Effektiv räddningstjänst : slutbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

@ Statens offentliga utredningar

ww 1983:77 _

%

Försvarsdepartementet

Effektiv

räddningstjänst

Slutbetänkande av räddningstjänstkommittén

J Stockholm 1983

Omslag Johan Ogden ISBN 91-38-07737-X lSSN 0375-250X Minab/Gotab Stockholm 1983

Bildmaterialet som illustrerar arbetet inom räddningstjänsten har valts ut och redigerats i samarbete med brandingenjör Olle Johansson, Försäkrings AB Skandia.

Fotografer: Hans Berged, Karlstads brandförsvar Stig Dahlén, civilförsvarsstyrelsen Urban Duhrin, tullverket Allan Hallebratt, polisen i Järpen Rune Holmsell, luftfartsverket Carl-Göran Jogmar, Karlstads brandförsvar Olle Johansson, Försäkrings AB Skandia Kim Loxby, AB Sydbild Karlskrona Björn Lundberg, Enköpings-Posten Putte Merkert, Jönköping Sture Sandberg, Ystads Allehanda Lars-Gunnar Sidbo, Linköpings brandförsvar Tommy Svensson, Dagens Nyheter Staffan Thorselius, flygtrafikledningen Arlanda Joachim Wall, Sydskånsk Bild AB

Till Statsrådet och chefen för

försvarsdepartementet

Regeringen bemyndigade den 1 mars 1979 (Dir 1979:36) chefen för

kommundepartementet att tillkalla en kommitté med uppdrag att utreda frågan om ersättning för skador på grund av naturkatastrofer samt frågan om geotekniska undersökningar och förebyggande åtgärder mot jordskred. I

tilläggsdirektiv den 7 juni 1979 (Dir 1979:57) utvidgades kommitténs

uppdrag till att omfatta frågor om inrättandet av en undersökningskommission för allvarliga olyckor och om huvudmannaskapet för räddningstjänsten

m m. Genom ytterligare tilläggsdirektiv (Dir 1983:4) den 10 februari 1983

fick kommittén till uppgift att utreda även frågor om utökad beredskap mot kemikalieolyckor och vissa förebyggande åtgärder mot brand. Med stöd av bemyndigandet tillkallade chefen för kommundepartementet _den 27 juni 1979 som ledamöter dåvarande landshövdingen Carl G Persson, även ordförande, riksdagsledamoten Olle Aulin, riksdagsledamoten Lilly Bergander, riksdagsledamoten Hugo Bergdahl, numera ombudsmannen Rune Johnsson, dåvarande riksdagsledamoten Helge Karlsson och riksdagsledamoten Karl-Erik Svartberg. . Som sakkunniga åt kommittén förordnades den 27 juni 1979 numera rättschefen Harald Rangnitt, den 12 juli 1979 förste länsassessorn Carl-Otto Lindberg, den 5 februari 1980 numera överdirektören Olle Arvidson, dåvarande överdirektören Swen Hultqvist, sektionschefen Åke Lewensjö, ombudsmannen Jan Sjölin och vice brandchefen Bertil Sundberg, den 26 mars 1980 samt den 1 februari 1983

ombudsmannen Bengt Westling

brandchefen Nils Olof Sandberg. Som experter åt kommittén förordnades den 27 juni 1979 numera kanslirådet Ulf Bjurman och departementssekreteraren Göran Ekström, den 5 februari 1980 direktören Hans Aronsson, civilingenjören Bengt Halldén, byrådirektören Bengt Johansson, överingenjören Torbjörn Stål samt den 2 maj 1983 avdelningsdirektören Bengt Bucht. Av de sakkunniga entledigades rättschefen Harald Rangnitt den 31 januari 1983 och förste länsassessorn Carl-Otto Lindberg den 28 februari 1983. Experterna civilingenjören Bengt Halldén, byrådirektören Bengt Johansson och överingenjören Torbjörn Stål entledigades den 28 februari 1983. Kanslirådet Ulf Bjurman entledigades som expert och förordnades som sakkunnig åt kommittén den 31 januari 1983. Till sekreterare förordnades den 12 juli 1979 byråchefen Sven Rune Frid. Till biträdande sekreterare utsågs den 1 oktober 1979 numera kammarrättsrådet Gunnar Kihlgren och den 24 april 1980 hovrättsassessorn Ingrid Larén

Marklund. Kihlgren entledigades den 28 februari 1983. I sekretariatets arbete har vidare deltagit assistenten Anne-Marie Lindén. Kommittén, som antog namnet räddningstjänstkommittén, har tidigare

överlämnat delbetänkandet (Ds Kn 1980:1) Undersökning av allvarliga

olyckshändelser, principbetänkandet (SOU 1981:82) Samhällets räddnings-

tjänst, delbetänkandet (Ds Kn 1982:1) Ersättning för skador på grund av

naturolyckor och delbetänkandet (Ds Fö 1983:2) Geotekniska undersök-

ningar och förebyggande åtgärder mot skred. Kommittén har vidare år 1980 till regeringen överlämnat rapporten Alarmering utomhus med tyfoner runt kärnkraftstationerna och år 1982 rapporten Sjuktransporter med helikopter. I det tidigare principbetänkandet behandlade kommittén frågan om huvudmannaskapet för samhällets räddningstjänst. Kommittén föreslog vidare åtgärder för en utökad samverkan mellan kommuner i räddningstjänsten och behandlade frågan om en bättre samordning mellan statliga, kommunala och enskilda organ. Förslagen omfattade bl a principer för en indelning av landet i räddningsregioner. Efter remissbehandling - de flesta remissinstanserna förklarade kommitténs sig i huvudsak stödja förslag framförde regeringen i en skrivelse till riksdagen (1982/83:22) sin syn på dessa frågor. Riksdagen beslutade att lägga skrivelsen till handlingarna. I det nu föreliggande slutbetänkandet utvecklar kommittén sina i principbetänkandet framlagda preliminära slutsatser och förslag. Vidare behandlas den statliga räddningstjänsten och sjuktransportverksamheten mer ingående än tidigare. Detsamma gäller de förebyggande åtgärderna mot olyckor, främst bränder och olyckor med farligt gods. Även frågor om alarmeringsverksamheten och om forsknings- och utvecklingsarbetet behandlas utförligare i detta sammanhang. Kommitténs överväganden utmynnar i ett förslag till en ny lagstiftning om samhällets räddningstjänst som omfattar både den kommunala och statliga räddningstjänsten och den brandförebyggande verksamheten. Kommittén har vid sina överväganden beaktat en stor del av de synpunkter som remissinstanserna har framfört i sina yttranden över principbetänkandet. Kommittén har under hand vidare tagit del av utredningsmaterial och synpunkter från företrädare för lokala, regionala och centrala myndigheter samt från företrädare för organisationer av olika slag och enskilda företag. Genom detta samarbete har kommittén fått tillgång till ett allsidigt faktaunderlag och värdefulla erfarenheter och bedömningar. Huvudtanken i kommitténs förslag är ett bättre utnyttjande av samhällets olika resurser för räddningstjänst. Detta skall ske genom en ökad samordning av såväl personella som materiella resurser hos statliga, kommunala och enskilda organ. Genom en sådan samordning, kombinerad med uppbyggnaden av regioner för samarbete inom räddningstjänsten, anser kommittén att det blir möjligt att utan väsentliga ökningar av kostnaderna skapa en effektivare räddningstjänst.

sou 1983:77

Kommittén får härmed överlämna sitt slutbetänkande Effektiv räddningstjänst. Betänkandet är enhälligt. Kommitténs uppdrag är härmed slutfört. Stockholm den 15 december 1983 Carl G Persson Olle Aulin Lilly Bergander Hugo Bergdahl Rune Johnsson Helge Karlsson Karl-Erik Svartberg /Sven Rune Frid Ingrid Larén Marklund

Innehåü

Förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) . . . . . . . . . . . . . . . . . 67 Förslag till förordning om försvarsmaktens medverkan i räddningstjänstmm . . . . . . . 6.8 Förslag till lag om sotningsverksamheten . . 70: Förslag till förordning om sotningsverksamheten . . . . 73 Förslag till förordning om ändring i vägtrafikkungörelsen (1972:603) . . . . . . . . . . . . . . . . . 75 Förslag till förordning om upphävande av brandstadgan (1962:91) . . . . . . . . . . . . 77 Förslag till lag om ändring i luftfartslagen (1957:297) 78 Förslag till förordning om ändring i luftfartskungörelsen (1961:558) . . . . . . . . . . . . . . . . . 79 11 Förslag till förordning om upphävande av vissa författningar om ersättning för deltagande i räddningstjänst m m . . . . 81 12 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:268) om statligt personskadeskydd . . . . . . . å . . . . . . . 82 13 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1977:284) om arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd 83 14 Förslag till förordning om ändringi förordningen (1983:479) om militär medverkan i civil verksamhet 85

III Inledning 87

Kommitténs uppdrag - det hittills genomförda arbetet 87 Samhällets - av antalet och av förändringar utvecklingen olyckor skadorna . . . . . . . 87 1.2 Räddningstjänstkommitténs uppdrag 91 1.2.1 Direktiven till kommittén 91 1.2.2 Särskilda beslut av regeringen m m 92 1.3 Kommitténs tidigare betänkanden och rapporter 94 1.3.1 Undersökning av allvarliga olyckshändelser 94 1.3.2 Alarmering med tyfoner vid kärnkraftstationerna 94 1.3.3 Samhällets räddningstjänst . . . . . . . 94 1.3.4 Ersättning för skador på grund av naturolyckor 95 1.3.5 Sjuktransporter med helikopter . . . . . . . . 95 1.3.6 Geotekniska undersökningar och förebyggande åtgärder motskred 95 1.4 Principbetänkandet (SOU 1981:82) Samhällets räddningstjänst 95 1.4.1 Kommitténs överväganden och förslag . 95 1.4.2 Remissinstansernas bedömningar . . 100 1.4.3 Regeringens skrivelse om huvudmannaskapet m m 102 1.5 Genomförandet av det återstående utredningsarbetet 102 1.5.1 Allmänt om underlaget för det återstående arbetet 102 1.5.2 Terminologin inom räddningstjänsten 103 1.5.3 Ekonomiska begränsningar 105 1.5.4 Slutbetänkandets disposition . . . . . . . . . 105 1.5.5 Uppdrag till det nya räddningstjänstverket att utveckla principerna för organisationen 106

IV Nuläge 109

Den statliga räddningstjänstens nuvarande_ arbetsuppgifter och

organisation 109 2.1 Fjällräddningstjänst 109 2.1.1 Författningarmm . . . . . . . . . . . 109 2.1.2 Fjällräddningstjänstens arbetsuppgifter och organisation . . . . . . . . . . . 109 2.1.3 Organ som samverkar med fjällräddningen 112 2.1.4 Planeringav fjällräddningstjänsten . . . . . . . 114

2.1.5 Fjällräddningstjänstens omfattning - en statistisk över-

sikt . . . . . . . . 114 2.1.6 Fjällräddningstjänstens kostnader 116 2.2 Flygräddningstjänst . 117 2.2.1 Författningarmm . . . . . . . . . . . . 117 2.2.2 Flygräddningstjänstens arbetsuppgifter och organisation . . . . . . . . . . . . . . 117 2.2.3 Planering av räddningstjänsten vid en flygplats 121 2.2.4 Flygräddningstjänstens omfattning och kostnader 123

2.3 126 Sjöräddningstjänst 2.3.1 Internationella överenskommelser om sjöräddning 126 2.3.2 m m . . . . . . . . . . 127 Författningar 2.3.3 Fördelning av ansvar och arbetsuppgifter mellan olika . . . . . . . 127 organ som deltar i Sjöräddningen 2.3.4 Arbetsuppgifter, organisation och resurser för olika . 128 organ som deltar i Sjöräddningen 2.3.5 på Vättern och Vänern . . . . . 137 Sjöräddningen 2.3.6 Kommunalt samarbete om Sjöräddningen på Storsjön 137 2.3.7 Sjöräddningsverksamhetens omfattning - en statistisk översikt . . . . . . . 137 2.3.8 Kostnaderna för sjöräddningstjänsten 142 2.4 Bekämpning av olja och kemikalier till havs och i vissa andra vatten 143 2.4.1 Internationella överenskommelser om skydd för den . . . . . . . . . . . 143 marinamiljönmm 2.4.2 Svensk lagstiftning om skydd mot utsläpp av olja och kemikalier i havet och vissa andra vatten . . . . . 144 2.4.3 Arbetsuppgifter och organisation för kustbevakningens bekämpning av olja och kemikalier till havs och i vissa

2.4.4 Samverkande organs resurser för olje- och kemikaliebetill havs och i vissa andra vatten 148 kämpning 2.4.5 Samordning av olika organs insatser vid olje- och . . . 149 kemikaliebekämpning 2.4.6 och utvecklingsarbete . . . . 150 Forsknings- 2.4.7 Olje- och kemikalieutsläppens samt bekämpningsinsatsernas omfattning - en statistisk översikt . 150 2.4.8 Kostnaderna för bekämpningen av olja och kemikalier till havs m m 152

olyckorli kärnkraftsanläggningar

2.5 vid 153 Räddningstjänst 2.5.1 . . . . . . . . . . . . . . 153 Författningar 2.5.2 Arbetsuppgifter och organisation inom räddningstjänsten vid olyckor i kärnkraftsanläggningar . . . . . . 154 2.5.3 Beredskapsåtgärdernas planering vid de fyra kärnkrafts- . . . . . . . . . . . . . . 157 anläggningarna 2.5.4 Ekonomiska medel anslagna för beredskapen mot olyckor i kärnkraftsanläggningar 158

Sjuktransportverksamhetens nuvarande arbetsuppgifter och organisation 159 3.1 m m 159 Författningar 3.2 . . . . . . . . . . 159 Vad är en sjuktransport? 3.3 Arbetsuppgifternas fördelning mellan olika organ som deltar i sjuktransportverksamheten 160 3.3.1 160 Vägbundna Sjuktransporter 3.3.2 i luften 160 Sjuktransporter 3.3.3 161 Sjuktransporter på sjön 3.3.4 i terrängen 161 Sjuktransporter

3.3.5 Tillsyn . . . . . . . . . 163 3.4 Krav på utbildning av ambulanspersonalen 163 3.4.1 Gällande bestämmelser . . . . . . . . 163 3.4.2 Socialstyrelsens utredning om den framtida grundutbildningen för ambulanspersonal . . . . . . . . 164 3.4.3 Skolöverstyrelsens preliminära förslag till läroplaner 165 3.5 Krav på ambulansfordonen och deras utrustning . 165 3.6 Sjukvårdshuvudmännens sjuktransportorganisation - en statistisk kartläggning . . . 166 3.6.1 Stationering av ambulanserna . . . . . 166 3.6.2 Planerade förändringar av ambulansernas 168 stationering 3.6.3 Personal i sjuktransportorganisationen . . . . 169 3.6.4 Förstärkt beredskap med sjukvårdspersonal för ambulansinsatser i Malmöhus län 169 3.6.5 OLA-ambulansen i Göteborg 170 3.6.6 Ambulansfordon och annan utrustning 171 3.7 Sjuktransporternas antal under år 1982 171 3.8 Sjuktransportverksamhetens kostnader 172

samverkande organs nuvarande arbetsuppgifter och resurser inom räddningstjänsten 173 4.1 SOS Alarmering AB 173 4.1.1 Författningar m m . . . . . . . . 173 4.1.2 Alarmeringsverksamhetens arbetsuppgifter 173 4.1.3 SOS Alarmerings organisation och resurser . . . . 174 4.1.4 Alarmeringsverksamhetens omfattning - en statistisk översikt . . . . . . . . . . . 179 4.1.5 kostnader Alarmeringsverksamhetens och finansiering 181 4.2 Polisen . . . . . . . 182 4.2.1 Författningar . . . . . . . . . . . . . . 182 4.2.2 Polisens organisation och resurser för medverkan i räddningstjänsten . . . . . . . . . . . . . 183 4.2.3 Omfattningen av helikoptergruppernas och sjöpolisens medverkan i räddningstjänst m m 185 4.3 Civilförsvaret . . . . 186 4.3.1 Författningar . . . . . . . . . . . . . 186 4.3.2 Principer för användningen av civilförsvarets resurser 186 4.4 Det militära försvaret 188 4.4.1 Författningar m m . . . . . . . . . 188 4.4.2 Militär medverkan i civil räddningstjänst m m 189 4.4.3 Hemvärnets medverkan i räddningstjänst m m . 192 4.4.4 Militärbefälhavarnas regionala planering för militär medverkan i civil räddningstjänst . . . . . . . . . 193 4.4.5 Militära v insatser i civil räddningstjänst åren 1975-82 195 4.4.6 Ersättning till försvarsmakten för medverkan i civil räddningstjänst 198 4.5 Statens järnvägar (SJ) 198 4.5.1 Författningar . . . . . . . . . . . . 198 4.5.2 Organisation och resurser för SJs hjälpberedskap 199

4.5.3 Verksamhetens omfattning - en statistisk översikt 201 4.6 Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) 201 4.6.1 Författning . . . . . . . . . . . . . . . 201 4.6.2 Organisation och resurser för SMHIs medverkan i räddningstjänsten . . . . . . . . . . 202 4.6.3 Omfattningen av SMHIs medverkan i räddningstjän-

4.6.4 Kostnaderna för SMHIs medverkan i räddningstjänsten 203 4.7 Sveriges Radio AB 204 4.7.1 Bestämmelser . . . . . . . 204 4.7.2 Behovet av information genom rundradion . 204 4.7.3 Organisation och resurser för Sveriges Radios information . . . . . . . 204 4.8 Svenska brandförsvarsföreningen . . . . . . . . 206 4.8.1 Tillkomst och utveckling - en inledande översikt 206 4.8.2 De regionala brandförsvarsförbunden . . . . . . 207 4.8.3 Brandförsvarsföreningens nuvarande medlemmar och intressenter . . . . . . 208 4.8.4 Brandförsvarsföreningens verksamhet 208 4.8.5 Brandförsvarsföreningens personella resurser 209 4.8.6 Verksamheten under år 1982 209 4.9 Industrier och andra företag 211 4.9.1 Författningarmm . . . . . . . . . . 211 4.9.2 Företagens åtgärder för skydd mot olyckor . . . . 211 4.9.3 Exempel på skadeavhjälpande åtgärder inom industrin 212

5.1.2 Bestämmelser om brandskydd i brandlagstiftningen 215

5.1.3 Bestämmelser om brandskydd i annan lagstiftning 219 5.2 Förebyggande åtgärder mot andra olyckor än bränder 222 5.2.1Allmänt 222

5.2.2 Åtgärder mot olyckor vid transport av farligt gods 223

överväganden och förslag

Den kommunala räddningstjänstens uppgifter . . . 233 Den kommunala räddningstjänstens nuvarande skyldigheter - en utgångspunkt . . . . . 233 6.2 Utökade skyldigheter för den kommunala räddningstjänsten att ingripa 234 6.2.1 Skyldighet att ingripa på ett tidigare stadium än för närvarande . . . . . . . . . . . . . 234 6.2.2 Skyldighet att ingripa vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner 238 6.2.3 Begränsningar i skyldigheterna att ingripa 244

6.2.4 Skyldighet för räddningsledaren att vidta åtgärder efter räddningstjänst . . . . . . . . . . 246 Samordning och ledning av den kommunala räddningstjänsten 253 7.1 Riktlinjer för den kommunala räddningstjänstens 253

organisation

7.2 Den kommunala räddningstjänstens lokala organisation 255 7.2.1 Huvudlinjer i organisationen 255 7.2.2 Regionindelningen . . . . 255 7.2.3 Vad skall samarbetet innehålla? 258 7.2.4 Organisatoriska former för samordningen . . 260 7.3 Dimensionering av den kommunala räddningstjänstens personellaresurser 262 7.3.1 Kommitténs synpunkter på nuläge och utvecklingstendenser 262 7.3.2 Tidigare riktlinjer för dimensionering av den kommunala räddningstjänstens styrkoriberedskap . . . . . 264 7.3.3 Statens brandnämnds förslag till riktlinjer för dimensionering av den kommunala räddningstjänstens styrkor i

7.4 Standardisering av den kommunala räddningstjänstens mate-

7.4.1 Behovet av enhetlighet i utrustningen 274 7.4.2 Sveriges mekanstandardisering . 275 7.4.3 STU och Svenska kommunförbundet . . . 276 7.5 Länsstyrelsernas samordning av den kommunala räddningstjän-

7.5.1 Länsstyrelsernas . . . . . . . . 277 uppgifter 7.5.2 Länsstyrelsernas organisation och resurser . . . . 280 7.6 Samordningen av den kommunala räddningstjänsten på central nivå 282

7.6.1 Vilken roll skall ett centralt organ ha? . . . 282

7.6.2 Den centrala statliga myndighetens verksamhet och befogenheter . . . . . . . . 283 7.6.3 Ekonomiska styrmedel . . . . . . . . . . . 284 7.6.4 Svenska kommunförbundet och de fackliga organisationerna . . . 285 7.6.5 CESAM-kommittén . . . 285 7.7 Den kommunala räddningstjänstens planering 286 7.7.1 Problem i planeringsarbetet på lokal nivå . 286 7.7.2 Problemiplaneringsarbetet på regional nivå . . . 287 7.7.3 Principer för det fortsatta planeringsarbetet inom den kommunala räddningstjänsten . . . . . . . . 287 7.8 Ledning av insatser vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner 288 7.9 Statlig tillsyn över den kommunala räddningstjänsten 290 7.9.1 Allmänna principer för tillsynen . . . . . . . . 290 7.9.2 Kommitténs principiella bedömning av frågan om statlig tillsyn över den kommunala räddningstjänsten 292

Den statliga räddningstjänstens arbetsuppgifter och resurser 299

sou 1983:77 13

8.1 Principer för uppdelning av arbetsuppgifter och ansvar - en inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . 299 8.2 Fjällräddningstjänst . . . . . . . . . . . . . . 300 8.2.1 Arbetsuppgifter och ansva . . . . . . . . . 300 8.2.2 Fjällräddningens resurser . . . . . . . . . . 305 8.3 Flygräddningstjänst . . . . . . . . . . . . . 307 8.3.1 Arbetsuppgifter och ansvarsfördelning . . . . . 307 i 8.3.2 Flygräddningens resurser . . . . . . . . . . 314 8.4 Sjöräddningstjänst . . . . . . . . . . . . . 317 8.4.1 Arbetsuppgifter och ansvarsfördelning . . . . . 317 8.4.2 Ansvaret för den statliga Sjöräddningen . . . . . 325 8.4.3 Sjöräddningens resurser . . . . . . . . . . 332 8.5 Bekämpning av olja och kemikalier till havs, i kustvattnen och i Vänern och Mälaren . . . . . . . . . . . . . . 335 8.5.1 Arbetsuppgifter och ansvarsfördelning . . . . . 335 8.5.2 Resurser för bekämpning av olja och kemikalier till havs, i kustvattnen och i Vänern och Mälaren . . . . . 337 8.6 Räddningstjänst vid olyckor i kärnkraftsanläggningar . . . 339 8.6.1 Arbetsuppgifter och ansvar . . . . . . . . . 339 8.6.2 Resurser för räddningstjänsten vid olyckor i kärnkraftsanläggningar . . . . . . . . . . . . . . 342

9 Sjuktransportverksamhetens arbetsuppgifter och resurser . . 345 9.1 Arbetsuppgifter och ansvarsfördelning . . . . . . . . 345 9.1.1 Kommitténs preliminära bedömning i principbetänkandet . 345 9.1.2 Remissinstansernas synpunkter på kommitténs preliminära bedömning . . . . . . . . . . . . . 346 9.1.3 Kommitténs slutliga bedömning och förslag . . . . 349 9.2 Stationering av ambufanser vid sjukhus eller brandstation? . 352 9.2.1 Behovet av samordning med räddningstjänsten . . 352 9.2.2 Jönköpings läns landstings brandstationsbaserade organisation . . . . . 353 9.2.3 Örebro läns landstings sjukhusanknutna organisation 355 9.2.4 Kommitténs synpunkter på stationeringen av ambulan-

9.3 Resurser för transporter av skadade och sjuka i terrängen . 358 9.4 Räddningspersonalens sjukvårdsutbildning . . . . . . . 359

10 Alarmerings- och räddningscentraler . . . . . . . 361 10.1 Alarmeringsverksamheten inom SOS Alarmering AB . . . 361 10.1.1 Kommitténs preliminära synpunkter pä alarmeringen 361 10.1.2 Remissinstansernas synpunkter på alarmeringen . . 361 10.1.3 Undersökningar av larmfunktionen och organisationen vid larmcentralen i Stockholms län . . . . . . . 362 10.1.4 Kommitténs bedömning av den regionala alarmeringsverksamheten . . 364 10.2 Räddningscentraler och ett centralt uppgiftsförråd för samhällets räddningstjänst

10.2.1 Tidigare förslag till samordnad ledning av räddningsinsat- 372 10.2.2 Remissinstansernas synpunkter på räddningstjänstkommitténs preliminära bedömning . . . . . . 374 10.2.3 Kommitténs slutliga bedömning av frågorna om en samordnad ledning vid räddningscentraler och räddningsundercentraler . . . . . . . . . . . 376 10.3 Utredningar om alarmeringsverksamheten med anledning av Almöbro-olyckan . . . . . . . 383

10.3.1 Sjöfartens haverikommissions granskning 383

10.3.2 Statens brandnämnds överväganden . . . . . . 384 10.3.3 Kommitténs bedömning av brandnämndens alarmeringsoch samordningsöverväganden 385 10.4 Alarmering genom mobila nödsändare 385 10.4.1 Behovet av mobila nödsändare . . . 385 10.4.2 Televerkets mobila sambandssystem (Mobitex) 385 10.4.3 SARSAT . . . . . . . . . . 386 10.5 Möjligheterna att använda rundradion i räddningstjänsten 387 10.5.1 Erfarenheter av Sveriges Radios medverkan i räddningstjänsten vid mer omfattande olyckor . . . . . . 387 10.5.2 Sveriges Radios bedömning av möjligheterna att använda rundradion i räddningstjänsten . . . . . . . . 390 10.5.3 Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras 391

11 samverkande organs deltagande i räddningstjänsten 397 Polisen 397

11.1.1 Synpunkter på verksamheten från räddningsorganen 397 11.1.2 Kommitténs bedömning av vilka ågärder som fordras 397 11.2 Civilförsvaret . . . . . . . . . . . 398 11.2.1 Civilförsvarets medverkan i räddningstjänsten 398 11.2.2 Remissinstansernas synpunkter . . . . . . . . 399 11.2.3 Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras 400 11.3 Det militära försvaret . . . . . . . . . . . . 402 11.3.1 Synpunkter på militära förbands medverkan i civil räddningstjänst . . . . . . . . . . 402 11.3.2 Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras 406 11.4 Statens järnvägar (SJ) . . . . . . . . . . . . . 413 11.4.1 Synpunkter på verksamheten från räddningsorganen 413 11.4.2 Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras 414 11.5 Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) 416 11.5.1 Synpunkter på verksamheten från räddningsorganen 416 11.5.2 Kommitténs av vilka åtgärder som 417

bedömning fordras

11.6 Industrier och övriga företag . . . . . . . . . 418 11.6.1 Nuvarande skyldigheter - en bakgrund . . . . . 418 11.6.2 Kommitténs preliminära bedömning i principbetänkan- 419 11.6.3 Remissinstansernas synpunkter på kommitténs preliminära bedömning . . . . . . . . . 420 11.6.4 Kommitténs bedömning av frågan om företagens skyldig-

sou 1983:77 15

heter att hålla beredskap mot olyckor 422 11.7 Frivilligorganisationer 431 11.7.1 Svenska röda korset 431 11.7.2 Andra organisationer . . . . . . . . . . . 432 11.7.3 Statligt ekonomiskt stöd till frivilligorganisationer inom totalförsvaret . . . . . . . . . . . 432 11.7.4 Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras 432

12 Förebyggande åtgärder mot olyckor . . . . . . 435 12.1 De förebyggande åtgärdernas betydelse - en inledning 435 12.2 Förebyggande åtgärder mot bränder . . . 436 l2.2.1 Utgångspunkter för kommitténs överväganden . 436 12.2.2 Regeringens tilläggsdirektiv om brandskydd i andra lokaler än bostäder m m . . . . . . . . . 437 12.2.3 Brandriskutredningens förslag och remissinstansernas

12.2.4 Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras 440 12.3 Förebyggande åtgärder mot andra olyckshändelser än bränder 451 12.3.1 Kommitténs tidigare överväganden 451 12.3.2 Remissinstansernas synpunkter . . . . . . . . 452 12.3.3 Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras 453 12.4 Information och utbildning som ökar människors riskmedvetande och möjligheter att skydda sig mot olyckor 455 12.4.1 Utgångspunkter för kommitténs 455 överväganden 12.4.2 Det statliga räddningstjänstverkets samordnande ansvar för information och utbildning . . . . . 455 12.43 Svenska brandförsvarsföreningens information och utbildning . 456 12.4.4 Svenska röda korset . . . . . . . . . . 459 12.4.5 Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras 459

13 Åtgärder mot olyckor vid landtransport av farligt gods 461

13.1 Kommitténs tilläggsdirektiv om beredskap mot kemikalieolyckor . . . . . . . . . . 461 13.1.1 Bakgrund . . . . . . . . . 461 13.1.2 Räddningstjänstkommitténs uppdrag 462 13.2 Terminologi . . . . . . . . . . . . . . 462 13.3 Lagstiftningen om transport av farligt gods . . . . . . 463 13.3.1 Statsmakternas beslut år 1982 om samordnade åtgärder 463 13.3.2 Fördelningen av uppgifterna mellan olika organ 463 13.4 Möjligheter att styra Vägvalet för transporter av farligt gods 464 13.4.1 Bestämmelsernas innehåll . . . . . . 464 13.4.2 Samarbete mellan länen i södra Sverige om vägvalsstyr- 464 13.4.3 Förslag av kommittén för transport av farligt gods 465 13.5 Effektivare åtgärder för skydd mot olyckor vid landtransport av - och farligt gods räddningstjänstkommitténs överväganden

13.5.1 Omfattningen och utvecklingen av transporter av farligt

gods på väg och järnväg . 466 13.5.2 Antalet olyckor med farligt gods . . . 467 13.5.3 Förslag till samordning av beslut om vägvalsstyrning och planering av räddningstjänsten . . . . . . . . 468 13.6 Styrning av Vägvalet vid transporter av farligt gods på järnväg 473 13.7 Kemikalier som har särskilt intresse med hänsyn till räddningstjänstens beredskap . . . . . . . 473 13.7.1 Syftet med avgränsningen av kemikalierna 473 13.7.2 Underlaget för grupperingen av de farliga ämnena 474 13.7.3 En skiss till indelning av farligt gods i riskgrupper 475 13.8 Informationssystemets uppbyggnad . . . 478 13.8.1 Principer för systemet 478 13.82 Trafikmönstret . . . 479 13.8.3 Farliga kemikaliers egenskaper . . . . . . 480 13.9 Märkning av transporter med farligt gods och skyltning av

13.9.1 Nuvarande regler om märkning i Sverige 480 13.9.2 HAZCHEM-systemet . . . . . . . . . . . 482 13.10 Rekommendation om vägar vid reglering av transporter av farligt 483 “gods

14 och utvecklingsarbete inom räddningstjänsten 485 Forsknings- 14.1 De nuvarande och utvecklingssträvandena 485 forsknings- 14.1.1 Brandforsk . . . . . . . . . . . 485 14.1.2 Civilförsvarsstyrelsen och försvarets forskningsanstalt (FOA) . . . . . . . . . . . . . . . 488 14.1.3 Styrelsen för teknisk utveckling (STU) . . . . . 489 14.1.4 Andra organ som stöder forsknings- och utvecklingsarbete inom räddningstjänsten . . . . . . . 489 14.2 Remissinstansernas synpunkter på fou-verksamheten 489 14.3 Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras 490 14.3.1 Behovet av samordning 490 14.3.2 Program- och finansieringsansvar 491 14.3.3 Räddningstjänstverkets samordningsroll 492 14.3.4 Ekonomiska styrmedel 493

15 Kostnader och finansiering . . . . . . . . . . . 495 för kommitténs - 15.1 Ekonomiska förutsättningar förslag principer för finansieringen . . . . . _. . . . . . . . . . 495 15.1.1 Den samhällsekonomiska utvecklingen och skadeutveck-

15.1.2 Samhällets nuvarande kostnader för räddningstjänsten 497 15.1.3 Direktiven till samtliga kommittéer om finansiering av reformer . . . . . . . . . . . . . 499 15 .1.4 Samutnyttjande av samhällets resurser för räddningstjänst och andra uppgifter . . . . . . . . . . 500 15.1.5 Ökade möjligheter till avvägningar mellan förebyggande åtgärder och räddningstjänst . 501 15.1.6 Ökade krav på företag 502

15.2 Bedömning av kostnaderna för kommitténs förslag till utökade för räddningstjänsten . . . . . . . . . . . 503 uppgifter 15.2.1 Utökade uppgifter för den kommunala räddningstjäns- 503 15.2.2 Utökade eller på annat sätt förändrade uppgifter för den statliga räddningstjänsten 505 15.3 Ersättning för räddningstjänstkostnader 508 15.3.1 Ersättning till kommuner och enskilda 508 15.3.2 Rätt att kräva ersättning av enskilda . . . . . . 509 15.4 De ekonomiska effekterna av kommitténs förslag - ett försök till en samlad bedömning 510

16 Specialmotivering till kommitténs författningsförslag 513 16.1Inledning 513 16.2 Förslaget till lag om samhällets räddningstjänst 515 16.3 Förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst 579 16.4 Förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen 581 16.5 Förslaget till förordning om försvarsmaktens medverkan i räddningstjänst mm . . . . . . . 582 16.6 Förslaget till lag om sotningsverksamheten . . 583 16.7 Förslaget till förordning om sotningsverksamheten . . . 587 16.8 Förslaget till förordning om ändring i vägtrafikkungörelsen 588 16.9 Följdändringar 589

VI Bilagor

Bilaga A Direktiven till kommittén . . . . . . . . 593 Bilaga B Sjukvårdshuvudmännens sjuktransportverksamhet 617 Bilaga C Militära resurser för medverkan i civil räddningstjänst 625 - mm

BilagaD Styrkor i beredskap riktlinjer för dimensionering

(förslag av statens brandnämnd) . . . . . . . . . 631 Bilaga E Nuvarande bestämmelser om ersättning till kommuner och enskilda för medverkan i räddningstjänst - en översikt 645

Tabeller och

figurer

Tabeller

Tabell 2.1 Personalens omfattning i fjällräddningstjänsten år 1983 110 Tabell 2.2 Fjällräddningens insatser med fördelning på län och polisdistrikt under budgetåret 1982/83 . . . . . . 114 Tabell 2.3 F jällräddningens insatser budgetåren 1972/73-1982/8 115 Tabell 2.4 Polisens särskilda driftkostnader för fjällräddningstjänsten budgetåren 1975/76-1982/83 . . . . . . . 116 Tabell 2.5 Allvarliga olyckor med civila och militära svenska luftfartyg i Sverige och utomlands åren 1973-82 . 123 Tabell 2.6 Utryckningar för brand- och räddningstjänsten vid luftfartsverkets flygplatser under år 1982 . . . . . . 125 Tabell 2.7 Antal sjöräddningskryssare och sjöräddningsbåtar fördelade mellan Sjöräddningssällskapets sjöräddningsstatio- 135 Tabell 2.8 Sjöräddningsinsatser inom olika kustområden m m under år1982 139 Tabell 2.9 Sjöräddningsinsatser anmälda till Sjöfartsverkets rapportcentral fördelade mellan olika organ som har deltagit i insatserna under år 1982 . . . . . . . 141 Tabell 2.10 Anslaget för olje- och kemikalieskyddsberedskap till havs m m budgetåret 1983/84 . . . . . . . 152 Tabell 2.11 Kustbevakningens kostnader för olje- och kemikaliebekämpning samt utbetalade ersättningar budgetåren 1976/ 77-81/82 . . . . . . . . . . . . 153 Tabell 4.1 Personalens omfattning inom SOS Alarmering AB den 1

Tabell 4.2 Inkommande trafik vid några larmcentraler under år 1982 . . . . . . . . . . . . . . 179 Tabell 4.3 Genomförda vid några larmcentraler under år åtgärder 1982 . . . . . . . . . . . . . . 180 Tabell 4.4 Utlarmning av olika slag av verksamhet under år 1982 180 Tabell 4.5 Beräknade kostnader och intäkter för SOS Alarmerings verksamhet under år 1983 . . . . . . 182 Tabell 4.6 Verksamheten inom polisens helikoptergrupper under år 1982 . . . . . . . . 185 Tabell 4.7 Sjöpolisens verksamhet under år 1982 185

20 Tabeller och figurer

Tabell 4.8 Antal räddningsinsatser för civila ändamål av vissa förband i östra militärområdet årsvis perioden 1975-82 195 Tabell 4.9 Antal räddningsinsatser av vissa förband i östra militärområdet fördelade mellan olika typer av händelser under hela perioden 1975-82 . . . . . . . . . . . 196 Tabell 4.10 Svenska brandförsvarsföreningens kostnader och intäk-

Tabell 13.1 Antal olyckor med olja, bensin och kemikalier under perioden mars 1980-februari 1981 467 Tabell 15.1 Den statliga räddningstjänstens synliga kostnader under budgetåret 1982/83 499

Figurer

Figur 2.1 Fjällräddningstjänstens organisation i ett län - en principskiss . . . . . . . . . . . . . . 111 Figur 2.2 Rikspolisstyrelsens fjällradiosystem i Norrbottens och Västerbottens län - en översikt . . . . . . 113 Figur 2.3 Fjällräddningens verksamhet budgetåren l972/73-1982/ 115 Figur 2.4 Stationeringsorter för försvarets och polisens helikopt- 120 Figur 2.5 Luftfartsverkets flygplatser samt militära flygplatser med civil reguljär flygtrafik . . . . . . . . . . . Figur 2.6 Allvarliga olyckor med civila och militära svenska flygplan åren 1973-82 . . . . . . . . . . . . 124 Figur 2.7 Sjöfartsverkets lotsplatser, lotspassningsställen och sjöräddningsstationer . . . . . . . . . . . . 130 Figur 2.8 . Kustbevakningens rörliga enheter fördelade mellan olika kustbevakningsområden . . . . . . . 134 Figur 2.9 Sjöräddningssällskapets sjöräddningsstationer . . . 136 Figur 2.10 Sjöräddningsinsatserna fördelade mellan olika månader under år 1982 . . . . . . . . . . 139 Figur 2.11 Sjöräddningsinsatserna fördelade mellan lokala kustområden under år 1982 . . . . . . . . . 140 Figur 2.12 Sjöräddningsinsatser för fritidsbåtar. fiskefartyg, handelsfartyg och övriga fartyg åren 1974-82 . . . . 142 Figur 2.13 Rapporterade, konstaterade och av kustbevakningen bekämpade oljeutflöden åren 1970-82 . . . . . . 151 Figur 3.1 Försöksregioner och stationeringsorter för helikoptrar i försöksverksamheten 1980-81 . . . 162 Figur 4.1 Uppbyggnaden av R 85 i ett län - en principskiss 177 Figur 4.2 Polisens helikopter- och sjöpolisverksamhet 184 Figur 4.3 Tågolyckor samt personskador vid olyckor med tåg åren 1976-82 201 Figur 5.1 Beräknade mängder farligt gods av vissa slag som transporterades på land till och från platser i Hallands län år 1974 230

Tabeller och figurer 21

Figur 7.1 Sambandet mellan invånarantal och storleken på styrkan i beredskap . . . . . . . . . . . . . . . 265 Figur 10.1 Kostnaderna per invånare och kommun för olika larmcentraler under år 1982 . . . . 371 Figur 10.2 Den nuvarande organisationen för central och regional ledning eller samordning inom räddningstjänsten m m 377 Figur 10.3 SARSAT - en principskiss . . . . . . . . . 387 Figur 10.4 Vissa levnadsvanor hos befolkningen i åldern 9-79 år genomsnittligt måndag-torsdagi november 1981 och maj 1982 . . . . . . . . . . . . . . . . . 393 Figur 12.1 Svenska brandförsvarsföreningens brandsäkerhetskampanj åren 1983-88 . . . . . . . . . . . . 458 Figur 13.1 Exempel på varningsetiketter enligt ADR . . . . 481 för märkning av fordon med UN-nummer . . 483 Figur 13.2 Princip Figur 15.1 De av försäkringsgivarna reglerade brandskadoma åren 1971-82

av en del som

Förklaringar begrepp

förekommer i betänkandet

(Flera av de grundläggande begreppen -t ex räddningstjänst och olyckshän-

delse - definieras i förslaget till lag om samhällets räddningstjänst och ingår inte i den följande översikten.)

Angreppstid Tiden från insatsstyrkans ankomst till olycksplatsen till dess en inledande effekt kan påräknas av räddningsinsatsen (under angreppstiden sker främst bedömning av läget, fattas beslut om åtgärder och sker framtagning av materiel)

Anspänningstid Tiden från alarmering av personalen till dess räddningsstyrkans första fordon utgår (begreppet används som regel endast inom den kommunala räddningstjänsten)

Beredskap Åtgärder som innebär att en räddningsstyrka

eller annan särskilt avdelad personal är beredd att rycka ut inom viss tid För den kommunala räddningstjänstens del innebär beredskapen att den första styrkans utryckning skall ske inom en anspänningstid (se detta begrepp) som för heltidsanställd personal normalt uppgår till 1,5 minuter och för deltidsanställda utgör 5-10 minuter

Brandsyn Besiktning som innebär att en brandsyneför-

rättare kontrollerar att ägare eller innehavare av en anläggning har vidtagit föreskrivna åtgärder för skydd mot brand Efterforskning Spaningsåtgärder som syftar till att saknade människor skall kunna återfinnas

Att vidta sådana åtgärder hör till fjäll-, flyg-

och sjöräddningstjänstens uppgifter Efterforskning av försvunna personer i övriga fall är en del av polisens allmänna uppgift att hjälpa och skydda människor och ingår inte i räddningstjänsten

24 Förklaringar

Farligt gods Gods som består av eller innehåller bl a hälsooch brandfarliga varor, vätskor eller gaser och som på grund av detta kan medföra skador på människor, djur och egendom eller i miljön

eller påverka transportmedlets säkra framfö-

rande

Fjäll och ödemark Fjällområdet och ett område i anslutning till detta (begreppet används inom fjällräddningen)

Förebyggande åtgärder Åtgärder som sker på förhand - alltså inte i en

akut situation - i syfte att minska riskerna för olyckor eller omfattningen av de skador som olyckor kan ge upphov till Förebyggande åtgärder mot brand är tex installering av automatiska brandlarm, ordnande av utrymningsvägar, brandsyn, utbildning och information

Förstärkningsstyrka Räddningsstyrka som bildas av tex tjänstgöringsfri personal från den egna organisationen Förstärkningsstyrka kan också vara annan kommuns insatsstyrka eller annat organs personal som deltar i räddningsarbete

Ingrepp i annans rätt Åtgärd som vidtas av räddningsledaren under

räddningsinsatsen och som innebär skada eller annan olägenhet för annan än den som utför räddningsinsatsen Inre vatten Insjöar, vattendrag och kanaler, vid kusterna belägna hamnar, bukter och vikar samt vissa vatten innanför och mellan öar, holmar och skär

Insatsplan Plan som allmänt visar vilka åtgärder en räddningsstyrka skall vidta i samband med t ex brand i en viss anläggning och vilka lokala förhållanden som påverkar genomförandet av insatsen

insatsstyrka Räddningspersonal som för tillfället tjänstgör och som rycker ut för att rädda människor, djur, egendom eller miljö (begreppet används som regel endast inom den kommunala räddningstjänsten)

Förklaringar 25

Insatstid Summan av anspänningstiden, körtiden och angreppstiden, dvs tiden från alarmering av insatsstyrkan till dess räddningsarbetet kan påbörjas Kommunal räddningstjänst All räddningstjänst i samhällets regi som inte är statlig räddningstjänst (se detta begrepp)

Larmcentral Central inom SOS Alarmering AB som för ett eller flera län tar emot larm över 90 000 och vidtar åtgärder, kallart ex ut de räddningsstyrkor som fordras med anledning av larmet Räddningstjänsten i 22 kommuner har egna larmcentraler eller är anslutna till andra kornmuners larmcentraler

Restvärdeskydd Åtgärder som vidtas under eller omedelbart

efter räddningsinsatsen i syfte att minska eller förhindra ytterligare skador Restvärdeskydd kan innebära att personalen samlar upp vatten efter brandsläckning, täcker över maskiner som hotas av höga kloridhalter i luften, för bort kläder och annat som skadas av röklukt eller sluter till fönster, dörrar och takluckor i en byggnad där regn eller snö kan tränga in Räddningscentral Central inom fjäll-, flyg- och sjöräddningstjänsten bemannad av som tar emot larm,

personal

kallar in de rörliga enheterna och leder deras arbete när någon har försvunnit eller när det är känt att en olyckshändelse redan har inträffat

Räddningschef Förvaltningschef inom en kommun som inför räddningsnämnden svarar för att räddningstjänsten är ändamålsenligt ordnad och som vid behov leder räddningsåtgärderna (för närvarande brandchef)

Râddningskår Organ inom varje kommun som utför den kommunala räddningstjänstens insatser

Râddningsledare Befattningshavare som leder en räddningsinsats där en eller flera räddningsstyrkor deltar Under räddningsledarens befäl kan det finnas en skadeplatschef och sektorchefer - de senare leder räddningsarbetet inom olika delar av skadeplatsen

26 Förklaringar

Räddningsledaren kan befinna sig vid skadeplatsen och samtidigt vara skadeplatschef eller kan leda arbetet från en ledningsplats eller räddningscentral

Räddningsorgan Samhällsorgan som har ett ansvar för plane- (eller räddningstjänstorgan) ring och genomförande av räddningsinsatser inom olika delar av samhällets räddningstjänst Begreppet räddningsorgan eller räddningstjänstorgan används för att beteckna både myndigheten som svarar för räddningstjänsten och den operativa styrkan

Räddningsnämnd Kommunal nämnd med uppgift att se till att den kommunala räddningstjänsten och den brandförebyggande verksamheten är ändamålsenligt ordnad (för närvarande brandstyrelse) Räddningsregion Område bestående av två eller flera kommuner som samarbetar inom den kommunala räddningstjänsten och den brandförebyggande verksamheten

Räddningsstyrka Insatsstyrka eller insatsstyrka kompletterad med en eller flera förstärkningsstyrkor (se dessa begrepp)

Räddningstjänstordning Bestämmelser antagna av kommunfullmäktige som innehåller närmare föreskrifter för den kommunala räddningstjänstens organisation i kommunen (för närvarande brandordning)

Sanering Åtgärder som fordras efter räddningsinsatsen i

samband med ett utflöde av miljöfarliga ämnen och som syftar till att miljön så långt möjligt skall återställas

Sj uktransport Transport till eller från vårdinrättning eller läkare av en person som genom skada eller sjukdom är i sådant tillstånd att transporten måste utföras av annan än den som transporten avser I samband med transporten ges ofta någon form av vård och sjuktransportverksamheten kallas i en del sammanhang ambulanssjukvård

Förklaringar 27

Statlig räddningstjänst F jällräddningstjänst, flygräddningstjänst, sjö-

räddningstjänst och räddningstjänst vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning

Statliga räddningsorgan Statliga räddningsorgan, som är ansvariga för särskilda områden inom samhällets räddningstjänst, är rikspolisstyrelsen (fjällräddning), luftfartsverket (flygräddning), den föreslagna nya sjö- och kustbevakningsmyndigheten (sjöräddning) och länsstyrelserna (räddningstjänst vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning)

Styrka i beredskap Se begreppen beredskap och insatsstyrka

Särskilt riskfylld Industriell eller annan verksamhet av sådan verksamhet karaktär att riskerna för olyckor till följd av verksamheten är speciellt stora

Tjänsteplikt Skyldighet för den som räddningsledaren utser att medverka i en räddningsinsats Skyldigheten är begränsad med hänsyn till ålder, kroppskrafter och hälsotillstånd

Återställning Röjning och städning på en skadeplats efter

räddningsinsatsen

Återställning efter ett utflöde av miljöfarliga

ämnen kallas vanligen sanering (se detta begrepp)

Förkortningar

ADR Europeiska Accord européen relatif au överenskommelsen om transport international des internationell transport marchandises dangereuses av farligt gods på väg par route AFS Arbetarskyddsstyrelsens författningssamling BFR Statens råd för byggnadsforskning BNA Beredskapsnämnden mot atomolyckor CIM Internationella fördraget Convention internationale angående godsbefordran concernant le transport par på järnväg chemins de fer des marchandises CSS Centrala samrådsgruppen för sjöräddning EFTA Europeiska European Free Trade frihandelssammanslut- Association ningen FIR Internationellt Flight Information Region flygräddningsområde FOA Försvarets forskningsanstalt FSAB Försäkringsbranschens Service AB GATT Allmänna tull- och General Agreement on handelsavtalet Tariffs and Trade HPR Highly protected risk HPR-anläggning, som är ett försäkringsbegrepp, kallas en anläggning där mycket omfattande åtgärder för skydd mot olyckor har vidtagits

30 Förkortningar

IAEA Internationella atomenergi- International Atomic organet Energy Agency

ICAO Mellanstatliga civila International Civil Aviation

luftfartsorganisationen Organization IMCO Mellanstatliga rådgivande International Maritime sjöfartsorganisationen Cooperation Organization (har ersatts av IMO) IMO Mellanstatliga International Maritime sjöfartsorganisationen Organization (har ersatt IMCO) INMARSAT Organisation som International Maritime förbereder ett Satellite Organization satellitbaserat system för alarmering av räddningsorgan och lokalisering av nödställda enheter till sjöss KBL Centrala kustbevakningsledningen LFG Enheten för landtransport av farligt gods inom Sjöfartsverket OSC Räddningsbefäl som vid On-scene-commander en insats till sjöss svarar för ledningen av räddningsåtgärderna på olycks- eller skadeplatsen PFS Statens planverks författningssamling RCC Räddningscentral Rescue Coordination Centre RID Internationellt Réglement international reglemente om befordran concernant le transport des av farligt gods på järnväg marchandises dangereuses par chemin de fer RPS Rikspolisstyrelsen RSC Räddningsundercentral Rescue Sub-Centre SAR Konventionen om International Convention on efterforskning och Maritime Search and Rescue undsättning till sjöss SARK Samordning av allmänna landmobila

Förkortningar 31

radiokommunikationer (utvecklingsprojekt inom televerket) SARSAT Satellitbaserat system för Search and Rescue Satellitealarmering av Aided Tracking räddningsorgan och lokalisering av nödställda enheter SBF Svenska brandförsvarsföreningen SBN Svensk byggnorm SJF Statens järnvägars föreskrifter SKI Statens kärnkraftinspektion SMHI Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut SOLAS Konventionen om International Convention for säkerheten för the Safety of Life at Sea människoliv till sjöss SOSFS Socialstyrelsens författningssamling SRM Marinens sjötjänstereglemente SSI Statens strålskyddsinstitut Spri Sjukvårdens planeringsoch rationaliseringsinstitut STINA Radarbaserat system för Coast/offshore Surveillance sjöövervakning and Information System STU Styrelsen för teknisk utveckling SVEBRA Svenska brandredskapsföreningen SWELARM /Branschorganisation för leverantörer och tillverkare av brandalarmeringsutrustningar TAD Televerkets centrala adressregister

32 Förkortningar

TFG Tj änstemeddelandcn för försvarsmakten TKG Tjänstemeddelanden för krigsmakten TSVFS Trafiksäkerhetsverkets författningssamling

I

Sammanfattning

Ökad sårbarhet - men bättre kontroll över utveck-

hngen

Det moderna samhällets utveckling har i hög grad präglats av de snabba tekniska framstegen och av den starka urbaniseringen. Utvecklingen har haft mycket gott med sig framför allt materiellt sett. Samtidigt har den lett till ett allt sårbarare samhälle. Sårbarheten har ökat kraven på skydd för människor, egendom och miljö mot olyckor och deras verkningar. Kommittén har för sin bedömning av de framtida förändringarna av antalet olyckor och av skadornas omfattning vägt samman olika faktorer i den tekniska och sociala utvecklingen. Samhällsstrukturen - inte minst industriproduktionen och transportapparaten - kommer sannolikt även i fortsättningen att bli mer komplicerad. Små störningar kommer att i ökad grad kunna lamslå även mycket stora enheter. Men den tekniska och delar av den sociala utvecklingen leder också till ökade möjligheter att kontrollera skeendet. Att den enskilde själv kan göra mycket för att minska hotet om fler och större olyckor blir allt fler medvetna om. En väsentlig förbättring i utvecklingen av antalet olyckor och av skadorna är enligt kommitténs bedömning möjlig att uppnå. En sådan utveckling förutsätter en effektiv räddningstjänst och förebyggande verksamhet som kan anpassas till förändringarna i samhället. Genom ökade möjligheter för räddningstjänsten och den förebyggande verksamheten att mobilisera lämpliga resurser som finns på olika håll i samhället går det att i hög grad minska de skador som annars kan leda till stora förluster för enskilda och för samhället.

Delat kommunalt och för

statligt huvudmannaskap räddningstjänsten

Kommittén föreslog i principbetänkandet (SOU 1981:82) Samhällets räddningstjänst att den räddningstjänst som regleras i brandlagen (1974:80) även i fortsättningen skall vara en uppgift för kommunerna. Enligt kommitténs förslag skall staten liksom hittills svara för åtgärder som gäller fjällräddningstjänst, flygräddningstjänst, sjöräddningstjänst, bekämpning av olja och kemikalier till havs och i vissa andra vatten och slutligen räddningstjänst vid olyckor i kärnkraftsanläggningar.

34 Sammanfattning SOU .1983177

Remissinstanserna har nästan överlag instämt i kommitténs förslag till delat kommunalt och statligt huvudmannaskap för räddningstjänsten.

Kommittén ser ingen anledning att frångå de tidigare slutsatserna. En

samordning av den kommunala räddningstjänsten skall ske i länen i regi av länsstyrelserna och på central nivå av det föreslagna nya räddningstjänstverket. Ett viktigt led i utvecklingen av den kommunala räddningstjänsten är, som kommittén föreslår, att de förtroendevalda i den kommunala räddningsnämnden - för närvarande brandstyrelsen - får ett ökat inflytande över planeringen av räddningstjänsten och över de förebyggande åtgärderna mot brand. Kommittén föreslår att uttrycket kommunal räddningstjänst skall användas för den räddningsverksamhet som kommunerna i fortsättningen skall svara för. De övriga räddningsåtgärderna anser kommittén skall sammanfattas under begreppet statlig räddningstjänst. Uttrycken kommunal räddningstjänst och statlig räddningstjänst ersätter de hittills brukade termerna allmän räddningstjänst och särskild räddningstjänst. Den uppdelning av ansvaret för räddningstjänsten mellan olika huvudmän som komittén föreslår kräver ett fungerande samordningsarbete. Behovet av samordning är särskilt stort på det statliga området där ansvaret även i fortsättningen kommer att ligga på flera olika myndigheter. För en effektiv samordning behövs det åtskilliga organisatoriska åtgärder - bl a ett regionalt samarbete mellan kommuner. Det bör också bildas ett centralt statligt räddningstjänstverk av i första hand civilförsvarsstyrelsen och statens brandnämnd.

En viktig förutsättning för en effektiv samordning är vidare att de olika

sin som är

slagen av räddningsorgan grundar verksamhet på bestämmelser

mer enhetliga än de nuvarande reglerna. Bestämmelserna bör också förenklas. Kommittén föreslår en lagstiftning om santhällets räddningstjänst

kommunala och statliga räddningstjänsten - och inom

som reglerar både den den statliga räddningstjänsten samtliga former av räddningstjänst, dvs fjällräddningstjänsten, flygräddningstjänsten, sjöräddningstjänsten (även olje- och kemikaliebekämpningen) och räddningstjänsten vid olyckor i kärnkraftsanläggningar. Lagstiftningen skall göra det möjligt för räddningstjänsten att i ökad utsträckning använda de resurser som finns på olika håll i samhället.

för den kommunala räddningstjänsten Nya uppgifter

Kommittén anser att den kommunala räddningstjänstens nuvarande skyldigheter att ingripa skall utgöra basen även i en framtida kommunal

räddningstjänst. Den väsentligaste delen av verksamheten skall således vara

åtgärder som syftar till att räddningsorganen skall ingripa vid brand, oljeeller kemikalieutflöde, oväder, ras, översvämning eller annan liknande olyckshändelse. Liksom hittills skall räddningstjänstens väsentligaste uppgift vara att i dessa situationer rädda människoliv och att i övrigt ingripa vid fara för människors hälsa. Räddningsorganen vara skyldiga att _skall vidare awärja eller begränsa skador på djur och egendom eller i miljön. Enligt kommitténs bedömning finns det emellertid skäl att också utöka den kommunala räddningstjänstens uppgifter. De kommunala räddningsorganen

Sammanfattning 35

skall enligt förslaget få ett ansvar även för att hindra eller begränsa de skador som kan uppkomma-i samband med allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner. Sådana störningar kan förekomma i samband med svåra Snöoväder, omfattande skyfall, långvariga elavbrott eller liknande händelser. Räddningstjänstkommittén anser vidare att den kommunala räddningstjänsten skall ha skyldighet att ingripa inte bara som nu när en olycka har inträffat eller kan befaras vara omedelbart förestående utan på ett ännu tidigare stadium. Det skall enligt förslaget ske redan när det är fara för en olyckshändelse eller en allvarlig störning i viktiga samhällsfunktioner. Kommittén föreslår också att de kommunala räddningsorganen skall få till uppgift att underrätta ägare eller innehavare av den egendom som räddningsinsatsen har avsett om behovet av olika åtgärder efter räddningsarbetet - dvs restvärdeskydd, tillsyn, bevakning, återställning eller sanering. Den kommunala räddningstjänsten bör vidare överta en del arbetsuppgifter från den statliga räddningstjänsten eller få nya uppgifter i anslutning till andra huvudmäns ansvar inom räddningstjänsten och sjuktransportverksamheten. Kommitténs förslag till utökade uppgifter innebär följande för de kommunala räddningsorganen: EI Utökat samarbete med polisen i fjällräddningstjänsten; .ü Samordning med brand- och räddningstjänsten vid luftfartsverkets flygplatser; EI Ansvar för sjöräddningstjänst i vattenområde i hamn, i andra insjöar än Vänern, Vättern och Mälaren och i andra vattendrag; E! Utförande av transporter av skadade och sjuka i terrängen inom ramen för sjukvårdshuvudmännens planerings- och samordningsansvar.

Storleken på kommunala

den räddningstjänstens

styrkor

Kommittén bedömer att den kommunala räddningstjänstens styrkor i beredskap i allmänhet är tillräckligt stora. Rationaliseringar kan komma att leda till minskningar av personalen på en del orter. Samtidigt kommer resurserna på andra håll att behöva kompletteras. Emellertid är de ekonomiska förutsättningarna för en utbyggnad av den kommunala verksamheten under de .närmaste åren mycket begränsade. En utveckling av räddningstjänstens beredskap kommer framför allt att kunna ske genom en samverkan mellan kommuner och genom ökat utnyttjande av de olika resurser i samhället som förstärker de egna styrkorna - t ex industribrandkårerna, de militära förbandens räddningsresurser, civilförsvarspersonal och vapenfria tjänstepliktiga (vtp) som utbildas för räddningstjänst. För närvarande finns det inga regler för beräkning av storleken på den kommunala räddningstjänstens styrkor i beredskap. De senast tillämpade riktlinjerna är från år 1965. Sedan dess har både förhållandena i samhället och räddningstjänstens uppgifter förändrats. Statens brandnämnd har utarbetat ett förslag till riktlinjer för den kommunala räddningstjänstens dimensionering anpassat till dessa nya förutsättningar. Numera bedriver även styrelsen för svensk brandforskning (Brandforsk) ett arbete avsett att

36 Sammanfattning

resultera i modeller för beräkning av storleken på räddningstjänstens styrkor i beredskap. Regeringen har överlämnat brandnämndens förslag till kommittén och uppdragit åt kommittén att utarbeta ett förslag i dimensioneringsfrågan. Som utgångspunkt för sina överväganden konstaterar kommittén att styrkornas storlek inte är det enda som har betydelse för effektiviteten. Resultatet av räddningsarbetet är en kombination av vad personalen presterar med sin utbildning och sina erfarenheter, arbetsledningens förmåga att organisera insatserna och utrustningens tekniska kapacitet. Stora förbättringar kommer sannolikt även i fortsättningen att ske i dessa avseenden. Kommittén anser att det är naturligt att kommunerna avvaktar Brandforsks nyligen påbörjade arbete för bedömning av räddningstjänstens effektivitet, innan de tillsammans med de statliga tillsynsorganen tar ställning till en så detaljerad modell för bedömning av styrkornas storlek som brandnämndens förslag utgör. Emellertid bör det i avvaktan på resultatet av Brandforsks arbete finnas något slag av rekommendationer för dimensioneringen. Kommittén föreslår att några av grundelementen i brandnämndens modell skall antas som allmänna råd. Det bör för det första gälla storleken på de insatstider som tillämpas för olika slag av bebyggelse. För det andra bör råden innehålla beskrivningar av vad s k typstyrkor kan uträtta vid olika slag av olyckshändelser. Det är särskilt viktigt att de delar av förslaget som gäller räddningspersonalens egen säkerhet beaktas vid dimensioneringen -framför allt gäller det behovet av personal vid rökdykarinsatser. Kommittén föreslår vidare att de allmänna råden till kommunerna kompletteras med en exempelsamling som visar hur kommuner av olika slag och med varierande slag av risker har dimensionerat sina räddningsstyrkor.

Teknisk Standardisering och gemensamma inköp av

materiel

När flera räddningsorgan samverkar vid en räddningsinsats är det självfallet av stor betydelse för effektiviteten att utrustningen är enhetlig. Ökad enhetlighet genom samlade inköp gör det också möjligt att hålla nere anskaffningskostnaderna. Samarbetet mellan kommunerna i räddningsregioner och mellan kommunernas räddningstjänst och andra organ kommer att få betydelse för strävandena efter en enhetligare utrustning. Den av statsmakterna beslutade kommunanknutna civilförsvarsverksamheten öppnar stora möjligheter till samutnyttjande av statliga och kommunala materiella resurser. Kommittén anser det nödvändigt att de planerade nyanskaffningarna av utrustning för civilförsvaret sker med inriktning på både krigsräddningstjänstens och fredsräddningstjänstens behov. Flera projekt inom Sveriges mekanstandardisering - en organisation inom Standardiseringskommissionen i Sverige - och vid styrelsen för teknisk utveckling (STU) skapar en stor del av de rent tekniska förutsättningarna för en ökad enhetlighet. Utveckling pågår i nära samarbete med kommunerna av bl a ett basfordon för räddningstjänsten (BASTU 86) och av teknik och utrustning för olje- och kemikaliebekämpning till sjöss (TOBOS 85).

Sammanfattning

Aktivt samarbete mellan kommuner i

räddningsregioner

Ett väsentligt utökat samarbete mellan kommuner i räddningsregioner är enligt kommitténs bedömning en av de viktigaste åtgärderna för en effektivare räddningstjänst. Genom en utvecklad kommunal samverkan blir det möjligt att utan egentligt ökade kostnader göra verksamheten rationellare. Samarbetet skall kunna omfatta ledningsorganisationen, i styrkorna beredskap, de materiella resurserna, utbildningen, övningsverksamheten, planläggningen och t ex de förebyggande åtgärderna mot olyckor. För en del kommuner bör det vara möjligt att enligt mönster från några av de nuvarande regionerna bygga upp en gemensam räddningsorganisation under enhetlig ledning. I principbetänkandet föreslog kommittén en indelning av landet i räddningsregioner. Svenska kommunförbundets styrelse har med utgångspunkt i detta förslag gett sina länsavdelningar i uppdrag att initiera överläggningar mellan kommunerna så att det genom frivilliga överenskommelser senast den 1 juli 1984 kan bildas ett rikstäckande system med räddningsregioner. Avsikten är att regionerna skall vara desamma för räddningsorganisationen i fred och i krig. En lägesrapport hösten 1983 från arbetet med regionindelningen visar att överläggningarna i de allra flesta länen sannolikt kommer att resultera i överenskommelser mellan kommunerna inom den utsatta tiden. Problem med avgränsningen föreligger enligt rapporten huvudsakligen endast i Malmöhus län och i Göteborgs och Bohus län samt i en del områden där det fordras ett samarbete över länsgränserna. Kommittén anser att det är av stort värde att kommunerna så långt möjligt själva kan besluta om regionavgränsningen. För de sannolikt få fall där sådana överenskommelser inte kan ske inom rimlig tid föreslår kommittén att regeringen på förslag av länsstyrelsen skall besluta om regioner. Detta skall kunna ske också när det är uppenbart att kommunerna genom en olämplig regionavgränsning inte tar tillvara alla möjligheter till samarbete eller när avgränsningen kommer att försvåra en samverkan mellan kommunala och statliga räddningsorgan.

Statlig tillsyn över den kommunala räddningstjänsten

Den statliga tillsynen över den kommunala räddningstjänsten bör utformas enligt de allmänna riktlinjer för statlig tillsyn över kommunal verksamhet som statsmakterna har beslutat om. Det innebär en ökad handlingsfrihet för kommunerna. Inom räddningstjänsten har den statliga tillsynen efter hand utvecklats i denna riktning. Det förekommer för närvarande ett omfattande utbyte av erfarenheter och synpunkter mellan statliga och kommunala organ i räddningstjänsten. De kommunala räddningsorganen vänder sig i stor utsträckning till de statliga myndigheterna - och statens länsstyrelserna brandnämnd - för att få vägledning i olika frågor. Kommittén anser att de statliga tillsynsorganens genomgång av den kommunala räddningstjänstens organisation och planering skall kunna resultera i råd eller rekommendationer. Föreskrifter fordras endast för

38 Sammanfaftning

reglering av ersättning till enskilda som tillfälligt har deltagit i räddningstjänsten och för fastställande av den behörighet som skall krävas av en räddningsledare eller brandsyneförrättare. Kommittén föreslår att kommunerna inte längre skall behöva underställa länsstyrelsen kommunala beslut om räddningstjänstordning ( för närvarande brandordning). Enligt kommitténs förslag skall kommunen emellertid. samråda med bl a länsstyrelsen om innehållet i planerade beslut om räddningstjänstordningen. För de fall där länsstyrelsen bedömer att räddningstjänstordningen har allvarliga brister föreslår kommittén att länsstyrelsen skall kunna begära att regeringen prövar frågan. Regeringen skall vid denna prövning ha möjlighet att om särskilda skäl föreligger besluta om räddningstjänstordning för en kommun.

Den och

statliga räddningstjänstens uppgifter orga-

nisation

Den statliga räddningstjänstens uppgifter skall enligt kommitténs förslag även i fortsättningen vara uppdelade mellan olika statliga myndigheter. Genom uppdelningen är det möjligt att ta tillvara kunnande och utnyttja befintliga resurser hos flera olika myndigheter och andra samverkande Behovet av samordning mellan de olika organen kommer även i organ. framtiden att vara mycket stort. Kommitténs förslag till åtgärder inom den syftar framför allt till att underlätta denna statliga räddningstjänsten “ samordning. Hällräddningstjänsten skall liksom hittills vara en uppgift för polisen. Polisen svarar för insatsen till dess den försvunne överlämnas till annat organ som utför transporten tex från farbar väg till sjukhus. Fjällräddning innehåller enligt kommitténs sätt att se ett omfattande moment av efterforskning. Kommittén anser att det måste klargöras att det inte alltid fordras en insats av fjällräddningstjänsten, t ex vid sjukdomsfall i fjällområdet där den enskilde själv kan larma och uppge hämtningsplatsen. Enligt kommitténs bedömning är det nödvändigt med en ökad samordning mellan fjällräddningstjänsten och den kommunala räddningstjänsten. Inom fZ/ygräddningstjänsten föreslår kommittén att luftfartsverket skall svara för efterforskning av ett saknat eller havererat flygplan. Luftfartsverket skall också svara för undsättning av människor och begränsning av skada på egendom till havs, i kustvattnen och i Vänern, Vättern och Mälaren.

Åtgärder som vidtas på haveriplatsen skall enligt kommitténs mening vara

kommunal räddningstjänst, om haveriet har skett i andra vatten, i vattenområde i hamn eller på land. Vid nedslag till havs, i kustvattnen eller de stora insjöarna är det naturligt att sjöräddningsorganen medverkar i både efterforskning och undsättning. Sjöräddningscentralen blir i sådana fall räddningsundercentral till flygräddningscentralen. Kommittén anser att kommunerna i ökad utsträckning bör samordna

räddningstjänsten med brand- och räddningstjänsten vid luftfartsverkets 14

flygplatser. I de fall där det visar sig att förutsättningarna är goda bör kommunerna överta driften av räddningstjänsten vid flygplatserna. Ett samutnyttjande av de gemensamma resurserna syftar till att höja effektivi-

Sammanfattning 39

teten och hålla nere de samlade kostnaderna för kommunerna och luftfartsverket. För sjöräddningstjänstens del föreslår kommittén ett nytt och enhetligt râddningsbegrepp. Sjöräddningstjänsten skall omfatta åtgärder för efterforskning och undsättning av människor som är eller kan befaras vara i sjönöd. Sjöräddningsorganen skall också bekämpa skador till följd av utflöden av olja eller kemikalier till sjöss och så långt möjligt med hänsyn till resurserna även rädda egendom till sjöss. Det statliga sjöräddningsansvaret skall enligt kommitténs förslag omfatta räddningsåtgärder till havs, i kustvattnen och i Vänern, Vättern och Mälaren. Räddningsåtgärderi övriga vatten och ivattenområde i hamn skall vara en uppgift för den kommunala räddningstjänsten.

Kommittén föreslår att den nya sjö- och kustbevakningsmyndighet som för

närvarande planeras skall svara för den statliga sjöräddningen. Polisen, försvaret, luftfartsverket och Sjöräddningssällskapet hör till de organ som även i fortsättningen skall delta med sina resurser. Den nya myndigheten bör ha både ett administrativt samordningsansvar och ett operativt ledningsansvar. Ansvaret är för närvarande begränsat till administrativ samordning, men i praktiken sker även en viss operativ ledning.

Räddningstjänsten vid olyckor i kärnkraftsanläggningar har nyligen setts

över. statsmakterna har beslutat om en ökad beredskap med bl a effektivare alarmering och ledning. Kommittén föreslår inga förändringar i ansvar eller uppgifter men framhåller att länsstyrelserna bör använda kommunal räddningsledningspersonal för den beredskap som länsstyrelserna skall hålla.

S juktransportverksamheten

sjukvårdshuvudmännen skall enligt kommitténs förslag svara för vägbundna Sjuktransporter men dessutom ha planerings- och samordningsansvar för akuta Sjuktransporter i luften, på sjön (Sjuktransporter från fartyg föreslås ingå i sjöräddningstjänsten) och i terrängen. Kommittén föreslår att sj ukvårdshuvudmännen för insatser i luften och till sjöss utan kostnad skall få disponera statliga resurser som är lämpliga, bl a helikoptrar, fartyg och båtar. Sjuktransporter i terrängen bör i stor utsträckning kunna ske med den kommunala räddningstjänstens resurser. Den plan för sjuktransportverksamheten i varje sjukvårdsområde som kommittén föreslår att sjukvårdshuvudmannen skall utarbeta kommer att visa hur de olika resurserna kan användas och vilka samordningsåtgärder som ett effektivt utnyttjande fordrar.

Sammanfattning

Effektivare alarmeringsverksamhet

Samarbetet mellan staten, kommunerna och sjukvårdshuvudmännen i SOS Alarmerings regionala larmcentraler är ett exempel på det samutnyttjande av resurser i räddningstjänsten som kommittén anser vara grundläggande för effektiviteten. Samtliga planerade 19 larmcentraler är nu i drift. Fortfarande står emellertid 22 kommuner i landet utanför samarbetet. Kommittén anser att det för samordningen av räddningsarbetet i samband med främst större olyckor och med hänsyn till kostnaderna för verksamheten är viktigt att samtliga kommuner kommer med i samarbetet. Flera av larmcentralerna har haft omfattande startsvårigheter. Framför allt gäller det centralerna i storstadsområdena. Problemen har berott både på tekniska brister och på otillräckliga erfarenheter hos alarmeringspersonalen. Kommittén anser det viktigt att SOS Alarmering fortlöpande överväger vilka åtgärder som kan vidtas när det gäller bl a det tekniska utvecklingsarbetet, upphandlingen och utbildningen av personalen för att verksamheten skall fungera effektivt. Televerket utövar för närvarande det statliga ägarinflytandet i SOS Alarmering. För att behovet av samordning i räddningstjänsten i ökad utsträckning skall kunna tillgodoses anser kommittén att det centrala räddningstjänstverket skall svara för det statliga ägarinflytandet. Kommittén föreslår att frågan om en samordning av verksamheten vid främst flyg- och sjöräddningscentralema skall utredas ytterligare. I det sammanhanget skall även frågan om ett centralt uppgiftsförråd för samhällets räddningstjänst behandlas.

Flera organ som förstärker räddningstjänsten

En effektivare räddningstjänst fordrar en väsentligt utökad medverkan från de statliga och andra organ som har lämpliga resurser för att kunna delta i räddningsinsatser, framför allt Polisen; Civilförsvaret; Militära försvaret;

EIEIEIDEIEIEI

SJ; SMHI; Sveriges Radio; och Frivilligorganisationema.

En utökad medverkan från dessa organ fordrar betydligt bättre förberedelser än som hittills i allmänhet har genomförts. Kommittén föreslår en rad olika åtgärder som skall göra det möjligt för de redovisade organen att fungera bättre i samarbetet med räddningsorganen. Samtliga statliga och kommunala myndigheter skall vara skyldiga att medverka i räddningstjänsten om inte förhållandena i den egna verksamheten oundgängligen hindrar det.

Sammanfattning 41

Ökade krav på skyddsåtgärder hos industrier och

andra

företag

Företag som bedriver särskilt riskfylld verksamhet skall enligt kommitténs förslag kunna åläggas att hålla egen beredskap med personal och utrustning för räddningsåtgärder. En sådan skyldighet skall också kunna åläggas den som äger eller innehar en anläggning där det finns stora risker för brand och där det är vanligt att många människor uppehåller sig. Till sådana anläggningar räknar kommittén hotell, restauranger, stora kontor, varulager och samlingslokaler av olika slag. Kraven på beredskap med personal kan innebära att en del av de anställda får en grundligare skyddsutbildning än personalen i övrigt, att de i förväg har tilldelats olika uppgifter i samband med tex en brand och att de också förfogar över en viss personlig skyddsutrustning. Vid många av dessa anläggningar kan företagen sannolikt samordna åtgärderna med verksamheten inom de verkskydd som de enligt civilförsvarslagstiftningen är skyldiga att hålla. Civilförsvarsstyrelsen utarbetat för närvarande ett förslag till ny verkskyddsplikt som innebär att fler typer av företag än enligt nuvarande bestämmelser kan bli skyldiga att organisera verkskydd.

Förebyggande åtgärder mot olyckor

Förebyggande verksamhet mot bränder är det huvudområdet i

första

kommitténs överväganden om vilka åtgärder som kan vidtas för att olyckor över huvud taget inte skall uppstå och för att verkningarna i övriga fall skall kunna begränsas. Kommittén anser att brandsäkerhetskraven i ökad utsträckning bör beaktasi samhällsplaneringen, framför allt vid projektering och uppförande av byggnader och olika anläggningar. Kommittén föreslår att brandsyneförfarandet skall göras effektivare. Genom att räddningtjänstverket får befogenheter att utfärda föreskrifter för brandtåligheten i material som används i lös inredning i offentliga miljöer blir det lättare än för närvarande att vid brandsyn kontrollera inredningen i sådana miljöer. Beslutsordningen i samband med förelägganden och förbud skall bli effektivare genom att kommunen får möjligheter att sätta ut vite. För närvarande sker detta genom beslut av länsstyrelsen. Genom att ansvaret för de förebyggande åtgärderna mot bränder läggs på _den förtroendevalda räddningsnämnden i kommunen ökar förutsättningarna för att ärendena skall bli allsidigt belysta och för att verksamheten skall få de resurser som fordras. Kommitténs förslag om en förändrad inriktning av sotningsverksamheten, som i ökad utsträckning skall omfatta även energispartekniska åtgärder, får på sikt betydelse också för brandskyddet. Det andra huvudområdet i kommitténs förslag till förebyggande åtgärder mot olyckor gäller landtransporter av farligt gods. Kommittén föreslår en utveckling av systemet för vägvalsstyrning genom förbud mot transporter av farligt gods på vissa vägar eller inom vissa områden. En effektivare påverkan av Vägvalet innebär att räddningstjänstens planering beaktas i större utsträckning än hittills. Länsstyrelserna skall enligt förslaget åläggas att i

Sammanfattning

samarbete med kommunerna utarbeta länsövergripande planer för vägvalsstyrningen. Planeringen skall ske med data om transportströmmarna som underlag. Kommittén föreslår ett enkelt informationssystem som gör det möjligt för de planerande organen att sammanställa uppgifter om de farligaste produkterna. Vägvalsstyrningen fordrar en märkning av de vägar som bör användas för transporter av farligt gods. Kommittén föreslår vidare att planeringen av vägvalsstyrningen i viss utsträckning skall omfatta även järnvägstransporter. Förebyggande åtgärder mot olyckor vidtas också på flera andra områden i syfte att motverka olyckshändelser och begränsa skador. Bestämmelser om sådana förebyggande åtgärder finns i bl a arbetsmiljölagstiftningen, byggnadslagstiftningen och miljöskyddslagstiftningen. Det skulle föra för långt om kommittén skulle granska och utarbeta förslag till effektivare förebyggande åtgärder även inom dessa områden. Kommittén anser att detta bör ske inom ramen för den samordning av samhällets förebyggande verksamhet mot olyckor som det nya centrala räddningstjänstverket skall ha ansvaret för. Som en komplettering av den olycksförebyggande verksamheten på olika områden föreslår kommittén att en räddningsledare eller brandsyneförrättare får till uppgift att hos ansvariga myndigheter påtala de brister i skyddet mot olyckor av olika slag som denne upptäcker i samband med en räddningsinsats eller en brandsyn.

och

Forsknings- utvecklingsarbete

Kommittén anser det viktigt att Brandforsk fortsätter det hittills framgångsrikt inledda forsknings- och utvecklingsarbetet inom främst brandskyddets område. Det har ett värde att alla intressenterna - staten, kommunerna, de fackliga organisationerna, försäkringsgivarna och företagen som tillverkar utrustning - är engagerade i verksamheten och deltar ekonomiskt. Kommittén föreslår emellertid att den statliga centrala räddningstjänstmyndigheten skall få en stark ställning i samordningen av forsknings- och utvecklingsarbetet - det gäller inte bara skyddet mot bränder utan också åtgärder mot olyckor av andra slag.

på

lokal, och central nivå

Arbetsuppgifter regional

i den kommunala och

räddningstjänsten förebyggande

verksamheten

Tyngdpunkten i arbetet i den kommunala räddningstjänsten och de förebyggande åtgärderna mot bränder skall ligga på kommunal nivå. I kommunerna finns de bästa möjligheterna att bedöma behovet av räddningsinsatser och vilka resurser som dessa insatser fordrar. Kommunerna skall planera räddningstjänsten och de förebyggande åtgärderna - inventera risker, bedöma resursbehovet och genom bla insatsplaner förbereda räddningsstyrkorna för insatserna. Ansvaret för utbildning och övningar

Sammanfattning 43

skall i stor utsträckning ligga på kommunal nivå. Som har framgått föreslår kommittén att en räddningsledare eller en brandsyneförrättare får till uppgift att hos ansvariga myndigheter påtala brister i skyddet även mot andra olyckor än bränder. Genom samarbete mellan kommuner i de föreslagna räddningsregionerna skall kommunerna emellertid kunna samutnyttja resurserna i betydligt större utsträckning än för närvarande. Samverkan kommer också att behövas mellan regioner och mellan kommunala räddningsorgan och statliga eller enskilda organ som har resurser lämpliga för räddningstjänst. Kommittén anser att varje kommun bör ha möjligheter att själv i all besluta om räddningstjänstens organisation i kommuväsentlig utsträckning nen. Tyngdpunkten i de statliga tillsynsorganens verksamhet bör i ännu Enligt kommitténs högre grad än hittills ligga på samråd och information. valda kommunala mening är det vidare angeläget att det politiskt organet räddningsnämnden - får större uppgifter och befogenheter än vad brandstyrelsen för närvarande har. Räddningsnämnden skall enligt kommitténs inte ha några operativa men däremot ett ansvar för förslag uppgifter av räddningstjänsten och de förebyggande åtgärderna mot planering brand. Länsstyrelsen skall även i fortsättningen vara regionalt statligt organ i räddningstjänsten och den förebyggande verksamheten. Länsstyrelsen skall samordna kommunernas åtgärder, ge råd och lämna information. Rollen förändras till en del genom den samverkan mellan kommuner i räddningsregioner som kommittén föreslår. Även den kommunanknutna civilförsvarsverksamheten leder till förändringar i länsstyrelsens uppgifter inom räddpå regional nivå avser ningstjänsten. Länsstyrelsens samordningsansvar enligt förslaget både den kommunala och den statliga räddningstjänsten. Kommittén anser att det även i fortsättningen skall finnas en regional räddningstjänstplanering på länsnivå i länsstyrelsens regi. Länsstyrelsen skall också liksom hittills kunna överta ledningen av räddningsarbetet i situationer när det fordras en samordning av resurser från flera olika samhällsorgan och enskilda. Länsstyrelsen skall i sådana situationer utse räddningsledare. Utan att överta ledningen skall länsstyrelsen vidare kunna utse räddningsledare, om den kommunala räddningstjänsten berör två eller flera räddningsregioner och räddningsorganen inom dessa regioner inte kommer överens om vem som skall leda räddningsarbetet i området. Kommittén har tidigare föreslagit att det på central nivå skall bildas ett nytt centralt av civilförsvarsstyrelsen och statens brandräddningstjänstverk nämnd. En sådan central samordning är en viktig förutsättning för genomförandet av de flesta förslagen i detta betänkande. Frågan om det nya verkets och organisation utreds närmare av CESAM-kommittén uppgifter -

(Kn 1982:03). Räddningstjänstkommittén föreslår att även de uppgifter som

Sjöfartsverket svarar för när det gäller transport av farligt gods på land och till sjöss skall överföras till räddningstjänstverket. Kommittén anser att det nya räddningstjänstverkets uppgifter skall omfatta både och kommunal räddningstjänst. Strävandena att statlig utveckla räddningstjänsten fordrar åtgärder på central nivå för E! Planering av räddningstjänstens organisation och materielanskaffning så att olika organ kan samarbeta effektivt;

44 Sammanfattning

El Planering och ledning av den utbildning som räddningstjänstens personal behöver;

E! Tillsyn och samordning genom utbyte av erfarenheter mellan räddnings-

organ på olika nivåer och mellan räddningsorganen och de organ som medverkar i räddningstjänsten; EI Ekonomisk reglering av vissa frågor om ersättning för medverkan i räddningstjänst.

Kommittén föreslår att räddningstjänstverket skall ha omfattande befogenheter inom den statliga räddningstjänsten. Verket skall disponera egna medel för utbildning, övningar och planering som gäller statliga myndigheters medverkan i räddningstjänsten. Enligt kommitténs förslag skall räddningstjänstverket vidare kunna utfärda föreskrifter för planeringen av de olika formerna av statlig räddningstjänst, om denna planering är nödvändig för samordningen av räddningstjänsten. Räddningstjänstverkets uppgift inom den kommunala räddningstjänsten skall vara att följa utvecklingen av planläggningen och genomförandet av verksamheten på olika håll i landet. Verket skall sammanställa erfarenheter och med ledning av dessa ta initiativ till samordningsåtgärder och ge råd eller information. Räddningstjänstverket skall vidare bl a besluta om ekonomisk ersättning till kommuner för vissa räddningstjänstkostnader. I den förebyggande verksamheten är det verkets uppgift att samordna åtgärderna - både skyddet mot bränder och de åtgärder mot olyckor av andra slag som bör vidtas.

särskilda för utveck-

Räddningstjänstverkets uppdrag

av

ling räddningstjänsten

Kommittén har i sitt arbete i huvudsak övervägt principerna om räddningstjänstens och den förebyggande verksamhetens utveckling. Kommittén föreslår i betänkandet att räddningst j änstverket inom ramen för sitt löpande arbete skall utarbeta mer detaljerade förslag på olika områden och vidta åtgärder som förslagen syftar till. Kommittén föreslår att - förutom de allmänna räddningstjänstverket uppgifterna att planera, samordna, utbilda och ivissa fall ekonomiskt reglera verksamheten - särskilt skall få i uppdrag att E1 Följa arbetet med regionindelningen och med regional samverkan mellan kommunerna och ta initiativ till åtgärder; EI Utarbeta en exempelsamling som visar hur kommunernas styrkor i beredskap är dimensionerade (arbetet bör inledas omgående av statens brandnämnd i samarbete med kommunförbundet och de fackliga organisationerna); EJ Följa strävandena att standardisera räddningstjänstens materiel och vid behov stimulera till åtgärder;

El Se över formerna för planering av räddningstjänsten och redovisningen av

resultaten; El Följa utvecklingen av de återstående 22 kommunernas anslutning till SOS Alarmerings regionala larmcentraler och vid behov föreslå åtgärder som

Sammanfattning

underlättar användningen av de gemensamma resurserna;

D Överväga behovet av särskilda medverkan i

riktlinjer för lokalradions räddningstjänstens ledningsarbete och lägga fram förslag till åtgärder; D Biträda överbefälhavaren i överväganden om hur det militära försvaret skall kunna utnyttjas bättre i den civila räddningstjänsten; D Kartlägga behovet av att förbättra SMHIs medverkan i räddningstjänsten och föreslå eventuella åtgärder; D Samordna frivilligorganisationernas planering för medverkan i räddningstjänsten; D Samordna åtgärderna på central nivå mot olyckor vid transport av farligt gods; D Samordna centrala, regionala och lokala myndigheters förebyggande åtgärder mot olyckor; D Bedöma behovet av forsknings- och utvecklingsverksamhet inom räddningstjänsten och ta initiativ till de åtgärder som fordras; D Samordna av ärenden länsstyrelsernas handläggning om ersättning för räddningstjänstkostnader.

Samordning av insatser vid räddningstjänstens olyckor

som berör stora områden

geografiska

Erfarenheten visar att problem ofta uppstår i räddningstjänsten om en olycka eller annan händelse berör stora geografiska områden, t ex ett eller flera län. I sådana situationer fordras som regel omfattande och materiella personella resurser. Det innebär också att ledningsarbetet blir komplicerat. Flera av förslagen i olika delar av betänkandet -t ex förslagen om en ökad samverkan mellan kommuneri räddningsregioner och om möjligheten för regeringen att förordna om att en länsstyrelse skall svara för ledning av räddningsarbete i flera län - syftar till att underlätta räddningsinsatser i geografiskt stora områden.

Kostnader och

finansiering

Kommitténs förslag i betänkandet kommer att leda till en ökad effektivitet i den kommunala och statliga räddningstjänsten. Kommittén bedömer att de olika åtgärderna tillsammans kommer att resultera i att skadorna i samband med olyckor kommer att minska väsentligt. Enligt en beräkning av Svenska brandförsvarsföreningen utgjorde samhällets kostnader för skador enbart till följd av brand, för förebyggande brandskyddsåtgärder och för räddningstjänst i brandbekämpningssyfte under år 1980 i runt tal 6 500 milj kronor. Försäkringsgivarnas andel av beloppet beräknas ha varit 2 100 milj kronor, företagens 1 600 milj kronor, kommunernas och landstingskommunernas tillsammans 2 000 milj kronor och statens 800 milj kronor. För kommunerna kan de utvidgade skyldigheterna i några avseenden komma att innebära ökade kostnader för räddningstjänsten. Dessa kostnader vägs emellertid mer än väl upp av de förbättringar i möjligheterna att utnyttja samhällets resurser som kommittén föreslår. Framför allt kommer

Sammanfattning

mellan räddningstjänsten och civilförsvaret att kunna leda till samordningen vid anskaffningen av materiel för den kommunala räddningsbesparingar Enskilda företags utökade skyldigheter att hålla utrustning och tjänsten. med personal avlastar i viss utsträckning också den kommunala beredskap räddningstjänsten. Ekonomiska fördelar ligger vidare i kommitténs förslag till en väsentligt utbyggd samverkan mellan kommunerna i räddningsregioner och på länsnivå. Som kommittén redan har framhållit är det nödvändigt att regionsamarbetet byggs ut på ett systematiskt och offensivt sätt. Gemensam och personal leder till besparingar. Samordnad planering och utrustning utbildnings- och övningsverksamhet kommer att kunna ge ett gemensam ekonomiskt att använda personal ur civilförsvaret för utbyte. Möjligheterna av kommunernas räddningsorganisation innebär också stora förstärkning fördelar. För staten som har ett övergripande ansvar för människors säkerhet får kommitténs förslag inte några direkt kostnadssänkande effekter i själva räddningstjänstledet. Kommittén har tvärtom på ett fåtal punker föreslagit åtgärder som leder till något ökade kostnader. Det gäller bl a den förbättrade i Norrland och inrättandet av uppgiftsförrådet. För helikopterberedskapen ekonomiska ansvar är det emellertid ett staten med dess övergripande mycket starkt intresse att olyckorna och verkningarna av dem kan reduceras. En effektiv och brandförebyggande verksamhet utformad räddningstjänst redovisar i betänkandet har mycket goda enligt de förslag som kommittén förutsättningar att minska antalet olyckor i samhället och skadorna som de orsakar. För de både humanitära och samhällsekonomiska vinsternas skull anser kommittén att statsmakterna bör besluta om att täcka de begränsade merutgifter för verksamheten vid några statliga organ som kommitténs

förslag innebär.

H

Författningsförslag

1 till

Förslag

om samhällets

Lag räddningstjänst

Enligt riksdagens beslut föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

l § Denna lag innehåller bestämmelser om samhällets räddningstjänst och åtgärder till förebyggande av brand.

2 § Med räddningstjänst avses i denna lag åtgärder som vid olyckshändelser eller fara därför vidtas av staten eller kommun för att hindra eller begränsa skador på människor, djur, egendom eller i miljön. Med räddningstjänst avses också i denna lag åtgärder som vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner eller fara därför vidtas av staten eller kommun för att hindra eller begränsa sådana skador. Med olyckshändelse avses brand, explosion, skred, ras, översvämning, oväder, trafikolycka, utflöde av skadliga ämnen och annan liknande händelse som har medfört eller kan befaras medföra sådana skador som sägs i första stycket.

3 § Denna lag gäller inte om skadorna är eller kan förväntas bli ringa eller om åtgärderna för att hindra eller begränsa skadorna tillräckligt snabbt kan vidtas av enskild fysisk eller juridisk person.

4§ Lagen gäller inte sjukvård som avses i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). I den mån annat inte sägs gäller lagen inte heller i fråga om Sjuktransporter eller efterforskning av försvunna personer.

5 § Varje kommun svarar för räddningstjänsten i kommunen. Staten svarar dock för fj ällräddningstjänsten, flygräddningstjänsten, sjöräddningstjänsten I och för räddningstjänsten vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning.

6 § Räddningstjänsten skall planeras och organiseras så att räddningsåtgärderna kan genomföras på ett effektivt sätt. Räddningsorganen skall hålla sådan beredskap att räddningsåtgärdern kan påbörjas inom godtagbar tid. i

7§ De myndigheter och organ som svarar för räddningstjänsten skall samordna sin verksamhet och samarbeta med myndigheter, organ och enskilda, vilkas verksamhet berör räddningstjänsten.

i

författningsförslag

Bestämmelser om kommunal räddningstjänst

8§ I varje kommun skall finnas en räddningsnämnd. En kommun får tillsätta särskild räddningsnämnd eller uppdra åt annan nämnd att vara räddningsnämnd. Om detta inte har skett är kommunstyrelsen räddningsnämnd.

9 § Räddningsnämnden skall svara för kommunens uppgifter enligt denna lag och för samordningen av räddningstjänsten med annan verksamhet i kommunen, i den mån annat inte följer av sådant beslut som avses i 3 kap 14 § kommunallagen (1977:179).

10 § I fråga om särskild räddningsnämnd gäller i tillämpliga delar följande bestämmelser i 3 kap kommunallagen (1977:179):

2 § om antalet ledamöter m m, 3§ första stycket om valbarhet m m, 4 § om rätt till ledighet från anställning, 5 § första stycket om mandattid, 5 § tredje stycket om verkan av ledamots avgång, 6§ om ordförande och vice ordförande, 7 § om tid och plats för sammanträde samt om närvarorätt vid sammanträde, 8 § om suppleants tjänstgöring m m, 9§ första stycket om beslutförhet, 10§ om beslutsförfarande och protokoll m m, 11 § om delgivning m m, 12§ om reglemente och delegation.

För Stockholms kommun gäller dock inte 3 kap 5 § första stycket eller 3 kap 6§ kommunallagen. Ett delegationsuppdrag enligt 3 kap 12 § andra stycket kommunallagen får inte omfatta befogenhet att besluta om föreläggande eller förbud vid vite eller om verkställande av åtgärder på den försumliges bekostnad. Utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:290) tillämpas bestämmelserna i 4 och 5 §§ nämnda lag om jäv i samtliga ärenden hos särskild räddningsnämnd.

ll § I varje kommun skall finnas en räddningskår. Räddningskåren skall bestå av en räddningschef och en eller flera räddningsstyrkor. I räddningskåren kan också ingå räddningsvärn. Räddningsstyrka består av anställd personal. Räddningsvärn består av annan personal som har uttagits frivilligt eller på grund av tjänsteplikt. Räddningschefen, eller den som är i hans ställe, är räddningsledare.

12§ Kommunerna skall samverka med varandra om räddningstjänsten inom lämpliga räddningsregioner. Regeringen får fastställa gränser för räddningsregioner.

Författningsförslag

l3§ En kommun får träffa avtal om att annan kommun eller annat organ skall sköta räddningstjänsten i kommunen eller medverka i räddningstjänsten i kommunen. Skötseln av kommunens räddningstjänst i dess helhet får dock överlåtas endast åt annan kommun.

14 § När annat organ medverkar i räddningstjänsten tillsammans med kommunens räddningskår är räddningschefen, eller den som är i hans ställe, räddningsledare om inte annat har överenskommits.

15 § För varje kommun skall finnas enräddningstjänstordning. I räddningstjánstordningen skall tas in föreskrifter om 1. den kommunala räddningskårens organisation, 2. den beredskap för räddningstjänst som skall finnas i kommunen och som är nödvändig för att första utryckning skall kunna ske inom godtagbar tid, , 3. det för beredskapen enligt 2 lägsta antal räddningsbefäl och övrig

räddningspersonal som skall finnas i kommunen,

4. kommunens ansvar för räddningstjänst i vattenområde i hamn i kommunen.

Av räddningstjänstordningen skall vidare framgå 5. till vilken räddningsregion kommunen hör, 6. om kommunen har träffat avtal med annan kommun om gemensam räddningschef eller om gemensam befälsberedskap, . 7. i vilken och inom vilka områden i utsträckning räddningstjänsten kommunen skall skötas enligt avtal.

l6§ Räddningstjänstordning, liksom ändring i räddningstjänstordningen, skall fastställas av kommunfullmäktige. y _ Avskrift av beslutet skall jämte räddningstjänstordningen sändas till länsstyrelsen och till statens räddningstjänstverk. Detta gäller även i fråga om ändring i eller tillägg till räddningstjänstordningen. Om särskilda skäl föreligger får regeringen på hemställan av länsstyrelsen besluta om räddningstjänstordning för en kommun.

l7§ När ett förslag till räddningstjänstordning upprättas eller räddningstjänstordningen ändras bör kommunen samråda med berörda myndigheter.

Bestämmelser om statlig räddningstjänst

Fjällräddningstjänst 18 § Med fjällräddningstjänst avses i denna lag efterforskning och undsättning av personer som i fjäll eller ödemark har gått vilse, drabbats av olycksfall eller sjukdom eller överraskats av oväder eller snöskred under sådana förhållanden att fara för liv eller hälsa bedöms föreligga.

50 Författningsförslag . sou 193377 l

19§ Polisen svarar för fjällräddningstjänsten.

20§ Polischefen är räddningsledare för fjällräddningsåtgärder i distriktet. För fjällräddningsåtgärder som berör flera polisdistrikt i ett län är länspolischefen räddningsledare.

Flygräddningstjänst

21 § Med flygräddningstjänst avses i denna lag åtgärder som staten svarar för och som avser efterforskning, undsättning av människor eller djur eller begränsning av skador på egendom då ett luftfartyg saknas eller en olyckshändelse har drabbat eller hotar lufttrafiken.

22§ Luftfartsverket svarar för efterforskning av ett försvunnet luftfartyg. Verket svarar också för undsättning och för begränsning av skador vid ett flyghaveri till havs, i kustvattnen och i Vänern, Vättern och Mälaren. Kommunen svarar för undsättning och för begränsning av skador vid ett flyghaveri i övriga vatten, i vattenområde i hamn eller på land. För omedelbar undsättning på eller i närheten av en godkänd flygplats skall finnas en räddningsstyrka av den storlek och räddningsutrustning i den omfattning som fastställs av luftfartsverket med hänsyn till förekommande flygtrafik. För denna styrka och utrustning svarar innehavaren av flygplatsen.

23§ Luftfartsverket utser räddningsledare för räddningsåtgärder som ver-

ket svarar för.

24 § Om skyldighet för en befälhavare på ett luftfartyg och för den som tjänstgör på en flygplats eller annan anläggning för luftfarten att medverka i flygräddningstjänsten finns bestämmelser i luftfartslagen (1957:297).

Sjöräddningstjänst 25 § Med sjöräddningstjänst avsesi denna lag åtgärder som staten svarar för och som avser efterforskning eller undsättning av människor som är eller kan befaras vara i sjönöd samt Sjuktransporter från fartyg. Med sjöräddningstjänst avses också åtgärder som staten svarar för och som vidtas till sjöss för att hindra eller begränsa skador i miljön eller, så långt möjligt, skador på djur och egendom.

26 § Sjö- och kustbevakningsmyndigheten svarar för ledningen och samordningen av räddningsåtgärder som vidtas till havs, i kustvattnen och i Vänern, Vättern och Mälaren. Kommunen svarar för räddningsåtgärder i övriga vatten och i vattenområde i hamn.

Författningsförslag 51

27 § Sjö- och kustbevakningsmyndigheten utser räddningsledare för räddningsåtgärder som verket svarar för.

28§ Om skyldighet för en befälhavare på ett fartyg att medverka i sjöräddningstjänsten finns bestämmelser i sjölagen (1891:35 s 1).

29 § Om skyldighet att hålla utrustning på fartyg för att hindra eller begränsa skada vid olyckshändelse finns bestämmelser i lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg.

Räddningstjänst vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning 30 § Med räddningstjänst vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning avses i denna lag åtgärder som staten svarar för och som vidtas för att hindra eller begränsa skador på människor, djur, egendom eller i miljön vid utspridning eller fara för utspridning av radioaktiva ämnen från kärnkraftsanläggning eller annan kärnteknisk anläggning här i landet.

31 § Länsstyrelsen svarar för räddningsåtgärderna utanför anläggningsområdet och för samordningen av sådana räddningsåtgärder med annan verksamhet. Länsstyrelsen utser räddningsledare för räddningsåtgärder som länsstyrelsen svarar för. Anläggningsinnehavaren svarar för räddningsåtgärderna inom anläggningsområdet enligt bestämmelserna i atomenergilagen (1956:306) och med stöd av lagen meddelade föreskrifter.

32 § I län som regeringen bestämmer skall länsstyrelsen upprätta en plan för de åtgärder som är nödvändiga för räddningstjänsten vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning.

33§ Det åligger innehavaren av en kärnkraftsanläggning eller annan kärnteknisk anläggning att vid utspridning av radioaktiva ämnen från anläggningen eller vid fara för sådan utspridning genast underrätta länsstyrelsen, polismyndigheten i orten och den kommunala räddningstjänsten.

34 § Enligt föreskrifter som meddelas av regeringen skall kommunerna och statliga myndigheter biträda vid planering av och medverka vid övning i räddningstjänsten vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning.

Gemensamma bestämmelser för räddningstjänsten

Alarmering av samhällets räddningsorgan

35 § Den som får kännedom om en brand eller en allvarlig olyckshändelse eller fara därför och inte genast släcker branden eller på annat sätt undanrö jer faran eller hindrar skadan skall om möjligt underrätta dem vilkas liv eller egendom är i fara samt vid behov tillkalla hjälp.

52 Författningsförslag

36 § Den myndighet som svarar för räddningstjänsten skall se till att det för alarmeringen av samhällets räddningsorgan finns ständigt bemannade alarmeringscentraler och, om det behövs, andra särskilda anordningar för alarmeringen.

Samordning 37 § När den kommunala räddningstjänsten berör två eller flera räddningsregioner får länsstyrelsen i det län där olyckshändelsen eller faran därför har uppstått utse räddningsledare. Om det är särskilt nödvändigt att samordna olika grenar av räddningstjänsten eller att samordna räddningstjänsten med annan verksamhet får länsstyrelsen överta ledningen av räddningstjänsten. Länsstyrelsen utser därvid räddningsledare för åtgärder som länsstyrelsen svarar för. Om ledning och samordning av räddningstjänsten och om samordning av räddningstjänsten med annan verksamhet vid mycket omfattande olyckshändelser och allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner som berör flera län förordnar regeringen i varje särskilt fall.

Skyldighet att hålla utrustning och beredskap med personal

38§ En ägare eller innehavare av en industribyggnad eller upplag, flygplats enligt luftfartsverkets bestämmande, hamn, hotell eller pensionat,

WFFWPWP?

skola eller elevhem, sjukhus eller annan vårdanläggning. teater, biograf, varuhus eller annan samlingslokal, campingplats, fritidsanläggning utomhus eller annan liknande anläggning som är upplåten för allmänheten eller som utnyttjas av många människor, 9. särskilt brandfarlig byggnad

eller annan liknande byggnad, lokal eller anläggning är skyldig att hålla utrustning för släckning vid brand och för livräddning vid brand och annan olyckshändelse.

39 § En ägare eller innehavare av en anläggning vid vilken särskilt riskfylld verksamhet bedrivs eller där det av annan anledning finns särskild risk för att en brand skall vålla avsevärda skador på människor, djur, egendom eller i miljön är skyldig att hålla den utrustning och beredskap med personal som behövs för att hindra eller begränsa skada som kan uppkomma till följd av olyckshändelse i den riskfyllda verksamheten eller på grund av brand i anläggningen.

40 § I fråga om utrustning och beredskap med personal för räddningstjänst

vid anläggningar som försvarsmakten förfogar över meddelar regeringen i särskilda föreskrifter.

Författningsförslag 53

Skyldighet att medverka i räddningstjänsten

41 § De statliga och kommunala myndigheter och organ som har resurser användbara för räddningstjänsten är skyldiga att på anmodan av räddningsledare delta i räddningstjänsten med personal och utrustning om inte den egna verksamheten oundgängligen hindrar det.

42 § Om det behövs får räddningsledaren besluta att var och en som har fyllt arton men inte sextiofem år och som vistas i kommunen eller räddningsregionen skall vara skyldig att delta i räddningstjänsten eller att utföra Sjuktransporter i anslutning till räddningstjänsten, i den mån vederbörandes kunskaper, kroppskrafter och hälsotillstånd tillåter det. Bland dem som är tjänstepliktiga enligt första stycket och som är bosatta i kommunen får räddningsnämnden ta ut lämpliga personer för tjänst i räddningsvärn.

43§ När länsstyrelsen svarar för ledningen av räddningstjänsten vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning eller har övertagit ledningen av räddningstjänsten får länsstyrelsen meddela beslut som sägs i 42§ första stycket för var och en som vistas i länet. Kan behovet av personal inte tillgodoses inom länet får även länsstyrelsen i ett län som inte berörs av räddningstjänsten meddela sådant beslut.

44 § Regeringen får, om det är nödvändigt med hänsyn till beredskapen mot omfattande olyckshändelser eller allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner, förordna att civilförsvarsplikt enligt civilförsvarslagen (1960:74) skall fullgöras även under tid då civilförsvarsberedskap inte råder. l sådant fall får dock civilförsvarspliktig tas i anspråk under sammanlagt högst trettio dagar.

Ingrepp i annans rätt 45 § En räddningsledare får i samband med ledning av räddningsåtgärder företa sådana ingrepp i annans rätt som är försvarliga med hänsyn till omständigheterna. Räddningsledaren får 1. bereda sig och medverkande personal tillträde till olycks- eller skadeplats, avspärra olycks- eller skadeplats,

wbwsv

avspärra eller utrymma områden, förstöra eller föra bort egendom, . ta i anspråk materiel el er företa annan liknande åtgärd.

46§ När länsstyrelsen svarar för räddningstjänsten vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning eller har övertagit ledningen av räddningstjänsten får länsstyrelsen besluta om åtgärd som sägs i 45 §.

47§ När länsstyrelsen svarar för räddningstjänsten vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning får länsstyrelsen, såvitt gäller område som kan antas vara eller bli berört av radioaktiva ämnen, besluta om

/

54 Förfatmitzgsförslag

utförande av mätningar eller andra undersökningar,

Ne . inskränkning i rätten att använda mark, vattenområde eller naturproduk-

ter, 3. behandling av livsmedel eller annat som har blivit förorenat.

Länsstyrelsen skall vidare i samråd med berörda kommuner, i den mån det behövs, vidta åtgärder för bistånd i form av inkvartering och utspisning av dem som berörs av ett av länsstyrelsen med stöd av 46 § fattat beslut om att utrymma eller avspärra område som kan antas vara eller bli berört av radioaktiva ämnen.

48 § När länsstyrelsen har övertagit ledningen av räddningstjänsten får länsstyrelsen besluta om åtgärd som sägs i 47 § första stycket, om det behövs för att skydda människor, djur, egendom eller miljön från giftiga eller andra skadliga ämnen. Länsstyrelsen skall vidare, om länsstyrelsen med stöd av 46§ har fattat beslut om att utrymma eller avspärra område som kan antas vara eller bli berört av giftiga eller andra skadliga ämnen, i den mån det behövs vidta sådana åtgärder för bistånd som sägs i 47 § andra stycket.

49§ När regeringen förordnar om ledning och samordning av räddningstjänsten får regeringen i stället för länsstyrelsen meddela beslut om åtgärd som sägs i 46, 47 eller 48 §.

50§ Anordning som varaktigt behövs för räddningstjänsten får placeras på annans mark eller byggnad. Beslut om sådan åtgärd meddelas av räddningsnämnden eller, i fråga om statlig räddningstjänst, av den myndighet som svarar för räddningstjänsten.

Åtgärder efter räddningstjänst

51 § En ägare eller innehavare av en fastighet, byggnad, uppplag eller annan anläggning skall svara för tillsyn av egendomen efter vidtagna räddningåtgärder. Räddningsledaren prövar behovet av sådan tillsyn. Om nödvändig tillsyn inte kommer till stånd, får räddningsledaren utföra bekostnad. tillsynen på ägarens eller innehavarens

52 § När åtgärder för räddningstjänsten inte längre behövs skall räddningsledaren om möjligt underrätta ägaren eller innehavaren av den egendom som räddningsåtgärdena har avsett om behovet av tillsyn, restvärdeskydd, sanering, återställning och bevakning.

Bestämmelser om förebyggande åtgärder

Brandsyn och sotning

53§ Varje kommun skall svara för förebyggande åtgärder mot brand i kommunen.

- 55 _

Författningsförslag

54§ I varje kommun skall brandsyn hållas och sotning utföras. I fråga om sotning finns bestämmelser i lagen (0000:000) om sotningsverksamheten.

55§ Brandsyn skall regelbundet och med de tidsmellanrum som räddningsnämnden bestämmer förrättas i byggnad, lokal eller anläggning som avses i 38 §.

56§ Även i annat fall än som sägs i 55§ skall brandsyn förrättas om räddningsnämnden eller länsstyrelsen finner det nödvänräddningschefen, digt.

57§ Räddningsnämnden förordnar brandsyneförrättare.

Andra förebyggande åtgärder 58§ Bestämmelsen i 12 § gäller äveni fråga om förebyggande åtgärder mot brand.

59 § Eld, brandfarligt föremål eller maskiner och redskap får inte handhas så att brand lätt kan uppstå. Den som vill göra upp eld av större omfattning utomhus skall i god tid anmäla det till räddningschefen i kommunen. En ägare eller innehavare av byggnad, lokal eller anläggning som avses i 38 § är skyldig att vidta de åtgärder som behövs för att hindra att brand kan uppkomma och spridas.

60§ Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, statens räddningsfår meddela föreskrifter beträffande brandtåligheten hos material tjänstverk i lös inredning som används i hotell, skolor, vårdanläggningar, samlingslokaler eller andra liknande anläggningar som är upplåtna för allmänheten eller som utnyttjas av många människor.

61 § Den som svarar för verksamheten i ett hotell, en skola, en vårdanläggeller en annan liknande anläggning skall kunna visa att ning, en samlingslokal och övriga anordningar i anläggningen eller lokalen uppfyller inredningen gällande föreskrifter om brandsäkerhet.

62 § Upptäcks i samband med räddningstjänst eller brandsyn förhållande som kan leda till annan olyckshändelse än brand bör räddningsledaren eller den som förrättar brandsynen påtala förhållandet hos ansvariga myndigheter.

63 § Utöver bestämmelserna i denna lag och med stöd av lagen meddelade föreskrifter i gäller om förebyggande åtgärder mot brand vad som föreskrivs byggnadslagstiftning, arbetsmiljölagstiftning, transportlagstiftning, Sjösäkerhetslagstiftning, luftfartslagstiftning eller i annan lagstiftning.

56 Författningsförslag

Tillsyn

64 § Räddningsnämnden utövar tillsynen inom kommunen över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter meddelade med stöd av lagen, såvitt gäller kommunal räddningstjänst, skyldighet att hålla utrustning och beredskap

_med personal för räddningsâtgärder och åtgärder till förebyggande av

brand.

65 § Länsstyrelsen utövar tillsynen inom länet över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter meddelade med stöd av lagen. Länsstyrelsen skall vidare svara för den särskilda planläggning som behövs för de situationer i vilka länsstyrelsen bör överta ledningen av räddningstjänsten.

66 § Statens räddningstjänstverk utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter meddelade med stöd av lagen. I fråga om räddningstjänsten på elleri närheten av en godkänd flygplats utövas tillsynen av luftfartsverket efter samråd med statens räddningstjänstverk.

67 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, statens räddningstjänstverk meddelar föreskrifter om den planering som behövs för samordning av den statliga räddningstjänsten.

68 § För tillsyn enligt denna lag har en tillsynsmyndighet rätt till tillträde till byggnader, lokaler och anläggningar. Tillsynsmyndigheten har rätt att på

begäran få de upplysningar och de handlingar som behövs för tillsynen. Det åligger polismyndighet att vid behov lämna det biträde som behövs för tillsynen. Vad som sägs i första stycket gäller även den som förrättar brandsyn.

Förelägganden och förbud

69§ Räddningsnämnden får i fråga om skyldighet att hålla utrustning och beredskap med personal för räddningsåtgärder och i fråga om åtgärder till

förebyggande av brand meddela de förelägganden och förbud som behövs för att denna lag eller föreskrifter i som har meddelats med stöd av lagen skall

efterlevas. I ett beslut om föreläggande eller förbud kan nämnden sätta ut vite. Frågan om utdömande av vite prövas av länsrätten. i Iakttas inte ett föreläggande, får nämnden låta vidta åtgärden på den försumliges bekostnad.

70 § Innan räddningsnämnden meddelar ett föreläggande eller förbud enligt

denna lag bör samråd ske med berörda myndigheter och organ.

71 § Räddningsnämnden kan rikta ett föreläggande eller

förbudmot ägaren

eller innehavaren av den berörda egendomen_ eller mot båda. r

Vid meddelande av föreläggande eller förbud som

avses i första stycket får ägaren eller innehavaren av egendomen åläggas att, om hans ställning

, _ Författningsförslag 57

upphör, omedelbart lämna uppgift om den nye ägarens eller innehavarens namn och adress.

_72 § En polismyndighet får vidta de åtgärder som behövs för genomförande

av beslut som har meddelats med stöd av 45, 46 eller 49 § eller med stöd av 47 § första stycket eller 48 § första stycket.

Ersättningsbestämmelser

Ersättning för medverkan i räddningstjänst 73 § Den som tillhör räddningsvärn är berättigad till ersättning av kommunen för deltagande i övning och i räddningstjänst.

74 § Den som frivilligt eller på grund av tjänsteplikt har deltagit i räddningstjänst enligt denna lag och som inte tillhör räddningsvärn är

berättigad till ersättning av kommunen eller, i fråga om statlig räddnings-

tjänst, av statsmedel för arbete och tidsspillan samt för kostnad för resa och uppehälle. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, statens räddningstjänstverk meddelar föreskrifter om ersättningens storlek.

75 § I fråga om ersättning vid personskada till den som har deltagit i räddningstjänst eller i övning med räddningskår gäller lagen (1977:265) om och lagen (1977:266) om statlig ersättning vid statligt personskadeskydd ideell skada. För skada på kläder eller andra personliga tillhörigheter är den som har

deltagit i räddningstjänst eller i övning med räddningskår berättigad till

ersättning av kommunen, eller i fråga om statlig räddningstjänst, av statsmedel.

76 § När transportmedel, redskap eller annan utrustning för räddningstjänst har tillhandahållits frivilligt eller med stöd av 45, 46 eller 49 § är ägaren eller innehavaren berättigad till ersättning av kommunen, eller i fråga om statlig räddningstjänst, av statsmedel för skada på utrustningen, förlorad avkastning eller nytta och kostnad med anledning av att utrustningen har tillhandahållits.

77 § Ersättning enligt 74§ utgår inte till den som på grund av tjänst eller eljest enligt avtal har rätt till ersättning i för deltagande i räddningstjänst.

Ersättning enligt 76 § utgår inte till den som pågrund av tjänst eller eljest

enligt avtal har rätt till ersättning för tillhandahållande av utrustning för räddningstjänst. Ersättning enligt 76§ utgår inte heller till den som har tillhandahållit utrustning för räddningstjänst om räddningstjänsten har avsett att hindra eller begränsa skada på hans egendom eller har föranletts av olyckshändelse i hans verksamhet.

58 Författningsförslag

Ersättning för skada på grund av ingrepp i annans rätt 78 § I fråga om andra ingrepp enligt 45 § än som gäller tillhandahållande av transportmedel, redskap eller annan utrustning för räddningstjänst är den som har lidit skada till följd av ingreppet berättigad till ersättning för skadan av kommunen eller, i fråga om statlig räddningstjänst, av statsmedel.

79 § Kommunen eller, i fråga om statlig räddningstjänst, staten svarar för ersättning för intrång som har uppkommit genom åtgärd som avses i 50 §.

Skyldighet att ersätta kostnader för räddningstjänst

80 § Länsstyrelsen kan ålägga den som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet har föranlett onödig uttryckning av samhällets räddningsorgan att svara för kostnaderna för ingripandet eller del därav.

8l§ Länsstyrelsen kan ålägga den som bedriver sådan särskilt riskfylld verksamhet som avses i 39 § att ersätta kommunen eller, i fråga om statlig räddningstjänst, staten dess kostnader för räddningstjänst i anledning av olyckshändelse eller fara därför som har uppstått till följd av verksamheten. Sådant åläggande får avse även den som svarar för transport till lands av olja eller andra skadliga ämnen.

Ersättning för kostnader för kommuns medverkan i räddningstjänst 82 § En kommun är berättigad till ersättning för kostnad som har åsamkats kommunen för sådan medverkan i rädddningstjänsten i en annan kommun som har skett efter framställan om hjälp från den kommunen.

83§ En kommun är berättigad till ersättning av statsmedel för kostnad för 1. räddningstjänst med anledning av utflöde av olja eller andra skadliga ämnen till havs elleri kustvattnen, Vänern, Mälaren, Göta älv, Trollhätte kanal eller Södertälje kanal, 2. sanering av skada som har uppstått till följd av utflöde som avses under 1a 3. räddningstjänst till följd av olyckshändelse av betydande omfattning eller allvarlig störning i viktiga samhällsfunktioner eller fara därför.

Ersättning enligt första stycket utgår endast för den del av kostnaden som överstiger en självrisk. Självrisken beräknas enligt grunder som regeringen fastställer.

Bestämmelser om ansvar och besvär

84§ Till böter döms den som 1. underlåter att lämna underrättelse enligt 33 §,

Författningsförslag 59

. uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 35 §, 59 § första stycket eller mot förbud mot eldning utomhus som har meddelats med stöd av 59 § första stycket eller mot föreskrift som har meddelats med stöd av 45, 46, 47, 48 eller 49 §, uppsåtligen hindrar eller försöker hindra åtgärd som avses i 45, 46, 47, 48, 49 eller 50 §, mot vad räddningsledare har . vid räddningstjänst uppsåtligen bryter beslutat, har kallats att delta i räddningstjänst eller iövning med räddningskår eller att utföra i anslutning till räddningstjänst och som uteblir sjuktransport utan giltigt skäl, vägrar anställd som har kallats att delta i räddningstjänst eller i övning med räddningskår eller att utföra sjuktransport i anslutning till räddningsför deltagandet om denna har kunnat beviljas utan tjänst ledighet olägenhet.

85 § En tillsynsmyndighet får bestämma att dess beslut skall gälla även om det överklagas.

beslut enligt denna lag eller enligt förekrifter som 86 § Räddningsnämndens har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos länsstyrelsen genom besvär. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

87 § Statlig myndighets beslut enligt 50 § får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Bemyndigande

88 § Regeringen bemyndigas att meddela ytterligare föreskrifter i fråga om räddningstjänst och åtgärder till förebyggande av brand enligt denna lag. får överlåta åt förvaltningsmyndighet och åt kommun att Regeringen meddela sådana föreskrifter.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träderi kraft den , då brandlagen (1974:80) och lagen vid olyckor i atomanläggningar m m skall (1960:331) om skyddsåtgärder upphöra att gälla. Kommunerna skall ha fastställt räddningstjänstordningar före den . Intill har trätt i kraft, skall dess räddningstjänstordningar föreskrifterna i de kommunala brandordningarna, såvitt avser räddningstjänst, gälla. I mål eller ärende som har anhängiggjorts före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser. Bestämmelsen i 61 § träder i kraft den Förekommer i lag eller annan författning uttrycket brandchef, skall

60 Författningsförslag

därmed avses räddningsnämnd. 6. Förekommer i lag eller annan författning till föreskrift, som hänvisning har ersatts genom en bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

Författningsförslag 61

2 till

Förslag

om samhällets

Förordning räddningstjänst

Regeringen föreskriver följande.

Inledning 1 § I denna förordning ges föreskrifter om räddningstjänst och åtgärder till förebyggande av brand enligt lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst.

Föreskrifter om kommunal räddningstjänst

2§ Det ankommer på räddningschefen 1. att under räddningsnämnden utöva ledningen av kommunens räddningsstyrkor och se till att de får nödvändig övning och utbildning, 2. att se till att i räddningstjänstordningen föreskriven beredskap upprätthålls, 3. att biträda myndigheter och enskilda i kommunen med råd och om räddningstjänst och åtgärder till förebyggande av upplysningar brand, 4. att de övriga uppgifter, vilka enligt föreskrifter i denna fullgöra förordning eller andra författningar eller enligt räddningsnämndens beslut skall ankomma på räddningschefen.

Räddningschefen skall på begäran biträda vid polismyndighets utredning eller av annan myndighet inledd utredning efter en olyckshändelse eller tillbud till sådan händelse.

3 § Alarmeringscentralen skall underrätta polismyndigheten om sådana händelser som avses i 2§ lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst.

4 § Statens räddningstjänstverk får efter samråd med berörda myndigheter meddela föreskrifter om den behörighet som skall krävas för den som tjänstgör som räddningsledare eller brandsyneförrättare.

5 § Regeringen meddelar särskilda föreskrifter om utbildning i räddningstjänst och åtgärder till förebyggande av brand.

62 Författningsförslag SOU l983:77

Föreskrifter om statlig räddningstjänst

Fjällräddningstjänst 6 § Fjällräddningstjänsten avser fjällräddningsåtgärder i fjäll eller ödemarkeri Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. F j ällräddningstjänsten avser också fjällräddningsåtgärder i fjäll eller ödemarker inom ett grannlands territorium i enlighet med internationella överenskommelser.

7 § För varje polisdistrikt inom vilket fjällräddningsåtgärd kan bli aktuell skall upprättas en särskild plan för fjällräddningstjänst.

8§ Plan för fjällräddningstjänst skall fastställas av polismyndigheten och hållas tillgänglig hos vakthavande befäl i polisdistriktet. Innan planen fastställs skall polismyndigheten inhämta yttrande från länsstyrelsen, rikspolisstyrelsen och statens räddningstjänstverk. Planen skall för kännedom tillställas statliga och kommunala organ med vilka samverkan i räddnings- \ tjänsten kan bli aktuell.

Flygräddningstjânst 9 § Flygräddningstjänsten avser flygräddningsåtgärder inom svenskt territorium. Flygräddningstjänsten avser också flygräddningsåtgärder över internationellt vattenområde i enlighet med internationella överenskommelser.

l0§ Vid flygräddningstjänst inom ett sådant område som avses i 2 § andra stycket luftfartskungörelsen (1961:558) får andra luftfartyg än svenska militära luftfartyg medverka bara med överbefälhavarens tillstånd och på dennes villkor.

1l§ För skall finnas flygräddn_ingstjänsten en räddningscentral och räddningsundercentraler. Luftfartsverket beslutar om centralernas verksamhetsområden och meddelar föreskrifter om centralernas och organisation utrustning.

l2§ Vid varje flygräddningscentral skall finnas en plan för ledningen av flygräddningstjänsten inom centralens verksamhetsområde. Planen skall fastställas av luftfartsverket efter samråd med statens räddningstjänstverk. Den skall för kännedom tillställas statliga och kommunala med vilka organ samverkan i räddningstjänsten kan bli aktuell.

13 § Luftfartsverket meddelar efter samråd med statens räddningstjänstverk och andra berörda myndigheter och organ närmare föreskrifter om organisationen i övrigt och om ledningen av flygräddningstjänsten.

l4§ Vid meddelande av föreskrifter om flygräddningstjänsten skall luftfartsverket iaktta normerna i den i Chicago den 7 december 1944 avslutade

*

sou 1933:77 Författningsförslag 63

konventionen internationell och civil luftfart samt beakta däri angående angivna rekommendationer liksom normer och rekommendationer i andra av Sverige ingångna internationella överenskommelser om flygräddningstjänsten.

Sjöräddningstjänst 15 § Sjöräddningstjänsten avser räddningsåtgärder inom svenskt sjöterritorium. Sådan räddningstjänst avser också räddningsåtgärder inom utländsk stats sjöterritorium och inom internationellt vattenområde i enlighet med internationella överenskommelser.

16§ För sjöräddningstjänsten skall finnas räddningscentraler och räddningsundercentraler. Sjö- och kustbevakningsmyndigheten beslutar om centralernas verksamhetsområden och meddelar föreskrifter om centralernas organisation och utrustning.

l7§ Vid varje sjöräddningscentral skall finnas en plan för ledningen av räddningstjänsten inom centralens verksamhetsområde. Planen skall fastställas av sjö- och kustbevakningsmyndigheten efter samråd med statens räddningstjänstverk. Den skall för kännedom tillställas statliga, kommunala och andra organ med vilka samverkan i räddningstjänsten kan bli aktuell.

l8§ Sjö- och kustbevakningsmyndigheten meddelar efter samråd med statens räddningstjänstverk och andra berörda myndigheter och organ närmare föreskrifter om organisationen i övrigt och om ledningen av sjöräddningstjänsten.

l9§ Vid meddelande av föreskrifter om sjöräddningstjänsten som gäller åtgärder för att efterforska eller rädda människor skall sjö- och kustbevakningsmyndigheten iaktta bestämmelserna i bilagan till 1979 års internationella konvention om eftersökning och räddning till sjöss samt beakta däri liksom bestämmelser och rekommendationer i angivna rekommendationer andra av Sverige ingångna internationella överenskommelser om sjöräddningstjänsten.

Räddningstjänst vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning

20§ Plan enligt 32 § lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst skall upprättas av länsstyrelsen i Malmöhus län för kärnkraftverket i Barsebäck, av länsstyrelsen i Uppsala län för kärnkraftverket i Forsmark, av länsstyrelsen i Hallands län för kärnkraftverket i Ringhals, och av länsstyrelsen i Kalmar län för kärnkraftverket i Simpevarp. Vid upprättande av planerna skall samråd ske med statens strålskyddsinstitut, statens räddningstjänstverk och anläggningsinnehavaren.

L

L i

64 Författningsförslag -

21 § Till ledning för planeringen enligt 20 § skall för vartdera kärnkraftverket i Barsebäck, Forsmark, Ringhals och Simpevarp gälla en inre beredskapszon och en zon för strålningsmätning. Regeringen fastställer gränser för zonerna.

22§ I planerna skall behandlas frågor om alarmering, information till allmänheten, utdelning av jodtabletter, utrymning, strålningsmätning och andra frågor av betydelse för beredskapen.

23 § Alarmeringen skall förberedas så att larm kan ges dels inom en central alarmeringszon närmast kärnkraftverket, dels inom olika sektorer av den inre beredskapszonen i övrigt. Gränsen för den centrala alarmeringszonen skall förläggas på ett avstånd av mellan fem och tio kilometer från kärnkraftverket.

24§ Inom den inre beredskapszonen skall kommunerna biträda länsstyrelsen vid beredskapsplaneringen och lämna uppgifter om befolkningsförhållandena och andra förhållanden i kommunen av betydelse för planläggning.

25 § Inom indikeringszonen skall kommunerna biträda länsstyrelsen genom att ställa personal och materiel till förfogande för att ingå i organisationen för mätning och inrapportering av mätresultat. Berörda landstingskommuner skall biträda länsstyrelsen vid beredskapsplaneringen i den del den rör sjukvården.

26 § Den personal hos kommuner och statliga myndigheter som skall biträda enligt lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst skall ges tillfälle att genomgå den utbildning och övning som behövs för uppgiften.

27 § För forskningsreaktorn i Studsvik skall en beredskapsplan upprättas av länsstyrelsen i Södermanlands län enligt föreskrifter som meddelas av statens strålskyddsinstitut efter samråd med statens

räddningstjänstverk.

Föreskrifter om försvarsmaktens medverkan m m

28 § Föreskrifter om försvarsmaktens medverkan i räddningstjänsten finns i förordningen (0000:000) om försvarsmaktens medverkan i räddningstjänst m m.

29§ För utländskt statsfartygs eller statsluftfartygs tillträde till svensk territorium för medverkan i räddningstjänst gäller 14§ andra och tredje styckena tillträdesförordningen (1982:755).

Författningsförslag 65

Föreskrifter om förebyggande åtgärder mot brand

30§ Vid brandsyn skall undersökas 1. om de föreskrifter som har meddelats i lag eller annan författning och som gäller brandskyddet har iakttagits, 2. om det finns brandfarliga felaktigheter på eller brandfarlig fast eller lös inredning i byggnader, lokaler eller anläggningar som avses i 38 § lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst, 3. om det finns svårigheter för människor att snabbt utrymma byggnader, lokaler eller anläggningar som avses i 2, 4. om det i övrigt föreligger fara för brand eller svårigheter att vid brand bekämpa denna och rädda liv eller egendom.

Brandteknisk kontroll av eldstäder och andra förbränningsanordningar m m sker enligt bestämmelserna i lagen (0000:000) om sotningsverksamheten.

31 § Vid brandsyn skall föras protokoll. I protokollet skall brister och dessas beskaffenhet antecknas.

Föreskrifter om ersättning

32 § Ersättning enligt 83 § första stycket 1 och 2 lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst utgår endast för den del av kostnaden som överstiger 10 000 kronor. Ersättning enligt 83 § första stycket 3 samma lag utgår endast för den del av kostnaden som överstiger ett belopp som fastställs för varje särskilt fall. Om kostnaden i fall som avses i andra stycket har varit särskilt hög utgår dock ersättning även för kostnad som motsvarar det fastställda beloppet eller del därav.

33§ Länsstyrelsen prövar frågor om ersättning av statsmedel enligt 74 §, 75§ andra stycket, 76§ och 78-79 §§ samt 82§ lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst.

34§ Statens räddningstjänstverk prövar frågor om ersättning enligt 83§ lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst. I sådana fall som avsesi 32 § tredje stycket denna förordning prövar dock regeringen frågan om ersättning.

Besvär

35 § Länsstyrelsens beslut enligt 33 § överklagas hos statens räddningstjänstverk genom besvär. Statens räddningstjänstverks beslut i sådana ärenden får inte överklagas.

36 § Statens räddningstjänstverks beslut enligt 34 § överklagas till regeringen genom besvär.

66 Författningsförslag

Bemyndiganden

37§ Statens räddningstjänstverk meddelar efter samråd med konsumentverket, statens planverk och statens provningsanstalt föreskrifter enligt 60 § lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst.

38 § Statens räddningstjänstverk meddelar föreskrifter enligt 67 och 74 §§

lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst.

39§ Ytterligare föreskrifter för verkställighet av lagen (0000:000) om samhällets och denna

räddningstjänst förordning meddelas efter samråd med

statens räddningstjänstverk av rikspolisstyrelsen för fjällräddningstjänsten, av luftfartsverket för flygräddningstjänsten och för räddningstjänsten vid godkända flygplatser, av sjö- och kustbevakningsmyndigheten för Sjöräddningstjänsten och av statens strålskyddsinstitut för räddningstjänsten vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning.

Denna förordning träder i kraft den , då förordningen (1981:540) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m m upphör att gälla.

Författningsförslag 67

3 till

Förslag

om i hälso- och

Lag ändring

sjukvårdslagen (1982:763)

Enligt riksdagens beslut föreskrivs att 6§ hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6§ Landstingskommunen svarar för Landstingskommunen svarar för att det inom landstingskommunen att det inom landstingskommunen finns en ändamålsenlig organisation finns en ändamålsenlig organisation för att till och från sjukhus eller för att till och från sjukhus eller läkare transportera personer vilkas läkare transportera personer vilkas tillstånd kräver att transporten tillstånd kräver att transporten utförs med fordon som är särskilt utförs med fordon som är särskilt inrättade för ändamålet. inrättade för ändamålet eller med andra lämpliga transportmedel. I fråga om Sjuktransporter från

fartyg finns bestämmelser i lagen

(0000:000) om samhällets räddningstjänst.

Denna lag träderi kraft den , . Genom lagen upphävs Kungl Matts skrivelse den 29 maj 1969 om ambulans- och räddningsflygtjänsten.

68 Författningsförslag

4 till

Förslag

försvarsmaktens

Förordning

om

medverkan i m m

räddningstjänst

Regeringen föreskriver följande.

Inledning

l§ I denna förordning ges föreskrifter om försvarsmaktens medverkan i räddningstjänst enligt lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst och i annan liknande verksamhet.

Föreskrifter om försvarsmaktens medverkan i räddningstjänst

2 § Försvarsmakten är enligt 41 § lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst skyldig att medverka i räddningstjänst om inte den egna verksamheten oundgängligen hindrar det.

3§ Försvarsmaktens medverkan i räddningstjänst sker på begäran av räddningsledare.

4 § Beslut med anledning av begäran enligt 3 § meddelas av militärbefälhavare, garnisonschef, försvarsområdesbefälhavare, förbandschef eller enligt förbandschefens bestämmande av annan befattningshavare inom försvarsi makten.

5§ I fråga om hemvärnets medverkan meddelas beslut enligt 4§ av försvarsområdesbefälhavare eller, om dennes beslut inte hinner inhämtas, av hemvärnsbefäl.

Föreskrifter om försvarsmaktens medverkan i annan liknande verksamhet

6 § Försvarsmakten får ställa fordon, fartyg och luftfartyg med personal till förfogande för Sjuktransporter som avses i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) eller för transporter åt polis- och tullmyndigheterna om det föreligger ett oundgängligt behov av transporten.

Författningsförslag 69

Försvarsmaktens medverkan enligt första stycket sker på begäran av räddningsledare samt landstingskommun eller kommun som inte tillhör landstingskommun eller polis- och tullmyndighet. Beslut om försvarsmaktens medverkan meddelas av i 4§ angiven befattningshavare.

7 § Försvarsmakten får ställa fordon, fartyg och luftfartyg med personal till förfogande för efterforskningsverksamhet som polisen svarar för. Försvarsmaktens medverkan enligt första stycket sker på begäran av polischef. Beslut om försvarsmaktens medverkan meddelas av i 4 § angiven befattningshavare. Beslut om hemvärnets medverkan meddelas dock av i 5 § angiven befattningshavare.

Tillämpningsföreskrifter

8§ Överbefälhavaren meddelar efter samråd med berörda myndigheter ytterligare föreskrifter om försvarsmaktens medverkan enligt denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den . Genom förordningen upphävs kungörelsen (1969:85) om militär räddningstjänst m m samt Kungl Majzts beslut den 27 maj 1970 om hemvärnsmäns medverkan vid efterspanings- och bevakningstjänst m m.

70 Förfamzingsförslag sou 1933:77

5 till

Förslag Lag

om

sotningsverksamheten

Enligt riksdagens beslut föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

l § Samhällets sotningsverksamhet har till uppgift att hindra uppkomst och spridning av brand och att främja en god energihushållning.

2 § Kommunen svarar för att det finns en organisation för sotningsverksamheten i kommunen.

3§ Med sotning avses i denna lag sådan rengöring av 1. eldstad eller annan fast förbränningsanordning, som inte är inrättad för eldning uteslutande med gas, 2. rökkanal tillhörande objekt som sägs i 1, 3. imkanal, som syftar till att förhindra att brand kan uppkomma i och spridas från sådant objekt.

4§ Varje ägare eller innehavare av byggnad eller annan anläggning med objekt som sägs i 3 § är skyldig att vidta de åtgärder som behövs för att hindra att brand kan uppkomma i och spridas från sådant objekt.

Bestämmelser om kommunens sotningsverksamhet 5 § Kommunens räddningsnämnd svarar för sotningsverksamheten i kommunen enligt denna lag, i den mån annat inte följer av sådant beslut som avses i 3 kap 14§ kommunallagen (1977:179). Om räddningsnämnd finns bestämmelser i lagen (000:000) om samhällets räddningstjänst.

6§ I kommunen skall finnas ett eller flera sotningsdistrikt. I varje sotningsdistrikt skall finnas en skorstensfejarmästare.

7§ I kommunen skall sotning ske regelbundet på det sätt och med de tidsmellanrum som räddningsnämnden bestämmer. Tiden från en sotning till nästa sotning får dock inte vara längre än två år.

Författningsförslag 71

8 § I samband med sotning skall brandteknisk kontroll ske av objekt som sägs i 3§ samt av skorsten och tak med därtill hörande byggnadsdelar. Även i annat fall än som sägs i första stycket skall sådan brandteknisk kontroll verkställas om skorstensfejarmästaren, räddningschefen eller räddningsnämnden finner det nödvändigt.

9 § Sotning och sådan brandteknisk kontroll som sägs i 8 § skall utföras av distriktets skorstensfej armästare eller på hans ansvar av skorstensfejare som är anställd för att biträda honom. Sotning får dock utföras av annan än den som sägs i första stycket om räddningsnämnden efter skorstensfejarmästarens hörande beslutar det.

Tillsyn 10 § Räddningsnämnden utövar tillsynen inom kommunen över efterlevnai den av denna lag och med stöd av lagen meddelade föreskrifter. Inom länet utövas tillsynen över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter meddelade med stöd av lagen av länsstyrelsen. Den centrala tillsynen utövas av statens räddningstjänstverk efter samråd med statens planverk och statens energiverk.

ll§ En tillsynsmyndighet har rätt till tillträde till byggnader, lokaler, anläggningar och områden. Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och de handlingar som behövs för tillsynen. Det åligger polismyndighet att lämna det biträde som behövs för tillsynen.

12 § Den som utför sotning eller verkställer sådan brandteknisk kontroll som sägsi 8 § har samma rätt till tillträde och biträde av polismyndighet som sägs i 11 §.

Förelägganden och förbud

13§ Räddningsnämnden får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. Nämnden får överlämna till skorstensfejarmästaren att meddela sådant föreläggande eller förbud. Nämnden kan i ett beslut om föreläggande eller förbud sätta ut vite. Frågan om utdömande av vite prövas av länsrätten. Iakttas inte ett av nämnden beslutat föreläggande får nämnden vidta åtgärden på den försumliges bekostnad.

14§ Innan ett föreläggande eller förbud enligt denna lag meddelas bör samråd ske med berörda myndigheter och organ.

15 § Ett föreläggande eller förbud kan riktas mot ägare eller innehavare av berörd egendom eller mot båda. Vid meddelande av föreläggande eller förbud som avses i första stycket får ägaren eller innehavaren av egendomen åläggas att, om hans ställning upphör, omedelbart lämna räddningsnämnden uppgift om den nye ägarens eller innehavarens namn och adress.

72 Förfatmingsförslag

Ansvar och besvär

16§ Den som har fått medgivande enligt 9 § andra stycket att själv utföra sotning och som underlåter detta döms till böter.

l7§ Den som meddelar ett föreläggande eller förbud enligt denna lag får bestämma att beslutet skall gälla även om det överklagas.

l8§ Skorstensfejarmästarens och räddningsnämndens beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos länsstyrelsen genom besvär.

l9§ Länsstyrelsens beslut överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Bemyndigande 20§ Regeringen bemyndigas att meddela ytterligare föreskrifter i fråga om sotningsverksamheten och om skorstensfejarmästares åligganden enligt denna lag samt att meddela föreskrifter om avgifter för sotnings-, undersöknings- och besiktningsarbete som utförs av skorstensfejare. Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet och åt kommun att besluta om föreskrifter enligt första stycket.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 2. Sotningsfrister enligt 7 § skall ha fastställts före den . Intill dess skall bestämmelserna om sotningsfrister i de kommunala brandordningarna gälla. 3. I mål eller ärende som har anhängiggjorts före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser. 4. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift, som har ersatts genom en bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

Författningsförslag 73

6 till

Förslag

sotningsverksamheten

om

Förordning

Regeringen föreskriver följande.

1 § I denna förordning ges föreskrifter om sotningsverksamheten enligt lagen (0000:000) om sotningsverksamheten.

2 § Statens räddningstjänstverk får efter samråd med berörda myndigheter meddela föreskrifter om den behörighet som skall krävas av den som är skorstensfejarmästare i ett sotningsdistrikt.

3§ Regeringen meddelar särskilda föreskrifter om utbildning av sotningspersonal.

4 § I samband med sotning enligt 7 § lagen (0000:000) om sotningsverksamheten bör skorstensfejaren avsedda fasta förbränningsanordningar med 1. justera för värmeproduktion tillhörande eldningsapparater till bästa möjliga förbränningsvärden, . verkställa energisparteknisk kontroll, . informera fastighetsägare om brandskydds- och energisparåtgärder m m. bör vid sotning eller vid annat tillfälle också vidta de Skorstensfejare i eldstäder och andra kanalanslutna förbränytterligare rengöringsinsatser ningsanordningar som bedöms nödvändiga från energisparsynpunkt.

5 § Skorstensfejarmästaren skall föra förteckning över de byggnader och

andra anläggningar i sotningsdistriktet inom vilka sotning skall ske och i förteckningen anteckna verkställda förrättningar.

6 § Vid sotning skall föras protokoll. Protokollet skall omfatta redovisning av och av resultatet av brandteknisk kontroll enligt lagen sotningsåtgärder (0000:000) om sotningsverksamheten. Protokollet bör omfatta även redovisning av uppmätta förbränningsvärden och resultatet av energisparteknisk kontroll samt innehålla förslag till eventuella energisparåtgärder. Protokollet skall tillställas fastighetsägaren eller innehavaren av byggnaden eller anläggningen samt räddningsnämnden.

74 Författningsförslag

7§ Skorstensfejarmästaren skall på anmodan av räddningschefen, räddningsnämnden eller länsstyrelsen göra de undersökningar och besiktningar av eldstäder, förbränningsanordningar, rök- och imkanaler som behövs för att utröna brandfara.

8 § Upptäcker skorstensfejarmästaren vid sotning eller vid brandteknisk kontroll enligt lagen (0000:000) om sotningsverksamheten felaktighet eller annat missförhållande som kan utgöra fara för brand eller annan olyckshändelse och som skorstensfejarmästaren inte får meddela föreläggande eller förbud om, skall denne omedelbart underrätta räddningschefen eller räddningsnämnden i kommunen.

9 § Kommunen får meddela närmare föreskrifter om sotningsverksamheten samt om skorstensfejarmästares åligganden.

l0§ Kommunen beslutar om avgifter för sotnings-, undersöknings- och besiktningsarbete som utförs av skorstensfejare.

Denna förordning träder i kraft den

Författningsförslag 75

7 till

Förslag

i

Förordning

om

ändring

vägtrafikkungörelsen (1972:603)

föreskriver i fråga om vägtrafikkungörelsen (1972:603)1 att

Regeringen 148 och 169 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

148 § Lokala trafikföreskrifter medde- Lokala trafikföreskrifter meddelas av länsstyrelsen i de fall som avses las av länsstyrelsen i de fall som avses i 147§ andra stycket 4, 5, 6 eller i 147§ andra stycket 4, 5, 6 eller 10-12 eller tredje stycket. Länssty- 10-12 eller tredje stycket. Länsstyrelsen meddelar också lokala trafik- relsen meddelar också lokala trafikföreskrifter som avser transport av föreskrifter som avser transport av farligt gods eller för sådana tävlingar farligt gods eller för sådana tävlingar har lämnat till- som länsstyrelsen har lämnat tillsom länsstyrelsen stånd till enligt 105 §. stånd till enligt 105 §. Det åligger länsstyrelsen att upprätta en plan över de begränsningar i möjligheterna att transportera farligt gods som bör förekomma i länet i dess helhet. Samråd bör därvid ske med berörda kommuner. Om en lokal trafikföreskrift enligt Om en lokal trafikföreskrift enligt 147 § andra stycket 6 avser reglering 147 § andra stycket 6 avser reglering i samband med väghållningsarbete i samband med väghållningsarbete eller liknande arbete får den myn- eller liknande arbete får den myndighet som har hand om väg- eller dighet som har hand om väg- eller gatuhållningen närmare ange tid och gatuhållningen närmare ange tid och plats för inskränkningen i enlighet plats för inskränkningen i enlighet med föreskrifter som trafiksäker- med som trafiksäker-

föreskrifter

hetsverket meddelar. hetsverket meddelar. Andra lokala trafikföreskrifter än Andra lokala trafikföreskrifter än som avses i första stycket meddelas som avses i första stycket meddelas av kommunen. Kan ett beslut av av kommunen. Kan ett beslut av kommunen inte avvaktas utan olä- kommunen inte awaktas utan olägenhet ankommer det på polismyn- genhet ankommer det på polismyn- 1 Kungörelsen omtryckt att meddela föreskriften. digheten att meddela föreskriften. 1978: 1000. digheten

76 Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

169§ Talan mot beslut av polismyndig- Talan mot beslut av polismyndighet enligt denna kungörelse föres het enligt denna kungörelse föres hos länsstyrelsen genom besvär. hos länsstyrelsen genom besvär Talan mot beslut av rikspolissty- Talan mot beslut av rikspolisstyrelsen, trafiksäkerhetsverket, sta- relsen, trafiksäkerhetsverket, statens vägverk, socialstyrelsen eller tens vägverk, socialstyrelsen eller länsstyrelse enligt denna kungörelse länsstyrelse enlig denna kungörelse föres hos regeringen genom be- föres hos regeringen begenom svär. svär. Trafiksäkerhetsverket och statens Trafiksäkerhetsverket och statens vägverk får föra talan mot polismyn- vägverk får föra talan mot polismyndighets eller länsstyrelses beslut i dighets eller beslut i länsstyrelses fråga om lokal trafikföreskrift och fråga om lokal trafikföreskrift och undantag från sådan föreskrift. undantag från sådan föreskrift. Kommun får föra talan mo! länsstyrelses beslut i fråga om lokal trafikföreskrift som avser transport av farligt gods och undantag från sådan föreskrift.

Denna förordning träder i kraft den

Författningsförslag 77

8 till

Förslag

om av

Förordning upphävande

brandstadgan (1962:91)

Regeringen föreskriver efter riksdagens hörande att brandstadgan (1962:91) skall upphöra att gälla vid utgången av år

1 Stadgan omtryckt 1974:81.

78 Författningsförslag

9 till

Förslag

i

Lag

om

ändring luftfartslagen

(1957:297)

Enligt riksdagens beslut föreskrivs att 11 kap 1 § luftfartslagen (1957:297)1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 kap

Om flygrâddningstjänst och bärgning samt om undersökning av

luftfartsolyckor

Flygräddningstjänst

1 § Föreskrifter angående åtgärder, då Bestämmelser om flygräddnings-

luftfartyg är saknat, förolyckat eller tjänst finns i lagen (0000:000) om nödställt eller fara hotar lufttrafiken samhällets

räddningstjänst. (flygräddningstjänst), meddelas av

regeringen eller, efter regeringens

bemyndigande, av luftfartsverket. Regeringen må ålägga ägare eller Regeringen kan ålägga ett luftfarinnehavare av luftfartyg samt dem och dem tygs ägare eller innehavare som göra tjänst å sådant fartyg eller som tjänstgör på luftfartyg eller andra

vid flygplats eller annan anläggning anläggningar för luftfarten att delta i för luftfarten skyldighet att medverka flygräddningstjänst. I om

fråga i flygräddningstjänsten, så ock med- ersättning av allmänna medel för dela bestämmelser om ersättning av bestämmelser i

deltagandet finns

allmänna medel för sådan medver- lagen om samhällets (0000:000) kan. [fråga om ersättning vid person- räddningstjänst. skada gäller lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd och lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada. 1 Lagen omtryckt 1979:643. Denna lag träder i kraft den

Författningsförslag 79

10 till

Förslag

i

Förordning

om

ändring

luftfartskungörelsen (1961:558)

Regeringen föreskriver i fråga om luftfartskungörelsen (1961:558) dels att 78 och 114 §§ skall ha nedan angivna lydelse; dels att 115, 120 och 121 §§ skall upphöra att gälla.

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

78§

Flygsäkerhetstjänst Flygtrafiktjänst Luftfartsverket bestämmer i vilken Luftfartsverket bestämmer hur infor-

omfattning och på vad sätt informa- mationstjänsten och teletjänsten för tionstjänst för luftfarten, teletjånst, luftfarten, flygtrafikledningstjånsten trafikledning för luftfarten, väder- och vädertjänsten skall vara ordnad.

lekstjänst eller annan flygsäkerhets- Verkets beslut skall meddelas efter

tjänst skall vara anordnad. Beslut samråd med televerket i fråga om

härom skall meddelas i samråd såvitt teletjänsten för luftfarten och med

angår teletjänst med televerket, ifrå- Sveriges Meteorologiska och hydroga om väderlekstjänst med Sveriges logiska institut i fråga om vädertjänmeteorologiska och hydrologiska in- sten. Om det behövs skall verket

stitut samt i förekommande fall med samråda även med chefen för flyg-

chefen för flygvapnet. vapnet. Då skäl äro därtill, må luftfartsver- Luftfartsverket får uppdra åt inne-

ket uppdraga åt innehavare av allmän havaren eller någon annan att svara flygplats eller annan att ombesörja för flygtrafiktjänsten i den omfattning

den flygsäkerhetstjänst, som med som är skälig med hänsyn till trafiken hänsyn till trafiken på flygplatsen och på flygplatsen och liknande ornstän-

andra sådana förhållanden skäligen digheter. må anses kunna åläggas honom.

Särskilda trafikledningsbeståm- Om flygräddningstjänst finns bemelser för civil luftfart inom militärt stämmelser i lagen (0000:000) om kontrollerat luftrum och på militära samhällets räddningstjänst och med flygplatser meddelas av chefen för stöd av lagen meddelade föreskrif-

flygvapnet i samråd med luftfartsver- ter. ket.

Tjänstgörande trafikledare skall

när han får vetskap om inträffad olyckshändelse eller annan omständighet, varom förmäles i 11 kap 7§

80 Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

luftfartslagen, ofördröjligen underrätta luftfartsinspektionen.

Flygräddningstjänst

114 § Svensk flygräddningstjänst skall Om ledningen och organisationen

utföras icke blott inom svenskt områ- av flygräddningstjänsten finns be-

de utan även över de delar av omgi- stämmelser i lagen (0000:000) om vande hav, där flygräddningstjänsten samhällets räddningstjänst och med jämlikt överenskommelse med främ- stöd av lagen meddelade föreskrifmande stat eller eljest lämpligen bör ter. ankomma å svensk myndighet. Flygräddningstjänsten skall äga rum utan hänseende till nationaliteten hos det luftfartyg, som är föremål för verksamheten, eller hos de därå ombordvarande.

Denna förordning träder i kraft den

sou 1983:77 Författningsförslag 81

11 till

Förslag

av vissa

Förordning

om

upphävande

om för

författningar ersättning

i rn m

deltagande räddningstjänst

Regeringen föreskriver att följande författningar skall upphöra att gälla vid utgången av år , nämligen 1. kungörelsen (1961:457) om ersättning på grund av medverkan i skyddsarbete vid olyckor i atomanläggningar m m, 2. kungörelsen (1961:564) om ersättning av statsmedel för medverkan i flygräddningstjänst m m, 3. förordningen (1974:411) om ersättning för deltagande i räddningstjänst rn m.

82 Författningsförslag

12 till

Förslag

om i

Lag ändring lagen (1977:268)

om

statligt personskadeskydd

Enligt riksdagens beslut föreskrivs att i 1 § lagen (1977:268) om statligt personskadeskydd skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Denna lag gäller ersättning av staten vid personskada och tillämpas på 1. den som fullgör tjänstgöring eller genomgår utbildning eller inskrivningsprövning enligt värnpliktslagen (1941:967), lagen (1966:413) om vapenfri tjänst. civilförsvarslagen (1960:74) eller 9 a§ krigssjukvårdslagen (1953:668). 2. den som deltager i räddnings- 2. den som deltager i räddningstjänst eller övning med brandstyrka tjänst eller övning med räddningskår enligt brandlagen (1 974.80), skydds- enligt lagen (000z000) om samhällets arbete enligt lagen (1960:331) om räddningstjänst eller utför Sjuktranskyddsåtgärder vid olyckor i atoman- sporter i anslutning till räddningsläggningar m m eller flygräddnings- tjänsten. tjänst enligt luftfartslagen (1957:297).

3. den som är intagen för vård i kriminalvårdsanstalt, ungdomsvårdsskola, allmän eller statsunderstödd enskild vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller arbetsanstalt samt den som häktad eller anhållen eller i annat fall intagen eller tagen i förvar i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest. Regeringen får föreskriva att lagen skall tillämpas även på den som frivilligt deltageri verksamhet inom totalförsvaret elleri annat fall som avses i första stycket deltager i verksamhet för att avvärja eller begränsa skada på människor eller egendom eller i miljön.

Denna lag träder i kraft den

Författningsförslag 83

13 till

Förslag

om i

Förordning ändring förordningen

om

(1977:284) arbetsskadeförsäkring

och

statligt personskadeskydd

Regeringen föreskriver att 16 § förordningen (1977:284) om arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd skall ha nedan angiven lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 § Underrättelse om skada som omfattas av statligt personskadeskydd och som visar sig under skyddstiden skall lämnas 1. beträffande värnpliktstjänstgöring: till kompanichefen eller motsvarande befäl eller, i fråga om inskrivningsprövning, till inskrivningschefen, 2. beträffande vapenfri tjänstgöring: till den hos vilken tjänstgöringen fullgöres eller arbetsföreståndare eller, i fråga om prövning, till chefen för vapenfrinämndens kansli, 3. beträffande civilförsvarstjänstgöring: till civilförsvarsstyrelsen eller myndighet som styrelsen bestämmer, 4. beträffande bistånds- och katastrofutbildning: till chefen för biståndsutbildningsnämndens kansli, 5. beträffande räddningstjänst el- 5. beträffande räddningstjänst eller övning med brandstyrka: till ler övning med räddningskår: till

brandchefen eller särskild befälhava- räddningschefen, räddningsledaren

re vid tillfället, eller länsstyrelsen, 6. beträffande skyddsarbete vid olycka i kärnkraftsanläggning: till länsstyrelsen, 7. beträffande flygräddningstjänst: till ledaren av flygräddningsföretaget, 8. beträffande hemvärnstjänstgöring: till hemvärnschefen eller driftvärnschefen, 9. beträffande verksamhet som någon som avses i 6§ 2-5 deltager i: befäl eller, i fråga om verksamhet som till kompanichefen eller motsvarande ej lyder under försvarsmakten, till länsstyrelsen, 10. beträffande intagning i anstalt, ungdomsvårdsskola, häkte eller polisarrest: till föreståndaren.

84 Författningsförslag

Kompanichef eller motsvarande befäl inom försvarsmakten skall omedelbart underrätta regementschefen eller motsvarande chef om skada som han har blivit underrättad om eller på annat sätt har fått kännedom om. Denna förordning träder i kraft den

sou 1933:77 Författningsförslag 85

14 till

Förslag

om i

Förordning ändring förordningen

militär medverkan i

(1983:479)

om

civil verksamhet

Enligt regeringens beslut föreskrivs i fråga om förordningen (1983:479) om militär medverkan i civil verksamhet dels att rubriken närmast före 1 § skall utgå; dels att 1-6 §§ skall upphöra att gälla.

Denna förordning träder i kraft den

HI

Inledning

-

1 Kommitténs det hittills

uppdrag

arbetet

genomförda

- av antalet

1.1 Samhällets förändringar utvecklingen

och av skadorna

olyckor

Det moderna samhällets utveckling har i hög grad präglats av de snabba tekniska och av den starka urbaniseringen. Den tekniska framstegen till en storskalighet inom framför allt utvecklingen har lagt grunden industrin. Produktionen av varor och tjänster har geografiskt sett blivit mer koncentrerad än tidigare. I det storskaliga samhället har person- och ökat kraftigt. Ett påtagligt resultat av den godstransporterna mycket tekniska utvecklingen - framför allt av den kemiska industrins forskningsoch utvecklingsarbete - är vidare de många nya ämnena och materialen som vi använder. Den ökade energikonsumtionen och bruket av nya energikällor har också satt sin prägel på utvecklingen. Urbaniseringen har inneburit en ökad koncentration av bebyggelse och befolkning. Utvecklingen har medfört att tätorterna har ökat sin andel av befolkningeni landet från drygt 60 % år 1950 till något mer än 80 % trettio år senare. Detta innebär över två milj fler människor i de tättbebyggda områdena än tidigare. De tre storstadslänen har svarat för nästan hälften av hela ökningen. Bara tillfälligt - under perioder med allmänt sett svaga ekonomiska konjunkturer - har takten i dessa förändringar mattats av. Den samhällsutveckling som kommittén kortfattat beskriver har självfallet haft mycket gott med sig. Den har lagt grunden till den under lång tid stigande materiella välfärden. Samtidigt har utvecklingen skapat problem. har inneburit att många för människorna viktiga samman- Urbaniseringen sönder. Det har blivit svårare för den enskilde att bedöma hang brutits riskerna för liv och egendom. Många av de tekniska förändringarna har gjort samhället mer komplicerat och därmed sårbarare än tidigare. För flera typer av olyckor har skadorna ökat från år till år - det gäller bl a bränderna. Vidare har miljön i ökad utsträckning kommit att drabbas av betydande skador. Genom i produktion och transporter har riskerna för storskaligheten omfattande verkningar av enskilda olyckor blivit större än tidigare. samhällsutvecklingen har emellertid också genom de ökade kraven på säkerhet framtvingat ett allt bättre skydd mot olyckor och skador. Genom den tekniska utvecklingen har det blivit möjligt att efter hand göra detta

88 Kommitténs uppdrag - det hittills genomförda arbetet

skydd effektivare. Det gäller både de förebyggande åtgärderna mot olyckor och den räddningstjänst som skall gripa in när en olycka har inträffat. Sådan var den bild av ett samhälle med ökande risker för olyckor men med allt bättre möjligheter att skydda människor, egendom och miljö som kommittén tecknade i principbetänkandet (SOU 1981:82) Samhällets räddningstjänst. Beskrivningen mötte ingen kritik från remissinstanserna. Kommitténs bedömning representerar en uppfattning om sambandet mellan samhällsutvecklingen och samhällets sårbarhet som många av allt att döma delar. En studie av större olyckor i Sverige som för kommitténs räkning har utförts inom försvarets forskningsanstalt (FOA)* visar att kostnaderna för stora industribränder ökade mycket starkt under l970-talet. Från 1920-talet och framåt låg de årliga skadorna på en i stort sett oförändrad nivå. Antalet omkomna per år vid stora bränder har också stigit under de 60 år som studien omfattar. Jämfört med förhållandena under 1920-talet och de följande decennierna har det vidare skett en ökning av antalet döda i svåra tågolyckor, bilolyckor och flyghaverier. Även om antalet årligen omkomna vid stora fartygsolyckor och vid svåra båt- och drunkningsolyckor har minskat finns det för den redovisade tidsperioden ett stöd för tesen om samhällets ökade sårbarhet. Enligt FOA-studien blir bilden emellertid en annan om olyckornas utveckling sedan 1920-talet vägs mot den allt större folkmängden, de starkt stigande person- och godstransporterna och den mångdubblade industriproduktionen. Tendensen blir på de flesta områdena i stället en minskning av skadorna vid de stora olyckorna relativt sett. För planeringen av både räddningstjänsten och den förebyggande verksamheten har de absoluta talen enligt F OA-studien å andra sidan ett större intresse än de relativa. Räddningsorganen behöver ha en uppfattning om de verkliga olycks- och skadetalen för att kunna ta ställning till behovet av resurser i räddningsorganisationen. Kommittén vill framhålla att det självfallet är svårt att bedöma den

framtida utvecklingen av olyckorna och deras verkningar. Riskbilden

förändras. En del faktorer kommer liksom hittills att kunna minska sårbarheten i samhället- andra kan komma att öka den. Bedömningar av de framtida hoten bör grundas på överväganden om framför allt den tekniska utvecklingen, om de sociala förändringarna och om samhällets ekonomiska utveckling. De studier av det framtida samhället som har gjorts på olika håll är inte entydiga. De allmänna utgångspunkterna för bedömningarna varierar och framtidsstudierna ger inte minst av det skälet mycket olika resultat. Det saknas ännu underlag för en allsidig och uttömmande analys av riskerna för olyckshändelser och omfattningen av skadorna i det svenska samhället. F OA-studien är ett steg på vägen mot mer underbyggda slutsatser men har inte syftat till någon djuplodande eller fullständig analys. Vid sina bedömningar om framtiden i detta avsnitt får kommittén till stor del utgå från de allmänna tendenser i samhället som redan gör sig gällande. Graden av 1 Petter Wulff, Stora - osäkerhet i dessa bedömningar beror i hög grad på tidsperspektivet. Om olyckor Räddningstjänslutsatserna skall kunna utgöra en bakgrund till kommitténs sten i centrum. Utgiven förslag om en i FOAs rapportserie utvecklad räddningstjänst och brandförebyggande verksamhet, är det 1984. knappast möjligt att begränsa bedömningarna till de förändringar som sker

Kommitténs uppdrag - det hittills genomförda arbetet 89

enbart på några års sikt. Det riktigt långa perspektivet - t ex 25-30 år - har inte heller stor relevans för kommitténs arbete. Under en så lång tid kommer det längre fram att fordras nya överväganden om samhällets räddningstjänst och ytterligare förändringar i verksamheten. Kommittén bedömer att det fram till senare hälften av 1990-talet, som kan vara en lämplig period att överblicka, inte är sannolikt att samhället kommer att förändras på ett sådant sätt att olyckshändelserna och skadorna ökar eller minskar på något mer drastiskt sätt. Något stort genomslag för nya tendenser i samhället som ger upphov till hittills okända typer av olyckor eller som tvärtom eliminerar praktiskt taget alla slag av risker är det inte realistiskt att räkna med. För bedömningar av den framtida hotbilden förefaller det mer rimligt att utgå från de olika faktorer i den allmänna samhällsutvecklingen som redan är kända. Takten i förändringarna kan emellertid på en del områden bli en annan än den som vi har varit vana vid. När det först gäller den tekniska utvecklingen får vi räkna med åtskilliga nya metoder och processer i industriproduktionen. Ett stort antal nya produkter och material, framför allt inom den starkt växande kemiska industrin, kommer liksom hittills att utvecklas och användas kommersiellt i mycket stor skala. Ny teknik kommer vidare att utnyttjas för olika uppgifter inom både produktionen och den övriga hanteringen av varorna. Många nya processer, ämnen och transportmetoder kan komma att medföra tidigare

okända risker för olyckor. Genom att produktionen i takt med tillkomsten de

allt fler elektroniska hjälpmedlen blir mer komplicerad ökar riskerna för att även små skador skall leda till allvarliga störningar med ekonomiskt sett mycket stora verkningar. I en pessimistisk bedömning av den framtida utvecklingen dominerar dessa faror. Enligt kommitténs mening finns det emellertid underlag också för ett positivt synsätt. En allt större del av industriproduktionen kommer att ske i högautomatiserade former. Den centrala manövreringen av många processer kommer att fortsätta öka. Resultatet blir att allt färre människor kommer att behöva utsättas för risker när de bevakar farliga rutinarbeten. En allt större enhetlighet i den tekniska utrustningen kan vidare göra det lättare för människor som byter arbetsplats att anpassa sig till nya förhållanden och för företagen att tillgodose kraven på säkerhet i arbetet. Den tekniska utvecklingen ger också bättre möjligheter än tidigare att upptäcka och kontrollera de flesta nya riskerna. Skyddssystemen kan med enkla medel göras effektivare. Genom en alltmer utbredd användning av mikroelektronik och datateknologi blir det möjligt att ännu noggrannare övervaka driften av både stora och små produktionsanläggningar. Även transporterna kan genom fortsatta tekniska framsteg göras betydligt säkrare. Nya satellitbaserade alarmeringssystem innebär att fartyg eller flygplan som råkar i nöd snabbt kommer i kontakt med räddningsorganen och att de senare på ett enkelt sätt kommer att kunna lokalisera de nödställda. Till ett mer optimistiskt synsätt hör också att tekniken inte längre ensidigt gynnar stordriften inom industrin och transportverksamheten. Genom den pågående utvecklingen av informationsöverföringen kan en rationell produktion i större utsträckning än förr komma att bedrivas i decentraliserade former. För en del av produktionen kan det minska kraven på transporter av råvaror och färdiga produkter - och omfattningen av resorna till och från

90 Kommitténs uppdrag - det hittills genomförda arbetet

arbetet. För andra delar av produktionen leder den mer decentraliserade tillverkningen till ökade transporter av råvaror och färdiga produkter. Oavsett vilket mönster som kommer att dominera ökar sannolikt de kommersiella kontakterna mellan olika företag och produktionsställen. Det ger i stället fler långväga persontransporter med bl a flyg och tåg än för närvarande. Den tidigare starka tillväxten av de största tätorterna i landet började under 1970-talet visa tendenser att avta. Om koncentrationen av befolkning och näringsliv inte går lika snabbt som tidigare, kan detta få betydelse även för den sociala utvecklingen. En ökad balans i utvecklingen av stora, medelstora och små orter gör det i viss mån lättare att begränsa de sociala och andra problem som följer med tätortstillväxten. Det blir vidare mer naturligt att vid utformningen av miljön ta lokala hänsyn. Till de sociala förändringarna hör också flera faktorer som har med människans egen utveckling att göra. Även om miljön förbättras kan växande påfrestningar av olika slag för ett antal människor innebära fler och

större risker för olyckor. Ökningen av antalet anlagda bränder anses i stor

utsträckning ha sådana orsaker. Drogmissbruk leder ofta till olyckshändelser av olika slag. Ökad fritid är självfallet en positiv faktor men kan få betydelse för utvecklingen av olyckor och skador, om allt fler använder fritiden för spänningsfyllda och riskbetonade sysselsättningar. Samtidigt blir många människor genom ökad allmän utbildning och en effektivare information om förebyggande åtgärder bättre anpassade till den tekniska, ekonomiska och sociala utvecklingen. Utbildning och information ökar medvetenheten om riskerna för olyckor och om de åtgärder som var och en kan vidta för att i ökad utsträckning undvika dem. Till detta hör att allt fler blir medvetna om att människan är den svaga länken och att den enskilde själv kan göra mycket för att eliminera hotet om fler och större olyckor. Ett stort antal människor ställer ökade krav på trygghet och för många av dessa blir skyddet mot olyckor en vardaglig rutin. Efter en sammanvägning av de olika faktorerna finner kommittén inte stöd för att olyckshändelserna i det svenska samhället skulle komma att öka drastiskt under återstoden av detta sekel. Det är sant att samhället har blivit sårbarare. Små störningar kan i allt fler fall lamslå även mycket stora enheter. Men den tekniska och en del av den sociala utvecklingen leder också till att skeendet kan kontrolleras bättre än hittills. Människors stigande krav på ett effektivt skydd mot olyckor och det ökande intresset hos många att själva vidta skyddsåtgärder verkar i samma riktning. Som en bakgrund till sina överväganden och förslag i detta betänkande anser kommittén det mest rimligt att utgå från en framtida olycks- och skadebild som i stort överensstämmer med den nuvarande. För en del typer av olyckor kommer skadorna att öka, för andra bör de kunna minska. Det är möjligt att dessa förändringar i det tidsperspektiv som kommittén har valt kommer att ta ut varandra. En sådan utveckling förutsätter emellertid att det finns en effektiv räddningstjänst som kan anpassas till förändringarna i samhället. Enligt kommitténs bedömning är det möjligt att genom aktivare förebyggande åtgärder och en utvecklad räddningstjänst väsentligt minska de skador som humanitärt och ekonomiskt i fortsättningen kan leda till stora förluster både för enskilda och för samhället.

Kommitténs uppdrag - det hittills arbetet 91 genomförda

Räddningstjänstkommitténs uppdrag

1.2.1 Direktiven till kommittén* i

Räddningstjänstkommitténs uppdrag var ursprungligen att utreda frågan om ersättning för skador på grund av naturkatastrofer. Till utredningsuppdraget

hörde också, framgår det av regeringens direktiv (Dir 1979:36), att klarlägga

vem som bör ha ansvaret för att geotekniska undersökningar och förebyggande åtgärder mot jordskred vidtas. Kommittén skulle vidare enligt de ursprungliga direktiven behandla frågor om ersättning för vissa ingrepp enligt brandlagen och om regressrätt för kostnader för räddningstjänst enligt brandlagen. Som framgår av redogörelsen i avsnitt 1.3 har kommittén slutfört sina överväganden om ersättning för skador på grund av naturolyckor och om geotekniska undersökningar och förebyggande åtgärder mot skred.

Genom tilläggsdirektiv (Dir 1979:57) utvidgades kommitténs uppdrag till

att omfatta frågan om inrättande av en statlig kommission för undersökning av allvarliga olyckor. Kommittén har även i denna del fullgjort sitt uppdrag. Vidare skulle kommittén förutsättningslöst pröva frågan om huvudmannaskapet för en räddningstjänst med nuvarande och möjliga nya uppgifter. Till begreppet räddningstjänst hör i det här sammanhanget enligt direktiven inte bara den verksamhet som avses i 1 § brandlagen utan också annan verksamhet som syftar till att samhället skall kunna avvärja eller begränsa skador som följer av olyckor och liknande händelser. Uppdraget omfattar även frågan om huvudmannaskapet för Sjuktransporter och ambulansverksamhet. Kommittén bör enligt direktiven särskilt beakta att ett effektivt av resurser utnyttjande som finns eller som kan byggas upp hos statliga, kommunala, landstingskommunala och enskilda organ har väsentlig betydelse för en effektiv räddningstjänst. Vidare fordras en effektiv av ledning räddningsarbetet. För denna krävs en god planläggning och en god samordning mellan de organ som deltar i verksamheten, framhålls det i direktiven. Oavsett vilken ställning kommittén tari frågan om huvudmannaskapet bör kommittén som förbättrar förutsätt-

överväga och lämna förslag till åtgärder

ningarna för en effektiv räddningstjänst. Behovet att samordna räddningsarbetet inom större geografiska områden bör särskilt uppmärksammas. Enligt direktiven gäller det tex när en händelse fordrar räddningsinsatser både till lands och till sjöss och när sådana åtgärder måste vidtas i flera län samtidigt. Kommittén bör dessutom undersöka om de bestämmelser i brandlagstiftningen som gäller planläggning, regional ledning och ingrepp i i* Direktiven i dess helannans rätt skall kunna tillämpas också i situationer som inte är nödlägen i hel fedoVisas i Bilaga A ti E

brandlagens mening. En sådan möjlighet skulle kunna vara av betydelse för befâmkanflet redogprelse fqr bakgrun-

det saneringsarbete som vidtar efter själva bekämpningen (räddningstjänden till direktiven - bl a sten) vid ett omfattande oljeutflöde, framhålls det i direktiven. en översikt över rädd. Kommittén bör vidare överväga frågan om en skärpning av bestämmelningstjänstfrågornas i

serna i brandlagen om skyldighet för bl a vissa industriföretag med riskfylld ?ehandling riksdag?!

verksamhet att vidta förebyggande åtgärder. Det bör också prövas om en

3::

industri skall kunna åläggas att svara för den ökning av samhällets kostnader gare betänkande (SOU A för beredskap m m som industrins verksamhet orsakar. 1981:82) Samhällets

Genom ytterligare tilläggsdirektiv (Dir 1983:4) har regeringen uppdragit Yäddningstläüst-

92 Kommitténs uppdrag - det hittills genomförda arbetet

åt kommittén att överväga frågor om en utökad beredskap mot kemikalieolyckor. Kommittén skall vidare enligt dessa senare tilläggsdirektiv behandla frågor om vissa brandförebyggande åtgärder. Det gäller bl a brandskydd i andra lokaler än bostäder. Redogörelser för kommitténs uppdrag inom de nu redovisade områdena lämnas i kapitel 12 och 13 i samband med kommitténs överväganden av dessa frågor.

1.2.2 Särskilda beslut av regeringen m m

Statens brandnämnd hemställde i skrivelse den 20 oktober 1977 om ändringi brandlagens regler om tjänsteplikt så att länsstyrelsen får möjlighet att förordna om allmän tjänsteplikt för räddningsinsatser utan att länsstyrelsen har övertagit ledningen. Skrivelsen har remissbehandlats och med remissinstansernas yttranden överlämnats till räddningstjänstkommittén. Genom skrivelse den 5 juli 1978 underställde statens brandnämnd regeringen ett förslag till riktlinjer för dimensionering m m av kommunernas styrkor i beredskap för räddningstjänst. Riksrevisionsverket uttalade i yttrande den 18 december 1978 att förslaget borde återremitteras till brandnämnden för ytterligare utredning av förslagets kostnader och andra effekter. Svenska kommunförbundet avstyrkte förslaget i yttrande den 6 september 1979. Förbundet bedömde merkostnaderna som avsevärda och framhöll att det behövs ett bättre underlag för bedömning av om dessa högre kostnader är motiverade. Regeringen har överlämnat handlingarna i ärendet till räddningstjänstkommittén och har gett kommittén i uppdrag att överväga och lägga fram förslag i dimensioneringsfrågan. Länsstyrelserna i Kalmar län och i Malmöhus län tog i skrivelser till regeringen under år 1980 upp frågor som snöovädren vintern 1978/79 aktualiserade. Länsstyrelserna avgav rapporter med redovisning av bl a erfarenheter från räddningstjänst- och undsättningsarbetet. Till rapporterna fogades en rad förslag avsedda att förbättra planläggning, beredskap och samhällsinsatser. Förslagen avser bl a beredskapstjänst för länsstyrelsepersonal som skall ingå i räddningsledningen, möjligheter att förbjuda privat biltrafik under svåra vägförhållanden, bättre väderinformation och effektivare sambandsmöjligheter. Enligt den av regeringen beslutade förordningen (1979:1082) om lokala trafikföreskrifter i vissa fall får länsstyrelsen numera, om det behövs på grund av särskilt svåra väderförhållanden eller liknande omständigheter, helt eller delvis förbjuda fordonstrafik på vissa vägar eller inom vissa områden. Regeringen har i övrigt konstaterat att flera av de frågor som länsstyrelserna har tagit upp hör till dem som räddningstjänstkommittén enligt sitt uppdrag

skall utreda. Övriga frågor som har samband med erfarenheterna från

snöovädren bör enligt regeringen lämpligen också övervägas av kommittén. I avvaktan på resultatet av detta utredningsarbete bör det enligt regeringen ankomma på länsstyrelserna att med de medel som står till förfogande vidta de åtgärder som kan anses påkallade. Regeringen har förordnat att länsstyrelsernas skrivelser och rapporter med anledning av snöovädren skall överlämnas till räddningstjänstkommittén. I betänkandet (SOU 1978:83) Sjukvården i krig framhöll utredningen om sjukvården i krig att både fredssjukvårds- och beredskapsskäl motiverar en

Kommitténs uppdrag - det hittills genomförda arbetet 93

längre tids försöksverksamhet i fred med sjuktransporter med helikoptrar. Efter remissbehandling förordnade regeringen att betänkandet i de delar som innehållet berör frågan om sjuktransporter skulle överlämnas till räddningstjänstkommittén. Som framgår av redogörelsen i avsnitt 1.3 har kommittén slutfört sina överväganden i denna fråga. Statens brandnämnd hemställde i en skrivelse den 2 februari 1977 - med

hänvisning till att kommuner årligen förorsakas kännbara släckningskostna-

der vid brand i vegetation i samband med militära övningar - att regeringen skulle överväga dels om ersättning till kommun av statsmedel i dessa fall bör utgå för hela släckningskostnaden, dels om ersättningen bör bestridas ur anslaget för försvarsmakten. Regeringen har förordnat att brandnämndens framställning och övriga skrivelser i ärendet skall överlämnas till räddningstjänstkommittén. Länsstyrelsen i Malmöhus län hemställde i en skrivelse den 3 mars 1980 att regeringen skulle vidta de åtgärder som behövs för att effektivisera ledningen

på civil sida och samarbetet med militärbefälhavarna vid katastroflägen ifred när fler än ett län berörs. Länsstyrelseni Kalmar län avgav den 5 mars 1980 en rapport med erfarenheter från en klorgasövning i Kalmar hösten 1979. I en

skrivelse till regeringen i anslutning till rapporten lämnades även förslag till åtgärder för att beredskapen mot sådana olyckor skulle kunna förbättras. Regeringen har förklarat att räddningstjänstkommittén enligt sina direktiv skall behandla de frågor som länsstyrelserna i Kalmar och Malmöhus län tar upp i sina skrivelser. Regeringen har överlämnat skrivelserna till kommittén. I regeringens proposition (1980/81:90, bil 2) om bl a ökad beredskap mot olyckor i kärnkraftsanläggningar föreslogs att räddningstjänstkommittén skulle få i uppdrag att i samverkan med bl a Sveriges Radio AB granska hur

radion, särskilt lokalradion, bäst skall användas för att informera allmänhe-

ten vid katastrofer. Behovet av eventuella kompletterande åtgärder för att säkerställa radions tillgänglighet i nödsituationer bör, enligt vad som sägs i propositionen, också övervägas. Riksdagen har beslutat i enlighet med regeringens förslag (JOU 1980/81:24, rskr 1980/812274). Utredningen rörande miljöproblem m m i vissa industriområden (UMI) avgav i februari 1978 betänkandet (SOU 1978:25) Etablering av miljöstörande industri till statsrådet och chefen för bostadsdepartementet. I betänkandet behandlas vissa frågor om räddningstjänst i samband med industriverksamhet. Betänkandet har remissbehandlats. Regeringen har överlämnat betänkandet och remissyttrandena i de delar som gäller räddningstjänsten till räddningstjänstkommittén. Frågor om falsk alarmering vid Ringhals kärnkraftsanläggning togs upp i en skrivelse till regeringen från den lokala säkerhetsnämnden vid kärnkraftsanläggningen den 30 juni 1982. Flera falska larm har inträffat i Ringhals. Beskeden till allmänheten om larmens karaktär har emellertid dröjt. Enligt säkerhetsnämnden har detta berott på att lokalradions redaktion i Varberg inte har haft möjligheter att själv starta sändningar. Säkerhetsnämnden har hemställt om att Varbergs-redaktionen snarast skall få utrustning för detta. Regeringen har överlämnat skrivelsen till räddningstjänstkommittén. Statens strålskyddsinstitut överlämnade i maj 1983 till regeringen en rapport med sammanställning av erfarenheterna från samordningen av

94 Kommitténs uppdrag - det hittills genomförda arbetet

svenska myndigheters åtgärder i samband med störtningen av den sovjetiska satelliten Kosmos 1402 i början av året. Regeringen har överlämnat rapporten till räddningstjänstkommittén.

1.3 Kommitténs

tidigare betänkanden och rapporter

1.3.1 Undersökning av allvarliga olyckshändelser

Räddningstjänstkommittén har den 15 januari 1980 till statsrådet och chefen

för kommundepartementet överlämnat delbetänkandet (Ds Kn 1980:1)

Undersökning av allvarliga olyckshändelser. I betänkandet föreslås att alla slags allvarliga olyckshändelser med undantag av luftfarts- och sjöfartsolyckor skall undersökas av en självständig statlig undersökningskommission. Efter remissbehandling av förslaget har regeringen med utgångspunkt i

kommitténs förslag tillsatt en särskild kommitté (Dir 1981:12) med uppdrag

att undersöka allvarliga olyckshändelser och tillbud till sådana händelser. Kommittén skall också närmare överväga regler och arbetsformer för en framtida samordning av verksamheten med de kommissioner som för närvarande utreder luftfarts- och sjöfartsolyckor. Kommittén har hittills utrett fem olyckor. Utredning pågår för närvarande av sex allvarliga händelser.

1.3.2 Alarmering med tyfoner vid kärnkraftstationerna

Räddningstjänstkommittén har på särskilt uppdrag - och efter föreskrivet samråd med civilförsvarsstyrelsen, berörda länsstyrelser och statens strål- - utomhus skyddsinstitut övervägt frågan om alarmering med s k tyfoner vid kärnkraftstationerna. I den rapport som överlämnades till regeringen den 2 december 1980 redovisade kommittén ett förslag till tyfonalarmering inom ca 15 km från kärnkraftstationerna. I sitt förslag till ökad beredskap mot kärnkraftsolyckor (prop 1980/81:90, bil 2) följde regeringen i huvudsak

kommitténs förslag. Riksdagen beslutade i enlighet med propositionen (JoU

1980/81:24, rskr 1980/81:274). Planeringen av det föreslagna alarmeringssystemet pågår. Utbyggnaden beräknas vara slutförd under år 1984.

1.3.3 Samhällets räddningstjänst

I principbetänkandet (SOU 1981:82) Samhällets räddningstjänst, som överlämnades till statsrådet och chefen för kommundepartementet den 13 oktober 1981, har kommittén behandlat för den huvudmannaskapet allmänna räddningstjänsten och frågor som sammanhänger med dessa överväganden. Kommittén har redovisat bl a allmänna riktlinjer för en ökad samordning som skulle leda till en effektivare räddningstjänst. Principbetänkandet har remissbehandlats. Regeringen har i skrivelse till riksdagen (1982/83:22) framfört sin syn på dessa frågor. En redogörelse för kommitténs överväganden och för remissinstansernas och regeringens bedömningar lämnas i avsnitt 1. 4 - och i de olika kapitel i detta betänkande där kommittén slutligt tar ställning till frågor som har berörts i principbetänkandet.

Kommitténs uppdrag - det hittills genomförda arbetet 95

1.3.4 Ersättning för skador på grund av naturolyckor

Kommittén har den 17 december 1981 till statsrådet och chefen för

kommundepartementet överlämnat delbetänkandet (Ds Kn 1982:1) Ersätt-

ning för skador på grund av naturolyckor. Försäkringsgivarna har på kommitténs initiativ kommit överens om ett system med utökat försäkringsskydd som avser att tillgodose behovet av ersättningar vid så gott som alla slag av naturolyckor. I betänkandet behandlas de principer som enligt denna överenskommelse bör gälla för ersättning till följd av naturolyckor. Statsmakterna har beslutat om principer som i huvudsak överensstämmer med kommitténs förslag i betänkandet (prop 1983/84:6, BoU 1983/8426, rskr 1983/84:41).

1.3.5 Sjuktransporter med helikopter

Sedan betänkandet (SOU 1978:83) Sjukvården i krig hade överlämnats till kommittén genomförde kommittén under en 14-månadersperiod åren 1980-81 en försöksverksamhet med Sjuktransporter i helikopter. Resultaten av försöksverksamheten har redovisats i rapporten Sjuktransporter med helikopter som kommittén den 8 juni 1982 överlämnade till statsrådet och chefen för kommundepartementet. I rapporten har kommittén föreslagit en permanent organisation för luftburna sjuktransporter. Rapporten har remissbehandlats. Ärendet bereds för närvarande inom regeringskansliet.

1.3.6 Geotekniska undersökningar och förebyggande åtgärder

mot skred

I delbetänkandet (Ds FÖ 1983:2) Geotekniska undersökningar och förebyg-

gande åtgärder mot skred, som den 16 december 1983 har överlämnats till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet, föreslår kommittén ett system för genomförande och finansiering både av de geotekniska undersökningar och av de stabiliseringsåtgärder i skredförebyggande syfte som kommer att fordras i översiktligt kartlagda_ riskområden. Enligt kommittén bör ansvaret för undersökningar och åtgärder delas mellan i första hand staten och berörda kommuner. Betänkandet har remissbehandlats. Även detta ärende bereds för närvarande inom regeringskansliet.

Principbetänkandet (SOU 1981:82) Samhällets räddningstjänst

1.4.1 Kommitténs överväganden och förslag

Enligt kommitténs bedömning i principbetänkandet Samhällets räddningstjänst präglas den allmänna räddningstjänsten - den del av räddningstjänsten som regleras i brandlagen och som kommunerna har huvudansvaret för - av sin starkt decentraliserade organisation. Beredskapen har anpassats till frekvensen och omfattningen av de olyckor som brukar inträffa lokalt. Personalen i beredskap är i allmänhet tillräckligt dimensionerad för de allra

96 Kommitténs uppdrag - det hittills genomförda arbetet

flesta insatserna. Det går som regel också att förstärka styrkorna i beredskap med egen räddningstjänstpersonal som är ledig eller med närliggande kommuners styrkor i beredskap. Räddningstjänstorganen har i allmänhet en modern och effektiv teknisk utrustning. Räddningstjänstkommittén konstaterade också i det tidigare betänkandet att den allmänna räddningstjänsten i regel fungerar bra i situationer när det gäller att rädda liv och att i övrigt bekämpa skador i samband med olyckor som inträffar ofta, t ex bränder i bostäder, mindre industribränder och vägtrafikolyckor. Kommittén påpekade emellertid att många av de anställda inom den allmänna räddningstjänsten känner osäkerhet inför allvarliga olyckor av andra slag, framför allt sådana som sker sällan, tex olyckor med kemikalier. Det kan också vara svårt för räddningsorganen att effektivt bekämpa stora oljeutflöden, omfattande skogsbränder eller andra olyckor med betydande verkningar. Det brister enligt erfarenhet framför allt i lednings- och sambandsarbetet vid dessa stora olyckor, menade kommittén. Enligt övervägandena i principbetänkandet har skillnaderna i riskerna och i resurserna mellan olika kommuner lett till omfattande olikheter i räddningstjänstens organisation både mellan stora och små kommuner och mellan kommuner av ungefär samma storlek sett till invånarantalet. Även kunnandet varierar, beroende på att de praktiska erfarenheterna av räddningstjänstarbetet och standarden på utbildning och övningar är olika från kommun till kommun. Kommittén framhöll att den allmänna räddningstjänstens nuvarande skyldigheter att ingripa bör utgöra basen även i en framtida verksamhet. En väsentlig del av den allmänna räddningstjänsten bör således vara åtgärder under vissa förutsättningar skall som syftar till att räddningstjänstorganen ingripa vid brand, oljeutflöde, ras, översvämning och annat nödläge. Liksom hittills skall räddningstjänstens väsentligaste uppgift vara att rädda människoliv och att i övrigt ingripa vid fara för människors hälsa. Räddningstjänsten bör dessutom även i fortsättningen avvärja eller begränsa skada på egendom eller i miljön. I principbetänkandet diskuterade kommittén också möjligheterna att utöka den allmänna räddningstjänstens skyldigheter att ingripa. Enligt kommitténs preliminära överväganden talar flera skäl för att den allmänna räddningstjänsten utvidgas genom att räddningstjänstorganen åläggs ett visst ansvar även för att avvärja eller begränsa skador vid de störningar i viktiga samhällsfunktioner som kan förekomma i samband med nödlägen och liknande händelser -t ex svåra snöoväder, omfattande skyfall och långvariga elavbrott. Räddningstjänstkommittén ansåg vidare att det bör prövas om räddningstjänsten skall ha skyldighet att ingripa inte bara som nu, när en olycka har inträffat eller kan befaras vara omedelbart förestående, utan också på ett tidigare stadium, när en olycka hotar att inträffa. Räddningsorganen skall vidare enligt kommitténs preliminära överväganden kunna få till uppgift att påtala brister i förebyggande åtgärder som avser även andra nödlägen än brand. Slutligen bör den allmänna räddningstjänstens organ, menade kommittén, i följande avseenden kunna överta ansvar från eller få uppgifter inom ramen för främst den särskilda räddningstjänsten:

Kommitténs uppdrag - det hittills genomförda arbetet 97

EI Utökat samarbete med polisen i ñällräddningstjänsten; E1 Samordning med brand- och räddningstjänsten vid luftfartsverkets flygplatser; D Ansvar för sjörâddningstjânsten i hamnområden, i andra insjöar än Vänern, Vättern och Mälaren och i andra vattendrag; D Utökade uppgifter i räddningstjänsten vid olyckor i kärnkraftsanläggningar, bl a indikering och skyldighet för ledningspersonal att ingå i länsstyrelsens fasta organisation; EI Utförande av transporter av skadade och sjuka i terrängen åt sjukvårdshuvudmännen.

Genom användningen av andra samhällsresurser än den allmänna räddningstjänstens egna kan räddningstjänstorganen få möjligheter att på en relativt bred front förstärka sina resurser, förklarade kommittén. Ett utökat samarbete med civilförsvaret och det militära försvaret bör kunna bli till nytta för utveckling av räddningstjänsten. Förbättringar behöver emellertid ske även inom räddningstjänstens egen verksamhet. Kommittén menade att det är nödvändigt med en mer samlad användning av räddningstjänstens resurser inom större geografiska områden än som hittills har förekommit. Enligt överväganden i principbetänkandet kan en en mer samlad användning av räddningstjänstens resurser inom större geografiska områden ske genom (1) Ett ändrat huvudmannaskap i samhällets regi som gör det möjligt att organisera verksamheten i större enheter; eller (2) En väsentligt utökad samverkan mellan räddningstjänstorganen inom ramen för nuvarande kommunala huvudmannaskap.

Resurserna i den allmänna räddningstjänsten skulle bli mycket väl integrerade geografiskt i ett system med en enda huvudman, staten. Med staten som huvudman borde det vara möjligt att effektivare än för närvarande planera verksamheten, dimensionera styrkorna och utbilda personalen, ansåg kommittén. Ökad enhetlighet i materiel och utbildning skulle det också gå att uppnå. Ett statligt huvudmannaskap för den allmänna räddningstjänsten skulle å andra sidan fordra en mer omfattande administrativ apparat på central och sannolikt på regional nivå. Ett Övertagande skulle vidare bli mycket kostsamt för staten. En annan nackdel är att ett förstatligande sannolikt skulle eliminera en stor del av det lokala engagemang och den lokala förankring som den allmänna för närvarande räddningstjänsten har. En geografiskt sett väl integrerad användning av resurserna skulle också gå att åstadkomma med det mer begränsade antal huvudmän som landstingskommunerna utgör. I ett sådant system skulle flera av fördelarna med ett statligt huvudmannaskap kunna uppnås. Men även flera av nackdelarna med en statlig allmän räddningstjänst skulle sannolikt känneteckna alternativet med landstingskommunema som huvudmän för den allmänna räddningstjänsten. Till bilden hör att den allmänna räddningstjänsten, även om landstingskommunerna svarar för ambulansverksamheten, är en för dessa främmande verksamhet. Räddningstjänstkommittén bedömde att nackdelarna med ett statligt eller

98 Kommitténs uppdrag - det hittills genomförda arbetet

landstingskommunalt Övertagande av huvudmannaskapet för den allmänna räddningstjänsten är större än fördelarna. Kommittén ansåg att den lösning som ligger närmast till hands i en diskussion om en effektivare allmän räddningstjänst är att kommunerna i betydligt större utsträckning än för närvarande själva organiserar en gemensam användning av resurserna. En hel del har redan gjorts genom den samverkan som förekommer. Möjligheterna att inom betydligt fler områden väsentligt utöka samarbetet bedömde kommittén som Kommittén föreslog mot den bakgrunden ett goda. oförändrat kommunalt huvudmannaskap för den allmänna räddningstjänsten. För ett bibehållet huvudmannaskap talade enligt kommittén också faktorer av annat slag än de som har med effektiviteten att göra. En sådan faktor är att många företrädare för de kommunala politiska organen upplever det som väsentligt att varje kommun har möjligheter att inom sitt område direkt påverka räddningstjänstens resurser och organisation. Om samverkan på ett framgångsrikt sätt skall kunna höja den allmänna räddningstjänstens effektivitet fordras emellertid ett system med riktlinjer för samarbetet, i principbetänkandet. Framför allt krävs det en ansåg kommittén systematisk genomgång av de möjligheter till gemensamma lösningar som En utvecklad samverkan kan komma att innebära att fler föreligger. kommuner än hittills bygger upp en gemensam räddningstjänstorganisation. I områden där det med hänsyn till olika lokala förhållanden saknas förutsättningar för en sådan långtgående lösning bör det vara naturligt för kommunerna att samarbeta om ett urval av resurser eller arbetsuppgifter. Det kan gälla administrativ ledning, särskild befälsberedskap, speciell utrustning, övningar, planering eller förebyggande åtgärder. Kommittén ansåg att samarbetet inom den allmänna räddningstjänsten skall få utvecklas frivilliga åtgärder från kommunernas sida. genom Samarbetet kommer att utvecklas bäst om de lokala organen själva tar de initiativ som behövs och på egen hand beslutar om samarbetets innehåll. Även med en kommunal självbestämmanderätt är det emellertid angeläget med ett nära samråd mellan kommunerna och de berörda statliga centrala och regionala organen. De statliga organen samlar erfarenheter om samarbete från många håll och kan genom allmän rådgivning förmedla dessa erfarenheter till olika kommuner.. Ett system för en väsentligt utökad samverkan fordrar emellertid en indelning av landet i lämpliga geografiska samverkansområden, s k räddningsregioner. Statsmakterna bör fastställa principer för en sådan indelning, framhöll kommittén. Arbetet med indelningen bör ske i huvudsak på lokal och regional nivå. Avvägningar med hänsyn till olika intressen kan komma att behövas på regional och slutligen på central nivå. Enligt principbetänkandet kommer ett utökat regionalt samarbete mellan kommunerna att förändra länsstyrelsens samordningsuppgifter inom räddningstjänsten. Fortfarande kommer det emellertid att behövas ett statligt organ på länsnivå inom räddningstjänsten. Bland annat kommer det även i fortsättningen att vara nödvändigt att regionalt samordna den allmänna räddningstjänsten med de olika formerna av särskild räddningstjänst. På central nivå bör det bildas en ny myndighet för handläggning av frågor om civilförsvar och fredsräddningstjänst, ansåg kommittén vidare. En sådan omorganisation är nödvändig om en integration av uppgifter i freds- och

i

Kommitténs uppdrag - det hittills genomförda arbetet 99

krigsräddningstjänsten på lokal och regional nivå skall kunna genomföras. Räddningstjänstkommittén föreslog att det skulle tillsättas en organisationskommitté med uppgift att närmare utreda uppgifter, medel och organisation för det nya centrala verket. Organisationskommittén borde även utarbeta en plan för genomförande av den nya organisationen. En förbättring av räddningstjänsten kan ske även genom andra åtgärder än en ökad kommunal samverkan. Kommittén hade emellertid inte möjligheter att i principbetänkandet redovisa mer detaljerade förslag till sådana åtgärder. Kommittén berörde i stället mer översiktligt ett antal frågor som ytterligare skulle övervägas i det fortsatta arbetet. Som kommittén framhöll samverkar huvudmännen inom räddningstjänsten med flera statliga organ och även med privata organisationer. De olika former av räddningstjänst som förekommer i dagens samhälle kan enligt kommitténs mening inte ses isolerade från varandra. En olycka kräver ofta ingripanden av flera slag av räddningstjänst, framför allt om den är av större omfattning. För att samhällets räddningstjänstorgan skall kunna ingripa med sina samlade resurser och följaktligen agera så effektivt som möjligt är det viktigt att ett omfattande samarbete äger rum mellan de olika organen. Kommittén ansåg att en så långt möjligt enhetlig lagstiftning omfattande de huvudsakliga riktlinjerna för samhällets räddningstjänst kan stimulera ett sådant samarbete. _ En ökad effektivitet i den allmänna räddningstjänsten förutsätter att kommunerna, som redan har berörts, i större utsträckning än hittills får möjligheter att använda redan befintliga resurser avsedda för andra ändamål än allmän räddningstjänst. Den planerade kommunanknutna civilförsvarsverksamheten kan komma att stimulera till en ökad samordning av de fortsatta investeringarna i materiel, så att denna materiel kan användas i både freds- och krigsräddningstjänsten. En förstärkning av den allmänna

räddningstjänstens personal med civilförsvarspersonal och vapenfria tjän-

stepliktiga är också angelägen. Kommittén ansåg vidare att de militära förbandens resurser i större utsträckning än hittills skall kunna användas i fredsräddningstjänsten. Inte bara civilförsvaret och det militära försvaret utan också andra, t ex många industriföretag, har resurser som är användbara i den allmänna räddningstjänsten, framhölls det i principbetänkandet. Kommittén menade att varje företag som bedriver särskilt riskfylld verksamhet bör ha en viss grundberedskap mot olyckor i eller till följd av verksamheten. Företagens verkskydd kan vara en viktig resurs i det här sammanhanget. Kommittén tog också upp olika frågor i samband med förebyggande åtgärder. Regler som syftar till förebyggande av olika slags olyckor finns i ett antal olika författningar. I principbetänkandet diskuterade kommittén möjligheten att ålägga företag och enskilda med riskfylld verksamhet en generell skyldighet att vidta förebyggande åtgärder inte bara mot bränder utan även mot andra slag av olyckor. Kommittén behandlade slutligen också_ översiktligt vissa andra frågor som

hör till de förebyggande åtgärderna, Framför allt gällde det information om

risker och skyddsåtgärder. Andra åtgärder som kommittén pekade på i sina överväganden om möjligheterna att skapa en effektivare räddningstjänst avsåg de s k frivilligorganisationernas arbete, alarrneringen av räddningstjänstorganen och forsknings- och utvecklingsarbetet.

100 Kommitténs uppdrag - det hittills genomförda arbetet

1.4.2 Remissinstansernas bedömningar

Remissinstanserna har nästan genomgående varit positiva till räddningstjänstkommitténs synpunkter på frågan om den allmänna räddningstjänstens skyldigheter att ingripa. Flera remissinstanser uttalar sig för att räddningstjänstorganen skall vara skyldiga att ingripa redan när fara föreligger för att ett nödläge eller en liknande händelse skall inträffa. Den nuvarande brandlagstiftningen har i en del fall fått brandförsvaret att tveka om det skall påbörja en insats eller inte, framhålls det. Remissinstanserna stöder framför allt kommitténs preliminära bedömning att den allmänna räddningstjänstens skyldigheter skall omfatta ingripanden även vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner, tex vid svåra snöoväder eller långvariga elavbrott. Även kommitténs synpunkter på avgränsningen av uppgifterna mellan den allmänna räddningstjänsten och de olika formerna av särskild räddningstjänst har ett brett stöd. Några remissinstanser är däremot tveksamma till kommitténs preliminära bedömning att räddningstjänsten skall svara för förebyggande åtgärder även mot andra olyckor än brand. Tveksamheten grundas på att räddningstjänstorganen enligt remissinstansernas bedömningar inte har resurser och kunnande för dessa uppgifter. De flesta räddningstjänstorganen har svårt att hinna med redan den nuvarande kontrollen av skyldigheten att vidta förebyggande åtgärder mot brand, betonas det i flera yttranden. Några remissinstanser anser skyldigheten olämplig också med hänsyn till det ökade juridiska ansvar som en utvidgning av verksamheten skulle innebära. Enligt flertalet yttranden behöver de utökade skyldigheterna på samtliga redovisade punkter preciseras bättre än som har skett i samband med kommitténs preliminära överväganden. För att det skall bli möjligt fordras att de ekonomiska konsekvenserna för huvudmännen kan klarläggas, framhåller remissinstanserna. Samtliga remissinstanser med några få undantag är positiva till ett fortsatt kommunalt huvudmannaskap för den allmänna räddningstjänsten. Av de kommunala remissinstanserna förordar endast en ett statligt huvudmannaskap. Svenska kommunförbundet ger i sitt yttrande uttryck för många av de synpunkter som framförs av enskilda kommuner. Kommunförbundet instämmer i kommitténs bedömning att ett ändrat huvudmannaskap skulle innebära en försämring jämfört med nuvarande organisation. Kommitténs egna undersökningar visar enligt förbundet att allmänhetens engagemang är en faktor av stor betydelse och att kommunerna och deras politiska företrädare slår vakt om räddningstjänsten. Det är väsentligt att varje kommun får möjlighet att inom sitt område direkt påverka räddningstjänstens resurser och organisation. Genom en organiserad samverkan mellan kommunerna kan samhällsekonomiska och effektivitetsmässiga fördelar emellertid vinnas. En samverkan som bevarar det lokala engagemanget och motverkar en ökad byråkratisering bör enligt kommunförbundets mening vara den bästa garantin för en räddningstjänst som tillgodoser både samhällets och de enskilda människornas behov. - Även de fackliga organisationerna Landsorganisationen, Tjänstemännens Centralorganisation, Centralorganisationen SACO/SR och Brandmännens riksförbund - är positiva till ett fortsatt kommunalt huvudmannaskap.

Kommitténs uppdrag - det hittills genomförda arbetet 101

Svenska brandbefälets riksförbund framhåller att det inom förbundet inte finns någon uttalad önskan om ett ändrat huvudmannaskap. Medlemmarna har den uppfattningen att en annan huvudman endast i ringa mån skulle kunna åstadkomma annat än marginella effektivitetsökningar. Den eftersträvade ökningen av effektiviteten bör enligt förbundets mening kunna ske inom ramen för ett fortsatt kommunalt huvudmannaskap. Slutligen skall nämnas att också flertalet statliga myndigheter, bl a samtliga länsstyrelser som har yttrat sig, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Lantbrukarnas riksförbund, Svenska brandförsvarsföreningen och Svenska försäkringsbolags riksförbund anser ett fortsatt kommunalt huvudmannaskap vara mest lämpligt. Några remissinstanser är inte helt positiva men avvisar för den skull inte förslaget om ett bibehållet kommunalt ansvar för den allmänna räddningstjänsten. Riksrevisionsverket anser att det mot bakgrund av de tungt vägande fördelar med ett förändrat huvudmannaskap som kommittén pekar på i betänkandet borde ha varit möjligt att göra en mer ingående prövning av detta alternativ. Generaltullstyrelsen är tveksam till kommitténs förslag att det nuvarande kommunala huvudmannaskapet skall bibehållas. Enligt generaltullstyrelsens uppfattning har kommittén inte redovisat tillräckligt tungt vägande skäl som uppväger alla fördelarna med ett statligt huvudmannaskap. Remissinstanserna stöder nästan över lag räddningstjänstkommitténs förslag om en ökad samverkan inom lämpliga regioner. Ett väsentligt ökat samarbete fordras för att den allmänna räddningstjänsten inom ramen för sina resurser skall fungera så effektivt som möjligt. Flertalet remissinstanser instämmer också i kommitténs bedömning att samverkan bör åstadkommas på frivillig väg. Kommunerna skall själva få bestämma om samarbetets innehåll, anser remissinstansema. Svenska kommunförbundet framhåller att förbundet är berett att via förbundets länsavdelningar ta initiativ till överläggningar mellan kommunerna i syfte att få till stånd ett utvidgat samarbete inom lämpliga regioner. Däremot är förbundet tveksamt till effekterna av en för hela riket fastställd indelning av kommunerna i samarbetsregioner. Enligt förbundets erfarenhet fungerar kommunal samverkan bäst om den har vuxit fram helt på frivillig väg som ett uttryck för behovet att samordna resurserna till kommuninvånarnas nytta. Att ovanifrån trycka på kommunerna en viss organisatorisk ram för samarbetet kan enligt kommunförbundets mening snarare komma att försvåra än stimulera samarbetet. Förbundet anser att en frivillig samverkan bör prövas innan några beslut fattas om en obligatorisk indelning i samarbetsregioner. Emellertid stöder också remissinstanser många samtliga statliga mynoch ett antal enskilda kommuner digheter, de fackliga organisationerna kommitténs förslag om en av kommunerna utarbetad men av staten fastställd indelning av landet i räddningsregioner. Några remissinstanser anser att en uppbyggnad av räddningsregioner baserad på enbart frivilliga åtgärder skulle ta orimligt lång tid. En styrning från statsmakternas sida är därför nödvändig om den föreslagna samverkan skall ge önskvärda positiva effekter inom överskådlig tid, menar dessa instanser. När det gäller kommitténs överväganden om organisationen på regional

102 Kommitténs uppdrag - det hittills genomförda arbetet

l och central nivå i den allmänna räddningstjänsten är remissinstanserna nästan över lag positiva till de redovisade slutsatserna. Även kommitténs preliminära bedömningar av de övriga åtgärder som fordras för en ökad effektivitet får ett positivt bemötande. Som exempel kan nämnas att ingen av remissinstanserna motsätter sig kommitténs bedömning att det bör finnas en enhetlig lagstiftning som omfattar de grundläggande reglerna för samhällets räddningstjänst.

1.4.3 Regeringens skrivelse om huvudmannaskapet m m

Den dåvarande regeringen anslöt sig i skrivelse till riksdagen (1982/83:22) till räddningstjänstkommitténs och flertalet remissinstansers uppfattning i huvudmannaskapsfrågan. För att största möjliga effektivitet skall uppnås behövs det en samverkan mellan kommuner i lämpliga regioner. Regeringen framhöll att denna ökade samverkan mellan kommunerna bör ske inom lämpliga regioner. Regionerna bör få bildas på frivillig väg. Den närmare utformningen av kommunernas samverkan måste grundas på de lokala behoven och förutsättningarna. Regeringen ansåg att statsmakterna bör ta fasta på kommunförbundets erbjudande att genom förbundets länsavdelningar ta initiativ till överläggningar mellan kommunerna i syfte att få »till stånd ett utvidgat samarbete inom lämpliga regioner. Regeringen ansåg att detta arbete bör komma igång så snabbt som möjligt och att en frivillig samverkan bör prövas innan några beslut om en obligatorisk indelning i

samarbetsregioner fattas. Överläggningama bör ske i samarbete med

länsstyrelserna och berörda statliga centrala myndigheter. När det gäller organisationen på statlig regional och central nivå i den allmänna räddningstjänsten instämde regeringen i stort i kommitténs och remissinstansernas bedömningar. Samma sak gäller de övriga åtgärder för bl a ökad samordning som kommittén bedömde lämpliga, t ex genomförandet av en enhetlig räddningstjänstlagstiftning. Kommitténs preliminära synpunkter behöver emellertid övervägas ytterligare, ansåg regeringen. Således är det nödvändigt att mer detaljerat precisera skyldigheterna för räddningstjänsten att ingripa, framhölls det i skrivelsen till riksdagen. Regeringens skrivelse har inte föranlett civilutskottet (CU 1982/83:3) att göra något särskilt uttalande. Utskottet framhåller att det därmed inte i sak har tagit ställning till de principer m m som behandlas i skrivelsen. Om de redovisade frågorna på sedvanligt sätt underställs riksdagen, får enligt utskottet ställning tas till dem i det sammanhanget. Riksdagen har utan erinran mot civilutskottets betänkande lagt regeringens skrivelse till handlingarna.

1.5 Genomförandet av det återstående

utrednings-

arbetet

1.5.1 Allmänt om underlaget för det återstående arbetet

Kommittén fullföljer i detta slutbetänkande sina tidigare i principbetänkandet redovisade överväganden. Principbetänkandet har varit föremål för en

Kommitténs uppdrag - det hittills genomförda arbetet 103

omfattande remissbehandling. Innehållet har också diskuterats vid en rad regionala konferenser i bl a Svenska kommunförbundets länsavdelningars, de regionala brandförsvarsförbundens och de fackliga organisationernas sekretariat har medverkat vid flera av konferenserna och i regi. Kommitténs samband med dessa erhållit många synpunkter på de preliminära slutsatserna och förslagen i principbetänkandet. Till underlaget för övervägandena i det föreliggande betänkandet hör också det ytterligare utredningsmaterial som har sammanställts och de bedömningar som i det sammanhanget har redovisats för kommittén av kommuner, landstingskommuner, statliga myndigheter, företag och enskilda organisationer. Kompletteringarna omfattar frågor om ansvar, arbetsuppoch resurser för de olika formerna av räddningstjänst och gifter, organisation inom sjuktransportverksamheten. Kommittén har vidare erhållit skrivelser från en del myndigheter och organisationer med både synpunkter och förslag effektivare. Enstaka till åtgärder avsedda att göra räddningstjänsten frågor som har aktualiserats i dessa skrivelser faller utanför ramen för kommitténs arbete och kommittén har i sådana fall överlämnat handlingarna till regeringskansliet.

1.5.2 Terminologin inom räddningstjänsten

En stor del av förslagen i detta betänkande tar form i en ny och enhetlig för samhällets räddningstjänst. Remissinstanserna stöder alllagstiftning mänt tanken som möjliggör en ökad samordning av på nya bestämmelser samhällets och enskildas insatseri räddningstjänsten och den förebyggande verksamheten. I samband med utformningen av förslagen till en helt ny lagstiftning om räddningstjänsten har det varit nödvändigt att överväga område. Som närmare framgår av terminologin på räddningstjänstens författningsförslagen, den allmänna motiveringen och specialmotiveringen till författningsförslagen föreslår kommittén flera förändringar i de begrepp som nu används för att reglera verksamheten. Samhällets räddningstjänst brukar delas in i

(1) Den allmänna räddningstjänsten, som griper in vid brand, oljeutflöde, ras, översvämning eller annat nödläge;

(2) Flera former av särskild räddningstjänst, d v s fjällräddningstjänst, flygräddningstjänst, sjöräddningstjänst, räddningstjänst vid olyckor i och en särskild verksamhet för bekämpning av kärnkraftsanläggningar olja eller kemikalier till havs, i kustvattnen och i vissa insjöar,

Den allmänna räddningstjänsten regleras i brandlagen (1974180) och är på lokal nivå en uppgift för kommunerna. Brandsläckning och räddning av liv och egendom i samband med släckning är i själva verket en av kommunernas allra äldsta uppgifter. Kommunerna hade redan innan 1974 års brandlag trädde i kraft tagit på sig ett allt större ansvar även för insatser vid andra olyckor än bränder. På regional nivå har länsstyrelsen som statligt organ till att samordna kommunernas strävanden inom den allmänna rädduppgift och att utöva tillsyn över denna. Centralt är statens brandningstjänsten nämnd förvaltningsmyndighet. Svenska kommunförbundet har ansvarig

104 Kommitténs uppdrag - det hittills arbetet genomförda

också viktiga samordnings- och serviceuppgifter inom den allmänna räddningstjänsten - både centralt och på länsnivå. Ansvaret för de olika formerna av särskild räddningstjänst

ligger på flera

olika statliga myndigheter. En del av dessa organ leder och samordnar räddningsarbetet samt deltar med egen personal och materiel - andra endast medverkar med sina personella och materiella resurser. Exempel på statliga myndigheter som leder eller på annat sätt deltar i den särskilda räddningstjänsten är D Rikspolisstyrelsen;

Överbefälhavaren;

Civilförsvarsstyrelsen; Tullverket (kustbevakningen); Statens strålskyddsinstitut;

DDDDDDEIEID

Sjöfartsverket; Statens järnvägar; Luftfartsverket; Televerket; Sveriges hydrologiska och meteorologiska institut.

Även när samhällets räddningstjänst, som räddningstjänstkommittén föreslår, skall regleras i en enhetlig lagstiftning kommer det att finnas ett behov av att skilja mellan den räddningstjänst som kommunerna skall vara huvudmän för och den räddningstjänst som staten skall svara för. Kommittén anser emellertid inte att de hittills använda uttrycken allmän räddningstjänst och särskild räddningstjänst är tillräckligt koncisa. som sådana Uttrycken kräver särskilda förklaringar som närmare anger vilket slag av räddningstjänst som avses. Kommittén anser att det är mer naturligt att knyta an till huvudmannaskapet för räddningstjänsten och i stället använda termerna kommunal räddningstjänst och statlig räddningstjänst. Kommittén anser vidare att begreppet räddningstjänst liksom hittills skall användas för att beteckna samhällets räddningstjänst, dvs den räddningstjänst som staten eller kommunerna är huvudmän för. Som kommittén framhöll i principbetänkandet bör ledet räddning kunna ersätta ordet brand i många av de sammansatta begrepp som förekommer inom den kommunala räddningstjänsten. En sådan förändringi terminologin understryker den bredd som finns i den kommunala räddningstjänstens uppgifter och som ytterligare ökar genom kommitténs förslag till utvidgat ansvar för kommunerna i samhällets räddningstjänst. Erfarenheten visar att sammansättningar med ordet brand ibland leder tanken till att styrkorna bekämpar endast bränder. I rapporten om händelserna i samband med påseglingen av Almöbron i januari 1980 ifrågasätter statens haverikommission om den kommunala räddningstjänstens och resurser är uppgifter tillräckligt kända av samhällsorgan och allmänheten. Enligt kommissionen kan detta i så fall vara en följd av att begrepp som brandlag och brandförsvar anger endast en del av de kommunala räddningsorganens verksamhet. För de olika grenarna av den statliga räddningstjänsten bör de inarbetade begreppen fjäll-, flyg- och sjöräddningstjänst användas. När det gäller räddningstjänsten vid olyckor i atomanläggningar anser kommittén det lämpligt att använda den terminologi - bl a kärnkraftsanläggning, kärntek-

Kommitténs uppdrag - det hittills genomförda arbetet 105

nisk anläggning, kärnkraftstation - som atomlagstiftningskommittén har föreslagit i betänkandet (SOU 1983:9) Lagstiftningen på kämenergiområdet.1

1.5.3 Ekonomiska begränsningar

Kommitténs förslag i detta betänkande syftar framför allt till att räddningstjänsten skall bli effektivare. Det innebär både att insatserna skall kunna ge ett bättre resultat och att kostnaderna för åtgärderna så långt det är möjigt skall kunna begränsas. Förslagen syftar också till bättre avvägningar mellan förebyggande och skadebegränsande åtgärder. En ökad effektivitet i den förebyggande verksamheten bör efter hand kunna minska behovet av bekämpningsinsatser och beredskap i räddningsorganisationen. Som närmare framgår av redogörelsen i kapitel 15 har samtliga kommittéer fått särskilda direktiv som i princip förhindrar dessa att lägga fram förslag som leder till ökade kostnader för kommuner, stat och enskilda inom de olika verksamhetsområdena. Möjligheterna för samhället att finansiera kostnadskrävande reformer kommer för flera år framåt att vara begränsade. Kommittén har mot den bakgrunden lagt tyngdpunkten i sitt arbete på åtgärder som gör det möjligt för räddningsorganen att i större utsträckning än hittills använda de resurser i samhället som är lämpliga för räddningsinsatser men som är avsedda för andra uppgifter. Även genom ökad samverkan mellan räddningsorganen anser kommittén att det finns möjligheter att höja räddningstjänstens effektivitet. Endast på några punkter räknar kommittén med att förslagen kommer att leda till ökade kostnader. Enligt kommitténs bedömning vägs dessa emellertid upp av minskade skadekostnader.

1.5.4 Slutbetänkandets disposition

De närmaste kapitlen i betänkandet innehåller en beskrivning av nuläget när det gäller den statliga räddningstjänsten, sjuktransportorganisationen, de samverkande organens resurser och den förebyggande verksamheten. I kapitel 2 redogör kommittén för bestämmelser, uppgifter, organisation och resurser inom de olika formerna av statlig räddningstjänst: fjällräddning, flygräddning, sjöräddning, bekämpning av olja och kemikalier till havs m m samt räddningstjänst vid olyckor i kärnkraftsanläggningar. De olika avsnitteni kapitlet innehåller också en kort statistisk översikt över omfattningen av räddningsorganisationens arbete och vissa uppgifter om kostnaderna för verksamheten. Kapitel 3 är en motsvarande redogörelse för sjuktransportverksamheten. I kapitel 4 beskriver kommittén bl a bestämmelser, organisation och resurser hos myndigheter och andra som samarbetar med de för räddningstjänsten ansvariga organen. Det gäller SOS Alarmering AB, polisen, 1 Atomlagstiftningskomcivilförsvaret, det militära försvaret, SJ, SMHI, Sveriges Radio, Svenska mitténs förslag utgör brandförsvarsföreningen och industriföretagen. I kapitel 5 slutar redogörel- underlag för det förslag sen för nuläget med en beskrivning av bestämmelser och organisation för de till ny lagstiftning på kärnenergiområdet (prop förebyggande åtgärderna mot olyckor - framför allt förebyggande åtgärder 1983/84:60) som regemot bränder och olyckor vid transport med farligt gods. En redogörelse för ringen har förelagt riksden kommunala räddningstjänstens uppgifter, resurser och verksamhet dagen.

106 Kommitténs uppdrag - det hittills genomförda arbetet

lämnades i principbetänkandet och någon ny redovisning av nuläget inom denna del av räddningstjänsten sker följaktligen inte i detta sammanhang. Kommitténs överväganden inleds i kapitel 6 med slutsatser och förslag när det gäller den kommunala räddningstjänstens skyldigheter att ingripa. I kapitel 7 behandlar kommittén frågor om ledning och samordning av den

kommunala räddningstjänsten. Övervägandena omfattar frågor om bl a

regionsamarbete, dimensionering av styrkori beredskap, Standardisering av materiel, planering av räddningsverksamheten och statlig tillsyn. I kapitlet behandlas också länsstyrelsens och det centrala räddningstjänstverkets roller inom både den kommunala och den statliga räddningstjänsten. Kapitel 9 är en redogörelse för kommitténs slutsatser och förslag när det gäller sjuktransportverksamheten. I kapitel 10 överväger kommittén frågor om alarmering och om räddningscentraler för olika former av räddningstjänst. Verksamheten inom SOS Alarrnering AB diskuteras från olika utgångspunkter. När det gäller räddningscentralema överväger kommittén formerna för en ökad samordning. Den automatiska alamering som håller på att utvecklas inom dets k SARSAT-systemet redovisas i kapitlet, som vidare innehåller överväganden om möjligheterna att använda rundradion för att varna allmänheten i samband med större olyckor. Kapitel 11 omfattar kommitténs slutsatser och förslag till åtgärder när det gäller de övriga organ som samarbetar med räddningstjänstens huvudmän. I kapitlet överväger kommittén vilka krav som skall ställas på enskilda företag som bedriver en särskilt verksamhet. riskfylld Kapitel 12 är en redogörelse för kommitténs förslag när det gäller de förebyggande åtgärderna mot olyckor - bl a vad som ytterligare kan göras för att enskilda skall kunna skydda sig mot olyckor. I kapitel 13 behandlar kommittén frågor om åtgärder mot olyckor vid transport av farligt gods, medan kapitel 14 är en redogörelse för kommitténs syn på organisationen för forskning och utveckling ino räddningstjänsten. Kostnaderna för samhällets räddningstjänst och principerna för finansieringen behandlar kommittén i kapitel 15. Kommittén redovisar de uppgifter i sifferform som det har varit möjligt att beräkna. Slutsatserna i övrigt när det gäller de ekonomiska förutsättningarna beskriver kommittén enbart i kvalitativa termer. Kapitlet avslutas med ett sammanfattande omdöme om det ekonomiska och humanitära värdet av kommitténs förslag i betänkandet. Kapitel 16 är en specialmotivering till kommitténs författningsförslag.

1.5.5 Uppdrag till det nya att utveckla räddningstjänstverket principerna för organisationen

Kommittén vill framhålla att den inte har haft till uppgift att utforma mer detaljerade förslag till arbetsformer och organisation för de olika räddningsorganen. På grund av bredden i uppdraget har detta inte heller varit möjligt. Att konkretisera arbetssättet för räddningstjänsten och därmed fördjupa innehållet i förslagen är i stället en uppgift för de myndigheter skall tillämpa de i betänkandet bestämmelserna. Framför föreslagna allt bör det föreslagna

Kommitténs uppdrag - det hittills genomförda arbetet 107

nya räddningstjänstverket, som skall svara för den viktiga samordningen mellan de olika organen, få till uppgift att närmare utveckla principerna för organisationen. Kommittén pekar i många avsnitt av betänkandet på att det fordras mer detaljerade riktlinjer och anger vilka organ som bör svara för utformningen av dessa. En översikt över de förslag som kommittén anser bör redovisas i sammanfattningen av resultera i uppdrag åt räddningstjänstverket betänkandet.

IV

Nuläge

2 Den statliga räddningstjänstens

nuvarande arbetsuppgifter och

organisation

2.1 Fjällräddningstjänst

2.1.1 Författningar m m

Polisens ansvar för fjällräddningstjänsten är grundat på bl a polisens allmänna skyldighet att svara för allmän säkerhet och att skydda allmänheten. Bestämmelser om denna skyldighet finns i

D Polisinstruktionen (1972:511, omtryckt 1981:735).

Rikspolisstyrelsen (RPS) har i sin tur gett ut l EI Allmänna mm FS Pjällsäkerhetsrådet svaråd om fjällräddningstjänstens organisation (RPS rar på central nivå för 1982:4; FAP 232-2). samordningen av de I de allmänna förebyggande säkerhetsråden ges riktlinjer för den planering av verksamheten som åtgärder som fordras. RPS anser nödvändig. Planeringen syftar bl a till att visa vilken personal, Rådet är sammansatt utrustning och utbildning som fordras för att fjällräddningen skall kunna lösa av företrädare för rikssina uppgifter. polisstyrelsen, statens Genom en överenskommelse mellan naturvårdsverk, SMHI, Norges och Sveriges regeringar Svenska turistförening- (Sveriges överenskommelser med makter, SÖ 1974:16) får

främmande en, Friluftsfrämjandet

fjällräddningsarbetet, om det är nödvändigt, utsträckas till det andra landets och Svenska samemas område. riksförbund. I rådet ingår vidare en representant för vart och ett av

2.1.2 Fjällräddningstjänstens arbetsuppgifter pch organisation

de fyra länen i fjällområdet.

A rbetsuppgifter Regionalt har länssty-

relserna och på lokal Fjällräddningstjänsten omfattar enligt RPS riktlinjer efterspaning och nivå kommunerna uppgifter i fjällsäkerhetsaromhändertagande av person som i fjäll eller Ödemark gått vilse, drabbats av betet. Fjällsäkerhetsrå-

olyckshändelse eller överraskats av oväder under sådana förhållanden att

det utarbetar riktlinjer överhängande fara för liv eller hälsa bedöms föreligga. för de skyddsåtgärder

Åtgärder som vidtasi syfte att förebygga fjäll- och ödemarksolyckor kallas som genomförs regionalt

och lokalt. och hör normalt inte till

fjällsäkerhetsverksamhet fjällräddningstjänstenl.

110 Den statliga räddningstjänstens nuvarande arbetsuppgifter . . .

Personal och ledningsansvar

Polispersonal i fjällområdets sammanlagt tio polisdistrikt deltar normalt i fjällräddningsinsatsema. Fjällvan lokal befolkning är emellertid stommen i den som står till organisation förfogande. F jällräddningspersonalen är - ofta två, ibland tre eller fyra indelad i

skoterutrustade räddningspatruller

man i varje. Ett30-tal patrullerar försedda med hundar, som används framför allt vid sökande i samband. med lavinolyckor. Patruller med alpin specialutrustning finns i Jämtlands och Norrbottens län. Som av tabell 2.1 - med från år 1983 - har framgår uppgifter fjällräddningen sammanlagt 800 personer i sin organisation. Något mer än 200 av dessa är polismän, medan nära 600 personer tillhör den lokala ortsbefolkning som ingår i räddningspatrullerna. De flesta civila fjällräddarna finns i Östersunds och Kiruna polisdistrikt. Chefen för polisdistriktet eller annat polisbefäl som är hans ställföreträdare är räddningschef och svarar vid en fjällolycka för den operativa ledningen av räddningsinsatsen. Närmast under räddningschefen finns i varje polisdistrikt ett antal räddningsledare, som lokalt samordnar olika räddningspatrullers arbete. Räddningsledare är normalt chefen för ordningsavdelningen, vakthavande befäl eller chefen för en s k arbetsgrupp på en ort utanför polisdistriktets centralort. Till dess att räddningschefen har beslutat annat skall vakthavande chef för eller

. I Jämtlands än har polisbefäl, arbetsgrupp jourhavande

sammanföm polisman fungera som räddningsledareSkissen till organisation för fjällrädd-

patmllema i s k räddningsgrupper. ningstjänsten i figur 2.1 ingår i RPS riktlinjer för verksamheten. Varje STUPPOmfattar kan som regional Länsstyrelsen polismyndighet ingripa i det operativa e

Patmnef.°m.vad°a fjällräddningsarbetet, om det fordras en samordning inom länet. Rikspolis-

två man. Raddmngs- . __ har på mvå men allt gruppen leds av en

ru chef och en ställ- stytrelásen ut 1 mn oc simma ans a mn :efffogenhet av u rustnm tcentral g samt g samolrldnar er a männa framåfår r om

åöråçädande gruppchef- verksamhgetens organisationg.

Tabell 2.1 Personalens omfattningi üällräddningstjänsten år 1983

Län Polisdistrikt - Antal rädd- Antal personer i patruller Summa ›- . ningsledare, eller grupper polismän Polisman Lo kal befolk ning

Källa. Rikspolisstyrelsen

Den nuvarande arbetsuppgifter . . . 111 statliga räddningstjänstens

Ff _1 |LANSSTYRELSEN| ö-Iän

1 :Länspolischefen |

__.__ T._.__.›

CHEF FÖR RÄDDNINGS- TJANSTEN Polismastaren A-stad

I Raddningsledare Räodningsledare Räddningsledare Chefen arbets Chefen arbets- Chefen ordningsavd gruppen i QTUPDB i A-stad D-sund E-Vâllnet

1 1 2 3 Räddnptr 4 Räddnptr 5 Räddnptr 6 Räddnptr Hundptr Räddnptr Räddnptr A-stad Gdalen H-vik I-näs J-by K-sel L-höjden

Räddnptr 7 Räddnptr 8 Nberga N›berga

Huncptr 2 E-vannét

Materiella resurser Figur 2.1 FjälIräddningstjänstens organisation i materiella resurser utrust- ett län - en principskiss Till fjällräddningstjänstens hör polisens ordinarie dvs fordon, sambandsutrustning, sjukvårdsmateriel och annat. Polining, i Boden, de civila som rikspolisstyrelsen har sens helikopter helikoptrar kontrakterat för Sjuktransporter i fjällområdeslänen, militära helikoptrar, ett 100-tal snöskotrar och omkring 30 polishundar i fjällområdet är andra resurser som kan utnyttjas i fjällräddningstjänsten.

En särskild fjällräddningsutrustning har anskaffats för räddningspatruller-

na och omfattar E1 Personlig utrustning som varje patrullmedlem förfogar över; EI Depâutrustning för insatser av större omfattning.

Till den personliga utrustningen hör kläder lämpliga för fjällräddningsinsatser, filt, förbandslåda, kikare, kompass, lavinutrustning, nödproviant, signalstift, skyffel, stormglasögon och skidor. Patrullerna pannlampa, använder privata Snöskotrar vid insatserna. I fjällräddningsdepån finns bl a båtar, alplinor, högtalare, katastrofbelysning, räddningsmadrasser, tält, värmekamin och bårkälkar som kopplas till skotrarna. Totalt 34 fjällräddningsdepåer skall enligt planerna för fjällräddningstjänsten finnas inom fjällområdet.

112 Den

statliga räddningstjänstens nuvarande arbetsuppgifter . . .

För att tillgodose behovet av samband i fjällräddningstjänsten har rikspolisstyrelsen byggt upp ett omfattande fjällradiasystem. Fjällradion omfattar ett 30-tal basradiostationer - vidare en rad länkstationer och länkförlängningsstationer, manövercentraler för fjärr» eller närmanövrering av dessa samt för nät- eller

återutsändningstationer batteridrift. Till

radiosystemet hör också hjälptelefoner på många platser i fjällområdet. Som ett exempel på hur fjällradion är organiserad visar figur 2.2 översiktligt det sambandsnät som har byggts upp i Norrbottens och Västerbottens län.

2.1.3 Organ som samverkar med

fjällräddningen

Militära förband

Försvarsmaktens resurser är viktiga om vid polisen en räddningsinsats behöver förstärka sin ordinarie Fast stationerade

fjällräddningsorganisation.

inom de fyra fjällänen är de militära fredsförband som framgår av följande sammanställning.

Ort Förband Beteckning Falun Dalregementet l 13 Östersund Jämtlands fáltjägarregemente I 5 Norrlands artilleriregemente A 4 Jämtlands flygflottilj F 4 Umeå Västerbottens regemente l 20 Luleå Luleå luftvärnsregemente Lv 7 Norrbottens flygflottilj F 21 Arvidsjaur Norrlands dragonregemente K 4 Boden Norrbottens regemente med I 19/P 5 Norrbottens pansarbataljon Bodens artilleriregemente A 8 Bodens ingenjörregemente Ing 3 Norrlands signalbataljon S 3 Norrbottens arméflygbataljon AF l Kiruna Lapplands jägarregemente I 22

Som stöd åt fjällräddningstjänsten i Jämtlands län organiserar Jämtlands fältjägarregemente (I 5) årligen från januari till slutet av april ett särskilt fjällräddningsdetachement. Styrkan på omkring 80 man omfattar befäl med god fjällvana och Värnpliktig personal. Till utrustningen hör resurser för utspisning, sjukvård och transporter i terräng. Fjällräddningsdetachementet kan normalt rycka ut inom 8-24 timmar efter larm. Om beredskapen höjs i ett tidigt skede efter en fjällolycka, kan styrkan ofta inom en börja ingripa timme. Resurser hos de militära förbanden i Jämtlands län användbara i fjällräddningen är i övrigt bl a 35 bandvagnar (några inredda för Sjuktransporter), ett 10-tal Snöskotrar, flera bandschaktare, terrängbilar för sjuktransport, belysnings- och värmeaggregat, sjukvårdstält samt en medeltung

helikopter (närmaste tunga helikopter är stationerad i Söderhamn). I Ånn, i

Den nuvarande . . . 113

statliga arbetsuppgifter

räddningstjänstens

A20

KUOIRÖJV?

10 5 II I , apsöuve I

5 Lukmnakk /SA ,ka l/ l ° / l

hi

\\\ \ ,i 4, *x /, Mama - - - - - - _ - - - 2 u | Iv un 2A a” R osse- ,Ö _ WH!

åöjän x \*»L9 .Kebnekaise r F .

- . , G a 1 .är

\\\San 165 Tv -sm

Allak \ B

(35361 \ 06\\ \ \ \ \ * \\\ 108 L x Slaluluokçø Ö Wluems \ \\\\ \ › Pawlo

05 Runa \ (i \:\ x\

9A x \ \\ I

“*\\ “* \i:\ - \ \\*\ \ \ \\

\_\\ \ Ö*\ \ xx \\ G01:vara Om ms a_ __ - -› - Sum/are gm]

juvkolisg?

:rkenes \ \ O B \ * 9a -Reüus \ -. ms \ Q \ \\ oanåyak0\ \ ] \ x \ \ \ A2: \\ \ \\ \_ \ \.

\\:\\:\ Uveråanx

ÖIS ___ _ __ Jenskqm /z/.Ammurncs A l r ” °° °9°

220% Haporsndo

Htdnovel Eden

oLuleñ

Skellefteá O

Lycksele 0

Va.nnös Umeå

o

Figur 2.2 Rikspolisstyrelsens ,üällradiosystem

i Norrbottens och Väs-

terbottens län - en över-

sikt

114 Den

statliga räddningstjänstens nuvarande arbetsuppgifter . . .

västra Jämtland, finns ett läger för militär utbildning av bl a ungdomar, värnpliktiga befäl och driftvärnsmän. Personal och materiel från lägret kan delvis användas i fjällräddningen, framför allt under vintermånaderna och sensommaren när är omfattande.

lägerverksamheten

Andra samverkande organ

I RPS allmänna råd för fjällräddningstjänsten som ges exempel på andra polisen kan samverka med i räddningsarbetet: brandförsvar, taxi, sjukhus, läkare, brukshundklubbar, lokala Väderstationer, idrottsföreningar, Svenska röda korset samt hotell, pensionat och stugbyar.

2.1.4 Planering av

fjällräddningstjänsten

För varje polisdistrikt där fjällräddningsåtgärder kan bli nödvändiga upprättar den lokala polisstyrelsen en üällräddningsplan. Fjällräddningsplanen - eller ändring i den som sker genom den årliga översynen -fastställs av polisstyrelsen. Planen eller ändringen skall senast den 15 december sändas till länsstyrelsen för godkännande. Länsstyrelsen överlämnar ett exemplar till rikspolisstyrelsen för kännedom. Innan en fastställs

fjällräddningsplan

eller ändras så att det får betydelse för materielförsörjningen skall polisstyrelsen inhämta länsstyrelsens och rikspolisstyrelsens yttrande.

2.1.5 -

Fjällräddningstjänstens omfattning en statistisk översikt

Fjällräddningen gjorde under verksamhetsåret 1982/83 sammanlagt 98 insatser. Flygplan eller helikopter användes vid hälften av dessa. Av 166 försvunna och återfunna personer återfanns fem döda. En hade person drunknat och en drabbats av sjukdom under vistelsen i fjällområdet. En

Tabell 2.2 Fjällrâddningens insatser med fördelning på län och polisdistrikt under budgetåret 1982/83

Län Polis- Antal Därav med Antal Därav distrikt insatser helikopter försvunna påträffade eller flyg- personer omkomna plan

Källa: Rikspolisstyrelsen .. . .,

z.

nuvarande . . . 115

Den statliga räddningstjänstens arbetsuppgifter

Tabell 2.3 Fjällräddningens insatser budgetåren 1972/73-1982/83

Antal Antal för- Därav Budgetår insatser svunna påträffade personer omkomna

108 179 7 1972/73

1975/76 1976/77 80 121 8

122 203 20 1977/78 1978/79 129 259 10 139 218 5 1979/80 150 263 7 1980/81 130 232 10 1981/82 98 166 5 1982/83

Källa: Rikspolisstyrelsen

person hade kylts ned och inte orkat ta sig vidare. Två personer hade slutligen

i fjällområdet. Antalet fjällräddningsinsatser,

omkommit vid en flygolycka försvunna och omkomna fördelade mellan olika län och polisdispersoner trikt under verksamhetsåret 1982/83 framgår av tabell 2.2. sedan början av 1970-talet

Fjällräddningsverksamhetens omfattning

redovisas i tabell 2.3. Antalet insatser ökade under åren 1977/78-1980/81. Under de två senaste åren har det däremot skett en minskning till ungefär den av 1970-talet. Även antalet nivå som verksamheten omfattade i början år till år under slutet av 1970-talet. försvunna personer steg som regel från har omkommit i fjällolyckor under de senaste Mellan fem och tio personer fem åren. av antalet och antalet försvunna Utvecklingen fjällräddningsinsatser personer illustreras också i figur 2.3 .

Måttenhet: Antal personer respektive insatser

300 Försvunna personer

s §0 97:

0, ,s 1,

o, .g

o

O r v - - - - v Figur 2.3 Fjällriiddning- 1976/77 1980/81 1982/83 ens verksamhet budget. 1972/73 åren 1972/73-1982/83 Budgetå

116 Den statliga räddningstjänstens nuvarande . . . arbetsuppgifter

2.1.6 F jällräddningstjänstens kostnader

Tabell 2.4 visar polisens särskilda driftkostnader för fjällräddningstjänsten budgetåren 1975/76-1982/83. Kostnaderna har Ökat från omkring 300 000 kronor i början av perioden till ca 500 000 kronor under de senaste åren. Huvuddelen av ökningen ligger på delkostnaden efterspaning som främst avser ersättningar för användning av enskilda företags helikoptrar. Till de redovisade beloppen skall läggas driftkostnaderna för den reguljära polisorganisatiønen - i den utsträckning som polispersonalen är sysselsatt med fjällräddningsuppgifter, tex planering, utbildning och ledning. Övertidsersättning för personal på fjällräddningsuppdrag är också kostnader som kan hänföras till fjällräddningstjänsten. Emellertid finns det inga uppgifter om den tid som fjällräddningstjänsten tar i anspråk för den ordinarie personalen och därmed inte heller något uttryck för verksamhetens totala kostnader. Kostnaderna för underhåll av fjällräddningstjänstens utrustning - främst gäller det nyanskaffning och ersättning av försliten eller förlorad materielhar under senare år uppgått till omkring 100 000 kronor år. För per budgetåret 1983/84 har anslagits 150 000 kronor. En omfattande modifiering har vidare skett av fjällradionätet i Norrbottens och Västerbottens län. De totala kostnaderna för detta har beräknats till 3,5 milj kronor. För de återstående arbetena och för anskaffning av hjälpradiotelefoner och återutsändare även i Jämtlands och Kopparbergs län under budgetåret 1983/84 har anslagits sammanlagt 1 milj kronor.

Tabell2.4 Polisens särskilda driftkostnader för tjällräddningstjänsten budgetåren 1975/76-1982/83

a) Främst för anlitande av civila helikoptrar.

“Minskningen av de fasta årsarvodena budgetåret 1979/80 och ökningen av tim-

ersättningen illustrerar en förändring i principerna för ersättningen. Tidigare erhöll bl a patrulledare och gruppledare fasta arvoden. Numera får endast materielförvaltare och materielvårdare sådan ersättning. Arvodet till patrulledare eller gruppledare utgår i stället enbart som timersättning. De fasta arvodena beräknas under budgetåret 1982/83 ha uppgått till omkring 10 000 kronor. Källa: Rikspolisstyrelsen

Den statliga räddningstjänstens nuvarande arbetsuppgifter . . . 117

2.2 Flygräddningstjänst

2.2.1 Författningar m m

Enligt den av Sverige ratificerade konventionen om internationell civil luftfart, den sk Chicago-konventionen, skall den mellanstatliga civila luftfartsorganisationen (ICAO) fastställa normer och rekommendationer som gäller medlemsstaternas luftfartsförfattningar. ICAO har utfärdat sådana normer och rekommendationer i form av bihang (annex) till Chicago-konventionen. Flygräddningstjänsten skall organiseras för att

tillgodose kraven i Annex 12 (Search and rescue). I Annex 14 (Aerodromes)

finns grunder för dimensionering av brand- och räddningstjänsten vid flygplatser med internationell flygtrafik. Bestämmelser i svensk lagstiftning om flygräddningstjänsten finns i

E1 Luftfartslagen (1957:297, omtryckt 1979:643); och

El Luflfartskungörelsen (1961:558).

Polisinstruktionen samt brandlagen och brandstadgan reglerar polisens respektive de kommunala räddningsorganens åtgärder vid undsättningen av ombordvarande i ett havererat luftfartyg.

Luftfartsverket har i sin författningsserie Bestämmelser för civil luftfart gett

ut tillämpningsföreskrifter för tlygräddningstjänsten (BCL-F R 4). Föreskrifter finns också för den s k brand- och räddningstjänsten (BCL-F) vid godkända flygplatser, främst luftfartsverkets 14 egna flygplatser, militära flygplatser som har upplåtits för civil trafik och ett antal kommunala* flygplatser. Föreskrifterna innehåller normer för organisation och dimensionering av styrkor i beredskap, utrustning och utbildning. Luftfartsverket anser att bestämmelserna i tillämpliga delar bör gälla även vid icke godkända civila flygplatser. Luftfartsverket svarar för flygtrafiktjänst - och alltså även för flygräddningstjänst - åt både civil och militär flygverksamhet. Ansvaret för militär flygräddningstjänst regleras genom ett avtal mellan luftfartsverket och chefen för flygvapnet.

2.2.2 Flygräddningstjänstens arbetsuppgifter och organisation

l Med kommunala flyg- 12101587 avses även

Arbetsuppgifter

platser som ägs och drivs -- - - o -- -- 2 av aktiebolag där förut- Flygraddnmgstjansten avser enligt luftfartslagen atgarder nar ett luftfartyg om kommuner även

är saknat, förolyckat eller nödställt eller när en fara hotar lufttrafiken.

landstingskommuner

Åtgärder skall enligt luftfartskungörelsen kunna vidtas inom svenskt och i begränsad utsträck.

territorium och över de delar av omgivande hav där flygräddningstjänsten ning enskilda företag överenskommelse med främmande stat eller i andra fall lämpligen bör 58° andel?”enligt ankomma på den svenska flygräddningen. 2 Med luftfartyg avses Flygräddningsåtgärderna omfattar bla flygplan och heli- _ _ _ kopter. I den fortsatta (1)Efterf0rskning och lokalisering av ett saknat, nödställt eller förolyckat “men i detta avsnitt flygplan; och betecknar termen flyg- (2) Undsättning av de ombordvarande på en haveriplats samt begränsning av PM Samtliga 5138aV de materiella luftfartyg skadornas omfattning.

Den nuvarande . . .

118 statliga räddningstjänstens arbetsuppgifter

Räddningsarbetet på olycksplatsen utgör även räddningstjänst i brandlagens

om haveriet har skett på land. Vid haverier i vatten kan det bli en mening, för sjöräddningens organ att undsätta de ombordvarande. uppgift

av arbetsuppgifter vid efterforskning av ett flygplan Fördelningen

av efterforskningen av ett saknat flygplan finns För ledning och samordning

en räddningscentral (Rescue Coordination Centre, RCC) inom luftfartsver-

kets organisation. RCC/Cefyl, som räddningscentralen kallas i dagligt tal,

ansvaret för de operativa och leder den har i efterforskningsfasen åtgärderna civila och militära flygräddningstjänsten i landet. Den skall också alarmera

som kan undsätta de ombordvarande i ett havererat de räddningsstyrkor flygplan. RCC/Cefyl bedriver sin verksamhet i anslutning till flygtrafikled-

ningen vid Arlanda flygplats. inom den militära och för vissa För tilläggsuppgifter flygräddningstjänsten andra åt försvaret lyder RCC/Cefyl under chefen för flygvapnet. uppgifter Till de militära hör att beordra kortvariga ombaseringar och uppgifterna ändrad beredskap för försvarets helikoptrar. Besluten kan vara grundade på

av behovet eller på beställningar från militära flygföregna bedömningar

band. biträder också vid och uppföljning av

RCC/Cefyl planläggning Frågor av stabskaraktär inom den militära flygvapnets utlandsflygningar. skall vidare vid behov kunna handläggas inom flygräddningstjänsten

RCC/Cefyl. kan utse flygtrafikledningen vid en civil eller militär flygplats RCC/Cefyl Sub-Centre, Det sker

att fungera som räddningsundercentral (Rescue RSC).

framför allt när efterforskningen äger rum inom de lokala eller regionala

efterforskningsområden som i förväg har avgränsats runt dessa flygplatser.

behåller det övergripande ansvaret för ledningen av efterforsk- RCC/Cefyl vid samtliga insatser som RSC genomför. ningsarbetet finns för närvarande vid Lokaler med utrustning för flygräddningsledning

nio civila och 16 militära flygplatser. Vid Arlanda flygplats fullgör RCC/Cefyl även som RSC. Luftfartsverket har upprättat en programplan för uppgiften som innebär bl a att RSC skall finnas vid tre civila flygräddningstjänsten

Malmö-Sturup, Göteborg-Landvetter och Sunds-

flygplatser, nämligen vall-Härnösand En räddningsundercentral i luftfartsverkets regi inom övre

Norrland också för den militära flygplatsen i Luleå. övervägs med linjefart skall dessutom finnas ett lokalt Vid samtliga trafikflygplatser luftfartsverkets föreskrifter har det lokala Iedningsorgan (LLO). Enligt till uppgift att leda lokala insatser och samordna räddningsledningsorganet l till dess att den kommunala Cefyl är en förkortad tjänstarbetet vid haveriplatsen räddningstjänbeteckning på den tidi- har Övertagit ledningen. Verksamhetsområdet för stens befäl eller polisbefäl gare verksamma centrala närhet den s k kontroll- LLO är flygplatsen och dess omedelbara (normalt flygsäkerhetsledningen minst tio km från s k referenspunkt). I det lokala (ursprungligen centrala zonen, flygplatsens för flygplatsens trafikledning och brandflygtrafikledningen)inom ledningsorganet ingår företrädare flygvapnet, som fram den kommunala och - vid och räddningstjänst, räddningstjänsten, polisen till år 1978 svarade för behov - företrädare för sjöräddningsorganen. räddningstjänsten för av saknade eller luftfartyg sker främst med civil och militär flygverk- Efterforskning förolyckade samhet. försvarets flygräddningsresurser. Dessa omfattar bl a de tunga helikoptrar-

Den nuvarande . . .

statliga räddningstjänstens arbetsuppgifter 119

na, stationerade på de sex platser som redovisas i följande sammanställning.

Bas Tid för tjänstgöring Startberedskap

Stockholm (Berga) 07.45-16.15 En timme Måndag-fredag Göteborg (Säve) Ovrig tid Två timmar Ronneby Måndag-torsdag 07.30- 16.15 30 minuter Fredag 07.30-12.00 30 minuter Visby Övrig tid En timme Söderhamn Måndag-torsdag 07.30-16.15 30 minuter Luleå Fredag 07.30-12.00 30 minuter

Som framgår av figur 2.4 har försvaret vidare eller lätta medeltunga

helkoptrar i Stockholm, Göteborg, Ronneby, Ängelholm,

Karlsborg,

Såtenäs, Nyköping, Uppsala, Östersund, Boden och Luleå. Försvarets olika

flygplan, polisens helikoptrar samt civila flygplan och helikoptrar - kan vid behov också beordras att delta i spaningsarbetet. Om haveriet har skett till sjöss, står sjöräddningens resurser- framför allt Sjöfartsverkets, kustbevak- - tll förfogande ningens, marinens och Sjöräddningssällskapets fartyg för efterforskning och undsättning. För den markbundna efterforskningen fastställer RCC/Cefyl eller RSC ett spaningsområde. Polisen svarar för markspaningen som sker genom patrullering med polisbilar, genom s k sektorspaning med telefon till lokal befolkning i flygplatsernas omgivningar och genom pejling av nödradiosändare från fasta pejlingspunkter. För anlitas vid efterforskning på marken behov även militära förbands hemvärn personal, och frivilliga från olika organisationer. Räddningscentralen eller räddningsundercentralen larmar de räddningstjänststyrkor, polis och sjukvårdsorgan som behövs sedan haveriplatsen har lokaliserats. Till uppgiften hör att se till att undsättningsstyrkorna hittar till platsen. Om haveriet har skett i otillgänglig terräng långt från farbar väg, kan det vara nödvändigt att RCC/Cefyl eller RSC fortsätter att leda och samordna verksamheten i den nya fasen av räddningsarbetet.

Räddningsarbetet på haveriplatsen

En särskild för lokal brand- och räddningstjänst styrka är organiserad vid luftfartsverkets De flygplatser som det gäller framgår flygplatser. av figur 2.5. Brand- och räddningstjänsten skall vid haveri på och i omedelbar närhet av flygplatsen kunna förebygga, släcka eller minska brand och bl a på det sättet rädda liv. som huvudsakligen Personalen, är vapenfria tjänstepliktiga (vtp), skall också kunna utföra den sjukvårdstjänst som behövs innan ordinarie sjukvårdspersonal övertar ansvaret för detta arbete. Brand- och räddningstjänsten ingriper vid flyghaverier och vid bränder och andra olyckor inom flygplatsområdet. En flygplansbrand sker i regel snabbt och intensivt. Avsikten är att släckningsarbetet vid haveri inom flygplatsens område skall kunna påbörjas

120 Den statliga nuvarande . . .

räddningstjänstens arbetsuppgifter

Teckenförklaring:

Tung militär helikopter . Medeltung eller lätt

A militär helikopter

Polishelikopter ©

/ l i i

k i i \ \ \ \ Soderhamn \

\”\ i l I

/ I L \ \

V ., l .. \

Sat??? / :Nyköping

J t;

Kallsborg Västervik

\ / \ (vintertid) O

Visby

\,Jönköping,, \ \ __ I f

\

Figur 2.4 Stationeringsorter för försvarets och polisens helikoptrar Ma|mö_$tu,up

Den nuvarande arbetsuppgifter . . . 121 statliga räddningstjänstens

inom 90 sekunder efter larm. Strävan har därför varit att lägga flygplatsernas brandstationer så att personalen har uppsikt över start- och landningsbanorna. Personalens utryckningsberedskap är i allmänhet mycket hög. Under tider när flygplatsen är Öppen skall enligt bestämmelserna en tillräcklig del av styrkan alltid vara i närheten av utryckningsfordonen. Utrustningen omfattar tunga terränggående s k haveribrandbilar med stor skum- och pulversläckningskapacitet. Snabbgående utryckningsfordon med begränsade släckningsresurser finns vid bl a Arlanda flygplats. De flesta flygplatserna har terrängskoter. På några håll finns också sjukvårdstält och räddningsbandvagn med bårplatser. Trafikens omfattning vid flygplatsen och storleken på de flygplan som vanligen trafikerar den - är avgörande för dimensioneringen av personal och utrustning. Uppgiften för flygplatsens brand- och räddningstjänst är att göra en snabb första insats vid haveri på flygplatsen eller i närheten av den. När den kommunala räddningstjänsten har anlänt till olycksplatsen övertar den ansvaret för räddningsinsatsen. Flygplatsens brand- och räddningstjänst biträder i det fortsatta räddningsarbetet. I flera kommuner medverkar luftfartsverkets brand- och räddningstjänst ibland vid insatser utanför flygplatsen eller dess närhet. Det gäller också vid andra typer av olyckor än flyghaverier. Haveribrandbilarnas mycket goda resurser för skum- och pulversläckning har använts vid insatser mot tex större oljebränder. De militära flygplatserna har en liknande organisation, kallad basräddningstjänst, med ungefär samma uppgifter som brand- och räddningstjänsten vid luftfartsverkets flygplatser. Vid militära flygplatser med civil reguljär trafik se figur 2.5 - svarar basräddningstjänsten för den brand- och räddningstjänst som enligt luftfartsverkets bestämmelser skall finnas vid dessa flygplatser. Kommittén redogör i avsnitt 4.4 för basräddningstjänstens organisation och resurser. Även flera kommunala flygplatser med linjetrafik har en räddningstjänst med samma uppgifter som den luftfartsverket har organiserat vid sina flygplatser. Resurserna vid de minst trafikerade kommunala flygplatserna är emellertid begränsade. Vid en del flygplatser fordras det ingen särskild personal för brand- och räddningstjänsten. Enligt luftfartsverkets föreskrifter räcker det om brand- och räddningstjänstutrustningen är uppställd på lättillgänglig plats och tydligt markerad med skyltar. Polisens uppgift på haveriplatsen är att spärra av t ex uppsamlingsplatsen för skadade och döda och att reglera trafiken så att räddningsfordon och ambulanser tar sig fram. Polisen skall också identifiera skadade och döda samt underrätta de anhöriga. Sjukvârdshuvudmännen deltar vid behov med sin katastroforganisation i räddningsarbetet på haveriplatsen. Läkare och annan sjukvårdspersonal lämnar första vård och bedömer vilka som först skall föras till sjukhus. Tält, bårar och medicinsk utrustning transporteras till haveriplatsen när detta är nödvändigt.

2.2.3 Planering av räddningstjänsten vid en flygplats

För varje flygplats finns en räddningstjänstplan - en s k haveriinstruktion. I denna anges bla vilka åtgärder som skall vidtas när ett flygplan har

122 Den statliga räddningstjänstens nuvarande arbetsuppgifter . . .

x

r

l \\ r* I \

Teckenförklaring: l \ -I \

/ \ -* \ ,. Luftfartsverkels egna flygplatser \ J ,r \ Militära flygplatser med civil \ \ reguljär trafik \ Kiruna \ z f /

l

“ \ \ \ Skellefteå © I \ l ” \ r” \ I - \/\ v / ø i x Umea \ l \

O \

Ostersund \ Örnsköldsvik

W©

/

Sundsvall- Härnösand

/\/ / \ , V _ \ - / l / l z - /\ Stockholm-Arlanda I z l / \ Stockholm-B_romma \ / x \ Norrköping

l 0 \ I z . Jl on k

l© aging

VIsby

l .

Figur 2.5 Luftfartsverket.: flygplatser samt militära

flygplatser med civil re-

gulläKflYgmlflk Malmö-Sturup

Den statliga räddningstjänstens nuvarande arbetsuppgifter . . . 123

rapporterats saknat, när det har påträffats havererat och när det föreligger fara för haveri. Instruktionen innehåller vidare uppgifter om vilka personella och materiella resurser som står till förfogande och hur de skall larmas.

2.2.4 Flygräddningstjänstens omfattning och kostnader

Allvarliga olyckor med flygplan åren 1973-82

Antalet med civila och militära flygplan varierar från år till allvarliga olyckor år. Som framgår av tabell 2.5 uppgår genomsnittet per år under perioden 1973-82 till totalt 22 allvarliga civila och militära haveriet. En minskning av

Tabell 2.5 Allvarliga olyckor med civila och militära svenska luftfartyg i Sverige och utomlands åren 1973 -82

År Antal allvarliga olyckora) Antal Antal allvarligt

omkomna skadade Totalt Därav med dödlig utgång Civila

1973-82 Militära

Genomsnitt per år 9 3 4 1973-82

a) Med allvarlig olycka menas att flygplanet eller helikoptern har förstörts eller .att någon person har omkommit, alternativt skadats allvarligt vid haveriet. b) Samtliga civila flygolyckor med svenska flygplan inom landet uppgår till omkring 50 per år. Källa: Luftfartsverkets och flygstabens officiella statistik.

124 Den statliga räddningstjänstens nuvarande arbetsuppgifter . . .

Måttenhet: Antal olyckor 20

Civila flygplan

10*

Figur 2.6 Allvarliga Militära flygplan olyckor med civila och militära svenska flygplan O

åren 1973-82 År 1973 1975 1977 1979 1981 1982.

antalet omkomna vid flygolyckor har skett årligen sedan 1978. De redovisade haverierna med civila flygplan har nästan uteslutande drabbat mindre sporteller affärsflygplan. En olycka med reguljärt flyg inträffade under den redovisade perioden, nämligen haveriet vid Kälvesta år 1977 som krävde 15 människoliv. Utvecklingen av antalet allvarliga olyckor med civila och militära flygplan åren 1973-82 redovisas dessutom i figur 2.6. Uppgifterna i tabellen avser olyckor med svenska flygplan. I den officiella statistiken ingår inte haverier med utländska flygplan i Sverige. Luftfartsverket uppger att dessa olyckor som regel är mycket få, högst en eller två per år. Ofta är det i dessa fall inte fråga om någon allvarlig olycka. I den militära flygverksamheten inträffade inte något haveri med dödlig utgång under ZZ-månadersperioden fr o m februari 1979 to m november 1980. I en kommentar till flygsäkerheten inom försvaret under budgetåret 1979/80 betonar chefen för flygvapnet* att det inte går att närmare ange orsakerna till denna utveckling. Tillfälligheter spelade in, framhålls det. Under perioden förekom flera allvarliga tillbud som kunde ha resulterat i haveriet. Både antalet allvarliga olyckor med militära flygplan och antalet döda steg under år 1981 men minskade återigen 1982.

Utryckningar av brand- och räddningstjänsten vid luftfartsverkets

flygplatser under år 1982

De händelser eller åtgärder som orsakade utryckningar av brand- och räddningstjänsten varierade under år 1982 i hög grad mellan luftfartsverkets olika flygplatser. Som framgår av tabell 2.6 redovisade Arlanda över 300 utryckningar, medan Landvetter och Sturup hade ett 60-tal och Bromma drygt 40. Vid de flesta övriga flygplatserna i luftfartsverkets organisation fordrades däremot högst ett tiotal utryckningar under året. Ambulanstransport (nästan samtliga vid Arlanda flygplats), felaktigt automatlarm, fara för haveri och olje- eller kemikalieolycka var enligt redovisningen för samtliga flygplatser de vanligaste orsakerna till utryckningar. Haveri där insats ägde rum - se definition i tabellen - inträffade i Se publikation Försvasammanlagt sju fall under år 1982. Fara för haveri, framför allt motorstörfordrade totalt vid luftfartsverkets rets flygsäkerhetsanalys ningar, något mer än 100 utryckningar - 79/80 (OFYL 1225). flygplatser under året.

u

Den statliga raddningstjänstens nuvarande . . . 125 arbetsuppgifter

m

aEE=m

m o s _ w H m w

mv om

mmm

S _ 2 2

mä

23:4.

I w m I . N I I i n a I _ 2

.

3=»

.månne

asEmwsEccm_

EäzaEousn

.v55

_wzxsunü 55x28

_ m o v

:Ena

å S. å | I I | I I I

:E: v0_ X0

u :o

N mm

-m=m:mcm_=nE

uoE

mässan.

5:0

munamcoäwm »såxøan

w M

8.920 I 1 I I I I I I I I |

:om m: S_ .E20

xo

u

8=»

mmm_

canaamwøivcn_

_

vnzmmä_

å

vuåm

m m i o | I I | I I d I | 1

=mumww:_nv=u_

Ä

59:. a

röv_

noâañub..

5a

5:0

.ozuå

.umvawizn

-uno

m m m _

E3_

I I m I w i m 0 I m.. å

åmêaammiuoäuc_

mwoüøäaâuauå

.antaga

wisxøqøwuøam

60:

?Eva

ä: mm

v? .v20 I m | a _ 1 I I I 1 I I I I m .om

Gåâwäa

auuumwum

:oumzaammcuwvvmu

,wiøunäuouoê

:S 30

.§3 =

S.. :N

A233.:

h w v w n w m m o o

...822 :vä:

I

Emm

3 ä o_

5:0 2:

wicmäono..

E8

:ao

uoåuucws

än

33a

.v.53

NGCOU

?Serum

5..

3:5 mamma_ I H 1 _ I | _ | _ N I I g n

.unna

uuøxouuon

äwcixobuü

manus.

uoxuoäâuabuzq

.tvåa

vcamøaummámä

cd Nanna:

»så

?Roxana äâxyvâzø

.ä

mäñmåm aEESm swxâuzaq mässan

Sak

w..

823 vsês_

v02

:aaah ?Så üäz EEM Em; 95m SBU_ asså .Ski

ED AN 3

126 Den statliga räddningstjänstens nuvarande arbetsuppgifter . . .

Utöver de i tabellen redovisade åtgärderna svarade brand- och räddningstjänsten för en del andra uppgifter. Det är vanligt att personalen tas i anspråk för att kontrollera bansynvidden, jaga bort fåglar eller andra djur från startbanorna, prova automatiska brandlarm och brandsläckningsutrustning i och övervaka svetsning. Vid några flygplatser hjälper brand- och byggnader räddningstjänsten också till med transporter av bl a rörelsehindrade passagerare inom flygplatsens område.

Flygräddningstjänstens kostnader

Kostnaderna för driften av RCC/Cefyl beräknas under budgetåret 1983/84 av ärenden som till 2,5 milj kronor. För centralförvaltningens handläggning har avsatts 600 000 kronor. Huvuddelen av gäller flygräddningen drygt och räddningstjänsten vid luftfartsbeloppet är personalkostnader. Brandverkets 14 flygplatser beräknas fordra 11,9 milj kronor under budgetåret 1983/84. Till de redovisade beloppen kommer kostnader för insatser, utbildning och övningar hos andra organ, bl a de militära helikopterförbanräddningstjänsten. Dessa senare kostnader den, polisen och den kommunala kan inte i detalj beräknas.

2.3 Sjöräddningstjänst

2.3.1 Internationella överenskommelser om sjöräddning

Genom att ratificera 1960 års internationella konvention om säkerheten för

människoliv till sjöss (International Convention for the Safety of Life at Sea,

SOLAS år 1965 att vidta erforderliga åtgärder för 1960) förband sig Sverige kustbevakning och för räddning av nödställda personer till sjöss runt landets , kuster. konventionen skulle stat inrätta den organisation för Enligt varje livräddmng till sjöss som bedömdes möjlig och nödvändig med hänsyn till 4 intensitet och farvattnens beskaffenhet. sjötrafikens SOLAS 1960 har ersatts av 1974 års internationella konvention om säkerheten för människoliv till 1974). Sverige har tillträtt sjöss (SOLAS SOLAS 1974. Reglerna i SOLAS 1960 om staternas åtaganden när det gäller har utan ändringar överförts till SOLAS 1974. sjöräddning

En ny sjöräddningskonvention (International Convention on Maritime

Search and Rescue, SAR) har utarbetats inom den mellanstatliga sjöfarts- International Maritime Organization (IMO) och väntas träda organisationen i kraft under 1980-talet. I ett annex till konventionen behandlas frågor om samverkan mellan grannstater, organisation och utrustning för sjöräddning, med och förfarandet vid efterforskning och samordning flygräddningen räddning. I annexet finns bestämmelser om att konventionsstaterna skall inrätta

räddningscentraler (Rescue Coordination Centres, RCC) och räddningsundercentraler (Rescue Sub-Centres, RSC). De skall vidare utse räddningsen-

heter som har utbildad personal och utrustning lämplig för (rescue units) Dessa räddningsenheter skall när det behövs ledas av sk sjöräddning. on-scene-commanders Konventionsstaterna bör om inrätta

(OSC). möjligt

Den statliga nuvarande räddningstjänstens arbetsuppgifter . . . 127

räddningscentraler som är gemensamma för sjö- och flygräddning. Verksamheten vid sjö- och flygräddningscentraler som inte betjänar samma territoriella område bör samordnas. har Sverige i september 1982 tillträtt konventionen. De svenska och sovjetiska undertecknade år 1954 en regeringarna överenskommelse som i stora drag samarbetet mellan båda reglerar ländernas sjöräddning. En tilläggsöverenskommelse slöts år 1981.

Överlägg-

ningar sker relativt regelbundet mellan företrädare för Sverige och Sovjetunionen för att sjöräddningssamarbetet i skall

Östersjö-området kunna

förbättras. och Finland under Sverige ingick år 1982 ett treårigt avtal om samarbete i sjöräddningen.

2.3.2 Författningar m m

En fartygsbefälhavare är skyldig att delta i räddningsinsatser till sjöss, om det kan ske utan fara för det egna fartyget eller de som är ombord. Bestämmelser om detta finns i _

D Sjölagen (1891:35 s 1, omtryckt 1975:1289); och i D

Sjönödskungörelsen (1952:581).

Bestämmelser om att den som har bidragit till uppkomsten av en sjöolycka inte utan tvingande skäl får avlägsna sig från en olycksplats eller undandra sig att medverka i räddningsarbete till sjöss finns i

D Sjötrafikförordningen (19621150, omtryckt 1975:156). _

Sjöfartsverkets uppgift att samordna arbetet för sjöräddning framgår av

D Förordningen (19602320, omtryckt 1982:855) med instruktion för sjöfartsverket.

Överenskommelsen den 1 december - den 1981 om sjöräddning i fredstid är från ursprungliga år 1960 - anger hur olika myndigheter och Sjöräddskall samverka

ningssällskapet i sjöräddningen. Sjöräddningssällskapets

verksamhet regleras också genom avtal år 1957 mellan Sjöräddningssällskapet och dåvarande sjöfartsstyrelsen. Särskilda bestämmelser om försvarsmaktens medverkan i sjöräddning finns i

D Förordningen om militär medverkan i civil (1983:479) verksamhet; D marinen och i Sjötjänstreglemente för (SRM); D Tjänstemeddelanden för krigsmakten (TKG 680064).

2.3.3 Fördelning av ansvar och mellan olika

arbetsuppgifter

organ som deltar i

sjöräddningen

Sjöräddningstjänsten främst till att rädda människor syftar som är i sjönöd. Staten svarar för den sjöräddningstjänst som sker till havs, i kustvattnen och i Vänern, Vättern och Mälaren. skall samordna Sjöfartsverket denna sjöräddningsverksamhet. I Sjöräddningen deltar flera statliga myndigheter och den enskilda

128 Den nuvarande . . .

statliga räddningstjänstens arbetsuppgifter

De statliga myndigheter som svarar organisationen Sjöräddningssällskapet. för beredskap i Sjöräddningen är enligt överenskommelsen

Sjöfartsverket; Polisen; Försvarsmakten genom marinen och flygvapnet;

EJUDEIUEI

Tullverket genom kustbevakningen; Televerket genom kustradiostationerna; och

Luftfartsverket genom RCC/Cefyl.

Den kommunala i kustkommunerna medverkar i den räddningstjänsten

statliga sjöräddningstjänsten med de resurser som den förfogar över. Övriga

som deltar i Sjöräddningen - som har framgått regleras detta genom bestämmelser i sjölagstiftningen - är handelsfartyg, bärgningsfartyg, fiske-

fartyg och fritidsbåtar. från år 1981 innebär att de redovisade Sjöräddningsöverenskommelsen skall delta i verksamheten med myndigheterna och Sjöräddningssällskapet båtar, eller flygplan. Televerkets kustradiostalämpliga fartyg, helikoptrar tioner skall som centraler för alarmering och information om fungera I överenskommelsen finns vissa bestämmelser om sjöräddningsfallen. information till och samband. Inget av alarmering, sjöräddningscentral sjöräddningsorganen som deltar med rörliga enheter har några egna och i

förväg bestämda uppgifter vid en sjöräddningsinsats. är representerade i centrala samrådsgruppen Samtliga sjöräddningsorgan skall bl a utarbeta förslag till för sjöräddning (CSS). Samrådsgruppen åtgärder för att åstadkomma största möjliga effektivitet i sjöräddningsarbe-

leder verksamhet. tet. Sjöfartsverket gruppens Bilderna på höger sida:

2.3.4 organisation och resurser för olika Arbetsuppgifter, Iijällräddningen efter organ som deltar i Sjöräddningen

slutfört uppdrag på Ottfjälleti Vålådalen

år 1977. Fjällrädd- Sjöfartsverket

ningspatrullen åter-

fann de båda personer Sjöfartsverket har fastställt riktlinjer för sin samordning av sjöräddnings-

- i översta verksamheten. innebär att verket bl a skall på släden Riktlinjerna bildens mitt- som D Upprätta sjöräddningscentraler och sjöräddningsundercentraler och styra hade överraskats av Båda und- verksamheten vid dessa; hårt väder. kom oskadda. D Svara för tillämpningen av SAR-konventionen; D Vidta åtgärder som kan förhindra sjöolyckor och situationer där fara för

människoliv kan uppstå; Flygräddningscentra- D Bevaka utvecklingen inom och utom landet ifråga om metoder och tekniska len RCC/Cefyl, lokahjälpmedel för sjöräddning; liserad i anslutning D Ta initiativ av kurser, till och svara för uppläggning utbildning, övningar till flygtrafikledningen och inom

information sjöräddningsområdet;

vid Arlanda flygplats, D Utfårda råd eller rekommendationer för samordning av sjöräddningsåtdirigerar försvarets vid gärder; tunga helikoptrar D Utarbeta åtgärdskalendrar och checklistor för olika typer av sjöräddningsrâddningsinsatser och fall samt tillhandahålla blanketter och formulär för dokumentation av sjuktransporter (nedre bilden). insatserna;

Luftfartsverkets tunga, terränggåetzdø rädd-

ningsfordon är ibland oumbärliga skumsläckare vid räddningsiitsatser även utanför flygplatserna - tex i samband med stora oljebränder. Kommittén föreslår en ökad

samárdning mellan luftfartsverkets brand-

och räddningstjänst och den komtnunala räddningstjänsten. Övre bilden.

\ u%i\\mw:w«§\v«<L åmxxw»

åtcurm 901..:

\ »wmyømw

.\«»›xxxv:«\\ x-

Polisen, försvaret, kustbevakningen, sjöfartsverket och Sjöräddningssällskapet deltar enligt den s k sjöräddningsäverenskommelsen med rörliga enheter i sjöräddningen. Enligt kommitténs förslag skall den statliga sjöoch kustbevakningsmyndigheten ha ett operativt ledningsansvar för de statliga organens rörliga enheter.

Sn m häl lets sådd n i n

gstjåi nst

mazxwmwâxä *www

Den nuvarande arbetsuppgifter . . . 129 statliga räddningstjänstens

E! Följa utvecklingen inom sjöräddningsområdet hos medverkande organ

och vid behov föreslå åtgärder.

har inrättat en rapportcentral som bevakar resursläget, Sjöfartsverket sammanställer om sjöräddningsinsatserna och utvärderar verksamuppgifter heten. deltar Sjöfartsverket dess- Enligt sjöräddningsöverenskommelsen utom med egna enheter till sjöss. Verket har omkring 230 fartyg och båtar. Till dessa hör ett 25-tal större fartyg, bl a isbrytare och sjömätningsfartyg. De

övriga enheterna är mindre fartyg och lots- eller sjömätningsbåtar. lotsverksamhet bedrivs lokalt vid ett 20-tal lotsplatser med Sjöfartsverkets ett eller flera lotspassningsställen. Personalen, som består av lotsar och

båtsmän, svarar för lots- och farledstjänst inom de olika lotsningsområdena.

Till uppgifterna hör även sjöräddningsinsatser. Lotspersonalen uppgick den vid en 1 juli 1982 till ca 700 personer. Under senare år har lotsverksamheten

del lotsplatser minskat eller helt upphört. fyrplatser har sedan år 1960 i stor utsträckning automati- Sjöfartsverkets serats och avbemannats. Vid nio fyrplatser bedrivs emellertid verksamhet av

andra myndigheter än sj öfartsverket. Av dessa fyrplatser har endast Gotska

Sandön personal och materiel för sjöräddningsinsatser. Söderarms fyrplats

bemannas numera uteslutande för sjöräddningsuppgifter. För att öka säkerheten i områden med speciellt många fritidsbåtar har inrättat två sjöräddningsstationer - en vid Kråke- Sjöfartsverket ytterligare lund söder om Västervik och en på Arkö i Bråvikens mynning. På Arkö ligger

även Sjöfartsverkets sjöråddningsskola. Skolans uppgift är att utbilda och

öva personal från samtliga sjöräddningsorgan i genomförandet av insatser Bilderna på vänster vid och att pröva teknisk utrustning för sjöräddning. Räddningsstationerna sida: Söderarm, Kråkelund och Arkö är under sommaren bemannade av vardera Genom BAS TU 86 nio personer, huvuddelen vapenfria tjänstepliktiga (vtp). Beredskap upputvecklar kommunerrätthålls under hela dygnet vid dessa stationer. För insatserna används lätta

na och STU mfl ett

och snabba räddningsbåtar. En sjöräddningsstation bemannad av frivillig enhetligt râddningsforpersonal har inrättats vid Skärsände på Fårö. don, kallat basfordon. Lotsplatsernas, de bemannade fyrplatsernas och sjöräddningsstationernas Några inom projektlokalisering framgår av figur 2.7. gruppen granskar en

anbudsritning (övre Polisen bilden),

Inom polisen finns en särskild sjöpolisverksamhet. S jöpolisen skall övervaka

allt inomskärs och i hamnområden, spana efter Beredskapen mot ordning och säkerhet framför försvunna och delta i sjöräddningsverksamheten. Sjöpolisgrupper olyckor i kärnkraftspersoner och Mälaren. I anläggningar är en finns inom 12 polisdistrikt utefter kusten och i Vänern har inrättats I del av den statliga Stockholms och Göteborgs polisdistrikt fasta sjöpolisgrupper. särskild för verksamheten under räddningstjänsten. övriga polisdistrikt avdelas personal Kommittén föreslår seglationstiden - som regel från maj t o m oktober eller november. Se vidare skall att verksamheten avsnitt 4.2. regleras i en ny och hör radar, linkastare och livflottar. Sam- Till polisbåtarnas utrustning samlad lagstiftning för polisbåtarnas besättningar att kombandsutrustningen gör det möjligt för den kommunala municera lotsbâtar och med polisenheter på land, handelsfartyg, fiskebåtar, och statliga räddningstex helikoptrar. I ett 60-tal polisdistrikt finns också mindre räddningsbåtar tjänsten (nedre bil-

som transporteras på trailer. Dessa båtar används vid insatser i samband med den).

130 Den statliga räddningstjänstens nuvarande arbetsuppgifter . . .

r \

\ l f « \ - Teckenförklaring: l \ J x

/ \ . Lotplats -› \ /. \

O Lotspassningsställe j

,r \

\ \

©i

Sjöräddningsstation \ \

Å Bemannad plats där I // särskilda sjoráddnings- /

resurser har placerats r

\ / \ F \ \

\ v l \ Lulea

| \ \ Piteå O Enkoren

I \ /å

\ \

/ \ \ Skellefteå | \

I \ w l x / e \ \ ”\ Umeå / , I \

A Holmogadd

i!

\\

l \

3 /

l x \.lx x \ \ “ “ l 1 \ ” r \ \ M

t_ O Hölick (Hudiksvall)

\ \ . \ Ljusne (Soderhamn)

/\ \

x

\_ Gavle I \ \ / I \ \ Svartklubben d

/l

r \/\ / /\\/ \/ /

.. Osimpnäs

/ I \ / u / Soderarm | l \ L ,

Stockholm Furusund |_ l / . \

Nordkoster b OSandhamn

Soiertaile

/\ J

| Landsort

,oxelösung

_ l lGotska Sandön

Arkö Lysekil / \ . - Skärsende

i *glo _

Marstrand

vl

“Jonköping . asterw V. inga l Visby Goteborg Kråkelund

Varbefg // Oskarshamn \ ä / Falkenberg __ å) \/ \\ Halmstad

Kannlar

Figur 2. 7 Sjöfartsverkets

Helsingborg lotsplatser, lotspassnings-

Karlshaläaálskrona ställen och sjöräddnings-

Malmö Åhus stationer samt övriga

bemannade platser med

Trelleborg Skillinge sjöräddningsresurser

Den statliga räddningstjänstens nuvarande . . . 131 arbetsuppgifter

bl a drunkningsolyckor, draggningar och sjöräddningsfall på insjöar eller i hamnområden. Inom polisen deltar främst sjöpolisgrupperna i sjöräddningen. Polisens helikoptergrupper och den landbaserade polisen medverkar genom spaningsverksamhet och genom att förbättra framkomligheten på vägarna till och från mottagningsplatserna på land.

Televerket

Televerket deltar i Sjöräddningen genom den s k kustradioverksamheten. Kustradiostationernas uppgift är allmänt att tillgodose sjöfartens behov av telekommunikationer med land. Kustradion tillhandahåller även tjänster för sjösäkerhetsarbetet. Till dessa hör passning dygnet runt på den internationella sjöfartens nödfrekvenser. Regelbundna utsändningar sker vidare av storm- och navigationsvarningar samt av väder- och israpporter. Kustradiostationernas uppgift i sjöräddningsarbetet är, som redan har framgått, att fungera som sjöräddningscentraler. Det innebär att de på Sjöfartsverkets uppdrag tar emot larm från fartyg och båtar över radio och från SOS Alarmerings regionala centraler över telefon 90 000. Trafikledare inom kustradiostationerna tjänstgör vid sjöräddningsinsatserna som sjöräddningsledare. Dessa bedömer vilka spaningsåtgärder som fordras, larmar de enheter som är lämpliga för och föreslår rörliga eftersökning en lämplig fördelning av arbetet mellan dem. Befälhavaren har emellertid ansvar för det egna fartygets säkerhet och avgör alltid själv efter bedömning av t ex farvattnens beskaffenhet, sjöhävning, väder och andra omständigheter vilka åtgärder som den egna besättningen skall utföra. Sjöräddningsledarna kontaktar vid behov räddningsorganen på land för att dessa skall kunna ta hand om de räddade. Utvecklingen av telekommunikationerna har lett till att televerkets tidigare relativt stora nät av bemannade kuststationer successivt har ersatts av ett väl utbyggt basnät av fjärrmanövrerade radiostationer för när - och medeldistanstrafiken utefter kusten. Dessa basstationer manövreras från tre bemannade huvudstationer - Stockholm Radio och Radio, Göteborg Härnösand Radio - som är räddningscentraler (RCC) för sjöräddningsverksamheten. Försvarets radarutrustade kustradiostationer i Karlskrona och i Tingstäde på Gotland fungerar som räddningsundercentraler (RSC). Inom den på försök av kustbevakningen, marinen och Sjöfartsverket gemensamt drivna sjöcentralen i Malmö utgör kustbevakningens regionala ledningscentral också räddningsundercentral. Sjöräddningsledarna vid kustradions huvudstationer avgör i varje enskilt fall vilka insatser som skall ledas av personalen vid undercentralerna. De tre civila kustradiostationernas verksamhetsområden och bemanning framgår av följande sammanställning:

D Härnösand Radio Stationen liggeri Sälsten på Härnön i utkanten av Härnösands tätort. Stationen är central för kustradio- och sjöräddningsverksamheten i Bottenhavet och Bottenviken. Personalstyrkan uppgår till elva personer. Bemanningen är fyra personer på dagtid och två på natten.

nuvarande . . .

132 Den statliga räddningstjänstens arbetsuppgifter

E1 Stockholm Radio Stationen är samlokaliserad med televerkets radiokontor i södra Stockholm. Stockholm radio är central för kustradio- och sjöräddningsverksamheten iÅIands hav, Östersjön och Mälaren. Personalstyrkan uppgår till ca 40 personer. Bemanningen är 15 personer under dagen och 3 personer nattetid. CI Göteborg Radio Stationen, som ligger på Onsala-halvön, 15 kilometer sydväst om Kungsbacka, är mottagarstation och expeditionscentral dels för närtrafiken på västkusten, Öresund och Vänern, dels för fjärrtrafiken på kortvåg för hela landet till svenska fartyg ute på världshaven. Göteborg radio är sjöräddningscentral för västkusten, Öresund, Vänern och Vättern. Personalstyrkan uppgår till ca 70 personer. Bemanningen är ca 15 personer under dagen och lägst 4 personer på natten.

Flexibiliteten i kustradiostationernas verksamhet är stor. Vid mycket omfattande eller när flera insatser sker samtidigt- kan sjöräddningsinsatserkustradiostationerna minska den kommersiella teletrafiken. Stocktillfälligt holm Radio och Göteborg Radio har vardera som regel minst fem personer i tjänst som kan svara för sjöräddningsfunktionen. Samtliga sjöräddningsledare har fått särskild utbildning i planläggning och ledning av sjöräddningsinsatser. Kustradiostationerna kan i många fall använda ett datoriserat system för av fartyg och båtar som sjöräddningspersonalen har utvecklat. eftersökning Med ledning av uppgifter om haveriplatsens ungefärliga position, tidpunkten för haveriet, eller båt samt vind- och strömförhållanden som typ av fartyg råder kan lämpliga sökområden snabbt avgränsas. Systemet gör det också att beräkna hur stora områden tillgängliga fartyg eller helikoptrar möjligt hinner utforska inom givna tidsramar, tex till dess att det blir mörkt ute.

Luftfartsverket

Luftfartsverket svarar för flygräddningscentralen RCC/Cefyl, som vid behov alarmerar försvarets helikoptrar för insatser vid sjöräddningsinsatser. En redogörelse för dessa resurser har lämnats i avsnitt 2.2. Enligt sjöräddningsöverenskommelsen skall RCC/Cefyl också anmoda trafikflygplan att delta i spaning efter försvunna fartyg eller båtar när detta behövs.

Tullverkets kustbevakning

skall sjöräddningsöverenskommelsen medverka i Kustbevakningen enligt sjöräddningsinsatser när så är möjligt. Kustbevakningens organisation omfattar fyra regioner med tillsammans 15 kustbevakningsområden. av de senare svarar i stort mot kustlänen. Inom varje Avgränsningen kustbevakningsområde finns 2-4 kustposteringar med personal och materiel för kustbevakningstjänsten. Den regionala ledningen av kustbevakningen sker från bevakningskontoreni Stockholm, Malmö, Göteborg och Sundsvall. Kustbevakningsverksamleds av en kustbevakningsinspektör. På heten vid dessa bevakningskontor central nivå leds kustbevakningens verksamhet av gränschefen med biträde

Den statliga räddningstjänstens nuvarande arbetsuppgifter . . . 133

av de operativa och tekniska sektioner som ingår i generaltullstyrelsens bevakningsbyrå. Den centrala operativa ledningsenheten kallas kustbevakningsledningen (KBL). Kustbevakningen förfogar över ca 130 fartyg och båtar av olika slag. Till dessa hör 40 kustbevakningsfartyg och lika många kustbevakningsbåtar. Det finns vidare ett 50-tal miljöskyddsfartyg och arbetsbåtar. För havs- och kustövervakning från luften har kustbevakningen vidare tre spaningsflygplan* För ledning och kommunikation förfogar kustbevakningen över nio dygnet runt bemannade sambandscentraler. Sambandscentralerna är utrustade med telex och med telefax för bildöverföring. De har vidare radioutrustning med alla frekvenser för sjö- och flygtrafik och passar nödfrekvenserna på bl a privatradiobandet. Kustbevakningens personal uppgår till omkring 550 personer Kustbevakningens indelning i kustbevakningsområden och fördelningen av kustbevaknings- och miljöskyddsfartygen mellan dessa framgår av figur 2.8.

Försvarsmakten

Från försvarsmakten deltar marinen och flygvapnet i sjöräddningsinsatser. Medverkan regleras i militära bestämmelser och i sjöräddningsöverenskommelsen. Marinen skall när så är möjligt delta i sjöräddning med rörliga enheter, sjöbevakningscentraler och kustradiostationer. Flygvapnet skall ställa räddningshelikoptrar och flygplan till förfogande. RCC/Cefyl leder dessa tillsammans med övriga i räddningsinsatsen deltagande luftfartyg. Marinen har ca 200 fartyg, varav ett 60-tal i malpåse. En del av fartygen bl a 12 lätta vedettbåtar - har övervakningsuppgifter i sjöterritoriet och är ständigt bemannade. Marinens och flygvapnets helikoptrar avsedda att kunna utnyttjas för räddningsinsatser har redovisats i avsnitt 2.2 i samband med beskrivningen av flygräddningstjänstens resurser. Som har redovisats kustradiostationer ingår två av marinens Tingstäde och Karlskrona - i sjÖräddningsorganisationen som larm- och orienteringscentraler. Båda fungerar som sjöräddningsundercentraler (RSC) i samarbete med Stockholm Radio. Marinen förfogar vidare över lednings- och sambandsresurser vid sjöbevakningscentralerna i Stockholm (Muskö), Vis- 1 och by, Karlskrona, Malmö, Göteborg och Härnösand. Även dessa centraler kan Kustbevakningen marinen kommer att utnyttjas vid sjöräddningsinsatser, tex för att lokalisera ett fartyg som av samumyttja tre lätta flygolika skäl saknar möjligheter att ange sin position. j plan för olika slag av Ett radar- och datorbaserat system som ger information om fartygens havsövervakning och rörelser till sjöss, det s k STINA-systemet, finns vid de fyra militära spaning. Regeringen har sjöbevakningscentralerna på ost- och Sydkusten. Samma typ av anläggning i december 1983 gett överbefälhavaren i uppkommer att tas i drift i Göteborg under år 1984. Marinen undersöker vidare “ drag att utarbeta ett förutsättningarna att inrätta en radarbaserad sjöbevakningscentral även detaljerat förslag till utefter Norrlandskusten. Som har redovisats pågår det sedan något år en . organisation. flygplanen försöksverksamhet i Malmö som innebär att marinen, och kommer att förses med Sjöfartsverket använder radar för ubåtsjakt och kustbevakningen gemensamt detta informationssystem. Regeringmed utrustning som gör en har uppdragit åt Statskontoret, som leder försöksverksamheten i Malmö, det möjligt att upptäcka att studera och lämna förslag till en motsvarande samordning för övriga och att oljeutflöden sjöbevakningsområden. identifiera fartyg.

134 Den statliga räddningstjänstens nuvarande arbetsuppgifter . . .

Teckenförklaring: \ ,

Å Kustbevakningsfartyg _ \

I Mlljöskyddsfartyg j \

OO Kustbevaknings- \ flygplan / \/ -n Gräns för kust-

f I

bevakningsomrâde

“°"__1 Figur 2.8 Tullverkets kustbevaknings- och mil- . I

a

jöskyddsfarlyg samt kustbevakningsflygplan fördelade mellan olika kustbevakningsområden

Den nuvarande . . .

statliga räddningstjänstens arbetsuppgifter 135

S jöräddningssällskapet

Sjöräddningssällskapet - Svenska sällskapet för räddning af skeppsbrutne driver sin verksamhet med frivilliga medel och insatser. avtalet med Enligt staten skall sällskapet inrikta sin verksamhet på utsjöräddning. När det är möjligt skall sällskapet delta även i kustsjöräddning. Enligt sina stadgar skall vidare söka vidmakthålla intresset sällskapet för sjöräddningstjänsten och föreslå åtgärder i syfte att göra verksamheten effektivare. Sjöräddningssällskapet har 30 sjöräddningsstationer och 37 sjöräddningskryssare eller räddningsbåtar. I sällskapet finns 11 fast anställda räddningsskeppare och ungefär 300 frivilliga, som vid larm kan bemanna fartygen och båtarna. Enligt sjöräddningsöverenskommelsen skall sjöräddningssällskapet, om det behövs, bekosta insatser med privata fartyg och båtar. För administrationen vid sällskapets kontor i Göteborg svarar fyra anställda. Antalet sjöräddningskryssare och räddningsbåtar vid de olika stationerna framgår av tabell 2. 7, medan lokaliseringen av stationerna redovisas i figur 2.9. Tabell 2.7 Antal sjöräddningskryssare och sjöräddningsbåtar fördelade mellan Sjöräddningssällskapets räddningsstationer

Kuststräcka Räddnings- Räddnings- Räddningsstation kryssare, båtar antal antal

Västkusten Fjällbacka Käringön Rörö Hovås

N,_.,__,_,N,_..,_.

Båtfjorden Glommen Grötvik Oresund och Mölle »- Sydkusten Barsebäck Kåseberga Simrishamn Kivik Sölvesborg Hasslö Öland och l Grönhögen Gotland

[›-o›-

Grankullavik Herrvik Ostkusten

I›-›-|

Gryt Ornö

›-o›--›-›-›-

Möja Fejan Örskär 1 Norrlandskusten Stocka Holmsund Rödkallen ›-›-›-\ Mälaren Västerås l “ Vänern Kristinehamn Mariestad

pdl›-l

›-I Kållandsö Vättern Visingsö - 1 i Summa 27 10 _

Källa. Sjöräddningssällskapet

136 Den nuvarande . . .

statliga räddningstjänstens arbetsuppgifter

r\ r \\ ,- x..

, \N( \\ I -v \

\ I / \

\ \

\ \ /

ll

/

f I | \ \ / \ \ r \

I \\ 1 \ \ \ \ Q Rödkallen

i “

*f

x

/ / \ \\ | \ I \

x \,\ , Holmsund / \ 1

I \\ \

f /

i I -z \.- K i \ \ “ r I x l I Stocka x \ \ \ *

\ \\ \ \/\\ \ . \ l \ /\ O - regrund \ \ i \/\ /; / \ / / \/

/ l \ .

Feyan I I 1

. Möja

Kristinehamn/

_\ x * ; . \ Mariestad \ .. 4./ \ allandgso

| Karingon l 0 4 Grankulla

:Örê ovas V *k Hermk .

Båtfjorden // ä / Glommen __ \\

å) \I

Grötvik t |ø

\l Mölie “SÖTvêsb§g;\ Grönhögen

Hasslö

Figur 2.9 Sjöräddnings- Barsebäck Simrishamn sällskapets sjöräddnings-

stationer Kåseberga

Den nuvarande arbetsuppgifter . . . 137 statliga räddningstjänstens

2.3.5 Sjöräddningen på Vättern och Vänern

den 1980 på sig samordningsansvaret för Sjöfartsverket tog 1 januari i Vättern. För alarmering genom privata radiosändare har Sjöräddningen basradiostationer runt sjön. Anrop till dessa stationer upprättats fyra automatiskt till Radio, som är sjöräddningscentral för kopplas Göteborg Vättern. Resurser för Sjöräddningen på Vättern är brandförsvarets lätta sjörädd- Askersund och Motala. har ningsbåtar i Jönköping, Sjöräddningssällskapet stationerat en räddningsbåt vid Visingsö. Till organisationen hör vidare försvarets vid F 6 i Karlsborg och ett antal båtar hos medeltunga helikopter försvarets materielverk i Karlsborg. för Sjöräddningen på Vänern har Sjöfartsverket Samordningsansvaret delegerat till Vänerns Seglationsstyrelse.

2.3.6 Kommunalt samarbete om Sjöräddningen på Storsjön

i Jämtlands län har tagit initiativ till åtgärder för samordning av Länsstyrelsen En arbetsgrupp med företrädare för kommun- Sjöräddningen på Storsjön. erna och länsstyrelsen har diskuterat lämpliga fomier för en samverkan mellan kommunerna. Samarbetet avses komma att gälla undsättning både i för samarbetet Storsjön och i några andra större sjöar i länet. Som underlag har utarbetats en sjöräddningsplan för länet.

2.3.7 omfattning - en statistisk Sjöräddningsverksamhetens

översikt

Sjöräddningsorganens insatser inom ramen för den statliga sjöräddningstjänsten omfattade under år 1982 totalt 2 141 händelser. Sjuktransporter från öar och skär ägde dessutom rum i 225 fall med sjöräddningens resurser under året. Enligt Sjöfartsverkets redovisning bedöms 586 av hela antalet sjöräddningsinsatser under år 1982 ha varit bagatellartade. Detta antal ingår inte i den följande redovisningen av antalet insatser med fördelning efter olika slag och båtar som har drabbats av olyckor, efter olika orsaker till av fartyg insatserna och efter geografiska områden där olyckorna har inträffat. Av de återstående 1 555 avsåg nära 80 % fritidsbåtar, sjöräddningsinsatserna 1 m1 ;sar a a Jo artsver et k , medan 6 % av insatserna handelsfartyg och 11 % fiskefartyg. De Insatser gällde Sjöräddning, redovisade siffrorna framgår också av följande sammanställning. 1982,

Typ av fartyg Antal insatser Relativ fördel-

lfritidsbåtar Ovriga 55 4 Summa 1 555 100

Den nuvarande

138 statliga räddningstjänstens arbetsuppgifter . . .

Vid efter kusterna samt sjöolyckor i Vänern, Vättern och Mälaren förolyckades 42 människor under år 1982. Av dessa omkom 33 genom olyckshändelser med fritidsbåtar. Som framgår av figur 2.10 inträffade huvuddelen av sjöräddningsfallen nära 60 % av hela antalet - under de tre sommarmånaderna. Knappt 400

sjöräddningsinsatser under juli månad innebar i genomsnitt 12 fall per dygn under denna tid. Under vintermånaderna krävdes inte mer än en insats i medeltal per dygn i hela landet. Maskinhaveri var den vanligaste orsaken till sjöräddningsinsatserna under året. Totalt 513 eller i runt tal 1/3 av hela antalet orsakades således av fel på utrustningen. Grundstötning ledde till sjöräddningsinsats i 285 fall eller vid 18 % av samtliga insatser. Saknade eller båtar fartyg orsakade 165 ingripanden eller 11 % av hela antalet. orsaker Ospecificerade förekom dessutom i 416 fall, vilket motsvarar drygt 25 % av samtliga insatser under året. Se vidare följande sammanställning.

a) Annan orsak är bl a kollision, slagsida, bränslebrist, hinder i propellern, läckage, man över bord, felnavigering och nödraketer som inte har kunnat härledas till nödsituation. *-

Bland fritidsbåtarna och fiskefartygen orsakade maskinhaverier de flesta sjöräddningsinsatserna. Grundstötning och saknade båtar var ofta också anledningar till många insatser för fritidsbåtarna. För handelsfartygen avsåg insatsen i hälften av fallen sjuktransport från fartygen. De flesta sjöräddningsinsatserna under år 1982 genomfördes efter 0st- och Sydkusten - från Gävle till Falsterbo. Som framgår av tabell 2.8 fordrade 762 nödsituationer, eller drygt hälften av samtliga, att något av sjöräddningsorganen ingrep i detta område. I Öresund och vid västkusten utfördes 587 insatser, medan händelser vid norrlandskusten orsakade 95 ingripanden. Tabellen visar också att 56 sjöräddningsinsatser genomfördes på Mälaren , 37 på Vänern och 15 på Vättern under år 1982. Sammanlagt tre ingripanden skedde på internationellt vatten. Sjöräddningsinsatsernas fördelning mellan lokala kustomrâden illustreras också i figur 2.11 . Med 535 insatser eller vid drygt 1/3 av samtliga sjöräddningsfall deltog oftare kustbevakningen än något annat organ i Sjöräddningen under år 1982. Sjöfartsverkets medverkan omfattade 438 insatser, polisens 352 och Sjöräddningssällskapets 294 insatser. Dessa siffror av tabell 2.9, som också framgår

Den statliga räddningstjänstens nuvarande arbetsuppgifter . . . 139

Måttenhet: Antal sjöräddningsinsatser 400

Månad Jan Feb Mars Apr Maj Juni Juli Aug Sept Okt Nov Dec

visar att försvaret deltog vid 114 tillfällen och den kommunala räddnings- Figur 2.10 Sjöräddningsi 46 fall. Flertalet skedde under svåra förhållan- fördelade me-

tjänsten helikopterinsatser WWW-fm

månader und

Qinlzgga

den, ibland långt ute till havs. Vid 80 % av sjöräddningsfallen under året behövde endast ett av sjöräddningsorganen ingripa. Två sjöräddningsorgan deltog i 241 insatser . eller vid 15 % av samtliga och tre organ i 62 fall eller 4 % av hela antalet. Som

Tabell 2.8 Sjöräddningsinsatser inom olika kustområden m m under år 1982 Område Antal insatser Relativ fördelning under âr 1981 iprocent Norrlandskusten 95 6 Ost» och Sydkusten (inkl Ölands

140 Den statliga räddningstjänstens nuvarande arbetsuppgifter . . .

Fx \

I \ Skala. - I ““ N \ l \ O 10 sjöräddningsinsatser z I \\ 40 / \ Q i \

g

100 , §

t»

.

Figur 2.11 Sjöräddningsinsatserna fördelade mellan lokala kustområden under år 1982

Den nuvarande arbetsuppgifter . . . 141 statliga räddningstjänstens

Tabell 2.9 Sjöräddningsinsatser anmälda till sjöfartsverkets rapportcentral fördelade mellan olika organ som har deltagit i insatserna under år 1982

Den kommunala räddnings-

Summa

redovisas i följande sammanställning medverkade fler än tre sjöräddningsorgan i relativt få insatser under året.

Antal som deltagit med Antal Relativ fördelning

fartyg, båtar, helikoptrar insatser i procent eller flygplan

Televerkets och marinens kustradiostationer utnyttjades för alarmering och samordning vid 1 227 nödsituationer, vilket motsvarar nära 80 % av hela antalet. Som framgår av följande sammanställning deltog Stockholm Radio och Göteborg Radio vid de allra flesta av dessa drygt 1 200 sjöräddningsinsatser.

Sjöräddningsverksamhetens utveckling i figur 2.12 visar att olyckorna bland handelsfartygen och inom gruppen övriga fartyg har minskat sedan mitten av 1970-talet. För fiskefartygen ligger antalet insatser på ungefär samma nivå som för knappt ett tiotal år sedan. Det starkt stigande antalet

142 Den statliga räddningstjänstens nuvarande . . . arbetsuppgifter

Måttenhet: Antal insatser

Fritidsbátar 1200-

Iuuu

200 1%

;tån-5-

oø §“ I Fiskefartyg

_ __ _ Handels- Fzgur |

2.?.Sjzoragdgmgs-

ä fartyg insatser ör riti b tar, .. g l,

allllllllnnun

anwa

fiskefartyg, handelsfartyg och övriga fartyg åren 0 , yg . , . , . , . 1974-82 År 1974 1976 1978 1980 1982

fritidsbåtar - under år 1982 fanns det ca 500 000 sådana båtar inom

sjöräddningens ansvarsområde - har inte medfört någon tendens till ökning

av antalet insatser för dessa båtar.

2.3.8 Kostnaderna för

sjöräddningstjänsten

Enligt sjöräddningsöverenskommelsen bestrider varje sjöräddningsorgan

sina egna kostnader för sjöräddningen. Av de statliga organ som deltar

Den statliga räddningstjänstens nuvarande . . . 143 arbetsuppgifter

särredovisar endast Sjöfartsverket dessa kostnader. För övriga myndigheter kan sjöräddningens kostnader således inte anges. Budgetåret 1983/84 beräknas sjöfartsverkets kostnader för Sjöräddningen uppgå till ca 10,6 milj kronor. Av dessa medel erhåller televerket nära 8,9 milj kronor i ersättning för kustradiostationernas medverkan. Återstående 1,7 miljoner kronor är avsedda för Sjöfartsverkets administration av sjöräddningsverksamheten och för det kontakt- och informationsarbete som behövs. En mindre del av beloppet är avsett för utveckling och inköp av räddningsmateriel till Sjöfartsverkets sjöräddningsstationer. Sjöfartsverket har i sin långtidsbudget för budgetåren 1984/85-88/89 begärt 500 000 kronor per budgetår för anskaffning av räddningsmateriel. Enligt verket fordras det bl a helikopterburna livflottar samt fler snabba och grundgående sjöräddningsbåtar. Strävandena att rationalisera lotsverksamheten kan enligt verket medföra att det nuvarande radionätet måste omstruktureras så att basstationerna placeras på obemannade platser med god räckvidd och med automatisk koppling till räddningstjänsten. Sjöräddningssällskapets kostnader för räddningsverksamheten uppgick under år 1982 till 7,7 milj kronor.

2.4 Bekämpning av och kemikalier till havs och olja

i vissa andra vatten

2.4.1 Internationella överenskommelser om för den

skydd marina miljön rn m

Genom internationella konventioner regleras det samarbete mellan staterna som syftar till att förhindra att haven förorenas genom utflöden från fartyg av olja eller andra skadliga ämnen. Flera av dessa konventioner är ett resultat av arbetet inom The International Maritime Organization (IMO), som är ett mellanstatligt rådgivande och samordnande organ under Förenta nationerna (tidigare IMCO). De grundläggande internationella konventionerna om skydd mot utsläpp av olja eller andra skadliga ämnen stadgar förbud mot förorening från fartyg. Regler finns också om hur fartyg skall vara konstruerade för att stora utflöden skall undvikas vid en sjöolycka. Möjligheterna för kuststaterna att på det fria havet ingripa mot fartyg som förorenat preciseras vidare. Sverige har tillträtt dessa konventioner. Andra internationella överenskommelser den som reglerar beredskap staterna skall hålla för att kunna bekämpa utflöden av skadliga ämnen. Sverige deltar i samarbete av detta slag genom följande överenskommelser:

(1) 1967 års överenskommelse mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge om samarbete i fråga om kontrollen av efterlevnaden av bestämmelser till förhindrande av havsvattnets förorening genom olja (Köpenhamns-överenskommclscn) Överenskommelsen innehåller bestämmelser om bl a rapportering av oljeföroreningar, hjälp med bekämpning av olja, upprättande av beredskap för oljebekämpning och samverkan vid uppbyggnad av en sådan beredskap.

144 Den räddningstjänstens nuvarande arbetsuppgifter . . . statliga

(2) 1969 års överenskommelse om samarbete vid oljeförorening i Nordsjön (Bonnöverenskommelsen eller Nordsjö-överenskommelsen) I överenskommelsen, som har träffats mellan Nordsjö-staterna, förbinder sig dessa att underrätta varandra om sin nationella beredskap för bekämpning av oljeförorening inom Nordsjön. Vidare behandlas formerna för samverkan om rapportering, beredskapsåtgärder och bekämpningsinsatser.

(3) 1974 års konvention om skydd av Östersjö-områdets marina miljö (Helsingforskonventionen) Helsingfors-konventionen är en överenskommelse mellan kuststaterna vid Östersjön. I överenskommelsen finns bestämmelser om samverkan som föreskriver skyldighet för staterna att upprätthålla beredskap för att bekämpa utsläpp av skadliga ämnen. Enligt konventionens regler om rapportering skall staterna utveckla och tillämpa ett system för att kunna ta emot rapporter om större föroreningar genom olja eller andra skadliga ämnen som har observerats till havs. Händelser som orsakar eller skulle kunna orsaka större miljöförorening skall omedelbart rapporteras även till de andra staterna.

Internationella överenskommelser finns vidare om ingripanden på det fria havet vid olyckor som kan orsaka förorening och om redares ekonomiska ansvar för skador till följd av oljeutflöde från fartyg. Enligt en mellanstatlig konvention lämnas i vissa fall ersättning från den internationella oljeskadefonden.

2.4.2 Svensk lagstiftning om skydd mot utsläpp av olja och

kemikalier i havet och vissa andra vatten

Bestämmelser om verksamhet

förebyggande

Svensk lagstiftning som reglerar de förebyggande åtgärderna mot föroreningar från fartyg följer de internationella överenskommelserna på området. Bestämmelser om förbud mot förorening genom utsläpp av skadliga ämnen från fartyg, åtgärder som skall vidtas av myndigheterna i syfte att förhindra sådana föroreningar, fartygs konstruktion och tillsyn av fartyg finns i El Lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg (den s k vattenför0reningslagen); och i D Förordningen (1980:789) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg. Enligt vattenföroreningslagen är det i princip förbjudet att släppa ut olja från

fartyg inom Sveriges sjöterritorium och i Östersjö-området utanför detta.

Förbud mot utsläpp av olja inom andra vattenområden har meddelats av sjöfartsverket i kungörelsen (SjöFS 1980:48) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg. Sjöfartsverket meddelar också föreskrifter om utsläpp från fartyg av andra skadliga ämnen än olja. det vidare för - eller Vattenföroreningslagen gör möjligt regeringen myndighet som regeringen utser - att föreskriva sådana begränsningar eller förbud mot fartygstrafik i farvatten inom Sveriges sjöterritorium som behövs för att vattenföroreningar skall hindras. Förbud gäller också mot utsläpp i havet från fartyg, luftfartyg eller annat av avfall - fasta vätskor eller transportmedel ämnen, gaser enligt bestämmelserna i

Den statliga räddningstjänstens nuvarande arbetsuppgifter . 145

D Lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten (den s k

dumpningslagen); och i D Dumpningskungörelsen (1971:1156).

Dumpningslagen tillämpas inte på de ut släpp från fartyg av skadliga ämnen som avses i vattenföroreningslagen. Förbuden enligt de svenska dumpningsbestämmelserna gäller utsläpp inom Sveriges sjöterritorium och utsläpp i det fria havet från svenskt fartyg eller luftfartyg.

Bestämmelser om bekämpning av olja och kemikalier till havs och i vissa andra vatten (räddningstjänst)

Ansvaret för bekämpning av olja eller kemikalier till havs eller i kustvattnen, Vänern eller Mälaren har lagts på tullverket och utförs inom tullverket av kustbevakningen. Tullverkets skyldighet att bekämpa olja eller kemikalier till havs m m framgår av E! Kungl Maj:ts instruktion (1973:884, ändrad 1974:409) för tullverket. Militära myndigheter kan delta i bekämpningen av olja och kemikalier till havs m m enligt EI Kungörelsen (1969:85) om militär räddningstjänst m m.

Bestämmelser om ersättning för kostnader för oljebekämpning och sanering finns i D Brandlagen 0974:80); El Lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss (den s k oljeskadelagen); och i EJ Lagen (1973:1199) om ersättning från den internationella oljeskadefonden (den s k fondlagen). Vissa av bestämmelserna i brandlagen om ingrepp i annans rätt och om

tjänsteplikt tillämpas vid tullverkets olje- och kemikaliebekämpning. Några

bestämmelser som reglerar ansvaret för sanering efter bekämpning av olja eller finns inte. anses emellertid vara en

kemikalier Sanering kommunal i

angelägenhet.

2.4.3 Arbetsuppgifter och organisation för kustbevakningens bekämpning av olja och kemikalier till havs och i vissa

andra vatten

Arbetsuppgifter

Kustbevakningen inom tullverket svarar som har framgått för de åtgärder till havs och i kustvattnen, Vänern och Mälaren som syftar till att avvärja eller begränsa skada genom utflöde av olja eller annat som är skadligt. Kustbevakningens ansvar omfattar således inte bekämpning inom område som avses i brandlagstiftningen och som kommunerna har ansvaret för, dvs insatser på land, i andra insjöar än Vänern och Mälaren samt i övriga vattendrag och i hamnområden.

146 Den statliga räddningstjänstens nuvarande arbetsuppgzfter. . . i

Organisation och resurser

Kustbevakningens centrala, regionala och lokala organisation har redovisats i avsnitt 2.3 om sjöräddningen. Redogörelsen kompletteras här med uppgifter om de resurser för olje- och kemikaliebekämpning som kustbevakningen och de samverkande organen förfogar över. Uppbyggnaden av beredskapen har för oljebekämpningens del pågått sedan år 1970 och för kemikaliebekämpningen sedan år 1974.

Personal

Kustbevakningen har totalt omkring 550 tjänster. Av dessa är drygt 50 tjänster inrättade uteslutande för uppgifter inom olje- och kemikalieberedskapen. Till största delen gäller det personal på miljöskyddsfartygen. Fartygen bemannas vidare vid bekämpningsinsatser med besättningsmän från kustbevakningens övriga fartyg och båtar.

Fartyg och båtar

Miljöskyddsfartygen och arbetsbåtarna är kärnan i kustbevakningens beredskapsorganisation för olje- och kemikaliebekämpning till sjöss. De fyra större miljäskyddsfartygen fungerar som arbetsplattformar för oljebekämpningsutrustningen och är i regel också depåfartyg för mindre enheter. De större fartygen har ledningscentraler för samordning vid mer omfattande insatser mot miljöföroreningar till sjöss. Kustbevakningen disponerar vidare nio medelstora miljöskyddsfartyg av typ Sea-Truck. På Vänern finns ett kombinerat miljöskydds- och bevakningsfartyg. Till miljöskyddsfartygen hör tre katamaraner utrustade med olje- och kemikalieupptagare mellan skroven. Ett annat komplement är de tretton snabbgående arbetsbåtarna av trimarantyp som används för bl a utdragning, förankring och justering av länsorna. För s k mellanlagring av upptagen olja disponerar kustbevakningen tre oljepråmar. För bekämpning av olja och kemikalieri närheten av land har utvecklats en strandbekämpningsbåt av lättmetall. Båten är utrustad med hydrauliskt manövrerade kranar för hantering av länsor och för upptagning av oljor och kemikalier. Strandbekämpningsbåtarna kan landvägen transporteras till olika kuster. I planerna ingår anskaffning av tolv sådana båtar -tre till varje kustbevakningsregion. Sju av båtarna finns för närvarande i organisationen. De återstående fem kommer att levereras under åren 1984 och 1985. Till de redovisade resurserna kommer större och medelstora samtliga kustbevakningsfartyg, som kan ta ombord viss oljebekämpningsutrustning. De mindre kustbevakningsenheterna har möjligheter att delta i bekämpningsoperationerna genom spaning, bevakning, bogsering och snabba transporter.

Specialutrustning

Kustbevakningen förfogar över ett 30-tal baser och kustförråd med upplag av oljelänsor, upptagningsanordningar, absorberings- och dispergeringsmedel samt annan skyddsutrustning. För användning av absorberings- och disper-

Den nuvarande arbetsuppgifter . . . 147 statliga räddningstjänstens

geringsmedel har kustbevakningen totalt över 50 spridningsanordningarji I kustförråden finns vidare ett miljöskydds- och kustbevakningsfartygen. 30-tal mobila spridningsutrustningar. En del av kustbevakningens oljeförvaras i container och transporteras med lastbil till de skyddsmateriel kustområden där den skall användas. Till personskyddsutrustningen hör ett hundratal kemskyddsdräkter med andningsskydd samt räddningsutrustningar och filtermasker. För personsanering i samband med kemikaliebekämpning disponerar kustbevakningen fyra mobila saneringsstationer, också i container.

Stödfunktioner

En av ol je- och kemikaliebekämpningens stödfunktioner ärfjärranalystekniken, som gör det möjligt att även under mörker och vid dålig sikt upptäcka och andra miljöfarliga utflöden. Efter flera års samarbete har oljeutflöden kustbevakningen, statens delegation för rymdverksamhet och rymdbolaget utvecklat ett operativt fjärranalyssystem för kustbevakningens flygplan. omfattar bevakning med sidspanande radar och instrument för Systemet registrering av de skillnader i utstrålning av värme och ultraviolett ljus som förekommer mellan olja och vatten. En för kemikaliebekämpningen viktig stödfunktion är den dokumentasom har organiserats inom kustbevakningen. Till resurserna hör tionstjänst en dataterminal, som vid behov får uppgifter från databaser i bl a USA. Information kan erhållas om farliga kemikaliers egenskaper i vatten, riskerna för miljö och människor och lämpliga skadeavhjälpande åtgärder.

Kustbevakningens arbetsformer

sjöpatrullering pågår ständigt. Arbetstiden planeras så att Kustbevakningens det inom varje region alltid finns fartyg eller båtar i verksamhet. Fartyg eller båtar som inte är i tjänst bemannas vid behov genom inkallande av ledig som patrullerar omdirigeras vid behov för personal. Bevakningsfartyg uppdrag med högre prioritet inom bl a sjöräddning eller oljebekämpning. Den operativa ledningen utövas på flera nivåer inom varje kustbevaknings- I enklare fall - det utflöden av mindre som region. gäller omfattning bekämpas under dagtid - svarar områdeschefen lokalt för ledningen. I mer komplicerade situationer övertas ledningen av den regionala ledningsstaben. Under icke tjänstgöringstid har en tjänsteman på regional nivå beredskap i hemmet och svarar för ledning av verksamheten till dess att den regionala staben har trätt i funktion. Som operativ ledare vid en oljebekämpningsaktion på regional nivå fungerar ett befäl från den regionala staben « som regel är det en bevakningschef eller en kustbevakningsinspektör. Han har kontakt med samverkande myndigheter och kommuner. I närheten av skadeplatsen upprättas en underhållsbas som förser fartygen med förnödenheter och utrustning. På sjön leds verksamheten av en taktisk ledare, en s k i on-scene-commander (OSC). Vid mycket omfattande och komplicerade insatser kan den operativa ledningen övertas av gränschefen.

148 Den räddningstjänstens nuvarande arbetsuppgifter . . . statliga

2.4.4 Samverkande organs resurser för olje- och

kemikaliebekämpning till havs och i vissa andra vatten

Militära förband

En del militära förband - framför allt inom marinen - har resurser som är lämpliga för förstärkning av kustbevakningens verksamhet. I samarbete mellan generaltullstyrelsen och chefen för marinen har utarbetats en plan för användning av marinens resurser vid insatser i samband med olje- och kemikalieolyckor till sjöss. Planen gäller from år 1982 och innehåller riktlinjer för främst lednings-, sambands- och underhållstjänsten vid de

gemensamma insatserna. Se vidare avsnitt 4.4 om militär medverkan i civil

räddningstjänst.

Sjöfartsverket

Sjöfartsverkets medverkan i olje- och kemikaliebekämpningen omfattar i första hand åtgärder som enligt sjölagstiftningen och vattenföroreningsbestämmelserna skall vidtas med tex ett havererat fartyg för att utflödet av skadliga ämnen skall kunna begränsas eller förhindras. Fartyg och båtar i *verkets organisation deltar dessutom ofta i arbetet med eller

spaning vupptagning av ämnena.

Vid några lotsplatser - Sandhamn, Landsort, Södertälje, Bönan (Gävle) och Hölik (Hudiksvall) - finns oljelänsor som kan transporteras med lotsbåt till bekämpningsområdena. Sjöfartsverkets sjömätningsfartyg utnyttjas vid behov i samband med större insatser, t ex som förläggningsplatser. Vintertid gäller detta också isbrytarna.

Polisen

Polisen undersöker om brott har begåtts mot bestämmelserna om förbud mot

vattenförorening från fartyg. Genom sina helikopter- och sjöpolisgrupper medverkar polisen även genom spaning och rapportering av utflöden. Se

vidare avsnitt 4.2.

Statens meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI)

SMHI upprätthåller en prognosberedskap för att kunna bedöma hur oljeeller kemikalieföroreningar som har upptäckts ute på havet kommer att driva. Se vidare avsnitt 4.6.

Kommunerna

Effektiva bekämpningsaktioner i strandzonen kräver ett samarbete mellan kustbevakningen och den kommunala räddningstjänsten. Organisationen och resurserna för olje- och kemikaliebekämpning varierar emellertid i hög grad från kommun till kommun. För att möjliggöra den samverkan mellan kustbevakningen och den kommunala räddningstjänsten som syftar till att förhindra skador när ett olje- eller kemikalieutsläpp når stranden behöver många av kommunerna ofta mer materiel än vad de själva förfogar över. En

Den nuvarande . . . 149

statliga räddningstjänstens arbetsuppgifter

sådan förstärkning skall kunna ske med resurser från de regionala förråd som med statliga medel håller på att byggas upp på fem platser i landet. Avsikten är att materielen inom 5-10 timmar skall kunna transporteras på landsväg

från ett regionalt förråd till ett skadeområde. De regionala förråden

innehåller bl a arbetsbåtar, utrustning för maskinell upptagning av olja, länsor, personlig skyddsutrustning och handredskap av olika slag.

Övriga organ

I vissa fall medverkar också Sjöräddningssällskapet och bärgnings- och

bogserföretag i olje- och kemikaliebekämpning till havs och i vissa andra

vatten. Televerkets kustradiostationer och luftfartsverkets flygräddningscentral (RCC/Cefyl) har möjligheter att rapportera utflöden av olja eller kemikalier som har iakttagits av fartyg eller flygplan. Som tidigare framgått kan medverkan i bekämpningen vid behov erhållas även från andra länder.

2.4.5 Samordning av olika organs insatser vid olje- och

kemikaliebekämpning

Statsmakterna har som utgångspunkt för sitt principbeslut om miljösäkrare sjötransporter (prop 1980/81:119, TU 1981/82:31, JoU 1981/82:33, rskr 1981/822375 och 422) framhållit att insatserna i första hand skall inriktas på förebyggande åtgärder som förhindrar att utflöden av olja och kemikalier över huvud taget sker. Sjöfartsverket har fått resurser för att på olika sätt öka i farlederna. sjösäkerheten Användningen av säkrare fartyg föri första hand

trafik i och miljökänsliga bl a Stockholms skär› svårnavigerade områden,

gård, Mälaren, Vänern och Göta älv, stimuleras ett särskilt

genom avgiftssystem. Erfarenheterna från den senaste tioârsperioden har emellertid visat att de förebyggande insatserna måste kompletteras med en

slagkraftig beredskap

för den bekämpning som skall ske när ett utflöde har inträffat. Eftersom åtgärder fordras av ett stort antal myndigheter och andra organ är det viktigt,

framhåller statsmakterna, att en rationell arbetsfördelning och samordning

kan åstadkommas både i sjösäkerhetsarbetet

och i det räddningstjänstarbete

som skall ske efter en olycka. Som har betonats förutsätter effektiva aktioner

i strandzonen insatser gemensamma vid strandlinjen i samarbete mellan kustbevakningen och den kommunala För detta behövs

räddningstjänsten. i en god planläggning och gemensamma övningar.

I En del situationer kräver emellertid också mer ingripande åtgärder i syfte att samordna resursutnyttjandet. Frågan om ett centralt samordningsorgan

har aktualiserats i olika sammanhang. statsmakterna har emellertid fram-

hållit att denna fråga bör bedömas efter det utredningsarbete som pågår dels

om förutsättningarna för en sammanläggning av Sjöfartsverket och kustbe-

vakningen, dels inom räddningstjänstkommittén om samverkan i stort Regionala förråd finns mellan olika organ i räddningstjänsten. I avvaktan på resultaten av detta i Botkyrka, Visby, Karlshar statsmakterna krona och Vänersborg. utredningsarbete beslutat att ombilda det till statens En liknande anläggning brandnämnd knutna rådet för räddningstjänst så att det mer aktivt än tidigare i Umeå blir klar under skall kunna verka för en samordning mellan olika huvudmän och andra år 1984.

150 Den nuvarande arbetsuppgifter . . . statliga räddningstjänstens

samverkande organ. En stor del av länsstyrelserna bör enligt statsmakterna utveckla sin e planläggning av beredskapen för olje- och kemikaliebekämpningen. Statens brandnämnds riktlinjer för denna planläggning bör förbättras. Länsstyrelsen bör anlita i förväg utsedda (s k presumtiva) räddningsbefälhavare för att och förberedelsearbetet. statsmakterna har komplettera planläggnings› vidare framhållit att det behövs mer samövning, utbildning och information för att den samlade beredskapsorganisationen skall kunna bli effektivare.

2.4.6 Forsknings- och utvecklingsarbete

Styrelsen för teknisk utveckling (STU) erhöll hösten 1979 regeringens uppdrag att i samråd med berörda organ utarbeta ett förslag till forskningsoch utvecklingsprogram för system, metoder och teknik inom olje- och kemikaliebekämpningen till sjöss och i strandzonen samt för strandsaneringen. För denna forsknings- och utvecklingsverksamhet, som kallas TOBOS 85, har anslagits totalt ca 30 milj kr. Arbetet påbörjades under budgetåret 198()/81 och skall pågå under fem år. Fackmyndigheternas forsknings- och utvecklingsverksamhet på detta område kommer att fortsätta som tidigare. Se vidare avsnitt 7.4.

2.4.7 Olje- och kemikalieutsläppens samt omfattning - en statistisk översikt bekämpningsinsatsernas

l svenska farvatten inträffar årligen ett 20-tal olyckor med tankfartyg där olja läcker ut. Flertalet av dessa utflöden sker i hamnar. Orsaken är ofta ventilfel, men också och överfyllning förekommer. Vid olyckor som pumphaverier resulterari större utflöden från tankfartyg är orsaken som regel grundstötning. Flertalet till sjöss avser relativt begränsade kvantiteter. Det oljeutflöden största enskilda i svenska farvatten under 1970-talet omfattade oljeutflödet ca l 600 ton råolja från tankfartyget Jawachta vid Trelleborg år 1973. Haverierna med tankfartyget Tsesis i Södertälje-leden år 1977 och med tankfartyget José Marti vid Dalarö år 1981 beräknas ha medfört att omkring 1 000 ton olja läckte ut vid vardera tillfället. Grundstötningen med det ryska Antonio Gramskij utanför Ventspils vid lettiska kusten år 1979 tankfartyget orsakade ett utflöde på sannolikt 6 000 ton råolja. En del av denna drev i is mot den svenska och finska kusten och fordrade en tidsödande bekämpning och sanering. Utomlands har det förekommit utflöden på mellan 50 000 och 250 000 ton olja från tankfartyg. av figur 2.13 har sedan 1970 upptäckts eller till Som framgår årligen kustbevakningen rapporterats mellan omkring 300 och 500 oljeutsläpp. Mellan 200 och drygt 300 av dessa - flertalet år 70 a 80 % av antalet upptäckta _ eller rapporterade - har blivit bekräftade. Rapporterna hari övriga fall visat Kä/Iai KUSlbC-Vüknings- sig felaktiga. Iakttagelsen kan ha gällt tex frömjöl eller bleke. Bekämp- “l har i allmänhet satts in endast mot utflöden som har bedömts

19813»

ningsåtgärder

iSf°_“_:i°"

tatisti o . .. . över o jeuts äpp _ I

tm havs och i kustvan_ hota

nen_ Vänern och Mäja- ovriga kiêstlñloc: a ar us stiândzzner. eva ningen Deftnljatr o j Sl ua ionen atrligten galltiñiällan i ess a :ch6011153156; ororeningen ar

ren under år 1982. avdunstning eller genom naturlig utspridning i vattnet. upplösts genom

Den statliga räddningstjänstens nuvarande arbetsuppgifter . . . 151

Måttenhet: Antal utfloden 500

Rapporterade 400-

Konstaterade in

100- Bekampade Figur 2.13 Rapporterade, konstaterade och bekämpade oljeutflöden i kust- _O _ r _ _ I r j l _ j bevakningens Verksamhet År 1970 1972 1974 1976 1978 1980 1982 under åren 1970-1982

Av de under år 1982 konstaterade 230 oljeuttlödena iakttogs 73 utanför svenskt sjöterritorium, 87 utomskärs på svenskt vatten och 67 inom skärgårdsområdena. I Mälaren registrerades två utflöden och i Vänern en oljeförorening under året. Kustbevakningens egna enheter upptäckte 101 av de sammanlagt 230 oljeutflödena. Ett 50-tal observerades av kustbevakningsflyget. Av de totalt 230 oljeutflödena bedöms 217 ha skett i strid mot svensk eller lag internationella bestämmelser. Oljeföroreningar orsakade av grundstötningar, kollisioner eller kantringar uppgick till åtta. Kustbevakningen vidtog egentliga bekämpningsåtgärder mot endast 29 utflöden som under år 1982 bedömdes hota kuster och strandzoner. I övriga fall begränsades insatserna till kontroll av att föroreningarna upplöstes genom avdunstning eller naturlig utspridning i vattnet, s k självdispergering. Ingen av de utförda bekämpningsaktionerna hade någon större omfattning. Följande tre insatser kan illustrera verksamheten under året:

EJ Den 10 januari råkade det Singapore-registrerade bulkfartyget ANJA LEON- HARDT i sjönöd i Kattegatt. Aktiva räddningsinsatser gjordes av flera fartyg, bl a Stena Sessans Prinsessan Birgitta, som tog över 19 personer i en Iivbåt. Kustbevakningens Tv 103 levererade elström, tryckluft och kylvatten. Genom dessa åtgärder var det möjligt att få igång hjälpmaskineriet för länspumpning ombord på haveristen, vilket förhindrade olja att läcka ut från fartyget. EI Den 29 mars kolliderade svenska m/t SIVONA med finska m/s TUlRA väster om Svinbådan i Öresund. Sivona var lastad med 2 100 ton eldningsolja och 475 ton bensin. Vid kollisionen skadades tre lasttankar och ca 800 ton olja läckte ut i havet. Större delen avdunstade och självdispergerade relativt snabbt. På haveriplatsen tog kustbevakningen med s k skimmer upp omkring fem ton vattenblandad olja.

152 Den statliga räddningstjänstens nuvarande arbetsuppgifter . . .

EI Den 29 maj gick svenska m/t RENO på grund vid Nåttarö utanför Nynäshamn. Fartyget var på resa från Fårösund till Nynäshamn med omkring 200 m” råolja från fyndigheterna på Gotland. Haveriet orsakade ett obetydligt oljeutflödc. Kustbevakningen medverkade i bärgningen genom att låktra över en del av lasten till miljöskyddsfartyget Tv 406.

Utöver det redovisade antalet bekämpningsaktioner inom det egna ansvarsområdet brukar kustbevakningen årligen i ett tiotal fall delta i oljebekämpning inom kommunernas ansvarsområde. Endast ett fåtal kemikalieutsläpp i svenska farvatten finns registrerade. Under åren 1970-78 var kustbevakningen engagerad i sammanlagt tio fall av kemikaliebekämpning. Skillnaderna i antal mellan olje- och kemikalieutsläppen beror bl a på att de transporterade kvantiteterna kemikalier är väsentligt mindre än den volym olja som fraktas.

2.4.8 Kostnaderna för bekämpningen av olja och kemikalier

till havs m m

Kostnaderna för kustbevakningen i dess helhet har för budgetåret 1983/84

beräknats till 125 milj kronor. I detta belopp ingår 78 milj kronor till löner

m m för kustbevakningens personal på lokal, regional och central nivå, 31 milj kronor till drift och underhåll av teknisk materiel samt 16 milj kronor till beredskapen för olje- och kemikaliebekämpning. Som framgår av tabell 2. 10 med redovisning av anslaget för beredskap för olje- och kemikaliebekämpning till havs m m avser 7,6 milj kronor kostnader för drift och underhåll av teknisk materiel och 6,7 milj kronor kostnader för anskaffning av bekämpningsanordningar och bekämpningsmedel. Utöver de redovisade medlen har 2,1 milj kronor anslagits för anskaffning av strandbekämpningsbåtar under budgetåret 1983/84. Kustbevakningens faktiska kostnader för genomförda bekämpningsoperationer sedan mitten av 1970-talet redovisas i tabell 2.11. Under budgetåret 1981/82 togs 2,2 milj kronor i anspråk_ för bekämpningsinsatser som genomfördes av kustbevakningen eller på dess uppdrag. De närmaste föregående åren var denna kostnad emellertid betydligt högre. Som också

Tabell 2.10 Anslaget för olje- och kemikalieskyddsberedskap till havs m m budgetåret 1983/84

Anslagspost Kostnad, Relativ fördell OOO-talkr ning i procent

Kostnader för bekämpningsoperationer, förslagsvis I O “ Kostnader för anlitande av konsulter och annan expertis 435 3 Anskaffning av bekämpningsanordningar och bekämpningsmedel 6 742 41 Tekniskt utvecklingsarbete och forskning m m l 600 10 Drift och underhåll av teknisk materiel för bekämpning av miljöfarliga utsläpp 7 624 46

Summa 16 402 100

Källa: Ku stb evakningen

Den nuvarande arbetsuppgifter . . . 153 statliga räddningstjänstens

Tabell 2.11 Kustbevakningens kostnader för _olje- och kemikaliebekämpning samt utbetalade ersättningar budgetåren 1976/774-81/82 Måttenhet: 1 OOO-talkronor

Källa: Kustbevakningen

framgår av tabellen har staten under budgetåren 1976/77-1981/82 erhållit ersättning för sina insatser med 19,2 milj kronor. De sammanlagda kostnaderna för bekämpningen uppgick under samma tid till 35,6 milj kronor.

2.5 Räddningstjänst vid olyckor i kärnkrafts-

anläggningar*

2.5.1 Författningar

De grundläggande bestämmelserna om de villkor som skall uppfyllas vid uppförande och drift av kärnkraftsanläggningar i

finns

EI Lagen (1956:306) om rätt att utvinna atomenergi m m (atomenergilagen).

Den_räddningstjänst som skall fungera efter ett okontrollerat utflöde av

radioaktiva ämnen från en kärnteknisk anläggning här i landet eller vid överhängande fara för ett sådant utflöde regleras i D Lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor i -atomanläggningar m m (den s k atomskyddslagen); och i D Förordningen (1981:540) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m m (den s k atomskyddsfördrdningen). Genom bemyndigande i atomenergilagen kan föreskri-

statligamyndigheter

va vilka åtgärder som reaktorägaren skall vidta inom eller i anslutning till anläggningens område för att minska riskerna för olyckor och verkningarna av dessa. Föreskrifterna anges i det tillstånd som fordras för den som vill _ , __ . .. . .. . ., * Kommitten anvander driva en karnteknisk anläggning. och atomskyddsforord-

Atomskyddslagen de begrepp som atom_ ningen reglerar ansvar och befogenheter för statliga myndigheter som

jagstiftnjnggkommjttén genomför skyddsåtgärder i huvudsak utanför den kärntekniska anläggning har föreslagit i betän-

där en olycka har inträffat eller riskerar att inträffa. _ *(31199* (SOU 190835?)

Bestämmelser om för den lokala säkerhets-

3352:21:

uppgifter

åâfâitåirlrglâztn

befogenheteroch

nämnd som finns vid varje ges i

kärnkraftsanläggning _ mansâttnmga, med ter_

E1 Lagen (1980:1123) om offentlig insyn isäkerhetsarbetet vid kärnkraftver- men ”kärn” i stället för ken, ordet atom”.

154 Den statliga räddningstjänstens nuvarande arbetsuppgifter . . .

Föreskrifter om beredskapsåtgärder ingår också i instruktionen för de centrala säkerhetsmyndigheterna inom kärnenergiområdet - dvs i D med instruktion Förordningen (1976:481) för statens strälskyddsinstitut (SSl); och i D med instruktion Förordningen (1974:427) för statens kärnkraftinspektion (SKI).

2.5.2 Arbetsuppgifter och organisation inom räddningstjänsten vid olyckor i kärnkraftsanläggningar

Befogenheter att inskränka enskild rätt

Syftet med räddningstjänsten vid olyckor i kärnkraftsanläggningar är att efter utflöde av radioaktiva ämnen skydda allmänheten mot skada. Skyddet är baserat på att samhället kan D Förelägga den som uppehåller området att inte vistas sig inom det hotade utomhus eller att lämna området; D Förbjuda någon att tillträda ett område; D Förelägga den som har levande djur och livsmedel att föra bort dessa; D rätten att använda Begränsa mark, vatten, naturprodukter och egendom.

Till möjligheten att begränsa användningen av bl a naturprodukter och egendom hör att ägare till livsmedel eller annat som har blivit radioaktivt förorenat kan åläggas att oskadliggöra de produkter som det gäller.

Fördelningen av befogenheter och arbetsuppgifter mellan olika

organ

Vid var och en av de fyra kärnkraftsanläggningarna Barsebäck, Ringhals, Forsmark och Oskarshamn och vid forskningsstationen i Studsvik finns en särskild beredskapsorganisation. Den svarar enligt det i atomenergilagen föreskrivna tillståndet för all verksamhet inom anläggningens område när en olycka med radioaktiva ämnen har inträffat. En huvuduppgift för beredskapsorganisationen vid den kärntekniska anläggningen är att genom drifttekniska åtgärder förebygga det befarade haveriet och att begränsa konsekvenserna av det. En annan uppgift är att vidta och skydds-

räddningstjänståtgärder inom anläggningen och dess närområde. Om det

föreligger risk för farliga utflöden av radioaktiva ämnen, skall polisen och länsstyrelsen underrättas. l Länsstyrelsen svarar för att de i atomskyddslagen föreskrivna beredskapsåtgärderna utanför kärnkraftsanläggningen har planerats och att de i en haverisituation blir genomförda. Länsstyrelsen fattar de beslut som fordras bl a om inskränkningar i enskilds rätt- och delegerat verkställighet till andra organ. En del skyddsåtgärder kan utlösas från den kärntekniska anläggningen utan ingripande av länsstyrelsen. Dessa åtgärder genomförs av en fältorganisation som träder i funktion omedelbart efter ett larm. Länsstyrelsen i ett län där kärnverksamheten sker kan få ansvar för vissa skyddsåtgärder även i närbelägna län. Regeringen kan också i stället för länsstyrelsen

Den räddningstjänstens nuvarande arbetsuppgifter . . . 155 statliga

meddela förordnanden och föreskrifter. De skyddsåtgärder som kan komma att fordras vid olycka i en kärnkraftsanläggning fördelas mellan olika organ i huvudsak enligt följande sammanställning.

Organ Arbctsuppgift (urval) Länsstyrelsen Beslutar om skyddsåtgärder, t ex vistelse inomhus, utdelning av jodtabletter och evakuering! Rapporterar till statens strålskyddsinstiut; Kontaktar andra organ för att få information och ge direktiv; Skaffar väderprognos; Underrättar massmedia; informerar allmänheten; .Regionala larmcentralen Underrättar länsstyrelsen och andra organ enligt larmplanen; Televerkets kustradio Underrättar Sjöräddningen och kustbevakningen samt larmar marinen och övrig sjöfart; Polisen Spärrar av tillfartsvägar till utsatta områden; Reglerar vägtrafiken; Larmar allmänheten genom högtalarbil; Underrättar vid behov organ som inte omfattas av larmplanen, genomför evakuering; Delar ut jodtabletter; Kommunala räddnings- Mäter radioaktiviteten på i förväg angivna platser tjänsten samt i övrigt enligt länsstyrelsens direktiv (en utökad organisation håller på att byggas upp); Biträder vid evakuering; Kustbevakningen Varnar sjöfarande och befolkning på öar; Mäter radioaktiviteten till sjöss; Evakuerar boende på öar; Hemvärnet Biträder polisen med trafikreglering, bl a avspänning (endast Ringhals) av vagar; Biträder vid utdelning av jodtabletter; Registrerar och utspisar evakuerade personer på samlingsplats, mäter radioaktivitet hos dessa, visar vägen till inkvartering; Försvarets helikopter- Deltar ev vid mätning av radioaktivitet i kraftstationens förband, polisens heli- närhet, vid alarmering och evakuering samt vid transporkopterverksamhet ter av personal och materiel.

Vid haveri gör sig sjukhusen i anslutning till anläggningen beredda att ta emot skadade personer. Kommunens hälsovårdsförvaltning och sociala förvaltning kan få uppgifter i ett senare skede efter en olycka som har medfört ett omfattande utflöde av radioaktiva ämnen. Studsvik Energiteknik AB har vid forskningsstationen iStudsvik byggt upp

arbets-uppgifter

156 Den statliga räddningstjänstens nuvarande . . .

en beredskapsorganisation för insatser vid olyckor med radioaktiva ämnen. Organisationen tillkom ursprungligen för Studsviks behov men har eget senare för att kunna insatser anpassats göra vid olyckor även i de övriga kärntekniska anläggningarna. Till hör att mäta radioaktivitet, uppgifterna beräkna stråldoser samt att sanera och ta hand om radioaktivt material. SSI har en rådgivande funktion som kan anlita i en länsstyrelsen olyckssituation. SSIs beredskap har utökats så att den s k analysgruppen, med den för rådgivningen nödvändiga personalen, är tillgänglig inom någon eller timmar efter ett larm. Till några gruppen hör expertis inom främst områdena radiofysik, meteorologi, befolkningsskydd och reaktorteknologi. En med sambandsresurser har ställts rådgivningscentral i ordning inom institutet. SSI har ett centralt ansvar för den av länsstyrelsen organiserade och av berörda kommuner och skall genomförda indikeringsverksamheten när en olycka har inträffat ange inriktningen av de fortsatta strålningsmätningarna. Institutet skall också svara för den mer kvalificerade analys som kan ske med tillgängliga strålningsdata som underlag. Atomskyddslagen tar sikte på beredskapen mot vid stationära olyckor kärntekniska här i landet. anläggningar Vid utsläpp eller fara för utsläpp från annan källa än en kärnteknisk anläggning i landet får enligt atomskyddslagen regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddela de förordnanden och föreskrifter som avses i lagen.

Ledningsorganisation hos länsstyrelsen

verksamhet efter ett haveri Länsstyrelsens i kärnkraftsanläggningen leds av landshövdingen, som till sitt förfogande har en ledningsgrupp omfattande

D Chefen för planeringsavdelningen;

Länspolischefen; Chefen för planeringskansliet;

GDDD

Försvarsdirektören; Handläggare från försvarsenheten

Beredskapsuppgiften inom räddningstjänsten vid atomolyckor skiljer sig väsentligt från arbetsuppgifterna för de flesta tjänstemän inom länsstyrelserna. Enligt statsmakterna bör länsstyrelserna därför också knyta personal utifrån till sin beredskapsorganisation. bör medverkan Speciellt av kvalificerade brandingenjörer från de större kommunernas räddningstjänst kunna bidra till att öka kompetensen och göra personalberedskapen effektivare. En särskild expertgrupp kan vid behov bildas av tex länsveterinären, naturvårdsdirektören, sjukvårdsdirektören eller motsvarande inom landstingskommunen samt företrädare för kustbevakningen och kärnkraftstatio-

nen. Experter från SSI, SKI och Stuldsvik Energiteknik AB kan kallas för att

l biträda Länsstyrelserna i de räddningsledningen. _ fyra länen där kärnkraft- I avvaktan på räddningstjänstkommitténs överväganden om förstärkningstationerna ligger erhålen av beredskapstjänstgöringen för personal vid länsstyrelserna inför svåra ler sedan budgetåret olyckor av olika slag har en beredskap organiserats för en beslutsfattare vid 1981/82 medel till var i länen där kärnkraftstationerna En inställelsetid sin handläggare för be- länsstyrelsen ligger. på redskapsfrâgor inom högst någon timme efter larm har bedömts rimlig med hänsyn till de risker kärnkraftsområdet. som föreligger. För att behovet av säkra telekommunikationer skall kunna

Den

statliga räddningstjänstens nuvarande arbetsuppgifter . . . 157

tillgodoses har sambandsutrustningen hos länsstyrelserna anslutits till SOS Alarmerings larmcentraler i dessa län.

2.5.3 planering vid de

Beredskapsåtgärdernas fyra

kärnkraftsanläggningarna

Riktlinjer för planeringen

De åtgärder som fordras för att skydda människor och egendom skall redovisas i en beredskapsplan för varje kärnkraftsanläggning. Planen fastställs av länsstyrelsen och skall vara ett handlingsprogram för de

myndigheter och andra organ som ingår i beredskapsorganisationen. Den

skall enligt regeringens föreskrifter närmare ange de olika åtgärder som de berörda myndigheterna och övriga organ behöver vidta för att skydda befolkningen mot skadliga utflöden av radioaktiva ämnen. Planering av den utrymning som kan komma att fordras skall utföras av kommunen. statsmakterna har i sitt beslut (prop 1980/81:90 bil 2, JoU 1980/81:24, rskr 1980/812274) om en utökad beredskap mot olyckor i kärntekniska i anläggningar betonat att planeringen skall omfatta bl a D En ständigt fungerande personalberedskap; Ett säkerställt.telesamband; En snabbt fungerande indikering av strålningsriskema;

DDEIU

En effektiv alarmering; En systematiserad utbildning av beslutsfattarna.

Statsmakterna har vidare beslutat att en inre beredskapszon skall avgränsas kring varje kärnkraftstation. Inom denna zon skall en detaljerad åtgärdsplanering genomföras, så att t ex en snabb utrymning kan ske efter beslut från fall till fall. Allmänheten i den inre beredskapszonen skall få en särskild information om de viktigaste åtgärderna vid en olycka. Ett larmsystem skall byggas upp och förhandsutdelning av jodtabletter skall ske inom denna zon. En inre beredskapszon som når ut till minst 12 km och i allmänhet omfattar ett område på 15 km från kärnkraftstationen har bedömts tillgodose de väsentligaste behoveni dessa avseenden. Utanför den inre zonen skall en zon - en indikeringszon för strålningsmätning på ca 50 km från kraftstationen täcka det område där akuta livshotande skador kan tänkas uppkomma vid en stor kärnkraftsolycka. Beredskapsplaneringen skall vara särskilt inriktad på åtgärder inom den inre beredskapszonen - bl a alarmering, information till allmänheten, utdelning av jodtabletter, utrymning och strålningsmätning. Även utanför detta område skall resurser som har betydelse för skyddsåtgärderna användas i den utsträckning som bedöms lämplig. Civilförsvarsplaneringen för större tätorter skall kunna bidra till att samhällets alla resurser blir effektivt utnyttjade i beredskapen. 1 För forskningssiütionen ismdsvik “Pprätlar läns Regeringen har i atomskyddsförordningen beslutat om den detaljerade _. . . . . . . styrelsen en beredskapsavgransmngen bade av den inre beredskapszonen och av mdikenngszoplan enligt föreskrifter nen- som meddelas av SSI.

158 Den nuvarande arbetsuppgifter . . . statliga räddningstjänstens

Föreskrifter, rådgivning och forskning för beredskapsplaneringen

Beredskapsplanen för varje kärnteknisk anläggning grundas huvudsakligen på de bestämmelser som finns i författningar och i föreskrifter och råd från SSI och SKI. Till SSI har knutits beredskapsnämnden mot atomolyckor (BNA). Nämndens huvudsakliga uppgift är att ge råd åt SSI om de skyddsåtgärder som fordras och planeringen av dessa. SSI skall svara för det forsknings- och utvecklingsarbete som beredskapsplaneringen fordrar.

Lokala säkerhetsnämnder

Det åligger innehavarna av kärnkraftstationerna att ge den lokala säkerhetsnämnden insyn i det kärntekniska säkerhetsarbetet. Ledamöterna i säkerhetsnämnden utses av regeringen efter förslag av den kommun där kärnkraftstationen ligger. Nämnden skall bl a följa säkerhetsarbetet, ställa samman material och på det informera allmänheten.

lokalaplanet

2.5.4 Ekonomiska medel anslagna för beredskapen mot olyckor i kärnkraftsanläggningar

Kostnaderna för beredskapen mot olyckor i kärnkraftsanlägningar har för budgetåret 1983/84 beräknats till 29,9 milj kronor. Enligt SSIs långtidsbedömning minskar medelsbehovet under budgetåret 1984/85 till 23,4 milj kronor och för de därefter följande tre åren till mellan 12 och 15 milj kronor. Fördelningen mellan olika ändamål av den beräknade kostnaden under budgetåret 1983/84 framgår av följande sammanställning.

Ändamål Beräknat anslag Relativ fördel- I 000-tal kronor iprocent Förvaltningskostnader vid SSI, 5 405 18 de fyra länsstyrelserna, statens brandnämnd och SMHI

jodtabletter

Verksamheten finansieras genom avgifter som riksdagen har bemyndigat regeringen att ta ut från kärnkraftsproducenterna.

3 nuvarande

Sjuktransportverksamhetens

och

arbetsuppgifter organisation

3.1 Författningar m m

Bestämmelser om de vägbundna Sjuktransporterna, som sjukvårdshuvudmännen har ansvaret för, finns i D Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Enligt fordonskungörelsen (1972:595, omtryckt 1979:641) meddelar socialstyrelsen i samråd med trafiksäkerhetsverket föreskrifter om sjukvårdsutrustning i ambulanser. Socialstyrelsen, som har tillsyn över sjuktransportverksamheten, har gett ut föreskrifter (SOSFS/M/ 1978:34) om sjukvårdsutbildning för ambulanspersonal m m och - enligt fordonskungörelsen föreskrifter (SOSFS/M/ 1981:47) om sjukvårdsutrustning i ambulans. Regler för den med statsmedel bekostade ambulansflygtjänsten som polisen genom regeringsbeslut har ålagts att sköta finns i Kungl Majsts skrivelse till rikspolisstyrelsen den 29 maj 1969.

3.2 Vad är en

sjuktransport?

Med sjuktransport menas transport till eller från en vårdinrättning eller läkare av en person som till följd av sjukdom eller skada är i sådant tillstånd att transporten måste utföras av annan än den som transporten avser. Resor till eller från sjukvårdsinrättningar för personer som själva kan ombesörja transporten - dessa resor sker vanligen i privatbil, taxi eller med allmänna kommunikationer - är inte Sjuktransporter utan kallas sjukresor. Sjuktransporterna är antingen (1) Akuta sjuktransporter; eller (2) Icke-akuta, dvs planerade eller tidsbeställda sjuktransporter. De akuta sjuktransporterna sker som utryckningsuppdrag i omedelbar anslutning till alarmeringen. Behovet av transporten har inte till tiden varit förutsett. En omedelbar medicinsk insats kan fordras i samband med transporten. Vid planerade eller tidsbeställda transporter är vårdbehovet känt i förväg och det går att bestämma tidpunkten för transporten med hänsyn till andra insatser och tillgången på resurser. Även i dessa fall ges ibland medicinsk vård under transporten.

160 Sjuktransportverksamhetens nuvarande arbetsuppgifter . . .

Det är vidare vanligt att skilja mellan primära och sekundära transporter. Vid primära transporter sker utryckning till en olycks- eller insjuknandeplats

där patienten skall tas om hand, vid behov få den första medicinska hjälpen

och transporteras till sjukhus eller läkare. Dessa insatser är alltid akuta. Sekundära transporter utförs när en patient behöver transporteras från en vårdinrättning till en annan. Ofta sker detta när patientens tillstånd fordrar den mer specialiserade vård som ett större sjukhus har. Dessa sekundära transporter kan vara akuta eller icke akuta - i det senare fallet alltså planerade och tidsbeställda. Sjuktransporter förekommer vidare när en patient som vårdas i hemmet skall transporteras till sjukhus eller läkare för undersökning eller behandling. Dessa transporter, som normalt inte är brådskande, rubriceras i allmänhet som sekundära.

3.3 Arbetsuppgifternas fördelning mellan olika organ

i

sjuktransportverksamheten

3.3.1 Vägbundna Sjuktransporter

-- och de tre kommunerl Sjukvårdshuvudmännen landstingskommunerna som inte hör till landstingskommun - skall enligt hälso- och sjukvårdslagen tillse att det finns en ändamålsenlig organisation för att till och från sjukhus eller läkare transportera personer vilkas tillstånd kräver att transporten utförs med fordon som är särskilt inrättat för ändamålet”. Av förarbetena till hälso- och sjukvårdslagen framgår att skyldigheten är begränsad till de vägbundna sjuktransporterna. Lagstiftningen reglerar inte närmare formerna för hur sjuktransportverksamheten skall organiseras. Sjukvårdshuvudmännen avgör själva valet av organisation - de behöver t ex inte driva sjuktransportverksamheten i egen regi. Genom avtal med den kommunala räddningstjänsten eller med enskilda transportföretag - avtal med taxiföretag* är vanligt - kan sjukvårdshuvudmännen ordna den nödvändiga beredskapen. Huvudmannaskapet omfattar däremot en skyldighet att se till att den ambulansverksamhet som förekommer är effektivt organiserad. Som ett allmänt mål för sjuktransportarbetet gäller enligt statsmakterna att organisationen skall ha en hög insatsberedskap och en tillfredsställande transportkapacitet. statsmakterna har också framhållit att personalen skall vara väl utbildad för sin uppgift och fordonen lämpligt utformade och utrustade.

3.3.2 Sjuktransporter iluften

regeringsbeslut år 1969 svarar rikspolisstyrelsen för den med Enligt - eller statsmedel bekostade ambulansflygtjänsten. Ambulansflyg helikopter flygplan - får rekvireras av läkare eller annan sjukvårdspersonal. En skall få användas är att inga andra 1 Gotlands, Malmö och förutsättning för att ambulansflygtjänsten Göteborgs kommuner. transportmedel står till förfogande - eller att deras användning fördröjer

Sjuktransportverksamhetens nuvarande arbetsuppgifter . . . 161

transporten och därigenom medför sådana risker att den sjukes liv eller hälsa äventyras. Polisens skyldigheter träder således in när transporter av sjuka eller skadade inte kan ske genom sjukvårdshuvudmännens markbundna organisation. Samma sak gäller när det inte är medicinskt lämpligt att använda vägbundna ambulanser. Ambulansflyget anlitas vid brådskande Sjuktransporter över stora avstånd till t ex specialistkliniker vid större sjukhus eller vid transporter som behöver göras från platser utan farbar väg. Det senare kan bli nödvändigt vid tågolycka, flyghaveri eller fjällolycka. Sjuktransporter med helikopter sker ofta också från öar utan vägförbindelse. En försöksverksamhet med helikopter i sjuktransportorganisationen ägde rum fr o m juli 1980 to m augusti 1981 i räddningstjänstkommitténs regi i samarbete mellan rikspolisstyrelsen, försvarsmakten, socialstyrelsen, SOS Alarmering AB och sjukvårdshuvudmännen. Försöksverksamheten omfattade de sjukvärdsområden som framgår av figur 3.1. Resultaten av försöksverksamheten och det förslag till utveckling av ambulansflygtjänsten som kommittén har utarbetat med försöksverksamheten som underlag har redovisats i kommitténs rapport Sjuktransporter med helikopter. Rikspolisstyrelsen har träffat överenskommelse med Swedair AB om att långväga akuttransporter inom landet och akuta transporter från Danmark, Norge och Finland skall ske med flygplan. På sträckor längre än omkring 20 mil är flygplan ofta ett snabbare och ekonomiskt mer fördelaktigt transportmedel än helikopter. Även för långväga Sjuktransporter som inte är akuta använder sjukvårdshuvudmännen ofta flygplan. Det gäller framför allt vid transporter till och från specialistkliniker och vid transporter till egna sjukhus av patienter som har insjuknat eller skadat sig utanför det egna Sjukvårdsområdet och där blivit omhändertagna. Större delen av dessa icke akuta Sjuktransporter utförs av Svensk Flygambulans AB.

3.3.3 Sjuktransporter

på sjön

Sjuktransporter från skärgårdsområdenas öar förekommer i stor utsträckning med Sjöräddningskryssare, lotsbåtar, kustbevakningsfartyg och polisbåtar. Någon skyldighet för de organ som medverkar med sådana resurser att utföra Sjuktransporter föreligger inte. Fartygen och båtarna anlitas i varierande utsträckning beroende på vilken utrustning som fordras och vilka resurser som i den akuta situationen är tillgängliga och mest lämpliga.

3.3.4 Sjuktransporter i terrängen

Som har redovisats är sjukvårdshuvudmännens ansvar för Sjuktransporter begränsat till de vägbundna transporterna. I förarbetena till brandlagen framhålls att begreppet räddningstjänst inte omfattar sjukvård, Sjuktransporter eller ambulansflygtjänst. Det framgår inte av dessa förarbeten om l Sjuktransporter från med Sjuktransporter i det sammanhanget avses alla slags sjuktransporter fartyg är sjöräddningseller endast de som regleradesi 1962 års sjukvårdslag, dvs de vägbundna. Det tjänst och har behandlats anses därigenom oklart om Sjuktransporter i terrängen hör till brandlagens i avsnitt 2.3.

162 Sjuktransportverksamhetens nuvarande arbetsuppgifter . . .

Figur 3.1 Försöksregioner och stationeringsorter för helikoptrar i försöksverksamheten juli I 980-augusti 1981

Söderhamn

Teckenförklaring:

Försoksreglon

Stationeringsort för helikopter l försöksverksamheten under © hela eller större delen av året

Stationeringsort lör helikopter i försöksverksam- © heten endast under sommaren H Ängelholm Stationeringsort för tung A Ronneby helikopter vars ambulans- Malmö . . . . nnsatser skulle lngâ u utvärderingen

Sjuktransportverksamhetens nuvarande . . . 163 arbetsuppgifter

tillämpningsområde eller inte och vilket eller vilka organ som Skall Svara för sådana transporter. I samråd med Landstingsförbundet hemställde socialstyrelsen år 1978 mot den redovisade bakgrunden att ”regeringen måtte klargöra om bestämmelserna i 3 § tredje stycket sjukvårdslagen skall omfatta även sådana transporter av sjuka eller skadade, vilka inte är vägbundna, eller om de enligt förarbetena till brandlagen ingår i den allmänna räddningstjänsten och därmed åvilar brandförsvaret. Regeringen överlämnade Socialstyrelsens skrivelse till hälso- och sjukvårdsutredningen. Regeringen framhöll att utredningen skulle beakta skrivelsen när den fullgjorde sitt uppdrag. Hälso- och sjukvårdsutredningen uttalade i sitt betänkande (SOU 1979:78) Mål och medel för hälso- och sjukvården att frågor om ansvaret för Sjuktransporter och om räddningstjänst är reglerade i lag ”på ett sådant Sätt att viss oklarhet råder om ansvarsförhållandena i vissa fall. Utredningen

framhöll vidare att räddningstjänstkommittén har till uppgift att pröva frågan

om huvudmannaskapet för en räddningstjänst med nuvarande och möjliga nya uppgifter. Kommitténs uppdrag omfattar även frågan om huvudmannaskapet för Sjuktransporter och ambulansverksamhet. Det mer konkreta , innehållet i Sjukvårdshuvudmännens ansvar för Sjuktransporterna kan som en följd av detta arbete komma att förändras, förklarade hälso- och sjukvårdsutredningen. I förarbetena till hälso- och sjukvårdslagen har framhållits att Sjukvårdshuvudmannens ansvar för sjuktransportverksamheten i avvaktan på resultatet av räddningstjånstkommitténs arbete skall vara begränsat till de vägbundna Sjuktransporterna (prop 1981/82:97, SoU 1981/82:51, rSkr 1981/821381).

3.3.5 Tillsyn

Socialstyrelsen har enligt hälso- och sjukvårdslagen tillsyn över Sjukvårdshuvudmännens ambulansverksamhet. Tillsynen innebär bl a att socialstyrelsen ger ut föreskrifter som närmare anger kraven på sjukvårdsutbildning för ambulanspersonalen. Varje sjukvårdshuvudman har för sin ambulansorganisation utsett en eller flera tillsynsläkare.

3.4 Krav på utbildning av ambulanspersonalen

3.4.1 Gällande bestämmelser

Enligt Socialstyrelsens föreskrifter som gäller sedan år 1978, skall behörig personal ha genomgått grundkurs isjukvård för ambulanspersonal enligt en av skolöverstyrelsen fastställd utbildningsplan. Ambulans skall vid utryck- - ,ningsuppdrag akuttransport som kräver behandling och omhändertagande av patient- vara bemannad med minst två behöriga vårdare. Behörig vårdare är den som med godkända betyg har genomgått grundutbildning eller genom annan utbildning eller yrkeserfarenheter har motsvarande kunskaper. Grundkursen i sjukvård för ambulanspersonal omfattar för närvarande fyra veckors teoretisk utbildning och tre veckors vårdpraktik. Den teoretiska

arbetsuppgifter

164 nuvarande . . .

Sjuktransportverksamhetens

delen består av två huvudavsnitt: vårdkunskap och arbetslivsorientering. Vårdpraktiken skall helst förläggas till akutmottagning vid sjukhus och till

förlossningsavdelning. Läroplanen för denna sjuveckorsutbildning fastställ-

des redan år 1965 av skolöverstyrelsen. Redan innan grundutbildningen blev obligatorisk år 1978 hade sjukvårdshuvudmännen utbildat flertalet av de anställda inom ambulansverksamheten enligt dessa riktlinjer.

3.4.2 Socialstyrelsens utredning om den framtida grundutbildningen för

ambulanspersonal

1978 års föreskrifter om behörighet för ambulansvårdare tillkom i avvaktan

på den fortsatta utredning om ambulanspersonalens utbildning som pågick.

Det senare arbetet genomfördes i samråd mellan socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, trafiksäkerhetsverket, Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och de fackliga organisationerna och avslutades år l979. för utredningen om ambulanspersonalens utbildning har Utgångspunkten varit den allmänt att Sjuktransporter inte bara accepterade grundsynen avser själva förflyttningen av en sjuk eller skadad utan också omfattar till fortbildning och sjukvård före och under transporten. Möjligheterna vidmakthållande av grundkunskaperna är störst när sjuktransportorganisationen helt integreras med akutsjukvården. Av geografiska skäl måste många ambulansstationer emellertid lokaliseras långt från akutsjukhusen. Välutrustade vårdcentraler för den öppna vården kan på orter som saknar akutsjukhus utgöra basen för en samverkan mellan sjuktransportorganisationen och primärvården. När ambulanserna stationeras utanför akutsjukhusen fordrar fortbildningen av ambulanspersonalen särskild uppmärksamhet, framhålls det i utredningsrapporten. av ambulanspersonalen avser endast Socialstyrelsens förslag till utbildning grundutbildningen - dvs den utbildning som bör vara obligatorisk för varje vårdare som deltar i utryckningsuppdrag med ambulans. I rapporten betonas att sjukvårdshuvudmännen också måste ordna en systematisk fortbildning för sin ambulanspersonal. Specialutbildning fordras för bemanning av s k hjärtambulanser. Utredningsförslaget innehåller ett underlag för utformning av läroplaner för grundutbildning av ambulanspersonal. Kravet på sjukvårdskunnande hos de ambulansanställda är enligt förslaget till största delen detsamma som gäller för den nuvarande sjuveckorsutbildningen. Liksom hittills skall personalen kunna säkerställa fria luftvägar, ge syrgasbehandling och vidta vissa andra åtgärder till stöd för andningsfunktionen. Som exempel på nya uppgifter pekas på att en ambulansvårdare efter läkares direktiv skall kunna lindra smärta genom infusion av smärtstillande medel. Vårdaren skall vidare kunna förebygga eller behandla chocktillstånd, bl a genom att tillföra vätska intravenöst. Inom ramen för utredningsuppdraget har socialstyrelsen också övervägt om intubation - nedanför nedläggning av en tub i luftstrupen luftspringan l skall ingå i grundutbildningen. Med hänsyn till bl a den omfattande träning Ambulanspersonalens som fordras för att färdigheterna skall kunna bibehållas, har socialstyrelsen utbildning. Slutrapport från socialstyrelsens ut- emellertid inte ansett sig kunna föreslå en sådan utökning av kompetensen. redning 1979. Intubation bör i stället ingå i specialutbildningen för ambulanspersonal som

Sjuktransportverksamhetens nuvarande arbetsuppgifter . . . 165

arbetar i nära samverkan med ett akutsjukhus. En specialutbildad vårdare med möjligheter att fortlöpande öva intubation bör kunna utföra åtgärder efter delegering från läkare. Utom det som har redovisats om sjukvårdskunskaper innehåller förslaget till underlag för en ny läroplan också krav på kunskaper i räddningstjänst, sambandstjänst och körteknik. Förslaget har i denna del utformats med ledning av de utbildningsplaner som tillämpas för bl a brand- och polispersonal.

3.4.3 Skolöverstyrelsens preliminära förslag till läroplaner

Skolöverstyrelsen har utarbetat läroplaner för utbildningen av ambulanspersonal enligt principerna i socialstyrelsen utredning. En tillämpning av principerna innebär enligt de hittills redovisade preliminära övervägandena (1) En 20-veckors kompletteringskurs för vårdare i ambulans; (2) En 40-veckors grundkurs för utbildning av ambulanspersonal.

Kompletteringskursen syftar till att ge all ambulanspersonal med nuvarande grundutbildning fördjupade kunskaper och färdigheter både i ambulanssjukvård och i räddningstjänst. Den föreslagna 40-veckors grundkursen avser att ersätta grundutbildningen under sju veckor. Kursens uppläggning är enligt de redovisade förslagen i stort sett densamma i båda fallen. Grundkursen ger emellertid eleverna en mer omfattande undervisning i vårdkunskap och en längre vårdpraktik än kompletteringskursen. De båda förslagen till läroplaner har remissbehandlats. Enligt de .yttranden som har avgetts godtar de flesta instanserna innehållet i den 20 veckor långa kompletteringskursen. Flera av sjukvårdshuvudmännen är däremot tveksamma till förslaget om 40 veckors grundutbildning, som de anser kommer att kräva alltför stora resurser. Regeringen har i april 1982 beslutat att kompletteringskurs om 20 veckor för vårdare i ambulans får anordnas på försök i gymnasieskolan fr o m läsåret 1982/83. Flera sjukvårdshuvudmän har beslutat att ambulanspersonalen skall genomgå denna utbildning.

3.5 Krav på ambulansfordonen och deras utrustning

Som tidigare har redovisats skall socialstyrelsen enligt fordonskungörelsen efter samråd med trafiksäkerhetsverket utarbeta föreskrifter om sjukvårdsutrustning i ambulans. Trafiksäkerhetsverket har till uppgift att meddela de föreskrifter om fordonens beskaffenhet och utrustning i övrigt som fordras. Socialstyrelsens bestämmelser om sjukvårdsutrustningen (SOSFS 1981:47) delar in denna i grundutrustning som är obligatorisk och i tilläggsutrustning som enbart rekommenderas. Till det obligatoriska hör utrustning för syrgasbehandling, rengöring av luftvägar, upprättande av fria andningsvägar och konstgjord andning. Det skall vidare finnas läkemedel

166 Sjuktransportverksamhetens nuvarande arbetsuppgifter . . .

och material för infusion, injektion och intubation samt förbands-, förlossnings- och allmänhygieniskt material i tillräcklig omfattning. Den tilläggsutrustning som socialstyrelsen enligt bestämmelserna anser att en ambulans bör ha omfattar ytterligare resurser för smärtlindring och utrustning för mer avancerad övervakning, vård och behandling, bl a EKG-apparat med oscilloskop och defibrillator. För detaljerna i sjukvårdsutrustningen hänvisar socialstyrelsen till Spris specifikationer (nr 21101) Ambulanser och (nr 440 02) Akutväska - infusion, Intubation. Trafiksäkerhetsverkets regler om lämplighetsbesiktning av ambulans (TSVFS 1981:33) föreskriver hur fordonet skall vara beskaffat, bl a hur sjukhytten skall vara byggd och hur anordningarna för fastsättning av sjukbåren skall vara konstruerade. I vissa sjukvårdsområden - det gäller framför allt norrlandslänen - finns som komplettering till ambulanserna en organisation med sjukbilar, som regel i regi av taxi. Enligt Spris rekommendation skall en bårbil vara försedd med bl a bår, förbandsmaterial samt utrustning för svalgsug och konstgjord andning.

3.6 Sjukvårdshuvudmännens sjuktransportorganisation

- en statistisk

kartläggning

3.6.1 Stationering av ambulanserna

Enligt kommitténs kartläggning av sjukvårdshuvudmännens ambulansorganisation våren 1983 finns det för akuta och icke-akuta transporter totalt 532 bemannade dygns- och dagambulanser (exkl reservfordon). Som framgår av följande sammanställning används 245 av dessa eller 46 % för sjuktransporter i sjukvårdshuvudmännens egen regi. Något färre - 219 ambulanser eller 41 % - är stationerade hos den kommunala räddningstjänsten, som utför sjuktransporterna åt sjukvårdshuvudmännen. Ett 70-tal ambulanser bemannas av personal från andra, främst taxi.

Ambulanser Används för sjuktransporter i regi av Summa Sjukvårds- Kommunala Annan (främst huvud- räddnings- taxi) mannen tjänsten Antal 245 219 68 532 Relativ fördelning i procent 46 41 13 100

Av de totalt 245 ambulanserna i sjukvårdshuvudmännens egen regi är 151 placerade vid ambulansstationer i anslutning till sjukhus. Totalt 38 ambulanser har stationerats vid vårdcentraler och andra sjukvårdsinstitutioner. De redovisade siffrorna innebär att 343 eller nära 2/3 av hela antalet ambulanser har placerats utanför sjukhusen. Se vidare följande sammanställning.

Sjuktransportverksamhetens nuvarande arbetsuppgifter . . .

Ambulanser Stationerade vid Summa

Sjukhus Vårdcentral Brand- Annan eller annan station plats sjukvårdsinstitution

Antal 151 38 215 128 532 Relativ fördelning i procent 28 7 41 24 100

Typen av stationering skiftar från sjukvårdsområde till sjukvårdsomräde. Endast tre sjukvårdshuvudmän - Södermanlands, Örebro och Västmanlands läns landsting - har hela sjuktransportverksamheten i egen regi. De flesta ambulanserna hos sjukvårdshuvudmannen finns emellertid i Stockholms län , som har de totalt sett största sjuktransportresurserna. Om man undantar län samt Gotlands och Göteborgs kommuner, där den kommunala Uppsala räddningstjänsten utför samtliga vägbundna ambulanstransporter, är organisationen i övrigt splittrad. Allra mest gäller detta sju sjukvårdshuvudmän som har transporter i egen regi och dessutom uppdrar både åt den kommunala räddningstjänsten och åt annan, främst taxi, att svara för ambulansverksamhet. De redovisade uppgifterna framgår av följande sammanställning, som också anger att den kommunala räddningstjänsten utför ambulanstransporter för sammanlagt 20 av de 26 sjukvårdshuvudmännen. Totalt sex sjukvårdshuvudmän har inte någon ambulansverksamhet i egen regi.

Sjuktransporter Sjukvårdsområde Antal sjukvårdsi regi av huvudmän

(1) Sjukvårdshuvudmannen Södermanlands län Örebro län Västmanlands län 3

(2) sjukvårdshuvudmannen Kronobergs län Annan Kristianstads län Västerbottens län 3

(3) sjukvårdshuvudmannen Jönköpings län Kommunala räddnings- Blekinge län a) tjänsten Malmö kommun Hallands län Skaraborgs län Värmlands län Kopparbergs län a) 7

(4) Siukvårdshuvudmannen Stockholms län Kommunala räddnings- Kalmar län tjänsten Malmöhus län (utom Malmö kommun) Annan Älvsborgs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län 7

168 Sjuktransportverksamhetens nuvarande arbetsuppgifter . . .

Sjuktransporter Sjukvârdsomrâde Antal sjukvårdsi regi av huvudmän

(5) Kommunala räddnings- Östergötlands län tjänsten Göteborgs och Annan Bohus län (utom Göteborgs kommun) Norrbottens län

(6) Kommunala räddnings- Uppsala län tjänsten Gotlands kommun Göteborgs kommun 3

“Endast en av ambulanserna i länet är stationerad vid brandstation och bemannad av brandpersonal.

Vägambulans finns stationerad i 213 av landets 284 kommuner. I Kalmar, Blekinge, Hallands, Gävleborgs och Norrbottens län omfattar organisationen minst en ambulans i varje kommun. Omvänt har Kristianstads, Malmöhus och Västmanlands län en förhållandevis centraliserad verksamhet - med ambulans i högst omkring hälften av kommunerna. Inom vart och ett av de övriga länen finns det ambulanser i de flesta kommunerna. Mer detaljerade statistiska uppgifter om ambulansorganisationen hos varje sjukvårdshuvudman redovisas i Bilaga B.

3.6.2 Planerade förändringar av ambulansernas stationering

Förändringar i ambulansernas stationering planeras i några sjukvårdsområden. i följande områden har beslutat att fler Sjukvårdshuvudmännen Sjuktransporter skall utföras i egen regi: El Stockholms län Kronobergs län Kalmar län

GBC] Hallands län

Åtta sjukvårdshuvudmän utreder för närvarande sin ambulansorganisation. De sjukvårdsområden där det pågår en översyn av sjuktransportorganisationen är Uppsala län

Östergötlands län

Jönköpings län Malmö kommun

EIEICIEIUEJDD

Göteborgs och Bohus län

Älvsborgs län

Gävleborgs län Norrbottens län

De flesta sjukvårdshuvudmännen som utreder» ambulansverksamheten l Samtliga ambulanser kommer som redovisades i samband enligt uppgifter med kartläggningen inte i Hallands län ingår fr 0 m år 1984 i sjuk- att ompröva stationeringen av ambulanserna. Det gäller Jönköpings läns vårdshuvudmannens landsting som år 1976 i samråd med- kommunerna beslutade att den egen organisation. kommunala räddningstjänsten skall utföra samtliga Sjuktransporter i länet.

Sjuktransportverksamhetens nuvarande . . . 169 arbetsuppgifter

Inte heller utredningarna inom Uppsala läns landsting, Göteborgs och Bohus läns landsting och Norrbottens läns landsting omfattar överväganden om ambulanserna skall stå vid sjukvårdsinrättningar eller vid brandstationer. I Malmö kommun har räddningstjänsten övertagit de planerade sjuktranspor-

terna från sjukvårdsförvaltningen. Sedan tidigare svarar den också för de akuta transporterna. Inom Östergötlands läns landsting utreder

sjukvårdshuvudmannen möjligheterna att anlita deltidsanställda brandmän på mindre orter i sjuktransportorganisationen. Avsikten är att de deltidsanställda brandmännen efter en enklare sjukvårdsutbildning skall kunna rycka ut för att i väntan på ambulans ta hand om skadade på en olycksplats.

3.6.3 Personal i sjuktransportorganisationen

För bemanning av ambulanserna och för ledning av arbetet finns i hela landet nära 2 700 heltidstjänster för ambulansförare (vårdare). Som redovisas i följande sammanställning tjänstgör nära 1 300 hos sjukvårdshuvudmännen själva, medan den kommunala räddningstjänsten har något mer än 1 100. Det skall framhållas att uppgifterna om ambulanspersonalens storlek inom den kommunala räddningstjänsten har omräknats till heltidstjänster med ledning av främst uppgifter om den ekonomiska ersättning som kommunerna erhåller från sjukvårdshuvudmännen. Uppgifterna om antalet tjänster motsvarar på många håll inte den beredskap som de kommunala räddningsorganen svarar för. Räddningstjänstens ambulanspersonal utgörs till stor del av brandmän som har beredskap för uppgifter inom räddningstjänsten och är i själva verket betydligt fler än vad de redovisade uppgifterna anger.

Tjänster Vid ambulanser hos Summa

Sjukvårds- Kommunala Annan huvud- räddningsmannen tjänsten

Antal l 265 l 135 269 2 669 Relativ fördelning iprocent 47 43 10 100

För sjuktransportorganisationen i de tre normalstora länen med verksamheten helt i sjukvårdshuvudmännens egen regi Södermanlands, Örebro och Västmanlands län - fordras något mindre än 100 tjänster. Ungefär lika många tjänster har också en del län med en splittrad organisation eller en renodlat brandkårsbaserad verksamhet. Hos flera andra är emellertid större - tex i sjukvårdshuvudmän organisationen

Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus och Gävleborgs län. Även

uppgifterna om personalens storlek redovisas i Bilaga B.

3.6.4 Förstärkt beredskap med sjukvårdspersonal för

ambulansinsatser i Malmöhus län

Malmöhus läns landsting bedriver sedan den 1 september 1983 -tills vidare på försök under ett år - en verksamhet med förstärkt beredskap för

i

170 nuvarande arbetsuppgifter . . . Sjuktransportverksamhetens

sjukvårdspersonal vid ambulansutryckningar. Läkare och/eller sjuksköterska medverkar under hela dygnet vid akuta olycks- och sjukdomsfall i följande situationer: D Vid ambulanslarm där det inte vid alarmeringen klart framgår för larmoperatören att läkarens eller sjuksköterskans vårdinsars är onödig; E! Vid begäran om hjälp av sjukvårdspersonal från ambulanspersonalen; El Vid flyghaverilarm på Sturups flygplats; D Vid övriga händelser där insats av sjukvårdspersonal bedöms som nödvändig eller särskilt angelägen.

För transport av läkare och/eller sjuksköterska till den sjuke eller skadade har landstingskommunen stationerat tre s k akutbilar i Helsingborg, Lund respektive Ystad. Bilarna har placerats vid de tre sjukhusens akutmottagningar och bemannas med personal från dessa. I Lund har ett samarbete organiserats med Sydsvenska Läkarkonsult AB. Akutbilarnas insatser av utryckningar med sjukvårdspersonal från vårdcentraler i kompletteras Landskrona, Eslöv och Trelleborg. Kostnaderna för den ettåriga försöksverksamheten har beräknats till 2,8 milj kronor

3.6.5 OLA-ambulansen i Göteborg

I Göteborg finns en särskild olycksfalls- och akutambulans - den s k OLA-ambulansen. Ambulansen bemannas under hela dygnet av två ambulansmän och under dagtid måndag-fredag dessutom specialutbildade av två sjuksköterskor. Utöver standardmaterielen i ambulanserna har OLA-personalen tillgång till EKG-utrustning och defibrillator. Både ambulansmännen och sjuksköterskorna har genom delegation av läkare ett tillstånd att efter egen bedömning vidta medicinska åtgärder vid generellt tex ett cirkulationsstillestând. sjuksköterskorna får också ge de läkemedel som fordras vid tex en akut hjärtsjukdom. Till OLA-organisationen, som omfattar totalt åtta ambulansmän har valts personal med genomförd grundutbildning för ambulanstjänst och minst fem års praktiska erfarenheter. Ambulansmännen har erhållit en specialutbildning under 20 veckor med tyngdpunkt på akut omhändertagande, anatomi och behandling av hjärtarytmier. sjuksköterskorna som ingår i organisationen har erfarenheter från intensivvård. OLA-ambulansen rycker ut vid livshotande sjukdomar och allvarliga olyckor. Samtidigt larmas en ambulans med enbart grundutbildade ambulansmän. Ett arbetslag på sammanlagt sex personer kan alltså ingripa under dagtid för omhändertagande och transport när situationen kräver detta. Alla åtgärder som personalen bedömer att patienten är i omedelbart behov av tex hjärtmassage, elchocker och infusion av läkemedel - sker på platsen innan transporten påbörjas. Vid kirurgiska olycksfall söker personalen

framför allt lindra smärtan och vidta åtgärder för att motverka chockstill-

stånd. OLA-ambulanseni Göteborg genomför mellan 15 och 20 utryckningar per dygn. Ungefär 70 % av dessa avser medicinska fall, ofta hjärtsjukdomar, och

Sjuktransportverksamhetens .nuvarande arbetsuppgifter . . . 171

30 % kirurgiska fall. Ambulansens besättning är under dagtid stationerad vid

Sahlgrenska sjukhusets intensivvårdsavdelning för att personalen skall få

möjligheter att genom praktiskt sjukvårdsarbete underhålla och utveckla sitt sjukvårdskunnande.

3.6.6 Ambulansfordon och annan utrustning

Hela antalet ambulansfordon - dessa uppgifter omfattar även reservfordon -

uppgår enligt sjukvårdshuvudmännens redovisning till omkring 750. Nära 600 av dessa är utrustade enligt Spris rekommendation, medan drygt 150 har utöver rekommendationen. specialutrustning Inom tre sjukvårdsområden

Kristianstads, Malmöhus och Älvsborgs län - finns enstaka terränggående

ambulanser i sjukvårdshuvudmannens organisation. Utöver utryckningsfordonen har sjukvårdshuvudmännen tillgång till omkring 550 sjukbilar - de allra flesta hos taxi. Drygt hälften av sjukbilarna finns i de fyra nordligaste länen. I övrigt framgår av kommitténs undersökning att 14 av de 26 sjukvårdshuvudmännen har tillgång till sjukvârdstält- antingen egna eller som lån från civilförsvaret. Något färre förfogar över värme- och belysningsaggregat. Båtar och filtar i beredskap för omhändertagande av skadade i samband med större olyckor finns enligt kartläggningen inte hos alla sjukvårdshuvudmân. Spri har i en rapport (330 T/80) utarbetat förslag till sjukvårdsutrustning för insatser på en skadeplats.

3.7 antal under år 1982

Sjuktransporternas

Ambulansorganisationen utförde under år 1982 i hela landet i runt tal 675 000 transporter. Omkring 200 000 eller 30 % av dessa beräknas ha varit akuta och återstående 475 000 eller 70 % planerade transporter. Flera normalstora län

hade 20 000 ä 30 000 ambulanstransporter under året. I en del län utfördes ett

betydande antal transporter också med sjukbilar. Om man sätter antalet ambulans- och sjukbilstransporter i relation till

folkmängden inom olika sjukvårdsområden, blir spridningen i talen relativt

stor. Som framgår av följande sammanställning hade fler än hälften av _

I mellan sjukvårdshuvudmännen 70 och 90 transporter per 1 000 invånare

k$§5:n“§§§$rflf;jjf;_

under året - riksgenomsnittet 85 transporter. De

till

utgjorde ytan minsta

sökning av kommittén sjukvårdsområdena, nämligen Malmö och Göteborgs kommuner, hade de och redovisas inte j Bija- “ i flesta sjuktransporterna relativt sett. ga B.

172 Sjuktransportverksamhetens nuvarande arbetsuppgifter . . .

Antal Sjuktransporter med väg- Sjukvârdsområde ambulans per 1 000 invånare âr 1982

144 Malmö kommun 134 Göteborgs kommun 112 Uppsala län 91-100 Värmlands län Ostergötlands län 81-90 Jönköpings län Jämtlands län Örebro län Gävleborgs län Älvsborgs län 71-80 v Hallands län Västmanlands län Gotlands kommun Kopparbergs län Kalmar län Västernorrlands län Kristianstads län Stockholms län Malmöhus läna) Södermanlands län 61-70 Kronobergs län Göteborgs och Bohus län b) Västerbottens län 51- 60 Norrbottens län Blekinge län 40 Skaraborg s län

”Utom Malmö kommun “Utom Göteborgs kommun

3.8 kostnader

Sjuktransportverksamhetens

När det gäller sjuktransportverksamhetens kostnader har det varit svårt att få

uppgifter som gör det möjligt att i detalj jämföra de olika sjukvårdsområ-

dena. Enligt sammanställningar av uppgifter från 20 av sjukvårdshuvudmännen kostade sjuktransportorganisationen för hälften av dem mellan 10 och 20 milj kronor under år 1982. Sju av sjukvårdshuvudmännen hade kostnader på 20 á 30 milj kronor. För Stockholms läns landsting med den största sjuktransportorganisationen utgjorde kostnaden under år 1982 nära 80 milj kronor. Se vidare Bilaga B. Det skall tilläggas att sjukvårdshuvudmännen inom ramen för sjukförsäkringssystemet erhåller statlig ersättning för sjuktransportorganisationen. Under år 1984 uppgår beloppet till 29 kronor per invånare. För en del av sjukvårdsområdena täcker ersättningen mer än hälften av kostnaderna för ambulansverksamheten.

4 Samverkande nuvarande organs och inom

arbetsuppgifter resurser

räddningstjänsten

4.1 SOS AB

Alarmering

4.1.1 Författningar m m

Brandstadgan (1962:91, omtryckt 1974:81) föreskriver att det för en kommuns brandförsvar skall finnas en ständigt bemannad

alarmeringscent-

ral. Statsmakternas beslut om bildandet av SOS Alarmering AB (prop 1972:129, TU 1972:20, rskr 1972:329) är ett uttryck för strävandena efter samverkan inom räddningstjänsten. Den alarmeringsverksamhet som företaget svarar för regleras mer detaljerat i D Konsortialavtalet mellan Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet och televerket den 20 oktober 1972; och i D Bolagsordningen för SOS Alarmering AB.

Regler om tystnadsplikt för larmoperatörer inom SOS Alarmering AB finns i D Lagen (1981:1104) om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler.

4.1.2 Alarmeringsverksamhetens arbetsuppgifter

Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet och televerket kom år 1972 överens om att bilda och gemensamt äga ett alarmeringsbolag. Enligt avtalet skall verksamheten bedrivas i larmcentraler (LAC) som i regel har länen som verksamhetsområden. Larmcentralerna skall på uppdrag av kommun, landstingskommun och statliga organ ge s k grundtjänster. Till grundtjänsterna hör enligt avtalet att D Ta emot och utlösa larm till brandkår, ambulans och jourpersonal hos kommuner och landsting; D Lämna övriga SOS-tjänster, dvs ta emot samtal via 90 000 och behandla dessa på det sätt som fordras; D Vidarekoppla S OS-samtal till annan hjälpinstans när fullständig larmbehandling inte bör ske inom larmcentralen; D Fungera som sambandscentral för hjälpstyrkor när så fordras.

För ambulansernas del skall också dirigering ske från Larm

larmcentralerna.

till polisen och till sjö-, flyg- och fjällräddningsorganen skall vidarekopplas.

174 Samverkande organs nuvarande och resurser . . .

arbetsuppgifter

Även för skogsbrandflyget skall samband upprätthållas genom larmcentralerna. En larmcentral skall vidare på begäran av_ länsstyrelsen ställa

tillgängliga resurser till länsstyrelsens disposition i situationer som kan

betraktas somkatastrofer och vid civilförsvarsberedskap.

Vid sidan om de redovisade grundtjänsterna skall de regionala larmcen-

tralerna erbjuda kommersiella tjänster. Om det finns skall kapacitet, centralerna åta sig att motta och behandla larm från privata kontrollanläggningar eller utföra andra uppdrag inom alarmeringsområdet. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet och televerket har genom avtalet förbundit sig att verka för att kommuner, landstingskommuner och statliga myndigheter i största möjliga utsträckning utövar sina alarmeringsfunktioner genom larmcentralerna.

4.1.3 SOS Alarmerings organisation och resurser_

Verksamhetens geografiska täckning

SOS Alarmering AB startade sin verksamhet år 1973. Nätet av regionala larmcentraler har successivt byggts ut. Sedan anläggningen i Göteborg har

tagits i bruk i november 1982 är samtliga planerade 19 centraler i drift.

Alla sjukvårdshuvudmän inom larmcentralernas områden har anslutit alarmering och dirigering av ambulanser till centralerna. Totalt 22 kommuner står däremot utanför den gemensamma organisationen. Dessa kommuner l Stam å

hzfrfmfje har egna alarmeringscentraler för brandförsvar och för kommunala och

1981 överlatrt sm andel . . v isos AB privata kontrollutrustnmgar. Alarmering ti Teleinvest AB, som De regionala larmcentralernas lokalisering, startår och geografiska förvaltas av televerket. framgår av följande

verksamhetsområden_ sammanställning.

i Larmcentral Start- Verksamhets- Kommuner som står utan- Ort år omrâde för organisationen

Stockholm 1979 Stockholms län _ Danderyd Sundbyberg Täby Södertälje Vallentuna Vaxholm Norrtälje Österåker Solna Uppsala 1976 - - Uppsala län a) Eskilstuna 1977 Södermanlands län - Norrköping 1977 _ Östergötlands län b) Jönköping 1975 Jönköpings län b) _ Växjö 1979 Kronobergs län Karlshamn Kalmar län Karlskrona Blekinge län Sölvesborg _ Malmö 1981 Malmöhus län Bjuv Lund Kristianstads län Helsingborg Lomma Landskrona Staffanstorp Halmstad 197 7 Hallands län - Göteborg 1982 Göteborgs och Strömstad Bohus län _ w Älvsborgs län C)

samverkande organs nuvarande arbetsuppgzfter ochresurser . . . 175

Larmcentral Start- Verksamhets- Kommuner som står utan- Ort år område för organisationen Falköping 1975 Skaraborgs län - Karlstad 1977 Värmlands län C) - Örebro 1976 Örebro län - Västerås 1974 Västmanlands län - Falun 1978 Kopparbergs län - Gävle 1975 Gävleborgs län a) - Sundsvall 1975 Västernorrlands län - Östersund 1980 Jämtlands län a Skellefteå 1979 Västerbottens län - Luleå 1979 Norrbottens län Piteå Gällivare Kiruna a) Älvkarleby kommun i Uppsala län är ansluten till larmcentralen i Gävle. Ydre kommun i Östergötlands län är ansluten till larmcentralen iJönköping. C) Åmåls kommun i Älvsborgs län är ansluten till larmcentralen i Karlstad.

Samtliga larmcentraler inom SOS Alarmering har slutit avtal med privata abonnenter om kommersiella tjänster. Centralerna tar emot felanmälan från ett företags kunder och tillkallar reparatörer eller annan jourpersonal. Det gäller bl a kraftdistribution och fastighetsförvaltning. Automatiska brandlarm och larm om driftstörningar från industrier har också anslutits till larmcentralerna. Även försäkringsbolag och anlitar bevakningsföretag larmcentralernas tjänster. I hela landet har ingåtts totalt omkring 15 000 sådana avtal om kommersiella tjänster.

Samarbete med Larmtjänst AB

Genom ett samarbetsavtal mellan SOS Alarmering AB och Larmtjänst AB har larmcentralerna under år 1982 Övertagit Larmtjänsts operativa larmförmedling - t ex felanmälan, automatlarm, inbrottslarm, begäran om restvärdeskydd och larm av bärgningsfordon. Genom samverkan mellan de båda företagen utförde de flesta regionala larmcentralerna redan tidigare en del av dessa uppgifter. I Stockholm, Göteborg och Malmö innebär avtalet att Larmtjänsts centraler har lagts ned och att verksamheten har flyttats över till de regionala larmcentralerna. Inom övriga områden har den del av Larmtjänsts larmförmedling som utfördes av taxi eller av brandförsvaret överförts till SOS Alarmering.

Svensk Flygambulans AB

SOS Alarmering AB blev under år 1982 majoritetsdelägare i Svensk Flygambulans AB. Företaget äger ett och hyr ett tvåmotorigt flygplan. Båda flygplanen är särskilt utrustade för Sjuktransporter och används huvudsakligen av sjukvårdshuvudmännen för icke-akuta transporter av patienter. Det gäller både transporter till och från specialkliniker utanför det egna länet och

176 samverkande organs nuvarande arbetsuppgifter och resurser . . .

transporter till egna sjukhus av patienter som har skadats eller insjuknat utanför det egna sjukvårdsområdet. Verksamheten beräknas under de närmaste åren komma att omfatta ungefär 2 000 Sjuktransporter per år.

De regionala larmcentralernas tekniska utrustning

Vid den ursprungliga planeringen av larmorganisationen beslutade SOS Alarmering AB att så långt möjligt utnyttja befintlig teknik. Telefonsystemet kom för de flesta alarmeringscentralerna att baseras på s k snörbordsväxlar. För larmcentralerna i Stockholm, Göteborg och Malmö utvecklade televerket emellertid en elektronisk telefonutrustning. Utrustningen kompletterades med ett datorsystem för registrering av uppgifter som larmoperatören behöver i samband med alarmeringen och räddningsledaren vid genomförandet av insatsen. Den elektroniska utrustningen började installeras i Stockholm år 1979 och är nu i drift vid de tre centralerna i storstadsområdena. Snörbordstekniken vid de övriga regionala larmcentralerna bedöms

fortfarande fungera bra. Televerket har emellertid konstaterat att det i

framtiden blir onormalt kostsamt att inom verket behålla kompetens för underhåll samt produktionsteknisk utrustning och lager för materielen. Televerket har mot den bakgrunden sagt _upp abonnemangsavtalet för snörbordsutrustningen vid de larmcentraler som togs i bruk före den 31 december 1976. Abonnemanget upphör att gälla med utgången av år 1986. För övriga regionala larmcentraler med snörbordsutrustning gäller avtalet i tio år från driftstarten. För att tillgodose behovet av ny teknik har televerket och SOS Alarmering AB under de senaste åren utvecklat ett elektroniskt och datorutrustat system som är anpassat till de mindre larmcentralernas verksamhet. I det nya systemet, som kallas R 85, har konstruktörerna tillgodogjort sig erfarenheterna från bl a alarmeringen vid storstadscentralerna. R 85 ger betydande möjligheter att automatisera och förenkla alarmeringsverksamheten. Bland annat får centralen genom anslutning till televerkets datorsystem för registrering av abonnent- och adressuppgifter (TAD) efter inmatning av den larmandes telefonnummer uppgifter om abonnentens namn och adress. Systemet är vidare uppbyggt så att det utan större kostnader skall kunna anpassas till den utveckling av räddningstjänstens organisation och av det operativa arbetet som efter hand kan komma att ske. F järranslutna terminaler och skrivare skall kunna finnas hos räddningsorganen bl a i utryckningsfordonen. System R 85 får kapacitet för att kunna betjäna också andra verksamhete med alarmerings- eller beställningsrutiner än räddningstjänsten. Sjukresor i taxi skulle kunna organiseras på ett effektivare sätt med det nya larmsystemet än som nu sker. Försök med en länsbeställningscentral för sjukresor i SOS Alarmerings regi baserad på befintlig teknik har påbörjats i Örebro län. Under ett år förekommer omkring 225 000 sjukresor till en kostnad av sammanlagt ca 25 milj kronor i detta län. En översikt över uppbyggnaden av R 85 redovisas i figur 4.1.

Samverkande organs nuvarande arbetsuppgifter och resurser. . . 177

Regional LARMCENTRAL

Beställning ickeakuta ambulanser på SJUKHUS

Expedition TAXI

Expediton ANDRA TRANSPORTER

Figur 4.1 System R 85 i Västmanlands län - en principskiss

Personal

SOS Alarmering AB har enligt uppgifter från juli 1983 sammanlagt 566 anställda. Av dessa arbetar 232 eller ungefär 40 % på deltid, som regel halvtid. Huvuddelen av personalen tjänstgör vid larmcentralerna. Larmcentralen i Stockholm har ett 100-tal och centralerna i Göteborg och Malmö vardera mellan 50 och 60 anställda. Vid var och en av de övriga larmcentralerna och vid huvudkontoret i Stockholm finns 20 omkring anställda. Personalen vid en larmcentral består av Iarmchef, bitr larmchef och larmoperatörer. Vid de tre storstadscentralerna finns också arbetsledare i form av 1:e larmoperatörer. Till personalen hör vidare larmoperatörer i beredskap, som tjänstgör när den ordinarie personalen behöver utökas, t ex vid semester, sjukdom och särskilt hög belastning i alarmeringsverksamheten. Antalet anställda och deras fördelning mellan olika slag av befattningar framgår av tabell 4.1.

178 Samverkande organs nuvarande arbetsuppgifter och resurser . . .

Tabell 4.1 Personalens omfattning inom SOS Alarmering AB den l juli 1983

Verksamhet eller Antal anställda Summa befattning Heltid Deltid

Huvudkontoret VD, sekretariat 2 « 2 3 - 3 Driftavdelning - Teknisk avdelning 6 6 7 - 7 Personalavdelning 4 « 4 Ekonomiavdelning 1 - 1 Försäljningsuvdelning

Larmcentralerna

Beredskapsoperatör Övrig personal 11 4 15 Summa 334 232 566

Samrådsgrupper för sjukvård och räddningstjänst

SOS Alarmering inrättade under år 1981 en medicinsk samrådsgrupp (CEMED) för verksamheten. I gruppen ingår två läkare samt företagets VD och driftchef. Läkarna skall bistå ledningen i frågor om larmcentralernas uppgifter inom främst ambulansverksamheten. Till detta hör att bedöma behovet av utbildning för personalen och hur utbildningsprogrammet för larmpersonalen bör utformas. En samrådsgrupp med liknande uppgifter har bildats under år 1983 för den kommunala räddningstjänstens verksamhetsområde (CEBRA).

Personalens utbildning

Företaget har strävat efter att anställa larmoperatörer med kunskaper och erfarenheter från olika delar av räddningstjänsten eller från verksamheter som har anknytning till räddningstjänsten. En intern grund- och fortbildning av larmoperatörerna har emellertid varit nödvändig. På grund av ambulanslarmens stora omfattning har det bedömts speciellt angeläget med en orienterande sjukvårdsutbildning. Larmoperatörer utan sjukvårdserfarenheter har erhållit 40 timmars medicinsk utbildning. Personalen har vidare genomfört studiebesök vid akutsjukhus och deltagit i utryckningar med ambulans. Resultaten av utbildningen har stimulerat SOS Alarmering att genom ytterligare åtgärder söka förbättra personalens kompetens i sjukvårdsfrågor. Som ett led i dessa strävanden har företaget beslutat att vid anställning av larmoperatörer i första hand välja sökande med lägst undersköterskekompetens eller sökande som har genomgått sjuveckors ambulansvårdarutbildning och har en väl vitsordad tjänstgöring i ambulans. Larmoperatörer som saknar denna utbildning och erfarenhet kommer att få en något grundligare intern sjukvårdsutbildning än den som hittills har bedrivits.

Samverkande nuvarande och resurser . . . 179

0rgans arbetsuppgifter

Den planerade nya sjukvårdsutbildningen skall bestå av en grundutbildning och en repetitionsbildning. Till grundutbildningen hör att larmoperatörerna skall delta i ambulansvårdarutbildningens sjuveckorskurs. Vårdpraktiken kan emellertid reduceras och kurstiden minskar på det sättet till fyra veckor. Vidare skall samtliga larmoperatörer inom grundutbildningens ram få en medicinsk befattningsutbildning på minst 40 timmar med teori och tillämpningsövningar. Befattningsutbildningen syftar till att personalen snabbt och korrekt skall kunna inhämta uppgifter som behövs för bedömning och prioritering av sjuka och skadades sjuktransportbehov. Larmoperatörerna skall också kunna ge enkla råd till de hjälpsökande och samverka med medicinskt skolad personal. Avsikten är slutligen att personalen skall få möjligheter att tillsammans med tillsynsläkare för sjuktransportverksamheten diskutera problem som har uppkommit i alarmeringsverksamheten och kunna delta i den vidareutbildning som sjukvårdshuvudmännen ger ambulanspersonalen.

4.1.4 Alarmeringsverksamhetens omfattning - en statistisk

översikt*

De regionala larmcentralerna tog under år 1982 emot omkring 6,5 milj anrop. I genomsnitt per dygn innebar detta nära 18 000 inkommande samtal och andra anrop. Som framgår av tabell 4.2 med uppgifter från verksamheten i några olika delar av landet hade larmcentralen i Stockholm genomsnittligt omkring 6 600 anrop. För var och en av larmcentralerna i Jönköping och Karlstad var antalet ungefär 800 i medeltal per dygn, medan larmcentralerna i Östersund och Luleå hade 500 respektive 400 anrop. Tabellen visar också att 39 % av den inkommande trafiken var telefonsamtal över 90 000. Anropen över andra telefonnummer eller över radio utgjorde 52 % av hela antalet. Automatlarmens andel av den inkommande trafiken vid larmcen- . Källa: SOS Alarmering tralerna uppgick till endast drygt 9 %. Den allra största delen av dessa anrop AB (Särsküd sammansyftade till provning och kontroll av larmanordningarna. ställning för kommittén).

Tabell 4.2 Inkommande trafik vid några larmcentraler under år 1982 Mâttenhet: Antal samtal och andra anrop i genomsnitt per dygn (som regel avrundade tal)

delning i procent för samtliga fem larmcentraler

180 Samverkande Organs nuvarande arbetsuppgzfter och resurser . . .

Tabell 4.3 Genomförda åtgärder vid några larmcentraler under år 1982 Måttenhet: Antal åtgärder igenomsnitt per dygn (avrundade tal)

Larmccntral Utlarmning av Vidarekoppling Övriga tjänster Summa brandförsvar, um- tilljourhavande (bl a bilbärgning) bulans, polis eller läkare, polis kommunal jour och övriga

delning i procent för samtliga fem larmcentraler

Som redovisas i tabell 4.3 var antalet åtgärder från larmoperatörens sida vid samtliga utvalda larmcentraler betydligt färre än de inkommande samtalen och övriga anropen. Särskilt gäller det larmcentralen i Stockholm som med ledning av de 6 600 anropen i genomsnitt per dygn genomförde 2 150 åtgärder. För övriga larmcentraler var skillnaderna inte lika stora. Larmcentralerna i- Jönköping och Karlstad utförde vardera omkring 550 åtgärder efter de ungefär- 800 anropen i genomsnitt per dygn. För larmcentralen i Östersund var skillnaden mellan antalet anrop och antalet åtgärder ännu mindre. Totalt 32 % av samtliga utförda åtgärder under år 1982 innebar utlarmning av ambulans, brandförsvar, polis eller kommunal jour. I ungefär lika många fall kopplades samtal vidare till andra organ i samhället, tex sjöräddning flygräddning eller jourläkare. Vidarekoppling förekom även i en del av dessa situationer till polis. De återstående 35 % av åtgärderna omfattade begäran om andra tjänster, tex bilbärgning.

Tabell 4.4 Utlarmning av olika slag av verksamhet under år 1982 Måttenhet: Antal åtgärder med relativ fördelning i procent

Samtliga fem larmcentraler 53 6 13 28 100

Samverkande Organs nuvarande arbetsuppgifter och resurser . . . 181

Tabell 4.4 visar att något mer än hälften av åtgärderna vid utalarmering från de fem larmcentralerna avsåg ambulanstransporter. Andelen omfattar både akuta och planerade transporter. Brandförsvaret ingrep i 6 % av alarmeringsfallen och polis efter 13 % av larmen. Kommunal larmpersonal larmades slutligen i samband med 28 % av de åtgärder som larmoperatörerna vid de fem centralerna vidtog under år 1982. Varje alarmeringsåtgård leder normalt till flera utgående telefon- eller radiosamtal från larmcentralen. Som framgår av följande sammanställning med uppgifter från fyra av larmcentralerna fordrade en ambulansutryckning under år 1982 i genomsnitt mellan två och tre utgående samtal. Vid brandförsvarets utryckningar var den utgående trafiken från larmcentralen något större.

4.1.5 Alarmeringsverksamhetens kostnader och finansiering

Kostnaderna för SOS Alarmerings verksamhet under år 1983 beräknas till 113,7 milj kronor. Löner och andra ersättningar till personalen utgör enligt budgeten 68,5 milj kronor, medan utrustning och lokaler tar i anspråk sammanlagt 15,9 respektive 5,1 milj kronor. Siffrorna framgår av tabell 4.5, som också visar att den återstående delen består av kapitaltjänstkostnader på 17,8 milj kronor och administrativa kostnader på totalt 6,4 milj kronor. Larmcentralen i Stockholm har en budget under år 1983 på drygt 19,6 milj kronor. För de flesta larmcentralerna i övrigt i landet beräknas kostnaden för verksamheten under året till omkring 4 milj kronor. Verksamhetens intäkter, som också redovisas i tabell 4.5, består under år 1 I Stockholms och Norrbottens län samt i de 1983 till 73 % av den ersättning för grundtjänster som staten, landstingsbåda Skåne-länen var kommunerna och kommunerna lämnar. De s k F-tjänsterna - i regel den kommunernas avgifter förmedling av larm från allmänheten som betalas genom av olika slags större än landstingskomförsäkringar - beräknas ge 12 % och övriga tjänster 15 % av intäkterna. Till munernas, eftersom

övriga tjänster räknas bl a bevakning av inbrottslarm, telefonpassning och samtliga kommuner inte var anslutna. I den för annan larmförmedling som inte är F-tjänster. Kronobergs, Kalmar och

Enligt konsortialavtalet skall den årliga kostnaden för grundtjänsterna vid

Blekinge län gemensamvarje larmcentral till 40 % täckas av televerket, till 30 % av anslutna ma larmcentralen svakommuner (beloppet fördelas mellan dem efter invånarantal) och till 30 % av rade landstingskommunerna även för en del av landstingskommunen (om det inom larmområdet finns flera landstingskomde merutgifter som uppmuner, fördelas beloppet också mellan dem efter invånarantal). Tillämpstod för kommunerna ningen av denna regel i avtalet innebar att kostnaden under år 1982 i de flesta till följd av att alla komlänen uppgick till 5 å 6 kronor per invånare. Hälften av det beloppet erlade muner i området inte kommunen, den återstående delen betalades av landstingskommunen. deltog i samarbetet.

182 Samverkande organs nuvarande arbetsuppgifter och resurser . . .

Tabell 4.5 Beräknade kostnader och intäkter för SOS Alannerings verksamhet under år 1983

Kostnads- eller Belopp, Relativ fördelintäktspost 1 OOO-talkronor ning i procent

Kostnader Löner och övriga personalkostnader 68 5 ll 60 Basradioutrustning, telefon och övrig utrustning vid

Intäkter

Lägre än genomsnittet var kostnaden per invånare för larmcentralerna i bl a

Östergötlands, Jönköpings, Skaraborgs och Örebro län. Högre kostnader än

på de flesta andra håll hade framför allt de båda Skåne-länen samt Jämtlands och Norrbottens län. Se vidare figur 11.1 i kapitel 11, som visar skillnaderna mellan olika larmcentraler i de avgifter som kommunerna erlägger.

4.2 Polisen

4.2.1 Författningar

Polisens ansvar för åtgärder i samband med räddningstjänst utgår från polisens skyldighet att svara för allmän säkerhet och att skydda allmänheten. Bestämmelser om denna skyldighet finns i EI Polisinstruktionen (19722511, omtryckt 1981:735). Rikspolisstyrelsen (RPS) har i sin tur gett ut EI Anvisningar för planering av räddningsberedskapen i polisdistrikten (FAP 231-1). I anvisningarna ges riktlinjer för planeringen av polisens åtgärder i samverkan med de organ som svarar för räddningstjänst enligt brandlagen eller enligt särskilda bestämmelser eller överenskommelser.

Samverkande organs nuvarande arbetsuppgifter och resurser . . . 183

4.2.2 Polisens organisation och resurser för medverkan i

räddningstjänsten

Arbetsuppgifter

Polisens uppgift är att medverka i räddningstjänst vid olika slags nödlägen. Polisen svarar också för efterforskning av försvunna personer. Som redovisas i avsnitt 2.1 har polisen i fjällområdet ansvaret för fjällräddningstjänsten. Som allmän regel gäller att polisen skall vidta alla åtgärder för räddande av människoliv till dess att det organ som svarar för räddningstjänsten på olycksplatsen har tillräckliga resurser. Polisen kan efter detta övergå till sina egna uppgifter i samband med en olycka, dvs D Registrering och identifiering av döda människor; E! Uppsamling, registrering och identifiering av omhändertaget gods, bl a personliga tillhörigheter; D Underrättande av anhöriga; E! Utredning av olycksorsak.

Polisen skall i samråd med räddningsledaren - normalt på dennes begäran också svara för E1 Avspärrning av skadeområdet och av andra områden som behövs för räddningsarbetet; Utrymning av avspärrat område och bevakning inom detta; Trafikreglering som ger räddningsfordon fri väg;

BEIGE!

Omläggning av reguljär trafik; Anvisande av samlingsplats för oskadade människor och upprättande av förteckning över dessa; El Upprättande av polisiärsambandsförbindelse mellan skadeplats, ledningsorgan för räddningstjänst och sjukhus.

Mer detaljerade föreskrifter finns i de åtgärdskalendrar för olika polisdistrikt som ingår i planeringen för polisens medverkan i räddningstjänsten.

Åtgärdskalendrar har utarbetats för polisens insatser vid t ex vägtrafikolyck-

or, tågolyckor, flyghaverier och olyckor med farligt gods.

Polisens organisation och resurser

Polisverksamheten är organiserad i 118 polisdistrikt. Varje distrikt omfattar som regel ett centralvaktområde och flera lokalvaktområden. Personalen består av en huvudstyrka för hela polisdistriktet och mindre arbetsgrupper för vart och ett av lokalvaktområdenal. Polisarbetet inom distriktet dirigeras från centralvaktområdet, som ständigt har personal i tjänst. I en del polisdistrikt är tjänsten nattetid organiserad genom beredskap i hemmet. Personalen i lokalvaktområdenas arbetsgrupper tjänstgör i allmänhet endast under dagtid. _ D _ l l Stock

Antalet polismanstjänster varierar från ett 25-tal i de till folkmängden Oga“§a“°°

. . . . . .. . . . . .. halm, Goteborg och minsta polisdistrikten till nara 3 000 l Stockholms polisdistrikt. Lanshuvud- Malmö avviker från den orternas polisdistrikt har i allmänhet mellan 100 och 200 polismän. I de som tillämpas i övriga medelstora polisdistrikten finns det minst ett 10-tal polismän i tjänst dygnet polisdistrikt.

184 Samverkande organs nuvarande arbetsuppgifter och resurser . . .

runt. Mindre distrikt har normalt endast två ä tre polismän i tjänstgöring

nattetid.

Utrustningen som polisen förfogar över för räddningsinsatserna är framför

allt de fordon och den sambandsmateriel som används i den allmänna

polisverksamheten. I varje polisdistrikt finns dessutom en släpkärra med

utrustning för räddningstjänst, bl a brandsläckningsmedel, handredskap, “ domkrafter och skyddskläder.

Polisens helikoptrar utnyttjas för räddningsinsatser av olika slag. Polishe-

likoptrarnas stationeringsorter och geografiska verksamhetsområden enligt

regeringens direktiv om beredskap i ambulans- och räddningsflygtjänsten

och rikspolisstyrelsens anvisningar för det polisiära bevakningsarbetet

framgår av figur 4.2. När det är möjligt används helikoptrarna för

Sjuktransporter och räddningsinsatser även utanför de områden där bered-

skap skall upprätthållas. .

Polisbåtar finns i sammanlagt 12 polisdistrikt, vilket också framgår av figur

4.2. Polisbåtama i Stockholm och Göteborg är bemannade hela året. I övriga

Figur 4.2 Polisens heli-

polisdistrikt omfattar sjöpolisverksamheten som regel tiden. maj-oktober kopter- och sjöpolisverksamhet eller november.

Helikopterverksamheten SiÖPOHSVGFKSGMNGtGH

Teckenförklaring: g \\_ \\_ I Gräns för \\ “r . \

11- polisiära (5 \\ l

bevaknlngs- x v, j områden , I, , g 44 ”Å

Område där x .Boden ,f \\\ ,JV

beredskap \ *Luleå

m i \ l_

fÖI am- ,g _ \{ bulansflyg \ ä skall u - \ pp § rätt- x \r\\\ hållas g r \ , f Å \

Statione- * “ ringsort Ö för heli- _ ) kopter i

Statione- › ;\ ?X

°

X

« »

;W o p° S i - r V TäbV

* Stockholm- * .. Ȥ*n r g

Barkarbv

båt I”

Kê-3s3a°*_.'\ V/agfras ;E2322

n Nvköping

V.. t as ervr .k S 31 x _

“r * - r - alla \ l \ - 7 Goteborg ._,. Ã/

are twlntertld) Stig/borg:) 7 ._v, /

_ ,I i Jgnl_ -i 3;

,l f

á/

Malmö-

/ Samverkande organs nuvarande och resurser . . . 185

arbetsuppgifter

4.2.3 Omfattningen av helikoptergruppernas och sjöpolisens medverkan i räddningstjänst m m

Polisiära ingripanden och tillsynsuppgifter av olika slag dominerar i både helikoptergruppernas arbete och sjöpolisverksamheten. Som framgår av tabellerna 4.6 och 4.7 med uppgifter om verksamheten under år 1982 var insatser rubricerade som räddningsåtgärder eller Sjuktransporter tämligen få i förhållande till framför allt de polisiära ingripandena och de olika slagen av tillsyn. För helikoptergruppernas del avser den redovisade spaningen normalt efterforskning av försvunna personer.

Tabell 4.6 Verksamheten inom polisens helikoptergrupper under år 1982

Tillsyn av fiske-,jakt- och

a) Med räddningstjänst avses insatser vid t ex bränder. b) Efterforskning av försvunna vid sjö- och flygräddning samt efterforskning av försvunna på land rubriceras i statistiken som spaning. Källa: Rikspolisstyrelsen

Tabell 4.7 Sjöpolisverksamheten under år 1982

Tillsyn av fiske-, jakt- och

a) T ex persontransporter samt medverkan vid kappseglingar och andra arrangemang. Källa: Rikspolisstyrelsen

186 samverkande organs nuvarande arbetsuppgifter och resurser . . .

4.3 Civilförsvaret

4.3.1 Författningar

Civilförsvaret svarar för åtgärder som avser att skydda och rädda liv och vid anfall mot landet och som inte åvilar det militära försvaret. egendom Grundläggande bestämmelser om civilförsvaret finns i EI Civilförsvarslagen (1960:74, omtryckt 1975:712).

Användningen av civilförsvarets resurser vid räddningstjänst i fredstid regleras i

D Civilförsvarskungörelsen (1960:377).

Civilförsvarsstyrelsen har i november 1975 gett ut föreskrifter för an vändning av civilförsvarets utrustning i fredsräddningstjänsten.

4.3.2 Principer för användningen av civilförsvarets resurser

Statsmakternas uttalanden

civilförsvarskungörelsen får civilförsvarets resurser användas för Enligt ingripanden även mot annan brand eller skada än den som orsakas av fientlig verksamhet. Beslut om användning av civilförsvarets resurser vid sådana insatser fattas av regeringen - eller vid trängande behov av omedelbara åtgärder” av länsstyrelsen. Endast de materiella resurserna kan användas vid insatser i fredsräddningstjänsten. Civilförsvarets personal får inte tas i anspråk för dessa uppgifter med stöd av civilförsvarsplikten. Personalens medverkan är möjlig endast genom frivilligt arbete. I förarbetena till brandlagen framhålls att kommunerna bör ta till vara

möjligheterna att utnyttja civilförsvarets utrustning. I prop 1973:185

redovisar departementschefen räddningstjänstutredningens uttalande i denna fråga: ”Det kan, framhåller (räddningstjänst)utredningen, självfallet inte vara lämpligt att ett lokalt räddningsorgan baserar sin verksamhet på civilförsvarets utrustning. Däremot kan det övervägas om inte sådan utrustning bör stå till förfogande även vid nödlägen som inte utgör katastrofer. Det förhållandet att civilförsvaret förfogar över utrustning speciellt avsedd för räddningstjänst gör möjligheten att vid behov repliera på denna utrustning särskilt värdefull. De fall då reservutrustningen behöver tillgripas torde bli relativt få. Någon menlig inverkan på civilförsvarets mobiliseringsberedskap behöver därför inte befaras. För att lämplig civilförsvarsutrustning tillräckligt snabbt skall kunna stå till de lokala räddningsorganens förfogande krävs att materielen placeras hos räddningsorganet eller på sätt som detta lätt kan nå. På vissa orter kan det eventuellt vara lämpligt att materielen ligger kvar i civilförsvarets förråd men läggs upp särskilt så att den blir lätt åtkomlig samt att räddningsorganet får direkt tillgång till förrådet. Beträffande materiel som är lângtidskonserverad eller långtidsförpackad kan, med hänsyn till mobiliseringsberedskapen eller av annan anledning, en sådan ordning som utredningen föreslår i fråga om utlåning av civilförsvarsmaterielen i övrigt vara olämplig. Också sådan materiel kan emellertid vara av stort värde vid räddningsin-

Samverkande organs nuvarande arbetsuppgifter och resurser . . . 187

gripanden. Det bör vara möjligt att särskilt avdela viss sådan materiel i civilförsvarets förråd så att den blir lätt åtkomlig vid katastrofer i fredstid.

Civilförsvarsstyrelsens föreskrifter

Enligt civilförsvarsstyrelsens föreskrifter bestämmer länsstyrelsen i samråd med kommunen vilken försvarsmateriel som skall förberedas för insats i fredsräddningstjänsten. Materielen placeras i förråd på sådant sätt att den snabbt kan disponeras av de kommunala räddningstjänstorganen. Förvaring skall så långt möjligt ske i civilförsvarets egna förråd. Om kravet på god tillgänglighet därmed inte tillgodoses -för en stor del av utrustningen anger civilförsvarsstyrelsen att räddningspersonal skall kunna nå den inom 10 å 15 minuter - får materielen ställas i kommunalt förråd vid tex en brandstation. i Möjligheterna att snabbt mobilisera civilförsvaret skall beaktas vid utlåning av materielen. Om utrustningen förvaras i kommunalt förråd, skall det finnas en av länsstyrelsen godkänd plan för återställande vid mobilisering, framgår det också av föreskrifterna. Civilförsvarsstyrelsen delar in utrustningen som den anser lämplig för fredsräddningstjänstens uppgifter i (1) Akutmateriel, som placeras så att den är tillgänglig inom 10-15 min; (2) Förstärkningsmateriel, som placeras så att den är tillgänglig inom 1-2 tim.

Akutmaterielen omfattar framför allt den lättare utrustning som räddningstjänstorganen har behov av - och som bör finnas till hands relativt omgående efter en olycka. Som exempel på akutmateriel anger civilförsvarsstyrelsen följande: ° Bår, bärsele och bårgördel Filt Knäskena, vinkelskena Samaritväska Skyddshandskar Skyddsdräkt ABC Intensimeter

DBDDDQDDDDDDDDTÃIU

Dosimeter, dosimeterladdare Tågvirke, kätting Strålkastare Pannlampa Domkraft Förlåggningstält, saneringstält Radiostation Skäraggregat Spaklyftblock Förstärkningsmateriel är enligt civilförsvarsstyrelsens förslag framför allt den något tyngre utrustningen. Följande exempel visar vilken materiel som avses:

E! Motorsprutal bär- eller

bogserbar D Brandslang

188 Samverkande nuvarande arbetsuppgifter och resurser . . .

organs

Telefonapparat, telefonkabel Kapmaskin Lågtryckskompressor

DDDUDD

Motorbergborrmaskin Tryckluftslang Spettmaskin Kommittén har i principbetänkandet Samhällets räddningstjänst redovisat omfattningen i stora drag av civilförsvarets materielutlåning i de olika länen.

Kostnader

Kommunen bestrider kostnader för uppläggning, transport och underhåll av akutmateriel som förvaras i dess egna förråd - vidare kostnader för återställande av utrustningen i mobiliseringsdugligt skick efter en insats eller en övning. Enligt föreskrifterna gäller det senare bl a utrustning som har skadats eller förlorats. Återställande av förstärkningsmateriel, uppläggning och transport samt användning av förrådsyta som orsakas uteslutande av fredsräddningstjänstens behov skall också bekostas av kommunen. För underhåll, besiktning, inventering och annan förrådshyra än för fredsuppgiften svarar däremot civilförsvarsstyrelsen. Vid utlåning av civilförsvarsmateriel som är avsedd för annat än akuta räddningsinsatser - t ex för demonstrationer eller övningar - skall den som lånar ersätta civilförsvaret för slitning av utrustningen med 0,3 % per påbörjat dygn av materielens återanskaffningsvärde. Dessutom skall erläggas en låneavgift på 50 kronor. Kostnader för in- och utlämning av den lånade utrustningen debiteras efter gällande tidlön, ev också rese- och traktamentskostnader. Skadad eller förkommen materiel skall ersättas. För utlåning av radiomateriel på grund av annat än räddningsinsatser gäller särskilda regler.

4.4 Det militära försvaret

4.4.1 Författningar m m

Militär medverkan i civil räddningstjänst regleras genom olika författningar och bestämmelser. De grundläggande författningarna är

D _Kungörelsen (1969:85, ändrad 1976: 165) om militär räddningstjänst m m; och EJ Förordningen (1983:479) om militär medverkan i civil verksamhet.

Mer detaljerade bestämmelser för räddningstjänst med militära resurser finns i försvarsmaktens egna författningar och skrivelser, dvs

EJ Överbefälhavarens tillämpningsföreskrifter (1975-09-30) till kungörelsen

om militär räddningstjänst m m (Tjänstemeddelanden för försvarsmakten, TFG nr 750324);

Samverkande organs nuvarande arbetsuppgifter och resurser . . . 189

E! Chefens för marinen föreskrifter om marinens deltagande i sjöräddning (TFG nr 680064); EJ skrivelse om med militära

Överbefälhavarens transporter luftfartyg

(1975-01-31, K nr 804);

D Överbefälhavarens om ambulans- och räddningsflygtjänsten

föreskrifter (TKG 690168); och

El Chefens för flygvapnet skrivelse om brandförsvaret och basräddningstjän-

sten inom flygvapnet (1980-01-31, nr 383:60248).

Vidare regleras hemvärnets medverkan i räddningstjänst m m genom D Hemvärnskungörelsen (1970:304); och i EJ Kungl Maj:ts beslut den 27maj 1970 med bestämmelser om hemvärnsmäns medverkan i efterspanings- och bevakningstjänst m m.

4.4.2 Militär medverkan i civil räddningstjänst rn m

Allmänna grunder för militär medverkan

Enligt kungörelsen om militär räddningstjänst m m skall militära förband medverka, om detta är nödvändigt, för att vid brand, oljeutflöde, ras översvämning eller annat nödläge avvärja överhängande fara för (1) Liv eller hälsa;

(2) Omfattande förstörelse av egendom; eller

(3) Avsevärd skada i miljön. En förutsättning för försvarets medverkan i civil räddningstjänst är att särskilda militära förhållanden inte hindrar den militära insatsen. Med hinder menas att den tillgängliga militära personalen inte har tillräcklig utbildning för insatser eller att den medverkan som behövs skulle försvåra övningar som är väsentliga för den berörda personalens militära utbildning. Kravet på militär beredskap kan också vara ett hinder för räddningstjänstarbetet. Militär medverkan i civil räddningstjänst skall enligt kungörelsen begäras av antingen Generaltullstyrelsen;

Chefen för en tullregions bevakningskontor;

DDEIDCJ

Länsstyrelse; Polischef; eller Kommunal brandchef. Beslut om medverkan fattas av överbefälhavaren eller - dennes enligt bestämmande - av chef för militärt militärbefälhavare, garnisonschef, förband enligt försvarsmaktens indelning i fred eller chef för fartygsförband eller fartyg. Den som beslutar om militär insats skall bedöma hjälpbehovets omfattningi samråd med den myndighet som har begärt militär medverkan. Den militära insatsen skall avvecklas när överhängande fara för liv, risk för omfattande förstörelse av egendom eller risk för avsevärd skada i miljön inte längre föreligger. En avveckling kan ske stegvis efter hand som läget förbättras. Militär medverkan skall helt upphöra när de civila räddningsorganen har sådana resurser att den militära insatsen inte längre är nödvändig.

190 Samverkande organs nuvarande arbetsuppgifter och resurser . . .

Försvarsmakten får enligt förordningen om militär medverkan i räddningstjänst och annan civil verksamhet i särskilt viktiga och brådskande fall ställa fordon med personal, fartyg och luftfartyg till förfogande även för andra uppgifter än räddningstjänst. Det gäller transporter av skadade eller sjuka och transporter åt polis- och tullmyndigheterna. En redogörelse för de personella och materiella resurserna hos ett antal fredsförband i östra militärområdet lämnas i Bilaga C. Redogörelsen avser främst resurser som har bedömts lämpliga för den civila räddningstjänstens verksamhet.

Militär medverkan i flygräddning

Enligt avtal mellan chefen för flygvapnet och luftfartsverket skall den räddningscentral som är organiserad enligt bestämmelserna i ICAOkonventionens Annex 12 vara gemensam för den civila och militära luftfarten. Verksamheten vid flygräddningscentralen RCC/Cefyl har tidigare beskrivits i avsnitt 2.2 om flygräddningstjänsten. Basräddningstjänsten och brandförsvaret vid flygvapnets flygplatser syftar både i krig och i fred till att i första hand rädda människoliv -i andra hand till att förebygga eller begränsa skador på materiel och anläggningar. Flygvapnets resurser för brandförsvaret på en fredsflygplats skall komplettera de civila resurserna. Den egna räddningstjänsten skall inriktas på de för flygvapnet speciella förhållandena. Ansvaret för basräddningstjänsten i inledningsskedet av räddningstjänstarbetet efter ett haveri eller när ett flygplan saknas ligger hos flygledaren. Arbetet på haveriplatsen leds av räddningsledaren (som regel en flottiljpolis). De civila myndigheternas Övergripande ansvar att ingripa och leda insatser vid brand och olyckshändelser skall beaktas. Ledningen av en räddningstjänstinsats kan övertas av civil myndighet, framgår det vidare av bestämmelserna. När militär flygning pågår vid flygplatsen skall basräddningstjänsten normalt ha följande personella och materiella resurser i beredskap: E1 En räddningsledare; E1 Fem brandmän/vpl brandmän; D En ambulansfärare från förbandets sjukvårdspersonal (eller brandman/ vpl brandman); E1 Två räddningsbilar och en terrängambulans.

Bandfordon skall hållas i beredskap när snö eller markens beskaffenhet gör

det svårt för hjulfordonen att ta sig fram. För brandförsvarstjänsten vid hus- och områdesbränder inom förbandets område skall beredskapsplutonen på normalt 20 värnpliktiga upprätthålla högsta möjliga beredskap. Beredskapsplutonens resurser skall vid bekämpning av husbrand och områdesbrand komplettera den kommunala räddningstjänsten. Ledning av brandförsvarstjänsten utövas under tjänstetid av chefen för beredskapsplutonen - eller efter dennes beslut av brandmästaren. .Under icke tjänstetid leds brandförsvaret av vakthavande flottiljpolis. Chefen för den kommunala räddningsstyrkan övertar ledningen när denne anländer till brandplatsen.

Samverkande organs nuvarande och resurser . . . 191

arbetsuppgifter

Militär medverkan i sjöräddning

Militära resurser för sjöräddning är framför allt de tunga, tvåmotoriga helikoptrarna inom marinen och flygvapnet. Även marinensfarryg och båtar och vissa av flygvapnets medeltunga helikoptrar utnyttjas vid behov i sjöräddningsinsatser. Militär beredskap för sjöräddning upprätthålls med helikoptrar och med beredskapsfartyg inom ramen för den särskilt beordrade incidentberedskapen. Militära sambandsresurser och radarspaningsresurser inom sjöbevakningscentralerna utnyttjas också. Enligt det tjänstemeddelande (TFG 680064) som närmare reglerar marinens medverkan i Sjöräddningen Skall den enhet som deltar i en sjöräddningsinsats sträva efter samband med andra deltagande räddningstjänstorgan. Cheferna för berörda sjöräddningsorgan kan gemensamt komma överens om att den påbörjade sjöräddningsinsatsen skall fortsätta under en samlad ledning. En sådan gemensam ledning är angelägen för att insatserna Skall ge bästa möjliga resultat, framhålls det i tjänstemeddelandet.

Överbefälhavaren har uppdragit åt chefen för marinen att besluta i militära

ärenden om sjöräddning och säkerheten till sjöss. Chefen för Örlogsbas (eller motsvarande) har under militärbefälhavaren den direkta ledningen av marina enheters deltagande i sjöräddningsinsatser inom respektive kustområden. Vid sjöräddning som planeras och utförs i samarbete mellan Sverige och Sovjetunionen kan ledningen i särskilda fall utövas av chefen för marinen och chefen för flygvapnet. Tjänstemeddelandet om Sjöräddningen innehåller i övrigt huvudsakligen de riktlinjer för Sjöräddningen som ingår i överenskommelsen mellan de i den statliga sjöräddningstjänsten deltagande organen. Innehållet i denna överenskommelse har tidigare redovisats i avsnitt 2.3 om Sjöräddningen.

Marinens medverkan vid bekämpning av olja och andra miljöföroreningar till havs m m

För förstärkning av de egna resurserna har kustbevakningen vid flera av de Senaste årens oljebekämpningsoperationer utnyttjat marinens resurser. En formalisering av samarbetet mellan marinen och kustbevakningen har bedömts som alltmer nödvändig. Som har framgått av redogörelsen i avsnitt 2.4 tillämpas sedan år 1982 en plan för samarbetet mellan de båda myndigheterna. Planen förändrar inte kustbevakningens ansvar för bekämpningen av olja och andra skadliga ämnen till havs och i kustvattnen, Vänern och Mälaren. Syftet är att underlätta användningen av marinens resurser vid bekämpningen. Genom planen skall det bli möjligt att tillgodose behovet av grundläggande information om verksamheten och att utveckla rutiner för en samverkan i det praktiska fältarbetet. Den militära personalen skall genom planen få del av gällande föreskrifter för verksamheten, bl a reglerna för ansvar och ledning, och så långt möjligt få kunskaper om bekämpningens teori och praktiska genomförande. För kustbevakningens har det personal bedömts angeläget att den får lära sig vad den militära materielen kan användas till i olje- och kemikaliebekämpningen. Planen belyser vidare

192 Samverkande organs nuvarande arbetsuppgifter och resurser . . .

användningen av militära resurser i bekämpningsoperationer som sker tillsammans med bekämpningsorgan från andra länder. Marinen har med hänsyn till sina militära uppgifter inte möjligheter att ge sin personal alltför omfattande teoretiska och praktiska kunskaper om oljeoch kemikaliebekämpningen. Samarbetet har på den punkten begränsats till att kustbevakningen skall svara för viss grundläggande utbildning vid marina befälsskolor. På regional nivå skall det med vissa tidsintervaller genomföras larm-, lednings- och fältövningari samverkan mellan de deltagande organen, bl a marinen och kustbevakningen.

Militär medverkan i ambulans- och räddningsflygtjänsten

I tjänstemeddelandet om ambulans- och räddningsflygtjänsten betonas att rikspolisstyrelsen har ansvaret för verksamheten, men att försvarsmakten skall medverka i särskilt viktiga och brådskande fall, när de civila resurserna inte räcker till. De militära förbanden deltar inom ramen för ordinarie övningar och beredskap, framgår det också av bestämmelserna. Begäran om militär medverkan i ambulans- och räddningsflygtjänsten skall göras av sambandscentral inom polisen. I undantagsfall skall förbandschef kunna besluta om militär insats vid framställning även från annat håll, om det bedöms att en begäran genom polisen skulle försena uppdraget så transporten inte skulle kunna genomföras.

4.4.3 Hemvärnets medverkan i räddningstjänst m m

Hemvärnets i och

uppgifter krig fred

Hemvärnets uppgift i en beredskapssituation är att bevaka och försvara mobiliseringsförråd och andra viktiga anläggningar, t ex. hamnar, flygbaser och befästningar vid landgränserna. När försvarsmakten är mobiliserad skall hemvärnsförbanden kunna användas som förstärkning inom Civilförsvaret.

I fred har lokala hemvärnsförband i många fall tagits i anspråk vid

skallgång efter försvunna, vid brandbekämpning och t ex för att biträda med att hålla ordning i samband med räddningsarbetet efter mycket omfattande olyckor. I samband med snöovädren i södra Sverige vintern 1978/79 deltog hemvärnet med omkring 200 man. Vid Tuveraset år 1977 medverkade ungefär 800 hemvärnsmän i räddningsarbetet.

Riktlinjer för hemvärnets medverkan

Enligt regeringens föreskrifter för hemvärnsmans medverkan i efterspanings- och bevakningstjänst m m kan hemvärnsman efter eget åtagande tasi anspråk för EI Efterspaning i samband med befarat flyghaveri; EJ Omhändertagande av havererat flygplan och dess besättning;

EI Bevakning och biträde vid inträffad eller befarad större olyckshändels

(järnvägsolycka, översvämning, brand m m); samt

D Efterspaning av personer som har gått vilse under sådana förhållanden att

överhängande fara för deras liv kan anses föreligga.

Samverkande nuvarande och

0rgans arbetsuppgifter resurser ;›. . 193

En förutsättning för hemvärnets medverkan är att tillgängliga militär- eller . polisstyrkor bedöms som otillräckliga - eller att det inte utan fara eller större olägenhet går att vänta pål deras medverkan. Behörig att påkalla bistånd av hemvärnet är chef för militärt förband eller militär utbildningsanstalt, länsstyrelse, polischef eller kommunal brandchef. Beslut om hemvärnets deltagande fattas av försvarsområdesbefälhavare eller - om det inte går att avvakta dennes beslut - av befälet för det hemvärnsförband som kan medverka.

Organisation och resurser

Hemvärnet består av militärt utrustade och utbildade förband. organiserade, Som regel uppträder hemvärnet i grupper på ca 10 man eller i plutoner på mellan 30 och 40 man. Kompanier på två-fyra förekommer i en del plutoner områden. Den lokala ledningen av hemvärnet utövas av hemvärnschefen. Denne - som regel finns det flera leder verksamheten inom sitt hemvärnsområde sådana områden i en kommun. Till organisationen hör vidare kretshemvärnschefer, som i sina kretsar samordnar verksamheten inom 3-10 hemvärnsområden. Kretshemvärnscheferna i sin tur under försvarslyder områdesbefälhavaren. I hemvärnet ingår också personal ur olika Från frivilligorganisationer.

Riksförbundet kommer

Sveriges lottakårer expeditions- och förplägnadslottor.. Svenska röda korset deltar med hemvärnssamariter, Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund med ett antal bilförare och Frivilliga radioorganisationen med signalister. I fred omfattar hemvärnet i runt tal 100 000 hemvärnsmän. Från de samverkande frivilligorganisationerna deltar 20 000 män och omkring kvinnor. Flertalet av de 24 försvarsområdena i landet har mellan 2 000 och 4 000 hemvärnsmän. varierar antalet

Lokalt från högst ett 100-tal i de till

folkmängden mindre kommunerna till flera hundra hemvärnsmän i större och medelstora kommuner.

4.4.4 Militärbefälhavarnas

regionala planering för militär

medverkan i civil

räddningstjänst

Planeringens allmänna inriktning

En regional planering för militär medverkan i civil räddningstjänst inom varje militärområde har utförts av militärbefälhavarna eller motsvarande militära myndigheter. Syftet med den är att mer regionala planeringen detaljerat ange inriktningen av de militära insatser som kan bli aktuella. I den regionala planeringen finns som regel uppgifter om D Förband som lämpligen kan delta i räddningstjänstinsatser vid olika slag av olyckor som särskilt anges;

E1 Åtgärder

som skall vidtas sedan civilt organ har begärt militär medverkan

(åtgärdskalender);

D Ledning av _arbetet och samordningen mellan olika förband; D Organisation av särskilda räddningsgrupper (i vissa fall).

194 Samverkande nuvarande arbetsuppgifter och resurser . . .

organs

Som exempel på händelser som kan fordra militära insatser anges i den regionala planeringen för olika militärområden bl a skogsbrand, tågolycka, stormskada, översvämning och oljeutflöde. Militära resurser skall vidare kunna användas_ vid t ex skallgång, issprängning, sjöräddning, komplicerad bärgning, ambulans- och räddningsflygtjänst och fjällräddning.

Personal och materiel -

några exempel

Som framgår av följande sammanställning med uppgifter från Bergslagens militärområde kan en räddningsgrupp bestå av en arbetsstyrka på 20 man eller en lika stor sjuktransportstyrka. Utrustningen omfattar normalt de fordon som också framgår av sammanställningen. Till ledning för de militära insatserna anges som regel också i planen vilken typ av redskap och annan enklare utrustning som kan användas i olika situationer och var den finns tillgänglig.

Personal i räddningsgrupp Antal personer Fordon

Chef l Personbil Stf chef l Bilförare ll Arbetsstyrka 20 Fordon för materiel och persontransport (om eller möjligt terrängfordon) Sjuktransportstyrka 20 Ambulans, tre Sjuktransportterrängbilar eller andra fordon lämpliga för Sjuktransporter

skall under tjänstgöringstid kunna rycka ut inom två Räddningsgruppen timmar. För en särskilt organiserad räddningsgrupp under icke tjänstgöringstid gäller en beredskap på en timme. som tillämpas av vakthavande befäl vid Ett exempel på en åtgärdskalender om militär medverkan i civilräddningstjänst är följande, som begäran Gotlands militärkommando har utarbetat:

(1) Kontrollera genom motringning att meddelandet är äkta; (2) Ge förberedande order marschfärdiga till beredskapsförband; stabschefen och chefen för Gotlands militärkommando samt inhämta (3) Orientera inte är anträffbar, beslutar beslut av den senare (om chefen för militärkommandot stabschefen); (4) Ge slutlig order till beredskapsförband (av ordern skall framgå uppgift, utrustning och vem förbandet har underställts); (5) Rapportera till militärbefälhavaren i östra militärområdet om insatsen; (6) Alarmera cheferna för sektion 1 och 2, byggavdelningen, intendenturavdelningen och sektion 8 inom militärkommandot; (7) Ge underställda myndigheter order att förbereda ev ytterligare medverkan; (8) Förbered orientering av alarmerad personal inom staben.

Chefen för den militära styrkan lyder i räddningstjänsten på olycksplatsen under den civile räddningsledaren, framgår det vidare av den regionala

Samverkande nuvarande och resurser . . . 195

organs arbetsuppgifter

planeringen. Det är inte närmare reglerat men anses att endast chefen för den militära styrkan har befälet över den militära personalen. Enskild personal i den militära styrkan bör således inte ställas under direkt befäl av den civile räddningledaren. Särskilda bestämmelser har utarbetats för de förband som vid behov skall medverka i jiällräddningstjänsten. Deras uppgifter, och resurser organisation har tidigare behandlats i avsnitt 2.1 om fjällräddningen. Militärbefälhavaren i södra militärområdet har utarbetat en särskild plan för militärt bistånd vid snöoväder. Av bl a vilka förband planeringen framgår som respektive kommuner inom södra militärområdet skall vända sig till vid behov av brådskande insatser eller vid behov av militära resurser i mindre skala.

4.4.5 Militära insatser i civil åren 1975-82

räddningstjänst

Antal insatser av olika

slag

Det har varit svårt att i efterhand för ett antal år dokumentera antalet militära insatser i civil räddningstjänst. De uppgifter om antalet utförda åtgärder under perioden 1975-82 som redovisas i tabell 4.8 - kartläggningen avser ett antal förband inom östra militärområdet - är relativt osäkra. Sannolikt anger siffrorna emellertid storleksordningen på verksamheten. Enligt de redovisade uppgifterna utnyttjas landbaserade militära resurser förhållandevis sällan. Förband inom F0 41, som omfattar hela

Östergötlands

län, har vid endast två tillfällen under de åtta åren i civil deltagit räddningstjänst. Det skedde i ett av dessa fall vid en större skogsbrand i södra Källaz Försvarsstaben delen av länet. Ing 1 med relativt allsidiga resurser för räddningstjänst har (särskild sammanställunder perioden 1975-82 medverkat vid högst tre tillfällen per år. Betydligt ning för kommittén).

Tabell 4.8 Antal räddningsinsatser för civila ändamål av vissa förband i östra militärområdet årsvis perioden 1975-82

Förband (motsv) Antal insatser, år Summa

1975 1976 1977 1978 1979 1980 1981 1982

Östergötlands försvarsområde (F0 41) - 1 - - - - 1 - 2 Svea ingenjörrege- _ mente (lng l) 3 3 3 1 2 1 - - 13 Ostkustens örlogsbas (ÖrlB O) 31 40 38 106 35 19 13 43 3253) Berga örlogsskolor (BÖS) - - - I - 2 1 - 4 Första helikopterdivisionen 13 5 11 12 20 12 16 5 94 Stockholms kust- v artilleriförsvar (SK) 2 3 2 3 3 9 13 1 36 Upplands flygflottilj (F 16) - - - 1 - l - - 2

Samtliga 49 52 54 124 60 44 44 49 476

a) lnräknat kustflottans insatser i sjöräddning inom örlogsbasens område.

196 Samverkande nuvarande arbetsuppgifter ochvresurser . . .

organs

-Tabell 4.9 Antal räddningsinsatser avvvissa förband i östra militärområdet fördelade

mellan olika typer av händelser under hela_perioden 1975 -82_

i i Typ av händelse Förbänd (motsv) g Summa

130.41 lngl Ostk Berga Första Stock.- F16

örlogs- örlogs- hkpdiv holms bas skolor kustartförsvar

l 5 120 - 1 10 1 138 skogsbrand i Annan brand - - 77_ - 1 10 1 89 a - - 4 - - » - Explosion i i Uttlöde av olja eller kemikalier - 2 51 3 2 3 - 61 eller ras 2 - - - -

Skred _- , _ . g - 2

« l - - - - - 1 översvämning - - 4 - - - - 4 Vägtrafikolycka g - - 71 - 43 11 - 125 Sjöolycka - - - - 32 1 - 33 Flygolycka . - - - , - 1. - - 1 . Järnvägsolycka Snöoväder . - - - l -› - . 2 _ - - 3 « - - , - - . - I-*jällolycka , -, -_ . Annan efterforskn av försvunna personer › l 2 - l 4 - =1 - 9

fler insatser redovisas för -de marina förband som kartläggningen omfattar: ostkustenstörlogsbas, första helikopterdivisionen och Stockholms kustartilleriförsvar. Som framgår av 4.9 har framför allt

tabell sjöräddning,

oljebekämpning och skogsbränder fordrat marinens medverkan under de redovisade åren.

Militär medverkan vid svårare Snöoväder och mer omfattande

oljebekämpning

Under de redovisade åren har de mest omfattande militära insatserna i civil förekommit dels i samband med de svåra snöovädren i södra räddningstjänst Sverige vintern 1978/79, dels vid den krävande oljebekämpningen i Stockholms skärgård våren 1979. Följande sammanställning med uppgifter från räddningstjänst- och snörö jningsarbetet i södra Sverige vintern 1978/79 visar att mycket omfattande militära resurser kom till användning under snöovädren.

Samverkande organs nuvarande arbetsuppgifter och resurser p; i 197

Bandvagnar och terrängfordon användes för framför allt transport av sjukvårdspersonal, veterinärer, brandmän samt el- och telereparatörer. Vidare hämtades sjuka och skadade samt människor i bilar som hade fastnat

på vägarna. Åtskilliga hushåll fick förnödenheter genom användning av de

militära resurserna. Även transporter av foder till husdjur förekom i många fall. Utom de redovisade militära förbanden gjorde även hemvärnet och de till försvaret anslutna-frivilligorganisationerna omfattande insatser i samband med snöovädren. De sammanlagda extra kostnaderna för de militära förbandens medverkan i räddningstjänst- och snöröjningsarbetet i södra Sverige vintern 1978/79 beräknades till 3 milj kronor. Vid oljebekämpningen i Stockholms skärgård våren 1979 medverkade militära förband med de resursersom redovisas i följande sammanställning.

Förband › Pcrsonclla och materiella Försvarsgren resurser i i i

Armén l l Ett kompani (ca 150 man)

* - - Lv-3 v Ett batteritca 150 man) Lng 1 _« . Ett kompani (cal50 man) l . - - Skydd S Beredskapstropp (20 man) Marinen Kustflottan Två minfartyg .- . Ett verkstadsfartyg, Sex minsvepare Tre bogserbâtar Fyra landstigningsbâtar . - 1 Tvjârfärjor Första helikopter- 124 flygtimmar-

divisionen ,j , , __ ,

Stockholms kust- . »Tvåfärjor artillcriförsvar g . _ 4 En minutläggare 27- transport- och arbetsbât-ar - Ett kustjägarkompanimcd båtar Ett kompani ur spärrbataljonen _ u v i Totalt_ omkring 950 befäl och värnpliktiga från de redovisade militära

förbanden deltog med omkring 6000 dagsverken i oljebekämpningen.

Sammanlagt_ ca 410 ton ,olja i mer än 12000 säckar togs upp _med försvarsmaktens resurser.- Den militära insatsen omfattade dessutom spaning, transport av mer än 1 000 frivilliga samt byggande av en hamnpontonbrygga. _ _, _ De totala extra kostnaderna för användningen av de militära resurserna i samband med.oljebekämpningen beräknades till 5,1 milj kronor.

Militär medverkan i räddningstjänsten vid Tuveskredet år 1977

I samband med Tuveskredet år 1977 samordnade under militär-

Fo-staben

befälhavaren de biståndsinsatser som begärdes från militära förband, hemvärn och frivilliga organisationer under räddningsarbetet, Redan kl 17.00 - mindre än en timme efter skredet - kunde 150 befäl och värnpliktiga från KA 4 i_Göteborg ställas till förfogande för röjning .och räddningsinsatser. Under 100-150 personer från de militära sammanlagt_ nära två dygn var totalt

198 Samverkande nuvarande arbetsuppgifter och resurser . . .

organs

förbanden fortlöpande i verksamhet under ledning av den kommunala räddningstjänsten. Vidare medverkade kontinuerligt 50 personer i drygt fyra dygn för att förstärka polisen i bevakningsarbetet. Förbanden som deltog med personal för dessa bevakningsuppgifter var 115, 117, P4, Lv 6, Västkustens örlogsbas, KA 4 och hemvärnet. Under den tid som räddningsarbetet pågick medverkade sammanlagt omkring 1 000 personer från militära förband, hemvärn och frivilligorganisationer.

4.4.6 Ersättning till försvarsmakten för medverkan i civil

räddningstjänst

Kungörelsen om militär räddningstjänst m m innehåller inga bestämmelser om ersättning till militära organ för medverkan i civil räddningstjänst. Överbefälhavaren föreslog mot den bakgrunden i skrivelse till regeringen den 20 augusti 1971 att frågan om bestridande av kostnader för militärt deltagande i räddningstjänst skulle prövas i samband med att statsmakterna tog ställning till räddningstjänstutredningens förslag i betänkandet (SOU 1971:50) Räddningstjänst m m. Särkostnader orsakade av militär medverkan vid civil räddningstjänst borde bestridas med anslag utanför försvarshuvudtiteln, från andra huvudtitlar eller från ett för räddningstjänst uppfört gemensamt anslag, framhölls det i Överbefälhavarens skrivelse. Skrivelsen föranledde inte någon åtgärd från regeringen. Överbefälhavaren har därför med ledning av bemyndigandet i kungörelsen om militär räddningstjänst i tillämpningsbestämmelser (TFG 750324) föreskrivit att försvarsmaktens merkostnader för medverkan i civil räddningstjänst i princip skall betalas av det organ som har begärt sådan medverkan. Avsikten är att bestämmelsen skall tillämpas framför allt vid räddningstjänst enligt brandlagen. Kostnader för militära myndigheter vid sjuktransporter med försvarets helikoptrar inom ramen för polisens ambulans- och räddningsflygtjänst bestrider rikspolisstyrelsen. Vid insatser i samband med sjö-, flyg- eller fjällräddning begär militära organ inte någon ersättning. Efter medverkan i räddningstjänst enligt brandlagen bedömer militära myndigheter från fall till fall om de anser det motiverat att kräva ersättning eller inte. De militära organen avväger kraven och deras storlek med hänsyn till omständigheterna vid varje insats - bl a värdet från utbildningssynpunkt för den militära personalen av insatsen. Avsikten är att ersättning skall begäras för driftkostnader, tex materiel som har förbrukats eller skadats, bränsle till fordon och övertidsersättning för fast anställd personal. Försvarsmaktens företrädare anser att de militära myndigheterna är när de bedömer ersättningsanspråkens storlek, framför tämligen frikostiga allt efter mindre omfattande insatser som har skett tillsammans med kommunala räddningsorgan.

4.5 Statens

järnvägar

(SJ) i

4.5.1 Författningar

Statens järnvägars bestämmelser om åtgärder vid olyckor med tåg finns i

El Statens järnvägars föreskrifter (SJF) nr 016, Hjälpberedskap.

Samverkande organs nuvarande arbetsuppgifter och resurser . . . 199

Trafiksäkerhetstjänsten inom SJ regleras i SJ F nr 010 Säkerhetsordning och i bestämmelser som hör till denna. Särskilda bestämmelser har utfärdats av SJ om frånkoppling och jordning av järnvägens högspänningsanläggningar vid brand, brandsläckning och räddning av skadade personer. Bestämmelserna

finns i SJ F nr 050 Allmänna elskyddsföreskrzfter för SJ fasta högspännings-

ledningar. Den räddningstjänst som det kommunala brandförsvaret svarar för och som vid behov skall samordnas med SJs egna åtgärder regleras i brandlagen.

4.5.2 Organisation och resurser för SJs hjälpberedskap

Arbetsuppgifter

Hjälpberedskapen syftar till att SJ vid olyckor med tåg skall hjälpa skadade personer, röja undan, ta till vara skadad materiel och medverka till att banan kan återställas i trafikdugligt skick. Brandsläckning eller marksanering vid tex oljeutflöde hör också till hjälpberedskapens arbetsuppgifter.

Organisation och resurser för hjälpberedskapen

I hjälpberedskapens organisation ingår D Hjälpvagnar; D Kranvagnar och bärgningsbilar; D Personal till och kranvagnar; hjälpvagnar D Överenskommelser om bistånd med resurser från andra organ: D Sjukvårdsmateriel.

Hjälpvagnar finns för närvarande vid de 12 järnvägsstationer som redovisasi De flesta stationerna med - och följande sammanställning. hjälpvagnar ytterligare fem järnvägsstationer - har också lastbilar med utrustning för räddningsåtgärder.

Järnvägsstation Hjälpvagnar Lastbilar med utrustning för hjälpberedskapen

Kiruna Boden Vännäs

><><›<|

Ånge

|›|<›<›<›<›<><

Sundsvall Gävle Borlänge

><›<›<

Hagalund (Stockholm) Västerås Hallsberg Kil

|><›<

N orrk öping Nässjö

||><›<><|><

Göteborg Halm stad

›<><><

Helsingborg Malmö

200 Samverkande organs nuvarande arbetsuppgifter och resurser . . .

Till utrustningen i hjälpvagnarna hör hydrauliska lyftanordningar, domkrafter, s k luftkudde, pallningsmateriel, gasskärningsutrustning, motorsåg, block och spel, personlig skyddsmateriel, bårar, enklare sjukvårdsutrustning, sambandsmateriel och köksutrustning. Landsvägsfordonen har bl a vevdomkrafter och gasskärningsutrustning. Fyra kranvagnar med en lyftförmåga på mellan 50 och drygt 100 ton är

placerade i Stockholm, Göteborg, Ånge respektive Boden. I föreskrifterna

för hjälpberedskapen framhålls att räddningspersonalen vid behov också skall hyra lämpliga bärgningsredskap, t ex mobila lyftkranar, hos entreprenadföretag och andra. För var och en av hjälp- och kranvagnarna_har utsetts vagnbefälhavare som

är utbildade för räddningsuppgifterna. Övrig personal skall alltid finnas i sådan omfattning att vagnen vid varje utryckningstillfälle beräknas kunna bli

bemannad på ett tillfredsställande sätt. Tjänstgöringen för vagnbefälhavarna och den övriga personalen, som också har andra uppgifter inom SJ , regleras genom en jourlista. Samtliga skall vara kunniga i reparation och underhållav rullande» materiel. Någon i de arbetslag som svarar för hjälpberedskapen skall kunna hantera gasskärningsapparat och någon kunna sköta radio- och teleutrustning. Under icke tjänstgöringstid kan det dröja 2-3 timmar efter ett larrn innan hjälpvagnarna är bemannade. Utryckningar med de för hjälpberedskapen utrustade lastbilarna går i allmänhet betydligt fortare. Hjälpvagnarnas resurser kan ofta utnyttjas först i ett senare skede av en räddnings- och * röjningsinsats efter en tågolycka. Som en beredskap för transport av skadade har det- för varje järnvägssträcka upprättats en förteckning över järnvägskorsningar som kan nås med vägambulanser. För att det också skall framgå var banan går parallellt med farbar väg har kartblad över de olika sträckorna fogats till förteckningen. Dessa förteckningar och kartor finns tillgängliga hos bl a SOS Alarmerings larmcentraler. Även alarmeririgsplaner

regionala och andra åtgärdskalendrar

som anger vilka åtgärder som en tågklarerare eller trafikledare behöver vidta

vid en olycka i samverkan med olika räddningsorgan har upprättats för olika

järnvägssträckor.

Särskild beredskap för olyckor med farligt gods

Utrustning för Självskydd och räddning av nödställda personer i samband med olyckor som gäller farligt gods - bl a skyddsmask, skyddsglasögon, gummihandskar och gummistövlar - skall finnas vid olika arbetsställen inom SJs verksamhet. Personal som bemannar hjälpvagnar och kranvagnar skall kunna använda andningsskydd. För de vanligaste farliga ämnen som transporteras på järnväg finns uppgifter om risker, lämplig skyddsutrustning och vilka åtgärder som bör vidtas vid ett utflöde. SJ har tillsammans med ett antal klortillverkande företag organiserat s k hjälpgrupper som skall tillkallas vid olyckor med klortransport på järnväg. I hjälpgrupperna ingår personal som i sitt dagliga arbete inom industrin är van att handskas med klor. Hjälpgrupper finns i Gävle, Örnsköldsvik. Timrå, Karlsborgsbruk (nära Kalix), Skoghall (nära Karlstad) och Bohus (nära i Göteborg).

Samverkande organs nuvarande arbetsuppgifter och resurser . . . 201

Olyckor Personskador Mättenhet: Antal handelser Mättenhet: Antal personer 300 300

Samman- i Allvarligt och Skadade störningar 200 200 urspåringar

100 100 . Ii Olyckor Vld plank rsnn o l gar v, \l

n..““|\ l.,.“|\\ l,

Döda Hu

0 I I I I O I I I 1976 1978 1980 1982 1976 1978 1980 1982

Figur 4.3 Tågolyckør samt personskador vid olyckor med tåg åren 4.5.3 Verksamhetens - en 1976-82

omfattning statistisköversikt

Genom urspåringar och sammanstötninglar mellan tåg inträffade under år

1982 totalt 125 olyckor. Olyckshändelser genom kollision med vägfordon vid plankorsningar ägde rum i 87 fall. Totalt 30 personer omkom genom tågolyckor under året, medan 100 blev allvarligt skadade. De redovisade

siffrorna ingår i underlaget för figur 4.3, som visar att antalet olyckor vid

plankorsningar och antalet förolyckade var lägre än under något av de

närmast föregående åren. Sammanstötningarna och d_e allvarligt skadade

personerna var fler år 1982 än under 1981 men färre än under åren närmast

innan. Fyra av de under år 1982 omkomna var järnvägsmän och förolyckades i

arbetet. Tre resande omkom vid järnvägsolyckor under året. Övriga 23 var vägtrafikanter som omkom genom kollisioner vid plankorsningar.

Antalet allvarligare bränderi tåg uppgick årligen under 1970-talet till högst ett 10-tal. Under åren 1981 och 1982 antalet till 20 å 25 per år.

ökade

4.6 Sveriges institut

meteorologiska och hydrologiska

(SMHI)

Författning

4.6.1 i SMHIs verksamhet regleras i E1 Förordningen (1981:1102) med instruktion för Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut.

202 Samverkande organs nuvarande arbetsuppgifter och resurser . . .

4.6.2 Organisation och resurser för SMHIs medverkan i

räddningstjänsten

Arbetsuppgifter

SMHI förser räddningsorganen med de meteorologiska, hydrologiska och oceanografiska uppgifter som kan fordras i räddningsarbetet. Institutet sammanställer också uppgifter som bidrar till att förebygga olyckor. De meteorologiska uppgifterna avser främst vind, sikt, nederbörd, åska, temperatur och fuktighet. Sådana uppgifter kan ha betydelse för räddningsarbetet vid bl a följande slag av olyckor: Brander; Gasutflöden;

DDCIEID

Utflöden av radioaktiva ämnen; Haverier och andra olyckor till sjöss; Svåra snöoväder. De hydrologiska och oceanografiska uppgifterna kan vara nödvändiga vid räddningstjänst i samband med följande slag av händelser: E! Haverier och andra olyckor till sjöss, tex olje- eller kemikalieuvlöden; EI Oversvâmningar i insjöar och andra vattendrag; EI Extrema vattenstånd i havet (gäller även lågvatten).

SMHIs medverkan syftar till att räddningsledaren skall få ett underlag för att bedöma förutsättningarna från bl a vädersynpunkt för räddningsarbetet. Dessa bedömningar kan ha stor betydelse för räddningsarbetet om insatsen blir långvarig.

Resurser för SMHIs medverkan i räddningstjänsten

Många av de uppgifter som räddningstjänsten kan behöva i en bekämpningssituation tas fram genom de dagliga rutinerna för institutets analys- och prognosverksamhet. Det gäller de meteorologiska bedömningar med detaljerade uppgifter om förändringar i t ex vindriktning och vindstyrka som ibland fordras vid brandbekämpning, sjöräddning och vid olika slag av

räddningsinsatser i samband med svåra snöoväder. Som ett led i det

förebyggande arbetet mot bränder utför SMHI sommartid på statens brandnämnds uppdrag brandriskprognoser för olika områden i landet. Dessa brandriskprognoser används i skogsbrandbevakningen och för lokala beslut om förbud mot eldning i naturen. På begäran kan SMHI också vid tex ett gasutflöde sammanställa de meteorologiska uppgifter och utarbeta de prognoser om vindförhållanden som räddningsorganen kommer att behöva. Ett sådant uppdrag innebär som regel att institutet följer väderläget under ett kortare eller längre förlopp och rapporterar eventuella förändringar i den lokala prognosen. Hydrologiska eller oceanografiska uppgifter tas vidare fram för att räddningsorganen skall kunna bedöma hur ett oljebälte eller fartyg och båtar i sjönöd kommer att driva. Bedömningar av hur vattenföringen i ett vattendrag kan komma att förändras är väsentlig för beredskapen mot översvämningar under tex snösmältningsperioden. Vid olyckor i kärnkraftsanläggningar har institutet

Samverkande organs nuvarande arbetsuppgifter ochvresursert. . . 203

arbetsuppgifter enligt en särskild instruktion.. Som ett led i oljeberedskapen till sjöss har SMHI utvecklat en modell för oljedriftsprognoser. Forskning om vattenrörelserna i de övre vattenlagren och driftförsök med olja har resulterat i en metod som gör det möjligt att snabbt beräkna oljans förflyttning. Prognoser ges på kartbilder för olika tidpunkter och kan överföras på telefax till räddningsorganen. Prognosmetoden går att använda även vid sjöräddningsinsatser. SMHI har särskild utrustning i landets fjällområden för att kunna bedöma fjällvädrets förändringar. Institutet utarbetar specialprognoser för Jämtlands och Kopparbergs läns fjällområden. Uppgifter lämnas i telefonsvarare till fjällturister och andra som befinner sig i dessa områden. SMHIs analys- och prognosarbete sker huvudsakligen i Norrköping. Institutet är ständigt bemannat med minst en jourhavande meteorolog. Personal kan kallas in för de särskilda bedömningar som räddningsorganen begär. Vid de flesta av luftfartsverkets flygplatser har SMHI meteorologer som på regional nivå kan delta i bedömningen av de lokala meteorologiska förutsättningarna vid en bekämpningsinsats. Sambandet med räddningsorganen sker via telefon eller radio genom de regionala larmcentralerna eller kustradiostationerna. SMHI förfogar över telex och telefax. Inom institutets anläggning i Norrköping finns en radiostudio som kan användas för rundradiosändningar av vädermeddelanden i samband med en räddningsinsats. g SMHI har ett SENSOR, som samlar in lokala

undersökningsfartygt

och oceanografiska kan

meteorologiska, hydrologiska uppgifter. Fartyget

användas också vid sjöräddningsinsatser.

4.6.3 av SMHIs medverkan i

Omfattningen räddningstjänsten

Någon statistik över SMHIs medverkan vid räddningsinsatser förekommer inte. Enligt institutets bedömningar begär räddningsorganen i landet särskilda uppgifter eller prognoser vid högst_ ett tiotal tillfällen per år.

Uppgifter i förebyggande syfte -t ex brandriskbedömningar och specialprog-

noser för kustfarvattnen och delar av fjällområdet - lämnas fortlöpande till räddningsorgan och andra under aktuella delar av året.

4.6.4 Kostnaderna för SMHIs medverkan i räddningstjänsten

SMHI uppskattar kostnaderna för speciella uppgifter och prognoser i

samband med räddningsinsatser - och för en begränsad beredskap i samband

med dessa insatser - till omkring 200 000 kronor per år. För planering av beredskap mot olyckor i kärnkraftsanläggningar erhåller SMHI årligen 75 000 kronor från SSI. En del av bedömningarnaför räddningstjänsten sker inom ramen för verkets ordinarie arbete. De förebyggande åtgärderna inom främst det meteorologiska området beräknas kosta omkring 500 000 kronor per år. Statens brandnämnd bidrar med 75 000 kronor och Sjöfartsverket med 160 000 kronor för dessa åtgärder. SMHI bekostar själv prognoserna för fjällområdet och en stor del av den hydrologiska prognosverksamheten.

204 Samverkande organs nuvarande arbetsuppgifter och resurser . . .

4.7 Radio AB

Sveriges

4.7.1 Bestämmelser

För den information som vid svårare olyckor och andra händelser behöver ges genom riks- och lokalradio och television till allmänheten eller till räddningspersonalen finns riktlinjer i den av Sveriges Radio i samråd med televerket utgivna publikationen

D Rundradioverksamheten vid kris och katastrof som drabbar samhället

(SamRIK, Del lI A). Meddelanden från myndigheter lämnas i radio och television med utgångspunkt i avtalen om verksamheten mellan å ena sidan staten och å andra sidan Sveriges Lokalradio AB, Sveriges Riksradio AB och Sveriges Television AB.

4.7.2 Behovet av information rundradion genom Vid svårare olyckor finns det enligt riktlinjerna som Sveriges Radio har utarbetat ett stort behov av information hos

(1)De direkt drabbade, som behöver få veta vad som hänt, hur de skall

skydda sig och vad som kommer att ske i räddningsarbetet;

(2) De indirekt drabbade vid olyckor somfår verkningar inom mycket stora

områden, t ex de som oroar sig för anhörigas liv och egendom, de som berörs av trafikomläggningar och de som behöver få veta vart de skall vända sig för att få detaljerade besked; (3) Räddningspersonal, som kallas in när det snabbt behövs mycket stora räddningsresurser, tex medverkan av frivilliga; Anvisningar för räddningsarbetet kan i en del fall behöva ges genom rundradion till räddningsstyrkor som är spridda över stora områden.

I riktlinjerna understryker Sveriges Radio att. det ofta fordras en kommu-

nikation också i den motsatta riktningen. Den som har informationsansvaret

måste få veta vilken information behöver, om den lämnade

mottagarna information når fram ochhur detta sker.

4.7.3 Organisation och resurser för Sveriges Radios

information

Nyhetsverksamhet och meddelanden från myndigheter

Information i radio och television kan vid svårare nödlägen ges dels genom och andra nyhetssändningar informationsprogram, dels genom att myndigheternas meddelanden vidarebefordras till lyssnare och tittare. Nyhetssändningar skall enligt riktlinjerna för informationen ske enligt de principer som

gäller för all nyhetsverksamhet inom de programproducerande företagen i

Sveriges Radio. En sann och allsidig information skall snabbt kunna ges. Till nyhetsinformationen hör också att vidarebefordra råd och anvisningar till allmänheten. Extra nyhetssändningar ordnas som regel vid svårare olyckor.

Samverkande nuvarande arbetsuppgifter och resurser . . . 205

organs

Meddelanden från myndigheter lämnas enligt de principer som redovisas i avtalen mellan staten och de programproducerande företagen. I avtalet mellan staten och Sveriges Lokalradio (LRAB) heter det: ”På begäran av statlig eller kommunal myndighet skall LRAB sända meddelande som är av vikt för allmänheten. LRAB skall tillse, att meddelandet ges en lämplig utformning och att det inte genom sin omfattning eller på annat sätt inverkar menligt på programverksamheten. Avtalen mellan staten och Sveriges Riksradio respektive Sveriges Television har liknande formuleringar. Riksradion och televisionen år emellertid skyldiga att sända meddelande endast från statlig myndighet. för informationen vid olyckor bör rätten att sända Enligt riktlinjerna meddelande i vissa fall utsträckas till andra än de i avtalen redovisade. När det gäller lokalradion skall regional larmcentral och vissa företag med riskfylld produktion efter beslut av länsstyrelsen få ge allmänheten informa-

tion. I situationer när lokalradion inte är bemannad gäller den möjligheten i

stället riksradion. Kommunal myndighet skall när lokalradion inte är bemannad ha rätt att sända meddelande över både riksradion och televisionen. i

För- och nackdelar vid information genom olika slag av program

Som förmedlare av information vid olyckor har riks-, regional- och lokalprogrammen olika slag av för- och nackdelar. En del av dessa framgår av

följande sammanställning. För samtliga radiosändninglar gäller att informa-

tionen på grund av det stora antalet batteridrivna mottagare i allmänhet når

fram även när eldristributionen inte fungerar. TV-mottagning förutsätter

normalt att eltillförseln är intakt.

Typ av program Fördelar Nackdelar

Radio Lokalradioprogram Begränsat distribu- Ingen bemanning sent på tionsområde; kvällstid och under nätter; God kännedom om lo- Begränsad bemanning kala förhållanden; lördagar och söndagar; Stor rörlighet och På de flesta håll går det att och möjlighet att snabbt börja sända inom högst en lämna information; en timmeefter larm; Riksfadioplngfam Bemanning dygnet runt; Informationen sprids över områden som kan vara ”för Möjlighet att snabbt stora och som skapar oro; ge information; Television Riksprogram Mycket stor publik Komplicerad produktion; under speciellt kvällstid; 4 Möjligheter att allmänt Ofta mindre lämplig för orientera ett mycket direktinformation till de stort antal människor; drabbade inom ett begränsat område; Kombinationen av ljud och bild ger goda möjligheter att informera;

206 Samverkande organs nuvarande och resurser. . .

arbetsuppgzfter

Typ av program Fördelar Nackdelar

Regionalprogram Möjligheter att inom Finns inte i alla distrikt; ett begränsat område ge detaljerad information; Kombinationen av ljud Begränsade resurser och och bild ger goda möj- sändningstider. lighetergatt informera

Planering av rundradions sändningar vid större olyckor

Vid var och en av de 24 lokalradiostationerna finns en plan för informationen till allmänheten vid större olyckor. Planen har utarbetats i samråd med länsstyrelsen mot bakgrund av de risker för olyckor som lokalt och regionalt bedöms föreligga. I planen regleras samverkan med olika organ för utsändning av meddelanden och annan information. Det framgår också vilka förbindelser som skall kunna användas för överföring av information från länsstyrelsens ledningsgrupp och lokalradion och hur riksradion, andra lokalradioområden och berörda riksradio- och TV-distrikt skall underrättas. Till planen hör slutligen en åtgärdskalender för de programansvarigas arbete. I riksradions planering regleras bl a i vilka lägen som meddelanden från myndigheter skall lämnas, hur hänvisning skall ske till lokalradions

sändningar och hur nyhetsredaktioner och säkerhetsansvariga skall informe-

ras. Även i riksradions planering för informationen vid större olyckor ingår en åtgärdskalender. _ Den som inom Sveriges Radio tar emot en framställning om sändning av ett meddelande till allmänheten skall genom t ex mottelefonering förvissa sig om att den som begär sändningen är behörig. Dessa kontrollåtgärder får emellertid inte medföra att sändningen av ett viktigt meddelande fördröjs på ett avgörande sätt, framhålls det i riktlinjerna. Planeringen av informationsverksamheten är ett hjälpmedel som skall användas i den utsträckning som läget medger och improvisationer skall kunna ske när det är nödvändigt. Både riksradion och lokalradion har som ett led i planeringen av verksamheten förberedda varningsmeddelanden för olyckor som kan förutses inträffa inom olika områden.

4.8 Svenska brandförsvarsföreningen

4.8.1 Tillkomst och utveckling - en inledande översikt

- Svenska brandskyddsföreningen föregångare till Svenska brandförsvarsföreningen - bildades år 1919 genom utveckling av den omkring tio år äldre brandchefsföreningen i Sverige. Genom upplysning och propaganda skulle brandskyddsföreningen i samarbete med myndigheterna och näringslivet förbättra brandskyddet. Flera förslag till ändrade brandbestämmelser som föreningen lade fram gav resultat redan under 1920-talets pionjärår. De

Samverkande organs nuvarande arbetsuppgifter och resurser . . . 207

förebyggande åtgärderna mot brand inom industrin utvecklades efter hand. På initiativ av brandskyddsföreningen startades i mitten av 1930-talet Svenska Elektriska Materielkontrollanstalten AB (SEMKO), som skulle granska elektrisk installationsutrustning. Genom brandberedskapen under krigsåren 1939-45 steg intresset för brandskyddsfrågorna i landet. Även kunnandet växte. Erfarenheterna togs till vara för den utökade information och propaganda i skyddsfrågor som efterkrigstidens tekniska utveckling ansågs fordra. Automatisering, nya ämnen och material och förändrade byggnadsmetoder ledde under 1950-talet till risker som tidigare inte varit kända. Brandskyddsföreningen utvecklade och specialiserade den rådgivning som efter hand hade byggts upp. Genom särskilda åtgärder sökte föreningen motverka ökningen av brandskadorna inom lantbruket och ombord på fartyg. Föreningens arbete breddades ytterligare under 1960-talet, när verksamheten inom Svenska brandkårernas riksförbund fördes över till föreningen. Samtidigt fick Svenska brandförsvarsföreningen (SBF) sitt nuvarande namn. Ett samarbete organiserades år 1967 med Svenska kommunförbundet, som övertog brandförsvarsföreningens utbildning av den kommunala brandpersonalen. Genom nya stadgar utökades verksamheten år 1968 till att omfatta skydd även mot andra olyckor än brand. Sedan 1970-talets början har Svenska brandförsvarsföreningen i allt större utsträckning sökt aktivera företagens skyddsarbete. Risken för olyckor har blivit en allt större arbetsmiljöfråga. Genom att gränserna mellan skyddsfrågorna i stor utsträckning suddats ut har många lösningar blivit gemensamma för flera skyddsområden. Svenska brandförsvarsföreningen har kommit inom att spela en central roll som samverkansorgan i skyddsarbetet näringslivet. Styrelsen för svensk brandforskning (Brandforsk) har tillkommit på initiativ av bl a brandförsvarsföreningen.

4.8.2 De regionala brandförsvarsförbunden

På regional nivå verkar de 23 brandförsvarsförbunden som länsorgan för Svenska brandförsvarsföreningen. När brandförsvarsföreningen i början av 1960-talet blev huvudorganisation för förbunden breddades deras uppgifter till att omfatta även skyddsfrågor inom näringslivet. För närvarande ligger tyngdpunkten i den regionala organisationens arbete på information till allmänheten om hur människor kan skydda sig mot olyckor av olika slag. Regional utbildning och information för räddningstjänstens personal sker normalt genom Svenska kommunförbundets länsavdelningar. Medlemmar i brandförsvarsförbunden är bla länsförsäkringsbolagen, företag av olika slag samt enskilda. Den kommunala räddningstjänstens organ är anslutna till förbunden genom Svenska kommunförbundets medlemskapi Svenska brandförsvarsföreningen. Verksamheten i förbunden finansieras genom medlemsavgifter, bidrag och stöd från brandförsvarsföreningen och länsförsäkringsbolagen samt egen avgiftsfinanserierad verksamhet.

208 Samverkande organs nuvarande arbetsuppgifter och resurser . . .

4.8.3 nuvarande medlemmar

Brandförsvarsföreningens och

intressenter

Svenska är en

brandförsvarsföreningen ideell organisation med drygt 1 900

medlemmar. Huvuddelen omkring 1 200, består av av_ medlemmarna, företag, medan ca 500 är enskilda personer och ungefär 200 organisationer eller institutioner av olika slag.

Brandförsvarsföreningens intressenter utser följande antal ledamöter i styrelsen: C1 Svenska kommunförbundet 4 ledamöter EI Svenska försäkringsbolagens riksförbund, Folksam och Länsförsäkringsbolagens i ” förening 2 ledamöter I EJ Svenska arbetsgivareföreningen i samråd med Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation

Familjeföretagen och arbetarskyddsnämnden 2 ledamöter

EI De regionala brandförsvarsförbunden 2 ledamöter

Till Svenska brandförsvarsföreningen har knutits Elektriska nämnden, Lantbrukets brandskyddskommitté och Sjöfartens brandskyddskommitté.

Brandförsvarsföreningens verksamhet

Brandförsvarsföreningens uppgift är att genom brandskydd och annan

förebyggande verksamhet hindraperson- och egendomsskador, produktionsbortfall och miljöskador. Verksamheten omfattar (1) Utrednings- och utvecklingsarbete; (2) Utbildning;

(3) Information och rådgivning;

(4) Kontrollverksamhet. Utrednings- och utvecklingsarbetet har hittills i hög _grad varit inriktat på åtgärder som skyddar mot bränder och deras verkningar. Verksamheten syftar till förändringar i byggnadskonstruktionerna. Framför allt gäller detta lokaler för industri och handel. Utrenings- och utvecklingsarbetet omfattar också frågor om teknik, materiel och organisation och om den enskilda människans medverkan i skyddsarbetet. Flera projekt inom Brandforsks verksamhet har genomförts av brandförsvarsföreningen, som vidare deltar med representanter i ett antal referensgrupper inom Brandforsk. Brandförsvarsföreningen bedriver en egen utvecklingsverksamhet och medverkar i kommittéer och standardiseringsorgan inom bl a byggområdet och på räddningstjänstens område. Ett av de egna projekten från senare år har resulterat i en försäkringsteknisk klassificering av lätta takkonstruktioner. Ett program för klassificering av väggar i industribyggnader har påbörjats. Föreningen har också medverkat vid utformningen av nya riktlinjer för en tekniskt och ekonomiskt väl av avvägd tillämpning byggnadsföreskrifterna. Särskilda studier har vidare gjorts av bränder som

Samverkande organs nuvarande arbetsuppgifter och resurser . . . 209

det är av intresse från byggnadsteknisk synpunkt att undersöka. Utredningar sker också inom föreningen av olika företags skyddsfrågor. Föreningens tekniska avdelning har i flera fall på konsultbasis gått igenom företagens tekniska risker. Arbetet har resulterat i förslag till skyddsåtgärder för bl a stålverk, oljeraffinaderier och livsmedelsindustrier. Behovet av skyddsåtgärder vid Bai-Bangsjukhuset i Vietnam och vid en svensk anläggning för reaktoravfall har också analyserats och åtgärder har utarbetats av föreningen. Svenska brandförsvarsföreningens utbildning har blivit alltmer inriktad på speciella verksamheter eller riskområden. Många av kurserna är anpassade till särskilda branscher eller företag. I de länsvisa brandförsvarsförbunden bedrivs självskyddsutbildning för allmänheten i samarbete med civilförsvaret. På regional nivå ordnas också utbildning för t ex personal vid oljedepåer.

Information och rådgivning i brandförsvarsföreningens regi riktar sig både

till allmänheten genom massmedia och till bl a företag och räddningstjänstpersonal genom konferenser, informationsblad, skrifter, bildband och lärarhandledningar. Tidskriften Brandförsvar går ut till omkring 23000 prenumeranter. Vid konferenser och symposier ges information till olika grupper som haranknytning till räddningstjänst och förebyggande arbete.

Åtgärder mot anlagd brand och utrymningssäkerheten på arbetsplatsen är

exempel på ämnen som har behandlats under senare år. Ett informationsmaterial har också framställts för förskolan, fritidshemmen och grundskolan. En allmän brandskyddskampanj för åren 1983-88 pågår i samverkan med bl a kommunerna, de regionala brandförsvarsförbunden och försäkringsgivarna. Se vidare avsnitt 12.4. Kontrollverksamheten omfattar besiktning av brandlarms- och Sprinkleranläggningar och av anläggningar för stöldskydd. Kontroll av elinstallationer sker också inom ramen för brandförsvarsföreningens verksamhet.

4.8.5 Brandförsvarsföreningens personella resurser

Brandförsvarsföreningen har drygt 40 anställda. Till kommittéer i föreningens verksamhet har dessutom knutits ett IOO-tal personer.

4.8.6 Verksamheten under år 19821

Svenska brandförsvarsföreningens verksamhet under år 1982 resulterade i att Nära 1 300 personer utbildades vid centralt ordnade kurser;

ClüElEl

Ca 65 000 personer genomförde självskyddsutbildning på regional nivå; Nära 30 000 personer utbildades vid övriga regionala kurser; Drygt 1 010 personer ombord på fartyg utbildades av Sjöfartens brandskyddskommitté; El 229 konsultuppdrag genomfördes; D 433 brandlarmsoch sprinkleranläggningar besiktigades; Källa: SBFs årsredo- EI 5 744 elanläggningar kontrollerades av Elektriska nämnden. 851131531982-

210 Samverkande organs nuvarande arbetsuppgifter och resurser . . .

D Omkring 464 000 förlagsartiklar - informationsblad, skrifter, bildband m m såldes; EI Ca 500 000 ex av det nya häftet Brandkunskap för alla distribuerades;

Redogörelsen för brandförsvarsföreningens kostnader och intäkter under år 1982 i tabell 4.10 visar att den affärsdrivande verksamheten - tidskriften tekniska och - Brandförsvar, utredningar, utbildning förlagsverksamhet dominerar ekonomiskt inom föreningen. Omkring 11,7 milj kronor eller i stort sett 55 % av kostnaderna för föreningens arbete svarade den delen av verksamheten för under året. Tabellen visar att försäkringsgivarna under år 1982 medverkade med 5 milj kronor i bidrag till föreningens allmänna omkostnader. Medlerns- och serviceavgifterna uppgick till nära 700 000 kronor. Svenska kommunförbundets del av det senare beloppet utgjorde 204 000 kronor, medan föreningen erhöll 5 000 kronor i allmänt statsbidrag. Ersättningen från staten för medverkan i självskyddsutbildningen var totalt omkring 2,3 milj kronor under år 1982.

Tabell 4.10 Svenska brandförsvarsföreningens kostnader och intäkter under år 1982

Kostnad 1 000-tal Intäkt l 000-tal kronor kronor

Allmän förenings- 3 483 Bidrag från riksför- 5 000

nala organisationen avgifter lnformationsverksamhet l 552 Interna uppdrag och l 341 Projektanslag 492 standardiseringsarbete Affairsdrivande verksamhet: - Tidskriften 2 200 Prenumeration och 2 243

Anm. Redovisningen omfattar inte kostnader och intäkter för de till brandförsvarsföreningen knutna organen, dvs Elektriska nämnden, Lantbrukets brandskyddskommitté och Sjöfartens brandskyddskommittê. Dessa verksamheter omsatte under år 1982 nära 3 milj kronor.

Samverkande organs nuvarande och resurser . . . 211

arbetsuppgifter

4.9 Industrier och andra

företag

4.9.1 Författningar m m

En ägare eller innehavare av byggnad, upplag eller annan anläggning är skyldig att ha redskap för släckning och livrâddning vid brand. Den som äger eller innehar en anläggning där utflöde av hälsooch miljöfarliga varor riskerar att avsevärt skada människor och miljö kan vidare åläggas att hålla

beredskap med både personal och utrustning. Åtgärderna får inte orsaka

oskälig kostnad för ägaren eller innehavaren. Bestämmelser om dessa skyldigheter finns i E1 Brandlagen (1974:80).

-Skyldigheten för industrier och andra företag att ordna utrustning för en första hjälp vid olycksfall och sjukdom regleras i D Arbetsmiljölagen (1977:1160); och i El Arbetsmiljöförordningen (1977:1166).

Det är också möjligt att enligt annan lagstiftning ålägga företag att hålla en viss räddningsberedskap. Bestämmelser om detta finns i bl a atomenergilagen (1956:306), miljöskyddslagen (1969:387, omtryckt 1981:420) lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor och lagen (1975:69) om explosiva och brandfarliga varor. Även efterlevnaden av dessa och en rad andra författningar kan påverka utformningen av företagens skyddsåtgärder. Verkskydden, som är en del av civilförsvaret och skall finnas vid främst en del industrianläggningar för att skydda mot skador orsakade av krigshandlingar, regleras i D Civilförsvarskungörelsen (1960:377).

Svenska brandförsvarsföreningen har gett ut rekommendationer som visar hur ett företag kan ordna sin brand- och räddningsberedskap.

4.9.2 Företagens åtgärder för mot skydd olyckor

En rad industrier och andra företag har genom riskanalyser sökt identifiera och värdera riskerna för olyckor och avbrott i verksamheten. Förebyggande åtgärder har i stor utsträckning genomförts och bekämpningsåtgärder planlagts med ledning av riskanalyserna. Till skyddsåtgärderna hör installation av automatiska larm- och släckningsanordningar. Många företag har vidare byggt upp en egen insatsorganisation. har Räddningsmateriel anskaffats. Personal som ingår i organisationen har utbildats och övningar genomförts. Längst i skyddsåtgärder har några större företag kommit som efter amerikansk förebild fått en eller flera produktionsenheter klassificerade som HPR-anläggningar av försäkringsgivaren. HPR (highly protected risk) anger att företaget har vidtagit mycket långtgående för att åtgärder skydda personal och produktion mot olyckor, framför allt bränder. I gengäld erhåller företaget en omfattande rabatt på sina försäkringspremier. Den

212 Samverkande organs nuvarande arbetsuppgifter och resurser . . .

höga skyddsnivån inom en anläggning syftar i stor utsträckning till att eliminera driftsavbrott som bedöms kunna bli mycket kännbara för företagets ställning på marknaden för de produkter som det gäller. I Sverige finns det för närvarande ett tiotal HPR-anläggningar. Överenskommelser har vidare i många fall träffats mellan företaget och den kommunala räddningstjänsten om samverkan i räddningsarbetet. Några beslut som ålägger industrier med hantering av hälso- och miljöfarliga varor att hålla beredskap med personal och utrustning för räddningstjänst har hittills inte fattats av de ansvariga organen, dvs länsstyrelserna. Enligt de preliminära resultaten från en undersökning av skyddsorganisationen inom näringslivet som har utförts av Svenska brandförsvarsföreningen fanns det år 1982 brandförsvarsledare hos 43 % av de studerade företagen med minst 200 sysselsatta. Inom 5 % av företagen var brandförsvarsledaren anställd enbart för skyddsverksamheten. En särskild räddningsstyrka, sammansatt av personal i driftorganisationen, förekom hos 14 % av Kommitténs - lämnades i företagen. egen kartläggning en redogörelse principbetänkandet - visar att det år 1979 fanns företag med s k industribrandkår i ett 90-tal kommuner. Drygt hälften av dessa kommuner hade högst 20 000 invånare. Svenska brandförsvarsföreningen har inom ramen för Brandforsks verksamhet - se vidare kapitel 14 - utarbetat ett program för forskning om skyddet av industrins anläggningar och processen. I programmet föreslås fou-åtgärder för olika delar av industribrandskyddet under ett antal år framåt. Syftet är bl a att eliminera den brist på forskare med särskild kompetens inom programmets olika områden som föreligger. En del av de föreslagna projekten är branschövergripande - andra gäller speciella grenar av industrin.

4.9.3 Exempel på skadeavhjälpande åtgärder inom industrin

Supra A32

Vid Supra ABs anläggning i Landskrona tillverkas årligen omkring 850 000 ton Råvaror är salpetersyra, svavelsyra, fosforsyra och handelsgödsel. ammoniak. Sammanlagt 350000 ton av dessa råvaror transporteras med

fartyg, järnväg och lastbil till produktionsanläggningen.

Företaget har analyserat riskerna för olyckor i verksamheten och bedömt konsekvenserna av olika slags haverier i anläggningen. Supra AB har därefter träffat ett avtal med kommunen om en samverkan i räddningstjän- Svenska brandförsvars- sten. Företaget skall enligt avtalet hålla följande resurser: föreningen, Forsknings- EI Insatsstyrka på 1 +3 man med en anspänningstid på högst 5 minuter under program för det produk- hela dygnet; V tionstekniska brandför- E1 Beredskapsstyrka på 29 personer för förstärkning av insatsstyrkan; svaret (Rapport decem- EJ Sambandscentral, som är bemannad hela dygnet; ber 1981). D Utrustning för skadebekämpning; bl a 2 Källa: Artikel i tid-” - 2 st kemikaliebilar för 9 personer; skriften med skyddsutrustning Brandfärsvar nr 1980:6-7 - Elverk:

Samverkande organs nuvarande arbetsuppgifter och resurser . . . 213

- Syrafast pump; - Indikeringsutrustning; - Läcktätningsmateriel; - Vattenkanon.

Från sambandscentralen övervakas inom industriområdet.

godshanteringen Information ges genom en dator om oförutsedda utflöden. Personalen som -

ingår i insatsorganisationen sammanlagt 30_ personer - skall vara speciellt

utbildad i gas- och kemikalieskydd, läcktätning och sanering. Insatsorganisationen övas under 12 dagar per år tillsammans med brandförsvar, polis och sjukvårdspersonal. Utbildning av personal för åtgärder vid kemikalieolyckor pågår fortlöpande vid Supra ABs anläggning i Landskrona.

Åtgärdskalendrar har utarbetats för insatser vid olyckor med de olika

råvarorna. Instruktioner lämnas i dessa åtgärdskalendrar till den driftspersonal som berörs vid en olycka. Larm med s k tyfoner kan ges från sambandscentralen för att varna personal inom industriområdet eller - vid en större olycka - för att larma befolkningen i hela tätorten.

AB Rifa

AB Rifa - ett elektronikföretag inom Ericsson-koncernen - tillverkar bl a integrerade kretsar, hybridkretsar och kondensatorer vid en relativt nybyggd anläggning i Kista, i nordvästra Stockholm. I produktionen används flera typer av gaser, brandfarliga vätskor och andra kemikalier. Produktionen är känslig för störningar och anläggningen har mot den bakgrunden konstruerats och utrustats för att tillgodose mycket högt ställda brandskyddskrav. Nästan hela anläggningen har försetts med ett automatiskt vattensprinklersystem. I de utrymmen där detta av olika skäl inte har kunnat ske finns i stället utrustning för brandalarmering. Även gaslarm har installerats. Det avger automatiskt signaler vid förhöjda koncentrationer av bl a vätgas. Utrymningsvägar har planerats. Överallt i produktionslokalerna där en anställd befinner sig skall en utrymningsskylt och en handbrandsläckare vara synliga. För skyddsarbetet inom Rifa finns en instruktion som innehåller bla utrymningsplaner, larmplaner, brandförsvarsplaner, åtgärdskort och en beskrivning av anläggningens brandförsvarsorganisation. Produktionslokalerna har tre brand- och räddningsgrupper - två för dagskiftet, en för kvällsskiftet. Varje grupp består normalt av 11 personer som vid larm kallas till den plats som larmet har kommit från. Brand- och räddningsgruppen har därefter omkring tio minuter på sig för att klargöra larmorsaken och eventuellt återställa larmet. Om det vid brand- eller vätgaslarm inte sker någon sådan återställning, fylls hela automatiskt med vätgassystemet kväve. Vid de utrymmen där gaser används i produktionen finns kemskyddsdräkter och andningsskydd. Samtliga i brand- och räddningsgrupperna har

utbildats för att kunna använda denna utrustning. Övningar sker regelbundet

i samarbete med brandförsvaret i Stockholms kommun. Samtidigt får de en Källa: Artikel av Gösta allmän brandskyddsutbildning. Alla nyanställda erhåller noggranna instruk- Holmstedt i tidskriften tioner om larmsystemet och om hanteringen av gaser, brandfarliga vätskor Skandiatips (nr 1983:1)

214 samverkande nuvarande arbetsuppgifter och resurser . . .

organs

och kemikalier. En noggrann genomgång av brandförsvarsinstruktionen fordras innan någon får börja delta i produktionen vid företaget. Som exempel på förebyggande åtgärder inom Rifa skall nämnas att företaget har konstruerat en specialvagn för distribution av kemikalier inom anläggningen. Vagnen har dubbla bottnar och är försedd med avlopp. I vagnen placeras olika flaskor med vätskor i separata, täckta och låsta fack. Ett centralt förråd för lagring av kemikalierna finns i brandsäkert avskilda lokaler i anläggningens källare.

4.9.4 Verkskydden

Arbetsuppgifter och organisation

Verkskyddens uppgifter är att skydda industribyggnader och andra anläggningar - tex sjukhus och kommunikationer - mot skador orsakade av krigshandlingar. Verkskyddspersonalen skall hjälpa nödställda personer, släcka bränder, föra undan farligt gods och i övrigt begränsa skadornas omfattning. Verkskydd skall enligt civilförsvarskungörelsen ordnas vid anläggning eller byggnad där minst 200 personer är sysselsatta, om länsstyrelsen finner verkskydd nödvändigt och anläggningen eller byggnaden ligger inom skyddsrumsort. Det finns tre typer av verkskydd: (1) A-verkskydd, som har undsättningsenheter och i en del fall bevakningsenheter; B-verkskydd, som har bevakningsuppgifter vid anläggningar som är (2) särskilt viktiga för totalförsvaret; (3) D-verkskydd, som är organiserade vid sjukhus.

Civilförsvarsstyrelsen överväger för närvarande en förändring av verkskyddspliktens innehåll. Se vidare avsnitt 11.6.

Verksamhetens omfattning

Verkskydd fanns i början av år 1982 vid 687 industrier och anläggningar. Stockholms län hade 99 verkskydd, Malmöhus län 74 och Göteborgs och Bohus län 61. I flertalet av de övriga länen fanns det 20 å 30 verkskydd. A-verkskydden är den klart dominerande formen. Ett 80-tal B-verkskydd och omkring 140 D-verkskydd har organiserats i landet. Verkskyddens personal består av anställda vid anläggningen, framför allt män som inte längre är i värnpliktsåldern. Antalet kvinnor i verksamheten har ökat under senare år. Totalt omkring 48 000 personer är organiserade i Verkskydden. I genomsnitt 10 % av de anställda inom de verkskyddspliktiga anläggningarna ingår i organisationen. Hela verkskyddet vid ett företag eller annat organ övar vart fjärde år, befälen vartannat. Flertalet befäl har före övningarna utbildats under 12 dagar. Företag och andra som organiserar verkskydd bestrider själva kostnaderna för verkskyddet, med undantag för utbildningen av verkskyddsledare, vilken bekostas av civilförsvarsstyrelsen.

5 mot

Förebyggande åtgärder olyckor

5.1 Förebyggande mot bränder åtgärder

5.1.1 Inledning

Brandskyddsbestämmelser finns i en rad lagstiftningskomplex, tex brandlagstiftningen, byggnadslagstiftningen, lagstiftningen om brandfarliga och explosiva varor och arbetsmiljölagstiftningen. Annan lagstiftning av betydelse i sammanhanget är civilförsvarslagstiftningen, lagstiftningen om elanläggningar och lagstiftningen inom transportområdet, t ex sjösäkerhetslagstiftningen och luftfartslagstiftningen. Tillsynsansvaret har delegerats till en rad olika myndigheter. På central nivå finns bl a statens brandnämnd, statens planverk, statens industriverk, sprängämnesinspektionen och arbetarskyddsstyrelsen. Utöver de statliga myndigheterna finns på central nivå även flera andra organ som påverkar utvecklingen inom det brandförebyggande området. Till dessa hör Svenska brandförsvarsföreningen, Försäkringsbranschens Service AB och Svenska kommunförbundet. På regional och lokal nivå utövas tillsyn av bl a länsstyrelsen, yrkesinspektionen, byggnadsnämnden och brandchefen.

5.1.2 Bestämmelser om brandskydd i brandlagstiftningen

Allmänt

Enligt brandlagen svarar varje kommun för förebyggande åtgärder mot brand i kommunen. I brandlagen stadgas att eld eller brandfarligt föremål inte får handhas så att brand lätt kan uppstå. Närmare föreskrifter om försiktighetsåtgärder vid uppgörande av eld utomhus finns i brandstadgan. I den kommunala brandordningen kan föreskrivas skyldighet för den som vill göra upp eld utomhus att anmäla det till brandchefen. Enligt brandstadgan skall brandchefen övervaka efterlevnaden av brandlagen, brandstadgan, brandordningen och övriga föreskrifter som rör brandförsvaret. Finner brandchefen i ett särskilt fall att omedelbar åtgärd är nödvändig för att förhindra brand skall han föreskriva en sådan åtgärd. I övrigt är det förebyggande kommunala brandskyddet inriktat på att eliminera de risker för brand som kan finnas i byggnader, upplag eller andra anläggningar. Enligt brandlagen skall i en kommun brandsyn hållas och

sotning verkställas. Ägare eller innehavare av byggnad, upplag eller annan

216 Förebyggande åtgärder mot olyckor

anläggning är enligt brandlagen skyldig att anskaffa och underhålla nödvändiga redskap för släckning och livräddning vid brand samt att i övrigt vidta de åtgärder som behövs för att förebygga och bekämpa brand, i den mån de inte medför oskälig kostnad. Länsstyrelsen har enligt brandlagen möjlighet att ingripa med vite mot ägare eller innehavare av byggnad m m som underlåter att fullgöra sina skyldigheter enligt brandlagen.

Brandsyn

Brandsyn är ett kommunalt besiktningsförfarande som syftar till att kontrollera att de ovan nämnda skyldigheterna har fullgjorts. De huvudsakliga reglerna om brandsyn finns i brandstadgan och är i stort sett oförändrade sedan år 1962. Av brandstadgan framgår att det finns olika former av brandsyn, nämligen regelbunden brandsyn, eldstadsbrandsyn och särskild brandsyn. D Regelbunden brandsyn skall förrättas - med de tidsmellanrum som brandchefen bestämmer - av sådana och andra byggnader, upplag anläggningar som antingen är särskilt brandfarliga eller där brand kan utgöra fara för ett större antal människor. Brandchefen är skyldig - och ensam behörig - att besluta om vilka objekt inom kommunen som skall bli föremål för regelbunden brandsyn och vilken brandsynefrist som skall gälla för varje objekt. Statens brandnämnd (tidigare statens brandinspektion) har utfärdat rekommendationer om brandsynefrister för skilda slag av objekt och om brandsyn vid vissa anläggningar, tex campingplatser, husvagnsläger, vårdanläggningar, elevhem, hotell och detaljhandelsanläggningar. Vidare har Svenska kommunförbundet utarbetat anvisningar till ledning för

brandchefen vid förande av brandsyneförteckning m m (Administrativa rutiner för brandsyn).

E1 Eldsradsbrandsyn förrättas av skorstensfejarmästaren i samband med s k föreskriven sotning. Med föreskriven sotning menas sådan sotning som regleras i brandstadgan. I samband med föreskriven sotning skall skorstensfejare göra den undersökning som fordras för eldstadsbrandsyn. EJ Särskild brandsyn kan avse både sådana anläggningar som är föremål för regelbunden brandsyn och andra anläggningar. Särskild brandsyn förrättas när brandchefen eller länsstyrelsen på grund av särskilda skäl finner att det är nödvändigt, tex vid nybyggnad eller större ombyggnad.

Brandsyn förrättas antingen av brandchefen eller av brandbefäl som han har förordnat därtill eller av skorstensfejarmästaren för sotningsdistriktet. behörighet omfattar eldstadsbrandsyn, medan Skorstensfejarmästarens brandsyn som avser övriga objekt ankommer på brandbefälet. Regelbunden utförs endast av brandbefäl och eldstadsbrandsyn endast av brandsyn skorstensfejarmästare, medan särskild brandsyn utförs av skorstensfejarmästare eller brandbefäl inom deras olika behörighetsområden. Vid och vid särskild brandsyn som förrättas av regelbunden brandsyn brandchefen eller annat brandbefäl skall undersökas om

Förebyggande

åtgärder mot olyckor 217

EI de föreskrifter som meddelats för att förebygga brand , för att vid brand rädda liv och egendom samt för att underlätta brandsläckning har blivit iakttagna, E! brandfarlig felaktighet finns på elektrisk installation eller på annan plats på byggnad, upplag eller anläggning,

E! det i övrigt finns anordning eller förhållande som kan utgöra fara för brand

eller medföra svårighet att vid brand utföra släckning samt räddning av liv och egendom.

Vid eldstadsbrandsyn skall undersökas om D brandfarlig felaktighet finns på eldstad eller annat som enligt gällande föreskrifter skall sotas samt på skorsten och tak med därtill hörande byggnadsdelar. vid brandsynen finner att ägare eller innehavare av Om brandsyneförrättaren byggnad, upplag eller annan anläggning inte har gjort vad som enligt lag eller åligger honom i fråga om brandförsvaret skall föreläggande författning meddelas en av dem eller båda att inom viss tid vidta rättelse. Enligt mot ny ägare. Föreläggandet kan rättspraxis gäller inte ett givet föreläggande emellertid innehålla ett åläggande för en ägare att vid överlåtelse av meddela brandsyneförrättaren uppgift om den nye ägaren. egendomen Innan brandsyneföreläggande meddelas om åtgärd av byggnadsteknisk natur skall samråd med byggnadsnämnden normalt äga rum. Föreläggandet kan överklagas genom besvär hos länsstyrelsen. Ett brandsyneföreläggande skall fullföljas genom efterbesiktning på initiativ av den som har beslutat om föreläggandet. Om det vid efterbesiktkonstateras att brandsyneföreläggandet inte har efterkommits, skall ningen anmälan till länsstyrelsen, som kan förelägga vite mot ägaren eller göras innehavaren av byggnaden m m eller mot dem båda. Om vitesföreläggandet inte åtlyds, ankommer det på allmän domstol att pröva frågan om vitets utdömande. Om det vid brandsynen upptäcks att synnerlig fara för brand föreligger, skall brandsyneförrättaren genast meddela föreskrift om omedelbar åtgärd för undanröjande av faran. Någon påföljd för den som inte efterkommer en sådan föreskrift finns inte i brandstadgan. I regel kan emellertid den som tredskas anses ha brutit mot brottsbalkens bestämmelse om allmänfarlig vårdslöshet eller mot brandlagens bestämmelse om att eld eller brandfarligt föremål inte får handhas så att brand lätt kan uppstå. Beslut om att omedelbara åtgärder måste vidtas kan överklagas genom besvär hos länsstyrelsen. När det gäller brandsyn prövar länsstyrelsen alltså både besvär över beslut av brandsyneförrättare och i första instans frågan om vite för att ett skall efterkommas. Länsstyrelsens beslut kan brandsyneföreläggande överklagas hos kammarrätten. Vid brandsyn och efterbesiktning skall föras protokoll. I brandsyneprotokollet som skall vidtas. Protokollet som alltså kan anges vilka åtgärder innefatta ett får inte vara så allmänt hållet att brandsyneföreläggande omfattningen av åtgärderna är oklar. Vid bestämmandet av enskildas skyldigheter enligt brandlagen skall

avvägas så att de inte medför oskälig kostnad. Åtgärder som är

åtgärderna

218 Förebyggande mot åtgärder olyckor

mer ekonomiskt betungande än som är skäligt med hänsyn till det avsedda syftet får alltså inte föreskrivas. Endast begränsade åtgärder av byggnadsteknisk art har ansetts kunna krävas vid brandsyn. Till stöd för detta har anförts dels kostnadsskäl, dels rättssäkerhetsskäl. I den mån en byggnadsnämnd har godkänt ett visst byggnadssätt har det ansetts att byggnadssättet inte skulle behöva ändras till följd av ett föreläggande enligt brandlagen. Säkerhetsåtgärder utöver vad som föreskrivits eller prövats i samband med byggnadslov har inte ansetts kunna åläggas utan att sådant behov föreligger på grund av särskilda omständigheter, tex uppenbar brandfara. Kommittén har tidigare nämnt att brandsyneförrättaren eller brandchefen har möjlighet att vid brandsyn eller i annat fall meddela föreskrifter om omedelbara åtgärder för att förhindra brand. eller Brandsyneförrättarens brandchefens att själv verkställa behörighet den åtgärd som avses med föreskriften - för det fall denna inte åtlyds - har ansetts vara synnerligen begränsad och böra bedömas efter allmänna rättsgrundsatser om nödfallsingripanden. Föreskrift om omedelbar åtgärd har inte ansetts kunna om det tex tillämpas vid en pågående föreställning i en samlingslokal upptäcks att nödutrymningsvägarna är blockerade eller låsta. I en sådan situation kan polismyndigheten emellertid pröva om ett ingripande är påkallat. Enligt allmänna ordningsstadgan (1956:617) har polismyndigheten rätt att inställa eller upplösa en offentlig tillställning, t ex en cirkusföreställning, om något förekommer som strider mot lag eller om tillställningen föranleder oordning eller fara för dem som är närvarande. Om en allmän sammankomst, t ex ett opinionsbildande möte, föranleder svårare oordning eller avsevärd fara för de närvarande, kan polismyndigheten enligt lagen (1956:618) om allmänna sammankomster inställa eller upplösa sammankomsten. Brandsyn är en uppgift för kommunen. I regel ankommer det därför på kommunen att genom brandsyneförrättaren som göra de undersökningar behövs för att fastställa om det finns sådana brister som den enskilde skall rätta till. I princip åligger det alltså inte den enskilde att visa att brist inte föreligger. Enligt annan lagstiftning än brandlagstiftningen, tex byggnadslagstiftningen eller lagen (1966:742) om hotell- och pensionatsrörelse, kan en

fastighetsägare emellertid

vara skyldig att bekosta undersökningar.

Sotning

Med sotning avses rengöring av bl a eldstäder, rökkanaler och imkanaler. Rengöringen har flera syften. I brandlagstiftningen och i brandordningarna behandlas endast den sotning som behövs för att förhindra brand. Denna kallas föreskriven sotning. Enligt brandstadgan skall bestämmelser om sotningsfrister finnas i kommunens Även om sotningsfristerna brandordning. bestäms lokalt gäller vissa allmänna principer. Statens brandnämnds exempel på brandordningar

(Meddelande nr 1975:6) innehåller exempel på sotningsfrister. Längsta

sotningsfrist är enligt brandstadgan två år. Brandchefen kan dock om det finns särskilda skäl besluta om annan efter att ha hört sotningsfrist skorstensfejarmästaren. Brandchefens beslut kan överklagas genom besvär hos länsstyrelsen.

åtgärder mot olyckor 219 Förebyggande

Landet är indelat i sotningsdistrikt. En kommun kan antingen utgöra ett eget sotningsdistrikt eller tillsammans med en eller flera kommuner ingå i ett distrikt. Detta skall framgå av kommunens brandordning. För varje sotningsdistrikt skall finnas en skorstensfejarmästare. Kommunerna får själva bestämma om skorstensfejarmästaren och hans personal skall vara kommunalanställda eller om avtal om sotning skall träffas med skorstensfejare som driver egen rörelse. Vid föreskriven sotning skall i första hand undersökas om det finns brandfarlig felaktighet på de byggnadsdelar som omfattas av eldstadsbrand› syn. I sådana fall kan skorstensfejarmästaren själv meddela föreläggande. Dessutom skall skorstensfejaren ägna uppmärksamhet åt annat som kan undersökas vid brandsyn. Om felaktighet eller annat missförhållande därvid upptäcks får inte skorstensfejarmästaren meddela brandsyneföreläggande. Han skall i stället underrätta brandchefen så att denne kan »besluta om särskild brandsyn. Skorstensfejarmästaren har härutöver vissa i brandstadgan angivna skyldigheter. Det ankommer på skorstensfejarmästaren att bl a utföra särskild brandsyn när brandchefen eller länsstyrelsen finner det nödvändigt. Vidare skall skorstensfejarmästaren på anmodan av brandchefen eller ägare eller innehavare av byggnad och annan anläggning göra de undersökningar och besiktningar av eldstäder, förbränningsanordningar m m som behövs. Ytterligare bestämmelser om skorstensfejarmästarens åligganden får med-

delas i brandordningen eller i reglemente. Ägare och innehavare av

fastigheter och byggnader är skyldiga att bekosta sotning. Varje kommun är skyldig att anta sotningstaxa, oavsett om sotningen bedrivs som enskild näring eller i kommunal regi.

5.1.3 Bestämmelser om brandskydd i annan lagstiftning

Brandskyddsregler till ledning för projektering och byggande finns i byggnadslagstiftningen samt för vissa typer av anläggningar även i lagstift-

ningen om brandfarliga och explosiva varor.

Byggnadslagen (l947z385, omtryckt 1981:872) innehåller främst regler om bebyggelseplanering. I lagen stadgas att byggnadslov fordras för byggande i den omfattning som regeringen bestämmer. Byggnadslov beviljas av byggnadsnämnd som skall finnas i varje kommun. Byggnadslagen innehåller inga materiella regler för byggnaders utformning. Sådana regler finns i byggnadsstadgan (1959:612, omtryckt 1981:873). Stadgan innehåller regler om bl a säkerhet och brandskydd. En precisering av byggnadsstadgans bestämmelser ges i Svensk byggnorm (SBN), som innehåller föreskrifter utfärdade av statens planverk med stöd av byggnadsstadgan. I lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m m finns bestämmelser om påföljder vid överträdelse av byggnadslagen, byggnadsstadgan eller föreskrifter som meddelats med stöd av dessa författningar. Byggnadstekniska brandskyddsregler i SBN omfattar krav på åtgärder för att D förebygga uppkomst av brand, 6D möjliggöra trygg utrymning vid brand,

220 Förebyggande åtgärder mot olyckor sou 193377

CI minska risken för spridning av brand, och U underlätta av brand. släckning

l SBN behandlas brandskydd i allmänhet. Vidare finns kompletterande bestämmelser om brandskydd för hotell, vårdanläggningar, skolor och samlingslokaler, dvs hörsalar, teaterlokaler, konsertlokaler, biografer, kyrkor m m. Reglerna i SBN är antingen föreskrifter eller allmänna råd. För produkter, konstruktioner, metoder m m som efter prövning av planverket bedöms uppfylla kraven i byggnadsstadgan och SBN meddelar verket typgodkännanden. Vid byggnadsnämndens prövning skall nämnden först och främst se till att byggnadsföretaget inte strider mot byggnadslagstiftningen, mot SBN eller mot beslut i enskilda fall, tex beslut om nybyggnadsförbud. om Frågan samordningen med föreskrifter i annan lagstiftning och byggnadslagstiftningen har lagtekniskt lösts på olika sätt. I fråga om brandskydd och allmän hälsovård finns föreskrifter i byggnadsstadgan. De materiella reglerna i brandlagstiftningen och i hälsovårdslagstiftningen skall dock beaktas vid prövningen. Efterlevnaden av föreskrifterna i arbetsmiljölagstiftningen säkerställs genom flera bestämmelser i byggnadsstadgan. Byggnadsnämnden skall se till att ett byggnadsföretag inte strider mot Det arbetsmiljölagen. förhållandet att byggnadsnämnden skall beakta viss utöver lagstiftning byggnadslagstiftningen betyder emellertid inte att byggnadsnämndens prövning ersätter andra myndigheters tillståndsgivning. Från den generella byggnadslovsplikten har i byggnadsstadgan föreskrivits vissa undantag beträffande byggande som annars kräver byggnadslov. Undantagen gäller bl a byggnader som tillhör staten eller landstingskommunen och jordbrukets och liknande näringars utanför ekonomibyggnader fastställd plan. Undantag från skyldigheten att söka byggnadslov medför dock inte alltid full befrielse från föreskrifterna i byggnadsstadgan eller från tillståndstvång enligt annan lagstiftning. Prövningen i nämnden är tex när det gäller byggnader som tillhör staten eller landstingskommunen densamma som i ett byggnadslovsärende. Brandskyddsregler för brandfarliga vätskor och gaser, eldningsolja, bensin, gasol samt även vissa vattenlösliga vätskor, bl a sprit, finns i lagen (1975:69) om explosiva och brandfarliga varor och i förordningen ( 1961:568, omtryckt 1977:423) om brandfarliga varor. För förvaring, hantering, transport genom rörledning samt försäljning av brandfarliga varor krävs tillstånd eller anmälan. Tillstånd meddelas som ovan har nämnts av byggnadsnämnden. Uppförande av en bensinstation eller ett oljeupplag kräver sådant tillstånd. När det gäller sådana transporter av explosiva och brandfarliga varor som omfattas av lagen (1982:821) om transport av farligt gods gäller emellertid den lagen. Se vidare avsnitt 5.2. Brandskyddsregler som avser underhåll av byggnader och av

drift

anläggningar finns i främst arbetsmil jölagstiftnin gen och brandlagstiftningen men även i byggnadslagstiftningen. I byggnadsstadgan tex att anges byggnad skall underhållas så att hållfastheten icke samt äventyras brandfara, sanitär olägenhet eller vanprydning icke uppkommer. Om en fastighetsägare eftersätter underhållet av byggnad kan byggnadsnämnden ingripa med föreläggande. I sådana fall är det emellertid med vanligare

Förebyggande åtgärder mot olyckor 221

förelägganden enligt brandlagstiftningen. Byggnadslagstiftningen är i övrigt inte tillämplig på befintliga byggnader i

andra fall än när byggnadslov (tillbyggnad eller ombyggnad) fordras. Mindre

ändringar av en- eller tvåfamiljshus samt invändiga ändringar av sådana hus som inte berör konstruktionen av byggnadens bärande delar, eldstäder eller rökkanaler kan göras utan byggnadslov. Med stöd av brandlagstiftningen kan emellertid, som har framgått av redogörelsen, brandchefen eller skorstensfejarmästaren efter brandsyn ge föreläggande om åtgärder för att häva en brandteknisk brist på befintlig byggnad. Om byggnadsnämnden vid nybyggnationen har godkänt byggnadssättet, måste emellertid särskilda omständigheter föreligga för att detta i efterhand skall kunna ändras till följd av innehållet i ett brandsyneföreläggande. Det skall nämnas att de brandskyddsregler som finns i SBN även har betydelse för brandsyn i befintliga byggnader. De rättsliga möjligheterna att genomdriva brandskyddsåtgärder är dock här begränsade, eftersom byggnadslagstiftningen och med stöd av denna utfärdade föreskrifter inte gäller retroaktivt. Däremot kan ställas de krav som fanns i byggnadsstyrelsens anvisningar (BABS) eller i SBN vid tiden för uppförandet av byggnaden. Inom kort kommer statsmakterna att ta ställning till förslaget om en ny lag om planläggning och byggande (PBL)1. I arbetsmiljölagen (1977:1160) finns en bestämmelse om att betryggande skyddsåtgärder skall vidtas mot skada genom fall, ras, brand, explosion, elektrisk ström eller liknande. Arbetarskyddsstyrelsen har gett ut ett stort antal författningar med föreskrifter motsvarande de brandskyddsregler som har utfärdats med stöd av bl a byggnadslagen, brandlagen och lagen om och explosiva ämnen. Arbetarskyddsstyrelsen har efter samråd brandfarliga med statens brandnämnd och statens planverk meddelat föreskrifter om larm och utrymning vid brand eller gasutströmning (AFS 1982:9). Regler som gäller brandfarliga produkter finns i fråga om vätskor och gaser i lagstiftningen om explosiva och brandfarliga varor. Bestämmelser om restriktioner i fråga om användning av brandfarliga produkter och material i byggnad och dess fasta inredning finns i SBN. För lös inredning som används i bostäder kan krav på brandegenskaper ställas med stöd av marknadsföringslagen (1975:1418). Marknadsdomstolen kan förbjuda näringsidkare som saluhåller eller hyr ut vara till konsument för enskilt bruk att fortsätta med det om varan på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på Enligt förslaget skall person eller egendom. vissa objekt, tex anlägg- Lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor innehåller grundläg- ningar för idrottshallar om tillverkning, och import m m eller fritidsändamål, gande bestämmelser försäljning, transport tunnlar, bergrum och av hälso- och miljöfarliga varor och om ingripande mot sådana varor. Lagen parkeringsplatser bli gäller emellertid bara sådana brandfarliga varor som är hälso- eller bygglovpliktiga. Vidare miljöfarliga av annat skäl än som har föranlett att de anses som brandfarliga. föreslås staten och kom- För prövning av frågor om hälso- och miljöfarliga varor svarar produktkon- munerna bli skyldiga att trollnämnden. Den centrala ankommer och söka bygglov. Kommutillsynen på naturvårdsverket nen skall också kunna arbetarskyddsstyrelsen. Transporter av brandfarliga vätskor och fasta varor besluta om bygglov för regleras i lagen om transport av farligt gods, som behandlas i följande ekonomibyggnader inom avsnztt. jordbruket.

222 Förebyggande åtgärder mot olyckor

153 5.2 andra

Förebyggande åtgärder mot olyckor än

154 bränder

155 5.2.1 Allmänt

156 Förutom på brandskyddsområdet finns säkerhetsinriktad lagstiftning på en 157 rad olika områden. De viktigaste av följande författningarna framgår 158 sammanställning: 004 005 Område Författning 007 004 Allmän ordning och Allmänna ordningsstadgan (1956:617) 005 säkerhet Lagen (1956:618) om allmänna sammankonster

008 Byggnadsømrddet Byggnadslagen (1947:385, omtryckt 1981:872) 010 Byggnadsstadgan (1959:612, omtryckt 1981:873)

011 Arbetsmiljöområdet Arbetsmiljölagen (1977:1160) 013 Arbetsmiljöförordningen (1977:1166)

014 Miljöskyddsømrddet Mil jöskyddslagen (1969:387, omtryckt 1981:420) 017 Lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening 018 från fartyg

021 Transportomrâdet Lagen (1982:821) om transport av farligt gods 023 Förordningen (1982:923) om transport av farligt 024 gods 025 Lagen (19652719, omtryckt 1978:109) om säkerheten 026 på fartyg 029 Luftfartslagen (1957:297, omtryckt 1979:643) 030 Luftfartskungörelsen (1961:558) 031 Vägtrafikkungörelsen (19722603, omtryckt 033 1978:1000) 034 Sjötrafikförordningen (1962: 150, omtryckt 035 1975: 156)

037 Elenergiomrddet m m Lagen (1956:306) om rätt att utvinna atomenergi 039 m m (atomenergilagen) 040 Lagen (1942:335, omtryckt 1978:163) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar 042 Lagen (1902:71 s 1) innefattande vissa bestämmelser 043 om elektriska anläggningar 044 Kungörelsen (1957:601) om elektriska starkströms- 045 anläggningar

046 Produktkontrollområdet Strålskyddslagen (1958:110) 048 Lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor 049 Kungörelsen (1973:334) om hälso- och_miljöfarliga 050 varor 05 1 Lagen (1975:69) om explosiva och brandfarliga 052 varor 053 Kungörelsen (1949:341, omtryckt 1977:361) om 054 explosiva varor 055

Förebyggande åtgärder mot olyckor 223

Åtgärder mot olyckor vid transport av farligt gods

Bestämmelser

Bestämmelser om gods som vid transport kan medföra skador på människor, djur och egendom eller i miljön finns i D Lagen (1982:821) om transport av farligt gods; och E1 Förordningen (1982:923) om transport av farligt gods.

Bestämmelserna, som gäller sedan den 1 januari 1983, omfattar alla transportslag och alla varuslag som anses farliga i transportsammanhang. Lagen är en s k ramlag och bemyndigar regeringen eller myndigheter som regeringen bestämmer att meddela huvuddelen av de detaljerade föreskrifterna. Lokala trafikföreskrifter som förbjuder transport av farligt gods på vissa vägar kan ges med stöd av EI Vägtrafikkungörelsen (1972:603, omtryckt 1978:1000).

Även följande författningar och med stöd av dessa utfärdade tillämpningsföreskrifter bemyndigar olika myndigheter att meddela föreskrifter om bl a transporter av farligt gods: EI Atomenergilagen (1956:306); D Strålskyddslagen (1958:110); och D Arbetsmiljölagen (1977:1160).

Lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor gäller inte transporter av sådana hälso- och miljöfarliga varor som är farligt gods enligt lagen om transport av farligt gods. Regeringen kan emellertid besluta om undantag.

Genom förordningen (1975:346) om miljöfarligt avfall har regeringen

utfärdat bestämmelser om tillståndskrav för vägtransporter av miljöfarligt avfall. I sådana fall gäller de särskilda bestämmelserna om miljöfarligt avfall vid sidan om bestämmelserna i lagstiftningen om transport av farligt gods. Frågor om användning av vägmärken regleras i vägmärkesförordningen (1978:1001). Föreskrifter om försöksverksamhet med lokaliseringsmärke för fordon lastade med farligt gods har utfärdats av trafiksäkerhetsverket (TSVFS 1979:116). Internationella regler om transport av farligt gods finns i den europeiska överenskommelsen om internationell transport av farligt gods på väg (ADR). I en bilaga till det mellanstatliga fördraget om godsbefordran på järnväg (CIM) finns ett reglemente om internationella järnvägstransporter av farligt

gods (RID). Även för luftfartens och sjöfartens del har internationella överenskommelser ingåtts om transporter av farligt gods (Annex 18 till

Chicago-konventionen). Vidare finns rekommendationer utgivna av FN och -i fråga om radioaktivt material- av det internationella atomenergiorganet IAEA.

224 Förebyggande åtgärder mot olyckor

Tillämpningsområdet för den nya lagen och förordningen om transport av farligt gods

En transport är enligt den nya lagen förflyttning av farligt gods med - men också transportmedel den lastning, lossning, förvaring och annan hantering av godset som utgör ett led i förflyttningen. Att flytta produkten g enbart inom ett område där tillverkning, lagring eller förbrukning av farligt gods äger rum räknas däremot inte som transport enligt dessa bestämmelser. Farligt gods är enligt de nya reglerna varor som vid transport kan medföra skador på människor, djur och egendom eller i miljön - eller som kan påverka transportmedlets säkra framförande. Det farliga godset som omfattas av bestämmelserna kan bestå av eller innehålla

Explosiva varor; Komprimerade, kondenserade eller under tryck lösta gaser;

Brandfarliga vätskor och fasta varor;

Självantändande varor; Varor som utvecklar brandfarlig gas vid kontakt med vatten; Oxiderande

UDDDDDDDDDDD

varor; Organiska peroxider; Giftiga eller vämjeliga varor; Varor med benägenhet att orsaka infektioner; Radioaktiva varor; Frätande varor; och Magnetiskt material.

Det farliga godset är enligt FN-rekommendationerna och de internationella konventionerna indelat i nio riskklasser - och dessa i sin tur i underavdelningar för olika produkter med farliga egenskaper. Riskklasserna framgår av förordningen om transport av farligt gods. När godset transporteras skall det vara klassificerat, vilket innebär att godsets huvudsakliga risker från transportsynpunkt skall vara kända. Transportmyndigheten skall efter ansökan pröva om en produkt utgör farligt gods enligt bestämmelserna och om så är fallet placera in varan i riskklass och avdelning inom riskklassen. Transportmedel är enligt lagen alla slag av fordon som används för transport på väg eller i terräng, järnvägsvagnar eller andra spårbundna fordon och luftfartyg. Även fartyg som används för transport av gods i förpackad form, containrar, flyttbara tankar eller i tex vägfordon och järnvägsvagnar är transportmedel. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela Bestämmelserna gäller föreskrifter om vilka varor som skall anses vara farligt gods med hänsyn till för radioaktiva varor endast i den mån be- transportmedel, godsmängd eller andra transportförhållanden. Samråd skall stämmelserna är fören- ske med produktkontrollnämnden om en föreskrift gäller transport av hälsoliga med atomenergilagen och miljöfarliga varor som avses i lagstiftningen om dessa varor. Produktoch strålskyddslagen och kontrollnämnden skall innan den beslutar om förbud eller föreskrift som har med stöd av dessa meddelade föreskrifter eller betydelse för transporter samråda med den myndighet som är s k transportvillkor. myndighet.

mot 225

Förebyggande åtgärder olyckor

Sâkerhetsbestämmelser i lagen om transport av farligt gods

Transport av farligt gods får ske endast på de villkor och under de förutsättningar som anges i lagen om transport av farligt gods eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter. Enligt bestämmelserna skall den som transporterar farligt gods vidta de åtgärder och iaktta den försiktighet som fordras för att hindra eller motverka att det farliga godset skadar människor, djur, egendom eller miljö. Transportmedel och andra anordningar - tex behållare, emballage och enhetslastanordningar - skall vara konstruerade för att stå emot påkänningarna vid transport. Laster med olika slag av farligt gods skall vid transport hållas åtskilda från varandra. Farligt gods skall vidare enligt bestämmelserna transporteras åtskilt från annat gods i den utsträckning som behövs. Särskilda föreskrifter finns om bl a märkning, uppgiftsplikt och skyddsutrustning vid förflyttning, lastning, lossning, förvaring och annan hantering av farligt gods. Transportmedel och andra anordningar får användas vid transport endast om de är provade och godkända med hänsyn till kraven på transportsäkerhet. Tillsynsmyndighet får meddela förelägganden eller förbud som uppenbart behövs för att bestämmelserna skall efterlevas. Tillsynsmyndigheten kan utsätta vite och får förordna om rättelse på den försumliges bekostnad.

Transportmyndigheter som beslutar om föreskrifter

Statliga centrala myndigheter som beslutar om föreskrifter och samordnar vid av - åtgärder transport farligt gods s k transportmyndigheter är enligt de nya bestämmelserna D Luftfartsverket för lufttransporter; D Sjöfartsverket för sjötransporter och landtransporter.

Sjöfartsverket handlägger också ärenden som inte gäller ett bestämt transportslag. Sjöfartsverkets handläggning av ärenden om farligt gods är delad mellan D Sektionen för farligt som behandlar gods och marin miljö, sjötransportfrågorna; och D Enheten för landstransport av farligt gods (LFG), som handlägger övriga ärenden om transport av produkter med farliga som egenskaper Sjöfartsverket svarar för.

Båda organen ingår i sjöfartsinspektionen. Inom luftfartsverket ligger ansvaret för frågor om transport av farligt gods på luftfartsinspektionen.

LFG-enhetens uppgifter och organisation

LFG-enheten meddelar föreskrifter om säkerhet för människor, egendom och miljö. Den skall samordna verksamhet och tillsynsmyndigheternas vidare verka för samordning av säkerhetsföreskrifter för land-, sjö- och lufttransporter av farligt gods. Enheten inrättades den 1 januari 1983 och består av en kanslichef, tre

226 Förebyggande åtgärder mot olyckor

en kontorist och extra personal för översättning av internatiohandläggare, nella föreskrifter. Viktigare ärenden som gäller författningar. avvägningar mellan olika transportgrenars intressen, samordningen mellan transportslagen och planeringen av verksamheten prövas av en delegation med företrädare för berörda myndigheter och organisationer. En rådgivande nämnd biträder också med bedömningar. verksamhet pågick inom LPG-enheten i mars 1983: Följande Klassningsbedömningar; av bilaterala avtal för väg- och järnvägstransporter;

ElElCLD

Upprättande Revidering av bestämmelser enligt ADR och RID; av föreskrifter om av brandfarliga varor i Bearbetning transport tankbil;

överväganden om säkerheten i hamnar och på järnvägsfärjor;

Internationellt konventionssamarbete; Information om föreskrifter för vägval och uppställningsplatser;

DEIUEJDEI

Översättning av internationella regelsystem;

av olika frågor för arbetsgrupper av varierande slag; Bearbetning Allmän information till intressenterna om LFG.

Tillsyn av verksamheten

Tillsyn över att transportörerna efterlever bestämmelserna om transport av farligt gods utövas för olika tillsynsområden av de myndigheter som framgår av följande sammanställning.

Myndighet Tillsynsomrâde

Sjöfartverket Sjötransporter Luftfartsverket Lufttransporter Polismyndigheterna Landtransporter utom järnvägstransporter Sprängämnesinspektionen Landtransporter av varor enligt klasserna 1-6 samt 8 och 9 (transporter av varor i klasserna 6, 8 och 9 endast om de transporteras i tankfordon) Tullmyndigheterna Gränskontroll av vägtransporter till och från utlandet Kontroll av fordon och andra lastenheter som inkommer med fartyg Statens järnvägar J ärnvägstransporter

Om en transport av farligt gods sker i strid mot bestämmelserna om transport av farligt gods och transporten inte kan fortsätta utan påtaglig risk för skada, får polisen hindra transporten. Beslut av en polismyndighet om transport av farligt gods kan överklagas hos länsstyrelsen genom besvär. Beslut av en annan tullmyndighet än generaltullstyrelsen får överklagas hos styrelsen. Kammarrätten -prövar ärenden om besvär över beslut som en länsstyrelse eller annan central förvaltningsmyndighet än statens kärnkraftinspektion (SKI) i särskilda fall har meddelat enligt lagen om transport av farligt gods

mot olyckor 227 Förebyggande åtgärder

eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Andra beslut som en sådan myndighet eller SKI har fattat enligt dessa bestämmelser - och som alltså inte gäller särskilda fall - får överklagas hos regeringen. För internationella vägtransporter är följande organ för olika slag av farligt gods behöriga att besluta om vissa tekniska åtgärder: Sjöfartsverket (LFG), statens provningsanstalt, arbetarskyddsstyrelsen, statens strålskyddsinstitut, statens kärnkraftinspektion, polismyndigheten och AB Svensk Bilprovning.

De sju sydsvenska länens inventeringar av farligt gods på väg

Det finns för närvarande ingen rikstäckande statistik som beskriver omfattningen av eller fördelningen mellan olika slags transporter av farligt gods. Emellertid har flera länsstyrelser under 1970-talet - en del redan i början av decenniet - inventerat industriföretagens transporter av vissa kemiska produkter. Tidpunkterna för dessa inventeringar varierar från län

till län. Samma sak gäller antalet produkter som undersökningarna har

avsett. Även antalet produkter som undersökningarna omfattar och svarsfrekvensen bland de tillfrågade företagen växlar mellan länen. I de följande avsnitten redovisar kommittén en del uppgifter från de inventeringar om transporter av farligt gods som har genomförts av länsstyrelserna i de sju sydsvenska län som samarbetar i dessa frågor. Beskrivningen innehåller vidare en redogörelse för vissa uppgifter från en kontroll av vägtransporter av farligt gods som genomfördes i Malmöhus län i maj 1980.

Jönköpings län (1974)

Antal produkter: 24

Antal svarande företag: 202

Resultat: Omkring 19 000 ton/år produkter som innehåller farliga ämnen transporterades till platser inom länet. Transporter som för länets del enbart innebar genomfartstrafik ingick inte i inventeringen. Nästan hela den redovisade volymen var vägtransport. Järnvägstransporterna svarade för en mycket liten del. De mest belastade vägarna var riksvägarna E4, 26, 31 och 32 samt länsvägarna 127 och 153.

Kronobergs län (1972)

Antal produkter: 15

Antal företag: 219 (82 % av ,de tillfrågade)

Resultat: Mängden transporterat farligt gods till platser i länet utgjorde ca 25 000

ton/år. Genomfartstransporter ingick inte i inventeringen. 1 Året för inventeringen Omkring 70 % av den totala volymen farligt gods gick på landsväg. För återstående anges i rubriken för var- “ 30 % användes järnväg. je län

228 Förebyggande åtgärder mot olyckor

Kalmar län (1973) Antal produkter: 94 Antal svarande företag: 850 (90 %) inom och utom länet Resultat: Inom och genom länet transporterades omkring 53 000 ton farligt gods. För 74 % av volymen användes vägfordon, medan återstående 26 % var järnvägstransport. Riksvägarna E66, 23, 25, 33 och 34 var de mest belastade vägarna. Blekinge län (1972) Antal produkter: -7 Antal svarande företag: 110 Resultat: Totalt omkring 80 000 ton/år transporterades till platser i länet. Den största volymen - 90 % - gick på järnväg till massafabriken i Mörrum Kristianstads län (1978-79) Antal produkter: 92 Antal svarande företag: 217 (100 %) Resultat: Mängden farligt gods som transporterades till, från och inom länet uppgick till omkring 225 000 ton/år. Volymen fördelade sig på ca 14 600 transporter. Huvuddelen av transporterna skedde på landsväg.

Malmöhus län (1973-74) Antal produkter: 93 Antal svarande företag: 500 Resultat: Totalt transporterades till och från platser i länet omkring 480 000 ton/år. Huvuddelen av transporterna genomfördes i västra delen av länet på riksvägarna E4, E6 och E66. Hallands län (1974) Antal produkter: 33 Antal svarande företag: 154 (89 %) Resultat: Mängden farligt gods som transporterades inom och genom länet uppgick till nära 200 000 ton/år. Huvuddelen av transporterna skedde på landsväg. Riksväg E6 var den ojämförligt mest belastade vägen. Figur 5.1 visar omfattningen av de transporterade volymerna farligt gods på väg och järnväg i Hallands län enligt 1974 års undersökning.

mot 229

Förebyggande åtgärder olyckor

Svavelsyra, ammoniak, klor, natriumhydroxid, metanol och svaveldioxid var enligt länsstyrelsemas inventeringar de vanligaste kemikalierna som transporterades. Tillsammans svarade dessa ämnen för något mer än hälften av den summerade årsmängden farligt gods i det gemensamma området.

Kontroll av vägtransporter med farligt i Malmöhus län gods

i Malmöhus län genomförde under Länsstyrelsen tre dagar i maj 1980 en kontroll av transporter Kontrollen till på väg i länet. syftade att ge en uppfattning om hur stor volym farligt gods som transporteras på vägarna. Efterlevnaden av gällande kontrollerades regler och tillsynsorganisationen prövades. Slutligen skulle åtgärderna ge erfarenheter för av planeringen räddningstjänsten och för den fortsatta tillsynen. Kontroller utfördes på totalt 13 platser i Malmöhus län under de tre dagarna. Vid varje kontrollstation fanns företrädare för polisen, tullverket, yrkesinspektionen, sprängämnesinspektionen och produktkontrollbyrån inom statens naturvårdsverk. Kommunala brandoch hälsovårdsmyndigheter följde också kontrollen. Genom övervakningen kontrollerades 574 fordon. Farligt gods transporterades av 69 fordon eller 12 % av hela antalet. För 18 av dessa fordon krävdes åtgärder av olika slag innan fick fortsätta. Fem fall transporten till åtal för brott rapporterades mot lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Föraren av ett fordon erhöll strafföreläggande En slutsats efter på platsen. genomförandet av kontrollen var att många fordonsförare saknar väsentliga kunskaper om det gods som de transporterar och om de regler som gäller för transporterna.

230 Förebyggande åtgärder mot olyckor

ADR klass V Järnväg Riksväg E6

:rytgâriciicâaefmnen

(ej genomfartstrafik) Kungsbacka

1-99 ton/år Riksväg 41 100-499 vard 500-999 1000-4999 Vame” 5000-9999 10000-

Faikenberg Riksväg 26

Halmstad

Laholm Riksvag 25

sou 193377 Förebyggande åtgärder mot olyckor 231

Järnväg Riksväg E6 ADR klass 1d Komprimerade gaser KUYTQS- Klor backa Ammoniak Svaveldioxid

HH

(ej genomfartstrafik)

_ 1-99 (ton/år)

m

Rk Svag 41 Väro

_ 100-499

- 500-999 Z

i

Varberg 1000-4999

_ 5000-9999 _

á Jä rnväg 10000- 1 - Falkenberg A

x

._ \ _ Riksväg 26

Halmstad Riksväg 25

Figur 5.1 Beräknade mängder farligt gods av vissa slag som landtransporterades till och från platser i Hallands län år 1974

sou 1983:77 233

V och

överväganden förslag

6 Den kommunala

räddningstjänstens uppgifter

6.1 Den kommunala nuvarande

räddningstjänstens skyldigheter - en utgångspunkt

Samhällets räddningstjänst har för närvarande till uppgift att vid olyckshändelser hindra eller skador begränsa på människor och egendom eller i miljön. Som ett underlag för kommitténs om det framtida överväganden huvudmannaskapet för den kommunala räddningstjänsten var det i principbetänkandet nödvändigt att ta ställning till frågan om vilka uppgifter som bör åligga den kommunala räddningstjänsten i framtiden. Kommittén betonade att ställningstagandena endast var preliminära. För de slutliga övervägandena ville kommittén se hur hur lagstiftningsfrågorna kunde lösas. Dessutom borde de ekonomiska konsekvenserna av olika lösningar diskuteras mer ingående än som hade varit möjligt i arbetet med principbetänkandet. Kommittén ansåg att den kommunala nuvarande räddningstjänstens skyldigheter att ingripa bör utgöra basen även i en framtida kommunal räddningstjänst. En väsentlig del av den kommunala räddningstjänsten bör vara åtgärder som syftar till att räddningsorganen under vissa förutsättningar liksom hittills skall avvärja eller begränsa skada vid olika olyckshändelser, dvs brand, utflöde av olja och kemikalier, ras, översvämning eller liknande händelse. Räddningsorganens väsentligaste uppgift skall vara att vid sådana olyckshändelser rädda människoliv och att ingripa vid fara för människors hälsa. Dessutom bör räddningsorganen även i fortsättningen vara skyldiga att vid olyckshändelser hindra eller begränsa skada på egendom eller i miljön, ansåg kommittén. Med hänsyn till de erfarenheter som hade gjorts sedan 1974 års brandlag trätt i kraft fanns det enligt kommitténs mening anledning att överväga om skyldigheterna för de kommunala räddningsorganen att ingripa bör utökas. Kommittén om inte skyldigheterna ifrågasatte att ingripa bör utvidgas till att gälla både ingripanden på ett tidigare stadium än för närvarande och ingripanden vid störningar i viktiga samhällsfunktioner. Vidare ansåg kommittén att det kan diskuteras om räddningsledaren skall ha skyldighet att ansvara för att det efter räddningsinsatsen sker restvärderäddning och sanering. Remissinstansema har nästan genomgående varit positiva till kommitténs synpunkter i fråga om den kommunala räddningstjänstens skyldigheter att

234 Den kommunala räddningstjänstens uppgifter

ingripa. Från många håll påpekas emellertid att innebörden och konsekvenserna av kommitténs preliminära förslag måste utredas mer grundligt. Flera remissinstanser har beträffande de eventuellt utökade uppgifterna efterlyst ett klarläggande av det rättsliga ansvaret för den som i något fall underlåter att fullgöra skyldigheterna. Denna fråga, som närmast gäller om en kommun i sådana fall kan åläggas ett skadeståndsansvar, behandlas i specialmotiveringen till kommitténs författningsförslag i kapitel 16. Många remissinstanser har framhållit att förslagen inte kan genomföras utan ökade kostnader. Enligt kommitténs allmänna bedömning kräver förslagen inga utökade resurser. [detta kapitel går kommittén emellertid inte närmare in på förslagens ekonomiska konsekvenser. Dessa frågor behandlas i kapitel 15 där kommittén redovisar sina synpunkter på samhällets kostnader för räddningstjänsten och finansieringen av den. _ Kommittén vill framhålla att det av lagen om samhällets räddningstjänst bör framgå att räddningstjänstens åtgärder skall avse inte bara människor, egendom och miljö utan också djur. Detta anses vara innebörden av de nuvarande bestämmelserna i brandlagen och gäller för närvarande den kommunala räddningstjänsten. Det skall nämnas att lagen om transport av farligt gods avser sådana produkter som vid transport kan skada inte bara människor, egendom eller miljö utan också djur. Kommittén kommer i de följande avsnitten av detta kapitel att närmare överväga frågan om den kommunala räddningstjänsten bör åläggas utökade uppgifter. I det här sammanhanget skall framhållas att samhället svarar även för annan verksamhet än som hittills har ansetts vara räddningstjänst och som syftar till att hindra eller begränsa skador som kan följa av olyckor eller liknande händelser. Till sådan verksamhet hör sjukvård, Sjuktransporter och efterforskning på land av försvunna personer. Det är också vanligt att den kommunala räddningstjänsten utför olika former av Serviceuppdrag, tex länspumpning, bärgning och vattentransporter. Vidare fordras det att något organ samordnar olika myndigheters insatser vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner. Frågan om ansvaret för insatser vid sådana störningar kommer att behandlas i detta kapitel. Beträffande de övriga åtgärderna har kommittén funnit att de liksom hittills bör ligga utanför den kommunala räddningstjänstens ansvar.

6.2 Utökade skyldigheter för den kommunala rädd-

att

ningstjänsten ingripa

6.2.1 Skyldighet att ingripa på ett tidigare stadium än för

närvarande

Kommitténs tidigare överväganden

I principbetänkandet erinrade kommittén om att räddningsorganens uppgift för närvarande är att vid nödläge avvärja eller begränsa skada, dvs att hindra att skada uppstår eller att redan inträffade skador förvärras. Enligt

Den kommunala räddningstjänstens uppgifter 235

förarbetena till brandlagen bör till åtgärder som syftar till att räddningsorganen skall avvärja eller begränsa skada också räknas åtgärder som vidtas innan en händelse som kan föranleda skada har inträffat, under förutsättning

att en sådan händelse kan befaras vara omedelbart förestående. Kommittén

konstaterade emellertid att det finns situationer när en skadebringande händelse sannolikt kommer att inträffa inom en snar tidsrymd, utan att händelsen för den skull kan sägas vara omedelbart förestående. Kommittén ansåg att räddningsorganen även i sådana hotsituationer bör vara skyldiga att ingripa. Kommittén erinrade i detta sammanhang om att länsstyrelserna i i egenskap av regionala räddningsorgan har vidtagit åtgärder för att fjällänen undanröja riskerna för snölaviner i fjällterräng som används för vinterturism. Enligt kommitténs bedömning i principbetänkandet finns det anledning att diskutera om räddningsorganen bör vara skyldiga att ingripa på ett ännu tidigare stadium än när en händelse kan befaras vara omedelbart förestående. Stora fördelar från samhällsekonomisk synpunkt kan sannolikt i en del fall uppnås om räddningsorganen åläggs att ingripa redan när fara föreligger för att nödläge eller liknande händelse skall inträffa, utan att händelsen för den skull kan befaras vara omedelbart förestående. En sådan skyldighet medför i fall att omfattningen av en del olyckor och liknande händelser kan många begränsas. En skyldighet att ingripa i en hotsituation innebär inte, framhöll kommittén, att räddningsorganen vid hot om tex sabotage eller andra terrorhandlingar skall utföra uppgifter som polisen svarar för, dvs åtgärder som syftar till upprätthållande av allmän ordning och säkerhet.

Remissinstansernas synpunkter

anser det vara rationellt att ålägga räddningsorganen att Rikspolisstyrelsen ingripa redan när fara föreligger för att ett nödläge eller liknande händelse skall inträffa, utan att händelsen för den skull kan befaras vara omedelbart förestående. Rikspolisstyrelsen instämmer också i att ett sådant åliggande inte innebär att räddningsorganet vid hot om händelser som mordbrand, sabotage eller andra terrorhandlingar skall utföra uppgifter inom polisens ansvarsområde. Denna princip bör enligt rikspolisstyrelsens mening komma till uttryck i en ny räddningstjänstlag. Även de kommuner som har yttrat sig är i allmänhet positiva till kommitténs preliminära bedömning när det gäller tidpunkten för skyldigheten att ingripa. Värnamo kommun bedömer det som utomordentligt betydelsefullt att räddningstjänsten ges möjlighet att ingripa i ett så tidigt skede som möjligt. Karlskrona kommun framhåller att stora materiella vården ofta kan räddas om räddningstjänstbegreppet vidgas till att omfatta även insatser på ett stadium när fara för nödläge kan anses föreligga. Simrishamns kommun anser att nuvarande lagstiftningi hög grad begränsar räddningstjänstens möjligheter att ingripa och att de föreslagna åtgärderna är väl ägnade att undanröja dessa begränsningar. Kristianstads kommun påpekar emellertid att uppgiften att ingripa vid fara för olycka är helt ny för räddningstjänsten och att kommunerna måste ges rimlig tid att sätta sig in i och utbilda sin personal inom dessa nya områden. Lysekils kommun anser att

236 Den kommunala

räddningstjänstens uppgifter

möjligheten att ingripa i förebyggande syfte då en skada kan befaras är ytterligare en åtgärd som ökar effektiviteten i räddningarbetet. Enligt Göteborgs kommun kan en skyldighet för att räddningsorganen ingripa tidigare många gånger underlätta beslutsfattandet på fältet. Skellefteå kommun pekar på att det ur samhällsekonomisk bör vara av stor synpunkt betydelse att räddningsorganen ingriper tidigare än vad som nu är fallet vid hotande missöden. Piteå kommun anser att förslaget om skyldighet för räddningstjänsten att ingripa på ett tidigare stadium är intressant men framhåller samtidigt att det ökade ansvaret inte får avlasta andra myndigheter, företag och personer deras ansvar och skyldigheter. Även Svenska

brandförsvarsföreningen anser att förslaget om en utökad

skyldighet för räddningstjänsten att stadium har ingripa på ett tidigare intresse. Den nuvarande hari vissa fall vållat tveksamhet brandlagstiftningen om räddningstjänsten skall ingripa eller inte. Eftersom det ofta gäller att förhindra mer omfattande skadeverkningar är det att denna angeläget skyldighet preciseras. Föreningen anser att även de ekonomiska konsekvenserna av en sådan utökad skyldighet för måste räddningstjänsten ägnas uppmärksamhet av kommittén. Också Svenska försäkringsbolags riksförbund finner det vara av värde att kommittén den nu diskuterade prövar skyldigheten. Tveksamhet till den förändrade redovisas skyldigheten av några remissinstanser. SACO/SR Enligt Centralorganisationen bör en skyldighet att ingripa på ett eller annat sätt föreligga om händelsen är känd av den kommunala räddningstjänstens ledningsorgan. Förbundet ställer sig däremot tveksamt till att ett tidigt ingripande skrivs in i lagen som en generell skyldighet utan begränsningar. Enligt förbundet måste avvägningar alltid ske med hänsyn till uttryckningsstyrkornas beredskap. Svenska brandbefälets riksförbund tvekar inför möjligheterna att i lag generellt en allmän reglera skyldighet för räddningstjänstens ledningspersonal att ingripa i alla lägen när en olycka kan vara nära förestående eller inte. Frågan om en utökad skyldighet för räddningstjänstens ledningspersonal att ingripa tidigt bör enligt förbundet studeras närmare av kommittén. Även Uppsala kommun anser att det är tveksamt om räddningstjänsten skall ha skyldighet att ingripa utan att olyckshändelsen kan befaras vara omedelbart förestående. kommunen fordrar Enligt detta kunskaper som räddningstjänsten för närvarande i många fall saknar.

Kommitténs bedömning och förslag

Som framgått av de redovisade yttrandena uttalar sig flertalet remissinstanser för en utökad för att när skyldighet räddningsorganen ingripa fara föreligger för en olyckshändelse. Några av remissinstanserna pekar emellertid på att innebörden och konsekvenserna av en sådan skyldighet bör utredas närmare. Kommittén har ytterligare de för- och nackdelar som kan övervägt vara förenade med en skyldighet att ingripa redan när fara föreligger för en olyckshändelse. En förutsättning för kommitténs slutsatser och förslagi detta avseende är att skyldigheten att liksom för närvarande inte är ingripa oinskränkt utan begränsad till situationer som inte bedöms vara alltför bagatellartade.

Den kommunala räddningstjänstens uppgifter 237

Kommittén vill i detta sammanhang erinra om att statsmakterna, som framgått av redogörelsen i kapitel 2, har beslutat att beredskapen mot olyckor i kärnkraftsanläggningar skall bli effektivare. Som ett led i detta har atomskyddslagen ändrats så att lagen är tillämplig inte bara när ett radioaktivt utsläpp har skett utan redan vid överhängande fara för en sådan händelse. Tidigare skulle ingripandena enligt atomskyddslagen ske först när ett utsläpp av radioaktiva ämnen hade ägt rum. Även i annan lagstiftning, tex arbetsmiljölagstiftningen, finns det regler om skyldighet att ingripa i akuta hotsituationer. I brottsbalken stadgas straff inte bara för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åstadkommer explosion, översvämning, ras, skeppsbrott, flygeller tågolyckor eller annan sådan händelse utan också för den som av oaktsamhet framkallar fara för sådan händelse. Vidare stadgar brottsbalken straff för den som vid handhavande av eld, sprängämne, gift eller annat har framkallat fara för brand, explosion m m och har underlåtit att till farans avvärjande göra vad som skäligen kan begäras. Även i brandlagen finns en bestämmelse som stadgar straff för den som handskas ovarsamt med brandfarliga föremål och för den som trots kännedom om brand eller överhängande fara för brand inte utför vissa i brandlagen angivna åligganden. Redan existensen av fara för någon slags olyckshändelse som brand, översvämning och liknande har alltså ansetts vara så allvarlig att både framkallandet av och underlåtenheten att avvärja faran har straffbelagts. Lagstiftaren har uppenbarligen bedömt att förekomsten av fara för vissa olyckshändelser är en så allvarlig händelse att samhället bör ingripa för att förhindra att sådan fara statsmakterna har för också uppstår. övrigt möjligheter att genom annan lagstiftning än allmän strafflag söka förhindra att fara för olyckshändelser uppstår. Denna lagstiftning tar sikte främst på åtgärder som vidtas på förhand, alltså vad som brukar kallas förebyggande verksamhet. om skyldighet för kommunen att vidta Frågor sådana förebyggande åtgärder behandlar kommittén närmare i kapitel 12. Vilka blir då konsekvenserna för den kommunala räddningstjänsten om insatsskyldigheten utökas? När det gäller en så skiftande verksamhet som räddningstjänsten är det naturligtvis svårt att i detalj ange vad skyldigheten att ingripa vid fara kommer att innebära. En av uppgifterna för räddningsorganen måste vara att i en akut situation -i den mån det är möjligt och det inte ankommer t ex en - förhindra att på annan, anläggningsägare olyckshändelsen över huvud taget uppstår. De allra flesta olyckorna inträffar visserligen så plötsligt att räddningstjänsten inte har möjlighet att ingripa för att förhindra dem utan får inrikta sig på skadebegränsande åtgärder. Möjligheterna att vidta åtgärder i syfte att hindra eller begränsa skadeverkningar är emellertid i många fall större innan olyckshändelsen har inträffat än om räddningsorganen ingriper först när olyckshändelsen är ett faktum. Det kan vara fråga om att genom olika åtgärder se till att framför allt människor inte riskerar att skadas av en hotande olyckshändelse. En del olyckor kan inte förhindras. Genom ett ingripande på ett tidigt stadium finns emellertid bättre möjligheter att begränsa skadorna än om ingripandet sker just när olyckan är omedelbart förestående eller redan har skett. Detta gäller särskilt vid naturolyckor, t ex översvämningar, jordskred,

238 Den kommunala räddningstjänstens uppgifter

ras, svåra oväder eller vid olyckor med olja eller kemikalier. Vid en del sådana olyckor har den kommunala räddningstjänsten ingripit på hotstadiet, men det har också förekommit att räddningsorganen tvekat att ingripa. Kommittén vill i detta sammanhang peka på att åtgärder vid fara för jordskred ibland har ansetts hänförliga till samhällets räddningstjänst. Kommuner som i sådana akuta hotsituationer har genomfört förebyggande åtgärder mot jordskred har fått ersättning av staten enligt bestämmelserna i brandlagen för det arbete som har ansetts vara räddningstjänst. Som ett skäl till att inte utöka skyldigheten att ingripa i en hotsituation har framhållits att den kommunala räddningstjänsten inte alltid larmas i sådana situationer. Några säkra garantier för att alla hotsituationer som bör föranleda ett ingripande kommer till räddningstjänstens kännedom finns givetvis inte. I syfte att så långt möjligt säkerställa att detta sker föreslår kommittén en utvidgning av den i brandlagen stadgade skyldigheten för allmänheten att vid brand eller brandfara underrätta dem vilkas liv eller egendom är i fara och tillkalla hjälp till att avse även allvarliga olyckshändelser av annat slag än brand eller fara för sådana olyckshändelser. Denna bestämmelse behandlas närmare i specialmotiveringen till kommitténs författningsförslag i kapitel 16. Mot bakgrund av vad som nu har redovisats föreslår kommittén att den kommunala räddningstjänsten skall ingripa vid fara för en olyckshändelse. Den föreslagna skyldigheten för den kommunala räddningstjänsten att ingripa när fara föreligger för att en olyckshändelse skall inträffa innebär givetvis inte att andra myndigheter eller enskilda avlastas det ansvar som de kan ha. Enskilda har vissa skyldigheter enligt den nuvarande brandlagstiftningen. Kommittén föreslår i kapitel 11 en utvidgning av den krets av ägare eller innehavare till anläggningar som enligt brandlagen är skyldiga att hålla utrustning och beredskap med personal mot olyckshändelser i eller till följd av verksamheten. Avsikten är att denna skyddsorganisation skall kunna fungera inte bara vid inträffade utan också vid befarade olyckor.

6.2.2 Skyldighet att ingripa vid allvarliga störningar i viktiga

samhällsfunktioner

Kommitténs tidigare överväganden

I principbetänkandet framhöll kommittén att vissa olyckshändelser och andra liknande händelser kan få mycket allvarliga konsekvenser för samhället genom att tex kommunikationer och el- och Vattenförsörjning äventyras. Kommittén konstaterade att såväl naturolyckshändelser, tex snöoväder eller översvämningar, som elavbrott eller olika slags avbrott i industriverksamhet kan få sådana allvarliga konsekvenser för samhället. Enligt kommitténs bedömning ligger det nära till hands att räddningsorganen ingriper när en händelse har sådan karaktär att den kan få allvarliga konsekvenser för samhället, vilka så småningom kan medföra skada på människor och egendom eller i miljön. Kommittén diskuterade frågan om räddningsorganen skall vara skyldiga att ingripa vid olyckor och liknande händelser inte bara för att rädda liv, egendom eller miljö utan också för att hindra eller begränsa de störningar i

Den kommunala räddningstjänstens uppgifter 239

som kan bli följden av den inträffade händelsen. viktiga samhällsfunktioner Ett sådant ansvar behöver enligt kommittén inte medföra att räddningsorganen själva måste utföra alla de insatser som krävs i ett sådant läge. Det bör emellertid vara räddningsorganens att se till att det finns en uppgift omfattande olika slag av åtgärder som situationen kan

planläggning kräva,

framhöll kommittén. Dessa åtgärder kan i stor utsträckning genomföras av andra samhällsorgan och av enskilda företag som har resurser och kunnande för detta. Uppgiften att avvärja eller begränsa störningar i viktiga samhällsfunktioner kan - vid sidan av räddningstjänstens insatser med egna resurser innebära att räddningsorganen framför allt bedömer behovet av åtgärder, samordnar insatserna och ser till att det finns tillräckliga resurser. Kommittén pekade som exempel på de omfattande och geografiskt utbredda snöovädren i södra Sverige vintern 1978-79. Det är under sådana händelser en fördel om både räddningsåtgärderna och alla andra nödvändiga insatser från samhällets sida som vid en olyckshändelse eller en liknande händelse syftar till att hindra eller begränsa störningar i samhällsfunktionerna kan utföras inom ramen för ett enhetligt reglerat ansvar. Om räddnings- organen får till uppgift att ingripa när viktiga samhällsfunktioner äventyras sådana ingripanden blir därmed räddningstjänst går det också att undvika att insatser som ändå måste göras för att förhindra att människor eller kommer till skada i ett senare skede blir fördröjda. Särskilt vid egendom händelser med geografiskt utbredda konsekvenser kan det uppnås organisatoriska fördelar om räddningsorganen har det yttersta ansvaret för de insatser som fordras, framhöll kommittén. Kommittén har enligt direktiven till uppgift att undersöka om bestämmelserna i brandlagstiftningen om tex planläggning, ledning och ingrepp i annans rätt bör göras tillämpliga också på situationer som inte är nödlägen i Om sådana regler kan tillämpas på insatser som brandlagens mening. egentligen inte är räddningstjänst, men som syftar till att hindra eller begränsa störningar i viktiga samhällsfunktioner, är det möjligt att samhället effektivare än hittills kan ingripa vid händelser som de aktuella snöovädren, framhålls det vidare i direktiven, Att göra bestämmelserna tillämpliga på dessa situationer är enligt kommitténs överväganden i principbetänkandet ett alternativ till den lösning som innebär att det är räddningsorganens uppgift att ingripa med lednings- och samordningsåtgärder i syfte att hindra eller begränsa olika samhällsstörningar. De olika organ som vanligen har ansvaret för verksamheten inom sina områden skulle med den ordningen behålla detta ansvar. Med stöd av räddningstjänstlagstiftningen skulle de emellertid kunna vidta vissa åtgärder, bl a ingrepp i annans rätt, som annars i är förbehållna räddningsorganen. Kommittén tog inte ställning till vilket av alternativen som borde väljas, bl a av den anledningen att kommittén i det skedet av sitt arbete inte hade att närmare bedöma de ekonomiska konsekvenserna av ett möjlighet utvidgat ansvar för räddningstjänsten. Kommittén konstaterade dock att de insatser som måste göras från samhällets sida vid olyckshändelser som medför allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner orsakar mycket stora kostnader oavsett om åtgärderna är att anse som räddningstjänst eller inte. Genom att räddningsorganen åläggs att ingripa för att vid olyckshändelser avvärja eller begränsa störningar i viktiga samhällsfunktioner kan

240 Den kommunala

räddningstjänstens uppgifter

ekonomiska fördelar emellertid vinnas, kommittén. ansåg En utvidgad skyldighet för räddningstjänsten av det slag som kommittén har redovisat kan medföra räddningsåtgärder på ett tidigare stadium och därmed ett minskat antal ingripanden samt minskade kostnader inte bara för räddningstjänsten utan också för andra verksamheter i samhället, tex sjukvården. Kommittén menade också att en skyldighet för den kommunala räddningstjänstens organ att hindra eller begränsa störningar i samhällsfunktionerna sannolikt leder till att det administrativa och operativa arbete som för närvarande under tex ett snöoväder utförs av olika kan samhällsorgan samordnas på ett bättre sätt än som nu sker. Även detta kan ge effekteri form av minskade kostnader för samhället. Vidare kan möjligheterna att i större utsträckning än hittills använda befintliga resurser i samhället hålla nere kostnaderna för sådana ingripanden som nu har diskuterats, ansåg kommittén.

Remissinstansernas synpunkter

Rikspolisstyrelsen finner det välmotiverat och logiskt att den kommunala räddningstjänsten åläggs att ingripa vid störningar i viktiga samhällsfunktioner som kan förekomma i samband med nödlägen och liknande händelser, t ex svåra Snöoväder. Även statens naturvårdsverk är positivt till kommitténs förslag. Miljöintressen motiverar emellertid enligt naturvårdsverket ett annat uttryck än störningar i viktiga samhällsfunktioner” exempelvis skador intressen”. på allmänna En annan inställning har statskontoret, som menar att det inte kan vara rimligt att räddningstjänsten får rätt att vid risk för allvarliga översvämningar i samband med meddela snösmältning föreskrifter om hur kommunernas tekniska verk och nämnder skall agera. En sådan rätt skulle enligt Statskontoret vara alltför långtgående och innebära för stora inskränkningar i olika kommunala förvaltningars självständighet och ansvar. Räddningstjänstens befogenhet skulle därmed snarast medföra negativa effekter för säkerheten.

Av de regionala organ som har yttrat sig anser länsstyrelsen i Östergötlands

län att frågan om ingripande vid för samhället allvarliga situationer är mycket väsentlig och understryker behovet av att allsidigt sammansatta ledningsorgan för sådana situationer tillskapas i kommunerna. Länsstyrelsen i Kalmar län förordar att lagstiftningen ändras så att de åtgärder av icke-polisiär karaktär som säkerställer verksamhet samhällsorganens blir en uppgift för räddningstjänsten. I sådana lägen bör den primärt ansvariga myndigheten vara kommunstyrelsen. Länsstyrelsen i Västerbottens län bedömer det angeläget att kommittén anger de särskilda som fordrar den nödlägen kommunala räddningstjänstens och i vilken huvudingripande omfattning männen, dvs kommunerna, skall ansvara för planering, utrustning och finansiering. Även enligt länsstyrelsen i Malmöhus län finns det skäl att utöka den allmänna räddningstjänstens skyldigheter att ingripa genom att räddningsorganen åläggs ett visst ansvar för att avvärja eller begränsa de störningar i viktiga samhällsfunktioner som kan förekomma i samband med nödlägen och liknande händelser - tex svåra snöoväder, omfattande skyfall och långvariga elavbrott. Enligt länsstyrelsens erfarenheter från snöovädren i Skåne 1978/79 blir den kommunala räddningstjänstens mest framträdande

Den kommunala räddningstjänstens uppgifter 241

uppgifter i sådana sammanhang att säkerställa att de samhällsorgan som normalt ger viktig service av olika slag kan fullgöra sina uppgifter. Frågan om ledning och samordning vid störningar i viktiga samhällsfunktioner berörs också av flera kommuner. Strängnäs kommun framhåller att kommitténs förslag ger möjligheter till tidigare och mer kraftfulla insatser i sådana situationer. Också Oxelösunds kommun anser att förslagen om utökade skyldigheter för räddningstjänsten i princip är riktiga och väl faller inom ramen för den kommunala räddningstjänstens kompetensområde. Värnamo kommun framhåller att det för insatsplanering, ledning, insats, samordning, beslut m m krävs en representativ grupp bestående av räddningspersonal, kommunala tekniker och personal från centralt beslutande organ i kommunen. Det finns också enligt kommunen starka skäl för att ledningsgruppen skall omfatta den ledningspersonal som i krig ingår i den lokala civilförsvarsledningen. Enligt Uppvidinge kommun är det viktigt att en myndighet har det samlade ansvaret för ledning och planering av insatser då nödsituationer uppstår. Det är naturligt att detta ansvar läggs på den kommunala räddningstjänsten. Oskarshamns kommun anser att det är av största vikt att dessa händelser regleras i kommande lagstiftning på sådant sätt att ingen tvekan råder om vilka samhällsorgan som är skyldiga att ingripa. Göteborgs kommun uppger att kommunstyrelsen i Göteborg efter den svåra stormen år 1969 uppdrog åt brandchefen att planlägga för en övergripande ledning vid händelser som innebär störningar i viktiga samhällsfunktioner. Senast tillämpades denna ledningsprincip vid insatserna i samband med stormen i november 1981. Hos brandchefen samlades representanter för polis, gatukontor samt el- och vattenverk. På detta sätt kunde situationen överblickas och besluten fattas i samverkan. Att ett sådant förfarande regleras i en ny räddningstjänstlag är värdefullt, menar kommunen. Svenska kommunförbundet framhåller att det är fördelaktigt om ett samhällsorgan har ett samordnande ansvar för planering och ledning av räddningsingripanden. Detta organ kan enligt förbundet självfallet inte ha egna räddningsresurser för alla slag av insatser utan måste ges rätt att disponera andra samhällsorgans såväl personella och materiella resurser. Under förutsättning att den kommunala räddningstjänsten inte försämras tillstyrker Lantbrukarnas riksförbund (LRF) kommitténs preliminära förslag om utökning av räddningstjänstens uppgifter. Landsorganisationen i Sverige (LO) anser det nödvändigt att räddningstjänstens skyldigheter att ingripa utvidgas och att kommittén i det fortsatta arbetet bör klargöra avgränsningarna i ansvarsområde. Svenska brandbefälets riksförbund delar kommitténs uppfattning att skyldigheten att ingripa vid olyckor av onormalt slag, kan vara till fördel för samhällets räddningstjänst vid planläggning av en beredskap för en tänkt olycka eller katastrof och för att skapa möjligheter att snabbt få till stånd en samordnad kvalificerad ledningsfunktion. Svenska försäkringsbolags riksförbund finner det vara värdefullt att kommittén behandlar frågan om störningar i viktiga samhällsfunktioner och i det fortsatta arbetet söker belysa för- och nackdelar med olika alternativ. Också Svenska brandförsvarsföreningen är positiv till kommitténs preliminära slutsatser på denna punkt.

242 Den kommunala räddningstjänstens uppgifter

Kommitténs bedömning och förslag

Snöovädren under vintern 1978-79 aktualiserade frågan om de bestämmelser i brandlagstiftningen som gäller tex planläggning, ledning och ingrepp i annans rätt bör göras tillämpliga också på situationer som inte är nödlägen i brandlagens mening. Det förhållandet att nödläge i brandlagens mening inte ansågs föreligga medförde att brandlagens bestämmelser i många fall inte tillämpades på de insatser som olika samhällsorgan gjorde för att hjälpa människor eller rädda egendom. Samtidigt inträffade det händelser som odiskutabelt var nödlägen i brandlagens mening och som krävde snabba insatser av räddningstjänsten. I det här sammanhanget skall nämnas att statens brandnämnd i flera yttranden iersättningsärenden enligt brandlagen ansåg att åtgärder som vidtogs under snöovädren, bl a undsättning av människor och djur, omhändertagande av dyrbara varutransporter och Snöröjning, var att anse som räddningstjänst enligt brandlagen eller utgjorde ett led i sådan räddningstjänst. Störningar i viktiga samhällsfunktioner orsakas i stor utsträckning av naturolyckor som översvämningar, jordskred, laviner eller liknande händelser. Även andra slags olyckor, t ex dammgenombrott, explosioner, påsegling av broar och utsläpp av skadliga ämnen på land eller i vatten kan vålla sådana störningari viktiga samhällsfunktioner. Även händelser som på grund av ett odramatiskt inte kan betraktas långsamt, förlopp som olyckshändelser snötryck, frost, erosion och liknande händelser - kan medföra avbrotti olika samhällsfunktioner. Vidare kan sådana avbrott uppkomma utan att de har något påvisbart samband med en olyckshändelse. Orsaken kan vara driftstörningar i elverk, vattenverk och fjärrvärmeanläggningar. Länsstyrelsen har visserligen även i de situationer där det inte har varit fråga om räddningstjänst kunnat ingripa med stöd av bestämmelser i länsstyrelseinstruktionen. Vidare har flera kommuner skapat särskilda ledningsorgan för sådana ingripanden. I dessa fall har emellertid varken länsstyrelsen eller det kommunala ledningsorganet befogenheter som enligt brandlagen tillkommer räddningsledaren eller länsstyrelsen. I situationer som innebär att viktiga samhällsfunktioner störs måste det vara en fördel om alla skadebegränsande insatser från samhällets sida kan regleras på ett enhetligt sätt. Genom en skyldighet för den kommunala räddningstjänsten att ingripa i lägen när en händelse medför att viktiga samhällsfunktioner äventyras är det också i viss utsträckning möjligt att undvika att insatserna blir fördröjda. Skälen till sådana fördröjningar kan nämligen vara att räddningsorganen tvekar om de skall ingripa. Det kan i sin tur bero på att det är oklart vilka organ som skall svara för de åtgärder som måste vidtas. Vid tillkomsten av brandlagen framhöll departementschefen att uttrycket viktiga samhällsfunktioner” är både vidsträckt och obestämt och att det därför inte borde införas en skyldighet för räddningsorganen att ingripa när viktiga samhällsfunktioner äventyras. Den tidigare räddningstjänstutredningen hade i betänkandet (SOU 1971:50) Räddningstjänst föreslagit en sådan skyldighet. Räddningstjänstkommittén anser för sin del att det knappast är möjligt att åstadkomma någon mer preciserad benämning på de samhällsfunktioner som åsyftas. De samhällsfunktioner som det gäller är

Den kommunala räddningstjänstens uppgifter 243

sådana som fordras för att ett samhälle skall fungera, tex el-, vatten- och värmedistribution och allmänna kommunikationer. Kommittén anser att det finns ett stort behov av en reglerad beredskap för samhällets skadebegränsande insatser vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner. De flesta remissinstanser som har yttrat sig i frågan stöder också tanken på en sådan beredskap. Enligt kommitténs mening innebär inte övervägandena om skyldigheten för samhällets räddningstjänst att ingripa vid störningar i viktiga samhällsfunktioner att enbart räddningstjänstens resurser skall sättas in. Liksom vid räddningsåtgärder i samband med brand, ras och andra olyckshändelser bör samhällets övriga resurser utnyttjas så långt det är möjligt. Att så sker när det gäller insatser vid störningar i viktiga samhällsfunktioner är nödvändigt, eftersom den kommunala räddningstjänsten i allmänhet inte förfogar över tillräckliga resurser för sådana insatser. Det måste emellertid finnas ett ansvarigt organ och ett enhetligt system för planering, ledning och samordning av både de direkt skadebegrånsade insatser som det i detta sammanhang kan bli fråga om och andra åtgärder, tex sociala insatser. Kommittén bedömer att ett sådant system kan åstadkommas med räddningstjänstens och andra verksamheters nuvarande resurser. Kommittén föreslår att ansvaret för planering, ledning och samordning av skadebegränsande ingripanden vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner skall vara en uppgift för den kommunala räddningstjänsten. Kommittén föreslår också att den kommunala räddningstjänsten skall ha ansvaret för den samordning av räddningsåtgärderna med annan verksamhet som kan behövas vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner. Planeringen i en kommun bör begränsas till åtgärder vid händelser som på geografiska läge och andra förhållanden kan förväntas grund av kommunens inträffa i kommunen. De skadebegränsande åtgärderna skall enligt kommitténs förslag vara räddningstjänst i den mening som avses i kommitténs förslag till lag om samhällets räddningstjänst. Planeringen för och ledningen av de skadebegränsande insatser som nu har diskuterats skiljer sig från vad som förekommer i fråga om mera rutinartade eller ofta återkommande räddningsingripanden. Både planeringen och ledningen fordrar i stor utsträckning samråd mellan de olika nämnderna och i kommunen. Räddningstjänstens uppgifter bör främst vara förvaltningarna att leda arbetets inriktning och att svara för samordningsuppgifterna. För den direkta ledningen över personal hos olika medverkande organ svarar tjänstemän hos dessa organ med skyldighet och befogenhet att utöva sådan Enligt den nuvarande brandlagen skall räddningsledaren svara för ledning. den övergripande ledningen över andra kommuners råddningsstyrkor som medverkar i räddningstjänsten, om inte annat har överenskommits. Kommittén färeslår en bestämmelse motsvarande den som nu finns i brandlagen om räddningsledarens befälsrätt i förhållande till andra organ. Kommittén diskuterar i kapitel 7 en del olika frågor om planeringen av insatser vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner. I de fall då störningarna har omfattande verkningar över en stor yta och det fordras samordning inom länet kan det bli aktuellt med en statlig ledning av räddningstjänsten på regional nivå. Komittén återkommer även till dessa frågor i kapitel 7.

244 Den kommunala räddningstjänstens uppgifter

6.2.3 Begränsningar i att skyldigheterna ingripa

Kommitténs tidigare överväganden

Den kommunala räddningstjänstens skyldighet att ingripa är för närvarande begränsad till situationer när det med hänsyn till förutsättningarna kan anses påkallat att staten eller kommun svarar för räddningsåtgärderna. De förutsättningar som skall gälla avser enligt brandlagen E1 Behovet av ett snabbt ingripande; D Det hotade intressets vikt; D Kostnaderna för räddningsinsatsen; och El Omständigheterna i övrigt.

Kommittén framhöll i principbetänkandet att effektiviteten hos samhällets räddningstjänst kan komma att äventyras om räddningsorganen åläggs att ingripa vid alla slags olyckor, även sådana som kan medföra obetydliga skador på egendom. Begränsningar i de kommunala räddningsorganens skyldighet att ingripa bör alltså föreligga även i fortsättningen. När det först gäller fara för människors liv eller hälsa ansåg kommittén det självklart att några särskilda krav för insatsskyldigheten inte kan uppställas. I fråga om olyckor med risk för skada i miljön framhöll kommittén att det i många fall är nästan omöjligt att vid olyckstillfället bedöma t ex vikten av det hotade intresset. Mot den bakgrunden kunde det enligt kommittén diskuteras om det är lämpligt att i full utsträckning behålla de nuvarande begränsningarna för räddningsorganens skyldigheter att hindra eller begränsa skador i miljön. När det sedan gäller skyldigheten för räddningsorganen att ingripa för att hindra eller begränsa skada på egendom uttalade kommittén att motiven för att behålla begränsningarna är starkast för olyckor med risker för enbart egendomsskador. Även i dessa fall kan det emellertid uppstå svårigheter att avgöra om räddningsorganen skall ingripa eller inte. Det kan ofta vara svårt både att bedöma vilka skador som kan befaras och att väga kostnaderna för dessa mot omfattningen av insatserna. Enligt erfarenheter från praktiskt räddningsarbete har räddningsorganen i de gränsfall som uppstått emellertid inte underlåtit att ingripa. Kommittén framhöll att räddningstjänstens effektivitet försämras, om inte skyldigheten att ingripa är begränsad till olyckor som medför mer än enbart obetydliga skador på egendom. Ett annat skäl för att begränsa insatsskyldigheten vid egendomsskador kunde enligt kommittén vara att kommunen i de fall där kommunala räddningsorgan ingriper utan att vara skyldiga till detta kan begära ersättning för dessa tjänster. Det gäller åtgärder som för närvarande i många fall kan betecknas som teknisk service åt företag och enskilda. Kommittén ansåg mot den bakgrunden att det i varje fall för åtgärder som till att syftar räddningsorganen skall kunna hindra eller begränsa skada på egendom bör finnas en begränsning i skyldigheten att ingripa. Beträffande möjligheten att ålägga räddningsorganen skyldighet att ingripa vid störningar i viktiga samhällsfunktioner menade kommittén att det för dessa allvarliga situationer kan förefalla mindre väl motiverat att uppställa begränsningar i insatsskyldigheten. En oinskränkt skyldighet att

Den kommunala räddningstjänstens uppgifter 245

ingripa vid sådana störningar kan å andra sidan medföra risker för att det i praktiken kommer att ställas alltför höga krav på räddningsorganen.

Remissinstansernas synpunkter

Statens naturvårdsverk anser att det vid olyckor med risk för skador i miljön ofta är mycket svårt att förutsäga vilka konsekvenser olyckor av den typen kan få. Det är i många fall nästan omöjligt att vid olyckstillfället bedöma t ex vikten av det hotade intresset. Mot denna bakgrund kan det diskuteras om det är lämpligt att i full utsträckning behålla de nuvarande begränsningarna för räddningsorganens skyldigheter att avvärja eller begränsa skador i miljön, menar naturvårdsverket. Statens brandnämnd påpekar att utökade skyldigheter för brandförsvaret måste ges vissa begränsningar så att beredskapen för olyckor där människor äri fara inte blir eftersatta. Värnamo kommun bedömer att begränsningarna i insatsskyldigheten är nödvändiga när det gäller att hindra eller begränsa skada på egendom och i miljön. Även Karlskrona kommun anser att kriterier för när räddningstjänst skall anses föreligga måste fastställas så att inte räddningstjänstens effektivitet äventyras.

Kommitténs bedömning och förslag

Kommittén har tidigare redovisat de i brandlagen angivna fyra förutsättningar som skall föreligga för att de kommunala räddningsorganen skall vara skyldiga att ingripa. Dessa förutsättningar gäller alla slags ingripanden - även åtgärder som syftar till att hindra eller begränsa skada på människor. I praktiken får begränsningarna emellertid betydelse främst i de fall där endast materiella värden står på spel. Kommittén anser att effektiviteten hos den kommunala räddningstjänsten kommer att äventyras om räddningsorganen åläggs att ingripa vid alla olyckor, även sådana som kan medföra obetydliga skador på egendom.

När det gäller fara för människors liv eller hälsa är det knappast några

svårigheter att göra en avvägning mellan vikten av det intresse som hotas och kostnaderna för räddningsinsatsen. Förhållandena vid räddande av människoliv är ofta sådana att det inte finns någon tid att bedöma om de i brandlagen uppställda förutsättningarna för ingripande är uppfyllda. Det skall framhållas att enbart behovet av ett snabbt ingripande inte grundar någon skyldighet för räddningsorganen att vidta åtgärder. Samtliga i brandlagen angivna förutsättningar måste föreligga för att det skall vara fråga om räddningstjänst. Vid fara för människors liv eller hälsa anser kommittén det självklart att samhällets räddningstjänst skall ingripa och att skyldigheten skall vara oinskränkt. Vidare kan diskuteras om de i brandlagen angivna fyra förutsättningarna för ingripande är lämpliga med tanke på åtgärder som räddningsorganen vidtar för att avvärja eller begränsa skador i miljön. Vid olyckor där det föreligger risk för skada i miljön har det ofta visat sig mycket svårt att förutsäga vilka konsekvenser sådana olyckor kommer att få. Att vid olyckstillfället bedöma tex vikten av det hotade intresset är i många fall omöjligt. Det kan å andra sidan just i dessa situationer vara rimligt att ett

246 Den kommunala räddningstjänstens uppgifter

företag som har orsakat olyckan på egen hand svarar för räddningsåtgärderna. I den mån enskilda har skyldighet att hålla sådan beredskap och möjlighet att med hjälp av denna beredskap vidta tillräckliga skadebegränsande åtgärder bör räddningstjänsten enligt kommitténs mening inte ha skyldighet att ingripa. Vid risk _för enbart egendomsskador är det särskilt motiverat att behålla inskränkningarna i de kommunala räddningsorganens insatsskyldighet. Emellertid kan det även vid sådana händelser ofta vara svårt att avgöra om räddningsorganen skall ingripa eller inte. Det gäller att dra gränsen mellan räddningstjänst och den tekniska service eller åtgärder för tex restvärdeskydd som räddningsorganen har möjlighet men inte skyldighet att åta sig. svårigheterna i akuta situationer att avgöra om det är fråga om räddningstjänst eller andra åtgärder som en ägare själv kan vidta har som framhållits inte medfört att räddningsorganen i gränsfallen har underlätit att ingripa. Kommittén föreslår sammanfattningsvis att det inte heller i fortsättningen skall äligga den kommunala räddningstjänsten att ingripa i bagatellartade situationer eller i situationer där det är rimligt att enskilda fysiska eller juridiska personer själva svarar för räddningsåtgärderna.

6.2.4 Skyldighet för räddningsledaren att vidta åtgärder efter räddningstjänst

Kommitténs tidigare överväganden

Kommittén konstaterade i principbetänkandet att frågan om hur länge de kommunala räddningsorganen skall verka efter en olycka har stor praktisk och ekonomisk betydelse för kommunerna. Huvudregeln bör som hittills vara att räddningsinsatsen skall pågå till dess fara för ytterligare skada eller fara för att inträffad skada skall förvärras har blivit avvärjd. Kommittén ansåg att ett åliggande för räddningsorganen att utföra eller övervaka återställnings- eller saneringsarbeten under en längre tid binder personal och materiel på samma skadeplats och därigenom riskerar att allvarligt försämra beredskapen. Samtidigt visar erfarenheten att stora risker för tex vattenskador eller skador till följd av ras efter brandsläckning kan kvarstå även sedan de första hjälpinsatserna har avslutats. För att sådana skador skall kunna förhindras är det viktigt att samhällets hjälpinsatser inte avslutas förrän ägare eller försäkringsgivare har haft tillfälle att vidta åtgärder. Kommittén erinrade om att riskerna för att skador efter en räddningsinsats inte skall avhjälpas i tid numera i stor utsträckning har reducerats genom den överenskommelse om restvärdeskydd i samband med brand som Svenska kommunförbundet och försäkringsgivarna har träffat. Larmtjänst AB och försäkringsgivarna samarbetar vidare om restvärdeinsatser även vid andra nödlägen än brand. Räddningsorganen bör inte ha en i lag reglerad skyldighet att utföra återställnings- eller saneringsarbeten, ansåg kommittén. Däremot kunde det enligt kommittén diskuteras en skyldighet för räddningsledaren att överlämna ansvaret till personer som ser till att åtgärder för restvärdeskydd blir utförda.

Den kommunala räddningstjänstens uppgifter 247

Remissinstansernas synpunkter

Rikspolisstyrelsen anser att räddningsorganen inte bör åläggas att utföra återställnings- eller saneringsarbeten. Den av räddningstjänstkommittén diskuterade möjligheten att föreskriva en skyldighet för räddningsledaren att överlämna ansvaret till någon som har till uppgift att se till att åtgärder för restvärdeskydd blir utförda kan däremot vara en lämplig åtgärd. Rikspolisstyrelsen framhåller att man på detta sätt får en klart avgränsad och dokumenterad tidpunkt då rättsägaren eller den som är i hans ställe själv tar över ansvaret på en skadeplats. Detta är av stor betydelse också för bevakningsåtgärderna, som vid utdragna händelser är en betungande uppgift för polisen. Räddningsledarens överlämnande av ansvaret för restvärdeskyddet till rättsägaren eller motsvarande måste självfallet anses innefatta även ett överlämnande av bevakningsansvaret, framhåller rikspolisstyrelsen. Socialstyrelsen menar att det kan föreligga många och stora problem innan ett katastrofdrabbat område åter är användbart i normal omfattning. Enligt socialstyrelsen bör det klargöras i vilket skede av räddningsaktionen hälsovårdsnämnden bör överta ansvaret för tex en sanering.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att kommittén ytterligare bör

överväga frågan om hur långt räddningsorganen själva bör driva åtgärder för

restvärdeskydd. Försöksverksamhet som har pågått i Östergötlands län tyder

på att stora fördelar kan vinnas med restvärdeåtgärder som genomförs av räddningsorganen. Enligt länsstyrelsen bör det övervägas om åtgärderna kan ingå i en utvecklad räddningstjänst i de räddningsregioner som kommittén föreslår. Några kommuner berör också frågorna om återställning, sanering och restvärdeskydd. Värnamo kommun anser att en utvidgad ansvarsskyldighet för den kommunala räddningstjänsten omfattande vissa verkställande åtgärder kan anses motiverad. Med hänsyn till ekonomi, säkerhetsfrågor och kunskaper om nödlägets förlopp bedömer kommunen det emellertid lämpligast att ansvaret begränsas till att omfatta åtgärder fram till dess att ett särskilt saneringsföretag övertar verksamheten. Uppvidinge och Karlskrona kommuner är tveksamma till lagstiftning och förordar en vidare utveckling av den överenskommelse om restvärdeskydd i samband med brand som har träffats mellan kommunförbundet och försäkringsbolagen. Gävle kommun anser att saneringsarbetet efter bränder och andra nödlägen kräver både speciell utrustning och speciella kunskaper och att en kommun utgör ett för litet område för att en sådan organisation skall kunna byggas upp. Svenska kommunförbundet delar kommitténs uppfattning att det inte finns några skäl som talar för att räddningsorganen skall ha en i lag reglerad skyldighet att utföra återställnings- eller saneringsarbeten. Överenskommelser av den typ som har träffats mellan förbundet och försäkringsgivarna ger flexibla lösningar och bör kunna utvidgas även till andra behov av restvärdeskydd. En lagreglering leder till en formalisering som snarare inverkar negativt på effektiviteten i arbetet, framhåller kommunförbundet. Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund anser att ett snabbt insatt och effektivt restvärdearbete kan ha stor ekonomisk betydelse och stöder kommitténs tankar på en skyldighet för räddningsledarna att

248 Den kommunala räddningstjänstens uppgifter

överlämna ansvaret till någon som har till uppgift att se till att åtgärder för restvärdeskydd blir utförda. Enligt Centralorganisationen SACO/SR är det med tanke på de komplicerade ansvars- och arbetarskyddsfrågorna lämpligt att räddningsledaren har ansvaret även för restvärdesarbetet, men utan att han för dessa uppgifter använder styrkorna i beredskap. Även Svenska brandbefälets riksförbund anser att räddningsledaren bör ansvara för restvärdearbetet utan att därför direkt ta i anspråk styrkorna i beredskap. Ett kvalificerat restvärdeskydd inbyggt i räddningsorganisationen kan på kort sikt ge stora samhällsekonomiska vinster med ett ringa investeringsbehov som följd. Erfarenheterna av överenskommelsen mellan Svenska kommunförbundet och försäkringsgivarna om är

restvärdeskydd

positiva, vilket i första hand beror på att restvärdeskyddet och kostnadsansvaret riktas mot ett försäkringsobjekt. Situationen blir annorlunda vid saneringsinsatser i andra sammanhang t ex när samhällets miljövärden skall skyddas. En grundläggande princip i allt räddnings- och saneringsarbete bör vara att det inte skapas onormala vinstintressen för enskilda och för företag som erbjuds delta i ett arbete med restvärdeskydd, framhåller Svenska brandbefälets riksförbund. Larmtjänst AB anser att räddningsledaren enligt överenskommelsen om restvärdeskydd i samband med brand mellan Svenska kommunförbundet och Försäkringsbranschens Service AB vid skadetillfället bör bedöma var räddningstjänsten slutar och saneringsskedet börjar. Enligt Larmtjänst har detta fungerat väl. Tvister om gränsdragningen har anmälts till Räddningskostnadsnämnden i endast ett tiotal fall sedan nämndens tillkomst år 1976. Detta styrker enligt Larmtjänst att räddningsledaren i de flesta fall har gjort en riktig gränsdragning. Ordningen bör därför bibehållas. Larmtjänst konstaterar att i de fall där räddningsledaren följt rekommendationen att kontakta Larmtjänst för initiering av restvärderäddning har igångsättningen av åtgärderna fungerat i stort sett klanderfritt. Det är dock Larmtjänsts uppfattning att räddningsledarna inte har följt rekommendationen i tillräcklig omfattning. Larmtjänst anser därför att det är önskvärt med en skärpning av rekommendationen i riktning mot en skyldighet att kontakta Larmtjänst. Svenska brandförsvarsföreningen framhåller att det fortsatta restvärdearbetet bör grundas på en utveckling av den nuvarande konstruktionen. Åven om en vidareutveckling av restvärdeskyddet sker på nuvarande avtalsgrund, finns det enligt föreningen anledning för kommittén att närmare överväga de frågor som gäller övergången av ansvar från räddningsledare till någon 1 Räddningskøstnads- representant för ägaren eller dennes försäkringsbolag. nämnden är en av Svenska kommunförbundet

Kommitténs bedömning och förslag

och Försäkringsbranschens Service AB När en brand eller olyckshändelse har upphört och det inte finns längre (FSAB) inrättad rådginågon risk för ytterligare skador eller för att inträffade skador förvärras skall vande nämnd. Nämnden avger utlåtanden i frågor räddningstjänsten avslutas. Det ankommer på räddningsledaren att axgöra om fördelningen mellan när detta skall ske. Frågan om hur länge räddningstjänsten skall pågå är svår kommun och försäkoch har som kommittén redan konstaterat stor praktisk och ekonomisk ringsgivare av kostnader betydelse. I allmänhet övergår de åtgärder som vidtas vid en olyckshändelse i samband med räddsuccessivt från räddningstjänst till åtgärder för restvärdeskydd, sanering, ningstjänst.

Den kommunala räddningstjänstens uppgifter 249

tillsyn av skadeplatsen, återställningsarbeten och bevakning för att hindra tex stölder. För närvarande gäller att åtgärder som vid en olyckshändelse behöver vidtas för att hindra eller begränsa skador, och som bedöms kunna utföras eller som utförs av det hotade intressets ägare eller av någon som han eller hans försäkringsbolag anlitat, inte är räddningstjänst. Kommittén föreslår inte någon ändringi detta avseende. Denna gränsdragning mellan samhällets och enskildas skyldigheter bör också vara en utgångspunkt för överväganden om vem som skall svara för åtgärder som restvärdeskydd, sanering, återställning, tillsyn och bevakning på en skadeplats. När det först gäller situationen där brandsläckning eller annat räddnings-

arbete pågår blir det ofta aktuellt med åtgärder för restvärdeskydd. Åtgärder

kan behöva vidtas som förhindrar eller begränsar skador på egendom som kan uppstå eller har uppstått till följd av räddningsarbetet. Det kan också gälla åtgärder som kvarstår när räddningsinsatsen har avslutats. Det vanligaste fallet är att det vid bränder uppstår skador på grund av

släckningsarbetet. Åtgärder som vidtas för att hindra att egendom skadas vid

brandsläckning kan innebära att någon transporterar bort egendomen eller täcker över den. Ibland är det också nödvändigt att suga upp släckvatten. I mån av tid och resurser brukar den kommunala räddningstjänsten vidta sådana åtgärder. Verksamheten har uppfattats som ett led i räddningen av egendom i samband med brand och anses åvila den kommunala räddningstjänsten. Det skall framhållas att överenskommelsen mellan Försäkringsbranschens Service AB och Svenska kommunförbundet om restvärdeskydd i samband med brand inte avser sådana åtgärder. Numera medför emellertid bränder och släckningsarbetet vid bränder, särskilt i industrier, ofta skador som det krävs särskild teknik och utrustning för att ägaren skall komma till rätta med. Även vid andra olyckshändelser kan det bli aktuellt med åtgärder för ett tekniskt krävande restvärdeskydd. Genom den organisation som håller på att byggas upp kan åtgärderna sättas in tidigt, ofta samtidigt med pågående släckningsinsats eller annat räddningsarbete. I Gävle, Göteborgs, Helsingborgs, Motala, Norrköpings, Skövde och Uppsala kommuner pågår sedan en tid tillbaka en försöksverksamhet med restvärdeskydd. Verksamheten går ut på att heltidsanstålld tjänstgöringsfri personal tas i anspråk för restvärdeskydd och att arbetet påbörjas i det närmaste samtidigt med räddningstjänsten. Räddningsledaren har av försäkringsbolagen bemyndigats att besluta om restvärdestyrkans ingripande. I nästan samtliga de berörda länen har styrkan möjligheter att vidta åtgärder även inom andra kommuner i länet. Den organisation som har utvecklats för restvärderäddning innebär att åtgärderna inte är räddningstjänst, eftersom de vidtas av någon som försäkringsbolaget anlitar på uppdrag av ägaren. Även när restvärdestyrkan består av tjänstgöringsfri räddningspersonal går det att tillämpa samma resonemang. Som har framgått föreslår inte kommittén någon ändringi detta avseende. Genom den beskrivna ordningen - och genom samarbetet mellan och Svenska kommunförbundet - Larmtjänst AB, försäkringsbolagen säkerställs att den som representerar ägaren till den hotade eller skadade egendomen får tillfälle att på ett tidigt stadium vidta åtgärder för

250 Den kommunala räddningstjänstens uppgifter

restvärdeskydd. Kommittén anser det angeläget att den redovisade försöksverksamheten så snart som möjligt kan läggas till grund för en effektiv organisation av restvärdeverksamheten som täcker hela landet. Det är som har framhållits svårt att dra en gräns mellan räddningstjänst och olika åtgärder som behöver vidtas efter räddningstjänsten. Detta gäller särskilt sanering, dvs rengöring efter utflöden av olja eller kemikalier. Som det sägs i förarbetena till brandlagen är det knappast möjligt att genom allmänna uttalanden närmare belysa var denna gräns går. Samtidigt uttalades att försiktighetsskäl ofta talar för att räddningstjänstens arbete bör pågå någon tid efter det att risken för ytterligare skador sannolikt är undanröjd. Det har visat sig att räddningstjänstens personal många gånger efter ett räddningsarbete utfört bl a saneringsarbeten. Räddningskostnadsnämndens utlåtanden - av vilka de flesta har rört frågan om hur långt räddningstjänst i har utförts lagens mening ger en viss vägledning för dessa bedömningar. Ett motiv för att inte ålägga räddningsorganen att utföra arbeten efter räddningsinsatsen har varit att detta under en längre tid skulle komma att binda personal och materiel på samma skadeplats och därigenom allvarligt äventyra räddningstjänstens beredskap. Detta motiv har fortfarande bärkraft. Enligt kommitténs mening finns det inte tillräckliga skäl för att ålägga räddningsorganen att efter de primära räddningsinsatserna svara för åtgärder som avser restvärdeskydd eller sanering. Som har framgått håller det på att byggas upp en särskild organisation för restvärdeskydd. Även på saneringsområdet finns det entreprenörer som åtar sig att utföra erforderliga arbeten. När risken för skador är helt undanröjd bör ägaren eller innehavaren liksom hittills ha ansvaret för att sådana åtgärder blir utförda. Även med en väl fungerande organisation för främst restvärdeskydd kan det däremot fordras åtgärder för att ägaren eller innehavaren så långt möjligt skall bli informerad om vilka åtgärder som det ankommer på honom att vidta. Den av kommittén i principbetänkandet framförda tanken om en skyldighet för räddningsledaren att överlämna ansvaret till någon som ser till att åtgärder för restvärdeskydd blir utförda har mottagits positivt av de flesta remissinstanserna. För sådana fall där restvärderäddning eller sanering inte har kommit igång föreslår kommittén en regel som innebär att räddningsledaren, när åtgärder för räddningstjänst inte längre behövs, om möjligt skall underrätta ägaren eller innehavaren av den egendom som räddningsåtgärderna har avsett om behovet av åtgärder för restvärdeskydd och sanering efter räddningstjänstens arbete. När det gäller sanering vill kommittén peka på att åtgärderna ofta faller under kommunens allmänna ansvar för miljön i kommunen. Som tidigare har framhållits kan det efter bränder och andra olyckshändelser utom restvärdeskydd och sanering behöva ske också tillsyn, återställning och bevakning. En ägare eller innehavare av fastighet, byggnad, upplag eller annan anläggning skall enligt brandlagen svara för tillsyn efter en brand eller annan olyckshändelse. Bestämmelsen avser det fallet att risken för ytterligare skador inte helt kan uteslutas men ändå är så liten att räddningsledaren bedömer att ett fortsatt räddningsarbete inte är motiverat. Kommittén föreslår en skyldighet med motsvarande innehåll i den nya lagen

om samhällets räddningstjänst. Åtgärder för återställning, dvs röjning och

Den kommunala räddningstjänstens uppgifter 251

städning på en skadeplats, kan behöva ske omedelbart, så att ägaren eller innehavaren av en anläggning kan återuppta sin verksamhet. Även sådan bevakning på en skadeplats som polisen har det primära ansvaret för bör så snart som möjligt övertas av den enskilde. Den underrättelseskyldighet som enligt vad ovan föreslagits bör åvila räddningsledaren när det gäller åtgärder för restvärdeskydd och sanering skall enligt kommitténs förslag följaktligen också avse behovet av tillsyn, återstâllning och bevakning.

sou 1983:77 253

7 och av den

Samordning ledning

kommunala

räddningstjänsten

7.1 Riktlinjer för den kommunala räddningstjänstens

organisation

De huvudprinciper som kommittén anser skall ligga till grund för övervägandena om räddningstjänstens organisation på olika nivåer är (1) Decentraliserat ansvar hos lokala enheter; (2) Effektiv samordning mellan olika organ inom en och samma räddningstjänstform och mellan olika räddningstjänstformer; (3) Tillsyn över verksamheten i former som främjar samordningen mellan myndigheter på olika nivåer i organisationen och mellan olika slag av räddningstjänst.

Tyngdpunkten i räddningstjänsten skall ligga på lokal nivå, framhöll kommittén redan i principbetänkandet. En regional och central funktion fordras främst för samordning av verksamheten. Remissinstanserna har i allmänhet instämt i uppfattningen att räddningstjänsten behöver en organisation med ett decentraliserat ansvar. God kännedom om de lokala förhållandena är viktig både i planeringen av verksamheten och vid genomförandet av räddningsinsatserna. Planeringen syftar till att visa bl a vilka resurser räddningstjänstorganen kan komma att behöva. Bedömningen av riskerna och avvägningen mellan räddningstjänstens och andra verksamheters behov vid fördelningen av samhällets resurser sker som regel bäst på lokal nivå. Det decentraliserade ansvaret är nödvändigt för att räddningsorganen skall kunna arbeta effektivt vid framför allt de många begränsade insatserna inom olika slag av räddningstjänst. Att vardagsrutinerna fungerar fordras emellertid också vid olyckor som kräver mycket omfattande räddningsinsatser, om samarbetet mellan de operativa enheterna skall ge ett gott resultat. Ett samarbete kan i sådana fall vara nödvändigt både inom en räddningstjänstform - tex mellan kommunala räddningsorgan på olika orter - och mellan skilda räddningstjänstformer. Som exempel på det senare vill kommittén peka på att flyg- eller sjöräddningens organ ofta behöver samverka med den kommunala räddningstjänstens styrkor. En förbättrad organisation för samverkan både mellan olika räddningsorgan och mellan räddningsorganen och andra som deltar med resurser är, som kommittén framhöll i principbetänkandet, det främsta sättet att utan ökade anslag till olika myndigheter göra räddningstjänsten effektivare. En utökad

254 Samordning och ledning av den kommunala räddningstjänsten

samverkan innebär att räddningstjänsten i större utsträckning än för närvarande får möjligheter att mobilisera de personella resurser och materiella resurser som finns i samhället och som är lämpliga för räddningstjänst. Denna princip har fått ett mycket starkt stöd hos de remissinstanser som har yttrat sig över kommitténs tidigare betänkande. De olika samhällsorgan som har resurser lämpliga för räddningstjänst bör vara skyldiga att medverka i räddningsinsatserna i hela den utsträckning som behövs i de enskilda fallen och som de har möjligheter till. En god planering av samarbetet är en förutsättning för att denna samverkan skall fungera och efter hand kunna förbättras. Samhällsorgan som har det operativa och administrativa ansvaret för olika slag av statlig räddningstjänst kan vidare få samordningsfunktioner som ger dessa organ en bättre överblick över de samlade resurserna. Det fordras också att något organ har ett övergripande ansvar för planering, utbildning och utvecklingsarbete som syftar till att underlätta samordningen inom räddningstjänsten i dess helhet. Räddningstjänsten är en mycket viktig samhällsuppgift. Kommittén anser från den utgångspunkten att ansvaret för genomförandet av verksamheten i princip skall ligga på samhällets egna organ. När speciella skäl föreligger skall samhället enligt kommitténs förslag emellertid kunna ålägga företag som bedriver särskilt riskfylld verksamhet att hålla en viss egen skyddsorganisation. Sådana resurser med och utrustning kan vara personal en mycket betydelsefull förstärkning av den kommunala räddningstjänsten vid olyckor både inom och utanför företagens anläggningar. Kommittén förutsätter att det i sådana fall sker ett nära samarbete mellan företagen och samhällets räddningsorgan. Även i vissa andra fall bör räddningsorganen när särskilda skäl föreligger kunnaanlita enskilda företags resurser för speciella uppgifter inom räddningstjänsten, t ex i samband med bekämpning av olja eller kemikalier. Ett decentraliserat ansvar för räddningstjänsten fordrar enligt kommitténs mening någon form av statlig tillsyn som främjar likformigheten i systemet. Den är angelägen för att samhället skall kunna ge människor en grundtrygghet mot olyckor oavsett var de bor eller arbetar. Likformighet i organisation, arbetssätt och resurser för räddningsorgan av varierande slag, i skilda områden och med olika huvudmän behövs också för att samarbetet mellan räddningsorganen skall fungera bra. Inom de myndigheter som har uppgifter i den statliga räddningstjänsten finns styrmedel för att de centrala organen skall kunna påverka den egna regionala och lokala organisationen så att olika enheter i verksamheten kan samarbeta. Den lokala organisationen kan normalt också av den styras regionala. Förutsättningarna för en påverkan från ett centralt organ är

annorlunda när det gäller kommunernas ansvar för

räddningstjänsten. Samma sak gäller landstingskommunema och deras ansvar för sjuktransportverksamheten. Kommuner och landstingskommuner skall så långt möjligt själva besluta om sina angelägenheter. statsmakterna har relativt nyligen fastställt riktlinjer för ökad kommunal självstyrelse och minskad byråkrati. Riktlinjerna syftar till att begränsa möjligheterna till statlig tillsyn av kommunal verksamhet. Enligt kommitténs mening är det nödvändigt att finna ett system som gör att staten utan en onödig detalj granskning kan se till att kommuner och landstingskommuner genom en effektiv organisation ger

Samordning och ledning av den kommunala räddningstjänsten 255

människor den som är avsikten med räddningstjänsten och trygghet sjuktransportverksamheten.

7.2 Den kommunala räddningstjänstens lokala orga-

nisation

7.2.1 Huvudlinjer i organisationen

Genom att utveckla den kommunala räddningstjänsten är det möjligt för samhället att tillgodogöra sig fördelarna med ett decentraliserat ansvar för räddningsinsatserna. Enligt kommitténs överväganden i principbetänkandet är möjligheterna till en lokalt förankrad organisation ett starkt motiv för att behålla det kommunala huvudmannaskapet för denna del av räddningstjänsten. Det nuvarande nätet av stationer för heltids- och deltidsbrandkårerna och för brandvärnen kan på flera hålla komma att förändras genom en utvecklad samverkan mellan kommunerna. Lokala svårigheter att rekrytera deltidspersonal- sådana svårigheter kan uppstå efter nedläggningar av industriföretag som starkt dominerar sysselsättningen på en ort- kan också komma att påverka lokaliseringen av resurserna. Kommittén bedömer emellertid att det geografiska mönstret i den kommunala räddningstjänsten i stort kommer att kunna hållas intakt. Det innebär att många deltidsanställda med god lokalkännedom på framför allt mindre orter även i fortsättningen kommer att komplettera heltidspersonalen på större orter. Utbildning och utrustning kommer att kunna anpassas till de speciella riskerna för olyckor på den egna orten och till möjligheterna att lokalt eller regionalt få förstärkningar. Behovet av en lokal förankring innebär slutligen att kommunens förtroendevalda bör ha ett betydande inflytande över verksamhetens planering och organisation.

7.2.2 Regionindelningen

Kommitténs tidigare överväganden

Kommittén anser som har framhållits att möjligheterna till anpassning efter lokala förhållanden är en styrka i den kommunala räddningstjänstens organisation. Som kommittén betonade i principbetänkandet är det emellertid angeläget med ett system som stimulerar kommunerna att samverka med varandra i räddningstjänsten. Som ett led i förbättringen av detta samarbete föreslog kommittén en indelning av landet i räddningsregioner. För att systemet skulle få stadga föreslog kommittén att regionindelningen skulle fastställas av regeringen eller av den myndighet som regeringen utser. Arbetet med utformningen av regionerna skulle däremoti allt väsentligt ske i länen - ett nära samarbete mellan kommunerna genom och länsstyrelsen. Kommunerna skulle själva därefter besluta om den omfattning som samarbetet skulle ha och om tidpunkten för genomförandet.

256 Samordning och ledning av den kommunala räddningstjänsten

Som en följd av den planerade kommunanknutna civilförsvarsverksamheten kommer en indelning som sannolikt i hög grad motsvarar de nuvarande civilförsvarsområdena att fastställas för de s k

kommungränsövergripande

civilförsvarsåtgärderna. Enligt kommitténs bedömning i principbetänkandet är det angeläget att samarbetsregionerna blir desamma i fred och krig. Skillnader i planläggning och bemanning mellan dessa båda situationer minskar den totala räddningseffektiviteten. Civilförsvarets samarbetsområden kommer att fastställas av statliga organ. Allt talar för att avgränsningen av dessa kommer att prägla den regionindelning som behövs för fredsräddningstjänsten. Den föreslagna statliga fastställelsen av räddningsregioner för samverkan i fred skulle säkerställa att även fredsräddningstjänstens krav på regionindelningen blev tillgodosedda, ansåg kommittén. Många remissinstanser har i sina yttranden över betänkandet uttalat sig för en utvecklad samverkan och för systemet med en statligt antagen regionindelning. Det gäller bl a de länsstyrelser och centrala statliga myndigheter som har yttrat sig, ett antal kommuner och de fackliga organisationerna. Svenska kommunförbundet och flera kommuner stöder förslaget om ett ökat samarbete men vänder skall fastställas sig mot att gränserna av ett statligt organ. Kommunförbundet vill medverka till att en regionindelning kommer till stånd helt i kommunernas regi genom förbundets länsavdelningar.

Svenska kommunförbundets uppdrag till länsavdelningarna

Svenska kommunförbundet har sedan resmissyttrandet avgavs uppmanat sina länsavdelningar att initiera överläggningar mellan kommunerna så att det senast den 1 juli 1984 föreligger en rikstäckande regionindelning för kommunal samverkan i räddningstjänsten. Regionavgränsningen skall skapa den grundläggande förutsättningen för en av samarbetet. utveckling Avsikten är att möjligheterna till en samverkan i nästa steg skall utredas inom de olika regionerna och erfarenheterna av det utökade samarbetet efter hand kunna spridas till andra regioner. Kommunförbundet bedömer att den avvägning mellan fredsräddningstjänstens och krigsräddningstjänstens behov som är nödvändig skall ske i samband med regionindelningen. En lägesrapport som kommunförbundets räddningstjänstsektion utarbetade i september 1983 visar att det hittills genomförda arbetet i de allra flesta länen har resulterat i förslag till samarbetsregioner som kommunerna i mycket stor utsträckning ställer sig bakom. Även länsstyrelserna har i allmänhet deltagit i arbetet och stöder förslagen. I flertalet län kommer regionindelningen sannolikt i god tid före den 1 juli 1984 att vara fastställd genom beslut i de olika kommunerna. Även på några håll där avgränsningen för närvarande möter problem bedöms det vara möjligt att nå samstämmighet inom den utsatta tiden. med indelningen Svårigheter föreligger så långt nu kan förutses endast i Malmöhus län och i Göteborgs och Bohus län framför allt gäller det områdena närmast Malmö och Göteborg. I båda dessa områden bedöms det för närvarande vara ovisst om kommunerna kommer att kunna träffa överenskommelser om regioner som kan utgöra en bas för ett fungerande samarbete. Det förhållandet att det på några håll i landet framstår som naturligt att organisera ett samarbete också mellan kommuner

Kommunerna i KARLSTADS RÄDDNINGSREGION överväger att specialisera kunnande och tekniska resurser vid sidan om grundskyddet. Enligt ett preliminärt förslag skall räddningstjänsten i Hammarö kommun .särskilt vid olyckor med farligt gods, Grums kommun åt räddningsägna sig åt skyddet åtgärder till sjöss, Kils kommun åt räddningstjärzst vid tågolyckor och Forshaga kommun åt .skogs- Karlstads konununs uppgift blir att samordna och att hälla basresurser inom regionen. brandbekâmpning.

& www, owvøwtv//oøwwwmxrr

(v

Räddningstjänstens arbete ford-

rar ofta special/resurser. De!

gäller bl a vid râgolyckor och olyckor vid transport av farligt gods.

Samarbete mellan polis, ambulans, läkare och kommunala räddningsorgan är vanligt i räddningstjänsten - som här vid en trafikolycka intill Brahehus, på riksväg E 4 norr om Gränna.

Snöovädren i Skåne vintern 1978/79 visade att det behövs en planering för samhällets insatser vid allvarliga störningar i viktiga samhâllsfunktioner.

och av den kommunala räddningstjänsten 257

Samordning ledning

i olika län kan enligt lägesrapporten medföra problem med hänsyn till samordningen mellan civilförsvaret och fredsräddningstjänsten.

Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras

Enligt kommitténs mening ligger det ett stort värde i att staten och kommunerna blir eniga om förfarandet i samband med avgränsningen av regionerna och om principerna för samarbetets syfte och innehåll. Kommittén kan mot den bakgrunden ansluta sig till uppfattningen att regionindelningen för fredsräddningstjänsten skall utformas och avgränsningen slutligt också avgöras av kommunerna själva. Remissyttrandena över principbetänkandet från många kommuner och den diskussion om samverkan som för närvarande pågår i olika delar av landet visar att det finns underlag för en optimistisk bedömning av regiontänkandet och av den utökade samverkan mellan kommuner samt mellan kommunala och statliga räddningsorgan som regionindelningen syftar till. Kommittén anser att det finns skäl för statsmakterna att i dessa avseenden ha stora förväntningar på kommunerna. Även med en i stora drag positiv bedömning av regionsamarbetets utveckling kommer det emellertid att föreligga problem med avgränsningen på en del håll. För samordningen av planeringen för freds- och krigsräddningstjänsten är det särskilt viktigt att arbetet med regionindelningen kommer att ske inom den av kommunförbundet föreslagna tidsramen. För de sannolikt enstaka områden där resultatet dröjer eller där övervägandena leder till en från olika utgångspunkter klart olämplig avgränsning anser kommittén att regeringen skall ha möjligheter att fastställa räddningsregioner. Kommittén anser att detta bör ske när det är uppenbart att en regionindelning annars inte kommer till stånd-eller när de berörda kommunerna genom den indelning som har beslutats inte i tillräcklig grad tillvaratar möjligheterna till samarbete. En annan grund för det statliga ingripandet bör kunna vara att den på frivillig grund uppnådda regionavgränsningen i ett område i hög grad bedöms försvåra samordningen mellan kommunal och statlig räddningstjänst. Kommittén föreslår att länsstyrelserna får till uppgift att följa kommunernas arbete med regionindelningen i länen. En länsstyrelse skall efter samråd med det centrala räddningstjänstverket kunna begära att regeringen prövar indelningsfrågan i de fall där detta är angeläget för utvecklingen av samarbetet mellan kommunerna eller mellan berörda kommuner och statliga räddningsorgan. En bestämmelse som ger länsstyrelserna och regeringen att ingripa i arbetet med regionavgränsningen har införts i befogenheter kommitténs förslag till lag om samhällets räddningstjänst. Ett av problemen i arbetet med avgränsningen av räddningsregionerna gäller, samarbetet mellan kommunerna över en länsgräns. _somhar framgått, Kommittén har i principbetänkandet framhållit att regioner i undantagsfall bör få omfatta kommuner från olika län. Att kommittén har önskat inskränka möjligheterna till dessa undantagsfall beror på att regionerna, som har framhållits, bör vara desamma för civilförsvaret och räddningstjänsten i fred och att ett samarbete över länsgränser i hög grad komplicerar organisationen för civilförsvarets del.

258 Samordning och ledning av den kommunala räddningstjänsten

Kommunförbundets lägesrapport visar att det i allmänhet finns mycket goda förutsättningar för att regionerna skall bli lika för verksamheten i fred och krig. Problem av större betydelse i det här sammanhanget föreligger i stort sett endast vid länsgränserna. Enligt kommitténs mening är det emellertid inte rimligt att bryta sönder ett kommunalt samarbete över länsgräns som redan förekommer inom fredsräddningstjänsten och som fungerar väl. Ale och Kungälvs kommuner är ett exempel på kommuner med

en sådan fungerande samverkan - Gävle och Älvkarleby kommuner ett

annat. Kommittén bedömer det angeläget ekonomiskt sett och för räddningstjänstens effektivitet att ett samarbete i några fall kan ske också mellan kommuneri två olika län. Om det från civilförsvarssynpunkt inte är möjligt att i den kommungränsövergripande civilförsvarsverksamheten arbeta över länsgränser föreslår kommittén att fredsräddningstjänstens regioner i ett fåtal områden där det finns särskilda skäl skall kunna avvika från civilförsvarsregionerna. Kommittén bedömer att möjligheterna till ett rationellt samarbete ifred väger tyngre än behovet att ha en för freds- och krigsorganisationen helt gemensam regionindelning. Kommitténs förslag innebär en viss dubblering av planeringen i dessa områden. Kostnaderna för detta blir emellertid mycket begränsade och vägs upp av de ekonomiska fördelarna för fredsräddningstjänsten av att detta redan påbörjade samarbete kan bibehållas och om möjligt utvecklas vidare.

7.2.3 Vad skall samarbetet innehålla?

Det innehåll som en utvecklad samverkan mellan kommuner i räddningstjänsten skulle kunna få har kommittén relativt ingående behandlat i principbetänkandet. Principerna illustrerades med exempel från tre samarbetsregioner i Stockholms, Örebro respektive Västerbottens län. Efter arbetet med avgränsningen av regionerna fordras det en systematisk genomgång av de möjligheter till gemensamma lösningar som föreligger på olika håll. Att identifiera och värdera dessa möjligheter måste vara en uppgift för de enskilda kommunerna. Statliga organ kan bidra till den utveckling som eftersträvas genom att visa på olika vägar till ett ökat samarbete. En utvecklad samverkan kan komma att innebära att fler kommuner än hittills bygger upp en gemensam räddningstjänstorganisation, framhöll kommittén vidare i principbetänkandet. I områden där förutsättningar med hänsyn till olika lokala förhållanden saknas för en sådan långtgående lösning bör det vara naturligt för kommunernas räddningsorgan att samarbeta om ett urval av resurser eller arbetsuppgifter. Den samverkan i enklare former som det i andra fall är möjligt för två eller flera kommuner att skapa bör i allt väsentligt avse resurser eller arbetsuppgifter ur följande katalog: (1) Personal för administrativ ledning - Räddningschef - Vice räddningschef(er) -

Övrig ledningspersonal

(2) Operativ ledning och styrkor i beredskap - Befälsfunktion med ett gemensamt uppgiftsförråd (ledningscentral)

och av den kommunala räddningstjänsten 259

Samordning ledning

- Sambandsorganisation - för första insats Utryckande styrka - Reservstyrka (3) Inköp och underhåll av materiel Specialfordon (t ex kranbil och ledningsbuss) - Båtar l Brandslang Olje- och kemskyddsutrustning Sambandsutrustning - av skadade och sjuka i terrängen Sjukvårdsmateriel för transporter - Annan teknisk utrustning (bl a för räddningstjänsten i krig)

(4) Utbildning och övningar - av verksamheten Uppläggning - Utrustning -

Övningsplatser

- Ledning av utbildning och övningar

(5) Planering - Uppläggning av planeringen - Genomförande

(6) Förebyggande åtgärder - av verksamheten Uppläggning - Genomförande

(7) Övriga åtgärder

- Rekrytering av personal - Intern och extern information

Genom ett utvecklat räddningstjänstsamarbete enligt kommitténs förslag bör det vidare bli möjligt för alla kommuner i landet att få tillgång till brandingenjörsutbildad personal i den administrativa och operativa ledningen för räddningstjänsten. Särskilt för planering av verksamheten och för utbildning och förebyggande åtgärder kommer denna utökade kompetens att kunna få stor betydelse, framhöll kommittén redan i det tidigare betänkandet. Kommittén kallar ett samarbete inom enskilda regioner - framför allt insatser med utryckande styrkor - för primärsamverkan. Andra former av samverkan, tex planläggning, förebyggande åtgärder, inköp och administration, kommer kommunerna sannolikt i en del fall att kunna organisera både effektivare och ekonomiskt fördelaktigare i förhållandevis stora områden, omfattande flera regioner. Det finns mot denna bakgrund ett utrymme också för en sekundärsamverkan mellan kommuner i olika regioner där en primärsamverkan har vuxit fram. Denna sekundärsamverkan kommer framför allt att kunna omfatta de ovan redovisade uppgifterna som inte ingår i utryckningstjänsten. Kommittén vill understryka att det är viktigt med flexibilitet i övervägandena om samarbetets innehåll- att kommunerna för olika samverkansuppgifter finner skilda former för samarbete på olika regionala nivåer när detta behövs. Kommittén vill framhålla att det i områdena vid riksgränsen - tex i

260 Samordning och ledning av den kommunala räddningstjänsten

Öresunds-området, norra Bohuslän, Dalsland, Värmland, Jämtland och Tornedalen - kan vara naturligt att söka samarbete med kommuner i de andra nordiska länderna.

7.2.4 Organisatoriska former för samordningen

När det gäller formerna för samordning av räddningstjänsten i regionerna förklarade kommittén i principbetänkandet att det oavsett samarbetets omfattning kommer att fordras något slag av organisation för de förtroendevalda från samverkande kommuner som på politisk nivå reglerar det samarbete som skall bedrivas. En sådan organisation kan bestå av en enkel samarbetsgrupp med uppgift att tex stämma av i budgetarbetet mellan de berörda kommunerna. Samverkan kan också organiseras i ett kommunalförbund med egna beslutande och förvaltande organ. Oberoende av om samarbetet sker i en helt gemensam organisation eller inte, är det nödvändigt att det i varje region för primärsamverkan etableras någon form av samordning i den administrativa ledningen av räddningstjänsten. Som kommittén konstaterade i det tidigare betänkandet kan en sådan samordning organiseras genom att (1) Räddningschefen (ev också en eller flera vice räddningschefer) är gemensam för kommunerna i regionen; (2) Räddningscheferna i de olika kommunerna bildar en lednings- eller samordningsgrupp.

För närvarande tjänstgör flera brandchefer (räddningschefer) i landet inom två kommuner med i övrigt skilda räddningstjänstorgan. En sådan lösning, som alltså motsvarar det första alternativet, är administrativt enkel. Brandchefen har samma befogenheter i båda kommunerna och kan förbereda eller fatta de beslut som fordras i planläggningen och i det förebyggande arbetet för att resurserna i regionen skall kunna tillvaratas på ett så effektivt sätt som möjligt. Möjligheter finns bl a att specialisera arbetsuppgifterna för den övriga ledningspersonalen och att planera användningen av lokaler och materiel så att uppgifterna fördelas mellan de olika kommunerna på ett sätt som gagnar både ekonomin och effektiviteten i verksamheten. Idet andra alternativet, som innebär ett kollektivt samordningsansvar, är det administrativt sett svårare att utveckla och organisera samarbetet än om 1 I betänkandet (Ds C kommunerna utser en person att leda verksamheten. Personalpolitiska och 1983:15) Kommunalförbund har föreslagits en andra skäl kan emellertid tala för en samordningsgrupp. Även en sådan organisatoriskt sett en- grupp kan enligt kommitténs mening få betydelse för strävandena att göra klare variant av kommuplanläggningen och det förebyggande arbetet effektivare. Genom en nalförbund än den nuvasamordnad planläggning blir det möjligt att för räddningstjänstinsatser rande. Förslaget syftar till att kommunerna i gemensamt använda personalen och därmed att till en del specialisera den. forsättningen också skall Kommittén anser det naturligt att räddningschefen i den kommun inom en kunna bilda kommunalregion som har de största resurserna utses att leda gruppens arbete. förbund som har endast ett beslutande och verk- När det sedan gäller det operativa arbetet i räddningstjänsten inom ställande organ, en för- regionen skall varje räddningschef liksom för närvarande ha ansvaret för bundsdirektion. insatserna inom sin egen kommun. Kommunerna skall emellertid på initiativ

och ledning av den kommunala räddningstjänsten 261 Samordning

av samordningsgruppen kunna avtala om att en av regionens räddningschefer i situationer som kräver samlade insatser i regionen skall leda och samordna räddningsinsatserna. Normalt kommer ledningen däremot att ligga på personal i den kommun där olyckan har inträffat. Enligt kommitténs mening bör kommunerna välja den form av adminstrativ och operativ samordning som är mest lämplig med hänsyn till förhållandena i respektive samarbetsregioner. l situationer när det fordras en samordning av räddningsarbetet i ett större område har länsstyrelsen möjligheter att överta ledningen och utse en räddningsledare. Länsstyrelsens ingripande kan behöva ske vid insatser i samband med olyckor som berör flera räddningsregioner. För att underlätta och förenkla det statliga regionala räddningsorganets ställningstaganden i sådana situationer anser kommittén att länsstyrelsen även utan att formellt överta ledningen skall kunna utse räddningsledare. Länsstyrelsens övertagande kan därmed begränsas till de speciella händelser med mycket omfattande verkningar som kräver också annat slag av samordning än som räddningsledaren kan svara för. Eftersom samarbetsregionerna, som kommittén anser, skall vara desamma i fred och krig blir samordningsgruppens uppgifter också i huvudsak lika i de båda situationerna. Sannolikt kommer krigssituationens ökade krav emellertid att fordra ett större ansvar för den regionledning som eventuellt har blivit utsedd att i fred i vissa lägen samordna de operativa räddnings- Beslut måste kunna fattas som blir bindande för de berörda tjänstinsatserna. kommunerna. Detta bedöms inte kunna ske inom ramen för den nuvarande kommunallagstiftningen. Formerna för regionledningens beslut i krig har behandlats av provplanläggningskommittén (Fö 1982:04) - civilförsvaret och

kommunerna (Pro CK) mot bakgrund av den genomförda provplanläggning-

en för den kommunanknutna civilförsvarsverksamheten1. Ytterligare överväganden kommer att ske i arbetet inom utredningen (Kn 1982:04) för av den kommunala beslutsprocessen m m under beredskap och översyn krig. Kommittén vill slutligen framhålla att förberedelser skall ske också för den samverkan mellan den kommunala räddningstjänsten och övriga, som regel statliga organ som deltar med sina resurser i räddningstjänsten. De riktlinjer för samverkan som föreslås i detta betänkande bör antas av statsmakterna som underlag för de statliga och kommunala myndigheternas gemensamma 1 Resultatet av Pro CKs arbete. Kommittén återkommer arbete har redovisats i till denna fråga i avsnitten om räddningsbetänkandet (Ds Fö tjänstens organisation på länsnivå och på central nivå i detta kapitel och i de 1983:10) Kommunerna följande kapitlen med överväganden om olika former av statlig räddnings- och Civilförsvaret, Ledtjänst och om medverkan från de organ som på olika sätt biträder den ning och planläggning kommunala och statliga räddningstjänsten. på lokal nivå.

262 Samordning och ledning av den kommunala räddningstjänsten

7.3 av den kommunala

Dimensionering räddningstjänstens personella resurser

7.3.1 Kommitténs synpunkter på nuläge och utvecklings-

tendenser

Den kommunala räddningstjänsten fungerar i allmänhet bra, framhöll kommittén i sitt tidigare betänkande, i lägen när räddningstjänststyrkorna skall bekämpa skador i samband med som inträffar tex olyckor ofta, brandskador i bostäder, mindre industribränder och vägtrafikolyckor. av de anställda känner emellertid en osäkerhet inför Många flera andra slag av olyckor, framför allt sådana som sker sällan. Orsaker, förlopp och verkningar gåri dessa fall ofta inte att förutse» det gäller vid t ex olyckor med kemikalier eller andra farliga ämnen. Stora och omfattande oljeutflöden skogsbränder kan det också vara svårt för räddningsorganen att bekämpa effektivt. Trots bristerna upplever en mycket stor del av de anställda i räddningstjänsten att de gör ett bra arbete. Det är ovanligt med kritik mot verksamheten från allmänheten och massmedia. Kommittén pekade vidare i principbetänkandet på att skillnader i riskerna och i de ekonomiska resurserna har lett till stora olikheter i räddningstjänstens omfattning och organisation mellan kommuner av olika storlek. Anpassningen till de varierande lokala behoven har emellertid medfört skillnader i omfattningen av räddningstjänstens personella och materiella resurser också mellan de till folkmängden mindre kommunerna. Olyckorna varierar lokalt i antal och svårighetsgrad. Olikheter förekommer till en del också i kommunernas bedömningar av vilka risker som föreligger och vilka olycksförlopp som skall kunna bekämpas effektivt. Som har framgått av redovisningen i principbetänkandet orsakar dessa olikheter en betydande spännvidd i kostnaderna per invånare för räddningstjänsten mellan olika kommuner. Sådana ojämnheter i kostnaderna mellan kommuner förekommer också inom andra kommunala områden, även de som i likhet med räddningstjänsten är specialreglerade. Enligt den kartläggning av den kommunala räddningstjänstens resurser som kommittén genomförde våren 1980 hade kommunerna knappt 4 500 heltidsanställda brandmän och brandbefäl. Antalet deltidsanställda brandmän och brandbefäl uppgick samtidigt till något mer än 13 200. Den kommunala räddningstjänstpersonalen har sedan tidpunkten för kartläggningen utökats inom det hundratal kommuner som har styrkor baserade på heltidsanställda. För att senast den 1 januari 1982 kunna genomföra den avtalade arbetstidsförkortningen för heltidsanställd personal skulle kommunerna enligt gjorda beräkningar ha behövt utvidga sin räddningsorganisation med totalt omkring 1 000 brandmän och brandbefäl eller drygt 20 %. Nyanställningarna bedömdes i många kommuner medföra väsentligt stigande kostnader för räddningstjänsten. Genom rationaliseringar i organisationen kunde reduceras beredskapen på flera håll emellertid med någon eller 1Resultaten av kartlägg- man och några utökningen uppgick i praktiken till sammanlagt ca 700 ningen redovisas i prinbrandmän och befäl. Under senare år har även beredskapen med deltidsanciptänkandet (SOU 1981:82) Samhällets ställd räddningspersonal minskat i många kommuner. Sådana rationaliseräddningstjänst. ringsåtgärder har i nägra fall inneburit att kommunerna helt avvecklat

Samordning och ledning av den kommunala räddningstjänsten 263

brandstationer med beredskap för deltidsanställda brandmän och befäl. En effektiv räddningstjänst fordrar en organisation som begränsar insatstiderna. Den kommunala räddningstjänstens styrkor måste vara spridda på ett sådant sätt och personalen ha en sådan beredskap att styrkorna hinner fram till skyddsobjekten och kan påbörja insatserna inom de tider som statens brandnämnd för närvarande rekommenderar för olika slag av bebyggelse. Samtidigt är det nödvändigt att den första insatsen sker med så stora styrkor att det finns praktiska möjligheter att vid de vanligast förekommande olyckorna rädda människor, egendom och miljö. Styrkorna måste vidare ha den utbildning som i allmänhet fordras för insatser vid olika typer av olyckor. Kraven på framför allt storlek och insatstider syftar i första hand till att styrkorna skall kunna rädda liv, vilket alltid har varit räddningstjänstens främsta uppgift. Styrkorna skall också kunna ingripa för att begränsa skador på egendom och i miljön - i den utsträckning som är rimligt med hänsyn till beredskapens omfattning. Det har länge varit accepterat att den personal som skall finnas tillgänglig omedelbart vid larm inte dimensioneras efter behoven av första insats vid mycket stora industribränder eller andra omfattande olyckor. Styrkorna måste däremot vara så dimensionerade att räddningstjänstens anställda, för de insatser som kommunen begär av dem, inte behöver ta onödiga risker i arbetet. Kommittén bedömer att storleken på den kommunala räddningstjänstens styrkor i beredskap - med den nuvarande standarden på räddningstjänstens tekniska utrustning och de förebyggande åtgärderna -i allmänhet ligger på en rimlig nivå. Möjligheter till rationaliseringar som kan leda till minskningar i styrkorna kommer sannolikt även i fortsättningen att föreligga i en del kommuner. Men resurserna kommer också att behöva kompletteras, t ex på orter där det redan nu brister. Förstärkningar kan även bli nödvändiga där riskerna för olyckor regionalt eller lokalt kommer att öka. Förutsättningarna för att bygga ut den kommunala verksamheten kommer emellertid att under de närmaste åren vara mycket begränsade ekonomiskt sett. Det kan mot den bakgrunden bli svårt att utöka beredskapen inom räddningstjänsten. På många håll bör en utveckling däremot kunna ske genom samverkan mellan kommuner och genom ökat utnyttjande av övriga resurser i samhället som förstärker de egna insatserna, tex industribrandkårerna, de militära förbandens räddningsresurser och vapenfria tjänstepliktiga som utbildas för räddningstjänst. Som närmare framgår av överväganena i kapitel 11 föreslår kommittén att möjligheterna för den kommunala räddningstjänsten att använda andra personella resurser än de egna skall förbättras. I enstaka fall där styrkorna även med dessa förbättringar inte bedöms räcka till bör det efter avvägningar mellan olika behov i den kommunala verksamheten vara möjligt att i viss utsträckning utöka organisationen och höja beredskapen. Behovet av att förstärka den kommunala räddningstjänstens personella resurser får bedömas med hänsyn till den utveckling av tekniken för skadebekämpningen som pågår. Även den minskning av antalet olyckor och deras verkningar som kan bli resultatet av förbättringarna i den förebyggande verksamheten påverkar självfallet bedömningen av räddningsstyrkornas storlek. Avvägningen mellan de förebyggande åtgärderna och storleken på

264 Samordning och ledning av den kommunala räddningstjänsten

den beredskap som skadebekämpningen fordrar bör kommitténs enligt mening ske på ett mer systematiskt sätt än som hittills i allmänhet har varit fallet. Genom sådana bör det efter hand avvägningar bli möjligt att mer allmänt förbättra det förebyggande arbetet mot olyckor. Principerna för den kommunala räddningstjänstens dimensiopersonella nering har diskuterats i olika under senare år. De senast sammanhang tillämpade reglerna för beräkning av storleken på styrkorna i beredskap är från år 1965. Både förhållandena i samhället- bl a den s k räddningstjänsttopografin - och räddningstjänstens uppgifter har förändrats mycket sedan dess. Statens brandnämnd har utarbetat ett förslag till riktlinjer för den kommunala räddningstjänstens dimensionering till dessa anpassade nya förutsättningar. Även inom ramen för Brandforsks verksamhet har ett arbete påbörjats som är avsett att resultera i modeller för bedömning av den storlek som räddningstjänstens styrkor bör ha. Kommittén i de följande avsnitten redogör för de tidigare reglerna för dimensioneringen och för brandnämndens förslag till nya riktlinjer samt redovisar sina egna överväganden i dessa frågor.

7.3.2 Tidigare riktlinjer för av den kommunala dimensionering räddningstjänstens styrkor i beredskap

Statens brandinspektion utarbetade år 1965 efter samråd med kommunförbunden och de fackliga organisationerna en modell för beräkning av den minsta storlek som styrkorna i beredskap borde hal. Beräkningen omfattade också de förstärkningar med personal som skulle krävas. Brandinspektionens beräkningsmetod utgick från den dåvarande brandlagens krav på att en förhållandevis av svårare lägenhetsbränder hög frekvens inom ett släckningsområde skulle motsvaras av styrkor med personella och materiella resurser som kunde bemästra dessa bränder. Modellen avsåg förhållandena inom tätorter med s k grupp I-bebyggelse och ett invånarantal på mellan ca 25 000 och 85 000 personer. Det samband mellan invånarantal och storleken på styrkan i beredskap som redovisas i figur 7.1 var baserat på erfarenheter från släckning av bränder i bostadslågenheter i ett antal kommuner åren 1961-63. Brandinspektionen framhöll att det inte var möjligt att på ett fullt objektivt sätt bestämma hur styrkorna i beredskap skulle variera med invånarantalet, men att det redovisade sambandet ändå kunde bedömas som skäligt. Lägenhetsbränderna borde emellertid inte enbart vara avgörande för storleken på styrkorna i beredskap. Brandinspektionen ansåg att invånarantalet skulle korrigeras för (1) Graden av industrialisering;

(2) Brandfarligheten i bebyggelsen samt förekomst av hamn, l Statens brandinspeksjukhus m m; tion. Anvisningar för b°äki“8 av Vaktstyrkas värde från kulturhistorisk (3) Bebyggelsens synpunkt. och beredskapsstyrkas storlek i medelstora och . . . . .. . . Större tätorter med Korngenngen skulle ske med ledning av numeriska varden pa de tre olika grupp Lbebyggeise faktorerna: Antalet industrisysselsatta återspeglade enligt brandinspektio- (Meddelande 1965:7). nen industrialiseringsgraden skulle bestämpå orten. Brandfarlighetsfaktorn

Samordning och ledning av den kommunala räddningstjänsten 265

Invánarantal korrigerat med hänsyn till brandriskförhållandena (Nk)

3 a”

Q .Q Q 1 00 000 s* s s s s* .s

80 000

60 000

40 OOC

20 OOC å

s”.

.s Figur 7.1 Sambandet 10000 mellan invånarantal och 6 7 8 9 10 1 1 12 13 14 storleken på styrkan i Antal man i styrkan i beredskap (V.) beredskap

mas genom subjektiva bedömningar av förhållandena på varje ort. Ytterlighetsvärdena representerade å ena sidan den välbyggda, moderna staden med den slutna kvartersbebyggelsen helt i sten och å andra sidan orten med stora sammanhängande områden av sluten bebyggelse i trä. Kulturbebyggelsefaktorn skulle också erhållas genom subjektiva bedömningar. Genom en brandteknisk analys av släckningsområdet bestämdes i nästa steg de insatstider som fordrades för skyddsobjekten inom området. Därmed kunde också den högsta tillåtna anspänningstiden anges för styrkan i beredskap. Förhållandet mellan styrkans storlek och insatstiden var enligt brandinspektionen ett uttryck för den insatsberedskap som fordrades. Förutom i beredskap skulle det finnas en minst lika stor styrkan förstärkningsstyrka. Anspänningstiden skulle emellertid vara längre och insatsberedskapen följaktligen mindre för denna styrka än för en lika stor styrka i beredskap. Summan av de erhållna värdena för de båda styrkorna

266 Samordning och ledning av den kommunala räddningstjänsten

jämfördes enligt modellen med den faktiska beräknad insatsberedskapen efter storleken på den personal som fanns i organisationen. Avsikten var att varje kommun med dessa värden som utgångspunkt skulle slutligen anpassa sitt brandförsvar till lokala och önskemål. En kortare förutsättningar anspänningstid för båda eller en av styrkorna än som egentligen fordrades innebar att personalen kunde reduceras. Omvänt medförde en förlängning av anspänningstiden att styrkorna fick utökas. I anvisningarna för tillämpning av modellen gjorde brandinspektionen emellertid flera förbehåll. att variera och Möjligheterna anspänningstiderna storlek var inte obegränsade. styrkornas Styrkan i beredskap fick i praktiken inte vara mindre än två tredjedelar av antalet man som hade erhållits genom den teoretiska beräkningen. Förstärkningsstyrkan fick inte vara mindre än tre man och vid beräkningen skulle hänsyn inte kunna tas till mer än 15 man i förstärkning. Slutligen gällde att anspänningstiden för förstärkningsstyrkan inte fick vara längre än 15 minuter. Statens modell för brandinspektions beräkning av styrkornas storlek tillämpadesi huvudsak så länge den tidigare brandlagstzftningen alltså gällde, fram till mitten av 1970-talet. Beräkningar gjordes av brandinspektionen som underlag för yttranden över förslag till ändringar i kommunala brandordningar. Även inom statens brandnämnd användes beräkningsmodellen under en tid för bedömningar av kommunernas till förslag brandordningar.

7.3.3 Statens brandnämnds till för dimen-

förslag riktlinjer

sionering av den kommunala i

räddningstjänstens styrkor beredskap

Bakgrund

Genom skrivelse den 5 juli 1978 underställde statens brandnämnd regeringen ett förslag till riktlinjer för dimensionering av den kommunala räddningstjänstens styrkor i beredskap. Som motiv för de nya riktlinjerna angav brandnämnden att tillämpningsområdet för statens brandinspektions anvisningar från år 1965 var begränsat till tätorter med mellan 25 000 och omkring 85 000 invånare, att kommunindelningen hade förändrats och att 1974 års brandlagstiftning hade medfört ökade uppgifter för den kommunala räddningstjänsten. Riksrevisionsverket uttalade iyttrande den 18 december 1978 att förslaget borde återremitteras till brandnämnden för ytterligare utredning av förslagets kostnader och andra effekter. Svenska kommunförbundet den avstyrkte förslaget 6 september 1979. Förbundet bedömde merkostnaderna som avsevärda och framhöll att det behövdes ett bättre underlag för bedömning av om dessa högre kostnader var motiverade. Regeringen överlämnade handlingarna i ärendet till räddningstjänstkommittén och uttalade att kommittén skulle överväga och lägga fram förslag i dimensioneringsfrågan.

Riktlinjernas innehåll

I förslaget till riktlinjer för dimensioneringen anger statens brandnämnd först de allmänna krav som skall ställas Brandnämnden på räddningsinsatsen.

och av den kommunala 267

Samordning ledning räddningstjänsten

att insatser för livräddning och brandsläckning i bostäder understryker liksom hittills bör vara avgörande vid bestämningen av brandförsvarets beredskap. Erfarenheten visar emellertid att de personalstyrkor som krävs för effektiva vid brandsläckning och livräddning i förstahandsingripanden bostäder räcker för en första insats även vid andra typer av räddningstjänst. brandnämnden måste riskerna för olyckshändelser inom kommu- Enligt nen kartläggas så det kan bedömas om även risker för annat än bostadsbrand för bedömningen av insatsbehovet. Som skall ha en avgörande betydelse exempel på faktorer i räddningstjänsttopografin som bör beaktas framhåller brandnämnden av industrialisering i kommunen. Av speciell graden är om företagen bedriver en särskilt riskfylld verksamhet eller om betydelse det finns en extremt farlig storindustri inom kommunen. Även brandfarlig tätbebyggelse. koncentrerad centrumbebyggelse, upplag av brandfarliga varor, trävaruområden eller annan bebyggelse med motsvarande risker kan motivera en större första insatsstyrka än som krävs vid bostadsbrand. Förhållandena i kommunen blir också avgörande för omfattningen av den särskilda befälsberedskapen, för den kompetens som räddningsledaren skall ha och för den utbildnings- och övningsverksamhet som brandstyrkan måste bedriva. Kommunens brandförsvar skall enligt brandnämndens inledningsvis allmänt formulerade krav ha sådan storlek och utformning att i första hand riskerna för människor i samband med bränder och andra olyckor i möjligaste mån elimineras och att i andra hand riskerna för skador på egendom och miljön blir minsta möjliga. Brandnämndens till riktlinjer innehåller vidare en modell för förslag numerisk beräkning av insatsberedskapen. Enligt denna modell är insatsberedskapen (Q) kvoten mellan styrkans storlek (N) och dess insatstid (I), dvs

0=?

Insatstiden är den tid som det tar från det en styrka larmas till dess den kan börja det egentliga räddningsarbetet. Insatstiden erhålls genom summering av anspänningstid, körtid och angreppstid. Anspänningstiden får som regel vara högst 1,5 minuter för en heltidsstyrka. För en styrka bestående av deltidsanställda kan den i allmänhet utgöra högst 5-10 minuter. Med angreppstid avses den tid som fordras på olycksplatsen bedömning av läget, beslut om åtgärder och framtagning av materiel -innan räddningsarbetet kan inledande effekter. Av Bilaga D, som innehåller en oavkorge åtminstone tad redogörelse för brandnämndens förslag, framgår vilka körtider som det är rimligt att kräva på olika slag av vägar och vilka angreppstider som kan fordras inom växlande typer av bebyggelse. För beräkning av insatsberedskapen utgår brandnämnden vidare från att det för några av de grundläggande arbetsuppgifterna i räddningstjänsten från fordras styrkor av en viss minsta storlek. Vid livräddning (L) utvändigt en byggnad med stege måste det finnas minst tre man. Rökdykning (R) fordrar också minst tre man. I båda fallen är antalet nödvändigt för att skall kunna upprätthållas. För en räddningspersonalens egen säkerhet enklare släckningsåtgärd (S) måste det finnas två man - en vid fordonspumstrålröret. Det fordras slutligen också en pen och en som hanterar räddningsbefälhavare (Rb) som leder arbetet.

268 Samordning och ledning av den kommunala räddningstjänsten

Med de redovisade grundkraven som utgångspunkt kommer brandnämnden fram till följande fyra typstyrkor: Typl: Rb+L+R+S=1+3+3+2 =9man Typ2: Rb+L+R =1+3+3 =7man Typ3: Rb+R+S =1+3+2 =6man Typ4: Rb+S+S =1+2+2 =5man

Brandnämnden påpekar att typstyrkorna, om de är tillräckligt stora, givetvis kan utföra även andra uppgifter än som har redovisats. Av fem man i 4 kan tre användas för typstyrka antingen en rökdykarinsats eller för utvändig livräddning. Sju man i typstyrka 2 kan i stället utföra flera släckinsatser samtidigt. Gemensamt för styrkorna gäller, att de för att kunna lösa sina uppgifter skall ha en modern och arbetsbesparande utrustning, och att personalen skall vara väl utbildad. För beräkningen av insatsberedskapen anger brandnämnden i nästa steg de insatstider som det är rimligt att kräva. Brandnämnden från de utgår rekommendationer som nämnden tidigare har angett för olika av slag bostadsbebyggelse. Dessa krav på insatstiden redovisas i följande sammanställning. Det skall understrykas att avsides enstaka inte liggande objekt påverkar inplaceringen av bebyggelsen i de olika klasserna.

Typ- Insats- Begyggelsens karaktär beteckning tid, minuter

I A 10 4 våningar i sluten kvartersbebyggelse samt friliggande byggnader med mer än 8 våningar I B 10 4-8 våningar i friliggande byggnader samt förtätad trähusbebyggelse II A 15 högst 3 våningar samt hotell, vårdhem m m om dessa tillsammans är minst tre eller om det totala antalet sängplatser är minst 75 II B 20 högst 3 våningar samt hotell, vårdhem m m om dessa är högst två och tillsammans har mindre än 75 sängplatser III 30 enstaka byggnader med högst 2 våningar, tex villor och fritidshus

Som framgår av följande sammanställning har brandnämnden därefter kombinerat typstyrkor med insatstiden i olika slag av bebyggelseområden. Brandnämnden har angett vilka räddningsingripanden som enligt dess bedömning i allmänhet skall kunna ske vid första insats i skilda av typer områden. Antaganden har vidare gjorts om storlek och insatstider för de förstärkningar som kan behövas. Med ledning av de angivna kraven på förstahands- och förstärkningsstyrkorna har brandnämnden slutligen också genom ett antal exempel för olika slag av bebyggelse räknat fram värden på beredskapen (Q). Dessa värden varierar inom olika gränser beroende främst på hur stora styrkor som har antagits behöva förstärka den styrka som gör

och av den kommunala räddningstjänsten 269 Samordning ledning

förstahandsinsatsen och vilka insatstider som skall gälla för förstärkningsstyrkorna. Bilaga D visar även på denna punkt mer i detalj hur beräkningarna har genomförts.

Bebyggelse- Typstyrka för Insatstid för lnsatsberedskap (Q) typ första insats, typstyrka, beräknad med ledning antal man (N) minuter (I) av den sammanlagda styrkan för första insats och förstärkningsstyrkan

De intervall för insatsberedskapen som har beräknats med exemplen som underlag föreslår brandnämnden skall ligga till grund för en dimensionering av det kommunala brandförsvaret. Som närmare framgår av redogörelsen i bilagan innebär ett värde på t ex 2,0 att sammanlagt 30 brandmän och befäl finns på olycksplatsen inom 30 minuter. Insatsberedskapen 0,55 motsvarar 15 man efter högst 45 minuter. Enligt brandnämnden bör kraven för samtliga bebyggelsetyper uppfyllas på ett sådant sätt att beredskapen liggeri närheten av det högre värdet i varje intervall. Detta kan emellertid vara svårt på en del håll, framför allt i Norrland, på grund av avstånd och körtider från orter med resurser som skall förstärka förstahandsstyrkan. I mindre tätorter med bebyggelse inom grupperna II B och III kan det vidare vara svårt att rekrytera personal på deltid för de erforderliga styrkorna och lägre värden måste även i sådana fall accepteras, framhåller brandnämnden i sitt förslag. Brandnämnden har vidare som exempel beräknat förslagets ekonomiska konsekvenser inom åtta län. Översatt till förhållandena i hela landet skulle räddningstjänsten räknat på beredskapen den 1 januari 1978 för samtliga kommuner ha behövt ytterligare omkring 400 brandmän och befäl i beredskap dygnet runt. Brandnämnden beräknar att denna ökade dygnetrunt-beredskap omsatt i antal personer skulle kräva ett tillskott på omkring

900 heltids- och ca 800 deltidsantällda. Beräkningen har skett med ledning av

de ändrade förutsättningar som den nu genomförda arbetstidsförkortningen innebär. De årliga kostnaderna för den redovisade pesonalökningen har beräknats till omkring 130 milj kronor (1983 års lönenivå). Till detta kommer kostnader för utbildning och den ytterligare materiel som skulle fordras. bedömning skulle omkring två tredjedelar av antalet Enligt brandnämndens kommuner i landet få svara för nästan hela Ökningen av antalet tjänster.

Remissinstansernas yttranden över förslaget

Som ett led i utformningen av sitt förslag inhämtade brandnämnden yttranden över en preliminär version av förslaget till riktlinjer för dimensionering av den kommunala räddningstjänstens beredskap. Sammanlagt 17

270 Samordning och ledning av den kommunala räddningstjänsten

myndigheter och organisationer redovisade synpunkter på förslaget. Till dessa hörde tio länsstyrelser som bifogade från 14 kommuner och yttranden en av länsavdelningarna inom Svenska kommunförbundet. Länsstyrelserna godtog de av brandnämnden föreslagna I flera av deras principerna. framhölls att det behövs riktlinjer yttranden för dimensioneringen. Länsstyrelserna hade emellertid också synpunkter på detaljerna i utformningen. För dessa detaljer åberopade länsstyrelserna i stor utsträckning de synpunkter med förslag till förändringar som kommunerna hade redovisat. Brandnämndens förslag tillstyrktes vidare i princip av Svenska kommunalarbetareförbundet, Svenska brandbefälets riksförbund, Brandmännens riksförbund och Försâkringsbranschens Service AB (FSAB). Även dessa remissinstanser framförde emellertid synpunkter på olika detaljeri förslaget. Riksrevisionsverket framhöll att en bedömning av de föreslagna riktlinjernas konsekvenser borde bifogas när förslaget skulle underställas regeringens prövning. Innan denna bedömning hade redovisats saknade riksrevisionsverket förutsättningar att bedöma Svenska förslaget. kommunförbundet framhöll att riktlinjerna skulle leda till avsevärda särskilt kostnadsökningar, för mindre och medelstora kommuner. Kommunförbundet förslaavstyrkte get. Brandnämnden tog fasta på en del av detaljkritiken och förändrade den ursprungliga versionen till riktlinjer för dimensioneringen. Till förslaget fogadesden beräkning av kostnaderna för den utökade som beredskapen riksrevisionsverket hade begärt. Resultaten av denna beräkning har redovisats i närmast föregående avsnitt.

Brandforsks projekt om metoder

för dimensionering

Sedan brandnämnden utarbetat sitt till för dimensioneförslag riktlinjer ringen av styrkorna i beredskap har frågan aktualiserats även i Brandforsks verksamhet. Ett av de forskningsprojekt som Brandforsk har påbörjat syftar till en utveckling av metoder för analys av räddningstjänstens effektivitet. Resultaten av denna analys skall kunna användas för optimering av styrkorna i organisationen. För utveckling av metoder för dimensionering fordras enligt Brandforsk både en allsidig och enhetlig statistik över räddningsinsatsema - det saknas för närvarande - och olika av slag studier om bl a räddningstaktik, insatspersonalens effektivitet vid olika slag av insatser och lokalisering av brandstationer. I syfte att skapa en kompetens har Brandforsk på området en förstudie för att kunna påbörjat kartlägga och analysera de situationer som fordrar ingripanden av den kommunala räddningstjänsten och genomförandet av själva insatserna. Av särskilt intresse för den inledande studien är bedömningar av räddningsinsatsernas frekvens, varaktighet och risker samt behovet av räddningsresurser. Enligt Brandforsk kommer det sannolikt att dröja minst fem år innan den påbörjade har resulterat forskningen i färdiga modeller för beräkning av storleken på styrkorna i beredskap. I det här sammanhanget skall nämnas att brandnämnden efter utformningen av det ursprungliga förslaget till riktlinjer för dimensionering har kompletterat sitt arbete. Som underlag för en mer samlad av bedömning riskerna för olyckor i en kommun har nämnden utarbetat en modell för

- Samordning och ledning av den kommunala räddningstjänsten 271

riskanalyser, avsedd att vägleda kommunerna i deras överväganden om storleken på räddningstjänstens beredskap.

Kommitténs bedömning och förslag

Kommittén bedömer det svårt att utforma ett system för dimensionering av de kommunala räddningsstyrkorna som tar hänsyn till kravet på en effektiv beredskap och samtidigt beaktar olikheterna i de lokala förhållandena. Detta gäller även när innehållet i riktlinjerna, som redan nu är fallet, inte skall vara bindande. Vid en bedömning av vilka räddningsstyrkor utöver miniminivån som en kommun eventuellt skall hålla måste hänsyn tas till de olika kommunala verksamheternas anspråk. För kommunerna är det vidare nödvändigt att pröva vilka åtgärder som kan vidtas för att de totala kostnaderna i det kommunala arbetet skall kunna hållas nere. Enligt kommitténs mening måste bedömningen av styrkornas storlek från dessa utgångspunkter vara förhållandevis flexibel. Med det perspektiv som gäller för utvecklingen av den offentliga verksamhetens kostnader och finansiering skulle flertalet kommuner sannolikt inte under överskådlig tid kunna tillämpa riktlinjerna fullt ut på det sätt som brandnämnden avsåg när de ursprungligen utformades. Kommittén anser att riktlinjer för dimensionering av räddningstjänstens styrkor i beredskap skall vara så nyanserade att det blir möjligt att beakta olikheterna i räddningsarbetet vid skilda slag av insatser, i olika miljöer och under växlande förutsättningar med hänsyn till bl a personalens kunnande. Emellertid är det inte bara styrkornas storlek som har betydelse för effektiviteten. Resultatet av räddningsarbetet blir en kombination av vad personalen presterar med sin utbildning och sina erfarenheter, arbetsledningens förmåga att organisera insatserna, omfattningen av säkerhetsåtgärderna och utrustningens tekniska kapacitet. Stora möjligheter till förbättringar av både räddningsmetoderna och materielen kommer med säkerhet att föreligga även i framtiden. Genom det utvecklingsarbete som Brandforsk har initierat kommer det vidare inom ett antal år att finnas ett mer allsidigt underlag för överväganden om räddningstjänstens effektivitet. Bedömningar av dimensioneringen fordrar inte minst en statistik över resurser och genomförda insatser som ger möjligheter till jämförelser mellan olika kommuner i landet. En sådan statistik saknas för närvarande. Enligt kommitténs mening är det naturligt att kommunerna och de för tillsynen ansvariga statliga organen avvaktar Brandforsks metodarbete innan de tar ställning till en så detaljerad modell för bedömning av styrkornas storlek som brandnämndens förslag utgör. Som de flesta remissinstanserna har framhållit i yttranden över brandnämndens ursprungliga version är det emellertid angeläget att det finns något slag av rekommendationer för dimensioneringen. Dessa rekommendationer skulle kunna utnyttjas av kommunerna tillsammans med den övriga kunskap och de erfarenheter av räddningstjänstens sätt att fungera som kommunerna fortlöpande samlar. Enligt kommitténs bedömning skulle det vara värdefullt om vissa av grundelementen i brandnämndens modell för beräkning av insatsberedskapen kunde gälla som allmänna råd vid dimensioneringen av styrkorna i beredskap.

272 Samordning och ledning av den kommunala räddningstjänsten

Kommittén syftar för det första på storleken av de insatstider som enligt förslaget bör tillämpas för olika slag av bebyggelse. En del av dessa insatstider utgör redan nu ett underlag för planering av beredskapen inom flertalet kommuneri landet. För det andra anser kommittén att de allmänna råden också bör omfatta beskrivningar av vad olika s k typstyrkor kan uträtta vid skilda slag av olyckshändelser. Det är särskilt viktigt att de delar av brandnämndens förslag som avser räddningspersonalens eget skydd beaktas vid dimensioneringen av räddningstjänstens insatsstyrkor. Som har redovisats kräver både rökdykarinsatser och livräddning med stege från utsidan av en byggnad en bemanning av viss storlek för att åtgärderna skall kunna genomföras på ett för räddningspersonalens egen säkerhet tillfredsställande sätt.

Bemanningen vid rökdykarinsatser

Frågan om personalens säkerhet vid rökdykarinsatser har tidigare behandlats i andra sammanhang. I ett meddelande år 1973 från statens brandinspektion - den dåvarande centrala räddningstjänstmyndigheten - framhölls att rökdykning enligt arbetarskyddsstyrelsen skall anses som riskfyllt arbete som kräver särskilda säkerhetsåtgärder. Rökdykare skall normalt arbeta parvis, uttalade brandinspektionen. I nödfall får ensam rökdykare under vissa förutsättningar sättas in för att rädda liv. För rökdykargruppen skall finnas en rökdykarledare som inte får tas i anspråk för andra uppgifter än övervakning av rökdykarna under den tid som rökdykning pågår. Arbetarskyddsstyrelsen förklarade att meddelandet när det gäller arbetarskyddsåtgärderna är att anse som av styrelsen utfärdade anvisningar till ledning för tillämpning av arbetarskyddslagen. Som svar på en fråga från Svenska kommunalarbetareförbundet uttalade arbetarskyddsstyrelsen år 1975 att det för en självständigt uppträdande brandstyrkai regel torde fordras 1 + 4 man vid en rökdykarinsats. Statens brandnämnd beslutade att nämndens kansli i sin handläggning av ärenden om brandordningar skulle beakta vad arbetarskyddsstyrelsen hade framhållit. Svenska kommunförbundet ifrågasatte emellertid i en skrivelse till regeringen om inte brandnämnden genom detta beslut hade kringgått bestämmelserna i den s k begränsningskungörelsen, som ålägger statliga myndigheter att underställa regeringen avgöranden som medför betydande kostnadsökningar för kommunerna. Kommunförbundet menade att arbetarskyddsstyrelsens och brandnämndens uttalanden hade påverkat dimensioneringen av insatsstyrkorna i flera kommuner, och att detta hade medfört väsentliga kostnadsökningar. Riksrevisionsverket (RRV) påpekade i yttranden till regeringen över kommunförbundets skrivelse att varken brandnämnden eller arbetarskyddsstyrelsen hade utrett kostnaderna och effekterna av anvisningen om minimistyrka vid rökdykarinsats. Myndigheterna hade således inte beaktat begränsningskungörelsen. Enligt RRV hade ett stort antal brandordningar utarbetats och fastställts av länsstyrelserna som om normen 1 + 4 man hade varit en tillämpningsföreskrift till arbetarskyddslagen. I några fall hade länsstyrelserna vägrat att fastställa kommunernas ursprungliga förslag, eftersom bemanningen understeg den redovisade storleken. RRV ansåg

Samordning och ledning av den kommunala 273 räddningstjänsten

emellertid inte att det var praktiskt möjligt att undanröja eller ompröva de

fattade besluten. En del av de oklarheter som hade föranlett det aktuella ärendet var eliminerade och några ytterligare åtgärder fordrades inte, framhöll RRV. Regeringen beslutade att RRVs yttrande skulle överlämnas till statens brandnämnd och att Synpunkterna skulle uppmärksammas i nämndens fortsatta arbete med utfärdande av föreskrifter, anvisningar och råd. I övrigt lämnade regeringen skrivelsen från Svenska kommunförbundet utan åtgärd. Statens brandinspektions meddelande från år 1973 om bemanning vid rökdykarinsats gäller enligt arbetarskyddsstyrelsen tills den har ersatts av

andra föreskrifter. Överväganden pågår sedan flera år inom arbetarskydds-

styrelsen för utformning av en ny tillämpningsförfattning om säkerhetsåtgärder vid rökdykning mm. I övervägandena deltar en arbetsgrupp med företrädare för statens brandnämnd, Svenska kommunförbundet och de fackliga organisationerna. Kommittén anser det mycket angeläget att arbetarskyddsstyrelsen skyndsamt slutför arbetet och att detta resulterar i bestämmelser som ger räddningspersonalen det skydd vid rökdykarinsatser som fordras.

Allmänna råd för dimensioneringen

Kommittén vill framhålla att rekommendationen om typstyrkor syftar till att visa hur stor personal som olika slag av insatser fordrar. Vilka krav som skall ställas på räddningstjänsten på en ort - om den uttryckande första styrkan skall kunna utföra samtliga åtgärder som brandnämndens förslag omfattar eller om en del av dessa skall kunna genomföras först när förstärkningar har hunnit fram - är det i princip kommunens sak att bedöma. Besluten om räddningsorganisationens kapacitet skall självfallet anpassas till de lokala förhållandena. Kommunens bedömningar kan baseras både på en värdering av de risker som föreligger inom kommunens område och på omfattningen av de resurser som kan komplettera den egna organisationen. Kommittén vill även i det här sammanhanget framhålla att många kommuner har goda möjligheter att efter hand genom ökade förebyggande åtgärder minska riskerna för olyckor, särskilt bränder. Frågan om det underlag som kommunerna kan använda för sina bedömningar av kraven på räddningsberedskapen och om den statliga tillsyn som fordras behandlas vidare i avsnitt 7.9 i samband med kommitténs överväganden om formerna för den statliga tillsynen över verksamheten. Som har framgått anser kommittén det lämpligt att de delar i brandnämndens förslag som avser insatstider i olika former av bebyggelse och de s k typstyrkornas storlek för skilda slag av insatser ingår i underlaget för kommunernas beslut om räddningstjänstens dimensionering. Kommittén

föreslår att förslaget i de redovisade delarna tills vidare skall gälla som

allmänna råd. Det forsknings- och utvecklingsarbete som Brandforsk har initierat i syfte att förbättra möjligheterna till analys av räddningstjänstens effektivitet bör om möjligt forceras. När resultaten av dessa åtgärder föreligger finns det

274 Samordning och ledning av den kommunala räddningstjänsten

förutsättningar att på nytt överväga frågorna om underlaget för beräkning av styrkornas storlek. I detta skede har den samordning inom räddningstjänsten som kommittén föreslår sannolikt i stor utsträckning hunnit genomföras, vilket ytterligare understryker behovet av en översyn av riktlinjerna för dimensioneringen. Som en ytterligare åtgärd i avvaktan på fortsatta överväganden om dimensioneringen föreslår kommittén att statens brandnämnd i samråd med Svenska kommunförbundet och de fackliga organisationerna omgående utarbetar en exempelsamling som visar hur kommuner av olika storlek och med olika slag av risker har dimensionerat sina räddningstjänststyrkor. En sådan exempelsamling har förutsättningar att bli ett instrument som enkelt kan anpassas efter ändrade förhållanden. Den kan på detta sätt bli i hög grad vägledande för dimensioneringen. Vid valet av exempel bör särskilt beaktas den regionala samverkan mellan kommuner som kommittén anser bör prägla räddningstjänstens utveckling under 1980-talet. Enligt kommitténs bedömning kommer förslaget till utökning av underlaget för kommunernas beslut om dimensionering inte att driva upp den allmänna kostnadsnivån för räddningstjänsten. I åtskilliga kommuner tillgodoser redan den nuvarande organisationen de behov av personal som redovisas i brandnämndens förslag. Förstärkningari beredskapen bör, som kommittén redan har konstaterat, i många fall kunna ske både genom ett ökat samspel mellan redan befintliga styrkor i en kommuns räddningstjänst och genom en utvecklad samverkan mellan räddningsorgan i flera kommuner. Det senare gäller framför allt i södra och mellersta Sverige där avstånden ofta möjliggör ett ökat samarbete vid insatserna. Förstärkningar skall slutligen kunna ske genom användning av de övriga resurseri samhället som den kommunala räddningstjänsten vid behov skall kunna mobilisera. Kommittén anser att både exempelsamlingen och de föreslagna allmänna råden om typstyrkor och insatstider kan vara ett värdefullt stöd för en utveckling av denna samverkan i räddningstjänsten.

7.4 av den kommunala

Standardisering räddningstjänstens materiel

7.4.1 Behovet av enhetlighet i utrustningen

Genom ett samarbete i lämpliga räddningsregioner bör det vara möjligt att få till stånd en betydligt mer enhetlig utrustning än vad den kommunala räddningstjänsten för närvarande förfogar över. En ökad enhetlighet genom samlade inköp gör det möjligt att hålla nere kostnaderna. Både operativt, när flera räddningsorgan skall samverka vid en insats, och i utbildningsarbetet är det viktigt med enhetlig materiel. För strävandena att standardisera funktioner och för att inköp i stora partier skall bli möjliga fordras det en samordning på alla nivåer - lokalt inom räddningsregionerna, regionalt i länen och centralt på riksnivå. Ökad enhetlighet i utrustningen är ett naturligt led i strävandena att utveckla den kommunala räddningstjänsten. I praktiken möter standardiseringsarbetet emellertid stora svårigheter. Varje kommun fattar sina egna

Samordning och ledning av den kommunala räddningstjänsten 275

beslut om den materiel som skall finnas. Besluten grundas enligt gällande medbeståmmanderegler i mycket stor utsträckning på erfarenheterna hos den personal inom varje lokal räddningsstyrka som skall hantera utrustningen. Efter hand som det ekonomiska utrymmet för nyanskaffning och ersättning av materiel reducerats har emellertid intresset för större enhetlighet och fördelaktiga inköp kommit att öka. Inte minst för kommunens politiska organ har det av dessa skäl blivit allt mer nödvändigt att påverka valet av utrustning. Som framgår av de följande avsnitten är strävandena för närvarande i flera sammanhang att underlätta räddningstjänstens möjligheter att hålla en enhetlig utrustning. Utvecklingen inom standardiseringsområdet kommer allmänt sett att främjas av den beslutade kommunanknutna civilförsvarsverksamheten. En del av resultaten kommer sannolikt även den statliga räddningstjänsten, framför allt flygräddningen och Sjöräddningen, till godo.

7.4.2 Sveriges mekanstandardisering

Sveriges mekanstandardisering, som är en organisation inom Standardiseringskommissionen i Sverige, verkar genom en av sina tekniska kommittéer (SMS/T K 36) för att den utrustning som tillverkas för räddningstjänstens behov skall bli mer enhetlig. Beskrivning och registrering i standardiseringssyfte har hittills skett för ett 50-tal detaljer inom brandskyddsområdet, bl a tryckslang, olika slag av slangkopplingar, stigarledningar, grenrör, strålrör, ventiler, brandposter, motorsprutor, handbrandsläckare och skyltar. Arbete pågår för närvarande med standardisering av grafiska symboler, brandlarm, fasta släcksystem och släckmedel. Samtidigt revideras normerna för tryckslang, strålrör och handbrandsläckare. Standardisering planeras vidare genom nya projekt för varningssignaler, högtemperaturhjälmar, andningsskydd, säkerhetsbälten med linor och skyddskläder. Verksamheten inom Sveriges mekanstandardiserings brandskyddskommitté sker i arbetsgrupper som ansvarar för olika produktområden. Arbetet beräknas under verksamhetsåret 1983/84 kosta något mer än 300 000 kronor. Verksamheten finansieras till drygt 50 % av staten, medan privata intressenter - Svenska brandförsvarsföreningen och tillverkarnas samarbetsorgan SVEBRA och SWELARM - deltar med hälften. Den knappt statliga finansieringen sker både genom ett särskilt anslag över statsbudgeten på 62 000 kronor och genom bidrag från civilförsvarsstyrelsen, statens brandnämnd, försvarets materielverk, fortifikationsförvaltningen, Sjöfartsverket och luftfartsverket på vardera 20 000 kronor. De medel som intressenterna för närvarande bidrar med är emellertid inte tillräckliga för att Sveriges mekanstandardisering skall kunna fortsätta arbetet med brandskyddsmaterielen i den utsträckning som har planerats. Förslag om standardisering av luftkuddar, kopplingar för oljelänsor, utskjutsstegar och brandfiltar har över huvud taget inte kunnat komma med i de aktuella projektplanerna. För de kommande verksamhetsåren har Sveriges mekanstandardisering begärt en utökning av bl a statens brandnämnds bidrag från nuvarande 20 000 kronor till omkring 60 000 kronor per år. Som ett led i strävandena att anpassa kostnader och intäkter till varandra

276 Samordning och ledning av den kommunala räddningstjänsten

diskuteras också en minskning av den internationella kontaktverksamheten. Slutligen har intressenterna övervägt att låta verksamheten i några arbetsgrupper i större utsträckning än hittills ske med gruppdeltagarnas egna arbetsinsatser - inte som nu genom projektanställd personal. Statens brandnämnd och övriga statliga myndigheter anser att de med sina begränsade medel för utvecklingsarbete för närvarande inte kan utöka bidragen till Sveriges mekanstandardiserings verksamhet inom räddningstjänsten. Enligt räddningstjänstkommitténs bedömning är det viktigt att standardiseringsarbetet inte bromsas på grund av otillräckliga medel. Ökad enhetlighet i utrustningen är nödvändig för utvecklingen av räddningstjänsten. I detta ligger på sikt också stora besparingar för räddningsorganen. Kommittén anser det angeläget att Svensk mekanstandardisering kan disponera resurser för att utveckla sitt arbete inom brandskyddsområdet. Staten och övriga intressenter bör gemensamt överväga vilka roller som företagen och det allmänna skall ha i standardiseringsarbetet och hur kostnaderna skall fördelas mellan dem. Sedan det nya centrala räddningstjänstverket har organiserats är det naturligt att verket inom ramen för sin uppgift att samordna räddningstjänsten fortlöpande följer denna del av standardiseringsverksamheten och tar de initiativ som verket bedömer nödvändiga.

7.4.3 STU och Svenska kommunförbundet

Styrelsen för teknisk utveckling (STU) fick år 1980 i uppdrag av regeringen att utarbeta ett program för forskning och utveckling av system, metoder och teknik för olje- och kemikaliebekämpning. Programmet- kallat TOBOS 85 är inriktat på skadebekämpning till sjöss och på bekämpning och sanering i strandzonen. Avsikten är att den teknik för olje- och kemikaliebekämpning som redan används skall kunna förbättras genom forsknings- och utvecklingsarbetet. Syftet är vidare att nya metoder och ny utrustning som avsevärt förbättrar bekämpnings- och saneringsarbetet skall utvecklas. Samtidigt skall formerna för den s k teknikupphandlingen förbättras. De ansvariga samhällsorganen skall kunna få ett ökat stöd i handläggningen av sina inköpsärenden. Programmet syftar slutligen också till att stimulera svenska industriföretag som deltar i arbetet med utveckling av olje- och kemikaliebekämpningen att exportera utrustningar och system. Den inledande delen av forsknings- och utvecklingsprogrammet innehåller uppbyggnad av grundkunskaper, utformning av en övergripande målsättning och hotbildsanalyser. Detta arbete har i stor utsträckning slutförts. För närvarande pågår framför allt utformning av prototyper för den tekniska utrustningen. Utprovning och fortsatt utveckling av materielen kommer att ske fram till år 1985. STU samverkar i det redovisade arbetet med bl a statens brandnämnd, kustbevakningen, Svenska kommunförbundet och ett antal industriföretag. Utformningen av programmet och den produktutveckling som ingår i verksamheten har beräknats kosta omkring 30 milj kronor. Projektet finansieras till allra största delen med statliga medel. Tillsammans med i första hand Svenska kommunförbundet driver STU vidare ett projekt - kallat BASTU 86 - som syftar till utveckling av ett

basfordon för främst den kommunala räddningstjänsten. Avsikten är även i

och av den 277

Samordning ledning kommunala räddningstjänsten

detta fall att genom teknikupphandling förbättra möjligheterna till produktion av en rationell utrustning. Genom samordning av de olika kommunernas intressen strävar intressenterna efter att uppnå en ökad enhetlighet och därmed större serier i produktionen än hittills. Syftet är framför allt att hålla nere räddningsorganens kostnader för fordonsinköpen. Efter förstudier med bl a utformning av en kravspecifikation har STU nyligen beställt ett antal prototyper. Utprovning av dessa kommer att pågå under åren 1984-85 i samverkan med flera kommuner. Serieproduktion är avsedd att starta år 1986. STU och Svenska kommunförbundet samarbetar i basfordonsprojektet med bl a statens brandnämnd, civilförsvarsstyrelsen och ett 30-tal kommuner. Kommittén anser att utveckling av ett basfordon är ett mycket viktigt led i strävandena att skapa en mer standardiserad räddningsmateriel. Det är ett betydelsefullt pionjärarbete som fordrar stöd och uppmärksamhet. Statliga räddningsorgan som kan komma att använda basfordonen -t ex försvaret för sin basräddningstjänst - bör bidra ekonomiskt till utvecklingen av materielen. Eftersom de kommunala räddningsorganens basfordon skall utgöra en väsentlig del av beredskapen för räddningstjänsten även i krig är det rimligt att kommunerna inom ramen för civilförsvarets finansiering får viss ersättning även för anskaffningen. Frågor om ersättning till kommunerna för medverkan i civilförsvarets materielhantering behandlas av CESAMkommittén. Den pågående integrationen av freds- och krigsräddningstjänsten skapar även i andra avseenden goda förutsättningar för utveckling av en enhetlig utrustning och för samordning av inköpen. En samverkan mellan statliga och kommunala organ kommer att resultera i större inköp än för närvarande och med gynnsamma effekter i ekonomiskt avseende. Det nya räddningstjänstverket får genom den omfattande statliga upphandlingen en central roll i strävandena efter ökad standardisering. Kommittén anser att dessa uppgifter skall ges en framträdande roll i beskrivningen av det nya verkets uppgifter.

Ett nära samarbete fordras mellan räddningstjänstverket, kommunerna och

de myndigheter som är ansvariga för olika delar den den statliga räddningstjänsten. Även det utvecklingsarbete som Brandforsk tar initiativ till och bekostar får stor betydelse för strävandena att standardisera den kommunala räddningstjänstens utrustning. Kommittén återkommer i kapital 14 till forsknings- och utvecklingsfrågorna - bl a samordningen mellan Brandforsks och det nya räddningstjänstverkets arbete på forsknings- och utvecklingsområdet.

7.5 av den kommunala

Länsstyrelsernas samordning räddningstjänsten

7.5.1 Länsstyrelsernas uppgifter

Länsstyrelsen har för närvarande till uppgift att i länet utöva statlig tillsyn över den kommunala räddningstjänsten. Länsstyrelsen prövar besvär i första instans i vissa ärenden enligt brandlagen och beslutar i en del fall om statlig

278 Samordning och ledning av den kommunala räddningstjänsten

ersättning till kommuner och enskilda. Länsstyrelsen skall också svara för den särskilda planläggning som behövs för insatser vid omfattande olyckshändelser. Länsstyrelsens roll som tillsynsorgan innebär att länsstyrelsen skall följa utvecklingen inom räddningstjänsten i länet. Länsstyrelsen kan sägas ha till uppgift att kanalisera synpunkter och önskemål från den lokala nivån till det centrala statliga räddningstjänstorganet. De kommunala räddningstjänstplanerna skall stämmas av mot länsstyrelsens regionala planer för räddningstjänsten vid olika typer av olyckor. Länsstyrelsen skall slutligen när det krävs en samordning av räddningstjänsten eller av räddningstjänsten med annan verksamhet överta ledningen av räddningstjänsten. Till samordningsuppgiften hör också att ordna de övningar som behövs för att räddningsarbetet skall fungera i situationer när flera olika organ skall samarbeta. Kommittén framhöll i principbetänkandet att länsstyrelserna har haft svårt

att hitta sin roll i räddningstjänsten. Till en del beror detta sannolikt på attde

saknar egen expertis för de bedömningar som skall ske. Kommittén övervägde i sitt tidigare arbete en regional statlig samordning i områden som skulle omfatta flera län, tex de sex storregioner som civilområdena och militärområdena utgör. Enligt kommitténs bedömning behövs det emellertid även i fortsättningen ett statligt organ på länsnivå för en del samordningsuppgifter. Till en stor del kommer behovet av statlig regional samordning att minska genom den samverkan i regioner mellan kommunerna som kommittén har föreslagit. De remissinstanser som har yttrat sig i denna fråga har instämt i kommitténs bedömningar. Kommittén räknar med att behovet av en samordnad operativ ledning i länsstyrelsens regi kommer att minska genom det föreslagna regionala samarbetet mellan kommunerna. Sedan den senaste brandlagens tillkomst år 1974 har länsstyrelserna i endast sju fall övertagit ledningen av räddningstjänsten. Detta skedde vid Tuve-raset och översvämningarna i Dalälvens område år 1977, vid oljebekämpningen i Stockholms skärgård våren 1979 och

vid bekämpningen av de fyra större skogsbränder i Östergötlands, Hallands

och Kalmar län som inträffade mellan åren 1975 och 1983. Även om länsstyrelserna i framtiden ännu mer sällan kommer att behöva utnyttja möjligheten till operativ samordning finns det enligt kommitténs mening inga skäl att avhända räddningstjänsten detta medel för samverkan. Statlig regional ledning av räddningstjänsten kan även i fortsättningen komma att fordras vid enstaka olyckor med mycket omfattande verkningar när det behövs en kraftsamling av resurserna eller när ett samarbete i räddningsarbetet är nödvändigt över länsgränsen i vissa fall över riksgränsen. Det kan framför allt komma att gälla händelser med effekter inom geografiskt utbredda områden. Statlig samordning kan också bli nödvändig i situationer när det är angeläget att bedöma hur insatser med särskilt knappa räddningstjänstresurser skall genomföras. I samtliga dessa fall kan det gälla när en samverkan i stor skala är nödvändig mellan flera olika kommunala räddningsregioner, mellan olika räddningstjänstformer eller mellan räddningstjänsten och annan verksamhet i samhället. Framför allt när det fordras en samverkan mellan räddningstjänsten i två eller flera län bör det vara en uppgift för länsstyrelsen att leda verksamheten. Kommittén föreslår att regeringen i en sådan situation skall kunna förordna

och av den kommunala räddningstjänsten 279 Samordning ledning

om samordning och ledning av räddningstjänsten. Regeringen kan därvid utse i t ex det län där olyckan har uppstått eller där länsstyrelsen blir särskilt stora att leda räddningstjänsten. Frågan har skadeverkningarna aktualiserats av länsstyrelsen i Malmöhus län och av militärbefälhavaren i södra militärområdet efter av insatserna i samband med utvärderingen snöovädren i södra Sverige vintern 1978/79. I en del situationer är syftet med länsstyrelsens Övertagande av ledningen skall utse en räddningsledare som samordnar i att länsstyrelsen ingripanden två eller flera räddningsregioner. För att underlätta och förenkla ställningsav det senare slaget anser kommittén att länsstyrelsen även utan att taganden formellt överta ledningen av räddningstjänsten skall kunna utse en räddningsledare. Det gör det möjligt att få ett snabbt beslut i den viktiga frågan om vem som skall svara för ledningen när två eller flera regioner är berörda. som avser valet - Ett ingripande av länsstyrelsen av räddningsledare kommittén anser att det skall behöva ske endast i undantagsfall skapar vidare för länsstyrelsens av ledningen, om detta en beredskap Övertagande skulle bli nödvändigt i en senare fas av räddningsarbetet. Om länsstyrelsen får möjligheter att utse en räddningsledare utan att överta ledningen av räddningstjänsten kan övertagandet av ledningsansvaret enligt den nuvarande modellen begränsas till de speciella händelser med mycket omfattande som kräver också annat slag av samordning än den som verkningar räddningsledaren kan svara för. Kommittén vill redan i det här sammanhanget framhålla att reglerna för till kommunerna för genomförandet av räddningsinsatser under ersättning statlig ledning inte får utformas så att de statliga och kommunala organen bedömer behovet med utgångspunkt i av ett Övertagande av ledningsansvaret enbart de ekonomiska förhållandena. Kommittén att länsstyrelserna liksom hittills bör bidra till föreslår räddningstjänstens utveckling genom att sammanställa de lokala räddningserfarenheter och genom att sprida dessa erfarenheter. En del tjänstorganens av detta arbete sker i form av den räddningstjänstplanering på länsnivå som kommittén anser att länsstyrelserna även i fortsättningen bör ha ansvaret för. Som tidigare har framhållits är det angeläget att även länsstyrelserna på olika sätt söker stimulera en ökad samverkan mellan kommunerna. Detta bör ske i samarbete med Svenska kommunförbundets länsavdelningar som verkar för en samordning i den kommunala räddningstjänsten. Ett nära på länsnivå samarbete mellan länsstyrelsen och länsavdelningen förekommer i flera län om bl a planering och om information i aktuella räddningstjänstfrågor. På några håll kan det för planläggningen av räddningsinsatserna fordras ett fast organiserat samarbete också mellan olika län, tex i Göteborgs-området. Även vid de övningar som det är en uppgift för länsstyrelserna att organisera och genomföra finns det goda förutsättningar för en samverkan mellan län. Som kommittén har redovisat sker ett sådant samarbete redan nu bl a i området runt Mälaren och Hjälmaren och i norra Sverige. kommitténs skall länsstyrelserna slutligen avgöra vissa Enligt förslag ärenden om regressrätt för räddningstjänstkostnader och pröva ärenden om besvär över den kommunala räddningsnämndens beslut. Se vidare kapitel 15 och specialmotiveringen till kommitténs författningsförslag i kapitel 16.

280 Samordning och ledning av den kommunala räddningstjänsten

7.5.2 Länsstyrelsernas och resurser organisation

Länsstyrelsernas svårigheter att hitta sin roll i räddningstjänsten beror som har framhållits till stor del på att de saknar egen expertis för handläggning av räddningstjänstfrågorna. Företrädare för några länsstyrelser framhöll vid den kartläggning av synpunkter som kommittén genomförde under arbetet med principbetänkandet att länsstyrelsernas ställning som regionala samordningsorgan på olika områden i samhällsarbetet är till för deras nytta verksamhet även inom räddningstjänsten. I regel har länsstyrelserna emellertid inget eget specialistkunnande inom räddningstjänsten. Länsstyrelserna är bl a av det skälet mer än andra räddningstjänstorgan beroende av impulser utifrån. Genom kontakter med statens brandnämnd och med någon eller några av länets brandchefer söker länsstyrelserna erhålla det underlag som behövs för bedömningarna. Länsstyrelserna anser emellertid att deras resurser för räddningstjänst även kvantitativt sett är otillräckliga. Både uppföljningen av den regionala räddningstjänstplanen och tillsynen över kommunernas verksamhet är arbetskrävande. behöver Länsstyrelserna ha resurser för planering och andra överväganden som inträffade större aktualiserar olyckor och för överläggningar med företag som bedriver särskilt riskfylld verksamhet. I annat fall tillgodoser länsstyrelserna inte de krav som skall ställas på det statliga regionala räddningstjänstorganet. Även de övningar som länsstyrelserna _organiserar och genomför i samarbete med kommunerna och andra statliga organ kräver omfattande arbetsinsatser, har det framhållits. Försvarsenhetens är stommen i det kansli personal som en länsstyrelse behöver disponera både i det löpande arbetet med räddningstjänsten och när länsstyrelsen har övertagit ledningen av en insats. Personalen har i allmänhet ett stort intresse för verksamheten. Detta är en för att förutsättning räddningstjänstärendena skall kunna handläggas snabbt inom enheten, menar länsstyrelsernas företrädare. En annan för en snabb förutsättning

handläggning är att räddningstjänstfrågorna liksom hittills

prioriteras på bekostnad av de arbetsuppgifter som personalen har inom civilförsvaret och det ekonomiska försvaret. Kraven från räddningstjänsten har sannolikt för

de flesta inneburit

länsstyrelserna att en del av de senare uppgifterna har blivit eftersatta. V Kommittén bedömer, som redan har framgått, att kraven på länsstyrelsernas arbetsinsatser inom räddningstjänsten kommer att förändras efter hand som samarbetet mellan kommunerna i räddningsregioner utvecklas. Med en lokal som i skall vara räddningsorganisation uppbyggnaden densamma i krig och i fred bör det bli möjligt att förenkla planeringen på länsnivå. Under alla förhållanden kommer kraven som på länsstyrelsen räddningstjänstorgan att variera från län till län. Hur stora personalresurser länsstyrelserna kommer att behöva för sina uppgifter inom räddningstjänsten kan enligt komitténs mening inte bedömas förrän det genom praktiska erfarenheter mer i detalj har framgått vilken roll skall ha i länsstyrelsen samordningsarbetet och vilka rationaliseringsvinster som den kommunanknutna civilförsvarsverksamheten kommer att ge. För de bedömningar som behövs på den senare punkten kommer provplanläggningen som Pro CK har genomfört i Malmöhus och Kopparbergs län att kunna *ge vägledning.

och ledning av den kommunalaräddningstjänsten 281 Samordning

Sannolikt kommer det efter denna provplanläggning att fordras en översyn av organisationen för länsstyrelsernas, framför allt försvarsenheternas, uppgifter inom civilförsvaret och räddningstjänsten. De framtida förändringarna på länsnivå i räddningstjänsten innebär en bättre överensstämmelse mellan uppgifter och resurser än för närvarande. Principen att räddningstjänsten så långt möjligt skall mobilisera de resurser som finns i samhället bör enligt kommitténs mening tillämpas också på den regionala organisationen. För den komplettering av länsstyrelsernas resurser och kunnande inom räddningstjänsten som tillfälligt kan behövas anser kommittén att de regionala organen skall knyta till sig expertis utifrân. Erfaren ledningspersonal från den kommunala räddningstjänsten i varje län bör temporärt kunna medverka i länsstyrelsernas planerings- och samordningsarbete. Även det centrala räddningstjänstverket och statliga organ som polisen och kustbevakningen eller enskilda företag med riskfylld verksamhet skall vid behov kunna delta med personal för övningar eller andra uppgifter. En tillfällig förstärkning utifrån ökar kunnandet i verksamheten men ger också organisationen den flexibilitet som är nödvändig med hänsyn till ovissheten om hur arbetskrävande länsstyrelsernas uppgifter inom civilförsvaret och räddningstjänsten kommer att bli i framtiden. För tillfällig medverkan i räddningstjänsten vid olyckor i kärnkraftsanläggningar har statsmakterna rekommenderat de fyra berörda länsstyrelserna att till den permanenta räddningsorganisationen knyta erfaren brandingenjörsutbildad personal i länet. Oljeskyddskommittén föreslog tidigare att länsstyrelserna för olj e- och kemikalieberedskapen skulle utse s k presumtiva befälhavare, som skulle delta i planeringen av skyddsåtgärderna på statlig regional nivå. Dessa skulle väljas bland brandbefâl i länen och vara väl förberedda för att kunna tjänstgöra som räddningsledare vid större insatser när länsstyrelsen hade övertagit ledningen av räddningstjänsten. Räddningstjänstkommittén instämmer i oljeskyddskommitténs förslag men anser att motsvarande förberedelser bör övervägas av länsstyrelserna även för de övriga delar av räddningstjänsten som de har till uppgift att samordna. om medverkan utifrån av experter för räddningstjänsten vid Frågor olyckor i kärnkraftsanläggningar behandlas vidare i kapitel 8. Redan här skall nämnas att länsstyrelserna i de fyra län där kärnkraftstationerna ligger har erhållit resurser för att även utanför ordinarie tjänstgöringstid kunna hålla beredskap för en beslutsfattare. Denne skall kunna inställa sig i länsstyrelsens sambandscentral inom en timme efter larm. Kommittén anser inte att en lika hög beredskap är nödvändig för andra typer av olyckor som kan fordra ingripanden av länsstyrelsen. Ett skäl är att ansvaret för ledning av insatserna som kommittén har bedömt i ännu högre grad än hittills kommer att ligga kvar på kommunal nivå. Ett annat skäl är att övertagandet av ledningsansvaret sannolikt i de flesta fall kommer att fordras först i en senare fas av räddningsarbetet, tex när användningen av mycket omfattande statliga resurser skall samordnas. Under den tid som står till förfogande innan detta behov uppstår bör den kommunala räddningsledningen som regel ha goda möjligheter att även utom tjänstetid få kontakt med någon av beslutsfattarna inom länsstyrelsen. Kommittén bedömer att en beredskap för en av

282 Samordning och ledning av den kommunala räddningstjänsten

länsstyrelsens tjänstemän endast i mycket sällsynta fall skulle fylla ett verkligt behov. Om det efter en olycka bedöms sannolikt att ett Övertagande senare kan komma att behövas, bör det finnas förutsättningar att i en sådan situation tillfälligt organisera en beredskap inom länsstyrelsen.

7.6 av den kommunala

Samordningen räddningstjänsten på central nivå

7.6.1 Vilken roll skall ett centralt organ ha?

På central nivå bör framför allt ligga ett ansvar för den utbildning och för det utvecklingsarbete som fordras både för räddningstjänsten och för de förebyggande åtgärderna om effektiviteten i verksamheten fortlöpande skall kunna höjas. För att de ökade kunskaperna skall kunna tillvaratas måste det spridas information till regionala och lokala organ. Det är på central nivå också nödvändigt att utveckla organisationsformer så att samhällets samlade resurser kan användas på ett effektivt sätt i räddningstjänsten. Strävandena att integrera civilförsvaret och räddningstjänsten i fred är ett av de bärande inslagen i åtgärderna för en effektivare Ett räddningstjänst. ökat samarbete förutsätter att det i både fred och ofred sker en samordning inte bara lokalt och regionalt utan även på central nivå. Att bilda en ny myndighet genom sammanläggning av statens brandnämnd och civilförsvarsstyrelsen är från den utgångspunkten en angelägen åtgärd, framhöll kommittén i principbetänkandet. Det mesta i fråga om personal och materiel och mycket när det gäller metoder och angreppssätt vid utveckling och planering är gemensamt för freds- och krigsräddningstjänsten. En samlad organisation för de båda centrala verkens uppgifter har goda förutsättningar att främja effektiviteten i hela verksamheten. Kommittén anser att det nya centrala verkets uppgifter inom räddningstjänsten skall omfatta både kommunal och statlig räddningstjänst. Strävandena att utveckla räddningstjänsten fordrar åtgärder på central nivå för (1)Planering av räddningstjänstens organisation och materielanskaffning så att olika organ kan samarbeta effektivt; (2) Planering och ledning av den utbildning som räddningstjänstens personal behöver;

(3) Tillsyn och samordning genom utbyte av erfarenheter mellan räddnings-

tjänstorgan på olika nivåer och de organ som medverkar i räddningstjänsten; (4)Reglering av vissa frågor om ekonomisk ersättning för medverkan i räddningstjänst. Enligt kommitténs bedömning skall det nya centrala räddningstjänstverket däremot inte ha några operativa befogenheter vid räddningsinsatser. Kunnandet inom verket kommer emellertid att kunna utnyttjas för rådgivning till de operativt ansvariga i räddningsarbetet - särskilt vid mer

Samordning och ledning av den komrnunala räddningstjänsten 283

omfattande och långvariga insatser - när tiden medger sådana kontakter. Räddningstjänstverket bör också i lämplig utsträckning delta i arbetet på fältet, tex vid övningar. Det är viktigt att verket även följer den internationella utvecklingen inom räddningstjänsten. På central nivå bör vidare finnas en funktion som tillhandahåller uppgifter om de mer exklusiva resurser som kan behövas vid en del räddningsinsatser. Kommittén återkommer i kapitel 10 till frågan om ett centralt uppgiftsförråd för den kommunala och statliga räddningstjänsten.

7.6.2 Den centrala statliga myndighetens verksamhet och

befogenheter

En av den nya centrala myndighetens grundläggande uppgifter bör vara att inom ramen för det statliga tillsynsansvaret stimulera erfarenhetsutbytet och att verka för en samordning inom den kommunala räddningstjänsten. Räddningstjänstverket bör utveckla metoder för räddningsverksamheten, sammanställa och utvärdera erfarenheter och genom information och rådgivning sprida dessa till räddningstjänstorganen. Länsstyrelserna, som inte har någon egen räddningstjänstexpertis, behöver den centrala myndighetens stöd för att fullgöra sin egen tillsynsfunktion och sina planerande uppgifter inom den kommunala räddningstjänsten. Ett av syftena med den centrala samordningen är att räddningstjänsten skall få tillgång till en mer enhetligt utformad teknisk utrustning. Även utbildningen behöver planeras så att den kan genomföras i så långt möjligt enhetliga former. Föreskrifter om behörighet för den kommunala räddningstjänstens räddningsledare och för brandsyneförrättare skall enligt kommitténs förslag meddelas av räddningstjänstverket. Det nya verket bör vidare genom planering, utredningar och olika typer av information kunna bidra till strävandena att stimulera samverkan i de föreslagna räddningsregionerna. En annan uppgift bör vara att i planeringsoch utvecklingsarbetet samordna den kommunala räddningstjänsten med de olika formerna av statlig räddningstjänst och med annan verksamhet i samhället. Som ett led i dessa strävanden bör räddningstjänstverket svara för det statliga ägarinflytandet i SOS Alarmering AB. Kommittén anser vidare att Sjöfartsverkets uppgifter när det gäller land- och sjötransporter av farligt - huvuddelen - skall gods av handläggningen sker inom den s k LPG-enheten föras över till den nya centrala myndigheten. Dessa senare frågor behandlas i kapitel 13. Den samordning som skall öka effektiviteten i räddningstjänsten kräver vidare att räddningstjänstverket får stora befogenheter att påverka arbetet inom olika delar av den statliga räddningstjänsten. Med den uppdelning av ansvaret mellan olika organ som också i framtiden kommer att föreligga inom räddningstjänsten fordras det en effektiv samordning på framför allt central nivå inom den statliga räddningstjänsten. Enligt kommitténs mening bör det kunnande och de erfarenheter som samlas i det nya räddningstjänstverket utnyttjas för att i hög grad utveckla samarbetet mellan olika statliga räddningsorgan. Samordningen inom både den kommunala och den statliga räddningstjänsten bör syfta till att göra planeringen av verksamheten mer enhetlig än vad

284 Samordning och ledning av den kommunala räddningstjänsten

den för närvarande är. Tekniken för planläggningsarbetet behöver utvecklas. Det kan också vara en fördel om ett centralt sammanställer organ åtminstone en del av de uppgifter som fordras i planeringen. För att planeringsorganen skall få ett underlag för att kunna urskilja nya tendenser i utvecklingen av t ex antalet olyckor av olika och slag, deras konsekvenser räddningsresursernas användning behövs det statistiska uppgifter och en erfarenhetsbank. Även detta bör det vara räddningstjänstverkets uppgift att svara för. Kommittén har redan berört frågan om ett centralt med uppgiftsförråd data om de mer exklusiva i samhället. räddningsresurserna För planering av räddningsinsatser kan det på en del områden fordras en överblick över större områden än vad de enskilda länen Ett utgör. exempel är de åtgärder som fordras för att samhället skall kunna styra Vägvalet för transporter av farligt gods. Kommittén återkommer till dessa senare frågor i kapitel 13. För att det nya verket skall kunna samordna räddningsverksamheten måste det få möjligheter att följa utvecklingen inom de olika räddningstjänstområdena. Planer för dessa räddningstjänstområden bör stämmas av mot varandra. I en del fall kan verket behöva genomföra och egna kartläggningar en egen planering för att kunna fullgöra sin samordningsfunktion. Det kan också bli nödvändigt att ta initiativ till planeringsåtgärder inom kommunernas andra

och statliga myndigheters verksamhet i räddningstjänsten.

Kommittén att räddningstjänstverket föreslår skall få möjligheter att inom den statliga räddningstjänsten meddela föreskrifter som behövs för samordning av räddningstjänsten. Det skall också kunna bilda de samrådsorgan som fordras med företrädare för statliga myndigheter och andra Ett av organ. syftena med den samordnade planeringen är att det statliga räddningsorganen skall kunna samarbeta effektivt vid insatserna. kommitténs Enligt mening får kraven på de deltagande statliga myndigheterna när det gäller planering och samråd inom räddningstjänsten som anpassas till de resurser dessa organ förfogar över för sådana uppgifter.

7.6.3 Ekonomiska styrmedel

Kommittén föreslår att det nya verket skall svara för en del av den ekonomiska regleringen av den statliga och kommunala räddningstjänsten. Detta kan ske genom att räddningstjänstverket över relativt disponerar omfattande ekonomiska medel för samordning av t ex planering, utbildning och övning, materielutveckling och information. Frågor om statlig ersättning till kommuner för genomförda räddningsinsatser bör också prövas av det centrala verket. Kommittén har i betänkandet Fö

tidigare (Ds 1983:2)

Geotekniska undersökningar och förebyggande mot skred föreslaåtgärder git att statens brandnämnd - och senare räddningstjänstverket - skall besluta

i ärenden om statligt stöd till geotekniska undersökningar och förebyggande åtgärder mot jordskred. Föreskrifter för av ärenden om handläggning till enskilda för medverkan ersättning i räddningstjänst skall enligt kommitténs förslag utfärdas av verket. Inom ramen för samordningsansvaret bör det vidare ankomma på verket att genom långtidsbedömningar utarbeta ett underlag för statsmakternas

och ledning av den kommunala räddningstjänsten 285 Samordning

ekonomiska avvägningar mellan olika räddningstjänstområden. Som ett led i den centrala av dessa bedömningar bör myndigheten följa utvecklingen kostnaderna för de delar av samhällets räddningstjänst som olika organ svarar för. Kommittén att statlig central myndighet med föreslår varje inom räddningstjänsten skall samråda med räddningstjänstverket uppgifter om de avsnitt i myndighetens anslagsframställning som berör personal och materiel som är användbar för både räddningstjänsten och den övriga verksamheten. Räddningstjänstverkets uppfattningi de frågor som samrådet omfattar bör framgå av ett yttrande från verket som fogas till anslagsframställningen. Statliga organ som kommittén anser bör delta i denna samverkan är bl a rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren, den i annat sammanhang televerket, luftfartsföreslagna nya sjö- och kustbevakningsmyndigheten, verket och statens Kommittén slutligen att samrådet i järnvägar. föreslår skall komma till uttryck i instruktionerna för det resurs- och anslagsfrågorna statliga räddningstjänstverket och de berörda statliga myndigheterna.

7.6.4 Svenska kommunförbundet och de fackliga organisa-

tionerna

Som kommittén framhöll i det tidigare betänkandet är det nödvändigt att åstadkomma en lämplig av arbetsuppgifterna mellan det nya fördelning verket och Svenska kommunförbundet. Förbundets uppgift är att väga samman ekonomiska och andra krav på tex räddningstjänsten och att bevaka kommunernas intressen i samband med de åtgärder som statsmakterna beslutar om. Kommunförbundet ger också i andra sammanhang för kommunernas samlade strävanden inom räddningstjänsten. uttryck Sedan många år genomför kommunförbundet utredningar om räddningsi enskilda kommuner. Kommunförbundet ordnar tjänstens organisation vidare och konferenser för utbyte av erfarenheter och för utbildning information i organisatoriska frågor som gäller räddningstjänsten. Genom att utveckla för en gemensam teknikupphandling strävar kommunprinciper förbundet efter att åstadkomma en mer enhetlig utrustning inom den kommunala räddningstjänsten. Även de fackliga organisationerna inom räddningstjänsten medverkar på central nivå i strävandena att genom utredningar, utbildning och information utveckla verksamheten. Ett nära samarbete fordras också mellan dessa organisationer och det centrala verket.

7.6.5 CESAM-kommittén

Räddningstjänstkommittén föreslog i principbetänkandet att en organisationskommitté skulle tillkallas för att utreda uppgifter, medel och organisation för det nya centrala räddningstjänstverket och för att utarbeta en plan för genomförandet av den nya organisationen. 1978 års försvarskommitté menade i sitt slutbetänkande Fö 1981:14) Totalförsvaret 1982/87 att en

(Ds

kommitté skulle tillsättas för att närmare överväga om civilförsvarsstyrelsen, statens brandnämnd och riksnämnden för kommunal beredskap borde sammanläggas till en myndighet. Kommittén skulle om den ansåg att det

286 Samordning och ledning av den kommunala räddningstjänsten

fanns motiv lägga fram förslag till en sådan sammanläggning.

CESAM-kommittén tillsattes i juni 1982 (Dir 1982:41) med uppgift att

närmare utreda formerna för en samordning av den centrala inom ledningen räddningstjänsten i fred och civilförsvarsverksamheten. I direktiven till kommittén framhålls att samordningen av samhällets räddningstjänst kommer att bli en uppgift som får ökad tyngd i framtiden. Räddningstjänstkommittén har för de i avsnitt 7.6 redovisade om samordövervägandena ningen på central nivå i räddningstjänsten haft samråd med CESAMkommittén. Denna har senare genom tilläggsdirektiv

(Dir 1983:11) fått till

uppgift att utreda även räddningstjänstens utbildningsfrågor. Räddningstjänstkommittén vill nämna att CESAM-kommittén i sitt arbete överväger möjligheten att föra samman inte bara civilförsvarsstyrelsen, riksnämnden för kommunal statens brandnämnd beredskap, och sjöfartsverkets enhet för landtransporter av farligt gods (LFG-enheten) utan även andra verksamheter. Kommittén prövar förutsättningarna att också integrera sprängämnesinspektionen eller delar av dess verksamhet i den nya myndigheten. Även statens strålskyddsinstituts uppgifter när det gäller planeringen av beredskapen mot olyckori kärnkraftsanläggningar skulle enligt CESAMkommitténs hittillsvarande överväganden kunna ingå i det nya räddningstjänstverket. Räddningstjänstkommittén har inte granskat förutsättningarna för en sådan ytterligare breddning av verksamheten men vill understryka att det från samordningssynpunkt är angeläget att en så omfattande del som möjligt av uppgifterna på central nivå i räddningstjänsten och den förebyggande verksamheten mot olyckor samlas inom det nya verket.

7.7 Den kommunala

räddningstjänstens planering

7.7.1 Problem i planeringsarbetet på lokal nivå

Som framhöll räddningstjänstkommittén i principbetänkandet varierar standarden på planeringen av räddningstjänsten mellan kommunerna. Riskinventeringar, resursförteckningar och åtgärdskalendrar har upprättats av de allra flesta kommuner. Däremot saknas det fortfarande insatsplaner i många kommuner. Det senare gäller både stora och små anläggningar och i en del fall rent av mycket känsliga brandriskobjekt. Det underlag för planering av räddningstjänsten som statens brandnämnd och Svenska kommunförbundet har utarbetat bedöms i allmänhet som fullt tillräckligt. Riktlinjerna för arbetet och de praktiska hjälpmedlen, bl a tabellformulären, är lämpligt utformade, menar många kommuner. Länsstyrelserna strävar efter att ge kommunerna det stöd i planläggningsarbetet som behövs. Svårigheten är att planläggningen ofta kräver tid. Både mycket för kommuner med förhållandevis stora resurser och kommuner som har en begränsad organisation är det svårt att hinna med det som skall göras. Det kan ibland också vara svårt att komma igång med arbetet därför att det fordras ett administrativt kunnande som saknas hos många i räddningstjänstens ledning, speciellt i de mindre kommunerna. en del av de Enligt tillfrågade brandcheferna kommer planeringen ofta i sista hand, beroende på

Samordning och ledning av den kommunala räddningstjänsten 287

att den alltid fordrar så mycket skrivarbete. Många anser att det är svårt att hålla uppgifterna i tidigare utarbetade planer aktuella på ett tillfredsställande sätt. En orsak till att förekommer även i större kommuner är att den

problem

personal som svarar för planeringen i regel också har uppgifter i den förebyggande verksamheten och att arbetet med dessa uppgifter ofta också släpar efter.

7.7.2 Problem i planeringsarbetet på regional nivå

På regional statlig nivå har planeringen av räddningstjänsten gett länsstyrelsen detaljkunskaper som har visat sig värdefulla i det löpande arbetet med räddningstjänstfrågorna. Ett av problemen är emellertid att planläggningen har blivit för splittrad. De många fristående planeringsdokumenten - bl a för olika slag av skadebekämpning - har gjort planläggningen svåröverskådlig. Detta bedöms ha bidragit till att det är svårt att få andra inom länsstyrelsen än de för handläggningen av räddningstjänstens ärenden närmast ansvariga att sätta sig in i detaljerna i räddningstjänstplaneringen.

7.7.3 Principer för det fortsatta planeringsarbetet inom den kommunala räddningstjänsten

Grundläggande för planeringsarbetet är att både risker och resurser skall

inventeras. Åtgärdskalendrar måste också finnas för vägledning vid insatser i

situationer - blir involvekomplicerade speciellt när många räddningsorgan rade och det fordras en omfattande samordning. Även insatsplaner underlättar räddningsarbetet. Vid ingripanden som gäller mycket känsliga skyddsobjekt kan de vara helt avgörande för en effektiv skadebekämpning. Som kommittén har understrukit visar erfarenheten att det är svårt för räddningsorganen att hålla alla de detaljerade uppgifterna i räddningstjänstplaneringen aktuella. Mot den bakgrunden bör strävan vara att så långt möjligt förenkla planeringsarbetet. Räddningsorganen bör noggrant pröva vilka uppgifter som behöver ingå i planeringsdokumenten. Självfallet bör innehållet inte tyngas av onödiga uppgifter. En förenkling av arbetet är vidare möjlig genom ett mer organiserat samarbete mellan kommunerna inbördes och mellan kommuner och länsstyrelser. Datorstöd kan underlätta planeringsarbetet. Den pågående utvecklingen av den tekniska utrustningen inom SOS Alarmerings regionala larmcentraler öppnar möjligheter som bör prövas i både kommunernas och länsstyrelsernas planering. Det centrala

uppgiftsförråd som kommittén tidigare har berört kan också bidra till att

förbättra förutsättningarna för räddningstjänstens planering. Förenklingen av räddningstjänstens planering får emellertid inte drivas alltför långt. Planeringsprocessen är en viktig del av de överväganden om verksamhetens utveckling som under alla förhållanden måste ske. Särskilt för länsstyrelsernas del ger planeringsarbetet detaljkunskaper som är viktiga för kunnandet i organisationen. Kommittén anser att planeringen skall ses som en del av personalens utbildning framför allt på regional nivå, där anknytningen till den operativa verksamheten är svagare än hos de lokala räddningsorganen.

288 Samordning och av den kommunala ledning räddningstjänsten

Den kommunala kommer som räddningstjänsten har framgått även i fortsättningen att behöva planer av flera olika slag. former av Några skadebekämpning fordrar till en del egna planeringsformer, t ex insatserna vid olyckor med farligt gods. De statliga organ som har resurser för att kunna medverka i räddningsarbetet behöver också planera sina åtgärder. Ett av räddningstjänstplaneringens huvudsyften är att stimulera den samordning i det operativa arbetet som är Kommittén anser mot den nödvändig. bakgrunden att planerna så långt det är möjligt skall vara gemensamma för olika slag av insatser och deltagande organ. I de fall som detta inte blir möjligt är det viktigt att de planerande organen samrådet med varandra. Det får inte uppstå luckor i verksamheten, men planeringen för olika delar av räddningstjänsten bör inte heller lappa över varandra. Dubbelarbete kan också vara ett hinder för en effektiv räddningsverksamhet. Det samarbete som kommittén anser för effektiviteten i nödvändigt räddningstjänstens insatser underlättas av en planering som tillgodoser konkreta men samtidigt är så enkel detaljbehov och enhetlig att den kan hanteras av företrädare för olika räddningsorgan eller samordnande ledningsenheter. Det senare innebär att metodiken vid planeringens genomförande och sättet för redovisningen av resultaten så långt möjligt bör vara lika för skilda och Kommittén planeringsformer planeringsnivåer. föreslår att räddningstjänstverket får till uppgift att se över planerings- och redovisningsformer och i samråd med berörda organ eller deras företrädare genomföra de åtgärder som enligt de av kommittén redovisade principerna kan göra planeringen enklare och effektivare. Uppdraget bör omfatta även planeringen för de olika formerna av statlig räddningstjänst och för enskilda företags skadebegränsande åtgärder. En del frågor om den kommunala räddningstjänstens planering behandlas också i andra kapitel i betänkandet, bl a i kapitel 13 som innehåller överväganden om beredskapen mot olyckor vid transport av farligt gods.

7.8 av insatser vid i

Ledning allvarliga störningar viktiga samhällsfunktioner

Kommittén har i kapitel 6 föreslagit att den kommunala räddningstjänsten skall åläggas att ingripa inte bara som nu är fallet vid olyckshändelser utan också vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner. Det kan gälla störningar som uppstår vid tex Översvämningar, Snöoväder, elavbrott och avbrott i vattentillförsel eller olika slag av avbrott i industriell verksamhet. Att räddningsorganen får ansvaret för att awärja eller begränsa skador vid sådana störningar innebär inte att de själva måste utföra alla de åtgärder som behövs. De skall i stället planera och leda verksamheten. Vidare skall de se till att resurserna från olika organ i samhället kommer till användning och att åtgärderna samordnas. Flera kommuner har under senare år börjat att skapa olika former av ledningsorgan för att med kommunens samlade resurser kunna ingripa vid sådana allvarliga situationer som här har nämnts, t ex långvariga elavbrott,

och av den kommunala räddningstjänsten 289

Samordning ledning

avbrott i vattentillförseln eller olika slag av naturhändelser. Även några av länsstyrelserna har särskilt planerat för den ledning som de skall utöva när de har övertagit ansvaret för räddningsinsatserna eller på annat sätt avser att samordna samhällets insatser. Detta gäller framför allt länsstyrelserna i södra som samlade omfattande erfarenheter av samordningsarbetet i Sverige, samband med snöovädren vintern 1978/79. Kommittén anser det viktigt att kommuner och länsstyrelser genom planering förbereder sig för uppgiften att ingripa vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner. Förberedelserna bör emellertid begränsas till de typer av händelser som kan bedömas få relativt omfattande konsekvenser i

olika kommuner eller län. Åtgärderna bör redovisas i särskilda avsnitt inom

den kommunala och statliga planeringen av räddningstjänsten. Planeringen bör syfta till att visa vilka uppgifter som de ansvariga organen bör ha. Ett långvarigt och omfattande Snöoväder som orsakar allvarliga störningar kan fordra åtgärder så att räddningsstyrkor och ambulansfordon tar sig fram. Det är också nödvändigt med åtgärder så att E! De boende i glesbygd får tillförsel av mat, medicin och bränsle; D Inkvartering och förplägnad ordnas för personer som inte kan komma till sina hem; El Persontransporter finns att tillgå för personal vid vårdinrättningar, i hemsjukvård och vid myndigheter och andra organ samt företag där verksamheten måste fortgå kontinuerligt och där det fordras reparationsverksamhet; E1 Foder- och bränsletransporter sker på ett med hänsyn till situationen lämpligt sätt; El Samordnade insatser vidtas så att störningar av mjölkinsamling, slaktdjurstransporter och transporter av livsmedel kan undvikas. Planen bör vidare visa hur samordningen av insatserna skall ske. För den operativa verksamheten fordras sannolikt en samordningsgrupp under räddningstjänstens ledning. I denna samordningsgrupp bör ingå företrädare för bl a gatukontoret, byggnadskontoret, eldistributionen, socialförvaltningen och kommunkansliet. Kontakter bör fortlöpande ske med polisen, vägförvaltningen, sjukvården, de militära organen och tex statens järnvägar. En ledningsplats bör förberedas för verksamheten. Flera av åtgärderna fordrar också en detaljplanering hos andra än räddningsorganen. Kommittén för undersökning av allvarliga olyckshändelser har i sin utredningsrapport (1983:1) om höghusbranden i Solna i april 1982 konstaterat att kommunen inte hade någon egentlig beredskap för bistånd med utspisning, inkvartering m m av så många personer som det i det aktuella fallet gällde. Genom insatser av polis, socialförvaltning, fastighetsägare, försäkringsgivare och frivilliga krafter kom verksamheten emellertid att fungera på ett tillfredsställande sätt. Solna kommun har med anledning av den inträffade branden och andra bränder i kommunen infört en beredskapsplan för sin socialjour. Kommittén för undersökning av allvarliga olyckshändelser anser att sådana planer behövs även inom andra kommuner och har föreslagit att de berörda organen skall uppmärksamma frågan. Räddningstjänstkommittén delar denna uppfattning.

290 Samordning och ledning av den kommunala räddningstjänsten

Ett samarbete kan vidare behöva ske mellan kommuner inom de föreslagna räddningsregionerna. En samverkan mellan länsstyrelsen och kommunerna om fördelningen av externa resurser fordras också när det behövs en överblick över behovet av insatser i ännu större områden än Detta oavsett om länsstyrelsen regioner. gäller har tagit över ledningen eller inte. Länsstyrelsens uppgift kan vara att vid Snöoväder organisera och ge riktlinjer för s k konvojtrafik på vägar som är framkomliga. Länsstyrelsen samverkar vid behov också med länsstyrelser i andra berörda län och med högre ledningsorgan hos de myndigheter som medverkar med resurser, framför allt militära förband. Länsstyrelsen i Malmöhus län har i samråd med Svenska kommunförbundets länsavdelning utarbetat en modell för planering av den kommunala samordningen av verksamheten vid svåra snöoväder. Modellen kan enligt kommitténs ett mönster för planeringen mening utgöra även vid andra slag av händelser som medför störningar i viktiga samhällsfunktioner.

7.9 över den kommunala

Statlig tillsyn räddningstjänsten

7.9.1 Allmänna principer för tillsynen

Statsmakternas riktlinjer

Enligt statsmakternas riktlinjer (prop 1980/81:80, KU 1980/81:13, rskr 1980/81 : 149) för Ökad kommunal självstyrelse och minskad byråkrati har den kommunala verksamheten en grundläggande betydelse för samhällsekonomin och de enskilda människornas välfärd. Genom kommunernas aktiva roll i samhällsverksamheten har denna fått en stark lokal En sådan förankring. utveckling är väsentlig, framgår det vidare av statsmakternas uttalanden, eftersom de kommunala organen har de bästa förutsättningarna att bedöma vilka åtgärder som behövs för att tillgodose behovet av lokal samhällsservice. Strävan har länge varit att öka den kommunala i handlingsfriheten samhällsarbetet. Utgångspunkten för den ökade är handlingsfriheten behovet av ett nära samspel mellan staten och kommunerna. Samspelet syftar till att stat och kommun i nära samverkan skall kunna awäga människornas olika önskemål och behov med hänsyn till bl a samhällsekonomin. I riktlinjerna för ökad kommunal självstyrelse framhåller statsmakterna att samarbetet mellan och kommunala statliga organ i allmänhet inte främjas av den form av statskontroll som underställning utgör. Samråd och allmän rådgivning ligger mer i linje med en modern syn på samspelet mellan statliga och kommunala Tillsammans organ. med möjligheten att anföra besvär och ett utvecklat system för samarbete mellan och kommunala statliga crgan utgör det ansvaret politiska enligt statsmakterna en god garanti för att kommunerna skall fullgöra sina uppgifter sätt med på ett tillfredsställande hänsyn till både laglighet och lämplighet. Utvecklingen är ett uttryck för statsmakternas förtroende för kommunernas och landstingskommunernas förmåga att själva sköta sina angelägenheter. En fortsatt statlig kontroll inom

Samordning och ledning av den kommunala 291 räddningstjänsten

områden där den behövs böri första hand omfatta former för tillsynen som är mindre ingripande i den kommunala självstyrelsen än underställning, betonas det.

Ett tidigare förslag om slopande av underställning inom rädd-

ningstjänsten I ett förslag till minskad statlig kontroll över kommunerna (prop 1978/79153) framhöll regeringen att brandlagstiftningen har karaktär av ramlagstiftning med allmänt hållna bestämmelser. Dessa ger kommunerna stor frihet att utforma brandförsvaret på det sätt som de finner lämpligt med hänsyn till de lokala förhållandena. Lagstiftningen bygger på en avvägning mellan kommunal självstyrelse och statens övergripande ansvar i frågor som rör medborgarnas säkerhet. Statens ansvar kommer delvis till uttryck i olika former av kontroll. Betydelsen av de statliga kontrollmöjligheterna skall emellertid inte överskattas, framhölls det i regeringens förslag. Kommunerna känner sitt ansvar för dessa frågor och har en positiv vilja att uppfylla kraven i brandlagstiftningen. Den statliga kontrollen bör därför inte vara mer omfattande än som behövs för att det skall bli möjligt att komma till rätta med de brister i brandförsvarets organisation som undantagsvis kan förekomma. Regeringen föreslog att en kommuns beslut om antagande av brandordning inte längre skulle behöva fastställas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen skulle inte heller kunna besluta om brandordning åt en kommun som själv inte antar en sådan. En kommun skulle vidare inte behöva inhämta länsstyrelsens medgivande för att träffa avtal om räddningshjälp från annat räddningsorgan. Förslaget grundades på den utredning som statskontrollkommittén hade gjort. Flertalet remissinstanser var positiva till kommitténs slutsatser. Till dessa hörde nio av de 12 länsstyrelser som yttrade sig. Även Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet och i stort sett alla kommuner som yttrade sig instämde. Ett tiotal remissinstanser avstyrkte däremot förslaget. Till dessa hörde statens brandnämnd och två länsstyrelser. Enligt flera av de kritiska remissinstanserna behövs det en kontroll av standarden på insatsberedskapen och av brandbefälets kompetens. Några instanser betonade att den tekniska utvecklingen hade medfört Ökade risker för komplicerade olyckor och att räddningsarbetet i dessa fall måste bygga på en samverkan mellan flera kommuner. Civilutskottets majoritet tillstyrkte förslaget i propositionen. Konstitutionsutskottets majoritet ansåg däremot att länstyrelsens allmänna tillsyn skulle bli ett alltför svagt instrument om kravet på underställning av brandordning skulle slopas. Brandförsvarets och räddningstjänsten i kommunerna är en del av samhällets katastrofberedskap. Stora ekonomiska intressen är berörda. Kvaliteten på brandförsvaret har betydelse inte bara för kommunmedlemmarnas trygghet utan också för t ex försäkringsgivare, fastighetsägare och företag. Konstitutionsutskottets majoritet framhöll vidare bl a att ett slopande av kravet på underställning av beslut om brandordning skulle ha endast marginell betydelse för den kommunala självstyrelsen. Behovet att garantera en viss minimistandard inom räddningstjänsten och katastrofbe-

292 och ledning av den kommunala räddningstjänsten Samordning

redskapen måste väga tyngre. Konstitutionsutskottet avstyrkte förslaget, som senare med knapp majoritet avvisades av riksdagen.

Länsstyrelsernas och statens brandnämnds granskning av besluten om brandordningar

Utökningen av kommunernas skyldigheter inom räddningstjänsten genom antagandet av brandlagen år 1974 ledde till att nya brandordningar måste antas och fastställas för samtliga kommuner. Besluten om antagande av brandordning skulle underställas länsstyrelserna före den 1 januari 1976. Enligt den inventering som statskontrollkommittén genomförde* - och som låg till grund för den i föregående avsnitt redovisade propositionen - hade 245 brandordningar fastställts under tiden fram till november 1977. Nya brandordningar saknades vid den tidpunkten för 32 kommuner. Statskontrollkommitténs genomgång av brandnämndens yttranden visar att 128 eller något mer än hälften av de 251 brandordningar som nämnden hade yttrat sig över kunde fastställas i det skick som de var. I 101 av dessa fall till brandordning med olika slag av kommentarer. Ofta tillstyrktes förslaget berördes kommunens insatsberedskap eller kravet på brandbefälets kompetens, som i båda fallen ansågs mindre tillfredsställande men ändå godtagbar. Brandnämnden påpekade i en del fall att den första insatsstyrkan var för liten för att självständigt kunna genomföra en rökdykarinsats. Brandnämnden avstyrkte fastställelse för 67 av de 123 brandordningarna som nämnden bedömde att länsstyrelserna inte kunde anta i oförändrat skick. För de återstående 56 brandordningarna tillstyrkte brandnämnden fastställelse under förutsättning att brandordningen ändrades på en eller flera punkter. Även i dessa fall var det enligt yttrandena ofta fråga om en insatsberedskap eller för låga krav på kompetens hos brandbeotillräcklig fälet. Påpekanden om otillräcklig övningsverksamhet, alltför långa sotningsfrister och lagstridigt innehåll förekom också. Brandnämnden framhöll vidare i många fall att en del formuleringar av brandordningens bestämmelser kunde skapa oklarhet vid tillämpningen. Fram till slutet av år 1977 prövade regeringen i åtta fall ärenden om fastställelse av brandordning. Enligt Statskontrollkommitténs redovisning som besvärade sig över att länsstyrelsen hade gällde det i två fall kommuner I båda dessa fall lämnades besvären utan bifall. Bland de vägrat fastställelse. övriga sex ärendena, som alltså avsåg besvär från kommuninvånare, beslutade regeringen i ett fall om ändring av länsstyrelsens avgörande. Kommunen hade i detta ärende, som gällde en utökning av insatsstyrkorna, senare medgett att denna var skälig. I de återstående fem fallen lämnades besvären utan bifall.

7.9.2 Kommitténs principiella bedömning av frågan om statlig tillsyn över den kommunala räddningstjänsten

1 Statskontrollkommitténs delbetänkande (Ds

Underlaget för kommunens bedömningar av resursbehovet inom

Kn 1977:8) Minskad

statskontroll över kom- räddningstjänsten

muner och landstingskommuner, underställ- En kommuns awägningar mellan behoven inom olika grenar i den m8 aV brandmdnlng» kommunala verksamheten är en central del av den kommunala självstyre]x

och av den kommunala räddningstjänsten 293 Samordning ledning

sen. Kommunernas ansvar för de åtgärder som i fortsättningen enligt kommitténs förslag skall vara kommunal räddningstjänst innebär att kommunerna själva beslutar om vilka resurser räddningstjänsten skall ha. Kommunernas politiska organ behöver för dessa beslut ett underlag som gör det möjligt att avväga räddningstjänstens behov mot behoven av resurser inom andra delar av den kommunala verksamheten. Kommunernas politiska skall självfallet också göra prioriteringar av de olika behov som organ inom räddningstjänsten. Kraven på dessa olika avvägningar ökar i föreligger tider med stigande svårigheter att finansiera åtgärder som innebär större eller rent av oförändrade ambitioner i det kommunala arbetet. för en kommuns bedömning av behoven inom sina olika Grundläggande verksamheter är självfallet de erfarenheter som kommunen fortlöpande gör. Allmänna iakttagelser eller mer allsidiga analyser av olyckorna och deras verkningar kan vara en del av underlaget för bedömningen av resursbehovet. Förlusterna i liv och värdet av den egendom som går förlorad är en av utgångspunkterna för kommunens avvägningar mellan resursbehoven. Till dessa avvägningar hör att söka bedöma i vilken omfattning förlusterna skulle öka eller minska vid en förändring av den kommunala räddningstjänstens

resurser. Övervägandena om räddningstjänstens resursbehov har också ett

samband med den allmänna ekonomiska planering som kommunen bedriver och ofta med den fysiska planeringen, miljöskyddsplaneringen och syssel- Räddningstjänstens behov av resurser kan i vissa fall sättningsplaneringen. bli föremål för debatt i lokala politiska föreningar, vilket ytterligare breddar bedömningarna. Kommunens egna erfarenheter kan vidare utökas med uppgifter om andra kommuners bedömningar och prioriteringar. Detta sker redan nu i stor skala på de flesta håll i landet. Ett mycket omfattande utbyte av erfarenheter inom räddningstjänsten äger rum på länsnivåi regi av Svenska kommunförbundets länsavdelningar och de regionala brandförsvarsförbunden. Ofta agerar också länsstyrelserna för att stimulera erfarenhetsutbytet och för att regionala avvägningar skall bli möjliga. Genom kurser och konferenser i länen - i en del fall genom regionala övningar - får kommunalt förtroendevalda, räddningstjänstens ledningspersonal och fackliga företrädare ständigt ökade kunskaper om verksamheten. En stor del av erfarenhetsutbytet sker vidare centralt med statens brandnämnd, Svenska kommunförbundet eller Svenska brandförsvarsföresom ansvariga organ. Statens brandnämnd har en särskild meddelanningen deserie med råd och annan information till kommunernas räddningsorgan. I sina meddelanden går brandnämnden igenom arbetsuppgifterna för olika delar av den kommunala räddningstjänsten och rekommenderar arbetsformer eller olika tekniska lösningar. Räddningsorganen i kommunerna vänder sig ofta till brandnämnden för att få vägledning i olika frågor. Kommittén har tidigare i detta kapitel föreslagit att vissa grundläggande delar i brandnämndens förslag till riktlinjer för dimensionering av den kommunala räddningstjänstens styrkor i beredskap skall antas som allmänna råd och att det nya centrala räddningstjänstverket ytterligare skall utveckla rollen som statligt samordningsorgan med uppgift att förbättra erfarenhetsutbytet inom räddningstjänsten. Erfarenheter om räddningstjänstens sätt att fungera sprids vidare genom

294 Samordning och ledning av den kommunala räddningstjänsten

tidskriften Brandförsvar, som ges ut av Svenska brandförsvarsföreningen, och genom brandförsvarsföreningens publikationer i olika frågor. Svenska kommunförbundet utarbetar fortlöpande cirkulär och andra meddelanden av skilda slag för att tillgodose aktuella informationsbehov hos kommunerna. Kommunförbundet utreder på begäran också organisation och verksamhetsformer inom räddningstjänsten åt enskilda kommuner. Erfarenheter kan genom dessa utredningar överföras från en kommun till en annan. En omfattande dokumentation och ett kunnande som kan utgöra ett stöd för kommunerna i deras bedömningar av resursbehovet inom räddningstjänsten finns således hos de centralt ansvariga organen. Genom forsknings- och utvecklingsarbetet inom ramen för Brandforsks verksamhet kommer underlaget för kommunernas bedömningar att ytterligare kunna förbättras.

Statlig tillsyn av den kommunala räddningstjänsten

En stor del av det redovisade i den kommunala erfarenhetsutbytet räddningstjänsten sker inom ramen för den statliga tillsynen av verksamheten. Kommittén anser att de i inledningen till avsnitt 7.9 redovisade för en ökad kommunal riktlinjerna självstyrelse skall utgöra grunden för övervägandena om vilken tillsyn som fordras inom den kommunala räddningstjänsten. Ett samspel mellan stat och kommun baserat på ett förtroende från statens sida för kommunernas vilja och förmåga att en effektiv organisera räddningstjänst och en ömsesidig öppen information om organisation och resurser har enligt kommitténs mening goda förutsättningar att främja utvecklingen av verksamheten. Räddningstjänsten är på den punkten inte annorlunda än andra områden i den kommunala verksamheten. Samtidigt kan det konstateras att räddningstjänsten genom sina arbetsuppgifter och befogenheter har en speciell karaktär. Räddningstjänstens verksamhet har stor betydelse både för medborgarnas trygghet och för de säkerhetsåtgärder som fordras när stora miljö- och egendomsvärden står på spel. En del uppgifter i räddningstjänsten - tex beredskapen mot olyckor i kärnkraftsanläggningar - har bedömts vara av sådan karaktär att ansvaret bör läggas på statliga organ. Även ansvaret för andra uppgifter i samhället som syftar till att skydda människor och egendom och som liknar räddningstjänstens har lagts på statliga organ. Polisverksamheten och totalförsvarets olika grenar är exempel på detta. Inom hälso- och sjukvården har statsmakterna i den relativt nyligen antagna hälso- och sjukvårdslagen beslutat om förenklingar i den statliga tillsynen och en ökad handlingsfrihet för landstingskommunerna. Samtidigt kvarstår emellertid möjligheter till statliga ingripanden om detta i vissa fall skulle behövas. Kravet på rättssäkerhet och på tillgång till en god vård är av en sådan avgörande betydelse för den enskilde att hälso- och sjukvården måste kunna kontrolleras genom statlig tillsyn, framhålls det i förarbetena till hälso- och sjukvårdslagen. Statsmakterna har ett allmänt och övergripande ansvar för räddningstjänsten och de förebyggande åtgärderna mot olyckor i landet. Enligt kommitténs mening måste det finnas en över verksamheten. statlig tillsyn

Samordning och ledning av den kommunala räddningstjänsten 295

Samordningen mellan fredsräddningstjänsten och den krigsräddningstjänst som är en väsentlig del av civilförsvaret fordrar också tillsynsåtgärder som bidrar till ett effektivt utnyttjande av de gemensamma resurserna. Tillsynen bör emellertid utformas så att verksamheten i överensstämmelse med statsmakternas riktlinjer i så liten grad som möjligt begränsar den kommunala självstyrelsen. En tillsyn grundad på starka sanktionsmedel minskar som regel förutsättningarna för ett givande samarbete mellan kommunala och statliga organ.

Kommittén anser att följande former av statlig tillsyn över den kommunala

räddningstjänsten kan övervägas: (1) Tillsynsorganet går igenom organisation och planering med företrädare för kommunen, vilket eventuellt resulterar i råd eller rekommendationer; (2) Ett kommunalt beslut om brandordning skall kanna underställas en statlig myndighet för prövning; (3) Tillsynsorganet beslutar om råd eller föreskrifter för verksamhetens olika detaljer; (4) Invånare i en kommun skall genom besvär kunna begära att en statlig myndighet prövar ett kommunalt beslut om räddningstjänstens organisation och resurser.

Genomgång av den kommunala räddningsverksamheten

Till en statlig tillsynsfunktion hör sedan gammalt att besöka den kommunala verksamheten och ta del av planering och organisation. En aktiv statlig tillsyn omfattar en fortlöpande dialog mellan tillsynsorganet och olika kommuner. Karaktären på denna verksamhet har efter hand förändrats. Genom ett förtroendefullt erfarenhetsutbyte skaffar statliga tillsynsorgan sig det underlag som behövs för egna ställningstaganden. Statliga organ ser det i betydligt större utsträckning än tidigare som sin uppgift att stödja och ge råd åt kommunala myndigheter. Denna utveckling gäller inte minst tillsynen inom räddningstjänsten. Enligt företrädare för statens brandnämnd och de länsstyrelser som kommittén har haft kontakt med har genomgången av räddningsorganisation och resurser överlag skett i en mycket positiv anda. De deltagande har utbytt information och gett varandra synpunkter.

Åtgärder som de statliga räddningstjänstorganen på regional och central nivå

har ansett angelägna eller nödvändiga har kommunerna i allmänhet sökt genomföra. Kommittén anser att ett erfarenhetsutbyte av den redovisade typen skall utgöra grunden för den statliga tillsynen över den kommunala räddningstjänsten. Ingenting kan ersätta ett förtroendefullt samråd inom ramen för gemensamma kommunala och statliga överväganden om t ex vilka resurser som fordras för verksamheten. Kommittén föreslår mot den redovisade bakgrunden att det statliga tillsynsorganet inte längre skall ha möjligheter att vid vite förelägga kommuner eller kommunala tjänstemän att fullgöra sina åligganden inom räddningstjänsten och den förebyggande verksamheten. Detta sanktionsmedel har inte använts inom räddningstjänsten under den

296 Samordning och ledning av den kommunala räddningstjänsten

nuvarande brandlagens tid. Bestämmelser av ett sådant slag förekommer i allmänhet inte inom andra kommunala verksamhetsområden.

Underställning av beslut om räddningstjänstordning

Det krav på underställning av beslut av brandordning som för närvarande gäller har hittills i mycket få fall resulterat i sådana anmärkningar mot kommunens att den i första instans beredskap prövande myndigheten länsstyrelsen efter samråd med statens brandnämnd - inte har kunnat godta kommunens beslut. I endast ett fall har en länsstyrelse sedan ärendet även har prövats av regeringen beslutat att anta brandordning åt en kommun. Som regel har det däremot under hand i kommunens beredning av ärendet förekommit ett samråd med utbyte av bedömningar och synpunkter mellan kommunen och de statliga organen. Eftersom just samrådet och informationen enligt kommunernas och tillsynsmyndigheternas erfarenheter i de allra flesta fallen har blivit det väsentliga momentet i handläggningen av brandordningsärendena finns det enligt kommitténs bedömning inget skäl att behålla kravet på underställning. En avveckling av underställningskravet skulle administrativt sett förenkla proceduren och inte minst från den utgångspunkten vara en fördel. Det fordras däremot bestämmelser om samrådet - inte minst så att överläggningarna mellan de statliga och kommunala organen sker på ett tidigt stadium, medan det ännu finns ett reellt utrymme för gemensamma överväganden om olika lösningar. Kommittén föreslår mot bakgrund av de redovisade skälen att det inte längre skall finnas något krav på underställning av kommunens beslut om räddningstjänstordning (för närvarande brandordning). För de få fall där en kommun även efter samråd och information kommer att anta en organisation - eller besluta om väsentliga ändringar i den - som inte överensstämmer med tillsynsmyndighetens syn på vad som krävs anser kommittén emellertid att det skall finnas en möjlighet till direkt statlig påverkan. En sådan påverkan skall enligt kommitténs förslag kunna ske genom att regeringen på den statliga tillsynsmyndighetens begäran prövar frågan. Regeringen skall i det sammanhanget kunna besluta om innehållet i räddningstjänstordningen för en kommun.

Råd och föreskrifter

Den tredje i översikten redovisade tillsynsformen, som alltså innebär att ett statligt organ ger ut föreskrifter eller allmänna råd för den kommunala räddningstjänsten, kan också bidra till en utveckling av verksamheten. Riktlinjer i form av allmänna råd som kan vägleda en kommun vid tex dimensionering av styrkor i beredskap, planering, inköp av fordon eller uppförande av en brandstation har självfallet stort värde. Både statens brandnämnd och Svenska kommunförbundet har som tidigare framgått avsatt omfattande resurser för en sådan vägledning. Riktlinjerna illustreras 1 Detta ärende prövades ofta av konkreta exempel på lämpliga lösningar. Dessa har varit en tillgång sedan den i föregående för bla planeringen av den kommunala räddningstjänsten. De hittills avsnitt redovisade invenutarbetade rekommendationerna bör vid behov förnyas och nya allmänna teringen hade genomförts. råd utarbetas när utvecklingen inom räddningstjänstområdet aktualiserar

och av den kommunala räddningstjänsten 297 Samordning ledning

detta. Kommittén hari avsnitt 7.3 närmare behandlat frågan om underlaget för kommunernas beslut om dimensionering av styrkorna i beredskap. Föreskrifter som kommunerna generellt är skyldiga att följa behövs för av ersättning till den som deltar i kommunal räddningstjänst. reglering Sådana föreskrifter skall enligt kommitténs förslag meddelas av regeringen eller på regeringens uppdrag av det centrala statliga räddningstjänstorganet. Föreskrifter om behörighet för räddningsledare och brandsyneförrättare skall som tidigare har framgått meddelas av räddningstjänstverket.

Besvär

I sina överväganden av de olika tillsynsformerna vill kommittén slutligen peka på att varje invånare i en kommun enligt kommunallagen har möjlighet att anföra besvär över kommunens beslut. Möjligheten avser kommunalbesvär, som enligt kommunallagen får anföras över beslut som har fattats av en beslutande kommunal församling eller kommunal nämnd. Besvärsprövningav beslutens kan vid en syftar till en prövning laglighet. Besvärsmyndigheten bifall till besvären endast upphäva beslutet men inte ändra innehållet i beslutet. I en del slag av ärenden inom den kommunala verksamheten där en enskild är part - och som överklagas enligt särskilda besvärsbestämmelser förekommer också förvaltningsbesvär. Besvärsrätten tillkommer i dessa fall den enskilda Prövningen gäller inte bara beslutets laglighet. Även parten. innehållet i beslutet prövas och kan ändras av besvärsmyndigheten. En sådan förekommer i bl a byggnadsärenden, sociala ärenden och sakprövning Det således ärenden som en kommunal nämnd brandsyneärenden. gäller eller avgör i sin myndighetsutövande funktion. När särskilda tjänsteman bestämmelser om förvaltningsbesvär saknas för beslut av en nämnd eller tjänsteman i ett visst ärende skall kommunallagens regler om kommunalbesvär tillämpas om beslutet överklagas. Som kommunalbesvärskommittén framhåller i sitt betänkande (SOU

1982:41) Överklagande av kommunala beslut kan kommunalbesvären

betraktas som en med syfte att tillse att den slags medborgartalan kommunala självstyrelsen utövas på ett rättsenligt sätt. Enligt nuvarande kommunalrättsliga principer får beslut av kommunfullmäktige överklagas endast genom kommunalbesvär. Kommunalbesvärskommittén anser inte att fullmäktigebeslut i något fall skall kunna överklagas genom förvaltningsbesvär. När det framstår som angeläget med förvaltningsbesvär även i fråga om beslut av kommunfullmäktige bör andra vägar sökas, förklarar kommunalbesvärskommittén. Räddningstjänstkommittén anser inte att det för rädddel är lämpligt med något undantag från de redovisade ningstjänstens kommunalrättsliga besvärsprinciperna. Kommitténs förslag i detta slutbetänkande innebär ökade beslutsbefogenheter för den kommunala räddningsnämnden inom bl a det förebyggande området. De ärenden som enligt kommitténs förslag skall ankomma på nämnden innebär i en del fall kvalificerad myndighetsutövning mot enskild. Med hänsyn till enskildas intressen föreslår kommittén att förvaltningsbesvär skall få anföras mot beslut som har fattats enligt räddningstjänstlagstiftningen av räddningsnämnden eller av en tjänsteman till vilken nämnden har

298 Samordning och ledning av den kommunala räddningstjänsten

delegerat sin beslutsbefogenhet. I specialmotiveringen till författningsförslagen i kapitel 16 anger kommittén närmare i vilka slag av ärenden som möjligheter till besvär skall föreligga och hur besvärsreglerna bör utformas.

Sammanfattande bedömning

Kommittén anser sammanfattningsvis att det redovisade till medel förslaget för den statliga tillsynen av den kommunala räddningstjänsten är i linje med de principer för samarbetet mellan stat och kommun som statsmakterna har antagit. Enligt kommitténs mening tillgodoser både den kommuförslaget nala självstyrelsens fordringar och de krav på en viss kontroll av verksamheten som konstitutionsutskottet ställde när riksdagen år 1979 avvisade det redovisade förslaget om att kommunernas att underställa skyldighet länsstyrelsen beslut om brandordning skulle upphöra.

sou 1983:77 299

8 Den

statliga räddningstjänstens

och

arbetsuppgifter

resurser

8.1 Principer för uppdelning av arbetsuppgifter och

ansvar - en

inledning

Den kommunala och statliga räddningstjänsten präglas av den uppdelning av arbetsuppgifter och ansvar som förekommer mellan en rad olika organ på central, regional och lokal nivå. Behovet av samordning blir på det sättet stort. Samordningen fordrar teknisk utrustning som gör det möjligt för de olika slagen av ledningscentraler och för de rörliga enheterna att kommunicera med varandra. Framför allt måste emellertid personalen genom utbildning och övning förberedas för samordningsuppgifterna. Behovet av sådan utbildning och övning framträder inom praktiskt taget varje räddningstjänstområde. Uppdelningen av verksamheten har emellertid också en positiv sida. Den ger uttryck för att samhället i det krävande räddningstjänstarbetet försöker utnyttja allt det kunnande och de resurser som finns även för uppgifter som liknar räddningstjänstens -t ex hos polisen, kustbevakningen, civilförsvaret och det militära försvaret. Kommittén anser att det är god hushållning med samhällets tillgångar att använda personal och utrustning från olika verksamheter för samhällets strävanden att skydda människor, egendom och miljö mot verkningarna av de olyckor som inträffar. Framför allt mot * bakgrund av svårigheterna med finansiering av den offentliga sektorns verksamhet är det nödvändigt att vid förbättringar i räddningstjänsten så långt möjligt utnyttja de personella och materiella resurser som åtskilliga samhällsorgan redan disponerar. Kommittén anser att räddningstjänsten med de redovisade utgångspunkterna bör få ökade möjligheter att mobilisera olika verksamheter i samhället för planering och genomförande av insatser vid olyckor. Med kommitténs synsätt blir det även i fortsättningen nödvändigt för staten att svara för stora delar av räddningstjänsten. Flera statliga organ har resurser som är lämpliga för uppgifter utanför den kommunala räddningstjänstens ansvarsområde. I många fall, t ex när insatsen innehåller ett moment av efterforskning av försvunna till havs eller i fjällen, måste åtgärderna täcka relativt stora områden. Räddningsarbetet har för flera slag av insatser inte alltid en lokal prägel. Eftersom formerna för de olika åtgärderna varierar mellan situationer t ex till havs och i fjällen blir det även i fortsättningen nödvändigt att dela upp den statliga räddningstjänsten mellan olika räddningstjänstformer. För räddningstjänsten till sjöss går det emel-

300 Den statliga räddningstjänstens arbetsuppgifter och resurser

lertid att sammanföra ansvar och uppgifter så att verksamheten blir mer enhetlig än vad den för närvarande är. Med den uppdelning av ansvar och arbetsuppgifter inom räddningstjänsten som även i fortsättningen kommer att fordras är det nödvändigt att genom ytterligare åtgärder förbättra samordningen. Det gäller både den samordning som behövs mellan kommunal och statlig räddningstjänst och samordningen mellan olika slag av statlig räddningstjänst. Genom det statliga räddningstjänstverket skapas den övergripande organisatoriska förutsättningen för en sådan förbättrad samordning. Kommittén har i föregående kapitel beskrivit den roll som kommittén anser att det nya statliga verket bör ha. Som har framgått är det speciellt viktigt att den centrala myndigheten får möjligheter att följa utvecklingen även inom de statliga räddningstjänstområdena och att ta de initiativ till förbättringar som behövs. Framför allt bör det vara en uppgift för verket att stimulera det samutnyttjande av de personella och materiella resurserna som är nödvändigt. Fortlöpande överväganden och förslag om en ökad samordning baseras på det utbyte av erfarenheter mellan räddningsorgan av olika slag som den centrala räddningstjänstmyndigheten bör svara för. Kommittén anser att den statliga räddningstjänsten skall ha skyldighet att ingripa under samma förutsättningar som i föregående kapitel har föreslagits för den kommunala räddningstjänsten. Ingripanden skall alltså inte ske i bagatellartade situationer eller när det är rimligt att den som drabbas av händelsen själv kan svara för räddningsåtgärderna. I detta kapitel behandlar kommittén frågor om arbetsuppgifter, organisation och resurser för de olika formerna av statlig räddningstjänst. Även avgränsningen mot den kommunala räddningstjänstens verksamhet kommer att beröras där detta är nödvändigt. Det skall understrykas att avsnitten om arbetsuppgifter och ansvar är det centrala i kapitlet. Avsnitten om resurserna utgör inte någon fullständig genomgång av möjligheterna till förbättringar. För detta skulle ha fordrats en mer detaljerad genomgång av förhållandena inom varje verksamhet än som har kunnat ske i kommitténs arbete. I de avsnitt om varje räddningstjänstform som gäller resurserna redovisar kommittén endast vissa förslag och i övrigt de mer allmänna synpunkter på användningen av personal och materiel som har framkommit i övervägandena om arbetsuppgifter och ansvar. Som har framhållits är utgångspunkten för kommitténs arbete enligt tilläggsdirektiv till alla kommittéer att förslagen skall kunna genomföras utan ökade resurser inom det område som förslagen avser.

Fjällräddningstjänst

8.2.1 Arbetsuppgifter och ansvar

Kommitténs preliminära bedömning i principbetânkandet

Fjällräddningstjänsten är, som närmare har redovisats i kapitel 2, till största delen baserad på polisens ordinarie lokala ledningsresurser och på en organisation med civila fjällräddare i lokala patruller ur ortsbefolkningen.

Den statliga räddningstjänstens arbetsuppgifter och .resurser 301

Kommittén konstaterade i principbetänkandet att fjällräddningen har funnit former för sitt arbete som allmänt bedöms som effektiva. Den kommunala räddningstjänsten i fjällområdet har för närvarande varken personella eller materiella resurser för att kunna utföra detta arbete. Den av polisen organisationen av civila fjällräddare skulle visserligen kunna uppbyggda inordnas i den kommunala räddningstjänsten. Samtidigt skulle det emellertid bli nödvändigt att förstärka den kommunala räddningstjänsten med resurser för ledning och samband anpassade till planering, utbildning, förhållandena inom fjällräddningstjänsten. Enligt kommitténs beräkningar skulle detta medföra relativt stora årliga kostnader, som inte skulle uppvägas av besparingar i polisens verksamhet. Kommittén bedömde att fjällräddningstjänsten knappast skulle bli effektivare om de resurser som den disponerar fördes över till den allmänna räddningstjänsten. Fjällräddningstjänsten bör även i fortsättningen vara en uppgift för polisen. De brister i verksamheten som företrädare för regionala och lokala organ har påtalat vid överläggningar med kommittén - dessa brister avser framför allt utbildningen men också sambandssystemet - kan förändringar i resurserna för verksamheten. Sådana avhjälpas genom förändringar är möjliga även i ett system med polisen som huvudman för fjällräddningstjänsten. För transport och för medicinskt omhändertagande av påträffade personer fordras det i en del fall ett samarbete med den kommunala räddningstjänsten och med sjukvårdshuvudmännen. En förbättring kan på den punkten genomföras även inom ramen för ett fortsatt huvudmannaskap för polisen, framhöll kommittén i principbetänkandet.

Remissinstansernas synpunkter på kommitténs preliminära

bedömning

Samtliga remissinstanser som har behandlat fjällräddningstjänsten i sina yttranden över principbetänkandet har anslutit sig till kommitténs bedömning att verksamheten även i fortsättningen bör vara en uppgift för polisen. Enligt rikspolisstyrelsen kan fjällräddningen förbättras även inom ramen för ett oförändrat huvudmannaskap. Det fordras framför allt en samverkan mellan polisen och de organ som skall svara för transport av skadade och sjuka i fjällterrängen, betonar statens naturvårdsverk, Jämtlands läns landsting, länsstyrelsen i Jämtlands län, Krokoms kommun, Svenska kommunförbundet och Brandmännens riksförbund. SOS Alarmering AB framhåller att begreppet fjällräddning till en del är oklart och att detta försvårar alarmeringen. Både geografiska och andra gränser för fjällräddningen bör vara entydiga så att ingen behöver tveka om vilket organ som skall larmas vid en olycka i fjällområdet, anser SOS Alarmering.

Kommitténs slutliga bedömning och förslag

F jällräddningens arbetsuppgifter

Fjällräddningstjänsten omfattar för närvarande enligt rikspolisstyrelsens riktlinjer för verksamheten efterspaning och omhändertagande av person som i fjäll eller ödemark har gått vilse, drabbats av olyckshändelse eller överraskats av oväder under sådana förhållanden att överhängande fara för

302 Den statliga räddningstjänstens arbetsuppgifter och resurser

.personens liv eller hälsa bedöms föreligga. Med omhändertagande avses den typ av åtgärder som polisen skall utföra inom ramen för sin allmänna uppgift att skydda och hjälpa allmänheten. När den försvunne har påträffats skall polisen om det behövs ge den första sjukvårdsh j älp som är möjlig och vidare se till att personen transporteras från fjällområdet. För transporten kan polisen använda egna resurser, tex skotrar som har använts vid efterspaningen, eller ordna så att den som är återfunnen kan föras från fjällområdet med andra transportmedel. Enligt polisens tolkning av uppdraget upphör fjällräddningens ansvar när den återfunne överlämnas till ett organ som kan utföra transporter av skadade och sjuka i terrängen eller till en ambulans eller annan bil vid farbar används väg. Om helikopter och det är lämpligt att flyga direkt till t ex sjukhus med den skadade, ingår däremot hela transporten i fjällräddningsuppgiften. Kommittén anser att fjällräddningens i de redovisade avseendena uppgifter är lämpligt definierade. Fjällräddningens skyldigheter gäller händelser som medför en mer eller mindre omfattande efterspaning. Sådana spaningsinsatser har polisen ansvaret för oavsett om det är fjällräddning eller inte. En oklarhet om vilket organ som ansvarar för räddningsinsatsen kan däremot om en föreligga skadad eller sjuk person som befinner sig i fjällområdet själv kan larma räddningsorganen och även uppge hämtningsplatsen. Det är en sådan situation SOS Alarmering AB syftar på när företaget efterlyser en klarare definition av begreppet fjällräddning. Kommittén anser det att angeläget räddningstjänstbegreppen så långt blir renodlade. kommitténs möjligt Enligt mening är det lämpligt att insatser i fjällområdet för den som själv kan larma och uppge hämtningsplatsen rubriceras som transport av skadade iterrängen och utförs enligt de riktlinjer skall skall gälla för denna verksamhet. För en sådan lösning talar också att det kan fordras en speciell sjukvårdsinsats redan i samband med omhändertagandet. Om det på grund av väderförhâllandena eller annat inte är möjligt att använda tex för dessa helikopter Sjuktransporter i terrängen, kan det sannolikt i en del fall inom fjällområdet vara lämpligt att en fjällräddningsdeltar patrull i insatsen fram till farbar väg. Frågan om ansvaret för transport av skadade och sjuka i terrängen behandlar kommittén vidare i kapitel 9. Enligt den nuvarande geografiska avgränsningen av fjällräddningens ansvarsområde skall och efterspaning omhändertagande ske i fjäll eller ödemark. Rikspolisstyrelsens riktlinjer för fjällräddningstjänstens organisation anger att en plan för fjällräddningstjänst skall för upprättas varje polisdistrikt där fjällräddningsåtgärder kan bli aktuella. Sådana fjällräddningsplaner föreligger för de tio polisdistrikt från Malung i söder till Kiruna i norr som berörs av fjällkedjan. I praktiken avgör lokaliseringen av resurser var organisationen fjällräddningens kan ingripa. Lokaliseringen av dessa resurser redovisas i planerna för de tio polisdistrikten. Mer preciserat än som nu har beskrivits är inte fjällräddningens geografiska ansvarsområde. För polisen är den redovisade grova avgränsningen emellertid inget större problem. Framför allt beror detta på att polisen har ett generellt ansvar för efterspaning och omhändertagande av försvunna personer på land, alltså även nedanför För den fjällområdet. operativt ansvarige inom polisdistriktet är frågan i en akut situation om det är

Den statliga räddningstjänstens och resurser 303

arbetsuppgifter

möjligt att använda fjällräddningen eller om det finns andra lämpliga resurser. Kommittén anser att det skulle vara en fördel om det för de olika räddningstjänstformerna gick att dra geografiska gränser för ansvarsområdena som klart anger vilka organ som skulle utföra olika slag av räddningsinsatser. Det skulle undanröja tveksamhet som i en del lägen riskerar att fördröja insatserna. Enligt kommitténs mening är det emellertid inte möjligt att för fjällräddningens ansvarsområde ange några sådana distinkta gränser. Naturen i fjällområdena har inte alltid den karaktären att övergången från ett slags område till ett annat klart kan urskiljas. Förhållandena varierar inte minst från sommar till vinter. Förutsättningarna för räddningsinsatserna - och bedömningen av vilka resurser som skall användas - varierar från fall till fall beroende bl a väder- och på ljusförhållandena och på omfattningen av olyckan. Erfarenheterna av fjällräddningens sätt att fungera talar för att det inte heller behövs några andra geografiska gränser för fjällräddningens ansvarsområde än de som nu förekommer. Kommittén anser således att det även i fortsättningen bör framgå vilka polisdistrikt som skall utarbeta fjällräddningsplaner. Resurserna som närmare anges i planerna skall användas efter behov vid efterspaning och omhändertagande av försvunna inom i första hand dessa polisdistrikt. Organisationen kan efter hand anpassas till de förändringar i behoven av räddningsresurser som uppstår om fjällturismen ändrar karaktär och omfattning i framtiden. Genom ökad samordning och fler praktiska erfarenheter bör det bli möjligt att undanröja den tvekan om vilken typ av räddningsinsats som skall ske och vilka resurser som skall användas i övergången till fjällområdet och inom och i närheten av pister och backar där markägare och andra driver skidsportanläggningar. Kraven på ägare eller innehavare av anläggningar att i vissa fall hålla räddningsutrustning behandlas i kapitel 16, dvs i specialmotiveringen till kommitténs författningsförslag. Kommittén vill framhålla att fjällräddningsorganen också bör vidta åtgärder för att förebygga t ex lavinolyckor i områden där fjällturister ofta befinner sig. Det kan ske genom avspärrningar eller genom sprängning av snömassor som kan komma att bilda en lavin. Om risken för en lavin är akut, kan åtgärderna genomföras med stöd av den föreslagna lagen om samhällets räddningstjänst. I andra fall kan åtgärderna utföras med stöd av allmänna ordningsstadgan eller polisinstruktionen. Riktlinjer för sådana förebyggande åtgärder bör utarbetas av räddningstjänstverket i samråd med rikspolisstyrelsen.

Ansvaret för fjällräddningen

Enligt kommitténs preliminära bedömning i principbetänkandet bör polisen ha ansvaret för fjällräddningstjänsten. Ingen av remissinstanserna har motsatt sig detta. Kommittén har efter sina fortsatta överväganden inte någon anledning att gå ifrån den tidigare bedömningen. Kommittén föreslår således att polisen även i fortsättningen skall svara för fjällräddningstjänsten. Ansvaret skall innebära att polisen planerar och organiserar verksamheten och genomför räddningsinsatser.

304 Den statliga räddningstjänstens arbetsuppgifter och resurser

Kommittén anser att polisens uppgift vid genomförandet av insatserna som

hittills skall vara att spana efter försvunna och att ta hand om dem. Till detta

hör som tidigare har framhållits att vid behov ge en första sjukvårdsh j älp och att transportera de återfunna till farbar väg. Om polisen använder helikopter, skall transporten kunna ske direkt till t ex sjukhus. Polisen har normalt inga svårigheter att med sina resurser utföra dessa uppgifter. De civila fjällräddarna som har knutits till polisens organisation gör stor nytta både vid efterspaningen och omhändertagandet. Om endast några få personer är försvunna och de yttre förhållandena inte hindrar, tar fjällräddarna som regel hand om de påträffade utan förstärkning från andra organ. Ambulans eller annat vägfordon möter vid farbar väg när helikopter inte kan användas. Vid en del fjällolyckor kan problemen emellertid bli stora. Det gäller t ex när vädret är mycket dåligt och efterforskningen blir långvarig och tröttande. Om det är många personer som saknas, och dessa är i dålig kondition när de påträffas, kan det också bli svårt för polisens organisation att på egen hand genomföra det räddningsarbete som fordras. Det kan fordras kvalificerade sjukvårdsinsatser redan på olycksplatsen. Transporten av skadade till farbar väg kan också kräva större resurser än vad polisen med sina civila fjällräddare själv förfogar över. I sådana fall blir det nödvändigt för de samverkande organen att ingripa. Den kommunala räddningstjänsten eller militära förband kan möta upp för att bistå med transport av de skadade. Militära och civila helikoptrar är också en viktig resurs. sjukvårdspersonal har ofta möjligheter att bege sig ut för att ta hand om skadade innan de når sjukhuset eller den lokala vårdcentralen. Polisen skall planera fjällräddningstjänsten i samarbete med de organ som kan medverka i genomförandet av insatser, t ex den kommunala räddningstjänsten, sjukvårdshuvudmannen, militära myndigheter och de som driver verksamhet i pister och Skidbackar eller hotell och stugbyar. Utbildning och övningar bör så långt som möjligt samordnas av de i fjällräddningstjänsten samverkande organen. Som har framgått av kapitel 7 föreslås länsstyrelsen få samordningsuppgifter även inom den statliga räddningstjänsten. På central nivå skall det statliga räddningstjänstverket enligt kommitténs förslag i samma kapitel samordna alla former av räddningstjänst. Verket skall bl a meddela föreskrifter som behövs för samordning av den statliga räddningstjänsten. De samverkande organens personal bör tämligen detaljerat få veta vilka uppgifter de kan komma att få i fjällräddningsinsatser av större omfattning. Planeringen av verksamheten bör inriktas på att underlätta en samverkan av det slag som har skisserats. Kommittén anser att det fordras ett ökat samarbete framför allt mellan fjällräddningen och den kommunala räddningstjänsten. Förberedelser för ett sådant samarbete bör kunna ske både i planeringen av fjällräddningsinsatserna och i den planläggning av transporter i terrängen av skadade och sjuka som kommittén i kapitel 9 föreslår att sjukvårdshuvudmännen skall ha ansvaret för.

Den och resurser 305

statliga räddningstjänstens arbetsuppgifter

8.2.2 Fjällräddningens resurser

Synpunkter på verksamheten från ansvariga organ

De fjällräddningsorgan och samverkande myndigheter på lokal och regional nivå i Jämtlands län som kommittén har inhämtat synpunkter från bedömer fjällräddningstjänstens personella resurser kvantitativt sett som tillräckliga. Om man bortser från - för dessa behövs det lavinolyckor en mycket omfattande räddningsstyrka redan i räddningsarbetets första fas - har inte

följderna av en olycka i något fall berott på brister i organisationens storlek.

Fjällräddningsorganisationen är spridd med hänsyn till erfarenheterna av olycksfrekvensen i olika delar av fjällområdet. Patrullerna kan emellertid också föras samman för geografiskt mer koncentrerade insatser om det skulle behövas. Fjällräddarna är i allmänhet väl förtrogna med sina lokala fjällområden. De hittar som regel bra även i mörker och dåligt väder. Fjällräddarna kan ofta också bedöma riskerna för de försvunna - och samtidigt möjligheterna till framgångsrika räddningstjänstinsatser. I situationer när det blir nödvändigt att bedöma skadorna hos de människor som påträffas och att ge en första sjukvårdshjälp kan det däremot bli problem. Särskilt besvärligt kan det vara om inte alla samtidigt kan transporteras till farbar väg och det gäller att prioritera bland flera skadade. Kunnandet i sambandstjänsten måste vidare upprätthållas så att fjällräddarna har möjligheter att utnyttja sambandsutrustningen, uppger fjällräddningsorganen. Strävandena är nu att i organisationen ta tillvara utbildningstiden bättre, bl a genom att övningar i större utsträckning än förr sker lokalt på fjällräddningspersonalens hemorter. Rekryteringen av lokal befolkning till fjällräddningen har hittills kunnat ske utan svårigheter. Många av de civila fjällräddarna är skogsarbetare, sysselsätts i turistanläggningarna eller driver egen rörelse, tex bilservice. Några få renägande samer hör också till organisationen. Enstaka medlemmar ingår i den kommunala räddningstjänstens deltidsstyrkor. Enligt företrädare för fjällräddningsorganen kan det emellertid i framtiden bli svårare att ersätta dem som lämnar fjällräddningstjänsten med yngre som har erfarenheter av fjällivet. personer Möjligheterna att få dispens från skoterförbudet i berörda fjällområden uppges spela en betydande roll både för lokalkännedomen och för intresset att medverka i fjällräddningsarbetet. De tillfrågade fjällräddningsorganen anser att fjällräddningstjänsten har bra materiella resurser för insatser särskilt vintertid. Det behövs emellertid fler täckta bårpulkor som rymmer både patient och vårdare. De vakuummadrasser som för närvarande förvaras i fjällräddningsdepåerna bör placeras ut hos grupperna tillsammans med den personliga utrustningen, har det också framhållits. Kompletteringar och justeringar i det radionät som har byggts upp för fjällräddningstjänsten pågår på olika håll i fjällområdet. Ett system för mobila nödradiosändare som kan lokaliseras av larmcentralerna har förutsättningar att öka fjällsäkerheten. Ett sådant system håller på att utvecklas internationellt i samarbete mellan olika länder (SARSAT). Fjällräddningsinsatserna sker som regel enbart med den civila fjällräddningspersonalen och polisens egna resurser. Erfarenheten visar att patrullerna i allmänhet rycker ut inom 30 min efter ett larm. De militära förbandens

306 Den statliga och resurser räddningstjänstens arbetsuppgifter

styrkor bedöms som särskilt användbara vid efterforskning på barmark. Det inom Jämtlands fältjägarregemente upprättade fjällräddningsdetachementet, som förfogar över bl a koktross, sjukvårdsresurser och bandvagnar, har under hela 1970-talet utnyttjats vid endast fyra fjällräddningsinsatser. Militärt bistånd i enklare former har däremot lämnats till fjällräddningen vid betydligt fler tillfällen under samma tid av förbandet. Ett av skälen till att fjällräddningsdetachementet har använts i relativt liten omfattning är de långa insatstiderna. Polisens företrädare framhåller att det ofta har bedömts ta 8-12 timmar innan styrkan skulle ha varit på plats i västra Jämtland. Det militära förbandet menar att en insats inte alltid behöver ske med hela detachementet. Utryckningar med begränsade styrkor kan ofta gå snabbare. F jällräddningsorganen anser att samarbetet i övrigt mellan dem i stort sett bra. Genom fungerar polisens avtal med privata helikopterföretag inom ramen för ambulans- och räddningsflygtjänsten finns det ofta goda förutsättningar att genomföra de transporter som fordras. Under fjällräddsenaste verksamhetsår användes vid hälften ningens helikopter av de knappt 100 fjällräddningsinsatserna i hela fjällområdet.

Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som

fordras

Fjällräddningstjänstens organisation och resurser har enligt kommitténs bedömning förhållandevis få brister. Några av de svagheter som förekommer har med tillgången på materiella resurser att göra. Läget förbättras efter hand de årliga nyanskaffningarna. genom Som exempel kan nämnas att fjällradiosystemet i Norrbottens och Västerbottens län har byggts ut och moderniserats under de senaste åren. Förbättringar i fjällräddningens organisation kan ske också genom planering och ett utvecklat samarbete inom verksamheten. De militära förbanden bör kunna användas i större utsträckning än som hittills har skett. Framför allt bör det gå att ñnna former för att endast delar av de militära fjällräddningsdetachementen skall kunna medverka. I situationer när det är nödvändigt med en särskilt snabb insats, och en fjällräddningspatrull inte kan rycka ut inom den tid som fordras, bör om den räddningsledaren pröva kommunala räddningstjänsten kan tas i anspråk. Kommittén föreslår att förberedelser för sådana insatser med den kommunala räddningstjänstens resurser skall ske inom ramen för fjällräddningstjänstens planering. Kommittén anser det viktigt att behovet av utbildning för den civila fjällräddningspersonalen i främst sjukvård och sambandstjänst kan tillgodoses. Fjällräddningsorganen har vidtagit åtgärder för att de för utbildning och övning tillgängliga ekonomiska medlen skall kunna användas bättre än tidigare. Utbildning och övningar förekommer numera oftast på kvällstid och i närheten av fjällräddningspersonalens bostadsorter. Rikspolisstyrelsen uppger att den även i fortsättningen kommer att verka för ökade resurser till utbildningen inom fjällräddningen och för att de medel som anslås utnyttjas effektivt. Det nya statliga räddningstjänstverket kommer enligt kommitténs förslag i kapitel 7 att få till uppgift att samordna strävandena inom räddningstjänsten i dess helhet. Till samordningen hör att bedöma olika räddningstjänstformers behov av bl a utbildning. Även mellan

avvägningen förebyggande åtgärder

och insatser för en förbättrad beredskap avses ingå i verkets uppgifter.

Den statliga räddningstjänstens arbetsuppgifter och resurser 307

Kommittén anser att frågan om ökade medel för utbildning inom fjällräddningen får prövas sedan verket har fått en överblick över utbildningsbehovet inom räddningstjänsten i dess helhet och kunnat göra en bedömning av förebyggande åtgärders effektivitet. Kommittén bedömer att det på sikt bör bli möjligt att öka de totala resurserna för samhällets räddningstjänst och att därmed tillgodose de speciella behov av utbildning som föreligger inom fjällräddningstjänsten.

Flygräddningstjänst

8.3.1 Arbetsuppgifter och ansvarsfördelning

Kommitténs preliminära bedömning i principbetänkandet

Flygräddningstjänsten skall enligt den ICAO-konvention som Sverige har anslutit sig till bistå ett luftfartyg som är i fara, dvs efterforska och lokalisera ett luftfartyg som saknas, har förolyckats eller på annat sätt är nödställt. Flygräddningstjänsten skall vidare vid ett inträffat haveri undsätta och rädda ombordvarande och så långt det är möjligt begränsa de materiella skadornas omfattning. Luftfartsverket är ansvarigt för flygräddningstjänsten och skall bl a se till att det finns en räddningscentral RCC/Cefyl - och erforderliga räddningsundercentraler. För räddningsarbetet på en haveriplats svarar den kommunala räddningstjänstens styrkor. Särskilda styrkor för lokal brand- och räddningstjänst har emellertid i enlighet med internationella krav organiserats av luftfartsverket vid verkets 14 flygplatser i landet. Luftfartsverkets styrkor skall kunna göra den första räddningsinsatsen vid ett haveri på flygplatsen eller i närheten av den. När den kommunala räddningstjänstens styrka har kommit till haveriplatsen övertar den ansvaret för räddningstjänstarbetet. Vid kommunala flygplatser svarar kommunens räddningstjänst för beredskapen som förekommer på flygplatsen. Försvaret har en särskild s k basräddningstjänst vid sina flygplatser. Vid haverier till havs, i kustvattnen och i Vänern, Vättern och Mälaren medverkar sjöräddningens organ. En mer utförlig redogörelse för flygräddningstjänstens arbetsuppgifter och organisation har lämnats i kapitel 2. Kommittén framhöll i principbetänkandet att den nuvarande organisationen med luftfartsverkets och kommunernas styrkor, avsedda för insatser på eller i närheten av en flygplats, i viss mån utgör en dubblering av resurserna. Med den i ICAO-konventionen föreskrivna höga beredskapen vid flygplatserna är det emellertid inte möjligt för den kommunala räddningstjänstens styrkor att vid ett haveri ingripa så snabbt som det fordras. Avstånden från nuvarande brandstationer till flygplatserna är för berörda orter samtliga alltför stora. På flera håll finns det däremot för den kommunala möjligheter räddningstjänsten att använda luftfartsverkets resurser för insatser även vid andra olyckor utanför flygplatsen än flyghaverier, förklarade kommittén. Ett sådant gemensamt utnyttjande skulle kunna både de gälla personella resurserna och i många fall de tekniska resurser som luftfartsverket förfogar över, bl a räddningsfordon med stor skumsläckningskapacitet. En hel del skulle vidare gå att vinna - både ekonomiskt och i effektivitet - med en

308 Den statliga räddningstjänstens arbetsuppgifter och resurser

gemensam ledningspersonal, en samordnad utbildning och en enhetlig planering av de båda verksamheterna. Planer på en utvecklad samverkan inom räddningstjänsten hade diskuterats en tid mellan luftfartsverket och berörda kommuner vid några av verkets 14 flygplatser, framgick det vidare av principbetänkandet. Enligt dessa

diskussioner skulle en utökad gemensam användning av resurserna ge

ekonomiska och andra fördelar. När det gäller formerna för denna

samverkan övervägde luftfartsverket och kommunerna förutsättningarna

dels för en organisation med kommunerna som ansvariga för verksamheten,

dels för ett alternativ med avtalsreglerat samarbete inom ramen för

nuvarande ansvarsfördelning. Det senare alternativet skulle innebära att luftfartsverket fortfarande skulle organisera och verkets personal leda brandoch räddningstjänsten vid flygplatserna. Enligt kommitténs överväganden i det tidigare betänkandet finns det inte nägra hinder för den kommunala räddningstjänstens organ att överta ansvaret för de räddningsstyrkor som är stationerade vid luftfartsverkets flygplatser. Inte heller skulle ett alternativ med den kommunala räddningstjänsten som ansvarigt organ ha några avgörande nackdelar jämfört med den - utökade samverkan som luftfartsverket kommunerna också diskuterade.

och

Den kommunala räddningstjänsten skulle med ett förändrat huvudmanna-

skap svara för att organisationen har de personella och materiella resurser

som behövs. Kostnaderna för den beredskap och de insatser som flygrädd-

ningstjänsten fordrar skulle däremot som hittillsbestridas av luftfartsverket.

Kommittén bedömde att en hel del dubbelarbete kunna elimineras.

skulle

De samlade kostnaderna skulle därmed bli lägre än med nuvarande organisation. _ Frågan om det är lämpligt att välja en organisation baserad pä en ny ansvarsfördelning eller på en utvecklad samverkan mellan luftfartsverket och den kommunala räddningstjänsten bör emellertid, som kommittén såg det,

bedömas även från andra utgångspunkter än de ekonomiska. Som ett starkt

skäl för en ändrad organisation framhölls att den skulle bidra till att minska

splittringen i samhällets räddningstjänst. Den kommunala räddningstjänstens organ har redan nu ansvaret för räddningstjänstarbetet på en haveriplats. De båda styrkornas personal skall arbeta tillsammans under ledning av chefen för den kommunala räddningstjänstens styrka. Det

framstod mot den bakgrunden som angeläget med ett enhetligt _ansvar för dessa styrkor. Kommittén framhöll också att den kommunala räddningstjän-

sten redan svarar för räddningstjänsten på alla de kommunala flygplatserna. Ett gemensamt huvudmannaskap skulle även från den utgångspunkten bidra

till att minska splittringen inom räddningstjänsten. Även vid försvarets flygplatser i olika delar av landet - några av dem trafikeras av civilt reguljärflyg- finns det, som har av redogörelsen i

framgått

kapitel 4, en räddningstjänst av ungefär samma slag som luftfartsverket har

organiserat vid sina flygplatser. Förutsättningar för den kommunala rädd-

ningstjänsten att överta ansvaret för den militära s k basräddningstjänsten bedömde kommittén emellertid inte vara lika goda som för räddningstjänsten vid luftfartsverkets flygplatser. Den militära har räddningstjänsten genom flygplanens utrustning med vapen och ammunition en speciell karaktär. Skyddsarbetet kräver speciella tekniska och militära kunskaper

I

Den arbetsuppgifter och resurser_ 309 statliga räddningstjänstens

som det är svårt att uppnå och att hålla intakta i en organisation med den

kommunala räddningstjänstens breda arbetsfält. Ett. utvecklat samarbete

mellan den kommunala räddningstjänsten och de militära organen skulle emellertid kunna öka effektiviteten både i den militära basräddningstjänsten och i den kommunala räddningstjänstens verksamhet, framhöll kommiti tén.

Remissinstansernas synpunkter på kommitténs preliminära

bedömning

Flera av remissinstanserna har instämt i kommitténs preliminära bedömning att den kommunala räddningstjänsten skulle kunna överta ansvaret för brand- och räddningstjänsten vid luftfartsverkets 14 flygplatser. Rikspolisstyrelsen menar att en gemensam organisation för polisens del avsevärt skulle underlätta samverkan* vid olyckor och vid övningar. Länsstyrelserna i

Östergötlands, Kalmar och Västerbottens län delar kommitténs uppfattning

att -ett enhetligt ansvar för dessa styrkor skulle minska splittringen i den nuvarande räddningstjänsten. Planeringen av verksamheten och genomförandet av insatserna skulle underlättas, framhåller en av länsstyrelserna. En positiv» inställning till kommitténs bedömning redovisar också Visby, Umeå och Skellefteå kommuner samt Svenska kommunförbundet och Svenska brandförsvarsföreningen. Visby kommunframhåller att kommunen avser att träffa ett avtal om samverkan med luftfartsverket som kan ge parter

båda

ekonomiska och andra fördelar. Flera remissinstanser som delar kommitténs preliminära bedömning betonar att luftfartsverket liksom hittills även med ett kommunalt ansvar skall bestrida kostnaderna för fäddningsstyrkorna vid - . ” verkets flygplatser.

Luftfartsverket understrykeratt efterforsknings- och alarmeringsledet i

flygräddningstjänsten är en» integrerad del- av flygtrafiktjänsten. Dessa arbetsuppgifter måste även iffortsättningen utföras inom luftfartsverkets egen organisation. För brand- och räddningstjänsten vid flygplatserna har en samverkan diskuterats mellan verket och några av kommunerna. Verket avser, framgår det vidare av yttrandet, att genom en särskild utredning pröva möjligheterna till ett samarbete_med berörda kommuner om en samlad, effektiv och ekonomiskt rationell brand- och räddningstjänst. Luftfartsverket anser att frågan om ett förändrat ansvar skallbedömas med utgångspunkt i resultaten av detta utredningsarbete, framför allt de förändringar i kostnaderna för verksamheten som skulle kunna bli följden. Om huvudmannaskapet flyttas över till kommunerna måste luftfartsverket emellertid behålla ett avgörande inflytande på brand- och räddningstjänstens omfatt-

ning och kvalitet. Detta är nödvändigt på grund av internationella

överenskommelser och för att verket skall kunna påverka sina kostnader för flygräddningstjänsten, framhåller luftfartsverket. Tveksam till att räddningstjänstarbetet på haveriplatsen helt skall överföras till den kommunala räddningstjänsten är statens brandnämnd. Räddningstjänstverksamheten vid flygplaterna är så speciell- den kräver särskild utrustningoch extremt korta insatstider - och bör utföras av. specialstyrkor. Ett ändrat -ansvar skulle innebära en belastning på den kommunala räddningstjänstens redan hårt ansträngda resurser. En ökad personell och

310 Den statliga räddningstjänstens och resurser arbetsuppgifter

materiell samverkan skulle emellertid ge positiva effekter, förklarar brandnämnden. Göteborgs kommun anser att den del av räddningstjänsten på flygplatsen som sker med luftfartsverkets resurser i och för sig skulle kunna övertas av kommunerna. Vid Landvetters flygplats har emellertid den flygtrafiken omfattningen att en gemensam organisation inte skulle ge några fördelar. Även Stockholms kommun bedömer fördelarna med en samordning som små. Kommunen ansluter sig inte till kommitténs att den uppfattning kommunala räddningstjänsten skall kunna överta ansvaret. Med erfarenheter från en annan storflygplats framhåller Svedala kommun att ett överförande av huvudmannaskapet till kommunen sannolikt inte skulle ge några rationaliseringsvinster. Den särskilda räddningstyrkan vid Sturups flygplats kan på grund av avstånden till industrier och tätbebyggelse i endast ringa utsträckning användas i den kommunala räddningstjänsten utanför flygplatsen. Kommunen pekar vidare på att styrkan vid flygplatsen är liten, att kompetensen för räddningsledaren tenderar att sjunka och att personalen i övrigt (vapenfria tjänstepliktiga) har mycket liten utbildning för den kommunala räddningstjänstens uppgifter. En samverkan inom ramen för nuvarande huvudmannaskap förordas av Svedala kommun. Även TCO anser att samordningsvinsten vid ett kommunalt Övertagande endast skulle bli marginell. Risken är att en gemensam organisation allvarligt skulle försämra den speciella kompetens som nu finns hos luftfartsverkets Om verkets skulle styrkor. eget kunnande försvinner, det enligt TCO bli omöjligt att svara för den tillsyns- och inspektionsskyldighet som luftfartsverket och luftfartsinspektionen har. Samarbetet mellan kommunerna och luftfartsverket bör kunna utvecklas till att omfatta en gemensam personalpool samt en i viss utsträckning gemensam utbildning och gemensam räddningsutrustning.

Kommitténs slutliga bedömning och förslag

Flygräddningens arbetsuppgifter och ansvar

Den verksamhet som enligt ICAO-bestämmelserna syftar till att bistå ett luftfartyg som är i fara, dvs efterforskning och lokalisering av ett saknat eller havererat luftfartyg och alarmering av de räddningsorgan som griper in på en haveriplats ingår i flygräddningstjänsten. Enligt kommitténs och remissinstansernas mening råder det ingen oklarhet om detta. Det är däremot inte fullt klarlagt om det räddningsarbete som sker på en haveriplats utgör flygråddningstjänst eller om åtgärderna är kommunal räddningstjänst. Kommittén har funnit att meningarna på denna punkt går isär. En del företrädare för räddningstjänsten anser att de kommunala räddningsorganens insats på haveriplatsen är flygråddningstjänst, och att kommunerna biträder luftfartsverket inom denna. Andra menar att åtgärderna uteslutande är räddningstjänst i brandlagens mening. Samma typ av oklarhet gäller flygräddningstjänstens avgränsning mot räddningstjänsten till sjöss, alltså vid flyghaverier ute till havs eller i kustvattnen och de stora insjöarna. En av utgångspunkterna för kommitténs övervägande är att uppgifter och

Den statliga räddningstjänstens arbetsuppgifter och resurser 311

ansvar för kommunal och olika slag av statlig räddningstjänst så långt möjligt bör vara renodlade. Enkelhet och överblick är till nytta för arbetet inom de olika råddningstjänstområdena. För en noggrann precisering av flygräddningstjänstens uppgifter i förhållande till den kommunala räddningstjänsten talar att ansvaret för planeringen av åtgärderna i de olika faserna av räddningsarbetet blir klargjort så att det varken finns några luckor eller förekommer någon onödig överlappning. Det måste vidare för de deltagande styrkorna vara fullt klart vilket organ som svarar för ledningen av räddningsinsatsen på haveriplatsen. Planeringen som ingår i flygräddningstjänsten omfattar för närvarande både efterforskningen och i stor utsträckning räddningsarbetet på haveri- En samverkan mellan olika organ sker i planeringen, men det platsen. ansvariga statliga flygräddningsorganet beslutar om innehållet i planerna. Den kommunala räddningstjänsten kan komma att svara för en väsentlig del av arbetet vid en flygräddningsinsats. Räddningsarbetet på en haveriplats till lands och i vissa vatten inom de kommunala organens ansvarsområde är ofta av en karaktär som den kommunala räddningstjänsten möter vid andra typer av olyckor. De kommunala räddningsorganen har således en egen planering för dessa uppgifter. Det finns framför allt mot den bakgrunden ett skäl att renodla flygräddningsansvaret till att avse efterforskning och vid behov alarmering av räddningsorgan som undsätter de ombordvarande - och alltså låta åtgärderna på en haveriplats vara kommunal räddningstjänst. En renodling av ansvaret kan vara väsentlig för att ingen i en akut situation skall tveka om vem som leder räddningsarbetet på haveriplatsen. Om haveriet sker på land, har räddningsledaren inom den kommunala räddningstjänsten enligt nuvarande bestämmelser befälet över sina styrkor och avgör vilka åtgärder som skall genomföras på haveriplatsen. Räddningsledaren skall i det arbetet ha ansvaret för ledning också av luftfartsverkets eller försvarets räddningsstyrkor, när någon av dessa medverkar i undsättningen. [praktiken fungerar organisationen normalt på detta sätt. Erfarenheten visar emellertid att deti enstaka fall kan uppstå problem med ansvarsfördelningen vid ledningen av räddningsarbetet på en haveriplats. Kommittén anser att en precisering av flygräddningens ansvar till att avse efterforskning och alarmering har flera fördelar. Den kommunala räddningstjänstens ansvar för undsättningen på haveriplatsen understryker att det är den kommunale räddningsledaren som beslutar om räddningsarbetets och genomförande. En uppdelning av ansvaret mellan luftfartsinriktning verket och kommunerna har också den fördelen att planeringen i någon mån kan förenklas och därmed bli effektivare. Enligt kommitténs mening strider en renodling av flygräddningsbegreppet inte mot ICAO-konventionens principer. Den internationella överenskommelsen stadgar att det skall finnas resurser för räddningsinsatser på en haveriplats men föreskriver inte vem som skall vara huvudman för de olika uppgifterna. Det skall framhållas att den redovisade avgränsningen av flygräddningstjänstens område inte fråntar luftfartsverket eller försvarsmakten skyldigheten att se till att det finns styrkor för omedelbara insatser vid haverier på eller i närheten av en flygplats. Kraven på luftfartsverket och försvaret kan i detta avseende jämföras med den av kommittén på annat ställe i betänkandet

312 Den statliga räddningstjänstens arbetsuppgifter och resurser

föreslagna skyldigheten för ett industriföretag som bedriver en särskilt riskfylld verksamhet att hålla utrustning och beredskap med personal. Enligt kommitténs mening är förhållandena annorlunda vid avgränsningen av flygräddningens uppgifter gentemot sjöräddningen. Till havs, i kustvattnen och i Vänerna, Vättern och Mälaren har den statliga räddningstjänsten till uppgift att rädda människor. Vid flygolyckor till sjöss kommer lokaliserings- och sambandsfrågorna att vara centrala även sedan efterforskningen har gett resultat och besättningen behöver undsättas. Flygråddningscentralen kommer av detta skäl sannolikt även i ett senare skede av räddningsinsatsen att ha omfattande ledningsuppgifter, till stor del eftersom helikoptrarna är en viktig räddningsresurs. Det finns inte någon anledning att i detta läge flytta det övergripande ansvaret till en sjöräddningscentral och följaktligen inte heller att låta insatsen övergå i sjöräddning. En överföring av ansvaret från en central till en annan skulle kunna innebära en tidsförlust som skulle riskera att skada insatsen. Sjöräddningens rörliga enheter kommer däremot när de behövs att kunna medverka i tlygräddningsarbetet. Det innebär också att en sjöräddningscentral både för efterforskning och för insatser efter i vatten kan nedslag tjänstgöra som räddningsundercentral till flygräddningscentralen. Som har framgått sker det sedan länge en sådan nära samverkan mellan flygräddningen och sjöräddningen. En förändring av ansvaret för räddningstjänsten i ett senare skede av insatsen vid haverier över vatten skulle enligt kommitténs uppfattning inte fylla någon funktion. Kommittén mot den redovisade föreslår bakgrunden att flygräddningstj änsten skall omfatta åtgärder som syftar till att bistå ett luftfartyg som är i fara, dvs efterforskning och lokalisering av ett nödställt eller saknat luftfartyg och alarmering av de räddningsstyrkor som behövs på haveriplatsen. Räddningsarbetet på haveriplatsen skall vara kommunal räddningstjänst om haveriet sker på land eller i sådana vatten där kommunen som kommittén föreslår i avsnitt 8. 4 skall svara för räddningstjänsten. I övriga områden ingår ansvaret för räddningsåtgärderna på elleri närheten av haveriplatsen i flygräddningstjänsten. Vid haverier i fjällområdet kan det bli nödvändigt för flygräddningstjänsten och den kommunala räddningstjänsten att anlita fjällräddningstjänstens ledningsorgan och rörliga enheter för efterforskning respektive undsättning. Den kommunala räddningstjänstens resurser fordras framför allt om människor sitter fastklämda och det behövs särskild utrustning för att de skall komma loss. Fjällräddningstjänstens rörliga enheter kan ha tillräckliga resurser vid undsättning om det endast gäller att ta hand om och transportera skadade till farbar väg. Om förhållandena medger används emellertid oftast helikopter för sådana transporter. Som redan har framhållits leder räddningsledaren inom den kommunala räddningstjänsten när han har anlänt till haveriplatsen även de statliga styrkor som rycker ut för en första insats vid luftfartsverkets eller försvarsmaktens olika flygplatser. Den organisatoriska samordning av kommunernas och luftfartsverkets styrkor som kommittén föreslår i fortsättav detta avsnitt att låta insatserna ningen gör det naturligt med dessa organ

Den arbetsuppgifter och resurser 313 statliga räddningstjänstens

även omfattas av den kommunala räddningstjänstens i fortsättningen bestämmelser.

Ansvarigt organ för flygräddningen

Kommittén föreslår att luftfartsverket skall svara för flygräddningstjänsten. Verksamheten skall liksom hittills och bedrivas i samarbete med de planeras av ett saknat flygplan och i organ som deltar i efterspaning och lokaliseringen som ingriper Det alarmeringen av räddningsstyrkorna på haveriplatsen. senare gäller bl a polisen, de militära förbanden och kustbevakningen. återkommer i Kommittén i kapitel 10 till frågan om hur räddningscentralerna de olika delarna av samhällets räddningstjänst bör vara organiserade. Till luftfartsverkets inom flygräddningstjänsten hör enligt uppgifter kommitténs mening också att utöva tillsyn över den kommunala räddningsnär det Tillsynen bör ske efter tjänstens beredskap gäller flyghaverier. samråd med det centrala räddningstjänstverket.

Samverkan mellan luftfartsverket och kommunerna om .

styrkorna

på flygplatserna

Räddningsinsatser på haveriplatsen skall enligt kommitténs förslag genomföras av den kommunala organ inom dess ansvarsområräddningstjänstens de. Kommittén anser vidare, som framhölls redan i principbetänkandet, att kommunerna bör överta driften av de styrkor som luftfartsverket håller vid sina för insatser i närheten av flygplatserna. Både flygplatser på eller och kommunerna kan vinna fördelar. Ett

luftfartsverket ekonomiska

kommunalt ansvar för dessa styrkor kommer vidare att bidra till att göra

enklare och mindre splittrad. De flesta remissinstanserna räddningstjänsten

delar kommitténs om värdet av en

som har yttrat sig i frågan uppfattning ökad av och luftfartsverkets räddningstjänstre-

samordning kommunernas i

surser. En del av de ekonomiska vinsterna kan luftfartsverket och kommunerna emellertid även ett utökat samarbete” med nuvarande uppnå genom och administrativa ansvaret mellan dem. fördelning av det organisatoriska Luftfartsverket och berörda kommuner för inom

klargör närvarande

Brandsam vilka förutsättningar som finns för en utökad utredningsprojektet alternativt ett kommunalt Övertagande. Efter förslag av luftsamverkan, och med utgångspunkt i statsmakternas luftfartspolitransportutredningen samtidigt över kraven tiska beslut (prop 1981/82:98) ser luftfartsinspektionen vid de godkända med på brand- och räddningstjänsten flygplatserna. Syftet som sker i samarbete mellan luftfartsinspektionen och statens översynen, brandnämnd, är att pröva om det går att förändra reglerna för dimensioneoch annan utrustning i ökad

ringen så att tillgången på personal, släckmedel

kan anpassas till den utvecklingen inom räddningstjän-

utsträckning tekniska

stens område. Denna iskall i. så fall utan att

anpassning genomföras

säkerhetskraven blir åsidosatta, framgår det av statsmakternas beslut.

För de mindre med enbart inrikes trafik skall särskilt prövas flygplatserna Det

om det är möjligt att något reducera räddningsorganisationens slagkraft.

skall vidare i vilken utsträckning som kraven på brand- och klargöras

r

314 Den statliga och räddningstjänstens arbetsuppgifter resurser

räddningstjänsten kan avpassas efter lokala förhållanden, t ex de skyldigheter att hålla beredskap inom som kommunerna har. räddningstjänsten Bedömningarna skall ske mot bakgrund av att haverifrekvensen har sjunkit under väsentligt en följd av år. Detta är ett resultat av att både flygplan och flygplatser efter hand har fått en allt funktionssäkrare utrustning. Urvalet av piloter har förbättrats och kraven har ökat. Lufttranspå deras utbildning portutredningen ansåg att det särskilt för inrikestrafiken och de mindre flygplatserna bör övervägas om kravet på en särskild brand- och räddningstjänst vid flygplats är samhällsekonomiskt försvarbart, dvs om anspråken står i rimlig relation till samhällets ambitioner och resursinsatser på andra områden med en motsvarande olycksfrekvens. statsmakternas utta- Enligt lande måste krav, ambitioner och kostnaderna för åtgärderna som upplevas realistiska i relation till den praktiska nyttan för flygsäkerheten. Kommittén anser att resultaten av båda de pågående utredningarna bör

föreligga* innan frågan om ansvaret för räddningstjänsten vid luftfartsverkets

flygplatser avgörs. Framför allt bör de beräknade ekonomiska effekterna av förändringarna vara klarlagda. Även skillnaderna i intresset hos de olika kommunerna att överta brand- och räddningstjänsten måste beaktas. I nuvarande läge ser kommittén emellertid ingen anledning att frångå den i det tidigare betänkandet redovisade principiella bedömningen. Mycket går att vinna ekonomiskt och i effektivitet genom en långtgående samordning av kommunernas och luftfartsverkets inom och åtgärder i anslutning till flygräddningstjänsten. Utgångspunkten för övervägandena bör vara att kommunerna skall svara för driften av styrkorna även vid flygplatserna. Kommittén anser att varje berörd kommun skall få möjligheter att avgöra vilken form av samarbete som skall väljas för dess egen del när det finns ett detaljerat underlag för bedömning av de olika formerna av samverkan. Kommittén vill understryka att måste vara att både utgångspunkten kommunerna och luftfartsverket skall uppnå ekonomiska och andra fördelar genom samarbetet.

8.3.2 Flygräddningens resurser

Synpunkter på verksamheten från ansvariga

organ

Den i ICAO-bestämmelserna föreskrivna flygräddningscentralen som luft- 1 Övervägandena om fartsverket svarar för har med sin personalplan på sammanlagt tio tjänster samverkan i räddningsalltid minst två räddningsledare i verksamhet under Under tjänsten mellan luftfarts- dagtid. kvällar, verket och kommunerna nätter och helger är flygräddningscentralen bemannad med en räddningsleberäknas vara slutförda dare, medan en har beredskap i hemmet. inom har Samtliga RCC/Cefyl tidigast under år 1984. tidigare varit Kraven flygledare. på initiativförmåga och samarbetsegenska-

En överenskommelse

är stora. Det luftfartsverket att om samarbete som inne- per gäller enligt i besvärliga nödlägen omgående kunna bedöma situationen och att snabbt bär att Norrköpings få igång räddningsinkommun svarar för satserna ute på fältet. Förmågan att kombinera överblick och bedömningar brand- och räddnings- av detaljerna i räddningstjänsten är viktig. tjänsten vid Kungsäng- Genom en viss kontinuitet i verksamheten har personalen på RCC/Cefyl ens flygplats träffades under år 1982 mellan goda förutsättningar att upprätthålla sina färdigheter. De flygledare som har luftfartsverket och kom- utbildats för flygräddningstjänst i räddningsundercentralerna vid civila och munen. militära flygplatser får av skäl inte samma som naturliga möjligheter

Den arbetsuppgifter och resurser 315 statliga räddningstjänstens

att praktiskt sitt kunnande. Under RCC/Cefyls personal pröva och utveckla senare år har luftfartsverket bl a mot den bakgrunden och av ekonomiska skäl begränsat antalet civila räddningsundercentraler. För efterforskning och vid behov undsättning inom flygräddningstjänsten används framför allt försvarets tunga helikoptrar. Erfarenheten från många insatser i flyg- och Sjöräddningen och under senare år skickligt genomförda insatser i bl a svåra snöoväder visar att besättningarna är mycket väl En svaghet i verksamheten - inte minst för förberedda för sina uppdrag. och sjöräddning eller annan räddningstjänst som behöver Sjuktransporter använda de tunga helikoptrarna - är att det inte överallt i den organisation som täcker landet finns personal i beredskap dygnet runt. Både i Luleå och i Söderhamn är beredskapen begränsad till dagtid. Helikopterpersonalen brukar kunna räddningsuppdrag även under andra tider. Besättfullgöra ningarna har emellertid ingen skyldighet att delta, och ibland kan de av olika skäl inte det. har därför ingen garanti för att det under göra RCC/Cefyl flera starter och kvällstid och helger - när SAS och Linjeflyg genomför vid i norra - mobilisera en tung landningar flygplatser Sverige går att helikopter stationerad inom området. När det sedan räddningstjänstarbetet på en haveriplats inom gäller eller i närheten av den anser luftfartsverket att brand- och flygplatsen vid verkets 14 flygplatser i stort har de personella resurser räddningstjänsten som fordras. vid bekämpningsinsatsema är- avpassad efter Slagkraften storleken som normalt trafikerar de olika flygplatserna. Vid på de flygplan flertalet flygplatser varierar styrkorna i storlek från fem till sju man. De mest trafikerade flygplatserna har emellertid betydligt större styrkor. Vid Arlanda omfattar beredskapen tre befäl och 13-15 man. Brandmännen inom luftfartsverkets brand- och räddningstjänst utgörs av vapenfria t j änstepliktiga, som enligt luftfartsverket är en bra personalresurs. Tjänstgöringstiden är emellertid endast drygt 11 månader och det finns av det till brand- och skälet en gräns för vad de hinner lära sig. Ledningspersonal räddningstjänsten rekryterades tidigare ofta från andra grupper av flygplats- Strävandena är numera att anställa befäl från den kommunala personal. räddningstjänsten. Även brand- och räddningstjänstens materiella resurser är enligt luftfartsverket av god standard. Alla flygplatser har en i stort sett enhetlig utrustning, bl a med fordon utrustade för en omfattande skumsläckning. Tält och bårar finns också. Beredskapen för brand- och räddningstjänsten skulle emellertid kunna höjas om det vid var och en av luftfartsverkets flygplatser fanns en lätt och snabb räddningsbil som kunde göra en sannolikt i några fall avgörande första insats innan de tyngre s k haverifordonen hinner fram. För Arlanda har en äldre bil byggts om för detta ändamål. Bandvagnar skulle flygplats vidare behövas för en del insatser utanför bansystemet. Luftfartsverket hyr sådana bandvagnar av försvaret, men styrkorna vid bl a Umeå och några Skellefteå saknar den möjlighet att gå ut i terräng som flygplatser Inte minst vintertid har bandvagnarna betydelse för bandvagnen ger. beredskapen. I Stockholms län har landstingskommunen placerat en ambulans och ett släpfordon med katastrofmedicinsk utrustning hos brand- och räddningstjänsten vid Arlanda och Bromma flygplatser.

316 Den statliga och räddningstjänstens arbetsuppgifter resurser

Kommitténs bedömning av flygräddningstjänstens organisation

och resurser

Det finns inga aktuella praktiska erfarenheter som visar vad den svenska flygräddningstjänsten klarar i samband med ett omfattande haveri med många överlevande. Det är mot den bakgrunden svårt att för mer omfattande olyckor bedöma effektiviteten i verksamheten. Erfarenheter från en del av de haveriövningar som har ägt rum under senare år tyder emellertid på att det kan finnas svagheter -framför allt gäller det samarbetet mellan olika organ. Sådana svagheter är vanliga ii all som

räddningsverksamhet bygger på

samverkan och som förhållandevis sällan aktiveras insatser. genom verkliga Flygräddningstjänsten kan på den punkten sannolikt förbättras genom fortsatt

utbildning och övning för räddningsledare och övrig personal. Det

statliga räddningstjänstverket kommer här liksom på andra områden där det fordras en samordning mellan olika räddningsorgan att svara för viktiga * uppgifter. Enligt kommitténs mening hår de organ som svarar för efterforskningen av försvunna de personella och materiella resurser luftfartyg som det är rimligt att ställa krav på. En brist är emellertid som kommittén har redovisat att beredskapen med försvarets tunga helikoptrar i norra Sverige under kvällar, nätter och helger inte är tillräcklig. Inom försvarsmakten har berörda organ diskuterat att ändra tjänstgöringstiderna för personalen i Söderhamn och Luleå så att en besättning i taget skulle kunna hålla för båda beredskap helikopterbasernas verksamhetsområden även under andra tider än när detta för närvarande sker. Förslag om en utökning av denna beredskap har vid flera tillfällen under senare år framförts genom motioner i riksdagen. Riksdagen har hänvisat till att utreder dessa räddningstjänstkommittén frågor och har inte bifallit yrkandena i motionerna. Kommittén anser det vara otillfredsställande att till tillgången tung helikopter i en omfattande del av landet som Norrland inte kan utgör garanteras dygnet runt. Som har framgått blir insatserna beroende av om en helikopterbesättning, även när personalen inte har beredskap, kan alarmeras och träda i tjänst inom den tid som fordras för att åtgärden skall vara meningsfull. När saknas för sådana insatser kan det bli

förutsättningar-

nödvändigt för en tung helikopter stationerad utanför Stockholm eller på

Gotland att i stället delta i räddningsinsatsen. Oavsett vilken som

lösning ligger närmast till hands kommer insatsen i dessa situationer ofta att fördröjas. Kommittén föreslår mot den bakgrunden att det under en försöksperiod prövas hur en för de norra länen vid i helikopterbaserna Söderhamn och Luleå gemensamt utanför den organiserad beredskap ordinarie skulle komma tjänstgöringstiden att fungera. Kostnaderna för en sådan lösning har beräknats till omkring 700 000 kronor per år. När det gäller brand- och vid anser räddningstjänsten flygplatserna

kommittén att luftfartsverket har en fungerande organisation och i stort sett tillräckliga resurser vid sina 14 flygplatser. De förbättringar i materielen som

skulle behövas -t ex ett snabbgående fordon med skumsläckningskapacitet bör kunna ske efter hand genom löpande nyanskaffningar, ev genom ombyggnader av äldre fordon. Kommittén att försvaret föreslår på vissa villkor ställer bandvagnar till förfogande vid de flygplatser där detta bedöms

Den arbetsuppgifter och resurser 317 statliga räddningstjänstens

som om en komplettering av brand- och räddningstjän-

angeläget. Frågan

stens materiella resurser kommer delvis i ett annat läge genom den

med den kommunala verksamhet som samordning räddningstjänstens har diskuterat i avsnitt 8.3. Frågan om alarmering och kommittén tidigare behandlar kommittén i ledning av flygräddningsinsatseri räddningscentraler

kapitel 10. baserade vid kommunala - de större För räddningsstyrkorna flygplatser finns Kristianstad och Kramfors - svarar flygplatserna i Växjö, Borlänge, De bestämmelser som luftfartsverket har utfärdat för brandkommunerna. och även dessa flygplatser. Beredskapen och räddningstjänsten gäller därmed varierar med hänsyn till flygtrafikens omfattning. organisationen brandnämnd bedömer att både personellt och Statens organisationen materiellt uppfyller kraven i luftfartsverkets bestämmelser för räddnings-

tjänsten vid de sk godkända flygplatserna. vid försvarets flygplatser är en militär angelägenhet. Basräddningstjänsten om organisation och resurser för denna verksamhet Några överväganden sker inte i kommitténs betänkande.

8.4 S änst

jöräddningstj

8.4.1 Arbetsuppgifter och ansvarsfördelning

Kommitténs preliminära bedömning i principbetänkandet

I den svenska samverkar flera myndigheter och den sjöräddningstjänsten enskilda organisationen Sjöräddningssällskapet. De samverkande myndigteleverket, luftfartsheterna är Sjöfartsverket, polisen, marinen, flygvapnet, verket och tullverkets Som har framgått av redogörelsen i kustbevakning.

kapitel 2 regleras samarbetet genom den s k sjöräddningsöverenskommelsen

från år 1981. Överenskommelsen gäller åtgärder vid sjöräddning m m inom

Sveriges sjöterritorium och i de till Sverige gränsande vattnen. Den tillämpas till havs, i kustvattnen och i Vänern, Vättern och i praktiken vid sjöräddning Mälaren. Sjöfartsverket skall enligt sin instruktion l samordna sjöräddnings-

verksamheten.

Kommittén konstaterade i principbetänkandet att den svenska sjörädd-

allmänt sett bedöms fungera tillfredsställande. Den anses inte ningstjänsten i 1 se vidare den 5 k . minst internationellt sett hålla hög klass. Enligt kommitténs överväganden det betänkandet kan emellertid flera vidtas för att MIST-utredningens betidigare åtgärder skall bli effektivare. Kommittén framhöll att det statliga tänkande (SOU verksamheten _

ansvar för Sjöräddningen som är ett samordningsansvar behöver få fastare 1979:4345.) RW?”

.. .. .. . , .. . Program for miljosakra former an det for närvarande har. Kommitten bedömde det vara en brist att psjöuansporter och Stats_ har ett samlat administrativt ansvar och inte heller ett kontorets ,apport ingen myndighet ansvar för ledning av sjöräddningsinsatserna. Om (198124) Sjöfartsverket övergripande operativt hands att °°h

man vill skapa ett sådant mer samlat ansvar, ligger det nära till tfluVerkets kflstbê

att bli resultatet av den i va?

bespârlngg

om den nya myndighet som kan komma

diskutera mo] lg em oc .19 å andra

annat av kustbevakningen och effekter vid ett sammansammanhang föreslagna omorganisationen _

skall få huvudansvaret för sjöräddningstjänstenl. Denna förande.

Sjöfartsverket

318 Den

statliga räddningstjänstens arbetsuppgifter och resurser

myndighet skulle i så fall kunna få ansvaret också för annan räddningstjänst till sjöss, dvs bekämpning av olja och kemikalier, släckning av brand på fartyg samt Sjuktransporter från fartyg. Kommittén betonade i principbetänkandet att den på dessa punkter inte hade tagit slutlig ställning. Många frågor om sjöräddningstjänsten återstod att diskutera - bla hur begreppet sjöräddning skall definieras och om begreppet skall omfatta inte bara av människoliv utan även räddning räddning av egendom. Förbättringar i den operativa ledningen av sjöräddningstjänsten och i samordningen mellan olika räddningstjänstformer måste övervägas mer ingående än som hade skett i menade betänkandet, kommittén vidare. De redovisade bedömningarna avser till i sjöräddningstjänsten havs, kustvattnen och i insjöarna Vättern och Mälaren. Vänern, S jöräddningstjänsten i hamnar och i övriga vatten har den kommunala räddningstjänsten i allmänhet åtagit sig ett ansvar för. Kommittén pekade på att sjöövervakbetänkandet

ningskommitténi (Ds H 1980:1) Samordning av övervakningen

och räddningstjänsten till sjöss hade föreslagit att kommunerna skulle svara för sjöräddningsverksamheten i alla vatten utom kustvattnen och havet, Vänern, Vättern och Mälaren. Räddningstjänstkommittén instämde i att ansvaret för räddningsinsatser i hamnar, mindre insjöar ,och vattendrag borde läggas på den kommunala räddningstjänsten. Kommittén ansåg vidare att det ansvar för sjöräddning som skulle den kommunala ligga på

räddningstjänstens organ så långt som möjligt borde sammanfalla geogra-

fiskt med deras ansvar för annan i vatten, tex och räddningstjänst oljekemikaliebekämpning.

Remissinstansernas synpunkter på kommitténs preliminära bedömning

De remissinstanser som har yttrat sig över kommitténs när det bedömningar gäller Sjöräddningen instämmer överlag i att verksamheten till havs, i kustvattnen och i Vänern, Vättern och Mälaren bör vara en statlig uppgift. Att ansvaret för insatser i övriga insjöar samt i hamnområden och andra vatten däremot bör åvila kommunerna anser bl a Svenska kommunförbundet och de kommuner som har yttrat sig i frågan, nämligen Karlskrona, Kristianstads, Göteborgs, Västerås, Lysekils och Varbergs kommuner. Gränserna för varje kommuns ansvar inom till räddningstjänsten sjöss

behöver emellertid klargörasuDet senare betonar

Göteborgs kommun, Sjöfartsverket och statens brandnämnd. Som underlag för övervägandena om gränsdragningen i Sjöräddningen framhåller Ale kommun att ansvaret för insatser i de vattenleder mellan och hav som trafikeras insjöar av lastfaryg bör delas mellan stat och kommun. Åre kommun åtar sig enligt remissvaret att svara för sjöräddningsinsatser inom sitt område men understryker att det i många avlägsna fjällvatten som utnyttjas för kanoting och sportfiske är omöjligt att uppnå en fullgod beredskap. Ett ökat ansvar bör enligt kommunen åvila och enskilda arrangörer som i rekreationssyfte använder vattendrag som ligger långt från brandstationema. Frågan om en utökad samordning och ett enhetligt ansvar för den statliga Sjöräddningen diskuteras av de allra flesta remissinstanser som redovisar

Den statliga räddningstjänstens arbetsuppgifter och resurser 319

på räddningstjänsten till sjöss. Sjöfartsverket framhåller att det synpunkter behövs fastare former för samordningen och ett övergripande ansvar för verksamheten. Den uppfattningen gav verket uttryck åt redan i samband med sjöövervakningskommitténs arbete, framgår det av yttrandet över

principbetänkandet. Sjöfartverket pekar vidare på att sjöräddningstjänsten bygger på deltaoch organisationers befintliga resurser. Fartyg, båtar, gande myndigheters helikoptrar och andra resurser är anskaffade för myndigheternas ordinarie arbetsuppgifter. Resursernas ändamålsenlighet och kapacitet från sjöräddvarierar på det sättet från en tidpunkt till en annan. Vid ningssynpunkt rationaliseringar och indragningar av resurer hos dessa olika organ sjunker ofta den resurs- och insatsberedskap som Sjöfartsverket i egenskap av samordningsorgan har utgått från och således planerat för. Sjöfartsverket har inga eller små möjligheter att påverka resursläget hos de andra sjöräddnings-

organen. Enligt generaltullstyrelsen bör räddningstjänst till sjöss vara ett enhetligt begrepp. Det bör omfatta dels räddning av liv och egendom till sjöss, dels och Till räddning av egendom bör räknas olje- kemikaliebekämpning. av brand t ex i fartyg och flygplan eller på oljeplattformar. Om bekämpning och tullverkets kustbevakning läggs samman till en ny Sjöfartsverket är det naturligt att den nya myndigheten får ansvaret för hela den myndighet, statliga räddningstjänsten till sjöss. Även vid en oförändrad myndighetsorganisation är ett enhetligt ansvar enligt generaltullstyrelsens mening emellertid att föredra framför den nuvarande uppdelningen av arbetsuppmellan olika En med ett samlat ansvar är gifter organ. ny organisation angelägen med hänsyn till att räddning av liv och egendom och skydd av den marina miljön vid olje- eller kemikalieolyckor till sjöss som regel ställer höga krav på särskilt utbildad personal och på speciell skyddsutrustning. Både rikspolisstyrelsen och TCO instämmer i kommitténs uppfattning att det statliga samordningsansvaret inom Sjöräddningen behöver få fastare former. är det viktigt att det finns en enhetlig Enligt rikspolisstyrelsen vid och att denna räddningsledning har ledning sjöräddningsinsatserna att ge direktiv för verksamheten. Televerket framhåller att befogenheter behovet av en ökad central samordning gäller planering, organisation och administration. På det operativa planet finns redan genom de sjöräddningscentraler som är lokaliserade tillsammans med verkets kustradiostationer en väl fungerande samordningsfunktion. En effektivare planering av de rörliga enheternas basering, beredskapsnivå och tekniska utrustning samt av skulle emellertid förbättra Sjöräddningen, anser personalens utbildning televerket. En annan uppfattning om behovet av ökad samordning i sjöräddningstjänsten har Sjöräddningssällskapet. I Sjöräddningssällskapets yttrande framhålls att den svenska sjöräddningen är en heterogen organisation med organisationer, handelsflottan, fiskeflotmånga olika myndigheter, privata tan och andra engagerade. Ett samlat ansvar av administrativ art är därför eller möjligt. I arbetet inom centrala samrådsgruppen för knappast lämpligt (CSS) deltar företrädare för olika organ för att värdera de sjöräddning resurserna och det samarbete som förekommer. Gruppen kan tillgängliga också föreslå som effektiviserar verksamheten. De olika organen åtgärder

320 Den statliga räddningstjänstens och resurser arbetsuppgifter

svarar däremot själva för de åtgärder som kan i genomföras varje sjöräddningssituation. Enligt Sjöräddningssällskapet beror den svenska sjöräddningens internationellt sett goda anseende på att verksamheten är obyråkratisk och att den därför snabbt och effektivt. fungerar Ett organ för samordning av operationer skulle bli dyrbart. En central ledning skulle också kunna medföra att ambition och ansvarskänsla ute på fältet kom att avtrubbas. Kustradiostationema fungerar bra som sjöräddningscentraler. De samråder vid behov med de deltagande räddningsenheterna och med de samverkande organens staber i land. Ordergivning bör inte och kan förekomma i knappast Sjöräddningen eftersom fartygsbefälhavarna har ett ansvar eget enligt heter det vidare sjölagen, i Sjöräddningsskällskapets yttrande. Koordineringen måste syfta till att sjöräddningscentralen skall ge rekommendationer och träffa överenskommelser med dem som deltar i insatserna.

sjöövervakningskommitténs förslag till uppgifter för sjöräddningen

Enligt de internationella sjöräddningskonventionerna SOLAS och SAR syftar sjöräddningsverksamheten till efterforskning och räddning av nödställda personer till sjöss utanför landets kuster. Begreppet sjöräddningstjänst är inte definierat i svensk lagstiftning. i sitt Sjöövervakningskommittén föreslog betänkande följande definition: sjöräddningstjänsten till att rädda syftar människor i sjönöd.” förekommer inte heller Begreppet sjönöd i sjölagstiftoch definierades ningen inte av sjöövervakningskommittén. När det sedan gäller åtgärder för räddning av egendom till havs och i kustvatten, i insjöar eller i andra vattendrag är det oklart vem som har ansvaret. Den uppfattningen finns emellertid att brandlagen är tillämplig i sådana fall och att ansvaret därför i första hand är kommunernas. För kustkommunerna skulle denna skyldighet i så fall vara mycket omfattande, eftersom deras områden anses sträcka

sig ut till den svenska territorialgrän-i

senl. sjöövervakningskommittén framhöll att de myndigheter som deltar i en sjöräddningsinsats bör vara skyldiga att när fara för människoliv inte längre

föreligger söka avvärja eller begränsa överhängande skada på egendomen till

dess att andra resurser föriveiksamheten har hunnit sättas in. De remissinstanser som i yttrande över sjöövervakningskommitténs betänkande har uttalat definitionen sig om den föreslagna av begreppet sjöräddning har inte haft några allvarliga invändningar. Svenska kommunförbundet framhåller emellertid att skyldigheten för sjöräddningsorganen att avvärja eller begränsa skada på egendom måste förtydligas med hänsyn till svårigheten att bestämma kommuns ansvar för brandsläckning ombord på fartyg till havs eller i kustvatten. om inte

Generaltullstyrelsen ifrågasätter

definitionen av begreppet sjöräddning bör innefatta även fartyg i sjönöd. Enligt statens brandnämnd har sjöövervakningskommittén endast flyktigt behandlat frågan om insatser vid fartygsbränder. Brandnämnden anser att 1 Enligt lagen (1966:374) frågan om sådana insatser på kommuns vatten utanför hamnområden om Sveriges sjöterrito- måste

skyndsamt övervägas. Chefen för flygvapnet menar att om ett

rium är territorialhavets luftfartyg havererat till sjöss kommer besättningen att befinna sig i sjönöd. bredd tolv nautiska mil från vissa i lagen angivna Uppgiften att rädda besättningen och ledningsansvaret ligger emellertid på baslinjer. flygräddningstjänsten - även om sjöräddningstjänsten medverkar. Enligt

Den och resurser 321

statliga räddningstjänstens arbetsuppgifter

chefen för flygvapnet bör det anges att sjöräddningstjänsten syftar till att rädda människor som från fartyg eller båtar har råkat i sjönöd.

Kommitténs slutliga bedömning och förslag

Sjöräddningens arbetsuppgifter

Räddningstjänstkommittén instämmer i sjöövervakningskommitténs och remissinstansernas bedömningar att begreppet sjöräddningstjänst bör definieras i lagstiftningen. Kommittén föreslår att sjöräddningstjänstens uppgift i överensstämmelse med utformningen av de internationella konventionerna uttryckligen skall vara en skyldighet både att efterforska och att rädda människor. Skyldigheten att efterforska skall gälla människor som är eller kan antas vara i sjönöd. Preciseringen av skyldigheten till att omfatta både efterforskning och räddning är angelägen, eftersom sjöräddningsorganen ofta måste inleda insatsen redan när ett fartyg eller en båt saknas. Det är i sådana situationer inte alltid klarlagt om människorna ombord verkligen befinner sig i sjönöd. Räddningstjänstkommittén anser däremot inte att begreppet sjönöd närmare behöver definieras i lagstiftningen. I praktiken råder det i de flesta fallen ingen tvekan om när en människa är i sjönöd. Det har skett när ett fartyg t ex ute till havs har sprungit läck och är på väg att sjunka - eller när fartyget genom maskinfel inte längre kan manövreras på ett säkert sätt. En människa som har fallit i vattnet från ett fartyg eller en båt och inte utan vidare kan rädda sig upp igen eller komma i land är också i sjönöd. Den som saknas efter att ha gett sig ut på sjön befaras vidare vara i sjönöd till dess han eller hon påträffas eller det bedömts utsiktslöst att sjöräddningsinsatsen skall ge resultat. Den som faller i vattnet från land kan också under en del förutsättningar sägas vara i sjönöd. Däremot bör begreppet sjönöd inte gälla den som hamnar i vattnet efter haveri med ett flygplan. Kommittén har i föregående avsnitt föreslagit att både efterforskningen vid nedslag i vatten och den undsättning som kan ske när olycksplatsen har lokaliserats skall vara en uppgift för flygräddningstjänsten. S jöräddningscentralerna och sjöräddningens rörliga enheter skall emellertid vid insatser till havs, i kustvattnen och Vänern, Vättern och Mälaren bistå i den utsträckning som det är möjligt. Erfarenheten visar att statliga och andra sjöräddningsorgan som har till uppgift att undsätta människor i praktiken ofta även räddar materiella värden. I många fall kan den bästa metoden att rädda människoliv vara att föra hela fartyget eller båten i säkerhet. Sjöräddning har mot den bakgrunden ansetts omfatta också den bärgning som ibland behövs för att de som är ombord skall kunna räddas.

Åtgärderna i samband med bärgningen varierar. Som regel är det fråga om

brandsläckning, länspumpning eller bogsering. Enligt internationella sjösäkerhetsnormer och svensk sjösäkerhetslagstiftning skall passagerar- och lastfartyg vara utrustade med anordningar för brandskydd och brandsläckning. Många fartygsbränder kan därmed bekämpas framgångsrikt av besättningarna. Om det gäller en större brand på ett fartyg bör en del av sjöräddningsorganens enheter emellertid också kunna göra god nytta.

322 Den statliga räddningstjänstens arbetsuppgifter och resurser

Sådana insatser bör ske framför allt när betydande värden står på spel. Kommittén vill framhålla att åtgärder till skydd för egendom ofta aktualiseras i situationer när sjöräddningsorganen ändå ingriper för att rädda människor. När det sedan gäller fritidsbåtar - hela 80 % av samtliga sjöräddningsinsatser avser dessa - omfattar räddning av egendom ofta bogsering eller annan form av bärgning. Det handlar mer sällan om brandsläckning, eftersom båten -om de ombordvarande inte själva kan släcka- som regel mycket snabbt blir totalförstörd. Bärgning kan behövas t ex när en båt har gått på grund och tar in vatten eller hotar att brytas sönder av sjögången. Erfarenheten visar att sjöräddningsorganen även i sådana fall kan rädda relativt stora värden. Kommittén vill i det här sammanhanget nämna att sjölagen innehåller bestämmelser om bärgning till sjöss och om bärgarlön. Föremål för bärgning kan vara fartyg, gods eller sådant som hör till fartyget. Reglerna tar främst sikte på handelssjöfarten men har i åtskilliga fall tillämpats även på fritidsbåtar. Den rättspolitiska grunden för reglerna om är att bärgning uppmuntra till räddning av egendom till sjöss. Begreppet bärgning har därför i praktiken fått en vid betydelse. Bärgning anses omfatta både räddningsåtgärder vid en mer påtaglig och omedelbart hotande fara och åtgärder som syftar till att i en mindre överhängande situation bringa ett fartyg eller en båt i säkerhet, s k assistans. Bärgningsreglerna avser också upptagning av ett _fartyg, en båt eller gods som har sjunkit, även om faran i dessa fall inte är så har alltså fått en vid innebörd - det kan både påtaglig. Bärgning gälla åtgärder som bör betraktas som räddningstjänst och andra åtgärder. Den som bärgar har enligt sjölagen rätt till bärgarlön. Statliga fartyg är i fråga om sådan ersättning likställda med fartyg som enskilda äger. Staten kan emellertid avstå från bärgarlön. Sjölagen innehåller inga särskilda regler om när en av statliga fartyg utförd hjälpaktion skall betraktas som bärgning i sjölagens mening. För t ex statliga isbrytare och sjöräddningsfartyg har det emellertid ansetts att en gränsdragning - i de fall där krav på bärgarlön skulle ställas -får ske mellan undantagsvis å ena sidan tjänst som det åligger det statliga fartyget att lämna och å andra sidan bärgning. Gränsen måste dras, har statsmakterna framhållit, så att det som normalt faller inom ramen för fartygets verksamhet inte skall anses som bärgning (prop 1964:166). Kommittén föreslår att sjöräddningsverksamheten så långt det är möjligt med hänsyn till resurserna som de olika sjöräddningsorganen förfogar över skall omfatta räddning av egendom till sjöss. Ingripandena bör liksom hittills ske framför allt när en sådan åtgärd är nödvändig för att människor skall kunna räddas. Sjöräddningsorganens skyldighet att rädda bör i egendom likhet med vad kommittén tidigare har föreslagit för räddningstjänsten på land begränsas med hänsyn till storleken på de värden som riskerar att gå förlorade genom olyckan. En förutsättning för skyldigheten att ingripa bör vara att skadorna inte är ringa och att ägaren själv eller den som för tillfället förfogar över egendomen inte bedöms klara av situationen. Ett problem vid den föreslagna utökningen av sjöräddningstjänsten är att bärgnings- och bogseringsåtgärder som sjöräddningsorganen behöver utföra

som ett led i räddningsinsatsen kan komma i konflikt med kommersiella

intressen. Även om reglerna i sjölagen om bärgningslön är avsedda att uppmuntra till räddning av egendom till sjöss föreligger emellertid inte någon

S( L- 1983:77 Den arbetsuppgifter och resurser 323 statliga räddningstjänstens

obetingad rätt för enskilda att bärga. Liknande konflikter kan för övrigt även inom andra grenar av samhällets räddningstjänst. Kommituppkomma tén anser inte att risken för sådana konflikter får vara ett hinder för samhället att ålägga sjöräddningsorganen att så långt det är möjligt rädda egendom till sjöss. Det skall framhållas att även sjöräddningsorganen i en del fall behöver anlita tjänster från kommersiella bärgningsföretag. Det kan gälla både för medverkan i själva räddningsinsatsen och för åtgärder som skall vidtas efter räddningstjänsten. På samma sätt som räddningsledaren vid ingripanden på land har att avgöra när räddningsinsatsen är avslutad bör den som samordnar till sjöss kunna bedöma när räddningsarbetet är avslutat räddningsinsatsen och bärgning eller bogsering kan övertas av ett kommersiellt företag. Kommittén vill framhålla att det redovisade förslaget till avgränsning av sjöräddningens uppgifter sannolikt undanröjer eller minskar den tveksamhet som kan förekomma vid åtskilliga olyckshändelser till sjöss. Förutsättningar finns för att sjöräddningstjänsten genom dessa åtgärder skall bli effektivare.

Sjöräddningens geografiska ansvarsområde

har genom att ratificera SOLAS 1974 och 1979 års konvention om Sverige eftersökning och räddning av människor till sjöss (SAR) förbundit sig att vidta alla erforderliga åtgärder för räddning av nödställda personer till sjöss runt landets kuster. Den s k sjöräddningsöverenskommelsen, som reglerar samarbetet mellan de svenska sjöräddningsorganen, gäller åtgärder inom sjöterritorium och i vatten som gränsar till Sverige. I SAR- Sveriges konventionen föreskrivs att konventionsstaterna skall komma överens med sina grannländer om villkoren för räddningsenheterna när de ingriper på sjö- eller landterritorium. Enligt konventionen skall minsta grannlandets möjliga formalism eftersträvas. Det svenska sjöräddningsansvaret bedöms avse området ut till den s k midvattenlinjen. Denna ligger utanför territorialgränsen men har i bla

mellersta Östersjön ännu inte fastställts. I praktiken tillämpas i stället den s k

FIR-gränsenl, som anger ansvarsområdena i flygräddningstjänsten för de olika staterna. Sj öräddningsinsatser sker med svenska enheter också utanför när detta är nödvändigt. Räddningstjänstkommittén anser att PIR-gränserna avgränsningen ute till havs genom dessa åtgärder väl tillgodoser de krav på av den svenska sjöräddningstjänstens ansvarsområde som kan precisering ställas. Sjöfartsverkets ansvar att samordna sjöräddningsverksamheten har ursprungligen avsett havet och kustvattnen. Senare har Sjöfartsverket emellertid påtagit sig uppgiften att samordna sjöräddningsarbetet även i Vänern, Vättern och Mälaren. Kommittén vill framhålla att avgränsningen av det statliga sjöräddningsansvaret även i detta avseende är väl motiverad. Den samordning som kan fordras i en del andra större insjöar, t ex Hjälmaren och Storsjön i Jämtland, finns det goda förutsättningar att organisera genom en samverkan mellan kommuner i den kommunala räddningstjänsten. :HR = night lnforma- Sjöövervakningskommittén föreslog att det statliga sjöräddningsansvaret tion Region.

324 Den statliga räddningstjänstens arbetsuppgifter och resurser

bör omfatta allt vatten längs kusterna samt Vänern, Vättern och Mälaren oavsett hur nära stranden olyckan inträffar. I andra vatten bör ansvaret för Sjöräddningen enligt sjöövervakningskommitténs förslag ligga på den kommunala räddningstjänsten. Räddningstjänstkommittén instämmer i detta förslag. Som redovisades i avsnitt 8.4.1 framhöll kommittén i principbetänkandet att kommunernas ansvar för sjöräddning bör omfatta åtgärder i dels insjöar utom de tre största, dels övriga vattendrag och dels vattenområden i hamnar. Ingen av de myndigheter och andra organ som har yttrat sig över räddningstjänstkommitténs tidigare betänkande har invänt mot den bedömningen.

Kommunens ansvar i hamnområde m m

Det främsta motivet för ett kommunalt ansvar för sjöräddning i insjöar, andra vattendrag och i vattenområden i hamnar är att kommunerna i allmänhet har resurser för dessa sjöräddningsinsatser. Detta gäller inte minst i hamnområden. Om ett fartyg eller en båt ligger vid kaj eller är i närheten av den, kan både livräddning och brandbekämpning ofta ske från land. Flera större kommuner - tex Göteborg och Helsingborg - har räddningstjänstpersonal utbildad för vattendykning och tillgång till räddningsfartyg med motorsprutor för brandbekämpning. Alla kommuner med hamnområden vidare över lätta båtar avsedda förfogar på trailer för räddningsinsatser. Kommunala resurser saknas däremot inom räddningstjänsten för tex länspumpning av fartyg eller båtar som hotar att sjunka. Den kommunala räddningstjänstens ledningspersonal har i allmänhet inte heller den nautiska utbildning som i vissa fall kan behövas vid räddning av egendom till sjöss, t ex för att bedöma riskerna för räddningspersonalen när ett fartyg har fått slagsida och hotar att slå runt. Kommittén bedömer att en förstärkning vid sådana behov skall kunna ske både med materiel och med ledningsresurser från andra organ, bl a den kommunala Det skall hamnförvaltningen. understrykas att ansvaret för räddning av egendom till sjöss som tidigare har framhållits skall vara begränsat med hänsyn till de resurser som de kommunala och statliga räddningstjänstorganen förfogar över. Livräddning och bekämpning av brand på fartyg är de avgjort vanligaste sjöräddningsinsatserna i hamnområden. Strävan efter en hög beredskap vid ingripanden av framför allt dessa båda slag fordrar enligt kommitténs mening att sjöräddningsuppgifterna utförs av det organ som lokalt har den mest utvecklade organisationen. På platser där de statliga organen och Sjöräddningssällskapet har fartyg, båtar och personal bör de medverka i den kommunala räddningstjänsten inom vattenområde i hamn enligt samma villkor som gäller för den statliga sjöräddningen. It ex de hamnar där statliga sjöräddningsorgan eller Sjöräddningssällskapet har goda resurser och kommunen för närvarande saknar utrustning är det lämpligt att dessa organ åtar sig att på kommunens uppdrag svara för hela den med beredskap personal, fartyg och båtar som kan fordras. På många håll kommer det område i vattnet inom hamnen där kommunen skall svara för sjöräddning sannolikt att överensstämma med det område inom vilket kommunen redan har ansvaret för bekämpning av olja och kemikalier. Kommittén att föreslår

Den arbetsuppgifter och resurser 325 statliga räddningstjänstens

för det kommunala ansvaret för räddningsinsatser inom vattengränserna område i hamn i kommunens räddningstjänstordning och att anges samarbetet mellan och andra sjöräddningsorgan samt berörda statliga kommuner regleras i avtal. av försvunna människor i kust- och sjöområden fordras Vid efterforskning det ofta spaning inte bara till sjöss utan också på öar och skär. Polisen har ansvaret till för efterforskning på land. I många fall när någon har försvunnit sjöss är det emellertid lämpligt att besättningen på sjöräddningens rörliga - - öar inom enheter fartyg, båtar och helikoptrar spanar även på mindre bör i sådana situationer ha efterforskningsområdet. Sjöräddningscentralen ansvaret för efterforskningen och fördela arbetet mellan det övergripande även öar. Polisens uppgift bör vara att sjöräddningsorganen på dessa där bilburna organisera landspaning på öar med bro- eller färjeförbindelser enheter kan användas och vidare där sjöräddningens enheter på grund av öarnas storlek inte gärna kan svara för efterforskningen. En samordning mellan land- och fordras ibland också när de återfunna skall sjöorgan tranporteras till fastlandet. Genom samarbete mellan stat och kommun bör det vidare gå att förbättra sjöräddningen i de inre vattenleder som trafikeras av handelsfartyg. Frågan har som framgår av den tidigare redogörelsen aktualiserats av Ale kommun, skall ansvaret som ligger vid Göta älvs nedre del. Enligt kommitténs förslag för i sådana vattendrag vara kommunalt och organisationen sjöräddning utformas enligt de tidigare redovisade principerna för hamnområde. Statliga med resurser för sjöräddning bör samverka med kommunerna i den organ utsträckning som är möjligt med hänsyn till deras övriga uppgifter. Samarbetet bör i avtal mellan de berörda kommunerna och de regleras Det bör grundas på planer för Sjöräddningsverksamheten i statliga organen. dessa inre vattenleder och förberedas genom utbildning och övningar.

8.4.2 Ansvaret för den statliga sjöräddningen

Operativ samordning och ledning

är i många fall en mycket krävande verksamhet. Särskilt gäller Sjöräddning ute till havs och när väder- och ljusförhållandena är det naturligtvis långt Till bidrar att sjöräddningens ansvar i efterogynnsamma. svårigheterna kan omfatta mycket stora ytor. Det gäller mot den forskningsfasen att utnyttja allt det och de materiella resurser som

bakgrunden kunnande_

finns i samhället och som är lämpliga för sjöräddningsinsatser. Sjöräddningsverksamheten är sedan länge organiserad genom ett samarbete mellan olika organ. Tillgången på resurser, formerna för samarbetet och den omfattning som sjöräddningsinsatserna hade under år 1982 har i stora beskrivits kommittén har framhållit i drag i kapitel 2. Som tidigare betänkandet bedöms allmänt fungera bra. Sjöfartsverket har sjöräddningen som samordningsorgan efter hand fått ett allt bättre grepp om verksamheten. Erfarenheterna av sjöräddning och resurserna för verksamheten har steg för förbättrats hos de samverkande organen. Genom utbildning och steg övningar har sjöräddningen efter hand kunnat trimma sin organisation.

326 Den statliga räddningstjänstens arbetsuppgifter och resurser

Enligt kommitténs bedömning fungerar bra framför allt vid Sjöräddningen de många rutinbetonade insatserna. Det gäller tex när sökandet avser en fritidsbåt och kan ske inom ett relativt begränsat område inomskärs och när väder- och ljusförhållandena är tillfredsställande. I sådana situationer anlitas som regel inte fler än ett av sjöräddningsorganen. Som har framgått var detta fallet vid hela 80 % av antalet sjöräddningsinsatser under år 1982. Problem kan däremot uppstå i det operativa arbetet vid mer omfattande insatser när spaningsområdet är mycket vädret stort, är dåligt och rörliga resurser från flera - ibland samtliga - sjöräddningsorgan skall delta. Efterforskningen kan i många sådana fall ta relativt lång tid. Det efter hand förbättrade samarbetet mellan innebär sjöräddningsorganen att knappast någon som har befälet över rörliga enheter längre ifrågasätter de riktlinjer för räddningsarbetet som kustradiostationerna lämnar med utgångspunkt i det ansvar för samordning som har delegerats till dem. Personalen har emellertid ingen formell rätt att vid behov ge direktiv till de rörliga enheterna eller deras ledningsorgan. Framför allt i sjöräddningssituationer som snabbt växer i omfattning och svårighetsgrad kan det fordras ett operativt organ som har ansvaret för ledningen och med sin överblick ser till att alla resurserna utnyttjas på effektivaste sätt. Även för de känsliga bedömningarna om hur länge en resultatlös efterforskning skall pågå saknas det för närvarande ett ledningsorgan som kan fatta ett beslut som blir avgörande för samtliga enheters medverkan. Även för andra av bedömningar behövs typer det i en del komplicerade sjöräddningsfall ett ansvarigt operativt organ. Samarbete med en del utländska underlättas sjöräddningsorgan om det finns ett svenskt organ med ledningsansvar. Ibland har Sjöfartsverket inom ramen för sitt administrativa samordningsansvar fått ta på sig denna uppgift. Nya regler för utländska fartygs tillträde till svenskt territorium har från försvarsmaktens sida aktualiserat behovet av ett samlat ledningsansvar när utländska enheter skall delta i svenska sjöräddningsinsatser. Sjöräddningsfallen varierar av naturliga skäl i omfattning och svårighetsgrad. Den s k utsjöräddningen, som genomförs ute till havs med framför allt Sjöräddningssällskapets, kustbevakningens och försvarsmaktens tunga arbetar enheter, ofta under andra förutsättningar än kustsjöräddningen. Vid ett stort antal insatser i kustvattnen medverkar också och Sjöfartsverket polisen med sina lätta enheter. Kommittén har mot varandra vägt de olika krav som bör ställas på organisationen. Enligt kommitténs bedömning råder det ingen motsats mellan de krav på en enkel och effektiv organisation som har framförts av Sjöräddningssällskapet och kraven på en operativ ledning för samordning av de statliga organens insatser i situationer när detta verkligen behövs. Kommittén utgår från att ledningen av insatserna även i framtiden i de allra flesta fallen kommer att utövas på samma sätt som nu - av olika sjöräddningscentraler som har ett regionalt ansvar för olika kuststräckor och de stora insjöarna. Larmen är framför allt under sommaren så många att arbetet inte minst av det skälet måste fördelas mellan olika räddningscentraler. Kommittén återkommer till frågor om sjöräddningscentralernas organisation i kapitel 10. Kommittén vill understryka att ett operativt inte innebär ledningsansvar

Den arbetsuppgifter och resurser 327 statliga räddningstjänstens

någon inskränkningi det ansvar som varje fartygsbefälhavare enligt sjölagen eller sin besättning. Det är alltid han som till sist från har för sitt fartyg bedömer i den säkerhetssynpunkt om fartyget skall delta i räddningsinsatsen utsträckning och på det sätt som har planerats av ledningscentralen. Varje fartygsbefälhavare har emellertid en räddningsplikt enligt sjölagen gentemot det egna fartyget och andra enheter när hans fartyg befinner sig till sjöss. bäst att vidtar de Räddningsplikten fullgörs genom fartygsbefälhavaren som sjöräddningscentralen bedömer nödvändiga. åtgärder mellan de rörliga enheterna kommer i Fördelningen av arbetsuppgifterna de flesta fallen att kunna ske enligt nuvarande rutiner för sjöräddningscentralernas verksamhet. av Sjöräddningssällskapets resurser och Alarmeringen av insatserna med de statliga organens ingripanden anser samordningen liksom hittills Detta samarkommittén bör ske av sjöräddningscentralerna. bete är naturligt och fungerar mycket väl. Däremot behöver sällskapets och båtar inte underordnas det operativa ledningsansvaret annat än fartyg när befälhavaren i det enskilda fallet bedömer att detta är nödvändigt. har under värdefull del Sjöräddningssällskapet lång tid svarat för en mycket i första hand runt kusterna. Verksamheten är lokalt av sjöräddningsarbetet starkt förankrad i de områden där räddningskryssarna och räddningsbåtarna är stationerade. Räddningsarbetet bygger till största delen på frivilliga insatser. Kommittén anser det viktigt att Sjöräddningssällskapet kan fortsätta att verka och utveckla sitt arbete i de former som ytterligare verksamheten har funnit. Kommittén återkommer i avsnitt 8.4.3 till åtgärder som i mån kan bidra till att förbättra sällskapets materiella någon resurser. Kommittén vill framhålla att ett ledningsorgan nivå med på central insatser sannolikt inte operativt ansvar för de statliga sjöräddningsorganens behöver annat än i undantagsfall när samordningsarbetet är särskilt ingripa tex därför att insatsen fordrar stora resurser eller insatser från krävande, andra länder. Som redan har betonats kommer den operativa ledningen i de allra flesta fallen att kunna utövas på regional nivå. Ett centralt operativt kommer emellertid i vissa situationer att förbättra samarbetet ledningsansvar mellan de olika och Ökar på det sättet effektiviteten. Det kommer organen vidare att kunna bidra till att undanröja eller minska den tveksamhet som kan förekomma och ökar därmed möjligheterna till framgångsrika sjöräddningsinsatser.

Administrativ samordning

- När det sedan gäller den administrativa samordningen uppgiften att främja samverkan i Sjöräddningen genom bl a sammanställning av erfarenheter, planering, utbildning, övningar och information - anser sjöfartsverket som

har framgått att ansvaret behöver förstärkas. Sjöräddningsöverenstidigare kommelsen inte i vilken utsträckning de deltagande organen skall reglerar medverka i Sjöräddningen och inte heller vilken beredskap som skall finnas för de personella och materiella resurserna. Sjöfartsverket pekar på att det inte kan påverka resursläget hos andra organ. Verket har inte heller någon Vid rationaliseringar och nedläggningar av verksamhetstillsynsfunktion. ställen hos andra med resurser för sjöräddning sjunker ofta den organ

328 Den statliga räddningstjänstens och resurser arbetsuppgifter

insatsberedskap som Sjöräddningen har för och räknat med. planerat Sjöfartsverket anser att det fordras en bättre av resursernas styrning användning än som det nu administrativt finns förutsättningar för. Någon fullt utbyggd, enhetlig utbildning av personal hos olika organ som deltar i sjöräddningsinsatser förekommer inte. Resurserna för planering och för utveckling av materiel och metoder bedömer verket som otillräckliga. Räddningstjänstkommittén vill framhålla att huvuddelen av resurserna hos de statliga sjöräddningsorganen är anskaffade för andra uppgifter i samhället än sjöräddningstjänst och att de självfallet måste kunna användas för dessa. Endast Sjöräddningssällskapets och materiel och en del personal av Sjöfartsverkets rörliga resurser är primärt avsedda för ingripanden vid olyckor till sjöss. Försvarets tlygräddningshelikoptrar har ett användningsområde som gränsar till sjöräddningens. hittills utförda Sjöfartsverkets arbete har gett ett gott resultat och det bör övervägas om och på vilket sätt samordningsansvaret kan förstärkas. Enligt kommitténs bedömning är det inte möjligt att låta helt av samordningsansvaret styra användningen resurserna hos de övriga sjöräddningsorganen. Det skulle sannolikt i alltför hög grad begränsa möjligheterna för dessa organ att lösa sina ordinarie uppgifter. Kommittén anser det däremot naturligt att det föreslagna operativa ledningsansvaret kompletteras med en något mer utvecklad administrativ samordning av sjöräddningsverksamheten än som nu förekommer. En utveckling av den administrativa samordningen inom Sjöräddningen bör kunna ske på flera olika sätt. Eftersom utförs sjöräddningsinsatserna med resurser från en rad olika myndigheter är det att nödvändigt samordningsorganet i god tid får veta vilka förändringar i de samverkande organens resurser som planeras. För att luckor i organisationen inte skall uppstå gäller det i första hand vid inskränkningar i verksamheten. Kommittén anser att samordningsorganet genom denna information skall få möjligheter att bedöma hur sjöräddningens förmåga till effektiva insatser påverkas. Samordningsorganet skall delge de andra sjöräddningsorganen sina bedömningar. Dessa bedömningar bör kunna beaktas vid det slutliga ställningstagandet eller bör kunna leda till omdispositioner av andra resurser som medverkar i sjöräddningen. Samordningsorganet bör som framhållits inte överta de övriga organens beslutanderätt i planeringen av de resurser som skall användas i sjöräddningstjänsten. Kommittén vill peka på att samordningsorganet alltid har att föra ärenden om sjöräddningens resurser möjligheter till regeringen för avgörande i de fall där myndigheterna inte kan enas. Kommittén förutsätter att detta kommer att ske endast i undantagsfall när alla möjligheter till samförstånd är uttömda. Kommittén vill framhålla att de förändringar i resurserna som samordningsorganet aktualiserar avser åtgärder som myndigheterna kan vidta inom befintliga anslagsramar och med de regler för anslagens användning som gäller. I många andra frågor om resursernas användning kommer statsmakterna redan i det normala budgetarbetet att motiven och förutsättningarna för de förändringar pröva som har planerats av de statliga sjöräddningsorganen. Till ett utvecklat samordningsansvar hör vidare kommitténs enligt mening

Den statliga räddningstjänstens arbetsuppgifter och resurser 329

att förbättra planeringen av sjöräddningsverksamheten. En planering som ger utrymme för avvägningar i principer och detaljer är i själva verket nödvändig för att samordningsorganet skall kunna möta de krav på förändringar som olika organ aktualiserar inom sjöräddningen. I planeringen bör ingå att förbereda och avdela resurser för den utbildning och övning som fordras inom sjöräddningsverksamheten. Gemensamt utnyttjande av utbildnings- och övningsresurserna ger sannolikt mer än om varje organ agerar var för sig. Sambandsproblem förekommer ibland vid insatsernas genomförande. Genom planering av de personella resursernas användning och genom utbildning bör det vidare vara möjligt att i särskilt brådskande fall bemanna fartyg och båtar med personal från andra sjöräddningsorgan. Detta förekommer men enligt kommitténs mening ännu i alltför liten utsträckning. Ökade förberedelser för denna sambemanning skulle sannolikt i många fall höja beredskapen i sjöräddningsorganisationen. I frågor som gäller samordningen mellan den statliga Sjöräddningen och andra räddningstjänstformer och utbildning, planering och utveckling inom räddningstjänsten i dess helhet kommer det nya statliga râddningstjänstverket att ha viktiga uppgifter.

Förutsättningar för olika myndigheter att svara för den statliga

sjöräddningen

Frågan är i nästa steg vilket organ som skall ha ansvaret för den operativa ledningen och den administrativa samordningen av sjöräddningen. Enligt kommitténs mening bör det eftersträvas men inte vara ett krav att båda funktionerna förläggs till samma statliga myndighet. En fördel är det också om det ansvariga organet har egna rörliga resurser för sjöräddning. Kommittén anser vidare att ansvaret bör läggas på en befintlig myndighet och inte på ett nyinrättat samordningsorgan av t ex den typ som sjöövervakningskommittén förordade* De samhällsorgan som skulle kunna svara för ledning och samordning av den statliga räddningstjänsten till sjöss är enligt kommitténs överväganden 1 Sjöövervakningskomföljande: mittén ställde sig egentligen bakom det av MlST-utredningen fram- (1) Sjöfartsverket; kustbevakning; lagda förslaget om en (2) Tullverkets gemensam sjöfarts- och (3) Försvarsmakten; kustbevakningsmyndig- (4) Polisen. het men var genom sina direktiv förhindrad att Den första lösningen med sjöfartsverket som svarar för ledning och föreslå att ansvaret skulsamordning av sjöräddningstjänsten innebär att verket behåller sitt nuva- le flyttas över till en rande samordningsansvar. Sjöfartsverket har efter hand fått ett allt bättre annan myndighet än sjöfartsverket. Kommitgrepp om verksamheten. Hos verket finns bla en rapportcentral som tén föreslog att det skulsammanställer uppgifter om resurser, inträffade sjöolyckor och utförda le inrättas ett särskilt insatser. Med ett oförändrat ansvar för denna del av Sjöräddningen kan samordningsorgan som Sjöfartsverket vid utvecklingen av verksamheten falla tillbaka på de skulle svara för det administrativa samarbetet erfarenheter som hittills har samlats i den egna organisationen. Sambandet och som vid behov skulmellan de förebyggande åtgärderna som verket svarar för inom sjöfarten gör le utse ett organ att svadet naturligt att sjöfartverket även i fortsättningen har ett samordningsansvar ra för operativ ledning.

330 Den statliga och resurser räddningstjänstens arbetsuppgifter

inom sjöräddningen. Slutligen gäller att Sjöfartsverket har en relativt stor organisation med rörliga enheter, främst lotsbåtar, som deltari sjöräddningsinsatser. Mot Sjöfartsverket som ansvarigt talar emellertid att sjöräddningsorgan verkets organisation skall vara ekonomiskt självbärande. Sjöräddningsverksamheten är relativt udda i organisationen. Det kan vara svårt att få täckning för sjöräddningskostnaderna genom de farledsavgifter som sjöfarten betalar. För fritidsbåtarna finns det inget avgiftstvång över huvud taget. Ett annat skäl är att Sjöfartsverket saknar ledningsuppgifter av det operativa slag som kommittén menar att det centrala statliga bör ha. sjöräddningsorganet Som tidigare har redovisats skulle uppgiften att leda emellertid kunna till andra delegeras organ, sjöräddningscentraler, som på verkets uppdrag påbörjar, ger direktiv om och avslutar de allra flesta insatserna. För de speciella fall där det fordras att den centralt övertar ansvariga myndigheten ledningen skulle det bli nödvändigt att inom Sjöfartsverket en organisera särskild personell beredskap. Om det inte skulle tekniska gå att använda resurser hos något annat organ, skulle verket tvingas skaffa den tekniska utrustning som fordras för sambandet med de rörliga enheterna och med räddningscentralerna. Kostnaderna för personalberedskapen skulle kunna uppgå till minst omkring 100 000 kronor av per år och nyanskaffningen materiel till 500000 kronor. De årliga driftkostnaderna för den tekniska utrustningen skulle sannolikt komma att utgöra omkring 200 000 kronor. Kustbevakningen har från flera av de utgångspunkter som aktualiseras bättre förutsättningar än Sjöfartsverket att tillgodose de krav som bör ställas. Kustbevakningen svarar redan nu för operativ ledning på lokal, regional och central nivå. Detta gäller både för den allmänna övervakningen till sjöss och för den omfattande del av räddningstjänsten som bekämpningen av olja och kemikalier till havs, i kustvattnen och i Vänern och Mälaren utgör. Kustbevakningens ledningsuppgifter i dessa avseenden är till stor del av

samma karaktär som den nuvarande som

sjöräddningens. De rörliga enheter kustbevakningen förfogar över är relativt väl spridda efter kusten. Det finns alltid enheter ute till sjöss. deltar Kustbevakningen enligt Sjöfartsverkets statistik årligen i fler sjöräddningsinsatser än andra sjöräddningsorgan. Det skall vidare framhållas att den centrala inom kustbevakledningen ningen (KBL) har en ständig beredskap och möjligheter att vid behov ge anvisningar till den regionala eller lokala ledningen. Kustbevakningsledningen kan i speciella situationer även leda räddningsoperationer. En del av den tekniska utrustning för sambandstjänsten vid sjöräddningsfall som fordrar en central ledning förfogar kustbevakningen redan över. har Kustbevakningen vidare ett datasystem som kan användas för att ge den överblick över de samlade som fordras räddningsresurserna vid olyckor till sjöss. Även den s k fjärranalystekniken som kustbevakningen har utvecklat kan utnyttjas inom Sjöräddningen, tex vid efterforskning av mindre båtar eller livflottar. Alternativet med kustbevakningen som ansvarigt statligt sjöräddningsorgan har emellertid också nackdelar. En sådan nackdel är att organisationen för närvarande inte har större erfarenheter av den administrativa samordningen än som svarar mot kustbevakningens medverkan i centrala samrådsgruppens arbete. Efter hand skulle emellertid även kustbevakningen samla det kunnande som behövs för ett effektivt Det skulle samordningsarbete.

Den statliga räddningstjänstens arbetsuppgifter och resurser 331

självfallet underlätta om de båda tjänster för handläggare som sjöfartsverket har avdelat för sjöräddningsverksamheten - och samtidigt den rapportcentsvarar för - flyttades över till En ral som handläggarna kustbevakningen. annan nackdel är att ansvaret för de förebyggande åtgärderna och ansvaret för räddningsinsatserna skulle komma att ligga på två olika myndigheter. Försvarsmakten har genom marinens fartyg och ubåtsjakthelikoptrar och goda möjligheter att medverka i genom flygvapnets flygräddningshelikoptrar sjöräddningsoperationer. Det finns också ledningsresurser för genomförandet av insatserna. Sjöräddningsuppgifterna kommer emellertid inte att kunna Risken är utgöra mer än en begränsad del av de militära uppgifterna. att sjöräddningsverksamheten efter hand skulle komma att präglas av de krav som de militära uppgifterna ställer på försvarets organisation speciella och dess sätt att arbeta. Inte helleri detta alternativ skulle det vara möjligt att ansvaret för de förebyggande åtgärderna med ansvaret för integrera räddningsinsatserna. För polisen som huvudansvarigt sjöräddningsorgan gäller i stort samma typ för försvarsmakten. är av förutsättningar som Efterforskning på land en uppgift för polisen, som har ledningsresurser och olika slag av visserligen enheter. Till sjöss och i luften är resurserna emellertid avsedda rörliga för insatser inomskärs. Sjöpolisverksamheten är vidare huvudsakligen till relativt få regioner i landet. Samma sak gäller polisens begränsad helikoptrar, även om dessa rör sig över större ytor än båtarna. Sjöräddningsskulle även för polisens del bli ett relativt udda ansvarsområde. Den tjänsten som i många fall behövs mellan efterforskning på land och samordning till sjöss skulle kunna organiseras genom samverkan mellan de efterforskning olika organen.

Utredningar om samgående mellan Sjöfartsverket och kustbe-

vakningen

Frågan om ett samgående mellan Sjöfartsverket och tullverkets kustbevakning har utretts av MIST-utredningen och av statskontoret. Regeringen framhålleri förslaget till statsbudget år 1983 (prop 1982/83:100, bil 8) att ett sådant slag av samordningsvinster. Ett gemensamt samgående ger flera utnyttjande av de fartyg och båtar, verkstäder och förråd som de båda verken var för sig disponerar kan leda till rationaliseringar. På fartygsområdet finns det möjligheter till en teknisk Standardisering av fartyg och utrustning, en mer rationell underhållsorganisation och bastjänst, en samordnad projektering och upphandling av fartyg samt anskaffning av t ex kombinationsfartyg. Regeringen pekar vidare på fördelarna med en gemensam organisation vid av olika informationssystem för havsövervakningen. En utbyggnaden gemensam myndighet bör vara till nytta även inom Sjöräddningen och för tillsynen och övervakningen av fartygs standard och sjövärdighet. Möjligheter till vissa personalbesparingar finns redan på kort sikt inom det verkets centrala organisation. Rationaliseringar inom den lokala nya organisationen som sammanläggningen möjliggör måste däremot enligt regeringens bedömning ses långsiktigt. Samordningen skall bygga på den nya myndighetens erfarenheter av den förändrade verksamheten. Sammanläggningen kan emellertid få positiva effekter för sysselsättningen i områden där

332 Den statliga räddningstjänstens och resurser arbetsuppgifter

de båda myndigheterna i dagsläget var för sig överväger att inskränka driften eller att försämra servicen. Genom att utöka vissa arbetsuppgifter i en gemensam organisation kan det nya verket trygga en fortsatt bemanning och service på vissa utsatta platser bedömer längs kusten, regeringen.

Regeringen har den 26 maj 1983 gett en särskild utredare i uppdrag (Dir

1983:40) att utarbeta ett förslag till gemensam organisation för Sjöfartsverket och tullverkets kustbevakning. Utgångspunkterna för utformningen av den nya organisationen skall enligt direktiven vara bl a att en stor operativ handlingskraft bibehålls, att ett gemensamt resursutnyttjande inom myndigheten och ett samordnat utnyttjande av civila och militära resurser uppnås och att effektiva lednings- och sambandsfunktioner med väl skapas definierade ansvarsgränser på olika nivåer och rationella kontaktytor gentemot andra myndigheter.

Kommitténs bedömning av vilket som skall svara organ för sjöräddningen

Kommittén anser efter att ha jämfört de tidigare redovisade alternativen att antingen Sjöfartsverket eller kustbevakningen skall svara för den statliga Om statsmakterna emellertid realiserar Sjöräddningen. det förslag om en gemensam sjö- och kustbevakningsmyndighet som nu ytterligare utreds i annat sammanhang, kan Sjöräddningen organiseras så att fördelarna med båda alternativen tas tillvara. Kommittén vill särskilt framhålla att gränsen mellan olika slag av räddningstjänst till sjöss inte längre behöver upprätthållas om den föreslagna nya myndigheten svarar för samordning - och vid - inom ramen för en sjöräddningsfunktion behov för operativ ledning som avser insatser för såväl människor som för egendom och miljö till sjöss. Kravet på ökad samordning och högre effektivitet i sjöräddningstjänsten är som kommittén ser det ett starkt motiv för inrättande av den föreslagna gemensamma sjö- och kustbevakningsmyndigheten. Hur Sjöräddningen skall organiseras blir med en sådan lösning en fråga om hur den interna verksamheten i den nya myndigheten skall utformas. Enligt kommitténs mening är en förutsättning för tillkomsten av den gemensamma myndigheten att resurserna fördelas så att tyngdpunkten i organisationen i väsentlig utsträckning kommer att ligga på den lokala nivån.

8.4.3 Sjöräddningens resurser

Synpunkter på verksamheten från ansvariga organ

Som har framhållits tidigare i betänkandet bedömer att sjöräddningsorganen den statliga sjöräddningstjänsten allmänt sett fungerar tillfredsställande. Organisationen har steg för steg förbättrats genom ökade personella och materiella resurser, utvecklad planläggning och återkommande övningar. Sjöräddningsorganen utför årligen ett stort antal insatser och personalen får på det sättet praktiska erfarenheter som är viktiga för verksamhetens utveckling. Även om beredskapen bedöms vara väl finns det avvägd utrymme för förbättringar, anser flera av sjöräddningsorganen.

Den arbetsuppgifter och resurser 333 statliga räddningstjänstens_

Sjöfartsverket har med hänsyn till det ökande antalet fritidsbåtar och för att väga upp effekterna av att en del lots- och fyrplatser blivit avbemannade strävat efter att förstärka sjöräddningsresurserna. Verket har i sina anslagsframställningar för de senaste åren föreslagit att en del av de medel som rationaliseringen inom lots- och fyrväsendet frigör skall användas för uppbyggnad av en basorganisation med lätta enheter inom sjöräddningen. I denna basorganisation bör ingå rörliga sjöräddningsresurser placerade inte bara vid verkets tre sjöräddningsstationer - Kråkelund, Arkö och Söderarm - utan även på andra platser efter 0st-, syd- och västkusten. Utbyggnaden av basradiostationer och h jälpradioskåp bör också fullföljas. Det bör finnas ett kusttäckande system av basstationer med passning dygnet runt och hjälpradioskåp i de livligt trafikerade skärgårdsområdena. Sjöfartsverket har vidare föreslagit att helikopterburna livtlottar skall anskaffas. Rikspolisstyrelsen har med hänvisning till bl a de allt fler fritidsbåtarna föreslagit en utökning av sjöpolispersonalen och en fastare sjöpolisorganisation. Samband och kommunikationer mellan de enheter som deltar i genomförandet av sjöräddningsinsatserna tillgodoser i stort sett de krav som kan ställas. Framför allt gäller detta den s k tunga Sjöräddningen, dvs när handels- eller fiskefartyg är i sjönöd. För fritidsbåtarna är problemet att de i stor utsträckning saknar radiokommunikationer och inte kan larma sjöräddningsorganen. Vid sjöolyckor som kräver samverkan med den kommunala räddningstjänsten och polisen kan det också uppstå problem i kommunikationerna, eftersom inget av dessa organ normalt är utrustade med VHFradio. Sjöfartsverket har lånat ut VHF-utrustning till vissa kommuner. Vidare har sjöfartsverket föreslagit att polisen skall förse sina helikoptrar med VHF-utrustning. När sjöräddningscentralerna (kustradiostationema) skall kommunicera med kommunala räddningsorgan, polis eller regionala larmcentraler använder de telefon. Förberedelser pågår för att SOS Alarmering AB genom fasta ledningar från sex larmcentraler vid ostkusten, västkusten, norrlandskusten samt Vänern, Vättern och Mälaren skall få bättre förbindelser till de statliga sjöräddningscentralerna. Företrädare för sjöräddningsorganen har framhållit att det inte finns någon enhetlig utbildning av personal som deltar i de rörliga sjöräddningsenheternas verksamhet. Den utbildning som förekommer sker uteslutande inom varje myndighet för sig. En brist uppges vidare vara att sjöfartsverket på grund av att medel saknas har små möjligheter att ta fram och utveckla hjälpmedel och metoder för sjöräddning. Även planläggningen av sjöräddningsverksamheten är i en del avseenden ofullständig. Sjöfartsverket har utfärdat åtgärdskalendrar för olika slag av händelser, men dessa tar inte sikte på olyckor där flera olika grenar av räddningstjänsten skall ingripa eller på sjöräddningsfall av katastrofkaraktär. . Den internationella sjöfartsorganisationen IMO förbereder sedan flera år ett nytt säkerhetssystem för sjöfarten (INMARSAT) som sannolikt kommer att börja tillämpas under 1990-talet. Syftet är att utnyttja den nya teleteknik med bl a satellitbaserade sändar- och mottagarstationer som har utvecklats. Denna teknik provas i Sverige under hösten 1983 inom ramen för det s k Kommittén återkommer till frågor om SARSAT i SARSAT-projektet. kapitel 10.

334 Den statliga räddningstjänstens arbetsuppgifter och resurser

Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras

Samarbetet mellan de olika sjöräddningsorganen har hittills gett ett efter förhållandena gott resultat. För flera av organen är de rörliga enheternas basering, personella beredskap och tekniska utrustning emellertid inte i alla avseenden den mest ändamålsenliga med hänsyn till sjöräddningens varierande behov. Olikheterna i sambandsutrustningen kan ibland också försvåra arbetet. Detta är självfallet nackdelen med att en stor del av enheterna som kan användas vid en räddningsinsats till sjöss primärt har andra uppgifter och i första hand är bemannade och utrustade för dessa. Kommittén anser att effektiviteten i sjöräddningsorganisationen kan höjas genom den fastare samordning av verksamheten som har föreslagits tidigare i avsnitt 8.4. En ökad samordning kommer sannolikt att leda till att en del av de redovisade bristerna i utbildning och övningar kan avhjälpas. Som har framgått bedömer kommittén också att det efter hand genom planering och utbildning i större utsträckning än hittills skall gå att sambemanna fartyg eller båtar med personal från olika sjöräddningsorgan. Detta bör i en del lägen kunna bidra till en ökad beredskap och i hög grad förbättra flexibiliteten i organisationen. Behovet av materiel som nyanskaffas och bemannas särskilt för sjöräddningsverksamhet skulle därmed sannolikt till en del komma att minska. En utökad sambemanning skulle vidare kunna frigöra resurser som kan användas även för andra utbildnings- och övningsuppgifter inom samhällets räddningstjänst, anser kommittén. Den planerade nya satellitbaserade tekniken för alarmering och lokalisering kommer att förbättra förutsättningarna för den tunga Sjöräddningen, i första hand vid olyckor med fartyg ute till havs. Larmen når lättare fram till räddningscentralerna. Efterforskningen blir också enklare. Efter hand bör i varje fall många av de större fritidsbåtarna kunna utrustas med de nya hjälpmedlen för alarmering och lokalisering. En viss utveckling och anskaffning av utrustning för både lätta och tunga sjöräddningsenheter kommer att behövas i framtiden. Sjöfartsverket har sedan snart ett tiotal år med relativt begränsade ekonomiska medel efter hand kompletterat de befintliga sjöräddningsresurserna. En del åtgärder bör även i fortsättningen kunna genomföras inom de hittills anvisade ekonomiska ramarna. Möjligheterna att utöka dessa ramar får bedömas i samband med de awägningar som fortlöpande sker i det statliga budgetarbetet. På ett område finns det förutsättningar att genom enkla åtgärder utöka materielanskaffningen. Sjöräddningssällskapet har ibland vid uppbyggnaden av sin organisation övertagit fartyg och båtar som har utmönstrats ur t ex den statliga lotsverksamheten. Genom modernisering av dessa resurser har de även fortsättningsvis kunnat brukas för viktiga uppgifter till sjöss. Kommittén föreslår att statsmakterna i ekonomiskt avseende skall underlätta möjligheterna för Sjöräddningssällskapet att ta hand om fartyg och båtar som inte längre kommer att användas i den statliga verksamheten

Den arbetsuppgifter och resurser 335 statliga räddningstjänstens

av och kemikalier till havs, i

8.5 Bekämpning olja

kustvattnen och i Vänern och Mälaren

8.5.1 Arbetsuppgifter och ansvarsfördelning

Kommitténs preliminära bedömning i principbetänkandet

Som har redovisats i avsnitt 2.4 ligger ansvaret för olje- eller kemikaliebekämpningen till havs eller i kustvattnen, Vänern och Mälaren på tullverkets kustbevakning. För olje- och kemikaliebekämpning som äger rum på land, i hamn och i andra vatten än de redovisade svarar den kommunala

räddningstjänsten. konstaterade i principbetänkandet att den Räddningstjänstkommittén nuvarande med två huvudmän är den mest ändamålsenliga för en ordningen effektiv Organisationen fungerar tillfredsolje- och kemikaliebekämpning. ställande vid de vanliga, mindre omfattande utflödena och när bekämpningen sker under väderleksförhållanden. Problem kan däremot gynnsamma uppstå vid framför allt större utflöden som kräver betydande insatser från i flera olika organ och långvariga saneringsarbeten. Inom kustbevakningen har under en längre tid byggts upp en organisation som nu har omfattande resurser och för olje- och kemikaliebekämpning erfarenheter. Kommittén uttalade i det tidigare betänkandet att ansvaret för verksamheten till havs och i kustvattnen, Vänern och Mälaren fortfarande bör ligga på kustbevakningen eller den i annat sammanhang föreslagna nya När olja eller kemikalier har nått land sjö- och kustbevakningsmyndigheten. och som väl bör de organ som i övrigt har ansvaret för räddningstjänsten känner de lokala förhållandena svara för bekämpningen av olja och kemikalier. Till detta kommer att flertalet oljeutflöden är små och sker i närheten av land eller i hamn. Den kommunala räddningstjänstens medverkan har visat sig ha stor betydelse vid insatser mot dessa relativt vanliga utflöden. En oförändrad ansvarsfördelning mellan kustbevakningen och de landbaförutsätter ett nära samarbete mellan dem vid serade räddningsorganen i strandzonen, framhöll kommittén vidare. När den bekämpningsaktionerna nuvarande av uppgifterna en gång fastställdes var ansvarsfördelningen inte skulle komma att renodlas. En utgångspunkten att ansvaret i praktiken samordning av sjö- och landinsatserna förutsattes komma att ske i de allra mot den bakgrunden om flesta fallen. Räddningstjänstkommittén övervägde huvudmännen borde åläggas ett gemensamt ansvar för bekämpningsaktioner i strandzonen. Ett ansvar skulle sannolikt medföra flera fördelar. De gemensamt beslutande lokala organen skulle t ex behöva planera för bekämpningsakvtioneri strandzonen i ännu högre grad än som hittills hade skett. Det skulle å andra sidan sannolikt vara svårt att utforma bestämmelser som närmare avgränsar ett område för gemensamt ansvar vid bekämpningsaktioner i strandzonen. På grund av denna svårighet och eftersom det redan utan särskilda bestämmelser förekommer ett omfattande samarbete bedömde kommittén det inte med ett sådant gemensamt ansvar. De lämpligt ömsesidiga hjälpinsatser över strandlinjen som under alla förhållanden

336 Den statliga räddningstjänstens och resurser arbetsuppgifter

fordras för en effektiv underlättas bekämpning av god planläggning och gemensamma övningar, menade kommittén.

Remissinstansernas synpunkter på kommitténs preliminära bedömning

Flertalet remissinstanser som har yttrat sig över kommitténs preliminära bedömning av uppgiftsfördelningen inom olje- och kemikaliebekämpningen till havs och i vissa andra vatten har instämt i kommitténs uppfattning eller lämnat den utan erinran. Att samordningen mellan och kustbevakningen kommunerna inte behöver formaliseras genom ett gemensamt ansvar för

bekämpningen i strandzonen, betonas av länsstyrelsen i Östergötlands län,

Piteå kommun, TCO och SACO/SR. Som har framgått av redogörelsen i avsnitt 8.4 anser generaltullstyrelsen att räddningstjänst till sjöss bör vara ett enhetligt och åvila en och begrepp samma organisation, tex den i annat sammanhang och föreslagna sjökustbevakningsmyndigheten. En samlad lösning är angelägen eftersom skyddet av den marina efter och kemikalieolyckor miljön olje- som regel ställer höga krav både på särskilt utbildad och personal på speciell skyddsutrustning. Ale kommun anser, som också har framförts i det föregående avsnittet om sjöräddningstjänsten, att stat och kommun bör dela på ansvaret i de vattenleder mellan insjöar och havet som trafikeras av lastfartyg. Västerås kommun förklarar i sitt yttrande att kommunerna med den höga beredskap som deras räddningstjänst har är som lämpliga huvudmän för oljeskyddet på Mälaren. En gränsdragning i strandlinjen mellan staten och kommunerna inom ol jeoch kemikalieskyddet förordas inte av statens naturvårdsverk. Naturvårdsverket anser att det strandnära området är särskilt i en betydelsefullt bekämpningssituation. Den föreslagna nya sjö- och kustbevakningsmyndigheten bör ansvara för olje- och kemikalieskyddet både till sjöss och i det strandnära området. För sitt arbete bör den rätt att rekvirera ges kommunernas, försvarsmaktens och civilförsvarets personal och utrustning. Fördelen med att ett organ sköter i stort sett all bekämpning är att besluten kan fattas snabbare och att räddningstjänsten slipper att byta befäl mitt i en bekämpningssituation. Om samma organ svarar för övervakning, jourtjänst och bekämpningsåtgärder kan insatserna inledas på ett tidigt stadium, förklarar naturvårdsverket.

Kommitténs slutliga bedömning och förslag

Uppgifter för oljebekämpningen till havs m m

Den statliga organisationen för bekämpning av olja och kemikalier till havs, i kustvattnen och i Vänern och Mälaren har till uppgift att upptäcka och till sjöss avvärja eller begränsa verkningarna av ett utflöde. Det statliga ansvaret gäller inte hamnområden. I sådana områden har kommunerna i stället ansvaret för bekämpning av utflöden av olja och kemikalier. Kustbevakningen svarar för bekämpningen in till strandlinjen. statsmakterna har nyligen slagit fast att denna avgränsning av det statliga ansvarsområdet bör fortsätta att gälla. Kommittén ser ingen anledning att nu föreslå någon

Den räddningstjänstens arbetsuppgifter och resurser 337 statliga

förändring i fördelningen av uppgifterna mellan staten och kommunerna. Det gemensamma ansvar för kustbevakningen och kommunerna i strandzonen som oljeskyddskommittén föreslog skulle sannolikt inte göra bekämpningen effektivare. Ett heltäckande räddningstjänstarbete kan uppnås också genom att de båda organen åläggs att samarbeta i strandområdet. Den bedömningen gjorde räddningstjänstkommittén redan i principbetänkandet. Remissinstanserna, med undantag för naturvårdsverket, har inte framfört några invändningar.

Ansvaret för oljebekämpningen till havs m m

Kommittén anser inte att den statliga myndighetens roll som bekämpningsorgan inom ol je- och kemikalieskyddet behöver förändras. Om statsmakterna beslutar att bilda en sjö- och kustbevakningsmyndighet, kommer ansvaret både för räddning av människor och egendom till sjöss och för bekämpning av olja och kemikalier till havs m m att ligga hos en enda statlig myndighet. En sådan gemensam organisation gör det möjligt att samla all räddningstjänst till sjöss under begreppet sjöräddningstjänst. Det omfattar alltså all räddningstjänst till sjöss, inte bara räddning av människor och egendom till havs och i vissa andra vatten utan även brand-, olje- och kemikaliebekämpning i sådana vatten. En enhetlig organisation och ett enhetligt begrepp för denna sjöräddningstjänst bidrar till att göra samhällets räddningstjänst enklare och mindre splittrad. I Vättern kommer det statliga sjöräddningsansvaret formellt att omfatta bekämpning av olja och kemikalier. Som har framgått ingår emellertid inte Vättern i det område där kustbevakningen enligt nuvarande förhållanden svarar för bekämpningen av olja och kemikalier. Det finns för närvarande med hänsyn till bl a trafiken på Vättern inte några skäl att planera för oljeoch kemikaliebekämpning i Vättern. Om Vättern skulle komma att trafikeras av lastfartyg i sådan omfattning att en sådan planering skulle behövas, får sjö- och kustbevakningsmyndigheten överväga vilka åtgärder som kommer att bli nödvändiga i det sammanhanget. Vid bekämpning av olja och kemikalier i de vattenleder mellan insjöar och havet som trafikeras av lastfartyg anser kommittén att staten och kommunerna bör samverka.

8.5.2 Resurser för bekämpning av olja och kemikalier till

havs, i kustvattnen och i Vänern och Mälaren

Synpunkter på verksamheten från de ansvariga organen

Kustbevakningen anser att de egna personella resurser som har avdelats för bekämpningen av olja och kemikalier till sjöss är otillräckliga. Personalen bedöms visserligen vara väl insatt i arbetsmetoderna. Den har också omfattande erfarenheter av bekämpningen. Miljöskyddsorganisationen är emellertid bara en del av verksamheten. Vid de flesta insatserna måste kustbevakningen därför använda sig också av den personal som fullgör kustbevakningens ordinarie övervakande uppgifter. När miljöskyddsfartygen bemannas med denna personal blir de övervakande insatserna eftersatta. Omvänt är det nödvändigt att mellan olje- och kemikaliebekämpningsinsat-

338 Den statliga och resurser räddningstjänstens arbetsuppgifter

serna finna andra uppgifter för den personal som fortlöpande bemannar miljöskyddsfartygen som ligger i beredskap, framhåller kustbevakningen. Bristerna i de egna personella resurserna gäller enligt kustbevakningen särskilt kemikaliebekämpningen, som kräver utbildad speciellt personal. Generaltullstyrelsen har under de senaste åren i sina anslagsframställningar begärt förstärkning av beredskapen för kemikalieskydd. Enligt verkets förslag skulle det ske genom inrättande av en s k utryckningsgrupp på sex personer avsedd att sättas in vid kemikaliebekämpning. Endast en tjänst har hittills inrättats för sådana uppgifter. Istället håller kustbevakningen och den kommunala räddningstjänsten i Stockholm, Göteborg, Malmö, Helsingborg och Sundsvall på att organisera ett samarbete. Dessa kommuner har goda resurser för att kunna förstärka den statliga kemikaliebekämpningen till havs och i Vänern och Mälaren. En viss gemensam utbildning av personal fordras för att styrkorna skall kunna ingripa tillsammans inom respektive regioner. Regeringen har gett brandnämnden i uppdrag att närmare utreda dessa frågor och att lägga fram förslag till åtgärder. Inom och kemikaliebekämpningen har sedan flera olje- år tillämpats en plan för uppbyggnad av den materiella beredskapen. Sveriges internationellt goda standard när det gäller utrustning för Oljeskydd bedöms vara ett resultat av de omfattande nyanskaffningar som har skett under senare år. Flera nya miljöskyddsfartyg ingår nu i verksamheten. De brister som fortfarande föreligger gäller framför allt Mälaren, där kustbevakningen inte har någon postering. I anslagsframställningen för budgetåret 1984/85 har generaltullstyrelsen emellertid föreslagit inrättandet av en sådan postering. För denna behövs ett kombinationsfartyg enligt generaltullstyrelsen av det slag som nyligen har anskaffats för övervakningen och för beredskapen mot olje- och kemikalieutflöden på Vänern. Materielanskaffningen för kemikalieskyddets del försvåras av att det för närvarande inte finns tillräckligt utvecklade Tills bekämpningsmetoder. vidare behövs det enligt kustbevakningen ingen ytterligare personskyddsutrustning - däremot fler mätinstrument och bättre bärgningsutrustningar för upptagning av fat och förpackningar som efter en sjöolycka kan komma att flyta omkring på vattnet. Det skall framhållas att kustbevakningen genom sitt datoriserade kommunikationssystem står i förbindelse med utländska databaser och har goda möjligheter att få information om olika kemiska ämnen och hur dessa skall bekämpas. Regeringen har uppdragit åt statens brandnämnd att i samråd med bl a kustbevakningen om de fem överväga regionala oljeskyddsförråden skall kompletteras så att de innehåller även materiel för bekämpning av kemikalieolyckor. Förrådens kemikalieskyddsmateriel skulle i så fall kunna vara en gemensam resurs för den kommunala räddningstjänsten, civilförsvaret och kustbevakningen och kunna användas vidinsatser både på land och till sjöss.

Kommitténs bedömning av vilka som

åtgärder fordras

Kommittén anser att kustbevakningen genomför sina oljebekämpningsinsatser på ett med hänsyn till de ofta svåra förhållandena effektivt sätt. Materielen har efter hand utökats och moderniserats. Personalen har fått allt större erfarenheter. Problem har uppstått i huvudsak endast vid en del av de

Den statliga räddningstjänstens arbetsuppgifter och resurser 339

mycket omfattande oljeolyckorna på 0st- och västkusten när stora mängder olja har flutit i land. Svårigheter i samarbetet mellan kustbevakningen och de kommunala organen har i allmänhet kunnat avhjälpas eller har i varje fall reducerats, framgår det av erfarenheterna från senare oljebekämpningsin- . satser. Länsstyrelserna har spelat en viktig roll för den regionala samordning som fordras. Kommittén bedömer att en samverkan mellan kommuner i räddningsregioner kommer att underlätta samarbetet mellan kustbevakningen och den kommunala räddningstjänsten. Samarbetet med andra organ i samhället som har resurser för olje- och kemikaliebekämpningen bör också kunna förbättras genom olika åtgärder, tex gemensam planering och ledningsövningar. Samverkan med det militära försvaret, som har personal och utrustning som är särskilt lämplig för mycket omfattande operationer, har reglerats genom den överenskommelse från år 1981 som har redovisats i avsnitt 4.4. För kemikaliebekämpningens del brister det som kustbevakningen har framhållit i både de personella och de materiella resurserna. Problemet är på samma sätt som vid bekämpningen av kemikalieolyckorna på land att olyckorna kan avse många olika ämnen med mycket varierande risker för människor och miljö. Personalen behöver en omfattande utbildning och ofta särskild utrustning för att klara bekämpningen. Olyckor av detta slag har emellertid hittills inträffat relativt sällan. Prioriteringen av utbyggnaden för oljeskyddets del har från den utgångspunkten varit riktig. Kommittén anser att en ökad andel av de resurser som sjö- och kustbevakningsmyndigheten erhåller i fortsättningen skall anslås för utbildav materiel för utveckling av kemikalieskyddet till ning och nyanskaffning havs, i kustvattnen och i Vänern och Mälaren. Den samordning med vissa kommuners räddningsorgan enligt de principer som har redovisats bör kunna ge goda resultat och hålla nere de totala kostnaderna för kemikalieberedskapen. Dessa frågor behandlas också i kapitel 13 om ökade åtgärder för skydd mot olyckor vid landtransport av farligt gods.

8.6 vid i kärnkraftsanlägg- Räddningstjänst olyckor ningar

8.6.1 Arbetsuppgifter och ansvar

Kommitténs preliminära bedömning i principbetänkandet

Beredskapen mot kärnkraftsolyckor, som regleras i atomskyddslagen och i atomskyddsförordningen, har relativt nyligen setts över och förstärkts. Länsstyrelsen skall, som har framgått av redovisningen i avsnitt 2.5, även i fortsättningen planera och leda den räddningstjänst som skall ingripa vid ett okontrollerat utflöde av radioaktiva ämnen från en kärnkraftsanläggning. Enligt de nya bestämmelserna skall organisationen emellertid kunna aktiveras även vid överhängande fara för ett utflöde av radioaktiva ämnen. Andra förbättringar i beredskapen gäller indikering av radioaktivitet, alarmering av befolkningen och utbildning av personal för organisationen.

340 Den statliga räddningstjänstens och resurser arbetsuppgifter

Till den utökade beredskapen hör att det teletekniska nätet för sambandet mellan medverkande myndigheter och andra organ kommer att byggas ut. Statens och kommunernas kostnader för förbättringarna i beredskapen kommer att bäras av kärnkraftsproducenterna. Den kommunala räddningstjänstens fasta uppgift i beredskapen mot kärnkraftsolyckor blir att utföra indikering inom en zon på upp till 50 km från kärnkraftstationerna. Den kommunala räddningstjänsten i ett 50-tal kommuner kommer att få till uppgift att genomföra dessa åtgärder. Ett ökat samarbete mellan kommuner och länsstyrelser blir också följden av att en del av den expertis som länsstyrelserna behöver för sina ledningsuppgifter hämtas från den kommunala räddningstjänsten. Enligt statsmakternas uttalanden i samband med beslutet om den utökade beredskapen bör kvalificerade brandingenjörer inom den kommunala räddningstjänsten kunna knytas till länsstyrelsernas fasta beredskapsorganisation. Kommittén framhöll i principbetänkandet att uppgifterna i övrigt på lokal och regional nivå vid ett inträffat eller hotande utflöde av radioaktiva ämnen som regel inte är av den typen att de kräver insatser med den höga beredskap som den kommunala räddningstjänsten har. Flera av de åtgärder som måste vidtas tillhör andra organs ordinarie verksamhet. Avstängning av vägar och dirigering av trafik är uppgifter för vägverket och för polisen. Alarmering och undsättning av människor till sjöss och på öar kan ske genom medverkan av kustbevakningen, marinen och i vissa fall Sjöräddningssällskapet. Reservpersonal som är lämplig för insatser i ett senare skede, t ex inkvartering och utspisning, har de militära förbanden, hemvärnet och olika frivilligorganisationer, bl a Svenska röda korset. Enligt kommitténs bedömning i det tidigare betänkandet finns det mot den redovisade bakgrunden inte någon anledning att ålägga den kommunala räddningstjänsten fler fasta uppgifter i beredskapen mot olyckor i kärnkraftsanläggningar än som redan har beslutats. De kommunala räddningsorganens resurser kan komma att behövas för oförutsedda uppgifter som länsstyrelsen bedömer att dessa styrkor måste utföra vid ett utsläpp av radioaktiva ämnen. Det är också nödvändigt att den kommunala räddningstjänsten har kvar en beredskap för de andra olyckor som kan inträffa samtidigt som beredskapsåtgärderna skall verkställas. Det kan gälla händelser som inte har något samband med olyckan i kärnkraftsläggningen. I det här sammanhanget går det inte att bortse från att ett haveri i kärnkraftstationen kan leda till störningar i eldistributionen som i sin tur kan orsaka olyckor. Den ökade vägtrafik i kärnkraftstationens omgivningar som haveriet sannolikt medför kan också leda till olyckor som fordrar insatser av de kommunala räddningsorganen. Den utrymningsplanering som kommunerna skall utföra är avsedd att visa bl a vilka resurser som skall användas vid genomförandet av en omfattande evakuering. Civilförsvarets förberedelser för utrymning i krig bör kunna vara till nytta i det sammanhanget. Eventuellt kan den kommunala räddningstjänstens styrkor som kommittén framhöll i principbetänkandet behöva delta vid utrymning av svårrörliga patienter från vårdhem och andra slag av institutioner. Om den kommunala räddningstjänstens styrkor kommer att vara tillräckliga för deras olika uppgifteri räddningstjänsten vid en kärnkraftsolycka eller

Den arbetsuppgifter och resurser 341 statliga räddningstjänstens

av personalen, kan inte bedömas förrän i om det krävs en förstärkning samband med den förestående utvidgade planeringen av beredskapen för de kärnkraftstationernas omgivningar. I den planeringen är det som har fyra framhållits angeläget att räkna med att räddningstjänsten har uppgifter vid andra olyckor som inträffar samtidigt som beredskapsåtgärderna verkställs. skall också kunna ge besked om vilka andra Beredskapsplaneringen och materiella resurser från tex civilförsvaret som skall kunna personella användas vid alarmering, utrymning och de andra åtgärder som ett nödläge framhöll kommittén i avsnittet om räddningstjänsten vid fordrar, slutligen olyckor i kärnkraftsanläggningar.

Remissinstansernas synpunkter på kommitténs preliminära

bedömning

Statens (SSI) och statens vattenfallsverk instämmer i

strâlskyddsinstitut kommitténs bedömning att behovet av fler fasta uppgifter för kommunerna mot kärnkraftsolyckor får klargöras den när det gäller beredskapen genom förestående översynen av beredskapsplaneringen. SSI pekar på att resurserna i stor utsträckning kommer att tas i anspråk för den omfattande och relativt långvariga indikering som skall ske efter ett utflöde av radioaktiva ämnen från ett kärnkraftverk. Ingen av länsstyrelserna i de fyra länen med kärnkraftstationer avser att engagera brandbefäl från den kommunala räddningstjänsten för sin personalbereskap, uppger SSI vidare i sitt yttrande. Skälet är enligt SSI att länsstyrelserna saknar ekonomiska medel för att ersätta kommunerna för denna medverkan. SSI påpekar att särskilda medel bör anslås för den av statsmakterna rekommenderade förstärkningtidigare en av länsstyrelserna. anser att de redan beslutade kommunala uppgifterna i Rikspolisstyrelsen mot kärnkraftsolyckor är tillräckligt omfattande. Kommunerna beredskapen måste i ökad medverka i beredskapsplaneringen, betonar utsträckning emellertid flera andra remissinstanser. remissinstanser som har behandlat frågan menar att ansvaret för Samtliga räddningstjänsten vid olyckor i kärnkraftsanläggningar bör vara en statlig i Kalmar län framhåller emellertid att ansvaret för uppgift. Länsstyrelsen verksamheten bör överföras till kommunerna, om förslaget till samverkan mellan kommuner i räddningstjänstregioner kan realiseras.

Kommitténs slutliga bedömning och förslag

Kommittén anser att den utökade beredskapen mot olyckori kärnkraftsanläggningar tillgodoser de krav som bör ställas på denna form av räddningstjänst. Det bör även i fortsättningen vara en uppgift för länsstyrelserna i de fyra länen att planera och leda verksamheten. Ett samarbete måste ske med de olika organ i samhället som har resurser för att kunna delta. Den pågående översynen av planeringen för beredskapen får visa om den kommunala räddningstjänsten kan åläggas fler fasta uppgifter än som hittills har skett. Kommunernas räddningsorgan måste som har framhållits ha kvar resurser för att kunna ingripa även vid andra typer av olyckor som kan inträffa när räddningstjänsten mot olyckor i kärnkraftsanläggningar har trätt i funktion.

342 Den statliga räddningstjänstens och resurser arbetsuppgifter

Ingen av remissinstanserna har riktat någon kritik mot kommitténs slutsatser på dessa punkter. Begreppet räddningtjänst vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning omfattar enligt kommitténs_ förslag till lag om samhällets räddningstjänst även räddningstjänst vid annan kärnteknisk anläggning, tex forskningsanläggning eller anläggning för hantering, bearbetning, lagring eller förvaring av kärnämne eller kärnavfall. Ansvaret för räddningsinsatser efter olyckor med utsläpp av radioaktiva ämnen från andra källor än kärntekniska anläggningar här i landet föreslås, som redan nu är fallet, ligga på den kommunala räddningstjänsten. Det gäller vid efter från olyckor utsläpp kärnkraftsanläggningar utomlands eller vid olyckor med radioaktiva ämnen inom tex industrin eller sjukhusen samt vid av radioaktiva transporter ämnen till och från dessa anläggningar. Länsstyrelsen skall kunna överta ledningen av räddningsarbetet, om det som har framhållits i kapitel 7 är nödvändigt för samordningen mellan kommuner eller mellan den kommunala räddningstjänsten och andra organ som medverkar i räddningsarbetet. Om en större olycka berör två eller flera län, skall regeringen kunna förordna om ledningen och samordningen i varje enskilt fall, t ex genom att utse en av Iänstyrelserna till att leda räddningsarbetet i det gemensamma området.

8.6.2 Resurser för räddningstjänsten vid i kärnolyckor kraftsanläggningar

Som har redovisats ser länsstyrelserna för närvarande över av planeringen den räddningsorganisation som skall gripa in vid olyckor i kärnkraftsanläggav som skall ningar. Utbildningen personal ingå i organisationen har påbörjats. Jodtabletter har delats ut till befolkningen i den inre beredskapszonen. Alarmerings- och sambandsutrustningen håller på att kompletteras. Enligt nuvarande planer kommer Sveriges Lokalradios redaktion i Varberg inom kort att få den tekniska utrustning som den lokala säkerhetsnämnden vid Ringhals har begärt för att lokalradion skall kunna starta sändningar och ge besked om eventuella fellarm. För den fortsatta av beredskapen planeringen mot kärnkraftsolyckor är det särskilt viktigt att utbildningen av den personal som och ledningsfältorganisationen förfogar över - för närvarande gäller det omkring 5 500 personer - kan genomföras i den omfattning som har beslutats. Ledningsoch fältorganisationens kunnande är grundläggande för effektiviteten i beredskapen mot kärnkraftsolyckor. Efter det nuvarande utbildningsprogrammets genomförande fordras också en fortbildning t ex i form av tillämpningsövningar för att kunnandet i organisationen skall kunna hållas intakt. Det kan senare finnas anledning att utbilda som ytterligare personal kommer att behöva anlitas i beredskapsorganisationen, bl a anställda inom lokaltrafikföretagen som genomför en stor del av utrymningsåtgärderna. För en del av dessa personalgrupper räcker det sannolikt med en enklare orientering om den verksamhet som de kan komma att beröras av. Som redan har framhållits har statsmakterna i sina riktlinjer för den utökade beredskapen föreslagit att länsstyrelserna skall förstärka räddningsledningens fasta organisation med erfaren brandingenjörsutbildad personal.

Den statliga räddningstjänstens arbetsuppgifter och resurser 343

Normalt dessa i respektive kommuners verksamhet men skall vid tjänstgör i en kärnkraftsanläggning in för att förstärka en olyckshändelse rycka Brandingenjörerna skall självfallet också länsstyrelsernas organisation. kunna delta i planering och övning av verksamheten. För att inte beredskapen skall försvagas i de kommuner där kärnkraftstationerna ligger att brandingenjörerna från andra kommuner i de är det naturligt rekryteras berörda länen. Som exempel på samarbete som förekommer mellan de statliga och kommunala skall nämnas att länsstyrelsen i Malmöhus län räddningsorganen har knutit brandchefen och de båda vice brandcheferna i Malmö till den som länsstyrelsen inrättar i samband med en olycka. räddningsledning Denna räddningsledning träder i funktion både vid en olycka i kärnkraftsoch vid andra av olyckshändelser där länsstyrelsen kan anläggningen typer behöva eller någon av de vice brandcheferna skall vara agera. Brandchefen rådgivare åt länsstyrelsens ledning. Avsikten är också att en av dem skall kunna utses till räddningsledare i ett skede när länsstyrelsen i de senare fallen med stöd av brandlagen har övertagit ledningen av räddningstjänsten. Den särskilda beredskap som länsstyrelsen skall hålla för räddningstjänsten vid en i kärnkraftsanläggning har länsstyrelsen i olyckshändelse Malmöhus län organiserat genom att anlita länsstyrelsens egen personal. För närvarande ingår 16 personer i denna beredskapsorganisation. Länsstyrelserna i de övriga tre län där kärnkraftstationerna ligger har en liknande beredskap med egen personal. Inom en timme efter larm skall en beslutsfattare kunna inställa sig i sambandscentral. Beslutsfattaren skall i avvaktan på att länsstyrelsens länsstyrelsens ledning träder i funktion vidta de åtgärder som framgår av en särskild åtgärdskalender. I detta skede gäller det framför allt att avgöra om den regionala larmcentralen skall alarmera övrig personal i beredskapsorganisationen och att skaffa de uppgifter som behövs för att länsstyrelsens så snart som möjligt skall få en bild av läget. De alarmeringsprov som ledning har utförts vid länsstyrelsen i Malmöhus län visar att det under icketjänstgöringstid dröjer högst 30-40 minuter efter larm innan hela organisationen är bemannad i en tillfredsställande utsträckning. - Flera tjänstemän i länsstyrelsernas organisation har en sådan utbildning det gäller framför allt den tekniskt utbildade personalen som handlägger ärenden inom och den fysiska planeringen - att de i samma miljövården utsträckning som de brandingenjörsutbildade kan skaffa sig de grundkunskaper om joniserande strålning och riskerna i samband med denna som behövs i räddningsorganisationen. Knappast någon inom länsstyrelserna har emellertid de omfattande erfarenheter av operativt räddningsarbete som fordras när beredskapsorganisationen träder i funktion vid en allvarlig olycka i en Personal med det kunnande som behövs i kärnkraftsanläggning. ledningsarbetet finns framför allt inom den kommunala räddningstjänsten. För skall bli effektiv är det lämpligt att att den regionala organisationen personal från någon av kommunerna i länet så snart brandingenjörsutbildad som möjligt efter ett larm kan knytas till länsstyrelsens organisation. Enligt kommitténs mening är det inte nödvändigt att de räddningstjänstbefäl som skall kunna biträda länsstyrelsen också svarar för den beredskap som organisationen alltid upprätthåller och som skall fungera i avvaktan på

344 Den statliga räddningstjänstens och resurser arbetsuppgifter

att länsstyrelsens sambandscentral blir bemannad. De förhållandevis begränsade åtgärder som behöver vidtas i den inledande fasen efter ett larm kan i och för sig genomföras av länsstyrelsens personal enligt den modell som för närvarande länsstyrelserna tillämpar. En annan, från flera synpunkter är emellertid att låta ansvaret lämpligare lösning för dessa arbetsuppgifter åvila brandingenjören i beredskap inom den kommunala räddningstjänsten i den kommun där länsstyrelsen ligger. Detta skulle förenkla organisationen och vara i linje med den av statsmakterna uttalade principen om statligt och kommunalt samutnyttjande av resurser. av en kommunal Användningen brandingenjör i beredskap för dessa uppgifter innebär att kostnaderna blir lägre än för närvarande och att ökar en kortare beredskapen genom inställelsetid för den som skall fatta de första besluten. Kommittén föreslår att de nuvarande formerna för beredskapen skall omprövas vid den översyn av planeringen som för närvarande sker och att möjligheterna till samutnyttjande av den kommunala tas tillvara brandingenjörspersonalen på ett effektivt sätt.

sou 1983:77 345

9 Sjuktransportverksamhetens

och resurser

arbetsuppgifter

9.1 och ansvarsfördelning Arbetsuppgifter

9.1.1 Kommitténs preliminära bedömning i principbetänkandet

Enligt bestämmelserna i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) skall sjukvårdshuvudmännen se till att det finns en organisation för att till och från eller läkare personer, vilkas tillstånd kräver att sjukhus transportera transporten utförs med fordon som är särskilt inrättade för ändamålet”. Skyldigheten är, som har framgått av redogörelsen i kapitel 3, begränsad till de vägbundna sjuktransporterna. Rikspolisstyrelsen svarar för den med statsmedel bekostade ambulansflygtjänsten. Polisens skyldigheter träder in vid akuta behov när transporter av sjuka och skadade inte kan ske med vägbundna organisation. Sjuktransporter från sjukvårdshuvudmännens skärgårdsområdenas öar förekommer i stor utsträckning med sjöräddningskryssare, lotsbåtar, kustbevakningsfartyg och polisbåtar. Någon skyldighet för de organ som medverkar med sådana resurser att utföra Sjuktransporter föreligger inte. Sjuktransport från fartyg sker genom Sjöräddningen. I förarbetena till brandlagen framhålls att begreppet räddningstjänst inte omfattar sjukvård, Sjuktransporter och ambulansflygtjänst. Genom att sjukvårdshuvudmännens ansvar för Sjuktransporter är begränsat till de vägbundna transporterna anses det oklart vilket eller vilka organ som skall utföra i terrängen. Hälso- och sjukvårdsutredningen utta- Sjuktransporter lade i sitt betänkande (SOU 1979:78) Mål och medel för hälso- och sjukvården att frågor om ansvaret för Sjuktransporter och om räddningsär reglerade i lag på ett sådant sätt att viss oklarhet råder om tjänst ansvarsförhållandena i vissa fall. Utredningen behandlade emellertid inte dessa frågor utan framhöll att räddningstjänstkommittén hade till uppgift att överväga huvudmannaskapet för en räddningstjänst med nuvarande och möjliga nya uppgifter. Enligt räddningstjänstkommitténs bedömningar i principbetänkandet talar övervägande skäl för att sjukvårdshuvudmännen skall behålla ansvaret för de vägbundna sjuktransporterna. Behovet av teoretisk och praktisk utbildning för ambulanspersonalen förenar på ett naturligt sätt sjuktranmed sjukvårdshuvudmännens övriga verksamhet. Hos sportorganisationen sjukvårdshuvudmännen finns det medicinska kunnande som fordras för att ambulansorganisationen skall hålla en från sj ukvårdssynpunkt hög standard. Även i ett alternativ med en annan huvudman - kommunerna ligger i så fall

346 Sjuktransportverksamhetens och resurser arbetsuppgifter

närmast till hands - skulle det bli nödvändigt att i fråga om det medicinska innehållet ge sjukvårdshuvudmännen ett avgörande inflytande på verksamheten, framhöll kommittén i det tidigare betänkandet. Som motiv för ett oförändrat ansvar när det gäller de vägbundna sjuktransporterna pekade kommittén vidare på svårigheterna att kompensera kommunerna för ökade kostnader, om dessa skulle behålla ansvaret för räddningstjänsten och samtidigt svara för sjuktransportorganisationen. Den ökade samordning mellan räddningstjänst och sjuktransporter som kommittén ansåg viktig kan genomföras på andra sätt än genom en förändring av ansvaret för verksamheten. Ett utökat samarbete mellan sjukvårdshuvudmännen och kommunerna kan ske t ex genom att ambulanserna stationeras vid brandstationer, menade kommittén. Med den strävan efter ökad enhetlighet som bör prägla utvecklingen av räddningstjänsten och åtgärder i anslutning till denna ligger det nära till hands, fortsatte kommittén, att sjukvårdshuvudmännen skall vara huvudmän inte bara för de vägbundna utan också för övriga delar av sjuktransportverksamheten. Kommittén avsåg de akuta sjuktransporterna i luften, på sjön (utom sjöräddning) och i terrängen. Det är lämpligt att sjukvårdshuvudmännen även i dessa fall garanterar det medicinska innehållet i verksamheten. En förutsättning för det samlade ansvaret är att sjukvårdshuvudmännen får utnyttja de resurser hos andra samhällsorgan som är lämpliga för ändamålet. Akuttransporter med flygplan, helikopter eller båt bör liksom hittills i stor utsträckning kunna utföras av statliga organ som försvaret, och polisen utan kostnader kustbevakningen för sjukvårdshuvudmännen. Enligt kommitténs bedömning i principbetänkandet bör den kommunala räddningstjänstens resurser användas vid marktransporter av sjuka och skadade i terrängen. Med sjukvårdshuvudmännens ansvar för verksamheten är det möjligt att planera ett sjuktransportsystem som är heltäckande i den meningen att det förfogar över resurser för insatser med olika slag av transportmedel, framhöll kommittén. Utbildningen för olika slag av personal kan bli mer enhetlig än för närvarande. Sjuktransportarbetet bör med ett samlat grepp i planeringen kunna bli effektivare och kostnaderna ansvarar lägre än om skilda huvudmän för olika delar av organisationen. Erfarenheterna från den avslutade försöksverksamheten med ambulanshelikopter tyder på att en gemensam planering för olika delar av sjuktransportverksamheten i sjukvårdshuvudmännens regi är till fördel både för effektiviteten i arbetet och för hushållningen med de totala resurserna. Kommitténs överväganden syftade inte till av de någon förändring gällande principerna för den enskildes möjligheter att få ambulanstransport. Sådana transporter skall som tidigare erbjudas endast om situationen fordrar det och det finns resurser. Den enskilde måste även i fortsättningen i många situationer själv ordna sin transport till läkare eller sjukhus.

9.1.2 Remissinstansernas kommitténs synpunkter på preli-

minära

bedömning

Av de remissinstanser som har yttrat sig om huvudmannaskapet för sj uktransportverksamheten förordar samtliga med några undantag ett samlat

Sjuktransportverksamhetens arbetsuppgifter och resurser 347

ansvar för alla Sjuktransporter hos sjukvårdshuvudmännen. Rikspolisstyrelsen anser det speciellt viktigt att frågan om ansvaret för transporter av skadade och sjuka i terrängen kommer att lösas. Socialstyrelsen framhåller att transportmöjligheterna i många fall kan vara begränsade genom t ex brist på transportresurser, stora avstånd och många skadade. Förutsättningar måste mot den bakgrunden skapas så att sjukvårdshuvudmännen vid behov även skall kunna föra ut sjukvårdsresurser till en olycksplats. Länsstyrelserna

i Östergötlands, Kalmar, Malmöhus, Jämtlands och Västerbottens län delar

också kommitténs uppfattning att sjukvårdshuvudmännen bör ansvara för alla sjuktransporter. Länsstyrelsen i Malmöhus län är något tveksam till att kommunerna skall åta sig att utföra transporter av skadade och sjuka i terrängen åt sjukvårdshuvudmännen. Om detta innebär att specialfordon eller särskild utrustning skall anskaffas, måste kostnadsansvaret klargöras före det slutliga ställningstagandet, anser länsstyrelsen i Malmöhus län. Bland de sjukvårdshuvudmän som har yttrat sig över principbetänkandet är landstingen i Kristianstads län, Göteborgs och Bohus län, Örebro län, Hallands län och Jämtlands län positiva till att sjukvårdshuvudmännen skall svara för hela sjuktransportverksamheten. Sjukvårdshuvudmännen betonar i sina yttranden att ett samarbete måste ske med andra organ i samhället som har resurser för Sjuktransporter i t ex terrängen och luften. Kopparbergs läns landsting däremot anser att sjukvårdshuvudmännen även i fortsättningen skall ha ansvaret endast för de vägbundna transporterna. Landstinget framhåller att den kommunala räddningstjänsten har resurser för sjuktransporter i terrängen och att sjukvårdshuvudmännen därför inte behöver ta på sig ansvaret för dessa. Några av länsstyrelserna betonar att ett samarbete mellan sjukvårdshuvudmännen och kommunerna är angeläget också i fråga om de vägbundna sjuktransporterna. Det är ofta en fördel för både sjuktransportverksamheten och räddningstjänsten om ambulanser för akuta insatser kan stationeras vid brandstationer. Även statens brandnämnd anser att de akuta sjuktransporterna bör samordnas. I samband med räddningsarbetet vid mycket stora olyckor har det visat sig värdefullt att räddnings- och ambulanspersonal känner varandra och använder gemensamma rutiner. Om räddningstjänsten utför Sjuktransporter åt sjukvårdshuvudmännen får räddningstjänstpersonalen enligt brandnämnden dessutom möjligheter till en effektivare utbildning i akutsjukvård. Örebro läns landsting framhåller att samtliga ambulanser i sjukvårdsområdet är baserade vid sjukhus eller vårdcentraler och att detta inte har inneburit några svårigheter i samarbetet med räddningsorganen på olycksplatserna. Landstingsförbundet instämmer i kommitténs uppfattning att fördelar skulle kunna vinnas genom en ökad samverkan mellan räddningstjänsten och sjuktransportverksamheten. Förbundet förutsätter emellertid att varje sjukvårdshuvudman bestämmer om sin sjuktransportorganisation. Syftet är att de olika förutsättningar för verksamheten som föreligger i olika områden skall kunna beaktas. Framför allt mot bakgrund av att sjuktransporterna i allt större utsträckning blir en integrerad del av den medicinska behandlingen är det angeläget att sjukvårdshuvudmännen själva får besluta om organisationen. Enligt Landstingsförbundet leder emellertid den fördelning av ansvaret för

348 Sjuktransportverksamhetens arbetsuppgifter och resurser

sjuktransportorganisationen som kommittén beskriver till oklarheter och en krånglig administration. Landstingsförbundet anser att kommittén i sina fortsatta överväganden bör pröva en modell som innebär att sjukvårdshuvudmännen ansvarar för det medicinska innehållet i all sjuktransportverksamhet. Sjukvårdshuvudmännen föreslås hålla medicinska resurser för verksamheten enligt den princip som gäller för hälso- och sjukvården i övrigt. Själva transporterna för akuta insatser i luften, på sjön och i terrängen skulle däremot utföras och bekostas av andra organ. En sådan utveckling skulle enligt landstingsförbundet rimma med det synsätt i den nya hälso- och sjukvårdslagen som innebär att landstingen skall svara för en totalplanering av hälso- och sjukvården. Samtliga kommuner som har yttrat sig om sjuktransportverksamheten anser att sjukvårdshuvudmännen skall ha ett totalansvar för verksamheten. Ett nära samarbete bör emellertid organiseras med den kommunala räddningstjänsten. Många fördelar kan vinnas om vägbundna ambulanser för akuta Sjuktransporter stationeras vid brandstationerna. Från Göteborgs kommun, där samtliga Sjuktransporter på marken sker i räddningstjänstens regi, framhålls att sjukvårdsutbildningen kommer räddningstjänsten till godo genom att all räddningstjänstpersonal har den grundutbildning som fordras för ambulanstjänsten. Stationering av ambulanserna vid brandstationer leder till en spridning av resurserna, uttalas det vidare. Nästan alla kommuner som har yttrat sig över principbetänkandet är beredda att för sjukvårdshuvudmannens räkning utföra transporter av sjuka och skadade i terrängen. Umeå och Skellefteå kommuner betonar att den kommunala räddningstjänsten för dessa utökade uppgifter behöver

nya materiella

resurser, tex bandvagnar, tält och uppvärmningsutrustning. Ett samlat ansvar för sjuktransporterna hos sjukvårdshuvudmännen förordar i övrigt Svenska kommunförbundet, SOS Alarmering AB, Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund, TCO, SACO/SR, Brandmännens riksförbund, Svenska brandbefälets riksförbund och Svenska brandförsvarsföreningen. Svenska brandbefälets riksförbund anser att ambulansverksamheten även med ett landstingskommunalt huvudmannaskap bör integreras i räddningstjänsten. För detta talar enligt förbundet de problem som kan uppstå när tvekan förekommer om räddningsledarens möjligheter att på olycksplatsen styra av ambulanser. användningen Nuvarande oklarheter när det gäller användningen av polisens och försvarets helikoptrar kommer att upphöra i ett systern med det redovisade totalansvaret. Sjukvårdshuvudmännen har möjligheter att bedöma behovet av olika transportmedel och kan träffa nödvändiga avtal med olika statliga organ och med enskilda företag. Samtliga remissinstanser som i sina yttranden har behandlat frågan om räddningstjänstpersonalens sjukvårdskunnande delar kommitténs uppfattning att alla anställda inom den kommunala räddningstjänsten bör utbildas så att dei väntan på sjukvårdspersonal och ambulansfordon så långt möjligt kan ta hand om sjuka eller skadade.

arbetsuppgifter och resurser 349 Sjuktransportverksamhetens

9.1.3 Kommitténs slutliga bedömning och förslag

Sjuktransportbegreppet och ansvaret för sjuktransportema

Räddningstjänst enligt brandlagen omfattar, som tidigare har framgått, inte sjukvård, Sjuktransporter eller ambulansflygtjänst. Kommittén anser det oklart om den kommunala räddningstjänsten har ansvaret för transporter av skadade och sjuka i terrängen. Landstingsförbundet och en del av sjukvårdshuvudmännen har länge framhållit att dessa transporter tillhör den kommunala räddningstjänstens uppgifter. Ett stort antal kommuner, Svenska kommunförbundet och statens brandnämnd anser däremot att sjuktransportema i terrängen fram till farbar väg är oreglerade och att inget organ har ansvaret för dem. Det har tidigare framgått att ambulansflygtjänsten är en särskild verksamhet som rikspolisstyrelsen svarar för. De vägbundna som är den allra största delen av sjuktransporterna, sjuktransportverksamheten, ingår i hälso- och sjukvården. Det innebär att s jukvårdshuvudmännen svarar för insatserna. Anknytningen till sjukvården i är viktig för sjuktransportverksamhetens medicinska standard. Det övrigt senare gäller ambulanspersonalens utbildning i sjukvård och erfarenheter av sjukvårdsarbete och ambulansernas medicinska utrustning. Principraktiskt sjuktransportema liksom hittills skall vara en del av pen att de vägbundna hälso- och sjukvården slogs fast av statsmakterna i beslutet om den nya hälsooch sjukvårdslagen, som gäller fr o m år 1983. Statsmakterna framhöll att räddningstjänstkommittén överväger frågor om ansvaret för övriga delar av sjuktransportverksamheten. Kommittén anser att alla slag av både akuta och icke akuta sjuktransporter bör omfattas av ett samlat sjuktransportbegrepp. Nästan samtliga remissinstanser stöder denna uppfattning. Remissinstanserna är i stor utsträckning också positiva till ett samlat ansvar för hela sjuktransportverksamheten. Mot den redovisade bakgrunden ser kommittén ingen anledning att frångå bedömningen i det tidigare betänkandet. Kommittén föreslår en ändring i hälso- och sjukvårdslagen som innebär att sjukvårdshuvudmännen skall ha ett ansvar för att det finns en organisation för sjuktransporter på väg, i terrängen, i luften och på sjön. Undantag skall göras endast för sjuktranfrån fartyg, som liksom hittills bör ingå i sjöräddningstjänsten och sporter utföras av de organ som svarar för denna.

Vad innebär sjukvârdshuvudmännens ansvar för sjuktransport-

verksamheten?

De vägbundna sjuktransportema utför sjukvårdshuvudmännen på många håll med egna resurser. I andra fall anlitar sjukvårdshuvudmännen den kommunala räddningstjänsten eller taxi, som svarar för beredskapen åt sjukvården. Redogörelsen i kapitel 3 visar att de flesta sjukvårdshuvudmännen vid planeringen av verksamheten har tagit hänsyn till att förutsättningarna i dessa avseenden som regel varierar mellan olika delar av sjukvårdsområdena. Kommittén anser i likhet med flera av remissinstanserna att det låter den kommunala på många håll är en fördel om sjukvårdshuvudmännen sjuktransporterna, Kommiträddningstjänstens organ utföra de vägbundna tén återkommer till denna fråga i avsnitt 9.2, som innehåller mer detaljerade

350 Sjuktransportverksamhetens och resurser arbetsuppgifter

synpunkter på baseringen av sjuktransportresurserna. Akuta Sjuktransporter i terrängen, i luften och på sjön sker för närvarande till allra största delen med resurser som står i beredskap för andra uppgifter i samhället än sjuktransportverksamhet. Som tidigare har redovisats finns det omfattande resurser som i stor utsträckning för dessa insatser. går att utnyttja Detta har under många år hållit nere kostnaderna för verksamheten. Många livräddande och på andra sätt medicinskt och humanitärt angelägna Sjuktransporter har skett med dessa resurser. Organisationen behöver i detta avseende inte förändras. Frekvensen av insatserna är i allmänhet inte så hög att det fordras särskilda transportresurser båtar, helikoptrar eller terrängfordon - enbart för Sjuktransporter. Kommittén anser däremot att

denna del av sjuktransportverksamheten behöver och samordnas planeras bättre än som hittills har skett. Framför allt är det att den angeläget medicinska standarden i verksamheten kan höjas. Kommittén föreslår mot den redovisade att sjukvårdshuvudbakgrunden männens ansvar för hela sjuktransportverksamheten Skall vara ett planerings- och samordningsansvar. Landstingsförbundet har i sitt remissyttrande understrukit att ansvaret bör ha den innebörden. och samord- Planeringsningsansvaret innebär att sjukvårdshuvudmännen Skall bedöma behovet av olika slags Sjuktransporter inom sina sjukvårdsområden, hur de överväga tillgängliga resurserna kan användas för att tillgodose behovet och planera de organisatoriska åtgärder som fordras för att verksamheten skall ge bästa resultat. Till möjliga samordningsansvaret hör också att följa verksamheten och vid behov ta initiativ till åtgärder som kan lösa de problem som eventuellt uppstår i det löpande arbetet. De statliga organ som har lämpliga personella och materiella resurser skall utföra och bekosta de akuta sjuktransporterna i luften och på Sjön. Enskilda

flygföretag som deltar, t ex en del av helikoptertlygföretagen i Norra Sverige,

skall liksom hittills erhålla statlig ersättning för insatser vid akuta behov. För de insatser i luften vid icke-akuta behov som utförs av Svenska Flygambulans AB och i viss mån av andra enskilda flygföretag Svarar däremot sjukvårdshuvudmännen själva. Kommittén anser att de statliga organen skall medverka i den utsträckning som är möjlig för deras del. Sjukvårdshuvudmännen skall utöver att ha ansvaret för planering och delta med samordning sjukvårdspersonal, utbildning av transportpersonal och medicinsk utrustning. Strävandena måste vara att vårdinsatsen skall kunna påbörjas redan när den skadade eller sjuke hämtas på olycks- eller insjuknandeplatsen med t ex en helikopter eller ett

kustbevakningsfartyg. Det stora värde som ligger i att patienten tas om

hand på ett tidigt stadium efter t ex en olycka har kommittén närmare belyst i

rapporten Sjuktransporter med ambulanshelikopter. De statliga och andra organ i Samhället som har resurser för att samarbeta med sjukvårdshuvudmännen i sjuktransportverksamheten är polisen, försvaret, kustbevakningen, Sjöfartsverket, Sjöräddningssällskapet och den kommunala räddningstjänsten. Insatserna bör normalt kunna ske med de resurser som dessa redan förfogar över. Om det vid planeringen emellertid visar sig att sjuktransportorganisationen i ett behöver Sjukvårdsområde utökas, och detta inte kan ske med vägbundna ambulanser eller med resurserna hos några av de för tex helikoptrarna och

fartygen ansvariga

Sjuktransportverksamhetens arbetsuppgifter och resurser 351

och lokala organen, bör sjukvårdshuvudmannen tillsammans med regionala dessa organ pröva om en sådan utökning kan komma till stånd på annat sätt. Under vissa delar av året när behovet av insatser är särskilt stort i ett område bör det gå att tillfälligt omstationera tex fartyg, båtar eller helikoptrar. Kommittén anser vidare att den kommunala räddningstjänsten i den som är möjlig skall kunna disponera bandvagnar från försvaret utsträckning för transporter i terrängen. Militära förband skall vid behov också kunna delta i insatser av större omfattning. Först när planeringen visar att det saknas möjligheter till sådana förstärkningar finns det skäl för en sjukvårdshuvudman att överväga att på egen bekostnad skaffa den utrustning som är Ett sätt är att sjukvårdshuvudmännen genom ersättningar åt nödvändig. andra organ medverkar till anskaffning av den materiel som sjukvårdshuvudmannen bedömer att sjuktransportberedskapen fordrar. Kommittén har den bestämda uppfattningen att statliga organ som har lämpliga resurser skall hålla beredskap och utföra akuta Sjuktransporter utan kostnad för sjukvårdshuvudmännen. Det gäller verksamhet som sker inom ramen för de olika organens ordinarie arbetsuppgifter och som följaktligen inte orsakar dessa någon eller högst en begränsad ökning av driftkostnaderna. Om sjukvårdshuvudmännen för att tillgodose mycket angelägna sjuktransportbehov inom sina sjukvårdsområden önskar höja beredskapen under t ex kvällar eller nätter, och det operativt ansvariga organet inte har möjligheter att med sina anslag göra detta, bör sjukvårdshuvudmännen kunna åta sig att svara för de merkostnader som en utökad beredskap medför. En sådan förstärkning av beredskapen har förekommit i kommitténs försöksverksamhet med ambulanshelikopter åren 1980-81. Marktransporterna av skadade och sjuka i terrängen har hittills i hela landet varit mycket få. Ofta finns det helikopter att tillgå vid olyckor utanför farbar väg. Emellertid måste vid det händelser i terrängen finnas en beredskap även för insatser på marken. Den kommunala räddningstjänstens organisation är som har framhållits lämplig för detta. Kommittén anser att varje sjukvårdshuvudman inom ramen för sitt planerings- och samordningsansvar i sjuktransportverksamheten tillsammans med kommuner och sjukvårdsområdet skall klargöra vilka räddningsresurser som sjuktransporterna i terrängen fordrar. Sjukvårdshuvudmännen kommer att kunna bidra till samarbetet med utbildningsresurser för en allmänt sett angelägen ökning av räddningspersonalens sjukvårdskunnande. Några av sjukvårdshuvudmännen har redan terränggående ambulansfordon. Som har framgått bedömer kommittén att sjukvårdshuvudmännen skall kunna ersätta kommunerna för anskaffning av utrustning som saknas i områden där det inte går att förstärka med t ex militär materiel. Kommittén räknar emellertid med att behovet av sådana kompletteringar kommer att vara förhållandevis begränsat. Varje sjukvårdshuvudman bör tillsammans med kommunerna i sj ukvårdsområdet överväga om kommunerna skall erhålla ersättning också för själva genomförandet av transporterna av skadade och sjuka i terrängen och hur stor denna ersättning i så fall skall vara. Enligt kommitténs mening bör sjukvårdshuvudmännen och kommunerna bedöma behovet av sådan ersättning med utgångspunkt i de lokala förhållandena - bl a omfattningen av de insatser som det bedöms nödvändigt att genomföra, hur dessa insatser

352 Sjuktransportverksamhetens arbetsuppgifter och resurser

inverkar inom på beredskapen räddningstjänsten och räddningsorganens nytta av resurserna med hänsyn till räddningspersonalens egen säkerhet. Kommittén återkommer i avsnitt 9.3 till frågan om den kommunala räddningstjänstens resurser för transporter av skadade och sjuka i terrängen.

9.2 av ambulanser vid eller

Stationering sjukhus

brandstation?

9.2.1 Behovet av samordning med räddningstjänsten

Sjuktransportverksamheten är numera en del av hälso- och sjukvården. Ambulansorganisationens utveckling innebär att den efter hand har fått ett mer omfattande sjukvårdsinnehåll. Kraven kunnande hos på medicinskt har blivit allt större. Även personalen den sjukvårdstekniska utrustningen i fordonen är numera mer allsidig än tidigare. Den allra största delen av sjuktransporterna omfattar s k planerade transporter - dvs behovet är inte akut. Kraven medicinskt på särskilt omhändertagande av patienten är sannolikt i flertalet av dessa fall förhållandevis Akuta begränsade. sjuktransporter avser oftast omhändertagande av människor som har hastigt insjuknat. Olyckor som medfört att människor skadas i sådan utsträckning att det behövs en är färre men ändå sjuktransport så många att de aktualiserar frågan om en integrering av sjuktransportverksamheten med räddningstjänsten. Räddningstjänsten och ambulansorganisationen har båda till uppgift att rädda människor. Efter en händelse som kräver insatser av båda organen skall personalen arbeta tillsammans på olycksplatsen. Enligt en del av de erfarenheter från olika delar av landet som sekretariatet har sammanställt brister det emellertid i samordningen mellan de båda verksamheterna. I långt ifrån alla kommuner är det regel att ambulanser följer med den kommunala räddningstjänstens styrka vid utryckning till en olycksplats. Ambulanspersonalens kunnande i allmänt räddningstjänstarbete får bedömas som ojämnt. Samma sak gäller räddningstjänstpersonalens erfarenheter av sjuktransporter och av sjukvård på en olycksplats. Genom de ökade kraven på sjukvårdsutbildning och på erfarenheter av praktiskt sjukvårdsarbete kommer det att bli allt mer nödvändigt med särskild ambulanspersonal- utbildad och avdelad för Sjuktransporter - och särskilda räddningsstyrkor. Även i ett sådant system, framhöll kommittén i principbetänkandet, är det i många fall till fördel för båda verksamheterna om den kommunala räddningstjänsten utför åt sjukvårdssjuktransporterna huvudmannen. Genom det dagliga umgänget inom brandstationen känner de ambulans- och räddningstjänstanställda varandra väl. En samordning av övningsverksamheten för de olika arbetsuppgifterna och utbytet av erfarenheter från det praktiska arbetet ger dem om ständigt nya kunskaper varandras utrustning och arbetsmetoder. Enligt kommitténs bedömning i principbetänkandet håller ett nära samarbete mellan sjuktransportverksamheten och räddningstjänsten nere kostnaderna för båda verksamhetsgrenarna. En del utrustning kan vara

och resurser 353

Sjuktransportverksamhetens arbetsuppgifter

gemensam för ambulansarbetet och räddningstjänsten. Det finns också goda möjligheter till samverkan om styrkorna är baserade i gemensamma lokaler. Kommittén pekade på att många av reservinsatserna i sjuktransportverksamheten kan utföras av räddningspersonal med grundutbildning i sjukvård. Mot ett samarbete som innebär att den kommunala räddningstjänsten åt sjukvårdshuvudmännen talar utför även de vägbundna sjuktransporterna emellertid strävandena att i ökad utsträckning behandla sjuktransportverksamheten som en del av hälso- och sjukvården. Om den kommunala räddningstjänsten utför sjuktransporterna, kan deti många fall bli svårare att engagera läkare och annan sjukhuspersonal i sjuktransportverksamheten, förklarade kommittén i principbetänkandet. Risken är också att ambulansmöjligheter att inom sjukhusens akutsjukvård vidareutveckla personalens sitt praktiska sjukvårdskunnande kommer att minska. De vägbundna insatserna, som är den ojämförligt största delen av sjuktransporterna, har sjukvårdshuvudmännen hittills organiserat på varierande sätt. Redogörelsen i kapitel 3 visar att några av sjukvårdshuvudmännen driver verksamheten helt i egen regi. Andra har valt att låta den kommunala räddningstjänsten utföra alla transporter. De flesta sjukvårdshuvudmännen har emellertid en blandad organisation. Några av dessa uppger att de strävar mot ett system med en ökad andel transporter i egen regi. Flera sjukvårdshuvudmän håller för närvarande på att utreda hur deras sjuktransportorganisation skall se ut i framtiden. Kommittén anser som tidigare har framhållits att räddningstjänst och

sjuktransportverksamhet så långt det är möjligt med hänsyn till sjukvårds-

kraven bör samordnas. Från den utgångspunkten har kommittén valt att närmare studera sjuktransportorganisationen i Jönköpings län, som har brandstationsbaserade ambulanser, och i Örebro län med en sj ukhusbaserad organisation. En redogörelse för resultaten av kommitténs studier redovisas i

en särskild rapportÅ De följande avsnitten är en sammanfattande beskrivning

av sjuktransportverksamheten i de båda länen.

9.2.2 läns landstings brandstationsbaserade Jönköpings organisation

Sjuktransportverksamheten_inom Jönköpings läns landsting är organiserad år 1976. Sjukvårdshuvudmannen beslutade i

enligt ett principbeslut från

samråd med kommunerna att alla ambulanser för akuttransporter och för överföringar mellan sjukhus skulle vara baserade hos den kommunala I tre kommuner - Värnamo och Sävsjö räddningstjänsten. Jönköping, utförde sjukvårdshuvudmännen vid tidpunkten för beslutet alla sjuktran- I sex andra kommuner var ambulanserna redan sporter med egen personal. stationerade vid brandstationer. beslut år 1976 har den kommunala i Sedan landstingets räddningstjänsten 1 Värnamo i sina kommuner. I Räddningstjänstkomoch Jönköping övertagit sjuktransportarbetet mitténs rapport Sjuk- Jönköping skedde detta i samband med att kommunen den 1 januari 1982 tog transportverksamheten i bruk sin nya huvudbrandstation. i Jönköpings och Örebro Skälen till basering av ambulanserna hos räddningstjänsten i länet har för län. Jönköpings läns landsting i huvudsak varit två:

354 Sjuktransportverksamhetens och resurser arbetsuppgifter

E1 Det är billigare att samarbeta med kommunerna än att utföra sjuktransporterna i egen regi; EJ Den samordning som sker i en gemensam organisation är värdefull för räddningstjänsten och dess eñektivitet.

När det först gäller kostnaderna framhåller att sjukvårdshuvudmannen fördelen med brandkårsbasering till en del har minskat den genom förkortning av arbetstiden för de heltidsanställda i kommunens räddningstjänst som genomfördes den 1 januari 1982. Fortfarande är räddningstjänstbaseringen emellertid ekonomiskt gynnsam - beroende på att personalen som måste finnas i organisationen för att tillgodose behoven vid stora insatser inte behöver bli lika omfattande som när svarar för sjukvården själv beredskapen. Sjuktransportorganisationen kan nämligen i stor utsträckning falla tillbaka på räddningstjänstens i och dess styrkor beredskap på reservstyrkor. Ambulansutbildad räddningstjänstpersonal bemannar vid behov de flesta reservambulanserna i länet. bedö- Sjukvårdshuvudmannen mer att t ex katastrofsjukvården mot denna bakgrund är betydligt bättre än tidigare. En nackdel med att räddningstjänstens svarar för personal reservambulanserna är emellertid att just de resurser som skall användas endast vid akuta behov bemannas av personal med mindre erfarenheter av ambulanstjänst än vad den ordinarie ambulanspersonalen har. Till en del går detta att möta genom omdispositioner av ambulanserna mellan olika uppdrag. De årliga kostnaderna för ambulanspersonalen enligt de tre alternativ som redovisades i underlaget för landstingskommunens beslut om den nya organisationen iJönköpings kommun beräknades till följande:

(1) Ambulansverksamheten i landstingskommunens egen regi . . . . . . . . . . . . . . . 3 140 900 kronor (2) Räddningstjänstbaserade ambulanser enligt gällande arbetstidsregler . . . . . . . . . . . . . . . . 2 093 900 kronor (3) Räddningstjänstbaserade ambulanser efter arbetstidsförkortningen den 1 januari 1982 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2 519 600 kronor

Ambulanspesonalen i den tidigare sjuktransportorganisationen inom Jönköpings kommun saknade erfarenheter av räddningstjänstens arbete. Det kunde enligt landstingskommunens företrädare försvåra ett samarbete med

räddningspersonalen vid större olyckor. I den nya organisationen finns det

visserligen en räddningsavdelning med egen personal och en ambulansavdelning med särskilda ambulansförare som svarar för sjuktransporterna. Alla ambulansanställda deltar emellertid i vissa delar av räddningspersonalens utbildning och övningar - det gäller bl a åtgärder vid trafikolyckor och olyckor vid transport av farligt gods. De brandmän i Jönköping som skall kunna bemanna reservambulanserna har genomgått den grundläggande utbildningen för ambulanspersonal. Av betydelse för det gemensamma arbetet i samband med olyckor är framför allt att de båda kategorierna av är baserade personal på samma station, att de utryckande känner varandra och efter hand lär sig allt mer om varandras arbetsuppgifter.

och resurser 355

Sjuktransportverksamhetens arbetsuppgifter

sjukvårdshuvudmannens företrädare kommer det inte att vara Enligt mellan den sjukvårdsutbildning som den kommunala ambunågon skillnad lanspersonalen genomgår och den utbildning som skulle ha ägt rum om sjuktransporterna hade utförts av personal vid ambulansstationer i sjukvårdshuvudmannens egen regi. Denna bedömning har varit en grundläggande förutsättning för beslutet att basera ambulanserna hos den kommunala Sjukvårdshuvudmannen organiserar och bekostar i båda räddningstjänsten. fallen den utbildning som fordras. Läget för närvarande är att samtliga med uppgifter i sjuktransportverksamheten i länet har genomgått sjuveckors grundutbildningi ambulanssjukvård enligt skolöverstyrelsens plan. De flesta har också fått en grundläggande fortbildning med en veckas teori och en veckas praktisk tjänstgöring inom sjukhus. Arbetet med den löpande fortbildningen fortsätter. Personalen i en ambulans har ofta också möjligheter att efter ankomsten till akutvårdsmottagningen delta i omhändertagandet av den skadade eller sjuke. Om det gäller en skada eller sjukdom som har speciellt intresse från fortbildningssynpunkt, skall det också kunna gälla personalen på annan ambulans. Även ambulanspersonal som för tillfället ingår i personalpoolen skall, när den inte tjänstgör på ambulans, kunna delta i arbetet inom en lämplig avdelning vid sjukhus. Sjukvårdshuvudmannens strävan är att successivt höja grundutbildningen för ambulanspersonalen, så att åtminstone en vårdare i varje fordon har teoretiska och praktiska kunskaper motsvarande undersköterskans. Tillsynsläkarnas arbete inom sjuktransportorganisationen i Jönköpings län ut på att ambulanspersonalen skall få en god går i hög grad sjukvårdsutbildning och allsidiga möjligheter till praktik. För att detta skall vara möjligt bör enligt tillsynsläkarna åtminstone alla akuta Sjuktransporter i länet- även i de tre kommuner där brandmän normalt svarar för uppgifterna - utföras av särskild ambulanspersonal. En av vårdarna i varje ambulansfordon och helst båda bör ha genomgått den 20-veckorsutbildning som socialstyrelsen har föreslagit. En av tillsynsläkarna i sjuktransportverksamheten i länet har föreslagit att den kommunala skall utrustas med räddningsbilar som räddningstjänsten utom räddningsmateriel kan medföra akutmedicinsk utrustning. Räddningsbilarna bör också utformas så att det finns utrymme för läkare eller sjuksköterska - i vissa fall för båda. Fordonen föreslås vara så konstruerade att de kan användas i lättare terräng. Personalen på räddningsbilarna bör . enligt tillsynsläkaren ha en sjukvårdsutbildning som motsvarar den nuvarande sjuveckorskursen och skall efter hand erhålla en viss fortbildning. All hos kommunerna i länet bör få en förstärkt utbildning i räddningspersonal på en insjuknande- eller skadeplats. Denna personal skall akutåtgärder enligt förslaget kunna rycka ut för att i väntan på ambulans eller räddningsbil genom enklare åtgärder ta hand om den skadade eller sjuke på platsen.

9.2.3 Örebro läns landstings sjukhusanknutna organisation

Örebro läns landstings ambulansverksamhet är organiserad enligt ett beslut av landstinget år 1978. Verksamheten hade redan tidigare börjat förändras enligt principerna i beslutet. Utvecklingen fullföljdes genom olika åtgärder

356 Sjuktransportverksamhetens och resurser arbetsuppgifter

när det gäller organisation, utrustning och utbildning under samma år.

Det bärande i Örebro läns landstings är sjuktransportorganisation principen om ”sjukhusets förlängda arm. Sjuktransportverksamheten har i överensstämmelse med den principen fått namnet Örebro läns ambulanssjukvård. I praktisk tillämpning innebär principen att ambulanser- .na stationeras så att personalen kan utgöra en del av organisationen vid akutsjukhus eller vårdcentraler i länet. Totalt åtta av sjukvårdsområdets 14 ambulanser är baserade vid akutsjukhusen i Örebro, och Karlskoga Lindesberg. Tre ambulanser står vid vårdcentraler i Kopparberg, Hällefors resp Askersund. De återstående tre är stationerade vid vårdcentraler i Nora, Laxå och Hallsberg men bemannas av personal från ambulansstationerna vid de tre akutsjukhusen (s k satellitstationer). Enligt den utredning som föregick Örebro läns landstings. beslut om den nya sjuktransportorganisationen kräver akuta ambulanstransporter i mer än hälften av fallen att D Ambulansen är utrustad för bibehållande av vitala funktioner hos skadade eller sjuka; och att D Ambulanspersonalen skall kunna etablera och vidmakthålla dessa vitala

funktioner på hämtplats och under transport.

Uppgiften att etablera och vidmakthålla vitala funktioner hos skadade och sjuka fordrar en god grundutbildning av ambulanspersonalen, framgick det av utredningen. Personalen måste regelbundet tjänstgöra inom akutsjukvården genom att delta i dygns- och kvällstjänsten vid akutsjukhus eller vårdcentraler. Systemet med satellitstationer för ambulanser bemannade med personal från akutsjukhusen är avsett att i någon mån kompensera bristen på erfarenheter av akutvård för personalen vid vårdcentralerna. Sjuveckors grundutbildning enligt skolöverstyrelsens läroplan har sedan år 1976 varit obligatorisk grundkompetens för ambulanspersonal inom Örebro läns landsting. I styrkan ingår dessutom ambulanspersonal med sjukvårdsbiträdes- eller undersköterskeutbildning. Enligt beslut skall landstingets ambulanspersonalens utbildningsnivå höjas i den takt som landstingets resurser medger. I praktiken innebär detta att ambulanspersonalen jämställs med annan sjukvårdspersonal när det gäller vidareutbildning. Ambulanspersonalen får vid ansökan till vårdyrkesutbildning sina meriter prövade på samma grunder som övrig sjukvårdspersonal. Sedan april 1979 genomgår ambulansanställda sjukvårdsbiträdesutbildning med oavkortad lön. Den löpande fortbildningen av ambulanspersonalen i länet syftar till att regelbundet träna de anställda i att ta hand om skadade och akut sjuka. De ambulansanställda måste lära sig t ex hur de skall arbeta sterilt med öppna frakturer, brännskador eller stora sår och alltså utnyttja specialutrustningen i ambulanserna. Användningen av radiokommunikationerna och den rädd- - brandsläckare och ningsutrustning s k forceverktyg som finns i ambulanserna övas också fortlöpande. Vid behov kan personalen genom radio inhämta råd eller anvisningar från läkare på sjukhusen. Ett system med ständigt läkar- eller sjuksköterskebemannade ambulanser går däremot enligt Örebro läns landstings företrädare inte att uppnå. En sådan lösning är varken medicinskt eller ekonomiskt

och resurser 357

Sjuktransportverksamhetens arbetsuppgifter

möjlig att motivera. Läkare eller sjuksköterska kan däremot rycka in för att bemanna en ambulans när särskilda medicinska insatser är tillfälligt av patienter med allvarliga hjärtbesvär, svår befogade. Omhändertagande astma eller med diabetes nämns av landstingskommunens företrädare som kan också behövas vid exempel på sådana insater. Läkare eller sjuksköterska svårare trafikolyckor, tex när flera bilar är inblandade och när patienter sitter fastklämda. Erfarenheten visar att läkare deltar i utryckningar med ambulans vid tre ä fyra taillfällen per månad och sjuksköterska fem ä sex gånger per dag inom Örebro län.

9.2.4 Kommitténs synpunkter på stationeringen av ambu-

lanserna

Jönköpings-modellen tillvaratar fördelarna med en basering av ambulanserna hos den kommunala räddningstjänsten - men utan att verksamheten förlorar till sjukvården. Enligt de redovisade beräkningarna anknytningen kommun är en stationering av ambulanserna vid den för Jönköpings kommunala räddningstjänsten ekonomiskt sett fördelaktigare än en basering vid ambulansstationer i sjukvårdshuvudmannens egen regi. Till detta skall läggas att de extra ambulansfordon vid speciella behov kan bemannas med i beredskap. Resultaten av den personal ur räddningstjänstens styrkor i Jönköpings kommun bedöms hittills som genomförda omstationeringen goda. Örebro läns landsting är en av de sjukvårdshuvudmän som i stället har valt en sjukhusbaserad organisation. Samtliga ambulanser för akuta och icke eller vårdcentraakuta Sjuktransporter i länet är placerade vid akutsjukhus ler. Avsikten är att integrera ambulanspersonalen i sjukvården. Företrädare att organisationen redan har kommit för sjukvårdshuvudmannen uppger Ledningspersonal inom den kommunala räddningslångt i det avseendet. tjänsten framhåller emellertid att ambulansverksamheten är dåligt samordnad med räddningstjänsten i länet. Enligt kommitténs studie av ambulansverksamheten i Örebro län fungerar bra sett från sjukvårdens synpunkt. Emellertid är det svårt att organisationen avgöra om sjukhusbaseringen ger Örebro-modellen ett sådant försteg när det gäller det medicinska omhändertagandet före och under transport jämfört vid brandstationerna i Jönköpings län att det motiverar med stationeringen att verksamheten drivs separat utan organisatorisk samordning med räddav både den sjukhusstationerade och brandningstjänsten. Värderingarna stationsbaserade på ledningens och organisationen bygger i allt väsentligt ambulanspersonalens allmänna iakttagelser i det dagliga arbetet. Fortfarande spelar de förväntningar på organisationen som finns på båda hållen en viss roll för omdömena. Någon systematisering av erfarenheterna grundad på ett medicinskt faktaunderlag - tex medicinska uppgifter från verksamheten under en längre period - som skulle kunna läggas till grund för en tillförlitlig inte. analys och för jämförelser mellan olika typer av organisation föreligger är ännu för kort för sådana undersökningar. De slutsatser Tidsperspektivet som har framkommit vid kommitténs studier av sjuktransportverksamheten i de båda länen är inte på alla punkter entydiga. Fakta om organisationens som kommittén har redovisat i resurser samt de synpunkter på verksamheten

358 Sjuktransportverksamhetens och resurser arbetsuppgifter

den särskilda rapporten bör emellertid till en del kunna andra vägleda sjukvårdshuvudmän i deras överväganden om sjuktransportorganisationen. Kommittén vill framhålla att varje sjukvårdshuvudman inom ramen för sin kommunala självstyrelse även i fortsättninen måste ha möjligheter att utan

statlig reglering välja den form för sjuktransportverksamheten som bedöms

mest lämplig i det egna sjukvårdsområdet. Enligt kommitténs mening är det särskilt angeläget att sjuktransportorganisationen anpassas till varierande lokala och regionala förhållanden inom de olika sjukvårdsområdena. Kraven på en generellt väl utbildad ambulanspersonal och på specialutrustning i fordonen blir större i områden med stora avstånd till akutsjukhusen än i områden där transportsträckorna är små. Det behövs inte minst mot den bakgrunden en flexibilitet i modellen för sjuktransportorganisationen. Med en sådan modell måste det kunna bli möjligt att i stor utsträckning samordna sjuktransportverksamheten och räddningstjänsten.

9.3 Resurser för av skadade och

transporter sjuka

i terrängen

Kommittén har framhållit att kommunerna i anslutning till sjukvårdshuvudmännens planerings- och samordningsansvar bör åta sig att utföra transporter på marken av skadade och sjuka i terrängen. Kommunerna har en hög beredskap i sin räddningsorganisation - främst för personal som för tillfället tjänstgör men också för extra personal som kan kallas in. Förstärkningar kan räddningstjänsten vid behov få från t ex militära förband och hemvärn. Statens brandnämnd har efter utredning av frågan i skrivelse till regeringen år 1977 föreslagit att den kommunala räddningstjänsten när det behövs ett stort antal bårbärare för transporter av tex skadade i terrängen skall få möjligheter att genom tjänsteplikt ta i anspråk personer som är lämpliga för dessa uppgifter. Brandnämndens förslag har remissbehandlats. Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget. Kommittén instämmer i brandnämndens bedömning och har i sitt förslag till lag om samhällets räddningstjänst tagit in en bestämmelse som gör det möjligt för den som leder räddningstjänsten att genom tjänsteplikt ta i anspråk personer som skall kunna utföra Sjuktransporter i anslutning till räddningstjänsten. De kompletteringar som fordras i den kommunala räddningstjänsten för att organisationen skall kunna åta sig transporter i terrängen avser som regel enbart En del kommuner utrustningen. har terränggående fordon. Även bandvagnar finns på några håll. Bandvagnarna tillhör i regel försvaret, som låter den kommunala räddningstjänsten permanent eller tillfälligt disponera fordonen. Även luftfartsverket har vid några av sina flygplatser på samma sätt förstärkt med försvarets resurser. Kommittén anser att de terrängfordon som finns hos de flesta kommunala räddningsorgan för t ex skogsbrandsläckning kan vara en god resurs även för en del av de sannolikt mycket få marktransporter i terrängen som kommer att behöva genomföras. Speciella fordon kan emellertid behövas i en del situationer, t ex snöskotrar eller bandvagnar. Även med tältutrustning

och resurser 359

Sjuktransportverksamhetense arbetsuppgifter

bårar och filtar kan det undantagsvis komma att

uppvärmningsanordningar,

med finnas ett stort behov av. Enligt kommitténs mening kan ett samarbete det militära försvaret och med civilförsvaret resultera i förstärkningar av kommunernas reurser i dessa avseenden. Kommitén återkommer i kapitel 1I till frågan om militär medverkan i civil räddningstjänst.

9.4 Räddningspersonalens sjukvårdsutbildning

och tidigare i detta betänkande har kommittén betonat I principbetänkandet att den kommunala i räddningstjänstens personal bör få en bättre utbildning i allmänhet har skett. Den i kommitténs rapport om sjukvård än som hittills i Örebro län redovisade försöksverksamheten i sjuktransportorganisationen Kumla kommun har gett erfarenheter som det går att bygga vidare på. Räddningspersonalens sjukvårdskunnande kommer till användning när ett räddningsfordon kommer fram till en olycksplats före ambulansen och det är att enklare medicinska åtgärder vidtas. Sjukvårdskunnandet har nödvändigt också betydelse när ambulansorganisationen behöver förstärkas och slutligen från arbetarskyddssynpunkt för räddningstjänstens egna anställda. Kommittén att sjukvårdshuvudmännen inom ramen för deras föreslår och samordningsansvar för sjuktransportverksamheten utbildar planeringsden kommunala räddningstjänstens personal i lämpliga sjukvårdsåtgärder. När utbildningen har genomförts bör insatserna vid olyckor planeras så att räddningstjänstens resurser i lämplig utsträckning kan tas i anspråk för att komplettera ambulansorganisationen. CESAM-kommittén, som genom

tilläggsdirektiv (Dir 1983:11) har fått till uppgift att överväga frågor om

utbildningen inom den kommunala räddningstjänsten, skall enligt direktiven åt behovet av utbildning i akutsjukvård för ägna särskild uppmärksamhet räddningstjänstens personal.

s 361

10 och

Alarmerings- räddningscentraler

10.1 inom SOS Alarmering Alarmeringsverksamheten

AB

10.1.1 Kommitténs preliminära synpunkter på alarmeringen

att den samverkan om Kommittén konstaterade i principbetänkandet mellan kommunerna, sjukvårdshuvudmännen och televerket alarmeringen som sker inom SOS Alarmering AB är en riktig princip. Larmsamarbetet är ett betydelsefullt led i den strävan efter gemensamma lösningar som enligt kommitténs måste karaktärisera den fortsatta utvecklingen av mening samhällets Ett samlat organ för samordningen av alarmeräddningstjänst. ringen av olika räddningsorgan är viktigt speciellt vid olyckor med större verkningar. De problem av tekniskt och annat slag som några av länsalarhar haft kan i stor utsträckning karaktäriseras som meringscentralerna startsvårigheter. Kommittén utgick från att SOS Alarmering AB fortlöpande sammanställer och värderar erfarenheterna av verksamheten och undanröjer

de brister som framkommer.

10.1.2 Remissinstansernas synpunkter på alarmeringen

av alarmeringsfunktionen som de regionala centralerna Den samordning skall fungera effektivt, förklarar flera utgör är viktig för att räddningstjänsten av remissinstanserna i sina yttranden över principbetänkandet. Ett antal kommuner framhåller i likhet med SACO/SR att larmcentralerna inte skall vid räddningsinsatserna. Larmcentralerna är fungera som ledningscentraler uppbyggda för att ta emot och förmedla larm. De ledningscentraler som fordras för samordning av räddningsarbetet i samband med mer omfattande inom räddningstjänstorganen av räddningsledaren. Linolyckor upprättas köpings kommun menar att informationen till allmänheten om alarmeringsoch om räddningstjänstens organisation bör förbättras. I möjligheterna från Gävle kommun betonas att andelen kommersiella tjänster inte yttrande får öka så att detta minskar tiden för utbildning och övning av personalen i uppgifter som gäller räddningstjänsten. iJämtIands län framhåller att ett larmsystem inte bara skall Länsstyrelsen av olika slag. Det skall också på lämpligt sätt kunna larma insatsstyrkor informera den befolkning som berörs av förestående risker. Enligt länssty-

362 Alarmerings- och räddningscentraler

relsen har behovet av att alarmera befolkningen i samband med risker för dammbrott inte tillräckligt beaktats. Kommittén bör undersöka hur ett

system som är lämpligt för detta kan utformas. Överbefälhavaren och

Uppsala läns landsting betonar att verksamheten vid de regionala larmcentralerna bör krigsplaneras på ett bättre sätt än som hittills har skett. För SOS Alarmering AB är det särskilt angeläget att den datoriserade larmutrustningen som kommer att kunna införas även vid de mindre larmcentralerna utnyttjas för ytterligare tjänster åt olika räddningstjänstorgan. Slutligen konstaterar Svenska brandbefälets riksförbund i sitt yttrande att den tekniska nivå och organisation som utsprungligen planerades för larmfunktionen vid de regionala centralerna inte har uppnåtts. Larmcentralerna svarar för allt fler av samhällets alarmeringsfunktioner, men säkerheten har endast en måttligt förhöjd säkerhet. Parallellt med utbyggnaden av de regionala centralerna sker modernisering och nyanläggning av ett antal ledningscentraler för kommunerna och civilförsvaret. Dessa skall vid beredskap eller krig överta viktiga alarmeringsfunktioner. Enligt Svenska brandbefälets riksförbund är det förvånansvärt att dessa båda viktiga samhällsfunktioner har utvecklats utan samordning eller åtminstone samgruppering.

10.1.3 av larmfunktionen och

Undersökningar organisationen

vid larmcentralen i Stockholms län

Samrådsgruppens undersökning

för larmcentralen i Stockholms Samrådsgruppen län* har genomfört en studie av funktion och verksamhet vid centralen. Genom studien har samrådsgruppen undersökt bl a i vilken utsträckning som de vid verksamhetens igångsättning specificerade kraven senare har uppfyllts. Jämförelsen mellan de ursprungliga tre kravspecifikationerna och larmcentralens nuvarande funktion gäller i stor utsträckning den teletekniska Utrustningens egenskaper. För att få en uppfattning om hur utrustningen hanteras och om funktionen är tillräcklig har samrådsgruppen sammanställt från synpunkter företrädare för ledningen av räddningstjänsten i nio kommuner som har varit anslutna under så lång tid att de har hunnit få mer omfattande drifterfarenheterz. har landstingskommunen Slutligen för samrådsgruppens räkning gjort en bedömning av ambulansalarmeringens sätt att fungera. 1 För varje larmcentral När det först gäller specifikationerna över de tekniska kraven konstaterar inom SOS Alarmering samrådsgruppen att utrustningen fortfarande inte på alla punkter har den AB har utsetts en samstandard som ursprungligen planerades. Den försenade igångsättningen har rddsgrupp med företräskapat problem för de enskilda kommunerna. Tekniska i dare för kommuner och svårigheter samband med starten har också medfört att anslutningen av kommunernas landstingskommun(er), televerket, företaget och räddningsorgan i en del fall har kommit att dröja och ännu inte är avslutad. de anställda. En del av kraven på utrustningen har det enligt samrådsgruppens rapport 2 Till dessa hör inte varit nödvändigt att överge. Det gäller bl a den ursprungligen planerade Stockholms kommun, för larmcentralen möjligheten att ta emot och lagra rapporter om transport som senare har gjort en finns inte heller _av farligt gods. Möjligheter att samtidigt koppla in två egen undersökning av brandstationer för utlarmning, vilket tidigare var ett krav. Det senare fordrar alarmeringsverksamheten i kommunen. Se omfattande och kostsamma åtgärder och måste utredas vidare, framhåller vidare följande avsnitt. samrådsgruppen.

Alarmerings- och räddningscentraler 363

med att bristerna som föreligger och som I övrigt räknar samrådsgruppen kommer att Den

främst gäller radio- och telefonsystemet avhjälpasl.

som har redovisat synpunkter för bedömningen gör också de nio kommuner som kommunerna har framfört avserti samrådsgruppen. De anmärkningar har emellertid blivit huvudsak tekniska frågor. Kostnaderna för anslutningen högre än väntat, uppges det. Flera av den kommunala räddningstjänstens anser att alarmeringsfunktionen har förbättföreträdare i samrådsgruppen rats genom anslutningen till den regionala larmcentralen. När det gäller lokalkännedom och adressgivning, kontakt med polis, ambulans och andra verksamheter konstaterar kommunernas företrädare att det nya systemet

fungerar bra eller bättre än förut. i en studie som ingår i underlaget för Stockholms läns landsting framhåller samrådsgruppens rapport att anslutningen till den regionala larmcentralen för en effektivare ambulansorganisation. Samordhar skapat förutsättningar har höjt den totala beredskapen. Genom ningen över kommungränserna än datorhjälpmedlen kan de planerade sjuktransporterna styras bättre Den samlade alarmeringen och dirigeringen av berörda organ i länet tidigare. är en förutsättning för att landstingskommunens medicinska sjukvårdsbe-

redskap skall fungera. av den nya larmcentralen har länets ambulansverk- Genom uppbyggnaden samhet knutits närmare sjukvården, uppger landstingskommunen. Möjligheterna till samverkan med jourläkarna, sjukhusen och sjukvårdsupplyssamtliga har direkta förbindelser med larmcenningen har ökat, eftersom tralen. En förutsättning för en efter behovet avpassad service är enligt Stockholms läns landsting att larmoperatörema har en god sjukvårdsutbildfall vänder sig till sjukvårdsupplysningen. ning och att de i tveksamma kraven i större utsträckning än Genom ökad utbildning kan de tillgodose tidigare. _ konstaterar i sin bedömning av Samrådsgruppen sammanfattningsvis vid larmcentralen i Stockholms län att igångsättningen har verksamheten som har berott på förseningar i varit problemfylld. Initialsvårigheter leveranser av den teletekniska utrustningen och en del andra problem har i huvudsak övervunnits. anser att de synpunkter som både Samrådsgruppen kommunerna och Stockholms läns landsting har redovisat ger en i huvudsak bild av verksamheten. För de kommuner som har anslutit sig till positiv larmcentralen är det emellertid ekonomiskt en nackdel att inte samtliga Arbetet bör i kommuner har beslutat att delta i alarmeringssamarbetet. och stabilare former. Genom fortsättningen kunna bedrivas i lugnare av larmcentralen har förutsättningar skapats för en effektiv tillkomsten alarmeringstjänst i länet, slutar samrådsgruppen sin rapport.

inom Stockholms kommun

Undersökningen

Stockholms brandförsvar har nyligen genom en särskild undersökning utvärderat verksamheten vid larmcentralen i Stockholm. Undersökningen omfattar larmcentralens åtgärder vid alarmering av styrkorna i beredskap kommun under de två första åren som brandförsvaret i inom Stockholms IT l k et a Sena” h ?ever Stockholm har varit anslutet till centralen. utfort huvuddelen av de _ __ _ u __ __ j har brandförsvaret en sarskild Som ett led l undersökningen genomfört planerade förbättringarstudie av de fall som har inneburit en avvikelse från det normala na av teleutrustningen.

364 Alarmerings- och räddningscentraler

larmförloppet. Enligt denna studie, som omfattar sjumånadersperioden december 1982-juni 1983, har det vid 295 av totalt 3229 larm förekommit en sådan avvikelse. I 92 fall har avvikelsen bedömts bero på en felaktig behandling av larmet, och brandförsvaret har tillsammans med SOS Alarmering närmare granskat dessa larm. bekräftade Granskningen att 42 larm verkligen hade behandlats felaktigt. I 25 fall av dessa var utlarmningstiden för lång. Fyra larm gällde fel brandstation, medan 13 innebar avvikelse från den fastställda larmplanen. De 42 felaktiga larmen utgör drygt en procent av samtliga larm under perioden - eller i genomsnitt mellan ett och två fall per vecka. Vid 38 av de undersökta larmen konstaterades att någon felaktig behandling inte hade skett. I 12 fall var det oklart. De långa utlarmningstiderna har i de undersökta fallen framför allt avsett utlarmning vid olyckor när flera brandstationer har deltagit. svårigheterna har i viss utsträckning varit av teknisk karaktär och har senare till en del kunnat avhjälpas. Brandförsvaret framhåller i sin undersökningsrapport att tidsåtgången vid utlarmning bör ägnas större uppmärksamhet än som hittills i allmänhet har skett inom räddningstjänsten. Faktorer utöver den tekniska utrustningens brister som har varit avgörande för den felaktiga behandlingen av larmen är enligt brandförsvaret oklara rutiner och larmoperatörens bristande rutin. Brandförsvaret framhåller att personalen i larmcentralen har ringa erfarenhet av räddningstjänsten i Stockholm och att möjligheterna att improvisera i ovanliga situationer därför är små. Ekonomiskt har bl a det förhållandet att flera kommuner i länet valt att inte ansluta sig till den regionala larmcentralen inneburit högre kostnader för Stockholms kommun än som ursprungligen beräknades. Brandförsvaret har föreslagit att kommunen skall säga upp avtalet med SOS Alarmering AB per den 31 december 1984 när den nuvarande avtalsperioden löper ut. Kommunen bör vidare brandförsvaret enligt förhandla med SOS Alarmering om ett nytt avtal som tillgodoser de krav på förbättringar i larmverksamheten som brandförsvaret anser att kommunen skall ställa.

10.1.4 Kommitténs av den

bedömning regionala alarme-

ringsverksamheten

Tre grundläggande frågor

SOS Alarmering AB har under år 1982 fullföljt utbyggnaden av larmcentralnätet. Sedan verksamheten vid larmcentralen i Göteborg numera har påbörjats finns det regionala larmcentraler för samtliga län. Gotlands län kommer för de sk SOS-tjänsternas del att anknytas till larmcentralen i Norrköping. Som redan framgått anser kommittén att samverkan om alarmeringen mellan kommunerna, landstingskommunerna och staten är en riktig princip. Den är ett betydelsefullt led i den strävan efter gemensamma lösningar som enligt kommitténs mening måste karaktärisera utvecklingen av samhällets räddningstjänst. Ett regionalt alarmeringsorgan är viktigt för bl a samordningen av larminsatserna vid större olyckor. Det senare har betonats av

Alarmerings- och räddningscentraler 365

haverikommission och statens brandnämnd i utredningarna efter sjöfartens Almöbro-olyckan i januari 1980. Konsekvenserna av olyckan efter påseghade sannolikt inte blivit lika omfattande om det hade funnits en lingen länsalarmeringscentral med överblick över samtliga räddningstjänstresurser i området och med möjligheter att snabbt alarmera dessa. Haverikommissionens och brandnämndens utredningar med anledning av Almöbroolyckan behandlas vidare i avsnitt 10.3. Kommittén har som utgångspunkt för sina överväganden om de regionala larmcentralernas verksamhet formulerat följande tre frågor: inriktning skall verksamheten vid larmcentralerna ha? (1) Vilken (2) Hur fungerar alarmeringsverksamheten? (3) Sker alarmeringsverksamheten till kostnader som kan accepteras?

När det gäller inriktningen av vill kommittén framhålla att

verksamheten

de regionala larmcentralernas uppgift inom räddningstjänsten skall vara att ta emot och förmedla larm, inte att svara för ledning av insatserna. Personalen vid larmcentralerna har, frånsett några av larmcheferna, inte den utbildning eller de erfarenheter som fordras för sådana arbetsuppgifter. Flera av remissinstanserna har betonat detta. Larmcentralerna kan däremot i räddningstjänstskedet vid en olycka i stor utsträckning användas som informations- och sambandsorgan. Larmoperatörerna får ofta i uppdrag av räddningsledaren att skaffa uppgifter från eller lämna besked till olika organ. Genom larmcentralernas sambandsutrustning kan en kommunikation vidare skapas mellan olika räddningsenheter som inte har ett gemensamt sambandssystem. Endast inom sjuktransportverksamheten förekommer ett ledningsansvar för SOS Alarmering. Det tar sig uttryck i att larmcentralerna dirigerar ambulanserna. Detta sker både vid akuta och vid planerade, dvs icke akuta Sjuktransporter. Under att de regionala larmcentralerna prioriterar 90 000förutsättning trafiken och de larmåtgärder som den orsakar anser inte kommittén det vara någon nackdel att verksamheten till en del omfattar även kommersiella Genom att ta emot och förmedla uppgifter om t ex felanmälan för tjänster. olika slag av utrustning kan larmcentralerna använda både personalen och sätt. Samutnyttjandet är ett led i strävandena att utrustningen på ett effektivt minska kostnaderna för användningen av de olika resurserna i räddningstjänsten. Larmcentralerna kan därmed hålla en hög personell beredskap som det finns möjligheter att utnyttja vid mer omfattande olyckor, när det ställs stora krav på centralernas sambandsfunktioner. De kommersiella tjänsterna får emellertid inte leda till en sådan belastning i verksamheten att räddnings- och s j uktransportåtgärderna trängs undan och att det blir svårt för personalen att och praktiska erfarenheter upprätthålla och genom utbildning, övning vidareutveckla sitt kunnande. Kommittén förutsätter att företaget awäger sina åtaganden på ett sådant sätt att den kommersiella verksamheten inte försvårar strävandena att utveckla och förbättra alarmeringen av räddningsorganen.

Hur effektiva de regionala larmcentralerna är går inte att bedöma utan en

systematiskt genomförd undersökning av de åtgärder som har fordrats i olika

366 Alarmerings- och räddningscentraler

slag av larmsituationer. Någon mer omfattande och detaljerad värdering av verksamheten - baserad på t ex en kartläggning av alarmerings- och insatstider - har före och efter igångsättningen av de olika larmcentralerna ännu inte gjorts. Kommittén ser det inte som sin uppgift att utföra en sådan undersökning. En enklare dokumentation över de regionala centralernas åtgärder vid några av de senaste årens mer omfattande räddningsinsatser eller vid stora räddningsövningar har emellertid utarbetats av SOS Alarmering AB. Kommittén har tagit del av dessa sammanställningar och vidare av de undersökningar som har gjorts när det gäller larmfunktionen och organisationen vid larmcentralen i Stockholms län. En sammanfattning av dessa båda senare undersökningar har redovisats i det närmast föregående avsnittet. Kommittén har vidare studerat protokoll från de regionala samrådsnämndernas arbete och vid överläggningar med företrädare för den kommunala räddningstjänsten och sjukvårdshuvudmännen erhållit synpunkter på larmcentralemas arbete. Bedömningarna och Synpunkterna tyder på att de målsättningar som huvudmännen angav vid planeringen av var och en av de regionala larmcentralerna i väsentliga delar har uppfyllts. Den som larmar slipper numera i allmänhet att upprepa sin beskrivning av den situation som har inträffat. Beskedet tas emot och räddningstjänstorganen alarmeras av en och samma operatör. Tidigare överlämnades larmet från televerkets SOS-central till en lokal larmcentral. En vidarekoppling fordras fortfarande i huvudsak endast vid begäran om fjäll-, flyg- eller sjöräddning. De regionala centralerna har vidare skaffat sig en överblick över räddningsresurserna i ett relativt stort område, vilket var ett av de främsta syftena med verksamheten. Ingenting av erfarenheterna från de senaste årens stora räddningsinsatser, tex stora järnvägsolyckor, tyder på att de regionala centralerna skulle ha svårt att larma ut när det behövs omfattande resurser från olika håll och att i sådana situationer fullgöra sina sambandsuppgifter. Räddningsorganens bedömningar och allmänhetens klagomål visar emel- - i några fall betydande svårigheter - har lertid att startsvårigheter förekommit i den regionala alarmeringsverksamheten. Även efter igångkörningsperioden vid de olika larmcentralerna har kritik riktats mot verksamheten med anledning av enskilda alarmeringsåtgärder. Inte minst i Stockholms-regionen med det dagligen mycket stora antalet larm har det förekommit felaktigheter i alarmeringen som i ett antal fall har försenat räddningstjänstens och ambulansverksamhetens insatser. Mycket talar för att svårigheterna i inledningsskedet efter driftstarten i stor utsträckning har haft både med den tekniska och med utrustningen larmoperatörernas utbildning och erfarenheter att göra. Att larmpersonalen har god rutin är sannolikt en av de avgörande faktorerna för effektiviten i arbetet. SOS Alarmering AB och televerket har sökt eliminera de organisatoriska och tekniska svagheterna. Kommittén vilket utgår från, betonades redan i principbetänkandet, att företaget fortlöpande sammanställer och värderar erfarenheterna av verksamheter och undanröjer de brister som förekommer. Den tillsyn över verksamheten som huvudmännen utövar är ett stöd för SOS Alarmering AB i dessa strävanden. Företaget har föreslagit att varje sjukvårdshuvudman skall utse en tillsynsläkare för den del av verksamheten inom en larmcentral som berör sjukvården. Avsikten är

Alarmerings- och räddningscentraler 367

vidare att en företrädare för den kommunala räddningstjänsten i varje län eller motsvarande område skall få till uppgift att i kommunförbundets länsavdelnings regi vid behov granska larmcentralens åtgärder som gäller insatser av räddningsorganen. När det gäller frågan om alarmeringsverksamhetens kostnader skall framhållas att det regionala samarbetet för i varje fall mindre och medelstora kommuner är en fördelaktig lösning. För dessa kommuner blir kostnaderna i allmänhet lägre än om var och en skall ha en egen larmcentral. För de allra största kommunerna är det mer ovisst vilken form av larmorganisation som ekonomiskt sett är att föredra. De regionala centralerna har emellertid betydelse vid olyckor som kräver ingripanden av flera slags räddningsorgan samtidigt. Även denna samordning är ekonomiskt en fördel, både för den som har drabbats av olyckan och för samhällets räddningstjänst. Kommittén vill i det här sammanhanget understryka att de sjukvårdshuvudmän som kommittén har varit i kontakt med anser att dirigeringen av ambulanserna på länsnivå har medfört att dessa resurser kan utnyttjas bättre än tidigare. Detta gäller framför allt den stora andelen planerade sjuktransporter. Som har redovisats i avsnitt 4.1 förbereder SOS Alarmering AB en utveckling av materielen vid de larmcentraler som har s k snörbordsutrustning. Televerket och SOS Alarmering AB har tillsammans utvecklat ett datoriserat och automatiserat system kallat R 85, som är tänkt att efter hand ersätta den nuvarande utrustningen vid larmcentralerna i länen utanför storstadsområdena. Enligt televerkets bedömning blir det i framtiden mycket svårt att utan onormalt höga kostnader upprätthålla den tekniska och den materiel som kommer att fordras för underhåll av kompetens snörbordstekniken. I det nya systemet har televerket och SOS Alarmering AB sökt tillvarata erfarenheterna från de redan nu datoriserade storstadscentralerna men anpassat tekniken till de mindre och medelstora larmcentralernas behov. Genom den nya utrustningen blir det lättare för larmoperatörerna att utan en tidskrävande kontroll av olika åtgärdskalendrar vidta alarmeringsåtgärder. En stor del av den arbetskrävande journal- och rapportskrivningen elimineras också. Kommittén behandlar i de följande avsnitten några speciella frågor som har med den regionala alarmeringsverksamhetens fortsatta utveckling att göra.

Övervägandena innehåller ytterligare synpunkter på frågan om personalens

kunnande och på frågan om kostnaderna för larmcentralerna. I ett särskilt avsnitt behandlas frågan om vilket organ som bör svara för det statliga ägarinflytandet i SOS Alarmering AB. Flera remissinstanser har i sina yttranden över principbetänkandet betonat att alarmeringsverksamheten måste planeras så att 90 COD-funktionen så långt möjligt kan säkerställas även under beredskap och i krig. Denna fråga tillhör emellertid inte kommitténs utredningsområde. CESAM-kommittén har haft till uppgift att föreslå lämpliga åtgärder i detta avseende. Räddningstjänstkommittén räknar med att samordningen mellan fredsräddningstjänsten och civilförsvaret skall erbjuda lösningar på detta problem.

Larmoperatörernas kunnande och erfarenheter

Som kommittén har understrukit är det viktigt att SOS Alarmering fortlöpande sammanställer och värderar erfarenheterna av alarmeringsverk-

368 Alarmerings- och räddningscentraler

samheten och undanröjer de brister som framkommer. Personalens rutin och kunnande är avgörande för verksamhetens effektivitet. Många brister rättas sannolikt till genom punktinsatser i den interna informationen till larmoperatörerna. Behovet av en sådan information aktualiseras bl a genom överläggningarna i de samrådsgrupper med företrädare för huvudmännen, företaget och personalen som har bildats för var och en av de regionala larmcentralerna. Emellertid fordras det också en förbättring av möjligheterna till utbildning och till fortbildning av larmoperatörerna. Erfarenheterna tyder på att framför allt det medicinska kunnandet hos personalen behöver utvecklas. Inom SOS Alarmering AB har nyligen inletts en medicinsk utbildning på sammanlangt ca 40 timmar för varje larmoperatör. Samtliga operatörer skall inom högst två år ha genomgått denna utbildning. Enligt företaget kommer vidare vid rekrytering av ny personal större hänsyn än hittills att tas till medicinska kunskaper och erfarenheter hos sökandena. Alarmeringspersonalens allmänna sjukvårdskunnande och bedömningari de enskilda fallen kan vidare förbättras att kontakterna med genom akutvårdspersonalen och möjligheterna till medicinsk rådgivning förbättras. För detta krävs sannolikt på många håll mer utvecklade samarbetsrutiner. SOS Alarmering AB har på central nivå ett medicinskt råd (CEMED), som skall bistå med bedömningar företagsledningen i frågor som har med ambulansverksamheten och larmpersonalens sjukvårdskunnande att göra. Ett liknande råd (CEBRA) har nyligen inrättats för att biträda med bedömningar som avser räddningstjänsten. Som har verkar framgått företaget också för att sjukvårdshuvudmännen skall utse tillsynsläkare för den del av alarmeringsverksamheten som berör sjukvården och att en företrädare för den kommunala räddningstjänsten i varje län skall få möjligheter att vid behov granska den del av alarmeringsverksamheten som gäller räddningstjänsten. Kommittén anser det nödvändigt att SOS Alarmering fortlöpande prövar vilka åtgärder som behöver vidtas för att alarmeringspersonalens kunnande skall kunna höjas. Det nu påbörjade utbildningsprogrammet är ett väsentligt led i dessa strävanden. Rutin och erfarenheter växer efter hand som verksamheten fortgår. En ökad fortbildning kan emellertid komma att krävas även i andra avseenden än de nu redovisade för att personalen skall kunna tillgodose stigande krav i alarmeringsverksamheten. Enligt kommitténs uppfattning är det företagets uppgift att sörja för att kompetensen efter hand förbättras. Några åtgärder utöver dem som socialstyrelsen i egenskap av tillsynsorgan för sjuktransportverksamheten och som huvudmännen själva har möjligheter att vidta genom sina avtal med SOS Alarmering AB *Till detta antal kommer anser inte kommittén att det fordras. några få kommuner i de län där den regionala larmverksamheten nyli- Bör alla kommuner anslutas till SOS

Alarmering?

gen har startat. Dessa kommuner har tidigare För närvarande står 22 kommuner i landet utanför det samarbete inom fattat principbeslut om räddningstjänsten som larmcentralerna utgörl. Samtliga sjukvårdshuvud: medverkan men ännu män däremot har organiserat inte tagit ställning till alarmeringen av de vägbundna ambulanserna detaljerna och är följakt- genom de regionala larmcentralerna. Vid de olyckori kommunerna utanför ligen inte anslutna. den gemensamma larmorganisationen som kräver insatser av såväl ambu-

och räddningscentraler 369 Alarmerings-

som räddningsstyrkor skall både den regionala larmcentralen i lanspersonal SOS Alarmerings regi och den kommunala larmcentralen ingripa genom att larma ut personal. Om det är en större olycka som fordrar insats av styrkor hos andra kommuner och dessa underrättas genom den regionala larmcentralen, kan det bli svårt att hålla samman alarmeringsarbetet och att bevara den överblick över resursläget som normalt fordras. Detta gäller speciellt om räddningsinsatsen efter hand fordrar extra resurser från olika organ, tex polis, sjukhus, militära förband och andra som den regionala larmcentralen har till uppgift att underrätta. Erfarenheterna från räddningsarbetet vid en del större olyckor visar att larmcentralen har omfattande sambands- och informationsuppgifter under praktiskt taget hela den tid som räddningsinsatsen pågår. Enligt kommitténs bedömning är det tveksamt om samtliga lokala larmcentraler som fortfarande används för alarmeringstjänsten har utrustning för att kunna tillgodose alla sambands- och informationsbehoven. För detta fordras dels ett relativt stort antal ingående linjer så att inte larmcentralen blockeras, dels till bl a polis och sjukhus. De regionala larmcentralerna är direktlinjer förhållandevis väl utrustade för att klara dessa uppgifter. Genom kontinuiteten i alarmeringsarbetet på regional nivå får larmoperatörerna efter hand ökade erfarenheter som är till nytta för sambands- och informationsinsatserna vid speciellt större olyckor. Den regionala larmcentralen tar inom ramen för televerkets SOS-ansvar emot alla samtal över 90 000 - även larm från de 22 kommunerna med lokala alanneringscentraler. Om larmet från en av dessa senare kommuner avser en olycka som fordrar att den kommunala räddningstjänsten ingriper, kopplar centralen samtalet vidare till den lokala larmcentralen. den regionala Larmoperatören vid den regionala centralen skall emellertid se till att vidarekopplingen sker till rätt organ och behöver för sin bedömning få uppgifter om olyckans karaktär, omfattning och plats. Den som anmäler olyckan måste sedan upprepa beskrivningen för den lokala larmcentralens Denna vidarekoppling kan i åtskilliga fall fördröja insatsen. personal. Som ett av skälen för att behålla de egna larmcentralerna har flera kommuner framhållit att den regionalt placerade larmpersonalen inte har eller kan få den lokalkännedom som fordras. Alarmeringen och dirigeringen av ambulanserna sker numera för hela landet genom de regionala centralerna. I vissa fall har det uppstått förseningar i sjuktransporter som en följd av missförstånd i adressangivelserna. Förutsättningarna för att larmoperatörerna på regional nivå skall kunna ge ambulanspersonal och räddningsstyrkor riktiga besked om utryckningsadresser är som kommittén ser det goda. Larmutrustningen anger omedelbart från vilken kommun som den anmälande ringer. Genom anknytning till televerkets centrala adressregister i Kalmar (TAD) får larmoperatören genom att slå den anmälandes telefonnummer uppgifter om abonnentens namn och adress. Detta system har införts vid larmcentralerna i Stockholm, Göteborg och Malmö. SOS Alarmering räknar med att övriga larmcentraler under de närmaste åren kommer att få samma möjligheter att utnyttja televerkets adressregister. Genom det koordinatsystem som håller på att utarbetas för telefonnätet ökar förutsättningarna ytterligare för larmoperatörerna att få besked om olycksplatsens läge. För att kunna lokalisera en

/ i

370 Alarmerings- och räddningscentraler

olycksplats och lämna uppgifter till den utryckande personalen har de regionala larmcentralerna vidare ett kartmaterial med register över alla namn på kartbladen. Enligt kommitténs mening kan det inte finnas några avgörande skäl för de 22 kommuner som fortfarande inte har tecknat avtal med SOS Alarmering AB (eller som enbart fattat principbeslut om sådant avtal) att stå utanför organisationen. Kommunalekonomiskt skulle en anslutning sannolikt vara till fördel för flertalet av de berörda kommunerna. I det här sammanhanget skall framhållas att kostnaderna för de kommuner som redan deltar i samarbetet blir onödigt höga på grund av att samtliga kommuner inte medverkar. Enligt SOS Alarmerings redovisning innebar bortfallet av intäkter från kommuner som står utanför den gemensamma organisationen att kostnaderna för övriga kommuner i de båda Skåne-länen under år 1982 blev 45 % högre än de skulle ha varit om samtliga kommuner hade varit anslutna. För de kommuner i Norrbottens län som abonnerar på SOS Alarmerings tjänster var skillnaden i kostnader hela 53 %. Figur 10.1 visar kostnaderna per invånare och kommun för olika larmcentraler under år 1982. Kommittén vill framhålla att medverkan i SOS Alarmering AB är viktig

för effektiviteten i räddningstjänsten vid speciellt större olyckor. För den

nödvändiga samordningens skull är det särskilt betydelsefullt att samtliga kommuner deltar. Även de ekonomiska skälen för en anslutning är som har framhållits så starka att det finns anledning att räkna med att de återstående kommunerna under de närmaste åren kommer att träda in i det regionala larmsamarbetet. Detta samarbete är en grundläggande förutsättning för den ökade samordning inom samhällets räddningstjänst som kommitténs förslag i betänkandet syftar till. Kommittén föreslår att statsmakterna uppdrar åt det centrala räddningstjänstverket att tillsammans med huvudmännen följa utvecklingen och vid behov föreslå åtgärder som underlättar användningen av de gemensamma alarmeringsresurserna.

Ägarinflytandet i SOS Alarmering

SOS Alarmering AB ägs till 50 % av Teleinvest AB, som är ett holdingbolag och som förvaltas av televerket. Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet äger vardera hälften av de återstående andelarna i företaget. Televerkets ägarinflytande är i stor utsträckning historiskt Verket betingat. svarade före tillkomsten av de regionala alarmeringscentralerna för SOSfunktionen över telefon 90000. Genom att medverka med bl a tekniska konsulter skulle televerket underlätta planeringen av den nya verksamheten. Enligt konsortialavtalet skall televerket på SOS Alarmerings begäran utvärdera alternativa utrustningar och även i övrigt bistå företaget. Kommittén anser att situationen emellertid har förändrats i väsentliga avseenden sedan SOS Alarmerings tillkomst. 19 Samtliga planerade larmcentraler är nu i drift. Företaget har efter de inledande tio åren omfattande egna drifterfarenheter och ett eget tekniskt kunnande. Genom tillkomsten av det nya räddningstjänstverket kommer att förutsättningarna ytterligare förändras. Räddningstjänstverket skall enligt kommitténs förslag

m w .N A l a m a S . m h r M d n .m x e n n m r 3 .1/._

u ü m. ao

LøE

m

.

_wu

cm

.E

«m._mm 2:32

_me_

“mantra _

mc._mcaêêoxmmczmucmg

.mEBmam

.w

0.:_

.comc_c_ov._o.mvmcawox

.mcsEêox

and.

mååmcw

cmvfEo mmåêam

.Nwmw

k.:

.m

.Emma

2...: :u

2:_

muEEmm

å

..®DEOOC

:z

En_

.oczEsox

_

muoñSmzktomcox

9:252:

...x

.E

v.35

:_ _

.wanna

.on .ma

man:

09:63

ECmEOCGU

umzco

Eom

Smcwâ_ umâmoäoå

:m

COEuuCGOEuS

ø

umcxmöm

mcöumcxøox

.ön

I

.m 3

528V.

I

322.082...

_aåcoo

.n lv -N 4

-as

w -m v

F. w J K m m. m n a .m n m o c h m m m u n vol .I lo; m a Ia. r m m m u n w

.m ww w /e\ .m m m m C T .mh r .m m t .m m o m m m n n a sl K ä m .. S m m_ e .n m.. A B

372 Alarmerings- och räddningscentraler

ha ett övergripande ansvar för samordningen på central nivå inom både de kommunala och den statliga räddningstjänsten. Verket skall vidare vara central förvaltningsmyndighet inom civilförsvaret. Kommittén anser att det finns skäl att i detta nya läge låta räddningstjän-

stverket svara för det statliga ägarinflytandet i SOS Alarmering AB. En

sådan förändring i förvaltningen av de statliga andelarna i företaget skulle ha flera fördelar. Det skulle för det första bli mer naturligt än med nuvarande ägarinflytande att inordna den regionala alarmeringsverksamheten i den utökade samordningen av räddningstjänsten. Som centralt tillsynsorgan inom den kommunala och statliga räddningstjänsten samlar räddningstjänstverket omfattande erfarenheter från såväl central som regional och lokal nivå. Enligt kommitténs mening skulle SOS Alarmering i ökad utsträckning kunna tillgodogöra sig dessa erfarenheter om räddningstjänstverket utövade ägarinflytandet. Samordningssträvandena skulle få speciell betydelse för den

organiation av alarmeringen i beredskap och krig som det är nödvändigt att

organisera. Med en ökad anknytning till räddningstjänstverket skulle det sannolikt också bli lättare att precisera kraven på den i stor utsträckning komplicerade utrustning som de regionala alarmeringscentralerna behöver. Detta skulle också kunna leda till en ökad konkurrens mellan olika tillverkare om leveranser av utrustning. I en del fall skulle det sannolikt kunna ske ett givande samarbete mellan olika tillverkare om gemensam utveckling av ny teknik så att larmcentralerna alltid har tillgång till den bästa utrustning som går att få. Kommittén föreslår mot bakgrund av de redovisade Synpunkterna att det nya räddningstjänstverket skall svara för det statliga ägarinflytandet i SOS Alarmering AB.

10.2 och ett centralt

Räddningscentraler uppgiftsförråd

för samhällets

räddningstjänst

10.2.1 Tidigare förslag till samordnad av ledning räddnings-

insatser

En ledning som syftar till samordning mellan olika räddningsorgan är nödvändig vid många insatser. SOS Alarmerings regionala larmcentraler har som framgått av föregående avsnitt till uppgift att ta emot och förmedla larm. Larmoperatörerna svarar däremot inte för något ledningsarbete inom Inom de olika formerna räddningstjänsten. av statlig räddningstjänst framför allt inom flyg- och sjöräddningstjänsten - finns däremot särskilda räddningscentraler (RCC) och räddningsundercentraler (RSC), som har operativa uppgifter. SOS Alarmerings regionala larmcentraler vidarekopplar larm om flyg- eller sjöräddning till dessa flyg- och sjöräddningscentraler.

Sjöövervakningskommittén föreslog i sitt betänkande (Ds H 1980:1)

Samordning av övervakningen och räddningstjänsten till sjöss att sjöfartsverket skulle organisera en sjöräddningscentral för hela landet och räddningsundercentraler inom olika regioner. Den för hela landet gemensamma räddningscentralen borde förläggas till något organ som redan förfogar över

SOU 1983277 Alarmerings- och räddningscentraler 373

tekniska resurser för verksamheten. Räddningsundercentralerna skulle enligt sjöövervakningskommitténs förslag utses bland televerkets kustradiostationer, marinens sjöbevakningscentraler, kustbevakningens sambandscentraler och de för marinen, Sjöfartsverket och kustbevakningen gemensamma sjöinformationscentraler som kommittén hade föreslagit. Sjöräddningsinsatserna borde i allmänhet ledas från räddningsundercentralerna, ansåg sjöövervakningskommittén. Räddningstjänstkommittén framhöll i principbetänkandet att kommittén i sitt fortsatta arbete skulle överväga frågan om en central samordnings- och informationsfunktion vid användning av speciella resurser för räddningstjänst i samband med olyckor av större omfattning eller vid andra olyckor som fordrar insatser av mer exklusiva räddningsresurser. Detta skulle kunna gälla försvarets tunga helikoptrar, civila och militära fartyg, militära förband i större skala eller medverkan av experter med kunskaper om olika slag av farliga ämnen. Lednings- eller sambandsresurser vid ständigt bemannade centraler finns redan nu hos luftfarsverkets flygräddningscentral, sjöräddningscentralerna vid televerkets kustradiostationer, marinens sjöbevakningscentraler, rikspolisstyrelsens sambandscentral och hos SOS Alarmering AB vid larmcentralen i Stockholm, konstaterade kommittén vidare. En central samordning på riksnivå för olika typer av räddningsinsatser av större - och omfattning fjällräddning, sjöräddning, flygräddning, oljekemikaliebekämpning till havs, ambulansflyg m m - skulle göra det möjligt att få en överblick över de rörliga resurserna och hur de bäst kunde användas. De ansvariga operatörerna skulle enligt kommitténs bedömning få en rutin på att använda dessa resurser. Kunnandet i samordnings- och informationscentralen skulle kunna vara till stor nytta för räddningsbefälhavaren på platsen och därmed för effektiviteten vid ledning av räddningstjänsten i samband med större eller på annat sätt speciella olyckor. Särskilt i den känsliga inledningsfasen efter en omfattande olycka och för samordningsuppgifter i ett utdraget bekämpningsskede skulle det vara av betydelse om det fanns ett kompetent samordningsorgan som kunde tillhandahålla de nödvändiga resurserna. För flygräddningen och eventuellt för Sjöräddningen skulle samordningscentralen i vissa fall i det inledande skedet, innan en regional eller lokal räddningstjänstledning hunnit etableras, ha ett operativt ansvar. I alla lägen när det fordras en lokal eller regional detaljkunskap och de lokalt eller regionalt tillgängliga bekämpningsresurserna bedöms som tillräckliga skulle ledningsarbetet så snart som möjligt

efter ett larm kunna överföras till lokala eller regionala organ. Även

ambulansflygtjänsten och räddningsflyget skulle i stor utsträckning kunna samordnas av samordnings- och informationcentralema. Kommittén underströk att den centrala samordningsfunktionen för den kommunala del inte skulle ha något ledningsansvar av räddningstjänstens samma typ som förekommer inom t ex flygräddningstjänsten. Den kommunala räddningstjänstens organ bekämpar i regel olyckor av lokal karaktär. I sådana fall förekommer inte det omfattande efterforskningsarbete som kännetecknar flyg- och sjöräddningen. En central informationsfunktion med överblick över samtliga medel i räddningstjänsten skulle emellertid i många situationer kunna vara ett värdefullt serviceorgan - ett uppgiftsförråd - åt kommuner och länsstyrelser när dessa behöver förstärka sin egen organisa-

374 Alarmerings- och räddningscentraler

tion med speciella resurser, t ex med expertis som har grundliga kunskaper om egenskaperna hos olika slag av farliga ämnen. Ett centralt uppgiftsförråd skulle minska kraven på kommunerna och länsstyrelserna att hålla egna aktuella register över externa resurser. Det skulle därmed reducera kostnaderna för den allmänna räddningstjänstens planläggning. Samordnings- och informationscentralen skulle vidare kunna biträda i den samverkan mellan organ med olika slag av resurser som kan - berör flera län behövas inom fjällräddningen speciellt om en efterspaning och i räddningstjänsten vid olyckor i kärnkraftsanläggningar. Kommittén framhöll också att syftet med samordnings- och informationsfunktionen inte var att flytta över arbetsuppgifter från regional och lokal nivå till den centrala nivån. Kommittén ville pröva möjligheterna att minska den nuvarande sektoriseringen i dessa funktioner på central nivå, att höja effektiviteten och att samtidigt reducera de totala kostnaderna för denna verksamhet.

102.2 Remissinstansernas synpunkter på räddningstjänst-

kommitténs preliminära bedömning

De flesta remissinstanser som i yttranden över principbetänkandet har berört frågan uttalar sig positivt om räddningstjänstkommitténs preliminära överväganden om en samordnad ledning av räddningsinsatser inom främst flygoch Sjöräddningen och om uppgiftsförrådet. Till dessa remissinstanser hör

luftfartsverket och sjöfartsverket. Luftfartsverket framhåller att en central

samordnings- och informationsfunktion för användning av speciella resurser för räddningstjänst vid olyckor av större omfattning kan bidra till att höja effektiviteten i räddningstjänsten. Funktionen fordrar emellertid inte med nödvändighet att det inrättas en ny organisatorisk enhet. Enligt luftfartsverket bör en samordning kunna säkerställas genom överenskommelser. Sjöfartsverket anser att tanken på en central samordnings- och informationsfunktion är god och bör prövas. Vid stora resurskrävande olyckor där flera räddningstjänstorgan samverkar kan ett uppgiftsförråd vara av stort värde. Ansvaret för upprättandet och skötseln av detta bör enligt Sjöfartsverket läggas på det föreslagna nya centrala räddningstjänstverket. Enligt statens brandnämnd kräver en bred samverkan inom hela den samhällssektor som förfogar över räddningstjänstresurser en vidgad överblick. Redan nu är bristen på uppgifter om räddningstjänstresurserna och formen för deras användning besvärande. Det föreslagna uppgiftsförrådet bör konstrueras så att det kan betjäna ledningscentralerna inom varje räddningstjänstområde. En sådan möjlighet skulle öka effektiviteten och medge besparingar. Brandnämnden anser att uppgiftsförrådet bör placeras inom det nya centrala räddningstjänstverket. Att ge verket i uppgift att organisera ett centralt uppgiftsförråd skulle bli mindre kostnadskrävande än att skapa en fristående verksamhet. Rikspolisstyrelsen konstaterar att den föreslagna samordnings- och informationscentralen utan tvekan har ett stort behov att fylla. Uppgiftsförrådet kan bli av särskild betydelse för att ge information om farliga ämnen. Kommitténs propåer om en central samordning på riksnivå för olika typer av räddningsinsatser i större skala är intressanta men behöver utredas närmare.

Alarmerings- och räddningscentraler 375

Statens stråLskyddsinstitut framhåller att institutet vid olycka i en atomanläggning med risk för utflöde av radioaktiva ämnen har till uppgift att sammanställa, bearbeta och analysera indikeringsresultat. För detta arbete har institutet iordningställt lokaler och utrustning med bl a sambandsmedel för en expertcentral i f d Haga tingshus. Strålskyddsinstitutet anser det möjligt och kanske lämpligt att expertcentralen utnyttjas även vid andra stora olyckor. En komplettering av den befintliga utrustningen skulle sannolikt medföra mindre kostnader än om någon annan ledningscentral utrustades för samordning av insatser vid atomolyckor. De praktiska och ekonomiska konsekvenserna av frågan bör närmare utredas, menar strålskyddsinstitutet. Utan att ta ställning till behovet av den föreslagna samordnings- och informationscentralen anser SOS Alarmering AB det naturligt att funktionen någon av företagets större larmcentraler. Det är inte realistiskt förläggs till att en larmcentral inom en annan organisation skall svara för alarmeringssom hör till räddningstjänsten. SOS Alarmering framhåller att uppgifter företagets ägare - Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet och televerket -i konsortialavtal som är godkänt av statsmakterna har förbundit sig att verka för att kommuner, landstingskommuner och statliga myndigheter i största möjliga utsträckning skall utöva sina alarmeringsfunktioner genom företagets larmcentraler. Televerket delar kommitténs uppfattningi principbetänkandet att åtgärder behöver vidtas för att sjöräddningstjänsten skall bli effektivare. Framför allt måste frågorna om den administrativa och operativa ledningen av verksamheten övervägas. Enligt televerket svarar en sjöräddningscentral (RCC) i enlighet med den internationella sjöräddningskonventionen för den operativa ledningen av sjöräddningsoperationer inom ett vattenområde. Som framgår av konventionen bör en sjöräddningscentral vara integrerad med en kustradiostation eller med en flygräddningscentral. De tre antingen svenska sjöräddningscentralema ingår i televerkets kustradiostationer i Härnösand, Stockholm och Göteborg. Organisationen uppfyller konventionens krav i fråga om bl a kommunikationsresurser, kapacitet, lokaler, teknisk utrustning och personalens kompetens. televerket är det moderna svenska kustradionätet, som har Enligt utvecklats under 1970-talet, särskilt väl lämpat för en integration. Samverkan mellan sjö- och flygräddningstjänsten är väl tillgodosedd genom permanenta snabbtelefonförbindelser. Ett effektivt samarbete är etablerat sedan många år. RCC-verksamheten bedrivs i mycket nära samarbete med Sjöfartsverket och i full överensstämmelse med nationella och internationella krav. Organisationen disponerar kommunikationsutrustning och personalresurser av en omfattning, kapacitet och flexibilitet som inte med rimliga medel skulle kunna åstadkommas utan integration med kustradiostationerna. En negativ inställning till den av kommittén aktualiserade samordningsoch informationscentralen redovisar generaltullstyrelsen. Kommitténs diskussion visar enligt generaltullstyrelsens uppfattning brist på förståelse för de specifika kraven på kunskaper och erfarenheter hos ledningspersonalen inom olika räddningstjänstgrenar. Den föreslagna verksamheten skulle kräva runt av ledningspersonal med utbildning och tjänstgöring dygnet praktiska erfarenheter från flera olika räddningstjänstområden. Etablering-

376 Alarmerings- och räddningscentraler

en av den nya centralen skulle bli relativt kostsam utan att ge några större fördelar jämfört med nuläget.

10.2.3 Kommitténs slutliga bedömning av frågorna om en samordnad ledning vid räddningscentraler och räddningsun-

dercentraler

Utgångspunkter för övervägandena

Den utpräglade sektoriseringen är ett av problemen i räddningstjänsten. Ansvaret för olika slag av räddningsinsatser är uppdelat mellan olika huvudmän och hos huvudmannen staten också mellan flera olika myndigheter. I gränsområdena mellan skilda ansvarsområden fordras samarbete. Detta försvåras ibland på grund av bristande kunskaper och erfarenheter om räddningsarbetet inom andra sektorer än den egna. Samtidigt saknas det på många håll en överblick över riskerna som räddningstjänsten möter och över resurserna hos räddningsorgan och andra som deltar i räddningstjänsten i landet. Bristerna fordrar en ökad samordning inom räddningstjänsten. Inom SOS Alarmering AB finns nu på länsnivå i praktiskt taget hela landet en larmfunktion som kan användas inom främst den kommunala räddningstjänsten för att tillgodose en stor del av samordnings- och informationsbehovet i samband med omfattande räddningsinsatser. De regionala larmcentralerna har, som kommittén har framhållit, inga operativa befogenheter. Larmcentralerna kan emellertid utnyttjas av räddningsledaren när det fordras mer omfattande resurser från samverkande räddningsorgan eller kontakter med experter av olika slag hos övriga myndigheter eller andra organ. Genom att de regionala larmcentralerna på lokal och regional nivå tar emot och förmedlar larm för samtliga räddningstjänstformer och för sjuktransporter samlar de erfarenheter från olika räddningstjänstområden i samhället. Som har framgått av den tidigare redogörelsen är lednings- eller samordningsansvaret inom några av de statliga räddningstjänstgrenarna emellertid avsett för större geografiska områden än som larmcentralerna inom SOS Alarmering normalt betjänar. Inom flygräddningen har RCC/ Cefyl ansvaret i framför allt efterforskningsfasen för åtgärder i hela landet. Flygtrafikledningen vid ett antal civila och militära flygplatser skall kunna fungera som undercentraler. Inom den statliga sjöräddningen svarar televerkets tre kustradiostationer på uppdrag av Sjöfartsverket för samordning av arbetet i samband med insatserna. Ytterligare lednings- och samordningsfunktioner finns vid försvarets kustradiostationer, marinens sjöbevakningscentraler och kustbevakningens sambandscentraler. Vid en olycka i en kärnkraftsanläggning som medför utflöde av radioaktiva ämnen skall strålskyddsinstitutet på central nivå främst sammanställa, bearbeta och värdera indikeringsresultaten. Även inom ambulansflygtjänsten, som har uppgifter i närheten av räddningstjänstens, samordnas en stor del av insatserna på riksnivå. Den nuvarande organisationen med räddningscentraler, räddningsundercentraler och liknande civila och militära organ redovisas översiktligt i figur 10.2.

A M W U .m . o :m um .M .m n m W .M r 3 »H S O U w w W m...

.x , _. /.

nya..

.. ..._

/

.

1,..

,i _UI u

:måuczw

f., .. .

mncmt

m z z

, \

. /x J_

/

m:_.mE:.._

/ x

- _ /, L. ,, x. u _.. / \

TAC

/ m, x z /

xx x

/a x t u. ,

x. M J. . h, Kv .

mOw

w ,..

Är.,

.com_o.›umø__onmv_t

aswåw

.. z z Ö

x. __ x u.. M M L , ,C

:oo

m \

.vänt

r

mcaoxau

m i .x

.o

mcmänEm

mcmm_wt._mm__oamx_m _mzcwwwucmnEmm

m

.mcmSnEm

F:

.mc:m_

z

:än:

.mouâaazw _mbcoorrmwaxm _mbcwommcv_ mcEEoEmm mcvcanmm .mcEEoS

.mtoamcmh

umasa_umc_muv›xm_w.aø

_åwoxuom

h:

82228_ .wmênmê

§2»

um:_.m_x..o«:o._ooh

omm wow um.:

-..Eeäz

as: mc: .v30 -Såg

.E

Nagämu

Mstñw»

E I D © Ö

:GE

“ E

äuQ

&

uvuxwråu

5x

.aråwux

, ., \.

NS

zågmbuma.:

,.

miåwxeåan

r

:garna:

än»

...mmm

K,

av :oo

n

.mf

.

_. , a.. x,

.mcozso

comcivmämezcxmånumaz

a

.oñzcmomvcmnêmm

o

_mao_

“mctsfoucoxoøh

mczwum_

:om:_:._u0n«m:x

om

4 4

.

, , ., u.

. ,_

mammas:

r

3530:514

z)

XL. w .

z

mcoåmtmx

. ›

...

nu?

a. x , 7x , , x x, \ z / K ._ \ k, /. / V, /\\ x» .

x m, x /ø z x __ \

.xmmno._m

n .. .. J . \

§55.:

x , .

;max H3,

._,-

,z

.wco:m.mo_um:w:x

\ x X.

.ämbcoummEc

, \_/ I __ . . ._

.m:o_:2mo_vm.

;oo

mnoxöo_m._.

_ ..

mcmcrzwå mcmcrzmå

um:_._m_._:.t:oxooh

05:22

uøfø2o

4 .

h

378 Alarmerings- och räddningscentraler

Flera räddningstjänstformers ansvarsområden ligger nära varandra. Behovet av grunddata som måste finnas tillgängliga t ex om exklusiva räddningstjänstresurser som kan användas i hela landet och om farliga ämnens egenskaper är i stort sett lika för alla räddningsorgan - även den kommunala räddningstjänstens styrkor. Den uppdatering som fordras av register och andra uppgiftskällor vid förändringar i kunskaper och erfarenheter är arbetskrävande. En centraliserad insamling och datoriserad av behandling nya uppgifter skulle göra det lättare för räddningsorganen att hålla olika register aktuella. Kostnaderna för registreringen skulle därmed sannolikt kunna reduceras.

Beskrivning av tre olika alternativ för organisation av ledning,

samordning och information

Kommittén har övervägt tre olika lösningar för en organisation som har ansvar för ledning, samordning och information på riksnivå och på s k storregional nivå inom räddningstjänsten. Kommitténs överväganden omfattar

(1) En särskild lednings-, samordnings- och informationsfunktion för varje

form av räddningstjänst; (2) En enhetlig för hela landet organiserad RCC-funktion för flera slag av räddningstjänst och för akuta Sjuktransporter i luften; (3) Ett mellanalternativ” som innebär att främst flygräddningscentralen för hela landet integreras med en av sjöräddningscentralerna.

Den redovisade första lösningen motsvarar i huvudsak den uppdelning av RCC-funktionen mellan olika ledningscentraler för flyg- och sjöräddning som för närvarande tillämpas. Strålskyddsinstitutet skulle behålla sin expertcentral för samordningsuppgifter inom kärnkraftsberedskapen. Sjöräddningscentralerna - och i viss mån undercentralerna för sjöräddning skulle vid behov svara för ledning av insatser som avser såväl människor som egendom och miljö. Sjöräddningscentralerna skulle också utnyttjas för ledningsfunktionen i den allmänna övervakning till sjöss som kustbevakningen svarar för. Den hittills statligt finansierade ambulansflygtjänsten leds för närvarande av rikspolisstyrelsen. Kommittén har i rapporten om Sjuktransporter med helkopter föreslagit att det för planeringen på central nivå av ambulansflygtjänsten inrättas ett administrativt samordningsorgan med företrädare för rikspolisstyrelsen, försvarsmakten, socialstyrelsen, Landstingsförbundet och SOS Alarmering AB. Avsikten är vidare att de enskilda sjukvårdshuvudmännen, som har framgått av övervägandena i kapitel 9, skall få ett planerings- och samordningsansvar för sjuktransportsverksamheten i sina sjukvårdsområden och ökat inflytande över resursernas användning. För att en onödig splittring skall undvikas bör uppgiften att ta emot och förmedla larm kunna föras över från rikspolisstyrelsens sambandscentral till någon av SOS Alarmerings larmcentraler eller till RCC/Cefyl, har kommittén framhållit. Den regionala larmcentralen i Falköping har redan nu till uppgift att samordna alla icke akuta Sjuktransporter som utförs av AB Svensk Flygambulans och en stor del av de vägbundna sjuktransporterna i hela landet som går över länsgränserna.

och räddningscentraler 379

Alarmerings-

har i yttranden över principbetänkandet framhål- Några av remissorganen lit att det nya centrala räddningstjänstverket skulle kunna få till uppgift att organisera det föreslagna centrala uppgiftsförrådet för den statliga och kommunala räddningstjänsten. Som har påpekats av andra remissinstanser AB ett kunnande som bör tillvaratas vid finns det även hos SOS Alarmering av ett sådant förråd. En placering av förrådet hos SOS upprättandet Alarmering framstår som naturlig också med hänsyn till den samverkan som skulle komma att fordras mellan de regionala larmoperatörerna och de som svarar för driften av verksamheten. En lokalisering av uppgiftsförrådet skulle kunna ske t ex till larmcentralen i Göteborg och SOS Alarmering AB skulle kunna fungera som entreprenör åt verket. den andra lösningen med en samlad lednings- och informations- Enligt funktion skulle en räddningscentral (RCC) på riksnivå etableras för flygräddning, sjöräddning (insatser för människor, egendom och miljö) och ambulansflygtjänst. Strålskyddsinstitutets uppgifter vid olyckor i kärnkraftsskulle utföras inom RCC, som också skulle svara för det anläggningar som kommittén anser att räddningstjänsten behöver. centrala uppgiftsförråd skulle åtminstone i ett övergångsskede hela tiden vara Räddningscentralen bemannad av företrädare för olika grenar av verksamheten - i första hand

flygräddning och sjöräddning. Efter hand skulle räddningsledama få erfarenheter från andra räddningshade utbildats för. Kunnandet skulle bli områden än som de ursprungligen

med hög belastning, eller när det är naturligt med

mer allsidigt. I situationer en lokal eller regional förankring av lednings- och samordningsarbetet, som kan fungera som skulle RCC komma att utnyttja de olika organ del skulle det sannolikt vara både undercentraler. För sjöräddningens att i de flesta fallen låta dessa undercentraler leda möjligt och lämpligt stora antalet larm verksamheten. För en sådan lösning talar det relativt åtminstone sommartid och behovet av att i många fall känna till lokala förhållanden. Den för organisation av räddningscentralerna skulle tredje lösningen för flygräddning i hela innebära en flyg- och sjöräddningscentral (RCC-OST) i och Mälaren samt för ambulansflygtjänst i

landet, sjöräddning Östersjön

hela landet. En särskild (RCC-VÄST) skulle kunna sjöräddningscentral - insatser för människor, - efter etableras för sjöräddning egendom och miljö västkusten och vattnen utanför samt i Öresund, Vänern och Vättern. Eventuellt skulle en sjöräddningscentral med eget ansvar finnas också för

sydkusten (RCC-SYD). vid en del av flygplatserna och Undercentraler skulle utses för flygräddning vid t ex några av försvarets och televerkets kustradiostatioför sjöräddning skulle vidare ske både på RCC- och RSC-nivå med ner. En samordning verksamheten vid marinens sjöbevakningscentraler enligt den modell som för närvarande prövas i Malmö. Uppgiftsförrådet skulle kunna hanteras av SOS Alarmering AB vid t ex larmcentralen i Göteborg och strålskyddsinstieller tutet skulle behålla sin expertcentral. Någon av räddningscentralerna larmcentraler skulle kunna samordna ambulans- SOS Alarmerings regionala flygtjänsten. RCC-OST skulle kunna bildas genom en sammanföring av resurser från nuvarande och från kustbevakningens sambandscentraler och RCC/Cefyl

380 Alarmerings- och räddningscentraler

regionala ledning i området. I varje fall under ett övergångsskede skulle en förstärkning sannolikt behöva ske med personal från kustradiostationen i Stockholm. RCC-VÄST skulle bildas genom omorganisation av kustbevakningens sambands- och ledningsverksamhet i västra Sverige och genom samordning med marinens sjöbevakningscentral för området. En variant på denna skulle vara att kustradiostationen lösning i Göteborg även i fortsättningen skulle svara för ledning av insatser som avser människor och egendom. Utrustningen vid RCC-OST skulle kunna användas av den centrala kustbevakningsledningen när ledning av insatser i undantagsfall fordras även på riksnivå.

Kommitténs av de tre alternativen -

värdering till organisation förslag till åtgärder

Kommittén vill först framhålla att den nuvarande för RCC-organisationen ledning och samordning på riksnivå och i några få storregioner inom räddningstjänsten - en organisation som närmast svarar mot det första - har visat sig fullt användbar för alternativet i den föregående redovisningen de syften som verksamheten har. Personalen är effektivt utbildad för uppgifterna och har i allmänhet omfattande praktiska erfarenheter. Samarbetet mellan de olika räddningscentralema fungerar på ett sätt som allmänt bedöms som tillfredsställande. Ingen mer allvarlig kritik har riktats mot den uppdelade lednings- och samordningsfunktionen för att den skulle ha brustit i effektivitet. Inom sjöräddningen kommer förutsättningarna för RCC-organisationen enligt kommitténs förslag i betänkandet emellertid att förändras i två väsentliga avseenden. Kommittén har för det första att det föreslagit samordningsansvar som Sjöfartsverket för närvarande har skall utökas så att verket även får ett operativt ledningsansvar. Begreppet sjöräddningstjänst kan för det andra bli gemensamt för insatser till sjöss som gäller människor, egendom och miljö. Ansvaret läggs på en samlad sjö- och kustbevakningsmyndighet som förfogar över egna regionala sambandscentraler. Det utökade kommer att förändra formerna sjöräddningsansvaret för ledning och samordning av räddningstjänsten till sjöss. Det är naturligt att den nya sjöfarts- och kustbevakningsmyndigheten under alla förhållanden inrättar en RCC-organisation som är gemensam för olyckor som avser människor, egendom och miljö. De personella och materiella resurser som sjöräddningscentralerna behöver kan utnyttjas också för den ledningsfunktion som de allmänna kustbevakningsuppgifterna fordrar. Redan en begränsad omorganisation för sjöräddningens del skulle vara av väsentlig betydelse för strävandena att utveckla RCC- och RSC-organisationen. Lednings- och samordningscentraler för all räddningstjänst till sjöss skulle eliminera åtminstone en del av den nuvarande splittringen. Ett system med fyra sjöräddningscentraler på RCC-nivå som är samordnade med - en vid vardera västkusten, sydkusten, marinens sjöbevakningscentraler ostkusten och Norrlandskusten - skulle tillgodose de behov som kommer att föreligga inom deras verksamhetsområden. skulle få en god överblick över Sjöräddningscentralerna de rörliga resurserna inom större regioner. Områdena skulle emellertid inte bli större

Alarmerings- och räddningscentraler 381

än att lednings- och samordningspersonalen skulle känna till de lokala förhållandena utefter kuststräckorna och vid de stora insjöarna. Undercentraler i tex Visby och Karlskrona skulle vid behov kunna förstärka RCC-resurserna. Sjöräddningscentralen vid ostkusten skulle kunna utnyttjas av kustbevakningsledningen när den behöver ingripa i samordningsarbetet, tex när andra länders sjöräddningsorgan deltar i mycket omfattande insatser på svenskt eller internationellt vatten med svenska sjöräddningsorgan. Inom flygräddningen avser luftfartsverket enligt sin programplan att genomföra en ledningsorganisation av i stort sett samma typ som har skisserats för sjöräddningen. Cefyl är RCC för hela landet och RSC för Arlandas flygräddningsregion. Undercentraler kommer vidare att finnas för den civila flygtrafiken vid Sturups, Landvetters och Sundsvalls flygplatser. Organisationen kommer således att begränsas jämfört med de nuvarande förhållandena, som innebär att flygtrafikledningen vid de flesta av luftfartsverkets flygplatser skall kunna fungera som RSC. Fortsatta förändringar i flygräddningens RSC-organisation aviseras av luftfartsverket. Den omorganisation av flygtrafikledningen som har beslutats kan leda till att Landvetters att ha förutsättningar för sin RSC-funktion. Det flygplats inte längre kommer finns däremot på grund av förhållandena i fjällområdet skäl att komplettera i Luleå med en RSC-organisation, framhåller luftfartsverket i flygplatsen programplanen. För övervägandena om RCC- och RSC-funktionema har det vidare att flygräddningens och sjöräddningens uppgifter och metoder betydelse sjöräddningsinsatser sker med användning av ligger nära varandra. Många flygräddningshelikoptrarna. Omvänt måste fartyg och båtar kunna tas i anspråk vid flyghaverier till sjöss. Helikoptrarna utnyttjas ofta också för ambulanstransporter. Uppdelningen av lednings- och samordningsresurserna mellan olika organ innebär organisatoriskt en splittring som i en del akuta situationer kan försvåra ett effektivt utnyttjande av de rörliga resurserna. En svaghet är också det dubbelarbete som förekommer. De samlade personella och materiella resurserna för ledning, samordning och information används inte i den utsträckning som är möjligt. För nästan samtliga centraler fordras en ständig beredskap samt en omfattande utbildning och i en del fall regelbundet återkommande övningar. Belastningen på räddningscentralema varierar men är som regel inte större än att arbetsuppgifter inom verksamheterna skulle kunna sammanföras till färre enheter. Frågan om RCC-organisationen i framtiden skall således bedömas också från ekonomiska synpunkter. Enligt kommitténs mening har alternativet med en samlad lednings- och informationsfunktion på riksnivå för flera - den andra - framför allt mot den räddningstjänstomrâden lösningen ett stort intresse. I en samlad organisation skulle både bakgrunden personalen och den tekniska utrustningen kunna användas effektivare än i de båda övriga alternativen. En ekonomiskt sett rationellare verksamhet skulle leda till besparingar för samhällets räddningstjänst totalt sett. Inte minst RCC/Cefyls resurser skulle komma att kunna utnyttjas i större utsträckning än som hittills har varit fallet. Om kustbevakningens sambandscentraler och regionala ledning skulle användas tillsammans med marinens sjöbevakningscentraler som centraler för sjöräddning, skulle det bli möjligt att reducera kustradiostationernas beredskap, vilket också skulle minska samhällets

382 Alarmerings- och räddningscentraler

kostnader för RCC- och RSC-funktionerna. Företrädare för några av räddningsorganen har emellertid framhållit för kommittén att det är osäkert om den mångsidiga funktion som RCC har i de skisserade alternativen med en gemensam organisation för flera räddningstjänstområden verkligen skulle fungera. Lednings- och samordningsfunktionen i flyg- och sjöräddningens räddningscentraler kräver på några punkter helt skilda slag av kunnande. För flygräddningens arbete fordras erfarenheter av flygtrafikledning men också en ingående kännedom om den omfattande del av räddningstjänsten som opererar på land. Inom sjöräddningstjänsten är havet, kustområdena och de största insjöarna de element som räddningsledarna skall känna till. Det har framhållits för kommittén att det är svårt att hos en och samma person förena detaljerade kunskaper och erfarenheter om de olika verksamheterna. Svårt kan det också vara att känna till taktiken i räddningsarbetet vid skilda slag av olyckor och att ha en överblick över alla de rörliga resurserna och deras sätt att fungera - i luften, till sjöss och på land. Svårighetema i dessa avseenden kommer att öka om

sjöräddningsbegreppet,

som kommittén har föreslagit, utökas till att omfatta även bekämpningen av olja och kemikalier på vatten. Arbetsuppgifterna breddas ytterligare genom att också ledningsfunktionen i den allmänna kustövervakningen i så fall integreras med sjöräddningens ledningsarbete. Även om det ligger nära till hands att överdriva olägenheterna med en omorganisation är det lätt att inse att kunnandet och de praktiska erfarenheterna i ledningsarbetet knappast för alla verksamheterna skulle komma att ligga på en och samma nivå. Arbetet skulle bli splittrat, även om det i lägen när det blev nödvändigt sannolikt skulle gå att kraftsamla ledningsresuserna. Kommittén anser med hänsyn till osäkerheten om en centraliserad ledningsfunktions sätt att fungera att det är av särskilt intresse att närmare pröva det tredje alternativet- en mer begränsad omorganisation med en räddningscentral som svarar för central flygräddning och samtidigt är

regional sjöräddningscentral för tex en del av Östersjökusten. En sådan

lösning innebär att vissa fördelar framför allt av ekonomiskt slag tas tillvara, samtidigt som en del olägenheter av en fullt genomförd gemensam organisation kan undvikas. Enligt kommitténs mening går det emellertid inte att utan ingående organisatoriska och detaljerade ekonomiska överväganden slutligt värdera de tre alternativen till RCC- och RSC-organisation. Sådana överväganden måste i stor utsträckning grundas på tekniska bedömningar av möjligheterna för flygtrafikledning och flygräddning samt för sjöövervakning och sjöräddning att samutnyttja de kostnadskrävande sambandsmedlen, bl a kortvågsradion och radarutrustningen. Ett samutnyttjande av detta slag sker till en del redan i nuvarande organisation. Kommittén att Statskontoret, föreslår som redan har regeringens uppdrag att utreda frågor om samordning av ledningsfunktionen för sjöövervakning och sjöräddning, får till uppgift att närmare pröva frågan om en integrerad lednings- och samordningsorganisation för olika slag av statlig räddningstjänst. Utredningsarbetet bör ske i samarbete med teknisk expertis från luftfartsverket, den nya sjö- och

kustbevakningsmyndigheten och övriga berörda organ.

I Statskontorets utredningsuppgift bör ingå att klargöra i vilken utsträck-

och räddningscentraler 383

Alarmerings-

vid televerkets och marinens kustradiostationer och vid ning som resurserna marinens skall användas i verksamheten. Den sjöbevakningscentraler personal vid kustradiostationerna som har utbildats till sjöräddningsledare har samlat praktiska erfarenheter som det är väsentligt att kunna tillvarata. Även en stor del av den tekniska utrustningen -inte minst det radarbaserade informationssystemet för bestämning av fartygens positioner som sjöbevakningscentralerna förfogar över (STINA) - kan i stor utsträckning samutnyttför slutsatserna om de civila kustradiostationernas medverjas. Avgörande kan kan komma att vara hur televerket bedömer den kommersiella maritima radiotrafiken i framtiden - om det kommer att fordras lika mycket manuell betjäning som hittills eller om verksamheten kan automatiseras i väsentligt högre grad än som har skett. Behovet av passning på nödfrekvenserna kommer under alla förhållanden att minska om de satellitbaserade larmsystemen SARSAT och INMARSAT kommer att kunna utvecklas vidare. Se vidare avsnitt 10.4. I Statskontorets uppgift bör också ingå att bedöma om även det föreslagna centrala uppgiftsförrådet för den kommunala och statliga räddningstjänsten skall höra till den samordnade ledningsverksamheten. Ett alternativ kan vara, som framgår av regeringens direktiv till CESAM-kommittén, att SOS Alarmering AB på det nya statliga räddningstjänstverkets uppdrag svarar för

uppgiftsförrådet. Frågan om ansvaret för dirigeringen av de luftbuma

ambulansinsatserna bör enligt kommitténs mening övervägas av den - med företrädare försvarsmaksamordningsgrupp för bl a rikspolisstyrelsen, och SOS Alarmering AB som ten, socialstyrelsen, Landstingsförbundet Sjuktransporter med helikopter skall enligt kommitténs förslag i rapporten leda denna verksamhet.

10.3 om med

Utredningar alarmeringsverksamheten av Almöbro-olyckan anledning

10.3.1 Sjöfartens haverikommissions granskning

Sjöfartens haverikommission har granskat alarmerings- och räddningsarbetet efter påseglingen av Almöbron i januari 1980. Kommissionen framhåller i

den rapportl som räddningstjänstkommittén berörde redan i principbetân-

kandet, att räddningstjänstuppgifter av olika slag är anförtrodda åt ett stort antal myndigheter, organisationer och företag och att ytterligare ett stort antal organ på olika sätt biträder i räddningstjänsten. Haverikommissionen anser att det kan ifrågasättas om de organ som i olika sammanhang kan bli aktuella för samverkan känner varandras förutsättningar så att de effektivt kan utnyttja de gemensamma resurserna. Mot bakgrund av det aktuella fallet finns det anledning att särskilt uppmärksamma om sådana förutsättningar föreligger för att sjöräddningsorgan och organ med landbaserad verksamhet skall kunna samverka effektivt. 1 be- Utredningsrapport insatstider träffande det Liberiare- Brandförsvaret har betydande resurser och mycket korta vidare. gistrerade fartyget dygnet runt, påpekar haverikommissionen Det har en mycket viktig STAR CLIPPERs påsegroll även i annan räddningstjänst än den kommunala. Haverikommissionen ling av Almöbron i faranser att det mot bakgrund redan av olyckan vid Almöbron kan ifrågasättas leden till Uddevalla den om brandförsvarets uppgifter och resurser för den egna räddningstjänsten 18 januari 1980.

384 Alarmerings- och räddningscentraler

och för biträde vid annan räddningstjänst är tillräckligt kända av andra samhällsorgan och av allmänheten. Informationen om brandförsvarets ansvar och resurser för den kommunala räddningstjänsten har uppenbarligen inte nått fram trots att nu gällande brandlag varit i kraft i mer än sex år. Enligt haverikommissionen motverkas sannolikt samutnyttjandet av uttrycken brandlag och brandförsvar som för tankarna till endast en del av den kommunala verksamhet. räddningstjänstens Vidare pekar kommissionen på att en del bestämmelser i brandlagen, t ex regeln om allmänhetens skyldighet att vidta varnings- och larmåtgärder, endast gäller bränder och inte andra slags olyckor. Enligt haverikommissionens bedömning beror bristerna i samband med räddningstjänstarbetet efter Almöbro-olyckan inte på rena tillfälligheter. De är snarare ett resultat av den samlade räddningstjänstorganisationens

uppbyggnad och hur organisationen används. Ändringar med anledning av

de brister som kommissionen har funnit - och konsekvenserna på hela området av sådana ändringar - bör därför enligt kommissionen i huvudsak övervägas i samband med räddningstjänstkommitténs översyn av räddningstjänsten.

10.3.2 Statens brandnämnds

överväganden

Efter förslag av sjöfartens haverikommission har rutinerna för alarmering på regeringens uppdrag setts över av statens brandnämnd. Brandnämnden konstaterari sin rapportl att räddningstjänsten verkställs på olika sätt av ett relativt stort antal myndigheter allt efter de möjligheter som dessa myndigheter har. Den komplicerade ansvars- och räddningsbilden medför ibland problem när det gäller ömsesidig larmning och information, både i initialskedet och under pågående räddningstjänstarbete. De olika räddningstjänstformema har personal och materiel samt kompetens inom sina egna ansvarsområden. är kunskaperna Enligt brandnämnden om övriga former av räddningstjänst däremot bristfälliga. Dessa brister riskerar att leda till förseningar och till perioder av overksamhet i räddningsarbetet. Brandnämnden anser det viktigt att de administrativa och organisatoriska gränserna mellan olika former av räddningstjänst överbryggas så att de vid olyckor fungerar som ”en enda samhällets räddningstjänst. I väntan på att bristerna kan avhjälpas, t ex genom ny lagstiftning, bör rutiner byggas in i det nuvarande systemet så att räddningsarbetet oavsett olyckans art, plats eller antalet inblandade löper effektivt. En samordning måste ske, betonar brandnämnden, genom att de olika myndigheterna larmar ömsesidigt varandra och genom att samband snabbt mellan upprättas ansvariga organ. Det är vidare enligt brandnämnden nödvändigt att samordningen planeras och övas. De olika myndigheterna bör utse kontaktpersoner som efter större olyckor när det behövs sammanträffar för att utvärdera räddningsåtgärderna, anmäla brister och framföra önskemål. bör vidare Räddningsorganen utväxla publikationer, föreskrifter och åtgärdskalendrar så att personalen lär 1 Rutiner för alarmering känna även andra organs verksamhet. Kursplanerna för utbildningen bör av samhällets räddningsomfatta en orientering om alla räddningsorgans larmmottjänst. Redogörelse för uppgifter. Varje brister samt förslag till tagare inom räddningstjänsten bör ha så god kännedom om olika räddningsförbättringar (1980). organs ansvar och funktioner att de utan att ifrågasätta orsaker och motiv

räddningjscentraler

Alarmerings- och 385

omedelbart kan tillmötesgå framställningar om medverkan, framhåller brandnämnden. Reglementen och interna anvisningar för de berörda kan behöva kompletteras. Särskilda överenskommelser myndigheterna mellan ansvariga organ kan fordras. I övrigt anser brandnämnden bl a att alla bör så att möjligheterna till gemensamma räddningsövningar planeras insatser tas tillvara. av förslagen har brandnämnden för

Som en ytterligare konkretisering

olika räddningstjänstområden genomfört en mer detaljerad genomgång av bristerna i alarmerings- och samordningsverksamheten. Förslag till förbätti en del av rutinerna övervägs för närvarande inom en särskild ringar samordningsgrupp med företrädare för brandnämnden, rikspolisstyrelsen, Sjöfartsverket, luftfartsverket, generaltullstyrelsen, statens strålskyddsinstitut, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet och SOS Alarmering AB. De berörda räddningsorganen har efter hand i flera fall vidtagit åtgärder som har aktualiserats genom dessa överväganden.

10.3.3 Kommitténs bedömning av brandnämndens alarmerings- och samordningsöverväganden

Kommittén anser att principerna för brandnämndens och de samverkande organens överväganden om alarmeringen och samordningen mellan räddär riktiga. En genomgång måste ske av alarmerings- och ningstjänstformerna samordningsarbetets olika rutiner. Det är särskilt viktigt att de organ som berörs av åtgärderna får delta i utformningen av förslagen. Enligt kommitténs mening kan det redovisade arbetet utgöra ett mönster för andra former av översyner som behövs inom räddningstjänsten och som det föreslagna räddningstjänstverket bör svara för.

10.4 Alarmering genom mobila nödsändare

10.4.1 Behovet av mobila nödsändare

Svårigheter uppstår i en del situationer för dem som råkar i nödläge att alarmera samhällets räddningstjänst. Det gäller ofta vid olyckor till sjöss eller på obebodda öar. Även för den som har radioutrustning ombord på en fritidsbåt är alarmeringsmöjligheterna i många fall otillfredsställande. Ett skäl kan vara att nödfrekvenserna är flera och passningen inte alltid heltäckande. Förhållandena är normalt ännu sämre för en fjällvandrare som drabbas av ett oväntat oväder. Om den nödställde är utrustad med en privatradiosändare söker han eller hon att få kontakt med en räddningscentral. Lokalt är sändnings- och mottagningsförhållandena i fjällområdet emellertid ofta dåliga och det händer att ingen ens uppfattar nödanropet. Att sedan lokalisera den nödställde under det oväder som eventuellt råder kan vara både svårt och tidskrävande.

10.4.2 Televerkets mobila sambandssystem (Mobitex)

Genom den teletekniska utvecklingen kommer möjligheterna till larm att förbättras för den som under förhållanden råkar ut för en

betydligt isolerade

386 Alarmerings- och räddningscentraler

olyckshändelse. Som kommittén uppgav redan i principbetänkandet håller televerket på att modernisera och utvidga sitt mobila sambandssystem (Mobitex). Utvecklingen av utrustningen kommer att göra det möjligt för den som skaffar en liten bärbar sändare att via mobiltelefonen på sitt fordon sända en larmsignal som kan fångas upp av någon av televerkets basradiostationer. Vid alarmering kommer den som utlöser larmet att kunna sända den individuella information som finns lagrad i sändaren. Den nödställde kommer vidare att kunna lokaliseras av basradiostationen. Larmutrustningen är avsedd för den som arbetar ensam med t ex avverkning av skog eller med reparation av teleledningar. Nödsändaren har en räckvidd på högst omkring en kilometer från fordonet, vilket naturligtvis begränsar användbarheten. Det går emellertid att lyfta ut mobiltelefonutrustningen ur fordonet och att använda den separat fört ex alarmering. Varje utrustning väger mellan 10 och 20 kg, vilket i väsentlig grad reducerar användningsmöjligheterna inte minst vid fjällvandringar. Det är betydligt lättare för den som förfogar över en mobiltelefon att tillfälligt utnyttja den i en fritidsbåt. Mobitex-systemet börjar tas i bruk under år 1984 och beräknas vara utbyggt i hela landet år 1986.

10.4.3 SARSAT

Större intresse än televerkets mobila larmsystem har för närvarande ett satellitbaserat nödsändarsystem kallat SARSAT, som har utvecklats av USA, Canada och Frankrike Livräddande insatser har kunnat göras i dessa länder redan under den hittillsvarande försöksperioden. Även Norge deltar i arbetet med det nya alarmeringssystemet och - genom Norges medverkan till en del också Sverige. Det nya systemet testas sedan hösten 1982 under omkring ett och ett halvt års tid av svenska räddningsorgan. SARSAT betjänas under testperioden av två vädersatelliter. Informationer från dessa tas emot vid de s k nedläsningsstationer i Tromsö och Toulouse som täcker hela Norden. Med de båda satelliter som används under testperioden beräknas alarmeringstiden till maximalt åtta timmar. I medeltal utgör den emellertid endast en timme. Genom att utnyttja fyra sovjetiska satelliter från det s k COSPAS-systemet kan SARSAT minska alarmeringstiden till högst två timmar. Genomsnittligt beräknas larmtiden vid gemensam användning av dessa satelliter till 30 minuter. Flera radiofrekvenser kommer att användas i Detta

det nya larmsystemet.

innebär att de nödsändare som för närvarande finns i fartyg och flygplan skall kunna utnyttjas. En ny nödfrekvens (406 MHz) emellertid för planeras sändare med en effekt på högst fem W. En sådan nödsändare väger omkring fyra kg och beräknas kosta omkring 30 000 kronor. Noggrannheten i positionsangivelserna beräknas till i medeltal 10-20 km för de frekvenser 1 SARSAT står för ”Sesom de nuvarande nödsändarna arch and Rescue Satel- i fartyg och flygplan använder. För de nya 406 MHz-sändarna ökar noggrannheten sannolikt lite-aided Tracking”. till genomsnittligt mellan Den internationella två och fem km. När den nödställde har löst ut larmet sjö- får personal på fartsorganisationen IMO nedläsningsstationen i t ex Tromsö uppgift om vilken nödsändare det gäller utvecklar sedan ett antal och beräknar Sedan kontaktar år ett särskilt nödsändar- positionen. personalen den norska räddningscentralen för Nord-Norge, som ligger i Bodö. Från Bodö underrättas det system för räddningstjänsten till sjöss (IN- alarmeringsorgan som i Sverige har ansvaret för att larma den räddnings- MARSAT). tjänst som skall ingripa.

Alarmerings- och räddningscentraler 387

Rörliga enheter

g

JLOIycka

å ZZ/«/;7

Räddningscentral Nedläsningsstation Fi3“_1o;3 SARSAT

en prmctpskzss

Principen för SARSAT-systemet illustreras i figur 10.3. Rikspolisstyrelsen, luftfartsverket och Sjöfartsverket kommer i slutet av år 1983 genom fingerade larm att prova det nya larmsystemets tillförlitlighet under olika förhållanden. Genom fortsatt utveckling av tekniken bedöms nödsändarens vikt kunna minska till högst ett kg och kostnaden per utrustning till mellan 6 000 och 7 000 kronor. Noggrannheten i positionsangivelserna kommer att förbättras när fler satelliter än för närvarande kommer att ingå i systemet. Det senare innebär också att alarmeringstiderna kommer att kunna reduceras. Kommittén anser att resultaten av de svenska räddningsorganens alarmeringsprov tillsammans med de erfarenheter av SARSAT som samlas i andra länder är av stort intresse för strävandena att öka effektiviteten i räddningstjänsten.

10.5 att använda rundradion i rädd-

Möjligheterna ningstjänsten

10.5.1 Erfarenheter av Sveriges Radios medverkan i räddningstjänsten vid mer omfattande olyckor

Efter Tuve-skredeti december 1978 utnyttjade Sveriges Radio sina resurserframför allt lokalradion i Göteborg - för information till allmänheten. Förutom räddningsledningen behövde flera organ lämna meddelanden till drabbade människor och andra berörda. Under de närmaste timmarna efter olyckan sändes den information som framgår av följande sammanställmng.

388 Alarmerings- och räddningscentraler

lnformerande organ Meddelandets huvudsakliga innehåll D Polisen Uppmaning att inte besöka olycksområdet; Socialförvaltningen och det Anvisning av rum; kommunala bostadsbolaget Hänvisning av hemlösa till skolor; Uppmaning till dem som vistades i området att kontakta polisen (meddelandet upprepades elva gånger); Lokaltrafiken Omläggning av körturer; Röda korset Uppmaning till medlemmar att samlas för att hjälpa till vid olycksplatsen. Anm. Meddelanden lämnades senare också av televerket, Göteborgs hamn och skolförvaltningen.

I den sammanställning av erfarenheter av räddningstjänstarbetet vid Tuve-skredet som länsstyrelsen utarbetade framhåller lokalradion i Göteborg att det var svårt att komma i kontakt med myndigheterna eftersom telefonerna var upptagna. Radio Göteborg strävade hela tiden efter att få myndigheterna att lämna meddelanden. Lokalradion ansåg det också nödvändigt att kontrollera om tidigare lämnade meddelanden fortfarande var aktuella och kunde återutsändas. Polisen var den myndighet som mest anlitade lokalradion. Däremot begärde inte brandförsvarets räddningsledning vid något tillfälle att få sända meddelanden.

Enligt Radio Göteborgs bedömning fanns det flera väsentliga brister i

informationen från myndigheterna. Det borde så snart omfattningen av olyckan var känd ha lämnats besked om vilka gator som hade drabbats av olyckan. Många anhöriga som bodde på andra håll oroade sig i onödan. Besked borde vidare ha lämnats om vart anhöriga kunde vända sig för att få information om skadade. När det blev nödvändigt att inför risk om nya skred evakuera boende i andra delar av Tuve meddelades inte lokalradion. Däremot lämnades meddelanden om när de evakuerade kunde få återvända till sina bostäder. Radio Göteborg menar att myndigheterna efter hand som besluten fattades skulle ha informerat allmänheten genom bl a meddelanden i lokalradion. I räddningsledningen borde ha funnits särskilda personer med ansvar för informationsverksamheten. Frågorna om information till drabbade, anhöriga och befolkningen i övrigt måste ha en avsevärt högre prioritet än som var fallet vid Tuve-skredet, förklarar Radio Göteborg. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län konstaterari sammanställningen av erfarenheter från räddningsarbetet att det i den regionala räddningstjänstplanen inte hade utsetts någon informationsansvarig person. Informationsfrågoma i samband med Tuve-skredet kom därför att handläggas av Göteborgs kommuns informationschef. Han svarade direkt under räddningsledningen för dessa uppgifter. Länsstyrelsen framhåller vidare att lokalradion inte fanns med i länsstyrelsens räddningstjänstplan, vilket berodde på att sändningarna från Radio Göteborg hade startat samma månad som skredet inträffade. Samarbetet mellan myndigheterna och lokalradion hade därför inte hunnit etableras i den omfattning som hade varit önskvärd. Även om initiativen till meddelandena i början av räddningsarbetet togs av

Alarmerings- och räddningscentraler 389

lokalradion en värdefull resurs för informationen till själv blev den emellertid allmänheten. instämmer emellertid i lokalradions kritik. Det är nödvän- Länsstyrelsen digt för myndigheterna att vid en större olycka redan från början använda rundradion för meddelanden. En särskild informatör bör knytas till med uppgift att svara för informationen till massmedia, räddningsledningen allmänheten och de drabbade. Detta hindrar emellertid inte att myndigheter och andra organ sköter sina delar av den interna och externa informationen främst i inledningsskedet efter en olycka, betonar länsstyrelsen. Efter påseglingen av Almö-bron i januari 1980 sändes i riksradions 3 ett meddelande som skulle underrätta vägtrafikanterna om att program bron hade rasat. Till en del på grund av att den vakthavande polispersonalen innan inte från början fick en klar bild av vad som hänt dröjde det emellertid meddelandet kunde sändas. Polisen strävade först efter att komma i kontakt med lokalradion i Göteborg. Efter två försök hänvisades polisen till riksradion och fick ca 50 minuter efter påseglingen kontakt med jourhavande Denne att bron var oframkomlig och att programledaren. uppfattade vägspärrar hade upprättats. Motringning skedde till polisen. Efter ytterligare nära 30 minuter sändes det första meddelandet om att bron var avbruten och att trafiken hänvisades till andra vägar i området. Senare lämnades också meddelande till sjöfarten genom riksradion. haverikommission konstaterar i sin rapport om händelserna i Sjöfartens

samband med påseglingen att kontakt med programledning för sändning av

meddelande i radions program 3 inte kom till stånd genast. Kommissionen framhåller sedan en att Sveriges Radio i samarbete med olika myndigheter tid höll bestämmelserna för brådskande varningar till på att se över allmänheten och att resultatet snart skulle komma att redovisas I sin kommissionen vikten av att en information om de rapport understryker beslutade rutinerna når ut och att olika slag av åtgärdskalendrar omarbetas med ledning av de nya bestämmelserna. Under de båda snöovädren i Skåne vid årsskiftet 1978/79 och i februari 1979 spelade lokalradion i Malmöhus län en väsentlig roll för förmedling av och annan information till allmänheten. I viss utsträckning hade varingar också de deltagande myndigheternas rörliga enheter nytta av meddelandena. Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar har genom en studie undersökt bl a lokalradions som informationsorgan vid de händelser som betydelse inträffade. I den med redovisning av studiens resultat som rapport har utz konstateras att lokalradion var det beredskapsnämnden gett dominerande mediet för informationen till allmänheten. Enligt rapporten började lokalradion att sända trafikmeddelanden. Trafikinformationen fungerade väl, vilket berodde på att den ansvarige för lokalradions trafikprogram tillsammans med polisen hade byggt upp ett omfattande kontaktnät i Skåne. Genom rapporter från området fick I Bestämmelserna har redaktionen hela tiden in uppgifter som den kunde sända vidare till en större nu antagits_ En redogö_ Efter hand kom lokalradion i allt större utsträckning att medverka i re|5e för jnnehåuet ha, publik. i det operativa arbetet. Redaktionen erhöll lämnats i avsnitt 4. 7. den samordning som behövdes om hjälp i olika avseenden och kunde i sina uppgifter med begäran 2 Meddelande m 83 mo_ förmedla dessa till olika samhällsorgan. Lokalradion spelade en vembe, 1979) pressen sändningar om snöstormen.

390 Alarmerings- och räddningscentraler

viktig roll för sambandet mellan de militära fordon som deltog i transporter av olika slag. Radion användes också när tex behövde kalla in extra sjukvården och för att allmänheten personal skulle få besked om de arrangemang av olika I rapporten slag som hade inställts. från beredskapsnämnden för psykologiskt försvar framhålls vidare att lokalradion hade en terapeutisk funktion. Genom att hela tiden tala om vad som hände och beskriva det aktuella läget skapade lokalradion en känslotrygghet hos lyssnarna. Detta motverkade uppkomsten av rykten och minskade risken för panik. Enligt visade snöovädren rapporten i Skåne 1978/79 att samhället genom lokalradion har fått ett instrument för kommunikation som i katastrofsituationer är överlägset andra massmedia. Lokalradion i Kalmar län har också redovisat goda erfarenheter från sin medverkan i samhällets insatser under snöovädren. Som exempel på rundradions möjligheter nämner Radio Kalmar följande situationer: Besättningen i en helikopter som skulle hämta en sjuk person ute i kustbandet hittade inte dennes bostad. Lokalradion de boende att blinka uppmanade med belysningen i huset. Meddelandet uppfattades och helikoptern fann byggnaden. På grund av flera dygns oavbrutet arbete saknade ett snöröjningsföretag personal för att kunna fortsätta verksamheten i den tidigare omfattningen. Efter ett meddelande i lokalradion anmälde sig ett 40-tal personer för att köra snöröjningsfordonen. På samma sätt skaffade ett detaljhandelsföretag personal för att skotta snö från taket till en butikshall som riskerade att störta in. I samband med räddningsarbetet efter det stora oljepåslaget i Stockholms skärgård våren 1979 deltog lokalradion i Stockholms län med meddelanden och annan information till allmänheten. Radio Stockholm uttalar i samband med utvärderingen av olika organs åtgärder att lokalradions informationsinsats hade kunnat bli mycket bättre än som blev fallet. Enligt Radio Stockholm blev resultatet att för mycket information bort ”plottrades eftersom alldeles för många människor var inblandade på alldeles för många platser. Lokalradions insats hade blivit effektivare, anser Radio Stockholm, om länsstyrelsen tidigare hade tagit över ansvaret och utsett en kontaktperson att sköta kommunernas behov av information i rundradion. Länsstyrelsen i Stockholms län bemöter kritiken i sin redovisning av erfarenheterna från det genomförda räddningstjänstarbetet. Länsstyrelsen framhåller att den redan två veckor före övertagandet av ledningsansvaret informerade bl a Radio Stockholm, massmedia, om det aktuella oljeskadeläget och de åtgärder som hade vidtagits eller planerades. Efter detta lämnades en löpande information till massmedia genom konferenser, pressmeddelanden och intervjuer, förklarar länsstyrelsen i sin rapport.

10.5.2 Sveriges Radios av att bedömning möjligheterna använda rundradion i räddningstjänsten

Sveriges Radio anser att användningen av rundradion för meddelanden till allmänheten i samband med olyckor eller risker för olyckor har ökat genom lokalradions tillkomst. Lokalradions personal har efter hand lärt känna allt

Alarmerings- och räddningscentraler 391

fler lokala och vid flera tillfällen kommit att arbeta räddningsorgan tillsammans med dem. De lokalradioanställda har genom utvecklingen av samarbetet fått en ökad känsla för räddningsorganens arbete. På detta sätt har det blivit enklare att utnyttja de sändningsmöjligheter som lokalradion över. En annan faktor är slutligen att sändningstiden efter hand har förfogar ökat för lokalradiostationerna. Polisen, vägverket och den kommunala räddningstjänsten är de organ som lokalradion för meddelanden till allmänheten. För i första hand utnyttjar Malmöhus län redovisas en del statistiska uppgifter om dessa meddelanden karaktär under år 1981. Utom servicemeddelanden av icke brådskande - Malmöhus under året ut med i mellan fem och tio per dag gick Radio ordinarie sändgenomsnitt tre extrasändningar per dag inom lokalradions Utanför den ordinarie sändningstiden lämnades vidare ett meddeningstid. bröt i de senare fallen riksradions lande omkring varannan dag. Lokalradion sändningar. vid Radio Malmöhus var i samtliga fall av akut Extrasändningarna karaktär. I stort sett hälften av antalet meddelanden avsåg halka, snö, 10 % omfattade för vägproblem och trafikolyckor. Omkring varningar stormvindar. om särskilt brådskan- Nästan lika många innehöll meddelanden de ambulanstransporter på länets vägar. Varningar lämnades också i några från lokalradion i Malmöhus län vid fall under år 1981 vid extrasändningar olyckor med farligt gods och vid risker för giftiga gaser i samband med brand. För hela eller delar av landet vidarebefordrar riksradion vanligen ett eller två meddelanden per vecka vid akuta behov av varningar. Det senare sker på när den berörda lokalradiostationen inte begäran av regionala myndigheter är bemannad eller när centrala myndigheter vill sprida brådskande information inom större områden än länen.

10.53 Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras

Kommittén anser att rundradion i många situationer är en mycket viktig resurs för räddningstjänsten - tex när det är nödvändigt att snabbt varna i ett större område för farliga ämnen som har kommit ut i befolkningen luften. används den i ännu större utsträckning i strävandena att I praktiken förebygga olyckor- bl a vid halt väglag eller vid dåligt väder t ex till sjöss och i fjällområdena. De av Sveriges Radio utarbetade riktlinjerna för användning av radio och television vid varningar eller andra meddelanden till allmänhe-

ten vid olyckor (SamRIK Del II A) tillgodoser enligt kommitténs bedömning

det behov av regler för verksamheten som föreligger. av varningsmeddelanden, som kommittén i Riktlinjerna för sändning huvuddragen har redovisat i avsnitt 4.8, bygger på avtalet mellan staten och företaget om rundradioverksamheten. På begäran av en statlig myndighet får riksradion och televisionen användas för meddelanden som fordras. Statliga - och vidare kommunala - har också rätt att lämna organ myndigheter meddelanden till allmänheten över lokalradion. Genom en tillämpningsbestämmelse i SamRIK får emellertid även kommunal myndighet vid en när lokalradion inte är bemannad, utnyttja riksradions och televiolycka,

392 Alarmerings- och räddningscentraler

sionens möjligheter. En länsstyrelse kan bemyndiga en regional larmcentral inom SOS Alarmering AB eller ett företag som har drabbats av en olycka att lämna meddelande genom lokalradion eller riksradion. Utom för varningar till allmänheten kan rundradion användas för att kalla in ledig personal från tex försvarsmakten eller sjukvården. För att undanröja tveksamhet i situationer när detta kan vara en olägenhet bör SamRIK kompletteras så att alla berörda samhällsorgan - även de regionala larmcentralerna - formellt sett får samma möjligheter att utnyttja etermedia för meddelanden. Rundradion har i stort sett de personella och materiella resurser som behövs för att den skall kunna fullgöra sina uppgifter som informationsorgan. När meddelandet har endast lokal eller regional betydelse och lokalradions personal är i tjänst blir det som har framgått naturligt att använda lokalradions sändningar. I andra situationer finns det alltid ett riksprogram i radion att tillgå, och särskilt under kvällstid kan televisionen anlitas. Text-tv erbjuder nya möjligheter för information i dessa avseenden - inte minst för att ett meddelande skall kunna nå också hörselhandikappade. Sveriges Radio bedömer att det om år kommer att finnas några en miljon text-tv-mottagare i landet. Hur många människor som nås av ett meddelande genom rundradion beror självfallet på vilken tid på dygnet det är, och vilken typ av radio- eller tv-program som för tillfället sänds. Figur 10.2 visar bl a hur stor andel av i åldrarna befolkningen 9-79 år i Sverige som i bostaden lyssnade på radio eller såg på television under olika delar av dygnet genomsnittligt måndag-torsdagi november 1981 och maj 1982. Som mest följde något mer än 1,3 milj människor radioprogrammen under morgontimmarna. Under för- och eftermiddagstimmarna sjönk antalet radiolyssnare i bostaden till i genomsnitt omkring 400 000 per dag. De flesta tv-tittarna måndag-torsdag fanns under Rapports och Aktuellts nyhetssändningar. Mellan 2,8 och 2,9 milj tittare i åldern 9-79 år såg något av de båda programmen. En del av tv-programmen som sändes under fredags- och lördagskvällarna i november 1981 hade tillsammans med programmet som samtidigt visades i den andra kanalen omkring 4 milj tittare. En av riksradions är bemannad programkontroller under hela dygnet och kan alltid sända brådskande meddelanden över rundradion. Det finns mot den bakgrunden knappast något skäl att inom lokalradion organisera en jourtjänstgöring för sändningar utanför personalens ordinarie arbetstid. Om en händelse som har inträffat får mer långvariga effekter och det fordras nya meddelanden av olika slag, kan det emellertid finnas skäl att så fort som möjligt bemanna lokalradion så att den kan överta ansvaret för sändningarna. Genom med mobila alarmering personsökare av personer som finns upptagna i en larmlista bör lokalradion relativt snabbt kunna starta sin verksamhet. Det har diskuterats att lokalradion som en följd av ett utvecklat samarbete med räddningsorganen genom ytterligare åtgärder oavsett tidpunkt under dygnet snabbt skall kunna sända även de första meddelandena. I varje fall i de mer tätbefolkade områdena i landet skulle några inom ledningen vid dessa lokalradiostationer relativt genom enkla kompletteringar av den tekniska utrustningen kunna få möjligheter att sända från bostaden. För sådana lösningar talar att det som regel vid insatser där rundradion skall medverka

Alarmerings- och räddningscentraler 393

vw

_ NN

. _

cwvmñon

ON

ma

öm. _

_ m_

mEEmc

av

ø ø _ ø m_ I

?m

otnulnutøoøøooø

,

Ir

.wcccom

II cin_

.. _

:som:

ma 3

l o:

m C

:wvmumon

I

.mcmmi

ma_ 0000

_

GDUOO

\I\ u.

»nnncotuu 0

_ OF

. llliullU

a. .o _

mo

.m

mnIm

ä \ \ s

.u i oo

0:0 O

cmmciäowmn

.wwäâå

...o

.omtoå

m

-Eeâm ...aomm

:u:

||ønbuo.u|\|ll|lll|n

:uwrütaokva

-Emuwoå

mavngâlmavzmå

âoááwac

_

a. amg

E009...

E5.

...ow=_=_uvamm=_=v_w..oa

N

muwtuå

Ra

_ v

:oo

_ocmävaøäøq

mo: N_o

.S

»E3832

ma.:

_mvc

»små 3:a; 53.:: .Näää :Emm -ånzm .vägas

.N .es

äoscoåwå

J oo

I I I I O

OO om 100 ov IoN C.

F

394 Alarmerings- och räddningscentraler

redan från början är angeläget med en god lokal- och personkännedom. Erfarenheterna får efter hand visa om det kommer att behövas en sådan sändningsberedskap. Enligt kommitténs mening är det däremot fullt klart att det fordras en

bättre information till alarmerings- och räddningsorganen om formerna för

rundradions medverkan än som hittills i allmänhet har skett. För att onödig tid inte skall spillas gäller det framför allt att begäran om sändning av ett meddelande genast når rätt sändningsorgan. Erfarenheterna från räddningsarbetet i samband med Almöbro-olyckan visar den stora betydelse som detta har. Som tidigare berörts har sjöfartens haverikommission i sin undersökningsrapport understrukit att förberedelser måste göras för att meddelanden vid behov snabbt skall kunna lämnas genom t ex rundradion. Länsstyrelsen i Kalmar län har i sin rapport om den klorgasövning som genomfördes i Kalmar i september 1979 understrukit den betydelse lokalradion har för att räddningsledningen i ett kritiskt skede snabbt skall kunna varna allmänheten och sedan ge erforderlig information. Kommittén anser att alarmerings- och räddningsorganens planering måste ge uttömmande besked om vilka sändningsorgan som skall användas under tex olika delar av dygnet. I åtgärdskalendrarna bör understrykas att sändningsorganen lämpligen kontaktas på ett tidigt stadium innan ev meddelanden behöver sändas. Rundradiopersonalen bör få tid för att förbereda sin medverkan. Sådana förberedelser bidrar till att rundradion i de akuta situationerna utnyttjas på ett lämpligt sätt. Enligt kommitténs mening är det speciellt viktigt att personal som tjänstgör hos de organ som begär och hos de organ som skall utföra sändningarna i förväg har planerat verksamheten tillsammans. Det är angeläget att den operativt ansvariga räddningspersonalen och de sändningsansvariga känner varandra, har fått tillfälle att studera organisation, arbetsformer och utrustning på ömse håll och kunnat

resonera om de åtgärder som behövs. Mallar för utformningen av olika slags

meddelanden underlättar självfallet i brådskande situationer. De materiella resurserna för sändning av meddelanden i samband med olyckor är goda. Rundradions fasta resurser kan i stor utsträckning användas. Det finns också inom både radion och televisionen rörlig materiel som när det behövs kommer att kunna användas vid olycksplatsen eller på andra ställen. Dessa sändningar blir självfallet en del av den normala nyhetsförmedlingen vid de händelser av större omfattning som inträffar. För att invånarna i ett område skall veta att rundradion sänder t ex en varning av

något slag finns numera en signal- Viktigt meddelande - som kommer att

kunna ges med civilförsvarets systern för alarmering utomhus, s k larmtyfoner. Civilförsvarets utrustning kommer att justeras så att den skall kunna användas för denna alarmering. Inom ramen för beredskapen mot olyckor i kârnkraftsanläggningar har studiolokaler med ledningar av s k programförbindelsekvalitet inrättats både vid länsstyrelsen i Uppsala län och vid länsstyrelsen i Malmöhus län. Kostnaderna för ljudisolering och teknisk utrustning har uppgått till ca 40 000 kronor hos var och en av dessa myndigheter. Liknande utrymmen övervägs för närvarande vid länsstyrelsen i Kalmar län och vid länsstyrelsen i Hallands län. Syftet är att det genom närheten till det för räddningstjänsten ansvariga ledningsorganet skall vara möjligt att snabbt ge en tillförlitlig

Alarmerings- och räddningscentraler 395

information om det aktuella läget och om de åtgärder som befolkningen behöver vidta. Genom att möjligheterna till sändning är förberedda kommer informationsverksamheten sannolikt igång på ett tidigare stadium än om utrymmen och ledningar först måste ställas i ordning. Den utveckling av samarbetet som följer med att lokalerna är förberedda och används vid övningar leder sannolikt till att rundradions personal får en ökad förståelse för de villkor som gäller för länsstyrelsens arbete inom räddningstjänsten. Kommittén menar att förberedda resurser för rundradiosändningar är en viktig del av planeringen för räddningstjänstens arbete vid olyckor som kräver mycket stora insatser. Enligt kommitténs mening behöver särskilda studiolokaler med fasta sändningsplatser för rundradion emellertid inte ställas i ordning hos andra räddningsorgan än de fyra länsstyrelserna som är ansvariga för räddningstjänsten vid olyckor i kärnkraftsanläggningar. Däremot måste det finnas telefonförbindelser som alltid är tillgängliga inom ledningscentralerna för lokalradions arbete. Ett ökat samarbete på det personella planet är som har framhållits också grundläggande för hur etermedia skall utnyttjas när allmänheten behöver varnas eller underrättas. Planeringen av räddningstjänsten på regional och lokal nivå - det gäller både räddningstjänst - skall visa hur lokalradions personal statlig och kommunal kan medverka genom att vägleda räddningsledningen i frågor om informationen till allmänheten. Kommittén föreslår att räddningstjänstverket får i uppdrag att mer i detalj överväga behovet av särskilda riktlinjer för lokalradions verksamhet i anslutning till räddningstjänstens ledningscentraler och att lägga fram förslag

till eventuella åtgärder. Övervägandena förutsätter ett samråd mellan

räddningstjänstverket, Sveriges Radio, länsstyrelser, andra statliga myndigheter ansvariga för räddningsinsatser, kommuner och SOS Alarmering AB. Ett utökat samarbete på regional och lokal nivå bör framför allt ske genom att en företrädare för lokalradion i en räddningstjänstsituation knyts till räddningstjänstens ledningsgrupp för att ge råd vid planeringen och genomförandet av informationen till allmänheten. Kommittén vill slutligen i det här sammanhanget understryka att all information till allmänheten från räddningsorganen måste utformas så att den inte i onödan skrämmer och skapar oro. Informationen skall ersätta rykten och andra överdrivna eller osanna besked och vidare skapa respekt för räddningstjänstens arbete. Detta kan underlätta vid många insatser när det fordras förstärkningar med resurser från olika håll. Även strävandena att få människor att handla rationellt underlättas av att informationen är allsidig och korrekt. Riktlinjerna för den informationsberedskap som organiseras för och krigsfara kan vägleda räddningsorgan och övriga berörda vid krig utformningen av informationsverksamheten. Dessa frågor har behandlats av

informationsberedskapsutredningen i promemorian (Ds Fö 1983:6) Infor-

mationsberedskap. En av länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON) utarbetad plan för länsstyrelsernas informationsberedskap och en handledning för det praktiska informationsarbetet på regional nivå i samband med omfattande utflöden av olja eller kemikalier till sjöss ger vägledning om de åtgärder som fordras inom detta område.

Samverkande i

11 organs deltagande

räddningstjänsten

11.1 Polisen

11.l.1 Synpunkter verksamheten från räddningsorganen

på

Polisens medverkan är viktig för räddningstjänstens insatser. Vid den kartläggning av erfarenheter från den kommunala räddningstjänstens verksamhet som kommittén har genomfört - resultaten redovisades i - konstaterar visserligen företrädare för räddningstjänprincipbetänkandet sten i en del kommuner utanför polisdistriktens centralorter att det ibland innan polisen anländer till en olycksplats. Det är ofta också svårt för dröjer polisen att delta med en tillräckligt omfattande personal i större övningar. Samarbetet mellan polisen och den kommunala räddningstjänsten fungerar emellertid i stort sett mycket bra, ansåg samtliga tillfrågade företrädare för den kommunala Samma bedömning har senare redoviräddningstjänsten. sats för kommittén av företrädare för de organ som svarar för olika former av statlig räddningstjänst. För distrikt för medverkan i varje har upprättats planer polisens räddningstjänsten, bl a i form av åtgärdskalendrar. Inom samtliga polisdistrikt finns dessutom utrustning som polisen kan använda vid räddningsinsatser. I många situationer har sjöpolisverksamheten och polisens helikopter- Utformningen av grupper goda resurser som är till nytta i räddningsarbetet. och omfattningen av insatserna under år polisens sjö- och flygorganisation 1982 har redovisats i avsnitt 4.2.

11.1.2 Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras

Kommittén konstaterar att polisen enligt sina egna och andra organs bedömningar löser sina uppgifter i den kommunala och statliga räddningssätt. Räddningsarbetet har samma karaktär som en tjänsten på ett effektivt stor del av den övriga polisiära verksamheten. Organisationen är genom sin höga beredskap väl förberedd för räddningsuppgifterna. De personella och materiella resurserna är i stor utsträckning rörliga. Det går alltid vid särskilt stora behov av polispersonal att förstärka fältorganisationen med polismän från andra distrikt. Befälet har i allmänhet goda erfarenheter av att leda operativa insatser. Emellertid försvåras samarbetet mellan polisen och räddningsorganen ibland av att dessa i sina radiokommunikationssystem använder skilda

398 Samverkande organs deltagande i räddningstjänsten

frekvensområden. Direkta kontakter mellan polisens och räddningstjänstens fasta eller rörliga enheter fordrar särskild radioutrustning eller sammankoppling via larmcentralerna i länen. Genom kommitténs arbete hari övrigt ingenting av betydelse framkommit som talar för att polisen skulle ha svårt att samarbeta med räddningsorganen. Kommittén vill understryka att polispersonalen så långt möjligt måste ges tillfälle att delta i de övningar som räddningstjänsten genomför. Polisens medverkan i utbildning och övningar har ett värde inte bara för den egna personalen utan också för andra organs deltagande. Framför allt för att övningarna skall bli så realistiska som möjligt är det angeläget att alla samverkande organ medverkar med resurser i rimlig utsträckning. Kommittén instämmer i uppfattningen att sjöpolisverksamheten och helikoptergrupperna gör god nytta vid räddningsinsatser. Samma sak gäller vid Sjuktransporter. Kommittén vill framhålla att planeringen av sjöpolisverksamhetens och helikoptergruppernas löpande polisiära arbete måste vara så flexibel att resurserna kan brukas i räddningstjänsten på ett smidigt sätt utan att räddningsinsatserna blir fördröjda. Kommittén har tidigare i rapporten Sjuktransporter med helikopter betonat att polisens helikoptrar måste kunna användas för Sjuktransporter i betydligt större utsträckning än hittills.

11.2 Civilförsvaret

11.2.1 Civilförsvarets medverkan i räddningstjänsten

Kommitténs kartläggning av den kommunala räddningstjänstens sätt att fungera visar att kommunerna anser det viktigt att räddningstjänsten i ökad utsträckning kan få använda Civilförsvarets materiel. Enligt kommitténs undersökning av förhållandena år 1980 lånade totalt 195 kommuner någon form av s k akutmateriel. Utrustningen förvarades i kommunernas egna förråd, som regel vid brandstationerna. Utlåningen varierade i innehåll och omfattning mellan de olika länen. Längst i samarbete mellan civilförsvaret och den kommunala räddningstjänsten hade Jönköpings, Gotlands, Hallands och Västernorrlands län kommit. Länsstyrelserna i dessa län hade enligt kommitténs undersökning låtit samtliga kommuner förfoga över statlig civilförsvarsmateriel i egna förråd. Till detta kommer flera län där högst några få kommuner saknade egen” civilförsvarsmateriel, nämligen Södermanlands, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Göteborgs

och Bohus, Örebro, Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens län.

I Stockholms, Malmöhus, Skaraborgs och Kopparbergs län var det vid tidpunkten för kommitténs undersökning fler kommuner som inte lånade någon akutmateriel än kommuner som hade sådan utrustning. Hälften av totalt 82 kommuner i hela landet som inte disponerade egen civilförsvarsutrustning fanns i dessa fyra län. Andra län med förhållandevis många

kommuner utan akutmateriel i egna förråd var Uppsala, Östergötlands, Älvsborgs, Värmlands och Norrbottens län.

Samarbetet med civilförsvaret innebar vidare att totalt 127 av de då 279 kommunerna hade egen nyckel till närmaste civilförsvarsförråd för att

samverkande deltagande i räddningstjänsten 399

organs

omgående kunna hämta s k förstärkningsmateriel. Utöver detta hade något mer än 20 % av kommunerna tillgång till förråd genom annan kommun.

i Kristianstads, Gotlands, Örebro, Södermanlands och

Länsstyrelserna

Östergötlands län hade gett alla eller nästan alla kommunerna direkt tillgång

till civilförsvarsförråden. I Uppsala och Jämtlands län hade tvärtom ingen av kommunerna denna möjlighet. Förhållandevis få kommuner med tillgång till förråden förekom vidare i Stockholms, Skaraborgs och Västerbottens län. Framför allt de till folkmängden små kommunerna i landet hade inte någon akutmateriel eller saknade egen nyckel till civilförsvarsförråd.

112.2 Remissinstansernas synpunkter

Remissinstanserna instämmer i allmänhet i kommitténs bedömning i att den kommunala räddningstjänsten i ökad utsträckprincipbetänkandet ning bör få utnyttja civilförsvarets resurser. Enligt de flesta kommunerna som har yttrat ett sådant ökat utnyttjande innebära en standardsig skulle höjning inom den kommunala räddningstjänsten. Flera av kommunerna som har yttrat sig anser att förberedelser bör ske så att det även finns en personell beredskap för insatser vid mycket omfattande olyckor. Till dessa hör Göteborgs och Simrishamns kommuner som menar att vapenfria tj änstepliktiga (vtp) i organisationen skulle kunna utgöra en förstärkning av de egna personella resurserna. Svenska kommunförbundet framhåller att integreringen av civilförsvar och räddningstjänst kommer att göra det lättare för kommunerna att utnyttja civilförsvarets resurser i fredsräddningstjänsten. Även de länsstyrelser som har yttrat sig över principbetänkandet ställer sig bakom en ökad användning av civilförsvarets resurser för räddningstjänsten i fred. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att materielen bör bli mer lättillgänglig och att den således skall kunna omsättas snabbare än som hittills har skett. Enligt länsstyrelsen i Uppsala län bör vissa civilförsvarsenheter kunna ha brandstation som inställelseplats i krig, vilket innebär att materielen kan placeras där. Länsstyrelsen i Västmanlands län menar att insatser i räddningstjänsten kan vara en bra övning för personalen och på det sättet en stimulerande uppgift. Vapenfria tjänstepliktiga skulle kunna ingå i organisationen för att förstärka räddningstjänstens egna resurser. Enligt civilförsvarsstyrelsen är delar av civilförsvarets utrustning värdefulla tillgångar för kommunerna. Detta beror i stor utsträckning på att samma krav har legat till grund för anskaffningarna både till den kommunala räddningstjänsten och till civilförsvaret. En mer fullständig samordning genom Standardisering av materielen, central anskaffning och upphandling och regelbundet utnyttjande av materielen i fredstid skulle kunna leda till rationaliseringsvinster och praktiska fördelar, anser civilförsvarsstyrelsen. Statens brandnämnd instämmer i kravet på ökad samordning men ifrågasätter om vinsterna blir så stora som räddningstjänstkommittén förväntar sig. Brandnämnden framhåller att en personell förstärkning är möjlig om brandförsvaret i kommunerna får möjligheter att i begränsad utsträckning använda vapenfria tjänstepliktiga. Genom en sådan utökning skulle skärgårdskommunerna kunna förstärkas under sommarsäsongen och fjällkommunerna vintertid, anser brandnämnden.

400 Samverkande 0rgans deltagande i räddningstjänsten

11.2.3 Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras

Ojämnheterna i länsstyrelsernas tillämpning av bestämmelserna för användning av civilförsvarets materiel i fredsräddningstjänsten uppmärksammades av 1978 års försvarskommitté som i sitt slutbetänkande att föreslog civilförsvarsstyrelsen skulle se över de gällande reglerna. Enligt räddningstjänstkommitténs uppfattning kommer bristerna i allmänhet att minska i den beslutade nya organisationen med en kommunanknuten civilförvarsverksamhet. En integrering av räddningstjänsten i fred med räddningstjänsten i krig kommer att göra det betydligt lättare för räddningsorganen att även i fredstid använda civilförsvarets resurser. En samordning kan ske också genom en gemensam anskaffning av materiel för freds- och krigsräddningstjänsten. Ett av huvudsyftena med kommunanknytningen är att få med civilförsvaret i vardagsarbetet i den kommunala verksamheten, inte minst i räddningstjänsten. Användningen i fredstid av civilförsvarets resurser blir på det sättet lika enkel som utnyttjandet av fredsräddningstjänstens egna resurser. Genom att integrera civilförsvarets materiel med fredsorganisationens utrustning kommer kommunerna att utan onödiga kostnader kunna organisera den överberedskap när det gäller materielen som fordras för mycket omfattande räddningsinsatser i samband med stora olyckor. Även statliga organ med räddningstjänstansvar bör kunna disponera civilförsvarsmateriel i den utsträckning som behövs för att de vid speciellt omfattande behov skall kunna fullgöra sina räddningsuppgifter. kommer inte att Samutnyttjandet leda till att civilförsvarsberedskapen blir eftersatt. Meranvändningen ökar omsättningen av materielen, vilket är en fördel också från totalförsvarets synpunkt. De remissinstanser som i sina yttranden över principbetänkandet har behandlat dessa frågor stöder kommitténs uppfattning. Som kommittén tidigare har framhållit avser strävandena att åstadkomma _ en gemensam användning av resurser inte bara de materiella resurser som redan nu ligger i civilförsvarsförråden och inom brandstationerna. Kommittén föreslår att framför allt de fortsatta investeringarna i materiel och sambandscentraler för civilförsvaret skall planeras så att i utrustningen mycket stor utsträckning kan användas även i fred. kommitténs Enligt uppfattning bör planeringen för anskaffning och förrådshållning av utrustningen ta sikte på att visa dels vilka resurser som kan användas av både fredsoch krigsräddningstjänsten, dels vilka kompletteringar som fordras för ett beredskaps- eller krigsläge. De för fredsräddningstjänsten och civilförsvaret gemensamt planerade resurserna bör ingå i den samlade organisationen och kunna användas utan begränsningar redan i fredsläget. Den materiel som är avsedd att komplettera vid beredskap eller som i krig placeras regel civilförsvarsförråd men skall vid speciella behov kunna även i utnyttjas fredstid. Redan i avvaktan på de organisatoriska förändringar i förrådshållningen som nu förbereds bör räddningstjänsten få ökade att möjligheter använda civilförsvarets utrustning. Kommittén räknar med att de ansvariga statliga och kommunala organen genom ett system för anskaffning och användning av gemensam räddningsutrustning skall kunna sänka kostnaderna för materielverksamheten. De statliga civilförsvarsorganen bör på det sättet få möjligheter att inom

j Samverkande organs deltagande i räddningstjänsten 401

nuvarande ekonomiska ramar ställa både akut- och förstärkningsmateriel till kommunernas förfogande. Kommittén anser att materielen skall kunna disponeras av kommunerna utan de krav på ekonomisk ersättning som för närvarande gäller. Den ersättning som enligt nuvarande regler skall erläggas för utrustning som skadas eller som används enbart vid övningar eller demonstrationer bör räknas av mot kommunernas vederlag för deras medverkan i den kommunanknutna civilförsvarsverksamheten. CESAMkommittén har till uppdrag att närmare utreda frågor om organisationen för materielanskaffning och förrådshållning. Kommittén anser vidare att civilförsvaret skall ñnna former för utbildning av civilförsvarspersonal som vid särskilda behov skall kunna medverka även i fredsräddningstjänsten. Frågan aktualiserades senast i samband med Tuveskredet. Civilförsvarets personal enligt nuvarande regler och organisation gäller det enbart civilförsvarets anställda personal- kommer att kunna göra stor nytta vid olyckor när många skadade behöver tas om hand eller vid omfattande röjningsarbeten. Om avstånden till olycksplatserna är stora bör försvarets Herkules-flygplan och en del av de tunga helikoptrarna kunna användas för transporter av denna personal. Den gemensamma utbildning av personal för räddningstjänsten och civilförsvaret som bör bli följden av att civilförsvarsverksamheten på lokal nivå knyts till kommunerna skapar förutsättningar även för denna typ av samordning. Kommittén föreslår en bestämmelse i den nya lagen om samhällets räddningstjänst som skall göra det möjligt att förordna om civilförsvarsplikt och på det sättet ta i anspråk civilförsvarets personal vid olyckor i fred som kräver mycket omfattande räddningsinsatser. Som har framgått av redogörelsen i kapitel 2 har ett betydande antal vapenfria tjänstepliktiga utbildats för uppgifter inom sjöräddningstjänsten, i luftfartsverkets brand- och räddningstjänst och inom räddningstjänsten vid de större kommunala flygplatserna. Erfarenheterna av dessa vapenfria tjänstepliktigas medverkan i räddningstjänsten är mycket goda. Möjligheterna för ett ökat antal vapenfria tjänstepliktiga att svara för räddningsuppgifter i krig och fred övervägs för närvarande inom civilförsvarsstyrelsen. Regeringen har i anvisningar för den första fasen av perspektivplaneringen av det civila totalförsvaret för perioden efter budgetåret 1986/87 gett verket i uppdrag att studera möjligheten att i större utsträckning än hittills använda vapenfria tjänstepliktiga inom civilförsvaret och räddningstjänsten. Som statens brandnämnd framhåller i sitt yttrande över principbetänkandet kan det efter en tids grundutbildning vara lämpligt att placera vapenfria tjänstepliktiga på orter där det säsongvis eller i annan form fordras en tillfällig förstärkning av den kommunala räddningstjänstens beredskap. Det kan gälla områden där befolkningen ökar drastiskt under sommaren, t. ex. 0st- och västkustens skärgårdsområden eller Öland och Gotland. Under vintern och våren bör den kommunala räddningstjänsten i fjällområdena kunna få liknande förstärkningar. Verkskyddens roll i fredsräddningstjänsten behandlas i avsnitt 11.6.

402 Samverkande 0rgans deltagande i räddningstjänsten

11.3 Det militära försvaret

11.3.1 Synpunkter på militära förbands medverkan i civil

räddningstjänst

Militära Organs synpunkter

Överbefälhavaren begärde i april 1979 att försvarsgrenscheferna och militärbefälhavarna skulle redovisa sina synpunkter på militära organs medverkan i civil räddningstjänst. Överbefälhavarens begäran föranleddes av att omfattande militära resurser nyligen hade tagits i anspråk i samband med snöovädren i södra Sverige och vid oljebekämpningen i Stockholms skärgård. Tidigare hade militära förband deltagit i räddningsarbetet i samband med Tuve-katastrofen. Betydande insatser hade också gjorts vid skogsbrandsläckning, framgick det av överbefälhavarens skrivelse. Överbefälhavaren önskade framför allt att få del av erfarenheter i fråga om insatsernas storlek, ansvarsfrågorna och konsekvenserna för beredskap och utbildning. Enligt försvarsgrenschefernas svar till överbefälhavaren är effekterna av de militära förbandens medverkan i civil räddningstjänst nästan överlag positiva. Under förutsättning att tiden för en insats inte blir alltför lång har räddningsåtgärderna i regel en god inverkan på den militära beredskapen. Militär medverkan i räddningstjänsten kan få ett inte obetydligt övningsutbyte genom realismen i verksamheten, framhåller chefen för marinen. Realismen bidrar till att öka personalens intresse för utbildningen. Även chefen för flygvapnet, som främst redogör för erfarenheterna av de tunga helikoptrarnas insatser, uttalar sig positivt om effekterna av de militära räddningstjänstinsatserna. Arbetet ger besättningarna en god träning. Personalen ställs ofta inför mycket svåra bedömningar när det gäller flygsäkerheten, uppger chefen för flygvapnet. Militärbefälhavarna i östra och västra militärområdena och i nedre Norrlands militärområde anser inte att räddningsinsatserna har varit något hinder för beredskap eller utbildning. Från nedre Norrlands militärområde framhålls att verksamheten har haft positiva effekter på utbildningen. Både fast anställda och värnpliktiga har varit motiverade för räddningsuppgifterna. Personalen har bedömt insatserna som meningsfulla och viktiga, fortsätter militärbefälhavaren i nedre Norrlands militärområde. Enligt militärbefälhavaren i södra militärområdet var det i de uppkomna situationerna efter insatserna i samband med snöovädren vintern 1978/79 nödvändigt att eftersätta kraven på militär beredskap. Ändå gjordes mycket för att det skulle bli möjligt att med nya enheter ersätta de beredskapsstyrkor som deltog i räddningstjänsten. Lokalradion användes för att återkalla permitterade värnpliktiga. Inom södra militärområdet är erfarenheten emellertid att de civila räddningsorganen ofta har alltför liten förståelse för de militära beredskapskraven. Som exempel pekar militärbefälhavaren på att beredskapen vid vissa militära förband höjdes under februari-ovädret till följd av Kina-Vietnam-konflikten. Vid den tidpunkten utförde flygvapnets stora snöslungor civila insatser. Flygbaserna var således inte snöröjda. När snöslungorna beordrades tillbaka med anledning av den skärpta beredska-

Samverkande organs deltagande i räddningstjänsten 403

pen uppstod irritation hos de civila organen, framhåller militärbefälhavaren i södra militärområdet. De i avsnittet redovisade positiva effekterna av militär medverkan i civil

räddningstjänst gäller endast relativt kortvariga insatser. Åtgärder som drar

ut på tiden kan orsaka förseningari utbildning och förbandsproduktion som det är svårt att ta igen , uttalar chefen för marinen. Om övertidsuttaget blir för stort kan omfattande insatser under lång tid framåt återverka på den planlagda verksamheten. Det senare gäller särskilt helikopterförbanden. Utbildningen och i vissa fall också beredskapen drabbas ibland av den övertidstjänstgöring som har skett under en tidigare period, uppger chefen för marinen.

Synpunkter har vidare lämnats på frågan om formerna för begäran av

militära insatser. I situationer när människor är i uppenbar fara eller när stora värden hotar att omedelbart förstöras genom t ex brand eller naturkatastrof tvekar ingen om när och hur militär hjälp skall begäras. I ett läge som vid 01jepåslaget i Stockholms skärgård våren 1979 kan det emellertid vara oklart om vad som bör ske, framhåller chefen för marinen. Efter hand som behovet av oljebekämpning ökade blev fler och fler civila myndigheter med begränsade ansvarsområden berörda. Det kom att gälla kustbevakningen, ett antal kommuner och två länsstyrelser. Kravet på en gemensam bedömning av läget var påtaglig, fortsätter chefen för marinen. Framställningar om militär medverkan från olika civila myndigheter gjordes vid skilda tidpunkter och till olika militära organ. I inledningen av skadebekämpningen . tvingades de militära organen att samverka med flera civila myndigheter. De militära organen fick i det sammanhanget själva prioritera sina insatser. Sådana förhållanden kan försvåra och försena de militära förbandens medverkan i räddningstjänsten, anser chefen för marinen. Även militärbefälhavaren i södra militärområdet behandlar i sin skrivelse lednings- och ansvarsförhållandena. Den civila myndigheten bedömer om den militära insatsen är nödvändig. Det militära organet har ingen befogenhet att ifrågasätta denna bedömning. Däremot kan det vara en gemensam angelägenhet för militära och civila organ, framhåller militärbefälhavaren, att ta ställning till vilka insatser som fordras, under vilken tid de militära organen skall medverka och i vilken omfattning. Efter enstaka begränsade olyckshändelser kan detta möjligen ske. Vid så omfattande och svâröverskådliga situationer som de stora snöovädren har varken militärbefälhavaren eller försvarsområdeschefen särskilt stora möjligheter att biträda med bedömningar av biståndets totala omfattning. Erfarenheten från snöovädren visar emellertid att det är viktigt för militära organ att kunna påverka de militära insatsernas storlek, uppger militärbefälhavaren i södra militärområdet. Det var vid några tillfällen svårt att dra tillbaka insatta militära enheter, trots att den akuta nödsituationen enligt det militära organets mening hade awärjts och civila enheter kunde överta de militära organens arbetsuppgifter. Militärbefälhavaren bedömer att civila organ av ekonomiska skäl gärna begär militär medverkan också när civila resurser finns tillgängliga inom länet eller i angränsande län. En anledning är enligt militärbefälhavaren att de militära organens bistånd med nuvarande ersättningsregler är en förhållandevis billig resurs för den civila räddningstjänsten.

404 samverkande organs deltagande i räddningstjänsten

En annan fråga som aktualiseras i skrivelsen från södra militärområdet är om de militära förbanden också skall kunna beordras att hålla beredskap för civil räddningstjänst med hänsyn till tex väntade försämringar i vädret. Enligt bestämmelserna skall militära resurser delta om detta är nödvändigtbl a för att överhängande fara för människoliv skall kunna avvärjas. En akut nödsituation föreligger knappast om en civil myndighet begär att resurser skall stå i beredskap. En avvägning måste här ske mellan de civila och militära krav som skall tillgodoses, framhåller militärbefälhavaren i södra militärområdet. De militära överblickar inte de totala resurserna organen för räddningsinsatser och vet inte vilka behoven är, uppger militärbefälhavaren i södra militärområdet i avsnittet om ledning av militära insatser. Problem kan uppståi situationer som vid snöovädren när flera län berörs samtidigt och det följaktligen blir nödvändigt att prioritera mellan länen. Det finns inget organ som naturligt kan göra avvägningar mellan behoven i olika län. Civilbefälhavaren har inte de befogenheter som fordras för insatser under fredstid. Att regeringen skulle göra sådana prioriteringar förefaller orimligt, menar militärbefälhavaren i södra militärområdet. Även chefen för flygvapnet bedömer det som en brist att det saknas ett jourorgan för planering av omfattande räddningsinsatser med resurser från flera försvarsgrenar och flera militärområden samtidigt. Bestämmelserna som reglerar militära ørgans medverkan i civil räddningstjänst är enligt samtliga redovisade svar ändamålsenliga men oöverskådliga och svårtillgängliga. Chefen för armén konstaterar att vissa tveksamheter har funnits vid tolkningen. Chefen för flygvapnet framhåller att en översyn av gällande bestämmelser för räddningstjänst är nödvändig. De nuvarande bestämmelserna och tillämpningsföreskrifterna har inte i första hand utarbetats med tanke på katastrofsituationer av typ Snöoväder, uttalar militärbefälhavaren i södra militärområdet. Däremot svarar de mot den militära medverkan som fordras vid t ex sjöräddning, mindre skogsbränder och eftersökning av försvunna personer. Militärbefälhavaren i östra militärområdet anser att gällande bestämmelseri allt väsentligt är tillfredsställande. Mot bakgrund av erfarenheterna efter vid ost- och oljebekämpningen västkusten och undsättningsåtgärderna i samband med snöovädren bör de emellertid ses över. Försvarsgrenscheferna och militärbefälhavarna har i sina svar till överbefälhavaren föreslagit mer detaljerade åtgärder i syfte att förbättra formerna för de militära förbandens medverkan i civil räddningstjänst. Enligt förslagen som här redovisas i sammanfattning, är det lämpligt att D Kompletterande om samordnad samverkan anvisningar övervägs ledning, av informationstjänst, kostnadsreglering och katastrofberedskap; D Överbefälhavarens till anvisningar 9 § arbetstidslagen (1982:673) ses över; D bestämmelser Kompletterande utfärdas för reglering av ersättningar till militära organ; D En sammanställning över aktuella tillämpningsföreskrifter för räddningsv tjänsten ges ut årligen; D En särskild kostnadsbärare inrättas

fast för redovisning av medverkan i

civil räddningstjänst;

Samverkande organs deltagande i räddningstjänsten 405

EI Militära chefer får ett ökat ansvar för planering av insatser i civil

räddningstjänst och för beredskap som kan fordras i vissa situationer; D Materiel för oljebekämpning anskaffas; D Ett samordnande stabsorgan med representanter för deltagande civila och militära myndigheter inrättas vid olyckor som fordrar insatser från flera håll samtidigt; E! Ett för myndigheterna gemensamt pressorgan skapas också i denna situation; EI En kommandocentral inrättas inom försvarsstaben med möjligheter att vid behov samordna användningen av militära resurser inom större områden (den uppgiften ligger för närvarande delvis på RCC/Cefyl); El Lednings- och ansvarsförhållandena på militär sida renodlas: - bör fördela resurser i stort till försvarsområdes- Militärbefälhavaren cheferna och pröva om övriga beredskapskrav kan åsidosättas; - föreslås leda och samordna insatserna in- Försvarsområdeschefen om försvarsområdet (samverkar med länsstyrelsen); -

Övriga förbandschefer bör medverka i räddningstjänsten enligt för-

svarsområdeschefens order (den senare delegerat beslutanderätt till förbandschef, som samverkar direkt med kommunal myndighet); - Militära resurser från förband utanför det egna militärområdet underställs militärbefälhavaren.

Civila organs synpunkter

Företrädare för länsstyrelsen i Malmöhus län har i överläggningar med kommittén om sina erfarenheter av räddningstjänsten framhållit att militära förband vid en del insatser gör mycket god nytta. Problem kan emellertid förekomma i samarbetet med regionala militära organ. Länsstyrelsens företrädare upplever att prövningen av framställningar om militärt bistånd hos dessa organ ibland är alltför formaliserad och omständlig. Erfarenheten visar att samarbetet skulle kunna gå smidigare. Handläggningen kompliceras framför allt av att regionala militära myndigheter ibland inte godtar länsstyrelsens bedömning att den begärda militära resursen behövs utan själv också skall pröva om det verkligen föreligger ett behov. Den handläggningen riskerar att i vissa lägen fördröja räddningsarbetet, anser länsstyrelsens företrädare. Efter sin utvärdering av erfarenheterna efter jordskredet i Tuve år 1978 uttalade Göteborgs brandförsvar att militär personal bör handledas i sitt räddningstjänstarbete av personal från den kommunala räddningstjänsten. Om detta inte är praktiskt möjligt, bör militära grupper arbeta i räddningstjänsten under ledning av eget gruppbefäl. Polismästaren i Göteborg framhöll i sin redovisning av erfarenheter efter skredet att det är värdefullt att kunna anlita militär personal vid en händelse som den i Tuve. Den personal som ställdes till förfogande utförde ett mycket förtjänstfullt arbete. Polisen begärde emellertid och fick ett så stort tillskott av militär personal att det tidvis under de drygt fyra dygnens bevakningstjänst uppstod vissa sysselsättnings- och informationsproblem. Polisen uppger att den vid sin framställning om militär personal inte räknade med att personalens insatser skulle ha en så god effekt som blev fallet.

406 Samverkande 0rgans deltagande i räddningstjänsten

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län konstaterade att militär personal från flera förband snabbt kom till olycksplatsen i Tuve. Denna personal gjorde värdefulla insatser i räddningsarbetet. En erfarenhet är emellertid att de deltagande militära styrkorna bör ha ett eget ledningsorgan som organiserar deras insatser. Enligt länsstyrelsens plan för räddningsingripanden av den omfattning som förekom i samband med Tuve-skredet ingick ett militärt befäl i räddningsledningen med uppgift att svara för sambandet mellan ledningen och den militära personalen. Vid bekämpningen efter det stora oljepåslaget i Stockholms skärgård våren 1979 hade både civila och militära organ allmänt sett goda erfarenheter av de militära förbandens insatser. I den sammanställning av fakta och bedömningar som länsstyrelsen utarbetade efter bekämpnings- och saneringsarbetet uttalade Värmdö kommun att de militära helikoptrarna var en bra resurs för transporter till utskärgården. Enligt kommunen hade oljebekämpningsorganen också stor nytta av den hamnpontonbrygga som ingen jörstrupperna byggde i Stavsnäs. Norrtälje kommun pekade särskilt på nyttan av att de militära förbanden ställde förläggningsbyggnader i skärgården till kommunens förfogande. Flera kommuner betonade värdet av att hemvärnet kunde medverka - det skedde bl a i sambandstjänsten och vid trafikdirigeringen. Utan att gå in på detaljer uttalade sig även kustbevakningen positivt om de militära insatserna i oljebekämpningen. En del kritiska synpunkter mot de militära insatserna i samband med oljebekämpningen i Stockholms skärgård framfördes emellertid också. Haninge kommun ansåg att de militära förbanden brast i rapporteringen till brandförsvaret. Värmdö kommun tyckte att de militära insatserna drogs tillbaka för tidigt. Från Nynäshamns kommun uttalades att militär personal bör användas endast för transporter och service åt saneringspersonal, inte för spaning eller sanering. Länsstyrelsen i Stockholms län ansåg att de transportresurser som de

militära förbanden ställde till förfogande hade en avgörande betydelse för att

oljebekämpningen över huvud taget skulle kunna genomföras. Organisationen för de militära insatserna växte fram genom upprepade överläggningar mellan länsstyrelsen och militärbefälhavaren. Företrädare för Stockholms

kustartilleriförsvar deltog i dessa överläggningar. Sambandsfrågorna var

emellertid ett problem beroende på den heterogena radio- och telefonutrustningen. För effektivitetens skull är det viktigt att sambandet mellan de deltagande organen fungerar väl, framhöll länsstyrelsen. Enligt länsstyrelsens samlade bedömning har militära förstärkningsresurser stora fördelar framför andra resurser. Militära förband deltar alltid med färdiga arbetslag och med vana arbetsledare. Förbanden har sin egen organisation för logi och förplägnad. Insatserna kan i allmänhet ske med kort varsel. En nackdel med de militära förbandens samverkan är emellertid att personalen inte har någon utbildning i räddningsarbete. Effektiviteten beror

på när under utbildningstiden som medverkan begärs, uppgav länsstyrelsen i

sin utvärdering.

11.3.2 Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras

Militär medverkan i civil räddningstjänst - inte minst gäller det hemvärnetkan vara av stor betydelse för räddningsinsatserna och det är angeläget att

i

Samverkande organs deltagande i räddningstjänsten 407

den kan vidareutvecklas. Militära räddningsinsatser ger i många fall också ett bra övningsutbyte. Samtidigt illustrerar de i föregående avsnitt mycket redovisade att det system som skall möjliggöra ett samarbete Synpunkterna mellan militära och civila organ vid räddningsinsatserna har flera brister. En av orsakerna till detta kan vara att militär medverkan av åtminstone landbaserade militära förband förekommer förhållandevis sällan. Till bilden hör att det hittills framför allt har varit de stora olyckorna som har ansetts fordra förstärkningar med militär personal och materiel. Dessa olyckor har under de år som den i avsnitt 4.4 redovisade statistiken avser varit relativt få. Kommittén anser att militära resurser bör användas för att förstärka den civila räddningstjänsten inte bara vid mycket stora olyckor utan också vid

olyckor med mindre omfattande verkningar. Det senare skall enligt

kommitténs mening kunna ske inte bara när det är fråga om att rädda människoliv utan också för att begränsa skador på egendom eller i miljön. Särskilt inför militär medverkan i räddningsinsatser vid olyckor med mindre omfattande verkningar är det rimligt att det i de enskilda fallen sker en noggrann avvägning mellan fördelarna från civil synpunkt med en militär insats och de eventuella nackdelarna från militär synpunkt med sådana åtgärder. I de följande avsnitten diskuterar kommittén ett antal åtgärder som skulle kunna genomföras i syfte att underlätta militär medverkan i civil räddningstjänst. Kommittén vill framhålla att slutsatser och förslag avser militär medverkan i civil räddningstjänst i fredstid. De åtgärder som fordras vid beredskaps- eller krigstillstånd är det närmast en uppgift för överbefälhavaren och civilförsvarsstyrelsen att överväga.

Bestämmelser

Kommittén behandlar först frågan om de bestämmelser som skall reglera användningen av försvarsmaktens resurser. Försvarsgrenschefernas och militärbefälhavarnas tidigare redovisade synpunkter tyder på att de nu gällande författningarna om militär medverkan i civil räddningstjänst är svåröverskådliga och i vissa fall svårtolkade. Som har framgått av redogörelsen i avsnitt 4.4 förekommer det många olika typer av bestämmelser. Några gäller alla former av räddningstjänst och samtliga försvarsgrenar. Andra bestämmelser avser särskilda områden inom räddningstjänsten eller också gäller de bara regionalt, tex inom ett militär- eller försvarsområde. Kommittén anser att enkla, enhetliga och överskådliga bestämmelser i många fall är en förutsättning för att den verksamhet som regleras skall kunna bedrivas på ett effektivt och rationellt sätt. Sådana bestämmelser gör det lättare att effektivt planlägga och genomföra åtgärderna. Enkla och överskådliga bestämmelser som reglerar militär medverkan i räddningstjänsten har betydelse också för samarbetet, eftersom personalen även inom de civila organen behöver känna till de regler som gäller för de militära förbandens medverkan. Det relativt stora antalet bestämmelser som militära myndigheter själva har utfärdat för militär medverkan i civil räddningstjänst - föreskrifter, tjänstemeddelanden, anvisningar och liknande - har tillkommit efter hand som behovet av utökade tillämpningsbestämmelser har aktualiserats. De

408 samverkande organs deltagande i räddningstjänsten

militära myndigheterna har successivt byggt på systemet. Nya bestämmelser har som regel tillkommit genom en vidareutveckling av tidigare gällande regler. Resultatet har blivit ett komplex av bestämmelser med skilda syften och av olika karaktär. Det är inte räddningstjänstkommitténs att uppgift granska hela detta regelsystem. Kommittén föreslår att regeringen uppdrar åt överbefälhavaren att se över de tillämpningsföreskrifter som reglerar militära organs medverkan i räddningstjänsten så att bestämmelserna blir enkla och överskådliga. Arbetet bör ske i samråd med det nya statliga räddningstjänstverket, övriga berörda statliga myndigheter och företrädare för kommunerna. Kommitténs översyn av författningar som gäller räddningstjänsten omfattar däremot den av regeringen utfärdade kungörelsen (1969:85) om militär räddningstjänst m m. En bestämmelse i förslaget till lag om samhällets räddningstjänst om att statliga och kommunala myndigheter skall medverka med sina resurser om inte förhållandena oundgängligen hindrar det gäller inte minst försvaret. Kommittén redovisar i övrigt ett förslag till förordning om försvarsmaktens medverkan i räddningstjänst och annan liknande verksamhet. Kommittén föreslår att kungörelsen om militär räddningstjänst och föreskrifterna om räddningstjänst i förordningen (1983:479) om militär medverkan i civil verksamhet upphävs. Enligt kommitténs mening är det särskilt angeläget att besluten om militär medverkan kan fattas i enkla och okomplicerade former. Avgörandena om en sådan medverkan måste kunna ske på en lämplig nivå med hänsyn till kravet på snabbhet i insatserna och omfattningen av den militära medverkan som begärs. I praktiken förefaller detta redan ha skett på många håll. Den flexibilitet som fordras i fråga om besluten om medverkan bör kunna åstadkommas genom förändringar både i de grundläggande författningarna och i de militära myndigheternas tillämpningsbestämmelser. Det är vidare angeläget med en precisering av de allmänna förutsättningar som skall vara uppfyllda för att militär medverkan skall få lämnas. Enligt kommitténs mening bör ett civilt organ kunna begära att ett militärt förband beslutar om höjd beredskap inför en situation som längre fram kan utvecklas till en svârbemästrad olyckshändelse. En sådan beredskap kan sägas svara mot den skyldighet för den kommunala och statliga räddningstjänsten att ingripa redan i en hotsituation som kommittén har föreslagit i kapitel 6. Skyldigheten att vid behov höja beredskapen undanröjer den tveksamhet som enligt de tidigare redovisade synpunkterna kan förekomma. Möjligheten till en höjd beredskap hos militära förband finns för övrigt redan i fjällräddningstjänsten. Den nu grundläggande förutsättningen för militär medverkan, att den inte får hindras av särskilda militära förhållanden, uppges inte hittills ha försvårat eller omintetgjort militära insatser som har varit nödvändiga. Den kritik som har framförts kommer från militära organ. Enligt militärbefälhavaren i södra militärområdet visade civila organ inte tillräcklig hänsyn till militära krav när de i samband med snöovädren 1978/79 begärde insatser av militära förband. Konkreta exempel på situationer när militär medverkan ofta inte är möjlig kan ge både militära myndigheter och civila räddningsorgan vägledning för avgöranden i räddningsarbetet. Enligt kommitténs mening bör hindren för militära insatser konkretiseras i anslutning till tillämpningsbestämmelserna.

Samverkande organs deltagande i räddningstjänsten 409

Som har framgått av redogörelsen i avsnitt 4.4 måste militära organ tillgodose kraven på utbildning av personalen och på militär beredskap. En långvarig räddningsinsats kan orsaka en lucka i utbildningen för berörd personal som det kan vara svårt att fylla. Den personal som deltar i räddningsarbetet skall vidare ha den utbildning som fordras för att kunna medverka på ett effektivt sätt. Kommittén föreslår att överbefälhavaren får i uppdrag att utarbeta en närmare beskrivning med exempel på situationer som kan förhindra att militära förband deltar i cilvil räddningstjänst. Arbetet bör ske i samråd med det centrala räddningstjänstverket och Svenska kommunförbundet.

Personella resurser

Försvarsmakten har omfattande personella resurser för militär medverkan i civil räddningstjänst. Frågan om de personella militära resurserna har två aspekter. Det handlar om (1) Hur stor styrka som militära förband kan bidra med; och (2) Vilket kunnande den militära personalen har. När det först gäller styrkornas storlek skall framhållas att de flesta militära förband under tjänstgöringstid i allmänhet kan delta med ett mycket stort antal befäl och värnpliktiga. Under icke tjänstgöringstid - framför allt lördagar och söndagar - är möjligheterna att snabbt mobilisera stora styrkor av värnpliktiga däremot begränsade. Vid sådana tillfällen kan det vara betydligt lättare att samla de lokala hemvärnsförbanden. Om den militära förstärkningen skall ske i ett senare skede av räddningsinsatsen går det däremot ofta att nå relativt många befäl och värnpliktiga. En förutsättning är emellertid att förbandet som det är lämpligt att anlita har tillräckliga styrkor inne för utbildning eller att förbandet inte bedriver omfattande övningar långt från garnisonsorten. Under kortare tider på åretsom regel ett antal veckor åt gången - kan det lokalt på grund av sådana förhållanden uppstå luckor i den militära beredskapen. Som framgått av redovisningen i avsnitt 4.4 finns det inom varje fredsförband en beredskapstropp på normalt ett befäl och 20 värnpliktiga. Beredskapstroppen tjänstgör dygnet runt under hela året och kan i många fall vara tillräcklig för förstärkning av de civila resurserna. Särskilt stor nytta av de militära förbanden har räddningsorganen emellertid i situationer när det fordras mycket stora personella insatser, t ex vid en skogsbrand eller vid omhändertagande av många skadade i terrängen. Som tidigare har framgått har ett av förbanden som är baserat i anslutning till fjällområdet organiserat en särskild enhet, ett s k detachement, som inom fjällräddningen skall kunna förstärka de normalt tillgängliga resurserna. Under tjänstetid är flertalet inom detta detachement - omfattar sammanlagt det ett 80-tal fjällvana befäl och värnpliktiga -i allmänhet lätt tillgängliga. Om det i ett tidigt skede av en fjällräddningsoperation bedöms angeläget att höja detachementets beredskap, räknar de ansvariga fjällräddningsorganen med att den militära personalen skall kunna rycka ut inom en timme efter larm. Enligt kommitténs mening bör det vara möjligt att organisera särskilda enheter - eller sätt förbereda olika förband för medverkan i på annat räddningstjänst- också för andra räddningsinsatser än fjällräddning. Genom

410 Samverkande 0rgans deltagande i räddningstjänsten

en utvidgad organisation med enheter som till en del är förberedda för insatser också i andra delar av landet än fjällområdet skulle det bli möjligt att förbättra beredskapen mot de olyckor som det finns speciella risker för inom de olika förbandens områden. Det skulle kunna gälla vid t ex utflöden av olja eller andra skadliga ämnen, skogsbränder, och svåra översvämningar snöoväder. Flera typer av militära förband har goda möjligheter att tillgodose behovet av en särskild styrka för sambandstjänsten vid en

räddningsinsats. Övningarna på regional nivå inom ramen för det i avsnitt 4.4

redovisade samarbetet mellan kustbevakningen och marinen kan sägas vara ett led i sådana utökade förberedelser för en militär medverkan i räddningstjänsten. I en larmplan skulle förberedelser kunna ske för alarmering av den personal i ett detachement som under icke tjänstetid uppehåller sig utanför förbandets område. Genom Sveriges Radio skulle meddelande om inställelse för berörd personal kunna sändas över rundradion. Telefon - och när det har bedömts angeläget med en höjd beredskap även personsökare - skulle kunna användas för alarmering av de befäl som ingår i detachementen. Kommittén vill framhålla att hemvärnsförbanden redan har larmlistor och andra rutiner som behövs för att förbanden snabbt skall kunna mobiliseras. Ett i viss mån utvidgat system med särskilda styrkor som har förberetts för räddningsinsatser har betydelse också från den andra redovisade aspekten, nämligen kravet på kunnande hos den militära personal som deltar i en civil räddningsinsats. Om de militära förbanden får en fastare anknytning till räddningsorganisationen, är det sannolikt att personal och utrustning kommer att kunna användas i större utsträckning än som hittills har skett. _Det ger erfarenheter som åtminstone för de anställda befälen - dessa svarar av naturliga skäl för kontinuiteten i verksamheten - kommer att höja effektiviteten i insatserna. En annan fördel är att det för ledning av dessa speciella enheter blir möjligt att välja och förbereda personal med särskilt intresse och kunnande för räddningsuppgifterna. Kommittén vill i det här sammanhanget framhålla att militära ledningsorgan måste ha möjligheter att för räddningsinsatserna själva välja styrkor från de förband som det från olika synpunkter är lämpligast att anlita. En fördel vid insatser med militära resurser är just förmågan att kunna disponera styrkor från ett relativt stort antal enheter. Vid omfattande och varaktiga insatser inom ett militärt förbands område kan personal och materiel som regel bytas ut mot resurser från andra förband. Eventuellt kan också uppgifter i den militära beredskapen för en tid övergå till militära förband i andra områden. Exempel på detta finns från insatserna i samband med snöovädren i södra Sverige vintern 1978/79. Den militära flygspaningsberedskapen i södra Sverige övertogs under den aktuella tiden av flygförband i mellersta Sverige. Från västra militärområdet bandfordon transporterades till Skåne i syfte att kompensera för de brister från beredskapssynpunkt som uppstod i södra militärområdet. Kommittén föreslår att överbefälhavaren får i uppdrag att kartlägga behovet av militära

räddningsdetachement och att överväga lämpliga

åtgärder med anledning av kartläggningen. Arbetet bör ske i samråd med det centrala räddningstjänstverket, Svenska kommunförbundet och räddningstjänstens fackliga organisationer.

Samverkande organs deltagande i räddningstjänsten 411

Materiella resurser

En stor del av den militära utrustningen är mycket användbar vid insatser i civil räddningstjänst. I en del fall gäller det förstärkningsmateriel som många räddningsorgan redan har tillgång till, t ex terrängbilar, kranfordon för tunga sambandsutrustning, tält, belysningsmateriel och handverktyg av olika lyft, slag. I andra fall handlar det om materiel som i stort sett bara försvarsmakten förfogar över. Exempel på det senare är bandfordon, brobyggnadsmateriel och tunga helikoptrar. Flygvapnets Herkules-flygplan är en speciell resurs som kan sättas in om det som förstärkning är angeläget att flytta civila eller militära räddningsstyrkor och lämplig materiel till en mer avlägsen olycksplats. Slutligen skall framhållas att militära förläggningsbyggnader och tält ibland kan användas när det i ett utdraget räddningsarbete fordras övernattningsmöjligheter för civila och militära styrkor. Enligt kommitténs mening bör det klargöras om de deltagande förbanden eller detachementen behöver komplettera sin utrustning för att kunna utföra ett effektivt räddningsarbete. Den utrustning som evenuellt saknas kan finnas tillgänglig i mobiliseringsförråd eller hos andra militära förband. En annan fråga är om civila räddningsorgan har möjligheter att låna militär utrustning avsedd att användas av de civila organens egen personal. Det skulle kunna vara materiel som tillfälligt disponeras vid en räddningsinsats, tex sambandsutrustning eller terrängfordon av något slag. En sådan temporär utlåning möter oftast inga hinder med hänsyn till den militära utbildningen eller beredskapen. Det förekommer på flera håll i landet att räddningstjänsten vid behov får disponera militära bandvagnar. av förutsättningarna för en permanent utlåning av militär Bedömningen materiel till civila är mer komplicerad. Om det gäller materiel som organ skall användas för utbildning, är det naturligt att förbanden inte fortlöpande kan avvara den. I fråga om militär utrustning som är avsedd att brukas först vid mobilisering varierar förutsättningarna för utlåningen från fall till fall beroende på vilket slag av utrustning det gäller, hur omfattande den är och var den skall baseras i den civila verksamheten. Den utlånade materielen måste vara lätt gripbar för det militära förbandet i en mobiliseringssituation. För det civila räddningstjänstorganet är det självfallet en nackdel att utrustningen just vid ett beredskaps- eller krigstillstånd kommer att försvinna ur den egna organisationen. av de båda frågorna om tillfällig komplettering av militära VEn bedömning förbands räddningstjänstutrustning och långtidsutlåning av militär materiel till civila kräver också överväganden med utgångspunkt i lokala organ förhållanden. För mer grundliga bedömningar är det nödvändigt att först avgöra vilka behov de civila räddningsorganen har och var de militära förbandens resurser finns. Kommittén föreslår att överbefälhavaren får i att i samråd med det centrala räddningstjänstverket och Svenska uppdrag kommunförbundet genomföra en kartläggning av förhållandena och att med ledning av kartläggningens resultat närmare överväga dessa frågor.

412 Samverkande organs i

deltagande räddningstjänsten

Gemensam planläggning, och militära utbildning Övning för

och civila organ

En brist i svensk räddningstjänst är att verksamheten i många avseenden är alltför sektoriserad. Flera typer av organ insatser, utbildar och planlägger övar var för sig. Vid samarbete i en svårbemästrad situation inom t ex ett till ytan omfattande olycks- eller skademråde saknas ofta de erfarenheter av gemensamma insatser som är viktiga vid dessa tillfällen. Som har framgått av den tidigare redogörelsen gäller de redovisade bristerna inte minst samverkan mellan militära och civila myndigheter räddningsorgan. En grundläggande förutsättning för att det skall vara möjligt att effektivt samordna insatserna på en olycksplats är att de deltagande har kunnat organen planlägga verksamheten tillsammans och att de åtminstone på stabsnivå gemensamt har utbildat och övat sina styrkor. Personalen vet på det sättet i förväg ungefär vilka uppgifter som den kommer att få lösa. Vidare har de som är ansvariga för ledningen på olika nivåer genom dessa åtgärder lärt känna varandra. Sådana förberedelser gemensamma främjar den enhetliga syn i olika om som frågor räddningstjänstens genomförande är väsentlig för resultatet av räddningsarbetet. Kommittén vill understryka att frågan om en gemensam syn på räddningstjänstens uppgifter och gemensamma utbildnings- och övningsåtgärder både för den militära verksamhetens del och för övriga organ i räddningstjänsten har mycket stor betydelse om den operativa samordningen skall fungera. Enligt kommitténs mening är strävandena att förbättra för förutsättningarna samverkan en generell fråga för Den berör inte bara räddningstjänsten. förhållandet mellan militära myndigheter och de organ som ansvarar för olika former av räddningstjänst utan även relationerna mellan räddningsorganen och andra som deltar i den samlade De förbätträddningstjänsten. ringar i planering och samordning som kommittén allmänt sett anser nödvändiga bör avse även militära förband. Frågor om och planering samordning har behandlats i kapitel 7.

Samordnad ledning av räddningsinsatser

Kommittén vill slutligen i avsnittet om militär medverkan i civil räddningstjänst ta upp frågan om den operativa ledningen av räddningsverksamheten. För räddningsarbete som är av den storleken att det fordrar insatser av flera organ behövs en gemensam ledning. Erfarenheten talar för att det för närvarande knappast i någon situation som fordrar till räddningsinsatser lands är oklart vilket organ som skall leda insatsarbetet. Det finns inga risker för att det heller i fortsättningen skall uppstå några tvister om kompetensen mellan civila och militära organ. Att den militära som hittills står personalen under direkt befäl av egen ledningspersonal vid räddningsinsatserna - stöd för detta finns i brandlagens förarbeten utgör inget hinder för att den kommunala räddningspersonalen skall kunna den ge enskilda värnpliktiga handledning som behövs. För sjöräddningens del kommer det av kommittén föreslagna operativa ledningsansvaret att i hög grad minska eventuella problem i samarbetet vid insatserna. Svårigheter kan däremot uppstå i samordningen av de åtgärder som olika skall vidta om sambandet mellan olika organ organ vid en räddningsinsats

Samverkande organs deltagande i räddningstjänsten 413

inte fungerar. För de organ som skall samverka med kommunerna i

räddningstjänsten kan det vara ett problem om skadebekämpningen avser ett område som omfattar flera kommuner och den huvudman som skall samarbeta med den kommunala räddningstjänsten, t ex ett militärt förband, har sin egen verksamhet organiserad i större regionala enheter än kommunen. Kommitténs förslag till riktlinjer för samverkan mellan den kommunala räddningstjänsten, bl a indelningen av landet i räddningsregioner, syftar till att i hög grad minska dessa svårigheter. Räddningsledaren vid en sådan regional insats bör knyta till sig en militär representant, som känner till vilka militära resurser som kan disponeras och hur de bäst skall användas. Han skall på det sättet kunna ge råd till räddningsledaren på regional nivå. Risk för sambandsproblem föreligger emellertid när räddningstjänsten behöver operera över ytor som omfattar flera räddningsregioner. Länsstyrelsen skall i så fall kunna utse en räddningsledare för insatserna i hela det berörda området. För att samverkan mellan civila och militära organ skall ge resultat kan det emellertid vara nödvändigt att länsstyrelsen övertar ledningen av räddningstjänsten och organiserar en länsövergripande samordning. Även i ledningsorganet för en på länsnivå samordnad insats bör det finnas en militär representant som kan verka för en god samordning mellan de militära förbanden och de civila organen. Erfarenheterna från räddningsarbetet vid Tuve-skredet visar att det behövs en sådan samordning.

Militära organ har framhållit att det i de fall när flera län berörs är

nödvändigt att skapa en för räddningsarbetet i dess helhet gemensam ledning. Länsstyrelsen i Malmöhus län har i skrivelse till regeringen med anledning av insatserna vid snöovädren 1978/79 föreslagit liknande åtgärder. Även frågan om samordning av räddningsarbete som berör flera län är enligt kommitténs mening generellt giltig för alla slag av samtidigt ingripanden som olika räddningorgan gör. Frågan accentueras emellertid när militära förband medverkar genom att deras resurser ofta kan spridas ut över stora ytor. I sådana situationer är det nödvändigt att de enskilda insatserna beslutas av ett ledningsorgan med överblick över alla behoven i flerlänsområdet. Kommittén har i kapitel 7 föreslagit att regeringen i varje särskilt fall skall kunna förordna om åtgärder som fordras, t ex att länsstyrelsen i det län där olyckan har inträffat eller där verkningarna av olyckan blir störst skall ha det samlade ledningsansvaret för räddningsåtgärderna.

11.4 Statens järnvägar (SJ)

11.4.1 Synpunkter på verksamheten från räddningsorganen

Enligt den sammanställning av synpunkter på räddningstjänstens sätt att fungera som kommittén redovisade i principbetänkandet fungerar samarbetet i stort sett bra mellan SJs hjälpberedskap och de styrkor som räddningsorganen har. Några problem med ansvarsförhållandena i samband med ledningen av räddningsarbetet vid tågolyckor förekommer inte. SJ-personalen är i räddningsskedet underställd den kommunala räddningstjänstens ledning. En svaghet är emellertid att det kan dröja innan

414 Samverkande organs deltagande i räddningstjänsten

järnvägspersonalen har hunnit till olycksplatsen. För att skyddsjordning av högspänningsledningar snabbt skall kunna ske är det enligt räddningtjänstens företrädare särskilt angeläget att elskyddspersonal inom SJ snabbt kommer till platsen. En annan svaghet uppges vara att SJ ibland har svårt att delta med personal vid de övningar som den kommunala räddningstjänsten ordnar och som till en del kan beröra verksamheten på järnväg.

11.4.2 Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras

Principer för åtgärderna

Statens järnvägars eget säkerhetsarbete är grundläggande för strävandena att minska omfattningen av tågolyckorna och skadorna som dessa orskar. Till säkerhetsarbetet hör både olycksförebyggande åtgärder av olika slag och åtgärder som syftar till att begränsa verkningarna av olyckor. De senaste årens förbättringar i säkerhetssystemet, bl a den automatiska tåghastighetskontroll (ATC) som håller på att införas, har minskat riskerna för olyckor i tågtrafiken. Till utrustningen på det förebyggande området hör också

detektorer för tågövervakning som har placerats på mer trafikerade bandelar och som larmar om varmgång i hjulaxlar och om tjuvbroms. Systemet

utvecklas för närvarande för att detektorer skall kunna ge besked även om andra typer av fel på hjulen. Förbättringar av banan, tex användning av betongslipers och helsvetsad räls, har också bidragit till en förbättrad säkerhet. Särskilda regler har införts för transport av farligt gods på järnväg. Enligt kommitténs mening skall tyngdpunkten i åtgärderna som syftar till att minska antalet tågolyckor och deras verkningar ligga på det förebyggande arbetet. strävandena måste emellertid också vara att hålla räddningsberedskapen på en hög nivå. SJ har som framgått av redogörelsen i avsnitt 4.5 särskilda resurser för ingripanden vid de olyckor som inträffar - s k hjälpvagnar med speciellt utbildad personal och olika slag av räddningsutrustning samt kranvagnar för tunga lyft. Ofta dröjer det emellertid flera timmar innan dessa resurser hinner fram till en olycksplats. För det omedelbara räddningsarbetet - särskilt för de livräddande insatserna - blir det nödvändigt att ta i anspråk den kommunala räddningstjänstens personal och materiel, ibland också utrustning hos enskilda företag, tex mobilkranar.

Skyddsjordning av elledningar

Eftersom det ibland kan dröja innan elskyddspersonal som får jorda högspänningsledningar når fram till en olycksplats har ett 100-tal befäl inom den kommunala räddningstjänsten i landet utbildats för dessa uppgifter. Resultaten av utbildningen bedömer både SJ och berörda kommuner som

goda. Utbildningen har skett vid SJ-skolan i Ängelholm i samarbete med

Svenska brandförsvarsföreningen. Kommunerna har erlagt kursavgifter samt svarat för övriga kostnader för deltagarna. SJ anser att även kostnaderna för anskaffning av de jordningsdon som räddningstjänsten behöver skall bestridas av kommunerna. Svenska kommunförbundet menar

Samverkande organs deltagande i räddningstjänsten 415

för sin del att SJ bör bekosta både utbildningen och jordningsmaterielen. Kommunförbundet anser vidare att utbildningen av ytterligare personal som får skyddsjorda elledningar - och fortbildningen av de befäl som tidigare har genomgått SJs kurs i räddningstjänst vid tågolyckor - skall ske på regional nivå i närheten av räddningspersonalens tjänstgöringsorter. SJ har på den senare punkten gått kommunförbundet till mötes men avser inte att svara för anskaffningen av den kommunala räddningstjänstens jordningsutrustning elle_r att låta utbildningen vara avgiftsfri. Kommittén anser att det för insatser i samband med tågolyckor och vid t ex bränder i omedelbar närhet av en elektrifierad bandel måste finnas en godtagbar beredskap för skyddsjordning. Erfarenheten visar att det kan dröja flera timmar innan SJs egen jordningskunniga personal hinner fram till en olycksplats. Under den tiden befinner sig andra järnvägsanställda, räddningspersonal och passagerare i många fall i närheten av nedfallna ledningar som fortfarande kan vara strömförandeÅ Den utbildning av räddningspersonal i jordning som till en del har genomförts och som nu kommer att fortsätta även på regional nivå är från den synpunkten ett viktigt led i strävandena att höja beredskapen. Enligt kommitténs mening ingår det i det statliga transportföretagets driftansvar att genom förstärkning av räddningstjänstens resurser möjliggöra en snabbt utförd skyddsjordning. Kommittén anser således att det ekonomiska ansvaret för anskaffningen av jordningsmaterielen skall ligga på SJ. När det gäller kostnaderna för utbildningen är det rimligt att SJ bidrar med instruktörer, materiel och lokaler. Kommunernas uppgift blir därmed att svara för lön och andra ersättningar till deltagarna i utbildningen. Enligt kommitténs bedömning behöver jordningsutrustningen emellertid inte finnas hos räddningstjänsten i alla kommuner där det förekommer en elektrifierad järnväg. Det bör övervägas om jordningsdonen till en början kan placeras hos räddningsorganen i en eller högst två av de kommuner som skall ingå i varje räddningsregion. Genom en sådan organisation kan kostnaderna för anskaffningen av utrustningen sannolikt begränsas till omkring 1,5 milj kronor. Även kostnaderna för utbildningen av räddningstjänstpersonalen kan genom en samverkan mellan kommunerna i viss mån hållas nere. Kommittén vill framhålla att SJ väsentligt måste förbättra sin egen elskyddsberedskap om samarbetet med den kommunala räddningstjänsten inte kan utvecklas på det sätt som utsprungligen planerades av SJ och kommunerna. Kommittén föreslår att SJ skall bekosta anskaffningen av jordningsutrustningen enligt de principer som har redovisats samt svara för instruktörer, materiel och lokaler som utbildningen fordrar. 1 Sedan tex tågledaren på en fjärrblockerings-

H jälpberedskap

central har slagit ifrån spänningen kan det fin- Frånsett vad som har redovisats om skyddsjordningen av högspänningslednas restspänning i ledningar bedömer kommittén att SJs beredskap för åtgärder vid tågolyckor ningarna. En havererad tillgodoser de krav som det är rimligt att ställa på verksamheten. Den ledning kan också genom induktiv och kapakommunala räddningstjänsten kan i allmänhet ingripa tillräckligt snabbt för citiv påverkan få spänatt kunna vidta de åtgärder för räddning av människor som fordras vid en ning och strömstyrka tågolycka. Det finns mot den bakgrunden inget skäl att höja SJs egen från andra ledningar.

416 Samverkande organs deltagande i räddningstjänsten

beredskap så att insatstiderna kan sänkas. En utökad beredskap för hela järnvägsnätet skulle medföra mycket höga kostnader. Erfarenheterna från de tågolyckor som har inträffat under senare år visar att den kommunala räddningstjänstens resurser - tillsammans med den personal och materiel som andra organ kan bidra med - i allmänhet tillgodoser behovet av både personal och materiel. SJ bör däremot i större utsträckning än hittills delta med för personal utbildning och övningar som anordnas av andra Som räddningsorgan. kommittén tidigare har framhållit är det inte minst för realismens skull att alla berörda medverkar i utbildningen angeläget organ och övningarna. Den ökade samordning mellan olika organ som kommittén anser vara grundläggande för räddningstjänstens effektivitet förutsätter att personal från olika organ i så stor utsträckning som möjligt får bekanta sig med förhållandena inom andra verksamheter. Kommittén bedömer slutligen att möjligheterna till av SJs användning räddningsresurser vid olyckor utanför järnvägens område i de flesta fall är begränsade. Större delen av utrustningen är rälsbunden och kan som regel inte tas i anspråk annat än vid tågolyckor. De tankvagnar som finns på några orter och som är avsedda för transport av vatten kan emellertid användas vid tex skogsbränder i närheten av järnvägslinjen. Kommittén anser att SJ bör kartlägga tillgången på sådana tankvagnar för vattentransport och informera de lokala och regionala räddningsorgan som bedöms kunna ha nytta av dem.

11.5 och

Sveriges meteorologiska hydrologiska

institut (SMHI)

1.1.5.1 Synpunkter på verksamheten från räddningsorganen

SMHI har en god beredskap och kan ofta mycket snabbt göra de bedömningar avt ex väderförhållandena som ibland fordras inom räddningstjänsten. Problem kan emellertid uppstå när det behövs regionala eller lokala prognoser och SMHI inte har tillräckligt detaljerade uppgifter att grunda dessa på. Ibland är det också svårt för användarna hos räddningsorganen att tolka meteorologiska, hydrologiska eller oceanografiska uppgifter och att utnyttja bedömningarna på rätt sätt. Till stor del är detta sannolikt en följd av att de akuta situationer som fordrar SMHIs medverkan är relativt sällsynta. Det händer också att institutet förbigås vid t ex utbildning och Övningar som anordnas av räddningsorganen. SMHI förefaller att hittills i någon mån ha stått vid sidan om planeringen av räddningsverksamheten. Finansieringen av SMHIs medverkan i beredskap eller vid räddningsinsatser av mer omfattande karaktär har i några sammanhang varit en kontroversiell fråga. Även frågan om ersättning för mer omfattande bedömningar som ingår i de förebyggande åtgärderna, t ex för varningar åt vägtrafikanterna, kan det vara svårt att enas om. Institutet anser att det med de principer som gäller för finansieringen av verksamheten inte kan belastas med alltför mycket arbete vid sidan om de normala rutinerna utan att

Samverkande organs deltagande i 417 räddningstjänsten

beställaren bestrider kostnaderna. De samhällsorgan som svarar för räddningstjänst och förebyggande åtgärder menar att viktiga samhällsuppgifter måste kunna utföras av SMHI utan krav på särskild ersättning.

11.5.2 Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras

Erfarenheten visar enligt kommitténs mening att meteorologiska, hydrologiska och oceanografiska uppgifter och bedömningar kan vara till stor nytta vid olika slag av räddningsinsatser. Väderförhållandena är ofta avgörande för möjligheterna till en effektiv brandbekämpning. Genom att beräkna riskerna för spridning av farliga ämnen i luften eller på vattnet kan SMHI bistå räddningsledaren i hans bedömningar av hur räddningsarbetet skall bedrivas och vilka resurser som kommer att behövas för detta. Bedömningar av riskerna för t ex skogsbränder eller svåra Snöoväder kan leda till en ökad beredskap hos räddningsorganen eller att dessa tidigt kan vidta åtgärder som minskar skadeverkningarna. Enligt kommitténs mening är det angeläget att öka medvetenheten hos både SMHIs egen personal och den kommunala räddningstjänstens räddningsledare om möjligheterna till en ökad effektivitet i räddningstjänsten genom bedömningar grundade på väder- och vattenförhållandena. Kommittén anser att det fordras en ökad information om SMHIs roll i räddningstjänstarbetet och den förebyggande verksamheten. Det kan ske genom att institutet deltar med personal i planering, utbildning och övningar som syftar till, en ökad samordning i samhällets räddningstjänst. Genom sådana åtgärder ökar kunnandet och därmed möjligheterna för räddningsorganen och andra att använda de meteorologiska, hydrologiska och oceanografiska uppgifterna och bedömningarna. Det är enligt kommitténs mening det centrala räddningstjänstverkets uppgift att se till att SMHI omfattas av samordningssträvandena. Det är särskilt viktigt att det genom räddningstjänstverket kan klargöras vilka räddningsorgan som behöver de uppgifter och bedömningar som institutet kan lämna och vilka åtgärder som behöver vidtas för att de olika organen skall få tillgång till dessa. Utvecklingsinsatser av olika slag fordras också inom SMHI för att verksamheten i ökad grad skall kunna anpassas till räddningstjänstens behov. De regionala väderprognosema kommer att kunna förbättras genom det system med heltäckande väderradarobservationer som för närvarande håller på att utvecklas. För den vädertjänst som ingår i beredskapen mot olyckor vid kärnkraftsanläggningar är det angeläget med direktöverföring av data från mätmaster i kärnkraftstationernas SMHI har omgivningar. överlämnat ett förslag om sådana förbättringar till statens strålskyddsinstitut. Envförbättring av prognosmetodiken inom det marina området och av metoderna för beräkning av spridningen hos gasmoln är andra exempel på angelägna utvecklingsinsatser. Kommittén föreslår att räddningstjänstverket kartlägger behovet av förbättringar i SMHIs medverkan i räddningstjänsten och tar initiativ till de förbättringar i samarbetet med olika som organ fordras. Kommittén vill understryka att SMHIs resurser och kunnande är en viktig del av samhällets räddningsberedskap. Förslagen i betänkandet syftar

418 Samverkande 0rgans i räddningstjänsten deltagande

allmänt till att räddningsorganen skall få ökade möjligheter att mobilisera den personal och materiel som också har andra uppgifter i samhället. Ekonomiska begränsningar av olika slag får inte hindra ett effektivt samutnyttjande av resurserna i dessa avseenden. Kommittén bedömer att det i de allra flesta fallen är möjligt för SMHI att med den reguljära verksamhetens resurser tillgodose räddningstjänstens behov av meteorologiska, hydrografiska och oceanografiska bedömningar. Enligt kommitténs mening skall det endast i undantagsfall, när åtagandena leder till stora merkostnader i det egna arbetet, kunna krävas att räddningsorganen lämnar ekonomisk ersättning för institutets medverkan. Sådan ersättning skall normalt utgå i form av statliga medel.

11.6 Industrier och

övriga företag

11.6.1 Nuvarande skyldigheter - en bakgrund

Brandlagen föreskriver i vissa fall skyldigheter för enskilda att hålla beredskap mot brand och, när det gäller farlig verksamhet av visst slag, även mot andra olyckshändelser än bränder. Den som äger eller innehar byggnad, upplag eller annan anläggning är generellt skyldig att hålla brandsläckningsoch livräddningsutrustning och att vidta de åtgärder som i övrigt behövs för att kunna förebygga och bekämpa brand. Om verksamheten vid en industrianläggning medför särskild fara för att utflöde av hälso- eller miljöfarliga varor skall orsaka avsevärd skada på människor eller i miljön, får länsstyrelsen efter samråd med produktkontrollnämnden ålägga anläggningens ägare eller innehavare att hålla _den beredskap med personal och utrustning som behövs. Skyldigheten att hålla beredskap med personal och utrustning innebär också en skyldighet att ingripa med räddningsâtgärder för att hindra eller begränsa skada på människor eller i miljön som har orsakats av ett utflöde av en hälso- eller miljöfarlig vara. Avsikten är att det skall finnas möjligheter att komplettera de kommunala räddningsorganens insatser när verksamheten i en industri eller liknande verksamhet är så farlig att ett snabbt ingripande av l Med hälso- och miljö- att kommunsakkunnig personal är nödvändigt. Det har inte ansetts rimligt farliga varor avses i laerna ensamma skall åläggas att ha en beredskapsorganisation för olyckor i gen om sådana varor inte livsmedel, läkeme- industrianläggningar med särskilt farlig verksamhet. Liksom vid utformningdel eller fodermedel - en av den kommunala räddningstjänstens beredskap skall det vid bestäminte heller radioaktiva och andra enskildas att hålla mandet av industriföretags skyldigheter ämnen. För sådana varor beredskap ske en avvägning så att åtgärderna inte medför oskälig kostnad. och ämnen finns särskilda bestämmelser. Vad som avses med uttrycket oskälig kostnad framgår inte närmare av lagen Lagen om hälso- och miljöfar- eller dess förarbeten. liga varor gäller vidare Även i annan lagstiftning än brandlagstiftningen finns bestämmelser om inte brandfarliga eller skyldighet att hålla beredskap med personal och utrustning. Att ett explosiva ämnen, om inte dessa av andra skäl åläggande att hålla beredskap har meddelats med stöd av bestämmelser i räknas till de hälso- och sådan lagstiftning hindrar inte att länsstyrelsen ingriper och ålägger ett miljöfarliga varorna. att hålla företag skyldighet beredskap enligt brandlagen.

Samverkande organs deltagande i räddningstjänsten 419

ll.6.2 Kommitténs preliminära bedömning i princip-

betänkandet

I principbetänkandet belyste kommittén de senaste årens skadeutveckling i Sverige. Enligt den tillgängliga statistiken har de s k storskadornas andel av de totala brandskadorna ökat under en följd av år. Arbetsmiljölagstiftningen och den allt större uppmärksamheten kring hanteringen av farliga kemikalier har medfört att många företag har organiserat någon form av räddningsberedskap. Som kommittén också framhöll i det tidigare betänkandet har Svenska brandförsvarsföreningen rekommenderat företagen att i lämplig omfattning organisera egna släckstyrkor och att installera automatiska släckanordningar. Försäkringsgivarnas rabatter på brandförsäkringspremierna har verkat i samma riktning. Det förekommer vidare att företag som alternativ till egen räddningsberedskap i stället lämnar ekonomisk ersättning till den kommunala räddningstjänsten för att den skall kunna hålla resurser i den omfattning som bedöms lämpligt. I det här sammanhanget kan även företagens verkskydd vara en tillgång. Verkskydd skall enligt civilförsvarslagstiftningen under vissa förutsättningar finnas vid anläggning eller byggnad inom vilken i fredstid minst 200 personer är sysselsatta. Verkskyddet är en del av civilförsvaret och inriktat på bl a räddningstjänst i krig. Organisationen har särskild personal och materiel. För närvarande finns det nära 700 verkskydd. Vid större olyckor inom ett företag kan Verkskyddet i en del fall utgöra en förstärkning av företagens ordinarie räddningsresuser. Som kommittén redovisade i principbetänkandet finns det vidare i ett 90-tal kommuner företag med egna räddningsstyrkor, s k industribrandkårer. Enligt preliminära resultat från en undersökning av Svenska brandförsvarsföreningen har 43 % av industriföretagen med minst 200 sysselsatta en särskild brandförsvarsledare och 14 % en räddningsstyrka sammansatt av personal som i vanliga fall arbetar inom driften i företaget. . ._ Kommittén skall enligt sina direktiv pröva om skyldigheten för industriföretag att hålla beredskap bör utvidgas till att omfatta även andra fall än de som för närvarande anges i brandlagen. Det gäller tex industrier som . bedriver en särskilt riskfylld verksamhet. Den tidigare räddningstjänstutredningen diskuterade om det behövdes en allmän lagbestämmelse som skulle göra det möjligt för en myndighet att ålägga företag och andra ägare av anläggningar att organisera en beredskap mot olyckori eller till följd av deras verksamhet. Utredningen avvisade emellertid tanken på en sådan lagbestämmelse. Anledningen till detta var att bestämmelsen skulle bli mycket allmänt hållen och därför inte kunde ge ledning för den nödvändiga avvägningen mellan behovet av trygghet och skälig kostnad. Enligt utredningens mening borde skyldigheten att anordna beredskap regleras endast för sådan farlig verksamhet v där skyldigheten framstod som särskilt angelägen. Utredningen rörande miljöproblem inom vissa industriområden (UMI) konstaterade i sitt betänkande (SOU 1978:25) Etablering av miljöstörande industri att gällande bestämmelser om egenberedskap vid företag förefaller tillräckliga även för miljöstörande industri. UMI ansåg att länsstyrelserna i ökad utsträckning borde pröva behovet av att ålägga företagatt hålla en egen

420 samverkande organs deltagande i räddningstjänsten

beredskap. UMI föreslog att produktkontrollnämnden i samråd med statens brandnämnd och arbetarskyddsstyrelsen skulle få i uppdrag att utarbeta

ytterligare anvisningar om hur bestämmelserna som gäller företags egenbe-

redskap skall tillämpas. Som framgick av principbetänkandet har kommittén genom en enkät till samtliga länsstyrelser sammanställt uppgifter om hur brandlagens bestämmelse om skyldighet för vissa företag att hålla egna personella och materiella räddningstjänstresurser har tillämpats. Enligt de svar som kommittén har erhållit har det inte i något fall efterföreläggande från länsstyrelsen inrättats en särskild styrka. Många industrier har däremot frivilligt organiserat en egenberedskap - en del företag genom överenskommelser med länsstyrelsen. En länsstyrelse uppger att personal vid försvarsenheten har medverkat vid koncessionsnämndens för sammanträden med berörda miljöskydd företag. Detta har medfört att det i några fall i nämndens tillståndsbeslut kunnat ges föreskrifter om en nödvändig skyddsorganisation, konstaterade kommittén. Resultatet av kommitténs undersökning av hur brandlagens bestämmelse om företagens egen beredskap har tillämpats skulle kunna tyda på att denna regel inte är nödvändig. Emellertid har enbart förekomsten av bestämmelsen medfört att många företag har varit villiga att frivilligt hålla räddningsresurser för insatser vid olyckor i eller till följd av den egna verksamheten. Kommittén framhöll i principbetänkandet att det även i fortsättningen bör finnas bestämmelser om skyldighet för företag att en viss upprätthålla beredskap mot olyckor. Framför allt de företag som driver miljöfarlig verksamhet bör liksom hittills organisera och skaffa åt dem. egna styrkor skyddsmateriel Skyldigheten att hålla beredskap kan emellertid utvidgas så att inte bara sådana företag utan också företag med annan särskilt riskfylld verksamhet skall kunna åläggas att svara för skadebegränsande åtgärder vid olyckor i eller till följd av deras verksamhet. Omfattningen och den närmare av utformningen ett företags skyddsorganisation bör i första hand kunna bestämmas av företaget på frivillig väg i samarbete med den kommunala räddningstjänstens organ. Det bör även vara möjligt för ett företag att i stället för egna resurser lämna ekonomisk ersättning så att den kommunala kan räddningstjänsten hålla en lämplig beredskap, ansåg kommittén i principbetänkandet.

11.6.3 Remissinstansernas kommitténs

synpunkter på preliminära bedömning

Nästan samtliga remissinstanser som har yttrat instämmer i sig i frågan kommitténs preliminära bedömning att de nuvarande bestämmelserna om företagens skyldigheter i räddningstjänsten bör utökas så att alla som bedriver särskilt riskfylld verksamhet skall kunna åläggas att hålla personal och materiel för skadeavhjälpande insatser. Det bl a statens brandgör nämnd, statens naturvårdsverk och de länsstyrelser som har yttrat sig. Enligt arbetarskyddsstyrelsen drabbas i första hand de anställda av olyckor i driften. En utökad skyldighet för företagen att hålla en grundberedskap mot olyckor ligger i linje med arbetsmiljölagens krav. Även när det gäller förebyggande

samverkande organs deltagande i räddningstjänsten 421

åtgärder är det viktigt att beakta arbetsmiljölagstiftningen, framhåller arbetarskyddsstyrelsen. Enligt länsstyrelsen iJämtlands län är det viktigt att företagen genom en egen beredskap får ett snabbt och effektivt närskydd samtidigt som den kommunala räddningstjänsten kan avlastas en del uppgifter. Skyldigheten att svara för en grundberedskap bör emellertid gälla fler typer av företag än som kommitténs preliminära bedömning avser. Länsstyrelsen anser att bl a även större hotell- och turistanläggningar inom områden med långa insatstider skall kunna åläggas att hålla en beredskap mot olyckor. Fördelarna i form av lägre försäkringsavgifter med en frivilligt eller obligatoriskt organiserad egen räddningstjänst bör klargöras, menar länsstyrelsen i Jämtlands län vidare. Även många kommuner anser att fler företag bör ta ett ökat ansvar för räddningstjänstens beredskap. Samhällets kostnader kan i många fall reduceras genom företagens egna åtaganden. I de fall där det som skydd mot olyckor fordras specialutrustning och denna kan användas endast inom speciella anläggningar bör de berörda företagen svara för anskaffningen. Karlskoga kommun framhåller i sitt yttrande att den samordning av resurser som har skett mellan räddningsorganen och de större industrierna i kommunen har mycket stor betydelse för att räddningstjänsten skall bli både så ekonomisk och så effektiv som möjligt. Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Larmtjänst AB och Svenska brandförsvarsföreningen instämmer också i att företagens eget skydd mot olyckor behöver utökas. Enligt Larmtjänst bör företag med särskilt riskfylld verksamhet klargöra hur de bäst tillvaratar sina personella resurser genom att fördela dem mellan uppgifter i räddningstjänst, restvärdeskydd och återställning. Näringslivets egna organisationer - Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund - anser att omfattningen av den grundberedskap som företag med riskfylld verksamhet bör ha kan bestämmas på frivillig väg i samarbete mellan företagen och räddningstjänstorganen. En utökad samverkan innebär att de samlade resurserna kan utnyttjas på ett effektivt sätt, förklarar de båda organisationerna. Även om ett företag har resurser, tex verkskydd, industribrandkår eller anställda som är inskrivna i civilförsvaret, kan det ibland vara omöjligt att ställa dessa till förfogande utanför företaget, framhåller arbetsgivareföreningen och industriförbundet. Om ett stort antal anställda hastigt lämnar sin arbetsplats, kan detta innebära stor skada för företaget och samhället. Ett avtal mellan kommunen och respektive företag bör reglera vilka insatser som företagen skall göra utanför sina egna anläggningar och hur kostnaderna för dessa insatser skall bestridas. Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i frågan anser att företagens verkskydd bör utnyttjas vid olyckor även i fredstid eller att förutsättningarna för detta skall undersökas.

422 Samverkande organs deltagande i räddningstjänsten

11.6.4 Kommitténs bedömning av frågan om företagens skyldigheter att hålla beredskap mot olyckor

Allmänna principer för företagens medverkan

Kommittén anser att ägare eller innehavare av anläggningar, t ex industrier,

hotell eller varuhus, även i fortsättningen skall vara skyldiga att hålla lämplig för släckning och livräddning vid brand. De anställda bör få utrustning information om hur materielen skall användas. Det kontrolleras i samband med att de krav på utrustning som bör ställas har blivit brandsyn

tillgodosedda. Kommittén redovisar i kapitel 12 sina överväganden och

förslag om brandsyneförfarandet. Skyldighet att hålla en mer utvecklad skyddsorganisation bör vidare i speciella fall kunna åläggas en ägare eller innehavare av anläggning som

driver en särskilt riskfylld verksamhet. Skyldigheten bör gälla inte bara ägare

eller innehavare av anläggningar där utflöden av hälso- och miljöfarliga varor kan hota människor och miljö utan även ägare eller innehavare av anläggningar där särskilt riskfylld verksamhet bedrivs och där det på grund av verksamhetens karaktär finns särskild risk för att olyckor av olika slag skall orsaka betydande skador på människor, egendom eller i miljön. Kommittén har fått ett gott stöd hos remissinstanserna för sin preliminära bedömning att med särskilt riskfylld verksamhet skall bidra till ökat skydd vid företag i den verksamheten med både och materiella

olyckor egna personella

resurser för räddningstjänst. _ Den egna skyddspersonalen skall kunna utföra enklare räddningsåtgärder innan den kommunala räddningstjänsten har kommit till olycksplatsen och i ett senare skede av räddningsarbetet vägleda och förstärka den kommunala räddningstjänstens personal.

Företagen har själva ett intresse av det skydd som bättre förebyggande

en egen insatsorganisation bättre skyddsåtgärder

åtgärder och ger. Genom kan i många fall sänka sina brandförsäkringskostnader. För

företagen

närvarande kan företagens s k kommunrabatt - en grundnedsättning på

premien avpassad efter den kommunala räddningstjänstens beredskap på orten - till 30 % av Utöver denna

uppgå_ brandförsäkringskostnaden.

nedsättning kan företag med utbyggda skyddsresurser få en rabatt på den

återstående delen av premien. Den senare rabatten varierar med hänsyn till

kommunala räddningstjänstens resurser på orten och omfattningen av den

I speciella fall när företaget har en utbildad den egna skyddsorganisationen. brandskyddsledare som chef för en industribrandstyrka med beredskap dygnet runt och kommunrabatten är låg kan även denna nedsättning uppgå

30 %. kan brandförsäkringspremien reduceras med upp till till Slutligen

beloppet för företag som har installerat automatiska »60% på det återstående släckanordningar eller med 20 % för företag som har installerat automatiska brandlarm. Företagens intresse för skyddsfrågorna beror vidare på att det i många fall, framför allt om verkningarna av en brand eller annan olycka blir mycket omfattande, kan vara svårt att återuppta driften. För en del av kostnaderna som avbrottet orsakar kan ett företag erhålla försäkringsersättning. Normalt är störningar i kundkontakterna och minskande marknadsandelar efter

Samverkande organs deltagande i räddningstjänsten 423

uppehållet i produktionen däremot inte täckta genom försäkringar. Omsorgen om de anställda talar också för ett ökat intresse hos företagen för skyddsfrågorna. Företagens överväganden och samordnade åtgärder av detta slag sammanfattas sedan ett antal år under begreppet risk management. Längst i skyddsåtgärder har de företag kommit som av försäkringsgivarna har fått en eller flera produktionsenheter klassificerade som s k HPRanläggningar (highly protected risk). Som regel är det fråga om företag för vilka ett avbrott på grund av produkternas ställning på marknaden kommer att få mycket svåra ekonomiska konsekvenser. Företagens kostnadskrävande skyddsåtgärder kompenseras delvis av de i sådana fall särskilt höga rabatterna på brandförsäkringspremien. Många företag kommer sannolikt att höja sina skyddsambitioner under 1980-talet. Den utveckling av företagens egna åtgärder som pågår främjas av den utrednings-, utbildningsoch informationsverksamhet som bl a Svenska brandförsvarsföreningen och de större försäkringsgivarna bedriver. En effektivare brandsyneverksamhet och de ökade sj älvriskerna i många företags försäkringsavtal bidrar sannolikt minst lika mycket till företagens intresse för dessa frågor. En redogörelse för företagens egna skyddsåtgärder har lämnats i avsnitt 4.9. Kommittén bedömer att de ökade kraven på företagen även i fortsättningen i allt väsentligt kommer att kunna tillgodoses genom frivilliga åtaganden från företagens sida. Som har framhållits har många företag ett starkt intresse att hålla egna resurser. Detta framgår av länsstyrelsernas tillämpning av den bestämmelse i brandlagen som ger samhället en möjlighet att vid risk för utflöde av hälso- och miljöfarliga varor ålägga anläggningsinnehavaren att med och materiel. Som redan har organisera skyddsåtgärder personal framgått har dessa åtgärder i flera fall aktualiserats och ibland föreskrivits i samband med behandlingen enligt miljöskyddslagen av företagens ansökningar om koncession för verksamheten. Företagens samarbete med den lokala räddningstjänsten har efter hand utvecklats. Genom en fortlöpande dialog mellan företag och räddningsorgan om behovet av skyddsåtgärder har positionerna inom detta område på många håll kunnat flyttas fram. En utveckling av det nuvarande systemet med rabatter på brandförsäkringspremierna kan ytterligare förbättra företagens ambitioner att hålla en egen insatsorganisation. En sådan utveckling bör enligt kommitténs mening vara möjlig att åstadkomma genom att rabatterna utökas för företag med egna skyddsresurser. En annan strävan skulle kunna vara att försäkringsgivarna i mindre utsträckning än som nu sker låter nedsättningarna utgå som allmänna kommunrabatter (som kommer alla företag på en ort till del) och i stället i högre grad lämnar individuella nedsättningar avpassade efter varje företags risker och skyddsåtgärder. Kommittén anser att försäkringsgivarna bör överväga en förändring av premierabatterna i sådan riktning att det främjar en ytterligare utveckling av företagens egenskydd. Strävandena att förbättra företagens skyddsåtgärder avser emellertid inte i första hand egendom eller miljö. Räddningstjänstens uppgift har alltid i första hand varit att skydda människor, inte minst de anställda i industrins

produktion. Enligt kommitténs mening är det inte rimligt att som för

424 Samverkande organs deltagande i räddningstjänsten

närvarande begränsa kraven på räddningsberedskap mot olyckor till verksamheter där utflöden av hälso- och miljöfarliga varor kan orsaka skador på människor eller i miljön. Det är inte heller säkert att skyddsåtgärderna i det här sammanhanget kan begränsas till det som de allra flesta företagen frivilligt åtar sig. För de företag som driver en särskilt riskfylld verksamhet måste samhället - oavsett om det gäller brand, explosion, ras, utflöde av skadliga ämnen eller annan olyckshändelse - ha möjlighet att ålägga företagen att i speciella fall hålla en acceptabel organisation för egna insatser vid olyckor. I många fall handlar det om verksamheter av så speciell karaktär att samhällets räddningstjänst inte kan hålla den expertis och insatsberedskap som fordras. Som har framgått anser arbetarskyddsstyrelsen att en sådan skyldighet för särskilt riskfyllda verksamheter rimmar väl med arbetsmiljölagstiftningens möjligheter att ålägga företag olika slag av skyddsåtgärder. Det är inte bara en angelägenhet för företagen utan också ett samhällsintresse att sådana åtgärder vidtas.

Företag som föreslås kunna åläggas en skyldighet att hålla utrustning och beredskap med personal

Enligt kommitténs bedömning går det inte att genom generella regler på ett entydigt sätt ange vilka företag som skall kunna åläggas att hålla egna

personella och materiella resurser för insatser vid olyckor. Det finns inga

gränsvärden för t ex verksamhetens storlek eller omfattningen av hanterade farliga ämnen som i riskhänseende klart skiljer den ena anläggningen från den andra. Riskerna för människor, egendom och miljö är beroende av förhållandena vid den enskilda anläggningen - vad hanteringen består av och hur den har ordnats, vilka åtgärder som har vidtagits i syfte att förebygga olyckor, hur anläggningen är lokaliserad i förhållande till den kommunala räddningstjänsten och vilken beredskap denna har. En prövning måste ske av

förhållandena i de enskilda fallen med hänsyn till de risker som råder vid

varje anläggning. Däremot är det självfallet möjligt att ange inom vilka typer av verksamheter som det sannolikt går att finna de risker för människor, egendom eller miljö som motiverar en särskild beredskap med både personal och materiel. Huvudprincipen bör vara att särskilt riskfyllda verksamheter skall avse - råmaterial, av varor halvfabrikat hantering eller färdiga produkter som vid en olycka riskerar att i avsevärd grad skada människor, egendom eller miljö. Det är ofta ämnen i gas- eller vätskeform som genom det snabba förloppet i olycksskedet orsakar skador som det är svårt att skydda människor, egendom eller miljö från. Ämnena är i allmänhet explosiva elleri övrigt brandfarliga, giftiga eller oxiderande. Tillverkningsprocesserna kan_i regel betecknas som komplicerade. Från olyckssynpunkt finns det ofta flera svaga punkter i systemet, tex vid transport under högt tryck eller vid uppvärmning av de farliga ämnena. Okontrollerade utflöden kan leda till att det genom oxidation bildas nya ämnen med stora risker. Genom malning eller annan sönderdelning av fasta ämnen uppstår ibland dammoln som kan medföra risker för omfattande explosioner. Hälso- och miljöfarliga varor som vid ett utflöde riskerar att skada människor och miljö är i allmänhet också mycket brandfarliga. Risken för

Samverkande organs deltagande i räddningstjänsten 425

bränder är mycket stor även vid hantering av en del kemiska produkter som inte har klassificerats som hälso- och miljöfarliga. Flera av de verksamheter som räknas till den kemiska och kemisk-tekniska industrin - bl a färgfabriker och läkemedelsindustrier - bedriver med hänsyn till det stora antalet brandfarliga ämnen en mycket riskfylld verksamhet. Andra exempel på särskilt riskfyllda verksamheter inom näringslivet är stål- och metallverk och pappers- och massaindustrier med en omfattande varm hantering, sårbara processer och en dyrbar utrustning. Vid stora bränder i sådana anläggningar kan inte minst driftavbrotten bli mycket kostsamma. Som erfarenheten visar finns det risker för mycket betydande brandskador även i t ex trähusfabriker, byggnadsämnesindustrier och spånskivefabriker. . Till- anläggningar med de redovisade riskerna kommer verksamheter där en brand eller explosion på grund av anläggningens storlek eller utformning kan medföra stora risker. Det kan vara svårt att utrymma anläggningen vid en snabb brandspridning eller annan olycka. Det beror i så fall ofta på inredningen eller på lokalens utformning, t ex antalet våningar i byggnaden. Anläggningens storlek och läge eller verksamhetens art kan vidare innebära att mycket stora ekonomiska värden står på spel. Snabbt insatta åtgärder som i inledningsskedet hindrar en brand att utvecklas kan i hög grad reducera förlusterna både direkt genom att de begränsar skadorna på dyrbara maskiner och produkter och indirekt genom att de minskar effekterna av ett avbrott i verksamheten. Stora risker särskilt för människor föreligger vid omfattande bränder i t ex hotell, restauranger, samlingslokaler, stora varuhus och kontorslokaler, köpcentra och lagerlokaler. Förutsättningar finns ofta för en snabb brandspridning i sådana anläggningar. Om inredningen är brandfarlig och utrymmena är trånga - särskilt om många människor vistas där - kan personskadorna bli mycket stora. Även egendomsförlusterna bliri allmänhet omfattande. Genom förebyggande åtgärder av olika slag -t ex automatiska släckanordningar och alarmeringssystem - kan riskerna i stor utsträckning begränsas. I de fall där förutsättningarna för ett tillfredsställande tekniskt skydd av olika skäl är begränsade kan det bli nödvändigt att också organisera någon form av skadebekämpningsberedskap. Kommittén anser att det även vid anläggningar där det är vanligt att många människor uppehåller sig och där bränder kan få ett mycket omfattande förlopp skall finnas möjligheter att ålägga ägaren eller innehavaren att hålla en skyddsorganisation med både personella och materiella resurser. Skyldigheten bör gälla de sannolikt få anläggningar där det efter t ex brandsyn inte bedöms att ett tillfredsställande skydd kan uppnås med enbart förebyggande åtgärder, anskaffande av brandbekämpningsmateriel och andra tekniska anordningar eller med kommunens räddningsberedskap.

Åtgärder som tar sikte på att öka personalens möjligheter att ingripa vid en

brand vidtas redan nu på många håll. Sådana åtgärder är ofta mindre betungande än de tekniska skyddsåtgärder som brandmyndigheten kan › ålägga företaget. Kommittén vill understryka att kravet på personell skyddsberedskap varierar mellan olika verksamheter med hänsyn till förhållandena vid anläggningarna och den kommunala räddningstjänstens beredskap på olika orter. I många fall kan det vara tillräckligt om en del av personalen får en

426 Samverkande organs deltagande i räddningstjänsten

utbildning i brandskydd som går något längre än den närmast orienterande information som alla anställda i verksamheten erhåller. Tjänstgöringen för personalen kan vidare planeras så att det alltid, så länge ett större antal människor uppehåller sig i lokalen, finns en sådan brandskyddsutbildad personal till hands. Denna personal bör också ha en viss personlig skyddsutrustning. Flera av förslagen i detta betänkande syftar till att kommunerna skall få ökade befogenheter i räddningstjänsten och den förebyggande verksamheten. Som ett led i detta föreslår kommittén att den av förtroendevalda sammansatta räddningsnämnden skall få ökade uppgifter. Kommittén ser det som naturligt att ett kommunalt organ skall kunna besluta om åtgärder som avser även personell beredskap i verksamheter där brandriskerna är särskilt stora. Med en sådan ordning koncentreras handläggningen av ärendena om det brandförebyggande skyddet till en nivå. Kommunen har för sådana ärenden en god teknisk sakkunskap och en kännedom om de lokala förhållandena, som gör att kommunens synpunkter under alla förhållanden måste inhämtas. Genom de förtroendevaldas ansvar finns det goda förutsättningar för att ärendena skall komma att belysas från flera olika utgångspunkter. Kommittén vill åter peka på att kommunerna redan nu har möjligheter att förelägga ägare eller innehavare av anläggningar att vidta brandskyddsåtgärder av tekniskt slag som kan vara mer betungande för företagen än förelägganden att hålla en viss personalberedskap. Länsstyrelsen beslutar för närvarande om ålägganden att hålla personell beredskap mot utflöden av hälso- och miljöfarliga varor som hotar att avsevärt skada människor och miljö. Möjligheten finns att för dessa ärenden behålla en sådan ordning och alltså dela beslutsbefogenheterna mellan ett lokalt och ett regionalt organ med hänsyn till om det är riskerna för bränder eller för utflöden av hälso- och miljöfarliga varor som orsakar kraven på beredskap. Enligt kommitténs mening skulle en sådan ordning emellertid bli onödigt komplicerad. I många fall ingår sannolikt båda slagen av risker. Det skulle i sådana ärenden vara oklart om länsstyrelsen eller kommunen kan fatta beslut om ett föreläggande. Särskilt om de båda organen har olika uppfattningar om vilka krav som skall ställas på beredskapen skulle det kunna uppstå problem i handläggningen. Kommittén ser inga hinder för att kommunen skall kunna få beslutanderätten även i ärenden om personell och materiell beredskap vid anläggningar med riskfylld verksamhet där företagen hanterar farliga varor. I den kommunala miljö- och hälsoskyddsförvaltningen finns ett kunnande på detta sakområde som räddningsnämnden och dess personal kan utnyttja. Mindre kommuner med begränsade resurser i detta avseende kan vid behov använda sakkunskap inom en större kommun i räddningsregionen. Kommittén förutsätter att kommunerna i dessa ärenden samråder även med statliga organ, t ex länsstyrelsen, produktkontrollnämnden och räddningstjänstverket. I samtliga ärenden som innebär ett åläggande att hålla utrustning och beredskap med personal skall det givetvis finnas möjligheter för ägaren eller innehavaren av en anläggning att genom besvär överklaga kommunens beslut. Kommittén föreslår således att den kommunala räddningsnämnden i speciella fall skall kunna ålägga en ägare eller innehavare av en anläggning

Samverkande i räddningstjänsten 427 organs deltagande

med särskilt verksamhet en skyldighet att hålla utrustning och riskfylld skall också gälla anläggningar där beredskap med personal. Skyldigheten många människor uppehåller sig och anläggningens storlek och utformning medför att en brand kan få svåra följder för dem som vistas där. Kommittén vill understryka att de allra flesta ägare eller innehavare av de anläggningar initiativ kommer att som det gäller på eget eller kommunens frivilligt organisera den beredskap med personal och materiel som fordras. Kommunens kommer att visa och anläggningsägarens gemensamma planering vad som kan göras för att företaget genom ett samspel mellan olika åtgärder och miljö. Erfarenheten talar för att skall skydda människor, egendom överenskommelser som avser åtgärder om en viss personell beredskap i de allra flesta fallen kommer att fattas i samförstånd. Enligt kommitténs mening har det emellertid ett värde att kommunens möjligheter att besluta om förelägganden omfattar samtliga slag av åtgärder, även det skydd som en viss beredskap med egen personal kan ge.

att med särskilt riskfylld verksamhet Möjlighet ålägga företag att utföra riskanalys

Den verksamhet som omfattas av det tidigare i avsnitt 11.6 behandlade begreppet risk management- som kan översättas med ordet företagsskydd tar sikte på att minska riskerna för händelser och effekter av dessa som kan utgöra ett hot mot verksamheten vid ett företag. Risker som sammanhänger med affärsbeslut eller omfattas däremot inte av politiska avgöranden Med risk menas i detta sammanhang vanligen ett hot om begreppet. störningar genom t ex olyckor, stillestånd genom haverier i produktionen, brister i materialförsörjningen eller förluster genom stöld eller sabotage. Med kan även små störningar ge en komplicerad produktionsteknik omfattande avbrott i driften. Riskerna kan hota såväl personal som egendom av och miljö. De skador som uppstår leder vidare ofta till skadeståndskrav olika slag. Riskmiljön vid ett företag kan kartläggas genom en riskanalys. Den syftar till att öka medvetenheten inom företaget om riskernas existens och skall så olika händelsers effekter på verksamheten. Riskanalångt möjligt klargöra lysen omfattar till en början en inventering av faran för olyckor och andra från råvaruintaget till färdigvarulagret. Den störningar i hela produktionen kan också avse verksamhet utanför det egna företaget, t ex transporterna. sker för olika funktioner - eller Bedömningar avdelningar, processer maskiner - av sannolikheten för skador av olika slag och av deras ekonomiska och andra verkningar. Riskerna värderas med hänsyn till bl a brännbart material, förutsättningarna för brandspridning och de mängden redan befintliga skyddsanordningarna. Riskanalysen ger ett underlag för utformning av det skydd som företaget bör ha för att komplettera samhällets skyddsresurser. Genom värdering av kan dessa klassificeras och skyddsbehoven på olika punkter i produktionen efter angelägenhet. En följaktligen kan också skyddsåtgärderna rangordnas beräkning av kostnaderna för olika delar i skyddsprogrammet gör det möjligt för företaget att fatta beslut om en lämplig skyddsnivå. En del av riskerna kan elimineras genom ändringar i tex byggnadskonstruktioner och maskiner. För andra risker fordras det i stället utbildning av

428 samverkande organs deltagande i räddningstjänsten

personalen eller en kontinuerlig information. Skadebegränsande åtgärder tex planer för utrymning, eller enklare eget brandförsvar sjukvårdsutbildning för vissa inom personalen - blir nödvändiga när det de genom förebyggande åtgärderna inte är möjligt att undanröja riskerna eller att begränsa dem tillräckligt mycket. Försäkringsskyddet syftar slutligen till att ersätta företaget för förluster genom skador och avbrott som det trots skyddsåtgärderna inte är möjligt att undvika. Som kommittén har framhållit ökar intresset inom sedan näringslivet många år för frågorna om företagens risker. Allt fler företag har genomfört riskanalyser och som ett resultat av dessa vidtagit Planerna skyddsåtgärder. ses fortlöpande över på många håll och åtgärderna förbättras ofta. Särskilda konsultföretag biträder företagen med bedömningar och förslag. Kommittén anser att det också är ett stort intresse att de samhälleligt redovisade kommer riskanalyserna till stånd. Det är viktigt för de anställdas skydd mot olyckor och i vissa fall mot verkningar av olyckor inom bebyggelse i företagens omgivningar. Miljön kan också skyddas mot skador på effektivare sätt om det finns genomtänkta riskbedömningar hos ett företag som hanterar miljöfarliga ämnen. är det ett samhällsintresse att Slutligen också förlusterna i egendom till följd av olyckor kan hållas nere genom olika slag av skyddsåtgärder. Avbrott i produktionen drabbar den enskildes sysselsättning och får ofta sociala konsekvenser. Enligt kommitténs är det intresset mening samhälleliga av företagens skyddsåtgärder så stort att ett företag i särskilda fall skall kunna åläggas att genomföra en riskanalys. De allra flesta företag som behöver en sådan analys har redan utfört eller kommer även utan ålägganden att värdera sina risker och med ledning av analysen besluta om skyddsåtgärder. En möjlighet att ålägga vissa företag att analysera riskerna skall ses som en komplettering av företagens egna initiativ och åtgärder. Skyldigheten bör avse företag som driver en särskilt riskfylld verksamhet. Analysen skall i dessa fall underlätta

företagets och den statliga

räddningstjänstmyndighetens gemensamma överväganden om den skyddsorganisation som kan fordras. Det bör vara en uppgift för statliga och kommunala räddningsorgan att inom ramen för sitt förebyggande arbete ta initiativ till diskussioner med olika om en företag av riskerna i verksamheten. Kommittén värdering föreslår att ett åläggande i de sannolikt mycket få fall där detta kan bli nödvändigt- skall ske genom beslut av den kommunala räddningsnämnden.

Översyn av verkskyddsplikten och av bestämmelserna

för organisation och utrustning av verkskydden

Kommittén har i avsnitt 4.9 beskrivit den skyldighet som vissa företag har att för skydd av verksamheten i krig eller beredskap organisera s k verkskydd. Frågan om verkskyddens roll och organisation har behandlats i olika sammanhang under senare år. Efter samråd med Sveriges verkskyddsförbund föreslog civilförsvarsstyrelsen i sin perspektivplan för åren 1982-92 att verkskyddsplikten skulle utökas till att gälla även krigsviktiga och företag verksamheter (s k K-företag) med mindre än 200 anställda. Verkskyddsplikten bör dessutom gälla även utanför skyddsrumsorterna. På längre sikt bör det övervägas om en prioritering kan ske bland företag och verksamheter som är ålagda att organisera verkskydd, ansåg civilförsvarsstyrelsen.

.Samverkande organs deltagande i 429 räddningstjänsten

Även i programplanen för perioden 1982-87 konstaterade civilförsvarsstyrelsen att principerna för verkskydd bör ändras. Det är angeläget att företagens och övriga verksamheters betydelse i krigstid och deras risksituation får en avgörande betydelse för verkskyddsplikten. En samordning bör vidare ske mellan verkskyddet och det företagsskydd som finns i fred vid olika företag. Ett ökat samutnyttjande av personella och materiella resurser bör eftersträvas. -1978 års försvarskømmitté instämde i civilförsvarsstyrelsens bedömning av behovet att se över verkskyddsorganisationen. statsmakterna uttalade sig i 1982 års försvarspolitiska beslut för en översyn med den av civilförsvarsstyrelsen redovisade inriktningen. Regeringen har med anledning av uttalandet gett civilförsvarsstyrelsen i uppdrag att genomföra den begärda utredningen. I en lägesrapport från april 1983 - utarbetad i samråd med företrädare för länsstyrelserna, Sveriges verkskyddsförbund, Svenska brandförsvarsföreningen och Securitas Verkskyddstjänst AB - har civilförsvarsstyrelsen redovisat förslag till principer för en ändrad verkskyddsplikt. Enligt de hittills preliminära övervägandena bör verkskyddsplikten knytas till byggnad eller anläggning som kommer att tillhöra de prioriterade sektorerna i krigssamhället. Avgörande för verkskyddsplikten är verksamhetens vikt, risknivå och den allmänna miljön vägd mot den organisatoriska och ekonomiska insats som verkskyddsplikten kräver. En samordning bör ske av verkskyddsplikten med de krav att i fred hålla egna personella skyddsresurser som enligt räddningstjänstkommitténs förslag till lag om samhällets räddningstjänst skall kunna åläggas en ägare eller innehavare av byggnad eller anläggning, framhålls det i civilförsvarsstyrelsens rapport. Verkskyddsplikten bör gälla vid byggnad eller där en av anläggning totalförsvarsmyndighet utsedd för riket viktig verksamhet skall bedrivas i krig och där personalplanen omfattar mer än 200 personer. Om personalen uppgår till mindre än 200 personer bör verkskyddsplikten vidare enligt rapporten avse de fall där länsstyrelsen eller annan myndighet efter samråd med länsstyrelsen finner det erforderligt och där möjligheterna till ett effektivt verkskydd från organisatoriska och ekonomiska utgångspunkter bedöms föreligga. Verkskyddet bör ingå i byggnadens eller anläggningens fredskatastrofskydd. Omvänt skall det skydd som redan är organiserat i fred kunna utgöra en grund för verkskyddet. Förslag till föreskrifter för verkskyddens organisation och resurser, som utgör andra ledet i det uppdrag som regeringen har gett civilförsvarsstyrelsen, kommer att framläggas omkring årsskiftet 1983/84.

Resurser för företagens utökade skyddsåtgärder

Uppgiften för företagets egen skyddsorganisation bör vara att starta skadebekämpningen och sedan vägleda den kommunala råddningsstyrkan när den har kommit till platsen. Den första insatsen av personal som befinner sig i närheten av den plats där en brand bryter ut eller där det sker ett utflöde av giftiga ämnen är självfallet ofta avgörande för om det skall vara möjligt att hejda spridningen och begränsa skadorna. Uppgiften att vägleda den kommunala räddningspersonalen innebär att företagets informerar styrka om speciella risker - vilka delar av anläggningen som det för människors skydd och med hänsyn till de ekonomiska effekterna för företaget är särskilt

430 samverkande organs deltagande i räddningstjänsten

angeläget att rädda. Den kommunala räddningstjänsten behöver som regel också få veta vilka åtgärder som det återstår att vidta, t ex vilka flöden som behöver stängas av och vilken materiel som det är angeläget att forsla undan. Företagets egen räddningspersonal skall sedan kunna utföra de åtgärder i räddningsarbetet som den har utbildats för. Företagens beredskap med personal och materiel får anpassas till vad som i de enskilda fallen är rimligt. Det är nödvändigt att utnyttja det kunnande som finns hos de anställda, att organisera personalen i lämpliga enheter med hänsyn till kunnandet och att ge dessa enheter en viss utbildning och övning. Kommittén vill framhålla att kraven på företagets personal i det avseendet inte får ställas alltför högt. Det kan tex knappast bli möjligt att utbilda företagspersonalen så att den kan använda s k tungt andningsskydd och delta i rökdykarinsatser. När det gäller materielen går det ofta att utnyttja den räddningsutrustning som redan finns vid många särskilt riskfyllda verksamheter. Nyanskaffning och omsättning av materielen kan emellertid behöva ske. Det blir i många fall en ekonomisk fråga hur långt skyddsorganisationen skall kunna utvecklas. Kommittén har tidigare i avsnittet pekat på att ett utökat skydd kan leda till rabatter på brandförsäkringspremierna. Möjligheter finns också för de företag som åläggs att hålla verkskydd att i fred använda verkskyddets personella och materiella organisation. Kraven på de personella skyddsresurserna vid särskilt riskfyllda verksamheter varierar från företag som behöver egna styrkor med en viss beredskap både under och efter arbetstid till företag som utan att organisera styrkor utbildar varje anställd för åtgärder på sin arbetsplats. Fordringarna på materielen växlar från enbart enklare handredskap till en mer allsidigt sammansatt utrustning - kanske rent av släckfordon. Krav skall också kunna ställas på att företagen genom alarmeringsutrustning, tex tyfoner, skall kunna varna anställda inom den egna anläggningen, personal vid andra verksamheter eller befolkning i närliggande bostadsområden om okontrollerade utflöden i luften av farliga ämnen. I den utsträckning som det är möjligt bör även civilförsvarets larmutrustning användas för denna alarmenng. Redogörelsen i kapitel 4 med beskrivning av den nuvarande beredskapen

vid Supra AB i Landskrona och vid AB Rifa i Stockholm är två exempel på

företag som har vidtagit skyddsåtgärder. Några generellt giltiga krav på åtgärderna med hänsyn till innehåll och dimensionering finns det inga förutsättningar att fastställa. Kommittén föreslår att det nya centrala räddningstjänstverket i samråd med bl a arbetarskyddsstyrelsen, produktkontrollnämnden, Svenska brandförsvarsföreningen, Sveriges verkskyddsförbund samt företrädare för försäkringsgivarna får till uppgift att utarbeta en exempelsamling med beskrivning av hur olika företag med särskilt riskfylld verksamhet har organiserat skyddsåtgärderna. Kommittén vill slutligen framhålla att företagens skyddsorganisation vid speciella behov skall kunna användas för att förstärka den kommunala räddningstjänsten vid olyckor även utanför företagens egna anläggningar. Avtal som reglerar ett sådant samarbete bör ingås mellan berörda företag och kommuner. Ett sådant samarbete är i linje med den grundprincip om ökat samutnyttjande av olika resurser i samhället som är en central del av kommitténs förslag i betänkandet och som har slagits fast i förslaget till lag om samhällets räddningstjänst.

Samverkande organs deltagande i räddningstjänsten 431

11.7 Frivilligorganisationer

11.7.1 Svenska röda korset

Svenska röda korset är en frivillig försvarsorganisation som medverkar i totalförsvarets sjukvård och i verksamheten för civilbefolkningens skydd i krig. På många orter i landet har Svenska röda korset lokala beredskapsgrupper för sjukvårdsinsatser av typ första hjälpen. Grupperna skall också kunna ordna uppsamlingsplatser för skadade eller förstärka personalen vid sådana platser. De skall vidare kunna hjälpa till med transporter av skadade. Även uppgifter som ingår i underhållstjänsten vid en olycksplats skall de kunna utföra. På många håll svarar Röda korsets grupper för olycksfallsberedskap vid arrangemang med en större publik, tex idrottstävlingar. En arbetsgrupp inom Röda korset har nyligen sett över organisationens medverkan i räddningsarbete. Arbetsgruppen anser att beredskapen för närvarande inte helt tillgodoser de krav som kan ställas på den. Lokala beredskapsgrupper på omkring 20 medlemmar bör bildas i varje kommun eller i lämpliga regioner. Grupperna föreslås få en fast organisation och en enhetlig utbildning och utrustning. En gruppchef skall under räddningsledaren leda varje grupp när den deltari räddningsinsatser eller när den svarar för beredskap vid publika arrangemang. _ . Vidare bör det enligt förslaget bildas en regional arbetsgrupp inom varje distrikt i organisationen - som regel omfattar distrikten ett län. Den regionala arbetsgruppen skall ta initiativ till bildandet av lokala beredskapsgrupper och praktiskt medverka vid rekrytering och utformning av organisationen. En särskild plan bör antas för utbildning av beredskapsgruppemas deltagare. I den regionala arbetsgruppen föreslås att företrädare för Svenska röda korsets distriktsledning, den kommunala räddningstjänsten, polisen, sjukvården, länsstyrelsen och militära myndigheter skall ingå. Fortsatta överväganden pågår inom Röda korset i syfte att regionalt klargöra behovet av frivilliggrupper för sjukvårdsinsatser i anslutning till räddningstjänsten vid olyckor. Röda korset har hemställt om sjukvårdshuvudmännens bedömning av behovet av sådana grupper, uppgifter för grupperna, storlek, stationering och insatstider. Enligt Röda korsets uppfattning bör strävan vara att för denna organisation i första hand ta tillvara de nära 25 000 personer som redan har utbildats för uppgifter inom totalförsvaret. De som redan är utbildade består av E1 Sjukhussamariter (ca 600) med tre veckors grundläggande sjukvårdsutbildning, för krigsplacering vid krigssjukhus; E! Hemvärnssamariter (ca 12 000) med 40-60 tim grundläggande utbildning för olycksfallsvård, som tjänstgör inom hemvärnets sjukvårdsgrupper; E! Civilsamariter (ca 12 000) med 10 tim elementär sjukvårdsutbildning, för tjänstgöring hos distriktssköterskor inom främst hemsjukvård.

Inom flera läns- och lokalorganisationer av Röda korset finns vidare grupper med minst 20 timmars grundläggande sjukvårdsutbildning, Dessa svarar för olycksfallsberedskapen vid de tidigare nämnda publika arrangemangen.

432 Samverkande organs deltagande i räddningstjänsten

11.7.2 Andra organisationer

Svenska brukshundklubben har hundar tränade för spanings- och sökuppgifter vid räddningsinsatseri fred och krig. En del av hundarna kan användas för efterforskning av instängda och skadade människor i t ex raserade hus. Brukshundklubben har mer än 40 000 medlemmar, som är organiserade i 15 distrikt och drygt 200 lokalavdelningar. Avsikten är att det skall finnas minst tre tränade räddningshundar inom varje kommun i landet. j För sambandstjänsten när räddningsorganens personella och materiella resurser är otillräckliga kan Frivilliga radioorganisationen, som är en av försvarsmaktens frivilligrörelser, och Sändaramatörernas sambandskår bidra med insatser. Frivilliga radioorganisationen har till uppgift att utbilda signalister för bl a hemvärnet och att medverka med personal och utrustning vid nödlägen i samhället när en sådan förstärkning behövs. Sändaramatöremas sambandskår skall enligt sina stadgar delta vid upprätthållandet av radiosamband i nödsituationer när samhället har nytta av deras medverkan. Sambandskårens organisation omfattar sambandsgrupper på i regel 5 ä 10 medlemmar Både fasta och rörliga radiostationer ingår i utrustningen. Sambandskåren har också ett 90-tal s k repeaterstationer som används vid sändningar på längre avstånd. En del av sambandsgrupperna har tillsammans med företrädare för räddningstjänsten i olika kommuner hur planlagt organisationen skall ställa sin utrustning och sitt kunnande till förfogande. Vana operatörer med egen utrustning kan behövas bla vid omfattande insatser när läkare och sjukhus deltar i stor skala. Grupper från sambandskåren medverkade i sambandstjänsten vid oljebekämpningen i Stockholms skärgård våren 1979 och vid en större skogsbrand i Dals-Eds kommun under år 1980. Andra enskilda som kan delta organisationer vid räddningsinsatser som fordrar stora personella resurser är Frivilliga aulomobilkârernas riksförbund, Frivilliga flygkåren, Svenska blå stjärnan, Riksförbundet Sveriges lottakårer, Sveriges kvinnliga bilkårer och Sveriges civilförsvarsförbund. Sjöräddningssällskapets verksamhet har behandlats i avsnittet om sjöräddningstjänsten i kapitel 8. Svenska livräddningssällskapet-Simfrämjandet arbetar i huvudsak inom det förebyggande området men anskaffar också viss utrustning för livräddning vid främst badplatser.

11.7.3 Statligt ekonomiskt stöd till frivilligorganisationer

inom totalförsvaret

De frivilliga organisationer som har anknytning till totalförsvarets verksamhet får statligt ekonomiskt stöd för sin verksamhet. Under budgetåret 1983/84 är det totala beloppet enligt statsmakternas beslut 69,3 milj kronor. Anslaget får överskridas om det behövs för att frivilligorganisationerna skall kunna få bidrag till angelägen utbildningsverksamhet.

11.7.4 Kommitténs av vilka som

bedömning åtgärder fordras

Frivilligorganisationer av olika slag kan utföra ett mycket betydelsefullt

arbete inom samhällets räddningstjänst - framför allt i situationer när det

Samverkande organs deltagande i 433 räddningstjänsten

behövs många människor eller ett specialkunnande av det slag som de frivilliga har. Förstärkningar genom frivilligorganisationerna behövs ofta när skadebekämpningen är utspridd över en stor yta eller när den blir långvarig. Kommittén anser det viktigt att räddningsorganen och sjukvårdshuvudmännen i Ökad grad tar vara på det intresse för samhällsinsatser och de erfarenheter som organisationernas medlemmar i allmänhet har. Det bör som hittills i stor utsträckning ske lokalt eller regionalt. Betydelsen av att räddningstjänsten kan använda frivilliga har belysts i den rapport om räddningsarbete i samband med stora olyckor som har utförts inom försvarets forskningsanstalt. Rapporten har berörts i kapitel 1. De kommunala och statliga räddningsorganen bör delta i de förberedelser som fordras genom samarbetei planeringen av organisationernas medverkan och genom utbildning. Även materiel bör till en del kunna anskaffas genom räddningsorganen. Genom den kommunanknutna civilförsvarsverksamheten bör det bli lättare för t ex rödakorsgrupperna att få tillgång till civilförsvarets utrustning. På central nivå är det viktigt att räddningstjänstverket söker samordna organisationernas planering för räddningsinsatser och tar initiativ till åtgärder som på olika sätt förbättrar förutsättningarna för deras medverkan i räddningstjänsten.

12 mot

Förebyggande åtgärder olyckor

12.1 De - en

förebyggande åtgärdernas betydelse

inledning

Det moderna samhället har genom många tekniska förändringar blivit mer komplicerat och sårbart än tidigare. Som kommittén konstaterade i inledningen till detta betänkande har riskerna för olyckor och skadeverkningarna av dessa ökat. Samtidigt har utvecklingen lett till större krav på samhället när det gäller att begränsa olyckorna och skadeverkningarna av dessa. Att olyckor inträffar kan emellertid inte helt undvikas. De förebyggande åtgärderna kan därför inte ses som en från räddningstjänsten isolerad verksamhet. Tyngdpunkten i strävandena att åstadkomma ett så säkert samhälle som möjligt måste enligt kommitténs mening ligga på verksamhet som syftar till att förhindra att olyckor över huvud taget inträffar och till att på förhand hindra eller begränsa skadeverkningarna. En effektiv förebyggande verksamhet kan minska sannolikheten för och konsekvenserna av olyckor. Detta gäller åtminstone de vanligaste olyckorna som inträffar i vårt samhälle. Genom en utvecklad förebyggande verksamhet kan såväl staten som kommunerna och enskilda göra betydande besparingar. De förebyggande åtgärderna är av vitt skilda slag. Samhället kan genom föreskrifter och allmänna råd påverka lokalisering, byggnadsteknik, varumängder, arbetsmetoder och tillverknings- och hanteringsanordningar. Liksom på räddningstjänstens område gäller emellertid att reglerna finns i ett flertal författningar och att ansvaret är splittrat. Tillsyn och kontroll ankommer på en rad olika myndigheter och organ. Det finns däremot inte någon myndighet som har ett ansvar för samordningen av de förebyggande åtgärder mot olyckor som vidtas på olika områden. Enligt de remissinstanser som har yttrat sig över kommitténs principbetänkande behövs det väsentligt bättre förebyggande åtgärder mot olyckor. I detta kapitel redovisar kommittén sina överväganden i fråga om åtgärder som minskar riskerna för olyckor och som på förhand vidtas för att minska skadeverkningarna. Det gäller först åtgärder av tekniskt slag - främst olika brandskyddsåtgärder - men också förebyggande åtgärder mot andra olyckor än bränder. Därefter behandlar kommittén en annan typ av förebyggande verksamhet, nämligen den som syftar till att genom information och utbildning öka allmänhetens riskmedvetande.

436 Förebyggande åtgärder mot olyckor

12.2 mot bränder

Förebyggande åtgärder

12.2.1 Utgångspunkter för kommitténs överväganden

I principbetänkandet lämnade kommittén en redogörelse för brandskadornas utveckling under 1970-talet. Redogörelsen visar att antalet omkomna vid bränder har varit högst omkring 150 årligen och att hela antalet bränder uppgår till ca 20 000 per år. Omkring 400 av dessa åstadkommer årligen skador som medför en försäkringsersättning på minst 500 000 kronor. Enligt redovisningen i betänkandet är händelser till följd av fel på elanordningar och anlagda bränder de vanligaste slagen av bränder. Större industribränder har under senare år inträffat i Älmhult och Nacka. En stor sjukhusbrand har drabbat Helsingborg. Stora skolbränder har under senare år ägt rum i Älmhult och Halmstad. En villabrand i ett samhälle utanför Borås i oktober 1982 krävde sex människoliv. Vid PCB-branden i Surahammar samma år utvecklades mycket giftiga gaser. Vidare inträffade under år 1982 två större bränder, nämligen höghusbranden i Solna i april och branden i Sundsvalls vårdhem i oktober. Genom den granskning av bränderna i Älmhult, Solna, Sundsvall och Surahammar som kommittén för undersökning av allvarliga olyckshändelser gjort har främst de omständigheter av byggnadsteknisk art som kan ha medverkat till brand- och rökspridningen blivit undersökta. Kommittén har med stöd av sina undersökningar lämnat rekommendationer om komplettering av föreskrifterna i bl a Svensk byggnorm (SBN).

Den s k stat-kommungruppen har i ett delbetänkande (Ds Kn 1982:6)

Förenklade byggbestämmelser redovisat förslag till förändringar i byggbestämmelserna. Bakgrunden till förslagen är framför allt de ständigt ökade byggnadskostnader som på många håll har ansetts vara en följd av de i allmänhet mycket detaljerade och långtgående kraven i SBN. På grund av den kritik som har framförts mot brandskyddsbestärnmelsema i SBN har stat-kommungruppen föreslagit att SBNs kapitel om brandskydd skall ses över. Kritiken går bl a ut på att brandskyddsbestämmelserna i SBN har drivit kraven på säkerhet längre än vad som är ekonomiskt möjligt. För flera av dessa föreskrifter är det svårt att förstå vad som avses, anser statkommungruppen. Bestämmelserna är inte heller utformade som kvantifierade egenskapskrav, vilket i huvudsak gäller övriga avsnitt i SBN, har stat-kommungruppen framhållit. I betänkandet har gruppen också uppmärksammat den splittring som råder när det gäller författningar som innehåller föreskrifter om byggande. Flera författningar som rör projektering och uppförande av byggnader bör enligt stat-kommungruppen ändras och i vissa delar införas i bl a byggnadslagstiftningen och förordningen om brandfarliga varor. Dessutom bör statens planverks samordnande roll förstärkas genom att enbart planverket ges rätten att meddela föreskrifter och allmänna råd för byggnadsväsendet.

Övriga myndigheter som är berörda bör med en sådan ordning delta genom

samråd. Som exempel på allmänna råd som kan infogas i SBN har stat-kommungruppen nämnt statens brandnämnds meddelande om brandsyn på vårdanläggningar, elevhem, hotell m m. Förslagen om förenklade byggnadsbestämmelser behandlas för närvarande i regeringskansliet.

mot 437

Förebyggande åtgärder olyckor

12.2.2 Regeringens tilläggsdirektiv om brandskydd i andra

lokaler än bostäder m m

Regeringen har i tilläggsdirektiv (Dir 1983:4) uppdragit åt räddningstjänst-

kommittén att lägga fram förslag i en rad frågor som rör brandskyddet i framför allt offentliga lokaler. Bakgrunden till direktiven är dels förslagen i brandriskutredningens betänkande (SOU 1978:30) Brand inomhus, dels att riksdagen med anledning av en motion (mot 1981/82:290) har beslutat att frågan om brandsyn i offentliga lokaler skall utredas närmare (CU 1981/82:40, rskr 1981/82:406). Brandriskutredningen - statens planverk och konsumentverket i samråd med bostadsstyrelsen och statens brandnämnd - har utrett omfattningen m m av brandfarligt material i byggnader och i deras fasta och lösa inredning. När det gäller byggnadsdelar och fast inredning har utredningens förslag till viss

del tillvaratagits i SBN 1980. När det gäller lös inredningl i andra lokaler än

bostäder har utredningen lagt fram förslag avsedda att minska omfattningen av brandfarligt material i sådan inredning. En utförligare redogörelse för brandriskutredningens förslag lämnar kommittén i nästa avsnitt. I riksdagsmotionen anförs bl a att brandsynen i offentliga lokaler, tex hotell, restauranger, klubbar och cirkusar, är ett trubbigt instrument och att en översyn av formerna för brandsynen i fråga om sådana lokaler bör ske. Enligt motionen bör en brandsyneförrättare få samma kompetens som ett skyddsombud har när det är nödvändigt att stoppa en farlig verksamhet. Enligt regeringens tillâggsdirektiv bör räddningstjänstkommittén överväga vilka regler som behövs för att motverka att man har olämplig lös inredning i offentliga lokaler. Vid sin bedömning bör kommittén beakta att lokalens utformning och ändamål samt de brandförebyggande och andra åtgärder mot brand som har vidtagits måste ställas i relation till den lösa inredningens brandfarlighet. Vid brandsynen bör det således enligt direktiven kunna göras en helhetsbedömning av säkerheten för de människor som skall vistas i lokalen. Kommittén bör också pröva om föreskrifter om åtgärder och villkor för utnyttjande av lokalen skall kunna ställas upp. Det bör vidare ankomma på kommittén att pröva om det finns behov av och om det är möjligt att få en reglering av lös inredning som skall användas i offentliga lokaler motsvarande den reglering som finns i marknadsföringslagen (1975: 1418) för produkter som saluförs till enskild konsument. Kommittén bör också överväga möjligheterna att utarbeta riktlinjer för bedömning av brandsäkerheten i offentliga lokaler. De regler som finns för ingripande mot någon som inte följer ett föreläggande vid brandsyn bör ses över, framgår det vidare av direktiven. Kommittén bör överväga om brandstyrelsen skall ha rätt att förelägga vite. Vidare bör kommittén pröva om det bör införas en möjlighet för brandstyrelsen att förbjuda verksamhet i offentliga lokaler. Nya och strängare regler för behandlingen av brandsäkerheten i offentliga lokaler kan få ekonomiska konsekvenser för den enskilde, framhålls det i direktiven. Kommittén bör pröva hur behovet av övergångsregler skall kunna tillgodoses utan att grundläggande brandsäkerhetskrav sätts åt sidan. 1 Lös inredning är som Det är angeläget att de nya reglerna för brandsyn i offentliga lokaler ges en regel möbler, matta, och sådan utformning att osäkerhet om rättsläget inte uppkommer för den gardiner.

438 Förebyggande åtgärder mot olyckor

enskilde. I direktiven erinras också om att stat-kommungruppen (numera stat-kommunberedningen) behandlar bl a frågan om avgifter för brandsyn.

förslag

12.2.3 Brandriskutredningens och remissinstansernas

yttranden

Brandriskutredningen har enligt sina direktiv sökt klarlägga och beskriva brandriskerna hos olika material och konstruktioner. Därefter har utredningen undersökt vilka brister i det tekniska underlaget som för närvarande begränsar möjligheterna att klassificera material eller produkter med avseende Slutligen har utredningen mot bakgrund av på brandfarlighet. gällande bestämmelser undersökt möjligheterna att utveckla regelsystem som kan förbättra brandskyddet i byggnader och klargjort de framlagda förslagens ekonomiska konsekvenser. När det gäller lös inredning framhåller utredningen att underlaget för av brandegenskaper och säkerhetskrav är ofullständigt. En ökad bestämning brandsäkerhet kräver utveckling av provningsmetoder och kravspecifikationer. Även för ingripande mot brandfarliga produkter är regelsystemen ofullständiga och behöver ses över. Vid denna översyn måste hänsyn tas till att systemen skall fungera för olika slag av byggnader och gälla både nyanskaffning och befintlig inredning. Byggnader kan enligt brandriskutredningen indelas i två huvudgrupper med avseende på användningen. Den ena huvudgruppen omfattar bostäder och den andra byggnader för offentlig, kommersiell eller annan kollektiv verksamhet. För den lösa inredningen i bostäder svarar de boende - för den lösa inredningen i övriga byggnader de som har ansvaret för verksamheten i dessa. Det kan vara staten, kommunerna eller enskilda näringsidkare. Denna skillnad i ansvar fordrar olika slag av regelsystem när brandsäkerhetskraven skall uppställas, anser brandriskutredningen. För lös inredning i andra lokaler än bostäder finner utredningen det angeläget att föreskrifter snarast utarbetas. Utredningen föreslår att statens brandnämnd får befogenhet att utfärda nödvändiga föreskrifter. Konsumentverkets riktlinjer för skilda produkter kan utgöra en utgångspunkt i detta arbete. I en del fall måste kraven på brandskydd ställas högre än för bostäder. Det bör därför enligt utredningen ankomma på den som svarar för verksamheten i en viss lokal att påvisa att denna uppfyller gällande brandskyddskrav. Brandriskutredningens förslag har mottagits i huvudsak positivt av remissinstanserna. Stor enighet råder om behovet av mer långtgående brandtekniska krav för byggnader och lokaler som är upplåtna för allmänheten eller där många människor vistas samtidigt. Flera remissinstanser pekar i detta sammanhang på de restaurang- och sjukhusbränder som har inträffat under senare år. Många remissinstanser uppehåller sig också kring de ekonomiska konsekvenserna av utredningens förslag. Utredningens förslag om ökade krav på offentliga lokaler kan medföra inte obetydliga kostnader, heter det i en del av remissvaren. Riksrevisionsverket anser att åtgärder med stöd av lagstiftning är nödvändiga men delar inte utredningens åsikt att brandfarliga varor effektivt

i

Förebyggande åtgärder mot olyckor 439

kan rensas ut med hjälp av marknadsföringslagen och brandlagstiftningen. Riksrevisionsverket föreslår i stället att lagen om hälso- och miljöfarliga varor skall omfatta samtliga hälso- och miljöfarliga varor - även sådana som är hälsofarliga på grund av att de är brandfarliga. Produktkontrollnämnden skall enligt verket ha ansvaret för utfärdandet av tillämpningsföreskrifter. Svenska kommunalarbetareförbundet menar att enbart marknadsföringslagen riskerar att bli ett trubbigt instrument. Den riktar sig inte direkt till tillverkarna utan snarare till näringsidkaren som säljer eller hyr ut till allmänheten. Lagen är vidare inte avsedd att användas i de fall där förbud kan ses som alltför långt gående ingrepp och problemen i stället kan lösas genom ökad information. Enligt förbundets uppfattning bör tillverkaren göras direkt ansvarig för att produkterna håller en stadgad brandsäkerhet. Någon form av VDN-märkning” bör därför provas i takt med att materialprovningen utvecklas. Brandriskutredningen anser att marknadsföringslagen kan användas för att styra egenskaperna hos produkter som säljs direkt till konsumenten. Når det gäller lös inredning i andra lokaler än bostäder är lagen dock inte direkt tillämplig, men utredningen anser det rimligt att en skärpning av kraven på konsumentsidan kommer att återverka även på inredning i andra typer av lokaler. Svenska brandförsvarsföreningen finner inte detta antagande helt självklart, eftersom många produkter eller produktgrupper sannolikt är inriktade på enbart andra slag av lokaler än bostäder. Landstingsförbundet påpekar att konsumentverkets riktlinjer kan vara tillfredsställande från brandskyddssynpunkt också när det gäller offentliga lokaler. Mot bakgrund av inträffade bränder på sjukhus och restauranger ter det sig skäligt att för sådana lokaler ställa högre krav på brandskydd än som behöver gälla för bostäder. I likhet med utredningen kan Landstingsförbun-

det förorda att brandsyn skall omfatta även lös egendom, i den mån så inte

redan sker. Brandriskutredningens förslag att regler för lös inredning skall utarbetas av statens brandnämnd tillstyrks av byggnadsstyrelsen och av statens provningsanstalt. Provningsanstalten erinrar också om de former för typgodkännande och tillverkningskontroll som gäller för bl a fast inredning. Enligt försvarets forskningsanstalt gör utredningen inte tillräcklig åtskillnad mellan bostäder och övriga lokaler. För övriga lokaler är nämligen kraven större och andra omständigheter än materialegenskaperna spelar där en så stor roll att ett annat synsätt än utredningens förefaller nödvändigt. Möjligheterna att uppfylla kraven på annat sätt än genom kontroll av i materialen i fast och lös inredning är också större. Automatiska släckanordningar, brandvarnare och manuell bevakning är några möjligheter. Frågan om hur skyddsnivån skall uppnås blir därför en brandteknisk ingenjörsuppgift, där problemets alla delar vägs mot varandra och den teknisktekonomiskt riktiga lösningen kan väljas i varje särskilt fall.

Även Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) påpekar att produkter

som uppfyller konsumentverkets riktlinjer kan vara tillfredsställande från brandskyddssynpunkt, men att kraven för inredning i andra lokaler än bostäder i vissa fall kan ställas högre. Det kan inte heller förutsättas att produkter som säljs enbart till myndigheter och företag kommer att uppfylla

440 Förebyggande åtgärder mot olyckor

konsumentverkets regler. Särskilt i lokaler som företagen inreder kan det finnas risk för att brandfarliga produkter kommer till användning. TCO ansluter sig till utredningens förslag att statens brandnämnd skall få befogenheter att utfärda föreskrifter för inredning i andra lokaler än bostäder. Brandriskutredningens förslag till omvänd bevisbörda vad gäller den lösa inredningens brandtekniska standard kommenteras av ett flertal remissinstanser. Förslaget innebär att den som ansvarar för en lokal eller anläggning skall kunna påvisa att inredningen uppfyller ställda krav. Klart stöd för förslaget ger LO, TC O, kommunförbundet och statens brandnämnd. Statens brandnämnd anför att denna omfördelning torde vara nödvändig just när det gäller inredning. Med nuvarande ordning har en brandsyneförrättare mycket små möjligheter att påvisa brandtekniska brister vad gäller inredningens

kvalitativa utförande. Ägaren däremot har möjlighet att genom köpehand-

ling eller intyg visa att t ex möblerna uppfyller ställda krav. Svenska brandförsvarsföreningen avstyrker däremot förslaget i denna del. Enligt föreningen medför detta en betydande osäkerhet i rättsläget för den enskilde beroende på att det kan vara svårt att styrka att olika inredningsdetaljer är testade och typgodkända. Även Gislaveds kommun avstyrker utredningens förslag beträffande omvänd bevisbörda och menar att tillverkare och försäljare av lös inredning bör åläggas att märka produkterna på sådant sätt att tvekan inte behöver uppstå vid brandsyn.

122.4 Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras

Samhällsplaneringen

Bestämmelserna om förebyggande brandskydd är mycket splittrade. Före-

skrifter och allmänna råd beträffande brandskydd i olika byggnader och lokaler ges ut av en rad olika myndigheter, bl a statens planverk, statens brandnämnd, skolöverstyrelsen, socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, sprängämnesinspektionen, livsmedelsverket och konsumentverket. Vidare ger privata organ, t ex Försäkringsbranschens Service AB (FSAB) och Svenska brandförsvarsföreningen ut rekommendationer och råd. Splittringen på central nivå motsvaras i allmänhet också av en uppdelning på_l0kal och regional nivå. Det är en stor risk att frågor om förebyggande åtgärder som gäller en och samma anläggning förekommer i olika ärenden

som handläggs av skilda myndigheter utifrån deras varierande utgångspunk-

ter. Om de olika myndigheternas beslut överklagas kan det också inträffa att skilda ärenden som i grunden rör samma förhållanden och som kräver en helhetssyn slutligen avgörs av skilda instanser. Den nu beskrivna splittringen kan kanske inte undvikas på alla områden i samhället. När det gäller bestämmelser om projektering och uppförande av byggnader och anläggningar är det emellertid särskilt viktigt att enhetlighet kan åstadkommas. De föreskrifter som gäller skyddet mot brand och andra olyckshändelser kan inte ses isolerade utan bör så långt möjligt inordnas i plan- och bygglagsttftningen. Kommittén anser det därför angeläget att stat-kommun-

gruppens förslag om en ökad samordning på byggnadsområdet kan

u

Förebyggande åtgärder mot olyckor 441

genomföras. Förhållandet mellan planverket och det nya räddningstjänstverket, som enligt kommitténs förslag skall ha en samordnande funktion på det brandförebyggande området, måste emellertid övervägas. Detta sker för

närvarande inom CESAM-kommittén, som närmare utreder frågor om det

nya räddningstjänstverkets uppgifter och förhållande till andra myndigheter. När det gäller frågan om en Översyn av de brandskyddsregler som nu finns i SBN har kommittén inte haft möjlighet att bedöma om vissa av dessa regler är för långtgående och medför onödiga kostnader. Det är möjligt att en del av föreskrifterna vid en närmare granskning visar sig vara alltför detaljerade och att fordringarna kan ställas lägre. Den utredning som har gjorts av kommittén för undersökning av allvarliga olyckshändelser efter branden i Sundsvalls vårdhem har å andra sidan visat att det för vissa objekt finns behov av ytterligare krav i SBN. Som exempel kan nämnas installation av olika slag

av larmanordningarl. Sådana krav finns i SBN 1980 endast för hotell och för

utrymmen där verksamheten medför risk för utsläpp av giftiga gaser i t ex laboratorier och garage. Däremot kan vissa byggnadstekniska krav efterges om det vidtas lämpliga tekniska åtgärder, t ex om automatiska släckanordningar eller automatiska brandlarmanordningar installeras. Enligt kommitténs mening är det väsentligt att regler om larmanordningar införs i byggbestämmelserna även för vârdanläggningar, skolor, olika slag av samlingslokaler och industrier. När det gäller industrier och liknande anläggningar medför visserligen skyldigheterna i brandlagen att anskaffa och underhålla brand- och livräddningsredskap och att förebygga och bekämpa brand långtgående krav i fråga om alarmerings- och släckningsanordningar. Detsamma gäller de byggnadstekniska åtgärderna. Med stöd av brandlag-

stiftningen kan alltså i ett brandsyneärende inom industrin krävas t ex

automatiskt brandlarm om anläggningens särskilda karaktär fordrar detta. Detta gäller även om krav på sådant brandlarm inte finns i SBN. Det är emellertid betydelsefullt att brandförebyggande åtgärder som avser särskilt känsliga objekt antingen det är fråga om anläggningar där det bedrivs riskfylld verksamhet eller anläggningar där normalt många männi-

skor vistas - planeras in redan vid projektering och byggande. Åtgärderna

skall inte behöva vidtas först när det efter en brandsyn har framkommit att det finns brister i brandskyddet. Till detta kommer att brandlagens bestämmelse med vars stöd krav på larmordningar i vissa fall kan ställas är allmänt hållen. Om inte SBN för en viss typ av anläggning innehåller något krav på en larmanordning och anläggningens särskilda beskaffenhet inte heller fordrar en sådan anordning, kan krav på en sådan larmutrustning bara resas som kompensation för dokumenterade brister i t ex byggnadstekniska förhållanden. För uppförande av byggnader och anläggningar som industrier, flygfält, hamnar, fritidsanläggningar, offentliga lokaler och bensinstationer krävs det tillstånd av olika slag, t ex koncessionstillstånd, byggnadstillstånd, och 1 Automatiskt brandlarm byggnadslov. Aven anordnandet av tillfälliga anläggningar eller verksamheanslutet ti kommunalt ter kräver tillstånd av olika myndigheter, t ex länsstyrelsen eller den lokala brandförsvar, internt polismyndigheten. Ofta fordrar en och samma anläggning eller verksamhet brandlarm, utrymningstillstånd Behovet av skydd mot brand och andra 131m eller brandvarnare» från flera olika myndigheter.

442 Förebyggande mot åtgärder olyckor

olyckshändelser måste enligt kommitténs mening vägas in redan vid prövningen av ärenden om tillstånd för dessa anläggningar. Genom arbetsmiljölagen och den verksamhet som sker genom de myndigheter som utövar tillsyn enligt denna lag verkar samhället för att olika arbeten skall ske under så säkra och betryggande former som möjligt. Planeringen av en anläggning sker under medverkan av representanter för arbetstagarna och för arbetsmiljövårdande myndigheter. Detta är naturligtvis till fördel även för andra än anställda som vistas i eller besöker anläggningen. Större hänsyn till allmänhetens behov av säkerhet och skydd särskilt när det gäller bränder - måste emellertid tas redan vid planeringen och projekteringen av olika anläggningar där många människor uppehåller sig, tex hotell, restauranger och sjukhus. Inte bara vid prövningen av ärenden om byggnadslov utan även i samband med annan tillståndsgivning är det alltså viktigt att brand- och olycksrisker vägs in i bedömningen. Den sakkunskap som finns på området måste anlitas. Förslag till förbättringar i denna handläggning fordrar en genomgång för olika typer av anläggningar och verksamheter. Det bör ske en undersökning av vilka tillstånd som fordras för varje typ av anläggning eller verksamhet och en kartläggning av handläggningen av dessa tillståndsärenden, bl a förekomsten av samråd med brandmyndigheterna. En sådan översyn ligger utanför ramen för kommitténs uppdrag. Det är emellertid angeläget med en övergripande samordning som säkerställer möjligheterna för myndigheterna att vid samhällsplaneringen på olika nivåer beakta de förebyggande åtgärder som kan vidtas mot olika slag av olyckor. Kommittén föreslår att detta skall vara en uppgift för räddningstjänstverket.

Brandsyneverksamheten

Ett större beaktande av brandskyddssynpunkter vid prövning av ärenden om tillstånd för uppförande av olika anläggningar kan på sikt medföra att brandsyneverksamheten minskar i viss omfattning. En fortlöpande kontroll av att skyldigheterna att förebygga brand och brandspridning fullgörs kommer dock alltid att vara nödvändig. Denna kontroll gäller också skyldigheterna att vidta åtgärder som underlättar släckning och livräddning vid brand. Kommittén anser att grundläggande regler om kommunens och enskildas skyldigheter när det gäller förebyggande åtgärder mot brand och brandspridning skall finnas i lagstiftningen om samhällets räddningstjänst. De nuvarande bestämmelserna om brandsyn äri huvudsak oförändrade sedan år 1962. Sedan dess har det vuxit fram ett behov av en effektivare brandsyneverksamhet. En översyn av reglerna för brandsyneverksamheten är alltså motiverad. Kommittén anser att det liksom för närvarande måste finnas en skyldighet för enskilda att vidta åtgärder för att förebygga att brand uppstår och sprider sig. Det gäller både byggnadstekniska och inredningstekniska åtgärder och förhållanden som rör ordningen i en byggnad, t ex blockering av nödutgångar. Dessa skyldigheter bör åvila den som driver industriell verksamhet eller

Förebyggande åtgärder mot olyckor 443

svarar för byggnader, lokaler eller anläggningar som är upplåtna för allmänheten och som normalt utnyttjas av många människor. Vidare bör skyldigheten gälla ägare eller innehavare av sådana byggnader som kan betecknas som särskilt brandfarliga, t ex byggnader i koncentrerad trähusbebyggelse. Den kontroll som sker i form av brandsyn bör framför allt omfatta de nu uppräknade objekten. I fråga om eldstäder och andra förbränningsanordningar bör en brandteknisk kontroll kunna göras i samband med sotning. I principbetänkandet lämnade kommittén en redogörelse för omfattningen av brandsyneverksamheten. Enligt den av kommittén gjorda undersökningen för år 1979 hann kommunerna inte med att brandsyna alla ettårs- och När det gällde fyraårsobjekten omfattade verksamheten tvåårsobjekten. däremot fler granskningar än som var nödvändigt. I betänkandet redovisades också synpunkter på den kommunala räddningstjänstens sätt att fungera. Det framhölls av företrädare för lokala och regionala räddningsorgan att det i allmänhet är svårt för personalen att i det förebyggande arbetet mot brand tillvarata erfarenheter från den släckande verksamheten. Organisationen är i första hand utformad med hänsyn till beredskapen för räddningstjänst och tillgodoser på många håll inte de krav som ställs på den med hänsyn till att förebygga brand. Vidare ansåg flera av företrädarna för uppgiften ledningen av räddningstjänsten i kommunerna att de är dåligt insatta i handläggningen av administrativa ärenden, som är en stor del av den förebyggande verksamheten. Kommitténs undersökning tydde vidare på att brandsyneverksamheten efter i många kommuner. Detta är otillfredsställande. En väl släpar verksamhet mot brand och brandspridning fungerande förebyggande minskar i stor utsträckning skadeverkningarna och därmed olyckomas kostnader för samhället och enskilda. Det förebyggande arbetet är mot den bakgrunden en mycket betydelsefull del av åtgärderna mot olyckor. Den kommunala räddningsnämnden skall enligt kommitténs förslag ha ett ansvar för räddningstjänsten och de förebyggande åtgärderna mot brand i kommunen. För den operativa ledningen av räddningstjänsten svarar dock räddningschefen. Kommittén anser att det är viktigt att de förtroendevalda får ett ökat inflytande över det som sker vid sidan om det operativa arbetet. I likhet med vad som gäller på närliggande kommunala områden, t ex hälsooch miljöskyddsområdet, föreslår kommittén att den kommunala nämnden skall besluta om förelägganden och förbud som behövs för efterlevnaden av verksamheten. den lagstiftning som reglerar bl a den brandförebyggande När det gäller brandsyneärenden är det emellertid orealistiskt att tänka sig att räddningsnämnden skall befatta sig med andra ärenden än sådana som är av mera komplicerad eller principiell natur. I övrigt bör nämnden utnyttja den möjlighet till delegation av sin beslutanderätt till ledamot eller kommunal tjänsteman som föreligger. I den mån det blir fråga om att förena ett föreläggande eller förbud med vite bör delegation emellertid inte förekomma. Den besiktning som brandsyn innebär bör liksom hittills utföras av räddningschefen eller av ett annat räddningsbefäl. Det bör ankomma på räddningsnämnden att förordna om brandsyneförrättare. Det är viktigt att

444 Förebyggande åtgärder mot olyckor

brandsyneförrättarna har den kompetens som är nödvändig för att de på ett tillfredsställande sätt skall kunna utföra brandsynen. Räddningschefen bör upplysa nämnden om vem eller vilka inom kommunens räddningstjänst som enligt hans bedömning har lämplig kompetens för att kunna förrätta brandsyn. Liksom för närvarande bör brandsyn förrättas regelbundet inom vissa brandfarliga objekt eller där många människor vanligen uppehåller sig. Hur ofta det skall ske bör bestämmas av räddningsnämnden på förslag av räddningschefen i kommunen. Förutom den regelbundna brandsynen bör möjlighet även i fortsättningen finnas att göra särskild brandsyn, om detta bedöms nödvändigt. Enligt kommitténs mening bör såväl räddningschefen som räddningsnämnden eller länsstyrelsen kunna påkalla sådan särskild brandsyn. Det bör klart framgå av lagstiftningen att brandsynen skall avse inte bara kontroll av byggnadstekniska åtgärder, elektriska installationer, nödutgångar och utrustning för att underlätta släckning och livräddning utan också den lösa inredningens beskaffenhet. Vissa frågor om kontrollen av lös inredning i lokaler där allmänheten eller många människor vistas diskuteras i följande avsnitt. De brister och felaktigheter som upptäcks vid brandsynen bör antecknas i ett besiktningsprotokoll där också bristernas svårighetsgrad anges. Det är också viktigt att det i samband med brandsynen ges information och upplysningar om och vad som kan göras för att brandskyddet skall kunna förbättras. Rättas inte de i protokollet angivna felaktigheterna till ankommer det på räddningsnämnden att efter föredragning av brandsyneförrättaren meddela föreläggande om att bristerna skall avhjälpas. Befogenhet att fatta beslut i mindre viktiga ärenden eller i rutinärenden bör räddningsnämnden, som har framhållits, delegera till brandsyneförrättaren. För att ett så effektivt förfarande som möjligt skall kunna åstadkommas bör de förelägganden eller förbud som räddningsnämnden beslutar om i allmänhet förenas med vitespåföljd. Kommittén föreslår att beslut om föreläggande av vite i fortsättningen skall fattas av nämnden, inte som nu av länsstyrelsen. För att onödiga dröjsmål i säkerhetsarbetet skall kunna förhindras är det vidare nödvändigt att sådana beslut får gälla omedelbart utan hinder av att de överklagas. För att brandsyneförfarandet skall vara ett effektivt medel i de fall där brandskyddskraven har blivit allvarligt eftersatta anser kommittén att beslutet skall kunna avse inte bara förelägganden om åtgärder av olika slag utan också (eller enbart) villkor för eller förbud mot användning av en byggnad, en lokal eller en permanent eller tillfällig anläggning. Den föreslagna ordningen leder framför allt till ett ökat medborgarinflytande i brandsyneverksamheten. Samtidigt kommer effektiviteten att kunna upprätthållas och principiellt viktiga ärenden att kunna bedömas på ett likartat sätt. Ett effektivare sanktionssystem än det nuvarande kommer också att skapas. Brandsyneverksamheten behandlas vidare i kapitel 16 i samband med specialmotiveringen till kommitténs författningsförslag.

Förebyggande åtgärder mot 445 olyckor

Lös inredning i andra lokaler än bostäder m m

Flera under senare år inträffade bränder både i Sverige och utomlands har aktualiserat inte bara frågor om åtgärder som rör byggnader och deras fasta inredning utan även frågor om lös inredning i framför allt s k offentliga lokaler. Det gäller lokaler där allmänheten brukar vistas men också vårdinrättningar. Vidare gäller det lokaler och tält där det mer eller mindre tillfälligt ordnas olika slag av tillställningar för allmänheten. När det gäller byggnader och fast inredning erbjuder byggnadslagstiftningen och föreskrifter som utfärdas med stöd av denna ett regelsystem som kan förbättras och kompletteras. För lös inredning finns inga motsvarande regler. Som har framgått av den tidigare redovisningen utfärdar emellertid konsumentverket riktlinjer för företagens marknadsföring och produktutveckling. Det sker med stöd av verkets instruktion. Dessa riktlinjer, som gäller bl a lös inredning, kan ligga till grund för bedömningen i marknadsdomstolen i ett ärende om tex förbud mot försäljning av en viss vara. Kommittén delar brandriskutredningens åsikt att kraven från brandskyddssynpunkt på den inredning som används i andra lokaler än bostäder bör vara särskilt höga. Som brandriskutredningen konstaterar finns det författningsstöd för att brandsyneförrättaren vid brandsyn kontrollerar inte bara den fasta utan även den lösa beskaffenhet. Som

inredningens

utredningen framhåller är emellertid sådana undersökningar för närvarande ytterst svåra att utföra och förekommer sällan i praktiken. Ett skäl är att det

»saknas brandsäkerhetsnorrner för lös inredning. Om brandriskerna är

mycket stora anses dock ägaren eller innehavaren till framför allt samlingslokaler kunna åläggas att brännbara brandskyddsimpregnera draperier,

ridåer och liknande uppenbart brandfarliga anordningar eller att avlägsna

lösa mattor i utrymningsvägar. Utformning och antagande av generella brandskyddsbestämmelser för lös inredning som är avsedd för byggnader och lokaler där många människor normalt vistas kan ske på olika sätt. De lösningar som ligger närmast till hands att överväga är enligt kommitténs mening följande: D Statens räddningstjänstverk får befogenhet att efter samråd med berörda myndigheter (bl a konsumentverket) utfärda föreskrifter för brandtåligheten hos lös inredning i andra lokaler än bostäder; ü Bestämmelsen om produktsäkerhet i marknadsföringslagen utvidgas till att avse inte bara varor som är avsedda att försäljas till konsument för enskilt bruk utan även varor som säljs till näringsidkare för användning i andra lokaler än bostäder; EI Lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor utvidgas till att avse varor - alltså även fasta ämnen - som är samtliga brandfarliga (produktkontrollnämnden får ansvaret för utfärdande av tillämpningsföreskrifter). Det första alternativet motsvarar det förslag som har framlagts av brandriskutredningen. Som har framgått var de flesta remissinstanser positiva till brandriskutredningens förslag. De föreskrifter som räddningstjänstverket enligt detta alternativ får utfärda i fråga om brandtåligheten hos sådan lös inredning som skall användas i vårdinrättningar och i lokaler upplåtna för

446 Förebyggande åtgärder mot olyckor

allmänheten kommer att kunna vara till ledning för bedömningen i brandsyneärenden. I anslutning till dessa föreskrifter bör verket kunna utfärda regler för typgodkännande efter det mönster som gäller för byggnadsdelar och fast inredning. Kommittén bedömer att denna lösning i kombination med ett effektivare bransyneförfarande kan bidra till att förhindra brandfarlig inredningi offentliga lokaler och vårdinrättningar. De riktlinjer som har utfärdats och kommer att utfärdas av konsumentverket kan, som brandriskutredningen framhåller, ligga till grund för utfärdande av föreskrifterna. Alternativet att utvidga bestämmelsen om produktsäkerhet i marknadsföringslagen till att gälla även försäljning till näringsidkare för användning i en rörelse har flera svagheter. En är att bestämmelsen är avsedd att tillämpas först när ett lika gott resultat inte kan uppnås på frivillig grund. En annan svaghet är att ett beslut av marknadsdomstolen bara gäller mot den näringsidkare som förbudet avser. Det händer emellertid att marknadsdomstolens beslut i olika ärenden får effekter även på andra företags marknadsföring. Kommittén vill vidare framhålla att marknadsföringslagen inte är avsedd att tillämpas på varor som är så farliga att grundkrav bör ställas på deras egenskaper med stöd av speciallagstiftning. Bestämmelsen om produktsäkerhet i marknadsföringslagen gäller vidare endast försäljning av varor till konsumenter för enskilt bruk. Vid tillkomsten av marknadsföringslagen påpekade flera remissinstanser att bestämmelserna borde avse även varor som säljs till daghem och liknande institutioner. Denna åsikt vann emellertid inte gehör hos statsmakterna (prop 1975/76:34). Det tredje alternativet- att lagen om hälso- och miljöfarliga varor skulle utvidgas till att omfatta även sådana varor och ämnen som på grund av sin brandfarlighet är miljöfarliga - framfördes av riksrevisionsverket i samband med remissbehandlingen av brandriskutredningens förslag. Produktkontrollnämnden skulle då ha ansvaret för utfärdande av tillämpningsföreskrifter. För närvarande är lagen om hälso- och miljöfarliga varor tillämplig på brandfarliga ämnen endast om ämnet i fråga vid förbränning avger gaser eller rök som är miljö- och hälsofarlig. Kommittén bedömer denna tredje lösning som mindre lämplig för att det skall bli möjligt att komma till rätta med brandfarlig inredning i t ex hotell, restauranger och vårdinrättningar. Av förarbetena till lagen om hälso- och miljöfarliga varor framgår att lagen är avsedd att tillämpas i fråga om ämnen och produkter som har farliga egenskaper. Det gäller både ämnena och produkterna i sig och vid tex tillverkning, bearbetning eller transport. Många material som normalt används i samhället är brandfarliga men har inte desto mindre alltid accepterats. Om lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor skall utnyttjas för att utmönstra eller skapa regler om brandfarlig lös inredning uppkommer svårigheter att avgränsa lagens tillämpningsområde så att den bara avser de särskilt lättantändliga materialen. Till detta kommer att det som regel i fråga om brandsäkerheten i en lokal eller byggnad måste ske en helhetsbedömning. Om lokalen uppfyller höga krav på brandsäkerhet i övrigt, är det möjligt att förekomsten av brandfarligt material i inredningen till en del kan tillåtas. Sammanfattningsvis anser kommittén att det först beskrivna alternativet

Förebyggande åtgärder mot olyckor 447

bör väljas för att det skall bli möjligt att förhindra att olämplig lös inredning kommer till användning. Kommittén föreslår att räddningstjänstverket får befogenhet att utfärda föreskrifter i fråga om sådan lös inredning som används i lokaler upplåtna för allmänheten, vårdinrättningar och tält där många människor samlas. Föreskrifterna bör utfärdas efter samråd med konsumentverket, statens planverk och statens provningsanstalt. Kommittén anser det vara viktigt att konsumentverket intensifierar sitt arbete med att få fram riktlinjer för brandfarlig inredning. Verket har hittills utfärdat riktlinjer för brandegenskaper hos s k ytmaterial, tex tapeter, men inte för andra slag av lös inredning, At ex stoppade möbler och gardiner. Som brandriskutredningen har föreslagit och de flesta remissinstanser har accepterat bör i brandsyneärenden som gäller lokaler upplåtna för allmänheten eller där annars många människor vistas gälla en s k omvänd bevisbörda. Det innebär att den som svarar för verksamheten har att visa att föreskrifter om brandsäkerhet har blivit uppfyllda. Detta bör i fråga om lös inredning vara möjligt om typgodkännanden kan utfärdas i fråga om olika slag av material i sådan inredning. Ansvaret för att ta fram godkända provningsmetoder bör ligga på statens provningsanstalt.

Sotningsverksamheten

Utgångspunkter för kommitténs överväganden

Sotningsverksamheten bygger på gamla traditioner. Den sotningsverksamhet som regleras i brandlagstiftningen har till syfte att förebygga brand. I samband med de växande oljekostnaderna har emellertid uppmärksammats att sotningsväsendet kan spela en viktig roll i energispararbetet. Det har i olika sammanhang framhållits att sotningsväsendets personal måste kunna medverka i insatserna för en bättre energihushållning. En kommun är enligt lagen (1977:439) om kommunal energiplanering ålagd att söka minska oljeanvändningen i kommunen. Det är viktigt att värme- och ventilationsanläggningar sköts på ett energisparande sätt. Svenska kommunförbundet har under åren 1982 och 1983 i samarbete med Ljusnarsbergs kommun genomfört en försöksverksamhet som syftar till en ny arbetsmodell för skorstensfejare. Avsikten med försöksverksamheten har varit att pröva om skorstensfe j arnas traditionella arbetsuppgift att ta bort sot från rökkanaler och eldstäder kan förändras så att skorstensfejarna i ökad utsträckning ägnar sig åt att förebygga sotbildning och medverkar till energisparåtgärder. Försöksverksamheten har hittills gett mycket goda resultat. I samband med att riksdagen våren 1981 beslutade om riktlinjer för ett samlat program för energihushållning konstaterades att utbildningsfrågor har stor betydelse för de mål som har satts upp. Till de i annat sammanhang framlagda förslagen om utbildning i räddningstjänst hör förslag om utbildning för sotningspersonalà Frågorna om grundläggande utbildning i lBetänkandet (Ds Kn\ räddningstjänst och sotningsverksamhet utreds nu vidare av CESAM- 197915) BYandfÖm/afskommittén. Statens brandnämnd har tidigare på uppdrag av regeringen

utrett for gggliåiçigêåâgåzåâåar

fragannom

sotningsväsen-

komplettermgsutbildmng personal .inom (Ds Kn 1981:24) Utbild_

det. Brandnamnden har foreslagit en sådan utbildning inom ämnesområdet ning i räddningstjänst energihushållning. m m.

448 Förebyggande åtgärder mot olyckor

Även inom andra områden än brandskydd och energisparande kan sotningsväsendet komma att få en viktig funktion. Den ökade vedeldningen ger liksom olje- och gaseldningen vissa miljöproblem som kan utgöra en hälsorisk, särskilt i tättbebyggda områden. Personal inom sotningsväsendet kan medverka till att minska dessa miljörisker. Det sker i så fall genom kontroll av utsläppen från eldningsanläggningar. Av redogörelsen i kapitel 5 framgår att sotningen är en kommunal uppgift, även om den till övervägande delen drivs i entreprenadform av enskilda företagare. År 1983 fanns totalt 425 skorstensfejarmästare med eget sotningsdistrikt. Av dessa var 17 kommunalt anställda. Hittills har sju kommuner genomfört eller fattat principbeslut om övergång till kommunal drift. Frågan om sotningsväsendets organisation och driftsform har tidigare utretts. Utredningen för översyn av frågan om skorstensfejarmästarnas

ställning avgav år 1976 betänkandet (Ds Kn 1976:4) Sotningsväsendets

organisation och driftsform. Utredningen fann i fråga om driftsformerna att det inte generellt går att förorda det ena systemet framför det andra. Utredningen ansåg därför att båda driftsformerna bör kunna användas och att det liksom hittills bör ankomma på varje kommun att själv välja driftsform. En annan fråga som utredningen hade att ta ställning till var skorstensfejarmästarnas rättigheter om en kommun vill övergå från entreprenadsystem till anställningssystem, eller om kommunen på annat sätt vill förändra sotningsväsendet, t ex genom en ny indelning av kommunen i sotningsdistrikt. Utredningen konstaterade i denna fråga att kommunernas möjligheter att utan stöd av särskild lagstiftning genomföra organisatoriska förändringar är begränsade på grund av den särställning som en skorstensfejarmästare kan ha bl a på grund av avtal med kommunen. Bilderna Svenska kommunförbundet och Sveriges skorstensfejarmästares riksförpå höger sida.- bund träffade emellertid i mars 1975 en överenskommelse som syftar till en minskning av antalet sotningsdistrikt från omkring 540 till ca 300 under en Den kommunala Kommunerna skall vidare vid ändrad kunna fyraårsperiod. distriktsindelning . räddningsnämnden - här kommunalisera eller genomföra annan omorganisation av sotningsväsendet. representerad avlbrand- Målsättningen är att en kommun i allmänhet skall utgöra ett sotningsdistrikt. styrelsen i Linköpings Utredningen föreslog att erfarenheterna av 1975 års överenskommelse skall kommun -fâr enligt awaktas och att frågan om kommunernas möjligheter att genomföra kommitténs förslag

organisatoriska förändringar av sotningsväsendet skall tas upp på nytt om

viktiga uppgifter och inom den överenskommelsen inte ger de effekter som förväntades. befogenheter brandförebyggande Flertalet remissinstanser delade utredningens mening och något förslag till verksamheten (övre lagstiftning som skulle ge kommunen större möjligheter att förändra bilden). verksamheten har inte lagts fram för riksdagen. Antalet sotningsdistrikt har emellertid minskat sedan år 1975 men inte i den omfattning som var tänkt. Som redovisats har för närvarande 17 kommuner - de flesta är större Säkerheten vid rökkommuner - kommunaliserat sitt sotningsväsende. Antalet väntas öka efter dykarinsatser är en av arbetar- hand som fler skorstensfejarmästare awecklar sin verksamhet. de främsta Förutom den beskrivna försöksverksamheten som avses resultera i en ny skyddsfrâgorna för den kommunala arbetsmodell för skorstensfejare har under senare tid genomförts flera räddningsprojekt som berör sotningsväsendet. En av kommunförbundet tillsatt tjänstens personal (nedre bilden). arbetsgrupp för sotningsfrågor är för närvarande sysselsatt med att utvärdera

Det nzi/irfirø: försvarets och cixti/fkänsxvarers resurser komnzer arr få Ökad betydelse inom fredsriidtlningsstjänsrezz. En .stort antal riirnp/ikrigtz (Övre bilden) (le/mg i .släckningsarbere! vid den .stam .skogsbrandøn utanAfzär Oskarshanzøz .min/Muren 1983. Kommirrén fk›eslâr en bcstiimrøze/se som gör de! :Möjligt (m vid råddrzilz_q.sizz.vrzl.sør använda (även ch*d/örsvrzrøls personal (na/rv bilderna).

Industrin behöver ett omfattande

skydd mot bl a bränder -förebyggandc åtgärder, egen släckutrustning och ofta en viss beredskap med personal.

Det n_va restvärdeskydd som färsäkringsgivarna och den kommunala räddningstjänsten bygger upp lzar goda tekniska resurser. Snabbt insatta restvärdeåtgärder efter en brand minskar rök- och

vatterskadorna och räddar ofta

stora värden (nedre bilden).

W Ã//Já M1»

åâoâaáxâøzs

k 1x... .

Förebyggande mot 449 åtgärder olyckor

resultaten av projekten och föreslå förändringar i sotningsverksamheten.

Arbetsgruppens material har utgjort en del av underlaget för kommitténs i

följande avsnitt redovisade överväganden och förslag om sotningsverksam-

heten.

Kommitténs överväganden och förslag

Kommittén anser att sotningsväsendet, trots att det spelar en betydelsefull

roll i det brandförebyggande arbetet, skiljer sig från räddningstjänsten och

därför inte bör regleras i lagstiftningen om samhällets räddningstjänst. Kommittén föreslår att sotningsverksamheten i stället regleras i en särskild

lagstiftning. För detta talar framför allt att det finns en strävan att förändra

verksamheten i riktning mot ökat energisparande, ett område som ligger vid sidan om räddningstjänsten och förebyggande åtgärder mot brand.

När det gäller sotningsverksamhetens organisation och driftsform anser

kommittén liksom utredningen för översyn av frågan om skorstensfejarmäs-

tarnas ställning att de båda driftsformer som nu förekommer inom

sotningsväsendet även i fortsättningen bör kunna användas. Det bör stå

kommunerna fritt att välja den driftsform som de själva finner lämplig.

Kommittén bedömer att åtgärder för brandskyddet- borttagande av sot Bilderna på vänster och andra brännbara avsättningar - även i framtiden kommer att utgöra en sida:

väsentlig del av sotningspersonalens arbete. I samband med de regelbundna, har en Lokalradion traditionella sotningsuppgifterna har skorstensfejaren emellertid möjlighet i sam-

viktig funktion

att utföra även åtgärder som förebygger sotbildning. Han kan tex ställa in mellan olika arbetet förbränningsanordningarna så att de verkar optimalt. Sådana åtgärder är till organ vid en större

fördel inte bara för energihushållningen utan minskar också risken för olycka och vid allvarliga uppkomst av brand och miljöfarliga utsläpp. Vidare bör sotningsväsendets störningar i viktiga

personal kunna tas i anspråk för att verkställa både brandteknisk och samhällsfunktioner. kontroll av bl a eldstäder och rökkanaler. Under snöovädren i energisparteknisk Kommittén södra Sverige vintern föreslår att sotning liksom hittills skall vara en angelägenhet I 978/ 79 sände Radio som kommunen enligt lagstiftningen är skyldig att se till att det finns en Malmöhus- på övre organisation för. De enligt denna lagstiftning obligatoriska arbetsuppgifterbilden - ett stort antal na skall avse dels alla eldstäder och andra förbränningsanläggningar, som meddelanden både till inte eldas uteslutande med gas, och tillhörande rökkanaler, dels

alla slags räddningspersonalen

imkanaler. Kommittén anser att den sotning som sker främst i syfte att och till allmänheten.

förebygga och hindra brand även i framtiden skall vara obligatorisk. Varje

ägare eller innehavare av en byggnad eller anläggning med sotningspliktigt

objekt är alltså skyldig att underkasta sig den service som en sådan sotning Landstinget i Malmö-

innebär. Vid den obligatoriska sotningen skall även brandteknisk kontroll hus län prövar för när motsvarande eldstadsbrandsyn ske. varande en organisa- Strävandena att utöka tion med läkarbemannasotningsväsendets traditionella uppgifter till att omfatta de akutbilar, som åtgärder som minskar energiförbrukningen, tex funktionskontroll rycker ut tillsammans och inställning av en anläggning till optimala driftvärden kan, som har med ambulanser till framhållits, bidra till att risken för uppkomst av brand minskar. Att olyckor med personåtgärderna utförs är givetvis av största värde både för samhället och för den skador. Akutbilarna

enskilde Kommittén anser emellertid fastighetsägaren. att ett obligatorium har både medicinsk även när det gäller annan sotning än den traditionella brandskyddssotningen utrustning och lättare

är ett alltför långt gående ingrepp i enskildas förhållanden. räddningsmateriel Som har framgått av redogörelsen i kapitel 5 innebär det s k sotningsmo- (nedre bilden).

450 Förebyggande åtgärder mot olyckor

nopolet att endast skorstensfejarmästaren eller skorstensfejare som är anställd hos honom har rätt att utföra s k föreskriven sotning. Det gäller alltså sådan sotning som brandstadgan och brandordningen föreskriver. Brandchefen kan emellertid besluta att även annan får verkställa föreskriven sotning. Kommittén föreslår att sotningsmonopolet skall behållas även i den framtida sotningsverksamheten. Sotningsmonopolet bör emellertid inte avse andra sotningsåtgärder än de som är obligatoriska enligt vad som sagts i det föregående, dvs de som utförs i syfte att förebygga brand. Möjligheten att medge undantag från sotningsmonopolet - främst gäller det större anläggningar med egna resurser i fråga om sotning - bör givetvis finnas även i fortsättningen. Den sotning som sker främst i energisparsyfte bör det enligt kommittén stå var och en fritt att utföra själv eller med hjälp av annan än distriktets skorstensfejarmästare eller hans personal. Med tanke på att brandskyddsfunktionen även i framtiden kommer att spela en viktig roll i sotningsverksamheten föreslår kommittén att räddningsnämnden skall svara för handläggningen av sotningsfrågorna i kommunen. Räddningsnämnden skall därvid ha möjlighet att utfärda de förelägganden och förbud som behövs för att brandsäkerheten i eldstäder och andra anordningar skall vara godtagbar. Nämnden skall ha möjlighet att förena ett beslut om föreläggande eller förbud med vite. I energihushållningsfrågor bör nämnden samråda med andra organ inom kommunen, t ex byggnadsnämnden eller miljö- och hälsoskyddsnämnden. Räddningsnämnden föreslås få möjlighet att till skorstensfejarmästare överlåta sin befogenhet att besluta om förelägganden eller förbud, dock inte befogenheten att besluta om vite. Liksom på brandsyneområdet är det viktigt att räddningsnämnden inriktar sin verksamhet på i första hand råd och rekommendationer. Först sedan det visar sig att dessa inte ger önskvärda resultat bör nämnden tillgripa de möjligheter att föreskriva åtgärder som står till dess förfogande. Skorstensfejarmästaren bör liksom för närvarande ha befogenhet att meddela föreläggande och förbud i anledning av brandteknisk kontroll av eldstäder m m, dock utan att kunna föreskriva vite. Sotningspersonalen bör i samråd med den ordinarie förrättningen kunna lämna råd och information till fastighetsägarna i både brandskyddsfrågor och energisparfrågor som gäller rökkanaler och eldstäder. Under den ovan beskrivna försöksverksamheten har framkommit att det inte finns skäl att förlänga tiden mellan två sotningar utöver två år men att sotningsfristerna i övrigt vid flera typer av objekt kan övervägas. Kommittén instämmer i dessa uppfattningar och föreslår att det även i fortsättningen skall finnas en bestämmelse som anger att tiden mellan två sotningar skall vara högst två år. Sotningsfristernas längd inom denna ram bör bestämmas av räddningsnämnden. Kommittén föreslår att tillsynen över sotningsverksamheten liksom tillsynen över räddningstjänsten och de förebyggande åtgärderna mot brand i övrigt skall utövas av länsstyrelsen på det regionala planet och av det statliga räddningst j änstverket på central nivå. Enligt brandstadgan kan länsstyrelsen vid sin tillsyn över att kommuner, brandsyneförrättare och särskilda befattningshavare fullgör sina åligganden när det gäller förebyggande åtgärder mot brand utfärda vitesföreläggande. Kommittén anser, som har framgått av övervägandena i kapitel 7, att länsstyrelsen i framtiden inte

mot olyckor å45l Förebyggande åtgärder

befogenheter i lagstiftningen om samhällets längre skall ges motsvarande räddningstjänst. Även när det gäller sotningsverksamheten saknas det anledning att anta att det lokala tillsynsorganet, dvs räddningsnämnden, inte på ett tillfredsställande sätt skulle kunna övervaka att ålagda uppgifter blir utförda av personalen. Någon befogenhet för länsstyrelsen att utfärda vitesföreläggande på sotningsverksamhetens område föreslår kommittén därför inte. Kommittén bedömer att den föreslagna förändrade inriktningen av sotningsverksamheten skall kunna genomföras med nuvarande personella resurser. Kostnadsökningar kan komma att uppstå för vissa fastighetsägare av energisparande sotningsåtgärder, men dessa uppvägs av på grund till av minskade bränslekostnader. Längre frister i besparingar följd brandskyddssotningen, i den mån det i vissa fall blir resultatet av de nya bestämmelserna, minskar också kostnaderna. Kommittén behandlar sotningsverksamheten närmare i specialmotiveringen till kommitténs författningsförslag, kapitel 16.

12.3 mot andra

Förebyggande åtgärder

än bränder

olyckshändelser

12.3.1 Kommitténs tidigare överväganden

I föregående avsnitt har kommittén behandlat samhällets och enskildas ansvar för att förebygga och förhindra spridning av brand. Som har framgått av redogörelsen är det förebyggande brandskyddet ett svåröverskådligt område. Detsamma gäller i än högre grad de åtgärder som syftar till att av alla andra slag, tex ras, explosioner och förebygga olyckshändelser trafikolyckor. Regler om förebyggande åtgärder mot dessa andra olyckshändelser finns i viss utsträckning i de författningar som reglerar förebyggande åtgärder mot brand men också, som har framgått av avsnitt 5.2, i åtskilliga andra författningar. _ I principbetänkandet diskuterade kommittén om räddningsorganens ansvar för förebyggande åtgärder mot brand bör utvidgas till att omfatta ett sådant ansvar även för åtgärder mot andra olyckor. Emellertid kräver ett utökat ansvar för de kommunala räddningsorganen inom det förebyggande och leder därmed till ökade kostnader. Redan nu området personalökningar har de kommunala räddningsorganen svårt att hinna med vissa arbetsuppgifter, framför allt planläggningen av verksamheten och de åtgärder som till att förebygga brand. Personalen kan inte alltid göra sig en syftar om vad som orsakar olika olyckor och hur de utvecklas. Mot föreställning den bakgrunden är det inte säkert att räddningsorganen tillräckligt effektivt skulle kunna svara för förebyggande åtgärder mot även andra slags olyckshändelser än bränder. Däremot fann kommittén att räddningsorganen bör påtala brister i säkerhetsåtgärder som upptäcks i samband med den ordinarie räddningsverksamheten och som bedöms kunna orsaka olyckor. En samverkan böri sådana fall kunna ske med andra lokala myndigheter som till den olycksförebyggande verksamheten. har uppgifter med anknytning Kommittén menade att det som grund för eventuella förslag om kommunens i fråga om olycksförebyggande verksamhet är skyldigheter

Förebyggande åtgärder mot olyckor

att undersöka nödvändigt om och i vad mån företag och enskilda skall ha skyldigheter att vidta förebyggande mot olyckor i allmänhet. Det åtgärder konstaterades att skadeförebyggande åtgärder vid ett företag i princip åvilar Kommittén framhöll företaget. att det i en rad olika författningar finns bestämmelser om skyldighet att vidta förebyggande åtgärder och att dessa bestämmelser berör områden av vitt skilda slag. Företag och enskilda som driver särskilt riskfylld verksamhet bör ha vissa skyldigheter inte bara när det gäller beredskapen mot olyckor i eller till följd av verksamheten utan också för att kunna förebygga brand och andra olyckor, ansåg kommittén.

12.3.2 Remissinstansernas

synpunkter

Statens brandnämnd anser att räddningstjänstens ansvarsområde bör utökas till att omfatta även förebyggande åtgärder mot andra olyckshändelser än bränder. Ett sådant utökat ansvar kommer emellertid att fordra kostnadskrävande Brandnämnden biträder resursförstärkningar. mot den bakgrunden kommitténs överväganden att ge räddningsorganen till uppgift att för ansvarigt organ påtala brister i säkerhetsåtgärder som upptäcks i samband med den ordinarie verksamheten vid tex brandsyn.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller att kommunerna inte hinner

med nuvarande förebyggande sätt. Utan åtgärder på ett tillfredsställande personalökningar finns det enligt länsstyrelsen inte utrymme för utökade uppgifter inom detta område. Också länsstyrelsen i Jämtlands län menar att svåra avvägningsproblem kan komma att uppstå om räddningstjänsten åläggs skyldighet att även påtala brister avseende andra förebyggande åtgärder än de som avser brand. Det kan bli svårt att organisera och systematisera en sådan tillsynsverksamhet. På grund av detta kan det enligt länsstyrelsen vara rena tillfälligheter som avgör om brister blir uppmärksammade eller inte. Ansvariga befattningshavares kompetens kommer dessutom att sätta gränser för förmågan att över huvud taget upptäcka brister. Detta får givetvis inte hindra att uppenbara brister blir påtalade och rättade genom t ex anmälan till berörd myndighet som yrkesinspektionen eller annan, framhål- -ler länsstyrelsen i Jämtlands län. Flera kommuner uttalar sig positivt om förslaget. Det gäller Uppsala kommun som ansluter sig till tanken att räddningsorganen i samband med den ordinarie räddningstjänstverksamheten påtalar riskerna för olyckor som kan inträffa. Oskarshamns kommun delar kommitténs att uppfattning kommunerna bör få en formell rätt att framföra krav på åtgärder vid tex brister i säkerheten. Däremot bör inte arbetsbördan ökas genom obligatoriska skyldigheter för brandförsvaren, anser kommunen. Även Uppvidinge, Vara, Falköpings, Karlskrona och Göteborgs kommuner ansluter sig till kommitténs

förslag. Kristianstads, Lysekils, Ånge och Skellefteå kommuner

påpekar att uppgiften att påtala brister vid andra olyckor än brand kräver kompletterande utbildning. Tyresö kommun framhåller att ansvaret för 4 förebyggande åtgärder vid andra nödlägen än brand inte bör utformas som en utökad skyldighet, eftersom det är mycket svårt att avgöra omfattningen av de olika slag av olyckor som kan inträffa. Lindesbergs kommun däremot är negativ till förslaget och menar att påtalandet av brister i förebyggande åtgärder som avser även andra nödlägen

Förebyggande åtgärder mot olyckor 453

än brand innebär en ny arbetsuppgift. Yrkesinspektionen, brandchefen och företagshälsovårdens skyddsingenjör kan ge olika anvisningar eller ställa olika krav på samma objekt. Det är angeläget med fast avgränsade arbetsområden eller en enda tillsynsmyndighet, framhåller kommunen. Också Härnösands kommun ställer sig frågande till om ansvaret för förebyggande åtgärder för annat än brand skall åvila räddningstjänsten. I samhället finns redan nu exempelvis yrkesinspektionen som har liknande uppgifter och som skulle kunna svara för den olycksförebyggande verksamheten, påpekar kommunen. Svenska kommunförbundet delar kommitténs uppfattning att kommunernas ansvar inte bör öka, men att räddningsorganen bör få en formell rätt att till andra myndigheter framföra de iakttagelser om brister i säkerhetsåtgärder som görs i samband med den ordinarie räddningstjänstverksamheten. Folksam framhåller att förutsättningen för att räddningsorganen skall kunna påtala brister i förebyggande åtgärder även i andra avseenden än brand torde vara kvantitativa och kvalitativa resurser som de flesta brandkårer i dag saknar. Folksam frågar sig om det är möjligt att utan förstärkning av resurserna utöka den förebyggande verksamheten.

12.3.3 Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras

Kommittén redovisade i principbetänkandet betänkligheter mot att införa en för den kommunala skyldighet räddningstjänsten att svara för förebyggande åtgärder mot andra olyckshändelser än bränder. Remissinstanserna delar i allmänhet kommitténs uppfattning i denna fråga. Många remissinstanser är däremot till att missförhållanden positiva som upptäcks i samband med den ordinarie verksamheten påtalas hos berörda myndigheter. Ett sådant förfarande skulle kunna få positiva effekter i det förebyggande arbetet. Den skulle kunna bidra till att riskerna för olyckshändelser och konsekvenserna av dessa skulle kunna minskas.

Räddningstjänsten och den brandförebyggande verksamhetens personal

får i samband med den ordinarie verksamheten erfarenheter som bör tas tillvara och komma samhället till godo. Möjligheter att anmäla missförhållanden som personalen upptäcker i sin tjänstgöring föreligger givetvis även om det inte finns någon bestämmelse om detta. En sådan bestämmelse utformad som en rekommendation - kan emellertid göra personalen mer uppmärksam på brister som förekommer och som bör rättas till. Bestämmelsen bör dessutom kunna leda till att det vid avslutande av en räddningsinsats eller en brandsyneförrättning blir rutin för personalen att se efter om förhållandena på platsen är sådana att de kan leda även till annan olyckshändelse än brand. Kommittén föreslår att lagen om samhällets räddningstjänst skall innehålla en bestämmelse som rekommenderar en räddningsledare eller brandsyneförrättare att hos ansvariga myndigheter påtala förhållanden som kan leda till annan olyckshändelse än brand. Det gäller förhållanden som upptäcks i samband med räddningstjänst eller verksamhet till förebyggande av brand. När det sedan gäller företag som bedriver särskilt riskfylld verksamhet har

454 Förebyggande åtgärder mot olyckor

tidigare konstaterats att det i den speciallagstiftning som reglerar olika områden - t ex och med byggnadsverksamhet befattning brandfarliga vätskor och gaser - finns regler om skyldighet att vidta olycksförebyggande åtgärder. Enligt kommitténs mening skulle en allmänt hållen bestämmelse om skyldighet för vissa företag att vidta olycksförebyggande åtgärder bli alltför långtgående. De krav på åtgärder som tillståndsgivande myndigheter vill att företagen skall vidta vid tex etablering av olika slag av riskfyllda verksamheter anser kommittén skall ställas med stöd av speciallagstiftningen inom det område som det gäller. Förebyggande olyckor är en viktig del av företagens självskyddsverksamhet, som ofta sammanfattas under begreppet risk management.Kommittén har beskrivit denna verksamhet i kapitel 11, som också innehåller kommitténs överväganden om möjligheten att ålägga företag att analysera riskmiljön vid sina anläggningar. En annan viktig olycksförebyggande verksamhet syftar till att minska olyckorna vid transporter av farligt gods och verkningarna av dessa. Kommittén redogör i kapitel 13 för sina överväganden och förslag i frågor om transport av farligt gods. Arbetet med förebyggande åtgärder mot utflöden av olja och kemikalier till sjöss har på senare år intensifierats. Med anledning av statsmakternas beslut om miljösäkrare sjötransporter har en rad förebyggande åtgärder vidtagits. Beslut har fattats om införande av en vattenföroreningsavgift i syfte att motverka utsläpp av olja och kemikalier (prop l982/83z87, JoU 1982/83:29, rskr 1982/83:285). Vidare har fartygsmiljöutredningen i slutbe-

tänkandet (Ds K 1982:2 och 3) Ny sjösäkerhetslag lagt fram förslag till ny

sjösäkerhetslagstiftning som för närvarande behandlas inom regeringskansliet. Organ som sjösäkerhetsrådet och fjällsäkerhetsrådet har viktiga uppgifter i den förebyggande verksamheten. I kapitel 5 har kommittén redovisat den lagstiftning som reglerar samhällets olycksförebyggande verksamhet. En rad olika myndigheter, t ex arbetarskyddsstyrelsen, luftfartsverket, sjöfartsverket, produktkontrollnämnden och kärnkraftinspektionen har att tillämpa denna lagstiftning och spelar följaktligen en viktig roll för strävandena att förhindra olyckor av olika slag. Som har redovisats i kapitel 4 kan även andra myndigheter, t ex SMHI och SJ, och organisationer som Svenska röda korset och Svenska brandförsvarsföreningen bidra till att förebygga olyckor. Slutligen kan också tidningar och etermedia göra mycket genom att föra ut varningar till allmänheten så att olycksförebyggande åtgärder kan vidtas. Se vidare följande avsnitt. På det förebyggande området saknas emellertid samordnande insatser. Kommittén har redan i avsnittet om förebyggande åtgärder mot bränder föreslagit att det skall vara en uppgift för det nya räddningstjänstverket att bevaka utvecklingen i detta avseende. Verket bör se till att säkerhetskraven beaktas i samhällsplaneringen och att lämpliga åtgärder i övrigt vidtas som

har till syfte att .förebygga olyckor både till lands, i luften och till sjöss.

Räddningstjänstverket bör så långt möjligt verka för en samordning av de olycksförebyggande åtgärderna inom olika samhällsområden.

olyckor 455 Förebyggande åtgärder-mot

Information och som ökar människors

utbildning

riskmedvetande och att mot

möjligheter skydda sig

i

olyckor

12.4.1 Utgångspunkter för kommitténs överväganden

Det förebyggande tekniska skyddet mot olyckor har utvecklats i snabb takt under de senaste decennierna. Fortsatta framsteg kommer givetvis att göras men dessa eliminerar inte alla de olika riskerna. Ett mycket stort antal olyckor på arbetsplatser, i hemmen och på andra ställen beror ytterst på

mänskliga misstag av olika slag. Oförmåga att hantera både enkla och

komplicerade tekniska system är en av orsakerna till misstagen. Säkerhetssystemen kan ha brister. Slarv förekommer självfallet också. Många människor förstår inte innebörden av riskerna och vet inte vad de skall göra för att skydda sig mot dem. Till detta kommer att ett stort antal olyckor framför allt bränder - är osakade med avsikt. Lika viktigt som att alla de förebyggande åtgärderna på det tekniska området vidtas är det således att människor lär sig att inse riskerna, att minska dem och att handla enligt kunskaper som de har skaffat sig. De allra

flesta har inga egna erfarenheter av olyckor förrän något har hänt dem. Det

är känt att många underskattar riskerna för t ex brand. Genom information och utbildning i arbetslivet och på fritiden finns det förutsättningar att skapa den beredskap hos människor som fordras inför olyckor som kan hota dem. Informationen och utbildningen måste vara sådan att mottagarna identifierar sig med dem som drabbas. Informationen måste vidare få människor att känna sig motiverade att skaffa sig kunskaper. Den skall upplysa dem om tex att de har möjligheter att klara sig vid olyckor om de vidtar vissa handla i situationer när åtgärder. Många behöver vidare lära sig att verkligen detta är nödvändigt. Dessa mål ställer flera krav på informationen och utbildningen. Det som lärs ut måste vara enkelt, lättbegripligt och trovärdigt. Överdrifter som enbart skapar skräck hos mottagaren leder normalt ingenstans. och utbildning fordrar omfattande i En slagkraftig information kampanjer olika skyddsfrågor. För att intresset och kunnandet skall upprätthållas är det att planera relativt långsiktigt för verksamheten. Flera olika nödvändigt media behöver i allmänhet användas för informationen och utbildningen. Arbetet måste också bedrivas som regional och lokal på såväl central nivå.

12.4.2 Det räddningstjänstverkets samordnande statliga ansvar för information och utbildning

På central nivå fordras övergripande bedömningar om behovet av den information och utbildning som riktar sig till allmänheten och överväganden om vilka i stort som skall användas. Kommittén föreslår att åtgärder räddningstjänstverket inom ramen för sitt ansvar i den förebyggande verksamheten skall göra sådana bedömningar och ta de initiativ som behövs.

456 Förebyggande åtgärder mot olyckor

Det kan å andra sidan vara en fördel om detaljplaneringen av åtgärderna sker genom andra organ på central nivå som har kunnande, erfarenheter och resurser för dessa åtgärder, t ex Svenska brandförsvarsföreningen, Svenska röda korset, Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF), fjällsäkerhetsrådet och sjösäkerhetsrådet. Till detaljplaneringen hör utformningen av målen för olika kampanjer och utarbetande av enhetliga informations- och utbildningsmaterial. Det nya verkets uppgift bör vara att följa verksamheten hos dessa olika informationsorgan, att samordna insatserna, att kanalisera medel till olika kampanjer, och att ge statsmakterna underlag för prioriteringar mellan olika behov i denna del av den förebyggande verksamheten. På områden där det eventuellt saknas ett lämpligt organ som detaljplanerar och centralt verkställer bör räddningstjänstverket kunna svara även för dessa åtgärder. Den centrala myndigheten får mycket omfattande informations- och utbildningsuppgifter inom civilförsvaret och kommer under alla förhållanden att ha en egen kompetens för sådana uppgifter. Själva genomförandet av den information och utbildning som riktar sig till allmänheten blir ofta mest effektivt om det sker på regional och lokal nivå. Länsstyrelser, brandförsvarsförbund och olika organisationers länsdistrikt kan planera och samordna användningen av resurserna på regional nivå. Lokalt har kommunerna främst genom sina räddningstjänstorgan och konsumentvägledare goda resurser för att nå ut till allmänheten med information och utbildning. Flera slag av organisationer på lokal nivå kan också delta med omfattande insatser i det förebyggande arbetet. Som exempel på de åtgärder som för närvarande sker i syfte att öka allmänhetens brandoch sjukvårdskunskap beskriver kommittén i de följande avsnitten en del av Svenska brandförsvarsföreningens och Svenska röda korsets informationsoch utbildningsverksamhet och redovisar de

åtgärder som fordras för att verksamheten skall ge resultat.

12.4.3 Svenska information och

brandförsvarsföreningens utbildning

Handlingsprogram för information till allmänheten åren 1983-88

Svenska brandförsvarsföreningen (SBF) är, som närmare har framgått av redogörelsen i avsnitt 4.8, en ideell organisation med uppgift att genom utvecklingsarbete, information, utbildning och förbättra

kontrollverksamhet

skyddet mot olyckor, främst bränder, hos allmänheten och inom näringslivet. Strävandena är grundade tradition. som

på en långvarig Åtgärderna

syftar till att skydda företagen är varierande och omfattande. SBF har vidare antagit ett handlingsprogram för den information som syftar till att lära allmänheten upptäcka och skydda sig mot bränder. Ett av målen är att 60 % av hushållen före år 1986 skall ha skaffat sig brandvarnare. En sådan utveckling bör enligt SBF kunna leda till en minskning av antalet döda vid bostadsbränder med 20 % och av skadorna på egendom med minst 10 %, Den kampanj för anskaffning av brandvarnare som startade hösten 1982 har hittills gett, ett gott Under de första tre månaderna såldes

resultat.

Förebyggande åtgärder mot olyckor 457

drygt 400 000 brandvarnare, vilket skall jämföras med 79 000 under hela året 1981. bedöms ha skapat allmänt sett ökade insikter hos Kampanjen människor om brandriskerna. Den har också belyst det i olika sammanhang dokumenterade behovet av ökad information om brandförebyggande åtgärder. för SBFs information omfattar perioden 1983-88. Handlingsprogrammet Som framgår av figur 12.1 tonas informationen om brandvarnare efter hand ned - till förmån för information om utrymning, alarmering av räddnings-

och brandsläckning. Åtgärder som syftar till att minska riskerna för

organen brand kommer senare också att ingå i programmet. Den informationskampan j som påbörjas hösten 1983 omfattar utrymning vid brand i egen bostad, i grannens lägenhet och i offentliga lokaler. Informationen är avsedd att förbättra människors kunskaper om brand. Den förmedlas till allmänheten av framför allt räddningstjänsten i kommunerna, de regionala brandförsvarsförbunden, kommunala konsumentvägleär att utveckla dare och försäkringsgivare. Brandförsvarsföreningens uppgift utarbeta och tillhandahålla hjälpmedel för informationen och programmet, att analysera effekterna. Kampanjerna omfattar inslag i Anslagstavlan i tv samt och material som delas ut till enskilda, bl a häftet pressinformation för alla. En stor del av uppmärksamheten har hittills knutits Brandkunskap till de brandförsvarsdagar som sedan år 1982 har anordnats i ett antal län. Fortlöpande förser SBF press, radio och tv med uppgifter i olika brandsäkerhetsfrågor.

studiematerial om brandsäkerhet för grundskolan

Som ett led i utbildningsarbetet har SBF tillsammans med Svenska kommunförbundet utarbetat ett studiematerial för grundskolan. Syftet är att eleverna skall lära sig att förstå riskerna för brand, om möjligt kunna förhindra att brand uppstår och handla på rätt sätt i en farofylld situation. Kunskaperna avser att vara en grund som de skall kunna tillämpa även som vuxna. Målet är att de skall kunna påverka också andra människors beteende från brandsäkerhetssynpunkt. Studiematerialet har utformats på ett sådant sätt att lärare och elever själva skall kunna genomföra arbetet. Förutom lärarhandledningar och elevhäften finns det en stillfilm för varje stadium i grundskolan. För högstadieelevernas del anknyter stillfilmen till större bränder under senare år där framför allt har drabbats. Studiearbetet syftar till att eleverna skall kunna ungdomar diskutera frågorna och lära sig att känna ett ökat ansvar. Påbyggnad av kunskaperna skall vid behov ske genom studiebesök och praktiska övningar. av studiematerialet har i stor utsträckning finansierats Utformningen genom ett anslag från försäkringsgivarna. Ett samarbete har skett vid utformningen av skolmaterialet mellan SBF och civilförsvarsstyrelsen, som samtidigt har utarbetat ett studieunderlag om civilförsvaret för grundskolans elever.

458 Förebyggande åtgärder mot olyckor

84 Figur 12.1 Svenska 1983

brandfärsvarsföreningens infarmationskampanjer åren 1983-88

Förebyggande åtgärder mot olyckor 459

12.4.4 Svenska röda korset

Svenska röda korset svarar genom sina länsdistrikt och lokalorgan för de kurser i sjukvårdskunskap som ingår i civilförsvarets självskyddsutbildning. Under olika sökt aktivera senare år har organisationen genom åtgärder människors intresse att skaffa sig grundläggande kunskaper i första hjälpen. I början av år 1983 inleddes kampanjen Operation Rädda Liv, som pågår även under år 1984. Syftet är att informera allmänheten om att Svenska röda korset har en bred hälso- och sjukvårdsutbildning. Den skall också få så och göra det möjligt för många som möjligt att lära sig olycksfallsvård organisationen att uppfylla sina åtaganden inom totalförsvaret. Under startdagen för Operation Rädda Liv befann sig Rödakorspatruller vid bl a bensinstationer över hela landet för att pröva människors kunskaper i omkring 130 000 människor svarade på de olycksfallsvård. Sammanlagt ställde. I runt tal 67 000 personer förklarade sig frågor som patrullerna intresserade att deltai den sextimmars utbildning i olycksfallsvård som Röda korset Livräddningsdcmonstrationer och andra uppvisningar erbjuder. under sommaren 1983. Planeringen av kurserna i hälso- och genomfördes under hösten har skett med ledning av erfarenheterna från de sjukvård utåtriktade aktiviteterna i verksamhetens början. Under våren 1984 skall kring Röda korsets uppgifter inom kampanjen skapa uppmärksamhet totalförsvaret.

12.4.5 Kommitténs av vilka åtgärder som fordras bedömning

En stor del av olyckorna i samhället orsakas av människors misstag. Som har

framhållits i avsnitt 12.4.1 skulle skadeverkningarna ofta inte behöva bli så stora om människori ökad utsträckning visste vilka risker som de möter, hur de kan minska riskerna och hur de skall handla när olyckan har inträffat. Tekniska system som eliminerar ”den mänskliga faktorns betydelse i de här skulle på många områden bli alltför komplicerade. Informasammanhangen i många avseenden minska effekterna av tion och utbildning kan emellertid att förstå riskerna som orsakar Särskilt för den oförmåga många olyckor. strävandena att minska antalet dödsbränder är det viktigt att många fler lär

sig vad den egna insatsen innebär. SBF har samlat ett omfattande kunnande och allsidiga erfarenheter av information och utbildning som syftar till att minska olyckorna och deras verkningar. Framför allt gäller det bränder. Som har redovisats håller SBF på att genomföra ett informationsprogram med olika slag av åtgärder fem år framåt i tiden. av grundskoleeleverna i brandsäkerhet skall Utbildningen också ge effekter på flera års sikt. Skolans utbildning i brandskyddande grunden för en bättre utbildning bland de vuxna. åtgärder skapar vidare Sedan många år är SBF tillsammans med Röda korset och Sveriges civilförsvarsförbund engagerad i den självskyddsutbildning som sker inom ram. Kurser ABC vid och civilförsvarets i personligt skydd, olycka Både brandförsvar når årligen totalt något mer än 200000 människor. skolans utbildning och självskyddsutbildningen kommer efter hand att höja den allmänna inom brandskyddets område. kunskapsnivån - flera av Bakom SBF står en rad olika intressenter försäkringsgivarna,

460 Förebyggande mot åtgärder olyckor

näringslivets organisationer, parterna på arbetsmarknaden, Svenska kommunförbundet och de 23 regionala brandförsvarsförbunden i landet. l genomförandet av informations- och utbildningsarbetet deltar vidare flera slag av lokala organ, bl a de kommunala räddningsorganen, de regionala brandförsvarsförbunden, kommunala konsumentvägledare och försäkringsgivarna. Enligt kommitténs mening fordras det ett omfattande mycket samarbete centralt, regionalt och lokalt om information och utbildning skall kunna ske med den bredd som är nödvändig. Det ligger ett stort värde i att ett ideellt organ av den typ som SBF representerar kan ta på sig ansvaret för detta arbete. Särskilt för den med samhällets resurser som hushållning kommitténs förslag i betänkandet syftar till är det angeläget att föreningens kunnande och erfarenheter tas till vara. Kommittén föreslår att Svenska - vid sidan om

brandförsvarsföreningen

den verksamhet som föreningen har åtagit sig när det gäller näringslivets - skall få en skyddsåtgärder ställning som samhälleligt informations- och inom utbildningsorgan räddningstjänsten i fråga om brandskyddsåtgärder som riktas mot allmänheten och skolorna. SBFs roll som informationsoch utbildningsorgan för åtgärder som vänder sig till allmänheten och skolorna innebär att statliga medel för sådan verksamhet skall kunna kanaliseras till SBF bör vidare få möjligheter föreningen. att självständigt anlita samhällets etermedia - framför allt televisionen - för sin information. Kommittén anser

det naturligt att SBF genom samrådsgrupper av olika slag får tillgång till det kunnande och de informationskanaler som finns hos olika informations- och utbildningsorgan och hos de statliga som myndigheter är engagerade i brandsäkerhetsarbetet. Som har framhållits i avsnitt 12.4.1 skall den centrala statliga räddningstjänstmyndigheten ha ett övergripande ansvar för information och utbildning i den förebyggande verksamheten. Ett nära samarbete mellan brandförsvarsföreningen och den centrala

räddningstjänstmyndigheten blir naturligt. Det

statliga verket kommer att bedriva ett omfattande inom utvecklingsarbete räddningstjänsten och skall ha ett samordnande ansvar för de förebyggande åtgärderna. Ett nära samarbete sker för närvarande mellan brandförsvarsföreningen och statens brandnämnd respektive civilförsvarsstyrelsen. Enligt kommitténs mening är det särskilt att det angeläget statliga räddningstjänstverket fortlöpande prövar vilka informations- och utbildningsåtgärder i förebyggande syfte som behöver genomföras även utanför brandområdet. Inom ramen för sitt samordningsansvar bör verket ta initiativ till att en information om dessa olycksrisker och om lämpligaste sättet att möta dem når ut till allmänheten. Svenska röda korset har som framgått

uppgifter liknande brandförsvarsföreningens inom Det

sjukvårdsområdet. finns också särskilda informations- och för och utbildningsorgan fjällsjösäkerheten och på vägtrafikens område. Det är viktigt att dessa olika organ kan bedriva ett effektivt informationsoch utbildningsarbete. Räddningstjänstverket bör mot bakgrund av sina övergripande uppgifter inom det förebyggande området av informationsfölja utvecklingen och utbildningsåtgärderna och se till att dessa samordnas effektivt.

Åtgärder

13 mot

olyckor vid landtransport

av

farligt gods

13.1 Kommitténs om beredskap mot tilläggsdirektiv kemikalieolyckor

13.1.1 Bakgrund

Konsekvenserna av en kemikalieolycka kan enligt erfarenheterna från både Sverige och andra länder bli mycket allvarliga, framhåller chefen för

försvarsdepartementet i tilläggsdirektiv till kommittén (Dir 1983:4). Depar-

tementschefen avser att föreslå förbättringar av räddningstjänstens beredskap mot kemikalieolyckor. Förbättringar skall kunna ske framför allt genom att samhället på ett effektivare sätt utnyttjar de resurser som kan användas inom räddningstjänsten. Planläggning är ett viktigt led i ett effektivare utnyttjande av räddningstjänstens resurser, förklaras det vidare i tilläggsdirektiven. Vid planläggningen tar räddningsorganen hänsyn till arten och omfattningen av de olyckor som kan förekomma. För verksamhet med kemikalier vid fasta anläggningar, tex industrier och förråd, går det relativt väl att bedöma olycksriskerna. Betydande problem föreligger däremot vid den planläggning av räddningstjänsten som tar sikte på transporterna av kemikalier. Till detta kommer att olycksriskerna är särskilt stora just i samband med transporterna av farligt tilläggsdirektiven är det angeläget att räddningsorganen får ett gods. Enligt bättre underlag för att kunna dimensionera beredskapen och upprätta planer för räddningsinsatser vid olyckor i samband med kemikalietransporter.

Kommittén för transport av farligt gods hari sitt betänkande (Ds K 1981:9) Säkrare transporter av farligt gods (Del II) behandlat frågan om s k

vägvalsstyrning. Med dessa överväganden syftar kommittén på behovet av och möjligheterna till att av säkerhetsskäl påverka förarnas val av färdväg vid transporter av farligt gods. Kommitténs förslag har remissbehandlats och övervägs nu inom kommunikationsdepartementet. Förslaget, som i fråga om vägvalsstyrning har fått stöd av remissinstanserna, innebär en anpassning av beslutsordningen för Vägvalet till den nya organisation för reglering av transporter av farligt gods som föreligger sedan den 1 januari 1983. Det framhålls i tilläggsdirektiven att kommittén för transport av farligt gods emellertid inte särskilt har behandlat de hänsyn som vid beslut i frågor om kan behöva tas till räddningstjänstens beredskap. Kommitvägvalsstyrning tén har inriktat sitt arbete på olycksförebyggande åtgärder och på sådana ,En fullständig redogö_ skadebegränsande åtgärder som kan vidtas på förhand innan en olycka ,che förtiuäggsdirektiinträffar. ven lämnas i Bilaga A

462 Åtgärder mot olyckor vid landtransport av farligt gods

13.1.2 Räddningstjänstkommitténs uppdrag

Enligt den nuvarande vägtrafiklagstiftningen meddelar länsstyrelserna lokala trafikföreskrifter som avser transport av farligt gods. En sådan föreskrift kan gälla förbud för fordon med last av farligt gods att använda vissa vägar. Kommittén för transport av farligt gods har föreslagit att länsstyrelserna även i fortsättningen skall meddela lokala trafikföreskrifter om transport av farligt gods. För regleringen av trafiken har länsstyrelserna omfattande kontakter med kommunerna. Dessa kontakter är emellertid i huvudsak inriktade på trafikorganen i kommunerna. Enligt tilläggsdirektiven bör det säkerställas att länsstyrelserna får tillgång också till de kommunala räddningsorganens synpunkter på utformningen av lokala trafikföreskrifter om farligt gods. Räddningstjänstkommittén bör således komplettera den analys som kommittén för transport av farligt gods har gjort med syfte att bereda de kommunala räddningsorganen ett tillräckligt inflytande på beslutsprocessen. En annan viktig fråga är enligt tilläggsdirektiven informationen om transporter med farliga kemikalier. Det är svårt att få en klar bild av trafikmönstret för sådana transporter. Erfarenheten visar att ett fullständigt informationssystem för transporter av farligt gods skulle fordra betydande arbetsinsatser. Räddningstjänstkommittén bör mot den bakgrunden undersöka möjligheterna för räddningstjänsten att bygga upp ett system för information om transporter med enbart särskilt farliga kemikalier, dvs transporter som vid olyckor kan orsaka betydande skador. Informationssystemet bör ge en bild av vilka särskilt farliga kemikalietransporter som förekommer, på vilka vägar som kemikalierna transporteras och i vilken omfattning sådana transporter förekommer. Denna information bör kunna ge ett underlag för planeringen och utformningen av räddningstjänstens beredskap. Uppgifter bör efter hand också erhållas om de förändringar i fråga om transportvägar och olika typer av kemikalier som kan komma att inträffa. Kommittén bör pröva om det genom användning av modern teknik är möjligt att bygga upp ett system som kan lämna den önskade informationen och samtidigt inte är byråkratiskt eller kostnadskrävande. Uppgifter om hur en viss kemikalie bör hanteras har stor betydelse både för räddningspersonalens egen säkerhet och för effektiviteten i räddningsingripandet. Kemikaliens egenskap har också betydelse för bedömningen av vilka åtgärder som behövs för att miljön skall kunna skyddas. Uppgifter om kemikalien kan vidare ge underlag för beslut om alarmering och utrymning av befolkningen inom hotade områden. Kommittén bör i dessa frågor samråda med kemikommissionen och med CESAM-kommittén. Till den senare kommitténs uppdrag hör att överväga möjligheterna att i samarbete med SOS Alarmering AB upprätta en central informationsfunktion för räddningstjänsten.

13.2 Terminologi

Farligt gods är enligt lagen om transport av farligt gods ett samlingsbegrepp för gods som består av eller innehåller varor som vid en transport kan

Åtgärder mot olyckor vid landtransport av farligt gods 463

medföra skador på människor, djur och egendom eller i miljön eller påverka transportmedlets säkra framförande. Det farliga godset är i allmänhet petroleumprodukter och i betydligt mindre omfattning vad som i dagligt tal kallas kemikalier eller kemiska produkter. De flesta kemikalier eller kemiska produkter består av flera ämnen. Dessa kan vara grundämnen eller kemiska föreningar. När det är angeläget med en mer noggrann distinktion brukas också termen kemiska produkter som innehåller ämnen med farliga egenskaper - eller kort och gott farliga kemikalier. Begreppet farliga kemikalier omfattar grundämnen och kemiska föreningar även när dessa inte ingår i blandningar.

13.3 om av

Lagstiftningen transport farligt gods

13.3.1 Statsmakternas beslut år 1982 om samordnade åtgärder

Statsmakternas beslut (prop 1981/82:94, TU 1981/82:35, rskr 1981/82:412) om åtgärder vid transport av farligt gods syftar till att olyckor i ökad utsträckning skall kunna förebyggas. Det sker genom (1) En enhetlig lagstiftning med regler för alla slags transporter med farliga varor - på land, till sjöss och i luften; (2) En ny myndighetsorganisation för landtransporterna; (3) En förbättrad organisation för tillsyn av transportverksamheten. Den nya lagen om transport av farligt gods är en ramlag med de grundläggande principerna för verksamheten. Bestämmelserna, som har grundats på förslag av kommittén för transport av farligt gods i betänkandet

(Ds K 1980:10) Säkrare transporter av farligt gods (Del I), syftar till en ökad

samordning av regler och myndighetsansvar. Mer detaljerade bestämmelser som är gemensamma för alla transport- och varuslag finns i regeringens tillämpningsförordning. Kompletterande föreskrifter för olika transportslag utfärdas av de s k transportmyndigheterna. En redogörelse för de nuvarande bestämmelserna om transport av farligt gods har lämnats i kapitel 5.

13.3.2 Fördelningen av uppgifterna mellan olika organ

Statliga centrala myndigheter som beslutar om föreskrifter och samordnar - åtgärder vid transport av farligt gods s k transportmyndigheter är enligt de nya bestämmelserna

E! Luftfartsverket för lufttransporter;

EI Sjöfartsverket för sjötransporter; EI Sjöfartsverket (enheten för landtransporter av farligt gods) för landtransporter. Sjöfartsverket handlägger också ärenden som inte gäller ett bestämt transportslag. Sjöfartsverkets handläggning av ärenden om farligt gods är delad mellan sektionen för farligt gods och marin miljö, som behandlar sjötransportfrågorna, och enheten för landtransporter av farligt gods (LFGenheten). Den senare handlägger övriga ärenden om transport av farligt gods

464 Åtgärder mot olyckor vid av

landtransport farligt gods

som Sjöfartsverket svarar för. Båda organen ingår i sjöfartsinspektionen. Inom luftfartsverket ligger ansvaret för frågor om farligt gods på luftfartsinspektionen.

13.4 Möjligheter att för styra Vägvalet transporter

av

farligt gods

13.4.1 Bestämmelsernas innehåll

Enligt vägtrafikkungörelsen får genom beslut om lokala trafikföreskrifter transport av farligt gods förbjudas inom ett område eller på en vägsträcka. Undantag från förbudet kan ske fört ex lastning och lossning vid företag och annan godsmottagare eller godsavlämnare inom området eller vid vägen där transporter är förbjudna. Beslut om lokala trafikföreskrifter som gäller transport av farligt gods fattas sedan år 1977 av länsstyrelsen. Frågor om undantag från lokala trafikföreskrifter som avser transport av farligt gods prövas också av länsstyrelsen. Länsstyrelsen i Kristianstads län och länsstyrelsen i Hallands län har efter arbetet i den s k sydlänsgruppen - se vidare följande avsnitt - gått igenom riskerna för olyckor vid transport av farligt gods i respektive län och förbjudit transporter av farligt gods på ett antal vägar främst i anslutning till tätorter. Inom övriga län har beslut om förbud mot transport av farligt gods fattats för sammanlagt åtta kommuner, bl a Stockholms, Göteborgs och Helsingborgs kommuner. fem kommuner Utredning pågår för ytterligare i lika många län. Drygt hälften av länsstyrelserna har inte beslutat om någon vägvalsstyrning och förbereder inte heller några sådana beslut.

13.4.2 Samarbete mellan länen i södra om

Sverige vägvalsstyrning

Länsstyrelserna i sju län inom södra Sverige* inledde under år 1979 ett

samarbete i syfte att utarbeta gemensamma principer för lokala trafikföreskrifter om transporter av farligt gods. En arbetsgrupp kartlade bestämmelser, sökte bedöma omfattningen av transporterna som förekommer och utarbetade riktlinjer för styrningen av Vägvalet, bl a för den samordning som fordras över länsgränser. Resultaten av arbetsgruppens kartläggningar och överväganden redovisades i två rapporter i augusti 1980 respektive oktober 1981. Arbetsgruppen för de sju sydsvenska länen ansåg att allmänna vägar skall

vara upplåtna för all trafik men att undantag skall kunna göras för vägar där

det finns särskilda skäl att skydda bl a miljön mot olyckor. Förbud mot transporter skall kunna ges genom lokala trafikföreskrifter med stöd av vägtrafikkungörelsen. Enligt arbetsgruppen bör det efter inventering av särskilt områden meddelas förbud skyddsvärda mot transporter av farligt gods inom dessa. Ett generellt undantag bör gälla för transporter till platser lJönköpings, Kronoinom området, framhöll arbetsgruppen. I en del fall när det inte finns någon bergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus alternativ transportväg går det att föreskriva begränsningar i fordonets vikt, och Hallands län. lastens mängd eller fordonets hastighet.

Åtgärder mot olyckor vid landtransport av farligt gods 465

Urvalet av riskområden bör ske, menade arbetsgruppen vidare, med hänsyn till de konsekvenser som en olycka kan få för omgivningen vid olycksplatsen. Transporter av farligt gods måste ledas så att både riskerna för en olycka och skadorna på människor och miljö vid en olycka blir så små som möjligt. I glesbygd fordras det framför allt att transporterna leds bort från vattentäkter eller områden som från miljösynpunkt är speciellt skyddsvärda. Det är också angeläget att fordonen undviker vägavsnitt där riskerna för olyckor är påtagliga. För tätorter är situationen som regel mer komplex och därmed svårare att bedöma. Arbetsgruppen ansåg att transporterna som regel skall ske på större trafikleder. Transporter av farligt gods bör emellertid undvikas i omedelbar närhet av bl a sjukhus, ålderdomshem, barnhem, skolor, lekplatser, campingplatser, idrottsplatser, bostadsområden, områden som är känsliga från miljösynpunkt, vattentäkter, vattendrag, broar, tunnlar, viadukter, högtrafikerade vägar och tätbebyggelse i allmänhet.

13.4.3 Förslag av kommittén för transport av farligt gods

Kommittén för transport av farligt gods konstaterade i sitt betänkande (Ds K 1981:9) Säkrare transporter av farligt gods (Del II) att det numera vid alla

transporter av produkter som innehåller farliga ämnen finns regler som rätt tillämpade ger en allmänt accepterad säkerhetsnivå. Regelsystemet syftar till att samhället inom rimliga ekonomiska och tekniska gränser skall kunna neutralisera riskerna vid transport av sådant farligt gods som det inte anses möjligt att avvara. En bedömning av vad som är så farligt att det skall transporteras på ett särskilt sätt har alltså redan gjorts. Bestämmelserna innebär vidare att kraven på säkerhetsåtgärderna, t ex förpackningar, begränsning av kvantiteter och skyddsutrustning, blir större ju farligare godset är. Enligt kommittén för transport av farligt gods kan ett behov av en ökad säkerhet genom lokala regleringar inte föreligga på annat än särskilt riskfyllda eller känsliga platser. Möjligheterna till vägvalsstyming bör användas mycket restriktivt - som ett tillägg till övriga säkerhetshöjande bestämmelser för att särskilt skydda människor, djur, egendom eller miljö. En bedömning av vilka skyddsobjekten är måste ske från fall till fall och vara grundad på en kännedom om lokala förhållanden. Samtidigt fordras det en enhetlighet i principerna för vägvalsstyrningen över landet. Det lokala inflytandet får inte vara så stort att den regionala och centrala planeringen av transportverksamheten försvåras. . Kommittén för transport av farligt gods anser att vägvalsstyming liksom hittills skall ske genom beslut om lokala trafikföreskrifter. Föreskrifterna skall i första hand ange förbud mot transport av farligt gods, med begränsningar i tid och rum. Förbudet bör kombineras med rekommendationer om lämpligt annat vägval. En länsstyrelses beslut om lokala trafikföreskrifter skall enligt kommitténs förslag föregås av samråd med LFG-enheten inom Sjöfartsverket. Regeringen föreslås pröva ärendet om länsstyrelsen och LFG-enheten har olika uppfattningar. Enligt förslaget skall LFG-enheten också utarbeta rekommendationer och riktlinjer för länsstyrelsemas arbete med vägvalsstymingen.

466 Åtgärder mot olyckor vid av

landtransport farligt gods

Information av olika slag bör användas för att sprida kännedom om de

lokala trafikföreskrifterna. Även vägmärken kan utnyttjas. Trafiksäkerhetsverkets försöksverksamhet med ett vägmärke som rekommenderar användningen av bestämda trafikleder bör kunna ge vägledning, konstaterade kommittén för transport av farligt gods också.

13.5 Effektivare för mot vid

åtgärder skydd olyckor

-

landtransport av farligt gods räddningstjänstkom-

mitténs och

överväganden förslag

13.5.1 Omfattningen och utvecklingen av transporter av farligt gods på väg och järnväg

Ett mycket stort antal transporter av farligt gods, framför allt petroleumprodukter. sker dagligen på många av landets vägar. Det finns ingen statistik som beskriver den totala omfattningen av dessa transporter. Enligt en av de

inventeringar som har gjorts uppgick transporterna av farligt godsltill och

från platser i Malmöhus län vid mitten av 1970-talet till omkring 480 000 ton/år. Den trafikkontroll som länsstyrelsen i Malmöhus län genomförde

under tre dagar i maj 1980 visar att 12 % av de kontrollerade i 600 fordonen

hade farligt gods i lasten. - Redogörelsen för inventeringarna av transporternas omfattning i kapitel 5 anger att mängden farligt gods på vägar och järnvägar varierar från län till län. Även om fullständigheten i undersökningarna växlar mellan länen finns det uppenbarligen stora regionala och lokala olikheter. Transportflödet ökar

i närheten av de olika platser där produkterna

tas emot eller transporteras ut. In- och utförselhamnarna drar också till sig ett stort antal transporter av farligt gods. Skillnaderna mellan olika kommuneri fråga om transporternas omfattning är inte kartlagda i den utsträckning som behövs för den kommunala räddningstjänstens planering. Inte heller finns det några uppgifter om vilka förändringar som kan ha skett i under ett

omfattningen av» transporterna

antal år tillbaka. vissa bedömningar Enligt är användningen av kemiska produkter mellan tre och fyra gånger större än för omkring tio år sedan. Större tillverkningsvolym, många nya kemiska produkter och ökad koncentration genom fortsatt av stordriften har fordrat fler och fler utveckling transporter. Genom bättre trafikleder och fordon har det blivit lättare att använda just vägarna för dessa transporter. Flera faktorer talar för en fortsatt tillväxt av transporterna av farligt gods.

Ökningen kommer emellertid knappast att bli lika stor som under tex

1970-talet. i bedömningen Noggrannheten av transporternas storlek i framtiden har å andra sidan ingen avgörande betydelse för övervägandena om beredskapen mot olyckor med kemikalier. Redan den nuvarande transportvolymen och de brister i säkerheten som föreligger inger oro. Den kontroll av transporter av farligt gods som länsstyrelsen i Malmöhus län genomförde i maj 1980 visar att många transportanställda som hanterar farligt gods saknar väsentliga kunskaper om de risker ämnena medför och om de regler som gäller för transporterna.

mot vid av 467

Åtgärder olyckor landtransport farligt gods

Till erfarenheterna från Malmöhus län kommer, som kommittén bl a konstaterade i principbetänkandet, att den kommunala räddningstjänstens personal på olika håll i landet känner en osäkerhet inför de typer av olyckor som inträffar relativt sällan eller som det inte finns någon erfarenhet av inom kommunen. Olyckor med farligt gods är ett sådant område. Det fordras av de tillfrågade inom räddningstjänsten betydligt bättre enligt många förberedelser än hittills för att de i ett kritiskt läge vid en sådan olycka skall kunna lösa sina uppgifter. Genom att de farliga kemikalier som kan förekomma vid olika typer av olyckor är så många blir det svårt att förutse alla olika situationer och att praktiskt öva skadebekämpningen, framgick det vidare av redovisningen i principbetänkandet.

13.5.2 Antalet olyckor med farligt gods

Någon löpande statistik över antalet olyckor med farligt gods utarbetas inte. Som en förberedelse för sådana redogörelser genomförde miljödatanämnden under tolvmånadersperioden mars 1980-februari 1981 ett försök med inrapportering av uppgifter om olyckor med produkter som innehåller farliga ämnen. Uppgifter om olyckorna under denna försöksperiod inhämtades från larmcentralerna i länen, de lokala polismyndigheterna och den kommunala räddningstjänstens organ. Enligt miljödatanämndens redovisning av försöksuppgifterna inträffade under tolvmånadersperioden sammanlagt ca 700 olyckor med bensin, fotogen, andra oljor och kemikalier. Knappt 100 av dessa utgjorde olyckor med bensin eller fotogen. Omkring 450 var olyckor med andra oljor. Siffrorna av tabell 13.1, som också visar att omkring 270 av de framgår rapporterade drygt 700 händelserna inträffade på landsväg eller järnväg. Större delen av landsvägs- och järnvägsolyckorna avsåg bensin, fotogen eller andra oljor. Endast ett 40-tal av händelserna på landsväg eller järnväg omfattade olyckor med andra kemikalier.

Tabell 13.1 Antal olyckor med olja, bensin och kemikalier under perioden mars DSG-februari 1981

a Främst ammoniak, svavelsyra, saltsyra och klor. Källa: Miljödatanämndens PM nr 216 (1981-06-02) Utvärdering av försöksrapportering av kemikalieolyckor

468 Åtgärder mot olyckor vid landtransport av farligt gods

Utomlands har det skett flera stora olyckor i samband med transport av farligt gods på väg -t ex i Los Alfaques i Spanien år 1978, när ett fordon lastat med en mycket brandfarlig petroleumgas exploderade vid en campingplats. I USA inträffade under år 1981 enligt den officiella statistiken drygt 9 000 olyckor vid transport av farligt gods. Något mindre än 400 resulterade i allvarliga person- och materielskador. Totalt 25 personer omkom under året i dessa olyckor, medan något mer än 600 skadades. De materiella förlusterna beräknades till drygt 15 milj dollar. Av de registrerade olyckorna med farligt gods i USA under år 1981 ägde 85 % rum i samband med landsvägstransporter, medan drygt 12 % var järnvägsolyckor.

13.5 .3 Förslag till samordning av beslut om vägvalsstyrning och planering av räddningstjänsten

Vad är syftet med vägvalsstyrningen?

Styrningen av Vägvalet för transporter av farligt gods syftar till att

lastfordonen inte skall trafikera vägar där riskerna för olyckor på grund av

t ex Vägarnas standard är särskilt stora. En förutsättning äri de flesta fall att det finns leder som i stället kan användas - utan att det blir alltför stora omvägar för fordonen. Om det saknas alternativa sträckningar för dessa transporter av farligt gods, bör det i allmänhet vara möjligt att minska olycksriskerna genom vikt- och hastighetsbegränsningar för fordonen. Samhället har Vidare möjligheter - det sker i så fall vid etableringar eller större utbyggnader av anläggningar - att genom olika åtgärder styra lokaliseringen av en tillverkning eller annan hantering som orsakar omfattande transporter av farligt gods. Vägvalsstyrningen bör leda transporter med farligt gods på sådana vägar att verkningarna i omgivningen av en olycka som inträffar blir så små som möjligt. Vid tillfälliga fel på fordonen skall de av samma skäl också kunna Välja lämpliga uppställningsplatser. Även dessa behöver planeras. Skyddsobjekten i Vägarnas omgivningar kan vara sjukhus, barnhem, skolor och andra institutioner där det efter utflöde av en giftig gas kan vara svårt att i tid utrymma anläggningarna. Arbetsgruppen för de sju sydsvenska länen har, som framgår av redogörelsen i avsnitt 13.4, pekat ut ett stort antal typer av objekt som det är angeläget att skydda. Kommittén för transport av farligt gods har i sitt betänkande gett exempel på liknande skyddsobjekt, framför allt institutioner där många människor vistas. Anpassningen av Vägvalet till den kommunala räddningstjänstens planering är också ett syfte med styrningen. Som har framgått av den tidigare redogörelsen har den sydsvenska arbetsgruppen föreslagit aktivare åtgärder med hänsyn till bl a räddningstjänstens behov. En anpassning till räddningstjänstens resurser förutsätter enligt räddningstjänstkommitténs mening en avvägning mellan kraven på beredskap för skadebegränsande åtgärder och de lokala olikheterna i behovet att skydda människor, djur, egendom och miljö. Vägvalsstyrning innebär således att hänsyn måste tas till flera olika faktorer - förhållandena Vägarnas beskaffenhet, i omgivningen och den

Åtgärder mot olyckor vid landtransport av farligt gods 469

kommunala räddningstjänstens planering. Transporter av farligt gods på väg innebär som regel mycket stora risker. Människor riskerar att omkomma eller kan skadas mycket allvarligt av kondenserade giftiga gaser som sprids i luften. En häftig brand i lasten hotar som regel bebyggelse eller annan egendom i närheten av olyckan. Det allra vanligaste hotet gäller emellertid vattentäkterna som kan skadas för överskådlig tid om en kemikalie transporterad i vätskeform rinner ned i marken eller kommer ut i ett vattendrag. Samhället kan inte gardera sig genom att helt förebygga olyckorna. Det måste också finnas en räddningsorganisation som kan gripa in effektivt för att minska skadeverkningarna när en olycka har inträffat.

Handläggningen inom länen

Länsstyrelserna beslutar sedan år 1977 om lokala trafikföreskrifter som förbjuder transport av farligt gods på väg. Ett samråd sker i dessa ärenden med berörda kommuner. Kommittén för transport av farligt gods har inte föreslagit någon ändring i denna handläggningsordning. Avgörande för kommitténs ställningstagande är behovet av en samordning i vägvalsstyrningen mellan kommunerna. Räddningstjänstkommittén anser inte heller att den nuvarande handläggningsordningen bör förändras. Länsstyrelserna har tillsynsuppgifter inom räddningstjänsten och ett ansvar för handläggningen av väg- och trafikfrågor ilänen. Samordningen av de beslut om förbud mot transporter av farligt gods som fattas för olika områden blir ännu viktigare när även räddningstjänstens planering på lokal nivå skall beaktas. Genom samarbetet med vägförvaltningen och polisen förenar länsstyrelserna detaljkännedom om de faktiska förhållandena med en överblick över förhållandena inom det egna länet. Den samverkan mellan kommuner i räddningsregioner som kommittén har föreslagit underlättar länsstyrelsernas samordning av den planering som fordras. Även behovet att samordna vägvalsstyrningen över länsgränserna gör det mest rationellt att låta beslutanderätten ligga krav på länsnivå. Kommunerna måste emellertid ha ett reellt inflytande över handläggningen av ärendena om trafikföreskrifter. Med större krav på beredskap mot olyckor med farligt gods kan det i vissa fall fordras ökade resurser inom den kommunala räddningstjänsten. En avvägning mellan vägvalsstyrning och förbättringar i insatsberedskapen kan samhällsekonomiskt ge goda resultat. Denna avvägning har i hög grad ett kommunalekonomiskt innehåll. Kommittén föreslår att länsstyrelserna skall åläggas att utarbeta planer för vägvalsstyrningen i länen och med dessa planer som underlag fatta de beslut om förbud mot transport av farligt gods som fordras. Ett samråd skall i det sammanhanget ske med de berörda kommunerna i länet. Proceduren bör vara att länsstyrelserna efter den kartläggning av trafikströmmarna som kommittén föreslår i avsnitt 13.8 först översiktligt överväger behovet att styra vägvalet. slutsatserna av dessa överväganden redovisas för kommunerna. Varje kommun bör med länsstyrelsens material som underlag mer i detalj penetrera frågorna och göra nödvändiga avvägningar för det egna området. Efter att ha tagit del av kommunernas bedömningar bör länsstyrelsen redovisa ett förslag till vägvalsstyrning som kommunerna i länet får ta

470 Åtgärder motolyckor vid landtransport av farligt gods

ställning till. Behovet av samordning mellan kommunerna kan fordra ytterligare jämkningar i detta förslag. Kommittén räknar med att det normalt kommer att råda enighet mellan de regionala och de lokala organen om förbuden mot transporter av farligt gods. För de sträckor eller områden där länsstyrelsen och en kommun inte kan komma överens föreslår kommittén att kommunen skall kunna överklaga länsstyrelsens beslut. Kommittén anser vidare att en kommun när det behövs skall kunna ta initiativ till ändringar i länsstyrelsens beslut om vägvalsstyrning inom sitt område. Nya förhållanden kan komma att leda till att det blir möjligt att upphäva en del förbud. En kommun skall givetvis också kunna begära att länsstyrelsen prövar frågan om vägvalsstyrning för områden eller vägsträckor där sådana åtgärder tidigare inte har förekommit. »Kommittén föreslår att länsstyrelser i län som gränsar till varandra skall samråda i ärenden om förbud mot transporter som berör över vägar länsgränsen. Det år angeläget med lösningar enligt principer som är gemensamma även för större delar av landet. Det tidigare redovisade samarbetet om vägvalsstyrningen mellan länsstyrelserna i de sju sydsvenska länen är ett exempel på den gemensamma syn som bör eftersträvas.

Handläggningen inom kommunen

I underlaget för kommunens samråd med länsstyrelsen vid utformningen av planen och vid besluten som reglerar vägvalsstyrningen bör alltid ingå bedömningar av (1) Räddningsnämnden (nuvarande brandstyrelsen); (2) Miljö- och hälsoskyddsnämnden; (3) Trafiknämnden; (4) Byggnadsnämnden.

Övriga kommunala nämnder kan lämpligen delta med bedömningar i de

frågor som avser deras verksamhet. Det gäller tex Skolstyrelsen och fritidsnämnden om deras verksamhetergberörs av det planerade Vägvalet. Kommittén anser att också kommunstyrelsen normalt bör behandla frågor om vägvalsstyrningen - framför allt om det visar sig att olika kommunala nämnder har skilda uppfattningar som behöver jämkas samman. Det bör vara varje kommuns sak att själv avgöra handläggningsordningen inom kommunen.

Handläggningen på central nivå

Vägvalsstyrningen kan sannolikt i hög grad förbättras om det även på central nivå finns en samordningsfunktion. Denna samordning bör syfta till att ge länsstyrelser och kommuner de hjälpmedel de behöver för handläggningen av ärendena. Som underlag för vägvalsstyrningen behövs det framför allt uppgifter om transportströmmarna och hur dessa efter hand förändras. Riktlinjer för övervägandena kommer att fordras - vidare utbildning av räddningspersonalen och en sannolikt riksomfattande information om vägvalsstyrningen till transportörerna. Ett centralt organ med kompetens inom området behövs också för att regeringen skall få ett allsidigt underlag för sin bedömning av ärenden som länsstyrelser eller kommuner eventuellt

mot vid av 471

Åtgärder olyckor landtransport farligt gods

begär att den skall pröva. När statsmakterna beslutade (prop 1981/82:94, TU 1981/8235, rskr 1981/82:412) att Sjöfartsverket skulle svara för samordning av åtgärder om sjö- och landtransporter av farligt gods talade sambandet mellan transporter till sjöss och på land för denna lösning. En samordning skulle innebära att rutinerna för samarbetet mellan sjö- och landtransporter kunde förenklas. Föreskrifterna, som tidigare hade varit produktkontrollanknutna, skulle bli transportorienterade. Detsamma gällde myndighetsansvaret. Grundprinci- - och perna för den nya organisationen samordning, transportorientering internationell anpassning - skulle öka säkerheten i vägtransporterna. Departementschefen framhöll som skäl för den planerade nya organisationen på central nivå:

Eftersom (sjöfarts)verket redan nu har ett omfattande ansvar för transport av farligt gods, finns där kunskaper och erfarenheter av transporter, transportmedel - även landtransportmedel på grund av färjetrafiken - och farligt gods. Sjöfartsverket har också betydande erfarenhet av det internationella transportsamarbetet. Sjöfartsverkets resurser är naturligtvis inte så dimensionerade att de räcker också för landtransportverksamheten. En kombination av Sjöfartsverkets resurser och de som finns hos de nuvarande landtransportmyndigheterna kommer dock enligt min mening att ge möjligheter till en rationell och effektiv organisation för transport av farligt gods. De fördelar en sådan kombination innebär är enligt min uppfattning så betydande att de överväger de nackdelar som kan vara förenade med att man till ett enskilt trafikverk knyter arbetsuppgifter som avser andra trafikgrenar än verkets huvuduppgifter n › gör.

kommitténs mening förändras emellertid förutsättningarna för Enligt bedömning av organisationen på central nivå i flera avgörande avseenden av de pågående övervägandena om samhällets räddningstjänst. Med den ökade samordning mellan den kommunala räddningstjänstens planering och åtgärderna mot olyckor med farligt gods av farligt gods som räddningstjänstkommittén föreslår framstår det som mer naturligt att det statliga räddningstjänstverket får ansvaret på central nivå för samordningen av frågorna om transporter av farligt gods. Räddningstjänstverket skulle därmed svara både för handläggningen av ärenden om vägvalsstyrningen och för uppläggningen av det i följande avsnitt föreslagna informationssystemet. Båda anknyter mycket väl till verkets övriga uppgifter. Olycksförebyggande och skadebegränsande åtgärder som vidtas på förhand har ett nära samband med räddningstjänsten. Inte minst gäller det skyddet mot olyckor med farligt gods. Efter samråd med CESAM-kommittén har räddningstjänstkommittén i kapitel 7 föreslagit att det nya verket skall få ett omfattande samordningsansvar inom den kommunala och statliga räddningstjänstens område. Ett utökat centralt ansvar skall enligt de båda kommittéernas syn på dessa frågor avse samordning av både de förebyggande åtgärderna och räddningstjänsten. En utökning av uppgifterna på central nivå kommer att ske framför allt inom det förebyggande området. Samhället behöver göra betydligt mer än hittills för att förhindra olyckor. Det förebyggande skyddet mot olyckor med farligt gods är en mycket viktig del av dessa åtgärder och ansvaret kan på ett naturligt sätt ingå i det nya verkets uppgifter. Genom räddningstjänstverkets

472 Åtgärder mot olyckor vid av

landtransport farligt gods

ställning som central tillsynsmyndighet inom räddningstjänsten och den förebyggande verksamheten blir det möjligt att organisera ett givande utbyte av erfarenheter om åtgärder mot olyckor med farligt gods mellan den centrala, den regionala och den lokala nivån, d v s kommunerna. Ett ansvar för samordningen av åtgärder mot olyckor vid transport av farligt gods innebär vidare att räddningstjänstverket får möjligheter att samordna dessa strävanden med skadebegränsande åtgärder vid fasta anläggningar, t ex industrier som hanterar produkter som innehåller farliga ämnen. De kemiska produkterna och kraven på ärendehandläggningen är i stor utsträckning desamma vid åtgärder som gäller transporter och åtgärder inom de fasta anläggningarna. Även om ansvaret för de förebyggande åtgärderna vid fasta anläggningar som använder kemiska produkter ligger på statens naturvårdsverk, produktkontrollnämnden och arbetarskyddsstyrelsen kommer en överföring av LFG-enhetens från sjöfartsarbetsuppgifter verket till det nya räddningstjänstverket att resultera i ett något mer samlat utnyttjande av de totala handläggningsresurserna. Kunnande och erfarenheter från olika verksamhetsområden kommer att kunna tillvaratas i både det förebyggande och det skadebegränsande arbetet. Som har framgått av departementschefens uttalande finns det emellertid ett samband också mellan LFG-enhetens arbetsuppgifter som huvudsakligen avser landtransporter och de uppgifter när det gäller farligt gods och marin miljö som Sjöfartsverket har. Ett gemensamt utnyttjande av dessa erfarenheter är betydelsefullt, eftersom den allra största delen av transporterna av farligt gods till och från utlandet sker med fartyg. Ofta rör det sig om kombinerade väg- och sjötransporter med tank- eller styckegodsfordon på bilfärjorna till och från andra länder. Enligt kommitténs bedömning kommer de i betänkandet föreslagna samordningsåtgärderna att väsentligt utveckla sambandet mellan frågorna om transporter av farligt gods på land, transporter av farligt gods till sjöss och räddningstjänstens beredskap. Kommittén räknar med att detta samband kommer att bli betydligt starkare än sambandet mellan frågorna om farligt gods vid sjötransporter och sjösäkerhetsfrågoma i övrigt. Det finns alltså skäl att föra även samordningen av frågorna om sjötransporter till det nya räddningstjänstverket. I en organisation där räddningstjänstverket svarar för samordningen av samtliga frågor om farligt gods kommer Sjöfartsverkets - det gäller framför allt i frågor om fartygens kunnande i sjösäkerhetsfrågor konstruktioner och farledernas egenskaper - att kunna tillvaratas genom ett samarbete mellan den centrala sjöfartsmyndigheten och räddningstjänstverket. Kommitténs föreslår mot den redovisade bakgrunden att både LFGenhetens handläggning av ärenden om landtransporter av farligt gods och sjöfartsinspektionens behandling av ärenden som gäller sjötransporter av farligt gods skall flyttas över till det nya räddningstjänstverket. CESAMkommittén utreder mer i detalj frågor om det nya verkets uppgifter och organisation, bl a vilken kompetens det nya verkets personal skall ha.

mot vid av 473

Åtgärder olyckor landtransport farligt gods

vid transporter

13.6 av av farligt Styrning Vägvalet

gods på järnväg

En stor del av transporterna av farligt gods inom landet går på järnväg. Flera under senare år har visat att även dessa transporter medför risker för olyckor omfattande skador. Järnvägstransporterna går i stor utsträckning genom både stora och små tätorters centrala delar. Rangering av järnvägsvagnar sker på många ställen också centralt i tätorterna. Genom regler för växling och rangering - det innebär bl a att skyddsvagnar skall finnas mellan vagnar med farligt gods - söker SJ minska olycksriskerna. För vissa slag av farligt gods har SJ vidare särskilda transportplaner. Kommittén med anser att en planering av Vägvalet för järnvägstransporter det syfte som har föreslagits för vägtransporternas del - och som alltså bör omfatta även frågan om lämpliga uppställningsplatser - har förutsättningar att ytterligare reducera riskerna vid transporter på järnväg av farligt gods. kommer att kunna ge Det i nästa avsnitt föreslagna informationssystemet även för sådana överväganden. Ett problem i det praktiska underlag genomförandet av en styrning i järnvägstrafiken med farligt gods är att antalet alternativa sträckningar som regel är färre än för vägtransporterna. Detta får emellertid inte hindra en prövning av Vägvalet för järnvägstranskan i en del fall bli regler för porterna med farligt gods. Resultatet transporternas storlek och tågens hastigheter. Kommittén av föreslår att länsstyrelsernas översiktliga planläggning skall omfatta även järnvägstransporterna. Överenskomvägvalsstyrningen melser bör i de allra flesta fall kunna träffas mellan SJ, leverantörer, avnämare, kommuner och länsstyrelser där det finns skäl att avstå från att trafikera en sträcka med vagnar som innehåller farligt gods. Om det är nödvändigt med hänsyn till starka samhällsintressen och lämpliga åtgärder inte kan sätt, bör regeringen efter förslag av genomföras på annat länsstyrelsen kunna förbjuda transporter av farligt gods på en viss sträcka. Restriktioner i fråga om vikter och hastigheter kan också bli aktuella.

13.7 Kemikalier som har särskilt intresse med hänsyn

till räddningstjänstens beredskap

13.7.1 med av kemikalierna

Syftet avgränsningen

För en utbyggnad av beredskapen mot olyckor vid transport på väg av farligt gods är det nödvändigt att söka ange vilka produkter med farliga ämnen som inom landet. Från dessa skall sedan skiljas ut produkter med transporteras sådana egenskaper att riskerna för framför allt människor i samband med en är särskilt stora. Undersökningar visar att det för väg- eller järnvägsolycka närvarande inom den amerikanska industrin och i konsumentledet i USA används omkring 60 000 kemiska ämnen. Antalet ökar med i runt tal 700 per av de kemiska ämnena och den årliga ökningen kan vara år. Användningen mindre Även om merparten av de kända kemiska i Sverige än i USA. föreningarna är helt eller ganska ofarliga - och många dessutom transpor-

474 Åtgärder mot olyckor vid av

landtransport farligt gods

teras i små kvantiteter - fordras det en registrering av ämnena och en dokumentation om deras egenskaper. Det underlättar räddningstjänstens planering om produkterna kan grupperas med hänsyn till de risker av olika slag som föreligger vid en olycka t ex i samband med att de transporteras. Grupperingen sker lämpligen efter bedömningar av hur svåra effekterna allmänt sett blir vid en olycka och vilka åtgärder som behövs för att skydda bl a räddningspersonalen. Avgörande i det sammanhanget är produkternas hälsofarlighet, miljöfarlighet, spridningsförmåga samt deras brandfarlighet och explosionsbenägenhet. Det transportsätt som vanligen används har också betydelse. När en kemisk produkt med farliga egenskaper transporteras under högt tryck är riskerna självfallet stora om transportbehållaren skadas vid en trafikolycka. En gruppering av produkterna i riskklasser kan vara ett hjälpmedel även vid genomförandet av räddningsinsatserna och i det förebyggande arbetettex vid vägvalsstyrningen. Grupperingen kan slutligen också bidra till att systemet för information om trafikmönstret och de transporterade ämnenas egenskaper begränsas och inte blir alltför kostnadskrävande.

137.2 Underlaget för grupperingen av de farliga ämnena

Informationen om den hantering av kemiska ämnen som sker inom landet är för närvarande om

mycket splittrad. Uppgifter företagens tillverkningspro-

cesser och produktionsförhållanden är sällan fritt tillgängliga. Produktkontrollnämnden har börjat bygga upp ett produktregister. Registret skall öka möjligheterna för olika myndigheter att effektivt kontrollera de kemiska produkterna. Uppbyggnaden som sker etappvis är grundad på en deklarationsplikt för företagen enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor. I mitten av år 1983 hade omkring 2 400 företag anmält i runt tal 107 000 produkter till produktregistret. För dessa produkter finns uppgift om ansvarigt företag, produktnamn och statistiskt nummer enligt tulltaxan. För drygt 13 000 produkter omfattar det insamlade materialet dessutom orienterande uppgifter om bl a kemisk sammansättning, användning och tillverkad mängd. Produktkontrollnämnden förbereder för närvarande på regeringens uppdrag nästa etapp i uppbyggnaden av produktregistret. När denna etapp har genomförts kommer det för samtliga kemikalier i registret att finnas uppgifter om deras klassificering från risksynpunkt, vilka komponenter som för varje produkt gör den hälsofarlig samt ungefärliga uppgifter om importerad eller tillverkad mängd och användning. i För kemiska produkter anmälda av företag som har endast en produktionseller distributionsanläggning innehåller produktregistret uppgifter om var produkterna hanteras. Det är ännu oklart om registreringen kommer att utökas så att det också för produkter anmälda av övriga företag framgår hur stora kvantiteter som tillverkas eller utgör råvaror i produktionen vid olika arbetsställen. En sådan fullständig registrering skulle vara ett underlag för de bedömningar av riskerna med transporter av farligt gods som räddningstjänstens lokala och regionala organ behöver göra. Arbetarskyddsstyrelsens register över inträffade olyckor med farligt gods och informationssystemet för arbetsskador (ISA) kan bidra med en del data för räddningsorganens

av 475

Åtgärder mot olyckor vid landtransport farligt gods

Genom de undersökningar av risker i arbetsmiljön som LO kartläggningar. har gjort genom sina medlemmar finns det också tillgång till uppgifter för en avgränsning av produkterna med farliga egenskaper. Kemikommissionen för närvarande frågor om den (Jo 83:02) utreder fortsatta uppbyggnaden av produktkontrollnämndens produktregister. Kommissionen behandlar bl a de sekretessproblem som måste lösas om registret skall kunna få en tillfredsställande täckning.

13.7.3 En skiss till indelning av farligt gods i riskgrupper

En indelning av olika slag av farligt gods i grupper efter riskernas storlek syftar till att visa vilka produkter som vid en olycka i samband med transport medför särskilda risker för i första hand människor men också fö_r djur, Ett egendom och miljö. Flera svårigheter möter vid en sådan gruppering. problem är att antalet produkter, som har framgått, är mycket stort. Det är svårt att i förväg veta vilka som transporteras i större mängder och som därför bör ingå i avgränsningen. Ett annat problem är att en del ämnen som ingår i kemiska produkter reagerar på ett sätt i en miljö, på ett annat sätt i en annan miljö. Effekterna av en olycka beror inte bara på hur stor mängd av det som vid en olycka har kommit ut utan också på bl a farliga godset temperaturen i luften, luftfuktigheten, vilka andra ämnen som en kemisk kommer i kontakt med när den har kommit utanför sin normala produkt förvaring och om det finns något i omgivningen som kan antända och orsaka en som regel mycket häftig brand. En del olyckor får omedelbara verkningar. Andra ger effekter - framför allt de som drabbar miljön - först på mycket lång sikt. De krav på emballagets beskaffenhet som gäller för olika slag av svårt att från risksynpunkt jämföra olika farligt gods gör det också produkter. En indelningi riskgrupper som skall vara enkel kan knappast motsvara alla krav som det är möjligt att ställa på den. Vid en avvägning mellan de olika faktorerna informationsframstår det som lämpligt att för vägvalsstyrningens i väsentlig indelning i system grad utgå från produktkontrollnämndens riskklasser med hänsyn till hälsoskadligheten och sprängämnesinspektionens i riskklasser efter brandfarligheten. Även miljöfarligheten skall indelning * självfallet ingå i bedömningarna. Produktkontrollnämndens av kemiska produkter efter hälsosindelning kadlighet omfattar fyra klasser. Hälsoskadligheten anges genom graden av giftighet - de mest skadliga produkterna rubriceras som mycket giftiga respektive giftiga, de övriga som vådliga. sprängämnesinspektionens grupomfattar tre klasser * pering av de brandfarliga produkterna extremt brandfarliga, mycket brandfarliga respektive brandfarliga. Vid räddningsinsatser är riskerna för akuta skador av avgörande betydelse. Ämnen som bedöms skadliga redan i låga halter vid långvarig påverkan, t ex på arbetsplatser där människor dagligen kan bli utsatta för dem, behöver inte ge bestående skador hos räddningspersonal som vid en enstaka olycka inandas även höga halter. För graden av miljöfarlighet finns det för närvarande ingen riskklassificering. Vid avgränsningen av de produkter som med hänsyn till riskerna för mil jöskador bör ingå i informationssystemet får en bedömning göras produkt

476 Åtgärder mot olyckor vid av

landtransport farligt gods

för produkt med ledning av ämnenas egenskaper i detta sammanhang, de transporterade volymerna och sättet för transporterna. Vilka produkter som slutligt skall ingå i informationssystemet och som i första hand kommer att beröras av vägvalsstyrningen bör det längre fram vara räddningstjänstverkets sak att avgöra. Kommittén vill understryka att indelningen skall vara ett hjälpmedel för avgränsning av vägvalsstyrningens Som har redovisats informationssystem. finns det redan flera indelningar av farliga produkter i riskklasser. Ytterligare bestämmelser i detta avseende skulle göra föreskrifterna för transporter av farligt gods ännu mer svåröverskådliga. Grupperingen bör från den utgångspunkten användas endast internt inom räddningstjänsten. Den följande indelningen av kemiska produkter i fyra klasser är avsedd att utgöra ett underlag för utformning av vägvalsstymingen. Indelningen är ett försök till syntes av den riskklassificering som redan har skett för hälsoskadligheten och brandfarligheten. Även andra faktorer som tidigare redovisades miljöfarligheten, beredningsformen vid transport och de vanligen fraktade mängderna - har beaktats. Indelningen avser att illustrera vilka bedömningar av riskerna för olyckor i samband med transporter som kommittén anser bör ske. De flesta kemiska produkterna som utgör exempel inom de olika riskgrupperna transporteras i relativt stora volymer på landets vägar och järnvägar.

(1) Produkter som innebär mycket stora hälsorisker samt mycket stora brand- och explosionsrisker

Som mycket giftiga bör räknas produkter innehållande ämnen som vid inandning, förtäring eller kontakt med huden kan orsaka dödliga eller andra mycket allvarliga skador. Detta sker i sådana fall redan vid kortvarig exponering för mycket små doser. Giftigheten är med andra ord akut. Den första riskgruppens produkter transporteras oftai kondenserad form. De förångas snabbt i luft eller reagerar på annat sätt häftigt vid utflöde. Om det gasmoln som eventuellt bildas når en tändkälla, kan en del av dessa kemiska produkter explodera eller orsaka våldsam brand. Räddningstjänsten måste vid olyckor med dessa produkter ingripa mycket snabbt. Det måste finnas utrustning och rutiner som gör det möjligt att omedelbart varna människor inom stora områden. Det fordras i regel också avspänning av stora områden och åtgärder för evakuering av människor. Räddningsarbetet kräver tryckluftapparat med påkopplat och i närheten av övertryck utsläppsplatsen gastät skyddsdräkt.

Exempel på kemiska produkter inom riskgrupp (1):

Svaveldioxid Ammoniak Fosgen D Huvudsakligen brand- och explosionsfarliga . Propan Butan Acetylen

Åtgärder mot olyckor vid landtransport av farligt gods 477

E1 Både hälsofarliga samt brand- och explosions- Acetonitril

Svavelväte

(2) Produkter som innebär stora hälsorisker samt stora brandoch explosionsrisker

Till den andra riskgruppen bör räknas produkter med ämnen som vid inandning, förtäring eller kontakt med huden redan i små doser kan orsaka allvarliga skador på människor. Detta kan ske vid kortvarig, långvarig eller ofta upprepad exponering. De långsiktiga effekterna drabbar i sådana fall oftast miljön. Speciella skador kan uppstå även på tex vattentäkter och växtlighet om produkter i vätskeform flyter ut i ett vattendrag eller rinner ned i marken. Flera av dessa kemiska produkter är mycket brandfarliga och kan lätt antändas i samband med en transportolycka. Även för ämnena i denna riskgrupp kräver räddningsarbetet i allmänhet tryckluftapparat med påkopplat övertryck samt vid själva utsläppsplatsen gastät skyddsdräkt. Alarmering, avspänning och evakuering kan behövas inom relativt stora områden.

Exempel på kemiska produkter i riskgrupp (2):

Fluorvätesyra Saltsyra salpetersyra Svavelsyra Tetraalkylbly EI Huvudsakligen brand- och explosionsfarliga . Aceton Metyletylketon Kolsvavla Förtunning EI Både hälsofarliga samt brand- och explosions- Metanol

Butylacetater Gruppen bör omfatta även de radioaktiva ämnen som transporteras på väg eller järnväg.

(3) Produkter som innebär måttliga hälso- och brandrisker

I den tredje riskgruppen bör ingå kemiska produkter som oftast ger endast akut lindriga skador på människor, t ex irritation av hud, ögon eller

andningsorgan. Räddningsarbetet kan ske med enklare skyddsutrustning.

Som regel behövs emellertid andningsskydd. I en del fall kan det även vara nödvändigt med gastät skyddsdräkt. Avspärrning fordras som regel endast vid själva utsläppsplatsen.

Exempel på kemiska produkter i riskgrupp (3):

Perkloretylen

478 Åtgärder mot olyckor vid landtransport av farligt gods

Xylen Lacknafta Fotogen

(4) Kemiska produkter som orsakar skador huvudsakligen på

egendom eller i miljön

Den fjärde gruppen bör omfatta alla återstående kemiska produkter som när de oavsiktligt kommer ur sin normala förvaringsform inte direkt skadar människor. De hotar däremot miljön och i en del fall egendom. I denna grupp bör ingå alla mindre brandfarliga kemiska produkter. Om de transporteras i flytande form riskerar de emellertid att efter ett utflöde allvarligt skada vattentäkter och växtlighet. En besvärande lukt kan också förekomma innan olycksområdet har sanerats.

Dieselolja Råterpentin Glykoler

Informationssystemets uppbyggnad

13.8.1 Principer för systemet

Informationssystemet syftar till att visa vilka transportsätt och vilka leder som i allmänhet används för olika slag av farligt gods. Det skall också ge uppgifter om de olika produkternas egenskaper - hur människor som kommer i beröring med dem kan skadas, på vilket sätt produkterna kan neutraliseras och vilken skyddsutrustning som fordras. om Uppgifter trafikströmmarna och om de farliga produkternas egenskaper finns redan i större eller mindre utsträckning hos de kommunala

räddningsorganen:

Förhållandena förändras emellertid hela tiden. Antalet ämnen är mycket stort- nya tillkommer oavbrutet. Det är av flera skäl svårt att på lokal nivå hålla alla uppgifterna särskilt aktuella, för den genomgående trafiken. En central registrering av både trafikströmmar och mer detaljerade om olika uppgifter produkters egenskaper har förutsättningar att i hög grad underlätta arbetet för räddningsorganen och göra det att möjligt höja beredskapen. Registreringen skall självfallet tillgodose de krav på omfatt-

ning och detaljeringsgrad som kan ställas. Samtidigt måste det, som

kommittén redan har framhållit, ske en avvägning så att inte systemet blir

alltför iomständligt och kostnadskrävande. bör vara att

Utgångspunkten

räddningstjänstens register om farliga produkter så långt möjligt tar tillvara

de uppgifter som inhämtas även för andra verksamheters behov, tex den tillsyn som från arbetarskyddssynpunkt sker även av fasta anläggningar där hanterar och den registrering företagen farliga produkter som produktkontrollnämnden svarar för. Produktkontrollnämnden har i kungörelseform gett ut en vägledande över ca 200 och förteckning giftiga omkring 130 hälsovådliga ämnen.

Åtgärder mot olyckor vid landtransport av farligt gods

479 Förteckningen utökas för närvarande och kommer därmed att omfatta omkring 850 produkter. Sprängämnesinspektionen har upprättat förteckoch explosiva varor. Aven näringslivets branschorningar över brandfarliga gan - framför allt Kemikontoret - har uppgifter som kan användas både för avgränsning av informationssystemet och för identifiering av uppgiftslämnarna - tillverkare, importgrossister och förbrukare. Företagen har självfallet stora möjligheter att bidra med uppgifter om de transporterade kvantiteterna och om de olika produkternas egenskaper. Uppgiftsskyldigheten bör begränsas så långt det är möjligt. Det kan ske genom att informationssystemet får omfatta uppgifter om ungefärlig frekvens och omfattning av leveranser omfattande produkter i riskgrupperna (1 ) och (2). Det gäller i första hand produkter som vid inandning riskerar att allvarligt skada människor och produkter som kan orsaka svåra hudskador eller svåra brand- och explosionsskador. Enstaka produkter ur grupperna (3) och (4) som medför risker för egendom eller miljö och som går att hantera i ett informationssystem skulle emellertid också kunna ingå i detta. En allmän begränsning i uppgiftsplikten är angelägen för samtliga produkter genom att uppgifterna som skall ge underlag för beskrivning av trafikmönstret koncentreras till transporter över en viss storlek. Mängdgränser bör fastställas för de olika ämnena i riskgrupperna (1) och (2) också med hänsyn till bl a spridningsbenägenheten och graden av giftighet. Det skall framhållas att den vägvalsstyrning som senare blir ett resultat av kartläggningen inte behöver omfatta exakt de produkter som ingår i de redovisade riskgrupperna utan lokalt kan gälla antingen fler eller färre kemikalier än som indelningen avser.

13.8.2 Trafikmönstret

Kommittén föreslår att det nya räddningstjänstverket får i uppdrag att fastställa vilka kemiska produkter som skall ingå i informationssystemet. Det innebär också att verket fortlöpande avgör vilka produkter som skall tillföras systemet och vilka som skall utmönstras. Verket bör till en början undersöka vilka uppgifter om förekomsten av farliga kemikalier som kan hämtas från redan befintliga register, tex hos produktkontrollnämnden och arbetarskyddsstyrelsen. Det bör sedan bedömas vilka ytterligare uppgifter som fordras och hur dessa skall erhållas. För att beskrivningen skall kunna täcka den trafik som normalt förekommer bör uppgifter lämnas av tillverkare och importgrossister, eventuellt också av förbrukare. Uppgifterna bör avse transporter med såväl lastbil som järnväg och fartyg. Förutsättningar måste skapas för en fortlöpande uppdatering av materialet, dvs företagen meddelar efter hand vilka förändringar som sker i det tidigare redovisade transportmönstret. Kommittén vill understryka att inhämtandet av uppgifterna skall ske på enklast möjliga sätt för både myndigheter och företag. En samordning bör så långt möjligt ske med annat uppgiftsinhämtande. Bemyndigande för transportmyndigheterna att utfärda föreskrifter om bl a uppgiftsplikt finns i lagen om * transport av farligt gods. Det nya verket bör med uppgifter om transporternas avgångs- och ankomstorter utarbeta sammanställningar över kvantiteterna farliga produk-

480 Åtgärder mot olyckor vid landtransport av farligt gods

ter ur riskgrupperna (1) och (2). Uppgifterna bör redovisas i tabeller och översiktskartor för län eller helst större områden. Dessa redogörelser överlämnas till länsstyrelser och kommuner för den planering av vägvalsstyrning och räddningsberedskap som transporterna bedöms kräva.

13.8.3 Farliga kemikaliers egenskaper

- Mer detaljerade uppgifter om de farliga kemikaliernas egenskaper på denna punkt gäller det produkterna i samtliga redovisade fyra riskklasser bör finnas tillgängliga genom den centrala informationsfunktion för den kommunala och statliga räddningstjänsten som kommittén har diskuterat i principbetänkandet. Frågor om informationsfunktionen har vidare behandlats i kapitel 10. Flera skäl talar för att SOS Alarmering AB bör svara för driften av denna verksamhet. Inte minst sambandet med arbetsuppgifterna vid de regionala larmcentralerna gör en sådan lösning naturlig. Räddningstjänstverket bör emellertid ansvara för uppläggningen av den centrala informationsfunktionen. CESAM-kommittén har fått i uppdrag av regeringen att närmare utreda dessa frågor. Att tillhandahålla mer detaljerade kunskaper om kemiska produkters egenskaper - som har framhållits gäller det också riskerna för omedelbara skador, möjligheterna att neutralisera ämnena och behovet av skyddsutrustning - blir en av de viktigare uppgifterna för den föreslagna centrala informationsfunktionen. Även i detta avseende fordras ett samarbete med andra kunskapsbanker och informationskällor. Kompletteringar kommer emellertid att krävas i en del avseenden för att räddningstjänstens speciella behov skall kunna tillgodoses. I akuta situationer kommer åtskilliga uppgifter att kunna hämtas från t ex giftinformationscentralens och produktkontrollnämndens register. Även kustbevakningen och några kommuner har särskilda dataregister med uppgifter om kemikaliers egenskaper och bekämpningsmetoder. Genom internationellt samarbete utnyttjar dessa organ till en del uppgifter ur brittiska och amerikanska databaser. Slutligen skall nämnas att Svenska brandförsvarsföreningen har utarbetat särskilda blad med uppgifter om kemiska produkter och att Kemikontoret har gett ut s k transportkort för olika kemikalier med information om risker och skyddsåtgärder. Kemikommissionen kommer enligt sina direktiv att närmare belysa behovet av information om risker och skyddsåtgärder i olika led av kemiska produkters hantering.

13.9 av med och

Märkning transporter farligt gods skyltning av vägar

13.9.1 Nuvarande regler om märkning i Sverige

Enligt förordningen om transport av farligt gods skall enhetslastanordningar, behållare och emballage vid transport vara märkta på det sätt som transportmyndigheten föreskriver. Transportmyndigheten får föreskriva att även transportmedlet skall vara märkt.

Åtgärder mot olyckor vid landtransport av farligt gods 481

De föreskrifter som har utfärdats med stöd av förordningen innebär för transporter av hälso- och miljöfarliga varor på väg och järnväg att

(1) Lasten skall vara märkt med varningsetikener (undantag förek0mmer); (2) Fordonen och vissa järnvägstankvagnar skall ha särskilda fordonsskyltar.

Föreskrifterna innehåller bl a förteckningar över farliga kemiska produkter

med särskilda bestämmelser för varje produkt. I förteckningarna anges vilka varningsetiketter och fordonsskyltar som skall användas och hur de skall i placeras på lasten respektive fordonet. Varningsetiketterna skall för vägtransporter ha det utseende som används

internationellt enligt ADR. Figur 13.1 innehåller exempel på några vanliga

i etiketter. Fordonsskyltarna är orangefärgade. Vid en del tanktransporter skall det finnas två sifferkombinationer på skyltarna. De övre siffrorna är en farobeteckning. De undre utgör lastens godsnummer (UN-nr), som alltså identifierar produkten. Farobeteckningen består av två eller tre siffror. Den

första anger den primära risken, tex brandfarlig vätska, brandfarligt fast

ämne, giftigt ämne eller frätande ämne. Den andra och siffran

tredje

utmärker den sekundära risken, tex explosionsrisk, risk för att gas avges

Brandrisk

(brandfarlig vätska)

Frätrisk

Förgmnjngsriâk Figur 13.1 Exempel på

(dock mindre an vad som varningsetiketter enligt avses på övre etiketten t h.) ADR

482 Åtgärder mot olyckor vid landtransport av

farligt gods

eller risk för häftig reaktion på grund av spontan sönderdelning. När de två första eller två sista siffrorna är lika innebär det en förstärkning av den primära eller sekundära risken. Om farobeteckningen föregås av bokstaven X får ämnet inte komma i kontakt med vatten. Figur 13.2 illustrerar hur vägfordonen skall vara märkta. Principen är densamma för järnvägsvagnar, men

märkningen gäller endast tankvagnar.

Orangefärgade skyltar utan siffermärkning förekommer endast på vägfordon, inte på järnvägsvagnar.

13.9.2 HAZCHEM-systemet

HAZCHEM är ett annat system för märkning av transporter av farligt gods. Systemet innebär att det på fordonet finns en skylt med en sifferkod. Koden är utformad så att räddningspersonalen direkt kan översätta den till val av släckmedel, skyddsutrustning och andra åtgärder. Uppgifterna skall täcka de första bekämpningsåtgärderna till dess ytterligare information kan erhållas. HAZCHEM har utarbetats av Londons brandförsvar och används vid tanktransporter inom Storbritannien och i ett antal andra länder inom framför allt det brittiska samväldet. I Sverige får fordon inte skyltas med HAZCHEM-koden. Uppgifterna i systemet kan emellertid användas om den kemiska produkten först identifieras med UN-nummer eller namn. En fördel med HAZCHEM-systemet är att det som har framgått snabbt ger underlag för beslut om åtgärder som kan vidtas utan risker för räddningspersonalen. Systemet har emellertid också nackdelar. Koden har den begränsningen att den tar hänsyn endast till kemikalien som sådan, inte till hur den förpackas och fraktas. Den ger vidare ett begränsat underlag för beslut om det gäller blandade kemikalier. Märkningssystemet avviker från vad som redan tillämpas i Sverige och de flesta europeiska länder. Kommittén för transport av farligt gods var mot denna bakgrund inte beredd att föreslå att HAZCHEM skulle införas i Sverige. Kommittén rekommenderade emellertid statens brandnämnd att i samråd med LFG-enheten följa den fortsatta utvecklingen på området. Räddningstjänstkommittén delar de uppfattningar om HAZCHEMsystemet som kommittén för transport av farligt har framfört. god Användningen av denna form av märkning förutsätter att betydligt fler länderi varje fall de europeiska börjar tillämpa systemet. Möjligheterna till en sådan internationell överenskommelse bedöms för närvarande som mycket begränsade. Märkningen av transportfordonen med UN-nummer är däremot allmänt accepterad och systemet har införts i alla länder av betydelse i det här sammanhanget. Enligt kommitténs mening skall uppgifter om olika ämnens egenskaper och om lämpliga bekämpningsåtgärder kunna erhållas från det centrala

föreslagna uppgiftsförrådet. UN-beteckningen

kommer i det sammanhanget att vara tillräcklig för identifiering och för att den nödvändiga informationen snabbt skall kunna erhållas.

vid av 483

Åtgärder mot olyckor landtransport farligt gods

88 88 .68 88.

1789 1824 1671 1789

LL _ l___ .l

(så

rå

å??? © h

Om två eller flera varor transporteras med fordon i fasta tankar eller tanksektioner, placeras skyltarna så här.

8%) -üJo ©U*_”“”

©él\/ÅJ©L_J©\Å*_

*á ›

u© ©

137W

Om endast en vara transporteras med fordon eller fordonstág i fast tank, placeras skyltarna så här.

.J .#4 @ ©©

Figur 13.2 Princip för märkning av vâgfordon så här. med UNWWme Om styckegods transporteras placeras skyltarna

13.10 Rekommendation om vägar vid reglering av

av som har

transporter farligt gods lVägmärket,

orange bottenfärg och kan fordon lastade med Ser ut

Med ett av trafiksäkerhetsverket antaget vägmärkel “att Parkerlflga

om på fohande sm farligt gods rekommenderas att välja särskilt angivna vägar vid sidan . känsliga områden. Märket anger inget förbud för fordonen att utnyttja annan

484 Åtgärder mot olyckor vid landtransport av

farligt gods

väg men kan användas i kombination med en lokal trafikföreskrift som förbjuder transporter på bestämda vägar. Användningen av vägmärket sker tills vidare som; försöksverksamhet i Helsingborgs och Kristinehamns kommuner. Information om lämpligt vägval kan också lämnas genom informationstavlor vid parkeringsplatser och genom broschyrer som delas ut till fordonsförarna vid tex färjelägena. Beslut om uppsättning av vägmärke och informationstavla som rekommenderar av viss väg fattas av väghållaren, användning dvs vägverket eller kommunen. Enligt bedömningar på lokal nivå som kommittén har tagit del av är erfarenheterna av försöken Trafiksäkerhetsverket avser att goda. föreslå regeringen att kommunerna skall få möjligheter att använda det vägmärke för rekommenderad väg vid transport av farligt gods som har förekommit i försöksverksamheten. På en del platser kan det dessutom fordras en övergripande information på särskilda informationstavlor. Räddningstjänstkornmittén anser att förbud mot transport av farligt gods på en viss väg eller i ett visst område måste kombineras med åtgärder som informerar om annat lämpligt vägval. kommitténs kan Enligt mening broschyrer och informationstavlor vid parkeringsplatser spela en viss roll. En effektiv som minskar riskerna vägvalsstyrning för olyckor med farligt gods förutsätter emellertid att det också finns skyltar som på lämpliga platser anger vilken väg som fordonen i stället bör använda. Kommittén utgår från att rekommendationer om lämpligt vägval genom skyltar kan bli en del av den reglering av transporterna med farligt gods som är nödvändig för olika

vägsträckor .eller områden.

och

utvecklingsarbete

14 Forsknings-

inom

räddningstjänsten

14.1 De nuvarande och utvecklingsforsknings-

strävandena

14.1.1 Brandforsk

Styrelsen för svensk brandforskning (Brandforsk) är sedan år 1979 statens, kommunernas och näringslivets gemensamma forsknings-.och utvecklingsorgan inom brandförsvarsområdet. Brandforsk skall främja både produktutvecklingen och utvecklingen av organisation och metoder för brandskyd-

det. Resultaten är avsedda att stimulera en mer långsiktigt samordnad

av teknik, arbetarskydd samt och

utveckling skadebegränsande förebyggan-

de brandförsvar. Arbetet också för utbildningnoch skall utgöra ett underlag l

information. . Brandforsk driver ingen egen forsknings- och utvecklingsverksamhet utan initierar, finansierar och följer enskilda projekt vid universitet och högsko-

lor, forskningsinstitut, myndigheter, organisationer, industrier och konsult-

och utvecklingsarbetet sker utomlands. företag. En mindre del av forsknings- Samarbete om finansieringen äger ibland rum med bl a. arbetarskyddsfonden, civilförsvarsstyrelsen och andra organ som ekonomiskt stöder utveckinom brandskyddsomrâdet. För verksamheten lings- och forskningsarbete under programperioden 1979-81 stod totalt 11,5 milj kronor tillförfogande. den innevarande åren 1982-84, omfattar föt

Under perioden, programmet Brandforsk sammanlagt omkring 14 milj kronor. Arbetet finanieras till något

mer än hälften av näringslivet. För den återstående delen svarar staten genom styrelsen för teknisk utveckling (STU) och statens råd för byggnadsforskning (BFR) - och i någon mån kommunerna.

Brandforsks program åren 1982-84

Brandforsks verksamhet för åren 1982-84 innebär att de från den tidigare programperioden relativt stora insatserna på forskning kring det »tidiga kommer att fullföljas. Arbetet koncentreras på problemen i brandförloppet samband med uppkomst och spridning av brandgaser och rök i det skede av en brand när människor En löper särskilt stor risk att skadas eller omkomma. sker också av om människors roll och beteende i

utbyggnad forskningen

samband med bränder och beteendets beroende av det rent tekniska »skyddet mot brand. Brandforsks strävan enligt .programmet för, åren 1982-84-är

486 Forsknings- och utvecklingsarbete inom räddningstjänsten

vidare en stark utveckling av kunskaperna om skyddet för industrins anläggningar och processer. Slutligen utökas också forsknings- och utveck-

lingsarbetet för räddningstjänstens organisation och dimensionering, släck-

redskap, släckmedel och skyddsmateriel. g Brandforsks verksamhet åren 1982-84 omfattar följande sex programdelar:

I och

Brandförlopp brandmiljö

Programdelen rymmer forskning om bränders uppkomst, tillväxt och spridning. Vidare behandlas miljöförhållanden som värme, rök och giftiga gaser. Denna forskning utgör en del av underlaget för verksamheten inom övriga programdelar. Emellertid finns det också projekt som är avsedda att ge resultat för mer direkt tillämpning hos forskningens avnämare. Forskningen inom denna första programdel omfattar framför allt studier av brandens fysikaliska förlopp. Teoretiskt och experimentellt är det ett komplicerat område. Utbyte av erfarenheter sker med forskning i andra länder. Nära 3,4 milj kronor har föreslagits för programdelen brandförlopp och brandmiljö under den nuvarande programperioden. .

I Brand och människa

Inom denna programdel studerar olika forskare bl a hur bränder påverkar människor psykologiskt och socialt. Till uppgifterna hör att klargöra människors attityder till brand och brandskydd samt individers och gruppers reaktioner under och efter inträffade bränder. Motiven för anlagda bränder är ett annat område som v - penetreras

[forskarnas slutsatser skall_ kunna leda till .förbättringar i de tekniska lösningarna för

skydd vid olika slag av .

människors bränder

Inom programområdet brand och människa har forskningsprojekt planerats under .åren 1982-84 för omkring 1,3 milj kronor. i

I Verkan material och materiel

på

Programdelen omfattar framför allt den traditionella forskningen om bränders inverkan på byggnadsmaterial och byggnadsdelar. Stor vikt har lagts vid de brandtekniska egenskaperna hos träkonstruktioner och inredningskomponenter, tex ytmaterial.

Syftet med forskningen är att det skall finnas ett system som möjliggör ett nyanserat och rationellt material- och konstruktionsval med hänsyn till riskerna i det tidiga brandförloppet. Myndigheternas säkerhetskrav skall också uppfyllas. Svenska forskare deltar i det internationella arbetet inom detta område. För programdelen verkan på material och materiel har föreslagits 2,7 milj kronor - under den nuvarande programperioden.

skyddsteknik

I .

Brandbekämpning och

Forskning för den kommunala räddningstjänstens behov är den ena delen av

programområdet brandbekämpning och skyddsteknik. Till verksamheten hör framställning av underlag för överväganden om organisation och dimensionering av

och inom räddningstjänsten 487 Forsknings- utvecklingsarbete

samt utveckling av bl a släckredskap, släckmedel och räddningstjänststyrkorna skyddsmateriel. avser forsknings- och utvecklingsarbete om Den andra delen av programområdet skyddsteknik för bl a industrins anläggningar och processer. Syftet är att arbetet på sikt skall omfatta ett program för utveckling av hela skyddssystem - både Verksamheten inriktas mot branschövergripande och branschspecifika projekt. men riskanalys och tekniska åtgärder som minskar brand- och explosionsriskerna innehåller också studier av människans roll i skyddssystemen.

brandbekämpning och Något mer än 3,2 milj kronor är avsedda för programdelen skyddsteknik åren 1982-84.

I Systemfrågor

Till programdelen systemfrågor har Brandforsk fört forskning av systemkaraktär Större delen av och ett antal projekt som berör flera av de övriga programdelarna. verksamheten omfattar systematisering och utvärdering av risker och åtgärder. Programdelen omfattar bl a forsknings- och utvecklingsarbete om brandskyddssystem i vårdanläggningar och om planeringen av industriområden med hänsyn till riskerna för bränder och explosioner.

Programdelen systemfrågor beräknas ta i anspråk 1,4 milj kronor av Brandforsks resurser under programperioden.

I Gemensamma och övergripande funktioner

Programdelen omfattar styrnings- och stödfunktioner för hela forskningsprogrammet. Till dessa åtgärder hör bl a bearbetning och spridning av forskningsresultaten. av metoder för brandutredningar och för framställning av brandför- Utveckling svarsstatistik ingår också. Även utformningen av ett nytt forskningsprogram för åren efter 1984 räknas till detta programområde.

Av de totala kostnaderna för gemensamma och övergripande funktioner på drygt 3,5 milj kronor är 1,5 milj kronor reservmedel avsedda att möjliggöra nya projekt under den nuvarande programperioden.

Verksamheten inom Brandforsk sig på programutredningar. Utom grundar de översiktliga brandforskningsprogram som har utarbetats för programperioderna 1979-81 och 1982-84 har Brandforsk slutfört två specialinriktade och mer detaljerade programutredningar. Den ena gäller forskning för av industrins och processer. En kort redogörelse har skyddet anläggningar lämnats för innehålleti samband med redovisningen av industrins räddnings-

resurser i avsnitt 4.9. Den andra mer detaljerade programutredningen

omfattar för den kommunala räddningstjänstens verksamhet. forskning Till har aktualiserat i den senare de frågor som Brandforsk utredningen hör om av räddningstjänstens effektivitet, utveckling av frågor analys verkan av olika slags släckmedel och statistik över räddningstaktik, Kommittén har berört detta senare forskningsarbete i räddningsinsatser. samband med sina överväganden i kapitel 7 om dimensionering av den l i Forskning för räddkommunala räddningstjänstens styrkor i beredskap. I övrigt föreslås _

:inåiäâêâtâxâpgâaátâiåâij

utredningsrapporten forsknings- och utvecklingsarbete om bl a kravspecifikationer för materiel, i räddningstjänstens arbetsmiljö, datorskyddsfrågor RU inom Brandforsk av brandstationer, och (1983). stöd åt räddningstjänsten, lokalisering övningsplatser

488 Forsknings- inom

och utvecklingsarbete räddningstjänsten

utbildningssimulatorer. Från verksamhetens början år 1979 hade Brandforsk fram till slutet av september 1983 initierat och finansierat och

forsknings- utvecklingsarbete

inom totalt 86 projekt. Av dessa var 33 slutförda, medan arbete pågick inom ramen för 53 projekt. Sex av de påbörjade arbetena hör till i förslagen programutredningen om forskning för den kommunala räddningstjänsten. Totalt omkring hälften av de medel för forsknings- och utvecklingsarbete som ingår i Brandforsks program för perioderna 1979-81 och 1982-84 omfattar arbeten vid försvarets forskningsanstalt, Lunds tekniska högskola och statens provningsanstalt. Den återstående delen fördelar sig på omkring 20 mottagare. Sammanlagt ett 100-tal forskare vid olika forsknings- och utvecklingsorgan deltar eller har deltagit i verksamheten sedan år 1979.

14.1.2 Civilförsvarsstyrelsen och försvarets forskningsanstalt

Civilförsvarsstyrelsen bedriver forsknings- och utvecklingsarbete som underlag för studier av bl a människans beteende i olika hotsituationer och för produktion av civilförsvarets skyddsresurser. En del av det fou-arbete som är inriktat på civilförsvarets produktionsuppgifter gäller frågor om värmestrålning och brandpåverkan. Till uppgifterna hör att studera branduppkomst genom vapenverkan, brandspridning i byggnader och bebyggelse samt brandverkan på materiel. Resultaten är avsedda framför allt för planering och utveckling av skyddsrumsverksamheten men kan användas för förebyggande åtgärder även i fredsverksamheten. Civilförsvarsstyrelsen har ingen egen fou-organisation. Verket initierar och finansierar forsknings- och utvecklingsarbete hos statliga myndigheter, universitet och högskolor samt privata företag. För programperioden 1983-88 har beräknats i genomsnitt 3,8 milj kronor per år för fouverksamhet. Av detta belopp är 1,2 milj kronor årligen avsedda för forskning och utveckling inom räddningstjänstområdet. En del av det fou-arbete som civilförsvarsstyrelsen finansierar sker hos försvarets forskningsanstalt (FOA). Som central förvaltningsmyndighet inom totalförsvaret kan civilförsvarsstyrelsen emellertid också få till stånd forskning och utveckling inom FOA med forskningsanstaltens egna medeL* Detta senare fou-arbete har i allmänhet flera användningsområden. Civilförsvarsstyrelsen bedömer att den del av FOAs forskning som i relativt hög grad kan utnyttjas inom civilförsvaret drar en kostnad på 15-20 milj kronor per år. Högst en milj kronor av beloppet avser emellertid räddningstjänst i egentlig mening.

1 Ett exempel på sådana arbeten är den studie av ett antal stora olyckor i Sverige, stora olyckor - Räddningstjänsten i Centrum, som har utförts inom FOA på uppdrag av räddningstjänstkommittén. Arbetet har planerats i samråd med Civilförsvarsstyrelsen. Studien har syftat till utveckling av metoder för insamling och analys av uppgifter om tendenser i antalet stora olyckor och sättet att bekämpa dem. Resultaten av arbetet är avsedda att kunna utnyttjas i utrednings- och planeringsverksamhet av den typ som det: centrala räddningstjänstverket bör svara för.

i

Forsknings- och utvecklingsarbete inom räddningstjänsten 489

14.1.3 Styrelsen för teknisk utveckling (STU)

STU fick år 1980 i uppdrag av regeringen att utarbeta ett program för forskning och utveckling av system, metoder och teknik för olje- och kemikaliebekämpning. Programmet - kallat TOBOS 85 - år inriktat på skadebekämpning till sjöss och på bekämpning och sanering i strandzonen. Styrelsen för teknisk utveckling är vidare engagerad i ett projekt- BASTU 86 - som syftar till utveckling av ett basfordon för den kommunala räddningstjänsten. Avsikten är även i detta fall att genom teknikupphandling förbättra möjligheterna till produktion av en rationell utrustning. Statens brandnämnd, Svenska kommunförbundet, de fackliga organisationerna och ett antal kommuner samarbetar med STU om de båda projekten. En redogörelse för detta utvecklingsarbete har lämnats i kapitel 7 i samband med kommitténs överväganden om Standardisering av räddningstjänstens materiel.

14.1.4 Andra organ som stöder forsknings- och utvecklings-

arbete inom

räddningstjänsten

Arbetarskyddsfonden initierar och finansierar till en del forsknings- och utvecklingsarbete inom räddningstjänsten. Arbetarskyddsfondens verksamhet är i huvudsak inriktad på att utveckla de anställdas personliga skyddsutrustning och annat som kan minska riskerna för olyckor genom brand på arbetsplatsen. En viss utveckling av skyddsmaterial pågår även genom användning av medel ur försäkringsgivamas fonder. Detta sker vid sidan av branschens stöd till Brandforsk. Statens råd för byggnadsforskning, som deltari finansieringen av Brandforsks verksamhet, tar också egna initiativ till och bekostar annan forskning, bl a om byggnaders förmåga att stå emot brand; Även ingenjörsVetenskapsakademien (IVA) bedriver fou-arbete inom brandskyddsområdet.

14.2 Remissinstansernas fött-verksam-

synpunkter på

heten

Enligt Brandforsks yttrande över principbetänkandet har brandforskningen i

Sverige fortlöpande breddats genom den nya forskningsverksamheten. Forskning har påbörjats inom områden där det tidigare endast sporadiskt eller inte alls har förekommit fou-arbete inom landet. Till dessa områden hör människors beteende i samband med brand, brandbekämpning och brandskyddsteknik inom industrin_samt brandskyddsproblem som fordrar systemlösningar. Genom Brandforsk har också strävandena att sprida kunskaper om forskningens resultat ökat väsentligt under de senaste åren. Brandforsk konstaterar emellertid att brandforskningens andel av den totala brand- och brandskyddskostnaden även med den nya verksamheten är mycket liten. Av totalt omkring 6 500 milj kronor i kostnader för brandskador, brandförsäkringar, brandförsvar och byggnadstekniskt brandskydd under år 1980 kan totalt i landet knappast mer än 5 milj kronor ha gått

490 Forsknings- och utvecklingsarbete inom räddningstjänsten

till brandforskning. Det tar lång tid att etablera forskning inom nya områden, förklaras det vidare i yttrandet. Särskilt gäller detta inom sektorer som är så utpräglat komplexa som brandförsvaret. Kontinuitet i verksamheten fordras både för att forskningsbehoven skall kunna utvärderas och för att själva forskningen skall kunna genomföras. Tillkomsten av Brandforsk har spelat en stor roll för båda dessa syften. Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller att forsknings- och utvecklingsarbetet inom räddningstjänsten bör samordnas med motsvarande åtgärder inom områdena militärt försvar och civilförsvar, arbetarskydd och katastrofmedicin. Enligt länsstyrelsen är det angeläget att forskning inom räddningstjänsten samordnas med de till klimat och svåra arbetsförhållanden bundna forskningsuppgifterna vid Umeå universitet, Luleå tekniska högskola och försvarets forskningsanstalt (enheten) i Umeå. Detta forsknings- och - särskilt om det och annan utvecklingsarbete gäller räddningsinsatser olycksfalls- eller katastrofberedskap i s k subpolara regioner - bör vara en gemensam nordisk angelägenhet, anser länsstyrelsen i Västerbottens län. Enligt Svenska brandbefälets riksförbund är det angeläget att forskningen inom räddningstjänstområdet kan fortsätta att utvecklas. Räddningstjänstforskningen har många aspekter att ta hänsyn till - inte minst behovet av adekvata insatser för människor och miljö. Förbundet anser att medel bör anvisas för en fortsatt forskning av det slag som bl a Brandforsk och försvarets forskningsanstalt bedriver.

14.3 Kommitténs av vilka som

bedömning åtgärder

fordras

14.3.1 Behovet av samordning

Kommittén anser att den tidigare i kapitlet redovisade forsknings- och utvecklingsverksamheten har en grundläggande betydelse för strävandena att förbättra både räddningstjänsten och de förebyggande åtgärderna mot

olyckor, framför allt bränder. Genom tillkomsten av Brandforsk har

fou-arbetet fått en betydligt större bredd än tidigare. Samordningen av verksamheten har också inneburit ett ökat samband mellan olika forskningsoch utvecklingsdelar och en större kontinuitet i arbetet inom olika projekt. För Brandforsks huvudmän har utvecklingen av arbetet i stort motsvarat förväntningarna. Även om förseningar har uppstått - för en del arbeten beroende på att det har varit svårt att hitta lämpliga forskare - har arbetet redan visat sig kunna tillgodose huvuddelen av de krav som ursprungligen ställdes. Det är angeläget att samordningen av strävandena hos de olika intressenterna inom fou-området - staten och näringslivet, försäkringsgivarna, kommunerna - kan fortsätta att utvecklas. Genom bredden i verksamheten förbättras underlaget för en allmän utveckling av räddningstjänsten och de förebyggande åtgärderna. Bättre awägningar mellan olika slag av räddningsinsatser och förebyggande verksamhet är ett viktigt syfte med dessa strävanden.

inom 491

Forsknings- och utvecklingsarbete räddningstjänsten

14.3.2 Program- och finansieringsansvar

kommer för fou-verksamheten inom Organisatoriskt förutsättningarna främst brandområdet att förändras genom tillkomsten av det nya räddningsav tjänstverket. Som har framgått svarar STU och BFR för finansieringen statens del i Brandforsks verksamhet. Brandforsk har själv programansvaret,

dvs beslutar vilka projekt som skall genomföras med de medel som står till

om förfogande. Ett samråd har ägt _rum mellan STU, BFR och Brandforsk forskningsprogrammets inriktning inför var och en av de båda programperioderna. STU och BFR har däremot inga företrädare i Brandforsks styrelse och därmed inget Både STU

direkt inflytande på den löpande verksamheten.

och BF R har låtit bl a andra statliga myndigheter utse representanter, konsumentverket, statens brandnämnd och nämligen civilförsvarsstyrelsen, statens planverk. Brandforsks verksamhet syftar primärt till att tillgodose fredsräddningstjänstens behov av forsknings- och utvecklingsinsatser. Många av resultaten kan emellertid vara till nytta även för krigsräddningstjänsten eller för den civilförsvarsverksamheten. Som har redovisats förekommer det övriga fou-verksamhet inom brandområdet som är avsedd för utveckling av civilförsvaret. Civilförsvarsstyrelsen har i motsats till vad som gäller för Brandforsk både program- och finansieringsansvar för denna verksamhet. Det fou-arbete som civilförsvarsstyrelsen svarar för inom räddningstjänsten

är som också har framgått mindre omfattande räknat i årliga kostnader än

.den verksamhet som Brandforsk finansierar. En samordning sker genom i samband med förberedelserna för antagandet av utbyte av synpunkter som också har forskningsprogrammen och genom att civilförsvarsstyrelsen framgått utser en företrädare i Brandforsks styrelse. Kommittén vill med förslagen i detta slutbetänkande öka helhetssynen i och den förebyggande verksamheten. För kommittén är

räddningstjänsten

det särskilt betydelsefullt att en ökad samordning kan uppnås mellan och den räddningstjänst inom civilförsvaret som är fredsräddningstjänsten avsedd för krig eller beredskap. Från den utgångspunkten är det angeläget för ett enhetligt för att pröva om det finns förutsättningar programansvar

fou-arbetet inom hela freds- och krigsräddningstjänstområdet.

för hela den redovisade och

Ett enhetligt programansvaf forsknings-

utvecklingsverksamheten skulle innebära antingen att det nya räddningsskulle svara även för det programarbete som Brandforsk hittills tjänstverket har utfört eller att skulle överta programansvaret för civilför-

Brandforsk

svarsstyrelsens fou-arbete. Brandforsk skulle enligt det första alternativet

även i fortsättningen fatta besluten om finansieringen av enskilda projekt inom ram. En variant på .denna lösning_ skulle vara att programmets fortfarande enbart skulle bereda

Brandforsk enligt det första alternativet

ärendenaåt räddningstjänstverket, som skulle fatta beslut om projektens och finansiering. . igångsättning .Fördelarna är som kommittén ser det med det enhetliga programansvaret ökade förutsättningar för samordning mellan det fou-arbete som sker för och de uppgifter som civilförsvaret har inom främst fredsräddningstjänsten i krig eller beredskap, 10m valet faller på alternativet med räddningstjänsten som ansvarigt organ, skulle det sannolikt också bli räddningstjänstverket

492 Forsknings- och inom utvecklingsarbete räddningstjänsten

lättare att integrera forskningen med det allmänna utvecklingsarbetet inom räddningstjänsten och den förebyggande verksamheten än om Brandforsk i stället skulle ha hela ansvaret. Båda alternativen räddningstjänstverket som ansvarigt organ eller Brandforsk - har emellertid också nackdelar. En överföring av programansvaret från Brandforsk till en statlig myndighet skulle sannolikt innebära att framför allt näringslivets och försäkringsgivarnas men också kommunernas intresse för fou-frågorna skulle komma att minska. Samarbetet i Brandforsk är viktigt inte minst för finansieringen av verksamheten. Kommittén bedömer vidare att näringslivets, och kommunernas försäkringsgivarnas engagemang har betydelse för den dialog mellan dessa och staten som främjar utvecklingen av fou-arbetet. Ett samarbete i referensgrupper eller liknande organ kan inte ersätta det gemensamma ansvar för räddningstjänstens huvudmän och andra intressenter som den nuvarande organisationen med Brandforsk innebär. Även alternativet med Brandforsk som ansvarigt organ för både räddningstjänsten och civilförsvarets fou-frågor har nackdelar. Civilförsvaret är betydligt mer än räddningstjänsten i fred en statlig uppgift. Forsknings- och utvecklingssträvandena inom denna del syftar till att klargöra förhållanden som är speciella för krigssituationen. En överföring av programansvaret till Brandforsk skulle leda till att en del av fou-verksamheten som särskilt avser räddningstjänsten i krig kom att skiljas från de uppgifter i övrigt som syftar till en utveckling av skyddet för civilbefolkningen i en krigssituation. Kommittén har vägt de olika alternativen mot varandra och bedömer att ett enhetligt programansvar för hela fou-arbetet inom brandskyddsområdet skulle innebära fler nackdelar än fördelar. Kommittén mot den föreslår att Brandforsk bakgrunden även i fortsättningen skall ansvara för det inom främst brandområdet fou-program som syftar till att tillgodose fredsräddningstjänstens behov. Kommittén anser att räddningstjänstverket på motsvarande sätt bör ha ansvaret för det forsknings- och utvecklingsarbete som sker inom civilförsvarets ram. Det är möjligt att de förhållanden som kommittén har tagit hänsyn till vid sitt ställningstagande kan komma att förändras när Brandforsk har verkat ytterligare ett antal år och det nya centrala verket samtidigt har funnit formerna för sitt arbete. En omprövning av programansvarets fördelning mellan de båda organen kan i så fall ske i detta läge.

Räddningstjänstverkets samordningsroll

För att samordningen mellan de båda fou-områdena skall underlättas föreslår kommittén attBrandforsks styrelse innan beslut fattas skall få ta del av och lägga synpunkter på räddningstjänstverkets för det program fou-arbete som berör räddningstjänsten i krig eller beredskap. Samtidigt bör det statliga verket få ett ökat inflytande över Brandforsks arbete. Det är särskilt angeläget att verkets allmänna syn på samhällsutvecklingen och dess om de framtida hotbilderna får färga innehållet uppfattning i fou-programmet. › Räddningstjänstverket bör vara representerat med erforderlig expertis i de arbetsgrupper som utformar förslagen till forskningsprogram. En samord-

Forsknings- och utvecklingsarbete inom räddningstjänsten 493

ning kan ske genom ett samråd i beredningen av de löpande ärendena om fou-arbetets inriktning inom båda organen. Om räddningstjänstverket får

_de

tillfälle att utse de båda ledamöter i Brandforsks styrelse som civilförsvarsstyrelsen och statens brandnämnd har gjort, kan representationen täcka olika sidor i verkets arbete - tex om hotbildema och övervägandena samtidigt de mer praktiskt inriktade bedömningarna av verksamhetens personella och materiella resurser. Kommittén har inte anledning att ta ställning till inriktningen eller detaljerna i fou-arbetet inom räddningstjänsten och den förebyggande verksamheten. Kommittén vill emellertid understryka att alla åtgärder för uteckling av metoder för samordning av olika räddningstjänstverksamheter och för avvägningar mellan skadebekämpning och förebyggande insatser kommer att få en speciell betydelse mot bakgrund av de strävanden mot en helhetssyn som kommittén anser bör prägla räddningstjänstens och det förebyggande arbetets fortsatta utveckling. Till dessa åtgärder för utveckling av metoder hör att förbättra olika stödfunktioner, inte minst den statistik över räddningstjänsten och den förebyggande verksamheten som behövs för kommunernas överväganden om dimensioneringen av de personella resurserna inom räddningstjänsten. Kommittén anser vidare att Brandforsk bör få möjligheter att i större utsträckning än hittills bevaka även frågor om åtgärder även mot andra olyckor än brand. Kommittén vill framhålla att den forskning som sker vid FOA både inom och utom civilförsvarets ram är en stor tillgång för strävandena att utveckla fredsräddningstjänsten. Genom räddningstjänstverkets samordningsansvar ökar möjligheterna att inrikta forskningsanstaltens arbete så att det även kommer fredssamhället till del. Som en av totalförsvarets myndigheter bör räddningstjänstverket och dess uppfattning om samhällsutvecklingen och hotbildema även på detta område kunna påverka forsknings- och utvecklingsprogrammen så att innehållet blir av värde både för situationen i fred och för ett beredskaps- eller krigsläge.

14.3.4 Ekonomiska styrmedel

Det nya räddningstjänstverket skall enligt kommitténs förslag ha ett övergripande samordningsansvar inom den kommunala och statliga räddningstjänsten. Till detta hör att verka för en utveckling av fou-verksamheten och att styra strävandena i sådan riktning att de för forskning och utveckling tillgängliga resurserna utnyttjas effektivt. Som ett led i räddningstjänstverkets ansvar i dessa avseenden anser kommittén det naturligt att verket svarar för finansieringen av statens del av Brandforsks ekonomiska medel. Kommittén föreslår att de årliga statliga medel som kommer att fordras när nästa programperiod börjar räknas av från anslagen för STU och BFR i statsbudgeten och förs över till räddningstjänstverket. Den samordning som även i framtiden kommer att bli nödvändig mellan Brandforsk och verksamheten inom STU och BFR kommer att kunna ske genom att företrädare för de senare organen deltar i arbetsgruppen som utformar förslagen till fortsatta forskningsprogram. De föreslagna utökade uppgifterna för Brandforsk inom andra områden än brand kan komma att fordra större medel än vad verksamheten hittills har

494 Forsknings- och utvecklingsarbete inom-räddningstjänsten

verksamheten hittills har kunnat disponera. Enligt kommitténs mening är det i stor utsträckning en statlig uppgift att svara för denna finansiering. Försäkringsgivarna har emellertid ett intresse av att fou-verksamheten breddas och bör kunna delta ekonomiskt även i denna del. Kommittén bedömer att det inom samhällets forskningsverksamhet i stort finns statliga medel för dessa utökade strävanden och att de liksom en del av anslagen till STU och BFR bör kunna överföras till räddningstjänstverket för utökning av Brandforsks anslag.

15 Kostnader och

finansiering

15.1 Ekonomiska förutsättningar för kommitténs

- för

förslag principer finansieringen

15.1.1 Den samhällsekonomiska utvecklingen och skade-

utvecklingen

Den samhällsekonomiska utvecklingen präglas av omfattande balansproblem. Enligt kommitténs bedömning råder det politisk enighet om nödvändigheten av att anpassa statens, landstingskommunernas och kommunernas utgifter till vad den totala ekonomins utveckling medger. Under överskådlig tid kommer det knappast att finnas förutsättningar för några väsentliga utökningar av samhällsservicen. Hårda prioriteringar kommer att fordras i olika avseenden för att särskilt angelägna behov skall kunna tillgodoses. Ökade utgifter för samhällets åtgärder kan emellertid accepteras om dessa redan på ett par års sikt leder till varaktigt minskade kostnader i andra avseenden. Stora möjligheter till sådana förbättringar föreligger enligt kommitténs bedömning om räddningstjänsten och den förebyggande verksamheten kan bli effektivare. Som kommittén tidigare redovisat har antalet allvarliga olyckor minskat i många år inom flyg- och vägtrafiken och i handelssjöfarten. Även skadorna som uppstår genom olycksfall i arbetet och de allvarliga fjällolyckorna har gått ned i antal. Det är en allmän uppfattning att de förebyggande åtgärderna har haft stor betydelse för denna utveckling. V För brändernas del - det största skadeområdet när det gäller egendom - är tendensen en annan. Som framgår av figur 15 .1 har de av försäkringsgivarna reglerade brandskadorna ökat i både indexkorrigerade och absoluta tal sedan början av 1970-talet. Takten i ökningen har emellertid sjunkit något under senare år. Enligt Svenska brandförsvarsföreningens statistik steg antalet brandskadorl orsakade av storbränder 1Antalet storbränder från något mer än 200 per åri beräknas här enligt inbörjan av 1970-talet till drygt 300 år 1980. Under de två senaste åren har det dexreglerade skadebeskett en viss minskning även av dessa storbrandskador. Som brandförsvarslopp. Utgångsvärdet är föreningen vidare har redovisat dör årligen mellan omkring 130 och 150 antalet brandskador i människor genom brand. Någon tendens till minskning eller ökning i det varje enskilt fall under antalet föreligger inte. år 1970 på minst 200 000 kronor. För år 1982 mot- En beräkning av samhällets kostnader för skador till följd av brand, för svarar detta skador på förebyggande brandskyddsåtgärder och för räddningstjänst i brandbekämp- minst omkring 600 000 ningssyfte har gjorts för år 1980 av brandförsvarsföreningen. Enligt kronor.

496 Kostnader och finansiering

Mättenhet: Milj kronor

1.300 Ersättningar i löpande priser 1 200

i

6 Index-

.. o :olrrigerade a

400 - (1967 = 100)

V

gå.:

Figur 15.1 De av försäkringsgivarna reglerade brandskadorna åren 1971-82 Källa: Svenska brandförsvarsföreningcn År 1971 1974 1977 1980 1982

Kostnader och finansiering 497

beräkningen utgjorde de totala kostnaderna för dessa skador och åtgärder i runt tal 6 500 milj kronor. Försäkringsgivarnas andel av beloppet beräknas ha varit 2 100 milj kronor, företagens 1 600 milj kronor, kommunernas och landstingskommunernas tillsammans 2 000 milj kronor och statens 800 milj kronor. Fler och mer genomtänkta förebyggande åtgärder leder på en del områden till en fortsatt minskning av antalet olyckor. Skadeverkningarna av de olyckor som inte går att förhindra avtar också. Även genom en effektivare räddningsberedskap kan skadorna i hög grad reduceras. Minskade personskador innebär att hälso- och sjukvården inte belastas i samma utsträckning som annars skulle ha varit fallet. Möjligheterna att återvända till yrkesarbetet för den som är förvärvsarbetande ökar. Även humanitärt leder detta självfallet till stora vinster. Minskade förluster i egendom är direkta besparingar. Indirekt får dessa även gynnsamma sociala effekter - tex inom företag där produktionen i annat fall hade fått begränsas eller kanske helt upphöra. För många av de anställda hade konsekvenserna kunnat bli mycket svåra - permittering, omskolning och för åtskilliga också flyttning från orten. Minskade skador i miljön reducerar slutligen kostnaderna för de sanerings- och återställningsåtgärder som i många fall blir nödvändiga. Kommittén vill framhålla att ökade förebyggande åtgärder mot olyckor och en effektivare räddningstjänstberedskap innebär stora förbättringar för både enskilda och samhället.

15.1.2 Samhällets nuvarande kostnader för räddningstjänsten

Kommunernas kostnader

Den kommunala räddningstjänstens insatser bestrids i första hand med kommunala medel. Kommunernas driftkostnader för brandförsvaret beräknades för år 1979 till 1 023 milj kronor.1 I detta belopp ingår kostnaderna för både skadebekämpningen (räddningstjänsten) och de förebyggande åtgärderna mot brand. Beloppet innefattar budgeterade kostnader för personal, lokaler och administration samt kapitaltjänstkostnader. Beräknade kostnader för bl a ambulansverksamhet och färdtjänst, som under år 1979 motsvarades av en intäkt på sammanlagt 190 milj kronor, har däremot inte medtagits. Kostnaderna för kommunernas räddningstjänst är till 80 å 90 % personalkostnader. Kommunerna är i vissa fall berättigade till ersättning av staten och enskilda för sina räddningstjänst- och oljesaneringskostnader. För räddningstjänst med anledning av oljeuiflöde till havs eller i vissa inre vatten och för sanering av oljeskada till följd av sådant utflöde utgår ersättning av statsmedel för den

igâäâlngfåâåçâzålâv

del av kostnaden för varje operation som överstiger ett tröskelbelopp. Detta kostnader för räddnings_ belopp är för närvarande 5 000 kronor. Under budgetåret 1979/80 erhöll tjänsten ha, inte gjorts kommunerna ersättning för sådana kostnader med 75,9 milj kronor. för åren efter 1979. En- Beloppet avsåg framför allt saneringskostnader i samband med det St e 870V Skatming omfattande i Stockholms våren 1979. Kommunerna

äñjneäåågåpiåtggñzçågsg

oljepåslaget skärgård fick under budgetåret 1980/81 ersättning för oljebekämpningskostnader med 1 400 á 1 500 mil]- km_ 20,6 milj kronor och under 1981/82 med 21,7 milj kronor. nor_

498 Kostnader och finansiering

Kommunerna får vidare ersättning av statsmedel för särskilt kostnadskrävande räddningsinsatser vid andra olyckor efter beslut av regeringen i varje särskilt fall. Under budgetåret 1980/81 erhöll kommunerna ersättning för sådana kostnader med i det närmaste 3 milj kronor, medan ersättningen under budgetåret 1981/82 uppgick till 3,8 milj kronor. Kostnader för skogsbrandbevakning bestrids av statsmedel. Under budgetåret 1980/81 fick kommunerna ersättning med 1,9 milj kronor och under 1981/82 med 1,4 milj kronor för sådan verksamhet. Kommunerna kan enligt lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss (oljeskadelagen) få ersättning för sina oljebekämpnings- och saneringskostnader av den som har vållat oljeskadan. Ersättning för sådana kostnader kan också utgå från den internationella oljeskadefonden enligt lagen (1973:1199) om ersättning från den internationella oljeskadefonden (fondlagen). Om ersättning enligt oljeskadelagen eller fondlagen har utgått till en kommun bortfaller rätten till statsbidrag. För de fall där staten har utbetalat ersättning till kommunen inträder staten i kommunens rätt enligt de nämnda lagarna. Det skall tilläggas att en kommun som lämnar tillfällig hjälp till en annan kommun i samband med räddningsarbete har rätt till ersättning. Bestämmelser om detta finns i brandlagen. Atomskyddslagen ger en kommun som har deltagit i skyddsarbetet vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning rätt till ersättning.

Statens kostnader

Statens kostnader för den räddningstjänst som regleras i brandlagen består dels av kostnader för den statliga regionala och centrala räddningstjänstorganisationen, dels av kostnader för ersättning till kommunerna för vissa räddningsåtgärder. I de senare kostnaderna ingår, som har framgått av det föregående avsnittet, även kostnader för oljesanering. Statens sammanlagda kostnader avseende ersättning för verksamhet vid kommunal räddningstjänst uppgick under budgetåret 1981/82 till 26,9 milj kronor. Av detta belopp utgjorde endast 4 000 kronor kostnader som hade uppstått genom att länsstyrelsen hade övertagit ledningen av räddningstjänsten. Som redan har framgått av föregående avsnitt uppgick ersättningen till kommunerna för oljebekämpning och sanering under budgetåret 1981/82 till 21,7 milj kronor, ersättningen för annan räddningstjänst till 3,8 milj kronor och ersättningen för skogsbrandbevakning till 1,4 milj kronor. Kostnaderna för statens brandnämnds verksamhet under budgetåret 1983/84 har beräknats till 16 milj kronor. Beloppet innefattar kostnaderna för den utbildning av personal för den kommunala räddningstjänsten som brandnämnden svarar för. Kostnaderna för den statliga räddningstjänsten fjällräddning, flygräddning, sjöräddning, oljebekämpning till havs mm och räddningstjänst vid olyckor i kärnkraftsanläggningar - är svårare att ange än den kommunala räddningstjänstens kostnader. Ett av skälen är, som har framgått av redovisningen i kapitel 2, att verksamheten i stor utsträckning bedrivs med resurser som är avsedda även för andra uppgifter och att det endast i begränsad omfattning sker en särredovisning av kostnaderna för beredskap

Kostnader och finansiering 499

Tabell 15.1 Den statliga räddningstjänstens synliga” kostnader under budgetåret 1982/83 Måttenhet: 1 000-tal kronor

Räddningstjänstform Drift- Investe- Summa kostnad ringskostnad

Ca 500 Ca 1 000 Ca l 500 Fjällräddningstjänst 18 0085 640 18 648 Flygräddningstjänst Sjöräddningstjänst 9 499C 160 9 659 Bekämpning av olja och kemikalier till havs m m 7 6284 8 090 15 718 Räddningstjänst vid olyckor 7 985 2 7757 10 750 i kärnkraftsanläggningar

Totalt 43 620 12 665 56 285 Relativ fördelning i procent 77 23 100

Nyanskaffning och ersättning av försliten materiel fordrar årligen 50 000-75 000 kronor. För modifiering av fjällradionütet har beräknats 3,5 milj kronor under sammanlagt tre år. b Av beloppet utgör 3,1 milj kronor driftkostnader för RCC/Cefyl samt kostnader för den personal vid centralförvaltningen och vissaflygplatser som handlägger ärenden om Återstående 14,9 milj kronor är driftkostnader för brand- och flygräddning. räddningstjänsten vid luftfartsverkets 14 flygplatser. CAv beloppet utgör drygt 8 milj kronor ersättning till televerket för kustradiostationernas medverkan i sjöräddningstjänsten. d Kostnaden avser främst drift och underhåll av teknisk materiel. I beloppet ingår ett förslagsanslag för bekämpningsoperationer på l O()0 kronor. *I beloppet ingår kostnader för tekniskt utvecklingsarbete. f Beloppet utgör kostnader för anskaffning av utrustning för telekommunikationer och alarmering. Vissa kostnader för investeringar ingår även i den redovisade driftkostp naden för räddningstjänst vid olyckor i kämkraftsanläggningar.

och insatser i räddningstjänsten. Tabell 15 .I ger en översikt över de belopp som de för olika former av statlig räddningstjänst ansvariga myndigheterna har kunnat redovisa för budgetåret 1982/83. Enligt dessa uppgifter var driftkostnaderna under året nästan 44 milj kronor, medan investeringarna uppgick till nära 13 milj kronor.

115.13 Direktiven till samtliga kommittéer om finansiering

av reformer

Regeringen gav den 12 mars 1980 samtliga kommittéer i uppdrag (Dir

1980:20) att särskilt beakta de ekonomiska konsekvenserna av sina förslag. Som i korthet har redovisats i avsnitt 1.2 kommer det enligt dessa direktiv inte att finnas något utrymme under de närmaste åren för en politik präglad av kostnadskrävande reformer eller löften. Det är i nuvarande ekonomiska läge angeläget att gällande statliga utgiftsåtaganden ges en förutsättningslös prövning. Intresset bör sålunda inte i första hand koncentreras på förslag till i och för sig befogade ökningar av existerande anslag och nya insatser, utan

500 Kostnader och

finansiering

övervägandena bör i stället avse möjligheterna till och begränsningar omprioriteringar inom ramen för gjorda åtaganden. Kommittéernas arbete bör utnyttjas i effektivitetshöjande och omprövande syfte, heter det vidare i direktiven. Utgångspunkten skall vara att alla förslag som kommittéerna lägger fram skall kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser inom det område som förslagen avser. Det innebär att om kostnadskrävande förslag läggs fram måste samtidigt visas hur förslagen kan finansieras genom besparingar i form av rationaliseringar och omprövning av pågående verksamhet inom utredningsområdet. Enligt direktiven bör kommittéerna så omsorgsfullt som möjligt belysa de indirekta effekterna i form av exempelvis ökad administration och ökat krångel, som förslagen kan medföra för myndigheter och enskilda. En självklar utgångspunkt bör vidare vara att kommuner och landstingskommuner inte annat än undantagsvis åsamkas nya utgifter till följd av statliga beslut.

15.1.4 Samutnyttjande av samhällets resurser för räddningstjänst och annan verksamhet

Räddningstjänsten och de förebyggande åtgärderna mot olyckor är, som har framgått av den tidigare redovisningen, en kostnadskrävande del av samhällets verksamhet. Arbetet är personalintensivt, framför allt genom det krav på beredskap dygnet runt som föreligger inom bl a den kommunala räddningstjänsten. Tjänstgöring på heltid för en brandman i beredskap dygnet runt kostar under år 1983 omkring 700 000 kronor. Till detta kommer omfattande kostnader för utbildning och övningar. Även den tekniska utrustning som behövs för räddningstjänsten har efter hand blivit allt dyrare. Ett nytt räddningstjänstfordon av normal typ - en s k släckbil med den utrustning som hör till - fordrar en investeringsutgift på omkring 600 000 kronor. En stegbil kostar upp emot 2 milj kronor. Kostnaderna för anskaffning av den planerade nya datorutrustningen till var och en av de regionala larmcentralerna beräknas till omkring 7 milj kronor. Kommittén anser att räddningsorganen i betydligt större utsträckning än hittills måste samutnyttja de personella och materiella resurser som kan användas gemensamt av olika grenar i samhällets verksammhet. Framför allt blir det nödvändigt att utnyttja befintliga resurser för de utökade uppgifter som kommittén anser att räddningstjänsten skall svara för. Mycket har gjorts under de senaste tio åren när det gäller samverkan inom räddningstjänsten. Samarbetet mellan kommunerna har steg för steg utökats. Samma sak gäller den samverkan som förekommer mellan myndigheter med ansvar för olika räddningstjänstformer och de samhälleliga eller enskilda organ som har resurser för att medverka i räddningsinsatser. bestämda Enligt kommitténs mening går det emellertid att komma betydligt längre i dessa avseenden och att på det sättet hålla nere kostnaderna för räddningstjänsten. Kommitténs förslag både i det tidigare principbetänkandet och i det nu föreliggande slutbetänkandet syftar till att väsentligt öka samutnyttjandet av resurserna. Kommittén anser det särskilt viktigt att den samverkan mellan kommuneri som kommittén räddningsregioner har föreslagit genomförs på ett systematiskt och offensivt sätt. Räddningstjänsten måste i fortsättningen

Kostnader och finansiering 501

också få större möjligheter att mobilisera samhällets olika resurser. Det skall kunna ske inte bara vid mycket omfattande räddningsinsatser, när det hittills har varit mest naturligt att utnyttja andra organs materiel och personal. Kommitténs förslag i slutbetänkandet syftar till att räddningsorganen också för mer vardagsbetonade insatser skall kunna räkna med medverkan från andra samhällsorgan och från enskilda. Kommittén vill understryka att andra samhällsorgans medverkan i räddningstjänsten ofta sker utan några mer omfattande kostnader för dessa organ. För sina uppgifter inom räddningstjänsten använder dessa organ personal och materiel som de förfogar över för sin ordinarie verksamhet. Det framhålls ofta av t ex militära myndigheter att deltagandet i räddningstjänstinsatser har ett stort värde från utbildningssynpunkt för den berörda personalen. Kommittén anser från dessa utgångspunkter att de statliga organ som medverkar i räddningsinsatser inom kommunala räddningstjänsten eller som biträder andra - t ex civilförsvaret och det militära statliga organ försvaret- endast i undantagsfall skall erhålla ekonomisk ersättning för sin medverkan. Enligt kommitténs uppfattning skall alla samhällsorgan vara skyldiga att delta i det angelägna samhällsarbete som räddningstjänsten utgör. Undantagen från denna huvudregel får ske efter bedömningarna i de enskilda situationerna. I sådana fall skall hänsyn kunna tas till bl a konsekvenserna för samhällsorganens egna uppgifter utanför räddningstjänsten eller den förebyggande verksamheten. Ersättningen till de statliga organen för medverkan i kommunal eller statlig räddningstjänst bör utgå från de särskilda statliga medel som står till förfogande för räddningstjänst.

15.1.5 Ökade möjligheter till avvägningar mellan förebyggande åtgärder och räddningstjänst

Ett effektivt utnyttjande av samhällets resurser för uppgifter inom räddningstjänsten och i den förebyggande verksamheten innebär att personal och materiel som står till förfogande skall kunna användas så att det sammanlagda utbytet av dessa båda verksamheter blir så bra som möjligt. Det fordras avvägningar både mellan förebyggande åtgärder och skadebekämpning och mellan olika slag av bekämpningsåtgärder. Sådana lokala eller regionalt anpassade avvägningar förekommer redan nu hos de organ som har ansvaret både för räddningstjänsten och för de förebyggande åtgärderna. Större flexibilitet i användningen av de resurser som står till förfogande för strävandena att förbättra kommuninvånarnas säkerhet skulle ytterligare kunna höja effektiviteten. Kommittén har behandlat dessa frågor i kapitel 7 och föreslagit åtgärder för en i viss mån förenklad statlig tillsyn över den kommunala räddningstjänsten. En fast organiserad regionsamverkan kommer också att förbättra möjligheterna för kommunerna att bedriva en aktiv förebyggande verksamhet. Inom den statliga räddningstjänsten är ansvaret på central nivå för förebyggande åtgärder och bekämpningsinsatser på några områden uppdelat mellan olika organ. Det gäller fjällsäkerheten och till en del sjösäkerheten. Som kommittén har betonat i kapitel 12 kan en ökad samordning mellan förebyggande åtgärder och räddningstjänst - det skall enligt förslaget ske inom ramen för det nya centrala räddningstjänstverkets ansvar - även på den

502 Kostnader och finansiering

statliga räddningstjänstens område resultera i avvägningar som är till nytta för strävandena att hålla tillbaka antalet olyckor och omfattningen av skadorna som olyckorna orsakar.

15.1.6 Ökade krav på företag

Som ett viktigt led i hushållningen med räddningstjänstens resurser bör samhället ställa ökade krav på industrier och andra företag. För företagens del anser kommittén, som har framgått av förslagen i de tidigare kapitlen, att mer skall kunna krävas av dem genom att de håller en viss egen beredskap för skadebekämpning. Enligt kommitténs mening är det naturligt att den som svarar för en särskilt riskfylld verksamhet åtar sig att hålla egen utrustning och beredskap med personal. Genom kommitténs förslag utökas den grupp av anläggningar vilkas ägare eller innehavare skall kunna åläggas att organisera en skyddsberedskap. När det gäller enskilda hushålls medverkan föreslår kommittén inte några lagregler som ställer ökade krav på dessa. Genom information och utbildning skall människor emellertid få klart för sig hur viktigt det är att förstå riskerna och att var och en kan göra mycket för att skydda sig själv och andra mot olyckor. När det gäller brand kan som regel ett bra skydd åstadkommas med relativt enkla medel - tex brandvarnare och handbrandsläckare. Om en larmanordning varnar och tillgänglig utrustning används på ett tidigt stadium sedan en brand har brutit ut, är det i allmänhet möjligt att rädda liv och begränsa de materiella skadorna. Kommittén anser vidare att det genom regler om ersättningar för en del av samhällets tjänster är möjligt att öka kraven på enskildas och på företagens ekonomiska medverkan i räddningstjänsten. Samhället bör kunna ta ut ersättning av den som med avsikt eller genom uppenbart slarv orsakar stora, onödiga räddningspådrag. Det kan vara fallet när en fjällvandrare avviker från den avlämnade färdplanen utan att meddela sig och på detta sätt i väsentlig grad försvårar den efterforskning som kan komma att ske. Samma sak kan gälla sportflygare och fritidsbåtägare. Ökade möjligheter bör också finnas för samhället att få ersättning av den som bedriver en särskilt riskfylld verksamhet för räddningsinsatser som har vidtagits till följd av en olyckshändelse i verksamheten. Det har ibland diskuterats att samhället inom försäkringssystemets ram skulle finansiera inte bara ersättningar för skador som uppstår utan samtliga kostnader för räddningstjänsten och dess beredskap, framför allt den kommunala räddningsverksamheten. Försäkringsgivarna skulle täcka dessa utgifter genom ökade premier på liv- och egendomsförsäkring. En sådan finansiering skulle emellertid slå ojämnt beroende på att många har underförsäkrat eller inte alls försäkrat sin egendom. Det skulle också bli svårt att fördela de genom försäkringspremierna erhållna medlen mellan olika kommuner och andra huvudmän på ett sätt som svarar mot behoven av beredskap på olika orter. För en del typer av räddningsinsatser skulle det bli svårt att hänföra kostnadstäckningen till en bestämd form av försäkring. Kommittén anser bl a mot denna bakgrund att det inte är lämpligt att ålägga försäkringsgivarna ett ansvar för finansiering av räddningstjänsten i landet.

Kostnader och finansiering 503

Kommittén återkommer till frågorna om ersättning från företag som bedriver särskilt riskfylld verksamhet och från enskilda i avsnitt 15.3 och i specialmotiveringen till författningsförslagen i kapitel 16.

15.2 av kostnaderna för kommitténs

Bedömning

till utökade för

förslag uppgifter räddningstjänsten

l5.2.1 Utökade uppgifter för den kommunala räddnings-

tjänsten

Kommittén har i kapitel 6 föreslagit att den kommunala räddningstjänsten

skall vara skyldig att ingripa när en olyckshändelse har inträffat eller vid fara

för olyckshändelse. För närvarande skall ingripande ske när en olycka har ägt rum eller kan befaras vara omedelbart förestående. Som kommittén har framhållit innebär förslaget en viss utökning av den kommunala räddningstjänstens uppgifter. Räddningsstyrkorna skall kunna ingripa på ett tidigare stadium än för närvarande. Emellertid sker utryckningen i många situationer redan nu på ett tidigt stadium - när fara föreligger. Om insatserna i en del kommuner blir fler än för närvarande, kommer dessa enligt kommitténs bedömning normalt att kunna genomföras med den beredskap som räddningstjänsten redan upprätthåller - alltså utan några ökade krav på personella och materiella resurser. Merkostnader - sannolikt i mycket - endast vid insatser där det blir begränsad omfattning uppkommer nödvändigt att kalla in deltidsanställda. En fördel med den utökade skyldigheten är att den i ett antal fall sannolikt minskar den tvekan som ibland förekommer om räddningstjänsten skall ingripa eller inte. Det bör kunna leda till att insatserna i en del fall påbörjas på ett tidigare stadium än för närvarande. Dessa tidiga ingripanden reducerar skadorna och håller nere kostnaderna för räddningsarbetet. Kommittén anser att dessa fördelar mer än väl väger upp de mycket begränsade kostnaderna för det ökade antalet insatser som kan bli följden på en del håll. Enligt kommitténs bedömning talar just de ekonomiska skälen för införande av en skyldighet att ingripa redan vid fara för en olyckshändelse. Kommitténs förslag att den kommunala räddningstjänsten skall ingripa vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner innebär huvudsakligen att räddningsorganen skall ha ett ansvar för planering och samordning av samhällets olika hjälpåtgärder. Till samordningsansvaret hör också uppgiften att strategiskt leda insatserna - framför allt att fördela resurserna mellan olika hjälpbehov i områden som drabbas av störningar. Detta är uppgifter som samhället under alla förhållanden kommer att få ta på sig. Arbetet måste planläggas och utföras av något bland de olika samhällsorgan som har kunnande och resurser för detta och har erfarenheter av arbetsuppgifterna. Om den kommunala räddningstjänsten blir ålagd att svara för de uppgifter det gäller vinner samhället stora fördelar i ekonomiskt avseende. Räddnings-

504 Kostnader och finansiering

tjänsten har redan personal, utrustning och lokaler för ledningsarbete. Den är vidare van att planera för den typ av uppgifter som avses. Genom samverkan mellan kommuneri de föreslagna räddningsregionerna finns det förutsättningar för räddningstjänsten i mindre kommuner att få del av de resurser och det kunnande som räddningstjänsten i större kommuner har. Inte minst mot denna bakgrund är det viktigt att regionsamarbetet utvecklas enligt de principer som kommittén har föreslagit. Effektiva förberedelser för åtgärder vid störningar i viktiga samhällsfunktioner eliminerar vidare även i detta avseende den tveksamhet som annars kan förekomma om ansvars- och uppgiftsfördelningen. Genom att ledningsuppgifterna åligger ett organ som redan har beredskap dygnet runt går det vid behov att snabbt komma igång med de nödvändiga åtgärderna. Tidiga insatser kan i många fall minska verkningarna av dessa störningar, vilket också innebär stora ekonomiska fördelar. Kommittén bedömer att den kommunala räddningstjänsten inom ramen för sina nuvarande resurser kan planera och i ett akut läge leda insatserna vid störningar i viktiga samhällsfunktioner. För många av de insatser som inträffar har räddningstjänsten egen personal och materiel. Den kommer vidare att kunna förstärka sin organisation med resurser från andra statliga och kommunala organ som föreslås bli skyldiga att delta. Med stöd av de bestämmelser om ingrepp i annans rätt som kommittén föreslår skall också enskildas resurser kunna användas. De samverkande samhällsorganen skall framför allt bidra till att minska verkningarna av de störningar som förekommer genom insatser på områden där räddningstjänsten saknar resurser och kunnande. Även andra nya uppgifter skall den kommunala räddningstjänsten enligt kommitténs mening kunna utföra inom ramen för de resurser som räddningsorganen redan förfogar över. De brister i förebyggande åtgärder mot andra olyckshändelser än bränder som bör påtalas av en räddningsledare eller en brandsyneförrättare avser förhållanden som dessa upptäcker i samband med en räddningsinsats eller vid brandsyn. Någon arbetskrävande registrering av objekt som bör bli föremål för tillsyn eller kontroll av vidtagna åtgärder behövs inte. Skyldigheten att efter en räddningsinsats om möjligt underrätta ägaren till en byggnad eller anläggning så att denne kan vidta nödvändiga skyddsåtgärder kräver inte heller några utökade resurser. Med detta förslag syftar kommittén framför allt till att räddningsledaren skall se till att åtgärder för tex restvärdeskydd eller tillsyn blir utförda även i situationer när sådana insatser inte utförs av räddningstjänsten i direkt anslutning till räddningsingripandet. Som har framgått av redogörelsen i kapitel 6 har en överenskommelse om utförande av restvärdeinsatser som räddningstjänsten får ersättning för ingåtts mellan försäkringsgivarna och hittills sex kommuner. Avsikten är att överenskommelsen efter hand skall utökas till att gälla samtliga kommuner i landet. Sedan tidigare finns en organisation med särskilda restvärdeledare som använder kommunala eller enskilda företags resurser för den restvärderäddning som behöver vidtas. Denna verksamhet täcker redan hela landet. Både uppgiften att påtala brister i förebyggande åtgärder mot andra olyckshändelser än brand och skyldigheten att underrätta ägaren om behovet

Kostnader och finansiering 505

kan ge betydande ekonomiska av skyddsåtgärder efter räddningsinsatsen vinster som mer än väl väger upp det begränsade merarbetet för räddningsorganen.

Övriga förändringar i uppgifterna för den kommunala räddningstjänsten

mot den statliga räddningstjänsten. Kommunernas gäller gränsdragningen ansvar för räddningstjänst i insjäar utom de tre största och i vattenområde inom hamn - framför allt livräddning och brandsläckning på fartyg och båtar - skall som kommittén ser det också ske med resurser som den kommunala i huvudsak förfogar över. De flesta kommuner har redan i räddningstjänsten stor tagit på sig ansvaret för sådana insatser. Enstaka utsträckning kompletteringar med trailerburna båtar kan bli nödvändiga på en del håll. finns emellertid att för dessa ingripanden använda personal, Möjligheter fartyg och båtar hos andra organ i samhället eller hos enskilda. För kustkommunernas del är det viktigt från ekonomisk synpunkt att det nu blir klarlagt att de inte har någon skyldighet - som det ibland har hävdats - att rädda egendom i ett vattenområde som sträcker sig ända ut till territorialgränsen. För den kommunala räddningstjänstens redan beslutade nya uppgifter inom räddningstjänsten vid olyckor i kärnkraftsanläggningar kommer kommunerna att få ekonomisk ersättning från de kraftproducerande För att helt eller delvis överta brand- och räddningstjänsten vid företagen.

luftfartsverkets flygplatser skall den kommunala räddningstjänsten också

kunna täcka sina kostnader ersättning. Omfattningen av denna genom ersättning bör enligt kommitténs mening bestämmas genom förhandlingar mellan luftfartsverket och de berörda kommunerna. Kommittén utgår vidare från att sjukvårdshuvudmännen lämnar kommunerna ersättning för anskaffning av den extra utrustning som eventuellt kan fordras för att kommunerna skall kunna utföra transporter av skadade och sjuka i terrängen. Kommunerna bör också -i den utsträckning som sjukvårdshuvudmännen sluter avtal med kommunerna om detta - kunna erhålla i sina sjukvårdsområden ersättning för de insatser som kommer att genomföras. Kommittén vill åter framhålla att statliga organs medverkan i den kommunala räddningstjänsten - det gäller civilförsvaret, det militära försvaret, polisen och t ex kustbevakningen - i princip skall ske utan ekonomisk ersättning från kommunerna. Kommittén vill också understryka att det föreslagna kommunala samarbetet i räddningsregioner för en del kommuner kan bli avgörande för deras möjligheter att utan ökade kostnader klara de utvidgade uppgifterna.

15.2.2 Utökade eller annat sätt förändrade uppgifter för på den statliga räddningstjänsten

En av den statliga räddningstjänstens utökade uppgifter avser räddning av brandbekämpning ombord på fartyg eller egendom till sjöss, tex genom båtar. Kommittén har tidigare föreslagit att detta skall ske inom ramen för den statliga Räddning av egendom skall utföras i den Sjöräddningen. utsträckning som det är möjligt med de resurser som sjöräddningsorganen redan disponerar. I praktiken kommer åtgärderna sannolikt i de flesta fallen att genomföras sedan Sjöräddningen har ingripit för att efter en sjöolycka

506 Kostnader och finansiering

rädda liv. En fartygsbefälhavare har enligt sjölagen skyldighet att ingripa för att rädda liv och egendom. När riskerna för egendomen inte är längre överhängande fordras i många fall bärgning eller bogsering, som emellertid ofta kan utföras av kommersiella företag. Med de begränsningar som kommittén har föreslagit för samhällets utökade skyldigheter inom sjöräddningstjänsten kommer det inte att fordras några utökade resurser för personell beredskap eller för materiel. För flyg- och sjöräddningstjänsten har kommittén föreslagit en utökad beredskap för en tung helikopter vid Norrlandskusten. Enligt kommitténs mening bör det övervägas om beredskapen under icke tjänstgöringstid kan upprätthållas för hela området antingen av det militära förbandeti Luleå (F 21) eller av förbandet i Söderhamn (F 15). Det är möjligt att en helikopter tillfälligt kan stationeras på en ort mellan de båda baserna, tex i Umeå. Kostnaderna för en utökad beredskap med samutnyttjande av resurserna har beräknats till omkring 700 000 kronor årligen. Av beloppet utgör ca 300 000 kronor ersättningar till personalen för beredskap och viss tjänstgöring under kvällar, nätter och veckoslut. Beredskap under lördagar och söndagar kräver enligt chefen för flygvapnet ytterligare två helikopterförare. Kostnaderna för

dessa och vissa andra kostnader ingår i den redovisade totalsumman.

Några besparingar i annan räddningstjänst leder den föreslagna helikopterberedskapen inte till. Däremot blir resultatet av en insats självfallet betydligt bättre i de fall där helikopter behövs och denna kan utnyttjas på ett tidigt stadium i räddningsarbetet. Detta gäller också vid användning av tunga helikoptrar i samband med händelser av andra slag än flyg- eller sjöolyckor och vid brådskande Sjuktransporter. Snabbt genomförda insatser räddar liv och minskar i många fall de materiella skadorna. Kommittén har tidigare framhållit att den utökade beredskapen syftar till att Norrland skall få samma standard i sin flyg- och sjöräddningstjänst som övriga Sverige. Helikoptrarna finns redan i norra Sverige. Merkostnaden för de utvidgade är åtagandena förhållandevis liten -framför allt jämfört med de ekonomiska fördelarna och den ökade effektiviteten för räddningstjänsten som kommitténs förslag i dess helhet kommer att leda till. För samhället kommer den ökade effektiviteten självfallet att vara en vinst även humanitärt sett. Kommittén att föreslår särskilda medel anslås över statsbudgeten för den utökade beredskapen med tung helikopter i Norrland eller att beloppet får räknas av i försvarets årliga budget. Kommittén har föreslagit att statliga organ, om inte särskilda förhållanden oundgängligen hindrar det, skall vara skyldiga att bistå den kommunala räddningstjänsten. Genom bl a enklare bestämmelser, förbättrad planering och effektivare utbildnings- och övningsverksamhet skall det bli lättare för de medverkande organen att delta i insatserna. Avsikten är att den personal och materiel som redan finns inom bl a civilförsvaret, det militära försvaret, polisen, kustbevakningen, SMHI och Sveriges Radio skall användas vid räddningsinsatserna och för de förebyggande åtgärderna. Några utökningar i den befintliga organisationen kommer inte att behövas annat än i undantagsfall. Även utbildning och övningar skall normalt kunna ske inom ramen för befintliga resurser. Först om deltagandet i en räddningsinsats blir långvarigt och åtgärderna leder till att de medverkande organen får stora merkostnader som hindrar

Kostnader och finansiering* 507

dem att lösa de ordinarie kan det, som redan har framhållits, bli uppgifterna med en särskild ekonomisk ersättning. Kommittén föreslår att nödvändigt i de enskilda fallen behovet av en sådan ersättning och att regeringen prövar denna lämnas av statliga medel. Ersättning till utbildning och övningar bör i vissa fall kunna beviljas av det statliga räddningstjänstverket inom ramen för dess samordningsansvar. Kommittén bedömer att huvuddelen av de medel som kommer att fordras finns tillgängliga inom de ekonomiska ramar som de berörda myndigheterna har förfogat över under senare år för sådana statliga uppgifter. Kommittén vill särskilt framhålla att samhället genom den långtgående integration mellan civilförsvaret och räddningstjänsten som har beslutats kommer att göra stora ekonomiska vinster. Räddningsmateriel av olika slag kommer i den kommunanknutna civilförsvarsverksamheten att kunna för fredstida räddningsinsatser i en helt annan skala än för utnyttjas närvarande. En stor del av anskaffningen kommer att ske för att direkt både civilförsvarets och fredsräddningstjänstens behov. Civilförtillgodose bedömer att 25 å 30 % av de från mitten av 1980-talet svarsstyrelsen beräknade inköpen av civilförsvarsutrustning på hittills planerade omkring - av t ex brandslang, tält, 120 milj kronor per år anskaffning motorsprutor, skyddsdräkter, sambandsutrustning samt iordningställande av ledningscenför rundradion - kommer att kunna vara stor till “traler och sändningslokaler nytta även för fredsorganisationen. I betänkandet har föreslagits att SJ skall bekosta anskaffningen av den materiel av järnvägens som den för skyddsjordning högspänningsledningar kommunala räddningstjänsten behöver. SJ bör även svara för instruktörer, materiel och lokaler för den utbildning som fordras. Anskaffningen av materielen, som kan beräknas medföra en kostnad på sammanlagt omkring 1,5 milj kronor, är ofrånkomliga om räddningstjänstpersonal, passagerare och SJs egna anställda efter en tågolycka skall kunna arbeta eller uppehålla av nedfallna Kostnaden uppvägs inte av några sig i närheten ledningar. direkta i SJs egen verksamhet till följd av anskaffningen men är besparingar liten i förhållande till alla de tidigare redovisade ekonomiska fördelarna med kommitténs Kommittén vill understryka att det under alla förhålförslag. landen är att förbättra skyddsjordningen och att SJ, om nödvändigt samarbetet med kommunerna inte kan byggas ut, får organisera en egen

beredskap. Ett med färre och för flyg- och

system effektivare räddningscentraler sjöräddningstjänst, inrättandet av ett uppgiftsförråd för både den statliga och

kommunala räddningstjänsten samt ett nytt informationssystem för transporoch besparingar. Merkostnater av farligt gods leder till både merkostnader derna för räddningscentralerna gäller framför allt anskaffning av utrustning. Personalen kommer att kunna användas effektivare än tidigare och i det avseendet kan kostnaderna reduceras. Bildandet av ett centralt räddningsför fredsräddningstjänst och civilförsvar leder tjänstverk som är gemensamt av dessa ekonomiska vinster kan också till rationaliseringar. Omfattningen inte anges förrän de nya verksamheterna i detalj har utretts och planerats. Kommittén vill understryka att de förbättrade samordningsmöjligheterna har förutsättningar att även inom dessa räddningstjänstområden göra insatserna effektivare och att minska personskadorna och de materiella

508 Kostnader och finansiering

förlusterna. Kommittén har föreslagit att Statskontoret skall få till uppgift att i samråd med berörda statliga myndigheter bl a de ekonomiska pröva förutsättningarna för en samordning av räddningscentralerna.

15.3 för

Ersättning räddningstjänstkostnader

15.3.1 Ersättning till kommuner och enskilda*

Kommittén anser att kommunerna nuvarande och i enligt principer huvudsak enligt nuvarande regler skall kunna få ersättning av staten för räddningstjänstkostnader. Det innebär att staten i vissa fall skall bestrida kostnaderna för bekämpning av olja som har orsakats av utflöde till havs eller vissa inre vatten och för sanering av oljeskada till följd av sådant utflöde. Enligt kommitténs mening kan det emellertid vara rimligt att höja det belopp som kommunen själv får svara för. Kommunens egen kostnad i dessa fall har länge varit 5 000 kronor. Kommittén föreslår att gränsen för kommunens ekonomiska ansvar i fortsättningen skall utgöra 10 000 kronor. I gengäld bör den statliga ersättningen i fortsättningen kunna omfatta kostnader även till följd av bekämpning och sanering vid utflöden av kemikalier. För närvarande utgår sådan ersättning endast vid oljeskada. En förutsättning skall vara att utflödet har skett till havs eller i vissa inre vatten. Kommittén att den statliga ersättningen föreslår även vid bekämpning och sanering av kemikalier skall omfatta den del av kommunens kostnader som överstiger 10 000 kronor. Kommittén föreslår att det centrala räddningstjänstverket skall pröva ärenden om ersättning till kommun för bekämpning och sanering av olja och kemikalier som har orsakats av ett utflöde till havs och i vissa inre vatten. Enligt kommitténs mening bör en kommun vidare i fortsättningen kunna få statlig ersättning för de särskilt höga räddningstjänstkostnader som kan bli följden av omfattande bekämpningsinsatser. De nuvarande för principerna beräkning av ersättningen innebär att hänsyn skall tas till bl a kommunens skattekraft och omständigheterna i de särskilda fallen. Kommittén anser att dessa principer bör tillämpas även i fortsättningen. Det innebär att ersättningen i speciella fall skall kunna omfatta även belopp som ingår i kommunens självrisk. Det senare gäller kostnaderna för t ex bekämpning av de bränder i skog och annan vegetation som ibland uppstår vid militära övningar. Denna fråga har aktualiserats i en skrivelse till regeringen från statens brandnämnd. Regeringen har överlämnat skrivelsen till kommittén. Nynäshamns kommun hari en skrivelse till kommittén framfört i synpunkter denna fråga med anledning av ett militärt flyghaveri som orsakade en skogsbrand i kommunen. Beslut i ärenden om ersättning för särskilt höga räddningstjänstkostnader fattas för närvarande i varje enskilt fall av regeringen. Statens brandnämnd 1 En översikt över nuva- har innan dess berett ärendena. statsmakterna har nyligen beslutat om (prop rande bestämmelser om l983/84zl3. BoU 1983/8426, rskr 1983/84:41) att statens brandnämnd i ersättning till kommuner och enskilda för med- fortsättningen skall besluta om ersättningen. Enligt kommitténs mening bör verkan i räddningstjänst befogenheterna senare föras över till räddningstjänstverket. De av kommitlämnas i Bilaga E. tén föreslagna bestämmelserna om ersättning till kommuner för räddnings-

Kostnader och finansiering 509

tjänstkostnader kommenteras utförligare i kommitténs specialmotivering till författningsförslagen i kapitel 16. I specialmotiveringen behandlar kommittén också frågor om ersättning till enskilda som har deltagit i räddningsarbete eller som har tillhandahållit utrustning. Ersättning för deltagande kan gälla personskador samt tidsspillan, resa och uppehälle. Kommittén berör vidare reglerna för ersättning till en kommun som har lämnat tillfällig hjälp till en annan kommun. Kommitténs förslag omfattar inga förändringar i sak i dessa nu gällande bestämmelser. Kommittén förslår däremot en regel som ger en enskild skadelidande möjlighet att få ersättning av statsmedel för skada som har uppstått för honom vid ingrepp i hans rätt i samband med räddningstjänst. Frånsett de fall där utrustning har tagits i anspråk för räddningstjänst finns det inte i den nuvarande lagstiftningen någon bestämmelse om sådan ersättning. Den föreslagna regeln kan leda till ökade statliga kostnader men kommittén bedömer att dessa fall blir mycket få och beloppen sannolikt begränsade. Det skall tilläggas att staten har möjlighet att vid allmän domstol rikta återkrav mot den i vars intresse ingreppet har skett.

15.3.2 Rätt att kräva ersättning av enskilda

Räddningstjänsten är en viktig del av samhällsservicen. Huvudprincipen skall liksom hittills vara att den som anlitar räddningstjänsten eller den i vars intresse räddningstjänsten rycker ut inte skall behöva betala någon ersättning för detta. För några slag av situationer är det emellertid rimligt att göra avsteg från huvudprincipen. Dessa frågor har redan berörts i ett tidigare avsnitt. Kommittén anser att samhället skall kunna kräva ersättning för kostnader vid mer omfattande räddningsinsatser till följd av olyckor i särskilt riskfyllda verksamheter. En sådan möjlighet att kräva ersättning rimmar väl med de krav på utrustning och beredskap med personal som samhället enligt kommitténs förslag skall kunna ställa på sådana verksamheter. Kommittén vill framhålla att det sedan flera år finns ett strikt skadeståndsansvar för oljeskador orsakade av utflöden från fartyg. Fartygsägaren kan bli skyldig att ersätta även räddningsorganen för deras arbete. Kommittén anser att det skall finnas en möjlighet för räddningsorganen att få ersättning för räddningskostnader orsakade av händelser i anläggningar där verksamheten är särskilt riskfylld och av händelser vid landtransporter av farligt gods. Kommittén föreslår att länsstyrelsen skall besluta om ersättningsskyldighet i sådana fall och om beloppets storlek. En möjlighet att kräva ersättning anser kommittén också skall finnas när någon med uppsåt eller av grov vårdslöshet orsakar att räddningsorganen rycker ut i onödan. En sådan bestämmelse skall kunna tillämpas framför allt när samhällets räddningsorgan i onödan har fått genomföra en långvarig och kostnadskrävande efterforskning av saknade. Kommittén bedömer att en bestämmelse om ekonomiskt ansvar kan få betydelse i enstaka fall inom framför allt fjäll-, flyg- och sjöräddningstjänsten. Det säger sig självt att samhällets rätt till återkrav skall tillämpas restriktivt. Den får under inga förhållanden leda till att oroliga anhöriga till saknade personer av ekonomiska skäl tvekar att ta kontaktmed alarmeringscentralen. Regeln bör främst komma till användning när det har visat sig att någon upprepade

510 Kostnader och finansiering

med avsikt eller av grov vårdslöshet har orsakat stora gånger och onödiga räddningspådrag. Kommittén föreslår att länsstyrelsen skall besluta om krav på ersättning för onödiga utryckningar av räddningsorganen.

15.4 De ekonomiska effekterna av kommitténs - samlad

förslag en bedömning

Kommittén anser det inte vara möjligt att i detalj beräkna det ekonomiska utfallet av förslagen i detta betänkande. De förändringar i organisation och resurser som förslagen syftar till kommer att spridas mellan ett mycket stort antal kommuner, landstingskommuner, statliga myndigheter, organisationer och enskilda. Omfattningen av förändringarna kan på endast ett fåtal punkteri detalj bedömas i förväg. Det går självfallet inte heller att förutse vilka förbättringar i skadekostnaderna som förslagen kommer att medföra. Som har framgått av övervägandena i de föregående avsnitten är det som regel inte möjligt att beräkna ens storleksordningen på merkostnaderna respektive besparingarna till följd av tex de utökade skyldigheterna för räddningsorganen att ingripa. Att göra en ekonomisk kalkyl som fångar in helheten i de effektivitetshöjande åtgärderna är med dessa förutsättningar snarast en forskningsuppgift. Den samlade bedömningen av de ekonomiska effekterna som kommittén redovisar i detta slutavsnitt sker i kvalitativa, inte i kvantitativa termer. För kommunerna kan de utvidgade skyldigheterna endast i några avseenden komma att innebära ökade kostnaderi räddningstjänsten. Dessa kostnader vägs emellertid mer än väl upp av de förbättringar som kommittén föreslår i möjligheterna att utnyttja samhällets resurser och av de minskade skador som blir följden av dessa förbättringar. Statliga organ med lämpliga resurser skall i ökad utsträckning bistå den kommunala räddningstjänsten. Framför allt kommer samordningen mellan räddningstjänsten och Civilförsvaret att kunna leda till besparingar i anskaffningen av materiel för den kommunala räddningstjänsten. Enskilda företags utökade skyldigheter att hålla beredskap med personal och materiel avlastar i viss utsträckning också den kommunala räddningstjänsten. Företagens resurser bör kunna användas som förstärkning vid insatser utanför den anläggning där beredskapen är organiserad. De föreslagna möjligheterna att ålägga ersättningsskyldighet för räddningstjänstkostnader orsakade av olyckor inom en särskilt riskfylld verksamhet eller till följd av att någon med avsikt eller genom uppenbart slarv vållar ett onödigt räddningspådrag kan till en del bidra till finansieringen av verksamheten. Ekonomiska fördelar - som det på detta stadium i utvecklingsarbetet inte heller beräkna - vidare i kommitténs till en går att i detalj ligger förslag väsentligt utbyggd samverkan mellan kommunerna i räddningsregioner och på länsnivå. Som kommittén har framhållit är det nödvändigt att regionsamarbetet byggs ut på ett systematiskt och offensivt sätt. Gemensam utrustning och personal leder till besparingar. En ökad flexibilitet i grupperingen av resurserna ger också större möjligheter till rationaliseringar. Även i fortsättningen kommer verksamhet vid enstaka brandstationer att kunna läggas ned.

Kostnader och finansiering 511

Vidare har en samordnad planering och en gemensam utbildnings- och övningsverksamhet i regionerna ett betydande ekonomiskt värde. Förslaget att vtp-personal ur civilförsvaret skall utbildas för räddningsarbete och kunna förstärka kommunernas organisation ger fördelar framför allt på vissa håll. Tillsammans innebär dessa olika faktorer att den kommunala räddningstjänstens effektivitet kommer att kunna höjas i en betydande grad. Särskilt i de mindre och medelstora kommunerna får räddningstjänsten större möjligheter att tillgodose även ökande krav på verksamheten. Det finns på detta sätt goda förutsättningar för att olikheterna i räddningstjänststandarden mellan olika kommuner skall kunna minska. För en del kommuner kan räddningstjänstens kostnader sannolikt till en del också reduceras. För staten får kommitténs förslag inte några direkt kostnadssänkande effekter i själva räddningstjänstledet. En integrering av de statliga räddningscentralerna och samordningen med bl a de marina sjöbevakningscentralerna kan leda till besparingar i driftkostnaderna. Förslaget måste emellertid utredas ytterligare. Ett statligt centralt verk som är gemensamt för civilförsvar och fredsräddningstjänst ger också möjligheter till rationaliseringar. Kommittén har däremot på några punkter föreslagit åtgärder som leder till något ökade kostnader. Det gäller den förbättrade helikopterberedskapen i Norrland, anskaffningen av jordningsutrustning för järnvägens högspänningsledningar och inrättandet av uppgiftsförrådet. För staten med dess övergripande ekonomiska ansvar - och för samhället i dess helhet - är det emellertid ett mycket starkt intresse att olyckorna och verkningarna av dem kan reduceras eller att de i varje fall inte ökar i den utsträckning som annars skulle ha skett. Kommittén bedömer att en effektivare räddningstjänst och en förbättrad förebyggande verksamhet har mycket goda förutsättningar att hålla tillbaka utvecklingen av olyckorna i samhället. För både de humanitära och de samhällsekonomiska vinsternas skull anser kommittén att statsmakterna bör besluta om att täcka de begränsade merutgifter för verksamheten vid några statliga organ som kommitténs förslag innebär.

16 till kommitténs

Specialmotivering författningsförslag

Inledning

Kommitténs förslagi betänkandet syftar framför allt till en ökad samordning inom räddningstjänsten. Samordningen skall göra det möjligt för räddningsorganen att i ökad utsträckning utnyttja de resurser som finns på olika håll i samhället och som kan användas för räddningstjänst. En sådan ökad samordning fordrar en samlad lagstiftning om samhällets räddningstjänst. Kommittén har i principbetänkandet Samhällets räddningstjänst redovisat huvuddragen i den nuvarande brandlagstiftningen. I det nu föreliggande slutbetänkandet har kommittén i samband med nulägesbeskrivningen av de olika formerna av statlig räddningstjänst (kapitel 2), sjuktransportverksamheten (kapitel 3) och de förebyggande åtgärderna mot olyckor (kapitel 5) redogjort för den för respektive verksamhet gällande lagstiftningen. Som framgått av dessa redogörelser är den nuvarande lagstiftningen om räddningstjänsten splittrad och svåröverskådlig. En del former av räddningsverksamhet är för övrigt oreglerade. Erfarenheterna från tillämpningen av brandlagstiftningen visar att denna även i en rad olika detaljer behöver ses över. Remissinstanserna har inte haft några invändningar mot de synpunkter på behovet av en översyn av räddningstjänstens rättsliga grund som kommittén redovisade i principbetänkandet. Den lagstiftning om samhällets räddningstjänst som kommittén föreslår är avsedd att vara heltäckande i fråga om verksamhet som kommittén anser skall höra till samhällets räddningstjänst. Lagstiftningen ersätter bl a brandlagstiftningen och den särskilda lagstiftning som gäller räddningstjänsten vid olyckor i kärnkraftsanläggningar, den s k atomskyddslagstiftningen. Kommittén bedömer inte att olyckshändelser i kärnkraftsanläggningar är av en sådan särskild karaktär i förhållande till övriga slag av olyckshändelser som kan inträffa i samhället att det finns skäl att reglera beredskapen mot kärnkraftsolyckor i en särskild lagstiftning. Den lag om samhällets räddningstjänst som kommittén föreslår innehåller grundläggande bestämmelser om vilka myndigheter som svarar för olika former av räddningstjänst och vilka krav som skall ställas på de ansvariga myndigheterna och på räddningsorganen. Lagen anger vilka uppgifter som skall utföras av de myndigheter som svarar för de olika formerna av räddningstjänst. Även bestämmelser om ledning och samordning av räddningstjänst och om de olika befogenheter som tillkommer dem som leder räddningstjänsten ingår i lagförslaget.

514 Specialmotivering till kommitténs författningsförslag

Den föreslagna lagen innehåller vidare en bestämmelse om att alla statliga

och kommunala myndigheter som har resurser för räddningstjänst är

skyldiga att delta i räddningstjänsten om inte den egna verksamheten oundgängligen hindrar detta. Bestämmelser om skyldighet att hålla utrustning och beredskap med personal samt att vidta förebyggande åtgärder mot brand har också tagits in i lagförslaget, liksom bestämmelser som gör det möjligt för den kommunala nämnden att vidta tvångsåtgärder på dessa områden. Lagförslaget innehåller även bestämmelser om ersättning för kostnader för räddningstjänst. I förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst finns mera detaljerade bestämmelser om samhällets räddningstjänst. Kommitténs överväganden och förslag i fråga om sjuktransportverksamheten har resulterat i ett förslag till ändring i hälso- och sjukvårdslagen. Det militära försvaret spelar en viktig roll för räddningstjänst och annan liknande verksamhet, främst Sjuktransporter och efterforskning av försvunna personer. Kommittén föreslår en förordning om försvarsmaktens medverkan i räddningstjänst m m. Kommittén föreslår även en ny lagstiftning om sotningsverksamheten med bestämmelser som tar sikte på inte bara de traditionella sotningsuppgifterna utan också på åtgärder som sker i

energibesparande syfte. Kommittén lämnar vissa förslag om handläggningen

av frågor om lokala trafikföreskrifter som avser transport av farligt gods. Dessa förslag fordrar ändringar i vägtrafikkungörelsen. Författningsförslagen medför även vissa följdändringar i bl a luftfartslagstiftningen och lagstiftningen om statligt personskadeskydd. I flera nu gällande författningar förekommer uttrycket brandchef, tex i förordningen (1961:568, omtryckt 1977:423) om brandfarliga varor. Eftersom den kommunala räddningsnämnden enligt förslaget till lag om samhällets räddningstjänst skall vara brandmyndighet föreslår kommittén att det i övergångsbestämmelserna till lagen tas in en föreskrift om att uttrycket brandchef när det förekommer i lag eller annan författning i stället skall avse räddningsnämnd. Kommittén har vid utformingen av författningsförslagen utgått från att det kommer att bildas två nya centrala myndigheter. Det gäller dels det statliga räddningstjänstverket med omfattande samordningsuppgifter, dels sjö- och kustbevakningsmyndigheten som skall svara för bl a sjöräddningstjänsten. En del av de föreslagna arbetsuppgifterna för dessa och andra berörda myndigheter får regleras i instruktioner för verken. Räddningstjänstverkets föreskrifter om brandtåligheten hos material i lös inredning bör inte träda i kraft förrän efter en viss övergångstid. Vidare kommer kommunerna att behöva tid för att kunna utarbeta räddningstjänstordningar. I övrigt fordrar inte kommitténs författningsförslag någon särskild tid för omställning. Kommittén har förutsatt att de föreskrifter och allmänna råd om räddningstjänst som har utfärdats av statliga myndigheter hinner ses över och anpassas till den nya lagstiftningen innan denna träder i kraft. I den följande specialmotiveringen redovisar kommittén i fråga om förslaget till lag om samhällets räddningstjänst lydelsen av de paragrafer som kommenteras. Någon motsvarande redovisning sker inte för de övriga författningsförslagen.

till kommitténs författningsförslag 515 Specialmotivering

16.2 till om samhällets räddningstjänst Förslaget lag

Inledande bestämmelser

l § Denna lag innehåller bestämmelser om samhällets räddningstjänst och åtgärder till förebyggande av brand.

I paragrafen innehållet i lagförslaget. De bestämanges det huvudsakliga melser som föreslås i lagen är till största delen föreskrifter om samhällets och mot skyldigheter i fråga om räddningstjänst förebyggande åtgärder bränder. Att lagförslaget innehåller inte bara bestämmelser om samhälleliga utan också vissa föreskrifter om enskildas skyldigheter i organs uppgifter dessa hänseenden har inte ansetts behöva komma till uttryck i paragrafen.

2 § Med räddningstjänst avses i denna lag åtgärder som vid olyckshändelser eller fara därför vidtas av staten eller kommun för att hindra eller begränsa skador på människor, djur, egendom eller i miljön. Med räddningstjänst avses också i denna lag åtgärder som vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner eller fara därför vidtas av staten eller kommun för att hindra eller begränsa sådana skador. Med olyckshändelse avses brand, explosion, skred, ras, översvämning, oväder, trafikolycka, utflöde av skadliga ämnen och annan liknande händelse som har medfört eller kan befaras medföra sådana skador som sägs i första stycket.

Paragrafen har en viss motsvarighet i 1 § brandlagen. Första stycket. I detta stycke definieras begreppet räddningstjänst, Liksom för närvarande skall räddningstjänsten ingripa vid olika slags olyckshändelser, dvs olika plötsligt inträffade händelser som kan medföra skada. Vad som avses med olyckshändelse framgår närmare av tredje stycket. Räddningsskall enligt förslaget ingripa när en olyckshändelse har inträffat eller tjänsten fara för en sådan händelse kan konstateras föreligga. Förslaget innebär alltså en utvidgningi förhållande till vad som nu gäller eftersom räddningstjänsten föreslås ingripa redan vid fara för en olyckshändelse och inte bara när en sådan händelse kan befaras vara omedelbart förestående. Skälen för denna utvidgning redovisas i den allmänna motiveringen (kapitel 6). Andra stycket. Förslaget innebär i ytterligare avseende en utvidgning av räddningstjänstbegreppet. Med räddningstjänst avses inte bara åtgärder som vid olika slags olyckshändelser vidtas i syfte att hindra eller begränsa skador på människor eller egendom eller i miljön utan också åtgärder som i samma syfte vidtas vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner eller vid fara för sådana störningar. Med uttrycket störningar i viktiga samhällsfunktioner avses främst elavbrott, avbrott i vattentillförsel och i kommunikationer som kan bli följden av att en olyckshändelse, särskilt en naturolycka, har inträffat. Det skall enligt förslaget åligga räddningstjänsten att se till att åtgärder som syftar till att hindra eller begränsa skador på människor, djur, egendom eller i miljön vidtas vid sådana samhällsstörningar, oavsett om dessa har uppstått till följd av en olyckshändelse eller inte. Som har framgått av redovisningen i den allmänna motiveringen är avsikten med förslaget inte att samhällets räddningsorgan skall ingripa med

516 Specialmotivering till kommitténs författningsförslag

enbart egna resurser för att hindra eller begränsa skador vid samhällsstörningar. Kommittén menar att samhällets räddningstjänst skall ha ett ansvar för att sådana åtgärder blir vidtagna av de organ som har lämpliga resurser. Räddningstjänsten skall alltså ha ett yttersta ansvar för de skadeavhjälpande insastser som måste göras. Det bör framhållas att störningarna kan ha uppstått antingen till följd av en yttre mer eller mindre plötsligt inträffad händelse som har medfört skador, dvs en olyckshändelse, eller också till följd av någon annan händelse. Iden allmänna motiveringen redogörs närmare för planeringen och ledningen av de insatser från samhällets sida som behövs vid de nu beskrivna tillfällena. Av denna redogörelse framgår att det främst är den kommunala räddningstjänsten som får anledning att ingripa i dessa fall. Tredje stycket. I detta stycke definieras närmare begreppet olyckshändelse. Med olyckshändelse avses i detta sammanhang brand, explosion, skred, ras, översvämning, oväder, trafikolycka, utflöde av skadliga ämnen och annan liknande händelse som har medfört eller kan befaras medföra skador på människor, djur, egendom eller i miljön. Även vissa sådana situationer som inte har samband med någon yttre händelse kan fordra hjälp från samhällets t ex drunkningstillbud räddningsorgan, eller fastklåmning. Det är inte möjligt att dra en skarp gräns mellan sådana händelser som kan betecknas som olyckshändelser och vid vilka samhällets räddningsorgan skall ingripa enligt lagförslaget och andra händelser som medför skador, t ex olycksfall av olika slag. I det senare fallet sörjer samhället genom sjuktransportorganisationen för att den drabbade transporteras till läkare eller sjukhus. Uppräkningen i lagförslaget av olika olyckshändelser gör inte anspråk på att vara uttömmande. Man får räkna med att det i framtiden kan komma att inträffa olyckor av olika slag som i dag inte är kända. Genom uttrycket annan liknande händelse” är det emellertid sörjt för att även sådana, i dagens läge okända olyckor skall kunna föranleda ingripanden av samhällets räddningstjänst. Med uttrycket kan befaras medföra markeras att räddningsorganen, om en viss händelse har inträffat, inte skall behöva invänta effekten av händelsen för att bedöma om den skall anses som olyckshändelse. Det skall alltså vara tillräckligt för ett ingripande av räddningstjänsten att det har inträffat en händelse som kan befaras medföra vissa skadliga effekter. Detta kan vara av betydelse särskilt vid förgiftningsolyckor där de skadliga symptomen kan visa sig långt efter händelsen. Dessutom kan räddningstjänsten enligt den föreslagna skrivningen i första stycket ingripa och vidta åtgärder redan när det föreligger en konkret fara för att en eventuellt skadebringande händelse skall inträffa. De olyckshändelser vid vilka räddningstjänsten skall ingripa kan vara s k naturolyckor, dvs sådana olyckor som har orsakats av någon naturföreteelse av något slag. Exempel på sådana olyckor är stormar eller orkaner, översvämningar, jordskred, laviner och jordbävningar. Det kan också vara fråga om händelser som inte beror på någon naturföreteelse men som ändå inträffar utan människors medverkan, t ex bränder och explosioner. Vidare avses sådana olyckor som har berott på människors handlande eller

Specialmotivering till kommitténs 517 författningsförslag

underlåtenhet att handla, tex bränder, påsegling av broar, trafikolyckor eller utflöden av skadliga ämnden. Även om handlingen eller underlåtenheten att handla är uppsåtlig är den därigenom framkallade händelsen att beteckna som olyckshändelse. Med trafikolycka avses alla olyckor med transportmedel på land, i luften eller till sjöss. Vad som nu sagts om begreppet olyckshändelse innebär inte att detta begrepp föreslås få någon utvidgad betydelse jämfört med nuvarande

0rdning.,Även i fortsättningen skallgen yttre händelse, en olyckshändelse

eller - enligt förslaget - en allvarlig störning i viktiga samhällsfunktioner utgöra den första förutsättningen som skall vara uppfylld för att räddningstjänsten skall vara skyldig att ingripa. Förslaget innebär emellertid en utvidgning i så måtto att en tillräcklig förutsättning för ingripande föreligger redan vid en konstaterad, konkret fara för en olyckshändelse eller en samhällsstörning. Som har framhållits är det svårt att dra en gräns mellan olyckshändelser och andra händelser, tex olika typer av olycksfall som kräver insatser av i första hand sjuktransportorganisationen. I brandlagen används uttrycket nödläge som en sammanfattande beteckning på de olyckshändelser vid vilka räddningsorganen skall vara skyldiga att ingripa. Kommittén är medveten om att begreppet nödläge används inom räddningstjänsten för att beteckna en situation i vilken ett ingripande av räddningstjänsten är påkallat. Inte desto mindre har det, under den tid som 1974 års brandlag har tillämpats, visat sig att just uttrycket nödläge varit föremål för olika tolkningar trots att uttrycket, enligt vad som framgår av motiven till brandlagen, avsågs vara endast en sammanfattande benämning på olika slags olyckshändelser. Uttrycket nödläge för snarast tanken till ett tillstånd som är mer eller mindre bestående och som ibland uppkommer efter det att en olyckshändelse eller en annan olyckshändelse har inträffat (jfr 4 kap 3§ brottsbalken om försättande i nödläge). Kommittén avstår följaktligen från att begagna termen nödläge. I lagförslaget används uttrycket olyckshändelse för att beteckna den yttre händelse som vanligen har inträffat när räddningstjänsten ingriper. Att det vid vissa slag av statlig räddningstjänst dock inte fordras att någon olyckshändelse har skett eller att det föreligger en konkret fara för sådan olyckshändelse framgår av motiveringen till 4 §. I dessa fall ingår ofta efterforskning av försvunna människor. Om människor som befinner sig i luften eller till sjöss saknas, ligger det nära till hands att anta att en olyckshändelse har inträffat. När personer är försvunna i fjällen har det ofta inträffat en naturolycka, t ex ett oväder eller en lavin. Även om någon yttre händelse inte har inträffat är enbart förhållandet att personer saknasi fjällen, i luften och på sjön sedan länge en tillräcklig förutsättning för att fjäll-, flygeller sjöräddningstjänsten skall gripa in.

3§ Denna lag gäller inte om skadorna är eller kan förväntas bli ringa eller om åtgärderna för att hindra eller begränsa skadorna tillräckligt snabbt kan vidtas av enskild fysisk eller juridisk person.

I l § brandlagen finns stadgat fyra förutsättningar som samtidigt skall vara uppfyllda för att det skall vara fråga om räddningstjänst i brandlagens mening. Det skall med hänsyn till behovet av ett snabbt ingripande, det

518 till kommitténs författningsförslag Specialmotivering

hotade intressets vikt, kostnaderna för räddningsåtgärderna och omständigheterna i övrigt anses påkallat att staten eller kommun svarar för att sådana åtgärder vidtas. Som har redovisats i den allmänna motiveringen (kapitel 6) anser kommittén att det inte bör åligga räddningstjänsten att gripa in i förhållandevis bagatellartade situationer eller i situationer där det är rimligt att enskilda själva svarar för räddningsåtgärderna. Vissa gränser för räddningstjänstens skyldighet att ingripa bör således finnas även i fortsättningen. När det gällert ex utflöden av skadliga ämnen är det inte fråga om att räddningstjänsten skall ingripa i andra fall än vid utflöden som är så omfattande att de inte ingår i den normala driften.

4 § Lagen gäller inte sjukvård som avses i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Iden mån annat inte sägs gäller lagen inte heller i fråga om Sjuktransporter eller efterforskning av försvunna personer.

I paragrafen avgränsas närmare lagförslagets tillämpningsområde. Lagen är avsedd att i princip vara heltäckande, dvs omfatta samtliga former av samhällets räddningstjänst. Lagen föreslås således gälla den verksamhet som regleras i brandlagen och även de former av räddningstjänst som är undantagna från brandlagens tillämpningsområde, nämligen räddningstjänst vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning, sjöräddningstjänst, fjällräddningstjänst och bekämpning av olja eller andra skadliga ämnen till havs eller i vissa andra vatten. Kommittén föreslår att även flygräddningstjänsten skall regleras i lagen om samhällets räddningstjänst. Sjukvård och Sjuktransporter anses - utan uttrycklig föreskrift därom vara undantagna från brandlagens tillämpningsområde. Som framgår av 1 § första stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) hör sjuktransporter till hälso- och sjukvården. I förevarande paragraf har sjukvård och i princip Sjuktransporter undantagits från lagförslagets tillämpningsområde. Enligt hälso- och sjukvårdslagen har sjukvårdshuvudmännen ansvar för sjukvården inom landstingskommunen. Med den utformning som begreppet räddningstjänst har enligt 2§ lagförslaget, och som i detta avseende inte innebär någon förändring i förhållande till vad som för närvarande gäller, är det naturligt att begreppet räddningstjänst inte heller i fortsättningen omfattar sjukvård. Lagen skall följaktligen enligt förslaget inte vara tillämplig på sådan verksamhet. Emellertid är det inte möjligt att dra en skarp gräns mellan räddningstjänst och sjukvård. I många situationer måste räddningstjänsten utföra ett visst mått av akutsjukvård, särskilt på och i omedelbar anslutning till en större skadeplats med många skadade personer. Ett medicinskt omhändertagande på en olycksplats som syftar till att etablera och bibehålla vitala funktioner, tex andning och cirkulation, måste anses höra till sjukvård och ligga inom sjukvårdshuvudmännens ansvar. Detta hindrar inte att räddningstjänstens personal skall kunna vidta elementära livräddande handlingar på olycksplatsen, tex konstgjord andning och stoppande av blödningar. Enklare former av akut sjukvård på en olycksplats som sker för att rädda liv kan alltså ingå som en skadeavhjälpande åtgärd i räddningstjänsten. Som redan har nämnts hör enligt terminologin i hälso- och sjukvårdslagen Sjuktransporter till begreppet hälso- och sjukvård. Landstingskommunerna svarar enligt 6 § hälso- och sjukvårdslagen för att det inom landstingskom-

till kommitténs författningsförslag 519 Specialmotivering

munen finns en ändåmålsenlig för vägbundna sjuktransporter. I organisation fråga om de vägbundna sjuktransporterna har kommittén, som framgår av den allmänna motiveringen (kapitel 9), föreslagit att sjukvårdshuvudmännen skall behålla ansvaret. Sjukvårdshuvudmännen skall vidare enligt kommitténs förslag i den allmänna motiveringen ha ett planerings- och samordningsansvar också för övriga delar av sjuktransportverksamheten, dvs sjuktransporterna i luften och på sjön (utom sjuktransporter från fartyg) samt Sjuktransporter i terrängen. Beträffande Sjuktransporter i terrängen har det hittills ansetts oklart vem som har ansvaret. Som har framgått av den allmänna motiveringen innebär inte sjukvårdshuvudmännens föreslagna utökade ansvar att de måste driva verksamheten i egen regi. Den kommunala räddningstjänstens organ bör mening kunna åta sig att åt sjukvårdshuvudmännen utföra enligt kommitténs marktransporter av sjuka och skadade i terrängen. 142 § lagförslaget finns en bestämmelse om tjänsteplikt som inte bara gäller deltagande i räddningstjänst utan också utförandet av Sjuktransporter i anslutning till räddningstjänsten. Sjukvårdshuvudmännen skall, som nyss har framgått, enligt kommitténs förslag ha ett planerings- och samordningsansvar för alla slag av Sjuktranmed undantag för Sjuktransporter från fartyg. Kommittén föreslår i sporter,

följd härav en ändring i 6§ hälso- och sjukvårdslagen. Ändringsförslaget

kommenteras i specialmotiveringen till kommitténs förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen. Från den föreslagna lagens tillämpningsområde har också i princip sådan verksamhet som består i efterforskning av försvunna undantagits personer, i den mån sådan efterforskning inte utgör ett led i fjäll-, flyg- eller Som har framgått av den allmänna motiveringen föreslås sjöräddningstjänst. ansvaret för sådan efterforskning som inte inte någon ändring beträffande av räddningstjänst. Detta ansvar har ingår i någon av de nu nämnda formerna ansetts böra åvila polisen även i fortsättningen. Den efterforskning av eventuellt skadade personer som kan behöva göras vid större olyckshändelser som ras och tågolyckor och som sker i anslutning till räddningsarbetet är givetvis ett led i detta arbete och som sådant att anse som räddningstjänst enligt lagförslaget.

5 § Varje kommun svarar för räddningstjänsten i kommunen. Staten svarar dock för fjällräddningstjänsten, flygräddningstjänsten, sjöräddningstjänsten och för räddningstjänsten vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning.

I paragrafen slås fast kommunernas skyldighet att svara för räddningstjänsten. Vidare anges i paragrafen vilka former av räddningstjänst som staten svarar för. Dessa former kan ses som specialfall av samhällets räddningsvilka var och en kräver sin särskilda organisation. Det gäller tjänst, fjällräddningstjänst, flygräddningstjänst, sjöräddningstjänst och räddningstjänst vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning. I de inledande paragraferna i lagförslagets olika avsnitt om den statliga räddningstjänsten definieras dessa särskilda slag av räddningstjänst.

6 § Räddningstjänsten skall planeras och organiseras så att räddningsåtgärderna kan genomföras på ett effektivt sätt.

520 Specialmotivering till kommitténs författningsförslag

Räddningsorganen skall hålla sådan beredskap att räddningsåtgärderna kan påbörjas ,inom godtagbar tid.

Första stycket, I paragrafen anges det övergripande målet för samhällets räddningstjänst, nämligen att den skall planeras och organiseras så, att

räddningsåtgärderna kan genomföras på ett effektivt sätt. I 7 § lagförslaget

finns en bestämmelse om samordning mellan olika organ. Redan i samband

med förevarande paragraf bör det emellertid framhållas att en förutsättning för att räddningsåtgärder skall kunna genomföras på ett effektivt sätt är att räddningsorganen vid planläggningen av räddningstjänsten beaktar nödvändigheten av samordning mellan de olika organen. Andra stycket. För att samhällets räddningstjänst skall kunna vara effektiv fordras att räddningsorganen håller en hög beredskap. I denna paragraf anges detta krav på det sättet att räddningsåtgärderna skall kunna påbörjas inom godtagbar tid. Vad som är godtagbar tid och vilka krav som skall

uppställas eller vilka rekommendationer som skall ges varierar för olika

räddningstjänstformer.

Iden allmänna motiveringen (kapitel 7) har närmare behandlats frågan om dimensioneringen av den kommunala räddningstjänstens personal. I 15§

lagförslaget finns en bestämmelse om att det i en kommuns räddningstjänst-

ordning skall tas in föreskrifter om den beredskap för räddningstjänst som skall finnas i kommunen. I fråga om vissa former av statlig räddningstjänst grundas kraven på beredskap på bestämmelser i av Sverige träffade

internationella överenskommelser. I andra fall formulerar den ansvariga statliga myndigheten själv sina beredskapskrav. Att utöva tillsynen över

räddningsorganens beredskap är en uppgift som ligger inom ramen för det i den allmänna motiveringen (kapital 7) beskrivna ansvaret för det nya räddningstjänstverket. 7 § De myndigheter och organ som svarar för räddningstjänsten skall samordna sin verksamhet och samarbeta med myndigheter, organ och enskilda, vilkas verksamhet berör räddningstjänsten.

Den splittring som kommittén har kunnat konstatera inom räddningstjänsten har kommittén på olika sätt försökt att minska. Ett led i denna strävan är det föreliggande förslaget till en enhetlig lag för samhällets räddningstjänst. Kommittén har undersökt i vad mån ansvaret för olika grenar av räddningstjänsten kan samlas hos en huvudman eller i varje fall hos färre ansvariga organ än vad som för närvarande är fallet. Som har framgått av den allmänna motiveringen har kommittén emellertid funnit att det inte finns några förutsättningar för ett sådant samlat ansvar. Behovet av samordning i räddningstjänsten är därför mycket stort. Samordning i det praktiska arbetet kan i och för sig aldrig åstadkommas enbart genom en föreskrift om detta i en författning. Paragrafen får emellertid ses som ett uttryck för den framtida inriktningen av räddningstjänsten. Bestämmelser om samordning och samarbete finns i och för sig i 12 och 37 §§ lagförslaget. I denna paragraf uppfordras emellertid helt allmänt alla för räddningstjänsten ansvariga myndigheter och organ att samordna sin verksamhet. Paragrafen tar sikte på såväl den administrativa som den operativa samordningen. I den allmänna motiveringen har i olika kapitel

till kommitténs författningsförslag 521 Specialmotivering

närmare beskrivits innehållet i både den administrativa samordningen, som ju omfattar bl a gemensam planering och samordnat budgetarbete, och den som behövs för ledningen av räddningsarbetet vid händelser där samordning flera räddningsorgan deltar. När det gäller samarbete med myndigheter och enskilda, vilkas verksamhet berör räddningstjänsten har också i kommitténs beskrivning av nuläget motiveringen (kapitel 11) utförligt redovisats (kapitel 2) och i den allmänna vilka och enskilda som med egna resurser medverkar i myndigheter räddningstjänsten. I paragrafen åsyftas samarbete med både dem som medverkar i räddningstjänsten och de myndigheter och enskilda som har inom områden som anknyter till räddningstjänsten, t ex det uppgifter olycksförebyggande området eller miljö- och hälsoskyddsområdet.

Bestämmelser om kommunal räddningstjänst

8 § I varje kommun skall finnas en räddningsnämnd. En kommun får tillsätta särskild räddningsnämnd eller uppdra åt annan nämnd att vara räddningsnämnd. Om detta inte har skett är kommunstyrelsen räddningsnämnd.

Paragrafen motsvarar 3 § första stycket brandlagen. I inledningen till betänkandet har kommittén redovisat vissa terminologiska överväganden. Med utgångspunkti dessa överväganden och i syfte att åstadkomma en större terminologisk enhetlighet när det gäller namnen på de kommunala nämnderna föreslår kommittén att namnet brandstyrelse ersätts av benämningen räddningsnämnd. I olika sammanhang har, under hänvisning till principerna om den kommunala självstyrelsen, hävdats att kommunerna själva bör bestämma om den kommunala förvaltningsorganisationen. I samband med att enhetliga och kommunallagsreglerade nämnder regler för både speciallagsreglerade infördes förordade departementschefen att man -för att öka kommunernas möjligheter att forma nämndorganisationen efter lokala behov - gör det att inrätta särskilda nämnder har frivilligt (prop. 1976/77:1 s 58). Kommittén bedömt att den föreslagna motsvarigheten till brandstyrelsen räddningsnämnden - även i fortsättningen skall vara fakultativ i den meningen att en särskild räddningsnämnd inte behöver inrättas. Kommunen kan alltså välja mellan att inrätta en särskild nämnd, räddningsnämnden, för uppgifterna eller att uppdra åt annan nämnd att ha hand om enligt lagförslaget uppgifterna.

9 § Räddningsnämnden skall svara för kommunens uppgifter enligt denna lag och för samordningen av räddningstjänsten med annan verksamhet i kommunen, i den mån annat inte följer av sådant beslut som avses i 3 kap 14 § kommunallagen (1977:179).

Denna paragraf motsvarar till viss del 3 § andra stycket brandlagen. Enligt har räddningsnämnden ett allmänt ansvar för kommunens paragrafen uppgifter enligt den föreslagna lagen och för samordningen av räddningstjänsten med annan verksamhet i kommunen, i den mån annat inte följer av sådant beslut som avses i 3 kap 14§ kommunallagen. Detta innebär att

522 Specialmotivering till kommitténs författningsförslag

räddningsnämndens allmänna ansvar för de uppgifter det här är fråga om inte utesluter att kommunfullmäktige beslutar att annan nämnd skall ha hand om sådana uppgifter som avser egendomsförvaltning eller personaladministration. till bestämmelsen i kommunallagen Bakgrunden är huvudsakligen behovet att skapa möjlighet för kommunerna att inrätta för hela kommunen gemensamma organ för personaladministration och egendomsförvaltning. Enligt 3 kap 14 § kommunallagen får alltså kommunfullmäktige, i den mån annat inte är föreskrivet i lag eller annan författning, besluta att kommunstyrelsen eller annan nämnd än facknämnden i fråga skall ha hand om uppgifter som rör sådan personaladministration eller egendomsförvaltning som annars skulle handhas av facknämnden. Enligt brandlagen är brandstyrelsens uppgifter tämligen begränsade. Brandstyrelsen handhar förvaltningen av brandförsvarats angelägenheter. I förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter ingår att utse brandchef och vice brandchef samt skorstensfejarmästare. Vidare har brandstyrelsen enligt brandlagen ålagts vissa bestämda uppgifter, nämligen att ta ut tjänstepliktiga till brandvärnet och att besluta om att sätta upp kommunala brandförsvarsanordningar på enskild mark eller byggnad. Brandstyrelsen har också framgår det av kommunallagen - att avge förslag till inkomst- och utgiftsstat för brandförsvaret. Enligt kommitténs mening bör den kommunala nämnden få ett större inflytande än för närvarande i frågor som rör räddningstjänst och förebyggande åtgärder mot brand. De närmare skälen för detta ställningstagande framgår av den allmänna motiveringen (kapitel 7). Enligt förslaget hör till räddningsnämndens uppgifter att svara för kommunens uppgifter enligt lagen om samhällets räddningstjänst, dvs för räddningstjänst och förebyggande åtgärder mot brand i kommunen, och för samordningen av räddningstjänsten med annan verksamhet i kommunen. Detta innebär ett ansvar för att verksamheten är tillfredsställande ordnad, vilket i sin tur förutsätter en god planering. Redan i 6 § fastslås, som har framgått, att räddningstjänsten skall planeras och organiseras så, att räddningsåtgärderna kan genomföras på ett effektivt sätt. Som framgår av 64§ lagförslaget föreslås vidare räddningsnämnden vara det organ som på det lokala planet utövar tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna om räddningstjänst och förebyggande åtgärder mot brand. Nämnden skall enligt 69 § lagförslaget också ha befogenhet att utfärda de förelägganden och förbud som behövs för efterlevnaden av dessa bestämmelser. Frågorna om räddningsnämnden som lokal tillsynsmyndighet och om de tvångsmedel som står nämnden till buds berörs närmare i specialmotiveringen till de nu nämnda paragraferna. Räddningschefens uppgifter framgår av 11 § fjärde stycket lagförslaget och av 2§ förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst. Liksom för närvarande är fallet måste det ankomma på räddningschefen att utöva ledningen av kommunens räddningsstyrkor och se till att de får nödvändig övning och utbildning, att se till att den av kommunen föreskrivna beredskapen upprätthålls och att biträda myndigheter och enskilda i kommunen med råd och upplysningar om räddningstjänst och förebyggande åtgärder mot brand. Vidare kan räddningschefen få till uppgift att besluta i ärenden eller handha uppgifter som annars ankommer på räddningsnämnden. Räddningsnämnden kan nämligen, vilket framgår av 10 § lagförslaget,

till kommitténs författningsförslag 523 Specialmotivering

med stöd av bestämmelsen i 3 kap 12 § kommunallagen till bl a räddningschefen delegera beslutanderätten i vissa grupper av ärenden. Dessa skall eller särskilt beslut. Delegationsförfarandet berörs anges i reglemente närmare i specialmotiveringen till följande paragraf.

l0§ I fråga om särskild räddningsnämnd gäller i tillämpliga delar följande bestämmelser i 3 kap kommunallagen (1977:179):

2 § om antalet ledamöter m m, 3 § första stycket om valbarhet m m, 4 § om rätt till ledighet från anställning, 5 § första stycket om mandattid, 5 § tredje stycket om verkan av ledamots avgång, 6 § om ordförande och vice ordförande, 7 § om tid och plats för sammanträde samt om närvarorätt vid sammanträde, 8 § om suppleants tjänstgöring m m, 9 § första stycket om beslutförhet, 10 § om beslutsförfarande och protokoll m m, 11 § om delgivning m m, 12§ om reglemente och delegation. För Stockholms kommun gäller dock inte 3 kap 5 § första stycket eller 3 kap 6 § kommunallagen. Ett delegationsuppdrag enligt 3 kap 12§ andra stycket kommunallagen får inte omfatta befogenhet att besluta om föreläggande eller förbud vid vite eller om verkställande av åtgärd på den försumliges bekostnad. Utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:290) tillämpas bestämmelserna i 4 och 5 §§ nämnda lag om jäv i samtliga ärenden hos särskild räddningsnämnd.

Paragrafens första och andra stycken motsvarar 3 a § första stycket brandlagen som fick sin nuvarande lydelse i samband med att 1977 års kommunallag tillkom. till kommunallagen finns i lagstiftningen om Samma hänvisningar är att bestämmelserna i 1977 andra specialreglerade nämnder. Bakgrunden års kommunallag, som innehåller ett minimum av särregler och detaljföreskrifter, också pâ de specialreglerade nämnderna (prop gjordes tillämpliga KU 1976/77:25, rskr 1976/772148). Motiven var att stärka den 1976/77:1, kommunala demokratin genom att öka kommunernas och landstingskommunernas handlingsfrihet liksom deras möjligheter att anpassa verksamhetsformerna efter lokala förhållanden. Nämndorganisationen skulle bli enklare och mer inte minst genom att bestämmelserna i 1977 års enhetlig, kommunallag om kommunstyrelsen fick slå igenom också i de specialreglerade nämnderna. Flertalet särbestämmelser i specialförfattningarna om nämndernas organisation och arbetsformer fick följaktligen utgå. Hänvisningen till 3 kap 12 § kommunallagen innebär dels att fullmäktige får anta reglemente med närmare bestämmelser om räddningsnämndens verksamhet, dels att nämnden om fullmäktige beslutar det får delegera beslutanderätten i viss grupp av ärenden, vilkas beskaffenhet skall anges i eller särskilt beslut, till särskild avdelning, bestående av reglemente ledamöter eller suppleanter i nämnden, till ledamot eller suppleant eller till tjänsteman hos kommunen. V skall således ske i två led, först ett bemyndigande av Delegation och därefter ett beslut av nämnden varigenom viss belutanderätt fullmäktige eller tjänsteman. Båda leden är uppdras åt avdelning, ledamot, suppleant

524 till kommitténs ^

Specialmotivering författningsförslag

villkor nödvändiga för att de beslut som fattas med stöd av delegation skall anses lagliga. Framställning eller yttrande till fullmäktige liksom yttrande med anledning av besvär över nämndens beslut får inte beslutas annat än av nämnden samfällt. Yttrande med anledning av besvär över beslut som har fattats med stöd av delegation kan avges antingen av nämnden samfällt eller av den avdelning eller den person som har fattat det överklagade beslutet. beslut som har fattats med Samtliga stöd av delegation skall anmälas till nämnden. Det ankommer på nämnden att bestämma hur anmälningsskyldigheten skall fullgöras. Lagen anger ingen tid inom vilken besluten skall anmälas. I samband med tillkomsten av 1977 års kommunallag redovisades vissa principiella synpunkter på användningen av delegationsinstitutet (prop. framhöll 1975/76:187). Departementschefen att man måste göra en avvägning mellan demokratiaspekterna och kravet på effektivitet i den kommunala förvaltningen. De förtroendevalda i nämnderna har det politiska ansvaret och bör därför kunna följa den fortlöpande kommunala verksamheten även om de inte fattar beslut ivarje enskilt ärende. Delegation i mindre viktiga ärenden kan ge de förtroendevalda möjlighet att ägna mer tid åt planering, riktlinjer och principiella frågor, framhöll departementschefen. Delegation bör förekomma främst i rutinärenden, t ex i ärenden där det är fråga om en direkt tillämpning av riktlinjer som nämnden har fastställt. I propositionen föreslogs inte några närmare anvisningar för tillämpningen av delegationsinstitutet. Det framhölls i stället att förutsättningarna för vad som kan och bör delegeras varierar mellan kommuner av olika storlek och att det därför, liksom hittills, bör tillkomma kommunerna att själva bestämma hur skall delegationsreglerna tillämpas. I regeringens proposition om minskad statlig detaljreglering av kommunerna m m betonades att möjligheten att delegera beslutanderätt syftar till att avlasta nämnderna men att rutinbeslut, delegationsbeslut av hänsyn till ett starkt och bevarat förtroendemannainflytande bör användas med återhållsamhet (prop 1976/77:1). I andra stycket för Stockholms kommun stadgas undantag vad gäller reglerna om mandattid och om val av ordförande och vice ordförande. När det gäller mandattiden för och val av vice ordförande i de specialreglerade nämnderna i Stockholms kommun finns det inga lagregler. Bestämmelserna om detta finns i stället i Beträffande reglementsföreskrifter. val av ordförande gäller för Stockholms kommun bestämmelserna i 3 kap 17 och 18 §§ kommunallagen om borgarråd. Någon hänvisning till eller erinran om dessa lagregler har inte ansetts nödvändig. Tredje stycket. I motiveringen till föregående paragraf har nämnts att räddningsnämnden med stöd av 3 kap 12 andra stycket kommunallagen kan delegera beslutanderätten i vissa ärenden till bl a räddningschefen. Ovan har beskrivits innebörden av denna delegationsbestämmelse och principerna för tillämpning av delegationsinstitutet. Dessa principer medför att ett delegainte bör få omfatta att besluta tionsuppdrag befogenhet om föreläggande eller förbud vid vite eller om verkställande av åtgärd på den försumliges bekostnad. Sådana i 69§ andra befogenheter regleras och tredje stycket lagförslaget. Iijärde stycket utgör en motsvarighet till 3 a § andra stycket brandlagen. Det stadgandet infördes i brandstadgan i samband med förvaltningslagens

Specialmotivering till kommitténs författningsförslag 525

tillkomst men överfördes senare till brandlagen med anledning av regeringsformens bestämmelser om normgivning. Genom bestämmelsen kommer förvaltningslagens jävsregler - som är strängare än jävsreglerna i kommu- - att gälla i samtliga ärenden hos särskild räddningsnämnd oavsett nallagen om ärendena avgörs genom beslut som överklagas genom kommunalbesvär eller besvär hos kommunal besvärsnämnd eller genom förvaltningsbesvär. Avsikten har varit att samma jävsregler skall gälla beträffande ärenden i en och samma kommunala nämnd, oberoende av vilket ärende som nämnden handlägger.

ll § I varje kommun skall finnas en räddningskår. Räddningskåren skall bestå av en räddningschef och en eller flera räddningsstyrkor. I räddningskåren kan också ingå räddningsvärn. Räddningsstyrka består av anställd personal. Räddningsvärn består av annan personal som har uttagits frivilligt eller på grund av tjänsteplikt. Räddningschefen, eller den som är i hans ställe, är räddningsledare.

Paragrafen har en viss motsvarighet i 4 § brandlagen. I paragrafen anges den personalorganisation som behövs för räddningstjänsten i kommunen. Som har framgått redovisas i inledningen till betänkandet vissa terminologiska överväganden. På grund av dessa överväganden och i syfte att anpassa terminologin till de uttryck som regelmässigt används inom brandförsvaret fastslås i paragrafens första stycke att det i kommunen skall finnas en Att det också behövs övrig personal för räddningstjänsten i räddningskår. kommunen, främst teknisk och administrativ personal, har inte ansetts behöva uttryckas i lagtexten. Skyldigheten att hålla räddningskår får anses fullgjord i de fall då kommunen har enligt 13 §lagförslaget träffat avtal om att annan kommun skall sköta räddningstjänsten, eller då kommunen har beslutat att personal hos andra förvaltningar i kommunen skall utföra räddningsåtgärder i kommunen. Det ankommer alltså på kommunen själv att bestämma hur den kommunala räddningsorganisationen skall vara ordnad och hur personalberedskapen skall vara dimensionerad. Frågor om dimensioneringen av den kommunala räddningstjänstens personal har behandlats i den allmänna motiveringen (kapitel 7). I paragrafens andra stycke sägs att räddningskåren skall bestå av en räddningschef och en eller flera räddningsstyrkor. På grund av räddningschefens speciella operativa funktioner har det ansetts lämpligt att det framgår av lagtexten att det skall finnas en räddningschefi kommunen. Att det skall finnas en eller flera personer som kan tjänstgöra som ersättare för räddningschefen, dvs en eller flera vice räddningschefer, har inte ansetts nödvändigt att utsäga i lagtexten. I många kommuner utgör brandvärn en viktig komplettering av den kommunala räddningstjänsten. Därför sägs att också räddningsvärn kan ingå i räddningskåren. Räddningsstyrka, som alltså är en mindre del av räddningskåren, består enligt tredje stycket av anställd personal. Personalen kan vara heltids- eller deltidsanställd. Räddningsvärn består av annan personal som har uttagits frivilligt eller med stöd av tjänsteplikt. En regel om tjänsteplikt för deltagande i räddningsvärn finns i 42§ andra stycket lagförslaget.

526 Specialmotivering till kommitténs författningsförslag

I fjärde stycket fastslås att räddningschefen eller den som äri hans ställe är räddningsledare. Räddningsledaren utövar ledningen av en eller flera räddningsstyrkor i ett operativt skede. När det är fråga om ledningen över kommunens hela räddningskår, dvs samtliga räddningsstyrkor, är det sannolikt att räddningschefen eller en vice räddningschef kommer att vara räddningsledare. När endast en eller några räddningsstyrkor deltar utövar

oftast annat befäl ledningen. Oavsett vem som är räddningsledare skall det i

varje räddningsstyrka ingå ett befäl för styrkan. Detta ligger i sakens natur och behöver inte framgå av lagen. Räddningsledaren har vissa i 42 och 45 §§ lagförslaget givna befogenheter att i samband med räddningstjänst vidta åtgärder av olika slag som innebär uttagning av tjänstepliktiga och ingrepp i annans rätt.

12 § Kommunerna skall samverka med varandra om räddningstjänsten inom lämpliga räddningsregioner. Regeringen får fastställa gränser för räddningsregioner.

Paragrafen innehåller en uppfordran till kommunerna att samverka med varandra om räddningstjänsten. Av redogörelsen i allmänna motiveringen (kapitel 7) framgår vilka överväganden som ligger bakom denna uppfordran. Kommittén har i samband därmed redovisat en katalog över tänkbara samverkansuppgifter inom räddningstjänsten. Som framgår av uppställningen kan samverkan avse en rad olika arbetsuppgifter inom räddningstjänsten. Även inom den förebyggande verksamheten kan en större effektivitet vinnas att kommunerna samverkar om olika genom uppgifter. Av 58 § lagförslaget framgår att förevarande paragraf tar sikte även på den förebyggande verksamheten. Som framhålls i den allmänna motiveringen skall innehållet i och formerna för samarbetet mellan kommunerna utvecklas på Olika frivillig väg. informella organisatoriska lösningar för samarbetets bedrivande har diskuterats i kapitel 7. Samverkan mellan kommunerna skall enligt paragrafen ske inom lämpliga räddningsregioner. Kommittén presenterade i sitt principbetänkande en skiss till hur ett sådant system med räddningsregioner skulle kunna utformas. I den allmänna lämnas en motiveringen (kapitel 7) redogörelse för utvecklingen av arbetet med bildande av räddningsregioner. Som framhålls i det sammanhanget är avsikten att regionbildningen bör ske på frivillig väg, men att det bör finnas möjlighet för regeringen att i vissa fall fastställa gränser för räddningsregioner. I paragrafen att sägs följaktligen regeringen får fastställa gränser för räddningsregioner.

13 § En kommun får träffa avtal om att annan kommun eller annat organ skall sköta räddningstjänsten i kommunen eller medverka i räddningstjänsten i kommunen. Skötseln av kommunens räddningstjänst i dess helhet får dock överlåtas endast åt annan kommun.

I paragrafen regleras en särskild form av samverkan mellan kommuner, nämligen när en kommun genom avtal överlåter räddningstjänsten till eller försäkrar från en eller flera andra kommuner sig om hjälp för räddningstjänsten i den egna kommunen. Enligt paragrafen kan kommunen likaså genom avtal överlåta räddningstjänsten till eller försäkra från sig om hjälp annat organ, t ex en statlig myndighet, ett privat företag eller en organisa-

Specialmotivering till kommitténs författningsförslag 527

tion. Dessa kan ha resurser i form av utrustning och beredskap med personal. Det är emellertid inte avsikten att en kommun helt och hållet skall kunna avhända sig skötseln av räddningstjänsten i kommunen genom att överlåta denna till ett statligt eller privat organ. Därför stadgas i paragrafens andra stycke att skötseln av kommunens räddningstjänst i dess helhet får överlåtas endast åt annan kommun. Med kommunens räddningstjänst i dess helhet avses såväl alla olika slag av kommunal räddningstjänst, t ex brandsläckning, räddningstjänst i vattenområde i hamn och räddningstjänst vid flyghaveri, som räddningstjänsten inom kommunens hela område. Enligt nuvarande lagstiftning (6 § brandlagen) har länsstyrelsen möjlighet att helt eller delvis befria en kommun från skyldigheten att hålla brandkår med därtill hörande materiel, byggnader och anordningar. En förutsättning för sådan befrielse är att kommunen har träffat avtal om betryggande hjälp för räddningstjänst från kommunal brandkår i annan kommun. Om kommunen har träffat avtal om sådan hjälp från brandkår som inte är kommunal eller från annat räddningsorgan än brandkår eller beslutat att annat kommunalt verk än brandförsvaret skall lämna sådan hjälp, får länsstyrelsen bara delvis befria kommunen från skyldigheten att hålla brandkår. Om en kommun har fått en sådan befrielse som nu sagts, skall det framgå av kommunens brandordning i vilken utsträckning och i vilka områden som räddningstjänsten i kommunen skall skötas av annan än kommunens egen brandkår enligt särskilt avtal eller kommunalt beslut. Länsstyrelsens prövning av om befrielse från skyldigheten att hålla brandkår m rn kan medges kommunen sker i samband med fastställelsen av kommunens brandordning. I likhet med vad som föreslogs i statskontrollkommitténs delbetänkande

(Ds Kn 1977:8) Underställning av brandordning och i regeringens proposi-

tion (prop 1978/79:53) om minskad statskontroll över kommunerna och landstingskommunerna har kommittén ansett att länsstyrelsens prövning av avtal och beslut om räddningshjälp inte är nödvändig. Kommittén anser att kommunerna har goda möjligheter att själva bedöma dessa frågor. Förslaget ligger i linje med de riktlinjer för statlig tillsyn över kommunerna som statsmakterna har antagit och som kommittén har redovisat i den allmänna motiveringen (kapitel 7).

l4§ När annat organ medverkar i räddningstjänsten tillsammans med kommunens räddningskår är räddningschefen, eller den som är i hans ställe, räddningsledare om inte annat har överenskommits.

Paragrafen är en motsvarighet till 9 § brandlagen. I fråga om motiven till denna kan hänvisas till vad som uttalades i samband med tillkomsten av 1974 års brandlag (prop 1973: 185). Paragrafens innehåll får särskild betydelse i de fall då en olyckshändelse eller en allvarlig störning i viktiga samhällsfunktioner kräver insatser av ett flertal både kommunala, statliga och enskilda organ. Kommittén syftar bl a på det fallet att kommunerna i en räddningsregion kommer överens om vilken befattningshavare som i olika situationer skall leda räddningstjänsten i regionen.

528 Specialmotivering till kommitténs författningsförslag

15 § För varje kommun skall finnas en räddningstjänstordning. I räddningstjänstordningen skall tas in föreskrifter om 1. den kommunala räddningskårens organisation, 2. den beredskap för räddningstjänst som skall finnas i kommunen och som är nödvändig för att första utryckning skall kunna ske inom godtagbar tid, 3. det för beredskapen enligt 2 lägsta antal räddningsbefäl och övrig räddningspersonal som skall finnas i kommunen, 4. kommunens ansvar för räddningstjänst i vattenområde i hamn i kommunen.

Av räddningstjänstordningen skall vidare framgå 5. till vilken räddningsregion kommunen hör, 6. om kommunen har träffat avtal med annan kommun om gemensam räddningschef eller om gemensam befälsberedskap, 7. i vilken utsträckning och inom vilka områden räddningstjänsten i kommunen skall skötas enligt avtal.

I paragrafens första stycke fastslås att det för varje kommun skall finnas en räddningstjänstordning. Liksom för närvarande bör kommunerna inom vissa av statsmakterna givna ramar ha frihet att själva utforma sin organisation för räddningstjänsten. Vissa i lag angivna krav bör dock ställas på innehållet i kommunens räddningstjänstordning. Av denna måste framgå vilken beredskap för räddningstjänst som är nödvändig för första utryckning inom godtagbar tid, vilket lägsta antal räddningsbefäl och övrig räddningspersonal som behövs för denna beredskap och hur långt kommunens ansvar för räddningstjänsten inom vattenområde i hamn sträcker sig. Vidare skall räddningstjänstordningen innehålla uppgifter om till vilken räddningsregion kommunen hör och om avtal som kommunen har träffat antingen med annan kommun om gemensam räddningschef eller gemensam befälsberedskap eller med annan kommun eller annat organ om räddningshjälp. Till räddningstjänstordningen bör fogas en bilaga med en detaljkarta över det vattenområde i hamn i kommunen där kommunen skall svara för räddningstjänsten. I övriga avseenden än de som nu nämnts har kommunerna fria händer att besluta om lokala föreskrifter om räddningstjänsten i kommunen. Den kommunala räddningstjänstordningen föreslås innehålla enbart föreskrifter om räddningstjänst. När det gäller förebyggande åtgärder mot brand finns det enligt kommittens mening inte anledning att i en kommunal räddningstjänstordning behålla de föreskrifter om eldning utomhus och om sotningsfrister som nu finns i statens brandnämnds exempel på brandordningar och som med få undantag förekommer i kommunernas brandordningar. Räddningsnämnden - eller efter delegation räddningschefen - kan med stöd av 59 § första stycket och 69 § första stycket lagförslaget besluta om förbud mot eldning utomhus. När det gäller sotningsverksamheten framgår det av den allmänna motiveringen (kapitel 12) att denna föreslås regleras i en särskild I fråga om sotningsfristerna föreslås lagstiftning. att räddningsnämnden skall besluta om dessa, dock utan att behöva ta in föreskrifter om sotningsfristeri någon kommunal förordning. Kommitténs förslag i fråga om sotningsverksamheten behandlas i specialmotiveringen till förslagen om lag respektive förordning om sotningsverksamheten.

Specialmotivering till kommitténs författningsförslag 529

16 § Räddningstjänstordning, liksom ändring i räddningstjänstordningen, skall fastställas av kommunfullmäktige. Avskrift av beslutet skall jämte räddningstjänstordningen sändas till länsstyrelsen och till statens räddningstjänstverk. Detta gäller även i fråga om ändring i eller tillägg till räddningstjänstordningen. Om särskilda skäl föreligger får regeringen på hemställan av länsstyrelsen besluta om räddningstjänstordning för en kommun.

Första stycket. Liksom för närvarande gäller beträffande beslut om brandordning skall enligt paragrafen räddningstjänstordning eller ändring i eller tillägg till räddningstjänstordning beslutas av kommunfullmäktige. Någon skyldighet för kommunen att underställa länsstyrelsen beslutet föreslås dock inte. Skälen till detta har redovisats i den allmänna motiveringen (kapitel 7). Andra stycket. De myndigheter som svarar för den regionala och centrala tillsynen över räddningstjänsten måste få kännedom om innehållet i kommunernas räddningstjänstordningar. Därför skall avskrift av beslut om att anta räddningstjänstordning liksom räddningstjänstordningen tillställas länsstyrelsen och statens räddningstjänstverk. För att dessa myndigheter skall ha tillgång till aktuella uppgifter föreskrivs att även ändringar i eller tillägg till räddningstjänstordningen skall sändas till de angivna myndigheterna. Tredje stycket. Som ovan har nämnts föreslår inte kommittén någon skyldighet för kommunen att underställa länsstyrelsen beslut om räddningstjänstordning. Som framgår av den allmänna motiveringen (kapitel 7) föreslås länsstyrelsen dock ha möjlighet att i de fall då länsstyrelsen finner att en räddningstjänstordning uppvisar allvarliga brister hemställa att regeringen prövar frågan om innehållet i räddningstjänstordningen. Regeringen har enligt det föreslagna stycket möjlighet att besluta om räddningstjänstordning för en kommun. Möjligheten är emellertid begränsad till sådana fall där regeringen finner att det finns särskilda skäl att fatta ett sådant beslut.

17§ När ett förslag till räddningstjänstordning upprättas eller räddningstjänstordningen ändras bör kommunen samråda med berörda myndigheter.

I paragrafen rekommenderas kommunen att samråda med berörda myndigheter när ett förslag till räddningstjänstordning upprättas eller innan räddningstjänstordningen ändras. Innan räddningstjänstordningen antas av kommunfullmäktige bör noggranna förberedelser ha vidtagits. Statliga och kommunala myndigheter med verksamhet som berör räddningstjänsten bör få tillfälle att lämna synpunkter på förslaget innan det antas. Som exempel på kommunala myndigheter med sådana verksamhet kan nämnas - förutom räddningsnämnderna i andra kommuner inom räddningsregionen byggnadsnämnden, miljö- och hälsoskyddsnämnden, trafiknämnden och fritidsnämnden i den egna kommunen. De statliga myndigheter som kan komma i fråga är statens räddningstjänstverk och länsstyrelsen men varierar i övrigt beroende på kommunens geografiska läge och särskilda förhållanden. Det kan vara fråga om t ex sjöoch kustbevakningsmyndigheten för kustkommunernas del och luftfartsver-

530 Specialmotivering till kommitténs

författningsförslag

ket för de kommuner inom vilkas områden det finns flygplatser med lufttrafik av en viss omfattning.

Bestämmelser om statlig räddningstjänst

Hällräddningstjänst

l8§ Med fjällräddningstjänst avses i denna lag efterforskning och undsättning av personer som i fjäll eller ödemark har gått vilse, drabbats av olycksfall eller sjukdom eller överraskats av oväder eller snöskred under sådana förhållanden att fara för liv eller hälsa bedöms föreligga.

I denna paragraf definieras begreppet fjällräddningstjänst. Paragrafen motsvarar den definition som finns i rikspolisstyrelsens allmänna råd om fjällräddningstjänstens organisation m m (RPS FS 1979:9, FAP 232-2). Ordalydelsen innebär att det är fråga om såväl efterforskning som undsättning av människor. Fjällräddningstjänsten är alltså begränsad på så sätt att det är fråga om att rädda människor, inte egendom eller miljö. En ytterligare begränsning ligger i att verksamheten år geografiskt avgränsad till fjäll eller ödemarker. Vilka fjäll eller ödemarker som avses framgår närmare av 6 § förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst. Det har redan framhållits att fjällräddningstjänst i ett visst avseende utgör en utvidgning i förhållande till räddningstjänsten sådan denna har definierats i 2 § lagförslaget. I fjällräddningstjänsten ingår nämligen sådan efterforskning av försvunna personer som inte har något samband med någon olyckshändelse. Att en olyckshändelse har inträffat eller att en olyckshändelse kan befaras inträffa är ju annars vid sidan av händelser som innebär allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner enligt lagförslaget en förutsättning för att det skall vara fråga om räddningstjänst. Närmare bestämmelser om fjällräddningstjänsten finns i förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst.

19 § Polisen svarar för fjällräddningstjänsten.

I paragrafen fastslås att det är polisen som har ansvaret för fjällräddningstjänsten. Polisens ansvar för fjällräddningstjänsten följer också av 2 § polisinstruktionen (1972:511) där det sägs att polisen skall upprätthålla allmän ordning och säkerhet, varvid det särskilt åligger polisen att bl a lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp. Kommitténs förslag innebär alltså ingen ändring när det gäller ansvaret för fjällräddningstjänsten. I den allmänna motiveringen (kapitel 8) har kommittén närmare redogjort för sina överväganden om fjällräddningstjänsten. I 1981 års polisberednings förslag till ny polislag (SOU 1982:63) regleras polisens uppgifter i fråga om hjälp- och räddningsverksamhet på i huvudsak samma sätt som i polisinstruktionen.

20 § Polischefen är räddningsledare för fjällräddningsåtgärder i distriktet. För fjällräddningsåtgärder som berör flera polisdistrikt i ett län är länspolischefen räddningsledare.

Specialmotivering till kommitténs författningsförslag 531

För olika slags räddningsåtgärder måste det finnas en befattningshavare som leder insatserna, dvs en räddningsledare. Räddningsledaren har enligt förslaget vissa befogenheter att vidta åtgärder som innebär ingrepp i annans rätt. Föreskrifter om sådana åtgärder måste enligt regeringsformen beslutas av riksdagen i lag. Befogenheterna gäller enligt lagförslaget för ledare av samtliga former av räddningstjänst. Det är därför lämpligt att det i samband med regleringen av de olika formerna av räddningstjänst framgår vem som är räddningsledare eller vem som utser räddningsledare. Av närmaste föregående paragraf framgår att polisen har ansvaret för fjällräddningstjänsten. Med hänsyn härtill skulle det kunna anses överflödigt att i lagen ta in en bestämmelse om vem som är räddningsledare i fråga om fjällräddningsåtgärder som berör ett eller flera polisdistrikt. I och med att ansvaret har lagts på polisen framgår det av polisförfattningarna vem som ansvarar för de olika uppgifterna inom polisverksamheten. Enligt 39 § polisinstruktionen (1972:511) är det polischefen ensam som utövar polisledningen inom polisdistriktet. Av 1981 års polisberednings betänkande (SOU 1982:63) Ny polislag framgår att beredningen förutsätter att regeringen skall meddela föreskrifter om i vilka fall polisstyrelsen skall besluta i frågor som ankommer på polismyndigheten och i vilka fall beslutet skall fattas av polischefen eller någon annan tjänsteman. Polisberedningen avser att senare lägga fram förslag till regeringsförfattningar om polisorganisationen. Mot bakgrund av att polischefens uppgifter inte kommer till uttryck i polisberedningens förslag till ny polislag har kommittén ansett det befogat att i lagförslaget om samhällets räddningstjänst ta in en bestämmelse om att det är polischefen i ett polisdistrikt som på polisstyrelsens vägnar leder fjällräddningsåtgärder i distriktet. En sådan bestämmelse finns i paragrafens första stycke. Att även annat polisbefäl vid förfall för polischefen kan träda i dennes ställe ligger i sakens natur. När fjällräddningstjänst berör flera polisdistrikt är det länsstyrelsen som i egenskap av högsta polisorgan i länet har ansvaret för och ledningen av åtgärderna i länet. Länspolischefen beslutar i allmänhet ensami ärenden som skall handläggas på hans expedition och inte skall avgöras av styrelsen för länsstyrelsen. I förslaget till ny polislag finns en bestämmelse om den regionala polisorganisationen. Där föreslås bl a att länsstyrelsen liksom nu i egenskap av högsta polisorgan i länet skall svara för polisverksamheten och utöva tillsyn över denna verksamhet. I likhet med vad som sagts beträffande den lokala ledningen om fjällräddningstjänsten bör det enligt räddningstjänstkommitténs mening framgå av lagen om samhällets räddningstjänst vem som på länsstyrelsens vägnar leder fjällräddningsåtgärder som berör fler än ett polisdistrikt. I den föreslagna paragrafens andra stycke har därför tagits in en bestämmelse om att länspolischefen är räddningsledare för fjällräddningsåtgärder som berör flera polisdistrikt. Kommittén föreslår inte någon motsvarighet till den i 14§ föreslagna bestämmelsen om ledningen av räddningstjänsten när andra organ medverkar. I den mån det förekommer att andra organ medverkar i fjällräddningstjänsten är det givetvis den som är ledare för fjällräddningsåtgärderna som utövar ledningen över dessa medverkande organ.

532 Specialmotivering till kommitténs författningsförslag

Flygräddningstjänst

21 § Med flygräddningstjänst avses i denna lag åtgärder som staten svarar för och som avser efterforskning, undsättning av människor eller djur eller begränsning av skador på egendom då ett luftfartyg saknas eller en olyckshändelse har drabbat eller hotar lufttrafiken.

Den svenska lufttrafiken regleras huvudsakligen i luftfartslagen ( 1957:297, omtryckt 1979:643), i luftfartskungörelsen (1961:558) och i luftfartsverkets med stöd av dessa författningar utfärdade föreskrifter. Som har framgått av redovisningen i kapitel 2 ligger föreskrifterna i Chicagokonventionens annex till grund för den svenska regleringen av flygräddningstjänsten. Luftfartslagstiftningen är för närvarande föremål för en översyn. Flyglagutredningens

betänkande (Ds K 1981:13) Reviderad har remissbe-

luftfartslagstiftning handlats och arbetet med en ny luftfartslagstiftning pågår i regeringskansliet. Som har framgått av nulägesbeskrivningen (kapitel 2) förbinder sig medlemsstaterna enligt den s k Chicago-konventionen att inom sitt territorium vidta sådana åtgärder för undsättning av luftfartyg i nöd som de finner utförbara. I standardbestämmelserna i Annex 12 utsträcks detta krav till att omfatta även angränsande land- och sjöområden. Enligt 11 kap 1 § första stycket luftfartslagen meddelar regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, luftfartsverket föreskrifter angående åtgärder, då luftfartyg är saknat, förolyckat eller nödställt eller fara hotar lufttrafiken (flygräddningstjänst). Enligt 114§ första stycket luftfartskungörelsen skall svensk flygräddningstjänst utföras inte bara inom svenskt område utan även över de delar av hav, där flygräddningstjänsten enligt överenskommelse med främmande stat eller eljest lämpligen bör ankomma på svensk myndighet. I den nu föreslagna paragrafen har tagits in en definition av flygräddningstjänsten som i sak är avsedd att motsvara vad som enligt ll kap 1 § första stycket luftfartslagen avses med flygräddningstjänst. 114§ första stycket luftfartskungörelsen ersätts av 9§ förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst, i vilken det finns en föreskrift om den svenska flygräddningstjänstens geografiska verksamhetsområde. Att regeringen eller förvaltningsmyndighet, dvs luftfartsverket, skall kunna meddela föreskrifter om flygräddningstjänstens organisation och ledning framgår av 88 § lagförslaget och 13 § förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst. Kommittén föreslår följdändringar i luftfartslagstiftningen (se avsnitt 16.9).

22§ Luftfartsverket svarar för efterforskning av ett försvunnet luftfartyg. Verket svarar också för undsättning och för begränsning av skador vid ett flyghaveri till havs, i kustvattnen och i Vänern, Vättern och Mälaren. Kommunen svarar för undsättning och för begränsning av skador vid ett flyghaveri i övriga vatten, i vattenområde i hamn eller på land. För omedelbar uudsâttning på eller i närheten av en godkänd flygplats skall finnas en räddningsstyrka av den storlek och räddningsutrustning i den omfattning som fastställs av luftfartsverket med hänsyn till förekommande flygtrafik. För denna styrka och utrustning svarar innehavaren av flygplatsen.

Första stycket. Att staten svarar för flygräddningstjänsten har redan framgått av 5 § och av föregående paragraf. I förevarande paragraf anges den för

Specialmotivering till kommitténs författningsförslag 533

flygräddningstjänsten såväl administrativt som operativt ansvariga statliga myndigheten, nämligen luftfartsverket. Bestämmelsen motsvarar närmast 115 § luftfartskungörelsen, som föreslås bli upphävd, och i vilken sägs att flygräddningstjänsten leds av luftfartsverket eller den som har fått verkets uppdrag till det. Enligt kommitténs mening bör luftfartsverkets ansvar för flygräddningstjänsten inte kunna delegeras till någon annan statlig eller kommunal myndighet och inte heller till något enskilt organ. En annan sak är att en del av den verksamhet som i dag anses vara såväl flygräddningstjänst som kommunal räddningstjänst, dvs räddningsåtgärder på en haveriplats eller i närheten av denna, enligt kommitténs förslag skall åvila kommunen och alltså utgöra kommunal räddningstjänst. Luftfartsverkets ansvar när det gäller efterforskningen gäller enligt förslaget hela landet. När det är fråga om undsåttningsåtgärder och begränsning av materiella skador föreslår kommittén att det statliga ansvaret på samma sätt som när det gäller sjöräddningstjånsten skall vara begränsat till åtgärder som äger rum till havs, i kustvattnen och i de större insjöarna. Vid flyghaverier i dessa vatten blir det ofta sjöräddningsorganen som får ingripa. Sjöräddningscentralen fungerar i sådana fall som räddningsundercentral till flygräddningscentralen. Som framgår av 26 § första stycket är det staten som svarar för räddningstjänsten till havs, i lagförslaget kustvattnen och i Vänern, Vättern och Mälaren. Det är lämpligt att detta statliga ansvarsområde och räddningsåtgärder vid flyghaverier så långt möjligt överensstämmer i geografiskt hänseende. l den allmänna motiveringen (kapitel 8) har kommittén närmare redovisat motiven till den föreslagna geografiska avgränsningen av flygräddningstjänsten. Andra stycket. Huvudregeln både för närvarande och enligt kommitténs förslag är att det är staten genom luftfartsverket som har ansvar för flygräddningstjänsten. Som har framgått föreslås flygräddningstjänsten bestå av efterforskning över hela landet samt av undsättning och begränsning av skador vid ett haveri till havs, i kustvattnen och de större insjöarna. Kommittén har i den allmänna motiveringen (kapitel 8) redovisat sina överväganden beträffande kommunernas ansvar för undsättning vid flyghaverier. Vid haverier som sker till havs, i kustvattnen och i Vänern, Vättern och Mälaren har kommunerna i allmänhet inte resurser för att vidta Vid flyghaverier i andra vatten eller på land har räddningsåtgärder. emellertid den kommunala räddningstjänsten stora möjligheter att ingripa. Ansvaret för undsättning och begränsning av skador på land, i vattenområde i hamn eller i andra vatten än de som omfattas av det statliga ansvaret föreslås därför ligga på kommunerna, En uttrycklig föreskrift om detta har tagits in i förevarande stycke. Med övriga vatten avses andra inre vatten än kustvattnen, Vänern, Vättern eller Mälaren. De räddningsåtgärder som behöver vidtas i sådana fall är följaktligen kommunal räddningstjänst. Sker haveriet i eller i ödemarker kan den kommunala räddningstjänsten behöva anlita fjäll fjällräddningsorganen. Vid av luftfartsverket godkänd civil flygplats med Tredje stycket. varje linjefart finns i enlighet med internationella föreskrifter (Chicagokonventionen, Annex 14, Aerodromes) en lokal brand- och räddningstjänst för insatser och i flygplatsens omedelbara närhet. Den lokala brandpå flygfältsomrädet och räddningsstyrkan är avsedd för omedelbara insatser. De fortsatta

534 Specialmotivering till kommitténs författningsförslag

insatserna utförs av den kommunala räddningstjänstens personal. Med stöd av bestämmelser i luftfartskungörelsen har luftfartsverket utfärdat tillämpningsbestämmelser angående driften av brand- och räddningstjänsten vid godkända flygplatser (Bestämmelser för civil luftfart, BCL-F3.4, Luftfartsverkets författningssamling 1978:4). Enligt dessa bestämmelser skall vid godkänd flygplats* vara organiserad en brand- och räddningstjänst som motsvarar i bestämmelserna uppställda krav. I bestämmelserna ges föreskrifter om bl a uppgifter för brand- och räddningstjänsten, ansvarsförhållanden, organisation, utrustning, personal och utbildning samt utryckningsstyrka, beredskapsgrader och alarmering. Det ankommer på flygplatschefen att i samråd med den kommunala brandmyndigheten och flygplatsbrandchefen svara för att brand- och räddningstjänsten uppfyller de krav som innefattas i luftfartsverkets nu nämnda bestämmelser och för att brand- och räddningstjänsten vid flygplatsen har högsta möjliga effektivitet. Det är väl känt att risken för flygolyckor är störst vid start och [andning och att olyckorna därför ofta inträffar på flygplatsområdet eller i dess omgivningar. Kraven på beredskap är därför höga. Trots förekomsten av de ovan beskrivna av luftfartsverket utfärdade bestämmelserna om brand- och räddningstjänsten vid de godkända flygplatserna har kommittén ansett det lämpligt att i lagförslaget ta in en föreskrift om att det för omedelbar undsättning på eller i närheten av godkänd flygplats skall finnas en räddningsstyrka av den storlek och räddningsutrustning i den omfattning som fastställs av luftfartsverket med hänsyn till förekommande flygtrafik. Det framgår också att det är innehavaren av flygplatsen som svarar för räddningsstyrkan och utrustningen.

23§ Luftfartsverket utser räddningsledare för räddningsåtgärder som verket svarar för.

Som har framgått av nulägesbeskrivningen är enligt luftfartsverkets föreskrifter hela landet ett flygräddningsområde med en för civil och militär luftfart gemensam räddningscentral (RCC/Cefyl) som leder och samordnar flygräddningstjänsten (se kapitel 2). RCC/Cefyl är en självständig flygtrafiktjänstenhet som är direkt underställd chefen för trafikavdelningen vid l Enligt luftfartslagen luftfartsverket. Beträffande som utförs av chefen för uppgifter på uppdrag skall allmän flygplats, flygvapnet lyder RCC/Cefyl dock under denne. De lokala flygtrafikledningdvs till allmänt bruk inrättad flygplats, innan arna vid ett antal flygplatser utgör räddningsundercentraler som på direktiv den tas i bruk, godkän- från RCC/Cefyl kan överta ledningen av en flygräddningsinsats. nas i den ordning rege- 22 § första svarar luftfartsverket Enligt stycket för efterforskning av ett ringen förordnar. Beförsvunnet luftfartyg och vidare för undsättning och begränsning av skador greppet godkänd flygplats utgör en samman- vid ett flyghaveri till havs och i vissa vatten. Därav följer att det ankommer på fattande benämning på verket att utse räddningsledare i fråga om sådana räddningsåtgärder som allmän flygplats, god- verket svarar för. Avsikten är att verket skall utse personal på RCC/Cefyl att känd enskild flygplats vara räddningsledare. Av skäl som har anförtsi motiveringen till 20 § föreslås och militär flygplats som inte någon motsvarighet till 14 § lagförslaget om vem som leder räddningsav chefen för flygvapnet har upplåtitis för civil åtgärderna när andra organ medverkar i räddningstjänsten för flygräddningsluftfart. tjänstens del. När t ex sjöräddningsorganen medverkar i flygräddningstjän-

till kommitténs författningsförslag 535 Specialmotivering

sten är det givetvis räddningsledaren på flygräddningscentralen som leder räddningsätgärderna. Av 22 § andra stycket följer att den kommunala räddningstjänsten svarar för undsättning och begränsning av skador vid ett flyghaveri på bl a en olycksplats på land. Vid sådan räddningstjänst är följaktligen enligt 11 § fjärde stycket räddningschefen, eller den som är i hans ställe, räddningsledare.

24 § Om skyldighet för en befälhavare på ett luftfartyg och för den som tjänstgör på en flygplats eller annan anläggning för luftfarten att medverka i flygräddningstjänsten finns bestämmelser i luftfartslagen (1957:297).

Enligt 5 kap 7 § luftfartslagen är en befälhavare på ett luftfartyg skyldig att, om luftfartyget råkar i nöd, göra allt han kan för att rädda ombordvarande - med stöd och fartyget och dess last. Dessutom finns i luftfartskungörelsen av 11 kap 1 § första stycket luftfartslagen utfärdade - bestämmelser om skyldighet för befälhavare på luftfartyg och för den som tjänstgör på en flygplats eller annan anläggning för luftfarten att medverka i flygräddningstjänsten. Bestämmelserna, som till en del bygger på föreskrifter i Chicagokonventionens Annex 12, är utförliga. Det skulle föra alltför långt att ta in dessa bestämmelser i en lagstiftning om samhällets räddningstjänst. Av den har kommittén i denna paragraf föreslagit en hänvisning till anledningen luftfartslagen när det gäller bestämmelser om skyldighet för bl a luftfartygs befälhavare att medverka i flygräddningstjänsten.

Sjöräddningstjänst

25 § Med sjöräddningstjänst avses i denna lag åtgärder som staten svarar för och som avser efterforskning eller undsättning av människor som är eller kan befaras vara i sjönöd samt Sjuktransporter från fartyg. Med sjöräddningstjänst avses också åtgärder som staten svarar för och som vidtas till sjöss för att hindra eller begränsa skador i miljön eller, så långt möjligt, skador på djur och egendom.

I denna paragraf beskrivs vad som i lagförslaget avses med sjöräddnings- I den allmänna motiveringen (kapitel 8) har kommittén redovisat tjänst. sjöövervakningskommitténs (SÖK) i betänkandet (Ds H 1980:1) Samordning av övervakningen och räddningstjänsten till sjöss föreslagna definition av sjöräddningstjänsten. Med utgångspunkt i bl a förslagen i SÖKs betänkande sägs i paragrafens första stycke att med sjöräddningstjänst avses som staten svarar för och som omfattar efterforskning eller åtgärder undsättning av människor som är eller kan befaras vara i sjönöd samt Sjuktransporter från fartyg. Som har framgått tidigare i betänkandet utgör en viktig del av sjöräddningstjänsten. De flesta efterforskningsverksamheten larmen till kustradiostationerna gäller försvunna fritidsbåtar. Därför markeras särskilt att sjöräddningstjänsten avser även åtgärder för att efterforska eller undsätta människor som kan befaras befinna sig i sjönöd. Sjuktransporter från fartyg ingår i sjöräddningstjänstens nuvarande uppgifter. Som

536 Specialmotivering till kommitténs författningsförslag

har framgått av den allmänna motiveringen föreslår kommittén inte någon ändring i detta sammanhang. I paragrafens andra stycke sägs att med sjöräddningstjänst avses också åtgärder som staten svarar för och som vidtas till sjöss för att hindra eller begränsa skador i miljön eller, så långt möjligt, skador på djur och egendom. Till sjöräddningstjänstens uppgifter hör alltså enligt lagförslaget statens åtgärder för att till sjöss hindra eller begränsa skador i miljön. Det är här fråga om den bekämpning av olja och kemikalier som tullverkets kustbevakning har ansvaret för. När oljan eller de skadliga ämnena har flutit i land ankommer det på den kommunala räddningstjänsten att vidta de akuta åtgärder som behövs. Därefter fortsätter i allmänhet ett mer eller mindre omfattande saneringsarbete. Som har framgått av redovisningen i den allmänna motiveringen (kapitel 6) anser kommittén att sanerings- och återställningsåtgärder faller utanför begreppet räddningstjänst. Kommittén föreslår inte följaktligen någon reglering av ansvaret för sanering och återställning när olja och andra skadliga ämnen har flutit i landà Vem som skall svara för kostnaderna för sådana åtgärder berörs i motiveringen till lagförslagets bestämmelser om statsbidrag till kommunerna. Kommittén har i den allmänna motiveringen närmare redovisat sina överväganden i fråga om ansvaret för räddning av egendom till sjöss. Av redovisningen framgår att kommittén anser att sjöräddningsorganen bör rädda egendom till sjöss så långt det är möjligt med hänsyn till de resurser som står till buds. Uppgiften att rädda egendom till sjöss innebär oftast brandbekämpning. Som har framhållits i den allmänna motiveringen är emellertid inte avsikten att sjöräddningsorganen för denna uppgift skall behöva ökade resurser utöver vad som normalt fordras för ersättning av föråldrad och utsliten materiel. Som också har framhållits i den allmänna motiveringen ligger ansvaret för den grundläggande beredskapen för brandbekämpning till sjöss på fartygsägarna. Sjösäkerhetslagstiftningen föreskriver att fartyg skall vara försedda med utrustning och materiel för bekämpning av brand ombord. Det är besättningen ombord på ett fartyg som i första hand skall bekämpa brand på det egna fartyget. En hänvisning till sjösäkerhetslagstiftningens bestämmelser när det gäller säkerhetsutrustning på fartyg finns i 29 § lagförslaget.

26 § S jö- och kustbevakningsmyndigheten svarar för ledningen och samordningen av räddningsåtgärder som vidtas till havs, i kustvattnen och i Vänern, Vättern och Mälaren. Kommunen svarar för räddningsåtgärder i övriga vatten och i vattenområde i hamn.

I 5 § lagförslaget och i föregående paragraf har slagits fast att staten svarar för 1 sjöräddningstjänsten. I första stycketi förevarande paragraf sägs att sjö- och Åtgärder som sker till sjöss för att hindra eller kustbevakningsmyndigheten är det statliga organ som svarar för samordbegränsa skador på ningen och ledningen av räddningsåtgärder som vidtas till havs, i kustvattnen grund av utsläpp av olja och i Vänern, Vättern och Mälaren. Som har framgått av den allmänna eller kemikalier anses alltid utgöra bekämp- motiveringen (kapitel 8) har kommittén i sina överväganden utgått från att ning, dvs räddnings- den i annat sammanhang föreslagna sammanläggningen av Sjöfartsverket och tjänst. tullverkets kustbevakning kommer till stånd. Innebörden av det statliga

till kommitténs författningsförslag 537 Specialmotivering

ansvaret för sjöräddningstjänsten framgår närmare av redogörelsen i den allmänna motiveringen (kapitel 8). som och I fråga om den del av sjöräddningstjänsten gäller oljei Vättern har tullverkets kustbevakning för närvarankemikaliebekämpning de inte något ansvar. Paragrafens ordalydelse medför att sjö- och kustbeformellt får ett sådant ansvar. Emellertid är det på vakningsmyndigheten grund av att det normalt inte förekommer några transporter med olja eller kemikalier i Vättern för närvarande inte nödvändigt med en planering för sådana åtgärder. Om utvecklingen skulle visa på ett framtida behov av en sådan planering får den frågan liksom behovet av resurser övervägas i det sammanhanget. I paragrafens andra stycke sägs att kommunerna svarar för räddningsåtgärder i övriga vatten och i vattenområde i hamn. Med övriga vatten avses andra inre vatten än kustvattnen, Vänern, Vättern och Mälaren. Det är här liksom när det gäller räddningsåtgärder vid flyghaverier enligt 22 § andra räddningstjänst. Kommittén har i stycket lagförslaget fråga om kommunal den allmänna motiveringen framhållit att statliga sjöräddningsorgan bör

samverka med kommunala räddningsorgan vid räddningsåtgärder i Vättern

och i vattenleder mellan havet och Vänern respektive Mälaren.

27 § Sjö- och kustbevakningsmyndigheten utser räddningsledare för räddningsåtgärder som verket svarar för.

av specialmotiveringen till 26 § lagförslaget föreslår Som har framgått kommittén att sjö- och kustbevakningsmyndigheten får ansvar för sjöräddningstjänsten. För närvarande utövas i praktiken den operativa ledningen av av personalen vid sjöräddningscentralerna vid telesjöräddningsinsatserna verkets kustradiostationer och vid de stationer som fungerar som sjöräddningsundercentraler. Kommitténs förslag innebär att sjö- och kustbevakningsmyndigheten, som skall svara för ledningen av sjöräddningstjänsten får befogenhet att utse räddningsledare som skall enligt denna paragraf, utöva den operativa ledningen över sjöräddningsorganen, andra statliga organ och eventuella kommunala enheter som deltar i sjöräddningstjänsten. Som har framgått av den allmänna motiveringen (kapitel 8) är kommitténs förslag till operativ ledning av sjöräddningstjänsten begränsat till att gälla de enheter som deltar. Sjöräddningssällskapets deltastatliga och kommunala bör enligt kommitténs mening bedrivas på gande i sjöräddningstjänsten samma sätt som hittills. , Kommittén förutsätter att sjö- och kustbevakningsmyndigheten till räddningsledare utser personal vid sjöräddningscentraler som kan komma att finnas i verkets regionala organisation. Den operativa ledningen berörs i förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst. Det bör påpekas att sjöräddningsledaren har hela det övergripande operativa ledningsansvaret tills sjöräddningstjänsten är avslutad, dvs tills de människor som det gäller har tagits om hand av sjuktransportorganisationen eller på annat sätt. Sjöräddningsledaren kan därvid delegera ansvaret för åtgärder på land till tex räddningschefen eller polischefen.

28 § Om skyldighet för en befälhavare på ett fartyg att medverka i sjöräddningstjänsten finns bestämmelser i sjölagen (1891135 s. l).

538 Specialmotivering till kommitténs författningsförslag

När det gäller fartygsolyckor finns det bestämmelser i svensk lagstiftning om vilka skyldigheter som åligger befälhavare på det egna fartyget om det råkar ut för en olyckshändelse eller andra som har på fartyg förolyckats. Bestämmelserna finns i sjölagen och i sjönödskungörelsen och är mycket utförliga. Liksom när det gäller motsvarande bestämmelser i luftfartslagstiftningen har kommittén valt att hänvisa till bestämmelserna i sjölagstiftningen i stället för att inlemma dem i

räddningstjänstlagstiftningen.

29 § Om skyldighet att hålla utrustning på fartyg för att hindra eller begränsa skada vid finns bestämmelser i lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg. olyckshändelse

I paragrafen hänvisas till bestämmelserna i om

sjösäkerhetslagstiftningen

skyldighet att hålla utrustning på fartyg för att hindra eller begränsa skada vid olyckshändelse. Paragrafen har berörts ovan i motiveringen till 25 §.

,Räddningstjänst vid olyckshändelse i

kärnkraftsanläggning

30 § Med räddningstjänst vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning avses i denna lag åtgärder som staten svarar för och som vidtas för att hindra eller begränsa skador på människor, djur, egendom eller i miljön vid utspridning eller fara för utspridning av radioaktiva ämnen från kärnkraftsanläggning eller annan kärnteknisk anläggning häri landet.

Innehavaren av en eller annan kärnteknisk

kärnkraftsanläggning anläggning

svarar för beredskap och utrustning när det gäller olyckor inom anläggningsområdet. I samband med prövning och meddelande av tillstånd enligt atomenergilagen regleras närmare de villkor som gäller för verksamheten. Om emellertid en brand eller en annan händelse i kärnkraftsanläggningen får sådana konsekvenser att radioaktiva ämnen sprids utanför anläggningsområdet eller att det finns risk för en sådan spridning, krävs det en särskild reglering av beredskapen utanför anläggningsområdet. I paragrafen definieras vad. som i lagen avses med vid räddningstjänst olyckshändelse i

kärnkraftsanläggning. Vid ett onormalt utsläpp av radioaktiva ämnen eller

fara därför skall åtgärder vidtas för att samhället skall kunna hindra eller begränsa skador eller på människor, djur, egendom i miljön. Enligt den föreslagna definitionen är det fråga om utsläpp eller fara för utsläpp av radioaktiva ämnen från en eller en annan

kärnkraftsanläggning

kärnteknisk anläggning här i landet. och

Begreppen kärnkraftsanläggning

kärnteknisk anläggning används här i samma betydelse som i atomlagstiftningskommitténs betänkande (SOU 1983:9) Lagstiftningen på kärnenergiområdet. Med

kärnkraftsanläggning avses alltså en anläggning som består

av en eller flera kärnreaktorer för utvinning (anläggning av kärnenergi). Med annan kärnteknisk anläggning avses anläggning för utvinning och framställning av kärnämne och för hantering, bearbetning, lagring eller förvaring av kärnämne eller kärnavfall. Begreppet annan kärnteknisk omfatanläggning tar alltså forskningsreaktor, bränslefabrik eller förvaringsanläggning.

31 § Länsstyrelsen svarar för räddningsåtgärderna utanför anläggningsområdet och för samordningen av sådana räddningsåtgärder med annan verksamhet. Länsstyrelsen utser räddningsledare för räddningsåtgärder som länsstyrelsen svarar för.

till kommitténs författningsförslag 539 Specialmotivering

Anläggningsinnehavaren svarar för räddningsåtgärderna inom anläggningsområdet enligt bestämmelserna i atomenergilagen (1956:306) och med stöd av lagen meddelade föreskrifter.

som vid en Första stycket. I detta stycke fastslås att det är länsstyrelsen i en kärnkraftsanläggning eller annan kärnteknisk anläggning olyckshändelse utanför och för samordsvarar för räddningsåtgärderna anläggningsområdet Länsstyrelsen utser därvid ningen av sådan åtgärder med annan verksamhet. räddningsledare. Liksom för närvarande föreslås alltså den gäller enligt atomskyddslagen särskilda beredskapen mot kärnkraftsolyckor vara begränsad till att gälla radioaktiva från en kärnkraftsanläggning eller annan kärnteknisk utsläpp beslut om en höjd beredskap mot anläggning i Sverige. Statsmakternas kärnkraftsolyckor (se kapitel 8) är inriktad på beredskap mot sådana utsläpp. När det gäller utsläpp av radioaktiva ämnen i annat fall, t ex från en annan källa än en kärnteknisk anläggning eller från en kärnteknisk anläggning utanför Sverige, skall den kommunala räddningstjänsten liksom vid utsläpp av andra skadliga ämnen ingripa. Om sådana olyckor får eller bedöms kunna få omfattande skadeverkningar kan emellertid finnas skäl för länsstyrelsen att i samordningssyfte ta över ledningen av räddningstjänsten enligt 37§ andra Om ett radioaktivt utsläpp är av en sådan stycket lagförslaget. omfattning att det berör flera län förslås i 37 § tredje stycket att regeringen skall kunna förordna om ledning och samordning av räddningstjänsten i varje särskilt fall. utsedde har möjlighet att fatta Den av länsstyrelsen räddningsledaren beslut om tjänsteplikt (42 §) och om ingrepp i annans rätt (45 §). Även länsstyrelsen har dessa befogenheter (43 och 46 §§) och kan vidare förordna om ytterligare åtgärder i samband med räddningstjänsten vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning (47 §). Andra stycket. Här har tagits in en erinran om att det är anläggningsinnehavaren som svarar för räddningsåtgärderna inom anläggningsområdet vid i en kärnkraftsanläggning eller annan kärnteknisk en olyckshändelse För att en kärnkraftsanläggning skall få drivas fordras enligt anläggning. atomenergilagen tillstånd av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Vidare fordras regeringens tillstånd och prövning enligt 136 a § byggnadslagen (1947:385), tillstånd enligt miljöskyddslagen (1969:387) och, i Vid meddelande av tillstånd vissa fall, även enligt vattenlagen (1918:523). får sådana villkor ställas upp som är påkallade av enligt atomenergilagen säkerhetsskäl eller annars från allmän synpunkt.

för de 32§ I län som regeringen bestämmer skall länsstyrelsen upprätta en plan i kärnkraftsanåtgärder som är nödvändiga för räddningstjänsten vid olyckshändelse läggning.

I 6 § första stycket lagförslaget sägs att räddningstjänsten skall planeras och organiseras så, att räddningsåtgärderna kan genomföras på ett effektivt sätt. finns närmare föreskrifter om I fråga om fjäll-, flyg- och sjöräddningstjänsten om samhällets När planläggningen i förslaget till förordning räddningstjänst. är det gäller räddningstjänsten vid olyckshändelse i en kärnkraftsanläggning

540 Specialmotivering till kommitténs författningsförslag

det emellertid fråga om ett sådant av samhällets alla ianspråktagande resurser att länsstyrelsens skyldighet att upprätta en plan för räddningsåtgärderna bör framgå redan av lagen. Av 20 § förslaget till om förordning samhällets räddningstjänst framgår att det är länsstyrelserna i de län där kärnkraftsanläggningarna finns som skall upprätta för beredskapsplaner kärnkraftsolyckor. Som har framgått av redogörelsen i nulägesbeskrivningen (kapitel 2) har riksdagen, i samband med statsmakternas beslut om en utvidgad beredskap mot kärnkraftsolyckor, bemyndigat regeringen att ta ut avgifter av de berörda kärnkraftsföretagen för kostnaderna för beredskapen.

33§ Det åligger innehavaren av en kärnkraftsanläggning eller annan kärnteknisk anläggning att vid utspridning av radioaktiva ämnen från anläggningen eller vid fara för sådan utspridning genast underrätta länsstyrelsen, polismyndigheten i orten och den kommunala räddningstjänsten.

Paragrafen motsvarar närmast 3§ atomskyddslagen. Vid av utspridning radioaktiva* ämnen eller vid hot om sådan utspridning från en kärnkraftsanläggning eller en annan kärnteknisk är det att de anläggning viktigt myndigheter som har ansvar för och deltar i räddningstjänsten omedelbart får kännedom om utsläppet eller hotet om föreslår utsläpp. Visserligen kommittén i 35 § lagförslaget en straffbelagd allmän alarmeringsskyldighet för envar vid bränder och allvarliga olyckor av annat slag. Anläggningsinnehavarens underrättelseskyldighet bör emellertid särskilt understrykas samtidigt som det preciseras till vilka myndigheter underrättelse skall ske. Förutom till länsstyrelsen och polismyndigheten i orten skall underrättelseskyldigheten omfatta den kommunala räddningstjänsten. Enligt 84 § lagförslaget är böter påföljden för underlåtenhet att lämna underrättelse enligt den föreslagna bestämmelsen.

34 § Enligt föreskrifter som meddelas av regeringen skall kommunerna och statliga myndigheter biträda vid planering av och medverka vid övning i räddningstjänsten vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning.

Paragrafens innehåll motsvarar delvis 9 § atomskyddslagen. Att och statliga kommunala myndigheter skall under vissa medverka i förutsättningar räddningstjänsten framgår av 41 § lagförslaget. I den allmänna motiveringen (kapitel 8) lämnas en redogörelse för kommitténs syn på den kommunala räddningstjänstens medverkan vid kärnkraftsolyckor. I 24-26 §§ förslaget till förordning om samhällets finns närmare bestämmelser om räddningstjänst kommunernas och statliga myndigheters i samband med beredskauppgifter pen mot kärnkraftsolyckor.

Gemensamma bestämmelser för

räddningstjänsten

Alarmering av samhällets räddningsorgan

35 § Den som får kännedom om en brand eller en allvarlig olyckshändelse eller fara därför och inte genast släcker branden eller på annat sätt undanröjer faran eller hindrar skadan skall om möjligt underrätta dem vilkas liv eller egendom är i fara samt vid behov tillkalla hjälp.

till kommitténs författningsförslag 541 Specialmotivering

Paragrafen motsvarar i fråga om brand eller brandfara 18§ brandlagen. Kommittén har övervägt införandet av bestämmelser om skyldighet för allmänheten dels att efter förmåga bistå den vars liv är i fara, dels att efter förmåga hindra eller begränsa skador på den egna egendomen. Enligt 3 § lagförslaget är räddningsorganen inte skyldiga att ingripa om åtgärderna tillräckligt snabbt kan vidtas av enskild fysisk eller juridisk person. Detta förhållande kan ses som en uppmaning till enskilda att vidta räddningsåtgärder i mindre komplicerade fall. Vidare föreslår kommittén regler om tjänsteplikt i 42 och 43 §§ lagförslaget. De nu nämnda föreslagna bestämmelserna och de bestämmelser om räddningsplikt som finns i försäkringsavtalslagen och även i sjölagstiftningen, luftfartslagstiftningen och vägtrafiklagstiftningen behöver enligt kommittén inte kompletteras med en bestämmelse om en generell skyldighet att vidta räddningsåtgärder. Däremot finns det enligt kommittén behov av en bestämmelse om en allmän underrättelse- och alarmeringsplikt. Sjöfartens haverikommission har i sin rapport beträffande den s k Almöbro-olyckan framhållit bl a att bestämmelsen i 18 § brandlagen om allmänhetens skyldighet att vidta varnings- och larmningsåtgärder endast gäller bränder och inte andra slags olyckor. I den nu föreslagna paragrafen har skyldigheten därför utvidgats till att gälla även andra olyckshändelser, om dessa är av allvarligt slag. Skyldigheterna att underrätta dem vilkas liv eller egendom är i fara och att tillkalla hjälp föreslås bara gälla när situationen inte kan bemästras .omedelbart av den enskilde. Skyldigheten att vidta varnings- eller alarmeringsåtgärder skall inte gälla i sådana fall där det av någon anledning är omöjligt att vidta sådana åtgärder. Också skyldigheten att tillkalla hjälp är inskränkt till sådana situationer där det kan bedömas på visst sätt, nämligen föreligga ett behov av insats av samhällets räddningstjänst. Med det riksomfattande nätet av alarmeringscentraler, dit allmänheten kan ringa på telefon 90 000, är det inte alltför höga krav som ställs på allmänheten. De skyldigheter som föreskrivs i paragrafen är avsedda att kunna fullgöras genom anmälan till en alarmeringscentral. Uppsåtlig eller oaktsam underlåtenhet att lämna underrättelse eller tillkalla hjälp i enlighet med den nu förslagna bestämmelsen föreslås medföra bötespåföljd enligt 84 §. 36§ Den myndighet som svarar för räddningstjänsten skall se till att det för alarmeringen av samhällets räddningsorgan finns ständigt bemannade alarmeringscentraler och, om det behövs, andra särskilda anordningar för alarmeringen.

Denna paragraf har en motsvarighet i ll § brandstadgan som gäller alarmeringscentral för kommunens brandförsvar. Den förslagna paragrafen gäller emellertid samtliga grenar av samhällets räddningstjänst. Med alarmering av samhällets räddningsorgan avses såväl möjligheten för allmänheten att larma räddningsorganen (ingående alarmering) som att kalla räddningsorganen till uttryckning (utgående alarmering). Larm från allmänheten vidarebefordras numera till övervägande del genom de regionala alarmeringscentralerna när det gäller den kommunala räddningstjänsten och Sjuktransporter men även i stor utsträckning vid statlig räddningstjänst. Beträffande flyg- och sjöräddningstjänsten fungerar emellertid räddnings- och räddningsundercentralerna i enlighet med de interna-

542 Specialmotivering till kommitténs författningsförslag

tionella konventionerna i viss utsträckning Detta själva som larmmottagare. har redovisats i kommitténs beskrivning av nuläget (se kapitel 2). Personalen på dessa räddningscentraler utövar också - till skillnad från personalen på länsalarmeringscentralerna - den operativa ledningen av räddningsåtgärderna. När det gäller olje- och kemikalieutsläpp till sjöss finns ett rapporteringssystem som leder till kustbevakningens regionala ledning. I samband med en sammanläggning av Sjöfartsverket och tullverkets kustbevakning till en myndighet som får ansvar för all sjöräddningstjänst kommer det nya verkets sjöräddningscentraler att tjänstgöra som larmmottagare också vid olje- och kemikalieutsläpp. I den allmänna motiveringen (kapitel 10) har kommittén redovisat sina överväganden beträffande organisationen av räddningscentraler och räddningsundercentraler när det gäller framför allt flyg- och sjöräddningstjänsten. Den myndighet eller det organ som svarar för räddningstjänsten skall vidare vid behov också se till att det finns andra för anordningar alarmeringen. Därmed åsyftas hjälptelefoner och brandskåp för ingående alarmering som kan behöva uppsättas i anslutning till fritidsanläggningar eller hårt trafikerade motorvägar. Vidare avses s k tyfoner för utgående alarmering i anslutning till särskilt riskfyllda verksamheter av olika slag. Det är här fråga om anordningar som behövs för skyddet på allmänna platser. Enligt 50 § lagförslaget får en sådan anordning placeras på annans mark eller byggnad. Möjligheterna för ägaren eller innehavaren av marken eller byggnaden att erhålla ersättning regleras i 79 §. I fråga om alarmeringsanordningar för skyddet inom en byggnad eller anläggning kan krav ställas med stöd av 38 eller 39§ lagförslaget.

Samordning

37 § När den kommunala räddningstjänsten berör två eller flera räddningsregioner får länsstyrelsen i det län där olyckshändelsen eller faran därför har uppstått utse räddningsledare. Om det är särskilt nödvändigt att samordna olika grenar av räddningstjänsten eller att samordna räddningstjänsten med annan verksamhet får länsstyrelsen överta ledningen av räddningstjänsten. Länsstyrelsen utser därvid räddningsledare för åtgärder som länsstyrelsen svarar för. Om ledning och samordning av räddningstjänsten och om samordning av räddningstjänsten med annan verksamhet vid mycket omfattande olyckshändelser och allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner som berör flera län förordnar regeringen i varje särskilt fall.

I paragrafen regleras ledning och samordning av räddningstjänsten på flera nivåer. Av 11 § fjärde stycket lagförslaget framgår att räddningschefen, eller den som är i hans ställe, är räddningsledare. Vidare sägs i 14§ att räddningschefen, eller den som är i hans ställe, är räddningsledare när annat organ medverkar i räddningstjänsten tillsammans med kommunens räddningskår, om inte annat har överenskommits. Om räddningstjänsten berör fler än en kommun inom räddningsregion förutsätter kommittén att de - om de inte har gemensam räddningschef - kan berörda kommunerna komma överens om vem av kommunernas som skall leda räddningschefer räddningstjänsten. Om olyckshändelsen emellertid är så omfattande att

till kommitténs författningsförslag 543 Specialmotivering

berör två eller flera räddningsregioner, måste det finnas räddningstjänsten en möjlighet att utse en person till ledare av räddningstjänsten. Enligt första stycket får länsstyrelsen i sådant fall utse räddningsledare. Andra stycket. Detta stycke utgör en viss motsvarighet till 12§ första stycket brandlagen. Enligt den bestämmelsen skall länsstyrelsen vid nödläge som kräver så omfattande räddningsåtgärder att ett särskilt ledningsorgan behövs för av räddningstjänsten eller för samordning av samordning med annan verksamhet överta ledningen och förordna att räddningstjänsten också kommunal brandstyrka i kommun inom länet där räddningsåtgärder inte behövs skall delta i räddningstjänsten. och ledningen av räddningstjänsten på regional nivå har Organisationen diskuterats i den allmänna motiveringen (kapitel 7). Med hänsyn till att det nu bildas räddningsregioner för den kommunala räddningstjänstens del har kommittén dragit den slutsatsen att behovet av ett statligt regionalt räddningsorgan kommer att minska när systemet med räddningsregioner är fullt utbyggt. Situationer kan dock komma att uppstå i vilka en myndighet på länsnivå måste leda och samordna insatserna. Som har framgått av den allmänna motiveringen har kommittén stannat för att länsstyrelserna även i fortsättningen bör ha rollen som regionalt lednings- och samordningsorgan. Enligt kommitténs förslag skall länsstyrelsen inte ha skyldighet men väl möjlighet att överta ledningen av räddningstjänsten. Denna möjlighet gäller inte bara den kommunala räddningstjänsten utan även de statliga formerna av räddningstjänsten. Detta kan bli särskilt aktuellt när det gäller att samordna kommunal räddningstjänst eller sjuktransportverksamhet med olika slag av statlig räddningstjänst. Om länsstyrelsen begagnar sig av att överta räddningstjänsten skall länsstyrelsen också utse en möjligheten räddningsledare för åtgärder som länsstyrelsen svarar för. Möjligheten att överta ledningen av räddningstjänsten och att utse räddningsledare gäller också enligt den föreslagna bestämmelsen i en hotsituation. De olika personer som kan komma ifråga som räddningsledare vid olika typer av räddningstjänst bör vara vidtalade på förhand för dessa uppgifter. Någon särskild befogenhet för länsstyrelsen att förordna om hjälp från räddningstjänsten i annan kommun som inte är berörd av räddningstjänsten behövs inte. Att alla statliga och kommunala myndigheter och organ som har för räddningstjänst lämpliga resurser är skyldiga att på anmodan av räddningsledare delta i räddningstjänsten framgår av 41 § lagförslaget. Tredje stycket. Bestämmelsen tar sikte på ansvaret för ledning och samordning av räddningstjänsten vid omfattande olyckshändelser, allvarliga störningar eller hotsituationer som kan beröra fler än ett län. Kommittén har enligt sina direktiv särskilt uppmärksammat frågan om behovet av samordning av räddningsarbete som berör stora geografiska områden. Sådana olyckor kan - bortsett från utsläpp av radioaktiva ämnen från kärnkraftsanläggningar - vara av så skiftande slag och så svåra att förutse att det kan vara omöjligt att ha någon särskild insatsberedskap för dem. Det mesta ändamålsenliga är enligt kommitténs bedömning att regeringen beslutar i varje enskilt sådant fall om hur räddningstjänsten skall ledas och samordnas. Det naturliga är därvid att en av de berörda länsstyrelserna utses att i samråd med de övriga länsstyrelserna leda och samordna räddningstjänsten.

544 Specialmotivering till kommitténs författningsförslag

Skyldighet att hålla utrustning och beredskap med personal

38 § En ägare eller innehavare av en . industribyggnad eller upplag, . flygplats enligt luftfartsverkets bestämmande, hamn,

ooxroxmapmw

. hotell eller pensionat, . skola eller elevhem, . sjukhus eller annan vårdanläggning, . teater, biograf, varuhus eller annan samlingslokal, . campingplats, fritidsanläggning utomhus eller annan liknande anläggning som är upplåten för allmänheten eller som utnyttjas av många människor, 9. särskilt brandfarlig byggnad eller annan liknande byggnad, lokal eller anläggning är skyldig att hålla utrustning för släckning vid brand och för livräddning vid brand och annan olyckshändelse.

Paragrafen utgör närmast en motsvarighet till 14 § brandlagen såvitt gäller skyldigheten för ägare eller innehavare av byggnader och olika anläggningar att hålla utrustning för släckning och livräddning vid brand. I förhållande till 14 § brandlagen är emellertid enligt förslaget skyldigheten utvidgad till att gälla också utrustning för livräddning i andra fall än vid t ex brand, livräddningsredskap vid en badplats eller annan fritidsanläggning. Å andra sidan är paragrafens tillämpningsområde mer inskränkt än vad som gäller 14 § brandlagen, eftersom skyldigheten att hålla utrustning bara gäller vissa särskilt uppräknade byggnader, och lokaler där risken för anläggningar brand och andra olyckor är särskilt stor. Paragrafen har nära anknytning till 59 § tredje stycket lagförslaget i vilken stadgas skyldighet för dem som omfattas av förevarande paragraf att vidta de åtgärder som behövs för att hindra att brand kan uppkomma och spridas. Det nu föreslagna paragrafen är liksom 59 § tredje stycket avsedd att utgöra en grund för bestämmelserna om brandsyn i lagförslaget och i förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst. Föreskrifter om skyldighet att hålla livräddningsoch släckningsutrustning finns inte bara i brandlagstiftningen. I arbetsmiljölagen sägs att betryggande skyddsåtgärder skall vidtas mot skada genom fall, brand, explosion, elektrisk ström eller liknande (2 kap 4 § andra stycket) och att anordningar skall finnas för första hjälp vid olycksfall och sjukdom i den utsträckning som föranleds av arbetets art och arbetstagarnas behov (2 kap 8 §). Arbetarskyddsstyrelsen har gett ut regler om rökdetektorer, släcknings- och livräddningsutrustning samt utrymningsutrustning. När det gäller den utrustning som föreskrivs i arbetsmiljölagstiftningen utövar yrkesinspektionen kontroll och tillsyn. För vissa objekt, t ex hotell, krävs enligt SBN automatisk larmanordning, medan sådan larmanordning eller annan utrustning t ex sprinkleranläggning för andra objekt bara kan krävas som ersättning om andra i SBN uppställda byggnadstekniska krav inte är uppfyllda (s k tekniskt byte). Reglerna i SBN aktualiseras genom byggnadslovsförfarandet i samband med nybyggnad eller vid sådan ombyggnad som kräver byggnadslov. Den löpande tillsynen av att brandskyddsreglerna efterlevs föreslås även i fortsättningen ske genom brandsyneförfarandet. Kommittén har i den allmänna motiveringen (kapitel 12) redovisat sina överväganden om en

till kommitténs författningsförslag 545 Specialmotivering

effektivare brandsyneverksamhet för vilken den kommunala räddningsnämnden föreslås få huvudansvaret. Exemplifieringen i paragrafen är inte helt uttömmande men tar upp de viktigaste typerna av anläggningar, vilkas ägare eller innehavare skall ha skyldighet att hålla utrustning för släckning vid brand och för livräddning. Vilken utrustning som behövs får bedömas från fall till fall av räddningsnämnden. Det säger sig självt att helt olika krav kan komma att uppställas beroende på vilken verksamhet det är fråga om. För en industri kan det krävas utrustning i form av fasta släckningsanordningar under det att det i en större detaljhandelsanläggning eller en vårdanläggning är mest väsentligt med alarmeringsanordningar som möjliggör snabb upptäckt av branden och snabb utrymning. Utrustning för släckning vid brand och för livräddning behövs först och främst i sådana fall då räddningsstyrkan inte hinner anlända inom mycket kort tid eller där en brand kan utveckla sig snabbt eller få svåra följder, t ex där särskilt brandfarlig verksamhet bedrivs eller där många människor normalt vistas. Med utrustning för livräddning avses främst sådana anordningar som gör det möjligt för personer att ta sig ut ur en byggnad, t ex stegar, trappor och nödbalkonger. Vidare avses med utrustning för livräddning också utrustning för alarmering vid brand, t ex automatisk larmanordning, brandvarnare, brandskåp eller hjälptelefoner. Vid flygplatser av olika slag är det befogat att ställa krav på att räddningsutrustning skall finnas. Vid de godkända flygplatserna skall enligt 22§ tredje stycket finnas både räddningsstyrka av den storlek och räddningsutrustning i den omfattning som luftfartsverket bestämmer. När det gäller utrustning för räddningstjänst vid övriga flygplatser får det ankomma på luftfartsverket att bestämma vilka flygplatser som skall komma i fråga. Begreppet hamnar omfattar såväl större industri- och oljehamnar som mindre anläggningar för smäbåtar och oavsett om hamnen är allmän eller enskild. Enligt förslaget ankommer det på räddningsnämnden att i samband med brandsyn kontrollera att tillfredsställande brandskyddsåtgärder har vidtagits för en flygplats eller en hamn. Därvid är det angeläget att samråd sker med innehavaren av anläggningen och den statliga myndighet som har tillsyn över anläggningen. Till skillnad mot vad som gäller enligt brandlagen skall skyldigheten att hålla utrustning för släckning och livräddning vid brand inte gälla varje ägare eller innehavare av en fastighet. När det gäller bostadsområden är möjligheterna att kontrollera att sådan utrustning finns ytterst små. För bostäder uppnås enligt kommitténs mening det bästa skyddet genom att allmänheten i massmedia eller på annat sätt informeras om vikten av att skydda sig mot brand genom att använda brandvarnare eller annan utrustning, tex handbrandsläckare. Vid uppräkningen i punkterna 4, 5, 6, 7 och 8 av de där angivna objekten har kommittén följt teminologin i SBN. Till begreppet samlingslokal hör följaktligen - förutom teater, biograf eller varuhus - även hörsal, konsertsal, aula, kyrka, dans- eller restauranglokal, församlingssal, studielokal, lokal för ,De flesta allmänna fritidssysselsättning, sporthall samt olika detaljhandelsanläggningar. hamna, ä, kommunalt I punkten 8 nämns campingplats, fritidsanläggning utomhus eller annan ägda.

546 -Specialmotivering till kommitténs författningsförslag

liknande som är upplåten för allmänheten anläggning eller som utnyttjas av många människor. Det kan gälla idrottsplatser, anläggningar för motorsport, golfbanor, Skidbackar, badplatser eller dansbanor. Vid vissa av dessa anläggningar är det särskilt befogat att kräva beredskap mot bränder, t ex vid husvagnsläger. Vid anläggningar som badplatser och skidbackar krävs beredskap för främst andra slag av olyckshändelser, t ex drunkningsolyckor eller olyckshändelser i samband med driften av liftanläggningar.

39 § En ägare eller innehavare av en anläggning vid vilken särskilt riskfylld verksamhet bedrivs eller där det av annan anledning finns särskild risk för att en brand skall vålla avsevärda skador på människor, djur, egendom eller i miljön är skyldig att hålla den utrustning och beredskap med personal som behövs för att hindra eller begränsa skada som kan uppkomma till följd av olyckshändelse i den riskfyllda verksamheten eller på grund av brand i anläggningen.

Paragrafen utgör en utvidgning av 15 § brandlagen, enligt vilken länsstyrelsen under vissa förutsättningar kan ålägga ett företag som bedriver verksamhet med vara på vilken lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor är tillämplig att hålla utrustning och beredskap med personal. Som har framgått av den allmänna motiveringen 11) är emellertid (kapitel lagen om hälso- och miljöfarliga varor inte tillämplig på alla de varor som hanteras i verksamheter som är så riskfyllda att en skyldighet att hålla utrustning och beredskap med personal kan anses motiverad. Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen 11). Av (kapitel i övervägandena framgår att beredskap med personal kan innebära att en del av de anställda vid ett företag väljs ut för att ingå i en skyddsorganisation. Dessa får en viss utbildning i skyddsarbete och en personlig skyddsutrustning. Deras tjänstgöring organiseras också på sådant sätt att ett tillräckligt antal av dem finns inom anläggningen när driften pågår. I den allmänna motiveringen har kommittén också beskrivit vilka slag av riskfyllda verksamheter som avses i paragrafen. I många fall fordras för verksamhetens bedrivande koncessionstillstånd. Detta t ex verksamhet gäller på vilken miljöskyddslagen är tillämplig. Prövningen av den erforderliga beredskapen bör samordnas med prövningen i koncessionsärendet. Som har framgått av redogörelsen i den allmänna motiveringen föreslås att räddningsnämnden efter samråd med berörda myndigheter skall besluta om vilken utrustning och beredskap med personal som skall anses nödvändig i det enskilda fallet och med stöd av denna paragraf och 69 § kunna förelägga ägaren eller innehavaren att vidta åtgärder för detta. Paragrafen gäller inte bara anläggningar där särskilt riskfylld verksamhet bedrivs utan också anläggningar där det finns särskild risk för att en brand skall vålla avsevärda skador. För en del av de objekt som räknas upp i 38 § kan det finnas en sådan risk. Vid de godkända flygplatserna skall, som framgår av 22 § tredje stycket, finnas en räddningsstyrka av den storlek och räddningsutrustning i den omfattning som luftfartsverket bestämmer. Paragrafen ger alltså stöd för att räddningsnämnden i vissa fall i samband med brandsyn skall kunna ställa krav på utrustning och beredskap med personal. Det gäller t ex vid större hotell eller varuhus eller andra

till kommitténs författningsförslag 547 Specialmotivering

Här kan inte anges några allmänna riktlinjer för detaljhandelsanläggningar. vilka krav som skall ställas i sådana fall. Bedömningen måste grunda sig på en i det enskilda fallet. Utgångspunkten är att helhetssyn på brandsäkerheten skall uppfylla de krav som måste ställas för att människor skall anläggningen kunna vistas där så riskfritt som Vid bedömningen måste en möjligt. avvägning ske av kraven mot nyttan av desamma, så att inte onödigt dyrbara säkerhetsåtgärder krävs i sådana fall då ett lika gott skydd kan uppnås på ett för den enskilde mera ekonomiskt fördelaktigt sätt.

och beredskap med personal för räddningstjänst vid 40§ l fråga om utrustning som försvarsmakten förfogar över meddelar regeringen särskilda anläggningar föreskrifter.

Skyldigheten enligt 38 eller 39§ att hålla utrustning och beredskap med som har framgått inte bara enskilda utan även staten och personal gäller kommunerna i deras egenskap av ägare eller innehavare av olika slag av För anläggningar som tillhör försvarsmakten bör emellertid anläggningar. regeringen kunna meddela särskilda föreskrifter om utrustning och beredskap med personal för räddningstjänst. Utrustning och beredskap med personal för räddningstjänst vid godkända skall 22§ tredje stycket finnas i den omfattning som flygplatser enligt luftfartsverket bestämmer. När det gäller kärntekniska anläggningar framgår det av 31 § andra att frågan om utrustning och beredskap med stycket personal regleras i föreskrifter utfärdade med stöd av atomenergilagen.

att medverka i räddningstjänsten Skyldighet

41 § De statliga och kommunala myndigheter och organ som har resurser användbara för är skyldiga att på anmodan av räddningsledare delta i räddningstjänsten räddningstjänsten med personal och utrustning om inte den egna verksamheten oundgängligen hindrar det.

saknar i brandlagen eller i annan lagstiftning med Paragrafen motsvarighet anknytning till räddningstjänsten. Avsikten med den föreslagna paragrafen är att råda bot i effektiviteten i räddningstjänsten som kan på brister med anledning av att ansvaret för de olika grenarna av samhällets uppkomma är uppdelat på ett flertal myndigheter. Härtill kommer att räddningstjänst och som inte ansvarar för någon del av många myndigheter organ kan göra betydelsefulla insatser med de resurser som de räddningstjänsten använder i sin egen verksamhet. När en räddningsledare begär hjälp från olika statliga eller kommunala myndigheter och organ skall hjälp inte kunna än att den egna verksamheten oundgängligen hindrar det. vägras med mindre Frågan om hjälp skall ges eller inte skall inte vara beroende av om eller på vilket sätt ersättning skall utgå för räddningsinsatsen. Som tidigare har framhållits i motiveringen till 35 § lagförslaget föreslår kommittén inte någon bestämmelse om en generell skyldighet för enskilda att vidta räddningsåtgärder. I den mån enskilda juridiska eller fysiska personer har resurser som kan användas i räddningstjänsten är det viktigt att dessa utnyttjas som ett komplement till samhällets resurser för räddnings-

548 Specialmotivering till kommitténs författningsförslag

tjänst. Betydelsefulla insatser i räddningstjänsten görs också som har framgått av redogörelsen i den allmänna motiveringen (kapitel 11) av privata organisationer. Ett deltagande i samhällets räddningstjänst kan få karaktären av en tillfällig eller mera permanent förstärkning av samhällets räddningstjänst utanför det egna anläggningsområdet. En permanent av den förstärkning kommunala räddningstjänsten är som framgår av 13 § förslaget avsedd att regleras genom avtal mellan kommunen och företaget i fråga. På den statliga räddningstjänstens område kan också avtal om en mera permanent medverkan träffas mellan det ansvariga organet och företag, organisationer eller enskilda fysiska personer. Kommittén förutsätter att avtal träffas mellan sjö- och kustbevakningsmyndigheten och Sjöräddningssällskapet om medverkan i sjöräddningstjänsten.

42 § Om det behövs får räddningsledaren besluta att var och en som har fyllt arton men inte sextiofem år och som vistas i kommunen eller räddningsregionen skall vara skyldig att delta i räddningstjänsten eller att utföra Sjuktransporter i anslutning till räddningstjänsten, i den mån vederbörandes kunskaper, kroppskrafter och hälsotillstånd tillåter det. Bland dem som är tjänstepliktiga enligt första stycket och som är bosatta i kommunen får räddningsnämnden ta ut lämpliga personer för tjänst i räddningsvarn.

Bestämmelser om tjänsteplikt i fredstid finns för närvarande i brandlagen och i atomskyddslagen. När det behövs för släckning av brand, är den som under kalenderåret fyller lägst 16 och högst 65 år och som vistas på orten skyldig att delta i släckningen i den mån hans kroppskrafter och hälsotillstånd medger det (10§ första stycket brandlagen). När länsstyrelsen enligt 12§ första stycket brandlagen skall överta ledningen av räddningstjänsten får länsstyrelsen förordna att var och en som under kalenderåret fyller lägst 16 och högst 65 år och som vistas i länet skall vara skyldig att på anmodan av brandbefäl eller polisbefäl som länsstyrelsen bestämmer delta i räddningstjänsten i den mån hans kroppskrafter och hälsotillstånd medger det (12 § andra stycket brandlagen). Vid olje- och kemikaliebekämpning till havs, i kustvattnen och i Vänern och Mälaren får länsstyrelsen också förordna om tjänsteplikt på framställning av generaltullstyrelsen. Skyldighet att delta i räddningstjänsten inträder i sådant fall på anmodan av brandbefäl, polisbefäl eller tulltjänsteman som länsstyrelsen bestämmer (12 § tredje stycket brandlagen). Förutsättningen för att länsstyrelsen skall kunna förordna om tjänsteplikt är att behovet av arbetskraft inte kan tillgodoses tillräckligt skyndsamt på annat sätt. Om behovet av arbetskraft för genomförande av skyddsåtgärder vid en kärnkraftsolycka inte tillräckligt snabbt kan tillgodoses på annat sätt, får länsstyrelsen vidare förordna att var och en som har fyllt 18 men inte 65 år skall vara skyldig att lämna sådant bistånd som hans kroppskrafter och hälsotillstånd medger (6 § första stycket atomskyddslagen). Om behovet av arbetskraft inte kan tillgodoses inom länet, får länsstyrelsen i annat län meddela motsvarande förordnande (7 § atomskyddslagen). Vidare får regeringen enligt 11 kap 1 § luftfartslagen ålägga ägare eller innehavare av luftfartyg samt dem som tjänstgör ombord på sådant fartyg eller vid flygplats

till kommitténs 549

Specialmotivering författningsförslag

eller annan anläggning för luftfarten skyldighet att medverka i flygräddningstjänst. Utöver de bestämmelser för vilka nu har redogjorts finns inte några regler om tjänstgöringsskyldighet vid olyckshändelser i fredstid. Civilförsvarsplikten avser i fredstid enbart utbildning och övning (12§ civilförsvarslagen). Vid tillkomsten av brandlagen diskuterades utförligt olika frågor om tjänsteplikt (se SOU 1971:50, s 185 ff och prop 1973:185, s 169 ff). Därefter har brandlagens regler om tjänsteplikt varit föremål för diskussion i samband med att statens brandnämnd hos regeringen har hemställt om ändring av dessa regler. Som har framgått av redogörelsen i kapitel 1 har brandnämndens skrivelse remissbehandlats. Skrivelsen och remissyttrandena över skrivelsen har av regeringen överlämnats till räddningstjänstkommittén. Den tidigare räddningstjänstutredningen föreslog i fråga om annan räddningstjänst än brandsläckning en till utomordentliga katastroflägen begränsad tjänsteplikt. Enligt utredningen borde det, oavsett om länsstyrelsen har övertagit ledningen eller om så ännu inte har skett, ankomma på länsstyrelsen att pröva om situationen kräver att tjänsteplikt tillgrips och i förekommande fall förordna om sådan. Brandnämnden har i den nyss nämnda skrivelsen hemställt om ändring i brandlagens regler om tjänsteplikt, så att länsstyrelsen ges möjlighet att förordna om allmän tjänsteplikt för räddningsinsatser utan att länsstyrelsen har övertagit ledningen och förordnat särskild befälhavare för räddningstjänsten. Brandnämnden har framhållit att det i samband med övningar, där det bl a har gällt att skyndsam transportera skadade från en i terrängen belägen olycksplats till en framkomlig väg, som regel har funnits ett stort behov av arbetskraft för sådana insatser. Brandnämnden har vidare i skrivelsen anfört att det förhållandet att sjukvårdshuvudmannens ansvar för sjuktransportväsendet endast omfattar vägbunden transport kan medföra problem med att skyndsamt forsla de skadade från olycksplatsen till ambulansfordon. Detta gäller även om olyckan inte är av sådan omfattning att det finns förutsättningar för länsstyrelsen att överta ledningen av räddningstjänsten. Brandnämnden har hemställt om ändring i 12§ brandlagen. Efter remiss har yttranden över brandnämndens skrivelse avgetts av rikspolisstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, socialstyrelsen, statens järnvägar, luftfartsverket, statens naturvårdsverk, statens strålskyddsinstitut, generaltullstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, statens industriverk, länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar, Kristianstads, Göteborgs och Bohus län, Västmanlands och Västerbottens län efter hörande av landstingskommunen och lämpligt antal kommuner, Svenska brandförsvarsföreningen, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Svenska kommunalarbetareförbundet, Brandmännens riksförbund och Svenska brandbefälets riksförbund. Samtliga remissinstanser utom statens industriverk tillstyrker brandnämndens förslag. Statens industriverk menar att den föreslagna utvidgningen av tjänsteplikten är tveksam och kräver ytterligare utredning. Civilförsvarsstyrelsen och Svenska kommunförbundet, vilka tillstyrker brandnämndens förslag, föreslår - i stället för en ändring av 12§ brandlagen - att 10§ brandlagen utvidgas till att avse även andra nödlägen än brand och att alltså den kommunala nämnden får besluta om sådan tjänsteplikt. Länsstyrelsen i

550 Specialmotivering till kommitténs författningsförslag

Göteborgs och Bohus län, som också tillstyrker brandnämndens förslag, framhåller att flera av de av länsstyrelsen hörda kommunerna påpekar att länsstyrelsen bör ges befogenhet att till brandchefen delegera rätten att förordna om tjänsteplikt. Som har framgått av den allmänna motiveringen (kapitel 9) skall enligt kommitténs förslag sjukvårdshuvudmännen ha ett planerings- och samordningsansvar för i princip alla slags sjuktransporter. I samband med större olyckor kan det uppstå behov av extra personal både för räddningstjänst och för Sjuktransporter, framför allt sådana Sjuktransporter som normalt inte utförs av personal i ambulansorganisationen. Kommittén föreslår i första stycket en tjänstepliktsregel som gäller för alla former av räddningstjänst och för Sjuktransporter i anslutning till räddningstjänsten. Med tanke på att det kan vara fråga om utsläpp av radioaktiva ämnen eller annat farligt gods har den nedre åldersgränsen satts till 18 år. För att bestämmelsen skall kunna tillämpas så smidigt som möjligt bör enligt kommitténs mening räddningsledaren ha befogenhet att besluta om tjänsteplikten. Möjlighet måste finnas för räddningsledaren att, om det är nödvändigt, ta i anspråk personer som vistas inte bara i den kommun där olyckshändelsen har inträffat eller hotar att inträffa utan också personer som vistas i någon annan kommun inom räddningsregionen. Andra stycket reglerar uttagningen av tjänstepliktiga till räddningsvärn.

43§ När länsstyrelsen svarar för ledningen av räddningstjänsten vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning eller har övertagit ledningen av räddningstjänsten får länsstyrelsen meddela beslut som sägs i 42§ första stycket för var och en som vistas i länet. Kan behovet av personal inte tillgodoses inom länet får även länsstyrelsen i ett län som inte berörs av räddningstjänsten meddela sådant beslut.

När länsstyrelsen svarar för räddningstjänsten vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning eller har beslutat att överta ledningen av räddningstjänsten måste länsstyrelsen ha befogenhet att besluta om tjänsteplikt för personer som vistas i länet. I sådana fall då räddningsledaren inte utnyttjar sin befogenhet enligt 42 §, trots att det uppenbarligen behövs, eller om personal från hela länet behöver tas i anspråk får länsstyrelsen meddela beslut om tjänsteplikt. I första stycket regleras länsstyrelsens befogenhet i detta avseende. Att även länsstyrelsen i ett län som inte berörs av räddningstjänsten får besluta om tjänsteplikt för personal i det länet om behovet av personal inte kan tillgodoses inom det av räddningstjänsten berörda länet framgår av paragrafens andra stycke.

44§ Regeringen får, om det är nödvändigt med hänsyn till beredskapen mot omfattande olyckshändelser eller allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner, förordna att civilförsvarsplikt enligt civilförsvarslagen (1960:74) skall fullgöras även under tid då civilförsvarsberedskap inte råder. I sådant fall får dock civilförsvarspliktig tas i anspråk under sammanlagt högst trettio dagar.

I paragrafen får regeringen möjlighet att förordna om civilförsvarsplikt enligt civilförsvarslagen när det är nödvändigt med hänsyn till beredskapen mot omfattande olyckshändelser eller allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner i fred. Kommittén har i den allmänna motiveringen berört frågan om

Specialmotivering till kommitténs författningsförslag 551

utnyttjande av civilförsvarets resurser i den fredstida räddningstjänsten

(kapitel 11). I betänkandet (Ds Fö 1981:10) Civilförsvaret och kommunerna

II föreslog CK-gruppen en ändring i cilvilförsvarslagen som skulle göra det möjligt för regeringen att förordna om civilförsvarsplikt vid omfattande nödlägen i fred. Räddningstjänstkommittén anser emellertid att föreskrifter som rör räddningstjänsten i fred bör regleras i lagstiftningen om samhällets räddningstjänst. Enligt 42 och 43 §§ lagförslaget kan räddningsledaren respektive länsstyrelsen i akuta situationer besluta om tjänsteplikt för deltagande i räddningstjänsten. Den av kommittén nu föreslagna paragrafen innebär att det därutöver skall finnas en möjlighet att förordna om tjänstgöringsplikt redan då detta är nödvändigt med hänsyn till beredskapen mot omfattande olyckshändelser eller allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner. Ett förordnande enligt paragrafen skall enligt kommitténs mening kunna ske utan att en olycka har inträffat eller att det på grund av en yttre händelse föreligger fara för en olyckshändelse. En tillräcklig förutsättning för förordnande enligt paragrafen bör vara att det inom ett län eller annat område med hänsyn till de speciella risker som föreligger fordras omfattande förstärkningar av räddningsorganens personella resurser. Om dessa förstärkningar skall vara effektiva måste de förberedas. Från den utgångspunkten är det naturligt att knyta an till civilförsvaret, som har särskilda räddnings- och undsättningsenheter i sin organisation. Vad som avses med olyckshändelse framgår närmare av 2 § tredje stycket i lagförslaget. Begreppen olyckshändelse, allvarliga störningar och viktiga samhällsfunktioner behandlar kommittén i specialmotiveringen till 2 §. Förberedelser för användningen av cilvilförsvarets personella och materiella resurser böri första hand ske lokalt eller regionalt inom ramen för den planläggning som fordras inom räddningstjänsten. Vid planeringen skall hänsyn tas till de inventeringar som räddningsorganen svarar för av både risker för olyckor och resurser för olika slag av insatser. Det kan vara fråga om insatser vid svåra ras, stora skogsbränder, omfattande utflöden av olja eller kemikalier på vatten eller andra olyckshändelser vid vilka det behövs

mycket personal i räddningsstyrkorna. Övervägandena kommer sannolikt

att visa att en förstärkning med civilförsvarets personal inte kommer att bli nödvändigi alla kommuner, räddningsregioner eller län. Till förberedelserna för användningen av civilförsvarets personella resurser hör också någon form av utbildning eller övning. Materiel måste finnas tillgänglig så att den på ett enkelt sätt kan tas i anspråk. Dessa frågor har anknytning till CESAMkommitténs överväganden om utbildning och förrådshållning i den kommunanknutna civilförsvarsverksamheten. Kommittén bedömer att det framför allt är räddnings- och undsättningspersonalen inom civilförsvaret som kan förstärka räddningstjänsten. Som ett led i planeringen av ett väsentligt utökat samarbete mellan civilförsvaret och räddningstjänsten bör det utarbetas fungerande rutiner för alarmering av civilförsvarspersonalen. Det måste ankomma på räddningsledaren eller länsstyrelsen att i den akuta situationen anmoda den uttagna civilförsvarspersonalen att infinna sig för att delta i räddningsinsatsen. Kommittén räknar med att organisationen i allt väsentligt skall kunna byggas upp av civilförsvarspliktiga som frivilligt åtar sig att tjänstgöra i de

552 Specialmotivering till kommitténs författningsförslag

enheter som skall förstärka räddningstjänsten. Ett fungerande samarbete ökar civilförsvarspersonalens kunnande och får på det sättet betydelse också för civilförsvarets Kommittén förutsätter egen beredskap. att regeringen i ett krigs- eller beredskapsläge, när civilförsvaret skall träda i funktion, återkallar ett enligt den nu föreslagna paragrafen givet förordnande.

Ingrepp i annans rätt

45§ En räddningsledare får i samband med ledning av räddningsåtgärder företa sådana ingrepp i annans rätt som är försvarliga med hänsyn till omständigheterna. Räddningsledaren får 1. bereda sig och medverkande personal tillträde till olycks- eller skadeplats, 2. avspärra olycks- eller skadeplats, 3. avspärra eller utrymma områden, 4. förstöra eller föra bort egendom, 5. ta i anspråk materiel eller företa annan liknande åtgärd.

Paragrafen motsvarar 11 § brandlagen men har getts ett vidare tillämpningsområde. Den är nämligen avsedd att gälla alla grenar av samhällets räddningstjänst. Behovet av en regel motsvarande 11§ brandlagen uppmärksammades för sjöräddningstjänstens del av sjöövervakningskommittén

i betänkandet (Ds H 1980:1) Samordningen och övervakningen till sjöss.

Bestämmelsen i brandlagen och innebörden av densamma behandlades utförligt i förarbetena till 1974 års brandlag, främst regeringens proposition med förslag till brandlag m m (prop 1973:185, ss 163-169) och lagrådets yttrande i anledning avförslaget. Det bör framhållas att befogenheten att vidta de åtgärder som det här är fråga om skall tillkomma endast den som är räddningsledare enligt lagförslaget. Vissa former av ingrepp i annans rätt kan bestå i att använda annans egendom. Förfoganderätt över egendom som behövs för räddningstjänsten kan ses som ett särskilt fall av ingrepp i annans rätt. Det kan gälla transportmedel, olika slags utrustning eller instrument eller särskilda redskap som behövs. En bestämmelse om ersättning för skada m m på utrustning finns i 76 §.

46§ När länsstyrelsen svarar för räddningstjänsten vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning eller har övertagit ledningen av räddningstjänsten får länsstyrelsen besluta om åtgärd som sägs i 45 §.

Befogenheten att vidta åtgärd enligt 45 § måste tillkomma även länsstyrelsen när det är fråga om räddningstjänst vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning. Det bliri sådana fall främst fråga om rekvisition av egendom som behövs för räddningstjänsten. I denna del motsvarar paragrafen närmast 6 § andra stycket atomskydslagen. Om länsstyrelsen enligt 37 § andra stycket har övertagit ledningen av räddningstjänsten, har den som av länsstyrelsen har utsetts till räddningsledare befogenhet att företa sådana ingrepp i annans rätt som sägs i 45 §. Vid omfattande olyckshändelser eller allvarliga störningari viktiga samhällsfunktioner eller vid fara för sådana händelser måste emellertid länsstyrelsen som ansvarigt övergripande räddningsorgan också ha denna befogenhet. I detta

till kommitténs författningsförslag 553 Specialmotivering

hänseende motsvarar paragrafen delvis 13 § brandlagen. till vad som föreskrivs i 13§ brandlagen om att Någon motsvarighet får föreskriva att ingrepp av visst slag inte får företas utan länsstyrelsen och att länsstyrelsen får upphäva eller ändra länsstyrelsens medgivande beslut i fråga om visst ingrepp föreslås emellertid inte. räddningsledarens Kommittén förutsätter att och den räddningsledare som länsstyrelsen har utsett utför räddningsarbetet i samförstånd. Skulle det länsstyrelsen förekomma utsedd räddningsledare ämnar företa eller att en av länsstyrelsen har företagit ett ingrepp som länsstyrelsen anser felaktigt får länsstyrelsen hantera situationen finner lämpligt och eventuellt på det sätt länsstyrelsen utse en annan person till räddningsledare.

47 § När länsstyrelsen svarar för räddningstjänsten vid olyckshändelse i kärnkraftsvara eller bli berört av anläggning får länsstyrelsen, såvitt gäller område som kan antas radioaktiva ämnen, besluta om 1. utförande av mätningar eller andra undersökningar, 2. inskränkningar i rätten att använda mark, vattenområde eller naturprodukter, 3. behandling av livsmedel eller annat som har blivit förorenat.

i den mån det behövs, Länsstyrelsen skall vidare i samråd med berörda kommuner, vidta åtgärder för bistånd i form av inkvartering och utspisning av dem som berörs av ett av länsstyrelsen med stöd av 46 § fattat beslut om att utrymma eller avspärra ett område som kan antas vara eller bli berört av radioaktiva ämnen.

i allmänhet och särskilt vid den räddningstjänst som Vid räddningstjänsten i en kärnkraftsanläggning kan det fordras skall gripa in vid en olyckshändelse olika som innebär i enskildas förhållanden. Räddningsleåtgärder ingrepp daren måste under olika ha möjligheter att besluta om både omständigheter och om rätt att förfoga över materiella resurser. Vidare måste tjänsteplikt han kunna vidta olika andra åtgärder som innebär ingrepp i annans rätt, t ex eller skadeplats eller förstöra eller föra bort egendom. Om avspärra olyckstjänsteplikt finns bestämmelser i 42 och 43 §§ lagförslaget. När det gäller och andra som utgör ingrepp i annans rätt finns förfoganderätt åtgärder bestämmelser i 45 och 46 §§ lagförslaget. (4 och 5 §§) innehåller föreskrifter om vilka speciella Atomskyddslagen får vidta vid ett utsläpp av radioaktiva skyddsåtgärder som länsstyrelsen ämnen eller vid ett hot om sådant utsläpp. En del av de i atomskyddslagen är av sådant slag att de motsvarar åtgärder som avses i reglerade åtgärderna 11§ att vidta sådana åtgärder regleras i 45§ brandlagen. Befogenheten I förevarande åtgärder som kan behöva lagförslaget. paragraf regleras övriga vidtas vid en kärnkraftsolycka. Det är här fråga om beslut om dels att utföra och andra undersökningar för att utröna i vilken omfattning mätningar radioaktivt material har spritts, dels att vidta olika åtgärder för att skydda från att bli smittad med radioaktiva ämnen. I de fall då det är befolkningen om annat radioaktivt än från en kärnkraftsanläggning eller fråga utsläpp annan kärnteknisk anäggning här i landet eller utsläpp av andra skadliga av räddningstjänsten får ämnen och länsstyrelsen har övertagit ledningen 48 § meddela beslut som sägs i den nu föreslagna länsstyrelsen enligt paragrafen.

554 Specialmotivering till kommitténs

författningsförslag

48 § När länsstyrelsen har övertagit ledningen av räddningstjänsten får länsstyrelsen besluta om åtgärd som sägs i 47 § första stycket, om det behövs för att skydda människor, djur, egendom eller miljö från giftiga eller andra skadliga ämnen. Länsstyrelsen skall vidare, om länsstyrelsen med stöd av 45 § har fattat beslut om att utrymma eller avspärra område som kan antas vara eller bli berört av giftiga eller andra skadliga ämnen, i den mån det behövs vidta sådana åtgärder för bistånd som sägs 47 § andra stycket.

I denna paragraf ges länsstyrelsen befogenhet att vidta sådana åtgärder som sägs i 47 § vid alla slags utsläpp av giftiga eller ämnen. skadliga

49 § När regeringen förordnar om ledning och samordning av räddningstjänsten får regeringen i stället för länsstyrelsen meddela beslut om åtgärd som sägs i 46, 47 eller 48 §.

I 37 § tredje stycket finns en bestämmelse om att regeringen får förordna om ledning och samordning av räddningstjänsten i vissa fall. Regeringen bör därvid ha de möjligheter som annars tillkommer att besluta om länsstyrelsen ingrepp i annans rätt och om olika skyddsåtgärder.

50§ Anordning som varaktigt behövs för räddningstjänsten får placeras på annans mark eller byggnad. Beslut om sådan åtgärd meddelas av räddningsnämnden eller, i fråga om statlig räddningstjänst, av den myndighet som svarar för räddningstjänsten.

Denna överensstämmer paragraf i sak med 16 § första stycket brandlagen med den skillnaden att bestämmelsen enligt förslaget inte gäller endast den kommunala räddningstjänsten utan även de olika formerna av statlig räddningstjänst. Enligt förslaget tillkommer beslutanderätten följaktligen inte bara den kommunala räddningsnämnden utan också - när det är fråga om statlig räddningstjänst- den för räddningstjänsten ansvariga myndigheten. De anordningar det kan vara fråga om är bl a brandskåp, branddammar, brandposter och larmanläggningar. När det gäller olyckor i kärnkraftsanläggningar utgör alarmeringen kring kärnkraftverken med tyfoner en viktig del av beredskapen. Enligt statsmakternas beslut (prop 1980/81:90, bil 2, JoU 1980/81:24, rskr 1980/812274) skall ett med larmsystem bl a tyfoner upprättas inom den s k centrala alarmeringszonen kring kärnkraftsanläggningarna. Riksdagen har fattat beslut om i ändring atomskyddslagen (prop

1982/832114, JoU Ändringarna innebär

1982/8328). att det i atomskyddslagen har införts bestämmelser (5 a § och 8 § andra stycket) som gör det möjligt att för statens räkning - efter beslut av länsstyrelsen - mot ersättning ta i mark eller anspråk byggnader för att sätta upp larmanordningar. Den nu föreslagna paragrafen ger också ett lagligt stöd för uppsättande av sådana Även larmanordningar. när det gäller indikeringsverksamheten kan den föreslagna paragrafen tillämpas, om utrustning eller mätinstrument behöver sättas upp på t ex en byggnad. Paragrafen tar sikte på åtgärder som fordras för den kommunala eller statliga räddningstjänsten till skillnad från åtgärder som utförs för den egna markens eller byggnadens skydd. Kommittén återkommer i motiveringen till 79 § till frågan om ersättning

till kommitténs författningsförslag 555 Specialmotivering

för intrång som har uppkommit på grund av sådan åtgärd som paragrafen avser. Ett beslut fattat med stöd av den nu föreslagna paragrafen skall kunna överklagas av den som beslutet rör. Enligt 86§ lagförslaget överklagas beslut hos länsstyrelsen genom besvär. Länsstyrelsens räddningsnämndens hos kammarrätten. Den nu föreslagna kommer beslut överklagas paragrafen att framför allt för anordningar som rör den kommunala tillämpas räddningstjänsten och räddningstjänsten vid olyckor i kärnkraftsanlâggningar. Att de för de statliga räddningstjänstformerna ansvariga myndigheternas beslut kan överklagas hos kammarrätten framgår av 87 § lagförslaget.

Åtgärder efter räddningstjänst

51 § En ägare eller innehavare av en fastighet, byggnad, upplag eller annan anläggning skall svara för tillsyn av egendomen efter vidtagna räddningsåtgärder. Räddningsledaren prövar behovet av sådan tillsyn. Om nödvändig tillsyn inte kommer till stånd, får räddningsledaren utföra tillsynen på ägarens eller innehavarens bekostnad.

som gränsdragningen mellan räddningstjänstens och Paragrafen gäller enskildas vid och efter olyckshändelser motsvarar 14 § första skyldigheter stycket brandlagen. Bestämmelsen avser det fallet att risken för ytterligare skada inte kan motverkas genom ytterligare räddningsåtgärder eller att den risken är så obetydlig att det inte kan anses motiverat att fortsätta men att tillsyn behövs eftersom risken för nya olyckshänräddningsarbetet, delser inte är helt utesluten. Det ankommer på räddningsledaren att pröva behovet innebär att ägaren eller innehavaren skall av tillsyn. Bestämmelsen som behövs Olika som kan behöva bekosta personal för tillsynen. åtgärder vidtas en efter det att räddningsinsatsen har avslutats pä skadeplats behandlas i motiveringen till följande paragraf.

52 § När åtgärder för räddningstjänsten inte längre behövs skall räddningsledaren om möjligt underrätta ägaren eller innehavaren av den egendom som räddningsåtgärderna har avsett om behovet av tillsyn, restvärdeskydd, sanering, återställning och bevakning.

Kommittén har i den allmänna motiveringen (kapitel 6) diskuterat frågan om efter det att räddningsinsatsen har avslutats och skadorna räddningsorganen avvärjts skall vara skyldiga att utföra sanerings- eller återställningsarbete. Som har framgått har kommittén beslutat att inte föreslå ett sådant ansvar. Däremot föreslår kommittén att räddningsledaren om möjligt skall underav den egendom som räddningsåtgärderna har rätta ägaren eller innehavaren avsett om behovet av olika åtgärder som kan behöva vidtas efter det att har avslutats. Emellertid kan det ibland vara svårt att i räddningsinsatsen vissa fall få kontakt med en ägare eller innehavare. Avsikten är inte att ställa i det här sammanhanget. Detta några vittgående krav på räddningsledaren motiverar kommitténs mening det i paragrafen förekommande enligt uttrycket om möjligt”. Den kan ses som en form av nu föreslagna underrättelseskyldigheten vid eftersom skyldigheten är avsedd att rådgivning myndighetsutövning, fullgöras i direkt anslutning till räddningstjänsten. Underrättelseskyldigheten står alltså i ett så nära samband med myndighetsutövning att den i och för

556 Specialmotivering till kommitténs

författningsförslag

sig kan anses omfattas av det skadeståndsrättsliga myndighetsutövningsbegreppet. Frågan om huruvida underlåtenhet hos räddningsledaren att fullgöra den i paragrafen föreslagna skyldigheten kan medföra skadeståndsansvar för det allmänna måste bedömas med utgångspunkt i förhållandena i det enskilda fallet. Som nyss har sagts är emellertid avsikten med den föreslagna skyldigheten inte att ställa några större krav på räddningsledaren i detta sammanhang. För att skadeståndsansvar för underlåtenhet att fullgöra underrättelseskyldigheten skall föreligga för det allmänna måste också vissa förutsättningar vara uppfyllda. För det första skall det vara fråga om styrkt vållande. För det andra fordras det enligt den s k standardregeln i 3 kap 3 § skadeståndslagen (1972:207, omtryckt 1975:404) att de krav har blivit åsidosatta som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på dess utövning. Härutöver finns ytterligare förutsättningar för skadeståndsansvar som det saknas anledning att ta upp i detta sammanhang. Beträffande den nämnda skall standardregeln sägas att den medger möjlighet att från skadeståndsansvaret utesluta vissa fall där fel eller försummelse i och för sig får anses ha förelegat men där det ändå inte anses att skäliga krav på en verksamhet därigenom har åsidosatts i sådan grad att den allmänna bör bära de ekonomiska konsekvenserna. En tillämpning av standardregeln är aktuell, framgår det av förarbetena till 1972 års skadeståndslag, just i fråga om kontroll-, upplysnings- eller serviceverksamhet och när det gäller myndighets eller enskild befattningshavares underlåtenhet att handla.

Bestämmelser om

förebyggande åtgärder

Brandsyn och sotning

53 § Varje kommun skall svara för förebyggande åtgärder mot brand i kommunen.

motsvarar Paragrafen till en del 2 § brandlagen. I den allmänna motiveringen (kapitel 12) har kommittén redogjort för skälen till att kommittén inte föreslår att lagstiftningen om samhällets skall omfatta räddningstjänst förebyggande åtgärder mot andra olyckshändelser än bränder.

54§ I varje kommun skall brandsyn hållas och sotning utföras. I fråga om sotning finns bestämmelser i lagen (0000:000) om sotningsverksamheten.

Paragrafens första stycke motsvarar 7§ brandlagen. Bestämmelser om brandsyn finns i 55, 56 och 57 §§ lagförslaget och i 30 och 31 §§ förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst. När det gäller sotning föreslår kommittén att denna verksamhet i en särskild regleras lagstiftning. Kommittén har utarbetat förslag till lag respektive förordning om sotningsverksamheten. I denna paragrafs andra stycke ges en hänvisning till den föreslagna lagen om sotningsverksamheten.

55 § Brandsyn skall regelbundet och med de tidsmellanrum som räddningsnämnden bestämmer förrättas i byggnad, lokal eller anläggning som avses i 38 §.

Specialmotivering till kommitténs 557 författningsförslag

Paragrafen motsvarar i huvudsak 12 § 1 mom första stycket brandstadgan med den skillnaden att det enligt kommitténs ankommer förslag på räddningsnämnden att organisera den regelbundna brandsyneverksamheten. Kommittén har närmare behandlat detta i den allmänna förslag motiveringen (kapitel 12). I 30§ förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst anges närmare vad som skall undersökas vid en brandsyn.

56 § Även i annat fall än som sägs i 55 § skall brandsyn förrättas om räddningschefen, räddningsnämnden eller länsstyrelsen finner det nödvändigt.

Liksom för närvarande måste det finnas möjlighet att förrätta vid brandsyn andra tillfällen än vid den regelbundna brandsynen. I paragrafen, som närmast motsvarar 12 § 3 mom brandstadgan, sägs därför att brandsyn skall förrättas även i annat fall än som avses i 55 § om räddningschefen, räddningsnämnden eller länsstyrelsen finner det nödvändigt.

57 § Räddningsnämnden förordnar brandsyneförrättare.

För närvarande 12§ brandstadgan gäller enligt att brandsyn förrättas av brandchefen eller av brandbefäl som han har förordnat därtill. vad Enligt som har framgått av den allmänna motiveringen (kapitel 12) anser kommittén att räddningsnämnden bör förordna I de brandsyneförrättare. allra flesta fall blir det fråga om att utse räddningschefen eller annat räddningsbefäl till brandsyneförrättare. Förordnande bör endast ges räddningsbefäl eller annan person som har fått utbildning i förebyggande åtgärder mot brand eller som av andra skäl kan anses särskilt lämpad att göra den brandsyn som förordnandet avser. Ett förordnande om att förrätta brandsyn kan, om det är lämpligt, kombineras med ett delegationsuppdrag att besluta om föreläggande eller förbud i samtliga eller i vissa av de brandsyneärenden som förordnandet gäller.

Andra förebyggande åtgärder

58§ Bestämmelsen i 12 § gäller även i fråga om förebyggande åtgärder mot brand.

I paragrafen erinras om att 12 § lagförslaget är avsedd att tillämpas inte bara när det gäller räddningstjänst utan också vid förebyggande åtgärder mot brand. I den allmänna motiveringen (kapitel 7) redovisas bl a vilka olika förebyggande uppgifter som kan utföras i samverkan mellan kommunerna.

59 § Eld, brandfarligt föremål eller maskiner och redskap får inte handhas så att brand lätt kan uppstå. Den som vill göra upp eld av större omfattning utomhus skall i god tid anmäla det till räddningschefen i kommunen. En ägare eller innehavare av byggnad, lokal eller anläggning som avses i 38§ är skyldig att vidta de åtgärder som behövs för att hindra att brand kan uppkomma och spridas.

Första stycket motsvarar i sak 17§ brandlagen och 22§ första stycket brandstadgan men har utvidgats till att omfatta även handhavande av

558 till kommitténs

Specialmotivering författningsförslag

maskiner och redskap. Någon uttrycklig bestämmelse med möjlighet för räddningschefen att förbjuda eldning utomhus har inte tagits in i lagförslaget. Enligt 69 § får räddningsnämnden bl ai fråga om förebyggande åtgärder mot brand besluta om de föreläggande och förbud som behövs för att lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. För efterlevnaden av föreskriften i detta stycke kan det under vissa tider av året vara motiverat att utfärda förbud mot eldning utomhus. Det är lämpligt att nämnden delegerar beslutanderätten i sådana ärenden till räddningschefen. I andra stycket har intagits en regel om den anmälningsskyldighet som enligt 22 § andra stycket brandstadgan kan föreskrivas i brandordning. För närvarande innehåller kommunernas brandordningar med få undantag föreskrifter om anmälningsskyldighet för eldning utomhus och om att brandchefen får förbjuda sådan eldning utomhus som bedöms medföra avsevärd brandfara. överträdelse av föreskrifterna medför enligt brandordningarna i allmänhet sttaffpåföljd i form av böter.

Statskontrollkommittén föreslog i sitt betänkande (Ds Kn 1977:8).

Underställning av brandordningar att bestämmelserna om eldning utomhus skulle tas in i brandstadgan. Anledningen till detta var att förslag länsstyrelsens prövning av brandordningarna enligt statskontrollkommittén syftar till bl a en kontroll av i brandordningarna intagna straffbestämmelser och att ett slopande av underställningsförfarandet framstår som mera motiverat om brandordningarna inte innehåller några sådana bestämmelser. Som har framgått av den allmänna motiveringen (kapitel 7) och av motiveringen till 16 § lagförslaget föreslår inte kommittén någon underställningsskyldighet beträffande kommunens räddningstjänstordning. Det är därför motiverat att överföra de med straffpâföljd förenade föreskrifterna om eldning utomhus till lagstiftningen om samhällets räddningstjänst. Eftersom det rör sig om betungande offentligrättslig normgivning - sådan skall regelmässigt beslutas av riksdagen - har föreskriften om anmälningsskyldighet vid eldning tagits in i lagförslaget. Tredje stycket. I 38§ lagförslaget har ägare eller innehavare av vissa byggnader, lokaler och anläggningar ålagts en skyldighet att hålla utrustning för släckning av brand och livräddning. 38 § motsvarar till viss del 14 § första stycket brandlagen. I förevarande paragraf- som också motsvarar viss del av - 14§ första stycket brandlagen sägs att ägare eller innehavare av sådana byggnader, lokaler och anläggningar som avses i 38 § är skyldiga att vidta de åtgärder som behövs för att förebygga brand. Med innehavare avses arrendator, hyresgäst och annan person som innehar egendom med nyttjanderätt. Med förebyggande åtgärder mot brand avses åtgärder för att hindra att brand kan uppkomma och spridas. Förebyggande åtgärder mot brand kan vidtas både i samband med och efter uppförande av byggnader. Kontroll av att åtgärderna kommer att vidtas sker i samband med byggnadslovsförfarandet. En del anläggningar fordrar koncessionstillstånd av olika myndigheter. I samband med tillståndsprövningen kan och bör de brandförebyggande åtgärderna uppmärksammas. Detta har behandlats i den allmänna motiveringen (kapitel 12). Samhällets löpande kontroll av att enskilda och andra ägare eller innehavare av byggnader, lokaler och anläggningar fullgör sina

Specialmotivering till kommitténs 559 författningsförslag

skyldigheter såvitt gäller utrustning för släckning och livräddning vid brand och enligt denna paragraf sker genom brandsyn. Frågan om arten och omfattningen av de åtgärder som kan krävas i ett brandsyneföreläggande berörs närmare i motiveringen till 69 §. Kommittén föreslår inte någon motsvarighet till 14 § andra stycket brandlagen om åtgärder för att hindra fara för skogsbrand invid järnväg. Om det på grund av virkesupplag eller av annan anledning finns särskild fara för skogsbrand i närheten av järnvägstrafiken har räddningstjänsten enligt kommitténs förslag möjlighet att vidta åtgärder för att undanröja faran. Räddningstjänsten skall enligt 2§ kunna ingripa vid fara för brand och räddningsledaren har i samband med sådant ingripande möjlighet att enligt 45 § företa olika åtgärder som innebär ingrepp i annans rätt. Kostnaderna för ingripandet torde i allmänhet inte uppgå till några nämnvärda belopp. Om så skulle vara fallet vid en större skogsbrand som har orsakats av tex ett virkesupplag intill järnvägen, får kommunen begära ersättning av statsmedel enligt 83 § första stycket för sina räddningstjänstkostnader.

60§ Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, statens räddningstjänstverk får meddela föreskrifter beträffande brandtåligheten hos material i lös inredning som används i hotell, skolor, vårdanläggningar, samlingslokaler eller andra liknande anläggningar som är upplåtna för allmänheten eller som utnyttjas av många människor.

I den allmänna motiveringen (kapitel 12) har redogjorts för regeringens till kommittén utfärdade om brandskydd tilläggsdirektiv i s k offentliga lokaler m m, brandriskutredningens betänkande och remissinstansernas bedömningar av de delar av brandriskutredningens förslag som gäller brandsäkerheten i fråga om lös inredning. Vidare har i den allmänna motiveringen redovisats kommitténs överväganden och förslag när det gäller brandskyddet i offentliga lokaler m m. Kommittén föreslår bl a att statens räddningstjänstverk får bemyndigande att meddela föreskrifter som avser brandtåligheten hos material i lös inredning som används i hotell, skolor,

vårdanläggningar

eller liknande anläggningar. Genom den föreslagna paragrafen får statens räddningstjänstverk, efter bemyndigande av regeringen, befogenhet att meddela sådana föreskrifter. Att verket därvid skall samråda med konsumentverket, statens planverk och statens provningsanstalt framgår av 37 § förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst. Vidare bör verket samråda med övriga berörda myndigheter, t ex skolöverstyrelsen, socialstyrelsen, byggnadsstyrelsen och försvarets materielverk. De anläggningar m m som avses i paragrafen är både s k offentliga lokaler och andra anläggningar där många människor vistas. Begreppet samlingslokaler berörs i motiveringen till 38 §. Av 30 § förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst framgår närmare vad som skall undersökas vid brandsyn. Bl a skall vid brandsyn undersökas om det finns brandfarliga felaktigheter på eller brandfarlig fast eller lös inredning i byggnader, lokaler eller anläggningar som avses i 38 § lagförslaget. De föreskrifter som räddningstjänstverket i den föreslagna paragrafen ges befogenhet att meddela kan lämpligen intas i anslutning till Svensk

560 till kommitténs författningsförslag Specialmotivering

byggnorms (SBN) bestämmelser för de olika objekt som det här är fråga om. Liksom när det gäller normerna om byggnadsdelar och fast inredning i SBN bör i vissa fall motsvarande möjligheter till s k tekniskt byte medges i fråga om normerna för den lösa inredningens beskaffenhet. Vissa krav på den lösa inredningens beskaffenhet ur brandtålighetssynpunkt bör alltså kunna efterges om tillfredsställande brandskyddsanordningar ordnas eller om t ex utrymningsmöjligheterna anses vara mycket goda. Vid brandsyn av en lokal dit allmänheten äger tillträde eller där många människor vistas är det viktigt att det görs en helhetsbedömning av brandsäkerheten. Som har framhållits i den allmänna motiveringen kan konsumentverkets riktlinjer vara en utgångspunkt för de av räddningstjänstverket meddelade föreskrifterna för inredningen i de objekt som anges i den föreslagna paragrafen. Verkets föreskrifter skall gälla brandtåligheten hos material inte bara i nyanskaffad lös inredning utan även i befintlig sådan inredning i de i paragrafen angivna objekten. Föreskrifterna bör därför, såvitt gäller befintlig inredning, träda i kraft först efter en övergångstid av tex tre år. När räddningstjänstverket utfärdar de nya normerna måste kungörelsen (1970:641, omtryckt 1977:629) om begränsning i myndighets rätt att meddela föreskrifter, anvisningar eller råd iakttas. Detta innebär att normernas kostnadskonsekvenser skall utredas. Om befintlig lös inredning skall bytas ut kan det bli fråga om höga kostnader för ägare eller innehavare av de byggnader och lokaler som det nu gäller. Vid bedömningen av vilka krav som skall ställas måste givetvis tillses att dessa inte är orimliga från bl a kostnadssynpunkt. Möjlighet finns - om det inte är fråga om särskilt brandfarlig inredning - att i stället för utbyte av inredningen föreskriva dels brandskyddsanordningar, t ex automatiskt brandalarm eller sprinkleranläggning, dels beredskap med personal. Vid utarbetandet av föreskrifterna är det viktigt att samråd sker inte bara med myndigheter utan också med andra organ som bedriver verksamhet med provning av olika materials brandegenskaper, tex Spri, Textilforskningsinstitutet och Landstingens inköpscentral. Sverige har genom internationella överenskommelser åtagit sig att följa vissa regler när det gäller varuutbytet med utlandet. Överenskommelserna omfattar bl a tekniska föreskrifter, dvs föreskrifter som avser utformning, märkning, provning provning m m av en vara. Sådana föreskrifter kan i vissa fall utgöra s k tekniska handelshinder. Inom ramen för samarbetet i GATI och EFT A har Sverige beträffande tekniska handelshinder ingått särskilda överenskommelser, som syftar till att underlätta det internationella varuutbytet. Myndigheternas tekniska föreskrifter skall inte få hindra varuflödet över gränserna. Detta intresse måste emellertid vägas mot intresset av att myndigheterna relativt fritt får meddela föreskrifter i syfte att ta tillvara säkerhets-, miljö- och konsumentintressen, framhölls det i samband med riksdagens ratificering av resultaten av GATT-förhandlingarna. Överenskommelsen innebar vissa åtaganden för svenskt vidkommande i fråga om upplysningar och konsultationer i anledning av svenska tekniska föreskrifter. Den föreslagna befogenheten för räddningstjänstverket att meddela föreskrifter om brandtåligheten hos ett material synes alltså inte medföra

Specialmotivering till kommitténs författningsförslag 561

några hinder på grund av Sveriges internationella åtaganden på det handelspolitiska området. Det skall i detta sammanhang nämnas att en myndighet som avser att meddela föreskrift eller allmänna råd i fråga om teknisk utformning eller beskaffenhet i övrigt m m av en vara som är föremål för internationell handel skall underrätta kommerskollegium därom. Föreskrifter om sådan underrättelseskyldighet finns i förordningen (l973z233, omtryckt 1979:1209) om skyldighet för myndighet att underrätta kommerskollegium om vissa föreskrifter m m. Kommittén har inte tagit upp frågan om inredning i olika slag av transportmedel, t ex tåg, bussar och bilar eller flygplan och fartyg. När det gäller flygplan och fartyg finns bestämmelser i luftfarts- respektive sjösäkerhetslagstiftningen. Frågan bör emellertid övervägas av räddningstjänstverket i samarbete med de myndigheter som svarar för verksamheten inom respektive transportgrenar. 61 § Den som svarar för verksamheten i ett hotell, en skola en vårdanläggning, en samlingslokal eller annan liknande anläggning skall kunna visa att inredningen och Övriga anordningar i anläggningen eller lokalen uppfyller gällande föreskrifter om brandsäkerhet.

I denna paragraf upptas en regel om s k omvänd bevisbörda. Den som svarar för verksamheten i ett objekt som avses i 60 § skall enligt paragrafen kunna påvisa att inredningen och övriga anordningar i byggnaden eller lokalen uppfyller gällande föreskrifter om brandsäkerhet. Bestämmelsen gäller alla

föreskrifter om brandsäkerhet, alltså även de som rör byggnadsdelar och fast

inredning. För dessa finns systemet med typgodkännande. Även lös inredning som används i andra lokaler än bostäder bör framdeles kunna bli föremål för typgodkännande som tar sikte på materialets brandtålighet. Detta bör kunna bli möjligt allt eftersom det utvecklas provningsmetoder. Räddningstjänstverket bör få till uppgift att pröva frågor om typgodkännande i sådana fall. Genom detta system blir det möjligt för den som driver en verksamhet av nu aktuellt slag att styrka att den lösa inredningen uppfyller räddningstjänstverkets krav. Den nu föreslagna bevisbörderegeln är inte avsedd att tillämpas förrän de av räddningstjänstverket med stöd av 60§

meddelade föreskrifterna har trätt i kraft.

62§ Upptäcks i samband med räddningstjänst eller brandsyn förhållande som kan leda till annan olyckshändelse än brand bör räddningsledaren eller den som förrättar brandsynen påtala förhållandet hos ansvariga myndigheter.

Paragrafen tar sikte på förebyggande åtgärder mot andra olyckor än bränder. I denna ges en rekommendation om att en räddningsledare eller brandsyneförrättare som i samband med sin tjänsteutövning upptäcker ett förhållande som kan leda till annan olyckshändelse än brand bör påtala förhållandet hos ansvariga myndigheter. Bestämmelsens innebörd har närmare redovisats i den allmänna motiveringen. Beträffande frågan om en eventuell skadeståndsskyldighet för underlåtenhet att följa rekommendationen hänvisas till vad som sagts om skadeståndsskyldighet för det allmänna i motiveringen till 52 §.

562 till kommitténs

Specialmotivering författningsförslag

63 § Utöver bestämmelserna i denna lag och med stöd av lagen meddelade föreskrifter gäller om förebyggande åtgärder mot brand vad som föreskrivs i byggnadslagstiftning, arbetsmiljölagstiftning, transportlagstiftning, sjÖsäkerhetslagstiftning, luftfartslagstiftning eller i annan lagstiftning. Regler med anknytning till förebyggande åtgärder mot brand finns även i annan lagstiftning än den av kommittén föreslagna. I denna paragraf erinras härom. Motsvarande hänvisning finns även i annan lagstiftning, tex i hälsoskyddslagen och i miljöskyddslagen.

Tillsyn 64§ Räddningsnämnden utövar tillsynen inom kommunen över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter meddelade med stöd av lagen såvitt gäller kommunal räddningstjänst, skyldighet att hålla utrustning och beredskap med personal för räddningsåtgärder och åtgärder till förebyggande av brand. I den allmänna motiveringen (kapitel 7) har betonats vikten av att öka de förtroendevaldas lokala engagemang. Befogenheten att utöva tillsyn inom kommunen över efterlevanden av brandlagstiftningen ligger för närvarande enligt 8 § 3 mom brandstadgan på brandchefen. Mot bakgrund av kommitténs allmänna överväganden och i likhet med vad som gäller på andra kommunala verksamhetsområden anser kommittén emellertid att räddningsnämnden bör utöva tillsynen över efterlevanden av de bestämmelser i lagstiftningen om samhällets räddningstjänst som gäller den kommunala räddningstjänsten, skyldigheten att hålla utrustning och beredskap med personal för räddningstjänst och den brandförebyggande verksamheten.

65§ Länsstyrelsen utövar tillsynen inom länet över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter meddelade med stöd av lagen. Länsstyrelsen skall vidare svara för den särskilda planläggning som behövs för de situationer i vilka länsstyrelsen bör överta ledningen av räddningstjänsten.

Länsstyrelsen föreslås liksom för närvarande utöva den regionala tillsynen över räddningstjänsten. I motsats till vad som gäller enligt brandlagen omfattar emellertid enligt den föreslagna paragrafen länsstyrelsens tillsynsbefogenheter inte bara kommunal utan även statlig räddningstjänst. Länsstyrelsens roll som regionalt tillsynsorgan har behandlats i den allmänna motiveringen (kapitel 7). Det skall också som för närvarande ankomma på länsstyrelsen att svara för den planläggning som behövs för räddningstjänsten i länet vid sådana tillfällen då det kan bli aktuellt för länsstyrelsen att överta ledningen av räddningstjänsten.

66 § Statens räddningstjänstverk utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter meddelade med stöd av lagen. I fråga om räddningstjänsten på eller i närheten av en godkänd flygplats utövas tillsynen av luftfartsverket efter samråd med statens räddningstjänstverk.

Den centrala tillsynen över den kommunala räddningstjänsten utövas för närvarande av statens brandnämnd. Frågor om den centrala myndighetens uppgifter har kommittén behandlat i den allmänna motiveringen (kapitel 7).

till kommitténs 563

Specialmotivering författningsförslag

Samordningen av den centrala räddningstjänsten i fred och i krig utreds för närvarande av CESAM-kommittén, som närmare undersöker möjligheterna att föra samman främst statens brandnämnd, och civilförsvarsstyrelsen riksnämnden för kommunal beredskap till en central ny myndighet. CESAM-kommittén skall också lämna förslag i fråga om den nya myndighetens arbetsuppgifter. I förevarande föreslås att den centrala paragraf tillsynen över räddningstjänsten skall utövas av den nya centrala statens myndigheten, räddningstjänstverk. Den centrala tillsynen omfattar framför allt utfärdande av råd och rekommendationer. På vissa områden måste det dock, som har framhållits i den allmänna finnas motiveringen, en möjlighet för den centrala myndigheten att efter regeringens bemyndigande utfärda bindande föreskrifter. Som har framgått föreslås verket få bemyndigande att utfärda föreskrifter om hos material i lös inredning brandtåligheten som används i vissa anläggningar och lokaler. Vidare verket att utfärda föreskrifter bemyndigas om ersättning för deltagande i räddningstjänst och om den behörighet som skall krävas för vissa befattningar inom räddningstjänst och brandförebyggande verksamhet. I den centrala tillsynsfunktionen är det att om angeläget frågorna samordning mellan de olika grenarna av räddningstjänsten uppmärksammas. Även dessa frågor övervägs av CESAM-kommittén. Räddningstjänstkommittén behandlar i den allmänna om motiveringen (kapitel 7) frågor samordning av räddningstjänstverksamheten. Räddningstjänstverket föreslås få bemyndigande att utfärda föreskrifter för den planering som är nödvändig för samordningen av den statliga räddningstjänsten. I fråga om den del av den kommunala räddningstjänsten som avser räddningstjänsten på eller i närheten av godkända flygplatser föreskrivs att luftfartsverket efter samråd med statens skall utöva räddningstjänstverk tillsynen. 67 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, statens räddningstjänstverk meddelar föreskrifter om den planering som behövs för samordning av den statliga räddningstjänsten.

Olika statliga myndigheter skall enligt kommitténs förslag även i fortsättningen svara för de olika formerna av statlig räddningstjänst. Dessa myndigheter bemyndigas i den föreslagna lagstiftningen om samhällets räddningstjänst att meddela föreskrifter inom sina respektive verksamhetsområden. Den centrala tillsynsmyndigheten roll har beskrivits i den allmänna motiveringen (kapitel 7). Den viktigaste delen av det föreslagna räddningstjänstverkets arbete blir på det samordnande planet. Till den största

allra

delen kan samordning stimuleras genom allmänna råd och rekommendationer. Verket bör emellertid enligt kommitténs mening ha möjlighet att meddela föreskrifter om den som behövs för den planering statliga räddningstjänsten.

68 § För tillsyn enligt denna lag har en tillsynsmyndighet rätt till tillträde till byggnader, lokaler och anläggningar. Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och de handlingar som behövs för tillsynen. Det åligger polismyndighet att vid behov lämna det biträde som behövs för tillsynen. Vad som sägs i första stycket gäller även den som förrättar brandsyn.

564 till kommitténs

Specialmotivering författningsförslag

Den nu föreslagna paragrafen utgör en motsvarighet till 18 a § brandlagen. är tillämplig på tillsynsverksamhet som avser bl a kontroll av att Paragrafen föreskrifterna i 38 och 39 §§ om skyldighet att hålla utrustning och beredskap med personal efterlevs. Tillträdesrätten gäller för den kommunala tillsynsmyndigheten även i fråga om statliga byggnader där tillträdesrätten annars är inskränkt av militära eller andra skäl. Den som vägrar tillträde, som förrättningsman äger fordra, kan enligt 17 kap 13 § andra stycket brottsbalken dömas till böter för hindrande av förrättning. När det gäller den lokala tillsynen är det till skillnad från nuvarande förhållanden den kommunala nämnden som enligt kommitténs förslag är tillsynsmyndighet. Kommittén förutsätter emellertid att nämnden i ärenden som rört ex kontroll av att enskilda fullgör sina skyldigheter i fråga om sådan räddningstjänst som kommunen ytterst svarar för och i fråga om förebygmot brand åt räddningstjänstens personal att gande åtgärder uppdrar fullgöra kontrollen.

Förelägganden och förbud

69 § Räddningsnämnden får i fråga om skyldighet att hålla utrustning och beredskap med personal för räddningsåtgärder och i fråga om åtgärder till förebyggande av brand meddela de förelägganden och förbud som behövs för att denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. I ett beslut om föreläggande eller förbud kan nämnden sätta ut vite. Frågan om utdömande av vite prövas av länsrätten. Iakttas inte ett föreläggande, får nämnden låta vidta åtgärden på den försumliges bekostnad.

Första stycket. I detta stycke föreslås att räddningsnämnden, i fråga om skyldighet att hålla utrustning och beredskap med personal och att vidta förebyggande åtgärder mot brand, skall meddela de förelägganden eller förbud som behövs för efterlevnaden av lagstiftningen om samhällets räddningstjänst. Räddningsnämnden bör genom råd och uppmaningar eftersträva att lagstiftningen följs, utan att nämnden använder sig av de tvångsmedel som föreslås stå till nämndens förfogande. Av 10§ första stycket lagförslaget följer att rätten att besluta om förelägganden och förbud kan delegeras till räddningschefen eller till annan befattningshavare inom räddningstjänstens organisation. Att ett delegationsuppdrag inte får omfatta befogenhet att besluta om föreläggande eller förbud vid vite framgår av 10 § tredje stycket lagförslaget. I de föreslagna bestämmelserna om ägares eller innehavares skyldigheter i fråga om att hålla utrustning och beredskap med personal för räddningstjänst (38 och 39 §§) och att vidta brandförebyggande åtgärder (59 § tredje stycket) har i motsats till vad som gäller enligt brandlagen inte uttryckligen föreskrivits att skyldigheterna skall vara begränsade till åtgärder som inte medför oskälig kostnad. Avsikten är emellertid inte att åstadkomma någon ändring i detta avseende. Det har dock av kommittén ansetts ligga i sakens natur att räddningsnämnden vid utfärdande av förelägganden företar en avvägning av olika intressen så att de föreskrivna åtgärderna inte medför oskäliga kostnader eller svåra ekonomiska förluster för den enskilde. Liksom hittills skall emellertid intresset att bereda skydd mot olika skador komma i

Specialmotivering till kommitténs författningsförslag 565

främsta hand. , Bestämmelsen i 39 § om skyldighet att hålla utrustningoch beredskap med personal för räddningstjänst medför att det beträffande en del företag med särskilt riskfylld verksamhet kan bli nödvändigt att räddningsnämnden meddelar föreläggande för ägaren eller innehavaren att upprätta en s k riskanalys. I den allmänna motiveringen (kapitel 11) har möjligheten att utfärda sådana förelägganden närmare behandlats. När ett föreläggande om att vidta olika brandförebyggande åtgärder utfärdas skall bedömningen liksom hittills inriktas bl a på att de föreskrifter om brandskydd som finns i lagar och andra författningar har iakttagits. Som har framgått av den allmänna motiveringen (kapitel 12) finns det föreskrifter om brandskydd i ett flertal olika författningar. Den nuvarande brandlagen kan i fråga om brandskydd ses som en i förhållande till dessa författningar övergripande författning. Ett föreläggande om att vidta olika byggnadstekniska åtgärder grundas alltså både på byggnadslagstiftningen och dess tillämpningsregler och på brandlagen. Därvid gäller att det i princip bara är de föreskrifter i byggnadslagstiftningen och i SBN som gällde när byggnadslov senast beviljades för anläggningen som skall ligga till grund för ett föreläggande om att vidta byggnadstekniska åtgärder. Om en viss byggnadsteknisk konstruktion har godkänts av byggnadsnämnden, måste det liksom för närvarande finnas särskilda skäl för att brandmyndigheten skall kunna kräva ändring i denna konstruktion. Denna princip måste fortfarande gälla. Även om sådana skäl inte kan anses föreligga, har räddningsnämnden dock möjlighet att om det behövs meddela förbud mot användning av anläggningen eller att föreskriva villkor för dess utnyttjande. Andra kan för närvarande stycket. Enligt brandlagen endast länsstyrelsen meddela vitesföreläggande i de fall då enskilda har underlåtit att fullgöra sina förpliktelser enligt brandlagen. Tillsynsmyndigheter på olika nivåer har i stor utsträckning bemyndigats att sätta ut vite i beslut om föreläggande eller förbud som rör tillsynen. I fråga om kommunala nämnder är rätten att sätta ut vite särskilt betydelsefullt för byggnadsnämnden och miljö- och hälsoskyddsnämnden. Som har framgått av den allmänna motiveringen (kapitel 12) är det för en effektiv brandförebyggande verksamhet väsentligt att räddningsnämnden får befogenhet att i sina beslut om föreläggande eller förbud sätta ut vite. Detta är också viktigt när det gäller föreläggande enligt 39 § om att hålla utrustning och beredskap med personal. Viteskommittén framhåller i betänkandet (SOU 1982:21) Ett effektivare vite att förelägganden som riktar sig till en viss person alltid bör förenas med vite eller föreskrift om tvångsutförande för att onödig tidsutdräkt skall undvikas. Som har framhållits bör - innan föreläggande eller förbud meddelas - en strävan vara att söka uppnå rättelse på frivillig väg. Räddningstjänstkommittén föreslår att frågan om utdömande av vite prövas av länsrätten. För närvarande prövar allmän domstol frågan om utdömande av vite enligt brandlagen. Systemet har visat sig ha brister främst genom att det kan ta lång tid innan ett mål om utdömande av vite anhängiggörs vid tingsrätten. Med hänsyn till de rättssäkerhetsaspekter som i

detta sammanhang kan anläggas bör enligt kommittén mål om utdömande av

566 Specialmotivering till kommitténs författningsförslag SOU 1983 77

vite prövas av domstol. Vid valet mellan allmän domstol och förvaltningsdomstol har kommittén stannat för att en förvaltningsdomstol, nämligen länsrätten, bör få denna uppgift. Tredje stycket. Bestämmelsen i detta stycke ger räddningsnämnden befogenhet att besluta om tvångsåtgärd på den försumliges bekostnad, om ett föreläggande inte har efterkommits. Det ligger i sakens natur att beslut om tvångsåtgärder inte bör fattas med mindre det rör sig om grava missförhållanden eller om åtgärderna, trots flera förelägganden, ändå inte har vidtagits. Liksom beträffande vite får enligt 10 § tredje stycket lagförslaget ett delegationsuppdrag inte omfatta befogenhet att besluta om tvångsåtgärd på den försumliges bekostnad.

70 § Innan räddningsnämnden meddelar ett föreläggande eller förbud enligt denna lag bör samråd ske med berörda myndigheter och organ.

I 7 § lagförslaget sägs att de myndigheter och organ som svarar för räddningstjänsten skall samordna sin verksamhet och samarbeta med myndigheter, organ och enskilda, vilkas verksamhet berör räddningstjänsten. Räddningstjänsten tangerar många andra samhällsområden. Så är också fallet med den brandförebyggande verksamheten. Särskilt på det området finns det risk för att en och samma fråga kan komma att handläggas av flera olika myndigheter, som var och en har att bedöma saken utifrån sin utgångspunkt. Det är av största vikt, inte minst för den enskilde, att de myndigheter som har uppgifter inom den brandförebyggande verksamheten inte fattar beslut som strider mot varandra. I denna paragraf föreslås därför att innan ett föreläggande eller förbud meddelas enligt lagen bör samråd ske med berörda myndigheter och organ. Det kan vara fråga om olika kommunala myndigheter, t ex byggnadsnämnden eller miljö- och hälsoskyddsnämnden eller olika statliga myndigheter, tex arbetarskyddsstyrelsen, yrkesinspektionen, naturvårdsverket, polismyndigheten eller länsstyrelsen. Vid sådana förelägganden om att hålla utrustning och beredskap med personal som är avsedda att kunna riktas mot företag som bedriver särskilt riskfylld verksamhet är det viktigt att räddningsnämnden samräder med länsstyrelsen och produktkontrollnämnden.

71§ Räddningsnämnden kan rikta ett föreläggande eller förbud mot ägaren eller innehavaren av den berörda egendomen eller mot båda. Vid meddelande av föreläggande eller förbud som avses i första stycket får ägaren eller innehavaren av egendomen åläggas att, om hans ställning upphör, omedelbart lämna uppgift om den nye ägarens eller innehavarens namn och adress.

Paragrafen motsvarar till viss del 23§ brandlagen. Ett föreläggande eller förbud bör riktas mot den som har de bästa faktiska och rättsliga möjligheterna att efterkomma föreläggandet. Vanligen utpekas i olika författningar både ägaren och nyttjanderättshavaren av den egendom som omfattas av föreläggandet. Såväl fysiska som juridiska kan vara personer adressater. Om föreläggandet eller förbudet riktas mot ägaren och nyttjanderättshavaren samtidigt och är förenat med vite, måste särskilt vitesblopp utsättas för var och en av dem. Möjligheten att meddela åläggande enligt

Specialmotivering till kommitténs författningsförslag 567

andra stycket avser att åstadkomma en snabbare handläggning om egendomen byter ägare eller innehavare efter ett meddelat föreläggande. Ett redan givet föreläggande gäller inte mot ny ägare eller innehavare. Ett åläggande att lämna uppgift om ny ägare eller innehavare bör förenas med vite och ett förordnande om att beslutet skall gälla även om det överklagas.

Åläggandet kan meddelas antingen i samband med det ursprungliga

föreläggandet eller förbudet eller senare när det finns anledning att anta att överlåtelse har skett eller skall ske.

72 § En polismyndighet får vidta de åtgärder som behövs för genomförande av beslut som har meddelats med stöd av 45, 46 eller 49 § eller med stöd av 47 § första stycket eller 48 § första stycket.

Paragrafen motsvarar 25 § brandlagen och 11 § atomskyddslagen.

Ersättningsbestämmelser

Ersättning för medverkan i räddningstjänst

73§ Den som tillhör räddningsvärn är berättigad till ersättning av kommunen för deltagande i övning och i räddningstjänst.

Paragrafen motsvarar viss del av 10§ andra stycket sista meningen brandlagen. 74 § Den som frivilligt eller på grund av tjänsteplikt har deltagit i räddningstjänst enligt denna lag och som inte tillhör räddningsvärn är berättigad till ersättning av kommunen eller, i fråga om statlig räddningstjänst, av statsmedel för arbete och tidsspillan samt för kostnad för resa och uppehälle. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, statens räddningstjänstverk meddelar föreskrifter om ersättningens storlek.

Paragrafens första stycke har en viss motsvarighet i 19 § brandlagen. Bestämmelsen avser emellertid också alla former av statlig räddningstjänst. Av 33 § förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst framgår att länsstyrelsen skall pröva frågor om ersättning av statsmedel för deltagande i räddningstjänst enligt denna paragraf. Av 77§ första stycket framgår att ersättning inte skall utgå till den som på grund av tjänst eller eljest enligt avtal har rätt till ersättning för deltagande i räddningstjänst. I andra stycket bemyndigas regeringen eller - efter delegation av regeringen - statens räddningstjänstverk att meddela föreskrifter om ersättning enligt första stycket.

75 § I fråga om ersättning vid personskada till den som har deltagit i räddningstjänst eller i övning med räddningskår gäller lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd och lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada. För skada på kläder eller andra personliga tillhörigheter är den som har deltagit i räddningstjänst eller i övning med räddningskår berättigad till ersättning av kommunen, eller i fråga om statlig räddningstjänst, av statsmedel.

Denna paragraf motsvarar till viss del l9§ första stycket brandlagen. har dock liksom 74§ utvidgats till att även gälla statlig

Bestämmelsen

568 Specialmotivering till kommitténs författningsförslag

räddningstjänst. Ersättning av statsmedel för skada på kläder m m prövas enligt 33 § förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst av länsstyrelsen. 76§ När transportmedel, redskap eller annan utrustning för räddningstjänst har tillhandahållits frivilligt eller med stöd av 45, 46 eller 49 § är ägaren eller innehavaren berättigad till ersättning av kommunen, eller i fråga om statlig räddningstjänst, av statsmedel för skada på utrustningen, förlorad avkastning eller nytta och kostnad med anledning av att utrustningen har tillhandahållits.

Ifråga om materiel eller förnödenheter som frivilligt eller med stöd av olika regler om förfoganderätt enligt brandlagen eller atomskyddslagen har tillhandahällits för räddningstjänst finns i ett antal författningar bestämmelser om ersättning för skada, förlorad avkastning eller nytta och kostnad med anledning av att utrustningen har tillhandahållits. Det gäller brandlagen, kungörelsen (1961:457) om ersättning på grund av medverkan i skyddsarbete vid olyckor i atomanläggningar m m och kungörelsen (1961:564) om ersättning av statsmedel för medverkan i flygräddningstjänst m m. Denna paragraf motsvarar innehållet i dessa bestämmelser. Enligt 77 § andra stycket skall ersättning inte utgå till den som på grund av tjänst eller eljest enligt avtal har rätt till ersättning för tillhandahållande av utrustning för räddningstjänst. Ersättning skall inte heller utgå till den som har tillhandahållit utrustning för sådan räddningstjänst som har avsett att hindra eller begränsa skada på hans egendom eller som har föranletts av olyckshändelse i hans verksamhet. I fråga om statlig räddningstjänst föreslår kommittén, som framgår av 33 § förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst, att ersättningen prövas av länsstyrelsen. Kommittén lämnar i Bilaga E en översikt över nuvarande bestämmelser i brandlagstiftningen och i annan lagstiftning om ersättning bl a till enskilda för medverkan i räddningstjänst. 77 § Ersättning enligt 74 § utgår inte till den som på grund av tjänst eller eljest enligt avtal har rätt till ersättning för deltagande i räddningstjänst. Ersättning enligt 76 § utgår inte till den som på grund av tjänst eller eljest enligt avtal har rätt till ersättning för tillhandahållande av utrustning för räddningstjänst. Ersättning enligt 76 § utgår inte heller till den som har tillhandahållit utrustning för räddningstjänst om räddningstjänsten har avsett att hindra eller begränsa skada på hans egendom eller har föranletts av olyckshändelse i hans verksamhet.

Paragrafen har kommenterats i motiveringen till 74 och 76 §§. Till skillnad från vad som för närvarande gäller enligt 22§ brandlagen är undantagen begränsade till att gälla den som på annat sätt har rätt till ersättning för deltagande i räddningstjänst eller för tillhandahållande av utrustning för räddningstjänst eller som har tillhandahållit utrustning för räddningstjänst som har avsett hans egendom eller olyckshändelse i hans verksamhet. Kommittén anser att det inte finns anledning att från möjligheterna att erhålla ersättning undanta ersättning för räddningstjänst som har gällt personskada på den medverkande eller någon honom närstående.

Specialmotivering till kommitténs författningsförslag 569

Ersättning för skada på grund av ingrepp i annans rätt

78 § I fråga om andra ingrepp enligt 45 § än som gäller tillhandahållande av transportmedel, redskap eller annan utrustning för räddningstjänst är den som har lidit skada till följd av ingreppet berättigad till ersättning för skadan av kommunen eller, i fråga om statlig räddningstjänst, av statsmedel.

Vid kommunal räddningstjänst och olje- och kemikaliebekämpning till sjöss och i vissa vatten har enligt 11 § brandlagen en räddningsbefälhavare omfattande befogenheter att företa åtgärder som innebär ingrepp i annans rätt. I lagförslaget har i 45 § intagits en motsvarighet till brandlagens bestämmelse om ingrepp i annans rätt. Om ingreppet innebär att räddningsledaren tar i anspråk annans materiel eller utrustning, är ägaren eller innehavaren enligt 19 § andra stycket brandlagen berättigad till ersättning. En motsvarighet till denna ersättningsbestämmelse finns i 76 § lagförslaget. I sådana fall skall ianspråktagandet av egendomen ses som en komplettering av räddningstjänstens utrustning. Den i 76 § föreslagna ersättningsbestämmelsen tar endast sikte på sådana ingrepp. Vid räddningstjänst kan det emellertid vara nödvändigt att göra även andra slag av intrång som medför skada eller förlust för annan. Räddningstjänstens personal kan exempelvis förstöra grannens trädgård under en släckningsinsats eller vålla annan skada som drabbar någon som inte berörs av räddningstjänsten. Som framhölls i förarbetena till brandlagen är avsikten med bestämmelsen i brandlagen om ingrepp i annans rätt att ge räddningsbefälhavaren något större möjligheter att ingripa än vad som följer av den allmänna regeln om nödrätt i 24 kap 4§ brottsbalken. Frågan om den skadelidandes rätt till ersättning vid andra ingrepp än sådana som innebär en komplettering av den kommunala räddningsutrustningen har inte reglerats i lagstiftningen. Det har i stället överlämnats till domstolarna att avgöra sådana ersättningskrav i enlighet med allmänna skadeståndsrättsliga principer om tillåtna nödhandlingar. Enligt allmänna rättsgrundsatser skall kostnaden för sådana ingrepp principiellt bäras av den till vars förmån ingreppet sker. Dessa ersättningskrav ingåri den skada som har drabbat denne. Den som har haft förmånen av kan - om han inte har haft att ingreppet möjlighet skydda sig genom - i sin tur föra skadeståndstalan mot den som har vållat försäkring olyckshändelsen. För otillåtna nödhandlingar som innebär fel eller försummelser i myndighetsutövning svarar det allmänna, dvs stat eller kommun, enligt reglerna därom i skadeståndslagen (1972:207, omtryckt 1975:409).

Frågan om den skadelidandes rätt till ersättning vid tillåtna nödhandlingar har diskuterats bl a vid tillkomsten av 1944 års respektive 1974 års brandlagstiftning (se SOU 1942:10, prop 1944:265 respektive SOU 1971:50, prop 1973:185) och av oljeskadeutredningen i dess betänkande (SOU 1965:45) Beredskap mot oljeskador. Dessa frågor har emellertid ansetts så

komplicerade att några förslag om att i lagstiftning reglera frågan om

ersättning vid nödfallsingripanden inte har lagts fram. Emellertid yttrade lagrådet vid tillkomsten av 1974 års brandlagstiftning bl a följande i denna fråga:

570 Specialmotivering till kommitténs författningsförslag

När en persons egendom uppoffrats för att rädda mera värdefull egendom tillhörig annan person, torde av allmänna rättsgrundsatser följa, att ägaren till den egendom som uppoffrats i princip har rätt till ersättning av ägaren till den egendom för vars skull uppoffringen skedde. Ersättning kan ibland också utgå ur brandförsäkring; se Hellner, Försäkringsrätt, 2:a uppl., s. 189 foch 351 f. För att rätt till ersättning skall föreligga torde inte krävas att räddningsåtgärden lyckats. Principen att den vars intresse uppoffrats har rätt till ersättning av den till vars förmån uppoffringen skett får antagas gälla även i fall då uppoffringen gjorts för att tillgodose sådant allmänt intresse som kan bli aktuellt tex på miljövårdens område. Här kan nämnas fall då oljeutsläpp hotar stränderna i en hel bygd eller äventyrar hela bygdens Vattenförsörjning. Om i sådant läge ingrepp gjorts i annans rätt för att tillgodose miljövårdsintresset, torde sålunda det allmänna, dvs i detta sammanhang normalt kommunen, i förhållande till den av ingreppet drabbade ha att svara för den skada ingreppet förorsakat denne. Till samma resultat kan man för övrigt komma genom analogi från expropriationsrätten. Förebilder härför finns i praxis bl a genom rättsfall om ersättning till restaurangägare för intrång i rörelsen genom osedvanligt ingripande och störande gatuarbeten (se Karlgren, Skadeståndsrätt, 5:e uppl. , 178 f). I dessa fall var det, liksom i de situationer som nu behandlas, fråga om intrång i enskilt intresse till förmån för allmänt intresse av högre valör. Ersättning utdömdes av kommunen och i litteraturen har grunden härtill angetts vara expropriationsrättslig. Det kan tilläggas att redan brandförsvarsutredningen var inne på liknande tankegångar. När uppoffring av enskilt intresse gjorts till förmån för allmänt intresse, får ersättningsansvaret för det allmänna antagas vara oberoende av vilket organ som anlitas för räddningstjänsten. Den som haft fördel av ingreppet och ersatt därav föranledd skada kan under vissa förutsättningar antagas ha regressrätt mot den som är ansvarig för själva olyckan. Vad ovan sagts har närmast haft avseende på fall då ingreppet är rättsenligt. När så ej är fallet- försvarlighetsgränsen har t ex överskridits - är det allmännas ersättningsskyldighet att bedöma efter bestämmelserna i 3 kap. skadeståndslagen.”

I direktiven till räddningstjänstkommittén påpekas att reglerna i brandlagen om ersättning vid ingrepp i annans rätt bara gäller det fallet att utrustning för räddningstjänst har tagits i anspråk men att en uttrycklig föreskrift om rätt till ersättning också för andra ingrepp som görs med stöd av 11 § brandlagen kan behövas med hänsyn bl a till 2 kap 18 § regeringsformen. I 2 kap 18 § regeringsformen stadgas att varje medborgare vilkens egendom tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten enligt grunder som bestäms i lag. Under detta stadgande faller tvångsövertagande av förmögenhetsrätt (äganderätt eller annan särskild rätt med ekonomiskt värde) men däremot inte annan tvångsavhändelse, tex förstöring av egendom på grund av risk för smitta. Vad som i det angivna stadgandet avses med uttrycket annat sådant förfogande är oklart. Det kan vara fråga om påtvingad förlust av egendom. Det anses ovisst om förstöring av lös egendom enligt t ex hälso- och miljövårdslagstiftningen faller under uttrycket. Oavsett hur därmed förhåller sig anser kommittén mot bakgrund av lagrådets tidigare citerade uttalande och de principer som ligger bakom 2 kap 18 § regeringsformen att det är rimligt att den skadelidande tillförsäkras rätt till ersättning av det allmänna i de fall då skada eller förlust har uppstått för honom till följd av ett i för sig rättsenligt ingripande av samhällets räddningstjänst. Härtill kommer att nuvarande bestämmelse om ingrepp i annans rätt enligt förslaget utvidgas till att gälla samtliga former av räddningstjänst. Det allmänna har möjlighet att

Specialmotivering till kommitténs författningsförslag 571

vid allmän domstol rikta återkrav mot den till vars förmån ingreppet har skett (om denne inte representerar ett allmänt intresse) eller mot den som har vållat eller annars är ansvarig för den händelse som har föranlett räddningstjänstens ingripande eller i förekommande fall mot försäkringsgivare. I och för sig rättsenliga nödhandlingar som företas av enskilda, utan att dessa frivilligt eller genom tjänsteplikt har tagits i anspråk av samhällets räddningstjänst, faller utanför paragrafens tillämpningsområde. Frågor om ersättning för sådana nödhandlingar får liksom hittills överlämnas åt rättstillämpningen. Ibland kan den skadelidande få ersättning genom försäkring. Eftersom länsstyrelsen enligt förslaget skall pröva frågor om ersättning när egendom har tagits i anspråk för att komplettera räddningsutrustning bör enligt kommitténs mening länsstyrelsen även pröva frågor om ersättning för skador på grund av andra ingrepp i annans rätt. Detta framgår av 33§ förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst.

79 § Kommunen eller, i fråga om statliga räddningstjänst, staten svarar för ersättning för intrång som har uppkommit genom åtgärd som avses i 50 §.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 16 § andra stycket brandlagen och 8 § andra stycket tredje punkten atomskyddslagen.

Skyldighet att ersätta kostnader för räddningstjänst

80§ Länsstyrelsen kan ålägga den som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet har föranlett onödig utryckning av samhällets räddningsorgan att svara för kostnaderna för i ingripandet eller del därav.

I 1974 års brandlag fanns tidigare en bestämmelse om böter eller fängelse i sex månader för den som genom brandlarm eller på annat sätt uppsåtligen och utan giltigt skäl åstadkommer brandstyrkas utryckning eller samling. Vidare stadgades att den som har gjort sig skyldig till sådan gärning skulle ersätta av utryckningen föranledd kostnad. Bestämmelsen avsåg endast uppsåtliga falsklarm som sker utan giltigt skäl. Att utvidga bestämmelsen till att gälla även situationer då en försummelse av t ex en arbetsgivare eller en anställd har utlöst larmet ansågs inte lämpligt. En sådan föreskrift skulle kunna leda till att larmanordningar installerades i minskad omfattning eller kopplades bort under arbetstid, framhölls det. Senare ersattes emellertid bestämmelsen i brandlagen av en bestämmelse i brottsbalken (16 kap 15 §) om olika former av uppsåtligt missbruk av larm. Vid tillkomsten av bestämmelsen i brottsbalken framhölls att straffansvaret för onödiga larm borde begränsas till uppenbara och uppsåtliga missbrukssituationer, så att allmänheten inte hämmas från att använda den räddningsoch bevakningstjänst som står till buds. Den brottsliga gärningen består i missbruk av larm, nödsignal eller annan liknande anordning. Det är fråga om missbruk av någon mekanisk eller liknande anordning. Rop på hjälp i oträngt mål faller utanför straffbestämmelsen liksom handlingar som inte är positiva, tex underlåtenhet att meddela sig inom viss föreskriven tid. Den som gör sig skyldig till falskt larm eller missbruk av larmanordning

572 Specialmotivering till kommitténs författningsförslag

enligt brottsbalken kan enligt skadeståndslagen bli skyldig att ersätta kostnaden för den onödiga utryckningen. Någon möjlighet för det allmänna att få ut ersättning för en onödig uttryckning som har orsakats av annat handlande än det som omfattas av straffbestämmelserna i brottsbalken om falskt larm eller missbruk av larmanordning finns inte. Inom fjällräddningstjänsten och sjöräddningstjänsten förekommer inte sällan att onödiga utryckningar sker på grund av att besked inte lämnas till t ex anhöriga om färdväg eller andra förhållanden. Den som på det sättet uppsåtligen eller av grov vårdslöshet åstadkommer en onödig utryckning av samhällets räddningsorgan bör kunna åläggas att ersätta samhället kostnaderna för utryckningen. Den föreslagna paragrafen innehåller en bestämmelse om möjlighet för länsstyrelsen att ålägga ersättningsskyldighet för den som på annat sätt än genom falskt larm eller missbruk av larmanordning uppsåtligen eller av grov vårdslöshet har föranlett onödig utryckning av samhällets räddningsorgan.

81 § Länsstyrelsen kan ålägga den som bedriver sådan särskilt riskfylld verksamhet som avses i 39 § att ersätta kommunen eller, i fråga om statlig räddningstjänst, staten dess kostnader för räddningstjänst i anledning av olyckshändelse eller fara därför som har uppstått till följd av verksamheten. Sådant åläggande får avse även den som svarar för transport till lands av olja eller andra skadliga ämnen.

När ett samhällsorgan ingriper enligt sina skyldigheter för att hindra eller begränsa en skada som har inträffat eller som hotar uppstår ibland stora kostnader för samhällsorganet. Den service som samhällsorganen är skyldiga

att lämna allmänheten är i regel kostnadsfri. Ägaren av ett brunnet hus är

inte skyldig att ersätta kommunen för släckningskostnaden. Den som har skyddats genom ett polisingripande är inte skyldig att ersätta polisverksamheten dess kostnader. Inte heller den som uppsåtligen eller av vårdslöshet har vållat den händelse som har föranlett brandförsvarets eller polisens ingripande är skyldig att ersätta kostnaderna för ingripandet om det inte finns stöd i lag för detta. Detta har såvitt gäller brandförsvaret fastslagits i en dom av högsta domstolen (NJA 1950:610). Däremot kan den som är skadeståndsskyldig för en brandskada bli skyldig att betala den brunna egendomens värde samt de kostnader som egendomens ägare har utgivit för att rädda egendomen och skador som denne därvid har fått. Vid tillkomsten av 1974 års brandlag diskuterades frågan om bestämmelser borde införas som gör det möjligt för kommunerna och staten, att antingen generellt eller i särskilda fall ta ut ersättning för kostnader för räddningsingripanden (prop 1973:185 ss 181-184). Möjligheten att generellt ta ut ersättning för ett räddningsingripande av den i vars intresse ingripandet har gjorts eller vars eller handlande har föranlett

verksamhet ingripandet

avvisades. Däremot övervägdes närmare om en sådan skyldighet kunde vara motiverad.för vissa särskilda områden. Departementschefen uttalade bl a:

En regel om skyldighet att ersätta staten och kommunerna för räddningskostnader måste utformas så att gränsdragningen inte framstår som godtycklig. Den bör alltså

inte annat än i undantagsfall få leda till att ersättningsskyldighet föreligger i ett fall och

inte i ett annat, trots att de skäl som kan åberopas för att ersättningsskyldighet bör gälla

Specialmotivering till kommitténs författningsförslag 573

är väl så goda i det andra fallet. Det måste framför allt krävas att avgränsningen görs så att osäkerhet inte behöver uppkomma om när ersättningsskyldighet föreligger. Ett skäl för att föreskriva ersättningsskyldighet för bekämpningskostnader i fråga om olyckor som inträffar i en viss typ av verksamhet kan vara att verksamheten på goda grunder kan antas innebära särskilt stora risker för olyckor som föranleder ingripanden av räddningsorganen. Ett annat skäl kan vara att, även om risken för att en olycka av visst slag inträffar inte är särskilt stor, skadeverkningarna eller kostnaderna för att avvärja skada om en olycka inträffar, kan befaras bli avsevärda. Av betydelse vid bedömningen av om ersättningsskyldighet bör föreligga på ett viss område bör också vara om det finns möjlighet att vidta förebyggande åtgärder och om de som kan komma att bli ersättningsskyldiga kan antas ha ekonomiska möjligheter att svara för kostnaderna eller möjlighet att erhålla ett tillfredsställande försäkringsskydd. Utredningen föreslår, som jag nyss sagt, att återkravsrätt skall föreligga också i fråga om kostnader för räddningstjänst med anledning av att olja har kommit lös vid transport, lastning och lossning av olja utan samband med fartygstrafik. Ersättningsanspråk skall kunna riktas mot den som bedriver sådan verksamhet. Det får anses sannolikt att verksamhet av detta slag ofta innebär betydande risker för oljeutflöden som kan föranleda betydande bekämpningskostnader. Det kan emellertid ifrågasättas om verksamheten härvidlag på ett avgörande sätt skiljer sig från oljehantering vid raffinaderier, större industrier eller andra anläggningar där stora oljemängder hålls i lager. Det kan också hävdas att verksamhet som avser transport eller annan hantering av t ex klor eller fenol är förenad med lika stora risker och att den risk för explosioner eller bränder som föreligger vid hantering av explosiva eller brandfarliga varor utgör skäl att föreskriva ersättningsskyldighet för den som driver sådan verksamhet. Motsvarande resonemang kan otvivelaktigt föras i fråga om andra riskfyllda verksamheter. Härtill kommer att utredningen enligt min mening inte har åstadkommit en tillräckligt klar och entydig avgränsning av det slags verksamhet som kan föranleda återkravsrätt. Med hänsyn till vad jag nu har sagt anser jag att det fn inte finns tillräckligt underlag för en regel som innebär att riskfyllda verksamheter av visst slag skiljs ut och förenas med ersättningsskyldighet för räddningskostnader.

I direktiven till räddningstjänstkommittén sägs bla följande beträffande frågan om âterkravsrätt för räddningstjänstkostnader:

En sådan regressrätt framstår som motiverad särskilt i fråga om verksamheter som innebär stora risker för olyckor som kan kräva omfattande räddningsåtgärder. Det är dock inte givet att samhällets krav på ersättning för dylika kostnader skall på lika villkor konkurrera med enskildas skadeståndskrav i de fall då full ersättning inte kan utgå för alla anspråk. Vid sina överväganden bör kommittén särskilt beakta vikten av en klar och entydig avgränsning mellan de fall där regressrätt föreligger och andra fall. Vidare bör beaktas de svårigheter som kan uppkomma på vissa speciella rättsområden, t ex sådana områden där den svenska lagstiftningen grundas på internationella konventioner.”

Som har framgått ställdes vid tillkomsten av 1974 års brandlag i utsikt att utvecklingen kunde leda till ett införande av en ersättningsskyldighet av något slag för räddningstjänstkostnader om räddningstjänstingripande hade skett i anledning av en händelse i en särskilt riskfylld verksamhet. Genom 1973 års oljeskadelag och den s k fondlagen från samma år infördes en omfattande rätt till ersättning av fartygsägare för kostnader för oljebekämpning. Inom IMO pågår för närvarande arbete med ett förslag till en konvention rörande skada orsakad av andra farliga fartygslaster än olja. Om

574 Specialmotivering till kommitténs författningsförslag

_denna konvention kommer till stånd och ratificeras av Sverige, finns det förutsättningar för att utvidga oljeskadelagens och fondlagens tillämpningsområde till att omfatta även andra miljöfarliga ämnen än olja. I två nyligen utgivna betänkanden (SOU 1983:7) Ersättning för miljöskador och (SOU 1983:20) Bättre miljöskydd II behandlas frågor om förpliktelser för den som driver miljöfarlig verksamhet att vidta bl a åtgärder för att så långt möjligt återställa en skadad miljö i ursprungligt skick. I det sistnämnda betänkandet föreslås bl a ändringar i miljöskyddslagen som innebär att om ett mark- eller vattenområde har skadats till följd av en miljöfarlig verksamhet kan koncessionsnämnden för miljöskydd efter framställning av statens naturvårdsverk föreskriva att den som utövar eller har utövat verksamheten skall vidta eller bekosta åtgärder för områdets återställande efter vad som är skäligt. När det gäller sådan särskilt riskfylld verksamhet som har beskrivits i den allmänna motiveringen (kapitel 11) är det stor risk för att farliga ämnen skall orsaka stora skador vid en olycka. Till följd av företagens ökade benägenhet att själva organisera en skyddsberedskap och möjligheten att enligt 39§ föreskriva att ett företag skall hålla utrustning och beredskap med personal för räddningstjänst kan i de flesta fall tillräckliga säkerhetsåtgärder vidtas. Vid ett utsläpp från en industri är emellertid gränsen mellan räddningsåtgärder och efterföljande sanering ofta flytande. Kostnaderna för saneringen och andra återställningsåtgärder torde i de flesta fall väsentligt överstiga kostnaderna för räddningstjänsten. Någon anledning att ställa mindre långtgående krav på den som driver en riskfylld landbaserad verksamhet än på den som transporterar olja till sjöss finns inte. Kommittén föreslår i linje med de nyss beskrivna förslagen på

miljöskyddets område en möjlighet för det allmänna, dvs länsstyrelsen, att

kräva ersättning för räddningstjänstkostnader av den som driver en sådan riskfylld verksamhet som avses i 39 §. Detta regleras i paragrafens första stycke. Avsikten är inte att det efter varje räddningsingripande som gäller en sådan verksamhet skall ställas krav på ersättning för räddningstjänstkostnaderna. I sådana fall där det visar sig att den riskfyllda verksamheten har bedrivits sätt eller att ett föreläggande på ett vårdslöst om utrustning eller beredskap med personal inte har iakttagits skall det emellertid finnas en “möjlighet för samhället att återkräva kostnaderna för sådana räddningsingripanden som har föranletts av försumligheten. Iden föreslagna paragrafens andra stycke sägs att åläggande om ersättningsskyldighet för räddningstjänstkostnader får avse även den som svarar för transport till lands av olja eller andra skadliga ämnen.

Ersättning för kostnader för kommuns medverkan i räddningstjänst

82 § En kommun är berättigad till ersättning för kostnad som har åsamkats kommunen för sådan medverkan i räddningstjänsten i en annan kommun som har skett efter framställan om hjälp från den kommunen.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 8§ andra stycket brandlagen.

83 § En kommun är berättigad till ersättning av statsmedel för kostnad för

Specialmotivering till kommitténs 575 författningsförslag

l. räddningstjänst med anledning av utflöde av olja eller andra skadliga ämnen till havs eller i kustvattnen, Vänern, Mälaren, Göta älv, Trollhätte kanal och Södertälje kanal, 2. sanering av skada som har uppstått till följd av utflöde som avses under 1, 3. räddningstjänst till följd av olyckshändelse av betydande omfattning eller allvarlig störning i viktiga samhällsfunktioner eller fara därför.

Ersättning enligt första stycket utgår endast för den del av kostnaden som överstiger en självrisk. Självrisken beräknas enligt grunder som regeringen fastställer.

Paragrafen motsvarar till en del 21 § brandlagen. Möjligheterna för kommunerna att få statsbidrag utvidgas emellertid enligt den föreslagna paragrafen till att omfatta ersättning för räddningstjänst och sanering med anledning av såväl oljeutflöden som utflöden av andra skadliga ämnen. Den nuvarande möjligheten enligt 21 § tredje stycket brandlagen att få statsbidrag för räddningstjänst vid annat nödläge än vid oljeutflöden föreslås gälla räddningstjänst vid omfattande olyckshändelser eller allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner eller fara därför. Av 32 § förslaget till förordning framgår att självrisken för statsbidrag enligt punkterna 1 och 2 enligt kommitténs förslag bör uppgå till 10 000 kronor. När det gäller statsbidrag enligt punkten 3 anser kommittén att de riktlinjer riksdagen har fastställt för utgivande av ersättningi sådana fall .skall gälla även i fortsättningen (prop 1980/82:116, CU 1980/81:38, rskr 1980/ 811376). Det innebär att avgörande för om ersättning skall utgå är dels kommunens kostnader i absoluta tal, dels kostnadernas storlek i förhållande till kommunens ekonomiska förutsättningar. Som en allmän princip gäller att kommunen skall kunna få ersättning för kostnader som överstiger ett belopp motsvarande två öre per skattekrona. Riksdagen har nyligen (prop 1983/84:13, BoU 1983/84:6, rskr 1983/84:41) beslutat att befogenheten för regeringen att besluta i ärenden enligt 21 § tredje stycket brandlagen skall delegeras till statens brandnämnd. Kommittén föreslår, som framgår av 34§ förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst, att statsbidragsärenden enligt 83 § lagförslaget skall handläggas av statens räddningstjänstverk. I vissa fall när det finns skäl att frångå den allmänna principen och ersätta kommunen även för självrisken, eller för del av denna, skall ärendena emellertid liksom hittills prövas av regeringen. Kommittén föreslår inte någon bestämmelse som motsvarar 20 § brandlagen. En kommun som får höga kostnader för räddningstjänst sedan länsstyrelsen i samband med en omfattande insats har övertagit ledningen av räddningstjänsten bör emellertid få statlig ersättning enligt den föreslagna paragrafen. En kommun kan i vissa fall vidkännas betydande kostnader till följd av utflöden till lands av olja eller andra skadliga ämnen. I många fall är åtgärderna av sådant akut slag att de kan anses utgöra räddningstjänst. Kommunen har då möjlighet att erhålla statsbidrag enligt 83 § första stycket 3. Möjlighet att återkräva räddningstjänstkostnader har vidare föreslagits i 81 §. I sådana fall då åtgärderna vid särskilt riskfylld verksamhet syftar till att så långt möjligt sanera eller återställa miljön till dess ursprungliga skick - och alltså inte utgör räddningstjänst - finns det emellertid ingen möjlighet för en

576 Specialmotivering till kommitténs författningsförslag

kommun att enligt den nu föreslagna lagstiftningen om samhällets räddningstjänst erhålla ersättning för åtgärderna. Miljöskyddsutredningen har emellertid i det ovan berörda betänkandet Bättre miljöskydd II behandlat olika frågor om sanering och återställning samt hantering av miljöfarligt avfall. Utredningen föreslår bl a en ändring i miljöskyddslagen som gör det möjligt för koncessionsnämnden för miljöskydd att föreskriva att den som utövar eller har utövat miljöfarlig verksamhet skall vidta eller bekosta åtgärder för att återställa ett skadat mark- eller vattenområde i ett skick som är godtagbart från hälsosyndpunkt och från miljövårdssynpunkt. Vidare föreslår utredningen ändringar i miljöskyddslagstiftningen som gör det möjligt för miljöskyddsmyndigheterna att vid dumpning av miljöfarligt avfall förordna om omedelbar rättelse på den försumliges bekostnad. Kostnaderna skall därvid kunna förskotteras av statliga medel. För de fall då förorenare inte har ekonomisk möjlighet att utföra nödvändiga åtgärder föreslår utredningen att det efter visst ytterligare utredningsarbete skall övervägas inrättande av en återställningsfond, uppbyggd på avgifter som tas ut av den som bedriver miljöfarlig verksamhet.

Bestämmelser om ansvar och besvär

84 § Till böter döms den som

1. underlåter att lämna underrättelse enligt 33 §, 2. uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 35 §, 59 § första stycket eller mot förbud mot eldning utomhus som har meddelats med stöd av 59 § första stycket eller mot föreskrift som har meddelats med stöd av 45, 46, 47, 48 eller 49 §, 3. uppsåtligen hindrar eller försöker hindra åtgärd som avses i 45, 46, 47, 48, 49 eller 50 §, 4. vid räddningstjänst uppsåtligen bryter mot vad räddningsledare beslutat, 5. har kallats att delta i räddningstjänst eller i övning med räddningskår eller att utföra sjuktransport i anslutning till räddningstjänst och som uteblir utan giltigt skäl, 6. vägrar anställd som har kallats att delta i räddningstjänst eller i övning med räddningskår eller att utföra sjuktransport i anslutning till räddningstjänst ledighet för deltagandet om denna har kunnat beviljas utan olägenhet. Paragrafen motsvarar brandlagens och atomskyddslagens straffbestämmelser. Det straffbara området vidgas emellertid enligt förslaget i väsentligt jämförelse med nuvarande förhållanden, eftersom lagförslaget omfattar samtliga grenar av samhällets räddningstjänst. I vissa allvarliga fall kan ett förfarande som är straffbelagt i lagförslaget också föranleda straffansvar enligt brottsbalken. Ganska ofta finns i olika slags lagstiftning stadgat att en där intagen straffbestämmelse inte skall gälla om gärningen är straffbelagd i brottsbalken. I sådant fall skall den specialstraffrättsliga bestämmelsen inte ens åberopas, trots att den ibland kan ge anvisning om vad som är brist på erforderlig aktsamhet. Kommittén har valt att inte ta in en klausul i lagförslaget om att ett förfarande som är straffbelagt i brottsbalken inte skall föranleda straffansvar enligt lagen om samhällets räddningstjänst. Om förutsättningarna för straffansvar är uppfyllda såväl enligt brottsbalken som enligt lagen om samhällets räddningstjänst får det bedömas från fall till fall om straff skall ådömas enligt både

brottsbalken och lagen om samhällets räddningstjänst för brotten. (Se

Beckman m fl, Kommentar till brottsbalken II, 5:e uppl s 35-38).

Specialmotivering till kommitténs författningsförslag 577

85 § En tillsynsmyndighet får bestämma att dess beslut skall gälla även om det överklagas. l denna paragraf har intagits en bestämmelse som gör det möjligt för en beslutande myndighet att förordna om omedelbar verkställighet av ett beslut. Bestämmelser av motsvarande innehåll finns i renhållningslagen (1979:596) och i hälsoskyddslagen (1982:1080). Ett skäl till att förordna att ett beslut skall gälla även om det överklagas är givetvis att saken är så brådskande att det inte är lämpligt att avvakta ett lagakraftvinnande eller en besvärsprövning. Vidare bör ett förordnande om omedelbar verkställighet kunna meddelas t ex då räddningsnämnden har anledning att misstänka att adressaten avsiktligen skall genom överklagande förhala ett besluts lagakraftvinnande eller överlåta sin egendom för att undgå verkningarna av beslutet.

86§ Räddningsnämndens beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos länsstyrelsen genom besvär. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

87§ Statlig myndighets beslut enligt 50§ får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

I paragraferna upptas regler om besvärsordningen. För närvarande är länsstyrelsen besvärsinstans på brandskyddsområdet. Som har framhållits i den allmänna motiveringen (kapitel 7) innebär besluten på detta område ofta myndighetsutövning mot enskild. Med hänsyn till enskildas intressen bör därför förvaltningsbesvär komma till användning så långt som möjligt. En princip i svensk kommunalrätt är att beslut av kommunfullmäktige får överklagas endast genom kommunalbesvär. Kommunfullmäktiges beslut om att fastställa räddningstjänstordning skall följaktligen överklagas genom kommunalbesvär enligt bestämmelserna i kommunallagen (1977:179). När räddningsnämnden fattar beslut enligt denna lag eller enligt bestämmelser som har utfärdats med stöd av lagen skall enligt kommitténs förslag besvärsmedlet vara förvaltningsbesvär. Enligt lagförslaget är länsstyrelsen regional tillsynsmyndighet för räddningstjänsten och den brandförebyggande verksamheten. Frågan om vilken myndighet- länsstyrelse eller länsrätt - som skall pröva förvaltningsbesvär i andra instans kan med hänsyn till bl a förslagen ibetänkandet (SOU 1981:75) Länsrätternas målområde - Administrativ tvåpartsprocess diskuteras. I betänkandet föreslås beträffande vissa grupper av ärenden och mål som för närvarande handläggs av länsstyrelsen att länsstyrelsen skall överta handläggningen. Det framhålls bl a i betänkandet att förelägganden som har utfärdats i samband med brandsyn bör prövas av en förvaltningsdomstol, alltså länsrätt, redan i första besvärsinstans. Som skäl för den bedömningen anförs att ett för den enskilde mycket ingripande beslut av juridisk natur kan ha fattats av en enbart tekniskt sakkunnig tjänsteman i kommunen. En domstolskontroll tillgodoser också behovet av lekmannainflytande, vilket främjar rättssäkerheten och ökar allmänhetens förtroende för avgörandena, sägs det vidare i betänkandet. p Räddningstjänstkommitténs förslag om brandsyneförfarandet innebär emellertid att beslutanderätten läggs på den kommunala nämnden. På detta

578 Specialmotivering till kommitténs författningsförslag

sätt tillgodoses framför allt behovet av lekmannainflytande i verksamheten. Många andra synpunkter kan påverka valet av besvärsordning. Det är viktigt att få en instansordning som inte är splittrad och oöverskådlig. Det kan också hävdas att prövningen bör delas upp efter frågornas art så att rättsliga frågor avgörs av förvaltningsdomstolarna och lämplighetsfrågor genom en administrativ process. Ofta råder emellertid inte någon klar skillnad mellan rätts- och lämplighetsfrågor och detta gäller inte minst på brandskyddets område. För att undvika splittring bör åtminstone när det gäller den första besvärsinstansen samtliga besvärsärenden inom samma eller angränsande områden avgöras av en och samma instans. Räddningstjänstkommittén har stannat för att föreslå länsstyrelsen som första besvärsinstans. I det ovan nämnda betänkandet har kritik visserligen riktats mot att länsstyrelsen är tillsynsmyndighet och samtidigt besvärsmyndighet på ett och samma område. Det är, sägs det, angeläget att besvärsprövningen ligger på ett fristående organ och det ligger ett starkt rättssäkerhetsintresse i att undvika varje misstanke om att besvärsinstansen inte handlar fullt opartiskt. Det finns inte anledning befara att länsstyrelserna inte skulle kunna fullgöra sina rättskipande uppgifter på ett från rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt. För länsstyrelserna som besvärsorgan i det här sammanhanget talar att dessa har viktiga uppgifter inte bara inom räddningstjänsten utan också på närliggande områden som miljö- och hälsoskydd och civilförsvar. I fråga om överprövningen i ytterligare instans föreslås att länsstyrelsens beslut får överklagas till kammarrätten genom besvär. Detta innebär att kammarrättens beslut enligt förvaltningsprocesslagen kan bli föremål för regeringsrättens prövning, vilket emellertid förutsätter attregeringsrätten meddelar prövningstillstånd. Också sådana beslut som enligt 50 § fattas av statliga myndigheter som svarar för räddningstjänst skall enligt kommitténs förslag kunna överklagas till kammarrätten.

Bemyndigande 88 § Regeringen bemyndigas att meddela ytterligare föreskrifteri fråga om räddningstjänst och åtgärder till förebyggande av brand enligt denna lag. Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet och åt kommun att meddela sådana föreskrifter.

Paragrafen utgör till viss del en motsvarighet till 27 § brandlagen Lämpligheten av ett generellt bemyndigande för regeringen att till förvaltningsmyndighet eller kommun överlåta meddelandet av ytterligare föreskrifter om räddningstjänst eller förebyggande åtgärder mot brand kan ifrågasättas. Det är här inte fråga om verkställighetsföreskrifter. Sådana föreskrifter har regeringen enligt 8 kap 13 § regeringsformen alltid rätt att meddela. Avsikten är att göra det möjligt för regeringen att meddela, eller att delegera rätten att meddela, andra föreskrifter än verkställighetsföreskrifter. Förslaget till förordning om räddningstjänst innehåller bl a bestämmelser som inte enbart kan anses vara s k verkställighetsföreskrifter till lagen om samhällets räddningstjänst. Förhållandena inom räddningstjänsten och det brandförebyggande området kan förändras snabbt, vilket medför behov för

Specialmotivering till kommitténs författningsförslag 579

regeringen att få ett generellt bemyndigande att komplettera föreskrifterna i förordningen. Enligt 8 kap 7 § regeringsformen är det möjligt för riksdagen att delegera rätten att meddela föreskrifter som rör skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa till regeringen, som sedan enligt 8 kap 11 § regeringsformen i sin tur - om riksdagen medger det - kan överlåta åt förvaltningsmyndighet eller åt kommun att meddela bestämmelser i ämnet.

16.3 Förslaget till förordning om samhällets rädd-

ningstjänst

Föreskrifter om kommunal räddningstjänst

2 § Chef för den kommunala förvaltning som svarar för räddningstjänst och förebyggande åtgärder mot brand är räddningschefen. I 11 § fjärde stycket lagförslaget sägs att räddningschefen, eller den som är i hans ställe, är räddningsledare. På räddningschefen ankommer alltså de operativa funktionerna i räddningstjänsten. I den nu föreslagna paragrafen ges närmare föreskrifter om uppgifter som ankommer på räddningschefen och som har anknytning till det operativa arbetet men också till det viktiga förebyggande arbetet som består av information till myndigheter och enskilda. De uppgifter som enligt 8 § brandstadgan nu ankommer på brandchefen och som inte har samband med den operativa verksamheten ligger enligt förslaget till lag om samhällets räddningstjänst på räddningsnämnden. Enligt kommitténs mening bör nämnden i stor utsträckning kunna utnyttja möjligheterna till delegation av sin beslutanderätt. Det gäller framför allt rutinärenden i brandsyneverksamheten. Någon motsvarighet till bestämmelsen i 8 § 3 mom brandstadgan om att det åligger brandchefen att meddela föreskrift om han finner att omedelbar åtgärd är nödvändig för att förhindra brand har inte tagits in vare sig i lagförslaget eller i förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst. Om räddningschefen finner att en omedelbar åtgärd är nödvändig för att förhindra brand eller annan olyckshändelse, föreligger det en fara för sådan händelse. Det ankommer alltså enligt 2 § lagförslaget på räddningstjänsten att i ett sådant läge vidta åtgärder som syftar till att hindra eller begränsa skador.

3 § Paragrafen motsvarar i stort sett 9§ 4 mom brandstadgan med den skillnaden att uppgiften att underrätta polismyndigheten om olyckshändelser m m av praktiska skäl har lagts på alarmeringscentralen.

4 § För närvarande finns behörighetskrav i 7 § brandstadgan och ibrandordningarna. Enligt paragrafen skall den centrala tillsynsmyndigheten utfärda föreskrifter om den behörighet som skall krävas för den som tjänstgör som räddningsledare eller som brandsyneförrättare.

5 § Bestämmelser om utbildningen har inte tagits in i förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst. CESAM-kommittén utreder för närvarande

580 Specialmotivering till kommitténs författningsförslag

utbildningsfrågorna. Regeringen meddelar enligt den föreslagna paragrafen särskilda föreskrifter om utbildningen inom räddningstjänsten och den brandförebyggande verksamheten. Det kan emellertid i samband med utredningen av utbildningsfrâgorna visa sig lämpligare att bestämmelser om den grundläggande utbildningen tas in i skolförfattningarna och bestämmelser om fortbildning och vidareutbildning i förordningen om samhällets räddningstjänst eller i en särskild förordning.

Föreskrifter om statlig räddningstjänst

Ifjällräddningstjänst, flygräddningstjänst och sjöräddningstjänst

6-19 §§ l dessa paragrafer finns bestämmelser som tar sikte på den geografiska omfattningen av fjäll-, flyg- och sjöräddningstjänsten och organisationen i övrigt av dessa räddningstjänstformer. För flyg- och sjöräddningstjänstens del föreskrivs att det skall finnas räddnings- och räddningsundercentraler. Luftfartsverket och sjö- och kustbevakningsmyndigheten bemyndigas med stöd av 88§ lagförslaget att meddela närmare föreskrifter om organisationen och ledningen inom sina respektive räddningstjänstområden. Därvid skall bestämmelserna i de internationella konventioner som Sverige har anslutit sig till på respektive område iakttas och de rekommendationer som finns i dessa konventioner beaktas.

Räddningstjänst vid olyckshändelse i kärnkraftsanlággning

20-27 §§ Paragraferna motsvarar i sak bestämmelserna i förordningen (1981:540) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m m.

Föreskrifter om försvarsmaktens medverkan m m

28 § Paragrafen innehåller en hänvisning till kommitténs förslag till förordning om försvarsmaktens medverkan i räddningstjänst m m.

Föreskrifter om förebyggande åtgärder mot brand

30§ I 12 § 1 mom brandstadgan finns föreskrivet vad som skall undersökas vid s k regelbunden brandsyn. Paragrafens första stycke är en motsvarighet till dessa föreskrifter. Det framgår att även den lösa inredningens beskaffenhet i sådana byggnader, lokaler eller anläggningar som uppräknas i 38 § lagförslaget skall kunna kontrolleras. Till grund för den kontrollen bör ligga bl a de föreskrifter om brandtåligheten hos material i lös inredning som räddningstjänstverket meddelar med stöd av 60 § lagförslaget och 37 § denna förordning. Andra stycket. I detta stycke sägs att brandteknisk kontroll av eldstäder och andra förbränningsanordningar m m sker enligt bestämmelserna i kommitténs förslag till lag om sotningsverksamheten.

till kommitténs författningsförslag 581 Specialmotivering

31 § Paragrafen motsvarar en del av 14 § brandstadgan. På grundval av det i protokollet dokumenterade resultatet av brandsynen skall räddningsnämnden besluta om de förelägganden och förbud som behövs 69 § (se lagförslaget). Eftersom räddningsnämndens beslut enligt lagen skall överklagas genom förvaltningsbesvär är förvaltningslagen (1971:290) tillämplig. Av särskild betydelse i detta sammanhang är reglerna i 14-19 §§ förvaltningslagen som innehåller bestämmelser som skall tillämpas i ärenden som rör myndighetsutövning mot enskild.

Föreskrifter om ersättning

32 § Kommitténs lagförslag innehåller i 83 § en bestämmelse om statsbidrag till kommunerna för vissa kostnader för räddningstjänst och sanering. Ersättning skall enligt den bestämmelsen utgå endast för den del av kostnaden som överstiger en självrisk, som beräknas enligt grunder som regeringen fastställer. självrisken för kommunerna föreslås i fråga om ersättning enligt 83 § första stycket 1 och 2 uppgå till 10 000 kr och i fråga om ersättning enligt 83§ första stycket 3 till ett belopp som fastställs i varje särskilt fall. Ersättning enligt 83 § första stycket 3 skall dock om kostnaderna har varit särskilt höga kunna utgå för hela kostnaden inklusive självrisken eller en del av denna. Riksdagen har, som har framhållits i motiveringen till 83 § lagförslaget, godkänt riktlinjer för ersättning i sådana fall som avses i 83 § första stycket 3.

33 § Länsstyrelsen får enligt denna paragraf befogenhet att pröva frågor om ersättning för räddningstjänstkostnader i vissa fall.

34§ Statens räddningstjänstverk får enligt denna paragraf befogenhet att pröva frågor om ersättning för räddningstjänstkostnader enligt 83 § lagen om samhällets räddningstjänst. Regeringen prövar dock ersättningsfrågan i de fall då ersättning skall utgå även för den i 32 § föreskrivna självrisken eller en del av denna.

16.4 till om i hälso- och

Förslaget lag ändring sjukvårdslagen

Kommittén har i den allmänna motiveringen (kapitel 9) redovisat sina överväganden och förslag i fråga om sjuktransportverksamheten. Kommittén föreslår att sjukvårdshuvudmännen skall ha ett planerings- och samordningsansvar för hela sjuktransportverksamheten med undantag för sjuktransporter från fartyg. Den nu föreslagna ändringen i hälso- och sjukvårdslagen innebär alltså att landstingskommunens ansvar för att det inom landstingskommunen finns en ändamålsenlig sjuktransportorganisation inte bara gäller transporter som utförs med fordon, som är särskilt inrättade för ändamålet, utan också transporter med andra lämpliga transportmedel. Sådana transportmedel kan vara flygplan, helikoptrar, bandvagnar eller andra hjälpme: del för transporter i terräng. Statliga myndigheters resurser skall enligt kommitténs förslag kunna utnyttjas för akuta Sjuktransporter i luften, på

582 Specialmotivering till kommitténs författningsförslag

sjön och i terrängen utan kostnad för sjukvårdshuvudmännen. I specialmotiveringen till 2§ förslaget till lag om samhällets räddningstjänst har gränsdragningen mellan räddningstjänsten och sjuktransportverksamheten beskrivits. Ansvaret för sjuktransporter i terrängen har behandlats i den allmänna motiveringen (kapitel 9). Enligt 42§ förslaget till lag om samhällets räddningstjänst får en räddningskzdare besluta om skyldighet att delta i räddningstjänst eller att utföra sjuktransporter i anslutning till räddningstjänst.

16.5 till om försvarsmaktens

Förslaget förordning

medverkan i rn m

räddningstjänst

I den allmänna motiveringen (kapitel 11) har kommittén redovisat sina överväganden i fråga om försvarsmaktens medverkan i samhällets räddningstjänst. Kommittén framhåller därvid att de bestämmelser som reglerar försvarets medverkan i räddningstjänsten bör ses över och förenklas. Det är viktigt, framhålls det, att bestämmelserna är utformade på ett sådant sätt att beslut om försvarets medverkan i räddningstjänsten inte fördröjs. Som har framgått av nulägesbeskrivningen (kapitel 4) regleras försvarets medverkan i räddningstjänst främst av två författningar, nämligen kungörelsen (1969:85) om militär räddningstjänst m m och förordningen (1983:479) om militär medverkan i civil verksamhet. Det föreliggande förslaget till förordning om försvarsmaktens medverkan i räddningstjänst mm är avsett att ersätta 1969 års kungörelse. de föreskrifter i 1983 års förordning som avser räddningstjänst och även Kungl Maj:ts beslut av år 1970 om hemvärnsmäns medverkan vid efterspanings- och bevakningstjänst m m. Förslaget består av föreskrifter om försvarsmaktens medverkan både i räddningstjänst och i annan liknande verksamhet. Vad som avses med räddningstjänst framgår av 2§ kommitténs förslag till lag om samhällets räddningstjänst och av de bestämmelser i nämnda lagförslag i vilka fjäll-. flyg och sjöräddningstjänsten samt räddningstjänsten vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning definieras. Med annan liknande verksamhet avses främst sjuktransporter och efterforskning av försvunna personer. Den sistnämnda verksamheten är som har framgått en uppgift för polisen. Av 2§ framgår att försvarsmakten enligt 41§ förslaget till lag om samhällets räddningstjänst är skyldig att medverka i räddningstjänst om inte den egna verksamheten oundgängligen hindrar det. Den nämnda bestämmelsen i förslaget till lag om samhällets räddningstjänst kommenteras närmare i specialmotiveringen till bestämmelsen. Vad som skall anses utgöra hinder för försvarsmaktens medverkan får som har framhållits i den allmänna motiveringen (kapitel 11) närmare bestämmas av överbefälhavaren. Även hemvärnet, som utgör en del av försvarsmakten, är således enligt kommitténs förslag skyldigt att medverka i räddningstjänsten. Av 3 § framgår att det är räddningsledaren som kan begära försvarsmaktens medverkan i räddningstjänst. I 4 och 5 §§ regleras vem som fattar beslut om sådan medverkan.

Specialmotivering till kommitténs författningsförslag 583

I 6 § regleras försvarsmaktens medverkan i sjuktransportverksamheten och vid transporter åt polis- och tullmyndigheterna. Vem som får begära försvarsmaktens medverkan i dessa verksamheter och vem som fattar beslut om sådan medverkan framgår av 6§ andra stycket. Försvarsmaktens medverkan i sådan efterforskningsverksamhet som polisen svarar för och som inte är räddningstjänst regleras i 7 §. Även om försvarsmakten inte är formellt skyldig att medverka i sådan efterforskning bör försvarsmakten så långt det är möjligt ställa sin personal och sina resurser till förfogande för efterforskning. Särskilt hemvärnet kan komma i fråga för att bistå polisen i efterforskningsverksamheten. Det skall framhållas att det i 1981 års polisberednings betänkande (SOU 1982:63) Polislag finns en bestämmelse i den av beredningen föreslagna polislagen om att andra samhällsorgan skall ge polisen stöd i dess arbete. I 7 § andra stycket sågs att det är polischef som begär försvarsmaktens medverkan i den efterforskning som det nu är fråga om. Av 7 § andra stycket framgår också vem som fattar beslut om sådan medverkan. I fråga om sådan efterforskning som är en del av fjäll-, flyg- eller sjöräddningstjänsten medverkar försvarsmakten enligt 2-5 §§. Fjäll-, flygoch sjöräddningstjänsten behandlas bl a i specialmotiveringen till kommitténs förslag till lag om samhällets räddningstjänst. bemyndigas överbefälhavaren att efter samråd med berörda Slutligen utfärda till den nu föreslagna förordmyndigheter tillämpningsföreskrifter ningen. I den allmänna motiveringen (kapitel 11) har framhållits betydelsen av att de militära föreskrifterna om medverkan i räddningstjänsten ses över och förenklas.

16.6 till lag om sotningsverksamheten Förslaget

Inledande bestämmelser

l § I denna inledande paragraf anges målsättningen för samhällets sotningsverksamhet. Liksom för närvarande skall denna verksamhet i första hand syfta till att hindra uppkomst och spridning av brand. Som har framgått av den allmänna motiveringen (kapitel 12) kan det emellertid inom ramen för sotningsverksamheten vidtas åtgärder som i väsentlig mån bidrar till att förbättra energihushållningen. Sådana åtgärder kan på sikt få betydelse för brandskyddet av eldstäder och andra förbränningsanordningar. Denna nya inriktning av sotningsverksamheten är givetvis värdefull för samhället och för enskilda. Som har framgått av den allmänna motiveringen anser kommittén emellertid att engergisparåtgärder som sker i samband med sotning inte skall omfattas av den obligatoriska sotningen. Några bestämmelser om skyldighet för fastighetsägare och andra att tillåta att sådana åtgärder utförs föreslår kommittén alltså inte. Den nu föreslagna lagstiftningen om sotningsverksamheten tar främst sikte på sådan sotning som har till syfte att förebygga brand. Vad som avses med sotning enligt lagen framgår av 3 §. I förslaget till

584 Specialmotivering till kommitténs författningsförslag

förordning om sotningsverksamheten rekommenderas att skorstensfejare i samband med sotning utför även åtgärder som främst syftar till att spara energi. Också sådana åtgärder bör redovisas i protokoll över sotningsförrättningen. _2§ I paragrafen slås fast att sotningsverksamheten är en kommunal

angelägenhet. Som har framgått av den allmänna motiveringen (kapitel 12)

bör det enligt kommittén även i fortsättningen stå kommunen fritt att bestämma om uppgifterna enligt sotningslagstiftningen skall utföras av en skorstensfejarmästare som är kommunalt anställd eller av en skorstensfejarmästare som driver egen rörelse.

3 § I denna paragraf anges vad som avses med sotning enligt lagen. I enlighet med vad som gäller för närvarande enligt brandstadgan omfattar begreppet sotning enligt lagförslaget endast sådana rengöringsåtgärder som syftar till att förebygga brand i eldstäder m m. De objekt som är föremål för sotning enligt den nu föreslagna lagen är följaktligen eldstäder och andra fasta förbränningsanordningar, som inte är inrättade för eldning uteslutande med gas. Det gäller också rökkanaler som hör till sådana förbränningsanordningar samt imkanaler. Beteckningarna för de nu angivna objekten har den betydelse som anges i Tekniska nomenklaturcentralens publikation Planoch byggtermer 1980 (TNC75).

4§ I paragrafen, som motsvarar viss del av 14§ brandlagen, stadgas skyldighet för ägare eller innehavare av byggnader och anläggningar med eldstäder m m att vidta brandförebyggande åtgärder vad gäller sådana objekt. I fråga om uppförande av eldstäder finns bestämmelser i byggnadsstadgan (44§ 7 mom) om att bl a eldstäder och andra anordningar för uppvärmning samt rökkanaler skall anordnas så, att brandfara inte uppkommer. Vilka tekniska krav som skall ställas framgår av föreskrifterna i SBN. Uppförande av eldstäder m m i samband med nybyggnad kräver byggnadslov. Detta gäller även ändring av byggnad som berör konstruktionen av eldstäder eller rökkanaler. Den löpande kontrollen av att skyldigheten enligt denna paragraf fullgörs sker genom den brandtekniska kontroll som skall göras i samband med sotningen och som motsvarar den nuvarande eldstadsbrandsynen.

Bestämmelser om kommunens sotningsverksamhet

5 § I 2 § sägs att varje kommun svarar för att det finns en organisation för sotningsverksamheten i kommunen. Enligt den nu föreslagna paragrafen svarar räddningsnämnden för sotningsverksamheten i kommunen, vilket innebär att nämnden skall se till att verksamheten fungerar tillfredsställande. Närmare bestämmelser om räddningsnämnd finns i kommitténs förslag till lag om samhällets räddningstjänst.

6 § Paragrafen motsvarar närmast 15 § första och andra stycket brandstadgan. Kommunen får själv fatta beslut om huruvida det skall finnas ett eller flera sotningsdistrikt i kommunen. Som har framgått av den allmänna

Specialmotivering till kommitténs författningsförslag 585

motiveringen (kapitel 12) är avsikten att antalet sotningsdistrikt efter hand skall minskas.

7 § Vid tidigare ändringar i brandlagstiftningen har den ståndpunkten intagits att bestämmelser om sotningsfristernas längd, bortsett från bestämmelsen om maximifrist, inte borde intas i av riksdag eller regering beslutad författning. Enligt kommitténs mening bör kommunerna även i fortsättningen få befogenhet att besluta om sotningsfristernas längd. Därvid bör likformighet mellan de olika kommunernas sotningsfrister eftersträvas. I paragrafen, som har en viss motsvarighet i 15 § andra stycket brandstadgan, ges räddningsnämnden befogenhet att bestämma på vilket sätt och med vilka tidsmellanrum som sotning skall ske. Som kommittén har redovisat i den allmänna motiveringen (kapitel 12) har Svenska kommunförbundets utredningar om sotningsverksamheten visat att de nuvarande sotningsfristerna för vissa objekt är i behov av revidering, men att tiden mellan två sotningar inte bör utsträckas längre än till två år. Statens räddningstjänstverk bör få till uppgift att utfärda allmänna råd om sotningsfristerna för olika slag av objekt. Räddningsnämnderna behöver sannolikt en viss omställningstid för att fatta beslut om nya sotningsfrister.

8§ I paragrafen regleras den brandtekniska kontroll som skall utföras i samband med sotning. Den föreskrivna kontrollen motsvarar den nuvarande eldstadsbrandsynen, dvs brandteknisk undersökning av eldstad och annat som skall sotas samt av skorsten och tak med därtill hörande byggnadsdelar.

9§ Denna paragraf, som till en del motsvarar 17 § brandstadgan, reglerar det s k sotningsmonopolet. En skillnad i förhållande till brandstadgan är att räddningsnämnden har tillagts befogenhet att besluta om undantag från sotningsmonopolet. Frågan om i vilka fall som undantag från sotningsmonopolet skall kunna medges behandlades vid tillkomsten av 1962 års brandlagstiftning. Därvid redogjorde departementschefen för vilka principer som bör vara utslagsgivande vid medgivande av sådant undantag (prop 1962:12, ss 88-89). Enligt kommitténs mening bör dessa principer fortfarande gälla.

Tillsyn

10 § Av denna paragraf framgår vilka myndigheter som föreslås utöva tillsyn över sotningsverksamheten på olika nivåer. Kommittén har, som framgått av den allmänna motiveringen, stannat för att föreslå samma tillsynsmyndigheter som för räddningstjänstens del. När det gäller tillsynen på central nivå föreslår kommittén dock att statens räddningstjänstverk skall utöva tillsynen efter samråd med statens planverk och statens energiverk. Bägge dessa verk 1 handhar uppgifter med anknytning till sotningsverksamheten.

11-12 §§ I paragraferna, som närmast motsvarar 18 a § brandlagen, regleras tillsynsmyndigheternas och sotningspersonalens tillträdesrätt. Bestämmelse

586 Specialmotivering till kommitténs författningsförslag

om tillträdesrätt för räddningstjänstens del finns i 68 § förslaget till lag om samhällets räddningstjänst.

Förelägganden och förbud

13 § Skorstensfejarmästaren har enligt brandstadgan befogenhet att förrätta s k eldstadsbrandsyn. Skorstensfejarmästaren har därvid rätt att meddela brandsyneföreläggande. Möjligheten att förena ett sådant föreläggande med vite är emellertid för närvarande förbehållen länsstyrelsen. Som har framgått av den allmänna motiveringen (kapitel 12) föreslår kommittén att räddningsnämnden i fortsättningen skall ha befogenhet att besluta om föreläggande och förbud efter brandteknisk kontroll av eldstäder m m. Denna befogenhet framgår av den föreslagna paragrafens första stycke. I de fall där skorstensfejarmästaren är kommunalt anställd kan räddningsnämnden utnyttja sin enligt kommunallagen givna möjlighet att till tjänsteman hos kommunen, dvs skorstensfejarmästaren, delegera sin befogenhet att meddela föreläggande eller förbud. I de flesta kommuner har emellertid avtal om sotningens utförande träffats med skorstensfejarmästare som driver egen rörelse. Med tanke på dessa fall sägs i första att stycket nämnden får överlämna till skorstenfejarmästare att meddela föreläggande eller förbud. i 11 kap 6 § tredje stycket uppställda Regeringsformens krav på lagstöd för överlåtelse till enskilt subjekt av förvaltningsuppgift som innefattar myndighetsutövning är därmed uppfyllt. I andra stycketi den föreslagna paragrafen sägs att räddningsnämnden kan sätta ut vite i ett beslut om föreläggande eller förbud enligt lagen. I tredje stycket får räddningsnämnden befogenhet att besluta om tvångsutförande.

14 § I paragrafen rekommenderas att samråd sker med berörda myndigheter och organ innan ett förelägande eller förbud meddelas. En motsvarande bestämmelse finns i 70§ förslaget till lag om samhällets räddningstjänst. Sotningsverksamheten berör olika områden av kommunal verksamhet, t ex byggnadsplaneringen, energiplaneringen och miljö- och hälsoskyddet. Det är därför viktigt att möjligheterna till samråd med ”andra kommunala organ utnyttjas.

15 § Paragrafen motsvarar vissa delar av 23 § brandlagen. I 71 § förslaget till lag om samhällets räddningstjänst finns en motsvarande bestämmelse. Frågan mot vem ett föreläggande skall riktas berörs i specialmotiveringen till den sistnämnda bestämmelsen.

Ansvar och besvär

l6§ Paragrafen motsvarar 26 § brandstadgan.

l7§ Förslaget till lag om samhällets räddningstjänst innehåller en paragraf (85 §) om omedelbar verkställighet av en tillsynsmyndighets beslut. Den nu föreslagna paragrafen möjliggör omedelbar verkställighet också av en skorstensfejarmästares eller en tillsynsmyndighets beslut. Även när det

Specialmotivering till kommitténs författningsförslag 587

är det angeläget att tvångsåtgärder snabbt kan gäller sotningsverksamheten genomföras.

18 § Kommittén har beträffande räddningstjänsten och förebyggande åtgärder mot brand stannat för att föreslå länsstyrelsen som första besvärsinstans. besvärsinstans behandlas närmare i Frågan om lämplig på dessa områden motiveringen till 86 § förslaget till lag om samhällets räddningstjänst. Kommittén finner det lämpligt att även beslut som gäller sotningsverksamheten får överklagas till länsstyrelsen.

l9§ Liksom när det gäller räddningstjänsten och förebyggande åtgärder mot brand föreslår kommittén att länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten.

Bemyndigande

förhållandena i olika kommuner har 20§ Med hänsyn till de varierande behov av att meddela föreskrifter om sotningsverksamheten. I kommunerna denna paragraf bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter om sotningsför sotningsarbeten m m. Regeringen får verksamheten och om avgifter överlåta och åt kommun att besluta om vidare åt förvaltningsmyndighet sådana föreskrifter. Enligt 2 § förslaget till förordning om sotningsverksamheten bemyndigas räddningstjänstverket att meddela kompetensföreskrifter 9 och 10 §§ förslaget till förordning om för skorstensfejarmästare. Enligt kommunerna att meddela föreskrifter sotningsverksamheten bemyndigas om skorstensfejarmästares och om om utförande av sotning, åligganden sotningsavgifter.

16.7 till om sotningsverksam- Förslaget förordning

heten

2-3 §§ I 2 § föreslår kommittén att statens räddningstjänstverk får meddela för skorstensfejarmästare. I samband därmed kan kompetensföreskrifter också rekommendationer ges om handläggningsordningen när tjänst som skorstensfejarmästare skall utannonseras. I 3 § föreslås i överensstämmelse med 5 § förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst att regeringen får utfärda bestämmelser om utbildning av sotningspersonal. Frågan om utbildning av sotningspersonal liksom av räddningstjänstens personal utreds för närvarande av CESAM-kommittén.

4 § Paragrafen anger närmare vilka energisparåtgärder som bör vidtas i

samband med sotning. Åtgärder som syftar till att förebygga brand och som

skall vara obligatoriska regleras i förslaget till lag om sotningsverksamheten. Till skillnad från vad som gäller enligt 3 § förslaget till lag om sotningsverksamheten har här inte undantagits gaseldade förbränningsanordningar.

5 § Paragrafen har en motsvarighet i 19 § 1 mom 3) brandstadgan.

588 Specialmotivering till kommitténs författningsförslag

6 § I denna paragraf finns föreskrifter om protokoll. Protokoll över sotningsförrättning skall enligt förslaget utfärdas antingen förrättningen leder till eller förbud eller inte. föreläggande Av protokollet skall framgå vilka sotningsåtgärder som har vidtagits och resultatet av den brandtekniska kontrollen. Vidare bör protokollet innehålla om uppgifter uppmätta förbränningsvärden, resultatet av energisparteknisk kontroll samt förslag till eventuella energisparåtgärder.

7§ Paragrafen motsvarar 19 § 1 mom 2) brandstadgan med den skillnaden att ägare eller innehavare av byggnad och annan anläggning inte enligt paragrafen kan påkalla skorstensfejarmästarens undersökning. Föreskrifter om undersökning av eldstäder m m i samband med av slutbesiktning byggnader och om skyldighet för skorstensfejarmästare att på anmodan av ägare eller innehavare av byggnad eller anläggning att vidta sådana åtgärder bör regleras uteslutande i plan- och byggnadslagstiftningen.

8 § Paragrafen ålägger skorstensfejarmästaren skyldighet att vid sotning eller annat arbete underrätta räddningschefen eller räddningsnämnden om felaktighet eller missförhållande som kan utgöra fara för brand eller annan olyckshändelse och som han själv inte kan meddela föreläggande eller förbud om.

9-10 §§ Kommunerna bemyndigas i dessa paragrafer att meddela närmare föreskrifter enligt 20§ lagen (0000:000) om sotningsverksamheten.

16.8 till om i

Förslaget förordning ändring vägtrafikkungörelsen

Enligt 148 § vägtrafikkungörelsen är det länsstyrelsen som utfärdar lokala trafikföreskrifter som avser transport av farligt gods. Den föreslagna ändringen i paragrafen tar sikte på länsstyrelsens handläggning av ärenden om sådana trafikföreskrifter. Länsstyrelsen skall med av bl a de ledning uppgifter om trafikströmmar som statens räddningstjänstverk föreslås sammanställa, upprätta en plan över de begränsningar av möjligheten att transportera farligt gods som bör förekomma i länet. Vid upprättandet av planen bör ett nära samarbete ske med kommunerna i länet. De kommunala som kan komma i fråga är bl a räddningsnämnden myndigheter och miljöoch hälsoskyddsnämnden. Ett resultat av övervägandena kan självfallet bli att det inte fordras några trafikföreskrifter om transport av farligt gods i länet. Kommittén föreslår vidare ett tillägg till 169§ vägtrafikkungörelsen. Tillägget innebär att en kommun till regeringen skall kunna överklaga länsstyrelsens beslut i fråga om lokal trafikföreskrift som avser transport av farligt gods och undantag från sådan föreskrift. Möjligheten för kommunen att överklaga länsstyrelsens beslut avser också det fallet att länsstyrelsen, t ex i strid mot kommunens uppfattning, har beslutat att inte utfärda lokal trafikföreskrift om transport av farligt gods. I den allmänna motiveringen (kapitel har kommittén närmare 13)

Specialmotivering till kommitténs författningsförslag 589

redovisat sina överväganden och förslag när det gäller transporter av farligt gods.

16.9 Följdändringar

Förslaget till förordning om av upphävande brandstadgan

De av kommittén framlagda förslagen till lag respektive förordning om samhällets räddningstjänst är avsedda att ersätta framför allt brandlagen, brandstadgan, lagen respektive förordningen om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m m samt kungörelsen om ersättning på grund av medverkan i skyddsarbete vid olyckor i atomanläggningar m m, kungörelsen om ersättning av statsmedel för medverkan i flygräddningstjänst m m och förordningen om ersättning för deltagande i räddningstjänst m m. En bestämmelse om upphävande av brandlagen och atomskyddslagen har tagits in i anslutning till de föreslagna ikraftträdande- och Övergångsbestämmelserna till förslaget till lag om samhällets räddningstjänst. I anslutning till bestämmelsen om ikraftträdande av förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst föreslås att atomskyddsförordningen skall upphävas. I en del fall har motsvarighet till bestämmelserna i brandstadgan tagits in i förslaget till lag om samhällets räddningstjänst. I andra fall finns motsvarighet till bestämmelserna i brandstadgan i förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst. Kommittén föreslår därför en särskild författning om upphävande av brandstadgan. Eftersom brandstadgan har utfärdats av regeringen efter riksdagens hörande föreslår kommittén att regeringen efter riksdagens hörande beslutar att brandstadgan skall upphävas (se prop 1973:90 s 322).

Förslaget till lag om ändring i luftfartslagen

Förslaget till förordning om ändring i luftfartskungörelsen

I 11 kap 1 § luftfartslagen (1957:297, omtryckt 1979:643) finns en bestämmelse om flygräddningstjänst. I 11 kap 1 § första stycket sägs att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, luftfartsverket meddelar föreskrifter om flygräddningstjänsten. Av andra stycket samma paragraf framgår att regeringen får ålägga ägare eller innehavare av luftfartyg samt dem som tjänstgör på luftfartyg, vid flygplats eller annan anläggning for luftfarten skyldighet att medverka i flygräddningstjänsten. Vidare får regeringen enligt vad som föreskrivs i andra stycket meddela bestämmelser om ersättning av statliga medel för sådan medverkan. Kommitténs förslag till lagstiftning om samhällets räddningstjänst omfattar, som har framgått, bl a bestämmelser om flygräddningstjänsten. De grundläggande bestämmelserna finns i lagförslaget, medan Övriga bestämmelser har tagits in i förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst. Av denna framgår också att luftfartsverket får meddela föreskrifter om organisationen i övrigt och om ledningen av flygräddningstjänsten samt utfärda tillämpningsföreskrifter som avser flygräddningstjänsten och rädd-

590 Specialmotivering till kommitténs författningsförslag

ningstjänsten vid av verket godkända flygplatser. När det gäller skyldighet att medverka i flygräddningstjänsten finns bestämmelser om sådan medverkan i luftfartskungörelsen (1961:558), nämligen i 116 och 117 §§ (befälhavare på luftfartyg) och i 118 § (den som tjänstgör vid flygplats eller annan anläggning för luftfarten). l förslaget till lag om samhällets räddningstjänst har inte tagits in några bestämmelser om medverkan i flygräddningstjänsten. I stället hänvisas i 24 § nämnda lagförslag till bestämmelserna i luftfartslagstiftningen om sådan medverkan. Däremot har i förslaget till lag om samhällets in räddningstjänst tagits bestämmelser om ersättning för medverkan i alla former av räddningstjänst, alltså även flygräddningstjänsten. Som har framgått föreslår kommittén att kungörelsen om ersättning av statsmedel för medverkan i flygräddningstjänst m m skall upphävas. De nu angivna förhållandena medför att det bör framgå av luftfartslagstiftningen att bestämmelser om flygräddningstjänsten och ersättning för medverkan i flygräddningstjänsten - med undantag för en del bestämmelser om skyldighet att på grund av innehav av luftfartyg eller på grund av tjänst medverka i flygräddningstjänsten regleras i lagstiftningen om samhällets räddningstjänst. Vidare föreslår kommittén att vissa bestämmelser om flygräddningstjänst i luftfartskungörelsen skall upphävas. Vid ändringen i 78 § luftfartskungörelsen har kommittén anslutit sig till den av flyglagutred-

ningen i betänkandet (Ds K 1981:13) Reviderad luftfartslagstiftning före-

slagna lydelsen.

Förslaget till förordning om upphävande av vissa författningar om ersättning för deltagande i räddningstjänst m m

Föreskrifter om ersättning för medverkan i räddningstjänst finns i förordningen om ersättning för deltagande i räddningstjänst m m, kungörelsen om ersättning av statsmedel för medverkan i flygräddningstjänst m m och i kungörelsen om ersättning på grund av medverkan i skyddsarbete vid olyckor i atomanläggningar m m. Bestämmelser om ersättning för deltagande i olika slags räddningstjänst har tagits in i kommittén förslag till lagstiftning om samhällets räddningstjänst. Därför föreslår kommittén att de nu nämnda författningarna om ersättning för medverkan i räddningstjänst upphävs.

Förslaget till lag om ändring i lagen om statligt personskadeskydd

Förslaget till förordning om ändring i förordningen om arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd

Ändringsförslagen är en följd av kommitténs förslag till lagstiftning om

samhällets räddningstjänst och föranleder inga närmare kommentarer. Det bör dock påpekas att det enligt 42§ förslaget till lag om samhällets räddningstjänst finns möjlighet för en räddningsledare att genom tjänsteplikt ta i anspråk personal för såväl räddningstjänst som för Sjuktransporter i anslutning till räddningstjänsten.

Specialmotivering till kommitténs författningsförslag 591

till förordning om ändring i förordningen om militär Förslaget

medverkan i civil verksamhet

Verksamheten inom försvarsmakten har nyligen reglerats i två förordningar, nämligen förordningen (1983:276) om verksamheten inom försvarsmakten och förordningen (1983:277) om handläggning av ärenden, tjänstetillsättning m m inom försvarsmakten. I dessa förordningar regleras inte försvarsmaktens medverkan i civil verksamhet. Denna medverkan regleras i stället i förordningen (1983:479) om militär medverkan i civil verksamhet. Förordningen innehåller föreskrifter om medverkan i räddningstjänst m m (1-6 §§), om utförande av annat arbete (7-9 §§) och om ersättning för sådant arbete (10 §). I 1 § hänvisas till kungörelsen (1969:85) om militär räddningstjänst m m. Den av kommittén föreslagna förordningen om försvarsmaktens medverkan i räddningstjänst m m är, som har framgått, avsedd att ersätta bla bestämmelserna i 1983 års förordning om räddningstjänst och liknande verksamhet. Kommittén föreslår därför att 1-6 §§ nämnda förordning skall upphävas. Det kan ifrågasättas som inte förordningen om militär medverkan i civil verksamhet bör upphävas i sin helhet och ersättas av en ny sådan förordning, i vilken en hänvisning lämpligen kan göras till den regeringsförfattning som reglerar försvarsmaktens medverkan i räddningstjänst m m. Denna fråga ligger emellertid inte inom ramen för kommitténs uppdrag.

_ 593

VI

Bilagor

A Direktiven till kommittén

Bilaga

Dir 1979:36

Ersättning för skador på grund av naturkatastrofer

m. m.

Dir 1979:36

Beslut vid regeringssammanträde 1979-03-01

Departementschefen. statsrådet Hansson. anför. I slutet av förra året beslutade regeringen om en översiktlig undersökning

av de områden inom vilka risk för jordskred kan föreligga. Syftet med den

översiktliga undersökningen är att de områden där skredriskerna är störst skall kunna bestämmas. Undersökningen kan i sin tur komma att visa att fortsatta geotekniska undersökningar och stabiliseringsåtgärder är nödvändiga i särskilt utsatta områden. Frågan om ansvaret för att geotekniska undersökningar görs och för att stabiliseringsåtgärder vidtas behöver klarläggas liksom de kostnadsfrâgor som uppkommer i sammanhanget. Erfarenheterna från handläggningen av frågor om ersättning for skador på grund av naturkatastrofer har också aktualiserat en översynav ersättningsprinciperna. l det Följande kommer jag att gå närmare in på de frågor som jag nu har berört. Jag kommer därvid också att ta upp bl. a. frågan om skyldighet for den som bedriver riskfylld verksamhet att ersätta statens och kommunens kostnader för räddningstjänst i anledning av verksamheten.

Ersättning för skador på grund av naturkatastrofer Ersättning från staten for skador på grund av naturkatastrofer betalas på grundval av principer som har godkänts av 1960 och 1967års riksdagar(prop. 1960:2. SU 1960:17. rskr 1960:59 samt prop. 1967:105, JoU 1967:16 och rskr 1967: l 74). Riksdagsbehandlingen gällde i båda fallen ersättning för skador vid omfattande Motsvarande principer tillämpas emllertid i översvämningar. fråga om andra naturkatastrofer, t. ex. _iordskred och snöskador. Ersättningarna betalas från ett särskilt reservationsanslag under tionde huvudtiteln. De ersättningsprinciper som har fastställts genom riksdagens beslut innebär i huvudsak i följande. Som regel skall skadorna ha vållat intrång rörelse eller yrkesverksarnhet av vilken den skadelidande varit beroende för sin försörjning. Ersättning betalas inte for skador av mindre omfattning och

594 Bilaga A

heller inte i den mån den skadelidande har rätt till ersättning från annan än staten. Försäkringsbar skada ersätts aldrig. Normalt utgår ersättning med 50 % av skadebeloppet men i särskilt ömmande fall kan ersättning utgå med högst 90 %. Ersättning betalas efter behovsprövning. Stor restriktivitet iakttas när det gäller ersättning till bolag, föreningar och andra juridiska personer. En kommun får ersättning bara om den ekonomiska belastning som skadorna medför framstår som orimligt stor i förhållande till kommunens skatteunderlag. Om risk för t. ex. översvämning hade kunnat konstateras i förväg, betalas ersättning bara om den skadelidande har vidtagit förebyggande åtgärder i rimlig omfattning. I en del fall har - p. g. a. de särskilda omständigheterna - för ersättning skador betalats efter förmånligare ersättningsprinciper än de som tillämpas normalt. Det har då varit fråga om större naturkatastrofer, t. ex. Surte- och

Tuvekatastroferna. l dessa fall har ersättning betalats på grundval av särskilda

beslut av riksdagen. På grundval av förslag i prop. 1977/781125, bil. 12, Ersättningar och lån m. m. i samband med naturkatastrofen i Tuve. anvisade ett riksdagen reservationsanslag av 65 milj. kr. till ersättningar m. m. och ett investerings-

anslag av 40 milj: kr. till lån för inlösen av fastigheter (CU ,1977/78129, rskr

l977/78:266). Föredraganden anförde i propositionen att han ansåg det angeläget att staten - i den mån ersättningsskyldighet inte ankom på försäkringsgivama -trädde in med hjälp till de enskilda personer som hade lidit skada till följd av katastrofen. Det borde enligt föredraganden eftersträvas att de skadelidande försattes i samma ekonomiska situation som före katastrofen. Ersättning för byggnader inom skredområdet och för de byggnader inom det s. k. skredriskområdet som måste rivas betalades av försäkringsgivama. Marken borde enligt propositionen överföras till

kommunen. Ägarna till bostadsfastigheter inom skredriskområdet borde

erbjudas att få sina fastigheter inlösta. Även fastigheter utanför skredriskområdet skulle kunna lösas in. när särskilt starka skäl förelåg. Den sammanlagda ersättningen för fastigheterna borde enligt föredraganden motsvara resp. fastighets marknadsvärde. beräknat som om skredet inte hade inträffat och bestämt efter vanliga expropriationsrättsliga principer. Vid bestämmandet av det belopp som staten skulle svara för borde avdrag göras för betalade, alltså den del av det totalavärdet som

vad lörsäkringsgivarna

kunde hänföras till byggnaderna. Försäkringsgivarna ersatte de skadelidande inom ramen för gällande försäkringsavtal för skada på eller förlust av lös egendom, för s. k. merkostnader och för flyttningskostnader. Staten betalar enligt regeringsbeslut ersättning för skada på eller förlust av lös egendom, när försäkring mot skadan eller förlusten inte hade kunnat tecknas. När försäkring kunnat tecknas men den skadelidande hade underlåtit att göra detta. betalas enligt regeringens beslut ersättning med hälften av det belopp till vilket skadan eller

förlusten kan uppskattas. Mot bakgrund av att enskilda personer som har lidit

skada genom skredet i princip skall hållas ekonomiskt skadeslösa, ansåg regeringen det motiverat att rörelseskador ersätts efter något mindre restriktiva principer än vad som tillämpas i andra fall. Full ersättning betalas sålunda för direkta skador till följd av skredet. Ersättning för minskad

Bilaga A 595

rörelseavkastning betalas enligt regeringens beslut inte för tiden efter år 1979, då återställningsarbetena beräknas vara avslutade. Också när det gäller Surtekatastrofen i september 1950 innebar statens insatser att de skadelidande ñck i princip full ersättning för skador och kostnader till följd av jordskredet (jfr prop. 1950:256). Skredområdet löstes in av staten. Länsstyrelsen i Örebro län har i en skrivelse den 8 februari 1978 hemställt att regeringen föranstaltar om en översyn av de ersättningsfrågor som kan uppkomma till följd av naturkatastrofer eller liknande förlopp. Därvid bör även möjligheterna att erhålla lörsäkringsskydd uppmärksammas. Begräns-

ningarna i ersättningama för skador på grund av vårflodsöversvämningama i

Örebro län i maj 1977 hade enligt länsstyrelsen föranlett erinringar särskilt från drabbade fritidshusägare. De regler som tillämpades innebar att ersättning av statsmedel betalades i begränsad omfattning till ägare av permanentbostadshus och i än mer begränsad omfattning till ägare av fritidshus. Länsstyrelsen_ anser att erinringama har sådan tyngd att en översyn av bidragsreglerna är motiverad. Härtill kommer enligt länsstyrelsen att möjligheterna att genom iörsäkringsskydd trygga sig motoförutsedda skador i samband med vårflod är begränsade. Försäkringsskyddet mot skador på grund av händelser i naturen omfattade vid tiden för Surteskredet bara åskslagsskador. Efter Surteskredet utvidgades försäkringsskyddet till att omfatta också ersättning för personlig lösegendom vid jordskred, jordras och jordbävning. l mitten av 50-talet infördes stormskadeskyddet. Efter en uppmaning från lörsäkringsinspektionen inklu» derades skador på personlig lösegendom till följd av baktrycksvatten eller vatten från markytan vid skyfall i vattenskadeförsäkringarna. Sedan en

dammkatastrof med omfattande egendomsskador hade inträffat i Sysslebäck

i Värmland den l juli 1973. diskuterades frågan om en utvidgad naturskadeförsäkring _ien lör försäkringsbolagen gemensam kommitté. Denna ansåg att privatpersoners försäkringar borde obligatoriskt utvidgas till att omfatta även andra skador till följd av naturhändelser än storm- och åskslagsskador. Enligt kommitténs förslag skulle skador på byggnader genom jordskred, jordras, bergras, laviner eller jordskalv med en styrka av minst 4 enligt Richterskalan ersättas. Däremot skulle inte skador genom sättningar i marken ersättas. Undantag gjordes också för skador genom sprängning, pålning, spontning och uppläggning av jord- eller stenmassor samt gruvdrift, alltså skador på grund av mänskliga ingrepp Försäkringsskyddct skulle omfatta också skador vid genombrott av damm för vattenmagasin, däremot inte skador som uppstår genom att invallningar genombryts. Endast skador på byggnader och lös egendom skulle ersättas. däremot inte skador på vägar.

trädgårdar och liknande. l fråga om översvämningsskador föreslog kommit-

tén inte något skydd för byggnader. Kommitténs förslag i

har genomförts

fråga om hem-, villa- och fritidshusförsäkringarna. Fr. o. m. den 1 januari 1979 har i allt väsentligt motsvarande åtaganden införts i fråga om företags.

affärs- och fastighetsförsäkringarna. Dessa omfattardock inte skador genom

jordskalv eller utströmning från avloppsledning till följd av regn, snösmältning eller högvatten. Försäkringsbranschens serviceaktiebolag anför i en skrivelse den 22

596 Bilaga A

december l978 att man inom försäkringsbranschen har noga övervägt om de som drabbas av översvämningar skulle kunna skyddas genom försäkring. Man har emellertid funnit att en fullständig lösning inte kan nås inom omrâdet för frivillig försäkring. Serviceaktiebolaget ifrågasätter om inte en

utredning som är gemensam för staten och försäkringsbranschen skulle

kunna åstadkomma vissa lösningar. Naturkatastrofer kan - förutom förlust av människoliv och skador av ideellt slag -- medföra personskador och materiella skadorl Den enskilde som hardrabbats av personskada är ekonomiskt tryggad genom i första hand lagen 0962:331) om allmän försäkring och egen försäkring om sådan har tagits. Något motsvarande gäller däremot inte i fråga om materiella skador. Försäkringsskyddet är. som framgår av det föregående, inte heltäckande. Normalt betalas statligt bidrag efter behovsprövning och endast för viss del av skadan. För vissa materiella skador utgår bidrag över huvud taget inte. Staten har emellertid vid en del större katastroftilllällen genom bidrag eller på annat

sätt vidtagit särskilda åtgärder till förmån för enskilda.

Enligt min mening är det otillfredsställande att de som drabbas av naturkatastrofer ersätts efter olika principer. Omfattningen av en naturkatastrof hör givetvis inte vara avgörande för storleken på ersättningen till den enskilde drabbade. Jag u :ser att frågan om försäkringsskyddet och principerna för samhällets insatser vid naturkatastrofer bör ses över. Syftet med översynen bör främst vara att pröva om det är möjligt att skapa ett mera heltäckande forsäkringsskydd och ett mer enhetligt ersättningssystem. För detta ändamål bör ensiirskild kommitté tillkallas. Kommitténs uppdrag bör omfatta också vissa _vtterligare frågor som jag återkommer till i det följande. Begreppet naturkatastrofinnebär inte någon entydig bestämning. Hit kan räknas bl. a.jordskred.översvämningar samt häftiga stormar och snöfall men även vissa skador till följd av erosion o. dyl. Det bör ankomma på kommittén att söka åstadkomma en mera exakt definition. Särskilda ersättningssystem finns för vissa typer av skador. t. ex. skördeskadeskyddet och rennäringens katastrofskadeskydd. Kommittén bör söka åstadkomma en lämplig avgränsning mot sådana ersättningssystem men i övrigt inte gå närmare in på dem. Jag anser att det är naturligt att skador som uppkommer Vld naturkatastrofer. så långt det är möjligt med hänsyn till försäkringsmässiga synpunkter. ersätts inom ramen för forsäkringsskyddet. Utredningsarbetet bör därför bedrivas i nära samarbete med försäkringsbranschen. När det gäller den närmare utformningen av ersättningsprinciperna bör en utgångspunkt lör kommitténs arbete vara att ersättning från samhället skall vara socialt motiverad och betalas bara till den som kan anses ha ett klart

behov av sådan ersättning. Det innebär att det i första hand är enskilda

skadelidande som bör tillgodoses. Till denna kategori kan räknas också personer som i en eller annan form driver smärre rörelser som de är beroende av for sin utkomst. Kommittén bör pröva hur man bör ta hänsyn till den skadelidandes inkomst- och förmögenhetsförhållanden. Vidare bör det övervägas om ersättning skall betalas oberoende av vad slags egendom som har skadats och oberoende av omfattningen av skadorna. bör Kommittén

Bilaga A 597

också pröva om ersättning under speciella förhållanden skall kunna betalas för åtminstone en del av skadorna, trots att den skadelidande inte har utnyttjat möjligheten att skaffa sig lörsäkringsskydd. En omständighet som bör kunna föranleda att ersättningen sätts ner eller faller bort är att den skadelidande har underlåtit att vidta förebyggande åtgärder i rimlig omfattning. Kommittén bör överväga också denna fråga. Skador som drabbar företag men som inte kan sägas medföra betydande ekonomiska för företagens ägare bör enligt min mening inte verkningar ersättas. inte att kommittén bör kunna pröva Vad jag nu har sagt utesluter om hur t. ex. ideella föreningar och bostadsrättsföreningar bör frågan behandlas.

(ieotek niska undersökningar och förebyggande åtgärder

På flera håll i Sverige finns områden som på grund av topograftn samt jordarternas sammansättning och lagring är utsatta för. risk för jordskred. Under 1900-talet har ett antal större jordskred inträffat. Dessa har i några fall medfört förluster av människoliv och skador på byggnader och anläggningar. Som exempel kan nämnas skreden i Surte år 1950. Göta år 1957 och Tuve år 1977. Samhällets kostnader under de senaste 30 åren på grund av stora skred har uppskattuts till i genomsnitt 10 milj. kr. om året. Lerskred som omfattar mer än en hektar mark inträffar i genomsnitt en gång på två till tre år. i flertalet fall dock inom obebyggda områden. Central förvaltnirigsmyndighet för geotekniska ärenden är statens geotekniska institut (SGl). Verksamheten vid SGl är främst inriktad på geoteknisk och utveckling samt information-SGI utför också geotekniska forskning i en icke oväsentlig omfattning. i Götaälv-

uppdrag Stabilitetsförhållandena

dalen övervakas sedan 15 år. SGl genomför därvid bl. a. exempelvis besiktningar och mätningar samt biträder kommunala och statliga myndigheter vid planering och byggande utmed älven. Från_ och med budgetåret 1977/78 har SGI fått ökade medel för i huvudsak allmän rådgivning till kommuner och samt remissverksamhet avseende främst länsstyrelser

bebyggda områden eller områden under planläggning för bebyggelse. Vidare

bedriver SGl forskning beträffande skredfarliga områden. Regeringen den 8 juni 1978 åt SGl att i samråd med Sveriges geologiska uppdrog undersökning (SGU), institutionerna för geoteknik och geologi vid Chalmers samt kommun utreda de geotekniska

tekniska högskola Göteborgs

förhållanden som förelåg vid skredet i Tuve och som kan ha utlöst skredet. Enligt de bestämmelserna om planläggning i 9 § byggnadsstad-

allmänna

skall, där inte särskilda förhållanden föranleder annat, mark

gan (1959:612)

avses för det ändamål vartill den är mest lämpad med hänsyn till läge,

terräng- och grundtörhållanden samt övriga omständigheter. Förslag till plan

skall, när det överlämnas till kommunal eller statlig myndighet för antagande eller fastställelse. vara åtföljt av bl.a. om de tekniska och utredning ekonomiska förutsättningarna för genomförandet. Därvid skall särskilt beskaffenhet beaktas (16 §). Även beträffande tilltänkt bebyggelse grundens utanför detaljplan åligger det byggnadsnämnden eller i vissa fall länsstyrelsen

598 Bilaga A

att pröva om grundförhållandena är lämpliga. För att mark skall få användas för bebyggelse. oavsett om denna är tät eller gles. förutsätts nämligen enligt §§ (1947:385) att marken prövats från allmän synpunkt

byggnadslagen

lämpad för ändamålet. De i 9§ byggnadsstadgan upptagna allmänna bestämmelserna om vad som skall iakttas vid planläggning gäller i tillämpliga delar också för bedömningettax/ glesbebyggelsens detaljlokalisering (se prop. l972zl l l .bil 2. s. 322 f). ifråga om tätbebyggelse skerlämplighetsprövningen. såsom framgår av det föregående. vid planläggningen eller vid eventuellt förekommande prövning av om undantag (dispens) kan ges från förbudet i

56§ byggnadsstadgan mot tätbebyggelse tttanlör detaljplan. Annan bebyg-

gelse än tätbebyggclse prövas i samband med prövning av ansökan om byggnadslov. Staten eller kommunen har däremot inte något fortlöpande ansvar enligt byggnadslagstiftningen för att grundförhållandena under befintlig bebyggelse är tillräckligt stabila. Det kan i detta sammanhang anmärkas att en stor del av bebyggelsen i landet har tillkommit innan noggranna överväganden om riskerna för skred blev vanliga. Statens planverk har det centrala ansvaret för plancrings- och bebyggelsefrågor. På regional nivå har länsstyrelserna motsvarande ansvar. Kommunerna och då främst byggnadsnämnden har det primära ansvaret för att geotekniska Förhållanden undersöks och beaktas vid detaljplanläggning. Länsstyrelserna skall i samband med fastställelse av detaljplaner med ledning av den utredning som kommunen presenterar bedöma om kommunen har beaktat de geotekniska förhållandena tillräckligt för att ändamålet med planen skall kunna genomföras. Regeringen har genom ett beslut den l4 december 1978 gett SGl i uppdrag att utföra en översiktlig kartering av områden inom vilka risk för skred kan föreligga. De områden där risken för skred kan bedömas vara störst skall avgränsas. Resultatet av karteringen skall redovisas efter hand för berörda kommuner och länsstyrelser och för statens planverk För områden där skredrisk inte kan uteslutas skall SGl redovisa vilka detaljerade undersökningar som är påkallade. l princip ankommer det på ägaren att vidta Förebyggande åtgärder för att skydda egendom från skada. Försäkringsgivarens ansvar inträder inte förrän ett försäkringsfall inträffar eller kan befaras vara omedelbart förestående. Även då är den enskilde enligt 52§ lagen (l927:77) om försäkringsavtal skyldig att efter förmåga sörja för att skadan avvärjs eller minskas. Kostnad som härvid uppkommer för den enskilde skall försäkringsgivaren ersät-ta (53 §5). Enligt 2 § brandlagen (1974280) svarar varje kommun för räddningstjänst och för förebyggande åtgärder mot brand i kommunen. Med räddningstjänst avses verksamhet som syftar till att vid brand. oljeutflöde. ras, översvämning

eller annat nödläge avvärja eller begränsa skada på människor eller egendom

eller i miljön (l §). En förutsättning är emellertid att det med hänsyn till behovet av ett snabbt ingripande. det hotade intressets vikt, kostnaderna för räddningsåtgärderna och omständigheterna i övrigt kan anses påkallat att staten eller kommunen svarar för att åtgärder vidtas. l prop. 1973:185 med _förslag till brandlag (s. 132) anför löredraganden att

Bilaga A 599

räddningsorganens uppgift skall vara att avvärja eller begränsa skada, dvs. att hindra att skada uppstår eller att redan inträffade skador förvärras. Rent förebyggnade åtgärder, dvs. åtgärder som vidtas på förhand för att förebygga att en händelse som kan leda till skador inträffar eller föranleder skador, hör alltså inte hit. Uppenbarligen är det från både effektivitetssynpunkt och kostnadssynpunkt angeläget att räddningsorganen ingriper så snabbt som möjligt. Till åtgärder för att avvärja eller begränsa skada bör enligt föredraganden därför hänföras också åtgärder som vidtas innan en händelse som kan föranleda skada har inträffat. under förutsättning att en sådan händelse kan befaras vara omedelbart förestående. En kommun har utöver ansvaret för räddningstjänsten inte någon laglig skyldighet att vidtaga åtgärder för att skydda den enskilde eller hans egendom mot skador på grund av naturhändelser. Om förhållandena är sådana att den enskilde saknar möjlighet att själv ombesörja att åtgärder vidtas. kan kommunen dock ha anledning att ingripa. Reglerna om den kommunala kompetensen kan emellertid innebära begränsningar i kommunernas befogenhet. Enligt min mening är det angeläget att fortsatta geotekniska undersökningar görs inom områden där det finns skäl att befara jordskred. När det gäller ny bebyggelse har kommunerna och länsstyrelserna, som framgår av det föregående. ett ansvar för att grundförhållandena undersöks. Man har emellertid anledning befara att befintlig bebyggelse i inte obetydlig utsträckning är belägen på mark där grundförhållandena inte har undersökts närmare.

Staten kan självfallet inte åtaga sig eller ålägga kommunerna ett ansvar föratt

geotekniska undersökningar alltid görs när sådana undersökningar är motiverade i befintlig bebyggelse. .Däremot har samhället både i eget intresse och med hänsyn till sitt ansvar för befolkningens säkerhet anledning att se till att förutsättningar skapas för att sådana undersökningar kan genomföras där man kan befara att riskerna är särskilt stora. Kommittén min mening överväga hur sådana undersökningar

börenligt

kan komma stånd. l de fall där det är motiverat att samhället svarar för

till

uppgiften synes den lämpligaste lösningen vara att undersökningarna ombesörjs av kommunen. Kommittén bör överväga om en sådan ordning kan införas utan att kommunerna åläggs en obligatorisk skyldighet att svara för sådana undersökningar. Kommunernas befogenheter på området bör klarläggas. Kommittén bör i denna fråga samråda med Svenska kommunförbundet. Vad jag nu har anfört bör inte utgöra hinder för kommittén att pröva en ordning som innebär att en statlig myndighet, t. ex. länsstyrelsen, får till uppgift att svara för att geotekniska undersökningar kommer till stånd. När det konkreta åtgärder för att förebygga att skred inträffar måste

gäller

utgångspunkten för kommitténs överväganden vara att det är den vars egendom hotas som har att svara för åtgärderna. Vid risk för jordskred bör som, regel vidtas snabbt. Mycket omfattande och förebyggande åtgärder kostsamma åtgärder kan behövas. Försäkringsgivarnas ansvar för åtgärder av detta slag är. som framgår av det föregående, mycket begränsat. Jag finner det angeläget att kommittén prövar hur detta ansvar bör preciseras och om det finns förutsättningar att utvidga det. l dessa frågor bör kommittén samråda

600 Bilaga A

med företrädare för försäkringsbranschen. Även med ett utvidgat försäkringsgivaransvar torde dock situationer kunna uppstå när de åtgärder som kan behöva vidtas är så brådskande och omfattande att samhället behöver ingripa. Den enskilde kan sakna både praktiska och ekonomiska möjligheter att svara för åtgärderna. Direkt skyldighet för samhället att ingripa föreligger bara i den mån åtgärderna kan hänföras till räddningstjänst i brandlagens mening. Kommittén bör överväga om det i vissa särskilda fall - när försäkringsgivaransvar inte föreligger - bör finnas en möjlighet för den enskilde att få stöd från samhället. När den enskilde inte själv kan ombesörja att nödvändiga åtgärder vidtas. kan det vara lämpligt att kommunen “svarar för att så sker. Jag anser dock att

kommunerna inte bör åläggas skyldighet att vidta åtgärder för att förebygga

skred. Kommittén bör däremot pröva om kommunernas befogenheter i detta hänseende behöver preciseras eller vidgas. Kommittén bör vidare överväga hur kostnaderna för förebyggande åtgärder bör i det särskilda fallet fördelas mellan staten. kommunen och den

enskilde. Utgångspunkten måste vara att det i forsta hand är den vars

egendom hotas som har attsvara för att förebyggande åtgärder vidtas. Ersättning från samhället till den enskilde bör komma i fråga bara när denne inte kan svara för kostnaderna. Ersättning från staten bör vidare komma

själv

i fråga bara beträffande åtgärder som verkligen har varit påkallade. l detta sammanhang bör kommittén pröva om det finns förutsättningar att nännare ange de säkerhetsfaktorer som bör användas vid bedömningen av om stabilitetsförhållandena är sådana att förebyggande åtgärder behövs. De ,frågor jag har berört kan påverkas av resultatet av reformeringen av byggnadslagstiftningen. Kommittén bör vid sitt arbete beakta detta.

Kommittén bör också överväga om särskilda regler om befogenhet att

ingripa i annans rätt behövs för att förebyggande åtgärder skall kunna genomföras så snabbt och effektivt som möjligt. Det ligger i sakens natur att sådana regler måste utformas så att rimlig hänsyn tas till den som utsätts för ett ingrepp. l detta sammanhang vill jag erinra om bestämmelserna i 2 kap. l8 § regeringstbrnten (RF). Där föreskrivs att varje medborgare skall vara tillförsäkrad ersättning enligt grunder som bestäms l lag för det fall att hans egendom tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande.

Övriga frågor

Den fråga som jag nyss har berört har samband med frågan om ersättning for ingrepp enligt ll § brandlagen. Ersättningsbestämmelserna i 19 § omfattar bara det fallet att utrustning för räddningstjänst har tagits i anspråk. En uttrycklig föreskrift om rätt till ersättning också för andra ingrepp som görs med stöd av ll §brandlagen kan behövas med hänsyn till 2 kap. l8 § RF. En sådan föreskrift- kan vara motiverad även av andra skäl. Av det förhållandet att kommunerna enligt 2 § brandlagen är skyldiga att svara för räddningstjänsten följer att de endast med stöd av föreskrift i lag kan ta ut kostnaderna för ett räddningsingripande av den i vars intresse

ingripandet har gjorts eller av den vars verksamhet eller handlande har

Bilaga A 601

föranlett ingripandet. Uttryckliga bestämmelser om skyldighet att svara för sådana kostnader-finns bara i lagen (l973:l 198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss. l prop. (1973:185) med förslag till brandlag m. m. berördes frågan om bestämmelser borde införas som skulle göra det möjligt för kommunerna och staten att, antingen generellt eller i särskilda fall. ta ut ersättning för kostnader for räddningsingripanden. Föredraganden ansåg att det inte borde komma i fråga att generellt föreskriva skyldighet lör den i vars intresse ett räddningshade gjorts eller den vars verksamhet eller handlande hade ingripande föranlett ett räddningsingripande att ersätta kommunens eller statens kostnader (pr0p. s. 181). Däremot borde det övervägas om en sådan skyldighet var motiverad på vissa särskilda områden. Föredraganden fann emellertid att det vid tidpunkten för propositionen inte fanns tillräckligt underlag för en regel som innebar att riskfyllda verksamheter av visst slag skildes ut och förenades med ersättningsskyldighet för räddningskostnader. för Jag anser att tiden nu är mogen att åter ta upp frågan om regressrätt kostnader för räddningstjänst. En sådan regressrätt framstår som motiverad särskilt i fråga omverksamheter som innebär stora risker för olyckor som kan kräva omfattande räddningsåtgärder. Det är dock inte givet att samhällets krav på ersättning för dylika kostnader skall på lika villkor konkurrera med enskildas skadeståndskrav i de fall då full ersättning inte kan utgå för alla anspråk. Vid sina överväganden bör kommittén särskilt beakta vikten av en klar och entydig avgränsning mellan de fall där regressrätt Föreligger och

andra fall. Vidare bör beaktas de svårigheter som kan uppkomma på vissa

speciella rättsområden, t. ex. sådana områden där den svenska lagstiftningen grundas på internationella konventioner.

Kommittén bör lägga fram de författningsförslag som föranleds av kommitténs överväganden. Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag efter samråd med cheferna för justitie-, ekonomi-. budget-, jordbruks- och bostadsdepartementena att regeringen bemyndigar chefen för kommundepartementet att tillkalla en kommitté med högst fem ledamöter med uppdrag att utreda frågan om ersättning för skador på grund av naturkatastrofer m. m., att utse en av ledamöterna att vara ordförande, att besluta om sakkunniga. experter, sekreterare och annat biträde åt kommittén. Vidare hemställer jag att regeringen föreskriver att. kostnaderna skall belasta femtonde huvudtitelns kommittéanslag.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan. (Kommundepartementet)

DEPARTEMENTENS OFFSETCENTRAL STOCKHOLM 1979

602 Bilaga A

Tilläggsdirektiv till kommittén för utredning av frågan

om ersättning på grund av naturkatastrofer m. m.

Dir l979z57

Beslut vid regeringssammanträde 1979-06-07

Departementschefen, statsrådet Hansson. anför.

Regeringen har den l mars 19.79 bemyndigat chefen för kommundepartementet att tillkalla en kommitté med högst fem ledamöter med uppdrag att utreda frågan om ersättning för skador på grund av naturkatastrofer m. m. l utredningsuppdraget ingår vidare att klarlägga ansvaret för att geotekniska undersökningar och stabiliseringsåtgärder, som är nödvändiga for att förhindra jordskred i särskilt utsatta områden, vidtas. De kostnadsfrågor som uppkommer i detta sammanhang skall också övervägas. Enligt direktiven skall kommittén också behandla frågor som rör ersättning for ingrepp enligt ll § brandlagen (.l974:80, ändrad senast och 1977:493) regressrätt för kostnader för räddningstjänst enligt brandlagen. Enligt min mening bör kommitténs uppdrag vidgas till att omfatta vissa ytterligare frågor som jag ämnar ta upp i det följande.

Undersökningskommissionför allvarliga olyckor Hotell- och restauranganställdas förbund har i en skrivelse den 23 oktober 1978 till regeringen föreslagit åtgärder i syfte att förhindra katastrofbränder och begränsa eventuella bränders skadeverkningar. Som ett första steg i denna riktning föreslås i skrivelsen att en permanent statlig undersökningskommission tillsätts. Statens brandnämnd har i ett yttrande över skrivelsen tillstyrkt att en särskild undersökningskommission för större nödlägen av de slag där räddningstjänsten regleras av brandlagstiftningen inrättas. Varje brand utreds sedan början av 1920-talet av polisen. Syftet med utredningen är att försöka fastställa orsaken till branden. Polisens resurser för sådana undersökningar har med åren utvecklats. Resultatet har haft stor betydelse för det fortlöpande förebyggande brandskyddsarbetet. Det kan tilläggas att en inte obetydlig del av de bränder för vilka brandorsaken har kunnat fastställas har varit orsakade av brottslig verksamhet eller straffsanktionerad underlåtenhet. Brandnämnden har inte någon direkt uppgift i samband med utredning av bränder utöver vad som följer av att nämnden enligt 24§ brandstadgan (l962:9l, omtryckt 1974:81, ändrad senast 1977:925) och l § instruktionen 0974:408) för statens brandnämnd (ändrad senast 1976:945) har tillsyn över brandförsvaret. Nämnden skall vidare, bl. a. genom försöks- och utvecklingsarbete, främja sådan räddningstjänst som ankommer på kommunerna. Till nämnden är knutna dels ett råd för räddningstjänst med uppgift att verka för samordning av olika grenar av samhällets räddningstjänst, dels ett utbildningsråd (8 § instruktionen). Olyckor som inträffar i järnvägs- och vägtrafiken och som är av

inte

Bilaga A 603

omfattning utreds också av polisen. Sedan den l juli 1978 finns en obetydlig central myndighet- statens haverikommission - för utredning av allvarligare civila och militära 1 fråga om sjöolyckor kan sjöförklaring i luftfanygsolyckor. vissa fall ersättas av utredning som utförs av en särskild undersökningskommission som har förordnats av regeringen. Luftfanygsolyckoma utreddes också tidigare av en kommission som tillsattes vid varje tillfälle. 2 § förordningen (1978:555) med instruktion for statens haverikom- Enligt mission kommissionen allvarlig luftfartygsolyc_ka och tillbud till

utreder

sådan bestämmelser i bl. a. Iuftfartslagen (l957z297, *ändrad senast enligt

1978:232). 11 kap. 7 § luftfartslagen skall undersökning genomföras av

Enligt som inträffar vid användning av luftfanyg och medför olyckshändelse, dödsfall eller allvarlig eller betydande skada på luftfartyget eller personskada annan än luftfartygets last. Undersökningen skall också omfatta egendom olyckshändelsens orsaker ochde skador som har uppkommit. Om allvarlig fara för olyckshändelse har uppstått eller något som tyder på väsentliga fel på luftfartyget eller marko ganisationen har inträffat, skall undersökning också ske. Haverikommissionen har vidare enligt instruktionen till uppgift att följa den nationella och internationella utvecklingen på området och samarbeta med berörda säkerhetsmyndigheter i deras haveriförebyggande verksamhet. Haverikommissionen består enligt 3§ instruktionen av en generaldirektör och tre haveriutredare. Generaldirektören skall vara eller ha varit innehavare av domarämbete. Av haveriutredarna skall en vara erfaren domare, en sakkunnig och en flygtekniskt sakkunnig. Haverikommissioflygoperativt nen anlitar därutöver de experter och sakkunniga som behövs för utredningen (4 och 6 §§). 314§ (1891235, s. 1, omtryckt 1975:1289, ändrad senast Enligt sjölagen förordna att en händelse som skall bli föremål för 1978:886) får regeringen och händelsens orsaker skall utredas av en särskild undersöksjöförklaring Detta om stora förluster i liv eller egendom har ningskommission. gäller eller om av annan anledning kan väntat: bli uppkommit utredningen synnerligen omfattande eller invecklad. När en undersökningskommission har förordnats, behöver sjöförklaring inte ske. 1 prop. 1975/76:100, bil. 8, (TU rskr 1975/762253) behandlas

1975/76:l1,

frågan om åtgärder för att säkerställa behovet av utredningsresurser i personellt, administrativt och tekniskt avseende vid förordnande av särskild undersökningskommission enligt föreskrifterna i sjölagen. Regeringen har därefter beslutat att personer med juridisk, nautisk och teknisk utbildning och erfarenhet i förväg skall finnas utsedda för att ingå i sådan kommission och tillkallat sådana personer att stå till förfogande att ingå som ledamöter. Ordförande är generaldirektören i statens haverikommission.

att starka skäl talar för att en undersökningskommission skall Jaganser kunna träda i funktion också vid vissa andra allvarliga olyckor än luftfartygs- Kommittén bör överväga hur kommissionens verksamhetsoch sjöolyckor. område bör avgränsas. En lämplig utgångspunkt kan vara att verksamhetsområdet skall kunna omfatta sådana nödlägen som enligt 1 § brandlagen föranleder ingripande av samhällets räddningstjänstoch som är av större

omfattning.

604 Bilaga A

l samband med inrättandet av statens haverikommission 1977/ (prop. 78:88) framhöll föredraganden att den viktigaste uppgiften vid en utredning av en allvarlig olycka måste vara att klarlägga orsakssammanhanget och eventuella brister i fråga om förebyggande åtgärder. delar denna Jag uppfattning. Ändamålet med utredningen bör sålunda vara att skapa en helhetsbild av olyckans orsaker och följder. effektivi- Räddningsåtgärdemas tet bör också prövas. Till kommissionens uppgifter bör också höra att föreslå åtgärder som kan hindra att likartade olyckor upprepas. Det är angeläget att kommissionen kan fullgöra sina uppgifter på ett objektivt sätt. Detta talar för att kommissionen bör vara fristående från myndigheter vilkas verksamhet kan ge anledning till en undersökning eller som svarar för tillsyn över sådan verksamhet eller har uppgifter inom räddningstjänsten. En samordning med statens haverikommission är en lösning som bör prövas. Även andra lösningar bör övervägas. Trots vad jag nyss har sagt kan sålunda praktiska skäl tala för att kommissionen knyts till statens brandnämnd. l luftfartslagen anges när en undersökning skall genomföras. l sjölagen däremot anges att regeringen får förordna en kommission i vissa fall. Särskilt med hänsyn till att de olyckor som undersökningskommissionen skall ha att utreda kan bli av skiftande slag talar enligt min mening övervägande skäl för att en prövning måste göras i det särskilda fallet. Regeringen bör alltid kunna besluta att en undersökning skall göras. Det bör emellertid övervägas om inte kommissionen i vissa fall bör kunna påbörja en undersökning på eget initiativ. Jag vill i detta sammanhang peka på vikten av att kommissionen kan börja sin undersökning så snabbt som möjligt. Mot bakgrund av vad jag nu har anfört bör kommittén överväga undersökningskommissionens uppgiftsområde. organisation, sammansättning och verksamhetsformer. Vid dessa överväganden bör erfarenheterna av undersökningarna av luftfartygs- och sjöolyckor beaktas. Kommittén bör vidare beräkna kostnaderna för kommissionens verksamhet och föreslå de författningsföreskrifter som föranleds av kommitténs överväganden.

Huvudmannaskapet _lör räddningstjänsten Riksdagen har begärt att frågan om huvudmannaskapet för en räddningstjänst med nuvarande och möjliga nya uppgifter utreds förutsättningslöst

(CU 1978/79218, rskr 1978/792182). Enligt vad som anförs i civilutskottets

betänkande har det visat sig att svårigheter kan uppstå beträffande samarbetet mellan olika huvudmän inom räddningstjänsten. Utredningen bör enligt utskottsbetänkandet omfatta också frågan om huvudmannaskapet för Sjuktransporter och ambulansverksamhet. Den bör ha parlamentarisk

förankring. Åtgärder som syftar till ökad samordning av resurserna för

räddningstjänst bör enligt utskottet också övervägas. Enligt l §brandlagen avses med räddningstjänst verksamhet som syftar till att vid brand, oljeutflöde, ras, översvämning eller annat nödläge avvärja eller begränsa skada på människor eller egendom eller i miljön. En förutsättning är att det kan anses påkallat att staten eller kommunen svarar för att åtgärder vidtas. Detta kan vara fallet med hänsyn till behovet av ett snabbt ingripande, det hotade intressets vikt. kostnaderna för räddningsåtgärdema och omstän-

Bilaga A 605

digheterna i övrigt. Brandlagen gäller inte skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggning, sjöräddnin; eller fjällräddning. Vidare gäller brandlagen endast i viss utsträckning i fråga om åtgärder som vidtas till havs eller i kustvattnen, Vänern eller Mälaren för att avvärja eller begränsa skada till följd av utflöde av olja eller annat som är skadligt. Uppgiften att svara för oljeoch kemikaliebekämpning till havs och i kustvattnen åvilar tullverkets kustbevakning. Varje kommun svarar enligt 2 § brandlagen för räddningstjänst och for förebyggande åtgärder mot brand i kommunen. För dessa uppgifter skall kommunen ha ett brandforsvar. 1 8 § finns bestämmelser om skyldighet for andra kommuner att lämna hjälp när omfattande eller särskilda räddningsåtgärder behövs. Brandchefen har befälet när annat räddningsorgan deltar i räddningstjänsten tillsammans med kommunens brandstyrka, om inte något annat har överenskommits (9 §). Länsstyrelsen skall enligt 12 § överta ledningen av räddningstjänsten vid ett nödläge som kräver så omfattande räddningsåtgärder att ett särskilt ledningsorgan behövs for samordning av räddningstjänsten eller för samordning av räddningstjänsten med annan verksamhet. Kommunerna och länsstyrelserna är enligt 8 och 24 §§ brandstadgan skyldiga att svara för den särskilda planläggning som behövs for

räddningstjänsten. Syftet med länsstyrelsens planläggning är främst att göra

det möjligt för länsstyrelsen att ingripa snabbt, när en katastrof inträffar. Enligt 3§ sjukvårdslagen (l962:242, ändrad senast 1978:669) skall landstingskommunen se till att det inom sjukvårdsområdet finns en ändamålsenlig organisation for transport av sjuka eller skadade personer till och från sjukhus eller läkare. Det anses oklart om landstingskommunen eller det kommunala brandförsvaret har ansvaret för_ transporten av skadade personer från en olycksplats i terrängen till farbar väg. Kungörelsen (1969:85) om militär räddningstjänst m. m. (ändrad senast 1976:165) anger att militär hjälp skall lämnas. om den är nödvändig för att avvärja överhängande fara för liv eller hälsa, för omfattande förstörelse av egendom eller for avsevärd skada i miljön. Generaltullstyrelsen, länsstyrelsen, chef for tullregionens bevakningskontor, polischef eller kommunal brandchef kan begära hjälp. Militär hjälp skall inte lämnas om särskilda militära förhållanden hindrar det. Enligt 2§ polisinstruktionen (l972:5l1, ändrad- senast 1979:105) skall polisen upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Häri ingår att lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp, den s. k. serviceverksamheten. Den omfattar av hävd bl. a. vissa särskilt organiserade verksamheter, t. ex. tjällräddningstjänst samt ambulans- och räddningsflyg. Det finns naturligtvis en gräns för vad polisen anser sig kunna göra inom ramen för serviceverksamheten. Vid ett nödläge kan omständigheterna vara sådana att polisen måste ingripa för att avvärja eller begränsa skador på människor eller egendom. Sedan de egentliga räddningsorganen har fått tillräckliga resurser på platsen, koncentreras polisinsatserna på avspänning, utrymning av skadeområdet, trafikreglering och liknande åtgärder. Bl. a. vid bränder påbörjar polisen också en utredning av orsaken till händelsen. Denna utredning avbryts emellertid i allmänhet, om det kan klart konstateras att händelsen inte har föranletts av en brottslig gärning.

606 Bilaga A

1 katastrofsituationer kan länsstyrelsen, även om det inte är fråga om räddningstjänst, få träda in i egenskap av högsta polismyndighet i länet eller

på grund av vissa bestämmelser i länsstyrelseinstruktionen

(l97l:460, omtryckt 1979:234). Länsstyrelsen svarar enligt länsstyrelseinstruktionen för den statliga förvaltningen i länet, om det inte är fråga om en uppgift som ankommer på en annan myndighet. Länsstyrelsen skall enligt instruktionen vidta eller hos regeringen eller annan föreslå myndighet de åtgärder som är påkallade eller i övrigt lämpliga for länet. Av de uppgifter som enligt instruktionen särskilt an kommer på länsstyrelsen kan en del ha betydelse vid större olyckor. Detta gäller t. ex. i fråga om de uppgifter som rör den allmänna hälsovården, den sociala omvårdnaden samt väg- och trafikväsendet. Enligt lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. har länsstyrelsen ansvaret för de åtgärder som kan behövas for att skydda allmänheten från radioaktiva ämnen. Länsstyrelsen svarar också for den planläggning av olycksfallsberedskapen som behövs. Den förutsättningslösa utredning av huvudmannaskapet för räddningstjänsten som riksdagen har begärt griper in på många områden som f. n. är under De pågående utredning. utredningar som berörs är dels sjöövervak-

ningskommittén (H l977:05),dels1977 årsoljeskyddskommitté(Kn 1977:03),

dels kommittén (Jo 1978:05) for miljörisker vid sjötransporter, dels utred-

ningen (K 1979:01) om transport av farligt gods, dels 1978 års forsvarskorn-

mitté (Fö 1978:02), dels kommittén for översyn av lagstiftningen på atomenergiområdet (Dir 1979:18). Sjöövervakningskommittén har enligt direktiven (Dir 1977:88) till uppgift att överväga lämpliga former för samordning och ledning i fred av övervakningen och räddningstjänsten till sjöss. Kommittén bör enligt föredraganden med utgångspunkt i ett bibehållet samordningsansvar för Sjöfartsverket i fråga om sjöräddning studera vilka insatser som behövs vid olika tänkbara

större olyckor och då olika slag av räddningstjänst förekommer

samtidigt samt lägga fram förslag till ledningsfunktioner i sådana sammanhang. Särskilda direktiv har inte meddelats för oljeskyddskommittén. Den har emellertid fått i uppdrag att undersöka i vad mån oljeutvinning i större skala i Nordsjön och erfarenheterna från oljeutflödet i april 1977 vid borrplattformen Bravo på Ekofrskfáltet bör föranleda ändring av de riktlinjer som nu gäller för den svenska beredskapen för bekämpning av miljöfarliga utsläpp till havs samt i kustvattnen, Vänern och Mälaren. Regeringen har

vidare gett

kommittén i uppdrag att utvärdera erfarenheterna av bekämpningen av och saneringen efter de oljeutsläpp som har drabbat Bohusläns kust under hösten 19.78 och Stockholms skärgård under våren 1979 samt att hos regeringen föreslå de åtgärder som utvärderingen kan föranleda. Kommittén för miljörisker vid sjötransporter skall enligt direktiven (Dir 1978:64) göra en samlad översyn från miljövårdssynpunkt av de problem som

hänger samman med fartygstransporter av olja och kemikalier. översynen

bör syfta till att ge underlag for ett samlat handlingsprogram för att minska riskerna vid miljöfarliga transporter till sjöss. Föredraganden framhöll bl. a. att kommittén bör kunna ta upp också sådana frågor som behandla: i annat sammanhang. Syftet är att en bedömning från miljövårdssynpunkt skall kunna göras av behovet av alla olika slag av åtgärder for att minska riskerna

Bilaga A 607

vid miljöfarliga transporter till sjöss och att ett samlat handlingsprogram därmed skall kunna utarbetas. l direktiven (Dir 1979:1) till utredningen om transponer av farligt gods foredraganden att de föreskrifter som har meddelats till skydd för

framhåller

människors hälsa och miljön vid transport av farligt gods är uppdelade på ett flertal regelkomplex. Också myndighetsansvaret är uppdelat. Enligt föredragandens mening finns det anledning att utvärdera den hittillsvarande ordningen och göra en samlad översyn av frågorna om en effektivare kontroll när det gäller transport av farligt gods. Härvid bör frågan om en koncentration av det samlade ansvaret till en myndighet ingående övervägas. 1978 års försvarskommitté skall enligt sina direktiv (Dir 1978:30) pröva lämpligheten av och möjligheterna att öka samordningen mellan civilförsvaret och den kommunala verksamheten. Inom civilforsvarsstyrelsen har ett arbete i denna fråga bedrivits inom två grupper, dels samordningsgruppen kommunanknutet civilforsvar, dels arbetsgruppen statligt civilforsvar. Båda grupperna har avgett rapporter. Samordningsgruppen föreslår att det allmänna lokala civilforsvaret ombildas och blir ett kommunalt verksamhetsområde med beteckningen räddningstjänst i krig samt inordnas i den kommunala beredskapen. Det regionala civilforsvaret kan enligt samordningsgruppen behållas eller fördelas på kommunerna. Arbetsgruppen å andra sidan föreslår att frågan om ett forstatligande av räddningstjänsten prövas närmare. Därvid bör man utgå från att freds- och krigsräddningstjänsten kommer att slås samman. Enligt arbetsgruppen skulle ett statligt huvudmannaskap for all räddningstjänst avgjort ge bättre möjligheter att inom givna kostnadsramar upprätthålla bästa möjliga personalberedskap. Civilförsvarsstyrelsen anför i

en perspektivplan for perioden 1982-2000 att styrelsen inte är beredd att nu ta

ställning till något av alternativen. Styrelsen anser dock att utredningsmaterialet visar att förutsättningar finns för ökad samordning mellan civilforsvaret och andra totalförsvarsfunktioner. Enligt styrelsen bör frågan utredas ytterligare. Kommittén för översyn av lagstiftningen på atomenergiområdet skall enligt direktiven (Dir 1979:18) utreda möjligheterna att föra samman den nuvarande lagstiftningen på området till en lag. Det bör övervägas om de lagar som behandlar skyddsåtgärder vid atomolyckor och ersättningsfrågor vid sådana olyckor bör ingå i den nya lagen. l detta sammanhang bör enligt direktiven övervägas om dessa lagar bör ändras for att möjliggöra en

effektivare planering av de åtgärder som skall vidtas i samband med olyckor i

atomenergianläggningar o. d. Kommittén bör enligt löredraganden även beakta samordningen mellan atomenergilagstiftningen och lagstiftningen inom andra områden, t. ex. brandskyddet.

Jag förordar att kommittén for utredning av frågan om ersättning på grund av naturkatastrofer m.m. får i uppdrag att i enlighet med riksdagens hemställan förutsättningslöst utreda frågan om huvudmannaskapet for en räddningstjänst med nuvarande och möjliga nya uppgifter. Uppdraget bör även omfatta frågan om huvudmannaskapet för Sjuktransporter och ambulansverksamhet.

608 Bilaga A

Av redovisningen i det föregående framgår att ett flertal olika samhällsorgan har uppgifter inom räddningstjänsten. Detta är särskilt påtagligt om man till begreppet räddningstjänst hänför inte bara sådan verksamhet som avses i l §brandlagen utan också annan verksamhet som syftar till att avvärja eller begränsa skador som kan följa av olyckor och liknande händelser. På skilda områden pågår utredningsarbete med anknytning till räddningstjänsten. Detta arbete avser både åtgärder av Förebyggande art och åtgärder som t. ex. genomatt de ger bättre förutsättningar för planläggning, ledning och - kan väntas resursutnyttjande leda till en effektivare räddningstjänst. Resultatet av utredningsarbete av detta slag kan antas bli av betydelse för kommitténs överväganden i fråga om huvudmannaskapet för räddningstjänsten. Vid sina överväganden i denna fråga bör kommittén särskilt beakta att det för en effektiv räddningstjänst är av väsentlig betydelse att goda förutsättningar skapas för dels ett effektivt utnyttjande av de resurser för räddningstjänst som finns eller kan byggas upp hos statliga, kommunala. landstingskommunala och enskilda organ, dels en effektiv ledning av räddningsarbetet. Detta förutsätter i sin tur bl. a. en god planläggning och en god samordning mellan de organ som kan ha att delta i arbetet. Oavsett ställningstagandet i huvudmannaskapsfrågan bör kommittén överväga och lämna förslag till åtgärder som, ienlighet med vad jag nyss har anfört, kan förbättra förutsättningarna för en effektiv räddningstjänst. En fråga som bör uppmärksammas särskilt är behovet av samordning av räddningsarbete som berör stora geografiska områden. Jag tänker härvid på både det fallet att en händelse föranleder räddningsinsatser såväl till lands som till sjöss och på det fallet att sådana insatser måste vidtas i t. ex. flera län. Jag återkommer i det följande till frågan om samordning mellan kommitténs arbete och det utredningsarbete i övrigt med anknytning till räddningstjänsten som bedrivs av andra kommittéer.

Enligt min mening bör kommittén i samband med behandlingen av

huvudmannaskapsfrågan ta upp frågan om en skärpning av bestämmelserna i 14 och 15 §§ brandlagen om skyldighet för bl. a. vissa industriföretag att vidta

förebyggande åtgärder. Enligt l4§ _är bl. a. den som äger eller innehar en

byggnad eller annan anläggning skyldig att hålla brandsläckningsredskap m. m. och att vidta de åtgärder i övrigt som behövs för att förebygga och bekämpa brand. l 15 § ges föreskrifter för det fallet att verksamheten vid en anläggning medför särskild fara för att utflöde av hälso- eller miljöfarlig vara orsakar avsevärd skada på människor eller i miljön. När så är fallet, får länsstyrelsen ålägga anläggningens ägare eller innehavare att hålla den beredskap med personal och utrustning som behövs. Kommittén bör oavsett ställningstagandet i huvudmannaskapsfrågan pröva om skyldigheten att vidta förebyggande åtgärder bör, t. ex. när det gäller industrier som bedriver riskfylld verksamhet, vidgas till att omfatta andra fall än de som f. n. anges i 14 och 15 §§. Det bör också övervägas omen industri skall kunna åläggas att svara för den ökning av samhällets kostnader för beredskap m. m. som industrins verksamhet föranleder. En fråga som har aktualiserats genom vinterns snöoväder är om bestämmelserna i brandlagstiftningen om t. ex. planläggning, ledning och ingrepp i

Bilaga A 609

annans rätt bör göras tillämpliga också på situationer som inte är nödlägen i. brandlagens mening. En möjlighet att tillämpa bestämmelser av detta slag kan vara av betydelse också för det saneringsarbete som vidtar efteg det att själva bekämpningsarbetet, dvs. räddningstjänsten, med anledning av ett omfattande oljeutflöde har slutförts. Komittén bör överväga även denna fråga. Kommittén bör lägga fram de förslag till författningsforeskrifter m. m. som föranleds av kommitténs överväganden. Kostnaderna för organisatoriska förändringar som kommittén kan komma att föreslå bör också redovisas. Jag vill i detta sammanhang erinra om regeringens tilläggsdirektiv (l978:40) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående finansiering av reformer.

Utredningsarbetet bör bedrivas i nära kontakt med de pågående utredningar som jag tidigare har berört. Kommittén för miljörisker vid sjötransporter

avlämnar sitt betänkande under sommaren, medan sjöövervakningskom-

mitten och 1977 års oljeskyddskommitté beräknas redovisa resultatet av sina överväganden något senare. Resultatet av dessa kommittéers arbete bör, som jag har framhållit tidigare, beaktas i det fortsatta utredningsarbetet. 1978 års forsvarskontmittés arbete är inriktat på att lägga fram ett slutligt betänkande som skall utgöra ett underlag för det Försvarsbeslut som avses bli fattat år 1982. Härvid torde principiell ställning tas till civilförsvarets framtida organisation. Utredningsarbetet bör därför i huvudmannaskapsfrågan både innehålls- och tidsmässigt så långt möjligt samordnas med 1978 års försvarskommittés arbete. . Arbetet i övrigt bör med förtur ägnas åt dels frågan om geotekniska undersökningar och förebyggande åtgärder mot jordskred. dels frågan om en undersökningskommission för allvarliga olyckor. Förslag i den senare frågan bör läggas fram redan detta år. Med hänsyn till den utvidgning av uppdraget som nu föreslås bör antalet ledamöter i kommittén enligt min mening ökas från högst fem till högst sju.

Jag hemställer att kommitténs uppdrag vidgas i enlighet med vad jag nu har anfört. Vidare hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för kommundepanementet att tillkalla ytterligare två ledamöteriatt ingå i f kommittén.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställans (Kommundepartementet)

DEPARTEMENTENS OFFSETCENTRAL STOCKHOLM 1979

610 Bilaga A

Tilläggsdirektiv till räddningstjänstkommittén (Kn

1979:01)

Dir 1983:4

Beslut vid regeringssammanträde 1983-02-10.

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Thunborg, anför.

Inledning Räddningstjänstkommittén har tillkallats med stöd av regeringens bemyn-

digande den 1 mars 1979. Enligt utredningsdirektiven (Dir 1979:36) skall

kommittén utreda frågan om ersättning för skador på grund av naturkatastrofer m. m. I utredningsuppdraget ingår vidare att klarlägga ansvaret för att det vidtas sådana geotekniska undersökningar och stabiliseringsåtgärder som är nödvändiga för att förhindra jordskred i särskilt utsatta områden. De kostnadsfrågor som uppkommer i detta sammanhang skall övervägas av kommittén. Enligt direktiven skall kommittén även behandla frågor som rör ersättning för ingrepp enligt 11 § brandlagen (1974:80) och regressrätt för kostnader för räddningstjänst enligt brandlagen.

Den 7 juni 1979 beslutade regeringen om tilläggsdirektiv (Dir 1979:57) för

kommittén. Därvid fick kommittén i uppdrag att överväga uppgiftsområde, organisation, sammansättning och verksamhetsformer för en undersökningskommission som skulle träda i funktion vid vissa allvarliga olyckshändelser. Enligt direktiven skall kommittén också förutsättningslöst utreda frågan om huvudmannaskapet för en räddningstjänst med nuvarande och möjliga nya uppgifter. Uppdraget omfattar även frågan om huvudmannaskapet för Sjuktransporter och ambulansverksamhet. Oavsett ställningstagandet i huvudmannaskapsfrågan skall kommittén överväga och lämna förslag till åtgärder som kan förbättra förutsättningarna för en effektiv räddningstjänst. I samband med behandlingen av huvudmannaskapsfrågan skall kommittén ta upp frågan om en skärpning av bestämmelserna i 14 och 15 §§ brandlagen om skyldighet för bl. a. vissa industriföretag att vidta förebyggande åtgärder. Räddningstjänstkommittén skall i sitt arbete beakta direktiven den 13

mars 1980 (Dir 1980:20) till samtliga kommittéer och särskilda utredare

angående finansiering av reformer.

I januari 1980 avlämnade räddningstjänstkommittén delbetänkandet (Ds

Kn 1980:1) Undersökning av allvarliga olyckshändelser, i oktober 1981 principbetänkandet (SOU 1981:82) Samhällets räddningstjänst och i decem-

ber 1981 delbetänkandet (Ds Kn 1982:1) Ersättning för skador på grund av

naturolyckor. Kommittén har också i juni 1982 avlämnat rapporten Sjuktransporter med helikopter. På grundval av kommitténs förslag har regeringen tillkallat en kommitté

(Kn 1981:02) med uppdrag att undersöka allvarliga olyckshändelser och

tillbud till sådana händelser. Regeringen har vidare genom skrivelsen (skr 1982/83:22) om huvudmannaskapet för räddningstjänsten, m. m. berett riksdagen tillfälle att ta del av regeringens ståndpunkt vad gäller huvudman-

A 611

Bilaga

naskapet för den allmänna räddningstjänsten och vissa grundläggande principer i övrigt beträffande samhällets räddningstjänst. Kommitténs delbetänkande Ersättning för skador på grund av naturolyckor har remissbehandlats och bereds inom regeringskansliet. Dess rapport Sjuktransporter med helikopter remissbehandlas f. n. Av det anförda framgår att räddningstjänstkommittén redan har fullgjort en del av sina uppgifter. Enligt min mening är det väsentligt att kommitténs återstående arbete skyndsamt fullföljs. Som framgår av regeringens skrivelse till riksdagen bör kommittén därvid utgå från att huvudmannaskapet för den allmänna räddningstjänsten även i framtiden skall vara kommunalt. En Ökad samverkan mellan kommunerna bör ske inom lämpliga regioner. Jag vill erinra om att kommunerna enligt beslut av riksdagen (FÖU 1981/82118, rskr 1981/822374) med början senast under budgetåret 1984/85 skall ta över ansvaret för ledningen av civilförsvarsverksamheten på lokal nivå i krig och det planläggningsansvar i fred som hänger samman härmed. Riksdagsbeslutet får till följd att räddningstjänstregionerna måste vara bildade senast vid ingången av budgetåret 1984/85. Svenska kommunförbundet har, som framgår av regeringens skrivelse till riksdagen, erbjudit sig att genom förbundets länsavdelningar ta initiativ till överläggningar mellan kommunerna i syfte att få till stånd ett utvidgat samarbete inom lämpliga regioner. Kommunförbundet har därefter i en skrivelse till samtliga kommunstyrelser och brandstyrelser framhållit att det är av stor vikt att en regionindelning är klari hela landet före den 1 juli 1984 och angett att länsavdelningarna inom kort kommer att ta initiativ till överläggningar i frågan mellan kommunerna. Kommunförbundet har vidare uppmanat länsavdelningarna att ta sådana initiativ. Med hänsyn härtill bör räddningstjänstkommittén i sitt arbete kunna utgå från att kommunerna själva bildar räddningstjänstregioner och också bestämmer formerna för samarbetet inom regionerna. Vad gäller den regionala nivån bör kommittén räkna med att länsstyrelserna även i framtiden skall fullgöra de statliga räddningstjänstuppgifterna och spela en samordnande roll inom räddningstjänsten. En viktig uppgift för länsstyrelserna bör vara att utföra en länsomfattande planläggning och att i vissa katastrofartade situationer överta ledningen för räddningstjänsten.

Övriga uppgifter bör vara att ge råd och information till kommunernas

räddningsorgan och att organisera övningar. För att få en bättre samordning av de olika grenarna av samhällets räddningstjänst bör såsom kommittén har föreslagit en enhetlig lagstiftning om samhällets räddningstjänst utarbetas. Denna bör underlätta möjligheterna att effektivt utnyttja befintliga samhällsresurser vid räddningsingripanden. De redan lämnade direktiven till kommittén och de riktlinjer för utredningsarbetet som jag här har angett bör alltså gälla för det fortsatta arbetet. Enligt min mening bör kommitténs uppdrag därutöver omfatta vissa ytterligare frågor som jag nu tar upp.

Beredskap för kemikalieolyckor Den allmänna räddningstjänsten avser ingripanden för att avvärja eller begränsa skada på människor eller egendom eller i miljön vid brand,

612 Bilaga A

oljeutflöde, ras, översvämning eller annat i brandlagen åsyftat nödläge. Kemikalieolyckor är ett sådant nödläge. Ansvaret för den allmänna räddningstjänsten ligger enligt 2 § brandlagen på varje kommun inom dess område. Tullverkets kustbevakning ansvarar dock för åtgärder som vidtas till havs eller i kustvattnen, Vänern eller Mälaren för att avvärja eller begränsa skada till följd av utflöde av olja eller annat som är skadligt. I vissa situationer skall länsstyrelsen enligt 12 § brandlagen överta ledningen för den allmänna räddningstjänsten från kommunerna. Det gäller sådana nödlägen som kräver så omfattande räddningsåtgärder att ett särskilt ledningsorgan behövs för samordning av räddningstjänsten eller för samordning av räddningstjänsten med annan verksamhet. För en effektiv räddningstjänst krävs att räddningsinsatserna förbereds genom en allsidig planläggning. I planläggningsarbetet ingår en uppskattning av arten och omfattningen av de olyckor som kan påkalla att räddningsorganen ingriper eller som kan kräva omfattande eller speciella räddningsåtgärder. Vidare ingår att inventera de personella och materiella resurser som kan finnas att tillgå. En annan viktig del av planläggningsarbetet är att upprätta åtgärdskalendrar, dvs. kalendrar för planeringen av räddningsarbetets utförande. Enligt brandstadgan (1962:91) ankommer ansvaret för planläggningen av kommunens allmänna räddningstjänst, närmast under brandstyrelsen, på brandchefen. Länsstyrelsen skall svara för den särskilda planläggning som behövs för räddningstjänsten vid sådana nödlägen när länsstyrelsen skall överta ledningen för räddningstjänsten. Jag vill understryka betydelsen av en god beredskap mot kemikalieolyckor. Erfarenheten både från Sverige och från andra länder visar att konsekvenserna av en kemikalieolycka kan bli mycket allvarliga. Jag avser att lägga fram förslag om olika åtgärder i syfte att förbättra beredskapen mot kemikalieolyckor. Härutöver måste naturligtvis arbetet med att förhindra olyckorna drivas vidare. Jag vill påminna om att räddningstjänstkommittén

enligt sina direktiv (Dir 1979:57) har till uppgift att pröva om skyldigheten att

vidta förebyggande åtgärder bör vidgas t. ex. när det gäller industrier som bedriver riskfylld verksamhet. Kommittén har också i uppdrag att överväga åtgärder som syftar till ett ökat utnyttjande av de resurser som kan användas för räddningstjänsten. Planläggningen av räddningstjänsten utgör ett viktigt led för att åstadkomma ett sådant utnyttjande. Vidare skall kommittén behandla frågan om behovet och utformningen av regler för dimensionering av räddningstjänsten. En fråga som skall uppmärksammas särskilt enligt direktiven är behovet av samordning av räddningsarbete som berör stora geografiska områden. Vid planläggningen av räddningstjänsten tas hänsyn till arten och omfattningen av de olyckor som kan förekomma. Den uppskattning som görs får betydelse för dimensioneringen av räddningstjänsten. När det gäller verksamhet med kemikalier vid fasta anläggningar, t. ex. industrier eller förråd, kan man relativt väl bedöma olycksriskerna. I fråga om transporter av kemikalier uppkommer däremot betydande problem vid planläggningen av räddningstjänsten. Samtidigt är det i samband med sådana transporter som olycksriskerna är särskilt stora. Ett antal kemikalieolyckor med allvarliga konsekvenser och tillbud till sådana olyckor har också inträffat under senare år. Mot denna bakgrund är det angeläget att få ett bättre underlag än det som

Bilaga A 613

_

finns f. n. för att dimensionera beredskapen och upprätta planer för räddningsinsatser när det gäller olyckor i samband med kemikalietransporter.

Kommittén för transport av farligt gods har i sitt betänkande (Ds K 1981:9)

Säkrare transporter av farligt gods, Del II, tagit upp frågan om s. k. vägvalsstyrning. Kommittén avser härmed samhällets behov, möjligheter och medel att av säkerhetsskäl vid vägtransporter påverka fordonsförarnas val av färdväg. Kommitténs förslag bereds nu efter remissbehandling i kommunikationsdepartementet. Förslaget, som i denna del har fått stöd av remissinstanserna, innebär en anpassning av nuvarande beslutsordning till den organisation på området som träder i funktion den 1 januari 1983. Mot den nu redovisade bakgrunden bör det fortsatta arbetet bygga på kommitténs förslag. Kommittén har inriktat sitt arbete på olycksförebyggande och skadereducerande åtgärder. Den har däremot inte särskilt behandlat de hänsyn som vid beslut i frågor om vägvalsstyrning kan behöva tas till räddningstjänstens intressen. Länsstyrelserna har redan i dag i sin verksamhet på trafikregleringsområdet omfattande kontakter med kommunerna. Dessa kontakter är emellertid väsentligen inriktade på trafikorganen i kommunerna. Det är därför angeläget att säkerställa att länsstyrelserna också får tillgång till de synpunkter som de kommunala räddningstjänstorganen har i fråga om lokala trafikföreskrifter om transport av farligt gods. Räddningstjänstkommittén bör få i uppdrag att i sitt fortsatta arbete komplettera den analys som kommittén för transport av farligt gods har gjort med syfte att bereda de kommunala räddningstjänstorganen ett tillräckligt inflytande på beslutsprocessen. En annan viktig fråga är informationen om transporter med farliga kemikalier. Stora svårigheter har visat sig föreligga när det har gällt att få en klar bild av trafikmönstret avseende sådana transporter. Vissa kommunala och regionala kartläggningar av transporter med farligt gods har genomförts. Erfarenheten visar enligt min mening att det inte utan betydande insatser skulle vara möjligt att få fram ett fullständigt informationssystem för transporter med farligt gods. Jag anser emellertid att räddningstjänstkommittén bör undersöka möjligheterna att för räddningstjänstens del bygga upp ett system för information om transporter med särskilt farliga kemikalier, dvs. transporter som vid olyckshändelser kan orsaka betydande skada. Till en början bör kommittén göra en avgränsning av vilka kemikalier som transporteras inom landet och som har särskilt intresse med hänsyn till räddningstjänstens beredskap. Det gäller ämnen som är särskilt farliga för människor eller som är explosiva eller som transporteras i sådana former att olycksriskerna är särskilt stora. Informationssystemet bör alltså begränsas till sådana kemikalietransporter som jag nu har berört. Informationssystemet bör kunna ge en bild av vilka transporter av särskilt farliga kemikalier som förekommer, på vilka vägar som kemikalierna transporteras och i vilken omfattning sådana transporter förekommer. Denna information bör kunna ge ett underlag för planeringen och utformningen av den lokala beredskapen. Systemet bör byggas upp på ett sådant sätt att information om förändringar i fråga om transportväg och typ av kemikalier kan erhållas från detta. Räddningstjänstkommittén bör pröva

614 Bilaga A

om det genom att utnyttja modern teknik är möjligt att bygga upp ett system som kan lämna den nu berörda informationen och som inte är byråkratiskt eller kostnadskrävande. Information om hur man bör hantera en viss kemikalie har stor betydelse både för räddningspersonalens säkerhet och för effektiviteten i räddningsingripandet. Kemikaliens egenskaper har också betydelse för bedömningen av vilka åtgärder som bör vidtas för att skydda miljön. Vidare kan information om kemikalien ge underlag för beslut om alarmering och utrymning av hotad befolkning. Frågor om information om kemikalier kommer att utredas av kemikommissionen med vilken kommittén bör samråda i dessa frågor. Räddningstjänstkommittén bör alltså undersöka möjligheterna att införa ett begränsat informationssystem för transporter med kemikalier. Arbetet

bör bedrivas i nära samarbete med kommittén (Kn 1982:03) med uppdrag att

utreda frågan om en samordning av den centrala ledningen av räddningstjänsten i fred och civilförsvarsverksamheten (CESAM-kommittén). Denna kommitté har inom ramen för sitt uppdrag att överväga möjligheterna att i samarbete med SOS Alarmering AB (SOSAB) upprätta en central informationsfunktion för räddningstjänsten.

Brandskydd i andra lokaler än bostäder m. m. Enligt 14 § brandlagen är ägare eller innehavare av byggnad, upplag eller annan anläggning skyldig att anskaffa och underhålla nödvändiga redskap för släckning och livräddning vid brand samt i Övrigt vidta de åtgärder som

behövs för att förebygga och bekämpa brand. Åtgärderna får dock inte

medföra oskälig kostnad. Kontroll av att ägaren eller innehavaren har fullgjort sina skyldigheter sker genom brandsyn. Den som har att utöva tillsyn skall enligt 18 a § brandlagen få tillträde till byggnad eller lägenhet samt upplag och annan anläggning. Han skall ha rätt att där företa undersökning eller utföra arbete, vartill hans åligganden ger anledning. Brandsyn kan enligt 12 § brandstadgan (1962:91) vara regelbunden brandsyn, eldstadsbrandsyn och särskild brandsyn. Regelbunden brandsyn sker av sådana byggnader, upplag och andra anläggningar som är särskilt brandfarliga eller där brand kan utgöra fara för ett större antal människor. Vid sådan brandsyn skall undersökas om de föreskrifter har iakttagits som har meddelats för att förebygga brand, för att vid brand rädda liv och egendom samt för att underlätta brandsläckning. Vidare skall undersökas om det finns brandfarligt fel på elektrisk installation eller i övrigt på byggnad, upplag eller anläggning. Vid regelbunden brandsyn skall också undersökas om annan anordning eller annat förhållande finns som kan utgöra fara för brand eller medföra svårighet att vid brand utföra släckning samt räddning av liv och egendom. Eldstadsbrandsyn förrättas i samband med sotningen. Särskild brandsyn hålls när brandchefen eller länsstyrelsen finner det erforderligt. Vid brandsyn skall enligt 13 § brandstadgan föreläggande meddelas ägaren eller innehavaren eller båda att inom viss tid vidta rättelse, om han inte har vidtagit de förebyggande åtgärder mot brand som åligger honom. Anmälan skall göras till länsstyrelsen om han inte efterkommer föreläggandet.

Bilaga A 615

Länsstyrelsen får enligt 23 § brandlagen förelägga vite. Brandriskutredningen har i betänkandet (SOU 1978:30) Brand inomhus funnit det angeläget att föreskrifter snarast utarbetas för lös inredningi andra lokaler än bostäder. Utredningen har föreslagit att statens brandnämnd ges befogenhet att utfärda erforderliga föreskrifter, varvid konsumentverkets riktlinjer för skilda produkter kan utgöra en utgångspunkt. I vissa fall måste enligt utredningen kraven på brandskydd ställas högre än för bostäder. Det bör enligt utredningens mening ankomma på den som svarar för en viss lokal att påvisa att denna uppfyller gällande brandskyddskrav. Betänkandet har remissbehandlats. Remissinstanserna är i huvudsak eniga om behovet av mera långtgående brandtekniska krav på offentliga lokaler. Några remissinstanser är emellertid negativa till förslaget om omvänd bevisbörda, dvs. att den som svarar för en viss lokal skall visa att denna uppfyller gällande brandskyddskrav. Svenska brandförsvarsföreningen avstyrker förslaget i denna del med hänsyn till att det för den enskilde skulle kunna medföra betydande osäkerhet i rättsläget. Riksdagen har begärt att frågan om brandsyn av offentliga lokaler utreds närmare (CU 1981/82:40, rskr 1981/822406). Riksdagens begäran grundas på motionen 1981/82:290. I motionen anförs:

När det gäller brandsyn på offentliga lokaler m. m., t. ex. hotell, restauranger, klubbar och cirkusar, är dagens formella brandsyn ett synnerligen trubbigt instrument. Brandsynen sker nämligen genom en form av stickprovskontroll med ett intervall på upp till 4 år beroende på typ av objekt. Systemet bygger på att ägaren eller innehavaren samarbetar och med olika metoder ser till att det hela fungerar. Det omvända förhållandet är inte sällsynt. Mot denna bakgrund och eftersom brandsyneförrättaren för denna typ av lokaler kan uppfattas som ett allmänhetens skyddsombud bör en översyn av formerna för brandsyn m. m. ske. I konsekvens med att ett skyddsombud äger rätt att stoppa en farlig verksamhet bör brandsyneförrättaren ges motsvarande kompetens. Jag kan helt instämma i riksdagens uppfattning att frågan om brandsyn av offentliga lokaler behöver utredas närmare. Uppgiften har nära samband med det arbete som bedrivs av räddningstjänstkommittén. Jag anser därför att det är naturligt att överlämna frågan till kommittén. Enligt min mening bör räddningstjänstkommittén överväga vilka regler som behövs för att motverka att man har olämplig lös inredning i offentliga lokaler. Vid sin bedömning bör kommittén beakta att lokalens utformning och ändamål samt de brandförebyggande och andra åtgärder mot brand som har vidtagits måste ställas i relation till den lösa inredningens brandfarlighet. Vid brandsynen bör det således kunna göras en helhetsbedömning av säkerheten för de människor som skall vistas i lokalen. Kommittén bör pröva om föreskrifter om åtgärder och villkor för utnyttjande av lokalen bör kunna ställas upp. För lös inredning som förekommer i bostäder kan krav på dennas brandegenskaper ställas med stöd av marknadsföringslagen (1975:1418). Försäljning eller uthyrning av brandfarlig lös inredning som skall användas i bostäder kan förbjudas. Det bör ankomma på kommittén att pröva om det finns behov av och om det är möjligt att få en motsvarande reglering av lös inredning som skall användas i offentliga lokaler. Kommittén bör också

616 Bilaga A

överväga möjligheterna att få fram riktlinjer för bedömningen av brandsäkerheten i offentliga lokaler. De regler som finns för ingripande mot någon som inte följer ett föreläggande vid brandsyn bör också ses över. I bl. a. hälsovårdsstadgan (1958:663) ges hälsovårdsnämnden befogenhet att meddela föreläggande och förbud samt att föreskriva vite. Kommittén bör överväga om den rätt att förelägga vite som nu finns i brandlagen kan delegeras till den kommunala brandstyrelsen på motsvarande sätt som gäller för t. ex. hälsovårdsnämnden. Vidare bör kommittén pröva om det bör införas en möjlighet för brandstyrelsen att förbjuda verksamhet i offentliga lokaler. Nya och strängare regler för behandlingen av brandsäkerheten i offentliga lokaler kan få ekonomiska konsekvenser för den enskilde. Kommittén bör pröva hur behovet av övergångsregler skall kunna tillgodoses utan att grundläggande brandsäkerhetskrav sätts åt sidan. Det är angeläget att de nya reglerna för brandsyn i offentliga lokaler ges en sådan utformning att osäkerhet om rättsläget inte uppkommer för den enskilde.

Stat-kommungruppen (Kn 1980:03) behandlar bl. a. frågan om avgiftsfi-

nansiering av kommunal verksamhet. Avgifter för kommunal brandsyn har aktualiserats i det sammanhanget. Kommittén bör hålla kontakt med stat-kommungruppen i denna fråga. Brandriskutredningen har också behandlat frågan om brandskyddsinformation. Samma fråga har tagits upp av Svenska brandförsvarsföreningen i en skrivelse den 11 mars 1980 till regeringen. Räddningstjänstkommittén har i principbetänkandet Samhällets räddningstjänst väckt frågan om förbättrad information. Frågan ligger således redan inom ramen för räddningstjänstkommitténs uppdrag. Jag utgår därför från att räddningstjänstkommittén kommer att behandla frågan om brandskyddsinformation i sitt fortsatta arbete.

Hemställan Jag hemställer att räddningstjänstkommitténs uppdrag vidgas i enlighet med vad jag nu har anfört.

Beslut Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan. (Försvarsdepartementet)

sou 1983:77 617

B

Bilaga Sjukvårdshuvudmännens s j uktransportverksamhet

En statistisk som beskriver sjuksammanställning våren 1983 samt omfattningen transportorganisationen

av de utförda under år 1982

sjuktransporterna

Sammanställningen har utförts med ledning av uppgifter som sjukvårdshu-

vudmännen har ställt till kommitténs förfogande.

Tabell B.1 Antal kommuner med ambulansstation fördelade på olika sjukvårdsområden våren 1983

Sjukvårdsområde Antal Antal Antal kommuner fördelade efter antalet kommuner kommuner ambulansstationer inom kommunen i området där ambulans finns 1 2 3 4 5 6 eller stationerad fler

Stockholms län [q h) Uppsala län

»oxou-Lnm

›-=I›-|N

Södermanlands län

›-I(›)\IO\U| OOO-AUI:

Östergötlands län

›-›-A

I I l I Jönköpings län

Kronobergs län

lur»

Kalmar län i-i ›-A

bJUIb-IOOO Unknh-Ncx

Gotlands län

UICII|\ILII

l Blekinge län

Kristianstads län b-Å l ll II II ll

Malmö kommun Malmöhus län i övrigt ii u-A

Å4GNSOIH Hin-NI

Hallands län I l I I

\D›-O\O›-*

Göteborgs kommun Göteborgs o Bohus län i övrigt hå

ACZD©KIIUJ®IUIOO|

Älvsborgs län

›-A›d_ bulk-itä

Skaraborgs län

I›-›-4I

D-År-Iiái-ib-d ›-*›-^O\\IOO .noob-om

Värmlands län Örebro län Västmanlands län

Kopparbergs län

Gävleborgs län b-lb-i »ar-

Västernorrlands län

AUI®©U1 #00960 l\)\Obák›ä\l® Manualen)

Jämtlands län Västerbottens län

Norrbottens län b-ñb-I ›-»-› 5-*

Hela landet IQ OO b h.) ›-n b) ›-A NI oo 26 6 - 1 2

618 Bilaga B

Tabell B.2 Antal ambulanser för akuta och icke-akuta sjuktransporter efter typ av stationering och typ av organ som utför transporterna med fördelning på sjukvårdsområden våren 1983 Sjukvårdsområde Antal ambulanser vid Sum- Antal ambulanser för sjuk- Sum-

4 Blekinge län 11 - - 12 11 1 - 12 Kristianstads län 12 - - 5 17 17 - - 17

Malmö kommun 11 - 7 - 18 11 - 7 18 Malmöhus län i öv-

Göteborgs o Bohus län i övrigt l - 9 18 - 18

23 Örebro län 10 5 - - 15 15 - - 15 Västmanlands län 12 - - - 12 12 - - 12

I Sjukvårdshuvudmannen äger som regel ambulanserna, men dessa bemannas av personal inom räddningstjänsten (ambulanspersonal eller brandmän).

sou 1983:77 Bilaga B 619 Tabell B.3 Personalens storlek i sjuktransportorganisatlonen inom olika sjukvårdsområden våren 1983

Uppsala län Södermanlands län 73 - - 73 5

- 104 8 112 5 Östergötlands län län 2 69 - 71 4 Jönköpings

län 30 - 28 58 5 Kronobergs

Blekinge län

Göteborgs

Göteborgs 0 Bohus län - 69 55 124 7 i övrigt

48 31 - 79 3 Älvsborgs län 11 47 3 61 4 Skaraborgs län

Västmanlands län 109 - - 109 5 Kopparbergs

om personalens storlek inom räddningstjänsten och annan (främst taxi) har för flertalet Uppgifterna sjukvårdsområden omräknats till heltidstjänster med ledning av uppgifter om ersättningen från sjukvårdshuvudmannen. Siffrorna underskattar emellertid i stor utsträckning den beredskap som dessaorgan håller. Oj ämnheterna i redovisningen framgår av det i tabellen beräknade genomsnittliga antalet tjänster per ambulans.

620 Bilaga B

Tabell B.4 Antal fordon m m för Sjuktransporter inom olika sjukvårdsområden våren 1983 Sjukvårdsområde Antal transportfordon (inkl reservfordon) Vägbunden ambu- Väggbunden am- Sjukbil Annat transport- Terränglans enligt Spris bulans med spe- (främst gående medel

Göteborgs 0 Bohus län

3 Personbilar för sittande patienter. ”Två båtar och en ambulansbuss.

Bilaga B 621

.60

.to :UH

. . .