Samhällets räddningstjänst : principbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

röddningsfiönsfkommiüén

rincjpbetönkande

CN

e

.-.

.._ ________

.

_._.._.. __________

a.

_ ..____.:.___ . _____________ å

_u___________

_______

________ ___________. _______.____ ____ .__________. ___.__=____

Statens offentliga utredningar gigs] 1981:82 @ Kommundepartementet

Samhällets

räddningstjänst

av räddningstjänstkommittén Principbetänkande Stockholm 1981

Omslag Johan Ogden Jemström Offsettryck AB ISBN 9 l -38-06583-5 ISSN 0375-250x Gotab, Stockholm 1981

Till Statsrådet och chefen för kommundepartementet

den l mars l979 (Dir 1979:36) chefen för Regeringen bemyndigade att tillkalla en komittê med uppdrag att kommundepartementet utreda frågan om ersättning för skador på grund av naturkatastrofer samt frågan om geotekniska undersökningar och förebyggande mot jordskred. I tilläggsdirektiv den 7 juni 1979 (Dir åtgärder kommitténs uppdrag till att omfatta frågor l979:57) utvidgades om inrättandet av en undersökningskommission för allvarliga och om huvudmannaskapet för räddningstjänsten m m. olyckor

?bd stöd av bemyndigandet tillkallade chefen för kommundepartementet den 27 juni l979 som ledamöter dåvarande landshövdingen Carl G Persson, även ordförande, riksdagsledamoten Olle Aulin, Lilly Bergander, numera komunalrådet Hugo riksdagsledamoten Bergdahl, numera ombudsmannen Rune Johnsson, riksdagsledamoten Karlsson samt riksdagsledamoten Karl-Erik Svartberg. Helge

åt kommittén förordnades den 27 juni 1979 nuera Som sakkunniga rättschefen Harald den l2 juli 1979 förste länsassessorn Rangnitt, Carl-Otto den 5 februari l98O brandchefen Olle Arvidson, Lindberg,

dåvarande överdirektören Swen Hultqvist, sektionschefen Åke Lewensjö, ombudsnmuulen Jan Sjölin och vice brandchefen Bertil Sundberg samt den 26 mars 1980 ombudsmannen Bengt Westling.

Som experter åt kommittén förordnades den 27 juni 1979 hovrättsassessorn Ulf Bjurman och departementssekreteraren Göran Ekström samt den 5 februari 1980 direktören Hans Aronsson, civilingenjören Bengt Halldén, byrådirektören Bengt Johansson och överingenjören Torbjörn Stål.

Till sekreterare förordnades den 12 juli 1979 byråchefen Sven Rune Frid. Till biträdande sekreterare den l oktober 1979 hovutsågs rättsassessorn Gunnar Kihlgren och den 24 april 1980 hovrättsassessorn Ingrid Larén Marklund.

Komittén har antagit namnet räddningstjänstkommittén.

Kommittén har tidigare i enlighet med sina direktiv överlämnat delbetänkandet (Ds Kn 1980:1) Undersökning av allvarliga olyckshändelser. Kommittén har vidare till regeringen den 2 december 1980 överlämnat utomhus rapporten Alarmering med tyfoner vid kärnkraftstationerna.

Arbetet inom kommittén bedrivs inom tre olika huvudområden, nämligen naturskadefrågor, samhällets räddningstjänst och försöksverksamhet med sjuktransporter i helikopter. Beträffande naturskadefrågorna och försöksverksamheten med helikopter avser kommittén att i delbetänkanden sina och förpresentera överväganden slag.

I det nu föreliggande Samhällets principbetänkandet räddningstjänst redovisar kommittén sina överväganden och förslag beträffande huvudmannaskapet för den allmänna Kommittén lämnar räddningstjänsten. också i betänkandet om hur den allmänna förslag räddningstjänsten skall kunna bli effektivare genom framför allt samverkan mellan kommunerna grundad på en av komittén i betänkandet skisserad indelav landet ning i s k räddningstjänstregioner.

Kommittén avser att i sitt fortsatta arbete behandla frågor om huvudmannaskapet för de olika formerna av s k särskild räddningstjänst

och för I samband därmed kommer kmnnittên sjuktransportverksamheten. att vilka åtgärder som kan vidtas för att göra överväga ytterligare dessa verksamheter effektivare. Kommittén kommer också att i det fortsatta arbetet ta upp Övriga frågor som berörs i direktiven till kommittén eller som genom regeringsbeslut har överlämnats till kommittén. I sitt slutbetänkande avser kommittén att presentera ett förslag till ny lagstiftning om samhällets räddningstjänst.

Kommittén får härmed överlämna sitt principbetänkande Samhällets räddningstjänst. Betänkandet är enhälligt.

Stockholm den l3 oktober 1981.

Carl G Persson

Olle Aulin Lilly Bergander Hugo Bergdahl

Rune Johnsson Helge Karlsson Karl-Erik Svartberg

/Sven Rue Frid

Ingrid Larên Marklund

Innehåll SOU l98l :82

E Den kommunala räddningstjänsten . . . . . . . . . . . .. 48 Den regionala räddningstjänsten . . . . . . . . . . . . . 50 Myndigheter och organisationer som samverkar med den allmänna räddningstjänstens lokala och regionala organ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Sl 2.3.4 Statens brandnärmxd . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 52 2.3.5 Regeringen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 53 2 . 3.6 Räddningstj änstrådet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 53 Den kommunala räddningstjänstens resurser 54 personella 2.4.1 Heltids- och deltidsstyrka i beredskap . . . . .. 54 2.4.2 Antal anställda i den konununala räddningstjänsten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . S7 2.4.3 av styrkorna Onfattningen i beredskap . . . . . .. 64 2.4.4 Brandchefens tjänstgöring och kompetensutbildning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 69 Räddningstj änstens materiella resurser . . . . . . . . . . . . . 7l 2.5.1 Utryckningsfordon och båtar m m . . . . 2.5.2 Oljeskyddslänsor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 73 2 . 5 . 3 Övningshus och övningsomrâderl . . . . . . . . . . . . . . . 76 Samarbete mellan kommuner inom den allmänna räddningstjänsten Samarbete mellan kormnuner och enskilda eller företag statliga organ 80 Alarmering 81 De komntunala räddningstj änstorganexis utryckningar under år l979 oocooocouoooonoooonnoou-o 82

Förebyggande åtgärder mot brand . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 85

Z.l0.l Författningar m m 85 2.lO.2 Arbetsuppgifter och organisation enligt brandlagstiftningen . . . . . . . . . . . 86 2.l0.3 Brandsyneverksalnhetens inom komomfattning muner av olika storlek . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 89 2.l0.4 Övrig verksamhet . . . . . . . .. 91 brandförebyggande 2.11 Forsknings- och utvecklingsverksamhet . . . . . . . . . . . . .. 91

Olycksfalls- och skadeutvecklingen - den allmänna räddhingst j änstens kostnader 93 3.1 Brandskadornas under 1970-talet . . . . . . . . . utveckling 93 3.1.1 Antalet omkomna vid brand . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 93 3. 1. 2 Brandskadebeloppens . . . . . . . . . . . . . . 93 omfattning

SOU 1931332 Ixulehxill

för ;några andra typer av olyckor än Utvecklingen 98 brand . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.3 Samhällets kostnader för den allmänna räddnings- 106 tjänsten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 3.3.1 Kontmunernas kostnader . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 106 103 3.3.2 Statens kostnader . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 3.4 olikheter i de relativa kostnaderna för räddningstjänsten mellan kommuner av olika storlek under

3.4.1 Principer för bedömning av olikheter i kost- 109 å naderna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4.2 Länsvisa olikheter i de relativa kostnaderna för räddningstjänsten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 110 3.4.3 Olikheterna i kostnaderna mellan olika kommuner . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 111 E

- 4 Den allmänna räddningstjänstens sätt att fungera synpunkter redovisade av företrädare för lokala och regionala 117 räddningst j änstorgan 4.1 Formerna för inhämtande av synpunkter . . . . . . . . . . . . . . . 117 4.2 Den kommunala sätt att 118 räddningstjänstens fungera 4. 2. l Personella resurser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 118 4. 2 . 2 Materiella resurser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 123 4.2.3 Samverkan med andra organ i den kommunala räddningstjänsten . . . . . . . . . . . .J26 4. 2.4 Planläggning av räddningstjänsten . . . . . . . . . . . . 130 4 . 2 . 5 Sammanfattande bedönming av räddningstjänstens effektivitet . . . . . . . . . . . . 4. 3 Den regionala räddningstjänstens sätt att fwigera . . . 139 4.3.1 Personella resurser . . .. . . . . . . . . . .. . . . . 139

4. 3. Z Planläggning av räddningstjänsten . . . . . . . . . . . . 142 4 . 3. 3 Samverkan på regional nivå i räddningstjänsten... . . . . . . .

III ÖVERVÄGAVDEN OCH FÖRSLAG 145

5 för den allmänna räddningstjänsten 145 Huvudmannaskapet 5. l änstens sätt att fungera - kommitténs Räddningstj sanlmanfattaxlde bedömning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 145 5.1.1 synpunkter på organisationen . . .145 Grundläggande

SAP 1!- IAN FATTN I NG

Det moderna samhällets har i hög grad präglats av de utveckling

snabba tekniska framstegen och av den starka urbaniseringon.

har haft med sig, framför allt mate- Utvecklingen mycket gott

riellt sett. har den lett till en allt större sårbar- Samtidigt

het i samhället. Sårbarheten har ökat kraven på skydd för män-

niskor, egendom och miljö mot olyckor och skadegörelse.

Genom den tekniska har det blivit möjligt att göra utvecklingen

skyddet mot olyckor effektivare. Det gäller både de förebyggande

och den räddningstjänst som skall åtgärderna mot olyckor gripa

Samhällets har in när en olycka har inträffat. räddningstjänst

efter hand blivit allt mer omfattande. Uppgifterna har ökat och

ansvaret har fördelats på ett flertal myndigheter och andra

organ.

Samhällets består för närvarande av räddningstjänst

Den s k allmänna räddningstjänsten, som griper in vid (l) ras, översvämning eller annat nödläge; brand, oljeutflöde,

(2) Flera former av s k särskild räddningstjänst, dvs fjällsjöräddning, räddningstjänst vid räddning, flygräddning, och en särskild för olyckor i atomanläggning organisation till i kustvattbekämpning av olja eller kemikalier havs, nen och i vissa insjöar.

Den allmänna som regleras i brandlagen, är räddningstjänsten,

Szmunmifxlttxiiixg SOU 1931:82

på lokal nivå en uppgift för kommwierxxa. Pái regional nivå skall liinsstyrelsen som statligt organ se till att den allmänna räddningstjåixistexi inom länet iir ordnad på ett tillfredsställande sätt. Statens hrandxiiixmxçl har som central förvaltningslnyndighet tillsyn över den allmänna i hela landet. räddningstjänsten Svenska konmiwlförbwidet har också inom räddviktiga uppgifter ningstjänstexi, hfide centralt och på länsnivå. Ansvaret för de olika fonnerna av såirskild räddningstjänst ligger på flera statliga myndigheter .

organisatoriskt har utvecklingen av räddningstjänsten lett till en splittring i verksamheten som allt mer har kommit att framstå som ett problem. Ofta bedöms det att effektiviteten i samhällets skulle kunna höjas räddningstjänst om användningen av resurserna kunde samordnas bättre än som hittills har skett. Under senare år har framförts allt större krav på en sådan samordning .

Kommittêxis uppdrag - arbetets uppläggning Räddningstj änstkommittên skall enligt direktiven pröva frågan om huvudmannaskapet för en räddningstjänst med nuvarande och möjliga nya uppgifter. Uppdraget omfattar även frågan om huvudmannaskapet för Sjuktransporter och ambulansverksamhet. Oavsett vilken konunittêxi tar ställning i frågorna om Iiuvudmaxuiaskapet bör kommittén, framgår det av direktiven, och föreöverväga slå åtgärder som förbättrar för en effektiv förutsättningarna räddningstjänst. Behovet av att samordna räddningstjänstarbete

SOU 1931332 Smmnanfattning

som berör större geografiska områden bör särskilt uppmärksmnmas. Enligt direktiven gäller det t ex när en händelse fordrar både till lands och till sjöss och när räddningstjänstinsatser sådana åtgärder måste vidtas i flera län samtidigt.

skall enligt uppdraget samordna sitt Räddningstjänstkommittên arbete med 1978 års försvarskommittês arbete. En sådan samordning har varit särskilt angelägen med hänsyn till försvarskommitténs överväganden om civilförsvarets framtida organisation

nu.Nxw-vp4nwuvO/-üw\.u›wwnrnm».øbxm.a4

nivå. Försvarskomittêns upnnift J o är att föreslå åtgärpå lokal der för försvarets fortsatta utveckling efter år l982. Försvars- .« kommitténs är avsett att läggas till grund för 1982 års förslag beslut. Ett nära samråd har ägt rum på olika försvarspolitiska stadier i utredningsarbetet mellan försvarskommittên och räddningstjänstkommittên.

För att det skall bli möjligt att samtidigt bedöma både försvarskommittêns förslag om en konmunanknuten civilförsvarsverksamhet och räddningstjänstkommittêns överväganden om huvudmannaskapet för den allmänna räddningstjänsten har efter hand uttalats allt starkare önskemål om att räddningstjänstkonmüttên under hösten 1981 i ett delbetänkande skulle redovisa sina överväganden om principerna för huvudmannaskap, organisation och resurser inom räddningstjänsten. Räddningstjänstkommittên har ansett att den bör tillgodose dessa önskemål och redogör i föreprincipbetänkande för de slutsatser och förslag när liggande det den framtida räddningstjänsten som hittills har utgäller arbetats av kommittén

l0 Sanmuuifattning

I behandlar i huvud-

nrincipbetänkandet räddningstjänstkommittên

sak frågor som har med den allmänna räddningstjänsten att göra. Övervägandena om de olika formerna av särskild räddningstjänst omfattar till största delen frågor som berör melavgränsningen lan den allmänna räddningstjänsten och uppgifterna för de olika formerna av särskild i framtiden. När det räddningstjänst gäller frågan om vilka som kan vidtas för att åtgärder räddningstjänsten skall bli effektivare behandlar kommittén i det föreliggande betänkandet på ett mer detaljerat sätt endast en del av de åtgärder som berör den allmänna räddningstjänsten. Ytterligare överväganden både om huvudmannaskapet för de olika formerna av särskild räddningstjänst och om åtgärder som syftar till en ökad effektivitet inom såväl den allmänna som den särskilda räddningstjänsten skall ske i det fortsatta arbetet. Resultaten kommer att redovisas i kommitténs slutbetänkande.

I Den allmänna räddningstjänstens sätt att fungera Den allmänna räddningstjänsten av en starkt decentralipräglas serad organisation. Beredskapen har anpassats till frekvensen och omfattningen av de olyckor som brukar inträffa lokalt. Personalen i beredskap är i allmänhet dimensionerad tillräckligt för de allra flesta insatserna. Det går som regel också att förstärka i beredskap styrkorna med egen räddningstjänstpersonal som är ledig eller med närliggande kommuners styrkor i beredskap. Räddningstjänstorganen har i allmänhet en modern och effektiv teknisk utrustning.

Den allmänna räddningstjänsten fungerar i regel bra i situatiner när det gäller att rädda liv och att i övrigt skador bekämpa

SOU l98l:82 Sammanfattning som inträffar t ex bränder i bostäi samband med olyckor ofta, mindre industribränder och vägtrafikolyckor. Osäkerhet känder, ner emellertid många av de anställda inom den allmänna räddningsinför olyckor av andra slag, framför allt tjänsten allvarliga sådana som sker sällan, t ex olyckor med kemikalier eller andra farliga ämnen. Stora oljeutflöden, omfattande skogsbränder och andra olyckor med stora verkningar kan det också vara svårt för räddningstjänstorganen att bekämpa effektivt. Det brister enligt erfarenhet framför allt i lednings- och sambandsarbetet vid dessa stora olyckor.

Skillnaderna i riskerna och i resurserna mellan olika kommuner har lett till omfattande olikheter i räddningstjänstens organisation både mellan stora och små kommuner och mellan kommuner av ungefär samma storlek sett till invånarantalet. Även kunnandet varierar, beroende påattde praktiska erfarenheterna av räddningstjänstarbetet och standarden på utbildning och övningar är olika från kommun till kommun. Brister i effektiviteten förekomer framför allt hos räddningstjänstorgan som baserar beredskapen på deltidsanställda men också hos räddningstjänstorgan med heltidsanställd personal.

|| Den allmänna räddningstjänstens skyldigheter att ingripa Kommittén anser att den allmänna räddningstjänstens nuvarande att även i en framtida

skyldigheter ingripa skall utgöra basen

verksamhet. En väsentlig del av den allmänna räddningstjänsten bör således vara åtgärder som syftar till att räddningstjänstunder vissa förutsättningar skall ingripa vid brand, organen oljeutflöde, ras, översvämning och annat nödläge. Liksom hit-

12 Sammanfattning SOU l98l : 62

tills skall räddningstjänstens väsentligaste uppgift vara att rädda människoliv och att i övrigt ingripa vid fara för människors hälsa. Räddningstjänstorgaxien bör dessutom även i fortsättningen vara skyldiga att avvärja eller att begränsa skada på egendom eller i miljön.

I principbetänkandet diskuterar kommittén också flera möjligheter att utöka den allmänna räddningstjänstens skyldigheter att ingripa. Enligt kommitténs preliminära överväganden talar flera skäl för att den allmänna räddningstjänsten utvidgas genom att räddningstjänstorgaxien åläggs ett visst ansvar även för att avvärja eller begränsa de störningar i viktiga samhällsfunktioner som kan förekomma i samband med nödlägen och liknande händelser - t ex svåra Snöoväder, omfattande skyfall och långvariga elavbrott. Räddningstjänstkonmittên anser vidare att det bör prövas om räddningstjänsten skall ha skyldighet att ingripa inte bara som nu när en olycka har inträffat eller kan befaras vara omedelbart förestående utan också på ett ännu tidigare stadium. Detta skulle kunna ske när det är fara för nödläge eller liknande händelse, utan att olyckshändelsen kan befaras vara omedelbart förestående. Räddningstjänstorgazmenz skulle också kunna få till uppgift att påtala brister i förebyggande åtgärder som avser även andra nödlägen än brand.

Det kan vidare enligt kommitténs preliminära finöverväganden nas skäl att utvidga den allmänna räddningstjänstens verksamhetsområde genom att den allmänna räddningstjänstens organ övertar ansvaret eller får uppgifter inom ramen för särskild räddningstjänst enligt följ ande:

Sammanfattning 13

[3 Utökat samarbete med polisen i fjällräddningstjänsten; Elövertagande av brand- och räddningstjänsten vid luftfarts-

verkets flxgplatser;

E]Ansvar för s öräddnino i i andra insjöar m1

hamnomräden,

Vänern, Vattern och Malaren och 1 andra vattendrag; E] Utökade uppgifter i räddningstjänsten vid atomolyckor, bl a indikering och skyldighet för ledningspersonal att ingå i länsstyrelsens fasta organisation; [3 Utförande av transporter av skadade och sjuka i terrängen á 2 åt sjukvårdshuvudmännen. å é

||lhnnxünannaskapet för den allmänna räddningstjänsten

zn›rsmuñvw*xvrønvñwwr<zø-vnv.-urarvøøls

Ökad effektivitet i den allmänna räddningstjänsten kan åstad-

kommas på i huvudsak följande fxra sätt:

.. (1) Ökade anslag av kommunala och eller statliga ekonomiska Tådålj 5 (2) Utökad medverkan med ekonomiska eller andra resurser från den privata sektorn, främst industrin; (3) Utökad användning av statliga och kommunala resurser avsedda for andra andamal an allman raddningstjanst, t ex civilförsvarets och det militära försvarets resurser; (4) En mer samlad användning av den allmänna räddningstjänstens Q l nuvarande resurser inom större områden än enskilda kommuner.

Enligt regeringens direktiv till samtliga kommittéer om finansiering av reformer skall utgångspunkten för kommittêernas arbete 3 vara att förslag som de lägger fram skall kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser för det område som förslagen avser. Kommunernas ekonomiska läge är inte sådant att det finns underlag för någon väsentligt utökad ambitionsnivå i den kommunala verksamheten. Enligt kommitténs bedömning föreligger det inte några möjligheter att i en mer allmän omfattning, som alternativ 1 ovan innebär, genom ökade skattemedel höja effektiviteten i räddningstjänsten. Ekonomiska åtaganden av enskilda

14 Sammanfattning SOU 1931332

industrier eller andra verksamheter med risker för olyckor alternativ Z i översikten ovan - skulle håll kunna på en del förbättra beredskapen mot olyckor. Någon mer allmän utökning av den allmänna räddningstjänstens resurser bedömer komittên emellertid inte som möjlig genom sådana åtgärder.

Användningen av andra samhällsresurser än den allmänna räddningstjänstens egna - i översikten angiven som alternativ 3 öppnar däremot möjligheter för att räddningstjänstorganen på en relativt bred front förstärka sina resurser. Frmnför allt kommer ett utökat samarbete med civilförsvaret och det militära försvaret att kunna bli till för nytta utvecklingen av räddningstjänsten. Inte heller dessa åtgärder är emellertid tillräckliga. Problemet måste angripas främst inom räddgenom förbättringar ningstjänstens egen verksamhet enligt alternativ 4 ovan. Framför allt blir det att inom större nödvändigt geografiska områden än hittills organisera en mer samlad av resurserna. användning

En mer samlad användning av räddningstjänstens resurser inom större områden geografiska kan ske genom (1) Ett ändrat huvudmannaska i samhällets regi som gör det möjligt att organisera verksamheten i större enheter; eller (2) En väsentligt utökad samverkan mellan räddningstjänstorganen inom ramen för nuvarande kommunala huvudmannaskap.

Resurserna i den allmänna skulle bli räddningstjänsten mycket väl integrerade sett i ett geografiskt sxstem med en enda huvu man, staten. Med staten som huvudman borde det vara att möjligt effektivare än för närvarande planera verksamheten, dimensionera styrkorna och utbilda personalen. Ökad enhetlighet i

SOU l98l : 82 Saxmnanfattning

materiel och utbildning skulle det också gå att uppnå. Ett statligt huvudmannaskap den allmänna räddningstjänsten

för

skulle å andra sidan fordra en omfattande administrativ apparat och sannolikt också på regional nlivå. Ett överpå central tagande skulle vidare bli mycket kostsamt för staten. En annan nackdel är att ett förstatligande sannolikt skulle eliminera en stor del av det lokala engagemang och den lokala förankring som den allmänna räddningstjänsten för närvarande har.

En geografiskt sett väl integrerad användning av resurserna skulle också gå att åstadkomma med det mer begränsade antal I ett sådant huvudmän som landstingskonummerna utgör. system skulle flera av fördelarna med ett statligt huvudmannaskap kunna uppnås. Men även flera av nackdelarna med en statlig allmän räddningstjänst skulle sannolikt känneteckna alternativet med landstingskonmtunerna som huvudmän för den allmänna räddningstjänsten. Till bilden hör att den allmänna räddningstjänsten, även om landstingskormnunerna svarar för huvuddelen av ambulansverksaxmeten, är en för dessa främmande verksamhet.

Kommittén bedömer att nackdelarna med ett statligt eller lands- Övertagande av huvudmannaskapet för den allmänna tingskonununalt räddningstjänsten är större än fördelarna.

Kommittén anser att den lösning som ligger närmast till hands i en diskussion om en effektivare allmän räddningstjänst är att kommunerna i betydligt större utsträckning än för närvarande sj älva organiserar en gemensam användning av resurserna. En hel del har redan gjorts genom den samverkan som nu före-

16 Saxmnanfattning

kommer. att Möjligheterna inom betydligt fler områden väsentligt utöka samarbetet bedömer kommittén som goda. Konunittêxl föreslår mot den bakgrunden ett oförändrat kommunalt huvudmaxmaskap för den allmänna räddningstjänsten. För ett bibehållet huvudmannaskap talar enligt kommitténs mening också faktorer av annat slag än de som har med effektiviteten att göra. En sådan faktor är att många företrädare för de kommunala politiska organen upplever det som väsentligt att varje korrmun har möjligheter att inom sitt område direkt påverka räddningstjänstens resurser och organisation.

I Ökad samverkan mellan kommuner i den allmänna räddningstjänsten On samverkan på ett framgånsrikt sätt skall kunna den allhöja männa räddningstjänstens effektivitet fordras ett system med allmäxma riktlinjer för samarbetet. Framför allt krävs det en systematisk genomgång av de möjligheter till gemensamma lösningar som föreligger på olika håll. Att identifiera och värdera dessa möjligheter måste vara en uppgift för de enskilda kommunerna. kan bidra till Statliga organ den utveckling som eftersträvas genom att visa på olika vägar till ett ökat samarbete.

En utvecklad samverkan kan komma att innebära att fler kormnuner än hittills bygger upp en gemensam räddningstjänstorganisation. I områden där förutsättningar med hänsyn till olika lokala förhållanden saknas för en sådan långtgående bör det vara lösning ;naturligt för kommunernas att samarbeta räddningstjänstorgan om ett urval av resurser eller arbetsuppgifter. Det kan gälla administrativ ledning, särskild utbefälsberedskap, speciell rustning, övningar, planering eller förebyggande åtgärder. Kom-

Sammanfattning sou 1931;32

redovisar i betänkandet en katalog över tänkbara sammittên arbetsuppgifter.

Genom ett utvecklat räddningstjänstarbete enligt det mönster som komnittên skisserar bör det bli möjligt för alla kommuner att till en brandingenjör i den administrai landet få tillgång tiva för Särskilt och operativa ledningen räddningstjänsten. och förebyggande åtför planering av verksamheten, utbildning skulle denna utökade kompetens kunna få stor betydelse. gärder

Kommittén anseratt samarbetet inom den allmänna räddningstjänsskall få utvecklas från kommuner-

ten genom frivilliga åtgärder

nas sida. Samarbetet kommer att utvecklas bäst om de lokala organen själva tar de initiativ som behövs och på egen hand beslutar om samarbetets innehåll. Även med en kommunal självär det emellertid med ett nära sambestämanderätt angeläget råd mellan kommunerna och de berörda statliga centrala och resamlar erfarenheter om gionala organen. De statliga organen samarbete från och kan genom allmän rådgivning förmånga håll medla dessa erfarenheter till olika komuner.

I Indelning av landet i räddningstjänstregioner för utökad samverkan fordrar framför Ett system en väsentligt av landet i lämpliga samverkansallt en indelning geografiska områden. statsmakterna bör fastställa principer för en sådan indelning. Kommittén kallar områdena räddningstjänstregioner. Arbetet med indelningen bör ske i huvudsak på lokal och regional nivå. med hänsyn till olika intressen kan komma Avvägningar att behövas och slutligen på central nivå. på regional

18 Sammanfattning

Genom en indelning i landet i räddningstjänstregioner skulle alla kommuner få en anvisning om var de hör hemma i samverkanssystemet. Regionerna skulle också ge uttryck för det samarbete mellan kommuner som kommer att fordras i den av försvarskommittên skisserade framtida Civilförsvarskommungränsövergripande verksamheten. Med samma huvudmän och samma territoriella indelför både fredsning och krigsräddningstjänsten ökar möjligheterna att tillgodose kraven såväl i fred och i krig. Det skall framhållas att en samverkan mellan komuner i lämpligt utformade regioner gör det lättare för den allmänna räddningstjänstens organ att vid behov mobilisera resurser hos t ex det militära försvaret, polisen och kustbevakningen.

Organisationen på statlig, regional och central nivå Kommittén anser att inom länsstyrelsens samordningsuppgifter räddningstjänsten komer att förändras genom det utökade regionala samarbetet mellan kommunerna. Fortfarande kommer det emellertid att behövas ett statligt organ på länsnivå inom räddningstjänsten. Bland annat kommer det även i fortsättningen att vara nödvändigt att regionalt samordna den allmänna räddningstjänsten med de olika formerna av särskild räddningstjänst.

Räddningstjänstkomittên anser i likhet med CK-gruppen inom försvarskommittên att det på central nivå bör bildas en ny myndighet för handläggning av frågor om civilförsvar och fredsräddningstjänst. En sådan omorganisation är nödvändig om en integration av uppgifter i freds-och krigsräddningstjänsten på lokal och regional nivå skall kunna genomföras. Räddningstjänstkomittên föreslår att det tillsätts en orga-

Sammanfattning nisationskommittê med uppgift att närmare utreda uppgifter, medel och organisation för det nya centrala verket. Organisationskomittên bör även utarbeta en plan för genomförandet av den nya organisationen.

ll Övriga åtgärder för ökad effektivitet i den allnñhuia räddniagsj tjänsten Kommitténs principbetänkande är ingen fullständig analys av möjligheterna till ökad effektivitet inom räddningstjänsten. En förbättring av räddningstjänsten kan ske även genom andra än en ökad kommunal samverkan. Kommittén har inte haft åtgärder att i det föreliggande principbetänkandet utfonna möjlighet mer detaljerade förslag till sådana åtgärder. Komittên pekar emellertid i betänkandet på flera olika frågor som har aktualiserats i detta sammanhang.

I både allmän och särskild medverkar utom huvudräddningstjänst männen flera statliga organ och även privata organisationer. De olika former av räddningstjänst som förekommer i dagens samhälle kan enligt kommitténs mening inte ses isolerade från varandra. En olycka kräver ofta ingripanden av flera slag av räddningstjänst, framför allt om den är av större omfattning. För att samhällets räddningstjänstorgan skall kunna ingripa med sina samlade resurser och följaktligen agera så effektivt som möjligt är det viktigt att ett omfattande samarbete äger rum mellan de olika organen. Kommittén anser att en så långt möjligt omfattande de huvudsakliga rikt-

enhetlig lagstiftninv

linjerna för samhällets hela räddningstjänst skulle kunna stimulera ett sådant samarbete.

Smmnanfattning En ökad effektivitet i den allmänna föruträddningstjänsten sätter också att komunerna - som redan har berörts i samband med förslaget till räddningstjänstregioner - i större utsträckning än hittills får möjligheter att använda redan befintliga resurser avsedda för andra ändamål än allmän räddningstjänst. Kommittén bedömer att det är möjligt att i betydligt högre grad än hittills förstärka den allmänna räddningstjänsten genom användning av sådana resurser. En integrering av räddningstjänsten i fred med räddningstjänsten i krig inom ramen för ett kommunalt huvudmannaskap kommer att avsevärt underlätta användningen av civilförsvarets resurser.

Den kommunanknutna civilförsvarsverksamheten kan också komma att stimulera en ökad samordning av de fortsatta investeringarna i materiel, så att denna materiel kan användas både i fredsräddningstjänsten och i krigsräddningstjänsten. En förstärkning av den allmänna räddningstjänstens med personal civilförsvarspersonal och vapenfria tjänstepliktiga är också angelägen. Kommittén anser vidare att de militära förbandens resurser i större utsträckning än hittills bör kunna användas i fredsräddningstjänsten. Även andra organ än civilförsvaret och det militära försvaret har som tidigare berörts resurser som är användbara i den allmänna Kommittén räddningstjänsten. komer att i sitt fortsatta arbete nänmare hur dessa överväga och olika privata organisationers resurser bäst skall kunna utnyttjas i den allmänna räddningstjänsten.

Enligt sina direktiv skall komittên pröva om skyldighetai för t ex industriföretag som bedriver riskfylld verksamhet att hålla

Sanmmnfattning för räddningstjänst bör utvidgas till att omfatta beredskap även andra fall än de som för närvarande anges i brandlagen. Kommittén anser det att varje företag som bedriver sådan rimligt verksamhet bör ha en viss grundberedskap mot olyckor i eller till av verksamheten. Onfattningen och den närmare utföljd av ett företags beredskapsorganisation bör emellerformningen tid i första hand kunna bestämmas på frivillig väg av företaget i samarbete med komnunerna. Företagens verkskydd är en Viktig resurs i det här sammanhanget.

Kommittén tar också upp olika frågor i samband med förebyggande

sina direktiv skall kommittén pröva frågor om

åtgärder. Enligt

i brandlagen om skyldighet för en skärpning av bestämmelserna bl a industriföretag som bedriver riskfylld verksamhet att vidta förebyggande åtgärder även mot andra nödlägen än brand. Regler till av olika finns i som syftar förebyggande slags olyckor ett antal olika Kommittén diskuterar i betänkanförfattningar. det möjligheten att ålägga företag och enskilda med riskfylld verksamhet en generell skyldighet att vidta förebyggande åtgärder inte bara mot brand utan även mot andra nödlägen.

Kommittén behandlar också översiktligt vissa andra frågor som Framför allt det hör till de förebyggande åtgärderna. gäller information om risker och skyddsåtgärder och sotningsverksamheten. Andra åtgärder som knyter an till möjligheterna att skapa en effektivare räddningstjänst är frågor om de s k frivilligorganisationernas arbete, om alanneringen av räddningstjänstorganen och om forsknings- och utvecklingsarbetet.

22 Sanmuu1fattning SOU l98l:82

Slutligen behandlas i betänkandet vissa synpunkter på kostnaderna för den allmänna Det är svårt att utan räddningstjänsten. närmare bedömningar av de frwntida riskerna för olika slags olyckor ange om och i så fall på vilket sätt kraven på insatser från den allmänna räddningstjänsten kommer att förändras i framtiden. Det är också svårt att bedöma hur den av kommittén diskuterade utvidgningen av den allmänna räddningstjänstens skyldigheter kommer att påverka insatsernas antal och omfattning. En väsentligt utökad samverkan i det av kmmnittên föreslagna systemet med räddningstjänstregioner komer emellertid att medföra en ökad effektivitet i den allmänna räddningstjänsten. Enligt den bedömning som kommittén har gjort skulle kostnaderna för den allmänna med det av kommittén räddningstjänsten föreslagna systemet för samverkan och genom övriga av komittên aktualiserade åtgärder kunna bibehållas samma nivå på ungefär som tidigare, samtidigt som effektiviteten i räddningstjänsten skulle höjas.

El

SOU 1981282 Inledning

I N L E D N I N G

ÖKADE KRAV PÅ RÄDDNINGSTJÄNSTHN - KC»ñ1YFFENS UPPDRAG

- Samhällets förändringar och räddningstjänstens utveckling en inledande översikt samhällets har i hög grad präglats av de Det moderna utveckling snabba tekniska framstegen och av den starka urbaniseringen. Den tekniska utvecklingen har lagt grunden till en storskalighet inom framför allt industrin. Produktionen av varor och har sett blivit mer koncentrerad än tjänster geografiskt tidigare. I det storskaliga samhället har person- och godsökat kraftigt. litt påtagligt resultat transporterna mycket av den tekniska utvecklingen - framför allt av den kemiska industrins forsknings- och utvecklingsarbete - är vidare det stora antalet och material som vi använder i vår nya åmien tillvaro. Den ökade energikonsumtionen och bruket av dagliga nya energikällor har också satt sin prägel på utvecklingen.

- det andra grundläggande draget i samhällets Urbaniseringen utveckling - har inneburit en ökad koncentration av bebyggelse har medfört att tätorterna har och befolkning. Utvecklingen

sin andel av befolkningen i landet från drygt 60 % år.

ökat l950 till mer än 80 % trettio år senare. Detta innebär något i de tättbebyggda områdena än tidiöver 2 milj fler människor av ökningen svarar de tre storstadslänen gare. Upp emot hälften för. Bara tillfälligt - under perioder med allmänt sett svaga

24 Inledning ekonomiska konjunkturer - har den här utvecklingen mattats av.

Det moderna sanmüllets utveckling har självfallet haft mycket gott med sig. Den har lagt grunden till den materiella välfärden - men också skapat problem. Urbaniseringen har inneburit att många för nñnniskorna viktiga sammanhang har brutits sönder. lörr hade varje människa lättare att identifiera sig i sin närmaste omgivning och kunde bättre än nu bedöma riskerna för liv och egendom. Genom många av de tekniska förändringarna har sanmället på olika sätt blivit mer komplicerat och sårbart än tidigare. Riskerna för omfattande skador har ökat. Flera slag av olyckor har år från är som regel stigit i antal, t ex bränderna. Andra typer av olyckor ligger kvar på en sedan flera årtionden hög nivå, bl a arbetsolycksfallen. Vidare har miljön i ökad utsträckning kommit att drabbas av omfattande skador. Genom storskaligheten i produktion och transporter hotar verhlhigarna av de enskilda olyckorna att bli större än tidigare.

Säkerheten i samhället har ökat kraven på ett allt bättre skydd mot olyckor och skadegörelse för människor, egendom och mi;jö. Genom den tekniska utvecklingen har det blivit möjligt att göra ett sådant skydd effektivare. Det gäller både de förebyggande åtgärderna mot olyckor och den räddningstjänst som skall gripa in när en olycka har inträffat eller kan befaras vara omedelbart förestående. Samhällets räddningstjänst har efter kand blivit mer omfattande. Uppgifterna har ökat och ansvaret har fördelats på fler myndigheter och andra organ än tidigare.

Samhällets räddningstjänst består för närvarande av

SOU 1981:32 Inledning

l Den s k allmänna räddninwstänsten som riner in vid . J.. .. . ^ .. .. brand, oljeutflöde, ras, oversvanming och annat nodlage; Flera fonner av s k särskild räddningstjänst fjällrüddning, flygräddning, sjöräddning, räddningstjänst vid olyckor i atomanläggning och en särskild för beorganisation kämpning av olja eller kemikalier till havs, i kustvattnen och i Vänern och hwlaren.

Samhället utför också räddningsingripanden i fonn av sjuktransporter. Sådana ingripanden brukar i allmänhet inte betecknas som räddningstjänst.

Den allmänna räddningstjänsten, som regleras i brandlagen (l974:80), är på lokal nivå en uppgift för komnwierna. Brandförsvaret, som utgör den mest omfattande delen av räddningstjänsten, är i själva verket en av kommunernas allra äldsta uppgifter. Komunerna har på det här området tagit på sig ett allt större ansvar. På regional nivå har som länsstyrelsen statligt organ till uppgift att samordna kommunernas strävanden inom den allmänna räddningstjänsten. Centralt är statens brandnämnd ansvarig förvaltningsmyndighet för dessa frågor. Svenska kommunförbundet har också viktiga samordningsuppgifter inom den allmänna räddningstjänsten - både centralt och på länsnivâ.

Ansvaret för de olika formerna av särskild räddningstjänst ligger på flera olika statliga myndigheter. En del av dessa organ leder och samordnar räddningstjänstarbetet - andra deltar endast med personella och materiella resurser. Exempel på statliga myndigheter som leder eller på annat sätt medverkar i den särskilda räddningstjänsten är

E]Rikspolisstyrelsen; []Sjöfartsverket; [3 Överbefälhavaren; E] Statens järnvägar; E]Civilförsvarsstyrelsen; EJLuftfartsverket; []Tullverket (kustbevak- [3Televerket; ningen) ;

hiledning C] Statens strülskyddsinstitut; E] Statens hydrologiska och meteorologiska imstitut.

Organisatoriskt har utvecklingen av räddningstjänsten lett till en splittring i verksanmeten som alltmer komit att framstå som ett problem. Många bedömer att effektiviteten i samhällets räddningstjänst skulle kunna förbättras om användningen av resurserna kunde samordnas bättre. Kraven på en sådan samordning både operativt och när det gäller den administrativa ledningen av olika verksamheter - har efter hand vuxit. De förbättringar som under senare år har skett i organisation och resurser, franför allt efter olyckor och andra händelser som har gett nya erfarenheter, anses inte i tillräcklig grad ha ökat räddningstjänstens effektivitet.

Redogörelsen i de följande avsnitten av detta inledningskapitel ger uttryck för att det enligt statsmakternas bedömning finns ett starkt behov av en ännu effektivare räddningstjänst och av bättre förebyggande åtgärder mot olyckor. En av samhällets allra

viktigaste uppgifter är just att tillförsäkra människor och

egendom ett sådant skydd. Även miljön behöver skyddas. Räddningstjänsten och den förebyggande verksamheten måste kunna möta den utveckling både mot fler och större olyckor och mot nya, förut okända typer av händelser som kan bli följden av de fortsatta förändringarna i samhället. Genom denna utveckling är det nödvändigt att fortlöpande ompröva räddningstjänstens organisa-

tion så att den på ett så effektivt sätt som möjligt

tillgodoser både samhällets och de enskilda människornas växande krav.

sou 1981:82 Iulednirlg

Tidigare utredningar och riksdagsbeslut om räddningstjänsten 1.2.1 1954 års brandlagsrevision Efter hemställan av riksdagen tillkallades 1954 års brandlagsrevision för att se över brandlagstiftningen och brandförsvarets Organisation- Brandlagsrevisionen redovisade sitt arbete i betänkandet (SOU 1960:34) Reviderad brandlagstiftning, som bl a innehöll förslag till ny brandlag och brandstadga. Betänkandet omfattadeocksâsynpunkter på en i brandförsvarets regi organiserad beredskap för andra typer av olyckor än brand. Brandlagsrevisionen ansåg det emellertid falla utanför sitt uppdrag att överväga vilka organ som borde sörja för en beredskap även vid dessa andra typer av nödlägen än brand.

Brandlagsrevisionen föreslog ett oförändrat komunalt huvudmannaskap för brandförsvaret.

1.2.2 Regeringens förslag och 1962 års riksdagsbeslut Vid remissbehandlingen av brandlagsrevisionens betänkande ansåg flera remissinstanser att även räddningstjänst vid andra nödän brand borde regleras i brandlagstiftningen som en av lägen

brandförsvarets uppgifter. Regeringen delade emellertid inte

den uppfattningen. Kommunernas uppgifter i räddningstjänsten borde bedömas efter kommunallagens bestämmelser om den kommunala kompetensen, framhölls det i regeringens förslag (prop 1962:12). Enligt regeringen ankom det på komunerna själva att avgöra vilka kommunala som borde svara för räddningstjänsten vid organ dessa andra typer av nödlägen.

När det gäller huvudmannaskapet för brandförsvaret anslöt sig

28 Inledning

regeringen till brandlagsrevisionens bedömning att brandförsvaret även i fortsättningen skulle vara en kommunal verksamhet.

Riksdagen gjorde ingen erinran mot regeringens förslag (KU 1962:6, 3 LU 1962:11, rskr 1962:127). 1962 års brandlagstiftomfattade bl ning a brandlag och brandstadga, vilka trädde i kraft den 1 januari 1963.

1.2.3 Räddningstjänstutredningen I sitt betänkande (SOU 1971:50) Räddningstjänst föreslog rädd-

ningstjänstutredningen en nz brandlag. Enligt utredningen borde

en räddningstjänstorganisation inrättas med uppgift att ombesörja sådan räddningstjänst som inte åligger annan. Organisationen skulle främst baseras lokala

på räddningstjänstorgan.

Utredningen fastslog i sitt betänkande att framgångsrika räddningsinsatser vid brand och andra olyckor, t ex ras, översvämningar, utsläpp av farliga ämnen och trafikolyckor, fordrar snabba ingripanden. Enligt utredningen måste kärnan i samhällets räddningstjänst vara ett organ som har hög beredskap och väl utbildad personal, sambandsmedel och allsidig teknisk och annan utrustning lämplig för räddningstjänst. Utredningen framhöll att räddningstjänstinsatser måste kunna utföras inom rimlig tid och att räddningstjänstorganets geografiska verksamhetsområde därför inte får vara alltför stort.

När det gäller om sam-

huvudmannaskapet övervägde utredningen

hällets räddningstjänst vid annat nödläge än brand skulle vara en uppgift för det kommunala brandförsvaret, polisen eller civilförsvaret. Brandförsvaret hade enligt utredningen en organisa-

Inledning

tion med hög beredskap dygnet runt och personella och materiella resurser för räddningstjänst vid olika slags olyckor. Onfattningen av denna mer allsidiga verksamhet var redan betydande, förklarades det. Både räddningstjänsttekniska och ekonomiska skäl talade enligt utredningen för att det var mest lämpligt att låta brandförsvaret svara för de föreslagna nya uppgifterna i räddningstjänsten.

1.2.4 Regeringens förslag och 1973 års riksdagsbeslut I propositionen med förslag till brandlag m m (prop 1973:185) framhöll regeringen att frågan om ett ändrat huvudmannaskap för brandförsvaret hade behandlats i förarbetena till 1962 års brandlagstiftning. Redan då hade tanken på att föra över brandförsvaret till staten eller landstingskommunerna avvisats. De fördelar som skulle kunna vinnas genom ett ändrat huvudmannaskap var det i viss utsträckning möjligt att nå genom en ökad samverkan mellan kommunerna, uttalades det i propositionen.

Regeringen anslöt sig till räddningstjänstutredningens bedömning att räddningstjänsten vid andra nödlägen än brand i första hand borde vara en uppgift för brandförsvaret. Länsstyrelsen skulle enligt förslaget få ansvar för planläggningen av en katastrofberedskap och, när det bedömdes nödvändigt, för ledningen av räddningstjänsten vid katastrofer. Tillsynen över kommunernas räddningstjänst skulle utövas dels regionalt av länsstyrelsen, dels centralt av en ny myndighet, statens brandnämnd.

Riksdagen följde i sitt beslut regeringens förslag (CU 1973:30,

\30 SOU 1981:32

rskr 1973:341). 1974 års brandlagstiftning, som trädde i kraft den l juli 1974, omfattade bl a ny brandlag (l974:80) och vissa ändringar i 1962 års brandstadga (1974:81).

1.2.5 Motioner i riksdagen, utskottsbetänkanden och riksdags- ?i I motioner vid 1976/77 års riksmöte (mot 1976/77:16S, 302, 1 286 och l 928) föreslogs förändringar i räddningstjänsten som syftade till bl a en ökad samordning av de befintliga resurserna inom räddningstjänsten. Civilutskottet behandlade motionerna i två betänkanden vid 1977/78 års riksmöte›(CU 1977/78:2 och 17). Utskottet anslöt sig i stor utsträckning till bedömningarna i motionerna men fann inte att dessa fordrade några särskilda åtgärder.

Riksdaaen gjorde ingen erinran mot civilutskottets betänkanden.

Vid 1978/79 års riksmöte väcktes också motioner om räddningstjänsten. I en av dessa (mot 1978/79:5S8) begärdes en utredning om huvudmannaskapet för samhällets räddningstjänst. Motionen behandlade bl a frågan om ett förstatligande av samhällets räddningstjänst. I en annan motion (mot 1978:79:1582) föreslogs en utredning om räddningstjänstens organisation med uppgift att överväga formerna för ett fastare samarbete mellan räddningstjänstorganen i de olika kommunerna. Även i denna motion aktualiserades frågan om ett förstatligande av räddningstjänsten. I ytterligare en motion begärdes bl a en översyn av lagstiftningen om räddningstjänst och miljöskydd (mot 1973/79:394).

sou 1981:82 Inledning

Civilutskottet konstaterade i sitt betänkande (CU 1978/79:18) med anledning av de redovisade motionerna att tillämpningen av 1973 års beslut om räddningstjänstens organisation hade visat på svårigheter i samarbetet mellan olika huvudmän. Civilutskottet ansåg att fördelarna med ett ändrat huvudannaskap av räddningstjänsten borde utredas. Utredningen skulle enligt utskottets mening vara förutsättningslös och utgå från en räddningstjänst med nuvarande och möjliga nya uppgifter. Frågan om huvudmannaskapet för sjuktransporter och ambulansverksamhet borde behandlas i utredningsarbetet. Civilutskottet tillstyrkte därmed de i motionerna till 1978/79 års riksmöte framförda kraven på en utredning dels av huvudmannaskapet för räddningstjänsten, dels av möjligheterna till en ökad samordning av resurserna i räddningstjänsten.

Riksdagen hade inget att erinra mot civilutskottets förslag (rskr 1978/791182).

Sedan regeringen genom direktiv i juni 1979 gett räddningstjänstkommittên i uppdrag att verkställa den av riksdagen be-

gärda utredningen har vid 1979/80 års och 1980/81 års riksnöten

väckts ztterligare motioner om samhällets räddningstjänst (mot

1979/801749, 750, 755, 757 och 1980/8l:283, 486, 1501, 1978,

2159 och 2167). Motionerna har berört verksaheten med räddningshelikopter, samordningen av civil räddningstjänst med försvaret och huvudmannaskapet för räddningstjänsten. Civilutskottet har vid behandlingen av motionerna (CU 1979/80:20 och 1980/81:38) hänvisat till att räddningstjänstkomittên kommer att överväga dessa frågor. Riksdagen har i enlighet med utskottets hemställan

32 Inledning beslutat att förslagen i motionerna i avvaktan på resultaten av komittêns arbete inte skall föranleda några åtgärder (rskr 1979/80:2l4 och 1980/8l:376).

1.2.6 Brandförsvarsutbildningssakkunniga och den interdepar-

tementala arbetsgrugoen

Statens brandnämndsutbildningsenhet svarar för den brandförsvarsutbildning som sker vid statens brandskola. Skolan skall i anslutning till brandstadgans kompetensregler utbilda bl a brandpersonal. I samband med remissbehandlingen av räddningstjänstutredningens betänkande väcktes frågan om en översyn av brandförsvarsutbildningen. År 1979 avgav sakkunniga för översyn av brandförsvarsutbildningen m m betänkandet (Ds Kn 1979:5) Brandförsvarsutbildningen.

Brandförsvarsutbildningssakkunniga konstaterar att kraven på brandpersonalen har ökat under senare år, bl a genom att det kommunala brandförsvaret i 1974 års brandlag ålades ett ansvar för räddningstjänsten även vid andra olyckor än brand. I

betän-

kandet föreslås att kompetensutbildningen för heltidsanställda

brandmän och brandförmän skall utökas. Vidare föreslår de sak-

kunniga en särskild utbildning för de brandmästare och brandnåi som skall ägna sig åt det förebyggande brandförsvaret. För brandmästare som skall tjänstgöra som brandchef eller vice brandchef föreslås en särskild förvaltningsutbildning.

I betänkandet framhålls att de deltidsanställda brandmännen, som utgör cirka 60 % av landets brandpersonal, helt saknar kompetensutbildning. Brandförsvarsutbildningssakkunniga föreslår att de deltidsanställda brandmännen skall erhålla en kompetensutbild-

sou 1981:82 Inledning

ning omfattande tre veckors anställningsutbildning vid utbildningsbrandkår. För deltidsanställt brandbefäl föreslås en utryckningsledarutbildning under sex veckor. De sakkunniga diskuterar också möjligheterna att samordna brandförsvarsutbildningen med den del av civilförsvarsutbildningen som avser undsättande verksamhet men finner inte detta möjligt, eftersom innehållet i de bägge verksamheterna skiljer sig alltför mycket från varandra.

Betänkandet om har remissbehandlats.

brandförsvarsutbildningen

Förslaget överarbetas för närvarande inom regeringskansliet av arbetsgruppen (Kn l980:A) för en överarbetning av förslag till ändrad m m.

brandförsvarsutbildning

Räddningstjänstkomittêns uppdrag 1.3.1 Direktiven till kommittén 13 Räddningstjänstkommittêns uppdrag var ursprugligen att utreda frågan om ersättning för skador på grund av naturkatastrofer. Till utredningsuppdraget hörde det ocksâ, framgick av regeringens direktiv (Dir 1979:36), att ansvaret för att klarlägga geotekniska undersökningar och förebyggande åtgärder mot skred vidtas. Dessutom skulle kommittén behandla frågor om ersättning för vissa ingrepp enligt brandlagen och om regressrätt för kostnader för räddningstjänst enligt Kommitténs överbrandlagen. väganden i dessa frågor pågår.

Genom tilläggsdirektiv (Dir 1979:57) utvidgades kommitténs uppdrag till att omfatta dels frågan om inrättande av en statlig 1) Direktiven i dess helhet redovisas som bilaga till betänkandet.

34 Inledning komission för undersökning av allvarliga olyckor, dels frågan om huvudmannaskapet för räddningstjänsten. Kommittén skall enligt den del av uppdraget som berör samhällets räddningstjänst förutsättningslöst pröva frågan om huvudmannaskapet för en räddningstjänst med nuvarande och möjliga nya uppgifter. Till begreppet räddningstjänst hör i det här sammanhanget enligt direktiven inte bara den verksamhet som avses i l § brandlagen utan också annan verksamhet som syftar till att samhället skall kunna avvärja eller begränsa skador som följer av olyckor och liknande händelser. Uppdraget omfattar även frågan om huvudmannaskapet för sjuktransporter och ambulansverksamhet. Kommittén bör enligt direktiven.särski1t beakta att ett effektivt utnyttjande av resurser som finns eller som kan byggas upp hos statliga, kommunala, landstingskonmumala och enskilda organ har väsentlig betydelse för en effektiv räddningstjänst. Vidare fordras en effektiv ledning av räddningsarbetet. För denna krävs en god planläggning och en god samordning mellan de organ som deltar i verksamheten, framhålls det i direktiven.

Oavsett vilken ställning komittên tar i frågan om huvudmanna-

skapet bör komittên och lämna förslag till åtgärder överväga

som förbättrar förutsättningarna för en effektiv räddningstjänst. Behovet att samordna räddningsarbetet inom större geografiska områden bör särskilt uppmärksammas. Enligt direktiven gäller det t ex när en händelse fordrar räddningsinsatser både till lands och till sjöss och när sådana åtgärder måste vidtas i flera län samtidigt. -J

Kommittén bör vidare överväga frågan om en skärpning av beszän-

sou 1981:82 Inledning

melserna i brandlagen om skyldighet för bl a vissa industriföreverksamhet att vidta förebyggande åtgärder. Det tag med riskfylld bör också övervägas om en industri skall kunna åläggas att svara för den ökning av samhällets kostnader för beredskap m m som industrins verksamheter orsakar.

Genom snöovädren under vintern 1978/79 aktualiserades frågan om de bestämmelser i brandlagstiftningen som gäller planläggning, regional ledning och ingrepp i annans rätt bör tillämpas också i situationer som inte har ansetts vara nödlägen i brandlagens mening. En sådan möjlighet skulle kunna vara av betydelse också för det saneringsarbete som vidtar efter själva bekämpningen (räddningstjänsten) vid ett omfattande oljeutflöde. Kommittén bör överväga även dessa frågor, framgår det av direktiven.

Utredningsarbetet bör bedrivas i nära kontakt med det utredningsarbete med anknytning till räddningstjänsten som pågår på skilda områden. Särskilt framhålls att räddningstjänstkommittêns arbete i huvudmannaskapsfrågan till innehållet och i tiden så långt det är möjligt bör samordnas med 1978 års försvarskommittês arbete.

1.3.2 Särskilda beslut av regeringen m m Statens brandnämnd hemställde i skrivelse den 20 oktober 1977 om ändring i brandlagens regler om tjänsteplikt så att länsstyrelsen får möjlighet att förordna om allmän tjänsteplikt för räddningsinsatser utan att länsstyrelsen har övertagit ledningen. Brandnämmden framhöll att det i samband med övningar när

36 Inledning

det har varit nödvändigt att skadade från transportera olycks-

plats i terrängen har visat sig finnas ett stort behov av

arbetskraft. Skrivelsen har remissbehandlats och med remissinstansernas yttranden överlämnats till räddningstjänstkomittên.

Genom skrivelse den 5 juli 1978 underställde statens brandnämnd regeringen ett till för dimension förslag riktlinjer ring m m av kommunernas styrkor i beredskap för räddningstjänst. Riksrevisionsverket uttalade i yttrande den 18 december 1978 att förslaget borde återremitteras till brandnämmden för ytterligare utredning av förslagets kostnader och andra effekter. Svenska kommunförbundet avstyrkte förslaget i yttrande den 6 september 1979. Förbundet bedömde merkostnaderna som avsevärda och framhöll att det behövs ett bättre för underlag bedömning av om dessa högre kostnader är motiverade. Regeringen har överlämnat handlingarna i ärendet till räddningstjänstkommittên och har uttalat att kommittén skall överväga och lägga fram förslag i dimensioneringsfrågan.

Länsstyrelserna i Kalmar län och i Malmöhus län har i skrivelser till regeringen tagit upp frågor som aktualiserades genom snöovädren vintern 1978-79. Länsstyrelserna har avgett rapporter med redovisning av bl a erfarenheter från räddningstjänstoch undsättningsarbetet. Till rapporterna har fogats en rad förslag avsedda att förbättra planläggning, beredskap och samhällsinsatser. Sådana förslag är bl a beredskapstjänst för länsstyrelsepersonal som skall ingå i räddningsledningen, nöjatt biltrafik

ligheter förbjuda privat under svåra vägförhål-

landen, bättre väderinformation och effektivare sambandsmöjlig-

Inledning

heter. För att länsstyrelsen i utsatta situationer skall kunna

hindra onödig trafik har regeringen den 6 december 1979 beslutat om förordning (1979:1082) om lokala trafikföreskrifter i vissa fall. Regeringen har i övrigt med anledning av länsstyrelsernas skrivelser konstaterat att flera av de frågor som länsstyrelserna har tagit upp hör till dem som räddningstjänstkommittên enligt sitt uppdrag skall utreda. Övriga frågor som har samband med erfarenheterna från snöovädren bör enligt regeringen lämpligen också övervägas av kommittén. I avvaktan på resultatet av detta utredningsarbete bör det enligt regeringen ankomma på länsstyrelserna att med de medel som står till deras förfogande vidta de åtgärder som kan anses påkallade. Regeringen har förordnat att länsstyrelsernas skrivelser och rapporter med anledning av snöovädren skall överlämnas till räddningstjänstkomittên.

Utredningen (S 1976:05) om sjukvården i krig har avgett betänkandet (SOU 1978:83) Sjukvården i krig. I betänkandet framhålls bl a att såväl fredssjukvårds- som beredskapsskäl motiverar en längre tids försöksverksamhet i fred med sjuktransporter med helikoptrar. Efter remissbehandling har regeringen förordnat att betänkandet i de delar som innehållet berör frågan om sjuktransporter skall överlämnas till räddningstjänstkommittên.

Statens brandnämnd har i en skrivelse den 2 februari 1977 - med hänvisning till att komuner årligen förorsakas kännbara släckningskostnader vid brand i vegetation i samband med militära övningar - hemställt att regeringen överväger dels om ersättning till kommun av statsmedel i dessa fall bör utgå för hela släckningskostnaden, dels om ersättningen bör bestridas ur anslaget

38 Inledning för försvarsmakten. Yttranden har avgetts den 1 augusti 1979 av överbefälhavaren och den 25 januari 1980 av Svenska komunförbundet. Brandnämnden har inkommit med synpunkter med anledning av överbefälhavarens yttrande. Regeringen har förordnat att brandnämndens framställning och övriga skrivelser i ärendet skall överlämnas till räddningstjänstkommittên.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har i en skrivelse den 3 mars 1980 hemställt att regeringen vidtar de åtgärder som behövs för att effektivisera ledningen på civil sida och samarbetet med militärbefälhavarna vid katastroflägen i fred när fler än ett län berörs. Länsstyrelsen i Kalmar län har i en skrivelse den 5 mars 1980 avgett en rapport med erfarenheter från en klorgasi Kalmar den 18 september 1979. I skrivelsen lämnas även övning förslag till åtgärder för att beredskapen mot sådana olyckor skall kunna förbättras. Regeringen har förklarat att räddningssina direktiv skall behandla de frågor tjänstkommittên enligt som länsstyrelserna i Kalmar och Malmöhus län tar upp i sina skrivelser. Regeringen har överlämnat skrivelserna till kommittên.

I regeringens proposition (1980/81:90, bil 2) om riktlinjer för energipolitiken föreslås att räddningstjänstkomittên får i uppdrag att i samverkan med bl a Sveriges Radio AB granska hur radion, särskilt lokalradion, bäst skall användas för att informera allmänheten vid katastrofer. Behovet av eventuella kompletterande åtgärder för att säkerställa radions tillgänglighet i nödsituationer bör, enligt vad som sägs i propositionen, också övervägas. Riksdagen har beslutat i enlighet med

SOU l981:82 Inledning

regeringens förslag (JOU 1980/81:24, rskr 1980/81:274).

Utredningen rörande miljöproblem m m i vissa industriområden (UMI) avgav i februari 1978 betänkandet (SOU 1978:25) Etablering av miljöstörande industri till statsrådet och chefen för bostadsdepartementet. I betänkandet behandlas vissa frågor om räddningstjänst i samband med industriverksamhet. Betänkandet har remissbehandlats. Regeringen har överlämnat betänkandet och remissyttrandena i de delar som gäller räddningstjänsten till räddningstjänstkomittên.

Tidigare förslag av räddningstjänstkommittên Räddningstjänstkommittên har den 15 januari 1980 till statsrådet och chefen för komundepartementet överlämnat delbetänkandet (Ds Kn 1980:1) Undersökning av allvarliga olyckshändelser. I betänkandet föreslås att alla slags allvarliga olyckshändelser med undantag av luftfarts- och sjöfartsolyckor, som redan nu granskas av särskilda kommissioner, skall undersökas av en självständig statlig undersökningskommission.

Efter remissbehandling av förslaget har regeringen med utgångspunkt i kommitténs förslag beslutat att tillsätta en särskild kommitté (Dir 1981:12) med uppdrag att undersöka allvarliga olyckshändelser och tillbud till sådana händelser. Kommittén skall också närmare överväga regler och arbetsformer för en framtida samordning av verksamheten med de kommissioner som för närvarande utreder luftfarts- och sjöfartsolyckor.

Genom beslut den 26 juni 1980 uppdrog regeringen åt räddnings-

40 Inledning

tjänstkommittên att studera möjligheterna till ett utvidgat larm med tyfoner i kärnkraftstationernas omgivningar. Räddningstjänstkommittên har efter föreskrivet samråd med Civilförsvarsstyrelsen, berörda länsstyrelser och statens strålskyddsinstitut den 2 december 1980 till regeringen överlämnat rapporten Alarmering utomhus med tyfoner vid kärnkraftstationerna. I rapporten redovisar kommittén ett förslag till tyfonalarmering inom ca 15 km från kärnkraftverken. Regeringen har i sitt förslag (prop 1980/81:90, bil 2) till ökad beredskap mot atomolyckor i huvudsak följt kommitténs förslag. Riksdagen har beslutat i enlighet med propositionen_

Utredningsarbetets_genomförande 1.5.l Arbetets uppläggning Räddningstjänstkomittên planerade ursprungligen sitt arbete så att komittên i ett slutbetänkande under första halvåret 1982 skulle kunna redovisa sina överväganden och förslag om räddningstjänstens huvudmannaskap, organisation och resurser. Avsikten var att kommittén i ett sammanhang skulle behandla alla viktigare utredningsfrågor inom räddningstjänsten. Inte minst mot bakgrund av att flera offentliga utredningar under senare år har omfattat endast delfrâgor och att samordningsproblemen inom området har accentuerats efter hand som olika grenar av räddningstjänsten har byggts ut framstod det som angeläget att i ett sammanhang beskriva räddningstjänstverksamheten och behandla de frågor som ingår i utredningsuppdraget. Komittên bedömde det också som angeläget att tillsammans med resultaten av sina överväganden om huvudmannaskap och organisation kunna framlägga ett förslag till ny lagstiftning för hela räddningstjänstområdet.

SOU 198l:82 Inledning Som har framhâllits skall räddningstjänstkommittêns arbete enligt direktiven i tiden och till innehållet samordnas med 1978 års försvarskommittês arbete. En samordning är särskilt angelägen när det gäller försvarskommittêns överväganden om civilförsvarets framtida organisation och räddningstjänstkommittêns överväganden om huvudmannaskapet för räddningstjänsten. De båda kommittêerna har under arbetets gång utbytt utredningsmateriel. Gemensamma diskussioner har också förekomit på olika stadier i utredningsarbetet. Samråd har skett främst på sekretariatsnivå. Genom denna samordning har det i ett relativt tidigt skede framkommit att båda kommittêernas överväganden har gått i riktning mot ett kommunalt huvudmannaskap för räddningstjänsten både i fred och i krig.

För att det skulle bli möjligt att samtidigt bedöma båda kommittêernas arbete uttalades efter hand allt starkare önskemål om att räddningstjänstkommittên redan hösten 1981 i ett delbetänkande skulle redovisa sina överväganden om principerna för huvudmannaskap, organisation och resurser inom fredsräddningstjänsten. Räddningstjänstkommittên har ansett att kommittên bör tillgodose dessa önskemål och redogör i föreliggande principbetänkande för de slutsatser och förslag när det gäller den framtida som hittills har

räddningstjänsten utarbetats

av kommittén.

I principbetänkandet behandlar räddningstjänstkomittên i huvudsak frågor som har med den allmänna räddningstjänsten att göra. Övervägandena om huvudmannaskapet för s k särskild räddningstjänst omfattar följaktligen endast frågor som berör avgräns-

42 Inledning

ningen av den allmänna räddningstjänstens uppgifter i framtiden. Frågor om huvudmannaskapet för verksamhet som enligt förslaget inte skall vara allmän räddningstjänst återkomer kommittén till i nästa etapp av sitt arbete. När det gäller frågan om vilka åtgärder som kan vidtas för att göra räddningstjänsten effektivare behandlar kommittén i det föreliggande betänkandet på ett mer grundligt sätt endast en del av de åtgärder som berör den allmänna räddningstjänsten. Ytterligare överväganden om åtgärder som syftar till en ökad effektivitet inom den allmänna räddningstjänsten - liksom överväganden om de åtgärder som kan vidtas för att göra även de olika formerna av särskild räddningstjänst effektivare - skall ske i det fortsatta arbetet.

1.5.2 Principbetänkandets disposition Kapitlen 2 - 4 utgör en beskrivning av nuläget inom den allmänna räddningstjänsten och av de senaste årens utveckling och erfarenheter från verksamheten. I de återstående delarna av betänkandet, dvs kapitlen S - 8, redovisar kommittén resultatet av sina hittills gjorda överväganden.

Kommittén redogör i kapitel 2 för den allmänna räddningstjänstens nuvarande resurser och organisation. Redovisningen innehåller en beskrivning.av räddningstjänstbegreppet enligt brandlagen och av arbetsuppgifterna för myndigheter och andra organ på olika nivåer inom den allmänna räddningstjänsten. Vidare omfattar kapitel 2 en redogörelse för den statistiska kartläggning av den allmänna räddningstjänstens personella och materiella resurser och av samverkan mellan kommuner i räddnings-

Inledning

tjänsten som kommittén har genomfört.

Kapitel 3 är en beskrivning av utvecklingen för olika typer av olyckor, huvudsakligen de som har inträffat under 1970-talet. För en del områden redovisas också omfattningen av de skador som olyckorna har lett till. Redogörelsen omfattar framför allt bränder. En del uppgifter redovisas emellertid också om vägtrafikolyckor, järnvägsolyckor, haverier med luftfartyg, ras och skred, olyckor med farliga ämnen och olycksfall i arbetet. Kommittén redogör vidare i kapitel 3 för kostnaderna för den allmänna räddningstjänsten.

4 redovisar I kapitel komittén synpunkter på räddningstjänstens sätt att fungera som kommittén har inhämtat från företrädare för lokala och regionala räddningstjänstorgan.

I kapitel 5 behandlar kommittén frågan om huvudmannaskapet för

den allmänna räddningstjänsten. I detta kapitel ingår bl a en preliminär bedömning av vilka arbetsuppgifter som kommittén anser att den allmänna räddningstjänsten bör ha i framtiden. Kapitel 6 är en redogörelse för kommitténs förslag till åtgärder för att de lokala räddningstjänstorganen skall kunna samverka

i betydligt större utsträckning än hittills. I kapitel 7

redovisar kommittén sin bedömning av principerna för utformning av räddningstjänstorganisationen på lokal, regional och central nivå.

Kapitel 8, slutligen, innehåller synpunkter på en rad olika

\44 Inledning frågor med anknytning till strävandena att förbättra den allmänna räddningstjänsten. Kommittén behandlar bl a frågor om en enhetlig lagstiftning för räddningstjänsten, om användningen av resurser avsedda för andra ändamål än räddningstjänst och om ökade skyldigheter för företag med riskfylld verksamhet att hålla beredskap och vidta förebyggande åtgärder.

Resurser SOL 1981 : 82 NULÄGE

DEN ALLMÄNNA RÃDDNINGSTJÄNSTENS RESURSER OCH ORGANISATION

Författningar m m Grundläggande bestämmelser om konmuners och enskildas skyldigheter att svara för räddningstjänst finns i E] Brandlagexi (l974:80); C) Brandstadgan (l962:9l, omtryckt 1974:81);

Ersättning till den som deltar i räddningstjänst och till kommun för kostnader för räddningstjänst och oljesanering utgår enligt föreskrifterna i brandlagen och i E] Kungörelsen (1974:411) om ersättning för deltagande i

räddningstjänst m m.

För ersättning vid personskada till den som har deltagit i räddningstj änst gäller I:) Lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd; E] Qgen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada.

Brandordninoen för varje kommun innehåller närmare bestämmelser om organisationen av den allmänna räddningstjänsten i konmunen.

Räddningstj änstbegreppet enligt brandlagen Med_ räddningstjänst avses enligt brandlagen den verksamhet som till att vid syftar en olyckshändelse brand, oljeutflöde, ras,

46 Resurser SOU 1931:82 eller annat - eller skador översvämning nödläge avvärja begränsa miljö. Räddningstjänstorganen skall på människor, egendom eller om det med hänsyn till behovet av ett snabbt ingripande, ingripa det hotade intressets vikt, de beräknade kostnaderna för räddning_och omständigheterna i övrigt framstår som påkallat att tjänsten i övrigt avses framför allt de de ingriper. Med omständigheterna som den hotade ägare kan ha att själv elmöjligheter egendmens ler genom någon annan avvärja eller begränsa skadorna. Omständigheterna skall alltså vara sådana att det framstår som rimligt att samhället svarar för de åtgärder som behövs för att skadan skall kunna avvärjas eller begränsas.

av brandlagen att denna inte skall till- Det framgår uttryckligen

l§mpa§_på åtgärder vid olyckor i atomanläggning eller på sjö-

eller I förarbetena till lagen framhålls räddning fjällräddning. att brandlagen inte heller är tillämplig på sjukvård, Sjuktransporter eller ambulansflygtjänst. Brandlagen skall vidare inte tillämpas på de åtgärder mot utflöde av olja och kemikalier som, vidtas till havs, i kustvattnen eller i Vänern och Mälaren. Vissa bestämmelser om tjänsteplikt, om ingrepp i annans rätt och om för räddningstjänstkostnader är emellertid tillersättning lämpliga på sådana åtgärder.

i hamnområde och i andra Olje- och kemikaliebekämpning på land, Vänern och Mälaren omfattas av vatten än havet, kustvattnen, bestämmelserna i brandlagen. Inom flygräddningstjänsten reglerar brandlagen åtgärder på haveriplatsen.

SOU l98l:82 Resurser

Som har framgått av det inledande i kapitlet betänkandet kallas den räddningstjänst som stat eller kmnnun svarar för enligt brandlagen vanligen allmän Den räddningstjänst

räddningstjänst.

som inte omfattas av brandlagens bestämmelser utan huvudsakligen regleras i annan ordning brukar betecknas som särskild räddningstjänst.

Räddningstjänstorganens uppgift skall vara att vid nödläge hindra att skada uppstår eller att redan inträffade skador förvärras. Till sådana åtgärder hör också de som kan vidtas hnuux en olyckshändelse har inträffat, under förutsättning att en sådan händelse, som det framhålls i förarbetena till brandlagen, kan befaras vara omedelbart förestående. De rent förebyggande åtgärderna, dvs sådana arbeten som vidtas för att på förhand förebygga att en händelse som kan leda till skador inträffar eller orsakar omfattas inte skador, av begreppet räddningstjänst.

Räddningstjänstinsatsen skall pågå till dess att fara för skada eller skada ytterligare är avvärjd. Det åligger alltså inte

räddningstjänstorganen att utföra eller övervaka

återställnings-

eller saneringsarbeten. I förarbetena till brandlagen uttalas att det knappast är möjligt att genom allmänna uttalanden dra en gräns mellan och

räddningstjänstarbeten återställnings- eller

saneringsåtgärder. Försiktighetsskäl talar emellertid ofta för att räddningstjänstinsatsen bör fortsätta någon tid sedan det har bedömts att risken för

ytterligare skador är avvärjd. En

alltför mellan

strikt_gränsdragning räddningstjänst och åter-

48 Resurser ställning eller sanering bör därför undvikas, framgår det av förarbetena till brandlagen.

Arbetsuppgifter för räddningstj änstorgaxienl på olika nivåer 2.3.1 Den konmrunala räddningstjänsten Kommunen skall enligt brandlagen svara för räddningstjänst i kommunen. För denna uppgift är komnunexi skyldig att hålla ett brandförsvar som tillgodoser skäliga anspråk på effektivitet. I brandförsvaret skall ingå en brandstyrka som består av brandchef, en eller flera vice brandchefer, brandkår samt brandvärn, om sådant behövs. Brandchefen och övrig brandförsvarspersonal skall varaanställd på heltid eller på deltid. I brandstadgan finns särskilda kompetensföreskrifter för brandbefäl.

Brandlagen föreskriver att kommun skall anskaffa och txnderhålla materiel, byggnader och andra anordningar som behövs för brandförsvaret. Kortminnen skall också se till att det finns vatten för brandsläckning. Förpliktelserna gäller emellertid endast i den utsträckning som verksamheten inte orsakar kommunen oskäliga kostnader.

Länsstyrelsen får helt eller delvis befria en kormnun från skyldighet att hålla en brandkår om konununen har träffat avtal om betryggande hjälp för räddningstjänst från konmunal brandkår i annan konnnun. Länsstyrelsen kan också delvis befria en konunun från skyldighet att hålla en brandkår om kommunen har träffat avtal om sådan hjälp från brandkår som inte är kommunal, t ex industribrandkår. Detsamma gäller om hjälpen lämnas av annat räddningsorgaxx än brandkår, t ex oljesaneringsföretag, eller om kommunen har beslutat att annat konnnunalt verk än brandför-

Resurser

svaret skall delta i räddningstjänsten.

brandstadgan skall brandchefen tillse att kommunens Enligt räddningstjänst är ändamålsenligt ordnad och att föreskriven Brandchefen skall vidare svara för den beredskap upprätthålls. planläggning som behövs för en effektiv räddningstjänst. Enligt skall räddningstjänsten hålla en sådan beredskap brandstadgan att första för räddningstjänst alltid kan ske inom utryckning till kommunens förhållanden som en med hänsyn godtagbar tid, anges i brandordningen (den s k anspänningstiden).

Brandchefen i en komun får bestämma att brandkår från annan kommun, industribrandkår, annat räddningsorgan eller kommualt verk skall medverka när omfattande eller särskilda räddningstjänståtgärder är nödvändiga - eller när det komunala brandförsvaret tillfälligt inte kan ingripa, t ex på grud av sjukdom, snöhinder eller skador på fordon. Annan kommun är skyldig att i sådana situationer delta i den utsträckning som brandchefen i den komunen bedömer möjlig.

Brandchefen leder kommunens räddningstjänststyrka. Normalt för brandchefen också befälet över andra räddningstjänstorgans om dessa deltar i räddningstjänstarbetet tillsammans styrkor, med kommunens egen styrka.

Enligt förarbetena till brandlagen är det inte nödvändigt med några särskilda bestämmelser för att klargöra vilka befogenheter brandchefen - eller den som han utser till räddningsledare - har i förhållande till militär personal, sjukvårds-

eller polispersonal som är

personal verksam på en olycksplats.

50 Resurser SOU l98lz82

Militär styrka som deltar i räddningstjänstarbete bör stå under räddningsledarens befäl

genom att räddningsledaren ger direktiv

till chefen för styrkan. bör däremot inte ut- Räddningsledaren öva befälsrätt gentemot inom den militära personal styrkan. Räddningsledarexl bör inte heller leda sjukvårdspersonalens vårdinsatser eller det polisiära arbetet, framhålls det i förarbetena till brandlagen.

Komnunen prövar frågor om ersättning till den som har deltagit

i räddningstjänst eller som har tillhandahållit utrustning för räddningstjänst .

2.3.2 Den regionala räddningstjänsten Länsstyrelsen är för den allmänna

tillsynsgndighet räddnings-

tjänsten i länet. Det hör till länsstyrelsens att uppgifter tillse att räddningstjänsten är tillfredsställande ordnad. Länsstyrelsen skall bl a fastställa konununala beslut om brandordning.

Länsstyrelsen skall vidare svara för den regionala planläggning som fordras för räddningstjänsten vid som kräver så nödlägen omfattande räddningstj änståtgärder att det behövs ett särskilt organ för samordning av räddningstjänstinsatsema eller för samordning av räddningstjänsten med annan verksamhet. I sådana situationer skall länsstyrelsen överta och förordna ledningen en särskild befälhavare för räddningstjänsten på olycksplatsen. Länsstyrelsen skall vidare ge direktiv om räddningstjänstarbetets huvudsakliga och samordna resurserna för räddinriktning ningstjänst och annan verksamhet på olycksplatsen. Länsstyrelsen skall i dessa situationer också fatta beslut i fråga om åtgärder

SOU 19312 32 Resurser

som kan vara särskilt kostnadskrävande eller som kan innebära att väsentliga miljövärden förstörs eller att betydande enskilda intressen skadas.

I situationer där det inte är fråga om räddningstjänst i brandlagens mening kan länsstyrelsen ingripa i egenskap av högsta polismyndighet i länet eller med stöd av bestämmelser i länsstyrelseinstruktionen (l97l:460, omtryckt 1979:234). Enligt förordningen (1979:1082) om lokala trafikföreskrifter i vissa fall kan länsstyrelsen vid särskilt svåra väderförhållanden eller liknande mständigheter helt eller delvis förbjuda fordonstrafik på vissa vägar eller i vissa områden.

Till länsstyrelsens uppgifter inom räddningstjänsten hör att vissa

handlägga frågor om ersättning till enskild eller till

kommun som har medverkat i räddningstjänst i de fall när länsstyrelsen har övertagit ledningen för räddningstjänsten.

2.3.3 yyndigheter och organisationer som samverkar med den allmänna räddningstjänstens lokala och regionala organ Enligt planeringen för räddningstjänsten - i några fall enligt uppgjorda avtal mellan myndigheter - har den allmänna räddningstjänstens regionala och lokala organ möjligheter att för räddningstjänstinsatser använda även andra materiella och personella resurser inom samhällsverksamheten än de egna. Endast en del av dessa resurser är uteslutande avsedda för räddningstjänst. Det gäller t ex statens järnvägars s k hjälpberedskap och luftfartsverkets brand- och räddningstjänst vid verkets l4 flygplatser. §jukvårdshuvudmännens ambulansverksamhet och den medicinska katastrofberedskap som har organiserats för omhän-

52 Resurser

av skadade vid större olyckor är andra grenar som dertagande den allmänna räddningstjänsten. Resurser för förkompletterar stärkning av räddningstjänsten i samband med mer omfattande finns inom civilförsvaret och det militära försvaret. olyckor Polisen har vid ett ansvar för efterforskning av mänolyckor niskor, avspärrning av olycksplatsen, trafikreglering, registav skadade och döda, underrättande av anhöriga och utrering redning av olyckan.

vid med farliga kemiska För skadebekämpning och sanering olyckor ämnen har flera större tillverkare organiserat särskilda §_k Giftinformationscentralen ger information om egenhjälpgrupper. Råd och upplysningar om skaper hos ämnen som berörs av olyckor. a också arbetarskyddsstyrelsen, behovet av skyddsåtgärder ger bl statens strålelkraftproducenterna, sprängämnesinspektionen, olika områden. Ett samarbete har skyddsinstitut och SMHI inom sina med lokal och med Sveriges Lokalradio ar vidare förberetts press som vid mer omfattande olyckor skall ges

gg om den information

till allmänheten.

mellan den allmänna räddningstjänsten och de Även samordningen skilda formerna av särskild räddningstjänst fordrar på flera områden ett samarbete mellan olika myndigheter och andra organ.

2.3.4 Statens brandnämnd Statens brandnämnd har som central förvaltningsmyndighet tillden allmänna räddningstjänsten i hela landet. Enligt syn över sin instruktion skall nämnden genom utbildning samt (1974:408) och

forsknings- och utvecklingsarbete främja räddningstjänst

SOU l98l:82 Resurser

åtgärder mot brand som kommunerna har ansvaret för. förebyggande Brandnämnden skall ge råd och anvisningar till länsstyrelser, kommuner och enskilda i frågor inom detta område. En annan uppär att biträda länsstyrelserna i deras handläggning av gift ärenden om räddningstjänst.

Brandnämnden frågor om ersättning av statsmedel till prövar kommun för och saneringsåtgärder till följd av bekämpningstill havs och i kustvattnen, Vänern och Mälaren. oljeutflöde Nämnden utfärdar också föreskrifter för kommunernas och länsav ärenden om ersättning för räddstyrelsernas handläggning ningstjänstkostnader.

2.3.5 Regeringen Regeringen beslutar i förvaltningsärenden enligt brandlagstift- Sådana ärenden kan avse frågor om dispens från föreningen. skriven kompetens för brandchef, besvär över länsstyrelsens beslut om komunal brandordning och frågor om ersättning till kommun för räddningstjänst som har medfört särskilt höga kostnader. Andra typer av ärenden som regeringen prövar gäller ersättning till enskild för skador på grund av naturkatastrofer och framställning om utredning eller annan åtgärd i fråga om räddningstjänst. Inom regeringskansliet handlägger kommundepartementet ärenden om räddningstjänst, i den mån sådana ärenden inte ankommer på annat departement.

2.3.6 Räddningstjänstrådet

Inom ramen för det nya programmet för miljösäkrare sjötransporter

54 Resurser SOU l98l:8Z

har statsmakterna beslutat (prop 1980/8l:ll9, CU l980/81:38, rskr 1980/8l:376) att det till statens brandnänuui knutna rådet för räddningstjänst skall ombildas och förstärkas så att det mer aktivt kan verka för en samordning mellan ansvariga myndigheter. Rådet skall utses av regeringen. Utom företrädare för de myndigheter och organisationer som hittills har ingått i rådet rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren, Civilförsvarsstyrelsen, socialstyrelsen, televerket, statens järnvägar, sjöfartsverket, luftfartsverket, generaltullstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet - skall i räddningstjänstrådet finnas representanter för fiskeristyrelsen och statens naturvårdsverk.

Den komunala räddningstjänstens resurser p e r s 0 n e l l a 2.4.1 Heltids- och deltidsstyrka i beredskap I de flesta kommunerna i landet är räddningstjänstens beredskap organiserad uteslutande genom deltidspersonal. Enligt den kartläggning av räddningstjänstens organisation och resurser som komittên genomförde våren l980 har löl eller 58 % av landets 279 kommuner enbart i beredskap. deltidsstyrkor Den sammanlagda folkmängden i dessa kommuner är nära 2 milj eller en knappt fjärdedel av hela befolkningen. Heltidsanställda befäl och brandmän i beredskap vid en eller flera brandstationer har följll8 kommuner - var aktligen drygt tredje av hela antalet. I 20 av dessa senare kommuner tjänstgör heltidspersonalen endast under dagtid eller också är den heltidsanställda så dimenstyrkan sionerad att den kan sägas komplettera deltidspersonalen. Den sammanlagda folkmängden i de 98 komuner som har heltidsstyrkor vilka runt dygnet utgör stommen i beredskapen är något mindre

sou 1981:82 Resurser

Tabell 2.1 Antal kommuner i storleksgrupper efter invânarantal med hel-

tidsstyrka i beredskap dygnet runt, viss heltidsstyrka eller enbart deltidsstyrka i beredskap vid huvudbrandstationen

Storleksgrupps Hela an- Antal kommuner med antal invånare talet Sammanlagd kommuner Heltids- Viss hel- Enbart delfolkmängd, styrka i tidsst r- 1 000-tal

Beredskap kg 1 Ee- tidsstärka 1 ere skap personer

dygnet redskap inom komrunt vid vid huv- munen 2) huvbrandstn brandstn 1)

- 10 61 - - 61

10 001- 15 68 - 64

Relativ fördelning i procent 100

Befolkning, 1 000-tal personer 8 303 S 881

Relativ fördelning i procent 100 71 23 -

1) Heltidsstyrka under dagtid eller begränsat antal heltidsanställda

(t ex befäl och två brandmän) för runt komplettering dygnet av deltidsstyrkan.

2) Inkl kommuner med ett eller flera heltidsanställda befäl och i vissa fall med heltidsanställd materielvårdare, som helt eller delvis deltar i beredskapen.

56 Resurser

äxö milj personereller 71 % av hela antalet invånare i landet.

De redovisade siffrorna framgår av tabell 2.1, som också illustrerar att beredskap som är baserad på deltidsanställda förekommer hos kommuner med upp till 30 000 invånare. De till folkmängden fyra största kommunerna med sådana deltidsstyrkor är Lindesberg, Vara, Ulricehamn och Ljusdal. Samtliga kommuner med mindre än 10 000 invånare har uteslutande deltidsanställda styrkor för sin räddningstjänstberedskap.

Heltidsanställda i beredskap dygnet runt förekommer i några kommuner med mellan 15 000 och 20 000 invånare. De till folkmängden minsta kommunerna som grundar sin beredskap vid huvudbrandstationen på heltidsstyrkor är Timrå, Tranås, Kmla och Fagersta. Räddningstjänsten i Fagersta och Kumla komuner upprätthåller till en del beredskap även för angränsande kommuner.

Det finns inga efter invånarantalets_st0rlek tydligt markerade gränser mellan kommuner med enbart deltidsstyrkor och sådana som har beredskapen baserad på en heltidsstyrka dygnet runt. Även andra faktorer än befolkningstalet påverkar självfallet organisationens utformning och storlek. Som framgår av tabell 2.1 sker övergången från enbart deltidsanställda till uteslutande heltidsanställd personal inom ett ganska brett folkmängdsintervall, från 15 000 till 30 000 invånare. Bristen på en klart markerad gräns i invånarantalet för de olika typerna av organisation understryks, som tabellen också visar, av att flera kommuner med mellan l0 000 och 50 000 invånare inte har funnit det lämpligt att renodla sin beredskap. Det gäller de ovan redo-

Resurser visade 20 kommunerna som har förstärkt deltidspersonalen vid huvudbrandstationen med en begränsad heltidsstyrka. Exempel på kommuner med mindre än 20 000 invånare som har heltidspersonal i beredskap under dagtid är Askersund och Flen. De fyra kommunerna med minst 30 000 invånare som har en heltidsstyrka som kan sägas komplettera deltidsstyrkan vid huvudbrandstationen är Ronneby, Kungsbacka, Norrtälje och Hässleholm.

Det skall tilläggas att samtliga komuner utom Stockholm har beredskapen vid en eller flera bibrandstationer organiserad gnbart genom deltidsanställda. I många kommuner, även bland de större, finns det som en förstärkning av heltidspersonalen deltidsstyrkor också vid huvudbrandstationen.

2.4.2 Antal anställda i den kommunala räddningstjänsten Som redovisas i tabell 2.2 har kommunerna i sin räddningstjänst sammanlagt nära l8 300 anställda. Omkring 5 000 av dessa tjänstgör på heltid. Den deltidsanställda personalen omfattar således drygt 13 000 personer. Till detta kommer omkring l 200 anställda i ambulansverksamhet hos kommunernas räddningstjänstorgan och ett 100-tal anställda i färdtjänst. Enligt kartläggningen finns det också mellan ll 000 och 12 000 personer organiserade i brandväni. Som har framhållits avser uppgifterna förhållandena våren l980. Genom den förkortning av arbetstiden från 56 till 42 timmar för heltidsanställd personal i utryckningsstyrkorna som skall vara genomförd senast vid årsskiftet 1981/82 beräknas antalet heltidsanställda inom den allmänna räddningstjänsten komma att öka med i runt tal 900 personer i hela landet.

S8 Resurser SOU 1981 :82

NNm NNN mmN Nmm mNm NNm mmm NmN mmm mmm

H -Nä EN N N N N

um:mnumw:«:vwmp

0N

CdEU:mHm

- 0N NN

Nmm mNm N0m mmm NmN mmm

-Nmm

Nm0

poma:pmmx0NNoum

EN

N N

-Nmz EN Nmm m0N NNN Nmm NmN mNN mmN mmN NNN m0N

N

uvzmum :mEH©%

m m

-Nmm

0N Nm Nm Nm Nm mm

EN NmN mmm

wm.ovmNovN0m

-Noa

Nm mm Nm Nm Nm mN mN Nm

EN m0N NNm

mumumme

IUEMHQ

N m

h$CdEEO#

-Nmm

0N mN NN mm NN NN

EN mmN mNN

N

NNENNmzm

- N N N N N m

HDUMOQWEH

NN Nm mm

IUCMHM

øvumzmnuwmzacvvmp

H©%C®MCa

- - - - N m

mN mN mm

00N

IUENHM NENNNN:

Eoza

IUZMMD

m - - - .. -

-Nå EN 00 Nm mN

NmN

cmamamsomumm

0UH -Nmm

N

%®SU EN 0N NN mN NN mN NN 0N NN

NmN

-Non

N - - - - - -

EN Nm NN 0m

WOCUUCNRM

pm«Nco

-Nå NEN 0N mm 0m mm NN NN mN 0N NN

NNN

HNHCdHmCWCH

IGN

Hmumcmmp .Noâåox

Nm mm mm NN mN NN mN 0N NN

mNN

NHOI HOHNP

Nmuc HOHWD 000 000 000 000 000 000 000 000

oum:w:a

0N mN 0N 0m 0N 0m 0N

N.m -

00N-N00

NQQSHMWMOAMOHW

-N00 -N00 -N00 -N00 -N00 -N00 -N00

NNonøH HNPCM mäsm

0N mN 0N 0m 0N 0m 0N

00N

SOU 1981 :82 Resurser

§35

4m:ompomum:mnuvnmm

:vadå

_;=

v

wmaüñ

ma ma mv av mm mm

Hm:om»oam:ma:nE

:E83

am om om mm mm Nm vw

:me

pozomhom

.Cmäzapn

Hmu= a

vmm mmñ mmm *mm own nam now med mmm êm

måñm NrÖ-(ñlv-i-lr-d-iñl OO -i

mvaamumzm

oam som omm mom vmq mmm www wwo wno

vaåoø

m3

mwaapsmm

vv

wo* mom mao owm omv mao vmm So

330:

mn?

H m

uamvzb -mig amøomnon

|M=MEU åuuåm Hmøomnä

opmzwäaa

oa ma om om av om om

ooauaoo

.mmshmmxmapouw

u

-acc :H00 -qoo :H00 -Hog -acc -oco

?§05 :Spa 955m

ca ma om om av om on

coq

60 Resurser

I fiaur 2.l redovisas antalet anställda i räddningstjänsten

vägda efter folkmängden för kommunerna i de olika storleksgrup-

perna. Heltidspersonalen utgör i de båda grupperna med den

- lcommuner med högst 15 000 invånare minsta folkmängden

en till två anställda per 10 000 invånare. I samtliga grupper

med kommmer som har mer än 30 000 invånare är antalet heltids-

anställda relativt sett betydligt fler, sex till åtta man per

10 000 invånare .

Räddningstjänstens deltidspersonal varierar något mer relativt

sett mellan storleksgnxppenla än heltidspersonalen. Antalet del-

Antal an- 50 ställda per 10 000 inv

1 l 1 . HELTID I l l I I l

G - Storleks-

000- 000- 000-

grupp, ant 0 000 000 000 000

invånare E I

001-15 001-20 001-30 001-40 001-50 001-70

001-100

001-

10 15 20 30 40 50

70 100

Figur 2.l Antal heltids- och deltidsaxlställda inom räddnings-

tjänsten per 10 000 invånare i storleksgrupper av

konmuner

sou 1981:82 Resurser tidsanställda per 10 000 invånare är störst hos de allra

minsta

konurrunerna. Antalet sjunker starkt med ökande folkmängd - från nära 50 deltidsanställda per l0 000 invånare i gruppen med de redovisade minsta kommunerna, till 20 deltidsanställda bland kommuner med mellan 20 000 och 30 000 invånare och vidare till lO deltidsanställda i genomsnitt per 10 000 invånare i gruppen med mellan 50 000 och l00 000 invånare i varje kommun. Kommunerna med över l00 000 invånare har genomsnittligt tre deltidsanställda per 10 000 invånare.

Heltidspersonalens genomsnittliga storlek per konmun, som redovisas i fiøur 2.2, är för kommwiernla med mellan 30 000 och 40 000 invånare drygt 20 personer. Antalet stiger med ökande folkmängd. Kommunerna med mellan S0 000 och l00 000 invånare har genomsnittligt ett 40-tal heltidsanställda i sin räddningstjänstorganisation. För gruppen med merän l00 000 invånare, som präglas starkt av förhållandena i de tre största kommunerna, är genomsnittstalet nära 200 heltidsanställda. Stockholm och Göteborgs kommuner har enligt kartläggningen mellan 500 och 600 heltidsanställda, Malmö konmum drygt 200.

Även storlek ökar

deltidspersonalens genomsnittliga med stigande

folkmängd i komunerna. Ökningen är emellertid än för de svagare heltidsanställda. De minsta 10 000 invånare konmnmerna- högst har i genomsnitt nära 40 deltidsanställda. För kommuner med mellan 20 000 och 40 000 invånare redovisas något mer än 50 deltidsanställda, medan kommunerna med 70 000 - l00 000 invånare har en deltidspersonal på genomsnittligt 70 personer.

En beskrivning i bild av sambandet mellan folkmängd och antalet

62 Resurser SOU 1981332

Antal anställda i genomsnitt per kommun HELTlD

DE LTID _ ø

f

Storleks-

grupp, ant 000- 000- 000- 000 000- 000 000

invånare

-15

001-20 001-30 001-40 001-50 001-70

001-100

001 001-

10 15 20 30 40 50

70 100

Figur 2.2 Antal heltids- och deltidsanställda i genomsnitt per komun i storleksgrupper av kommuner

heltidsanställda i räddningstjänsten ges för enskilda komuner i figgr 2.3. Redogörelsen, som är baserad på uppgifter för samtliga kommuer med heltidspersonal utom Stockholm, och Göteborg Malmö, visar en relativt stor spridning när det gäller den heltidsanställda räddningstjänstpersonalens storlek också inom var och en av de tidigare redovisade storleksgrupperna.

Resurser

Antal heltidsanställda

0 I 0 20 000 40 000 70 000 100 000 150 000 Antal invånarei kommunen

Figur 2.3 Antal heltidsanställda inom den allmänna räddningstjänsten i kormnuner med heltidsstyrkor i beredskap efter styrkans storlek och konununexxs folkmäxg

Anm. Stockholms, Göteborgs och Malmö koirmnmer saknas i figuren.

64 Resurser

Slutligen framgår av följande sammanställning att konmunerxu med

högst 20 000 invånare har 22 % av landets och 50 % befolkning av de deltidsanställda, men endast 8 å av heltidspersoxlalen. För kommunerna med mer än 50 000 invånare är proportionerna när det gäller heltids- och deltidspersonalen de omvända. Kommunerm med mellan 20 000 och 50 000 invånare har däremot lika ungefär stora andelar av folkmängden, av de heltidsanställda och av de deltidsanställda, omkring en tredjedel.

Storleks grupp , Andel av Andel av antalet anställda antal invanare befolkningen i räddningstjänst i procent i procent Heltid Deltid Samtliga

Smnma

2.4.3 Omfattningen av styrkorna i beredskatp styrkorna i beredskap hos kommunerna omfattar sanunanlagt något mer än 4 900 heltids- och deltidsanställda befäl och brandmän. Mellan 800 och 900 av dessa har en anspänningstid enligt brand-

ordnixlgen på högst 90sekunderl). Det senare motsvarar utan

undantag vad som gäller för styrkorna med heltidsanställda. Av de återstående ca 4 l00 har nära 3 000 en anspänningstid på högst 3-5 minuter,_medan drygt l l00 befäl och brandmän får påbörja utryckningen inom mer än fem minuter, vid en del styrkor l) Anspänningstid är tiden från det att styrkan i beredskap kallas till dess att första fordon (eller motsvarande) utgar.

Resurser

upp till 10 minuter efter larm. Se tabell 2.3, som också visar att personalen minskar från 14 man genomsnittligt i beredskap per 10 000 invånare för de minsta kommunerna, till sex anställda i grupperna med mellan 30 000 och 50 000 invånare och slutligen till två man i genomsnitt per 10 000 invånare inom gruppen med de största kommunerna.

Kommittén vill framhålla att anspänningstiden inte ger någon fullständig beskrivning av effektiviteten. Resultatet av beär också beroende av

igatstidenl).

kämpningen Insatstiden sammanhänger i sin tur med köravstånden, dvs brandstationemas lägen i förhållande till bebyggelse och andra och riskobjekt, framkomligheten på de vägar som utryckningsfordonen använder. Som

Tabell 2.3 Personal i styrkor i beredskap efter anspänningstidens längd i storleksgrxpper av komnmer efter invânarantal

Storleksgrupp, Antal befäl och brandmän i beredskap Antal anantal invånare med högst ställda i Samtliga beredskap 90 sek an- 3-5 min an- Över 5 min per l0 000 spännings- spännings- anspännings- invånare tid tid tid

1) Insatstid är tiden från det att styrkan i beredskap kallas till dess att denna har påbörjat räddningstjänstarbetet.

66 Resurser kan nämnas att inom några konmmner där kommittén har exempel sökt belysa räddningstjänstens sätt att fungera (se vidare

kapitel 4) kan ungefär följande andelar av bostadsbebyggelsen

nås inom en insatstid på högst 10 minuter från brandstation: Oskarshamns kmmun 90 %, Hultsfreds kmmmu170 % och Skinnskattebergs kommun 55 %. Uppgifterna innebär att i huvudsak all s k grupp-I-bebyggelse, och dessutom en omfattande del av grupp II- och grupp-III-bebyggelsen i de tre kommunerna, ligger inom den insatstid på l0 minuter som enligt statens brandnämnb rekommendation bör tillämpas för grupp-I-bebyggelse vid ut- 1) formning av räddningstjänstens organisation

I det här sanmmnhanget skall nämnas att 64 av samtliga 279 kommuner har beredskapen knuten till en enda brandstation. Ungefär lika många kommuner förfogar över två resp tre brandstationer.

Fyra, fem och minst sex brandstationer har vardera 20 ä 30

kommuner. Även dessa siffror - se tabell 2.4 - visar på sambandet mellan folkmängden i komunerna och räddningstjänstorganisationens omfattning. Tabellen anger också att det finns bygdebrandvärn i nära 130 kommuner och skogsbrandvärn i ett 70-tal komuner.

- Som framgår av tabell 2.5 har 52 kommuner drygt hälften av dessa finns i storleksgrupper med mer än 50 000 invånare - sär- 1) Grupp-I-bebyggelse är brandfarlig tätbebyggelse, koncentrerad centrumbebyggelse, tät trähusbebyggelse, större vårdanläggning, större industri, industriområde, större brandfarligt upplag, hamn och bostadsbebyggelse i fyra våningar och högre. Insatstiden för sådana riskobjekt bör uppgå till högst 10 minuter. Grupp-II-bebyggelse är flerfamiljshus lägre än fyra våningar, småhusområden, större byar och gårdar och mindre industrier. Som en högsta insatstid rekommenderas 20 minuter. Till grupp- III-bebyggelse räknas slutligen enstaka byggnader och gårdar, mindre byar och koncentrerad fritidshusbebyggelse. För sådana riskobjekt bör insatstiden vara högst 30 minuter

Resurser

Tabell 2.4 Antal komuner i storleksgrupper efter invånarantal med fördelning efter antalet brandstationer och antalet brandvärn

Storleksgrupp, Hela an- Antal kommuner med fördelning Antal kommuner nwd antal invånare talet efter antal brandstationer med kommuner l 2 3 4 5 6 eller Bygde- Skogsbrand- brandfler värn värn - 10 31 l7 10 001- 15 32 17 15 001- 20 l0 7

NNLNPdCN®b4OOLN

20 001- 30 2l l3 30 001- 40 6

\I(AG\UIP-O\(\)I\J

40 001- 50 50 001- 70 l0 70 00l-100 l00 001-

Sua LN LN (Nl\)

Tabell 2.5 Antal kommuner i storleksgrupper efter invånarantal med särskild

befälsberedskap

Storleksgrupp, Hela an- Antal kommuner med särskild befälsberedantal invånare talet skap för personal med kompetens som (högst) komuner Brand- Brand- Brand- Brandbefäl ingenjör mästare förman med kurs A - 10 l l4

70 00l-l00 100 001- Summa

68 Resurser SOU 1981 :82

som

Aa_:a

wmauwømpn

0H

møwnømâäm

:män :êêox

wo.:

mzowozuwsøpn

muuwv

:oHummH:mmpopm:mnumw:H=wwmp

wqgaou

HH 2 ä

»oøsâöx

m3 H

m mm

Hpuvmmguwâmpn

_.

:muwHmmm: poHmpcm

wapaog

:omsdüumweø

m: mm

o: 00H

ouH

E0 co wa

Eompmpwo

H

:oo

:ouwHmmm:

pnmumcmwu

cdccm

.N.N

HNHHHNHNCWEHH

55:3

HHonmu

amp» som

.büamnøwvømpn

H

nduaow

:m

pmmwauwcmhn

.Same

HH 3 NH om

Hö.:

.83

ma

wcwpnmuwsmwp

.uoczsäox

.HDCBEOM pämcøsøm

.HMS

mucH

pommspmmxoioum

.Hm

agado:

woguvâmpm

3 mm om

v: :N

mpmHw

cos

mmvoHmm

H35» mm

moøuvømpn

H

mcømoguwøwpn

yoHHm

uoøzâäx uowm

nam

00e

mu

.Sczcêox noââox

NH HN mm ä mm

mHH mä

mHo: uoHmu

qshäox

mwHHuEmm

pmm

ouH

Hmpå .HQCSEEOM

smmcoeom

:oo

cmøcm

000 000 000 000 000

opmøwxøi

pmuumwso

o w

0.N

uoHmuå

0H| mH.. om..

.mmshmwxofaoum

u u u

:mpw pm

H00 H00 H00 H00 H00

HHoamH H35 225m

o w

0H mH om .E:

Resurser skild befälsberedskap med brandingenjör. Särskild befälsberedskap med brandmästare finns i 65 kommuner. Hälften av dessa senare kommuner har mellan 15 000 och 40 000 invånare. Siffrorna i tabellen visar vidare att nära två tredjedelar av antalet kommuner med mindre än 15 000 invånare saknar särskild befälsberedskap.

2.4.4 Brandchefens tjänstgöring och kompetcnsutbildning Enligt kartläggningen tjänstgör brandchefen på deltid i 50 av landets samtliga komnuner. I de flesta fallen har han ett annat ordinarie arbete på heltid. En annan typ av deltidsanställning, som regel med halvtidstjänstgöring, förekommer i ett l0-tal av de 50 kommunerna. Den återstående tjänstgöringen för dessa senare brandchefer är i några fall förlagd till en annan kommunal förvaltning. I en del fall tjänstgör de under den återstående tjänstgöringen som materielvårdare inom räddningstjänsten.

Till de 50 deltidsanställda brandcheferna - se vidare tabell 2.6 skall fogas 12 brandchefer som har sin huvudsakliga tjänstgöring som brandchef i en annan och som regel större kommum än den där de är engagerade på deltid. Helsingborg-Bjuv, Kungälv-Ale, Västerås-Hallstahammar, Fagersta-Norberg, Gävle-Älvkarleby och Lycksele-Norsjö är exempel på kommuner som har gemensam brandchef.

Tabellen visar att det framför allt är kommuer med mindre än 10 000 invånare som saknar egen brandchef eller som har brandchef deltid. Totalt 15 deltidstjänster förekomer emellertid

gå

också i kommuner med 10 001-15 000 invånare, tre deltidstjänster i komuner med 15 001-20 000 invånare och lika många i tre kommuner med mer än 20 000 invånare.

70 Resurser SOU 1981582

Tabell 2.7 Antal kommuner i storleksgrupper efter invånarantal och brandchefens kompetensutbildning

Storleksgrupp, Hela an- Antal kommuner med brandchef som enligt brandordantal invånare talet ningen skall vara kompetensutbildad som (lägst) kommuner Brand- Brandmästare Brandbefäl med kurs --------*in genj ör A B C - 10 000 46 10 001- 15 000 15 001- 20 000 20 001- 30 000 30 001- 40 000 40 001- 50 000 50 001- 70 000 70 001-100 000 100 001- Summa

Som redovisas i tabell 2.7 skall brandchefen i kommuner samtliga med mer än 30 000 invånare ha brandingenjörsutbildning. I storleksgruppen 20 001 - 30 000 invånare är kravet detsamma hos två tredjedelar av konununerna. För den återstående fordtredjedelen ras hos dessa senare kommuner minst Krav brandmästarutbildxiixig. på brandmästarutbildxling dominerar i stället hos kommunerna med mellan lO 000 och 20 000 invånare. Bland de minsta kommunerna är brandbefälskurs A i de flesta fallen tillräcklig för kompetens brandchefen. De krav

på brandingexljörsutbildxxing som i Ilâgra fall

förekommer bland dessa mindre konmxuner är ett för det uttryck ovan redovisade samarbete med brandchef från annan kommun som

Resurser har organiserats.

från brandordningens krav på kompetensutbildning för Dispens brandchefen hade vid tidpunkten för kartläggningen beviljats tillämpats) i sammanlagt 17 fall. (eller Övergångsbestämmelser För de vice brandcheferna förelåg motsvarande undantag i 52 kommuner. Det skall tilläggas att brandchefen i 13 kommuner än den i brandordningen förehade en högre komnetensutbildning skrivna.

Räddningstjänstens m a t e r i e l l a resurser 2.5.1 Utryckningsfordon och båtar m m Den komunala räddningstjänsten har, som framgår av tabell 2.8, totalt nära 3 000 utryckningsfordon. Drygt hälften av dessa eller 1 500 fordon är vanliga släckbilar. Det finns vidare ca 600 terränggående fordon, vanligen jeepar. Nära 300 fordon är

s k stortankbilar med utrymen för minst 5 m3 vatten. Nästan

lika många fordon är utrustade med maskinstege eller hävare. komunernas uppgifter finns dessutom i hela landet ett Enligt 80-tal särskilt utrustade stabsfordon och omkring 20 kranbilar.

Släckbilarna och tankbilarna är förhållandevis väl fördelade mellan storleksgrupperna. Fordon med maskinstege eller hävare förekomer däremot i relativt sett färre fall hos mindre komuner än hos större. Sama sak gäller de särskilt utrustade stabsfordonen. Sådana stabsfordon har endast var femte kommun med upp till 30 000 invånare - bland kommuner med över 30 000 invånare gäller det varannan. Nästan hälften av de drygt 20 kranfordonen finns hos kommuner med mer än 100 000 invånare.

72 Resurser SOU 198 l :82

covsow

w .\. m m v m m m H oH

Hmuc .sa MHMCWEH

mmHHusmw

mom m3 må âm än omm m8 mmm ha

covuom

HHN

-xuxpuø ummåc

N

aHmHuomm

mmHäo :ocuow

NH 3 mH ä. 8 HH mH 3

HmuqmamcwcH -mnmuw :ovpom

»mama

-mångas somHHqmå

a mm mm .S 3 mm ä

HmH

80%

o:

HS

.

uommammxoioum

-små coHñom

HHnmoum

E05

53mm:

H.

om mm om mm

.SHHo

Hv ä ä Hm

.HOCHEEHOVH

HH

om om mm om

Louw

8 8 mH NH mH

-v23

:ovpom

HE,

H

H35. -xumHw

HE

.amHHamwcHnoHuxpps

LR

.HÖHHHHHHEHOM

wo mm mm

uoHmu

H0 3a 3 mH 0H HH

EN

mHm:

.couums

Hmüâ. 000 000 000 000 000 000 000 000 mE

opmøwââ

0H mH 8 om S om E o

.måmmxoHhouw

må ..

:H00 :H00 :H00 :H00 »H00 :H00 00H|H00 :H00

umcHE

HHonâ. Hmuøm mêsm

0H mH om om 0a om E

00H HH

Resurser

Som också framgår av tabellen är antalet utryckningsfordon per invånare störst inom gruppen med de allra minsta kommunerna. Dessa kommuner har genomsnittligt åtta utryckningsfordon per 10 000 invånare. Som en jämförelse kan nämnas att kommunerna med mellan 30 000 och 40 000 invånare har fyra fordon per lO 000 invånare och de till folkmängden största kommunerna ett fordon per 10 000 invånare.

Tabell 2.9 är en sammanställning av kommunernas uppgifter om antalet släpfordon och båtar. Även denna utrustning är relativt väl fördelad mellan storleksgrupperna - och inom dessa mellan de enskilda kommunerna. Särskilt är det med kärror för vanligt skogsbrandbekämpning. Men det förekommer också hos både stora och små kommuner relativt många fordon med specialutrustning för andra slag av räddningstjänst, t ex för åtgärder vid trafikolyckor och för oljeskadebekämpning.

2.5.2 Oljeskyddslänsor

Oljeskyddslänsor finns enligt kartläggningen hos 242 av de

279 kommunerna. Åtta av de 37 kommunerna utan länsor är

kust-

kommuner eller ligger vid Vänern, Vättern eller Mälaren - sex av dessa åtta komuner har högst 20 000 invånare. Även bland de 29 inlandskommuner som saknar oljeskyddslänsor dominerar de till folkmängden minsta kommunerna.

Uppgifter om oljeskyddslänsorna lämnas i tabell 2.l0, som visar att också den sammanlagda längden varierar mellan på länsorna kommunerna. Detta gäller särskilt kustkommunerna. Nära 40 av de totalt 109 kustkommunerna har oljeskyddslänsor med en längd

74 Resurser SOU 1981 82

-pmm

cpwspus

r-(NUPÖI-DBr-ivr-(ñl l\

oppmum umumn

F4 N)

vwe uñaxm »mama

onmaxcm pmaampu

Hmu:m»m:m:M

Hmu: ma

coupowamam

aouwo

new

pocsox

xo

pmm

-mmsacvvmp

mmam

m av

-xñwakp

vw ma vw mv

mcmcumsuus

nu om Nm NN

mpoxuzao

HN

mxaao umcmnu

m v«

uommspmmxoapoum

voe

m 5 m

upmH:a

ma

ussxm :manga

va wa »H

poaao

HH Hm

upon

H

nmnøcmmucou

\DI\(\1N3r-(d'l\ C 1

-:wuum -mcmyp

r-4 ä

uyom

umcmwpmmcwcvvmp

poaaov

uvcmyn umsmxon

mm mm

-mmoxm

mo Hm og mo mm Hm HN

mugg

som

:ovpommmam

-Ewa novwxm vvzxm

»mama

Hmu: uomao uovmxm vvxxm

:oo

covnommmam

-sm

mao: uoamu HOCEEOM

Hmu:

mamcm:a

OH ma om om cv om on

ooH-Hoo

m.N

.mmsummxmapouw

-

-Hoo -H00 -H00 -H00 -H00 -Hce -Hoo

amonme Hmucm messw

CH ma ON om cv om en

goa

Resurser

på totalt mellan 100 och 300 m. Ett 20-tal kommuner förfogar över länsor på 300 - 500 m och lika många över länsor på mellan

500 och l 000 m. I några fall - det gäller bl a Helsingborgs

och Landskrona konununer - finns det oljeskyddslänsor på över 5 000 m.

Av de 141 inlandskonununerna som förfogar över en egen oljeskydds-

utrustning har knappt varannan högst 100 m länsor.

Tabell 2.10 “Antal kust- och inlandskommuner i storleksgrupper efter invånarantal och tillgången på oljeskgidslänsor

Typ av kommun Hela an- Antal konummer med länsor, längd Antal kommmer talet utan länsor Storleksgrupp , kommuner -100 m 101- 301- 501- 1 000m antal invånare 300m 500m 1 000m och mer ñ Kustkonmmer - 20 000 20 001- 50 000 S0 001-100 000 100 001-

Summa 1 Inlandskonmuner

1) Inkl kanmtmer vid Vänern, Vättern och Mälaren.

76 Resurser

2.5.3 Övningshus och övningsområden Endast i var fjärde kommun har räddningstjänsten ett särskilt brand- eller rökövningshus. Ett övningsområde som är iordningställt för räddningstjänsten finns bara hos var sjunde konmuun Särskilda övningshus eller övningsområden saknas framför allt hos de mindre kommunerna - men i åtskilliga fall också hos kommuner med upp till 100 000 invånare. De redovisade uppgifterna framgår av tabell 2.11.

Tabell 2.11 Antal kommuner med brand- eller rökövningshus och särskilt övningsområde i storleksgrupper efter invånarantal

Summa

Samarbete mellan kommuner inom den allmänna räddningstjänsten Samverkan i räddningstjänsten mellan kommunerna tar sig många uttryck. Allra längst har samarbetet utvecklats bland de ll - - har tagit komuner som två och två i ett fall tre kommuner

Resurser

steget fullt ut och organiserat ett gemensamt brandförsvar. De kommuner som har en sådan organisation framgår av följande sammanställning.

Antal Samarbetsform invånare H Danderyd, Täby, Va 1 lentuna Kommunal förbund I Solna , Sundbyberg I Sollentuna , Upplands-Väsby I Kristinehamn, Storfors I Sala, Heby

Den vanligaste samarbetsformen om man ser på förhållandena i hela landet - se tabell 2.12 - är att räddningstjänsten i en kormnun enligt brandordningexm svarar för insatser även i en annan kommun. Samarbetet kan gälla första insats i ett lokalt område på gränsen till den egna kommunen eller insats av reservstyrka vid utryckning i ett större område i en annan konnnun - ibland i hela den närliggande kommunen. Totalt 134 eller nära hälften av de 279 konunwierna har tecknat avtal med en annan kommun om sådana insatser. I många fall är det överenskomna biståndet ömsesidigt. Avtal om räddningstjänstinsatser av det som slag nu har redovisats förekommer i ungefär samma omfattning relativt sett bland kommuner ordnade samtliga i storleksgrupper efter folkmängd.

Ett kommunalt samarbete mellan olika kommmer sker också i

7 8 Resurser SOU 1981 :82

OOCJO\DLI7rV7vv-1(\l r-i Q

umEE.

v05

amuøøuüäw

90%.:

Hmuømumømxøca som

so

.Same nmmøübâ

.Scøêöx H®C5=HEOM up:

mcacumsp

pmmâwwxoauoum

Hmuâ måna mmg

a

§35 Eâöx

5:5

HOME»

a

50m

:øumømnummøaøuømu

:damm

umømbm

.å

pocøâox

:omøüäüoøømun

ao

agg?

E05

?på .S30

.H m n

»såå

s

E -sex v9:

uåmaoso

E

pussa

o

v_ amuå :man

§39:

:cm

Se: uoamu .HOCSEEOM

ouonimsmm ooo ooo ooo ooo coo ooo oco ooo

onwøwâa

od ma om om om om om

ooauaoo

N._WN

.mâmwxoapopw

:H00 -Hce -Hce -Hoo -Hoo -Hos -Hos

S028. ?på 955m

ca ma om om cv om om

ooa

Resurser

andra former än de som är reglerade i brandordxringexr. Som framgår av tabellen har ett 90-tal kommuner tillsaxmnans med en eller flera andra skaffat en viss gemensam utrustning. En typ av sådant samarbete är de s k miljövårdsbilarxxa i Ilzalnröhus och Örebro län. Exempel på en mer lokal samverkan: Nor- Fagersta, bergs och Skinnskattebergs kommuner förfogar tillsammans över ett fordon med sju olika containers för t ex Oljeskydd, vatten-

transport, skogsbrandbekämpning och skadebekämpning i samband

med trafikolyckor., Köpings, Arboga och Kungsörs kommuner har gemensamt en mindre buss med utrustning för olika av räddslag ningstjänst och för stabsarbete. Gemensamma fordon utrustade för ledning av räddningstjänstixxsatser har bl a Hallsbergs och Kumla kommuner samt Ale och Kungälvs kommmer. Samarbete om länsor för oljebekänrpxling på vatten förekommer mellan många kommmer i landet .

Gemensamma

inköp av utrustning som varje kommun sedan enskilt

förfogar över sker mer eller mindre regelbundet hos 50 kommuner, bl a i Norrköpingsområdet och i delar av Malmöhus län. -

Övning

samarbete redovisas av drygt 30 kormmner, medan ett 40-tal anger att samverkan sker på andra områden än de nu beskrivna. Fyllning av lufttuber, slangvård, alarmering, utbildning av nyanställda och särskild hör till befälsberedskap de uppgifter som dessa kommer samsas om. Flera kommuner anger att de samarbetar om planläggningen av räddningstjänsten. De kommunala räddningstjänstorganen i kommunerna runt de tre stora flygplatserna Arlanda, Landvetter och Sturup har tillsammans utarbetat planer för insatser vid i närheten flyghaverier av flygplat- 561118..

80 Resurser

2.7 Samarbete mellan komuner och enskilda företag eller statliga oran Som redovisas i tabell 2.13 får endast 16 kommuner förstärkning med personal eller materiel från enskilda företag enligt regler i brandordningarna. Flertalet av dessa komuner är mindre eller medelstora. Företagen tillhör ofta den kemiska industrin eller har en på andra sätt med hänsyn till olycksriskerna särskilt känslig verksamhet. I ett 90-tal kommuner utom de nu redovisade finns det därutöver företag med egen styrka i beredskap som inte är föreskriven i brandordningarna (s k industribrandkår). Drygt

Tabell 2.13 Samarbete inm räddningstjänsten mellan kommuer och e n s k i 1 d a s t a t 1 i g a organ i storleksgrupper av kommuner företag resp efter invånarantal

Hela an- Antal kommuner Antal kommuner Antal kommuner Storleksgrupp, antal invånare talet med förstärk- med företag som med förstärkning kommuner ning av rädd- har e en st ka av räddningstjänsti1ndustri5rand- resurserna från ningstjänstresurserna från kår) som inte statligt organ enskilt företa är föreskriven i ienligt brand- brandordningen ordningen)

b-*h-lwi-*LNCN-JÄD-*hl

20 001- 30 001- 40 2 40 001- 50 50 001- 70 70 001-100 100 001- Summa l\) D-l

SOU l98l : 82 Resurser

hälften av dessa kommuner med företag som organiserar en egen beredskap har högst 20 000 invånare.

Slutligen skall framhållas att den kormnunala räddningstjänsten i ett 20-tal konununer samarbetar med statliga dessa orgaJ . Till statliga organ hör SJ , televerket, statens vattenfallsverk och luftfartsverket, som på många orter i landet har egna personella och/eller materiella resurser för räddningstjänst.

Alarmering Brandstadgan föreskriver att det för en konmruns räddningstjänst skall finnas en ständigt bemannad alarmeringscentral, som skall kuma ta emot larm och inkalla den konununala räddningstjänststyrkan. Närmare bestämmelser om alarmeringscentral och andra anordningar för alarmering samt om övriga anordningar som är zlödvändiga för brandförsvaret skall finnas i Iconmumexis brandordning.

statsmakterna beslutade år 1972 att godkänna ett avtal mellan televerket, Svenska kommunförbundet och Landstingsförbtmdet om bildandet av SOS Alarmering AB. Bolaget skall bygga upp och driva alarmeringscentraler för alarmering av i första hand kommunala och landstingskoxmnunala och ambulansräddningstjänstorgan. Genom SOS Alarmering har-hittills l8 länsalannerixlgscentraler inrättats. För närvarande betjänar dessa län samtliga utom Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Gotlands län. Förberedelser pågår både för en alarmerinxgscerltral i Göteborg avsedd för Göteborgs och Bohus län och Älvsborgs län samt för en alarmeringscentral i Visby. Båda beräknas vara i drift senast våren

82 Resurser SOU 1931332 1983. Sammanlagt ett 10-tal kommuner i landet har valt att tills vidare av olika skäl stå utanför Samarbetet med länsalarmeringscexltralenxa.

De kommunala räddningstj änstorganens utryckningar under år 1979 Räddningstjänsten i landets konmuner gjorde under år 1979 totalt omkring 60 000 utryckningar (s k teknisk service och ambulanstransporter inte inräknade). Som redovisas i tabell 2.14 larma- des räddningstjänsten i de minsta kommunerna upp till 10 000 invånare genomsnittligt 43 gånger under âret, alltså något mindre än en gång per vecka. Antalet utryckningar steg med ökande folkmängd men nådde först i kommuner med mellan 50 000 och 70 000 invånare ett genomsnitt på en utryckning per dg. Gruppen med de till invånarantalet största kommunerna hade mel-

Tabell 2.14 Antal i räddningstjänst under år 1979 inom storleksutryckninLar grupper av kommuner efter invånarantal

Anm. Uppgifter saknas för 12 kommer.

Resurser

lan fyra och fem utryckningar genomsnittligt varje dag under år 1979.

Av tabellen framgår också antalet utryckningar och folkmängden i relativa tal fördelade på storleksgrupper av komuner efter invånarantal. En jämförelse mellan talen i de båda kolunerna visar att det under år 1979 för samtliga grupper var en förhållandevis god överensstämmelse mellan andelen utryckningar och andelen invånare. För grupperna med upp till 50 000 invånare låg andelen utryckningar i nâgra fall emellertid en procentenhet lägre lägre än folkmängdsandelen. Relativt sett fler utryckningar jämfört med folkmängdsandelen hade i stället de största kommunerna, 31 % av utryckningarna jämfört med 27 % av invånarantalet.

Tabell 2.15 visar att räddningstjänsten i nära 170 eller två tredjedelar av de 256 kommuner som det i den här tabellen har sammanställts om genomförde uppgifter högst lS utryckningar i genomsnitt per månad under år 1979, alltså en utryckning högst varannan I totalt 80 av kommuerna dag. knappt en tredjedel av hela antalet - var utryckningarna färre än fem i genomsnitt per månad. Som också framgår av tabellen utförde räddningstjänstorganen i tre komuner med i beredskap endast

heltidsstyrkor

mellan sex och tio utryckningar per månad. Fyra kommuner med enbart deltidsanställda hade i genomsnitt mellan 16 och 20 utryckningar per månad. I samtliga fall där räddningstjänstarbetet omfattade fler än 20 insatser per månad fanns det heltidsstyrkor i beredskap.

84 Resurser

Tabell 2.15 Antal kommuner efter antal utryckningar i genomsnitt per månad under år 1979 i kommuner med heltidsstyrka, viss eller enbart deltidsstyrka i beredheltidsstyrka .såga

Antal ut- Antal kommuner med (jfr tabell 2.1) Samtliga ryckningar komuner per månad Heltids- Viss hel- Enbart del- som det styrka i tidsstyrka tidsstyrka föreligger beredskap i beredskap i beredskap uppgifter för

28 17

20 151 256 Uppgifter saknas i tabellen för totalt 23 kommuner. Det gäller de 11 kommuner som två och två - i ett fall tre kommuner har en gemensam räddningstjänstorganisation samt i övrigt 12 kommuner, bl a de som inte har redovisat uppgifter om antalet utryckningar.

En redogörelse för utryckningarna fördelade efter typ av händelser - 2.4 - visar att bränder figur (som fordrade insats) var den dominerande orsaken. Det gäller särskilt kommunerna med mindre än 15 000 invånare. Även vägtrafikolyckor svarade för förhållandevis många insatser hos de mindre kommunerna. De större komnunerna hade relativt sett fler utryckningar efter automatlarm utan att insats behövde ske och fler utryckningar till olyckor av varierande orsaker (kategorin annat i figuren) än de mindre kommunerna.

SOU 1981:32 RESUTSÖT

Måttenhet: Procent 100 Automatlarm utan § insats W 8G V) . _ vägtrafikolyckor i

69:32; Annat

60_ Olje-och kemikalieolyckor

Brand där insats skett

o.. Samtliga

Storleks- 000 000 000 000 000 000 000 kommuner

grupper,

antal -15

001-20 001-30 001-40 001-50 001-70

001-100

invånare

001 001-

10 15 20 30 40 50

70 100

Utryckningar med relativ fördelning på olika typer av händelser i storleksgrupper av kommmer efter invånare år 1979

Förebyggande åtgärder mot brand

2.10.l Författninøar m m

Bestämmelser om förebyggande åtgärder mot brand finns i ett fler-

tal lagar och förordningar. De viktigaste är:

U Arbetsmiljölagen (1977:1160) D Brandlagen (1974180)

D Brandstadgail 0962591, omtryckt 1974:81)

D Byggnadslagen (l947z385, omtryckt 1972:775) D Byggnadsstadgan (l959:612, omtryckt 1972:776) D Förordningen (196l:568, omtryckt 1977:423) om brandfarliga varor E] Lagen (1902:7l, s. 1) inrlefattande Vissa bestämmelser om elektriska anläggningar

D Kungörelsen (1957:601) om elektriska starkströmsailläggxringar; D Lagen (l975:69) om explosiva och brandfarliga varor

Flera centrala myndigheter, bl a statens statens brandnämnd,

86 Resurser

planverk, statens industriverk, sprängämnesinspektionen och arbetarskyddsstyrelsen, har gett ut ett stort antal föreskrifter, anvisningar och råd inom brandskyddsområdet. Dessa kompletterar de ovan redovisade författningarna. Som exempel kan nämnas Svensk Byggnorm (SBN), som innehåller av statens utfärplanverk dade föreskrifter, råd och anvisningar för tillämpningen av byggnadsstadgans bestämmelser om byggande.

På regional och lokal nivå handlägger bl a länsstyrelsen, yrkesinspektionen, byggnadsnämnden och brandchefen frågor om förebyggande åtgärder mot brand.

2.l0.2 Arbetsuppgifter och organisation enligt brandlagstift- 2528211 Enligt brandlagen svarar komunen för förebyggande åtgärder mot brand i kommunen. Det förebyggande till att brandskyddet syftar eliminera risker som kan följa av brister i beskaffenhet eller utrustning hos byggnader, upplag eller andra anläggningar - eller av försumad skötsel av t ex eldstäder. För dessa ändamål skall det enligt brandlagen hållas och verkställas sot brandsyn ning.

Genom brandsyn undersöker kommunen om ägare eller innehavare av byggnad, upplag eller annan anläggning har fullgjort sina skyldigheter när det gäller förebyggande åtgärder mot brand. Om dessa skyldigheter inte har iakttagits, skall brandsyneförrättaren förelägga ägaren eller innehavaren - det kan också gälla båda - att inom viss tid rätta till bristerna. Brandsyneförrättaren har inte möjlighet att genom tvångsmedel göra sig åtlydd. On bristerna trots inte rättas till kan emellertid föreläggande

SOU Resurser

meddela länsstyrelsen vitesföreläggaxxde mot ägaren eller innehavaren av anläggningen - alternativt mot dem båda. On ett sådant vitesföreläggande inte åtlyds allmän domstol fråprövar gan om vitets utdömande.

I brandstadgan regleras de olika slagen av brandsyn, nämligen regelbunden brandsyn, eldstadsbrandsyn och särskild brandsyn. Brandsyn förrättas av brandchefen eller av honom för detta förordnat brandbefäl (regelbunden och särskild brandsyn brandsyn) eller av skorstensfejarmästaren och under (eldstadsbrandsyn vissa förutsättningar särskild förbrandsyn). Eldstadsbrandsyn rättas i samband med föreskriven Vid denna

sotning. brandsyn

undersöks om det finns brandfarliga felaktigheter på eldstad, skorsten och tak. Regelbunden förrättas med de tidsbrandsyn mellanrum som brandchefen bestämmer beträffande särskilt brandfarliga byggnader, upplag och andra anläggningar eller anläggningar där många mämliskor vistas.

Till ledning för brandcheferna när de skall fastställa brandsynefrister för skilda objekt har statens brandnäxmnd i samarbete med Svenska kommunförbundet utfärdat anvisningar. Brandnämnden har vidare

gett ut anvisningar till ledning för

brandsynen vid en del av anläggningar, slag t ex vårdanläggningar, elevhem, hotell och större

detaljhandelsanläggnixigar.

Skolöverstyrelsen och socialstyrelsen har i samråd med statens brandnämnd gett ut anvisningar för vid skolor och vissa brandsyn institutioner .

Med sotning menas rengöring av eldstäder, förbränningsanord-

88 Resurser SOU 1981 282

»om

:Eocmm

:campa :seem

3 m» 8

?på »ocxm a 52m

måsm

NQNSQPÖKNNPÖN m

amxompoum

N?

pmøxmwcmpn

.30 mmo Sw 00m Sa mm0 m: :m m:

-mhwé 38.30

ä: m m m

03m

mvuwmeocom

mm0 o? mmm 00m 00m S0 mm0 00m :m 0n0

-muwum 53.30

.Cm mi.: m

0a

.Hm

mmo 000 Em Em Hm0

»wøxwvømyn

Hm0 0v0 30 00m mä

Hmuc 50:: åpmå 3050

a

som

mmm mmm :m

:Eocmw

m: 3a m0m :m NE 0m0

:sceöx

måânmommg

uxonøo

Så

H35. uåcm

messm

x m m m m m m m 0 m. m 2

-vagn

uxomno

00m mom NR om: m: v00 mmm 000 mvm mm0

-mpwnv

mvwøweøcwm

(\l1(\ll\vf\lt\l<fLñ

mm

mwwpouummmøn

2 mä m00 sm mvm mmm mä mmm m3 E.:

-mpmum “E030

:oo

r-1(\lr-(I*7(\lv-4(\l|-1Lh

mm

Hmucmpmcmxøca uxomnøoøxm

uxonno

mä .Km m0m ha o? 03 mmm v00 sm m2

135m umpmå

uxonnooâmvømsn

r-i(\1r-4(\1r-ir-4r-(|-1N7

poumw

som

E0 :å:

:OUOH

23mm pmm? Houwdm :xmvcmpn

HM

pocsânox

ovwpopummwop

-Sw

m

mao: pmawp .HOCJEEOM

?på pommsum opmcmâhm

05m

.mâmmxmmuoum

Swank Hmucm

Resurser ningar, rökkanaler och imkanaler. I brandlagstiftningen behandlas enbart den sotning som behövs för att förhindra brand. Denna sotning är obligatorisk och skall ske med tidsintervaller som bestäms i brandordningen, s k sotningsfrister. Sotning får

nonnalt utföras endast av skorstensfejarmästare eller av skor-

stensfejare som är anställd hos honom. Kommunen kan utgöra ett eller flera sotningsdistrikt eller bilda sotningsdistrikt tillsammans med annan kommun eller del av kommun. I varje sotningsdistrikt skall finnas en av brandstyrelsen utsedd skorstensfejare. Denne har monopol på sotningen och är antingen en av kommunen tjänsteman eller en självständig företagare,

anställd

som kommunen har slutit entreprenadavtal med. Ägare eller innehaare av byggnad eller annan anläggning är skyldig att för sotning erlägga avgift enligt sotningstaxa som antas av kommunfullmäktige.

2.l0.3 Brandsyneverksamhetens omfattning inom kommuner av olika storlek Brandsyneverksamheten varierar av naturliga skäl i omfattning mellan olika kommuner. Som framgår av tabell 2.16 har de 240 kommuner som för kommitténs kartläggning har redovisat uppgifter om brandsyneverksamheten totalt omkring 77 000 för s k rggglgugdgn_§r§ng§yn registrerade objekt. I komuner med upp till 10 000 invånare fanns våren 1980 genomsnittligt per komun drygt 100 av dessa registrerade brandsyneobjekt. Kommunerna med mellmx 30 000 och 50 000 invånare hade i genomsnitt omkring 400 objekt, medan kommunerna med mer än 100 000 invånare nära registrerade l 700 brandsyneobjekt.

Under år l979 genomfördes inom de 240 kommunerna totalt ca

Resurser sou 1981 :sz 90

Om man utgår från att hälften respektive 33 000 brandsyner. i tabell 2.l6 skall syen fjärdedel av 2- och 4-årsobjekten nas varje år och jämför antalet med den genomförda granskningen som redovisas i under år l979, blir resultatet de procenttal

tabell 2.17.

inte med att brandsyna alla Enligt beräkningen hann kommunerna men inte heller alla 2-årsobjekten. de viktiga l-årsobjekten omfattade verksamheten för samt- När det gäller 4-årsobjekten däremot fler granskningar än som skulle liga storleksgrupper ha fordrats den redovisade beräkningen. En jämförelse enligt visar att de allra minsta kommunerna mellan storleksgrupperna

i förhållande till Tabell 2.17 Antal genmförda s k regelbundna brandsyner år 1979 inom storleksgrupper av kommuner registrerade objekt efter invånarantal

Måttenhet: Procent

Andel brandsyner av Totalt Stor1eksgrUPP› genmförda antal invånare 1-årsobjekten 2-årsobjekten 4-årsobjekten

75 Samtliga

Anm. För beräkningen har antagits att hälften respektive en fjärdedel 2- och 4-årsobjekten synas varje år. av de registrerade

sou 1981:82 Resurser

och komunerna i storleksgruppen med mellan 40 000 och 50 000 invånare hade särskilt svårt att klara l-årsobjekten. De lägsta talen för 2- och 4-årsobjekten redovisade kommunerna som har mellan 20 000 och 30 000 invånare. Komittên vill betona att siffrorna inte får hårddras. saknas för ett 40-tal Uppgifter framför allt mindre kommuner. Vid av siffrorna tolkningen skall vidare beaktas att hälften respektive en fjärdedel av 2och 4-årsobjekten i praktiken inte behöver synas varje år, vilket har antagits för den gjorda beräkningen.

2.lO.4 Övrig brandförebyggande verksamhet

Ett omfattande arbete sker i syfte att klargöra vilka risker som föreligger för olika slag av bränder och hur det är möjligt för bl a industrier och enskilda att mot skaskydda sig dor. En vägledande information, ofta genom särskilda kampanjer, lämnas till myndigheter, och enskilda. En stor företag del av denna verksamhet bedrivs av Svenska

brandförsvarsföreningen,

som är en fristående ideell organisation med bl a SAF, LO, försäkringsgivarna och Svenska kommunförbundet som medlemar.

Forsknings- och utvecklingsverksamhet

Styrelsen för svensk brandforskning (Brandforsk) är statens, kommunernas och näringslivets gemensamma forsknings- och utvecklingsorgan inom brandskyddsområdet. Brandforsk skall fränüa både produktutvecklingen och utvecklingen av organisation och metoder inom brandförsvaret. Resultaten är avsedda att stimulera utvecklingen av teknik, arbetarskydd och förebyggande brandförsvar. De skall också ett för utgöra underlag utbildning och information. Brandforsk driver ingen egen forsknings- och

92 Resurser utvecklingsverksamhet utan initierar, finansierar och följer enskilda projekt vid bl a universitet och högskolor, forskningsinstitut samt industri- och konsultföretag. En del av forskningsoch utvecklingsarbetet sker utomlands. Samarbete om finansiesker i en del fall med statliga forskningsråd och andra ringen som stöder forsknings- och utvecklingsarbete. För verksamheten under programperioden 1979-81 - arbetet finansieras till ungefär lika delar av staten och näringslivet - har ll,5 milj kronor stått till förfogande. Åren 1982-84 beräknas programmet för Brandforsk komma att omfatta omkring 14 milj kronor.

Skadeutvecklingen 3 OLYCKSFALLS- OCH SKADEUTVECKLINGEN - DEN ALLMÄNNA RÃDDNINGS- TJÄNSTENS KOSTNADER

3.1 Brandskadornas utveckling under 1970-talet

3.1.1 Antalet omkomna vid brand

Under år 1980 omkom i hela landet 129 personer vid bränder. Antalet ligger nära genomsnittet för hela 1970-talet. Sängrökning var under 1980 liksom tidigare år den vanligaste orsaken till dödsbränderna - totalt 40 personer omkom på det sättet. Bilbränder krävde åtta, explosion fyra och anlagda bränder två liv. Under året omkom emellertid också 60 personer vid bränder av okänd orsak. Statistiken visar vidare att 59 personer förolyckades vid bränder i flerfamiljshus och 36 personer vid bränder i småhus. Vid bränder i fritidshus omkom åtta och personer vid bränder i industrianläggningar sex personer under år 1980.

Inga uppgifter föreligger om antalet personer som har skadats vid bränder.

3.1.2 Brandskadebeloppens omfattning De av försäkringsgivarna reglerade ersättningarna för brandskador under år 1980 till uppgick omkring l 263 milj kronor. Av detta belopp.utgj0rde 1 119 milj kronor ersättning för direkta brandskador. Resterande 144 milj kronor utbetalades i avbrotts-

94 Skadeutvecklingen

Måttenhet: Milj kronor 1 200

Fasta priser

I 1 Y V 1964 1970 1975 1980

Figur 3.1 Brandskador (exkl i hela avbrottsersättning)

landet åren 1964-80

Källa: Svenska

hrandförsvarsförcningen

ersättningar. De direkta brandskadorna har årligen sedan mitten av l960-talet som regel ökat i omfattning. Det senare framgår av figur 3.1, som illustrerar skadebeloppen både i löpande och i fasta priser.

Hela antalet bränder i Sverige uppskattas till omkring 20 000 r år. Nå on mer exakt g u ift PP8 om hur månoa bränderna 0 är föreinte. ligger En beräkning av antalet görs däremot sedan mitten av 1960-talet för de av försäkringsgivarna reglerade brandska-

SOU 1981 : 82 Skadeutvecklingexl

dorna som resulterar i en ersättning i 1967 års penningvärde

på minst 200 000 kronor. Antalet bränder sm har åstadkommit

sådana s k storskador omräknade efter fasta priser för de olika

åren visar under den redovisade en tendens perioden att öka.

Under 1960-talet inträffade varje år högst omkring 200 stor-

bränder. Efter år 1970 har antalet storskador genom bränder sti-

git till omkring 300 årligen.

De direkta och antalet

brandskadebeloppen storskador för olika

år under perioden l970-l980 redovisas i tabell 3.1. Storskador-

na har i denna tabell angetts enligt en storskadegräns, som

för åren l970-l976 till uppgick 200 000 kronor, för åren 1977-

-l979 till 300 000 kronor och för år 1980 till 500 000 kronor.

Det skall framhållas att de i tabellen angivna beloppen samma

sak gäller uppgifterna i figur 3.1 - avser endast ersättningar

Tabell 3.1 Brandskador exkl

avbrottsersättzxing reglerade av försäkrings-

givarna åren 1970-80

Samtliga Antal skador över vid Skadebelopp, milj kronor, brandska- skador över 200 kkr 300 kkr 500 kkr d°r› “i” 200 kkr 300 kkr 500 kkr kronor

Svenska

brandförsvarsföreningen

Uppgifterna inom parentes omfattar skador över 500 kkr räknade i 1980 års penningvärde.

Skadeutvecklingexi SOU l981 : 82

för skador maskiner och inventarier och liknande. på byggnader, inte för skador av avbrott I beloppen ingår ersättning på grund i driften. Inte heller ersättning för skador på grund av skogs- - båt eller bränder, bränder inom _transportområdet järnväå bil,

flyg - eller ersättning för dödsfall eller Ersonskador omfattas

som belyser omfattningen av av redovisningen. Någon statistik eller kostnaderna för oförsäkrad eller underdessa skadebelopp försäkrad vid brand finns inte. Undersökegendom som har skadats från flera länder emellertid på att förlusterna i ningar tyder fall hälften av de samlade direkta kostnadessa kan uppgå till derna. kostnader uppstår för övrigt ofta också genom Betydande förlorade marknadsandelar för företag, genom arbetslöshet för anställda i brandskadade anläggningar och genom den omskolning som förändringar i produktionen ibland fordrar.

av storbränderna mellan olika Fördelningen typer av brandplat- §33 - Se - visar att omkring en tredjedel under år

Tabell 3.2 Storbränder med relativ fördelning på olika typer av brandplatser år 1980 Måttenhet: Procent

Källa: Svenska brandförsvars föreningen

Skadeutvecklingen

Tabell 3.3 Storbränder med relativ fördelning på brandorsaker år l98O

Måttenhet: Procent

Brandorsak Ersättning Fel 17 på elanordning brand l7 Anlagd Fel på uppvärmning eller torkning (ej el) Fel på kraftalstring och maskiner m m Svetsning och skärning

Svenska brandförsvarsföreningen källa:

i bostadshus. Bränderna i lantbruksbyggnader m m 1980 ägde ru svarade för l6 %, medan bränderna i träindustrier och metallindustrier var 9 resp 8 % av hela antalet. Den återstående omfattade tillsammans många olika typer av brandtredjedelen Industribränderna tog i anspråk en större del relativt platser. sett än som svarade mot av de sammanlagda skadeersättningarna deras antal. Genomsnittligt orsakade industribränderna alltså större skador än övriga bränder.

Som framgår av redovisningen i tabell 3.3 var fel på elanordoch anlagd brand under år 1980 de två vanligaste enningar skilda brandorsakerna, 20 respektive ll % av hela antalet. On en tredjedel av antalet bränder med okänd orsak - som det brukar antas - är anlagda, brand emeli själva verket utgör anlagd lertid den vanligaste typen, mellan 20 och 25 % av hela antalet bränder. De anlagda storbrändernas andel av ersättningsbelop-

Skadeutvecklingen SOU l98l:82 pen beräknas under år 1980 ha varit ännu större, mellan 25 och 30 %. En sammanställning av uppgifter om de tio största brandskadorna i Sverige år 1980 visar enligt polisutredningarxia att bränderna i tre fall var anlagda. Ytterligare några av dessa tio största bränder var enligt vad polisen misstänker anlagda. Till den redovisade bilden hör att de anlagda bränderna har ökat kraftigt under 1970-talet. Svenska brandförsvarsföreningens statistik visar att de anlagda brändernas andel av de totala skadorna har mer än fördubblats sedan år 1970. En liknande utveckling förekommer i andra länder, bl a Storbritannien och USA.

Utvecklingen för några andra typer av olyckor än brand Genom kommitténs kartläggning av räddningstjänstens resurser och verksamhet har det varit möjligt att för år 1979 ange antalet utryckningar vid olika typer av händelser inom komuner av olika storlek (se avsnitt 2.9). Något samlat statistiskt underlag för en jämförelse bakåt i tiden av antalet utryckningar och av utvecklingen för dessa slag av olyckor föreligger inte. I en del avseenden inom framför allt trafikens omrâde går det emellertid att översiktligt för hela landet med stöd av olika statliga myndigheters officiella statistik ge en bild av förändringarna i olyckorna sedan ett antal år tillbaka.

Utvecklingen för vägtrafikolyckornas del har, som framgår av

redovisningen i figur 3.5, i flera avseenden speciellt sedan 1970-talets första del varit relativt gynnsam. Både antalet trafikolyckor med dödlig utgång och de olyckor som resulterar i svåra personskador har sedan dess minskat varje år. Även antalet döda och - utom det senaste året - antalet svårt skadade

SOU 1981 z82 Skadeutvecklingen

Antal olyckor, döda och svårt skadade T 500

Antal döda ^ 700

,J Antal svår skadade pe oner

Bilförare , bilb passagerare

5.

.p Antal olyckor med1 svår persorskada \_

Gângtrafi-

personer

r med dödlig utgång

er 0 0 År 1966 1970 1975 1980 1966 1970 1975 1980

Figur 3.2 Antal olyckor, svårt skadade och döda i vägtrafiken i Sverige 1966-80

Källa: Statistiska meddelanden (SCB), Vägtrafikolyckor med personskada

100 Skadeutvecklingen SOU 1931182 personer har under samma period sjunkit. Minskningen av antalet döda sedan 1970-talets mitt gäller i figuren redovisade samtliga grupper av trafikanter utom motorcyklister.

För tågtrafiken - se tabell 3.4 - var åren mellan l960 och l970 genomsnittligt mer olycksdrabbade än 1970-talet. Efter år l975 steg emellertid antalet olyckor jämfört med händelserna under första hälften av årtiondet. Ökningen gäller särskilt antalet allvarligt skadade personer, som genom de i flera fall omfattande tågolyckorna under år 1980 blev högre än årsgenomsnittet från var och en av de tidigare femårsperioderna sedan år l960. Under år 1980 skadades 288 personer allvarligt vid tågolyckor, vilket var ungefär dubbelt så många allvarligt skadade som åren närmast innan. Antalet döda ökade däremot inte lika mycket relativt sett under år l980 jämfört med genomsnittet för 1970-talets senare del.

Tabell 3.4 Tågolyckor samt dödade och allvarligt skadade vid olyckor med

tåg åren 1961-80

Typ av olycka Genomsnittligt antal Antal, år resp skada ner år, perioden 1976 l977 l978 l979 l980 l96l- l966- l97l- l976l965 1970 l975 l980 Sammanstötningar och urspåringar l50 l08 80 96 9l 85 85 Olyckshändelser vid vägkorsning 133 ll0 92 99 99 Dödade personer 77 56 S5 56 54 Allvarligt skadade personer l49 l65 148 177 l58 Källa: Statens järnvägar, Säkerhetstjänsten l980 Anm. Siffrorna omfattar inte olyckor vid växling, olyckor med enbart småfordon på räls och bränder i tåg.

Skadeutvecklingen

Även antalet allvarliga olyckor med civila och militära luft-

kan variera från år till år. Som framgår av tabell 3.5 fartyg gäller detta även antalet döda och skadade genom flyghaverier.

En gynnsam utveckling har skett framför allt i fråga om antalet

Tabell 3.5 olyckor med civila och militära svenska luft- Allvarliga och utomlands åren l973-80 fartyg i Sverige

Antal Antal dödade Antal skadade allvarliga olyckor personer personer Totalt Därav med dödlig utgang

Genomsnitt per år l973-80

Militära l973 l974 1975

1976 l977 1978 l979 l980

Genomsnitt per år l973-80 9 4

Källa: Luftfartsverkets och flygstabens officiella statistik

Anm. menas att eller helikoptern Med allvarlig olycka flygplanet har förstörts eller att någon har omkomit, alternativt skadats allvarligt vid haveriet.

102 Skadeutvecklingen skadade åren 1979 och 1980 jämfört med åren 1977 och 1978. Det skall framhållas att uppgifterna i tabellen avser olyckor med svenska luftfartyg. Den officiella statistiken innehåller inga data om haverier med utländska luftfartyg i Sverige. Luftfartsverket uppger att dessa olyckor som regel är mycket få, högst en eller två per år.

I den militära flygverksamheten inträffade inte någon olycka med dödlig utgång under 22-månadersperioden fr 0 m februari 1979 t 0 m november 1980. I en komentar till flygsäkerheten inom försvaret under budgetåret 1979/80 betonar chefen för

flygvapnetl) att det inte går att närmare ange orsakerna till

denna utveckling. Tillfälligheter spelade in, framhålls det. Under perioden förekom flera allvarliga tillbud som kunde ha resulterat i haverier. Den gynnsamma utvecklingen berodde till övervägande delen på ett gott flygsäkerhetsmedvetande hos personalen och många insatser på en bred front, uppges det vidare. Omfattande tekniska åtgärder avsedda att eliminera problem med motorerna bidrog sannolikt positivt. Restriktioner vid användningen av en del typer av flygplan var emellertid också nödvändiga ibland, framgår det av kommentaren till den militära flygsäkerheten under perioden.

Någon officiell statistik om antalet jordskred föreligger inte. Statens geotekniska institut (SGI) att ett större skred uppger - SGI sätter gränsen vid en skredareal - inträffar på en hektar i Sverige vartannat eller vart tredje år. Enligt institutet har skredfrekvensen ökat under de tre senaste decennierna. Under l) Se publikationen Försvarets flygsäkerhetsanalys - 79/80 (OFYL 1225).

Skadeutvecklingen år 1981 har hittills inträffat tre skred - två av dessa var större än en hektar.

GI har i elva särskilt utvalda komuner i västra kart- Sverige lagt omfattningen av de ännu påvisbara jordskred som har inträffat. Det skall framhållas att många av skreden har ägt rum för mycket lång tid sedan, i en del fall sannolikt för flera hundra år sedan. SGIs kartläggning har gett följande resultat:

Kommun Antal jordskred ha Skredareal, Lilla Edet 130 37 18

Någon löpande statistik över

omfattningen av olyckor med farliga

ämnen utarbetas inte. Som en förberedelse för en sådan redovisning genomförde miljödatanämnden under elvamånadersperioden fr 0 m april l980 t 0 m februari l98l ett försök med inrapportering av uppgifter om olyckor med farligt gods. Uppgifter om olyckorna under denna försöksperiod inhämtades från länsalarmeringscentralerna, de lokala och den komunala polismyndigheterna räddningstjänstens organ.

Enligt miljödatanämnden inträffade under

elvamånadersperioden

sammanlagt ca 700 olyckor med olja, bensin, eller andra fotogen

104 Skadeutvecklingen

Tabell 3.6 Antal med olja, bensin och kemikalier under olyckor fr 0 m april 1980 t o m februari 1981 perioden

Olycksplats Typ av ämne Totalt ) Olja Bensin eller Andra kemifotogen kalier

Landsväg eller järnväg 62 43 Industriområde 53 3 55

Annat tättbebyggt

Övrigt Uppgift om platsen saknas 71 14 ll 96 Summa 452 98 161 711 Källa: PM nr 216 (1981-06-02) Utvärdering av för- Miljödatanämndens söksrapportering av kemikalieolyckor 1) Ammoniak, svavelsyra, saltsyra och klor har oftast förekommit vid dessa olyckor.

kemikalier. Omkring 450 av dessa var olyckor med olja, knappt 100 utgjorde olyckor med bensin eller fbtogen, medan ca 160 andra kemikalier. Siffrorna framgår av tabell 3.6, som gällde också visar att 270 av de rapporterade händelserna inomkring träffade på landsväg eller järnväg. Drygt 100 olyckor rapporteras ha skett inom industriområden, omkring 30 i andra tätbeområden och lika många i hamnar eller sjöar. Till underbyggda resultat hör, utom det som kommittén nu har redovisat, sökningens också uppgifter om orsaker, händelseförlopp, skador, räddningstjänstarbete och sanering.

Olycksfall i arbetet är en omfattande grupp av olyckor med olika

skador som drabbar enskilda arbetstagare. Antalet skadade slags

Skadeutvecklingen

Måttcnhct; Anta1 (personer) Nñttenhct: Anta] omkomna olyckor 140 000 m- 700 Anta] personer som drabbats av olycksfall

(Vänstra ska 100 000._ .. . .. . .. . , -.4..,._

60 000

Antal omkomna (Högra skalan)

“v91

År 1960 1965 1970 1975 1979

Figur 3.3 Antal olycksfall i arbetet (ej yrkessjukdomar eller olyckor vid färd till eller från arbetet) åren 1960-79

Källa: Statistiska meddelanden (SCB), Arbetsskador 1979

Anm. Arbetsskadebegreppet utvidgades den 1 juli 1977 och siffrorna för åren 1977-79 är inte jämförbara med uppgifterna för de tidigare åren.

106 Skadeutvecklingen SOU 1931132 eller döda vid sådana arbetsolycksfall har årligen i hela landet under dc senaste åren växlat mellan drygt 105 000 och något mindre än 125 000. Antalet döda genom arbetsskador har varierat mellan drygt 300 och omkring 150 per år. De redovisade uppgifterna

framgår av_figur 3.3, som också anger att det sammanlagda antalet

arbetsolycksfall har minskat sedan slutet av 1960-talet. Antalet omkomna genom olyckor i arbetet har sjunkit kraftigt sedan 1960talets början.

Samhällets kostnader för den allmänna räddningstjänsten 3,3,1 Kommunernas kostnader Den allmänna räddningstjänstens insatser bestrids i första hand med kommunala medel. Kommunernas driftkostnader för brandförsvaret beräknades för budgetåret 1979 uppgå till 1 023 milj kronor. I detta belopp ingår kostnaderna både för den allmänna räddningstjänsten och för de förebyggande åtgärderna mot brand. Beloppet innefattar budgeterade kostnader för personal, lokaler och administration samt kapitaltjänstkostnader. Beräknade kostnader för bl a ambulansverksamhet och färdtjänst, som motsvaras av en intäkt på sammanlagt 190 milj kronor, har

däremot inte medtagits.

Kostnaderna för komunernas räddningstjänst är till 80 ä 90 % personalkostnader. Den beslutade arbetstidsförkortningen för heltidsanställd brandpersonal, som skall vara genomförd senast den 1 januari 1982, komer att medföra en relativt väsentlig ökning av kommunernas räddningstjänstkostnader.

Komunerna är i vissa fall berättigade till av staten ersättning

Skadeutvecklingen och enskilda för sina räddningstjänst- och oljesaneringskostnader. För räddningstjänst med anledning av oljeutflöde till havs eller i vissa inre vatten och för sanering av oljeskada till följd av sådant utflöde utgår ersättning av statsmedel för den del av kostnaden för varje operation som överstiger ett tröskelbelopp på för närvarande 5 000 kronor. Under budgetåret 1979/80 erhöll kommunerna ersättning för sådana kostnader med 75,9 milj kronor. Beloppet avser framför allt saneringskostnader i samband med det omfattande oljepåslaget i Stockholms skärgård år 1979. Kommunerna erhöll under budgetåret 1980/81 ersättning för oljebekämpnings- och saneringskostnader med 20,6 milj kronor.

Komunerna erhåller vidare ersättning av statsmedel för särskilt kostnadskrävande vid andra nödlägen efter räddningstjänstinsatser beslut av regeringen i varje särskilt fall. Under budgetåret 1979/80 erhöll kommunerna ersättning för sådana kostnader med totalt 40 000 kronor, medan ersättningen under budgetåret 1980/81 till 3 milj kronor. Kostnader för be-

uppgick skogsbrandbevakning

strids av statsmedel. Under budgetåret 1979/80 fick kommunerna och under med ersättning med 1,3 milj kronor budgetåret 1980/81 1,9 milj kronor för sådan verksamhet.

En kommun kan enligt lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss (ansvarighetslagen) få ersättning för sina oljeoch saneringskostnader av den som har vållat oljebekämpningsskadan. för sådana kostnader kan också utgå från den Ersättning internationella enligt lagen (1973:1199) om eroljeskadefonden från den internationella oljeskadefonden (fondlagen). cm sättning

108 Skadeutvecklingen ersättning enligt ansvarighetslagen eller fondlagen har utgått till en kommun bortfaller anspråket på statsbidrag. För det fall att staten har utbetalat ersättning till kommunen inträder staten i komunens rätt enligt de red0visadelagarna.

3.3.2 Statens kostnader Statens kostnader för den allmänna räddningstjänsten består dels av kostnader för den regionala och centrala räddningstjänstorganisationen, dels av kostnader som avser ersättning för verksamhet vid räddningstjänst. I de senare kostnaderna ingår även kostnader för oljesanering.

Statens sammanlagda kostnader avseende ersättning för verksamhet vid uppgick under budgetåret 1980/81 till 25,9

räddningstjänst

milj kronor. Av detta belopp utgjorde ca 400 000 kronor kostnader som uppstått genom att länsstyrelsen övertagit ledningen av räddningstjänsten. Som har framhållits i föregående avsnitt uppgick ersättningen till kommunerna för oljebekämpning och sanering under budgetåret 1980/8l till 20,6 milj kronor, ersättningen för annan räddningstjänst till 3 milj kronor och ersättningen för skogsbrandbevakning till 1,9 milj kronor.

Under budgetåret 1980/8l uppgick kostnaderna för statens brandnämnds verksamhet till drygt 12,5 milj kronor.

Skadeutvecklingen Olikheter i de relativa kostnaderna för räddningstjänsten mellan komuner av olika storlek under år l979 3.4.1 Principer för bedömning av olikheter i kostnaderna Den statistiska redogörelsen i kapitel 2 har illustrerat att det föreligger stora skillnader från konmuuntill kommun i räddningstjänstens materiella och personella resurser. Det gäller självfallet också kostnaderna för räddningstjänsten och har bl a med olikheterna i kommunernas invånarantal, bebyggelsestruktur och tillgången på riskobjekt att göra. Men även om man sätter kostnaderna för räddningstjänsten i relation till folkmängden eller skatteunderlaget i resp komuner varierar förhållandena kraftigt. Skillnader i de absoluta och relativa kostnaderna föreligger mellan stora och små komuner - i många fall också mellan kommuner med ungefär sama befolkningstal.

Det skall betonas att olikheter i kostnaderna relaterade till invånarantal eller skattekronor förekommer inom alla delar av den kommunala verksamheten. Komunerna måste fortlöpande avväga olika verksamhetsgrenars behov mot varandra. De kommunala organen har även inom s k specialreglerade verksamheter ett betydande utrymme att själva avgöra vilka behov som skall tillgodoses och hur detta skall ske. För räddningstjänsten innebär det avvägningar mellan behovet av insatser för olika typer av olyckor, möjligheterna till förebyggande åtgärder och omfattningen av de risker för skador som kommunen anser att den måste acceptera.

Olikheterna i kostnaderna för räddningstjänsten mellan olika kommuner ger inte något besked om dess sätt att fungera i den

110 Skadeutvecklingen SOU 1981 I 82 ena eller den andra kommunen. Höga kostnader betyder inte med nödvändighet en effektiv räddningstjänst. Omvänt fordrar en ändamålsenlig organisation i en del fall sannolikt inte lika stora resurser i relation till t ex invånaraxltalet som andra kommuner har funnit nödvändiga. Kraven på räddningstjänsten - och därmed kostnaderna - av alla påverkas de olika lokala förhållandena, bl a riskobjektens storlek, typ och lokalisering. Avgörande kan också vara i vilken utsträckning två eller flera konununer har tillvaratagit möjligheterna att gemensamt i någon form organisera den räddningstjänst som fordras.

Uppgifterna om den kommunala räddningstjänstens nettokostnader i den följande redogörelsen har hämtats från konununerxlas driftbudoet för år 1979 och är alltså beräknade kostnader för detta år. Utgifter för lokaler och :materiel som vid anskaffningen fordrar ett anslag i kommunens investeringsbudget inte ingår i siffrorna. Till nettokostnaden räknar så gott som alla kommuner däremot driftbudgetens kapitaltj änstkostnader, alltså räntor och avskrivningar för tidigare anskaffade lokaler och materiella resurser. Begreppet nettokostnad innebär vidare att intäkterna för olika tjänster som brandförsvaret utför - t ex vattentransporter, steguthyrxxing och ambulanstj änst - inte har räknats in i beloppen. I den mån som dessa ersättningar svarar mot utgifterna för den tillkommande verksamheten ixulebär de redovisade alltså en renodling uppgifterna av räddningstjänstkostnaderna.

3.4.2 Länsvisa olikheter i de relativa kostnaderna för rädd- Jiincstj änsten Nettokostxiadexi för kommLmernasräddningstj änst utgjorde under

SOU 1981 : 82 Skadeutvecklingen år 1979 för hela landet 123 kronor per invånare. Närmast riksmedeltalet län. Som framgår låg Hallands av följande samma: ställning hade flera av de stora glesbygdsdominerade länen i norra relativa nettokostnader - Sverige högre än genomsnittet det gäller bl a Västerbottens, Jämtlands och Norrbottens län. Lägre än genomsnittet var räddningstjänstens kostnader per invånare i mer tätbefolkade områden i södra och mellersta Sverige, framför allt Stockholms, Älvsborgs och Östergötlands län.

Nettokostnad per invånare , kronor 141-150 Gotlands, Västerbottens, Värmlands, Jönköpings , Jämtlands , Norrbottens , Kalmar 131-140 Blekinge , Kopparbergs , Västmanlands , Västernorrlands 121-130 Uppsala, Södermanlands, Gävleborgs, Kristianstads, Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Hallands, Malmöhus 111-120 Östergötlands, Älvsborgs 93 Stockholms

3.4.3 Olikheterna i kostnaderna mellan olika konununer En jämförelse mellan olika kommuners nettokostnadergför räddvisar för det första en stor Ilingstjänstexi spännvidd i de a_b§luta talen. Göteborgs konunuxi budgeterade år 1979 för sin räddningstj änst 57,7 milj kronor och hade därmed den högsta kostnaden bland kommunerna i landet. Torsås kontmwi i Kalmar län beräknade nettokostnaden till 648 000 kronor, som i stället var det lägsta beloppet. I relativa tal redovisade Ivlörbylåxiga kommun

112 Skadeutvecklingen i Kalmar län den lägsta genomsnittskostnaden, 60 kronor per invånare. För Arjeplogs kommun i Norrbottens län, som i stället hade den högsta relativa kostnaden, tog räddningstjänsten i anspråk 253 kronor per invånare. Göteborgs och Torsås kommuner med de ovan redovisade högsta resp lägsta kostnaderna i absoluta tal redovisade kostnader på l32 resp 84 kronor per invånare.

Redan dessa uppgifter visar att spridningen i kostnaderna mellan kommunerna är stor. I de relativa talen finns emellertid en koncentration av antalet kommuner på en nivå något ovanför riksmedeltalet, 123 kronor per år och invånare. Detta framgår som visar att 93 kommuner eller av följande sammanställning, 1/3 av samtliga enligt budgeten för år 1979 hade nettokostnader för räddningstjänsten på mellan 130 och 160 kronor invånare. per

Nettokostnad -70 71- 101- 131- 161- 191- 221- Samtliga per invånare, 100 130 160 190 220 kronor Antal kommuner 4 41 79 93 43 12 Relativ fördelning i procent 1 15 29 34 15

I tabell 3.7 har kommunerna grupperats efter både invånarantal och nettokostnader. Siffrorna visar att kommuner med höga relativa kostnader för räddningstjänsten ofta är kommuner med liten folkmängd. Hela nio av samtliga l7 kommuner med över 190 kronor i relativa kostnader hade mindre än 10 000 invånare. Fem komuner av de övriga åtta fanns i storleksgruppen 10 001 - 20 000 invånare. Inga kommuner med över 50 000 invånare hade högre

SOU 1981 82 Skadeutvecklingen

wmdapsmm

cmpmcmnumwcwcuvmp

som

-Hmm

vmcumoxoupoc

nuo oNN-HmH

poøopx

amp:mpm:mc«

omH-HoH

.opmcm:m

pouwo

amma

ooH-HmH

wm om

hmm

pm

pommspmmxmanoum

wow

vmcpmoxouumc

uomvsn

0mH›H0a

ao mm

umwaco cos

ovmaowpow

ooH-Hn

0 H

wmçssäox

m : o m

05»

HOCDEEOM

amu:

c a

Hmp: som 000 000 000 000 000 000

opm:w:a

0a 0N om om

m.m

.mmspmmxmapopm

00a|H00 00N|H00

:H00 |a00 :H00 :H00

Haoøme Hmpcm msäm

0H 0N 0m om

00a 00m

114 Skadeutvecklingen SOU 1981 :82

:wumømmpwmøñnøvma

wmaauemm

oo

.HOW

vmøumoxoppmc

ooauow

C00

awuaøpmømxpøw

mu©..m:o»xouumxm

mwuam

mnma

gm

H®u.%®

now pøa

onnom

nu av ma

uowvsn

vmcpmoxouuoa

.HOQQSHMWMNHHOHM

mmuav

va ma

umaaco

wa Nm ma

co

m

vme

= o

ovuom

OUMHOUHDM

woqsgsox

x o u p

amuc

mm:

.HOEDEOM

m x m

?på pmm ooo ooo ooo ooo ooo ooo

oHmøm:a

oa om om om

ooH-Hoo ooN-Hoo

wÃm

.gmsnmmxoaaoum

-Hos :H00 -H00 :H00

HHDDQP Hmucm mssm

oa om om om

ooa oem

Skadeutvecklingen

budgeterade nettokostnader för räddningstjänsten under år 1979 än 160 kronor per invånare.

Den stora spännvidd i kostnaderna per invånare som har redovisats finns enligt 1979 års siffror framför allt bland komuner med mindre än 30 000 invånare. Variationerna mellan komunerna minskar som framgår av tabellen ju större dessa blir. Bilden blir i stort sett densamma om vi jämför nettokostnaderna med skatteunderlaget i resp kommuner. Enligt tabell 3.8, som visar räddningstjänstkostnaderna per skattekrona, budgeterades för år 1979 i drygt 100 komuner nettokostnader på omkring 50 öre per skattekrona. Endast fem kommuner hade kostnader för räddningstjänsten på mindre än 25 öre per skattekrona. I sex fall - samtliga mindre och medelstora kommuner - beräknades kostnaderna till uppemot 100 öre per skattekrona.

El

SOU 1931:82 Erfarenheter DEN ALIIUUWÅ RÄDDNINGSTJÄNSTENS SÄTT ATT FUNGERA - SYNPUNKTER REDOVISADE AV FÖRETRÄDARE FÖR LOKALA OCH REGIONALA RÄDDNINGS- TJÄNSTORGAN

Formerna för inhämtande av synpunkter Efter överläggningar med företrädare för regionala och lokala inom den allmänna organ räddningstjänsten överläggningarna ägde till största delen ru under våren 1980 - har kommitténs sekretariat sammanställt erfarenheter av räddningstjänstens sätt att fungera. Sammanställningen omfattar erfarenheter av räddningstjänstarbete på lokal och i några fall också regional nivå i sex olika län. I Malmöhus och Jämtlands län har synpunkter redovisats av företrädare för länsstyrelsen. När det gäller Västmanlands län omfattar sammanställningen erfarenheter som brandcheferna har gjort. I Örebro län har företrädare för länsstyrelsen, brandcheferna, polismästarna och SOS Alarmering AB kommit till tals. För sex enskilda kommuner - Danderyd, Täby och yallentuna (genom sitt brandförsvarsförbund) samt Skinnskatteberg! Hultsfred och Oskarshamn - har synpunkter lämnats av brandchefen och av fackliga representanter. Inom de tre senare komunerna har bedömningar gjorts även av företrädare för kommunernas politiska ledning.

Den gjorda sammanställningen av erfarenheter från räddningstjänstarbetet i de redovisade länen och komunerna bygger inte på någon systematisk och detaljerad genomgång av räddningstjänstens sätt att fungera. Avsikten har varit att i stora drag belysa för-

ll8 Erfarenheter utsättningarna för verksamheten, att ange brister i arbetet och att visa på Eörtjänster i organisationen. Det finns med stor sannolikhet betydligt fler aspekter på de aktuella frågorna ål som har framförts i diskussionerna. Även den föreliggande samnmnställningen, avsedd att ge en orientering om de uppfattningar om räddningstjänstens sätt att fungera som förekommer hos ansvariga lokala och regionala organ, kan emellertid fylla en funktion. De följande avsnitten är en sammanfattning av de bedömningar och synpunkter som har framförts av företrädarna för de olika räddningstjänstorganen. Det skall understrykas att kommittén inte i detta sammanhang utan först i nästa kapitel redovisar sin egen syn på räddningstjänstens sätt att fungera.

Den k 0 m m u n a l a räddningstjänstens sätt att fungera 4.2.1 Personella resurser Enligt företrädare för länsstyrelserna i lmlmöhus, Örebro och Jämtlands län har kommunerna i stort sett de personella resurser som fordras för att räddningstjänsten skall kunna lösa sina uppgifter. Det måste accepteras att de personella resurserna skiftar mellan olika kommuner. Beredskapen med egna resurser kan aldrig bli densamma överallt. Tillsyn av den kommunala räddningstjänsten innebär enligt de tre länsstyrelsernas företrädare att undersöka om organisationen uppfyller brandordningens krav samt att se om den förebyggande verksamheten bedrivs på ett tillfredsställande sätt. Länsstyrelsen har en skyldighet att säga ifrån om så inte sker. Strävan är i det samanhanget att ta hänsyn till de lokala omständigheterna och att komma överens med kommunerna om de åtgärder som skall vidtas. Länsstyrelsen försöker att se praktiskt på problemen, förklaras det vidare. Mer

SOU l98l:8Z Erfarenheter omfattande förändringar i den personella och materiella beredskapen aktualiseras framför allt efter en allvarlig olycka eller ett tillbud till en sådan händelse.

Bra rustade för räddningstjänsten är framför allt de komuner som har underlag för heltidsanställd personal åtminstone vid huvudbrandstationen. Kommuner som endast har deltidsanställd personal i beredskap kan i vissa fall också klara sin räddningstjänst på ett med hänsyn till omständigheterna tillfredsställande sätt. Brandchefen får i sådana kommuner en särskilt viktig roll jämfört med brandchefen i kommuner som har heltidsanställd personal i beredskap. Det är möjligt att skillnaderna i kunnande och personlig entusiasm hos ledningen av verksamheten i olika kommuner ger ett större utslag inom räddningstjänsten än på andra områden, framhåller länsstyrelsernas företrädare.

Genom att utbildningen är en så omfattande del av verksamheten ställs det stora krav bl a på ledningens förmåga att ordna och genomföra realistiska övningar. Brandchefens utbildning, intresse och erfarenheter blir helt avgörande för resultatet av övningsverksamheten. Kommuner med heltidspersonal i beredskap har numera i allmänhet en allsidig och effektiv utbildnings- och övningsverksamhet, anser länsstyrelsernas företrädare. Problem med utbildning och övningar förekommer däremot i flera kommuner med enbart deltidsanställd personal i räddningstjänsten. -J

Oavsett ledningens kapacitet kan räddningstjänsten i kmmmukn där i beredskap består styrkorna av deltidspgrsonal aldrig bli lika effektiv som räddningstjänsten i kommuner som har styrkor med heltidsanställd personal. Problemet accentueras av att det

120 Erfarenheter

har blivit allt svårare att rekrytera deltidsanställda till Urvalet av lämpliga personer har minskat. räddningstjänsten. På en del orter har det uppstått vakanser som endast med svårighet har kunnat fyllas. Ett annat problem är att genomsnittsâldern bland de deltidsanställda på somliga orter har stigit. kan komma att uppstå med hänsyn till att arbetet i Svårigheter vissa delar är fysiskt krävande. Om denna utveckling fortsätter, kan den tvinga fram en räddningstjänst organiserad i större enheter med personal som till övervägande delen tjänstgör på heltid, framhåller länsstyrelsernas företrädare.

Svårigheterna att rekrytera deltidsanställda orsakas framför allt av en ökad arbetskraftspendling från mindre till större orter. Den ekonomiska ersättningen anses sannolikt av många som alltför låg. Bundenheten under beredskapsveckorna och de övriga inom räddningstjänsten medför

plikter som en deltidsanställning

betraktas av allt fler som krävande. Förutsättningarna för att det skall ske en förbättring av rekryteringsmöjligheterna bedömer länsstyrelsernas företrädare som mycket små.

I en del fall har det varit svårt att rekrytera personal med till tjänster som vice brandchef, säger

brandingenjörskompetens

företrädare vidare. Ett av skälen uppges vara länsstyrelsernas att det är folkmängden i kommunen och inte olycksriskerna eller räddningstjänstorganisationens omfattning som avgör lönesättningen för dessa chefsbefattningar. Ofta är det av ekonomiska orsaker svårt att få kompetent och erfaren ledningspersonal i större kommuner att söka sig till räddningstjänsten i andra kommuner där en förstärkning är angelägen.

SOU 1981132 Erfarenheter

För räddningstjänsten i Jämtlands län är det främsta personalproblemet enligt länsstyrelsen att alltför månoa i räddninos- - brandchefer tjänstens ledning fyra och sju vice brandchefer tjänstgör endast på deltid. Deras arbetstid är otillräckligt dimensionerad för de omfattande arbetsuppgifterna. Följden har i allmänhet blivit att viktiga åtgärder som planläggning, granskning av plan- och byggnadslovsärexxden, brandsyn och i viss mån övningar släpar efter. Även de heltidsanställda brandcheferna och vice brandcheferna har till en del svårt att alla fullgöra de uppgifter som åligger dem, förklarar företrädare för länsstyrelsen i Jämtlands län.

Billigt brandcheferna i Örebro och Västmanlands län samt i de sex kommer som kommittênx har inhämtat från synpunkter är styrkorna i beredskap tillräckligt dimensionerade för de allra flesta situationer som räddningstjänsten skall ingripa i. Däremot saknas det särskild för överlag personal planläggning av räddningstjänsten samt för planering och ledning av övningar och utbildning. Även de förebyggande åtgärderna släpar efter. Det saknas på många håll en kontinuitet i planläggningen och i den förebyggande verksamheten - särskilt i de till folkmängden minsta kommunerna i länet. att hinna svårigheterna med de förebyggande åtgärderna beror delvis ur styrkan på att personal i beredskap normalt inte deltar i detta arbete. kan Beredskapspersonlalen inte avlägsna sig alltför från brandstationen för att medlångt verka i övningar eller utbildning. Om anspänningstiderxia skall kunna hållas kan det i sådana fall vara att inkalla nödvâândigt extra personal .

122 Erfarenheter

Heltidsanställd personal är att föredra framför deltidsanställda, menar flera av brandcheferna. Även om många deltidsanställda i sitt arbete har skaffat sig specialkunskaper som är

ordinarie

värdefulla också i räddningstjänsten är skillnaderna i utbildoch erfarenheter från praktiskt räddningstjänstarbete melning lan hel- och deltidsanställda enligt samtliga tillfrågade brandchefer en svaghet. I vissa avseenden - det gäller t ex rökdykararbetet - ställs dessutom höga krav i fysiskt avseende. De heltidsanställda har genom schemalagd tid för motion större möjligheter än de deltidsarbetande att uppfylla dessa krav.

På många mindre orter där det inte finns någon industriell sysär det svårt att rekrytera brandbefäl och brmumnåi selsättning för I flera fall kan det även i kommutjänstgöring på deltid. nernas centralorter med rekryteringen av deltidsuppstå problem Det förekommer att industriföretag låter personal som personal. på deltid inom räddningstjänsten medverka i övningar tjänstgör som räddningstjänsten behöver för delpå dagtid. De yrkesmän tidstjänstgöringen har emellertid ofta nyckelarbeten i företagen och för dem kan det vara svårt att få ledigt i den utsträckning som fordras. I en del fall kan detta också försvåra rekryteringen. Tjänster för deltidsanställda befäl är det på en del håll särskilt svårt att få kompetenta sökande till.

Trots nackdelarna med deltidspersonalen anser samtliga brandchefer i de berörda länen och kommunerna att de deltidsanställda är en tillgång som det inte går att undvara. De flesta kommuner att det under alla förhållanden har en sådan bebyggelsestruktur måste finnas i de mindre tätorterna. Samarbetet deltidsstyrkor

Erfarenheter mellan heltids- och deltidspersonalen i kommuer som har anställda av båda kategorierna är i regel bra. hbjligheten att i svåra situationer kalla in deltidspersonal som förstärker heltidsstyrkan upplever samtliga som en tillgång. I några fall skulle det från rent ekonomiska synpunkter sannolikt finnas skäl att lägga ned en bibrandstation med deltidspersonal. Beredskapen skulle i allmänhet kunna upprätthållas utan att den heltidsanställda styrkan vid huvudbrandstationen skulle behöva utökas. De mindre tätorter i länet som det skulle kunna gälla ligger nära centralorterna och skulle på det sättet få en bättre beredskap än för närvarande. Enligt brandcheferna slår invånarna i dessa mindre orter alltid vakt om sin lokala samhällsservice detta gäller inte minst brandstationerna.

Företrädare för länsalarmeringscentralen i Örebro län framhåller att det alltid har funnits resurser tillräckliga att ta till när räddningstjänstarbetet har fordrat det. Förstärkningar med personal och materiel sker ibland från andra komuner. Det är enligt länsalanneringscentralens erfarenheter aldrig svårt att vid behov mobilisera dessa resurser.

4.2.2 Materiella resurser Den fordonspark som räddningstjänsten i länet disponerar bedömer företrädare för länsstyrelserna i Malmöhus och Örebro län som tillfredsställande. Antalet utryckningsfordon är överlag tillräckligt för den personalorganisation som förekomer. Fordonen svarar i allmänhet också mot de krav på modernitet som kan ställas. Ett problem är att avskrivningstiderna för en del specialfordon på grund av den begränsade förslitningen blir långa. Det

l24 Erfarenheter SOU l98l:82 kan vara svårt att få sådana ersatta när det har kommit fram en ny teknik som kräver modernare materiel. Skillnaderna i utrustningen av fordonen mellan olika komuner medför sannolikt att materielen blir mycket dyrare än som är nödvändigt, förklaras det vidare.

De större komumerna har i stort sett den specialutrustning för andra typer av olyckor än bränder som det finns behov av. Däremot saknar många av de mindre kommunerna ännu en del sådan specialmateriel. Utrustningen hos dessa kommuners räddningstjänstorgan består fortfarande i alltför hög grad av materiel som behövs för brandbekämpning, anser länsstyrelsernas företrädare. De båda miljöskyddsbilar som kommunerna i örebro län och flertalet komuner i lhlmöhus län har skaffat tillgodoser endast en del av behoven. Möjligheterna till effektiva åtgärder i akuta situationer begränsas för ytterkommunernas del av de höga insatstiderna. För några av dessa kommuner räknar länsstyrelsernas företrädare med att miljöskyddsbilen kan vara på plats först drygt en timme efter larm.

I Jämtlands län är den kommunala räddningstjänstens fordonspark omfattande, konstaterar länsstyrelsens företrädare. Fordonen har emellertid en förhållandevis hög medelålder. Av totalt drygt l00 bilar år 1979 var ett 40-tal från 1960-talet. Hela 30 fordon anskaffades under 1940- och l950-talen. Endast 35 bilar var yngre än tio år. Vid överläggningar med länsstyrelsen och statens brandnämnd har kommunerna i länet förklarat att deras strävan är att upprätta planer för ersättning och komplettering av fordonsparken inom de tidsgränser som statens brandnämnd rekommenderar.

Erfarenheter

Den kommunala räddningstjänstens bedöms räcka

oljeskyddslänsor

för oljebekämpningen vid flertalet av de utflöden som riskerar att inträffa. Företrädare för länsstyrelsen i Malmöhus län anser att kommunernas resurser kvantitativt sett är tillräckliga för att kommunerna skall kunna lösa sina uppgifter. Fortfarande är det emellertid oklart vilka egenskaper de mycket varierande typerna av länsor har och hur effektiva de är. Det är mot den bakgrunden angeläget med en större enhetlighet i utrustningen inom oljeskyddet mellan kommunerna, framhåller länsstyrelsens företrädare. en Även de tillfrågade brandcheferna anser att räddningstjänstens materiella resurser håller en god standard. Strävan hvmn svenskt brandförsvar har länge varit att skaffa utrustning med ökad kapacitet som kan skötas av färre brandmän än tidigare. Utvecklingen har för de allra flesta kommunerna resulterat i en tekniskt sett modern och välutrustad fordonspark. Svårigheter kan ibland uppstå för mindre kommuner om det gäller anskaffning av något mer kostsamt fordon. I de kommuner där kommittén har inhämtat synpunkter förekommer det nästan bara vid bibrandstationerna att släckbilarna är äldre än de 15 år som statens brandnämnd i sina rekommendationer har angett som en högsta ålder.

Ett problem är enligt brandcheferna att de typer av fordon som används i räddningstjänsten varierar så starkt från komun till kommun. Inom kommunerna varierar materielen också från station till station. I stor utsträckning är den oenhetliga fordonsparken en följd av att de flesta nybildade kommunerna efter indelningsreformen i början av 1970-talet kom att disponera över

l26 Erfarenheter SOU l98l:82

resurser från många olika brandkårer. Till en del av dessa fordon går det ibland inte att skaffa reservdelar. Det förhållandet att fordonen varierar i så hög grad mellan olika kommuners räddningstjänst gör det ofta också svårt för personalen på en ort att hantera materielen på en annan ort. Samma sak gäller den specialutrustning för skadebekämpning vid andra olyckor än brand som i varje fall de större kommunerna är väl utrustade med. Resurser för stabsarbete vid mer omfattande olyckor saknas i de flesta mindre kommuner, uppger brandcheferna. På många håll skulle räddningstjänsten vidare behöva fler s k helskyddsdräkter.

Enligt företrädare för en del kommuner är det viktigt att räddningstjänsten i ökad utsträckning kan använda civilförsvarets materiel. Fler kommuner än nu bör få tillgång t ex till de motorsprutor som civilförsvaret disponerar. Även den militära materielen skulle kunna_spela en väsentligt ökad roll i räddningstjänsten, om användningen av civila och militära resurser betydligt mer än som hittills har skett kunde samplaneras med hänsyn till räddningstjänstens behov.

4.2.3 Samverkan med andra organ i den kommunala räddningstjänsten Företrädare för länsstyrelserna i de tre länen upplever att samarbetet i räddningstjänsten mellan kommunerna i allmänhet fungerar bra. I örebro län stimuleras samverkan av att Örebro kmmmn1, som har omfattande egna resurser för räddningstjänst, ligger centralt i länet och att politiker och räddningstjänstpersonal i kommunen är intresserade av ett samarbete med andra komuner. Den för hela länet gemensamma miljöskyddsbilen är ett exempel på en konkret samverkan inom räddningstjänsten. Det finns ut-

SOU l98l : 82 Erfarenheter

ryrmne för flera initiativ av liknande slag, förklarar länsstyrelsens företrädare. Brandcheferna i länet delar den uppfattningen. Betydligt mer av verksamheten än hittills skulle kunna organiseras i gemensamma former - t ex befälsjouren, anskaffningen av specialutrustning och en stor del av övningsverksalnheten .

Några problem i samarbetet mellan olika organ brukar inte uppstå_ på olycksplatsen, uppger brandcheferna i Örebro län. Svårigheter kan möjligen inträffa vid en olycka, om polisen inte har personal stationerad på samma ort som brandförsvaret och det dröjer innan den hinner dit. Det uppges vidare att tvekan kan förekomma om räddningsbefälhavarens möj ligheter att på olycksplatsen styra användningen av ambulanserna. Radiosambandet vid stora olyckor när många räddningstj deltar i änstorgaxx bekämpningen kan bli ett problem, anser flera av brandcheferna i örebro län. Svårigheter uppstår också ibland vid övningar när det för realismens skull fordras från personal t ex polisen, SJ och landstingskonununens ambulansorganisatioxi. Det saknas inte intresse för gemensam utbildning hos dessa men de kan som organ, flera brandchefer fraJnhåller inte alltid delta med de personella resurser som behövs .

Även enligt följetradare för länsstyrelsen i Malmöhus län bör

mycket mer än som hittills har skett kunna göras genom samverkan i räddningstjänsten mellan konununerna. Tillsammans med Svenska kormntxnförbundets länsavdelxiixxg tog länsstyrelsen för ett antal år sedan initiativ till mellan kommunerna i läöverläggningar net om en väsentligt utbyggd samverkan. Samarbetet skulle om-

128 Erfarenheter

fatta bl a planläggning, övningar, materielanskaffning och räddningstjänstinsatser. Tanken var att länets 20 kommer i första hand skulle samarbeta i grupper för vart och ett av de civilförsvarsområdena. Strävandena gav emellertid inte de sju resultat som var avsedda. Endast för några kommuner ledde initiativet till konkreta åtgärder. svårigheterna att utöka samverkan hade sannolikt i ett fall att göra med korrumxnindelningsfrågans handläggning några år tidigare. På andra håll var ekonomiska faktorer till en del avgörande för svårigheterna att utöka samarbetet, uppger länsstyrelsens företrädare.

Också i Jämtlands län går det enligt länsstyrelsens företrädare att komma längre med samarbetet mellan konununerna. Länsstyrelsen har själv i diskussioner med konmunerna väckt konkreta förslag om ett utökat samarbete på följande punkter: I Gemensam brandbefälsberedskap för brandmästare i hela länet; I Resurser för sjöräddninxgexl på länets större insjöar; (Det behövs bl a en gemensam ledning och en större båt för insatser på Storsjön) I Planläggning av räddningstjänst vid flygolycka; (Resultatet har blivit en räddningstjänstplan för den militära och civila flygplatsen på Frösön) I Anskaffning av materiel för skadebekämpning vid olyckor med farligt gods; bör finnas i Östersund - lätt (Tung utrustning tillgänglig utrustning i de mindre kommunerna) I Gemensamt övningsområde och rököwlixlgshus.

Brandcheferna i Västmanlands län framhåller att en omfattande samverkan mellan kommunerna i länet redan nu förekommer inom Förutom avtal om räddningstjänstinsatser för räddningstjänsten. ett antal ytterområden i olika kormnwler har samarbetet gett

SOU 1981 : 82 Erfarenheter bl a följande resultat: I Sala och Heby kommuner har en gemensam räddningstj änstorganisation; I Brandchefen i Fagersta konunun är brandchef även i Norbergs kommun; I Tillsammans med Skinnskattebergs kommun har Fagersta och Norber s kommuner skaffat en containerbil med olika slag

av skyådsutrustnmg;

I Köpings, Arboga och Kungsörs kommuner har en gemensam räddningstjänstbuss med olika typer av materiel, en gemensam slangvårdsanläggning och gemensam utrustning för underhåll av andningsskydd.

Samtliga brandchefer i Västmanlands län anser att samarbetet bör utvecklas vidare. Mycket mer kan göras gemensamt, t ex inköp av utrustning och utbildning av personal. Det saknas också en befälsberedskap för räddningstjänstinsatser vid särskilt omfattande olyckor och vid speciella typer av händelser. Polischefsjouren är en god förebild. I en samverkan som är bättre organiserad än den nuvarande kan det finnas skäl att släppa lite på länsgränserna, menar brandchefema i länet vidare. Vid den svåra branden i en trailer lastad med hydrosulfit i Enköping år l977 begärdes förstärkning från räddningstjänsten i Uppsala, sex mil från olycksplatsen. Räddningstjänsten i Västerås,s0m hade endast tre mil till olycksplatsen, larmades däremot inte.

Från förträdare för de politiska organen i de kommer som sekretariatet har haft överläggningar med framhålls att samverkan med andra kommuner är ett sätt att höja effektiviteten i räddningstj änsten. Det gäller framför allt att se om flera kommuner gemensamt kan skaffa en del av den relativt udda och kostnadskrävande utrustning som mer sällan används. Samtidigt betonas att ett utökat samarbete över kommungränserxxa inte får begränsa

lISO Erfarenheter handlingsfriheten i planeringen av den egna räddningstjänstorganisationen, som skall kwma ge människor och egendom det grundläggande skyddet vid olyckor av olika slag.

4.2.4 Planläggning av räddningstjänsten Enligt företrädare för länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro och Jämtlands län varierar standarden på planläggningen av räddningstjänsten mellan konununerna på ungefär samma sätt som den övriga beredskapen mot olyckor. Större kommuner har överlag en tillfredsställande planläggning. Hos andra kommuner kan arbetet däremot släpa efter, Ionstaterar länsstyrelsernas företrädare. Riskinventeringar; resursförteckningar och åtgärdskalexldrar har i allmänhet upprättats av kommunerna i de berörda länen. Däremot saknas det fortfarande i många kommuner insatsplaner för en del både stora och små anläggningar. I flera fall gäller det känsliga brandriskobjekt. Det är vidare svårt att hålla de upprättade planerna helt aktuella, det. uppges

Det underlag för planläggningen som brandnärmden och Svenska kommunförbundet har framställt bedömer länstyrelsernas företrädare som fullt tillräckligt. Riktlinjerna för arbetet - tabellformulären och anvisningarna - är lämpligt utformade. Länsstyrelserna strävar efter att ge konmmnerna det stöd i planläggningsarbetet som behövs. Svårigheten är att planläggningen ofta kräver mycket tid. Det kan ibland också vara svårt att koma igång med arbetet därför att det fordras ett administrativt kunnande som saknas hos många i räddningstjänstens ledning speciellt i de mindre kommunerna. av planläggare behövs Utbildning både på regional och lokal nivå, anser länsstyrelsernas före-

Erfarenheter

trädare.

Även brandcheferna bedömer planläggningen av räddningstjänsten som mycket tidskrävande. Både för kommuner med förhållandevis stora resurser och kommuner som har en begränsad organisation är det svårt att hinna med det som skall göras. Planläggningen kommer ofta i sista hand, framhåller brandcheferna, beroende på att den alltid fordrar så mycket skrivarbete. Liksom länsstyrelsernas företrädare anser brandcheferna att det är svårt att hålla uppgifterna i tidigare utarbetade aktuella planer på ett tillfredsställande sätt.

Problemen med planläggningen av räddningstjänsten är mer uttalade i mindre än i större kommuner, anser brandcheferna vidare. En orsak till att svårigheter förekommer även i större kommuner är att den personal som svarar för planläggningen i regel också har uppgifter i den förebyggande verksamheten och att redan arbetet med dessa uppgifter släpar efter. svårigheterna att hålla insatsplanerna för mycket stora aktuella avanläggningar ser samtliga typer av kommuner. Problemen också gäller planläggningen av räddningstjänstarbetet vid olyckor med farligt gods. Som exempel framhålls att planer för den evakuering som kan fordras vid t ex klorolyckor ännu inte har utarbetats av alla kommuner i de berörda länen som behöver sådana planer.

De tillfrågade brandcheferna menar att planläggningen i en betydande omfattning är likartad för de olika kommunerna i länet och att de därför skulle kunna samordna stora delar av arbetet. Med en specialiserad planeringsfunktion i samverkan mellan

132 Erfarenheter

länets kommuner borde arbetet kunna genomföras på ett väsentligt effektivare sätt än för närvarande. En hel del uppgifter skulle kunna ADB-behandlas i anslutning till länsalarmerings- Centralens verksamhet, förklaras det. Även brandcheferna anser i allmänhet att de av statens brandnämnd och Svenska kommunförbundet utarbetade riktlinjerna för planläggningen fungerar bra.

Ett särskilt problem är enligt brandcheferna att planläggningen av beredskapen är alltför sektor_iserad. Genom att varje organ inom räddningstjänsten p.l.avierar för sig kommunen, länsstyrelsen, polisen, militära förband, SJ m fl - finns det alltför många typer av planer och åtgärdskalendrar. Verksamheten går inte alltid att överblicka. Ofta är det också svårt för personal från ett organ att i en plan som har upprättats av ett annat organ hitta de uppgifter som behövs, anser brandcheferna.

Sammanfattande bedömning av räddningstjänstens effekti- 1/2122 Enligt företrädare för den politiska ledningen i de kommuner som omfattas av kommitténs sammanställning av erfarenheter har invånarna i allmänhet höga krav på skyddsâtgärderna. Räddningstjänsten skall snabbt kunna göra en hjälpinsats vid brand eller axuiat nödläge med risk för skador på människor, egendom eller miljö. Beredskapen måste hållas på en sådan nivå att även invånarna i mer avlägsna delar av komImJnen kan få hjälp inom rimlig tid. Eftersom det i en del av de berörda kommunerna finns relativt stora industrier bör räddningstjänsten ha större resurser än vad enbart kormnunexis invånarantal motiverar, förklaras det vidare .

sou 1931:32 Erfarenheter Företrädarna för de politiska organen i de berörda kommunerna bedömer att räddningstjänsten uppfyller de krav som skall ställas på den. Samtliga tillfrågade politiskt valda representanter anser att den egna kommunen har en bra beredskap. Ett uttryck för det är att den kommunala räddningstjänsten hittills har klarat de uppgifter som den har ställts inför. Samtliga berörda kommuner har visserligen sluppit mer omfattande olyckor. Emellertid har det varken från politiska organ eller, såvitt det är känt, från enskilda i dessa kommuner under senare år riktats någon kritik mot räddningstjänsten och dess sätt att fungera.

De politiska partierna i de berörda kommunerna har hittills varit eniga om vilka resurser räddningstjänsten skall ha. Det förekommer i allmänhet inte några voteringar och inte heller några reservationer vid besluten om räddningstjänsten i brandstyrelsen, kommunstyrelsen eller kommunfullmäktige. Företrädarna för de politiska organen framhåller att det område som på ett räddningstjänsten, där det gäller att skydda människor, egendom och miljö, är nödvändigt att noga beakta förvaltningschefais syn på resursbehovet. Det är svårt för politiker utan fackkunnande att i alltför sätta över hög grad sig hans bedömningar. I flera av kommunerna anser de politiskt valda representanterna att räddningstjänstens behov har blivit relativt väl tillgodosedda.

Endast företrädarna för den till minsta komunen folkmängden som ingår i kartläggningen uppger att det med de krav på resurser som föreligger från framför allt barnomsorgen och äldrevården har varit nödvändigt att hålla tillbaka av utvecklingen räddningstjänsten. De ansvariga kommunala organen har tvingats

l34 Erfarenheter SOU l98l:8Z att pruta på anspråken från personalen om ökade utgifter för ny materiel. Politiskt har partierna varit överens om detta. Besluten har varit grundade på uppfattningen att räddningstjänsten ändå gör ett bra arbete. Av betydelse för bedömningen har också varit att det inte finns några bestämda gränser för vad räddningstjänsten i en kommun får eller bör kosta. Det blir under alla förhållanden en avvägning mellan de risker kommunens invånare måste leva med och de resurser som räddningstjänsten skall ta i anspråk. Den avvägningen är svår att göra, framhåller kommunens politiska företrädare.

De politiska partiernas företrädare i samtliga berörda komuner anser det viktigt med ett lokalt inflytande i räddningstjänsten. Kommunernas invånare måste även i fortsättningen genom sina politiska organ få bestämma vilka resurser som räddningstjänsten skall ha i den egna kommunen och hur de skall användas. Detta hindrar emellertid inte att en samverkan kan ske med andra kommuner - gärna i större omfattning än för närvarande. Det gäller framför allt att se om flera kommuner gemensamt kan hålla en del av den relativt udda utrustning som används mera sällan och som är kostnadskrävande. Det betonas av politikerna att ett samarbete Över kommungränserna inte får reducera kommunens möjligheter att ge invånarna den grundläggande tryggheten mot olika slags olyckor.

Samarbete är också viktigt mellan företagen och den kommunala räddningstjänsten, framhåller företrädarna för de politiska organen. Företagen måste vidta de förebyggande åtgärder som är möjliga men skall också i en del fall kunna bidra med egna resurser för skadebekämpning. Kommunen kan inte hålla den organi-

SOU 1931332 Erfarenheter

sation som behövs för alla tänkbara olyckor i varje industriell verksamhet. Det bör kunna krävas mer av företagen i dessa avseenden. Framför allt bör det finnas principer för en uppdelning av det ekonomiska ansvaret för räddningstjänstberedskapen mellan kommunen och företagen med särskilt verksamriskfylld het, anser företrädarna för de politiska organen i en av kommunerna. I hmlmöhus län har avtal i flera fall mellan ingåtts företag och kommun om komplettering av den kommunala räddningstjänstens resurser som företagen bekostar.

De företrädare för i de kommuner som räddningstjänstpersonalen kommittén har inhämtat synpunkter från - brandförsvarets ledning, brandbefäl och brandmän - bedömer att de utför ett effektivt arbete. anser att Samtliga räddningstjänsten i den organisation som har funnits sedan mitten av 1970-talet i stort sett har varit i sin framgångsrik skadebekämpning. I varje fall under senare år har det inte hänt att återvänt från personalen sina utryckningar utan att hyggligt klara arbetet. Räddningstjänsten i dessa kommuner har därför inte heller vid tillnågot fälle fått någon omfattande opinion emot sig. Tvärtom har personalen vid många tillfällen mött positiva från reaktioner, allmänhet, massmedia och från kommunala Detta politiker. gäller framför allt i de mindre där det de flesta tätorterna, enligt tillfrågade är vanligt att invånarna värdesätter den trygghet och service som en lokal räddningstjänststyrka ger.

De anställda i kommunernas att allmänräddningstjänst upplever heten har förtroende för dem. Räddningstjänstpersonalen strävar alltid efter att ge den service som invånarna - även när begär det inte är fråga om nödläge. Hålet är att allmänheten skall

J36 Erfarenheter SOU l98l:82

förstå att det alltid går att ringa räddningstjänsten. löjlisättet, framhåller flera av de anställda, gen har många på det fått att räddningstjänsten klarar fler uppgifter uppfattningen än som i verkligheten sker. Alla har inte heller klart för sig att det arbete som kan återstå efter skadebekämpningen inte är räddningstjänstens uppgift. Med de förväntningar som många har kan det vara svårt för att omedelbart efter utryckningsledaren räddningstjänstskedet avsluta arbetet, framhålls det. själva

Företrädarna för de anställda i räddningstjänsten ser även i flera övriga avseenden positivt på verksamheten. Uppgifterna av samtliga tillfrågade som omväxlande och intressanta. upplevs till sjukvården genom ambulanstransporterna är Anknytningen för i kommuner där dessa transporter utförs av många anställda en komplettering av verksamheten som ökar basräddningstjänsten kunskaperna och ger omväxling i arbetet. Även för räddningsarbetarskydd och för strävandena att tjänstpersonalens eget hålla nere kostnaderna bedömer de anställdas företrädare det som viktigt att räddningstjänsten utför ambulanstransporterna. Det betonas vidare att ambulansverksamheten ger betydligt fler tillfällen till kontakt med allmänheten än övriga uppdrag.

Den samhörighet som har uppnåtts inom stora delar av personalen är nödvändig för att befäl och brandmän i utsatta situationer med risker för den egna säkerheten skall kunna hjälpas åt och lita framhålls det. För de deltidsanställda i räddpå varandra, är det av naturliga skäl svårare att känna den ningstjänsten gemenskap som de heltidsanställda gör. De fullgör normalt sin beredskap på arbetsplatsen eller i hemmet. långa träffas endast vid de övningar som är föreskrivna - för var och en minst 48

SOU l98l:82 Erfarenheter timmar om året - och vid de insatser som äger rum. De deltidsanställda vid bibrandstationerna har beredskap var tredje eller var fjärde vecka och deltar vanligen inte i utryckningar mer än några gånger varje år. Denna bristande kontinuitet i verksamheten är enligt personalens företrädare en grundläggande orsak till svårigheten för de deltidsanställda att upprätthålla ett tillräckligt kunnande.

Samtliga företrädare för räddningstjänstpersonalen upplever att kraven i arbetet oavbrutet växer. Nya typer av olyckor med nya material och okända verkningar kräver hela tiden ett ökat inninande. Kraven ökar också genom att utrustningen ständigt förändras. Speciellt för befälspersonalen är det svårt att hålla sig ä jour med utvecklingen, uppges det.

Trots att.intresset för utbildning och övningar är mycket stort känner många inom räddningstjänsten i de aktuella komnunerna ibland en osäkerhet i arbetet. Det gäller framför allt skadebekämpning vid de typer av olyckor som inträffar relativt sällan eller som det inte finns någon erfarenhet av alls inom kommunen. Olyckor med kemikalier är ett sådant område. Det fordras enligt många av de tillfrågade betydligt bättre förberedelser än hittills för att räddningstjänsten i ett kritiskt läge vid en sådan olycka skall kunna lösa sina unnqifter. .nu Genom att de kemiska ämnen som kan förekomma vid olika typer av olyckor är så många blir det svårt att förutse alla olika situationer och att praktiskt öva skadebekämpningen.

Utbildnings- och övningsbehovet växer hela tiden, anser samtliga företrädare för de anställda. Detta behov tillgodoses emellertid

138 Erfarenheter

inte enbart genom att räddningstjänsten anslår mer tid för utbildning och övningar. Flera av de tillfrågade menar att det går att göra verksamheten effektivare genom nya och mer okonventionella Det framhålls att behovet av övningsmetoder. effektivare övningar gäller både de heltidsanställda och de som endast på deltid. För heltidspersonalen finns desstjänstgör utom ett krav på allsidighet i övningarna. För deras del går det inte att på kompetensen. De deltidsanställdas behov pruta av utbildning är emellertid det största problemet i sammantrots att kraven på kunnande för deras del inte kan hanget, ställas lika högt som för de heltidsanställda. Gemensamt för båda grupperna är att det ofta inte går att bedöma om utbildmed personalen resultat som ning och övningar verkligen ger det är avsett.

Svårt är det vidare för personalen att i det förebyggande brand-

tillvarata erfarenheterna från den släckande verkskyddsarbetet samheten. Organisationen är i första hand utformad med hänsyn till att utföra räddningstjänstarbete och att hålla uppgiften beredskap för denna. Organisationen tillgodoser på många håll inte de krav som ställs på den med hänsyn till uppgiften att brand. Flera av brandcheferna anser att de är dåligt förebygga insatta i handläggningen av administrativa ärenden. ltä1ga av dem har inte heller någon egentlig chefsutbildning. För all personal med befälsuppgifter behövs det sannolikt fler övningar än hittills i ledning av räddningstjänstens arbete, förklarar brandcheferna slutligen.

SOU l98l:82 Erfarenheter Den r e g i 0 n a 1 a räddningstjänstens sätt att fungera 4.3.1 Personella resurser Länsstyrelsen i Malmöhus län har i en promemoria redovisat sina synpunkter på de egna personella resurserna för planering och ledning av räddningstjänstarbete. I promemorian framhålls att försvarets rationaliseringsinstitut (FRI) i den utredning som låg till grund för 1978 års omorganisation av försvarsenheterna sannolikt menade att ett personår av de samlade personalresurserna vid länsstyrelsen i Malmöhus län skulle användas för räddningstjänsten och för beredskapen mot olyckor i atomanläggning. Verksamheten har emellertid i praktiken kommit att fordra ett arbete inom försvarsenheten motsvarande ungefär fyra personår. Länsstyrelsen anser att det inte heller inom den ramen blir möjligt att tillgodose de krav som kommer att ställas på länsstyrelsen - t ex inför en komande utbyggnad av beredskapen mot kärnkraftolyckor, ett utvidgat oljeskydd och en ökad beredskap mot olyckor med farligt gods. De redovisade fyra personåren har erhållits genom en hård prioritering, vilket har inneburit att flera uppgifter inom civilförsvaret och det ekonomiska försvaret har blivit eftersatta, framgår det av promemorian.

Ett annat problem är att de tjänstemän som vid en olycka skall ingå i räddningstjänstledninøen har alltför många andra uppgifter i det löpande arbetet inom länsstyrelsen. De får inte tillfälle att utbilda sig eller att öva ledning av räddningstjänst i den utsträckning som är önskvärd. Företrädare för länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att det sannolikt är stor skillnad mellan de krav som ställs på länsstyrelsen i en olycks-

140 Erfarenheter SOU l98l:82 situation och de åtgärder som personalen har möjligheter att utföra. Många känner sig osäkra på vad de skall göra om en allvarlig olycka inträffar. En av orsakerna är att det inte finns någon särskild utbildning för länsstyrelsepersonalen på detta område.

Framför allt är det en brist att de som skall fungera tillsammans i en krissituation inte har fått tillräckliga möjligheter att gemensamt sätta sig in i vad arbetet i en sådan situation kan innebära. Det framhålls också att länsstyrelsen borde ha egen personal som är kompetent att regionalt leda räddningstjänsten. Länsstyrelsens företrädare anser inte att behovet av regional ledning kan tillgodoses genom att länsstyrelsen överlåter hela sitt ansvar på någon i förväg utsedd brandchef. En sådan lösning innebär att länsstyrelsen i en rad konkreta frågor avhänder sig beslutanderätten. Länsstyrelsens företrädare framhåller att detta synsätt inte betyder att länsstyrelsen, om den skulle överta ledningen av räddningstjänsten, i alla lagen skulle avstå från att förordna en särskild befälhavare för räddningstjänsten på olycksplatsen.

På regional nivå gäller det framför allt att finna former för ett gemensamt utnyttjande av de resurser som räddningstjänsten behöver, uttalar företrädare för länsstyrelserna i Örebro och Jämtlands län. Länsstyrelsens ställning som regionalt samordningsorgan på olika områden är till nytta för dess verksamhet även inom räddningstjänsten. Länsstyrelsens egna resurser för räddningstjänst är emellertid otillräckliga. Problem kan ibland uppstå därför att länsstyrelsen inte har något specialistkomnande på det tekniska området. Genom kontakter med statens brand-

Erfarenheter nämnd eller med någon av länets brandchefer får länsstyrelsen emellertid det underlag som behövs för sina bedömningar. Länsstyrelsen är mer än andra räddningstjänstorgan beroende av impulser utifrån. Både uppföljningen av den regionala räddningsoch tillsynen av komunernas verksamhet är arbetstjänstplanen krävande. Länsstyrelsen måste ha resurser för att finna lösning-

ar och för att kunna följa upp de frågor om räddningstjänsten

som händelser och genom förfråg-

aktualiseras genom inträffade

ningar från kommunerna. I annat fall fyller länsstyrelsen inte de krav som skall kunna ställas på det statliga regionala räddningstjänstorganet.

Försvarsenhetens personal är stommen i det kansli som länsstyrelsen behöver disponera både i det löpande arbetet och när länsstyrelsen har övertagit ledningen av räddningstjänsten. Hos personalen finns ett stort intresse för verksamheten. Detta är en förutsättning för att räddningstjänstärendena skall kunna handläggas snabbt inom enheten, framhåller länsstyrelsernas företrädare. En annan förutsättning för en snabb handläggning är att räddningstjänstområdet liksom hittills prioriteras på bekostnad av de arbetsuppgifter inom civilförsvaret och det ekonomiska försvaret som länsstyrelsen har.

Viktigt är vidare enligt länsstyrelsernas företrädare att länsstyrelsens ledning får den utbildning som krävs för att den vid en mer omfattande olycka skall kunna samordna räddningstjänstarbetet på regional nivå. De övningar i regional ledning som länsstyrelsen i Jämtlands län i fortsättningen planerar att bedriva tillsanmans med länsstyrelserna i Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län - och de övningar som länsstyrelsen i

142 Erfarenheter sou 1981:82

Örebro län skall genomföra i samarbete med andra länsstyrelser inom l/Iälar-Hjälmar-området - kommer att ge värdefulla resultat, räknar länsstyrelsernas företrädare med.

4.3.2 Planläggning av räddningstjänsten Arbetet med planläggningen av räddningstjänsten har gett länsstyrelserna detaljkunskaper som har visat sig värdefulla i det löpande arbetet med räddningstj ärlstfrågorna. Ett av problemen är emellertid att planläggningexl har blivit för splittrad. Alltför många fristående dokument för de olika slagen av skadebekämpning har gjort planläggningexi svåröverskådlig. I sin tur bidrar det till att det är svårt att få andra inom länsstyrelsen än de för räddningstjänsten närmast ansvariga att sätta sig in i detaljerna. Ett annat problem är, som nyss har berörts, att länsstyrelserna inte har tillräckliga personella resurser för att effektivt kunna utföra planläggningen. Särskilt svårt är det enligt länsstyrelsernas företrädare att hinna med den tidskrävande uppföljningen.

Länsstyrelserna utarbetar i regel rapporter om skadebekämpxxingexi vid allvarligare olyckor och efter övningar i räddningstjänst som har genomförts på regional nivå. Även för detta arbete är de personella resurserna otillräckliga. Tiden räcker ofta heller inte till för att de berörda tjänstemännen skall lcunna tillgodogöra sig alla erfarenheterna. Det är stor risk att en del av de redan gjorda misstagen upprepas, framhålls det. Resurserna räcker i allmänhet inte heller för en önskvärd uppföljning av de erfarenheter som har vunnits efter olyckor och övningar eller för en komplettering av utbildningen med ledning av dessa erfarenheter.

Erfarenheter

4.3.3 Samverkan nivå på regional i räddningstjänsten Länsstxrelsens samverkan med lokala, andra regionala eller med centrala som regel bra. De brister organ fungerar i t ex planläggningen och sambandstjänsten som efter hand visar sig finns det i allmänhet goda möjligheter att rätta till. De regionala organen inom länen strävar efter att utveckla sitt fortlöpande samarbete inom räddningstjänsten, framhålls det av slutligen länsstyrelsernas företrädare.

Ö V E R V Ä G A N D E N 0 C H F Ö R S L A G

HUVUDMANNASKAPET FÖR DEN ALLNMNNA RÄDDNINGSTJÄNSTEN

Räddningstiänstens sätt att fungera - kommitténs sammanfattande

bedömning

5.l.l Grundläggande synpunkter på organisationen Den allmänna räddningstjänsten präglas av sin starkt decentraliserade organisation. Komunerna har i regel anpassat bered- skapen personalens storlek, anspänningstider, lokalisering, utrustning och annat - till frekvensen och av de

omfattningen

olyckor som brukar inträffa lokalt. I många kommuner bedöms det av tradition som nödvändigt med en stark organisation som effektivt skyddar människor och egendom. Under l970-talet har strävandena att skydda miljön blivit en faktor vid dimensioneringen av personal och materiel för den allmänna räddningstjänsten.

Räddningstjänsten fungerar i allmänhet bra när den skall bekämpa skador i samband med olyckor som inträffar ofta, t ex bränder i bostäder, mindre industribränder och vägtrafikolyckor. Som har framgått av redovisningen i kapitel 4 känner många av de anställda emellertid en osäkerhet inför flera andra slag av olyckor, framför allt sådana som sker sällan. Orsaker, förlopp och verkningar går i dessa fall ofta inte att förutse det gäller t ex vid olyckor med kemikalier eller andra farliga ämnen. Stora oljeutflöden och omfattande skogsbränder kan det

146 Huvudmannaskapet

också vara svårt för räddningstjänstorganen att bekämpa effektivt.

Många av de anställda i räddningstjänsten upplever trots bristerna att de gör ett bra arbete. De företrädare för kommuala politiska organ som kommittén har inhämtat synpukter från uttalar överlag sitt förtroende för personalens sätt att lösa sina uppgifter. De politiskt ansvariga anser att räddningstjänstens anställda även i allmänhetens ögon är duktiga i sitt arbete. Som ett stöd för den uppfattningen framhålls att det är ovanligt med kritik mot verksamheten. Ofta visar det sig att människorna slår vakt om räddningstjänsten. Särskilt tydligt framträder detta på mindre orter, när en kommun överväger att helt dra in eller på annat sätt minska den lokala servicen inom räddningstjänsten.

Skillnader i bebyggelsens omfattning och struktur, i riskobjekten och i de ekonomiska resurserna har lett till stora olikheter i räddningstjänstens omfattning och organisation mellan komuner av olika storlek. Anpassningen av räddningstjänsten till de varierande lokala behoven har emellertid orsakat skillnader i omfattningen av de personella och materiella resurserna också mellan kommuner av ungefär samma storlek. Störst är skillnaderna bland de till folkmängden mindre kommunerna. Olyckorna varierar i antal och omfattning mellan olika orter. Olikheter förekommer också i kommunernas bedömningar av vilka risker som föreligger och vilka olycksförlopp som skall kunna bekämpas effektivt. Som har framgått av redovisningen i kapitel 3 innebär dessa olikheter en betydande spännvidd i kostnaderna per invånare för

Huvudmannaskapet räddningstjänsten mellan olika kommuner. Det är naturligt att huvudmännens ambitioner växlar mellan konmunerna. Sådana skillnader i ambitioner - och i kostnader - förekommer också inom andra komunala områden, även de som i likhet med räddningstjänsten är specialreglerade.

5.1.2 Den allmänna räddningstjänstens starka sidor Den allmänna räddningstjänsten har flera starka sidor. En är den decentraliserade strukturen, som både ger underlag för korta insatstider och skapar goda förutsättningar för lokalt kunnande och engagemang i arbetet hos personalen och de politiskt ansvariga. Som redan har framhållits är det vanligt att människorna på mindre orter slår vakt om den lokalt förankrade räddningstjänsten.

Personalen i beredskap är i allmänhet tillräckligt dimensionerad för de allra flesta insatser som styrkorna larmas till. Den värderingen gör företrädare för de politiska organen och företrädare för de anställda i kommuner som kommittén har inhämtat synpunkter från. Ett led i denna bedömning är att det för en andra insats i ett senare skede av bekämpningen alltid går att förstärka med egen räddningstjänstpersonal som är ledig eller med närliggande komuners styrkor i beredskap. Samtidigt visar överläggningarna med företrädare för räddningstjänstorganen i några län att både brandchefer och företrädare för länsstyrelserna anser det önskvärt att på en del orter kunna ersätta deltidsanställda med heltidspersonal. Sådana förändringar skulle kunna ske, förklaras det, genom indragning av enstaka bibrandstationer som ligger relativt nära huvudbrandstationerna. Inga av de tillfrågade bedömer emellertid att de deltidsanställda

l48 Huvudmannaskapet 1981:82

kan undvaras inom räddningstjänsten.

En stark sida hos den nuvarande räddningstjänsten är också den moderna tekniska utrustning som i allmänhet förekommer. Särskilt släckbilarna motsvarar på de flesta håll de krav som kan ställas. Äldre fordon förekommer egentligen endast vid en del bibrandstationer - eller också rör det sig om äldre specialfordon som sällan används. Rymliga och välutrustade stabsfordon för ledning av arbetet vid mer omfattande olyckor saknas på många håll. Specialfordon med t ex tung kranutrustning har också relativt få kommuner. Sama sak gäller den specialutrustning för olje- och kemikaliebekämpning som fordras vid större utflöden. Nöjligheter finns emellertid att vid behov förstärka den egna materielen med utrustning från andra kommuner eller från civilförsvarets förråd. Omfattningen av samarbetet mellan räddningstjänsten och civilförsvaret varierar i hög grad från län till län - ibland också mellan kommunerna inom ett och samma län.

5.1.3 Räddningstjänstens svaga sidor Framgångsrikt bekämpar räddningstjänstorganen i allmänhet de skador som uppstår vid de mindre olyckor av olika typer som inträffar relativt ofta. Betydligt svårare kan det vara för räddningstjänsten att avvärja eller begränsa skador vid händelser med mycket stora verkningar, t ex omfattande industribränder eller olyckor med farliga ämnen. Problem uppstår framför allt i situationer när det krävs en stor personalstyrka eller när styrkor från räddningstjänstorgan i flera kommuner och från polis, ambulans och sjukvård skall samverka i en mer om-

SOU l98l:82 Huvudmannaskapet

fattande räddningstjänstinsats. Samordningen av de olika styrkornas arbete fordrar en lednings- och sambandstjänst som långt ifrån alla kommuner har resurser för. Både utbildning och övningar i sådant lednings- och sambandsarbete och praktiska erfarenheter av skadebekämpning i denna omfattning saknas på många håll. Även om insatserna vid dessa stora olyckor i många fall har bedömts som goda finns det i regel efter den utvärdering av erfarenheterna som brukar ske - och i samband med övningar för räddningstjänst vid liknande händelser - en hel del att anmärka på. Kritiken avser framför allt samordningen av de olika styrkornas insatser, bristerna i planeringen och oenhetligheten i materielen. Synpunkter av detta slag har redovisats i den promemoria med erfarenheter från räddningstjänst vid större olyckor som statens brandnämnd har utarbetat efter en överläggning med räddningsbefälhavare i september 1980.

Till bilden hör att en stor del av den udda materielen i räddningstjänsten utnyttjas förhållandevis litet. Gemensam användning av utrustning har organiserats på en del håll av två eller flera kommuner. Men som har framhållits är samarbetet både om utrustning och andra resurser långtifrån så utbrett som det enligt kommitténs bedömningar finns förutsättningar för. Avstånden mellan olika orter kan i många fall vara ett hinder för ett samarbete. Sannolikt är den vanligaste orsaken emellertid att ingen har tagit de initiativ som fordras och inte närmare diskuterat möjligheterna till ett utökat samarbete.

En svaghet är också att kunnandet bland räddningstjänstens anställda varierar. Detta gäller inte minst hos ledningen för rädd-

150 Huvudmannaskapet SOU l98l:82 ningstjänsten i olika kommuner. Vidare förekommer skillnader i utbildning och praktiska erfarenheter mellan heltidsanställda och deltidsanställda. De sammanställningar av synpunkter på verksamheten som kommittén har gjort tyder på att det i många fall hos räddningstjänstens ledning och hos de övriga anställda finns en oro över att deltidspersonalen inte skall kunna bemästra en besvärlig situation. De situationer som det kan vara fråga om är framför allt bekämpning av sådana olyckor som inträffar relativt sällan och där personalen utsätter sig för stora risker, t ex vid utflöden av kemikalier. Samma sak gäller räddningstjänstarbetet vid större jordskred och andra olyckor som kan fordra tunga lyft. Även omfattande bränder i stora lokaler där räddningstjänstpersonalen har svårt att orientera sig är det ibland besvärligt att bekämpa. Särskilt på orter där möjligheterna att rekrytera och behålla deltidspersonal är begränsade kan det vara svårt att upprätthålla det önskvärda kunnandet.

Problemen accentueras av att utbildnings- och övningsstandarden också varierar mellan olika kommuner. Detta gäller både den heltids- och den deltidsanställda personalen. Särskilda övningsområden och rökövningshus saknas i de flesta kommuer. Planläggning och genomförande av övningar fordrar tid och fantasi. Kraven på förnyelse är stora om utbildning och övningar skall ge det utbyte som är avsett. Ambitionerna, de teoretiska och kunskaperna förmågan att entusiasmera som finns hos räddningstjänstledningen i den enskilda kommunen blir oftast avgörande för resultatet av utbildnings- och övningsverksamheten.

SOU 1981: 82 Huvudmannaskapet

En svaghet är också att räddningstjänstens organisation inte är utformad för att klara den krävande planläggningen - och inte heller den omfattande brandförebyggande verksamheten. Resurserna är anpassade framför allt til] de insatser som skall göras i räddningstjänstarbetet. svårigheterna att hinna med planläggning och förebyggande arbete förekommer i första hand hos de mindre kommunerna. Bristerna går också här ofta tillbaka på ett otillräckligt administrativt och tekniskt kunnande hos många i räddningstjänstens ledning. Även större kommuners räddningstjänstorganisationl saknar emellertid ibland också den rörlighet i användningen av resurserna som fordras för att planläggningen och den brandförebyggande verksamheten skall kunna utföras fortlöpande och effektivt.

Den allmänna att räddningstjänstens skyldigheter ingripa S.2.l Nuvarande skyldigheter att ingripa - en utgångspunkt

Kommittén anser att den allmänna nuvarande räddningstjänstens skyldigheter att ingripa skall utgöra basen även i en framtida verksamhet. En väsentlig del av den allmänna räddningstjänsten bör således vara åtgärder som syftar till att räddningstjänstorganen under vissa i avsnitt 5.2.2 b) närmare förutangima sättningar skall avvärja eller begränsa skada vid

I E1323 I Oljeutflöde; I Bââ; I Översväxmiino; I Annat nödläge .

Liksom hittills skall räddningstjänstorganerls väsentligaste uppgift vara att vid nödlägen rädda människoliv och att ingripa vid

l52 Huvudmannaskapet fara för människors hälsa. Parallellt bör räddningstjänstorganen även i fortsättningen vara skyldiga att vid nödlägen avvärja eller begränsa skada på egendom eller i miljön.

de erfarenheter sedan mitten av Med hänsyn till som har gjorts 1970-talet vid av brandlagens bestämmelser finns tillämpningen det enligt kommitténs mening anledning att överväga om skyldigheten för att ingripa bör utökas på en räddningstjänstorganen del . I samband med sådana överväganden är det nödvändigt punkte för kommittén att ta ställning till vissa frågor, bl a om skylatt vid händelser som medför att störningar i digheten ingripa samhällsfunktioner om de begränsningar i viktiga äventyras, att som har tillkommit för att räddningsskyldigheten ingripa inte skall behöva ut i bagatellartade situationer tjänsten rycka bör bibehållas och om räddningstjänstorganen bör vara skyldiga att utföra eller saneringsarbeten. Vidare bör återställningsom det finns som det är lämpligt att övervägas några uppgifter föra över till den allmänna räddningstjänsten från olika former

av s k särskild räddningstjänst och från sjuktransportverksamheten.

Kommittén har beträffande de nu redovisade frågorna hittills endast gjort preliminära bedömningar. För de slutliga övervägandena är det att se hur lagstiftningsfrågorna kan löangeläget sas. Framför allt de ekonomiska konsekvenserna av olika lösningar behöver emellertid mer ingående än som hittills har belysas varit Som har framhållits i inledningen av betänkandet möjligt. kommer dessa att ske först i nästa etapp av komitöverväganden têns arbete. avsnitten i det I de följande föreliggande principbetänkandet redovisar kommittén sin preliminära uppfattning om möjligheterna att utöka den allmänna räddningstjänstens uppgif-

Huvudmannaskapet ter. Komittên räknar med att denna preliminära bedömning kan utgöra en grund för de överväganden om huvudmannaskapet som följer i detta kapitel.

5.2.2 Utökade skyldigheter för den allmänna räddningstjänstens att inorina organ a) Vid vilka slag av händelser och i vilket syfte bör räddningstjänstorganen ingripa? Räddningstjänstorganen skall som tidigare framgått (se avsnitt 2.2) ingripa vid olika slags olyckshändelser. Som en samanfattande benämning på dessa olyckshändelser används i brandlagen uttrycket nödläoe. Med olyckshändelse avses enligt förarbetena till brandlagen alla plötsligt inträffade händelser som har medfört eller kan befaras medföra olika slags skador, t ex på människor eller på egendom eller i miljön. Även händelser som kan befaras vara omedelbart förestående omfattas av räddningstjänstorganens skyldigheter. Som exempel på olyckshändelser utpekas i förarbetena till brandlagen brand, storm, skyfall, översvämning, ras, gruvolycka, trafikolycka, oljeutflöde, gasutflöde och explosion. Begreppet olyckshändelser innefattar inte bara det som inträffar utan människors medverkan utan även händelser som beror på människors handlande eller underlåtenhet att handla. Detta gäller även om handlingen eller underlåtenheten är uppsåtlig. Från den här utgångspunkten skall följaktligen också sabotage och mordbrand betraktas som olyckshändelser. Likaså kan enligt förarbetena till brandlagen driftstörningar i industrin höra till de händelser som räddningstjänstorganen är skyldiga att ingripa mot.

För att en händelse skall kunna betecknas som olyckshändelse

154 SOU l98l:82 Huvudmannaskapet

fordras alltså att händelsen inträffar oväntat. En sådan händelse innehåller med andra ord ett visst moment av överraskning. Enligt det betraktelsesätt som komer till uttryck i förarbetena till brandlagcn kan olika slags naturhändelser, t ex översvämningar och snöoväder, ofta men inte alltid anses som olyckshändelser. En översvämning eller ett snöoväder kan inledas långsamt och ha ett långt utdraget förlopp. En naturhändelse som utvecklar sig kan enligt kommitténs mening knappast anses som på det sättet en olyckshändelse men den kan - liksom en hastigt inträffad eller överraskande och omfattande snöfall - få översvämning ett konsekvenser. Under de båda snöovädren i södra Sverige ödesdigra under vintern 1978/79 - som av bl a de regionala räddningstjänst- - inorganen inte ansågs utgöra nödlägen i brandlagens mening träffade olika händelser av vilka en del bedömdes som olyckshändelser. Andra händelser som kunde medföra skada inträffade inte att de kunde Även så plötsligt sägas vara olyckshändelser. händelser kom emellertid att utgöra en fara för många av dessa människor och egendom. Sammantaget hade snöovädren stora verksom på olika sätt kom att utgöra hot mot människor och ningar egendom.

Inte bara Snöoväder och liknande naturhändelser utan också andra händelser som ibland kan vara följden av naturhändelser, t ex elavbrott och avbrott i vattentillförsel eller olika slag av avbrott i industriverksamhet som medför eller kan medföra skada, kan alltefter omständigheterna vara nödlägen i brandlagens me- Oavsett om händelserna är sådana nödlägen eller inte kan ning. de få mycket allvarliga konsekvenser för samhället. För situationer som inte är olyckshändelser men i vilka man kan förutse

Huvudmannaskapet

att händelseförloppet kan komma att medföra skada på människor eller egendom eller i miljön ligger det nära till hands att ålägga räddningstjänstorganen en skyldighet att ingripa. Redan nu ingriper de vanligen också i sådana situationer - i varje fall när människoliv eller mer värdefull egendom bedöms kunna hotas. Många kommuner har under senare år börjat att skapa olika former av ledningsorgan för att med kommunens samlade resurser kunna ingripa vid sådana allvarliga situationer som här har nämnts, t ex långvariga elavbrott, avbrott i vattentillförseln eller olika slag av naturhändelser.

För överväganden om räddningstjänstorganens framtida skyldigheter räcker det inte att diskutera vid vilka slag av händelser som räddningstjänstorganen skall ingripa. Den närmare avgränsningen av räddningstjänstorganens uppgifter måste ske också med utgångspunkt i en diskussion om i vilka syften

ingripandena

skall ske. Det gäller här frågan om räddningstjänstorganen skall vara skyldiga att ingripa inte bara vid fara för liv, egendom eller miljö utan också vid eller liknande händelser som olyckor leder till att viktiga samhällsfunktioner t ex kommunikationer, elförsörjning och vattenförsörjning äventyras. Att räddningstjänstorganen får ansvaret för att avvärja eller begränsa sådana störningar medför inte att de själva måste utföra alla de insatser som behövs i ett sådant läge. Det skulle emellertid - om ett sådant ansvar infördes - kunna vara räddningstjänstorganens uppgift att se till att det finns en planläggning omfattande olika slag av åtgärder som situationen kan kräva. Dessa åtgärder skulle sedan i stor utsträckning kunna genomföras av olika lokala organ och enskilda som har resurser och kunnande för detta. Uppgiften

156 Huvudmannaskapet att avvärja eller begränsa störningar i viktiga samhällsfunktioner skulle - vid sidan om egna ingripanden för att rädda liv, egendom och miljö - framför allt kunna innebära att räddningstjänstorganen bedömer behovet av insatser, samordnar insatserna och ser till att det finns tillräckliga resurser för dessa.

Den tidigare räddningstjänstutredningen föreslog i sitt betänkande (SOU 1971:50) Räddningstjänst en skyldighet att ingripa inte bara vid olika slags olyckshändelser som medför att människors liv och hälsa är i fara eller egendom hotas utan också då verkningarna av en olyckshändelse drabbar särskilt viktiga samhällsfunktioner. I propositionen med förslag till ny brandlagstiftning konstaterades emellertid att varken utredningen eller remissinstanserna närmare hade belyst innebörden av detta förslag. Departementschefen framhöll att det naturligtvis kan inträffa att en olyckshändelse medför risker för sådana störningar i viktiga samhällsfunktioner som lämpligen bör åligga räddningstjänstorganen att avvärja eller begränsa. Uttrycket viktiga samhällsfunktioner är emellertid både vidsträckt och obestämt, menade departementschefen. När viktiga samhällsfunktioner störs till följd av händelse, förklarades det vidare, torde ett

någon

ingripande av räddningstjänstorganen vara påkallat redan med hänsyn till deras uppgift att vid olyckshändelse avvärja eller begränsa skada på människor eller egendom. Det är således varken nödvändigt eller lämpligt att föreskriva en generell skyldighet för räddningstjänstorganen att avvärja eller begränsa störningar i samhällsfunktionerna, framhölls det i propositionen.

Frågan är om erfarenheterna av brandlagens tillämpning ger vid

Huvudmannaskapet handen att det nu är nödvändigt eller lämpligt att utvidga räddningstjänstorganens skyldigheter så att dessa får till uppgift att avvärja eller begränsa störningar i viktiga samhällsfunktioner .

Som har framhållits inträffade många olika av händelser i slag samband med de omfattande och geografiskt utbredda snöovädren i södra Sverige vintern 1978/79. En del händelser var nödlägen i brandlagens mening och hotade människors liv och egendom. Andra var inte sådana nödlägen men upplevdes ändå av många människor som mycket besvärliga, eftersom de kunde medföra att viktiga samhällsfmktioner sattes ur spel. Ofta fordrade därför äve11 dessa händelserxiågon form av åtgärder från samhället. Det skulle under omfattande nödlägen och liknande händelser vara en fördel

om både räddningstjänståtgärderna och alla andra nödvändiga in-

satser från samhällets sida som syftar till att avvärja eller begränsa störningar i samhällsfunktionerna kunde utföras inom ramen för ett ansva .

enhetligt reglerat

Om räddningstjänstorganen skulle få till uppgift att ingripa när viktiga samhällsfunktioner - sådana skulle äventyras ingripanden därmed anses som räddningstjänst - skulle det också gå att undvika att insatser som ändå måste för att förhindra att mängöras niskor eller egendom skall komma till skada i ett senare skede blir fördröjda. Skälen till sådana kan - enligt fördröjningar vad det visade sig under t ex snöovädren 1978/79 - vara att det har rått osäkerhet om räddningstjänstens skyldigheter att ingripa och om Vilka organ som annars skulle ha varit ansvariga för de insatser som har bedömts som nödvändiga.

158 Huvudmannaskapet som har framgått uttalades i förarbetena till brandlagen att uttrycket viktiga samhällsfunktioner är både vidsträckt och obestämt. Både vid olyckshändelser och andra händelser måste emellertid samhället ingripa bl a för att avvärja eller begränsa sådana störningar. Uppgiften att ingripa i sådana syften hänger nära ihop med räddningstjänstorganens skyldigheter att rädda liv, egendom och miljövärden. Det är ju här fråga om att avvärja eller begränsa sådana verkningar som indirekt kan utgöra hot mot människor, egendom eller miljö. I och för sig kan det i sådana fall bli fråga om åtskilliga insatser som i nuvarande läge ändå utförs av olika komunala och statliga organ. Det skulle dock särskilt vid händelser med geografiskt utbredda konsekvenser kunna uppnås organisatoriska fördelar om räddningstjänstorganen hade ansvaret för att de insatser som fordras för att avvärja eller begränsa störningar i viktiga samhällsfunktioner blir utförda. Att räddningstjänstorganen får ansvaret för att avvärja eller begränsa sådana störningar innebär - som ovan har framhâllits - inte att de själva i sådana fall måste utföra de insatser som fordras.

Det finns emellertid ett alternativ till den ovan redovisade lösningen om man vill åstadkomma de organisatoriska förbättringar som är nödvändiga för att samhället skall kunna klara av händelser liknande snöovädren uder vintern 1978/79. I direktiven till kommittén sägs att kommittén bör undersöka om bestämmelserna i brandlagstiftningen om t ex planläggning, ledoch ingrepp i annans rätt bör göras tillämpliga också på ning situationer som inte är nödlägen i brandlagens mening. Om enbart

Huvudmannaskapet sådana regler i en ny räddningstjänstlag gjordes tillämpliga också på sådana insatser under ett nödläge eller en liknande händelse som syftar till att avvärja eller begränsa störningar i viktiga samhällsfunktioner skulle det kunna vara möjligt att effektivare än hittills ingripa vid händelser som de aktuella snöovädren. De olika organ som vanligen har ansvaret för att avvärja eller begränsa störningar i olika samhällsfunktioner skulle med en sådan ordning behålla detta ansvar.

Som framgår av avsnitt 1.3.2 har länsstyrelserna i Kalmar län och i Malmöhus län i skrivelser till regeringen tagit upp frågor som aktualiserades genom dessa snöoväder. Länsstyrelserna har lämnat flera förslag avsedda att förbättra de samhällsinsatser som måste göras vid sådana händelser som det nu är fråga om. Flera av de frågor som länsstyrelserna har tagit upp ingår i kommitténs uppdrag. De är emellertid av den karaktären att de inte kan behandlas närmare annat än i samband med kommitténs arbete med förslag till Det ny räddningstjänstlagstiftning. skall också nämnas att Svenska kommunförbundets länsavdelning i Kalmar län har hemställt att kommittén inom ramen för sitt arbete skall behandla bl a frågan om ansvaret för insatser i nödlägen som inte regleras av brandlagen eller annan lagstiftning. Kommittén återkommer i sitt slutbetänkande till de av länsstyrelserna och länsavdelningen aktualiserade frågorna.

Kommittén tar nu inte ställning till vilket av de ovan redovisade alternativen som bör väljas. Ett av skälen är att komittên i detta skede av sitt arbete inte har haft att möjlighet närmare bedöma de ekonomiska konsekvenserna ______________“__________ av en ordning som

160 Huvudannaskapet innebär att ett sådant ansvar som nu har diskuterats skulle

komma att räddningstjänstorganenL Allmänt kan dock sägas

åläggas att de insatser som måste göras från samhällets sida vid olyckshändelser och liknande händelser som medför allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner förorsakar samhället mycket stora kostnader oavsett om åtgärderna är att anse som räddningstjänst eller inte. Genom att räddningstjänstorganen åläggs att ingripa för att vid olyckshändelser och liknande händelser avvärja eller i viktiga samhällsfunktioner kan emellertid begränsa störningar ekonomiska fördelar vinnas. Avsikten med den nu diskuterade utvidgningen av räddningstjänstorganens skyldigheter är att undanröja tveksamheter som kan förhindra eller försena de ingripanden som i första hand syftar till att avvärja eller begränsa störningar isamhällsfunktionerna. Snabba sådana ingripanden kan medföra minskade kostnader inte bara för räddningstjänsten utan också för andra verksamheter i samhället, t ex sjukvården. Om räddningstjänsten åläggs den ovan diskuterade uppgiften kan detta medföra att antalet ingripanden för att rädda människor och egendom begränsas. På det sättet skulle svåra och kostsama räddningsaktioner i viss utsträckning kunna undvikas.

Som redan har framhållits skulle också en skyldighet för den allmänna räddningstjänstens organ att avvärja eller begränsa störningar i samhällsfunktionerna kunna ha till följd att hela det administrativa och operativa arbete som under t ex ett snöoväder för närvarande utförs av olika samhällsorgan skulle kunna

SOU 1931332 Huvudmannaskapet samordnas på ett bättre sätt än som nu sker. Även detta borde kunna ge effekter i fonn av minskade kostnader för samhället. Vidare skulle möjligheterna att i större utsträckning än hittills använda befintliga resurser i samhället kunna hålla nere kostnaderna för sådana ingripanden som nu har diskuterats.

Komittên vill framhålla att frågorna om de ekonomiska konsekvenserna av den nu diskuterade utvidgade skyldigheten för räddningstjänstorganen att ingripa inte kan lösas isolerade utan måste behandlas i samband med kommitténs allmänna överväganden om finansieringen av den allmänna räddningstjänsten. En fråga som bör övervägas är i vilken utsträckning de kostnader som uppkommer till följd av ett omfattande nödläge eller liknande händelse skall belasta den eller de kommuner som drabbats av händelsen i fråga och i vilken utsträckning staten skall bestrida kostnaderna.

b) Bör de nuvarande begränsningarna av skyldigheten för den allmänna räddningstjänstens organ att ingripa bibehållas? Räddningstjänstens skyldigheter att ingripa är för närvarande, som tidigare nämnts i avsnitt 2.2, begränsad till situationer när det föreligger en rimlig relation till kostnaden för räddningsinsatsen och det intresse som hotas samt när ett snabbt ingripande behövs för att avvärja eller begränsa skada. I brandlagen anges fyra förutsättningar som samtidigt skall vara uppfyllda för att räddningstjänstorganen skall ingripa, nämligen

162 Huvudmannaskapet om det för behovet av ett snabbt ingripande, det hotade intressets vikt, de beräknade kostnaderna för räddningsinsatsen och - i omständigheterna övrigt framstår som påkallat att räddningstj änstorganexi ingriper.

Med i övrig avses enligt vad som framhålls i

omständigheterna

förarbetena fränst de möjligheter som den hotade egendomens ägare kan ha att själv eller genom någon som han anlitar avvärja eller begränsa skadorna. Avvägningen mellan vikten av det intresse son hotas och kostnaderna för räddningsixisatsexi kan ipraktiken vara ett problem. Som har framgått av kommitténs redovisning av erfarenheter från räddningstj änstarbete i kapitel 4 är det ofta svårt att dra gränsen mellan räddningstjänst och sådan service som räddningstj änstorgailen inte är ålagda att utföra .

I förarbetena till brandlagen uttalas att räddningstj änstorganen - när det är fråga om skador som kan uppskattas i pengar bör vara skyldiga att ingripa bara om det framstår som sannolikt att kostnaderna för räddningstj änstinsatsen kommer att understiga det belopp som skadeverkningarna kan uppskattas till. Det sägs också att det vid osäkerhet om ett ingripande är motiverat eller inte särskilt bör beaktas att ett snabbt ingripande i regel är både billigare och effektivare än ett ingripande som på ett senare stadium visar sig ofrånkomligt och att det vid uppskjutande eller underlåtenhet att ingripa kan uppstå oförutsebara skador. När skaderiskerna inte tillräckligt snabbt

Huvudmannaskapet

kan avvärjas av den hotade egendomens ägare eller av någon som det är möjligt att anlita för uppgiften anses räddningstjänstorganen i princip vara skyldiga att ingripa.

De fyra ovan redovisade förutsättningarna som samtidigt skall föreligga för att räddningstjänstorganen skall vara skyldiga att ingripa gäller alla slags åtgärder - även ingripandena i syfte att avvärja eller begränsa skada på människor. Eftersom räddningstjänstorganen knappast tvekar i situationer när människors liv eller hälsa hotas får begränsningarna emellertid praktisk betydelse främst i de fall där endast materiella värden står på spel. Det skall tilläggas att Svenska komunförbundet i sin skrift Räddningstjänst i samverkan har påpekat att frågor om huruvida förutsättningar för kommunens ingripande föreligger inte får medföra tveksamhet vid brandförsvarets förstahandsinsats. Däremot bör det enligt förbundet ske en bedömning av det kommunala insatsansvaret innan insatsens andra skede påbörjas.

Kommittén anser att effektiviteten hos samhällets räddningstjänst skulle kunna äventyras om räddningstjänstorganen ålades att ingripa vid alla slags olyckor, även sådana som kan medföra obetydliga skador på egendom. Vissa begränsningar i räddningstjänstorganens skyldighet att ingripa bör alltså - också med tanke på den utvidgade räddningstjänst som diskuterats i föregående avsnitt - konmittêns bibehållas. För en del enligt mening räddningsingripanden kan det emellertid övervägas om inte skyldigheten att ingripa bör vara oinskränkt.

l64 Huvudmannaskapet

När det först gäller fara för människors liv eller hälsa är det enligt kommitténs mening självklart att några särskilda krav för att insatsskyldighet skall föreligga inte kan uppställas.

När det sedan är fråga om olyckor med risk för skada i miljön har det ofta visat sig mycket svårt att förutsäga vilka konsekvenser olyckor av den typen kan få. Kommittén anser att det i många sådana fall är nästan omöjligt att vid olyckstillfället bedöma t ex vikten av det hotade intresset. Mot den bakgrunden kan det diskuteras om det är lämpligt att i full utsträckning behålla de nuvarande begränsningarna för räddningstjänstorganens skyldigheter att avvärja eller begränsa skador i miljön.

Beträffande skyldigheten för räddningstjänstorganen att ingripa

för att avvärja eller begränsa skada på egendom är det som ovan

har framhållits framför allt med tanke på just sådana fall som de gällande begränsningarna i insatsskyldigheten har införts. Det är också självklart att motiven för att behålla begränsningarna är starkast för olyckor med risker för enbart egendomsskador. Även i dessa fall kan det emellertid uppstå svårigheter att avgöra om räddningstjänstorganen skall ingripa eller inte. I förarbetena till brandlagen erinras om att det ibland inte är lätt att dra gränsen mellan räddningstjänst och sådan service som räddningstjänstorganen inte bör vara skyldiga att lämna. Det kan ofta vara svårt både att beräkna kostnaderna och att avgöra vilka skador som kan befaras och att väga kostnaderna mot skadorna. Enligt de erfarenheter från det praktiska räddningstjänstarbetet som kommittén har tagit del av har räddnings-

SOU l98l:8Z Huvudmannaskapet

tjänstorganen i de gränsfall som uppstått inte underlåtit att ingripa.

Som ovan har framhållits skulle emellertid räddningstjänstens effektivitet kunna äventyras om inte skyldigheten att ingripa, t ex vid olyckor som har medfört obetydliga egendomsskador, är begränsad på något sätt. Ett annat skäl för att begränsa insatsskyldigheten vid egendomsskador kan vara att huvudmannen i de fall som räddningstjänstorganen ingriper utan att vara skyldiga till detta kan begära ersättning för dessa tjänster. Det gäller åtgärder som för närvarande i många fall kan betecknas som teknisk service åt företag och enskilda. Kommittén anser mot den redovisade bakgrunden att det för åtgärder som syftar till att räddningstjänstorganen skall kunna avvärja eller begränsa skada på egendom bör finnas en begränsning i skyldigheten för dessa att ingripa.

Kommittén har ovan i avsnitt 5.2.2 a) diskuterat möjligheten att ålägga räddningstjänstorganen skyldigheten att vid nödlägen och liknande händelser avvärja eller begränsa störningar i viktiga samhällsfunktioner. Det säger sig självt att det, om en sådan skyldighet införs, är fråga om situationer av allvarlig beskaffenhet. Att för dessa situationer uppställa begränsningar i insatsskyldigheten kan därför förefalla mindre väl motiverat. En oinskränkt skyldighet att ingripa för att avvärja eller begränsa sådana störningar medför å andra sidan risker för att det i praktiken kommer att ställas alltför höga krav på räddningstjänstorganen.

Innan kommittén i nästa etapp av sitt arbete tar slutlig ställ-

166 Huvudmannaskapet ning till frågan om en eventuell begränsning av räddningstjänstorganens skyldigheter att ingripa bör övervägas vem som skall täcka kostnaderna för räddningstjänstorganens ingripanden. Frågor om insatsskyldighetens omfattning vid t ex ingripanden som syftar till att rädda egendom måste diskuteras mot bakgrund av de möjligheter som huvudmannen kan ha att erhålla ersättning för sina räddningstjänstkostnader. Det kan gälla ersättning av allmänna medel eller från enskilda. Räddningstjänstkomittên skall enligt sina direktiv behandla frågan om möjligheten att ta ut ersättning av den i vars intresse ett räddningstjänstingripande har gjorts eller vars verksamhet eller handlande har föranlett ingripandet. En regressrätt för räddningstjänstkostnader är enligt direktiven särskilt motiverad i fråga om verksamheter med risker för stora olyckor som kan kräva omfattande räddningstjänstinsatser. Dessa frågor berörs i avsnitt 8.4 i betänkandet och kommer att närmare i komittêns övervägas fortsatta arbete.

Skall den allmänna räddningstjänstens organ vara skyldiga att ingripa på ett tidigare stadiu än när nödlägg eller liknande händelse har inträffat eller kan befaras vara omedelbart förestående? Räddningstjänstorganens uppgift är för närvarande att vid nödläge avvärja eller begränsa skada, dvs att hindra att skada uppstår eller att redan inträffade skador förvärras. I förarbetena

till brandlagen uttalas att det både för effektivitetens skull

och från kostnadssynpunkt är angeläget att räddningstjänstorganen ingriper så snabbt som möjligt. Enligt förarbetena bör därför till åtgärder som syftar till att räddningstjänstorganen skall avvärja eller begränsa skada också räknas åtgärder som

sou 1931;32 Huvudmannaskapet vidtas innan en händelse som kan föranleda skada har inträffat

- under förutsättning att en sådan händelse kan befaras vara

omedelbart förestående.

Emellertid finns det situationer när en skadebringande händelse sannolikt kommer att inträffa inom en snar tidsrymd utan att händelsen för den skull kan sägas vara omedelbart förestående. Kommittén anser det önskvärt att räddningstjänstorganen även i sådana hotsituationer skall vara att i föreskyldiga ingripa byggande syfte. Som exempel kan nämnas att länsstyrelserna i fjällänen i egenskap av regionala räddningstjänstorgan har börjat vidta åtgärder för att undanröja riskerna för laviner i den fjällterräng som vintertid utnyttjas av turister.

Enligt kommitténs bedömning finns det alltså anledning att diskutera om räddningstjänstorganen borde vara skyldiga att ingripa på ett ännu tidigare stadium än när en händelse kan befaras vara omedelbart förestående. Stora fördelar från samhällsekonomisk synpunkt skulle sannolikt i en del fall kunna uppnås om räddningstjänstorganen ålades att redan ingripa när fara föreligger för att ett nödläge eller liknande händelse skall inträffa, utan att händelsen för den skull kan befaras vara omedelbart förestående. En sådan skyldighet bör kunna ha till följd att omfattningen av olyckor och liknande händelser kan begränsas. När det gäller brand finns en skyldighet av detta slag. Det nu redovisade innebär emellertid inte att räddvid hot om händelser ningstjänstorganen som t ex mordbrand, sabotage eller andra terrorhandlingar skall utföra uppgifter inom polisens ansvarsområde, som ju omfattar olika slags åtgär-

l68 Huvudmannaskapet

der inom ramen för upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet.

d) Skall räddningstjänstorganen vara skyldiga att utföra återställnings- eller saneringsarbete? Räddningstjänstorganens uppgifter omfattar inte återställningseller saneringsåtgärder. Enligt förarbetena till brandlagen är det svårt att genom allmänna uttalanden belysa var gränsen går mellan räddningstjänst och återställnings- eller saneringsarbeten. I förarbetena framhålls att försiktighetsskäl ofta talar för att räddningstjänstinsatsen bör fortsätta någon tid sedan risken för ytterligare skador sannolikt har blivit avvärjd. Räddningstjänstorganen bör emellertid inte i större utsträckning och till avsevärda kostnader tas i anspråk för att undanröja eventuella och kanske obetydliga skaderisker, heter det i förarbetena.

Frågan om hur länge räddningstjänstorganen skall verka efter en olycka har en stor praktisk och ekonomisk betydelse. Huvudregeln bör som hittills vara att räddningstjänstinsatsen skall pågå till dess fara för ytterligare skada eller fara att inträffad skada skall förvärras har blivit avvärjd. Svårigheten att dra en mellan räddningstjänst och återställning eller sanering

gräns

förekommer vid alla slags nödlägen. Som framgår av de nyss redovisade uttalandena i förarbetena till brandlagen är det knappast möjligt att genom allmåunisynpunkter närmare belysa var gränsen skall gå mellan räddningstjänst och återställnings- eller saneringsarbeten. Sammanställningen av erfarenheter från räddningstjänstarbete i kapitel 4 visar att räddningstjänstens personal många gånger känner ett krav att efter en räddningstjänst-

sou 1981:82 Huvudmannaskapet 169

insats även utföra ett visst sanerings- eller återställningsarbete.

Ett åliggande för räddningstjänstorganen att utföra eller övervaka återställnings- eller saneringsarbeten skulle under längre tid binda personal och materiel på samma skadeplats och därigenom allvarligt kunna äventxra beredskapen. Detta var vid tillkomsten av brandlagen det huvudsakliga motivet för att inte ålägga räddningstjänstorganen ansvaret för återställnings- eller saneringsarbeten. Arguentet har enligt kommitténs mening fortfarande bärkraft. Samtidigt visar erfarenheten att stora risker t ex för vattenskador eller för skador till av ras efter följd brandsläckning kan kvarstå även sedan de första hjälpinsatserna har avslutats. För att förhindra att sådana skador inträffar är det viktigt att samhällets hjälpinsatser inte avslutas förrän ägare eller försäkringsgivare har haft tillfälle att vidta åtgärder. Riskerna för att skador efter en räddningstjänstinsats inte skall avhjälpas i tid har numera i stor reduutsträckning cerats genom den överenskommelse om restvärdesskydd i samband med brand som Svenska kommunförbundet och försäkringsgivarna har träffat. överenskommelsen innebär bl a att en komun genom brandchefen snarast möjligt skall varsko AB om beho- Larmtjänst vet av ett snabbt restvärdeskydd. Vidare innebär överenskommelsen att försäkringsbolagen AB att för bemyndigar Larmtjänst försäkringsbolagens räkning påbörja restvärdeskyddet - i avvaktan på att representanter för försäkringsgivare eller ägare kan överta ansvaret för arbetet.

Genom samarbete mellan Larmtjänst AB och försäkringsgivarna

170 Huvudmannaskapet

även vid andra har betydande restvärdeskyddsinsatser gjorts än brand. Så långt nu kan bedömas förefaller det knapnödlägen finnas skäl som talar för att räddningstjänstorganen past några att utföra återställningsbör ha en i lag reglerad skyldighet eller Däremot kan diskuteras möjligheten att saneringsarbeten. föreskriva en skyldighet för räddningsbefälhavaren att överlämna ansvaret till uppgift att se till att åtgärnågon som har till der för restvärdeskydd blir utförda. Från arbetsmiljösynpunkt skulle det i en del situationer sannolikt vara önskvärt om räddhade skyldighet att informera om de risker som ningsbefälhavaren han med hänsyn till olyckans och skadebekämpningens förlopp bedömer att âterställningsarbetena kan medföra för personalen.

Skall ansvar för förebyggande e) räddningstjänstorganens åtgärder utvidgas till att omfatta även förebyggande verksamhet mot a n n a t n ö d 1 ä g e ä n b r a n d? svarar komunen för räddningstjänst och före- Enligt brandlagen mot brand i kommunen. Åtgärder som vidtas på byggande åtgärder förhand för att andra nödlägen än brand är inte uppförebygga för komunen och dess räddningstjänstorgan. Bestämmelser gifter som föreskriver skyldighet för enskilda att förebygga brand för både enskilda och finns i brandlagstiftningen. Skyldigheter myndigheter att vidta förebyggande åtgärder mot andra nödlägen är föreskrivna i flera olika författningar.

Kommittén anser att det bör övervägas om och i vilken utsträckning kommunerna genom t ex räddningstjänstorganen skall ålägsvara för förebyggande verksamhet som tar sikte ockgas att än brand. Ett sådant ansvar skulle kunna så på andra nödlägen

Huvudannaskapet minska riskerna för även andra olyckor än brand. På det sättet skulle sannolikt antalet räddningstjänstinsatser för dessa typer av olyckor kunna begränsas.

Ett utökat ansvar för de kommunala räddningstjänstorganen inom det förebyggande området skulle emellertid kräva personalökningar och därmed leda till ökade kostnader. Redan nu har de kommunala räddningstjänstorganen svårt att hinna med alla arbetsuppgifter, framför allt planläggningen av verksamheten och de åtgärder som syftar till att förebygga brand. Till detta kmer att det i fråga om nya typer av olyckor som kan inträffa ofta är svårt att göra sig en föreställning om vad som orsakar sådana olyckor och hur de kan utvecklas. Det kan följaktligen vara svårt att i tid upptäcka alla nya olycksrisker. Mot den bakgrunden är det inte säkert att räddningstjänstorganen tillräckligt effektivt skulle kunna svara för förebyggande åtgärder mot alla slags nödlägen. Enligt komittêns mening skulle det däremot vara möjligt att ge räddningstjänstorganen till uppgift att

påtala missförhållanden, bl a brister i säkerhetsåtgärder, som

upptäcks i samband med den ordinarie räddningstjänstverksamheten och som bedöms kunna orsaka olyckor. En samverkan skulle i sådana fall kunna ske med andra lokala myndigheter som har uppgifter med anknytning till den olycksförebyggande verksamheten.

som tidigare har nämnts finns i brandlagen bestämmelser om skyldigheter för enskilda att förebygga brand. Kommunens ansvar innebär bl a att kontrollera att dessa skyldigheter har fullgjorts. I samband med att kommittén om en överväger

172 Huvudmannaskapet SOU l98l : 82 kommun på samma sätt som när det gäller brand skall ha till uppgift att svara för förebyggande verksamhet som tar sikte på även andra nödlägen än brand måste kommittén emellertid också överväga om företag och enskilda i samma utsträckning som när det

gäller brand skall ha skyldigheter att vidt«a förebyggande åtgär-

Kommittén skall enligt direktiven pröva om skyldigheten der. att vidta förebyggande åtgärder bör utvidgas, t ex för industrier som bedriver riskfylld verksamhet. Kommittén behandlar en del av dessa frågor i avsnitt 8.5. Räddningstjänstorganens ochenskildasansvar för rent förebyggande åtgärder mot olika slags olyckor berör många verksamheter och är bl a av det skälet komplicerade. Kommittén avser att i nästa etapp av sitt arbete återkomma med ett förslag till uppgifter för räddningstj änstorganen i den förebyggande verksamheten.

5.2.3 Ivlöjliga nya uppgifter för den allmänna räddningstjänsten genom ö v e r t ag a n d e av verksamhet från särskild räddningstjänst och från sjuktransportorganisationen a) Olika former av särskild räddningstjänst m m - en översikt Kommittén har kartlagt verksamheten inom de olika former av särskild räddningstjänst som har organiserats i samhällets regi med andra organ än kommunerna som huvudmän. Vidare har kommittên behandlat Sjuktransporter och ambulansverksamhet. Kartlägg-

ningen omfattar således följande verksamheter:

I Fj ällräddningstj änst; I Flygräddningstjänst; I Sj öräddxiingstj änst;

SOU 1981 : 82 Huvudmannaskapet I Bekämpning av olja till havs och i kustvattnen, Vänern ochdiälarexi; I Räddningstjänst vid olyckor i atomanläggning; I Sjuktransporter och ambulansverksanmet.

Komittên har i sin genomgång studerat de bestämmelser som reglerar de olika verksamheterna. Vidare har kommittén sammanställt uppgifter om organisation och resurser hos de organ som svarar för åtgärderna samt studerat av insatserna. omfattningen Erfarenheter av arbetet inom de olika verksamhetsgrenarna har sammanställts efter överläggningar mellan företrädare för berörda organ och kommitténs sekretariat. I överläggningarna har som regel deltagit företrädare för lokala, regionala och centrala organ med ansvar för de olika formerna av särskild räddningstjänst och för sjuktransportverksamheten.

Hed ledning av kartläggningen och bedömningarna av verksamhetens sätt att fungera har kommittén för de olika formerna av särskild räddningstjänst och för sjuktransportverksamheten diskuterat dels frågor om huvudmannaskapet, dels frågor om vilka åtgärder som kan behöva vidtas för att verksamheten skall bli effektivare. Kommittén kommer att i sitt fortsatta arbete ytterligare överväga frågor om de olika formerna av särskild räddningstjänst och sjuktransportverksanmetexx.

Som underlag för de i detta principbetänkande redovisade övervägandena om huvudmannaskapet för den allmänna räddningstjänsten anser kommittén det emellertid angeläget att kunna peka på vilka uppgifter inom de olika formerna av särskild räddningstjänst m m som det kan vara lämpligt att föra över till den allmänna rädd-

174 Huvudmannaskapet SOU l98l:82 ningstjänstens organ. Komittêns hittills gjorda bedömningar i dessa frågor redovisas kort samanfattade i detta avsnitt av betänkandet. Som har framhållits är slutsatserna preliminära. Det ytterligare tillskott av arbetsuppgifter för den allmänna räddningstjänsten som skulle kunna bli följden av kommitténs slutliga överväganden är sannolikt endast marginella. De i principbetänkandet redovisade slutsatserna om huvummnnwskapet för den allmänna räddningstjänsten kommer därför enligt kommitténs bedömning inte att rubbas av de kommande mer detaljerade förslagen till åtgärder för de olika formerna av särskild räddningstjänst och för sjuktransportverksamheten.

b) Fjällräddningstjänst

Fjällräddningens uppgifter omfattar efterforskning och omhändertagande av försvunna personer i fjällområdet. Den nuvarande organisationen, som i huvudsak är baserad på civila fjällräddare i lokala patruller ur ortsbefolkningen och på polisens ordinarie ledningsorganisation, har funnit former för sitt arbete som allmänt bedöms som effektiva. Den allmänna räddningstjänsten i fjällområdet har för närvarande varken personella eller materiella resurser för att kunna utföra detta arbete. Den av polisen uppbyggda organisationen av civila fjällräddare skulle i och för sig kunna inordnas i den allmänna räddningstjänstens organisation. Samtidigt skulle det emellertid bli nödvändigt att förstärka den allmänna räddningstjänsten med resurser för planering, utbildning, ledning och samband anpassade till förhållandena inom fjällräddningstjänsten. Komittêns beräkningar visar att detta skulle medföra relativt stora årliga kostnader som inte skulle uppvägas av besparingar i polisens

SOU l93l:82 Huvudmannaskapet verksamhet.

Efter samråd med företrädare för berörda kommuner, lokala och centrala polismyndigheter samt länsstyrelser bedömer kommittén att fjällräddningstjänsten knappast skulle bli effektivare om de resurser som den förfogar över skulle föras över till den allmänna räddningstjänsten. Kommittén anser att fjällräddningstjänsten även i fortsättningen bör vara en uppgift för polisen. De brister i verksamheten som har påtalats vid överläggningar med företrädare för regionala och lokala organ - det gäller bl a utbildningen och sambandssystemet - kan avhjälpas t ex genom förändringar i resurserna för verksamheten. Sådana förändringar är möjliga även i ett system med polisen som huvudmm1 för fjällräddningstjänsten. För transport och för medicinskt omhändertagande av påträffade personer fordras det i en del fall ett samarbete med den kommunala räddningstjänsten och med sjukvårdshuvudmännen. Även på den punkten kan en förbättring genomföras inom ramen för ett fortsatt för huvudmannaskap polisen.

c) Flzgräddninastjänst

Flygräddningstjänsten har till uppgift att alarmera hjälporgan samt att efterforska och lokalisera saknat luftfartyg. Flygräddningstjänsten skall vidare vid inträffat flyghaveri undsätta och rädda nödställda och så långt det är möjligt begränsa de materiella skadornas omfattning. Luftfartsverket har i enlighet med ICAO-konventionen (Annex 12) organiserat en

räddningscentral

(RCC/Cefyl) och ett antal räddningsundercentraler vid civila och militära flygtrafikledningar.

För räddningstjänstarbetet på en haveriplats svarar den allmänna

176 Huvudannaskapet SOU l98l:32

räddningstjänstens styrkor. Särskilda styrkor för lokal brandoch räddningstjänst har organiserats av luftfartsverket vid 14

flygplatser i landetl) . Vid de militära flygplatserna finns en

motsvarande organisation i flygvapnets regi, kallad basräddningstjänst. Luftfartsverkets och flygvapnets styrkor skall kunna göra den första räddningstjänstinsatsen vid ett haveri på flygplatsen eller i närheten av den. När den allmänna räddningstjänstens styrka har kommit till haveriplatsen övertar den ansvaret för räddningstjänstarbetet.

När det först gäller de civila flygplatserna innebär organisationen med luftfartsverkets och kommunens olika styrkor i viss mån en dubblering av resurserna. Med den i ICAO-konventionen är det emeller-

beredskapen

föreskrivna höga vid flygplatserna tid inte möjligt för den allmänna räddningstjänstens styrkor att vid ett haveri ingripa så snabbt som det fordras. Avstånden från nuvarande brandstationer till flygplatserna är för samtliga berörda orter alltför stora. I flera kommuner finns det däremot möjligheter för den allmänna räddningstjänsten att använda luftfartsverkets resurser för insatser även vid andra olyckor utanför flygplatsen än flyghaverier. Ett sådant gemensamt utnyttjande skulle kunna gälla både de personella resurserna och i många fall de speciella tekniska resurser t ex skumsläckningsbilar med stor kapacitet - som luftfartsverkets styrkor förfogar över. En hel del skulle vidare gå att vinna - både ekonomiskt och när det gäller effektiviteten - med

l) Luftfartsverkets flygplatser finns i följande kommuner: Stockholm (Bromma), Sigtuna (Arlanda), Härryda (Landvetter), Svedala (Sturup), Norrköping (Kungsängen), Jönköping (Axamo), Kalmar, Visby, Karlstad, Sundsvall (Midlanda), Örnsköldsvik, Umeå, Skellefteå och Kiruna.

Huvudmannaskapet en gemensam ledningspersonal, en samordnad utbildning och enhetlig planering av de båda verksamheterna.

Planer på en samverkan inom räddningstjänsten diskuteras sedan en tid mellan luftfartsverket och berörda en del kommuner_vid av verkets 14 flygplatser. Enligt de hittills förda diskussionerna skulle en väl utvecklad gemensam användning av resurserna ge ekonomiska och andra fördelar. När det gäller formerna för denna samverkan överväger luftfartsverket och kommunerna förutsättningarna dels för ett avtalsreglerat samarbete inom rmmax för nuvarande huvudmannaskap, dels för ett alternativ med kommunerna som huvudmän för verksamheten. Enligt det förra alternativet skulle luftfartsverket fortfarande organisera och verkets personal leda brand- och räddningstjänsten vid flygplatser-

na. Luftfartsverket och de berörda komunerna anser att resul-

tatet av den pågående ekonomiska för de båda samutredningen arbetsmodellerna skall avgöra vilken som skall lösning väljas.

Räddningstjänstkomittên finner efter sina överväganden av dessa frågor att det inte finns några hinder för den allmänna räddningstjänstens organ att överta ansvaret för den räddningstjänst som nu är stationerad vid luftfartsverkets flygplatser. Inte heller har ett alternativ med den allmänna räddningstjänsten som ansvarigt organ enligt kommitténs av-

bedömning några

görande nackdelar jämfört med en utökad samverkan enligt en av de lösningar som luftfartsverket och komunerna diskuterar. Den allmänna räddningstjänsten skulle med ett förändrat huvudmannaskap svara för att organisationen har de personella och mate-

178 Huvudmannaskapet riella resurser som behövs. Kostnaderna för den beredskap och de insatser som flygräddnizxgstj änsten fordrar skulle däremot som hittills bestridas av luftfartsverket. Kommittén bedömer att en hel del dubbelarbete skulle kunna elimineras. De samlade kostnaderna skulle därmed bli lägre än med nuvarande organisation och huvudmannaslcap. Luftfartsverket skulle efter kommunernas Övertagande utöva tillsyn av räddningstjänsten vid flygplatserna - bl a skulle verket pröva att verksamheten uppfyller kraven i ICAO-konvent ionen.

Frågan. om det är lämpligt att välja en organisation baserad på ett nytt huvudmannaskap eller en utvecklad samverkan mellan luftfartsverket och den kommunala räddningstjänsten bör emellertid som kommittén ser det bedömas även från andra utgångsmxxlçter än de hittills redovisade. Ett starkt skäl för ett ändrat huvudmannaskap är att det skulle bidra till att minska splittringen i samhällets räddningstjänst. Den allmänna räddningstjänstens organ har redan nu ansvaret för räddningstjänstarbetet på en haveriplats. De båda styrkornas personal skall arbeta tillsammans under ledning av chefen för den allmänna räddningstjänstens styrka i beredskap. Det är mot den bakgrunden angeläget med en gemensam organisation. Kommittén vill också framhålla att den allmänna räddningstjänsten redan nu svarar för räddningstjänsten på alla de kommunala flygplatserna. Ett gemensamt huvudmannaslcap skulle även från den utgångspunkten bidra till att minska splittringen inom räddningstjänsten.

Även vid försvarets i olika delar av landet flygplatser några av dem trafikeras av civilt reguljärflyg - finns det som har framhållits, en räddningstjänst motsvarande den som luftfartsverket

SOU l98l:82 Huvudmannaskapet

har organiserat vid sina civila flygplatser. Förutsättningarna för den allmänna räddningstjänsten att överta ansvaret för den militära s k basräddningstjänsten är emellertid inte desama som ovan har redovisats för räddningstjänsten vid luftfartsverkets flygplatser. Den militära räddningstjänsten har genom flygplanens utrustning med vapen och ammunition en speciell karaktär. Skyddsarbetet kräver speciella tekniska och militära kunskaper som det är svårt både att uppnå och hålla intakta i en organisation med den allmänna räddningstjänstens breda arbetsfält. Ett utvecklat samarbete mellan den allmänna räddningstjänsten och de militära organen när det gäller utbildning och övningar samt gemensamt utnyttjande av en del materiella resurser skulle emellertid kunna öka effektiviteten både i den militära och i den allmänna räddningstjänstverksamheten.

d) Sjöräddningstjänst

Sverige har ratificerat 1960 års internationella konvention om säkerheten för människor till sjöss (SOLAS 1960) som numera ersatts av en ny konvention (SOLAS 1974). Genom ratificeringen har Sverige förbundit sig att säkerställa att alla nödvändiga åtgärder vidtas för räddning av nödställda personer till sjöss och vid landets kuster.

I den svenska sjöräddningstjänsten samverkar flera myndigheter och även den privata organisationen Sjöräddningssällskapet. De samverkande myndigheterna är sjöfartsverket, polisen, marinen, flygvapnet, televerket, luftfartsverket och tullverkets kustbevakning. Uppgifterna regleras i ett skriftligt avtal från år l960. I avtalet anges på vilket sätt de olika myndigheterna

180 SOU l98l:82 Huvudmannaskapet och Sjöräddningssällskapet skall delta i Sjöräddningen och vad de skall iaktta i samband med sjöräddningsinsatser. Avtalet gäller åtgärder vid sjöräddning m m inom Sveriges sjöterritorium och i de till Sverige gränsande vattnen. Sjöfartsverket skall enligt sin instruktion samordna sjöräddningsverksamheten.

De statliga myndigheter och den organisation som deltar i sjöräddningstjänsten enligt l960 års avtal är representerade i den s k Centrala samrådsgruppen för sjöräddning (CSS). Samrådsgruppen skall verka för att åstadkomma största möjliga effektivitet vid sjöräddningsinsatser. Sjöräddningsinsatserna samordnas från någon av de räddningscentraler som är samlokaliserade med televerkets kustradiostationer i Stockholm, Göteborg och Härnösand. Som räddningsundercentraler fungerar försvarets kustradiostationer i Tingstäde och Karlskrona och även några av kustbevakningens sambandscentraler.

Den sjöräddningsverksamhet för vilken sjöfartsverket har ett samordningsansvar har komit att omfatta räddning av nödställda människor till sjöss, i kustvattnen och i hülaren, Vättern och Vänern. Beträffande Vänern har verket delegerat samordningsansvaret till Vänerns seglationsstyrelse. Kommunerna deltar genom sina räddningstjänstorgan i sjöräddningstjänsten vid insatser i kustvattnen, i insjöar, och i övriga vattendrag.

Den svenska sjöräddningstjänsten bedöms allmänt fungera tillfredsställande. Den anses också internationellt sett vara av hög klass. Enligt komittêns hittills gjorda överväganden behöver

sou 1981:82 Huvudmannaskapet

emellertid flera åtgärder vidtas för att verksamheten skall kunna bli effektivare.

Kommittén anser det naturligt att den sjöräddningsverksamhet som sjöfartsverket för närvarande har samordningsansvaret för skall vara en i huvudsak statlig uppgift. Framför allt de statliga har resurser som fordras för att kunna myndigheterna ingripa särskilt om det gäller sjöräddningsfall långt ute till havs när helikoptrar behöver sättas in. Samtidigt är det angeläget att de privata organisationer som utför ett betydande arbete i sjöräddningstjänsten, t ex Sjöräddningssällskapet, även i fortsättningen deltar i verksamheten i samma omfattning som hittills.

Enligt konunittêns mening behöver det statliga ansvar som i dag framför allt är ett samordningsansvar få fastare former än det för närvarande har. Kommittén har funnit det vara en brist att ingen myndighet har ett samlat administrativt ansvar och inte heller ett övergripande operativt ansvar för ledning av sjöräddningsixisatserna. Om man vill skapa ett sådant mer samlat ansvar, ligger det nära till hands att diskutera om den nya myndighet som kan komna att bli resultatet av den i annat sammanhang föreslagna omorganisationen av kustbevakningen och Sjöfartsverket skall bli för

huvudansvarig sjöräddningstjäzistexil) . Denna myndig-

het skulle i så fall möjligen kunna få ansvaret för all verksam-

het som ingår i räddningstjänsten till sjöss, dvs även bekämpning

av olja, kemikalier eller brand samt bärgning och Sjuktransporter

l) Se vidare den s k MIST-utredningens betänkande (SOU l979:43-45) Ren Tur - för Program miljösäkra sjötransporter och Statskontorets rapport (l98lz4) Sjöfartsverket och tullverkets kustbe- - och andra valoling besparingsmöj ligheter effekter vid ett samman förande .

182 Huvudmannaskapet SOU 1931132 från fartyg. Komittên vill framhålla att den på dessa punkter ännu inte har tagit slutlig ställning. långa frågor beträffande sjöräddningstjänsten återstår att diskutera, bl a hur begreppet sjöräddning skall definieras (t ex om begreppet skall omfatta inte bara räddning av människoliv utan även räddning av egendom). Vidare måste olika frågor om den administrativa och operativa ledningen av sjöräddninqstjänsten övervägas, framför allt hur samordningen mellan olika räddningstjänstformer skall organiseras.

De nu redovisade övervägandena avser sjöräddningstjänsten till havs, i kustvattnen och i insjöarna Vänern, Vättern och Mälaren, dvs de vattenområden där sjöfartsverket har ett samordningsansvar för sjöräddningen. Sjöräddningstjänsten i hamnar och i vatten har den allmänna övriga räddningstjänsten i praktiken påtagit sig ansvar för. Sjöövervakningskomittên har i betänkandet (Ds H 1980:1) Samordning av övervakningen och räddningstjänsten till sjöss föreslagit att de organ som ansvarar för den allmänna räddningstjänsten skall svara för sjöräddningsverksamheten i alla vatten utom havet, kustvattnen och Vänern, Vättern och Mälaren. Även räddningstjänstkommittên anser att ansvaret för räddningsinsatser i dessa övriga sjöar och vattendrag bör åvila de organ som svarar för den allmänna räddningstjänsten. Komittên anser vidare att det ansvar för sjöräddningstjänsten som skall läggas på den allmänna räddningstjänstens organ geografiskt så långt möjligt bör sammanfalla med deras ansvar för annan räddningstjänst i vatten, t ex olje- och kemikaliebekämpning.

e) Bekämpning av olja och kemikalier till havs, i kustvattnen och i Vänern och Mälaren Brandlagen är i princip inte tillämplig på åtgärder som vidtas

Huvudnmnnaskapet

för att avvärja eller begränsa skada till följd av utflöde av olja eller kemikalier och som äger rum till havs eller i kustvattnen, Vänern eller Iñlaren. Ansvaret för denna form av särskild räddningstjänst ligger i stället på tullverkets kustbevakning.

Vid och kemikaliebekämpning olje- som äger rum på land, i hmmi och i andra vatten än havet, kustvattnen, Vänern och Mälaren gäller brandlagen. Den allmänna räddningstjänstens organ svarar således för sådan bekämpning. Skyldigheten innebär att de i brandlagen angivna särskilda förutsättningarna för räddningstjänstorganens skyldighet att ingripa skall vara uppfyllda när den allmänna räddningstjänstens eller kemiorgan bekämpar olja kalier.

Ett omfattande utredningsarbete har ägt rum de senaste åren i att syfte förebygga och öka beredskapen mot de utsläpp av olja och kemikalier som årligen drabbar svenska kustvattnen. Resultatet av detta utredningsarbete ligger till för det av grund statsmakterna under våren l98l beslutade

handlingsprogrammet

för miljösäkrare sjötransporter. omfattar Handlingsprogrammet både åtgärder i förebyggande syfte och åtgärder som skall göra det möjligt att avvärja eller skada. begränsa

Kommittén har i sina om oljeöverväganden och kemikalieskyddsberedskapen funnit att den nuvarande organisationen fungerar tillfredsställande vid de vanligen mindre omfattanförekomande, de utflödena och i de fall där bekämpningen kan ske under gynnsamma väderleksförhållanden. Problem kan däremot vid uppstå större utflöden som kräver omfattande frå1 bekämpningsinsatser

l84 Huvudmannaskapet SOU 1981:32 flera olika organ och långvariga saneringsarbeten. Inom kustbevakningen har under en längre tid byggts upp en organisation för och kemikaliebekämpning som nu har betydande resurser oljeoch erfarenheter. Enligt kommitténs mening bör ansvaret för verksamheten till havs och i kustvattnen, Vänern och fälaren fortfarande åvila kustbevakningen eller den i annat sammanhang föreslagna nya sjöfarts- och kustbevakningsmyndigheten.

Statsmakterna har i sitt handlingsprogram för miljösäkrare sjötransporter inte beslutat om någon förändring av den nuvarande fördelningen av ansvaret mellan kustbevakningen och kommunerna. Statsmakterna har i det avseendet anslutit sig till den uppfattsom har framförts i det av 1977 års oljeskyddskommittê avning betänkandet (Ds hi 1979:13) Beredskap mot oljeutsläpp till givna sjöss. De flesta instanser som har yttrat sig över betänkandet har inte heller ansett att det finns skäl att ändra på den nuvarande ansvarsfördelningen mellan kustbevakningen och de landbaserade räddningstjänstorganen. Även räddningstjänstkommittên bedömer att den nuvarande ordningen med två huvudmän är den mest

för att åstadkomma en effektiv olje- och kemika-

ändamålsenliga

liebekämpning. När olja eller kemikalier har nått land är det naturligt att de organ som i övrigt har ansvaret för räddningsoch vilkas befattningshavare väl känner de lokala och tjänsten personella förhållandena svarar för bekämpningen av olja och kemikalier. Till detta kommer att flertalet oljeutsläpp är små och sker i närheten av land eller i hamn. Den allmänna räddningsmedverkan har därför visat sig ha stor betydelse vid tjänstens de vanligaste förekomande utsläppen. De lokala räddningstjänstorganen i kommuner med stränder som drabbas av olje- och kemi-

Huvudmannaskapet

kalieutsläpp har när det gäller bekämpning av sådana utsläpp vunnit erfarenheter som enligt kommitténs mening bör tas till vara i det fortsatta arbetet.

En oförändrad ansvarsfördelning mellan och de kustbevakningen landbaserade räddningstjänstorganen förutsätter emellertid ett nära samarbete mellan dessa huvudmän, framför allt vid bekämpningsaktioner i strandzonen. Så snart olja befaras nå land måste ett samarbete etableras mellan kustbevakningsledningen och lokala räddningsbefälhavare - i vissa fall även mellan kustbevakningsledningen och länsstyrelserna. När den nuvarande ansvarsfördelningen beslutades förutsattes att denna i praktiken inte skulle komma att renodlas och att en samordning av insatserna nästan undantagslöst skulle bli för en effektiv nödvändig bekämpning. Räddningstjänstkommittên har övervägt frågan om de ansvariga huvudmännen på detta område bör åläggas ett gemensamt ansvar för bekämpningsaktioner i strandzonen. Ett sådant ansvar skulle sannolikt medföra en del fördelar. De beslutande lokala organen skulle t ex behöva planera för bekämpningsaktioner i strandzonen i ännu högre grad än som hittills har skett. Det skulle å andra sidan sannolikt vara svårt att utforma bestämmelser som närmare avgränsar ett gemensamt ansvar för bekämpningsaktioner i strandzonen. Denna svårighet och det faktum att det redan utan särskilda bestämmelser sker ett omfattande samarbete innebär att kommittén för närvarande bedömer att ett sådant ansvar för de ansvariga huvudmännen inte nu bör införas.

De ömsesidiøa över som under alla hjälginsatser strandlinjen

186 Huvudmannaskapet

förhållanden måste förekomma för att bekämpningen skall bli effektiv underlättas av en god planläggning och gemensamma övningar. Dessa förhållanden har också uppmärksammats i samband med statsmakternas beslut om miljösäkrare sjötransporter. Statens brandnämnd kommer enligt beslutet att tilldelas medel för genomförandet av övningar med den samlade beredskapsorganisationen. Avsikten är vidare att länsstyrelserna skall förbättra sina beredskapsplaner för olje- och kemikaliebekämpningen. Möjligheterna att tillgodose behovet av samordning mellan den allmänna räddningstjänstens organ och kustbevakningen berörs också i avsnitt 6.7 i betänkandet.

När det gäller samordningsfrågor på det centralaéplanet föreslår regeringen i avvaktan på resultatet av räddningstjänstkommittêns arbete att det till statens brandnämnd knutna rådet för räddningstjänst ombildas och förstärks. I samband med detta skall nämnas att den s k CK-gruppen i sin rapport (Ds Fö l980:4) Civilförsvaret och kommunerna, som har avlämnats till 1978 års försvarskommittê, har föreslagit att möjligheterna att sammiföra civilförsvarsstyrelsen och statens brandnämnd en ngar

till

dighet skall utredas. Räddningstjänstkommittên återkommer i avsnitt 7.4 med synpunkter på dessa frågor.

En annan fråga är om den allmänna räddningstjänstens organ skall åläggas att svara för det som vidtar efter i saneringsarbete varje fall större oljeutsläpp. Någon uttrycklig för skyldighet komunerna att svara för en sådan sanering är inte inskriven i de nuvarande bestämmelserna. en Oljeskyddskommittên föreslog

Huvudmannaskapet sådan i lag reglerad skyldighet för komunerna. I statsmakternas beslut om miljösäkrare sjötransporter sägs emellertid att det inte finns anledning att ifrågasätta kommunernas att vilja vid behov utföra saneringsarbete efter oljeutflöden, och att det därför inte kan anses nödvändigt att ålägga kommunerna en skyldighet att utföra sådant arbete.

Svårigheterna att med bestämdhet fastställa när ett räddningstjänstskede är avslutat och ett eventuellt saneringsarbete vidtar är ett generellt problem inom räddningstjänsten. Dessa frågor har komittên berört i avsnitt 5.2.2 ovan. Som där sägs kommer kommittén att i sitt fortsatta arbete närmare behandla gränsdragningsproblemen. Kommittén har inte bedömt det nödvändigt att ålägga den allmänna räddningstjänstens att utföra organ återställnings- eller saneringsarbeten. Det kan diskuteras om det finns skäl för ett annat när det ställningstagande gäller olje- eller kemikaliesanering, särskilt vid insatser efter omfattande utflöden av olja eller kemikalier. Kommittén vill först framhålla att ett utdraget och omfattande saneringsarbete kräver en ändamålsenlig planläggning och ledning. Detta arbete skulle sannolikt underlättas om verksamheten vore

reglerad.

Den nuvarande naturvârds- och hälsovårdslagstiftningen säkerc ställer a andra sidan kommunernas och länsstyrelsernas ansvar för den fysiska miljön. Det är dessutom väl känt att det bland kommunerna inte förekommer någon tvekan inför att uppgiften utföra t ex oljesaneringsarbeten. Kommittén har vid sina överväganden beaktat dessa synpunkter och föreslår därför inte heller när det gäller sanering av olja och kemikalier någon utvidgning av den allmänna räddningstjänstens skyldigheter. Som har framgått av redovisningen i avsnitt 5.2.3 anser kommittén

\l88 Huvudmannaskapet

däremot att det finns skäl att diskutera ett ansvar för räddatt när räddningstjänstskedet är avslutat ningsbefälhavaren överlämna ansvaret för återställning eller sanering till den som enligt kommunens planeringe eller särskilda beslut skall leda detta arbete. En sådan ordning skulle göra det mindre anatt för olje- och kemikalieskyddsverksamheten fastställa geläget en gräns mellan räddingstjänst och sanering.

f) Räddningstjänst vid atomolyckor har beslut Beredskapen mot atomolyckor genom statsmakternas bil rskr 1980/81:274) ut- (prop 1980/81:90, 2, JoU 1980/81:24, ökats. Länsstyrelsen skall även i fortsättningen planera, och leda som börjar fungera vid organisera den räddningstjänst ett haveri i en atomanläggning. Enligt de nya bestämmelserna skall emellertid kunna aktiveras även vid överorganisationen fara för en händelse som medför ett okontrollerat uthängande flöde av radioaktiva ämnen. Andra förbättringar i beredskapen gäller indikering av radioaktivitet, alarmering av befolkningen för Till den utökade och utbildning av personal organisationen. hör att det teletekniska nätet för samband mellan beredskapen medverkande och andra organ kommer att byggas ut. myndigheter

Den allmänna fasta uppgift i beredskapen vid räddningstjänstens blir enligt statsmakternas beslut att utföra indiatomolyckor inom en zon på upp till S0 km från kärnkraftstationerna. kering Den ökade beredskapen innebär i det avseendet att den allmänna uppgifter i ett 40-tal kommuner kommer att räddningstjänstens Ett ökat samarbete blir också resultatet av att en utvidgas. del av den sakkunskap som det har förutsatts att länsstyrel-

Huvudmannaskapet serna kommer att behöva för sina ledningsuppgifter är avsedd att hämtas från den allmänna räddningstjänsten. Enligt statsmakternas beslut bör kvalificerade brandingenjörer från den allmänna räddningstjänstens organ kunna knytas till länsstyrelsernas fasta beredskapsorganisation.

Uppgifterna i övrigt på lokal och regional nivå utanför kärnkraftstationen vid ett inträffat eller hotande utflöde av radioaktiva ämnen är knappast av den typen att de kräver insatser med den höga beredskap som den allmänna räddningstjänsten har. En del av de åtgärder som måste vidtas tillhör andra organs ordinarie verksamhet. Avstängning av vägar och dirigering av trafik är en naturlig uppgift för polisen och vägverket. Alarmering och undsättning av människor till sjöss och på öar kan ske genom medverkan av kustbevakningen, marinen och i vissa fall Sjöräddningssällskapet. Reservpersonal lämpliga att utföra insatser i ett senare skede, bl a inkvartering och utspisning, har de militära förbanden, hemvärnet och olika frivilligorganisationer, t ex Svenska röda korset.

Det finns mot den redovisade bakgrunden knappast någon anledning att i den ökade beredskapen mot atomolyckor âlägga den allmänna räddningstjänstens lokala organ några fler fasta uppgifter. Den allmänna räddningstjänstens resurser kan komma att behövas för oförutsedda uppgifter som enligt länsstyrelsens bedömning snabbt måste utföras. Nödvändigt är det också att den allmänna räddningstjänsten har kvar en beredskap för de andra olyckor som kan inträffa samtidigt som beredskapsåtgärderna skall verkställas. Det kan gälla händelser som inte har något samband med kärnkraftolyckan. I det här sammanhanget

190 Huvudmannaskapet SOU l98l:82

går det heller inte att bortse från att haverier vid kärnkraftstationen kan leda till störningar som i sin tur orsakar olyckor. Om det uppstår avbrott i elproduktionen, kan det skapa problm i processindustrier som hanterar farliga kemiska ämnen. Den starkt ökade vägtrafiken i kärnkraftstationernas omgivningar medför ocksårisk förolyckor som fordrar insatser av den kommunala räddningstjänsten.

Den utrymningsplanering som kommunerna skall utföra är avsedd att visa bl a vilka resurser som skall användas vid genomförandet av en omfattande evakuering. De förberedelser som inom civilförsvarets ram och under resp brandchefers ledning har gjorts för utrymning i krig bör kunna vara till nytta i det sammanhanget. Avstängning av vägar och dirigering av trafik är som har framhållits en naturlig uppgift för polisen och vägverket. Den allmänna räddningstjänstens styrkor skulle kunna få en del vid en utrymning från bl a uppgifter av svårrörliga patienter olika slags vårdhem.

Frågan är om den allmänna räddningstjänstens resurser i beredskap, och de som det relativt snabbt går att kalla in,

resurser

kommer att vara tillräckliga för deras olika uppgifter i räddningstjänsten vid atomolyckor eller om det krävs en förstärkning av styrkorna. Enligt kommitténs mening kan detta inte bedömas förrän i samband med den förestående utvidgade planeringen av beredskapen för de fyra kärnkraftstationernas omgivningar. I den planeringen är det som har framhållits angeläget att räkna med att räddningstjänsten har uppgifter vid andra nödlägen som inträffar samtidigt som beredskapsåtgärderna verkställs. Bered-

Huvudannaskapet

skapsplaneringen skall också kunna ge besked om vilka andra personella och materiella resurser från t ex civilförsvaret som skall kunna användas vid och de andra åtalannering, utrymning gärder som ett nödläge fordrar.

g) Sjuktransporter och ambulansverksamhet Enligt bestämelserna i sjukvårdslagen skall (1962:242) sjuk-

yårdshuvudmännen se till att det finns en organisation för

transport till och från sjukhus eller läkare av personer, vilkas tillstånd kräver att utföres transporten med fordon, som är inrättat för ändamålet. Skyldigheten är enligt förarbetena begränsad till de vägbundna sjuktransporterna. Lagstiftningen reglerar inte nännare fonmerna för sjuktransportarbetet. Sjukvårdshuvudmännen valet avgör själva av organisation och behöver inte driva verksamheten i egen regi. Genom avtal t ex med den allmänna räddningstjänstens eller organ med taxiföretag kan de ordna den nödvändiga beredskapen.

Riksgolisstyrelsen svarar för den med statsmedel bekostade

ambulansflygtjänsten. Polisens skyldigheter träder in vid akuta behov när transporter av sjuka och skadade inte kan ske med sjukvårdshuvudmännens vägbundna organisation. Sjuktransporter från skärgårdsomrâdenas öar förekommer i stor utsträckning

med sjöräddningskryssare, lotsbåtar, kustbevakningsfartyg

och polisbåtar. Någon särskild för skyldighet de organ som medverkar med sådana resurser att utföra sjuktransporter föreligger inte. Båtarna anlitas i varierande utsträckning beroende på vilken som fordras och vilka utrustning som i den akuta situationen är tillgängliga och mest lämpliga. Sjuktransport från fartyg sker genom sjöräddningen.

192 sou 1931;32 Huvudmannaskapet

I förarbetena till brandlagen framhålls att begreppet räddningsinte omfattar sjukvård, sjuktransporter och ambulanstjänst Som har redovisats är sjukvårdshuvudmännens ansvar flygtjänst. för begränsat till de vägbundna transporterna. sjuktransporter Det anses oklart vilket eller vilka organ som skall därigenom utföra i terrängen. I samråd med landstingsförsjuktransporter

bundet hemställde socialstxrelsen år 1978 mot den bakgrunden

att måtte klargöra om bestämmelserna i 3 §, tredje regeringen även skall omfatta sådana transporter stycket, sjukvårdslagen eller vilka inte är vägbundna, eller om de av sjuka skadade, förarbetena till i den allmänna räddenligt brandlagen ingår och därmed åvilar brandförsvaret. Regeringen ningstjänsten överlämnade socialstyrelsens skrivelse till hälso- och sjukframhöll att utredningen skulle vårdsutredningen. Regeringen beakta skrivelsen när den fullgjorde sitt uppdrag.

Hälso- uttalade i sitt betänkande och sjukvårdsutredningen Mål och medel för hälso- och sjukvården att frå- (SOU l979:78) för och om räddningstjänst är gor om ansvaret sjuktransporter sådant sätt att viss oklarhet råder om reglerade i lag på ett i vissa fall. Utredningen framhöll vidare ansvarsförhållandena att har till uppgift att pröva frågan

räddningstjänstkommittên

med nuvarande och om huvudmannaskapet för en räddningstjänst Komittêns uppdrag omfattar även frågan möjliga nya uppgifter. för och ambulansverksamhet. om huvudmannaskapet sjuktransporter innehållet ansvar för Det mer konkreta i sjukvårdshuvudmännens kan som en följd av detta arbete komma att sjuktransporterna förändras, förklarade hälso- och sjukvårdsutredningen.

Som har framgått är ett av huvudsyftena med räddningstjänstkom-

Huvudmannaskapet 193 mittêns arbete att skapa en ökad effektivitet i räddningstjänsteg. En av utgångspunkterna för övervägandena om huvudmannaskapet för olika typer av räddningstjänst m m måste vara att minska den nuvarande splittringen i bestämelser och organisation. Strävan skall vara att i ökad utsträckning integrera användningen av de personella och materiella resurser som räddningstjänsten och övriga verksamheter förfogar över.

När det först gäller de yägbundna sjuktransporterna talar enligt komittêns mening övervägande skäl för att sjukvårdshuvudännen skall behålla ansvaret för verksamheten. Slutsatsen gäller oavsett vem so skall vara huvudman för den alhnänna räddningstjänsten. Sambandet med sjukvården i övrigt - det gäller speciellt frâ- gan om ambulanspersonalens teoretiska och praktiska utbildning förenar på ett naturligt sätt sjuktransportorganisationen med sjukvårdshuvudännens övriga verksamhet. Hos sjukvårdshuvudmännen finns det medicinska kunnande som fordras för att ambulansorganisationen skall hålla en från sjukvårdssynpunkt hög standard. Även i ett alternativ med en annan huvudan skulle det bli nödvändigt att i fråga om det medicinska innehållet ge sjukvårdshuvudännen ett avgörande inflytande på verksamheten.

Kommittén bedömer att sjukvårdshuvudmännen knappast skulle godta ett system som skulle innebära att de utan att ansvara för verksamheten ålades att täcka den del av kostnaderna som inte omfattas av den statliga ersättningen. Om man inte väljer att väsentligt öka den statliga finansieringen kan det vara svårt att finna ett sätt att kompensera t ex komunerna för ökade kostnader, om dessa skulle behålla ansvaret för den allmänna räddningstjänsten och samtidigt överta ansvaret för sjuktransportorga-

194 Huvudmannaskapet

nisationen. Till kommitténs bedömning att sjukvårdshuvudännen bör behålla huvudannaskapet för ambulansverksamheten hör att den ökade integration mellan räddningstjänst och sjuktransporter som kmmittên anser viktig kan genomföras på andra sätt än genom förändring av ansvaret för verksamheten. Kommittén bedömer att det går att kanna långt genom ett utökat samarbete i olika former mel-S

lan sjukvårdshuvudmännens och den allmänna räddningstjänstens org.\

Genom de ökade kraven på sjukvårdsutbildning och på erfarenheter av praktiskt sjukvårdsarbete kommer det efter hand att bli allt mer nödvändigt med särskild ambulans- och särskild räddningstjänstpersonal. Även i ett sådant system kan det enligt kommitténs bedömning i många fall vara till fördel för båda verksamheterna om den allmänna räddningstjänsten utför ambulansverksamheten - i varje fall de s k akuttransporterna åt sjukvårdshuvudmannen. För ett utvecklat samarbete i denna form talar det förhållandet att ambulans- och räddningstjänstpersonalen relativt ofta skall arbeta tillsammans i besvärliga situationer på en olycksplats. Genom det dagliga umgänget inom brandstationen känner de ambulans- och räddningstjänstanställda varandra väl. En samordning av övningsverksamheten för de olika arbetsuppgifterna och utbytet av erfarenheter från det praktiska arbetet ger dem ständigt nya kunskaper om varandras utrustning och om arbetsmetoderna. De lär sig att förstå förutsättningarna för de båda verksamheterna. Detta har betydelse för strävandena att utöka arbetarskyddet både för räddningstjänstpersonalen och för de ambulansanställda.

Ett nära samarbete mellan ambulansverksamheten och räddningstjänsten håller enligt kommitténs bedömning nere kostnaderna

Huvudmannaskapet för båda verksamhetsgrenarna. En del utrustning kan vara gemensam för ambulansarbetet och räddningstjänsten. Det finns också andra möjligheter till samverkan om styrkorna är baserade i samma lokaler. Som exempel kan nämnas att ambulansverksamheten inte behöver dimensioneras för att klara mer omfattande insatser eller för att behovet tillgodose av sjuktransporter om flera utryckningar skall göras De reservinsatser samtidigt. som ofta förekommer kan i en gemensam organisation utföras av räddningstjänstpersonal med grundutbildning i sjukvård.

?bt ett samarbete som innebär att den allmänna räddningstjänsten utför även de vägbundna åt sjukvårdshuvudsjuktransporterna mannen talar som kommittén ser det att de pågående strävandena mot ökad integration mellan ambulansverksamheten och sjukvården kan komma att motverkas. Det kan i många fall bli svårare att engagera läkare och annan sjukhuspersonal i sjuktransportverksamheten. Risken är också att ambulanspersonalens möjligheter att inom sjukhusens akutsjukvârd vidareutveckla sitt praktiska sjukvårdskunnande kommer att minska.

Några av sjukvårdshuvudmännen har valt att stationera sina vägbundna ambulanser hos räddningstjänsten. Andra har en renodlat sjukhusförankrad organisation. Flera av sjukvårdshuvudmännen använder båda systemen inom sina områden. För att närmare klargöra de redovisade faktorernas betydelse för de olika lösningarna till organisation - och för att få ett underlag för sina överväganden om innehållet i och formerna för ett ökat samarbete mellan den allmänna och ambulansverkrädddingstjänsten samheten - har kommittén beslutat att genomföra en

undersökning

196 Huvudmannaskapet av ambulansverksamheten i Jönköpings och örebro län. I det samkommer också ambulansverksanmetenls betydelse från manhanget för räddningstj änstpersonalen att stuarbetarskyddssyxxpmkt deras. Resultatet av den planerade undersökningen kommer att redovisas i nästa etapp av konmittêns arbete.

som kommittén anser bör Med den strävan mot ökad enhetlighet av räddningstjänsten m m ligger det nära prägla utvecklingen till hands att skall vara huvudmän också sjukvårdshuvudmännexi för övriga delar av sjuktransportverksamhetenl - dvs sjuktransi luften och på sjön (utom sjöräddning) samt de transporterna och skadade i terrängen som det redovisporter av sjuka enligt i avsnittet anses oklart vem som skall svara ningen tidigare för. Kommitténs till ett samlat ansvar skulle även i förslag dessa fall innebära att skulle garantera

;sjukvårdshuvudmäxxnen

det medicinska innehållet i verksamheten. Undantagna från sjukvårdshuvudmäxmens skulle liksom hittills vara

egen finansiering

med flygplan, helikopter eller båt, om uppdraakuttransporter av statliga organ, t ex med försvarets eller poligen utförs sens resurser. Sjukvårdshuvudmännenx skulle även i fortsättningen

kostnadsfritt få den service av dessa organ som är nödvändig.

I norrlandslänen, där Sjuktransporter med helikopter har förutsättningar att i hög grad ersätta transporter med vägbundna kan det finnas motiv för att dela upp vissa av de ambulanser, för dessa ändamål årligen avsatta statliga ekonomiska medlen på länsvisa ramar som de olika sjukvårdshuvudmännen får förfoga över. Det gäller framför allt de medel som för närvarande utgår anslag för akuttransporter. Kommittén genom rikspolisstyrelsens återkommer till dessa frågor efter utvärderingen av den försöks-

Huvudmannaskapet

verksamhet med helikopter i sjuktransportorganisationen som kommittén under drygt ett års tid har genomfört tillsammans med rikspolisstyrelsen, försvarsmakten, socialstyrelsen, Landstingsförbundet och ett antal sjukvårdshuvudmän.

Pbd ett odelat ansvar för sjukvårdshuvudmännen skulle det bli möjligt att planera ett sjuktransportsystem som är heltäckande i den meningen att det förfogar över resurser för insatser med olika slag av transportmedel. Utbildningen för olika slag av personal skulle bli mer enhetlig än för närvarande. Sjuktransportarbetet borde med ett samlat grepp i planeringen kunna bli effektivare och kostnaderna lägre än om olika huvudmän som nu är fallet svarar för skilda delar av organisationen. Erfarenheterna från arbetet med den ovan redovisade försöksverksamheten med ambulanshelikopter tyder på att en gemensam planering för olika delar av sjuktransportverksamheten i sjukvårdshuvudmännens regi skulle vara till fördel både för effektiviteten i arbetet och för hushållningen med de totala resurserna. Kommittén vill framhålla att övervägandena inte innebär någon förändring av de nu gällande principerna för den enskildes möjligheter att få ambulanstransport. Sådan tarnsport skall som hittills erbjudas endast om situationen fordrar det och det finns resurser. Den enskilde måste även i fortsättningen i många situationer själv ordna sin transport till läkare eller akutsjukhus.

Sjukvårdshuvudmännens föreslagna utökade ansvar innebär inte att de måste skaffa alla de personella och materiella resurser som fordras för att i egen regi driva verksamheten. En förut-

l98 Huvudmannaskapet SOU 1931332 sättning för deras samlade ansvar är tvärtom att de ges möjligheter att utnyttja de resurser hos andra organ som är lämpliga för ändamålet. Enligt kommitténs mening bör den allmänna räddningstjänstens organ åta sig att åt sjukvårdshuvudmännen utföra marktransporter av sjuka och skadade i terrängen. Som har framhållits skall flygplan, helikoptrar och båtar - de flesta hos försvaret, polisen och kustbevakningen - vidare kunna användas.

lbjligheterna att uppnå en ökad effektivitet i räddningstjänsten överväganden om huvudmannaskapet för den allmänna räddningstjänsten 5.3.l Den nuvarande organisationens att tillförutsättningar godose de ökade kraven på räddningstjänsten Den allmänna räddningstjänsten tillgodoser för närvarande inte alla de krav som bör ställas på den. Komittên har i avsnitt S.l med ledning av samanställda fakta och erfarenheter pekat på flera olika brister i organisationen. Dessa brister är framför allt ett uttryck för att de till folkmängden mindre kommunerna inte har samma möjligheter som de medelstora och större kommunerna att organisera en räddningstjänst med ett special-

kunnande inom olika olycksområden eller att genomföra en ända-

målsenlig planering, en god utbildning och effektiva förebyggande åtgärder.

Inget i de statistiska kartläggningar eller i de sammanställningar av erfarenheter som kommittén har gjorts tyder emellertid på att den allmänna räddningstjänstens styrkor i beredskap annat än undantagsvis skulle vara otillräckligt utrustade kvantitativt sett med personal och materiel för att klara de bränder och andra olyckor som är på olika orter. För händelser med verk-

vanliga

Huvudmannaskapet ningar av större är det i komuner omfattning med begränsade resurser nödvändigt att också lita till den organisation som finns i någon närliggande större kommun som har en räddnings-

tjänst med personal på heltid i beredskapl). Svårigheter att

förstärka de egna styrkorna finns bara egentligen i utpräglade glesbygdsområden med stora avstånd mellan tätorterna i de olika kommunerna.

Enligt kommitténs bedömning ligger de svagheter som karaktäriserar den allmänna framför allt räddningstjänsten på det Egglitativa Elanet. i de till Heltidspersonalen folkmängden större och medelstora kommunerna har en mer omfattande och mer all-

sidig räddningstjänstutbildning än de deltidsanställda som

svarar för beredskapen i mindre kommuner eller vid bibrandstationer i medelstora och större kommuner. Befolkningsunderlaget och bebyggelsestrukturen i olika delar av landet samt faktorer som riskobjektens storlek och lokalisering, avstånd och insatstider visar emellertid att det på många orter inte finns något underlag för en organisation med heltidspersonal i beredskap. Den allmänna måste därför räddningstjänsten även i framtiden i en till ytan mycket stor del av landet komma att basera verksamheten på deltidsanställda styrkor i beredskap.

Cm olikheterna i räddningstjänstpersonalens kunnande skall - och i varje kunna reduceras fall inte öka - är det angeläget att utbildnings- och övningsverksamheten förbättras. Särskilt gäller det att förbättra de deltidsanställdas och utbildning övningar. Som har framgått av kommitténs sammanställning av er-

l)

Se bl_a Svenska brandförsvarsföreningens undersökning av

raddningstjánstarbetet Vld större industribränder åren 1976-77.

SOU l98l:82 200 Huvudmannaskapet 4 bör utbildning och övningar i högre grad farenheter i kapitel vid av de typer som än hittills avse skadebekämpning olyckor och som de anställda uppger att de inträffar relativt sällan behöver ockkänner osäkerhet inför. Räddningstjänstpersonalen än den för

så få en bättre grundläggande sjukvårdsutbildning

har. Genom en effektivare utbildning och fler övningnärvarande skulle kunna ges ökade ar i sjukvård räddningstjänstpersonalen och vid speciella behov 1duu1a möjligheter att ta hand om skadade Ett sådant kunnande skulle kunna transportera dem till sjukhus. t ex i nödsituationer när det av olika skäl dröjer få betydelse når fram till Komittên bedömer innan en ambulans olycksplatsen. att av utbildnings- och övningsverksamen betydande förbättring redan inom ramen för de nuvarande resurheten kan genomföras kan på många håll bedrivas betydserna. Utbildning och övningar Kommittén har även i detta avligt effektivare än som nu sker. av räddningstjänstens sätt att seende stöd i de bedömningar som har redovisats i kapitel 4. fungera

för att tillgodose de Svårigheterna räddningstjänstens organ att öka, om utveckkrav som ställs på den kommer på många håll områden går lingen, som har redovisats i kapitel 3, på en del Kommittén vill understryka att det mot fler och större olyckor. och skadebilden kan komma att är svårt att förutse hur olycksförändras. Ännu svårare är det att utan ingående undersökningar bedöma hur de förändringar i antalet olyckor och omfattningen kunna inträffa kommer att drabba olika former av dem som skulle av bebyggelse eller olika slags kommunikationer, industrigrenar Kommittén avser att som underlag och andra typer av riskobjekt. i nästa av sitt arbete tillsammans med för övervägandena etapp

civilförsvarsstyrelsen och försvarets forskningsanstalt genom-

sou 1931; gg Huvudmannaslkapet

föra en studie av hur förändringarna i samhällsutvecklingen kan komma att påverka riskerna för med omfattande elolyckor ler speciella verkningar och vilka som i frammöjligheter tiden kan finnas att genom förebyggande åstadkomma åtgärder ett effektivare skydd för liv, egendom och miljö

ökade att skyldigheter ingripa enligt de principer som komnittên har diskuterat i avsnitt 5.2.2 skulle också medföra större krav på den allmänna räddningstjänsten. Samna sak gäller om arbetsuppgifter enligt redovisningen i 5.2.3 förs över till den allmänna räddningstjänsten från organ med ansvar för olika former av räddningstjänst .

I innebär kommitténs i avsnitt

sammanfattning överväganden 5.2.2

att den allmänna räddningstjänstens skulle kunna

sgldigheter

utökas genom att räddningstj änstorganen åläggs att även ingripa

I För att avvärja eller begränsa de i sam-

viktiga

hällsfunktioner som kan bli följden störningar av nö lägen o 11 ande

än elser; oc I Vid fara för eller liknande händelse.

nödläge

Räddningstj änstorganen skulle vidare kunna ges ett ökat ansvar genom att få till uppgift att

| Pâtala brister i även mot andra nöd-

förebyggande åtgärder

lägen än brand.

Den allmänna räddningstjänstens verksamhetsområde skulle vidare enligt övervägandena i avsnitt 5.2.3 kunna utvidgas genom att den övertar ansvaret eller får inom ramen för uppgifter särskild räddningstjänst och sjuktraxisportverksanuheten enligt följande:

202 SOU 1981: 32 Huvudmannaskapet

I Utökat samarbete med polisen i fjällräddningstjänsten;

av brand- och räddningstjänsten vid luftfartsj Övertagande verkets flygplatser; Ansvar för i haxmiomrâde, andra insjöar än Vänern, I sjöräddning Vättern och Mälaren samt i andra vattendrag; vid bl a Utökade uppgifter i räddningstjänsten atomolyckor, för att ingå i iñikering och skyldighet ledningspersonal länsstyrelsens fasta organisation; av skadade och sjuka i terrängen åt Utförande av transporter sjukvardshuvudmäi men .

varit en fördel om kommittén i samband med Det hade givetvis sina om huvudmannaskapet för den allmänna räddningsöverväganden till dessa om tjänsten hade kunnat ta slutlig ställning frågor utökade Av skäl som har räddningstjänstorganens arbetsuppgifter. redovisats har detta emellertid inte varit möjligt. Bristen på när det bedömningen av de eventuellt nya precisering gäller utesluter å andra sidan inte att kommitarbetsuppgifterna tên redan nu överväger frågan om huvudmannaskapet för den allmänna De ytterligare uppgifter för den räddningstjänsten. allmänna som kommittén eventuellt kommer räddningstjänsten att firma motiv för i nästa etapp av sitt arbete kan som har på-

inte bli mer än marginella. Flera av de diskuterade nya

pekats utförs i många fall redan nu av den allmänna rädduppgifterna men utan att dessa är skyldiga att göra ningstjänstens organ det. Det skall framhållas att en del av de föreslagna nya uppt ex inom flygräddningstjänsten eller för den ökade gifterna inte komer att beröra mer än ett beredskapen mot atomolyckor, begränsat antal kommuner i landet.

om vilka åtgärder som behövs för en

I de följande övervägandena

ökad effektivitet i räddningstjänsten utgår kommittén från att

Huvudmannaskapet

den allmänna räddningstjänstens nuvarande skall vara uppgifter grunden för verksamheten. Andra utgångspunkter för kommitténs överväganden är dels att den allmänna räddningstjänsten kan komma att att utföra åläggas de föreslagna nya uppgifter som har diskuterats i det föregående avsnittet, dels att de risker för fler och större skador som samhällsutvecklingen kan koma att medföra efter hand kommer att ställa krav högre på organisationen.

5.3.2 Olika sätt att effektiviteten i den allmänna räddhöja

ningstjänsten

Ökad effektivitet i den allmänna räddningstjänsten kan åstadkommas på flera sätt. Metoderna kan tillämpas var och en för sig eller i kombinationer. De olika sätten att förbättra verksamheten är enligt komittêns i huvudsak bedömning följande: (1) Ökade anslag av komunala och eller statliga ekonomiska medel; (2) Utökad ekonomisk eller annan medverkan från den privata sektorn, främst industrin; (3) Utökad användning av statliga eller kommunala resurser avsedda för andra ändamål än allmän räddningstjänst; (4) En mer samlad användning av den allmänna räddningstjänstens nuvarande resurser inom större områden än enskilda kommuner.

Enligt regeringens direktiv (Dir 1978:40 och 1980:20) till samtliga kommittéer om finansiering av reformer skall utgångspunkten för utredningsarbetet vara att alla förslag som läggs fram skall kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser inom det område som förslagen avser. Kommunernas ekonomiska är läge inte sådant att det finns för utökad underlag någon väsentligt ambitionsnivå i den komunala verksamheten. De överenskommelser

204 Huvudmannaskapet om begränsningar i den kommunala utdebiteringens ökning som har träffats mellan och kommunförbunden ger uttryck för regeringen detta. På många håll i den kommunala verksamheten kommer det under de närmaste åren att bli nödvändigt med inskränkningar. Som ett led i en generell begränsning av utgifterna överväger en del kommuner att reducera den nuvarande beredskapen inom kommitténs mening föreligger det inte räddningstjänsten. Enligt nâgra möjligheter att i en mer allmän omfattning genom ökade skattemedel förbättra verksamheten.

En annan är att industrier eller andra verksamheter möjlighet med särskilda risker åläggs att bestrida de utgifter för en effektivare räddningstjänst so kan fordras t ex genom en utvidgad produktion eller en ny inriktning inom den tidigare verksamheten. På nuvarande stadiu i utredningsarbetet är det

inte möjligt att bedöma vilka förstärkningar av räddningstjäns-

ten som skulle kunna ske genom ekonomiska åligganden för enskilskall nämnas att en del som ett alternada företag. Det företag tiv till en egen räddningsberedskap lämnar ekonomiskt stöd till den kommunala räddningstjänsten. En mer generell finansiering av räddningstjänsten från näringslivet anser kommittén inte vara Emellertid skall framhållas att en någon lämplig lösning. hel del kan vinnas genom en ökad integrering mellan den allnünuia räddningstjänsten och den skyddsberedskap - t ex genom egen industribrandkår eller genom ökad brandskyddskunskap hos personalen - har resurser för. som många industriföretag avsatt Även de verkskydd som har organiserats inom civilförsvarets ram vid många företag kan spela en betydelsefull roll. Försvarskommittén har i sitt betänkande (Ds Fö 1981:1) Säkerhetspoli-

Huvudmannaskapet tiken och civilförsvaret framhållit att ett bättre samutnyttjande bör eftersträvas av företagens materiella och personella resurser avsedda för räddningstjänsten i krig och i fred. Genom olika slag av samverkan mellan företag och kommuer kan omfattande förbättringar sannolikt åstadkomas inom ramen för de nuvarande resurserna. I kommuner med särskilt omfattande riskfyllda verksamheter kan dessa förstärkningar komma att betydarelativt mycket för räddningstjänstens effektivitet.

Användningen av andra statliga eller kommunala resurser än den allmänna räddningstjänstens egna öppnar möjligheter för räddningstjänstorganen att på bred front förstärka sina resurser. Särskilt civilförsvarets och det militära försvarets utrustning och i vissa fall personal är i hög grad användbar för räddningstjänstinsatser. Det fordras emellertid åtgärder som gör dessa resurser mer gripbara än för närvarande. Det behövs en bättre utbildning i räddningstjänst för den berörda personalen och enklare regler för förfarandet när resurserna skall tas i anspråk. När det gäller de militära resurserna råder för närvarande den begränsningen att de bara kan användas för civil verksamhet så länge militära förhållanden, t ex utbildningkraven, inte hindrar det. Särskilt för civilförsvarets del kan ett samutnyttjande ge stora fördelar, inte minst i ett system med den av 1978 års försvarskommittê förordade komunnnknutna civilförsvarsverksamheten. Komittên vill understryka att det i en organisation för en sådan kommunanknuten civilförsvarsverksamhet bör vara möjligt att anpassa civilförsvarets komande investeringar i anläggningar och materiel så att de tillgodoser även fredsräddningstjänstens behov. Enligt CKgruppens rapport till försvarskommittên gäller detta bl a ut-

206 Huvudmannaskapet bildnings- och övningsanläggningarnasamt utrustningen för alarmering och för ledning av räddningstjänsten. Andra statliga organ som luftfartsverket, vägverket, SJ, televerket och statens vattenfallsverk har också resurser som passar in i en bättre systematiserad gemensam användning avsedd att höja effek tiviteten i den allmänna räddningstjänsten.

kan således åstadkommas genom en förstärkning av Iåånga fördelar den allmänna räddningstjänsten med andra myndigheters resurser. Dessa åtgärder är emellertid inte tillräckliga. Problemen måste angripas genom förbättringar också inom den egna verksamheten. Den löpande rationaliseringen av räddningstjänstens arbete kommer av allt att döma att ge resultat även i fortsättningen. Allt bättre materiella resurser - mer välutrustade fordon, effektivare andningsskydd, fler specialverktyg, bättre skyddsdräkter, större kvantiteter syntetiskt slangmaterial och t ex bättre sambandsmedel - har under lång tid gjort räddningstjänsten effektivare. Genom dessa förbättringar har utökningen av de kostsamma personella resurserna kunnat begränsas. Även om den tekniska inom räddningstjänsten inte går lika fort utvecklingen som tidigare är möjligheterna till fortsatta materiella förbättringar inte uttömda. Användningen av datorer och robotar till en del nya tekniska perspektiv för räddningstjänsöppnar ten. ADB-teknik används redan nu för registrering av innehållet i insatsplaner, riskinventeringar och resursförteckningar.

De tekniska förbättringarna inom räddningstjänstens egen organisation är emellertid enligt kommitténs mening inte tillräckför att åstadkomma en verksamhet som skall tillgodose de liga krav som kommer att ställas. För att den allmänna räddnings-

Huvudmannaskapet tjänsten skall bli effektivare måste det också ske förändringar i räddningstjänstens geografiska struktur. Slagkraften i räddningstjänsten skulle enligt komittêns bedömning väsentligt kunna höjas om de lokala räddningstjänstorganens verksahet, t ex ledning, planering, utbildning, materielanskaffning och i viss mån insatser, kunde organiseras gemensamt för större områden än som hittills i allmänhet har skett.

5.3.3 Olika medel för att uppnå en gemensam användning av resurserna i större områden inom den allmänna rädd-

ningstjänsten

En samlad användning av resurserna i större områden inom den allmänna räddningstjänsten kan ske genom (1) Ett ändrat huvudmannaska i samhällets regi som gör det möjligt att organisera verksamheten i större enheter; eller (2) En väsentligt utökad samverkan mellan olika komuners räddningstjänstorgan ino ramen för nuvarande kommnala huvudmannaskap.

När det först gäller alternativet med ett ändrat huvudmannaskag vill kommittén framhålla att en långtgående integrering av resurserna i räddningstjänsten sannolikt skulle kunna åstadkomas i ett system med en enda huvudman, staten. Med staten som huvudman borde det vara möjligt att mer effektivt än för närvarande planera verksamheten, dimensionera styrkorna och utbilda personalen. En allmän räddningstjänst i statens regi skulle också kunna förfoga över stora regioners mer allsidiga resurser. Ett statligt huvudmannaskap skulle sannolikt vidare kunna underlätta en effektiv samverkan mellan den allmänna räddningstjänsten och de statliga organ som svarar för de olika formerna av särskild räddningstjänst. Nya idéer och principer

208 Huvudmannaskapet skulle slå igenom snabbare än i det nuvarande systemet med många huvudmän. Kontroll av planläggningen och den förebyggm1de brandskyddsverksamheten på lokal nivå skulle vidare bli mera enhetlig i ett system med en enda huvudman. Även inköp, utbildning och övningar skulle i en statlig organisation kunna bedrivas i samordnade former för hela verksamheten.

Ett statligt huvudmannaskap för den allmänna räddningstjänsten skulle å andra sidan fordra en omfattande administrativ apparat på central och sannolikt också på regional nivå. Ett Övertagande av ansvaret skulle vidare bli mycket kostsamt för staten. En nackdel är att ett_förstatligande sannolikt skulle eliminera en stor del av det lokala engagemang och den lokala förankring som den allmänna räddningstjänsten för närvarande har.

Kommittén anser att en väl integrerad användning av den allmänna räddningstjänstens resurser också skulle kunna åstadkommas med det mer begränsade antal huvudmän som landstingskommunerna utg§_. Ett gemensamt utnyttjande av de lokala resurserna skulle kunna ske i större områden. Inköp, utbildning och övningar skulle kunna organiseras i större enheter, åtminstone länsvis. Genom ett enhetligt huvudmannaskap för räddningstjänst och sjuktransporter skulle det vidare gå att sammanföra dessa båda verksamheter. Emellertid skulle en sådan reform, på samma sätt som ett statligt huvudmannaskap, bli mycket kostsam för de nya huvudmännen. Även om verksamheten oavsett huvudman skulle finansieras med skatteinkomster skulle det sannolikt uppstå svårigheter att ekonomiskt reglera ett övertalandstingskommunalt gande på ett tillfredsställande sätt. Den utjämning i regio-

nalt avseende av kostnaderna för samhällets verksamhet som

SOU l98l:82 Huvudmannaskapet skulle kunna vara ett syfte med ett statligt eller landstingskommunalt Övertagande av den allmänna räddningstjänsten får enligt kommitténs mening åstadkomas med andra instruent. För en sådan utjämning finns bl a ett väl utvecklat skatteutjämningssystem. Kommittén vill också framhålla att den allmänna räddningstjänsten, även om landstingskommunerna har ansvaret för huvuddelen av ambulansverksamheten och för den katastrofberedskap som skall finnas inom sjukvården, är en för landstingskommunerna främmande verksamhet.

Kommittén bedömer att nackdelarna med ett statligt eller landstingskommumalt Övertagande av huvudannaskapet för den allmänna räddningstjänsten är större än fördelarna. Den lösning som ligger närmast till hands för att det skall bli att förbättra möjligt räddningstjänsten är i stället att komuerna enligt ovan redovisade alternativ 2 i betydligt större än för närutsträckning varande själva organiserar en gemensam användning av resurserna. Komittén anser efter sin bedömning av räddningstjänstens sätt att fungera att bristerna i nuvarande organisation och resurser inom den allmänna räddningstjänsten inte är sådana att de motiverar en förändring av huvudmannaskapet. De brister som föreligger kan enligt kommitténs mening avhjälpas även om verksamheten liksom hittills bedrivs i kommunernas regi. Framför allt bör det genom en komunal samverkan vara att möjligt uppnå de fördelar som skulle kunna vinnas med ett eller ett statligt landstingskommunalt huvudmannaskap.

Samverkan mellan komumer i den allmänna föreräddningstjänsten kommer som har framhållits i betänkandet redan nu i stor utsträck-

210 Huvudmannaskapet ning. Det finns flera exempel på hur två - i ett fall tre kommuner genom en gemensam organisation har fått en bra räddtill vad som får bedömas som fördelaktiga kostnader. ningstjänst Nbjligheterna att i betydligt fler områden gå vidare på den vä- Ett ökat utrymme finns dessutom för alla enkgen bör vara goda. lare fonner av samarbete i räddningstjänsten mellan flera kommuner. Bland annat gäller det befälsberedskapen där mycket går att vinna i stor skala. Som har redovisats i kommitpå en samverkan téns av synpunkter och erfarenheter från några sammanställningar län och kommuner skulle samarbetet också kunna omfatta t ex administrativ ledning, utbildning och övningar, planläggning, inköp av materiel samt anskaffning och underhåll av gemensam utrustning som används relativt sällan.

Kommittén vill framhålla att flera faktorer av annat slag än de som har med effektiviteten att göra också talar för ett kommunalt Det har visat sig att kommunernas huvudmannaskap. invånare i allmänhet slår vakt om sin räddningstjänst. Det upplevs också hos många företrädare för de komunala politiska organen som väsentligt att varje komun får möjlighet att inom sitt eget område direkt påverka räddningstjänstens resurser och organisation.

Kommittén föreslår av de skäl som ovan har redovisats att kommunerna även i fortsättningen skall svara för den allmänna räddningstjänsten på lokal nivå. Genm framför allt samverkan mellan kommuner skall verksamheten kumna bli betydligt effektivare. Utvecklingen för en sådan ökad samverkan behöver drivas på. Kommittén har som ett led i sina överväganden om huvudmannaskapet

Khnnxhmmu1askapet för den allmänna räddningstjänsten sökt konkretisera både innehållet i och formerna för en utvecklad kommunal samverkan. Kommitténs överväganden om en sådan utvecklad samverkan redovisas i det följande kagitlet.

sou 1981 : 82 Smverka

ÖKAD SAMVERKAN MELLAN KOi-MJIJER I DEIJ ALLMÄNNA RÄDDNINGSTJÄNSTEIJ

§6.l Behovet av ökad kommunal samverkan i den allmänna räddnings-

; tjänsten

i

Den allmänna räddningstjänsten behöver förbättras. Svagheterna

i

i i organisation och resurser beror framför allt på att förutsätt-

ningarna för ett effektivt räddningstjänstarbete växlar mellan olika kommuner. Olikheterna är i sin tur ett uttryck för skillnader i bl a bebyggelsestruktur, riskobjektens omfattning, befolkningstal och ekonomiskt underlag. Även konmuner med Lzngefär sanmla folkmängd kan emellertid av olika skäl ha en räddningstjänstorganisation som varierar i slagkraft mellan dem. Problemen med dessa olikheter kommer att accentueras om den allmänna räddningstjänsten, som kommittén har föreslagit i föregående kapitel, ges ökade skyldigheter att ingripa vid olyckor eller fara för olyckor.

Kommittén har i föregående att kommunerna kapitel föreslagit även i fortsättningen skall vara huvudmän för den allmänna räddningstjänstens lokala organ. Avgörande för möjligheterna att inom ramen för ett oförändrat reducera huvudmannaskap olikheterna och höja effektviteten är enligt konmittêns mening i vilken kommunerna kan organisera utsträckning en väsentligt ökad samverkan i större områden. geografiska

214 Samverkan

I detta kapitel redovisar komittén de åtgärder som fordras för att samarbetet i den allmänna mellan kommunerräddningstjänsten na skall kunna utvecklas i den omfattning som är angelägen med hänsyn till kraven på ökad effektivitet. Kommittén sammanfattar i det närmast följande avsnittet de tidigare i kapitel 2 redovisade uppgifterna om det nuvarande samarbetets omfattning och inriktning. Därefter följer en redogörelse för den inom försvarskommittén verksamma CK-gruppens förslag till ett kommunanknutet civilförsvar. Kommittén analyserar i nästa steg vilka arbetsuppgifter som kan vara lämpliga för en utvecklad samverkan i större geografiska områden. I kapitlet redovisar komittén vidare vilka administrativa och andra åtgärder som fordras för att kmnnunerna skall kunna tillvarata till möjligheterna gemensamma lösningar i räddningstjänsten.

I kapitlen 7 och 8 diskuterar kommittén därefter vilka organisatoriska och andra åtgärder utöver en ökad samverkan mellan kommuner som fordras för att räddningstjänstens effektivitet skall kunna höjas. Det skall framhållas att de båda kapitlen innehåller Det gäller principiella överväganden. bl a frågor om lagstiftningen inom räddningstjänstens område, fördelningen av arbetsuppgifter mellan organ på olika administrativa nivåer och möjligheterna att förstärka de kommunala räddningstjänstorganen genom användning av resurser avsedda för andra ändamål, t ex för civilförsvaret och för det militära försvaret. Kommittén överväger också preliminärt frågan om industriföretag med riskfylld verksamhet skall ges ökade skyldigheter att hålla beredskap samt vissa frågor i samband med de förebyggande åtgärderna mot olyckor av olika slag. för en för- Förutsättningarna stärkning av den allmänna räddningstjänstens och organisation

Samverkan

resurser i dessa avseenden kommer att behandlas mer utförligt i konunittêns slutliga betänkande om räddningstjänsten.

Nuvarande samverkan inom den allmänna räddningstjänsten De företrädare för och regional räddningstjänstorgan på lokal nivå som kommittén har inhämtat synpwikter från uppger att det samarbete i räddningstjänsten som redan sker mellan kommuner fungerar bra. Som mer utförligt har framgått av redovisningen i kapitel 4 har enskilda kommuner, Svenska kommunförbundet och olika länsstyrelser tagit initiativ till ett utökat samarbete. Strävandena har gett goda resultat, men fortfarande behövs det enligt företrädare för dessa organ betydligt fler åtgärder.

Det samarbete som hade genomförts vid för konmittêns tidpunkten tidigare redovisade kartläggning våren 1980 omfattar i huvudsak

följ ande åtgärder:

I Gemensam organisation genom kommunalförbund eller avtal kommuner I Gemensam brandchef - Insats i annan eller del av annan kommun Viss gemensam utrustning Utbildning och övning Inköp Annat

Samverkan är ungefär lika omfattande bland kommer i alla olika storleksgrupper av kommuner. Samarbete om viss avser utrustning framför allt den specialiserade materiel som används vid bekämpning av olja eller kemikalier. I Örebro län finns ett välutrustat

216 Samverkan SOU l98lz82 större miljöskyddsfordon som kan utnyttjas av samtliga kommuner i länet. I Malmöhus län har flertalet kommuner enats om ett liknande fordon. En mer lokal samverkan av sanna typ men i mindre av konmtuner har organiserats i Västmanlands län. Inköpsgrupper samarbete förekommer bl a i Östergötlands och Malmöhus län. samverkan när det gäller utbildning drivs i Svenska Regelbunden konununförbmidets regi av konmunerna i flera län. En annan i regel länsomfattande form av samarbete är den alarmering som har organiserats genom SOS Alarmerinlg AB.

Erfarenheterna talar för att samarbetet bör utvecklas vidare, anser av kommittén tillfrågade företrädare för kommuner samtliga och länsstyrelser. Mycket går att vinna ekonomiskt och i effektivitet om en större del av arbetet i räddningstjänsten än för närvarande kan utföras gemensamt av flera koramwler. Det finns skäl att i en del fall ett samarbete även mellan komorganisera har flera företrädare för muner på olika sidor om en länsgräns, räddningstjänstorganen framhållit. Det betonas av företrädare för politiska och fackliga organ i de kommuner som kommittên har särskilt studerat att samverkan med andra konununer kan vara ett bra sätt att höja effektiviteten. Ett samarbete över komungränserna får emellertid inte begränsa handlingsfrihetexl i planeringen av den egna räddningstj änstorganisationen, framhålls det samtidigt .

Räddningstjänsten i Danderyd-Täby-Vallentwia brandförsvars-

förbund 6.3.1 Läge och invåularantal Danderyds, Täby och Vallentuna kommuner i norra delen av

ligger

Samverkan - närmast Vallentuna Stockholms-regionen Danderyd Stockholm, längst i norr och Täby mellan dessa båda lcommwier. är med äy omkring 46 l00 invånare den till folkmängden största konmunen av de tre. Dandery_d_s konrmun har ca 27 700 och Vallentuna kommun l7 200 invånare. I hela området bor det sammanlagt 91 000 per- SOHCT .

6.3.2 Brandförsvarsförbundets bildande a) Tidigare utredninrrar

Bildandet av Danderyd-Täby-Vallezxtmla brandförsvarsförbund år

1975 föregicks av en rad utredningar som belyste förutsättningarna för olika former av räddningstjänstsamarbete. Redan under 1950-talet föreslogs ett gemensamt brandförsvar för Täby och Danderyds kontmuner. Förslaget realiserades inte.

År 1963 anlitades Svenska Kommwxförbutndet för en utredning av frågan om ett gemensamt brandförsvar för Täby och Danderyd. Förutsättningarna för en samverkan mellan dessa båda kormuner och Vallentuna, Vaxholms och Österåkers kommuner skulle också klargöras. Andra utredningar gjordes senare i samma syfte, men inget av arbetena gav något resultat. I en av dessa senare ut- - som utfördes av Stor-Stockholms redningar planeringsnänund föreslogs ett gemensamt brandförsvar för hela Stockholms-regionen. Samtliga konununer i nord-östra delen av regionen, bl a Danderyds, Täby och Vallenttma konmruner, avstyrkte förslaget.

b) Besluten om förbundets bildande Under år 1972 uppdrog Danderyds, kormnuner Täby och Vallentuna åt en kommitté sammansatt av brandstyrelseordförandena och

218 Samverkan brandcheferna i de tre kommunerna att framlägga konkreta förtill en fullständig samordning av brandförsvaret mellan slag dessa kommuner. Samarbetet resulterade först i ett avtal mellan Täby och Danderyds kommuner om en gemensam styrka i beredskap. Det fortsatta utredningsarbetet gav upphov till ett förslag om ett komunalförbund med uppgift att svara för brandförsvaret även i Vallentuna kommun. Förslaget godtogs av de tre kommunerna. Som en förberedelse genomfördes under år 1974 en administrativ samverkan mellan de tre kommunernas brandförsvar. Förbundet övertog verksamheten den l januari 1975.

innehåll - 6.3.3 Utredningsförslagets några huvudpunkter a) Tidigare organisation och resurser De tre komunerna hade före brandförsvarsförbundets bildande personal för styrkor i beredskap vid fem brandstationer. Två av stationerna - i Täby och Danderyd - hade personal både på g heltid och deltid. Vid de övriga tre stationerna - i Vallentuna, Täby kyrkby och Brottby - fanns endast deltidsanställd personal i beredskap.

Sammanlagt fordrade brandförsvaret i de tre komunerna före omorganisationen 40 heltids- och 84 deltidsanställda för de olika styrkorna i beredskap. Till det redovisade antalet kom totalt 10,5 tjänster för brandchefer och administrativ personal i de tre kommunerna.

Utredningskommittên framhöll i sin rapport att de tre kommunerna relativt snart behövde utöka personalen och dessutom investera en hel del i materiel och lokaler. Danderyds kommun avsåg

SOU l981:82 Samverkan

att anställa fler för sin utryckningsstyrka. Vallentuna kommun behövde enligt kommittên övergå från deltidsanställd till heltidsanställd personal och dessutom bygga ut sin brandstation. I Täby kommun hade frågan om en ny brandstation varit aktuell under lång tid.

b) Utredningskommittêns förslag Enligt utredningskommittên var det angeläget att undvika investeringar och utökningar av personalen som vid en senare samordning av brandförsvaret i mrâdet skulle framstå som felaktiga. Brandförsvaret borde vara helt gmensamt för de tre kommunerna. Den nya organisationen borde genomföras så snart som möjligt, framhölls det.

Utredningskommittên föreslog, som redan har nämnts, att konnmnerna för sin brandförsvarssamverkan skulle bilda ett kommunalförbund. En aktiebolagsbildning var också aktuell. Det senare alternativet förkastades emellertid, eftersom det aldrig tidigare hade prövats inom brandförsvaret i landet. Det bedömdes vidare att en avtalsreglerad samverkan mellan tre olika kommuner skulle bli alltför omständlig.

Genom skillnaderna i invânarantal, bebyggelsestruktur och skatteunderlag mellan de tre kommunerna var det svårt för utredningskommittên att finna en enkel grund för fördelningen av kostnaderna mellan dem. Utredningskommittên prövade olika lösningar och det slutliga resultatet blev en kompromiss: Halva kostnaden för brandförsvarsförbundets verksamhet skulle delas mellan kommunerna efter invånarantalet - den andra hälften

Samverkan SOU l98l:82 220 i proportion till skatteunderlaget.

ansåg att ett brandförsvar som var gemen- Utredningskommittên samt för de tre kommunerna kunde begränsas till att omfatta två brandstationer - båda med personal på heltid som styrka i beredskap. Huvudbrandstationen borde ligga i Täby och bibrandstationen i Vallentuna. För Täby föreslogs en helt ny brandstation lokaliserad så att insatstiden till bl a Danderyds sjukhus inte skulle överstiga l0 minuter.

i beredskap beräknades att det även efter en omor- För styrkorna ganisation skulle fordras 40 heltidsanställda. Deltidspersonalen skulle däremot kunna reduceras - från 84 till 36 personer. Resurserna för administrativt arbete kunde enligt kommittén minskas från 10,5 till 8 tjänster. De sammanlagda personalkostnaderna skulle med det redovisade personalbehovet bli 2,7 mot tidigare kronor, det också av kommitténs arbete. 3,2 milj framgick

Delar bl a en del kunde när för-

av utrustningen, fordon, utgå

bundet hade bildats och förslaget till slutlig organisation

hade realiserats, framhöll kommittén. I avvaktan på detta -

bl a fordrades och en utbyggnad av en ny huvudbrandstation brandstationen i Vallentuna - blev det nödvändigt att behålla delar av de ursprungliga personella och materiella resurserna. kom att omfatta nära ett och ett halvt år.

övergångsoerioden

Omorganisationen genomfördes slutligt i maj l976.

6.3.4 av verksamheten inom brandförsvars- Några erfarenheter . förbundet Det krävdes i inledningsskedet efter samordningen av de tre

SOU l98l:82 Samverkan

kommunernas räddningstjänst en omfattande information för att alla i personalen skulle övertygas om den organisationens fördelar. ?långa upplevde förändringen i arbetsförhållandena som besvärlig. Ett särskilt problem var att personalen vid flera av de tidigare styrkorna hade delvis olika uppfattningar om hur räddningstjänstarbetet skulle bedrivas. De här övergångssvårighetema varade i omkring två år. Personalomsättilixxgexl var emellertid inte onormalt hög och organisationen fungerade fortfarande bra under övergångsperioden.

I efterhand har det konstaterats att resultatet av samordningen har blivit mycket gott. Företrädare för den utryckande personalen anser numera att omorganisationen har varit till fördel för verksamheten. De tre konmunerna har fått två välutrustade enheter med bra lokaler. Den tidigare oenigheten mellan en del anställda om hur arbetet skall bedrivas har ersatts av en god sarmnanhållrling.

Brandchefen i förbundet, som var en av de drivande krafterna vid omorganisationexi, anser att förväntningarna har blivit helt

infriade. Räddningstjänsten i de tre kommunerna har enligt

brandchefens bedömning fått den slagkraft som var åsyftad. Nedläggningen av verksamheten vid tre stationer i de berörda kommunerna ledde i början i några fall till kritik över att det dröjde innan räddningstjänsten hann fram till brand- ellerolycksplatsen. De undersökningar som då gjordes visade att insatstiderna var godtagbara. Under senare år har ingen sådan kritik framförts över räddningstjänstens insatser i området.

En stor fördel med sanmuanläggningexi av de tre konmunernas rädd-

ningstjänst är enligt brandchefen att det har blivit lättare än tidigare att motivera inrättande av tjänster för mer kvalificerad och att därefter

räddningstjänstpgrsonal rekrytera lämpliga per-

soner. Detta har lett till en förbättring av framför allt det förebyggande brandförsvaret. Det förhållandet att verksamheten bedrivs inom ett kommunalförbund bedöms från räddningstjänstens synpunkt inte hittills ha medfört några nackdelar. Brandchefen framhåller att räddningstjänstens personal i den förebyggande verksamheten, bl a i samarbetet med byggnadsnämnderna, har en mycket god kontakt med alla tre kommunerna.

Förutsättningarna för en utökning av brandförsvarsförbundet med Vaxholms kommun kommer att utredas under hösten l98l.

CK-gruppens förslag till kommungränsövergripande verksamhet i ett konmuuuuücnitet civilförsvar - en expertgrupp - Den s k CK-gruppen inom försvarskommittên har i sin rapport (Ds Fö 1980:4) Civilförsvaret och kommunerna föreslagit att all lokal civilförsvarsverksamhet skall vara en uppgift för kommunerna. De statliga civilförsvarsmyndigheter som för närvarande - inom civilförsvarsomrâden och Civilförsvarsdistrikt - svarar för lokala ledningsuppgifter skulle därmed utgå ur civilförsvarets krigsorganisation (Org 80).

Enligt CK-gruppen fordras det även i fortsättningen i många fall en samordning av civilförsvarsverksamheten mellan flera kommuner. Ett av motiven för en sådan samordning är att resurserna för verksamheten varierar mellan olika komuner. Det geografiska läget samt behovet att samverka med andra lokala total-

Samverkan försvarsmyndigheter, t ex chef för polisdistrikt eller militära organ, kan också fordra någon form av samordning. Inom en del län är antalet konmruner dessutom så stort att den regionala civilförsvarsmyndigheten, dvs länsstyrelsen, inte bedömer att den i akuta situationer tillräckligt snabbt kommer att kunna svara för den nödvändiga samordningen.

Den civilförsvarsverksanmet som enligt CK-gruppen i många fall behöver samordnas inom ett större område än den enskilda kommunen kallar gruppen De Civilförsvars-

konunungränsövergripande.

âtgärder som gruppen anser att komnunerna i sådana fall måste kunna samordna över kommungräns är bl a följande: I Varning; I Utrymning över kommungräxis; I Allmän räddningstjänst i krig; I Upptäckande och utmärkande av farliga områden (bl a radiak och giftiga gaser); U Sanering och liknande skyddsåtgärder; I Förläggning och bespisning av nödställda (från egen konnnun samt från annan kommun eller flyktingar).

Den civilförsvarsverksamhet som varje enskild kommun under alla förhållanden skulle svara för är följaktligen bl a utrymning inom den egna kommunen, tillhandahållande av skyddsrum, mörkläggning, viss allmän räddningstjänst och återställande av viktiga telmiska funktioner som el- och vattendistribution.

För den föreslagna samordningen av den konmungränsövergripande civilförsvarsverksamheten anser CK-gruppen att det behövs en lämgigt sammansatt utbildad enhet. Genom-

och organisatorisk

224 Samverkan SOU l98l:82 förandet av åtgärderna föreslås ankomma på ledningsorganisationen för civilförsvaret hos de olika kommunerna i området. Det bör åligga chefen för samordningsenheten att inom området fullgöra samma uppgifter när det gäller konunungränsövergripande civilförsvarsarbete som länsstyrelsen har för länet i dess helhet. Samordningsenhetens chef skall enligt förslaget

I I de avseenden som länsstyrelsen beslutar leda den kommungränsövergripande Verksamheten och samordna den med annan verksamhet inom totalförsvaret; I Verka för att områdets resurser för civilförsvaret fördelas och utnyttjas sa att försvarsansträngningarna främjas; I Bistå kommuner inom området med resurser som länsstyrelsen eventuellt har-ställt till förfogande; I Bistâ kommuner inom området med råd och upplysningar som har betydelse för civilförsvarsverksanlheten; I Underrätta länsst elsen om civilförsvarsläge och andra för-

betydelse

hallanden som Har för civilförsvaret.

Samordningsuppgifterna föreslås vara endast operativa. för- Några valtningsuppgifter bör inte förekomma, anser CK-gruppen. Som har framhållits skall genomförandet av civilförsvarsverksamheten ankomma på ledningsorganisationen inom varje enskild komg. Vid avbrott i till bör samord-

förbindelserna länsstyrelsen

ningsorganet överta länsstyrelsens ansvar för ledningen av civilförsvarsverksamheten inom området, framgår det också av förslaget .

CK-gruppen har övervägt olika alternativ till organisation för den föreslagna samordningsenheten. På nuvarande stadium går det emellertid inte att slutligt avgöra anser För frågan, gruppen. beslut om enhetens utformning, befogenheter och uppehållsplats

Samverkan m m är det nödvändigt med ytterligare utredningar och med vissa praktiska försök.

De två alternativ till organisation som gruppen har övervägt innebär att (l) En statli enhet svarar under länsstyrelsen för samordning av den kommungränsövergripande verksamheten; (2) En kommunal eller interkommunal enhet svarar under länsstyrelsenéför motsvarande uppgifter.

I båda fallen bör enheten omfatta företrädare för samtliga kommuner inom området. Alla som ingår i samordningsorganet bör ha god kännedom om förhållandena bl a inom civilförsvaret i de berörda kommunerna. Chef för samordningsenheten bör vara ett brandbefäl i någon av komunerna, framgår det vidare av rapporten. Det föreslås att personalstyrkan skall vara begränsad och att enheten samgrupperas med civilförsvarsledningen i den kommun där den skall ha sin uppehållsplats.

CK-gruppen anser att det finns skäl som talar för båda alternativen. Resultatet av främst räddningstjänstkommittêns arbete kan få betydelse för ett ställningstagande i frågan. Båda alternativen bör mot den bakgrunden analyseras ytterligare. CK-gruppen föreslår att det uppdras åt civilförsvarsstyrelsen att i samarbete med länsstyrelser, kommuner och övriga berörda myndigheter för båda alternativen utreda frågor om samordningsenhetens ställning, uppgifter och organisation.

En allmän riktlinje för civilförsvarsstyrelsens överväganden bör vara, menar gruppen, att samordningsenheten tillsammans

226 Samverkan

med kommunerna inom området och övriga lokala totalförsvarsorgan snabbt skall kunna anpassa den kommungränsövergripande civilförsvarsverksamheten till lägets krav. Behovet av sambmui med länsstyrelsen och övriga samverkande organ bör särskilt uppmärksamas. Andra betydelsefulla frågor är samordningsenhetens sammansättning, kraven på kvalifikationer hos personalen samt behovet av utbildning och övning i fred. Uppgifter och befogenheter för samordningsenhetens chef i förhållande till både länsstyrelsen och kommunerna behöver också klarläggas, framgår det av CK-gruppens rapport.

Försvarskommittên har i betänkandet (Ds Fö 1981:1) Säkerhetspolitiken och totalförsvaret redovisat sin syn på CK-gruppens förslag. Försvarskommittên anser att det råder ett nära samband mellan räddningstjänst i fred och i krig och har genom gruppens överväganden bestyrkts i sin uppfattning om nödvändigheten av en samordning av verksamheten. Försvarskommittên anser att huvudför i fred mannaskapet räddningstjänsten även i fortsättningen skall vara en uppgift för kommunerna. I betänkandet framhålls att försvarskommittên mot bl a denna bakgrund i huvudsak ansluter sig till vad CK-gruppen i sin rapport har föreslagit.

6.5 Allmänna för en komunal samverkan riktlinjer i räddningstjänsten 6.5.1 Behovet av ett system för samverkan Som har av redovisningen framgått i kapitel 2 och i avsnitt 6.2 varierar innehållet i den nuvarande samverkan inom räddningstjänsten i mycket hög grad mellan olika kommuner. Förutsättningarna för samarbetet växlar från område till område med hänsyn

Samverkwl till bl a bebyggelsestrukturen, avstånden mellan olika orter och de resurser som fanns när samarbetet en gång inleddes. Skillnader både i synsättet hos företrädare för räddningstjänsten i olika kommuner och i deras förmåga att ta initiativ och att driva samarbetsfrågorna fram till konkreta är lösningar annat som har påverkat utvecklingen.

För att samverkan skall kunna bli en hävstång i strävandena att höja räddningstjänstens effektivitet krävs en systematisk genomgång av de möjligheter till gemensamma lösningar som föreligger på olika håll. Att identifiera och värdera dessa möjligheter, bl a att precisera de ekonomiska för förutsättningarna olika former av samverkan och att bedöma effekterna för räddningstjänsten, måste vara en uppgift för de enskilda kommunerna. och andra kan bidra till Statliga organ en utveckling för ökad effektivitet genom att visa på vägar till ett ökat samarbete. För en utökning av samverkan i den utsträckning som är avsedd fordras det enligt kommitténs bedömning ett system med allmänna riktlinjer och råd. Ett sådant system innebär bl a att möjligheterna till samverkan har att bli lika förutsättningar noggrant prövade för alla kommuner. På det sättet kommer tillfälligheter sannolikt i mindre utsträckning än hittills att avgöra omfattningen och inriktningen av samarbetet.

6.5.2 Tänkbara samarbetsuppgifter i räddningstjänsten en

katalog

De hittills gjorda erfarenheterna av olika samverkan i slags räddningstjänsten tyder på att ett långtgående samarbete i form av en gemensam räddningstjänstorganisation bäst gagnar effektiviteten. Kommittén anser därför att bör vara en för målsättningen

228 Samverkan

flera kommuner gemensam räddningstjänstorganisation, när det

finns förutsättningar för detta.

Den samverkan i enklare former som det i andra fall är möjligt

för två eller flera kommuner att skapa kan enligt kommitténs

bedömning i allt väsentligt avse resurser eller arbetsuppgif-

ter ur följande katalog:

(l) Personal för administrativ ledning - Brandchef

- Vice brandchef(er)

- Brandingenjör(er)

(Z) Stxrkor i beredskap

- Befälsfunktion med ett gemensamt uppgiftsförråd - Sambandsorganisation - för Utryckande styrka första insats - Reservstyrka Personal som vikarier vid sjukdom, semester m m

Inköp och uderhåll av materiel

- Specialfordon (t ex kranbil och ledningsbuss) - Båtar

- Brandslang - Olje4 och kemskyddsutrustning - Sambandsutrustning - för Sjukvårdsmateriel transporter av skadade och sjuka i terrängen

Annan tehiisk utrustning (bl a för i räddningstjänsten krig)

(4) Utbildning och övningar

- av verksamheten Uppläggning - Utrustning - Övningsplatser - Ledning av utbildning och övningar

(5) Planering

- Uppläggning av planeringen - Genomförande

(ö) Förebxggande åtgärder

- Uppläggning av verksamheten - Genomförande

-

Övriga åtgärder

- Rekrytering av personal - Intern och extern information

Samverkml Det skall understrykas att sammanställningen är en provkarta på resurser och arbetsuppgifter som kommunerna i betydligt större utsträckning än för närvarande borde kunna samarbeta om. Samarbetets innehåll måste emellertid liksom hittills varieras efter de lokala i de samverkande kommunerna förutsättningarna t ex avstånden mellan olika orter i en samarbetsregion, riskerna för olika typer av olyckor i regionen och de ekonomiska förutsättningarna för den kommunala verksamheten i regionen. Skillnaderna mellan olika områden är i dessa avseenden mycket stora. Olikheterna i räddningstjänstresurser i utgångsläget och i möjligheterna att förstärka med personal eller materiel från t ex civilförsvaret, det militära försvaret och industrier med riskfylld verksamhet gör också att samarbetet, som har framhållits, inte behöver få samma innehåll för alla komuner.

Kommittén vill redan i det här sammanhanget framhålla att de investeringar i ledningscentraler som i framtiden kan behöva göras för att säkra ledningen av civilförsvarsverksamheten under krig öppnar stora möjligheter att förstärka den allmänna räddningstjänsten. Kommittén anser det viktigt att dessa investeringar, som skall ske med statliga ekonomiska medel, planeras så att de i så stor utsträckning som möjligt tillgodoser både fredsräddningstjänstens och krigsräddningstjänstens behov. Samma sak gäller delvis de investeringar som skall göras inom andra verksamheter, t ex det militära försvaret och de statliga affärsverken. Ett i förväg planerat och genomtänkt samutnyttjande av utrustning som skall anskaffas kan ge stora ekonomiska fördelar.

Genom ett samarbete i lämpligt avgränsade områden bör det vara

230 Samverkan

möjligt att få till stånd en betydligt mer enhetlig utrustning än den som för närvarande förekommer inom räddningstjänsten. En ökad enhetlighet har betydelse ekonomiskt, eftersom samlade inköp enligt erfarenhet gör det möjligt att hålla kostnaderna nere. Genom längre serier ökar för tillförutsättningarna verkarna att erbjuda utrustning till än som annars lägre priser hade varit möjligt. Även operativt i situationer när olika räddningstjänstorgan skall samverka om en insats kan det en spela stor roll att materielen är mer enhetlig än för närvarande. För dessa strävanden kan det bli nödvändigt med en ökad samordning även på läns- och riksnivå.

En annan fråga som hör hemma under de allmänna för riktlinjerna samverkan är hur stora samarbetsregioner som det efter en avvägning mellan olika krav är möjligt att avgränsa. En del former av samarbete - framför allt insatser med utryckande styrka för första insats kan inte organiseras inom alltför stora områden. Omfattande avstånd skulle i många fall med hänsyn till kraven på godtagbara insatstider kunna hämma effektiviteten. Kommittén kallar ett sådant samarbete avsett för relativt begränsade geografiska områden för primärsamverkan. Andra fonner av samverkan t ex planläggning, förebyggande brandförsvar, inköp och administration - löser kommunerna sannolikt i en del fall både effektivare och ekonomiskt fördelaktigare i förhållandevis stora områden, omfattande flera Det finns mot regioner. denna bakgrund ett utrymme också för en sekundärsamverkan mellan kommuner i olika regioner där en primärsamverkan har organiserats. Denna sekudärsamverkan skulle framför allt omfatta de ovan redovisade uppgifterna som inte ingår i utrycknings-

SOU l98l:82 Samverkan

tjänsten. Kommittén anser att det på den här punkten är viktigt med flexibilitet - att kommunerna tar tillvara möjligheterna att för olika samverkansuppgifter finna skilda former för samarbete på olika regionala nivåer.

Kommittén vill särskilt framhålla att det genom ett samarbete i regioner skulle bli möjligt för alla kommuner i landet att få tillgång till en brandingenjör i ledningen för räddningstjänsten. Speciellt för planering av räddningstjänsten, och för utbildning och förebyggande åtgärder skulle denna utökade kompetens få stor betydelse. Kommitténs av den komukartläggning nala räddningstjänstens resurser visar att i brandordningen endast 42 % av antalet kommuner uppställer kravet att brandchefen skall vara en utbildad brandingenjör. För en tredjedel av kommunerna med mellan 20 000 och 30 000 invånare räcker det att brandchefen har Det kravet före-

brandmästarutbildning.

komer däremot hos de flesta kommunerna som har mellan 10 000 och 20 000 invånare. Bland kommunerna med mindre än 10 000 invånare är enligt brandordningen brandbefälskurs A i de flesta fallen tillräcklig för brandchefen. De kompetensutbildning krav på som förekommer

brandingenjörsutbildning hos några av

de till folkmängden mindre komunerna är ett för det uttryck samarbete som i dessa fall har organiserats med en angränsande större kommun. Samarbetet innebär att brandchefen i den större komunen är brandchef även i den mindre kommunen.

För att ytterligare till samarbete - bl a belysa möjligheterna det som ovan har sagts om primär- och sekundärsamverkan - har kommittén inom två av olika och storlek samarbetsregioner typ

232 Samverkan sökt konkretisera innehållet i en framtida utvecklad samverkan. Resultaten redovisas i följande avsnitt. Kommitténs överväganden har skett efter samråd med företrädare för berörda kommuners räddningstjänstorgan. Syftet har varit att genom relativt enkla bedömningar - utan ingående ekonomiska beräkningar visa vilka möjligheter till ökat samarbete som kan ligga inom räckhåll för de berörda kcmmnuierna.

Exempel på tillämpning av principerna om ökad samverkan inom

några regioner

6.6.1 Askersund-Hallsberg-Kumla-Laxå a) Folkmängd och riskobjekt De komunerna Askersund, Kumla och Laxå i södra

fxra Hallsberg,

delen av Örebro län har tillsammans omkring 55 00 invånare. Både i Kumla kommun och i Hallsbergs kommun bor mellan 17 000 och 18 000 personer. Askersunds kommun har knappt 12 000 och Laxå komun nära 9 000 invånare.

De största tätorterna i den tänkta samarbetsregionen är Kumla med nära 12 000 och Hallsberg med drygt 7 700 invånare. Laxå tätort har omkring 5 200 och Askersund ca 3 300 invånare. Tätorternas andel av folkmängden är störst i Kumla kommun med 84 % av befolkningen och minst i Askersunds kommun, där den utgör 63 % av folkmängden.

Stora riskobjekt i området är rangerbangården i Hallsberg, Kvarntorps industriområde och kriminalvårdsanstalten i Kula kommun, Olshamars pappersbruk och Åmmebergs zinkgruva i Askersunds kommun och AB Statens Skogsindustriers spånskivefabrik i Laxå. SAKABS planerade nya anläggning för behandling

SOU 1931 182 Samverkan av miljöfarligt avfall från hela Sverige håller för närvarande på att uppföras i Kula kommwu.

En omfattande vägtrafik går på riksväg E 3 genom tre av kommunerna. Även järnvägstrafiken inom området är mycket stor. Se vidare följande kartskiss.

Till Örebro /\ Till max

Karl/stad j

4/ / I / \ - ---d Jvg t Stockholm HALLSBERG \ , l \

I_\ \

x

b) Nuvarande räddningstjänstorganisation i det tänkta samarbetsområdet Samtliga fyra kommuner i området har egna räddningstjänstorgan. Inom Hallsbergs kommun finns fyra brandstationer. Laxå och Askersunds kommuner har var och en tre brandstationer och Kula komun en station.

Kula komun disponerar en styrka med heltidsanställda i beredskap under hela dygnet. Laxå och Hallsbergs kommuner har enbart deltidsanställda i beredskap. Inom Askersunds komun finns några heltidsanställda i tjänst för utryckning under dagtid - i övrigt upprätthålls räddningstjänstberedskapen av deltidsanställda.

Styrkornas storlek och det totala antalet anställda i räddnings-

i de olika kommunerna framgår av följande sammanställtjänsten

Il ng:

Antal man Antal man Antal man i Hela antalet anställda i styrkor i styrkor styrkor på på heltid deltid Brand- Övriga Brand- Övr Samtpå heltid

under chef, befäl män liga

hglg dyg- gggnet tid vice brandchef

(1+3) (1+5)(1+4) 2 32 âskersund (1+2)

(1+e)(1+4) 21) 45

Hallsberg (1+4)(1+3) Kumla (0+4) 2 23

(2+5)(1+3)(1+3) 11) 11 33

;agé

Summa (1+3) (1+3) (11+43) 34 133

i Hallsbergs kommun är brandchef även i Laxå kommun. 1) Brandchefen

Nuvarande samverkan mellan kommunerna i området c)

och Kula kommuner det mest omfattande I nuläget har Hallsbergs

samarbetet i området. De båda kommunerna inom räddningstjänsten

en gemensam befälsberedskap. Ett avtal har har organiserat

vidare ingåtts om att styrkorna i beredskap i de båda kommuner-

na vid behov skall bistå varandra. Räddningsbefälhavaren dispo-

nerar utan särskilt tillstånd av brandchefen i den andra kommu-

som denna komun för tillfället har i berednen även de styrkor Ett avtal dessutom en ömsesidig samverskap. speciellt reglerar kan om första insats i olika områden vid gränsen mellan de båda

kommunerna. är att i dessa områden hålla nere insatsti- Syftet derna. Till samarbetet hör slutligen en särskild överenskommelse

om formerna för samordnade inköp. överenskommelsen har hittills

vid anskaffning av en särskilt utrustad ledningsbil. tillämpats

Samverkan

Samarbetet mellan Hallsbergs och Kumla kommuer har växt fram genom initiativ av en särskild komittê med företrädare för de båda kommunerna. Inom kommittén utbyter de båda kommunerna årligen inför budgetarbetet information och erfarenheter i frågor som berör räddningstjänsten. Kommittén har vidare diskuterat frågor om en framtida gemensam organisation för räddningstjänsten i de båda kommunerna.

Hallsbergs och Laxå kommuner har gemensam brandchef. Till samarbetet hör också ett avtal om räddningstjänstinsatser i ett område vid gränsen mellan de båda kommunerna. Samma typ av överenskommelse har ingåtts av Askersunds och Hallsbergs kommuner för tre områden vid gränsen mellan dessa kommuner.

På länsnivå förekommer ett samarbete mellan samtliga kommuner om den tidigare nämnda miljöskyddsbilen som är stationerad i Örebro.

d) Kommitténs bedömning av möjligheterna till en utökad samverkan mellan de fyra komunerna Enligt den bedömning som kommittén har gjort efter_samråd med företrädare för berörda räddningstjänstorgan finns det goda förutsättningar för den gemensamma räddningstjänstorganisation som Hallsbergs och Kumla kommuner redan har börjat att diskutera. Avståndet mellan de båda centralorterna med tillsanmmum drygt hälften av folkmängden i komunerna är inte mer än ca 10 km. En ny brandstation lokaliserad mellan centralorterna vid en planerad ny sträckning av riksväg 52 skulle kunna betjäna ett område som för närvarande har två huvudbrandstationer och en bibrandstation.

Antalet utryckningsfordon skulle i en gemensam organisation kunna reduceras med ungefär hälften. Även styrkorna i beredskap skulle kunna minskas. Besparingseffekten av omorganisationen begränsas emellertid enligt en preliminär bedömning av att det sannolikt skulle fordras något fler heltidsanställda än för närvarande. Personalbesparingen skulle uteslutande avse deltidsanställda. Även administrationen och materielhanteringen inom i de båda kommunerna skulle av allt att döma räddningstjänsten fordra mindre resurser än för närvarande i det gemensamma området. Lokaliseringen till Kula av SAKABS anläggning för miljöfarligt avfall aktualiserar den förstärkning av förstahandsinsatsen med heltidsanställd personal som har redovisats.

Genom att Laxå och Hallsbergs komuner redan har gemensam brandchef (med huvuddelen av sin tjänstgöring i Hallsberg) finns det skäl att överväga om även Laxå kommun bör ingå i Kumla-Hallsbergs gemensamma räddningstjänstorganisation. Samarbetet mellan

Laxå och Hallsberg om gemensam brandchef inleddes sedan det-

hade visat sig att Laxå kommun inte kunde rekrytera någon lämplig befattningshavare. Sådana svårigheter kan föreligga även i framtiden. Erfarenheterna av samarbetet är goda och en gemensam

ledning kommer det sannolikt att finnas motiv för även i fort-

sättningen.

Mot den redovisade lösningen med en gemensam räddningstjänst som omfattar inte bara Kumla och Hallsbergs kommuner utan även Laxå kmmnun talar att en sådan organisation inte skulle göra det möjligt att begränsa styrkorna i beredskap. Varken i Laxå kmmun eller i Kumla-Hallsbergs planerade organisation finns det genom ytterligare utökning av samverkan förutsättningar för en sådan minskning av personalen. Avståndet mellan

SOU 1981 : 82 Samverkan centralorterna i Halsbergs och Laxå kmuner är omkring 30 km och ett samarbete vid bränder eller andra olyckor på dessa orter skulle inte bli möjligt annat än för en andrahandsinsats när det behövs förstärkningar eller specialutrustning. Förutsättningarna för en förbättring när det gäller förstahandsinsatsen har redan tillvaratagits genom avtal om samarbete inom ett område vid gränsen mellan de båda kommunerna.

Enbart en gemensam ledning av räddningstjänsten i de tre konmunerna enligt den organisation som Laxå och Hallsbergs kommuner redan tillämpar skulle emellertid innebära stora fördelar. Den ansvariga ledningens erfarenheter av räddningstjänstarbete skulle bli mer allsidig. On det samordnade ledningsansvaret kom att till att omfatta

utvidgas en gemensam befälsberedskap

för hela området, skulle också det befälet kunna bredda övriga sina erfarenheter. En gemensam organisation skulle det göra lättare än för närvarande att vid behov förstärka den egna utrustningen med materiel utifrån. Speciellt för den udda mate riel som kan behövas i samband med skadebekämpningen vid olyckor som inträffar relativt sällan skulle en gemensam ledning innebära fördelar.

Kommittén vill framhålla att många av de fördelar som skulle kunna tillvaratas i en gemensam organisation omfattande Hallsbergs, Kumla och Laxå komuner skulle kunna vinnas även i ett enklare organiserat samarbete mellan å ena sidan Laxå kommun och å andra sidan Hallsbergs och Kumla kommuners räddningstjänstorgan.

För Askersunds kommun ligger ett samarbete i långtgående en gemensam organisation inte lika nära till hands som för

de övriga komuerna, framför allt inte som för Hallsbergs och Kumla kommuner. Avståndet från centralorten Askersund till den tänkta i Hallsberg-Kumlaomrâdet skulle nya huvudbrandstationen bli över 30 km. Askersunds kommun har ett något större underför en egen räddningstjänstorganisation än Laxå konmunn lag Som redan har har Askersunds kommun under dagtid helframgått tidspersonal i beredskap för sin räddningstjänst.

För en på flera andra sätt ökad integration i räddningstjänsten mellan Askersunds kommun och övriga kommuner i området talar emellertid andra faktorer - framför allt att Askersund inte har och sannolikt inte heller i framtiden kommer att få möjligheter att anställa en brandingenjörsutbildad brandchef. När det först de personella resurserna bör det under alla gäller förhållanden vara för samtliga fyra kommuner att åstadmöjligt komma ett samarbete om några särskilt utvalda arbetsuppgifter i området. Det samarbetet skulle kunna inom räddningstjänsten omfatta för brandmästare. Till detta hör en befälsberedskap att det skulle bli enklare för räddningsbefälhavaren i Askersunds kommun att vid behov disponera de andra kommunernas styrkor i beredskap.

När det sedan skulle en viss men

gäller utryckningsfordonen

sannolikt kunna organiseras mellan begränsad specialisering alla kommunerna i området. En del av de särskilt utrustade fyra fordonen i området skulle kunna användas gemensamt. Ännu större öppnar sannolikt ett samarbete vid anskaffning och möjligheter underhåll av den utrustning som behövs vid olje- och kemikalie- Varje kommun skulle i egna förråd för dessa behov inte olyckor. behöva ha mer än det allra nödvändigaste som fordras för en akut

Samverkan

insats, t ex skyddsdräkter och enklare utrustning för upptagning av olja eller kemikalier.

Förstärkningsmateriel gemensam för hela samarbetsområdet skulle kunna finnas två i regionen. på en eller platser Sådan i regel kostnadskrävande förstärkningsmateriel är bl a länsor. Som ett ytterligare tillskott finns miljöskyddsbilen för hela Örebro län att tillgå - med högst omkring en timmes insatstid. Även landstingskomunens sjukvårdsmateriel avsedd att användas vid transporter av sjuka och skadade i terrängen skulle kunna hållas i förråd gemensamt för hela regionen.

Utbildning och övningar är ett annat område som passar för sam-

arbete mellan de fyra kommunerna. En årlig för grundutbildning nyanställda skulle kunna byggas upp med skilda utbildningsmoment i olika kommuner beroende på vilka resurser som kommunerna lokalt förfogar över. att i större Möjligheterna utsträckning förlägga utbildning och övningar med personal till en gemensam övningsanläggning blir emellertid för del heltidspersonalens beroende av om styrkorna i beredskap genom de gällande kraven på insatstider tillfälligt kan förstärkas. Utvecklingen hämnas i det avseendet av att utbildning eller som skall övningar genomföras med personal som har tagits ur beredskap alltid drar relativt stora kostnader. För deltidsanställda som utbildas eller övar på icke tid emellertid beredskapsbunden föreligger inga hinder. Samordnad utbildning och gemensamma övningar skulle sannolikt medföra en högre kvalitet och därmed på verksamheten en bättre effektivitet i räddningstjänsten än om Varje kommun skulle bedriva utbildning och övningar helt i egen regi. Det blir alltså nödvändigt att för väga merkostnaderna en gemensam

och övningsverksamhet mot utbytet av ett sådant utbildningssystem för räddningstjänsten inom* området.

De åtgärderna mot brand är ett annat område med

förebyggande

för samverkan. Utryckningspersonalen skulle goda förutsättningar inte beröras av arbetet. Tidsfaktorn har därmed inte den betydelse som ovan har framhållits för det samarbete som avser den befintliga materielen eller utstyrkorna i beredskap, och övningar. Inom Askersunds, Hallsbergs, Kumla och bildning Laxå konmuner är arbetet med brandsyn och brandskyddsteknisk granskning av byggnadsärenden uppdelat på samnaxllagt sex ä sju personer. Dessa har också flera andra uppgifter inom räddnings- Erfarenheten visar att den personal det gäller genom tjänsten. de relativt arbetsuppgifterna har svårt att följa splittrade med det som fortlöpande sker i fråga om nya material och ändrade bestämmelser. En del typer av byggnadsärenden förekommer relativt sällan i var och en av de fyra kommunerna och för dessa ärenden kan det vara särskilt svårt att upprätthålla kunnandet .

Kommittén bedömer att effektiviteten skulle öka och kostnaderna minska om de fyra kommunerna kunde organisera ett löpande samråd - eventuellt också anställa gemensam personal - för handav de förebyggande åtgärderna mot brand i hela regioläggning nen. En del av arbetsuppgifterna skulle som hittills för lokalkäxmedomens skull kunna utföras även av personal i lämpligen respektive kommers egen räddningstj änstorganisation. Speciellt som kommittén har diskuterat i om räddningstj änstorganen avsnitt 5.2.2 får till uppgift att påtala brister i förebyggande åtgärder även mot andra slags olyckor än brand skulle en samver-

Samverkan

kan av det slag som har skisserats få betydelse för effektiviteten i räddningstjänsten.

Även planläggningen av räddningstjänsten skulle enligt kommitténs bli effektivare och ske snabbare bedömning med en planeför hela ringsfunktion regionen. En sådan saznordxiad planläggning skulle sannolikt vara en förutsättning för en gemensam ledningsfunktion eller befälsberedskap. Det skall framhållas att samverkan skulle avse endast det tekniska och administrativa utförandet och i övrigt för i ge underlag avstärmingar planläggningen inom hela området. De beslut om planläggningens innehåll som i viss mån reglerar insatsarbetet i den egna konmmnen skulle liksom hittills vara en uppgift för konmtunens eget räddningstj änstorgan.

Inom civilförsvaret - främst gäller det i räddningstjänsten krig - skulle en samordning innebära att förrådsverksaJnheten kunde planläggas så att den effektivt kom att tillgodose fredsoch krigstidsbehoven i samtliga fyra kommuner. Försvarskommittên har föreslagit en så långt möjligt decentraliserad för-

rådshålining inom civilförsvaret. En del materiel skulle det

vara att i var naturligt lagra och en av de fyra kormmmerna. Annan utrustning skulle kunna hållas i förråd som är gemensamma för flera av konuntmerna. Räddningstjänstinsatser i krig skulle vid mer omfattande skador bli en uppgift för de samlade styrkorna i regionen - med de förstärkta resurser som då kan disponeras. Det skulle vara den regionala ledningens uppgift att lokalt fördela av resurserna. Den oranvändningen ganisation som har upprättats för alarmeringen vid befarade flyganfall och vid utsläpp av kemiska stridsmedel eller radio-

242 Samverkan aktiva äxmien avser redan enligt nuvarande organisation hela det gemensamma området. Ansvaret för utrymning av befolkning inom området samt den vägvisning och trafikreglering som fordras vid en sådan utrymning är andra exempel på uppgifter för det kommungränsövergripande civilförsvaret i de fyra kommunerna i södra delen av Örebro län.

6 . 6 . 2 Umeå- äs

Nordxmaligg-Robertsfors-Vindeln-Växm

a) Folkmängd och riskobjekt De fem kommunerna Umeå , Nordmaling, Robertsfors, Vindeln och Vännäs i sydöstra delen av Västerbottens län har tillsammans 115 000 invånare. Omkring 80 000 eller 70 á av dessa bor drygt i Umeå kommun. Av de övriga fyra kommunerna har Vännäs något över ll 000 invånare. i var och en av de tre åter- Folkmängden stående kormnurxerna är mellan 7 000 och 8 000 personer.

Den största tätorten_ i området är Umeå, som enligt folkräkningen har nära 62 000 invånare. Andra tätorter i Umeå kommun är bl a Holmsund med omkring 5 500 invånare, Hörnefors med 2 500 och Obbola med knappt l 700 invånare. Folkmängden i centralorten Vännäs är omkring 6 000 personer, medan centralorternla och Robertsfors i de återstående tre kommu- Vindeln, Nordmaling nerna har i mnt tal 2 500 invånare var.

Särskilda riskobjekt i Umeå kommun är bl a regionsjuldiuset, Volvo-Umeverken med tillverkning av lastbilshytter, Obbola och Hörnefors pappersbruk och försvarets forskningsanstalts anläggning för experiment med kemiska stridsmedel. I övriga kommuner finns olika typer av mindre och medelstora industrier med till-

Samverkm1

verkningar som är känsliga från brandrisksynpunkt - masonitproduktion i Nordmalings kommun, plastvarutillverkningar i Vindelns och Robertsfors kommuner och emballageframställning i Vännäs komun. Ett 10-tal stora och medelstora finns sågverk också inom området.

En omfattande person- och godstrafik går på riksvägarna E 4, E 79 och 92 samt på norra stambanan genom området. Umeå flygplats har dagligen en omfattande trafik med reguljärt flyg. Vid hamnar i Umeå och Nordmalings kommuner lossas årligen stora kvantiteter olja och andra kemikalier från fartyg. Färjetrafik med dagliga förbindelser förekommer mellan Umeå och Vasa i Finland.

En översikt över kommuner, centraltätorter och kommunikationer i omrâdet redovisas

i följande figur.

l\ J ärnväg t Boden \

Järnväg t Ånge

244 Samverkan b) Nuvarande räddningstjänstorganisation i det tänkta samarbetsområdet Samtliga fem komnuner i området har egna räddninostjäxistorgan. Inom Umeå kommun finns sju brandstationer. Nordmalings, Robertsfors och Vindelns kommuner har vardera tre och Vännäs kommun tvâ brandstationer .

Umeå konmun har en heltidsstgka i beredskap dygnet runt vid huvudbrandstationen. Beredskapen vid bibrandstationerna i Umeå kommun och vid samtliga brandstationer i de övriga fyra konmunerna av deltidsanställda. Brandcheferna i Umeå upprätthålls och Vännäs konmuner tjänstgör på heltid. I Nordmalings konmun är en halvtidstj änst för brandchefen kombinerad med halvtidssom materielvårdare inom räddningstjänsten. Rotjänstgöring bertsfors och Vindelns kommuner har deltidsanställda brandchefer .

Styrkornas storlek och det sammanlagda antalet anställda inom räddningstjänsten i de olika kommunerna framgår av sanmwnställ-

ningen på följande sida.

c) Nuvarande samverkan mellan kommunerna i området Umeå och Vännäs kommuner har för närvarande det mest omfattande samarbetet inom räddningstjänsten i området. De båda kommunerna har avtal för ömsesidig medverkan vid räddningstjänstinsatser inom lokala områden nära gränsen mellan kommunerna. Ett samarbete mellan Umeå och Vännäs kommuner förekommer vidare om den ledningsbuss som finns i Vännäs kommuns räddningstj änstorganisation. Inköp av räddningstjänstmateriel sker ibland tillsammans

Samverkan

Kommun Antal man Antal man Hela antalet anställda i styrkor i styrkor

pålelt; påéåiié Brand- Övriga Brand- ÖV- Samt-

chef, befäl náür riga liga vice brandchef Umeå (4)(l+5)(l+4) Z (1+4)((l+3)(1*2) (l+5) Nordmaling (1+5)(l+5)(1+5) Robertsfors (l+5)(1+4)(1+l) Vindeln (l+6)(1+3) (1+3) Vännäs (m) (us) Summa (l8+75)

av de båda kommunerna.

Avtal om räddningstjänstinsatser i lokala har ingränsområden gåtts också mellan Uneå och Robertsfors mellan Umeå kommuner, och Nordmalings kommuner och mellan Nordmalings och Vännäs kommuner .

Ett samarbete när det gäller de förebyggande åtgärderna mot brand sker fortlöpande brandcheferna genom att i Nordmalings, Vännäs, Vindelns och Robertsfors kommuner vid av granskning mer komplicerade byggnadsärenden och en del ärenden om brandsyn rådfrågar den för brandskyddsfrågor mer specialutbildade personalen inom Umeå kommun.

I regi av Svenska kommunförbundets länsavdelning har det förekomit att flera kommuner inom länet gemensamt har köpt in fordon, radiomateriel, oljeskyddsutrustning, båtar och skumvätska.

246 Samverkan Samverkan mellan kommuner har också skett vid gnnudpå länsnivå utbildning av deltidsanställda brandmän och vid fortbildning för heltids- och deltidsanställda brandbefäl.

d) Kommitténs bedömning av möjligheterna till en utökad samverkan mellan de fem kommunerna som kommittén har efter samråd med Enligt den bedömning gjort företrädare för räddningstjänstorganen i området finns det goda att utveckla samverkan i räddningsförutsättningar ytterligare mellan de fem kommunerna. Eftersom avstånden mellan tjänsten olika orter med brandstationer i området är relativt stora går det emellertid inte att genom förändringar i styrkornas lokaliverksamheten effektivare. Första insats kan inte sering göra annat än i lokala områden vid gränsen mellan olika kommuner ske med personal från styrkor i en annan kommun. Insatstiderna blir annars för långa. Samtliga kommuner har moderna och rymliga huvudbrandstationer. Bibrandstationernas beredskap fyller de krav som det är rimligt att ställa. De jämkningar i organisationen som är möjliga har redan genomförts genom de avtal om samarbete vid räddningstjänstinsatser som har ingåtts för lokala gränsområden.

En ökad effektvitet kan däremot åstadkommas genom att kommunerna håller reservstyrkor åt varandra för särskilt omfattande och långvariga insatser. Ett sådant samarbete har förekommit vid flera tillfällen inom området. En möjlighet som kan diskuteras är att styrkan i beredskap vid olika brandstationer i området reduceras med t ex en brandman, om det samtidigt föreskrivs att fordon med personal skall rycka ut för insats även från en annan kommun. Det är svårt att utan detaljerade över-

sou 1981:82 Samverkan

väganden med ledning av t ex statistik över insatsernas omfattning bedöma de ekonomiska konsekvenserna av ett sådant samarbete.

En särskild

befälsberedskag med brandingenjör som är gemensam

för de fem komunerna - ev också för andra delar av länet - har enligt kommitténs bedömning att bidra till goda förutsättningar en ökad effektivitet i räddningstjänsten inom området. Särskilt vid olyckor med farliga ämnen eller vid som kräver nödlägen ett omfattande lednings- och sambandsarbete skulle en sådan samverkan vara av stort värde. Gemensam brandchef kan bli ett alternativ när den nuvarande innehavaren av tjänsten i någon av de mindre kommunerna lämnar verksamheten.

Även när det gäller materielen en samverkan öppnar möjligheter till en effektivare räddningstjänst inom regionen. Som har framhållits Vännäs komun över förfogar en ledningsbuss som också andra kommuner har möjligheter att använda. Om ledningsbussen skall bli en resurs för hela fordras emellertid att regionen, personal även från andra kommuner utbildas för dessa utökade lednings- och sambandsuppgifter.

Andra soecialfordon som kan utnyttjas gemensamt av räddningstjänstorganen i regionens kommuner är de båda hävare som finns i Umeå och Vännäs komuner och den maskinstege som Umeå kommun har. För insatser vid större bränder i Nordmalings, Vindelns och Robertsfors kommuner kan dessa fordon komplettera den egna utrustningen. Räddningstjänsten i regionen har vidare sju tankbilar. Även dessa fordon kan vid mer omfattande insatser utnyttjas gemensamt. En organiserad samverkan om tankbilarna

248 Samverkan

skulle innebära besparingar genom att kommunerna slipper att skaffa och senare förnya egna resurser i en utsträckning som annars hade blivit Det skall framhållas att tanknödvändig. bilarna har den fördelen ekonomiskt sett att kommunerna slipper det relativt kostnadskrävande underhållet av branddammar i glestätorter. När det gäller fordonen skall i övrigt bygd och mindre nämnas att och modernisering av äldre bilar samt utombyggnad av nya fordon kan ske gemensamt för hela regionen vid rustning den verkstad som räddningstjänsten i Umeå kommun förfogar över.

Den vid huvudbrandstationen i Umeå uppförda slangvårdsanlägg-

ningen utnyttjas redan nu till en del av de övriga kommunerna i regionen. I anslutning till slangvården bör det vara möjligt att ett gemensamt förråd av slang för förstärkning organisera vid mer omfattande släckningsinsatser. Förrådet skulle i övrigt kunna bestå av civilförsvarsmateriel som kommunerna får möjligheter att Det finns vidare förutsättningar för komdisponera. mwierna att gemensamt skaffa anordningar för upptagning av olja och t ex helskyddsdräkter för skadebekämpning vid kemikalieolyckor. Två kommuner i regionen saknar för närvarande sådana helskyddsdräkter.

Utbildning är ett annat område för samarbete meloch övningar lan räddningstjänstorganen i de fem komunerna. I regionen finns 300 deltidsanställda och omkring 50 heltidsanställda inom drygt den allmänna räddningstjänsten. Om utbildning och övningar skall

resultat som fordras, behövs en fortlöpande förnyelse av

ge det verksamheten. Detta kräver i sin tur omfattande förberedelser en omsorgsfull planläggning och en ändamålsenlig utbildningsi de mindre komoch övningsutrustning. Räddningstjänstorganen

Samverkan 249 munerna har särskilt svårt att tillgodose dessa krav. En samverkan både vid utformning av lämpliga utbildnings- och övningsprogram och vid genomförandet av utbildning och övningar har förutsättningar att ge ett gott utbyte. Det brand- och rökövningshus som räddningstjänsten i Umeå förfogar över kan i det sammanhanget användas gemensamt av kommunerna i området.

Planläggningen av räddningstjänsten är ett omrâde där de mindre kommunernas räddningstjänstorgan av olika skäl har svårt att hinna med det som fordras. Komittên har tidigare berört dessa frågor, bl a i kapitel 4 i betänkandet. Även i planläggningsarbetet skulle en samverkan mellan kommunerna kunna höja effektiviteten. Ett samarbete om uppläggningen av planeringen - ev också ett gemensamt utförande i delar som blir i stort sett lika för kommunerna i regionen - skulle vara till fördel både ekonomiskt sett och för resultaten. Kommunerna i regionen har goda möjligheter att gmensamt bevaka den allmänna utvecklingen inom räddningstjänsten och för planläggningen utbyta erfarenheter som fordras för att verksamheten skall kunna bli effektivare.

Slutligen skall framhållas att ett samarbete går att utveckla

även i fråga om de förebxggande åtgärderna mot brand inom

regionen. Som har redovisats förekommer det redan nu att brandcheferna i de mindre kommunerna rådfrågar den personal med specialuppgifter inom den förebyggande verksamheten som finns inom räddningstjänsten i Umeå kommun. Samarbetet sker helt formlöst utan någon egentlig överenskommelse mellan kommunerna. Ett mer fonnaliserat samarbete skulle sannolikt det naturgöra

250 Samverkan ligt för de mindre kommunerna att i större utsträckning än hittills utnyttja denna service. Brandcheferna i dessa kommuner skulle få en god fortbildning inom det förebyggande området. Bedömningarxia skulle bli mer allsidiga och resultatet från säkerhetssynpunkt bättre än en granskning grundad uteslutande på varje brandchefs egna erfarenheter.

Genomförandet av en ökad kommunal samverkan 6.7.1 Tvingandeeller frivilligt samarbete? En förutsättning för ett oförändrat kommunalt huvudmaxmaskap för den allmänna räddningstjänsten är enligt kommitténs mening att samarbetet mellan kommunerna utvecklas i en tillfredsställande takt. En sådan utveckling av samarbetet fordrar att det efter statsmakternas beslut om huvudmannaskapet bildas fasta samarbetsorgan i de flesta regioner - kommittêr, arbetsgrupper eller liknande. Kommittén anser att övervägandena om konkreta relativt omgående bör påbörjas i samverkansâtgärder dessa organ. Inom högst ett par år bör de berörda konununerna vidare ha hwmit att realisera huvuddelen av de åtgärder som det tämligen snabbt går att genomföra. Om samarbetet i en region syftar till en för kommunerna gemensam räddningstjänstorgauiisation, kan genomförandet emellertid behöva ta något längre tid.

Frågan är om den skisserade utvecklingen kan komna till stånd genom frivilliga åtgärder från kommunernas sida - eller om det fordras tvingande bestämmelser om samverkan. Sådana tvingande bestämmelser skulle innebära att statsmakterna skulle lagstifta om samarbete och alltså föreskriva innehållet i samverkansåtgärderna. Kommittén vill först framhålla att det rent lagtek-

SOU 1981 : 82 Samverkan

niskt är svårt att utforma regler för ett i de olika fallen så varierande samarbete som det måste bli fråga om. Förutsättningarna för olika åtgärder varierar som har framhållits starkt från ett geografiskt omrâde till ett annat. En föreskrift, om den skulle ha ett detaljerat innehåll, skulle inte fånga in mer

än en tänkt minsta gemensam nämnare för samarbetet. Det är möj-

ligt att en sådan föreskrift skulle verka hämnande på samarbetssträvandena i alla de områden där det går att driva samarbetet längre än som anges i något slag av minimiprogram.

En annan lösning skulle vara en statlig prövning av innehållet i samverkan för varje kommun inom var och en av de enskilda regionerna. En sådan prövning skulle fordra en stor administrativ apparat. Det främsta skälet mot ett system med förelägganden om samarbete inom varje samverkansregioxi är emellertid att den statliga detalj skulle riskera att en granskningen skapa för dessa överväganden ogynnsam atmosfär som inte skulle gagna samarbetet. Fantasi och handlingskraft fordras bl a hos ledningen för den lokala räddningstjänsten, om den samverkan som kommittén föreslår skall kunna utvecklas i en önskvärd takt. Erfarenheten visar att de egenskaperna hos de ansvariga bäst kommer till sin rätt i ett system där de lokala organen själva tar de initiativ som fordras och på egen hand beslutar om samarbetets innehåll. Även med en kommunal sj älvbestämmanderätt är det emellertid angeläget med ett nära samråd mellan kommunerna och statliga regionala och centrala De statmyndigheter. liga organen kan genom allmän rådgivning i många fall medverka i kommunernas arbete att utveckla samarbetet inom räddningstjänsten. Sådana åtgärder är mer i linje med en modern syn på sam-

252 Samverkan mellan kommunala och statliga organ än föreskrifter och spelet bindande regler.

Komittên anser således att utvecklingen av samarbetet i räddningstjänsten bäst gagnas om åtgärderna är frivilliga. Enligt kommitténs bör det inte heller finnas något krav på att mening överenskommelser om den samverkan som komer till stånd skall underställas ett statligt organ för godkännande. Som stöd för sin uppfattning på de här båda punkterna åberopar kommittén de av statsmakterna relativt nyligen beslutade riktlinjerna för ökad kommunal självstyrelse och minskad byråkrati (prop 1980/81:80, KU 1980/81:13, rskr 1980/812149).

Naturligt är det däremot att en frivillig samverkan mellan kommuner stimuleras genom olika åtgärder som statsmakterna beslutar om. Kommittén redovisar i följande avsnitt vilka medel som kan användas i strävandena att främja en angelägen utveckling av det lokala samarbetet i räddningstjänsten. En åtgärd av grundläggande betydelse för en frivillig samverkan är en rikstäckande indelning av landet i samarbetsregioner. Utom denna regionoch övriga i det följande avsnittet diskuterade åtindelning gärder finns det anledning att överväga en bestämmelse om att det i varje region skall finnas ett samarbetsorgan. Onfatt- Iningen av den samverkan som skall genomföras skulle kommunerna däremot själva få besluta om. Frågan om inrättandet av ett sådant

obligatoriskt samarbetsorgan behandlas nännare i avsnitt 7.2.

sou 1981:82 Samverkan 6.7.2 Åtgärder för att stimulera utvecklingen av samarbetet a) Indelning av landet i räddningstjänstregioner För att samverkan skall kunna utvecklas - kommittén syftar i första hand på de åtgärder som i föregående avsnitt har kallats primärsamverkan - fordras det ett regionsystem som visar inom vilka områden samverkan bör utvecklas. geografiska En indelning av landet i lämpliga räddningstjänstregioner skulle i en betydande utsträckning kunna stimulera samarbetet. Det visar tidigare erfarenheter av en regionalisering när med denna syftet har varit att fränüa samverkan. under Komunblocksindelningen 1960-talet är det hittills mest omfattande arbetet med ett regionsystem som har genomförts för att öka det kommunala samarbetet.

Genom en regionindelning skulle alla komuner få en anvisning om var de hör hemma i samverkanssystemet - vilka deras naturliga samarbetskommuner är. Vid avgränsningen av regionerna skulle det bli möjligt att ta hänsyn till förhållandena i alla - och i varje fall kommuner. Ingen kommun skulle lämnas utanför inte utan att det särskilt har - vara hänvisad prövats till att arbeta uteslutande med sina Ett egna räddningstjänstresurser. regionsystem har också den fördelen att det bättre än för närvarande skulle gå att anpassa räddningstjänstens organisation till kraven med andra verksamheter på samordning i samhället. Slutligen skall framhållas att det med ett relativt grovmaskigt regionalt mönster skulle bli att beskriva möjligt överskådligt och analysera utvecklingen inom räddningstjänsten i landet. Sådana beskrivningar och analyser skulle också på sikt kunna höja räddningstjänstens effektivitet.

SOU l98l:82 Kommittén redovisar vidare i avsnitten 6.8 och 6.9 vilka principer som bör gälla för indelningen av landet i räddningstjänstregioner och i vilka former som en kommunal samverkan kan ske.

b) Användning av olika slag av statliga och andra resurser i den komunala räddningstjänsten En viktig åtgärd för förstärkning av den allmänna räddningstjänsten är att förenkla möjligheterna för räddningstjänstorganen att vid behov kunna mobilisera de resurser hos andra huvudmäi som är lämpliga för verksamheten. Det gäller utom Civilförsvarets tidigare berörda resurser framför allt det militära försvarets omfattande personal och utrustning. Men också resurserna hos t ex polisen, kustbevakningen, statens järnvägar,

televerket, statens vattenfallsverk och hos industrier med sär-

skild skyddsberedskap kan i många situationer vara till stor nytta inom den allmänna räddningstjänsten. Det finns redan bestämelser för användning av en del sådana resurser i rädd-

ningstjänsten. En brist är emellertid att bestämmelserna i

många fall tillämpas på olika sätt av skilda regionala och lokala organ.

Komittên anser det angeläget att av personal och utnyttjandet materiel avsedd för andra ändamål än den allmänna räddningstjänsten underlättas genom olika slag av åtgärder. Av den allmänna räddningstjänsten måste krävas att den själv vidtar de åtgärder som kan göra det lättare att samordna räddningstjänstorganens verksamhet med verksamheten hos de för de andra resurserna ansvariga organen. En sådan är det av kommittén åtgärd föreslagna regionsystemet som skulle göra det möjligt för kom-

munerna att samarbeta inom större områden. Samarbetet skulle underlätta kontakterna mellan den allmänna räddningstjänstens lokala organ och de samverkande övriga myndigheterna, t ex kustbevakningen, polisen och det militära försvaret.

Samverkan mellan kommunerna kommer således att det göra lättare för statliga myndigheter och andra med resurser för räddorgan ningstj änst att samverka kommunernas

med räddningstjänstorgan.

Enligt kommittén går det emellertid också att vända på resonemanget. Ökade möjligheter till en utökad medverkan av andra organ med resurser lämpliga för kommer att stiräddningstjänst mulera utvecklingen av samarbetet mellan kommunerna. Exemplen på tillämpning av principerna om samverkan i avsnitt 6.6 har visat hur t ex civilförsvarets materiel kan användas i räddningstjänsten om ett samarbete etableras mellan konununerna.

c) Utredning och information av centrala och regionala myndigheter resp organisationer Kommittén bedömer att kommunerna har intresse av och resurser för att genomföra ett samarbete de redovisade intentioenligt nerna. En ökad samverkan är sannolikt det effektivaste sättet att tillgodose de krav på en ökad räddningstj änstberedskap och på bättre förebyggande åtgärder som finns på många håll. Ett utvecklat samarbete kan också fördelar. ge ekonomiska Kommittén räknar mot den redovisade med att konmrunema bakgrunden själva i de flesta fallen kommer att ta initiativ till det samarbete som fordras .

En sådan utveckling utesluter å andra sidan inte att statliga, centrala och regionala och huvudmännens organ egen organisation

- Svenska kommunförbundet och dess - vad länsavdelningar följer som sker och aktualiserar frågor om samverkan där detta framstår som angeläget. Kommittén anser att de statliga organen och kommunförbundet också bör kunna bidra med utredningsresurser i de redär kommunerna bedömer detta som angeläget. De redovisade gioner organen samlar självfallet en hel del erfarenheter av samarbete från olika håll. Det bör vara en uppgift för dem att som exempel på lämpliga samverkansuppgifter sammanställa dessa erfarenheter och att sprida dem till andra regioner. Information och rådgivskulle i hög grad kunna driva på utvecklingen mot ökat samning arbete mellan kommunerna i räddningstjänsten.

Skiss till ett regionsystem 6.8.1 Principer för regionindelningen Kommittén anser att utformningen av regionsystemet bör ske med utgångspunkt i principer som så långt möjligt är gemensamma för olika typer av geografiska områden. Först skall framhållas att det knappast går att ställa upp några fasta normer för t ex folkmängd, landareal eller räddningstjänstresurser och att avgränsa regionerna med dessa värden som norm. Regionerna måste i storlek anpassas till de som föreligger

samverkansmöjligheter

inom olika geografiska områden. Som redan har betonats växlar förutsättningarna för ett samarbete i räddningstjänsten från en kommun till en annan. Strävandena bör således vara att avgränsa samarbetsregionerna på ett sådant sätt att effekterna av primärsamverkan blir så stora som möjligt.

Grundläggande för samarbetsbehovet och för räddningstjänstregionernas avgränsning måste vara dels omfattningen av de olycks-

SOU l981:8Z 33mVeTkan

risker som föreligger i olika kommuner, dels avstånden från lämpliga stationeringar för räddningstjänsten i den egna kommunen och i andra, främst angränsande komuner, till riskobjekten i det gemensamma området. och avstån- Bebyggelsestrukturen den mellan tätorterna är annorlunda i norrlandslänen, framför allt inlandet, än inom storstadsområdena och de till folkmängden normalstora syd- och mellansvenska länen. Ju tätare bebyggelsen är i de regioner som utformas, desto lättare blir det självfallet att utveckla ett samarbete som omfattar även utryckningsberedskapen. Framför allt genom den formen av samarbete går det att höja effektiviteten och att sänka kostnaderna. Den av kommunerna Danderyd, Täby och Vallentuna utvecklade gemensama organisationen visar vad som kan åstadkommas. Som har redovisats är Solna och Sundbyberg, Sollentuna och Upplands- Väsby, Kristinehamn och Storfors samt Sala och Heby andra kommuner som har organiserat en gemensam räddningstjänstorganisation.

Grundprincipen för utformningen av regionsystemet bör vara att det inom lämpliga avstånd från kommuner som har allsidigt utrustade räddningstjänstorgan med välutbildad heltidsanställd personal i beredskap byggs upp en primärsamverkan. De komuer som baserar sin beredskap på deltidsanställda och - i nâgra fall - ett begränsat antal heltidsanställda under dagtid skulle sannolikt kunna behålla delar av sin för det samorganisation arbete om beredskapen som det inom Varje region bör gå att utveckla. Om det inom en region saknas ett effektivt räddningstjänstorgan med heltidsanställd personal, borde de för samarbetet i regionen utsedda kommunerna undersöka möjligheterna att gemensamt till på en med hänsyn riskobjekten centralt be-

i området åstadkomma åtminstone en viss beredlägen plats skap med heltidsanställda. Genom de heltidsanställdas möjligheter att utveckla sitt kunnande skulle en sådan organisation sannolikt i de flesta fallen vara bättre än den som var och en av de aktuella kommunerna i utgångsläget förfogar över.

Gemensam administrativ ledning av räddningstjänsten i två eller flera kommuner - t ex i form av gemensam brandchef - kan vara en lösning om det saknas förutsättningar för en samordnad bered- För dessa och andra typer av samarbete blir avstånden skap. inte lika avgörande för samarbetsregionens omfattning. Detta gäller i ännu högre grad den sekundärsamverkan som det går att organisera mellan flera olika regioners räddningstjänstorgan.

De s k influensomrâden som förekommer kring olika centralorter och som i allmänhet utnyttjas i samhällsplaneringen bör kunna vara vägledande för utformningen av räddningstjänstregionerna. Dessa influensområden kan sannolikt i de flesta fallen avgöra åt vilket håll en komun skall orientera sig i sitt räddningstjänstsamarbete. En anpassning i storlek och avgränsning av regionerna bör också ske till den regionindelning för andra verksamheter som kan ha betydelse för räddningstjänsten. Den föreslagna kommungränsövergripande civilförsvarsverksamheten har redan nämnts som det nu mest aktuella exemplet. Indelningen i polisdistrikt är ett annat exempel.

Slutligen skall framhållas att samarbetet inte bör få en sådan omfattning och inte heller en sådan form att den kommunala självstyrelsen får svårt att göra sig gällande. överläggningar med företrädare för de politiska organen i ett antal kommuner

Samverkan visar som redan har uttalats att dessa anser det med nödvändigt ett starkt lokalt inflytande över räddningstjänstens organisation i den egna kommunen. Samarbete med andra kommuner är ett lämpligt sätt att höja räddningstjänstens effektivitet men får inte eliminera det avgörande inflytandet över den egna räddningstjänstorganisationen, framhåller företrädare för de politiska organen i samtliga kommuner som kommittén har varit i kontakt med.

6.8.2 Exempel på tillämpning av principerna för regionindel- 1111117; en a) Flera regioner i samma län (Alternativ l) Ett sätt att regionalisera räddningstjänsten är att dela in varje län i ett antal samarbetsområden. I nâgra fall - kommittên utgår från att det skall ske endast undantagsvis - kan det vara motiverat att låta en region omfatta konmmner från olika län. Som har framhållits kräver en regionindelning ingående överväganden med ledning av lokala och regionala förhållanden: bebyggelse, vägavstånd, särskilda olycksrisker, befintliga räddningstjänstresurser och annat. Det är lämpligt att sådana överväganden i allt väsentligt utförs på regional och lokal nivå hos kommuner och länsstyrelser, som har tillgång till alla de detaljuppgifter som fordras. Som en illustration till det tidigare principiella resonemanget har kommittén emellertid utarbetat ett exempel på hur ett system med räddningstjänst-

regioner skulle kunna utformas i några olika delar av landet.

För utformningen av exemplet har kommittén valt tre områden: (1) Skåne, d v s Kristianstads och Malmöhus län;

260 Samverkan (2) Västkustområdet, d v s Hallands, Göteborg och Bohus samt Alvsborgs län; (3) Övre Norrland, d v s Norrbottens och Västerbottens län.

Kommitténs skiss till som redovisas i

regionindelning, tabell

gll, innebär att totalt 99 kommuner - en tredjedel av samtliga i hela landet - skulle bilda totalt 26 räddningstjänstregioner. I åtta av regionerna finns det för närvarande ingen utryckningspersonal på heltid. Om det är möjligt att i nâgra av dessa områden skapa en organisation med åtminstone en begränsad heltidsanställd styrka i beredskap får bedömas från fall till fall med hänsyn till avstånd, insatstider och de ekonomiska förutsättningarna för en utvecklad verksamhet. Under alla förhållanden bör det finnas förutsättningar att i samtliga redovisade regioner ha brandingenjörsutbildad personal i ledningen.

För fredsräddningstjänstens behov är det angeläget att en samverkan mellan komuner i en del fall kan organiseras över läns- Civilförsvarsområdena - civilförsvarets nuvarande regränser. gionala indelning på samma nivå - överskrider för närvarande inte i något fall en länsgräns. Länsstyrelsernas ansvar för civilförsvaret i länen talar för att det helst inte heller i fortsättningen skall organiseras något civilförsvarssamarbete mellan kommuner i olika län. Samtidigt skall emellertid framhållas att en samverkan i räddningstjänsten begränsad till kommuner inom det egna länet i flera fall skulle göra det svårt att utvinna alla fördelarna av denna samverkan. Kommittén har i samråd med CK-gruppen kommit till den slutsatsen att det undantagsvis i den kommungränsövergripande verksamheten kan bli nödvändigt att jämka på civilförsvarets strävan att hålla

SOU 1931:32 Samvcrkmi

Tabell 6.1 Skiss till räddningstjänstrogioncr i sju län

Län Regionhuvudort(er) Kommuner Antal invånare Antal personer i 1981-01-01 beredskap

Hel- D01- Hel- Del-

tid tid tid tid

MAUWÖHUS []Malmö-Lundl) Malmö

Lund Loma Kävlinge Staffanstorp Svedala Burlöv

C]Helsingborg- Helsingborg 101 Landskrona Landskrona 36 Bjuv 14 Höganäs 22 Svalöv 12

a .Es löv Eslöv 20 Hörby 12 Höör 10

[]Frelleborg Trelleborg 34 Vellinge 23

13 Ystadz) Ystad 23

Skurup 12 Sjöbo 15

KRISTIAN-[j Kristianstad- Kristianstad 68 STADS Hässleholm Hässleholm 48 1) Bromölla 12 Osby 13 Östra Göinge 15 Perstorp 7 2) (3 Simrishamn Simrishamn 20

1) Området kan delas i två regioner.

2) Ystads- och Simrishamnsområdena kan också bilda en gemensam region.

262 Samverkan SOU 1981182

Regionhuvudort(er) Kommuner Antal invånare Antal personer i 1981-01-01 beredskap

H-el- Del- Hel- Del-

tid tid tid tid

HALLANDS E]Halmstad Halmstad 23 Laho lm 16 Hylte 18

[3 Varberg Varberg 29 34 29

Falkenbergl)

Kungsbacka 43 19

GÖTE- []Göteborg Göteborg 431 BORGS OCH Mölndal 47 BOHUS Härryda 23 Partille 27 165 Kungälv 704 Ale 299 Öckerö 839

[]Stenungsund Stenungsund 083

äfåikåü

2) e a ?âå Sotenäs 251

[]Strömstad Strömstad 580 Tanum 11 466

E] Borås Borås 102 123 Ulricehamn 21 964 Mark 31 422 Svenljunga 10 996 Tranemo 12 410

[]Alingsås Alingsås 640

Vårgårda 249 Herrljunga 348 Lerum 867

E]Trol1hättan- Trollhättan 49 601 Vänersborg Vänersborg 34 576 2) Lilla Edet ll 830 Mellerud 10 683 Färgelanda 7 380

3) m Åmål Åmål 13 571 Bengtsfors 12 206 Dals-Ed 5 288 31 065 34 1) Kungsbacka komun kan också föras till Göteborgs-regionen. 2) En annan lösning är att sanmanföra Uddevalla-Lysekil med Trollhättan- Vänersborg till en region. 3) Åmåls-regionen kan också sammanföras med Säffle-regionen i Vännlands län

Samverkan

Regionhuvud0rt(er) Kommuner Antal invånare Antal personer i 1981-01-01 beredskap

Hel- Del- Hel- Deltid tid tid tid

Umeå Vännäs Vindeln Nordmaling Robertsfors

| Skellefteå Skellefteå

Norsjö

[3 Lxcksele Lycksele

Sorsele Storuman

[]Vilhelmina Vilhelmina Åsele Dorotea

[J Luleå-Piteå- Luleå Boden Piteå Boden Älvsbyn Jokkmokk

E3 Arvidsjaur Arvidsjaur Arjeplog

E]§§l1ivarg- Kiruna Kiruna Gällivare

[j Hagaranda- Haparanda Kalix Kalix Överkalix Övertorneå Pajala

intakta. För regioner med kommuner från två lä1 länsgränserna skulle de båda länsstyrelserna i en krigssituation när det fordras civilförsvarsresurser utifrån till dessa regioner kunna att samverka om åtgärder avsedda att förstärka de egna åläggas resurserna. En samordning skulle vid behov också kunna ske inom . civilområdet, som ju omfattar flera län. För ett sådant samarbete över länsgräns talar att det även för civilförsvaret är ett intresse att samverkan utvecklas i regioner som är från samarbetssynpunkt. Det skall framnaturligt avgränsade hållas att andra verksamheter inom totalförsvaret, t ex post och tele, i sin territoriella indelning inte alltid följer länshar framhållits ökar en långt driven samgräuser. Som tidigare verkan räddningstjänstens effektivitet både i fred och i krig.

Vid av regioner med kommuner från två län måste avgränsningen beaktas att all alarmering i fred skall ske från e n läns- I tabellen pekar kommittén på de möjligheter alarmeringscentral. till samordning av räddningstjänsten i två län som föreligger t ex mellan Simrishamn och Ystad samt mellan Trollhättan, och Uddevalla. I båda dessa områden är

Vänersborg länsalarme-

gemensam för de berörda länen - eller kommer att ringscentralen bli det. Även länsalarmeringscentralernas verksamhetsområden bör för kunna jämkas med hänsyn till det regionala samövrigt arbetets behov.

De skisserade räddningstjänstregionernas fördelning_på storleks-

grupper efter folkmängd framgår av följande sammanställning.

Samverkan

Antal invånare Region- Antal huvud0rt(er) regioner 592 300 l Göteborg

395 800 Pmlmö/Lund

150 001 200 000

Helsingborg/Landskrona

Kristianstad/Hässleholm Borås Luleå/Piteå/Boden

100 001 - 150 000 Varberg Halmstad Trollhättan/Vänersborg Umeå

100 000\ Trelleborg Ystad Eslöv Ängelholm Uddevalla/Lysekil Alingsås Skellefteå Gällivare/Kiruna

Simrishamn Stenungsund Åmål Haparanda

Strömstad Lycksele Vilhelmina Arvidsjaur

b) Varje län utgör en räddningstjänstregion (Alternativ 2)

I ett annat regionsystem än det ovan redovisade skulle varje län utgöra ett enda samarbetsområde för alla kommuner i länet.

I detta alternativ, när huvudmannaskapet fortfarande skall vara

kommunalt roll (länsstyrelsens som statligt regionalt organ

behandlas i kapitel 7), skulle det vara att samnaturligt bygga verkan den kommun i länet kring som har det högsta invånaranta-

let och de bästa Den största räddningstjänstresurserna. kommunen i länet skulle få ta på sig uppgiften att samordna den

266 Samverkan

samverkan som skulle vara gemensam för hela länet - t ex planeoch genomförande av mer ring av räddningstjänsten, uppläggning kvalificerad samt inköp. Samtidigt skulle den ledande utbildning om länet skulle vara ett område för räddningstjänstkonununexx, primärsamverkan, få organisera det samarbete i utryckningsberedsom i ett sådant ändå måste bedrivas i lokala skapen system gränsområden mellan länets olika kommuner.

omfattande kommu- Framför allt skulle en organisation samtliga ners kunna få betydelse vid olyckor rädchxingstjänstresurser som kräver massiva räddningstjänstinsatser i någon del av länet. I ett det senare alternativet skulle det system enligt vara att behålla möjligheten för länsstyknappast nödvändigt relsen att i ett överta ledningen av räddallvarligt nödläge Den uppgiften skulle kunna fullgöras av ningstjänstarbetet. för räddningstjänsten i den största kommunen i länet. ledningen

c) De båda alternativens för- och nackdelar

För det första alternativet med flera räddningstj änstregioner i varje län talar framför allt att samarbetet i varje område inte blir mer omfattande än att det administrativt sett relativt enkelt kan hanteras av de deltagande räddningstjänstorganen. Sannolikt skulle det i varje region med åtminstone en bli att även i ytterområdexia som förstyrka på heltid möjligt stärkning av dessa kommers deltidsanställda få den Etersom i en del situationer kan behövas. Alla l_i_g_zg_e slagkraft kommuner skulle få tillgång till en kvalificerad brandingenför arbetet jör för ledningen av räddningstjänsten. Speciellt av räddningstjänsten och för utbildi samband med planering

ning och förebyggande åtgärder skulle mycket vara att vinna på ett sådant samarbete. I de flesta regioner - eller genom samarbete mellan flera regioner - skulle det också bli möjligt att organisera en för

brandingenjörsberedskap ledning av själva

räddningstjänstinsatserna inom området.

I det här sammanhanget skall framhållas att det även i ett system med flera regioner i varje län skulle vara möjligt att för speciella arbetsuppgifter knyta ihop en sekundärsamverkan på länsplanet. Det sker för övrigt redan nu till viss del genom Svenska kommunförbundets länsavdelningar. Om en olyckshändelse skulle fordra så omfattande att räddningsresurser den egna regionens tillgångar inte räcker, skulle det ändå, på samma sätt som nu gäller för räddningstjänsten inom en kommun, vara möjligt att få bistånd från andra regioners räddningstjänstorgan.

Det andra alternativet med varje län som räddningstjänstregion har den fördelen att samarbetet just för vissa där uppgifter det finns stordriftsfördelar att tillvarata - som har framhållits gäller det speciellt planering, utbildning, förebyggande åtgärder och inköp - skulle vara en tillräckligt stor region. Dänmed skulle det som redan har uttalats vara att redumöjligt cera länsstyrelsens som samordnande för rädduppgifter organ ningstjänsten i länet. Ett långtgående kommunalt samarbete på länsnivå skulle i det senare avseendet innebära en förenkling jämfört med den organisation som nu förekommer.

Samtidigt har emellertid ett med länet system som samarbetsregion flera nackdelar. En sådan nackdel är att det i flertalet

268 Samverkan

län skulle bli en komplicerad organisation att administrera. Sannolikt skulle det fordras en administrativ överbyggnad vars kostnader helt eller delvis skulle reducera de ekonomiska och andra vinster som i övrigt skulle bli resultatet av samverkan. Till detta skall läggas att flera län har en bl a från räddningstjänstsynpunkt onaturlig avgränsning.

Om man ser till skadebekämpningen, har de händelser som själva fordrar insatser från i ett helt län hittills varit styrkor Skadebekämpning med sådana styrkor skulle mycket sällsynta. kunna bli aktuell t ex vid när gasmoln förs

stora skogsbränder,

med vinden över omfattande områden, vid kärnkraftshaverier eller efter mycket stora oljepåslag från havet. Mot en alltför stark av utryckningsstyrkorna inom länen talar centralisering att skulle förlora en stor del av den viktiga lokalpersonalen kännedomen. En långtgående samverkan på länsnivå skulle vidare kunna rubba förutsättningarna för det lokala inflytande över räddningstjänsten som företrädare för lokala politiska organ bedömer som nödvändigt. Sannolikt skulle många kommuner inför det skisserade alternativet med länen som räddningstjänstregioner lika gärna se att staten eller landstingskommunen övertog ansvaret för verksamheten - inte minst dess finansiering.

Kommittén anser från de redovisade utgångspunkterna att samver-

kan bör inriktas på alternativ 1 - med flera räddningstjänst-

län. från den bedömningen är Gotregioner i varje Undantagna lands län och eventuellt Jämtlands län.

6.8.3 Former för utarbetande och fastregionindelningens ställelse Samverkan enligt kommitténs starkt kommuförslag bygger på ett nalt i arbetet. engagemang En förutsättning för detta är att kommunerna själva har ett avgörande inflytande på avgränsningen av regionerna. Det arbetet måste alltså ske lokalt. Avvägningar mellan intressen från olika kommuner kan i några fall komma att fordra en avstämning på regional nivå i länen - ev i några fall också på riksnivå om bedömningarna är olika i skilda län om samarbetet över Behovet länsgräns. av en samordning med den regionindelning som geografiskt skall ange ramarna för det

kommungränsövergripande komunanknutna civilförsvaret talar

också för en regional och central avstäming.

Utformningen av regionindelningen bör redan från början ha en stark lokal och regional Som har redovisats i föreförankring. gående avsnitt bör en av utgångspunktenma för vara indelningen det mönster för samarbetet som redan nu förekommer. Det nuva-

rande samarbetet bör vara en grund som kommunerna skall stimu-

leras att bygga vidare på. Kommittén anser mot den redovisade bakgrunden att kommunerna och länsstyrelserna bör ges i

uppdrag

att i samråd utarbeta ett till förslag indelning i räddningstjänstregioner för de olika länen. Kommittén föreslår att förslagen inges till det centrala räddningstjänstverket som får i uppdrag att efter en avvägning mellan olika intressen fastställa gränser för Om en kommun eller regionerna. en länsstyrelse är oenig med räddningstjänstverket om avgränsningen av en region, skall regeringen enligt komittêns ärendet. förslag pröva

270 Samverkan SOU l98l:82 För kommittén framstår en regionindelning som ett nödvändigt element för att det skall bli möjligt att få till stånd en utvecklad samverkan. Alla kommuner skall omfattas av indelningen. Förslaget om en regional och central avstämning rubbar inte kommitténs tidigare redovisade ställningstagande att omfattningen av den samverkan som i praktiken skall ske är varje enskild kommuns sak att besluta om. Kommitténs förslag innebär inte att regionindelningen som sådan skall ha några rättsverkningar. Den skall t ex inte kunna hindra en kommun i en region att i enskilda frågor när det behövs samarbeta med en kommun i en annan region.

Formerna för samarbetet i räddningstjänstregionerna Samverkan i räddningstjänsten mellan två eller flera kommuner kan antas koma att skifta i omfattning från en region till en annan. I vissa fall kan-det finnas förutsättningar för en

helt

gemensam organisation med gemensamma beslutande och förvaltande organ. En sådan organisation kan enligt nuvarande lagstiftning inrättas endast genom bildande av kommunalförbund. I många fall kan emellertid en organisation med gemensam anställd personal vara tillräcklig. Det är möjligt att de kommuner som väljer en i sådant avseende gemensam organisation först organiserar ett samarbete för endast en del av räddningstjänstens uppgifter eller för det förebyggande arbetet.

Samarbetsformerna skulle liksom hittills kunna varieras och anpassas till samarbetets innehåll och omfattning. om an- Frågan talet komuner som deltar i samarbetet skulle också kunna påverka fonmen för samarbetet. Enligt kommitténs är bedömning de samarbetsformer som bör övervägas:

Samverkan

(1) Komunalförbund; (2) Avtal om samarbete; (3) Komunalt företag.

Kommunalförbund förekommer för närvarande i endast två fall inom räddningstjänsten i landet. Det gäller som redan har redovisats Danderyds, Täby och Vallentuna kommuner samt Solna och Sundbybergs komuner. I båda fallen har kommunerna byggt upp en i alla avseenden integrerad organisation för räddningstjänsten. Erfarenheterna av komunalförbundet som samarbetsform uppges vad gäller båda områdena vara goda. När Danderyd-Täby- Vallentuna brandförsvarsförbund bildades framhölls som skäl för att bilda kommunalförbund bl a att det skulle bli komplicerat att i avtalsform reglera ett samarbete mellan fler än två kommuner .

Under senare år har det blivit vanligare att använda andra former än kommunalförbund för kommunalt samarbete. Inom samtliga kommunala verksamhetsområden finns för närvarande i hela landet endast 18 kommunalförbund. I direktiven (Dir 1981:9) till en av regeringen tillkallad särskild utredare med uppgift att se över bestämmelserna för bildande av kommunalförbund framhålls att det är angeläget att undersöka hur de nuvarande kommunalförbunden fungerar i olika avseenden. Kommunalförbundens för- och nackdelar jämfört med andra former för interkommunal samverkan bör belysas. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt de komunaldemokratiska aspekterna samt kommunalförbundens roll i den kommunala självstyrelsen. I arbetet ingår även att bedöma det framtida behovet av samverkan inom olika kommunala verksamhetsområden.

272 Samverkan Avtal mellan samverkande komuner om samarbete är sedan länge det vanligaste sättet att reglera ett kommumalt samarbete. Detta är fallet också för samverkan inom räddningstjänsten. De uppgifter som enligt lag skall handhas av visst kommunalt organ får dock inte genom avtal överlåtas på annat organ om inte detta är särskilt medgivet. Varje kommun är skyldig att ha en brandstyrelse och varje kommun måste utse en brandchef och en vice brandchef. Brandstyrelsens och brandchefens uppgifter enligt brandlagstiftningen kan inte genom avtal överlåtas på annan kommun. Inget hindrar dock att kommuner avtalar om att utse samma person till brandchef i respektive kommun. Det är möjligt att träffa avtal om sådana uppgifter som kommunerna inte direkt är ålagda att själva ombesörja med egna organ. Det finns åtskilliga sådana uppgifter. Som exempel kan nämnas att det finns avtal mellan komuner om hjälp i olika avseenden, bl a beträffande räddningstjänstinsatser och utrustning. Onfattningen av dessa och andra samverkansuppgifter har redovisats i avsnitten 2.6 och 6.2.

Den ovan redovisade invändningen, att det skulle vara komplicerat att avtalsvägen organisera en samverkan mellan fler än två kommuner framstår enligt kommitténs mening som överdriven. Avtalet som samarbetsfonn har för övrigt flera fördelar. Ett avtal kan lätt kompletteras efter hand som samverkans innehåll förändras. För samarbete grundat på ett avtal fordras inte heller någon särskild kommunal administration. Framför allt i de fall där samverkan omfattar endast vissa personella eller materiella resurser i räddningstjänsten är det enligt kommittêns bedömning lämpligare att använda avtal än komunalförbund som samarbetsform.

SOU l98l:82 Samverkan

Ett alternativ till främst kommunalförbundet som kommunal samverkansfonn är Ett sådant alternativ innebär

företagsformen.

att överlåts samverkansuppgifterna åt bolag eller andra särskilda rättssubjekt, t ex stiftelser eller ekonomiska förening ar, i vilka de i samarbetet komunerna har dominedeltagande rande inflytande eller genom delägarskap på annat sätt. Kommunernas att driva möjligheter verksamhet i företagsform är inte obegränsade. Rättsläget på detta område är oklart. Det anses emellertid att om en lag anvisar ett visst komunalt för organ en verksamhet så är det inte tillåtet att överlåta verksamheten på ett kommunalt företag, såvida detta inte uttryckligen är medgivet. De förvaltnings- och ledningsuppgifter som i brandlagstiftningen har ålagts brandstyrelsen och brandchefen kan alltså inte överlåtas på ett komunalt företag.

En del uppgifter inom räddningstjänsten är emellertid av kommersiell natur. skulle sådana Möjligen uppgifter kunna överlåtas till ett kommualt Den kommersiella företag. driften är emellertid för del räddningstjänstens mycket begränsad och för den kan även i fortsättningen en kommunal nämnd eller styrelse svara. Härtill kommer att en kommunal verksamhet som drivs i företagsform är undandragen de rättsregler som gäller för kommunal förvaltning. De krav på insyn och offentlighet som är viktiga inom räddningstjänsten kan det därför bli svårt att tillgodose om den kommersiella verksamheten skulle drivas i företagsfonn. Enligt kommitténs bedöming förefaller det mot bakgrund av det nu sagda mindre lämpligt att för sådana sanarbetsuppgifter inom räddningstjänsten som kan vara möjliga att överlåta på ett komunalt företag använda denna samarbetsfonn. Det skall emellertid att det tilläggas arbete som pågår inom kom-

274 Samverkan SOU l98lz82 ntunalföretagskonnnittên (Kn 1978:01) kan komma att ändra förutför konmunernas möjligheter att driva verksamhet sättningarna i företagsform. Konmunalföretagskonmittén skall enligt sina direktiv (Dir 1978:41) bl a närmare undersöka och diskutera behovet av en ny kormmmal företagsfom.

SOU l98l:8Z Organisation ORGANISATIONEN PÅ OLIKA NIVÃER I DEN ALUUXWM RÃDDNINGSTJÄNSTEJ

7.l Principer för fördelning av arbetsuppgifter mellan organ på olika nivåer - en inledning Tyngdpunkten i arbetet inom den allmänna räddningstjänsten bör kommitténs som hittills nivå enligt mening ligga på lokal hos räddningstjänstorganen i de enskilda komunerna eller hos de räddningstjänstorgan som är gemensamma för två eller flera kommuner. Som kommittén har framhållit är det starka lokala engagemanget i verksamheten en återspegling av den decentraliserade strukturen. Engagemanget finns hos politiker, anställda och i stor utsträckning hos de människor som organisationen är avsedd att skydda. Till den lokala förankringen hör en lokalkännedom hos de anställda som är nödvändig för effektiviteten. Från den här utgångspunkten - och samtidigt av ekonomiska skäl - är det viktigt att behålla systemet med deltidsanställd personal. En del av de brister i organisationen som just på grund av den strukturen inte undvika kan enligt

decentraliserade går att

kommitténs mening avhjälpas genom olika åtgärder, främst en samverkan mellan kommwxer.

På länsnivå bedömer kommittén att det som hittills kommer att finnas ett behov av samordning. Regional samordning kan vara nödvändig när det vid olyckor med omfattande t ex verkningar, händelser med effekter inom geografiskt utbredda områden ford-

276 Organisation Tas en kraftsamling av resurserna. Samordning är viktig också i situationer när det är nödvändigt att bedöma var och hur insatser med särskilt knappa räddningstjänstresurser skall användas för att ge de bästa effekterna. För dessa syften fordras att de som sysslar med räddningstjänstarbete på länsnivå känner till förhållandena så att de kan kombinera detaljkunskaper med överblick. I en del situationer kan det visa sig nödvändigt att samordna verksamheten i flera län som gränsar till varandra.

Även på central nivå finns det uppgifter som måste utföras i räddningstjänsten. De krav på enhetlighet i arbetet som det är angeläget att tillgodose fordrar en central samordning. Räddningstjänsten griper över flera tekniskt komplicerade områden, och det är knappast möjligt att i varje kommun eller i varje län i alla avseenden följa utvecklingen, sammanställa erfarenheter och anpassa riktlinjerna för verksamheten till de efter hand förändrade kraven. Nya ämnen och material, förändringar i byggnadsteknik, nya medel för skadebekämpning eller för förebyggande åtgärder är exempel på sådant som gör det nödvändigt med en central bevakning inom räddningstjänsten. Fördelningen av resurser för den forsknings- och utvecklingsverksamhet som fordras måste ske på central nivå. Vid speciella olyckshändelser kan det dessutom vara angeläget med en överblick över de relativt specialiserade resurser som står till räddningstjänstens förfogande. Även samordningen av räddningstjänsten med annan verksamhet i samhället, t ex civilförsvaret, det militära försvaret och de olika formerna av särskild räddningstjänst, fordrar en administrativ ledning på central nivå för att en i flera delar önskvärd enhetlighet skall kunna uppnås.

sou 1981:82 Organisation

Den lokala nivån 7.2.l Principerna för uppgiftsfördelningen En tillämpning av de i föregående avsnitt redovisade principerna innebär i huvudsak samma fördelning av arbetsuppgifterna i den allmänna räddningstjänsten mellan organ på olika nivåer som redan nu förekommer. De kommunala räddningstjänstorganen - var för sig eller i samverkan över kommungränser - bör även i fortsättningen lokalt genomföra de räddningstjänstinsatser som olika typer av nödlägen kräver. De bör vidare liksom hittills planlägga verksamheten, bl a genom att upprätta insatsplaner för en del av riskobjekten, genom att svara för åtgärförebyggande der mot brand och genom att påtala brister när det gäller förebyggande åtgärder mot andra nödlägen än brand. För att förbättra de ekonomiska förutsättningarna för verksamheten är det angeläget att de lokala räddningstjänstorganen utan att det inkräktar på utbildning, övningar eller beredskap liksom hittills åtar sig teknisk och annan service åt olika uppdragsgivare. Så skulle t ex civilförsvarets övnings- och förrådsverksamhet kunna bli en uppgift för de kommunala räddningstjänstorganen.

7.2.2 Organ som skall lösa uppgifterna på lokal nivå De skiftande och ibland svåra mycket uppgifterna som räddningstjänsten skall lösa på lokal nivå kräver dels kunnande och erfarenheter hos de anställda, dels dimensionerade tillräckligt styrkor som utan alltför stor fördröjning kan begränsa de skador som olyckorna orsakar. Även för uppgifter av annat slag planläggning och förebyggande åtgärder - fordras det personal med kunnande och erfarenheter. Som kommittén har framtidigare hållit har de mindre kommunerna i de redovisade avseendena ofta

278 Organisation SOU l98l:8Z stora problem. De anställda i dessa kommuner - det gäller spe- ciellt de som är ansvariga för ledningen av räddningstjänsten är inte så specialiserade i sitt arbete att de inom alla olika områden kan utveckla och upprätthålla den kompetens som är önskvärd. långa känner mot den bakgrunden en osäkerhet i arbetet som inte är lika vanlig hos personalen inom räddningstjänsten i de större kommunerna. Problem med bemanningen under semesterperioder, vid sjukledigheter och annan frånvaro förekommer hos både stora och små kommuner.

Kommittén anser som har redovisats att en primär- och sekundärsamverkan mellan kommunerna är ett sätt att minska de redovisade bristerna. Genom olika former av samarbete skall det bli möjligt inte bara att gemensamt använda materiel som måste finnas utan även att ge de anställda möjligheter att specialisera sig på en del uppgifter och således svara för dessa i två eller flera kommuner samtidigt Kommittén har framhållit att samverkan liksom hittills kommer att växla i omfattning mellan olika regioner.

Oavsett samarbetets omfattning kommer det att fordras något slag av organisation för de förtroendevalda från samverkande komuner som på politisk nivå reglerar det samarbete som skall bedrivas. En sådan organisation kan bestå av en enkel samarbetsgrupp med uppgift t ex att stämma av i budgetarbetet inom de berörda kommunerna. Samverkan kan också organiseras i ett kommunalförbund med egna beslutande och förvaltande organ.

Oberoende av om samarbetet omfattar en helt gemensam organisation eller inte, är det enligt kommitténs mening nödvändigt att det i varje region för primärsamverkan etableras någon form av

Organisation

samordning av den administrativa ledninnen av räddningstjänstarbetet. En sådan samordning kan ske genom att (1) Brandchefen (ev också en eller flera vice brandchefer) §5 gemensam för kommunerna i regionen; (Z) Brandcheferna i de olika kommunerna bildar en ledningseller samordningsorupo

För närvarande tjänstgör flera brandchefer i landet i två kommuner med i övrigt skilda räddningstjänstorgan. En sådan lösning, som alltså motsvarar det första alternativet ovan, är administrativt enkel. Brandchefen har samma befogenheter i båda kommunenia och kan förbereda eller fatta de beslut som fordras i planläggningen och i det förebyggande arbetet för att resurserna i regionen skall kunna tillvaratas på ett så effektivt sätt som möjligt. Det betyder bl a möjligheter att specialisera övrig personal på olika uppgifter och att låta den utföra uppgifter i flera kommuner.

I det andra alternativet med en lednings- eller samordningsgrupp är det administrativt sett svårare att utveckla och administrera samarbetet än om kommunerna väljer att anställa en gemensam brandchef. Personalpolitiska och andra skäl kan emellertid tala för en sådan lösning. Även lednings- och samordningsgruppen skulle enligt kommitténs mening emellertid få betydelse för strävandena att göra planläggningen och det förebyggande arbetet effektivare. Genom en samordnad planläggning skulle det bli möjligt att för räddningstjänstinsatser gemensamt använda personal och materiel. En samordning av de förebyggande åtgärderna skulle som redan har framhållits göra det möjligt för personalen att specialisera sig. Den skulle därmed kunna bidra till

280 Organisation SOU l981:82

att väsentligt öka det smnlade kunnandet i denna del av verkswnheten i regionen. Kommittén anser det naturligt att brandchefen i den kommun inom en region som har de största resurserna i många fall utses att leda gruppens arbete.

När det sedan gäller det operativa räddningstjänstarbetet inom regionen kan varje brandchef liksom för närvarande ha ansvaret för alla insatser i sin egen kommun. En annan lösning är att den tidigare nämnda lednings- och samordningsgruppen i författning ges möjlighet att för räddningstjänstsituationer som kräver samlade insatser i större omfattning inom regionen besluta att en av brandcheferna eller den som han utser alltid skall vara räddningsbefälhavare och samordna räddningstjänstinsatserna. Dessa situationer bör i så fall anges i förväg i en instruktion för räddningstjänsten i regionen. För andra räddningstjänstinsatser i regionen skulle ansvaret däremot ligga på brandchefen i den kommun där olyckan har inträffat. Enligt kommitténs mening bör kommunerna för fredsräddningstjänsten välja den form för administrativ och eventuellt operativ samordning som är mest lämplig med hänsyn till förhållandena i respektive samarbetsregio- 1161 .

Lednings- och samordningsgruppens uppgifter skulle i huvudsak vara av sama slag i fred och i krig. Sannolikt skulle krigssituationens ökade krav emellertid fordra ett större ansvar för den brandchef som eventuellt har blivit utsedd att i fred i vissa lägen samordna de operativa räddningstjänstinsatserna. Kommittén anser att det för denna samordning av det operativa arbetet i krigsräddningstjänsten är nödvändigt att i författning reglera

Organisation

skyldigheterna och befogenheterna för den brandchef som utses att i krig leda arbetet i samordningsenheten.

Länsnivåi 7.3.1 Principerna för uppgiftsfördelningen På länsnivå innebär principerna att ett statligt regionalt organ liksom hittills skall utföra en länsomfattande av planläggning räddningstjänsten. Uppgiften innebär i huvudsak att det regionala organet med utgångspunkt i den lokala beskriplanläggningen ver de risker som kan leda till olyckor av större omfattning, inventerar de resurser som finns och planerar samtillgängliga ordningen på länsnivå av räddningstjänstarbetet för olika typer av olyckor. Det statliga regionala organets uppgift kan sägas vara att stämma av de kommunala räddningstjänstplanerna mot en regional plan för länet med uppgifter om de resurser som det går att samla vid dessa händelser. Enligt kommitténs mening bör det vara möjligt att ytterligare utveckla den regionala räddningstjänstplanering som har genomförts av så gott som alla länsstyrelser.

Brandlagen ger länsstyrelsen möjligheter att vid nödläge som kräver omfattande räddningstjänståtgärder i samordningssyfte överta ledningen av räddningstjänstarbetet. skall Länsstyrelsen i sådana fall förordna en särskild befälhavare för räddningstjänsten på olycksplatsen. Bestämmelsen om länsstyrelsens övertagande av ledningen har hittills tillämpats vid endast tre tillfällen. Det skedde vid Tuveraset år 1977, vid oljebekämpningen i Stockholms skärgård våren 1979 och i samband med översvämningarna i Dalälven våren 1978.

282 Organisation

När länsstyrelsen har övertagit ledningen av räddningstjänsten skall kostnaderna för denna i viss utsträckning bestridas av staten enligt reglerna i brandlagen. Kommittén anser att bestämmelserna om statlig ersättning till kommunerna om möjligt skall utformas så att reglerna för ersättningen inte blir avgörande för om det statliga regionala organet skall överta ledningen eller inte. På det sättet kan avgörandet om ett Övertagande ske med utgångspunkt i behovet av samordnande beslut, utan att de berörda organen behöver beakta de ekonomiska konsekvenserna av övertagandet. Förslaget till samverkan mellan kommunerna i ett system med räddningstjänstregioner kommer å andra sidan sannolikt att minska behovet av samordning på länsnivå. I en del fall - särskilt när det kan bli fråga om att samordna den allmänna räddningstjänsten med en eller flera former av särskild eller med annan verksamhet - emelräddningstjänst fyller lertid bestämmelse brandlagens om statlig regional samordning en väsentlig funktion.

En uppgift för ett statligt regionalt organ kan vara att sammanställa och värdera de erfarenheter som de lokala

räddningstjänst-

organen gör i sitt arbete och att sprida dessa erfarenheter. Som kommittén har betonat är det angeläget att även statliga regionala organ på olika sätt söker stimulera en ökad samverkm1. I överensstämmelse med de av statsmakterna antagna principerna för kommunal självstyrelse anser kommittén att den statliga tillsynen i allt väsentligt skall kunna ske genom råd och information till kommunernas räddningstjänstorgan.

sou 1981:82 Organisation

Utformningen av räddningstjänstens organisation på lokal nivå kan styras av regler för dimensionering av styrkor i beredskap och av regler för underställelse av brandordning. Komittên kommer att i nästa av sitt arbete att etapp ta ställning till behovet av sådana regler. I det här skall endast sammanhanget framhållas att det trots strävandena att främja den kommunala självstyrelsen kan behövas något slags medel för statlig påverkan i de fall där det är uppenbart att en kommun inte tillgodoser de krav på skydd och säkerhet som invånarna har rätt att ställa. Framför allt om räddningstjänstens skall organisation vara densamma i fred och i krig finns det skäl att för sådana fall överväga över någon form av statligt inflytande verksamhetens utformning.

7.3.2 Organ som skall lösa uppgifterna på länsnivå En lösning som ligger närnmst till hands vid valet av statligt regionalt räddningstjänstorgan är att länsstyrelsen liksom hittills skall svara för samordningen på länsnivå. Länsstyrelsen har som regionalt statligt organ samordningsuppgifter även på - det kan gälla Civilförsvaen rad andra områden. I vissa fall ret men också den fysiska planeringen och trafikplaneringen har länsstyrelsen uppgifter av betydelse för räddningstjänstens planering och genomförande samt för de förebyggande åtgärderna. Mot ett bibehållet ansvar för när det räddlänsstyrelsen gäller ningstjänsten på regional nivå talar emellertid att länsstyrelserna i vissa situationer har haft svårt att hitta sin roll i räddningstjänsten. I stor utsträckning beror detta sannolikt på att de saknar med praktiska erfarenheter personal av räddningstjänstarbete. Uppgifterna i räddningstjänsten på regional nivå

284 Organisation SOU l98l:82

har till största delen fullgjorts av tjänstemän med huvuddelen av sin utbildning och sina erfarenheter från civilförsvaret.

En annan lösning skulle vara att av flera län bilda s k storregionala enheter med ansvar för räddningstjänstens samordning inom men också mellan dessa län. Om man för att underlätta samordningen med civilförsvaret och det militära försvaret väljer civilområdet/militärområdet som förebild, skulle resultatet bli sex räddningstjänstområden i hela landet. De personella resurser som skulle fordras för planering och samordning skulle kunna placeras inom civilbefälhavarnas kanslier. Varje civilbefälhavare skulle med sitt kansli få ansvara för samordningen av räddningstjänsten inom de län som hör till det egna civilområdet.

Vid valet mellan de båda lösningarna talar enligt komittêns

mening övervägande skäl för länsstyrelsen som regionalt statligt

räddningstjänstorgan. Indelningen i civil- och militärområden är grundad framför allt på det förhållandet att det i en ofredssituation behöver fattas en lång rad beslut som griper över flera län samtidigt. Effekterna av militära anfalls- och försvarsâtgärder breder snabbt ut sig över stora områden. Även de civila skyddsåtgärderna - t ex alarmering, utrymning och undanförsel - berör också flera län samtidigt.

Situationen är inte densamma inom räddningstjänsten - varken i krig eller i fred. Räddningstjänstarbetet har sin tyngdpunkt lokalt. Utom för de händelser med effekter som i en del fall når ut över stora ytor - t ex skogsbränder, oljepåslag och kärnkrafthaverier - är länet i de flesta fall ett stort omtillräckligt

Organisation råde för samordning av kommunernas verksamhet. I de situationer där en samordning mellan flera län kan bli nödvändig bör denna kunna koma till stånd t ex genom att en länsstyrelse efter överenskomelse mellan de berörda länens företrädare eller genom beslut av regeringen får ansvaret för en samordnad ledning.

Den stora nackdelen med de flerlänsregioner som kommittén har övervägt är att områdena skulle bli alltför vidsträckta. Civilbefälhavaren och kanslipersonalen skulle få svårt att hålla kontakt med räddningstjänstorganen i varje område. CK-gruppen förutsätter att länsstyrelserna behåller sina uppgifter för samordning av civilförsvaret inom varje län. Flerlänsregionernas kanslipersonal skulle då med hänsyn till behovet av samverkan mellan de båda verksamhetsgrenarna tvingas samordna sitt arbete även med de olika länsstyrelsernas civilförsvarspersonal. Risken förefaller vara stor att verksamheten i de sex regionernas kanslier i alltför hög grad skulle komma att omfatta utredningsoch planeringsuppgifter samt andra administrativa uppgifter. Kontakterna med kommunerna skulle sannolikt bli mycket begränsade. För ett mer omfattande utbyte av erfarenheter med lokala organ skulle det i de storregionala kanslierna

fordras mycket

omfattande personella resurser. I ett något mer finmaskigt regionsystem med drygt ett tiotal räddningstjänstområden i hela landet skulle en del av dessa nackdelar elimineras. Ett sådant regionsystem skulle emellertid i relativt hög grad komma att likna det nuvarande med länen som samordningsområden.

Kommittén föreslår från de redovisade utgångspunkterna att länen bör vara geografiska områden för statlig regional samordning av

. 286 Organisation räddningstjänsten. I vissa fall kan det för planering av insatser fordras ett fast organiserat samarbete mellan olika länsstyrelser, t ex i Göteborgs-området. Även utbildning lämpar sig för en samverkan mellan län. Som har redovisats sker ett sådant samarbete redan nu i Målar-Hj älmar-området och mellan en del av länen i norra Sverige.

Kommittén anser det vidare angeläget att med ledning av de hittills samlade erfarenheterna mer utförligt ange i vilka slag av situationer som länsstyrelsen bör överta ledningen av räddningstj änstarbetet. Även dessa frågor kommer att övervägas i kommittêns fortsatta arbete i samband med utformningen av ett förslag till en ny räddningstjänstlag. I det sammanhanget kommer kommittén också att mer i detalj behandla de frågor om statlig tillsyn, om planläggning och om samordning på länsnivå mellan den allmänna räddningstjänsten och de olika formerna av särskild räddningstjänst som tidigare har berörts i detta kapitel.

Som kommittén har framhållit i redogörelsen för sina överväganden om samverkan i kapitel 6 kan det vara lämpligt att Svenska konrmunförbundets länsavdelningar svarar för en del uppgifter på länsnivå. Konkret samarbete i denna form har prövats i flera län - det gäller inköp, utbildning och information i aktuella räddningstjänstfrâgor. Det är angeläget att de ansvariga organen jämsides med uppbyggnaden av primärverkan i räddningstj änstregionerna undersöker hur sekundärsaznverkan på länsnivå i kommmernas egen regi kan utvecklas. I det sammanhanget är det nödvändigt att finna former för ett ändamålsenligt samarbete mellan länsstyrelserna och kommunförbundets länsavdelningar.

sou 1981:82 Organisation \ Som ett led i strävandena att minska mellan de splittringen olika räddningstjänstformerna anser kommittén det att viktigt arbetet med räddningstjänsten inom varje länsstyrelse organiseras så att ansvar och kunnande samlas hos den personal som länsstyrelserna får möjligheter att avdela för räddningstjänstuppgifterna. Länsstyrelsens uppgift att genom samordnande åtgärder överbrygga olikheter i arbetssätt och resursplanering mellan olika måste slå också räddningstjänstoråden igenom i den egna organisationen. Ett samlat utnyttjande av länsstyrelsens personella och materiella oberoende av vilken resurser, typ av olyckshändelse och vilket av beredskap slag som det gäller, är till nytta för resultatet av länsstyrelsens samlade arbete inom räddningstjänsten.

Den centrala nivån 7.4.1 Principerna för uppgiftsfördelningen På central nivå bör framför allt ett ansvar för ligga utbildning och för det forsknings- och utvecklingsarbete som gäller räddningstjänsten och de förebyggande åtgärderna, om effektiviteten skall fortlöpande kunna höjas. För att de ökade kunska-

perna skall kunna tillvaratas måste det information till

spridas regionala och lokala organ. Centralt är det också nödvändigt att utveckla så att organisationsformer samhällets samlade resurser kan användas i räddningstjänsten när detta är nödvändigt Det gäller användningen av t ex civilförsvarets, det militära försvarets, polisens, kustbevakningens och andra samhällsorgans resurser. Sambandet mellan räddningstjänsten och de förebyggande åtgärderna är också viktigt att upprätthålla. De lärdomar som samlas i räddningstjänstarbetet måste kunna tillvaratas på ett effektivt sätt i det förebyggande arbetet.

288 Organisation SOU l98l:82 För att underlätta samordning av räddningstjänstinsatser vid större olyckor kan det i en del fall finnas ett behov av ett centralt uppgiftsförrå med överblick framför allt över mer exklusiva resurser och hur de kan utnyttjas. Det centrala uppgiftsförrådet skulle också kunna vara till nytta genom att alarmera sådana resurser åt de regionala eller lokala organen i situationer när de behövs. De ofta framförda kraven på en väsentligt förbättrad standardisering av materielen kräver vidare utvecklingsinsatser på central nivå och utformning av olika slags riktlinjer av centrala organ.

7.4.2 Nuvarande förvaltningsorgans uppgifter - beslutade eller i annat sammanhang föreslagna förändringar Statens brandnämmd har som central förvaltningsmyndighet tillsyn över den kommunala räddningstjänsten. Som har framgått av redogörelsen i avsnitt 2.3 hör det till nämndens uppgifter att utbilda brandpersonal och skorstensfejare. Genom annan utbildningsverksamhet, forsknings- och utvecklingsarbete samt råd till länsstyrelser, kommuner och enskilda i frågor om räddningstjänst och om förebyggande åtgärder mot brand skall brandnämnden främja sådan räddningstjänst som ankommer på kommunerna. Det skall vidare nämnas att brandnämnden biträder länsstyrelserna vid handläggning av räddningstjänstfrâgor samt prövar vissa frågor om statlig ersättning till kommun för räddningstjänst och oljesanering.

Ansvariga på central nivå för de olika formerna av särskild räddningstjänst m m eller för samordning och i några fall för tillsyn av lokala eller regionala huvudmäns verksamhet är som kommittén tidigare har redovisat följande organ:

Organisation Rikspolisstyrelsen Fjällräddningstjänst samt ambulansoch räddningsflygtjänst överbefälhavaren Användning av militära resurser i räddningstjänst Användning av civilförsvarets resur-

Civilförsvarsstyrelsen

ser i räddningstjänst Sjöfartsverket Sjöräddningstjänst Luftfartsverket Flygräddningstjänst Tullverket Olje- och kemikaliebekämpning till havs, i kustvattnen och i Vänern och Mälaren Socialstyrelsen Sjuktransporter

Statens strålskydds- Räddningstjänst vid olyckor i atom-

institut anläggningar

På central nivå verkar också Svenska kommunförbundet i olika frågor som har med den allmänna och särskilda räddningstjänsten att göra. I förbudets kansli finns inom den komualpolitiska avdelningen en räddningstjänstsektion. Till sektionens uppgifter hör att bevaka behandlingen av räddningstjänstfrågor ur kommunal synvinkel, att bereda ärenden som skall avgöras i förbundets räddningstjänstdelegation och/eller styrelse samt att biträda enskilda kommuner med råd och upplysningar i olika frågor. Som konsult utför sektionen vidare utredningar om räddningstjänstens organisation åt kommuner som avser att se över verksamheten. Sektionen bevakar också totalförsvarsfrågor. Räddningstjänstsektionen ordnar utbildning och håller konferenser för information och utbyte av erfarenheter i olika räddningstjänstfrågor.

Landstingsförbundet har en motsvarande samordningsroll när det

gäller sjukvårdshuvudmännens planering och genomförande av sjuktransportverksamheten.

290 Organisation SOU 1931352

För några av de redovisade myndigheterna har fattats beslut resp föreslagits förändringar i organisation och uppgifter som på olika sätt skulle kunna påverka eller åtminstone beröra räddningstjänsten. Socialstyrelsen kommer enligt statsmakternas beslut (prop 1979/80:6, SOU 1979/80:45, rskr 1979/802386) att få en annan roll än den nuvarande. skall aktivt Socialstyrelsen verka för att de mål och riktlinjer för t ex sjukvården som fastställs av regering och riksdag och

förverkligas på regional

lokal nivå. I huvudsak skall detta emellertid ske i andra former än genom traditionell myndighetsutövning med detaljerad övervakning och reglering av sjukvårdshuvudmännens verksamhet. I arbetet skall kraven kommunal på förstärkt självstyrelse beaktas. Socialstyrelsen skall statsmakternas beslut i enligt större omfattning än hittills inrikta sin verksamhet ta på att fram underlag för huvudännens beslut. Tillsynsuppgiften skall fullgöras genom att verket utfärdar föreskrifter och allmänna råd.

Den s k MIST-utredningen har i betänkandet (SOU 1979:43-45) Ren tur - för program miljösäkra transporter föreslagit bildande av en ny gemensam myndighet av Sjöfartsverket och tullverkets Statskontoret har i sin

kustbevakning. rapport (198l:4)

Sjöfartsverket och tullverkets kustbevakning besparingsmöjligheter och andra effekter vid ett sammanförande redovisat bl a vilka personalbesparingar som kan uppnås med en kombinerad lokal kustbevaknings- och lotstransporttjänst i en gemensam orga-

nisation. Räddningstjänstkommittên har i avsnitt

5.2 berört frågan om en eventuellt kustomorganiserad och sjöfartsmyndighets uppgifter.

Organisation

statsmakternas beslut om riktlinjer för energipolitiken Enligt skall statens strålskyddsnämnd och den till institutet knutna mot atomolyckor som ett led i beredskapen mot beredskapsnämnden i kärnkraftverken i en olyckssituation svara för en olyckor sammanhållen rådgivande funktion gentemot länsstyrelserna. Institutets beredskap skall omfatta expertis inom områdena radiofysik, meteorologi, befolkningsskydd och reaktorteknologi. Statens kärnkraftinspektion, SMHI och andra myndigheter bör bidra med experter för uppbyggnaden av den grupp som skall finnas tillgänglig pâ central nivå med mycket kort varsel. Strålskyddsinstitutet skall enligt beslutet få ett huvudansvar också för indikeringen vid en kärnkraftolycka. Det senare gäller främst planeringen av verksamheten och analysen av resultaten.

CK-gruppen har i sin rapport åt försvarskommittên föreslagit att en kommitté tillkallas för att utreda möjligheterna att av statens brandnämnd och civilförsvarsstyrelsen bilda en ny gemensam myndighet. CK-gruppen framhåller att en samordning av civilförsvarsstyrelsens och statens brandnämnds verksamhet i ökad grad skulle medverka till en rationellare materielhantering i både fred och krig. Även vid planläggningen av civilförsvaret och vid den planering som görs för räddningstjänsten i fred kan vissa samordningsfördelar uppnås, anser gruppen. Bland övriga samordningsobjekt pekar CK-gruppen på uppförande av anläggningar för lednings- och alarmeringstjänsten och anskaffande av sambandsmedel.

7.4.3 Inrättande av ett centralt nytt räddningstjänstverk räddningstjänstkommittêns synpunkter Strävandena att integrera civilförsvaret och räddningstjänsten

292 Organisation SOU 1983.82

i fred är ett av de bärande inslagen i förslaget till en effektivare En sådan utveckling förutsätter att det räddningstjänst. både i fred och ofred också sker en samordning inte bara lokalt och regionalt utan även på central nivå. Att bilda en ny myndighet sammanföra statens brandnämnd och Civilförsvarsgenom att är från den utgångspunkten en angelägen åtgärd. Det styrelsen mesta i fråga om personal och materiel och mycket när det gäller metoder och angreppssätt vid utveckling och planering är gemensamt för freds- och krigsräddningstjänsten. En gemensam organisation för de båda centrala verkens uppgifter har alla förutsättatt fränja effektiviteten i arbetet. ningar

Inom freds- och krigsräddningstjänsten bör den nya centrala vara att utveckla metoder myndighetens grundläggande uppgifter för att samanställa och utvärdera erfarenheter verksamheten, och att och rådgivning sprida dessa till räddgenom information ningstjänstorganen. Ett syfte med dessa åtgärder är att räddningsskall använda en mer enhetligt utformad materiel. Som tjänsten redan har berörts i kapitel 6 skulle det nya räddningstjänstverket av utredning och information kunna genom olika typer bidra till strävandena att stimulera samverkan i de föreslagna En annan uppgift bör vara att i plaräddningstjänstregionerna. nerings- och utvecklingsarbetet samordna den allmänna räddningstjänsten med de särskilda räddningstjänstformerna.

kommitténs är det nödvändigt att åstadkomma en Enligt mening lämplig fördelning av arbetsuppgifterna mellan det nya verket och Svenska kommunförbundet. Som tidigare har redovisats utför kommunförbundet ett omfattande arbete bl a genom utredningar

Organisation om räddningstjänstens organisation i enskilda komnuner. Kmmnwiförbundet ordnar bl a utbildning och konferenser för information och utbyte av erfarenheter i räddningstjänstfrågor. Genom att utveckla principer för en gemensam teknikupphandling strävar kommunförbundet efter att åstadkomma en mer enhetlig utrustning inom den allmänna räddningstjänsten. Det senare arbetet sker i samverkan med styrelsen för teknisk utveckling (STU). Tekniska standarder för brandskyddsmateriel utformas inom Sveriges mekanstandardisering i anslutning till Sveriges standardiseringskommissions arbete.

Räddningstjänstkomittên föreslår att en organisationskomittê

snarast tillkallas för att närmare utreda uppgifter, medel och organisation för det nya centrala räddningstjänstverket och för att utarbeta en plan för genomförandet av den nya organisationen. Organisationskommittêns utredning bör omfatta en bedömning av vad som skall krävas av verket både i freds- och i krigsorganisationen. Med hänsyn till de stora fordringar som i fortsättningen skall ställas på en utveckling av fredsräddningstjänsten anser räddningstjänstkommittên det naturligt att denna del av verksamheten komer att sätta sin prägel på organisationen. Samtidigt måste de krav beaktas som krigsförhållandena kan komma att ställa på den nya myndigheten. En omorganisation av verksamheten skall självfallet inte koma att fordras i krigssituationen. För att garantera en effektiv samordning mellan fredsoch krigsräddningstjänsten är det vidare nödvändigt att verket byggs upp med enhetliga funktioner för t ex planering, utbildning och materielanskaffning som omfattar både freds- och ofredssituationen. Personalresurserna bör disponeras så att Civilförsvarsstyrelsens och brandnämndens skilda erfarenheter berikar kunnandet inom det nya verket.

294 Organisation sou 1931;3z

Utgångspunkten för organisationskommittêns arbete bör således vara att de nuvarande båda verken skall smälta in i varandra på ett med hänsyn till arbetsuppgifternas art naturligt sätt. Andra utgångspunkter anser kommittén skall vara de principer

i

för samverkan mellan stat och komun som statsmakterna har

i

fastställt. att en effektiv samverkan mellmx å I syfte stimulera å den allmänna räddningstjänstens och de särskilda räddningstjänst-

i

formernas organ bör organisationskommittên särskilt överväga vilka åtgärder för samordning som fordras mellan det nya verket och övriga statliga myndigheter. De statliga organ som det gäller är bl a rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren, sjöfartsverket, tullverket, socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, televerket, luftfartsverket och statens järnvägar. En möjlighet till samordning finns t ex i budgetprocessen genom att räddningstjänstverket yttrar sig till regeringen över de delar i andra

myndigheters anslagsframställningar som gäller räddningstjänsten.

7.4.4 Inrättande av en samordnings- och informationscentral för räddningstjänsten (ett uppgiftsförråd) Komittên avser att i nästa etapp av arbetet återkomma med överväganden om de centrala ämbetsverkens uppgifter inom ramen för de olika formerna av särskild räddningstjänst. I det sammanhanget räknar kommittén också med att behandla den i det föregående avsnittet i korthet berörda frågan om en central samordnings- och informationsfunktion vid användning av speciella resurser för räddningstjänst i samband med olyckor av större omfattning eller vid andra olyckor som fordrar insatser av mer exklusiva räddningstjänstresurser. Det senare skulle kunna gälla försvarets tunga helikoptrar, civila och militära fartyg, mili-

Organisation

tära förband i större skala eller medverkan av experter med

kunskaper om olika slag av farliga ämnen. Lednings- och sambandsresurser finns redan nu hos luftfartsverket, televerkets sjöräddningscentraler, marinens sjöbevakningscentraler, rikspolisstyrelsens sambandscentral och hos SOS Alarmering AB vid länsalarmeringscentralen i Stockholm. dessa centraler

i Samtliga

i I är ständigt bemannade.

i

5 l En central samordning på riksnivå för olika typer av räddningsav större tjänstinsatser omfattning fjällräddning, Sjöräddning, flygräddning, olje- och kemikaliebekämpning till havs, ambulansflyg m m - skulle göra det möjligt att få en överblick över de rörliga resurserna och hur de bäst kan användas. De an-

i

svariga operatörerna skulle få en rutin när det gäller möjligå heterna till av dessa resurser som skulle kunna vara

g

användning I till stor nytta för räddningsbefälhavaren på platsen och där- I med för effektiviteten vid ledning av räddningstjänsten i sam-

F

| band med större eller på annat sätt speciella olyckor.

t

Särskilt i den känsliga inledninosfasen efter en omfattande olycka och för i ett

I samordningsuppgifter utdraget bekämpnings-

skede skulle det vara av betydelse om det fanns ett

E

kompetent

i samordningsorgan som kunde tillhandahålla de nödvändiga resur-

2 serna. För flygräddningen och eventuellt för sjöräddningen

skulle samordningscentralen i vissa fall i det inledande skeå , det, innan en regional eller lokal har räddningstjänstledning hunnit etableras, ha ett operativt ansvar. I alla när det lägen fordras en lokal eller regional detaljkunskap och de lokalt eller regionalt tillgängliga bekämpningsresurserna bedöms som

290 SOU 1981382 Organisation tillräckliga skulle ledningsarbetet så snart som möjligt efter ett larm kunna överföras till lokala eller regionala organ. Även ambulansflygtjänsten och räddningsflyget skulle i stor utsträck-

g

ning kunna samordnas av den skisserade samordningscentralen.

Det skall framhållas att den centrala samordningsfmiktionen för

den allmänna räddningstjänstens del inte skulle ha något lednings-Ã

ansvar av samma typ som förekommer inom t ex flygräddningstjänsten. Den allmänna räddningstjänstens organ bekämpar i regel

olyckor av lokal karaktär. I sådana fall förekommer inte det

omfattande efterforskningsarbete, som kännetecknar och flygsjöräddningen. En central informationsfunktion med överblick över samtliga medel i räddningstjänsten skulle emellertid i många situationer kunna vara ett värdefullt serviceorgax ett uppgiftsförråd - åt kommuner och länsstyrelser när dessa behöver förstärka sin egen organisation med speciella resurser, t ex med expertis som har grundliga kunskaper om egenska-

perna hos olika slag av farliga ämnen.

Ett centralt uppgiftsförråd skulle minska kraven på kommunerna och länsstyrelserna att hålla egna aktuella register över externa resurser. Det skulle därmed minska bl a kostnaderna för den allmänna räddningstjänstens planläggning. Samordningscentralen skulle vidare kunna biträda i den samverkan mellan organ å med olika av resurser som kan behövas slag inom fjällräddningen speciellt om en efterspaning berör flera län - och i räddningstjänsten vid atomolyckor.

sou 1981 82 Organisation ?97

Räddningstjänstkommittên anser att frågan om en central samordnings- och informationscentral vid av speciella räddanvändning ningstjänstresurser bl a i samband med olyckor av större omfattning behöver övervägas vidare. I det fortsatta arbetet kommer kommittén att mer i detalj klargöra vilka som en samuppgifter ordningscentral skulle kunna få och hur fördelningen av ansvar och uppgifter i förhållande till olika slag av regionala och lokala alarmerings- och samordningsfunktioner skulle kunna ske. Kommittén vill framhålla att syftet med den diskuterade samordnings- och informationsfunktionen inte är att över arflytta betsuppgifter frán regional och lokal nivá till den centrala nivån. Komittên vill emellertid se vilka det finns möjligheter att minska den nuvarande i dessa funktioner sektoriseringen på central nivå, att höja effektiviteten och att samtidigt minska de totala kostnaderna för denna verksamhet.

E]

Övriga åtgärder 299 ANDRA ÅTGÄRDER FÖR ÖKAD EFFEKTIVITET I DEN ALLMÄNNA RÄDDNINGS- TJÄNSTEN

8.1 Enhetlig lagstiftnirg; för hela räddningstjänsten De grundläggande bestämmelserna om statens och kommunernas skyldigheter att svara för räddningstjänståtgärder finns i brandlagstiftxlinxgexa. Som har redovisats i kapitel Z är flera former av samhällets räddningstjänst emellertid undantagna från brandlagens tillämpningsområde. Så är fallet med Sjöräddningen, fjällräddningen och räddningstjänsten vid olyckor i atomanläggning. Brandlagexl gäller vidare endast i begränsad utsträckning i fråga om olje- och kemikaliebekämpningen till havs, i kustvattnen eller i Vänern och Mälaren. Brandlagen omfattar heller inte, framgår :let av förarbetena till lagen, sjukvård, Sjuktransporter eller ambulansflygtjäxlst och inte den del av flygräddningstjänsten som avser andra åtgärder än räddningstjänst på haveriplats. För ie redovisade formerna av räddningstjänst utanför brandlagens tillämpningsområde finns i stället andra bestämmelser. Följande sarmanställnixig visar de viktigaste författningarna m m som reglera de olika formerna av samhällets räddningstjänst.

Övriga åtgärder

Räddningstjänstfonn m m Huvudman Författning m m

A11män räddningstjänst Kommunerna Brandlagen (1974:80)

Brandstadgan (l962:91, omtryckt 1974:81) Fjällräddningstjänst Polisen Riksdagens skrivelse (rskr 1960:11)

Polisinstruktionen (1972:511)

Flygräddningstjänst Luftfarts- (1957: Luftfartslagen verket 1979:643) 297, omtryckt Luftfartskungörelsen (1961:558)

Sjöräddningstjänst Sjöfartsver- Instruktionen (1969:320, ket (samord- omtryckt 1975:1070) ningsansvar) för sjöfartsverket m fl myndigheter och överenskommelsen Sjöräddnings- 3.11.1960 rörande sjösällskapet räddning i fredstid

Sjölagen (139l:35, s 1, omtryckt 1975:1289)

Sjönödskungörelsen (1952:581)

Bekämpning av olja m m Tullverket Instruktionen (1973: till havs, i kustvatt- (kustbevak- 884)för tullverket nen och i Vänern och ningen) Mälaren Vissa bestämmelser i brandlagen

Räddningstjänst vid Länsstyrel- Lagen (1960:331) om olyckor i atomanläggning serna skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m m (atomskyddslagen)

Sjuktransporter Sjukvårds- Sjukvårdslagen (1962: (vägbundna) huvudmännen 242)

Ambulans- och räddnings- Rikspolis- brev Kungligt 29.5.1969 flygtjänst styrelsen

Övriga åtgärder 301

I både allmän och särskild räddningstjänst medverkar som tidigare har framhållits, utom huvudmännen, också flera statliga organ och privata organisationer. Även de samverkande organens deltagande i räddningstjänsten är till en del reglerad i olika författningar m m. De viktigaste av dessa framgår av sammanställningen nedan .

Sanverkande organ Författning Polisen Polisinstruktionen Statens Järnvägar Statens Järnvägars författningssamling SJF 016 Hjälpberedskap Det militära försvaret Kungörelsen (l969:85) om militär räddningstjänst m m jämte ÖBs tillämpningsföreskrifter 1960 års tjänstereglemente för i försvarsmakten (TjRF) l i Hemvärnskungörelsen (1970 : 304) å l Civilförsvaret Civilförsvarslagen (1960 : 74 , l omtryckt 1975:712)

i

I Civilförsvarskungörelsen (1960:377)

i

, Som konunittên har framhållit tidigare i betänkandet kan de olika formerna av räddningstjänst som förekommer i dagens samhälle : inte ses isolerade från varandra. En olycka kräver ofta ingripanden av flera olika slags räddningstjänst, framför allt om den är av större omfattning. En del av dessa olika räddningstjänstformer har sådan karaktär att det enligt kommitténs bedömning inte är möjligt eller lämpligt att inordna dem i den allmänna räddningstjänsten.

303 Övriga åtgärder För att samhällets räddningstjänstorganisation skall kunna ingripa med sina samlade resurser och följaktligen agera så effektivt som möjligt är det viktigt att ett omfattande samarbete äger rum mellan de olika organen. En samordning på det praktiska planet i räddningstjänsten skulle enligt kommitténs mening kunna stimuleras av en så långt möjligt enhetlig lagstiftning omfattande de huvudsakliga riktlinjerna för samhällets hela räddningstjänst. Genom en sådan lagstiftning skulle det bli möjligt att införa mer enhetliga räddningstjänstbegrepp, t ex räddningstjänst till sjöss och räddningstjänst till lands, i stället för de nu förekommande benämningarna flygräddning, sjöräddning, olje- och kemikaliebekämpning m fl. Detta skulle kunna bidra till en ökad effektivitet i räddningstjänsten. Enskilda rädd- å i

ningstjänståtgärder skulle inte riskera att fördröjas på grund i

av svårigheter att bestämma vilken form av räddningstjänst som i

behövs och vilket organ som skall ingripa. För att detta syfte skall kunna uppnås kan det emellertid också komma att krävas att det i en enhetlig räddningstjänstlagstiftning finns föreskrifter om att de i räddningstjänsten deltagande organen, så långt det är möjligt skall lämna varandra erforderlig hjälp.

Det har i olika sammanhang framhållits att begrepp som brandlag och brandförsvar för tankarna till endast en gren av den kommunala räddningstjänstens arbete och att detta i en del situationer kan försvåra ett effektivt utnyttjande av brandförsvarets resurser. Kommittén komer mot den bakgrunden att i samband med utformningen av sitt förslag till ny lagstiftning överväga dessa terminologiska frågor. Enligt komittêns mening kan det finnas skäl att ersätta en del av de med ordet ”brand” sammansatta uttrycken med sammansättningar där orden räddning och räddnings-

Övriga åtgärder

tjänst ingår.

I en enhetlig räddningstjänstlag skulle det också bli möjligt

dels att integrera redan befintlig lagstiftning om allmän och

särskild räddningstjänst, dels att låta lagen omfatta de delar

av samhällets räddningstjänst som för närvarande, frånsett be-

i

stämmelser i vissa verks är oreglerade.

E egna författningar,

I 1 Genom arbetet inom atomlagstiftningskommittên (I 1979:05) sker a en översyn av lagstiftningen på atomenergiområdet. I direktiven ä till kommittén framhålls att samordningen mellan atomenergilag-

i

stiftningen och lagstiftningen inom andra områden, t ex brand- I

I

skyddet, skall beaktas. Riksdagen har för en utökad beredskap i . mot olyckor i kärnkraftverk beslutat om ändringar i lagen å E (1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m m

i

(atomskyddslagen). Beslutet avser framför allt frågor om läns-

l

styrelsernas, kommunernas och regeringens i en ut-

E

uppgifter

i ökad beredskapsorganisation. Det framgår av regeringens propo-

sition att ändringarna har skett i avvaktan på resultaten av

såväl atomlagstiftningskommittêns som räddningstjänstkommittêns

arbeten. Enligt räddningstjänstkommittêns mening bör det över-

vägas om bestämmelserna i atomskyddslagen i nuvarande eller

reviderad form skall ingå i den nya räddningstjänstlagen. Även l annan t ex bestämmelserna i kungörelsen

E

lagstiftning, om mili-

g

tär räddningstjänst m m bör som kommittén för närvarande be-

dömer det kunna inordnas i den nya räddningstjänstlagen.

1978 års försvarskommittê har i delbetänkandet Säkerhetspolitiken och totalförsvaret framhållit att det råder ett nära sam-

band mellan räddningstjänst i krig och i fred och att det är

nödvändigt med en samordning av verksamheterna. Försvarskommit-

304 övriga åtgärder ten anser att kärnan i de särskilda räddningsresurserxla i krig skall vara de fredstida resurserna, alltså främst brandförsvaret. Som har framgått av redogörelsen i avsnitt 6.4 har en närmare utredning om möjligheterna att lägga ett ökat ansvar för civilförsvarsverksamheten på kommunerna gjorts av CK-gruppen. Ivbt bakgrund av strävandena att samordna civilförsvaret med den kommunala Verksamheten kommer räddningstjänstkonmittên i sitt fortsatta arbete att också uppmärksamma frågor om förhållandet mellan räddningstjänstlagstiftnixrgen och den lagstiftning som rör civilförsvarsverksamheten och kormmznernas verksamhet under beredskap och krig.

8.2 Användning av resurser avsedda för andra ändamål än allmän rädd- 7.

ningstjänst

8.2.1 Inledning En ökad effektivitet i den allmänna räddningstjänsten förutsätter att kormnunema i större utsträckning än hittills får möjligheter att komplettera sina egna resurser genom att använda personella och materiella resurser avsedda för andra ändaJnål än

allmän räddningstjänst. Detta är en av grundtankarna i kommit-

têns överväganden. En hel del sådana kompletteringar har redan skett. Kommittén bedömer emellertid att det går att komna mycket längre genom en ytterligare förstärkning av den allmänna räddningstjänsten. Enligt vad kommittén har erfarit tillämpas bestämmelserna för olika verksamheters medverkan i räddningstjänsten för närvarande på ett alltför skiftande sätt av olika regionala och lokala organ.

s{xI1981:82 Övriga åtgärder

8.2.2 Civilförsvaret

För civilförsvarets del har statsmakterna vid flera tillfällen -

senast vid beslutet om l974 års brandlag - uttalat att resur-

serna får tas i anspråk även i.fredstid vid av skador bekämpning

i samband med ”större katastrofbränder eller naturkatastrofer.

Uttalandet avser de materiella resurserna. Civilförsvarets per- F sonal får inte tas i anspråk för

i

dessa uppgifter annat än genom

frivilliga insatser.

Civilförsvarsstyrelsen har i samråd med statens brandnämnd gett

ut föreskrifter för av civilförsvarsmaterielen i användningen

räddningstjänsten. Enligt dessa föreskrifter omfattar den utrusti : ning som de båda myndigheterna anser lämplig för fredsräddningsi I l å tjänsten

| Akutmateriel I (1) som är tillgänglig för räddningstjänsten inom

10-l5 min idet betyder som regel att den finns inom brand-

stati0nen); I l I

I I (2) Förstärkningsmateriel som är tillgänglig för räddningstjäns-

ten inom l-2 tim. I

I Akutmaterielen omfattar framför allt den lättare utrustning som

räddningstjänstorganen har behov av - och som bör finnas till

hands relativt en olycka. omgående efter Som exempel på akut-

materiel anger bärsele civilförsvarsstyrelsen bår, och bårgördel,

filt, samaritväska, skyddsdräkt ABC, tågvirke, kätting, strål-

kastare, domkraft, förläggxingstält och radiostation.

: Förstärkningsmateriel är enligt

civilförsvarsstyrelsens förslag M olika typer av den något tyngre bl utrustningen, a motorspruta,

brandslang, telefonapparat, kapmaskin, lågtryckskompressor,

motorbergborrnwskin och spettmaskin.

306 Övriga åtgärder

Underhåll skall av materiel som ske genom civilförsvarsstxrelsen förvaras i civilförsvarsförråden. Konununen underhåller utrustning som har ställts i annat förråd, t ex inom brandstatiorx. Underhåll som ankommer utföras enligt före- a på kommunen skall :i skrifter som gäller för civilförsvarets egen verksamhet. Läns- i ?i beslutar i samråd med konununen vilken civilförsvars-

stzrelsen

material som skall förberedas för insats i fredsräddningstj änsten och var den skall placeras. E a T Enligt en undersökning av förhållandena år 1980 som kommittén E s 9 9 har lånar totalt 195 kommuner eller nära 70 0 av samt- å

genomfört å

ä 279 konununer någon form av akutmateriel. Utrustningen förliga varas i kommunernas egna förråd, som regel inom brandstationerna. Utlåniilgexl varierar i innehåll och omfattning mellan länen. Längst i samarbete med den kommunala räddningstjänsten har länsstyrelserna i Jönköping, Gotlands i Hallands och Västernorrlands län kommit. Samtliga kommuner i dessa län har enligt komnittêns statlig civilförsvarsmateriel i egna förråd. Till undersökning detta skall flera län där högst några få kommer saknar z läggas egen civilförsvarsmateriel. Det senare gäller Södermanlands, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, örebro, Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens län.

Stockholms, Malmöhus, Skaraborgs och Kopparbergs län har fler kommmer som inte lånar ut någon akutmateriel än kommuner som har sådan utrustning. Hälften av totalt 82 kommuner som inte disponerar egen civilförsvarsutrustning finns i dessa fyra län. Andra län med förhållandevis många konununer utan akutmateriel är Uppsala, Östergötlands, Älvsborgs, Värmlands och Norrbottens län.

:2 1981:82

Övriga åtgärder 307

Samarbetet med civilförsvaret innebär vidare att totalt 127 av de 279 kommunerna har egen nyckel till närmaste Civilförsvarsförråd för att snabbt kunna hämta förstärkningsmateriel. Utöver detta har något mer än 20 % av kommunerna tillgång till förråd genom amian konunun. Länsstyrelserna i Kristianstads, Gotlands, Örebro, Södermanlands och Östergötlands län har låtit alla eller nästan alla konununerna få denna möjlighet. I Uppsala och Jämtlands län har tvärtom ingen av kommunerna nyckel till förråden. Förhållandevis få kommuner med tillgång till förråden förekommer vidare i Stockholms, Skaraborgs och Västerbottens län.

4 Framför allt är det de till folkmängden små komwxerna som inte har lånat akutmateriel eller som saknar egen nyckel till civilförsvarsförråden. Av ett 60-tal kommLmer med mindre än lO 000 invånare har omkring hälften ingen akutmateriel i egna förråd. För 70-talet kommuner med mer än 30 000 invånare är motsvarande antal endast åtta. Nära 50 av 60-talet mindre kommuner saknar nyckel till civilförsvarsförråden. För de i runt tal 70 kommunerna med mer än 30 000 invånare är endast omkring 20 utan egen nyckel till civilförsvarets förråd.

De redovisade ojämnheterna i tillämpningen av bestämmelserna å har uppmärksammats av CK-gruppen som i sin rapport föreslår att civilförsvarsstyrelsen skall se över de nu gällande reg-

leia för användning av civilförsvarets materiel i fredsrädd-

ningstjänsten. Räddningstjänstkonunittên delar gruppens uppfattning men vill framhålla att bristerna sannolikt kommer att minska med en framtida konmrunanloiuten civilförsvarsverksamhet. En integrering av räddningstjänsten i fred med räddningstj äns-

308 Övriga åtgärder ten i krig inom ramen för ett kommunalt huvudmannaskap kommer att göra det betydligt lättare att även i fredstid använda civilförsvarets resurser. Ett av grundsyftena med reformen är att få med civilförsvaret i vardagsarbetet inom kommunen - inte ...A minst gäller det arbetet inom räddningstjänsten. Användningen i fredstid av civilförsvarets resurser blir på det sättet sannolikt lika enkel som användningen av fredsräddningstjänstens egna resurser .

Som kommittén tidigare har framhållit avser strävandena att åstadkomma en gemensam användning av resurser inte bara de materiella resurser som redan nu ligger i civilförsvarsförråden inom brandstationernxa. Det gäller också att utforma de gggsatta investeringarna i materiel och sambandscentraler för civilförsvaret så att utrustningen kan användas även i fred. Angeläget är det också, som konmittên har nämnt, att finna former för utbildning av civilförsvarspersonal som vid behov kan l medverka även i fredsräddningstj änsten. En rekrytering av vapeni fria tjänstepliktiga till den kommunala räddningstjänsten i krig och i fred öppnar sannolikt stora möjligheter till en förstärkning av resurserna.

i

8.2.3 Det militära försvaret Det militära försvaret har omfattande resurser för att under

i

fredstid kunna delta i räddningstjänst inom det civila samhället. En del av resurserna är mycket rörliga. Till skillnad från civilförsvaret deltar det militära försvaret nästan alltid med både personal och materiella resurser vid de räddningstjänstinsatser där en förstärkning bedöms nlödväxldig. För denna med-

Övriga åtgärder 309 verkan finns särskilda bestämmelser, som anger bl a vilka civila myndigheter som skall begära militär medverkan och vilka militära myndigheter som beslutar om insatserna.

Komittên har i samarbete med försvarsstaben genomfört en kartläggning av de militära resurser vid ett antal fredsförband av olika typer i östra militärområdet som kan användas i civil ; räddningstjänst. Kartläggningen illustrerar framför allt mång- J sidigheten i den militära organisation som kan användas inom räddningstjänsten. Det finns en hel del specialkunnande hos anställda och värnpliktiga. Hos de senare varierar detta kunnande emellertid beroende på utbildningsläget hos dem som för tillfället tjänstgör. Det militära försvaret har också en omfattande materiel för t ex undsättningsuppgifter på land, till sjöss och i luften. Inom fjällområdet har särskilda styrkor organiserats av militära förband med uppgift att delta i fjällräddningen.

Erfarenheterna från de senaste årens räddningstjänst där militära förband har deltagit visar att dessa i allmänhet en utgör effektiv förstärkning. Även från militär synpunkt bedöms effekterna i allmänhet som positiva. Militär medverkan i räddningstjänsten har således ofta en god inverkan på den militära beredskapen. Insatserna ger ett gott övningsutbyte genom den realism som räddningstjänsten erbjuder. Framför allt helikopterbesättbrukar ställas inför g ningarna avvägningar som ger en god trä- , ning för de militära uppgifterna.

Problem saknas å andra sidan inte i sammanhanget. Militära förband har själva efter genomförda större insatser framhållit att

310 Övriga åtgärder bestämmelserna som reglerar militär medverkan i fredsräddningstjänsten är svåröverskådliga. Ledningsfunktionerna på civil sida har ofta i ett geografiskt utbrett räddningstjänstarbete varit splittrade, vilket ibland gjort det nödvändigt för de militära organen att själva prioritera sina insatser mellan olika delar av det drabbade området. Olika meningar har funnits om de militära förbanden skall medverka också i den utökade beredskapen inför hot om en större olycka eller en allvarlig störning i samhällsverksamheten. De civila myndigheterna har vidare enligt de militära organens erfarenheter visat alltför liten förståelse för den militära beredskapens krav. De militära förbanden anser att de även i fortsättningen måste ha möjligheter att påverka formerna för sin medverkan och omfattningen av den.

Kommittén bedömer att de militära förbandens resurser i större utsträckning än hittills bör kunna användas i räddningstjänsten. I många situationer kan det efter en olycka vara angeläget att utnyttja det speciella kunnande som finns inom det militära området. En samverkan mellan räddningstjänstens organ och de militära förbanden skulle inte behöva minska resurserna för den militära utbildningen, i varje fall om insatserna kan genomföras relativt snabbt utan att dra ut på tiden. Som de militära myndigheterna framhåller kan insatser i räddningstjänst genom realismen som råder ge ett gott övningsutbyte.

Enligt komittêns mening är det angeläget att bestämmelser, beslutsformer och planläggningsrutiner för de militära förbandens medverkan i räddningstjänsten ses över, så att bl a sam-

Övriga åtgärder 311

arbetet kan initieras och genomföras på ett enklare sätt än vad som hittills ibland har skett. Övningar och andra förberedelser kan också bli nödvändiga. Det kan vidare vara angeläget att fler speciella räddningsdetachemexxt organiseras. Slutligen bör övervägas vilka möjligheter det kan finnas för kommunernas räddningstjänstorgan att disponera speciell materiel avsedd för den militära beredskapen, t ex bandvagnar eller andra terränggående fordon. Dessa överväganden bör ske med beaktande av de krav på tillgänglighet och uthållighet som gäller för uppgifterna i beredskap och krig. En kormnunal samverkan i räddningstjänstregioner anser kommittén skall kunna öppna möjligheter till ett mer utvecklat samspel i räddningstjänsten mellan militära och civila organ. Saxmna sak gäller det samarbete mellan olika län som i en del situationer kan behöva organiseras.

8.2.4 Övriga organ med resurser för räddningstjänst Som framgår av redogörelsen i avsnitt 2.3 finns det även inom en rad andra verksamheter än civilförsvaret och det militära försvaret resurser som är användbara i den allmänna räddningstjänsten - i några fall mycket omfattande sådana resurser. De statliga organ det gäller är framför allt D Polisen; D Tullverkets kustbevakning; D Statens järnvägar; D Statens vattenfallsverk; El Televerket; D SMÃI D Giftinformationscentralen D Sjöfartsverket och

312 Övriga åtgärder

E] Luftfartsverket.

Kommittén kommer att i det arbetet överväga hur även följande dessa resurser bäst skall kunna utnyttjas i den alhnånui organs räddningstjänsten.

8.3 Ökade skyldigheter för industriföretag med riskfylld verksamhet att hålla beredskap föreskriver i vissa fall skyldigheter för enskilda Brandlagen att hålla mot brand och, när det gäller farlig verkberedskap samhet av visst även mot andra nödlägen än brand. Den som slag, äger eller innehar en byggnad, upplag eller annan anläggning är således att hålla brandsläckningsberedskap och att skyldig vidta de åtgärder som i övrigt behövs för att kunna förebygga och bekämpa brand. Om verksamheten vid en industrianläggning . medför särskild fara för att utflöde av hälso- eller miljöfarvaror skall orsaka avsevärd skada eller i liga på människor å

i

miljön, får länsstyrelsen efter samråd med produktkontrollnämieller innehavare att hålla den den ålägga anläggningens ägare med personal och utrustning som behövs. beredskap

lbd att hålla beredskap följer också en skyldighet skyldigheten att med räddningstjänståtgärder. Avsikten är att det ingripa skall finnas möjligheter att komplettera de kommunala räddningsinsatser när verksamheten i en industri eller tjänstorganens å ; liknande är så farlig att ett snabbt ingripande av sakkunnig Det har inte ansetts att kommupersonal är nödvändigt. rimligt nerna ensamma skall åläggas att ha en beredskapsorganisation för i industrianläggningar med särskilt farlig verksamolyckor het. På samma sätt som gäller för utformningen av det kommunala

Övriga åtgärder

brandförsvaret skall det vid bestämmandet av industriföretags och andraenskildasskyldigheter ske en avvägning så att åtgärderna inte medför oskälig kostnad. Vad som avses med uttrycket oskälig kostnad framgår inte närmare av lagen eller dess förarbeten.

Även i annan lagstiftning än brandlagstiftningen finns bestämmelser om skyldighet att hålla beredskap med personal och utrustning. Att ett åläggande att hålla har meddelats beredskap med stöd av bestämmelser i sådan annan hindrar lagstiftning inte att länsstyrelsen ingriper enligt brandlagen och ålägger ett företag beredskapsskyldighet.

Redogörelsen i kapitel 3 har närmare belyst de senaste årens skadeutveckling i Sverige. Enligt den tillgängliga statistiken har de s k storskadornas andel av de totala brandskadorna ökat under en följd av år. Även olyckorna med utflöden av olika slags kemikalier tenderar att stiga i antal. Detta gäller inte bara vid transporter utan också vid förvaring och användning av sådana ämnen. Arbetsmiljölagstiftningen och den allt större , uppmärksamhet som hanteringen av farliga produkter har fått | har medfört att många företag har etablerat frivilligt någon form av räddningsberedskap. Svenska brandförsvarsföreningen har rekommenderat att företagen i lämpliga fall organisera egna släckstyrkor och att installera automatiska släckanordningar, t ex sprinklers. Det förekommer emellertid också att företag som alternativ till egen räddningstjänstberedskap i stället ; lämnar ekonomisk ersättning till den kommunala räddningstjänsten.

314 Övriga åtgärder SOU 1931332

I det här sammanhanget kan även vara en

företagens_verkskydd

tillgång. Enligt civilförsvarslagen och civilförsvarskungörelsen skall verkskydd finnas vid anläggning eller byggnad inom vilken i fredstid minst 200 personer är sysselsatta. Verkskyddet är ett komplement till civilförsvaret och är inriktat på bl a räddningstjänst. Särskild personal och materiel finns för verksamheten. För närvarande förekommer det cirka 780 verkskydd. Personalstyrkan uppgår samnanlagt till cirka 45 000 personer. Vid större olyckor inom ett företag utgör verkskyddet en viktig förstärkning av företagens ordinarie räddningsberedskap. Som har framgått av redogörelsen i avsnitt 2.7 finns det också i ett 90-tal kommuner företag med egen styrka i beredskap, s k industribrandkår.

Komittên skall enligt sina direktiv pröva om skyldigheten för industriföretag m fl att hålla beredskap bör, t ex när det gäller industrier som bedriver riskfylld verksamhet, utvidgas till att omfatta även andra fall än de som för närvarande anges i brandlagen. Räddningstjänstutredningen diskuterade om det behövdes en allmän lagbestämmelse som skulle göra det möjligt för en myndighet att ålägga företag och andra ägare av anläggningar att organisera en beredskap mot olyckor i eller till följd av deras verksamhet. Utredningen avvisade emellertid tanken på en sådan lagbestämmelse. Anledningen till detta var att bestämmelsen skulle bli mycket allmänt hållen och därför inte ge ledning för den nödvändiga avvägningen mellan trygghet och skälig kostnad. Enligt utredningens mening borde skyldigheten att anordna beredskap regleras endast för farlig verksamhet där skyldigheten framstår som särskilt angelägen.

Övriga åtgärder

Utredningen rörande miljöproblem inom vissa industriområden (UNI) konstaterar i sitt betänkande (SOU 1978:25)

Etablering

av miljöstörande industri att gällande bestämmelser om egenberedskap vid företag förefaller även för tillräckliga miljöstörande industri. mil anser att länsstyrelsen i ökad utsträckning bör pröva behovet av föreläggande om företags egenberedskap. Lmü föreslår att produktkontrollnämnden i samråd med statens brandnämnd och arbetarskyddsstyrelsen får i uppdrag att utarbeta ytterligare om hur bestämmelser om anvisningar företags egenberedskap skall tillämpas.

Kommittén har genom en enkät till sammisamtliga länsstyrelser ställt uppgifter bl a om hur brandlagens bestämmelser om skylför vissa att hålla dighet företag en räddningstjänstberedskap har tillämpats. Av de svar som kommittén har erhållit framgår att det endast i ett län efter från föreläggande länsstyrelsen har upprättats beredskap hos ett företag. I övriga län har berörda industrier frivilligt - i en del fall i form av överenskomelse med länsstyrelsen - eller genom åläggande från andra myndigheter i samband med olika tillståndsärenden organiserat en beredskap. En länsstyrelse uppger att personal vid försvarsenheten har medverkat vid koncessionsnämndens sammanträden med berörda Detta har medfört att det företag. i några fall i nämndens tillståndsbeslut kunnat ges föreskrifter om nödvändig beredskap.

Resultatet av kommitténs ä undersökning av hur brandlagens bestämmelse om företagens har egen beredskap tillämpats skulle kunna tyda på att denna bestämmelse inte är nödvändig. Kommittén anser å andra sidan att förekomsten just av stadgandet har med-

\316

Övriga åtgärder

fört att i så stor utsträckning som har skett varit företagen att anordna en egen beredskap för olyckor benägna frivilligt till av den egna verksamheten. Det bör alltså, enligt följd komittêns i en ny räddningstjänstlag även i fortsättmening, finnas bestämmelser om skyldighet för företag att ningen en beredskap mot olyckor. Särskilt företag som upprätthålla driver verksamhet bör liksom hittills svara för miljöfarlig mot olyckor i eller till följd av deras verksamegen beredskap het. att hålla beredskap skulle emellertid kunna Skyldigheten så att inte bara sådana företag som driver miljöfarutvidgas verksamhet utan också företag med annan riskfylld verksamlig het åläggs att svara för beredskapen mot olyckor i eller till följd av deras verksamhet.

med riskfylld verksamhet bör alltså åläggas att ha Varje företag en viss mot olyckor i eller till följd av verk-

grundberedskap

och den närmare utfonnningen av ett föresamheten. Omfattningen tags beredskapsorganisation bör emellertid i första hand på bestämmas av företaget i samarbete med den frivillig väg kunna allmänna räddningstjänstens organ. Det bör även vara möjligt för ett företag att liksom hittills i stället för att ha en lämna ekonomisk ersättning till den allmänna egen beredskap räddningstjänsten.

Det nu redovisade förutsätter en utvidgad samverkan mellan och den allmänna räddningstjänstens organ. En sådan företagen samverkan är också en av flera nödvändiga åtgärder för att räddningstjänsten skall kunna bli effektivare. Kommittén kommer att i sitt slutbetänkande närmare redovisa sina överväganden och förslag i dessa frågor.

SOU l98l:82 Övriga 317 åtgärder Ersättninnsbestämmelser Av redogörelsen i avsnitt 2.1 har framgått att brandlagstiftningen innehåller bestämmelser om ersättning för räddningstjänstkostnader. I avsnitt 2.3 har behandlats arbetsuppgifterna för räddningstjänstorgan på olika nivåer - bl a den handläggning av frågor om ersättning för räddningstjänstkostnader som sker hos dessa organ. Frågorna om finansieringen av den allmänna räddningstjänsten och principerna för fördelning av kostnaderna för räddningstjänsten mellan stat, kommun och enskilda avser kommittén att behandla i sitt slutbetänkande.

Ersättningsbestämmelserna i brandlagstiftningen avser ersättning både till kommuner och till enskilda för i deltagande räddningstjänst. Enligt kommitténs mening bör också en ny rädd- . I ningstjänstlag innehålla sådana bestämmelser.

l

Kommittén har emellertid också andra frågor om ersättning för räddningstjänst att ta ställning till i det fortsatta arbetet. Enligt direktiven till kommittén kan det vara motiverat med en föreskrift om ersättning för ingrepp i annans rätt. Vidare skall komittên enligt direktiven behandla frågan om regressrätt för stat och kommun för kostnader för En räddningstjänst. sådan

E

regressrätt framstår enligt direktiven som särskilt motiverad i fråga om verksamheter som innebär stora risker för

E

E olyckor som kan kräva omfattande räddningsåtgärder. Dessutom

l bör enligt direktiven övervägas om en industri skall kunna åläggas svara för den ökning av samhällets kostnader för beredskap m m som industrins verksamhet föranleder. Andra frågor som kommittén skall överväga är hur ersättning för räddnings-

\318 Övriga åtgärder

till och andra som samverkar med huvudtjänst statliga organ männen skall fastställas och om ersättning skall kunna utgå till kommunen även för kostnader för förebyggande verksamhet.

fordrar mera ingående bedömningar och över- Ersättningsfrågorna än som kommittén hittills har hunnit göra. Kommittén väganden vill emellertid framhålla att det är utomordentligt viktigt att område blir lösta ersättningsfrågorna på räddningstjänstens sådant sätt att räddningstjänstinsatserna inte fördröjs på ett eller rent av motverkas. skall Frågan om räddningstjänstorganen i en viss situation får alltså inte vara beroende av ingripa vem som skall betala det aktuella räddningstjänstingripandet. Vidare utformas sådant bör ersättningsbestänmelserna på ett sätt att de är så enkla och lättbegripliga som möjligt.

8.5 Vissa frågor i samband med förebyggande åtgärder 8.5.1 skyldigheter för industrier och andra ägare av egendom I avsnitt 5.2.2 har diskuterats om räddningstjänstorganen skall att som när det gäller det förebyggande åläggas på samma sätt brandförsvaret utöva kontroll och tillsyn i syfte att föreandra än brand. I det sammanhanget har frambynoa 420 nödlägen hållits att kommittén också skall behandla frågor om företags och enskildas skyldigheter att vidta förebyggande åtgärder även mot andra nödlägen än brand.

För att förebygga olika slags nödlägen kan samhället genom lagstiftning, råd och rekommendationer påverka sådana förhållanden som lokalisering, byggnadsteknik, arbetsmiljö- och metoder, varumängder samt tillverknings- och hanteringsanordningar.

Övriga åtgärder 319

Regler som syftar till att förebygga olyckor av olika slag finns i ett antal olika författningar. De viktigaste av dem är:

D Arbetsmiljölagen (l977:ll60); D Atomenergilagen (l956:306), D Byggnadslagexi (l947z385, omtryckt 1972:7751; D Byggnadsstadgan (l959:612, omtryckt 1972:776); _, D Brandlagen (l974:80); E D Brandstadgan (l962:9l, omtryckt 1974:81); l D Miljöskyddslagexi (19692387, omtryckt 1972:782); D Lagen (l975:69) om explosiva och brandfarliga varor; D Lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor; D Lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg.

Den tidigare räddningstj änstutredningen diskuterade möjligheten att införa en generell bestämmelse i brandlagstiftnixigexi om skyldighet att förebygga förutom brand även andra slags nödlägexi. Utredningen ansåg att en sådan bestämmelse i och för sig skulle vara motiverad men att den måste bli mycket allmänt hållen och I i knappast kunna tillämpas amiat än i samband med en redan inträf-

E fad olycka eller efter ett olyckstillbud. Räddningstjänstutred-

ningen konstaterade också att tillsynsuppgiften förmodligen skulle bli administrativt komplicerad och praktiskt svår att fullgöra. Om det visar sig att föreskrifter av förebyggande I

E karaktär behövs inom verksamheter där sådana saknas borde detta

i behov tillgodoses, framhöll utredningen, genom särskilda bestäm-

i

melser för sådan verksamhet.

g varje

i

Utredningen rörande miljöproblem m m i vissa industriområden 3 (UNI) framhåller i det tidigare näxmlda betänkandet Etablering av miljöstörande industri att det i dag saknas en grundsyn rörande den säkerhetsnivâ som bör eftersträvas i orter med industrier med riskor för speciella nödlägen. Enligt UMI har skade-

320 Övriga åtgärder

förebyggande åtgärder en avgörande betydelse bl a när det gäller att dimensionera räddningstjänsten. Ju större omsorg man lägger ned på skadeförebyggande åtgärder desto mer kan nun nedbringa sannolikheten för och konsekvenserna av nödlägen, konstaterar utredningen i betänkandet. UMI påpekar emellertid också att det sannolikt finns en övre gräns där man inte ens med extremt kostnadskrävande skadeförebyggande åtgärder kan uppnå annat än en mycket liten begränsning av olycksriskerna. hbt den bakgrunden föreslår UMI att statens brandnämnd kartlägger och utvärderar sambanden mellan förebyggande åtgärder och skadeavhjälpande åtgärder inom räddningstjänsten.

Som UMI vidare konstaterar i sitt betänkande åvilar skadeförebyggande åtgärder vid ett företag i princip företaget självt. On ledningen för ett företag försummar att vidta nödvändiga förebyggande åtgärder kan en sådan försumelse få mycket stora konsekvenser inte bara för företaget och dess anställda utan även för det samhälle där företaget bedriver sin verksamhet och för orter genom vilka företagets transporter sker. Visserligen finns det som har framgått i en rad olika författningar bestämmelser om skyldigheter att vidta förebyggande åtgärder. Dessa föreskrifter berör emellertid områden av vitt skilda slag. Enligt kommitténs mening bör det i en ny räddningstjänstlag finnas en bestämmelse i vilken fastslås att företag och enskilda som driver riskfylld verksamhet har vissa av samhället uppställda skyldigheter inte bara när det gäller att hålla beredskap mot olyckor i eller till följd av verksamheten utan också att förebygga brand och andra nödlägen. En sådan bestämmelse skulle kunna göra det möjligt för kommunen att utöva viss

sou 1931:32 Övriga åtgärder 321

tillsyn i syfte att nedbringa riskerna för olika slags olyckor. Tillsynen skulle därvid kunna ske, som kommittén har föreslagit i avsnitt 5.2, genom att brandchefen påtalar uppenbara missförhållanden som upptäcks i samband med den brandförebyggande verksamheten eller olika räddningstjänstingripanden. Att dessutom I ålägga kommunerna att i förebyggande syfte utföra en lika oml fattande som den som sker i samband med den brandföretillsyn i

l byggande verksamheten är av skäl som också har berörts tidigare

i inte möjligt.

i

| 3.5.2 Information om risker och skyddsåtgärder

Till de förebyggande åtgärderna hör att information dels sprida

l

l om de risker som förekomer och hur de om möjligt skall kunna l å minskas, dels om hur det när olyckan har inträffat skall vara % möjligt för de drabbade att skydda sig. Särskilt viktigt är

g

det att sprida kunnande om de risker som sammanhänger med ny

teknisk utveckling och andra förändringar i samhället. Infor-

mation om riskerna och om de nödvändiga skyddsâtgärderna måste nå ut både till företag och andra verksamheter och till enskilda som kan drabbas av olyckor.

l

. . . | Som kommittén 1 korthet har redovisat i avsnitt 2.10 bedriver

E

Svenska brandförsvarsföreningen ett omfattande Od] utvecklings-

E informationsarbete. Regionalt och lokalt kompletteras verksam-

heten av den information som lämnas av de regionala, i flertalet fall länsvisa brandförsvarsförbunden, av Svenska kommunförbundets länsavdelningar och av brandförsvaret i enskilda kommuner. Tyngdpunkten i detta omfattande arbete har hittills legat på brandskador och åtgärder mot dessa.

322 Övriga åtgärder Räddningstjänstlconunittên anser att den infomatioxl som lämnas om risker och skyddsåtgärder har en grundläggande betydelse för den utveckling mot fler och större skador som det är angeläget att motverka. Det finns exempel på att ändamålsenliga informationsinsatser har minskat olycksfrekvexlsen och behovet av räddningstjänstinlsatser. Från den utgångspwrkten är det enligt kommitténs bedömning viktigt att det firms resurser för informations arbetet .

Den enskilde kan förbättra sitt kunnande genom att delta i den

självskyddsutbildning som bedrivs sedan drygt 20 år tillbaka.

Verksamheten är organiserad i samarbete med Svenska röda korset, Svenska brandförsvarsföreningen och Sveriges Civilförsvarsförbund. Under senare tid har årligen deltagit drygt 200 000 i kurser om personligt skydd, ABC vid olycka och personer brandförsvar. Civilförsvarsstyrelsenr framhåller i sin programplan för åren 1982-87 att självskyddsutbildilixlgen bör utökas. Räddningstjänstkonunittên anser att det även med hänsyn till fredssanmällets behov är angeläget att självskyddsutbildningexr utökas så att den når fler än som hittills har deltagit. En möjlighet är att låta självskyddsutbildningexl bli en del av den obligatoriska skolans eller gymnasieskolans arbete. En annan möjlighet är att studieförbunden ordnar statsbidragsberättigade studiecirklar i Självskydd. Utbildning av detta senare slag har skett på försök Luxder senare år i sju län. Resultaten av denna försöksverksamhet bedöms som goda. Information om åtgärder avsedda att göra det lättare för den enskilde att skydda sig vid olyckor av olika slag skulle regelbwrdet också kunna ges genom t ex Sveriges Radio.

sou 1931;g2 Övriga åtgärder 323

8. S. 3 Sotninv Sotningsväsendets brandförebyggande uppgifter regleras, som har redovisats i avsnitt 2.l0 i brandlagstiftningen. Förändringar i verksamheten har skett under årens lopp både genom nya föreskrifter och genom överenskommelser mellan kommunerna och Sveriges skorstensfejares riksförbund (SSR). Flera kommuner har under l970-talet övergått från systemet med skorstensfejare som privata entreprenörer till att ha kommunalt anställda skorstensfejare. Enligt betänkandet (Ds Kn 1976:4) Sotningsväsendets organisation och driftsform av utredningen för av översyn frågan om skorstensfejarmästarnas ställning bör frågan om en lagstiftning om inlösen av skorstensfejarmästares rörelse m m anstå i avvaktan på erfarenheterna av den överenskonmelse i organisationsfrågan som träffades mellan kommunförbundet och SSR år 1975. Flertalet remissinstanser delade utredningens mening. Något förslag om ändring av gällande bestämmelser på detta område har inte föreslagits riksdagen.

Inom Svenska kommunförbundet utarbetas för närvarande ett förslag till ny arbetsordning för skorstensfejare. till Bakgrunden detta arbete är de omfattande förändringar som har skett i eldningsanordningarna under senare år. Den ökade vedeldning som förekomer har avspeglat sig i ett stigande antal soteldar. Även den allmänna hushållningen med energi har betydelse i det här | sammanhanget. Om antalet brandskyddssotningar efter hand kan › reduceras, får skorstensfejarna ökade möjligheter att delta i

i

energispararbetet. övervägandena om en ny arbetsordning för l skorstensfejare avser att visa hur denna arbetsordning skall E

i

vara utformad för att tillgodose samhällets de säkerhetskrav,

324 Övriga åtgärder SOU l98l:82 allmänna energisparmålen och samtidigt fastighetsägarnas behov av service. En förstudie som kommunförbundet har genomfört i samarbete med brandförsvaret i Stockholms kommun visar att det finns motiv att förändra skorstensfejarnas nuvarande arbetsupp- Räddningstjänstkommittên komer att i sitt fortsatta gifter. arbete överväga även dessa frågor.

3.5 Frivilligorganisationernas arbete Flera av frivilliga kan göra betydelsefulla inorganisationer satser i samband med räddningstjänstens ingripanden vid framför allt olyckor med större verkningar. Det gäller Svenska röda korset, som har en organisation med lokala beredskapskårer, Sjöräddningssällskapet och försvarsmaktens frivilligorgan, t ex hemvärnet, lottakårerna och bilkårerna. För sambandstjänsten i situationer när räddningstjänstorganens personella och materiella resurser är otillräckliga kan Frivilliga radioorganisationen, som är en annan av försvarsmaktens frivilligrörelser, och Sändaramatörernas sambandskår bidra med insatser. Friradioorganisationen har till uppgift bl a att utbilda villiga för hemvärnet och att medverka med personal och signalister utrustning vid nödlägen i samhället när en sådan förstärkning behövs. Sändaramatörernas sambandskår skall enligt sina stadgar med medlemmarnas egna resurser delta vid upprätthållandet av radiosamband i nödsituationer när samhället har nytta av deras medverkan. Under senare tid har sådan medverkan i sambands- 1 tjänsten skett bl a i samband med oljebekämpningen i Stockholms skärgård våren 1979 och vid en större skogsbrand i Dals-Eds kommun under år l980.

Övriga åtgärder

8.7 Alarmerixig av räddningstjänstorgauien

8.7.1 Utredningar efter Almöbro-olyckan

Sjöfartens haverikonunission har granskat alarmerings- och rädd-

ningstj änstarbetet efter påseglixigen av Almöbron i januari 1980.

Kommissionen framhåller i sin rapportl) , att räddningstjänstupp-

gifter av olika slag är anförtrodda åt ett stort antal myndig-

heter, organisationer och företag och att ytterligare ett stort s x antal organ biträder i räddningstjänsten på olika sätt. Haveri- I kommissionen anser att det kan ifrågasättas om de organ som i

l

olika sammanhang kan bli aktuella för samverkan känner varandras ä så att de effektivt

i förutsättningar kan utnyttja de gemensamma

resurserna. Ilot bakgrwid av det aktuella fallet finns det anå

i ledning att särskilt uppmärksarmna om sådana förutsättningar före-

ligger för att sjöräddningsorgaxl och organ med mer landbaserad I verksamhet skall kunna samverka effektivt. Andra exempel på

olyckor till sjöss eller uppgifter där samverkan mellan organ

av sistnämnda slag kan behövas är enligt haverikonmissionen

D Brand ombord i fartyg; D Olyckor i isbelagda kustvatten; D Spaning till sjöss och vid stränder; I] Omhändertagande av personer som livräddats till sjöss D Båt- och fartygsolyckor på kort avstånd från land; ! l l D Jordskred vid kustvatten; E] Olyckor på avlägsna öar o d; E] Terroraktioner till sjöss; I E] Sjuktransporter från skärgårdsområde och från fartyg till havs. I

i

l Brandförsvaret har betydande resurser och mycket korta insats-

tider runt. Det har en mycket viktig roll även i annan

i

dygnet Ö I i I l) Utredningsrapport beträffande det liberiaregistrerade fartyget STAR CLIPPERs påsegling av Almöbron i farleden till Uddevalla den 18 januari 1930

326 Övriga åtgärder SOU L981: E2 allmän Haverikommissionen anser vidare

räddningstjänst.

att det mot bakgrund redan av olyckan vid Almöbron kan ifråga-

sättas om brandförsvarets uppgifter och resurser för den al-männa räddningstjänsten och för biträde vid annan räddningstjänst är tillräckligt kända av andra sanmällsorgaxx och av allmänheten. Infomationen om brandförsvarets ansvar och resurser för den allmänna räddningstjänsten har uppenbarligen inte nått fram, trots att nu gällande brandlag varit i kraft i drygt sex år. Enligt haverikonunissionen finns kanske en motverkande faktor i begreppen brandlag och brandförsvar som för tankarna till endast en del av räddningstjänstorganens verksamhet. Vidare pekar konunissiozien på att en del bestämmelser i brandlagen, t ex regeln om allmänhetens skyldighet att vidta varnings- och lannåtgärder endast gäller bränder och inte andra slags olyckor.

Enligt haverikommissionens bedömning beror bristerna i samband /med räddningstjänstarbetet efter Almöbro-olyckan inte på rena tillfälligheter. De är snarare resultat av den samlade räddningstjänstorgaxiisatioxiexis uppbyggnad och tillämpningen inom organisationerl. Ändringar med anledning av de brister som kommissionen har funnit - och konsekvenserna på hela området av sådana ändringar - bör därför enligt kommissionen i huvudsak övervägas i samband med den översyn av räddningstjänsten som för närvarande sker inom räddningstjänstkomittên.

Rutinerna för alannering har på haverikommissionens förslag setts över av statens brandnämnd. Brandnämnden konstaterar i sin i) rapport att räddningstjänsten verkställs på olika sätt 3 av ett relativt stort antal myndigheter allt efter de möjligheter som dessa myndigheter har. Den komplicerade ansvars- och l) Rutiner för alarmering av saJnhällets räddningstjänst. Redo- ; görelse för brister samt förslag till förbättringar. Juni l38lj

Övriga åtgärder 327

räddningsbildexi medför ibland problem när det gäller ömsesidig

lamuiixig och infomation, både i initialskesdert och under pågå-

ende räddningstjänstarbete. De olika räddningstjänstfornnerxia

har personal och materiel samt kompetens inom sina egna ansvars-

områden. Enligt brandnäxmxdexi är kunskaperna om övriga former I av räddningstjänst däremot bristfälliga. Dessa brister riskerar

i

att leda till förseningar och till perioder av overksamhet i

i

räddningstj änstarbetet . å 4 5 i Brandnäimiden anser att huvudmålet bör vara att de administra- |1

1 tiva och organisatoriska gränserna mellan olika former av rädd-

1 ningstjänst så långt möjligt skall överbryggas, så att de vid

olyckor fungerar som en enda samhällets räddningstjänst. I vänå å tan på att bristerna kan avhjälpas, genom t ex ny lagstiftning,

i

bör rutiner byggas in i det nuvarande systemet så att räddnings-

tjänstarbetet oavsett olyckans art, plats eller antalet inblanä dade myndigheter löper friktionsfritt och effektivt. En samord-

ning mâste ske, bedömer brandnänmdexi, genom att de olika myndig- ;

heterna ömsesidigt larmar varandra och genom att samband snabbt

upprättas mellan ansvariga organ.

8.7.2 SOS Alamering AB

Utbyggnaden av länsalamierixigsceiltralerxla inom SOS Alarmering

AB fortsätter. Som har redovisats i avsnitt 2.8 konuner företaget

i

senast våren 1983 att ta i bruk de återstående alarmeringscentra-

E

lerna i Göteborg för Göteborgs och Bohus län samt Älvsborgs län

E

och i Visby för Gotlands län. Efter denna tidpunkt kommer endast › ett 10-tal kommmer i landet att stå utanför

E

länsalannerixigs- F centralerna . I

32:3 Övriga åtgärder sou 1931:32 Räddningstjänstkommittên anser att samverkan om alarmeringen mellan kommunerna, sjukvårdshuvudmännen och televerket är en riktig princip. Den är ett betydelsefullt led i den strävan efter gemensamma lösningar som enligt kommitténs mening måste karaktärisera den fortsatta utvecklingen av samhällets räddningstjänst. Ett samlat alanneringsorgan bl a för samordningen av insatserna vid olyckor med större verkningar är viktigt. De problem av tekniskt och annat slag som några av länsalarmeringscentralerna har haft kan i stor utsträckning karaktäriseras som initialsvårigheter. Kommittén utgår från att SOS Alarmering AB fortlöpande sammanställer och värderar erfarenheterna av verksamheten och undanröjer de brister som framkommer.

8.7.3 Alannering genom mobilsändare Svårigheter uppstår ofta för dem som råkar i nödläge som fordrar å insatser av samhällets räddningstjänst. Räddningstjänstorganen får i när den som har gett sig iväg på t ex en många fall ingripa fjällvandring eller en färd i fritidsbåt inte kommer fram inom beräknad tid eller inte hör av sig. Nöjligheterna att effektivt rädda den som är nödställd begränsas av att det kan yara svårt att lokalisera olycksplatsen. Kostnaden för omfattande spaningsinsatser blir i sådana fall vanligen mycket höga.

Genom den teletekniska utvecklingen komer möjligheterna till larm att betydligt förbättras för den som under isolerade förhållanden råkar i nödläge. Televerket planerar att under l980-

Övriga åtgärder 329

talet modernisera och utvidga sitt mobiltelefonsystem på ett

sätt som kommer att göra det möjligt för den som skaffar en liten bärbar sändare - kostnaden för en sådan beräknas till

högst tre tusen kronor - att sända en larmsignal som kan fångas

upp av någon av de olika s k basradiostationerna för mobiltelefon inom landet. Vid alarmering kommer den som utlöser larmet

att kunna sända den information som finns lagrad i den enskilda

utrustningen. Sändaren kommer vidare att kunna lokaliseras av

basradiostationen. Kommittén anser att det bör övervägas vilka 1 åtgärder som skall vidtas för att de som riskerar att råka ut

i

för olyckor till sjöss, i fjällen och i en del fall i andra

E

ödemarker - både de som arbetar ensamma och de som vistas i

Q

3 dessa områden på sin fritid - i framtiden skall få möjligheter

I att utrusta med en sådan bärbar larmsändare. Kommittén avsig

i i nästa av sitt

ser att närmare behandla dessa frågor etapp

i

arbete. i

i

3 8.3 Samordning av radiokommunikationer

E

Televerket utvecklar inför 1990-talet på regeringens uppdrag (beslut den 18 december 1980) ett nytt rikstäckande radiokom-

munikationsnät. Det nya sambandsnätet som kallas SARK (samord-

E

av allmänna landmobila kommer att

F

ning radiokommunikationer) göra det möjligt för olika räddningstjänstorgan att direkt

E

kommunicera med varandra. kommer att få stor

E Systemet betydelse

i räddningstjänstarbetet efter som kräver samordnade

E

olyckor insatser av organ som normalt arbetar var för sig. För närva-

E

rande har flera av dessa med

E

organ egna radiokommunikationsnät I begränsade möjligheter till samtrafik.

330 Övriga åtgärder SOU l98l :82 8.9 Forskning och utvecklino Styrelsen för svensk brandforskning (Brandforsk) är som tidigzare har redovisats statens, konmunernas och näringslivets gemensamma organ för att initiera, bekosta och följa upp olika slag av brandforskning. Räddningstjänstkommittên anser att forskningsoch utvecklingsarbetet har en grundläggande betydelse för stråävandena att förbättra både räddningstjänsten och de förebyggande åtgärderna. Från den utgångspunkten är det viktigt att det av samhället och näringslivet inledda forskningssamarbetet kan fortsätta att utvecklas. Efterhand bör Brandforsk i större utsträckning än hittills kunna bevaka även frågor som gäller utveckling av annan räddningstjänst än brandförsvar och förebyggande åtgärder även mot andra nödlägen än brand.

8.10 Synpunkter på kostnaderna för den allmänna räddningstjänsten Som kommittén har redovisat i kapitel 3 finns det främst genom utvecklingen av brandskadorna en klar tendens att behovet av insatser från den allmänna räddningstjänstens organ i fort-sättningen kommer att öka. Framför allt stiger andelen större bränder. Även skador genom anlagd brand befaras öka. För en dcel - bl a vägtrafikolyckor andra av -

typer olyckor går utvecklimg-

en i motsatt riktning. Emellertid är det svårt att utan nämaire bedömningar av de framtida riskerna för olika slags olyckor amge om och i så fall på vilket sätt kraven på insatser från den i allmänna räddningstj änsten i sin helhet kommer att förändras i framtiden. Utvecklingen i det avseendet påverkas för övrigt också av hur effektiva alla de förebyggande åtgärderna kommer att kunna bli.

Det är också svårt att bedöma hur den i kapitel S diskuterade ut-

SOU 1981: 82 Övriga åtgärder 331 ökningen av den allmänna räddningstjänstens skyldigheter kommer att påverka insatsernas antal och omfattning. Som kommittén har framhållit skulle de formellt nya åtagandena till stor del omfatta uppgifter som den allmänna räddningstjänstens organ i allmänhet redan nu fullgör. På de punkter där en verklig utökning av uppgifterna skulle komna att ske - t ex i flygräddningstjärxsten och inom mot i räddningstjänsten olyckor atomanläggning finns det resurser som kan överföras till den allmänna räddningstj änstens organ. En omfattande förbättring av räddningstjänsten kommer vidare att kunna ske genom en väsentligt utökad samverkan i det system med räddningstjänstregioner som kommittén ä har föreslagit. En ökad effektivitet blir också resultatet av den förbättrade samordning mellan den allmänna räddningstjänst och de verksamheter - bl a det militära försva-

civilförsvaretn

ret och polisen som förfogar över omfattande resurser för räddningstjänst. Enligt den bedömning som konunittêxl har gjort skulle kostnaderna för den allmänna räddningstjänsten genom det av kommittén föreslagna systemet för samverkan och övriga av kommittén aktualiserade åtgärder kunna bibehâllas på ungefär samma nivå som tidigare, samtidigt som effektiviteten i räddningstjäxisten skulle höjas avsevärt.

Ersättning för skador på grund av naturkatastrofer m. m.

Dir 1979:36

Beslut vid regeringssammanträde1979-03-01

Departementschefen. statsrådet Hansson, anför. l slutet av förra året beslutaderegeringenom en översiktlig undersökning av de områden inom vilka risk för jordskred kan föreligga. Syftet med den översiktliga undersökningen är att de områden där skredriskerna är störst skall kunna bestämmas. Undersökningen kan i sin tur komma att visa att fortsatta geotekniska undersökningar och stabiliseringsåtgärderär nödvändiga i särskilt utsatta områden. Frågan om ansvaret lör att geotekniska undersökningar görsoch för att stabiliseringsåtgärdervidtas behöver klarläggas liksom de kostnadsfrågor som uppkommer i sammanhanget. Erfarenheterna från handläggningen av frågor om ersättning för skador på grund av naturkatastrofer har också aktualiserat en översyn av ersättningsprinciperna. 1det följande kommerjag att gå närmare in påde frågor somjag nu har berört. Jagkommer därvid ocksåatt ta upp bl. a. fråganom skyldighet för den som bedriver riskfylld verksamhet att ersättastatensoch kommunens kostnader för räddningstjänst i anledning av verksamheten.

Ersättning för skador på grund av naturkatastrofer Ersättning från staten lör skador på grund av naturkatastrofer betalas på grundval av principer som har godkänts av 1960och 1967års riksdagar(prop. 1960:2,SU 1960:17,rskr 1960:59samt prop. 1967:105,JoU 1967:16och rskr 1967:174).Riksdagsbehandlingengällde i bådafallen ersättning för skador vid omfattande översvämningar. Motsvarande principer tillämpas emllertid i fråga om andra naturkatastrofer. t. ex. _iordskredoch snöskador. Ersättningarna betalas från ett särskilt reservationsanslagunder tionde huvudtiteln. De ersättningsprinciper som har fastställts genom riksdagens beslut innebär i huvudsak följande. Som regel skall skadorna ha vållat intrång i rörelseeller yrkesverksamhet av vilken den skadelidandevarit beroendeför sin försörjning. Ersättning betalasinte fdr skador av mindre omfattning och heller inte i den man den skadelidande har rätt till ersättning från annan än staten. Försäkringsbar skada ersätts aldrig. Normalt utgår ersättning med 50 96av skadebeloppetmen i särskilt ömmande fall kan ersättning utgå med högst 90 96. Ersättning betalas efter behovsprövning. Stor restriktivitet iakttas när det gäller ersättning till bolag, föreningar och andra juridiska personer. En kommun får ersättning bara om den ekonomiska belastning som skadorna medför framstår som orimligt stor i förhållande till kommunens skatteunderlag. Om risk för t. ex. översvämning hade kunnat konstateras i förväg, betalas ersättning bara om den skadelidande har vidtagit förebyggande åtgärder i rimlig omfattning. I en del fall har - p. g. a. de särskilda ontständighetema - ersättning för skador betalats efter förmånligare ersättningsprinciper än de som tillämpas normalt. Det har då varit fråga om större naturkatastrofer. t. ex. Sune- och

Tuvekatastroferna. l dessafall harersättning betalatspågrundval av särskilda beslut av riksdagen. På grundval av förslag i prop. l977/78:l25, bil. 12. Ersättningar och lån m. m. i samband med naturkatastrofen i Tuve. anvisade riksdagen ett reservationsanslagav 65 milj. kr. till ersättningar m. m. och ett investeringsanslag av 40 milj. kr. till lån för inlösen av fastigheter (CU 1977/ 78:29,rskr l977/78:266). Föredraganden anförde i propositionen att han ansåg det angeläget att staten - i den mån ersättningsskyldighet inte ankom på forsäkringsgivama - trädde in med hjälp till de enskilda personersom hade lidit skadatill följd av katastrofen. Det borde enligt föredragandeneftersträvas att de skadelidande försattes i samma ekonomiska situation som före katastrofen. Ersättning för byggnader inom skredområdet och för de byggnader inom det s. k. skredriskområdet sorti måste rivas betaladesav lörsäkringsgivama. Marken borde enligt propositionen överföras till kommunen. Ägarna till bostadsfastigheter inom skredriskområdet borde erbjudas att få sina fastigheter inlösta. Även fastigheter utanför skredriskområdet skulle kunna lösas in. när särskilt starka skäl förelåg. Den sammanlagda ersättningen för fastigheterna borde enligt föredragandcn motsvara resp.fastighetsmarknadsvärde.beräknatsomom skredet inte hade inträffat och bestämt efter vanliga expropriationsrättsliga principer. Vid bestämmandet av det belopp som staten skulle svara för borde avdrag göras för vad lörsäkringsgivama betalade.alltså den del av det totala värdet som kunde hänföras till byggnaderna. Försäkringsgivarna ersatte de skadelidande inom ramen lör gällande försäkringsavtal för skadapå eller förlust av lös egendom. for s. k. merkostnader och för flyttningskostnader. Staten betalar enligt regeringsbeslut ersättning för skada på eller förlust av lös egendom, när försäkring mot skadan eller förlusten inte hade kunnat tecknas. När försäkring kunnat tecknas men den skadelidandehade underlåtit att göra detta. betalasenligt i regeringensbeslutersättning med hälften av det belopptill vilket skadaneller i förlusten kan uppskattas.Mot bakgrund av att enskilda personersom har lidit i x skada genom skredet i princip skall hållas ekonomiskt skadeslösa.ansåg l regeringen det motiverat att rörelseskador ersätts efter något mindre 5 l restriktiva principer än vad som tillämpas i andra fall. Full ersättning betalas I3

sålunda för direkta skador till följd av skredet. Ersättning lör minskad l

rörelseavkastningbetalasenligt regeringensbeslut inte förtiden efter år 1979. då återställningsarbetenaberäknas vara avslutade. Också när det gäller Surtekatastrofen i september 1950 innebar statens insatser att de skadelidande fick i princip full ersättning for skador och kostnader till följd av jordskredet (jfr prop. 1950:256).Skredområdet löstesin av staten. 1 Länsstyrelseni Örebro län har i en skrivelse den 8 februari 1978 hemställt i att regeringen föranstaltar om en översyn av de ersättningsfrågor som kan l uppkomma till följd av naturkatastrofer eller liknande förlopp. Därvid bör även möjlighetema att erhålla lörsäkringsskydd uppmärksammas.Begränsningarna iersättningama för skador pågrund av vårflodsöversvämningarna i Örebro län i maj l977 hade enligt länsstyrelsen föranlett erinringar särskilt från drabbade fritidshusägare. De regler son1 tillämpades innebar att ersättning av statsmedel betalades i begränsad omfattning till ägare av permanentbostadshus och i än mer begränsad omfattning till ägare av fritidshus. Länsstyrelsen anser att erinringarna har sådan tyngd att en översyn av bidragsreglernaär motiverad. Härtill kommer enligt länsstyrelsen

att möjligheterna att genom försäkringsskydd trygga sig mot oförutsedda skador i samband med vårflod är begränsade. Försäkringsskyddet mot skador på grund av händelseri naturen omfattade vid tiden for Surteskredet bara åskslagsskador. Efter Surteskredet utvidgades försäkringsskyddet till att omfatta också ersättning för personlig lösegendom vid jordskred. jordras och jordbävning. l mitten av 50-talet infördes stormskadeskyddet. Efteren uppmaning från försäkringsinspektionen inkluderades skador på personlig lösegendom till följd av baktrycksvatten eller vatten från markytan vid skyfall i vattenskadeförsäknngarna. Sedan en dammkatastrof med omfattande egendomsskador hade inträffat i Sysslebäck i Värmland den l juli 1973. diskuterades frågan om en utvidgad naturskadeförsäkring i en för försäkringsbolagen gemensam kommitté. Denna ansåg att privatpersoners försäkringar borde obligatoriskt utvidgas till att omfatta även andra skador till följd av naturhändelser än storm- och åskslagsskador. Enligt kommitténs förslag skulle skador på byggnader genom jordskred. jordras, bergras. laviner eller jordskalv med en styrka av minst 4 enligt Richterskalan ersättas. Däremot skulle inte skador genom sättningar i marken ersättas. Undantag gjordes också för skador genom sprängning, pålning. spontning och uppläggning av jord- eller stenmassor samt gruvdrift. alltså skador på grund av mänskliga ingrepp Försiikringsskyddct skulle omfatta också skador vid genombrott av (lamm för vattenmagasiit. däremot inte skador som uppstår genom att invallningar genombryts. Endast Skztdnr på byggnader och lös egendom skulle ersättas. däremot inte skador på vägar. trädgårdar och liknande. l fråga om oversvämningsskador föreslog kommittén inte något skydd för byggnader. Kommitténs förslag har genomförts i fråga om ltem-. villa- och fritidshusförsâikringarna. Fr. 0, m. den l januari l979 har i allt väsentligt motsvarande åtaganden införts i fråga om företags. affzirs- och fastighetsförsäkriitgarna. Dessa omfattar dock inte skador genom l jordskalv eller utströmning från avloppsletining till följd av regn. snösmáiltning eller högvatten. i Försäkringsbranschens serviceaktiebolag anför i en skrivelse den 22 i l december l978 att man inom försäkringsbranschen har noga övcrväåi om de som drabbas av översvämningar skulle kunna skyddas genom försäkring. Man har emellertid funnit att en fullständig lösning inte kan nås inom området lör frivillig försäkring. Serviceaktiebolaget ifrågasätter om inte en utredning som är gemensam för staten och försäkringsbranschen skulle kunna åstadkomma vissa lösningar. Naturkatastrofer kan - förutom förlust av människoliv och skador av ideellt slag - medföra personskador och materiella skador. Den enskilde som hardrabbats av personskada ärekonomiskt tryggad genom i första hand lagen (1962:381) om allmän försäkring och egen försäkring om sådan har tagits. Något motsvarande gäller däremot inte i fråga om materiella skador. Försäkringsskyddet är. som framgår av det föregående, inte heltäckande. Normalt betalas statligt bidrag efter behovsprövning och endast för viss del av skadan. För vissa materiella skador utgår bidrag överhuvud taget inte. Staten har etnellertid vid en del större katastroftillfällen genom bidrag eller på annat sätt vidtagit särskilda åtgärder till förmån för enskilda. Enligt min mening är det otillfredsställande att de som drabbas av naturkatastrofer ersätts efter olika principer. Omfattningen av en naturkatastrof bör givetvis inte vara avgörande för storleken på ersättningen till den enskilde drabbade. Jag anser att frågan om försäkringsskyddet och principer-

na för samhällets insatser vid naturkatastrofer bör ses över. Syftet med översynen bör främst vara -ttt pröva om det är möjligt att skapa ett mera heltäckande lörsäkrirtgsskydt! och ett mer enhetligt ersättningssystem, För detta ändamål bör en särskild kommitté tillkallas, Kommitténs uppdragbör omfatta också vissa ytterligare frågor som jag återkommer till i det följande. Begreppetnaturkatastrofinnebär inte någonentydig bestämning. Hit kan räknasbl. a.jordskred.översvämningar samt häftiga stormaroch snöfall men även vissaskador till följd av erosion o, dyl. Det bör ankomma på kommittén att söka åstadkomma en mera exakt tlctinition. Särskildaersättningssystem finns for vissa typer av skador. t. ex. skördeskadeskyddetoch rennäringens katastrofskadeskydd. Kommittén hör söka åstadkommaen lämplig avgränsning mot sådana ersättningssystem men i övrigt inte gå närmare in på dem. Jag anser att det är naturligt att skador som uppkommer vid naturkatastrofer. så långt det är möjligt med hänsyn till fdrsäkringsmässigasynpunktenersätts inom ramen for lörsäkringsskyddet. Utredningsarbetet bör därför bedrivas i nära samarbetemed försäkringsbranschen. När det gäller den närmareutformningen av ersättningsprincipernabör en utgångspunkt för kommitténs arbete vara att ersättning från samhälletskall vara socialt motiverad och betalas bara till den som kan anses ha ett klart behov av sådan ersättning. Det innebär att det i första hand är enskilda skadelidande som bör tillgodoses. Till denna kategori kan räknas också personersom i en eller annan form driver smärre rörelsersom de är beroende av för sin utkomst. Kommittén bör pröva hur man bör ta hänsyn till den skadelidandes inkomst- och förmögenhetslörhållanden. Vidare bör det övervägasom ersättning skall betalasoberoendeav vad slagsegendom som har skadats och oberoendeav omfattningen av skadorna. Kommittén bör också pröva om ersättning under speciella förhållanden skall kunna betalas för åtminstone en del av skadorna. trots att den skadelidande inte har utnyttjat möjligheten att skaffa sig försäkringsskydd. En omständighet som bör kunna föranleda att ersättningen sätts ner eller faller bort är att den skadelidande har underlåtit att vidta förebyggandeåtgärder i rimlig omfattning. Kommittén bör överväga också denna fråga. Skador som drabbar företag men som inte kan sägasmedföra betydande ekonomiska verkningar för företagens ägare bör enligt min mening inte ersättas. Vad jag nu har sagt utesluter inte att kommittén bör kunna pröva frågan om hur t. ex. ideella föreningar och bostadsrättsföreningar bör behandlas.

Geotekniska undersökningar och förebyggande åtgärder På flera håll i Sverige finns områden som på grund av topograftn samt jordarternas sammansättning och lagring är utsatta for risk för jordskred. Under l9()0-talet har ett antal störrejordskred inträffat. Dessahar i någrafall medfört förluster av människoliv och skador påbyggnaderoch anläggningar. Som exempel kan nämnasskreden i Surteår 1950. Göta år 1957 och Tuve år 1977. Samhälletskostnaderunder de senaste30åren pågrund av stora skred har uppskattats till i genomsnitt l0 milj. kr. om året. Lerskred som omfattar mer än en hektar mark inträffar i genomsnitt en gång på två till tre år. i flertalet fall dock inom obebyggdaområden. Central lörvaltningsmyndighet för geotekniska ärendenär statensgeotek-

niska institut (SGI). Verksamheten vid SGI är främst inriktad på geoteknisk forskning och utveckling samt information. SGl utför också geotekniska uppdrag i en icke oväsentlig omfattning. Stabilitetsforhållandena i (iötaâilx dalen övervakas exempelvis sedan l5 år. SGI genomför därvid bl. a besiktningar och mätningar samt biträder kommunala och statliga myndigheter vid planering och byggande utmed älven. Från och med budgetåret l077/78 har SGl fått ökade medel för i huvudsak allmän rådgivning till kommuner och länsstyrelser samt remissverksamhet avseende främst bebyggda områden eller områden under planläggning för bebyggelse. Vidare bedriver SGl forskning beträffande skredfarliga områden. Regeringen uppdrog den 8 juni l978 åt SGI att i samråd med Sveriges geologiska undersökningtsGU). institutionerna för geoteknik och geologi vid Chalmers tekniska högskola samt Göteborgs kommun utreda de geotekniska förhållanden som förelåg vid skredet i Tuve och som kan ha utlöst skredet. Enligt de allmänna bestämmelserna om planläggning i 9 § byggnadsstadgan fl959:6l2) skall, där inte särskilda förhållanden föranleder annat. mark avses för det ändamål vartill den är mest lämpad med hänsyn till läge. terräng- och grundtörhållanden samt övriga omständigheter. Förslag till plan skall. när det överlämnas till kommunal ellerstatlig myndighet för antagande eller fastställelse. vara åtföljt av bla utredning om de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för genomförandet. Därvid skall särskilt grundens beskaffenhet beaktas fl6 §5). Även beträffande tilltänkt bebyggelse utanfördetaljplan åligger det byggnadsnämnden eller i vissa fall länsstyrelsen att pröva om grundförhållandena är lämpliga. För att mark skall få användas för bebyggelse. oavsett om denna är tät eller gles. förutsätts nämligen enligt 5§ byggnadslagen 0947:385) att marken prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. De i 9§ byggnadsstadgan upptagna allmänna bestämmelserna om vad som skall iakttas vid planläggning gäller i tillämpliga delar också för bedömningen av glesbebyggelsens detaljlokalisering (se prop, l972zl I I, bil. 2. s. 322 fi. ifråga om tätbebyggelse sker lämplighetsprövningen. såsom framgår av det föregående. vid planläggningen eller vid eventuellt förekommande prövning av om undantag (dispens) kan ges från förbudet i 56 § byggnadsstadgan mot tätbebyggelse utanför detaljplan. Annan bebyggelse än tiitbebyggelse prövas i samband med prövning av ansökan om byggnadslov. Staten eller kommunen har däremot inte något fortlöpande ansvar enligt byggnadslagstiftningen ftir att grundförhållandena under befintlig bebyggelse är tillräckligt stabila. Det kan idetta sammanhang anmärkas att en stor del av bebyggelsen i landet har tillkommit innan noggranna överväganden om riskerna för skred blev vanliga. Statens nlanverk har det centrala ansvaret för plancrings- och bebyggelsefrågor. På regional nivå har länsstyrelserna motsvarande ansvar. Kommunerna och då främst byggnadsnämnden har det primära ansvaret för att geotekniska förhållanden undersöks och beaktas vid detaljplanläggning. Länsstyrelserna skall i samband med fastställelse av detaljplaner med ledning av den utredning som kommunen presenterar bedöma om kommunen har beaktat de geotekniska förhållandena tillräckligt för att ändamålet med planen skall kunna genomföras. Regeringen har genom ett beslut den 14december I97S gett SGl i uppdrag att utföra en översiktlig kartering av områden inom vilka risk för skred kan

föreligga. De områden diir risken för skred kan bedömas vara störst skall avgränsas.Resultatet av karteringen skall redovisasefter hand för berörda kommuner och länsstyrelser och för statens planverk För områden där skredrisk inte kan uteslutas skall SGI redovisa vilka detaljerade undersökningar som är påkallade. l princip ankommer det på ägarenatt vidta förebyggandeåtgärder för att skydda egendom från skada. Försäkringsgivarensansvar inträder inte förrän ett försäkringsfall inträffar eller kan befaras vara omedelbart förestående. Även då är den enskilde enligt 52§ lagen (1927277)om försäkringsavtal skyldig att efter förmåga sörja för att skadan avvärjs eller minskas. Kostnad som härvid uppkommer för den enskilde skall försäkringsgivaren ersätta (S3§1 Enligt 2 § brandlagen0974:80) svarar varje kommun för räddningstjänst och för förebyggandeåtgärder mot brand i kommunen. Med räddningstjänst avsesverksamhet som syftar till att vid brand, oljeutflöde. ras.översvämning eller annat nödlägeavvärja eller begränsaskadapå människor eller egendom eller i miljön tl §). En förutsättning är emellertid att det med hänsyn till behovet av ett snabbt ingripande. det hotade intressetsvikt, kostnaderna för räddningsåtgärdernaoch omständigheterna i Övrigt kan anses påkallat att staten eller kommunen svarar for att åtgärder vidtas. l prop. l973zl8S med förslag till brandlag (s. 132)anför föredragandenatt räddningsorganensuppgift skall varaatt avvärja ellerbegränsaskada,dvs. att hindra att skada uppstår eller att redan inträffade skador förvärras. Rent förebyggnadeåtgärder. dvs, åtgärder som vidtas på förhand för att förebygga att en händelsesom kan leda till skador inträffar eller föranleder skador. hör alltså inte hit. Uppenbarligen är det från både effektivitetssynpunkt och kostnadssynpunkt angeläget att räddningsorganen ingripcr så snabbt som möjligt. Till åtgärder for att avvärja eller begränsaskada bör enligt föredragandendärför hänförasocksååtgärdersom vidtas innan en händelsesom kan föranleda skada har inträffat. under förutsättning att en sådanhändelsekan befarasvara omedelbart förestående. En kommun har utöver ansvaret för räddningstjänsten inte någon laglig skyldighet att vidtagaåtgärderför att skydda den enskilde eller hansegendom mot skador pågrund av naturhändelser. Om förhållandena är sådanaatt den enskilde saknar ntöjlighet att själv ombesörja att åtgärder vidtas. kan kommunen dock ha anledning att ingripa. Reglerna om den kommunala kompetensen kan emellertid innebära begränsningar i kommunernas befogenhet. Enligt min mening iir det angeläget att fortsatta geotekniska undersökningar görs inom områden där det finns skäl att befarajordskred. När det gäller ny bebyggelsehar kommunerna och länsstyrelserna.som framgår av det föregående.ett ansvar for att grundförhållandena undersöks. Man har emellertid anledning befaraatt befintlig bebyggelsei inte obetydlig utsträckning är belägenpåmark därgrundlörhållandena inte har undersöktsnärmare. Statenkan självfallet inte åtagasigeller åläggakommunerna ett ansvarför att geotekniska undersökningar alltid görs när sådana undersökningar är motiverade i befintlig bebyggelse.Däremot har samhälletbådeieget intresse och med hänsyn till sitt ansvar for befolkningens säkerhetanledning att setill att förutsättningar skapasför att sådanaundersökningar kan genomförasdär man kan befara att riskerna är särskilt stora. Kommittén bör enligt min mening överväga hur sådanaundersökningar kan komma till stånd. l de fall där det är motiverat att samhället svarar för

uppgiften synes den lämpligaste lösningen vara att undersökningarna ombesörjs av kommunen. Kommittén bör överväga om en sådan ordning kan införas utan att kommunerna åläggsen obligatorisk skyldighet att svara för sådana undersökningar, Kommunernas befogenheter på området bör klarläggas. Kommittén bör i denna fråga samråda med Svenska kommunförbundet. Vad jag nu har anfört bör inte utgöra hinder för kommittén att pröva en ordning som innebär att en statlig myndighet. t. ex. länsstyrelsen. får till uppgift att svara för att geotekniska undersökningar kommer till stånd, När det gäller konkreta åtgärderför att förebyggaatt skred inträffar måste utgångspunkten för kommitténs överväganden vara att det är den vars egendom hotas som har att svara för åtgärderna. Vid risk för jördskred bör förebyggande åtgärder som regel vidtas snabbt. Mycket omfattande och kostsammaåtgärderkan behövas.Försäkringsgivarnasansvarfor åtgärderav detta slagär. som framgår.1\det föregående.mycket begränsat..lagfinner det angelägetatt kommittén prövar hur detta ansvar bör preciserasoch om det finns förutsättningar att utvidga det. I dessafrågor bör kommittén samråda med företrädare för försäkringsbranschen. Även med ett utvidgat försäkringsgivaransvar torde dock situationer kunna uppstå när de åtgärder som kan behöva vidtas är såbrådskandeoch omfattande att samhället behöver ingripa. Den enskilde kan sakna både praktiska och ekonomiska möjligheter att svara för åtgärderna, Direkt skyldighet för samhället att ingripa föreligger bara i den mån åtgärdernakan hänförasrill räddningstiänst i hrandlagensmening, Kommittén bör överväga om det i vissa särskilda fall- när försäkringsgivaransvar inte föreligger - bor finnas en möjlighet för den enskilde att få stöd från samhället. När den enskilde inte själs kan ombesörjaatt nödvändigaåtgärder vidtas. kan det vara lämpligt att kommunen svarar för att såsker, Jaganserdock att kommunerna inte bör åläggasskyldighet att vidta åtgärder för att förebygga skrcd Kommittén bör däremot pröva om kommunernas befogenheteri detta hänseendebehöver preciseraseller vidgas. Kommittén bör vidare ö\ en äga hur kostnaderna för förebyggande åtgärderbör i det särskilda fallet fördelas mellan staten. kommunen och den enskilde. Utgångspunkten måste vara att det i första hand är den vars egendom hotas som har att svara för att förebyggande åtgärder vidtas. Ersättning från samhället till den enskilde bör komma i frågabara när denne inte själv kan svaraför kostnaderna.Ersättning från statenbör vidare komma i fråga bara beträtTandeåtgärder som \erkligen har varit påkallade. l detta sammanhangbör kommittén pröva om det finns förutsättningar att närmare ange de säkerhetsfaktorer som bör användas vid bedömningen at om stabilitetsförhållandena är sådanaatt förebyggandeåtgärder behövs. De frågor jag har berön kan påverkas av resultatet av reformeringen av byggnadslagstiftningen. Kommittén bör vid sitt arbete beakta detta. Kommittén bör också överväga om särskilda regler om befogenhet att ingripa i annans rätt behövs för att förebyggande åtgärder skall kunna genomföras såsnabbtoch effektivt som möjligt. Det ligger i sakensnatur att sådanaregler måsteutformas såatt rimlig hänsyn tastill den som utsätts lör ett ingrepp. l detta sammanhangvill jag erinra om bestämmelsernai 2 kap. l8 § regeringslbrmen (RF). Där föreskrivs att varjemedborgareskall vara tillförsäkrad ersättning enligt grunder som bestämsl lag för det fall att hans egendomtas i anspråkgenom expropriation eller annat sådant förfogande.

Övriga frågor Den fråga som jag nyss har berört har samband med fråganom ersättning för ingrepp enligt ll ,êbrandlagen Ersiittningsbestämmelsernai l9 § omfattar bara det fallet att utrustning för räddningstjänst har tagits i anspråk, En uttrycklig föreskrift om rätt till ersättning också för andra ingrepp som görs med stöd av ll §brandlagen kan behövasmed hänsyntill 2 kap. l8 § RF. En sådan föreskrift kan vara motiverad även av andra skäl. Av det förhållandet att kommunerna enligt 2 § brandlagenär skyldiga att svaraför räddningstjänsten följer att de endastmed stödav föreskrift i lagkan ta ut kostnaderna för ett räddningsingripande av den i vars intresse ingripandet har gjorts eller av den vars verksamhet eller handlande har föranlett ingripandet. Uttryckliga bestämmelser om skyldighet att svara för sådanakostnader finns barai lagen(197321198)om ansvarighetför oljeskadu till sjöss, l prop, tl973zl85) med förslag till brandlag m, m. berördes frågan om bestämmelserborde införas som skulle göradet möjligt for kommunerna och statenatt. antingen generellteller i särskildafall. ta ut ersättning för kostnader för räddningsingripanden. Föredragandenansågatt det inte borde komma i frågaatt generellt föreskriva skyldighet för den i vars intresseett räddningsingripande hade gjorts eller den vars verksamhet eller handlande hade föranlett ett räddningsingripande att ersätta kommunens eller statens kostnader (prop. s. l8l). Däremot borde det övervägas om en sådan skyldighet var motiverad på vissa särskilda områden. Föredragande-nfann emellertid att det vid tidpunkten för propositionen inte fanns tillräckligt underlag för en regel sotn innebar att riskfyllda verksamheter av visst slag skildes ut och förenades med ersättningsskyldighet för räddningskostnader. Jag anser att tiden nu är mogen att åter ta upp frågan om regressrättför kostnader för räddningstjänst. En sådan regressrättframstår som motiverad särskilt i frågaom verksamhetersom innebär storarisker för olyckor som kan kräva omfattande räddningsåtgärder. Det är dock inte givet att samhällets krav på ersättning för dylika kostnader skall på lika villkor konkurrera med enskildas skadeståndskravi de fall då full ersättning inte kan utgå för alla anspråk. Vid sina övervägandenbör kommittén särskilt beakta vikten av en klar och entydig avgränsning mellan de fall där regressrätt föreligger och andra fall. Vidare bör beaktasde svårigheter som kan uppkomma på vissa speciellarättsområden.t. ex. sådanaområden där den svenskalagstiftningen grundas på internationella konventioner.

Kommittén bör lägga fram de författningsförslag som föranleds av kommitténs överväganden. Med hänvisning till vadjag nu har anfört hemställerjag efter samrådmed cheferna för justitie-, ekonomin budget-. jordbruks- och bostadsdepartementenaatt regeringenbemyndigar chefen för kommundepartementet att tillkalla en kommitté med högst fem ledamöter med uppdragatt utreda frågan om ersättning för skador på grund av naturkatastrofer m. m.. att utse en av ledamöterna att vara ordförande, att besluta om sakkunniga. experter. sekreterare och annat biträde åt kommittén.

Vidare hemställer jag att regeringen föreskriver att kostnaderna skall belasta femtonde huvudtitelns kommittéanslag.

Regeringenansluter sig till foredragandensövervägandenoch bifaller hans hemslällan. (Kommundepartementet)

Tilläggsdirektiv till kommittén för utredning av frågan om ersättning på grund av naturkatastrofer m. m.

Dir 1979:57

Beslut vid regeringssammanträde1979-06-07

Departementschefen,statsrådet Hansson. anför.

Regeringen har den l mars 1979 bemyndigat chefen för kornmundepartementet att tillkalla en kommitté med högst fem ledamöter med uppdrag att utreda frågan om ersättning för skador på grund av naturkatastrofer m. m. l utredningsuppdragetingår vidarc att klarläggaansvaretför att geotekniska undersökningar och stabiliseringsåtgärder, som är nödvändiga för att förhindra jordskred i särskilt utsatta områden, vidtas. De kostnadsfrågor som uppkommer i detta sammanhang skall också övervägas. Enligt direktiven skall kommittén också behandla frågor som rör ersättning för ingrepp enligt ll § brandlagen (1974280.ändrad senast 1977:493) och regressrättför kostnader för räddningstjänst enligt brandlagen. Enligt min mening bör kommitténs uppdrag vidgas till att omfatta vissa ytterligare frågor som jag ämnar ta upp i det följande.

Undersäkningskommissiøn för allvarliga olyckor Hotell- och restauranganställdasförbund har i en skrivelse den 23oktober 1978 till regeringen föreslagit åtgärder i syfte att förhindra katastrolbränder och begränsaeventuella bränders skadeverkningar. Som ett första steg i denna riktning föreslås i skrivelsen att en permanent statlig undersökningskommission tillsätts. Statensbrandnämnd har i ett yttrande över skrivelsen tillstyrkt att en särskild undersökningskommission för större nödlägenav de slag där räddningstjänsten reglerasav brandlagstiftningen inrättas. Varje brand utreds sedan början av 1920-talet av polisen. Syftet med utredningen är att försöka fastställaorsakentill branden. Polisensresurserför sådanaundersökningar har med åren utvecklats. Resultatet har haft stor betydelse för det fortlöpande förebyggande brandskyddsarbetet. Det kan tilläggas att en inte obetydlig del av de bränder for vilka brandorsaken har

kunnat fastställas har varit orsakade av brottslig verksamhet eller stralTsattktionerad underlåtenhet. Brandnäntnden har inte någon direkt uppgift i samband med utredning av bränder utöver vad som följer av att nämnden enligt 24§ hrandstatlgxtn 0962:91, omtryckt 1974:81, ändrad senast 1977:925) och l .ä instruktionen (1974:408) för statens brandnämnd (ändrad senast 1976:945) har tillsyn (it-er brandförsvaret. Nämnden skall vidare, bl. a. genom försöks- och utvecklingsarbete. främja sådan räddningstjänst som ankommer på kommunerna. Till nämnden är knutna dels ett råd för räddningstjänst nted uppgift att verka for samordning av olika grenar av samhällets räddningstjänst. dels ett utbildningsråd (8 § instmktionen). Olyckor som inträffar i järnvägs- och vägtrafiken och som inte är av obetydlig omfattning utreds också av polisen. Sedan den l juli 1978 finns en cetttral myndighet- statens haverikommission - för utredning av allvarligare civila och militära luftfartygsolyckor. ifråga om sjöolyckor kan sjöförklaring i vissa fall ersättas av utredning som utförs av en särskild uttdersökningskommission som har förordnats av regeringen. Luftfanygsolyckoma utreddes också tidigare av en kommission som tillsattes vid varje tillfälle Enligt 2 § förordningen (1978:555) med instruktion för statens haverikommission utreder kommissionen allvarlig Iuftfartygsolycka och tillbud till sådan enligt bestämmelser i bl. a. luftfartslagen (l957:297, ändrad senast 1978:232). Enligt ll kap. 7 §luftfartslagen skall undersökning genomföras av olyckshändelse, som inträlTar vid användning av luftfanyg och medför dödsfall eller allvarlig personskada eller betydande skada på lultfartyget eller annan egendom än luftfanygets last. Undersökningen skall också omfatta olyckshändelsens orsaker och de skador som har uppkommit. Om allvarlig fara för olyckshändelse har uppstått eller något som tyder på väsentliga fel på luftfartyget eller marko ganisationen har inträffat. skall undersökning också ske. Haverikommissionen har vidare enligt instruktionen till uppgift att följa den nationella oclnintemationella utvecklingen på området och samarbeta med bcrörda säkcrhetsmyndigheter i deras haverilörebyggande verksamhet. Haverikommissionen består enligt 3§ instruktionen av en gettcraldircktör och tre haveriutredare. Generaldirektören skall vara eller ha varit innehavare av dontaräntbete, Av haveriutredarna skall en vara erfaren dontarc. en flygopctnttivt sakkunnig och en flygtekniskt sakkunnig. Haverikommissionen anlitar därutöver de experter och sakkunniga som behövs lör utredningen (4 och 6 §§). Enligt 314 § sjölagen (l89lz35. s. l. omtryckt 1975:1289, ändrad senast 1978:886) får regeringen förordna att en händelse som skall bli föremål för sjöförklaring och händelsens orsaker skall utredas av en särskild undersökningskommission. Detta gäller om stora förluster i liv eller egendom har uppkommit eller om utredningen av annan anledning kan väntw bli synnerligen omfattande eller invecklad. När en undersökningskommission har förordnats. behöver sjöförklaring inte ske. l prop. 1975/762100, bil. 8, (TU 1975/76211, rskr 1975/76253) behandlas frågan om atgärder för att säkerställa behovet av utredningsresurser i personellt, administrativt och tekniskt avseende vid förordnande av särskild undersökningskommission enligt föreskrifterna i sjölagen. Regeringen har därefter beslutat att personer med juridisk, nautisk och teknisk utbildning

och erfarenhet i förväg skall finnas utsedda för att ingå i sådankommission och tillkallat sådanapersoneratt stå till förfogande att ingå son1ledamöter. Ordförande är generaldirektören i statens haverikommission.

Jag anser att starka skäl talar för att en undersökningskommission skall kunna träda i funktion ocksåvid vissaandraallvarliga olyckor än luftfartygsoch sjöolyckor. Kommittén bör övervägahur kommissionens verksamhetsområde bör avgränsas.En lämplig utgångspunkt kan vara att verksamhetsområdet skall kunna omfatta sådana nödlägen som enligt l § brandlagen föranleder ingripande av samhällets räddningstjänst och som är av större omfattning. l samband med inrättandet av statens haverikommission (prop. 1977/ 78:88)framhöll föredragandenatt den viktigaste uppgiften vid en utredning av en allvarlig olycka måste vara att klarlägga orsakssammanhangetoch eventuella brister i fraga om förebyggande åtgärder. Jag delar denna uppfattning. Ändamålet med utredningen bör sålunda vara att skapa en helhetsbild av olyckans orsakeroch följder. Räddningsátgärdemaseffektivitet bör också prövas.Till kommissionens uppgifter bör ocksåhöra att föreslå åtgärdersom kan hindra att likartade olyckor upprepas.Det är angelägetatt kommissionen kan fullgöra sina uppgifter påett objektivt sätt. Detta talar för att kommissionen bör vara fristående från myndigheter vilkas verksamhet kan ge anledning till en undersökning eller som svarar för tillsyn över sådan verksamhet eller har uppgifter inom räddningstjänsten. En samordning med statens haverikommission är en lösning som bör prövas. Även andra lösningar bör övervägas. Trots vad jag nyss har sagt kan sålunda praktiska skäl tala för att kommissionen knyts till statens brandnämnd. l luftfartslagen anges när en undersökning skall genomlöras. l sjölagen däremot angesatt regeringenlär förordna en kommission i vissa fall. Särskilt med hänsyn till att de olyckor som undersökningskommissionen skall ha att utreda kan bli av skiftande slag talar enligt min mening övervägandeskäl för att en prövning måstegörasi det särskilda fallet. Regeringenbör alltid kunna beslutaatt en undersökning skall göras.Det bör emellertid övervägasom inte kommissionen i vissa fall bör kunna påbörja en undersökning på eget initiativ. Jagvill i dettasammanhangpekapåvikten av att kommissionen kan lvörjztsin undersökning så snabbt som möjligt. Mot bakgrund av vad jag nu har anfört bör kommittén överväga undersökningskommissionens uppgiftsontráde. organisation, sammansättning och verksamhetsformer. Vid dessaövervägandenbör erfarenheternaav undersökningarna av luftfartygs- och sjöolyckor beaktas. Kommittén bör vidare beräkna kostnaderna för kommissionens verksamhet och föreslå de författningsföreskrifter som föranleds av kommitténs överväganden.

Huvudmannaskapel_lörräddningstjänsten

Riksdagenhar begärtatt frågan om huvudmannaskapet för en räddningstjänst med nuvarandc och möjliga nya uppgifter utreds förutsättningslöst (CU 1978/79218,rskr l978l79zl82). Enligt vad som anförs i civilutskottets

betänkande har det visat sig att svårigheter kan uppstå beträffande samarbetet mellan olika huvudmän inom räddningstjänsten. Utredningen bör enligt utskottsbetänkandet omfatta ocksåfråganom huvudmannaskapet for sjuktransporter och ambulansverksamhet. Den bör ha parlamentarisk förankring. Åtgärder som syftar till ökad samordning av resurserna för räddningstjänst bör enligt utskottet också övervägas. Enligt l §brandlagenavsesmed räddningstjänst verksamhetsom syftar till att vid brand, oljeutflöde, ras.översvämning eller annat nödlägeavvärja eller är begränsaskadapå människoreller egendomeller i miljön. En förutsättning att det kan ansespåkallat att staten eller kommunen svarar för att åtgärder vidtas. Detta kan varafallet med hänsyn till behovetav ett snabbt ingripande, det hotade intressetsvikt, kostnadernafor räddningsåtgärdemaoch omstäni digheterna i övrigt. Brandlagen gäller inte skyddsåtgärder vid olyckor atomanläggning, sjöräddning eller fjällräddning. Vidare gäller brandlagen endast i viss utsträckning i fråga om åtgärder som vidtas till havs eller i kustvattnen, Vänern eller Mälaren för att avvärja eller begränsaskada till följd av utflöde av olja eller annat som är skadligt. Uppgiften att svara löroljeoch kemikaliebekämpning till havs och i kustvattnen åvilar tullverkets kustbevakning. för Varje kommun svarar enligt 2§ brandlagen för räddningstjänst och förebyggande åtgärder mot brand i kommunen. För dessa uppgifter skall kommunen ha ett brandförsvar. l 8 § finns bestämmelserom skyldighet för andra kommuner att lämna hjälp när omfattande eller särskilda räddningsi åtgärder behövs. Brandchefen har befälet när annat räddningsorgan deltar räddningstjänstentillsammans med kommunens brandstyrka, om inte något annat har överenskommits (9 ä). Länsstyrelsen skall enligt l2§ överta ledningen av räddningstjänsten vid ett nödläge som kräver så omfattande av räddningsåtgärder att ett särskilt ledningsorgan behövs för samordning räddningstjänsten eller för samordning av räddningstjänsten med annan verksamhet. Kommunerna och länsstyrelsernaär enligt 8 och 24 §§ brandstadgan skyldiga att svara lör den särskilda planläggning som behövs för räddningstjänsten. Syftet med länsstyrelsensplanläggning är främst att göra det möjligt för länsstyrelsen att ingripa snabbt. när en katastrof inträffar. Enligt 3§ sjukvårdslagen (19621242,ändrad senast 1978:669)skall landstingskommunen se till att det inom sjukvårdsområdet finns en ändamålsenlig organisation för transport av sjuka eller skadadepersonertill och från sjukhus eller läkare. Det anses oklart om landstingskommunen eller det kommunala brandförsvaret har ansvaret for transporten av skadadepersoner från en olycksplats i terrängen till farbar väg. Kungörelsen (l969:85) om militär räddningstjänst m. m. (ändrad senast l976:l6S) anger att militär hjälp skall lämnas. om den är nödvändig för att av avvärja överhängande fara för liv eller hälsa. for omfattande förstörelse egendom eller för avsevärd skada i miljön. Generaltullstyrelsen. länsstyrelsen, chef för tullregionens bevakningskontor, polischef eller kommunal brandchef kan begära hjälp. Militär hjälp skall inte lämnas om särskilda militära förhållanden hindrar det. Enligt 2§ polisinstruktionen (19721511,ändrad senast 1979:105)skall polisen upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Häri ingår att lämna

allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp, den s. k. serviceverksamheten. Den omfattar av hävd bl. a. vissasärskilt organiseradeverksamheter, t. ex. fjällräddningstjänst samt ambulans- och räddningsllyg. Det finns naturligtvis en gräns för vad polisen anser sig kunna göra inom ramen for serviceverksamheten.Vid ett nödlägekan omständigheterna vara sådana att polisen måste ingripa för att avvärja eller begränsa_skador på människor eller egendom. Sedan de egentliga räddningsorganen har fått tillräckliga resurser på platsen, koncentreras polisinsatserna på avspänning, utrymning av skadeområdet.tralikreglering och liknande åtgärder.Bl. a, vid bränder påbörjar polisen ocksåen utredning av orsakentill händelsen.Denna utredning avbryts emellertid i allmänhet. om det kan klart konstaterasatt händelsen inte har föranletts av en brottslig gärning. l katastrofsituationer kan länsstyrelsen, även om det inte är fråga om räddningstjänst, få träda in i egenskapav högsta polismyndighet i länet eller på grund av vissa bestämmelser i länsstyrelseinstruktionen 0971:460, omtryckt 1979:234).Länsstyrelsensvararenligt Iänsstyrelseinstmktionen for den statliga förvaltningen i länet, om det inte är fråga om en uppgift som ankommer påen annan myndighet. Länsstyrelsenskall enligt instruktionen vidta eller hos regeringen eller annan myndighet föreslåde åtgärdersom är påkallade eller i övrigt lämpliga for länet. Av de uppgifter som enligt instruktionen särskilt ankommer pålänsstyrelsenkan en del ha betydelsevid större olyckor. Detta gäller t. ex. i frågaom de uppgifter som rörden allmänna hälsovården, den socialaomvårdnaden samt väg- och trafikväsendet. Enligt lagen (1960:331)om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggttingar m. m. har länsstyrelsen ansvaret för de åtgärder som kan behövas for att skydda allmänheten från radioaktiva ämnen. Länsstyrelsen svarar också för den planläggning av olycksfallsberedskapensom behövs. Den förutsättningslösa utredning av huvudmannaskapet for räddningstjänsten som riksdagen har begärt griper in på många områden som f. n. är under utredning. De pågåendeutredningar som berörs är dels sjöövervakningskommittéMH l977:05),dels 1977års0ljeskyddskommitté(Kn l977:O3). dels kommittén (Jo 1978:05)för miljörisker vid sjötransporter, dels utredningen (K 1979:01)om transport av farligt gods, dels 1978års försvarskommitté (Fö 1978:02). dels kommittén för översyn av lagstiftningen på atomenergiområdet (Dir 1979:18). Sjöövervakningskommittén har enligt direktiven (Dir 1977:88)till uppgift att överväga lämpliga former Rs:samordning och ledning i fred av övervakningen och räddningstjänsten till sjöss.Kommittén bör enligt föredraganden med utgångspunkt i ett bibehållet samordningsansvar för Sjöfartsverket i fråga om sjöräddning studera vilka insatser som behövs vid olika tänkbara större olyckor och då olika slag av räddningstjänst förekommer samtidigt samt lägga fram förslag till ledningsfunktioner i sådanasammanhang. Särskilda direktiv har inte meddelats för oljeskyddskommittén. Den har emellertid fått i uppdragatt undersökai vad mån oljeutvinning i större skala i Nordsjön och erfarenheternafrån oljeutllödet i april 1977 vid borrplattformen Bravo påEkofiskfältet bör föranledaändring av de riktlinjer som nu gäller for den svenska beredskapenfor bekämpning av miljöfarliga utsläpp till havs samt i kustvattnen. Vänern och Mälaren. Regeringen har vidare gett kommittén i uppdrag att utvärdera erfarenheternaav bekämpningen av och

saneringenefter de oljeutsläpp som har drabbatBohuslänskust under hösten I978 och Stockholms skärgårr under våren l979 samt att hos regeringen föreslå de åtgärder som utvärderingen kan föranleda. Kommittén för miljörisker vid sjötransporter skall enligt direktiven (Dir 1978:64)göraen samladöversyn från miljövårdssynpunkt av de problem som hänger samman med fanygstransporter av olja och kemikalier. översynen bör syfta till att ge underlag för ett samlat handlingsprogram för att minska riskerna vid miljöfarliga transporter till sjöss.Föredragandenframhöll bl. a. att kommittén bör kunna ta upp ocksåsådanafrågor som behandla.:.iannat sammanhang. Syftet är att en bedömning från miljövårdssynpunkt skall kunna görasav behovet av alla olika slagav åtgärderför att minska riskerna vid miljöfarliga transporter till sjöss och att ett samlat handlingsprogram därmed skall kunna utarbetas. l direktiven (Dir 1979:1) till utredningen om transporter av farligt gods framhåller föredragandenatt de föreskrifter som har meddelatstill skydd för människors hälsaoch miljön vid transport av farligt godsär uppdeladepå ett flertal regelkomplex. Också myndighetsansvaret är uppdelat. Enligt Föredragandens mening finns det anledning att utvärdera den hittillsvarande ordningen och göraen samladöversyn av frågornaom en effektivare kontroll närdet gäller transport av farligt gods.Härvid bör fråganom en koncentration av det samlade ansvaret till en myndighet ingåendeövervägas. 1978 års försvarskommitté skall enligt sina direktiv (Dir 1978:30) pröva lämpligheten av och möjligheterna att öka samordningen mellan civilförsvaretoch den kommunala verksamheten. lnom civilforsvarsstyrelsen har ett arbetei denna frågabedrivits inom två grupper. delssamordningsgruppen kommunanknutet civilförsvar, dels arbetsgruppenstatligt civillörsvar. Båda grupperna har avgett rapporter. Samordningsgruppenföreslåratt det allmännalokala civilförsvaret ombildas och blirett kommunalt verksamhetsområde med beteckningen räddningstjänst i krig samt inordnas i den kommunala beredskapen. Det regionala civillörsvaret kan enligt samordningsgruppen behållaseller fördelas på kommunerna. Arbetsgruppenå andra sidan föreslår att fråganom ett lörstatligande av räddningstjänsten prövasnärmare. Därvid bör man utgå från att freds- och krigsräddningstjänsten kommer att slås samman. Enligt arbetsgruppen skulle ett statligt huvudmannaskap för all räddningstjänst avgjort ge bättre möjligheter att inom givna kostnadsramar upprätthålla bästa möjliga personalberedskap.Civillörsvarsstyrelsen anför i en perspektivplan för perioden l982-2000 att styrelsen inte är bereddatt nu ta ställning till något av alternativen. Styrelsen anserdock att utredningsmaterialetvisarattförutsättningar finns förökad samordning mellan civilfársvaret och andra totalförsvarsfunktioner. Enligt styrelsen bör frågan utredas ytterligare. Kommittén för översyn av lagstiftningen på atomenergiområdet skall enligt direktiven (Dir l979zl8) utreda möjligheterna att föra samman den nuvarande lagstiftningen på området till en lag. Det bör övervägas om de lagar som behandlar skyddsåtgärder vid atomolyckor och ersättningsfrågor vid sådanaolyckor bör ingå i den nya lagen. l detta sammanhang bör enligt direktiven övervägas om dessa lagar bör ändras for att möjliggöra en effektivare planering av de åtgärdersom skall vidtas i sambandmed olyckor i atomenergianläggningar o. d. Kommittén bör enligt föredraganden även

beakta samordningen mellan atomencrgilagstiftningen och lagstiftningen inom andra områden. t. ex, brandskyddet.

Jagförordar att kommittén för utredning av fråganom ersättning pågrund av naturkatastrofer m. m. får i uppdrag att i enlighet med riksdagens Hemställan förutsättningslöst utreda frågan om huvudmannaskapet för en räddningstjänst med nuvarande och möjliga nya uppgifter. Uppdraget bör även omfatta frågan om huvudmannaskapet för Sjuktransporteroch ambulansverksamhet. Av redovisningen i det föregåendeframgår att ett flertal olika samhällsorgan har uppgifter inom räddningstjänsten. Detta är särskilt påtagligt om man till begreppet räddningstjänst hänför inte bara sådan verksamhet som avsesi l §brandlagen utan ocksåannanverksamhet som syftartill att avvärja eller begränsaskador som kan följa av olyckor och liknande händelser. På skilda områden pågårutredningsarbete med anknytning till räddningstjänsten. Detta arbeteavserbådeåtgärderav förebyggandeart och åtgärdersom t. ex. genom att de ger bättre förutsättningar för planläggning. ledning och resursutnyttjande - kan väntas leda till en effektivare räddningstjänst. Resultatet av utredningsarbete av detta slag kan antas bli av betydelse för kommitténs övervägandenifråga om huvudmannaskapetför räddningstjänsten. Vid sina övervägandeni denna frågabör kommittén särskilt beaktaatt det för en effektiv räddningstjänst är av väsentlig betydelse att goda förutsättningar skapas för dels ett effektivt utnyttjande av de resurser för räddningstjänst som finns eller kan byggas upp hos statliga, kommunala. landstingskommunala och enskilda organ. dels en effektiv ledning av räddningsarbetet.Detta förutsätter i sin tur bl. a. en god planläggning och en god samordning mellan de organ som kan ha att delta i arbetet. Oavsett ställningstagandet i huvudmannaskapsfrågan bör kommittén övervägaoch lämna förslag till åtgärdersom. i enlighet med vadjag nysshar anfört, kan förbättra förutsättningarna för en effektiv räddningstjänst. En fråga som bör uppmärksammas särskilt är behovet av samordning av räddningsarbetesom berör stora geografiskaområden, Jag tänker härvid på både det fallet att en händelse föranleder räddningsinsatser såväl till lands som till sjöss och på det fallet att sådanainsatser måste vidtas i t. ex. flera län. Jagåterkommer i det följande till frågan om samordning mellan kommitténs arbeteoch det utredningsarbetei övrigt med anknytning till räddningstjänsten som bedrivs av andra kommittéer. Enligt min mening bör kommittén i samband med behandlingen av huvudmannaskapsfråganta upp fråganom en skärpning av bestämmelsernai l4och l5 §§ brandlagenom skyldighet för bl. a. vissaindustriföretag att vidta förebyggandeåtgärder. Enligt l4§ är bl. a. den som äger eller innehar en byggnad eller annan anläggning skyldig att hålla brandsläckningsredskap m. m. och att vidta de åtgärder i övrigt som behövs för att förebygga och bekämpa brand. l 15 § ges föreskrifter för det fallet att verksamheten vid en anläggning medför särskild fara för att utflöde av hälso-eller miljöfarlig vara orsakar avsevärd skada på människor eller i miljön. När så är fallet, får länsstyrelsen ålägga anläggningens ägare eller innehavare att hålla den

oavsett beredskapmed personaloch utrustning som behövs. Kommittén bör att ställningstagandet i huvudmannaskapsfrågan pröva om skyldigheten vidta förebyggandeåtgärderbör, :. ex, när det gäller industrier som bedriver riskfylld verksamhet, vidgastill att omfatta andra fall än de som f. n. angesi 14och 15 §§. Det bör ocksåövervägasom en industri skall kunna åläggasatt svara För den ökning av samhällets kostnader För beredskap m. m. som industrins verksamhet föranleder. En fråga som har aktualiseratsgenom vinterns Snöoväderär om bestämmelserna i brandlagstiftningen om t. ex. planläggning. ledning och ingrepp i annans rätt bör görastillämpliga också på situationer som inte är nödlägen i av detta slag brandlagens mening. En möjlighet att tillämpa bestämmelser kan vara av betydelseockså Fördet saneringsarbetesom vidtar efter det att av ett själva bekäntpningsarbetet. dvs. räddningstjänsten, med anledning omfattande oljeutflöde har slutförts. Komittén bör överväga även denna fråga. Kommittén bör läggafram de Förslagtill ForfattningsFöreskrifterm. m. som föranleds av kommitténs överväganden. Kostnaderna För organisatoriska Förändringarsom kommittén kan komma att föreslåbör också redovisas.Jag vill i detta sammanhangerinra om regeringenstilläggsdirektiv 0978:40) till av reforsamtliga kommittéer och särskilda utredare angåendefinansiering mer.

Utredningsarbetetbör bedrivasi närakontakt med de pågåendeutredningar som jag tidigare har berört, Kommittén för miljörisker vid sjötransporter avlämnar sitt betänkande under sommaren. medan sjöövervakningskommittén och 1977 årsoljeskyddskommitté beräknasredovisaresultatet av sina som övervägandennågotsenare.Resultatetav dessakommittéers arbetebör, 1978års jag har framhållit tidigare. beaktasi det fortsatta utredningsarbetet. försvarskommittés arbeteär inriktat påatt läggafram ett slutligt betänkande som skall utgöra ett underlag Fördet Försvarsbeslutsom avsesbli fattat år 1982. Härvid torde principiell ställning tas till civilförsvarets framtida både organisation. Utredningsarbetet bör därför i huvudmannaskapsfrågan innehålls- och tidsmässigt så långt möjligt samordnas med 1978 års Forsvarskommittésarbete. Arbetet i övrigt bör med Förtur ägnas åt dels frågan om geotekniska en undersökningar och Förebyggandeåtgärder mot jordskred, dels frågan om undersökningskommission för allvarliga olyckor. Förslagi den senarefrågan bör läggasfram redan detta år. Med hänsyn till den utvidgning av uppdraget som nu föreslåsbör antalet ledamöter i kommittén enligt min mening ökas från högst fem till högst sju.

.lag hemställer att kommitténs uppdrag vidgas i enlighet med vad jag nu har anfört. Vidare hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen För kommundepanementet att tillkalla ytterligare två ledamöter att ingå i kommittén.

och bifaller hans Regeringenanslmer sig lill föredragandensöverväganden hemställan. (Kommundeparlementen

Statens offentliga utredningar 1981

Kronologisk förteckning

. HS 90: Hälsorisker. S. 60. Kooperationen i samhället, I. . HS 90: Ohälsa och várdutnyttjande. S, 61. Familjepensionen. S. , HS 90: Hälso- och sjukvård i internationellt perspektiv. S, 62. Familjepensionen. Sammanfattning, S. HS 90: utgångspunkter och riktlinjer för det fortsatta 63. Samhället och samlingslokalerna. Bo. arbetet. S. . Våldtäkt. Ju, Ny arbetstidslag. A, 65. Svenska kyrkans gudstjänst. Band 5. Kyrkliga handlingar. 4 Oversyn av lagen om forsamlingsstyrelse, Kn. Kn, . Lag om vård av missbrukare i vissafall. S. 66. Svenska kyrkans gudstjänst. Bilaga 3. Kyrkliga handlingar. . Översyn av sjolagen l. Ju, Vägen in i kyrkan. Dop, konfirmation, kommunion - aktuella . Enhetligt huvudmannaskap för högskolan. U. liturgiska utvecklingslinjer. Kn. . Datateknik i verkstadsindustrin, l. 67. Svenska kyrkans gudstjänst. Bilaga 4. Kyrkliga handlingar. , Datateknik i processindustrin. l. Äktenskap och vigsel i dag - Liturgiska utecklingslinjer. . lnrikesflyget under 1980-talet. K. Kn. . Närradio. U. . Svenska kyrkans gudstjänst. Bilaga 5. Kyrkliga handlingar. . Relormerat kyrkomote, kyrklig lagstiftning m. m. Kn, Döendet, döden och begravningsgudstiänsten. Kn. . Grundlagsfrågor. Ju . Pris på energi. l. , Film och TV i barnens varld. U, . Arbete eller pensionering. A. . Industrins datorisering. A. . Prostitutionen i Sverige. S. . Minskat tobaksbruk. S. . Att avveckla en kortsiktig stödpolitik. l. . Oversyn av radiolagen. U. . Landskapsinformation under 1980-talet. Bo. . Omprovning av samvetsklausulen. Kn. , Från hyresrätt till bostadsrätt. Bo. . Internationellt patentsamarbete lll. H. . Länsrätternas målområde - administrativ tvåpartsprocess. . Sjukersattningsfrågor. S. Kn. . Tekniska hialpmedel for handikappade. U, . Företagshypotek. Ju. . Socialforsakringens datorer. S. . Hyresrätt 3. Ju. . Bra daghem för små barn. S. . Löntagarna och kapitaltillväxten 6. E. . Omsorger om vissa handikappade. S, . Löntagarna och kapitaltillväxten 7. E. . Omsorger om vissa handikappade. Sammanfattning, lag- , Arrenderätt 2. Ju. förslag, specialmotiveringar. S. . Skogsindustrins virkesförsörjning, l. . Turism och friluftsliv. Det centrala myndighetsansvaret, . Samhällets räddningstjänst. Kn. Jo. . Forskningens framtid. U. 4 Forskarutbildningens meritvärde. U. . Avtalsvillkor mellan näringsidkare. Ju. . Fluor i kariesforebyggande syfte. S. , Eflekter av investeringar utomlands. l. , Fristående skolor för skolpliktiga elever. U. . Sjukresor. S. . Begravningsverksamheten. Kn. . Företags obestånd Il. B. . Om hets mot folkgrupp. A. . Svenk krigsmaterielexport. H, . Prisreglering mot inflation? H. . Prisreglering mot inflation? Bilagor l-6, H. . Prisreglering mot inflation? Bilagor 7-12. H. . De internationella investeringarnas effekter, l. . Lontagarna och kapitaltillvaxten. Slutrapport. E. . Nya medier - text-TV, teledata. U. . Ändringar i förvaltningslagen. Ju. . Hyresgästinflvtande på målning och tapetsering. Bo, . Telubaffären. Ju, . Den svenska psalmboken. Band l. Kn. . Den svenska psalmboken. Band 2, Kn. . Den svenska psalmboken, Band 3, Kn. . Den svenska psalmboken. Band 4. Kn. . Stockholms kommunala styrelse. Kn, . Kooperativa företag. I. . Video, U. . Bibeln. Nya testamentet. U. . Djurens hälso- och sjukvård, Jo, . Samverkan vid uppgiftslämnande. B. . Datateknik i industriproduktionen. l.

l

1.081 -li- 16

STÖÖKHOLAN

Statens offentliga utredningar 1981

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Handelsdepartementet l l l Oversyn av sjölagen l. [8] Internationellt patentsamarbete Ill. [21] Grundlagslrågor. [15] Svensk krigsmaterielexport. [39] Avtalsvillkor mellan näringsidkare. [31] Prisregleringskommittén. 1. Prisreglering mot inflation? [40] 2. Ändringar i förvaltningslagen. [46] Prisreglering mot inflation? Bilagor 1-6.[41]3. Prisreglering mot Telubaffären. [48] inflation? Bilagor 7-12. [42] Våldtäkt. [64] Foretagshypotek. [76] Arbetsmarknadsdepartementet Hyresratt 3. [77] Arrenderatt 2. [80] Ny arbetstidslag. [5] Industrins datorisering. [17] Om hets mot folkgrupp. [38] Socialdepartementet Arbete eller pensionering. [70] Halso- och sjukvård inför 90-talet. 1.Hialsorisker. [1] 2,0halsa och vårdutnyttjande. [2] 3. Hälso- och sjukvård i internationellt Bostadsdepartementet perspektiv. [3] 4. utgångspunkter och riktlinjer för det fortsatta arbetet. [4] Hyresgästinflytande på målning och tapetsering. [47] Lag om vård av missbrukare i vissa fall. [7] Samhället och samlingslokalerna. [63] Minskat tobaksbruk. [18] Landskapsinformation under 1980-talet. [73] Sjukersättningsfrågor. [22] Från hyresrätt till bostadsratt. [74] Socialförsäkringens datorer. [24] Bra daghem for små barn. [25] Industridepartementet Omsorgskommittén. 1.Omsorger om vissa handikappade. [26] Data- och elektronikkommittén. 1. Datateknik i verkstadsindw 2. Omsorger om vissa handikappade. Sammanfattning, lagför- strin. [10] 2. Datateknik i processindustrin. [11] 3. Datateknik i slag, specialmotiveringar. [27] industriproduktionen. [59] Fluor i kariesforebvggande syfte. [32] Direktinvesteringskommittén. 1.Effekter av investeringar utom- Sjukresor. [35] lands. [33] 2. De internationella investeringarnas effekter. [43] Pensionskommittén. 1.Familjepensionen. [61]2. Familjepensio- Kooperationsutredningen, 1.Kooperativa företag. [54]2. Koopenen. Sammanfattning. [62] rationen i samhället. [60] Prostitutionen i Sverige. [71] Pris på energi. [69] Att avveckla en kortsiktig stödpolitik. [72] Kommunikationsdepartementet Skogsindustrins virkesförsörjning. [81] lnrikesflyget under 1980-talet. [12] Kommundepartementet Ekonomidepartementet Översyn av lagen om församllngsstyrelse. [6] Löntagarna och kapitaltillväxten. 1. Löntagarna och kapitaltill- Reformerat kyrkomöte, kyrklig lagstiftning m. m. [14] Omprövning av samvetsklausulen. [20] växten. Slutrapport. [44] 2. Löntagarna och kapitaltillväxten 6. [78] 3. Löntagarna och kapitaltillväxten 7, [79] Begravningsverksamheten. [36] 1969års psalmkommitté. 1. Den svenska psalmboken. Band 1. [49] 2. Den svenska psalmboken. Band 2. [50] 3. Den svenska Budgetdepartementet Band 3. [51]4. Den svenska psalmboken. Band 4. psalmboken. Företags obestånd II. [37] 152] Samverkan vid uppgiftslämnande. [58] Stockholms kommunala styrelse, [53] 1968års kyrkohandbokskommitté. 1.Svenska kyrkans handbok. Utbildningsdepartementet Band 5. Kyrkliga handlingar. [65]2. Svenska kyrkans gudstjänst. Enhetligt huvudmannaskap för högskolan. [9] Bilaga 3, Kyrkliga handlingar. Vägen in i kyrkan. Dop, konfirma- Narradio, [13] tion, kommunion - aktuella liturgiska utvecklingslinjer. [66] 3. Film och TV i barnens värld, [16] Svenska kyrkans gudtiänst. Bilaga 4. Kyrkliga handlingar, Äkten- Översyn av radiolagen. [19] skap och vigsel i dag - Liturgiska utvecklingslinjer. [67] 4. Tekniska hjälpmedel för handikappade. [23] Svenska kyrkans gudstjänst. Bilaga 5, Kyrkliga handlingar, Utredningen om forskningens och forskarutbildningens situa- Döendet, döden och begravningsgudstiänsten, [68] Länsrättertion. 1. Forskningens framtid, [29] 2. Forskaruthildningens nas målområde- administrativtvåpartsprocess. [75]Samhällets meritvärde, [30] räddningstjänst. [82] Fristående skolor för skolpliktiga elever. [34] Nya medier - text-TV, teledata. [45] Video. [55] Bibeln, Nya testamentet, [56]

Jordbruksdepartementet Turism och friluftsliv, Det centrala myndighetsansvaret. [28] Djurens hälso- och sjukvård. [57]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

å lSBN 9l^38-O65835

LiberFörlag

ISSN 0375-250x Allmänna Förlaget