arbetstidslag

Allmänna synpunkter Det helt övervägande antalet remissinstanser redovisar en positiv in­ ställning till kommitténs förslag till ny allmän arbetstidslag. Den kritik som trots allt förekommer mot förslaget gäller väsentligen den närmare utform­ ningen av lagens bestämmelser. Bara ett fåtal remissinstanser intar en av­ styrkande hållning till förslaget i dess helhet. Kommitténs uppfattning att skyddssynpunkter i stort sett spelat ut sin roll som motiv för en separat lagstiftning om arbetstiden godtas i regel av remissinstanserna. Några remissorgan anser sig dock inte kunna oreserve­ rat instämma i kommitténs bedömning. LO framhåller att det fortfarande finns ett skyddsmotiv för att arbets­ tiden skall regleras i lag. TCO instämmer i att skyddssynpunkterna numera förlorat mycket av sin betydelse men framhåller i anslutning härtill att vissa bestämmelser av skyddskaraktär nu liksom tidigare bör ingå i lagstiftningen. SALF har en liknande inställning som TCO. De skäl som kommittén redovisar till stöd för en fortsatt lagreglering på arbetstidsområdet föranleder erinringar i vissa yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 73

I anledning av kommitténs uttalande om det psykologiska värdet för ar­ betstagarna att vara inbegripna i statsmakternas omsorg om den sociala tryggheten påpekar socialstyrelsen, att utvecklingen på den svenska arbets­ marknaden medfört att sociala förmåner för arbetstagare i stor utsträck­ ning regleras genom avtal. Förslaget till arbetstidslag har också utformats som en i huvudsak dispositiv reglering. Vidare framhåller styrelsen att initiativ från organisationernas sida i viss utsträckning redan tagits för att förbereda en övergång till 40-timmarsvecka. Kommitténs farhågor för ett fördröjt genomförande av arbetstidsförkortningen för den händelse arbetstidsfrågorna överlåts helt åt organisationerna torde därför vara överdrivna. Risken för ändrade relationer mellan arbetsmarknadens parter anser sty­ relsen vara utomordentligt liten. Den torde inte ensam kunna åberopas som stöd för en lagreglering. Också kommerskollegium vänder sig mot uppfattningen att reformer på arbetstidens område kan få snabbare och effektivare genomslagskraft om de stöds av ändringar i lag. Samtidigt bemöter kollegiet vad kommittén an­ fört om att de på förhandlingsvägen uppnådda arbetstidsreglerna inte blir tillämpliga för en del oorganiserade arbetsgivare och arbetstagare. Kollegiet anför, att enligt dess uppfattning de centrala uppgörelserna på arbetsmark­ naden i dag har en sådan genomslagskraft från normbildande synpunkt att de inte behöver kompletteras med särskild lagstiftning. SAF anser att vissa av kommitténs motiveringar för en fortsatt lagstift­ ning har karaktären av nödargument. Detta gäller t. ex. kommitténs påpe­ kande att man måhända inte bör helt bortse från risken för att ändrade relationer mellan arbetsmarknadens parter kan aktualisera ett intensivare behov av samhällets stöd i arbetsrättsliga frågor. Uttalandet framstår enligt föreningen som särdeles oberättigat mot bakgrunden av överenskommelsen mellan arbetsmarknadsparterna om förkortning till 42 Va-timmars arbets­ vecka. Föreningen anser inte heller att kommitténs yttrande rörande den psykologiska betydelsen av lagstiftning på området är övertygande. Slutsatsen av motivdiskussionen blir i några yttranden att arbetstidslagstiftningen bör upphävas. Denna ståndpunkt intar socialstyrelsen och kom­ merskollegium. Behovet av fortsatt lagstiftning på arbetstidens område sätts i fråga också av domänstyrelsen. Till kommitténs uppfattning att tiden ännu inte är mogen för ett så ra­ dikalt steg som att slopa arbetstidslagstiftningen ansluter sig uttryckligen TCO och statens vägverk. Det stora antal remissinstanser, som i princip till­ styrker kommitténs lagförslag eller lämnar detta utan erinran, anser uppenbarligen också att fortsatt arbetstidslagstiftning har en funktion att fylla. Mot huvudprinciperna i kommitténs lagförslag görs bara un­ dantagsvis invändningar i remissyttrandena. Den grundläggande tanken att arbetstidslagstiftningen skall utvidgas till

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

att omfatta i princip alla arbetstagare som utför arbete för arbetsgivares räkning vinner uttalat stöd av ett stort antal remissinstanser över hela lin­ jen. TCO understryker vikten av att lagstiftningen blir allmängiltig. LO finner sig kunna godta utvidgningen med hänsyn till de numera minskade skillnaderna i arbetstidsförhållanden mellan de grupper som omfattas av gällande lagstiftning och de grupper som nu står utanför. Statens avtalsverk anser att tillämpningsområdet bör vara detsamma som gäller för ar­ betarskyddslagen. Bland de övriga instanser som tillstyrker vidast möjliga tillämpningsområde är SACO och Svenska landstingsförbundet. Många remissorgan instämmer i att lagstiftningen i huvudsak bör kunna inskränkas till att ange normer för arbetstidens längd. Inte från något håll förordas en reglering som är genomgående mera detaljbetonad än vad kom­ mittén föreslagit. En ny princip för normgränsernas fastställande föreslås av kommerskollegium. Kollegiet anser nämligen att om en arbetstidslagstiftning bedöms erforderlig det i vart fall bör vara en grundprincip att maximigränsen för arbetstidens längd bestäms enbart efter vad parterna på arbetsmarknaden överenskommer. Endast genom de resultat som avtals­ förhandlingar ger torde enligt kollegiet kunna avgöras vad som enligt rå­ dande allmän uppfattning bör vara normal arbetstid i landet. Härtill kom­ mer, anser kollegiet, att — oaktat den blivande lagstiftningen föreslås bli dispositiv — ändringar av lagen som sker utan föregående avtal härom mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer omöjliggör fullt fria för­ handlingar genom att envar av parterna kan vägra medverka till avsteg från lagen. Som en följd härav kan en rätt avvägd utformning av arbetstidsbestämmelserna inom vårt näringsliv komma att försvåras eller förhindras. Kommittén tänker sig att den dispositiva karaktären hos nuvarande lag­ stiftning skall bestå och t. o. in. fördjupas något. Flera remissinstanser för­ utsätter i samband med sin tillstyrkan av förslaget om ett utökat tillämp­ ningsområde att lagstiftningen blir dispositiv i huvudsaklig överenskom­ melse med kommitténs tankegång. Så är fallet med SJ, sjöfartsstgrelsen, länsstyrelsen i Hallands län och chefen för marinstaben. Också TCO uttalar sig bestämt till förmån för den föreslagna dispositiviteten. Därvid åberopar TCO att de skäl som anfördes då nuvarande lag­ stiftning i stora delar gjordes dispositiv — kraven på en ökad elasticitet vid lagens tillämpning och på en smidig anpassning av arbetstidsförhållandena efter förutsättningarna på olika verksamhetsområden — alltjämt har full giltighet. Som ytterligare motiv tillkommer nu den nya lagstiftningens utvidgade tillämpningsområde, som ökar behovet av att kunna göra avsteg från lagstiftningens materiella regler genom kollektivavtal. LO ställer sig mera tveksam i denna fråga. Organisationen anför att den dispositiva regleringen inte entydigt upplevs som en positiv faktor. Det är nämligen inte säkert att utnyttjandet av dispositiviteten leder till ett till­ godoseende av vad som kan vara ett allmänt intresse när det gäller att orga­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 75

nisera en viss verksamhet. LO påpekar att kommittén inte har försökt att närmare värdera resultaten av dispositivitetens införande. En sådan åtgärd skulle eventuellt ha kunnat ge uppslag till komplettering av reglerna. En ytterligare utvidgning av dispositiviteten är därför inte en alldeles självklar åtgärd. Den dispositiva regleringen får utformas så att hälso- och skyddsmotiv blir tillgodosedda i rimlig omfattning. Normkaraktären och dispositiviteten hos den föreslagna lagstiftningen an­ ses av bl. a. statens vägverk ge en önskvärd flexibilitet, som gör lagstift­ ningen väl tillämplig på skilda verksamhetsområden. SAF uttalar, att för­ slaget röjer insikt om att lagstiftningen måste vara flexibel så att den kan praktiskt tillämpas trots skiftande förhållanden inom olika branscher. Skogs- och lantarbetsgivareföreningen anför däremot att en för alla verk­ samheter gemensam lag måste bättre än den föreslagna vara anpassad till olika näringars särskilda förhållanden. Enligt statens avtalsverk bör en allmän arbetstidslag vara så utformad att den inte hindrar ett rationellt utnyttjande av den arbetstid som lagen ställer till arbetsgivarens förfogande. Det bör ankomma på berörda parter att överlägga om hur arbetstiden skall förläggas. Härigenom kan en an­ passning göras till speciella förhållanden inom olika verksamhetsområden och en avvägning ske mellan arbetsgivarens och arbetstagarnas intressen. Inom områden där verksamheten bedrivs alla dagar i veckan och med en starkt varierande arbetsbelastning under olika delar av dygnet, som fallet är inom vissa delar av statsförvaltningen, måste arbetstidsbestämmelserna medge ett flexibelt arbetstidsuttag. En koncentration av arbetstiden kan bl. a. behöva utnyttjas för att bereda arbetstagare inom statlig serviceverk­ samhet det antal fridagar under begränsningsperioden som kan anses rim­ ligt. Enligt verkets mening tillgodoser den föreslagna lagen på ett godtag­ bart sätt dessa synpunkter. Vikten av att lagstiftningen inte stimulerar till onödig koncentration av arbetstiden betonas av sjöfartsstgrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen. Den sistnämnda myndigheten framhåller att detta är ett intresse särskilt för olika grupper med begränsad arbetsförmåga. Allmänt godtas att arbetstidsbestämmelserna upptas i en för i stort sett alla verksamhetsområden gemensam lag. Kommitténs uppfattning att det är fördelaktigt från systematisk synpunkt att arbetstidsregler av skyddskaraktär är samlade i arbetarskyddslagen och att arbetstidsregler i övrigt återfinns i arbetstidslagen stöds av bl. a. länsstyrelsen i Malmöhus län och statens avtalsverk. Ett annorlunda synsätt kan spåras i yttrandet från arbetarskyddsstyrelsen, där det heter att det för arbetsgivare och arbetstagare, som kommer i beröring med frågor som gäller arbetstid och vilotid, måste te sig naturligt att bestämmelser i båda dessa hänseenden finns sammanförda i en lag samt att ett av skälen mot överförande av arbetarskyddslagens arbetstidsregler

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

till arbetstidslagen bortfaller i och med att tillämpningsområdet för de båda lagarna blir i stort sett detsamma. Frågan bör enligt styrelsen tas upp till prövning nästa gång arbetarskyddslagen blir föremål för översyn. Kommitténs lagförslag präglas enligt SAF av kommitténs strävan att upphäva särregleringar och skapa ett så homogent lagstiftningskomplex som möjligt. Förslaget utgör också, anför föreningen, en från lagteknisk synpunkt tilltalande produkt, mot vilken allvarliga erinringar inte kan göras. SR och socialstyrelsen anser att lagförslaget är föredömligt enkelt och lättöverskådligt. Tolkningssvårigheter torde enligt dessa instanser inte upp­ komma när det gäller flertalet av stadgandena i lagen. Av KFO uttalas att kommittén synes ha förmått göra lagreglerna entydiga och klara. Svenska landstingsförbundet hävdar emellertid att vissa klarlägganden rörande lagstiftningens tillämpningsområde behövs. Kommitténs ställningstagande i frågan om arbetstidslagstiftningen skall anpassas efter föreliggande internationella konventioner föranleder 1LOkommittén att framhålla att det inte är otänkbart att man kan skapa för­ utsättningar för ratifikation av en eller flera konventioner.

Lagens materiella bestämmelser Tanken på en med hänsyn till arbetsförhållandena differentierad regle­ ring av den ordinarie arbetstidens längd har avvisats av kommittén. Denna ståndpunkt godtas av så gott som samtliga remissin­ stanser. SALF ger dock uttryck för en annan ståndpunkt än kommittén. Förbundet anser att skyddsmotiv talar för en kortare ordinarie arbetstid än 40 timmar i veckan — förslagsvis 37 timmar i veckan —- för arbets­ tagare som till övervägande del är sysselsatta i gruvdrift under jord. Ut­ märkande för arbetsförhållandena i gruvorna är enligt förbundet att damm­ koncentrationen alltjämt är hög, att avgaser från dieseldrivna motorer för­ giftar luften och att bullernivån ökat kraftigt på grund av motoriseringen av gruvarbetet. I ett speciellt hänseende anser också LO att en särreglering av den ordi­ narie arbetstidens längd är motiverad med hänsyn till arbetsförhållandena. Den ökade tillämpningen av kontinuerligt treskiftsarbete med s. k. hård arbetsvecka medför nämligen att årsarbetstiden blir längre för arbetstagare i sådant arbete än för dem som har dagarbete. Organisationen föreslår en kompletterande regel, som stadgar att den ordinarie årsarbetstiden för an­ ställda med regelbunden skiftgång inte får överstiga den ordinarie årsar­ betstid, som följer av lagens bestämmelser tillämpade på dagarbetande personal. Frågan om begränsningsperiodens längd när det gäller den ordinarie arbetstiden berörs i åtskilliga yttranden. Uttalanden till för­ mån för kommitténs sätt att lösa frågan görs av sjöfartsstyrelsen, statens

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 77

avtalsverk, TCO och Svenska kommunförbundet. Förslag förs emellertid från andra håll fram både om en snävare reglering och om en liberalare reg­ lering än vad kommittén förordat. LO föreslår att lagen bara skall ange en begränsningsperiod av en vecka. Kommitténs förslag om en kompletterande specialregel, som medger ut­ sträckning av begränsningsperioden till fyra veckor då det är påkallat med hänsyn till arbetets natur eller arbetsförhållandena i övrigt, kan enligt LO inte godtas. Som skäl för denna ståndpunkt anför LO att kompletteringsregeln synes medge att arbetsgivaren ensidigt avgör när förhållandena är sådana, att en längre begränsningsperiod än veckan är motiverad. Arbetstagarparten är hänvisad till att i efterhand påkalla prövning av frågan. Denna olägenhet undanröjs om kompletteringsregeln utgår ur lagförslaget. Ett stort antal remissinstanser anser att behov föreligger inom deras resp. verksamhetsområde av en längre begränsningsperiod än fyra veckor. I en del yttranden förutsätts att detta behov skall kunna tillgodoses genom att kollektivavtal träffas om avsteg från lagens föreskrifter eller genom att dispens från tillämpningen av dessa beviljas. I regel understryks det ange­ lägna i att lagreglerna på förevar ande punkt blir dispositiva. Enligt generaltullstyrelsen kan det emellertid ifrågasättas om en för­ längning av begränsningsperioden bör vara beroende av så ovissa faktorer som att avtal kan träffas eller att dispens kan erhållas. Direkta önskemål om en friare lagreglering än vad kommittén föreslagit finns bland företrädare för vissa statliga verksamhetsgrenar samt för jord­ bruket och trädgårdsnäringen. SJ anför att en begränsningsperiod om tolv veckor är vanligast bland verkets åkande personal. En reduktion av begränsningsperioden till fyra veckor skulle orsaka stora svårigheter. Bl.a. skulle resultatet bli försämrad personalanvändning och en ojämnare fördelning av nattjänsten. Verket förordar att begränsningsperioden i lagen fastställs till sex veckor. Detta är en period som SJ — i den händelse överenskommelse inte kan träffas med berörda personalorganisationer om längre period än vad lagen före­ skriver —- hjälpligt kan klara. En begränsningsperiod om sex veckor föreslås också av postverket, som framhåller att en rigorös tillämpning av en fyraveckorsregel inom verket får negativa konsekvenser bl. a. för kassatjänsten. Statens vattenfallsverk anför att det inom verkets område förekommer begränsningsperioder om tolv veckor, i undantagsfall ända upp till femton veckor. En begränsning enligt kommitténs förslag kan medföra stora kom­ plikationer. Enligt verkets uppfattning bör begränsningsperioden göras betydligt längre än fyra veckor. Verket föreslår att den fastställs till åt­ minstone åtta veckor. Enligt lantbruksstyrelsen är kommitténs förslag till reglering av be­ gränsningsperioden inte väl avpassat för jordbrukets förhållanden.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Sveriges lantbruksförbund anför att arbetsbetingelserna inom jordbru­ ket är särpräglade. Jordbrukets beroende av väderleksförhållanden och års­ tider framtvingar med naturnödvändighet en ojämn arbetsrytm under året. Arbetsinsatsen under vegetationsperioden är intensivare än under resten av året, och jordbrukaren kan inte i någon större utsträckning påverka detta förhållande. Den hittills gällande begränsningsperioden för lantbru­ kets del, tolv månader, möjliggör eu viss omfördelning mellan vinter- och sommarhalvåret, som för arbetstagarna resulterar i en årlig arbetstid jäm­ förbar med den inom andra näringsgrenar förekommande. Införs en be­ stämmelse om högst fyra veckors begränsningsperiod mister dispositivitetsregeln det mesta av sin betydelse för jordbruket. Möjligheterna till omför­ delning av arbetstiden mellan fyraveckorsperioder är under sommarhalv­ året starkt begränsade, varför följden kommer att bli ett omfattande uttag av övertid under sommaren. Under vinterhalvåret, då eu minskning av ar­ betstiden är önskvärd av sysselsättningsskäl, kommer arbetskraften att ut­ nyttjas än mer inoptimalt än som nu sker. Dessutom blir arbetstagarnas totala årliga arbetstid högre än den skulle ha blivit om en begränsningspe­ riod om ett år bibehållits. Den ökade övertiden under sommaren och det försämrade utnyttjandet av arbetstiden under vintern leder till högre pro­ duktionskostnader inom jordbruk med anställd arbetskraft, vilket rimligt­ vis måste få återverkningar på produktpriserna. Riskerna för temporär friställning av lantarbetare torde också öka. Förbundet anser inte att kom­ mittén tillräckligt beaktat dessa konsekvenser av sitt förslag och avstyrker därför ändring för jordbrukets del av gällande regler om begränsningsperiodens längd. Skogs- och lantarbetsgivareföreningen anser inte att den föreslagna fyra­ veckor sregeln innebär någon lösning för jordbruket eller trädgårdsskötseln. Det är enligt föreningen nödvändigt att lagförslaget kompletteras med be­ stämmelser som möjliggör uttag av 45 timmars veckoarbetstid under årets vegetationsperioder. Att reglerna om begränsningsperioden föreslås bli dis­ positiva är enligt föreningen inte tillräckligt. Lagen måste kunna fungera också för det fall att något avtal inte träffats. Dessutom kommer lagen med sitt utvidgade tillämpningsområde att omfatta en mängd små arbetsplat­ ser, där varken arbetsgivaren eller arbetstagaren är bunden av eller ens känner till kollektivavtal. I dessa synpunkter instämmer Sveriges trädgårdsarbetsgivareförening. Också SAF anser att lagförslagets fyraveckorsregel är otillräcklig för att åstadkomma erforderlig omfördelning av arbets­ tiden inom jordbruks- och trädgårdsnäringarna. Den av kommittén berörda tanken på att generellt medge en genomsnitts­ beräkning av arbetstiden under en fyraveckorsperiod diskuteras i enstaka yttranden. Östergötlands och Södermanlands handelskammare förordar en sådan reglering. Därvid bör enligt handelskammaren tillsynsmyndigheten ges

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970 79

möjlighet att i särskilda fall inskränka begränsningsperioden, om regelns tillämpning ger upphov till uppenbara olägenheter för arbetstagarna. TCO tar avstånd från att lagen som huvudregel skall ange en längre begränsningsperiod än en vecka. En generell reglering som avser bara årsarbetstiden förespråkas inte från något håll. TCO anser det uteslutet att förverkliga en sådan tanke. Kommitténs förslag innebär att arbetstidslagen inte skall uppta någon regel om dygnsmaximum, dvs. den ordinarie arbetstidens begränsning per dygn. Denna ståndpunkt hälsas med tillfredsställelse av Svenska kommunför­ bundet, som instämmer i kommitténs motivering i frågan. Statens avtalsverk finner att ett slopande av nuvarande dygnsmaximum är en förutsättning för utvidgning av arbetstidslagens tillämpningsområde till att omfatta bl. a. arbete som bedrivs av staten. SJ uttalar att en reglering av dygnsmaximum leder till komplikationer för verksamheter som hittills varit undantagna från lagstiftningen. Från­ varon av dygnsreglering är ett villkor för lagens tillämpning vid SJ. Sjöfartsstyrelsen anser, att det bör ankomma på avtalsslutande parter att för varje område överenskomma om de dygnsbegränsningar, som ur skydds- och säkerhetssynpunkt befinns lämpliga. Arbetarskyddslagens reg­ ler om nattvila erbjuder enligt styrelsen ett betryggande skydd mot alltför långa arbetsdagar. Det är därför föga ändamålsenligt att i arbetstidslagen införa en regel som begränsar den ordinarie arbetstidens längd per dygn. Arbetarskyddsstyrelsen anmäler viss tvekan inför upphävandet av dygnsbegränsningen men anser att olägenheten av en sådan åtgärd mer än väl uppvägs av fördelen att en enhetlig arbetstidslagstiftning kan åstadkommas för huvuddelen av landets arbetstagare. Socialstyrelsen har i princip inte något att erinra mot slopandet av dygnsbegränsningen. Styrelsen pekar emellertid på att åtgärder på vissa områ­ den kan behövas för att motverka försök från arbetstagarparten att få till stånd så stora dygnsuttag att en extra tjänstefri dag kan erhållas i turlistebunden tjänstgöring. Önskemål om en dygnsbegränsningsregel i lag finns bos de två största arbetstagarorganisationerna. Skäl talar enligt LO för att en sådan regel bör föras över till den nya lagen. LO säger sig vara medveten om att denna bestämmelse kan behöva frångås inom vissa näringsgrenar och verksamhetsområden. I valet mellan att lämna frågan öppen och att införa begränsningen i klart medvetande om behovet av undantag väljer LO den senare vägen. Undantagen får åstad­ kommas genom kollektivavtal med stöd av dispositiviteten. Dygnsmaximum föreslår LO till nio timmar. TCO intar samma ståndpunkt som LO. TCO anför bl. a. ätt organisatio­ nen inte övertygats om att kommitténs förslag har övervägande skäl för sig.

80 Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Tendenser till uttag av lång dygnsarbetstid saknas inte och man måste på arbetstagarhåll räkna med att det på flera områden inte är möjligt att upp­ nå rimliga lösningar utan stöd av arbetstidslagstiftningen. Frågor som rör övertidsbestämmelserna har tilldragit sig stort intresse bland remissinstanserna. Kommitténs förslag att överföra reglerna i nuvarande arbetstidslagstiftning väsentligen oförändrade till den nya lagen godtas i flertalet remissvar men möter också en del invändningar. Uttalanden till förmån för kommitténs lösning av övertidsfrågan i dess helhet görs av Sveriges lantbruksförbund och sjöfartsstyrelsen. När det gäller maximigränserna för övertiden anser flera remiss­ organ att dessa bör kunna sättas högre än vad kommittén föreslagit. SAF framhåller att övertidsreglerna har stor praktisk betydelse och att denna betydelse ökar i samma mån som den ordinarie arbetstiden förkor­ tas. Visserligen har nuvarande ramar för övertiden inte utnyttjats fullt ut om man ser till arbetarkollektivet i dess helhet. Behov av stort övertidsuttag gör sig emellertid gällande vid det enskilda företaget och i den föreliggande praktiska situationen. Om man vidare beaktar att den materiella skyldig­ heten att utföra övertidsarbete regleras i avtal — väsentligen kollektivavtal av riksavtals natur — borde det från lagstiftarens synpunkt inte möta några betänkligheter att medge högre maximum än som nu gäller. SHIO anser att övertidsramarna bör ökas med lägst samma antal timmar som motsvarar arbetstidsförkortningen. Organisationen hänvisar till att det i vissa fall kan vara nödvändigt för speciellt mindre företag med be­ gränsat antal anställda att ta ut relativt mycket övertid på vissa specialist­ befattningar. Svenska företagares riksförbund och statens vattenfallsverk föreslår att gränsen för den allmänna övertiden bestäms till 250 timmar per år i stället för nuvarande 200 timmar per år. Förbundet framhåller att problemet med övertiden kommer att ytterligare aktualiseras i samband med arbetstids­ förkortningen. Vattenfallsverket har en liknande motivering. Länsstyrelsen i Östergötlands län förordar av samma skäl en ändring av årsmaximum för den allmänna övertiden till 300 timmar. Svenska kommunförbundet finner det logiskt och konsekvent att kom­ mittén avvisat tanken på att minska övertidsramarna, eftersom lagförslaget som helhet inte motiverats av skyddsskäl. Förbundet anser att det snarare är önskvärt med en viss ökning av utrymmet för den allmänna övertiden. Också SJ anser att en höjning av övertidsmaximum bör kunna ske. Om en höjning inte kan komma till stånd bör lagen i vart fall ge utrymme för frivillig övertid utöver föreslagna gränser. Detta skulle troligen leda till att många arbetstagare valde övertid på den ordinarie arbetsplatsen framför extraarbete hos annan arbetsgivare. En sänkning av föreslagna övertidsmaxima påyrkas av LO, SALF och TCO. TCO finner dock att utrymmet för extra övertid kan öka i samma

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 81

mån som utrymmet för allmän övertid minskar. LO anser att statsmakterna bör ge mera påtagliga uttryck än vad kom­ mittén gjort för att arbete på övertid bör vara undantag i arbetslivet. Enligt organisationen finns det många skäl som talar för ett sådant synsätt. Ett som blir alltmer framträdande är att behovet av vidareutbildning ökar. En markering av att övertidsarbete bör vara starkt begränsat kan enligt LO ske genom att ramen för den allmänna övertiden sätts ned till 150 tim­ mar per år och genom att lagen tillförs en bestämmelse om att uttag av extra övertid inte får ske förrän den allmänna övertiden till fullo utnytt­ jats. LO föreslår att dessa restriktioner införs. Dessutom föreslår organisa­ tionen, med hänvisning till att femdagarsveckan numera är praktiskt taget allmän, att ramen för övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten minskas från sju till sex timmar per vecka. SALF anser att minskningen av den ordinarie veckoarbetstiden bör leda till att också övertiden inskränks. Enligt förbundet bör gränserna för all­ män och extra övertid i vart fall inte sättas högre än vid 175 resp. 125 tim­ mar per år. Detta är, anser förbundet, följdriktigt med hänsyn till att ett av de tyngst vägande motiven för en allmän arbetstidslag är behovet av att till­ försäkra arbetstagarna visst mått av fritid. Produktionens krav på flexibla arbetstider kan tillgodoses genom att reglerna om den ordinarie arbetstiden blir dispositiva. TCO säger sig vilja bekräfta kommitténs uttalande att en uppmjukning av övertidsreglerna i nuvarande lagstiftning möter påtagligt motstånd på arbetstagarsidan. Organisationen understryker också att övertid bör be­ traktas som ett extraordinärt inslag i arbetstiden. Vad gäller den allmänna och extra övertiden förordar TCO en omfördelning så att utrymmet för den allmänna övertiden minskas till 150 timmar per år och utrymmet för den extra övertiden ökas till 200 timmar per år. Detta innebär att önskemål om mera omfattande övertidsuttag i något högre grad än för närvarande under­ kastas prövning av arbetarskyddsstyrelsen samtidigt som man undviker att alltför hårt inskränka möjligheterna till övertidsuttag när starka skäl härför föreligger. TCO anser vidare att en undersökning bör ske av principfrågan om en särskild form av övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten bör fin­ nas. Eftersom kommittén inte synes ha företagit en sådan prövning får man vid den nu aktuella lagrevisionen nöja sig med att ändra maximigrän­ sen för övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten från sju till sex timmar i veckan. Detta är enligt TCO väl motiverat från principiella aspek­ ter och dessutom utgör femdagarsveckans införande skäl för en sådan ned­ skärning. SACO godtar för sin del kommitténs förslag vad avser allmän och extra övertid men hävdar att förberedelse- och avslutningsarbeten bör inrymmas i den ordinarie arbetstiden, eftersom sådant arbete vanligen har viss periodicitet. 6 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 5

82 Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970

Kommittén har funnit att övertidsregleringen liksom hittills bör vara indispositiv. Till förmån för denna ståndpunkt uttalar sig försvarets civilförvaltning och sjöfartsstgrelsen. Från några håll hävdas att övertidsbestämmelserna med fördel kan gö­ ras dispositiva. SAF anser att om det på grund av arbetstagarpartens inställning inte går att höja övertidsmaxima bör avsteg kunna göras från regleringen genom kollektivavtal. Föreningen uttalar, att det inte går att lösa övertidsproble­ met med en hänvisning till möjligheterna att avtala om förlängd ordinarie arbetstid. Rikspolisstyrelsen, som i och för sig tillstyrker att den allmänna överti­ den begränsas till 200 timmar per år, finner att denna regel bör vara dispo­ sitiv. Begränsningen medför annars krav på ytterligare ett betydande antal polistjänster utöver dem som behövs på grund av arbetstidsförkortningen. Också KFO förordar en dispositiv reglering av övertiden. Önskemål om att undantag från övertidsregleringen skall kunna förekomma förs fram av representanter för vissa verksamhetsgrenar. Svenska landstingsförbundet ifrågasätter om inte hälso- och sjukvården bör helt undantas från övertidsreglerna. Förbundet — som delar kommit­ téns grundläggande syn på övertidsarbete — anser det nödvändigt att på dessa speciella områden kunna ta ut övertid i den omfattning vården kräver det. På grund av att arbetet inom hälso- och sjukvården i sin helhet tange­ rar begreppet nödfallsarbete blir det dessutom på denna sektor svårt att dra gränsen mellan olika kategorier av övertid. Om hälso- och sjukvården inte helt undantas från övertidsbestämmelserna bör dessa verksamheter i vart fall befrias från anmälningsskyldighet när det gäller övertid för nödfalls­ arbete samt beviljas generell dispens i fråga om uttag av extra övertid och beträffande skyldigheten att föra journal över jourtid och övertid. Postverket anser det erforderligt att verket beviljas generell dispens från lagens övertidsregler. Enligt verket skulle övertidsregler med fasta gränser minska eller rent av utesluta möjligheterna att på ett flexibelt sätt utny tt ja specialutbildad personal i vissa situationer, t. ex. vid vikariebrist, trafik­ rubbningar och postanhopning. Sådana regler tvingar också vissa tj änstemän som önskar skaffa sig ökade inkomster att söka extraarbete inom an­ nat företag än postverket, vilket inte kan anses tjäna vare sig statens eller den enskilde tjänstemannens intressen. Kommitténs förslag till avgränsning av arbetstidsbegreppet innebär att arbetstid skall utgöras dels av tid under vilken arbete utförs för arbets­ givarens räkning, dels av vad kommittén benämner j o u r t i d. S. k. beredskapstid föreslås däremot falla utanför arbetstidsregleringen. I allmän­ het godtas denna ståndpunkt av remissinstanserna. Endast i ett remissvar, från statens vattenfallsverk, hävdas att bestäm­

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970 83

melser om jourtid över huvud taget inte bör tas in i lagen. Verket anför att kommitténs jourtidsregler skapar problem för verket på tjänsteställen där — enligt verkets terminologi — beredskap fullgörs på tjänsteställe och nattvila bereds. Speciellt beträffande värmekraftstationerna ger lagförslaget anledning till allvarliga betänkligheter. Om jourtiden lagregleras bör i vart fall jourtid inte anses föreligga när arbetsgivaren ställer sovplats till ar­ betstagarens förfogande nattetid. I några yttranden anses att också beredskapstid i princip skall räknas som arbetstid. SACO ser detta som ett mycket angeläget krav. Organisationen anför att det ofta innebär en avsevärd inskränkning i den personliga friheten att stå till arbetsgivarens förfogande utanför arbetsplatsen. För stora grupper lä­ kare, veterinärer m. fl. utgör beredskapstjänst dessutom basen för en stor del av den rutinmässiga verksamheten. Dessa arbetstagare får med kommit­ téns ståndpunkt inte samma möjligheter som andra att ta ut standardför­ bättringar i form av fritid. I detta sammanhang noterar SACO att kommittén inte föreslagit någon maximering av det totala arbetstidsuttaget. Detta innebär, framhåller orga­ nisationen, att t. ex. en läkare kan bindas under dygnets alla timmar un­ der en längre period genom uttag av ordinarie arbetstid, övertid, jourtid och beredskapstid. En begränsning av det totala arbetstidsuttaget är där­ för starkt motiverad från arbetshygieniska synpunkter och från rättvise­ synpunkter. Hänsyn till tredj e man ger också anledning till en sådan be­ gränsning. TCO anser att det med hänsyn till den inskränkning i fritiden som be­ redskapstjänst innebär framstår som en brist att beredskapstid lämnats oreglerad i lagförslaget. TCO utgår tills vidare från att bl. a. organisatoriska åtgärder i syfte att minska beredskapstj änsten skall vidtas inom områden där sådan tjänstgöring förekommer i stor omfattning. Organisationen på­ yrkar därför inte för närvarande att lagförslaget skall kompletteras med regler om beredskapstid. Som villkor för j ourtidsuttag uppställer kommittén att så­ dant uttag erfordras på grund av verksamhetens natur. TCO anser att villkoret bör utformas så att j ourtidsuttag skall vara nöd­ vändigt med hänsyn till verksamhetens natur. Organisationen anför som skäl en del principiella synpunkter på jourtiden. Bl.a. hävdar organisatio­ nen att jourtid innebär en så väsentlig inskränkning i arbetstagarens möj­ ligheter att disponera sin fritid att jourtid i princip bör fullt ut räknas som arbetstid. Målsättningen måste vara att så snart som möjligt utmönstra jourtidsbestämmelserna ur lagen. Den av kommittén föreslagna regleringen kan dock svårligen undvaras som en övergångsföreteelse. Också LO anser det behövligt att motverka ökad användning av jourtid. En lösning som kommittén inte synes ha prövat är, anför LO, att införa

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

en kompletterande bestämmelse, som gör införandet av jourtid inom verk­ samhetsområden där sådan tidigare inte förekommit, beroende av ett dispensförfarande. LO förordar denna lösning. Den av kommittén föreslagna gränsen för jourtidsuttag föranleder erinringar främst från företrädare för statliga och kommunala verksamhetsgrenar. Statens avtalsverk framhåller med avseende på det statliga området att jourtjänstgöringen (arbetsplatsberedskapen) är av betydande omfattning framför allt inom försvaret men också inom sjöfartsverket och vissa af­ färsverk. I stor utsträckning fullgörs jourtiden utöver ordinarie arbetstid och ersätts kontant. Jourtjänstgöringen berör ofta samtliga dagar i veckan och omfattar då betydligt fler timmar i veckan än som anges i kommitté­ förslaget. Om jourtiden inte kan rymmas inom de mått som anges i lagför­ slaget eller följer av kollektivavtal, skall överskjutande tid — enligt avtalsverkets tolkning — till fullo räknas som övertid i lagens mening. Denna föreskrift torde komma att i betydande grad minska myndigheternas möj­ ligheter att för övertid av annan anledning ta i anspråk arbetstagare, som mer regelbundet anlitas för jourtjänstgöring. Verket ifrågasätter om inte föreslagna maximital bör höjas så att de åtminstone täcker en jourtjänst från fredag eftermiddag till måndag morgon eller 62 timmar. Verket anser att de föreslagna jourtidsbestämmelserna kommer att bereda vissa statliga myndigheter stora svårigheter. I yttrandena från försvarets civilförvaltning, cheferna för armé-, marinoch flygstaberna samt överbefälhavaren anses genomgående de föreslagna jourtidsramarna vara otillräckliga för försvarets del. Chefen för marinsta­ ben finner det t. ex. nödvändigt att kunna ta ut minst 100 timmars jourtid under en fyraveclcorsperiod. Ett utnyttjande av den föreslagna dispositiviteten beräknas leda till ökade försvarskostnader. Sjöfartsstyrelsen anser att förslaget inger starka betänkligheter för styrel­ sens verksamhet. Gränsen för jourtiden kan godtas bara under förutsättning att jourtiden blir helt fristående från övertiden och inte till någon del får avräknas på denna. Särskilda regler bör finnas i lagen rörande detta spörs­ mål. Om kommitténs rekommendation att avtalsvägen jämställa viss del av ett jourpass med ordinarie arbetstid skulle följas, krävs ytterligare personal. Ett personaltillskott skulle ytterligare accentuera de svårigheter som på grund av den oregelbundna verksamheten finns att bereda personalen en meningsfylld sysselsättning under den ordinarie arbetstiden. Vad angår den kommunala sektorn framförs invändningar mot den före­ slagna jourtidsbegränsningen av Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet motsätter sig att den föreslagna normen fastställs att gälla även inom hälso- och sjukvården. Förbundet framhåller att inte ens förslagsställaren själv synes räkna med att jourtidsgränsen skall kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 85

iakttas i praktiken inom dessa verksamhetsgrenar. Ett genomförande av förslaget skulle enligt förbundet innebära att landstingen såsom ansvariga för så viktiga samhällsfunktioner som hälso- och sjukvård skulle bli bero­ ende av om personalorganisationerna finner sig böra medge undantag från lagens bestämmelser för att jourtjänsten över huvud taget skall fungera. Teoretiskt finns visserligen möjlighet att erhålla dispens, men också dispensgivningen är starkt beroende av arbetstagarsidans medgivande. Efter­ som kommittén hänvisar till avtalsvägen ligger det närmast till hands att låta parterna nå fram till en uppgörelse genom fria och förutsättningslösa överväganden. Parterna bör således vara reellt och inte bara formellt lik­ ställda vid förhandlingarna. Detta mål kan uppnås endast om hälso- och sjukvårdsområdet helt undantas från jourtidsbestämmelserna. Genomförs kommitténs förslag i denna del i oförändrat skick medför det, anser landstingsförbundet, att landstingen nödgas att i största möjliga ut­ sträckning ersätta den nuvarande jourtjänstgöringen antingen med aktiv tjänstgöring, vilket kommer att ytterligare öka arbetskraftsbehovet, eller med beredskapstjänstgöring. När det gäller det förstnämnda alternativet är dock möjligheterna mycket begränsade, framför allt beroende på att av hän­ syn Lill patienterna bara ett fåtal arbetsuppgifter kan utföras nattetid. Ett utbyte av jour mot beredskap skulle, i den mån det går att genomföra, leda till en koncentration av beredskapstjänsten till ett fåtal befattningshavare, som kan uppfylla kravet på snabb inställelse till tjänstgöring. Detta kan inte vara tillfredsställande från personalens synpunkt och torde inte heller vara en med lagförslaget avsedd effekt. Kommunförbundet har liknande synpunkter när det gäller vissa primär­ kommunala verksamhetsgrenar. Lagförslaget tar enligt förbundet inte till­ räcklig hänsyn till de faktiska förhållanden som kommittén själv konstate­ rat föreligga främst på vårdområdet och inom brandförsvaret. Förbundet finner det ägnat att förvåna att kommittén ansett sig kunna lägga fram för­ slaget om begränsning av jourtiden utan att allvarligare överväga ett bättre skydd för dessa offentliga verksamheters funktion än den trots allt ovissa möjligheten att uppnå jämkning genom kollektivavtal. Om dispensvägen tänkts som en lösning även på lång sikt kan enligt förbundet allvarligt ifrå­ gasättas huruvida de här nämnda verksamheterna över huvud bör falla un­ der lagreglering, åtminstone i vad avser siffermässigt fastslagen jourtid. Kommunförbundet anser, att följden för vårdområdets del av den före­ slagna jourtidsregleringen blir att personalanskaffningsproblemen ytterliga­ re förvärras. Beträffande brandväsendet finner förbundet att jourtidsbe­ stämmelserna kommer att bereda svårbemästrade administrativa problem under en lång följd av år. Förslagets genomförande synes därför föranleda kommunerna att gå över till ett system med deltidsanställd brandpersonal i avsevärt större omfattning än hittills, varvid antalet heltidsanställda brand­ män får reduceras. Nuvarande dygnstjänstgöring torde vidare få överges

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

till förmån för antingen ren skifttjänstgöring eller en kombination av dygnstjänst och dagtjänst. Under alla omständigheter kommer en jourtidsreglering att medföra att kommunerna måste i grunden ompröva hittillsvarande normala organisation av brandväsendet och detta även av rent ekonomiska skäl. Begränsningsperioden för jourtiden skall enligt kommittéförslaget vara fyra veckor eller en månad. I enlighet med sin ståndpunkt när det gäller begränsningsperioden för den ordinarie arbetstiden anser LO att lagen bör föreskriva en begränsningsperiod av en vecka också när det gäller jourtiden.

Lagens tillämpningsområde Mot bakgrunden av de materiella arbetstidsregler kommittén förordat har kommittén ansett att arbetstidslagen kan göras tillämplig på praktiskt taget all verksamhet i landet. Vissa undantag från lagens tillämp­ ningsområde har kommittén dock funnit erforderliga. Dessa undan­ tag avser okontrollerbart arbete, arbete som utförs av medlem i arbetsgiva­ rens familj, arbete som utförs av vissa tjänstemän, arbete som utförs i ar­ betsgivarens hushåll samt skeppstjänst. I några remissyttranden ifrågasätts om inte ytterligare undantag måste göras. Svenska kommunförbundet ifrågasätter med hänsyn till lagförslagets in­ nebörd i fråga om ordinarie arbetstid jämte jourtid det lämpliga i att låta la­ gen fullt ut omfatta vårdområdet och brandförsvaret. Såsom förut redovisats ställer sig Svenska landstingsförbundet tvekande inför att tillämpa övertidsregleringen på hälso- och sjukvårdsverksamheten. Vidare motsätter sig landstingsförbundet att jourtidsreglerna tillämpas på denna verksamhet. Överbefälhavaren och övriga militära remissmyndigheter godtar att den militära verksamheten förs in under arbetstidslagen men anser att det bör övervägas att — i likhet med vad som nu gäller för krigsförbandsövningar enligt det militära arbetstidsavtalet — göra undantag i lagen för förbandsövningar. Postverket framhåller att verket i princip vidhåller de invändningar som verket vid tidigare tillfällen framfört mot att inordna den postala verksam­ heten under en allmän arbetstidslag. Verket anser att arbetstidsregler till­ komna i administrativ ordning är fullt tillräckliga och mest lämpliga för verkets del. Den uppmjukning av nu gällande lagreglering som kommittén föreslår, bl. a. genom en utökning av dispositiviteten, föranleder dock verket att i viss mån modifiera sitt tidigare ställningstagande. Enligt sjöfartsstgrelsen bör det övervägas om inte vissa smärre per­ sonalgrupper inom sjöfartsverket skall undantas från arbetstidslagen. Detta gäller personal, som tillhör byggnadslag och utför fyrbyggen i öppen sjö

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 87

eller i kustbandet. Transporten av denna personal till och från arbetsplatsen är synnerligen tidskrävande och arbetet, som bara kan utföras under som­ marsäsongen, är dessutom speciellt beroende av gott väder. Ytterligare en hithörande personalgrupp är den som tjänstgör på fyrskepp. Fyrskeppen beräknas vara avvecklade inom en femårsperiod och med hänsyn härtill an­ ser styrelsen det inte nödvändigt att nu reglera arbetstiden för denna per­ sonal. SHIO anser att arbetstidslagen inte skall gälla om en arbetsgivare tillfäl­ ligt anlitar enstaka arbetstagare. Som skäl härför åberopar organisationen alt förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare i dessa fall ofta har personlig karaktär. En strikt tillämpning av arbetstidslagen och effektiv in­ spektion genom offentlig myndighet bör inte förekomma när sådant för­ hållande föreligger. Ett undantag för arbete som till sin natur är så oregelbundet att det inte kan förläggas till bestämda tider anses alltjämt behövligt av Sveriges cen­ trala restaur ang aktiebolag och Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranger. Dessa instanser pekar på att undantaget har betydelse bl. a. för arbete som utförs av serveringspersonal i festvåningar. Svenska turisthotellens riksförbund ser ett undantagande av verksam­ heten på turisthotell som en nödvändighet för turisthotellens framtida be­ stånd och utveckling. Av de tillämpningsundantag som kommittén föreslagit kommenterar re­ missinstanserna främst undantagen för okontrollerbart arbete och arbete som utförs av vissa tjänstemän. Undantaget för husligt arbete berörs i en­ staka remissvar. I anledning av kommitténs uttalande att undantaget för o kontrol­ lerbart arbetei någon utsträckning kan få betydelse inom öppen sjukoch hälsovård framhåller socialstyrelsen att en närmare motivering hade varit önskvärd på denna punkt. Den öppna vårdens företrädare bör enligt styrelsen inte sättas i någon särställning. Bl. a. från rekryteringssynpunkt skulle det vara en fördel om också tjänsteläkare och distriktssköterskor omfattades av arbetstidslagen. Svenska landstingsförbundet anser att det är helt nödvändigt för den öpp­ na hälso- och sjukvårdens bedrivande att provinsialläkare, distriktssköter­ skor m. fl. liknande grupper inte kommer att omfattas av lagen. Enligt för­ bundet synes det ligga närmast till hands att från lagens tillämpning undan­ ta alla arbetstagare som till någon del utför s. k. okontrollerbart arbete, exempelvis i form av hembesök. I motsats till landstingsförbundet anser SACO att undantaget för okon­ trollerbart arbete inte bör vara tillämpligt på den öppna hälso- och sjuk­ vården eller den öppna socialvården. Vidare hävdar SACO att lärarpersonal bör omfattas av arbetstidslagen. Den omständigheten att lärarnas arbetstider totalt sett är svåra att kontrollera bör i och för sig inte medföra att lärarna undantas från lagen.

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Skolöverstyrelsen finner att lärarnas arbetsförhållanden med den nuva­ rande uppläggningen av skolarbetet inte lämpar sig för laglig reglering. Sty­ relsen erinrar samtidigt om att pågående utredning om lärarnas arbets­ förhållanden kan resultera i en sådan omläggning av lärarnas arbete att det kan bli möjligt att föra in också denna grupp under lagen. Att skogsarbete förs in under arbetstidslagstiftningen vill varken domän­ styrelsen eller Föreningen skogsbrukets arbetsgivare motsätta sig. Undan­ taget för okontrollerbart arbete måste emellertid enligt dessa remissinstan­ ser stundom tillämpas inom skogsbruket med hänsyn till de former under vilka arbetet på många håll bedrivs. Skogs- och lantarbetsgivareföreningen anser att undantaget för okon­ trollerbart arbete ofta bör kunna tillämpas på skötsel av rotfrukter, sär­ skilt i fall där tillresande arbetstagare används. Det föreslagna undantaget för vissa tjänstemän — nämligen de som har en företagsledande eller därmed jämförlig ställning eller som har en särskild förtroendestäilning i arbetstidshänseende — är enligt ett fler­ tal remissinstanser inte klart till sin innebörd. Svårigheter att i praktiken avgränsa de tjänstemän som skall omfattas av undantaget förutses av social­ styrelsen, statens vattenfallsverk, televerket, rikspolisstyrelsen, länsstyrel­ serna i Malmöhus, Örebro och Östergötlands län, Svenska kommunförbun­ det, Svenska landstingsförbundet, SACO, SALF och SR. Enligt statens vattenfallsverk bör lagen klart precisera vilka kategorier som avses med undantaget. Ett förtydligande på förevarande punkt anses nödvändigt också av länsstyrelserna i Örebro och Östergötlands län. Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet anser att lagmotiven bör ge en klarare precisering av undantagets omfattning än den som kommittén åstadkommit. Enligt kommunförbundet synes kommitténs riktlinjer närmast ha avseende på näringslivets förhållanden. Socialstyrelsen finner att ett närmare klarläggande fordras beträffande de arbetstagare som intar en särskild förtroendeställning i arbetstidshän­ seende. Av samma mening är televerket, som förordar att mera konkret utformade anvisningar utfärdas centralt. TCO, som inte har någon erinran mot den föreslagna undantagsbestäm­ melsen, anser att det i nuvarande läge inte är möjligt att i detalj precisera regelns faktiska innebörd. Den mera exakta avgränsningen av undantagets omfattning bör enligt TCO åstadkommas genom kollektivavtal mellan arbets­ marknadens parter. För den händelse avgränsningen inte skulle kunna ske kollektivavtalsvägen bör det i första hand ankomma på arbetarskyddsstyrelsen att genom anvisningar ange huruvida visst arbete faller in under la­ gen eller ej. SR uttalar att undantagets närmare innebörd genomgående bör bestäm­ mas genom kollektivavtal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 89

Också rikspolisstyrelsen räknar för sin del med att behövliga klarläggan­ den kan ske avtalsvägen. En del remissinstanser för fram synpunkter och önskemål rörande undan­ tagets innebörd. TCO och SR anser att undantagsstadgandet, i överensstämmelse med de kommentarer som kommittén gjort till detta, bör tolkas mycket restriktivt. Samma inställning har SACO som uttalar att bara grupper som för när­ varande inte har några som helst bestämmelser angående arbetstidens för­ läggning bör kunna undantas från arbetstidslagen på grund av att de har särskild förtroendeställning i arbetstidshänseende. SALF framhåller att tillämpningen av undantagsbestämmelsen kommer att bli varierande inom olika företag beroende på företagets storlek. I ett mindre företag bör t. ex. en verkmästare kunna anses ha en sådan ställning att lagen inte blir tillämplig på honom. Domänstyrelsen anser att inte bara cheferna vid verkets centralförvalt­ ning utan också cheferna för verkets distrikts- och lokalförvaltningar bör omfattas av undantagsbestämmelsen. Samma bör enligt styrelsen vara för­ hållandet med arbetsledarna inom skogsbruket med hänsyn till den frihet dessa sedan lång tid tillbaka har att efter eget bedömande fördela arbets­ tiden under dagen. Föreningen skogsbrukets arbetsgivare förutsätter att förvaltare- och skogvaktarpersona! kan anses ha särskild förtroendeställning i arbetstidshänse­ ende. Televerket påpekar att också tjänstemän, som normalt inte har frihet att själva fastställa förläggningen av sin arbetstid, kan nödgas att göra arbetsin­ satser utöver lagförslagets marginaler vid speciella tillfällen, t. ex. i samband med utredningar och förhandlingar för vilka begränsad tidrymd står till förfogande. Vad angår den slutna sjukvården anser Svenska landstingsförbundet att överläkare och biträdande överläkare kan undantas med stöd av såväl lokutionen »arbetstagare i företagsledande eller därmed jämförlig ställning» som lokutionen »arbetstagare som i arbetstidshänseende har en särskild förtroendeställning». Beträffande underläkare föreligger enligt förbundet den särskilda förtroendeställningen, eftersom underläkarnas arbetstider inte i dag är föremål för kontroll. Andra grupper, som enligt landstingsförbundets mening bör anses undan­ tagna, är föreståndarpersonal vid barnhem, särskolor, vårdhem och liknande inrättningar. Denna personal ansvarar nämligen oftast självständigt för in­ rättningen direkt under vederbörande styrelse eller nämnd och intar i vart fall i praktiken en självständig ställning i orderavseende samt i kontroll- och övervakningshänseende. Socialstyrelsen anser att lagen bör kunna tillämpas på underläkare, men finner det oklart om överläkare och biträdande överläkare kommer in un­

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

der undantagsbestämmelsen. Övervägande skäl talar enligt styrelsen för att klinikchefer skall vara undantagna från lagens tillämpning. Om läkarna skulle inrymmas under undantagen för vissa tjänstemän och för okontroller­ bart arbete är det enligt socialstyrelsen av säkerhetsskäl angeläget att en reg­ lering av läkarnas arbetstider kommer till stånd på något sätt. Genomföran­ det av sådana bestämmelser kan visserligen inte ske i dag på grund av den knappa läkartillgången. Eftersom undantag från lagens tillämpning får gö­ ras genom kollektivavtal kan emellertid tillämpningen för läkare skjutas framåt i tiden. SACO anser att läkare i princip bör omfattas av arbetstidslagstiftningen. Det får enligt SACO:s mening inte råda något tvivel om att t. ex. sjukhusanställda underläkare och veterinärer vid djursjukhus faller in under la­ gen. Att i en i princip allmängiltig lagstiftning göra undantag för en så liten grupp som anställda i husligt arbete anser socialstyrelsen omotiverat. Styrelsen hänvisar till att den i yttrande över det betänkande som avgivits av utredningen angående hembiträdeslagstiftningen (SOU 1968: 67) intagit ståndpunkten att den allmänna arbetstidslagen och arbetarskyddslagen bör kunna göras tillämpliga på husligt arbete. I nämnda yttrande framhålls bl. a. att den kategoriklyvning som sker om man skapar en speciallag för enbart en liten grupp arbetstagare är mer markerad än den som skulle ske om man i en för alla arbetstagare gemensam lag tar in en eller annan särbestämmelse. Arbetstidskommitténs i huvudsak enkla och klara lagför­ slag skulle med säkerhet inte försämras om någon enstaka bestämmelse däri hänförde sig till enbart de hushållsanställda. III.

III. Bagerilagen De remissinstanser, som yttrat sig över kommitténs förslag att bagerila­ gen skall upphävas, tillstyrker genomgående denna åtgärd. De överväganden kommittén redovisat till stöd för sitt förslag har föran­ lett bara ett fåtal kommentarer. Arbetar sky ddsstyr elsen instämmer i kommitténs uttalande att arbetar­ skyddslagen, eventuellt justerad dispensvägen, bereder tillräckligt skydd mot nattarbete inom bagerinäringen. Vad gäller de konkurrensrättsliga aspekterna framhåller NO att bageri­ lagen får anses otidsenlig. Därvid hänvisar NO till att han i yttrande till kommittén bl. a. understrukit att konkurrensen inom bagerinäringen oav­ sett bagerilagens syfte numera inte kan anses ske på lika villkor, eftersom större företag gynnas genom bestämmelsen om utsträckt arbetstid vid ba­ gerier med regelbunden skiftindelning. Detta förhållande innebär att lagen i viss mån i konkurrenshänseende missgynnar familjebagerierna. Det är vi­ dare enligt NO från allmänna frikonkurrenssynpunkter angeläget att särreg-

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 91

leringar inte förekommer annat än i speciella undantagsfall. Olika företagstyper bör i princip få tillfälle att i kraft av sin förmåga göra sig gällande under så fria konkurrensförhållanden som möjligt. Mot denna bakgrund finner NO förslaget om upphävande av bagerilagen synnerligen tillfreds­ ställande. Frågan i vad mån ett ersättande av bagerilagens nattarbetsförbud med nattarbetsförbudet i arbetarskyddslagen skulle utgöra hinder för förbere­ delsearbete inom bagerinäringen före kl. 5 på morgonen har berörts i ytt­ randena från KFO och Bageri- och konditoriarbetsgivareförbundet. KFO utgår från att sådant förberedelsearbete skall möjliggöras antingen genom en uttrycklig föreskrift i arbetarskyddslagen eller genom generell dispens. Bageri- och konditoriarbetsgivareförbundet hävdar att nattarbetsförbudet i arbetarskyddslagen inte bör anses omfatta bagerinäringens förberedelse­ arbeten. Föreningen understryker att dessa arbeten måste påbörjas före kl. 5 även efter bagerilagens slopande. Betydelsen av att Sverige ratificerat ILO-konventionen nr 20 angående förbud för nattarbete i bagerier behandlas främst av ILO-kommittén, som anför att bagerilagens upphävande förutsätter att Sverige säger upp kon­ ventionen. ILO-kommittén framhåller att det är relativt ovanligt att ILOkonventioner sägs upp. Det är dock ofrånkomligt att utvecklingen i sam­ hället och på arbetsplatserna ibland leder till att bestämmelser, som fram­ stod som progressiva när de antogs, senare ter sig föråldrade eller t. o. m. hindrande. Den nu aktuella konventionen är — utifrån svenska förhållan­ den — ett exempel på detta. Det kan då inte, anför ILO-kommittén, uppfat­ tas som ett avsteg från det internationella samarbetet att konventionen sägs upp. ILO-kommittén föreslår därför att uppsägning sker.

IY. Frågan om en helgdagar ef orm Remissutfallet i denna fråga är inte enhetligt. Bland de 43 remissinstanser som yttrat sig över förslaget till en kalenderreform är det något mer än hälften som tillstyrker detta i oförändrat skick. I en del yttranden godtas i och för sig tanken på en ändrad helgdagsordning men föreslås att reformen sker på annat sätt än det som kommittén förordat. Direkta avstyrkanden av kommittéförslaget kommer från representanter för kyrkan, från arbetstagarhåll samt från socialstyrelsen. De remissinstanser som oreserverat tillstyrker förslaget — främst är det fråga om statliga verk och myndigheter — motiverar i regel inte sitt ställ­ ningstagande. Några instanser, t. ex. televerket, sjöfartsstgrelsen och statens vägverk, understryker dock mera allmänt värdet från produktionssynpunkt av en minskad splittring av arbetsveckorna. Också av remissinstanser som avstyrker reformförslaget eller påkallar

92 Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1970

väsentliga avvikelser från detta görs uttalanden som visar förståelse för syf­ tet med förslaget att förbättra produktionens villkor. LO anför, att organisationen delar kommitténs uppfattning om önskvärd­ heten av en helgdagsreform och det angelägna i att denna utformas så att man så långt möjligt undviker splittrade arbetsveckor. Däremot finner orga­ nisationen inga bärande skäl för att reformen skall innebära att antalet ar­ betsdagar under året ökar. TCO, som inte heller godtar kommittéförslagets utformning, kan likväl med hänsyn till motivet att undvika splittring av arbetsveckorna tänka sig viss förflyttning av helgdagar. En sådan reform får dock inte medföra för­ längning av den totala arbetstiden. Värdet från produktionssynpunkt av en helgdagsreform av föreslagen omfattning sätts på en del håll i fråga. Uppsala domkapitel framhåller att vinsten för produktionen förefaller bli ganska ringa, eftersom förslaget inte innebär någon mer genomgripande ändring i helgdagsbeståndet. Linköpings domkapitel anser inte att förslaget kan vara av avgörande betydelse för pro­ duktionen. Vinsten av två arbetsdagar måste ses i relation till att antalet ar­ betsdagar på senare tid minskat från ca 300 till ca 230. Ett liknande synsätt har Lunds domkapitel, som finner att de båda av förslaget omfattade helg­ dagarna bara under en förutsättning, nämligen att 40 timmar i veckan skulle utgöra en yttersta gräns för en möjlig framtida arbetstidsförkortning, kan in­ nebära en så betydande belastning för produktionen att de bör flyttas. Kommitténs uttalande att inte bara produktionen utan också den enskilde arbetstagaren eftersträvar en fördelning av arbetstiden som framstår som maximalt rationell möter från flera håll kritik. Lunds domkapitel finner kommitténs åsikt på denna punkt obestyrkt och anser inte att man kan bortse från den stimulans som extra avbrott i arbets­ livet erbjuder. Domkapitlet i Växjö framhåller att oregelbundenheten på grund av helgdagarna motverkar en alltför långtgående monotoni i arbets­ livet och årets rytm. Dessutom har helgdagarna stor betydelse för hem- och familjeliv. Socialstyrelsen konstaterar att en helgdagsreform enligt kommitténs för­ slag för det stora flertalet arbetstagare i realiteten skulle innebära att två lediga dagar om året tas bort. Styrelsen kan inte dela kommitténs uppfattning att en reform med dessa konsekvenser från den enskilde individens synpunkt kan framstå som något positivt. Tvärtom torde de aktuella helgdagarna, då de infaller på andra veckodagar än lördagar och söndagar, uppfattas som en värdefull tillgång och betraktas som ett välkommet avbrott i vardagen. Enligt SR medför kommittéförslaget en inte oväsentlig förlängning av årsarbetstiden. Möjligheten att få längre sammanhängande ledigheter till priset av relativt få semesterdagar begränsas starkt. Denna möjlighet är en­ ligt förbundet av stort värde från hälso- och rekreationssynpunkt. Kommittén har diskuterat en helgdagsreform som innebär antingen att

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970 93

tidpunkten för firandet av vissa helgdagar flyttas eller att vissa helgdagar dras in. Under remissbehandlingen har från kyrkligt håll uttalats tillfreds­ ställelse över att kommittén inte velat föreslå indragning av helgdagar. Av bl. a. Uppsala domkapitel, Lunds domkapitel och Stockholms domkapitel anförs emellertid därjämte att ett tredje alternativ är värt beaktande. Detta skulle innebära att en eller flera helgdagar upphör att vara arbetsfria, ehuru de kvarstår oförändrade i den kyrkliga kalendern. Kommittén har koncentrerat sitt intresse på de helgdagar som sönderstyckar eller kan sönderstycka arbetsveckorna. Övervägandena utmynnar i att reformen bör inskränkas till att avse trettondagen och Kristi himmels­ färdsdag. Flertalet av de hörda kyrkliga instanserna vill inte godta någon föränd­ ring beträffande dessa helgdagar. Skara domkapitel framhåller att det från kyrklig synpunkt är angeläget att trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag får stå kvar orubbade. Trettondag jul (Epifaniasdagen eller Heliga tre ko­ nungars dag) är en av kyrkans äldsta helgdagar, äldre än julen. Genom den karaktär av offerdag för missionen, som trettondagen sedan gammalt fått, är den av vital betydelse för kyrkans verksamhet till avhjälpande av lekam­ lig och andlig nöd i de fattiga länderna. Kristi himmelsfärdsdag högtidlig­ hålls också inom den universella kyrkan som den himmelske konungens dag. Enligt domkapitlets mening torde det från kyrklig synpunkt vara mer acceptabelt att avskaffa annandag påsk och annandag pingst som arbetsfria dagar än att flytta trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag. Visby domka­ pitel anser att de av förslaget berörda helgdagarna har ett markerat innehåll och en väl motiverad placering i kyrkoårets uppbyggnad. Enligt domkapitlet i Göteborg bör en helgdagsreform vålla mindre avbräck för kyrkoåret än den föreslagna. I första hand bör därför överväganden rörande en ändrad helgdagsordning ta sikte på annandag påsk och annandag pingst. Uppsala dom­ kapitel finner att trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag har en stark ställning och är angelägnare än t. ex. annandagarna ur kyrklig synvinkel. Kristi himmelsfärdsdag har därjämte stark folkrörelseförankring såsom nykterhetsrörelsens speciella dag. Linköpings domkapitel anför att den före­ slagna förflyttningen främst har den nackdelen från kyrkans synpunkt att trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag mister sin hittillsvarande histo­ riska anknytning till bestämda dagar på året. Luleå domkapitel uttalar att förslaget ingriper mer störande i kyrkoårets rytm än 1952 års reform, av vilken erfarenheterna inte har varit uppmuntrande. Lunds domkapitel av­ styrker bestämt såväl att trettondagen upphör att vara arbetsfri dag som att dess firande flyttas till annan dag. Beträffande Kristi himmelsfärdsdag an­ ser domkapitlet att fullt lika vägande skäl inte kan förebringas för bibehål­ lande såsom särskild helgdag, ehuru dagens kristna innehåll utgör ett från kyrklig synpunkt omistligt led i kyrkoårets firningsämnen. I vissa yttranden hänför sig invändningarna främst till en av de berörda helgdagarna.

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Strängnäs domkapitel anser att berättigade motiveringar för trettonda­ gens kvarblivande på nuvarande plats svårligen torde kunna anföras, om allvarliga produktionsskäl finns för en flyttning av helgdagar. Beträffande Kristi himmelsfärdsdag håller emellertid domkapitlet före att dagens fort­ satta förläggning till en torsdag är av inte ringa värde från social och mentalhygienisk synpunkt. Också kyrkliga skäl talar för att en ändring ej vid­ tages beträffande denna dag. Stockholms domkapitel anser att trettondagen kan förläggas till söndagen efter nyår, om dagens namn ändras. Flyttning av Kristi himmelsfärdsdag avstyrks emellertid bestämt. Dagens ämne anser domkapitlet vara av stor betydelse i kyrkans förkunnelse. Behovet av arbetsledighet vid tiden för Kristi himmelsfärdsdag bedöms vara större än vid jul och nyår. En liknande uppfattning redovisas också av domkapitlet i Väster­ ås. Av de kyrkliga instanserna är det endast Karlstads domkapitel som inte motsätter sig en förflyttning av de båda aktuella helgdagarna. Kommitténs val av tidpunkt för trettondagens och Kristi himmelsfärds­ dags firande — den första söndagen efter nyår resp. lördagen 42 dagar efter påsk — föranleder erinringar och motförslag från skilda håll. LO anser att de båda dagarna bör utläggas på två arbetsdagar under hös­ ten. TCO kan tänka sig att helgdagarna flyttas till första eller sista normala arbetsdagen i resp. vecka, dvs. en måndag eller fredag. En liknande inställ­ ning har socialstyrelsen. Skara domkapitel anser att, om trots allt en flyttning av helgdagar skall ske, trettondagen lämpligen bör förläggas till en lördag efter den 6 januari. Förläggs trettondagen till första söndagen efter nyår går kyrkoåret miste om den söndag som är dopets söndag, vilket innebär en betydande förlust. Karlstads domkapitel förordar att firandet av trettondagen sker på lördagen efter nyår. Bl. a. Stockholms domkapitel betonar att en placering av Kristi himmels­ färdsdag på lördagen 42 dagar efter påsk för med sig nackdelar från kyrklig synpunkt. En dubbelhelg endast eu vecka före pingst bedöms som oläglig. Enligt Strängnäs domkapitel bör en eventuell flyttning av Kristi himmels­ färdsdag inte ske till en lördag utan till en söndag. Länsstyrelsen i Östergötlands län finner att Kristi himmelsfärdsdag bör placeras på fredagen 41 dagar efter påsk. En sådan placering förhindrar att ifrågavarande vecka sönderstyckas men eliminerar inte den extra fridag som nuvarande ordning erbjuder. Enligt Luleå domkapitel gör tanken att placera Kristi himmelsfärdsdag 42 dagar efter påsk ett förvirrande intryck. Skulle förslaget realiseras blir dagens bibliska förankring enligt Apostlagärningarna 1: 3 undanryckt. I vissa remissyttranden, slutligen, hävdas att frågan om en kalenderre­ form behöver belysas ytterligare. SACO, SALF och Svenska farmaceutför­ bundet anser att frågan inrymmer speciella problem med fler aspekter än

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 95

vad kommittén funnit nödvändigt att ta upp. SALF föreslår att frågan blir föremål för särskild utredning. Luleå domkapitel finner att ärendet — om helgdagsfrågan över huvud skall föras vidare — bör hänskjutas till kyrko­ mötet för allsidig utredning.

Departementschefen

I. Allmän arbetstidsförkortning Arbetstidsfrågorna har sedan lång tid tillbaka tillmätts stor betydelse. Genomförandet av en lagfäst rätt till reglerad arbetstid har utgjort ett vik­ tigt inslag i den sociala reformpolitiken. En normal arbetstid på 40 timmar i veckan har sedan länge eftersträvats av arbetarrörelsen. Förverkligandet av 45-timmarsveckan under 1950-talet och därefter 42 %-timmarsveckan under 1960-talet har i ett större perspek­ tiv väsentligen varit viktiga milstolpar på den utstakade vägen. Dessa refor­ mer har gjort att 40-timmarsveckan nu ter sig näraliggande och gripbar. Jag kommer i det följande att lägga fram förslag beträffande lagstiftning om 40 timmars arbetsvecka. Enligt förslaget skall arbetstidsförkortningen börja genomföras den 1 januari 1971 och vara helt genomförd den 1 januari 1973. Arbetstidsförkortningen är avsedd att skrivas in i en helt ny arbets­ tidslag, som i princip blir tillämplig på alla anställda. Arbetstidsförkortningen leder fram till en utjämning av skillnader i arbetstidshänseende mellan olika samhällsgrupper och är därför ett viktigt led i våra strävanden efter ökad jämlikhet. Mot denna bakgrund framstår arbetstidsförkortningen som en ytterst angelägen punkt på det aktuella sociala reformprogrammet. Av förverkligandet av 40-timmarsveckan följer också att den gamla tanken på åtta timmars arbetsdag vinner slutlig fram­ gång även inom ramen för en femdagarsvecka.

En mera generell lagstiftning om arbetstidens begränsning har funnits i vårt land sedan år 1919. I den då antagna lagen i ämnet fastslogs principen att den ordinarie arbetstiden skulle utgöra högst 48 timmar i veckan. Detta innebar samtidigt ett erkännande av det berättigade i framförda krav från arbetstagarsidan på åtta timmars arbetsdag. För många grenar av närings­ livet medförde lagen en betydande förkortning av arbetstiden. Lagstiftning­ ens tillämpningsområde var emellertid begränsat. I huvudsak fick lagen gil­ tighet för kroppsarbetare inom industrin och närstående verksamhetsom­ råden. Lagstiftningen hade från början endast tidsbegränsad giltighet men fick år 1930 permanent karaktär i och med antagandet av den alltjämt gäl­ lande allmänna arbetstidslagen. De grundläggande motiven vid arbetstidslagstiftningens tillkomst var av social och politisk natur. Med lagstiftningen avsågs att skapa ett skydd för

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

arbetstagarna mot nedslitning, ohälsa och olycksfall. Vidare var önskemål om likställighet och utjämning i arbetstidshänseende mellan olika arbetstagargrupper starkt framträdande. Ökad fritid ansågs också vara av stor betydelse för familjeliv samt för möjligheterna att delta i medborgerliga an­ gelägenheter och att inhämta kunskaper och bildning. En utveckling mot 48 timmars arbetsvecka skedde också inom sådana verksamhetsområden som lämnades utanför den allmänna arbetstidslagen. Denna process försiggick på många områden oberoende av lagstiftning ge­ nom överenskommelser mellan parterna på arbetsmarknaden. Beträffande vissa näringsgrenar ansågs emellertid lagstiftningsåtgärder böra tillgripas. Därvid valde statsmakterna med hänsyn till de speciella arbetsförhållandena inom dessa verksamheter att införa särskilda arbetstidslagar i stället för att utvidga den allmänna lagens tillämpningsområde. På så sätt tillkom under 1930- och 1940-talen lantarbetstidslagen, detaljhandelslagen och hotellagen. För sjöfolket liade redan år 1919 införts en särskild sjöarbetstidslag. På förslag av utredningen om kortare arbetstid beslöt statsmakterna år 1957 att förkorta den lagstadgade ordinarie arbetstiden från 48 till 45 tim­ mar i veckan. Därvid anlades en delvis ny syn på arbetstiden. Med hänsyn till utvecklingen mot förbättrade förhållanden inom arbetslivet kunde en allmän förkortning av arbetstiden inte betraktas enbart som en från skydds­ synpunkt motiverad åtgärd. Tyngdpunkten i motivdiskussionen lades i stäl­ let på de ekonomiska aspekterna. Förkortningen sågs i främsta rummet som en samhällsekonomisk avvägningsfråga, där det gällde att på den enskildes vägnar träffa ett val mellan ökad fritid och andra former för levnadsstan­ dardförbättring. Förkortningen genomfördes med en timme i veckan vid in­ gången av vart och ett av åren 1958, 1959 och 1960. Samtidigt gjordes be­ stämmelserna om den ordinarie arbetstiden dispositiva på så sätt att kollek­ tivavtal skulle kunna träffas om bl. a. längre veckoarbetstid än vad arbets­ tidslagarna föreskrev. Vid beslutet förutsattes att en sänkning av lagstift­ ningens maximum för den ordinarie arbetstidens längd skulle slå igenom också på de områden som inte berördes av lagstiftningen. Utvecklingen kom att visa att detta antagande var riktigt. Krav restes snart på en fortsatt generell förkortning av arbetstiden. Med anledning härav tillkallade jag i juni 1963 särskilda sakkunniga med upp­ gift att utreda i vilken utsträckning och i vilken takt en sådan förkortning var möjlig. De sakkunniga — som antog namnet 1963 års arbetstidskommitté — fick även i uppdrag att se över arbetstidslagstiftningen och lägga fram förslag till en ny arbetstidslag. Under 1966 års avtalsrörelse träffade arbetsmarknadsparterna i betydan­ de omfattning kollektivavtal om sänkning av den ordinarie arbetstidens längd. Vägledande för avtalen var en central uppgörelse mellan LO och SAF om att veckoarbetstiden skulle minskas med 2% timmar i veckan i tre etap­ per som skulle vara helt genomförda den 1 januari 1969. Med anledning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 97

denna utveckling på avtalsområdet föreslog arbetstidskommittén att arbets­ tidslagarna skulle anpassas efter de ändrade förhållandena på arbetsmark­ naden. Kommitténs förslag godtogs av statsmakterna hösten 1966. Såväl kommittén som statsmakterna anslöt sig till den principiella syn på förkortningsfrågan som anlades vid 45-timmarsveckans införande. Sociala skäl fick såtillvida betydelse, att de ansågs kunna tala för en reduktion av de långa dagliga arbetstider som blivit en följd av femdagarsvecka vid en total vecko­ arbetstid av 45 timmar. Genom förkortningsbeslutet fastställdes den lagstad­ gade ordinarie arbetstiden till 42% timmar i veckan. Förkortningen genom­ fördes i tre 5 O-minuter ssteg den 1 februari 1967, den 1 februari 1968 och den 1 januari 1969. När arbetstidskommittén tagit ställning i frågan om en ytterligare arbets­ tidsförkortning har den bedömt det som orealistiskt att diskutera något an­ nat alternativ än att nästa förkortning skall omfatta en minskning med 2% timmar i veckan från 42 % -timmarsnivån. Kommittén åberopar därvid inter­ nationella rekommendationer om ett stegvis införande av 40-timmarsvecka och krav från fackligt och andra håll om en sådan arbetsvecka. Lika litet som kommittén kan jag se någon anledning att nu överväga en reform av annan innebörd än en generell förkortning av den ordinarie arbetstiden till 40 timmar i veckan. Förkortningsfrågan kan därmed begränsas till att avse främst spörsmål om lämplig takt och tidpunkt för 40-timmarsveckans in­ förande. Som en bakgrund till sina bedömningar i fråga om förkortningens för­ läggning har kommittén diskuterat vilka motiv som kan åberopas för för­ kortningen. Kommittén har därvid inte funnit anledning att frångå sitt ställ­ ningstagande från år 1966. Med hänsyn till den senast beslutade förkort­ ningen säger sig kommittén snarare ha stärkts i sin uppfattning i motiv­ spörsmålet. Det avgörande motivet för förkortningen blir vad kommittén kallar det ekonomiska valhandlingsmotivet. Innebörden härav är, framhåller kommittén, att frågan om en arbetstidsförkortning skall betraktas som en avvägning om lämplig disponering av landets ekonomiska resurser. Man bör se frågan som ett val mellan fritid och andra sätt att tillgodoföra de anställ­ da ett förbättrat produktionsresultat. Valsituationens betydelse vid en arbetstidsförkortning har föranlett en del remissinstanser att ta avstånd från tanken på lagstiftning om kortare ar­ betstid. Därvid har framför allt hävdats att man borde överlåta på arbets­ marknadens parter att själva vid avtalsförhandlingar fritt välja den form för standardförbättringar som de finner lämpligast. Jag vill här deklarera att det enligt min mening inte finns skäl att överge den sedan länge i vårt land tillämpade metoden att i huvudsak reglera arbetstidens längd genom lagstiftning. Till den närmare motiveringen för denna inställning återkom­ mer jag i samband med behandlingen av kommitténs förslag om en ny all­ män arbetstidslag. 7 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 5

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Från enstaka remissorgan har framförts erinringar mot kommitténs upp­ fattning i motivfrågan. Till dem som inte vill godta kommitténs synsätt hör LO, som jämte tillväxten av landets ekonomiska resurser vill anföra skydds­ synpunkter och jämlikhetsaspekter som förkortningsskäl. I fråga om skyddsmotivet åberopar LO att en enkätundersökning, som utförts bland de anslutna förbundens medlemmar, visar att ett stort antal arbetstagare upplever hälsobesvär och påfrestningar i sin arbetssituation. En arbetstids­ förkortning bör enligt LO ses som en angelägen åtgärd för att på kort sikt förstärka effekten av behövliga ökade insatser på arbetarskyddets och före­ tagshälsovårdens område. Jag vill i anledning av vad LO anfört påpeka att kommittén klart fram­ håller att dess ståndpunkt stagande i fråga om skyddsmotivet inte innebär att den kortare arbetstiden skulle sakna betydelse från hälsosynpunkt. En­ ligt kommittén synes det tvärtom kunna antas att en förkortning för åtskil­ liga arbetstagare blir av positivt värde för den kroppsliga och själsliga häl­ san. Jämlikhetstanken har också beaktats av kommittén. Den åberopas som en faktor som kan antas ha bidragit till den ökade fritidsvärdering kommit­ tén kunnat konstatera. Strävan mot en högre levnadsstandard i form av fri­ tid är naturlig, så länge det finns grupper i samhället som är prioriterade i arbetstidshänseende. Som jag förut framhållit betraktar jag en utjämning av skillnader i arbetstidshänseende mellan olika samhällsgrupper som ett viktigt led i strävandena efter ökad jämlikhet. Enighet torde kunna råda om att förkortningsschemat inte kan fastläggas annat än efter vissa grundläggande bedömningar av samhällsekonomisk art. En ekonomisk avvägning kan dock svårligen tänkas ge helt exakta och de­ finitiva anvisningar beträffande förkortningens genomförande. Utrymme måste därför kunna finnas också för synpunkter av annat slag. På så sätt bör inte minst synpunkter som återspeglar betydelsefulla sociala verkningar av förkortningen komma in i bilden. Ett stort antal frågor med ekonomisk anknytning kan i och för sig tas upp till diskussion i samband med en allmän arbetstidsförkortning. Huvud­ intresset måste emellertid av naturliga skäl koncentreras till spörsmål be­ träffande den förväntade produktionsutvecklingen i landet. Kommittén har vid sin bedömning av den framtida ekonomiska utvecklingen haft en ut­ gångspunkt i den avstämning av 1965 års långtidsutredning som verkställts inom finansdepartementet och som publicerades under år 1968. Av särskilt intresse är att notera, att avstämningsrapporten tar hänsyn också till arbets­ tidens utveckling. I beräkningarna har nämligen antagits, att en arbetstids­ förkortning till 40 timmar i veckan genomförs under första hälften av 1970talet. Avstämningsrapportens kalkyler rörande arbetskraften utvisar, att arbetskraftsvolymen, mätt i antal arbetstimmar, under vissa antaganden kan beräknas minska med 0,7 % per år under perioden 1970—1975. Av bety­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 99

delse i detta hänseende är — förutom den antagna arbetstidsförkortningen* som antas reducera den genomsnittliga arbetstiden per årsarbetande under ifrågavarande period med 0,7 % årligen — att de arbetsföra åldersgrupper­ nas andel av totalbefolkningen beräknas successivt minska och att ökningen av det totala antalet förvärvsarbetande väntas bli förhållandevis låg. Den beräknade minskningen i arbetskraftsvolymen får kompenseras med en snabbare ökning i produktiviteten, om produktionsökningstakten skall kun­ na bibehållas på en hög nivå. I avstämningsrapporten framhålls att det är svårt att uppskatta vilken investeringsutveckling som krävs för att en sådan kompenserande produktivitetshöjning skall komma till stånd. Preliminära beräkningar har dock gett vid handen att en ökning av kapitalinsatsen av ungefär den storlek som förekommit under 1960-talets senare del skulle kunna medge en relativt hög produktivitetsstegring fram till 1975. I av­ stämningsrapporten antas att tillväxten i produktiviteten 1970—1975 skall ligga kvar på ungefär det årsgenomsnitt som uppnåtts under de senaste åren. Härigenom skulle en årlig ökning av bruttonationalprodukten på upp­ emot 4 % kunna komma till stånd åren 1970—1975. En prognos av här ifrågavarande slag bygger i vissa delar på antaganden och bedömningar som med nödvändighet är osäkra. På grundval av progno­ sen bör emellertid kunna fastslås, att hänsyn till produktionsutvecklingen inte torde lägga avgörande hinder i vägen för att förkortningsreformen ge­ nomförs under den tidsperiod som prognosen avser. Erfarenhetsmässigt vet man, att det är ytterst svårt att göra några be­ stämda uttalanden om hur mycket produktionen hämmas i en given förkortningssituation. Arbetstidskommittén har begränsat sig till att med stöd av de resultat som 1959 års undersökning om arbetstidsförkortningens verk­ ningar uppnådde illustrera hur det totala produktionsbortfallet kan beräk­ nas vid en förkortning i tre etapper med ett år mellan varje etapp. En så­ dan beräkning ger vid handen, att det totala produktionsbortfallet inte blir fullt så stort som arbetstidsbortfallet, som beräknats till 1,3 % per år under treårsperioden. Kommittén gör den uppskattningen, att bruttonationalpro­ duktens ökningstakt under de tre förkortningsåren bin- en procentenhet lägre per år än vad den skulle bli utan förkortning. De här berörda beräkningarna rörande produktionsutvecklingen och för­ kortningens inverkan på denna synes ha sitt främsta värde däri, att de ger vissa hållpunkter när det gäller att bedöma vilka samhällsekonomiska problem som kan väntas uppkomma under den aktuella femårsperioden. Som kommittén framhållit torde man få räkna med att den betydande investeringsinsats, som krävs som motvikt till de stagnerande arbetskraftstillgångarna, leder till minskat utrymme för konsumtion. Tydligt är att sär­ skild uppmärksamhet måste ägnas åt problem som kan uppstå i anledning av den förväntade arbetskraftssituationen. Remissbehandlingen har visat,

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

att arbetskraftsproblematiken på många håll bedöms vara avgörande för frågan hur arbetstidsförkortningen skall genomföras. De problem som föreligger talar för att arbetstidsförkortningen genomförs med försiktighet. Den bör därför genomföras etappvis. En förkortning i fler etapper än tre bör uppenbarligen inte komma i fråga. Liksom kommittén anser jag att det är värdefullt om varje etapp för med sig en för arbetsta­ garna klart märkbar förändring av arbetstiden. Kommitténs ståndpunkt att antalet etapper inte heller bör vara färre än tre sammanhänger med att man rekommenderar en intervall av ett år mellan varje etapp. Uppfattningen att färre etapper än tre skulle alltför starkt kunna påverka reallöneutrymmet gäller naturligtvis under förutsättning att ettårsintervallen bibehålls. Förlänger man tidrymden mellan etapperna bör däremot enbart hänsynen till reallöneutrymmet inte utesluta en tvåetappslösning. Förut har konstaterats att kalkylerna över produktionskapacitetens ut­ veckling inte lägger hinder i vägen för att förkortningen genomförs under perioden 1970—1975. Man kan vidare utgå från att de olika anpassnings­ problem som kan väntas uppstå under denna period kan bemästras. Kommittén har kunnat fastslå att starka önskemål föreligger på arbets­ tagarsidan att förkortningen förverkligas så snart som möjligt. Detta konsta­ terande har bekräftats under remissbehandlingen. De största löntagarorga­ nisationerna, LO och TCO, har preciserat sin inställning så, att förkort­ ningen bör ske i två etapper och vara genomförd den 1 januari 1973. Jag är för min del beredd att godta de synpunkter på tidsförläggningen av förkortningen som de nämnda löntagarorganisationerna framfört. Detta innebär att förkortningen skall ske i två lika stora etapper och vara full­ bordad vid ingången av år 1973. Förkortningen bör då inledas den 1 januari 1971. I enlighet med det anförda föreslår jag att arbetstidslagstiftningens maxi­ migräns för den ordinarie arbetstidens längd sänks successivt från 42Va till 40 timmar i veckan i två etapper om vardera en timme 15 minuter per vecka och att dessa båda etapper genomförs den 1 januari 1971 resp. den 1 januari 1973. Reglerna om den ordinarie arbetstiden skall liksom hittills vara dis­ positiva, vilket innebär att det blir möjligt för arbetsmarknadens parter att genom avtalsuppgörelser genomföra förkortningen på annat sätt än det lag­ stiftningen anger. II.

II. Ny allmän arbetstidslag

Allmänna synpunkter Den första generella lagstiftningen om arbetstidens begränsning av år 1919 genomfördes i forcerad takt i en politiskt orolig tid. De motsättningar som fanns rörande utformningen av arbetstidslagstiftningen påverkade re-

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 101

sultatet i åtskilliga hänseenden. Att arbetstidsområdet tidigare i stort sett varit oreglerat bidrog dessutom till att lagen kom att återspegla en försiktig inställning hos lagstiftaren. Lagens tillämpningsområde blev således starkt begränsat. Främst kom lagen att gälla för kroppsarbetare inom fabriksin­ dustrin och närstående verksamhetsområden. Däremot inordnades inte t. ex. jordbruket, detaljhandeln, sjukvården eller statlig verksamhet under lagen. Lagen gjordes till en början provisorisk för att tillfälle skulle ges att pröva lagstiftningsfrågan på nytt mot bakgrunden av de samhällsekonomiska verk­ ningarna av den nya ordningen. Först sedan omprövning skett vid flera till­ fällen gjordes lagstiftningen permanent år 1930. Efter hand utvidgades lagstiftningens tillämpningsområde. Förslag här­ om hade framlagts redan under 1920-talet, men först under det följande decenniet skedde förändringar. År 1936 tillkom lantarbetstidslagen, 1939 detaljhandelslagen och 1944 hotellagen. Att särskilda arbetstidslagar tillska­ pades vid sidan av 1930 års lag — den s. k. allmänna arbetstidslagen — be­ rodde främst på lagtekniska överväganden. Den fortlöpande utvecklingen inom näringslivet och framställda reform­ krav ledde till att arbetstidsutredningen tillsattes år 1947. Arbetstidsutredningen verkställde en grundlig översyn av arbetstidslagstiftningen och lade år 1954 fram förslag, som innebar en väsentlig utvidgning av lagstiftningens tillämpningsområde — i princip skulle alla arbetstagare inbegripas — men också åtskilliga andra förändringar, som gällde såväl de materiella reglerna, t. ex. övertidsbestämmelserna, som den systematiska utformningen. Då för­ slaget framlades hade emellertid diskussionen på arbetstidens område kom­ mit att koncentreras kring frågan om en allmän arbetstidsförkortning och utredningen om kortare arbetstid hade redan påbörjat sitt arbete. I samband med att statsmakterna år 1957 fattade beslut om att den ordi­ narie arbetstiden skulle generellt förkortas från 48 till 45 timmar i veckan bestämdes att ställningstagandet till arbetstidsutredningens förslag skulle anstå tills erfarenheter vunnits rörande verkningarna av förkortningen. Samtidigt med arbetstidsförkortningen genomfördes en förändring i lagstift­ ningen av principiell karaktär. Bestämmelserna om den ordinarie arbetstiden gjordes nämligen dispositiva. Därmed blev det möjligt för arbetsgivare och arbetstagare att i form av kollektivavtal träffa överenskommelser om av­ steg från lagstiftningens föreskrifter såvitt gäller den ordinarie arbetstiden. Förutom uppgiften att utreda frågan om en fortsatt arbetstidsförkortning fick arbetstidskommittén år 1963 i uppdrag att överarbeta arbetstidsutred­ ningens förslag med sikte på en ny allmän arbetstidslag. Därvid angavs att bl. a. den genomförda arbetstidsförkortningen och den ytterligare förkort­ ning, som kommittén kunde komma att föreslå, föranledde att frågeställ­ ningarna fick ses från delvis nya utgångspunkter. Det förslag arbetstidskommittén nu lagt fram innebär en radikal omge­ staltning av lagstiftningen. Kommittén har strävat efter att anpassa lagstift­

102 Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

ningen till det moderna arbetslivets krav. Detta har enligt kommittén nöd­ vändiggjort ett nytt synsätt i grundläggande frågor. Liksom kommittén finner jag uppenbart att den gällande lagstiftningen, som i väsentliga delar bygger på de förhållanden inom arbetslivet som rådde för omkring 50 år sedan, inte kan vara tillfyllest i dagens samhälle. Den inte minst under de senaste årtiondena snabba utvecklingen inom såväl nä­ ringslivet som andra verksamhetsfält utgör skäl nog för en fullständig om­ prövning.

För de nu gällande arbetstidslagarna har motiv av huvudsakligen social och politisk karaktär varit bestämmande. När det gällt att utforma lagarnas materiella innehåll har skyddssynpunkterna blivit utslagsgivande. De har bl. a. bestämt maximigränserna för den ordinarie arbetstiden och övertiden. Den allmänna samhällsutvecklingen har inneburit stora ekonomiska, so­ ciala och tekniska framsteg. Detta har lett till en avsevärd förbättring av de förhållanden under vilka yrkesarbete utförs. Fackföreningsrörelsen bär byggts ut till att omfatta större delen av arbetstagarna och har fått styrka nog att effektivt hävda sina medlemmars intressen. Risken för att arbets­ tagarna mot sin vilja används till arbete i övermått kan redan på grund här­ av betraktas som ringa. Härtill kommer att arbetarskyddslagen, som nu­ mera har ett mycket vidsträckt tillämpningsområde, genom sina bestämmel­ ser om raster och pauser i arbetet samt om ledighet för nattvila och veckovila ger betydelsefulla garantier mot olämpligt utnyttjande av arbetskraften. Förhållandena inom arbetslivet är numera, inte minst på grund av ge­ nomförda arbetstidsförkortningar och semesterreformer, helt annorlunda än vid tiden för arbetstidslagstiftningens tillkomst. Likväl kan arbetstagarna än i dag ofta uppleva sin arbetssituation som otillfredsställande eller på­ frestande. Arbetet kan också på sina håll innebära vissa risker för arbets­ tagarnas hälsa. Orsakerna till dessa förhållanden torde dock företrädesvis få sökas i andra faktorer än arbetstidens längd. Jag menar därmed inte att man kan lämna arbetstiden helt utanför den diskussion som pågår som ett led i strävandena för en förbättrad arbetssituation för arbetstagarna. Det står dock klart att de nya framsteg som vi bör inrikta oss på i fråga om ar­ betsmiljön i första hand måste ske genom en moderniserad arbetarskyddslagstiftning och genom ökade insatser för arbetarskyddet. Jag avser att i annat sammanhang föreslå en fullständig översyn av arbetarskyddslagen där skyddssynpunkter i fråga om arbetstidens förläggning m. m. bör ägnas stor uppmärksamhet. Detta innebär i sin tur att arbetstidslagstiftningen inte i främsta rummet behöver utformas utifrån skyddsaspekter. Å andra sidan måste det vara ett absolut krav att en arbetstidsreglering inte får en sådan utformning att den direkt eller indirekt stimulerar till en från arbetar skyddssynpunkt olämplig koncentration av arbetstiden. Skyddsmotivets minskade betydelse när det gäller själva arbetstidslag-

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1970 103

stiftningen har föranlett några remissinstanser att hävda att denna lagstift­ ning kan slopas. Redan i direktiven för kommittén uttalade jag att det allt­ jämt måste framstå som en uppgift för lagstiftningen att ange de normer som enligt rådande allmän uppfattning bör gälla i fråga om arbetstidens längd. Garantier för att en förändring i dessa normer snabbt och fullstän­ digt skall slå igenom skapas bäst med hjälp av en lagreglering. Uppfatt­ ningen att det bör ankomma på statsmakterna att ange ett mått för arbets­ tiden, som i princip inte får överskridas, har uppenbarligen mycket stark förankring i den yrkesverksamma befolkningens medvetande. Remissbe­ handlingen visar också att ett förslag om upphävande av arbetstidslagstiftningen skulle mötas av kompakt motstånd på arbetstagarsidan. Den trygg­ het för arbetstagarna som ligger i att alltid ytterst ha ett lagstöd på arbetstidsområdet att falla tillbaka på tillmäter jag stor betydelse. Kommittén har för sin del inte ansett tiden mogen för att helt överlämna urbetstidsproblcmen till arbetsmarknadsparternas avgörande. Jag delar den­ na uppfattning. Med min här redovisade bedömning är det emellertid för­ enligt att tänka sig en fortsättning på den väg statsmakterna slog in på år 1957 genom att göra bestämmelserna om den ordinarie arbetstiden disposi­ tiva. I enlighet med det anförda bör en särskild lagstiftning om arbetstidens begränsning alltjämt finnas i vårt land. Dess grundläggande uppgift blir att ange vilka normer som bör gälla i fråga om den tid under vilken arbets­ tagare får användas till arbete. Sådana normer blir av värde inte minst som underlag för arbetsmarknadsparternas diskussioner rörande de mångskif­ tande arbetstidsproblem som kan uppstå ute i arbetslivet.

En arbetstidslagstiftning av normkaraktär bör naturligen ha ett så vid­ sträckt tillämpningsområde som möjligt. Klart är att tillämpningen inte gär­ na kan begränsas i samma utsträckning som nuvarande lagstiftning. Hur långt man kan utvidga den beror emellertid i hög grad av vilka uppmjuk­ ningar man är beredd att företa i de materiella reglerna. Utan vidare torde kunna fastslås att en lagstiftning, som främst skall tjäna som ett normgivan­ de element beträffande arbetstiden, inte bör vara alltför detalj betonad. Ett system med mera allmänt hållna bestämmelser ligger i stället nära till hands. Detta betyder i sin tur att förutsättningar bör finnas för en väsentlig utvidgning av lagstiftningens tillämpningsområde. I likhet med kommittén anser jag att man bör inrikta sig på att utforma lagstiftningen så att den i princip blir tillämplig på alla arbetstagare som utför arbete för arbetsgivares räkning. Endast genom en sådan målsättning synes det vara möjligt att fullt ut förverkliga lagstiftningens grundläggande syften. En angelägen strävan bör därför vara att begränsa undantagen från lagstiftningen såväl till antal som omfattning. I enlighet med kommitténs uppfattning bör undantag medges bara i sådana fall där ett inordnande un­

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

der lagen skulle medföra betydande olägenheter för verksamheten eller där arbetsförhållandena antingen generellt eller för vissa arbetstagare är så spe­ ciella att de inte kan förenas med de regler som lagen måste innehålla. När kommittén stått inför uppgiften att dra upp riktlinjer för lagstift­ ningens innehåll har kommittén utgått från att någon utvidgning till nya materiella områden inte skall äga rum. Regler om arbetstidens förläggning under dygnet och under veckan skall enligt kommittén liksom f. n. ha sin plats i arbetarskyddslagen. Arbetstidslagstiftningen skall i huvudsak begrän­ sas till frågor angående arbetstidens längd. Denna systematiska uppdelning framstår i dag som naturlig. Såsom kommittén funnit bör i en normlagstiftning differentiering av reg­ lerna efter arbetsuppgifter eller efter annan grund undvikas och bestämmel­ serna så långt möjligt göras enhetliga för alla arbetstagare. Bestämmelserna bör vidare sammanföras i en för olika verksamhetsområden gemensam lag. En betydande uppmjukning av nu gällande stela och snäva regler ter sig nödvändig om man vill nå fram till det önskade vidsträckta tillämpnings­ området. Inte ens om lagen görs dispositiv kan det komma i fråga att föra in verksamheter under lagen i fullt medvetande om att arbetsförhållandena på dessa områden inte under några omständigheter kan anpassas till de nor­ mer lagen uppställer. Hur uppmjukningen närmare skall ske kan naturligt­ vis diskuteras. Klart är dock att de nuvarande begränsningarna av den or­ dinarie arbetstiden per dygn och vecka inte kan överföras oförändrade till den nya lagen. Å andra sidan kan jag lika litet som kommittén se att det finns skäl att gå så långt i uppmjukande riktning som att överge den hävd­ vunna veckobegränsningsprincipen till förmån för en årsarbetstidsreglering. Som förut nämnts gjordes arbetstidslagstiftningen i samband med 45timmarsveckans införande i vissa delar dispositiv. Detta innebar att partsorganisationerna på arbetsmarknaden fick möjlighet att genom kollektivav­ tal överenskomma om avvikelser från begränsningarna i lagstiftningen be­ träffande den ordinarie arbetstiden. Förändringen syftade till en ökad elasticitet vid lagstiftningens tillämpning. Därigenom skulle övergången till den kortare arbetstiden underlättas. Också i övrigt skulle dispositiviteten få avgörande betydelse för en anpassning av arbetstidsförhållandena efter de varierande förutsättningarna på olika verksamhetsområden. Dispositiviteten har alltsedan införandet fått en vidsträckt tillämpning. v.ven om lagstiftningens materiella bestämmelser mjukas upp väsentligt tor­ de man få räkna med att den avsedda kraftiga utvidgningen av lagstift­ ningens tillämpningsområde leder till ett ökat behov av avvikelser från des­ sa bestämmelser. Också förkortningen till 40-timmars arbetsvecka kan an­ tas skapa ett större behov av variationsmöjligheter beträffande arbetstiden än för närvarande. Det kan följaktligen inte vara aktuellt att inskränka möjligheterna att avtala om avvikelser från lagstiftningens begränsningsregler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 105

Som kommittén påpekat kan de nyss anförda skälen åberopas inte bara för bibehållande av nuvarande dispositivitet utan också för en utvidgning av denna. I enlighet härmed förordar kommittén en utvidgning av innebörd att reglerna om tillämpningsområdet och de jourtidsbestämmelser kommit­ tén anser att lagen bör innehålla görs dispositiva. För egen del finner jag att en utökad dispositivitet står i god överensstäm­ melse med de grundläggande motiven för fortsatt lagstiftning om arbets­ tiden. Lagens uppgift att ge uttryck för vad som allmänt kan anses vara godtagbara maximimått för arbetstiden kräver inte tvingande regler. Enligt vad erfarenheten visat behövs inte heller sådana bestämmelser för att lag­ stiftningen skall kunna fungera som ett effektivt instrument för statsmak­ ternas reformpolitik på arbetstidsoinrådet. Enligt min uppfattning bör det inte heller finnas något att invända mot en utvidgad dispositiv reglering om man vill framhäva skyddsintressenas betydelse för lagstiftningens utform­ ning. För avvikelser från lagstiftningen kan nämligen liksom hittills krävas medverkan av huvudorganisation på arbetstagarsidan. Något förslag att slo­ pa denna anordning, som garanterar en viss enhetlighet i arbetstidsregleringen inom varje bransch, har heller inte lagts fram av kommittén. Jag anser således inte att man vid införandet av en ny allmängiltig arbetstidslag bör stanna vid den lösning som valdes 1957 och som innebar en begräns­ ning av dispositiviteten till reglerna om den ordinarie arbetstiden. Av de utgångspunkter som skall gälla för den nya lagen bör i stället följa en fort­ satt utbyggnad av det avtalsbara området. Utöver vad kommittén föreslagit anser jag att man kan diskutera en dispositiv reglering också beträffande övertiden. Till denna fråga återkommer jag senare. Jag är ense med kommittén om att lagstiftningen inte bör i sina grund­ drag bindas av de internationella konventioner som finns på arbetstidsområdet. Arbetsförhållandena inom det egna landet bör här vara bestämman­ de. För tydlighets skull bör dock framhållas att önskvärdheten av att vårt land ansluter sig till en konvention mycket väl kan föranleda att mera detaljbetonade spörsmål får sin lösning under beaktande av konventionens innehåll. I anslutning till att den nya lagstiftningen genomförs finns det skäl att undersöka förutsättningarna för och lämpligheten av att Sverige rati­ ficerar något internationellt instrument rörande arbetstiden.

Lagens materiella bestämmelser Med hänsyn till de allmänna utgångspunkter som jag valt för den nya la­ gen vill jag i likhet med kommittén gå in på frågan om utformningen av la­ gens materiella bestämmelser innan spörsmålet om tillämpningsområdet tas upp till vidare behandling. Likaså följer jag kommittébetänkandets disposi­ tion däri, att jag berör de väsentligaste frågorna beträffande ordinarie ar­

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

betstid och övertid innan jag tar ställning till hur begreppet arbetstid skall avgränsas.

Ordinarie arbetstid. Frågan om den ordinarie arbetstidens längd bär till sin huvuddel behandlats i avsnittet om den allmänna arbetstidsförkort­ ningen. Vad där sagts innebär att den ordinarie arbetstiden generellt skall begränsas till högst 40 timmar i veckan. Under en första etapp av förkort­ ningen skall dock maximigränsen sättas vid 41 timmar 15 minuter i veckan. I olika sammanhang och även under remissbehandlingen av kommittébe­ tänkandet har förslag förts fram om en förmånligare reglering av den ordi­ narie arbetstidens längd för arbetstagare som har särskilt påfrestande eller hälsofarligt arbete. Ett tillgodoseende av önskemål av den arten skulle emel­ lertid innebära att arbetstidslagen — av skäl som inte i främsta rummet bör vara avgörande för lagens utformning — belastas med undantagsregler för olika smärre grupper av arbetstagare. Följden skulle således bli ett mar­ kant avsteg från de huvudprinciper för den nya lagen som jag i det före­ gående uttalat mig för. Som kommittén gjort när den avvisat tanken på särregler i förevarande hänseende kan man dessutom peka på betydande svårigheter att på ett rättvist sätt avgränsa de arbetstagare som skulle om­ fattas av den kortare arbetstiden. Till detta kommer att det i frågor som gäller extra kompensation för särskilt krävande arbetsuppgifter bör finnas goda möjligheter till lösningar förhandlingsvägen. Jag kan således inte gå med på en specialreglering. I detta sammanhang vill jag även peka på den översyn av arbetarskyddslagen som förestår. Därvid kommer skyddsaspek­ ter på pressande och hälsofarligt arbete naturligt under bedömande. Ett annat spörsmål som berörts under remissbehandlingen är den ordi­ narie arbetstidens längd för arbetstagare med skiftarbete inom vissa indust­ rier som tillämpar s. k. hård arbetsvecka. Dessa arbetstagare åtnjuter inte helgdagsledighet eller kompensation i form av fritid för arbetade helgdagar. Förslag har framförts om en särskild regel som förhindrar att den ordinarie arbetstiden för år räknat för denna grupp blir längre än vad som gäller för andra arbetstagare. Till detta vill jag erinra om att arbetstidslagstiftningen är uppbyggd som en maximilagstiftning med veckan som utgångspunkt oavsett antalet helg­ dagar. Någon reglering av årsarbetstiden har inte heller förutsatts i kom­ mittéförslaget. Mot en specialregel av slag som nämnts talar i huvudsak samma argument som jag nyss anfört beträffande arbetstagare med pres­ sande eller hälsofarligt arbete. Den önskade utjämningen av de variationer i fråga om helgdagsledighet som på grund av avtal eller sedvänja förekom­ mer på arbetsmarknaden bör kunna åstadkommas bättre på annat sätt än genom lagstiftning. Som regel begränsas den ordinarie arbetstiden per vecka, men för vissa former av arbete, t. ex. arbete som bedrivs med regelbunden skiftindelning,

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1970 107

finns undantagsregler, som tillåter att arbetstiden i viss utsträckning kan va­ riera mellan de olika veckorna under förutsättning att den i genomsnitt ut­ gör 42j/2 timmar per vecka. Största utrymmet för en sådan genomsnittsbe­ räkning erbjuder lantarbetstidslagen, som upptar en allmän regel om ut­ sträckning av begränsningsperioden upp till 12 månader. Här finns dock samtidigt villkoret att arbetstiden inte någon vecka får överstiga 45 timmar. Kommittén har funnit det angeläget med en liberalare reglering av begränsningsperiodens längd än vad nuvarande lagstiftning innehåller. Till stöd härför anför kommittén i huvudsak följande. I dagens samhälle saknas anledning att hålla fast vid principen i gällande lagstiftning att varje arbets­ tagare skall användas till arbete lika många dagar varje vecka. I stället framstår det som angeläget att söka nå fram till en smidig anpassning av arbetstidsuttagen efter företagens starkt varierande arbets- och produktions­ betingelser. En sådan anpassning kan vara ett intresse inte bara för företa­ gen. Även arbetstagarna kan finna det förmånligt att avstå från jämnheten i arbetstidsuttagen mot andra fördelar. Man kan därför utgå från att en uppmjukning av reglerna om begränsningsperioden blir av stort värde inom åtskilliga verksamhetsområden för vilka en veckobegränsning i och för sig skulle vara möjlig att tillämpa. Det finns emellertid också många verksam­ hetsformer, som inte under några omständigheter kan bedrivas med ett re­ gelbundet veckoarbetstidsuttag utan som med hänsyn till driftsförhållande­ na kräver variationer i arbetstidsuttagen under en längre period. En utvidg­ ning av lagstiftningens tillämpningsområde till att omfatta även dessa verk­ samhetsfält fordrar en generösare reglering av begränsningsperioden. än den som finns i gällande lagstiftning. Det resonemang kommittén här för förtjänar beaktande. Jag vill särskilt understryka att det står klart att önskemålet om en allmängiltig arbetstids­ lag inte kan förverkligas utan att lagen i betydande utsträckning medger en längre begränsningsperiod än veckan. LO förordar i sitt remissvar en veckobegränsning över hela linjen och anser att alla verksamhetsgrenar med behov av längre begränsningsperiod än veckan kan hänvisas till möjligheten att träffa kollektivavtal om avsteg från lagens regel. Jag kan ha förståelse för de tankar som sålunda kommit till uttryck. Den angivna lösningen är dock enligt min mening inte användbar, framför allt med hänsyn till de nya arbetsområden som skall föras in under lagstiftningen. Lagens normer måste vara så utformade, att lagen utan alltför stor omgång kan tillämpas i praktiken också för det fall att kollektivavtal inte skulle komma till stånd. Kommittén har efter en genomgång av arbetstidsbestämmelser som tilllämpas inom områden som har behov aAr längre begränsningsperiod än vec­ kan kommit till den slutsatsen, att möjlighet måste finnas att sträcka ut begränsningsperioden upp till fyra veckor men att en än vidare periodisering inte är absolut nödvändig. Under remissbehandlingen bär hävdats att en fyraveckor sregel inte bereder tillräckliga möjligheter till omfördelning

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

av arbetstidsuttagen inom vissa statliga verk och inom jordbruket och träd­ gårdsnäringen. Jag inser att det för företrädare för verksamheter som i dag tillämpar en friare reglering kan vara svårt att tänka sig en strikt anpass­ ning till en fyraveckorsbegränsning. Jag finner emellertid likväl att en längsta begränsningsperiod om fyra veckor bör kunna godtas. En sådan be­ gränsning bör kunna tillgodose de angelägnaste behoven av rörlighet när det gäller uttag av ordinarie arbetstid. Genom lagstiftningens dispositivitet kan önskemål om ytterligare förlängning av begränsningsperioden vinna be­ aktande. Dessutom skall den uppställda normen kunna frångås efter dispens av arbetarskyddsstyrelsen. Tanken på en bestämmelse som generellt medger fyra veckors begräns­ ningsperiod har avvisats av kommittén och inte heller vunnit stöd av re­ missorganen. Detta alternativ ter sig också främmande för flertalet verk­ samhetsområden. Enligt kommitténs förslag skall lagen uppta en huvudregel, som anger begränsningsperiodens längd till en vecka, samt en kompletterande special­ regel, enligt vilken begränsningsperioden får sträckas ut till högst fyra vec­ kor då arbetets natur eller arbetsförhållandena i övrigt gör en längre period än veckan behövlig. Jag finner denna lösning tillfredsställande. Den ger jämfört med nuläget avsevärt förbättrade möjligheter till rörligt arbetstidsuttag utan att den på arbetstagarhåll önskade veckobegränsningen uppges där så inte behövs. Kravet på enhetlighet i regleringen tillgodoses dessutom så långt som möjligt. Genom att förutsättningarna för specialbestämmel­ sens tillämpning anges i en allmän formulering undviker man svårigheterna med en tyngande uppräkning av de många arbetsformer eller verksamheter som bör medges förlängd begränsningsperiod. Några större problem torde inte behöva uppstå när det gäller att fast­ ställa när arbetsförhållandena är sådana att en längre begränsningsperiod än veckan skall få tillämpas. Kommittén har i motiveringen till sitt förslag närmare preciserat vilka verksamhetsområden som bör kunna utnyttja spe­ cialbestämmelsen. Mot de överväganden och de slutsatser kommittén där­ vid redovisar — de har refererats i redogörelsen för kommitténs betänkande ■— har jag inga invändningar. Jag vill i detta sammanhang endast klargöra att jag liksom kommittén ser det som en praktisk nödvändighet att en på grund av arbetsförhållandena inom visst verksamhetsområde medgiven för­ längning av begränsningsperioden kan tillämpas för alla sysselsatta inom verksamhetsområdet. Nuvarande lagstiftning upptar bestämmelser om högsta tillåtna ordinarie arbetstid per dygn. Dessa bestämmelser bygger i huvudsak på skyddsskäl och syftar till att åstadkomma en så jämn arbetstidsförläggning under vec­ kan som möjligt. Den allmänna arbetstidslagen föreskriver att arbetstiden inte något dygn får överstiga nio timmar. Undantag gäller för arbete som bedrivs med regelbunden skiftindelning. För sådant arbete saknas dygns-

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 109

maximum helt. Enligt lantarbetstidslagen gäller ett dygnsmaximum av tio timmar. Samma maximum föreskriver huvudregeln i detaljhandelslagen. Vissa möjligheter till en till elva timmar utsträckt dygnsarbetstid finns i sistnämnda lag. Hotellagen tillåter en dygnsarbetstid av elva timmar. Denna påtagligt oenhetliga reglering återspeglar hur dygnsarbetstiden måste variera efter driftsförhållandena inom olika verksamheter. En än kla­ rare bild av variationerna i dygnsarbetstidsuttagen får man om man också beaktar de bestämmelser om dygnsmaximum som finns intagna i avtal och reglementen för verksamheter som nu ligger utanför men skall föras in un­ der arbetstidslagstiftningen. På många områden inom denna sektor, bl. a. åtskilliga statliga verksamhetsfält, föreskrivs nämligen längsta dygnsarbets­ tider av tio eller elva timmar. Stundom förekommer också maxima på tolv, fjorton eller sexton timmar. Uppenbart är således att en reglering av den ordinarie dygnsarbetstiden i den tillämnade allmängiltiga arbetstidslagen för med sig svårigheter. På samma sätt som när det gäller begränsningsperiodens längd bör man und­ vika att under hänvisning till dispositiviteten föreskriva en generell norm som inte kan tillämpas inom stora delar av arbetslivet. Som kommittén konstaterat får det ses som en förutsättning för lagstiftningens utvidgning till så gott som alla verksamhetsområden att lagstiftningen i betydande om­ fattning medger en längre dygnsarbetstid än nio timmar. Med den angivna utgångspunkten har kommittén prövat olika alternativ för utformningen av en fortsatt reglering av dygnsarbetstiden. Kommittén har därvid funnit de tänkbara lösningarna förenade med stora nackdelar. En generell föreskrift om ett dygnsmaximum av tio timmar eller mer skulle enligt kommittén kunna stimulera till en olämplig fördelning av arbetstiden på fyra dagar i veckan. En konstruktion med en huvudregel som anger gränsen till nio timmar och med kompletterande specialregler som tillåter längre dygnsarbetstid för särskilda verksamhetsområden eller arbetsformer skulle — i synnerhet som specialfallen knappast kunde sammanfattas i en allmän formulering — leda till en starkt differentierad reglering. Kommit­ téns slutsats blir att en arbetstidslagstiftning med tillämpning på i princip all verksamhet och uppbyggd på enhetliga regler inte kan åstadkommas om lagstiftningen alltjämt skall innehålla en maximering av arbetstiden per dygn. Kommittén går i stället in på frågan om att slopa arbetstidslagstiftningens regler om dygnsmaximum. Enligt kommittén kan man konstatera att arbetarskyddslagens regler om arbetstagarnas rätt till nattvila ger ett effektivt grundskydd mot alltför långa arbetsdagar. Dessutom saknas det enligt kommitténs uppfattning anledning anta att ett upphävande av arbetstidslagstiftningens dygnsmaximering skulle leda till att de bestämmel­ ser om den dagliga arbetstidens förläggning och längd, som regelmässigt in­ ryms i avtal och reglementen m. m., ändras i en för arbetstagarna oförmån­ lig riktning. Kommittén föreslår på grund härav att arbetstidslagen inte

110 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

skall uppta några regler som begränsar den ordinarie arbetstidens längd per dygn. Jag anser för egen del inte att det finns fog för några allvarligare betänk­ ligheter mot kommitténs förslag på denna punkt. Ett dygnsmaximum inne­ bär inte något effektivt skydd mot långa dagliga arbetstider, eftersom över­ tid som regel kan tas ut vid sidan av den ordinarie dygnsarbetstiden. Rena skyddssynpunkter bör i enlighet med vad jag förut anfört bevakas inom ramen för arbetarskyddslagstiftningen. Såsom kommittén påpekat finns i arbetarskyddslagen bestämmelser som direkt syftar till att förhindra alltför stark koncentration av arbetstiden under ett och samma dygn. Dessa be­ stämmelser kan naturligtvis skärpas ytterligare, om behov därav skulle uppstå. Ett upphävande av maximum för den ordinarie dygnsarbetstiden minskar i viss mån möjligheterna att klassificera arbetstid såsom övertid i lagens mening. Det kan antas att det främst är detta förhållande som föranlett de invändningar mot kommitténs förslag om slopat dygnsmaximum som kom­ mit till synes under remissbehandlingen. Jag anser emellertid inte att den berörda effekten i och för sig utgör motiv för att reglera dygnsarbetstiden i arbetstidslagen. Förhållandet kan i stället vinna beaktande när det gäller att fastställa gränserna för övertiden. Ett avgörande skäl mot bestämmelser om dygnsmaximum är under alla omständigheter att den nuvarande niotimmarsbegränsningen inte går att tillämpa på stora delar av de nya områden som skall fogas in i den allmänna arbetstidslagen. En förlängning av den i lag föreskrivna längsta dygnsar­ betstiden är inte någon lämplig väg. Det återstår då endast utvägen alt slopa regeln. Jag utgår därvid från att slopandet av bestämmelserna om dygns­ maximum inte får tas till intäkt för att förlänga dygnsarbetstiden inom om­ råden, där det hittills funnits begränsningar i lagstiftningen. Sammanfattningsvis vill jag säga att jag helt biträder det förslag kom­ mittén lagt fram rörande den ordinarie arbetstiden. Denna skall generellt begränsas till högst 40 timmar i veckan. Möjlighet skall dock i viss utsträck­ ning finnas att med utgångspunkt från 40-timmarsnormen genomsnittsberäkna den ordinarie arbetstiden under en period av högst fyra veckor. Någ­ ra bestämmelser om dygnsarbetstiden upptas inte. Liksom hittills skall reg­ lerna om den ordinarie arbetstiden vara dispositiva. Det skall således vara möjligt för arbetsmarknadens parter att genom kollektivavtal, som slutits eller godkänts av huvudorganisation på arbetstagarsidan, träffa överens­ kommelser om längre ordinarie arbetstid och längre begränsningsperiod för den ordinarie arbetstiden än vad lagen föreskriver som maximum. Avsteg från lagens begränsningar skall dessutom kunna göras efter dispens.

Övertid. Enligt gällande lagstiftning kan övertid förekomma i fyra olika former, övertid för nödfallsarbete, övertid för förberedelse- och avslutningsarbete, allmän övertid och extra övertid. Övertid för nödfallsarbete kräver

Kungl. May.ts proposition nr 5 år 1970 in

att en i lagen beskriven nödfallssituation föreligger. Övertid för förberedel­ se- och avslutningsarbete förutsätter att sådant arbete för driftens ohindra­ de gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den ordinarie arbets­ tiden. Allmän övertid får tas ut om det är påkallat av särskilt förhållande. Extra övertid fordrar dispens av arbetarskyddsstyrelsen. Någon tvekan råder inte om att möjligheter också i fortsättningen måste finnas att ta ut övertid vid sidan av den ordinarie arbetstiden. En helt gene­ rell och undantagslös reglering av övertiden torde emellertid inte kunna uppnås. Även om kunskaperna om övertidens omfattning för den enskilde arbetstagaren är begränsade, vet man av erfarenhet att övertidsuttagen va­ rierar i stor utsträckning mellan olika verksamheter. Övertiden varierar också kraftigt mellan olika arbetstagare inom samma bransch eller företag. Medan vissa arbetstagare med speciella arbetsuppgifter eller på nyckelpos­ ter i driften har betydande övertid har andra arbetstagare mycket liten om ens någon övertid. Kommittén synes ha ansett att den gällande uppdel­ ningen av övertiden i fyra skilda kategorier svarar mot faktiska realiteter inom arbetslivet samtidigt som den i huvudsak står i överensstämmelse med de principer som enligt kommittén bör läggas till grund för en ny arbets­ tidslag. Även jag anser, i likhet med det stora flertalet remissinstanser, att den nuvarande uppdelningen bör bestå. I gällande lagstiftning begränsas den allmänna övertiden genomgående till 200 timmar om året. Dessutom föreskriver allmänna arbetstidslagen, lantarbetstidslagen och detaljhandelslagen att övertiden inte får överstiga 48 timmar under loppet av fyra veckor och hotellagen att den inte får över­ stiga 36 timmar under loppet av tre veckor. Lantarbetstidslagen innehåller en alternativ regel som begränsar övertiden till 50 timmar under loppet av en kalendermånad. Den extra övertiden maximeras till 150 timmar per ka­ lenderår eller, i lantarbetstidslagen, till 100 timmar under en tolvmånadersperiod. Lagstiftningen upptar inte någon definition på övertid. I praxis anses emellertid att övertid i lagens mening utgörs av sådan arbetstid som överskrider fastställda maxima per dygn eller vecka eller period av veckor för den ordinarie arbetstiden. Att märka är därvid att, om det i kollektivavtal överenskommits om kortare ordinarie arbetstid än vad lagstiftningen med­ ger, räknas arbetstiden som övertid i lagens mening först när lagstiftningens maximum överskrids. Har däremot i kollektivavtal överenskommits om hög­ re maximum för den ordinarie arbetstiden än lagstiftningens räknas den lagliga övertiden med utgångspunkt från detta överenskomna maximum. Med hänsyn till det samband som råder mellan den ordinarie arbetstiden och övertiden får frågan om övertidsgränserna särskild aktualitet i anslut­ ning till en allmän arbetstidsförkortning. Främst från arbetsgivarhåll har anförts att en förkortad ordinarie arbetstid bör förbindas med vidgade möj­ ligheter till övertidsuttag. Härigenom skulle, har det påpekats, de påfrest­ ningar på företag och samhälle som förkortningen oundvikligen medför

112 Kungl. Majsts proposition nr 5 år 1970

kunna mildras. Jag vill i anledning härav erinra om att frågan om övertidsmaximum togs upp i samband med såväl 1957 års som 1966 års förkortningsreformer. Vid båda tillfällena avvisades förslag om vidgade övertids­ ramar under motivering främst att en allmän övergång till mera regelbun­ det övertidsarbete i samband med arbetstidsförkortningen skulle stå helt i strid med förkortningens syfte att tillförsäkra arbetstagarna ökad fritid. Enligt min mening står detta argument kvar med oförändrad styrka vid den nu aktuella arbetstidsförkortningen. Andra skäl än sådana som direkt sammanhänger med arbetstidsförkort­ ningen kan dock anses tala för utökade möjligheter till övertidsuttag. Ge­ nom en friare övertidsreglering skulle man främja en flexiblare arbetstidsförläggning och bl. a. nå en bättre anpassning av arbetstiden till de ofrån­ komliga variationerna i företagens arbetsbelastning. Man skulle också kun­ na undgå eller minska den olägenheten, att en del arbetstagare, som är be­ redda att utföra en särskilt stor arbetsinsats, på grund av övertidsbegräns­ ningen ser sig nödsakade att ta extra arbete hos annan än den ordinarie arbetsgivaren. Om jag således är medveten om att det kan anföras motiv för en förskjut­ ning uppåt av de nuvarande övertidsgränserna, är jag likväl inte benägen att utnyttja denna metod. Det huvudsakliga skälet härtill är att jag delar kommitténs uppfattning att övertid liksom hittills skall betraktas som ett extraordinärt inslag i arbetstiden. Övertid bör, såsom kommittén anfört, tillgripas för att tillgodose tillfälliga behov då särskilda omständigheter fö­ religger. Däremot bör som regel inte förekomma någon kontinuerlig för­ längning av arbetstiden med stöd av övertidsreglerna. Med denna inställ­ ning är en höjning av maximigränserna för övertidsuttag inte väl förenlig. Från arbetstagarhåll har hävdats att de nuvarande övertidsramarna är generöst tilltagna och att en konsekvens av förkortad ordinarie arbetstid bör vara en förkortning även av övertiden. Detta är i och för sig förståeligt. Vad gäller verksamheter som lyder under lagstiftningen tyder nämligen till­ gängliga uppgifter på att nuvarande marginaler för övertid utnyttjas fullt ut bara för ett mindre antal arbetstagare med speciella arbetsuppgifter. Å andra sidan får man emellertid här beakta att övertidsmaximeringen i fortsättningen skall kunna tjäna som norm på ett betydligt bredare fält än tidigare och att det på en del verksamhetsområden utanför nuvarande lag­ stiftning kan finnas behov av större övertidsuttag än vad som är regel inom t. ex. industrin. Kommittén har vid sin avvägning av de skilda synpunkter som kan an­ läggas på den förevarande frågan stannat för att föreslå att nuvarande övertidsramar överförs i huvudsak oförändrade till den nya arbetstidslagen. För egen del vill jag, innan jag tar slutlig ställning till vilka gränser som bör gälla, återkomma till spörsmålet om en dispositiv reglering av övertiden. I det föregående har jag uttalat mig för att man bör diskutera en utbygg-

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 113

nåd av den dispositiva regleringen till att oinfatta också övertiden. Det är enligt min mening angeläget att nå fram till en viss uppmjukning av den nuvarande övertidsregleringen. Uppenbarligen ger stelheten i gällande be­ stämmelser upphov till olägenheter, ökad elasticitet skulle vara till fördel inte minst i samband med att en rad nya verksamheter skall föras in under lagen. En uppmjukning i form av höjda övertidsmaxima framstår enligt vad jag förut sagt som olämplig. En framkomlig väg bör i stället vara att skapa möjligheter för arbetsmarknadsparterna att avtala om högre övertidsuttag än vad lagen tillåter. Jag anser inte att dispositiva bestämmelser beträffan­ de övertiden i dag är oförenliga med grundsynen att övertiden, sedd i stort, skall bära prägel av undantagsföreteelse. Denna grundsyn kan komma till uttryck på ett tillfredsställande sätt även med normbestämmelser som inte är av tvingande natur. Den egentliga bevakningen av att övertiden i prakti­ ken får behålla sin undantagskaraktär bör kunna anförtros åt arbetsmark­ nadens organisationer. Detta kan f. ö. inte sägas innebära någon radikal skillnad i förhållande till vad som nu gäller. Redan genom de dispositiva reglerna beträffande den ordinarie arbetstiden har nämligen lagstiftaren avstått från den absoluta kontrollen över det totala arbetstidsuttaget. Möjligheten till partsdisposition bör avse den form av övertid som brukar benämnas allmän övertid. Lagens huvudnorm för allmän övertid bör med hänsyn till dispositiviteten och de överväganden jag i övrigt redovisat i fråga om övertidsmaximum kunna sättas något lägre än i gällande lagstiftning, eller till 150 timmar per kalenderår. Härigenom markeras att regelbundet övertidsarbete av större omfattning inte bör förekomma. Samtidigt blir det därigenom möjligt att tillmötesgå de krav på en sänkning av gränsen för ut­ taget som framförts av LO. Ytterligare en justering av gällande övertidsgränser anser jag befogad. Nuvarande maximum för övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten bör nämligen, i enlighet med vad som under remissbehandlingen föreslagits av LO och TCO, anpassas till förhållandena vid femdagarsvecka. Jag för­ ordar därför på denna punkt en sänkning av maximigränsen med en vecko­ timme, dvs. från sju till sex timmar per vecka. Mitt ställningstagande beträffande övertiden innebär följaktligen i kort­ het att övertidsregleringen i gällande lagstiftning överförs till den nya ar­ betstidslagen utan förändringar i flertalet väsentliga hänseenden. Som en betydelsefull nyhet föreslås emellertid att möjlighet skall öppnas för arbets­ marknadsparterna att i kollektivavtal överenskomma om avsteg från lagens begränsningar såvitt gäller allmän övertid. Lagens normer för allmän över­ tid och övertid för förberedelse- och avslutningsarbete föreslås dessutom bli något snävare än vad som är fallet i nuvarande lagstiftning.

Jourtid. Den nuvarande arbetstidslagstiftningen innehåller inte någon de­ finition av begreppet arbetstid. Vid tillämpningen av arbetstidslagarna har 8 —Dihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 5

114 Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970

såsom arbetstid ansetts dels tid då en arbetstagare står till arbetsgivarens förfogande och utför arbete för dennes räkning, dels tid under vilken ar­ betstagaren är skyldig att uppehålla sig på arbetsplatsen för att när behov därav uppkommer träda i arbete. Kommittén förordar att den bestämning arbetstidsbegreppet sålunda fått i praxis får ligga till grund för räckvidden hos de materiella bestämmelserna i den nya lagen. I enlighet härmed föreslås att lagregleringen skall omfatta — förutom tid då arbete faktiskt utförs åt arbetsgivaren — tid då arbets­ tagaren är skyldig att vistas på arbetsplatsen för att vid uppkommande be­ hov utföra arbete, s. k. jourtid. Däremot skall tid under vilken arbetstaga­ ren står till arbetsgivarens disposition utan skyldighet att kvarstanna på arbetsstället, s. k. beredskapstid, falla utanför lagregleringen. Denna gränsdragning har godtagits av remissinstanserna med enstaka undantag. Även jag finner att bundenheten till arbetsstället med fördel kan tjäna som avgörande kriterium på att arbetstid föreligger. Just genom före­ fintlig skyldighet att vistas på arbetsplatsen begränsas som regel arbets­ tagarens handlingsalternativ på ett sådant sätt att det ter sig främmande att tala om fritid. Generellt sett råder en helt annan och större personlig frihet för arbetstagaren vid sådan beredskap som fullgörs i hemmet eller i övrigt utanför arbetsstället. Jourtjänstgöring förekommer framför allt inom sjukvården, socialvården och brandväsendet samt på vissa statliga verksamhetsfält och är här av re­ lativt betydande omfattning. På dessa områden jämställs jourtiden ofta inte, som när det gäller verksamheter som lyder under gällande arbetstidslagstiftning, med arbetstid i egentlig mening utan tas ut vid sidan av ordinarie arbetstid och övertid. Klart är att ifrågavarande verksamheter också för närmast överskådlig tid framöver är beroende av tillgång till en betydande sådan jourtjänstgöring. En förutsättning för lagstiftningens utvidgning till dessa områden är därför, som kommittén också konstaterat, att fortsatta jourtidsuttag möjliggörs. Eftersom jourtiden inte kan rymmas inom de gränser som föreslagits för ordinarie arbetstid och övertid, bör arbetstidslagen tillföras ett särskilt stadgande som medger arbetsgivaren att inom vissa gränser ta ut jourtid utöver annan arbetstid. Stadgandet bör på sätt kommittén föreslagit utfor­ mas i överensstämmelse med den definition på jourtid som accepterats i det föregående. Detta innebär att som jourtid i lagens mening skall betraktas bara tid under vilken arbetstagaren, ehuru han är skyldig att vistas på ar­ betsstället, inte utför arbete för arbetsgivarens räkning. Den del av ett tjänstgöringspass då arbetstagaren finns till hands på arbetsplatsen utan att vara sysselsatt med arbete för arbetsgivaren räknas således som jourtid, medan den del av tjänstgöringspasset då han utför arbete betraktas som vanlig arbetstid och avräknas på den ordinarie arbetstiden eller övertiden. En svårighet med denna konstruktion är naturligtvis att den i princip

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 115

kräver en detaljerad redovisning av hur jourtid och arbetad tid fördelar sig på varje tjänstgöringstillfälle. Svårigheten torde emellertid vara överkom­ lig. Såsom kommittén framhållit är en sådan redovisning inte sällan nöd­ vändig redan i dag, eftersom ersättningsgrunderna för arbetad tid och jourtid inte brukar vara desamma. Lagstiftningens dispositivitet erbjuder f. ö. en utväg att undvika den extra redovisningsbördan. Arbetsmarknadsparterna kan ju i kollektivavtal för ett visst område komma överens om en gene­ rell beräkningsmetod för uppdelning av tjänstgöringspass med jourtidsinslag. Enligt min mening kan man utgå från att kommitténs rekommenda­ tion till parterna att ingå sådana avtal kommer att följas på många håll. Att den uppdelning av tjänstgöringspassen som lagen kommer att begära stundom kan tänkas vara svår att strikt genomföra i praktiken blir därmed också av begränsad betydelse. Av vad jag förut anfört torde framgå att avsikten med jourtidsbestäm­ melsen inte är alt generellt bereda arbetsgivarna möjligheter till uttag av jourtid utöver den ordinarie arbetstiden. Syftet är i stället att möjliggöra ett inordnande under arbetstidslagen av sådana verksamheter som hittills tillämpat och i fortsättningen måste tillämpa ett system med jourtidstjänstgöring. Som kommittén föreslagit bör därför såsom förutsättning för ut­ tag av jourtid uppställas att verksamhetens natur är sådan, att jourtjänst­ göring är nödvändig. Tillräckliga skäl synes däremot inte finnas att som förordats i ett remissyttrande kräva dispens för jourtidsuttag i vissa situa­ tioner. Möjlighet skall givetvis alltid finnas att bringa frågor som gäller vill­ koret för uttag av jourtid under tillsynsmyndighetens prövning. Kommittén har funnit att gränsen för jourtidsuttag bör sättas vid i ge­ nomsnitt 12 timmar per vecka. Med hänsyn till att jourtid ofta inte läggs ut regelbundet varje vecka anser dock kommittén att begränsningsperioden bör vara högst fyra veckor eller en månad. Maximum för jourtidens längd före­ slås således bli 48 timmar under en fyraveckorsperiod eller 50 timmar under en månad. Det sålunda föreslagna utrymmet för jourtidsuttag bar under remissbe­ handlingen kritiserats som alltför snävt av företrädare för en del statliga och kommunala verksamheter, inom vilka betydande jourtjänstgöring i dag förekommer. I anledning härav vill jag påpeka att kommittén, enligt vad den själv framhåller, utformat sitt förslag med ledning av de jourtidsuttag som f. n. görs inom skilda verksamheter. Vid avvägningen av begränsningsregeln har kommittén vidare gjort en bedömning av vad som enligt rådande allmän uppfattning kan vara godtagbart som maximimått i fråga om jour­ tid. Därvid bar kommittén haft som riktmärke att skapa förutsättningar för en journatt i veckan eller för ett jourpass i månaden som sträcker sig över ett veckoskifte. Vid det slutliga fastställandet av maximigränsen har kom­ mittén räknat med att ett visst antal timmar av ett jourpass på grund av ut­ fört arbete skall avräknas som ordinarie arbetstid eller övertid.

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

För egen del kan jag inte se annat än att den metod som kommittén här använt är riktig. Mot bakgrund av den fritidsvärdering som råder i sam­ hället vill jag dessutom påstå att det knappast är möjligt att finna mera all­ mänt gensvar för jour tjänstgöring i större omfattning än vad kommitténs maximinorm inrymmer. Liksom kommittén är jag medveten om att det i dag på några håll kan finnas ett ofrånkomligt behov av större jourtidsuttag än den föreslagna gränsen medger. Förutsättningarna för en anpassning efter den angivna nor­ men bör dock även här kunna successivt förbättras. För att främja en sådan utveckling kan bl. a. möjligheterna till organisatoriska förändringar behöva undersökas närmare. Jag håller f. ö. inte för osannolikt att en jourtidsbe­ gränsning efter kommitténs modell på sikt kan få positiv effekt på perso­ nalrekryteringen inom områden där betungande jourtjänstgöringar före­ kommer. Oavsett hur utvecklingen närmare kommer att gestalta sig i dessa hänseenden synes mig behovet av avsteg från begränsningsregeln ha blivit tillbörligen beaktat av kommittén. Kommittén förordar en helt dispositiv reglering av jourtiden, vilket skulle möjliggöra kollektivavtal om längre el­ ler på annat sätt begränsad jourtid än vad lagen anger. Vidare tänker sig kommittén att avvikelser från lagens begränsningar skall kunna göras efter dispens, om särskilda skäl föranleder därtill. Genom ett system som tillåter avsteg från lagen såväl genom kollektivavtal som efter dispens vinner man enligt min mening den behövliga elasticiteten. Med det sagda är jag beredd att ansluta mig till kommitténs uppfattning att bestämmelser om jourtidsuttag i den utsträckning kommittén angett, öppnar möjligheter till utvidgning av arbetstidslagstiftningen till sådana områden som sjukvården, socialvården och brandväsendet samt kriminal­ vården, polisväsendet, försvaret och andra statliga verksamhetsfält, där jourtjänst förekommer. Jag förordar att kommitténs förslag om jourtiden genomförs oförändrat.

Lagens tillämpningsområde Kommitténs målsättning har, som förut nämnts, varit att arbetstidslagen skall vara allmängiltig och att undantag från dess tillämpning skall med­ ges bara i mycket speciella fall. Med denna utgångspunkt har också de ma­ teriella bestämmelserna utformats. Kommittén har — bl. a. efter undersökningar av arbetstidsbestämmelser som gäller för arbetstagare som inte omfattas av nuvarande arbetstidslagar — funnit att det är möjligt att utvidga lagstiftningen till att i princip gälla alla arbetstagare, om nuvarande regler om den ordinarie arbetstiden upp­ mjukas på sätt kommittén förordat och om de av kommittén föreslagna jourtidsbestämmelserna införs. Jag har i det föregående förordat en ytter­ ligare uppmjukning på så sätt att dispositiviteten skall omfatta också be­ stämmelserna om den allmänna övertiden. Mot denna bakgrund bör det vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 117

möjligt att förverkliga den nämnda målsättningen att lagstiftningen i prin­ cip skall vara tillämplig på alla arbetstagare. Principen om allmängiltighet kommer till uttryck om arbetstidslagen ef­ ter mönster av arbetarskyddslagen upptar som huvudregel, att lagen är tillämplig på all verksamhet i vilken arbetstagare används till arbete för arbetsgivares räkning. Detta innebär, att lagen skall vara tillämplig så snart någon — tillfälligt eller ej — anlitar annan persons arbetskraft under så­ dana omständigheter att ett arbetstagarförhållande uppkommer. Från huvudregeln måste göras vissa undantag. Kommittén föreslår att undantag liksom i gällande lagstiftning skall göras för arbete som utförs un­ der sådana förhållanden att det inte kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande (s. k. okontrollerbart arbete) samt arbete som utförs av medlem i arbetsgivarens familj. Vidare anser kommittén ett undantag för vissa tjänstemän ofrånkomligt. Eftersom speciallagstiftning finns för skeppstjänst och för arbete i arbetsgivarens hushåll föreslås un­ dantag i den allmänna lagen även för dessa arbeten. Någon ytterligare in­ skränkning i lagens tillämpningsområde är enligt kommittén inte behövlig. Här skall dock erinras om att kommittén föreslår att arbetsmarknadens parter skall ha möjlighet att i kollektivavtal komma överens om andra un­ dantag än dem som uttryckligen anges i lagen. Av de föreslagna undantagen torde endast det som gäller vissa tjänste­ män kräva kommentarer i detta sammanhang. Någon tvekan råder inte om att vissa undantag måste göras på tjänste­ mannaområdet. Arbetstidslagen skall till följd av det grundläggande ställ­ ningstagandet beträffande tillämpningsområdet i princip omfatta även tjänstemännen. Detta innebär en väsentlig utvidgning jämfört med vad nu gäller. Det helt dominerande antalet tjänstemän har också arbetstider och arbetsförhållanden som utan vidare är förenliga med de materiella bestäm­ melser som förordas. Enligt kommittén finns det emellertid ett par katego­ rier tjänstemän som inte går att inordna under lagstiftningen. Den ena gruppen består av tjänstemän som direkt företräder arbetsgiva­ ren och därmed har en utpräglad arbetsgivarefunktion. Deras arbetsuppgif­ ter inrymmer inslag av självständigt beslutande och ledande art. Med hän­ syn härtill bör de inte omfattas av lagstiftningen. Den andra gruppen innefattar enligt kommittén tjänstemän som, utan att inta en företagsledande ställning, har krävande administrativa, intellektuel­ la, konstnärliga eller därmed jämförliga arbetsuppgifter. Kommittén fram­ håller att för dessa tjänstemän erfarenhetsmässigt gäller att deras arbets­ tider, om än formellt bestämda i avtal och reglementen, i praktiken i stor utsträckning är oreglerade. Detta innebär att tjänstemännen tillagts en be­ tydande frihet i fråga om förläggningen av sin egen arbetstid men också att de i avtal och reglementen föreskrivna arbetstiderna inte sällan måste över­ skridas för att arbetsuppgiften skall kunna fullgöras.

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Jag delar kommitténs uppfattning att inte heller dessa tjänstemän lämp­ ligen bör föras in under lagstiftningen. De har merendels arbetsuppgifter av sådan karaktär att det inte låter sig göra att på förhand närmare beräk­ na tidsåtgången för arbetsuppgifterna. Samtidigt gäller av naturliga skäl regelmässigt en mer eller mindre markerad tidsram inom vilken arbetsre­ sultat måste föreligga för att arbetsgivarens rimliga intresse skall vara till­ godosett. Framför allt dessa omständigheter gör att en tillämpning av ar­ betstidslagens bestämmelser om ordinarie arbetstid, jourtid och övertid ter sig främmande. När det gäller att i lagtext utforma undantaget för tjänstemän möter svå­ righeter. Fn möjlighet som kommittén diskuterat är att låta undantaget omfatta alla arbetstagare i överordnad ställning, bortsett från dem som har till huvudsaklig uppgift att direkt leda eller övervaka arbete. Såsom kom­ mittén framhåller skulle emellertid ett sådant stadgande innebära att många arbetstagare undantas från lagen trots att deras arbetstider är förenliga med lagstiftningen och trots att det väl låter sig göra att applicera lagbe­ stämmelserna på dem. Denna lösning svarar således inte väl mot den grund­ läggande inställningen i fråga om lagens tillämpningsområde. Det andra alternativet som kommittén tar upp är ett snävare undantag, som tar direkt sikte på de båda tjänstemannagrupper som enligt vad nyss sagts måste ställas utanför lagstiftningen. Detta alternativ för visserligen med sig pro­ blem när det gäller att finna en adekvat och samtidigt entydig och klar defi­ nition på de arbetstagare som avses. I likhet med kommittén föredrar jag dock det sistnämnda alternativet. Enligt kommittén kan den ena av de grupper som här avses betecknas som arbetstagare i företagsledande eller därmed jämförlig ställning. Med uttrycket därmed jämförlig ställning syftar kommittén på arbetstagare på företagsledande nivå i statliga och kommunala organ. Vad gäller den andra gruppen tar kommittén fasta på det särskilda förtroendeförhållande i fråga om arbetstiden som regelmässigt föreligger mellan arbetsgivare och arbets­ tagare i dessa fall. Detta förtroende är enligt kommittén i huvudsak en följd av arbetsuppgiftens speciella natur och tar sig framför allt det uttrycket, att arbetstagaren har en viss frihet beträffande förläggningen av sin egen ar­ betstid och att arbetstiden normalt inte är föremål för någon reell kontroll från arbetsgivarens sida. Med utgångspunkt häri anser kommittén att dessa tjänstemän kan betecknas som arbetstagare med särskild förtroendeställ­ ning i arbetstidshänseende. Undantagen skall således enligt kommittén avse arbete som utförs av arbetstagare i företagsledande eller därmed jämförlig ställning eller eljest av arbetstagare som i arbetstidshänseende har särskild förtroendeställning. Under remissbehandlingen har de föreslagna bestämmelserna utsatts för kritik från några håll på den grund att de inte ansetts tillräckligt klarläg­ gande. Det är naturligtvis en nackdel om den föreslagna formuleringen inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 119

ger full klarhet om hur avgränsningen närmare skall ske. Svårigheterna är dock stora att här utforma konkreta bestämmelser med allmängiltigt inne­ håll. Man hamnar lätt i detalj föreskrifter av en typ som löper risk att snabbt föråldras och inte hör hemma i en lag sådan som den förevarande. Bilden blir dessutom väsentligt förändrad om stadgandet, såsom kommittén av­ sett, också ses i belysning av att den närmare gränsen för lagens tillämp­ ningsområde alltid skall kunna fastläggas av arbetsmarknadens parter i kol­ lektivavtal. Det blir med den föreslagna utformningen i första hand arbetsmarknadsparternas sak att med ledning av de riktlinjer som kommittén dragit upp konkretisera undantagets innebörd. I den mån behov därav uppstår skall det dock ankomma på arbetarskyddsstyrelsen att meddela anvisningar till led­ ning för stadgandets tillämpning. En sådan lösning har fördelar. Framför allt vill jag peka på att arbetsmarknadens parter har de bästa förutsätt­ ningarna att kartlägga vilka tjänstemän som på grund av arbetsuppgifter­ nas särskilda natur måste ställas utanför arbetstidslagen. Om man skall göra en markerad avgränsning lagstiftningsvägen, är man däremot i huvud­ sak hänvisad till att gå efter tjänstebeteckningar och liknande. Hänsyn skulle således inte kunna tas till att arbetsuppgifterna långt ifrån alltid är ensartade för olika arbetstagare i en och samma tjänsteställning. En sådan gränsdragning skulle dessutom lätt kunna bli föråldrad och missvisande, eftersom utvecklingen inom arbetslivet förhållandevis snabbt kan förändra realiteterna bakom tjänstebenämningarna. Mot bakgrunden av det anförda finner jag att arbetstidslagens tjänste­ mannaundantag bör ges den utformning som föreslagits av kommittén. Under remissbehandlingen har från några håll ifrågasatts ytterligare un­ dantag från lagen utöver dem kommittén föreslagit. Bl. a. viss statlig verk­ samhet samt verksamhet inom den kommunala vårdsektorn och inom brandförsvaret har förts på tal. Det har åberopats att jourtidsbestämmelser­ na inte är väl förenliga med de speciella förhållanden under vilka dessa verksamheter bedrivs. Invändningar har också framförts mot att tillämpa övertidsbestämmelserna på t. ex. hälso- och sjukvården. I detta hänseende vill jag i första hand hänvisa till mina ställningstagan­ den beträffande jourtiden och övertiden och vad därvid anförts. Framhållas bör att de materiella bestämmelserna, och då inte minst jourtidsregleringen, utformats med det målet, att de nämnda verksamhetsgrenarna skall kunna inordnas under lagstiftningen. Jag har inte med detta velat säga att en an­ passning till lagens normer skulle kunna ske genomgående och med omedel­ bar verkan. Anpassningssvårigheterna har emellertid bedömts bli av förhål­ landevis begränsad omfattning och delvis av övergångsnatur. Jag har där­ för ansett att problemen bör kunna bemästras genom att lagens dispositivitet utnyttjas i gott samarbete mellan berörda parter. Som en ytterligare utväg finns också dispensmöjligheten. Mot bakgrunden härav och med be­

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

aktande av värdet av att så stora delar av arbetsmarknaden som möjligt förs in under lagstiftningen anser jag inte att några särskilda undantags­ regler bör finnas för de berörda områdena. Från rekryteringssynpunkt före­ faller det för övrigt betänkligt att lägga speciella verksamheter utanför en lagreglering som är av så generell natur. En motsvarighet till den gällande lagstiftningens undantag för arbete som är så oregelbundet att det inte kan förläggas till bestämda tider har föror­ dats av restaurangbranschens arbetsgivare. Jag kan inte dela denna upp­ fattning. Undantaget för oregelbundet arbete i nuvarande lagstiftning har inte avsetts som annat än en reservutväg att tillämpas för arbete, som kän­ netecknas av en högre grad av oregelbundenhet men som inte faller in un­ der något av de undantag som lagstiftningen gör för vissa slag av oregel­ bundet arbete. Undantaget har enligt vad kommittén framhåller tolkats restriktivt i praxis och kommit att förlora det mesta av sin betydelse i och med att reglerna om den ordinarie arbetstiden gjordes dispositiva. Kommittén föreslår som jag förut nämnt att möjlighet skall införas för arbetsmarknadens parter att i kollektivavtal komma överens om ytterligare undantag från lagens tillämpning. Därvid åberopas att lagreglering av ar­ betstiden innebär en nyhet för nästan halva arbetsmarknaden och kan kom­ ma att uppfattas som ett onödigt hinder för vissa arbetsplatser eller för vissa kategorier av arbetsgivare eller arbetstagare. Det kan enligt kommittén inte uteslutas att möjligheten att genom kollektivavtal göra avsteg från de materiella bestämmelserna för vissa parter framstår som alltför begränsade och att berättigade intressen kan åberopas för en total frikoppling från la­ gen. Jag hyser inte några principiella betänkligheter mot att utsträcka dispositiviteten till att även avse reglerna om lagens tillämpningsområde. En så­ dan utvidgning är naturlig med hänsyn till utvecklingen på arbetsmarkna­ den i vårt land. Jag anser vidare i likhet med kommittén och många remiss­ instanser att det är värdefullt för arbetsmarknadsparterna att få inflytande över de närmare gränserna för lagens tillämpningsområde. Särskild bety­ delse bör dispositionsmöjligheten kunna få när det gäller arbetsplatser med omfattande jourtjänstgöring eller med oregelbunden eller säsongvarierande arbetstidsförläggning. Som jag framhållit i det föregående måste den före­ slagna dispositiviteten dessutom ses som ett villkor för den lösning som för­ ordats i fråga om undantaget för tjänstemännen. Jag ansluter mig således till kommitténs förslag i denna del. Liksom kommittén anser jag att det därvid skall krävas medverkan av huvudorganisation på arbetstagarsidan. Någon motsvarighet till bestämmelserna i nuvarande arbetstidslagar om rätt för Kungl. Maj :t att i vissa fall medge undantag från tillämpningen av lagstiftningen anser jag inte behövlig. Såsom kommittén framhåller har dessa bestämmelser, även om de från början var tänkta att få en vidare in­ nebörd, kommit att betraktas som avsedda närmast för sådana speciella för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 121

hållanden som uppstår vid krigs- och beredskapstillstånd och därmed jäm­ ställda situationer. Dessa extraordinära förhållanden kan med fördel regle­ ras genom särskild beredskapslagstiftning.

III. Bagerilagen

Inom bageri- och konditorinäringen har nattarbete sedan gammalt varit en vanlig företeelse. Orsaken härtill kan främst sökas i allmänhetens önskan att ha tillgång till färskt bröd på morgonen och i en strävan hos bageriföre­ tagen att tillgodose dessa önskemål. I syfte att stävja olägenheterna från arbetarskyddssynpunkt av det omfattande nattarbetet infördes år 1919 en särskild lag med inskränkande bestämmelser beträffande tiden för förläg­ gande av bageri- och konditoriarbete. Denna lag ersattes år 1930 av den ännu gällande lagen i samma ämne, den s. k. bagerilagen. Den nuvarande lag­ stiftningen bygger på ILO-konventionen nr 20 angående förbud mot natt­ arbete i bagerier, vilken konvention antogs 1925 och ratificerades av Sve­ rige 1940. Bagerilagen stadgar i princip förbud mot arbete för tillverkning av bagerioch konditorivaror på sön- och helgdagar samt mellan kl. 20 och 6 på var­ dagar. Förbudet gäller, i motsats till vad som i regel är fallet när det gäller arbetarskyddslagstiftning, inte bara arbetstagare utan även företagare och deras familjemedlemmar. Från det generella förbudet mot nattarbete och sön- och helgdagsarbete finns ett antal detaljerade undantag. Bl. a. tillåts att vissa former av förberedelsearbeten till det egentliga bageriarbetet ut­ förs från kl. 4 eller, i anslutning till förestående dubbelhelg, kl. 2. Dispens från förbudsbestämmelserna kan erhållas under vissa förutsättningar. Under den avsevärda tid som den särskilda bagerilagstiftningen varit i kraft har förhållandena inom bageri- och konditorinäringen undergått stora förändringar. Dessa har berört så gott som hela produktionsprocessen och lett till att tillverkningen av bagerivaror sker i sedvanliga industriella for­ mer. Antalet småföretag inom näringen, som förut varit mycket stort, har därigenom minskat betydligt. Givet är att detta har påverkat arbetsbetingel­ serna för dem som är sysselsatta i näringen. År 1959 vidtogs som en följd av utvecklingen vissa ändringar i bageri­ lagen. Dessa innebar att tillverkningen av spis- och knäckebröd samt kex och liknande bakverk — vilken produktion dåmera så gott som genom­ gående skedde i företag av industrikaraktär och utan samband med mjukbrödstillverkning — undantogs från lagens tillämpningsområde. Beträffan­ de mjukbrödstillverkningen ansågs emellertid det generella förbudet mot nattarbete och söndagsarbete inte kunna undvaras. Vissa uppmjukningar företogs dock även härvidlag. Bl. a. medgavs att skiftarbete med regelbun­ den skiftväxling fick fortgå på vardagar fram till kl. 23. Under den tioårsperiod som förflutit sedan den berörda lagrevisionen har

122 Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1970

rationaliseringen och mekaniseringen inom bagerinäringen fortgått i hög takt. I likhet med arbetstidskommittén anser jag därför att en översyn av arbetstidslagstiftningen också bör inbegripa en prövning av spörsmålet hu­ ruvida den särskilda regleringen av nattarbete och söndagsarbete inom ba­ gerinäringen alltjämt behövs. Förbudet för företagarna själva att utföra nattarbete eller sön- och helgdagsarbete har — även om skyddssynpunkter inte heller här saknat bety­ delse — framför allt motiverats av konkurrenshänsyn. Genom att låta regle­ ringen omfatta också företagarna har man velat eliminera riskerna för att bagerier, som bara sysselsätter företagaren och hans familj, s. k. familjebagerier, får ett försteg i konkurrenshänseende framför andra bagerier ge­ nom större möjligheter att bedriva tillverkning under natten och på sönoch helgdagar. Kommittén har vid sin prövning funnit att konkurrensskälen inte längre kan anses tala för ett bibehållande av särskilda bestämmelser rörande före­ tagarnas arbetstidsförläggning. I huvudsak anför kommittén följande argu­ ment till stöd för denna ståndpunkt. Tillverkningen av bagerivaror sker nu­ mera i stor utsträckning i företag som bedrivs industriellt. Antalet småföre­ tag inom näringen har minskat. Produktionsinriktningen inom de små ba­ gerierna är på många håll en annan än den som gäller för de större företa­ gen. Småföretagen har i stor utsträckning inriktat sig på specialprodukter eller på leverans till egna butiker. Konkurrens genom tidigareläggning av tillverkningen kan antas vara mindre aktuell i dag än tidigare. Nya tillverk­ ningsmetoder och förbättrade råvaror har förkortat tillverkningstiden. Där­ jämte har affärstiderna förskjutits och orsakat en senareläggning av distri­ butionen av bagerivaror. I den mån familjebagerierna likväl skulle i kon­ kurrenssyfte utnyttja ökade möjligheter till nattarbete torde de större före­ tagen å sin sida ha goda möjligheter att hävda sig med andra medel, t. ex. genom rationaliseringar, driftsomläggningar eller förändringar i varusorti­ mentet. Ett upphävande av den aktuella regleringen kan därför inte ses som ett otillbörligt gynnande av småföretagen. En sådan åtgärd är i stället väl förenlig med allmänna konkurrensrättsliga principer, enligt vilka olika företagstyper bör få tillfälle att i kraft av sin förmåga göra sig gällande under så fria konkurrensförhållanden som möjligt. Med hänvisning till kommitténs resonemang — som hälsats med tillfreds­ ställelse av näringsfrihetsombudsmannen och av remissinstanserna i övrigt genomgående lämnats utan erinran — är jag för egen del beredd att an­ sluta mig till uppfattningen att utvecklingen inom bagerinäringen numera gått därhän, att det inte finns skäl att anta att ett upphävande av regle­ ringen beträffande företagarnas arbetstidsförläggning skulle få några stö­ rande verkningar i konkurrenshänseende. Frågan är då om arbetarskyddssynpunkter kräver att specialregleringen i bagerilagen kvarstår. Liksom kommittén anser jag att omständigheter

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 123

finns som tyder på att så inte är fallet. Till en början kan framhållas att skyddssynpunkter på natt- och söndagsarbete allmänt sett kan förväntas förlora i tyngd när den ordinarie arbetstiden minskat till 40 timmar i veckan och när arbetstagarnas semester generellt uppgår till fyra veckor om året. Behovet av en särskild skyddslag kan också antas ha minskat på grund av att fackföreningsrörelsen vuxit i styrka och allt effektivare förmått hävda sina medlemmars intressen. Den allmänna utvecklingen inom bagerinä­ ringen är naturligtvis också i detta sammanhang av väsentlig betydelse. Förändringarna mot en industribetonad tillverkning med i stor utsträckning mekaniserade arbetsmetoder har gjort att bageriarbetarnas arbetsförhål­ landen på allt flera håll kommit att likna de arbetsförhållanden som råder inom andra näringsgrenar. Kommittén har ansett att det finns anledning att förmoda att de moderna produktionsmetoderna och de förskjutna leveranstiderna inom detaljhan­ deln in. fl. omständigheter kommer att förhindra att bageriarbetarna, om bagerilagen slopas, i större utsträckning än andra arbetstagare får sitt ar­ bete stadigvarande förlagt till natten. Även om denna bedömning kan synas riktig torde det likväl inte vara tillrådligt att enbart på den grunden ta bort den garanti mot alltför omfattande nattarbete i bagerierna som bagerilagen kan erbjuda. Kommittén har också hänvisat till andra faktorer av betydelse i frågan. Kommittén har nämligen dels förutsatt att arbetsgivar- och ar­ betstagarorganisationerna genom kollektivavtal tillser att arbetstiden kom­ mer att förläggas på ett från social synpunkt godtagbart sätt, dels ingående prövat i vad mån arbetarskyddslagens regelsystem, som vid ett slopande av bagerilagen kommer att bli tillämpligt på bageri- och konditoriarbete, erbju­ der ett tillräckligt skydd mot nattarbete och sön- och helgdagsarbete. Svaret på den sistnämnda frågan bör enligt min mening få bli slutligen avgörande för ställningstagandet. Arbetarskyddslagens regler om arbets­ tagarnas rätt till nattvila och veckovila samt innebörden av att dessa träder i stället för bagerilagens bestämmelser kommer därmed i blickpunkten. Veckovileregeln föreskriver att arbetstagare skall beredas 24 timmars sammanhängande vila för varje sjudagar speriod, såvida inte särskilt för­ hållande tillfälligtvis påkallar undantag. Dessutom sägs att veckovilan om möjligt skall förläggas till en söndag. Denna reglering torde kunna godtas för bageriarbetarnas del. Som kommittén framhållit finns det knappast numera några särskilda skäl att begränsa sön- och helgdagsarbetet inom ba­ gerinäringen på annat sätt än inom andra näringsgrenar. Beträffande nattarbete gäller enligt arbetarskyddslagen den huvudregeln, att arbetstagare skall ha rätt till behövlig nattvila, i vilken skall ingå tiden mellan kl. 24 och 5. Nattvileregeln skulle, om bagerilagen upphävdes, inne­ bära att tillverkning av bageri- och konditorivaror i princip blir förbjuden mellan kl. 24 och 5. Såsom kommittén påpekat kan visserligen hävdas att det generella undantag som görs för arbete, som med hänsyn till allmänhe­

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

tens behov eller annan särskild omständighet måste fortgå nattetid, möjlig­ gör bageriarbete även före kl. 5. Denna tolkning torde emellertid på skäl som kommittén anfört inte ha fog för sig annat än eventuellt beträffande sådant förberedelsearbete som består i uppeldning av ugnar och pannor. Jämfört med bagerilagens nattarbetsförbud leder arbetarskyddslagens nattvilebestämmelser till att bageriarbete, generellt sett, skulle kunna be­ drivas ytterligare fyra timmar på kvällstid, mellan kl. 20 och 24, och ytter­ ligare en timme på morgonen, mellan kl. 5 och 6. I fråga om egentligt ba­ geriarbete före dubbelhelger samt den övervägande delen av förberedelse­ arbete skulle arbetarskyddslagen medföra den ändringen, att sådant arbete inte längre kunde påbörjas före kl. 5. För egen del kan jag inte finna att den här beskrivna inskränkningen av nu gällande nattarbetsförbud inom bagerinäringen är ägnad att inge be­ tänkligheter från skyddssynpunkt. Den ifrågasatta förändringen innebär ju som framgått av det sagda heller inte annat än en anpassning av bestämmel­ serna om arbetstidsförläggningen inom bagerinäringen till den reglering som gäller för övriga delar av näringslivet. Som kommittén påpekat synes det kunna uppstå olägenheter för bageriföretagarna om egentligt bageriarbete inför dubbelhelger och vissa slags för­ beredelsearbeten inte under några förhållanden kan utföras före kl. 5. Dessa svårigheter torde dock, i enlighet med vad kommittén tänkt sig, kunna be­ mästras genom dispensregeln i 20 § arbetarskyddslagen. På grund av vad jag anfört i det föregående anser jag i likhet med kom­ mittén att bagerilagen i sin helhet kan avvaras. Jag biträder därför kom­ mitténs förslag att lagen skall upphävas. Vårt land har, som nämnts, ratificerat ILO-konventionen nr 20 angående förbud mot nattarbete i bagerier. Ett upphävande av bagerilagen för med sig att den svenska lagstiftningen inte längre är förenlig med konventionens innehåll. Konventionsbestämmelserna, som utgår från de förhållanden som rådde inom bagerinäringen vid konventionens tillkomst 1925, får emellertid mot bakgrunden av den utveckling som skett inom näringen anses helt för­ åldrade. Konventionen bör därför med utnyttjande av den uppsägningsklausul som finns, sägas upp från svensk sida. Som ILO-kommittén framhållit kan en sådan åtgärd inte rimligen uppfattas som ett avsteg från det inter­ nationella samarbetet. I denna fråga torde Kungl. Maj :t få fatta beslut i annat sammanhang. Med beaktande av att konventionen föreskriver ett års uppsägningstid bör bagerilagen upphöra att gälla vid utgången av juni 1971. IV.

IV. Frågan om en helgdagsreform

Kommittén föreslår att en helgdagsreform genomförs i samband med den generella förkortningen av arbetstiden till 40 timmar i veckan. Reformen

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 125

skulle innebära att tidpunkten för firandet av trettondagen och Kristi him­ melsfärdsdag flyttas, när det gäller trettondagen till den första söndagen efter nyår och när det gäller Kristi himmelsfärdsdag till lördagen fyrtiotvå dagar efter påsk. Förslaget bygger på tanken att den kortare arbetstiden och den alltmer utbredda tillämpningen av fem dagars arbetsvecka gör det motiverat att söka tillgodose produktionens önskemål om ett minskat antal splittrade arbetsveckor, särskilt som detta önskemål med hänsyn till sam­ hällets ändrade rutin i och med femdagarsveckans införande många gånger kan förenas med de enskilda individernas intresse. Kommitténs förslag har under remissbehandlingen godtagits av åtskilliga instanser men också mötts av kritik från flera olika håll. Kritiken har främst riktat sig mot utformningen av ändringsförslaget. Här bör också nämnas, att det på vissa håll hävdats att syftet med kommittéförslaget kan nås inte bara genom en reform av innebörd att några av de nuvarande helg­ dagarna flyttas eller dras in. Beslut skulle i stället kunna fattas om att vissa helgdagar inte längre skall vara arbetsfria. Ett genomförande av förslaget skulle på sätt kommittén närmare utveck­ lat medföra fördelar för näringslivet. Jag anser dock inte att det finns skäl att anta att reformen skulle kunna vara av sådan betydelse för produktio­ nen att den bör ses som ett nödvändigt komplement till arbetstidsförkort­ ningen. Detta har uppenbarligen inte heller varit kommitténs mening. Från andra synpunkter än de rent produktionstekniska kan förslaget ge anledning till tvekan. Genom den tänkta förflyttningen av trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag ökas det totala antalet arbetsdagar. Denna kon­ sekvens har löntagarorganisationerna inte velat godta. Inte heller socialsty­ relsen delar kommitténs uppfattning att en reform med denna innebörd skulle kunna framstå som något positivt också för den enskilde individen. Härtill kommer att man på kyrkligt håll har starka invändningar mot för­ slaget, bl. a. med hänsyn till att det ingriper störande i kyrkoårets rytm. En del remissorgan ifrågasätter om inte andra helgdagar än de två som omfattas aA' förslaget i första hand borde ifrågakomma för indragning eller förflyttning. Motförslag om annan tidsförläggning av trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag än den som kommittén förordat förekommer också. Av vad jag här anfört torde framgå att kalenderfrågan — som också kom­ mittén uttalat — är en komplicerad avvägningsfråga. Olika synsätt kan anläggas på frågan. Mot de vinster för näringslivet som en helgdagsreform kan medföra står försämringar för den enskilde i form av minskad fritid och minskade möjligheter till rekreation. Kommitténs förslag har mött kri­ tik från tungt vägande remissinstanser. Efter samråd med chefen för justi­ tiedepartementet har jag därför stannat för att kommitténs förslag inte bör läggas till grund för en förändring beträffande helgdagarna. Något hinder mot att spörsmålet om helgdagsordningen tas upp i annat sammanhang utan samband med frågor av arbetstidsnatur finns naturligtvis inte.

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats för­ slag till 1) allmän arbetstidslag, 2) lag om upphävande av lagen (1930: 139) om vissa inskränkningar be­ träffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete. Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bi­ laga.

Specialmotivering

Utöver vad jag tidigare anfört bör följande nämnas angående förslaget till allmän arbetstidslag. Lagförslaget innebär att allmänna arbetstidslagen, lantarbetstidslagen, detaljhandelslagen och hotellagen upphör att gälla och ersätts med en ny lag. Denna tar sikte dels på de verksamhetsområden som reglerats i nämnda fyra lagar, dels på sådana verksamhetsområden som legat helt utanför arbetstidslagstiftningen. Förslaget bygger på den nuvarande uppdelningen av arbetstidsbestämmelser mellan arbetarskyddslagen och arbetstidslagarna. Den förstnämnda lagen innehåller arbetstidsbestämmelser av direkt skyddsnatur. I den före­ slagna arbetstidslagen upptas de bestämmelser om arbetstiden som därut­ över behövs. Med hänsyn till att speciallagstiftning framdeles kommer att finnas i vart fall beträffande skeppstjänst har förslaget rubricerats allmän arbetstidslag.

1 § Paragrafen innehåller huvudregeln om arbetstidslagens tillämpningsom­ råde. Strävan har varit att utvidga arbetstidslagstiftningen till att omfatta i princip allt arbete. En sådan reform genomfördes 1963 i fråga om arbetar­ skyddslagens tillämpningsområde. Det har befunnits lämpligt att utforma förevarande paragraf i nära anslutning till 1 § arbetarskyddslagen. Till skillnad från arbetarskyddslagen men i likhet med nuvarande arbets­ tidslagar och semesterlagen innehåller förslaget inte någon definition av be­ greppen arbetstagare och arbetsgivare. Tolkningen av dessa båda begrepp bör överlämnas åt rättstillämpningen. Hittills har gränsdragningsfrågor i nu berörda hänseende inte tilldragit sig någon större uppmärksamhet såvitt angår arbetstidslagstiftningen. Begreppet arbetsgivare har dock varit föremål för olika meningar när det gällt kommunal verksamhet. Som regel har den uppfattningen dominerat att kommunen som sådan varit att anse som arbetsgivare. Som kommittén anfört talar starka skäl för att man som arbetsgivare i arbetstidslagens me­ ning skall anse den kommunala nämnd, styrelse eller direktion hos vilken

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 127

arbetstagaren är anställd. Jag vill tillägga att det sagda inte skall förstås så, att det formella anställningsförhållandet alltid bör vara avgörande. Andra omständigheter bör kunna vinna beaktande t. ex. i fall då all kommunens personal är formellt anställd vid kommunstyrelsen.

2 §

I denna paragraf redovisas de undantag från arbetstidslagens tillämpning som generellt skall gälla. Punkten a) överensstämmer med bestämmelser i gällande arbetstidslagar och arbetarskyddslagen. Den avser s. k. okontrollerbart arbete. Bestämmel­ sen får betydelse för all sådan verksamhet som helt eller delvis är förlagd till arbetstagarens hem. Hemindustrielit arbete och arbete, som regelmässigt till viss del utförs i hemmet, faller sålunda in under undantaget. Bestämmel­ sen får också aktualitet för sådant arbete, där arbetsgivaren inte har någon rimlig möjlighet att själv eller genom underordnad personal eller annan kontrollera när arbetet tar sin början och när det slutar, t. ex. arbete som handelsresande. Däremot saknar det betydelse, om möjlighet till kontinuer­ lig övervakning under arbetets gång föreligger. Genom att bestämmelsen överförs oförändrad från gällande arbetstidsla­ gar markeras att bestämmelsen skall tilläggas i princip samma innebörd som f. n. Med anledning av remissinstansernas diskussion rörande tolkningen av undantagsbestämmelsen vill jag framhålla att det många gånger är svårt att uttala sig generellt i frågan om en viss yrkesgrupp omfattas av undan­ taget eller ej. Sättet för arbetets organisation kan variera stort mellan olika arbetstagare inom samma grupp. Dessutom kan de förhållanden som inver­ kar på frågan om arbetet är okontrollerbart snabbt förändras. I enlighet med vad jag förut anfört om tjänstemännens inordnande under arbetstidslagen görs i punkten b) undantag för vissa grupper tjänstemän. Beträffande denna bestämmelse hänvisar jag till den allmänna motive­ ringen. Regeln i punkten c) har överförts oförändrad från nuvarande arbetstids­ lagar. Något skäl att, som arbetstidsutredningen på sin tid föreslog, in­ skränka kretsen familjemedlemmar föreligger inte. Uttrycket bör ges sam­ ma tolkning som enligt tidigare lag och således avse förutom make och an­ förvanter i rätt upp- och nedstigande led även avlägsnare släktingar, som le­ ver i gemensamt ho med arbetsgivaren eller tillhör hans hushåll. Med make bör under vissa förutsättningar kunna jämställas person, med vilken ar­ betsgivaren lever tillsammans (jfr 65 § kommunalskattelagen). I punkten d) upptas ett särskilt undantag för hushållsarbete. Sådant ar­ bete faller utanför den nuvarande arbetstidslagstiftningen till följd av att denna inskränks till rörelse. I lantarbetstidslagen och detaljhandelslagen finns dessutom en särskild undantagsregel som innebär att, i den mån en

128 Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970

anställd i rörelsen utför något husligt arbete, detta arbete skall vara un­ dantaget från lagstiftningen. Förslag till specialreglering av arbetstiden för hushållsanställda har fram­ lagts av utredningen angående hembiträdeslagstiftningen. Detta förslag prö­ vas f. n. inom socialdepartementet. Mot bakgrunden härav har införts ett generellt undantag för hushållsanställda. Undantaget har formulerats i överensstämmelse med motsvarande undantag i arbetarskyddslagen. Den allmänna arbetstidslagens avgränsning mot sjöarbetstidslagen regle­ ras i punkten e). Enligt huvudregeln i denna punkt faller skeppstjänst utan­ för lagens tillämpning. Vad som är skeppstjänst framgår av 1 § sjöarbets­ tidslagen. Där sägs att med skeppstjänst förstås sådant arbete som person, anställd på svenskt fartyg, för fartygets räkning eller annars på grund av förmans uppdrag utför ombord på fartyget eller på annat ställe. I denna de­ finition avses, enligt vad jag inhämtat, ingen ändring skola göras i det för­ slag till ny sjöarbetstidslag som senare denna dag anmäls av chefen för kommunikationsdepartementet. Varken den gällande sjöarbetstidslagen eller det tillämnade förslaget till ny sjöarbetstidslag omfattar all skeppstjänst. Undantag avses skola göras i den nya sjöarbetstidslagen för vissa befattningshavare och för vissa angiv­ na kategorier fartyg. Det rör sig här om arbetsförhållanden av så särpräg­ lad natur att de inte heller kan inordnas under den allmänna arbetstidslagen. I vissa fall kan det emellertid bli aktuellt alt göra den allmänna arbets­ tidslagen tillämplig på skeppstjänst. Enligt vad som framkommit under behandlingen av frågan om en ny sjöarbetstidslag kan arbetsförhållandena på vissa fartyg vara sådana att verksamheten lättare kan inordnas under den allmänna arbetstidslagens regelsystem än under sjöarbetstidslagens. Detta gäller framför allt statliga fartyg. Som exempel kan nämnas vägver­ kets landsvägsfärjor, som i allmänhet inte har längre turer än 15—20 minu­ ter och vars personal enligt kollektivavtal har arbetstider som stämmer överens med vad som gäller för verkets jämställda arbetstagare i land. För att i här avsedda fall möjliggöra tillämpning av den allmänna arbetstids­ lagen i stället för sjöarbetstidslagen avser chefen för kommunikationsde­ partementet att i förslaget till ny sjöarbetstidslag förorda att Kungl. Maj :t skall kunna besluta att sjöarbetstidslagen inte skall gälla på staten tillhörigt fartyg. Liknande arbetsförhållanden som nyss nämnts beträffande statliga fartyg kan föreligga också beträffande fartyg som tillhör kommun eller en­ skild, allra helst som sjöarbetstidslagen inte avses göra undantag för de minsta fartygen. Även för dessa fall anser chefen för kommunikationsdepar­ tementet att möjlighet bör finnas att göra allmänna arbetstidslagen till­ lämplig i stället för sjöarbetstidslagen. Bl. a. med hänsyn härtill föreslår han en regel av innebörd att Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t be­ stämmer, om synnerliga skäl föreligger, även i övrigt får medge undantag från tillämpningen av sjöarbetstidslagen. I anslutning till det sagda före-

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970 129

slår jag att undantaget i punkten e) för skeppstjänst kompletteras med en föreskrift att Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer skall kunna förordna att den allmänna arbetstidslagen skall tillämpas på skeppstjänst beträffande vilken beslut meddelats att sjöarbetstidslagen inte skall gälla. Kompletteringsregeln har sin motsvarighet också i kommitténs förslag men begränsas där till skeppstjänst på statligt fartyg.

3 § Parternas rätt att genom kollektivavtal komma överens om undantag från lagens tillämpning regieras i förevarande paragraf. Den har utformats efter mönster av nuvarande 4 a § i resp. arbetstidslagar. Genom överenskommelse med stöd av denna paragraf kan parterna un­ danta viss arbetsplats eller vissa kategorier av arbetsplatser från lagens tillämpning, överenskommelsen kan också ta sikte på vissa arbetstagare eller kategorier av arbetstagare. För att avsteg från lagen skall få giltighet krävs att organisation, som en­ ligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse som huvudorga­ nisation, medverkat vid avtalets tillkomst på arbetstagarsidan. Enligt 2 § sistnämnda lag förstås med huvudorganisation förening eller förbund av flera sådana föreningar av arbetsgivare eller arbetstagare, som har till upp­ gift att tillvarata medlemmarnas intressen rörande anställningsvillkor och förhållanden i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. I anslutning här­ till vill jag erinra om ett uttalande av dåvarande chefen för socialdeparte­ mentet i prop. 1957:80 med förslag till ändringar i arbetstidslagstiftningen. Uttalandet innebar att begreppet huvudorganisation när det gällde rätten alt träffa bindande kollektivavtal i enlighet med stadgandet i 4 a § allmänna arbetstidslagen inte behövde tolkas snävare än att däri skulle kunna inne­ fattas jämväl en självständig organisation som inte har underavdelningar ävensom sådan självständig organisation som uppträder vid sidan av hu­ vudorganisation inom samma arbetsområde. Motsvarande anser jag bör gälla också i fråga om dispositionsbestämmelserna i den nya lagen. I fall då avtal träffats i vederbörlig ordning får detta tillämpas även på arbetstagare som — vare sig han är organiserad eller ej — inte omfattas av avtalet men sysselsätts i sådant arbete för vilket avtalet gäller. Sådan ut­ sträckt tillämpning är dock inte tillåten om arbetstagaren omfattas av ett konkurrerande kollektivavtal.

4 §

Denna paragraf innehåller arbetstidslagens huvudbestämmelse om den ordinarie arbetstidens längd. I första stycket fastslås principen om 40 timmars ordinarie arbetsvecka. Liksom tidigare är regeln konstruerad som en maximiföreskrift. Längsta tillåtna arbetstid per vecka anges. Därav följer att kortare arbetstid kan 9 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 5

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

tillämpas utan att parterna behöver vidta någon särskild åtgärd i anledning av lagen. Bestämmelsen bygger på ett nettoarbetstidsbegrepp. I arbetstiden skall följaktligen inte inräknas raster. Däremot skall arbetspauser i princip anses ingå i arbetstiden. Begreppen rast och arbetspaus bör tolkas i enlighet med bestämmelserna i arbetarskyddslagen. I 17 § denna lag föreskrivs att med rast förstås sådant avbrott i arbetstiden, vars varaktighet är på förhand be­ stämd och under vilket arbetstagaren fritt förfogar över sin tid och inte är skyldig att kvarstanna på arbetsstället. I 18 § sägs att med arbetspaus för­ stås ett på förhand bestämt kortvarigt uppehåll i arbetet, som anordnas i syfte att bereda arbetstagaren avkoppling från detta och som inte är att hänföra till rast. För verksamhet som nu lyder under hotellagen innebär bestämmelsen i första stycket att måltidsuppehåll inte längre skall generellt räknas av från arbetstiden. Med måltidsuppehåll avses därvid avbrott i ar­ betstiden för intagande av måltid varunder arbetstagaren är skyldig att kvarstanna på arbetsplatsen eller i dess omedelbara närhet för att utföra passningstjänst. Denna ordning har framför allt tillämpats på arbetsplatser med få, ofta endast en anställd. Även om detta system ännu inte kan und­ varas på vissa håll finner jag inte skäl att tillmötesgå önskemål från arbets­ givarna inom hotell- och restaurangbranschen om en motsvarighet till hotellagens särbestämmelse om måltidsuppehåll. Det berörda systemet kan i fortsättningen tillämpas efter överenskommelse i kollektivavtal eller efter dispensprövning. I detta sammanhang vill jag understryka att måltidsuppe­ håll med skyldighet att kvarstanna på arbetsplatsen och där utöva pass­ ningstjänst inte är att jämställa med jourtjänst enligt 5 § lagförslaget. I samband med diskussionen om nettoarbetstidsbegreppet må erinras om att detaljhandelslagen till skillnad från övriga arbetstidslagar innehåller en specialregel om längden och utformningen av rast. Denna bestämmelse mo­ tiverades av de mindre goda förhållanden som rådde inom detaljhandeln vid lagens tillkomst. Numera torde bestämmelsen kunna avvaras och de handelsanställdas rastförhållanden regleras enbart av arbetarskyddslagens rastbestämmelser. I anslutning härtill vill jag i likhet med kommittén under­ stryka värdet för alla arbetstagare av lämpligt förlagda raster av ej alltför kort varaktighet. I vilka fall begränsningsperioden enligt andra stycket får sträckas ut från en till högst fyra veckor har redovisats i den allmänna motiveringen. Skulle arbetsgivare och arbetstagare ha delade meningar i frågan om villkoret för förlängd begränsningsperiod är uppfyllt, kan saken hänskjutas till tillsyns­ myndighetens prövning. Det bör understrykas att begränsningsperioden skall läggas ut efter ett fast och inte ett rullande system. Om i det enskilda fallet begränsningsperio­ den är fyra veckor, skall sålunda den första perioden omfatta veckorna 1—4, den andra veckorna 5—8, den tredje veckorna 9—12, etc.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970 131

Med vecka avses enligt tredje stycket inte kalendervecka utan en period av sju på varandra följande dagar. Härigenom blir det möjligt att låta begränsningsperioden för den ordinarie arbetstiden sammanfalla med avlöningsperiod av samma längd. Vad nyss sagts om ett fast system för begränsningsperioden gäller också preciseringen av vecka.

5 § I denna paragraf regleras arbetsgivarens möjlighet att utöver ordinarie arbetstid ålägga arbetstagaren jourtid. Beträffande den närmare innebör­ den av bestämmelsen hänvisar jag till den allmänna motiveringen. Här skall dock framhållas att bestämmelsen inte skall tillämpas på sådan verksamhet som i sig själv har karaktären av vakttjänst, tillsyn eller liknande. Dessa former av verksamhet innebär att arbetstagaren är skyldig att hela tiden utföra arbete, även om arbetet i praktiken endast består i att finnas till hands. Exempel på sådana arbetstagare är vakter, skötare av automatiska arbetsprocesser, arbetstagare som blivit sysslolösa på grund av strömav­ brott eller avbrott för dålig väderlek eller maskinskada. Det bör påpekas att kortare begränsningsperiod än fyra veckor eller ka­ lendermånaden kan tillämpas inom ramen för lagens jourtidsbegränsning.

6 §

Reglerna om den ordinarie arbetstiden och jourtiden skall som redovisats i den allmänna motiveringen ha dispositiv natur. Bestämmelse härom tas upp i denna paragraf. Genom bestämmelsen får parterna möjlighet att i kollektivavtal komma överens om längre ordinarie arbetstid än 40 timmar i veckan och längre be­ gränsningsperiod än en resp. fyra veckor. Vidare får parterna möjlighet att avtala om större jourtidsuttag än 48 timmar under en fyraveckorsperiod resp. 50 timmar under en kalendermånad liksom om längre begränsningsperioder än de nu angivna. Föreskrifterna i statst jänstemannalagen och kommunal tjänstemannala­ gen om förbud mot kollektivavtal om arbetstidens förläggning hindrar inte de offentliga tjänstemännen från att begagna sig av rätten enligt föreva­ rande bestämmelse att komma överens om längre begränsningsperiod för den ordinarie arbetstiden eller jourtiden än vad arbetstidslagen anger. Vid parternas tillämpning av nämnda båda lagar har nämligen avtal om begränsningsperiodens längd inte ansetts stå i strid mot lagens regler. I stor utsträckning har avtal träffats för stats- och kommunaltjänstemän om ge­ nomsnittsberäkning av arbetstiden under längre period än veckan. Såsom kommittén funnit kan man därför utgå från att dispositiviteten kan ut­ nyttjas fullt ut utan hinder av stats- och kommunal tjänstemannalagarnas begränsningar i avtalsrätten.

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

7 §

Paragrafen reglerar arbetarskyddsstyrelsens dispensrätt. När reglerna om den ordinarie arbetstiden gjordes dispositiva, förutsåg man att arbetarskyddsstyrelsens dispensrätt skulle förlora i betydelse. Den kunde dock inte undvaras med tanke på framför allt sådana fall, då någon organisation som kunde sluta kollektivavtal inte fanns på arbetstagarsidan eller då förhållandena var av så speciell natur att de inte lämpade sig för en avtalsreglering. Efter dispositivitetens införande har också antalet dispen­ ser sjunkit avsevärt. Alltjämt meddelas dock 100—150 dispenser varje år. Dessa dispenser avser såväl förlängning som omfördelning av den ordinarie arbetstiden. Dispensinstitutet har sålunda fortfarande betydelse för de verksamhets­ områden som redan lyder under arbetstidslagstiftningen. Ännu större bety­ delse kommer dispensmöjligheten troligen att få för sådana områden som nu förs in under lagstiftningen. Särskilt under de första åren efter refor­ mens genomförande, då en anpassning till arbetstidslagens regelsystem skall ske, torde man få räkna med en del fall som kräver avsteg från lagens regler och som måste lösas dispensvägen. Dispensrätten skall som framhållits i den allmänna motiveringen omfatta även jourtid. Enligt gällande bestämmelser kan dispens meddelas när det stora flerta­ let av de berörda arbetstagarna samtycker till dispensen eller när särskilda skäl eljest föreligger. Förlängning av begränsningsperioden till tolv måna­ der kan dock ske utan att någon av dessa förutsättningar föreligger. Sist­ nämnda dispensmöjlighet har enligt vad kommittén uppgivit hittills inte utnyttjats. Den torde inte heller i en utvidgad lagstiftning behövas vid sidan av övriga båda dispensmöjligheter. Dessa har med endast redaktionella jämkningar överförts till förevarande paragraf.

8—10 §§ Med övertid i lagens mening förstås i första hand sådan arbetstid som överstiger den ordinarie arbetstiden. Härvid bortses dock från jourtid. Ef­ tersom den ordinarie arbetstiden inte längre begränsas per dygn, kommer övertid i fortsättningen att utgöras av den arbetstid som överstiger i lagen fastställd ordinarie veckoarbetstid eller den längre veckoarbetstid som överenskommits genom kollektivavtal. Som övertid i lagens mening får även räknas sådan jourtid som överstiger de i 5 § föreskrivna maxima eller de högre maxima som överenskommits i kollektivavtal. Skulle kortare ordina­ rie arbetstid eller jourtid ha avtalats än vad lagen medger, utgör skillnaden mellan avtalad och lagstadgad arbetstid inte övertid i lagens mening. Har däremot den ordinarie arbetstiden eller jourtiden på grund av avtal som inte inneburit annat än en förlängning av begränsningsperioden kommit att un­ der viss del av begränsningsperioden understiga lagens maximum, skall ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 133

gångspunkten för den legala övertidsberäkningen naturligtvis inte vara nämnda maximum.

Övertid för nödfallsarbete får enligt 8 § tas ut då oförutsebara händelser vållat avbrott i verksamhet eller hotat att medföra sådant avbrott eller skada på liv, hälsa eller egendom. På samma sätt som enligt gällande ar­ betstidslagar krävs inte att nödfallsarbetet utförs av den drabbade verksam­ hetens anställda. Bestämmelsen bör dock tillämpas restriktivt då det gäller nödfallssituationer utanför den egna verksamheten. Enligt lantarbetstidslagen förstås med nödfallsarbete bl. a. sådant arbete som föranleds av födelser, sjukdomsfall eller olycksfall bland djuren. Även sådant arbete skall i fortsättningen kunna inrymmas under förevarande paragraf. När det gäller paragrafens tillämpning inom sjukvården vill jag i likhet med kommittén i stort ansluta mig till vad arhetstidsutredningen på sin tid anförde. Omhändertagande av sjuka och skadade personer utgör det nor­ mala arbetet för sjukvårdsanställda och kan därför inte, även om det för den drabbade enskilde personen kan uppfattas som en nödsituation, vara att anse som nödfallsarbete från sjukvårdens synpunkt. I princip skall alltså .ju k vårdsarbete inte betraktas som nödfallsarbete. I vissa situationer kan det dock komma i fråga att göra avsteg från denna princip och låta nödfallsbestämmelserna bli tillämpliga, t. ex. vid olycksfall som omfattar ett stort antal personer, vid epidemier och liknande. Också i andra fall bör som kommittén framhållit vid intressekollision mellan arbetstidsbestämmelser och akut behov av arbetstidsuttag av humanitära skäl övertid få tas ut med stöd av ifrågavarande bestämmelse. Vad nu sagts kan tillämpas även på an­ nan verksamhet än sjukvård, t. ex. brand- och polisväsende. Jag utgår från att tillsynsmyndigheten ägnar uppmärksamhet åt dessa frågor. Av naturliga skäl kan ett nödfallsarbete inte begränsas till visst antal tim­ mar. För att upprätthålla någon form av kontroll över sådant arbete har allt­ sedan den första arbetstidslagen föreskrivits viss anmälnings- och ansökningsskyldighet för arbetsgivaren. Detta kontrollsystem torde inte kunna undvaras. Det har hittills fungerat tillfredsställande och bör i regel kunna tillämpas också på verksamheter som skall föras in under lagstiftningen. Det har därför förts över till den nya lagen. Uteslutet är emellertid inte att anmälnings- och ansökningsförfarandet i vissa situationer blir alltför omständligt och opraktiskt. Under remissbe­ handlingen har som exempel härpå nämnts fall då personal inom tullver­ kets kustbevakning utför sjöräddningsuppdrag eller liknande aktioner på övertid samt fall då övertid tas ut inom lantarbete på grund av födelser, sjukdomsfall och olycksfall bland djur. Det föreslagna kontrollsystemet bör dessutom — utan att syftet med detta träds för nära — för enstaka former av arbete kunna ersättas med t. ex. rapportering periodvis till arbetarskyddsstyrelsen beträffande övertid som uttagits i nödfallssituationer. På grund

134 Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

härav har arbetarskyddsstyrelsen tillagts befogenhet att medge undantag från bestämmelserna om anmälnings- och ansökningsskyldighet. För sådant undantag skall kunna föreskrivas särskilda villkor, t. ex. angående rapport­ skyldighet. Ett åsidosättande av anmälnings- och ansökningsplikten medför att den uttagna arbetstiden blir att betrakta som övertid enligt 10 §. Dessutom kan ett åsidosättande medföra straffansvar enligt 15 § andra stycket. Med an­ ledning av önskemål från ett remissorgan om förlängning av tvådygnsfristen för anmälan och ansökan på grund av femdagarsveckans införande vill jag här tillägga, att den s. k. söndagsregeln i 2 § lagen (1930: 173) om beräk­ ning av lagstadgad tid bör vara tillämplig i de situationer som avses. Utgår fristen en söndag, annan allmän helgdag, lördag, midsommarafton eller jul­ afton får anmälan och ansökan sålunda ske påföljande vardag.

Rätten att ta ut övertid för förberedelse- eller avslutningsarbeten regleras i 9 §. För att arbetet skall betraktas som förberedelse- eller avslutningsarbete skall alltjämt krävas att arbetet såsom lagtexten anger skiljer sig från det ordinarie arbetet. Det skall också ha en viss periodicitet och återkomma med korta intervaller. I ett avseende torde dock avsteg få medges från vad nu sagts. Det gäller s. k. vakttjänst inom trädgårdsskötsel. Alltsedan den första lantarbetstidslagen har sådan tjänst jämställts med nödvändiga för­ beredelse- eller avslutningsarbeten. Enligt vad kommittén inhämtat från representanter för trädgårdsnäringen bar detta förhållande alltjämt stor praktisk betydelse. Även om automatisering av arbetet i bänkar och drivhus successivt kommer att reducera behovet av vakttjänst, bör därför möjlighet till övertid såsom för förberedelse- eller avslutningsarbete alltjämt föreligga för sådan tjänst. Jag vill betona att kravet på att övertidsarbetet för att hän­ föras under den aktuella bestämmelsen verkligen skall vara nödvändigt för verksamhetens gång gäller lika mycket för trädgårdsskötseln som för andra områden. För betjäning av kunder som efter stängningsdags befinner sig i försälj­ nings- eller serveringslokal medger detaljhandelslagen och hotellagen uttag av övertid såsom för avslutningsarbete. Denna bestämmelse fyllde till en början en viktig funktion. Numera förläggs, såväl inom detaljhandeln som restaurang- och kafénäringen, den ordinarie arbetstiden på sådant sätt att den omfattar viss tid före och efter öppethållandet. Något regelbundet be­ hov av övertid för kundbetjäning efter stängningsdags uppkommer på grund härav mera sällan. Förhållandena torde inte på något avgörande sätt för­ ändras på grund av att arbetstidsförkortningen genomförs. Med hänsyn här­ till har ifrågavarande bestämmelser fått utgå. Som en konsekvens av vad som föreslagits beträffande den ordinarie ar­ betstiden regleras övertiden för förberedelse- eller avslutningsarbeten en­ dast per vecka. Någon motsvarighet till detaljhandelslagens och hotellagens dygnsbegränsningar föreslås alltså inte. Enligt huvudregeln, som berörts i

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1970 135

den allmänna motiveringen, skall övertiden begränsas till 6 timmar i vec­ kan. I sådana fall där den ordinarie arbetstiden enligt 4 § andra stycket får genomsnittsberäknas får dock även övertiden genomsnittsberäknas och upp­ gå till högst 24 timmar under en fyraveckorsperiod. För en sådan ordning talar inte minst praktiska skäl. Att kortare perioder får tillämpas är så klart att det inte behöver anges i lagtexten.

Allmän och extra övertid får tas ut enligt 10 §. övertid enligt denna para­ graf får tillgripas för att tillgodose vissa tillfälliga mera extraordinära be­ hov av ökat arbetstidsuttag. Att utöka den genomsnittliga ordinarie vecko­ arbetstiden genom att lägga in övertid som en regelbunden del av den totala arbetstiden bör följaktligen inte förekomma. För uttag av allmän övertid skall krävas att särskilda skäl föreligger och för uttag av extra övertid att synnerliga skäl föreligger. Med dessa begrepp åsyftas inte någon ändring i sak i förhållande till gällande lag. Liksom nu är fallet skall det ankomma på arbetsgivaren att i första hand pröva huruvida särskilda skäl föreligger. Om arbetstagaren skulle anse att ett övertidsuttag står i strid mot lagens syften, kan han naturligtvis vända sig till tillsynsmyndigheten och begära prövning av ärendet. Uttag av extra övertid skall i överensstämmelse med gällande praxis kunna ske innan den allmänna övertiden till fullo utnytt­ jats. En regel av motsatt innebörd skulle kunna leda till otillfredsställande resultat i vissa situationer. Det maximala övertidsuttaget skulle t. ex. kunna bli beroende av om synnerliga skäl för övertid kunde åberopas i början eller mot slutet av ett kalenderår. När det gäller omfattningen av övertiden har nuvarande bestämmelser i allmänna arbetstidslagen till största delen följts. Den allmänna övertiden har dock maximerats till 150 i stället för 200 timmar per kalenderår. Grän­ sen för den extra övertiden skall liksom nu vara 150 timmar per kalenderår. Lantarbetstidslagens rullande begränsningsperiod av tolv månader i följd har övergetts och ersatts med en fast period, vilket torde vara till fördel för den praktiska tillämpningen. Den allmänna övertiden begränsas dessutom till 48 timmar under en fyraveckorsperiod, ej nödvändigtvis fyra kalender­ veckor. Alternativt får övertiden begränsas till 50 timmar under en kalender­ månad. Ett sådant alternativ underlättar journalföring och övertidskontroll beträffande arbetstagare med månadsavlöning. Att kortare begränsningspe­ riod än fyra veckor eller kalendermånaden kan tillämpas är givet. Som framgår av den allmänna motiveringen skall bestämmelserna röran­ de den allmänna övertiden vara dispositiva. Det skall således vara möjligt för arbetsmarknadens parter att i kollektivavtal komma överens om större övertidsuttag per kalenderår eller per fyraveckorsperiod eller månad än vad lagen anger som maximum. Genom sådant avtal skall också lagens begränsningsperioder för den allmänna övertiden kunna förlängas. Liksom när det gäller dispositiviteten enligt 3 och 6 §§ fordras för giltigheten av kollek­ tivavtal om avsteg från lagen medverkan av huvudorganisation på arbets­

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

tagarsidan. Arbetsgivare som är bunden av sådant avtal skall under förut­ sättningar som angetts under 3 § kunna tillämpa avtalet också på arbets­ tagare som ej omfattas av avtalet. Vad som sagts under 6 § beträffande statsoch kommunal tjänstemännens möjligheter att ingå kollektivavtalsöverenskommelser rörande begränsningsperioden för den ordinarie arbetstiden och jourtiden gäller också överenskommelser rörande begränsningsperioden för övertiden. Att avtal träffats om avsteg från bestämmelserna om den allmänna över­ tiden skall inte utesluta dispens för uttag av extra övertid. Samtidigt är det emellertid tydligt att överenskommelser av detta slag måste kunna beaktas vid dispensprövningen. Föreskrifter om förfarandet vid handläggning av dispensärenden bär inte tagits in i lagen. Liksom hittills bör sådana bestämmelser ha sin plats i in­ struktionen för tillsynsmyndigheten. Under remissbehandlingen väckt för­ slag om en regel av innebörd att det berörda fackförbundet alltid skall bere­ das tillfälle att yttra sig i dispensärende får övervägas i samband med den omarbetning av instruktionen för arbetarskyddsstyrelsen som blir nödvän­ dig i anledning av arbetstidslagens antagande. Här skall framhållas att ar­ betarskyddsstyrelsen i praktiken alltid remitterar en dispensansökan till vederbörande fackförbund för yttrande om ansökningen inte tillstyrkts på förhand av arbetstagarna eller den lokala fackföreningen. Vid bristande överensstämmelse mellan begränsningsperioden för den ordinarie arbetstiden och begränsningsperioden för övertiden kan uppstå vissa problem. Detta hänger samman med den innebörd av begreppet övertid som lagförslaget bygger på, nämligen att övertid är sådan arbetstid som — utan att vara jourtid — överstiger den ordinarie arbetstiden. En beräk­ ning av sådan överskjutande arbetstid kan formellt inte ske förrän vid slutet av den ordinarie arbetstidens begränsningsperiod. Om denna är längre än fyra veckor eller kalendermånaden, kan svårigheter uppstå att tillämpa regeln om högst 48 timmars övertid under fyra veckor resp. 50 timmar under en kalendermånad. Problemet har funnits alltsedan arbetstidslagstiftningens tillkomst i de fall, där tillsynsmyndigheten dispensvägen förlängt begräns­ ningsperioden för den ordinarie arbetstiden utöver fyra veckor, men har förstärkts i och med att reglerna om den ordinarie arbetstiden gjorts disposi­ tiva och parterna i stor omfattning överenskommit om långa begränsningsperioder. Kommittén har övervägt att komplettera lagstiftningen med regler som skulle ge en lösning på problemet. Kommittén har emellertid funnit att sådana regler med nödvändighet måste bli mer tyngande och komplicerade än som motsvarar deras praktiska värde. Jag har kommit till samma slut­ sats. Därvid har jag beaktat bl. a. att förslaget om att reglerna om den all­ männa övertiden skall bli dispositiva öppnar möjligheter att samordna begränsningsperioderna för den ordinarie arbetstiden och övertiden. Såsom kommittén rekommenderat får det ankomma på tillsynsmyndigheten att vid

Kungl. Maj ds proposition nr 5 år 1970 137

behov meddela anvisningar. Sådana kan tas med i de anvisningar som myn­ digheten under alla förhållanden enligt 11 § har att meddela om förande av övertidsj ournaler. Lagförslaget innehåller inte några särskilda bestämmelser om användan­ de av minderåriga till övertidsarbete. Arbetarskyddslagen innehåller regler om absolut maximering av de minderårigas arbetstid till 10 timmar per dag och 54 timmar per vecka. Dessa regler kommer att beröras av den översyn av arbetarskyddslagen som förestår. Man kan också utgå från att arbetarskyddsstyrelsen vid prövning av ansökningar om extra övertid kommer att ha sin uppmärksamhet riktad på den minderåriga arbetskraften. I samtliga fyra arbetstidslagar föreskrivs att det i fråga om skyldighet att utföra arbete på övertid skall gälla vad som kan anses vara överenskom­ met med arbetsgivaren och att det åligger arbetsgivaren att se till att ar­ betstagaren inte utsätts för överansträngning eller ohälsa genom övertids­ arbete. Dessa bestämmelser har inte någon motsvarighet i lagförslaget. Att en arbetsgivare inte utan arbetstagarens medgivande i kollektivavtal eller enskilt tjänsteavtal eller eljest kan ålägga honom övertidsarbete framstår som så klart, att det inte behöver utsägas i lagtexten. Utelämnandet av be­ stämmelsen innebär därför inte någon ändring i sak. Liknande synpunkter ligger bakom utelämnandet av de andra bestämmelserna. En föreskrift om att arbetsgivaren skall tillse att arbetstagaren inte genom att användas till övertidsarbete utsätts för överansträngning eller ohälsa torde inte fylla nå­ gon självständig funktion vid sidan av bestämmelserna i arbetarskyddsla­ gen. Där föreskrivs att arbetsgivare skall iaktta allt som med hänsyn till arbetets natur och de förhållanden under vilka arbetet bedrivs samt arbets­ tagarens ålder, yrkesvana och övriga förutsättningar för arbetet skäligen kan behövas för att förebygga att arbetstagaren ådrar sig ohälsa i följd av arbetet eller drabbas av olycksfall. 11

11 § Nuvarande lagstiftning innehåller detaljerade föreskrifter om när anteck­ ningar i arbetstidsjournal skall göras. Det föreskrivs också att journalen skall upprättas i enlighet med av arbetarskyddsstyrelsen fastställt formulär samt var och hur länge journalen skall förvaras. Arbetarskyddsstyrelsen har möjlighet att meddela andra regler för journalföring av övertid, en rätt som utnyttjats i betydande utsträckning. Därigenom har arbetsgivarna medgetts rätt att låta anteckningarna ske vid annan tidpunkt än lagen föreskriver eller att använda annan handling, t. ex. avlöningskort, avlöningslista eller liknande, i stället för den fastställda journalen. Arbetstidsutredningen uttalade på sin tid att systemet med särskilda över­ tidsj ournaler var föråldrat och att anteckningar borde ske på annat och mer rationellt sätt. Lagen borde inte ange hur antecknandet skulle ske utan endast fastslå en skyldighet för arbetsgivaren att föra anteckningar och en rätt för arbetstagaren att ta del av dessa. Det fick sedan ankomma på ar- 10 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 sand. Nr 5

138 Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1970

betarskyddsstyrelsen att utfärda detaljföreskrifter om sättet och tidpunkten för förandet av anteckningarna. Dessa synpunkter, till vilka kommittén anslutit sig, har varit bestäm­ mande vid utformningen av förevarande paragraf. Skyldigheten att föra anteckningar har utsträckts att omfatta även jour­ tid. Rätten att ta del av anteckningar bär utformats så att den tillkommer så­ väl arbetstagaren själv och ombud för honom som representant för facklig organisation som företräder någon på arbetsstället anställd.

12 §

Arbetarskyddstyrelsen skall alltjämt fungera som tillsynsmyndighet i frå­ ga om arbetstidslagen. Bestämmelsen härom har utformats i överensstäm­ melse med arbetarskyddslagens regler. I uppgiften att vara tillsynsmyndighet ingår att till ledning för tillämp­ ningen av lagen meddela nödvändiga råd och anvisningar. Dessa kan avse bl. a. frågan om visst arbete är av sådan beskaffenhet att det faller in under lagens tillämpning. Den nuvarande regeln att arbetarskyddsstyrelsens utta­ landen i sådana frågor skall ha för domstol bindande verkan har uteläm­ nats. Det torde inte längre finnas skäl för att behålla en för rättsordningen så ovanlig bestämmelse som att beslut av administrativ myndighet skall vara ovillkorligt bindande för domstol. Tillsynsmyndigheten skall även pröva frågan om arbetstidsschema skall finnas anslaget på arbetsstället samt frågan om vissa handlingar, såsom ar­ betstidslagen och arbetarskyddsstyrelsens beslut i arbetstidsfrågor m. m., skall vara tillgängliga på arbetsstället. Arbetarskyddsstyrelsens tillsynsuppgift på arbetstidsområdet kommer ef­ ter den nya lagens ikraftträdande att bli avsevärt utökad. Till detta bidrar inte bara att lagstiftningen utvidgas till nya verksamhetsområden utan ock­ så lagregleringen av jourtjänst. Frågan om förstärkning av arbetarskydds­ styrelsens och yrkesinspektionens resurser torde få tas upp i annat sam­ manhang.

13 §

Bestämmelsen har överförts oförändrad från gällande lag med det undan­ taget att det inte anges att arbetarskyddsstyrelsen skall ha rätt att höra vitt­ nen och sakkunniga vid domstol. Genomförandet av den nya lagstiftningen medför behov av justeringar i olika avseenden i instruktionen för arbetarskyddsstyrelsen. Detta gäller bl. a. reglerna om partsrepresentation i styrelsen, som får omprövas mot bakgrunden av att nya arbetsområden förs in under lagstiftningen.

14 §

Paragrafen innehåller en föreskrift om tystnadsplikt i vissa hänseenden för den som har eller haft att utöva tillsyn över efterlevnaden av arbetstids­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 139

lagen. Dessutom upptas en bestämmelse om ansvar för brott mot tystnads­ plikten. Reglerna har sin motsvarighet i 51 resp. 68 § arbetarskyddslagen.

15 § Ansvarsbestämmelser med i huvudsak samma innehåll som tidigare har överförts till denna paragraf. Huvudregeln om ansvar för arbetsgivare, som använder arbetstagare till arbete i strid mot lagen, har dock komplet­ terats med krav på subjektivt rekvisit. Uppsåt eller oaktsamhet skall fordras för att straffansvar skall inträda. Samma tillägg har gjorts i fråga om an­ svar för oriktig eller vilseledande uppgift i arbetstidsjournal. Vid förseelse som avses i första stycket andra punkten är påföljden penningböter. I övrigt föreskrivs dagsböter. Av allmänna specialstraffrättsliga principer torde följa att arbetsgivaran­ svaret i verksamhet, som drivs av staten eller kommun, gäller arbetsföre­ ståndaren samt att ansvaret i annan verksamhet kan överflyttas från ar­ betsgivaren till arbetsföreståndaren. Att som nu sker särskilt ange detta i lagen torde inte vara nödvändigt.

Ikraftträdandet Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1971. Vid samma tidpunkt skall den nuvarande allmänna arbetstidslagen, lantarbetstidslagen, detaljhandels­ lagen och hotellagen upphöra att gälla. Övergången från 42/2 till 40 timmars arbetsvecka skall enligt förslaget ske i två etapper om vardera en timme 15 minuter den 1 januari 1971 resp. den 1 januari 1973. Bestämmelsen härom har utformats så att den högsta ordinarie arbetstiden för vecka enligt 4 § i stället för 40 timmar skall vara 41 timmar 15 minuter under åren 1971 och 1972. Eftersom förslagets bestämmelser om den ordinarie arbetstiden är av dis­ positiv karaktär lämnas arbetsmarknadens parter möjlighet att genomföra arbetstidsförkortningen på annat sätt än som följer av övergångsbestäm­ melsen. En annan ordning för förkortningens genomförande än som anges i denna regel kan naturligtvis också åstadkommas genom dispens enligt 7 §.

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande genom utdrag av protokollet in­ hämtas enligt 87 § regeringsformen över förslagen till 1) allmän arbetstidslag, 2) lag om upphävande av lagen (1930: 139) om vissa inskränkningar be­ träffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete. Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats­ rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen. Ur protokollet: Gunnel Anderson

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Bilaga

1) Förslag

till

Allmän arbetstidslag

Härigenom förordnas som följer.

Lagens tillämpningsområde

1 §

Denna lag äger, med de inskränkningar som anges i 2 och 3 §§, tillämp­ ning på varje verksamhet i vilken arbetstagare utför arbete för arbetsgivares räkning.

2 § Från lagens tillämpning undantages a) arbete som utföres i arbetstagarens hem eller annars under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över hur arbetet är anordnat, b) arbete som utföres av arbetstagare i företagsledande eller därmed jäm­ förlig ställning eller annars av arbetstagare som i arbetstidshänseende har särskild förtroendeställning, c) arbete som utföres av medlem av arbetsgivarens familj, d) arbete som utföres i arbetsgivarens hushåll, samt e) skeppstjänst, dock att Konungen eller myndighet som Konungen be­ stämmer kan förordna att lagen skall tillämpas på skeppstjänst beträffande vilken beslut meddelats att sjöarbetstidslagen (1970: 00) icke skall gälla.

3 § Utöver de undantag som anges i 2 § får undantag från lagens tillämpning göras genom kollektivavtal, som på arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation, vilken är att anse som huvudorganisation enligt lagen (1936: 506) om förenings- och förhandlingsrätt. Arbetsgivare, som är bunden av sådant kollektivavtal, får tillämpa avtalet på arbetstagare, vilken sysselsattes i arbete som avses med avtalet, även om arbetstagaren ej är medlem av den avtalsslutande organisationen på arbets­ tagarsidan. Detta gäller dock ej arbetstagare, som omfattas av annat tillämp­ ligt kollektivavtal.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970 141

Ordinarie arbetstid och jourtid

4 §

Den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 40 timmar i veckan, raster ej inräknade. När det behövs med hänsyn till arbetets natur eller arbetsförhållandena i övrigt, får arbetstiden uppgå till 40 timmar i veckan i genomsnitt för en tid av högst fyra veckor. Vecka räknas från och med måndag eller annan dag enligt vad som tilläm­ pas för arbetsstället.

5 § Om det på grund av verksamhetens natur är nödvändigt att arbetstagare står till arbetsgivarens förfogande på arbetsstället för att när behov uppkom­ mer utföra arbete, får jourtid tagas ut härför med högst 48 timmar under en tid av fyra veckor eller 50 timmar under en kalendermånad. Som jourtid anses icke tid under vilken arbetstagare utför arbete för arbetsgivarens räk­ ning.

6 § Från de begränsningar som föreskrives i 4 och 5 §§ får avsteg göras genom kollektivavtal, som tillkommit i den ordning som anges i 3 §. Om sådant kollektivavtal gäller 3 § i övrigt.

7 § Arbetarskyddsstyrelsen får medge undantag från 4 och 5 §§, om det stora flertalet av de arbetstagare som beröres samtycker eller annars särskilda skäl föreligger.

Övertid 8 § Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat förutses, vållat avbrott i verksamhet eller medfört överhängande fara för sådant avbrott eller för skada på liv, hälsa eller egendom, får övertid tagas ut i den utsträckning som förhållandena kräver. Arbetsgivaren skall göra anmälan till arbetarskyddsstyrelsen om sådant arbete med angivande av anledning till samt omfattning och varaktighet av arbetet inom två dygn från arbetets början. Arbetet får icke fortsättas utöver denna tid, utan att tillstånd till arbetet sökts hos arbetarskyddsstyrelsen. Anmälan eller ansökan anses gjord, när den avlämnats till posten i betalt brev. Arbetarskyddsstyrelsen får medge undantag från andra stycket. Därvid får styrelsen föreskriva särskilda villkor.

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

9 § Till förberedelse- eller avslutningsarbete, som nödvändigtvis måste ut­ föras före eller efter den ordinarie arbetstiden för att verksamheten skall kunna fortgå utan hinder, får övertid tagas ut med högst 6 timmar i veckan eller, i fall som avses i 4 § andra stycket, högst 24 timmar under en tid av fyra veckor.

10 § När särskilda skäl föreligger, får övertid utöver vad som följer av 8 och 9 §§ tagas ut med högst 48 timmar under en tid av fyra veckor eller 50 tim­ mar under en kalendermånad, dock högst 150 timmar under ett kalen­ derår. När synnerliga skäl föreligger, får arbetarskyddsstyrelsen medge ytter­ ligare övertid med högst 150 timmar under ett kalenderår. Från de begränsningar som föreskrives i första stycket får avsteg göras genom kollektivavtal, som tillkommit i den ordning som anges i 3 §. Om sådant kollektivavtal gäller 3 § i övrigt.

Allmänna bestämmelser

11 §

Arbetsgivare skall föra anteckningar om jourtid och övertid enligt anvis­ ningar av arbetarskyddsstyrelsen. Arbetstagare har rätt att själv eller ge­ nom annan taga del av anteckningarna. Samma rätt tillkommer facklig orga­ nisation som företräder arbetstagare på arbetsstället.

12 § Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter, som meddelats med stöd av lagen, utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess över­ inseende och ledning, av yrkesinspektionen och kommunala tillsynsmän. Därvid skall i tillämpliga delar gälla vad som föreskrives om tillsyn över efterlevnaden av arbetarskyddslagen.

13 § I arbetarskyddsstyrelsens avgörande av ärende angående tillämpningen av denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen skall i den omfattning och den ordning Konungen bestämmer deltaga särskilda leda­ möter, utsedda efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare. Mot arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende som avses i denna lag får talan ej föras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 143

14 § Den som har eller haft att utöva tillsyn över efterlevnaden av denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen får ej obehörigen yppa eller nyttja vad han därvid erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförfarande eller affärsförhållande. Den som uppsåtligen bryter häremot dömes till böter eller fängelse i högst ett år. Allmänt åtal får väckas endast om målsägande anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

15 § Arbetsgivare som uppsåtligen eller av oaktsamhet använder arbetstagare till arbete i strid mot denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen dömes till böter. Om arbetstagaren var under aderton år och vårdnadshavaren känt till eller bort känna till användandet, dömes vårdnadshavaren till böter, högst femhundra kronor. Arbetsgivare som underlåter att göra anmälan enligt 8 § eller att iakttaga vad som åligger honom enligt 11 § eller som uppsåtligen eller av oaktsam­ het lämnar oriktig eller vilseledande uppgift i anteckning som avses i 11 § dömes till böter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Genom lagen upphäves lagen (1930:138) om arbetstidens begränsning, lantarbetstidslagen (1948:281), arbetstidslagen (1942:652) för detaljhandeln och arbetstidslagen (1947: 216) för hotell, restauranger och kaféer. Under åren 1971 och 1972 skall dock den i 4 § angivna högsta arbetstiden för vecka, i stället för 40 timmar, utgöra 41 timmar 15 minuter. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestäm­ melsen.

144 Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1970

2) Förslag

till

Lag

om upphävande av lagen (1930:139) om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete

Härigenom förordnas, att lagen (1930:139) om vissa inskränkningar be träffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete skall upp höra att gälla vid utgången av juni 1971.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970 145

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 15 december 1969.

Närvarande: f. d. justitierådet L ind , regeringsrådet M artenius , justitierådet B ernhard , justitierådet H esser .

Enligt lagrådet den 27 november 1969 tillhandakommet utdrag av proto­ koll över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 21 november 1969, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skul­ le för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprät­ tade förslag till 1) allmän arbetstidslag och 2) lag om upphävande av lagen (1930: 139) om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­ gits av hovrättsassessorn Karl Ingvar Rundqvist.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till allmän arbetstidslag

1 § Lagen hänför sig till begreppet arbetstagare. Som bekant har vid lagstift­ ningsarbete, vid rättstillämpning och i litteraturen förekommit ingående diskussioner om hur begreppet är att fatta. Särskild uppmärksamhet har härvid ägnats de s. k. beroende uppdragstagarna, och i åtskilliga lagar har dessa genom uttrycklig bestämmelse jämställts med arbetstagare. Vad den föreslagna lagstiftningen angår synes frågan om de beroende uppdragsta­ garnas ställning vara av underordnad vikt. 'Även om de skulle jämställas med arbetstagare, lär det i regel förhålla sig så att de kommer att falla under undantagsbestämmelsen i 2 § a) 'så att lagen ej blir tillämplig. Lagrådet har med hänsyn härtill ansett sig kunna avstå från att föreslå något förtydligan­ de av lagtexten.

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

3 §

Enligt denna paragraf får undantag från lagens tillämpning göras ge­ nom kollektivavtal, som på arbetstagarsidan slutits eller godkänts av or­ ganisation, vilken är att anse som huvudorganisation enligt lagen om för­ enings- och förhandlingsrätt. Med huvudorganisation förstås enligt 2 § nämnda 'lag förening eller förbund av flera sådana föreningar av arbets­ givare eller arbetstagare, som har till uppgift att tillvarata medlemmarnas intressen rörande anställningsvillkor och förhållanden i övrigt mellan ar­ betsgivare och arbetstagare. Ett uttalande av departementschefens remiss­ protokollet går ut på att begreppet huvudorganisation i fråga om dispositionsbestämmelserna i den nya lagen inte behöver tolkas 'snävare än att däri skulle kunna innefattas jämväl en självständig organisation, som inte har underavdelningar, ävensom sådan självständig organisation, som upp­ träder 'vid sidan av huvudorganisation inom samma arbetsområde. Tydligt är att begreppet huvudorganisation sådant detta definierats i lagtexten inte generellt omfattar sådana organisationer som nyss nämnts. Det är heller inte utan vidare givet att organisationer av detta slag i de hänseenden varom här är fråga bör generellt likställas med huvudorganisation. Emel­ lertid kan vissa av dessa sammanslutningar vara av den beskaffenheten att det framstår som naturligt att likställa dem med huvudorganisation och, såsom departementschefen uttalat i lagrådsremissen, bör i dylikt fall så också kunna ske. Det torde inte vara möjligt att i lagbestämmelser eller anvisningar till ledning för lagens tillämpning närmare ange under vilka förutsättningar en sammanslutning vid tillämpning av arbetstidslagen är att jämställa med huvudorganisation. Uppenbarligen kan endast sådana förbund och föreningar komma i fråga som nått organisatorisk stabilitet och företräder ett mera betydande antal arbetstagare. Det måste överläm­ nas till rättstillämpningen att lösa detta spörsmål med beaktande av om­ ständigheterna i det1 särskilda fallet.

9 § Såsom departementschefen anför i lagrådsremissen har alltsedan den första lantarbetstidslagen så kallad vakttjänst inom trädgårdsskötsel jäm­ ställts med nödvändiga förberedelse- eller avslutningsarbeten. Även om automatisering av arbetet i bänkar och drivhus efter hand kommer att re­ ducera behovet av sådan vakttjänst, bör enligt departementschefens me­ ning möjlighet till övertid såsom för förberedelse- eller avslutningsarbete alltjämt föreligga för sådan tjänst. Emellertid har i 'förevarande paragraf inte, såsom i 7 § 1 mom. lantarbetstidslagen, vid sidan av förberedelseeller avslutningsarbete särskilt angivits den här avsedda s. k. vakttjänsten. I stället har departementschefen i anslutning till redogörelse för de krav, som bör uppställas för att visst arbete skall betraktas såsom förberedelseeller avslutningsarbete, anfört att när det gäller s. k. vakttjänst inom träd­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 147

gårdsskötsel avsteg torde få medges från vad som sålunda sagts. Eftersom arbetet vid den här ifrågavarande s. k. vakttjänsten i viss utsträckning sammanfaller med åtgärder som innefattas i arbetstagarnas ordinarie ar­ bete kan vakttjänst inte utan vidare anses likställd med förberedelse- eller avslutningsarbete. Enligt lagrådets mening fordras därför, att det i 9 § kommer till uttryck att s. k. vakttjänst inom trädgårdsskötseln i här före­ varande avseende skall likställas med nödvändiga förberedelse- eller avslutningsarbeten, till exempel genom att efter ordet »hinder» införes »samt såvitt angår trädgårdsskötsel till så kallad vakttjänst».

14 § Den tystnadsplikt i fråga om yrkeshemlighet m. m. som föreskrivs i pa­ ragrafen avser personer som har eller haft att utöva tillsyn över efterlev­ naden av arbetstidslagen eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen. Enligt lagrådets uppfattning bör inte den krets av personer som binds av tystnadsplikten begränsas genom anknytning till tillsynens utövande. En­ var som på något sätt tagit befattning med tillsynen torde böra omfattas av tystnadsplikten. Något liknande gäller för övrigt enligt arbetarskydds­

lagen, där motsvarande tystnadspliktsbestämmelse avser inte bara den

egentliga tillsynspersonalen utan också den som anlitats som biträde vid tillsynsverksamhetens utövande. Den föreslagna tystnadsplikten gäller yrkeshemligheter, arbetsförfaran­ den eller affärsförhållanden som blivit kända vid utövande av tillsyn. Med hänsyn till att arbetstidslagen avses bli tillämplig på i princip alla verk­ samhetsområden anser lagrådet att tystnadsplikten bör omfatta också för­ hållanden av betydelse för rikets försvar. Paragrafen innehåller i andra punkten en bestämmelse om straff för brott mot tystnadsplikten. I straffbestämmelsen har för straffbarhet upp­ ställts krav på uppsåt. Enligt lagrådets mening bör — i vart fall om tyst­ nadsplikten utvidgas till att avse förhållanden av betydelse för rikets för­ svar — även åsidosättande som sker av oaktsamhet straffbeläggas. Lagrådet förordar att paragrafen jämkas i här berörda hänseenden samt beträffande åtalsreglerna när fråga är om brott som avser förhållande av betydelse för landets försvar. Jämkning bör kunna ske med viss ledning av 44 — 46 §§ miljöskyddslagen.

15 § Första stycket avser lagstridigt användande av arbetstagare. Andra punkten i stycket upptar stadgande att vårdnadshavare, som känt till eller bort känna till användandet, skall dömas till böter om arbetstagaren var under 18 år. Någon utredning om det praktiska behovet av stadgandet före­ ligger inte och det möter därför svårigheter för lagrådet att bilda sig en bestämd uppfattning om lämpligheten av att stadgandet tas upp i den

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

föreslagna lagen. I och för sig förefaller det tvivelaktigt om ett sådant stadgande är behövligt. Sannolikt förekommer med nuvarande utökade skolplikt endast mera sällan att underårig under 16 år anställes i arbets­ livet annat än under ferietid. Och beträffande dem som är över 16 år torde deras vilja och förmåga till självständig bedömning av arbets- och försörj­ ningsproblem oftast vara sådan att det knappast kan anses realistiskt att lägga något ansvar på vårdnadshavare^ Lagrådet vill hemställa att det överväges om inte stadgandet kan utgå.

Förslaget till lag om upphävande av lagen (1930: 139) om vissa in­ skränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditori­ arbete.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran. Ur protokollet: Inger Hellström

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970 149

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 19 de­ cember 1969.

Närvarande: Ministern för utrikes ärendena N ilsson , statsråden A ndersson , L ange , H olmqvist , A spling , S ven -E ric N ilsson , L undkvist , G eijer , M yrdal , O dhnoff , W ickman , M oberg , B engtsson , N orling , L öfberg , C arlsson .

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över förslag till 1) allmän arbetstidslag, 2) lag om upphävande av lagen (1930: 139) om vissa inskränkningar be­ träffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete. Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför. Jag delar de synpunkter lagrådet fört fram i anslutning till 1 och 3 §§ i förslaget till allmän arbetstidslag. Synpunkterna föranleder inte någon änd­ ring i lagförslaget. Vid 9 § tar lagrådet upp frågan om behovet av en motsvarighet i den nya lagen till bestämmelsen i 7 § 1 mom. lantarbetstidslagen rörande s. 1c. vakt­ tjänst inom trädgårdsskötsel. Enligt lagrådets mening bör i lagtexten ut­ tryckligen anges att vakttjänst i här förevarande avseende skall likställas med nödvändiga förberedelse- eller avslutningsarbeten. I remissprotokollet uttalade jag att möjlighet till övertid såsom för för­ beredelse- eller avslutningsarbete alltjämt bör föreligga för s. k. vakttjänst inom trädgårdsskötseln. Jag ansåg att detta var inbegripet i den föreslagna lagtexten. Enligt min åsikt bör det så långt möjligt undvikas att i en lag av så generell natur som den föreslagna ta in en så speciell bestämmelse som den som lagrådet förordar. Någon oklarhet i rättstillämpningen behöver så­ vitt jag kan finna inte uppkomma om den föreslagna lagtexten bibehålls. Jag förordar att så sker. Bestämmelserna i 14 § om tystnadsplikt samt ansvar och åtal för brott mot tystnadsplikten bör jämkas i de hänseenden lagrådet angivit. Med beaktande av vad lagrådet anfört vid 15 § anser jag att den ifråga­ varande straffbestämmelsen kan slopas. Några smärre redaktionella jämkningar bör dessutom vidtas.

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Jag hemställer att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår 1970 års riks­ dag att antaga förslagen till 1) allmän arbetstidslag, 2) lag om upphävande av lagen (1930: 139) om vissa inskränkningar be­ träffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete. Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm­ mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas propo­ sition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Britta Gyllensten

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 Sid.

ESSELTE AB, STHLM 69 914491