Arbetstidsutredningens betänkande. D. 1,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1947:65 SOCIALDEPARTEMENTET

ARBETSTffiSUTREDNINGENS BETÄNKANDE DEL I

ARBETARE UNDER JORD I GRUVA OCH STENBROTT

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1947 Kronologisk

t . Kollektiv tvätt. E e t ä n k a n d e med förslag att u n d e r lätta hushållens tvättarbete. Haeggström. xv. 284 s. S. 2. B e t ä n k a n d e angående fiskerinäringens efterkrigsproblem samt den prisreglerande verksamheten på fiskets område. Antonsons, Göteborg. 325 s. J o . 3. Elkraftutredningens redogörelse n r 1. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Inledande översikt. Sv. Tryckeri AB. 84 s. K. 4. Betänkande med förslag till standardtariffer för detalj distribution av elektrisk kraft. Haeggström. 126 s. K. . _ , 5. 1944 års militärsjukvårdskommittés betänkande. Del 2. Beckman. 170 s. Fö. 6. B e t ä n k a n d e m e d förslag till geofysiskt observatorium i Kiruna m. m. Idun. 64 s. K. 7. Betänkande med förslag angående lantmäteripersonalens organisation samt avlöningsförhållanden m. m. Marcus. 132 s. J o . 8. B e t ä n k a n d e med förslag angående fiskets a d m i nistration m . m. Kihlström. 155 s. J o . 9. Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m . m. Del 3. Tandläkarinstitutens organisation m. m. Beckman. 166 s. E. 10. B e t ä n k a n d e med förslag rörande civilförsvarets organisation m. m. Beckman. 262 s. S. 11. 1940 års skolutrednings b e t ä n k a n d e n och u t r e d ningar. 8. Utredning och förslag rörande vissa socialpedagogiska anordningair inom skolväsendet. Idun. 148 s. E. • 12. Ungdomens fritidsverksamhet. Ungdomsvårdskommitténs b e t ä n k a n d e del 4. V. Petterson. 392 s. J u . 13. Betänkande med u t r e d n i n g rörande riksräkenskapsverkets organisation. Marcus. 114 s. Fi. 14. Handeln med olja. B e t ä n k a n d e med förslag avgivet av oljeutredningen 1945. Haeggström. 343 s. 4 pl. F o . 15. 1941 års lärarlönesakkunniga. Betänkande m e d förslag till lönereglering för övningslärare. Sv. T r y c keri AB. 370 s. Fi. 16. Förslag till konvention mellan Sverige, D a n m a r k och Norge om e r k ä n n a n d e och verkställighet av domar i brottmål m . m. Norstedt. 24 s. J u . 17. Stöd åt utvecklingshärhmad ungdom. Ungdomsvårdskommitténs b e t ä n k a n d e del. 5. V. Petterson. 144 s. J u . , . . 18. Kommitténs för partiellt arbetsföra b e t ä n k a n d e . 2. Förslag angående yrkesvägledning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra m. m. Katalog och Tidskriftstryck. 324 s. S. 19. Kompetensfordringar för statliga, vissa halvstatliga och kommunala tjänster samt sådana y r k e n och befattningar, för vilkas utövande kräves av statlig myndighet utfärdad behörighetsförklaring eller l e gitimation. V. Petterson. 288 s. S. 20. Elkraftutredningens redogörelse n r 2: 15. R e d o görelse för detalj distributörerna samt deras r å kraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Älvsborgs län. Beckman. 48 s. K. 21. Socialvårdskommitténs betänkande. 15. Utredning och förslag angående särskilda barnbidrag och b i dragsförskott m . m. V. Petterson. 114 s. S. 22. Betänkande med förslag till ändrad lagstiftning angående handel m e d skrot, lump och begagnat gods. Sv. Tryckeri AB. 125 s. H. 23. 1945 års lönekommitté. 2. Betänkande med förslag till statens allmänna avlöningsreglemente m . m. Marcus. 289 s. Fi. 24. Betänkande r ö r a n d e ett centralt arbetsmarknadsorgan. Norstedt. 220 s. S. 25. 1945 års a k a d e m i k e r u t r e d n i n g . Norstedt. 64 s. E. 26. Slutbetänkande avgivet av bostadssociala u t r e d ningen. Del 2. Saneringen av stadssamhällenas bebyggelse. Organisationen av l å n e - och bidragsv e r k s a m h e t e n för bostadsändamål. I d u n . 598 s. S. 27. B e t ä n k a n d e m e d förslag till ändrad ordning b e träffande vissa helgdagar. .Jg och Tidskriftstryck. 75 s. E.

förtecknin

28. Stuveriverksamheten i svenska h a m n a r . Hseggström. 110 s. H. 29. Välfärdsanordningar för sjöfolk i h a m n . Haeggström. 118 s. H. 30. B e t ä n k a n d e med förslag till lag om r e g i o n k o m m u n e r m . m. Beckman. 214 s. S. 31. B e t ä n k a n d e med förslag angående utbildning av befäl för handelsflottan m. m . I d u n . 264 s. H. 32. Utredning med s y n p u n k t e r på sågverksdriften i Norrland och förslag angående i n r ä t t a n d e av en central sågverksskola. V. Petterson. 150 s. 1 k a r t a . Jo. 33. Redogörelse i s a m m a n d r a g för u t r e d n i n g r ö r a n d e planering av j o r d b r u k e t och skogsbruket i Nedertorneå k o m m u n . V. Petterson. 177 s. 6 pl. 1 k a r t a . J o . 34. 1940 års skolutrednings b e t ä n k a n d e n och u t r e d ningar. 9. Gymnasiet. I d u n . 622 s. E. Elkraftutredningens redogörelse n r 2 : 12. Redo35. görelse för detalj distributörerna samt deras r å kraftkostnader och priser vid distribution a v elektrisk kraft. Malmöhus län. Beckman. 43 s. K. 36. Vid a n d r a riksskogstaxeringen av Norrland åren 1938—42 använd metodik och h ä r o m v u n n a e r farenheter. Redogörelse avgiven av 1937 å r s r i k s skogstaxeringsnämnd. V. Petterson. 205 s. J o . års skogshärbärgesutrednings betänkande. 37. 1945 Del 1. Utredning rörande bostads- och l e v n a d s förhållandena p å h e m m a n s s k o g a r n a med förslag till åtgärder för bostadsbeståndets komplettering och förbättrande. I d u n . 301 s. S. 38. Lagberedningens förslag till j o r d a b a l k . 1. Norstedt. 313 s. J u . „ ... ,n_„ 39. Supplement n r 7 till Sveriges familjenamn 1920. Statens Reproduktionsanstalt. 112 s. J u . 40. Elkraftutredningens redogörelse n r 2: 11. Redogörelse för detalj distributörerna samt deras r å kraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Kristianstads län. B e c k m a n . 40 s. K. 41. Statsmakterna och folkhushållningen u n d e r d e n till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 7. Tiden j u l i 1945—juni 1946. I d u n . 449 s. Fo 42. B e t ä n k a n d e angående organisationen av forsoksv e r k s a m h e t e n på j o r d b r u k e t s område. Katalog och Tidskriftstryck. 252 s. J o . 43. B e t ä n k a n d e med förslag om u p p h ä v a n d e av äldre giftermålsbalken. Norstedt. 72 s. J u . 44. Kommitténs för partiellt arbetsföra b e t a n k a n d e . 3. Statens sjukhusutrednings av å r 1943 b e t a n k a n d e . 3. Utredningar och förslag angående sysselsättnings- och arbetsterapi vid vissa sjukhus och v å r d anstalter m . m. Katalog och Tidskriftstryck. 176 s.

45. Polisen och allmänheten. B e t ä n k a n d e m e d förslag till tjänstereglemente för polisväsendet. Idun. 126 B. I. . . . Ä 46 B e t ä n k a n d e angående familjeliv och h e m a r b e t e . Beckman. 320 s. S. .... 47. Fiskerättskommitténs förslag till fiskelag jämte därmed s a m m a n h ä n g a n d e författningar. V. P e t t e r 48 son. 558 s. 2 pl. J o . Elkraftutredningens redogörelse n r 2:8—10. Redo-] görelse för detalj distributörerna samt deras rå-i kraftkostnader och priser vid distribution av eleutrisk kraft. Kalmar län, Gotlands län och Blekinge 49 län. Beckman. 68 s. K. 1940 års skolutrednings b e t ä n k a n d e n och utred50 ningar. 10. Flickskolan. I d u n . 253 s. E. Sysselsättningsförhållandena inom varuhandeln. 51 Beckman. 197 s. E. . B e t ä n k a n d e om granskning och antagning av läro52 böcker. Haeggström. 137 s. E. Möbler. Betänkande avgivet av 1946 års mobel53 utredning. Stockholms Bokindustri AB. 368 s. H. . Kommunallagskommitténs b e t ä n k a n d e 1 med förslag angående ändringar i kommunallagarnas b e stämmelser om borgerlig p r i m ä r k o m m u n s k o m p e tens och om kvalificerad majoritet. I d u n . 216, 72* s. I. (Forts, å omslagets 3:e sida)

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1947:65 SOCIALDEPARTEMENTET

ARBETSTIDSUTREDNINGENS BETÄNKANDE

DEL I

ARBETARE UNDER JORD I GRUVA OCH STENBROTT

STOCKHOLM 1947 I DUNS T R Y C K E R I A K T I E B O L A G , E S S E L T E AD 717814

QCM^

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Skrivelse till chefen för socialdepartementet

5 Förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § och 5 § 1 mom. lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning I. Inledning Gällande lag Kollektivavtal Tidigare reformförslag Utredningens uppdrag Utlandet

7 8 8 8 10 \\ 14

II. Undersökningar

17 III. Utredningens förslag Allmän motivering Speciell motivering

23 23 35

Särskilt yttrande av herr Rudenstam

38 Bilagor. A. Konferens med parterna å arbetsmarknaden

41 B. Arbetstidsutredningens promemoria för besvarande av vissa frågor rörande underjordsarbetare

44 C. Sammanställning av uppgifter från parterna å arbetsmarknaden rörande verkningarna av en arbetstidsförkortning

46 D. Konferens angående elkraftförsörjningen

vid en arbetstidsförkortning

57 E. Promemoria angående verkningarna i kommersiellt hänseende av en arbetstidsförkortning för underjordsarbetare

f l — 717814. A.

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Socialdepartementet.

Kungl. Maj:t bemyndigade den 28 februari 1947 statsrådet Mossberg att lillkalla sakkunniga för att inom socialdepartementet biträda med en allmän översyn av arbetstidslagstiftningen. Med stöd av bemyndigandet tillkallade statsrådet Mossberg den 15 mars 1947 såsom sakkunniga häradshövdingen Ove Hesselgren, tillika ordförande, ledamöterna av riksdagens andra kammare fru Elsa Johansson och Olof Nilsson i Göteborg, direktören Gustaf Rudenstam och ombudsmannen Edvard Vilhelmsson. Den 11 april 1947 förordnades assessorn i Svea hovrätt Erland Conradi att vara sekreterare åt de sakkunniga. De sakkunniga ha antagit benämningen arbetstidsutredningen. I direktiven för utredningen förordas, att utredningen, därest denna så befunne lämpligt, skulle till särskild behandling upptaga spörsmål, som kunde lösas fristående, och avlämna förslag därutinnan utan att avvakta utredningsarbetets slutförande i dess helhet. I anslutning härtill har utredningen i första hand upptagit frågan om en förkortning av normalarbetstiden för arbetare under jord i gruvor och stenbrott. Efter vederbörligt medgivande ha utredningens ledamöter och sekreterare i studiesyfte besökt malmgruvor i norra och mellersta Sverige, kolgruvor i Skåne och ett marmorbrott i Kolmården. Utredningen får härmed vördsamt överlämna ett första betänkande med förslag till Lag om ändrad lydelse av 4 § och 5 § 1 mom. lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning. Särskilt yttrande av undertecknad Rudenstam bifogas. Stockholm den 1 december 1947. OVE HESSELGREN ELSA JOHANSSON

OLOF NILSSON

GUSTAF RUDENSTAM

EDVARD VILHELMSSON

/

Erland

Conradi.

Förslag till Lag o m ändrad lydelse av 4 § och 5 § 1 m o m . lagen den 16 maj 1930 (nr 1 3 8 ) o m arbetstidens begränsning. Härigenom förordnas, att 4 § och 5 § 1 mom. lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning skola erhålla följande ändrade lydelse. *§• Arbetsgivare må — 9 timmar. Bedrives arbete i veckan. Vad ovan i denna paragraf stadgas gäller icke arbete under jord i gruva eller stenbrott. Till sådant arbete må arbetsgivare icke använda arbetare under längre tid, raster oräknade, än 8 timmar av dygnet eller 40 timmar i veckan; dock må arbetstiden för vecka överskridas, såvitt därigenom icke uppkommer längre sammanlagd arbetstid för en tidrymd av högst två veckor, än att den motsvarar 40 timmar i veckan. 5 §• 1 mom. Är för visst arbete arbetstiden i väsentlig mån beroende av årsliden eller väderleken eller är den på grund av annat förhållande av växlande längd, må arbetsrådet, i den mån så prövas påkallat, medgiva, att arbetstiden, med avvikelse från vad i 4 § stadgas, allenast begränsas så, att den i genomsnitt för viss angiven tidrymd kominer alt uppgå till högst 48 timmar i veckan eller, där fråga är om arbete under jord i gruva eller stenbrott, till högst 40 timmar i veckan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949. Beslut enligt 3, 5, 6, 7 eller 10 § lagen om arbetstidens begränsning, vilket påkallas med hänsyn till den ändrade lydelsen av 4 § och 5 § 1 mom. samma lag, må meddelas efter den 30 september 1948, dock med verkan tidigast från och med den 1 januari 1949.

t2— 717814.

A.

I. Inledning. Gällande lag. Lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning innehåller de allmänna bestämmelserna om arbetstiden i Sverige. I princip gäller lagen för rörelser och företag inom hela näringslivet. Lagens tillämpning är dock begränsad till rörelser eller företag, vari i regel användas flera än fyra arbetare. De s. k. småföretagen äro sålunda uteslutna från lagens tillämplighetsområde. Vidare finnas åtskilliga andra undantag, av vilka här endast skall nämnas, att lagen icke gäller för arbete, som bedrives av staten. Beträffande ordinarie arbetstid ges i lagens 4 § den allmänna regeln, att arbetsgivare icke må använda arbetare till arbete under längre tid än 8 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan. Därest denna begränsning av arbetstiden för vecka icke överskrides, må dock arbetstiden under något eller några avveckans dygn utsträckas till högst 9 timmar. Bedrives arbete med regelbunden skiftindelning, får annan arbetstid tillämpas, såvitt därigenom icke uppkommer längre sammanlagd arbetstid för en tidrymd av högst tre veckor, än alt den motsvarar 48 timmar i veckan. Beträffande övertid föreskrives i 7 § 1 mom., att arbetsgivare till sådana förberedelse- eller avslutningsarbeten, som för driftens ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna arbetstiden, äger använda nödigt anta] arbetare, vilka fyllt 18 år, under högst 7 timmar i veckan utöver den tid, varunder de eljest få användas i arbete. I övrigt får övertidsarbete förekomma huvudsakligen i form av dels s. k. allmän övertid, som utan särskilt tillstånd får uttagas med högst 200 timmar per arbetstagare och år (7 § 2 mom.), och dels s. k. extra övertid, som får uttagas intill ytterligare högst 150 timmar för arbetare och år men som förutsätter tillstånd av arbetsrådet (7 § 3 mom.).

Kollektivavtal. Kollektivavtalen inom gruvindustrien upptaga följande bestämmelser angående arbetstiden för underjordsarbete. 1) Avtal den 17 januari 1946 mellan Mellansvenska Gruvförbundet och Svenska Gruvindustriarbetareförbundet: skiftarbete 45 timmar i veckan, övrigt underjordsarbete 48 timmar i veckan.

9 2) Avtal samma dag mellan Järnbruksförbundet och gruvindustriarbelareförbundet: skiftarbete 45 timmar i veckan, övrigt underjordsarbete 48 timmar i veckan. 3) Avtal den 18 mars 1947 mellan Grängesbergskoncernens Gruvförbund och gruvindustriarbetareförbundet: allt underjordsarbete utom uppfordringsarbete 45 timmar i veckan, uppfordringsarbete 48 timmar i veckan. 4) Avtal den 30 juli 1947 mellan Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag och gruvindustriarbetareförbundet: K i r u n a : allt underjordsarbete utom malmtransport 45 timmar i veckan, malmtransport samma arbetstid som i dagen (d. v. s. för arbete å ett skift 48 timmar, arbete å två skift 45 + 46-5 timmar samt för arbete å tre skift 45 ~r 45 r 44 timmar); M a 1 m b e r g e t: 45 timmar i veckan (vid skiftarbete något kortare). 5) Avtal den 12 mars 1947 mellan Bolidens Gruvaktiebolag och gruvindustriarbetareförbundet : skiftarbete med undantag av uppfordringsarbete 45 limmar i veckan, övrigt underjordsarbete 48 limmar i veckan. [Anm. Vid Bolidengruvan gäller dock 48-timmarsveckan endast för uppfordringsarbetet.) (>) Avtal den 30 juli 1947 mellan Bergverks-Aktiebolaget Freja och gruvindustriarbetareförbundet: allt underjordsarbete 45 timmar i veckan. 7) Avtal den 19 februari 1947 mellan Höganäs-Billcsholms Aktiebolag och Svenska Grov- och Fabriksarbetareförbundet: allt underjordsarbete (frånsett ett fåtal arbeten) 40 timmar i veckan, fördelade på fem av veckans dagar. (Anm. Om den kontrollerade arbetstiden e J uppgår till detta tidsmått, skall resterande arbetstid fullgöras, när arbetsgivaren så påfordrar.) Enligt de under 1)—3) och 5)—6) nämnda avtalen inräknas i ordinarie arbetstid vid arbete under jord den tid, som åtgår för ned- och uppfart vid skiftets början och slut (men ej vid raster). Det under 4) nämnda avtalet föreskriver däremot, att i arbetstiden skall inräknas, förutom tid för ned- och uppfart vid skiftets början och slut, även den tid, som erfordras för att komina till och från anvisad rastplats. Det under 7) nämnda avtalet innehåller i nu ifrågavarande hänseende följande bestämmelser: Vid den tid, arbetet skall börja, är var och en skyldig att vara på sin plats, och först då arbetstiden är slut, får arbetet upphöra och arbetsplatsen lämnas. Med arbetsplats menas den plats, där arhetaren är anvisad sysselsättning. Inom stenindustrien gäller, såvitt här är av intresse — nämligen i avseende å ett fåtal underjordsarbetare i Kolmården — ett den 8 maj 1946 upp-

rättat (den 29 maj 1947 med vissa ändringar förlängt) avtal mellan Svenska Arbetsgivareföreningens Allmänna Grupp och Svenska Stenindustriarbetareförbundet. Enligt detta avtal är normalarbetstiden 48 timmar i veckan.

Tidigare reformförslag. Den första allmänt påbjudna begränsningen av arbetstiden i Sverige infördes genom lag av den 17 oktober 1919. E t t förslag i ämnet hade utarbetats av en särskild kommitté, arbetstidskommittén, som tillsattes i februari 1918 och avgav sitt betänkande den 23 januari 1919. I detta belänkande gjordes icke någon skillnad mellan arbete under jord och annat industriellt arbete, trots att arbetstiden för underjordsarbetarna — i motsats till vad som var fallet beträffande flertalet andra arbetstagare — redan vid den tiden avtalsvägen inskränkts till 8 limmar per dygn och i vissa fall ännu mera. 1 remissyttrande över kommitténs betänkande begärde också landsorganisationen, alt arbetstiden för gruvindustrien vid underjordsarbete måtte i lagen bestämmas till 6 timmar per dag och skift. Denna begäran ledde dock icke till något resultat, och i 1919 års lag kom således samma arbetstid att gälla för underjordsarbetarna som för andra arbetare. Emellertid tillkallades redan hösten 1919 särskilda sakkunniga för att utreda frågan om en ytterligare begränsning av arbetstiden för gruvarbetare. Dessa sakkunniga — de s. k. gruvarbetstidssakkunniga — föreslogo i betänkande i december 1921 viss inskränkning i arbetstiden för gruvarbetare, i huvudsak gående ut på att tiden för ned- och uppfart i gruvan skulle inräknas i arbetstiden. Förslaget lades emellertid icke till grund för lagstiftning. Vid 1923 och 1926 års riksdagar väcktes motioner, i vilka hemställdes alt arbetstiden för gruvarbetarna måtte sänkas till 6 limmar per dygn. Motionerna blevo emellertid avslagna av riksdagen. Ej heller i den gällande lagen om arbetstidens begränsning har gjorts någon skillnad i arbetstidshänseende mellan underjordsarbetare och andra arbetare, å vilka lagen är tillämplig. År 1935 antog internationella arbetsorganisationens konferens ett förslag lill internationell konvention angående begränsning av arbetstiden i kolgruvor. I fråga om arbete under jord innebär konventionen en maximering av arbetstiden till 73/4 timme per dag. Konventionsförslaget har icke ratificerats av Sverige. Beträffande vissa under de senaste åren framkomna reformyrkanden (bl. a. beslut vid 1945 års riksdag samt skrivelser från landsorganisationen den 5 mars 1945 och den 3 december 1946), vilka utgjort anledningar till arbetstidsutredningens tillkallande, hänvisas till direktiven för utredningen, varför redogörelse lämnas nedan.

11 Utredningens

uppdrag.

R i k t l i n j e r n a för u t r e d n i n g e n s a r b e t e u p p d r o g o s av s t a t s r å d e t Mossberg i ett a n f ö r a n d e till s t a t s r å d s p r o t o k o l l e t d e n 28 f e b r u a r i 1947, d å K u n g l . Maj:t gav sitt b e m y n d i g a n d e a l t tillkalla de s a k k u n n i g a . S t a t s r å d e t Mossberg a n förde d ä r v i d b l a n d a n n a t följande: Under hänvisning till den allmänna stegringen av arbetstakten inom näringslivet har vid skiLda tillfällen tanken på en generell förkortning av arbetstiden framförts. Skäl härför ha anförts både ur arbetarskyddssynpunkt och ur produktionsteknisk synpunkt. En dylik generell förkortning av normalarbetstiden torde emellertid med hänsyn till det rådande produktionsläget icke nu låta sig genomföra. Vid den översyn av arbetstids lagstiftningen, som jag förordar, torde därför utredningsarbetet för närvarande böra inriktas främst på frågan om en förkortning av arbetstiden för vissa yrken, något som jag i fortsättningen vill närmare beröra. Behovet av en förkortning av arbetstiden för vissa yrkeskategorier har aktualiserats vid olika tillfällen. Riksdagen har sålunda i skrivelse den 29 juni 1945 i anledning avväckt motion angående utredning om förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete samt vid arbete under jord m. m. hemställt om en allmän översyn av den allmänna arbetstidslagen. Till grund för riksdagens hemställan åberopades vad andra lagutskottet anfört i sitt utlåtande över motionen. Utskottet uttalade, att frågan om en allmän arbestidsförkortning vore ett spörsmål, som man finge se på jämförelsevis lång sikt, men ansåg däremot att en förkortning av arbetstiden vore möjlig vid vissa former av arbeten eller inom vissa näringsgrenar. Utskottet fann därför att en utredning vore påkallad rörande förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete samt vid arbete, som eljest kunde anses vara av mera påfrestande art. Vidare ansåg utskottet önskvärt, att spörsmålet om införande av ändrade bestämmelser rörande övertidsarbete bleve föremål för utredning. Behovet av en översyn av arbetstidslagstiftningen har jämväl aktualiserats i skrivelser från landsorganisationen till chefen för socialdepartementet av den 5 mars 1945 och den 3 december 1946. I den tidigare av dessa skrivelser framhölls att lagens tillämpningsområde avsevärt borde vidgas och de nuvarande undantagen slopas eller inskränkas. I samband därmed borde den nuvarande speciallagstiftningen inarbetas i en förenhetligad arbetstidslag. Reglerna om övertidsarbete krävde revision och tungt vägande skäl företage för en förkortning av arbetstiden för vissa påfrestande arbeten. I den senare av skrivelserna understryker landsorganisationen önskvärdheten av att i första hand åtgärder vidtagas till en förkortning av arbetstiden för vissa arbetargrupper, som hava obekväm arbetstidsförläggning och äro sysselsatta med särskilt hårt arbete, och hemställer om att en utredning rörande förkortning av arbetstiden för arbetare, som äro sysselsatta med nattarbete och arbete under jord, snarast möjligt måtte företagas. I f o r t s ä t t n i n g e n b e r ö r d e s t a t s r å d e t Mossberg det arbete, s o m utförts av 1942 å r s s e m e s t e r k o m m i t t é och 1938 å r s a r b e t a r s k y d d s k o m m i t t é , och y t t r a d e härefter v i d a r e : Frågan om skiftarbetarnas ställning i arbetstidshänseende är emellertid endast ett av de problem rörande arbetstidslagstiftningen, som påkalla en lösning. Till en början är det självfallet att vid en inskränkning av normalarbetstiden för skiftarbetare motsvarande spörsmål måste upptagas till övervägande beträffande vissa andra grupper av arbetare med särskilt påfrestande arbete. Jag finner det vidare angeläget att den utred-

12 ning i fråga om övertidsarbetets förekomst och om behovet av ändrade regler om uttagande av övertidsarbete, som före kriget påbörjades i anledning av 1938 års riksdags hemställan, nu återupptages. Det synes så mycket mera önskvärt alt på denna punkt undersöka verkningarna av den nuvarande lagstiftningen, som det under krigsåren förekommit och alltjämt torde förekomma övertidsarbete i större utsträckning än tidigare. Till här anförda skäl för ytterligare begränsning av normalarbetstiden inom vissa yrken kommer ytterligare en annan, icke oväsentlig synpunkt. I tider av allmän brist på arbetskraft föreligger en latent risk för alt arbetskraften söker sig bort från tunga och med hänsyn till arbetsmiljön eller arbetstidsförläggningen mindre attraktiva yrken. Detta förhållande har under den senaste tiden gjort sig kännbart vid bland annat gruvor och järnbruk» Det bör i detta sammanhang erinras därom att underjordsarbetare inom gruvindustrien före den stora arbelslidsreformcn hade en kortare arbetstid än övriga yrkesgrupper, ett förhållande som upphörde alt gälla i och med åttatimmarsdagens genomförande. För arbetare under jord har genom kollektivavtal dock fastställts koriare arbetstid vid skiftarbete. Jag finner sålunda, att utredningen i detta .sammanhang jämväl till prövning bör upptaga frågan huruvida icke en förkortning av arbetstiden inom vissa tunga yrken skulle kunna vara ägnad att underlätta rekryteringen av arbetskraft till dessa. En översyn av allmänna arbetstidslagen i de hänseenden jag nu nämnt berör centrala bestämmelser i lagstiftningen, f enlighet med vad andra lagutskottet anfört vid 1945 års riksdag torde fördenskull en allmän översyn av lagstiftningen böra ske. Denna översyn torde böra verkställas av särskilda sakkunniga, vilka jag torde bemyndigas tillkalla. Då utredningen — som framgår av vad jag anfört — kommer att beröra många olika områden, torde arbetet lämpligen kunna uppdelas på olika delegationer, varvid de sakkunniga skola äga att i erforderlig utsträckning med sig adjungera särskilda experter. Jag vill förorda, att de sakkunniga, därest de så finna lämpligt, till särskild behandling upptaga spörsmål, som kunna lösas fristående, och avlämna förslag härutinnan utan att avvakta utredningens slutförande i dess helhet. Jag vill i detta sammanhang särskilt framhålla frågan om skiftarbetarnas ställning i arbetsiids- och semesterhänseende. I a n s l u t n i n g till v a d f ö r e d r a g a n d e s t a t s r å d e t s å l u n d a anfört o m lämpligheten av alt till särskild b e h a n d l i n g u p p l a g a de d e l p r o b l e m , som ä g n a d e sig för en s å d a n u t b r y t n i n g , h a r u t r e d n i n g e n ansett sig b ö r a i första h a n d und e r s ö k a f ö r u t s ä t t n i n g a r n a för all g e n o m f ö r a en f ö r k o r t n i n g av n o r m a l arbetstiden för a r b e t a r e u n d e r j o r d (i g r u v o r , stenbrott och t u n n lar) och b e g r ä n s a den förslå e t a p p e n av sitt a r b e t e lill en s å d a n u n d e r s ö k ning. Härtill h a förelegat flera skäl. Det ä r a l l m ä n t e r k ä n t , att det arbete, som u n d e r j o r d s a r b e t a r n a h a a t t utföra, p å i n å n g a håll ä r särskilt t u n g t och p r e s s a n d e ; och även o m b e h o v e t av ö k a d r e k r e a t i o n för h u v u d d e l e n av dessa a r b e t a r e i viss m å n tillgodosetls g e n o m d e n f ö r m å n a v l ä n g r e semester, som tillerkänts d e m g e n o m 1946 å r s semesterlagstiftning, k a n det ifrågasättas, h u r u v i d a d e n n a å t g ä r d ä r tillfyllest. F l e r t a l e t g r u v a r b e t a r e u n d e r j o r d h a r v i d a r e g e n o m k o l l e k t i v a v t a l erhållit f ö r k o r t a d arbetstid. B e t r ä f f a n d e u n d e r j o r d s a r b e t e t s i n v e r k a n p å hälsotillståndet föreligger r e d a n viss u t r e d n i n g i 1942 års s e m e s l e r k o m m i t t é s b e t ä n k a n d e den 15 d e c e m b e r 1945 (SOU 1 9 4 5 : 5 9 ) . Slutligen u t g ö r a u n d e r j o r d s a r b e t a r n a en b e g r ä n s a d krels av arb e t s t a g a r e m e d g a n s k a l i k a r t a d e a r b e t s f ö r h å l l a n d e n . Dessa o m s t ä n d i g h e t e r i

13 förening ha medfört, att utredningen räknat med att relativt snabbt kunna framlägga ett första förslag, om undersökningen begränsades till att avse enbart underjordsarbetarna. Om däremot även skiftarbetarna skulle ha medtagits i utredningsarbetets första etapp, hade densamma säkerligen förlängts avsevärt. Skiftarbetarnas arbetsförhållanden äro nämligen komplicerade och olikartade, och den inverkan på produktionen, som en arbetstidsförkortning (eller förlängning av semestern) för deras vidkommande skulle medföra, torde vara svår att överblicka. Härtill kommer, att skiftarbetets inverkan ur medicinsk synpunkt för närvarande är föremål för undersökning inom statens institut för folkhälsan och att resultaten av denna undersökning icke kunna föreligga förrän under senare halvåret 1948. Det har synts utredningen riktigast att avvakta dessa resultat, innan slutgiltig ståndpunkt tages till frågan om förkortning av arbetstiden respektive förlängning av semestern för skiftarbetarna (jfr uttalande av statsrådet Mossberg i propositionen nr 221/1946 sid. 50). Däremot kan det icke förnekas, att vägande skäl talat för att redan i denna första undersökning medtaga gruvarbetarna ovan jord i Norrbottens län, vilka inbegripits i lagstiftningen om förlängd semester (jfr 1942 års semeslerkommittés betänkande sid. 154 och 160). Otvivelaktigt är del arbete, som dessa ovanjordsarbetare ha att utföra, inånga gånger på grund av de klimatiska förhållandena (kyla och blåst) väl så tungt och pressande som arbetet nere i gruvorna. Å andra sidan föreligga vissa påtagliga olikheter. Framför allt äro ovanjordsarbetarna icke utsatta för den särskilda hälsorisk, som avsaknaden av dagsljus medför för underjordsarbetarna och som kommer en förkortning av den d a g l i g a arbetstiden för underjordsarbetarna att framstå såsom särskilt angelägen. Vid övervägande av dessa och andra hithörande synpunkter har utredningen funnit det lämpligast att låta frågan om en förkortad arbetstid för ifrågavarande ovanjordsarbetare anstå till en senare etapp av utredningsarbetet. Utredningen har nu fullföljt de planerade undersökningarna i fråga om arbetare under jord i gruvor och stenbrott. Däremot ha av utredningen igångsatta undersökningar rörande tunnelarbetarnas arbetsförhållanden och verkningarna i olika hänseenden av en förkortning av arbetstiden för dessa arbetare icke hunnit fullföljas, främst beroende därpå, att först å sistone upplysning vunnits om åtskilliga tunnelarbeten, vilka tydligen igångsatts helt nyligen. Under sådana omständigheter har utredningen funnit det riktigast att icke låta förslaget om förkortad arbetstid för övriga här avsedda grupper av underjordsarbetare fördröjas i avvaktan på att undersökningarna rörande tunnelarbetarna skola hinna slutföras. I någon mån har vid detta bedömande även inverkat, att Kungl. vattenfallsstyrelsen vid tanken på en förkortning av arbetstiden för tunnelarbetarna givit uttryck åt starka farhågor för att pågående kraftverksbyggen därigenom skulle komma att fördröjas, vilket i det ansträngda läge, vari kraftförsörjningen i landet just nu

befinner sig, skulle kunna medföra kännbara konsekvenser. Utredningen avser emellertid att med det snaraste återkomma till frågorna om förkortad arbetstid och förlängd semester för tunnelarbetare under jord. Utlandet. Amerikas Förenta Stater. De föreskrifter om arbetstid, som återfinnas i den federala lagstiftningen, ha karaktär av skyddslagstiftning endast i mycket begränsad omfattning (nämligen blott beträffande trafikpersonal). Den arbetstidslag, som är tillämplig för näringslivet i allmänhet, den s. k. Fair Labor Standards Act av 1938, avser däremot främst att garantera arbetarnas ekonomiska levnadsstandard och innehåller i detta syfte den huvudbestämmelsen, att all arbetstid utöver 40 timmar i veckan skall räknas som överlid och betalas med övertidsersättning, motsvarande en och en halv gång den vanliga timlönen. Då denna lag äger tillämpning å handel och transport mellan olika stater eller produktion av varor för sådan handel eller transport (vilken bestämmelse i prakliken givits en mycket vidsträckt tolkning), torde lagen i regel vara tillämplig inom gruvindustrien. Ett företag, som uteslutande har sin verksamhet förlagd inom en delstats gränser, är däremot endast underkastat de bestämmelser om arbetstiden, vilka fastställts av denna stat. Några uppgifter om arbetstidslagstiftningen i de olika delstaterna ha emellertid icke varit för utredningen tillgängliga. Bestämmelser om arbetstid återfinnas även i kollektivavtalen. De anknyta emellertid i regel till den federala lagstiftningens ovan angivna princip, att arbetstiden får utsträckas hur långt som helst, om blott övertidsersättning betalas, och innehålla endast undantagsvis några absoluta begränsningar av arbetstiden. Belgien. För näringslivet i allmänhet, gruvindustrien inbegripen, gäller enligt lag den 14 juni 1921 såsom huvudregel, att arbetstiden utgör 48 timmar i veckan och 8 timmar per dag. I regel medges rätt till utsträckning av arbetstiden utöver 8-timmarsmåttet under veckans första fem dagar, för att en motsvarande förkortning skall kunna erhållas av arbetstiden å lördagen. Såsom undantag härifrån gäller dock enligt 1921 års Jag för underjordsarbetet i kolgruvor, att den dagliga arbetstiden icke får överstiga 8 timmar, tid för ned- och uppfart inräknad. Emellertid har regeringen genom en lag av den 9 juli 1936 erhållit bemyndigande alt beträffande ohälsosamma, farliga och tunga yrken meddela beslut om förkortning av arbetstiden i viss utsträckning. Med stöd härav har bland annat genom särskilda kungörelser föreskrivits, att arbetstiden för underjordsarbete i kol- och metallgruvor icke får överstiga 45 timmar i veckan och 7V2 timmar per dag, tid för ned- och uppfart inräknad. Av dessa kungörelser har dock den för kolgruvorna avsedda under krigsåren temporärt varit försatt ur kraft och, såvitt för utred-

15 ningen är bekant, har någon ändring härulinnan ännu icke kommit till stånd. Kollektivavtalen innehålla inga bestämmelser om arbetstiden. Finland. Gällande arbetstidslag av den 2 augusti 1946, som även avser gruvarbete, innehåller som huvudregel beträffande ordinarie arbetstid en begränsning till 47 timmar i veckan och 8 timmar per dag. Den dagliga arbetstiden kan dock liksom hos oss under vissa veckodagar utsträckas till 9 timmar för att motsvarande förkortning under andra dagar skall kunna ske. Tid, som åtgår för nedstigning i gruva och uppstigning därur, inräknas i den ordinarie arbetstiden. Frankrike. Enligt lag av år 1936 begränsades arbetstiden för näringslivet i allmänhet, gruvor inbegripna, till 40 limmar per vecka. Efter kriget ha emellertid stora ansträngningar från statsmakternas sida gjorts för att genom övertidsarbete i realiteten åstadkomma en återgång till 48-timmarsveckan. Kanada. Någon federal arbetstidslagstiftning finnes icke utom för vissa offentliga arbeten. Bestämmelserna i de olika delstaternas lagstiftningar äro ganska växlande. Som regel gäller emellertid för underjordsarbetarnas arbetstid en begränsning till 8 limmar per dag, i några stater kombinerad med en maximering av veckoarbetstiden till 48 timmar (Alberta och Ontario) eller 44 timmar (British Columbia). I några av staterna, där arbetstidslagstiflning antingen helt saknas eller endast gäller ungdom (Quebec och Manitoba), har begränsning av arbetstiden (till 48 timmar per vecka och 8 timmar per dag eller enbart till 48 timmar per vecka) i stället genomförts kollektivavtalsvägen. Nederländerna. Enligt gruvreglemente av år 1939 utgör normalarbetstiden under veckans fem första dygn 8 timmar om dygnet och under lördagen 6 limmar. Veckoarbetstiden blir alltså härigenom 46 limmar. Arbetstiden räknas från början av arbetslagets nedfärd till början av dess uppfärd. Kollektivavtalen innehålla icke någon härifrån avvikande reglering. Norge. Lov om arbeidervern av den 19 juni 1936 med ändringar den 18 juni 1938 gäller även för gruvhanteringen. Enligt denna lag utgör arbetstiden i allmänhet 8 timmar per dag och 48 timmar i veckan. Till arbetstiden i gruvor räknas även den tid, som åtgår för färd till och från arbetet (»faringstiden»). Om den ordinarie arbetstiden vissa bestämda dagar i veckan regelmässigt är kortare än 8 timmar, kan arbetstiden under övriga dagar i samma vecka förlängas i motsvarande grad, dock högst med en timme. Genom kollektivavtal har icke skett någon reglering av arbetstiden för gruvarbetarna. Schweiz. Längden av arbetstiden i gruvorna regleras icke i federal lagstiftning (utom i vad gäller ungdom). Det föreligger emellertid ett förslag av år 1945 till en generell federal arbetslag, som är avsedd att gälla även för gru| 3 — 7 1 7 S 1 4 . A.

16 vor. Enligt detta förslag är arbetstiden i vad gäller gruvarbetet begränsad till 52 timmar i veckan och 10 timmar per dag. Huruvida de olika kantonala lagstiftningarna innehålla någon reglering av arbetstiden är icke för utredningen känt. Bestämmelser om arbetstid återfinnas även i vissa kollektivavtal för gruvarbetare. Beglerna äro växlande men kunna sammanfattningsvis sägas innebära en variation i fråga om veckoarbetstidens längd å mellan 48 och 59 timmar. Sovjetunionen. Normalarbetstiden för gruvarbetare under jord var enligt den år 1936 antagna s. k. »stalinska» författningen 6 timmar om dagen, medan arbetstiden för arbetare i allmänhet utgjorde 7 timmar om dagen. Genom en av Sovjetunionens höga råds presidium den 26 juni 1940 utfärdad ukas bestämdes emellertid, att arbetstiden skulle förlängas med en timme om dagen, d. v. s. för gruvarbetare under jord från 6 till 7 timmar. Undantag gjordes för vissa uppräknade arbetarkategorier med farliga arbetsförhållanden. Hit hänfördes bland andra vissa gruvbyggnadsarbetare samt arbetare i radium-, kvicksilver-, antimon-, vismut- och arsenikgruvor. Beträffande övertidsarbete gällde under kriget en särskild ukas om »arbetstid under krigstid», enligt vilken obligatoriskt övertidsarbete efter vederbörligt tillstånd fick uttagas med 3 timmar om dagen. För fredstida förhållanden är däremot föreskrivet, att övertidsarbete i regel icke är tillåtet. Storbritannien. Enligt the Goal Mines Regulation Act av år 1908 med senare tillkomna ändringar utgör normalarbetstiden för underjordsarbetare i kolgruvor 7 timmar om dagen, vartill emellertid kommer ytterligare högst V-2 timme per dag för ned- och uppfart (»winding time»). Detta innebär alltså 45-timmarsvecka. (Härutöver har arbetsgivaren rätt att uttaga V2 timme per dag i övertid.) I praktiken ha emellertid dessa regler modifierats genom ett i maj 1947 upprättat kollektivavtal mellan the National Coal Board och the National Union of Mineworkers. Enligt detta avtal införes i kolgruvorna 5-dagarsvecka med en veckoarbetstid för underjordsarbetarna av 5 skift om 7V2 limmar (vartill dock kommer högst en timme »winding time» per dag). För malmgruvor och stenbrott saknas lagstiftning om arbetstiden (utom i vad gäller kvinnor och minderåriga). Huruvida kollektivavtalen innehålla några bestämmelser i ifrågavarande hänseende är icke för utredningen känt. Tjeckoslovakien. Beträffande arbetstiden i kolgruvor gäller enligt lag den 7 mars 1947 såsom huvudregel, att arbetstiden utgör 46 timmar i veckan, fördelade med 8 timmar på envar av veckans 5 första dagar och 6 timmar på lördagen. För underjordsarbetarna räknas arbetstiden från det den förste arbetaren i laget går ned, till dess den siste i laget kommit upp ur gruvan.

II. Undersökningar. Om antalet underjordsarbetare finnas vissa uppgifter i kommerskollegii årsvis avlämnade berättelser om rikets bergshantering. År 1945 utgjorde sålunda antalet med underjordsbrytning sysselsatta gruvarbetare 5 063 (uteslutande män), fördelade med 2 744 å järnmalmsbrytning, 1095 å annan malmbrytning samt 1 224 å stenkolsbrytning. Vid s t e n b r o t t e n förekom nämnda år enligt samma källa underjordsarbete icke i nämnvärd omfattning (enligt vad utredningen inhämtat utgör antalet med dylikt arbete sysselsatta arbetare för närvarande blott 6). Ett betydande antal gruvarbetare sysselsättas i s k i f t a r b e t e . Detta gäller såväl ovanjords- som underjordsarbetare. Av uppgifter lämnade i Sociala meddelanden årgång 1947 sid. 57 och 62 framgår sålunda, att av 8 531 redovisade, i gruvor och anrikningsverk i november 1946 anställda arbetare 2 925, d. v. s. ca en tredjedel, arbetade i skift, därav huvudparten, 2 327 arbetare, å två skift, och återstoden, 598 arbetare, å tre skift. Treskiftsarbete under jord torde emellertid förekomma endast i mycket ringa utsträckning. Angående malmproduktionens omfattning under senare år kunna uppgifter inhämtas ur kommerskollegii ovannämnda berättelser. En sammanställning av dessa uppgifter för åren 1936—1946 visar följande. Produktionen av järnmalm (från gruvor) och vissa andra malmer under åren 1936—1946 i ton. Malmslag

Årligen 1936—40

1946 Järnmalm 13 042 475 10 527 889 9 727 250 10 819 997 7 253 359 3 929 662 6 867 208 Norrbott. län. 8 785 254 5 499 213 4 777 388 6 173 863 3 544 876 2 123 810 4 481009 Övriga Sverige 4 257 221 5 028 646 4 949 862 4 646 134 3 708 483 1 805 852 2 386 199 Guldmalm ISO 042 254 655 188 448 133 968 211525 107 302 103 701 Silver- o. blymalm 14 586 15 828 15 882 22 100 14 058 26 718 27 633 Kopparmalm . .. 12 498 33 319 60 230 58 290 54 986 50 846 55 628 Zinkmalm 63 463 61381 59 649 59 886 60 988 58 673 62 727 Svavelkis 175 903 325 023 317 455 226 847 302 276 261984 280 208

Av sammanställningen framgår, att järnmalmsproduktionen under de senast redovisade åren varit avsevärt lägre än under tidigare år. Beträffande Norrbottens län utgjorde den således år 1946 endast omkring hälften av den genomsnittliga årsproduktionen under åren 1936—1940. För övriga Sverige var järnmalmsproduktionen under åren 1941—1943 i genomsnitt större än under åren 1936—1940 men nedgick därefter och var under år 1946 mindre

18 än hälften av medeltalet för åren 1941—1943. Produktionen av guldmalm har i stort sett undergått en successiv minskning, under det att produktionen av övriga malmer jämte svavelkis i allmänhet ökat. För att få belyst järnmalmsproduktionens omfattning under år 1947 i förhållande till tidigare år har utredningen från Jernkontorets gruvbyrå inhämtat uppgifter om uppfordringen av järnmalm under de 3 första kvartalen under ett vart av åren 1938 samt 1941—1947 i vad avser 10 gruvor. varav 5 äro representativa för sådana gruvor, som huvudsakligen ha sin avsättning inom landet (bruksgruvor), samt 5 för sådana gruvor, som huvudsakligen ha sin avsättning utom landet (exporlgruvor). Uppgifterna visa följande: 1938 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947

Bruksgruvor

Exportgruvor

305 371 ton 319 025 » 301 688 » 272 992 » 271696 » 187 895 » 168 690 » 153 389 »>

9 202 514 ton 5 348 777 » 4 992 937 » 6 145 352 » 4 359 317 » 1 917 305 t 3 888 408 » 5 430 474 t

Av siffrorna framgår, att produktionen av järnmalm från exportgruvorna år 1947 betydligt ökat i förhållande till närmast föregående år. Däremot visa bruksgruvorna alltsedan år 1941 en tämligen jämn nedgång i produktionen. Utredningen har ansett det vara av intresse att i detta sammanhang taga i betraktande jämväl växlingarna i produktionsvolym, antal arbetstimmar, arbetarantal och installerad drivkraft inom gruvhanteringen. Rationaliseringsutredningens år 1939 framlagda betänkande del II (SOU 1939: 14) innehåller (sid. 63) en tabell utvisande dessa växlingar för gruvor och anrikningsverk under åren 1920—1936. Dessutom finnes i samma betänkande (sid. 61) en tabell utvisande produktionsvolym per arbetstimme inom gruvor och anrikningsverk åren 1920—1936. Dessa uppgifter, som framkommit vid en bearbetning av kommerskollegii industristatistik, ha genom utredningens försorg kompletterats med motsvarande uppgifter för åren 1937—1945. Resultatet härav framgår av tabellen å följande sida. Enligt tabellen uppvisar produktionsvolymen från år 1920 och fram till andra världskriget en praktiskt taget konstant fortgående kraftig stegring; år 1937 var den mer än 3 gånger så stor som år 1920. Sysselsättningen, mätt i antalet använda arbetstimmar, hade däremot ökat relativt obetydligt. Delta innebär en mycket betydande produktivitetsstegring. Förhållandena under kriget ha varit alltför särartade för att kunna läggas till grund för något bedömande på längre sikt. Produktionen har av kända orsaker nedgått, mot slutet av kriget betydligt. Antalet arbetstimmar har däremot varit tämligen konstant. Den produktivitetsminskning, som siffrorna för senaste åren visa, torde

19 Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A), installerad drivkraft (D) och produktionsvolym per arbetstimme (P/At). Gruvor och anrikningsverk. Åren 1920—1945. 1924 — 100. Ar 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

P

At

A

D

P[At

74 93 89 85 100 121 126 145 73 173 168 114 67 70 106 150 195 246 239 236 205 193 198 216 165 111

131 9S 95 91 100 111 110 121 72 140 133 98 60 55 80 100 116 141 156 153 149 160 158 155 147 123

129 113 95 98 100 105 100 110 119 125 125 108 82 74 87 97 107 126 144 143 140 151 149 149 139 120

107 98 93 99 100 109 105 116 119 124 130 130 124 121 136 145 149 159 174 186 197 228 238 259 265 270

56 95 93 93 100 109 114 119 102 123 126 117 112 127 133 150 168 174 153 154 138 121 125 139 112 90

kunna förklaras därmed, att arbetarna i större utsträckning än tidigare sysselsatts med tillrednings- och förberedelsearbeten (gråbergsbrytning) samt med brytning av andra fyndigheter än malm, t. ex. apatit för konstgödselframställning. Av 1942 års semesterkommitté ha företagits vissa undersökningar, syftande till att ur medicinsk synpunkt få klarlagt, i vad mån underjordsarbetarna kunna anses vara i behov av ökad rekreation dels för att förebygga de särskilda risker för hälsan, som äro en följd av arbetsförhållandena, och dels för att motverka en förtidig förslitning av människomaterialet. Angående resultatet av dessa undersökningar, som återgivits i kommitténs betänkande den 15 december 1945 (SOU 1945: 59) må här hänvisas särskilt till sid. 72, 85 ff., 102, 140 f., 160 och 165. Undersökningarna ha visserligen icke i första hand tagit sikte på behovet av en förkortning av den dagliga arbetstiden utan närmast avsett att klarlägga behovet av förlängd semester. Då semesterkommitténs undersökningsmaterial emellertid torde vara tillräckligt vägledande även för arbetstidsutredningens syftemål, har utredningen ansett sig icke behöva föranstalta om någon ytterligare undersökning. Sammanfattningsvis kan semesterkommittén anses ha påvisat, dels att en viss översjuklighet för gruvarbetare under jord föreligger vid jämförelse med andra arbe-

targrupper (sid. 34, 90 och 102) och dels att gruvarbetare under jord måste anses ha ett avsevärt mera pressande arbete och till följd härav ett större rekreationsbehov än arbetare i genomsnitt (sid. 34, 72, 141 och 160). Med gruvarbetare under jord jämställde semesterkommittén arbetare i underjordiska stenbrott. I syfte att få belyst, huruvida några olägenheter ur driftsteknisk eller driftsekonomisk synpunkt skulle uppkomma genom en förkortning av arbetstiden för under jordsarbetarna, anordnade utredningen den 4 juni 1947 en konferens med representanter för de av frågan berörda organisationerna på arbetsmarknaden. En sammanfattning av vad vid konferensen förekom lämnas i bilaga A. Med ledning av de synpunkter, som framkommo vid konferensen, sökte utredningen genom en rundfråga till samtliga av utredningsarbetet i denna del berörda företag inhämta upplysning bland annat om de olägenheter, som skulle kunna uppkomma genom en förkortning av arbetstiden för underjordsarbetarna i enlighet med vissa uppställda alternativ. Angående de olika frågor, som önskades besvarade av företagen, tillställdes dessa en promemoria, vilken återges i bilaga B. över företagarnas svar fingo organisationerna på arbetarsidan avge yttranden. En sammanställning av det sålunda hopsamlade undersökningsmaterialet lämnas i bilaga C. Däri har dock icke medtagits vad som å ömse sidor anförts om övertidsarbete i anledning av frågorna 8 och 9 i promemorian. Dessa frågor hade nämligen upptagits i promemorian huvudsakligen med hänsyn till en senare etapp av utredningsarbetet, och svaren ha icke ansetts vara av större intresse i förevarande sammanhang. J~ För att vinna komplettering i fråga om de driftsekonomiska verkningarna av en arbetstidsförkortning begärde utredningen av ett begränsat antal företag — utgörande ett möjligast representativt urval — ytterligare upplysningar i vissa angivna hänseenden. Denna förfrågan besvarades emellertid endast av ett fåtal av de tillfrågade företagen. I den mån svaren kunnat utnyttjas av utredningen ha de sammanställts i följande tabell: Kostnadsökning, i procent av nuvarande kostnader, vid förkortning av arbetstiden för gruvarbetare under jord till 40 timmar i veckan (veckoinkomst och arbetsintensitet antagas förbli oförändrade). Vid oförändrad

produktion

Gruvans art 6-dagarsvecka

Lappländsk exportgruva Stor mellansvensk exportgruva . . . . Medelstor mellansvensk exportgruva Vissa andra malmgruvor

Vid nedgång a v p r o d u k tionen med 10 %

5-dagars vecka 6-dagarsvccka 5-dagarsvecka

5'6 5-6 6 7—9

6-6 6-6 8 7—9

(sannolikt)

(sannolikt)

11-7 10-6 10 7—9

11-7 10-6 12 7—9

21 P å föranledande av utredningen verkställdes inom Järnbruksförbundet och Mellansvenska Gruvförbundet en undersökning, avsedd att ytterligare belysa de ekonomiska verkningarna av arbetstidsförkortningen. För de fall, då nedgång av produktionen förutsattes, ha företagen angivit olika procenttal för produktionsminskningen. Vid 40-timmarsveckan skulle denna i genomsnitt dock icke översliga 13'9 % vid Järnbruksförbundets och 11-8 % vid Mellansvenska Gruvförbundets gruvor. Resultatet av undersökningen har sammanställts i denna tabell: Kostnadsökning, i procent av nuvarande kostnader, vid förkortning av arbetstiden för gruvarbetare under jord till 42 resp. 40 timmar i veckan (veckoinkomst och arbetsintensitet antagas förbli oförändrade). Vid oförändrad 42-tim.-vecka

produktion

Vid nedgång av produktionen

40-tim. -vecka 42-tim.-vecka

40-tim.-vecka

6 dagar 5 dagar 6 d a g a r 5 d a g a r 6 dagar 5 d a g a r 6 dagar 5 dagar Järnbruksförbundet Mellansvenska Gruvförbundet

..

9 3-7

8-3 4-4

11-9 5-9

11-1 6-6

7-6 4-2

6-2 6-9

126 7-7

11-1 11-2

Vid en undersökning, sådan som denna, måste felkällorna vara betydande, varför siffrorna äro att betrakta såsom mycket approximativa.. Därtill kommer att siffrorna för Mellansvenska Gruvförbundet bygga på uppgifter från endast omkring % av samtliga till detta förbund anslutna företag. iDäremot äro Järnbruksförbundets gruvor fullständigare representerade i undersökningen. Siffrorna för oförändrad produktion ha å andra sidan, såvitt gäller Järnbruksförbundet, i ganska avsevärd mån kommit att påverkas av uppgifter från några företag, vilka angivit en mycket kraftig kostnadsökning (ända upp till 41-3 %). Om man bortser från dessa företag, bli siffrorna för Järnbruksförbundets vidkommande vid oförändrad produktion 7-5 % vid 42-timmarsvecka om 6 dagar, 6-7 % vid 42-timmarsvecka om 5 dagar, 10-2 % vid 40-timmarsvecka om 6 dagar och 9-4 % vid 40-timmarsvecka om 5 dagar. Vid beräkningen av kostnadsökningen vid nedgång av produktionen h a r utgångspunkten varit, att inga anstalter som medföra kapitalutlägg skola företagas. Lönekostnader och allmänna omkostnader ha vidare förutsatts i allmänhet komma att förbli oförändrade, medan material- och kraftkostnader beräknats skola som regel minska något. Kostnadsökningen för detta alternativ har därför kommit att bero på att väsentligen oförändrade kostnader slås ut på en mindre produktionsmängd. För att få klarlagt, hur en arbetstidsförkortning för gruvarbetare under jord skulle återverka å elkraftförsörjningen i landet och å gruvföretagens elkraftkostnader anordnade utredningen den 19 september 1947 en konferens med representanter för Kungl. vattenfallsstyrelsen och gruvhanteringen. En sammanställning av förhandlingarna vid konferensen lämnas i Bilaga D. På begäran av utredningen har andre kanslisekreteraren i Kungl. handels-

22 departementet Erik Thuresson utarbetat en promemoria angående verkningarna i kommersiellt hänseende av en arbetstidsförkortning för underjordsarbetare; se Bilaga E. Sammanfattningsvis kunna utredningens undersökningar i fråga om de driftstekniska och driftsekonomiska verkningarna av en arbetstidsförkortning för a r b e t a r e u n d e r j o r d i g r u v a sägas visa följande. Förblir arbetsintensiteten oförändrad och vidtagas inga särskilda anstalter — såsom utökning av arbetsstyrkan eller ökad mekanisering — till motverkande av arbetstidsförkortningens menliga följder, måste man vid 40-timmarsveckan räkna med att produktionen i regel kommer att sjunka med omkring 10 %. Några särskilda driftstekniska olägenheter av arbetstidsförkortningen synas under sådana förhållanden i allmänhet icke uppkomma. Däremot öka produktionskostnaderna per produktionsenhet. Fördyringen varierar efter de lokala förhållandena men även med hänsyn till vilket alternativ för arbetstidens fördelning på arbetsdagarna (5- eller 6-dagarsvecka) som väljes. I genomsnitt torde emellertid kostnadsökningen vid 40-timmarsvecka komma att stanna vid 10 a 12 %. Vill man bibehålla produktionen oförminskad trots arbetstidsförkortningen, erfordras på många håll särskilda åtgärder, såsom utökning av arbetsstyrkan, byggande av särskilda förvaringsrum (fickor) samt anskaffande av effektivare maskinutrustning. Genomförandet av dylika åtgärder är emellertid i en del fall förenat med svårigheter. Brist på bostäder kan sålunda förringa möjligheterna till nyanställning. Förhållandena i gruvan kunna vara sådana, att svårighet föreligger att utvidga tillgängliga fickor eller att bygga nya sådana. Uppfordringsanordningarna kunna ha alltför ringa kapacitet för att under den förkortade arbetstiden medge uppfordring av oförminskad myckenhet malm, och nya gruvspel kunna erhållas endast med lång leveranstid. Svårigheterna bli ofta större vid 5-dagarsvecka än vid 6-dagarsvecka. Kan produktionen upprätthållas oförminskad, torde däremot arbetstidsförkortningen i ekonomiskt hänseende ställa sig något gynnsammare än om produktionen nedgår. För att upprätthålla produktionen krävas visserligen på många håll betydande kapitalinsatser, men å andra sidan komma de ökade kostnaderna att slås ut på en större produktionsmängd än som skulle bli fallet om produktionen tillätes minska. Genomsnittligt torde kostnadsfördyringen vid en förkortning av arbetstiden till 40 timmar i veckan med bibehållen produktion hålla sig omkring 8 %. Det må emellertid anmärkas, att såväl denna procentsats som den ovan för fall av sjunkande produktion angivna vilar på den förutsättningen, att full lönekompensation lämnas för arbetstidsförkortningen. Skulle så icke bli fallet, blir kostnadsfördyringen mindre. Vad nu sagts om verkningarna av en arbetstidsförkortning inom gruvindustrien torde i stort sett vara tillämpligt även beträffande a r b e t a r e under jord i stenbrott.

III. Utredningens förslag. Allmän motivering. Snart trettio år ha förflutit sedan 48-timmarsveckan lagstiftningsvägen infördes i vårt land. Under denna tid har vårt näringsliv i hög grad utvecklats, men samma arbetsvecka har i princip bibehållits oförändrad. Vad som särskilt karakteriserat utvecklingen inom näringslivet har varit att genom rationalisering och andra åtgärder produktionen per arbetstimme starkt ökat. Detta innebär att varje arbetare numera kan producera mycket mera än förr per tidsenhet. Denna utveckling har varit särskilt framträdande inom gruvhanteringen (jfr den å sid. 19 intagna tabellen rörande produktionsvolym m. m.). Den allmänna produktivitetsstegringen har möjliggjort en betydande ökning av produktionsvolymen och i viss utsträckning även lett till ett förbilligande av produktionskostnaderna per produktionsenhet. Den förbättring av levnadsstandarden, som härigenom utlösts, har även kommit arbetarna till godo. Trots penningvärdets fall under senare tid ha deras reallöner i stort sett kunnat höjas och deras förmåner även i övrigt kunnat förbättras (jfr rationaliseringsutredningens betänkande, del II, SOU 1939: 14 sid. 31 f.). Fråga är emellertid, om icke tiden nu är mogen för att arbetarna skola få del i det förbättrade produktionsresultatet även i annan form, nämligen genom en förkortning av arbetstiden. Då det gäller valet av den form, i vilken ett förbättrat produktionsresultat bör komma arbetarna tillgodo, måste det — om man ser på längre sikt — ligga i såväl samhällets som företagarnas intresse, att synpunkten av att det mänskliga arbetsmaterialet tillbörligt skyddas mot förtida förslitning vinner nödigt beaktande. Denna synpunkt synes böra tillmätas avseende även i tider, då kravet på allmän och stegrad arbetsinsats från medborgarnas sida är särskilt betydelsefullt. Hur viktigt det än är att vinna största möjliga produktion, kan det likväl icke anses annal än som en kortsynt produktionspolitik att pressa arbetskraften till det yttersta. Jämsides med kravet på god arbetsinsats ligger kravet på nödig rekreation. Det ena är ofrånkomligt beroende av det andra. Även för den enskilde arbetaren måste det vara av synnerlig vikt, alt han dagligen erhåller tillräcklig tid för rekreation och lämpliga fritidssysselsättningar. Värdet härav är säkerligen för honom så stort, att det förtjänar att köpas även för ett relativt högt pris. Under senare år har också från arbelarhåll rests krav på en allmän arbetstidsförkortning. Emellertid synes man i stort sett vara ense om att utveckt 4 — 7 1 7 8 1 4 . A.

lingen ännu icke fortskridit så långt, att en förkortning av arbetstiden inom näringslivet i dess helhet nu kan genomföras. I stället ha strävandena närmast inriktats på att bereda lindring åt vissa arbetargrupper med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete. Bland dem som härvid i främsta rummet åsyftats äro arbetare under jord i gruva. Anledningen till att gruvarbetare under jord här trätt i förgrunden är väl närmast, att dessa arbetare mera påtagligt arbeta under för hälsan särskilt ogynnsamma förhållanden. Att för gruvarbetarnas del ett b e h o v a v ö k a d t i d t i l l r e k r e a t i o n föreligger har jämväl bekräftats vid de undersökningar, som företagits av 1942 års semesterkommitté och varför redogörelse tidigare lämnats (sid. 19). Av semeslerkommitténs undersökningar framgår bland annat, att gruvarbetarna under jord förete en något högre sjuklighet än arbetare i allmänhet samt att de till följd av sitt pressande arbete måste anses ha ett större rekreationsbehov än andra arbetare. Genon; den utökning av semestern till 3 veckor, som genom 1946 års semesterlagstiftning bereddes gruvarbetarna under jord, har deras utökade rekreationsbehov visserligen till en del blivit tillgodosett. Men genom såväl semesterkommitténs undersökningar som vad utredningen själv under sitt arbete kunnat inhämta finner utredningen det klarlagt, att gruvarbetare under jord till följd av sina arbetsförhållanden äro i behov av att — utöver den förlängda semestern — komma i åtnjutande av jämväl en förkortning av arbetstiden per dag eller vecka. Vid bedömandet av frågan, huruvida nämnda arbetare nu böra erhålla en arbetstidsförkortning, anmäler sig emellertid även en annan synpunkt. Del har upplysts från både arbetsgivar- och arbetarsidan, att stor b r i s t p å a r b e t s k r a f t föreligger i gruvorna, vilket medfört, att många gruvor för närvarande icke kunna arbeta för full produktion. Den kollektivavtalsvägen genomförda arbetstidsförkortningen för huvuddelen av underjordsarbetarna från 48 till 44 å 45 timmar i veckan (jfr sid. 8 ff.) synes sålunda icke ha haft någon nämnvärd effekt för att motverka arbetskraftsbristen. Sannolikt skulle däremot en ytterligare arbetstidsförkortning för gruvarbetarna under jord vara ägnad att åtminstone i någon mån råda bot på denna brist. Erfarenheterna från de skånska kolgruvorna synas ge vissa belägg för ett sådant bedömande. Där har 40-timmarsveckan genomförts i gruvarbetet under jord från och med den 1 april 1947. Ungefär samtidigt kan beträffande den kurva, som utvisar tillgången på arbetskraft i företagets gruvor, märkas en mycket påtaglig förändring. Denna kurva, som intill den 1 april 1947 stupade brant nedåt, går nämligen från tiden omkring sagda dag ungefär vågrätt, och då bör ändock beaktas, att sommaren i allmänhet utgör en period, då gruvorna ha särskilt svårt att behålla sin arbetskraft. Man måste härav draga den slutsatsen, att arbetstidsförkortningen åtminstone för tillfället lyckats hejda den flykt från yrket, som förut givit sig tillkänna. Emellertid räcker det icke med att förhindra vidare avfolkning vid gruvorna. Arbetskrafts-

25 bristen i gruvorna är nämligen icke, såsom fallet är beträffande industrien i allmänhet, en företeelse av jämförelsevis ungt datum, utan den har varit rådande sedan elt 10-tal år tillbaka. Denna långvariga arbetskraftsbrist vid gruvorna har framför allt haft sin grund däri, att den normala nyrekryteringen av ungdom till yrket uteblivit. Härigenom har medelåldern för gruvarbetarna kommit att förskjutas uppåt på ett sätt, som onekligen inger starka farhågor för framtiden. Medelåldern för gruvarbetarna under jord utgör sålunda numera omkring 41 år (jfr sid. 41), och antalet dylika arbetare i ålder över 45 år uppgår till mera än Vs av hela antalet. Det gäller därför tydligen framför allt att förmå ungdomen alt i ökad omfattning taga anställning i gruvorna. Tidigare har i stor utsträckning rekryteringen till gruvarbetet skett därigenom, att gruvarbetarnas söner valt faderns yrke. Det bör vara angeläget att försöka återuppliva denna numera tydligen brutna tradition. Ungdomen på orten skulle därmed kunna vinnas för gruvarbetet i stället för att den — som nu sker i stor utsträckning — söker sig arbete av olika slag i närmaste stad eller större samhälle. För att uppnå detta syfte förefaller just en förkortning av arbetstiden i gruvarbetet under jord att vara ett tjänligt medel. Det är nämligen en allmän erfarenhet, att särskilt ungdomen sätter stort värde på fritiden. Det är således främst mot bakgrunden av nu anförda synpunkter — nämligen angelägenheten av att s k y d d a a r b e t s k r a f t e n m o t f ö r t i d a f ö r s l i t n i n g samt g ö r a a r b e t e t m e r a l o c k a n d e — som man har alt bedöma om och i vad mån en förkortning av arbetstiden för gruvarbetarna under jord nu bör lagfästas. Att lagstiftaren därvid skulle nöja sig med att i stort sett konfirmera det läge, som redan inträtt genom parternas frivilliga medverkan kollektivavtalsvägen, måste anses vara uteslutet. En sådan åtgärd skulle knappast vara tillfyllest ur arbetarskyddssynpunkt och skulle med visshet icke få någon som helst betydelse för att avhjälpa arbetskraftsbristen. Man kan naturligtvis tänka sig att gå blott ett mindre sleg nedåt och förkorta arbetstiden till ca 42 timmar i veckan. Utredningen är emellertid för sin del övertygad om alt, därest arbetstidsförkortningen skall få någon effekt av betydelse i förevarande hänseenden, förkortningen måste genomföras så, alt arbetstiden blir endast 40 timmar i veckan i genomsnitt. I detta sammanhang må nämnas, att i ullandel på vissa håll genomförts en förkortning av arbetstiden för vissa underjordsarbetare. Detta gäller bland annat gruvarbetare i Belgien och Sovjetunionen samt kolgruvearbetarna i Storbritannien och Tjeckoslovakien. I Frankrike har 40-timmarsvecka mera allmänt genomförts. Nu rådande särskilda förhållanden i dessa länder ha emel lertid medfört, alt den förkortade arbetstiden ej kunnat helt upprätthållas. En bedömning av frågan om en förkortning av arbetstiden för gruvarbetare till 40 timmar i veckan kan emellertid icke enbart göras från de synpunkter, som förut berörts. Väsentlig betydelse måste nämligen tillmätas de

26 p r o b l e m av både d r i f t s t e k n i s k och d r i f t s e k o n o in i s k n a I u r, som vid en dylik förkortning kunna tänkas uppkomma för företagarna. Dessa problem ställa sig helt naturligt olika vid olika förelag. Men problemställningen blir också beroende på det alternativ man inom 40-timmarsveckans ram väljer för arbetstidens fördelning på de särskilda veckodagarna. Även om man icke avser att binda sig för något visst alternativ, torde det vara omöjligt att bilda sig någon uppfattning om vad en arbetstidsförkortning till 40 timmar i veckan skulle betyda ur driftstekniska och driftsekonomiska synpunkter, om man icke bedömer förhållandena efter varje alternativ för sig och jämför härvid framkomna resultat. Utredningen skall i det följande företaga en sådan undersökning — närmast med utgångspunkt från förhållandena vid malmgruvorna — och har därvid valt Ire alternativ, nämligen dels en 6-dagarsvecka med 5 skift å 7 timmar och ett skill å 5 timmar, dels en 5-dagarsvecka med 5 skift å 8 limmar och dels en mellanform, i fortsättningen benämnd modifierad 6-dagarsvecka, där arbetet avses pågå varannan vecka under 6 dagar med en daglig arbetstid under 5 av dessa dagar å 7V2 timmar och den återstående dagen 5 timmar samt varannan vecka under endast 5 dagar med en daglig arbetstid av l\k timmar, eller med andra ord: under två veckor 10 skift å TV2 timmar och ett skift å 5 timmar. Det är givet, alt även andra alternativ kunna tänkas. Utredningen tror emellertid, att de nu angivna kunna anses representera de i prak tiken viktigaste huvudtyperna. 6-dagarsvecka. (5 )< 7 -f-5) De d r i f t s t e k n i s k a v e r k n i n g a r n a i samband med den förkorlade 6-dagarsveckan synas till en början böra bedömas under förutsättningen av att brytningen ej som en följd av arbetstidsförkortningen tillätes nedgå. Till motverkande av en dylik nedgång kunna uppenbarligen olika åtgärder bli erforderliga. Den åtgärd, varom närmast torde bli tal, är en ö k n i n g a v a r b e t s s t y r k a n . Om och i vad mån sådan ökning blir erforderlig beror av flera ovissa faktorer, däribland frågan, huruvida någon höjning av arbetseffekten, d. v. s. produktionen per arbetstimme, kan ske. Dylik höjning kan vinnas genom rationaliseringsåtgärder. I detta sammanhang torde dock främst uppkomma spörsmålet, huruvida en stegring av arbetsintensiteten kan påräknas i samband med arbetstidsförkortningens genomförande. Utredningen delar i detta avseende icke de farhågor, som framförts av många bland arbetsgivarna, att arbetsintensiteten icke kominer att stiga efter arbetstidsförkortningen. Om vid förhandlingar mellan parterna ackorden icke komma att höjas i samma proportion som arbetstiden förkortas — d. v. s. i regel med ca 10 % — sporras den enskilde arbetaren till ökad prestation. Men även om ackorden efter arbetstidsförkortningen komma att höjas i proportion till förkortningen, lär resultatet ändock med stor sanno-

27 likhet komma att bli någon stegring av arbetsintensiteten, eftersom arbetaren i fortsättningen tack vare den kortare arbetstiden kommer alt vara mindre trött än nu. Emellertid torde arbetseffekten i samband med arbetstidsförkortningen kunna ökas även på ett annat sätt, nämligen genom nedbringande av spillliden. Måhända vore en åtgärd, som i detta sammanhang kunde rekommenderas, att öka matrastens längd. Nu är matrasten vid omkring % av företagen endast V2 timme. I denna tidrymd skall då även i förekommande fall inräknas tid för upp- och nedfart. Flera företag framhålla, att liden för matrasten är för kort tillmätt och att för denna därför i praktiken uttages längre tid än den medgivna. Genom att öka rasten till en timme och kräva, att tiden också hålles, torde alltså på sina håll en del spilltid kunna undvikas. En sådan åtgärd skulle även ligga i linje med en tydligt märkbar strävan inom arbetarskyddets område att åstadkomma längre raster (jfr 1938 års arbetarskyddskommittés betänkande, del I, SOU 1946:60, sid. 339 —346). Den rekreation, som en verklig förlängning av rasten erbjuder, skulle vidare i sin mån kunna medverka till en stegring av arbetsintensiteten efter rasten med en förbättring av produktionsresultatet som följd. Å andra sidan får man icke bortse från att en ökning av rastens längd i motsvarande mån förlänger den tid, varunder arbetaren måste vistas på arbetsplatsen (skiftlängden), vilket är en nackdel särskilt vid tvåskifIsarbete, som i stor utsträckning förekommer vid gruvorna. Det bör emellertid observeras, att vid % av företagen skiftlängden för närvarande är 8% timmar eller mera. För alla dessa företag skulle alltså 6-dagarsveckan om 40 timmar medföra förkortad skiftlängd, även om matrasten i de fall, där den nu är blott V2 timme, utsträcktes till en timme. Trots de olika åtgärder, som sålunda böra kunna vidtagas för att höja arbetseffekten, blir det emellertid säkerligen i regel nödvändigt alt utöka brytningspersonalen, om produktionsminskning skall kunna undvikas, och då inställer sig frågan, om erforderlig arbetskraft kan uppbringas för detta ändamål. Frågan är ytterst vansklig alt besvara, men utredningen hänvisar till vad ovan anförts i samband med de allmänna skälen för 40-timmarsveckans införande i gruvarbetet under jord. Av vad där sagts framgår, at i den förkortade arbetstiden för undcrjordsarbelarna i gruvorna enligt utredningens mening bör kunna medverka till att det blir lättare att rekrytera denna arbetarkategori. För den utökade arbetarstyrkan erfordras b o s l ä d e r . Sådana stå på inånga håll icke till buds. För att utöka bostadsbeståndet kräves tillgång till byggnadsmaterial, vara landet lider brist. Om produktionen skall kunna upprätthållas oförändrad trots den förkortade arbetstiden för de med brytningen sysselsatta arbetarna, uppkomma vidare vissa driftstekniska problem, som hänföra sig till s a m b a n d e t m e l l a n a r b e t e t u n d e r j o rd o c h a r b e t e t o v a n j o r d . Sedan mal-

28 men uppfordrats ur gruvan, skall den i regel antingen passera ett sovringseller anrikningsverk på platsen eller ock transporteras vidare. När nu driften i dessa verk respektive arbetet med borttransporten om möjligt skall fortgå som hittills, men brytningen av samma mängd malm som förut koncentreras till en kortare lidrymd, erfordras uppenbarligen på sina håll större lagringsmöjligheter (fickor) än hittills för att tjäna såsom buffertmagasin mellan brytnings- och ovanjordsarbetet. För att bygga dessa fickor åtgå arbetskraft och tid. Spörsmålet om den för fickornas iordningställande erforderliga tiden äger dock sitt egentliga intresse blott då det gäller att bestämma tidpunkten för lagstiftningens ikraftträdande. Sambandet mellan underjords- och ovanjordsarbetet vallar även vissa svårigheter beträffande arbetet med uppfordringen av malmen. Delia arbete kan efter arbetstidsförkortningen tänkas anordnat i huvudsak enligt två olika alternativ. Enligt det ena av dessa alternativ skall uppfordringsarbetet fortgå under samma antal arbetstimmar per dag (eller vecka) som hittills. Detta kan möjliggöras antingen, såsom från visst arbetsgivarhåll föreslagits, genom alt undantaga uppfordringsarbetet från arbetstidsförkortningen eller genom att låta uppfordringsarbetel fortgå med konstant övertid (eller kanske hellre genom att dispensvägen hos arbetsrådet skaffa tillstånd till förlängd ordinarie arbetstid beträffande uppfordringsarbetet), eller ock genom att sätta in extra folk (hoppande skift) i uppfordringsarbetet. Såsom skäl för att undantaga uppfordringsarbetarna från arbetstidsförkortningen har anförts, att deras arbete icke är tungt och ej heller utföres under samma pressande förhållanden (rök, väta), som på sina håll känneteckna brytningsarbetet. En dylik uppdelning av underjordsarbetarna anser utredningen sig emellertid icke kunna tillstyrka. Även de under jord sysselsatta uppfordringsarbetarna äro nämligen utsatta för den speciella risk för hälsan, som består i avsaknaden av dagsljus. Gränsdragningen mellan uppfordringsarbetare och andra underjordsarbetare måste vidare bli svår att genomföra, och den skulle säkerligen för arbetarna inånga gånger te sig såsom godtycklig. Ej heller om man väljer utvägen alt låta uppfordringsarbelet fortgå med konstant övertid eller, efter dispens, med förlängd ordinarie lid, skulle det väsentliga syftet med lagstiftningen uppnås för uppfordringsarbetarnas vidkommande. Annorlunda skulle förhållandet dock vara, om anordningen lillgripes endast för en kortare övergångstid, till dess kraftigare dimensionerade uppfordringsanordningar hunnit anskaffas. Ett insättande av extra arbetskraft är emellertid att föredraga, om det tekniskt låter sig genomföra och erforderlig arbetskraft slår till förfogande. Det andra alternativet för uppfordringsarbetets anordnande efter arbetstidsförkortningen innebär anskaffande av kraftigare dimensionerade uppfordringsanordningar (schakt och maskiner), avsedda att möjliggöra samma uppfordringskapacitet under 40-timmarsvecka som den, vilken nu kan ut-

29 tagas med en arbetsvecka å 48 eller på sina håll 44 a 45 timmar. Leveranstiden för gruvspel och andra erforderliga maskiner är emellertid för närvarande mycket lång (4 å 5 år ha angivits såsom det normala). Av vad nu sagts framgår, att ett genomförande, med oförändrad produktion, av 40-timmarsveckan enligt alternativet med arbetstiden fördelad på veckans alla vardagar skulle kräva en ökning av produktionen per tidsenhet och att för vinnande av en dylik ökning skulle fordras — förutom tillskott på arbetskraft — utbyggnader av fickutrymmen och transportanordningar. Därvid har man emellertid utgått från att p r o d u k t i o n s k a p a c i t e t e n vid gruvorna för närvarande helt är tagen i anspråk. Så är dock i allmänhet icke fallet (jfr de å sid. 17—19 intagna tabellerna över malmproduktionens omfattning under senare år). Detta måste innebära, att flerstädes vid gruvorna redan befintliga fickutrymmen och transportanordningar icke utnyttjas till fullo och att i åtskilliga fall ytterligare bostadsutrymmen säkerligen även stå till buds. De driftstekniska olägenheter, som här ovan angivits, skulle följaktligen göra sig mera påtagligt märkbara först sedan den normala produktionskapaciteten till fullo tagits i anspråk, och innan vi nått dit kan en avsevärd tid hinna förflyta. Det bör därför kunna antagas, att från företagens sida åberopade driftstekniska ölägenheter på många håll icke komma alt spela någon större roll för möjligheten att genomföra arbetstidsförkortningen. Det anförda har hänfört sig till den förutsättningen, att brytningen efter arbetstidsförkortningen upprätthålles i oförändrad omfattning. Skulle däremot malmproduktionen nedgå (till följd av oförändrad arbetseffekt och omöjlighet att anskaffa ytterligare arbetskraft), uppkomma inga av de nu angivna driftstekniska olägenheterna. Däremot kan på de arbetsplatser, där anrikningsverk med helkontinuerlig drift förekomma, uppstå en annan olägenhet, nämligen svårighet att få malmen att räcka till för den helkontinuerliga driften. Lyckas icke detta, utan anrikningsverket måste stänga en gång i veckan på grund av malmbrist, uppslå i vissa fall på grund av arbetsprocessens tekniska natur mineralförlusler, vilka kunna bli betydande. Vad härefter angår de e k o n o m i s k a v e r k n i n g a r n a av en arbets- ~1 tidsförkortning enligt nu ifrågavarande alternativ, d. v. s. 40 timmar i veckan, fördelade på 6 dagar, ge utredningens undersökningar vid handen, att den största kostnadsökningen uppkommer, om inga åtgärder kunna vidtagas till höjning av produktionskapaciteten, utan produktionen tillätes sjunka i samma proportion som arbetstiden, d. v. s. med ca 10 %. Den härigenom uppkommande kostnadsökningen har vid full kompensation åt arbetarna för den genom förkortningen bortfallande arbetstiden uppskattats till genomsnittligt ca 10 % av samtliga produktionskostnader i förhållande till det nuvarande kostnadsläget. Om däremot genom utökning av arbetsstyrkan samt erforderlig utbyggnad och rationalisering produktionen kan upprätthållas

30 oförändrad trots arbetstidsförkortningen, torde kostnadsökningen även vid full kompensation åt arbetarna komma att bli icke oväsentligt lägre. 5-dagarsvecka. (5X8) En 5-dagarsvecka kan tänkas anordnad antingen så att alla underjordsarbetare få ut den extra ledighelsdagen på samma veckodag (i regel lördagen) eller ock så att ett system med hoppande skift inrättas, varvid driften i stort sett fortgår på samma sätt alla vardagar. Häremellan kunna tänkas mellanformer, såsom att halva arbetsstyrkan får ut sin extra ledighetsdag lördagar och andra hälften måndagar. Under förutsättning, att brytningen ej tillätes nedgå, återkomma vid 5dagarsveckan de i samband med 6-dagarsveckan omnämnda d r i f t s t e kn i s k a o l ä g e n h e t e r n a , d. v. s. svårigheterna att få arbetskraft och tillräckligt med bostäder åt den utökade arbetsstyrkan samt nödvändigheten att öka fickutrymmen och kapaciteten å uppfordringsanordningarna. Om ledighetsdagen skall vara gemensam för alla arbetarna, skärpas emellertid helt naturligt svårigheterna i fråga om fickorna och uppfordringen, men därjämte tillkomma en rad speciella olägenheter, som icke vidlåda 6-dagarsveckan. Såsom framgår av utredningens undersökningar (jfr sid. 57 f.), medför sålunda en dylik förläggning av arbetstiden särskilda svårigheter beträffande elkraften. Dessa svårigheter framträda ur teknisk synpunkt huvudsakligen i form av en ojämnare fördelning av kraftbelastningen med åtföljande kraftförluster. I en del fall blir det även nödvändigt för företagen att bygga om ledningar och transformatorstationer samt att anlägga s. k. luftmagasin för att utjämna variationerna i kraftbelastningen. En annan olägenhet, som speciellt kännetecknar 5-dagarsveckan i dess form med gemensam ledighetsdag för alla arbetarna, är att tillgängliga angreppspunkter för brytningen på sina håll komina att befinnas otillräckliga för den större arbetsstyrka, som vid 5-dagarsveckan måste vara i arbete på en gång. Utökningen av antalet angreppspunkter — i den mån en sådan utökning med hänsyn till de lokala förhållandena låter sig genomföra — kräver arbetskraft och tid. Vid 5-dagarsveckan — vare sig ledighetsdagen blir gemensam eller icke — uppkomma emellertid härutöver även vissa andra olägenheter, vilka icke förekomma vid 6-dagarsveckan. Det kan sålunda starkt ifrågasättas, huruvida icke den dagliga arbetstiden, 8 timmar, rast däri icke inräknad, blir alltför lång och tröttande för att vara tillfredsställande ur hälsosynpunkt vid det tunga arbete, som det här i allmänhet är fråga om, men även för att möjliggöra tillfredsställande arbetsintensitet mot slutet av skiftet. Genom att en matrast av tillräcklig längd (en timme) inlägges synas emellertid olägenheterna av den långa dagliga arbetstiden kunna i viss mån motverkas. Angående en utökning av matrasten kan hänvisas till vad härom tidigare (sid. 27) anförts i samband med 6-dagarsveckan. Angelägenheten av att mat-

31 rasten blir av tillräcklig längd är emellertid av ojämförligt större vikt vid 5-dagarsveckan än vid 6-dagarsveckan, där den dagliga arbetstiden blott skulle vara 7 timmar. Vidare omöjliggöres vid 5-dagarsvecka om 40 limmar arbete å tre varandra avlösande skift med raster, som icke ingå i arbetstiden, enär dygnels 24 timmar icke ge utrymme för mera än 3 skift å 8 timmar. Nackdelen härav får väl icke överdrivas, enär treskiftsarbete endast i mycket ringa omfattning förekommer i underjordsarbetet. Måhända är den möjligheten icke utesluten att i vad gäller brytningsarbete anordna treskiftsarbete med saxade skift, d. v. s. skiftarbete, där de olika skiftlagen ej avlösa varandra direkt utan delvis arbeta parallellt. Och i fråga om uppfordringsarbetet, som i regel icke torde vara så tungt som arbetet med brytningen, kan drift på treskift måhända fortgå utan andra uppehåll än sådana arbetspauser, vilka icke räknas såsom raster i egentlig mening. Kommer produktionen till följd av arbetstidsförkortningen att nedgå i ungefärligen samma proportion som arbetstiden, torde visserligen icke såsom vid 6-dagarsveckan de driftstekniska olägenheterna av förkortningen komma att i stort sett utebli, men de bli dock av betydligt mindre omfattning än vid bibehållen produktion. Om alltså 5-dagarsveckan uppvisar åtskilliga nackdelar i jämförelse med 6-dagarsveckan, företer 5-dagarsveckan å andra sidan vissa fördelar, som icke 6-dagarsveckan kan uppvisa. I detta hänseende bör främst framhållas den omständigheten, att arbetarna i allmänhet synas högt värdesätta förmånen av den extra ledighetsdagen. Detta psykologiska faktum måste anses vara av allra största betydelse, enär endast en av arbetarna påtagligt uppskattad förmån torde kunna verka tillräckligt stimulerande å den nyrekrytering, som i allmänhet erfordras för att icke arbetstidsförkortningen skall få en produktionsminskning till följd. Erhåller varje arbetare en extra ledighetsdag i veckan, finnes dessutom anledning antaga, att antalet permissionsdagar kommer att minska, eftersom arbetarna böra kunna utnyttja den extra ledighetsdagen till utförande av sådana ärenden, vilka för närvarande kräva permission. Vid 5-dagarsveckan blir antalet skift per vecka mindre än nu, varemot skiftlängden i allmänhet ökar något. Eftersom spilltiderna äro tämligen konstanta för varje skift oavsett dess längd, kommer vid 5-dagarsveckan relationen mellan spilltid och effektiv arbetstid att bli något gynnsammare än vid 6-dagarsveckan. Slutligen vinnes vid 5-dagarsveckan, att reparationer kunna utföras å den extra ledighetsdagen utan att störa driften. De d r i f t s e k o n o m i s k a v e r k n i n g a r n a vid en övergång till 5-dagarsvecka om 40 timmar torde gestalta sig olika vid olika företag. För åtskilliga företag skulle säkerligen kostnaderna vid 5-dagarsveckan bli icke oväsentligt större än vid 6-dagarsveckan. I allmänhet synes dock skillnaden i kostnadshänseende mellan de båda alternativen bli ringa.

32 Modifierad 6-dagarsvecka. (10 skift om 7V2 timmar och ett skift om 5 timmar under en 14-dagarsperiod) Om man ur d r i f t s t e k 11 i s k s y n p i i n k t undersöker, vilka fördelar och nackdelar delta alternativ erbjuder i jämförelse med de två förut genomgångna, skall man finna, att den modifierade 6-dagarsveckan i slor utsträckning företer de fördelar, som angivits utmärka 5-dagarsveckan, utan att samtidigt uppvisa dess särskilda nackdelar. Till en början tillmötesgår man på detta sätt åtminstone i viss utsträckning arbetarnas krav på att få en extra ledig dag, ehuruväl ledighetsdagen i dylikt fall kominer att infalla blott varannan vecka. Systemet med varannan lördag helledig förekommer för närvarande endast hos 12 företag. Det skulle alltså finnas ett ganska stort utrymme för en av arbetarna mera uppskattad förläggning av arbetstiden i angivna hänseende ined möjligen åtföljande psykologiskt gynnsamma verkningar i fråga 0111 nyrekryteringen. Vid den modifierade 6-dagarsveckan kan vidare antalet permissionsdagar väntas minska något i jämförelse med förhållandena vid 6-dagarsveckan. Även spilltiderna bli av olika anledningar mindre. 1 stället för 6-dagarsveckans 12 skift på 14-dagarsperioden blir antalet skift i detta fall endast 11, och spilltiderna äro tämligen konstanta för varje skift oberoende av dettas längd. Vid tvåskiftsarbete med den modifierade 6-dagarsveckan komma skiftlagen att ha ledigt växelvis varannan lördag eller eventuellt annan vardag. Å dessa dagar blir det alltså inlet skiftbyte, och den i allmänhet ganska avsevärda spilltid, som skiftbyte medför, undvikes under en dag i veckan. A andra sidan kan man icke bortse därifrån, att skiftet å 5 timmar sannolikt blir alltför kort för alt möjliggöra ett fullt effektivt utnyttjande av arbetstiden, enär spilltiderna proportionsvis bli för stora. Detta är emellertid en svaghet, som den modifierade 6-dagarsveckan delar med den förut beskrivna 6-dagarsveckan. Slutligen möjliggör även delta alternativ i viss utsträckning (för ett 15-tal företag) en förlängning av matrasten till en timme utan att den för närvarande tillämpade skiftlängden samtidigt ökar. Ur reparationssynpunkt torde det vara tillräckligt att ha en extra ledighetsdag varannan vecka. De driftstekniska nackdelarna vid den modifierade 6-dagarsveckan äro i huvudsak desamma som vid 6-dagarsveckan. Verkningarna i d r i f t s c k o n o m i s k t h ä n s e e n d e av en förkortning av arbetstiden enligt förevarande alternativ äro svåra att bedöma. Rimligen böra emellertid verkningarna vara att söka någonstädes emellan dem, som följa å 6-dagarsveckan och 5-dagarsveckan. Sammanfattningsvis kan den lämnade redogörelsen sägas visa, å ena sidan att gruvarbetarna under jord ur hälso- och rekreationssynpunkt behöva en förkortning av arbetstiden och att en sådan förkortning sannolikt skulle kunna medverka till att avhjälpa den svåra brist på arbetskraft, som

33 nu är rådande vid gruvorna, men å andra sidan att åtskilliga olägenheter av såväl drifts teknisk som driftsekonomisk natur äro förbundna med arbetstidsförkortningen. Vid övervägande av vilka utav dessa faktorer som böra tillmätas den avgörande betydelsen måste man enligt utredningens mening hålla fast vid att det härvidlag är fråga om en skyddslagstiftning; och skyddssynpunkterna böra uppenbarligen få vika endast om de motstående skälen äro mycket starka. Utredningen kan icke finna, att de av arbetsgivarna åberopade nackdelarna äro av sådan betydelse, alt de kunna uppväga fördelarna av förkortningen. I fråga om de driftstekniska olägenheterna vill utredningen särskilt understryka, att några större svårigheter i sådant hänseende knappast kunna uppkomma så länge gruvornas kapacitet, såsom för närvarande är fallet, icke till fullo tages i anspråk. Fickor och uppfordringsanordningar torde sålunda, såsom ovan framhållits, i allmänhet vara så dimensionerade, att en brytning — och där så erfordras även uppfordring — av nuvarande omfattning ulan större svårighet kan koncentreras till kortare tid. Brytningen skulle till och med kunna koncentreras till 5 dagar i veckan. På åtskilliga håll synes även möjlighet finnas att vinna bostadsutrymme för ytterligare arbetskraft. Om en ekonomisk depression inom en icke alltför avlägsen tid skulle sälta in, medförande som sannolik följd en ytterligare minskning av produktionen, komma några driftstekniska ölägenheter av arbetstidsförkortningen säkerligen aldrig att göra sig gällande. Ej heller de ekonomiska verkningarna av arbetstidsförkortningen äro av sådan storleksordning, att de kunna få avgörande betydelse. Kostnadsfördyringen torde nämligen i regel icke komma att överstiga 10 % vid den ogynnsammaste förutsättningen, vilken innebär att produktionen minskar i ungefär samma omfattning som arbetstiden förkortas. Utredningen anser sig emellertid ha anledning räkna med att produktionen icke skall behöva sjunka i samband med arbetstidsförkortningen. Produktionen per arbetstimme bör nämligen kunna öka, liksom även möjligheterna till nyrekrytering. Förblir produktionen oförändrad, stiga kostnaderna icke mera än med omkring 8 %, och beräkningen är här liksom för det fall, då produktionen antages nedgå, gjord under den förutsättningen att arbetarna erhålla full kompensation för arbetstidsförkortningen. En sådan fördyring, varom här kan bli tal, är säkerligen avsevärt mindre än den som åtskilliga gruvföretag redan måst vidkännas till följd av arbetskraftsbristen. Den är också av ringa betydelse i jämförelse med den fördyring av produktionen, som företagen skulle få vidkännas vid en konjunkturförsämring. Enligt den af kanslisekreteraren Thuresson företagna undersökningen (sid. 59) skulle en kostnadsfördyring med ända upp till 8 % icke för närvarande få någon större betydelse vare sig för avsättningen inom landet eller för handelsutbytet med andra länder. Såsom av den föregående redogörelsen framgått är emellertid omfattningen av de driftstekniska och driftsekonomiska olägenheterna i viss mån beroende av vilket alternativ av arbetstidens fördelning på veckodagarna inom 40-timmarsveckans ram som man väljer: 5-dagarsvecka, 6-dagarsvecka eller

34 eventuellt någon mellanform. Utredningen avser icke att binda parterna vid något av dessa alternativ, utan förhållandena på varje särskild arbetsplats måste få vara avgörande vid bedömandet av vilket alternativ som skall föredragas. Avsikten med den företagna genomgången har endast varit att framlägga olika tänkbara förslag lill frågans lösning och belysa deras innebörd och verkningar. Utredningen anser sig därmed ha kunnat påvisa, att det är möjligt att på olika vägar genomföra 40-timmarsveckan i gruvarbetet under jord utan alltför ogynnsamma konsekvenser. Det ovan anförda har närmast avsett underjordsarbetet i malmgruvorna. Beträffande k o l g r u v o r n a torde i huvudsak liknande synpunkter kunna anläggas. Där har emellertid 40-timmarsveckan redan införts avtalsvägen, varför de driftstekniska olägenheterna vid detla laget i det väsentliga böra ha övervunnits. Beträffande det ekonomiska resultatet — särskilt frågan huruvida 40-timmarsveckan medfört någon stegring av arbetseffekten — år tiden ännu icke mogen för ett slutgiltigt yttrande. Arbetare under jord i stenbrott likställdes av semesterkommittén i rekreationshänseende med gruvarbetare under jord. Anledning torde saknas att i förevarande sammanhang frångå detta bedömande. För övrigt har spörsmålet mycket ringa betydelse, då frågan om arbetstidsförkortningen i nuvarande läge endast berör 6 man. I anslutning till vad förut sagts vill utredningen förorda, alt den ordinarie arbetstiden för arbetare under jord i gruva och stenbrott genom ändring av 4 § arbetstidslagen bestämmes till allenast 40 limmar i veckan. För de fall, där till följd av särskilda förhållanden svårigheter av större mått skulle visas uppkomma genom arbetstidsförkortningen, bör arbetsrådet med stöd av 5 § arbetstidslagen kunna medge utsträckning av den ordinarie arbetstiden. Bestämmelserna i 6 och 7 §§ om arbete å övertid skola alltjämt gälla beträffande arbete under jord i gruva och stenbrott. Skulle svårigheterna i något fall bli sådana, alt arbetets fortsatta bedrivande äventyrades, d. v. s. ett verkligt nödläge inträffa, bör anledning kunna föreligga för Kungl. Maj:t att med stöd av 10 § 3 mom. arbetstidslagen medge av förhållandena påkallat undantag från lagens tillämpning. Vad slutligen angår tidpunkten för arbetstidsförkortningens genomförande ha de arbetsgivare, vilka räknat med omfattande utbyggnader av fickor, transportanordningar och luftmagasin samt anskaffning av nya maskiner, i allmänhet angivit en övergångstid av 2—4 år såsom önskvärd. Mot en övergångstid av sådan längd talar framför allt den nuvarande arbetskraftssituationen. Är arbetskraftsbristen svår, och hyser man den uppfattningen, att arbetstidsförkortningen skall locka folk till gruvorna, är det uppenbarligen angeläget, att åtgärdens genomförande icke får fördröjas längre tid.

35 På flera håll, där till följd av arbetskraftsbristen produktionkapaciteten nu ej utnyttjas helt, torde någon utbyggnad av större betydelse icke behöva fördröja arbetstidsförkortningens genomförande. I de fall, där anläggningarna redan äro till fullo utnyttjade och således utbyggnader äro nödvändiga, synes det möjligt att genom anlitande av övertid i viss utsträckning kunna upprätthålla produktionen vid nuvarande nivå i avbidan på att utbyggnaderna hinna färdigställas. Även med beaktande av att svårigheter på sina håll kunna uppstå att på kort tid genomföra arbetstidsförkortningen utan produktionsminskning anser utredningen, att ikraftträdandet bör kunna sättas till den 1 januari 1949. Speciell motivering. De allmänna reglerna om arbetstidens längd äro meddelade i 4 § arbetstidslagen. I första stycket av denna paragraf stadgas förbud mot arbetares användande till arbete under längre tid, raster oräknade, än 8 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan. Vidare föreskrives i samma stycke, att därest nyssnämnda begränsning av arbetstiden för vecka icke därigenom överskrides, arbetstiden under något eller några av veckans dygn får utsträckas till högst 9 timmar. Paragrafens andra stycke innehåller en undantagsbestämmelse för arbete, som bedrives med regelbunden skiftindelning. För sådant arbete får sålunda annan arbetstid än nyss angivits tillämpas, såvitt därigenom icke uppkommer längre sammanlagd arbetstid för en tidrymd av högst 3 veckor, än att den motsvarar 48 timmar i veckan. Den föreslagna särregleringen av arbetstiden för arbetare under jord i gruva och stenbrott har utredningen ansett lämpligen böra komma till uttryck i ett nytt tredje stycke till 4 § arbetstidslagen, varvid de nuvarande styckena lämnas oförändrade. Vad i sistnämnda stycken stadgas skall således ej gälla arbete under jord i gruva eller stenbrott. Till sådant arbete skall — enligt det nya tredje stycket — arbetsgivare ej få använda arbetare under längre lid, raster oräknade, än 8 timmar av dygnet eller 40 timmar i veckan. Sammanlagda arbetstiden under en vecka skall dock få överskridas, såvitt därigenom icke uppkommer längre sammanlagd arbetstid för en tidrymd av högst två veckor, än att den motsvarar 40 timmar i veckan. Såsom en följd av ändringen av 4 § erfordras visst tillägg till 5 § 1 mom. arbetstidslagen. Någon ändring av arbetstidslagen i övrigt har icke synts utredningen påkallad i detta sammanhang. Utredningen har emellertid övervägt, om icke införandet av särskilda bestämmelser om arbetstiden för vissa under lagen hörande grupper borde föranleda ändring av lagens 3 §. Enligt denna paragraf tillkommer det arbetsrådet att på begäran av vissa myndigheter eller den, vars rätt därav beröres, avgöra, huruvida visst arbete är att hänföra till sådant, vara lagen äger tillämpning, eller huruvida viss arbetstagare är att enligt lagen räkna såsom

36 arbetare. 1 andra frågor rörande lagens tillämpning har arbetsrådet däremot endast befogenhet att avgiva utlåtande. Med denna avfattning av stadgandet skulle sålunda arbetsrådet efter genomförande av den kortare arbetstiden för arbetare under jord i gruva eller stenbrott icke äga träffa avgörande utan endast meddela utlåtande i frågan huruvida visst arbete är alt hänföra till nu ifrågavarande slag av underjordsarbete eller icke. I lagen den 29 juni 1946 om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete — vilken lag avser bland annat arbete under jord i gruva eller stenbrott — har arbetsrådet emellertid tillagts befogenhet att på begäran av domstol eller den, vars rätt därav beröres, avgöra, huruvida viss arbetare skall räknas såsom underjordsarbetare i sistnämnda lags mening och därmed få rätt till den förlängda semestern. Konsekvensen skulle då kunna anses fordra, att arbetsrådet skulle äga motsvarande befogenhet, då det gäller att avgöra, huruvida samme arbetare i arbetstidslagens mening skall räknas som sådan arbetare, vilken enligt utredningens förslag är berättigad till den kortare arbetstiden. Emellertid skulle en ändring av 3 § arbetstidslagen i syfte att tillgodose detta önskemål innebära en inkonsekvens för arbetstidslagstiftningens del. För närvarande äger arbetsrådet icke avgöra, huruvida visst arbete är att hänföra till regelbundet skiftarbete med de uppmjukningar i fråga om arbetstidens begränsning, som följa därav. Ej heller äger arbetsrådet meddela avgöranden i vissa likartade frågor beträffande de speciella arbetstidslagarnas tillämpning, exempelvis huruvida viss arbetare enligt lantarbetstidslagen är att hänföra till djurskötare, lantarbetare med blandat arbete eller annan lantarbetare. Skulle någon ändring i detta sammanhang vidtagas beträffande arbetsrådets befogenheter enligt 3 § arbetstidslagen, måste därför övervägas, huruvida icke ändringen måste omfatta även frågor om gränsdragningen mellan regelbundet skiftarbete och annat arbete. Och vidare synes en sådan ändring föra med sig motsvarande ändringar i de speciella arbetstidslagarna. Inför denna situation har utredningen stannat för att i detla sammanhang icke föreslå någon ändring av 3 § arbetstidslagen. Frågan lär i praktiken sakna större betydelse, eftersom arbetsrådets utlåtanden i regel torde respekteras på samma sätt som dess avgöranden. Utredningen avser emellertid att återkomma till spörsmålet i samband med den allmänna översynen av hela arbetstidslagstiftningen, som även ingår i utredningens uppdrag. 4 §•

Det föreslagna nya tredje stycket avser arbete under jord i gruva och stenbrott. I regel torde någon svårighet ej föreligga att avgöra, huruvida visst arbete i gruva eller stenbrott skall anses försiggå under eller ovan jord. I fall av tvekan kan — såsom förut angivits — arbetsrådets utlåtande i frågan inhämtas.

37 Del nya stadgandet innebär till en början, att det högsta sammanlagda antal timmar per vecka, varunder arbetsgivare får använda arbetare till arbete under jord i gruva eller stenbrott, sänkts från 48 till 40 timmar. I samband härmed har det högsta antal timmar per dygn, varunder arbetsgivare får använda arbetare till dylikt arbete, sänkts från 9 till 8 limmar. Någon möjlighet att utöka den dagliga arbetstiden till 9 timmar vissa dygn under förutsättning att arbetstiden under andra dygn i samma vecka förkortas i motsvarande mån skall således icke föreligga beträffande underjordsarbete i gruva eller stenbrott. Den sammanlagda veckoarbetstiden skall dock få överskridas, såvitt därigenom icke uppkommer längre sammanlagd arbetstid för en tidrymd av högst två veckor, än alt den motsvarar 40 timmar i veckan. En förebild till denna bestämmelse finnes redan i andra stycket beträffande regelbundet skiftarbete, där emellertid den längsta tidsperiod, för vilken begränsningen av arbetstiden får beräknas, utgör tre veckor. Beträffande arbete under jord i gruva och stenbrott har däremot icke — såsom fallet är med annat arbete — medgivits en särskild uppmjukning i fråga om arbete, som bedrives med regelbunden skiftindelning. Vid arbete under jord i gruva eller stenbrott har utredningen nämligen till utjämning av arbetstiden under olika veckor funnit en tidrymd av två veckor — lika för skiftarbete och annat arbete — vara tillräcklig. Genom denna tvåveckorsuljämnnig möjliggöras arbetstidens förläggning enligt den förut beskrivna s. k. modifierade 6-dagarsveckan, d. v. s. med 11 skift under en två veckorsperiod, eller på annat lämpligt sätt. 5 § 1 mom. Enligt 5 § 1 mom. i den gällande lagen kan med arbetsrådets medgivande viss anpassning av arbetstiden ske efter förhållandenas växling. Möjlighet till dylik anpassning torde näppeligen erfordras för underjordsarbetets del. 1 allt fall har ändringen av 4 § av formella skäl synts kräva det föreslagna tillägget till det nuvarande stadgan del i 5 i? 1 mom. Övergångsbestämmelse. Beträffande tidpunkten för lagändringens ikraftträdande hänvisas till den allmänna motiveringen. Såsom tidigare skett vid genomförandet av nya arbetstidsbeslämmelser har föreskrivits, att vissa beslut av myndighet, som påkallas med hänsyn till lagändringen, må meddelas redan innan denna trätt i kraft. Härigenom beredes en arbetsgivare möjlighet att i förväg erhålla arbetsrådets utlåtande, huruvida visst arbete är sådant, att den kortare arbetstiden är tillämplig å detsamma, eller Kungl. Maj:ts eller arbetsrådets beslut om undantag från tilllämpningen av den skedda regleringen eller arbetsrådets beslut om tillstånd att uttaga övertidsarbete, som anses erforderligt med hänsyn till förkortningen av den ordinarie arbetstiden för i frågakomna underjordsarbetare.

38 Särskilt yttrande av herr Rudenstam. Arbetstidsutredningens majoritets mening, att utredningen klarlagt, att en arbetstidsförkortning är motiverad ur skyddssynpunkt — vilket synes böra vara den enda grunden för en förkortning av arbetstiden för arbetare under jord genom lagstiftning — kan jag icke dela. I sak är jag däremot ense med utredningens majoritet, att rekryteringsfrågan är av stor betydelse för gruvhanteringens framtid — särskilt med hänsyn till den höga medelåldern för arbetarna vid gruvorna — men svårigheter i detta avseende kunna näppeligen vara avgörande motiv för en förkortning av arbetstiden lagstiftningsvägen. För min del kan jag därför icke på föreliggande material och motivering, mot vilken även i övrigt erinringar kunna göras, förorda lagstiftning i ärendet utan anser, att frågekomplexet i sin helhet närmast bör bliva föremål för behandling mellan arbetsmarknadens parter. Vid överläggningar mellan dessa kan även i övrigt på ett helt annat sätt än vid lagstiftning skälig hänsyn tagas till lokala förhållanden, vilka — som framgår av utredningens spekulationer rörande bl. a. 5- eller 6-dagarsvecka — ofta äro av skiftande natur. Med den inställning till lagstiftningsfrågan jag sålunda deklarerat saknar jag anledning att i detta sammanhang närmare ingå på kritik av den allmänna motiveringen.

BILAGOR

Bilaga A.

Konferens med parterna å arbetsmarknaden. I konferensen deltogo bland andra representanter för Svenska Arbetsgivareföreningen ocli dess allmänna grupp, Järnbruksförbundet, Mellansvenska Gruvförbundet och Grängesbergskoncernens gruvförbund ävensom enskilda företag, å ena sidan, samt Landsorganisationen, Svenska Gruvindustriarbetareförbundet, Svenska Grov- och Fabriksarbetareförbundet och Svenska Stenindustriarbetareförbundet, å andra sidan. Av förhandlingarna vid konferensen framgick till en början, att en förkortning avnormalarbetstiden för gruvarbetare under jord i stor utsträckning redan kommit till stånd avtalsvägen. Vid kolgruvorna i Höganäs utgjorde sålunda arbetstiden 40 timmar i veckan, fördelade å fem dagar med som regel lördagen helledig. Vanliga arbetstidsmått för underjordsarbetarna i malmgruvorna vore 45 timmar i veckan vid arbete å ett skift och 44 timmar i veckan i genomsnitt vid tvåskiftsarbete. Sistnämnda arbetstid hade framkommit på så sätt, att arbetet en vecka bedreves under 6 dagar och nästa vecka under 5 dagar, allt med 8 timmar om dagen. Varje arbetare finge därigenom en arbetstid av 48 timmar ena veckan och 40 timmar påföljande vecka, d. v. s. i genomsnitt 44 timmar per vecka. Såsom skäl att ytterligare förkorta arbetstiden för underjordsarbetarna i gruvorna åberopades från arbetarsidan väsentligen två omständigheter, nämligen dels arbetets särskilt pressande karaktär, som för arbetarna medförde ökat behov av vila, och dels angelägenheten av att genom gynnsammare arbetstidsförhållanden söka såväl motverka en uppkommen tendens till flykt från yrket som ock stimulera nyrekryteringen. I fråga om arbetets svårighetsgrad rådde delade meningar. Från arbetsgivarsidan framhölls, att det tyngsta arbetet, nämligen handlastningen, redan till stor del försvunnit och om några år säkerligen komme att ha helt upphört samt att arbetet även i övrigt blivit väsentligt lättare, framför allt genom användandet av hårdmetall till borren, vilket medfört att dessas vikt avsevärt nedgått. Från motsidan anfördes däremot, att gruvarbetet under jord trots dessa förbättringar säkerligen fortfarande vore det tyngsta arbete som funnes samt att, medan inom industrien i övrigt stora ansträngningar gjorts för alt bereda arbetarna ljusa och trevliga lokaler samt förbättrad arbetsmiljö i andra hänseenden, förhållandena i gruvorna fortfarande ur hälsosynpunkt vore mycket ogynnsamma, med dålig luft och väta, varjämte olycksfallsrisken alltjämt vore betydande. Beträffande problemet att erhålla arbetskraft till gruvorna beklagades å ömse sidor, att man vid arbetstidslagstiftningens genomförande 1919 icke bibehållit den förmån av kortare arbetstid i förhållande till andra arbetare, som gruvarbetarna under jord avtalsvägen förskaffat sig. Nu karakteriserades läget från arbetsgivarsidan på många håll såsom bekymmersamt. En bidragande orsak till svårigheterna vore bristen å bostäder samt den ringa möjligheten att under nuvarande förhållanden åstadkomma erforderliga nybyggnader och reparationer. Från arbetarsidan vitsordades, att svårigheterna att få arbetskraft till gruvorna vore stora. Såsom belysande för läget anfördes från arbetarsidan bland annat följande siffror. Medelåldern för gruvarbetarna, som 1937 utgjort 37-1 år, hade 1946 stigit till 41 år. Antalet gruvarbetare i ålder över 45 år i förhållande till hela gruvarbetarantalet utgjorde 1937 26 % och 1946 34 % samt beräknades 1966 — om utvecklingen fortskrede i samma tempo — vara uppe i 47 %. Denna ut-

42 veckling visade emellertid — enligt vad som framhölls å arbetarhåll — nödvändigheten av att genom en förkortning av arbetstiden söka göra gruvarbetet mera lockande och därigenom skaffa folk till gruvorna; och eftersom ansträngningarna att åstadkomma en för detta ändamål tillräcklig förkortning avtalsvägen i stort sett visat sig resultatlösa, återstode ingen annan utväg än att tillgripa lagstiftning. Den minsta förkortning, som därvid kunde komma i fråga, vore enligt arbetarnas förmenande till 40 timmar i veckan. Från arbetsgivarsidan invändes häremot, att man väl kunde förstå, alt arbetarskyddssynpunkter i och för sig kunde motivera lagstiftning i ifrågavarande hänseende, men att däremot arbetskraftsproblemet borde lämnas att av parterna å arbetsmarknaden lösas på egen hand. Stora svårigheter av driftsteknisk natur skulle enligt arbetsgivarnas mening bli följden av en arbetstidsförkortning för underjordsarbetarna i malmgruvorna på grund av det samband, som ofta förelåge mellan deras arbete och arbetet ovan jord i anrikningsverken. Driften i dessa verk påginge nämligen pä många håll veckan runt utan avbrott, bland annat enär metallförluster uppkomme varje gång anrikningsverken måste stängas. För att möjliggöra denna helkontinuerliga drift i anrikningsverken krävdes, att underjordsarbelama under den tid brytningen påginge frambragte så stor mängd malm, att den försloge för anrikningsverkets drift även under veckouppehållet i arbetet nere i gruvan. Underjordsarbetarna måste med andra ord arbeta på förlag, varvid malmen iades upp i s. k. fickor, som av tekniska skäl i regel borde vara förlagda nere i gruvan. Om nu arbetstiden för underjordsarbetarna skulle ytterligare förkortas, bleve följden att dessa förlag måste göras större och alltså utrymmet för fickorna utökas samt eventuellt även nya fickor inrättas. I åtskilliga mindre gruvor skulle detta slöta på sådana svårigheter, att gruvdriften därigenom helt omöjliggjordes. Om vidare en förkortning av arbetstiden skulle genomföras även för transportarbetarna i gruvan — vilka i och för sig vore underjordsarbetare och såsom sådana hade erhållit förmånen av den längre semestern — uppkomme enligt arbetsgivarnas förmenande nya svårigheter. Under förutsättning, att några upplagsplatser för malmen icke funnes anordnade ovan jord, måste nämligen transportarbetet, till den del det avsåge uppfordringen av malmen från fickorna i gruvan, pågå samtidigt med driften i anrikningsverket. Om då även de med uppfordringsarbetct sysselsatta arbetarna erhölle förkortad arbetstid, måste deras antal utökas, eventuellt i samband med att ett system med hoppande skift anordnades eller, där arbetet redan bedreves med dylika skift, genom att nya hoppare insattes, allt åtgärder som med den nuvarande bristen på arbetskraft knappast läte sig genomföra. Transportarbetarna vore emellertid icke i samma behovav en förkortning av arbetstiden som de med brytningen sysselsatta arbetarna. Transportarbelarnas arbete kunde nämligen icke anses vara tungt, och de arbetade ej heller i rökiga eller fuktiga lokaler. Även om underjordsarbetarna i övrigt erhölle förkortad arbetstid, borde alltså med hänsyn till det ovan anförda någon arbetstidsförkortning iör transportarbetarna under jord icke ifrågakomma. Såsom varande av betydelse för att bedöma verkningarna i tekniskt hänseende av en förkortning av arbetstiden för underjordsarbetarna i gruvorna åberopades från arbetsgivarsidan även frågan om arbetstidens förläggning till 5 eller 6 dagar i veckan. Om den förkortade arbetstiden fördelades över 5 dagar, syntes olägenheterna i vissa hänseenden bli större än om fördelningen skedde ä 6 dagar. I förstnämnda fall måste nämligen fickorna göras större samt kraftigare maskiner och mera arbetskraft anskaffas för uppfordringen. Därtill komme, att om elkraftbehovet huvudsakligen koncentrerades till 5 dagar i veckan, förutsättningarna för gällande elkraftkontrakt rubbades, belastningen pä kraftverken bleve ojämnare och priset å elkraften därför högre. Å andra sidan vore 5-dagarsveckan att föredraga ur den synpunkten, att spilltiden för arbetarna —- d. v. s. tiden för ned- och uppstigning m. m. — bleve mindre. Om en arbetstidsförkortning nu skulle genomföras lagstiftningsvägen, måste under alla förhållanden med

43 hänsyn till de tekniska svårigheterna en tillräcklig övergångstid för anpassning till det nya läget medges. Beträffande verkningarna i driftsekonomiskt hänseende av en förkortning av arbetstiden för underjordsarbetarna i gruvorna till 40 timmar i veckan hade å arbetsgivarsidan uppgjorts vissa kalkyler, utvisande att minskningen i produktionen, vid oförändrad arbetsprestation per tidsenhet, skulle komma att utgöra 9—-11 %. Frän arbetarsidan gjordes i denna del gällande, att —- enligt vad historien lärt —• den successiva förkortning av arbetstiden, som hittills ägt rum, ingalunda medfört någon produktionsminskning. Nu senast visade erfarenheterna från Höganäs detsamma. Slutligen framfördes även vissa synpunkter pä arbetsförhållandena i stenbrott. Härvid upplystes, att underjordsbrytning av sten för närvarande förekomme endast å en arbetsplats (Kolmården) och att där endast ett ringa antal arbetare vore sysselsatta i dylikt arbete.

Bilaga Bx

Arbetstidsutredningens promemoria för besvarande av vissa frågor rörande underjordsarbetare. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 28 februari 1947 ha inom socialdepartementet tillkallats sakkunniga för utredning rörande en allmän översyn av arbetstidslagstiftningen. De sakkunniga — vilka antagit benämningen arbetstidsutredningen — skola därvid enligt de givna direktiven i första hand beakta behovet av en förkortning av arbetstiden för arbetare med särskilt tungt eller eljest pressande arbete. Till sådana arbetare måste hänföras bl. a. arbetare under jord i gruva, stenbrott eller tunnel. Utredningen har sig bekant, att för gruvarbetare under jord i allmänhet redan tillämpas en normalarbetstid, som är kortare än den i lagen angivna och i regel synes hålla sig vid 44 å 45 timmar i veckan i genomsnitt. Det gäller emellertid nu att undersöka, huruvida icke en förkortning av den lagliga arbetstiden för underjordsarbetarna bör genomföras och hur långt man därvid bör gä. Längre gående förkortning än till 40 timmar i veckan torde nu icke kunna komma i fråga. Svaret på de uppställda frågorna måste givetvis bli beroende på en avvägning avalla inverkande omständigheter. Här stå mot varandra å ena sidan kravet på alt arbetarna ej i onödan förslitas eller utsättas för ohälsa och det angelägna i att man genom åtgärder, vilka göra arbetet mera lockande, söker underlätta nyrekryteringen och motverka den tendens till flykt frän yrket, som gjort sig märkbar, samt å andra sidan önskvärdheten av att produktionen ej minskas eller onödigt fördyras, därvid den för närvarande föreliggande allmänna bristen på arbetskraft bör ägnas speciell uppmärksamhet. Av särskilt intresse för utredningen i förevarande sammanhang är att fä klarlagt, vilka olägenheter ur driftsteknisk och driftsekonomisk synpunkt, som skulle bli följden av en förkortning av arbetstiden efter ovan angivna riktlinjer, och hur dessa olägenheter skola kunna minskas eller elimineras. I driftstekniskt hänseende bör sålunda bl. a. klarläggas, hur produktionens jämna gång, trots en arbetstidsförkortning för underjordsarbetarna, skall kunna upprätthållas i de fall då arbetet å ovanjordsavdelningar är direkt beroende av underjordsarbetet (spörsmålet om de s. k. fickorna). Beträffande de driftsekonomiska verkningarna må anmärkas, att utredningen sker under den förutsättningen att de berörda arbetarna efter förkortningen icke erhålla lägre lön per vecka än förut. Det är vidare av stort intresse att kunna få del av hur möjligheterna att åstadkomma ytterligare rationaliseringar bedömas. Av vikt är även att erhålla kännedom om den utsträckning, i vilken underjordsarbetare användas till skiftarbete och arbete å övertid. Under åberopande av vad sålunda anförts får utredningen anhålla om benäget svar ä nedanstående frågor, därvid, om förhållandena å skilda till företaget hörande gruvfält eller motsvarande arbetsplatser icke äro likartade, svar bör lämnas särskilt för varje fält resp. motsvarande arbetsplats. Svaren torde lämnas ä särskilt papper med hänvisning till den beteckning frågorna erhållit här nedan. 1. Företagets namn? Antal arbetare

45 a) under jord (enligt företagets till Svenska arbetsgivareföreningen i januari 1947 lämnade uppgifter) ? b) ovan jord (här anges sädana arbetare ovan jord, vilkas arbete utgöres av spelstyrning, bergmottagning, krossning, sovring, anrikning eller sligutfrakt) ? Uppskattad brist i full arbetsstyrka vid årsskiftet 1946/47 i fråga om x) underjordsarbetare? y) ovan under b) angivna ovanjordsarbetare? Ange den brytning, varmed underjordsarbetarna äro sysselsatta. Ange den huvudsakliga sysselsättningen för de under b) angivna ovanjordsarbetarna. 2. a. Ange längden och förläggningen av arbetstid och raster för underjordsarbetarna under år 1946. b. Om skiftgång förekommit, ange i vilken utsträckning. c. Ange summan av det antal timmar, varunder underjordsarbetarna enligt övertidsjournalen år 19-16 arbetat å övertid. 3. Ange för ettvart av nedanstående alternativ, huruvida några olägenheter i driftsiekniskt hänseende skulle uppkomma genom arbetstidens förkortning och, vid jakande svar, vilka dessa olägenheter äro: alt. I: normalarbetstiden förkortas till ca 45 tim. i veckan. alt. II: normalarbetstiden förkortas till ca 42 tim. i veckan. alt. III: normalarbetstiden förkortas till ca 40 tim. i veckan, fördelade å 6 dagar. alt. IV: normalarbetstiden förkortas till ca 40 tim. i veckan, fördelade å 5 dagar. 4. Om allvarliga olägenheter i driftstekniskt hänseende skulle uppkomma vid något av ovannämnda alternativ, vilka åtgärder skulle då kunna vidtagas för att undanröja eller minska dessa olägenheter och hur lång tid beräknas åtgå för genomförande av dessa åtgärder? 5. Vilka verkningar i driftsekonomiskt räknas medföra?

hänseende kunna de olika alternativen be-

6. Har inom företaget märkts någon tendens, att underjordsarbetarna söka sig bort till lättare arbete? Har det förelegat några svårigheter beträffande nyrekryteringen till underjordsarbetet ? 7. Om så är fallet, kan det då antagas, att en förkortning av arbetstiden skulle kunna motverka denna tendens och underlätta nyrekryteringen? 8. Vilka äro de huvudsakliga anledningarna till att övertidsarbete förekommit? 9. Kan det antagas, att väsentliga olägenheter skulle uppstå, om rätten att utlaga övertidsarbete enligt 7 § 2 och 3 mom. arbetstidslagen för underjordsarbetare avsevärt begränsades, exempelvis till hälften? Vid jakande svar, ange dessa olägenheter. 10. Ytterligare synpunkter, som kunna vara av intresse vid bedömande av förevarande spörsmål.

Bilaga C.

Sammanställning av uppgifter från parterna å arbetsmarknaden rörande verkningarna av en arbetstidsförkortning. Malmgruvor. Arbetsgivarsidan. Svar ha lämnats av 40 företag, sysselsättande ca 3 700 arbetare under jord samt ca 2 180 sådana ovanjordsarbetare, vilka för sitt arbete äro direkt beroende av underjordsarbetet. Detta betyder praktiskt taget hundraprocentig representation. I regel ha de olika frågorna besvarats fullständigt. Undantag bilda huvudsakligen svaren på frågan om de driftsekonomiska verkningarna. I denna del äro uppgifterna, såsom framgår av det följande, i stor utsträckning obestämda och utgå därjämte från så skiftande förutsättningar, att en sammanställning av dem icke kan bli fullt rättvisande. Brist i den vid full effekt erforderliga arbetsstyrkan har uppgivits föreligga vid de flesta företagen. Bristen uppgår till sammanlagt ca 1 000 underjordsarbetare och ca 340 sådana ovanjordsarbetare, som för sitt arbete äro direkt beroende av underjordsarbetet. Av de uppgifter, som lämnats angående den för närvarande tillämpade arbetstiden för underjordsarbelarna, framgår, att sammanlagt endast ca 500 dylika arbetare ha en arbetstid överstigande 45 timmar i veckan. De vanligen tillämpade tiderna äro 45 eller 14 timmar i genomsnitt per vecka. Vid 12 företag erhälles det senare tidsmåttet genom att varannan lördag är helledig. Ett företag uttrycker sin tillfredsställelse med denna anordning, enär det visat sig, att arbetarna på sin fria lördag uträtta de ärenden, som fordra en hel dags permission, varför antalet permissionsdagar minskat högst betydligt, sedan denna ordning infördes. Endast vid ett företag tillämpas en kortare arbetstid än 44 timmar i veckan, nämligen 43V3 timmar i medeltal per vecka för ett 10-tal treskiftsarbelare. Underjordsarbete å tre skift har förekommit vid 5 företag (däribland några av de slörsta). Företagen ha i allmänhet ingående besvarat frågan, huruvida några o l ä g e n h e t e r i d r i f t s t e k n i s k t h ä n s e e n d e skulle uppkomma genom arbetstidens förkortning enligt de fyra uppställda alternativen, vilka voro följande: Alt. I: normalarbetstiden förkortas till ca 45 timmar i veckan. Alt. II: » » » » 42 » » » Alt. III: » » » » 40 » » » , fördelade på 6 dagar. Alt. IV: » » » » 40 » » » , » » 5 » . Som väntat ha praktiskt taget samtliga förelag förklarat, att några driftstekniska olägenheter icke uppkomma vid tillämpning av alt. I (som ju sammanfaller med den för närvarande i allmänhet tillämpade arbetstiden). Ett par av de största företagen har dock härtill knutit det förbehållet, att uppfordringen får fortgå som hittills med 47—48 timmars arbetstid per vecka.

47 Vad angår alt. II ha 14 företag med ca 700 anställda underjordsarbetare utan reservation angivit, att en förkortning enligt detta alternativ icke kommer att medföra några större driftstekniska olägenheter. 4 företag med 222 underjordsarbetare ha meddelat, att några driftstekniska olägenheter icke skulle uppkomma enligt detta alternativ under förutsättning, att underjordspersonalen kunde utökas och erforderliga bostäder för den utökade arbetsstyrkan anskaffas. 8 företag med 463 anställda underjordsarbetare ha uppgivit, att några större driftstekniska olägenheter icke skulle orsakas av en dylik förkortning, därest uppfordringsarbetet finge bedrivas som hittills, d. v. s. med en arbetstid växlande mellan 45 och 48 timmar i veckan. Slutligen ha 5 företag med ca 300 anställda underjordsarbetare endast helt allmänt angivit, att detta alternativ skulle medföra viss produktionsminskning, men icke uppgivit, i vad mån orsaken härtill är att söka i driftstekniska svårigheter eller på annat håll. Beträffande alt. III (40 timmar fördelade på 6 dagar) ha 10 företag med ca 400 anställda underjordsarbetare uppgivit, att ej heller detta alternativ skulle medföra några större driftstekniska olägenheter. Några företag ha här liksom vid alt. II förklarat, att driftstekniska olägenheter skulle kunna undvikas, om personalen kunde utökas och bostäder anskaffas respektive om uppfordringen finge fortgå med den hittillsvarande arbetstiden av 45—48 timmar i veckan. Slutligen ha även här några företag blott helt allmänt angivit, att förkortningen medför produktionsminskning. Det stora flertalet företag anser, att alt. IV (40 timmar fördelade pä 5 dagar) är förenat med betydande driftstekniska olägenheter. Vad härefter angår de olika slag av driftstekniska olägenheter, som enligt företagens mening skulle följa med en arbetstidsförkortning, ha några redan antytts i det föregående. Den mest framträdande olägenheten synes vara, att samarbetet mellan brytningen och arbetet ovan jord (i sovrings- och anrikningsverk) blir stört. För att möta denna olägenhet ha föreslagits olika åtgärder. Ett stort antal företag har uppgivit, att det blir nödvändigt att bygga nya förvaringsutrymmen (fickor) för malmen eller utvidga redan befintliga dylika rum för alt möta de ojämnheter i tillförseln av malm frän brytningsställena till ovanjordsanläggningarna som uppkomma, när brytningen kommer att pågå under kortare tid än arbetet ovan jord. Några företag ha angivit en sådan utbyggnad såsom praktiskt eller ekonomiskt ogenomförbar. Åtskilliga företag ha vidare uppgivit, att kapaciteten på transportanordningarna i gruva och uppfordringssystem (även krossverk och kompressorcentraler) måste utvidgas, om driften ovan jord efter arbetstidsförkortningen för underjordsarbetarna skall kunna fortgå ostörd. Flera företag ha, såsom framgår av det föregående, i samma syfte understrukit önskvärdheten av att en eventuell arbetstidsförkortning endast skulle avse arbetare sysselsatta med den egentliga brytningen, medan däremot den hittills tillämpade arbetstiden fortfarande bör fä bibehållas för arbetare sysselsatta i uppfordringen och med annat transportarbete under jord. Om detta önskemål icke kan tillgodoses, föreslår ett företag, att uppfordringsarbetet i fortsättningen om möjligt skall bedrivas med konstant övertid. Om extra personal måste sättas in i uppfordringsarbetet, har ett företag föreslagit, att den ordinarie uppfordringspersonalen erhåller ledighet exempelvis måndagar under 5 timmar, då uppfordringen skulle skötas av annan personal. Ett företag befarar, att treskiftsarbete måste införas beträffande uppfordringsarbetet efter en arbetstidsförkortning. För att undgå eller motverka att brytningen minskar till följd av den ifrågasatta arbetstidsförkortningen ha föreslagits olika åtgärder. Åtskilliga företag anse, att arbetsstyrkan (även i vad gäller förmän) måste utvidgas i motsvarande mån, om nu detta över huvud med hänsyn till arbetskraftsbristen i landet blir möjligt. Några företag förklara, att nedgång av produktionen ej kan undvikas på annat sätt än genom införande av treskiftsarbete. Detta sammanhänger måhända åtminstone delvis därmed, att arbetsplatsen (möjligheten till angreppspunkter) på sina håll icke anses medge utrymme för

48 en samtidigt arbetande större arbetsstyrka än den för närvarande sysselsatta. Ett annat företag har föreslagit, att allt gruvarbete under jord efter arbetstidsförkortningen bör bedrivas med konstant övertid (jfr vad ovan sagts angående uppfordringsarbetet). Sannolikt — förklarar detta företag — skulle det vara förtjänst att låta arbetarna få betalt för övertid, så att samma arbetstid erhölls som nu, varigenom arbetstidsbegränsningen ondast betydde ökad lön. Arbetarna skulle troligen ej ha något emot en sådan utveckling. Förutom arbetskraftsbristen möta ytterligare problem, när det gäller att utvidga arbetsstyrkan, nämligen den brist på bostäder, som av åtskilliga företag anges föreligga, ävensom nödvändigheten av att förse den utökade arbetsstyrkan med nya maskiner, vilkas anskaffande i nuvarande läge vållar stora svårigheter och kräver lång tid. Flera företag anse det icke uteslutet, att gruvarbetet efter en arbetstidsförkortning skall kunna åtminstone i någon utsträckning effektiviseras icke endast genom bättre maskiner utan även genom intensifiering av arbetet. I detta syfte föreslås — förutom skärpt kontroll — bland annat att gångtiderna skola nedbringas genom att rasterna tillbringas nere i gruvan. För att möjliggöra detta kräves emellertid på sina håll inrättande av rastrum under jord. I valet mellan alt. III och alt. IV har det stora flertalet av de hörda företagen förklarat sig föredraga alt. III. Man har därvid bland annat framhållit, att produktionen per man och arbetstimme blir större vid en kortare daglig arbetstid än vid en längre och att prestationerna på de första fem veckodagarnas 8 timmar per dag ej kunna nämnvärt påverkas av den extra lediga veckodagen. Några företag ha uttryckt samma tanke på det sättet, att man kan våga påräkna någon ökning av arbetseffekten (i jämförelse med den för närvarande uttagna) vid alt. III men att en sådan effektökning är utesluten vid all. IV. Med 7 timmars arbetsdag måndag t. o. m. fredag — anför sålunda ett företag med ett 100-tal underjordsarbetare — samt 5 timmar på lördag är det möjligt, att genom bättre utnyttjande av arbetstiden samt viss rationalisering samma produktion skulle kunna ernås som vid 45 timmars arbetsvecka. Ett annat företag anför: »Sannolikt skulle antalet olycksfall öka genom alt vid ena veckoslutet ledigheten uppgår till 3 hela dygn (fredag 13.30—måndag 13.30). Arbetaren hinner glömma av sitt arbete och kommer trött till arbetet måndag 13.30.» Andra skäl som anförls till förmån för 6-dagarsveckan äro följande. Vid 5-dagarsveckan kommer den elektriska kraften genom koncentrering av uttagningstiden att uttagas med ökade belopp. Den 6:e dagen kan då endast dåligt utnyttjas. För att kunna upptaga den ökade belastningen under de 5 dagarna måste transformatorstationer och ledningar liksom även kraftverk utbyggas. Då kraftkontrakten i regel äro uppgjorda med viss avgift per kWär, kommer den vid 5-dagarsvecka under lördagen icke utnyttjade effekten — som delvis rinner bort till ingen nytta — ändock att behöva betalas. Åtskilliga företag påpeka, alt fickorna måste göras större och uppfordringsanordningarna kraftigare vid 5-dagarsvecka än vid 6-dagarsvecka. Likaså anses 5-dagarsveckan i flera fall kräva mera uppfordringspersonal. I vissa fall måste antalet skift för uppfordringsarbetet utökas. Av några företag göres gällande, att alt. IV icke medger treskiftsarbete, enär utrymme saknas för i arbetstiden icke ingående raster. Ett par företag framhåller, att ali. IV i motsats till alt. III kan komma att nödvändiggöra en motsvarande förkortning av arbetstiden även för viss ovanjordspersonal, som för sitt arbete är beroende av underjordsarbetet, t. ex. spelstyrare. Slutligen påpekas av några företag (därav ett som ändock föredrar alt. IV), att deras utlastningsanordningar — såsom bangård och vagnspark — äro avpassade efter 6-dagarsvcckan och icke ulan ombyggnad medge arbetets koncentration till 5 dagar. De företag — däribland några av våra största — som förklarat sig föredraga alt. IV, ha framför allt åberopat, att spilltiderna (tid för ned- och uppfart i gruvan m. m.)

49 måste antagas bli mindre vid 5-dagarsveckan än vid 6-dagarsveckan. Spilltiderna äro nämligen ganska konstanta, oberoende av skiftets längd. Ett annat skäl, som talar till förmän för alt. IV, har angivits vara, att reparationer kunna utan att verka störande på driften utföras under den extra ledighetsdagen. Det framhålles även att stilleständ två dagar i veckan, med de nackdelar detta för med sig, åtminstone delvis kan undvikas genom hoppande skift. Med hänsyn bland annat härtill bör — framhålla flera företag — under inga förhållanden den extra lediga dagen fastlåsas vid viss veckodag. Slutligen har ett företag framhållit, att vid arrangemanget med varannan lördag ledig bortfalla till större delen olägenheterna vid alt. IV. I fråga om den ö v e r g å n g s t i d , som kräves för vidtagande av erforderliga åtgärder till mötande av de olika ovan angivna driftstekniska olägenheterna, har svaret i allmänhet blivit 2—4 är. Denna tidrymd har ansetts nödvändig för inrättande av nya fickor och anskaffande av nya uppfordrings- och andra maskiner, beträffande vilka leveranstiden angivits vara läng för närvarande. I de fall, dä den erforderliga övergångstiden angivits mycket kort (understigande ett år), synes detta ha berott på att de nödvändiga arbetena antingen redan igångsatts eller ock äro av mindre omfattning. I några fall ha mycket långa övergångstider (5—10 år) uppgivits. Detta har i regel haft sina speciella skäl, t. ex. att erforderliga arbeten med hänsyn till uppgjorda brytningsplaner eller dylikt icke anses kunna igångsättas förrän i samband med öppnande av brytning pä ny nivå. Svaren på frågan, vilka v e r k n i n g a r i d r i f t s e k o n o ni i s k t h ä n s e e n d e de olika alternativen av arbetstidsförkortning kunna beräknas medföra, äro synnerligen skiftande och i regel så obestämda, att det är mycket svårt att sammanfatta dem på ett tillfredsställande sätt. I det följande har emellertid gjorts en gruppering efter några huvudsynpunkter. Endast ett fåtal förelag har försökt sig på att ange kostnadsökningen i relation till det nuvarande kostnadsläget. Enklast har därvid ökningen angivils pä det sättet, att den förklarats stå i direkt proportion till arbetstidsförkortningen. Ökningen skulle alltså — om man utgår från den för närvarande oftast tillämpade arbetstiden å ca 45 timmar i veckan — bli ca 6-5 % vid alt. II samt ca 11 % vid alt. III och IV. Andra företag ha för kostnadsökningen uppgivit ganska växlande siffror: för alt. II 4 å 5 % (2 företag) och 9 % (ett företag), för alt. III från 9 till 12 % och för alt. IV frän 7 till 12 %. Samtliga dessa företag ha utgått från att arbetstidsförkortningen kommer att medföra nedgång av produktionen. Några andra företag åter ha angivit, att kostnadsökningen kommer alt stå i direkt relation till uppkommande produktionsminskning, som i sin tur däremot icke behöver stå i direkt proportion till arbetstidsförkortningen ulan i vissa fall kan bli större, beroende bland annat på driftsstörningar i anrikningsverk (speciellt flotationsverk), och i vissa andra fall mindre, exempelvis beroende därpå, att man har anledning att räkna med viss effektökning. Flertalet företag har emellertid förklarat det vara omöjligt att beräkna de ekonomiska verkningarna av en arbetstidsförkortning. Några ha motiverat denna ståndpunkt därmed, att tillgången på arbetskraft (som är avgörande för möjligheten att ernå full årsproduktion) har betydligt större inverkan än de föreslagna ändringarna i fråga om arbetstiden. Vid minskad produktion måste nämligen de fasta kostnaderna (för kraft, amortering av anläggning, administration, bostäder, skatter etc.) slås ut på en mindre mängd malm, som därigenom blir proportionsvis dyrare. Ett hithörande företag är inne på samma tankegång, då det förklarar, att om det går att öka arbetsstyrkan och upprätthålla produktionen oförändrad efter arbetstidsförkortningen, blir fördyringen endast hälften sä stor som den eljest skulle bli. En annan grupp av de företag, som icke närmare kunnat ange kostnadsökningens storlek, har utgått från att produktionen genom olika åtgärder bibehålles oförminskad

50 trots arbetstidsförkortningen. Dylika motåtgärder kosta emellertid pengar. Det krävs nya maskiner, nya arbetsrum och nybyggnader (bl. a. av fickor). Därjämte blir elkraften dyrare. Lönekontot stiger, och eftersom man i allmänhet icke vågar räkna med höjd arbetsintensitet utan förutsätter en utökning av arbetsstyrkan, stiger även kontot för allmänna och sociala omkostnader (bostäder, försäkringar, läkarvård m. m.). Vad särskilt angår frågan om höjning av arbetseffekten har ett av de största företagen framhållit, att en fortsatt rationalisering givetvis kan ge bättre produktionsresultat, men att detta är oberoende av veckoarbetstidens längd. Även i flera andra svar framhålles, att rationaliseringen i allmänhet pågår för fullt och icke kan påskyndas genom en förkortning av arbetstiden. Endast ett fåtal förelag anser det icke uteslutet, att de kostnadsfördyringar (ökade lönekostnader etc), som uppkomma genom förkortning av arbetstiden (enligt alt. II och delvis även alt. III), skola kunna uppvägas av en genom höjning av arbetsintensiteten (i ett par fall kombinerad med vissa rationaliseringsätgärder) ökad produktion. Beträffande t i l l g ä n g e n p å a r b e t s k r a f t ha endast några få företag angivit, att denna fråga icke utgör något problem, medan det stora flertalet förklarar, att svårigheter föreligga både i fråga om att behålla den redan anställda arbetskraften och beträffande nyrekryteringen. Det synes emellertid icke så mycket vara gruvarbetets svårighetsgrad, som verkar avskräckande, utan fastmera den omständigheten, att gruvarbetet är sämre betalt än konkurrerande arbete (främst skogs- och byggnadsarbete). Huvuddelen av företagen anger (om ock i mänga fall med tvekan), att en arbetstidsförkortning sannolikt skulle medverka till att gruvindustrien i större utsträckning finge behålla redan anställd arbetskraft samt underlätta nyrekryteringen. Ett företag skriver sålunda: Kortare arbetstid skulle i flera avseenden vara gynnsam, bland annat genom att man kunde få en senare början på morgonen av arbetet. Det är ur många synpunkter ganska olustigt för skiftarbetarna att börja klockan 4 på morgonen, då de ofta måste stiga upp vid 3-tiden. -— Till dessa tillstyrkande uttalanden från företagens sida fogas dock i stor utsträckning reservationer. Härvid åberopas bland annat, att förbättrat löneläge (i ett fall moderna bostäder) är viktigare än arbetstidsförkortning och att arbetstidsförkortningen för att i förevarande hänseende vara till nytta bör genomföras så att arbetstiden blir 40 timmar i veckan, fördelade på 5 dagar. Vidare förutsattes det, att endast gruvindustriens arbetare komma i åtnjutande av förkortningen. Bland de företag som anse, att en förkortning av arbetstiden icke kan ha någon betydelse för att avhjälpa arbetskraftsbristen, märkes ett som anför: Gruvarbetarna själva bruka motivera sin avflyttning med att förtjänsten är för låg jämfört med byggnadsoch skogsarbete. Däremot har icke någon klagat över för lång arbetstid. En bibehållen veckoförtjänst vid kortare arbetsvecka torde således icke medföra ökad nyrekrytering av gruvarbetare. Det kan emellertid ge möjlighet till ökad inkomst genom extra arbete under återstoden av arbetsdagarna, vilket knappast torde vara utredningens syfte. En förbättrad rekrytering av gruvarbetare anse vi under nuvarande förhållanden kunna åstadkommas endast genom höjning av levnadsstandarden, innebärande högre förtjänst i förhällande till ovanjordsarbelen, bättre bostäder för underjordsarbetare samt bättre sanitära anordningar vid de gruvor, där förhållandena icke äro tillfredsställande. Dylika förbättringar ävensom eventuellt kortare arbetstid verka emellertid fördyrande på produktionen, vilket måste medföra högre malmpris eller att driften vid mindre bärkraftiga gruvor måste nedläggas. Några företag ha givit uttryck ät den uppfattningen, att en förkortning av arbetstiden vid gruvorna icke under nuvarande förhållanden på arbetsmarknaden skulle åstadkomma någon tillströmning av arbetskraft till gruvorna. Tillfälle har slutligen beretts företagen att ange de ytterligare synpunkter, som kunna vara av intresse i förevarande sammanhang. I anledning härav ha några företag kommit in på frågan om över huvud b e h o v a v y t t e r l i g a r e a r b e t s t i d s f ö r -

51 k o r t n i n g föreligger för gruvarbetarnas del. Ett av de största företagen har sålunda anfört: Det talas om att kravet på att arbetarna ej i onödan förslitas bör tillgodoses. Vi tro ej, att gruvarbetare under jord förslitas i större utsträckning än andra arbetare i tunga yrken. Som ett bevis härför kan nämnas, att arbetare i Lappland, trots att de under sommaren gärna vilja arbeta i dagen, under vintern gärna söka sig under jord pä grund av de bättre klimatiska förhållandena där. Gruvarbetet, har under senare tid också gjorts avsevärt lättare genom den utvidgade mekaniseringen. Den brist på sol och ljus en underjordsarbelare kanske har motverkas genom kvartsbestrålning efter arbetets slut. Längre semester för gruvarbetare under jord, goda anordningar för tvättning och omklädnad, anordningar för vila, matservering på arbetsplatsen, effektivare åtgärder för minskandet av olycksfallsrisk och risk för yrkessjukdom m. fl. sociala anordningar medverka numera till att gruvarbetarnas fysiska och psykiska hälsa icke undergräves. Ett företag, som anlagt liknande synpunkter och såsom exempel på ökad mekanisering anfört handlastningens avskaffande, införande av hårdmetallborrning med lätta borrmaskiner, lokutfrakt samt lufttappning, tillägger: Enda motivet till 40-timmarsveckans införande är därför, att man genom att ge gruvarbetarna en favör framför andra arbetare kan bidraga till att tillströmningen till gruvarbetarplatser ökas. Ett tredje företag skriver: Gruvarbetet i och för sig anse vi normalt ingalunda ohälsosamt, tvärtom är arbetstemperaturen synnerligen lämplig och jämn året om. Mörkret verkar avskräckande i vissa fall på nybörjare men blir snart en vanesak och tillmätes föga betydelse av en van gruvkarl. Arbetarsidan. Svenska Gruvindustriarbetareförbundet har, efter avdelningarnas hörande, i huvudsak yttrat följande. En del av företagen ha anfört, alt underjordsarbetare icke övergått till lättare arbete utan till bättre betalt arbete, såsom byggnadsarbete. Förbundet skall i detta sammanhang icke beröra den aktualiserade betalningsfrågan. Den får anstå till annat sammanhang, men förbundet kan icke dela den undermening, som härutinnan anförts, nämligen att gruvarbetet icke skulle vara så påfrestande som arbetarparten tidigare anfört. Förbundets representanter äga även möjlighet att komma i kontakt med gruvarbetarna, och det framgår därvid, att en icke oväsentlig anledning till att många av dem lämnat gruvhanteringen är det tunga och slitsamma arbetet. Några företag ha hänvisat till att den pågående rationaliseringen skulle komma alt underlätta arbetet i gruvorna. Förbundet medgiver, att en allmänt genomförd mekanisering av lastningsarbetet i hög grad skulle verka underlättande. Ännu återstår dock mycket, innan detta genomförts. Hur långt mekaniseringen än kan drivas, kommer dock gruvarbetet att vara särpräglat och sannolikt även mera pressande än åtskilliga andra yrken. Olägenheten av att arbetet bedrives under jord torde vara svår att eliminera, snarare kommer den att öka i och med att gruvorna avsänkas till större djup. Besvär av rök och stendamm samt vatten från borrmaskiner och tak äro även bestående olägenheter. Förbundet har svårt att förstå det företag, som anför, att »gruvarbetet i och för sig anse vi normalt ingalunda ohälsosamt, tvärtom är arbetstemperaturen synnerligen lämplig och jämn året om». En hänvisning till riskerna för silikos samt att gruvarbetarna i hög grad äro besvärade av åkommor i leder och muskler är tillräcklig. Enligt förbundets mening motiverar sålunda arbetsförhållandena i gruvorna en förkortning av arbetstiden. Svårigheterna att få arbetare till gruvorna understryker ytterligare önskemålet. För vissa företag är arbetarbristen skriande. Gruvhanteringen delar med den övriga industrin svårigheten att få arbetare, men icke nog härmed, det är för gruvornas vid-

52 kommande dessutom ett problem av långvarig karaktär. För omkring 10 år sedan började svårigheter uppstå. Enligt uppgift från arbetsförmedlingen i Falun kunde år 1939 av 170 lediga platser i gruvorna endast 149 besättas. År efter år har sedan problemet förvärrats, och medelåldern har stigit. En arbetstidsförkortning är givetvis ingen trollformel, som ensam kommer att lösa arbetskraftsfrågan för gruvhanteringen, men den kan vara ett bidragande medel. Ett företag har anfört, att arbetstidsförkortning för underjordsarbetare skulle medföra svårigheter att bereda sysselsättning åt arbetarna ovan jord. Förbundet vill i detta sammanhang framhålla, alt ett annat företag i sitt svar anvisat förslag till lösning av berörda fråga, nämligen att den ordinarie uppfordringspersonalen erhåller ledighet exempelvis måndagar under 5 timmar, då uppfordringen skulle skötas av annan personal. Ett flertal företag ha anfört, alt förkortning av arbetstiden skulle medföra ökade kostnader. Förbundet vill icke bestrida, att detta kan bli den omedelbara följden, men tror, att på längre sikt skola kostnadsökningarna väsentligt kunna minskas. Beredandet avreträttplatser är vid många gruvor ett svårlöst problem. En arbetstidsförkortning innebär emellertid minskad förslitning av arbetskraften, vilket medför, att arbetarna längre kunna kvarstå i det egentliga gruvarbetet. Tillgången på reträttplatser blir därmed icke lika aktuell som den hittills varit. Beträffande kostnadsökningar i samband med en arbetstidsförkortning anser förbundet, att dessa kunna motverkas genom effektivisering, och den verkställda undersökningen bestyrker påståendet. Av de från avdelningarna inkomna svaren vill förbundet återgiva nedanstående. Intrånget: »Efter exportstoppet arbetade vi 40 timmars arbetsvecka under ett och ett halvt år. Brylningskapaciteten var under krigel per år 70 000 ton i anrikningsverket ingående malm. 200 man voro anställda. Med 75 arbetare brytes för närvarande 55 000 ton per år, vilket visar, att produktionen per arbetare ökat och kan öka ännu mer genom att utnyttja maskinparken.» Blötberget: »På avdelningsstyrelsens initiativ påbörjas i dagarna nytt system med arbetsfördelningen i skivorna, nämligen 3-mannalag (2 borrare och 1 maskinlastare). Helt genomfört kommer detta säkert att eliminera produktionsminskning genom arbetstidsförkortning. Hittills använt system med lastare och borrare var för sig har medfört, att ofta betydande dödtid förekommit för borrarna, vilken tid med det nya systemet i stället nyttjas till hjälp och samarbete med lastarna, övergång till planerad blockrasbrytning inom viss del av gruvan kan även medföra ökad produktion.» Tuna Hästberg: »Om arbetet fördelas på 6 dagar i veckan, torde ingen produktionsminskning behöva uppkomma.» Lövas: »Genom införande av flera moderna maskiner kan produktionsminskning undgås, enär all lastning och tappning samt transport nu utföres för hand.» Tjällmo: »Här pä platsen kan arbetstidsförkortning ske genom att insätta självroterande borrmaskiner med härdmetallskär och lastmaskiner samt bergficka vid uppfordringen.» Kärrgruvan: »Bergspelen utnyttjas icke i full utsträckning. Blir det en arbetstidsförkortning, så kommer arbetstakten att ytterligare höjas.» Kantorp: »Den nya uppfordringsanordningen samt insättande av större vagnar och el-lok för framforsling av berget till centralschaktet kommer att avlösa en del arbetare från deras tidigare arbete, och kunna dessa således hänvisas till annat arbete. Besultatet blir högre produktion med mindre antal arbetare. I övrigt tro vi, att vid en eventuell arbetstidsförkortning kommer arbetstiden att utnyttjas bättre.» Fagersta: »Med bättre maskinella anordningar kan vi öka produktionen, fastän vi få förkortning av arbetstiden till 5 dagar per vecka.»

53 Vintjärn: »När den pågående moderniseringen är verkställd med bl. a. rymligare störtschakt och grovkrossning under jord samt övergång till hårdmetallborr, blir det möjligt att genomföra en arbetstidsförkortning utan produktionsminskning.» Blanka: »Större hissvagnar kunna insättas. De nuvarande rymmer 1 300 kg, medan den i hissen medgivna lasten får utgöra 1 800 kg.» ösjöberg: »Genom inrättande av raststugor under jord kan produktionen vid en arbetstidsförkortning uppehållas med nuvarande arbetsstyrka. Frågan har även diskuterats med arbetsledningen.» Sirsjöberg: »Med störtschakt, där berget samlas från de olika brytningsrummen, samt större hastighet på hissarna kan produktionsminskning undvikas.» Smältarmosscn: »Med övergång från meterborrning till ton- eller kubikbrytning skulle det vara möjligt att uppehålla produktionen vid en förkortning av arbetstiden. Genom det ändrade ackordssystemet skulle nämligen arbetarnas yrkesskicklighet och intresse på ett helt annat sätt tillvaratagas.» Malmberget: »»Genom förbättrade tapptyper, som utprovats, kommer tappningspersonalen att trots kortare arbetstid kunna prestera högre produktion. Färdigställande av bandutfrakt och större vagnar medgiver också större uppfordring per tidsenhet. Nu experimentdriven långhålsborrning och sömskjutning har visat, att indrivningseffekten kan öka. Övergång från manuell till maskinlastning vid ortdrivning medför också ökad effekt per tidsenhet. Icke minst det nya utprovade tippningssystemet i störtschakt medför ökad effekt per tidsenhet och arbetare. Därest frågeställningen endast gäller bibehållen produktionsvolym utan hänsyn till effekten per arbetare, så finns för Malmbergets del stor marginal medelst 2- eller 3-skiftskörning i såväl gruvor som verk.» Kiruna: »I gruvan har insatts en typ av lufttappar, s. k. malmbergstappar, likaså maskinlastning. Båda dessa anordningar är av mycket stort värde i vad det gäller ökad effekt. Enligt arbetsstadier har tappningen ökat från 11 "3 ton per timme och man till 38-3 ton per timme och man med malmbergstappar.» Tuolluvaara: »Om maskinlastning infördes i skivorna, skulle ett större produktionsresultat uppnås även vid kortare arbetstid än den nuvarande.» Gruvföretagen ha anfört, att upprätthållandet av oförändrad produktion i samband med en arbetstidsförkortning skulle försvåras därigenom att den nyanställda arbetskraften icke kan erhålla maskiner eller beredas bostäder och arbetsställen i gruvorna. Dessutom har påståtts, att gruvorna i alltför stor utsträckning sakna de för utjämning mellan brytning och uppfordring erforderliga fickorna. De anförda svårigheterna skulle givetvis samtliga framträda, därest gruvföretagen före en kommande arbetstidsförkortning hade fulltaliga arbetsstyrkor. Men som bekant råder en betydande brist på underjordsarbelare. För hela gruvhanteringen kan bristen angivas till cirka 25 %. Sänkningen av arbetstiden medför vid oförändrad teknisk standard en höjning av arbetsstyrkorna med i runt tal 12 %. Om det icke skulle vara möjligt att skaffa maskiner etc. åt de genom en arbetstidsförkortning nytillträdande arbetarna, är det ju så mycket mindre möjligheter att kunna bereda sysselsättning åt det såsom behövligt uppgivna antalet arbetare. Förbundet vill i detta sammanhang erinra, att innan arbetskraftsbristen blev så stor som för närvarande fanns det behövliga borrmaskiner. Gruvorna har ju heller icke blivit mindre, varför det även bör finnas angreppspunkter, därest icke tillredningsarbeten eftersatts. I företagens svar var frågan om fickorna ofta återkommande. Vår undersökning visar, att vid 23 av gruvorna finnas störtschakt, som rymma minst en dags uppfordring, och 7 ha schakt för mindre än ett skifts bergspelning. Vid återstående gruvor köres direkt på spelet. Det betyder, att vid den förstnämnda gruppen skulle man med nuvarande anordningar kunna tillämpa 5 dagars vecka, därest man i övrigt kunde erhålla berg i schakten. Vid 38 gruvor finnas ovanjordsfickor, vari kan lagras berg för minst en timmes kör-

54 ning, vid vilka gruvor således sovrings- och anrikningsverk skulle kunna köra 8 timmar trots 7 timmars arbete i gruvan. I fråga om borrmaskiner ha 27 avdelningar uppgivit, att det finns maskiner av nu använd typ, som överhuvud icke utnyttjas, vartill komma sådana gruvor, där maskinerna äro i bruk endast ett skift per dygn. Det kan nämnas, att uteslutande 1-skiftsarbete vid bergbrytning förekommer vid 15 ställen och omväxlande 1-skift och 2-skift vid 3 gruvfält. Kapaciteten av lastmaskiner och skrapspel synes vara tillräcklig vid många gruvor. Av 15 skopor vid ett ställe äro endast 7 i bruk, och de utnyttjas under endast ett skift per dygn. Vid en annan plats finnas 9 lastskopor, och samtliga användas endast i 1-skiftsarbete. Samma företag anges ha icke mindre än 10 borrmaskiner, som icke äro i bruk. Det kan nämnas, att uppfordringskapaciteten där är 350 ton per skift. Vad angår företagen i övrigt kan anföras, att vid 26 gruvor utnyttjas skrapspel och lastskopor endast i ett skift per dygn, och vid 13 gruvor finnas skopor och skrapspel, som icke utnyttjas. Beträffande uppfordringsanordningarna synes där föreligga viss icke utnyttjad kapacitet. Sålunda anges uppfordring pågå under ett skift per dygn vid 19 gruvfält, och vid återstoden är det 2-skiftskörning. Om sålunda uppfordringsanordningarna icke omedelbart kunna effektiviseras, finns dock möjlighet att genom insättning av hoppare kompensera den genom förkortning av arbetstiden för uppfordringspcrsonalen uppkomna minskningen av den per skift uppfordrade bergkvantiteten. Frågan om angreppspunkter är även aktuell. I vår undersökning ha endast 5 avdelningar angivit, att angreppspunkter saknades motsvarande en utökning av arbetsstyrkan med 10 å 12 %. 1 2 av fallen var delta beroende på eftersatta förberedelsearbeten. Tillgång på familjebostäder har uppgivits från 23 avdelningar, och 16 av dem ha samtidigt förklarat, att det även finns bostäder för ensamstående. 11 fackföreningar ha medgivit, att brist på familjebostäder förefinnes. Endast i 3 fall har angivits, att bostäder för ungkarlar saknas. Samtidig tillgång på bostäder för ensamma arbetare och brist pä familjebostäder ha meddelats från 3 platser. Förbundet vill därutöver erinra, att om man genom en arbetstidsförkortning kunde uppnå, att de unga arbetarna vid gruvfälten återigen skulle finna gruvarbetet acceptabelt, komme bostadsfrågan, i den mån de unga arbetarna voro boende hos sina föräldrar, alt lösas utan särskilda kostnader för företagen. Under snart 10 år ha förhållandena varit, att vissa gruvföretag i realiteten fått hålla arbetarbostäder åt andra företag i orten, enär ungdomarna övergått till annan sysselsättning än gruvarbete, samtidigt som de haft sin bostad hemma hos vid gruvorna boende föräldrar. Beträffande förkortningen av arbetstiden vill förbundet ånyo understryka allvaret i sin inställning, att förslag rörande arbetstiden för arbetare under jord i gruva icke bör upptaga längre tid än 40 timmar per vecka. Kolgruvor. Arbetsgivarsidan. Svar har lämnats av ett företag, sysselsättande 672 arbetare under jord och 151 sådana arbetare ovan jord, vilkas arbete utgöres av spelstyrning, vagnsomlopp, sovring, bergmottagning, lagerarbete och propssågning. Brist i full arbetsstyrka av underjordsarbetare har vid årsskiftet 1946/47 förelegat till ett antal av ca 70 man. I fråga om normalarbetstidens längd och förläggning gäller fr. o. m. den 1 april 1947 alt. IV (d. v. s. 40 timmar i veckan, fördelade å 5 dagar). Skiftgång har endast förekommit i obetydlig omfattning.

55 Beträffande verkningarna i d r i f t s t e k n i s k t h ä n s e e n d e av den vid företaget genomförda 40-timmarsveckan har angivits, att svårigheter att sysselsätta ovanjordsarbetarna under det sjätte skiftet kunna befaras. Dessa svårigheter skulle emellertid kunna motverkas dels genom att arbetstiden ovan jord fördelas med 8V2 timmar per dag måndag—fredag och 5V« timmar å lördag och dels genom att lämpliga arbetsuppgifter ackumuleras till lördagarna. Vad angår de d r i f t s e k o n o m i s k a k o n s e k v e n s e r n a av en förkortning av arbetstiden för underjordsarbetarna har företaget angivit, att minskad produktion medför en proportionell ökning av de fasta kostnaderna, att produktionskostnaden även ökas vid lönekompensation för det fria skiftet samt att mindre möjlighet att effektivt sysselsätta de ofta mindre arbetsföra ovanjordsarbetarna medför ännu en fördyring av produktionskostnaden. Rörande a r b e t s k r a f t s s i t u a t i o n e n har uppgivits, att svårighet att erhålla arbetskraft gjort sig gällande särskilt i de större gruvorna och i fråga om arbetare med god fysik. Efter införandet av 40 timmarsveckan har en mindre tendens till nyrekrytering kunnat påvisas vid några av företagets gruvor. Arbetarsidan. Svenska Grov- och Fabriksarbetareförbundet har, såsom företrädare för kolgruvearbetarna, uttalat, att förbundet vid en konferens med arbetarna diskuterat företagets svar och att därvid framkommit, att arbetarna icke hade något att erinra mot de av företaget lämnade uppgifterna.

Stenbrott. Arbetsgivarsidan. Arbete i underjordiskt stenbrott förekommer endast vid ett företag. Antalet underjordsarbetare uppges vara 6 och antalet ovanjordsarbetare, som för sitt arbete äro direkt beroende av underjordsarbetet, 2. Brist på arbetskraft säges icke föreligga vid företaget. Arbetstiden utgör för såväl ovanjords- som underjordsarbetet 48 timmar i veckan. Liksom i fråga om gruvorna har även detta företag tillfrågats, huruvida några d r i f t s t e k n i s k a o l ä g e n h e t e r skulle uppkomma vid en förkortning av arbetstiden enligt de fyra uppställda alternativen (se sid. 45) och i så fall vilka dessa olägenheter äro. Härå har svarats, att följden skulle bli en produktionsminskning i det brott, vari underjordsarbete pågår, uppgående vid alt. I till 6-2 %, vid alt. II till 12*5 % och vid ettvart av alt. III och IV till 16-6 %. Beträffande de d r i f t s e k o n o m i s k a k o n s e k v e n s e r n a hänvisas till nyssnämnda produktionsminskning. Ingenting anses tala för att en arbetstidsförkortning skulle medföra ökad produktion per tidsenhet. Rationaliseringen är driven så långt som för närvarande är möjligt. Rörande a r b e t s k r a f t s s i t u a t i o n e n har inom företaget icke märkts någon tendens, att underjordsarbetarna söka sig bort till lättare arbete; betalningen anges härutinnan vara avgörande. Hälsoriskerna i det underjordiska stenbrottet bedömas icke vara större än på andra arbetsplatser inom företaget. Det påpekas slutligen, att det icke går att premiera vissa arbetare i en industri genom längre semester eller kortare arbetstid. Avundsjukan gör sig då snart gällande.

56 Arbetarsidan. Svenska Stenindustriarbetareförbundet har yttrat följande. Då det gäller lagstiftning kan hänsyn icke få tagas till en sådan omständighet som att -— såsom företaget befarat — kortare arbetstid för underjordsarbetarna skulle väcka avund hos övriga arbetare. Det kan icke på något sätt förnekas, att underjordsarbete här förekommer för ett mindre antal arbetare, och dessa böra ju likställas med övriga underjordsarbetare inom landet. De 2 man, som samarbeta med de 6 underjordsarbetarna, böra kunna beredas annat arbete då underjordsarbetarna äro fria. Beträffande vad företaget anfört angående minskad produktion förutsätta vi, att då brytning av material (marmorblock) vid detta företag sker på olika platser och med sammanlagt icke mindre än ett 40-tal brottarbetare, det ju icke kan vara möjligt, att en produktionsminskning av den art, som företagels yttrande anger, skall kunna bli följden av att 6 man erhålla viss arbetstidsförkortning. Man bör kunna organisera brytningen av råmaterial på sådant sätt, att samtliga övriga anställda arbetare ändå erhålla jämn sysselsättning. I stort sett har erfarenheten visat, att förkortad arbetstid ökar arbetsintensiteten, och då företaget anför, att det icke finns någonting, som talar härför, i vad det gäller här ifrågasatt arbetstidsförkortning, så saknas bevis härför. Vi hysa emellertid den bestämda uppfattningen, att ökad arbetsintensitet blir följden. Det kan icke på något sätt göras gällande, att arbetets art här är av sådant slag, att den allmänna regeln i berörda avseenden icke kan anses giltig. I fråga om arbetskraftssituationen vilja vi endast anföra, att betalningen och arbetstiden äro två olika faktorer i detta sammanhang och att det icke kan vara riktigt att endast tala om betalningen. Det bör slutligen framhållas, att driftsresultatet vid ifrågavarande företag under en följd av år visat sådant överskott, att en arbetstidsförkortning för 6 man icke på något sätt kan erfordra fördyring av produkterna å försäljningsmarknaden.

Bilaga D.

Konferens angående elkraftförsörjningen vid en arbetstidsförkortning. I konferensen deltogo representanter för Kungl. vattenfallsstyrelsen, Sveriges Industriförbund och gruvhanteringen. Utredningens ordförande lämnade till en början en redogörelse för den för närvarande tillämpade arbetstiden inom gruvindustrien och de olika alternativ för en förkortning av arbetstiden, som diskuterats under utredningsarbetets gång. Då under konferensen framkom, att inom gruvindustrien blott en övergång, med oförändrad produktion, till 40 timmars vecka, fördelad på 5 dagar, skulle få några mera betydande återverkningar å elkraftförsörjningen i landet och å gruvföretagens elkraftkostnader, begränsades förhandlingarna under fortsättningen till detta alternativ. Vattenfallsstyrelsens representanter anförde: För närvarande toge industrien 70 % av landets elkraft, medan 20 % ginge till s. k. borgerlig förbrukning (städer, lantbruk m. m.) och återstoden 10 % huvudsakligen till järn- och spårvägar. Om en allmän övergång till 5-dagarsvecka skedde så, att hittillsvarande arbetstid bibehölles under de 5 arbetsdagarna i veckan men arbetsintensiteten under denna arbetstid ökades, för att produktionen icke skulle minska, måste det energibelopp, som hittills uttagits å den 6:e dagen, slås ut på de övriga 5 dagarna med påföljd att det för envar av dessa dagar erforderliga effektbehovet komme att stiga. Effektökningen skulle för industrien i dess helhet utgöra ca 5 %, d. v. s. omkring 150 000 kW. För att erhålla denna effektökning krävdes ett kraftverk större än Porjus. Eftersom utbyggnaderna för närvarande icke kunde hålla jämna steg med efterfrågan på elkraft, skulle en sådan allmän omläggning av arbetstiden inom industrien just nu ställa elkraftförsörjningen inför mycket stora svårigheter. Emellertid kunde man — åtminstone teoretiskt — också tänka sig en 5-dagarsvecka, anordnad pä det sättet, att den arbetstid, som ginge förlorad den 6:e dagen, användes till att i motsvarande män förlänga arbetstiden under de övriga 5 dagarna. Med en sådan anordning skulle något ökat effektbehov icke uppkomma. Vad nu sagts angående konsekvenserna för landets kraftförsörjning vid en övergång till 5-dagarsvecka hänförde sig emellertid till en dylik övergång inom industrien i dess helhet. Om ålgärden begränsades till att avse endast gruvindustrien, kunde utan vidare sägas, att några nämnvärda svårigheter för kraftförsörjningen i dess helhet icke skulle uppkomma. Gruvindustrien vore nämligen föga kraftslukande. Svårigheterna bestode huvudsakligen däri, att i en del fall ledningar och transformatorstationer icke vore dimensionerade med hänsyn till den ökade belastning, som skulle uppkomma vid övergång till 5-dagarsveckan. Eftersom leveranstiden på transformatorstationer för närvarande vore mycket lång, kunde detta på sina håll leda till besvärliga konsekvenser. För en del gruvföretag, som vore sina egna kraftleverantörer, kunde 5-dagarsveckan även medföra kraftförlust, beroende pä att de icke hade möjligheter att under den 6:e dagen lagra kraft. Eljest vore möjligheterna att lagra kraft, sedda för landet i stort, mycket goda. All lagring medförde emellertid viss kraftförlust. Vad härefter anginge de ekonomiska konsekvenserna för de enskilda företagen av en övergäng till 5-dagarsvecka vore att uppmärksamma, dels att åtgärden kunde komma att kräva investeringar för kraftigare dimensionerade ledningar och transformatorstationer, dels att lagringsmöjligheterna på sina häll vore otillräckliga och dels att viss kraftförlust uppkomme

58 genom all lagring. Dessutom komme emellertid omläggningen till 5-dagarsvecka att medföra viss fördyring av kraften pä grund av det för företaget ökade effektbehovet. Enligt de i allmänhet tillämpade kraftkontrakten vore kraftpriset uppdelat i tre delar, nämligen en fast avgift för abonnerad effekt, en särskild avgift för faktiskt uttagen effekt enligt kontrollmätare samt en avgift för uttagen energi. Av dessa avgifter vore den först nämnda fasta effektavgiften i allmänhet av sä underordnad betydelse, att man i detta sammanhang kunde bortse från densamma, medan de två övriga avgifterna spelade ungefär samma roll för kraftprisets bestämmande. Energiavgiften berördes praktiskt taget icke av omläggningen. Däremot komme den särskilda avgiften för kontrollerad effekt att stiga. Kostnadsökningen vore emellertid obetydlig, kanske på sin höjd 5 % av kraftkostnaden, och eftersom denna blott representerade en ringa del avgruvindustriens kostnader, kunde ökningen icke spela någon större roll för företagens ekonomi. Representanterna för industriförbundet och gruvhanteringen anförde: För en större mellansvensk gruvas vidkommande hade gjorts en undersökning rörande behovet av ökad elkraft vid en förkortning av arbetstiden enligt olika uppställda alternativ under förutsättning att produktionsnivån upprätthölles oförändrad. Verkningarna kunde åskådliggöras genom följande tablå: 5-dagarsvecka

Effektökning i % Energiökning i %

6-dagarsvecka

40 tim.

42 tim.

40 tim.

42 tim.

10 2,5

6,5 1

2,7

1,3 1,5

Som synes rörde det sig om förhållandevis små tal. Eftersom kraftkostnaderna i allmänhet utgjorde 10 å 20 % av de totala kostnaderna, torde man — med utgångspunkt från vad vattenfallsstyrelsens representanter ovan anfört — få räkna med en fördyring av malmen å mellan V2 och 1 % vid övergång till 5-dagarsvecka om 40 timmar. Vid de små gruvorna bleve sannolikt fördyringen något större. En överslagsberäkning gåve vidare vid handen, att elkraftbehovet för underjordsarbetet i stort sett fördelade sig på följande sätt: komprimerad luft 50 %, bergspel 25 %, pumpning 20 % och övrigt arbete 5 %. För den undersökta mellansvenska gruvans del komme en övergäng till 5-dagarsvecka om 40 timmar icke att beröra kraftbehovet för spel och pumpar. Däremot komme övergången att få betydande följder beträffande den komprimerade luften. För att få en i möjligaste mån jämn fördelning av effekten på de olika veckodagarna bleve det nämligen nödvändigt att anlägga stora luftmagasin, till vilkas fyllande en del av den effekt, som frigjordes den extra ledighetsdagen, kunde begagnas. Anläggandet av dylika luftmagasin krävde emellertid stora kostnader och därjämte tillgång till anläggningsarbetare, som med nuvarande läge å arbetsmarknaden ej stode till buds. Det vore visserligen sannolikt, att utvecklingen ändock förr eller senare skulle ha framtvungit anläggandet av luftmagasin, men införandet av 5-dagarsveckan komme att aktualisera behovet.

Bilaga E.

Promemoria angående verkningarna i kommersiellt hänseende av en arbetstidsförkortning för underjordsarbetare. En förkortning av högsta tillåtna arbetstiden för arbetare med sysselsättning under jord enligt arbetstidsutredningens förslag kommer att medföra en ökning av flertalet bergverks produktionskostnader, ökningen kan ställa sig mycket olika vid skilda slag av gruvdrift. I fråga om produktionen av malmer och sliger, som främst är avintresse i detta sammanhang, räknar arbetstidsutredningen på grundval av inhämtade uppgifter med en ökning av produktionskostnaderna med 6—8 %, om produktionen kan upprätthållas oförändrad. Genom denna stegring av produktionskostnaderna försämras de berörda företagens konkurrensbetingelser gentemot motsvarande utländska industrier. I rådande ekonomiska läge blir måhända försämringen mindre kännbar. För närvarande torde verkningarna av den föreslagna åtgärden på den inhemska prisnivån tilldraga sig det största intresset. Vid vikande konjunkturer kunna emellertid avsättningssvårigheter och bristande räntabilitet hos de svenska företagen under i övrigt likartade förhållanden väntas inträda snabbare än som skulle ha varit fallet, om arbetstidsförkortningen icke företagits. Att närmare precisera detta allmänna omdöme är vanskligt med hänsyn till de mänga svårbedömbara faktorer, som inrymmas i problemet. Efterföljande diskussion kan möjligen tjäna till att belysa den mera omedelbara effekten i kommersiellt hänseende av en arbetstidsförkortning. De järnmalmsexporterande gruvorna komma att träffas synnerligen ojämnt av produktionskostnadsstegringens verkningar. De företag, som huvudsakligen exportera styckemalm med hög järnhalt, befinna sig här i en jämförelsevis stark ställning och torde, i den män de icke själva vilja bära merkostnaderna, i allmänhet kunna få dessa täckta, åtminstone vid nuvarande relativt livliga efterfrågan. (En annan sak är att det särskilt för de mellansvenska gruvorna i denna grupp kan till följd av arbetsmarknadsläget ställa sig svårt att upprätthålla produktionen på önskad nivå, om arbetstidsförkortningen kommer till stånd.) Mera ofördelaktig torde situationen komma att framstå för producenterna av järnfattigare malm och — i synnerhet — av slig. Exporten av järnslig uppges redan nu vara hämmad av utländsk priskonkurrens. Det är icke osannolikt att även en måttlig produktionskostnadsstegring kan komma att medföra en driftsinskränkning vid företag med höga produktionskostnader. I fråga om metallmalmgruvorna är exporten av zink- och blyslig av särskilt intresse i förevarande sammanhang. Denna export är internationellt sett av relativt ringa betydelse. De svenska exportörerna ha knappast något inflytande på prissättningen, som sker enligt internationellt vedertagna formler pä basis av sligernas metallhalt. Merkostnader i produktionen måste därför bäras av producenterna själva. Vid rådande prisläge anses detta vara möjligt; någon nämnvärd hopkrympning av produktionen skulle sålunda icke behöva förväntas som följd av räntabilitetsförsämringen. Det må erinras om att det största zinksligproducerande företaget i Sverige äges av ett belgiskt konsortium, vars politik med avseende å produk-

60 tionen vid nämnda företag kan antagas bli bestämd av i huvudsak andra faktorer än den relativt måttliga produktionskostnadsökning, varom här är fråga. Vad angår den inhemska produktionen av järn och metaller, vid vilken genom arbetstidsförkortningen fördyrade malmer komma till användning, kan man utgå från att konkurrensförmågan gentemot de importerade produkterna i rådande bristsituation är av mindre betydelse. Av försörjningspolitiska skäl torde ifrågavarande produktion i det längsta komma att upprätthållas. Några avsättningssvårigheter synas i allmänhet icke behöva befaras under lång tid framåt. Man bör räkna med att produklionskostnadsstegringar över en viss gräns komma att föranleda krav pä prishöjningar på de färdiga produkterna. Enligt av priskontrollnämnden lämnade upplysningar kan en stegring av kostnaderna för järnmalmen med 8 % beräknas medföra en produktionskostnadsökning, som i fråga om t a c k j ä r n frän koksmasugnar och elektrohyttor belöper sig till ca 2 %. Beträffande t r ä k o l s t a c k j ä r n e t räknar man med att ökningen kan bli något mindre. Den sålunda föranledda prishöjningen är alltså av relativt obetydlig storleksordning, vartill kommer, alt den i stort sett torde bli aktuell endast beträffande tackjärnsgjutgods. I produktionskostnaderna för smitt och valsat järn är tackjärnskomponenten så obetydlig, att ifrågavarande prishöjning knappast behöver tillmätas någon vikt. Produktionen av m e t a l l e r är mera känslig för ökning av malmkostnaderna. En mycket grov överslagsberäkning pekar på att man måste räkna med att de totala produktionskostnaderna här stiga med något sådant som hälften av den procentuella kostnadsstegringen för malmen, i förevarande fall sålunda med 3—4 %. Detta gäller beträffande metall i tackor; för halvfabrikat och färdigvaror blir givetvis den procentuella kostnadsstegringen mindre. Eftersom den inhemska produktionen sva rar endast för en mindre del av förbrukningen inom landet kunna verkningarna av nu nämnda kostnadsstegring pä den inhemska prisnivån väntas bli jämförelsevis begränsade. Det kan tilläggas att världsmarknadspriserna pä metaller bruka fluktuera i hög grad. I den mån den internationella försörjningen förbättras kan konkurrensen från importerade metaller därför väntas göra sig starkt gällande på den inhemska marknaden. Den av en måttlig arbetstidsförkortning föranledda produktionskostnadsstegringen torde dock vid sidan av andra mera utslagsgivande faktorer knappast kunna tillmätas någon avgörande betydelse vid bedömningen av den inhemska produktionens förmåga att hävda sig gentemot denna konkurrens. Av den företagna undersökningen synes framgå, att den av arbetstidsutredningen föreslagna förkortningen av arbetstiden för underjordsarbetare i stort sett icke för närvarande befaras medföra mera allvarliga olägenheter i kommersiellt hänseende. Hur verkningarna kunna komma att ställa sig pä längre sikt är givetvis ovisst. Dock mä till sist framhållas, att den kostnadsstegrande effekten av arbetstidsförkortningen kan väntas i viss utsträckning komma att motverkas av en rationalisering av gruvdriften.

Elkraftutredningens redogörelse n r 2 : 2 5 . Redogörelse för detalj distributörerna samt deras r å kraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Norrbottens län. Beckman. 41 s. K. >. Utredning m e d förslag angående utbildning av lärare för industri och h a n t v e r k vid anstalter för yrkesundervisning m. m. Haeggström. 173 s. E. 5. Utredning angående organisationen av den finska församlingen i Stockholm samt de tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg m. m . Av E. Schalling. I d u n . 143 s. E. T. Elkraftutredningens redogörelse n r 2:13—14. R e dogörelse för detalj distributörerna samt deras r å kraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Hallands län samt Göteborgs och Bohus län. B e c k m a n . 67 s. K. B e t ä n k a n d e angående reglering av anställningsförh å l l a n d e n a för viss civil personal inom statsför-

valtningen. Del 2. Personal med teknisk utbildning m. fl. Beckman. 82 s. Fi. 59. B e t ä n k a n d e med förslag angående forsknings- och försöksverksamheten samt undervisningen på m e j e r m ä r i n g e n s område m. m. Beckman. (2) 205 s. J o . 60. Förslag till tryckfrihetsförordrung. Norstedt, iv. 314 s. J u . 61. Statens sjukhusutredning av år 1943. Betänkande 2 a n g å e n d e den lasarettsanslutna B-sjukvården j ä m t e anstaltsvården av kroniskt sjuka. Beckman. 120. s. I. 62. Fiskredskapsförsäkring. B e t ä n k a n d e avgivet av fiskredskapsförsäkringsutredningen. Am. Lundquist. 69 s. J o . 63. B e t ä n k a n d e med förslag till byggande av fiskeh a m n a r . Beckman. 276 s. K. 64. B e t ä n k a n d e och förslag r ö r a n d e dövstumsundervisningen. Idun. 340 s. E. 65. Arbetstidsutredningens b e t ä n k a n d e . Del I. Arbetare u n d e r jord i gruva och stenbrott. Idun. 60 s. S.

Anm. Om särskild t r y c k o r t ej angives, är t r y c k o r t e n Stockholm. Bokstäverna m e d fetstil utgöra begynnelseokstäverna till det departement, u n d e r vilket u t r e d n i n g e n avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet. J o . = >rdbruksdepartementet.

Statens offentliga utredningar 1947 Systematisk (Siffrorna inom k l ä m m e r

förteckning

beteckna u t r e d n i n g a r n a s n u m m e r i d e n . kronologiska

förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

N a t i o n a l e k o n o m i ock s o c i a l p o l i t i k .

Brslag till konvention mellan Sverige, D a n m a r k och Norge om e r k ä n n a n d e och verkställighet av domar i brottmål m . m. f 161 agberedningens förslag till jordabalk. 1. [38] e t ä n k a n d e m e d förslag om u p p h ä v a n d e av äldre giftermålsbalken. [43] örslag till tryckfrihetsförordning. [60]

Kollektiv tvätt. Betänkande med förslag att underlätta hushållens tvättarbete. [1] Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 2. F ö r slag angående yrkesvägledning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra m. m . [18] 3. Utredningar och förslag ang. sysselsättnings- och arbetsterapi vid vissa sjukhus och vårdanstalter m . m. [44] Kompetensfordringar för statliga, vissa halvstatliga och k o m m u n a l a tjänster samt sådana yrken och b e fattningar, för vilkas u t ö v a n d e kräves av statlig myndighet utfärdad behörighetsförklaring eller legitimation. [19] Socialvårdskommitténs b e t ä n k a n d e . 15. Utredning och förslag ang. särskilda b a r n b i d r a g och bidragsförskott m. m. [21] Betänkande r ö r a n d e ett centralt arbetsmarknadsorgan.

Statsförfattning. Allmän

statsförvaltning.

e t ä n k a n d e med u t r e d n i n g r ö r a n d e riksräkenskapsverkets organisation. [13] )45 års lönekommitté. 2. B e t ä n k a n d e med förslag till statens allmänna avlöningsreglemente m. m. [231 e t ä n k a n d e ang. reglering av anställningsförhållandena för viss civil personal inom statsförvaltningen. -Del 2. Personal med teknisk utbildning m. fl. [58] Kommunalförvaltning. e t ä n k a n d e med förslag till lag om regionkommuner m . m. [30] ommunallagskommitténs b e t ä n k a n d e 1 med förslag ang. ändringar i k o m m u n a l l a g a r n a s bestämmelser om borgerlig p r i m ä r k o m m u n s kompetens och om kvalificerad majoritet. [53] Statens och k o m m u n e r n a s finansväsen. Politi. Dlisen och allmänheten. B e t ä n k a n d e m e d förslag till tjänstereglemente för polisväsendet. [45]

Slutbetänkande avgivet av bostadssociala utredningen. Del 2. Saneringen av stadssamhällenas bebyggelse. Organisationen av l å n e - och bidragsverksamheten för bostadsändamål. [26] Stuveriverksamheten i svenska h a m n a r . [28] Välfärdsanordningar för sjöfolk i h a m n . [29] 1945 års skogshärbärgesutrednings betänkande. Del 1. Utredning rörande bostads- och levnadsförhållandena på hemmansskogarna m e d förslag till åtgärder för bostadsbeståndets komplettering och förbättrande. [37] Statsmakterna och folkhushållningen u n d e r den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 7. Tiden juli 1945—juni 1946. [41] Betänkande ang. familjeliv och hemarbete. [46] Arbetstidsutredningens b e t ä n k a n d e . Del I. Arbetare u n d e r jord i gruva och stenbrott. [65] (Forts, å omslagets 4:de sida(

H ä l s o - och s j u k v å r d . Statens sjukhusutrednings av år 1943 betänkande. 2. Den lasarettsanslutna B-sjukvården j ä m t e anstaltsvården av kroniskt sjuka. [61] 3. Utredningar och förslag ang. sysselsättnings- och arbetsterapi vid vissa sjukhus och vårdanstalter m. m. [44] Allmänt näringsväsen. Elkraftutredningens redogörelse n r 1. Redogörelse för detalj distributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Inledande översikt. [3] Betänkande med förslag till standardtariffer för detaljdistribution av elektrisk kraft. [4] Elkraftutredningens redogörelse n r 2: 15. Redogörelse för detalj distributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Älvsborgs län. [20] 2: 12. Malmöhus län. [35] 2: 11. Kristianstads län. [40] 2:8—10. Kalmar län, Gotlands län och Blekinge län. [48] 2 : 2 5 . Norrbottens län. [54] 2: 13—14. Hallands län samt Göteborgs och Bohus län. [57] Möbler. B e t ä n k a n d e avgivet av 1946 års möbelutredning. [52] Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande ang. fiskerinäringens efterkrigsproblem samt den prisreglerande verksamheten p å fiskets o m råde. [2] Betänkande med förslag ang. lantmäteripersonalens organisation samt avlöningsförhållanden m. m. [7] Betänkande med förslag ang. fiskets administration m. m. [81 Utredning m e d s y n p u n k t e r på sågverksdriften i Norrland och förslag angående inrättande av en central sågverksskola. [32] Redogörelse i s a m m a n d r a g för utredning r ö r a n d e planering av j o r d b r u k e t och skogsbruket i Nedertorneå k o m m u n . [33] Vid andra riksskogstaxeringen av Norrland å r e n 1938 —42 använd metodik och h ä r o m v u n n a erfarenheter. Redogörelse avgiven av 1937 års riksskogstaxeringsnämnd. [36] Betänkande ang. organisationen av försöksverksamheten på j o r d b r u k e t s område. [42] Fiskerättskommitténs förslag till fiskelag j ä m t e d ä r med s a m m a n h ä n g a n d e författningar. [47] Fiskredskapsförsäkring. Betänkande avgivet a v fiskredskapsförsäkringsutredningen [ 62 ] Betänkande m e d förslag till byggande av fiskehamnar. [63] Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Industri.

H a n d e l och sjöfart. Handeln med olja. Betänkande m e d förslag avgivet a oljeutredningen 1945. [14] Betänkande med förslag till ä n d r a d lagstiftning am handel med skrot, lump och begagnat gods. [22] Sysselsättningsförhållandena i n o m v a r u h a n d e l n . [50]; Kommunikationsväsen. Bank-, kredit- och penningväsen. Försäkringsväsen. Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Betänkande med förslag till geofysiskt observatoru K i r u n a m. m. [6] Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m. Del 3. Tandläkarinstitutens organisation m. m. [9Jj 1940 års skolutrednings b e t ä n k a n d e n och utredningd 8. Utredning och förslag r ö r a n d e vissa socialped* gogiska anordningar inom skolväsendet. [11] 9. G y n nasiet. [34] 10. Flickskolan. [49] Ungdomens fritidsverksamhet. U n g d o m s v å r d s k o m m « tens betänkande del 4. [12] • 1941 års lärarlönesakkunniga. Betänkande med forsMB till lönereglering för övningslärare. [15] Stöd åt utvecklingshämmad ungdom. Ungdomsvård! kommitténs betänkande del 5. [17] 1945 års akademikerutredning. [25] Betänkande med förslag till ändrad ordning betral fande vissa helgdagar. [27] M Betänkande med förslag ang. utbildning av befäl ffi handelsflottan m . m. [31] • Supplement n r 7 till Sveriges familjenamn 1920. [3S B e t ä n k a n d e om granskning och antagning av l a r « böcker. [51] Utredning med förslag ang. utbildning av l ä r a r e f « industri och h a n t v e r k vid anstalter för yrkesundei visning m. m. [55] i Utredning ang. organisationen av den finska forsan» lingen i Stockholm samt de tyska församlingarna I Stockholm och Göteborg m . m . [56] I Betänkande med förslag ang. forsknings- och försöks verksamheten samt undervisningen på m e j e r i n a r i l l gens område m. m. [59] I B e t ä n k a n d e och förslag rörande d o v s t u m s u n d e r v i l ningen. [64]

Försvarsväsen. 1944 å r s militärsjukvårdskommdttés b e t ä n k a n d e . Del I [5] B e t ä n k a n d e med förslag rörande civilförsvairets o r g i nisation m. m. 110] Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Idums t r y c k e r i a k t i e b o l a g Es.selte ab. Stockholm i947