Lagstiftningen på kärnenergiområdet

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

Lagstiftglingen

v?

kärnenerglområdet

till

Förslag lag

om ny

kärnteknisk Verksamhet

i i Betänkande av

atomkngsthctningskommittén 618861

Statens offentliga utredningar

@] @ 1983:9

§3? Industridepartementet

Lagstiftningen på kärnenergiområdet

till om Kärnteknisk

Förslag ny lag

Verksamhet

Betänkande

_atömlagstiftningskommittén

av Stockholm 1983

Örhslag Johan Ogder;

Jemström Offsettryck AB ISBN 91-38-07342-0 ISSN 0375-2s0x mInab/gotab Stockholm 198374141

Till statsrådet Dahl

Regeringen bemyndigade den 22 februari 1979 och den 8 november 1979 statsrådet Tham att tillkalla en kommitté med uppdrag att utreda frågan om översyn av lagstiftningen på atomenergiområdet. Med stöd av bemyndigandet tillkallade statsrådet Tham som ledamöter fr. 0. m. den 12 mars 1979 generaldirektör Valfrid Paulsson, tillika ordförande, riksdagsman Lennart Blom, riksdagsman Olof Johansson, utredningsassistent Maj-Inger Klingvall, riksdagsman Carl Lidbom, riksdagsman

Oswald Söderqvist och riksdagsman Rune Ångström. Johansson entledi-

gades från sitt uppdrag den 12 oktober 1979 och som ny ledamot förordnades fr. o. m. den 1 januari 1980 lantbrukare Karl Erik Olsson. Lidbom entledigades från sitt uppdrag den 1 maj 1982 och som ny ledamot förordnades samma dag riksdagsman Birgitta Dahl. Den 8 oktober 1982 entledigades Dahl från sitt uppdrag och som ny ledamot förordnades samma dag sekreterare Sven Ove Hansson. Kommittén har antagit namnet atomlagstiftningskommittén. Som experter i kommittén har förordnats departementsråd Måns Jacobsson (fr. o. m. den 1 september 1979), reaktorinspektör Erik Jansson (fr. o. m. den 7 januari 1980), hovrättsråd Staffan Laurén (fr. o. m. den 1 september 1979), civilingenjör Gösta Lindh (fr. o. m. den 1 juli 1981), departementssekreterare Mikael Lindström (fr. o. m. den 1 oktober 1981), byråchef Jan Olof Snihs (fr. o. m. den 7 januari 1980) och departementssekreterare Per Strangert (fr. o. m. den 15 februari 1982). Till sekreterare förordnades fr. o. m. den 21 maj 1979 hovrättsråd Bengt Eliasson.

Kommittén har avgivit yttranden över betänkandena (DsKn 1980:1) Undersökning av allvarliga olyckshändelser, (DsK 1980:10) Säkrare transporter av farligt gods, del 1, (DsJu 1981:5) Ändring av atomansvarighetslagen, (DsK 1981:9) Säkrare transporter av farligt gods, del 2, samt över

arbetarskyddsstyrelsens remiss (303.0 2388/81) Kungörelse om tryckbärande tekniska anordningar. Atomlagstiftningskommittén får härmed överlämna betänkandet (SOU 1983:9) Lagstiftningen på kärnenergiområdet med förslag till bl. a. en ny lag i om kärnteknisk verksamhet.

Reservationer har avgivits av ledamöterna Blom, Olsson och Söderqvist. Utredningsuppdraget är härmed avslutat. Stockholm den 25 februari 1983

Valfrid Paulsson

l Lennart Blom Sven-Ove Hansson Maj-Inger Klingvall Karl Erik Olsson Oswald Rune

Söderqvist Ångström

/Bengr Eliasson

Innehåü

Författningsförslag

1 Förslag till lag om kärnteknisk verksamhet

2 Förslag till lag om ändring i strålskyddslagen (1958:110) 14

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:669) om finansiering av

framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m. 16

4 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:890) om vissa mineralfyn-

Sammanfattning 19

1 Utredningsuppdrag m. m. 33 1.1 Inledning 33 1.2Direktiven 33 1.3 Begränsningar i kommitténs uppdrag efter direktiven 36 1.4 Utredningsarbetets bedrivande 37 1.5 Terminologiska frågor 38

2 Översikt över kärnkraftsutbyggnaden m. m. 39 2.1 Den internationella utvecklingen 39 2.2 Den svenska kärnkraftsutbyggnaden 41 2.3 Mera betydelsefulla internationella organ 49

3 Beskrivning av kärnbränslecykeln och joniserande strålning 53 3.1 Kärnbränslecykeln 53 3.2 Joniserande strålning 58

4 Lagstiftningen på kärnenergiområdet 61 4.1 Lagstiftningens syften och indelning 61 4.2 Gällande lagstiftning . . . . . . . . . . . . . . 62 4.2.1 Bestämmelser för innehav m. m. av kärnteknisk anläggning och kärnämne . . . . . 62 4.2.2 Utförsel av material och utrustning 68 4.2.3 Beredskap mot olyckor i kärnkraftverk m. m. 72

4.2.4 skadeståndsansvar . . . . . . . . . . 74 4.3 Tillämpningen av bestämmelserna om säkerhet och beredskaps-

4.3.1 Anläggande och drift av kärnkraftverk m. m. 82 4.3.2 Materialkontroll . 88 4.3.3 Transport av radioaktiva ämnen 90 4.3.4 Fysiskt skydd 94

4.3.5 Beredskapsplanering 95

5 Samordning av lagstiftningen 99

6 Övergripande frågor . . . . 105

6.1 Det svenska kärnkraftsprogrammet m. m. 105 6.2 Kärnkraftslagstzftningens syften . 107 6.3 . . . . . . 111 Grundläggande ansvarsförhållanden 6.4 Utförsel av kärnämnen och kärnteknisk utrustning m. m. 114 6.4.1 Bakgrund . . . . . . . . . 114 6.4.2 Kommitténs överväganden och förslag 116 6.5 Avfallshanteringen . . . . . 121 6.5.1 Teknisk och tidsmässig översikt 121 6.5.2 Nuvarande reglering av ansvaret 124 6.5.3 Kommitténs överväganden och förslag 126 6.5.4 Fråga om lagreglering avseende hanteringsmetod 130 6.5.5 Avveckling av kärnteknisk verksamhet 134 6.6 Avfallshanteringens finansiering, övervakning och kontroll 136 6.6.1 Gällande bestämmelser . . 136 6.6.2 Kommitténs överväganden och förslag 138 6.7 Säkerhet och strålskydd . . . . . . . . . . . . 143 6.7.1 Lagstiftningens allmänna uppbyggnad . . . . . . 143 6.7.2 Gränsdragningen mellan atomenergilagen och strålskyddslagen . . . . . . . . . . . . . . . 145 6.7.3 Lagregleringen beträffande kärnavfall och anläggningar för hantering av kärnavfall 147 6.8 Tillsynen över kärnverksamheten m. m. . . . . . . . 158 6.8.1 Tillsynsmyndigheternas uppbyggnad samt nuvarande uppgifter och organisation .. . . . . . . . . . 158 6.8.2 Samordningen mellan kärnkraftinspektionen och strålskyddsinstitutet 162 6.9 Offentlig insyn . . . . . . . 167 6.9.1 Gällande bestämmelser m. m. 167 6.9.2 Kommitténs överväganden och förslag 169

7 Förslag till lag om kärnteknisk verksamhet 173 7.1 Lagens allmänna innehåll och utformning 173 7.2 Lagens inriktning och tillämpningsområde 174 7.2.1 Målsättning . . . . . . . 174 7.2.2 Tillämpningsområde och definitioner 176 7.3 Tillstånd till kärnteknisk verksamhet 179 7.4 Tillståndsvillkor 185

7.4.1 Villkor och föreskrifter 185 7.4.2 Officiell provning 188 7.5 Tillståndshavarens skyldigheter 191 7.6 Återkallelse av tillstånd m. m. . . . 192 7.6.1 Förutsättningar för återkallelse . . . . . . 192 7.6.2 Fråga om ersättning vid återkallelse av tillstånd 193 7.7 196

Övergångsfrågor

8 199

Övriga frågor

8.1 Brytningavuranm.m. . . . . . . . . . . 199 8.2 Tillkomst och lokalisering av kärnteknisk anläggning 202 8.3 intrång m. m. 205 Skydd mot obehörigt 8.4 207 Atomansvarighetslagen 8.5 Beredskapen mot olyckor 208

9 Specialmotivering . . 211 9.1 Förslaget till lag om kärnteknisk verksamhet 211 9.2 Förslaget till ändring i strålskyddslagen . . . . . . . . 226 9.3 Förslaget till ändring i lagen om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m. . . . . . . . . . 226 9.4 till ändring i lagen om vissa mineralfyndigheter 227 Förslaget

Reservationer 229

Bilaga Regeringens beslut om tillstånd enligt villkorslagen för reaktorerna Forsmark 1 och 2, Ringhals 3 och 4 samt Barsebäck 2 237

Författningsförslag

1 Förslag till

Lag om kärnteknisk verksamhet

Härigenom föreskrivsföljande.

Inledande bestämmelser l § Denna lag gäller kärnteknisk verksamhet.

2§ Genom prövning av fråga om tillstånd till kärnteknisk verksamhet, genom villkor och föreskrifter och genom en fortlöpande tillsyn skall sörjas för att verksamheten bedrivs med beaktande av samhällets krav på säkerhet och av de förpliktelser som följer av avtal och överenskommelser på kärnenergiomrâdet som Sverige har ingått. Bestämmelser om strålskydd ges i strålskyddslagen (1958:110).

3 § Vid kärnteknisk verksamhet skall vidtas de säkerhetsåtgärder som krävs för att 1. förebygga fel i och felaktig funktion hos utrustning, felaktigt handlande eller annan omständighet som kan leda till en radiologisk olycka och 2. förhindra olovlig befattning med kärnämne eller kärnavfall.

Tillämpningsområde 4§ Med kärnteknisk verksamhet avses 1. uppförande, innehav eller drift av kärnteknisk anläggning, 2. förvärv, innehav, överlåtelse, hantering, bearbetning, transport eller annan befattning med kärnämne eller kärnavfall, 3. införsel till landet av kärnämne eller kärnavfall, 4. utförsel ur landet av a. kärnämne eller mineral med halt av sådant ämne, b. vad som har framställts av kärnämne eller vara i vilket sådant ämne ingår, c. utrustning eller material som har särskilt konstruerats eller iordningställts för bearbetning, användning eller framställning av kärnämne, om regeringen föreskriver det,

10 i

Författningsförslag

5. upplåtelse eller överlåtelse av rätt att utom riket tillverka utrustning eller material som avses i 4c av den som inom riket tillverkar sådan utrustning eller sådant material.

Definitioner 5§ I denna lag avses med kärnteknisk anläggning: 1. anläggning för utvinning av kärnenergi (kärnreaktor), 2. annan anläggning, i vilken en självunderhållande kärnreaktion kan ske, såsom forskningsreaktor, 3. anläggning för utvinning, framställning, hantering, bearbetning, lagring eller förvaring av kärnämne, 4. anläggning för hantering, bearbetning, lagring eller förvaring av kärnavfall, kärnämne: 1. uran, plutonium eller annat ämne, som används eller kan användas för utvinning av kärnenergi (kärnbränsle), eller förening i vilken sådant ämne ingår, 2. torium eller annat ämne, som är ägnat att omvandlas till kärnbränsle, eller förening i vilken sådant ämne ingår, 3. deuterium eller tritium eller förening i vilken sådant ämne ingår, 4. använt kärnbränsle, som efter omvandling kan

användas för utvinning av kärnenergi,

\ kärnavfall: 1. använt kärnbränsle, som har placerats i slutligt förvar, 2. radioaktivt ämne eller material som bildats eller blivit radioaktivt förorenat eller erhållits som avfall i samband med kärnteknisk verksamhet, 3. radioaktiva delar av kärnteknisk anläggning som awecklas.

Tillståndsplikt m. m. 6§ För kärnteknisk verksamhet krävs tillstånd enligt denna lag. Tillstånd meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

7 § En kärnreaktor för utvinning av kärnenergi får inte utan särskilt tillstånd av regeringen första gången tillföras kärnämne så att en självunderhållande kärnreaktion kan ske. Tillstånd får lämnas endast om reaktorns innehavare har 1. visat att för hantering och slutlig förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör från detta finns en metod som kan godtas med hänsyn till säkerhet och strålskydd och 2. företett ett allsidigt program för den forsknings- och utvecklingsverksamhet som behövs för att i reaktorn använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör från detta skall kunna hanteras och slutförvaras på ett säkert sätt.

Författningsförslag 11

8 § För förvärv eller innehav av uran med en halt av isotoperna uran 233 eller uran 235 som överstiger 20 procentenheter eller av renframställt plutonium krävs särskilt tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

9§ Ett tillstånd till kärnteknisk verksamhet får begränsas till att avse viss tid.

Tillståndsvillkor m. m. l0§ När ett tillstånd meddelas eller under ett tillstånds giltighetstid får uppställas sådana villkor som är påkallade med hänsyn till säkerhet och strålskydd. Bestämmelser om villkor som är påkallade av strålskyddsskäl och om meddelande av föreskrifter härför under ett tillstånds giltighetstid ges i strålskyddslagen (1958:110).

11 § Regeringen kan i fråga om anordningar för kârnteknisk verksamhet, som är av betydelse från säkerhetssynpunkt, meddela föreskrifter om provning. kontroll eller besiktning samt om avgifter. får överlåta åt myndighet som regeringen bestämmer att Regeringen meddela sådana föreskrifter som avses i första stycket.

Allmänna skyldigheter m. m. för innehavare av tillstånd Den som har tillstånd till kärnteknisk verksamhet skall svara för att l2§ som med hänsyn till verksamhetens art och de 1. de åtgärder vidtas, förhållanden under vilken den bedrivs, krävs för att upprätthålla en betryggande säkerhet, 2. i verksamheten uppkommet kärnavfall och i verksamheten uppkommet kärnämne, som icke används på nytt, hanteras och slutförvaras på ett säkert sätt och 3. den anläggning, i vilken verksamheten bedrivs avvecklas och rivs på ett säkert sätt. Bestämmelser om skyldigheter för tillstândsinnehavare med hänsyn till strâlskyddet ges i strålskyddslagen (1958:110).

13 § Den som har tillstånd att inneha eller driva en kärnreaktor för utvinning av kärnenergi skall, utöver vad som sägs i 12 §, svara för att den forskningsoch utvecklingsverksamhet bedrivs och de åtgäder i övrigt vidtas som behövs för att vad som föreskrivs i 12 § 2 och 3 skall kunna fullgöras. för reaktorinnehavaren att svara för vissa kostnader som Om skyldighet staten har och att erlägga en årlig avgift till staten ges bestämmelser i lagen om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle (1981:669) m. m. l4§ Om ett tillstånd återkallas eller ett tillstånds giltighetstid gått ut, kvarstår skyldigheterna för tillståndsinnehavaren enligt 12 § till dess de eller den myndighet som regeringen bestämmer kan fullgjorts. Regeringen medge att tillståndsinnehavaren befrias från sina skyldigheter.

12 Författningsförslag

Återkallelse av tillstånd m. m. l5§ Ett tillstånd att bedriva kärnteknisk verksamhet kan återkallas om 1. villkor eller föreskrift som uppställts med stöd av denna lag eller tillståndsinnehavarens skyldigheter enligt 12 eller 13 § inte iakttas eller 2. det i annat fall föreligger synnerliga skäl från säkerhetssynpunkt.

Tillsyn 16 § Tillsynen över efterlevnaden av vad som föreskrivs i denna lag samt av villkor och föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag utövas av myndighet som regeringen bestämmer. Bestämmelser om tillsyn från strålskyddssynpunkt ges i strålskyddslagen (1958:110).

l7§ En tillståndsinnehavare skall på myndighetens anfordran lämna de upplysningar och tillhandahålla de handlingar som behövs för tillsynens utövande. Tillståndsinnehavaren skall vidare följa de villkor och föreskrifter, vilka myndigheten meddelar för att trygga efterlevnaden av vad som föreskrivs i 10, 12 och 13 §§.

18 § För att möjliggöra tillsyn enligt denna lag är en tillståndsinnehavare skyldig att lämna tillträde till anläggning eller plats, där kärnteknisk verksamhet bedrivs, samt upplysa om förhållanden som är av betydelse för tillämpningen av denna lag eller villkor och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

Offentlig insyn 19 § Den som innehar tillstånd att driva en kärnreaktor för utvinning av kärnenergi eller en anläggning för lagring, hantering eller förvaring av kärnämne, som icke skall användas på nytt, eller av kärnavfall är skyldig att ge lokal säkerhetsnämnd, som regeringen bestämmer, insyn i säkerhets- och strålskyddsarbetet vid anläggningen.

20 § Ihsynen skall göra det möjligt för nämnden att inhämta information om det säkerhets- och strålskyddsarbete som utförts eller planeras vid anläggning som avses i 19 § och ställa samman material för att informera allmänheten om detta arbete.

21 § Tillståndsinnehavaren skall på anfordran av nämnden 1. lämna nämnden upplysningar om tillgängliga fakta och låta nämnden ta del av tillgängliga handlingar, allt i den mån det behövs för att nämnden skall kunna fullgöra vad som anges i 20 §, 2. ge nämnden tillträde till och förevisa anläggning eller plats, om det behövs för att nämnden skall få innebörden av upplysning eller handling som utlämnas enligt 1 belyst och tillträdet är förenligt med gällande säkerhetsföreskrifter.

Författningsförslag 13

\

Ansvarsbestämmelser m. m. 22 § Den som bryter mot vad som föreskrivs i 6-8 §§ eller underlåter att iaktta villkor och föreskrift som meddelats med stöd av denna lag, döms till böter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst två år. Om påföljd för olovlig utförsel av kärnämne eller annat som avses i 4 § 4 eller försök därtill, finns föreskrifter i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

23§ Kärnämne eller kärnavfall som någon utan tillstånd enligt 6 eller 8 § innehaft, bearbetat eller annars tagit befattning med kan förklaras helt eller delvis förverkat, om det inte är uppenbart obilligt. Innehar han inte längre ämnet, får i stället värdet förklaras förverkat.

24§ Den som underlåter att ställa sig till efterrättelse vad myndighet föreskriver eller fordrar med stöd av 17 eller 18 § eller vad lokal säkerhetsnämnd fordrar med stöd av 21 § eller i fall som i nämnda paragrafer avses uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar myndigheten eller nämnden oriktig uppgift, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

25 § Den som underlåter att följa villkor, som avses i 10 § första stycket eller att efterkomma vad myndighet föreskrivit eller fordrat med stöd av 17 eller 18 §, får av myndigheten föreläggas lämpligt vite.

26 § Brott som avses i 22 eller 24 § får inte åtalas av allmän åklagare, om det inte anmäls till åtal av myndigheten eller den lokala säkerhetsnämnden.

27§ Talan mot beslut av myndighet enligt denna lag förs hos regeringen genom besvär. . Beslut av myndigheten länder omedelbart till efterrättelse, om inte annat förordnas.

28 § Beslut av en lokal säkerhetsnämnd om anfordran enligt 21 § överklagas hos länsrätten genom besvär.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den , 2. Genom denna lag upphävs lagen (1956:306) om rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag), lagen (1977:140) om särskilt tillstånd att tillföra kärnrektor kärnbränsle, m. m. och lagen (1980:1123) om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken. 3. Om det i lag eller annars hänvisas till föreskrift, som har ersatts genom en bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen. 4. Tillstånd samt villkor och föreskrifter som har meddelats med stöd av atomenergilagen skall anses ha meddelats enligt motsvarande bestämmelse i nya lagen. ›

Författningsförslag

5. I mål eller ärenden som har anhängiggjorts före ikraftträdandet av den nya lagen tillämpas äldre bestämmelser. Ansökan om tillstånd enligt lagen om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m., som getts in men ej avgjorts före lagens ikraftträdande, skall dock prövas enligt bestämmelserna i den nya lagen. 6. I fråga om ersättning enligt lagen om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m. för åtgärd som har vidtagits före denna lags ikraftträdande gäller fortfarande äldre bestämmelser.

2 Förslag till Lag om ändring i strålskyddslagen (1958:110)

Härigenom föreskrivs att 1, 2, 5 och 6 §§ strålskyddslagen (1958:110) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1§1 Med radiologiskt arbete förstås i Med radiologiskt arbete förstås i denna lag arbete med radioaktivt denna lag arbete med radioaktivt ämne, arbete vari brukas röntgenut- ämne, arbete vari brukas röntgenutrustning eller annan teknisk anord- rustning eller annan teknisk anordning, avsedd att utsända joniserande ning, avsedd att utsända joniserande strålning, och arbete vid anläggning strålning, och arbete vid kärnteknisk för utvinning av atomenergi. anläggning. Med joniserande strålning avses i lagen strålning från radioaktivt ämne, röntgenstrålning och till sin biologiska verkan likartad strålning. Om det är påkallat från strålningssynpunkt, får regeringen föreskriva att vad som i lagen sägs om teknisk anordning avsedd att utsända joniserande strålning eller om radiologiskt arbete skall gälla helt eller delvis även teknisk anordning av visst slag som är avsedd att utsända icke-joniserande strålning respektive arbete vari användes sådan anordning. Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet att meddela föreskrifter som nu har sagts.

2 §2 Radiologiskt arbete må ej bedrivas utan tillstånd avi myndighet som regeringen bestämmer (strålskyddsmyndigheten). Ej heller må någon utan tillstånd av strålskyddsmyndigheten innehava röntgenutrustning eller annan teknisk anordning avsedd att utsända joniserande strålning, idka handel med radioaktivt ämne eller eljest till riket införa eller här förvärva, innehava eller överlåta sådant ämne. Den som ej innehar sådant tillstånd må ej utan medgivande av _ strålskyddsmyndigheten taga hand om oförtullat radioaktivt ämne på sätt som avses i 3 § andra stycket tullagen (1973:670). I övrigt gäller lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade varor m. m. Tillstånd må meddelas för viss yrkesgrupp eller för vissa inrättningar, 1 Senaste lydelse 1976:245 institutioner eller företag. 3 Senaste lydelse 1975:709 Avlider någon som innehar tillstånd enligt denna lag, vare tillståndet

Författningsförslag 15

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse likväl, såvitt angår rätt att innehava radioaktivt ämne eller röntgenutrustning eller annan teknisk anordning, gällande för dödsboet intill tre månader från dödsfallet. Tillstånd enligt denna lag erford- Tillstånd enligt denna lag erfordras ej för att vad som omfattas av ras ej för vad som omfattas av

tillstånd enligt iatomenergilagen tillstånd enligt lagen (0000:000) om

(1956:306) om icke annat föreskrives kärnteknisk verksamhet om icke i tillståndet. annat föreskrives i tillståndet.

5 §3 Vid meddelande av tillstånd skall strålskyddsmyndigheten stadga de villkor och övriga föreskrifter som finnas erforderliga ur strålskyddssynpunkt. Myndigheten må ock senare, när det finnes påkallat, stadga nya eller ändrade villkor eller föreskrifter. Meddelas tillstånd enligt 2 § tredje stycket, äger strålskyddsmyndigheten föreskriva skyldighet att göra anmälan om förvärv av anordning eller ämne som avses med tillståndet. När tillstånd beviljats enligt atom- När tillstånd beviljats enligt lagen energilagen, äger strålskyddsmyn- (0000:000) om kärnteknisk verksamdigheten meddela de särskilda före- het äger strålskyddsmyndigheten skrifter som, utöver de för tillståndet meddela de särskilda föreskrifter gällande villkoren, erfordras för som, utöver de för tillståndet gällanstrålskyddet. Avser tillståndet an- de villkoren, erfordras för strålskydläggning som i nämnda lag sägs, skall det. Avser tillståndet anläggning dock fråga om föreskrift, som angår som i nämnda lags sägs, skall dock annat än den normala driften eller fråga om föreskrift, som angår annat som kan i avsevärd mån påverka än den normala driften eller som kan utformningen av eller driften vid i avsevärd mån påverka utformninganläggningen, underställas regering- en av eller driften vid anläggningen, ens prövning. underställas regeringens prövning.

6 § Ej må någon som innehar tillstånd enligt denna lag utan strålskyddsmynmedgivande bruka annan lokal eller i 2 § avsedd anordning, annat dighetens radioaktivt ämne eller större mängd av sådant ämne än som angivits i tillståndet eller väsentligt ändrad lokal eller anordning eller eljest utnyttja tillståndet på annat sätt, i större omfattning eller under andra förhållanden än tillståndet avser. Den som innehar tillstånd enligt Den som innehar tillstånd enligt atomenergilagen mä ej heller utan lagen (0000:000) om kärnteknisk strålskyddsmyndighetens medgivan- verksamhet må ej heller utan strålde vidtaga ändring med avseende å skyddsmyndighetens medgivande förhållande, varom myndigheten vidtaga ändring med avseende å meddelat föreskrift enligt 5 § tredje förhållande, varom myndigheten stycket. meddelat föreskrift enligt 5 § tredje stycket. Denna lag träder i kraft den 3 Senaste lydelse 1976:245

16 Författningsförslag

3 Förslag till Lag om ändring i lagen (1981:669) om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m.

Härigenom föreskrivs att 1, 2 och 5 §§ lagen (1981 1669) om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Den som har tillstånd enligt atom- Av bestämmelserna i 12 och 13 §§ energilagen (1956:306) att inneha lagen (0000:000) om kärnteknisk eller driva en kärnreaktor för kraft- verksamhet följer att den som har produktion (reaktorinnehavaren) tillstånd att inneha eller driva en

skall svara för att kärnreaktor för utvinning av kärn-

energi (reaktorinnehavaren) skall svara för kostnaderna för att 1.i reaktorn använt kärnbränsle 1.i reaktorn använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör och radioaktivt avfall som härrör från detta hanteras och slutförvaras från detta skall kunna hanteras och på ett säkert sätt, slutförvaras på ett säkert sätt, 2. reaktoranläggningen avvecklas 2. reaktoranläggningen skall kunoch rivs på ett säkert sätt och na avvecklas och rivas på ett säkert sätt och 3. den forsknings- och utveck- 3. den och utveckforskningslingsverksamhet bedrivs och de lingsverksamhet bedrivs och de åtgärder i övrigt vidtas som behövs åtgärder i övrigt vidtas som behövs för att vad som föreskrivs i 1 och 2 för att vad som anges i 1 och 2 skall skall kunna fullgöras. kunna fullgöras.

Utöver de kostnader som följer av Utöver vad som anges i 1 § svarar reaktorinnehavarens skyldighet en- reaktorinnehavaren även för de kostligt 1 § svarar han även för de nader som staten har för att kostnader som staten har för att 1. komplettera forsknings- och ut- 1. komplettera forsknings- och utvecklingsverksamhet som avses i 1 § vecklingsverksamhet som avses i 1 § 3, 3, 2. pröva frågor som avses i 5 § 2. pröva frågor som avses i 5 § andra stycket eller 10 § och andra stycket eller 10 § och 3. övervaka och kontrollera slut- 3. övervaka och kontrollera slutförvar. förvar.

För att säkerställa att medel finns För att säkerställa att medel finns tillgängliga för att betala de kostna- tillgängliga för att betala de kostnader som följer med reaktorinnehava- der som avses i I och 2 §§ skall rens skyldigheter enligt I § och de reaktorinnehavaren årligen, så länge

Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

kostnader som avses i 2 § skall reaktorn är i drift, erlägga en avgift reaktorinnehavaren årligen, så länge till staten. Såvitt angår kostnaderna reaktorn är i drift, erlägga en avgift för hantering och slutförvaring av till staten. Såvitt angår kostnaderna använt kärnbränsle skall skyldigheför hantering och slutförvaring av ten att betala avgift avse de kostnaanvänt kärnbränsle skall skyldighe- der som är förenade med bränslet ten att betala avgift avse de kostna- sedan detta har förts bort från reakder som är förenade med bränslet toranläggningen. i Avgiften utgår sedan detta har förts bort från reak- förhållande till den från reaktorantoranläggningen. Avgiften utgår i läggningen levererade energin. förhållande till den från reaktoranläggningen levererade energin. Avgiftens storlek fastställs årligen för nästföljande kalenderår av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Den årliga avgiften skall bestämmas så att de sammanlagda avgiftsbeloppen som erläggs under reaktorns drifttid täcker de kostnader som avses i första stycket.

Denna lag träder i kraft den

4 Förslag till Lag om ändring i lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter

föreskrivs Härigenom att 13 § lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter skall ha nedan angivna lydelse.

Nu varande l y delse Föreslagen lydelse

13§ I fråga om rätt att förvärva eller på I fråga om rätt att förvärva, inneha annat sätt taga befattning med uran eller på annat sätt taga befattning eller annat ämne, som användes som med uran eller annat ämne, som bränsle i anläggning för utvinning av utgör kärnämne enligt 5 § lagen

atomenergi, finns bestämmelser i (0000:000) om kärnteknisk verksam-

atomenergilagen (1956:306). het, ges bestämmelser i den lagen.

Denna lag träder i kraft den

Sammanfattning

Lagstiftningens samordning

Nu gällande lagstiftning på kärnenergiområdet kan i princip indelas i tre huvudgrupper, nämligen regler dels för innehav av kärnteknisk anläggning och kärnämnen m. m. samt för hantering och slutförvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall, dels för beredskap i händelse av en olycka i kärnanläggning, dels för skadeståndsansvar. Till den första gruppen hänförs enligt denna uppdelning lagen (1956:306) om rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilagen), lagen (1977:140) om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m. (villkorslagen), lagen (1981:669) om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m. (finansieringslagen), lagen (1980: 1123) om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken samt strålskyddslagen (1958:110). Dessa bestämmelser, som syftar till att tillvarata säkerhet och strålskydd samt kontroll av kärnämnen m. m. vid kärnteknisk verksamhet, reglerar frågor om tillstånd och villkor för sådan verksamhet samt tillsyn över och insyn i verksamheten. Bestämmelser om frågor som avser beredskapen mot kärnkraftsolyckor ges i lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. Denna lag reglerar vissa länsstyrelsers skyldighet att sörja för att erforderliga skyddsåtgärder vidtas så snart radioaktiva ämnen sprids eller en överhängande fara föreligger för sådan spridning från en kärnreaktor eller annan kärnanläggning i sådan mängd att särskilda åtgärder påkallas för att skydda allmänheten. Den tredje huvudgruppen avser bestämmelser om skadestånd och försäkringsskyldighet enligt atomansvarighetslagen (1968:45). I denna lag regleras bl.a. den civilrättsliga ansvarigheten för en innehavare av kämteknisk anläggning och statligt ersättningsansvar. Atomansvarighetslagen bygger på två internationella konventioner, 1960 års Pariskonvention och 1963 års tilläggskonvention till Pariskonventionen. De grundläggande skillnaderna i de olika lagarna som rör kärnverksamheten leder enligt kommittén till att det är mindre lämpligt att sammanföra dem i en gemensam lag. Kommittén förordar därför att i första hand bestämmelserna om beredskapsplanering m. m. och skadestånd liksom för närvarande ges i särskilda lagar. När det gäller samordningen av de bestämmelser som i dag reglerar verksamheten på kärnenergiområdet föreslår kommittén att i en lag

20 Sammanfattning

samordnas bestämmelserna i atomenergilagen, villkorslagen, lagen om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken samt finansieringslagen i de delar denna lag reglerar en reaktorinnehavares ansvar för

avfallshantering m. m. Övriga delar i finansieringslagen, vilka innehåller

regler om bl. a. avgiftsuttag och medlens förvaltning, föreslås kvarstå i den lagen. I och för sig kan skäl tala för att till en ny, samordnande lagstiftning överföra även de bestämmelseri strålskyddslagen som avser strålskyddet vid kärnverksamhet. Kommittén anser dock - särskilt med hänsyn till skillnaderna i de grundläggande syften som finns mellan strålskyddslagen och lagstiftningen på kärnenergiområdet - att det är olämpligt att sammanföra de båda lagarna. Vid sidan av nu redovisade lagar finns bestämmelser av särskild betydelse i angränsande lagstiftning, bl. a. i fråga om tillkomst och lokalisering av kärnteknisk anläggning (136 a § byggnadslagen), uranbrytning, arbetsmiljö och transport av farligt gods. Kommittén har ej funnit det påkallat att föreslå ändringar i andra lagar än de som direkt avser verksamheten på kärnenergiområdet. Kommittén framhåller dock att det är väsentligt att lokaliseringsprövningen enligt 136 a § byggnadslagen samordnas med tillståndsprövningen enligt den nya lag, som föreslås ersätta atomenergilagen, och att informationsbehovet till bl. a. allmänheten blir beaktat.

Övergripande frågor

Det svenska kärnkraftsprogrammet

Riksdagens beslut under hösten 1980 innebär att ingen ytterligare kärnkraftsutbyggnad skall förekomma utöver de tolv reaktorer som är i drift, färdiga eller under byggnad. Beslutet innebär vidare att kärnkraften skall avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för att upprätthålla sysselsättning och välfärd samt att säkerhetssynpunkter bör vara avgörande för i vilken ordningsföljd reaktorerna skall tas ur drift. Med hänsyn till att reaktorernas tekniska livslängd bedömdes vara cirka 25 år, fastslog riksdagen att den sista reaktorn i Sverige skall stängas senast år 2010. Vad riksdagen beslutat i fråga om vidare kärnkraftsutbyggnad och kärnkraftens avveckling i Sverige är en av utgångspunkterna för kommitténs arbete. Det innebär att lagstiftningen på kärnenergiområdet i första hand bör reglera frågor om ansvar, skydd, säkerhet och övriga villkor för bl. a. innehav och drift av de tolv beslutade kärnkraftsanläggningarna under den tid som kärnkraften avses bli utnyttjad, hantering av kärnbränsle och kärnavfall samt kärnkraftverkens avveckling. För tiden såväl före som efter år 2010 föreligger behov av lagstiftning framför allt i fråga om innehav, befattning, utförsel och transport av kärnämne, använt kärnbränsle och kärnavfall samt hanterings- och förvaringsanläggningar, forskningsreaktorer och eventuellt andra kärntekniska anläggningar.

Sammanfattning 21

Kärnkraftslagstzftningens syften

Verksamheten på kärnenergiområdet är med hänsyn till kärnkraftens risker och till intresset av att begränsa kärnvapenspridning i väsentligt högre grad än annan industriell verksamhet omgärdad med särskilda regler som tar sikte på säkerheten i sådan verksamhet och vid hantering av kärnämnen samt på skyddet mot den joniserande strålningens skadliga verkningar. Härtill kommer bl. a. fullföljande av de förpliktelser som följer av internationella avtal och överenskommelser som Sverige har ingått. Genom atomenergilagen och strålskyddslagen utövas därför en särskild statlig kontroll över utvinningen och användningen av uran och andra ämnen av betydelse för framställningen av kärnenergi. Denna kontroll avser vidare uppförande, innehav och drift av kärnreaktorer samt åtgärder med använt kärnbränsle och radioaktiva ämnen. Ett annat intresse som avsetts tillvaratas genom atomenergilagen är att styra kärnkraftens utnyttjande och samla landets tekniska och ekonomiska resuser för dess användning. Sedan kärnenergilagstiftningens tillkomst har utvecklingen ställt ytterligare eller skärpta krav på verksamheten och på klyvbart material som används, liksom kontrollen därav. Det gäller bl. a. i fråga om begränsning av kärnvapenspridning, hantering av använt kärnbränsle och högaktivt avfall, skydd av kärntekniska anläggningar och transporter samt allmänhetens information om och insyn i kärnteknisk verksamhet. Kommittén anser att de angivna syftena kan läggas till grund för en ny lagstiftning på kärnenergiområdet. Lagstiftningen bör således utformas så att samhällets krav på skydd och säkerhet samt övriga angivna krav tillvaratas i alla förekommande led i kämverksamheten. Lagstiftningen får däremot inte, efter riksdagens beslut om det svenska kärnkraftsprogrammet, som tidigare anses ha någon uppgift att styra kärnkraftens utnyttjande eller samla landets tekniska och ekonomiska resurser för dess användning. Tyngdpunkten i kärnkraftslagstiftningen kommer i stället under den tid kärnreaktorer utnyttjas i landet att ligga på verksamhetens säkerhet och fullgörande av Sveriges internationella åtaganden. Samma inriktning av lagstiftningen bör gälla även i frågor som avser kärnbränslehanteringens slutsteg, dvs. omhändertagande av använt kärnbränsle och avfall från anläggningar som tagits ur drift samt avveckling av anläggningar. Inte sällan görs en uppdelning mellan strålskydd och säkerhet. Med strålskydd avses de åtgärder som normalt behöver vidtas för skydd av anställda som är sysselsatta i radiologiskt arbete och av allmänheten mot skador av joniserande strålning. Begreppet säkerhet i samband med kärnkraft avser i korthet de tekniska säkerhetsåtgärder som behöver vidtas för skydd mot haverier eller olyckor och därav föranledd strålning, såsom åtgärder med avseende på konstruktion, uppförande och drift av kärnkraftverk och åtgärder vid hantering av kärnämnen, använt kärnbränsle och kärnavfall. Eftersom det övergripande syftet är att förhindra utsläpp av radioaktiva ämnen och att kontrollera strålning kan emellertid frågor om strålskydd och teknisk säkerhet inte alltid särskiljas utan måste beaktas i ett sammanhang. Kommittén betonar därför att ett samlat

säkerhetstänkande måste gälla på

22 Sammanfattning

området och att detta iakttas av alla som är verksamma på området, anläggningsinnehavare såväl som tillsynsmyndigheter. Det kan emellertid samtidigt konstateras att säkerhet och strålskydd, som delar av den totala säkerheten, kan ha olika relativa vikt i de skilda leden av kärnteknisk verksamhet.

Grundläggande ansvarsförhållanden

Den nuvarande lagstiftningen på kärnenergiområdet ger uttryck för ett statligt övergripande ansvar för verksamheten. Detta följer bl. a. av de stora samhälleliga konsekvenserna av kärnkraftens utnyttjande inte bara med hänsyn till kämenergins roll från försörjningssynpunkt utan också med hänsyn till de säkerhets- och miljöproblem som är förenade med utnyttjande av kärnkraft. Det statliga ansvaret gäller även bl. a. planering, forskning och utveckling rörande säkerhet och strålskydd inom kärnenergiområdet samt säkerställande av att medel finns tillgängliga härför och för att ta hand om använt kämbränsle och radioaktivt avfall som härrör från detta, liksom för rivning av reaktorer när driften vid dem har lagts ner. Ett statligt ansvar föreligger vidare genom åtgärder för planering av beredskapen mot kämkraftsolyckor utanför ett kärnkraftverk och genom atomansvarighetslagen i fråga om ersättning av statsmedel i vissa fall till den som skadas i samband med en kärnkraftsolycka. Kommittén anser att det Övergripande ansvar över och insyn i kärnkraftsverksamheten som samhället iklätt sig är väsentligt för dess bedrivande och bör bibehållas i sin nuvarande omfattning. Vid sin bedömning av denna fråga har kommittén funnit att behov inte finns av ytterligare utbyggnad av det statliga ansvaret eller insynen på detta område. Det direkta ansvaret- dvs. till skillnad mot det övergripande ansvaret- för att kärnteknisk verksamhet bedrivs enligt de krav som samhället uppställer åligger den som har tillstånd till verksamheten. Innehavarens ansvar avser skyldighet att följa de villkor som är förknippade med tillståndet och de villkor och föreskrifter som tillsynsmyndigheterna - statens kärnkraftinspektion och statens strålskyddsinstitut - meddelar. Lagstiftningens innebörd samt uppställda villkor och föreskrifter anses vidare medföra att en innehavare av en reaktoranläggning eller annan som fått tillstånd till kärnteknisk verksamhet också är skyldig att fortlöpande uppfylla de ökade krav som ställs på verksamheten och att själv vara aktiv för att hålla säkerheten och strålskyddet vid varje tillfälle på optimal nivå. Det innebär t. ex. att en reaktorinnehavare har att svara för att erforderliga åtgärder faktiskt kommer till stånd och att betala kostnaderna härför. Han måste också svara för att tekniskt kunnande, utrustning, anläggningar m. m. finns tillgängliga i erforderlig utsträckning och att anläggningen skyddas Genom - - har (fysiskt skydd). särskild lagstiftning atomansvarighetslagen innehavaren även ålagts skyldighet att svara för skador som drabbar tredje man och för att ansvarigheten skall vara täckt av försäkring eller annan ekonomisk garanti. En innehavare av tillstånd till verksamhet på kärnenergiområdet. har således ålagts ett långtgående ansvar för verksamhetens säkerhet och strålskydd. Ett sådant ansvar är av väsentlig betydelse för att verksamheten

Sammanfattning 23

skall få bedrivas. Enligt vad kommittén kunnat konstatera är principerna för detta ansvar numera i huvudsak klarlagda och omfattar samtliga verksamhetsformer på området. På en punkt har kommittén dock funnit behov av kompletterande regler, nämligen i fråga om tiden för ansvarets upphörande. Tillståndsinnehavarens ansvar för en avstängd reaktor samt för kärnämnen och kärnavfall bör kvarstå till dess han fullgjort de skyldigheter som anges i lagen.

av kärnämnen och kärnteknisk utrustning m. m.

Utförsel

Utförsel från Sverige på kärnenergiområdet förekommer endast i begränsad omfattning och av ett fåtal svenska företag. För utförsel av kärnämnen och kärnteknisk utrustning krävs tillstånd av regeringen i varje särskilt fall. Tillståndsgivningen sker mot bakgrund av Sveriges förpliktelser främst enligt det s. k. icke spridningsfördraget, enligt vilket Sverige bl. a. åtagit sig att varken självt utveckla kärnvapen m. m. eller genom export bidra till att andra länder gör det och att utförsel sker under kontroll av det internationella IAEA. Sverige har vidare åtagit sig att följa de kontrollorganet riktlinjer för export på kärnenergiområdet som överenskommits mellan ett antal stater genom de s. k. Londonriktlinjerna. Dessa riktlinjer tar sikte bl. a. på kontroll av material och utrustning som kräver särskild kontroll. Bestämmelser härom har tagits upp i förordningen (1975220) om förbud mot utförsel av utrustning eller material för utvinning av atomenergi, m. m. Kommittén ansluter sig helt till de icke-spridningsmotiverade hänsyn, som ligger bakom nu gällande bestämmelser och deras tillämpning. Vad gäller sett finner kommittén att de har en sådan utformning, att reglerna lagtekniskt de ger möjlighet till en bedömning utifrån såväl de internationella åtaganden som gjorts som de andra hänsyn som finns att beakta vid export. Kommittén anser därför att de nuvarande exportreglernas konstruktion - dvs. med ett allmänt tillståndskrav fastställt i lagen och med detaljanvisningar i förordning - även i fortsättningmycket väl kan läggas till grund för utförselregleringen en. Kommittén anser vidare med hänsyn bl. a. till nuvarande praxis samt det utförselärenden och fåtalet berörda exportörer, att det inte ringa antalet behov av att i lagen närmare ange de omständigheter som föreligger regeringen har att beakta vid denna prövning. I ett avseende föreslår kommittén en utvidgning av de nuvarande bestämmelserna. Således föreslås att även s. k. teknologiöverföring, dvs. upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt (licens), skall kräva regeringens tillstånd vad avser sådan utrustning och material som är tillståndspliktig. Enligt kommittén finns dock anledning att granska innehållet i utförselförordningen, särskilt vad gäller dess produktförteckning. Någon detaljav förordningen i detta avseende har kommittén emellertid inte granskning företagit.

A v fallshanteringen

Den nuvarande lagstiftningen ger bestämmelser med krav på avfallshante-

- och finansiering och slutförvaring i två skilda författningar villkorslagen

24 Sammanfattning

ringslagen - med olika konstruktion. Villkorslagen anger att de reaktorinnehavare, som omfattas av lagen vid laddningstillfället av en reaktor skall visa att hantering och slutförvaring kan ske av använt kärnbränsle och högaktivt avfall som erhålls vid upparbetning om sådan sker, eller vid slutförvaring av använt, ej upparbetat kärnbränsle. I samband med givna laddningstillstånd enligt villkorslagen har regeringen begränsat driftstiden med stöd av atomenergilagen och som villkor enligt denna lag för förlängd driftstid ställs krav på att reaktorinnehavaren anger hur den fortsatta avfallshanteringen och slutförvaringen skall kunna ske. Enligt finansieringslagen åläggs samtliga innehavare av kärnkraftverk i landet att ansvara för att i reaktorn använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör från detta hanteras och slutförvaras på ett säkert sätt samt att reaktorinnehavaren svarar för de framtida kostnaderna härför. Samma krav uppställs i fråga om reaktoranläggningarnas aweckling och rivning. Ansvaret avser även att reaktorinnehavaren betalar kostnaderna för den forskning och de åtgärder som behövs för det. Villkorslagens syfte är att man innan laddning sker får prövat om använt kärnbränsle från en kärnkraftsreaktor kan tas om hand på ett sätt som uppfyller de höga säkerhetskrav som måste uppställas mot bakgrund av bl. a. den långa tid under vilken avfallet avger radioaktiv strålning. Kommittén understryker behovet av att en sådan prövning sker. Kommittén anser det således angeläget att en noggrann och välunderbyggd prövning av det använda bränslets hantering och slutliga förvaring kommer till stånd även för

de två reaktorer i det svenska kärnkraftsprogrammet (Forsmark 3 och

Oskarshamn 3) som ännu inte prövats enligt villkorslagen. Eftersom kommittén inte kan förutse huruvida prövningen av fråga om laddningstillstånd för dessa reaktorer kommer att ske före eller efter det att en på kommitténs arbete grundad revidering av kärnkraftslagstiftningen kommit till stånd, har bestämmelser om prövning av en laddningsansökan tagits upp i kommitténs lagförslag. I fråga om den närmare lagregleringen framhåller kommittén att prövningen enligt villkorslagen inte sträcker sig längre än till att det vid laddningstillfället finns en förvaringsmetod tillgänglig enligt de krav lagen ställer, medan något krav om fortsatt forskning och utveckling på området inte ställs. Eftersom flera decennier kommer att förflyta mellan prövningen av laddningstillstånd och genomförande av slutförvaring har man all anledning att räkna med att en fortsatt forskning kan leda till förbättrade metoder. Det kan därför enligt kommitténs mening vara till nackdel om man alltför tidigt i denna forskningsprocess låser fast sig vid ett speciellt tekniskt förfaringssätt, medan andra alternativ inte blir tillräckligt studerade. Kravet på ett allsidigt forsknings- och undersökningsprogram, anpassat till tidsperspektivet för avfallshanteringen, finns fastslaget i finansieringslagen. Till skillnad från villkorslagen omfattar kraftrefinansieringslagen samtliga aktoreri landet. Kommittén förordar med hänsyn till dessa omständigheter att en ny lagstiftning utgår från finansieringslagens grundläggande principer. I linje härmed bör beträffande laddning av en kärnreaktor för utvinning av kärnenergi krävas av reaktorinnehavaren att han i samband med laddningsansökan dels visat en godtagbar metod med hänsyn till säkerhet och strålskydd finns för avfallshanteringen, vilket för närvarande krävs enligt

Sammanfattning

villkorslagen, dels företer ett allsidigt program för den forsknings- och utvecklingsverksamhet som behövs för att avfallet skall kunna tas om hand. Ivillkorslagen anges att avfallets slutliga förvaring skall vara ”helt säker”. Kommittén understryker att mycket höga säkerhets- och strålskyddskrav måste ställas på metoden för det använda kärnbränslets omhändertagande och slutförvaring, men det framhålls samtidigt att det med dagens kunskaper inte kan anges någon helt säker metod att lösa detta tekniska problem. Det är därför angeläget att forskningen och utvecklingsarbetet i avfallsfrågorna inte avmattas sedan laddningstillstånd lämnats. Mot denna bakgrund framstår det enligt kommittén som olyckligt om en metod angavs som helt säker, vilket skulle kunna ge intryck av att fortsatt forskning var mindre angelägen. Begreppet ”helt säker, har därför utmönstrats i den nya lagen. Vid en uppläggning av lagstiftningen enligt kommitténs bör förslag samtidigt stor vikt fästas vid den övervakande och kontrollerande uppgift på avfallsområdet som handhas av nämnden för hantering av använt kärnbränsle (kärnbränslenämnden). Det bör åligga nämnden att årligen granska och utvärdera det forsknings- och utvecklingsarbete som kraftbolagen bedrivit. För att nämnden skall kunna fullgöra bl. a. denna uppgift förordas att den ges resurser och utökad kompetens härför. Kommitténs förslag vad gäller avfallshanteringen innebär sammanfattningsvis att det vid laddningstillfället för en kärnreaktor skall prövas om en visad hanteringsmetod kan godtas med hänsyn till säkerhet och strålskydd och att ett allsidigt forskningsprogram företetts. Om laddningstillstånd ges, åligger det därefter reaktorinnehavaren att svara för den fortsatta forskningsoch utvecklingsverksamheten. Denna verksamhet granskas i första hand av kärnbränslenämnden, som skall bedöma den planerade framtida forskningen och utvärdera redan uppnådda forskningsresultat. Nämnden kan uppställa föreskrifter för forskningsverksamheten och själv, liksom för närvarande, utföra kompletterande forskning på avfallsområdet. Mot bakgrund av den betydelse som avfallshanteringen måste tillmätas är det naturligt att denna har en särskild betydelse för frågan om återkallelse av driftstillstånd. En förutsättning för att driftstillstånd inte skall återkallas är därför att tillståndsinnehavaren uppfyller sin skyldighet i fråga om forsknings- och utvecklingsverksamheten. Den årliga prövning, som kärnbränslenämnden skall göra och inrapportera till regeringen av hur forsknings- och utvecklingsverksamheten i avfallsfrågorna har bedrivits av tillståndsinnehavarna, måste ske efter lika stränga kriterier som den ursprungliga prövningen för laddningstillstånd. Kommittén faststlår härutöver att ansvaret för omhändertagande av radioaktivt avfall skall åligga envar som har tillstånd att bedriva kärnteknisk verksamhet och att detta ansvar omfattar även låg- och medelaktivt avfall. Skyldigheten att till staten betala avgift enligt finansieringslagen föreslås dock gälla endast den som har tillstånd att inneha eller driva en kärnreaktor för utvinning av kärnenergi.

26 Sammanfattning

Lagreglering av hanteringsmetod

De alternativ för att ta hand om och slutförvara använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som i dag föreligger innebär att bränslet antingen upparbetas eller direktdeponeras. Det pågår emellertid en omfattande debatt och forskning om den lämpligaste lösningen av det använda bränslets hantering. Uppmärksamheten har därvid riktats särskilt mot frågan om upparbetning skall ske eller ej. Genom upparbetning av det använda bränslet utvinns uran och plutonium som kan återanvändas i nytt kärnbränsle. En betydelsefull fråga i detta sammanhang är om valet av upparbetning påverkar riskerna för spridning av kärnvapen. Det vid upparbetning utvunna plutoniet från civila reaktorer är visserligen mindre ägnat för kärnvapenframställning än s. k. vapenplutonium, men dess användning för framställning av kärnladdningar kan principiellt inte uteslutas. Kommittén betonar det väsentligai att det av icke-spridningshänsyn krävs långtgående garantier i fråga om kärnämnen - och då särskilt plutonium som utvinns vid en eventuell upparbetning och att Sverige uppfyller de förpliktelser om kontroll av kärnämnen som följer av icke-spridningsfördraget. De överväganden som kan göras på grund av nuvarande kunskaper i fråga om avfallshantering talar också för att det använda bränslet direktdeponeras och således ej upparbetas. Vad emellertid kommittén närmare har att överväga är huruvida i lag bör anges vilken metod för omhändertagande av använt kärnbränsle som skall komma till användning eller om lagen bör ges en sådan utformning att den medger olika hanteringsmetoder, dvs. görs flexibel med hänsyn till främst den tekniska utvecklingen. - Olika skäl - främst vad gäller hänsyn till icke-spridningssynpunkterna talar enligt kommittén för en slutförvaring av använt kärnbränsle utan föregående upparbetning. Samtidigt pekas på att högre krav på slutförvarets långsiktiga hållbarhet ställs vid slutförvaring av använt kärnbränsle än vad som ställs när upparbetningsavfall slutförvaras. Ännu har det heller inte visats att en från alla synpunkter tillfredsställande lösning på avfallsproblemet kan uppnås genom direkt slutförvaring. Ett förbud mot en viss hanteringsmetod kan också resultera i lösningar som senare kan visa sig mindre välgrundade. Kommittén anser mot denna bakgrund att det är mindre lämpligt att nu i lag förbjuda upparbetning. Det bör emellertid tillses att metoden med direkt slutförvaring ges mycket hög prioritet i forskningsoch utvecklingsarbetet kring avfallsproblemen. En annan synpunkt är att syftet med lagstiftningen på kärnenergiområdet är att tillvarata säkerhets- och strålskyddsintressen och att i lagen ange hur dessa intressen skall kunna tillvaratas. Vid prövning av en ansökan om en angiven hanteringsmetod kan bedömas om det uppställda syftet kan anses säkerställt. Enligt kommitténs mening talar således skäl för att den föreslagna lagen omfattar de olika metoder för hantering av använt kärnbränsle som kan förekomma eller utvecklas, dvs. att lagstiftningen görs flexibel i dessa hänseenden. Samtidigt bör emellertid krävas att en aktuell hanteringsmetod blir föremål för prövning. Det uppnås genom att det, liksom i gällande . lagstiftning, uppställs krav på tillstånd av regeringen för innehav av eller annan befattning med -förutom kärnämne - använt kärnbränsle och att en

Sammanfattning 27

reaktorinnehavare måste söka tillstånd för att bedriva verksamhet som avser en viss hanteringsmetod. Samtidigt är det påkallat att det använda kärnbränsle som avses upparbetas blir föremål för kontroll från samhällets sida. Liksom för närvarande gäller föreslås att regeringens tillstånd måste föreligga för utförsel ur landet av bl. a. använt bränsle. Regeringen kan därvid uppställa erforderliga villkor beträffande materialkontroll samt hantering och förvaring av uran och plutonium som utvinns vid en eventuell upparbetning av använt bränsle. Kärnbränsle, som kan finnas kvar i en kärnreaktor vid en slutlig avstänging av reaktorn får anses omfattas av finansieringslagens bestämmelser om en reaktorinnehavares ansvar att ta hand om använt kärnbränsle och radioaktiva avfallsprodukter. Samma ansvar föreslås föreligga enligt den av kommittén föreslagna nya lagen. En bestämmelse härom har utformats så att den omfattar även sådana kärnämnen (uran och plutonium) som erhålls vid upparbetning och som ej används på nytt.

Avveckling av kärnteknisk verksamhet

Fråga om avstängning och nedläggning av en kärnkraftsanläggning skall enligt kommittén bedömas med hänsyn till säkerheten och strålskyddet. Denna ordning föreligger redan enligt gällande bestämmelser. Således äger tillsynsmyndigheterna som villkor för drift av en reaktor kräva att åtgärder av säkerhets- och strålskyddsskäl vidtas eller upprätthålls. Uppfylls inte dessa villkor får driften ej heller fortsätta. Om således inte säkerhets- och strålskyddsskäl talar mot driften av en reaktor, bör denna få drivas till den beslutade avstängningstiden år 2010. Kommitténs lagförslag innehåller ej någon särskild bestämmelse om att kärnkraftverken skall avvecklas år 2010. Bl. a. anförs i denna fråga att de lagstiftningsåtgärder som kan behövas bör tas upp först när alla frågor härom finns klarlagda.

Avfallshanteringens finansiering, övervakning och kontroll

Finansieringslagen trädde i kraft den 1 juli 1981 och har således varit i kraft endast en kort tid. Finansieringssystemet tillämpas i full utsträckning först fr. o. m. år 1983, varför några närmare erfarenheter att lagen saknas. Kommittén lägger på grund härav inte fram några ändringsförslag. Vissa frågor som kommittén särskilt har uppmärksammat berörs dock. Bl. a. ifrågasätts om inte kostnaderna för avfallshantering samt forsknings- och utvecklingsarbetet härför bör bäras gemensamt av reaktorinnehavarna. Ett gemensamt system för avfallshanteringen åtminstone i väsentliga delar, får nämligen anses vara en viktig förutsättning för att lösa de i flera avseenden svåra och kostsamma åtgärder som krävs för en säker avfallshantering och avveckling av kärnkraften. Ytterligare erfarenheter i denna fråga bör dock awaktas och närmare studeras, t. ex. effekten av kostnadsfördelningen mellan reaktorinnehavarna vid ett gemensamt ansvar och de problem som kan föreligga med hänsyn till ägareförhållanden. En annan fråga som berörs gäller reaktorinnehavarnas möjlighet enligt

28 Sammanfattning

finansieringslagen till återlån av de avgiftsmedel en reaktorinnehzrvare betalat in samt återlånens effekt. För att kärnbränslenämnden skall kunna fullfölja sin granskande - och i viss mån styrande - uppgift vad gäller avfallsfrågorna förordar kommittén att nämndens reella resurser stärks. En i och för sig möjlig lösning är att nämnden samorganiseras med någon av tillsynsmyndigheterna, som redan inom sig har kunskaper i avfallsfrågor.

Säkerhet och strålskydd

Kontrollen och tillsynen över verksamheten på kärnenergiområdet regleras enligt gällande bestämmelser genom två huvudlagar, nämligen atomenergilagen och strålskyddslagen. Enligt kommitténs förslag behålls denna uppdelning. Således föreslås att bestämmelserna om säkerhet, liksom ansvaret härför, ges i den av kommittén föreslagna lagen. medan strålskyddsbestämmelserna ges i strålskyddslagen. Liksom den nuvarande lagstiftningen bör i en ny lag anges i vilka avseenden tillstånd krävs av regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer samt lämna åt regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer möjlighet att uppställa behövliga föreskrifter och villkor för verksamheten. Bestämmelserna om tillstånd, villkor och tillsyn har således en avgörande betydelse för att säkerställa lagstiftningens huvudsyfte att kärnenergins fredliga användning skall kunna ske så långt möjligt riskfritt. En grundläggande princip för kärnteknisk verksamhet är enligt kommittén ,att alla led i kärnbränslets hantering skall fullföljas på ett fullt tillfresställande sätt med hänsyn till säkerhet och strålskydd. För att uppnå detta krav fordras i princip en sammanhållen bedömning av verksamheten och en sammanvägning av såväl kortsiktiga som långsiktiga säkerhets- och strålskyddskrav. Vad gäller de första leden för kärnteknisk verksamhet, varmed här avses främst bränsletillverkning, befattning med kärnämne och drift av kärnkraftverk, omfattar den nuvarande atomenergilagen tillstånd till såväl befattning med kärnämnet som sådant som uppförande, innehav och drift av anläggningar för brånsleframställning och kärnkraftsproduktion. Denna ordning föreslås bibehållas. Liksom för närvarande bör villkor och föreskrifter avseende strålskyddet vid normaldrift meddelas med stöd av strålskyddslagen. I de följande leden av kärnenergiverksamhet, nämligen hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall, regleras i dag tillståndsfrågan enligt strålskyddslagen vad gäller innehav av och befattning med radioaktivt avfall, medan i atomenergilagen regleras övriga tillståndsfrågor. dvs. innehav av använt kärnbränsle samt anläggningar för kärnavfall. , Bl. a. med hänsyn till behovet av att uppnå ett sammanhållet lagsystem som ger möjlighet att samordna och väga samman kraven på egenskaperna hos de olika avfallskategorierna samt hanteringsanläggningar och förvar, föreslår kommittén att samtliga tillståndsfrågori avfallsleden regleras genom den nya lagen. Liksom gäller i de tidigare leden tillvaratas strålskyddet genom strålskyddslagen.

Sammanfattning

Tillsyn över kärnverksamhet

I syfte att underlätta en samordning av säkerhets- och strålskyddsintressen och öka möjligheterna till en samlad bedömning av dessa intressen har kommittén bl. a. övervägt en sammanslagning av tillsynsmyndigheterna. Enligt kommittén bör emellertid klara fördelar föreligga för att företa en sammanslagning av två etablerade myndigheter. Flera av de samordningsproblem som gör sig gällande beror bl. a. på den nuvarande lagstiftningens uppdelning mellan kärnavfall, som regleras enligt strålskyddslagen, och anläggningar för avfallet som regleras enligt atomenergilagen. Genom kommitténs förslag upphör denna skillnad. I övrigt aktualiseras behovet av samordning till största delen i enskilda frågor, exempelvis när säkerhetshöjande åtgärder skall vidtas. Det kan också ur allmän synvinkel anses att ett system med två tillsynsmyndigheter är en fördel. Bl. a. nås ett visst mått av dubbelkontroll över kärnverksamheten, vilket kan gagna förtroendet för verksamheten. Enligt kommittén talar således olika skäl för att den nuvarande tillsynsorganisationen bör behållas. I vart fall vill kommittén nu ej förorda någon form av sammanslagning av myndigheterna. Frågan om tillsynsverksamheten bör dock i fortsättningen följas med uppmärksamhet i fråga om både samordningsfrågor och administrativa frågor.

Offentlig insyn

Lokala säkerhetsnämnder finns för närvarande i kommuner med kärnkraftsanläggningar, dvs. Kävlinge, Oskarshamn, Varberg och Östhammar. Enligt kommittén bör härutöver lokal säkerhetsnämnd inrättas även i en sådan kommun inom vilken uppförs anläggning för lagring, hantering och slutförvaring av kärnavfall. Nämndernas uppgift enligt nuvarande bestämmelser är bl. a. att inhämta information om det kärntekniska säkerhetsarbete som har utförts eller planeras vid ett kärnkraftverk samt lämna allmänheten information härom. Nämnderna skall även följa planeringen av beredskapen mot kärnkraftsolyckor. Kommittén föreslår en utvidgning av säkerhetsnämndernas uppgifter. Deras verksamhet bör omfatta alla de åtgärder som berör säkerhets- och strålskyddsfrågor vid ett kärnkraftverk och en avfallsanläggning. Även frågor om s. k. fysiskt skydd av en anläggning, om säkerheten vid transporter av klyvbara ämnen och om planering av beredskapen mot kärnkraftsolyckor föreslås ingå i nämndernas uppgifter, dock med de begränsningar som följer av sekretesshänsyn. För att säkerhetsnämnderna skall få så fullständigt underlag som möjligt för sin informationsskyldighet, föreslås att nämnderna skall få upplysningar inte bara från reaktorinnehavarna, utan även från de tillsynsmyndigheter, som är verksamma på kärnkraftsområdet, och från vederbörande länsstyrelser och andra organ som svarar för beredskapsfrågor.

Sammanfattning

Förslaget till lag om kärnteknisk verksamhet

Kommittén har utarbetat förslag till en ny lag, kallad Lag om kärnteknisk verksamhet, i vilken sammanförs nu gällande bestämmelser i atomenergilagen, villkorslagen, finansieringslagen - i de delar lagen avser en reaktorinnehavares ansvar och skyldighet att betala kostnader för avfallshantering m. m. - sarnt lagen om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken. Den föreslagna lagen utgår från den nuvarande atomenergilagens principiella uppbyggnad. För verksamhet på kärnenergiområdet uppställs således krav på tillstånd av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer samt på en fortlöpande tillsyn av verksamheten. Tillståndet innefattar rätt för tillståndsinnehavaren att bedriva kärnteknisk verksamhet eller inneha klyvbart material och avfall endast för det ändamål och på det sätt som följer av tillståndsbeslutet. Vid meddelande av ett tillstånd kan fogas vissa mera grundläggande och principiella föreskrifter och villkor avseende den kärntekniska verksamheten, användningsändamål o. d. När det gäller den fortlöpande driften av en anläggning och t. ex. vidtagande av säkerhetshöjande och strålskyddsförbättrande åtgärder vid anläggningen har tillsynsmyndigheterna befogenhet att meddela de kompletterande och mera detaljerade föreskrifter och villkor som kan anses erforderliga eller ändra föreskrifter och villkor som meddelats av dem. Härtill kommer tillstånd och godkännanden - med villkor och föreskrifter - av mera tillfällig karaktär såsom avseende transport och utförsel. Enligt kommittén är inriktningen av lagstiftningen på kärnenergiområdet att den bör klart av lagen. I den av sådan grundläggande betydelse framgå föreslagna lagen om kärnteknisk verksamhet anges således att lagens syften är att verksamhet skall bedrivas med beaktande av på kärnenergiområdet samhällets krav på säkerhet samt av de förpliktelser som följer av de internationella avtal och överenskommelser på området som Sverige ingått. I att dessa krav säkerställs genom bestämmelserna om lagen anges vidare tillstånd, villkor och föreskrifter samt tillsyn över verksamheten. Det är emellertid med hänsyn till utvecklingen på kärnenergiområdet inte att enkelt och i kvantitativa termer definiera en godtagbar möjligt säkerhetsnivå. En bestämmelse om säkerhetskravet föreslås därför ges en mera allmän formulering av innebörd att det vid verksamhet på kärnenerskall vidtas de säkerhetsåtgärder som krävs för att giområdet - funktion hos utrustning, handlande förebygga fel i och felaktig felaktigt eller annan som kan leda till en radiologisk olycka och omständighet - förhindra med kärnämne eller kärnavfall. olovlig befattning

Från redaktionell föreslår kommittén en annan utformning än synpunkt atomenergilagens vid angivande av lagens tillämpningsområde. För att uppnå en större överskådlighet och undvika upprepningar i lagen används som samlingsbeteckning för lagens tillämpningsområde begreppet kärnteknisk verksamhet. Därmed avses uppförande, innehav och drift av kärntekniska anläggningar, införsel, innehav, transport av eller annan befattning med kärnämnen och kärnavfall, samt utförsel ur landet av kärnämnen eller viss utrustning m. m. på kärnenergiområdet. Samlingsbeteckningen kärn-

Sammanfattning

teknisk verksamhet är således av central betydelse för lagförslagets systematik och avgränsning. I lagförslaget preciseras närmare vad som avses med begreppen kärnteknisk anläggning, kärnämne och kärnavfall. Bestämmelserna om tillstånd och villkor har i huvudsak sin motsvarighet i den nu gällande atomenergilagen. Vissa ändringar och tillägg föreslås dock. I två avseenden uppställs krav på särskilt tillstånd av regeringen, nämligen dels för att första gången få tillföra kärnreaktor för utvinning av kärnenergi kärnbränsle, dels för förvärv eller innehav av uran med en halt av isotoperna uran 233 eller uran 235 som överstiger 20 % eller av renframställt plutonium. Kraven för laddningstillstånd har angetts i det föregående under rubriken Avfallshanteringen. Rätten att uppställa villkor för kärnteknisk verksamhet anges i kommitténs förslag, liksom i atomenergilagen, i en allmänt hållen regel. Enligt förslaget får sådana villkor uppställas som är påkallade med hänsyn till säkerhet och strålskydd. Bestämmelsens utformning ansluter till de syften lagen avses tillvarata. I lagförslaget införs vidare bestämmelser om officiell provning i fråga om anordningar för kärnteknisk verksamhet, som är av betydelse från säkerhetssynpunkt. Härigenom blir lagen om riksprovplatser m. m. tillämplig och provningsverksamheten därmed ställd under statens provningsanstalts tillsyn. Ett särskilt avsnitt i den föreslagna lagen anger en tillståndsinnehavares allmänna skyldigheter vid kärnteknisk verksamhet. Motsvarande bestämmelser saknas i atomenergilagen, men ges vad avser strålskydd i strålskyddslagen. I kommitténs lagförslag åläggs en tillståndsinnehavare att svara för att alla de åtgärder vidtas som krävs för att upprätthålla en betryggande säkerhet. Tillståndsinnehavaren skall även svara för att i verksamheten uppkommet kärnavfall och kärnämne, som inte återanvänds, hanteras och slutförvaras på ett säkert sätt och att den anläggning, i vilken verksamheten bedrivs, avvecklas och rivs på ett säkert sätt, sedan verksamheten har upphört. _ Nu angivna skyldigheter avser envar som enligt lagen meddelats tillstånd till kärnteknisk verksamhet och således inte bara innehavare av reaktorer för kraftproduktion. För innehavare av kärnreaktorer för utvinning av kärnenergi åläggs ytterligare ansvar, nämligen att bedriva den forsknings- och utvecklingsverksamhet och vidta de åtgärder i övrigt som behövs för att kunna fullgöra skyldigheten att ta hand om kärnavfall samt avveckla anläggningen. Bestämmelserna om reaktorinnehavarens skyldighet att erlägga en årlig avgift till staten för de framtida kostnaderna för avfallshanteringen kvarstår oförändrade i finansieringslagen. Om en tillståndshavare inte iakttar uppställt villkor eller sina skyldigheter enligt lagen kan tillståndet att bedriva kärnteknisk verksamhet återkallas. Återkallelse kan också ske om det i annat fall föreligger synnerliga skäl från säkerhetssynpunkt. Återkallas ett tillstånd eller upphör giltighetstiden för ett tillstånd är innehavaren av tillståndet ändå inte befriad från sina skyldigheter enligt lagen dvs. att svara för säkerheten samt för kärnavfallets omhändertagande och anläggningens avveckling, förrän dessa fullgjorts.

32 Sammanfattning

En särskild fråga, som tas upp i anslutning till återkallelse av ett tillstånd, är tillståndsinnehavarens rätt till ersättning på grund av återkallelse. Sådan rätt bör enligt kommittén inte föreligga om återkallelse föranleds av att tillståndsinnehavaren brustit i sina förpliktelser enligt lagen, t. ex. ej iakttagit uppställda villkor och föreskrifter med hänsyn till säkerhet eller strâlskydd eller en anpassning till nya rimliga villkor i dessa hänseenden. Något behov av en särskild lagregel härom föreligger inte enligt kommitténs mening. Återkallelse av andra skäl än säkerhets- och strålskyddsskäl kan medföra rätt till ersättning. Frågan härom prövas av allmän domstol med utgångspunkt från allmänna rättsprinciper. Frågan om tillsyn över kärnteknisk verksamhet regleras i kommitténs lagförslag på motsvarande sätt som i atomenergilagen. Till den nya lagen har vidare överförts bestämmelserna i lagen om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken, med de kompletteringar som angetts ovan under ^ rubriken Offentlig insyn. I lagförslaget tas vidare upp bestämmelser om ansvar m. m. av i princip motsvarande innehåll som i atomenergilagen och lagen om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken. Med ikraftträdandet av den föreslagna nya lagen upphävs atomenergilagen, villkorslagen och lagen om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken. I en särskild övergångsbestämmelse anges att de tillstånd samt villkor och föreskrifter som har meddelats med stöd av atomenergilagen skall anses ha meddelats enligt motsvarande bestämmelse i nya lagen. Det anges vidare bl. a. att ansökan om laddningstillstånd enligt villkorslagen, som getts in före lagens ikraftträdande men då ej avgjorts, skall prövas enligt den nya lagen. Kommitténs förslag medför i övrigt vissa följdändringar i strålskyddslagen, finansieringslagen och minerallagen.

Reservationer

Reservationer mot kommitténs förslag har i vissa frågor avgivits ledamöterna Blom, Olsson och Söderqvist.

1 Utredningsuppdrag

m. m.

Inledning

Verksamheten på kärnenergiområdet regleras genom ett stort antal lagar och förordningar. Dessa tar i första hand sikte på kontroll och tillsyn över verksamheten, skadestånd samt beredskap mot olyckor i atomanläggningar. Genom lagen (1956:306) om rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilagen) uppställs krav på tillstånd och fortlöpande tillsyn i fråga om anläggningar på kärnenergiområdet och vid olika former av befattning med klyvbara ämnen och använt bränsle. Enligt lagen (1977:140) om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m. (villkorslagen) skall frågor om hanteringen av använt kärnbränsle och högaktivt avfall redovisas och prövas innan en kärnreaktor första gången får tillföras kärnbränsle. Frågor om tillstånd och tillsyn vad gäller joniserande strålning regleras av strålskyddslagen (1958:110). Beträffande skadeståndsansvaret för atomskador finns bestämmelser i atomansvarighetslagen (1968:45). Vissa ersättnings- och skyddsfrågor i samband med olyckor i kärnenergianläggningar regleras i bl. a. lagen (1960:457) om ersättning på grund av medverkan i skyddsarbete vid olyckori atomenergianläggningar m. m. Bestämmelser om beredskapsplanering mot olyckor i kärnenergianläggningar ges i lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m.

1.2 Direktiven

I anförande vid regeringssammanträde den 22 februari 1979 har föredragande statsrådet, statsrådet Tham, meddelat direktiv för kommitténs arbete. Statsrådet anförde därvid i fråga om utredningsuppdragets omfattning följande. Atomenergilagen tillkom under en period då fredlig användning av kärnkraften nyligen hade inletts och stora förväntningar ställdes på det framtida utnyttjandet av kärnkraften. Vid tillkomsten av atomenergilagen rådde emellertid stor osäkerhet om hur de framtida kärnkraftsanläggningarna närmare skulle komma att se ut och vilka krav de skulle ställa på sina användare och vsamhället. Denna osäkerhet kommer också till uttryck i

34 Utredningsuppdrag m. m.

atomenergilagens formuleringar. Syftet med lagstiftningen var att i kontrollerade former främja införandet och användningen av atomenergi. Sedan atomenergilagen trädde i kraft har synen på atomenergin förändrats i viktiga avseenden. Atomenergianläggningarna har blivit mer komplicerade än vad som ursprungligen kanske förutsågs. Kravet på säkerhet hos sådana anläggningar och på transporter av radioaktivt eller klyvbart material har, mot bakgrund av verksamhetens speciella karaktär, satts mycket högt. Ett problem som från början beaktades mindre, nämligen hantering och förvaring av det radioaktiva avfallet, har under senare tid kommit att alltmer uppmärksammas. Den nu gällande lagstiftningen på atomenergiområdet är inte i alla avseenden ändamålsenlig om samhället önskar ställa ökade krav på innehavarna av kärntekniska anläggningar med hänsyn till de problem och risker som verksamheten kan medföra, detta gäller särskilt kärnbränslecykelns slutsteg och hantering av anläggningar som har tagits ur drift. En del av atomenergilagens brister i dessa avseenden täcks av villkorslagen. Villkorslagen innebär emellertid endast att det vid idrifttagningen tas ställning till hur det högaktiva avfallet eller det använda kärnbränslet från en viss kärnkraftanläggning med då känd teknik skulle kunna hanteras. Inte heller denna lag ger staten möjligheter att så småningom påverka det faktiska valet av hanteringsmetod för det använda kärnbränslet och andra aktiva avfallsprodukter. Även när det gäller ansvarsfördelning mellan staten och anläggningsinnehavarna samt ersättningsfrågor i samband med återkallande av koncessioner och uteblivna driftstillstånd har den nuvarande lagstiftningen på atomenergiområdet brister. Med hänsyn till vad jag nu har anfört förordar jag, efter samråd med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen, att en kommitté tillkallas för att utreda möjligheterna att samordna den nuvarande lagstiftningen inom atomenergiområdet. Särskilt bör kommittén studera möjligheterna att föra samman den lagstiftning som i dag reglerar verksamheten på atomenergiområdet till en lag. Viktigt är även att den lagstiftning som berör säkerheten inom atomenergiområdet, dvs. atomenergilagen och strålskyddslagen samordnas så att en heltäckande lagstiftning erhålls. Det bör även övervägas om de lagar som behandlar skyddsåtgärder vid atomolyckor och ersättningsfrågor i samband med sådana olyckor bör ingå i den nya lagen. I detta sammanhang bör det övervägas om även dessa lagar bör ändras för att möjliggöra en effektivare planering än vad som i dag är fallet av de åtgärder som skall vidtas i samband med olyckor i atomenergianläggningar o. d. Kommitténs arbete bör omfatta atomenergilagen (1956:306), atomansvarighetslagen (1968:45), lagen (1977:140) om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m., lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomenergianläggningar m. m., lagen (1961:457) om ersättning på grund av medverkan i skyddsarbete vid olyckor i atomenergianläggningar och berörda delar av strålskyddslagen (1958:110). Kommittén bör lämna förslag till hur dessa lagar skall anpassas till rådande förhållanden samt hur de bör samordnas. I utredningsarbetet bör kommittén utgå från vissa allmänna grundsatser som speglar det synsätt som nu gäller i fråga om kärnenergin. En sådan gmndsats är att den som driver industriell verksamhet också skall ta ansvaret för att de problem som verksamheten ger upphov till kan lösas. De krav som i

m. m. 35

Utredningsuppdrag

detta hänseende ställs på den som är verksam på kärnenergiområdet måste med nödvändighet vara mycket långtgående. Vid utarbetandet av den nya lagstiftningen på atomenergiområdet bör

kommittén beakta statens övergfipande ansvar för all verksamhet

på detta område. Det är emellertid skäligt att det direkta ansvaret i största möjliga utsträckning åvilar dem som innehar tillstånd att bedriva atomenergiverksamhet av olika slag. Av detta följer att den som erhållit ett tillstånd inte bara förvärvar vissa rättigheter utan också åläggs skyldigheter. Det sistnämnda gäller i första hand vid utövandet av den lovgivna verksamheten men får anses innebära också ett längre gående ansvar. Ansvaret omfattar bl. a. åtgärder som är nödvändiga sedan den tillståndsgivna verksamheten har upphört. Det gäller t. ex. omhändertagande av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som uppkommit i den koncessionerade verksamheten. Vad angår de lagar som reglerar ersättningsfrågor i samband med atomolyckor vill jag ytterligare anföra följande. Atomansvarighetslagen som reglerar ansvarigheten för skada till följd av drift av atomanläggningar år till sitt innehåll nästan fullständigt konventionsbunden. De konventioner som ligger till grund för atomansvarighetslagen är emellertid föremål för revision. Utredningen bör följa revisionsarbetet och överväga huruvida resultatet av detta arbete bör föranleda ändringar i den svenska lagstiftningen. För det fall utredningen skulle finna lämpligt att sammanföra de lagar som f. n. reglerar verksamheten på atomenergiområdet till en lag, bör utredningen överväga huruvida fördelar kan vinnas genom att överföra även atomansvarighetslagens bestämmelser till denna nya lag. Lagen (1963:158) om ersättning rör skada i följd av atomfartygs drift är en provisorisk tidsbegränsad fullmaktslag. Giltighetstiden går ut den 31 december 1979 och inom justitiedepartementet övervägs f. n. behovet av en permanent lagstiftning som ersättning för 1963 års lag. En grundläggande fråga är hur lagstiftningen tekniskt bör utformas. F. n. gäller enligt atomenergilagen att tillstånd krävs för olika åtgärder. Sedan tillstånd har lämnats regleras verksamheten närmare genom att villkor ställs. Det bör övervägas i vad mån en sådan ordning fortsättningsvis är lämplig och ändamålsenlig eller om en närmare reglering bör ske genom föreskrifter som meddelas i författning. Till grund för övervägandena bör ligga att en anpassning inte skall hindras eller försvåras av lagstiftningen. Vidare bör beaktas att vissa åtgärder kan behöva vidtas även efter det att verksamheten faktisk har upphört. V Kommittén bör särskilt studera det behov av lagstiftning som föreligger i samband med omhändertagande av använt kärnbränsle och högaktivt avfall samt handhavandet av avstängda eller andra inte i bruk varande anläggningar för kärnteknisk verksamhet. Det förslag till lagstiftning som kommittén lämnar bör, vad beträffar använt kärnbränsle och aktivt avfall, utformas så att statsmakterna får ett fast grepp över hela avfallsfrågan. I detta sammanhang bör även studeras frågan om att förknippa tillstånd enligt atomenergilagen med vissa skyldigheter. Bl. a. bör i den nya lagstiftningen slås fast att tillståndsinnehavaren har skyldighet att svara för sådana utgifter och åtgärder som beror av verksamheten och som uppkommer efter det att den har upphört. Kommitténs förslag till lagstiftning i förening med resultat

36 Utredningsuppdrag m. m.

av bl. a. det inhemska och internationella arbetet inom kärnavfallsområdet bör utgöra en del av grunden till den prövning av hela avfallsfrågan som bör ske omkring 1982-1983. _ I atomenergilagen saknas närmare föreskrifter om tillståndsförfarandet och vad som krävs för att få tillstånd. Kommittén bör närmare studera och belysa frågor om tillståndsskyldighetens omfattning och tillståndsförfarandet samt överväga om tillståndsförfarandet bör behandlas i den nya lagen. Vidare bör övervägas möjligheterna att ställa upp villkor samt vad som krävs för att ändra eller återkalla ett lämnat tillstånd eller uppställa nya eller ändrade villkor under tillståndets giltighetstid. Därvid bör särskilt beaktas det berättigade intresse som tillståndshavaren har av att tillståndet inte utan vidare omprövas på grund av värderingsförändringar i samhället utan att staten ersätter den skada som uppstår för tillståndshavaren. Detta synsätt utgjorde ett skäl till stiftandet av villkorslagen. Kommittén bör därför utreda och lämna förslag till hur frågan om ersättningi samband med återkallande eller väsentlig ändring av tillstånd bör regleras. Tillsynen enligt atomenergilagen handhas av statens kärnkraftinspektion och statens strålskyddsinstitut. I dag fungerar de båda myndigheternas arbete på kärnenergiområdet i stor utsträckning samordnat. Gränsen mellan myndigheternas ansvarsområden är dock inte klart fastlagd i lagstiftningen vilket har ansett utgöra en brist. Kommittén bör studera hur enligt gällande lagstiftning ansvaret för tillsynen är fördelat mellan myndigheterna. Kommitténs förslag till lagstiftning på atomenergiområdet bör syfta till att en effektiv tillsynsverksamhet underlättas. Detta innebär bl. a. att klara ansvarsförhållanden bör eftersträvas. En utgångspunkt bör därvid vara att tillsynsverksamheten så långt som möjligt är samlad. Om kommittén avser att behandla organisatoriska förändringar förutsätts att utredningsarbetet sker i nära kontakt med företrädare för berörd personal. Kommittén bör även beakta atomenergilagstiftningens samverkan med lagstiftningar inom andra områden som t. ex. arbetarskydd och brandskydd.

1.3 i kommitténs efter direk-

Begränsningar uppdrag

tiven

Som framgår av direktiven åligger det kommittén att särskilt studera det behov av lagstiftning som föreligger i samband med omhändertagande av använt kärnbränsle och högaktivt avfall. Detta gäller bl. a. i fråga om tillståndshavarens skyldighet att svara för sådana uppgifter och åtgärder som beror på verksamheten och som uppkommer efter det att den upphört. Direktiven anger också att kommittén skall överväga ändring av de lagar som behandlar skyddsåtgärder vid atomolyckor för att möjliggöra en effektivare av de åtgärder som kan behöva vidtas vid en planering olycka. Efter det direktiven gavs har emellertid på regeringens förslag i prop. för energipolitiken nu avsedda 1980/81:90 Riktlinjer genomförts lagstiftningi I lagen (1981:669) om finansiering av framtida utgifter för använt frågor.

Utredningsuppdrag m. m. 37

kärnbränsle m.m. regleras en reaktorinnehavares skyldighet att bekosta en säker hantering och slutförvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall samt för avveckling och rivning av en reaktoranläggning. I lagen regleras även reaktorinnehavarens ansvar i dessa hänseenden. Vidare har företagits ändringar i lagen om skyddsåtgärder vid olyckor i

atomanläggningar m. m. (SFS 1981:539). Ändringarna innebär en översyn

och skärpning av beredskapsplaneringen kring kärnkraftverken. Efter det direktiven gavs har efter förslag i prop. 1980/81:25 antagits lagen (1980:1123) om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken. Slutligen har efter förslag i prop. 1981/82:163 vidtagits ändringar i atomansvarighetslagen (SFS 1982:1275), varigenom bl. a. införts högre ersättningsbelopp till den som lider skada i samband med olycka i en atomanläggning.

1.4 Utredningsarbetets bedrivande

Till följd av lagstiftningsarbetet inom regeringskansliet i fråga om avgiftsfinansieringen av använt kärnbränsle och i viss mån även om beredskapsplaneringen har kommitténs egentliga arbete kunnat påbörjas först i mitten av år 1981. Efter den genomförda lagstiftningen har kommitténs arbete i stor utsträckning begränsats till en allmän översyn av gällande bestämmelser och samordning av gällande författningar. Viktiga frågor i detta arbete har varit lagregleringen i fråga om avfallshantering och slutförvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall och ansvaret härför samt om tillvaratagande av säkerhets- och strålskyddsfrågor vid verksamhet på kärnenergiområdet. Kommittén har funnit det lämpligt att i betänkandet lämna en samlad översikt över all den lagstiftning som gäller inom kärnenergiområdet, således även i de delar några förslag inte läggs fram. Inte minst för information till allmänheten kan en sådan samlad redovisning vara värdefull. Under utredningens gång har nära kontakter hållits med tillsynsmyndigheterna på området och nämnden för hantering av använt kärnbränsle samt med företrädare för kärnkraftsindustrin. Bl. a. har sammanträden i form av hearings hållits 1980-10-29 och 1982-02-12. Sådant sammanträde har också 1982-10-21 hållits med företrädare för de lokala säkerhetsnämnderna och kärnkraftskommunernas samarbetsorgan (KSO). Kommitténs sekretariat har under hand hållit kontakt med bl. a. utredningen (K 1979:01) om transport av farligt gods, räddningstjänstkom-

mittén (Ku 1979:01) och utredningen (Bo 1979:02) om planmässig sanering

efter industrinedläggningar. De förslag till lagstiftning kommittén föreslår: innebär inte någon kostnadsökning om de genomförs.

/

38 Utredningsuppdrag m. m.

1.5 Terminologiska frågor

I den äldre lagstiftningen på kärnenergiområdet används genomgående begreppet atom i olika sammansättningar, medan i författningar från senare år förekommer begreppen nukleär” och kärn”. Som exempel på förekommande begrepp kan nämnas följande atomanläggning, atomkraftsanläggning, kärnkraftverk, nukleär anläggning, atomreaktor, kärnreaktor, atomenergi, kärnenergi, atombränsle, kärnbränsle. Enligt Tekniska nomenklaturcentralens publikation TNC 55 Kärnenergiordlista, år 1975, (punkt 112) bör förledet atom- inte användas, när enbart atomkärnan avses. I stället skall förledet kärn- eller adjektivet nukleär användas. Som exempel nämns begreppen kärnenergi, kärnreaktor och nukleär värmning. Det får anses mindre lämpligt att bibehålla skilda begrepp mellan äldre och yngre lagstiftning. Det bör därför vid en allmän översyn av lagstiftningen så långt möjligt genomföras en enhetlig nomenklatur. En övergång bör därvid ske till de begrepp som nomenklaturcentralen föreslår. Vid redovisningen av äldre bestämmelser där ordet atom förekommer används dock detta ord.

2 Översikt över

kärnkraftsutbyggnaden

m. m.

2.1 Den internationella

utvecklingen

Kärnkraftens utbyggnad inleddes i början på 1940-talet då en del stater som ett led i militära program byggde reaktorer och upparbetningsanläggningar. Den civila utvecklingen av kärnkraften började i större omfattning under 1950-talet. Storbritannien blev det land som först uppförde kärnkraftverk i större skala. År 1956 togs fyra reaktorer i drift vid kärnkraftsanläggningen vid Calder Hall och ytterligare fyra tillkom år 1958 vid Chapel Cross. Dessa anläggningar är fortfarande i drift. Under 1950-talet togs anläggningar i drift ocksåi Förenta staterna (år 1956), Sovjetunionen (år 1958) och Frankrike (år 1959). De ursprungliga engelska och franska reaktorerna utnyttjade naturligt uran i metallform som bränsle och kyldes med koldioxid. I Canada, liksom i Sverige, satsade man tidigt på utvecklingen av tungvattenkylda reaktorer. I dessa reaktorer används naturligt uran som bränsle. Det är huvudsakligen Canada som fortsatt med denna reaktortyp i kommersiell drift. Iframför allt Storbritannien och Frankrike utvecklades olika typer av gaskylda reaktorer. Utvecklingen av de olika reaktortyperna har i hög grad berott på de ekonomiska insatser som de enskilda länderna lagt ned i utvecklingsarbetet. I slutet av 1950-talet infördes av Förenta staterna en ny reaktortyp, den s. k. lättvattenreaktorn, som för sin drift kräver anrikat uran. Konstruktionen av denna reaktor hade nära samband med de insatser som gjordes för att utveckla reaktorer för ubåtsdrift. Genom att Förenta staterna samtidigt utfäste sig att sälja anrikat uran blev det möjligt att bygga ut lättvattenreaktorer i stor skala, även i sådana länder som inte hade egna möjligheter till anrikning eller satsade på egna utvecklingslinjer. Den egentliga kärnkraftsutvecklingen sköt fart under 1960-talet och under 1970-talets början. Den helt dominerande delen av världens kärnkraftsutbyggnad baseras idag på lättvattenreaktorer. Sådana reaktorer förekommer i två typer, nämligen kokvatten- och tryckvattenreaktorer. Dessa reaktortyper har genomgått en omfattande teknisk utveckling. Tendensen inom utvecklingsarbetet är att få fram mera standardiserade konstruktioner. Konstruktionen av anläggningarna har sålunda genomgått förändringar mot mera ekonomiska och driftsäkra anläggningar och alltmera skärpta säker-

40 Översikt över kärnkraftsutbyggnaden m. m.

hetsföreskrifter har uppställts. Dessa har exempelvis gällt införande av dubbla eller flerdubbla säkerhetssystem och speciella system för att minska utsläppet av radioaktiva ämnen. Idag finns kärnkraftsanläggningar i drift i sammanlagt 22 länder, främst i industriländerna. Många av dessa har utarbetade planer på en utbyggnad av kärnkraften. Även andra länder, utanför de s. k. industriländerna, planerar emellertid numera införande av kärnkraft. Det sammanlagda antalet kommersiella kärnkraftverk i världen som vari drift i slutet av år 1981 uppgick till något över 272. Ytterligare 236 kärnkraftverk var samtidigt under uppförande. Vidare tillkommer över 300 forskningsreaktorer i ett 30-tal länder. År 1981 svarade Förenta staterna för något över 37 % av världens installerade kärnkraft. Av de övriga större kärnkraftsproducenterna svarade Frankrike för 14 %, Japan för 10 %, Sovjetunionen för cirka 9 %, samt Canada, Sverige, Storbritannien och Västtyskland för vardera 4 ä 6 %. Upparbetning av använt metalliskt uranbränsle från militära och civila reaktorer har förekommit sedan länge i industriell omfattning. I Storbritannien togs den första upparbetningsanläggningen i drift vid Windscale år 1952 och en andra större anläggning på samma plats år 1964. I Frankrike togs en upparbetningsanläggning i drift vid Marcoule - främst för militära behov - år 1958 och en andra anläggning färdigställdes vid La Hague under 1966. Upparbetning förekommer vidare i bl. a. Sovjetunionen, Indien och Japan. I Europa förekom upparbetning i de statligt finansierade upparbetningsföretagen British Nuclear Fuels Ltd, BNFL, i Windscale och Commissariat â L*Energie Atomique, CEA, i Frankrike. Vidare förekom inom OECD:s ram ett europeiskt företag- Eurochemic- med försöksanläggning i Mol, Belgien. Sverige deltog tillsammans med 12 andra länder i Eruochemic. Sistnåmnda anläggning var i drift under perioden 1966-1975. För närvarande ñnns i Västeuropa anläggningar för upparbetning av kärnbränsle i form av anrikad uranoxid, d. v. s. den typ av bränsle som används i bl. a. Sverige, endast vid La Hague i Frankrike. Den franska anläggningen byggs nu ut till större produktion (UP 3). I Storbritannien projekteras en ny anläggning för oxidbränsle i Windscale (THORP). Det utvecklas för närvarande i många länder olika metoder för hantering, lagring och slutförvaring av radioaktivt avfall. Eftersom upparbetningsanläggningar har otillräcklig kapacitet, tvingas de flesta länder att lagra använt bränsle antingen i kärnkraftverken eller i vissa fall i anläggningar utanför. Vid upparbetningsanläggningar förvaras det högaktiva avfallet i allmänhet i flytande form. Metoder har dock utarbetatsuför överföring till fast form, t. ex. som glas. Förglasning tillämpas i liten skala vid Marcoule i Frankrike. En omfattande forskning pågår också i flera länder för att lösa problemen kring ett slutligt förvar av högaktivt avfall eller använt kärnbränsle. I fråga om låg- och medelaktivt avfall förekommer däremot redan olika förvaringsmetoder. Några länder i Europa, däribland Storbritannien, dumpar en del av sitt lågaktiva avfall utanför kontinentalsockeln i Atlanten under kontroll av OECD:s kärnenergiorgan, NEA. I stor utsträckning sker emellertid förvaringen i markförråd. I t. ex. Frankrike förvaras det låg- och

Översikt över kärnkraftsutbyggnaden m. m. 41

medelaktiva avfallet i en särskild anläggning några meter under jord. I Storbritannien finns en central anläggning för nedgrävning av lågaktivt avfall nära Windscale och i Västtyskland förvaras låg- och medelaktivt avfall i en saltgruva i Asse. Radioaktivt avfall förvaras i Förenta staterna dels i anläggningar i federal regi, dels i kommersiellt drivna anläggningar under federal kontroll. Lågaktivt avfall förvaras några meter under marknivån. Sovjetunionen lagrar reaktoravfallet vid kraftverken. Lagstiftningen på kärnenergiområdet i olika länder bygger på relativt enhetliga principer. Av avgörande betydelse för denna utveckling har varit de normer och rekommendationer som i skilda ämnen träffats i olika internationella organ. Även om sådana normer och rekommendationer inte alltid har haft bindande verkan, har de dock allmänt accepterats och intagits i eller påverkat de enskilda ländernas lagar. Enhetligheten i principerna olika länder emellan gäller i första hand frågor om säkerheten i kärnkraftsanläggningar och strålskyddet. Men också principerna för prövning av utbyggnaden av kärnkraftsanläggningar och anläggningarnas drift samt inspektion av anläggningarna överensstämmer i stora drag med varandra. Det gäller t. ex. gången av myndigheternas prövning av tillstånd för att anlägga och tai drift kärnkraftsanläggning samt normer för utförande och strålskydd. Utmärkande är också att tillståndstvång gäller för verksamheten på kärnkraftsomrädet. Internationella överenskommelser på kärnkraftsområdet har också träffats i fråga om skadestånd och försäkring samt om föreskrifter för transport av radioaktiva ämnen. Å andra sidan uppvisar lagstiftningen i olika länder tekniskt sett stora skillnader. Det gäller inte minst i fråga om lagarnas grundläggande uppbyggnad och skillnader i synsättet på behov av lagregler och administrativa system beträffande kärnkraften, t. ex. ifråga om rollfördelningen mellan anläggningsinnehavare och tillsynsmyndigheten på säkerhetsområdet.

2.2 Den svenska

kärnkraftsutbyggnaden

Redan i mitten av 1940-talet uppmärksammade statsmakterna kärnkraftsfrågorna och understödde genom särskilda organ forskningen på kärnenergiområdet och kärnkraftens fredliga utnyttjande i olika sammanhang. År 1945 tillsattes atomkommittén med uppgift att främja forskningsarbetet inom kärnfysik och kärnkemi. På förslag av atomkommittén bildades år 1947 AB Atomenergi (numera Studsvik Energiteknik AB) med uppgift att svara för den praktiska utvecklingen på kärnenergiforskningens område. Bolaget anlade i Stockholm fysikaliska och kemiska laboratorier, senare (år 1954) ett underjordiskt laboratorium med en försöksreaktor (R 1). Samma år beslöts att en större reaktor (R 2) skulle uppföras i Studsvik. Vidare anlades en fabrik vid Ranstad i Västergötland för tillverkning av uranoxid samt i Kvarntorp i Närke ett uranextrationsverk. AB Atomenergi anlade också en forskningsstation i Studsvik, där utvecklings- och forskningsverksamhet numera drivs. På grund av energibehovets snabba tillväxt i början av 1950-talet

kärnkraftsfutbyggnaderz

42 Översikt över m. m.

, aktualiserades frågan om ett kommersiellt utnyttjande av kärnenergin. År 1951 tillsattes bränsleutredningen för att utreda frågan om den lämpligaste utformningen av Sveriges bränsleförsörjning. I betänkandena (SOU 1956:46 och 58) Bränsleförsörjningen i atomåldern förordades ett snabbt tillgodogörande av kärnenergin för att därigenom undvika att den egna energiförsörjningen blev beroende av en allt mer ökad bränsleimport. Utvecklingsarbetet skulle avse såväl värme- som kraftalstring. De närmare riktlinjerna härför drogs upp av 1955 års atomenergiutredning, en utredning som hade tillkallats bl. a. mot bakgrund av en konferens sommaren 1955 i Geneve om kärnkraftens fredliga utnyttjande. Konferensen anordnades av Förenta Nationerna med anledning av att den stränga sekretess på kärnenergiområdet som dittills rått hade brutits på amerikanskt initiativ. Enligt atomenergiutredningens bedömning i betänkandet (SOU 1956:11) Atomenergin var förutsättningarna för införande av en självständig svensk kärnenergi goda, bl. a. med hänsyn till Sveriges urantillgångar och en tekniskt välutvecklad industri. I första hand diskuterades kärnkraftens användning inom värmeverkens område, antingen för att tillgodose större industriers behov av ånga eller större bostadsområdes behov av värme och varmvatten. På längre sikt ansågs kärnkraften som ett nödvändigt alternativ för elproduktion sedan landets vattenkraftresurser tagits i anspråk. Enligt de riktlinjer som statsmakterna drog upp i anslutning till atomenergiutredningens förslag (prop. 1956:176) beräknades, att det inom en tioårsperiod skulle komma att utföras - förutom experiments- och materialprovningsreaktorer - fem eller sex kärnvärmeverk. Vidare skulle ett första kärnkraftverk komma till stånd inom de närmaste sju åren och ytterligare ett par större anläggningar före år 1970. För att koncentrera resurserna under en enhetlig ledning inrättades samtidigt en särskild delegation för atomenergifrågor. med uppgift bl. a. att såsom rådgivande organ dra upp riktlinjerna för atomenergipolitiken. Delegationen ombildades år 1970 och erhöll senare (1974) namnet statens kärnkraftinspektion. Under perioden 1956-1960 utarbetades också den lagstiftning på atomenergiområdet som f. n. gäller. Dessförinnan fanns endast vissa kortfattade bestämmelser, dels i 1945 års lag angående stenkolsfyndigheter m. m. om koncession för projektering, bearbetning och export av uran, dels i en kungörelse från år 1953 med vissa bestämmelser om användning och utförsel av uran, torium och beryllium m. m. I fråga om arbete och innehav av radioaktivt ämne gavs bestämmelser i en lag från år 1941 om tillsyn å radiologiskt arbete m. m. Tillsynen var förlagd till medicinalstyrelsen. På grundval av ett inom justitiedepartementet upprättat förslag till lagstiftning, som tillstyrktes av atomenergiutredningen, infördes atomenergilagen (1956:306) med krav på tillstånd för att bl. a. uppföra, inneha eller driva kårnreaktor och anläggning för bearbetning av kärnbränsle. Vid samma tid utarbetade en annan kommitté, strålskyddskommittén, förslag till ny strålskyddslagstiftning (SOU 1956:38). I strålskyddslagen (1958:110) uppmärksammades bl. a. de strålningsrisker som är förknippade med drift av kärnreaktorer. Tillsynen låg till en början kvar på medicinalstyrelsen, men överfördes efter omorganisation år 1965 till statens strålskyddsinstitut. Under förarbetena till strålskyddslagen framkom också tanken på att

Översikt över kärnkraftsutbyggnaden m. m. 43

myndigheterna borde utrustas med särskilda befogenheter för att på olika sätt kunna påkalla handräckning och oskadliggöra radioaktiva ämnen samt möta allvarligare olyckstillbud, sabotage eller annat katastrofhot vid drift av

kärnkraftsanläggning. Förslaget härom föranleddes bl. a. av olyckshändelser

i kärnreaktorer som inträffade år 1952 vid Chalk River i Canada och år 1957 vid Windscale i Storbritannien. Förslaget gav upphov till lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. I fråga om skadeståndsansvaret för kärnkraftsskador utfärdades år 1960 en provisorisk lag (1960:246) om ersättning för skada i följd av atomreaktordrift m. m. Lagen tillkom i samarbete med Danmark, Finland och Norge och utarbetades parallellt med arbete inom OECD i syfte att åstadkomma en västeuropeisk konvention om skadeståndsansvar. Efter fortsatt internationellt lagstiftningsarbete ersattes 1960 års lag med en ny lag, atomansvarighetslagen (1968:45). Under 1960-talet påbörjades också arbetet med den organisatoriska översynen på kärnenergiområdet och myndighetsuppgifterna på detta

område. På förslag av 1966 års atomenergiutredning (DsI 1969:7) anslog

riksdagen (prop. 1970:83) ökade resurser för bl. a. det tekniska säkerhetsarbetet hos tillsynsmyndigheten (vid den tiden delegationen för atomenergifrågor). Utvecklingen av experiment- och materialprovningsreaktorer innebar, som nyss sagts, att en forskningsreaktor (R 1) togs i drift nära Tekniska högskolan i Stockholm. År 1959 togs därefter en experimentreaktor (R 0) i bruk vid forskningsstationen i Studsvik. En materialprovningsreaktor (R 2) blev färdig år 1960. Samtidigt med R 2-reaktorn och i direkt anslutning till denna uppfördes en mindre reaktor kallad R 2-0. Ytterligare utbyggnad har därefter skett i Studsvik för forskningsändamål. F. n. är endast de två reaktorerna R 2 och R2-0 igång. Under tidigare perioder har emellertid använts ytterligare fyra reaktorer - R 1, R 0, FR-O och KRITZ - men dessa har efter hand tagits ur drift sedan tillståndstiden gått ut. Reaktorn R 1 är f. n. under nedmontering. I fråga om det kommersiella utnyttjandet gjorde flera faktorer, bland dem inhemska uranfyndigheter, det naturligt för Sverige att satsa på utvecklingen av tungvattenreaktorn, en reaktor som utnyttjar naturligt uran. Planer fanns hos AB Atomenergi och vattenfallsverket att uppföra var sin reaktor, kallade R 3 och Adam. Antagandena om kärnkraftens kostnader i förhållande till annan tillgänglig energi visade sig emellertid alltför optimistiska och - från år 1958 - skedde en viss omläggning av det svenska programmet. De planerade reaktorerna R 3 och Adam slogs samman till ett gemensamt i program

Ågesta cirka 3,5 km från Farsta utanför Stockholm. Den producerade under

perioden 1964-1974 värme till Farsta och i viss mindre omfattning elkraft. Reaktorn dessutom som en demonstrationsanläggning. fungerade I början av 1960-talet fanns också planer på att uppföra en elkraftreaktor av tungvattentyp, kallad R 4/Eva, förlagd till Marviken i Vikbolandet. Reaktorn skulle utgöra ett mellansteg till fullstora kraftreaktorer. Principbeslutet om utbyggnaden togs år 1962, men åtta år senare beslöt man att lägga ned projektet. Några ytterligare arbeten på tungvattenlinje har därefter inte gjorts i Sverige. Utvecklingen av lättvattenreaktorer, liksom svårigheterna att utveckla en

44 Översikt över kärnkraftsutbyggnaden m. m.

svensk tungvattenreaktor, ledde till en omorientering av det svenska kärnkraftsprogrammet. År 1965 fick ASEA order på en lättvattenreaktor till landets första större kärnkraftverk vid Simpevarp nära Oskarshamn. Nya beställningar av kärnkraftverk vid Ringhals följde år 1968. Samma år träffade ASEA och staten avtal om samarbete på kärnkraftsområdet. Detta ledde till bildandet av AB ASEA-ATOM för den kommersiella exploateringen av utvecklingsarbetet i fråga om reaktorer och bränsle för nuvarande termiska reaktortyper. Sedan årsskiftet 1982/83 har staten inte längre intressen i bolaget. Den fortsatta utbyggnaden av elkraft och behovet av kärnkraftsanläggningar har därefter varit föremål för flera utredningar och överväganden. I ett utlåtande år 1962 över elkraftens utbyggnad under 1970-talet beräknade t. ex. Centrala Driftledningen att kärnkraften under andra hälften av 1970-talet skulle komma att bidra med större delen av det erforderliga krafttillskottet. I prop. 1968:25 beräknades att årligen minst ett stort kärnkraftverk skulle tillkomma från mitten av 1970-talet i det svenska kraftsystemet. När Centrala Driftledningen år 1972 som ett underlag för den fysiska riksplaneringen presenterade kraftindustrins utbyggnadsplaner, som bl. a. innebar att 24 kärnkraftsaggregat skulle vara i drift omkring år 1990, blev diskussionen livlig både på nationell nivå och lokalt/regionalt i de områden som kunde komma att beröras. Samtidigt tilldrog sig kärnkraftens bränslecykel ett starkt intresse. I anslutning till internationellt samarbete undersöktes frågor om framtida uranförsörjning, anrikning, upparbetning och disponering av radioaktivt avfall. Av närförläggningsutredningen utreddes möjligheterna att förlägga kärnkraftverk i eller i närheten av tätbebyggda orter. Utredningen redovisade sitt resultat i betänkandet (SOU 1974:56) Närförläggning av kärnkraftverk. Genom riksdagsbeslut år 1972 tillkom - - med Svensk Kärnbränsleförsörj ning AB ägt av kärnkraftsproducenterna uppgift att bl. a. samordna upphandlingen av uran och anrikningstjänster samt stödja forsknings- och utvecklingsprojekt. Vidare tillsattes år 1972 delegationen för forskning rörande kärnkraftens säkerhets- och miljöfrågor (Kämsäkforsk) för att planera och administrera forskningsprogram på säkerhets- och miljöskyddsområdet. Denna verksamhet överfördes år 1976 till statens kärnkraftinspektion och statens strålskyddsinstitut. För att säkrare kunna bedöma kärnkraftsfrågan bestämde riksdagen våren 1973 att inga beslut skulle tas om att bygga ut kärnkraften ytterligare i Sverige utöver elva aggregat, förrän ett nytt allsidigt beslutsunderlag var tillgängligt. Detta underlag skulle bl. a. innefatta information om forskningsresultat, utvecklingstendenser och säkerhetsfrågor. Mot bakgrund härav påskyndades pågående utredningar, däribland energiprognosutredningen och om radioaktivt avfall, förkortad Aka-utredningen, som tillsattes utredningen åren 1972 resp. 1973. Den sistnämnda utredningens uppgift var att göra en ekonomiska och säkerhetsmässiga problemen i genomgång av de tekniska, samband med såväl upparbetning av kärnbränsle som efterföljande behandling och förvaring av högaktivt avfall, d. v. s. klyvningsprodukter som avskiljs vid upparbetning av använt kärnbränsle. Förslag härom lades fram i betänkandena (SOU 1976:30-31) Använt kärnbränsle och radioaktivt avfall.

Översikt över kärnkraftsutbyggnaden m. m. 45

Vissa nya utredningar tillsattes också med anledning av 1973 års riksdagsbeslut, bl. a. energiprogramkommittén med uppgift att utarbeta förslag till ett forskningsprogram för hela energisektorn. Riksdagen tog ställning till utbyggnadsprogrammet för kärnkraften fram till mitten av 1980-talet i samband med att allmänna riktlinjer för energipolitiken godkändes våren 1975 (prop. 1975:30). ställningstagandet innebar i fråga om kärnkraftens utnyttjande bl. a. att två kärnreaktorer utöver de elva, som redan var beslutade, skulle få uppföras fram till år 1985. Frågan om förläggning av den trettonde reaktorn lämnades dock öppen. En förläggning till Forsmark eller Barsebäck angavs som tänkbar. 1975 års riksdagsbeslut innebar vidare att hårda bindningar för framtiden i fråga om kärnkraften skulle undvikas. Härmed avsågs t. ex. principbeslut om uppförande av upparbetningsanläggning eller anordning för förvaring av radioaktivt avfall. Det betonades också att ett bättre kunskapsunderlag om såväl kärnkraften som vissa andra frågor på energiområdet borde föreligga innan man drog upp riktlinjerna för energihushållningen under senare delen av 1980-talet. Förslag beträffande energipolitiken under den resterande delen av 1980-talet förutsattes bli framlagda år 1978, då bl. a. bättre erfarenhetsunderlag väntades föreligga beträffande driftsäkerheten m. m. i svenska och utländska kärnreaktorer. Den utbyggnad av kärnkraftverk som skett under perioden 1966-1976 hade koncentrerats till fyra platser i landet, nämligen Simpevarp i Oskarshamns kommun, Ringhals i Varbergs kommun, Barsebäck i Kävlinge kommun och Forsmark i Östhammars kommun. Sammanlagt meddelades under denna period tillstånd enligt atomenergilagen för tolv kärnkraftsreaktorer. Av dessa var fem i drift år 1976, två i vardera Oskarshamn och Ringhals samt en i Barsebäck. Arbetet pågick i Barsebäck (B 2), Forsmark (F 1 och F2) samt Ringhals (R 3 och R 4). Som en följd av 1975 års riksdagsbeslut tillkallades energikommissionen i december 1976 för att förbereda nästa beslut rörande energipolitiken. Samtidigt vidtogs förstärkningar av myndigheterna på kärnkraftsområdet och utvidgning av det direkta säkerhetsinriktade forskningsarbetet avseende kärnkraften, bl. a. fick statens kärnkraftinspektion i juli 1975 i uppdrag att utföra en studie över vissa reaktorsäkerhetsfrågor. Det samlade ansvaret för kärnsäkerhetsforskningen lades fr. o. m. år 1976 på kärnkraftinspektionen. Vidare inrättades under år 1975 ett programråd för radioaktivt avfall för att fullfölja utvecklingsarbeten som planerats av Aka-utredningen samt att ta initiativ till ytterligare erforderlig avfallsforskning för det svenska kärnforskningsprogrammet. Programrådet avsågs fungera som ett tillfälligt organ i avvaktan på beslut om organisation och finansiering på lång sikt av arbete med radioaktivt avfall inom landet. Efter regeringsskiftet år 1976 gjordes gällande en mera restriktiv inställning till kärnkraften. Riskerna med använt kärnbränsle och högaktivt avfall betonades starkt. Som villkor för att första gången få tillföra en kärnreaktor bränsle föreskrevs genom en lag som antogs våren 1977 - den s. k. villkorslagen (1977:140) - att reaktorinnehavaren skall ha företett ett avtal som på ett betryggande sätt tillgodoser behovet av upparbetning av använt kärnbränsle och har visat hur och var en helt säker slutlig förvaring av det vid upparbetningen erhållna högaktiva avfallet kan ske. Om använt

i

46 Översikt över kärnkraftsutbyggnaden m. m.

kärnbränsle inte avses bli upparbetat, skall reaktorinnehavaren ha visat hur och var en helt säker slutlig förvaring av det kan ske. Villkorslagen avsåg reaktorer för vilka tillstånd meddelats enligt atomenergilagen, men som inte tillförts kärnbränsle före den 8 oktober 1976. De fem reaktorer som tagits i drift fram till år 1976 berördes således inte av lagen, utan lagen kom att gälla endast de reaktorer som då inte tagits i drift. Beträffande en reaktor, Barsebäck 2, som var färdigställd men ännu inte hade tagits i drift meddelades särskilda bestämmelser. Efter prövning enligt villkorslagen togs kärnkraftsreaktorn Barsebäck 2 i drift i slutet av år 1977. Tillståndet att driva reaktorn tidsbegränsades med anledning av att upparbetningsavtal inte förelåg för längre tid än t. o. m. år 1979. Sedan nytt upparbetningsavtal ingetts förlängdes tillståndet till utgången av år 1990. Ytterligare två reaktorer, Ringhals 3 och Forsmark 1, var under år 1977 färdiga att tillföras bränsle och en prövning begärdes enligt villkorslagen. Dessa ingick som reaktorerna sju och åtta i kärnkraftsprogrammet. Ansökan om laddning av reaktorerna ingavs under slutet av år 1977 och i början av är 1978. För att visa att villkorslagens krav var uppfyllda åberopades ett av kraftföretagen utarbetat utrednings- och utvecklingsprogram, projekt Kärnbränslesäkerhet (KBS) avseende upparbetning och slutförvar av högaktivt avfall. En första rapport Kärnbränslecykelns slutsteg Förglasat avfall från upparbetning” lämnades i december 1977. Ansökningarna om laddning prövades i oktober 1978, varvid villkorslagens krav ansågs i huvudsak uppfyllda med undantag av att det fordrades vissa ytterligare geologiska undersökningar för en slutförvaring. Efter komplettering meddelades slutliga tillstånd enligt villkorslagen i juni 1979. Driftstillstånden enligt atomenergilagen för dessa reaktorer har beroende på gällande upparbetningsavtal begränsats till utgången av år 1990. Tillstånd enligt villkorslagen har senare (våren 1980) meddelats för reaktorerna Forsmark 2 och Ringhals 4. Driftstillstånden för dessa har begränsats enligt atomenergilagen till utgången av år 1986. I avvaktan på upparbetning av använt kärnbränsle, alternativt slutlig förvaring, meddelade regeringen i december 1978 Svensk Kämbränsleförsörjning AB tillstånd enligt byggnadslagen att uppföra ett centralt lager för använt kärnbränsle i anslutning till kärnkraftstationen i Oskarshamn. Tillstånd enligt atomenergilagen till centrallagrets uppförande lämnades i september 1979, anläggningsarbete fick dock inte inledas före maj 1980. F. n. projekteras av Svensk kärnbränsleförsörjning AB dessutom ett slutförvar för reaktoravfall, dvs. låg- och medelaktivt avfall. Ansökan om tillstånd härför ingavs i april 1982. Kravet på tillstånd enligt atomenergilagen gäller sedan den 1 juli 1978 (SFS 1978:281) också i fråga om anläggning för bearbetning, lagring eller förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall (prop. 1977/78:138). Samtidigt infördes bestämmelser om det yttre skyddet av kärnkraftsanläggningar, bl. a. förbud mot tillträde till kärnkraftsanläggning och annan anläggning som avses i atomenergilagen. Bestämmelser i fråga om det yttre skyddet finns införda i lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m. Nya riktlinjer för energipolitiken avseende tiden fram till omkring år 1990

Översikt över m. m. 47

kärnkraftsutbyggnaden

/ beslöts av riksdagen under hösten 1979 (prop. 1978/79:115). Till grund för de nya riktlinjerna låg bl. a. energikommissionens två betänkanden (SOU 1978:17) Energi samt (SOU 1978:49) Energi, hälso-, miljö- och säkerhetsrisker. Sistnämnda betänkande byggde bl. a. på energi- och miljökommitténs betänkande (SOU 1977:67) Energi, Hälsa, Miljö samt Aka-utredningens betänkande. I 1979 års proposition föreslogs i fråga om kärnkraften att kärnkraftsprogrammet skulle begränsas till tolv reaktorer. Någon utbyggnad därutöver ansågs inte böra företas med hänsyn till uppställda elprognoser. Samtidigt föreslogs ökade resurser till statens kärnkraftinspektion för insatser för att höja säkerheten i befintliga kärnkraftverk, bl. a. genom att utarbeta åtgärdsprogram och föreskrifter samt genom utvidgat forskningsprogram. Efter det haveri som inträffade i slutet av mars 1979 i kärnkraftverket Three Mile Island vid Harrisburg i Förenta staterna enades de politiska partierna om att beslut beträffande kärnkraften borde anstå till våren 1980 och att ett riksdagsbeslut i frågan borde föregås av en rådgivande folkomröstning om kärnkraftens roll i den svenska energiförsörjningen. I avvaktan på utgången av folkomröstningen - senare bestämd till den 23 mars 1980 - antogs en lag om förbud mot att under tiden ta i drift nya kärnkraftsreaktorer, den s. k. rådrumslagen (1979:335). Till av följd rådrumslagen uppsköts laddningen av reaktorerna Ringhals3 och Forsmark 1. Under våren 1979 tillsattes också två utredningar, dels reaktorsäkerhetsutredningen med uppgift att på grundval av av reaktorsäkerhetsstudierna efter Harrisburgolyckan bedöma bl. a. kärnkraftens risker och säkerhetssystem vid de svenska kärnkraftverken, dels konsekvensutredningen med uppgift att belysa konsekvenserna av en avveckling av den svenska kärnkraften. Utredningarna avgav i november samma år betänkandena (SOU 1979:86) Säker kärnkraft? respektive (SOU 1979:83) Om vi avvecklar kärnkraften, konsekvenser för ekonomi, sysselsättning och miljö. Med utgångspunkt från bl. a. resultatet av den rådgivande folkomröstningen i kärnkraftsfrågan lämnade regeringen i prop. 1979/80:170 förslag till vissa allmänna för energipolitiken. riktlinjer I propositionen konstaterades att en majoritet av de röstande vid folkomröstningen uttalat sig för att kärnkraften skulle avvecklas i den takt som var möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för att upprätthålla och välfärd samt sysselsättning att högst de tolv reaktorer som var i drift, färdiga eller under arbete skulle användas under sin tekniska livslängd. Denna bedömdes vara cirka 25 år. I propositionen uttalades vidare att ingen ytterligare kärnkraftsutbyggnad skulle förekomma och att säkerhetssynpunkterna borde vara avgörande för i vilken ordningsföljd reaktorerna skulle tas ur drift. Näringsutskottet anslöt sig i sitt betänkande (NU 1979/80:70) över propositionen till vad som anförts beträffande kärnkraftens användning. uttalade utskottet Samtidigt som sin mening att det var nödvändigt att klart ange den tidsperiod inom vilken avvecklingen skulle ske. Med hänsyn till att reaktorernas tekniska livslängd enligt propositionen bedömdes vara cirka 25 år, borde .det slås fast att den sista reaktorn i Sverige skulle stängas år 2010. Riksdagen biföll vad näringsutskottet hemställt i betänkandet (rskr 1979/ 802410).

48 Översikt över m. m.

kärnkraftsutbyggnaden

I samband med folkomröstningen föreslogs också att särskilda s. k. säkerhetskommittéer med lokal förankring skulle inrättas vid varje kärnkraftverk för att öka medborgarnas insyn i kärnsäkerhetsarbetet. Förslag härom togs upp i prop. 1980/81:25 och låg till grund för lagen (1980:1123) om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken. Bl. a. efter förslag i betänkande (SOU 1980:14) Kärnkraftens avfall, och finansiering antogs lagen (1981:669) om finansiering av organisation framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m. Vid samma tillfälle genomfördes - bl. a. efter förslag i strålskyddsinstitutets rapport Effektivare - flera vid olyckor i beredskap ändringar i lagen om skyddsåtgärder atomanläggningar m. m. Det nuvarande läget- årsskiftet 1982/83 - för den svenska kärnkraftsutbyggnaden är att nio kärnkraftsblock - varmed förstås reaktor, turbin, övrig utrustning och byggnader - tagits i kommersiell drift med en sammanlagd installerad effekt på ca 6750 MW. Av övriga beslutade tre block är ett

(Ringhals 4). Resterande två kärnkraftsblock (Forsmark 3 och

färdigställt Oskarshamn 3) är under uppförande. eller planerad idrifttagning och nettoeffekt m. m. för de Idrifttagningsår olika kärnkraftsblocken framgår av tabell 2:1. Kärnbränsle för de tolv reaktorerna kontrakteras separat för uran, och tillverkning av bränsleelement. Uranet kommer främst från anrikning Canada och Förenta staterna. Kontrakt om uranleveranser finns även med Australien. Anrikningen av uran sker f. n. i Förenta staterna och Sovjetunionen. Bränsleelement tillverkas i Sverige vid ASEA-ATOM:s kärnbrän-

slefabrik i Västerås, men bränsle tillverkat i Förenta staterna (Exxon och

Tabell 2:1 Kärnkraftsblocken i Sverige

Kämkraftsblock Ägare Kommer- Typ Nettosiell effekt drift MW

Oskarshamn 1 OKGb 1972 BWR 440 Oskarshamn 2 OKG 1974 BWR 595 Barsebäck 1 SVABC 1975 BWR 570 Ringhals 2 Vattenfall 1975 PWR 800 Ringhals 1 Vattenfall 1976 BWR 750 Barsebäck 2 SVAB 1977 BWR 570 Forsmark 1 FKAd 1980 BWR 900 Ringhals 3 Vattenfall 1981 PWR 915 Forsmark 2 FKA 1981 BWR 900 Vattenfall 1983 PWR 915 Ringhals 4 Forsmark 3 FKA 1985 BWR 1 050 Oskarshamn 3 OKG 1985 BWR 1 050

“ BRW = boiling water reactor (kokvattenreaktor) PRW = pressurized water reactor (tryckvattenreaktor) b Oskarshamnsverkets Kraftgrupp AB (numera OKG AB) ägd till 35 % av Sydkraft AB och i övrigt av ett antal kraftproducenter i Mellansverige C Sydsvenska Värmekraftaktiebolaget, helägt dotterbolag till Sydkraft AB d Forsmarks Kraftgrupp AB, ägt till ca 74,5 % av statens vattenfallsverk och i övrigt av Mellansvensk Kraftgrupp AB.

Översikt över m. m. 49

kärnkraftsutbyggnaden

Westinghouse) samt Västtyskland (KWU) används också i de svenska kärnkraftsblocken. Kärnkraftsföretagens upphandling av bränsle samordnas genom det samägda Svensk Kärnbränsleförsörjning AB, som i viss utsträckning även tecknar kontrakt för delägarnas räkning. För de två första svenska kommersiella kärnkraftsreaktorerna, Oskarshamn 1-2, föreligger kontrakt om upparbetning av 140 ton bränsle, som täckte uttaget t. o. m. år 1980, med det statliga British Nuclear Fuel Limited (BNFL). Detta kontrakt innefattar också omhändertagande av det högaktiva avfallet. Staten har därvid ställt viss garanti för bolagets åtagande inom kärnbränslecykeln (prop. 1974:170). Tre avtal - varav två kallade 70talsavtalen och ett 80-talsavtalet - om upparbetning av använt kärnbränsle har tecknats mellan Svensk Kärnbränsleförsörjning AB och det franska företaget Compagnie Générale des Matiêres Nucléaires (COGEMA). Enligt dessa avtal har COGEMA rätt att påfordra att avfall som svarar mot det använda kärnbränslet skall återsändas för slutförvaring i Sverige.

2.3 Mera betydelsefulla internationella organ

Det mellanstatliga samarbetet på kärnenergiområdet har koncentrerats till organ som hör till Förenta Nationerna samt OECD och EG. På nordisk bas sker visst samarbete inom bl. a. en särskild kommitté, Nordisk kontaktkommitté för atomenergifrågan (NKA). I det följande lämnas en kort presentation av de viktigare organisationerna. Av övriga internationella sammanslutningar på området i vilka Sverige

deltar kan nämnas IEC (International Electrotechnical Commission) som

utarbetar internationella standards avseende elektroteknisk utrustning samt

ISO (International Standardisation Organization) som utger internationella

standards över hela fältet, dock med undantag av elektrotekniska frågor.

IAEA, International Atomic Energy Agency, m. fl.

IAEA, som är Förenta Nationernas atomenergiorgan, upprättades år 1957 och har sitt säte i Wien. Enligt sin stadga är det organisationens mål att söka öka och utvidga kärnenergins bidrag till fred, hälsa och välstånd i hela världen. Den skall försäkra sig om, i den utsträckning det är möjligt, att bistånd tillhandahållet av organisationen eller på dess begäran eller under dess övervakning eller kontroll inte används för att främja något militärt ändamål. Organisationen skall således dels främja den fredliga användningen av kärnenergi, dels kontrollera att någon avledning av klyvbart material för tillverkning av kärnladdningar inte äger rum. IAEA har idag 111 stater som medlemmar. IAEA redovisar sitt arbete som rekommendationer samt som rapporter från symposier och andra möten m. m. På kärnsäkerhetsområdet har IAEA inom ramen för programmet angående kärnsäkerhetsstandard givit ut rekommendationer avseende myndighetsorganisation, lokalisering, utformning, drift och kvalitetssäkring för kärnkraftverk. Rekommendationer för tillsynsmyndigheter och kraftföretag omfattar bl. a. frågor om konstruktion och säkerhetsföreskrifter, licensgivning, innehåll i säkerhetsrapporter och

50 Översikt över kârnkraftsutbyggnaden m. m.

granskning därav, kompetenskrav för personal samt myndighetstillsyn och beredskapsplanering. Nu angivna rekommendationer och anvisningar ingåri vad som kallas IAEA:s NUSS Programme och publiceras i Safety Series No 50. Vidare har IAEA utarbetat rekommendationer och anvisningar för transport av radioaktiva ämnen, hantering och förvaring av radioaktivt avfall, inklusive havsdumpning, samt beredskapsplanering. Ett annat arbetsområde för IAEA har gällt anläggningsinnehavarnas skadestånds- och försäkringsansvar. Arbete med en konvention på detta område påbörjades under 1960-talet och ledde fram till den s. k. Wienkonventionen år 1963. Kontrollen av användningen av klyvbart material regleras genom bl. a. det - år s. k. icke-spridningsavtalet (Non-proliferation Treaty NPT) som tillkom 1968. 116 stater har för närvarande anslutit sig till avtalet. Grundprincipen för avtalet är att förhindra att kretsen kärnvapenstater utökas. Genom IAEA företas fortlöpande kontroll av konventionsstaternas innehav av klyvbart material. Frågor om uttolkning av icke-spridningsavtalet handhas även av den s. k. Zanggerkommittén. Kontrollfrågor har även berörts i en särskild arbetsgrupp med 15 deltagarstater, som bildades i London år 1975. Gruppen utarbetade de s. k. Londonriktlinjerna, som bl. a. fastställer minimikrav på kontrollen av nukleärt material och praxis för export av sådant material. Inom ramen för IAEA har även utarbetats en konvention om fysiskt skydd av nukleärt material.

NEA, Nuclear Energy Agency

NEA är OECD:s kärnenergiorgan (OECD=Organization for Economic Co-operation and Development) som bildades år 1958 för att tillskapa normer för strålskydd. En viktig del av NEArs verksamhet avser samarbete om säkerhetsfrågor kring kärnkraften. NEA arbetar främst genom ett antal kommittéer för bl. a. strålskydd, radioaktivt avfall, säkerhet vid kärntekniska anläggningar, skadestånds- och försäkringsfrågor samt tekniska och ekonomiska studier beträffande kärnenergiutvecklingen och säkerhetsstandard. Resultatet av kommittéernas arbeten publiceras i form av rapporter. Normer för strålskydd utarbetades av NEA år 1959 i samarbete med Euratom och ICRP (se nedan) och antogs samma år av OECD. Normerna reviderades senast år 1981 i samarbete mellan IAEA, ILO, NEA och WHO och publicerades år 1982 av IAEA. NEA samarbetar sedan år 1975 beträffande avfallsfrågor med IEA, International Energy Agency, ett organ som upprättats inom OECD:s ram i syfte att genomföra ett internationellt energiprogram. Inom NEA har vidare utarbetats 1960 års Pariskonvention och 1963 års tilläggskonvention, den s. k. Brysselkonventionen, på atomskadeståndsområdet. Nyligen har företagits revision av dessa konventioner (jfr avsnitt 4.2.4). NEA har utgivit Översikter över bl. a. kärnenergi-, strålskydds- och atomskadeståndslagstiftningen i medlemsländerna.

Översikt över m. m. 51

kärnkraftsutbyggnaden

EG (Europeiska gemenskaperna) Euratom

Euratom är EG-ländernas kärnenergiorgan med bl. a. ett program för kartläggning av administration samt juridiska och ekonomiska vid problem lagring av radioaktivt avfall. Euratom tecknar avtal om bränsle och är också ett tillsynsorgan vad avser överföring av nukleärt material mellan medlemsländerna. Även Sverige deltar i vissa av Euratoms arbetsgrupper. Av Euratoms övriga verksamhet kan nämnas utarbetande av säkerhetsstandards för skydd av arbetare och allmänhet, bl. a. avseende maximala doser och exponeringstid för strålning samt grundläggande principer för företagshälsovård.

ICRP, International Commission on Radiological Protection

ICRP är den internationella strålskyddskommissionen som bildades i Stockholm år 1928. Den är en icke-statlig kommission som sorterar under internationella radiologkongressen. Kommissionens ledamöter är experter som utses på grundval av sina personliga kvalifikationer inom medicinsk radiologi eller andra naturvetenskaper av betydelse för kommissionens arbete oberoende av politiska och ekonomiska intressen. ICRP har i sina rekommendationer gett de grundläggande principerna på strålskyddsområdet. Dessa revideras regelbundet med hänsyn till forskningsresultat och nya kunskaper inom strålskyddet. De normer som ICRP utarbetat har accepterats allmänt och har inordnats i andra internationella organs säkerhetsnormer, t. ex. IAEA:s hälso- och säkerhetsnormer, och har även arbetats in i de flesta länders lagstiftning om strålskydd. ICRP har således fått ett stort inflytande på bl. a. utformningen av kärntekniska anläggningar och avfallsbehandlingen.

UNSCEAR, United Nations Scientific Committee on the Effects of Atomic Radiation

UNSCEAR är FN:s vetenskapliga strålskyddskommitté år som bildades 1956 för att rapportera till generalförsamlingen om riskerna med det radioaktiva nedfallet från kärnvapenprov i atmosfären. Numera sammanställer och värderar UNSCEAR aktuell information inom hela strålskyddsområdet.

WHO, World Health Organization

Strålskyddsfrågor och frågor om arbetarskydd i allmänhet ingår också i FNzs världshälsoorganisations uppgifter. WHO har i denna del av sitt arbete publicerat skilda rapporter om strålskydd, i flera fall i samarbete med IAEA eller vissa staters regeringar.

ILO, International Labour Organization

Inom ILO, den internationella arbetsorganisationen, har tagits upp frågor om skydd för personer som arbetar med strålning. Den mest betydelsefulla åtgärden i ämnet har kommit till uttryck i ILO:s konvention nr 115 från år

52 Översikt över m. m.

kärnkraftsutbyggnaden

1960. I konventionen anges bl. a. att stråldoser skall hållas så låga som möjligt och att doserna skall kontrolleras. Den som i arbete utsätts för strålning skall också genomgå läkarundersökning regelbundet. 1960 års konvention har senare (år 1963) följts av strålskyddsnormer för industrier. I denna konvention anges en medelkod och allmän handledning i fråga om säkerhetsföreskrifter.

3 av och

Beskrivning kärnbränslecykeln

joniserande strålning

Kärnbrånslecykeln

Bränsleförsörjningen för en kärnreaktor består av flera led, som samman- tagna något oegentligt - brukar kallas kärnbränslecykeln eller emellanåt kärnbränslets kretslopp. Med kärnbränslecykeln avses därvid hela den serie av processer som bränslet undergår från malmbrytningen i gruvan fram till den slutliga förvaringen av det radioaktiva avfallet i berggrunden. Figur 3.1 visar kretsloppet i förenklad form. Begreppet kärnbränslecykeln är numera vedertaget i den allmänna debatten och används därför i fortsättningen av kommittén.

Kärnbränsleförsörjningen

Uran förekommer i varierande koncentration i olika bergarter. I de uranmalmer som vanligen bryts är uranhalten 0,1-0,3 %. Efter gruvbrytningen transporteras uranmalmen till ett uranverk där malmen krossas och uranet löses ut med syra. Efter rening av lösningen och utfällning erhålls som slutprodukt ett urankoncentrat som innehåller 70-80 % av det uran som vari malmen. För att försörja ett kärnkraftverk med en lättvattenreaktor på 1 000 MW elektrisk energi behöver man laka ur över 100 000 ton uranmalm med 0,2 % uranhalt för att erhålla erforderliga cirka 160 ton uran per år. I Sverige har uranbrytning förekommit i endast obetydlig omfattning, huvudsakligen i Ranstad i Västergötland. Naturligt uran är en blandning av uranatomer med olika vikt (isotoper). Drygt 99 % utgörs av den svårklyvbara isotopen uran-238 och omkring 0,7 % av isotopen uran-235. För att uranet skall kunna användas i en lättvattenreaktor måste halten uran-235 höjas till 2-3 %. Detta sker i en anrikningsanläggning. Någon sådan anläggning finns ej i Sverige, utan anrikat uran köps i utlandet. Från anrikningsanläggningen transporteras uraneti form av uranhexafluorid till en bränslefabrik. Där omvandlas - konverteras - uranhexafluoriden till urandioxid, för att användas som bränsle till lättvattenreaktorer. I bränslefabriken pressas och sintras urandioxiden till små cylindrar, kallade kutsar, som sedan innesluts i långa metallrör, tillverkade av en legering av metallen zirkonium. Ett antal sådana rör, bränselstavar, monteras samman och bildar en bränslepatron. En bränslepatron till en kokarreaktor innehåller omkring 200 kg anrikat uran. Sådan reaktor innehåller omkring 700

54 av kärnbränslecykeln och joniserande strålning Beskrivning

KÄRNBRÄNSLE- FÖRSÖRJNING REAKTORANLÄGGNING

Bränsletill- _ Reaktor Lokala lager för använt bränsle m.m. verkning

BRÄNSLECYKELNS SLUTSTEG

T

Plutonium Anrikning Centrala lager för _ Ä använt bränsle m.m. *\. ?er

wnep

uran

betning

I

Uranverk

Lager för radio- Behandling för aktivt avfall slutförvaring

Gruva Slutförvar

Figur 3.1 Översikt över de olika stegen i hanteringen av kärnbränsle Uranbränslepatroner tillverkas i Sverige av AB Aseabränslepatroner. Atom i Västerås.

Reaktoranläggningen

De kärnkraftsreaktorer som i dag används i Sverige är lättvattenreaktorer. Av dessa finns två typer, dels kokarreaktorn (boiling water reactor, BWR), dels tryckvattenreaktorn (pressurized water reactor, PWR). Lättvattenreaktorerna kännetecknas av att reaktorhärden, där kärnreaktionerna och därmed värmealstringen sker, befinner sig under vatten i en stor trycktank, reaktorkärlet. Detta är helt eller delvis fyllt med vatten beroende på I kokarreaktorn ånga direkt i härden genom att reaktortyp. genereras värms till I tryckvattenreaktorn alstras ångan i kylvattnet upp kokning. värmeväxlare där reaktorkylvattnet värmer upp vattnet i en yttre krets, sekundärkretsen, till kokning. Figurerna 3:2 och 3:3 visar den principiella uppbyggnaden av de båda reaktortyperna. I kokarreaktorn är reaktorkärlet bara delvis fyllt med vatten. Vattnet kokar vid 285° C och vid ett tryck som är 70 gånger det vanliga lufttrycket. driver sedan direkt en turbin. Därpå kyls ångan i en kondensor med

Ångan

kallt havsvatten och återförs till reaktorkärlet. I tryckvattenreaktorn är reaktorkärlet helt fyllt med vatten, trycket höjt till och temperaturen till 315° C. Det heta 155 gånger det vanliga lufttrycket vattnet som vid detta tryck inte övergår till ånga, leds i ett slutet system till en

Där alstras ånga från vatten i en yttre ångkrets. Ångan driver

åånggenerator.

en turbin och avkyls på samma sätt som i kokarreaktorn. Bränslepatronerna sitter normalt i reaktorn under tre till fem år innan de

i

Beskrivning av kärnbränslecykeln och joniserande 55 strålning

Kondensor

Styrstavar Figur 3:2 cirkulations- Princpiskiss av ett kärnpumpar kraftsaggregat med kokarreaktor (BWR). Källa: SOU 1979:86

måste tas ut och ersättas med färskt bränsle. Byte sker årligen. De använda patronerna är på grund av bildade klyvningsprodukter höggradigt radioaktiva. När bränslepatronerna tas ut ur reaktorkärlet, förs de under vatten till djupa vattenbassänger i anslutning till reaktorn för tillfällig lagring. I det lokala bränslelagret förvaras bränslepatronerna i minst ett år innan de transporteras till ett central lager för använda bränslepatroner eller till en upparbetningsanläggning.

Bränslecykelns slutsteg

När en atom uran-235 klyvs till två eller flera nya atomer, s. k. klyvningsprodukter, och därvid avger energi frigörs två eller tre fria samtidigt neutroner, som ger upphov till nya klyvningar. De vid klyvningen bildade klyvningsprodukterna är av många olika slag. Det bildas upp till 250-300 atomslag av olika grundämnen, nästan alla radioaktiva. Genom att neutroner absorberas av uran-238, bildas i bränslet även isotoper som är tyngre än uran, s. k. transuraner, däribland främst plutonium. Förutom att nya atomer bildas direkt i bränslet som en av följd kärnklyvningsprocessen, uppkommer genom det höga neturonflödet i härden en aktivering av konstruktionsmaterialet i reaktorn, av bränslets kapslin g och konstruktionsdetal jer, av styrstavar som används för att reglera

56 av och joniserande strålning Beskrivning kärnbränslecykeln

Ånggenerator Ånggenerator

Turbin å ss 8k a: 6

Tryckhållningstank u;

Generator

w* Pump

Kondensor Styrstavar

Huvud- Härd cirkulationspump

Figur 3:3 Principskiss av ett kärnkraftsaggregat med tryck- Rea ktor vattenreaktor (PWR) Källa: SOU 1979:86. neutronflödet m. m. Dessa aktiveringsprodukter ger upphov till radioaktivt avfall. Det finns olika definitioner av radioaktivt avfall beroende på aktiveringsinnehåll, koncentration och slag av radioaktiva ämnen. För den driftsmässiga hanteringen brukar man skilja mellan högaktivt, medelaktivt och lågaktivt avfall.

Högaktivt avfall består av avfallsämnen från använt bränsle. Beteckningen

högaktivt avfall används nästan uteslutande om de starkt radioaktiva klyvningsprodukter (med spår av uran, plutonium och andra transuraner) som erhålls vid upparbetningen som lösningar eller, efter ytterligare processteg, i fast förglasad form. Om upparbetning ej sker av det använda bränslet klassas det som högaktivt avfall. Det högaktiva avfallet har så hög koncentration av aktivitet att det förutom effektiv strålavskärmning till en början även kräver kylning för att kunna lagras på ett säkert sätt. En särskild grupp bildar avfall som innehåller långlivade nuklider av transuraner såsom americium och curium. Denna grupp benämns ofta plutonium-, plutonium, transuran- eller alfaaktivt avfall.

och medelaktivt avfall uppkommer både vid kärnkraftverk och

Lågupparbetningsanläggningar. Sådant avfall erhålls också vid de första leden i kärnbränslecykeln samt vid nedläggning av kärnkraftverk och andra kärntekniska anläggningar. I motsats till det högaktiva avfallet har låg- och medelaktivt avfall stor likhet med vanligt industri- och hushållsavfall. Det

Beskrivning av kärnbränslecykeln och joniserande strålning 57

kan bestå av papper, plast, textilier, glas, metalldelar, vatten, tvätt- och lösningsmedel samt förbrukade filter- och jonbytarmassor. Skillnaden mot vanligt avfall är endast att det är eller kan vara förorenat med radioaktiva isotoper. Medelaktivt avfall måste för säker hantering strålskärmas men behöver inte kylas. Det lågaktiva avfallet kan hanteras och lagras i enkla förpackningar utan särskilda skyddsåtgärder i övrigt. Något helt genomfört hanteringssystem av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall finns ännu inte. Enligt de tekniska lösningar som f. n. diskuteras i Sverige på grundval av de förslag som lagts fram av Projekt Kärnbränslesäkerhet (KBS) skiljer man mellan slutförvaring av högaktivt avfall föregânget av upparbetning av använt bränsle (KBS 1) och slutförvaring av använt bränsle utan upparbetning (KBS 2). Behandlingsproceduren i avfallshanteringen avses schematiskt sett bli följande.

Anrikning/ Bränsletillverkning lnkapsling

Q KBS

Reaktor Centralt - slutförvaring Mana. Lokalt ›-›- bränsle- -› upparbetning ,agring lager lager |nkaps|ing KBS H _i Slutförvaring

I det centrala bränslelagret (CLAB), som beräknas tasi drift år 1985, avses det använda kärnbränslet förvaras upp till cirka 40 år. Lagret ligger i bergrum på cirka 30 meters djup. Anläggningen skall bestå av djupa vattenfyllda bassänger som kyls av ett slutet mellankretssystem med havsvatten. I en upparbetningsanläggning avskiljs uran och plutonium ur det använda bränslet på kemisk väg. Det återvunna uranet återförs sedan till anrikning och ny bränsletillverkning. Kvar blir en högaktiv avfallslösning som innehåller klyvningsprodukter samt mindre rester av uran, plutonium och andra transuraner. Efter en tids förvaring i kylda tankar överförs avfallet till fast form och smälts ihop med borsilikatglas. Smältan gjuts därefter in i avfallscylindrar av kromnickelstål. Huvudsyftet med mellanlagring, dvs. skedet före inkapsling och slutförvaring, anges vara att efter upparbetningen till dess kortlivad radioaktivitet upphört minska värmeavgivningen från avfallet och därigenom förenkla slutförvaringen. Ett annat syfte är att minska avfallets aktivitet. Mellanlagringen avses ske under cirka 30 år, under vilken tid värmeavgivningen minskar från cirka 1 200W till cirka 525 W per avfallscylinder. För att avleda den värme som avfallet avger skall luft cirkulera i parallellkopplade ventilationssystem. I inkapslingsanläggningen förses avfallscylindern med hölje av långtidsbeständigt material, som skall förhindra att radioaktiva ämnen frigörs. Höljet avses bestå av bly och titan. Skall slutförvaring ske utan föregående upparbetning demonteras bränslepatronerna. Bränslestavarna avses därefter läggas in i kapslar av koppar, medan patronernas metalldelar avses ingjutas i betong.

58 Beskrivning av kärnbränslecykeln och joniserande strålning

Kapslarna med högaktivt avfall avses deponeras i ett slutförvar, som därefter tillsluts. Slutförvaret planeras ligga i bergrum under anläggningen för inkapsling på en nivå ungefär 500 meter under markytan. Lågaktivt avfall som är flytande kan indunstas och fast lågaktivt avfall kan förbrännas eller göras kompakt. Det medelaktiva avfallet avses gjutas in i betong eller bitumen (en asfaltprodukt). Låg- och medelaktivt avfall avses förvaras i byggnader eller bergrum, varefter det överförs till slutförvaring i bergrum när sådana har inrättats.

Nedläggning och rivning av kärnkraftverk

Vid nedläggning och rivning av kärnkraftverk uppkommer stora mängder radioaktiva restprodukter. Det gäller skrot från reaktorn och annan utrustning och byggnader. Vidare uppstår olika slag av aktivt avfall vid rengöring av anläggningarna i samband med demontering och rivning. De största mängderna aktivitet finnsi reaktortanken och reaktorinneslutningen. Restprodukterna härifrån kan huvudsakligen betecknas som medelaktivt

avfall. Övrigt skrot från byggnader och utrustning, rengöringsavfall m. m.

blir främst lågaktivt eller inte alls aktivt.

Annan kärnteknisk verksamhet i Sverige

Vid sidan av de kommersiella kärnkraftsanläggningarna förekommer i Sverige kärnteknisk verksamhet av Studsvik Energiteknik AB som för närvarande driver två forskningsreaktorer (R 2 och R 2-0). Hårutöver kan i forskningssyfte förekomma anläggning, i vilken klyvning av kärnämne äger rum. Det kan avse t. ex en experimentell uppställning.

3.2 J oniserande strålning

Radioaktiva ämnen bildas i en reaktor på tre sätt, dels genom klyvning av uranet varvid bildas klyvningsprodukter, dels genom neutroninfång i uranet varvid bildas transuraner, dels genom neutronbestrålning av vatten, metalldelar och korrosionsprodukter varvid bildas radioaktiva gaser, metalldelar och föroreningar, s. k. aktiveringsprodukter. Dessa är instabila, vilket innebär att de omvandlas till andra stabila eller instabila atomkärnor genom radioaktiva sönderfall. Därvid utsänds joniserande strålning som absorberas i bränslehärden. Klyvningsprodukter och transuraner bildas inne i själva bränslet, medan aktiveringsprodukter huvudsakligen uppstår utanför bränslet. Sönderfallet sker med en bestämd hastighet för varje typ av radioaktivt ämne (radioaktiv isotop). Hur snabbt ett radioaktivt ämne sönderfaller anges ofta med halveringstiden. Halveringstiden är den tid det tar för hälften av antalet ursprungliga atomkärnor att sönderfalla. Om man från början har 1 000 radioaktiva atomkärnor återstår det efter en halveringstid i genomsnitt 500, efter två halveringstider 250 och efter tre halveringstider 125 0. s. v. De flesta klyvningsprodukterna från uranet sönderfaller snabbt, men t. ex. strontium-90 och cesium-137 sönderfaller långsammare. Transuraner, såsom

Beskrivning av kärnbränslecykeln och joniserande strålning 59

bl. a. plutonium, americium och neptunium, är de flesta fall långlivade. Aktiveringsprodukterna är som regel kortlivade och sönderfaller inom loppet av 5-10 år. Halveringstiden för olika klyvningsprodukter och transuraner anges i tabell 3: 1. Det bör dock uppmärksammas att de i tabellen angivna halveringstiderna ej entydigt anger ämnenas farlighetsgrad. Som regel är ämnen med kort halveringstid de som utgör de huvudsakliga problemen under verksamhetens drift. I ett längre tidsperspektiv är det de långlivade ämnena som kan utgöra ett miljöproblem. Begreppet joniserande strålning är det samlade namnet på strålning som kan orsaka att elektroner slits loss från de atomer och molekyler som all materia är uppbyggd av. Man säger då att atomerna eller molekylerna joniseras. Joniserande strålning utsänds av de radioaktiva ämnena. Strålningen kan vid varje sönderfall bestå av alfa- eller betapartiklar eller gammastrålning, ofta flera av dessa strålslag samtidigt. Biologiska skadeverkningar kan uppkomma från joniserande strålning. skadeverkningar på djur, växter och lägre organismer kan aktualiseras när enklare bestrålade ämnen koncentreras genom näringskedjan. Joniserande strålning i större omfattning kan på människor ge upphov till celldestruktion som leder till vävnadsdöd och organskador, cancer, ärftliga skador samt skador som inverkar på fostrets utveckling. Risken för uppkomst av strålskador beror av stråldosens storlek.

Tabell 3:1 Halveringstiden över l år för vissa viktigare klyvningsprodukter och transuraner

Klyvnings- Halverings- Transu- Halveringsprodukter tider (år) raner tider år

29 Yttrium-90 › Americium-243 7 370 Cesium-137 Plutonium-239 24 000 30 Barium-137 › Neptunium-237 2 milj. Technetium-99 200 000 Zirk0nium-93 900 000 Cesium-135 2 milj. Jod-129 17 milj.

4 Lagstiftningen på kärnenergiområdet

4.1 och

Lagstiftningens syften indelning

Verksamheten på kärnenergiområdet har potentiella risker som består främst i att radioaktiva klyvningsprodukter kan frigöras och komma ut i omgivningen. Förutsättningarna för det är att bränslet överhettas eller

skadas mekaniskt. Överhettning av bränslet sker när obalans uppkommer

mellan värrneproduktionen och kylningen. Med hänsyn till kärnkraftens risker har lagstiftningen på kärnenergiområdet tillkommit i syfte att skapa möjligheter för samhället till kontroll av och tillsyn över verksamheten. De intressen som tillvaratas genom lagstiftningen är av

skilda slag.

I första hand uppställs för kärnverksamhet mycket höga krav på säkerhet och skydd mot radioaktiv strålning för personal, allmänhet och omgivning såväl vid normaldrift som vid olyckor. Trots dessa krav kan inte helt uteslutas en olycka med sådant utsläpp av aktivitet att fara för omgivningen uppkommer. Därför krävs att åtgärder företas till skydd för omgivningen. Särskilda krav måste också uppställas som reglerar ansvarsförhållanden och säkerhet vid omhändertagande och slutförvaring av avfall. Med hänsyn till den vikt som kärnämnen har för framställning av energi och möjligheten att av dessa framställa kärnvapen ställs särskilda krav på innehav och hantering av kärnämnen och på att dessa krav står i överensstämmelse med internationella överenskommelser och avtal. Som en följd av kärnverksamhet måste vidare säkerställas att tredje man skyddas genom regler om försäkrings- och skadeståndsansvar. Mot bakgrund av dessa förhållanden har tillkommit ett flertal lagar och förordningar avseende verksamheten på kärnenergiområdet. Bestämmelserna kan indelas i tre huvudgrupper, nämligen regler dels för innehav av kärnteknisk anläggning och kärnämnen m. m. samt för hantering och slutförvaring av använt kärnbränsle, dels för beredskap i händelse av olycka i kärnanläggning, dels för skadeståndsansvar. Till den första gruppen hänförs i första hand atomenergilagen och strålskyddslagen samt till dessa anknytande lagar och förordningar. Dessa lagar är utformade som tillståndslagar och tar sikte på kontroll och tillsyn i fråga om befattning, hantering och förvaring av klyvbara ämnen och använt bränsle m. m. samt uppförande och drift av kärntekniska anläggningar. För utvinning av bl. a. uran och för uppförande och drift av kärntekniska anläggningar gäller viss angränsande lagstiftning, i första hand byggnadsla-

62 på kärnenergiområdet Lagsttftningen

gen, miljöskyddslagen, vattenlagen, minerallagen och arbetsmiljölagen. Till den här behandlade huvudgruppen hör vidare bestämmelser i fråga om skydd av en anläggning, offentlig insyn och finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m. Bestämmelser rörande frågor som avser beredskapen mot kärnkraftsolyckor ges i lagen om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. Denna lag ställer krav på beredskapsplanering samt behandlar frågor om tjänsteplikt, förfoganderätt m. m. vid en inträffad olycka. Den skadeståndsrättsliga regleringen, den tredje huvudgruppen, ges i atomansvarighetslagen. I lagen regleras bl. a. den civilrättsliga ansvarigheten för en innehavare av kärnteknisk anläggning, försäkringsplikt och statligt ersättningsansvar. _ I följande avsnitt ges en närmare redovisning av de olika lagarnas innehåll och deras tillämpning i praktiken.

lagstiftning

4.2 Gällande

4.2.1 Bestämmelser för innehav m. m. av kärnteknisk

anläggning och kärnämne

Tillstånd

I 1 § första och andra styckena lagen (1956:306, ändrad senast 1978:281) om rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilagen) uppställs krav på tillstånd av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer för att förvärva, inneha, överlåta, bearbeta eller eljest ta befattning med uran, eller annat ämne, som används som bränsle i anläggning för plutonium utvinning av kärnenergi (kärnreaktor) , eller förening vari sådant ämne ingår. . Tillståndskravet gäller också i fråga om torium och annat ämne, som kan omvandlas till kärnbränsle samt förening vari. sådant ämne ingår och kärnbränsle som använts i en kärnreaktor. Vidare uppställs i atomenergilagen krav på tillstånd för att uppföra, inneha eller driva en kärnreaktor eller anläggning för bearbetning av ämnen eller föreningar som avses i 1 §. Tillståndskrav gäller även i fråga om anläggning för bearbetning, lagring eller förvaring av använt kärnbränsle eller radioaktivt avfall som uppkommer vid användning av kärnbränsle eller vid bearbetning av använt kärnbränsle (2 §). I atomenergilagen uppställs också krav på tillstånd att ur riket föra ämnen eller förening av ämnen som avses i 1 §, mineral med halt av sådant ämne, vad som framställts av sådant ämne eller vara i vilken sådant ämne ingår. De närmare bestämmelserna härom redovisas i avsnitt 4.2.2. Tillstånd enligt 1-3 §§ atomenergilagen får begränsas till att avse viss tid (4 § första stycket). _ I förordningen (1976:12) om tillståndsmyndighet enligt atomenergilagen (1956:306), m. m. har regeringenöverlâtit åt statens kärnkraftinspektion att pröva vissa tillståndsfrågor. Tillstånd att uppföra, inneha eller driva en kärnreaktor måste dock alltid meddelas av regeringen. Vidare har regering-

Lagstiftningen på kärnenergiområdet

en i kungörelsen (1970:749) med vissa tillstånd enligt atomenergilagen (1956:306) reglerat fall då enskilda och institutioner utan särskilt tillstånd får ta befattning med uran, plutonium eller torium eller förening vari något av dessa ämnen ingår. I fråga om kärnreaktor, för vilken tillstånd enligt 2§ atomenergilagen meddelats före den 8 oktober 1976, uppställs i lagen (1977:140) om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor m. m. (villkorslagen) kärnbränsle, krav på särskilt tillstånd av regeringen när det gäller att första gången tillföra en reaktor kärnbränsle så att självunderhållande kan kärnklyvningsreaktion ske. Sådant tillstånd får enligt 2§ andra stycket villkorslagen meddelas endast om reaktorinnehavaren har företett avtal som på ett betryggande sätt tillgodoser behovet av upparbetning av använt kärnbränsle och dessutom har visat hur och var en helt säker slutlig förvaring av det vid upparbetning erhållna högaktiva avfallet kan ske. Avses upparbetning ej ske, krävs för laddningstillstånd att reaktorinnehavaren har visat hur och var en helt säker av kärnbränslet slutlig förvaring kan ske utan föregående upparbetning. Enligt 2 § strålskyddslagen (1958:10, ändrad senast 1982:922) krävs tillstånd av myndighet som regeringen bestämmer för att bedriva radiologiskt arbete. Därmed avses bl. a. arbete med radioaktivt ämne, arbete vari brukas röntgenutrustning eller annan teknisk anordning, som är avsedd att sända ut joniserande strålning, samt arbete vid anläggning för utvinning av kärnenergi (1 § första stycket). Tillståndsplikten gäller för innehav av röntgenutrustning eller annan teknisk anordning som utsänder Radiojoniserande strålning. aktivt ämne får inte heller utan tillstånd enligt strålskyddslagen importeras, förvärvas, innehas eller överlåtas. Tillstånd enligt strålskyddslagen behövs dock inte för vad som omfattas av tillstånd enligt atomenergilagen, om inte annat föreskrivs i det tillståndet (2 § femte stycket). Vid sidan av nu angivna lagar förekommer, som nämnts i föregående avsnitt, ytterligare tillståndskrav som rör kärnverksamhet. Sålunda fordras för rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter av bl. a. uranhaltigt eller toriumhaltigt mineral särskilt tillstånd - s. k. undersökningskoncession eller bearbetningskoncession enligt lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter (minerallagen). Koncessionsfrågan prövas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. För tillkomsten och lokaliseringen av en kärnkraftsanläggning eller anläggning för upparbetning av kärnbränsle krävs vidare regeringens prövning och tillstånd enligt 136 a § byggnadslagen Sådant (1947:385). tillstånd får meddelas endast om kommunen tillstyrkt det. Prövning av en anläggnings tillåtlighet sker vidare enligt miljöskyddslagen (1969:387). Ofta krävs även en tillåtlighetsprövning enligt vattenlagen (1918:523). Prövningen enligt miljöskyddslagen och vattenlagen görs av koncessionsnämnden för miljöskydd respektive vattendomstolen, vilkas avgöranden i vissa fall skall underställas regeringen, eller - såvitt avser prövning enligt miljöskyddslagen - kan föras till regeringen genom besvär.

Lagstiftningen på kärnenergiområdet

Villkor

Vid meddelande av tillstånd enligt atomenergilagen får uppställas sådana villkor som är påkallade av säkerhetsskäl eller annars från allmän synpunkt. Det är också möjligt att uppställa nya eller ändrade villkor under tillståndets Om ett uppställt villkor inte iakttas eller giltighetstid (4§ andra stycket). skäl föranleder det kan ett meddelat tillstånd återkallas annars synnerliga (4§ tredje stycket). Också enligt strålskyddslagen kan villkor uppställas. När tillstånd enligt meddela de villkor och denna lag meddelas skall strålskyddsmyndigheten övriga föreskrifter som behövs från strålskyddssynpunkt (5 § första stycket). och föreskrifter får även meddelas senare när det är Nya eller ändrade villkor När ett tillstånd har meddelats enligt atomenergilagen, får påkallat. enligt 5 § tredje stycket meddela de särskilda strålskyddsmyndigheten föreskrifter som, utöver de villkor som gäller för sådant tillstånd, behövs för strålskyddet. Om tillståndet avser anläggning som avses i atomenergilagen, skall dock fråga om föreskrift som angår annat än den normala driften vid anläggningen underställas regeringens prövning. Om föreskrift som avser strålskyddet inte har iakttagits eller om det annars får tillstånd eller godkännande som är påkallat från strålskyddssynpunkt meddelats enligt strålskyddslagen återkallas (7 §).

Tillsyn

efterlevnad samt av villkor som meddelats i Tillsynen av atomenergilagens tillstånd eller senare utövas av myndighet som regeringen bestämmer (5 § första stycket). För tillsynens utövande har tillsynsmyndigheten enligt 6§ atomenergilagen rätt att efter anfordran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen samt rätt att meddela de föreskrifter som behövs för att trygga efterlevnaden av uppställt villkor. Myndigheten har vidare rätt att få tillträde eller plats där kärnverksamhet bedrivs samt att göra sig till anläggning underrättad om förhållande som är av betydelse för tillämpningen av eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter. atomenergilagen Enligt förordningen (1976:12) om tillståndsmyndighet enligt atomenergi-

m. m. utövar statens kärnkraftinspektion tillsynen över

lagen (1956:303), efterlevnad och av villkor som meddelats med stöd av atomenergilagens lagen. över efterlevnaden av strålskyddslagen och föreskrifter som har Tillsynen meddelats med stöd av denna lag utövas av strålskyddsmyndigheten och har enligt 15 § strålskyddslagen rätt att tillsynsmän (14 §). Tillsynsman verkställa besiktning av lokal, som är avsedd att användas i radiologiskt arbete eller för förvaring av radioaktivt ämne samt av utrymme i närheten av sådan lokal. Han får inte utan synnerliga skäl vägras att i samband med besiktning följa radiologisk verksamhet. När det är påkallat får tillsynsmannen fordra, verkställs för kontroll av att att prov och undersökningar meddelade skyddsföreskrifter iakttas och att i övrigt goda strålskyddsförhållanden råder. Behövs i visst fall särskild skyddsföreskrift får tillsynsmannen om det, såvida föreskriften inte medför större kostnad eller själv förordna

Lagstiftningen på kärnenergiområdet

olägenhet (16 §). Den som bl. a. bedriver radiologiskt arbete eller innehar radioaktivt ämne och hans personal är skyldig att på anfordran lämna de ^ upplysningar som behövs för tillsynen (17 §). Enligt strålskyddsförordningen (1958:652) är statens strålskyddsinstitut strålskyddsmyndighet. Skydd mot joniserande strålning vid radiologiskt arbete regleras generellt även i arbetsmiljölagen (1977: 1160). I denna lag ges bestämmelser om bl. a. arbetsmiljöns beskaffenhet, skyddsföreskrifter avseende tekniska anordningar och farliga ämnen för att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet, samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare samt tillsyn. Tillsynen utövas av arbetarskyddsstyrelsen och av yrkesinspektionen. Huvudansvaret för tillsynen av arbete med joniserande strålning ligger dock på statens strålskyddsinstitut i kraft av strålskyddslagen. Institutet utgör således en expertmyndighet i de frågor som kräver speciell kunskap.

A vgifter

Enligt förordningen (1975:421) om vissa avgifter till statens kärnkraftinspektion utgår - förutom särskild för tillstånd - av ansökningsavgift ersättning tillstândsinnehavare för tillsynen enligt atomenergilagen. Sedan ett tillstånd meddelats skall tillståndsinnehavaren dessutom utge -generell kvartalsavgift för kärnreaktor för industriell energiframställning, för anläggning för framställning av reaktorbränsle för industriell* energiframställning och för forskningsstation med försöksreaktor, -särskild avgift till statens kärnkraftinspektion för sådan kontroll av atområbränsle och särskilt material som klyvbart följer av Sveriges internationella åtaganden. Denna avgift utgår från anläggning vari framställs kämbränsle för industriell energiframställning, forskningsstation med försöksreaktor samt kärnreaktor för industriell energiframställning, avgift för forskning och utveckling angående säkerheten vid anläggning som avses i atomenergilagen. För finansieringen av den verksamhet som är knuten till statens strålskyddsinstitut skall enligt förordningen (1976:247) om vissa avgifter till statens strålskyddsinstitut den som enligt atomenergilagen har tillstånd att uppföra, inneha eller driva kärnreaktor för industriell energiframställning erlägga avgifter för finansieringen av strålskyddsinstitutets verksamhet, - särskilda beredskapsåtgärder mot kärnkraftsolyckor, strålskyddsforskning med anknytning till kärnkraftproduktionen.

Offentlig insyn

Enligt lagen (1980:1123) om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken och anslutande förordning (1981:10, ändrad 1981:679) med instruktion för de lokala säkerhetsnämnderna vid kärnkraftverken skall det för offentlig insyn i det kämtekniska säkerhetsarbetet finnas en särskild säkerhetsnämnd vid varje kraftverk. Insynen skall göra det möjligt för nämnden att inhämta information om det kämtekniska säkerhetsarbete som utförts eller planeras vid kärnkraftverk och att ställa samman material för att

Lagstiftningen på kärnenergiområdet

informera allmänheten om detta arbete (2 §). Det åligger enligt lagen den som har tillstånd att driva en kärnreaktor som ingår i ett kärnkraftverk att på nämndens begäran lämna erforderliga upplysningar för nämndens verksamhet och ge tillträde m. m. till anläggningen (3 §). En viss indirekt offentlig insyn i kärnkraftverksamheten sker även genom att regeringen utser representanter i styrelserna för kårnkraftinspektionen och strålskyddsinstitutet. Detsamma gäller beträffande styrelsen i den statliga kraftproducenten (statens vattenfallsverk). Hos kärnkraftinspektionen och strålskyddsinstitutet finns vidare en särskild enhet som bl. a. har hand om informationsfrågor.

Skydd mot obehörigt intrång m. m.

Med stöd av lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m. och den i anslutning därtill utfärdade bevakningskungörelsen (1940:383) kan regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, vederbörande länsstyrelse utfärda förbud mot bl. a. tillträde till kärnkraftsanläggning och annan anläggning som avses i atomenergilagen. 1940 års lag ger bl. a. bevakningspersonal vid anläggningen befogenhet att i angivna fall företa kroppsvisitation, undersökning av föremål och tillfälligt omhänderta personer och föremål. Straffbestämmelser för olaga intrång, stöld, skadegörelse, sabotage m. m. finns i brottsbalken.

av använt kärnbränsle m. m.

Finansiering framtida utgifter för

1 § lagen (1981:669) om finansiering av framtida utgifter för använt Enligt kärnbränsle m. m. åligger det den som har tillstånd att inneha och driva en kärnreaktor för kraftproduktion att svara för att 1. ireaktorn använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta hanteras och slutförvaras på ett säkert sätt, 2. reaktoranläggningen avvecklas och rivs på ett säkert sätt och 3. den forsknings- och utvecklingsverksamhet bedrivs och de åtgärder i övrigt vidtas som behövs för att vad som föreskrivs i 1 och 2 skall kunna fullgöras. Utöver de kostnader som följer av skyldigheten enligt 1 § åligger det reaktorinnehavaren att svara även för de kostnader som staten har bl. a. för att komplettera forsknings- och utvecklingsverksamhet på området samt för att övervaka och kontrollera slutförvar (2 §). Det åligger vidare reaktorinnehavaren att i samråd med övriga reaktorinnehavare eller låta upprätta en plan för den forsknings- och upprätta utvecklingsverksamhet och de övriga åtgärder som anges i 1 §. Sådan plan skall dels innehålla en översikt över samtliga de åtgärder som kan bli behövliga, dels närmare ange de åtgärder som avses bli vidtagna inom en tidsrymd om minst fem år. Planen skall ses över årligen (3 § första stycket). Planen skall varje år insändas till regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer (3 § andra stycket). Denna myndighet skall upprätta en plan för den kompletterande forsknings- och utvecklingsverksamheten samt för övervakning och kontroll av slutförvar (4 §). För att säkerställa att medel finns tillgängliga för att betala de kostnader

t 67

Lagstiftningen på kärnenergiområdet

som följer med reaktorinnehavarens skyldighet enligt lagen och statens kostnader skall reaktorinnehavaren årligen, så länge reaktorn är i drift, erlägga en avgift till staten. Avgiften utgår i förhållande till den energi som levereras från reaktoranläggningen och fastställs årligen av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer (5 §). Avgiftsmedlen skall sättas in på räntebärande konto i riksbanken (7 §). Av inbetalade avgifter kan lån beviljas till reaktorinnehavaren (8 §). Frågor om kompletterande forsknings- och utvecklingsverksamhet, övervakning och kontroll av slutförvar, utlåning till reaktorinnehavare av inbetalade avgifter och villkoren för sådant lån samt användande av inbetalade avgifter prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer (10 §). I 11 § åläggs reaktorinnehavaren att på anfordran lämna de upplysningar och tillhandahålla de handlingar som behövs för att avgift skall kunna fastställas och frågor prövas enligt 10 §. Om det behövs härför skall reaktorinnehavaren på anfordran även lämna tillträde till anläggningar eller platser där använt kärnbränsle eller radioaktivt avfall som härrör från detta förvaras eller hanteras. Enligt förordningen (1981:671) om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m. prövas vissa frågor och handhas vissa uppgifter enligt lagen av nämnden för hantering av använt kärnbränsle.

Transport av radioaktiva ämnen m. m.

Regleringen av transport av sådant radioaktivt material som består av uran, plutonium eller annat ämne, som används som bränsle i anläggning för utvinning av kärnenergi, eller förening vari sådant ämne ingår (liksom använt kärnbränsle) sker genom tillståndsprövning med stöd av atomenergilagen i det särskilda fallet. Kravet på tillstånd härleds från de regler om tillståndsplikt som uppställs för all slags befattning med uran m. m. i 1 och 3 §§ atomenergilagen. Kravet att tillstånd erfordras för att ta befattning med uran etc. har i praxis tolkats så att fraktförare, t. ex. statens järnvägar, flygbolag, rederier eller åkerier, inte anses ta befattning med materialet, när det transporteras på sådana företags transportmedel. Däremot skall det finnas en ansvarig innehavare av materialet såsom befraktare, som skall ha ett giltigt tillstånd för transporten. Det sagda gäller inrikes transporter av klyvbart material. För internationella transporter tillkommer ytterligare regler av olika status genom konventioner eller andra internationella överenskommelser, t. ex. åtaganden gentemot olika leverantörsländer. De innebär att transporttillstånd krävs och att statens kärnkraftsinspektion vad avser klyvbart material och statens strålskyddsinstitut för övriga varor anges som ”behöriga myndigheter”, vilka skall utfärda nödvändiga tillstånd och föreskrifter. Den författningsmässiga regleringen av säkerheten vid transport av farligt

gods med alla transportslag utgår från lagen (1982:821) om transport av

farligt gods och förordningen (1982:923) om transport av farligt gods. Med stöd av lagen bemyndigar regeringen Sjöfartsverket och luftfartsverket att för respektive transportslag meddela de föreskrifter för transporterna som behövs från transportsäkerhetssynpunkt. För väg- och järnvågstransporter

68 Lagstiftningen på kärnenergiområdet

meddelas erforderliga föreskrifter av en särskild enhet inom sjöfartsverket (enheten för landtransporter av farligt gods). Vid transport av radioaktiva ämnen gäller dessutom bestämmelserna i atomenergilagen och strålskyddslagen samt de föreskrifter och villkor som meddelas av statens kärnkraftinspektion och statens strålskyddsinstitut. Dessa föreskrifter grundas på rekommendationer som fortlöpande ges av IAEA och andra internationella organ, främst av Internationella strålskyddskommissionen. De särskilda säkerhetsreglerna ställer omfattande tekniska krav på transportkolli emballage med innehåll - samt transportsätt. För transportbestämmelsernas iakttagande svarar innehavaren av den anläggning från vilken transport skall ske. Avsändaren svarar således generellt för att gällande transportkrav är uppfyllda när en försändelse lämnar anläggningen. Det åligger honom att t. ex. anskaffa den rätta typen av emballage som krävs för aktuell mängd och sort av radioaktivt material, inhämta giltiga transportcertifikat och lämna säkerhetsredovisning med hänsyn till transportkollit när dessa handlingar krävs, svara för att materialet är riktigt förpackat och skyltat och att, när det behövs, föreskriven bevakning av transporten är ordnad. Härtill kommer kravet att teckna tredjemansförsäkring enligt atomansvarighetslagen. Transportörens eller fraktförarens skyldigheter är i första hand att befordra den radioaktiva försändelsen till mottagaren. Det innebär bl. a. att

han svarar för själva fortskaffningen enligt de krav som anges för respektive

transportmedel och villkor för transporten samt för utlämning och redovisning av godset till mottagaren. En viktig del i hans ansvar är därvid vårdnaden av godset och övervakning av transportmedlet.

4.2.2 Utförsel av material och utrustning

Internationella förpliktelser m. m.

Sverige har ratificerat ett av Förenta Nationernas generalförsamling den 12 juni 1968 antaget fördrag om förhindrande av spridning av kärnvapen, det

s. k. icke-spridningsfördraget (Non-Proliferation Treaty, NPT) (prop.

1969:164, UU 23, rskr 374). Till fördraget är för närvarande anslutna 120 medlemsstater. Syftet med NPT är att förhindra, att kretsen av kärnvapenstater utökas. - De kärnvapenstater enligt fördraget Förenta staterna, Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike och Kina - som är fördragsparter, dvs. Förenta staterna, Sovjetunionen och Storbritannien, har bl. a. förbundit sig att inte till någon överlåta kärnvapen eller andra kärnladdningar vare sig direkt eller indirekt eller att på något sätt bistå, uppmuntra eller förmå någon icke-kärnvapenstat att tillverka eller förvärva kärnvapen (artikel I). Sverige och övriga icke-vapenstater som är fördragsparter har åtagit sig bl. a. att inte motta kärnvapen eller andra kärnladdningar (artikel II) och förklarat sig godta kontroll beträffande atområbränsle och s. k. särskilt klyvbart material (artikel III:1). Kontrollen skall utövas av det internationella atomenergiorganet IAEA enligt avtal som träffas mellan IAEA och berörda stater. Samtliga fördragsparter har vidare utfäst sig att endast i enlighet med fastlagda kontrollbestämmelser tillhandahålla icke-kärnvapenstater atområ-

69 ,

Lagstiftningen på kärnenergiområdet

bränsle eller särskilt klyvbart material (artikel III:2a). Enligt artikel III:2 har de fördragsslutande parterna, däribland Sverige, även förbundit sig att för fredliga ändamål inte tillhandahålla någon icke-kärnvapenstat (a) atområbränsle eller särskilt klyvbart material eller (b) utrustning eller material som har särskilt konstruerats eller iordningsställts för bearbetning, användning eller framställning av särskilt klyvbart material, med mindre atområbränsle eller det särskilda klyvbara materialet underkastas kontroll enligt artikel III i fördraget. (I NPT-sammanhang har det därvid, bl. a. vid granskningskonferenserna, varit mycket diskussion huruvida kontroll enligt artikel III betyder att det borde krävas s. k. heltäckande kontroll eller om det enligt gällande praxis är tillräckligt med s. k. projektbunden kontroll). De fördragsslutande staterna förbinder sig vidare enligt artikel IV:2 att underlätta fullständigast möjliga utbyte av utrustning, material samt vetenskaplig och teknisk information för kärnenergins fredliga användning, dock utan att detta sker på bekostnad av huvudsyftet med NPT, nämligen icke-spridning. Fördragsstat har rätt att tre månader i förväg säga upp fördraget, om extraordinära händelser, som hänger samman med NPT, har äventyrat dess högsta intressen (artikel X). Med benämningen ”särskilt klyvbart material” förstås enligt IAEA:s stadga plutonium-239, uran-233 eller uran som anrikats på isotoperna -235 eller -233. I stadgan anges också under vilka förutsättningar uran skall anses vara anrikat på isotoperna -235 eller -233. De flesta industriländer som anslutit sig till NPT samarbetar i den s. k. Zanggerkommittén, vars arbete avser uttolkning av artikel III:2 i ickespridningsfördraget. Arbetet syftar främst till att närmare bestämma vilka produkter som bör omfattas av denna artikel. Utförsel av sådant material, utöver kvantitetsgränser som angetts av Zanggerkommittén, eller utrustning till icke-kärnvapenstat, som ej anslutit sig till fördraget, skall inte ske om inte materialet blir underkastat IAEA:s kontroll i mottagarlandet. Fråga om ytterligare restriktioner med hänsyn till export på kärnenergiområdet behandlas också i en särskild grupp som bildades år 1975 i London. I dessa diskussioner deltog 15 stater, däribland Förenta staterna, Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland samt Sverige. Föremålet för diskussionerna var att komma fram till enhetlig praxis för deltagarländerna när det gällde export av material och utrustning till samtliga kärnvapenfria länder oavsett om de anslutit sig till NPT eller ej. Diskussionerna har i praktiken slutförts även om de inte formellt har avslutats. Gruppen har enats om gemensamma riktlinjer för export av vissa typer av nukleärt material och utrustning. De gemensamma riktlinjer gruppen enats om var först hemliga men har sedermera blivit offentliga genom att de har överlämnats till IAEA. Riktlinjerna har cirkulerat i dokument IAEA INFCIRC 254. Genom regeringsbeslut 1976-03-25 har riktlinjerna antagits för svenskt vidkommande med beslut att de skall tillämpas vid svensk export på kärnenergins område. Tillståndspliktigt material och utrustning enligt Londonriktlinjerna finns nu angivet i förordningen (1975:20, ändrad senast 1977:254) om förbud mot utförsel av utrustning eller material för utvinning av atomenergi, m. m. Riktlinjerna, som utgör en vidareutveckling av NPT:s kontrollkrav och

70 Lagsttftningen på kärnenergiområdet

Zanggerkommitténs förteckning över material och utrustning som omfattas av kontroll, innebär bl. a. att exportländerna tillser att mottaget material och utrustning inte utnyttjas för vapenframställning och låter detta underkastas IAEA:s kontroll. Därutöver tillkommer krav om garantier som tilltänkta mottagarländer måste uppfylla. Här märks bl. a. försäkran att inte tillverka eller förvärva kärnladdningar av något slag samt krav om miniminivåer för det fysiska skydd som krävs. London-riktlinjerna innebär också att överföringen av information (teknologiöverföring) i vissa fall skall utlösa samma kontrollkrav som export av material eller utrustning. Kravet på varaktighet av den föreskrivna kontrollen går också utöver vad som uppnås enbart på grundval av NPT eller gängse kontrollavtal med IAEA. Liksom NPT:s artikel III:2 gäller London-riktlinjerna enbart vid export till icke-kärnvapenstater. Sverige har vidare ingått bilaterala avtal med vissa stater om samarbete och kontroll inom kärnenergiområdet. De mest betydelsefulla är med Förenta staterna, Canada och Australien. I avtalen fastslås bl. a. att material m. m. som innehåller uran, plutonium, torium och tungt vatten och som levereras av avtalsparten endast får användas för fredliga (icke-militära) ändamål. Vidare gäller att reexport och vissa slags utnyttjande (egen anrikning, upparbetning o. d.) inte får ske utan föregående tillstånd från ursprungslandet. År 1972 ingick Sverige ett trepartsavtal med Förenta staterna och IAEA, vilket medför att IAEA har övertagit kontrollrätten av uran, plutonium och torium med amerikanskt ursprung i Sverige. År 1975 undertecknade Sverige ett avtal med IAEA om kontroll av uran, plutonium och torium i anslutning till icke-spridningsfördraget. Därigenom har Sverige ställt hela sitt kärnenergiprogram under IAEA:s kontroll. Detta ersatte 1972 års trepartsavtal med Förenta staterna. Sammanfattningsvis har Sverige genom NPT, Zanggerkommittén och de s. k. Londonriktlinjerna åtagit sig att varken själv utveckla kärnladdningar eller genom export bidra till att andra länder gör det. Genom bilaterala avtal har Sverige dessutom gentemot vissa av våra viktigaste leverantörer på kärnenergiområdet bl. a. förbundit sig att inhämta förhandsgodkännande innan återutförsel sker av material med ursprung i dessa länder. I fråga om export av material och utrustning på kärnenergiområdet har uttalanden gjorts av regeringen i den svenska riksdagen. Sålunda anförde utrikesministern vid utrikesdebatten den 30 mars 1977 följande.

Icke-spridningshänsyn tillmäts en avgörande betydelse i den ingående prövning från fall till fall som sker när regeringen överväger frågor om tillstånd för svensk export på kärnkraftens område. Som en allmän princip för regeringens fortsatta behandling av dessa ärenden kan anges att exporttillstånd till icke-kärnvapenstater endast kan lämnas om de ratificerat NPT eller gjort minst motsvarande kontrollåtaganden genom IAEA över all kärnkraftsverksamhet.

Gällande svenska bestämmelser

I 3 § atomenergilagen finns bestämmelser om utförsel av klyvbara ämnen och material. Utan tillstånd av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får inte ur riket föras ämne eller förening som avses i 1§

z

Lagstiftningen på kärnenergiområdet 71

atomenergilagen, dvs. atombränsle, mineral med halt av sådant ämne, vad som framställts av sådant ämne eller vara i vilken sådant ämne ingår m. m. Regeringen kan vidare föreskriva att utförsel av utrustning eller material som har särskilt konstruerats eller iordningsställts för bearbetning, användning eller framställning av särskilt klyvbart material ej får äga rum utan tillstånd av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Enligt förordningen (1976:12) om tillsynsmyndighet enligt atomenergilagen (1956:306), m. m. utövar statens kärnkraftinspektion tillsyn över efterlevnaden av bl. a. 3 § atomenergilagen samt av villkor som har meddelats med stöd av 4 § samma lag. I förordningen (3 §) .har regeringen överlåtit åt kärnkraftinspektionen att pröva fråga om tillstånd att ur riket föra mindre mängder uran, plutonium eller torium i ren form eller i form av legering, förening eller blandning. Enligt förordningen (1974:427) med instruktion för statens kärnkraftinspektion åligger det vidare inspektionen att som central förvaltningsmyndighet bl. a. handha sådana uppgifter med avseende på kontroll av atområbränsle och särskilt klyvbart material som följer av Sveriges internationella åtaganden eller i övrigt är påkallade från allmän synpunkt. Ytterligare föreskrifter om utförsel ges i förordningen (1975:20) om förbud mot utförsel av utrustning eller material för utvinning av atomenergi, m. m. I 1 § förordningen anges att utrustning eller material, som har särskilt konstruerats eller iordningställts för bearbetning, användning eller framställning av särskilt klyvbart material och som har tagits upp i bilaga till förordningen, inte får föras ut ur riket utan tillstånd av regeringen. Ansökan om sådant tillstånd skall enligt 2 § ges in till kärnkraftinspektionen som med eget yttrande skall överlämna handlingarna i ärendet till regeringen. Bilagan till 1975 års förordning upptar efter senaste ändringen (SFS 1977:254) förbud mot utförsel av följande utrustning eller material.

1. Kärnreaktor 2. Utrustning till kärnreaktor a) reaktortryckkärl, färdigtillverkat eller i form av förtillverkade delar, b) maskin för laddning eller utbyte av bränsle i reaktor, c) reaktorstyrstav, d) tryckrör, avsett att innesluta bränsleelement och kylmedel vid ett tryck överstigande 5 000 kilopascal, e) rör för bränsleelement av zirkonium eller zirkoniumlegering vari halten hafnium är mindre än 0,02 viktprocent av ingående mängd zirkonium till den del av vikten av de rör som utföres ur riket överstiger 500 kilogram per år, f) huvudcirkulationspump för cirkulation av kylmedel i form av flytande metall. 3. Vätgas innehållande tungt väte (deuterium), om viktförhållandet mellan deuterium och väte (protium) överstiger l:2500 och vikten av i gasen ingåenfle deuterium överstiger 2 kilogram vid varje utförseltillfälle. 4. Vatten innehållande tungt vatten (deuteriumoxid), om viktförhållandet mellan deuterium och väte (protium) överstiger 122500 och vikten av i vattnet ingående deuteriumoxid överstiger 10 kilogram vid varje utförseltillfälle. 5. Grafit för reaktorändamål vars föroreningshalt motsvarar högst fem miljondelar bor, räknat som neutrongift, och vars täthet överstiger 1 500 kg/m3, såvida dess vikt överstiger 5 000 kilogram vid varje utförseltillfälle. 6. Anläggning för upparbetning av bestrålade bränsleelement. 7. Utrustning till anläggning för upparbetning av bestrålade bränsleelement

72 Lagstzftningen på kärnenergiområdet

a) maskin för sönderdelning av bränsleelement, b) tank för upplösning av besträlat reaktorbränsle. 8. Anläggning för tillverkning av bränsleelement. 9. Anläggning för anrikning av uran. 10. Utrustning som konstruerats för anrikning av uran. 11. Anläggning för framställning av tungt vatten. 12. Utrustning som konstruerats för framställning av tungt vatten.

4.2.3 Beredskap mot olyckor i kärnkraftverk m. m.

Beredskapsåtgärder m. m.

Ansvaret för åtgärder och organisation av beredskapen mot olyckor inom ett område för kärnteknisk verksamhet åligger anläggningens innehavare. Krav härpå uppställs i samband med prövning och meddelande av tillstånd enligt atomenergilagen och regleras närmare i de villkor som ges för verksamheten. Beredskapsåtgärder utanför en anläggning regleras i lagen (l960:331, ändrad senast 1981:539) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. och förordningen (1981:540) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. Lagen utgör en beredskapslag som skall kunna utnyttjas så snart radioaktiva ämnen - av vad orsak det vara må - sprids eller en överhängande fara föreligger för sådan utspridning från en kärnreaktor eller annan kärnanläggning i riket i sådan mängd att särskilda åtgärder påkallas för att skydda allmänheten. Huvudansvaret för att allmänheten skyddas mot skadlig strålning ligger på länsstyrelsen (1 §). I län som regeringen bestämmer skall länsstyrelsen som förberedande åtgärder dels upprätta en organisationsplan för de åtgärder som behövs för att skydda allmänheten mot radioaktiva ämnen, dels utse en befattningshavare samt en eller flera ställföreträdare för honom med befogenhet att vid behov interimistiskt handla i länsstyrelsens ställe (2 §). Om det vid en anläggning inträffat en händelse, som påkallar särskilda åtgärder till skydd för allmänheten, är anläggningsinnehavaren skyldig att genast underrätta den lokala polismyndigheten och länsstyrelsen (3 §). När en olycka inträffat, har länsstyrelsen eller anläggningsinnehavaren olika befogenheter för att vidta erforderliga skyddsåtgärder. Sålunda får enligt 4§ kontrollmätningar och andra undersökningar företas i syfte att utröna radioaktivitetens spridning utan hinder av att intrång därigenom sker i

enskilds rätt. Åtgärderna får vidtas efter länsstyrelsens förordnande eller på

uppdrag av anläggningens innehavare. När det är påkallat från strålningssynpunkt, äger länsstyrelsen vidare befogenhet att förelägga dem som uppehåller sig inom området att inte vistas utomhus eller att lämna området eller att förbjuda tillträde till området. Som ett komplement härtill åligger det länsstyrelsen att vid evakuering ordna inkvarterings- och utspisningsfrågan för personer som utrymts och att lämna dem annan behövlig hjälp. Länsstyrelsen har vidare befogenhet att dels påb j uda bortförande av levande djur eller livsmedel, dels förordna om inskränkningar i enskildas rätt att faktiskt nyttja eller rättsligt förfoga över egendom. Livsmedel eller annat, som redan blivit förorenat av radioaktivitet, får omhändertas och oskadliggöras (5 §).

Lagstiftningen på kärnenergiomrâdet

Härutöver innehåller lagen bestämmelser om tjänsteplikt och förfoganderätt. Enligt 6 § omfattar tjänsteplikten personer i åldrarna 18-65 år. Tjänsteplikt förordnas av länsstyrelsen när behovet av arbetskraft för att genomföra behövliga åtgärder inte kan tillgodoses tillräckligt skyndsamt på annat sätt. Det ankommer därefter på polisbefäl som länsstyrelsen bestämmer att ombesörja själva uttagningen. I förarbetena till lagen (prop. 1960: 139 s. 56 och 71) understryks att bl. a. möjligheterna att tvångsvis uttaga arbetskraft bör användas som en nödfallsutväg och att särskilt strålkänsliga åldrar inte utsätts för strålfara. Rekvisition av förnödenheter kan avse all slags egendom, såsom mätinstrument, transportmedel eller annat som behövs. I likhet med vad som gäller vid tjänsteplikt förordnar länsstyrelsen att avsedd egendom skall tillhandahållas på polisbefäls anfordran. Den egendom som rekvireras skall anses ha tillhandahållits med nyttjanderätt, om annat inte har särskilt angivits eller framgår av omständigheterna. Kan behovet av arbetskraft eller förnödenheter inte tillgodoses inom det egna länet, får annan länsstyrelse förordna om tjänsteplikt eller rekvisition (7 §). Det åligger också kommunal myndighet att på begäran lämna länsstyrelsen erforderligt bistånd för skyddsåtgärder och, enligt de föreskrifter som meddelas av regeringen, biträda vid planeringen av skyddsåtgärder (9 §). Den som ålagts tjänsteplikt eller att tillhandahålla förnödenheter har rätt till ersättning av statsmedel. Samma rätt föreligger även för den som frivilligt varit verksam i skyddsarbete (8 §). 1960 års lag är utformad med sikte på att bemästra olyckor vid stationära kärnanläggningar inom landet. När det gäller andra slag av olyckor tillkommer enligt 13 § länsstyrelsens befogenheter att ingripa i stället regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Det ankommer också på regeringen att meddela behövliga förordnanden och föreskrifter om beredskap mot sådana olyckor. Regeringen får vidare bestämma att en länsstyrelses åligganden enligt lagen helt eller delvis skall fullgöras av länsstyrelsen i ett annat län. Även i detta fall får regeringen i stället för länsstyrelsen meddela förordnanden och föreskrifter.

Personskadeskydd

För deltagande och annan medverkan i skyddsarbete samt för annan skada än personskada, vilken åsamkats någon som medverkat i skyddsarbete, utgår ersättning av statsmedel enligt 12 § kungörelsen (1961:457) om ersättning på grund av medverkan i skyddsarbete vid olyckor i atomanläggningar m. m. Ersättningen utgår med belopp som prövas skäligt med hänsyn till beskaffenheten av det arbete som deltagandet avsett om det pågått i minst två timmar. Ersättning utgår dessutom för resor och uppehälle samt för skada på kläder eller annat som uppkommit (3 och 4 §§). Skälig ersättning utgår även för mätinstrument, transportmedel eller annan förnödenhet som tillhandahållits för skyddsarbete (5 §). Ersättningsrätt föreligger dock ej för kommun eller anläggningsinnehavare eller för den som utan begäran medverkat i skyddsarbete och denna medverkan måste anses ha varit uppenbart opåkallad. Ersättning utgår inte heller för medverkan i skyddsarbete som väsentligen avsett att skydda den medverkande själv, hans familj eller dem tillhörlig egendom (6 §). Anspråk på ersättning prövas av länsstyrelsen i det

74 på kärnenergiomrâdet Lagstiftningen

län där skyddsarbetet bedrivits (8 §). Inträffar beträffande någon som deltar i skyddsarbete sjukdom, bestående nedsättning av arbetsförmågan eller dödsfall utgår ersättning enligt 1 § lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd. Efter regeringens förordnande kan sådan ersättning också utgå till den som frivilligt deltar i verksamhet för att avvärja eller begränsa skada på människor eller egendom eller i miljö. Skadeskyddet handhas av riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna (3 §). Ersättningen regleras i enlighet med bestämmelser i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (10 §). Enligt 1 § lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada utgår ersättning av staten även för sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt allmänna olägenheter till följd av skadan. Ersättningen utgår med belopp som skulle ha utgått om den skadade hade rätt till ersättning enligt statens personskadeförsäkring (2 §). Ersättningen för ideell skada beslutas av trygghetsnämnden (4 §).

Nybyggnadsförbud

Till lagstiftningen på beredskapsområdet kan även hänföras vissa bestämmelser om nybyggnadsförbud i byggnadslagstiftningen. Sålunda får enligt 81§ andra stycket byggnadslagen nybyggnad inte ske utan länsstyrelsens medgivande inom område i närheten av kärnreaktor eller annan kärnenergianläggning, om risk kan antas föreligga för skadlig strålning från anläggningen. Har tillstånd getts att anlägga eller utvidga en kärnreaktor eller annan kärnenergianläggning får länsstyrelsen enligt 82 § byggnadslagen förordna att bestämmelserna i 81 § skall tillämpas på motsvarande sätt. Ibyggnadsstadgan (1959:612, omtryckt 1981:873) föreskrivs i 24 § 1 mom. första stycket att ett område med nybyggnadsförbud enligt 82 § byggnadslagen skall av länsstyrelsen anges till sina gränser på en karta. Enligt 71 § 4 mom. andra stycket byggnadsstadgan skall byggnadsnämnden tillställa tillsynsmyndigheten de planer som berör anläggning enligt 81 och 82 §§ byggnadslagen. Tillsynsmyndigheten kan enligt 72 § andra stycket byggnadsstadgan föra talan mot beslut av byggnadsnämnd, länsstyrelse eller kammarrätt om nybyggnadstillstånd i närheten av kärnreaktor. Särskilda tillämpningsanvisningar i fråga om markanvändningen kring kärnkraftverken utarbetas av statens planverk i samarbete med statens kärnkraftinspektion och statens strålskyddsinstitut (planverkets rapport 42/1977 Användning av mark kring kärnkraftverk).

4.2.4 skadeståndsansvar

Ansvarigheten för skador som uppkommer i samband med driften av kärnkraftsanläggningar (atomanläggningar) regleras i atomansvarighetslagen. Denna lag bygger på två internationella konventioner, 1960 års Pariskonvention och 1963 års tilläggskonvention till Pariskonventionen. Båda dessa konventioner har ändrats genom tilläggsprotokoll år 1964. De har dessutom år 1982 reviderats genom två ändringsprotokoll. I Pariskonventionen regleras atomanläggningsinnehavarens civilrättsliga ansvarighet. Genom tilläggskonventionen införs ett system med supplerande

Lagstiftningen på kärnenergiområdet 75

/

ersättning av statsmedel vid mycket stora olyckor. I det följande lämnas en redovisning av huvuddragen i Pariskonventionen och tilläggskonventionen, i dessas lydelse efter den företagna revideringen, samt av atomansvarighetslagen. Riksdagen har i december 1982 godkänt ändringsprotokollen och antagit de ändringar i atomansvarighetslagen som behövs för att Sverige skall kunna tillträda protokollen (prop. 1981/821163, LU 1982/83:15). Regeringen har den 27 januari 1983 beslutat ratificera protokollen. Dessa har ännu inte trätt i kraft.

Pariskon ventionen

I Pariskonventionen regleras ansvarigheten för skador som uppkommer genom drift av landbaserade atomanläggningar. Konventionen bygger på fyra grundläggande principer: 1. ansvarigheten skall åvila innehavaren av en atomanläggning oberoende av vållande, dvs. på objektiv grund, 2. ansvarigheten skall begränsas till viss belopp för varje skadeorsakande händelse, 3. ansvarigheten skall vara täckt av försäkring eller annan ekonomisk garanti, 4. ansvarigheten skall kanaliseras till vederbörande anläggningsinnehavare, dvs. i princip skall ingen annan än denne kunna åläggas ersättningsskyldighet. Pariskonventionen är inte tillämplig på atomolycka som inträffar eller skada som uppkommer i sådan stat som inte har tillträtt konventionen, om inte annat har föreskrivits i lagen i den konventionsstat där den ansvarige innehavarens anläggning ligger (i det följande benämnd ”anläggningsstaten”) (art.2). Innehavare av en atomanläggning svarar enligt Pariskonventionen oberoende av vållande för person- eller egendomsskada orsakad av en atomolycka vid vilken har medverkat atombränsle eller radioaktiv produkt som fanns i hans anläggning eller av atomsubstans som - utan att vara under transportkom från anläggningen (art. 3.a). Från anläggningsinnehavarens ansvarighet undantas dock skador på s. k. ”on-site-property, dvs. skador på själva anläggningen eller - efter det 1982 års ändringsprotokoll trätt i kraft för svenskt vidkommande - i dess omedelbara på annan anläggning närhet, däri inbegripet annan atomanläggning under uppförande. Undantaget avser även skada på sådan egendom inom anläggningsområdet som används eller var avsedd att användas i förbindelse med atomanläggning inom området (art. 3.a.ii.l). Innehavaren är inte heller ansvarig för skador orsakade av en atomolycka som är en direkt följd av krigshandling eller vissa därmed jämställda handlingar. Han är inte heller ansvarig för skador orsakade av en atomolycka som är en direkt följd av en allvarlig naturkatastrof av osedvanlig art, om inte annat föreskrivs i anläggningsstatens lag (art. 9). Innehavarens ansvarighet omfattar också skada i följd av atomolycka under transport av atomsubstans till eller från anläggningen (art.4.a. och b.). Bestämmelserna om innehavarens ansvarighet under transport innebär i huvudsak följande. Vid transport mellan atomanläggningar i konventions-

76 Lagstiftningen på kärnenergiområdet

staterna är den avsändande anläggningsinnehavaren ansvarig till dess ansvarigheten enligt skriftligt avtal mellan avsändare och mottagare övergår på den sistnämnde. Finns inte sådant avtal, övergår ansvarigheten på mottagaren när denne övertar atomsubstansen. Sker transport till mottagare i icke-konventionsstat, upphör avsändarens ansvarighet när atomsubstansen lossas från det transportmedel med vilket substansen har anlänt till den staten. Vid transport till atomanläggning i konventionsstat från avsändare i icke-konventionsstat blir mottagaren ansvarig från det att atomsubstansen lastats på det transportmedel med vilket den sänds från den främmande staten. I sistnämnda fall blir dock mottagaren ansvarig endast om transporten har skett med hans skriftliga samtycke. Enligt Pariskonventionen skall anläggningsinnehavarens ansvarighet vara begränsad (art. 7.a och b). Ansvarighetsbeloppet för varje olycka skall utgöra 15 milj. särskilda dragningsrätter (ca 120 milj. kr) såsom dessa definieras av Internationella valutafonden och används för dess verksamhet och transaktioner (en särskild dragningsrätt motsvarande den 1 november 1982 ett värde av 7 kr. 92 öre). Konventionsstat kan dock under vissa förutsättningar genom nationell lag fastställa ett lägre belopp, dock lägst 5 milj. särskilda dragningsrätter (ca 40 milj. kr). Ett sådant lägre belopp får fastställas om det behövs av försäkringsmässiga skäl eller om det är sannolikt att de skador som kan uppkomma vid en olycka i en viss anläggning eller till följd av en viss transport blir av ringa omfattning. En stat får alltså fastställa lägre ansvarighetsbelopp med hänsyn till karaktären av en viss atomanläggning eller vissa atomsubstanser och till de sannolika följderna av en olycka som härrör från anläggningen eller substanserna. Det ansvarighetsbelopp som har fastställts med stöd av konventionen omfattar inte ränta eller rättegångskostnader (art. 7.g). Ansvarigheten föratomskada kanaliseras till vederbörande anläggningsinnehavare. Anspråk på ersättning för atomskada får sålunda i princip inte riktas mot någon annan än anläggningsinnehavaren eller dennes försäkringsgivare (art. 6.a). Innehavare av atomanläggning är enligt konventionen i princip inte ansvarig enligt andra bestämmelser än dem som innefattas i konventionen för skada orsakad av atomolycka (art. 6.c.ii). Anläggningsinnehavaren är skyldig att täcka sin ansvarighet enligt konventionen med försäkring eller annan ekonomisk garanti. Anläggningsstaten bestämmer de närmare villkoren för sådan försäkring eller garanti (art. 10.a). I den mån annat inte följer av särskilda bestämmelser i konventionen skall frågan om skadeståndets art, form och omfattning avgöras enligt nationell lag (lex fori) (art. 11). Konventionen innehåller tvingande jurisdiktionsbestämmelser (art. 13.a, b och c). Den innehåller också regler om verkställighet av domar (art. 13.d). Konventionen och nationell lagstiftning som bygger på den skall tillämpas utan diskriminering med hänsyn till nationalitet, hemvist eller uppehållsort (art. 14. a och c). Varje konventionsstat får vidta de åtgärder som den finner nödvändiga för att bygga ut konventionens ersättningssystem.

Lagstiftningen på kämenergiomrâdet

Tilläggskonventionen

Tilläggskonventionen syftar till en reglering av frågan om supplerande ersättning av statsmedel vid katastrofolyckor. Den är supplementär i förhållande till Pariskonventionen. Bestämmelserna i Pariskonventionen gäller alltså beträffande ersättningar som utgår enligt tilläggskonventionen med endast de avvikelser som följer av uttryckliga bestämmelser i denna. Tilläggskonventionens konstruktion innebär att skadorna i första hand ersätts av vederbörande anläggningsinnehavare enligt Pariskonventionens regler och att supplerande ersättning av statsmedel utgår bara i den mån ansvarighetsbeloppet enligt Pariskonventionen inte förslår till full ersättning. Tilläggskonventionen gäller bara beträffande atomolyckor för vars skadeverkningar innehavare av atomanläggning i stat som har tillträtt tilläggskonventionen (i det benämnd följande Brysselstat) är ansvarig enligt Pariskonventionen (art. 2. a). En ytterligare förutsättning är att anläggningen utnyttjas för fredliga ändamål och vid tiden för olyckan fanns upptagen på en förteckning som förs av Belgiens regering enligt vissa regler i konventionen. Konventionen är enligt art. 2.a.ii tillämplig endast beträffande 1. skador som uppkommer i Brysselstat, 2. skador som uppkommer ombord på fartyg eller luftfartyg registrerat i Brysselstat under det att fartyget eller luftfartyget befinner sig på eller över det fria havet, 3. skador som i övrigt uppkommer på eller över det fria havet och drabbar medborgare i Brysselstat, varvid dock skada på fartyg eller luftfartyg ersätts bara om fartyget eller luftfartyget är registrerat i Brysselstat.

Ersättningssystemet enligt tilläggskonventionen innebär i korthet följande. Systemet är indelat i tre steg (art. 3. a och b. samt art. 8). Ersättning utgår i första hand från anläggningsinnehavarens ansvarighetsbelopp, dvs. normalt ur dennes försäkring. Skulle ansvarighetsbeloppet inte räcka för att ge alla skadelidande full ersättning, betalas ersättning av den stat där den skadevållande anläggningen ligger upp till ett sammanlagt belopp på 175 milj. särskilda dragningsrätter (ca 1,4 miljarder kr). Skulle inte heller detta belopp räcka, utgår ersättning enligt tredje steget upp till sammanlagt 300 milj. särskilda dragningsrätter (ca 2,4 miljarder kr.). Enligt tilläggskonventionen i dess lydelse före 1982 års ändringar är motsvarande belopp 70 milj. särskilda dragningsrätter (cirka 950 milj. kr) respektive 120 milj. särskilda dragningsrätter (cirka 550 milj. kr). Ersättningar inom detta steg betalas av statsmedel, som skall ställas till förfogande gemensamt av samtliga stater som har tillträtt tilläggskonventionen. Staterna svarar för utbetalda belopp enligt

vissa fördelningsregler som grundas på varje stats bruttonationalprodukt och

den sammanlagda effekten hos vederbörande stats atomanläggningar (art. 12. a). De skadelidande äger i princip rätt till full ersättning. Vad som är att anse som full ersättning bestäms enligt lagen i den stat där rättegången förs (lex fori). Konventionsstaterna får genom nationell lagstiftning fastställa kriterier för ersättningarnas rättvisa fördelning i fall då skadorna totält överstiger eller

78 Lagstiftningen på kärnenergiområdet

kan beräknas 300 milj. särskilda dragningsrätter. Härvid får dock överstiga inte göras någon diskriminering som grundas på nationalitet, hemvist eller Inte heller får olika kriterier tillämpas allteftersom ersättninguppehållsort. arna skall utgå inom första, andra eller tredje steget (art. 8).

Gällande svensk rätt

Ansvarigheten för skada orsakad av atomolycka regleras i atomansvarighetslagen (1968:45, ändrad senast 1982:1275). Som tidigare nämnts grundar sig denna lag på Pariskonventionen och tilläggskonventionen. Atomansvarighetslagen överensstämmer därför i fråga om sitt sakliga innehåll i huvudsak med konventionerna. Den följande redogörelsen för gällande svensk rått begränsas därför till de punkter på vilka konventionerna ger konventionsstaterna valfrihet eller på vilka konventionsreglering saknas.

Tillämpningsområde Atomansvarighetslagen gäller alltid i fråga om atomskador som uppkommer i konventionsstat och som orsakas av (eller på eller över det fria havet) atomolyckor som inträffar i konventionsstat (eller på eller över det fria havet). I fråga om sådana olyckor som lagen är tillämplig på, dvs. atomolyckor i konventionsstat eller på eller över det fria havet, gäller i övrigt olika bestämmelser beroende på om atomanläggningen är belägen i Sverige för innehavare av atomanläggning i eller i utlandet. I fråga om ansvarighet som har uppkommit i annan stat än Sverige är lagen tillämplig på atomskada konventionsstat endast om olyckan har inträffat i Sverige. I fråga om för innehavare av atomanläggning i utlandet gäller beträffande ansvarighet ansvarighetens utsträckning i rummet vad som föreskrivs i anläggningsstatens lag.

Ansvar I överensstämmelse med Pariskonventionens artiklar 3 och 9 fastslås i 11 § principen om objektivt ansvar för anläggningsinnehavaren. Ersättning utgår även om atomanläggningens innehavasåledes enligt atomansvarighetslagen re inte är vållande till skadan. Innehavare av atomanläggning i Sverige är dock inte ansvarig enligt atomansvarighetslagen i anledning av atomolycka som är en direkt följd av krigshandling eller liknande handling under väpnad konflikt, inbördeskrig eller uppror eller som har orsakats av allvarlig naturkatastrof av osedvanlig art. För innehavare av atomanläggning i annan konventionsstat föreligger i sådana fall ansvarighet endast om anläggningsstatens lag föreskriver det. Innehavare svarar inte enligt atomansvarighetslagen för skada på atomeller på annan atomanläggning i dess omedelbara närhet eller anläggningen efter ikraftträdandet av ändringsprotokollet för Sveriges del - på egendom som vid tiden för atomolyckan fanns inom anläggningsområdet och används eller var avsedd att användas i förbindelse med en atomanläggning inom området, s. k. on-site-property (12 § första stycket). Enligt Pariskonventionen i dess ursprungliga lydelse omfattade anlägg-

Lagstiftningen på kärnenergiomrâdet

ningsinnehavarens ansvarighet vid transportolyckor inte skada på transportmedel, om inte annat föreskrivs i anläggningsstatens lag (art. 3 a.ii.2). Genom har undantaget ändringsprotokollet för skador på transportmedel Under en övergångstid, upphävts. som troligen kommer att omfatta många år, kommer dock konventionen att gälla i dess äldre lydelse i förhållande till vissa konventionsstater. att Sverige har redan år 1968 utnyttjat möjligheten låta anläggningsinnehavarens omfatta ansvarighet även skada på transportmedlet. I 14 § finns regler om s. k. kanalisation av ansvarigheten till anläggningsinnehavaren, dvs. upphävande av skadeståndsansvar enligt andra regler än atomansvarighetslagen.

Ansvarighetsbelopp Ansvarigheten för atomskada skall enligt Pariskonventionen begränsas till visst belopp för varje skadeorsakande händelse (art. 7). För innehavare av atomanläggning i Sverige är ansvarigheten enligt atomansvarighetslagen begränsad till 500 milj. kronor för varje atomolycka och detta belopp skall vara täckt av försäkring eller annan ekonomisk säkerhet. Såvitt gäller en anläggning enbart för framställning, behandling eller förvaring av obestrålat uran är ansvarigheten begränsad till 100 milj. kronor för varje olycka. Detsamma som uppkommer gäller i fråga om atomolycka under transport av sådant uran. För innehavare av atomanläggning i utlandet bestäms ansvarighetsbeloppet enligt anläggningsstatens lag. I fråga om atomolycka som inträffar under av atomsubstans transport avser anläggningsinnehavarens ansvarighet enligt atomansvarighetslagen för andra skador än skada på transportmedlet inte i något fall ett lägre sammanlagt belopp än 100 milj. kronor. De belopp som nu nämnts innefattar inte ränta eller ersättning för rättegångskostnader (17 §). Om det ansvarighetsbelopp som gäller för vederbörande anläggningsinnehavare inte förslår för att alla skadelidande skall få full ersättning, nedsätts deras ersättningar och därpå belöpande ränta proportionellt. Kan det efter inträffad olycka befaras att sådan nedsättning fordras, får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer förordna att ersättning tills vidare skall utgå endast med viss kvotdel (19 §).

Regressrätt Anläggningsinnehavares regressrätt, dvs. rätt att av annan kräva åter vad han utgivit enligt atomansvarighetslagen eller motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat, är starkt begränsad. Regressrätt föreligger sålunda endast mot fysisk person som har orsakat skadan uppsåtligen och mot den som genom skriftligt avtal med anläggningsinnehavaren uttryckligen har åtagit sig att svara för skadan (20 §).

80 Lagstiftningen på kärnenergiområdet

Preskription m. m.

I 21 § finns särskilda preskriptionsbestämmelser. Ersättningsanspråk mot innehavare av atomanläggning eller mot den som har meddelat försäkring mot hans ansvarighet preskriberas, om inte vederbörande anmäler sitt anspråk inom tre år från den dag då han fick eller med iakttagande av skälig aktsamhet hade bort få kännedom om att han lidit skada som medför rätt till ersättning enligt atomansvarighetslagen och om den för skadan ansvarige. Talan om ersättning skall väckas mot innehavaren eller dennes försäkinom tio år från den dag då atomolyckan inträffade. Har skadan ringsgivare orsakats av atomsubstans som har tillgripits olovligen, förlorats eller övergivits utan att åter ha tillvaratagits, får talan dock inte väckas efter det att från dagen för tillgreppet, förlusten eller övergivantjugo år har förflutit det.

Försäkringsplikt Bestämmelser om obligatorisk ansvarsförsäkring finns i 22-27 §§. Innehavai Sverige skall teckna och vidmakthålla för re av atomanläggning försäkring för atomskada eller att täcka sin ansvarighet enligt atomansvarighetslagen motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat. Försäkringen skall täcka ansvarigheten intill det ansvarighetsbelopp som gäller för vederbörande anläggningsinnehavare. Försäkringen skall godkännas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer (22 § första stycket). att ha försäkring enligt atomansvarighetslagen är straffsanktio- Skyldighet nerad (40 §). Den skadelidande har rätt att få ut ersättning direkt av försäkringsgivaren (24 §). I 25 § finns vissa bestämmelser som begränsar försäkringsgivarens rätt att säga upp försäkringsavtalet. Vidare gäller att försäkringsgivaren i princip inte får till befrielse från ansvarighet mot den skadelidande åberopa omständighet som beror av annan än denne. åvilar inte staten. Regeringen eller myndighet som Försäkringsplikt bestämmer kan från försäkringsplikten befria innehavare av regeringen atomanläggning som ställer betryggande säkerhet för sina förpliktelser enligt atomansvarighetslagen och motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat samt visar att han på tillfredsställande sätt har sörjt för reglering av uppkommande skador. I sådant fall har vad som föreskrivs i lagen om försäkring motsvarande tillämpning i fråga om dylik säkerhet (27 §).

Ersättning av statsmedel I 28-35 §§ finns bestämmelser om ersättning av statsmedel för atomskada. Enligt 28 § har svenska staten subsidiärt ansvar för den ersättningsskylav en svensk atomanläggning. Om sålunda den dighet som åvilar innehavare eller motsvarande i annan som enligt atomansvarighetslagen lagstiftning konventionsstat är berättigad till ersättning av innehavare av atomanläggvisar att han inte har kunnat få ut ersättningen av ning i Sverige

Lagstiftningen på kärnenergiområdet 81

anläggningsinnehavarens försäkringsgivare, utges ersättningen av staten. Sådan ersättning utgår inte med högre belopp än som svarar mot det ansvarighetsbelopp som gäller för anläggningsinnehavaren. Atomansvarighetslagen innehåller också bestämmelser om ersättning av statsmedel vid vissa katastrofolyckor (29-31 a §§). Dessa bestämmelser grundas på tilläggskonventionen. Det sammanlagda beloppet av de ersättningar som skall utges till följd av en atomolycka är för närvarande enligt tilläggskonventionen i dess ursprungliga lydelse 120 milj. särskilda dragningsrätter (cirka 950 milj. kr). När 1982 års ändringsprotokoll träderi kraft höjs detta belopp till 300 milj. särskilda dragningsrätter (ca 2,4 miljarder * kronor). För det fall att anläggningsinnehavarens ansvarighetsbelopp och i förekommande fall vad som utgår enligt tilläggskonventionen inte är tillräckligt för att ge full ersättning till de skadelidande ges i 31 a § bestämmelser om ytterligare ersättning av statsmedel. Denna rätt till ersättning är begränsad till atomskador som innehavaren av en atomanläggning i Sverige är ansvarig för och avser skador som uppkommit i Sverige, Danmark, Finland och Norge. Med sådana skador jämställs skador som uppkommit på ett fartyg eller luftfartyg som är registrerat i något av de nordiska länderna eller på annat ställe, om skadorna har tillfogats en svensk medborgare eller en svensk juridisk person. Sådan ersättning utgår också för skada i annan stat som har tillträtt konventionen i samma mån som ersättning i denna stat skulle utgå för atomskada som uppkommer i Sverige. De sammanlagda ersättningsbeloppen är i dessa fall begränsade till 3 miljarder kronor (31 a § tredje stycket). Vid en atomolycka kan genom radioaktiv strålning uppkomma skador som visar sig först lång tid efter olyckan, s. k. sena skador. Bestämmelser om ersättning av statsmedel för sena skador ges i 32 §. Denna är paragraf tillämplig på atomskada som har uppkommit i Sverige till följd av atomolycka för vars skadeverkningar innehavare av atomanläggning i Sverige är ansvarig. Ersättning av statsmedel utgår för skada som har yppats först efter det att anläggningsinnehavarens ansvarighet har preskriberats, dvs. efter det att preskriptionstiden på tio eller i vissa fall tjugo år har gått ut, men inom trettio år från dagen för olyckan. Beträffande ersättningsskyldigheten för sena skador gäller samma korttidspreskription på tre år som för atomskador i j allmänhet. . Skulle begränsningen av anläggningsinnehavares ansvarighetsbelopp leda till att de skadelidande inte får ut full ersättning och ersättning av statsmedel enligt atomansvarighetslagens tidigare bestämmelser inte förslår fullt ut för uppkommen skada, bereds gottgörelse av statsmedel enligt grunder som fastställs av riksdagen i särskild lag (33 §).

Övriga författningar m. m.

I två kungörelser (1969:439 och 1970:264) om ersättning av statsmedel vid vissa atomolyckor har förordnats att intill dess Danmark och Norge blivit bundna av 1963 års tilläggskonvention till Pariskonventionen särskilt angiven ersättning av statsmedel utgår för skada i följd av atomolycka i atomreaktoranläggningarna i Simpevarp och Ringhals. Kungörelserna torde numera

82 Lagstiftningen på kärnenergiomrâdet

ha betydelse endast när det gäller reglering av eventuella ”sena skador” som kan ha uppkommit före dessa länders tillträde till tilläggskonventionen. Särskilda ersättningsbestämmelser beträffande atomfartyg gavs tidigare genom lagen (1963:158) om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift. Lagen gällde ursprungligen t. o. m. den 31 december 1965, men giltighetstiden förlängdes i olika omgångar till utgången av år 1979. Eftersom lagen inte ansetts fylla något praktiskt behov har någon ytterligare förlängning inte skett.

4.3 av bestämmelserna om säkerhet

Tillämpningen

och

beredskapsplanering

4.3.1 Anläggande och drift av kärnkraftverk m. m.

Prövning av tillstånd

I ansökan om tillstånd för uppförande, innehav och drift av ett kärnkraftverk eller annan kärnteknisk anläggning, t. ex. forskningsreaktor, bränslefabrik och förvaringsanläggning, lämnar anläggningsägaren en beskrivning av förläggningsplatsen och av anläggningen och dess påverkan på omgivningen i olika driftsituationer. Anläggningsägaren presenterar också en preliminär säkerhetsrapport, vanligtvis benämnd PSAR. Rapporten beskriver detaljerat det säkerhetstänkande som ligger till grund för anläggningens utformning, förhållandena på förläggningsplatsen samt anläggningens preliminära utformning och funktion. Särskild vikt läggs vid beskrivningen av säkerhetssystem och konsekvenserna av tänkta haverier.

Vid tillståndsprövningen, som sker efter en omfattande remissbehandling,

bedömer statens kärnkraftinspektion - efter prövning av tillståndsansökan och en Översiktlig granskning av PSAR - anläggningen ur säkerhetssynpunkt och uppställer allmänna tekniska villkor för anläggningens uppförande. Statens strålskyddsinstitut prövar ärendet från strålskyddssynpunkt och uppställer villkor för strålskyddet inom anläggningen och för utsläpp av aktivitet i luft och vatten. Tillstånd enligt atomenergilagen att uppföra, inneha och driva en kärnteknisk anläggning samt i förekommande fall ta befattning med kärnämne eller använt kärnbränsle lämnas därefter av regeringen. De villkor som tillsynsmyndigheterna uppställt tas in i tillståndet tillsammans med andra erforderliga villkor av allmän art. Regeringen uppdrar samtidigt åt kämkraftinspektionen att som tillsynsmyndighet uppställa de ytterligare villkor som behövs från säkerhetssynpunkt för anläggningens uppförande och drift. _ Sedan tillstånd lämnats fortsätter såväl kämkraftinspektionen som strålskyddsinstitutet granskningen av PSAR. Myndigheterna bedömer hur anläggningen kommer att uppfylla gällande säkerhetskrav. Därefter ges medgivande till uppförande tillsammans med erforderliga villkor. Samtidigt ges föreskrifter om den redovisning som under byggandet skall ges in till kämkraftinspektionen. Strålskyddsinstitutet granskar rapporten ur strålskyddsynpunkt och lämnar sina anvisningar för arbetet.

Lagstiftningen på kärnenergiamrådet

Uppförande och idrifttagning

Under hela uppförandeskedet ges tillsynsmyndigheterna fortlöpande infor-

mation om frågor inom respektive tillsynsområde. För vissa komponenter och system i kärnkraftverk av stor säkerhetsmässig betydelse kan föreskrivas om speciell redovisning innan dessa får monteras. S. k. safeguardsredovisning, dvs. beskrivning av anläggningen, bränslekonstruktion, mängden kärnämnen och bokföringsrutiner härför m. m., skall normalt lämnas till kärnkraftinspektionen minst åtta månader före planerad laddning. De villkor som föreskrivits i regeringens tillstånd enligt atomenergilagen innebär, som framgått av det föregående, att anläggningens konstruktion och uppförande blir föremål för en ingående och kontinuerlig från övervakning myndigheternas sida. Uppförande av en anläggning får således inte påbörjas förrän kärnkraftinspektionen godkänt organisation och program för att säkerställa kvalitet och funktion hos anläggningen och kärnkraftinspektionen och strålskyddsinstitutet skall hållas fortlöpande underrättade om konstruktion och uppförande. Under uppförandet av anläggningen utarbetar tillståndshavaren en slutlig säkerhetsrapport, vanligen benämnd FSAR. Rapporten granskas av tillsynsmyndigheterna. Kärnkraftinspektionen kontrollerar utförandet mot gällande säkerhetskrav och gör behövliga kontroller av beräkningar och analyser. Strålskyddsinstitutet granskar det slutliga utförandet ur strålskyddssynpunkt. Anläggningen får inte tas i drift förrän den har blivit slutligt godkänd av dessa myndigheter. Efter hand som anläggningen färdigställs, driftsätts och provas olika komponenter och system. Innan bränsle tillförs reaktorn genomförs en omfattande icke-nukleär provdrift, först med kalla system, sedan varma upp till fullt tryck och full temperatur för att så långt möjligt efterlikna och verifiera funktion och samfunktion av systemen vid normala driftförhållanden. Resultatet av denna provdrift sammanställs och redovisas till kärnkraftinspektionen. När anläggningen är färdigställd och resultaten av icke-nukleär provdrift redovisats, kan tillsynsmyndigheterna på basis av den slutliga säkerhetsrap-

porten (FSAR), provningsresultat och genomförda kontroller och inspek-

tioner ta ställning till frågan om slutligt godkännande av anläggningen för laddning av bränsle och nukleär driftsättning. För att tillföra reaktorn bränsle krävs som tidigare nämnts, särskilt tillstånd enligt villkorslagen. Denna lag uppställer krav på att det bränsle, som används vid reaktorns drift, kan tas om hand. Om tillsynsmyndigheterna godkänner anläggningen och ingiven redovisning samt regeringen lämnat tillstånd enligt villkorslagen kan bränsle tillföras reaktorn och nukleär provdrift påbörjas. Denna sker i etapper enligt ett i F SAR redovisat program. Provdriften börjar vid låg effekt få (några procent). Effekten ökas därefter etappvis till cirka 20 %, 60 % och slutligen till 100 %. Tillsynsmyndigheterna ger som regel tillstånd för endast en etapp i taget. Resultaten från provdriften i en etapp skall sammanställas och redovisas samt granskas innan tillstånd för följande etapp lämnas. Efter redovisning av

Lagstiftningen på kärnenergiomrâdet

i provprogrammet kan tillstånd för s. k. rutinmässig drift sista etappen lämnas. Under uppförandetidens slutfas och provdriftfaserna är anläggningen föremål för ökade kontroller och inspektioner från tillsynsmyndigheternas sida.

Rutinmässig drift, rapportering

Vid meddelande av tillstånd för rutinmässig drift fastlägger kärnkraftinspektionen de villkor, som skall gälla för den fortsatta driften. Viktigast av dessa är vad som kallas Säkerhetstekniska föreskrifter (STF). Föreskrifterna, som är specifika för varje kärnkraftblock, innehåller tekniska villkor och för driften, bemanningskrav, föreskrifter om periodiska begränsningar provningar och kontroller samt administrativa föreskrifter om organisation för drift, handläggning av säkerhetsfrågor, underhåll och rapportering till myndigheter. Strålskyddsinstitutet fastlägger föreskrifter för strålskydd avseende personal, utsläppsbegränsningar och omgivningsundersökningar. Under den rutinmässiga driften sker regelbunden rapportering till tillsynsmyndigheterna. Rapporteringen sker dygnsvis till kärnkraftinspektionen om anläggningens driftläge och produktion. Strålskyddsinstitutet erhåller månadsvis och kvartalsvis rapportering om strålnings- och aktivitetsövervakningen i och omkring anläggningen. Rapportering av anläggningens drift och underhåll sker årsvis till båda tillsynsmyndigheterna. Redovismaterialet samt rapportering av vissa händelser sker ning av det klyvbara enligt meddelade generella föreskrifter till kärnkraftinspektionen. Vidare sker till inspektionen särskild rapportering av inträffade händelser och av förhållanden som har säkerhetsmässig betydelse. Till strålskyddsinstitutet rapporteras om utsläppen börjar öka utöver fastlagda värden för utsläppstakten eller om onormal exponering av personal förekommit inom anläggeller annan händelse av betydelse ur strålskyddssynpunkt inträfningen fat. följer den rutinmässiga driften genom erhållen Tillsynsmyndigheterna rapportering och genom inspektioner på platsen.

Provning av vitala anläggningsdelar

Som villkor för meddelade tillstånd till uppförande och drift av kärnkraftverk - meddelar förelägganden rörande säkerheten hos kärnkraftinspektionen tryckkärl. I dessa förelägganden, som bl. a. tryckbärande komponenter, baserar sig på svenska och utländska normer, uppställs krav på kvalitetssäkegenskaper, konstruktion, kontroll och provningar. ring, En omfattande provning av tryckkärl, rörledningar och lyftanordningar som utfärdas av arbetarskyddsstyrelsen. Dessa sker även enligt föreskrifter föreskrifter gäller för all industriell verksamhet i landet och är en grundval för förelägganden vad gäller dessa anläggningar. Härkärnkraftinspektionens utöver uppställer inspektionen vissa tilläggskrav. avseende tryckbärande komponenter till kärnkraft- Provningsverksamhet verken sker vid en särskild inom riksprovplatsen för kärnkraftavdelning tryckkärl, AB Statens Anläggningsprovning. Till grund för provningen ligger detaljerade kontrollplaner som enligt riktlinjer i kärnkraftinspektionens

x 85

Lagstzfmingen på kärnenergiomrâdet

skall upprättas av beställaren eller tillverkaren. « förelägganden Kontrollpla- , ner finns således för konstruktion, tillverkning och montage samt för återkommande provning och besiktning. Provningsunderlag i form av kontrollplaner, specifikationer för provning och godkännande samt resultat från provningarna skall granskas för godkännande av riksprovplatsen. - Genomförandet av vissa provningar skall helt eller delvis övervakas av riksprovplatsen och viss viktigare provning utförs av riksprovplatsen. För de viktigaste komponenterna, t. ex. reaktorkärl, är provningen avsevärt mer omfattande än för konventionella tryckkärl. Lyftanordningar, hissar och viss elektrisk utrustning är föremål för officiell provning av riksprovplats. Vidare har anläggningsägaren att som föreskriven egenkontroll utföra omfattande provning och funktionskontroll av utrustning som är av betydelse för säkerheten i övrigt, såsom utrustning för el-försörjning, instrument och reglerutrustning, olika kylsystem, ventilationssystem o. d. Annan kontrollverksamhet utförs härutöver av tillverkaren som ett krav från anläggningsägaren. Den har som mål att säkerställa kvalitet så att tillgängligheten blir god.

Närmare om strålskydd och säkerhet vid kärnkraftverk

Kontrollen av stråldoser sker på olika sätt, dels genom direktmätning på personer som arbetar i utrymmen där strålning kan förekomma, dels genom mätning av de radioaktiva utsläppen. Vissa kontroller görs också av aktivitet i luft, vatten, mark och födoämnen i omgivningen kring kärnkraftsanläggningen. Alla som arbetar med strålning vid s. k. yrkesmässig exponering får sina stråldoser kontrollerade regelbundet enligt de villkor som uppställs av strålskyddsinstitutet. Stråldoserna får vid bestrålning av hela kroppen ej

överskrida 50 mSv/år (mSv = milli Sievert; 1 Sievert = 100 rem) och för andra

än yrkesarbetare ej överskrida 5 mSv/år. Stråldoser till mest utsatt (bestrålad) grupp bland allmänheten i omgivningen får inte överstiga 5 mSv/år. Eftersom stråldoser kan erhållas också från andra källor än kärnkraftverken har de nordiska strålskyddsmyndigheterna föreslagit en gräns på 0,5 mSv/år för utsatta grupper. Målsättningen enligt de svenska bestämmelserna är att de individuella stråldoserna i kraftstationernas närhet inte skall överstiga 0,1 mSv/år. Genom de uppställda dosgränserna kan gränsen för utsläpp vid kraftverk beräknas. Denna beräkning är komplicerad och kan skilja från anläggning till anläggning beroende på befolkningsstruktur, klimat o. d. Tillåtna utsläpp kan därför variera från olika anläggningar. Vid mätningar av strålningsnivåer i omgivningen, vilka företas av strålskyddsinstitutet och kraftproducenten, mäts strålningen i luft och radioaktiviteten i jord, vatten och näringsämnen. Resultatet av de mätningar, som utförs av kraftproducenten skall bokföras och rapporteras till strålskyddsinstitutet. Rapportering av mätningar av de radioaktiva utsläppen skall ske till strålskyddsinstitutet bl. a. kvartalsvis av alla utsläpp, som har förevarit i luft och vatten, dels utsläpp som sker i en takt än vad man

högre

normalt kan förvänta sig. Detta kan ske på grund av ökat läckage från bränslet eller någon annan störning har inträffat i normaldriften. Rapporte-

86 Lagstiftningen på kämenergiområdet

ring till strålskyddsinstitutet av sådana utsläpp skall ske enligt de föreskrifter som har getts av institutet och som i korthet innebär att tidsrymden inom vilken rapportering skall ske är kortare ju mera utsläppstakten avviker från det normala. Därigenom ges en garanti att inte otillfredsställande utsläppsförhållanden skall få fortsätta utan strålskyddsinstitutets kännedom. Är utsläppstakten för hög kan reaktorn behöva stängas av. För att förhindra okontrollerade utsläpp av radioaktiva ämnen uppställs för kärnkraftverk omfattande säkerhetskrav. Dessa krav indelas i dels grundläggande säkerhetskrav, dels speciella säkerhetskrav. De grundläggande säkerhetskraven bygger på vad som brukar kallas försvar (defence in depth). De innebär att säkerheten inte får på djupet bero på enbart särskilda säkerhetssystem utan måste vara ”inbyggd” i själva anläggningen genom dess utformning, kvalitet och funktion av ett stort antal och system. De grundläggande kraven kan indelas i komponenter kvalitetssäkring, inbyggda säkerhetsegenskaper, - haveriförhindrande säkerhetssystem, - konsekvenslindrande och utsläppsbegränsande säkerhetssystem, - skilda system (diversifiering) och fysisk sepaövertalighet (redundans), rering, - och sabotage. skydd mot yttre påverkan

Kvalitetssäkring, som omfattar konstruktion, byggnad, drift och underhåll, har berörts tidigare i detta avsnitt. Till denna grupp av åtgärder kan även räknas val och utbildning av driftpersonal. säkerhet avser främst själva reaktorn och innebär sådan Inbyggd utformning av reaktorhärden att effekthöjning på grund av vissa störningar begränsas i mesta möjliga mån. Haveriförebyggande system avser kontroll- och styrsystem som har till att vid avvikelser eller störningar automatiskt återföra reaktorn till uppgift stabilt driftläge eller stänga av reaktorn. Konsekvenslindrande och utsläppsbegränsande system har till uppgift att vid felfunktioner eller haverier dels ställa av reaktorn, dels kyla reaktorhärden, dels förhindra läckage till omgivningen av radioaktiva ämnen (inneslutnings-, isolerings- och filtersystem). Kravet på övertalighet eller redundans innebär att varje skydds- och säkerhetsfunktion måste ombesörjas med minst två delsystem. På så sätt säkerställs funktionen även om en enstaka komponent inte fungerar. Härtill kommer kravet att delsystemen för en viss funktion skall vara fysiskt separerade för att inte en händelse som påverkar ett delsystem, t. ex. brand, skall äventyra säkerhetsfunktionen. För att ytterligare höja tillförlitligheten strävar man efter att delsystem för en viss funktion skall bygga på skilda tekniska principer (diversifiering). Säkerheten mot okontrollerade utsläpp bygger också på flera i anläggningen inbyggda barriärer. Man brukar tala om fyra sådana barriärer. Den första barriären utgörs av bränslekutsarna, som är ett keramiskt material med god förmåga att binda huvuddelen av klyvningsprodukterna. Först vid överhettning eller smältning frigörs en större andel. Den andra barriären, bränslekapslingen, utgörs av helt tillslutna rör av en zirkoniumlegering, i

i

Lagstiftningen påikämenergiområdet 87_ i

vilka urankutsarna är inneslutna., Som den tredje barriären räknas reaktortanken med anslutande rör av stål. Den fjärde barriären slutligen utgörs av den s. k. reaktorinneslutningen, dvs. den täta och trycksäkra byggnad av stål eller förspänd betong, som omger reaktorn och vissa tillhörande system. Inneslutningen är dimensionerad för att tåla det tryck och den temperatur, som uppstår om större mängder kylmedel skulle läcka ut och förångas. De rör, som passerar genom inneslutningsväggen, tillsluts gentemot omgivningen i sådant fall med dubbla automatiska ventiler. De angivna grundläggande säkerhetskraven omsätts i praktiken i mera detaljeradespecifika säkerhetskrav. Dessa krav uppställs av tillsynsmyndigheterna. Flera av kraven grundas på egna och andras erfarenheter samt på säväl nationella som internationella standards och föreskrifter.

Säkerhetshöjande åtgärder efter idrtfttagning

Säkerhetshöj ande åtgärder vid kärnkraftanläggningama vidtas fortlöpande i takt med den alltmera ökade insikten om de omfattande konsekvenser som en svår olycka kan få, samt ökade kunskaper i Sverige och utomlands från driften av kärnkraftverk och analyser av dessa erfarenheter. Som en följd härav har efterhand ställts allt högre säkerhetskrav på nytillkommande anläggningar. På redan uppförda kraftverk har genomförts förhållandevis omfattande säkerhetshöjande åtgärder och ytterligare sådana förbereds. Några exempel på säkerhetshöjande åtgärder som genomförts redovisas nedan i tabell 4.1.

Tabell 4.1 Exempel på mera omfattande säkerhetshöjande åtgärder vid svenska reaktorer.

Anläggning Åtgärd År

Ringhals 1 Separation av pumpar för härdnödkylning 1971 Alla kokar- Ändring i strilmunstycken för härdnödkyl- 1974 reaktorer ning Ringhals 1-2 Förbättring av vattenintag för resteffektkyl- 1975 ning Alla kokar- Ändring av vattenintag för härdnödkylning 1977 reaktorer Alla kokar- Förstärkningsåtgärder på inneslutningsbas- 1978 reaktorer säng Alla tryckvatten- Utbyte av värmeisolering på härdnödkylsys- 1979reaktorer tem Oskarshamn 1 Införande av reservsystem för el-matning 1979- Alla kokar- Utbyte av komponenter för förbättrad miljö- 1979reaktorer tålighet i haverisituationer Ringhals 2, Utbyte till spegelisolering i vissa rörsystem 1978-82 3 och 4 Barsebäck 1 Utsläppsbegränsande åtgärder (filteranlägg- 1983-85 och 2 ning)

88 Lagstiftningen på kärnenergiområdet

Enligt riksdagens beslut (prop. 1980/81:90, NU 1980/81:60, rskr 1980/ 812381) skall vidare upprättas ett program som syftar till att varje kärnkraftblock i Sverige skall om möjligt under sin tekniska livslängd genomgå minst tre fullständiga säkerhetsgranskningar. En sådan granskning kommer således att ske vart åttonde till tionde år.

4.3.2 Materialkontroll

Kontroll av internationella kontrollorganet IAEA m. m.

Kontrollen av klyvbart material i Sverige regleras, som berörts i avsnitt 4.2.2, av de åtaganden som Sverige gjort i olika internationella överenskommelser. Grunden i det nuvarande svenska kontrollsystemet utgörs av kontrollavtalet mellan Sverige och IAEA, vilket träffats i anslutning till icke-spridningsfördraget, och de bilagor som ingår i detta avtal. Dessutom har Sverige i avtal med de länder som levererar viktiga komponenter till det svenska kärnenergiprogrammet (t. ex. uran till reaktorbränsle) gjort vissa åtaganden om fredlig användning. Det gäller främst USA, Canada och Australien. Kontrollen enligt icke-spridningsfördraget (artikel III:1) har till syfte att garantera att klyvbart material, som införs till Sverige, hanteras eller förvaras här eller utförs ur landet, inte används för tillverkning av kärnladdningar eller på annat sätt som står i strid med gjorda åtaganden eller överenskommelser. Omfattningen av IAEA:s kontrollverksamhet bestäms i allmänhet med hänsyn till den kärnverksamhet som bedrivs i ifrågavarande land och regleras i avtalet mellan IAEA och medlemsstaten. IAEA har därvid tillförsâkrats rätt att via ett informations- och rapporteringssystem få aktuella uppgifter om vilken mängd och sammansättning klyvbart material som finns i anläggningar samt om de kvantiteter som tas emot eller avsänds till och från respektive anläggningar. Dessutom skall IAEA i förväg informeras om förestående internationella transporter. IAEA utför också, på plats, inspektioner av det klyvbara materialet med de tekniskt inriktade kontroller man anser erfordras. Samordningen av IAEA:s verksamhet sker i Sverige hos statens kärnkraftinspektion. Frågor om kontroll av bl. a. bränsleleveranser tas upp i de överenskommelser som träffas mellan leverantörs- och mottagarlandet. Sålunda skall t. ex. material med olika ursprungsbeteckning hållas åtskilt. Innan sådant material får föras ut ur Sverige skall leverantörslandets medgixande inhämtas. En redovisning av allt levererat material med angivande av bl. a. förflyttningar skall årligen tillställas leverantörslandet. Kärnkraftinspektionen svarar för att de åtaganden Sverige gjort i de bilaterala avtalen uppfylls. För detta ändamål har särskilda tillämpningsöverenskommelser triffats mellan inspektionen och motsvarande kontrollmyndighet i leverantörslandet.

Kontroll av statens kärnkraftinspektion

Kärnkraftinspektionens föreskrifter om kontroll av klyvbart material testår dels av en administrativ del, vilken är tillämplig för samtliga kärnenergianläggningar och lokaler som handhar klyvbart material, dels av en tel-:niskt

Lagstiftningen på kämenergiområdet 89

relaterad anläggningsdel, vilken är specifik för en viss anläggning eller typ av anläggning. I den allmänna delen regleras en rad administrativa funktioner i kontrollsystemet. En bärande princip i kontrollsystemet är att kärnkraftinspektionen från varje anläggning skall erhålla tillräcklig information för att ha aktuell kännedom om innehav av klyvbart material och tungt vatten vid anläggningen. Kontrollen sker genom registrering av allt klyvbart material och tungt vatten samt av varje förändring i inventariet. Bokföring och redovisning skall ske separat för uran, plutonium, torium och tungt vatten, materialets ursprungsland samt för uran även anrikning (halt av isotopen U-235 alternativt U-233). I enlighet med de bilaterala avtal Sverige ingått måste material med olika ursprungsland hållas fysiskt åtskilt och sådan material får inte blandas utan kärnkraftinspektionens förhandstillstånd. Genomförda blandningar skall rapporteras till inspektionen. I en reaktoranläggning skall hantering av stavar i bränslepatroner redovisas till kärnkraftinspektionen. Eftersom utbyte av stavar ofta innebär att bränsleknippen demonteras, skall detta också förhandsanmälas till inspektionen. Efter det att en anläggningsinnehavare genomfört en fysisk inventering skall resultatet av denna redovisas till kärnkraftinspektionen. I redovisningen ingår inventarielistor. Ansökan om att få utföra klyvbart material skall inges till kärnkraftin- , spektionen som med eget yttrande överlämnar handlingarna i ärendet till regeringen. Kontrollföreskrifternas administrativa del avser den information om materialet m. m. som ansökan skall innehålla för att tillstånd för export skall kunna meddelas. För den redovisning som anläggningsinnehavarna ålagts finns utarbetat dels rutiner, dels ett system av formulär. De grundläggande kraven inklusive tidsgränser för redovisning och rapportering samt användningsanvisningar för förekommande formulär finns i kontrollsystemets administrativa del. För att den kontroll (inspektioner m. m.), som kärnkraftinspektionen gör av det klyvbara materialet på anläggningarna, skall kunna utföras effektivt krävs att anläggningsinnehavarna informerar inspektionen om sin planering av sådana aktivteter som ingåri kontrollsystemet. Det kan t. ex. gälla fysisk eller avsändande inventering respektive mottagande av klyvbart material. IAEA utför, i samarbete med kärnkraftinspektionen, ett stort antal inspektioneri Sverige. Vid dessa inspektioner har IAEA rätt till viss hjälp att hantera kontorsservice klyvbart material, m. m. Omfattningen av skyldigheten att lämna sådant bistånd vid anläggningen anges i den administrativa delen. Reglerna i kontrollföreskrifternas anläggningsrelaterade delar är mer tekniskt inriktade än de som presenteras i den allmänna delen. De anläggningsrelaterade delarna är utformade med hänsyn till anläggningarnas olika funktioner i kärnbränslecykeln. Enligt de tekniska kontrollkraven skall bl. a. mättekniska system tas fram för bestämning av kvantiteter klyvbart material i icke-kapslat material. I mätsystemen ingår bl. a. metoder för bestämning av nettovikt, det klyvbara

Lagstiftningen på kärnenergiområdet

materialets halt av uran, plutonium och torium samt uranets anrikning. Mätsystemens noggrannhet skall utvärderas. Baserat på de mätmetoder som tillämpas kan de många olika fysiska och kemiska materialformer som förekommer sammanföras i materialkategorier. För en anläggning där endast kapslat material hanteras, t. ex. ett kärnkraftverk, ingår indirekta mätmetoder i kontrollsystemet. Dessa används t. ex. för att fastställa de uranförluster samt den produktion av plutonium som uppstår vid bestrålning i reaktorn. Även dessa indirekta mätmetoders noggrannhet skall utvärderas. I fråga om en reaktoranläggning gäller också att tekniska anordningar skall finnas för att identifiering av allt kärnbränsle skall kunna ske. Efter bearbetning eller annan hantering av klyvbart material kan vissa mängder avfall, t. ex. avfallsvätskor, erhållas. I en del av sådant avfall kan det klyvbara materialet inte återvinnas. För respektive anläggningar finns angivet hur stora kvantiteter klyvbart material som kan disponeras som avfall. De angivna kvantiteterna får ej överskridas utan att tillstånd först inhämtats från kärnkraftinspektionen. Vid samtliga anläggningar skall periodvis genomföras fysisk inventering av allt klyvbart material och tungt vatten. Frekvens och krav på inventeringens utförande anges i kontrollföreskrifternas anläggningsdelar. Möjligheter skall finnas för kämkraftinspektionen att verifiera resultatet av inventeringen. Sammanställt inventeringsresultatet skall rapporteras till inspektionen enligt de regler som anges i kontrollsystemets administrativa del. Det betonas i kontrollföreskrifternas anläggningsrelaterade delar att den personal som arbetar med kontroll av klyvbart material skall ha tillräcklig grundutbildning för att kunna fullfölja sina arbetsuppgifter. Behovet av att även övrig berörd personal erhåller information om materialkontrollen framhålls också. För alla anläggningar gäller att en beskrivning av anläggningen skall sammanställas. I denna skall, förutom anläggningens utseende och funktion, samtliga kontrollfunktioner beskrivas med tonvikt på ovannämnda mättekniska kontrollsystem. I anläggningsbeskrivningen skall också redovisas det sätt enligt vilket den egna administrativa kontrollen lösts.

4.3.3 Transport av radioaktiva ämnen

Svenska transportsystem

För transport av radioaktiva ämnen uppställs särskilda bestämmelser med hänsyn till materialets farlighet. Dessa ämnens radioaktivitet varierar i hög grad. Bland de radioaktiva ämnena finns också klyvbara ämnen som, förutom sina radioaktiva egenskaper, har den egenskapen att de kan uppnå kriticitet under vissa betingelser. Ämnen med låg aktivitet som ej är klyvbara får transporteras i sådant emballage som är brukligt för industriella produkter och på avsändarens eget ansvar. För övriga radioaktiva ämnen ställs däremot speciella krav på emballage och transporttillstånd av behörig myndighet. För transport av klyvbara ämnen gäller särskilda tilläggskrav. De vanligaste transporterna inom kärnbränslecykeln är i dag transport av nytt kärnbränsle till kärnreaktorerna samt transport av uranhexafluorid och

Lagstiftningen på 91

kârnenergiområdet

uranoxidpulver. Dessa transporter, som företas med bil eller båt, utgör en mycket liten risk från radiologisk synpunkt. Transporterna av nytt kärnbränsle från AB ASEA-ATOM:s bränslefabrik i Västerås till kärnkraftverken sker i ståltuber med bränslet infruset i is. - Framtida transport av bestrålat kärnbränsle och avfall från kärnreaktorer skall i första hand ske Sjövägen och huvudsakligen företas med ett specialfartyg, vilket för Svensk Kärnbränsleförsörjning AB:s (SKBF) räkning är byggt vid ett franskt varv. Fartyget planeras fr. o. m. år 1983 användas för transport av använt kärnbränsle mellan de svenska kärnkraftverken och det centrala lagret för använt bränsle (CLAB) samt för transport av använt kärnbränsle till den franska upparbetningsanläggningen i La Hague. Under senare delen av 1980-talet avses sjötransportsystemet även användas för transport av reaktor- och CLAB-avfall till ett slutförvar för reaktoravfall (SFR) vilket f. n. projekteras. Vid avses anläggningarna materialet forslas med specialfordon. Valet av sjötransporter framför landtransporter är en följd av att de svenska kärnkraftverken är lokaliserade till kusterna och att befintliga vägnät inte är dimensionerade för rutinmässig trafik med fordonsenheter över 100 ton. Jämvägsanslutningar saknas helt. Konsekvenser som måste beaktas vid sjötransporter är tänkbara haverier, t. ex. att fartyget sjunker, att ett antal kollin faller över bord eller att fartyget börjar brinna. Sjötransportsystemet är därför kompletterat med bärgningsmöjlighet av fartyg eller last. Transportemballaget skall vidare normalt kunna tåla extrema djup och vara korrosionbeständigt under lång tid. Mot brand skyddas transporten genom framför allt fartygets samt transportbehållarnas speciella konstruktion.

Transportkolli

IAEA har i sina rekommendationer angett vilka krav som skall ställas på transportkolli av olika typer av radioaktivt material. Syftet med transportföreskrifterna är att - otillåtna stråldoser förebygga till transportpersonal, passagerare och allmänhet vid normal transport, - förhindra att människor och miljö kontamineras (nedsmutsas av radioaktivt material), - förhindra att strålskärmningen av materialet eller emballagets täthet förloras vid en eventuell transportolycka, - förhindra situationer där kriticitet kan uppstå.

De tekniska säkerhetsåtgärder som uppställs beträffande transportkolli, dvs. emballage med innehåll, och transportsätt bestäms i sin tur med hänsyn till flera faktorer, bl. a. vilket slags strålning materialet avger (alfa-, beta-, gamma- eller neutronstrålning), aktivitetsmängdens storlek och energiinnehåll, huruvida ämnet är klyvbart (dvs. om det innehåller uran eller plutonium) eller det radioaktiva materialets fysiska form. Bl. a. nu angivna faktorer är bestämmande i det enskilda fallet för utformningen av emballaget med innehåll. För detta uppställs gränser för aktivitetsinnehållet i kollit samt strålningsnivån på kollits yta och på ett visst

Lagstiftningen på kärnenergiområdet

avstånd från kollit. Vidare ställs bestämda krav på kvantiteter, kemiska och fysiska former av både klyvbart material och annat material som transporteras tillsammans med detta. Ett ytterligare krav som ställs är begränsning av antalet kollin som får sändas med ett och samma transportmedel.

Emballage och kolli

Ett emballage till en radioaktiv vara kan innefatta ett eller flera kärl, absorbatorer, distanshållare för uppehållande av säkerhetsavstånd, strål- \ skärm, och värmeskydd. Till ett emballage kan kylanordning, stötskydd också räknas ett fordon med fastgöringsanordningar om dessa utgör en integrerad del av detta. I vissa fall är det tillåtet att vid transporter av radioaktivt material använda emballage av normal standard vad avser förmågan att förhindra förlust eller utspridning av radioaktivt innehåll och avskärmningsförmåga. I dessa fall begränsas den aktivitet och koncentration av aktivitet som emballaget får innehålla. Emballaget med sitt innehåll benämns i dessa fall i transportföreskrifterna för kolli av typ A. Försändelser som innehåller obestrålat kärnbränsle, flertalet strålkällor för industri och forskningsverksamhet är i regel kolli av typ A. I vissa andra fall erfordras enligt transportföreskrifterna emballage som kan motstå, förutom förhållanden vid normal transport, även sådana påkänningar som kan uppstå vid en olyckshändelse under transporten. med sitt innehåll kallas i dessa fall för kolli typ B. Försändelser av Emballaget använt kärnbränsle, radiograferingsstrålkällor och strålkällor till s. k. koboltkanoner för medicinsk användning är exempel på kollin av typ B. Förhållandena vid normala transporter och olyckor återges av provningar vilka specificeras i transportföreskrifterna.

Nukleära säkerhetsklasser

Kollin som innehåller klyvbara ämnen skall med några undantag hänföras till någon av följande tre nukleära säkerhetsklasser. - Nukleär säkerhetsklass I: Kolli som under alla förutsebara förhållanden vid transport någon risk för kriticitet oavsett antal och ej innebär i position. - Nukleär säkerhetsklass II: Kolli som under alla förutsebara förhållanden vid transport i begränsat antal ej innebär någon risk för kriticitet oavsett position. - Nukleär säkerhetsklass III: Kolli som under alla förutsebara förhållanden vid transport är säkra för kriticitet beroende på speciella åtgärder eller administrativa begränsningar. Det är kärnkraftinspektionen som avgör hur dessa åtgärder eller begränsningar skall se ut.

Innan den nukleära säkerhetsklassningen bedöms skall alla kollin med klyvbart material utsättas för den provning som i transportföreskrifterna specificeras som normala transportpåkänningar och påkänningar vid olyckssituationer.

Lagstiftningen på 93 kärnenergiområdet

Skyltning av kolli

Beroende på strålningsnivån på ett kollis yta eller på en meters avstånd skall kollit förses med etiketter som visar kollits kategori. Föreskrifterna anger de tre kategorierna I-vit, II-gul och III-gul med den lägsta gränsen för strålnivån för I-vit. Ett kollis kategoritillhörighet har betydelse för samlastning av kollin “ med radioaktiva varor och det är avsändarens ansvar att rätt kategoriskyltar används. Om kollit innehåller klyvbara ämnen bestäms kategorin av den nukleära säkerhetsklassen (säkerhetsklass I medför kategori I-vit osv.) om inte strålnivåerna medför högre kategori. Transportföreskrifterna anger även regler för skyltning av container, järnvägsvagnar och vägfordon vilka är lastade med kollin som innehåller radioaktiva ämnen.

Provning och godkännande

I IAEA:s rekommendationer for (Regulations the Safe Transport of Radioactive Materials) föreskrivs att godkännande skall ske av kolliprototyp för radioaktivt material. För en del kolliprototyper gäller att de endast

behöver godkännas i ursprungslandet. Övriga länder som tillträtt de

internationella transportbestämmelserna skall sedan acceptera godkännandet. Andra kolliprototyper, t. ex. samtliga för klyvbart material, skall godkännas av behörig myndighet i de länder som berörs av transporterna. Vid provning av kolliprototyp ställs i varje enskilt fall krav på emballagets hållfasthet med hänsyn till yttre skador och läckage samt till det radioaktiva och i förekommande fall klyvbara - innehållet. IAEA-rekommendationerna ligger till grund för de internationella transportreglerna ADR (den europeiska överenskommelsen om internationell vägtransport av farligt gods), RID (det internationella reglementet om befordran av farligt gods på järnväg), IMDG-koden (internationell kod för transport av farligt gods till sjöss) och DGR (bestämmelser för flygtransport av farligt gods). Sjöfartsverket, statens järnvägar och luftfartsverket har i sina författningar tagit upp vad som föreskrivs i de internationella transportreglementena att gälla för såväl internationell som nationell transport. Förutom den konventionella provningen av transportmedel sker provning av transportkolli för radioaktiva ämnen. Som behörig myndighet anger Sjöfartsverket statens strålskyddsinstitut, medan statens järnvägar anger både statens kärnkraftinspektion och strålskyddsinstitutet. Luftfartsverket är självt föreskrivande myndighet men anger att samråd skall ske med strålskyddsinstitutet. I fråga om internationella vägtransporter företas provning med stöd av förordningen (1982:923) om transport av farligt gods, varigenom ADR:s föreskrifter gäller för svenskt vidkommande. Behöriga svenska myndigheter vad avser bl. a. godkännande av transportkollin är kärnkraftinspektionen och strålskyddsinstitutet. Provningen i transportsammanhang avser bl. a. hållfasthet och i vissa fall utformning beträffande enhetslastanordningar, behållare m. m. I fråga om industriemballage och emballage av typ A uppställs inga krav på godkännande av behörig myndighet. Ansvaret för att emballaget i dessa fall

i 94

Lagstiftningen på Içrirnenergiområdet

För emballage av typ B krävs godkännande av tillsynsmyndigheterna. På sådant emballage ställs stränga krav på hållfasthet, mot brand och fall samt strålskärmningsförmåga. Kärnkraftinspektionens krav på godkännande i gäller alla typer av kollin för klyvbart material fråga om kriticitetssäkerhet oavsett om kollina är svenska eller utländska. Godkänns säkerhetsredovisningen för emballaget med sitt innehåll utfärdas ett tidsbegränsat kolliprosom utvisar att kollit uppfyller de fastställda kraven vad avser totypcertifikat, kriticitetssäkerhet. Certifikatet skall också ange det maximala innehållet av klyvbart material som får transporteras. För vissa typer av B-kollin måste kolliprototypen godkännas av varje land som berörs av transporten, s. k. multilateralt godkännande. För transport av uran och plutonium skall kolliprototypen med avseende på kriticitetssäkerhet alltid godkännas av varje land som berörs av transporten. När dessa certifikat föreligger kan transport normalt ske efter anmälan till behörig myndighet utan att denna skall behöva övervaka varje enskild transport. Vissa delar av provningsverksamheten vad avser mekanisk hållfasthet, brandprov etc. sker som officiell provning vid statens provningsanstalt. Det är dock kärnkraftinspektionen eller strålskyddsinstitutet som utfärdar certifikat för godkännande av en kolliprototyp. Om kollit tillhör någon av de nukleära säkerhetsklasserna utges certifikatet för godkännande av kolliprototypen av kärnkraftinspektionen i samråd med strålskyddsinstitutet vad avser de strålskyddstekniska aspekterna. I övriga fall utges certifikatet för godkännande av kolliprototypen av strålskyddsinstitutet.

4.3.4 Fysiskt

skydd

I samband med tillståndsprövningen för kärnkraftsanläggningar och andra anläggningar som avses i 2 § atomenergilagen prövas också frågor om det s. k. fysiska skyddet. Därmed avses skydd mot avsiktlig skadegörelse, sabotage, stöld och terroristhandlingar. Vid tillståndsprövningen föreskriver statens kärnkraftinspektion som villkor för tillstånd att anläggningen förses med tillfredsställande skydd i dessa avseenden. Syftet med villkoren är för * till det första att förhindra att obehöriga personer tilltvingar sig tillträde anläggningen. För det andra är syftet, om tillträde trots allt sker, att anläggningen skall ha en sådan utformning att en mycket liten sannolikhet finns för att en inkräktare lyckas i sitt uppsåt. Skyddet består därför av en serie åtgärder såsom områdesskydd, tillträdesskydd, bevakning, sekretess samt byggnads- och systemtekniska åtgärder. - varmed Utformningen av fysiskt skydd för transport av klyvbart material och innehåll mot utifrån avses skydd av transportbehållare angrepp kompliceras av att olika materialtyper kräver ett differentierat skydd. Skyddet måste t. ex. vara olika för transport av höganrikat uran där är obetydlig och för material med mycket hög radioaktivitet. I strålningen praktiken tillämpas dock ett gemensamt grundskydd för all transport av klyvbart material, vilket sedan kompletteras med särskilda åtgärder anpassade för olika materialtyper. Ansvaret för det fysiska skyddet vid transport inom svenskt jurisdiktionsområde åvilar vid import mottagaren och vid avsändaren. Vid transport mellan anläggningar inom landet åvilar export ansvaret avsändaren.

Lagstiftningen på kärnenergiområdet

Skyddet syftar alltså till att försvåra elleri möjligaste mån förhindra att en illegal aktion skall kunna genomföras. Det sker bl. a. genom olika åtgärder såsom noggrann planering av transporten, alternativa vägval, samband o. d. samt genom åtgärder som försvårar tillgång till det klyvbara materialet, t. ex. genom mekaniska barriärer för materialets inneslutning. kan Inneslutningen utgöras antingen av emballaget eller av transportfordonet eller en kombination av båda. För transporter av material som skulle kunna användas för tillverkning av kärnvapen är kraven om positionsrapportering m. m. avsevärt skärpta. Transportfordonet skall t. ex. vara speciellt konstruerat så att obehöriga inte utan att tillgripa extraordinära åtgärder kan få vare sig tillgång till materialet eller manövrera fordonet. Vid transport av starkt radioaktivt material, t. ex. använt kärnbränsle, måste särskilda skyddsåtgärder sättas in för att förhindra sabotage. Fysiskt skydd betraktas av praktiskt taget alla länder som en rent nationell angelägenhet, bl. a. beroende på att man inte vill sprida kännedom om vilket skydd man har. Vid internationella transporter måste därför särskilda försiktighetsåtgärder vidtas från den ansvariga myndighetens sida (i Sverige kärnkraftinspektionen) för att skyddet skall vara tillräckligt säkert under hela transporten. Speciella svårigheter möter härvid när transporten går på internationellt vatten eller i internationellt luftrum. För att lösa denna svårighet har ett antal länder inom ramen för IAEA:s verksamhet under drygt två år arbetat fram en konvention för internationella av transporter klyvbart material. Konventionen öppnades för undertecknande i mars 1980. Grundsyftet är att skapa förhållanden som gör det omöjligt att kapa en transport med klyvbart material. Till det fysiska skyddet kan också hänföras beredskapsåtgärder för en eventuell olyckshändelse under transporten. innebär

Översiktligt vidtagna

beredskapsåtgärder att vid en inträffad händelse under landtransport skall kontakt tas med polis eller brandkår och under sjötransport med kustbevakningen. Efter preliminära åtgärder av dem skall kontakt tas med kärnkraftinspektionen och strålskyddsinstitutet eller med Studsvik Energiteknik AB. Är en olycka omfattande skall räddningsarbetet övertas av länsstyrelsen eller av en av länsstyrelsen utsedd befattningshavare. Närmare råd och anvisningar lämnas därvid fortlöpande av strålskyddsinstitutet.

Beredskapsplanering

Ansvaret för skyddsåtgärder utanför kärnkraftverk vid en kärnolycka åligger, som redovisats i avsnitt 4.2.3, länsstyrelsen i län med kärnkraftverk eller forskningsreaktor (länsstyrelserna i Uppsala, Sörmlands, Kalmar, Hallands och Malmöhus län). Dessa länsstyrelser har ansvar även för skyddsåtgärder utanför det egna länet, om regeringen inte föreskriver annat. I åliggandena ingår skyldighet att upprätta en organisationsplan för skydd av allmänheten mot radioaktivitet i samband med en olycka. Planen avser de åtgärder som i första hand brand- och polismyndigheter skall vidta vid larm om olycka. Vid planeringen skall också berörda kommuner ta del i enlighet med föreskrifter från regeringen. Planeringen av beredskapen mot kärnkraftsolyckor skall följas av de lokala säkerhetsnämnderna.

Lagsttftningen på kärnenergiområdet

Vid respektive länsstyrelse finns en särskild befattningshavare, oftast försvarsdirektören, och ersättare för denne som skall kunna handla i ställe vid en olycka. Vissa skyddsåtgärder kan också utlösas länsstyrelsens från kärnkraftverket utan ingripande från länsstyrelsen. För genomförandet svarar en fältorganisation, som till en del träder i funktion automatiskt efter i förhand uppgjorda planer så snart larm går om en olycka som kan beröra allmänheten. Fältorganisationen utgörs främst av dedokala polisdistrikten, det kommunala brandväsendet samt kustbevakningen. En rådgivande expertkommission finns sedan lång tid organiserad under namnet nämnden för frågor om beredskapen mot atomolyckor (beredskaps- I den ingår representanter för tillsynsmyndigheterna och ett nämnden). flertal andra myndigheter. Beredskapsnämnden organiseras av statens strålskyddsinstitut. Vid Studsvik Energiteknik AB finns också en beredskapsstyrka som dygnet runt kan transporteras med helikopter till en olycksplats för att göra indikerings- och saneringsarbete. Ansvaret för beredskapen inom kärnkraftverken, liksom för åtgärder inom verket vid ett haveri, vilar på anläggningsägaren. Denna beredskap i huvudsak genom de koncessionsvillkor som meddelas för varje regleras kärnkraftverk med stöd av atomenergilagen och genom detaljerade anvisning av statens kämkraftinspektion. för energipolitiken bil. Senast genom 1981 års riktlinjer (prop. 1980/8190, 2, JoU 1980/81:24, rskr 1980/81:274) och som antagits av riksdagen har översyn och komplettering gjorts vad avser den framtida beredskapen. Utgångspunkten för beredskapsplaneringen är att långtgående åtgärder måste vidtas vid kärnkraftverken för att förebygga olyckor och mildra deras konsekvenser. Samtidigt krävs en väl fungerande beredskap utanför kärnkraftverken för att i görligaste mån lindra omgivningskonsekvenserna om en olycka som medför utsläpp av radioaktiva ämnen skulle inträffa. Beredskapsplaneringen måste därvid i princip beakta alla typer av olyckor, alltifrån sådana med mycket obetydliga omgivningskonsekvenser till de största haverierna. Å andra sidan har angetts att det i dessa frågor, liksom inom andra samhällsomrâden, inte är realistiskt att bygga upp beredskapsresurser så att full säkerhet garanteras i varje situation för varje enskild medborgare. I området nära ett kärnkraftverk ställs med hänsyn till riskerna för högre strålningsnivåer och den kortare förvarningstiden större krav på detaljplanering av skyddsåtgärderna och på anordningar för att omgående varna och informera befolkningen. Till ledning för länsstyrelsernas beredskapsplaneefter samråd med strålskyddsinstitutet, för kärnkraftverken i ring skall, Barsebäck, Forsmark, Ringhals och Simpevarp gälla en inre beredskapszon och en zon för strålningsmätning (indikeringszon) enligt vad som närmare anges i förordningen (1981:540) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. Inom den inre beredskapszonen, som i princip har en

utsträckning av minst 12 km och i allmänhet upp till 15 km, skall genomföras

en mera detaljerad åtgärdsplanering för att exempelvis en snabb evakuering skall kunna efter beslut från fall till fall. Planeringen av genomföras indikeringszonen skall omfatta cirka 50 km och täcka det område inom vilket akuta livshotande skador kan tänkas uppkomma vid en mycket stor olycka. I

Lagstiftningen på kärnenergiområdet

planerna skall behandlas frågor om alarmering, information till allmänheten, utdelning av jodtabletter, utrymning, strålningsmätning och andra frågor av betydelse för beredskapen. För forskningsreaktom i Studsvik skall beredskapsplanen upprättas enligt föreskrifter som meddelas av strålskyddsinstitutet. Vid mer omfattande olyckor inom landet förutses att alla samhällets resurser utnyttjas för att genomföra de skyddsåtgärder som behövs såväl inom som utom beredskapszonerna. Bl. a. förutsätts samordning med den civilförsvarsplanering som är genomförd främst inom större tätorter. I länsstyrelsernas beredskapsplanering skall vidare vidtas åtgärder för en systematiserad utbildning av beslutsfattarna, en ständigt fungerande personalberedskap och ett säkerställt telesamband. Särskilda åtgärder skall också vidtas för - mätningar indikering av strålningsnivåer och därmed hälsoriskerna. Indikeringsorganisationen byggs i första hand upp med de kommunala brandförsvarens resurser. För den sammanhållande, rådgivande funktionen gentemot länsstyrelseni en olyckssituation svarar strålskyddsinstitutet och beredskapsnämnden mot atomolyckor. Personalberedskapen skall därvid samordnas med länsstyrelserna och expertis främst inom områdena radiofysik, meteorologi, befolkningsskydd och reaktorteknologi skall finnas tillgänglig med kort varsel.

5 av

Samordning lagstiftningen

En av kommitténs huvuduppgifter enligt direktiven är att utreda möjligheterna att samordna den nuvarande lagstiftningen inom kärnenergiområdet. En samlad översikt över nu gällande bestämmelser och dessas tillämpning i praktiken har lämnats i avsnitt 4. Som där framgår kan lagstiftningen uppdelas i huvudsakligen tre ämnesområden, nämligen - bestämmelser om tillstånd, och insyn avseende kärntekniska tillsyn anläggningar och radioaktiva ämnen, - bestämmelser avseende skyddsåtgärder vid olycka i kärnkraftsanläggningar m. m. samt ersättning för .skador vid skyddsarbete, - bestämmelser om skadestånd i bl. a. och försäkring avseende olycka kärnkraftsanläggning eller vid transport av klyvbara ämnen och radioaktiva ämnen.

Det synes naturligt att vid en diskussion av frågan om lagstiftningens samordning utgå från denna ämnesuppdelning. Härför talar också det _ förhållandet att bestämmelserna i de olika huvudgrupperna riktar sig mot olika personer. Sålunda reglerar bestämmelserna om tillstånd m. m. för kärnteknisk verksamhet en anläggningsinnehavares skyldigheter i verksamheten, medan bestämmelserna i den andra gruppen om åtgärder för skydd i händelse av en olycka vänder sig främst mot länsstyrelse och andra myndigheter. Den tredje huvudgruppen om skadestånd omfattar en anläggningsinnehavares och statens ansvar för skador. De lagar och förordningar som avses i de angivna huvudgrupperna framgår av tabell 5.1.

Härutöver finns bestämmelser av särskild betydelse i angränsande lagstiftning. Hit hör främst 1. lagen (1974:890, ändrad senast 1982:484) om vissa mineralfyndigheter med bestämmelser om undersökning och bearbetning av fyndigheter av bl. a. uranhaltigt eller toriumhaltigt mineral, 2. byggnadslagen (1947:385, omtryckt 1981:872, ändrad senast 1982:1121) med byggnadsstadgan (1959:612, omtryckt 1981:873, ändrad senast 1982:1122) med bestämmelser om tillkomst och lokalisering av bl. a.

atomkraftanläggningar och anläggningar för upparbetning av atombräns-

le samt om nybyggnadsförbud inom område i närheten av atomreaktor eller annan atomenergianläggning, 3. vattenlagen (1918:523) och miljöskyddslagen (1969:387) med bestämmelser om tillkomst och lokalisering av kärnteknisk anläggning,

100 Samordning av lagstiftningen

Tabell 5.1 Indelning av lagstiftningen på kärnenergiområdet

Lagar Förordningar

A. Bestämmelser avseende kärntekniska anläggningar och klyvbart material m. m. 1. lagen (19561306, ändrad se- a. kungörelsen (1970:749) med vissa tillstånd enligt nast 1980:179) om rätt att utvin- atomenergilagen (1956:306) na atomenergi m. m. (atom- b. förordningen (1975:20, ändrad senast 1977:254) energilagen) om förbud mot utförsel av utrustning eller material för utvinning av atomenergi m. m. c. förordningen (1976:12) om tillsynsmyndighet enligt atomenergilagen (1956:306), m. m. d. förordningen (19742427, omtryckt 1980:619 och ändrad senast 1981:668) med instruktion för statens kärnkraftinspektion e. förordningen (1975:421, omtryckt 1978:686 och ändrad senast 1981:1351) om vissa avgifter till statens kärnkraftinspektion 2. lagen (1977:140) om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle m. m. (villkorsla- Sen) 3. lagen (1981:669) om finan- a. förordningen (1981:671) om finansiering av framsiering av framtida utgifter för tida utgifter för använt kärnbränsle m. m. använt kärnbränsle m. m. b. förordningen (1981:205) om beräkning av avdrag för framtida utgifter för hantering av utbränt kärnbränsle m. m. c. förordningen (1981:672) med instruktion för nämnden för hantering av använt kärnbränsle 4. lagen (1980:1123) om of- a. förordningen (1981:10) med instruktion för de fentlig insyn i säkerhetsarbetet lokala säkerhetsnämnderna vid kärnkraftverken vid kärnkraftverken 5. strålskyddslagen (1958:l10, a. strålskyddsförordningen (19582652, ändrad seändrad senast 1982:922) nast 1982:930) b. förordningen (19761481, ändrad senast 1981:711) med instruktion för statens strålskyddsinstitut c. förordningen (1976:247, ändrad senast 1982:561) om vissa avgifter till statens strålskyddsinstitut

B. Bestämmelser avseende beredskapsplanering m. m. 1. lagen (19602331, ändrad se- a. förordningen (1981:540) om skyddsåtgärder vid nast 1981:539) om skyddsåtgär- olyckor i atomanläggningar m. m. der vid olyckor i atomanlägg- b. kungörelsen (1961:457, ändrad senast 1977:288) ningar m. m. om ersättning på grund av medverkan i skyddsarbete vid olyckor i atomanläggningar m. m. 2. lagen (1977:265, ändrad senast 1981:368) om statligt personskadeskydd 3. lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada

C. Bestämmelser om skadestånd 1. atomansvarighetslagen a. förordningen (1981:327) med förordnanden 0968:45, ändrad senast enligt atomansvarighetslagen (1968:415) 1982:1275) b. kungörelsen (1968:439) om ersättning av statsmedel vid vissa atomolyckor c. kungörelsen (1970:264) om ersättning av statsmadel vid vissa atomolyckor

av 101

Samordning lagstiftningen

4. arbetsmiljölagen (1977:1160) med generella bestämmelser om arbetsmiljö, skyddsföreskrifter, samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare m. m., 5. brandlagen (1974:80), 6. lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m. och bevakningskungörelsen (1940:383), 7. lagen (1982:821) om transport av farligt gods och förordningen (1982:923) om transport av farligt gods, 8. lagen (1942:335, omtryckt 1978:163) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar m. m.

I brandlagen ges bl. a. allmänna bestämmelser om skyldighet att vidta åtgärder som behövs för att förebygga och bekämpa brand. är Lagen däremot ej tillämplig på åtgärder som avses i lagen om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggning m. m. (1 § andra stycket brandlagen). Frågor om bl. a. samordning av samhällets beredskap mot allvarligare olyckshändelser

utreds för närvarande av räddningstjänstkommittén (Kn I detta

1979:01). arbete ingår även samordning av åtgärder enligt lagen om_ skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggning m. m. med den räddningstjänst som avses i brandlagen. Denna fråga ingåri atomlagstiftningskommitténs direktiv, men kommittén lägger med hänsyn till räddningstjänstkommitténs arbete inte fram egna förslag i denna fråga. Det torde i och för sig vara möjligt att i en lag samordna de bestämmelser som rör kärntekniska anläggningar, kärnämnen och andra radioaktiva ämnen. En sådan lag skulle emellertid med nödvändighet bli mycket omfattande och komplicerad i sin uppläggning. Lagen skulle också komma att innehålla i princip tre olika ämnesområden. Till den första gruppen hör atomenergilagen med till den anknytande lagar och förordningar samt strålskyddslagen. Dessa bestämmelser, som syftar till att tillvarata behovet av säkerhet och strålskydd, kontroll av kärnämnen m. m. vid kärnteknisk verksamhet, reglerar frågor om tillstånd och villkor för sådan verksamhet samt tillsyn över och insyn i verksamheten. Av annan karaktär är bestämmelserna i lagen om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. Denna lag reglerar vissa länsstyrelsers skyldighet att sörja för att erforderliga skyddsåtgärder vidtas och ger dessa länsstyrelser befogenhet att utanför området för en kärnteknisk anläggning förordna om evakuering, utegångsförbud, inskränkningar i rätten att nyttja vatten och livsmedel m. m. Länsstyrelsen ges i lagen också rätt att besluta om e tjånsteplikt för enskild person och rekvirera förnödenheter. Till denna grupp av bestämmelser hör vidare bestämmelser om statlig ersättning på grund av bl. a. länsstyrelsens beslut om åtgärder. Det tredje ämnesområdet avser bestämmelserna om skadestånd och försäkringsskyldighet enligt atomansvarighetslagen. Denna lag riktar sig visserligen också mot en innehavare av en kärnteknisk anläggning. Lagen behandlar emellertid verksamheten på kärnenergiområdet i ett speciellt avseende, nämligen såvitt gäller ersättning för skador i samband med atomolyckor. Denna reglering har inte något lagstiftningstekniskt samband med övrig reglering av kärnverksamhet. Atomansvarighetslagen utmärks vidare av att den är nästan fullständigt konventionsbunden och uppbyggd på

av

102 Samordning lagstiftningen

vissa i konventionen noga definierade begrepp. Nu angivna grundläggande skillnader i de olika lagarna rörande kärnverksamhet leder till att det är mindne lämpligt att sammanföra all lagstiftning till en gemensam lag. Kommittén förordar således att i första hand bestämmelserna om skadestånd och beredskapsplanering m. m. kvarstår oförändrade i nuvarande lagar. Ett ytterligare skäl härför är, som närmare redovisas i avsnitt 8.4 och 8.5, att kommittén inte funnit behov av kompletterande regler av materiellt innehåll i dessa. När det gäller samordningen av de bestämmelser som i dag reglerar verksamheten på kärnenergiområdet bör enligt kommittén i första hand bestämmelserna i atomenergilagen, villkorslagen och lagen om offentlig nsyn isäkerhetsarbetet vid kärnkraftverken samordnas i en lag. Dessa lagar har ett bestämt syfte att tillvarata säkerhetsfrågor vid kärnverksamhet samt kontroll över och insyn i sådan verksamhet. Mera tveksamt är om också bestämmelserna i lagen om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m. och i strålskyddslagen helt eller delvis bör ingå i denna lag. I lagen om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m. ges föreskrifter om reaktorinnehavarnas ansvar vad gäller kärnavfall. Reaktorinnehavarna svarar för de åtgärder som behövs för att använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta skall kunna hanteras och slutförvaras och för att reaktoranläggningarna skall kunna avvecklas och rivas på ett säkert sätt. De skall också svara för forsknings- och utvecklingsarbetet härför. Till fullgörande av det ålagda ansvaret skall reaktorinnehavarna årligen till regeringen inge en plan för den forsknings- och utvecklingsverksamhet och de övriga åtgärder som behövs. För att säkerställa att medel finns tillgängliga för att betala kostnaderna för de skyldigheter som anges i lagen skall årliga avgifter tas ut av reaktorinnehavarna. I lagen regleras närmare hur avgifterna skall beräknas och disponeras. av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m. Lagen om finansiering har således en något annorlunda karaktär än de övriga lagarna som reglerar kärnteknisk verksamhet. Lagen innehåller bestämmelser som ålägger reaktorinnehavaren dels ansvaret för åtgärder i bränslecykelns slutsteg för att tillvarata säkerhetsintresset, dels kostnadsansvaret för åtgärderna. Bestämmelserna i det första ledet om skyldighet att svara för ett säkert slutförvar m. m. har en mera generell räckvidd och tar sikte inte enbart på avgiftsregleringen. Dessa hör därför principiellt hemma i en ny samordnad av lag. För det talar inte minst att i denna lag avses ingå bestämmelser säkerhetskaraktär för samtliga led inom bränslecykeln. Däremot får bestämmelserna om avgiftsuttag samt disponering och förvaltning av avgifterna anses ligga utanför detta huvudintresse. Enligt kommitténs mening bör därför endast de regler i lagen om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m. som avser reaktorinnehavarnas ansvar för bränslecykelns slutled ingå i den föreslagna samordningen av lagstiftningen, medan regleringen av avgiftsuttag m. m. kvarstår oförändrade i den särskilda lagen. Vad härefter gäller strålskyddslagen tillvaratar denna lag mycket viktiga skyddsintressen vid kärnverksamhet. Strålskyddslagens syften är att skydda såväl anställda som är sysselsatta i radiologiskt arbete - och i denna del har av arbetarskyddslag - som utomstående mot skador av lagen karaktär

i

Samordning av lagstiftningen 103

joniserande strålning. Strålskyddslagen utgör m. a. 0. en allmän skyddslag och täcker i princip alla verksamheter, såsom medicin, forskning och annan icke kärnteknisk industri, där strålskyddsaspekter kommer in, inklusive verksamheter som berörs av naturligt förekommande radioaktiv strålning. Lagstiftningen på det kärntekniska området är av annan karaktär och uppställer krav på säkerhet och skydd mot olyckor som går utöver strålskyddslagen. Kärntekniska anläggningar och berörda processer aktualiserar således säkerhetsfrågor, vars hantering ställer höga krav på teknisk kompetens inom flera specialområden. Skillnaderna i de grundläggande syftena mellan strålskyddslagen och lagstiftningen på kärnenergiområdet medför att det skulle möta stora olägenheter och nackdelar att helt samordna dem i en lag. Kommittén återkommer i följande avsnitt (6.7) till frågan om den närmare samordningen med strålskyddslagen. Redan nu kan emellertid konstateras att det ur systematisk synvinkel framstår som olämpligt att ur strålskyddslagen bryta ut de delar som gäller strålskyddet vid kärnverksamhet. Sammanfattningsvis förordar kommittén att lagstiftningen inom kärnenergiområdet samordnas så att i en lag sammanförs bestämmelserna i atomenergilagen villkorslagen - vid kärnkraftverken lagen om offentlig insyn i säkerhetsarbetet - av framtida för använt kärnbränsle m. m. i lagen om finansiering utgifter de delar lagen reglerar reaktorinnehavares ansvar för bränslehanteringens slutled.

sou 1983:9 105

Övergripande

frågor

6.1 Det svenska

kärnkraftsprogrammet m. m.

Bakgrund

Kärnkraften aktualiserades i Sverige under 1950-talet, en period då den tekniska utvecklingen av den fredliga användningen av kärnenergin gick mycket snabbt. I första hand knöts intresset av ett kommersiellt utnyttjande av kärnenergin till värme- och elkraftsförsörjning. Samtidigt fästes stor vikt vid önskemålet att minska behovet av import av fossila bränslen för bränsleförsörjningen (SOU 1956:11 s. 68). Utnyttjande av kärnenergi till värmeförsörjning hari Sverige förekommit endast under en tioårsperiod från mitten av 1960-talet till mitten av 1970-talet

(Ågestareaktorn).

Kärnenergins utnyttjande i Sverige har, som närmare behandlats i avsnitt 2.2, varit föremål för flera utredningen och överväganden av riksdagen sedan början av 1970-talet. Ett återkommande skäl härför vid sidan av har, energiförsörjningsaspekter, varit frågeställningen kring säkerhetsfrågorna vid reaktordrift och vid hantering av radioaktivt avfall. Dessa frågor uppmärksammades redan vid kärnkraftens införande i Sverige (prop. 1956:176 s. 43), men kom att spela en mera avgörande roll för kärnkraftsutbyggnaden först en bit in på 1970-talet. Sålunda beslöt riksdagen våren 1973 (prop. 1973:1, bil. 15, NU 49, rskr 184) att inga beslut att bygga ut kärnkraften utöver elva reaktorer borde fattas förrän ett nytt, allsidigt beslutsunderlag, innefattande bl. a. forskningsresultat, utvecklingstendenser och säkerhetsfrågor, hade förelagts riksdagen. Genom proposition år 1975 om energihushållningen (prop. 1975:30) beslöt riksdagen att kärnkraftsprogrammet skulle begränsas t. o. m. år 1985 till befintliga kärnkraftslägen och att sammanlagt tretton reaktorer skulle byggas.

1980 års riksdagsbeslut

Nya riktlinjer för energipolitiken avseende tiden fram till omkring 1990 lades fram i prop. 1978/792115. Enligt propositionen borde kärnkraftsprogrammet begränsas till tolv reaktorer. Någon utbyggnad därutöver borde inte komma ifråga. Beslut om kärnkraftens fortsatta utnyttjande uppsköts av riksdagen till år 1980 i avvaktan på utfallet av den rådgivande i folkomröstning kârnkraftsfrågan som skulle äga rum våren 1980. Efter det att folkomröstningen hade hållits förelades riksdagen en ny proposition (1979/80:170) om

Övergripande frågor

vissa energifrågor. De förslag som då lades fram hade sin utgångspunkt i bl. a. resultatet av folkomröstningen. Riksdagens beslut (NU 1979/80170, skall förekomma rskr 410) innebär att ingen ytterligare kärnkraftsutbyggnad utöver de tolv reaktorer som är i drift, färdiga eller under byggnad. Beslutet innebär vidare, att kärnkraften skall avvecklas i den takt som är möjlig med av elektrisk kraft för att upprätthålla sysselsättning och hänsyn till behovet välfärd samt att säkerhetssynpunkter bör vara avgörande för i vilken ordningsföljd reaktorerna skall tas ur drift. Med hänsyn till att reaktorernas tekniska livslängd bedömdes vara cirka 25 år, fastslog riksdagen att den sista reaktorn i Sverige skall stängas senast år 2010.

inriktning med anledning av beslutet om kärn-

Lagsnftningens

kraftens avveckling

och kärnkraf- Vad riksdagen beslutat i fråga om vidare kärnkraftsutbyggnad tens avveckling i Sverige är en av grunderna för kommitténs arbete. Det innebär att lagstiftningen på kärnenergiområdet i första hand bör reglera och övriga villkor bl. a. innehav och

frågor om ansvar, skydd, säkerhet för

drift av de tolv beslutade kärnkraftsanläggningarna under den tid som kärnkraften avses bli utnyttjad, hantering av använt kärnbränsle och kärnavfall samt kärnkraftverkens avveckling. För tiden efter år 2010 kvarstår behovet av lagstiftning framför allt i fråga om innehav, befattning, utförsel och transport av nukleärt material, använt kärnbränsle och radioaktivt avfall och förvaringsanlåggningar, och evensamt hanterings- forskningsreaktorer tuellt andra kärntekniska anläggningar. Vad gäller avvecklingen av reaktoranläggningarna bör lagstiftningen särskilt beakta strålskydds- och säkerhetsfrågor när anläggningarna tagits ur drift och senare rivs samt de krav som måste ställas för att en tillståndsinnehavare skall kunna befrias från sitt ansvar för en anläggning och för att ansvaret överförs på annan. får Genom riksdagens beslut om förbud mot vidare kärnkraftsutbyggnad emellertid för kärnkraftsreaktorer numera anses frågor om tillståndsgivning vara av mindre betydelse. Tillstånd enligt atomenergilagen att uppföra, samt i förekommande fall inneha och under angiven tid driva kärnreaktor tillstånd enligt villkorslagen föreligger således sedan år 1976 för samtliga tolv reaktorer. Dock återstår tillstånd för laddning beträffande kärnkraftsblocken Oskarshamn 3 och Forsmark 3. Ansökningar om sistnämnda tillstånd beräknas enligt uppgift inges i maj 1983. I vissa hänseenden kommer emellertid även i framtiden tillståndsärenden att bli aktuella. Det kan gälla ansökan om sådan ändring av en koncession som ej ryms inom de för tillståndet gällande villkoren, t. ex. ändring av en reaktor för högre effektuttag. En sådan ansökan har nyligen bifallits avseende kärnkraftsblocket Oskarshamn 2. Även andra slags tillståndsärenden kan antas förekomma, t. ex. beträffande en reaktor som varit avstängd en längre tid och därefter åter skall tas i drift, utan att avstängningen föranletts av normal översyn, underhåll och reparation. Tillståndsärenden avseende anläggningar för mellanlagring och slutförvaavfall kommer även att aktualiseras. ring av använt bränsle eller radioaktivt Tillstånd för ett mellanlager har hittills meddelats för den s. k. CLAB-

i

Övergripande frågor 107

anläggningen (centralt lager för använt bränsle) i Oskarshamn. Nyligen har också ansökan ingivits om tillstånd för en anläggning i Forsmark för slutförvaring av låg- och medelaktivt avfall (SFR). Av det sagda följer att fråga om tillstånd kan förekomma även efter beslutet om kärnkraftens avveckling och avse såväl nyanläggning av kärnteknisk anläggning som ändring eller återupptagande av drift av en kärnreaktor. Vid sidan härav kommer att krävas prövning av tillstånd till utförsel, befattning med uran m. m.

Kärnkraftslagstiftningens syften

Grundläggande synpunkter

I atomenergiutredningens betänkande (SOU 1956:11) Atomenergien - vari ingick en departementspromemoria med förslag till lagstiftning- anfördes (s. 104) att åtskilliga skäl talade för att staten utövade kontroll över utvinningen och användningen av uran och andra ämnen av betydelse för framställningen av kärnenergi samt att denna kontroll även avsåg uppförande, innehav och drift av kärnreaktorer samt åtgärder med använt kärnbränsle. Sålunda erinrades om de konsekvenser från försvars- och utrikespolitiska synpunkter som följde av den betydelse uran m. m. fått för utvinning av kärnenergi. Vidare anfördes att en samordning av tillgängliga finansiella, personella och tekniska resurser måste ske för att planerna på kärnreaktorer för praktiskt bruk skulle kunna förverkligas. Med hänsyn till de betydande risker som var förenade med driften av kärnreaktorer betonades det allmänna intresset av att säkerhetssynpunkterna blev tillgodosedda. Slutligen påpekades att det internationella samarbetet på kärnenergins område, som avsågsi första hand skola ske mellan regeringarna, uppenbarligen förutsatte att utvecklingen på området skedde under statlig tillsyn. I propositionen (prop. 1956:178) med förslag till lag om rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag) anslöt sig föredraganden till att en lagstiftning genomfördes som möjliggjorde tillsyn över verksamheten på kärnenergiområdet samt framhöll särskilt att en statlig kontroll på detta område var uppenbarligen påkallad av ett flertal, tungt vägande skäl, såsom exemplifierats av utredningen (prop. s. 21). I propositionen (1956:176) angående riktlinjer för utvecklingsarbetet på atomenergiområdet uttalades vidare (s. 41) bl. a. att lagstiftningen syftade

till en anpassning efter den fortskridande utvecklingen. För att en sökande

skulle få tillstånd att uppföra, inneha eller driva reaktorer måste enligt föredragandens mening den föreslagna reaktorkonstruktionen kunna accepteras med hänsyn till försörjningen av kärnbränslen och anläggningen kunna fogas in i det pågående utvecklingsarbetet. Vidare anfördes att konstruktionen skulle vara ur säkerhetssynpunkt betryggande och den plats, där reaktorn avses skola uppföras, kunna godtas. Sökanden borde givetvis dessutom, uttalades det, ha erforderliga kvalifikationer för uppgiften samt vara beredd iaktta de kontrollföreskrifter, som kunde meddelas av Kungl. i Majzt (regeringen) eller särskild myndighet. I förarbetena till strålskyddslagen (prop. 1958:29 s. 31) framhöll föredra-

Övergripande frågor

ganden i fråga om användningen av kärnenergi att det som ett led i strävandena att tillvarata kärnenergins fredliga utnyttjande måste ingå ett säkerställande av bästa möjliga skydd mot den joniserande strålningens skadliga verkningar. Av nu redovisade uttalanden i samband med tillkomsten av atomenergilagen och strålskyddslagen framgår att verksamheten på kärnenergiområdet i väsentligt högre grad än beträffande annan industriell verksamhet omgärdats med särskilda regler som tar sikte på säkerheten. Ett annat grundläggande inslag i lagstiftningen på detta område kan sägas vara att staten iklätt sig ett övergripande ansvar för verksamheten vid sidan av en anläggningsinnehavares direkta ansvar. Detta har också betonats i samband med senare lagstiftning. I förarbetena till lagen om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m. (prop. 1980/81:90 s. 319) uttalas sålunda uttryckligen som en grundläggande princip att staten har ett övergripande ansvar för det radioaktiva avfallet. Sedan atomenergilagstiftningens tillkomst har utvecklingen inom kärnenergiomrâdet ställt ytterligare eller skärpta krav på verksamheten. Frågan om begränsning av kärnvapenspridning har sålunda fått ökad relevans i den svenska synen på kärnenergins fredliga användning och genom ett successivt ökat internationellt arbete på detta område - särskilt genom tillkomsten av icke-spridningsfördraget och IAEA:s kontrollavtal i anslutning därtill- sker kontroll av hantering och användning av klyvbara ämnen och material i särskild ordning (safeguards). Hit hör också kontroll i fråga om utförsel av klyvbara ämnen m. m. Genom villkorslagen uppställs vidare krav på att frågor om hantering av högaktivt avfall och använt kärnbränsle skall kunna lösas innan en reaktor får tas i drift. Ett annat ämne för statens inflytande över kärnkraftsverksamheten är att tillgodose behovet av s. k. fysiskt skydd för kärntekniska anläggningar och transporter, dvs. skydd mot obehörigt tillträde, intrång eller annat agerande med brottsligt syfte. Också i dessa frågor förekommer internationellt samarbete inom ramen för IAEA:s verksamhet. - Genom särskild lagstiftning lagen om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken - har lokala säkerhetsnämnder inrättats för att öka allmänhetens information om och insyn i verksamheten. Kommittén har vid sina överväganden funnit att de syften som nu har redovisats kan läggas till grund för en ny lagstiftning på kärnenergiområdet. Lagstiftningen bör således utformas så att samhällets krav på strålskydd och säkerhet samt övriga angivna krav tillvaratas i alla förekommande led i kärnverksamheten. V Lagstiftningen torde däremot inte längre, efter riksdagens beslut om det svenska kärnkraftsprogrammet, ha någon uppgift att styra kärnkraftens utnyttjande eller samla landets tekniska och ekonomiska resurser för dess användning. Tyngdpunkten i kärnkraftslagstiftningen kommer i stället under den tid kärnreaktorer utnyttjas i landet att ligga på verksamhetens säkerhet och fullgörande av Sveriges internationella åtaganden. Samma inriktning av lagstiftningen bör gälla även i frågor som avser kärnbränslecykelns slutsteg och omhändertagande av avfall från anläggningar som tagits ur drift. Samtidigt står det klart att utvecklingen och kunskaperna på kärnkrafts-

Övergripande frågor 109

området medfört att frågan om säkerhet och strålskydd vid kärnenergins utnyttjande, liksom ansvarsförhållandena, numera fått delvis utvidgad innebörd och kan preciseras i betydligt högre grad än vad som var möjligt vid tiden för atomenergilagens och strålskyddslagens införande. I det följande lämnas en närmare redovisning av kommitténs syn på säkerhetsproblematiken och de grundläggande ansvarsförhållandena på området.

Närmare om säkerhets- och

strålskyddsproblematiken

De villkor och föreskrifter som uppställs för att tillvarata säkerhet och strålskydd vid verksamhet på kärnenergiområdet syftar till att trygga en säker drift och hantering så att den stråldos personal och allmänhet kan utsättas för hålls låg och inom föreskrivna samt att risken för gränser okontrollerade utsläpp av radioaktiva ämnen till omgivningen, liksom deras skadeverkningar, hålls på acceptabelt låg nivå. Som framgår av redovisningen i avsnitten 4.3.1-4.3.4 krävs härför, särskilt vad gäller kärnkraftverk, tekniska lösningar av hög kvalitet samt omfattande kontroller vid uppförande och drift. Drift av kraftreaktorer och efterföljande hantering av använt bränsle innefattar långt större aktivitetsmängder- miljontals gånger större äni andra verksamheter där radioaktiva ämnen förekommer. Kraftreaktorer arbetar dessutom vid höga tryck och temperaturer, med stora effekter och stora lagrade energimängder. I säkerhetsarbetet måste utöver därför, strålningens medicinska och miljömässiga skaderisker, i högre grad än vid andra verksamheter där radioaktiva ämnen förekommer bl. a.

beaktas

kylningsfrågor, materialfrågor och strålningens inverkan på material samt tillförlitligheten hos säkerhetssystem och de barriärer som skall förhindra av radioaktiva spridning ämnen. Vidare måste beaktas att kraftföretagen och dess driftspersonal har erforderlig kompetens så att de kan svara för en säker drift och handla på ett sådant sätt att konsekvenserna av störningar i driften eller olyckshändelser reduceras så långt möjligt. Nu förhållanden kräver angivna bl. a. speciell sakkunskap i olika avseenden. Det gäller t. ex. i fråga om tillverkning, utrustning, uppförande och drift av en anläggning, hantering av klyvbara ämnen, skydd mot joniserande strålning samt i fråga om tillsyn av verksamheten. I nu gällande lagstiftning regleras de sâkerhetsrelaterade frågorna i första hand genom atomenergilagen. Denna lag är grundläggande för kärnteknisk verksamhet och tillvaratar också intresset av att förhindra kärnvapenspridning, skyddet av anläggningar m. m. Strålskyddsfrågorna regleras genom strålskyddslagen med avseende av människor på skydd och miljö mot skadliga doser av joniserande och annan annan strålning, såväl i arbetslivet som i övrigt. Härutöver finns viktiga bestämmelser i annan skyddslagstiftning, såsom i lagen om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m., arbetsmiljölagen och miljöskyddslagen. I olika framställningar avseende kärnkraft görs inte sällan en uppdelning mellan och säkerhet. strålskydd Med strålskydd avses de åtgärder som normalt behöver vidtas för skydd av anställda som är sysselsatta i radiologiskt arbete och av utomstående mot skador av joniserande strålning. Begreppet säkerhet i samband med kärnteknisk verksamhet avser i korthet de tekniska som behöver säkerhetsåtgärder vidtas för skydd mot strålning till följd av

* 110

Övergripande frågor

haverier eller olyckor, såsom åtgärder med avseende på konstruktion, och drift av kärntekniska anläggningar och med avseende på uppförande av och befattning med vissa radioaktiva ämnen och material, hantering såsom använt kärnbränsle och högaktivt avfall. Eftersom är att kontrollera samt det övergripande syftet strålning förhindra utsläpp av radioaktiva ämnen kan emellertid frågor om strålskydd och kärnsäkerhet inte alltid särskiljas utan måste beaktas i ett sammanhang. De skilda leden i kärnbränslecykeln - främst vad avser anläggande och drift av kärnkraftverk samt den fortlöpande hanteringen av använt bränsle och högaktivt avfall- utgör sålunda i flera hänseenden en fortlöpande process där frågor om såväl strålskydd som säkerhet föreligger samtidigt och är beroende av varandra. i ett led kan påverka åtgärder i ett följande led.

Åtgärder

och utbränning av bränslet i reaktorerna inverkar t. ex. på sammansättning det använda bränslets egenskaper och därmed på metoderna för behandling

och tekniska kan behöva samordnas

av det. Strålskydds- säkerhetsfrågor en också när exempelvis säkerhetshöjande åtgärder skall vidtas beträffande idrifttagen reaktor.

redan

kommitténs avseenden frågor om

Enligt synsätt har således i väsentliga

säkerhet och strålskydd vid kärnteknisk verksamhet ett sådant inbördes samband att de inte kan behandlas fristående. Ett samlat säkerhetstänkande konstateras att måste således gälla på området. Det kan emellertid samtidigt säkerhet och strålskydd, som delar i den totala säkerheten, kan ha olika relativa vikt när man ser enbart till de skilda leden av kärnteknisk verksamhet. Detta förhållande kan i korthet exemplifieras enligt följande. Vid uranbrytning krävs i första hand skydd av gruvarbetare och skydd mot av radioaktiva och den långsiktiga omgivningspåverkan genom läckage stabila ämnen. De frågor som här aktualiseras är således i huvudsak av

strålskyddskaraktär. Vid bränsletillverkning föreligger risk för inandning av urandamm, vilket kan leda till skador. Det krävs också tekniska säkerhetsåtgärder och administrativa kontroller för att förhindra oavsiktlig kriticitet, dvs. en med åtföljande energiutveckling, strålning och risk oavsiktlig kedjereaktion, för spridning av klyvningsprodukter och uran. De frågor som här aktualiseras avser således både strålskydd och säkerhetsåtgärder för att förhindra kriticitet. är det led i kärnbränslecykeln som kräver den största

Reaktordrift

både vad gäller säkerhetsrelaterade frågor och stråluppmärksamheten efter en tids drift skydd. Detta följer av vad som nyss sagts att kärnbränslet innehåller stora mängder radioaktiva klyvningsprodukter och att mycket kraftreaktorer arbetar vid höga tryck och temperaturer, med stora effekter Detta innebär att - utöver de med och stora lagrade energimängder. normaldriften förknippade åtgärderna för strålskydd och begränsning av utsläpp till omgivningen - särskild uppmärksamhet måste ägnas åt konstrukav kraftreaktorer för att så långt möjligt minska tion, drift och underhåll risken för störningar och haverier med okontrollerade utsläpp av radioaktiva ämnen som följd. Vidare måste beaktas skyddet mot yttre påverkan (s. k. fysiskt skydd) av anläggningarna. som revisionsperioder - dvs. arbeten som Arbeten under såväl driftsäsong

Övergripande frågor 111

avser bränslebyte, normalt underhåll, provning, kontroller, ändringar o. d. måste vidare på grund av förekomsten av radioaktiva ämnen utföras med iakttagande av strålskyddskravet. Samma är förhållandet när reaktorn under driftsäsongen måste ställas av för reparation. Avfallshanteringen avser - enligt den indelning som gjorts i avsnitt 3.1 högaktivt, medelaktivt och lågaktivt avfall. För hantering, och lagring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall slutförvaring är frågor om säkerhet och strålskydd av avgörande betydelse. Högaktivt avfall utgörs av avfallet från upparbetning av använt kärnbränsle. För hantering, mellanlagring, inkapsling och slutförvaring av högaktivt avfall krävs anläggningar som bl. a. på grund av den höga radioaktiviteten ställer stora krav på säkerhet och framför allt strålskydd. Det högaktiva avfallet kräver sålunda avskärmning och inkapsling för lång tid och till en början även kylning. När det gäller använt bränsle måste även kriticitetsrisk beaktas. Sådana anläggningar aktualiserar således till viss del motsvarande frågor som vid reaktordrift. Medel- och lågaktivt avfall kräver också särskilda åtgärder ur strålskyddssynpunkt, för hantering, lagring och slutförvaring. Sådant avfall uppstår bl. a. vid drift av reaktorer och vid upparbetning av använt kärnbränsle liksom vid nedläggning av kärnkraftverk och andra kärntekniska anläggningar. På grund av det lägre aktivitetsinnehållet fordras inte kylning och säkerhetskraven är i övrigt här mindre än för det högaktiva avfallet. Vid andra kärntekniska verksamheter än de tidigare nämnda och vid nedläggning av kärnkraftverk, är risken för tekniska fel av mindre betydelse än vid reaktordrift. Behovet av åtgärder avser därför i huvudsak strålskyddet. Vissa andra frågor kan dock aktualiseras avseende anläggningar, avfallshantering 0. d. För transport av radioaktiva ämnen gäller, som redovisats i avsnitt 4.3.3, särskilda föreskrifter som syftar till att tillgodose krav på såväl säkerhet och strålskydd som fysiskt skydd. När det gäller klyvbart material krävs dessutom skydd mot kriticitet.

6.3 ansvarsförhållanden

Grundläggande

Det ansvaret

övergripande

Som i det föregående nämnts kan den nuvarande lagstiftningen på kärnenergiområdet sägas ge uttryck för ett statligt övergripande ansvar för verksamheten. Detta torde följa av de stora samhälleliga konsekvenserna av kärnkraftens utnyttjande inte bara med hänsyn till kärnenergins roll från försörjningssynpunkt utan också med hänsyn till de potentiella risker som är förenade med utnyttjande av kärnkraft. Detta innefattar inte bara ansvar vid kärnkraftens utnyttjande i energiproduktionen utan även i frågor som rör tillstånd till olika former av kärnteknisk verksamhet, innehav och utförsel av kärnämnen m. m. samt frågor om beredskapsplanering. Det statliga ansvaret gäller även bl. a. planering, forskning och utveckling inom kärnsäkerhetsområdet samt säkerställande av att medel finns tillgängliga härför och för att ta hand om använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör från detta,

Övergripande frågor

liksom för rivning av anläggningarna när driften har upphört. Ett statligt ansvar föreligger vidare genom atomansvarighetslagen i fråga om ersättgentemot tredje man för skador i samband med kärnningsskyldigheten kraftsolycka. ansvaret har samhället tillförsäkrats ett Som en följd av det övergripande särskilt inflytande över verksamheten. Detta sker i första hand genom tillståndstvång och genom att de tillsynsorgan, som regeringen utsett, har full och strålskydd upprätthålls samt att dessa har reella insyn i att säkerhet möjligheter att påverka väsentliga funktioner i verksamheten med hänsyn till säkerheten och strålskyddet. En sådan tillsyn och kontroll utövas i dag av statens kärnkraftinspektion och statens strålskyddsinstitut. Kärnkraftinspektionens ur säkerhetssynpunkt gäller bl. a. uppförande, innehav och tillsyn drift av kärnreaktorer och andra anläggningar samt befattning med klyvbara ämnen och använt kärnbränsle. Tillsynen omfattar vidare anläggningar för tillverkning och hantering av kärnbränsle samt anläggningar för hantering, lagring och förvaring av radioaktivt avfall från kärntekniska anläggningar, av klyvbart material. innebär säkerliksom transport Inspektionens tillsyn av det tekniska utförandet av system och komponenter, av hetsgranskning funktion och samfunktion mellan olika systern samt organisation för säkerhet, drift, underhåll och beredskap inom kärnkraftsblocken. Inspektionens tillsyn omfattar vidare kontroll av klyvbart material enligt gällande bestämmelser och Sveriges internationella åtaganden. Strålskyddsinstitutets ur strålningssynpunkt omfattar å sin sida all verksamhet där tillsyn förekommer. För en kärnteknisk anläggning innebär joniserande strålning v av strålningen och denna tillsyn bedömning av strålskyddsproblem, mätning radioaktiva ämnen samt kontroll av strålskyddsutrustning. Strålskyddet omfattar såväl personalen i en anläggning som allmänheten i anläggningens närhet i övrigt. Institutet utövar också över och befolkningen tillsyn av radioaktiva ämnen. Båda tillsynsmyndigheterna bedriver transporter vidare forsknings- och utvecklingsarbeten inom respektive områden avseende kärnteknisk verksamhet. Till bilden hör vidare att ansvaret för frågor om den yttre beredskapen, dvs. planering och vidtagande av övriga åtgärder som krävs för att minska konsekvenserna utanför ett kärnkraftverk av en eventuell olyckshändelse, ankommer i län med kärnkraftsanläggningar i samarbete på länsstyrelserna med statliga och kommunala myndigheter. I beredskapsfrågor utgör därvid en samordnande och rådgivande myndighet med strålskyddsinstitutet särskild expertkompetens. Genom lagen om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m. har nämnden för hantering av använt kärnbränsle - kärnbränslenämnmedel finns tillgängliga bl. a. för den - ålagts att tillse att erforderliga och slutförvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från hantering detta. Nämnden skall också svara för övervakning och kontroll av anläggningar för avfallets förvaring. Kärnkraftverken är under den tid de skall utnyttjas av väsentlig betydelse för energiförsörjningen i landet och omfattas av bestämmelserna i Lagen om särskilda skyddsåtgärder för vissa (1942:335, omtryckt 1978:163) kraftanläggningar m. m. I lagen ges särskilda bestämmelser om åtgärder till skydd mot skada genom luftanfall eller annan krigshandling eller sabotage.

\ i

Övergripande frågor 113

Ansvaret för att vidta erforderliga för att minska faran för och åtgärder begränsa verkningarna av

angivna skador åligger i första hand anläggningens

är också skyldig godta åtgärder som enligt ägare. Anläggningsägaren behöver utföras vid anläggningen myndighetsbeslut för att trygga kraftförsörjningen i landet under krig. Frågor som nu angetts prövas av en särskild nämnd, krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar. I nämnden ingår enligt dess instruktion (SFS 1978:166), när det gäller bl. a. kärnkraftverk, en lagfaren ordförande, en representant för försvarsstaben, en för civilförsvarsstyrelsen, en för statens vattenfallsverk och en för kommunala och enskilda kraftföretag. Ytterst torde det vara regeringen som bestämmer om kärnkraftverkens i en hotsituation. Säkerhet utnyttjande och strålskydd vid kraftverken iakttas av tillsynsmyndigheterna. Den samhälliga insynen och kontrollen av kärnkraftverk tillgodoses slutligen genom ägandeinflytande i anläggningarna. Av de i landet verksamma fyra kärnkraftsföretagen är ett helstatligt genom statens vattenfallsverk. I övriga kraftföretag har stat eller kommun ett avgörande inflytande genom majoritetsägande. Kommittén anser att det övergripande ansvar över och insyn i kärnkraftverksamheten som samhället iklätt sig är väsentligt för dess bedrivande och bör bibehållas i sin nuvarande omfattning. Vid sin bedömning av denna fråga har kommittén funnit att behov i princip inte finns av ytterligare utbyggnad av det statliga ansvaret eller insynen på detta område.

Det direkta ansvaret

Det direkta ansvaret- dvs. till skillnad mot det övergripande ansvaret- för att kärnteknisk verksamhet bedrivs enligt de krav som samhället uppställer åligger den som har tillstånd till verksamheten, dvs. den som i tillståndet angetts som behörig att inneha och driva en kärnteknisk anläggning eller den som medgetts att ta befattning med kärnämnen eller utföra kärnämnen ur riket. Innehavarens ansvar avser skyldighet att följa de villkor som är förknippade med tillståndet och de villkor och föreskrifter som tillsynsmyndigheterna meddelar. Lagstiftningens innebörd samt villkor och uppställda föreskrifter anses vidare medföra att en innehavare av en reaktoranläggning eller annan som fått tillstånd till kärnteknisk verksamhet också är skyldig att fortlöpande uppfylla de ökade krav som ställs på verksamheten och att själv vara aktiv för att hålla säkerheten och strålskyddet vid varje tillfälle på optimal nivå. Det innebär t. ex. att en reaktorinnehavare har att svara för att erforderliga åtgärder faktiskt kommer till stånd och att betala kostnaderna härför. Han måste också svara för att tekniskt kunnande, utrustning, m. m. finns anläggningar tillgängliga i erforderlig utsträckning och att anläggningen skyddas (fysiskt skydd). Genom särskild lagstiftning - atomansvarighetslagen - har innehavaren även ålagts skyldighet att svara för skador som drabbar tredje man. Ansvaret för en innehavare av kärnteknisk omfattar vidare anläggning enligt lagen om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m. sådana åtgärder som av säkerhets- och strålskyddsskäl är nödvändiga att vidta även efter det att den verksamhet som avses med tillståndet har

Övergripande frågor

Det av använt kärnbränsle och

upphört. gällerlt. ex. omhändertagande

radioaktivt avfall som uppkommit vid driften av ett kärnkraftverk. Även i detta fall ansvarar han för strålskyddet i den avstängda anläggningen medan den avvecklas och rivs, samt för säkerhet och strålskydd när det gäller använt bränsle och radioaktivt avfall. Kraven att tillvarata säkerhet och strålskydd på anläggningsinnehavarna uppfylls i dag genom att varje kraftföretag i Sverige bedriver en egen oberoende säkerhetsgranskning, bl. a. genom en säkerhetskommitté som direkt till kraftföretagens ledning. (Beträffande Forsmarks rapporterar AB sker rapporteringen till statens vattenfallsverk.) Säkerhets- Kraftgrupp kommittéerna förbereder tillståndsärenden samt granskar fortlöpande alla händelser av säkerhetsmässig betydelse vid anläggningarna. Vidare har de fyra ägarna till kärnkraftverken i Sverige bildat Rådet för Kärnkraftsäkerhet (RKS) som ett gemensamt organ för samverkan i framför allt Säkerhetsfrågor. till kraftföretagens säkerhetskommittéer finns hos AB En motsvarighet ASEA-ATOM i dess säkerhetsgrupp samt vid Studsvik Energiteknik AB. Nära samarbete mellan den svenska tillverkaren och kraftföretagen består även efter det att anläggningsägaren har övertagit ansvaret för driften. Samverkan förekommer också mellan tillsynsmyndigheterna och kraftindustrin. Denna samverkan kan sammanfattningsvis beskrivas så att myndiga heterna formulerar mål och kriterier för säkerhets- och strålskyddsarbetet, medan kraftindustrin i samarbete med leverantörerna utarbetat förslag till hur målen i detalj skall uppnås. Förslagen underställs myndigheterna för och godkännande. Denna rollfördelning har lett till att kraftingranskning dustrin och leverantörer i Sverige aktivt deltar i det totala säkerhets- och strålskyddsarbetet. Den sålunda beskrivna samverkan mellan myndigheter och kraftindustrin har skett och sker på ett sådant sätt att några bindningar från tillsynsmyndigheternas sida inte uppstår gentemot kraftindustrin. Av det sagda framgår att utvecklingen och senare tillkommen lagstiftning på förevarande område lett till att en innehavare av tillstånd till verksamhet på kärnenergiområdet har ålagts ett långtgående ansvar för verksamhetens säkerhet och strålskydd. Ett sådant ansvar är av väsentlig betydelse för att verksamheten skall få bedrivas. Som kommittén kunnat konstatera är för detta ansvar numera i huvudsak klarlagda och omfattar principerna På en punkt har kommittén dock samtliga verksamhetsformer på området. funnit behov av kompletterande regler, nämligen i fråga om ansvarets upphörande. Kommittén återkommer till denna fråga i avsnitten 6.5.5 och 7.5.

6.4 Utförsel av kärnämnen och kärnteknisk utrustning

m. m.

6.4.1 Bakgrund

Som närmare redovisats i avsnitt 4.2.2 har Sverige genom det s. k. kärnvapen eller icke-spridningsfördraget åtagit sig att varken självt utveckla andra kärnladdningar eller genom export bidra till att andra länder gör det.

\ l

Övergripande frågor 115

Fördragsanslutna stater får heller inte tillhandahålla atområbränsle eller

särskilt klyvbart material eller utrustning eller material som har särskilt

konstruerats eller iordningställts för bearbetning, användning eller framställning av särskilt klyvbart material till icke-kärnvapenstater, med mindre atområbränslet eller det särskilt klyvbara materialet underkastas kontroll av det internationella kontrollorganet IAEA (artikel Den närmare III:2). uttolkningen av vilket material och vilken utrustning som avses i artikel III:2 sker inom den s. k. Zanggerkommittén. Sverige har vidare, som redovisats i 4.2.2, åtagit sig att följa de riktlinjer för export på kärnenergiområdet som överenskommits mellan ett antal stater genom de s. k. Londonriktlinjerna. Förutom krav på internationell kontroll av det som exporteras innebär de att material och utrustning på kärnenergiområdet endast får utföras, om ifrågavarande material eller utrustning omfattas av tillfredsställande fysiskt skydd. Samma riktlinjer skall gälla vid eventuell reexport. För viss i icke-spridningssammanhang särskilt känslig utrustning eller kunskap (teknologi) rekommenderar riktlinjerna att export ej får ske till icke-kärnvapenstater. Den produktförteckning som bifogats avviker riktlinjerna i vissa detaljer från den som utgivits av Zanggerkommittén. . Genom bilaterala avtal har Sverige slutligen gentemot några av våra viktigare leverantörer - bl. a. Förenta staterna, Canada och Australien förbundit sig att inhämta förhandsgodkännande innan återutförsel sker av sådant material, som faller under respektive avtal. Enligt de gällande svenska bestämmelserna, som redovisats i avsnitten 4.2.2, uppställs i 3 § atomenergilagen krav på tillstånd av regeringen eller efter regeringens bestämmande av statens kärnkraftinspektion för utförsel av kärnämnen eller förening vari sådant ämne ingår, mineral med halt av kärnämne, vad som framställts av sådant ämne eller vara i vilken sådant ämne ingår samt använt kärnbränsle. Tillstånd krävs vidare efter föreskrift av regeringen i fråga om utrustning eller material som har särskilt konstruerats eller iordningställts för bearbetning, användning eller framställning av särskilt klyvbart material. Föreskrifter om utrustning eller material, som omfattas av tillståndsplikt, ges i förordningen ändrad senast (1975:20, mot utförsel av utrustning eller material 1977:254) om förbud för utvinning av atomenergi m. m. Omfattningen av produkter, för vilka utförselkontroll gäller, anges i en bilaga till förordningen. Förteckningen i bilagan motsvarar den, som finns i Londonriktlinjerna. De närmare motiven till bestämmelser i fråga om kraven på utförseltillstånd angavs i prop. 1972:41 med förslag till lag om ändring i atomenergilagen (1956:306). Propositionen tillkom med anledning av Sveriges ratifice-

ring av icke-spridningsfördraget. Ändringen avsåg rätt för regeringen att

föreskriva beträffande visst nukleärt material exportkontroll m. m. Departementschefen anförde därvid (s. 8) bl. a. följande.

Den av mig förordade lagstiftningen innebär att det ankommer på Kungl. Majzt att meddela föreskrifter om exportkontrollens omfattning. Jag vill ange några riktlinjer för utformningen av denna kontroll. Fördraget (icke-spridningsfördraget) förutsätter att dess bestämmelser inte tillämpas på ett diskriminerande sätt. Jag tänker här särskilt på artikel IV, vari fastslås bl. a. att fördragsparterna har rätt att delta i och skall

Övergripande frågor

underlätta fullständigast möjliga utbyte av utrustning och material. Det bör följaktligen inte komma i fråga att underkasta den svenska exporten av nukleärt material m. m. längre gående begränsningar än som kan godtas av andra berörda länder. För att syftet med icke-spridningsfördraget skall kunna effektivt tillgodoses krävs emellertid, att artikel IIl:2 b tillämpas på ett så likartat sätt som möjligt av de länder som kan leverera berörda utrustning och material. Den svenska exportkontrollen bör därför anpassas till de internationella överenskommelser som kan komma att träffas. Under remissbehandlingen har från flera håll betonats vikten av att utförselkontrollen begränsas till ett fåtal, väl definierade produkter. Många skäl talar för detta. Till en början märks, att 3 § atomenergilagen är straffsanktionerad. Från rättssäkerhetssynpunkt är det därför viktigt att de föreskrifter som kan komma att meddelas med stöd av denna paragraf får ett så noga preciserat innehåll som möjligt. Ett annat skäl är, att en effektiv kontroll inte torde kunna upprätthållas annat än beträffande ett fåtal, noga definierade produkter. Om utförselkontrollen sålunda måste begränsas, är det naturligt att den förbehålls produkter som är av central betydelse från fördragssynpunkt. Några remissinstanser har anfört att utförselkontrollen bör omfatta endast strategiskt betydelsefulla produkter. Jag delar denna uppfattning. I kravet på att produkterna skall vara strategiskt betydelsefulla får då läggas att de skall ha avgörande betydelse för framställningen av material för kärnvapen. Produkter av detta slag kan vara bl. a. atomreaktorer, laddmaskiner av viss typ, kontrollstavar, tungt vatten, nukleär grafit samt viss utrustning som är särskilt avsedd för skiljande av uranisotoper.

Utrikesministern har i riksdagen den 30 april 1977 angivit att anslutning till icke-spridningsfördraget eller minst motsvarande kontrollåtaganden genom IAEA över all kärnverksamhet i icke-kärnvapenstater - således inte bara det material som omfattas av utförseltillståndet - är en förutsättning för att tillstånd kan lämnas. Uttalanden med samma innebörd har därefter gjorts i riksdagen av senare utrikesministrar. Regeringen har slutligen den 16 november 1978 vad avser klyvbart material som avses i 1 § första och andra stycket atomenergilagen föreskrivet att förvärv i utlandet och införsel till Sverige skall utan dröjsmål anmälas hos kärnkraftinspektionen.

6.4.2 Kommitténs överväganden och förslag

Grundläggande synpunkter

Utförsel från Sverige på kärnenergiområdet förekommeri praktiken endast i fråga om ett begränsat antal slag av utrustning. Det är också endast ett fåtal företag inom landet som säljer sådant material eller sådan utrustning. Antalet exportärenden, som behandlas av regeringen, uppgår för närvarande till 30 ä 40 om året och avser främst försäljning av rör av viss legering m. m. Två kärnkraftsreaktorer har i slutet av 1960-talet sålts till Finland. för nyss redovisade internationellt överenskomna avtal och Målsättningen och motsvarande svenska bestämmelser är att material eäler riktlinjer inte utförs, om det kan befaras leda till framställning av komponenter i länder utanför kärnvapenstaternas krets. kärnladdningar Denna målsättning har inte kommit till uttryck vare sig i atomenergilagen eller utförselförordningen. Regeringens prövning i enskilda utförselärenden

Övergripande frågor 117

sker emellertid med bealgtande härav. I själva verket har regeringen i sin tillämpning av riktlinjerna valt att skärpa de krav, som anges i Londonriktlinjerna. Utöver dessa icke-spridningspolitiskt motiverade hänsyn har regeringen givetvis möjlighet att från fall till fall beakta andra faktorer av bl. a. utrikes-, industri- och handelspolitisk natur. Sammanfattningsvis kan således sägas att det för utförsel på kärnenergiområdet gäller att tillstånd av regeringen krävs för utförsel och att varje förekommande exportfall behandlas för sig. Vid export på kärnenergiområdet tillämpar regeringen därvid riktlinjer som är mer restriktiva än vad som överenskommits internationellt. De icke-spridningsmotiverade hänsyn, som ligger bakom nu gällande bestämmelser och deras tillämpning, ansluter sig kommittén helt till. Vad gäller reglernas lagtekniska utformning finner kommittén att de har en sådan utformning, att de ger möjlighet till en bedömning såväl utifrån de internationella åtaganden som gjorts som utifrån de andra hänsyn som finns. Kommittén anser därför att de nuvarande konstruktion exportreglernas dvs. med ett allmänt tillståndkrav fastställt i lagen och med detaljanvisningar i förordning mycket väl kan läggas till grund för utförselregleringen även i fortsättningen. Kommittén finner vidare med hänsyn bl. a. till nuvarande praxis samt det ringa antalet utförselärenden och fåtalet berörda exportörer, att det inte föreligger behov av att i lagen närmare ange de omständigheter som regeringen har att beakta vid denna prövning. I ett avseende föreslår kommittén att en utvidgning görs i nuvarande lag, nämligen vad avser s. k. teknologiöverföring. Kommittén återkommer till denna fråga i det följande. Även om kommittén således i stort ställer sig bakom de nuvarande utförselbestämmelserna och deras tillämpning finns dock anledning att granska innehållet i utförselförordningen, särskilt vad gäller dess produktförteckning. Någon detalj granskning av förordningen i detta avseende är inte möjlig att företa utan en mycket ingående teknisk prövning. En sådan skulle falla utom ramen för kommitténs arbete. En slutlig granskning i ämnet bör därför tas upp i annat sammanhang. Kommittén vill dock i det följande framföra vissa förslag och beröra vissa allmänna frågeställningar.

Produktomfattning

Vad avser omfattningen av produkter, för vilka utförselkontroll gäller, anger atomenergilagen först klyvbart material som kan användas som bränsle (kärnbränsle) i anläggning för utvinning av kärnenergi (kärnreaktor) samt kärnbränsle som använts i kärnreaktor. Frågor om tillstånd till utförsel av smärre mängder kärnämne har regeringen överlåtit åt kärnkraftinspektionen genom 3 § förordningen (1976:12) om tillsynsmyndighet enligt atomenergilagen (1956:306), m. m. Inspektionens tillståndsprövning avser följande mängder uran, plutonium eller torium i ren form eller i form av legering, förening eller blandning, nämligen 1. högst 10 kilogram anrikat uran innehållande högst fem procent av isotopen uran -235,

Övergripande frågor

2. högst 100 gram anrikat uran innehållande mer än fem procent av isotopen i uran -235, 3. högst 10 gram plutonium, 4. högst 50 kilogram naturligt eller på isotopen uran -235 utarmat uran, 5. högst 50 kilogram torium.

Från exportsynpunkt omfattas således kärnbränsle helt av nuvarande regler. Det torde vara givet att motsvarande tillståndskrav bör ingå i en ny lag om kärnteknisk verksamhet. Enligt kommitténs mening bör av bestämmelsen framgå att tillstånd krävs för export av allt klyvbart material, således oavsett om det skall användas i kärnreaktor eller för annat ändamål. regeringen prövning av all utförsel av kärnbränsle Något skäl att förbehålla m. m. torde inte föreligga. En lämplig ordning är därför att liksom för närvarande överlåta åt kärnkraftinspektionen sådana tillståndsärenden, som avser smärre kvantiteter. Dessa tillstånd avseri huvudsak innehav av uran för forskningsändamål. Kommittén har därvid för sin del ingen erinran mot de gränser, som anges i nyssnämnda förordning. I atomenergilagen uppställs vidare tillståndstvång efter regeringens bestämmande i fråga om utrustning och material, som har särskilt konstruerats eller iordningställts för bearbetning, användning eller framställning av särskilt klyvbart material. De produkter, som omfattas av utförselkontroll, närmare i 1975 års förordning i sin senaste reviderade form. regleras Produkterna är i förordningen under tolv punkter beskrivna på ett allmänt sätt med avseende på sitt ändamål, såsom utrustning till kärnreaktor”, ”maskin för laddning”, anläggning för upparbetning” och tank för av bestrålat reaktorbränsle”. Genom denna konstruktion kan det upplösning i vissa fall vara svårt att avgöra huruvida visst slag av material faller under bestämmelserna. Det kan t. ex. röra sig om särskilda typer eller dimensioner av material, metallegenskaper, specifik utrustning eller maskiner. Alternativet till en förteckning över ändamålsbestämda produkter är en heltäckande lista över samtliga de komponenter och delar som ingår i de ändamålsbestämda produkterna. En sådan lista blir dock med nödvändighet och revision av denna måste företas kontinuerligt med mycket omfattande till bl. a. utvecklingen av ny teknologi. Dessutom kommer en hänsyn heltäckande och specifik förteckning över ur icke-spridningssynvinkel känslig utrustning och material i sig att innebära att information ges på ett icke önskvärt sätt. Den lämpligaste lösningen synes därför enligt kommitténs mening vara att på motsvarande sätt som i nuvarande förordning utgå från olika ändamålsbestämda slag av utrustning och material. I detta sammanhang bör vidare uppmärksammas, att den nuvarande produktförteckningen omfattar endast utrustning och material på kärnenergiområdet, dvs. sådan som har särskilt konstruerats eller iordningställts för

eller framställning av särskilt klyvbart material.

bearbetning, användning Utanför bestämmelserna faller således utrustning, som i och för sig inte har konstruerats eller iordningställts för användning på kärnenergiområdet, men som ändå kan komma till användning för tillverkning av känsligt material Det är angeläget att vid en slutlig granskning av (s. k. dual use). utförselförordningens produktförteckning särskilt beakta behovet av att förhindra utförsel av sådan utrustning, när det skulle strida mot den ovan

i i 119

Övergripande frågor

redovisade målsättningen för svensk utförselpolitik på kärnenergiområdet. Om en närmare precisering i författning av nu avsedda produkter inte år möjlig, kan - enligt amerikansk förebild övervägas att utöver en produktförteckning införa en regel, som ålägger en exportör att söka utförseltillstånd, när exportören är medveten om att en viss produkt hos mottagaren kan få användning i kärnladdningssammanhang. Sådan vetskap förutsätts i så fall ha bibragts exportören genom meddelande från ansvarig myndighet. Har myndigheten inte underrättat exportören och har denne inte heller av andra skäl någon grundad anledning att anta att produkten kunde komma till användning i kärnladdningssammanhang, bör däremot en regel av antytt innehåll inte medföra krav på utförseltillstånd. I detta sammanhang bör påpekas att det kan föreligga behov av att utöver den förespråkade totala genomgången av utförselförordningens produktförteckning kontinuerligt revidera förteckningen, t. ex. med hänsyn till ändringar i de internationellt överenskomna förteckningarna.

Teknologiöverföring

En särskild fråga rör tillstånd för teknologiöverföring till utlandet, dvs. i dessa sammanhang spridning av grunddata om fysikaliska, kemiska m. fl. egenskaper hos känslig utrustning och klyvbart material samt kunskap om vissa kärntekniska processer. Det är oklart hur långt en lagstiftning kan nå på

detta område. Överföring av teknologi behöver inte läggas fast i avtal utan

kan t. ex. bestå i att en kärntekniker tar anställning utomlands. Problemen kring teknologiöverföring har nyligen behandlats med avseende på licensförsäljning av 1979 års krigsmaterielexportkommitté i betänkande (SOU 1981:39) Svensk krigsmaterialexport och i proposition 1981/82:196 med förslag till lag om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m. m. Med licensförsäljning avses upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt (licens) antingen av en rättighet inom det industriella rättsskyddets område eller av vetande (know-how). Objektet för en licens kan utgöras exempelvis av tillverkningshemligheter eller drifterfarenheter. Eftersom licensförsäljning i regel innebär att tillverkning skall ske i det köpande landet, skapas genom en sådan försäljning möjlighet att kringgå eller undvika handelshinder, som försvårar eller omöjliggör direktexport. Mot bakgrund av den allmänna restriktivitet, som gäller beträffande exporten av krigsmateriel, infördes en obligatorisk prövning av försäljning av tillverkningsrättigheter avseende krigsmateriel. Tillståndsprövningen omfattar sådana omständigheter som köparland, möjlighet till vidareexport och giltighetstid. Liksom på krigsmaterialsidan kan på kärnenergiområdet upplåtelse eller överlåtelse av licens ske utan tillståndsprövning. Även om den kärntekniska verksamheten i Sverige avser mindre känsliga områden sett ur risken för kärnvapenspridning och licensförsäljning på detta område förekommer i endast ringa omfattning, torde det dock enligt komitténs mening ligga i linje med den svenska synen vad gäller export på kärnenergiområdet att licensförsäljning också omfattas av ett krav på tillstånd. En bestämmelse i detta avseende bör anknyta till tillståndsreglerna för utförsel av utrustning och material. Tillstånd av regeringen föreslås således

120 Övergripande frågor

krävas i fråga om upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt för utmstning och material som har särskilt konstruerats eller iordningställts för bearbetning, användning eller framställning av kärnämne, om regeringen föreskriver det.

Övriga frågor

Åtskilliga andra hänsyn än de nu i avsnittet nämnda aktualiseras vid utförsel

av utrustning eller material på kärnenergins område. Det gäller enligt överenskomna internationella avtal och riktlinjer bl. a. att införskaffa formella åtaganden att det som exporteras används för fredliga ändamål, att det omfattas av tillfredsställande fysiskt skydd m. m. samt att motsvarande gäller vid eventuell vidareförsäljning. I dessa frågor föreligger möjligheter att i samband med utfärdande av utförseltillstånd föreskriva att särskilda krav skall vara uppfyllda. Det kan i vissa fall också visa sig lämpligt att i avtalsform reglera hithörande frågor med regeringen i det land till vilket utförsel skall ske. Några särskilda författningsbestämmelser i dessa avseenden synes inte erforderliga.

Handläggningen av ittförselärenden m. m.

Ärenden om tillstånd till utförsel skall enligt 1976 års förordning om tillsynsmyndighet enligt atomenergilagen ges in till statens kärnkraftinspektion. Inspektionen har därefter att inhämta behövliga yttranden och med eget yttrande överlämna handlingarna i ärendet till regeringen. I fråga om mindre kvantiteter kärnämnen har regeringen överlåtit åt inspektionen att pröva tillstånd till utförsel. Vid kärnkraftinspektionens beredning av utförselärenden som avser klyvbart material inhämtas i förekommande fall yttrande från det land varifrån materialet ursprungligen kommeri överensstämmelse med det avtal som ingåtts med detta land. Inspektionens behandling av utförselärenden omfattar i övrigt en bedömning, huruvida den avsedda utförseln står i överensstämmelse med svenska bestämmelser och ingångna internationella förpliktelser och avtal. Inom regeringen, där en vidare bedömning av utförselfrågan företas, är energiministern föredragande efter gemensam beredning med utrikesministern. Från kommitténs synpunkt synes den praktiska handläggningen av utförselärenden tillfredsställande. Kommittén förutsätter dock att den gemensamma beredningen inom regeringskansliet sker så att alla relevanta icke-spridnings- samt utrikes-, industri- och handelspolitiska aspekter kan vägas in i beslutsprocessen. I detta sammanhang kan diskuteras behovet av förhandsbesked i fråga om exporttillstånd. Utförsel på det kärntekniska området kan i enstaka fall gälla stora belopp. Det kan då i praktiken vara oundgängligt att regeringen på ett tidigt stadium tar ställning i utförselfrågan. Enligt gällande ordning fattas beslut om tillstånd först sedan en fullständig ansökan lämnats in, vilket i praktiken kan ske först relativt kort tid före det tänkta utförseltillfället. Det torde dock vara betänkligt att införa en bestämmelse om förhandsbesked i ett enskilt ärende. Omständigheterna kan mycket väl ändras mellan

Övergripande frågor 121

ett förhandsbesked och det slutliga beslutet. Ett krav på förhandsbesked kan också medföra att regeringen tvingas göra uttalanden i fall, där det senare visar sig att export inte blir aktuell. En lämpligare väg synes vara att lita till icke-bindande underhandsupplysningar om den allmänna inställning till export, som föreligger beträffande visst material eller land vid bedömningstillfället. Särskilt med hänsyn till den begränsade krets av företag som är aktuell torde en sådan ordning vara till fyllest. Det förefaller också vara lämpligt att berörda organisationer och företag från tid till annan upplyses om aktuella överväganden beträffande i sammanhanget förekommande frågeställningar.

Avfallshanteringen

6.5.1 Teknisk och tidsmässig översikt

I olika led inom kärnbränslehanteringen erhålls restprodukter, kärnavfall, med varierande mängd och typ av radioaktiva ämnen. Kärnavfall erhålls även vid nedläggning och rivning av kärnkraftverk och andra kärntekniska anläggningar. Allt radioaktivt material från kärntekniska anläggningar kan generellt indelas i fem huvudgrupper beroende på ursprung och hanteringskrav. De totala och antalet mängderna hanteringsenheter för olika huvudtyper av radioaktiva restprodukter från de tolv svenska reaktorerna fram till år 2010 har beräknats av Svensk Kärnbränsleförsörjning AB i en rapport från juni 1982 ”Plan för kärnkraftens radioaktiva restprodukter, del 2” och framgår i sammanfattning av tabell 6:1. Det bör därvid noteras att 99 procent av den totala mängden aktivitet finns i gruppen högaktivt avfall.

Tabell 6.1 Huvudtyper av radioaktiva restprodukter från svenska kärnkraftsreaktorer under deras totala driftstid

Produkt Ursprung Antal Volym enheter m3

Högaktivt avfall Använt bränsle 5 200 10 000 Förglasat avfall från upp- (kapslar) arbetning alfa-kontaminerat Låg- och medelaktivt avfall 7 900 4 000 avfall från upparbetning (fat) Härdkomponenter Från reaktorernas inre delar 1 300 5 000 (kassetter) Låg- och medelaktivt Driftsavfall från kärnkraftverk 192 000 122 000 avfall och behandlingsanläggningar (fat och kokiller) Rivningsavfall Från rivning av kärnkraftverk 8 500 151 000 och behandlingsanläggningar (7-20 m3 behållare) Totala mängden 215 000 292 000

Övergripande frågor

Förutom avfall från kärnenergiproduktionen uppkommer i Sverige radioaktivt avfall även från användning av radioaktiva ämnen inom industri, sjukvård och forskning. Det innehåller såväl långlivat som kortlivat avfall. * Den väsentliga mängden kärnavfall uppkommer vid drift av kärnkraftverk. Detta avfall avses enligt rapporten i sammanfattning hanteras på följande sätt. Det använda kärnbränsle som tas ut ur en reaktor förvaras under kylning i vattenbassänger vid kärnkraftverken i minst ett år. Därefter har radioaktiviteten avklingat så mycket, att det antingen kan transporteras till ett centralt lager för mellanlagring eller till en upparbetningsanläggning. Två principer föreligger för det använda bränslets fortsatta hantering, nämligen upparbetning eller direkt slutförvaring. Vid upparbetningsanläggningen finns bassängkapacitet för att lagra det använda bränslet under några år innan det upparbetas. Vid upparbetningen avskiljs uran och plutonium från det högaktiva avfallet. Det högaktiva avfallet som avskiljs vid upparbetningen lagras därefter ytterligare under några år i flytande form i tankar, varefter det överförs till fast form. Detta kan t. ex. ske genom sammansmältning med glasbildande ämnen. Glaset lagras sedan ett antal decennier för att värmeutvecklingen i avfallet skall sjunka och inkapslas därpå för slutlig förvaring. Uranet och plutoniet kan återanvändas vid framställning av nytt kärnbränsle. I fallet direktförvaring i ett slutförvar lagras bränslet i ett centrallager (CLAB) under lång tid för att radioaktiviteten skall avklinga ytterligare. Det till ett förs sedan till en inkapslingsanläggning, lämpligen inrättad i anslutning slutförvar. Bränslet inkapslas där och förs slutligen ned i ett slutförvar. slutförvaring av högaktivt avfall finns ännu inte genomförd i Någon praktiken i något land. Den lämnade redogörelsen utgår emellertid från de riktlinjer som utarbetats av det s. k. Projekt Kärnbränslesäkerhet (KBS) och j som legat till grund för besluten enligt villkorslagen. Kommittén har dock inte haft till uppgift att bedöma huruvida den redovisade avfallshanteringen är genomförbar i alla delar eller om den uppfyller alla säkerhets- och strålskyddskrav som måste iakttas. I samband med prövningen enligt villkorslagen av laddningstillstånd för reaktorerna Forsmark 1 och 2 samt Ringhals 3 och 4 har regeringen godtagit en ansökan enligt en av KBS utarbetad metod för slutförvaring av upparbetningsavfall. Som uttalats i prop. 1980/8190, bil. 1 (s. 327) krävs dock att det presenterade och av regeringen godkända förslaget blir föremål för ytterligare undersöknings- och utvecklingsarbete samt att även andra lösningar än de som angetts i ansökningarna enligt villkorslagen bör studeras seriöst. För närvarande pågår också inom KBS-projektet forskn:ngs-, utvecklings- och utredningsarbeten om en fortsättning på de ursprungliga KBS-projekten för att ytterligare förbättra kunskaperna om hur man kan säkra slutförvar. I detta arbete planeras olika anläggningar för uppnå

slutförvaring med hänsyn till avfallets aktivitetsnivå och farlighetstid. Vid en

redovisning av frågan om slutförvaring av högaktivt avfall måste således reservation göras för att framtida utveckling och erfarenheter kan visa att de olika anläggningarna i hanteringskedjan kan komma att utformas på ett annat sätt. Det finns redan i dag även alternativa koncept vid sidan av de av

i 123

Övergripande frågor

KBS angivna metoderna. I de studier som genomförts genom KBS-projektet (KBS l och 2) har förutsätts en period på cirka 40 år mellan den tidpunkt, då det använda bränslet tas ut ur reaktorn och den tidpunkt då det högaktiva avfallet från upparbetningen av bränslet placeras i ett slutförvar. Vid de studier som gjorts över direktdeponering av använt bränsle utan upparbetning har samma tidsperiod förutsätts. För svenskt vidkommande lagras det använda bränslet för närvarande under kylning i vattenfyllda bränslebassänger i anslutning till reaktorn. Vid flertalet kärnkraftsreaktorer har dessutom vidtagits åtgärder (kompaktställ) för ökning av lagerkapaciteten i vattenbassängerna för använt kärnbrånsle. Vid kraftverken lagras också medel- och lågaktivt avfall. För närvarande byggs också ett centralt lager för använt kärnbränsle (CLAB), vilket beräknas tas i drift vid årsskiftet 1984/85. Den etapp av CLAB som nu byggs är beräknad för förvaring av totalt 3 000 ton använt kärnbränsle. Går utvecklingen därhän att direkt slutförvaring blir aktuell behöver kapaciteten vid CLAB utvidgas. Anläggningen är förberedd för detta. För transport av radioaktivt material mellan reaktor-, upparbetnings- och avfallsanläggningar har byggts ett specialanpassat fartyg. I transportsystemet ingår även transportbehållare och terminalutrustningar. Ett för Sverige centralt slutförvar för låg- och medelaktivt avfall (SFR) är under projektering och planeras att tas i drift under år 1988. Ansökan om tillstånd enligt atomenergilagen för denna anläggning har ingetts under mars månad 1982. Radioaktiviteten hos avfall av dessa typer beräknas ha avklingat till orfarlig nivå efter en tidsrymd av storleksordningen 500 år. I fråga om slutförvar för högaktivt avfall och använt kärnbränsle beräknas de förberedande arbetena utföras så att slutförvar kan utföras och tas i drift omkring år 2020. Innan högaktivt avfall kan deponeras i ett slutförvar måste även behandlingsanläggningar inrättas och vara i funktion för inkapsling av upparbetningsavfall eller använt bränsle i korrosionsbeständigt och strålskärmande hölje. När det gäller rivning av kärnkraftverk föreligger endast begränsade erfarenheter och undersökningar. Tiden för nedläggning beror bl. a. på mängden och karaktären av de radioaktiva ämnen som finns i anläggningen. Från strålskyddssynpunkt är det väsentligt att så mycket som möjligt av strålningen hinner avklinga innan rivningen påbörjas. I ett första skede avses anläggningen vara förseglad medan mängden aktivitet minskar genom radioaktivt sönderfall. Därefter påbörjas själva rivningen i olika etapper. Det antas tills vidare schablonmässigt enligt planer från Svensk Kärnbränsleförsörjning AB att rivningen kan påbörjas cirka fem år efter avställning och vara avslutad inom cirka 15 år. Radioaktivt avfall som uppkommer inom forskning, sjukvård och industri omhänderhas för närvarande i ett speciellt förvar vid Studsvik Energiteknik AB. I detta avfall ingår även avfall från Studsviks egna verksamheter. En stor del av det upplagda avfallet har uppkommit i samband med forskningsverksamhet inom det svenska kärnkraftsprogrammet. I Studsvik mellanlagras också askan från bränningen av lågaktivt avfall från kärnkraftverken. En

124 Övergripande frågor

mindre del av avfallet kommer från icke-kärnkraftsrelaterad verksamhet, såsom användning av isotoper och strålkällor vid sjukhus, universitet och industrier.

6.5.2 Nuvarande reglering av ansvaret

Enligt nuvarande bestämmelser i atomenergilagen uppställs krav på tillstånd för uppförande och drift av anläggningar för hantering och lagring av använt kärnbränsle och kärnavfall. Bestämmelsen förutsätter att det är kraftföretagen själva som tar initiativ till att anläggningar för avfallets omhändertagande kommer till stånd. Någon direkt möjlighet från samhällets eller tillsynsmyn- - eller strålskyddslagen digheternas sida att med stöd av atomenergilagen kräva att sådana anläggningar byggs ges inte. Indirekt kan dock tillsynsmyndigheterna genom villkor ställa vissa krav från säkerhets- eller strålskyddssynpunkt, t. ex. att mera bränsle inte får tillföras en reaktor om reaktoranläggningens bränslebassänger börjar bli fyllda. - Genom senare lagstiftning villkorslagen år 1977 och lagen om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m. år 1981 - har frågorna om samhällets syn på kärnkraftsavfallets hantering mer än tidigare uppmärksammats och fått en framskjuten ställning. I villkorslagen uppställs krav på särskilt tillstånd av regeringen när en kärnreaktor första gången skall tillföras bränsle så att en självunderhållande kärnklyvningsreaktion kan ske. Lagen gäller de kärnreaktorer för vilka tillstånd vid lagens ikraftträdande har meddelats enligt 2 § atomenergilagen och vilka inte har tillförts bränsle före den 8 oktober 1976. Det betyder att endast reaktorerna nummer 6-12 i det svenska kärnkraftsprogrammet omfattas av lagen. Lagen innebär att särskilt tillstånd meddelas endast om reaktorinnehavaren har företett avtal som på ett betryggande sätt tillgodoser behovet av upparbetning av använt kärnbränsle och dessutom har visat hur och var en helt säker slutlig förvaring av det vid upparbetningen erhållna högaktiva avfallet kan ske. Avses upparbetning ej ske, krävs för laddningstillstånd att reaktorinnehavaren har visat hur och var en helt säker slutlig förvaring av kärnbränslet kan ske utan föregående upparbetning. För en reaktor - Barsebäck 2 - uppställer lagen något mindre omfattande krav för tillstånd än vad som gäller beträffande övriga reaktorer. Innebörden av villkorslagen är således att för frågor om hantering av använt kärnbränsle och högaktiv avfall skall en lösning vara visad, innan en reaktor får tas i drift, och att reaktorinnehavaren skall visa säkerheten i den metod som avses användas. Sedan ett laddningstillstånd har meddelats kan sägas att villkorslagen inte längre har någon självständig funktion beträffande den prövade reaktorn. Något krav på att den hanteringsmetod som ingått i tillståndsprövningen bibehålls i den utformning som angavs i ansökan uppställs i och för sig inte i villkorslagen. De tillståndsärenden som under mitten av 1979 och våren 1980 har prövats enligt villkorslagen - reaktorerna Forsmark l och 2 samt Ringhals 3 och 4 avsåg samtliga alternativet upparbetning av det använda bränslet. Eftersom den sammanlagda bränslemängden som beräknades bli använd under reaktorns driftstid inte omfattas av de upparbetningsavtal som företeddes i ansökan om laddningstillstånd, begränsades tillstånden enligt atomenergila-

Övergripande frågor 125

gen att driva reaktorerna till utgången av år 1986 (Forsmark 2 och Ringhals

4), respektive utgången av år 1990 (Forsmark 1 och Ringhals

3). I laddningstillstånden föreskrivs dessutom att det vid ansökan om fortsatt drift av reaktorerna skall fogas avtal om upparbetning av använt kärnbränsle eller utredning om slutlig förvaring av använt, ej upparbetat kärnbränsle eller om annan metod för slutlig förvaring av använt kärnbränsle. Regeringens beslut att medge laddning av nu angivna reaktorer innebär ett accepterande av den av Projekt kärnbränslesäkerhet (KBS I) redovisade metoden för hantering av det använda bränslet och för behandling och slutförvaring av det högaktiva avfallet. I den föreslagna hanteringen har förutsatts ett mellanlager till vilket regeringen senare har givit tillstånd. Beslutet kan däremot inte anses innebära att det slutligt fastlagts att just den teknik som prövats i ärendena skall tillämpas vid avfallets omhändertagande (jfr. prop. 1980/81:90, bilaga l, s. 315 och 327). Kravet på en innehavare av kärnkraftverk (reaktorinnehavare) att svara för hantering och slutförvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör från detta -liksom för att en reaktoranläggning avvecklas och rivs - har vidareutvecklats och getts en mera långsiktig inriktning genom lagen om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m. Ansvaret för reaktorinnehavaren innebär att han har att svara för att i uttryckligen reaktorn använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör från detta hanteras och slutförvaras på ett säkert sätt samt att reaktoranläggningen avvecklas och rivs på ett säkert sätt. Reaktorinnehavaren åläggs vidare att svara för kostnaderna härför. Dessa krav utgår från följande grundläggande principer (prop. 1980/81:90, bilaga 1, s. 319) nämligen att - medel för att bestrida framtida utgifter för verksamheten fortlöpande skall tas ur intäkterna från energiproduktionen och hållas samlade på ett säkert sätt för att successivt kunna disponeras för sitt ändamål, - den som bedriver där radioaktiva verksamhet, restprodukter uppkommer, har att svara för att dessa restprodukter tas om hand på ett säkert sätt. Det innebär att kraftföretagen inte endast har att tillhandahålla medel härför, utan även har att svara för att erforderliga åtgärder faktiskt kommer till stånd, - staten har ett övergripande ansvar för det radioaktiva avfallet. Det långsiktiga ansvaret för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall ligger hos staten. Ansvaret för verksamheten fördelas således på angivet sätt mellan kraftföretagen och staten.

I samband med finansieringslagens ikraftträdande har inrättats en statlig myndighet - nämnden för hantering av använt kärnbränsle (kärnbränslenämnden) - som utövar ett från fristående över kraftföretagen inflytande verksamheten. Frågor om hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall, som inte är direkt knutna till verksamheten inom kärnkraftstationerna, har från kraftindustrins sida tillagts det av kraftföretagen gemensamt ägda Svensk Kärnbränsleförsöjning AB. Enligt finansieringslagen (3 §) åligger det vidare en reaktorinnehavare att i samråd med övriga reaktorinnehavare upprätta eller låta upprätta en plan för den forsknings- och utvecklingsverksamhet och de övriga åtgärder som behövs för bl. a. det använda kärnbränslets hantering och slutförvaring samt

Övergripande frâgor

anläggningens avveckling och rivning. Planen skall dels innehålla en översikt över samtliga de åtgärder 50m kan bli behövliga, dels närmare ange de åtgärder som avses bli vidtagna inom en tidsrymd om minst fem år. Planen skall ses över årligen och enligt 2 § förordningen (1981:671) om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m. insändas senast under juni månad till kärnbränslenämnden. Också kärnbränslenämnden skall upprätta en plan för åtgärder som avses i Denna förordningen vara upprättad senast före lagen. plan skall enligt oktober månads utgång och skall 1. innehålla dels en översikt över den kompletterande forsknings- och utvecklingsverksamhet som kan bli behövlig, dels en redogörelse för de av minst åtgärder som i detta hänseende behöver vidtas inom en tidsrymd fem år, 2. innehålla en översikt över de åtgärder som kan behövas för att övervaka och kontrollera slutförvar, 3. ange de åtgärder som, utöver vad som framgår av den plan som avsesi 2 §, behöver vidtas för att använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör från detta skall kunna hanteras och slutförvaras samt för att reaktoranläggningarna skall kunna avvecklas och rivas på ett säkert sätt.

6.5.3 Kommitténs överväganden och förslag

Den nuvarande lagstiftningen ger bestämmelser med krav på avfallshante- - och finansiering och slutförvaringi två skilda författningar villkorslagen ringslagen - med olika konstruktion. Villkorslagen anger att de reaktorinnehavare som omfattas av lagen vid det tillfälle när en reaktor skall laddas kan ske av använt kärnbränsle eller skall visa att hantering och slutförvaring avfall som erhålls vid upparbetning. Intressant är därvid att notera högaktivt att i samband med givna laddningstillstånd driftstiden har begränsats med stöd av atomenergilagen (4 §) och att som villkor enligt denna lag för förlängd driftstid ställts krav på att reaktorinnehavaren anger hur den fortsatta avfallshanteringen och slutförvaringen skall kunna ske. åläggs samtliga innehavare av kärnkraftverk i Enligt finansieringslagen landet att ansvara för att i reaktorn använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör från detta hanteras och slutförvaras på ett säkert sätt samt att reaktorinnehavaren svarar för de framtida kostnaderna härför. Samma krav i fråga om reaktoranläggningarnas avveckling och rivning. uppställs Ansvaret avser att avfallsprodukterna slutligt kommer att tas om hand och att reaktorinnehavaren betalar kostnaderna för den forskning och de åtgärder som behövs härför. Villkorslagens tillkomst initierade ett omfattande arbete från kraftindustrins sida. I första hand koncentrerades arbetet kring frågorna om upparbetning av det använda kärnbränslet och rapporterna härom (KBS 1) låg till grund för de tillståndsärenden som hittills prövats enligt villkorslagen. Nästa i detta arbete (KBS 2) avser direktdeponering av använt etapp kärnbränsle. En vidareutveckling av KBS 2 (KBS 3) avses enligt uppgift för de två reaktorer, Forsmark 3 åberopas vid ansökan om laddningstillstånd och Oskarshamn 3, som ännu inte prövats enligt villkorslagen. Utrednings-

i 127

Övergripande frågor

materialet för denna hanteringsmetod har angetts befinna sig i ett långt framskridet stadium och ansökningarna beräknas inges under maj månad 1983. Villkorslagens syfte är att man, innan laddning sker, får prövat om använt kärnbränsle från en kärnkraftsreaktor kan tas om hand på ett säkert sätt som uppfyller de höga säkerhetskrav som måste uppställas mot bakgrund av bl. a. den långa tid under vilken avfallet avger radioaktiv strålning. Kommittén vill understryka behovet av att en sådan prövning sker. Det är således angeläget att en noggrann och välunderbyggd prövning av det använda bränslets hantering och slutliga förvaring kommer till stånd även för de återstående två reaktorerna i det svenska kärnkraftsprogrammet (Forsmark 3 och Oskarshamn 3). Kommittén kan inte förutse huruvida prövningen av laddningstillstånd för dessa reaktorer kommer att ske före eller efter det att en på kommitténs arbete grundad revidering av kärnkraftslagstiftningen kommit till stånd. Bestämmelser om prövningen av en laddningsansökan bör med \ hänsyn till detta tas upp i kommitténs lagförslag. Det föreligger därvid anledning att närmare överväga efter vilka kriterier en prövning av en laddningsansökan bör ske. Enligt kommitténs mening bör man utgå från den innebörd villkorslagen har och den tolkning av lagen som gjorts vid de tidigare laddningsprövningarna. Vidare bör beaktas samordningen med det regelsystem som ges i finansieringslagen. Prövningen enligt villkorslagen sträcker sig inte längre än till att det vid laddningstillfället finns en förvaringsmetod redovisad enligt de krav lagen ställer, medan något krav om fortsatt forskning och utveckling på området inte ställs. Eftersom flera decennier kommer att förflyta mellan prövningen av laddningstillstånd och genomförandet av slutförvaring har man all anledning att räkna med att en fortsatt forskning kan leda till förbättrade metoder. Det kan därför vara till nackdel om man alltför i denna tidigt forskningsprocess låser fast sig vid ett speciellt tekniskt förfaringssätt, medan andra alternativ inte blir tillräckligt studerade. Kravet på ett allsidigt forsknings- och undersökningsprogram, anpassat till tidsperspektivet för avfallshanteringen, finns fastslaget i finansieringslagen. Till skillnad från villkorslagen omfattar finansieringslagen samtliga kraftreaktorer i landet. Kommittén förordar med hänsyn till dessa omständigheter att en ny lagstiftning utgår från finansieringslagens grundläggande principer. I linje härmed bör beträffande laddning av en kraftreaktor krävas av reaktorinnehavaren att han i samband med laddningsansökan dels påvisar en metod för avfallshanteringen, vilket även krävs enligt villkorslagen, dels påvisar att han har ett program för en allsidig forsknings- och utvecklingsverksamhet enligt vilket olika metoder kan prövas för att man skall kunna finna det bästa möjliga sättet att ta hand om avfallet. I sistnämnda hänseende sträcker sig förslaget längre än villkorslagen. Ivillkorslagen anges två skilda metoder för reaktoravfallets hantering. För laddningstillstånd enligt den först angivna metoden krävs att reaktorinnehavaren har företett ett avtal som på ett betryggande sätt tillgodoser behovet av

upparbetning av det använda kärnbränslet och har visat hur och var en helt

säker slutlig förvaring av det vid upparbetningen erhållna högaktiva avfallet kan ske. Enligt den andra angivna metoden krävs att reaktorinnehavaren har visat hur och var en helt säker slutlig förvaring kan ske av använt, ej

Övergripande frågor

upparbetat kärnbränsle. I en specialbestämmelse för en reaktor i Barsebäck (B 2) krävs för laddningstillstånd i upparbetningsalternativet endast att ett upparbetningsavtal företetts men det krävs ej påvisande av någon metod för förvaring av det upparbetade avfallet. Som kommittén närmare behandlar i följande avsnitt (6.5.4), kan det anföras starka skäl för att föredra direktförvaring framför upparbetning. Vad som i villkorslagen uttryckligen sägs rörande upparbetningsavtal bör därför inte tas upp i den nya lagstiftningen. Det väsentliga kriteriet för laddningstillstånd bör i stället anges vara att reaktorinnehavaren påvisat en godtagbar metod för att ta hand om det använda kärnbränslet och att ett allsidigt forsknings- och utvecklingsprogram påvisas. I villkorslagen anges att avfallets slutliga förvaring skall vara helt säker. Regeringsbeslut om laddningstillstånd enligt villkorslagen har, som framgår av bilaga till betänkandet, fattats beträffande fem reaktorer under åren 1978-1980. Av särskilt intresse i detta sammanhang för en tolkning av begreppet ”helt säker är regeringens uttalanden i laddningsbesluten för reaktorerna Forsmark 1 och Ringhals 3. I besluten 1978-10-05, i vilka laddningsansökningarna då lämnades utan bifall med hänsyn tiil att kompletterande geologiska undersökningar ansågs erforderliga, uttalade regeringen att villkorslagen inte uppställer ”något krav på att sökanden skall ange viss bestämd plats för slutförvaret. Lagen får emellertid i förevarande fall anses innebära att sökanden skall visa att det finns område eller områden i Sverige som har en sådan beskaffenhet att en slutförvaring kan ske i enlighet med de krav lagen ställer”. I de följande besluten 1979-06-21, i vilka regeringen biföll de kompletterande ansökningarna om laddning av reaktorerna, anförde kärnkraftinspektionen i det yttrande som låg till grund för regeringens beslut följande ”I helhetsbedömningen av säkerheten har den kompletterande undersökningen enligt kärnkraftinspektionen inte gett inspektionen skäl att ändra sin tidigare inställning, som framförts i dess remissyttrande den 9 maj 1978, att KBS-projektets förslag till hantering av använt kärnbränsle och slutförvaring av högaktivt avfall uppfyller de krav som villkorslagen ställer. Enligt inspektionens uppfattning pekar således det tillgängliga materialet på godtagbara möjligheter för förvaring i svenskt berg av avfallet från åtminstone Forsmark 1 och reaktoranläggningen Ringhals, block 3. I regeringens beslut om bifall till ansökningarna uttalades bl. a. att bolaget respektive vattenfallsverket ”självt eller inom en särskild projektgrupp fortsätter arbetet rörande slutlig förvaring av vid upparbetning erhållet högaktivt avfall eller använt, ej upparbetat kärnbränsle för att erhålla fördjupad kunskap om slutlig förvaring av nämnda typer av radioaktivt material. Kommittén vill starkt understryka att mycket höga krav på säkerhet och strålskydd måste ställas på metoden för det använda kärnbränslets omhändertagande och slutförvaring, men det måste samtidigt framhållas att det med dagens kunskaper inte kan anges någon helt säker metod att lösa detta tekniska problem. Det är därför angeläget att forskningen och utvecklingsarbetet rörande avfallsfrågorna inte avmattas sedan laddningstillstånd lämnats. Mot denna bakgrund framstår det som olyckligt om en netod säker, vilket skulle kunna ge intryck av att fcrtsatt angavs som helt

Övergripande frågor 129

forsknings- och utvecklingsarbete var mindre angeläget. helt säker framstår därför Begreppet som oegentligt och bör inte överföras i en ny lag. Däremot bör det i lagen klargöras att ytterst stränga krav på säkerhet och strålskydd måste ställas, bl. a. mot bakgrund av att avfallet är farligt under lång tid. Vid en uppläggning av lagstiftningen som nu har angetts bör stor vikt fästas vid den övervakande och kontrollerande uppgift på avfallsområdet som enligt förordningen till finansieringslagen handhas av kärnbränslenämnden. Det bör åligga nämnden att årligen granska och utvärdera det forsknings- och utvecklingsarbete som kraftbolagen utfört. Underlag härför ges bl. a. genom den plan för forskningsarbetet som kraftbolagen enligt finansieringslagen varje år skall ge in till nämnen. För att nämnen skall kunna fullgöra denna uppgift bör tillses att nämnden ges resurser och kompetens härför. Kommittén återkommer till denna fråga i avsnitt 6.6. Det torde samtidigt vara av vikt att information ges om verksamheten till berörda statliga och kommunala organ och till allmänheten. En sådan informationsskyldighet bör enligt kommittén ankomma på de övervakande myndigheterna. Kommittén anser det vidare påkallat att motsvarande insyn ges genom lokala säkerhetsnämnder i fråga om lagrings-, hanterings- och förvaringsanläggningar som för närvarande gäller beträffande kärnkraftverken enligt lagen om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken. Det återstår i detta sammanhang att närmare överväga dels vem som skall åläggas ansvar för uppkommet kärnavfall, dels vilka typer av avfall som ansvaret omfattar. Enligt både villkorslagen och finansieringslagen åligger ansvaret för avfallets omhändertagande en reaktorinnehavare och avser enligt villkorslagen använt kärnbränsle och det vid upparbetning erhållna högaktiva avfallet samt enligt finansieringslagen använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör från detta. I båda lagarna avses avfall från kärnkraftsreaktorer. Avfall från exempelvis forskningsreaktorer omfattas inte av lagarna. Bakgrunden till att ansvaret för avfallshanteringen koncentreras till kärnreaktorer avsedda för kraftproduktion torde främst vara att det är på detta område de stora mängderna använt kärnbränsle och radioaktivt avfall uppkommer och att det framstått som mest angeläget att lösa dessa problem. I förarbetena till finansieringslagen (prop. 1980/8190 bilaga 1, s. 328 och 608) framhölls att även drift av forskningsreaktorer ger upphov till använt kärnbränsle, låt vara i mindre omfattning, och att detta avfall bör tas om hand på samma sätt som motsvarande avfall från kärnkraftsrcaktorer, eftersom samma krav på säkerhet måste gälla också för denna typ av avfall. De speciella förutsättningar som gäller för drift av forskningsreaktorer, liksom den förhållandevis ringa mängd avfall som genereras vid dessa, innebar emellertid enligt föredragandens uppfattning att avfallet från dessa anläggningar kunde behandlas i särskild ordning. De ekonomiska problemen i samband med denna hantering ansågs vidare inte vara av samma art som när det gäller använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från kraftproducerande reaktorer. I fråga om det låg- och medelaktiva avfallet framhölls att detta kräver betydligt kortare förvaringstider och ställer betydligt lägre krav beträffande omhändertagande, hantering och förvaring. av Hanteringen

130 Övergripande frågor

detta avfall sker vidare till övervägande del under den tid kärnkraftsanläggningen är i drift. Denna typ av avfall ansågs därför kunna lämnas åsido. Det bör enligt kommittén inför en ny lagstiftning fastslås att ansvaret för av de radioaktiva avfallsprodukterna åligger envar som omhändertagande har tillstånd att bedriva kärnteknisk verksamhet och att detta ansvar omfattar även medel- och lågaktivt avfall. En sådan bestämmelse ligger i linje med den allmänt principen att den som driver en industriell godtagna verksamhet också skall ansvara för att de problem som verksamheten ger upphov till kan lösas. En bestämmelse av angivet innehåll bör dock inte kopplas till skyldigheten att betala avgift enligt finansieringslagen. Som kommittén i tidigare av avgiftsuttag kvarstå i sammanhang stannat för (avsnitt 5.1) bör regleringen finansieringslagen, medan föreskrifterna beträffande frågor om ansvar för uppkommet kärnavfall och för anläggningens aweckling och rivning bör överföras till den föreslagna nya lagen. Radioaktivt avfall från annan än drift av kärnkraftverk, t. ex.

verksamhet

forskning och sjukvård, bör- liksom uttalades i prop. 1980/81 190. bilaga 1, s. 328 - kunna förvaras i de anläggningar som uppförs av det av kraftindustrin mot erläggande av en engångssumma av den som gemensamt ägda företaget innehar avfallet. Denna engångssumma bör täcka de kostnader anläggningsinnehavaren har för omhändertagandet av avfallet. Ansvaret för avfallet bör därvid till innehavaren av avfallsförvaret. Som ett villkor vid övergå tillståndsprövningen av slutförvar kan föreskrivas en skyldighet att ta emot sådant radioaktivt avfall från annan inhemsk verksamhet, som innebär sådana långsiktiga risker att en slutförvaring av samma slag som för kärnkraftens avfall är påkallad. Det bör emellertid framhållas att högaktiva av en forskningsreaktor som det enligt kommitténs förslag är innehavaren har det direkta ansvaret för att avfallsfrågorna blir lösta. avfall som icke är kärnkraftsanknutet tas för Låg- och medelaktivt närvarande om hand av Studsvik Energiteknik AB. Problemen med slutförvaring och finansiering härav utreds för närvarande i särskild ordning och bör lösas i det sammanhanget.

6.5.4 Fråga om avseende hanteringsmetod

lagreglering

Bakgrund

innebär de metoder för att ta hand om och Som angetts i det föregående slutförvara använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som i dag föreligger att bränslet eller Det pågår m. m. antingen upparbetas direktdeponeras. emellertid en omfattande debatt och forskning om den lämpligaste lösningen av det använda bränslets har därvid riktats hantering. Uppmärksamheten skall ske eller särskilt mot frågan om förbehandling genom upparbetning ej. Genom upparbetning av det använda bränslet utvinns uran och plutonium som kan återanvändas i nytt kärnbränsle. Vid upparbetning av använt kärnbränsle i enlighet med de kontrakt, som svensk kraftindustri slutit, kommer sex ton att renframställas. För närvarande drygt plutonium undersöks möjligheterna att tillgodogöra sig plutoniets energivärde genom

Övergripande frågor 131

inblandning i nytt bränsle av det plutonium som renframställts. Sådant s. k. MOX-bränsle

(Mixed Oxide Fuel), där man utgår från att halten plutonium

är omkring 3 procent, kan i och för sig användas i de svenska reaktorerna. Efter användning i reaktorerna och mellanlagring avses det använda MOX-bränslet enligt kraftbolagens planering direktdeponeras. Det använda MOX-bränslet innehåller en något större mängd långlivade nuklider än använt bränsle med enbart uran. Vid en redovisning av upparbetningsmetoden bör anmärkas att denna metod i sig inte behöver innebära att plutonium renframställs, men att den kommersiella inriktningen för närvarande avser renframställning. En betydelsefull fråga i samband med valet mellan upparbetning och direktdeponering är om detta val påverkar riskerna för av spridning kärnvapen. Vid framställning av kärnladdningar används klyvbara isotoper av uran eller plutonium. Uranutnyttjandet förutsätter vid både civilt- och militärt utnyttjande anrikningsanläggningar, medan plutonium erhålls vid upparbetning av uran som för militärt bruk bestrålats i särskilda för ändamålet Det vid upparbetningen byggda reaktorer. utvunna plutoniet från civila reaktorer är visserligen mindre ägnat för kärnvapenframställning än s. k. vapenplutonium, men dess användning för framställning av kärnladdningar kan principiellt inte uteslutas. Åsikter finns att det med hänsyn härtill skulle vara bättre att behålla plutoniet mindre i det använda tillgängligt bränslet, även om det innebär att man då inte återvinner det uran som finns kvar. Samtidigt framhålls att man vid direktdeponering - till skillnad mot upparbetningsalternativet undgår en mängd utvunnet plutonium som måste tas om hand på särskilt sätt. Argumenten för upparbetning och återföring av plutonium i MOX-bränsle som en väg att ”oskadliggöra plutoniet har dock ifrågasätts, med hänsyn till att använt MOX-bränsle innehålleri stort samma mängd plutonium som färskt MOX-bränsle. En viss skillnad föreligger dock beträffande plutonieinnehållet i färskt och använt MOX-bränsle. Sålunda innehåller färskt MOX-bränsle 4,85 % plutonium (i medeltal 3,25 % fissilt plutonium), medan använt MOX-bränsle innehåller cirka 3 % plutonium (i medeltal 1,7 % fissilt Som motsatt plutonium). uppfattning har förts fram, att förbränning av tidigare separerat plutonium i stället minskar riskerna för kärnvapenspridning. Intresset för upparbetning av använt kärnbränsle och därmed användning av plutonium i lättvattenreaktorer kvarstår i ett flertal länder. Bl. a. har frågor kring upparbetning behandlats av den s. k. INFCE-konferensen

(International Nuclear Fuel Cycle Evaluation) som ägde rum inom IAEA:s

ram, åren 1977-80 med deltagande av ett 50-tal stater, däribland Sverige. från INFCE främst en teknisk Rapporten utgör och analytisk studie av samt huruvida kärnbränslehanteringen den ena eller andra utformningen av denna hantering påverkar riskerna för ytterligare spridning av kärnvapen, särskilt till länder som nu inte har sådana vapen. I fråga om upparbetning pekas i rapporten bl. a. på att denna metod i vissa avseenden skulle innebära en förenklad och ökat tillgodogörande avfallshantering av klyvbara ämnen. Genom användningen av plutonium minskar behovet av anrikat uran. Det anges vidare i rapporten att upparbetningsmetoden bygger på en känd teknik - även om upparbetning av bränsle från lättvattenreaktorer hittills förekommit i förhållandevis små anläggningar - och att existerande rutiner för

Övergripande frågor

safeguards och fysiskt skydd, t. ex. i samband med transporter, är tillfredsställande. Det betonades dock att sistnämnda frågor i första hand utgör ett nationellt ansvar, på samma sätt som andra led i kärnbränslehanteringen. I fråga om problemen kring plutonium framhålls i INFCE-rapporten att detta ämne oundvikligen produceras i kärnkraftsanläggningarna. Problemet är därför inte hur man skall undvika en sådan produkt, utan hur det skall hanteras när det en gång har bildats. Två huvudprinciper anges därvid. Den ena principen är att plutoniet inte separeras från resten av det använda bränslet. Det binds och slutförvaras då i det använda bränslet. Enligt den andra principen separeras plutoniet genom upparbetningen, och kan därefter återanvändas som s. k. MOX-bränsle i en termisk reaktor eller i en bridreaktor. I rapporten sägs vidare att de mest känsliga inslagen vid upparbetning synes vara dels stöld av materialet vid transport, dels åsidosättande eller upphävande av de internationella safeguardsbestämmelserna vad gäller ett plutoniumlager, dels den större svårighetsgraden i safeguardskontrollen vid en upparbetningsanläggning eller en MOXbränslefabrik i jämförelse med ett plutoniumlager. Med hänsyn härtill ställs höga krav på upparbetningsteknik, materialkontroll och lagstiftande åtgärder. Vad gäller risken för att upparbetningsplutonium kan komma till användning för vapenframställning uttalas att sådant är mindre attraktivt för att plutonium på grund av sin isotopsammansättning framställa kärnvapen jämfört med vapenplutonium som framställts enligt ett därför avsett program. Det noteras dock i rapporten att den amerikanska har förklarat att kommersiellt plutonium tekniskt sett skulle regeringen kunna användas för (”can be used for) vanpenändamål och att detta uttalanden inte har motsagts av andra kärnvapenstater. Vidare uttalas att inte kan bedömas ge signifikativa skillnader sett skilda typer av bränslecykler ur spridningsrisk. Frågan om spridningsrisken bedöms i huvudsak vara en politisk fråga. För att skapa bättre kontroll över överskottsplutonium, som inte direkt återanvänds, och att förhindra en lageruppbyggnad i ett enskilt land, rekommenderades i INFCE-rapporten att det internationella atomenergiorganet, IAEA, skulle utreda formerna för ett internationellt system för Arbetet med att ta fram de regler som erfordras för ett plutoniumlagring. sådant system pågår för närvarande.

Kommitténs överväganden och förslag

Det är, som kommittén tidigare har betonat, väsentligt att med hänsyn till icke-spridningshänsyn kräva långtgående garantier i fråga om kärnämnen och då särskilt plutonium - som utvinns vid upparbetning. Av särskild betydelse i detta avseende är uppfyllande av Sveriges förpliktelser om kontroll av kärnämnen Redovisning härav enligt icke-spridningsfördraget. har lämnats i avsnitt 4.2.2. Vad emellertid kommittén i detta sammanhang närmare har att överväga är huruvida i lag bör anges vilken metod för omhändertagande av använt kärnbränsle som skall komma till användning eller om lagen bör ges en sådan utformning att den medger olika hanteringsmetoder, dvs. görs flexibel med

Övergripande frågor 133

hänsyn till främst den tekniska utvecklingen. I denna bör enligt kommittén beaktas fråga att frågor om valet av hanteringsmetod och metodens slutliga utformning ännu inte har lösts och att forsknings- och utvecklingsarbete pågår i syfte att finna den lämpligaste metoden för såväl upparbetningssom direktdeponeringsalternativen. Denna tekniska och utveckling forskning kan leda till lösningar av avfallsfrågan som nu inte kan förutses. Olika skäl - främst vad gäller icke-spridningssynpunkterna - talar enligt kommittén för en slutförvaring av använt kärnbränsle utan föregående upparbetning. Samtidigt bör pekas på att högre krav på slutförvarets långsiktiga hållbarhet ställs vid slutförvaring av använt kärnbränsle än vad som ställs när upparbetningsavfall slutförvaras. Ännu har det heller inte visats att en från alla synpunkter tillfredsställande lösning på avfallsproblemet kan uppnås genom direkt Ett förbud mot en viss slutförvaring. kan också resultera i lösningar hanteringsmetod som senare kan visa sig mindre välgrundade. Det synes mot denna bakgrund mindre lämpligt att nu i lag förbjuda upparbetning. Det bör emellertid tillses att metoden med slutförvaring ges mycket hög prioritet i forsknings- och utvecklingsarbetet kring avfallsproblemet. En annan synpunkt är att syftet med lagstiftningen på kärnenergiområdet är att tillvarata säkerhets- och strålskyddsintressen och att i lagen ange hur dessa intressen skall kunna tillvaratas. Det får mot denna bakgrund vid behandling av en ansökan om förfarande enligt en angiven metod bedömas om det uppställda syftet kan anses säkerställt. Enligt kommitténs mening talar således skäl för att den föreslagna lagen omfattar de olika hanteringsmetoder av använt kärnbränsle som kan förekomma eller utvecklas, dvs. att lagstiftningen i dessa görs flexibel hänseenden. Samtidigt bör emellertid förutsättas att en aktuell hanteringsmetod blir föremål för prövning. Det kan uppnås genom att det, liksom i gällande lagstiftning, uppställs krav på tillstånd av regeringen för innehav av eller annan befattning med - förutom kärnämne - använt kärnbränsle och att en reaktorinnehavare måste söka tillstånd för en aktuell hanteringsmetod, t. ex. för upparbetning. Denna metod kan då bli underkastad regeringens prövning. Samtidigt är det påkallat att det använda kärnbränsle som avses blir föremål för kontroll från samhällets upparbetas sida. Denna möjlighet ges redan i dag enligt atomenergilagen genom krav på regeringens tillstånd för utförsel ur landet av bl. a. använt bränsle. Regeringen eller tillsynsmyndigheten kan därvid uppställa erforderliga villkor beträffande reaktorinnehavarens och materialkontroll hantering av de produkter som erhålls vid av det använda bränslet. Motsvarande upparbetningen reglering bör enligt kommittén införas i den nya föreslagna lagen. Kärnbränsle, som kan finnas kvar i en kärnreaktor vid en slutlig av reaktorn avstängning torde redan i dag enligt finansieringslagen omfattas av en reaktorinnehavares ansvar att ta hand om använt kärnbränsle och radioaktiva avfallsprodukter. Samma ansvar bör föreligga enligt den av kommittén föreslagna nya lagen. En bestämmelse härom bör dessutom utformas så att den innefattar sådana kärnämnen som erhålls vid upparbetning och som ej används på nytt.

Övergripande frågor

6.5.5 Avveckling av kärnteknisk verksamhet

Den som har meddelats tillstånd till verksamhet på kärnenergiområdet är som verksamheten ger upphov till skyldig att ta ansvar för att alla de problem också kan lösas. Detta ansvar bör enligt kommittén åvila honom inte bara medan verksamheten Ansvaret bör kvarstå även om tillståndet pågår. återkallas för ett tillstånd inte i eller giltighetstiden gått ut, om innehavaren att särskild ordning befrias från det. I ansvaret ligger således även skyldighet iaktta ställda krav på säkerhet, strålskydd, materialkontroll, fysiskt skydd etc. Det bör även åligga en tillståndsinnehavare att avveckla och riva den i vilken den kärntekniska verksamheten bedrivits när verksamanläggning heten upphört. de senaste antagna riktlinjerna för energipolitiken (prop. 1980/ Enligt att kraftföretagen i landet samordnar sin 81:90, bilaga 1, s. 321) förutsätts verksamhet i fråga om kärnavfallets hantering. Denna uppgift handhas, som tidigare angetts, av Svensk Kärnbränsleförsörjning AB. I ett i vart fall längre - sedan slutförvaren tillslutits - förutsätts att innehavet tidsperspektiv övertas av en statlig myndighet.

Överföring av kärnavfallet kan ordnas antingen så att Svensk Kärnbräns-

AB självt ombesörjer uppförandet och driften av slutförvaret leförsörjning och således övertar avfallet när det kommit till förvaret eller så att den tillståndshavaren själv vidtar alla åtgärder för slutförvaring och ursprunglige ansvaret för avfallet därefter övertas av företaget. Oavsett vilket förfarande som väljs bör liksom för närvarande krävas att överföring av innehavet på annan inte får ske utan tillstånd av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Därvid bör prövas inte bara att den som övertar kärnavfallet uppfyller de krav som lagen ställer, t. ex. att avfallet kan tas om _ hand på ett betryggande sätt och att den som övertar hanteringen har resurser för det. Det bör också prövas om överlåtaren har uppfyllt alla de förpliktelser som åvilat honom. En tillståndsinnehavares ansvar för kärnavfall kan också upphöra när materialet inte risk från strålskyddssynpunkt. En längre utgör någon bedömning av att ämnet inte längre utgör någon risk bör avgöras av tillsynsmyndigheten (strålskyddsinstitutet) och ingå bland övriga frågor som hänger samman med tillsynen. När det gäller nedläggning av kärnkraftsanläggningar åligger det enligt nuvarande att svara för att anläggningen avvecklas och regler innehavaren sätt. Det betyder t. ex. att han ansvarar för en rivs på ett acceptabelt demontering och bortforsling av anläggningens olika delar och att fullständig dessa i förekommande fall placeras i en förvaringsanläggning eller på annat sätt tas om hand. I ansvaret för avveckling och rivning ingår också en planering i god tid av behövliga åtgärder. Motsvarande bestämnoggrann melse bör införas i den av kommittén föreslagna nya lagen. Bestämmelsen bör dock utformas så att skyldigheten att avveckla och riva en anläggning är kärnreaktorer. även avser andra anläggningar på kärnenergiområdet Enligt näringsutskottets betänkande (NU 1979/80:70 s. 18) vid 1980 års av riktlinjer för energipolitiken bedömdes en reaktors riksdagsbehandling tekniska livslängd till cirka 25 år från idrifttagningen. Med hänsyn härtill att den sista av de tolv reaktorer som ingår i det svenska angavs

Övergripande frågor 135

kärnkraftsprogrammet skall stängas år 2010. Därvid skall enligt utskottet säkerhetsaspekterna vara avgörande för i vilken ordningsföljd reaktorerna skall tas ur drift. Det är enligt kommittén naturligt att i den föreslagna lagen förutsätta att säkerhetsaspekter - och strålskyddsaspekter - skall avgöra frågan om en reaktors avstängning. Denna ordning gäller redan i dag. Således äger tillsynsmyndigheterna som villkor för drift av en reaktor kräva att åtgärder av säkerhets- och strålskyddsskäl vidtas eller upprätthålls. Uppfylls inte dessa villkor får driften ej heller fortsätta. Om således inte säkerhets- och strålskyddsskäl talar mot driften av en reaktor bör denna få drivas till den beslutade avstängningstiden år 2010. Vid sidan härav kan i tillstånden för reaktordriften ha föreskrivits inskränkningar i dritfstiden, vilka givetvis skall beaktas. Avstängning av en reaktor kan ske av olika skäl. Bortsett från t. ex. en återkommande översyn av anläggningen, kan reaktorn tillfälligt tas ur drift med hänsyn till säkerheten eller strålskyddet för att åtgärder skall vidtas enligt föreskrifter av tillsynsmyndigheterna. En slutlig avstängning av en reaktor kan som nyss sagts, också ske av säkerhets- eller strålskyddsskäl och avgörandet vad gäller en sådan avstängning ligger inom tillsynsmyndigheternas kompetens. Därvid bör, på motsvarande sätt som gäller enligt nuvarande ordning, reaktorinnehavaren ha möjlighet att anföra besvär hos regeringen mot myndighetens beslut. En speciell fråga som togs upp i samband med 1980 års riksdagsbehandling av kärnkraften gällde behovet av en särskild bestämmelse i lag om antalet reaktorer och om driftsperiodens längd. I näringsutskottets betänkande (NU 1979/80:70 s. 18) uttalades att bestämmelser härom torde böra införas i lagstiftningen” på kärnenergiområdet och att närmare överväganden om förutsättningarna och formerna härför lämpligen kunde ske inom för

ramen

atomlagstiftningskommitténs utredningsarbete. Vad näringsutskottet här anfört borde, uttalade utskottet, riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Något lagtekniskt hinder mot att i lag införa en bestämmelse om antalet kärnkraftsreaktorer och avvecklingsperiodens längd föreligger i och för sig inte. Kommittén ifrågasätter dock behovet av en lagreglering i en fråga som omfattas av de av riksdagen redan godkända riktlinjerna för kärnkraftens roll i energisystemet. Det är med hänsyn härtill svårt att se något sakligt skäl för att i lag införa en bestämmelse om det beslutade kärnkraftsprogrammet. Någon reglering i lag har för övrigt tidigare inte skett av kärnkraftsprogrammet. De lagstiftningsåtgärder som kan behövas för kärnkraftens aweckling år 2010 bör enligt kommittén tas upp först när alla frågor som behöver regleras finns klarlagda. Frågor härom utreds för närvarande av 1981 års energikommitté (1981:08). Kommittén har därför vid sina överväganden stannat för den uppfattningen att en särskild lagbestämmelse om antalet kärnreaktorer och avvecklingsperiodens längd inte bör införas i detta sammanhang.

136 Övergripande frågor

6.6 Avfallshanteringens finansiering, övervakning

och kontroll

6.6.1 Gällande bestämmelser m. m. Den som har tillstånd att inneha eller driva en kärnreaktor för kraftproduktion skall enligt 1 § lagen (1981:669) om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m. (finansieringslagen) svara för att i reaktorn använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör från detta hanteras och slutförvaras på ett säkert sätt. Reaktorinnehavaren svarar också för att reaktoranläggningen avvecklas och rivs på ett säkert sätt och att den forsknings- och utvecklingsverksamhet bedrivs och de åtgärder i övrigt vidtas som behövs för att kunna fullgöra ansvaret i fråga om avfallets hantering och anläggningens avveckling. Utöver de kostnader som följer av reaktorinnehavarens skyldighet att svara för åtgärder beträffande använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från bränslet har denne enligt 2 § lagen också en skyldighet att svara för statens kostnader för verksamheten, forsknings- och bl. a. för kompletterande utvecklingsverksamhet samt Övervakning och kontroll av slutförvar. För att säkerställa att medel finns tillgängliga för att betala de kostnader som följer med reaktorinnehavarens skyldigheter skall denne, så länge reaktorn är i drift, erlägga en avgift till staten. Enligt 6 § bestäms den årliga avgiften med ledning av en plan som reaktorinnehavaren i samråd med övriga reaktorinnehavare årligen upprättar eller låter upprätta över de åtgärder som behövs för att ta omhand använt kärnbränsle och radioaktivt avfall och för att avveckla och riva reaktoranläggningen samt för forsknings- och utvecklingsverksamhet i dessa avseenden. Den del av avgiften som avser statens kostnader, bestäms med ledning av en motsvarande årlig plan som upprättas av nämnden för hantering av använt kärnbränsle (kärnbränslenämnden). Avgiftens storlek fastställs av regeringen årligen för nästföljande år efter förslag av kärnbränslenämnden (5 §). Avgiften skall utgå i förhållande till den energi som levereras från reaktoranläggningen. Den årliga avgiften skall därvid bestämmas så att de sammanlagda avgiftsbeloppen som erläggs under reaktorns driftstid täcker de kostnader, som följer av reaktorinnehavarens skyldigheter. Vid beräkning av avgiften skall enligt 6§ beaktas tidigare vidtagna åtgärder för omhändertagande av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör från detta. Hänsyn skall också tas till reaktoranläggningens beskaffenhet - t. ex. omfattningen av reaktoranläggningen och anordningar som finns inom anläggningen - och övriga omständigheter som kan påverka avgiftsberäkningen, exempelvis att avtal om upparbetning av det använda kärnbränslet har träffats eller att ett centrallager för använt bränsle har uppförts (jfr prop. 1980/81:90, bil. 1, s. 618). Kostnaderna för hantering av använt kärnbränsle skall alltså bedömas och avgifternas storlek bestämmas med hänsyn till varje reaktor och kan således bli individuella för varje kärnkraftsblock. Om uppgifter för bestämmande av den årliga avgiften saknas eller är så bristfälliga att de inte kan läggas till grund för avgiftsberäkningen, skall avgiften bestämmas till skäligt belopp (6§ andra stycket).

Övergripande frågor 137

De fastställda avgifterna skall enligt 7 § betalas in till den myndighet som regeringen bestämmer (kärnbränslenämnden) och av denna myndighet sättas in på räntebärande konto i Sveriges riksbank. Upplupen ränta skall läggas till kapitalet. Kärnbränslenämnden infordrar i praktiken från reaktorinnehavarna uppgifter om levererad el för varje kvartal, varefter häremot svarande belopp sätts in på nämndens konto i riksbanken. De avgifter som innehavaren av en reaktor betalat in får användas för att ersätta dennes kostnader för de ändamål, för vilka avgifterna tagits ut. Härför krävs enligt 10 § lagen särskilt medgivande av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, dvs. kärnbränslenämnden enligt 1 §

förordningen (1981:671) om finansiering av framtida utgifter för använt

kärnbränsle m. m. Av inbetalade avgifter har reaktorinnehavaren att erhålla lån möjlighet mot säkerhet efter medgivande av regeringen eller kärnbränslenämnden. Räntan på lån får inte understiga den inlåningsränta som riksbanken erlägger för de insatta avgiftsmedlen. Lånet skall i övrigt förenas med de villkor som behövs för att säkerställa att medel finns tillgängliga för ändamålet med avgiften, dvs. åtgärder för en säker avfallshantering m. m. (8 och 10 §§ lagen). I 6 § förordningen till finansieringslagen föreskrivs dessutom att lån får meddelas en reaktorinnehavare med endast belopp som vid varje tillfälle svarar mot högst 75 % av summan av de avgifter som rekatorinnehavaren har betalat in, minskad med vad som kan antas bli använt under lånetiden. Frågor om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta samt för avveckling och rivning av reaktoranläggningar handhas av kärnbränslenämnden, som inrättades den 1 juli 1981. Förslag om att inrätta nämnden lades fram i prop. 1980/81:90 (bil. 1, s. 317-323). Nämndens uppgifter anges i förordningen (1981:672) med instruktion för nämnden för hantering av använt kärnbränsle. Enligt 2§ förordningen åligger det nämnden att 1. följa utvecklingen på kärnenergiområdet, särskilt vad gäller använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta samt avveckling och rivning av reaktoranläggningar, 2. avge förslag till regeringen om avgifter som avses i 5 § lagen (1981:669) om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m., 3. svara för en betryggande förvaltning av inbetalda avgifter, 4. pröva frågor som anges i 10 § nämnda lag, samt 5. fullgöra de uppgifter som i övrigt följer av den lagen.

Hänvisningen i punkt 4 till 10§ finansieringslagen avser frågor om kompletterande forsknings- och utvecklingsverksamhet, övervakning och kontroll av slutförvar, utlåning till reaktorinnehavaren av inbetalade avgifter och villkoren för sådant lån samt användande av inbetalade avgifter. Enligt 3 § instruktionen leds nämnden av en styrelse. Ledamöter i styrelsen är en överdirektör och högst tio andra ledamöter. Bland ledamöterna förordnar regeringen en ordförande och en vice ordförande. Överdirektören är chef för nämnden (4 § instruktionen). Nämndens kansli har sex tjänster.

Övergripande frågor

6.6.2 Kommitténs överväganden och förslag

Ett väsentligt inslag i lagstiftningen på kärnkraftsområdet är att den som bedriver kärnteknisk verksamhet skall ansvara också för att de radioaktiva restprodukter som uppkommer i verksamheten tas om hand på ett säkert sätt, liksom att den anläggning i vilken verksamheten bedrivits avvecklas och rivs på ett säkert sätt, samt att han svarar för kostnaderna härför. Kommittén har i det föregående avsnittet (6.5.3) slagit fast dessa grundläggande förutsättningar för verksamheten och förordar att ansvarsreglerna härom ges iden nya lag som kommittén föreslår. I förhållande till finansieringslagen har kommittén därvid föreslagit ett något utvidgat ansvar. Således föreslås att ansvaret för uppkomna restprodukter i Sverige omfattar inte bara använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör från detta utan över huvud taget allt radioaktivt avfall som uppkommer i verksamheten, liksom för kärnämnen som avskiljs vid upparbetning och som ej återanvänds. Ansvar att ta hand om avfallsprodukter åligger enligt kommitténs förslag alla som meddelats tillstånd till kärnteknisk verksamhet, således inte endast den som har tillstånd till innehav eller drift av en kärnreaktor för kraftproduktion. att erlägga avgift till staten för framtida kostnader för Skyldigheten avfallshanteringen bör emellertid enligt kommittén begränsas till innehavare av en kärnreaktor för utvinning av kärnenergi. Det är i detta led av bränslehanteringen de helt dominerande mängderna av svårhanterligt avfall uppkommer. I denna del bör således vad avser avgifterna finansieringslagens bestämmelser inte ändras. Någon påföljd för den som inte uppfyller sitt ansvar eller sin avgiftsskyldighet enligt finansieringslagen anges inte i denna lag. En ålagd avgift kan för närvarande drivas in enligt allmänna regler härför. Genom att reglerna om ansvar för kärnavfallets omhändertagande, inklusive anläggningens avveckling, enligt kommitténs förslag överförs till den föreslagna nya lagen ges möjlighet att även förelägga vite eller återkalla ett meddelat tillstånd för verksamheten om ansvaret åsidosätts. Finansieringslagen har varit i kraft endast en kort tid och finansieringssystemet tillämpas i full utsträckning först fr. o. m. år 1983. Det torde därför vara mindre lämpligt att i detta läge föreslå några genomgripande ändringari lagen eller ta ställning till lämpligheten av denna finansieringsform. Kommittén lämnar dock i det följande vissa synpunkter på några frågor som kommittén har särskilt uppmärksammat. Ett väsentligt inslag i finansieringslagen är ordningen för att fastställa de årliga avgifter som reaktorinnehavaren har att erlägga. Till grund härför ligger dels den plan som reaktorinnehavaren i samråd med övriga reaktorinnehavare upprättar eller låter upprätta för den forsknings- och utvecklingsverksamhet och de övriga åtgärder som behövs, dels den plan som av kärnbränslenämnden för kompletterande forsknings- och upprättas utvecklingsverksamhet samt övervakning och kontroll m. m. Avgiften utgår i förhållande till den från reaktoranläggningen levererade energin, vilket innebär att avgiften utgår med visst belopp per levererad kWh. Vid avgiftens fastställande skall beaktas förhållandena vid varje enskild reaktor. Den årliga avgiften skall bestämmas så att det sammanlagda belopp som betalas under reaktorns driftstid täcker -förutom statens kostnader - alla kostnader

Övergripande frågor

för de åtgärder som behövs för att i reaktorn använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta skall kunna hanteras och slutförvaras samt reaktoranläggningen avvecklas och rivs på ett säkert sätt. Vid bestämmande av avgiftens storlek måste förutom beräkningar av de totala kostnaderna för hanteringen över hela perioden, cirka 80 år, också bedömas storleken av elleveranserna från kärnkraftsblocken t. 0. m. år 2010. Avgörande för avgiftens storlek är dock vilken real avkastning som kan uppnås över hela perioden på det förvaltade kapitalet. För år 1983 har regeringen beslutat om en avgift av 1,7 öre per kWh elektrisk energi som levereras från en reaktor. Regeringen har samtidigt uppdragit åt kärnbränslenämnden att undersöka möjligheterna att erhålla en högre real avkastning på förvaltade medel än den som nämnden antagit vid utarbetande av sitt avgiftsförslag. Den i finansieringslagen angivna ordningen för att fastställa avgiften finner kommittén i och för sig lämplig. Kommittén har inte anledning att gå in på beräkningsmetoder m. m., men vill lämna vissa kompletterande synpunkter beträffande avgiftssystemet. Som nyss angetts bestäms de årliga avgifterna bl. a. med hänsyn till kostnaderna för i reaktorn använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta. I avgifterna ingår däremot inte reaktoravfall, jonbytarmassor, härdkomponenter m. m. som kommer från kraftverket. Jonbytarmassor m. m. som härrör från avfallets hantering i mellanlager och andra behandlingsanläggningar omfattas däremot av finansieringslagen. Till grund för denna åtskillnad ligger det förhållandet enligt vad som framgår av motivuttalanden (prop. 1980/81 :90, bil. 1, s. 608) - att det låg- och medelaktiva avfallet från kraftverken kräver kortare förvaringstider och att hanteringen av avfallet till övervägande del sker under den tid som verket åri drift. Kostnadsmässigt utgör hanteringen av detta radioaktiva avfall från kraftverken endast en mindre del av den totala kostnaden och det kan därför ses som en onödig omgång vid avgiftsberäkningen att räkna bort denna kostnad. För detta radioaktiva avfall medges för närvarande en avsättning av högst 0,1 öre per kWh hos företagen, jämfört med den nuvarande avgiften på 1,7 öre per kWh. Det radioaktiva avfallet från kraftverket kommer även att hanteras tillsammans med motsvarande radioaktiva avfall som härrör från det använda kärnbränslet. En samordning kan också bli aktuell beträffande omhändertagande av rivningsavfall. Det kan därför finnas anledning att diskutera om även denna hantering bör ingå i ett samlat avgiftsuttag. Kommittén är dock ej beredd att nu avge förslag i frågan, men anser att denna bör följas upp. En annan fråga som närmare bör uppmärksammas gäller användningen av avgiftsmedlen. Liksom avgiftsuttaget är kopplat till den enskilda reaktorn, är användningen av avgifterna avsedda att ersätta den enskilde reaktorinnehavaren för hans kostnader för vidtagna åtgärder beträffande den reaktorn. Det synes enligt kommittén vara en lämplig princip, när det gäller avgiftsuttaget, att den årliga avgiften bestäms med hänsyn till den enskilda reaktorn. Därvid kan som angesi 6 § första stycket finansieringslagen hänsyn tas till skillnader i kostnader för t. ex. upparbetning av använt kärnbränsle och slutförvar av det högaktiva avfallet respektive kostnader för direktde-

140 Övergripande frågor

ponering av det använda bränslet. Likaså kan beaktas skillnader i rivningskostnader o. d. Det kan emellertid ifrågasättas om inte avgifternas användning för avfallshantering och forsknings- och utvecklingsarbetet härför bör bäras gemensamt av reaktorinnehavarna. Den forskning och utveckling som sker från kraftbolagens sida omhänderhas gemensamt av Svensk Kärnbränsleförsörjning AB. Redan nu kan således av redovisade planer konstateras en styrning mot ett gemensamt system för hantering av kärnavfallet för samtliga kraftverk. Enligt kommitténs bedömning är ett gemensamt system, åtminstone i väsentliga delar, en viktig förutsättning för att lösa de i flera avseenden svåra och kostsamma åtgärder som krävs för en säker avfallshantering och för avveckling av kärnkraften. Genom att faktorer som avser enskilda reaktorer kan beaktas vid avgiftsuttaget kan skillnader i avfallshanteringen utjämnas. Någon ytterligare korrigering vid avgifternas utbetalning för att få ett rättvist system skulle då inte behövas. Det bör dock tilläggas att avgiftsuttaget för åren 1982 och 1983 har bestämts generellt för samtliga reaktorer (1,7 öre per kWh) mot bakgrund av de komplicerade förhållanden, som behövts klarläggas, innan avgiften ansetts kunna bestämmas särskilt för varje reaktor. Även om således skäl kan anföras för ett gemensamt ansvar från kraftindustrins sida avseende forskning och utveckling samt åtgärder för omhändertagande av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall samt rivning av kraftverken, bör dock enligt kommittén ytterligare erfarenheter på detta område awaktas och närmare studeras. Särskilt bör studeras effekten av kostnadsfördelningen mellan reaktorinnehavarna vid ett gemensamt ansvar för avfallshanteringen och de problem som kan föreligga med hänsyn till ägareförhållanden. Ett längre driftsstopp vid en reaktor medför t. ex. enligt den nuvarande utformningen av lagen att ingen avgift kan tas ut, eftersom ingen energi levereras. Ett driftsavbrott kan således, om avgiftsuttaget inte beräknas för en längre tidsperiod, medföra att de gemensamma hanteringskostnaderna och kostnaderna för forskning och utveckling m. m. måste bäras av de övriga reaktorinnehavarna. Samma förhållande kan uppkomma beträffande en anläggning, som varit i drift endast en kort tid innan avfallshanteringen kommit i gång. Det kan alltså konstateras att det nuvarande systemet för avgiftsuttag först efter en period av ostörd drift medger att baskostnaderna för hanteringen och rivningskostnaderna täcks för respektive reaktor. De avgiftsmedel som tas ut av reaktorinnehavarna sätts in på räntebärande konto i riksbanken. Syftet härmed är att medlen hålls samlade på ett säkert sätt för att successivt kunna betalas ut för sitt ändamål. Genom att medlen är räntebärande och upplupen ränta läggs till kapitalet uppnås en viss värdesäkring av de insatta medlen. Enligt finansieringslagen kan de avgiftsmedel, som en reaktorinnehavare har inbetalat, också användas för lån till reaktorinnehavaren mot säkerhet. I motiven till finansieringslagen (prop. 1980/81:90, bil. 1, s. 326) uttalas att lån bör ges till bl. a. investeringari energiomvandlingsanläggningar och anläggningar för energidistribution samt investeringar i samband med åtgärder för ökad säkerhet i kärnkraftverken. Även kärnkraftsföretagens ägare förutsågs kunna låna av avgiftsmedlen under förutsättning av att samtliga delägare är överens om hur

Övergripande frågor 141

återlånet skall ske. Vid det avgiftsuttag, som har bestämts för år 1983, uppgår den årliga inbetalningen till sammanlagt cirka 600 milj. kronor. Enligt vad kommittén inhämtat uppgick behållningen hos kärnbränslenämnden vid årsskiftet 1982-1983 till 332 milj. kronor. Möjligheterna till återlån bör ses mot bakgrunden av att kärnkraftsföretagen fram till finansieringslagens ikraftträdande hade rätt att inom företagen avsätta medel för sina framtida kostnader för hanteringen av det använda kärnbränslet och för rivningen av anläggningarna. Återlånerätten synes därför ha tillkommit som en följd av den ålagda avgiftsskyldigheten och för att företagens finansieringsmöjligheter inte skulle i avsevärd grad försämras. Samtidigt synes staten genom uttalanden om till vilka ändamål lån skall få lämnas, vilja säkerställa att lånemedlen används för produktiva energiinvesteringar. . Kommittén har till uppgift att i sitt arbete bevaka att säkerheten och strålskyddet i avfallshanteringen och ansvaret härför inte åsidosätts, vilket bl. a. innebär att medel finns tillgängliga när de behövs. Bedömningen av återlånens effekt i övrigt, såsom vad avser lånens med samordning långivningen på den allmänna kreditmarknaden, frågor om säkerhet och övriga lånevillkor samt samordning med samhällets övriga energipolitiska åtgärder, kräver bl. a. särskilda ekonomiska och kreditpolitiska överväganden. Vid kommitténs diskussioner av dessa frågor har framkommit följande synpunkter. Systemet med återlån tillämpas sedan åtskillig tid på kreditmarknaden, bl. a. inom ATP-systemet. Återlånen enligt finansieringslagen utgör en särskild form av kreditgivning som ligger utanför övrig långivning. Ur allmän kreditpolitisk synvinkel synes det vara önskvärt med så få kreditformer som möjligt och att kreditgivningen på detta område samordnas med den allmänna kreditmarknaden. Återlån enligt finansieringslagen synes vidare enligt ”god förvaltningsprincip” böra lämnas på marknadsmässiga villkor. Problem kan därvid uppkomma vid bestämmande av lånevillkoren, bl. a. därför att syftet med återlånen angetts vara att tillgodose och energikärnsäkerhetsinvesteringar, som är långsiktiga investeringar, medan utrymmet för återlånen torde vara kortsiktigt med hänsyn till de investeringar som måste göras på avfallsområdet. Ett annat problem vid långivning kan vara att bestämma säkerheten för lånen. Mot bakgrund av kärnkraftverkens speciella karaktär och av syftet med fonderingen enligt finansieringslagen är kärnkraftverken ingen lämplig säkerhet för sådana lån. Skäl synes slutligen också tala för att investeringar inom området för energiutveckling bör ske samordnat med övriga utveckling på detta område. Å andra sidan har, som nyss sagts, framhållits att återlånerätten tillkommit som en följd av den ålagda avgiftsskyldigheten. En eventuell förändring av gällande system kan medföra försämringar beträffande finansieringsmöjligheter och finansieför de berörda ringsvillkor kraftproducerande företagen utan att några säkerhetskrav därigenom tillgodoses. Kommittén övergår härefter till kämbränslenämndens I verkuppgifter. samheten för hantering och förvaring av de radioaktiva restprodukterna från kärnkraftverken utövar nämnden viktiga uppgifter. Det gäller beredningen av och förslag till de årliga avgifter som tas ut och ansvaret för en betryggande

Övergripande frågor

förvaltning av inbetalade avgifter. Målet för nämndens verksamhet är också, som anges i motiven till finansieringslagen (prop. 1980/8190, bil. 1, s. 323), att som företrädare för samhällets intressen medverka till att en säker och hantering och slutförvaring av det använda bränslet och det optimal radioaktiva avfallet uppnås. Kommittén fäster stor vikt vid att frågorna om avfallsprodukternas omhändertagande och slutförvaring löses på ett sätt som kan godtas ur säkerhets- och strålskyddssynvinkel. Det är en av de grundläggande förutsättningarna för att kärnverksamhet skall tillåtas bedrivas. Det direkta ansvaret härför åligger den som har tillstånd till verksamheten. Genom finansieringslagens utformning är det dock ofrånkomligt att kärnbränslenämnden utövar en viss styrning av restprodukternas hantering och slutförvaring. Det följer av det statliga, övergripande ansvaret för kärnverksamhet och för restprodukternas omhändertagande. Nämndens påverkan på avfallsfrågornas lösning gör sig gällande bl. a. genom nämndens ställningstagande till forsknings- och utvecklingsverksamheten på området. Som kommittén framhållit i avsnitt 6.5.3 måste stor vikt läggas vid nämndens och utvärdering av det forsknings- och utvecklingsarbete som granskning Nämndens uppgift i detta avseende bör enligt åligger kraftbolagen. kommittén anges särskilt i dess instruktion. I nämndens uppgift beträffande forskning och utveckling måste en samverkan förekomma med den forskningsverksamhet som tillsynsmyndigheterna (kärnkraftinspektionen och strålskyddsinstitutet) bedriver på avfallssidan. Nämnden har genom sin nuvarande organisation insyn i uppläggningen och utförandet av denna forskningsverksamhet. Vidare måste ett informationsutbyte ske vad gäller den bedömning av säkerhets- och strålskyddsfrågor som görs av tillsynsmyndigheterna. I förhållande till kraftbolagens forsknings- och utvecklingsverksamhet, som måste vara grundläggande och specialinriktad, innebär kärnbränslenämndens forskningsuppgift främst övergripande frågor och kontroll av hållbarheten i bolagets forskning, liksom bevakning av alternativa lösningar av avfallshanteringen. För att kärnbränslenämnden skall kunna fullfölja sin granskande - och i viss mån styrande - uppgift vad gäller avfallsfrågorna är det väsentligt att nämnden besitter kvalificerad sakkunskap. För närvarande är nämndens förhållandevis liten och bör enligt kommittén förstärkas. Olika organisation lösningar härför kan här väljas. Förutom en förstärkning av nämndens organisation, kan nämnden ges möjlighet att anlita konsulter och experter i olika delfrågor. Det kan också övervägas att till nämnden knyta vetenskapliga rådgivare i speciella frågor på kärnavfallsområdet. Dessa frågor bör lösas i annan ordning, men kommittén vill understryka behovet av att nämndens reella resurser stärks i detta avseende. En i och för sig möjlig lösning är att nämnden samorganiseras med någon av tillsynsmyndigheterna, som redan inom sig har kunskaper i avfallsfrågor. I det sammanhanget bör även beaktas behovet av att ge allmänheten insyn i och information om det arbete på kärnavfallsområdet som bedrivs i landet. av sådan information om verksamheten framhölls i motiven till Betydelsen finansieringslagen (prop. 1980/8190, bil. 1 s. 323) och medel har beviljats härför. Frågan om information har dock ej särskilt angivits i nämndens

Övergripande frågor 143

instruktion. Enligt kommittén bör instruktionen kompletteras i detta hänseende på motsvarande sätt som gäller beträffande tillsynsmyndigheterna.

6.7 Säkerhet och

strålskydd

6.7.1 Lagstiftningens allmänna uppbyggnad

Gällande bestämmelser

Kontrollen och tillsynen över verksamheten på kärnenergiområdet regleras enligt nu gällande bestämmelser genom två huvudlagar, nämligen atomenergilagen och strålskyddslagen. Enligt atomenergilagen (1 §) krävs tillstånd av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer (kärnkraftinspektionen) för förvärv, innehav, överlåtelse, bearbetning av eller annan befattning med uran, plutonium eller annat ämne som används som bränsle i kärnreaktor. Tillståndsskyldigheten omfattar också förening i vilken sådant ämne ingår. Detsamma gäller i fråga om torium och annat ämne, som kan omvandlas till kärnbränsle, liksom förening som sådant ämne ingår i. Tillstånd krävs vidare för att förvärva, inneha, överlåta, bearbeta eller annars ta befattning med kärnbränsle som har använts i kärnreaktor. Vidare behövs tillstånd för utförsel av kärnbränsle eller ämnen som kan omvandlas till kärnbränsle samt för utförsel av använt kärnbränsle (3§ första stycket). Enligt 2 § atomenergilagen krävs tillstånd för att uppföra, inneha och driva kärnreaktor eller anläggning för bearbetning av kärnämne eller använt kärnbränsle. Genom ändringi atomenergilagen år 1978 (prop. l977/78zl38, NU 62, rskr 330) utvidgades lagens tillämpningsområde till att gälla också anläggning för bearbetning, lagring eller förvaring av använt kärnbränsle eller radioaktivt avfall

somäppkommer vid användning av kärnbränsle eller vid bearbetning

av använt kärnbränsle. Vid meddelande av tillstånd, liksom under ett tillstånds giltighetstid, får enligt atomenergilagen (4 §) uppställas sådana villkor som är påkallade av bl. a. säkerhetsskäl. Frågor om skydd mot strålningsskador regleras enligt strålskyddslagen. denna krav Enligt lag (2 §) uppställs på tillstånd av myndighet som regeringen bestämmer (strålskyddsinstitutet) för att bedriva radiologiskt arbete eller att importera, inneha eller överlåta radioaktiva ämnen. Med radiologiskt arbete avses bl. a. arbete med radioaktiva ämnen, röntgenutrustning eller annan teknisk anordning som är avsedd att sända ut joniserande strålning eller - i vissa fall - icke-joniserande strålning. Med radiologiskt arbete avses också arbete vid anläggning för utvinning av kärnenergi (1 §). Tillstånd enligt strålskyddslagen behövs dock inte för vad som omfattas av tillstånd enligt atomenergilagen, om inte annat föreskrivs i tillståndet (2§ femte stycket). När tillstånd har beviljats enligt atomenergilagen får strålskyddsinstitutet enligt 5 § tredje stycket strâlskyddslagen meddela de särskilda föreskrifter

Övergripande frågor

som - utöver de villkor som gäller för tillståndet - behövs för strålskyddet. Avser tillståndet anläggning som anges i atomenergilagen skall dock fråga om föreskrift, som angår annat än den normala driften eller som kan i avsevärd mån påverka utformningen av eller driften vid anläggningen, underställas regeringens prövning. Den som innehar tillstånd enligt atomenergilagen får inte utan strålskyddsinstitutets medgivande vidta ändring med avseende på förhållanden, varom myndigheten meddelat föreskrift (6 § andra stycket).

Kommitténs överväganden och förslag

Vad gäller den nuvarande uppdelningen mellan atomenergilagen och strålskyddslagen skulle det i och för sig vara önskvärt att i en lag behandla både strålskydds- och säkerhetsfrågor, dvs. att de nuvarande bestämmelserna i strålskyddslagen om joniserande strålning i kärnkraftssammanhang överfördes till den föreslagna nya lagen. Därigenom skulle man i en lag få samlat och samordnat alla de säkerhets- och strålskyddskrav, som gäller för verksamheten. Flera skäl talar emellertid mot en sådan lösning. Som kommittén tidigare konstaterat (avsnitt 5) föreligger grundläggande skillnader i syftet mellan strålskyddslagen och lagstiftningen på kärnenergiområdet. Ett väsentligt syfte med atomenergilagen och till denna anslutande lagar är sålunda att förhindra oavsiktlig spridning av radioaktivitet. Därför ställs speciella säkerhetskrav i fråga om konstruktion, utförande och drift av anläggningar på kärnenergiområdet samt hanteringen av och befattningen med ämnen som kan användas som kärnbränsle jämte använt kärnbränsle. Kärnkraftslagstiftningens omfattning och giltighet är alltså begränsad till vissa ämnen och processer samt till anläggningar. Strålskyddslagen å sin sida utgör en allmän skyddslag mot joniserande strålning och ger samlade regler för alla verksamhetsformer där behov av strålskydd för människor och miljö föreligger, inklusive verksamheter som berörs av naturligt förekommande joniserande strålning. Att under sådana förhållanden bryta ut de strålskyddsbestämmelser som gäller vid kärnteknisk verksamhet framstår som principiellt mindre lämpligt och kan skapa gränsdragningsproblem mellan de båda lagarna. Skillnaderna i lagarnas grundläggande syften medför också att det möter betydande olägenheter och nackdelar att helt samordna dem i en enda lag. Kommittén har därför den uppfattningen att strålskyddsbestämmelser, liksom för närvarande, bör regleras genom strålskyddslagen, medan kraven kärnenergiområdet - liksom ansvaret härför på säkerhet vid verksamhet på regleras genom den föreslagna nya lagen. Den nuvarande lagstiftningen på kärnenergiområdet har utformats som en s. k. ramlagstiftning utan detaljerade förskrifter. I lagen anges således endast i vilka avseenden tillstånd krävs av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer samt lämnar åt regeringen eller myndighet möjlighet att uppställa behövliga föreskrifter och villkor för verksamheten. Enligt kommittén bör lagstiftningens principiella uppläggning bibehållas. Flera skäl talar härför. De kärntekniska anläggningarna, i synnerhet reaktoranläggningarna, är tekniskt mycket komplicerade och kraven på säkerhet och strålskydd kan förutses komma att i vissa delar öka eller ändras

Övergripande frågor 145

fortlöpande. Även om kunskaperna om kärntekniken ochdess effekter i dag är större än vid tiden för kärnkraftens införande måste lagstiftningen även för framtiden utformlas på ett sådant sätt att den kan anpassas till nya kunskaper och nya tekniska lösningar och förbättringar på området. Det gäller både med hänsyn till en anläggnings normala drift och med hänsyn till åtgärder för att förhindra eller lindra konsekvenserna av en olycka om en sådan ändå skulle inträffa. För ett bibehållande av lagstiftningens allmänna uppbyggnad talar även det förhållandet att ställning ännu inte tagits till den slutliga utformningen av de metoder som kommer att användas för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Även beträffande avfallet måste lagstiftningen medge anpassning till förändrad teknik. Bestämmelserna om tillstånd, villkor och tillsyn får således anses ha en avgörande betydelse för att säkerställa lagstiftningens huvudsyften att kärnenergins fredliga användning skall kunna bedrivas så långt möjligt riskfritt och bör utgöra en av hörnstenarna i lagstiftningen.

6.7.2 Gränsdragningen mellan och strålatomenergilagen skyddslagen

En grundläggande princip för kärnteknisk verksamhet är att alla led i kärnbränslets hantering skall kunna fullföljas på ett fullt tillfredsställande sätt med hänsyn till säkerhet och strålskydd. För att uppnå detta krav fordras i princip en sammanhållen bedömning - ett systemtänkande - vad gäller verksamheten och en sammanvägning av såväl kortsiktiga som långsiktiga säkerhets- och strålskyddskrav. Sett till de första leden för kärnteknisk verksamhet, varmed här avses främst bränsletillverkning, befattning med kärnämne och drift av kärnkraftverk, omfattar den nuvarande atomenergilagen tillstånd till såväl befattning med kärnämnet som sådant som innehav och drift av uppförande, anläggningar för bränsleframställning och kärnkraftsproduktion. Skälet härtill är att säkerhetsaspekterna i dessa led är uppenbara. Sålunda innehåller kärnbränsle klyvbara ämnen, vilka medför att risken för en oavsiktlig kriticitet - dvs. en självunderhållande kedjereaktion - måste beaktas. De ämnen som ingår i bränslet kan i sig utgöra material som kan användas för vapenframställning och är därför underkastade särskild kontroll för att inte komma till obehörig användning. Denna materialkontroll (safeguards) organiseras internationellt av det internationella atomenergiorganet IAEA och inom Sverige av kärnkraftinspektionen. Strålskyddskraven vid hanteringen av färskt bränsle är i och för sig mindre omfattande än vad gäller använt bränsle. Vid bränsletillverkningen finns strålskyddsproblem speciellt med avseende på risken för spridning av urandamm. Vad gäller kärnkraftsreaktorer aktualiseras komplicerade säkerhetsfrågor med hänsyn till att reaktorerna arbetar vid höga tryck och temperaturer, med höga effekter och stora lagrade energimängder. Vid reaktordriften har man en självunderhållande kärnklyvningsreaktion, kriticitet, varvid bildas långt större aktivitetsmängder än i andra verksamheter där radioaktiva ämnen förekommer. Med hänsyn härtill ställs höga krav på strålskydd samt på säkerheten vad gäller konstruktiomutförande och drift. De säkerhetsfunk-

Övergripande frågor

tioner, som speciellt måste beaktas vid reaktordriften, avser en säker reglering och avstängning av reaktorn, en säkrad kylning av reaktorhärden samt integriteten hos de barriärer som skall förhindra spridning av radioaktiva ämnen. De säkerhetsproblem som är förenade med kärnämnen och anläggningar där sådana ämnen hanteras - bränslefabrik och kärnreaktor - medför enligt kommittén att de närmare bestämmelserna om tillstånd i dessa avseenden bör regleras i den av kommittén föreslagna nya lagen. Härigenom ges, liksom för närvarande, i en lag bestämmelser om tillstånd såväl för befattning med kärnämnet som sådant som för uppförande, innehav och drift av anläggningar för bränsleframställning och kärnkraftsproduktion. Möjlighet ges därmed att få en sammanhållen bedömning av säkerhetsfrågorna. Liksom för närvarande bör samtidigt villkor och föreskrifter avseende strålskyddet vid normaldrift meddelas med stöd av strålskyddslagen. Därigenom ges en möjlighet att få en sammanhållen bedömning även av strålskyddsfrågorna. När det gäller de följande leden av kärnenergiverksamheten, nämligen tillstånd till hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall, är bilden lagtekniskt delvis en annan. I denna del gäller efter 1978 års ändringi atomenergilagen att tillstånd till befattning med använt kärnbränsle samt till uppförande, innehav och drift av anläggning för bearbetning, lagring eller förvaring av använt kärnbränsle eller radioaktivt avfall, som uppkommer vid användning av kärnbränsle, eller vid bearbetning av använt kärnbränsle regleras enligt atomenergilagen, medan tillstånd till befattning med radioaktivt ämne, som ej är klyvbart, regleras enligt strålskyddslagen. med ändringen i atomenergilagen var att också anläggningar för Syftet radioaktivt avfall skulle omfattas av tillståndsprövning enligt atomenergilagen. Det påpekades dock i motiven till lagändringen (prop. 1977/78: 138 s. 23) att tillägget till atomenergilagen endast delvis rådde bot på de brister, som förelåg på avfallsområdet i då gällande lagstiftning. Något entydigt klarläggande av förhållandet mellan atomenergilagen och strålskyddslagen och den av dessa lagar följande tillsynskompetensen mellan kärnkraftinspektionen och strålskyddsinstitutet innebar således inte lagändringen. Invändningar har riktats mot den nuvarande lagtekniska uppdelningen. Sålunda framhålls som en förutsättning för att kunna tillgodose säkerheten och strålskyddet vid avfallshanteringen, att kraven på egenskaperna hos en avfallsprodukt och kraven vad gäller utformningen av hanteringsanläggningar, på transporter, lager och förvar skall kunna vägas samman. I vissa fall kan hanteringen av kärnavfall påverkas av tidigare led i bränslecykeln. En

tidigare händelse, t. ex. en bränsleskada, kan sålunda ställa krav på de

efterföljande leden och på slutledet. Eftersom atomenergilagen omfattar ämne, som används eller kan användas som kärnbränsle, samt anläggningar ger lagen ej några direkta möjligheter för den ena tillsynsmyndigheten (kärnkraftinspektionen) att, när det är påkallat, ge anvisningar om vilken form det radioaktiva avfallet- men väl det använda bränslet- skall ha för att säkerheten i hanteringskedj an skall I praktiken har det lett till att kärnkraftinspektionen i ett vara godtagbar. ärende om tillstånd till en avfallsanläggning uppställt sådana villkor, att senare kan ge behövliga anvisningar om säkerheten beträffaninspektionen

Övergripande frågor 147

de det kärnavfall som förs in i anläggningen. Det bör dock framhållas att sådana säskilda anvisningar måste knytas till den anläggning för vilken tillstånd ges. Anvisningar om att kärnavfallsprodukter skall anpassas till senare led i hanteringskedjan kan således formellt inte ställas enligt atomenergilagen förrän dessa senare led blir aktuella i tillståndsärenden. _Möjligheterna att samordna frågor om avfallet och anläggningar härför försvåras således av att regler härför ges i två lagar - atomenergilagen och strålskyddslagen. Det bör dock framhållas att samordningsfrågor hittills kunnat lösas genom samarbete mellan tillsynsmyndigheterna. Nu angivna behov av att skapa lagtekniska och bättre möjligheter till en samordnad avfallshantering synes väsentlig. Lagstiftningen på området bör därför ge samlade regler för både förekommande avfallstyper och hanterings- och förvaringsanläggningar för avfallet. Frågorna härom är svårbedömbara och kräver en närmare genomgång av problemen kring de olika avfallskategorierna och de anläggningar som planeras för hantering av kärnavfallet. Kommittén behandlar därför dessa frågor samlat i följande avsnitt (6.7.3). Vad kommittén därvid i första hand har att ta ställning till är huruvida tillståndsreglerna bör ges i den nya föreslagna lagen, som avses ersätta bl. a. atomenergilagen, eller i strålskyddslagen. Därvid bör undersökas bl. a. i vilken omfattning säkerhets- och strålskyddskraven gör sig gällande i dessa led av kärnverksamheten och till möjligheten att få en sammanhållen bedömning av ett tillståndsärende samt till omfattningen av föreliggande säkerhets- respektive strålskyddskrav och därav föranledd tillsyn över verksamheten. Till frågan om tillsynsorganisation återkommer kommittén i avsnitt 6.8.

6.7.3 Lagregleringen beträffande kärnavfall och anläggningar för hantering av kärnavfall

Bakgrund

Radioaktivt avfall erhålls i alla led av kärnteknisk verksamhet, såsom vid uranbrytning, bränsleframställning, reaktordrift och upparbetning av använt kärnbränsle, i hanteringsanläggningar för kärnavfall och vid rivning av kärntekniska anläggningar. Sådant avfall uppkommer också inom annan industri och inom medicin och forskning. Avfallet indelas ofta efter graden av radioaktivitet i hög-, medel- och lågaktivt avfall. Denna indelning är av intresse främst från strålskyddssynpunkt, exempelvis med avseende på strålavskärmning. Ur slutförvaringssynvinkel brukar avfallet dessutom indelas i långlivat och kortlivat avfall. Avgörande är därvid hur lång tid det tar innan avfallets aktivitet avtagit till ofarlig nivå. Det som hänförs till långlivat avfall är framförallt sådant, som innehåller alfastrålande ämnen (transuraner). Gränsen mellan s. k. kort- och långlivat avfall brukar i detta sammanhang sättas till några 100-tal år. Vid omhändertagande av det radioaktiva avfallet måste således beaktas främst den aktivitetsnivå avfallet har samt huruvida avfallet innehåller långlivade radioaktiva ämnen och mängden därav. En ytterligare faktor som måste beaktas är t. ex. avfallets värmeavgivning. Bl. a. nu angivna omständigheter är avgörande för att bedöma behovet av åtgärder dels för att

148 Övergripande SOUT 1983:9

frågor

förhindra olyckor, dels för att hindra eller kontrollera av spridning radioaktiva ämnen i omgivningen och tillgodose arbetarskyddet. Utifrån nu angivna egenskaper hos det radioaktiva avfallet planeras i en

nyligen avgiven rapport av Svensk Kärnbränsleförsörjning AB (Plan för

kärnkraftens radioaktiva restprodukter, 82) skilda anläggningar för avfallshantering och slutförvaring. Det mest svårhanterliga avfallet - använt kärnbränsle och högaktivt upparbetningsavfall - avses av säkerhetsskäl mellanlagras i cirka 40 år i syfte att begränsa värmeutvecklingen i

Tabell 6:2 Avfallskategorier och planerad avfallshantering (Källa Svensk Kärnbränsleförsörjning AB rapport Plan för kärnkraftens radioaktiva restprodukter 1982)

Avfallskategorier Ursprung Avfallsform Egenskaper Avfallshantering

Mellanlager Slutförvar

1 a. Använt bränsle Drift av kärn- Bränslestavar in- Till en början hög ca 40 år SFL 2 reaktor kapslade i koppar- värmeavgivning och (CLAB) kapslar strålning. Innehåller långlivade nuklider 1 b. Högaktivt Från upparbet- - - ca 40 år SFL 1 Förglasat avfall, inavfall ning kapslat i blytitan- (CLG) och SFL 3 kapslar 2. Transuranhal- Från upparbet- Solidifierat i betong Låg- till medel- ca 40 år SFL 3 tigt avfall (alfa- ning eller bitumen aktivt. Innehåller (CLU) strålande) långlivade nuklider 3. Härdkompo- Metallskrot från Obehandlat eller Låg- till medelak- ca 40 år SFL 5 nenter reaktorhärden ingjutet i betong tivt. Innehåller vissa långlivade nuklider 4. Reaktoravfall Från kärnkrafts- Solidifierat i be- -- SFR 1. Låg- till medelakdrift m. m. tong eller bitumen. tivt. Begränsad Senare Kompakterat avfall livslängd SFL 4 5. Rivningsavfall Från rivning av [huvudsak obe- -- SFR 3. Låg- till medelakkärnteknisk an- handlat tivt. Begränsad livs- Senare läggning längd SFL 4 6. Avfall utanför Från industri, -- SFR 1 och 3 Låg- till medelakkärnkraftspro- medicin, forsk- tivt. Innehåller så- (utom långduktionen ning väl lång- som kortli- livat avfall). vade nuklider SFL 4

Förkortningar: CLAB = centrallager för använt bränsle. CLG = centrallager för förglasat avfall. CLU = centrallager för transuranhaltigt avfall. SFL = slutförvar för lânglivat avfall. Fyra typer av förvar planeras, nämligen SFL 1-2 för förglasat avfall resp. använt bränsle, SFL 3 för låg- och medelaktivt upparbetningsavfall, SFL 4 för drifts- och rivningsavfall och SFL 5 för härdkomponenter. SFR = slutförvar för reaktoravfall. SFR avses bestå av två delar, nämligen SFR 1 för driftsavfall (ansökan härom ingiven våren 1982) och SFR 3 för rivningsavfall. SFR 2 avses alternativt till SFL 4 utgöra slutförvar för härdkomponenter.

Övergripande frågor 149

V

slutförvaret. Avfallet avses därefter slutdeponerasi djupliggande bergförvar med ett isoleringssystem av flera barriärer. Mellanlagring under cirka 40 år avses ske även av sådant låg- till medelaktivt avfall som innehåller mycket långlivade radioaktiva ämnen (transuraner) så att slutdeponering kan ske i

anslutning till slutförvaring av det högaktiva avfallet. Övrigt radioaktivt

avfall från kärnkraftsdrift och från rivning av kärnteknisk anläggning avses att mellanlagras vid kärnkraftverken och slutförvaras i särskilda förvar som förutses komma till stånd när en slutlig bedömning av behovet av förvaringsanläggningar föreligger. Radioaktivt avfall utanför kärnkraftsproduktionen, dvs. avfall från användning av radioaktiva ämnen inom övrig industri, medicin och forskning, innehåller såväl medel- och lågaktivt avfall som långlivat och kortlivat avfall. Det långlivade avfallet förekommer dock i mindre omfattning. Den helt dominerande delen av detta avfall samlas för närvarande i Studsvik. Den slutliga förvaringen av detta avfall och kärnavfall från verksamheten i Studsvik förutses bli samordnat med slutförvaring av avfall från kärnkraftverken. I tabell 6.2 ges en sammanställning av de olika typer av avfall och den hantering av avfallet, som enligt Svensk Kärnbränsleförsörjning AB förutses behöva tas om hand för slutförvaring i Sverige. Det bör dock anmärkas att förutsättningarna i sammanställningen kan komma att ändras eller modifieras bl. a. med hänsyn till resultaten av det fortsatta forsknings- och utvecklingsarbetet. Det redovisade systemet utgör emellertid enligt Svensk Kärnbränsleförsörjning AB en teknisk möjlig lösning baserad på dagens kunskaper. Som framgår av tabell 6:2 indelas avfallsprodukterna från kärnkraftsverksamheten i princip enligt följande använt kärnbränsle och högaktivt avfall från upparbetning, medel och lågaktivt avfall, som innehåller långlivade radioaktiva ämnen, dvs. aktinidhaltigt avfall från upparbetning och vissa härdkomponenter, - medeloch lågaktivt avfall med begränsad livslängd, dvs. reaktor- och rivningsavfall.

Vid upparbetning av använt kärnbränsle utvinns uran och plutonium som återsänds till Sverige. Till Sverige återsänds i vissa fall också utarmat uran som restprodukt från anrikningen av uran. Nu angivna ämnen, som i det följande hänförs till kategorin kärnämne, måste tas om hand och, om de ej används på nytt, placeras i slutförvar. I det högaktiva avfall som erhålls vid upparbetning förekommer förhållandevis små mängder klyvbara ämnen. Enligt den s. k. KBS l-rapporten (del IV, förglasat avfall s. 14) har sådant avfall typiskt sett följande sammansättning och viktsprocent, nämligen

klyvningsprodukter 93,4 - uran 3,1 plutonium 0,14 övriga tunga nuklider 3,4

150 Övergripande frågor

De mängder kärnämnen (uran och plutonium) som förekommer i upparbetningsavfallet är inte användbara eller åtkomliga. Det högaktiva avfallet omfattas ej heller av gällande safeguardsverksamhet. Ur säkerhetssynpunkt måste speciella åtgärder vidtas beträffande det högaktiva upparbetningsavfallet med avseende på kylning på grund av avfallets höga värmeutveckling samt på avfallets kemiska och fysiska egenskaper. Strålskyddsmässiga bedömningar erfordras med hänsyn till miljöpåverkan på kort och lång sikt samt till arbetarskydd. Det högaktiva avfallet, som erhålls vid upparbetning, avses överföras till förglasad form. Glaset avses därefter gjutas in i metallbehållare, som försluts och transporteras till Sverige för mellanlagring före slutlig inkapsling och överföring till slutförvar. Vid hantering, mellanlagring och inkapsling av det förglasade avfallet måste såväl säkerhetsaspekter (kylning) som strålskyddskrav tillgodoses. Också vid hantering, mellanlagring och inkapsling av använt kärnbränsle, som avses slutförvaras utan upparbetning, måste säkerhetsaspekter (kylning och kriticitet) och strålskyddskrav beaktas. Härtill kommer att bränslet är underkastat materialkontroll (safeguards). Det använda kärnbränslet, vilket är det mest svårhanterliga ämnet, lagras för närvarande vid varje kärnkraftverk i vattenbassänger i direkt anslutning till reaktorn. Därefter avses bränslet överföras till ett centralt mellanlager för använt bränsle (CLAB) eller till upparbetning. CLAB-anläggningen består av djupa vattenfyllda bassänger för bränslets mellanlagring. Liknande mellanlagring, dock sannolikt med luftkylning i stället för Vattenkylning, avses ske beträffande förglasat avfall från upparbetning. För både vattenbassängerna vid kraftverken och de centrala mellanlagren krävs - förutom strålskydd säkerhetsåtgärder med hänsyn till avfallets värmeutveckling och kriticitetsrisker. På grund av avklingningstiden är värmeutvecklingen i mellanlagren lägre än vid det använda bränslets förvaring vid kraftverken. Risken för oavsiktlig frigörelse och spridning av radioaktiva ämnen är mindre i mellanlagren än vid förvaring i reaktorns bränslebassänger. Som tidigare angetts, avses det förglasade upparbetningsavfallet och använt bränsle som ej upparbetats efter en förvaringstid under cirka 40 år i mellanlager föras till behandlingsstationer för inkapsling i beständigt material i och för slutförvaring. Den väsentligaste risken vid inkapslingen av använt kärnbränsle är, liksom vid reaktordriften, knuten till de stora aktivitetsmängder som hanteras. Det behövs därför god avskärmning och en väl fungerande teknik för exempelvis omhändertagande av fissionsgaser o. d., för att förhindra oavsiktlig spridning av radioaktivitet och för att stråldoserna skall kunna hållas under fastställda dosgränser. För det Förglasade avfallet, som ju redan är inkapslat, behövs främst god strålavskärmning vid den slutliga inkapslingen. Låg- och medelaktivt avfall representerar huvudsakligen ett strålskyddsproblem för personalen vid uppsamling, behandling, transporter och lagring samt för allmänheten vid oavsiktlig spridning genom läckage, brand eller på annat sätt. Det måste vidare beaktas att även om aktivitetsmängderna är betydligt mindre än i högaktivt avfall kan det vara fråga om hantering av stora materialmängder i lös form, vilket ställer höga krav på de använda behandlingsmetoderna ur strålskyddssynvinkel.

Övergripande frågor 15-1

uran eller Behandlingen av låg- och medelaktivt avfall, som ej innehåller transuraner, och att fixera och innesluta det syftar till att reducera dess volym och lagras utan risk för oavsiktlig spridning av så att det kan transporteras radioaktivitet. Huvuddelen av det radioaktiva avfallet lagras för närvarande i betong eller i bitumen (en asfaltprodukt) och vid kärnkraftverken ingjutet Avfall, som innehåller uran avses senare att placeras i gemensamt slutförvar. eller transuraner - dvs. innehållande långlivade radioaktiva ämnen - avses hanteras sätt som förglasat högaktivt avfall, således på motsvarande och för god beständighet före slutförvaring. mellanlagring behandling Värmeutvecklingen är dock i båda fallen obetydlig. och förläggning av Behandlingen av skilda typer av avfall samt utformning slutförvar av avfallet från biosfären. Denna syftar till en säker isolering isolering är beroende av åtgärder såväl med avfallet, (fixering, inkapsling) och naturliga barriärer) och syftar till som i själva slutförvaret (konstruerade att förhindra eller i varje fall på lång sikt att begränsa och fördröja utläckage av aktiva ämnen. För uppställs således säkerhets- och slutförvaring strålskyddskrav särskilt för högaktivt och långlivat avfall med avseende på av ett sådant avfallets behandling och på själva slutförvaret. Bedömningen och kräver och slutförvar är svår och komplicerad ingående analyser för vilka erfordras kunskaper och kompetens inom beräkningsmodeller, flera specialområden.

Kommitténs överväganden och förslag

Vid diskussioner om den närmare lagregleringen beträffande kärnavfall och av kärnavfall har -liksom i anläggningar för hantering, lagring och förvaring tidigare lagstiftningsärenden - en av de grundläggande frågorna gällt huruvida det är säkerhets- eller strålskyddsaspekterna som är de mest dominerande och därmed avgörande för i vilken lag reglerna skall ges eller strålskyddslagen). Som kommittén närmare redovi- (atomenergilagen sar i det följande föreligger emellertid även i avfallsleden, liksom i tidigare även om dessa intressen i de led, samtidigt frågor om säkerhet och strålskydd, skilda leden vägs samman på olika sätt. vid en översyn av lagregleringen på avfallsområdet bör, En utgångspunkt vara att få en sammanhållen bedömning- ett som kommittén tidigare uttalat, Detta förutsätter ett sammanhållet lagsystem som ger systemtänkande. kraven hos möjligheter att samordna och sammanväga på egenskaperna olika avfallskategorier och kraven på utformningen av hanteringsanläggningar, mellanlager, transporter och förvar. Samtidigt bör hänsyn tas till sådana - framför förhållanden i tidigare led i verksamheten på kärnkraftsområdet - som kan påverka avfallshanteringen och som således allt reaktordriften innebär att en samordning och helhetssyn i fråga om säkerhet och strålskydd kan kan vara en fördel. Hänsyn bör även tas till att den tekniska utvecklingen än de som omfattas av nuvarande riktlinjer för leda till andra lösningar och slutförvar. De riktlinjer som redovisats i detta avsnitt avfallshantering innehåller dock ett sammanhållet system för avfallsfrågan som tidigare inte

förelegat och bör därför tas upp till diskussion. Av den inledande redovisningen till detta avsnitt framgår att det framför använt kärnbränsle måste ställas krav på - förutom allt beträffande

152 Övergripande frågor

strålskydd - säkerhet vad avser det stora innehållet av klyvningsprodukter, kriticitetsaspekten och materialkontrollen. Det föreligger dock för närvarande olika synpunkter på frågan huruvida använt kärnbränsle skall hänföras till begreppet kärnavfall eller ej. Så t. ex. diskuteras inom IAEA vilka slutliga safeguardsbestämmelser som skall gälla för det använda bränslet och när safeguards kan upphöra. Bakgrunden till frågeställningen är att man genom upparbetning av använt bränsle kan utvinna kärnämnen - uran och plutonium - vilka kan användas till nytt bränsle. Det innebär således att använt bränsle innehåller kärnämnen som kan tillgodogöras i vart fall så länge bränslet inte inkapslats för slutförvaring. Även efter inkapsling kan i och för sig kärnämnena tillgodogöras, även om bränslet i det skedet genomgått en sådan behandling och ingjutning att det kräver omfattande tekniska åtgärder för att kärnämnena skall kunna utvinnas. Med hänsyn till att placeringen av använt kärnbränsle i ett slutförvar i sig innebär ett avskiljande, synes enligt kommittén gränsen mellan kärnämne och kärnavfall från lagstiftningssynpunkt kunna anges på så sätt att använt bränsle hänförs till begreppet kärnämne - och således ej till kärnavfall - ända till dess det har placerats i slutförvar. Med den av kommittén nu förordade gränsdragningen blir uppdelningen mellan kärnämne och kärnavfall följande.

Kärnämne Kärnavfall 1. uran, plutonium eller annat ämne som 1. använt kärnbränsle som har placerats används eller kan användas såsom i slutförvar, bränsle i kämreaktor 2. utarmat uran från anrikning, 2. högaktivt avfall från upparbetning, 3. använt kärnbränsle som efter omvand- 3. medel- och lågaktivt avfall som inneling kan användas för utvinning av håller kärnenergi. a. långlivade ämnen b. ämnen med begränsad livslängd (inkl. rivningsavfall). De olika typerna av kärnavfall - liksom kärnämne - kräver, som inlednings-

vis redovisats, strålskyddsmässiga

bedömningar med hänsyn till arbetarskydd och omgivningsskydd. Strålskydds- och säkerhetsfrågor i ett kortare perspektiv (hantering och behandling), transporter och mellanlagring aktualiseras också beträffande använt kärnbränsle och annat avfall som innebär risk för spridning till omgivningen. I det långa perspektivet - de strängaste kraven för högaktivt och långlivat slutförvaring uppställs avfall med avseende på såväl avfallets behandling som själva slutförvaret. De anläggningar som enligt nuvarande planer avses bli uppförda för omhändertagande av använt kärnbränsle och kärnavfall framgår schematiskt av figur 6:1. Uppställningen i figuren utgår från de planer som redovisats av Svensk AB.

Kärnbränsleförsörjning

Bedömningen av var de olika anläggningarna hör hemma med hänsyn till säkerhet och strålskydd är svåravvägd. Frågan kan heller inte ses isolerad från frågorna om de ämnen som anläggningarna är avsedda att ta hand om. Sett till anläggningar för mellanlagring och inkapsling av använt kärnbränsle, som ej skall upparbetas - dvs. sådant ämne som enligt kommitténs

Övergripande frågor 153

Använt kärnbränsle som ej av-.__. för använt ses upparbetas bränsle,

Högaktivt förglasat upparbetningsavfall

Medel- och lågaktivt avfall från upparbetning. Långlivade transuraner

Medel- och lågak- Figur 6:1 Schematisk tivt avfall, reaköversikt över nuvarande toravfall och riv- Smtfmva ningsavfall med SFR planer för hantering och begränsad livs- förvaring av använt längd kärnbränsle och kärnavfall.

definition kärnämne utgör föreligger säkerhetskrav med hänsyn till innehåll och klyvningsprodukter, värmeavgivning, kriticitet, fysiskt skydd och materialkontroll. Samtidigt bör dock pekas på att använt kärnbränsle

ställer stora krav på strâlavskärmning med hänsyn till arbetarskyddet.

Det högaktiva förglasade upparbetningsavfallet avses, liksom använt kärnbränsle, mellanlagras och inkapslas för att därefter slutförvaras. De säkerhetsproblem som här föreligger beträffande mellanlagring och inkapsling avser förhindrande av oavsiktlig frigörelse av radioaktiva ämnen, bl. a. genom kylning av kapslarna med förglasat avfall. Risk för kriticitet eller behov av materialkontroll föreligger däremot ej. Vad gäller strålskyddsaspekterna måste dessa upprätthållas på samma sätt som angetts beträffande hanteringen av använt kärnbränsle.

Strålskyddsfrågorna gör sig således

gällande genomgående, medan säkerhetsproblemen är mindre omfattande än vid hanteringen av använt kärnbränsle.

Medel- och lågaktivt avfall, som innehåller långlivade ämnen, utgörs till största delen av processavfall som uppkommit vid upparbetning av använt kärnbränsle samt härdkomponenter (radioaktiva metalldelar) från reaktorhärden. Detta avfall för att aktiviteten mellanlagras skall avta före slutförvaring. Vid mellanlagringen är värmeutvecklingen obetydlig, vilket ställer förhållandevis låga krav på åtgärder för att upprätthålla säkerheten. Krav på strålskydd med avseende att förhindra spridning av aktivitet, bl. a.

genom avskärmning och ventilation, skall tillgodoses.

Övrigt medel- och lågaktivt avfall, dvs. sådant som innehåller ämnen med

begränsad livslängd, härrör från bl. a. driften av kärnkraftverken (s. k. reaktoravfall), mellanlager och rivning av kraftverken. Huvuddelen av reaktoravfallet förvaras vid kraftanläggningarna i avvaktan på att överföras till ett slutförvar. De problem som föreligger rör frågor om säkerhet och

154 Övergripande frågor

\

strålskydd vid överföringen av avfallet till slutlig form och de krav som ställs i Risker för på den valda avfallsformen med hänsyn till slutförvaringen. måste beaktas. _ oavsiktlig spridning genom läckage eller brand Slutförvaren kräver särskilda åtgärder för att förhindra och i ett längre av radioaktiva ämnen samt tidsperspektiv begränsa och fördröja utläckage för att avfallet skall kunna tas emot i förvaren med hänsyn till avfallets sammansättning och form. För slutförvarens utformning och förläggning, avfallets form och hanteringsutrustning föreligger således skyddsintressen som måste beaktas. Den väsentligaste skyddsaspekten i det långa perspektivet är avfallets från biosfären. Under tiden fram till förvarens isolering koncentrerad till att förslutning är kontrollen från strålskyddssynpunkt

avfallet placeras säkert och ges god strålavskärmning. Vad härefter gäller den andra av kommittén uppställda utgångspunkten, sambandet mellan främst reaktordrift och avfallshantering, måste nämligen också i detta avseende hänsyn tas till de olika avfallskategorierna. reaktordriften påfrestningen på Vad först gäller kärnbränsle påverkar bränslet i reaktorn och därigenom de fysiska och mekaniska egenskaperna hos det använda bränslet. Därav orsakat bränsleläckage och åtgärder som vidtas av en bränsleskada har betydelse för normaldriftens på grund arbetarskyddsproblem och radioaktiva utsläpp men också för den fortsatta hanteringen av det använda bränslet. I fråga om det högaktiva avfall som skall tas om hand i Sverige efter torde den som ombesörjer upparbetningen ha inflytande på upparbetning av avfallet. typ och sammansättning avfall kan egenskaperna och sammansätt- Vad avser medel- och lågaktivt av åtgärder vid reaktordriften, t. ex. i fråga om ningen härav vara beroende bränsleskadors påverkan på innehållet av radioaktivitet i jonbytarmassor. Under reaktordriften föreligger också ett stort behov av åtgärder som Sådana åtgärder, som avser att måste vidtas med hänsyn till strålskyddet. tillgodose arbetarskyddet och skyddet av tredje man. ingår i normala

driftsfrågor och har inte något direkt samband med frågor om avfallshanteavfall och avfallets innehåll påverkar dock arbetarteringen. Mängden skyddsfrågor vid den fortsatta hanteringen. och Nu redovisade synpunkter - såväl vad gäller sambandet kärnavfall som sambandet reaktordrift och avfallshantering ger avfallsanläggningar inga klara indikationer för bedömningen av lagregleringen på avfallsområbåde säkerhets- och strålskyddsintressen, även om det. I dessa led föreligger i flera avseenden är mindre framträdande än vid säkerhetsfrågorna omfattar, liksom i andra sammanhang, arbetarreaktordriften. Strålskyddet från de redovisade för och omgivningsskydd. Med utgångspunkt planerna kommitténs mening två alternativ att avfallshanteringen föreligger enligt det ena alternativet hänförs till den av kommittén välja mellan. Enligt föreslagna lagen, som avses ersätta bl. a. atomenergilagen, tillståndsregler avseende kärnämnen samt anläggningar för mellanlagring och inkapsling av sådant material, medan till strålskyddslagen förs regler om tillstånd avseende härför samt inkapslingsanläggningar och l radioaktivt avfall och mellanlager slutförvar. Enligt det andra alternativet regleras samtliga tillståndsfrågor mellan de båda alternativen enligt den föreslagna, nya lagen. Skillnaden framgår av uppställningen i figur 6:2.

Övergripande frågor 155

ALTERNATIV 1 Tillstånd enligt kommitténs Tillstånd enlig_t_ _Iggförslagjersätter bl.a. atomeneriglagen) strålskyddslaggm_

Använt kärnbränsle som ej upparbetas G99

H ktvt

föcfålaasalt

Malm” uppa rbet- age ningsavfall

Medel- och lågaktivt avfall från Menar.. upparbetning. |ager Långlivade transuraner

Medel- och lågaktivt avfall, reaktoravfall och rivningsavfall med begränsad livslängd

ALTE RNATI V 2 Figur 6:2 Schematisk Tillstånd enligt kommitténs lagförslag för samtliga ämneskategorier och anläggningar översikt över av kommittén diskuterade lösningar

Alternativ J

detta alternativ Enligt görs en uppdelning mellan klyvbara ämnen (använt kärnbränsle) och radioaktivt avfall. Som konstaterats i det föregående föreligger beträffande det använda bränslets hantering och mellanlagring liknande som under reaktordriften. säkerhetsproblem Även vid inkapslingsstationen kommer att hanteras använt bränsle, om än vid varje hanteringstillfälle i begränsad omfattning. Vid riskerna inkapslingen representeras huvudsakligen av den stora mängden klyvningsprodukter i bränslet. Det behövs därför god strålavskärmning och tillförlitliga säkerhetssystem för att ta hand om eventuellt frigjord aktivitet. Härtill kommer materialkontrollen. I fråga om det radioaktiva avfallet - hög-, medel-, och lågaktivt aktualiseras i huvudsak beträffande säkerhetsfrågor det högaktiva avfallet (speciellt i flytande form) och visst medelaktivt. Föreliggande skyddsproblem avser arbetarskydd och omgivningsskydd och

strålavskärmningspro- _

0. d. Enligt detta alternativ förs därför till strålskyddslagen blem, ventilation frågor om innehav av och befattning med radioaktivt avfall, vilket enligt

i

156 Övergripande frågor

kommitténs kärnavfall, samt till uppförande och drift av förslag utgör för omhändertagande, bearbetning, mellanlagring och slutföranläggningar av radioaktivt avfall. Till strålskyddslagen förs också frågor om varing uppförande och drift av slutförvar för använt, inkapslat kärnbränsle. Enligt säkerhetsintressen och denna reglering tillvaratas föreliggande genom villkor föreskrifter med stöd av den nya lagen, som avses ersätta atomenergilagen. { * Denna uppdelning tar hänsyn till en ur fysikalisk synvinkel enkel uppdelningsprincip - klyvbart och icke klyvbart material - och avses därigenom i avspegla arten av de huvudsakliga problem som föreligger. Det skulle således innebära att man fick ett samband mellan den lagteknisk regleringen av tillståndsfrågorna och de befintliga faktiska huvudproblemen. kan enligt detta alternativ förekomma vid en Vissa gränsdragningsproblem och behandlingsanordningar för reaktorstation. Sålunda finns buffertlager Dessa kärnavfall inom eller byggda i direkt anslutning till reaktorbyggnaden. lager och anordningar är avsedda för framför allt låg- och medelaktivt avfall, såsom filter och jonbytarmassor, men även för behandling av skadat bränsle. till sådana lager och anordningar får Frågan om tillämplig lag för tillstånd lösas från fall till fall och avgöras med hänsyn till om de ingår i ett integrerat system för reaktordriften och således kan påverka reaktorsäkerheten. Frågor som rör avfallet bör alltid enligt strålskyddslagen enligt detta regleras alternativ.

Alternativ 2 4

Detta alternativ innebär att samtliga tillståndsärenden för använt kärnbräns- i

samt olika hanteringsanläggningar och slutförvar regleras le, kärnavfall bl. a.

i

den av kommittén föreslagna nya lagen, som avses ersätta enligt atomenergilagen. En reglering enligt detta alternativ tillgodoser i sig behovet

av sammantagna bedömningar av säkerhetsfrågorna vid avfallshanteringen i

och sambandet med föregående led i kärnverksamheten, medan strålskyddskraven liksom för närvarande, genom villkor och föreskrifter tillgodoses, enligt strålskyddslagen. De gränsdragningsproblem som anges ovan i

alternativ 1 undviks enligt detta alternativ. i

av säkerhetsfrågorna I Kraven på möjlighet till en samlad bedömning synes de lösningar för avfallets omhändertagande, som för närvarande 1 enligt säkerhetskrav här ända föreligger, främst gälla anläggningssidan. föreligger 1 fram till slutförvarsledet. I detta sammanhang bör särskilt pekas på de som kan föreligga vid inkapsling före slutförvaring av säkerhetsproblem använt kärnbränsle och - om än något mindre - av högaktivt avfall.

I fråga om de olika avfallsämnena gör sig säkerhetskraven gällande främst i

beträffande det högaktiva avfallet (speciellt i flytande form). Medel- och

kärnavfall torde däremot i första hand endast beröra strålskydds- l

lågaktivt i frågor, vad avser både innehav av sådant avfall och transport av det.

Uppställs krav på tillstånd enligt den nya lagen för innehav av och befattning med kärnavfall, bör möjlighet ges att i förordning till lagen undanta sådant kärnavfall som huvudsakligen berör strålskyddsfrågor, dvs. främst lågaktivtoch medelaktivt avfall.

Övergripande frågor 157

Kommitténs slutliga ställningstagande

Som kommittén tidigare vid angett föreligger hanteringen av använt kärnbränsle och kärnavfall - på motsvarande sätt som vid reaktordriften samtidigt frågor om säkerhet och strålskydd, även om dessa intressen för de olika leden vägs samman på skilda sätt. Det torde därför knappast vara en

framkomlig väg att försöka dela in de olika avfallsprodukterna och de olika anläggningarna efter vilka som verkar omfatta mest ”säkerhetsfrågof” och vilka som verkar omfatta mest Det ”strålskyddsfrågor”. väsentliga enligt kommitténs mening är i ställ_et att försöka uppnå ett sammanhållet lagsystem som ger möjlighet att samordna och samman kraven väga på de olika avfallskategorierna samt och förvar.

hanteringsanläggningar, transporter

Tillvaratagande av säkerhet och strålskydd vid kärnverksamhet sker och föreskrifter som uppställs med stöd av atomenergilagen genom de villkor och strålskyddslagen. Respektive lag anger också kompetensområdena för

tillsynsmyndigheterna (kärnkraftinspektionen och De strålskyddsinstitutet).

båda lagarna har skilda inriktningar. Atomenergilagen, vilken avses ingå i den föreslagna nya lagen, kan således karaktäriseras som en lag som tar tillvara de speciella säkerhetsproblem som föreligger beträffande kärntekniska anläggningar och kärnämnen. I den föreslagna lagen avses även ingå samlade regler för en tillståndshavares ansvar. Strålskyddslagen å sin sida är en lag som beaktar strålskyddet för den som arbetar i kärnteknisk anläggning och för omgivningen. Som kommittén redan konstaterat (avsnitt bör 6.7.1) reglering av strålskyddet kvarstå i strålskyddslagen. Det synes inte heller möjligt att till strålskyddslagen överföra bestämmelser om främst säkerheten i avfallsledet. Det skulle medföra att den lagtekniska samordningen av säkerhetsfrågoma i de olika leden av kärnverksamheten åsidosattes och att

nya gränsdragningsproblem skulle kunna mellan uppstå de båda lagarna, liksom risk för att en säkerhetsfråga inte blev beaktad i någon av lagarna. av säkerhet Regleringen och strålskydd i avfallsledet måste således enligt kommitténs mening, liksom för lösas närvarande, genom villkor och föreskrifter som meddelas med stöd av respektive lag. En sådan lagteknisk lösning berör ej tillsynsmyndighetemas utan kompetensområden, dessa avgör självständigt de frågor som åligger dem enligt respektive lag. Vad som från lagstiftningssynpunkt nu närmare bör övervägas är enligt vilken lag skall I denna

tillståndsprövningen regleras. del gäller för

närvarande att tillstånd till innehav av använt kärnbränsle samt av avfallsanläggningar regleras enligt atomenergilagen, medan tillstånd till innehav av radioaktivt avfall regleras enligt strålskyddslagen. Som sagts i det föregående bör strävas efter sammanhållna för ämne regler och anläggning. Kravet på att i respektive lag hålla samman reglerna vad avser säkerhet och strålskydd vid kärnteknisk verksamhet anser kommittén väsentlig ur lagstiftningssynvinkel. Det synes också väsentligt att i en lag ange omfattningen av kärnteknisk verksamhet och en tillståndsinnehavares ansvar härför. Den lösning som diskuteras i alternativ 1, enligt vilken bestämmelserna om slutförvar, mellanlager m. m. regleras i strålskyddslagen, innebär i detta hänseende en alltför omfattande splittring av lagbestämmelserna. Enligt kommitténs mening bör därför den som i lösning väljas angetts alternativ 2.

158 Övergripande frågor

innebär således att tillstånd för innehav av Det nu framlagda förslaget använt kärnbränsle och kärnavfall samt anläggningar för mellanlagring,

och slutförvar regleras enligt den nya reviderade atomenergila-

inkapsling gen.

6.8 över kärnverksamheten m. m.

Tillsynen

6.8.1 samt nuvarande

Tillsynsmyndigheternas uppbyggnad uppgifter och organisation

Statens kärnkraftinspektion

Strax efter tillkomsten av atomenergilagen år 1956 inrättades delegationen för atomenergifrågor. Myndigheten skulle ha uppgifter av mera rådgivande och beredande natur. Delegationen skulle sålunda ingående följa utvecklingen på atomenergiområdet och som rådgivande organ dra upp riktlinjer mot bakgrund av det allmänna bränsle- och för atomenergiverksamheten kraftförsörjningsläget i landet. Delegationen skulle t. ex. yttra sig i frågor rörande till atomenergiverksamhet och bereda ärenden rörande statsanslag det internationella atomenergisamarbetet. Delegationens kansli var förlagt till handelsdepartementet (sedermera finans- och från år 1969 industridepartementet). Jämte delegationen tillkallades den s. k. reaktorförläggningskommittén med en mer renodlad i ärenden uppgift att biträda delegationen och vid handhavandet av rörande säkerheten vid atomenergianläggningar atombränsle. Denna kommitté fick efter hand (år 1967) genom bemynatt besluta i säkerhetsfrågor efter det diganden från delegationen befogenhet att koncession för en anläggning beviljats. för atomenergifrågor utfärdades år 1971. Ny instruktion för delegationen Delegationen skulle enligt instruktionen som en central förvaltningsmyndigsärskilt beträffande säkerhet följa utvecklingen på atomenergiomrâdet sådana uppgifter som avses i hetsfrågor. I övrigt tilldelades delegationen skulle handha kontroll av atomenergilagen. Särskilt angavs att delegationen atområbränsle och klyvbart material, som följer av Sveriges internationella blev mera självständig i förhållande åtaganden (safeguards). Myndigheten att de personella bindningarna med till industridepartementet genom departementet upphörde. Genom en ny instruktion år 1974 tilldelades myndigheten, som då bytte avseende forskning. Samtinamn till statens kärnkraftinspektion, uppgifter numera kallad reaktorsäkerdigt fråntogs reaktorförläggningskommittén, beslutanderätten vägnar. Nämnden beteckhetsnämnden, på myndighetens nades som enbart rådgivande. Vid tillfället inrättades också två nya rådgivande nämnder till kämkraftinspektionen, en för safeguardsfrågor och

en för forskning och utveckling på kärnsäkerhetsområdet. Efter i atomenergilagen som trädde i kraft år 1978 tillades ändringar även vad avser avfallsområdet. Genom kämkraftinspektionen uppgifter i 1974 års instruktion, som genomfördes år 1980, har kärnkraftinändringar till uppgift att även utreda frågor om säkerhetshöjande åtgärder spektionen

_

Övergripande frågor 159

hos nukleära anläggningar och att ge allmänheten om insyn i och information kärnsäkerhet. nuvarande Kärnkraftinspektionens uppgifter framgår av förordningen (1974:427, ändrad senast 1981:668) med instruktion för statens kärnkraftinspektion. Det åligger enligt 2§ förordningen inspektionen att som central förvaltningsmyndighet följa utvecklingen på kärnenergiområdet, särskilt beträffande säkerhetsfrågor, utreda frågor om och ta initiativ till åtgärder för att höja säkerheten hos nukleära anläggningar, - om tillstånd pröva frågor enligt atomenergilagen (1956:306) i den utsträckning regeringen bestämmer, utöva tillsyn enligt 5 § första stycket atomenergilagen, fullgöra uppgifter enligt kungörelsen (1968:46) med förordnanden enligt atomansvarighetslagen (1968:45), handha sådana uppgifter med avseende på kontroll av atområbränsle och särskilt klyvbart material som följer av Sveriges internationella åtaganden eller i övrigt är påkallade från allmän synpunkt, - behovet pröva av forskning och utveckling rörande säkerheten hos nukleära anläggningar och säkerheten vid transport av klyvbart material samt ta initiativ till sådan forskning och utveckling som rör säkerheten hos

Tabell 6:3 Översikt över statens kârnkraftinspektions nuvarande organisation

Industridepartementet

Statens kärnkraftinspektion (ca 85 tjänster)

Styrelse (generaldirektör och 6 ledamöter)

Huvudenhet för Huvudenhet för Administrativ enhet Informatillsyn utredning (11 tjänster) tionssekre- (33 tjänster) (36 tjänster) tariat (2 tjänster)

Enheter för Enheter för 1. Barsebäck 1. såkerhetsgransk- 2. Forsmark ning 3. Oskarshamn 2. kärnavfall 4. Ringhals 3. system- och tillför- 5. Övriga anläggning- litlighetsanalys ar och material- x 4. forskning hantering

Till kärnkraftinspektionen knutna rådgivande organ

l. Nämnden för frågor rörande säkerhetsnormer och reaktorsäkerhet i övrigt (reaktorsäkerhetsnämnden) 2. Nämnden för frågor om kontroll av klyvbart material (safeguardnämnden) 3. Nämnden för frågor rörande forskning och utveckling på kärnsäkerhetsområdet (forskningsnämnden)

160 Övergripande frågor

kärnkraftverk eller andra nukleära anläggningar, för vilka koncession beviljats eller koncessionsansökan ingivits, i den mån sådana uppgifter ej ankommer på någon annan myndighet, - aktivt bidra till att ge allmänheten insyn i och information om det arbete på kärnsäkerhetsområdet som bedrivs i landet.

verksamhet leds av en styrelse bestående av en Kärnkraftinspektionens och ledamöter som regeringen utser. Till myndigheten är generaldirektör som rådgivande organ knutna tre nämnder för frågor om reaktorsäkerhet, och forskning. Den närmare organisationen och anknutna safeguards nämnder framgår av tabell 6:3.

Statens strålskyddsinstitut

av efterlevnaden av 1958 års strålskyddslag knöts Den löpande kontrollen institutionen inom medicinalstyrelsen. För de ursprungligen till radiofysiska beslutande funktionerna tillskapades ett nytt organ, benämnt strålskyddsnämnden, direkt knutet till socialdepartementet. Strålskyddsnämndens var bl. a. att i samband med tillstånd efter uppgift enligt atomenergilagen, samråd med andra berörda avge yttranden om de fackmyndigheter, strålskyddsåtgärder som erfordrades vid normal drift. Strålskyddsmyndigheten skulle däremot inte befatta sig med frågor angående anläggningskonstruktion från och förläggning m. m. Dessa frågor säkerhetssynpunkt avgjordes av reaktorförläggningskommittén. Strålskyddsmyndigheten ägde även att senare meddela föreskrifter rörande strålskyddet vid normal drift. År 1965 inrättades statens strålskyddsinstitut. Enligt instruktionen från bl. a. att skaffa sig noggrann kännedom om samma år âlåg det institutet riskerna med joniserande strålning och att med uppmärksamhet följa utvecklingen inom de biologiska strålningsverkningarnas och strålningsfysi- Institutet ålades vidare att bedriva forskning på området och kens områden. i landet. Verksamheten omfattade att samordna olika strålskyddsintressen således alla frågor om joniserande strålning från dels röntgenapparater o. d., dels radioaktiva ämnen, såsom konsumentartiklar, uran, reaktorer, radioaktivt avfall m. m. och ny instruktion år 1976 - varvid Genom ändring av strålskyddslagen samtidigt ärenden om strålskydd överfördes till jordbruksdepartementet tillades strålskyddsinstitutet ansvar också för icke-joniserande strålning, o. d. I instruktionen tillades institutet såsom laser, ultraviolett strålning vidare ett centralt samordnande ansvar för den målinriktade strålskyddsforskningen och skyldigheten att bedriva forsknings- och utvecklingsarbete inom hela strålskyddsområdet. Institutet beaktar vidare enligt instruktionen internationella normer på strålskyddsområdet. Strålskyddsinstitutets nuvarande uppgifter framgår av förordningen (1976:481, ändrad senast 1982:930) med instruktion för statens strålskyddsinstitut. bl. a. 2 och 3 §§ förordningen år institutet som strålskydds- Enligt central förvaltningsmyndighet för ärenmyndighet enligt strålskyddslagen den om skydd mot joniserande strålning och handhar den verksamhet i övrigt eller särskilda bestämmelser. Det åligger som åligger enligt författning

l

l Övergripande frågor 161

strålskyddsinstitutet att - skaffa kännedom sig noggrann om de risker som är förenade med strålning och med uppmärksamhet följa utvecklingen inom de biologiska strålningsverkningarnas och strålningsfysikens områden, - samordna beredskapsplaneringen i frågor om skyddsåtgärder mot atomolyckor och därvid vara rådgivande organ till länsstyrelserna, - ha ett centralt samordnande ansvar för målinriktad strålskyddsforsknmg, Tabell 6:4 Översikt över statens strålskyddsinstituts nuvarande organisation

Jordbruksdepartementet

Statens strålskyddsinstitut (ca 140 tjänster)

Styrelse (generaldirektör och 8 ledamöter)

Tillsynsbyrån Forsknings- och Administrativa byrån Juridiska (63 tjänster) utvecklingsbyrån (28 tjänster) enheten (43 tjänster) (4 tjänster)

1. Röntgenavdeln. 1. Miljölaboratorium 1. Informationsavdeln. a

tråntlgendlagnos

2. Dosimeterlabora- 2. Kansli mmm b. röntgendiagnos- 3. Instrumentverkstad tik 2 3. Enheten för luftbuc. terapisektionen ren radioaktivitet d. metodiksektionen 4_ Forskningssekreta_ 2. Kämfysikalilrka fia!

“vde/n __ __ 5. AvdeIn. för strål-

a. sektion for karnskyddsmedicm kraftens inre miljö b. sektion för kärnkraftens yttre miljö . beredskapssektion . gruvsektion

*ñOQO

, industrisektion . nuklearmedicinsk sektion g. sektion för forsknings- och specialstrålkällor 3. Avdeln. för ickejoniserande strålning 4. Avdeln. för personaldosmätning

Till strålskyddsinstitutet knutna rådgivande organ

1. Nämnden för frågor rörande forskning på strålskyddsområdet (forskningsnämnden) 2. Nämnden för frågor om beredskapen mot atomolyckor (beredskapsnämnden) 3. samarbetsgrupp för patientstrålskydd

i

162 Övergripande frågor

- bedriva målinriktat forsknings- och utvecklingsarbete inom strålskydds-

området, - beakta internationella normer på strålskyddsområdet, - vara samordnande i landet och därvid organ för olika strålskyddsintressen samverka med myndigheter och sammanslutningar som sysslar med

strålskyddsfrågor, - om faror och olägenheter som kan orsakas av sprida upplysning strålning.

verksamhet leds av en styrelse bestående av en Strålskyddsinstitutets generaldirektör och ledamöter som regeringen utser. Till myndigheten är

som rådgivande organ knutna tre rådgivande organ för frågor om forskning, beredskap mot kärnolyckor och patientskydd. Den närmare organisationen och anknutna organ framgår av tabell 6.4. För närvarande pågår översyn av institutets varvid bl.a. tillsynsenheten planeras uppdelas i två organisation, enheter, en för tillsyn på kärnenergiområdet och en för övrig tillsyn.

6.8.2 mellan kärnkraftinspektionen och Samordningen

strålskyddsinstitutet

Nuvarande förhållanden m. m.

- 1956:176 I förarbetena till atomenergilagen och strålskyddslagen prop. för utvecklingsarbetet på atomenergiområdet och prop. angående riktlinjer 1956:178 med till att utvinna atomenergi m. m. förslag lag om rätt m. m. - (atomenergilag) samt prop. 1958:29 med förslag till strålskyddslag ha utgått från att uppdelningen av synes man, i vart fall i 1958 års förslag, kompetensområden inte skulle medföra några samtillsynsmyndigheternas Myndigheternas samverkansområden ansågs kunna samordningsproblem. ordnas i enskilda sakfrågor utifrån de båda lagarnas grundläggande uppbyggnad och innehåll. Tillsynsmyndigheten enligt atomenergilagen sålunda handha säkerhetsfrågor i samband med konstruktion, angavs uppförande och drift av kärnenergianläggningar, medan tillsynsmyndigheten strålning och enligt strålskyddslagen angavs handha frågor om joniserande radioaktiva ämnen. sikte på att undvika ett Lagstiftningen tog närmast när det gällde kärnenergianläggningar samt tillse system med dubbla tillstånd att strålskyddsintresset kunde tillgodoses på ett lämpligt sätt under uppförandeskedet och under normaldrift. av en anläggning anläggningens och meddelande av föreskrifter i fråga om strålskydd bedömdes Tillsynen närmast ha karaktären av arbetarskydd. För att undvika ett system med dubbla tillstånd undantogs från tillståndsde fall, där tillstånd meddelats enligt atomenertvånget i strålskyddslagen ett bemyndigande att dels gilagen. Vidare tillades strålskyddsmyndigheten borde fästas vid tillståndet till en ge de villkor som ur strålskyddssynpunkt dels meddela föreskrifter i samband med anläggning, kompletterande och den normala driften av anläggningen. I uppförandet, igångkörningen fråga om föreskrifter som angick annat än den normala driften eller som i avsevärd mån kunde påverka utformningen av eller driften vid anläggningen

Övergripande frågor 163

* att underställa gavs möjlighet frågan regeringens prövning. Enligt nu gällande lagstiftning handläggs och prövas frågor om kärnverksamhet enligt atomenergilagen och strålskyddslagen. Regeringen har därvid med stöd av 5 § atomenergilagen i förordningen (1976:12) om tillståndsmyndighet enligt atomenergilagen överlåtit åt kärnkraftinspektionen att pröva vissa tillståndsfrågor. Inspektionen bereder tillståndsfrågor också i de fall regeringen fattar det slutliga beslutet. Genom kärnkraftinspektionen inhämtas i dessa fall yttranden i ärendet från andra fackmyndigheter, däribland strålskyddsinstitutet, som anger villkor och föreskrifter i strälskyddsfrågor. Ärendet sänds därefter av kärnkraftinspektionen med eget yttrande till regeringen. Enligt 5§ utövar kärnkraftinspektionen vidare tillsynen över efterlevnaden av atomenergilagen samt av villkor som uppställts vid tillstånds meddelande eller senare. I paragrafen erinras därvid att i fråga om tillsynen över innehav av och arbete med radioaktivt ämne gäller jämväl vad som är stadgat i strålskyddslagen. Vid tillsynens utövande äger kärnkraftinspektionen meddela de föreskrifter som finns erforderliga för att trygga efterlevnaden av uppställt villkor. Den som utövar tillsynen äger också rätt att bl. a. göra sig underrättad om förhållanden som är av betydelse för tillämpningen av atomenergilagen eller med stöd av atomenergilagen meddelade föreskrifter. Vad härefter gäller strålskyddsinstitutets verksamhet uppställs enligt strålskyddslagen krav på tillstånd enligt denna lag för att bedriva radiologiskt arbete eller att importera, inneha eller överlåta radioaktiva ämnen. Med “radiologiskt arbete avses bl. a. arbete med radioaktiva ämnen, röntgenutrustning eller annan teknisk anordning som är avsedd att sända ut joniserande strålning eller - i vissa fall - icke-joniserande strålning. Med radiologiskt arbete avses också arbete vid anläggning för utvinning av kärnenergi. Tillstånd enligt strålskyddslagen behövs dock inte för vad som omfattas av tillstånd enligt atomenergilagen, om inte annat föreskrivs i tillståndet. När tillstånd har beviljats enligt atomenergilagen får strålskyddsinstitutet enligt 5 § tredje stycket strålskyddslagen meddela de särskilda föreskrifter som - utöver de villkor som gäller för tillståndet- behövs för strålskyddet. Avser tillståndet som anges i atomenergilagen anläggning skall dock fråga om föreskrift, som angår annat än den normala driften eller som kan i avsevärd mån påverka utformningen av eller driften vid anläggningen, underställas regeringens prövning. Den som innehar tillstånd enligt atomenergilagen får inte utan medgivande vidta ändring med avseende på förhållande, varom myndigheten meddelat föreskrift (6 § andra stycket strålskyddslagen). En tillståndsinnehavare får inte heller frångå ett meddelat tillstånd , t. ex. att bruka annan eller väsentligt ändrad lokal eller anordning, annat radioaktivt material eller större mängd därav än som har medgivits. Strålskyddsinstitutet äger även, när särskilda omständigheter påkallar det, förordna att bl. a. radioaktivt ämne jämte strålskyddsanordning, vari det förvaras, skall tas omhand i avvaktan på att åtgärd som i anledning av besiktning eller enligt vad som eljest föreskrivits blivit vidtagen. Påkallar särskilda omständigheter det får

istrålskyddsmyndigheten förordna, att en anläggning eller anordning inte får

användas förrän föreskriven åtgärd blivit vidtagen (18§ strålskyddslagen).

Övergripande frågor

Atomenergilagens och strålskyddslagens uppbyggnad innebär således att tillsynsmyndighet i princip avgör och beslutar självständigt inom respektive sitt kompetensområde. Särskilt under senare år har framkommit en osäkerhet om avgränsningen mellan myndigheternas ansvars- och tillsynsområden, bl. a. vid frågor om av vissa säkerhetshöjande åtgärder samt beskrivning av genomförande haveriförlopp. Uttalanden i denna riktning har gjorts i prop. 1977/78:138 (s. 22) i samband med ändring av 2 §atomenergilagen och i prop. 1980/81:90, för energipolitiken. I sistnämnda proposition framhålls bilaga 1, om riktlinjer bl. a. vikten av att tillsynsmyndigheterna samordnar sina insatser så att de i sitt arbete utgår från en gemensam grundsyn på kärnkraften och dess risker. Behov av en bättre samordning av tillsynsområdena har påtalats också av reaktorsäkerhetsutredningen i betänkandet (SOU 1979:86 s. 46, 183 och 186) Säker kärnkraft? och i strålskyddsinstitutets rapport Effektivare beredskap - (volym 1 s. 7).

Kommitténs överväganden och förslag

Kommittén har i föregående avsnitt (6.7.1) förordat att den nuvarande mellan atomenergilagen och strålskyddslagen bibehålls. Det uppdelningen innebär att frågor om säkerheten vid kärnenergiverksamhet regleras enligt kommitténs förslag till ny lag, som bl. a. avses ersätta atomenergilagen, och frågor om strålskydd regleras enligt strålskyddslagen. Till den förra lagen har kommittén därvid hänfört frågor om tillstånd till innehav av och annan befattning med kärnämne - varmed avses bl. a. kärnbränsle och använt kärnbränsle som kan användas för utvinning av kärnenergi - samt hög-, medel- och lågaktivt kärnavfall. Till samma lag har vidare hänförts frågor om tillstånd till uppförande, innehav och drift av kärntekniska anläggningar. Kommitténs förslag förutsätter samtidigt att villkor och föreskrifter rörande strålskydd, liksom enligt gällande lagreglering, meddelas enligt strålskyddslagen. Behov av samordning av säkerhets- och strålskyddsintressen föreligger i nästan samtliga led inom kärnbränslecykeln och gör sig gällande såväl vid granskning och bearbetning av det underlag som ligger till grund för anläggningens utformning m. m., som vid åtgärder som måste vidtas under anläggningens drift. Samordningsproblem kan uppkomma i sådana fall där genomförande av underhåll, reparationer, prövningar eller kontroller försvåras på grund av förekomsten av radioaktiva ämnen. Sådana arbeten under såväl driftssäsong som under revisionsavställningar är angelägna och måste således på grund av risk för höga stråldoser eller aktivitetsspridning utföras med iakttagande av gällande säkerhets- och strålskyddsföreskrifter. Om strålskyddsförhållandena är svåra kan i vissa fall föreligga ett behov av avvägning mellan säkerhet och strålskydd. Vid exempelvis fel i rörledningar, såsom defekter eller läckage, anger kärnkraftinspektionen behovet och omfattningen av reparation eller byte och hur det skall utföras, medan å sin sida tar ställning till de individdoser och strålskyddsinstitutet kollektivdoser, som åtgärderna beräknas medföra. Liknande samordningsfrågor kan uppkomma när förbättringar skall vidtas av konsekvenslindrande eller säkerhetshöjande natur. Man torde också få räkna med motsvarande

SOU .1983:9

Övergripande frågor 165

samordningsbehov i senare led av kärnverksamheten, t. ex. vid mellanlagring eller vid inkapsling av använt kärnbränsle och högaktivt upparbetningsavfall. Föreliggande samordningsbehov av säkerhet- och strålskydd har ställt krav på nära samarbete mellan tillsynsmyndigheterna i det praktiska arbetet. Från bl. a. myndighetshåll har därvid invänts mot att det enligt nuvarande lagstiftning inte ligger i någon av tillsynsmyndigheternas hand att företa en formell samlad bedömning och sammanvägning av förekommande säkerhets- och strålskyddsfrågor. Vid sidan av behovet av en samordnad tillsyn över och ett samlat ansvar för verksamheten på kärnenergiområdet har vidare pekats på att en viss överlappning kan förekomma av frågor som båda myndigheterna granskar och ger föreskrifter för, även om det sker ur olika synvinklar. En sådan överlappning av tillsynsverksamheten kan förekomma vid prövning av konstruktion och utförande av olika anläggningar. Samtidigt har uttalats att systemet med två skilda tillsynsorgan kan innebära att någon fråga faller utanför någon av myndigheternas ansvar. Det torde enligt kommittén stå klart att flera frågor om säkerhet och strålskydd är nära förbundna med varandra vid kärnteknisk verksamhet. En strikt ansvarsfördelning mellan två tillsynsorgan är därför inte alltid lätt att uppnå. Grunden för problematiken är att säkerheten i kärnverksamheten, för vilken kärnkraftinspektionen har ansvar, kan sägas ytterst gå ut på att skydda människor och miljö mot oacceptabla risker till följd av olyckor med frigörelse och spridning av radioaktiva ämnen. Samtidigt kräver skyddet av människor och miljö mot strålning vid normaldrift tillsyn från strålskyddsinstitutets sida av utformningen och driften av en kärnteknisk anläggning. Det båda myndigheternas insatser i olika led av kärnverksamheten varierar dock bl. a. på grund av olika potentiella risker för olyckor, respektive graden av strålskyddsproblem. Vid ett bibehållande av den nuvarande lagtekniska med en uppdelningen lag som reglerar säkerheten (atomenergilagen) och en lag som reglerar strålskyddet (strålskyddslagen) och enligt dessa lagar uppdelad tillsyn på två myndigheter, bibehålls också kravet på samordning av tillsynsverksamheten. Däremot delar kommittén ej farhågorna att den nuvarande - eller föreslagna - medför lagstiftningen att någon fråga om säkerhet eller strålskydd skulle falla utanför myndigheternas ansvar. Båda lagarna på området har utformats som ramlagar utan detaljbegränsningar och tar sikte på samtliga förekommande frågor som rör säkerhet respektive strålskydd. Lagstiftningens uppbyggnad och innehåll kan därför inte leda till att någon fråga av formella skäl skulle falla utanför ansvarsfördelningen. Något exempel på att så skulle ha skett i praktiken har kommittén inte heller kunnat finna. I enskilda frågor kan däremot föreligga en viss överlappning av myndigheternas ansvarsområden och beslut. I och för sig behöver en sådan överlappning inte alltid vara till nackdel, givetvis under förutsättning att verksamheten inte onödigtvis försvåras. Enligt kommitténs får ett mening visst mått av överlappning accepteras med hänsyn till lagarnas utformning och den nära sammanvägning av säkerhets- och strålskyddsaspekter som måste göras. Frågan synes därför i ett enskilt fall böra lösas mellan myndigheterna.

Övergripande frågor

En viss samordning av verksamheten tillgodoses i dag genom att generaldirektören i respektive myndighet ingår i den andra myndighetens \ styrelse. I syfte att underlätta avgörandet av förekommande samordningsfrågor och öka möjligheterna till en samlad bedömning av säkerhets- och strålskyddsintressen kan, såsom också anges i kommitténs direktiv, övervägas att sålångt möjligt få en samlad tillsynsverksamhet. Det kan ske genom att en av myndigheterna utses som huvudansvarig för verksamheten eller genom att helt eller delvis slå samman myndigheterna. Genom kommitténs förslag till gränsdragning mellan den nya lag, som avses ersätta atomenergilagen, och strålskyddslagen har tonvikt lagts vid att ämne - kärnämne och kärnavfall - och härför avsedda anläggningar skall regleras enligt enhetliga regler i samma lag. För kärnkraftinspektionens del innebär förslaget att inspektionen - förutom att handlägga och samordna ärenden om tillstånd - i alla led av verksamheten svarar för åtgärder av . säkerhetskaraktär, medan strålskyddet tillvaratas av strålskyddsinstitutet. Både formellt och praktiskt ges sålunda respektive myndighet möjlighet att göra en samlad kontroll ur sin synvinkel av ett ämnes hantering i en anläggning. Som kommittén betonat tidigare (avsnitt 6.2) är det med hänsyn till det nära samband som kan råda mellan säkerhet och strålskydd vid verksamhet på kärnenergiområdet samtidigt av stor betydelse att en totalbedömning företas i de fall säkerhets- och strålskyddsintressen föreligger samtidigt. Hänsynstagande härtill måste åligga alla som är verksamma på området, . således även tillsynsmyndigheterna.

Att härutöver gå ett steg längre och utse en av myndigheterna att formellt

sammanväga och besluta i gemensamma frågor synes enligt kommittén mindre välgrundat. En sådan ordning skulle ytterst innebära att denna myndighet gavs möjlighet att gå ifrån villkor och föreskrifter som den andra myndigheten gett utifrån sitt kompetensområde. Från skilda synpunkter kan en sammanslagning av tillsynsmyndigheterna ge fördelar. Sålunda skulle en samlad tillsynsorganisation ge ökade förutsättningar för en optimal skötsel och finansiering av tillsynsverksamheten och underlätta en flexibel och samlad bedömning av en aktuell fråga.” Vidare skulle kommunikationer mellan en anläggningshavare och tillsynsmyndigheten underlättas. En sammanslagning av myndigheterna kan göras total, således att båda myndigheterna förs samman i dess helhet, eller delvis genom att kärnfysikaliska avdelningen inom strålskyddsinstitutet överförs till kärnkraftinspektionen. Mot tanken att överföra delar av en myndighet till en annan föreligger dock invändningar. Ett överförande av den kärnfysikaliska avdelningen till kårnkraftinspektionen skulle medföra en splittring av och nya gränsdragningsproblem i strålskyddsinstitutets verksamhet. Institutet skulle efter en sådan omorganisation handha ansvaret för och tillsynen av strålfrågor utanför kärnenergiområdet, således inom sjukvård, övrig industri och forskningsinstitutioner, samt kvarstå som ansvarig myndighet för de övergripande strålskyddsfrågorna i landet. En överföring av kärnfysikaliska avdelningen kunde även med tiden leda till en försvagning av denna

SOU 198329 Övergripande frågor 167

avdelning, eftersom möjligheten att utnyttja den specialkompetens på som finns samlad hos strålskyddsinstitutet försvårades. strålskyddsområdet Genom att institutet enligt strålskyddslagen har det övergripande ansvaret på alla områden över strålningsfrågor, måste institutet även efter en organisationsförändring beakta kärnkraftens strålfrågor och avdela vissa resurser härför. Med hänsyn till nu angivna komplikationer och till att nya samordningsfrågor som skulle kunna uppkomma anser kommittén att den kärnfysikaliska avdelningen bör kvarstå inom en sammanhållen strålskyddsmyndighet. Med en total sammanslagning av tillsynsmyndigheterna undviks ovan problem. I och för sig ges härigenom möjlighet till en samlad och angivna rationell tillsyn på kärnenergiområdet och ökat resursuttagande. kommittén bör dock klara fördelar föreligga för att företa en Enligt av två etablerade myndigheter. Vad kommittén tidigare i sammanslagning detta avsnitt konstaterat föreligger behov av att samordna säkerhets- och strålskyddsfrågor. Hittills har dock, såvitt kommittén kunnat konstatera, och genomförda samordningsfrågor lösts tillfredsställande och uppkomna Flera av de utan att det gått ut över säkerhets- och strålskyddsintressen. samordningsfrågor som framhållits har bl. a. gällt den nuvarande lagstiftningens uppdelning mellan innehav av kärnavfall, som regleras enligt strålskyddslagen, och anläggningar för avfallet som regleras enligt atomenergilagen. Enligt kommitténs förslag upphör denna skillnad. I övrigt aktualiseras behovet av samordning till största delen i enskilda frågor, exempelvis när säkerhetshöjande åtgärder skall vidtas. Avgöranden härom gäller tillgodoseende av föreliggande säkerhets- och strålskyddsintressen och har eller i att det är två myndigheter som således inte sin grund i lagstiftningen bedömer frågan. Det kan även ur allmän synvinkel hävdas att ett systern med två tillsynsmyndigheter är en fördel. Risken för att en fråga ”trycks ner” eller åt sidan blir mindre. Systemet innehåller också ett visst mått av skjuts dubbelkontroll över kärnenergiverksamheten, vilket även torde gagna förtroendet för verksamheten. Det kan för övrigt ifrågasättas om det är de redan konstaterade samordningsfrågorna i tillsynen som skall särskilt beaktas i detta sammanhang. Snarare bör uppmärksamheten vara inriktad på sådana problem som kan uppkomma, men som för närvarande ligger förborgade i kärnverksamheten. En dubbel tillsynsorganisation kan därvid vara en större garant för att problemen blir uppmärksammade. Enligt kommittén talar således olika skäl för att den nuvarande tillsynsorganisationen bör behållas. I vart fall vill kommittén nu ej förorda någon form av sammanslagning av myndigheterna. Frågan om tillsynsverksamheten bör dock i fortsättningen följas med uppmärksamhet med hänsyn till både samordningsfrågor och administrativa frågor.

6.9 Offentlig insyn

6.9.1 Gällande bestämmelser m. m.

Författningsbestämmelser om offentlig insyn i och skyldighet att informera allmänheten om säkerhets- och strålskyddsfrågor vid kärnteknisk verksam-

168 Övergripande frågor

het ges dels för tillsynsmyndigheterna på området, dels för lokala säkerhetsnämnder. Enligt 3 § förordningen (1976:481) med instruktion för statens strålskyddsinstitut åligger det institutet särskilt att bl. a. sprida upplysningar om faror och olägenheter som kan orsakas av strålning. Motsvarande skyldighet avseende säkerhetsfrågor gäller sedan mitten av år 1980 för kärnkraftinspektionen. I 2 § förordningen (1974:427, ändrad senast 1980:619) med instruktion för statens kärnkraftinspektion åläggs sålunda inspektionen att bl. a. aktivt bidra till att ge allmänheten insyn i och information om det arbete på kärnsäkerhetsområdet som bedrivs i landet. Fråga om inrättande av lokala säkerhetsnämnder aktualiserades i samband med folkomröstningen våren 1980. Det föreslogs bl. a. att speciella säkerhetskommittéer - senare kallade lokala säkerhetsnämnder - med lokal förankring skulle inrättas vid varje kärnkraftverk för att öka medborgarnas insyn i kärnsäkerhetsarbetet. Riktlinjer för inrättande av lokala säkerhetsnämnder togs upp i prop. 1979/80:170 om vissa energifrågor. I propositionen uttalade föredraganden bl. a. det angelägna i att företrädare för lokala intressen gavs en garanterad möjlighet till insyn i kärnsäkerhetsarbetet vid varje kärnkraftverk och att ett informationsutbyte om säkerhetsfrågor skedde på det lokala planet. Nämnderna borde ha en nära anknytning till berörda kommuner och i första hand följa säkerhetsarbetet vid respektive kärnkraftverk. Föredraganden framhöll samtidigt att nämnderna inte borde, med hänsyn till ansvarsförhållandena mellan anläggningsinnehavarna och tillsynsmyndigheterna, ges mandat att föreskriva vilka åtgärder av säkerhetshöjande eller annan natur som skall vidtas i kärnkraftverken. De borde dock ha möjlighet att låta utföra kompletterande säkerhetsstudier. Skyldigheten för den som innehar tillstånd att driva en kärnreaktor, som ingår i ett kärnkraftverk, att ge den lokala säkerhetsnämnden insyn i det kärntekniska säkerhetsarbetet vid verket regleras i lagen (1980:1123) om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken. Enligt 2 § lagen skall insynen göra det möjligt för nämnden att inhämta information om det säkerhetsarbete som utförts eller planeras vid kraftverket och att ställa samman material för att informera allmänheten om detta arbete. Reaktorinnehavare skall även på nämndens anfordran dels lämna upplysningar om tillgängliga fakta och låta nämnden ta del av tillgängliga handlingar i den omfattning som det behövs för att nämnden skall kunna fullgöra sin uppgift, dels ge nämnden tillträde till och förevisa anläggning eller plats, om det behövs för att nämnden skall få innebörden av upplysning eller handling som utlämnats belyst och tillträdet är förenligt med gällande säkerhetsföreskrifter (3 §). I lagen ges även bestämmelser om besvär och straffansvar (4 och 5 §§). Säkerhetsnämndernas uppgifter, organisation m. m. anges i förordningen (1981:10, ändrad 1981:679) med instruktion för de lokala säkerhetsnämndema vid kärnkraftverken. Enligt 2 § förordningen åligger det en säkerhetsnämnd att 1. följa det kärntekniska säkerhetsarbetet, i synnerhet vid kärnkraftverket, 2. inhämta information om det kärntekniska säkerhetsarbete som har

Övergripande frågor 169

utförts eller planeras vid verket, 3. ställa samman material för att informera allmänheten om detta arbete, 4. svara för information om säkerhetsfrågor på det lokala planet och 5. följa planeringen av beredskapen mot kärnkraftsolyckor.

En säkerhetsnämnd får även enligt 3 § förordningen i mån av tillgång på medel låta utföra sådana utredningar som är nödvändiga för att förstå betydelsen av vidtagna eller planerade kärntekniska säkerhetsåtgärder vid kärnkraftverken. Det vidare nämnd åligger varje att årligen före den lseptember till industridepartementet avge berättelse om verksamheten under det senaste budgetåret (4§ förordningen). En säkerhetsnämnd består enligt 5 § förordningen avordförande och högst tolv andra ledamöter. Ordföranden och övriga ledamöter utses av regeringen för en tid av högst tre år. Av ledamöterna skall högst tio utses efter förslag av den kommun där kärnkraftverket är beläget och högst tre efter förslag av övriga kommuner som till någon del omfattas av den för verket bestämda inre beredskapszonen. För ordföranden och varje annan ledamot skall dessutom utses en ersättare. Enligt 8 kap. 18§ sekretesslagen (1980:100) gäller sekretess för sådan uppgift om enskilds affärs- eller driftsförhållanden som har lämnats på grund av föreskrift i särskild lagstiftning om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. För särskilt fall kan regeringen förordna om undantag från sekretessen, om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas. I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst 20 år.

6.9.2 Kommitténs och

överväganden förslag

Vikten av att allmänheten ges insyn i och information om den verksamhet på kärnenergiområdet som bedrivs i landet har under senare år blivit alltmera framträdande. Frågor kring kärnkraften engagerar sålunda många människor och olika meningsriktningar är också i flera föreligger. Frågorna avseenden komplicerade och svårbedömbara. Ett i nödvändigt inslag lagstiftningen på kärnenergiområdet måste därför vara att genom bestämmelser om information bidra till att skapa öppenhet kring och insyn i arbetet för kärnsäkerhet och strålskydd. Det är samtidigt väsentligt att lämnad information präglas av saklighet och opartiskhet. Informationen måste också ges så att den kan förstås och bedömas av mottagaren. Informationsskyldigheten i säkerhets- och strålskyddsfrågor åligger enligt gällande bestämmelser de båda tillsynsmyndigheterna kärnkraftinspektionen och strålskyddsinstitutet - samt de lokala säkerhetsnämnderna. Ett viktigt komplement härtill utgör den information om det egna säkerhetsarbetet som kraftföretagen själva lämnar. Det sker både lokalt beträffande ett enskilt kraftverk och centralt genom bl. a. Rådet för kärnkraftsäkerhet som bildats gemensamt av kraftbolagen. Kommittén finner den nuvarande ordningen för informationsgivning lämplig och att den bör bibehållas. Det torde således vara närmast givet att tillsynsmyndigheterna, som har den direkta insynen i säkerhets- och strålskyddsarbetet vid kraftverken, också svarar för information inom sina

170 Övergripande frågor

respektive områden. Detsamma gäller kärnbränslenämnden i frågor om forskning och utveckling på avfallsområdet. Kommittén har riktat särskild uppmärksamhet åt de uppgifter som tillagts de lokala säkerhetsnämnderna. Det får nämligen anses särskilt viktigt att invånarna i kommuner med kärnkraftsanläggningar - dvs. Kävlinge, Oskarshamn, Varberg och Östhammar - liksom kommunala myndigheter och institutioner planet ges information om säkerhet och på det lokala vid det aktuella verket inom kommunen. Samma intresse torde strålskydd även i sådana kommuner, inom vilka uppförs anläggningar för föreligga och slutförvaring av använt kärnbränsle och kärnavfall. lagring, hantering Kommittén har i det (avsnitt 6.5.3) förslagit att lokala föregående säkerhetsnämnder tillsätts också i dessa kommuner.

Kärnteknisk verksamhet bedrivs vidare i Nyköpings (Studsvik Energitek-

nik och Västerås ASEA-ATOM) kommuner. Några lokala AB) (AB säkerhetsnämnder finns inte i dessa kommuner. Verksamheten vid dessa är emellertid av en annan karaktär än kärnkraftverken och anläggningar kärnavfallsanläggningarna. Såvitt kommittén har sig bekant föreligger det ej heller behov av säkerhetsnämnder i dessakommuner. Det något uttalat innebär dock inte att allmänheten står utan erforderlig insyn och information De står under och strålom dessa anläggningar. kärnkraftinspektionens tillsyn och förhållandena vid de berörda anläggningarna skyddsinstitutet omfattas således av tillsynsmyndigheterna informationsskyldighet. Kommitinte funnit skäl att föreslå tillsättande av tén har med hänsyn härtill säkerhetsnämnder i dessa kommuner. De närmare riktlinjerna för säkerhetsnämndernas arbete angavs i prop. 1979/802170 och utvecklades ytterligare i prop. 1980/81:25. Nämndens proposition (s. 51) vara att inhämta information uppgift angavs i sistnämnda om det kärnsäkerhetsarbete som har utförts eller avses bli utfört vid kärnkraftverk och att lämna sådan information till allmänheten. respektive Med kärntekniskt säkerhetsarbete avsågs därvid såväl åtgärder som är - inriktade på att förebygga olyckor som åtgärder för att lindra konsekvenserna om en olycka ändå skulle inträffa, s. k. utsläppsbegränsande åtgärder. I nämndernas uppgifter angavs vidare ingå frågor om det s. k. fysiska dvs. skyddet av en anläggning mot störningar utifrån. skyddet, av säkerhetsnämndernas dvs. att Den angivna inriktningen uppgifter, samt sammanställa och skaffa sig insyn i och följa kärnsäkerhetsarbetet lämna allmänheten information härom, bör enligt kommittén ligga fast såsom den kommit till uttryck i lagen om offentlig insyn och i motiven till Kommittén vill dock betona att nämndernas uppgifter inte bör lagen. begränsas till enbart konsekvenslindrande eller utsläppsbegränsande åtgärder utan omfatta över huvud taget alla åtgärder som berör säkerhets- och strålskyddsfrågor. Även frågor om s. k. fysiskt skydd av en anläggning och om säkerheten vid transporter av klyvbara ämnen bör sålunda ingå i nämndernas uppgifter. I sistnämnda hänseenden måste dock en avvägning behovet av sekretess och vikten av att informera allmänhegöras mellan ten. av beredskapen mot kärnkraftsolyckor utanför en Vad gäller planeringen är för närvarande säkerhetsnämndernas åligganden begränsade anläggning ser inget skäl att bibehålla en sådan till att följa detta arbete. Kommittén

Övergripande frågor 171

i nämndernas utan förordar inskränkning uppgifter, att samma insyn och möjlighet att informera .skall gälla -på detta .delområde som beträffande säkerhets- och strålskyddsfrågor vidkärnkraftverken. Sådan information kan vara väsentlig särskilt för deanställda vid kommunala institutioner, såsom skolor och daghem, samt jord- och trädgårdsbrukare inom kommunen. .. i - - - - - _ Nämndernas uppgifter är, som nyss sagts, att skaffa sig insyn i säkerhetsoch strålskyddsfrågor samt informera allmänheten om det. De har däremot inte någon uppgift att exempelvis ställa krav på eller föreskriva säkerhetshöjande eller andraåtgärder för kärnkraftverken. Dessa uppgifter ankommer uteslutande på tillsynsmyndigheterna att pröva och avgöra. De ansvarsförhållanden som föreligger mellan innehavarna av ett kärnkraftverk och de särskilda myndigheterna bör, som angetts i motiven till lagen om offentlig insyn (prop. 1980/81225 s. 49), inte rubbas. För att de lokala säkerhetsnämnderna skall kunna inhämta behövlig information och ställa samman materialet för information till allmänheten, krävs en så fullständig redovisning som möjligt. Enligt den nuvarande lagen om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken åligger det innehavaren av en reaktoranläggning att lämna nämnderna om upplysningar tillgängliga fakta och låta nämnderna ta del av fakta som behövs för deras insyn och informationsskyldighet till allmänheten. Reaktorinnehavaren är vidare skyldig att ge nämnderna tillträde till och få förevisat anläggning och plats, om det behövs för deras arbete. Reaktorinnehavarens nuvarande skyldighet att tillhandahålla upplysningar m. m. är väsentlig för nämndernas verksamhet och bör bibehållas i den omfattning som den nuvarande lagen har. Enligt kommittén är det emellertid samtidigt betydelsefullt för nämnderna att få upplysningar även från de tillsynsmyndigheter som är verksamma på kärnkraftsområdet. Upplysningar från dessa myndigheter bör avse vidtagna åtgärder som angår säkerhet och strålskydd vid kärnkraftverk och anläggningar för kärnavfall samt motsvarande frågor om fysiskt skydd och transport av radioaktivt material. Det torde vidare vara väsentligt att nämnderna tillställs upplysningar om åtgärder i beredskapsärenden från vederbörande länsstyrelser och andra organ som svarar för beredskapsfrågor. I praktiken har säkerhetsnämnderna redan i dag kontakter med och får upplysningar från de angivna myndigheterna. Kommittén anser dock att nämnderna bör ges en uttrycklig rätt till de angivna upplysningarna. Det torde därvid vara tillräckligt att behövliga föreskrifter härom ges i instruktionerna för respektive myndighet. De lokala säkerhetsnämnderna har hittills verkat endast under en kort tid och det torde vara för tidigt att ännu draga några mera långtgående slutsatser av deras arbete. Det synes dock i deras inledande skede vara väsentligt att framhålla betydelsen av att nämnderna och på olika sätt får den utbildning kunskaper i kärnsäkerhets- och strålskyddsfrågor som behövs för att kunna bedöma och ställa samman erhållet material. Till sin hjälp härför har nämnderna visserligen vissa möjligheter att- inom de ramar som regeringen fastställer - utföra sådana utredningar som är nödvändiga för att förstå betydelsen av vidtagna eller planerade säkerhetsåtgärder. Enligt kommittén bör emellertid härutöver respektive och nämnderna kommunledning själva

Övergripande frågor

vara verksamma för att nämnderna erhåller erforderlig kompetens. Sådana

initiativ har också tagits på olika sätt, bl. a. genom egen utbildning och nära kontakter med kraftbolagen, tillsynsmyndigheterna, länsstyrelser och polis. Säkerhetsnämnderna har också följt förekommande beredskapsövningar kring kärnkraftverken. Det torde även vara en fördel för nämnderna att direkt samverka i frågor som berör flera nämnder. Sådant samarbete har inletts genom Kärnkraftkommunernas samarbetsorgan, KSO. Denna organisation bildades redan år 1977 för att tillvarata kommunernas gemensamma intressen. Inom KSO sker utbyte av erfarenheter och samarbete i gemensamma frågor från kommunledningarnas sida. Av KSO anordnas även utbildning av ledamöter i Säkerhetsnämnderna.

sou 1983:9 173

7 Förslag till lag

om kärnteknisk

verksamhet

7.1 allmänna och

Lagens innehåll utformning

Kommittén har på skäl som angetts i avsnitt 5 förordat att i en ny lag

sammanförs nu gällande bestämmelser i atomenergilagen, villkorslagen, finansieringslagen - i de delar denna lag reglerar en reaktorinnehavares ansvar för m. m. - samt avfallshantering lagen om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken. Nu angivna lagar syftar till att ta

tillvara säkerheten vid kärnverksamhet, samt tillsyn över

och insyn i verksamheten. Frågor om skydd mot strålning regleras enligt gällande lagstiftning med stöd av strålskyddslagen. Kommittén har förordat att erforderliga strålskyddsbestämmelser för kämverksamhet kvarstår i strålskyddslagen. De närmare skälen härför har redovisats i avsnitt 6.7.1. Den föreslagna uppläggningen av lagstiftningen innebär således att verksamheten på kärnenergiområdet regleras enligt två huvudlagar, dels den föreslagna nya lagen som tar sikte på säkerhet samt tillsyn över och insyn i verksamheten samt en tillståndsinnehavares ansvar härför, dels strålskydds-

lagen som tar sikte på strålskyddet och tillsynen häröver. Vid sidan härav ges

bestämmelser om skadestånd i atomansvarighetslagen och om beredskaps-

planering m. m. i lagen om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar

m. m. En ny, samordnad lag bör, som kommittén angett i avsnitt 6.7.1, utgå från

den nuvarande För verksamhet

atomenergilagens principiella uppbyggnad. på kärnenergiområdet bör således uppställas krav på tillstånd av regeringen

eller myndighet som regeringen bestämmer samt på en fortlöpande tillsyn av verksamheten. Tillståndet innefattar rätt för att tillståndsinnehavaren bedriva kärnteknlsk verksamhet eller inneha klyvbart material och avfall endast för det ändamål och på det sätt som följer av tillstândsbeslutet. Vid meddelande av ett tillstånd kan fogas vissa mera grundläggande och principiella föreskrifter och villkor avseende den kärnteknlska verksamheten, användningsändamål o. d. När det gäller den fortlöpande driften av en anläggning och t. ex. vidtagande av säkerhetshöjande och strålskyddsförbättrande åtgärder vid anläggningen har

tillsynsmyndigheterna befogenhet

att meddela de kompletterande och mera detaljmässiga föreskrifter och villkor som kan anses erforderliga eller ändra redan meddelade föreskrifter och villkor. Härtill kommer tillstånd och godkännanden - med villkor och

till om kärnteknisk verksamhet

174 Förslag lag

föreskrifter - av mera tillfällig karaktär såsom avseende transport och utförsel. _ _Å A _ _

Även om innehållet i den nuvarande lagstiftningen kan sägås säkerställa de rättsliga aspekterna vid verksamhet på kärnenergiområdet, behöver i vissa

avseenden i eller tillägg till de nuvarande bestämmelserna ändringar övervägas. Det gäller särskilt frågor om lagens syften och tillämpningsomför en tillståndsinnehavare som är förenade med ett råde, om de skyldigheter tillstånd. Härtill kommer överväganden i samband med en samordning av atomenergilagen, villkorslagen, lagen om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken samt vissa delar av lagen om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m. av och tillägg till atomenergilagen, som kommittén De kompletteringar

avser att föreslå, liksom: ett sammanförande av de nyss nämnda lagarna med

atomenergilagen, låter sig svårligen göras inom den nuvarande atomenergiram utan kräver eni stora delar annan uppläggning än lagens systematiska den nuvarande atomenergilagen. Kommittén anser därför att en helt ny lag bör utarbetas. Denna lag föreslåssfå det mera heltäckande namnet Lag om kärnteknisk verksamhet. Kommittén har i samband med behandlingen av de mera och

övergripande

grundläggande frågorna för kärnenergiverksamheten (avsnitt 6) lämnat förslag i flera centrala frågor som avses ingå i den nya lagen. Det gäller

utförsel av kärnämnen och kärnteknisk utrustning m. m. (avsnitt 6.4),

av de nuvarande bestämmelserna i villkorslagen och finansiesamordningen om en reaktorinnehavares ml flxansvar för att ta” hand om de ringslagen som uppkommer i verksamheten och .att en anläggning avfallsprodukter

awecklas och rivs (avsnitt 6.5.3-6.5.5), tillståndsregler för kärnteknisk

verksamhet (avsnitt 6.7), tillsynen över sådan verksamhet (avsnitt 6.8) och “

offentlig insyn däril(avsnitt 6:9).

I detta avsnitt behandlasvissa återstående frågor som avses ingå i den nya

i lagen.

tillämpningsområde

7.2 och

Lagens inriktning

7.2.1 Målsättning y p_

Den nuvarande innehåller endast i ett avseendeen direkt atomenergilagen som anger lagens grundläggande målsättning. Sålunda lagbestämmelse föreskrivs i 4§ andra stycket att det vid meddelande av tillstånd och underett tillstånds får uppställas de villkor som finnas påkallade av giltighetstid säkerhetsskäl eller eljest ur allmän synpunkt. Innebörden avbegreppet säkerhetsskäl eller eljest ur allmän synpunkt är inte närmare preciserat i men tillämpas i praktiken av tillsynsmyndigheterna med stödav lagen,

uttalanden i motiven till lagen och tolkning av dess innebörd samt av

i i internationella överenskommelser och normer.

Med tanke på att kärnkraftens utnyttjande vid atomenergilagens tillkomst

ännu befann sig på forsknirigs- och utvecklingsstadiet, synes det vara

att lagens målsättning endast gavs i allmänna termer. Det kan för

naturligt övrigt mot denna bakgrund närmast synas anmärkningsvärt att lagen trots

Förslag till lag om kärnteknisk verksamhet 175

den snabba utvecklingen och de ökade kunskaperna på området alltjämt är funktionsduglig vad avser dess inriktning. Atomenergilagens syfte var vid dess tillkomst inte bara att tillgodose att kravet på säkerhet blev beaktat utan även att utbyggnaden av kärnreaktorer kunde infogas i ett pågående utvecklingsarbete och att en föreslagen reaktortyp kunde passas ihop med en planerad råvaruförsörjning på området. Som kommittén uttalat i det föregående (avsnitt 6.2) saknas numera behov av att samordna kärnkraftens utbyggnad m. m. Syftet med lagstiftningen på kärnenergiområdet atomenergilagen och strålskyddslagen - är således numera inriktad på att tillgodose kraven på säkerhet och strålskydd samt de krav på materialkontroll, som följer av Sveriges åtaganden i fråga om kärnkraftens fredliga användning. Vid sidan härav regleras andra frågor, såsom konventionellt arbetarskydd, elsäkerhet, brandskydd samt natur- och miljöskydd genom särskild lagstiftning. Enligt kommittén är inriktningen av lagstiftningen på kärnenergiområdet av sådan grundläggande betydelse att den bör klart framgå av lagen. I den föreslagna lagen om kärnteknisk verksamhet bör således anges att lagens syften är att verksamhet på kärnenergiområdet skall bedrivas med beaktande av samhällets krav på säkerhet samt de förpliktelser som följer av avtal och överenskommelser på området som Sverige ingått. I lagen bör vidare anges att dessa krav säkerställs genom bestämmelserna om tillstånd, villkor och föreskrifter samt tillsyn över verksamheten. Användningen av kärnenergi medför liksom många andra verksamheteri samhället potentiella risker för människor och miljö. Den för kärnenergin speciella risken är den joniserande strålningen från radioaktiva ämnen och från själva kärnklyvningen. Utan tvekan måste kraven på strålskydd och säkerhet - både vad avser driften av kärnreaktorer och hanteringen av kärnämnen och kärnavfall - vara långtgående och speciellt inriktade på åtgärder för att skydda människor och miljö mot strålning. Det nuvarande säkerhetsarbetet sker redan, som framgår av redovisningen i avsnitt 4.3, mot denna bakgrund och gör sig gällande i olika led av den kärntekniska verksamheten. Ett annat led i det säkerhetsarbete som för närvarande regleras med stöd av atomenergilagen utgörs av åtgärder för skydd av anläggningen mot yttre påverkan såsom obehörigt intrång, hot, sabotage o. d. (fysiskt skydd) och beredskap mot olyckor avseende personal och egendom inom en anläggning. Till säkerhetsarbetet i vidsträckt bemärkelse som tillvaratas genom atomenergilagen kan slutligen hänföras kontroll av innehav, införsel och utförsel av kärnämnen och använt kärnbränsle. Kunskaper om de risker, som är förknippade med användningen av kärnenergi har genom ingående säkerhetsanalyser, utvecklingsarbete, säkerhetsforskning och driftserfarenheter successivt utvecklats och fördjupats. Detta till trots är det ännu ej möjligt att enkelt och i kvantitativa termer definiera en godtagbar säkerhetsnivå. En bestämmelse om säkerhetskrav i lagen bör därför ges en mera allmän formulering som tar hänsyn till utvecklingen i säkerhetstänkande och vad gäller säkerhetskrav. Säkerhetskravet i den föreslagna lagen bör med hänsyn härtill ges det innehållet att det

176 till lag om kärnteknisk verksamhet Förslag

vid verksamhet på kärnenergiområdet skall vidtas de säkerhetsåtgärder som krävs för att - handlande förebygga fel i och felaktig funktion hos utrustning, felaktigt eller annan omständighet som kan leda till en radiologisk olycka och - förhindra med kärnämne eller kärnavfall. olovlig befattning

7.2.2 Tillämpningsområde och definitioner

Kärnteknisk verksamhet

Atomenergilagens tillämpningsområde avser följande huvudgrupper I Förvärv, innehav, överlåtelse, bearbetning eller annan befattning med a. uran, plutonium eller annat ämne, som används som bränsle (kärnbränsle) i kärnreaktor samt torium och annat ämne som är ägnat att omvandlas till kärnbränsle, b. förening vari något av de nämnda ämnena ingår, c. använt kärnbränsle. “

II Uppförande, innehav eller drift av

a. anläggning för utvinning av kärnenergi (kärnreaktor), b. anläggning för bearbetning av ämne eller förening av ämne som anges i Iza-c, c. anläggning för bearbetning, lagring eller förvaring av - använt kärnbränsle - radioaktivt avfall som uppkommer vid användning av kärnbränsle - radioaktivt avfall som uppkommer vid bearbetning av använt kärnbränsle. III Utförsel ur riket av ämne eller förening av ämne som anges i Iza-c, . mineral med halt av sådant ämne,

maps-g»

vad som framställts av sådant ämne, . vara i vilken sådant ämne ingår, . utrustning eller material som har särskilt konstruerats eller särskilt ställts i ordning för bearbetning, användning eller framställning av särskilt klyvbart material, i de fall regeringen föreskriver det.

Transport av radioaktiva ämnen, inklusive kärnämnen, anges ej uttryckligen i atomenergilagen, men innefattas i praktiken under begreppet innehav av och befattning med kärnämnen. Dock förutsätts i vissa fall särskilt tillstånd för transport. I lagen anges ej heller direkt införsel av kärnämne m. m., men införsel omfattas av förbudet att utan tillstånd förvärva eller eljest ta befattning med kärnämne. Atomenergilagen omfattar således redan kärnkraftens hela processkedja vad gäller anläggningar, kärnämnen och använt kärnbränsle samt transport, införsel och utförsel av kärnämnen, material m. m. De objekt som den nuvarande lagen omfattar bör överföras till den nya lagen. I denna lag bör, som kommittén förordat i avsnitt 6.7.3, anges även kärnavfall.

till om kärnteknisk verksamhet 177

Förslag lag

Från redaktionell synpunkt föreslår kommittén en annan utformning än atomenergilagens vid angivande av lagens tillämpningsområde. För att uppnå en större överskådlighet och undvika upprepningar i lagen används som samlingsbeteckning för lagens omfattning begreppet kärnteknisk verksamhet. Därmed avses samtliga de objekt dvs. anläggningar, kärnämnen och kärnavfall, transport samt införsel till och utförsel ur landetsom enligt förslaget fordrar tillstånd och står under tillsyn. Samlingsbeteckningen kärnteknisk verksamhet är således av central betydelse för lagförslagets systematik och avgränsning. Av de olika verksamhetsformer på kärnenergiområdet, som avses ingå i kommitténs förslag och som ej behandlats i det föregående, återstår att närmare precisera begreppen kärnteknisk anläggning och kärnämne. Vad angår begreppet kärnavfall hänvisas till redovisningen i avsnitt 6.7.3.

Kärnteknisk anläggning

Begreppet kärnteknisk anläggning föreslås anslutas till motsvarande definition i atomenergilagen (2 §) och avse samtliga de anläggningstyper som ingår i hanteringen av kärnämne och kärnavfall. Anläggningar som nu avses kan t. ex. vara bränslefabrik, kärnkraftsreaktor samt lager och förvar för använt kärnbränsle och kärnavfall. Uppförande, innehav och drift av en kärnteknisk anläggning täcker således samtliga de verksamhetsformer beträffande en anläggning som är föremål för granskning med avseende på säkerhet och strålskydd. En särskild fråga i detta sammanhang uppkommer i det skede en anläggning tas ur drift och skall rivas. I och för sig är en sådan anläggning fortfarande att betrakta som kärnteknisk anläggning och står således under tillsynsmyndigheternas tillsyn. Tillsynsmyndigheterna har därvid möjlighet att ställa närmare villkor och föreskrifter i fråga om säkerhet och strålskydd vid anläggningen, exempelvis vad gäller sättet för anläggningens aweckling och nedmontering. Det synes därför inte föreligga någon anledning att vid sidan av begreppet innehav av en anläggning särskilt ange att rivning av anläggningen utgör kärnteknisk verksamhet. Förutom i kärnreaktorer för utvinning av kärnenergi förekommer klyvning av kärnämnen också i forskningsreaktorer och i andra anläggningar, t. ex. i en experimentreaktor. Anläggningar av denna typ omnämns ej direkt i den nuvarande atomenergilagen, men omfattas av lagens bestämmelser i den mån en självunderhållande kärnreaktion kan äga rum. Det synes lämpligt att också dessa anläggningar anges i den föreslagna lagen om kärnteknisk verksamhet. Kärnomvandling kan också förekomma ex. i accelatorer på annat sätt-t. för produktion av olika radioaktiva isotoper. I anläggningar av detta slag förekommer ej någon självunderhållande kärnreaktion och innehåller

de ej

heller upplagrade energimängder. Principiellt och från risksynpunkt är således dessa anläggningar av annan karaktär än anläggningar i vilka kärnenergi utvinns och bör därför ej omfattas av den nu föreslagna lagen. Det bör dock framhållas att tillstånd i dessa fall krävs enligt strålskyddslagen. Lagstiftningen på kärnenergiområdet år inriktad på de säkerhets- och

178 Förslag -till lag om kärnteknisk verksamhet

strålskyddsproblem som föreligger vid den i dag förekommande s. k. fissionsreaktorn, dvs. en reaktor i vilken klyvning av tunga atomkärnor äger rum. En annan princip för utvinning av kärnenergi, kring vilken för närvarande forskning pågår, utgörs av den s. k. fusionsreaktorn. Denna reaktor bygger på principen sammanslagning av lätta atomkärnor, såsom tritium och tungt väte, under frigörande av energi. En reaktor av denna typ arbetar med betydligt högre temperatur och tryck än en fissionsreaktor. Den kan således förutsättas medföra utomordentligt höga krav på teknisk säkerhet. Härutöver kräver denna reaktor skydd mot joniserande strålning. Nu gällande atomenergilag (1 §) är enligt ordalydelsen (”anläggning för utvinning av atomenergi) i och för sig tillämplig på såväl fissions- som fusionskraft. Även om fusionskraft inte är aktuell i Sverige bör likväl enligt kommittén en ny lag ges motsvarande innehåll. Betydelsen härav torde främst vara att säkerhetsfrågor m. m. vid en eventuell forskning på fusionsområdet därigenom kan ställas under samhällets kontroll och tillsyn. Kommittén är emellertid samtidigt medveten om att bl. a. nya säkerhets- och strålskyddsproblem, som nu inte kan överblickas, kan uppkomma på fusionsområdet vilka problem kan kräva nya överväganden.

Kärnämne

Med kärnämne avses enligt atomenergilagen klyvbara ämnen som används som kärnbränsle - varav de viktigaste i kärnkraftssammanhang är uran och plutonium - samt s. k. atområbränsle som är ägnat att omvandlas till kärnbränsle, såsom naturligt eller utarmat uran eller torium. Till kärnämne hänförs vidare kemiska föreningar och legeringar, även när ämnets isotopsammansättning är sådan att en kritisk kedjereaktion inte kan åstadkommas med den utan omvandling (anrikning). Nu angivna definition ansluter sig till internationella atomenergiorganets (IAEA:s) Statute (art. XX). Motsvarande definition av begreppet kärnämne bör överföras till den föreslagna nya lagen. Till begreppet kärnämne hänförs vidare enligt kommitténs förslag, vilket närmare har motiverats i avsnitt 6.7.3, utarmat uran från anrikning. Hit hänförs också använt kärnbränsle, eftersom det innehåller uran och plutonium. Med hänsyn till att lagen är tillämplig på även fusionsreaktor bör i konsekvens härmed anges kärnbränsle (deuterium och tritium) som används i en sådan reaktor. Utanför de egentliga kärntekniska anläggningarna förekommer hantering av kärnämnen, om än i små mängder, exempelvis för undervisnings- och forskningsändamål eller inom medicinen samt för industriellt och kommersiellt bruk. Enligt nu gällande bestämmelser ges generella tillstånd enligt atomenergilagen beträffande vissa innehav av kärnämne och viss sådan verksamhet genom kungörelsen (1970:749) med vissa tillstånd enligt atomenergilagen (1956:306). Enligt 2§ kungörelsen får envar förvärva, inneha, bearbeta eller eljest ta befattning med högst 15 gram anrikat uran eller förening av uran med isotoperna uran 233 och/eller uran 235 eller av plutonium samt högst 5 000 gram av naturligt eller utarmat uran eller av torium. Vidare får enligt 3 § kungörelsen universitet, högskola, forsknings-

i

Förslag till lag om kärnteknisk verksamhet 179

\

anstalt eller liknande vetenskaplig institution efter anmälan till kärnkraftinspektionen för vetenskapligt bruk handha naturligt eller utarmat uran eller förening därav samt torium. I viss angiven industri får handhas naturligt eller utarmat uran (4 §) och torium (5 §), i båda fallen även förening vari dessa ämnen ingår. Generellt tillstånd för envar ges vidare i kungörelsen (7 §) för befattning med ämne, vars halt av uran eller torium ej överstiger 50 gram per ton. Kommittén finner den nuvarande konstruktionen med att i lag uppställa förbud mot att utan tillstånd ta befattning med kärnämne samt i förordning ange i vilka fall och i vilken omfattning generella tillstånd föreligger väl awägd. Samma ordning bör tillämpas också i fortsättningen. Kommittén har ej heller funnit anledning föreslå ändring av de gränsvärden för generella tillstånd till innehav m. m. av kärnämne som anges i förordningen. Det böri denna fråga särskilt erinras om att tillstånd enligt 1970 års kungörelse endast avser olika former av befattning med angivna kärnämnen. Däremot görs ej undantag från den materialkontroll (safeguards) o. d. som handhas av kärnkraftinspektionen. Kärnämnen är således i dessa fall underkastade samma villkor och föreskrifter från inspektionen som gäller för annan kärnteknisk verksamhet. Vidare fordras enligt kungörelsen (10 §) tillstånd enligt strålskyddslagen.

7.3 Tillstånd till kärnteknisk verksamhet

Översikt över meddelade tillstånd

Tillstånd av regeringen att enligt 2 § atomenergilagen uppföra, inneha och driva kärnreaktor för utvinning av kärnenergi har meddelats för samtliga tolv beslutade reaktorer. Detsamma gäller laddningstillstånd för de reaktorer, som omfattas av villkorslagen, utom vad avser två av reaktorerna Oskarshamn 3 och Forsmark 3. Ansökningar om tillstånd till laddning av dessa två reaktorer beräknas enligt uppgift bli ingivna omkring mitten av år 1983. De kärnreaktorer som har tillförts kärnbränsle före den 8 oktober 1976, således de som inte omfattas av villkorslagen får drivas i enlighet med lämnade tillstånd enligt atomenergilagen. För de reaktorer som prövats enligt villkorslagen har tillstånden enligt atomenergilagen ändrats så att driften är begränsad till fem eller tio år. I fråga om andra kärntekniska anläggningar än kärnkraftsreaktorer kan nämnas att regeringen lämnat tillstånd enligt atomenergilagen för två forskningsreaktorer i Studsvik (R 2 och R 2-0) samt för en bränslefabrik utanför Västerås, ägd av AB ASEA-ATOM. Vidare har vad avser andra kärntekniska anläggningar tillstånd meddelats dels till ett centralt mellanlager för använt bränsle (CLAB) i Oskarshamn, dels mellanlager för medeloch lågaktivt avfall i Barsebäck och Oskarshamn, dels förvaringsanläggningar (kokillager) vid Ringhals- och Barsebäcksverken. Ansökan avseende en anläggning för slutförvaring av låg- och medelaktivt avfall (SFR) utanför Forsmark har getts in i mars 1982. Det aktuella läget i fråga om tillstånd till kärntekniska anläggningar framgår närmare av tabell 7:1.

18O Förslag till lag om kärnteknisk verksamhet Tabell 7.1 Nuvarande och planerade kärntekniska anläggningar

30 för drift R 2-0 1960 t. 0. m. 1986 ASEA-ATOM 1965 1989 - (bränslefabrik) CLAB - - (1985) Oskarshamn och Barse- - 1979 resp. 1982 bäck (mellanlager för låg- och medelaktivt avfall) SFR (ca 1989)

I samband med ett tillstånd att inneha och driva kärnreaktor eller forskningsreaktor har tillståndshavaren medgetts att för aggregatets drift förvärva, inneha och i övrigt ta befattning med erforderlig mängd uran. Tillstånd enligt 1 § atomenergilagen att inneha kärnämne har i övrigt lämnats bl. a. Svensk Kärnbränsleförsörjning AB, Studsvik Energiteknik AB och AB ASEA-ATOM. Fråga om tillstånd till förvärv, innehav, överlåtelse, bearbetning eller annan befattning med mindre mängder kärnämne prövas av statens kärnkraftinspektion enligt förordningen (1976: 12) om tillsynsmyndighet enligt atomenergilagen m. m. och i övrigt av regeringen. I viss omfattning ges dessutom generella tillstånd beträffande kärnämne i kungörelsen (1970:749) med vissa tillstånd enligt atomenergilagen (1956:306). Tillstånd till export av kärnämne och använt kärnbränsle samt utrustning och material som omfattas av atomenergilagen meddelas av regeringen i varje särskilt fall. För utförsel av smärre mängder kärnämnen meddelas tillstånd av kärnkraftinspektionen enligt 1976 års förordning. Ifråga om tillstånd till transport av kärnämne och använt kärnbränsle finns ett fåtal licensierade innehavare, nämligen de som har tillstånd enligt 1 § atomenergilagen, dvs. främst de fyra kärnkraftsföretagen - statens vatten-

Förslag till lag om kärnteknisk verksamhet 181

fallsverk, Forsmarks Kraftgrupp AB, Oskarshamnsverkets Kraftgrupp AB och Sydsvenska Värmekraft AB - samt AB Svensk Kärnbränsleförsörjning, AB ASEA-ATOM och Studsviks Energiteknik AB. Dessa företag har regeringens tillstånd att ta befattning med kärnämnen i den verksamhet som de bedriver, dvs. att även transportera materialet. För transport av radioaktivt avfall som ej innehåller klyvbart material krävs ej tillstånd enligt nu gällande atomenergilag. Ett generellt krav på tillstånd för transport av radioaktivt avfall uppställs däremot som villkor av strålskyddsinstitutet med stöd av strålskyddslagen. Transporternas genomförande regleras av nationella och internationella transportbestämmelser. Behörig myndighet för transport av klyvbara ämnen är kärnkraftinspektionen och för radioaktiva, icke klyvbara ämnen strålskyddsinstitutet. Vid sidan av nu nämnda tillstånd förekommer godkännanden eller tillstånd som meddelas av kärnkraftinspektionen med stöd av bemyndiganden i regeringens tillstånd och av strålskyddsinstitutet med stöd av strålskyddslagen. Dessa godkännanden eller tillstånd meddelas av tillsynsmyndigheterna i olika skeden av en anläggnings uppförande och syftar till att få kontroll av att ställda villkor vad avser säkerhet och strålskydd uppfyllts innan verksamheten får fortsätta. De tillstånd som meddelas av tillsynsmyndigheterna har således en stor inverkan på verksamheten och är väsentliga i synnerhet under uppförande- och idrifttagningsskedet av en kärnreaktor men även senare under den fortsatta driften samt vid transport. En närmare redovisning av dessa tillstånd och godkännanden har lämnats i avsnitt 4.3.

Grundläggande tillståndskrav

I nu gällande bestämmelser i atomenergilagen anges ej närmare vilka förutsättningar som skall beaktas för att ett tillstånd skall meddelas. Prövningen av frågor om tillstånd ankommer på regeringen och myndigheterna på området. För denna prövning ges viss vägledning i motiven till atomenergilagen (prop. 1956:176 s. 41) där det framhålls att det för tillstånd skall krävas att en avsedd anläggning och dess konstruktion ur säkerhetssynpunkt m. m. skall kunna godtas samt att sökanden givetvis bör ha erforderliga kvalifikationer för uppgiften och vara beredd iaktta de kontrollföreskrifter som kan meddelas. Den skyldighet att söka tillstånd, som för närvarande gäller för kärnteknisk verksamhet, måste enligt kommitténs mening i princip bibehållas. Det är därvid av stor vikt, att uppställda säkerhets- och strålskyddskrav kan uppfyllas av den, som ansöker om tillstånd och att denna förutsättning blir föremål för en omsorgsfull prövning. I denna prövning ingår även bedömning av sökandens sakkunskap och förutsättningar i övrigt att bedriva den aktuella verksamheten på ett säkert sätt samt av dennes möjligheter att fortlöpande upprätthålla säkerheten och strålskyddet. Några ensartade kvalifikationskrav eller kriterier för tillstånd synes inte böra uppställas, utan kompetensfordringarna och den avsedda verksamheten måste bedömas från fall till fall mot bakgrund av kraven på att säkerheten och strålskyddet upprätthålls. Enligt kommittén bör således i den föreslagna nya lagen -i likhet med den nu gällande atomenergilagen ej uppställas några kriterier för tillstånd.

182 till om kärnteknisk verksamhet

Förslag lag

Frågor om tillstånd och till vem tillstånd skall ges bör liksom hittills prövas av regeringen och myndigheterna på området. Prövning bör därvid ske utifrån de syften och intressen lagstiftningen avser att tillvarata. Med hänsyn till den vikt som i ett tillståndsärende måste läggas vid en sökandes förutsättningar att uppfylla de krav som ställs på verksamheten får en tillståndshavare inte utan vidare överlåta ett givet tillstånd på någon annan. Detta ansågs enligt betänkandet till atomenergilagen (SOU 1956:11, s. 109) ligga i sakens natur och någon bestämmelse i ämnet togs därför inte upp i lagen. Som exempel på lagens innebörd i detta hänseende angavs i betänkandet att särskilt tillstånd borde krävas om en kommun, som erhållit tillstånd till reaktordrift, i stället önskar driva reaktorn genom ett kommunalt bolag eller om ett bolag som erhållit tillstånd ombildas genom fusion. i ärendet (prop. 1956:178, s. 29) anslöt sig till förslaget i Föredraganden betänkandet samt tillade att medgivande till överlåtelse av tillstånd även gäller i fråga om utförseltillstånd. Kommitténs ståndpunkt är således att ett lämnat tillstånd liksom hittills är ställt till en angiven innehavare och inte kan överlåtas utan nytt tillstånd för den som övertar verksamheten. för en tillstånds- En speciell fråga i detta sammanhang gäller möjligheten innehavare att låta en av delägarna i bolag som äger anläggningen ombesörja driften av anläggningen. Exempel härpå föreligger beträffande Forsmarks AB (FKA). tillstånd till uppförande, innehav och Kraftgrupp Regeringens drift av Forsmarksreaktorerna har meddelats FKA, men genom avtal mellan FKA och statens vattenfallsverk, som äger 74,5 % av aktierna i FKA, har därefter överenskommits att bl. a. driften av kärnreaktorerna skall omhänderhas av vattenfallsverket. Ett motsvarande avtal kan eventuellt komma att ingås även beträffande de av kärnkraftbolagen gemensamt ägda mellanlageroch slutförvaringsanläggningarna. Bakgrunden till detta driftsavtal torde vara främst att vattenfallsverket inom sig äger kunskap och erfarenhet i fråga om reaktordrift och att man sett det som en praktisk och personalbesparande lösning att driften ombesörjs av detta. Det torde också vara klart att vattenfallsverket skulle ha beviljats tillstånd om verket ansökt om tillstånden. Som kommittén nyss har sagt får ett meddelat tillstånd inte överlåtas till annan utan tillstånd. Det är väsentligt att upprätthålla denna princip, inte minst med tanke på det ansvar som följer med ett tillstånd vad avser säkerheten i verksamheten och t. ex. i skadestånds- och beredskapshänseenden. En annan sak är att - såsom det tydligen varit avsikten i det nu - handhar driften av redovisade fallet någon delägare den praktiska verksamheten. En sådan ordning får anses utgöra en driftsfråga som står under tillsynsmyndigheternas kontroll. De kan därvid också ställa de villkor och föreskrifter som erfordras bl. a. avseende det avtal som ingåtts.

Krav på särskilt tillstånd

bör enligt kommittén, som närmare motiverats i Krav på särskilt tillstånd en kärnreaktor för avsnitt 6.5.3, uppställas för att första gången få tillföra av kärnenergi kärnbränsle så att en självunderhâllande kärnreakutvinning tion kan ske. -Sådant tillstånd bör enligt förslaget få lämnas endast om tillståndsinnehavaren dels visat att en metod finns för att hand om det

Förslag till lag om kärnteknisk verksamhet 183.

använda bränslet och det radioaktiva avfallet från detta som kan godtas ur säkerhets- och strålskyddssynvinkel, dels företett ett allsidigt forsknings- och utvecklingsprogram för en säker slutförvaring av dessa avfallsprodukter. Det bör även övervägas huruvida särskilt tillstånd av regeringen bör krävas för innehav av renframställt plutonium och uran med höga halter av uran 233 eller uran 235. Enligt den nuvarande atomenergilagen innefattar tillstånd till förvärv, innehav m. m. av kärnämne rätt för tillståndsinnehavaren att inneha ämnet i den omfattning som erfordras för hans verksamhet. Sådant tillstånd lämnas av regeringen bl. a. i samband med tillstånd att uppföra, inneha och driva en kärnteknisk anläggning eller verksamhet. Som ett led i anläggningens drift lämnas därefter villkor beträffande innehavet av kärnämnet av tillsynsmyndigheten (kärnkraftinspektionen). Vissa typer av kärnämnen utgör s. k. vapenmaterial och kräver av denna anledning särskild uppmärksamhet. Det gäller renframställt plutonium samt uran med halter av uran 233 och uran 235 överstigande 20 procent. Dessa ämnen förekommer främst i forskningssammanhang och - vad gäller uran 235 -i bränslet till Studsviksreaktorerna R 2 och R 2-0 samt detektorer i kärnreaktorer. I och för sig finns möjlighet att vid meddelande av ett tillstånd uppställa särskilda villkor beträffande dessa ämnen. Kommittén anser det likväl påkallat av icke-spridningshänsyn att i en ny lag inta en bestämmelse med krav på särskilt tillstånd av regeringen eller av den myndighet som regeringen bestämmer i varje särskilt fall för förvärv eller innehav av nu angivna ämnen. Den föreslagna bestämmelsen syftar till kontroll av renframställt plutonium och uran med höga halter av uran 233 och uran 235. Som kommittén förordat i avsnitt 7.2.2 vid behandlingen av begreppet kärnämne bör dock för förvärv eller innehav av smärre mängder av dessa ämnen föreligga ett generellt tillstånd till innehav m. m. på motsvarande sätt som för närvarande gäller enligt 1970 års kungörelse med vissa tillstånd enligt atomenergila- gen.

Tidsbegränsning av tillstånd

Tillstånd som meddelas enligt atomenergilagen kan begränsas till att avse viss tid (4§ första stycket lagen). Bestämmelsen motiverades (prop. 1956:178 s. 28) med hänsyn till att det ur allmän synpunkt ansågs angeläget att möjlighet fanns att efter viss tid ompröva meddelade tillstånd. Sålunda uttalades att den allmänna inriktningen av kärnenergiverksamheten kunde medföra behov av ändrade dispositioner. En viss giltighetstid angavs vidare kunna vara av värde för tillståndsinnehavaren. Denne kunde nämligen då, till skillnad mot vad som skulle vara fallet om tillståndet meddelats endast tillsvidare, i allmänhet räkna med att få behålla tillståndet under den angivna tiden och han kunde inrikta sin verksamhet därefter. Samtidigt uttalades att det självfallet borde tas all möjlig hänsyn till tillståndsinnehavarens intressen. En längre giltighetstid - utöver diskuterade 20 år - borde sålunda bestämmas om förhållandena föranledde det, t. ex. om en anläggning beräknades kräva mycket stor kapitalinsats. Tillstånden enligt atomenergilagen har, som framgår av tabell 7:1, tidsbegränsats vad avser driften av de kärnreaktorer som prövats enligt

184 Förslag till lag om kärnteknisk verksamhet

villkorslagen. Driftstiden har i dessa fall bestämts till fem respektive tio år med hänsyn till den mängd bränsle som beräknas bli använd i reaktorerna och till den mängd bränsle som omfattas av ingångna upparbetningsavtal. I andra avseenden har ej uppställts någon begränsning i tiden för innehav eller drift av kärnkraftsreaktorer. Meddelade tillstånd har tidsbegränsats beträffande de två forskningsreaktorerna i Studsvik. Iena fallet (R 2-reaktorn) är tiden för innehav av reaktorn bestämd till utgången av år 1986, medan tillståndet till drift på grund av vissa bristeri reaktorkärlet utgår den 30 juni 1984. För den andra forskningsreaktorn (R 2-0) är tiden för innehav och drift bestämd till utgången av år 1986. Tillståndet för AB ASEA-ATOM:s bränslefabrik har tidsbegränsats till utgången av år 1989. En begränsning av kärnteknisk verksamhet till att avse viss tid kan enligt nuvarande bestämmelser ske antingen genom regeringens tillståndsbeslut eller genom villkor som tillsynsmyndigheterna uppställer med stöd av bemyndigande i regeringens tillstånd. Myndigheternas villkor kan avse sådan begränsning av driften eller driftstiden vid en anläggning som erfordras av säkerhets- och strålskyddsskäl. Med hänsyn till statens övergripande ansvar för kärnteknisk verksamhet bör likväl enligt kommittén - liksom för närvarande - av sådan verksamhet kunna ske även i ett begränsning tillståndsärende. Däremot bör enligt kommitténs mening begränsning av tiden för själva innehavet av en kärnteknisk anläggning inte få ske utan att man samtidigt har tagit ställning till det fortsatta ansvaret för anläggningen. För annan kärnteknisk verksamhet än reaktordrift, t. ex. befattning med kärnämnen, transport och utförsel, kan tidsbegränsning av tillståndet vara motiverat av säkerhets- eller strålskyddsskäl samt med hänsyn till verksamhetens kortsiktiga natur och behovet av en prövning i varje enskilt fall. Möjlighet till tidsbegränsning av tillstånd vad avser driftsfrågor bör således enligt kommittén kvarstå i en ny lagstiftning. En bestämmelse härom bör › därvid kunna ges samma utformning som i den nuvarande atomenergilagen. En särskild fråga i detta sammanhang gäller de begränsningar av

driftstiden som uppställts för reaktorerna Forsmark 1 och 2 samt Ringhals 3

och 4. Tidsbegränsningen av dessa reaktorer bestämdes med hänsyn till att visade upparbetningsavtal ej omfattade kärnavfall som uppkommer efter åren 1985 respektive 1990. Om en ansökan om förlängt driftstillstånd för dessa reaktorer kommer att bifallas, synes enligt kommitts mening en övergång kunna ske till det system för reaktorinnehavares ansvar för använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som föreslagits i avsnitt 6.5.3, dvs. att han fortlöpande skall svara för att använt kärnbränsle och kärnavfall hanteras och slutförvaras på ett säkert sätt.

Tillståndsförfarandet

Tillstånd på kärnenergiområdet regleras enligt gällande bestämmelser genom atomenergilagen. Handläggningen av ett tillståndsärende anges i 1976 års förordning om tillsynsmyndighet enligt atomenergilagen (1956:306), m. m. Enligt 4§ förordningen skall ansökan om tillstånd inges till statens

till om kärnteknisk verksamhet 185

Förslag lag

kärnkraftinspektion, varefter det åligger inspektionen att inhämta behövliga yttranden och -i de fall inspektionen inte själv prövar tillståndsfrågan - med eget yttrande överlämna handlingarna i ärendet till regeringen. Handläggningen av tillståndsärenden har beskrivits i avsnitt 4.3.1. av ett tillståndsärende Prövningen berör i hög grad frågor om skydd mot joniserande strålning, vilka i princip prövas och handläggs enligt strålskyddslagen. I strålskyddslagen (2§ femte stycket) föreskrivs att något särskilt tillstånd inte erfordras enligt strålskyddslagen i frågor som omfattas av tillståndet enligt atomenergilagen, om inte annat föreskrivs i tillståndsärendet. Härigenom undviks dubbla tillståndsförfaranden enligt de båda lagarna och möjliggörs en förenklad handläggningsprocedur. Strålskyddsinstitutets bedömning av tillståndsärendet samt dess villkor och föreskrifter från redovisas i yttrandet strålskyddssynpunkt till kärnkraftinspektionen och överlämnas till regeringen tillsammans med övriga handlingar i ärendet. Enligt vad kommittén kunnat konstatera fungerar den nuvarande ordningen för prövning av tillståndsärenden tillfredsställande. Någon ändring härav anser kommittén därför inte vara påkallad. Kommittén återkommeri avsnitt 8.2 till prövningsförfarandet enligt 136 a § byggnadslagen. Kärnteknisk verksamhet omfattar ett mycket vidsträckt område och förekommande tillståndsärenden avser många slag av verksamheter av olika betydelse, bl. a. med hänsyn till verksamhetens farlighet och de risker som är förknippade med den. I princip skall alla tillstånd på området enligt gällande bestämmelser i atomenergilagen men prövas och avgöras av regeringen, möjighet finns för regeringen att delegera vissa tillståndsfrågor till underlydande myndighet. Det är härvid kärnkraftinspektionen som kommeri fråga. I 1976 års förordning om tillsynsmyndighet enligt atomenergilagen har således regeringen överlåtit åt kärnkraftinspektionen att pröva fråga om tillstånd att förvärva, bearbeta inneha, överlåta, eller på annat sätt ta med smärre kärnämnen. befattning mängder Åt inspektionen har vidare överlåtits att pröva fråga om tillstånd att ur riket föra angivna, mindre kärnämnen mängder i ren form eller i form av legering, förening eller blandning. I 1970 års förordning med vissa tillstånd enligt atomenergilagen - utan föregående myndighetsprövning - att ges slutligen generella tillstånd förvärva, inneha, bearbeta eller eljest ta befattning med små mängder kärnämnen, i vissa fall även att överlåta och exportera sådana ämnen eller produkter med dessa ämnen. Kommittén har i det föregående uttalat att den anser det vara lämpligt att i lag upprätthålla ett krav på tillstånd av regeringen för all kärnteknisk verksamhet, men att den nuvarande ordningen bör behållas att i förordning överlåta åt kärnkraftinspektionen att pröva vissa frågor, respektive att i förordning medge generella tillstånd i frågor som rör mindre mängder kärnämnen m. m.

7.4 Tillståndsvillkor m. m.

7.4.1 Villkor och föreskrifter

I de tillstånd som hittills meddelats av regeringen för innehav och drift av kärnreaktorer har med stöd av 4 § andra stycket atomenergilagen uppställts

till om kärnteknisk verksamhet

186 Förslag lag

villkor i följande omfattning, nämligen dels att villkor som i tillståndsärendet föreslagits av kärnkraftinspektionen och strålskyddsinstitutet skall gälla, dels att kärnkraftinspektionen bemyndigas meddela de ytterligare villkor för tillståndet som behövs av säkerhetsskäl eller annars från allmän synpunkt. I beslut den 16 november 1978 har regeringen meddelat vissa nya villkor för samtliga, av regeringen, meddelade tillstånd enligt 1 § atomenergilagen. Dessa innbär, att när klyvbart material som avses i 1 § första och andra styckena atomenergilagen förvärvas eller införs i Sverige, anmälan därom skall göras till kärnkraftinspektionen. Vidare får överlåtelse av sådant material som omfattas av tillståndet ske endast efter tillstånd av regeringen eller, om överlåtelsen avser material och mängd som avses i 2§ 1976 års förordning om tillsynsmyndighet enligt atomenergilagen, av kärnkraftinspektionen. s De villkor som kärnkraftinspektionen och stålskyddsinstitutet får uppställa är, som framgår av redovisningen i avsnitt 4.3, mycket omfattande. I sammanfattning avser de följande sakfrågor. Kärnkraftinspektionen uppställer villkor samt meddelar, med stöd av 6 § första stycket atomenergilagen, föreskrifter avseende - den närmare av en kärnteknisk från säkerhetsutformningen anläggning synpunkt samt kvalitetssäkring för uppförandet, - säkerhetstekniska föreskrifter och kvalitetssäkring för driften av en anläggning samt kompetens för driftspersonal, - kontroll av kärnämnen i enlighet med Sveriges internationella åtaganden; - förhindrande av stöld material eller av klyvbart sabotage (fysiskt skydd),

Strålskyddsinstitutet uppställer villkor samt meddelar, med stöd av 5 § tredje stycket strålskyddslagen, föreskrifter avseende - och funktion från strålskyddssynpunkt vid uppförande och strålskydd drift av en kärnteknisk anläggning samt transport av radioaktivt material, såväl beträffande skydd av personal och allmänhet som beträffande skydd av den yttre miljön, - och kontrollen därav. aktivitetsutsläpp Strålskyddsinstitutet har vidare enligt 1981 års förordning om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. en samordnande och rådgivande funktion länsstyrelserna i län med kärnkraftsanläggningar vad gentemot avser yttre beredskapsåtgärder i händelse av större radioaktiva utsläpp vid en institutet enligt förordningen föreskrifter olycka. I vissa avseenden meddelar i beredskapsfrågor. Föreskrifter meddelas av strålskyddsinstitutet också för beredskapsplanläggningen vid Studsvik. Bestämmelsen i atomenergilagen om uppställande av villkor är utformad som en allmänt hållen regel. I denna föreskrivs att vid meddelande av tillstånd och under ett tillstånds giltighetstid får uppställas de villkor som är påkallade av säkerhetsskäl eller eljest ur allmän synpunkt”. I och för sig skulle det vara en viss fördel om de villkor - och föreskrifter - som bör gälla för kärnteknisk verksamhet närmare preciserades. Det skulle bl. a. innebära

Förslag .till lag om kärnteknisk verksamhet 187

en förenkling av tillståndsbesluten och underlätta för tillsynsmyndigheterna att bedöma omfattningen av de villkor som bör uppställas. Erfarenheterna hittills visar dock att erforderliga villkor och föreskrifter - även om de i vissa delar kan indelas systematiskt- oftast är av detaljerad teknisk natur som inte utan vidare kan specificeras och rör många olika slag av verksamheter. Härtill kommer att en bestämmelse i detta avseende måste medge en anpassning efter den fortskridande tekniska och vetenskapliga utvecklingen på området. Med hänsyn härtill bör enligt kommittén i den föreslagna nya lagen, på motsvarande sätt som i atomenergilagen, endast anges i en allmänt hållen regel i vilka avseenden villkor och föreskrifter får uppställas vid meddelande av ett tillstånd eller under ett tillstånds giltighetstid. En regel om rätt att uppställa villkor bör givetvis anknytas till de syften lagstiftningen avser att tillvarata. I första hand bör således, liksom för närvarande, vid meddelande av ett tillstånd eller senare uppställas villkor som är påkallade av säkerhets- och strålskyddsskäl. Som kommittén har angett i avsnitt 7.2.1 bör med säkerhetsskäl avses åtgärder som behöver vidtas för att förebygga fel i och felaktig funktion hos utrustning, felaktigt handlande eller annan omständighet som kan leda till en radiologisk olycka samt för att förhindra olovlig befattning med kärnämne eller kärnavfall. Som nyss angetts kan enligt atomenergilagens nu gällande lydelse villkor uppställas som - förutom av säkerhetsskäl - är påkallade eljest ur allmän synpunkt. Enligt motiven till atomenergilagen (prop. 1956:178 s. 26) synes med begreppet allmän synpunkt närmast avses militära synpunkter och förhållanden som är av vikt för civilförsvaret. Det uttalades vidare att befintliga tillgångar på uran kan nödvändiggöra villkor om att endast en viss mängd uran årligen får användas i en reaktor samt att en reaktor skall ligga på visst avstånd från närmaste bebyggelse. Enligt vad kommittén uttalat i det föregående (avsnitt 6.2) bör lagstiftningen på kärnenergiområdet inriktas på att ta tillvara säkerhets- och strålskyddsfrågor vid kärnkraftens utnyttjande och dess användning för fredliga ändamål. Något behov av att genom denna lagstiftning styra kärnkraftsutnyttjandet från energipolitisk synpunkt eller ta tillvara landets resurser på området föreligger däremot ej. Vad gäller lokaliseringen av en anläggning iakttas de olika intressen som därvid aktualiseras genom bl. a. byggnadslagstiftningen. För övrigt är någon ytterligare lokalisering av kärnkraftverk i Sverige ej aktuell, men väl olika lager och slutförvar. Vidare ombesörjer kraftindustrin själv genom Svensk Kärnbränsleförsörjning AB frågor om tillgången av kärnbränsle, vari även ingår beredskapslager för kristid. (Frågan om beredskapslager av kärnbränsle har behandlats i prop. 1981/82:102, bil. 3 s. 73, om säkerhets- och försvarspolitiken samt totalförsvarets fortsatta utveckling.) Villkor med hänsyn till allmän synpunkt” har för övrigt, såvitt är känt för kommittén, heller aldrig uppställts. Enligt kommitténs mening föreligger det därför ej skäl att till den föreslagna nya lagen överföra detta rekvisit. Erforderliga villkor och föreskrifter uppställs i omfattande grad av både kärnkraftinspektionen och strålskyddsinstitutet med stöd av atomenergila- Kommittén gen respektive strålskyddslagen. har tidigare förordat att den nuvarande uppdelningen av lagbestämmelserna bör bibehållas, således att

188 Förslag (till lag om kärnteknisk verksamhet

frågor om joniserande strålning regleras enligt strålskyddslagen, medan frågor som rör säkerheten vid konstruktion, uppförande och drift av en kärnteknisk anläggning regleras enligt den föreslagna lagen. Vid en sådan uppdelning bör emellertid beaktas att villkor enligt endera lagen inte kommeri konflikt med varandra. Enligt nu gällande ordning ger strålskyddsmyndigheten vid tillståndsgivningen de villkor som i strålskyddshänseende bör fästas vid tillståndet. Senare meddelar denna myndighet de kompletterande föreskrifter som är påkallade. Avser tillståndet en anläggning, skall dock frågan om föreskrift, som angår annat än den normala driften eller som i avsevärd mån kan påverka utformningen av eller driften vid anläggningen, enligt 5 § tredje stycket strålskyddslagen underställas regeringens prövning. Kommittén har i avsnitt 7.3 förordat att tillståndsärenden rörande kärnteknisk verksamhet, på motsvarande sätt som hittills, handläggs och prövas enligt den föreslagna nya lagen och att därvid prövas också frågor om strålskyddet enligt strålskyddslagen. En konsekvens härav är att även villkor och föreskrifter avseende strålskyddet knyts till tillståndsgivningen. Erfarenheterna har visat att detta system fungerar tillfredsställande. Kommittén föreslår således en ordning för villkors ställande motsvarande den som nu gäller. Vad avser den nuvarande föreskriften i 5 § tredje stycket strålskyddslagen om underställning har, såvitt är känt för kommittén, ett sådant ärende förekommit år 1977. Frågan gällde utsläppsbegränsande föreskrifter och godkändes av regeringen (se närmare strålskyddsinstitutets föreskrifter, SSI FS 1977:2) om begränsning av utsläpp av radioaktiva ämnen från kärnkraftstationer). Det synes enligt kommittén påkallat att bestämmelsen om underställning bibehålls. Kommittén har härvid ej funnit anledning föreslå annan utformning av bestämmelsen än vad som föreskrivs i strålskyddslagen.

7.4.2 Officiell provning

Gällande bestämmelser m. m.

Genom lagen (1974:896) om riksprovplatser m. m. och kungörelsen (1974:898) till denna lag ges föreskrifter för organisationen av officiell provning och kontroll. Lagen har enligt motiven (prop. 1974:162 s. 5) tillkommit för att ange klara ansvarsförhållanden för provningsverksamhet och för att skapa ett effektivt utnyttjande av resurser och garantier för att verksamheten bedrivs opartiskt. Med officiell provning avses enligt 1 § andra stycket lagen om riksprovplatser m. m. sådan teknisk provning, kontroll eller besiktning som är föreskriven i lag eller annan författning och som ej är egenkontroll. Med egenkontroll förstås kontroll som någon utan krav på opartiskhet hos den provande låter utföra i egen verksamhet på eget ansvar. I bland förekommer att en myndighet föreskriver att en sådan kontroll skall ske, s. k. föreskriven egenkontroll, vilken alltså trots att den inte är frivillig faller utanför den officiella provningen. Officiell provning förutsätter ett provningstvång, där den som är underkastad tvånget skall vända sig till ett utomstående organ för

till om kärnteknisk verksamhet

Förslag lag 189

att få provningen utförd. Kravet på att provningstvånget skall vara föreskrivet i författning medför således att utanför den officiella provningen faller sådan provning som skall ske efter förelägganden i enskilda fall. Den officiella provningen skall utföras vid riksprovplats, om ej annat är särskilt föreskrivet (2 §). Riksprovplats skall vara organ som kan antas utföra officiell och kunnigt provning på ett opartiskt sätt (3 §). Tillsyn över verksamheten vid riksprovplats som ej är statlig myndighet utövas enligt 6 § av myndighet som regeringen bestämmer. Enligt kungörelsen (1974:898) har statens provningsanstalt utsetts till sådan tillsynsmyndighet och har som central förvaltningsmyndighet ansvaret för de organisations- och samordningsåtgärder som behöver vidtas. Lagen om riksprovplatser m. m. är enligt övergångsbestämmelserna inte tillämplig på sådan i lag eller annan författning föreskriven teknisk provning-, kontroll- eller besiktningsverksamhet som bedrevs vid lagens ikraftträdande. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan dock förordna att lagen skall tillämpas även på sådan verksamhet. AB Statens Anläggningsprovning är sedan år 1977 riksprovplats för officiell provning av tryckkärl, rörlednin gar och lyftanordningar. Provningen sker enligt föreskrifter som utfärdas av arbetarskyddsstyrelsen. Dessa föreskrifter gäller för all industriell verksamhet i landet, dock undantas tryckbärande anordning som finns i kärnenergianläggning och för vilken kärnkraftinspektionen har utfärdat föreskrifter (arbetarskyddsstyrelsens författningssamling (AFS 1982:11) om tryckkärl m. m.). Kontrollen i samband med uppförande och drift av kärntekniska anläggningar är delvis annorlunda upplagd än kontrollen för flertalet andra industriella anläggningar. Normer och förelägganden för kontroll av tryckbärande komponenter som utarbetats av kärnkraftinspektionen är i och för sig desamma för de olika reaktorerna men krav på deras efterlevnad uppställs av inspektionen som villkor i varje särskilt tillståndsärende. Som angetts i avsnitt 4.3.1 ger kärnkraftinspektionen även närmare anvisningar om tillämpning av olika svenska och utländska normer, såsom tryckkärls-, rörlednings-, pannsvets- och ångkärlsnormer. I normerna anges vilka krav som ställs på egenskaper och kontroll. Provningen utförs av en speciell kärnkraftsavdelning vid AB Statens Anläggningsprovning. Kärnkraftsavdel-. ningen är uppdelad i fyra sektioner, nämligen för besiktning, tillverkningskontroll, montagekontroll och återkommande provning. Eftersom provnings- och kontrollverksamheten som utgår från kärnkraftinspektionens förelägganden i enskilda fall, är sådan provning inte officiell och lagen om riksprovplatser m. m. inte direkt tillämplig. Denna verksamhet utgör ungefär 80 procent av AB Statens Anläggningsprovnings verksamhet i fråga om kärnanläggningar. Enligt kärnkraftinspektionens förelägganden skall den dock utföras av riksprovplats. Återstående cirka 20 procent av provningsverksamheten regleras genom arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter och är officiell provning.

Kommitténs överväganden och förslag

En viktig del av säkerhetsarbetet vid kärntekniska anläggningar är att skador och haverier och kontroll förebygga genom provning av anlägg-

190 till om kärnteknisk verksamhet

Förslag lag

vitala delar. Kontrollen görs i enlighet med förelägganden för ningens tryckkärl m. m. och regler för återkommande besiktning och provning som av kärnkraftinspektionen. Vidare finns regler som lämnas av uppställs kärnkraftinspektionen för första besiktning av kärnkraftanläggningar. Som nyss redovisats krävs för att lagen om riksprovplatser m. m. skall gälla att skyldighet att utföra provning föreskrivs i lag eller annan författning. Endast sådan provning är att betrakta som officiell provning med krav på att den skall utföras vid riksprovplats, om inte annat-särskilt medges.Enligt motivuttalanden (prop. 1974:162 s. 15) är det tillräckligt att kravet på provning kommit till uttryck i en författning av låg valör, t. ex. i verksföreskrifter. Som tidigare sagts är lagen om riksprovplatser m. m. tillämplig i fråga om av tryckkärl etc. som föreskrivs i författning av arbetarsådan besiktning skyddsstyrelsen. Den utförs således av riksprovplatsen, AB Statens Anläggningsprovning, och sker även i övrigt enligt lagens regler. Lagen är däremot inte tillämplig i fråga om den provning som görs enligt förelägganden av i varje enskilt fall, även om denna för närvarande i kärnkraftinspektionen praktiken också utförs av AB Statens Anläggningsprovning. Den provning som sker i dag på kärnkraftsområdet följer i princip de syften som uppställs i lagen om riksprovplatser m. m. Att göra denna till officiell provning skulle således i sig inte innebära någon ytterligare provningsskyldighet och således inte medföra någon ökad personalinsats eller annan resursökning. Enligt statens provningsanstalts föreskrifter (SPFS dock riksprovplatsen för täckning av administration och 1978:20) lämnar tillsyn av den aktuella provningen bidrag till provningsanstalten med 0,9 av riksprovplatsens intäkter. procent Flera skäl - inte minst säkerhetsrelaterade och vikten av att samordna arbetarskyddsstyrelsens och kärnkraftinspektionens normgivning för provning och kontroll av tryckbärande komponenter - talar för att provningsverksamheten på det kärntekniska området bör ombesörjas av ett opartiskt och sakkunnigt organ och att detta bör ske i den ordning som gäller för officiell provning. Kärnkraftinspektionens normer och anvisningar kan ges som rättsligt bindande föreskrifter och provningsverksamheten kommer att stå under statens provningsanstalts tillsyn. Kommittén finner med hänsyn till vad som nu har sagts det lämpligt att och kontrollverksamheten för tryckbärande komponenter till provningskärntekniska anläggningar blir officiell genom att generellt tillämpliga föreskrifter utfärdas i författning för provningen. Sådan provning och kontroll bör omfatta också behållare för transport av kärnämnen och kärnavfall, när det är av betydelse för säkerheten. Vad särskilt gäller av transportbehållare synes dock den officiella provningen närmast provning böra omfatta granskning av konstruktion och tillverkningskontroll. Däremot bör enligt kommittén den provning som företas inför enskilda transporter och som omfattar bl. a. beräkning av kriticitetsrisker förbehållas kärnkraftinspektionens prövning. Eftersom enligt lagen om riksprovplatser m. m. provningsskyldighet innebär ett åläggande för enskilda, bör stöd för denna skyldighet ges i den lagen om kärnteknisk verksamhet. I den av kommittén föreslagna föreslagna lagen bör således införas en föreskrift med bemyndigande för regeringen

Förslag till lag om kärnteknisk verksamhet 191

eller myndighet som regeringen bestämmer att ge föreskrifter om provning, kontroll eller besiktning samt avgift för det. Härigenom blir lagen om riksprovplatser m. m. tillämplig när bemyndigandet ges i en författning.

7.5 Tillståndsinnehavarens

skyldigheter

Ett väsentligt inslag i prövningen av ansökan om tillstånd till kärnteknisk verksamhet avser, som framhållits i avsnitt 7.3, tillståndsinnehavarens förutsättningar att bedriva verksamheten. Vid en sådan prövning tillses att garantier skapas för att bästa möjliga säkerhets- och strålskyddsförhållanden kommer att råda i verksamheten. I första hand måste det givetvis åligga tillståndsinnehavaren att tillse att de villkor och föreskrifter följs som ges vid tillståndet och senare under verksamheten. Men därutöver bör också fordras att innehavaren av tillståndet är aktivt verksam för att säkerheten och strålskyddet upprätthålls. Enligt den nu gällande atomenergilagen åvilar efterlevnaden av lagen tillståndsinnehavaren. Han är vid straffansvar skyldig att tillse att tillstånd finns för kärnverksamhet eller innehav av kärnämne och använt kärnbränsle och att ställda villkor och föreskrifter fullgörs. Däremot saknar atomenergilagen ett mera generellt åläggande för en tillståndsinnehavare att av eget initiativ verka för att säkerheten upprätthålls vid verksamheten. En sådan bestämmelse ges däremot vad avser strålskyddet i strålskyddslagen. Enligt 10§ första stycket nämnda lag är således den som bedriver radiologiskt arbete pliktig att - utöver vad som stadgas i lagen och med stöd av lagen meddelade föreskrifter -iaktta allt som med hänsyn till arbetets natur och de förhållanden under vilka det bedrivs samt däri sysselsatta personers yrkesvana och övriga förutsättningar för arbetet skäligen kan göras för att förebygga skador av strålningen. En motsvarande bestämmelse ges i 3 kap. 2§ första stycket arbetmiljölagen (1977:1160), som bl. a. föreskriver att arbetsgivare skall vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagare utsätts för ohälsa eller olycksfall. De bestämmelser i strålskyddslagen och arbetsmiljölagen, som nu angetts, är tillämpliga även på kärnteknisk verksamhet. En tillståndsinnehavares skyldigheter att vidta alla åtgärder som erfordras för skydd mot strålning är enligt kommitténs bedömning tillfredsställande löst i strålskyddslagen. De åtgärder som enligt kommitténs lagförslag krävs för att upprätthålla säkerheten har emellertid längre räckvidd än vad som krävs enligt arbetsmiljölagen. Denna lag syftar främst på åtgärder vad avser konventionellt arbetarskydd. Säkerhetskravet vid kärnteknisk verksamhet är, som angetts i avsnitt 7.2.1, inriktat på att förebygga en radiologisk olycka som kan uppkomma genom fel i eller felfunktion hos utrustning eller felaktigt handlande eller annan omständighet. Till detta säkerhetskrav hänförs även åtgärder för skydd av anläggningar och transporter (s. k. fysiskt skydd) samt säkerställande av kärnenergins fredliga användning vid innehav, import eller av kärnämne och använt kärnbränsle. Sistnämnda export krav bör gentemot en tillståndsinnehavare innebära bl. a. att han håller kärnämne m. m. och anläggning i vilka sådana ämnen förekommer tillgängligt för erforderlig kontroll.

192 till om kärnteknisk verksamhet

Förslag lag

De säkerhetskrav som bör åvila en innehavare av ett tillstånd till kärnteknisk verksamhet bör enligt kommittén komma till uttryck i den föreslagna nya lagen. En bestämmelse härom synes efter förebild från främst kunna ges det innehållet att en tillståndsinnehavare skall strålskyddslagen svara för alla de åtgärder vidtas som, med hänsyn till verksamhetens art och de förhållanden under vilken den bedrivs, krävs för att upprätthålla en betryggande säkerhet. Vad nu föreslagits anknyter till den grundsyn på säkerhetsfrågorna som hittills gällt. Så t. ex. uttalas i prop. 1979/80:170 (s. 37) bl. a. att målsättningen för säkerhetsarbetet bör vara att så långt det överhuvud undanröja riskerna för förluster av liv eller taget är möjligt och att säkerheten vid kärnteknisk verksamhet inte bara bestäms egendom av utformningen av tekniska system utan också av organisatoriska, administrativa och personella faktorer. I prop. 1980/81:90 (s. 311) anges bl. a. att säkerheten på det kärntekniska området skall hållas på en så hög nivå som det ärpraktiskt möjligt. I en ny lag bör även särskilt anges att en innehavare av tillstånd till kärnteknisk verksamhet är skyldig att svara för att allt i verksamheten kärnavfall och sådant kärnbränsle, som inte återanvänds, uppkommet hanteras och slutförvaras på ett säkert sätt samt att den anläggning, i vilken verksamheten bedrivs, avvecklas och rivs på ett säkert sätt, sedan verksam- Bestämmelser härom har i gällande sin heten har upphört. lagstiftning

motsvarighet i 1 § finansieringslagen. I förhållande till denna lag innebär

kommitténs att ansvaret för att kärnavfall - såväl förslag den utvidgningen använt kärnbränsle som allt radioaktivt avfall - tas om hand och att en avvecklas och rivs avser envar som meddelats tillstånd till anläggning kärnteknisk verksamhet och således ej endast innehavare av reaktorer för kraftproduktion. Kommittén har närmare motiverat sitt förslag i denna del i avsnitt 6.5.3. (1 och 5§§) åligger det en innehavare av Enligt finansieringslagen kärnreaktor för kraftproduktion att även bedriva den forsknings-_och utvecklingsverksamhet och vidta de åtgärder i övrigt som behövs för att kunna fullgöra sin skyldighet att ta hand om kärnavfall samt aweckla Nu angivna skyldigheter bör, som kommittén förordat i anläggningen. avsnitten 6.5.3 och 6.6.2, överföras till den föreslagna lagen om kärnteknisk verksamhet.

Ãterkallelse

7.6 av tillstånd m. m.

7.6.1 Förutsättningar för återkallelse

Om en innehavare av tillstånd som meddelats enligt atomenergilagen inte iakttar ett uppställt villkor eller eljest synnerliga skäl föreligger, får tillståndet återkallas (4§ tredje stycket atomenergilagen). Liksom enligt gällande bestämmelser anser kommittén att ett tillstånd under vissa förutsättningar bör kunna återkallas. I förhållande till den nuvarande atomenergilagen bör dock i en ny lag anges att en återkallelse endast får avse rätten att bedriva den aktuella verksamheten, sedan tagits i drift. Det innebär att det ansvar som är förenat med anläggningen

Förslag till lag om kärnteknisk verksamhet 193

tillståndet att inneha kärnämne, kärnavfall eller kärnteknisk anläggning kvarstår, om inte innehavaren befrias från sina skyldigheter efter särskild prövning. De enskilda rekvisiten för återkallelse av ett tillstånd bör utformas i med de nuvarande bestämmelserna, dvs. att återkallelse kan ske om enlighet ett uppställt villkor inte iakttas eller eljest synnerliga skäl föranleder det. Häri inbegrips återkallelse om tillståndsinnehavaren - oavsett om villkor för verksamheten föreligger eller ej - försummar sin allmänna skyldighet att säkerheten i verksamheten eller sitt ansvar för hantering och upprätthålla slutförvaring av kärnavfall. I sistnämnda ansvar innefattas även skyldigheten för innehavare av en kärnreaktor för utvinning av kärnenergi att planlâgga och bedriva forsknings- och utvecklingsverksamhet och vidta åtgärder i övrigt för avfallets omhändertagande. I motiven till atomenergilagen (SOU 1956:11 s. 109) uttalas att om ett villkor åsidosätts i allenast ringa mån eller om det villkor som åsidosätts i och för sig är av mindre vikt, bör det inte komma i fråga att återkalla tillstånd. Ett skäl som enligt motiven kan föranleda återkallelse av tillstånd utan att uppställt villkor åsidosatts kunde vara att någon som innehar tillstånd att driva kärnreaktor i något väsentligt avseende bryter mot bestämmelserna i 1 eller 4 § atomenergilagen. Kommittén delar uppfattningen att återkallelse av ett tillstånd bör tillgripas endast vid mera påtagliga försummelser från tillståndsinnehavarens sida. Möjligheten att återkalla tillstånd bör utnyttjas med varsamhet. Normalt bör sålunda återkallelse av tillstånd inte tillgripas annat än vid allvarliga eller upprepade överträdelser av uppställda villkor eller av föreskrift i lagen. Av betydelse är också om försummelsen är väsentlig med hänsyn till säkerhet eller strålskydd. I flertalet fall torde rättelse kunna uppnås genom att myndigheterna meddelar lämpliga villkor och föreskrifter, vilka liksom enligt gällande bestämmelser bör kunna kombineras med vitesplikt. Tillsynsmyndighetema har därvid även möjlighet att avbryta verksamheten till dess föreskriven åtgärd vidtagits.

7.6.2 om ersättning för skada vid återkallelse av Fråga

tillstånd -- Enligt direktiven bör kommittén utreda och lämna förslag till hur frågan om ersättning i samband med återkallelse eller väsentlig ändring av tillstånd bör regleras. Därvid bör enligt direktiven särskilt beaktas det berättigade intresse som tillståndsinnehavaren har av att tillståndet inte utan vidare omprövas på grund av värdeförändringar i samhället utan att staten ersätter den skada som uppstår för tillståndsinnehavaren.

I deninuvarande atomenergilagen finns ingen lagfäst rätt till ersättning. I

lagens förarbeten förutsätts dock att ersättning kan lämnas till en innehavare av tillstånd t. ex. i fall där nya villkor för tillståndet ställs upp. I propositionen (prop. 1956:178 s. 28) framhölls således att återkallelse av ett tillstånd eller uppställande av nya villkor kunde medföra olägenheter för den enskilde. När fråga uppstod om att återkalla tillstånd eller att under tillstånds giltighetstid ändra uppställt villkor eller uppställa nya villkor borde enligt propositionen

194 Förslag till lag om kärnteknisk verksamhet

självfallet tillbörlig hänsyn tas till den enskildes intresse. Någon generell regel om ersättning för de förluster som i sådana fall kunde uppstå ansågs emellertid inte böra uppställas. Skulle det i något fall framstå som uppenbart obilligt att ersättning inte lämnades ansågs detta bli föremål för särskild prövning. En rätt för reaktorinnehavare till ersättning av staten infördes i villkorslagen (4 §) för de fall tillstånd vägras enligt villkorslagen på grund av att villkor angående använt bränsle ej uppfylls eller att villkorslagen i annat fall föranleder att tillstånd enligt atomenergilagen inte längre kan utnyttjas. Ersättning enligt villkorslagen omfattar förlust till följd av åtgärd som reaktorinnehavaren vidtagit före lagens ikraftträdande. För åtgärder därefter föreligger däremot inte någon lagfäst rätt till ersättning. I propositionen till villkorslagen (prop. 1976/77:53 s. 26) uttalas dock, att riktlinjerna i atomenergilagens förarbeten härvid bör kunna vara vägledande. Försummar reaktorns innehavare, i de fall rätt till ersättning enligt villkorslagen föreligger, att vidta skäliga åtgärder för att begränsa förlusten, skall ersättningen sättas ned i motsvarande mån (4 § andra stycket villkorslagen). Det torde enligt kommitténs uppfattning vara en allmän utgångspunkt för att en innehavare av ett tillstånd till kärnteknisk verksamhet » ersättningsrätt liksom i andra koncessionssammanhang äger förlita sig på det tillstånd som han erhållit och att han kan arbeta och företa investeringar inom den ram som tillståndet anger. Endast i sådana fall där uttalade säkerhets- eller strålskyddskäl talar för det, bör återkallelse av ett tillstånd få ske utan att det leder till en ersättningsrätt. Ett meddelat tillstånd bör däremot inte utan vidare få återkallas genom fri prövning, t. ex. därför att ekonomiska eller organisatoriska skäl skulle motivera en återkallelse utan att tillståndshavaren samtidigt gottgörs sina förluster. Såtillvida ansluter vad nu sagts till gängse förvaltningsrättslig praxis (jfr bl. a. Westerberg, Om rättskrafti förvaltningsrätten 1951 s. 151 och 350, och Allmän förvaltningsrätt 1975 s. 77 samt Strömberg, Allmän förvaltningsrätt 1976 s. 87). Den lagstiftning på kärnenergiområdet, som kommittén nu föreslår, är inriktad på att tillvarata säkerhet och strålskydd i alla led av kärnteknisk verksamhet, däri inbegripet ett ansvar för en anläggningsinnehavare att ta hand om och på ett säkert sätt slutligt förvara använt kärnbränsle och kärnavfall samt på ett säkert sätt avveckla och riva den kärntekniska anläggningen. Återkallas ett tillstånd till kärnteknisk verksamhet eller nekas förlängning av ett tidsbegränsat tillstånd på grund av att innehavaren av tillståndet inte har iakttagit de villkor och föreskrifter för verksamheten som lagen uppställer, bör rätt till ersättning ej föreligga. Föranleds sålunda återkallelse av ett tillstånd av att kraven på säkerhet eller strålskydd inte kan uppfyllas eller exempelvis att det visar sig att en innehavare av en kraftreaktor inte kan uppfylla kravet på en säker avfallshantering, bör således någon rätt till ersättning inte föreligga. Rätt till ersättning bör inte heller föreligga när tillståndsinnehavaren inte kan fortlöpande anpassa verksamheten till nya rimliga villkor, som tillkommit av säkerhets- eller strålskyddsskäl, eller till en ny teknik, vars betydelse i dessa hänseenden inte tidigare varit känd. Detsamma bör gälla när tillsynsmyndighetema bedömer att det föreligger

Förslag till lag om kärnteknisk verksamhet 1.95

synnerliga skäl för att stoppa driften vid ett kärnkraftverk i avvaktan på utredning av säkerhets- och strålskyddsfrågorna med anledning av en inträffad allvarlig olyckshändelse vid ett liknande kraftverk. Något behov av en särskild lagregel dessa hänseenden föreligger inte enligt kommitténs mening. En annan situation för återkallelse av tillstånd, vilken ligger utanför de bestämmelser som kommittén föreslår i lagen om kärnteknisk verksamhet, är att ett lämnat tillstånd återkallas utan att återkallelsen föranleds av att säkerheten eller strålskyddet vid verksamheten äventyras eller av försummelse mot lagen från tillståndsinnehavarens sida. Enligt kommitténs allmänna utgångspunkt vid bedömningen av ersättningsfrågan kan i detta fall aktualiseras en rätt för tillståndsinnehavaren till ersättning för den skada han åsamkas. Sådan rätt kan i och för sig uppkomma även när statsmakterna fattar beslut som inskränker tillståndsinnehavarens möjligheter att i full utsträckning utnyttja ett meddelat tillstånd utan att detta motiveras av de intressen den föreslagna lagen avser att tillvarata. Liksom för närvarande gäller bör frågan om ersättning i dessa mera situationer bli föremål för särskild prövning av domstol och exceptionella avgöras med utgångspunkt från allmänna rättsprinciper. Kommittén har i avsnitt 6.5.3 förordat att kravet på särskilt tillstånd för laddning av en kärnkraftsreaktor bibehålls, dock med ett något annat innehåll än i villkorslagen. En särskild fråga i anslutning därtill är huruvida rätt till motsvarande bestämmelserna i 4§ villkorslagen bör ersättning föreligga vid ett vägrat laddningstillstånd. Enligt kommitténs synsätt var ersättningsbestämmelserna i villkorslagen särskilt motiverade med hänsyn till att frågan om laddning av de fyra då avsedda reaktorerna var aktuell endast kort tid efter villkorslagens ikraftträdande i maj 1977. Situationen får anses vara en annan för de två återstående reaktorerna i det svenska kärnkraftsprogrammet som ännu inte laddats. Visserligen erhöll innehavar-

na av dessa reaktorer tillstånd till uppförande och innehav enligt atomener-

tillkomst. Å andra sidan har uppförandet av dessa gilagen före villkorslagens kärnkraftsblock i allt väsentligt pågått under tid då villkorslagen gällt. Från villkorslagens tillkomst och fram till maj månad 1983, då laddningsansökningar beräknas inges, har således gått sex år under vilken tid tillståndsinnehavarna haft möjighet att förbereda frågan om avfallets hantering. Mot denna bakgrund anser kommittén att någon generell regel om rätt till ersättning vid uteblivet laddningstillstånd inte bör införas i den nya lagen. Skulle det i visst fall framstå som uppenbart obilligt att ersättning inte lämnas bör det, liksom uttalades i motiven till atomenergilagen, bli föremål för särskild prövning. Riksdagens beslut under hösten 1980 att den sista kärnkraftsreaktorn i landet skall tas ur drift år 2010 innebär principiellt en inskränkning av tillstånden för de reaktorer vars driftstid inte har begränsats. Som angetts i avsnitt 7.3 (tabell 7:1) gäller det de reaktorer som meddelats tillstånd före villkorslagens ikraftträdande, dvs. reaktorerna Oskarshamn 1 och 2, Ringhals 1 och 2 samt Barsebäck 1. Dessa reaktorer togs i drift under åren 1972-1975. För följande reaktorer - Barsebäck 2, Forsmark 1 och 2 samt Ringhals 3 och 4 - har driftstiden begränsats till år 1986 respektive 1990 med hänsyn till möjligheten att ta hand om det använda kärnbränslet m. m. Vid

196 Förslag till lag om kärnteknisk verksamhet

prövning av förlängt driftstillstånd för de sist nämnda reaktorerna, liksom vid tillståndsprövningen av de två återstående reaktorerna, föreligger möjlighet enligt den nuvarande och enligt den av kommittén föreslagna lagen att meddela tidsbegränsade tillstånd. Enligt kommitténs bedömning bör - om inte säkerhets- eller strålskyddsskäl motiverar avstängningen - vid eventuella ersättningskrav avseende icke tidsbegränsade tillstånd på grund av riksdagens beslut om kärnkraftens avveckling särskild hänsyn tas till att tillståndsinnehavarna getts goda förutsättningar såväl att inrikta sin verksamhet med hänsyn till den beslutade tidsgränsen som att under den medgivna tidsperioden avskriva anläggningen och företa erforderliga avvecklingsåtgärder. Mot denna bakgrund torde som allmän princip en eventuell ersättning böra utgå endast när det framstår som uppenbart obilligt att ersättning inte lämnas. Denna fråga bör dock inte tas upp i det här avsedda lagstiftningssammanhanget.

Övergångsfrågor

Med ikraftträdandet av den föreslagna nya lagen om kärnteknisk verksamhet bör atomenergilagen, villkorslagen och lagen om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken upphöra att gälla. De bestämmelser om tillstånd samt villkor och föreskrifter avseende kärnteknisk verksamhet som föreslås i den nya lagen har sin motsvarighet i den gällande atomenergilagen. Förslaget innebär ej heller att en innehavare av äldre tillstånd underkastas strängare föreskrifter än vad gällande lagstiftning uppställer. Något hinder mot att låta den nya lagen bli tillämplig beträffande alla givna tillstånd för kärnteknisk verksamhet, oavsett när tillstånden tillkommit, föreligger således inte. I vissa avseenden innehåller den föreslagna lagen om kärnteknisk verksamhet en utvidgning i förhållande till atomenergilagen. Sålunda uppställs krav på tillstånd enligt den nya lagen beträffande kärnavfall, således även medel- och lågaktivt avfall. Det synes dock inte påkallat att påfordra tillstånd enligt den nya lagen beträffande kärnavfall som nu finns inom en anläggning. Redan givna tillstånd som berör kärnavfall bör således gälla. Enligt den föreslagna lagen införs krav på tillstånd för s. k. teknologi- Överföring avseende utrustning eller material som har särskilt konstruerats eller iordningställts för bearbetning, användning eller framställning av kärnämne, om regeringen föreskriver det. I den nya lagen krävs vidare i princip särskilt tillstånd av regeringen för förvärv eller innehav av anrikat uran med mer än 20 procent uran 233 eller uran 235 eller av renframställt plutonium. Enligt nu gällande bestämmelser uppställer kärnkraftinspektionen villkor även beträffande sådant innehav. I fråga om nu angivna tillståndsärenden bör den av kommittén föreslagna ordningen tillämpas på omständigheter och förhållanden som föreligger vid ikraftträdandet. Mål och ärenden som har anhängiggjorts före ikraftträdandet av den nya lagen bör avgöras enligt äldre bestämmelser. En särskild fråga är emellertid om denna utgångspunkt bör gälla även ansökningar om laddningstillstånd för reaktorerna Forsmark 3 och Oskarshamn 3. Ansökningar avseende dessa

till lag om kärnteknisk verksamhet 197 Förslag

reaktorer beräknas inges omkring mitten av år 1983. Enligt kommitténs för att den nya lagens utformning av kraven för mening talar lämplighetsskäl laddningstillstånd tillämpas. Som angetts i avsnitt 6.5.3 har förslaget till den som villkorslagen har och den nya bestämmelsen utgått från den innebörd tolkning av lagen som gjorts vid tidigare laddningsansökningar. I den nya lagen har härutöver införts ett krav på att reaktorinnehavaren påvisar ett och utvecklingsprogram för den fortsatta och slutliga allsidigt forskningsförvaringsmetoden. Motsvarande skyldighet förutsattes iakttas av reaktorinnehavaren vid de tillstånd som meddelats enligt villkorslagen. Som kommittén också uttalat i avsnitt 6.5.3 får det samtidigt anses påkallat att i lagen klart kommer till uttryck det angelägna i att den fortsatta forskningen för laddningstillståndet. Kommittén förordar är en väsentlig förutsättning med hänsyn till det sagda att ansökningar, som getts in men som ej avgjorts skall prövas enligt bestämmelserna i den före den nya lagens ikraftträdande,

nya lagen. är en reaktorinnehavare, som omfattas av lagen, Enligt 4 § villkorslagen till ersättning av staten dels när tillstånd att ta kärnreaktor i drift berättigad vägras, dels när lagen i annat fall föranleder att tillstånd enligt atomenergi- I en särskild övergångsbestämmelse till den av lagen inte kan utnyttjas. kommittén för föreslagna lagen bör anges att i fråga om sådan ersättning före ikraftträdandet gäller villkorslagens bestämmelser åtgärd som vidtagits fortfarande.

sou 1983:9 , 199

Övriga

8 frågor

8.1 av uran m. m.

Brytning

Gällande bestämmelser

För bearbetning av fyndigheter av bl. a. uranhaltigt eller toriumhaltigt mineral fordras särskilt tillstånd - s. k. bearbetningskoncession enligt 1 § om vissa mineralfyndigheter (minerallagen). För undersöklagen (1974:890) av uran m. m. krävs också särskilt tillstånd - undersökning av fyndighet ningskoncession - om markägaren inte medger det (8 §). Koncessionsfrågor eller myndighet som regeringen bestämmer. Ansökan prövas av regeringen om koncession skall ges in till Sveriges geologiska undersökning (1 § förordningen (1974:893, ändrad senast 1982:114) om vissa mineralfyndigheter). Bearbetningskoncession får meddelas endast om fyndighet blivit påträffad, som kan tillgodogöras ekonomiskt (5 § tredje stycket lagen). innebär att innehavaren inom koncessions- Undersökningskoncessionen området får utföra undersökningsarbete - bl. a. provbrytning - i syfte att att utvinna det eller de mineraliska ämnen som avses utröna möjligheterna med koncessionen I 22-24 §§ minerallagen finns (16 § minerallagen). föreskrifter om undersökningsarbetets närmare bedrivande m. m. Dessa innebär - i de delar som är av intresse i detta sammanhang - att

undersökningsarbete får bestå endast i sådana åtgärder som behövs för att av mineraliskt ämne som avses med koncessionen visa att fyndighet förekommer inom koncessionsområdet och för att vinna närmare kännedom om en fyndighets storlek, beskaffenhet och utvinningsbarhet. Koncessionshavaren har rätt att använda brutet mineraliskt ämne om det behövs för av ämnets beskaffenhet och lämplighet för teknisk bearbetundersökning ning. Produkt som koncessionshavaren därvid utvinner får han tillgodogöra i sig. rätt att inom konces- Bearbetningskoncession ger koncessionshavaren sionsområdet undersöka, bearbeta och tillgodogöra sig mineraliskt ämne som omfattas av koncessionen (30§ minerallagen). För verksamhet som bedrivs på grund av koncession enligt minerallagen de villkor och inskränkningar som föreskrivs i eller med stöd av gäller minerallagen (3 §). Tillsynen härav utövas av bergmästarna (40§ första Härutöver enligt lagen vad som föreskrivs i stycket). gäller om verksamhet byggnads-, naturvårds- och miljöskyddslagstiftningen eller i annan författning. Hänvisningen till dessa lagar avser frågor om t. ex. användning av mark

200 Övriga frågor

och vatten, landskapsskydd och naturvårdsintressen. I 13 § erinras om bestämmelserna i atomenergilagen i fråga om rätt att förvärva eller på annat sätt ta befattning med uran eller annat ämne, som används som bränsle i anläggning för utvinning av atomenergi. En meddelad koncession kan återkallas av den myndighet som meddelat koncessionen, om föreskrift eller villkor i koncessionen åsidosätts eller om synnerliga skäl i annat fall föreligger (12§ tredje stycket).

Förhållandet mellan och

minerallagen lagstiftningen på kärnkraftsomrâdet

Den närmare gränsdragningen mellan gruvlagstiftningen och kärnkraftslagstiftningen avgörs med hänsyn till lagarnas skilda syften. Minerallagens grundtanke är att avväga olika intressen vid gruvdrift mellan markägare, koncessionshavare och staten. Koncession för bearbetning enligt minerallagen innebär -liksom i övrig gruvlagstiftning - rätt för koncessionshavaren att bryta och tillgodogöra sig mineral ur en fyndighet inom koncessionsområdet, dvs. rätt att idka gruvdrift (se Delin: Gruvlagstiftningen, 1977, s. 31). Genom lagstiftningen på kämenergiområdet tillvaratas både skyddsaspekter mot joniserande strålning och kontroll av att spridning inte sker av materialet. Strålskyddet tillgodoses genom strålskyddslagen, enligt vilken tillstånd i alltid krävs för undersökning princip eller bearbetning av fyndigheter av uranhaltigt eller annat radioaktivt material. Som anges i 1 § strålskyddsförordningen är lagen, såvida inte strålskyddsinstitutet i särskilda fall bestämmer annat, dock ej tillämplig i fråga om i naturen förekommande ämne med högre specifik radioaktivitet än högst 0,002 mikrocurie för varje gram, som ej bearbetats i syfte att öka radioaktivitetshalten. När tillstånd fordras enligt strålskyddslagen utövar strålskyddsinstitutet tillsyn över verksamheten i strålskyddsfrågor. Vad gäller arbetsmiljöfrågor av konventionell natur utövas tillsynen av arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen bestämmelserna i enligt arbetsmiljölagen. Därvid är strålskyddsinstitutet i strålexpertmyndighet skyddsfrågor när det gäller mineral som innehåller radioaktivt ämne med viss radioaktivitet. Kontrollen i fråga om befattning med uranhaltigt eller annat ämne som kan användas såsom eller omvandlas till kärnbränsle tillvaratas med stöd av atomenergilagen. I detta hänseende har ett nationellt system byggts upp, som omfattar både tekniska åtgärder för mängdkontroll och administrativa rutiner för export, överlåtelse och förvärv av klyvbart material. Bestämmelserna om tillstånd och tillsyn enligt atomenergilagen är enligt 1 § tillämpliga i fråga om rätt att förvärva eller på annat sätt ta befattning med uran eller annat ämne, som används som bränsle i anläggning för utvinning av kärnenergi. I kungörelsen (1970:749) med vissa tillstånd enligt atomenergilagen (1956:306) ges vissa generella tillstånd för enskilda och institutioner i fråga om att ta befattning med uran, plutonium eller torium eller förening vari något av dessa ämnen ingår. Sålunda får enligt 2 § kungörelsen envar förvärva, inneha, bearbeta eller eljest ta befattning med a) anrikat uran eller förening vari sådant uran ingår, som innehåller högst 15 gram av isotoperna

Övriga frågor 201

uran 233 och uran 235 eller endera av dem, b) högst 15 gram plutonium, c) högst 5 000 gram naturligt eller utarmat uran eller av förening vari natuligt eller utarmat uran ingår, d) högst 5 000 gram torium eller av förening vari torium ingår. Vid samtidigt innehav enligt a) och b) av isotoperna uran 233 och uran 235 eller endera av dem samt plutonium får den sammanlagda vikten av sådant innehav ej överstiga 15 gram. Enligt 7§ kungörelsen får vidare envar förvärva, inneha, överlåta, bearbeta eller eljest ta befattning med ämne, vars halt av uran eller torium ej överstiger 50 gram per ton. För tillstånd enligt kungörelsen gäller enligt 9 § de ytterligare villkor och föreskrifter som meddelas av kärnkraftinspektionen. 10 § krävs Enligt tillstånd enligt strålskyddslagen.

Kommitténs överväganden och

förslag

Som i det föregående redovisats krävs koncession enligt minerallagen för undersökning (om markägaren ej medgett det) och bearbetning av fyndighet av uranhaltigt eller toriumhaltigt mineral. Samtidigt uppställer atomenergilagen krav på särskilt tillstånd att förvärva, inneha, överlåta, bearbeta eller

eljest ta befattning med uran, plutonium eller annat ämne som kan användas

som kärnbränsle. Endast vad beträffar smärre kvantiteter ämnen med uran m. m. - bl. a. högst 5 000 gram naturligt eller utarmat uran eller förening därav samt med ämne, vars halt av uran eller torium ej överstiger 50 gram per ton - ges i 1970 års kungörelse generellt tillstånd enligt atomenergilagen för envar att ta befattning med sådant ämne. Däremot fordras i dessa fall tillstånd enligt strålskyddslagen. Kravet på tillstånd enligt atomenergilagen omfattar inte bara uran- eller toiumhaltigt mineral som bearbetas och tillgodogörs av den som innehar bearbetningskoncession. Även vid undersökningskoncession föreligger särskild tillståndsplikt enligt atomenergilagen i fråga om uran- eller toriumhaltigt mineral när mängden eller halten uran och torium överstiger de gränser som anges i 1970 års kungörelse och som koncessionhavaren enligt 23§ minerallagen får tillgodogöra sig. _ I praktiken synes enligt vad kommittén erfarit råda en viss osäkerhet huruvida tillståndsplikten enligt omfattar även sådant atomenergilagen material som hämtats upp ur gruva vid gruvdrift eller provbrytning men som ej bearbetats av koncessionshavaren. Enligt kommitténs i mening föreligger detta fall sådant innehav av eller sådan befattning med material som avses i atomenergilagen. Tillstånd enligt atomenergilagen krävs således enligt nuvarande bestämmelser. Motsvarande finner kommittén ordning bör gälla också i en ny lagstiftning om kärnteknisk verksamhet. Vad slutligen gäller regler om skydd mot joniserande strålning vid undersökning och bearbetning av uranhaltigt mineral m. m. är strålskyddslagen tillämplig liksom andra lagar på området, t. ex. arbetsmiljölagen. Något behov av komplettering av dessa lagar föreligger inte.

202 Övriga frågor

8.2 och lokalisering av kärnteknisk anlägg-

Tillkomst

ning

Gällande bestämmelser

Enligt 136 a § första stycket byggnadslagen skall regeringen pröva tillkomsten och lokaliseringen av industriell eller liknande verksamhet, som är av väsentlig betydelse för hushållningen med bl. a. energi eller med landets samlade mark- och vattentillgångar. Regeringens prövning skall vara så allsidig som möjligt. Vid prövningen skall regeringen beakta inte bara de hushållningsaspekter som anges i paragrafens första stycke utan även andra förhållanden av större betydelse som t. .ex. arbetsmarknads- och regionalpolitiska synpunkter (prop. 1972:111, bil. 2, s. 316). Särskilt i fråga om nyetableringar, men även när det skall prövningen innehålla uppgifter om alternagäller större utvidgningar, tiva lokaliseringsplatser. I 136 a § andra-femte styckena regleras närmare i vilka fall prövning skall

äga rum. verksamheter alltid Enligt 136 a§ andra stycket skall vissa uppräknade när det är fråga om nyanläggningar. Till dessa prövas av regeringen verksamheter hör bl. a. atomkraftsanläggningar och anläggningar för av atombränsle. stycket kan regeringen för ett upparbetning Enligt fjärde för en verksamhet, om visst fall medge undantag från prövningsskyldigheten verksamheten inte är av den betydelse som anges i första stycket. att Bestämmelserna i paragrafens femte stycke ger regeringen möjlighet eller utvidgningar som inte besluta om prövning av sådana nyanläggningar omfattas av bestämmelserna i bl. a. andra stycket men som är av väsentlig betydelse för hushållningen med bl. a. energi eller landets samlade mark- och kan komma till stånd oberoende av om vattentillgångar. Prövningen orsakas av att anläggningen byggs ut eller följer av annan utvidgningen cirkuläret om statsmyndigheternas anmälåtgärd. Enligt (SFS 1980:260) ningsskyldighet i ärenden enligt 136 a § byggnadslagen (1947:385) föreligger till för statliga myndigheter i de fall anmälningsskyldighet regeringen bedömer att prövning enligt 136 a§ bör ske avseende bl. a. myndigheten eller utvidgning eller när tveksamhet kan råda i detta nyanläggning hänseende. För att tillstånd enligt 136 a § första stycket skall kunna lämnas krävs enligt tillstyrker detta. Den kommun där paragrafens sjätte stycke att kommunen verksamheten skall har således vetorätt vid prövning enligt förläggas 136 a §. Regeringens tillstånd kan enligt paragrafens sjunde stycke förenas med villkor för tillgodoseende av allmänna intressen och göras beroende av att för saken inom en viss tid fullföljs genom ansökan till koncessionsnämnden miljöskydd i den ordning som föreskrivs i miljöskyddslagen. Påföljdsbestämmelser mot bl. a. 136 a § finns i 12 § lagen (1976:890) om och ingripanden vid olovligt byggande m. m. påföljder Sedan fråga om tillkomst och lokalisering av en verksamhet prövats enligt 136 a § skall enligt uttalanden i prop. 1972:111, bil. 2 (s. 365) beslutet vara bindande för planmyndigheterna.

Övriga frågor 203

Om regeringen har prövat frågan om tillkomsten och lokaliseringen av en viss verksamhet, är beslutet bindande vid prövning av verksamheten enligt miljöskyddslagen. Därmed åsyftas frågor om hinder för verksamheten eller om olägenheter med verksamheten enligt 4 och 6 §§ miljöskyddslagen. Däremot ankommer det på koncessionsnämnden att föreskriva de villkor för verksamheten i fråga om skyddsåtgärder, begränsningar och övriga försiktighetsmått för att förebygga eller avhjälpa olägenheter som krävs från miljöskyddssynpunkt enligt 5 §miljöskyddslagen, iden mån dessa frågor inte är reglerade genom det sätt på vilket verksamheten har bestämts i regeringens beslut. Ansökningshandlingarna i ett 136 a §-ärende rörande kärnkraftsanläggning och anläggning för upparbetning remitteras till ett stort antal berörda myndigheter och organisationer, däribland kärnkraftinspektionen och strålskyddsinstitutet, koncessionsnämnden för miljöskydd samt den länsstyrelse och den kommunfullmäktige som berörs av etableringen. Som remissinstans vid prövningen enligt 136 a § byggnadslagen har koncessionsnämnden därvid ålagts vissa särskilda uppgifter, såsom att hålla sammanträden med bl. a. sakägare på den aktuella lokaliseringsorten och att förordna sakkunnig (14 § miljöskyddslagen). Det ankommer vidare som regel på koncessionsnämnden att efter regeringens tillståndsbeslut meddela närmare villkor för verksamheten, när förprövningsplikt enligt miljöskyddslagen föreligger. Till frågor som prövas enligt miljöskyddslagen hör också utsläpp av kylvatten från ett kärnkraftverk. Miljöskyddslagen är genom en undantagsregel i 1 § andra stycket dock inte tillämplig i fråga om joniserande strålning. Det betyder att t. ex. utsläpp av radioaktiva ämnen i vatten faller utanför miljöskyddslagens regler. Frågor härom handläggs enligt strålskyddslagen. I princip är miljöskyddslagen inte heller tillämplig på åtgärder och anläggningar som utgör byggande i vatten. Som byggande i vatten är att bedöma bl. a. vattenintag för kylvatten till atomanläggning (2 kap. 1 § andra stycket vattenlagen). I förslag till ny vattenlag (prop. 1981/82:130) ges motsvarande bestämmelse i 1 kap. 3 §). Om byggande i vatten leder till intrång eller skada på annans egendom eller näringsfång får det inte ske utan tillstånd av vattendomstolen som reglerar frågor om ersättning för sådan skada eller sådant intrång. I vissa fall måste tillstånd sökas hos regeringen (4 kap. 17 § vattenlagen). Viss av bestämmelserna översyn i 136 a § byggnadslagen pågår för närvarande inom regeringskansliet.

Kommitténs överväganden

för samhällets Riktlinjer utnyttjande av kärnenergi fattas av riksdagen i anslutning till övergipande energipolitiska beslut. Föreliggande energihushållningsaspekter prövas således i det sammanhanget. Frågan om tillkomsten och lokaliseringen av en kärnkraftanläggning eller upparbetningsanläggning handläggs därefter enligt 136 a § byggnadslagen i särskild ordning, skild från tillståndsprövningen enligt atomenergilagen. Prövning enligt 136 a§ gäller också i fråga om annan kärnteknisk anläggning, som är av väsentlig betydelse för hushållningen med energi, om regeringen i visst fall beslutar om det.

204 Övriga frågor

infördes som Prövning av lokaliseringsfrågor enligt 136 a § byggnadslagen ett led i den fysiska riksplaneringen år 1973 vad avser landets samlade markoch vattentillgångar (prop. 1972:111, bil. 2). I samband med riksdagens beslut år 1975 infördes i 136 a§ tillståndskrav vad avser energipolitiska hushållningen med energi (prop. 1975:30). Sedan tillkomsten av 136 a § har prövning av kärnteknisk anläggning enligt nämnda paragraf skett 1. 1974-09-06 beträffande Oskarshamn 3, . 2. 1978-12-14 beträffande centralt bränsle (CLAB) i lager för använt Oskarshamn, 3. 1979-09-22 beträffande mellanlager av låg- och medelaktivt avfall vid Oskarshamnsverket.

För närvarande pågår prövning enligt 136 a§ beträffande en anläggning utanför Forsmark för slutförvaring av låg- och medelaktivt avfall (SFR). och lokalisering av kärnkrafts- Före år 1973 prövades frågor om tillkomst av koncessionsnämnden för miljöskydd respektive vattendomanläggning stolen, vilkas avgöranden i vissa fall underställdes Kungl. Majxt eller, såvitt miljöskyddslagen, kunde föras till Kungl. Majzt avsåg prövningen enligt Även lokaliseringen av Forsmark 3 har prövats enligt den genom besvär. Tillståndet meddelades före ikraftträdandet av tidigare lagstiftningen. 136 a §. Enligt ordalydelsen i 136 a § byggnadslagen gäller, som nyss angivits, den av nyanläggning endast kärnkraftsanläggning och obligatoriska prövningen anläggning för upparbetning av kärnbränsle. Prövning av annan anläggning som är av väsentlig för energihushållningen skall ske om betydelse regeringen beslutar om det i varje särskilt fall (andra stycket 5. och 6.). Vad som avses med begreppet atomkraftanläggning framgår ej klart av motiven till 136 a §. Efter riksdagens beslut att inga nya kärnkraftverk skall byggas, torde de inom kärnenergiområdet, som i framtiden kan bli aktuella, anläggningar främst avse andra anläggningar än kärnkraftverk och upparbetningsanläggför lagring och slutförvaring samt eventuella ningar, t. ex. anläggningar och anrikningsverk i anslutning därtill. Endast ett fåtal kärnteurangruvor kniska kommer således att bli aktuella och de är från anläggningar av annan karaktär än kärnkraftverken. Kommittén ser säkerhetssynpunkt med hänsyn härtill inget skäl att nu föreslå någon ändring av 136 a § byggnadslagen. Det innebär således att i fråga om tillkomst och lokalisering än kärnkraftverk och upparbetningsanläggningar inte av andra anläggningar införs något krav på obligatorisk prövning, men att frågan kan prövas enligt 136 a § efter beslut av regeringen i det särskilda fallet. En annan fråga som kan diskuteras avser det dubbla prövningsförfarandet enligt 136 a § resp. enligt atomenergilagen. I och för sig utgör det en för tillståndssökanden, eftersom samma utredningsunderlag skall belastning Erfarenheterna av hittills handlagda ärenden enligt ges in i flera delfrågor. 136 a § visar också att flera remissinstanser i detta ärende framför synpunkter i säkerhets- och strålskyddsfrågor som egentligen hör hemma i tillståndsärendet enligt atomenergilagen. Det kan anföras skäl både för och emot ett system med skilda

Övriga frågor 205

prövningsförfaranden. Å ena sidan bör samma prövning avseende plan- och byggnadslagstiftningen och miljöskyddslagen äga rum vid lokalisering av nu avsedda anläggningar som av annan industriell anläggning. Å andra sidan torde det samtidigt föreligga behov av att få till stånd en samlad övergripande bedömning av anläggningsfrågan enligt både kärnkrafts- och byggnadslagstiftningen. Helt skilda förfaranden, som hittills skett, kan annars medföra att en beaktansvärd omständighet för *som anläggningens lokalisering kommer fram vid prövningen inte kunnat enligt atomenergilagen beaktas. De dubbla prövningssystemen utgör enligt kommittén en otillfredsställande ordning både för berörda myndigheter och för allmänheten. Svårigheter att uppnå ett samordnat förfarande ligger bl. a. däri att prövningen enligt de båda lagarna sker utifrån olika utgångspunkter. Prövningen enligt 136 a § byggnadslagen avser övergripande frågor, såsom verksamhetens lokalisering, art och omfattning, markanvändning och miljö, energi, transporter och sysselsättning. Ett annat syfte med lokaliseringsprövningen är att på ett tidigt stadium få klarlagt om en större skall kunna investering påbörjas. Prövningen enligt atomenergilagen är å andra sidan inriktad på de säkerhetsoch strålskyddsproblem som föreligger vid den avsedda anläggningen och om den föreslagna förläggningsplatsen med hänsyn till dessa intressen är godtagbar. Kärnkraftinspektionens ställningstagande till en ansökan om tillstånd enligt atomenergilagen grundat på granskning och analys samt yttranden från bl. a. strålskyddsinstitutet kan som regel inte föreligga vid tidpunkten för handläggningen enligt 136 a § byggnadslagen. Det är önskvärt att information, och beslut - både i kommunprövning fullmäktige och i andra kommunala instanser- sker med samtidigt beaktande av alla berörda Vidare är det önskvärt lagrum. att även på myndighetsnivå uppnå ett så långt möjligt samordnat prövningsförfarande. En ändrad

prövningsordning som avser endast kärnkraftsanläggningar synes emellertid

svår att företa utan att gå in på principiella frågor i byggnadslagstiftningen. Arbetet på en ny byggnadslag pågår för närvarande inom regeringskansliet och kommittén förutsätter att frågan om samordning av olika tillståndsprövningar - inte endast på kärnenergiområdet - blir beaktad i det sammanhanget. Det är samtidigt väsentligt att allmänheten i samband med en kärnteknisk anläggnings lokalisering ges information om kända säkerhets- och strålskyddsfrågor samt bereds möjlighet att redovisa sina synpunkter. Någon närmare lagregleñng utöver tillsynsmyndigheternas informationsskyldighet enligt deras instruktioner i fråga om kontakten med allmänheten synes enligt kommittén inte erforderlig.

8.3 mot

Skydd obehörigt intrång m. m.

Gällande bestämmelser

I brottsbalken ges vissa bestämmelser om skydd för bevakningspersonal, straff för olaga intrång m. m. normalt Bevakning ombesörjs av bevakningsföretag som anlitas av den som driver anläggningen. Enligt 7 § lagen (1974:191, omtryckt 1980:588) om

206, Övriga frågor

åtnjuter väktare skydd som avses i 17 kap. 5 § brottsbalbevakningsföretag eller våldsamt motstånd mot ken. Det innebär att våld, hot, förgripelse väktare straffas som brott mot allmän verksamhet. Väktaren har samma rätt bar som varje annan person att hindra eller hålla kvar någon som tas på gärning (24 kap. 1 § brottsbalken och 24 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken) och att ta tillbaka stulet gods ”å färsk gärning (14 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken). Har väktaren utrustats med ordningsvaktsförordnande enligt 90 § polisinstruktionen (1972:511) har han också polismans befogenheter, dvs. han har rätt att med visst våld och genom tillfälligt omhändertagande avvärja olaga intrång i anläggningen. andra Den som gör sig skyldig till olaga intrång kan straffas enligt 4 kap. 6 § stycket brottsbalken. Är det olaga intrånget inte grovt, krävs att målsäganden anger brottet till åtal eller att åtal finns påkallat från allmän synpunkt. Vid direkta angrepp på egendom kan straff komma i fråga enligt brottsbalken bl. a. för stöld och egenmäktigt förfarande (8 kap. 1 och 8 §§), skadegörelse (12 kap. 1 §) och sabotage (13 kap. 4 §). Genom några författningar har vissa möjligheter skapats för att minska riskerna för sabotage m. m. vid kraftanläggningar. I kungörelse (1966:273, senast om säkerhetsskydd vid statsmyndigheter skall ändrad 1977:437) som har befattning med uppgift eller förhållande som sålunda myndighet försvar eller landets säkerhet i övrigt vidta åtgärder för angår rikets säkerhetsskydd inom sitt verksamhetsområde. Kungörelsen torde gälla för statens vattenfallsverk men tillämpas i huvudsak också av övriga kraftföreinnefattar bl. a. tag. Säkerhetsskydd - eller annan av skydd mot att innehållet i hemlig handling uppgift för landets säkerhet kommer till obehörigs kännedom, betydelse - tillträde till anläggning, inrättning, fartyg, luftfartyg skydd mot obehörigs eller område, där hemlig handling eller annat av betydelse för landets säkerhet förvaras eller verksamhet av sådan betydelse drivs, - från säkerhetssynpunkt får tjänst, skydd mot att den som ej är pålitlig

vikariat eller uppdrag som avses i 1 § personalkontrollkungörelsen

(1969:446, ändrad senast 1976:110).

Genom personalkontroll kan man undvika att besätta vissa tjänster med icke Personalkontroll får lämplig personal. enligt personalkontrollkungörelsen företas av bl. a. statens vattenfallsverk. Med stöd av lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m. och den i anslutning därtill utfärdade bevakningskungörelsen (1940:383, ändrad senast 1980:594) kan regeringen eller, efter regevederbörande länsstyrelse utfärda förbud mot bl. a. ringens bemyndigande, tillträde till vissa anläggningar. Bestämmelsen gäller sedan den 1 juli 1978 beträffande kärnkraftsanläggningar och andra anläggningar som avses i 2 § atomenergilagen (prop. 1977/782138). Bevakningspersonal vid anläggning har befogenhet att i den etc., som skyddas av förbudet enligt skyddslagen, omfattning som krävs för att fullgöra bevakningsuppgiften företa kroppsvidär sitation på personer som där söker vinna tillträde eller som uppehåller sig samt undersöka föremål som dessa personer medför (10 §). Bevakningsperomhänderta personer sonalen får också på platsen eller i dess närhet tillfälligt

och av dessa medförda föremål. Dessa befogenheter kan enligt 3 §

Övriga frågor 207

bevakningskungörelsen (1940:383) utövas av - förutom -

krigsman polisman

eller annan som åtnjuter polismans skydd och befogenheter (ordningsvakt). Oavsett om någon fälls till ansvar för överträdelsen av skyddslagen eller ej kan fotografier, avbildningar, beskrivningar, apparater och materiel, inkl. sprängämnen, som tillkommit eller innehafts i strid mot förbudet förklaras förverkade (9 §). Den som bryter mot förbudet kan straffas med dagsböter eller fängelse (7 §). l fråga om den polisiära beredskapen kring kärnkraftverk har riksdagen (prop. 1980/812100 bil. 5 s. 36) anvisat medel för utrustning och utbildning av personal i de polisdistrikt som i ett första skede skall förstärka de polisdistrikt inom vilka finns kärnkraftverk.

Kommitténs

överväganden

Som framgår av den lämnade hänseenden redogörelsen ges i flera bestämmelser i lag eller annan författning till skydd mot obehörigt intrång m. m. i kärntekniska anläggningar. Härutöver uppställer kärnkraftinspektionen med stöd av atomenergilagen omfattande föreskrifter för anläggningsinnehavaren vad det gäller det fysiska skyddet vid anläggningen (se avsnitt 4.3.4). Några ytterligare bestämmelser av allmän natur i fråga om skyddet mot obehörigt intrång m. m. i en anläggning synes enligt kommittén i och för sig inte påkallade. Bestämmelser av detta slag hör heller inte systematiskt hemma i en lag om kärnteknisk verksamhet.

Atomansvarighetslagen

Kommittén har i direktiven getts i uppdrag bl. a. att följa arbetet på en revision av 1960 års Pariskonvention och 1963 års tilläggskonvention till Pariskonventionen samt överväga huruvida resultatet av detta arbete bör föranleda ändringar i den svenska lagstiftningen. I denna fråga har nyligen genomförts den lagstiftning som erfordras för att Sverige skall kunna tillträda ändringsprotokoll till de två konventionerna (SFS 1982:1275). Som i det föregående redovisats (avsnitt 4.2.4) är atomansvarighetslagen till sitt innehåll nästan fullständigt konventionsbunden. Pariskonvention är således inte en konvention som föreskriver en viss minimistandard beträffande staternas lagstiftning, utan konventionen medför för skyldighet konventionsstaterna att införa en lagstiftning som i sak överensstämmer med konventionen. På vissa punkter av mindre betydelse gav dock konventionen i

sin tidigare lydelse konventionsstaterna viss valfrihet. Ändringsprotokollen

innebär att denna valfrihet upphävs. När atomansvarighetslagen utarbevalfriheten tades, utnyttjades till att genomföra de lösningar som ansågs bäst tillgodose de skadelidandes intressen. Genom har i ändringsprotokollen konventionen skrivits in de lösningar som redan finns i den svenska atomansvarighetslagen. I ett avseende ger dock Pariskonventionen konventionsstaterna valfrihet även efter ändringsprotokollens antagande, nämligen

I

208 Övriga frågor

när det gäller ansvarighetsbeloppens storlek. Frågan om ansvarighetsbe-

i gränsningens storlek har tagits upp i den proposition (prop. 1981/82:163), Därvid har genomförts vilken föreslogs ändring av atomansvarighetslagen. från 50 till 500 miljoner kronor. en väsentlig höjning av ansvarsbeloppet vid stora Genom tilläggskonventionen skapas ett system för ersättning och förpliktelser för atomolyckor som innebär ömsesidiga rättigheter konventionsstatema. Det är givetvis inte möjligt för Sverige att ensidigt göra

ändringar som berör detta system. På en punkt föreligger på sikt vissa brister i atomansvarighetslagstift-

såvitt gäller skador orsakade av långtidsförvaring (slutlig ningen, nämligen av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör från detta. förvaring) vissa särskilda problem, t. ex. när Beträffande sådana skador uppkommer försäkringsskyldighet och statsdet gäller ansvarssubjekt, preskriptionstid, om behovet av att på detta område införa särskilda ansvar. Frågan i Pariskonventionen utreds skadeståndsregler som avviker från regleringen f. n. inom OECD. I detta arbete deltar svenska experter. Någon slutlig förvaring av utbränt kärnbränsle för Sveriges del är dock inte aktuell förrän Mot härav att awakta efter sekelskiftet. bakgrund synes det lämpligt i resultatet av arbetet inom OECD innan något lagstiftningsarbete påbörjas

Sverige i dessa frågor. Det finns med hänsyn till det sagda enligt kommittén ej någon anledning att i detta sammahang utreda behovet av sakliga ändringar i atomansvarig-

hetslagen.

8.5 mot olyckor Beredskapen

och anknytande föreskrifter för kärnverk- Ett viktigt inslag i lagstiftningen mot eventuella olyckor utanför anläggsamhet är givetvis att beredskapen

Åtgärder i beredskapssyfte vidtas genom

ningen hålls så hög som är rimligt. att kärnkraftsanläggningar och andra kärntekniska anläggningar i princip

till platser med begränsad bofast befolkning och med hänsyn till förläggs

bl. a. topografi, markbeskaffenhet, grundvattenförhållanden, meteorologis-

ka förhållanden, tillgång på kylvatten och kommunikationersVidare gäller förbud Samtidigt hålls hög mot viss bebyggelse i närheten av en anläggning. beredskapsplanering mot tänkbara olyckor av såväl anläggningsinnehavaren vad avser området utanför inom anläggningsområdet som av länsstyrelserna i

anläggningen. mot utanför en kärnteknisk Bestämmelser om beredskapen olyckor anläggning ges i lagen om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar 4.2.3 och 4.3.5, m. m. Enligt denna lag, vilken närmare redovisats i avsnitten vidsträckta befogenheter att vidta åtgärder efter det att en ges länsstyrelserna eller när en överhängande fara föreligger för utspridning olycka har inträffat ämnen. i ämnet kompletteras med de av radioaktiva Lagbestämmelserna som ges av strålskyddsinstitutet och föreskrifter samt råd och anvisningar de kärntekniska interna beredskap av kärnbeträffande anläggningarnas ger härigenom goda möjligheter att anpassa kraftinspektionen. Systemet till förbättrade kunskaper om kärnteknisk erforderliga beredskapsåtgärder verksamhet och föreliggande risker. Möjligheten till en sådan anpassning är

Övriga frågor 209

väsentlig för att uppnå en effektiv beredskapsorganisation. I atomlagstiftningskommitténs uppdrag ingår enligt direktiven - förutom frågan om samordning av lagstiftningen - att bl. a. överväga huruvida de lagar som behandlar skyddsåtgärder vid kärnolyckor och ersättningsfrågor i samband med sådana olyckor behöver kompletteras. I fråga om behovet av nya regler för att möjliggöra effektivare planering av har sedan direktiven beredskapen gavs ändringar genomförts i lagen om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. (SFS 1981:539) vad avser länsstyrelsens skyldighet att vidta åtgärder redan när det föreligger överhängande fara för utspridning av radioaktiva ämnen (1 §) samt i fråga om kommunal medverkan myndighets vid beredskapsplanering (9 §) och samordning mellan flera länsstyrelser i beredskapsarbetet (13 §). Samtidigt har i förordningen om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. meddelats föreskrifter om flera åtgärder av praktisk natur. Den lagtekniska regleringen av beredskapsfrågornas lösning i lagen om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. syftar till att ge en ram inom vilken en god beredskapsorganisation skall kunna byggas upp och fortlöpande förbättras, bl. a. med hänsyn till nya kunskaper och erfarenheter på strålskydds- och kärnsäkerhetsområdena och med hänsyn till ökade personella och materiella resurser på dessa områden. alla Lagen omfattar slag av kärntekniska anläggningar. Ansvariga organ för beredskapsplaneringen skall således bedöma behovet av beredskapsåtgärder också kring anläggningstyper med liten risk för radioaktiva utsläpp, t. ex. en bränslefabrik eller ett förvar för avfall. När det gäller olyckor vid icke stationära anläggningar, t. ex. vid transporter, ger lagen regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer befogenheter att ingripa. Särskilda föreskrifter och anvisningar lämnas också i dessa fall av berörda myndigheter. Lagstiftningen på beredskapsområdet är således efter den senaste lagändringen avpassad till att fortlöpande kunna vidta de beredskapsåtgärder utanför kärntekniska som krävs från samhällets sida. Den anläggningar närmare sker genom av myndigheterna, regleringen främst länsstyrelserna och strålskyddsinstitutet. Kommittén, som övervägt de gällande bestämmelserna, finner det inte påkallat med ytterligare regler på detta område. För att uppnå en effektiv beredskap vill kommittén i detta sammanhang särskilt framhålla betydelsen av att länsstyrelsens beredskap samordnas med de åtgärder som kraftföretagen förbereder. I detta sammanhang kan nämnas att arbete med att se över samhällets beredskap över huvud taget mot allvarligare olyckshändelser för närvarande pågår inom räddningstjänstkommittén. Så långt möjligt bör organisation och resurser för den allmänna räddningstjänst som därvid byggs upp samordnas med planeringen i fråga om kärnteknisk verksamhet. Räddningtjänstkommittén avgav hösten 1981 ett principbetänkande (SOU 1981:82) Samhällets I betänkandet räddningstjänst. berörs fråga om bl. a. huvudmannaskapet för den allmänna I ett slutbetänkande räddningstjänsten. avser räddningstjänstkommittén att bl. a. lämna förslag till ny lagstiftning om samhällets räddningstjänst. Frågan om en närmare anknytning av beredskapsåtgärder kring kärnkraftverk m. m. till en planerad, ny räddningstjänstsorganisation torde få övervägas i ett sammanhang när räddningstjänstkommitténs slutliga förslag föreligger.

210 Övriga frågor

I fråga om möjligheterna till ersättning för skada till följd av olyckor i ett kärnkraftverk och under transport ges generella bestämmelser i atomansvarighetslagen. För den som åsamkas skada vid medverkan i skyddsarbete utgår, som redovisats i avsnitt 4.2.3, ersättning av staten enligt kungörelsen av medverkan i skyddsarbete vid olyckor i om ersättning på grund atomanläggningar m. m. samt lagen om statligt personskadeskydd och lagen vid ideell skada. Genom sistnämnda bestämmelser om statlig ersättning till en skadelidande som medverkat i skyddsarbete vid en utgår ersättning kärnkraftsolycka i samma omfattning som vid annan räddningstjänst. Några bestämmelser om rätt till ersättning i förevarande sammanhang ytterligare ñnner kommittén inte erforderliga. i närheten av Bestämmelser i byggnadslagen om nybyggnadsförbud vilka närmare redovisats i avsnitt 4.2.3, har här hänförts till kärnkraftverk, mot olyckor. Den nuvarande utformningen av dessa bestämberedskapen melser ger enligt kommitténs mening tillräckliga möjligheter att anpassa bebyggelsen kring kärnkraftverken med hänsyn till de lokala förhållandena som samhället Inte heller i denna och till de krav på skyddszoner uppställer. fråga finner således kommittén det föreligga något behov av kompletteringar eller ändringar i lagstiftningen.

9 Specialmotivering

9.1 Förslaget till om kärnteknisk verksamhet lag

Som framgår av avsnitt 6.7.1 föreslås att i den nya lagen om kärnteknisk verksamhet anges i vilken omfattning tillstånd krävs av regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer samt om möjlighet att vid meddelande av ett tillstånd och senare under verksamheten villkor och uppställa föreskrifter. Denna uppläggning av lagstiftningen har sin motsvarighet i den nuvarande atomenergilagen. Redaktionellt sett har emellertid det framlagda en annan lagförslaget uppbyggnad än atomenergilagen, föranledd bl. a. av de tillägg och kompletteringar som kommittén förordari gällande bestämmelser och av att i den nya lagen har sammanförts bestämmelsernai villkorslagen och lagen om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken samt bestämmelserna i finansieringslagen om reaktorinnehavares ansvar. Prövning och meddelande av tillstånd till kärnteknisk verksamhet är enligt atomenergilagen förbehållen regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Tillstånd krävs i fråga om kärntekniska samt alla anläggningar former av befattning med kärnämnen och använt kärnbränsle. I förordningar till atomenergilagen anges i vilka fall regeringen meddelat undantag från sin prövning. I förordningen (1976:12) om tillsynsmyndighet enligt atomenergilagen (1956:303), m. m. ges sålunda bestämmelser bl. a. om i vilka fall regeringen överlåtit åt kärnkraftinspektionen att pröva fråga om tillstånd avseende kärnämne och utförsel av kärnämne. I kungörelsen (1970:749) med vissa tillstånd enligt atomenergilagen (1956:306) ges generella tillstånd för befattning med kärnämnen. I förordningen (1975:20) om förbud mot utförsel av utrustning eller material för utvinning av atomenergi, m. m. ges bestämmelser om i vilka fall regeringens tillstånd krävs för utförsel av utrustning eller material på kämenergiområdet. Kommittén har vid behandlingen av olika delfrågor i avsnitten 6 och 7 godtagit systemet med generella regler i lagen, från vilka undantag görs i förordning. Kommittén har inte heller någon erinran av materiell natur mot de bestämmelser som tagits upp i förordningen. Ur redaktionell synvinkel synes det emellertid vara en fördel om förordningarna -i vart fall 1970 och 1976 års förordningar - sammanförs i en förordning. Det ankommer på

regeringen att utfärda en sådan sammanslagen förordning.

Enligt kommitténs förslag omfattar den nya lagen om kärnteknisk

212 Specialmotivering

verksamhet även tillståndsfrågor rörande sådana radioaktiva ämnen, som definieras som kärnavfall. Vid en översyn av förordningarna med anledning av kommitténs förslag bör övervägas i vad mån delegering av tillståndsprövsådana ämnen, alternativt generella tillstånd, bör ske. I ningen beträffande det sammanhanget bör övervägas i vilka fall delegering lämpligen bör ske till kärnkraftinspektionen respektive strålskyddsinstitutet. Kommittén har i den allmänna motiveringen (avsnitten 5-8) relativt utförligt redogjort för de framförda reform- och ändringsförslagen i förhållande till gällande bestämmelser för verksamheten på kärnenergiområdet. På grund därav behandlas i specialmotiveringen mera kortfattat endast vissa speciella frågor framför allt av lagteknisk natur.

Inledande bestämmelser 1 § Denna lag gäller kärnteknisk verksamhet.

Begreppet kärnteknisk verksamhet är en gemensam beteckning för de olika verksamheter som enligt lagen fordrar tillstånd och står under tillsyn. Närmare bestämmelser om lagens tillämpningsområde ges i 4 §.

2§

Genom prövning av fråga om tillstånd till kärnteknisk verksamhet, genom villkor och föreskrifter och genom en fortlöpande tillsyn skall sörjas för att verksamheten bedrivs med beaktande av samhällets krav på säkerhet och av de förpliktelser som följer av avtal och överenskommelser på kärnenergiområdet som Sverige har ingått. Bestämmelser om strålskydd ges i strålskyddslagen (1958:110).

Av paragrafen, som saknar motsvarighet i atomenergilagen, framgår att den föreslagna lagen tillvaratar de allmänna krav på säkerhet i verksamheten som uppställs från samhällets sida. Lagen avser även att tillvarata intresset av att uppfylla de förpliktelser som följer av Sveriges internationella åtaganden på kärnenergiområdet. Dessa intressen tillvaratas genom krav på tillstånd samt villkor och föreskrifter för kärnteknisk verksamhet och genom att verksamheten står under fortlöpande kontroll och tillsyn. Hänvisningen till avtal och överenskommelser hänger främst samman med intresset av att förhindra att kärnvapen sprids till länder som inte redan har sådana. Som redogjorts i avsnitt 4.2.2, 6.2 och 6.4.1 har Sverige ingått vissa avtal på detta område. I första hand gäller det avtal som Sverige har ingått med enskilda länder på kärnenergins område. Väsentliga bestämmelser för kärnteknisk verksamhet ges också i strålskyddslagen. Med hänsyn till den vikt som måste läggas vid dessa bestämmelser, har i paragrafens andra stycke särskilt hänvisats till denna lag. Bestämmelser med direkt anknytning till verksamheten på kärnenergiområdet ges vidare i atomansvarighetslagen och i lagen om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. Någon särskild hänvisning till dessa lagar har inte ansetts erforderlig. Detsamma gäller i fråga om minerallagens bestämmelser till vilka hänvisning görs i den nuvarande atomenergilagen (1 § tredje stycket). Innehållet i dessa lagar har redovisats i avsnitten 4 och 8.

Specialmotivering

Vid sidan av nu angivna lagar gäller, som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 5), för kärnteknisk verksamhet bestämmelser med generell räckvidd i annan skyddslagstiftning, såsom i arbetsmiljölagen, miljöskyddslagen, brandlagen och lagen om transport av farligt gods.

3§

Vid kärnteknisk verksamhet skall vidtas de säkerhetsâtgärder som krävs för att 1. förebygga fel i och felaktig funktion hos utrustning, felaktigt handlande eller annan omständighet som kan leda till en radiologisk olycka och 2. förhindra olovlig befattning med kärnämne eller kärnavfall.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts i avsnittet 7.2.1. Som där anges skall säkerhetsfrågor tillvaratas såväl vid uppförande och drift av kärnkraftverk och andra kärntekniska anläggningar som vid hantering och förvaring- både på kort och lång sikt- av använt kärnbränsle och kärnavfall. Säkerhetskravet gäller även vid transport av kärnämnen och kärnavfall. Med radiologisk olycka avses händelse eller förhållande som medför strålningsrisker utöver vad som accepteras vid normaldrift. I säkerheten i vidsträckt mening vid kärnteknisk verksamhet ingår även åtgärder för att förhindra olovlig befattning med kärnämnen och kärnavfall. Härmed avses åtgärder för att säkerställa att kärnämnen används uteslutande för fredliga ändamål och i övrigt för att uppfylla internationella avtal och

överenskommelser som ingåtts i detta syfte. Åtgärder skall vidare vidtas för

skydd av anläggningar och transporter mot yttre påverkan, såsom obehörigt intrång, hot, sabotage 0. d. (s. k. fysiskt skydd).

Tillämpningsomrâde

4 §

Med kärnteknisk verksamhet avses 1. uppförande, innehav eller drift av kärnteknisk anläggning, 2. förvärv, innehav, överlåtelse, hantering, bearbetning, transport eller annan befattning med kärnämne eller kärnavfall, 3. införsel till landet av kärnämne eller kärnavfall, 4. utförsel ur landet av a. kärnämne eller mineral med halt av sådant ämne, b. vad som har framställts av kärnämne eller vara i vilket sådant ämne ingår, c. utrustning eller material som har särskilt konstruerats eller iordningställts för bearbetning, användning eller framställning av kärnämne, om regeringen föreskriver det, 5. upplåtelse eller överlåtelse av rätt att utom riket tillverka utrustning eller material som avses i 4 c av den som inom riket tillverkar sådan utrustning eller sådant material.

Innehållet i denna paragraf, som i huvudsak motsvarar 1-3 §§ atomenergilagen, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitten 6.4 och 7.2.2).

:

214 Specialmotivering

I punkten l anges att lagen omfattar uppförande, innehav och drift av kärnteknisk anläggning. Som uttalats i avsnitt 7.2.2 uppställer lagen ej något krav på särskilt tillstånd för avveckling och rivning av en kärnteknisk Som en följd av det tillstånd för innehav som gäller för anläggning. under och anläggningen, står anläggningen tillsynsmyndigheternas tillsyn dessa har därmed möjlighet att uppställa de närmare villkor och föreskrifter som behövs i samband med avveckling och rivning. Radioaktiva ämnen, vilka omfattas av den nya lagen, uppkommer vid drift av kärnteknisk anläggning. Vid drift av en kärnreaktor kontinuerligt erhålls också bränsle som tas ur reaktorn vid bränslebyte. Det torde vara av använt bränsle och kärnavfall i dessa fall anses givet att innehavet innefattas i det tillstånd som ges för drift av anläggningen och tillståndet att hantera kärnämne kärnavfall i verksamheten. Betydelsen av respektive lagens krav på tillstånd för innehav av använt bränsle och kärnavfall enligt punkten 2 i paragrafen är emellertid att villkor och föreskrifter kan uppställas härför och att innehavet står under tillsynsmyndigheternas tillsyn. Sker överlåtelse eller avser anläggningsinnehavaren uppföra en anläggning exempelvis för hantering eller bearbetning av avfallsprodukterna, blir däremot reglerna om tillståndsskyldighet tillämpliga. Tillstånd I punkten 2 anges särskilt transport av kärnämne och kärnavfall. av sådant material krävs således för alla transporter inom till transport landet. Tillstånd krävs även för transport med exempelvis svenskt fartyg mellan andra länder. Som redovisats i avsnitten 4.2.1 och 4.3.3 krävs enligt nu gällande bestämmelser tillstånd för transport av klyvbara ämnen med stöd av atomenergilagen, medan transporttillstånd för radioaktiva ämnen regleras Generella bestämmelser avseende transportmedel enligt strålskyddslagen. och säkerheten vid transport av farligt gods, varmed avses bl. a. radioaktiva av farligt gods och förordningen om varor, ges härutöveri lagen om transport transport av farligt gods. I fråga om radioaktiva varor gäller dock lagen om transport av farligt gods (4 § tredje stycket lagen) endast i den mån det är med atomenergilagen respektive strålskyddslagen och med stöd av förenligt dessa lagar meddelade föreskrifter eller villkor. I förordningen om transport av farligt som behörig myndighet för gods anges kärnkraftinspektionen sådana ämnen som är klyvbara och strålskyddsinstitutet för radioaktiva ämnen. innebär kommitténs förslag att även transport av radioaktivt Lagtekniskt avfall blir tillståndspliktig och att tillståndsärenden härom prövas av Vilken som regeringen utser anges i förordning till regeringen. myndighet lagen om kärnteknisk verksamhet. Därvid bör enligt kommitténs mening valet av myndighet regleras enligt den uppdelning som skett i förordningen om transport av farligt gods. Införsel till landet av kärnämne och kärnavfall har särskilt angetts i 3. Därmed blir sådant material registrerat redan vid införseln och punkten underkastat föreskriven materialkontroll. Bestämmelserna i punkten 4 om utförsel motsvarar gällande bestämmelser I kommitténs har dock i förhållande till i 3 § atomenergilagen. förslag atomenergilagen företagits vissa redaktionella ändringar. I 8 § förordningen om vissa tillstånd (1956:306) anges i vilka fall enligt atomenergilagen

Specialmotivering 215

generellt tillstånd föreligger för utförsel av motvikt, anordning, produkt eller ämne. Kommittén förutsätter att motsvarande bestämmelse tas upp i förordning till den nya lagen. Punkten 5 i lagförslaget, som avser s. k. teknologiöverföring, saknar motsvarighet i atomenergilagen. Bestämmelsen, vars närmare innehåll har redovisats i avsnitt 6.4.2, riktar sig mot den som inom riket tillverkar utrustning eller material på kärnenergiområdet som enligt regeringens föreskrifter kräver tillstånd. Föreskrifter härom ges för närvarande i förordningen om förbud mot utförsel av utrustning eller material för utvinning av atomenergi, m. m. Enligt förslaget får en sådan tillverkare inte utan regeringens tillstånd upplåta eller överlåta tillverkningsrätten till produkter som avses i förordningen. Bestämmelsen har en vidsträckt innebörd och omfattar inte bara upplåtelse eller överlåtelse av nyssnämnda rättigheter, utan även varje sådan licensgivning som innebär ett tillhandahållande av sådant tekniskt underlag e. d. som utgör en förutsättning för mottagaren att starta en egen tillverkning av de avsedda produkterna.

Definitioner

5 §

I denna lag avses med kärnteknisk anläggning: 1. anläggning för utvinning av kärnenergi (kärnreaktor), 2. annan anläggning, i vilken en självunderhållande kärnreaktion kan ske, såsom forskningsreaktor, 3. anläggning för utvinning, framställning, hantering, bearbetning, lagring eller förvaring av kärnämne, 4. anläggning för hantering, bearbetning, lagring eller förvaring av kärnavfall, kärnämne: 1. uran, plutonium eller annat ämne, som används eller kan användas för utvinning av kärnenergi (kärnbränsle), eller förening i vilken sådant ämne ingår, 2. torium eller annat ämne, som är ägnat att omvandlas till kärnbränsle, eller förening i vilken sådant ämne ingår, 3. deuterium eller tritium eller förening i vilken sådant ämne ingår, 4. använt kärnbränsle, som efter omvandling kan användas för utvinning av kärnenergi, kärnavfall: 1. använt kärnbränsle, som har placerats i slutligt förvar, 2. radioaktivt ämne eller material som bildats eller blivit radioaktivt förorenat eller erhållits som avfall i samband med Kärnteknisk verksamhet, 3. radioaktiva delar av kärnteknisk anläggning som avvecklas. I paragrafen ges definitoner av begreppen kärnteknisk anläggning, kärnämne och kärnavfall. De båda förstnämnda begreppen har närmare behandlats i avsnitt 7.2.2. Begreppet kärnavfall och frågan om gränsdragningen mellan kärnämne och kärnavfall har behandlats i avsnitt 6.7.3. Begreppet kärnteknisk anläggning har sin motsvarighet i de anläggningar som angesi 2 § atomenergilagen och avser samtliga de anlâggningstyper som ingåri olika hanteringsled för kärnämnen. I förhållande till atomenergilagen har bestämmelsen i kommitténs förslag fått en något utförligare avfattning. Förutom anläggning för utvinning av kärnenergi (kärnreaktor) anges särskilt annan anläggning, i vilken en självunderhållande kärnreaktion kan ske, såsom forskningsreaktor. Anläggning i vilken en kärnreaktion kan ske avser deni dag förekommande fissionreaktorn. Utformningen av punkterna 1 och

Specialmotivering

r 2 innefattar emellertid också den s. k. fussionsreaktorn, beträffande vilken forskning pågår. Av definitionen framgår att utanför lagen om kärnteknisk verksamhet faller anläggningar där kärnomvandling sker på annat sätt, exempelvis i acceleratorer för produktion av olika radioaktiva isotoper. Vidare har som kärnteknisk anläggning särskilt angetts anläggning för utvinning och framställning av kärnämne samt anläggning för hantering och bearbetning av kärnämnen och kärnavfall. Till sistnämnda anläggningstyper hör bl. a. anläggningar för upparbetning eller för inkapsling av använt bränsle. Begreppet kärnämne motsvarar - med reaktionella jämkningar - vad som angesi 1 § atomenergilagen, dock med den utvidgningen att som kärnämne även anges dels deuterium (väteisotop med masstalet två) och tritium (väteisotop med masstalet tre), vilka ämnen används i en fussionsreaktor, dels använt kärnbränsle, som efter omvandling kan användas för utvinning av kärnenergi. Omvandling av använt bränsle sker vid upparbetning. Begreppet omvandling syftar även på möjligheten att återutnyttja vissa bränslestavar i en använd bränslepatron. Under begreppet kärnavfall anges tre typer av avfall. Av definitionen framgår att det avfall som omfattas av lagen härrör från sådan kärnteknisk verksamhet som avses i 4 § och är restprodukter eller avfall som inte skall användas på nytt. Utanför begreppet kärnavfall i denna lag faller således radioaktiva ämnen - oavsett ursprung - som används eller gjorts färdiga för att användas för industriellt, kommersiellt, jordbrukstekniskt, medicinskt eller vetenskapligt ändamål. I fråga om sådana ämnen gäller endast bestämmelserna i strålskyddslagen.

Tillståndsplikt m. m.

6 § För kärnteknisk verksamhet krävs tillstånd enligt denna lag. Tillstånd meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Bestämmelsen om tillståndsplikt och om vem som meddelar tillstånd har sin motsvarighet i 1-3 §§ atomenergilagen. Kommitténs förslag i denna fråga har behandlats i avsnitt 7.3.

7 § En kärnreaktor för utvinning av kärnenergi får inte utan särskilt tillstånd av regeringen första gången tillföras kärnämne så att en självunderhållande kärnreaktion kan ske. Tillstånd får lämnas endast om reaktorns innehavare har i l. visat att för hantering och slutlig förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör från detta finns en metod som kan godtas med hänsyn till säkerhet och strålskydd och 2. företett ett allsidigt program för den forsknings- och utvecklingsverksamhet som behövs för att i reaktorer använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör från detta skall kunna hanteras och slutförvaras på ett säkert sätt.

Specialmotivering

Bestämmelserna i paragrafen, som ersätter 1-3 §§ villkorslagen, har i ingående redovisats i avsnitten 6.5.3 och 7.3. Till skillnad från villkorslagen anges i kommitténs förslag ej uttryckligen någon viss metod för omhändertagande av använt bränsle. Frågan huruvida den metod som sökanden visar kan godtas blir, såsom kommittén angett i avsnitt 6.5.4, föremål för regeringens prövning. I de beskrivningar som reaktorns innehavare har att lämna måste ingående och omfattande uppgifter ges för bedömning av säkerheten och strålskyddet. Det räcker således inte med att översiktliga planer och skisser presenteras. För att en metod skall anses vara godtagbar måste därutöver på samma sätt som vid prövningen enligt villkorslagen (prop. 1976/7753 s. 24) konkret anges i vilken form avfallet eller det använda bränslet avses bli förvarat, hur förvaringsplatsen avses bli ordnad, hur transporterna av det använda kärnbränslet eller avfallet avses ske och vad som i övrigt behövs för att bedöma om den föreslagna slutliga förvaringen kan anses godtagbar från säkerhets- och strålskyddssynpunkt. Förvaringsplatsen skall kunna anordnas så att avfallet eller det använda kärnbränslet isoleras så effektivt och under så lång tid att de mängder radioaktiva nuklider som läcker ut från förvaret är godtagbara från strålskyddssynpunkt. Vid bedömningen måste även beaktas risken för att avfallet eller det använda kärnbränslet sprids till biosfären genom naturliga processer, olyckshändelser eller krigshandlingar. Liksom enligt villkorslagen fordras det däremot inte att en förvaringsplats är färdigställd när tillståndsfrågan prövas. Vad som sägs i punkten 1 om strålskydd skall bedömas enligt strålskyddslagens bestämmelser. Det har dock ansetts väsentligt att i förevarande paragraf särskilt ange strålskyddskravet. I paragrafen uppställs också krav på att reaktorinnehavaren skall förete ett allsidigt forsknings- och utvecklingsprogram för en säker slutförvaring av använt bränsle och radioaktivt avfall från detta. Bestämmelsen saknar motsvarighet i villkorslagen. Programmet skall främst vara inriktat på att redovisa de problem som återstår i den enligt punkten 1 visade metoden och vilka åtgärder samt vilken forskning och utveckling som avses vidtas för att slutligt kunna lösa dessa problem. I kravet på ett allsidigt program ingår vidare redovisning av sådan forskning och utveckling som behövs för att alternativa metoder skall kunna utvärderas. Om laddningstillstånd lämnas, åligger det reaktorinnehavaren att under driftstiden fortsätta forsknings- och utvecklingsarbetet för att på ett säkert sätt - både från säkerhets- och strålskyddssynpunkt - ta hand om och slutförvara avfallsprodukterna. En bestämmelse härom ges i 13 § lagförslaget. Det medför bl. a. att den fortsatta forskningen och utvecklingen står under kontinuerlig granskning av kärnbränslenämnden. Skulle det visa sig att den slutliga förvaringen av högaktivt avfall eller använt kärnbränsle inte kan anses säker, också från strålskyddssynpunkt. kan fråga uppkomma om driften av reaktorn bör fortsättas eller avbrytas i avvaktan på att problemen med den slutliga förvaringen löses. Därvid kan, som framgår av 15 §. aktualiseras frågan om ett meddelat tillstånd bör återkallas.

Specialmotivering

8 § För förvärv eller innehav av uran med en halt av isotoperna uran 233 eller uran 235 som överstiger 20 procentenheter eller av renframställt plutonium krävs särskilt tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. som saknar motsvarighet i nu Innebörden av bestämmelsen i paragrafen, bestämmelser, har redovisats i avsnitt 7.3. gällande

9 § Ett tillstånd till kärnteknisk verksamhet får begränsas till att avse viss tid.

Bestämmelsen i paragrafen motsvarar 4 § första stycket atomenergilagen. motiven till bestämmelsen hänvisas till vad som har anförts i Angående avsnitt 7.3.

Tillståndsvillkor m. m

10 § När ett tillstånd meddelas eller under ett tillstånds giltighetstid får uppställas sådana villkor som är påkallade med hänsyn till säkerhet och strålskydd. Bestämmelser om villkor som är påkallade av strålskyddsskäl och om meddelande av föreskrifter härför under ett tillstånds giltighetstid ges i strålskyddslagen (1958:110).

Paragrafen har sin motsvarighet i 4 § andra stycket atomenergilagen. Motiven för bestämmelsen har redovisats i avsnitt 7.4.1. Av paragrafen framgår att det vid meddelande av ett tillstånd och under tillståndets giltighetstid får uppställas de villkor som behövs med hänsyn till säkerhet och strålskydd. De villkor som krävs från strålskyddssynpunkt anges vid tillståndsprövningen av strålskyddsinstitutet och ingår i tillståndsbeslutet. Frågan om att uppställa villkor med hänsyn till strålskyddet och för meddelande av strålskyddsbestämmelser under tillståndets ordningen regleras i 5 § tredje stycket strålskyddslagen. Enligt denna giltighetstid meddela de särskilda föreskrifter som, paragraf får strålskyddsmyndigheten utöver de för tillståndet gällande villkoren, erfordras för strålskyddet. Fråga om föreskrifter, som angår annat än den normala driften eller som kan i avsevärd mån påverka utformningen av eller driften vid anläggningen, skall dock underställas regeringens prövning. De villkor, som får uppställas med stöd av denna lag, avser säkerheten vid kärnteknisk verksamhet. Som fastslagits i 2 och 3 §§ avses med säkerhet såväl I åtgärder för att upprätthålla den tekniska säkerheten som åtgärder för att säkerställa att kärnämnen används för endast fredliga ändamål enligt de förpliktelser som följer av avtal och överenskommelser som Sverige ingått på kärnenergiområdet. Till villkor som meddelas med hänsyn till dessa intressen hör också de förelägganden om materialkontroll, som görs av kärnkraftinoch som är grunden för att Sveriges åtaganden skall kunna spektionen uppfyllas. I säkerheten ingår vidare åtgärder för att upprätthålla det yttre av en anläggning och vid transport av kärnämne och kärnavfall. skyddet

sou 1983:9 Specialmotivering 219

11 § v Regeringen kan i fråga om anordningar för kärnteknisk verksamhet, som är av betydelse från säkerhetssynpunkt, meddela föreskrifter om provning, kontroll eller besiktning samt om avgifter. Regeringen får överlåta åt myndighet som regeringen bestämmer att meddela sådana föreskrifter som avses i första stycket.

Bestämmelserna i paragrafen, som redovisas i avsnitt 7.4.2, saknar motsvarighet i atomenergilagen. Genom generellt tillämpliga föreskrifter i författning om provning, kontroll och besiktning av anordningar för kärnteknisk verksamhet, blir bestämmelserna om officiell provning i lagen om riksprovplatser m. m. tillämpliga. Riksprovplats för provning av tryckkärl är AB Svensk Anläggningsprovning. Officiell provning vid riksprovplats är enligt riksprovplatslagen ställd under statens provningsanstalts tillsyn. Vid sidan härav kan krav på provning ställas genom villkor i ett enskilt fall. Sådan provning är inte att beteckna som officiell provning enligt definitionen i lagen om riksprovplatser m. m. Hinder möter dock inte i sådant fall mot att provningen sker vid riksprovplats.

Allmänna skyldigheter m. m. för innehavare av tillstånd

12 § Den som har tillstånd till kärnteknisk verksamhet skall svara för att 1. de åtgärder vidtas, som med hänsyn till verksamhetens art och de förhållanden under vilken den bedrivs, krävs för att upprätthålla en betryggande säkerhet, 2. i verksamheten uppkommet kärnavfall och i verksamheten uppkommet kärnämne, som icke används på nytt, hanteras och slutförvaras på ett säkert sätt och 3. den anläggning, i vilken verksamheten bedrivs, avvecklas och rivs på ett säkert sätt.

Bestämmelser om skyldigheter för tillståndsinnehavare med hänsyn till strålskyddet ges i strålskyddslagen (1958:110). Motiven för bestämmelserna i denna paragraf har redovisats i avsnitt 7.5 samt 6.5.3 och 6.6.2. Punkten 1 saknar motsvarighet i gällande bestämmelser. Punkterna 2 och 3 har sin motsvarighet i 1 § 1 och 2 finansieringsla- » gen.

Punkten 1 har i huvudsak utformats med 10§ första stycket strålskydds-

lagen som förebild. Enligt nämnda paragraf åligger det envar som bedriver

radiologiskt arbete att vidta alla åtgärder som behövs för skydd mot

strålning. Bestämmelsen i förevarande paragraf tar sikte på säkerheten vid kärnteknisk verksamhet och ålägger en tillståndsinnehavare att inte bara följa de villkor och föreskrifter som uppställts av regeringen eller tillsynsmyndigheten (kärnkraftinspektionen) utan även själv vara verksam för att

vidta alla de åtgärder som behövs för att upprätthålla en betryggande

säkerhet. Innebörden av begreppet säkerhet anges i 3 §. Punkterna 2 och 3 gäller, liksom punkten 1, inte bara innehavare av kärnkraftsreaktorer, utan alla som har tillstånd till kärnteknisk verksamhet. Enligt 1 § 1 finansieringslagen avser reaktorinnehavarens ansvar använt

220 Specialmotivering

kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör från detta. I kommitténs förslag har tillståndsinnehavarnas ansvar angivits att avse allt kärnavfall som uppkommer i verksamheten. Tillståndsinnehavarnas ansvar enligt punkterna 2 och 3 innebär, på motsvarande sätt som gäller enligt finansieringslagen, en skyldighet att vidta alla de åtgärder som behövs för att uppkommet kärnavfall och kärnämne, som icke återanvänds, skall kunna hanteras och slutförvaras på ett säkert sätt och att den anläggning, i vilken verksamheten bedrivs, avvecklas och rivs på ett säkert sätt. Häri ligger bl. a. ett ansvar för att klarlägga vilka åtgärder som behövs och hur dessa åtgärder skall kunna vidtas. Tillståndsinnehavarna är :också skyldiga att ombesörja att bl. a. tekniskt kunnande, kompetens, utrustning och anläggning finns tillgängliga i behövlig utsträckning. I det ansvar som enligt förevarande paragraf åläggs en reaktorinnehavare och övriga innehavare av tillstånd till kärnteknisk verksamhet ingår att svara för de faktiska kostnader som behövs för avfallshanteringen. Som påpekades av lagrådet i yttrandet över finansieringslagen (prop. 1980/81290, bil. 1, s 637) omfattar tillståndsinnehavarens skyldigheter även att ansvara med återstoden av sin förmögenhet för kostnader som staten skulle kunna ådra sig för sådana åtaganden, ifall tillståndsinnehavaren skulle underlåta att fullgöra sina skyldigheter och staten därför nödgas vidta åtgärderna. Ett viktigt komplement till vad som åligger en tillståndsinnehavare enligt förevarande paragraf utgör de skyldigheter beträffande iakttagande av strålskyddet som anges i strålskyddslagen. En erinran härom har tagits upp i andra stycket.

13 § Den som har tillstånd att inneha eller driva en kärnreaktor för utvinning av kärnenergi skall, utöver vad som sägs i 12 §, svara för att den forsknings- och utvecklingsverksamhet bedrivs och de åtgärder i övrigt vidtas som behövs för att vad som föreskrivs i 12 § 2 och 3 skall kunna fullgöras. Om skyldighet för reaktorinnehavaren att svara för vissa kostnader som staten har och att erlägga en årlig avgift till staten ges bestämmelser i lagen (1981:669) om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m. I paragrafen åläggs en innehavare av kärnreaktor för utvinning av kärnenergi att - utöver de skyldigheter som anges i 12 §- bedriva erforderlig forsknings- och utvecklingsverksamhet på avfallsområdet och i övrigt vidta de åtgärder som behövs för att kunna fullgöra denna skyldighet. De nu gällande bestämmelserna vad gäller avfall ges i 1 § 3 finansieringslagen. Kommitténs förslag har närmare behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitten 6.5.3, 6.6.2 och 7.5). Som angetts vid 12 § ingår i en reaktorinnehavares skyldigheter att svara för de kostnader som behövs för bl. a. hantering och slutförvaring av kärnavfall. I andra stycket förevarande paragraf erinras om hans skyldigheter enligt finansieringslagen att även svara för statens kostnader för forskning och utveckling m. m. vad avser avfallshanteringen samt att erlägga en årlig avgift till staten. Om reaktorinnehavaren underlåter att betala sådan avgift torde det i allmänhet innebära att han också åsidosatt sin allmänna skyldighet

enligt 12 § att svara för en säker hantering och slutförvaring av kårnavfallet.

i

Specialmotivering 221

För sådant fall kan det bli fråga om att återkalla tillståndet till verksamheten ” enligt 15 §. Mot bakgrund av den betydelse som avfallshanteringen måste tillmätas är det naturligt att denna har en särskild betydelse för frågan om ett eventuellt återkallande av driftstillstånd. En förutsättning för att driftstillstånd inte skall återkallas är därför att tillståndsinnehvaren uppfyller sina skyldigheter enligt första stycket denna paragraf. Den årliga-prövning som kärnbränslenämnden skall göra och inrapportera till regeringen av hur forsknings- och utvecklingsverksamheten i avfallsfrågorna har bedrivits av tillståndsinnehavarna måste ske efter lika stränga kriterier som den ursprungliga prövningen enligt 7 §. 14 § Om ett tillstånd återkallas eller ett tillstånds giltighetstid gått ut, kvarstår skyldigheterna för tillståndsinnehavaren enligt 12 § till dess de fullgjorts. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan medge att tillståndsinnehavaren befrias från sina skyldigheter.

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande lagstiftning. I paragrafen slås fast att de skyldigheter som enligt 12 § åligger en innehavare av tillstånd kvarstår även om tillståndet återkallas eller giltighetstiden för ett tillstånd gått ut ända till dess han har fullgjort sina åligganden och det oavsett om han lagt ned verksamheten eller ej. Det får dock anses rimligt att tillståndsinnehavaren kan medges befrielse från sina förpliktelser. I samband med en sådan befrielse kan prövas om de åligganden som den förste tillståndsinnehavaren har kan fullgöras av annan. I en sådan situation bör också prövas om kraven på säkerhet och en säker avfallshantering och avveckling av en aktuell anläggning kan anses tillgodosedda och att medel finns härför. Ett medgivande till befrielse ges av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Möjligheten till delegering bör enligt kommittén kunna utnyttjas i fall som motsvarar dem som gäller enligt 1976 års förordning om tillsynsmyndighet enligt atomenergilagen (1956:306), m. m., dvs. att kärnkraftinspektionen medges pröva frågor om ansvarsbefrielse beträffande vissa kärnämnen.

Som angetts i avsnitt 7.3 är ett meddelat tillstånd till kärnteknisk

verksamhet ställt till en angiven innehavare. Sker överlåtelse av en kärnteknisk anläggning måste således den nye innehavaren söka tillstånd enligt 6 § för att inneha och driva anläggningen. En överlåtelse innebär inte att den ursprungliga tillståndsinnehavarens skyldigheter enligt 12 och 13 §§ upphör i och med överlåtelsen. Först när den nye innehavaren meddelats tillstånd upphör överlåtarens ansvar. Vad nu sagts framgår av ordalydelsen i 12 och 13 §§ och torde inte behöva särskilt anges i lagen. I fråga om kärnämne och kärnavfall krävs enligt lagen tillstånd för att en överlåtelse skall få ske. Detta framgår av 4§ 2 jämfört med 6 och 8 §§. .

Återkallelse av tillstånd m. m.

15 § Ett tillstånd att bedriva kärnteknisk verksamhet kan återkallas om 1. villkor eller föreskrift som uppställts med stöd av denna lag eller tillståndsinne- i

Specialmotivering

havarens skyldigheter enligt 12 eller 13 § inte iakttas eller 2. det i annat fall föreligger synnerliga skäl från säkerhetssynpunkt.

Paragrafen motsvarar i princip 4 § tredje stycket atomenergilagen. Innehållet i paragrafen har närmare redovisats i avsnitt 7.6.1. I två avseenden skiljer sig förslaget från utformningen av motsvarande bestämmelse i atomenergilagen. Återkallelse kan således komma i fråga om en tillståndsinnehavare inte iakttar sina skyldigheter enligt 12 eller 13 §. Vidare har, för att nå överensstämmelse med lagens syfte enligt 2 och 3 §§, angetts att återkallelse får ske i annat fall om det föreligger synnerliga skäl från säkerhetssynpunkt. i Av hänvisningarna i punkten 1 framgår att ett tillstånd kan återkallas om ett villkor med hänsyn till säkerheten eller strålskyddet åsidosätts. Återkallelse med stöd av strålskyddslagen kan inte ske beträffande tillstånd som meddelats enligt förevarande lag. Enligt 18§ strålskyddslagen kan dock strålskyddsmyndigheten, när särskilda omständigheter påkallar det, som ett led i tillsynen förordna att anläggning eller anordning inte får användas, förrän föreskriven åtgärd har vidtagits eller ett radioaktivt ämne jämte strålskyddsanordning har omhändertagits.

.Tillsyn

16 § Tillsynen över efterlevnaden av vad som förskrivs i denna lag samt av villkor och föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag utövas av myndighet som regeringen bestämmer. Bestämmelser om tillsyn från strålskyddssynpunkt ges i strålskyddslagen (1958:110). Paragrafens första stycke motsvarar i huvudsak 5 § atomenergilagen. Tillsynen över kärnteknisk verksamhet utövas enligt nu gällande bestämmelser av kärnkraftinspektionen och strålskyddsinstitutet. Kärnkraftinspektionens tillsyn avser efterlevnaden av frågor som regleras i atomenergilagen och strålskyddsinstitutets tillsyn av frågor som regleras i strålskyddslagen. Kommittén har i avsnitt 6.8 förordat att denna uppdelning av tillsynsverksamheten bibehålls och i anslutning därtill närmare redovisat tillsynsmyndigheternas uppgifter. Enligt förevarande paragraf kan regeringen utse kärnkraftinspektionen att utöva tillsyn över efterlevnaden av vad som föreskrivs i den nu föreslagna lagen, dvs. av villkor och föreskrifter som uppställts med stöd av denna lag. I paragrafen erinras vidare om att bestämmelserna om tillsynen över villkor och föreskrifter rörande strålskyddsfrågor ges i strålskyddslagen. Strålskyddsmyndighet enligt denna lag är strålskyddsinstitutet. Den tillsyn som utövas av kärnkraftinspektionen avser frågor om säkerheten vid kärnteknisk verksamhet. I tillsynen ingår också tillståndsinnehavarens skyldigheter enligt 12 § att hantera och slutförvara uppkommet kärnavfall m. m. på ett säkert sätt och att avveckla och riva anläggningen på ett säkert sätt, när dessa åtgärder vidtas. Utöver de skyldigheter som anges i 12 § åligger det enligt 13 § en innehavare av kärnreaktor för utvinning av kärnenergi att svara för att

Specialmotivering

erforderlig forsknings- och utvecklingsverksamhet bedrivs på kärnavfallsområdet och att de åtgärder vidtas för att en säker avfallshantering och en säker

avveckling av verksamheten skall kunna fullgöras. Övervakningen av nu

angivna skyldigheter ombesörjs enligt kommitténs förslag, liksom för närvarande, av kärnbränslenämnden. I nämndens uppgift ingår därvid, som angetts i avsnitt 6.5.3 och 7.5, att också utvärdera redan utförd forskning på området. Bestämmelser om tillsynen i fråga om strålskydd ges i 14-20 §§ strålskyddslagen. 17 § En tillståndsinnehavare skall på myndighetens anfordran lämna de upplysningar och tillhandahålla de handlingar som behövs för tillsynens utövande. Tillståndsinnehavaren skall vidare följa de villkor och föreskrifter, vilka myndigheten meddelar för att trygga efterlevnaden av vad som föreskrivs i 10, 12 och 13 §§.

18 § För att möjliggöra tillsyn enligt denna lag är en tillståndsinnehavare skyldig att lämna tillträde till anläggning eller plats, där kärnteknisk verksamhet bedrivs, samt upplysa om förhållanden som är av betydelse för tillämpningen av denna lag eller villkor och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

I dessa paragrafer, som har sin motsvarighet i 6 § atomenergilagen, åläggs en tillståndsinnehavare skyldighet att lämna myndighet (kårnkraftinspektionen och kärnbränslenämnden) upplysningar och tillträde till anläggning och plats där kärnteknisk verksamhet bedrivs i den omfattning som behövs för att tillsynen skall kunna utövas. Tillståndsinnehavaren åläggs vidare skyldighet att följa villkor och föreskrifter som myndigheten meddelar för att trygga efterlevnaden av vad som föreskrivs i 10, 12 och 13 §§;

Offentlig insyn

19 § Den som innehar tillstånd att driva kärnreaktor för utvinning av kärnenergi eller en anläggning för lagring, hantering eller förvaring av kärnämne, som icke skall användas på nytt, eller av kärnavfall är skyldig att ge lokal säkerhetsnämnd, som regeringen bestämmer, insyn i säkerhets- och strålskyddsarbetet vid anläggningen.

20 § Insynen skall göra det möjligt för nämnden att inhämta information om det säkerhetsoch strålskyddsarbete som utförts eller planeras vid anläggning som avses i 19 § och ställa samman material för att informera allmänheten om detta arbete.

Paragraferna har sin motsvarighet i 1 och 2 §§ lagen om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken. Kommitténs överväganden beträffande offentlig insyn har redovisats i avsnitt 6.9. Till skillnad mot nu gällande bestämmelser kan lokal säkerhetsnämnd inrättas även i kommun inom vilken lagrings-, hanterings- och förvaringsanläggningar för kärnavfall m. m. uppförs. Kommitténs förslag innebär vidare att de lokala säkerhetsnämnderna fått väsentligt utökade uppgifter. Nämndernas uppgift är således inte enbart begränsad till det kärntekniska säkerhetsarbete som utförts eller planeras vid

224 Specialmotivering

en anläggning för utvinning av kärnenergi. Nämndernas insyn och informationsskyldighet skall omfatta över huvud taget allt förekommande säkerhetsoch stålskyddsarbete vid en anläggning. Häri ingår säkerhets- och strålskyddsfrågor vid bl. a. transporter av kärnavfall till och från den aktuella anläggningen. Till säkerhetsfrågorna hör också, som framgår av 3 §,.frågor om skydd av en anläggning eller transport (fysiskt skydd), dock i den mån insyns- och informationsskyldigheten är förenlig med kraven på sekretess. Som angetts i avsnitt 6.9.2 förordar kommittén att nämnderna får insyn i och möjlighet att informera om även frågor avseende planeringen av beredskapen mot kärnkraftsolyckor.

21 § Tillståndsinnehavaren skall på anfordran av nämnden 1. lämna nämnden upplysningar om tillgängliga fakta och låta nämnden ta del av tillgängliga handlingar, allt i den mån det behövs för att nämnden skall kunna fullgöra vad som anges i 20 §, 2. ge nämnden tillträde till och förevisa anläggning eller plats, om det behövs för att nämnden skall få innebörden av upplysning eller handling som utlämnats enligt 1 belyst och tillträdet är förenligt med gällande säkerhetsföreskrifter.

Paragrafen, som motsvarar 3 § lagen om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken, reglerar tillståndsinnehavarens skyldighet att på en säkerhetsnämnds begäran ge de upplysningar m. m. som nämnden behöver för att få insyn och kunna inhämta information.

Ansvarsbestämmelser m. m.

22 § . Den som bryter mot vad som föreskrivs i 6-8 §§ eller underlåter att iaktta villkor och föreskrift som meddelats med stöd av denna lag, döms till böter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst två år. Om påföljd för olovlig utförsel av kärnämne eller annat som avses i 4 § 4 eller försök därtill, finns föreskrifter i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

Paragrafen motsvarar 7 § atomenergilagen. Kommittén har ej funnit anledning att föreslå ändring av nu gällande ansvarsbestämmelser eller angivna straffskalor. I fråga om ansvar och påföljd mot villkor och föreskrift som uppställs med hänsyn till strålskydd ges bestämmelser i 23 § strålskyddslagen.

23 § Kärnämne eller kärnavfall som någon utan tillstånd enligt 6 eller 8§ innehaft, bearbetat eller annars tagit befattning med kan förklaras helt eller delvis förverkat, om det inte är uppenbart obilligt. Innehar han inte längre ämnet, får i stället värdet förklaras förverkat.

Paragrafen motsvarar 8§ atomenerilagen.

24 § Den som underlåter att ställa sig till eftcrrättelse vad myndighet föreskriver eller fordrar med stöd av 17 eller 18 § eller vad lokal säkerhetsnämnd fordrar med stöd av 21 § eller i fall som i nämnda paragrafer avses uppsåtligen eller av grov oaktsamhet

Specialmotivering

x

lämnar myndigheten eller nämnden oriktig uppgift. döms till böter eller fängelse i

högst sex månader.

Paragrafen motsvarar 9§ atomenergilagen och 5§ lagen om insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken. - Kommittén har följt den straffskala som anges i atomenergilagen. Det innebär en skärpning i förhållande till vad som stadgas i 5 § lagen om insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken, enligt vilken påföljden är endast böter.

25 § Den som underlåter att följa villkor, som avsesi 10 § första stycket eller att efterkomma vad myndighet föreskrivit eller fordrat med stöd av 17 eller 18 §, får av myndigheten föreläggas lämpligt vite.

Paragrafen motsvarar 10 § atomenergilagen. Fråga om utdömande av vite enligt denna paragraf prövas av allmän domstol. Talan härom utförs av allmän åklagare. Finner som myndighet avses i 17 § att förelagt vite bör utdömas, har myndigheten således att hos vederbörande åklagare begära att denne väcker talan därom.

26 § Brott som avses i 22 eller 24 § får inte åtalas av allmän åklagare, om det inte anmäls till åtal av myndigheten eller den lokala säkerhetsnämnden.

Paragrafen motsvarar 12 § atomenergilagen.

27 § Talan mot beslut av myndighet enligt denna lag förs hos regeringen genom besvär. Beslut av myndigheten länder omedelbart till efterrättelse, om inte annat förordnas.

Paragrafen motsvarar 13 § atomenergilagen. Beslut som överklagas inges till industridepartementet och prövas av regeringen.

28 § Beslut av en lokal säkerhetsnämnd om anfordran enligt 21 § överklagas hos länsrätten genom besvär.

Paragrafen motsvarar 4 § lagen om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 2. Genom denna lag upphävs lagen (1956:306) om rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag), lagen (1977:140) om särskilt tillstånd att tillföra kämreaktor kärnbränsle, m. m. och lagen (1980:1123) om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken. 3. Om det i lag eller annars hänvisas till föreskrift som har ersatts genom en bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen. 4. Tillstånd samt villkor och föreskrifter som har meddelats med stöd av atomenergilagen skall anses ha meddelats enligt motsvarande bestämmelse i nya lagen. 5. I mål eller ärenden som har anhängiggjorts före ikraftträdandet av den nya lagen

Specialrrzotivering

tillämpas äldre bestämmelser.. Ansökan om tillstånd enligt lagen om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m.vm., som getts in men ej avgjorts före lagens ikraftträdande, skall dock prövas enligt bestämmelserna i den nya lagen. I fråga om ersättning enligt lagen om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m. för åtgärd som har vidtagits före denna lags ikraftträdande gäller fortfarande äldre bestämmelser.

Kommittén hari avsnitt 7.7 behandlat frågor om Övergångsbestämmelser till den nya lagen.

9.2 till i strålskyddslagen Förslaget ändring

De ändringar kommittén föreslår i 1, 2, 5 och 6 §§ strålskyddslagen innebär en anpassning till den nya terminologi som ges i lagen om kärnteknisk verksamhet. Begreppet anläggning för utvinning av atomenergi i 1 § strålskyddslagen har ersatts med det mera heltäckande begreppet kärnteknisk anläggning.

9.3 till i lagen om finansiering av Förslaget ändring framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m.

De ändringar som föreslås i finansieringslagen är föranledda av att de nuvarande bestämmelsernai 1 § denna lag om en reaktorinnehavares ansvar för hantering och slutförvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör från detta, för avveckling och rivning av reaktoranläggningen och för behövlig forsknings- och utvecklingsverksamhet på avfallsområdet har överförts till 12 och 13 §§ lagen om kärnteknisk verksamhet. Av bestämmelserna om reaktorinnehavarens skyldigheter följer att han har att svara för kostnaderna för de åtgärder som behöver vidtas och för att erforderliga åtgärder blir utförda. Med hänsyn till att ansvarsbestämmelserna förts över till den nya lagen har bestämmelserna i 1 och 2 §§ finansieringslagen om en reaktorinnehavares ansvar utgått. I dessa paragrafer anges därför endast i vilken omfattning reaktorinnehavaren är skyldig att betala avgift till staten. Enligt den nuvarande finansieringslagen föreligger avgiftsskyldighet beträffande kärnreaktorer för kraftproduktion. För att få överensstämmelse med den terminologi som används i 5 § lagen om kärnteknisk verksamhet har i kommitténs förslag till ändring i finansieringslagen begreppet kraftproduktion ersatts med begreppet utvinning av kärnenergi, även om detta begrepp i och för sig har en mera vidsträckt innebörd. Kommitténs förslag har i övrigt medfört vissa justeringar i 1, 2 och 5 §§ finansieringslagen.

Specialmotivering 227

vissavmineralfyn-

9.4 till i om

Förslag ändring lagen

digheter

Bestämmelsen i 13 § minerallagen har ändrats så att den ansluter till terminologin i lagen om kärnteknisk verksamhet. Som kommittén har angett i avsnitt 8.1 föreligger tillståndsplikt enligt lagen om kärnteknisk verksamhet beträffande sådant material som hämtats upp ur en gruva vid gruvdrift eller Bestämmelserna i 13 § minerallagen har förtydligats i detta provbrytning. hänseende. I 1970 års kungörelse med vissa tillstånd enligt atomenergilagen (1956:306) ges, som redovisats i avsnitt 8.1, vissa generella tillstånd för förvärv, innehav, bearbetning eller annan befattning med kärnämne.

Reservationer

l. Av Lennart Blom

Enligt direktiven bör kommittén utreda och lämna förslag till hur frågan om ersättning i samband med återkallelse eller väsentlig ändring av tillstånd bör handläggas. Därvid bör enligt direktiven särskilt beaktas det berättigade intresse som tillståndsinnehavaren har av att tillståndet inte utan vidare omprövas på grund av värdeförändringar i samhället utan att staten ersätter den skada som uppstår för tillståndsinnehavaren. Kommitténs majoritet uttalar också att det torde vara en allmän utgångspunkt för ersättningsrätt att en innehavare av ett tillstånd till - liksom i andra koncessionssammanhang kärnteknisk verksamhet äger förlita sig på det tillstånd som han erhållit och att han kan arbeta och företa investeringar inom den ram som tillståndet anger. Kommittén framhåller speciellt att endast i sådana fall uttalade säkerhets- eller strålskyddsskäl talar för det, bör återkallelse av ett tillstånd få ske utan att detta leder till en ersättningsrätt. Redan i samband med tillkomsten av nu gällande lagen om rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilagen) diskuterades huruvida icke i lagtexten borde införas en regel om rätt för tillståndsinnehavaren, att där - vid återkallelse av tillstånd -förändringen vore obillig” mot honom, helt eller delvis erhålla gottgörelse för uppkommen förlust. Justitiekanslersämbetet hade i denna del kritiska synpunkter på då aktuellt förslag och förordade för sin del att en dylik regel skulle införasi lagen. (Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1956 sid. 19). Departementschefen och sedermera riksdagen var emellertid av annan mening utan att direkt ange grunderna härför. Utredningens majoritet har förordat att frågan om rätt till ersättning vid återkallelse av tillstånd icke regleras i lagtext utan att- enligt min mening ange bärande skäl härför. För egen del vill jag starkt betona vikten av att en lagfäst rätt till ersättning för koncessionsinnehavare vid en återkallelse införs i lagtexten. Särskilt bör detta kunna anses motiverat om tillstånd återkallas utan att koncessionsinnehavare åsidosatt föreskrift eller villkori koncessionen. Vidare talar även allmänna rättsprinciper härför. I avsaknad av en uttrycklig lagregel om rätt till ersättning torde visserligen i och för sig en möjlighet föreligga att föra talan vid allmän domstol; åtskilligt talar dock för att ersättningsfrågan i praktiken blir föremål endast för skälighetsöverväganden från regeringens sida.

230 Reservationer

Mot bakgrund av regeringens bedömningsnormer beträffande de sedan länge aktuella frågorna om ersättning för förseningskostnader för dels reaktorn F 3, dels reaktorn O III, är knappast en hänvisning till skälighetsöverväganden tillräcklig. I detta fall har nämligen likartade förseningskostnader kommit att bedömas och behandlas olika, något som inte enbart för berörda parter framstår som klart otillfredsställande. Jag vill i detta sammanhang erinra om vad som skedde i samband med tillkomsten av 1974 års lag om vissa mineralfyndigheter (minerallagen). I här aktuell frågeställning - rätt till ersättning i fall av återkallelse av koncession ansåg utredningens majoritet att en sådan rätt icke borde lagfästas. Ett flertal remissinstanser var av motsatt åsikt. Departementschefen konstaterade bl. a. att en garanti om ersättning vid återkallelse i vissa fall trode ha ”viss betydelse”. För de fall av återkallelse av koncession om vilka här är fråga det vill säga återkallelse utan att tillståndsinnehavaren gjort sig skyldig till försummelse - att det var svårt att gjorde departementschefen bedömningen tänka sig sådana fall av återkallelse, där koncessionsinnehavaren icke skäligen bör gottgöras dylika förluster. Sedan departementschefen sålunda förordat att koncessionsinnehavaren i lagen skulle tillerkännas rätt till skälig ersättning, om koncession återkallas utan att han gjort sig skyldig till försummelse, intogs ett stadgande härom i 12§ tredje stycket i lagen. Kommittén ger flera exempel på situationer som förväntas, eller kan tänkas uppkomma, vid vilka ersättning ej, enligt kommitténs åsikt, bör aktualiseras. Kommittén anser sålunda, att det inte bör föreligga någon rätt till ersättning om tillsynsmyndigheterna bedömer att det föreligger synnerliga skäl att stoppa driften vid ett kärnkraftverk i awaktan på utredning av säkerhetsfrågorna med anledning av en inträffad allvarlig olyckshändelse vid ett liknande kraftverk i Sverige eller utomlands. Detta synsätt kan enligt min mening leda till en oacceptabel rättsosäkerhet för anläggningsinnehavaren. Speciellt allvarlig är naturligtvis situationen om flera eller alla reaktorer hos en ägare stoppas för en längre tid utan att det finns något allvarligt säkerhetsfel vid de egna anläggningarna. I praktiken kan säkerligen för övrigt fall uppkomma, då s. k. värdeförändringar i samhället föranleder restriktioner, vilka primärt ingalunda beror på renodlade säkerhetsbedömningar. Med hänvisning till det anförda vill jag sålunda förorda, att 15 § i lagförslaget kompletteras med ett nytt stycke av följande lydelse: Om ett tillstånd återkallas utan att tillståndsinnehavaren åsidosatt uppställda villkor och föreskrifter, är han berättigad erhålla ersättning av staten för förlust till följd av åtgärd som han vidtagit med anledning av tillståndet.

2. Av Karl Erik Olsson

Det svenska kärnkraftsprogrammet har under 1970-talet varit föremål för en intensiv debatt. Dess omfattning har successivt begränsats och kärnkraften bedöms nu allmänt som en parentes i energipolitiken. I enlighet med

Reservationer 231

folkomröstningsresultatet har också beslutats att sätta det senare parentestecknet. Atomlagstiftningskommitténs uppgift har varit att skapa en lagstiftning som så långt möjligt garanterar säkerhet i samband med produktion av kärnkraft och i samband med hantering och förvaring av kärnkraftens avfall. Det har inte varit kommitténs uppgift att via lagförslag söka förhindra eller försvåra användningen av kärnkraften.

Laddningstillstånd

Kommitténs majoritet framhåller att man vid prövning av laddningstillstånd bör utgå från den innebörd villkorslagen har och den tolkning av lagen som gjorts vid tidigare laddningsprövningar. Detta är enligt min mening oegentligt. Jag anser att den tidigare gjorda tolkningen inte överensstämde med innebörden i villkorslagen, vilket även framgår av majoritetens text: . .att det med dagens kunskaper inte kan anges någon helt säker metod.. f avseende det använda kärnbränslets omhändertagande. Jag ställer mig bakom kommitténs beskrivning i denna del. Med anledning av folkomröstningens resultat och det förhållande att alla partier sagt sig vilja respektera detta, finns det inte politiska förutsättningar för någon annan tolkning av villkorslagen än den som gjorts vid tidigare prövning. Av denna anledning anser jag att det inte är meningsfullt att överföra begreppet ”helt säker till den nya lagen. Tillstånd att tillföra bränsle till en reaktor första gången får enligt lagförslaget lämnas endast om innehavaren har dels visat att det finns en metod för hantering och förvaring av använt kärnbränsle som kan godtas med hänsyn till säkerhet strålskydd och dels företett ett allsidigt program för forsknings- och utvecklingsverksamhet avseende avfallets hantering och slutförvaring. I specialmotiveringen till 13 § påpekas att en förutsättning för att driftstillstånd inte skall återkallas är att tillståndsinnehavaren uppfyller sina skyldigheter vad gäller forskning och utveckling avseende avfallets hantering och slutförvaring. Vid prövning av denna fråga skall samma kriterier tillämpas som vid laddningstillståndsprövningen. Därigenom har vunnits att ett villkorslagskrav följer kraftproducenten under hela driftstiden.

A vveckling

Kommittén hänvisar till näringsutskottets betänkande 1979/80:70. I detta står: ”Reaktorernas tekniska livslängd bedöms enligt propositionen vara ca 25 år. Det bör nu slås fast att den sista reaktorn i Sverige skall stängas senast 2010. Bestämmelser om antalet reaktorer och om avvecklingsperiodens längd torde böra införas i lagstiftningen på atomenergiområdet. Närmare överväganden om förutsättningarna och formerna härför kan lämpligen ske inom ramen för atomlagstiftningskommitténs arbete.” Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets betänkande. Mot denna bakgrund anser jag det anmärkningsvärt att kommitténs majoritet inte velat föra in en bestämmelse i lagen om att driftstillstånd får ges längst till 2010 och att den senaste avstängningstidpunkten skall vara

232 Reservationer

2010. Jag anser att en sådan bestämmelse skall införas i lagen, liksom en bestämmelse om att antalet reaktorer får vara högst 12. Riksdagen har vidare lagt fast att byggande av secure-reaktorer eller bridreaktorer inte skall förekomma i Sverige.” En bestämmelse om förbud för byggande av sådana reaktorer bör därför enligt min mening även införas i den nya lagen.

A vfalLshanteringen

I samband med frågan om laddningstillstånd har jag redan omnämnt att kommittén anser att det för närvarande inte finns någon helt säker metod för avfallshanteringen och slutlig förvaring, och att kunskapen således på detta område är ofullständig. Men hänsyn till detta är det rimligt att lagen ges en viss flexibilitet. Kommittén skäl - främst anger även starka icke-spridningssynpunkter för att slutförvara använt kärnbränsle utan upparbetning och därigenom slippa ifrån att renframställa plutonium. Majoriteten fullföljer emellertid inte tankegången utan underlåter att föreslå ett förbud mot upparbetning. Jag anser att kravet på flexibilitet väl medger att en viss metod kan förbjudas. Därför anser jag att en lagregel bör införas om förbud mot upparbetning av använt kärnbränsle. Det bör påpekas att tillåtandet av upparbetning, som resulterari användning av s. k. MOX-bränsle, inte minskar avfallsproblemet utan försvårar det eftersom använt MOX-bränsle är svårare att hantera.

Utförsel

Med hänsyn till icke-spridningssynspunkterna och till det faktum att Sverige på grund av säkerhetsproblemen beslutat avveckla kärnkraften bör enligt min mening utgångspunkten i lagstiftningen i detta avseende vara att utförsel av kärnämnen och kärnteknisk utrustning såväl som teknologi skall vara förbjuden.

3. Av Oswald Söderqvist

Inledning

Kommittén har arbetat under förutsättning att tidigare beslut om t. ex. hantering och slutförvar av använt bränsle från de svenska kärnkraftverken samt rivning av dem m. m. fattats på grundval av noggrant prövade fakta. Det har medfört att Svensk Kärnbränsleförsörjning (SKBF) kontrakt med det franska bolaget Cogéma betraktas som en möjlig lösning av problemet. Den av SKBF utarbetade rapporten om upparbetning, KBS 1, som talar om förglasning, inkapsling och slutförvar och som ligger till grund för laddningsoch driftstillstånd för reaktorerna 6-10 har föl j driktigt inte heller satts i fråga. Någon föredragning eller genomgång av det hemligstämplade avtalet med Cogéma, med de tillägg och handbrev som tillkommit har inte skett inför kommittén. Det är min uppfattning att det är svårt att stifta lagar grundade på

SQU 1983:9 Reservationer 233

bestämmelser och beslut, som byggt på falska premisser och därmed är oriktiga. Det har av kommittémajoriteten framförts att kommittén inte haft till uppgift att bedöma huruvida den redovisade hanteringen är genomförbar i alla delar eller om de beskrivningar som ges av den i KBS uppfyller alla säkerhets- och strålskyddskrav som måste iakttasfMen i kommitténs direktiv anges att det lagförslag som skall lämnas bör, vad beträffar använt kärnbränsle och aktivt avfall, utformas så att statsmakterna får ett fast grepp över avfallsfrågan. Jag anser att det framlagda lagförslaget inte ger detta fasta grepp och att det varit fullt möjligt att närmare granska SKBF:s påstående i de olika KBS-rapporterna inför denna nya, viktiga lagstiftning. Utvecklingen inom området, både när det gäller kärnenergi och kärnvapen, går dessutom mycket fort, vilket medfört att förutsättningar och kunskaper som eventuellt var relevanta när kommittén började sitt

arbete

inte längre har samma tyngd. Det har inte varit möjligt, eller från kommittémajoritetens sida önskvärt, att ta in dessa nya fakta. Det gäller särskilt det alltmer uppenbara sambandet mellan kärnkraft och kärnvapen och den inverkan det bör få i synen på upparbetningsproblemet. Det gäller vidare upparbetning och förglasning där vi ännu inte med säkerhet vet om det är möjligt att genomföra sådana processer i mycket stor skala. Så sent som i januari 1983 nås vi av uppgifter i den s. k. Castning-rapporten, utarbetad av en expertgrupp tillsatt av den franska regeringen. Där ifrågasätts de hittills redovisade inkapslingsmetoderna och förglasningens hållbarhet betvivlas. Beträffanden den viktiga frågan om rivning av kärnkraftverk, sägs det i majoritetsutlåtandet att endast begränsade erfarenheter och undersökningar föreligger. Någon stor kärnkraftsanläggning har ännu inte rivits, varför vi också här rör oss på okänd mark. De okända fakta och osäkra förutsättningar, som jag här lämnat ett par exempel på, har när det gäller avfallsområdet gett kommitténs arbete ett drag av absurditet. Jag anser att mycket mera bestämda och preciserade regler för den fortsatta kärnkraftsdriften i vårt land måste komma till uttryck i lagstiftningen. Om den tidigare lagstiftningen från 50- och 60-talen syftade till att underlätta utvecklingen och införandet av kärnkraft, så borde 80-talets lagstiftning, i ljuset av vad vi nu vet och mot bakgrund av folkomröstningsresultat och riksdagsbeslut, syfta till att försvåra vidare kärnkraftsutbyggnad och underlätta avställning och avveckling.

Avfallshantering

Sverige måste själv ta hand om sitt använda kärnkraftsbränsle och förvara det så säkert som möjligt. Någon säker eller ännu mindre helt säker förvaring har, i vart fall inte ännu, kunnat redovisas. Mot bakgrund av de risker som all hantering, transport och förvaring av kärnämnen och kärnavfall innebär, måste all sådan verksamhet inskränkas så mycket som möjligt. Det innebär att upparbetning av använt bränsle från de svenska kärnkraftverken måste förbjudas. Utöver de rent fysiska riskerna, som minimeras ju mindre dessa farliga ämnen är i omlopp, tillkommer faran för en ökad kämvapenspridning genom

t

234 Reservationer

att en allt större mängd upparbetas och plutonium därmed blir tillgängligt för vapenframställning. Det har sagts i kommittén och i andra sammanhang, att det plutonium som erhålls vid upparbetning av använt bränsle inte direkt lämpar sig för kämvapenframställning. Det hänvisas i majoritetens skrivning till INFCErapporten och till möjligheterna att använda det erhållna plutoniumet i s. k. MOX-bränsle. Jag vill tillägga att det också är mycket användbart för drift av bridreaktorer. Men INFCE-rapporten byggde på erfarenheter före 1980 och hade mera till uppgift att legalisera och underlätta upparbetning än att försvåra den. Därefter har mycket hänt. Framförallt har den alltmer accelerande kärnvapenupprustningen och förändringen av kärnvapnens karaktär medfört att det råder brist på vapenplutonium i världen i dag. Det gör plutonium upparbetat från använt kärnbränsle till en åtråvärd produkt för kärnvapenframställning. Det gäller för alla stater, som har sådana ambitioner, oavsett om de är kärnvapenmakter eller inte, har kapacitet för vapenframställning eller inte och om de är anslutna till icke-spridningsavtalet (NPT) eller inte. Tekniken för omvandling av använt kärnbränsle till vapenplutonium har hunnit långt förbi försöksstadiet och har kanske redan tagits i bruk i större skala. Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (SIPRI) varnari sin senaste årsbok för denna utveckling och påpekar att NPT kan komma att urholkas genom den. i Vad har nu detta med det svenska problemet att göra? Sverige har ju skrivit under NPT och ställt sig under Internationella atomenergiorganets kontroll. Men Sverige har också skrivit kontrakt (IAEA) med Cogéma i Frankrike. Frankrike är en stat med ett omfattande eget kärnvapenprogram. De har också ett av de stora bridreaktorprogrammen i världen med reaktorer sedan länge i drift. Kontraktet med Cogéma är fortfarande hemligstämplat och hittills har alla ansvariga nekat att redovisa hur kontrollen över upparbetat plutonium är ordnad eller vilka rättigheter kontraktet ger Cogéma och Frankrike i denna fråga. Frånsett dessa oklarheter borde det ändå vara självklart att Sverige inte genom upparbetning skall bidra till att mängden plutonium av något slag ökar i världen. När det gäller MOX-bränsle eller i än högre grad bridreaktorer är detta inte eller borde inte vara aktuellt i Sverige. Tillräckligt med uran för det begränsade svenska kärnkraftsprogrammet finns att köpa på världsmarknaden. Det finns således inte heller i detta fall någon anledning till upparbetning av använt bränsle från de svenska kärnkraftverken. Det har i kommittén inte gått att få gehör för ett förbud mot upparbetning. Genom kryptiska formuleringar har majoriteten lyckats att utelämna orden ”upparbetning” och upparbetningsavtal i lagtexten, men möjligheten till upparbetning kvarstår likväl. Denna möjlighet bör enligt min mening undanröjas genom ett klart uttalat förbud. När det gäller slutförvaringen har nyligen tillkommit ett problem, nämligen SKBF:s avsikt att ordna slutförvar för viss typ av avfall under havsbotten. Det gäller det planerade slutförvaret för reaktoravfall (SFR 1)

under Öresundsgrepen utanför Forsmark. Det finns förbud mot dumpning

av avfall i havet vare sig det är i fast-, vätske- eller gasform (Lag 1971:1154). Lagen talar endast om dumpning från fartyg, på vattnet eller i luften, eller

Reservationer

annat transportmedel. Men SKBF har medgett att radioaktivitet kommer att läcka ut från det planerade SFR 1 när det en gångs stängts och vattenfyllts. Jag anser att detta är det samma som dumpning och att lagen här behöver skärpas med att ett klart förbud mot slutförvaring av kärnavfall under havsbotten införs.

Antal reaktorer och tidpunkt för sista avstäning

Det har i kommittén diskuterats om huruvida riksdagsbeslutet om antal kärnreaktorer i det svenska programmet, 12 stycken, och tidpunkten när kärnkraften skall vara avvecklad, år 2010, skall införas i lagen. Majoriteten har stannat för att så inte skall ske. Jag är av motsatt uppfattning. Det pågår en omfattande opinionsbildning och försök till annan påverkan från kärnkraftsintressenternas sida om att dessa beslut skall upphävas. Det är därför viktigt att det fastslås också i lag att de fortfarande skall gälla.

Export av utrustning och teknologi på kärnkraftområdet

Det svenska kärnkraftsprogrammet skall vara avslutat år 2010. Den svenska kärnkraftsindustrin kan därför inte räkna med någon inhemsk marknad. Med hänvisning till vad jag tidigare framfört om risken för kärnvapenspridning m. m. bör också all export av utrustning och teknologi upphöra. Sverige bör inte heller på detta sätt bidra till framställning av redan i sig självt farliga ämnen som dessutom kan omvandlas till kärnvapen. Det gäller också export av värmereaktorer, ASEA:s s. k. SECURE. Också de alstrar avfall som kan användas på detta sätt. I kommitténs arbete har jämförelser gjorts med vapenexporten som också är kringgärdad med stränga bestämmelser. Skärpningarna för exporten inom kärnkraftsområdet som nu föreslås, t. ex. vid licensförsäljning, är välkomna och i linje med bestämmelserna för vapenexporten. Men det har tyvärr visat sig att tillämpningen av dessa bestämmelser möjliggjort en omfattande export av svenska vapen till länder och områden dit det inte var tänkt att de skulle säljas. Det är min uppfattning att så kommer att bli fallet också med exporten inom kärnkraftsområdet. Till skillnad från vapenexporten finns det därför anledning att införa totalförbud för export inom kärnkraftsområdet i och med att kärnkraften avvecklas i Sverige. Så gott som hela svenska folket ställer sig bakom ett nationellt, militärt försvar och godtar också en omfattande vapenproduktion och därmed viss export. Men nästan lika många har sagt nej till kärnkraft, vill minimera all verksamhet inom området och är motståndare till att Sverige försöker etablera sig som försäljare av utrustning och teknologi. Jag anser därför att totalförbud för svensk export inom området bör införas.

Uranprospektering och uranbrytning

Som redan nämnts finns det tillräckligt med uran till godtagbara priser att köpa på världsmarknaden för det begränsade svenska kärnkraftsprogrammet. Det finns därför inte någon som helst anledning att bedriva prospektering efter uran eller påbörja brytning av den i Sverige. Vårt land bör inte heller i detta fall etablera sig som exportör med tanke på alla negativa

x 236 Reservationer

effekter som en uranutvinning medför och den även här ökande risken för kärnvapenspridning. Kostnader och risker står inte i något positivt förhållande till den förväntade vinningen. De negativa effekterna av provbrytningarna i Ranstad och Pleutajokk visar att det är bäst om det svenska uranet får ligga orört där det nu ligger. Ett förbud mot uranprospektering och uranbrytning bör därför införas i den nya lagen.

Bilaga

1 beslut 1978-10-05 och

Regeringens 1979-06-21

avseende reaktorn Forsmark 1. beslut

(Likalydande

gavs vid samma tillfälle avseende reaktorn

Ringhals 3).

1. l Beslutet 1978-10-05

Ansökan enligt lagen (1977:140) om särskilt tillstånd att tillföra

kärnreaktor kärnbränsle, m. m.

1978-04-06 Forsmarks Kraftgrupp AB (FKA) har i skrivelse den 6 april 1978 ansökt om tillstånd enligt 2 § andra stycket 1 lagen (1977: 140) om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m. (villkorslagen) att få tillföra reaktor-

anläggningen Forsmark block 1 (Forsmark 1) kärnbränsle.

Till stöd för sin ansökan har FKA åberopat följande handlingar: avtal träffat den 16 mars 1978 mellan Svensk Kärnbränsleförsörjning AB (SKBF) och det franska företaget Compagnie Générale des Matiêres Nucléaires (COGEMA) beträffande transport, lagring och upparbetning m. m. av använt kärnbränsle som transporteras till Frankrike under åren 1981-1990, avtal träffat den 5 april 1978 mellan SKBF, statens vattenfallsverk och Sydkraft AB, i vilket vattenfallsverkets rätt att utnyttja upparbetningsavtalet preciseras liksom parternas rättigheter och skyldigheter i övrigt, avtal träffat den 5 april 1978 mellan statens vattenfallsverk och FKA, i vilket förhållandena mellan vattenfallsverket och FKA ivad avser FKA:s rätt att via vattenfallsverket utnyttja upparbetningsavtalet regleras, redovisning av den första etappen av ett arbete inom en särskild - kärnbränslesäkerhet - som behandlar projektgrupp projekt (KBS) slutlig förvaring vid det vid upparbetningen erhållna högaktiva avfallet.

I beslut den 13 april 1978 uppdrog regeringen åt statens kärnkraftinspektion att bereda FKA:s ansökan om att få tillföra Forsmark 1 kärnbränsle samt att därvid inhämta behövliga yttranden. Statens kärnkraftinspektion har inkommit med yttrande den 12 juni 1978 och därvid fogat yttranden från statens strålskyddsinstitut, programrådet för

238 Bilaga

radioaktivtåavfall och länsstyrelsen i Uppsala länJ FKA har inkommit med påminnelser och därvid ytterligare åberopat Vattenfalls påminnelser över de utländska remissvaren angående redovisningen av KBS.

Enligt 2§ andra stycket 1 i Villkorslagen får tillstånd till drifttagning av kärnreaktor meddelas endast om reaktorns innehavare har företett avtal, som på ett betryggande sätt tillgodoser behovet av upparbetning av använt kärnbränsle, och dessutom har visat, hur och var en helt säker slutlig förvaring av det vid upparbetningen erhållna högaktiva avfallet kan ske. Det upparbetningsavtal som åberopas i ansökningen står enligt regeringens bedömande i överensstämmelse med villkorslagens krav. Däremot har regeringen vid sin bedömning av förutsättningarna för en helt säker slutlig förvaring av det högaktiva avfallet funnit att viss kompletterande geologisk undersökning fordras för att lagens krav skall vara helt uppfyllda. Villkorslagen uppställer inte något krav på att sökanden skall ange viss bestämd plats för slutförvaret. Lagen får emellertid i förevarande fall anses innebära att sökanden skall visa att det finns område eller områden i Sverige som har en sådan beskaffenhet att en slutförvaring kan ske i enlighet med de krav lagen ställer. Den kompletterande geologiska undersökningen bör därför visa att det finns en tillräckligt stor bergsformation på aktuellt djup och med de egenskaper som KBS:s säkerhetsanalys i övrigt förutsätter. Regeringen vill i detta sammanhang erinra om att de krav som behöver ställas på bergsformationens volym och form beror dels på avfallsmängden, dels på vilken geometrisk konstruktion ett slutförvar ges. Den utformning av bergförvaret som KBS ursprungligen angett kan komma att modifieras med hänsyn till dessa krav. i l Vad som sålunda fordras är enligt regeringens bedömning ytterligare provborrning och därav föranledda mätningar i sådana bergsområden m. m. enligt sökanden har de nyss nämnda angivna geologiska egenskaperna. På grund av det anförda kan ansökningen inte f. n. bifallas.

Regeringen lämnar ansökningen utan bifall. På regeringens vägnar

Olof Johansson

Gösta Lindh

m Bilaga. 239 l

1.2 Beslutet 1979-06-21

Ansökan enligt lagen om särskilt tillstånd att tillföra

(1977:140)

kärnreaktor kärnbränsle, m. m.

1979-02-20 Forsmarks Kraftgrupp AB (FKA) ansökte i skrivelse den 6 april 1978 om tillstånd enligt 2 § andra stycket 1 lagen (1977:140) om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m. (Villkorslagen) att få tillföra reaktor-

anläggningen Forsmark, block 1 (Forsmark 1) kärnbränsle.

Till stöd för ansökningen åberopades bl. a. följande handlingar - avtal träffat den 16 mars 1978 mellan Svensk kärnbränsleförsörjning AB (SKBF) och det franska företaget Compagnie Générale des Matieres Nucléaires (COGEMA) beträffande transport, lagring och upparbetning m. m. av använt kärnbränsle som uttas från bl. a. Forsmark 1 fram till och med år 1990, - avtal träffat den 5 april 1978 mellan SKBF, statens vattenfallsverk och Sydkraft AB, i vilket bl. a. vattenfallsverkets rätt att utnyttja upparbetningsavtalet preciseras liksom parternas rättigheter och skyldigheter i övrigt, _ - avtal träffat den 5 april 1978 mellan statens vattenfallsverk och FKA, i vilket förhållandena mellan vattenfallsverket och FKA i vad avser FKA:s rätt att via vattenfallsverket utnyttja upparbetningsavtalet regleras, - av den första av ett arbete inom en särskild redovisning etappen - kärnbränslesäkerhet - som behandlar projektgrupp projekt (KBS) slutlig förvaring av det vid upparbetning erhållna högaktiva avfallet.

Regeringen uppdrog den 30 april 1978 åt statens kämkraftinspektion att bereda FKA:s ansökan. I beslut den 5 oktober 1978 med anledning av FKA:s ansökan anförde i regeringen bl. a. följande. Det upparbetningsavtal som âberopasi ansökningen stod enligt regeringens bedömande i överensstämmelse med villkorslagens krav. Däremot hade regeringen vid sin bedömning av förutsättningarna för en helt säker slutlig förvaring av det högaktiva avfallet funnit att viss kompletterande geologisk undersökning fordrades för att lagens krav skulle vara helt uppfyllda. Villkorslagen uppställde enligt regeringen inte något krav på att sökanden skall ange viss bestämd plats för slutförvaret. Lagen fick emellertid i förevarande fall anses innebära att sökanden skall visa att det finns område eller områden i Sverige som har en sådan beskaffenhet att en slutförvaring kan ske i enlighet med de krav lagen ställer. Den kompletterande geologiska undersökningen borde därför enligt regeringen visa att det finns en tillräckligt stor bergsformation på aktuellt djup och med de egenskaper som KBS:s säkerhetsanalys i övrigt förutsätter. Regeringen ville i detta sammanhang erinra om att de krav som behöver ställas på bergsformationens volym och form beror dels på avfallsmängden, dels på vilken geometrisk konstruktion ett slutförvar ges. Den utformning av bergförvaret som KBS ursprungligen angett kunde komma att modifieras med hänsyn till dessa krav.

240 Bilagá

Vad som_ sålunda fordrades var enligt regeringens bedömning ytterligare provborrningar och därav föranledda mätningar i sådana bergsområden som › enligt sökanden har de nyss angivna geologiska egenskaperna. På grund av det anförda lämnade regeringen ansökningen utan bifall. FKA har i skrivelse den 20 februari 1979 anfört att kompletterande geologiska undersökningar har utförts och anhållit om tillstånd enligt villkorslagen att tillföra Forsmark 1 kärnbränsle. Till stöd för sin ansökan åberopar FKA en rapport Kärnbränslecykelns slutsteg. Förglasat avfall från upparbetning. Kompletterande geologiska undersökningar. _ Regeringen har den 22 februari 1979 uppdragit åt statens kärnkraftinspektion att bereda FKA:s ansökan. Inspektionens uppdrag skulle avse att mot bakgrund av vad som sagts i beslutet den 5 oktober 1978 bedöma ansökningen i där nämnda hänseende. Statens kärnkraftinspektion har avgett yttrande den 27 mars 1979. I yttrandet anför inspektionen om bergets geologiska egenskaper sammanfattningsvis följande. Inspektionen anser att det inte är sannolikt att en s. k. överskjutningszon skulle finnas som kan inverka på förvarets säkerhet. Enligt inspektionens uppfattning har vidare de mätningar, som KBS utfört i de borrhål som upptagits i Sternö, bekräftat att det finns bergmassiv, som har de permeabilitetsegenskaper, som KBS angett för sin säkerhetsanalys. KBS:s beräkningssätt för grundvattenströmningen bör enligt inspektionen kunna godtas. I fråga om möjlighet för saltvattenintrång till förvaret under byggtiden när pumpning pågår, vilket skulle kunna påverka grundvattnets kemiska sammansättning, anförs att inspektionen från KBS delgetts tekniska metoder som skulle kunna förhindra kontakt mellan eventuellt inträngande saltvatten och avfallet. Slutligen anför kärnkraftinspektionen att inspektionen anser att berggrunden på Sternö, ur mineralogisk synpunkt, bör kunna anses som lämplig för ett förvar. Beträffande förvarets storlek understryker inspektionen att även med extrema krav på skyddszoner och antaganden om sprickor, krosszoner och överskjutningszoner det fortfarande återstår ett område om ca 0,3 kmz, tillräckligt för ca 2 500 avfallskapslar. Som inspektionens slutsatser anförs i yttrandet bl. a. att inspektionen finner att ytterligare klarhet vunnits om de positiva möjligheter som finns att i svenskt berg slutförvara högaktivt avfall. Vid den formella bedömningen av om KBS visat att de geologiska kraven är uppfyllda är emellertid inspektionens styrelse inte enig om tolkningen av begreppet Visa och därmed inte heller om att uppfyllandet av kraven har letts i bevis. En strikt bevisföring finner inspektionen emellertid inte vara nödvändig. Inspektionen anser att betydelsen av de krav, som ställts på den geologiska barriären, inte bör överdrivas och att de mycket långsiktiga förloppen i berggrunden har föga praktisk betydelse, om övriga barriärer fungerar tillfredsställande. y I helhetsbedömningen av säkerheten har den kompletterande undersökningen enligt kärnkraftinspektionen inte gett inspektionen skäl att ändra sin tidigare inställning, som framförts i dess remissyttrande den 9 maj 1978, att KBS-projektets förslag till hantering av använt kärnbränsle och slutförvaring av högaktivt avfall uppfyller de krav som villkorslagen ställer. Enligt

inspektionens uppfattning pekar således det tillgängliga materialet på

Bilaga

godtagbara möjligheter för förvaring i svensk berg av avfallet från åtminstone Forsmark 1 och reaktoranläggningen Ringhals, block 3. Inspektionen framhåller även att ett forsknings- och utvecklingsprogram, som inriktas mot färdiga anläggningar för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och olika slag av radioaktivt avfall, måste påbörjas eller i vissa fall fortsättas på grundval av verksamheten inom KBS eller programrådet för radioaktivt avfall.

Regeringen bifaller ansökningen. Med stöd av 4 § atomenergilagen (1956:306) föreskriver regeringen - med ändring av tillståndet den 19 november 1971 - att Forsmark 1 inte får drivas efter utgången av år 1990 utan särskilt tillstånd av regeringen. Ansökan om tillstånd till fortsatt drift bör göras före utgången av år 1989. Vid ansökan om tillstånd skall fogas avtal om upparbetning av använt kärnbränsle eller utredning om slutlig förvaring av använt, ej upparbetat kärnbränsle eller om annan metod för slutlig förvaring av använt kärnbränsle. Regeringen erinrar om att för tillstånd som meddelas enligt atomenergilagen liksom under tillstånds giltighetstid kan föreskrivas de villkor som påkallas av säkerhetsskäl eller eljest ur allmän synpunkt. Sådana villkor kan komma att meddelas bl. a. med anledning av resultatet av den översyn av atomenergilagstiftningen som nyligen har inletts liksom av pågående internationellt arbete på kärnavfallsområdet och av pågående prövning av frågan om direktförvaring av använt, ej upparbetat kärnbränsle. Regeringen , kan således föreskriva att annan eller ytterligare utredning än som nyss sagts skall förebringas. Regeringen förutsätter att FKA självt eller inom en särskild projektgrupp fortsätter arbetet rörande slutlig förvaring av vid upparbetning erhållet högaktivt avfall eller använt, ej upparbetat kärnbränsle för att erhålla fördjupad kunskap om slutlig förvaring av nämnda typer av radioaktivt material. Regeringen erinrar om lagen (1979:335) om förbud mot att under viss tid tillföra kärnreaktorer kärnbränsle. På regeringens vägnar

Erik Huss Gösta Lindh

242 Bilaga

2 beslut 1979-06-21 avseende reaktorn

Regeringens

Barsebäck 2

Tillstånd enligt atomenergilagen (1956:306) till fortsatt drift

efter år 1979 av Barsebäck 2

1979-04-27 I beslut den 22 december 1977 lämnade regeringen Sydsvenska Värme- Kraftaktiebolaget (SVAB) tillstånd till fortsatt drift av reaktoranläggningen Barsebäck; block 2 (Barsebäck 2) enligt 3§ lagen (1977:140) om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m. (villkorslagen). Regeringen föreskrev samtidigt, med stöd av 4 § atomenergilagen (1956:306), att reaktorn inte fick drivas efter utgången av år 1979, då gällande upparbetningsavtal löper ut, utan särskilt tillstånd av regeringen. I beslutet föreskrevs vidare att ansökan om tillstånd till fortsatt drift borde göras senast den 1 oktober 1979 och att vid ansökningen skulle fogas avtal eller utredning, som anges i 3 § andra stycket villkorslagen. Iskrivelse den 27 april 1979 har SVAB ansökt om tillstånd till fortsatt drift av Barsebäck 2 efter utgången av år 1979. Till stöd för ansökningen åberopar SVAB ett nytt upparbetningsavtal avseende 1980-talet. Avtalet är tecknat den 16 mars 1978 mellan Svensk kärnbränsleförsörjning AB (SKBF) och det franska företaget Compagnie Générale des Matiêres Nucléaires (COGEMA). Avtalet omfattar 620 ton uran i använt bränsle från svenska kärnkraftreaktorer. Enligt avtal den 5 april 1978 mellan SKBF, statens vattenfallsverk och Sydkraft AB disponerar

Sydkraft härav 160 ton, vilket vid normal drift beräknas täcka behovet för

Barsebäck 2 under 1980-talet. Regeringen har i beslut den 5 oktober 1978 funnit upparbetningsavtalet den 16 mars 1978 stå i överensstämmelse med villkorslagens krav.

Regeringen bifaller ansökningen. Med stöd av 4 § atomenergilagen (1956:306) föreskriver regeringen - med ändring av tillståndet den 16 juni 1972 som ändrats genom beslutet den 22 december 1977 - att Barsebäck 2 inte får drivas efter utgången av år 1990 utan särskilt tillstånd av regeringen. Ansökan om tillstånd till fortsatt drift bör göras före utgången av år 1989. Vid ansökan om tillstånd skall fogas avtal om upparbetning av använt kärnbränsle eller utredning om slutlig förvaring av använt, ej upparbetat kärnbränsle eller om annan metod för slutlig förvaring av använt kärnbränsle. Regeringen erinrar om att för tillstånd som meddelas enligt atomenergilagen liksom under tillstånds giltighetstid kan föreskrivas de villkor som påkallas av säkerhetsskäl eller eljest ur allmän synpunkt. Sådana villkor kan komma att meddelas bl. a. med anledning av resultatet av den översyn av atomenergilagstiftningen som nyligen har inletts liksom av pågående internationellt arbete på kärnavfallsområdet och av pågående prövning av frågan om direktförvaring av använt, ej upparbetat kärnbränsle. Regeringen kan således föreskriva att annan eller ytterligare utredning än som nyss sagts skall förebringas.

Bilaga 243

Regeringen förutsätter att SVAB självt eller inom en särskild projektgrupp fortsätter arbetet rörande slutlig förvaring av vid upparbetning erhållet högaktivt avfall eller av använt, ej upparbetat kärnbränsle för att erhålla kunskap om slutlig förvaring av nämnda typer av radioaktivt fördjupad material. På regeringens vägnar

Erik Huss

Gösta Lindh

3 beslut 1980-04-10 avseende reaktorn

Regeringens Forsmark 2 (Likalydande beslut gavs samma dag

avseende reaktorn Ringhals 4)

Ansökan enligt lagen (1977:140) om särskilt tillstånd att tillföra

kärnreaktor kärnbränsle, m. m. ^ 1979-10-18 Regeringen meddelade i skilda beslut den 21 juni 1979 tillstånd enligt 2 § andra stycket 1 lagen (1977:140) om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m. (villkorslagen) att tillföra reaktoranläggningarna Ring-

hals, block 3 (Ringhals 3) och Forsmark, block 1 (Forsmark 1) kärnbränsle.

Vidare föreskrevs med stöd av 4 § atomenergilagen (1956:306) att reaktoranläggningarna inte får drivas efter utgången av år 1990 utan särskilt tillstånd av regeringen. Forsmarks Kraftgrupp AB (FKA) har i skrivelse den 18 oktober 1979 ansökt om tillstånd enligt 2§ andra stycket 1 villkorslagen att få tillföra

reaktoranläggningen Forsmark, block 2, (Forsmark 2) kärnbränsle. FKA

har, sedan tillfälle därtill beretts verket, i skrivelse den 1 april 1980 kompletterat ansökningen. Det antecknas att statens vattenfallsverk i skrivelse den 18 oktober 1979 ansökt om tillstånd enligt villkorslagen att tillföra reaktoranläggningen Ringhals, block 4 (Ringhals 4) kärnbränsle. Till stöd för ansökningen har FKA åberopat bl. a. följande handlingar - avtal den 16 mars 1978 mellan Svensk AB Kärnbränsleförsörjning (SKBF) och det franska företaget Compagnie Générale des Matiéres Nucléaires (COGEMA) beträffande transport, lagring och upparbetning m. m. av använt kärnbränsle som uttas från bl. a. Ringhals 3 och 4 och Forsmark 1 och 2 fram till och med år 1990, - avtal den 28 mars 1980 mellan SKBF och COGEMA beträffande ökning av den kvantitet använt kärnbränsle som omfattas av avtalet den 16 mars 1978,

244 Bilaga

avtal den 5 april 1978 mellan SKBF, statens vattenfallsverk och Sydkraft AB ivilket bl. a. vattenfallsverkets rätt att utnyttja upparbetningsavtalet den 16 mars 1978 preciseras liksom parternas rättigheter och skyldigheter i övrigt, tilläggsavtal den 28 mars 1980 mellan SKBF, statens vattenfallsverk och Sydkraft AB i vilket bl. a. vattenfallsverkets rätt att utnyttja avtalet den 28 mars 1980 mellan SKBF och COGEMA preciseras, avtal den 5 april 1978 mellan statens vattenfallsverk och FKA i vilket förhållandena mellan vattenfallsverket och FKA i vad avser FKA:s rätt att via vattenfallsverket utnyttja upparbetningsavtalet den 16 mars 1978 regleras, - den 26 mars 1980 mellan statens vattenfallsverk och FKA tilläggsavtal i vilket förhållandena mellan vattenfallsverket och FKA i vad avser FKA:s rätt att via vattenfallsverket utnyttja avtalet den 28 mars 1980 mellan SKBF och COGEMA regleras, - av den första av ett arbete

redovisning etappen inom en särskild

- kärnbränslesäkerhet - som behandlar projektgrupp projekt (KBS) slutlig förvaring av det vid upparbetning erhållna högaktiva avfallet, - avfall rapport Kärnbränslecykelns slutsteg. Förglasat från upparbetning. Kompletterande geologiska undersökningar.

Redovisningen av den första etappen av KBS har i samband med behandlingen av ansökningarna enligt villkorslagen om att få tillföra Ringhals 3 och Forsmark 1 kärnbränsle remitterats för yttrande till 24 svenska och 23 utländska instanser. Statens kärnkraftinspektion har den 27 mars 1979 yttrat sig över bl. a. rapporten om kompletterande geologiska undersökningar. Inspektionen har därvid i fråga om det aktuella förvarets storlek anfört bl. a. att även med extrema krav på skyddszoner och antaganden om sprickor, krosszoner och överskjutningszoner det fortfarande återstår ett område om ca 0,3 kmz, tillräckligt för ca 2 500 avfallskapslar. Till stöd för ansökningen har FKA anfört bl. a. följande. Det avtal som träffats mellan SKBF och COGEMA den 28 mars 1980 innebär att COGEMA:s åtagande om upparbetning av uran i använt kärnbränsle som tas ur svenska kärnkraftreaktorer under 1980-talet utökas med 52 ton till sammanlagt 672 ton. Den totala mängd upparbetningstjänster som står till vattenfallsverkets förfogande uppgår till 512 ton uran i använt kärnbränsle. Enligt gällande planer skall de fyra aktuella reaktorerna i Ringhals och Forsmark tas i kommersiell drift vid följande tidpunkter: 3 och Ringhals Forsmark 1 den 1 april 1981, Forsmark 2 den 1 oktober 1981 och Ringhals 4 den 1 november 1982. Med beaktande av planerade idrifttagningstidpunkter och med mest sannolika prognos för drifttillgänglighet bedöms sammanlagt 361 ton uran i använt kärnbränsle bli uttaget från Ringhals 3 och Forsmark 1 t. o. m. år 1990. Av den totala mängden upparbetningstjänster enligt avtalen med COGE- MA återstår 151 ton att disponera för använt kärnbränsle från Ringhals 4 och Forsmark 2. Det ackumulerade uttaget av använt kärnbränsle från dessa reaktorer bedöms bli 55 ton t. o. m. år 1984, 84 ton t. o. m. år 1985 och 145

l

Bilaga 245

ton t. 0. m. år 1986. Av dessa 145 ton hänför sig 59 ton till Ringhals 4 och 86 ton till Forsmark 2. Avtalen med GOGEMA täcker således enligt FKA behovet av upparbetningstjänster för använt kärnbränsle från nämnda reaktorer t. 0. m. år 1986. r Utökningen av mängden upparbetningstjänster till 512 ton uran i använt kärnbränsle ändrar enligt FKA inte den i annat sammanhang gjorda bedömningen att det i Sverige finns en bergsformation som har sådan beskaffenhet och storlek att slutförvaring av det högaktiva avfallet kan ske där i enlighet med de krav villkorslagen ställer.

Folkomröstningen om kärnkraftens framtida användning, som ägt rum den 23 mars 1980, har resulterat i att en majoritet uttalat sig för att högst tolv reaktorer används. I regeringsförklaringen, avgiven den 12 oktober 1979, uttalas vad gäller tillämpningen av villkorslagen att, om omröstningen skulle utfalla till förmån för att ytterligare reaktorer skall utnyttjas, regeringen kommer i frågor som nya laddningstillstånd att uppfatta detta utfall som ett godkännande av den tillämpning av villkorslagen som framgår av regeringsbeslutet den 21 juni 1979. I nämnda beslut konstateras att bl. a. upparbetningsavtalet den 16 mars 1978 enligt regeringens bedömande står i överensstämmelse med villkorslagens krav. Det avtal om utökning av COGEMA:s åtagande som träffats den 28 mars 1980 har samma karaktär som upparbetningsavtalet den 16 mars 1978. I fråga om förvaringen av det högaktiva avfallet har kärnkraftinspektionen konstaterat att det område som påvisats är tillräckligt stort för förvaring av ca 2 500 avfallskapslar. Detta motsvarar högaktivt avfall från åtminstone 2 000 ton upparbetat använt kärnbränsle.

Regeringen bifaller ansökningen. Med stöd av 4 § atomenergilagen (1956:306) föreskriver regeringen - med ändring av tillståndet den 12 oktober 1973 - att Forsmark 2 inte får drivas utan särskilt tillstånd av regeringen efter utgången av år 1986 eller den tidigare tidpunkt då 86 ton använt kärnbränsle tagits ut ur reaktorn. Ansökan om tillstånd till fortsatt drift bör göras före utgången av år 1985. Vid ansökan om tillstånd skall fogas avtal om upparbetning av använt kärnbränsle och utredningen om var slutlig förvaring av det vid upparbetningen erhållna högaktiva avfallet kan ske eller utredning om slutlig förvaring av använt, ej upparbetat kärnbränsle eller om annan metod för slutlig förvaring av använt kärnbränsle. Regeringen erinrar om att vid meddelande av tillstånd enligt atomenergilagen liksom under tillstånds giltighetstid kan föreskrivas de villkor som påkallas av säkerhetsskäl eller eljest ur allmän synpunkt. Sådana villkor kan komma att meddelas bl. a. med anledning av resultatet av den översyn av atomenergilagstiftningen som nyligen har inletts liksom av pågående internationellt arbete på kärnavfallsområdet och av pågående prövning av frågan om direktförvaring av använt, ej upparbetat kärnbränsle. Regeringen kan således föreskriva att annan eller ytterligare utredning än som nyss sagts skall förebringas.

= - sou 1983:9

246 Bilaga

Regeringen beslutar vidare att Forsmark 2 får tillföras kärnbränsle utan hinder av vad som föreskrivs i lagen (1979:335) om förbud mot att under viss tid tillföra kärnreaktorer kärnbränsle. På regeringens vägnar

Carl Axel Petri Gösta Lindh

\

Statens offentliga utredningar 1983

Kronologisk förteckning

. Fristående skolor för inte längre skolptiktiga elever. U. Nytt militärt ansvarssystem. Ju. , Skatteregler om traktamenten m. m. Fi. Om hälften vore kvinnor. A.

wwvøwøww-

Koncession för försåkringsrörelse. Fi. Radon i bostäder. Jo. . Ersättning för miljöskador. Ju. , Stämpelskatt. Fi. , Lagstiftningen på kärnenergiområdet. i.

Statens offentliga 1983 utredningar

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Nytt militärt ansvarssystem.[2] Ersättningför miliöskador.[7]

Finansdepartementet Skattereglerom traktamentenm. m. [3] Koncessionför försäkringsrörelse.[5] Stämpelskatt.[8]

Utbildningsdepartementet Friståendeskolorför inte längreskolpliktigaelever.[1]

Jordbruksdepartementet Radoni bostäder.[6]

Arbetsmarknadsdepartementet Om hälftenvore kvinnor. [4]

lndustridepartementet Lagstiftningenpå kärnenergiområdet.[9]

Anm. Siffrornainom klammerbetecknarutredningarnasnummeri den kronologiskaförteckningen.

Q Liber ISBN 94-38073420 AB Allmänna ISSN O375-25OX Förlaget