Statens maritima verksamhet

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

Statens maritima

verksamhet

f , - -Mål för verksamheten och för de uppgifter maritima myndigheterna -Beskrivning av ansvarsfördelning, resurser och kostnader samt av hur verksamheten bedrivs

-Överväganden i organisationsfrågor

-Förslag till effektivitetshöjande åtgärder

SED

1996:41

Betänkande av Sjöverksamhetskommittén Stockholm 1996

Min

m Statens offentliga utredningar

WW 1996:41 PÅ Försvarsdepartementet

Statens maritima verksamhet

Mål för verksamheten och - uppgifter för de maritima myndigheterna - Beskrivning av ansvarsfördelning, resurser och kostnader samt av hur verksamheten bedrivs

- överväganden i organisationsfrågor

Förslag till effektivitetshöjande åtgärder -

Betänkande av Sjöverksarrmetskommittén Stockholm 1996

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes, Offentliga Publikationer, uppdrag av Regeringskansliets förvaltningskontor.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Fax: 08-20 50 21 Telefon: 08690 91 90

Svara på remiss. Hur och Varför. Statsrâdsberedningen, 1993. En liten broschyr underlättar arbetet för den som skall svara remiss. - som Broschyren kan beställas hos: Regeringskansliets forvaltningskontor Arkiv- och informationsenheten 103 33 Stockholm Fax: 08-790 09 86 Telefon: 08-405 24 8l

ISBN 91-38-20212-3 Graphic Systems AB. Göteborg 1996 ISSN 0375-25OX

Till statsrådet och chefen för Försvarsdepartementet

Genom beslut den 9 december 1993 bemyndigade regeringen chefen för Försvarsdepartementet att tillkalla en parlamentarisk kommitté med uppdraget att effektivisera den statliga maritima verksamheten. Uppdraget avsåg i första hand den verksamhet som bedrivs av marinen, Kustbevakningen, Sjöfartsverket, och sjöpolisen. Med stöd av bemyndigandet förordnade departementschefen den 29 mars 1994 dåvarande landshövdingen Kjell A. Mattsson att vara ordförande i kommittén. Samma dag förordnades som ledamöter i kommittén dåvarande riksdagsledamoten Gunhild Bolander c, riksdagsledamoten Åke Carnerö kds, dåvarande riksdagsledamöterna Robert Jousma nyd och Bertil Måbrink v, riksdagsledamoten Sverre Palm s,

dåvarande riksdagsledamöterna Per Stenmarck m och Lars Sundin

fp samt riksdagsledamoten Karin Wegestâl s. Den 24 januari 1995 entledigades Robert Jousma och Per Stenmarck från sina uppdrag. Samma dag förordnades riksdagsledamöterna

Thomas Julin mp, Göthe Knutson m och Hans Stenberg s som

ledamöter i kommittén. Den 13 april 1995 entledigades Åke Carnerö från sitt uppdrag samt

förordnades f.d. riksdagsledamoten Kenneth Lantz kds till ledamot

i kommittén. Som experter har enligt beslut av den 29 mars 1994 medverkat dåvarande chefsjuristen vid Sjöfartsverket, numera sjösäkerhetsdirektören Johan Franson, administrative direktören vid Kustbevakningen Hans Lindqvist, kommendörkaptenen Michael Råman samt polismästaren Sune Sandström. Michael Råman entledigades från sitt uppdrag den 26 maj 1994. Sist nämnda datum förordnades kommendören Christer Nordling att medverka som expert i kommittén. Som sakkunniga har medverkat fr.o.m. den 26 maj -1994 t.o.m. -

uppdragets slutförande om inte annat sägs departementssekreteraren

- Anders Bergwall, polisintendenten Leif Jennekvist t.o.m. den 24 oktober 1994, departementssekreteraren Maria Linna-Angestav

t.o.m. den 30 april 1995, departementssekreteraren Alf Stenqvist,

polisintendenten Anne-Marie Hedström fr.o.m. den 25 oktober 1994 samt departementsrådet Lennart Sylvén fr.o.m. den l augusti 1994.

Som sekreterare förordnades den 29 mars 1994 hovrättsassessorn Stefan Olsson och som biträdande sekreterare den 8 juni 1994 respektive den 2 juni 1995 planeringsdirektören Gun Zachrisson och ekonomie doktorn Staffan Gran. Kommittén har antagit namnet Sjöverksamhetskommittén. Härmed överlämnas betänkandet Statens maritima verksamhet. Till betänkandet fogas reservationer av Thomas Julin, Bertil Mábrink, Sverre Palm, Hans Stenberg och Karin Wegestål. Kommittén fortsätter arbetet med att överväga särskild fråga om lokalisering av Kustbevakningens Regionledning Ost.

Stockholm i mars 1996

Kjell A. Mattsson

Gunhild Bolander Thomas Julin Göthe Knutson

Kenneth Lantz Bertil Måbrink Sverre Palm

Hans Stenberg Lars Sundin Karin Wegestâl

/Stefan Olsson

Innehåll

Förkortningar 13 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Sammanfattning samt redogörelse för behandlingen av

generella kommittédirektiv m.m. 17 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

I INLEDNING 21 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 Uppdraget 21 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.1 Direktiven 21 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.2 Gränserna för uppdraget 22 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2 Utredningsarbetet 23 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

II STATENS SJÖVERKSAMHET I FREDSTID - Kommitténs överväganden beträffande uppgifter,

mål, prioriteringar och omfattningen av det

offentligas åtaganden 25 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Sammanfattning 25 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Inledning 27 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Övergripande samhällsmål för statlig verksamhet 29

. . . . .

Vad är statli 8 J söverksamhet P resentation av statens uppgifter till sjöss 31 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Inledning 31 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Skapandet av fysiska förutsättningar för sjöfartens

bedrivande 31 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.3 Hävdandet av territoriet och närstående uppgifter 32 . . . . . 6.4 Upprätthållandet av lag och ordning 32 . . . . . . . . . . . . . 6.5 Förebyggandet av olyckor 33 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.6 Räddningstjänst 33 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Målsättningar och prioriteringar för den statliga

sjöverksamheten 35 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.1 Inledning 35 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Innehåll

7.2 Övergripande Verksamhetsmål och operativa mål för

statens sjöverksamhet 35 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7.2.1 Skapandet av fysiska förutsättningar för

sjöfartens bedrivande 36 . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2.2 Hävdandet av territoriet 36 . . . . . . . . . . . . . . 7.2.3 Upprätthållandet av lag och ordning 37 . . . . . . . 7.2.4 Förebyggandet av olyckor 41 . . . . . . . . . . . . . 7.2.5 Räddningstjänsten 41 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3 Prioriteringar beträffande statens sjöverksamhet 43 . . . . . . 7.3.1 Inledning 43 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3.2 Allmänt om prioriteringar i dagsläget 43 . . . . . . 7.3.3 Nationella och internationella förändringar

berör sjöverksarnheten 44 som . . . . . . . . . . . . 7.3.4 Situationen till sjöss trafik och incidenter olika slag m.m 47 av . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3.5 Kommitténs överväganden i prioriterings-

frågor 50 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Den nuvarande statliga sjöverksamheten bör alltjämt

omfattas ett offentligt åtagande 53

av . . . . . . . . . . . . . . Inledning 53 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Framkomligheten till sjöss och skapandet av

förutsättningarna för säker sjöfart 53 en . . . . . . . . . . . . . 8.3 Hävdandet av territoriet, upprätthållandet av lag och

ordning samt förebyggandet av olyckor 54 . . . . . . . . . . . 8.4 Sjö- och miljöräddningstjänsten 54 . . . . . . . . . . . . . . . . 8.5 Natur och miljövård 55 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.6 Statligt eller kommunalt ansvar 55 . . . . . . . . . . . . . . .

III NUVARANDE ORDNING 57 . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Sammanfattning 57

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

10 Inledning 59 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

11 Ansvarsfördelning inom den statliga sjöverksamheten,

översikti tabellform 61

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.1 Skapandet av fysiska förutsättningar för sjöfartens

bedrivande 61 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Hävdandet territoriet och vissa närstående av

uppgifter 62

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

11.3 Upprätthållandet lag och ordning 62

av . . . . . . . . . . . . . 11.4 Förebyggandet av olyckor 65 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Innehåll sou 1996:41

11.5 Räddningstjänst 66 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

12 De maritima myndigheternas organisationer, resurser

och allmänt deras verksamheter 67 nm . . . . . . . . . . . . . . 12.1 Inledning 67 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.2 Sjöfartsverket 67 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l2.2.1 Uppgifter och organisation i stort 67 . . . . . . . . 12.2.2 Central ledning 68 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l2.2.3 Regional och lokal organisation 68 . . . . . . . . . 12.2.4 Resurser 70 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.2.5 Resursutnyttjande inom Sjöfartsverket 71 . . . . . 12.2.6 Allmänt Sjöfartsverkets verksamhet 71 om . . . . . 12.3 Kustbevakningen 71 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l2.3.1 Uppgifter och organisation i stort 71 . . . . . . . . 12.3.2 Central ledning 72 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.3.3 Regional ledning 72 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

12.3.4 Lokal organisation 73

. . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.3.5 Resurser 73 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.3.6 Resursutnyttjande inom Kustbevakningen 74 . . 12.3.7 Allmänt Kustbevakningens verksamhet 75 om . . . 12.4 Marinen 75 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.4.1 Uppgifter och organisation i stort 75 . . . . . . . . 12.4.2 Central ledning 76 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.4.3 Närmare om regional organisation och

verksamhet 76 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.4.4 Resurser 78 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.4.5 Resursutnyttjande för civil verksamhet inom

marinen 79 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.4.6 Allmänt marinens verksamhet 79 om . . . . . . . . 12.5 Sjöpolisen 80 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.5.1 Uppgifter och organisation 80 . . . . . . . . . . . . . 12.5.2 Resurser 80 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.5.3 Resursutnyttjande inom sjöpolisen 81 . . . . . . . . 12.5.4 Allmänt sjöpolisens verksamhet 82 om . . . . . . . 12.6 Sjöverksamhet hos andra myndigheter m.fl. 82 . . . . . . . . l2.6.1 Fiskeriverket 82 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.6.2 Statens naturvårdsverk SNV 83 . . . . . . . . . . . 12.6.3 Sveriges geologiska undersökning SGU 83

12.6.4 Sveriges meteorologiska och hydrologiska

institut SMHI 84 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

12.6.5 Sjöräddningssällskapet SSRS: Svenska

Sällskapet för Räddning Skeppsbrutne 84 av . . .

Innehåll

13 Närmare om regleringen av den statliga sjöverksam-

heten och om hur uppgifterna löses 87 . . . . . . . . . . . . . . 13.1 Inledning 87 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.2 Allmänt om myndigheternas samverkan 87 . . . . . . . . . . . 13.3 Allmänt om tjänstemännens befogenheter 89 . . . . . . . . . . 13.3.1 Inledning 89 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.3.2 Generella befogenheter enligt rättegångs-

balken och polislagen 90 . . . . . . . . . . . . . . . . 13.33 Kustbevakningens polisiära befogenheter

enligt LKP 92 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.3.4 Försvarsmaktens generella befogenheter vid

biträde andra myndigheter till sjöss 94 . . . . . .

13.4 Skapandet av de fysiska förutsättningarna för

sjöfartens bedrivande 95 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l3.4.l Reglering och kort om utförandet 95 . . . . . . . . 13.5 Hävdandet av territoriet 96 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.5.1 Reglering och kort om utförandet 96 . . . . . . . . 13.5.2 Befogenheter 97 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

13.6 Övervakning till skydd för vissa anläggningar och

militära skyddsornräden 98 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.6.1 Reglering och kort om utförandet 98 . . . . . . . . l3.6.2 Befogenheter 99 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.7 Allmän polisiär verksamhet till sjöss 100 . . . . . . . . . . . . . 13.7.1 Reglering och kort om utförandet 100 . . . . . . . . 13.7.2 Befogenheter 101 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.8 Tullkontroll och smugglingsbekämpning 101 . . . . . . . . . . 13.8.1 Reglering och kort om utförandet 101 . . . . . . . . 13.8.2 Befogenheter 102 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.9 Utlänningskontroll 104 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.9.1 Reglering och kort om utförandet 104 . . . . . . . . 13.9.2 Befogenheter 105 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

13.10 Övervakning och kontroll av yrkesfisket 107

. . . . . . . . . . 13.10. Reglering och kort om utförandet 107 . . . . . . . . 13. 10.2 Befogenheter 108 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.11 Förebyggandet av olyckor 108 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.11.1 Inledning 108 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13. 11.2 Reglering och kort om utförandet 109 . . . . . . . . 13.113 Befogenheter 111 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.12 Räddningstjänsten 112 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.12.1 Allmänt om samhällets räddningstjänst 112 . . . . . 13.12.2 Regleringen 113 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.l2.3 Utförandet 114 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.124 Befogenheter i räddningstjänsten 117 . . . . . . . . .

sou 1996:41 Innehåll

13.13 Kort om övrig statlig verksamhet till sjöss 117 . . . . . . . . .

14 De maritima myndigheternas uppgifter under höjd

beredskap 121 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.1 Inledning 121 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.2 Kustbevakningen 121 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.3 Sjöfartsverket 122 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.4 Polisen 122 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

15 Internationella perspektiv och jämförelser med de

nordiska grannländernas sjöverksamhetsorganisationer 123 . 15.1 Inledning 123 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.2 Internationella organisationer och överenskommelser

utanför EU 123 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.2.1 FN:s Havsrättskonvention UNCLOS 123 . . . . 15.2.2 International Maritime Organization IMO 124 . 15.2.3 International Labour Organisation ILO 126 . . . . 15.2.4 Helsingforskonventionen, Bonnavtalet och

Köpenhamnsavtalet 127 . . . . . . . . . . . . . . . . 15.2.5 Hamnstatskontroll 127 . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.2.6 Internationella överenskommelser fiskets

område 127 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.2.7 Internationellt tull- och polissamarbete 128 . . . . 15.3 EU och sjöverksamheten 129 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.3.l Inledning 129 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.3.2 Sjöfarten 130 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.3.3 Gränskontrollerna 133 . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.3.4 Brottsbekämpningen 134 . . . . . . . . . . . . . . . 15.3.5 Fisket 134 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.3.6 Försvaret 135 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.4 Kort om samarbete med länder i vårt närområde 135 . . . . 15.5 Organisationen av sjöverksamheten i våra nordiska

grannländer 136 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.5.1 Danmark 136 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.5.2 Finland 139 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.5.3 Norge 141 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

16 Tidigare utredningar rörande statens maritima

verksamhet 147 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16.1 Inledning 147 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16.2 Kommittén för miljörisker vid sjötransporter MIST 147 . 16.3 Sjöövervakningskommittén SÖK 148 . . . . . . . . . . . . . 16.4 Utredningen om service och övervakning 151 . . . . . . . . .

Innehåll

16.5 Utredningen miljövårdens organisation 152 om . . . . . . . . . 16.6 Kustbevakningskommittén 153 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16.7 Sjöpolisutredningen 156 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

16.8 Yttre gränskontrollutredningen 157

. . . . . . . . . . . . . . . .

17 Kostnaderna för den statliga maritima verksamheten 159 . . . 17.1 Allmänt 159 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17.2 Kustbevakningen 159 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17.3 Sjöfartsverket 160 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17.4 Sjöpolisen 160 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

17.5 Försvarsmakten marinen 161

. . . . . . . . . . . . . . . . . . .

IV ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG 163 . . . . . . . . . . . .

18 Inledning med utgångspunkter för det fortsatta

resonemanget 163 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18.1 Ambitionsnivå för den statliga sjöverksamheten 163 . . . . . . 18.2 Prioriteringarna och de geografiska fördelningarna av

164 resurserna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18.3 Vad med högre effektivitet och hur kan detta menas uppnås 166 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18.4 Hur uppnås optimalt resursutnyttjande 166 . . . . . . . . . . . 18.5 Allmänt stordriftsalternativet 167 om . . . . . . . . . . . . . . . 18.5.1 Ett militärt alternativ 168 . . . . . . . . . . . . . . . . 18.52 Ett civilt alternativ ett nytt "Sjöverk 170 - . . . 18.6 Samverkan över befintliga myndighetsgränser 173 . . . . . . . 18.7 Ansvarsfördelningen 174 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18.7.1 Ansvaret för sjöräddningstjänsten 174 . . . . . . . . 18.7.2 Ansvaret för sjöfartsinspektionen 176 . . . . . . . . .

19 Behövs både Kustbevakningen och Sjöpolisen 177 . . . . . . . 19.1 Inledning med kort sammanfattning av nuvarande

ordning 177 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19.2 Alternativ till nuvarande ordning 179 . . . . . . . . . . . . . . . 19.2.1 Varför ändra det bestående 179 . . . . . . . . . . . . 19.2.2 Sjöpolisalternativet 179 . . . . . . . . . . . . . . . . . 19.2.3 Kustbevakningsalternativet 180 . . . . . . . . . . . . . 19.3 Kommitténs överväganden 180 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

20 Försvarsmakten bör i högre grad delta i den civila

övervakningsverksamheten till sjöss 185

. . . . . . . . . . . . . . 20.1 Inledning med kort sammanfattning av nuvarande

ordning 186 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Innehåll

20.2 Försvarsmaktens möjligheter att delta i civil

verksamhet 187 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20.2.1 Allmänt förutsättningarna 187 om . . . . . . . . . . . 20.2.2 Särskilt angående möjligheterna till

deltagande vid civil övervakning till sjöss 187 . . . 20.3 Kommitténs överväganden 188 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

21 Samverkansfrågori övrigt 191 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 21.1 Inledning med överväganden angående styrning myndigheterna mot ökad samverkan 191 av . . . . . . . . . . . 21.2 lnformationsinsamling och informationsutbyte 192 . . . . . . .

22 Massflykt till Sverige över havet ledning och samverkan resurskrävande situation 195 i en . . . . . . . . . . . 22.1 Inledning 195 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22.2 Kort Hot- och riskutredningens arbete och om slutsatser 196 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

22.3 Massflykt till Sverige sjöverksarnhetsperspektiv 197

ur . . . . 22.4 Kommitténs överväganden 198 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22.4.1 Inledning 198 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22.4.2 Utgångspunkter för kommitténs förslag 199 . . . . . 22.4.3 De maritima myndigheternas uppgifter i

massflyktssituation 199 en . . . . . . . . . . . . . . . .

22.4.4 Övervakning och ledning bör samlas till

central 200 en . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22.4.5 Ledningen för insatserna till sjöss bör

läggas på så händer som möjligt 200 . . . . . . . 22.4.6 Hur skall de sjögående resurserna

användas 202 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22.4.7 Genomförande 203 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Reservationer 205 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bilagor.-

Bilaga 1 Kommittédirektiv 1993:136 207 . . . . . . . . . . . . . . . . Bilaga 2 Kommittédirektiv 1994:158 213 . . . . . . . . . . . . . . . . Bilaga 3-9 Kartor 217 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

fiüäçjw Åu Eá:.;ås;arZñA I sgkåiâi

Förkortningar

BrB Brottsbalken CCC Customs Cooperation Council COLREG Convention on the International Regulation for Preventing Collisions at Sea, 1972 Ds Departementsserien EEA Europeiska miljöagenturen European Environment Agency EFTA European Free Trade Association EG Europeiska gemenskaperna EU Europeiska unionen EUROS Europeiskt fartygsregister FiskeriV Fiskeriverket FM Försvarsmakten FMB Fârösunds marinbrigad FN Förenta nationerna FöU Försvarsutskottet GMDSS Global Maritime Distress and Safety System GUSP Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken HELCOM Helsingforskommissionen Hkpdiv Helikopterdivision

ICES Internationella Havsforskningsrådet International Council for the Exploration of the Sea

IKFN-förord- Förordningen 1982:756 om Försvarsmaktens inningen gripanden vid kränkningar av Sveriges territorium under fred och neutralitet m.m. IKO Indre Kystoppsyn Norge

Förkortningar SOU 1996:00

ILO International Labour Organization IMO International Maritime Organization ISM-koden International Safety Management, eg.; "International Management Code for the Safety Operation

and for Pollution Prevention

KBV Kustbevakningen LKP Lagen 1982:395 om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning Lst Länsstyrelsen MARPOL International Convention for the Prevention of

Pollution from ships, 1973 modifierad 1978

MDÖ Öresunds Marindistrikt MEPC The Maritime Environment Protection Committee MIST Kommittén för miljörisker vid sjötransporter

MISTY Miljöstyrelsen Danmark

MKG Gotlands Militärkommando MKN Norrlandskustens Marinkommando MKO Ostkustens Marinkommando MKS Sydkustens Marinkommando MKV Västkustens Marinkommando MRCC Maritime Rescue Coordination Centre MRSC Maritime Rescue Sub Centre MSC The Maritime Safety Committee NATO North Atlantic Treaty Organization OSC On Scene Commander OSPARCOM Oslo- och Pariskommissionerna Paris MOU The Paris Memorandum of Understanding on Port State Control PL Polislagen 1984:387 Prop proposition .

PTN-samarbetet Polis tull narkotika i Norden - - RB Rättegångsbalken RITS Kommunala styrkor för Räddningslnsatser Till Sjöss ro-ro roll-on roll-of - RPS Rikspolisstyrelsen SAR 1979 års internationella sjöräddningskonvention

International Convention on Maritime Search and

Rescue SFS Svensk författningssamling SGU Sveriges geologiska undersökning SJÖFS Sjöfartsverkets författningssamling SjöV Sjöfartsverket SMHI Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut SNV Statens naturvårdsverk

SOK Sjövärnets Operativa Kommando Danmark

SOLAS IMO:s sjösäkerhetskonvention International Convention for the Safety of Life at Sea

SOU Statens offentliga utredningar SRV Statens räddningsverk SSRS Svenska Sällskapet för Räddning av Skeppsbrutne SÖK Sjöövervakningskommittén TU Trafikutskottet TuF Tullförordningen 1994: 1558 TuL Tullagen 1994:1550 TullV Tullverket UtlF Utlänningsförordningen 1989:547 UtlL Utlänningslagen 1989:529 VEU Västeuropeiska unionen VSL Varusmugglingslagen 1960:418

Förkortningar SOU 1996:00

VTS Vessel Trafñc Service YGK Yttre gränskontrollkonventionen ÖB Överbefälhavaren

Sammanfattning samt redogörelse för behandlingen av generella kommittédirektiv

m.m.

Inledning

Sjöverksamhetskommittén har haft till uppdrag att överväga samord-

ning och effektivisering av statens maritima verksamhet. Uppdraget har i första hand avsett den verksamhet bedrivs marinen i

som av fredstid, Kustbevakningen, Sjöfartsverket och sjöpolisen. Denna verksamhet omfattar statliga uppgifter att; hävda territoriet, skapa som de fysiska förutsättningarna för sjöfartens bedrivande infrastruktur, upprätthålla lag och ordning till sjöss inkl. civil gränsövervakning och övervakning av fisket, förebygga olyckor samt hålla räddningstjänst till sjöss sjö- och miljöräddningstjänst.

Inledande överväganden

Vi har funnit att de verksamheter vi granskat alltjämt bör omfattas av ett åtagande för det offentliga. Verksamheterna är till helt övervägande del sådana som kan benämnas genuint kollektiva nyttigheter och som staten därför bör garantera. Vidare konstaterar vi att statens ambitionsnivå för verksamheten till sjöss inte bör sänkas jämfört med vad som gäller i dag. I stället talar omständigheterna för att ambitionsnivån måste höjas ett par områden. Det gäller den civila gränskontrollen tull- och utlänningskontroll, fiskekontrollverksamheten och säkerhetsarbetet inklusive räddningstjänsten. Omständigheterna talar som för detta utgörs dels av vårt EU-medlemskap och de krav nya som följer härav, dels av den ökade fartygstrafiken främst från östra - Europa. Vi har inte funnit några generella brister i de ansvariga myndigheternas sätt att sköta sina respektive uppgifter i dag. Därmed inte sagt att sjöverksamheten totalt sett bedrivs med optimal effektivitet. Efter att ha undersökt olika former av stordriftsalternativ med hypotesen -

att förutsättningar för effektivitetshöjningar kan åstadkommas

genom att ansvaret och planeringen läggs i så få händer möjligt har som vi funnit att de förbättringar som kan göras står att finna i ökad samverkan över myndighetsgränserna. Vi föreslår sålunda inte några

Sammanfattning samt redogörelse kommittédirektiv

organisationsförändringar. Inte heller har vi funnit skäl för att förändra

gällande ansvarsfördelning myndigheterna emellan.

Förslagen

De förslag vi ställt kan delas upp i tre huvudpunkter, alla med syfte tillvara de finns bästa sätt genom att öka att ta resurser som samverkan mellan myndigheterna. Den första förhållandet mellan Kustbevakningen och sjöpoliavser två aktörer har många sammanfallande arbetsuppgifter till sen, som sjöss. Vi att det är mycket viktigt att Kustbevakningens och anser sjöpolisens arbete koordineras, eftersom det annars finns en risk för resursslöseri dubblering av övervakningen till sjöss. Vidare är genom det angeläget att polisen kan erhålla stöd av sjögående enheter i de kustområden där sjöpolisgrupper saknas. Vi har därför föreslagit att Kustbevakningen och Rikspolisstyrelsen ges ett särskilt uppdrag att utveckla samverkan mellan Kustbevakningen och polisen. För att skapa förutsättningar för vidareutveckling samarbetet mellan en av myndigheterna bedömer vi att Kustbevakningen bör ges ytterligare

polisiära befogenheter, dels i enlighet med vad Yttre gränskontrollut-

redningen föreslagit beträffande utlänningskontroller SOU 1994: 124, dels generellt i de fall polisen begär bistånd. De konkreta förslagen utvecklas i kapitel 19. Den andra punkten rör tillvaratagandet Försvarsmaktens resurser av i civil verksamhet. Vi att Försvarsmakten, under viss samplaneanser ring med Kustbevakningen, bör kunna delta i högre grad i den civila övervakningen och gränskontrollen till sjöss. Viss restriktivitet är dock påkallad och förutsättning för att Försvarsmakten skall kunna en ingripa bör att detta begärs ansvarig civil myndighet. En utvara av gångspunkt är vidare att Försvarsmaktens deltagande sker inom ramen verksarnhetsutövning. Förslagen utvecklas i kapitel 20. för dess egen Den tredje delen våra förslag grundas på mer generella överav väganden rörande de maritima myndigheternas samverkan. Vi har under vårt utredningsarbete konstaterat att samverkan förekommer i hög grad och den kontinuerligt utvecklas. Vi har övervägt att skapa att former för detta utvecklingsarbete och forum för undersökning av vad är praktiskt möjligt och rimligt i samverkansfrågor. Vi har dock som inte kunnat konstatera något behov någon mer formaliserad av samverkansform. Arbetet med att hitta nya samverkansformer och för myndigheterna lösningar problem är det till största gemensamma delen myndigheternas sak att bedriva. Ett område som framstår som särskilt viktigt i de maritima myndigheternas verksamheter är

Sammanfattning samt redogörelse kommittédirektiv

insamlingen uppgifter om vad som händer till sjöss. Sätten för att av samla information är många och myndigheterna har olika källor. Informationsutbyte förekommer men vi anser att systemen för informations insamling och informationsutbyte bör granskas ytterligare. Detta framstår som särskilt viktigt i en tid då den tekniska utvecklingen erbjuder flera alternativa former för elektronisk övervakning till sjöss. Vi har därför föreslagit att en särskild utredning tillsätts med uppgift att kartlägga myndigheternas inforrnationsbehov och om så bedöms erforderligt lämna förslag till ett mer samordnat system för informationsbehandling för de berörda myndigheterna. Förslaget utvecklas i kapitel 21. Slutligen har kommittén haft att ta ställning till organisation och ledning statens maritima resurser vid massflyktssituationer som av beskrivits Hot- och riskutredningen i betänkandet Massflykt till av Sverige asyl- och hjälpsökande SOU 1993:89. Våra förslag i av denna del presenteras i kapitel 22. och bygger på att nuvarande ansvarsfördelning myndigheterna emellan i princip består även i en krissituation den beskrivna men att en högre grad av samverkan som skapas att ledningsfunktionerna samlas vid en av marinens genom

sjöcentraler alternativt annan ledningscentral.

Förslagens utformning

De flesta av våra förslag förutsätter ytterligare arbete i någon form. Med den tid som stått till vårt förfogande har vi t.ex. inte haft möjlighet att göra sådana slutliga överväganden som krävs för att lägga förslag till författningstext. Vi har i dessa fall dock pekat på vilka författningar som måste ändras och sökt att noga ange vad som bör eftersträvas.

Kommitténs beträffande generella överväganden

kommittédirektiv

Vi har den 21 februari 1996 tillställt Försvarsdepartementet en redovisning vår prövning det offentligas åtaganden på sjöverkav av samhetsområdet i enlighet med direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare att pröva sådana åtaganden dir. 1994:23. Som uttalats är vår slutsats att de områden vi granskat alltjämt bör ovan omfattas av ett åtagande för det offentliga. Motiven till detta ställningstagande redovisas i kapitel

Sammanfattning samt redogörelse kommittédirektiv

Kommittén har genomgående tagit hänsyn till EU-aspekter i enlighet med direktiven dir. 1988:43 om beaktande av EU-aspekter i utredningsverksamheten. Våra överväganden och förslag ligger på en sådan övergripande nivå att direktiven dir. 1992:50 om redovisning av regionalpolitiska konsekvenser och direktiven dir. 1994: 124 om att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser inte bedömts som aktuella i vårt arbete.

Genomförande och kostnader

Våra förslag förutsätter som nämnts visst ytterligare arbete. Det är dels fråga om arbete med utfomining av författningstext, dels uppdrag till myndigheterna att utarbeta och genomföra viss samverkansordning. För vissa av förslagens genomförande i praktiken särskilt vad gäller Försvarsmaktens deltagande i civil övervaknings- och kontrollverksamhet krävs viss utbildningsinsats. Vi bedömer att denna -insats bör kunna genomföras inom ramen för myndigheternas ordinarie utbildnings och övningsverksamhet och att den därför inte är förenad med annat än marginella extra kostnader.

I INLEDNING

1 Uppdraget

1 1 Direktiven

.

Regeringen beslutade den 9 december 1993 att tillkalla en parlamentarisk kommitté för att överväga en ytterligare samordning och effektivisering av statens maritima verksamhet. Kommittén fick härvid, enligt de ursprungliga direktiven dir. 1993: 136, se bilaga 1, i uppdrag att:

bedöma om den inriktning som hittills gällt för myndighetsupp- gifterna inom statens maritima verksamhet fortfarande är ändamålsenlig i alla delar eller om en förskjutning av tyngdpunkten och insatserna mot något uppgiftsomrâde bör ske samt

pröva om dagens samverkansmönster ger tillräckligt resultat i form av ett effektivt utnyttjande av de samlade statliga resurserna och, om så inte är fallet, lägga fram förslag till förbättringar.

Uppdraget skulle enligt direktiven i första hand avse de verksamheter som bedrivs av marinen, Kustbevakningen, Sjöfartsverket och sjöpolisen. I direktiven gavs vidare följande utgångspunkter:

ansvaret för civila uppgifter skall också i fortsättningen ligga på -civila myndigheter,

kommitténs förslag till förändringar skall göras inom ramen för nuvarande myndighetsstruktur och

Kustbevakningens karaktär som civil, självständig myndighet direkt under regeringen liksom Sjöfartsverkets ställning som affärsverk med huvudansvar för sjösäkerheten och sjöfartens infrastruktur skall bibehållas.

Uppdraget sou 1996:41

Den 22 december 1994 beslutades tilläggsdirektiv till kommittén dir. 1994:158, bilaga 2 med innebörden att de utgångspunkter för se arbetet som nyss angetts togs bort. Därefter har regeringen beslut den 29 juni 1995 givit genom kommittén i uppdrag att överväga frågan om lokalisering av Kustbe-

vakningens Regionledning Ost redovisas inte i detta betänkande utan

i särskild rapport samt genom beslut den 21 december 1995 överlämnat Försvarsutskottets betänkande 1995/96:FöU1 till kommittén. Härutöver har kommittén haft att beakta generella direktiv vilket skett i enlighet med vad som redovisats i den inledande sammanfattningen under särskild rubrik.

1.2 Gränserna för uppdraget

Kommittén har begränsat arbetet till att avse de myndigheter som i direktiven och till statens sjöverksamhet i fredstid. För att en anges helhetsbild den maritima verksamheten skall erhållas har vi dock av kort beskrivit andra myndigheter vars verksamheter har anknytning till sjön, t.ex. Fiskeriverket FiskeriV, Sveriges meteorologiska och som hydrologiska institut SMHI och Sveriges geologiska undersökning SGU. Med hänsyn till tidsperspektivet har vi i huvudsak fått hålla till övergripande frågor organisationsmodeller och ansvarsföross om delning. De samverkanslösningar som kan stå att finna i det lilla" och består i möjligheterna att utrusta vissa särskilda fartyg för som flerbruk, samlokalisering i vissa särskilda hamnar m.m. har vi inte kunnat undersöka närmare. Andra gränsdragningar har följt annan pågående utredningsav verksamhet som t.ex. Sjöfartspolitiska utredningen som avgav betänkande i november 1995 SOU 1995: l 12 och den ännu arbetande kommittén för organisation av inspektionsverksarnhet på transportom-

rådet dir. 1995:77 med uppdrag att se över den statliga inspektions-

verksamheten helhet däribland Sjöfartsinspektionen och bl.a. som pröva frågor sammanslagningar. Vi har sålunda inte arbetat med om sjöfartspolitiska frågor eller analyserat eventuella fördelar med att låta Sjöfartsinspektionens verksamhet slås samman med annan statlig

inspektionsverksarnhet.

Vi har vidare utgått från de bestämmelser vars efterlevnad de maritima myndigheterna har att kontrollera eller som på annat sätt utföras. Vi har alltså inte övervägt ändringanger vad det är som skall

sjötrafiklagstiftning, tullbestämmelser, bestämmelser om lotsplikt

ar av

etc. utan prövat organisationsfrågor m.m. mot bakgrund av nuvarande

ordning vad gäller denna typ av bakomliggande bestämmelser.

2 Utredningsarbetet

Vi påbörjade bortsett från ett första konstituerande sammanträde

under våren 1994 vårt arbete i oktober 1994. Orsaken till att arbe- tet inte startade tidigare är att ordföranden och kommitténs huvudsekreterare fram t.o.m. september 1994 arbetade i Yttre gränskontrollutredningen lade fram betänkande under hösten 1994. Efter som tilläggsdirektiven i december år har uppdraget i princip varit samma att förutsättningslöst granska statens sjöverksamhet och att pröva att effektivisera densamma. Det inledande arbetet med att kartlägga statens maritima verksamhet undersöka den rättsliga regleringen olika områden, myndigheternas

organisationer, resurser och resursutnyttjande samt hur uppgifterna löses i praktiken och vad verksamheterna kostar har varit relativt

omfattande och tidsödande. Statens sjöverksamhet innehåller många aktörer med olika organisationsstrukturer och väsensskilda uppgifter, regelsystemet är i vissa delar svåröverskådligt och sarnverkansformerna varierar lokalt. Efter arbetet med att skapa en bild av nuvarande ordning som bl.a. bestod i ett flertal studiebesök hos de maritima myndigheterna gjordes analys vilka syften som bär - en av olika verksamheter och vilka mål gäller eller bör gälla för de upp som olika uppgifterna. Här genomfördes studier av uttalanden från statsmakternas sida, analyser av vilka krav som ställs internationellt

ställningstaganden i prioriteringshänseenden skulle kunna

m.m. För att göras "hotbilder och annat underlag som beskrev situationen till togs sjöss fram bl.a. beträffande oljeutsläpp, upptäckta fall av "människo-

smuggling" och gränskränkningar till sjöss samt skärgårdsbefolk-

ningens koncentration. Parallellt med detta arbete undersökte vi det internationella inflytandet sjöverksamheten och gjorde jämförelser med hur denna

organiserad i Danmark, Finland och Norge. Större delen av

var kommittén företog studiebesök hos Sjövärnets operativa kommando i Århus och hos norska Försvarsdepartementet i Oslo. Efter att faktaunderlag insamlats gick vi vidare med att undersöka olika alternativ, varvid inte obetydlig tid ägnades fältstudier i avsikt närmare pröva vad i betänkandet redovisas som ett civilt att som alternativ ett nytt "Sjöverk". De olika uppslagen har bearbetats -

Utredningsarbetet

och de förslag som redovisas är vad vi slutligen funnit påkallat och rimligt. Vi har genomgående sökt att hålla oss á jour med det utvecklingsarbete som rör sjöverksamheten och som hela tiden pågår, inte minst internationellt. Vad gäller utvecklingen nationellt plan har det senaste totalförsvarsbeslutet påverkat vårt arbete i hög grad. Utredningsarbetet har präglats av omfattande och täta kontakter med de myndigheter som anges i direktiven samt med andra myndigheter, utredningar och organisationer. Förutom de i direktiven angivna myndigheterna bör Försvarsberedningen, FiskeriV, Tullverket TullV, Statens naturvårdsverk SNV, SMHI, SGU, Sjöräddningssällskapet SSRS och Sveriges Redareförening framhållas. Regelbundna kontakter har även hållits med ovan nämnda kommitté med uppgift att granska statens inspektionsverksamhet och med berörda arbetstagarorganisationer.

STATENS SJÖVERKSAMHET 1

FREDSTID Kommitténs

-- överväganden

beträffande

uppgifter, mål, prioriteringar och omfattningen av det offentligas åtaganden

3 Sammanfattning

Den statliga sjöverksamheten bärs upp av många olika intressen och syftet med statens åtgärder till sjöss varierar. I bakgrunden finns vad man kan kalla för övergripande samhällsmål, giltiga för i stort sett all statlig verksamhet, såsom t.ex. trygghet, välfärd och god miljö. Utifrån dessa mål kan en rad grundläggande uppgifter för det offentliga fastställas, som att upprätthålla lag och ordning, svara för räddningstjänst m.m. Mer konkreta målsättningar för statlig verksamhet finns ofta uttryckt i direktiv från statsmakterna till den eller de myndigheter som ansvarar för att uppgiften löses. Förutom att ge direktiv om vad som skall uppnås har staten att prioritera mellan olika verksamhetsområden. Prioriteringsfrågor måste också lösas av de myndigheter som bär huvudmannaskapet. Vid bedömningarna krävs kännedom om behov, hot och risker av olika slag m.m. För sjöverksamhetens del kan konstateras att uppgifter som gäller förebyggande säkerhetsarbete och räddningstjänst har hög prioritet.

Övervakning av territorialgränsen och av yrkesfisket är andra viktiga

områden. Då statens sjöverksamhet i de delar som behandlas närmare i detta arbete tillhör sådant som kan betecknas som genuint kollekti- va nyttigheter, bör det offentliga även fortsättningsvis svara för denna.

4 Inledning

Uppgiften att organisera en verksamhet kräver kunskap om vad den ytterst syftar till. Målen för verksamheten måste definieras och formuleras. Först efter sådan definition kan uppgifterna preciseras en och prövning om verksamheten är befogad göras. Den nu en av beskrivna metoden används i denna avdelning av betänkandet och våra överväganden i dessa delar utgör viktiga utgångspunkter för det fortsatta resonemanget hur den statliga sjöverksamheten bör om organiseras för att förutsättningar för effektivitet skall föreligga. Det skall anmärkas att den terminologi som används nedan vid indelningen i olika typer mål för verksamheterna, inriktning osv. av ingalunda är given. Den utgör endast ett sätt att strukturera resonemanget. Vid den genomgång av "mål", inriktning m.m. för olika verksamheter och uppgifter som statsmakterna uttalat och de ansvariga myndigheterna själva givit, har vi funnit att uttrycken använts med olika innebörd utan att därför kunna sägas vara språkligt felaktiga.

Övergripande

5 samhällsmål för

statlig

verksamhet

Den statliga verksamheten är inriktad mot övergripande samhällsmål som kan betecknas som allmänna. Dessa mål, som bl.a. uttrycks i de återkommande budgetpropositionerna, uttrycks i form av önskvärda tillstånd som fred, säkerhet och trygghet, välfärd och ekonomisk tillväxt samt hälsa och god miljö. Målbeskrivningarna kan utvecklas mot bakgrund av de "hot" som målen utgör motbilder till. Härvid framträder vissa uppgifter vars utförande måste garanteras för att målen skall kunna uppnås. Krig utgör sålunda motbilden till fred. För uppgiften att bevara freden och att möta ett krigshot finns mål angivna av statsmakterna genom totalförsvarsbesluten. Det militära försvaret skall kunna möta ett väpnat angrepp och även i övrigt hävda vår territoriella integritet. Då kommitténs uppgift består i att granska organisationen av statens fredstida sjöverksamhet tar vi inte ställning till hur målen för Sveriges militära försvar i förhållande till ett krigshot bör utformas. Det faller utanför vårt uppdrag. Det skall dock redan här framhållas att det militära försvaret, enligt vad som uttrycks i prop. 1995/96:12 Totalförsvar i förnyelse också skall kunna utnyttjas vid svåra nationella påfrestningar samhället i fred. Vi återkommer till denna delvis inriktningen av totalförsvaret. nya syn Välfärdsmålet handlar om förutsättningarna för landets ekonomiska

utveckling. Målet för näringspolitiken är t.ex. att skapa uthållig

tillväxt. Uppgiften består i att se till att förutsättningarna finns för en gynnsam samhällsutveckling det ekonomiska området och förutsätter åtgärder inom flera områden och verksamheter, bl.a. handel och näringsliv, infrastruktur och forskning och utveckling. Begreppen säkerhet och trygghet är mångdimensionella och omfattar såväl riket som den enskilde individen. Den säkerhetspolitiska dimensionen innefattar bl.a. skydd mot kränkningar av territoriet, dvs. hotet om intrång av främmande makt, där uppgiften som skall lösas är att hävda statsterritoriet. Begreppen omfattar också säkerhetspolitiskt betingade kriser eller andra extraordinära påfrestningar, då uppgiften består i att se till att en beredskap finns för hantering av sådana situationer. Säkerhet och trygghet handlar vidare om att kunna hantera hot i form av brottslighet. Att upprätthålla lag och ordning är ett sätt att formulera uppgiften i denna del. Säkerhet för medborgarna

Övergripande samhällsmål

till liv och egendom relaterat till olyckor är en annan sektor av det övergripande samhällsmålet säkerhet och trygghet. Det gäller här såväl att minimera riskerna för olyckor som att begränsa skadorna av de olyckor som ändå inträffar. Uppgiften innefattar därmed hela samhällets säkerhetsarbete från förebyggande åtgärder till räddningstjänst. Miljömålet innebär att människors hälsa skall skyddas, biologisk mångfald skall bevaras och en långsiktig god hushållning med naturresurser skall främjas. Miljömålet täcker liksom välfärdsmålet flera sektorer. Staten har här en samlande och pådrivande roll. Uppgifterna består såväl i förebyggande arbete som insatser vid olyckor som hotar miljön. Sammanfattningsvis, och med nödvändighet något förenklat, kan de uppgifter som skall utföras för att de övergripande sarnhällsmålen skall kunna uppnås sägas vara:

att hävda territoriet, att främja välfärd och ekonomisk utveckling, att upprätthålla lag och ordning, att verka för säkerhet och god miljö, bl.a. genom att förebygga olyckor samt att svara för räddningstjänst. -

6 Vad är sjöverksamhet statlig presentation av statens uppgifter till

sjöss

l Inledning

De övergripande samhällsmålen för statlig verksamhet och de grundläggande uppgifter som är förenade med dessa gäller självklart även den del av verksamheten som är förlagd till sjöss. Den verksamhet staten bedriver till sjöss skiljer sig i grunden inte från den verksamhet som bedrivs land. Det är fråga om gränsskydd, tillsyn över att lagar och förordningar efterlevs, räddningstjänst m.m. Skillnaderna ligger i att terrängen till sjöss är sådan att formerna för övervakning och olika typer av insatser från statens sida här måste vara annorlunda än på fastlandet. I detta kapitel ges en schematisk översikt av vilka uppgifter staten har att lösa till sjöss i strävan mot att de övergripande samhällsmålen skall uppnås. Uppställningen avser nuvarande ordning och gör inte anspråk på att vara fullständig. Här bortses t.ex. från ett av statens grundläggande medel att styra samhället, nämligen normgivningen. Det skall framhållas att statens uppgifter till sjöss inte alltid är begränsade till det egna territoriet. Genom internationella överenskommelser kan staten åta sig att utföra uppgifter permanent eller temporärt utanför territorialgränsen och i den ekonomiska zonen. --

6.2 Skapandet fysiska förutsättningar för

av

sjöfartens bedrivande

För sjöverksamhetens del, och ur kommitténs perspektiv mot bakgrund uppdraget, motsvarar rubriken den allmänna statliga av uppgiften att främja välfärd och ekonomisk utveckling. Det ingår inte i vårt uppdrag att studera sjöfartsnäringens situation. Här hänvisas i stället till Sjöfartspolitiska utredningens betänkande Svensk sjöfart - Näring för framtiden SOU 1995:112. Ur kommitténs synvinkel är det i första hand fråga åtgärder som syftar till att säkra framkomom ligheten till våra hamnar och i övrigt i våra farvatten. Detta verksamhetsomrâde har naturlig och stark koppling till arbetet med en sjösäkerheten. Ekonomiskt sett är det i första hand handelssjöfarten

Vad är statlig sjäverksamhet

som avses men åtgärderna kommer naturligtvis även sjöfart annan t.ex. fritidsbåtstrafiken till godo och är från säkerhetssynpunkt -nödvändig även för denna. Statens uppgifter i denna del består

inrättande och hållande av farleder utmärkning, underhåll m.m., lotsning, isbrytning, sjömätning och sjökortsproduktion samt tillhandahållande av trafikinformation. -

6.3 Hävdandet av territoriet och närstående

uppgifter

Statens uppgifter består i att:

övervaka det svenska territoriet och avvisa främmande statsfartyg som kränker detta, ingripa på annat sätt vid överträdelser av de bestämmelser - som anger villkoren för tillträde till svenskt territorium,

skydda svenska fartyg på svenskt territorium och fritt hav

samt övervaka militära skyddsområden och andra ur totalförsvarssyn- punkt samhällsviktiga anläggningar och objekt.

6.4 Upprätthållandet lag och ordning

av

Uppgiften omfattar all tillsyn av regelefterlevnaden till sjöss och rymmer sålunda såväl bekämpning av "vanlig" brottslighet som sådan som är mer eller mindre specifikt sjörelaterad. Till den senare kategorin kan hänföras tillsyn över bestämmelser som rör sjötrafik och fiske. Det skall anmärkas att alla straffsanktionerade bestämmelser har ett bakomliggande syfte och att uppgiften att upprätthålla lag och ordning därför kan sägas ingå som en del i flera av de andra huvuduppgifterna som beskrivs i detta kapitel. Enkelt uttryckt kan statens uppgifter här sägas vara att:

förebygga brott, ingripa vid brottsmisstanke och utreda brott. -

Vad är statlig sjöverksamhet

6.5 Förebyggandet av olyckor

Här kan uppgifterna delas upp

skapande av säkerhet i farlederna inrättande och underhåll av utmärkning, lotsning, trafikinformation m.m., se under avsnitt 6.2 och tillsyn över säkerheten ombord fartygen inspektionsverksam- het.

6.6 Räddningstjänst

Uppgifterna består

beredskap för och genomförande av sjöräddningsinsatser dvs. livräddning till sjöss och beredskap för och genomförande av miljöräddningsinsatser till sjöss.

7 Målsättningar och prioriteringar för den statliga sjöverksämheten

7.1 Inledning

Organisationsfrågor bör inte diskuteras före det att mål satts upp och diskussion om de olika verksamhetsgrenarnas vikt förts. Detta gäller särskilt om resurserna är begränsade. I ett resonemang om mål och prioriteringar krävs ett bakgrundsmaterial som omfattar:

statsmakternas ställningstaganden, information om omvärlden som påverkar behoven av och kraven på verksamheten, inklusive "hotbilder" av olika slag samt internationella åtaganden som medför krav de olika verksam- hetsgrenarna.

Framställningen nedan bygger på sådant material som tagits fram under utredningsarbetet. Vi har i huvudsak accepterat och utgått från de mål statsmakterna uttalat eller fastställt. I de fall målformuleringar saknats eller varit oklara har vi dock formulerat eller förtydligat målen mot bakgrund av övrigt utredningsmaterial i denna del.

7.2 Övergripande Verksamhetsmål och operativa mål

för statens sjöverksamhet

Statens maritima verksamhet är av mycket skiftande slag. Målen för de olika verksamhetsgrenarna eller uppgifterna framstår ibland som självklara medan de i andra fall är svårare att spåra. statsmakterna har på vissa områden oftast genom direktiv eller motsvarande till de ansvariga myndigheterna angett mycket konkreta målsättningar. För del uppgifter finns dock endast allmänt hållna uttalanden om vad en som skall uppnås eller eftersträvas. Med angivande övergripande Verksamhetsmål avses här att ge av frågan; vad skall uppnâs, medan operativa mål anger vad svar som skall kunna utföras eller vilken förmåga som skall finnas. De övergripande verksamhetsmålen blir med viss nödvändighet generella.

Målsättningar och prioriteringar

7.2.1 Skapandet av fysiska förutsättningar för sjöfartens

bedrivande

Övergripande Verksamhetsmål

Sjöfarten skall tillförsäkras god, säker och ändamålsenlig framkom- lighet.

Operativa mål

Erforderlig utmärkning och andra navigationshjälpmedel skall finnas för sjöfarten.

Lotsning skall tillgänglig för alla betydelse för

- vara hamnar av

handelssjöfarten och för genomlotsning av Oresund.

Isbrytning skall kunna utföras så att vintersjöfart kan bedrivas på alla hamnar av betydelse.

Tillförlitliga sjökort över svenska och angränsande farvatten skall produceras och á jourföras.

Trafikinformation skall tillhandahållas där det krävs med hänsyn till -sjösäkerheten.

Målformuleringarna är hämtade från Sjöfartsverkets ársplan 1995-1997 som fastställts av riksdagen.

7.2.2 Hävdandet av territoriet

Övergripande Verksamhetsmål

Respekten för bestämmelserna avseende utländska statsfartygs tillträde till svenskt territorium skall upprätthâllas.

Operativt mål

Förmåga skall finnas att upptäcka och ingripa mot varje form

- av kränkning av sjöterritoriet.

Målsättningar och prioriteringar

Det övergripande verksamhetsmålet är formulerat av kommittén medan det operativa målet finns uttryckt i såväl 1992 års försvarsbeslut prop. 1991/92: 102 s. 39 som i den senaste totalförsvarspropositionen prop. 1995/96:12 s. 69. I den senast nämnda propositionen uttrycks detta följande sätt:

"Hävdandet av vår territoriella integritet är en grundläggande förutsättning för vår säkerhetspolitik. Väsentligt, och för det militära försvaret styrande, är kravet på vår förmåga att kunna ingripa mot varje form av kränkning av vår territoriella integritet. Luckor i övervaknings- eller insatssystemen, som systematiskt kan utnyttjas och som kan tolkas som att vi avsagt oss kontrollen över vårt territorium, får inte förekomma."

Mälformuleringen korresponderar också med vad som uttrycks i författningstext. I förordningen 1982:756 om Försvarsmaktens ingripanden vid kränkningar av Sveriges territorium under fred och neutralitet m.m. IKFN-förordningen stadgas 3 § 1 p. att Försvarsmakten skall

"mupptäcka och avvisa kränkningar av svenskt territorium och i samarbete med civila myndigheter ingripa vid andra överträdelser av tillträdesförordningen

Denna författningstext kan sägas vara något speciell i det att den anger att kränkningar inte bara skall beivras utan också upptäckas. Vad gäller målen för uppgiften att övervaka militära skyddsornråden och andra viktiga samhällsanläggningar kan dessa inordnas under de operativa målen för allmänpolisiär verksamhet, se nästa avsnitt.

7.2.3 Upprätthållandet av lag och ordning

Övergripande Verksamhetsmål

Respekten för lagar och förordningar som rör sjötrafiken och förhållandena i övrigt till sjöss skall upprätthållas.

Målsättningar och prioriteringar

Operativa mål

Allmänpolisiär verksamhet Allmän ordningshållning samt brottsförebyggande och brottsbe- kämpande åtgärder skall kunna utföras på hela Sveriges sjöterritorium.

Särskilt angående gränsrelaterad brottslighet Person- och varukontrollen till sjöss skall hållas på en sådan nivå -att den inte uppmuntrar någon att försöka undvika föreskrivna gränskontroller och det skall finnas förmåga att ingripa mot misstänkta överträdelser av gällande bestämmelser.

Särskilt angående övervakningen av fisket Övervakningen av reglerna för fiskets vård och bedrivande på

-svenskt sjöterritorium och ekonomisk zon skall, med beaktande av bl.a. EG:s fiskeripolitik, hållas en sådan nivå att gemensamma beståndsvården inte äventyras och därmed ett uthålligt fiske säkerställs.

I grunden har staten en självklar strävan att alla lagar och förordningar efterlevs och att överträdelser beivras. I budgetpropositionen prop. 1994/95:100 gjordes följande uttalanden i denna del:

"Att minska brottsligheten och öka människors trygghet mot att utsättas för brott central uppgift för rättsväsendet. Regeringär en ambition är att Sverige åter skall bli föregångsland när det gäller ens att förebygga och bekämpa brott. a. prop., bilaga s. 1.

För polisväsendet angavs som övergripande mål" att minska brottsligheten och öka tryggheten samt uttalades vidare:

"Polisens verksamhet syftar enligt l § polislagen 1984:387 till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet och i övrigt tillförsäkra

allmänheten skydd och annan hjälp. En av polisens viktigaste uppgifter är att bekämpa brottsligheten och framför allt att förebygga och förhindra att brott begås." a. prop., bilaga s. 20.

Beträffande Kustbevakningens verksamhet sades bl.a.:

"Kustbevakningen skall, i de delar som anges i LKP lagen 1982:395 Kustbevakningens medverkan vid polisiär överom

vakning, inom svenskt sjöterritorium och svensk ekonomisk zon, i samarbete med polisen bedriva övervakningsverksamhet så att

Målsättningar och prioriteringar

brottsligheten där minskar och så att säkerheten till sjöss, liksom respekten för lagar och andra föreskrifter ökar." a. prop., bilaga s. 135.

Regeringens ambition är sålunda att brottsligheten skall minska, vilket är en självklar strävan för varje samhälle. Vi har funnit det tillräckligt att ange det övergripande verksamhetsmålet till att respekten för de lagar och förordningar som gäller till sjöss skall upprätthållas. Under det övergripande verksamhetsmálet ryms allt från tull- och fiskekontroller till övervakning av sjötrañkregler, nykterheten till sjöss och bekämpning stölder m.m. Den övervägande delen av verksamav heten kan också sägas omfattas det ovan angivna operativa målet av för allmänpolisiär verksamhet. Innebörden av detta är att det inte skall finnas några vita fläckar" sjön dit myndighetspersonal med

polisiära uppgifter och befogenheter inte når. Mer konkreta målsätt-

ningar för de olika typerna av tillsyn av regelefterlevnad år svåra att finna och i de flesta fall knappast nödvändigt att formulera. Vissa delar verksamhetsområdet framstår dock som så speciella att av ytterligare analys angående vilken förmåga som skall finnas behövs. Det gäller den civila gränsövervakningen och övervakningen av fisket. Vårt medlemskap i Europeiska unionen EU innebär att tillsynen över bestämmelserna i dessa delar inte enbart styrs av nationella intressen. En av de grundläggande principerna i det europeiska samarbetet inom EU:s är att gränskontroller och andra formaliteter skall ram upphöra vid de inre gränserna, dvs. gränserna mellan medlemsstatermedan kontrollen vid unionens yttre gränser skall vara stark och na, likformig. En stark yttre gränskontroll är närmast en förutsättning för att riskerna för varusmuggling och illegal invandring till EU:s medlemsländers territorium inte skall öka till följd av att den inre gränskontrollen slopas. Den fria rörligheten för varor inom EU är genomförd sedan den 1 januari 1993 och regler för in- och gemensamma utförsel gäller sedan dess i princip för medlemsstaterna. Arbete med att åstadkomma fri rörlighet för och en gemensam invandpersoner rings- och asylpolitik, innefattande även formerna för utlänningskontroll vid EU:s yttre gränser, pågår inom ramen för Maastricht-

fördragets tredje pelare samarbete i fråga om rättsliga och inrikes

frågor. Två konventionstexter har utarbetats avseende utlänningskontrollen vid den yttre gränsen.

Det s.k. Schengenavtalet och dess tillämpningskonvention vilka

egentligen ligger vid sidan EU-samarbetet har antagits av tio av av - EU:s medlemsstater Sverige är inte bland dem men förhandlar om observatörsstatus och gäller sedan den 26 mars 1995 för sju av -

dessa länder. Den andra konventionen Yttre gränskontrollkon-

-

Målsättningar och prioriteringar

ventionen YGK är upprättad men inte undertecknad av samtliga medlemsstater och har inte trätt i kraft. Enighet synes råda inom EU om att såväl varu- som utlänningskontrollen skall vara stark vid den yttre gränsen. Kommissionen har vid ett flertal tillfällen understrukit detta. Även någon konkret definition vad med om av som menas en stark yttre gränskontroll ännu inte finns är det enligt vår mening viktigt att det i de operativa målen för den civila gränskontrollen markeras att kraven är höga. Den formulering som angetts ovan bygger på Schengenavtalets tillämpningskonvention, där kontrollens effektivitet definieras just på det sättet att den skall genomföras på sådant sätt att den inte uppmuntrar någon att försöka undvika

kontroller vid gränsövergång, samt Kustbevakningens senaste

regleringsbrev:

"Kustbevakningens person- och varukontroll vid EU:s yttre gräns skall hållas en hög nivå genom en effektiv patrullering. Det skall finnas förmåga att ingripa mot varje misstänkt överträdelse av gällande bestämmelser.

Det är viktigt att framhålla att hela Sveriges sjögräns utgör del av EU:s yttre gräns. Något undantag för sjögränser som angränsar till annan medlemsstats sjögräns fimis inte i EG:s tullkodex eller i någon av de nyss nämnda konventionerna. En annan sak är att intern EUtrafik i princip inte skall kontrolleras. Framställningen återkommer nedan i avsnitt 15.3.3 till gränskontrollfrågorna ur ett EU-perspektiv. I övrigt hänvisas till Yttre gränskontrollutredningens betänkande; Varu- och personkontroll vid EU:s yttre gräns SOU 1994: 124 som på ett mer utförligt sätt behandlar dessa frågor. EU-medlemskapet innebär i princip att medlemsstaternas Fiskevatten är Varje fiskare har rätt att landa sina fångster i den gemensamma. medlemsstat han önskar. Rådet har utfärdat en särskild förordning, EEG 2847/93 fiskerikontroll. Arbete med att utveckla nr om kontrollsamarbetet mellan medlemsstaterna och finna ett lämpligt system för och nivå på övervaknings- och kontrollverksamheten pågår inom EU. Den formulering som ovan angivits för denna verksamhet har framtagits efter diskussioner mellan Kustbevakningen och Fiskeriverket. Även beträffande fiskerifrågornas förhållande till EU återkommer framställningen nedan, avsnitt l5.3.5.

,

Målsättningar och prioriteringar

7.2.4 Förebyggandet av olyckor

Övergripande Verksamhetsmål

Risken för sjöolyckor och tör skador miljön till sjöss skall minimeras.

Operativa mål

Förmåga skall finnas att utföra den tillsyn av fartygs beskaffenhet och besättningens kompetens som följer av gällande författningsbestämmelser och internationella överenskommelser.

Operativa mâl för skapandet av de fysiska förutsättningarna för sjöfartens bedrivande, avsnitt 7.2.1 ovan, som är grundläggande även för sjösäkerheten.

Det övergripande verksamhetsmålet framgår av Sjöfartsverkets årsplan 1995-1997. De operativa målen gäller konkret tillsynen över fartygens beskaffenhet och besättningarnas kompetens samt säkerheten i farlederna. Fartygens beskaffenhet och besättningens kompetens kontrolleras genom inspektioner. Exempel en bestämmelse som reglerar frekvensen är 10 kap. 6 § fartygssäkerhetslagen 1988:49 som bl.a. att i princip alla svenska fartyg skall besiktigas innan det får anger användas till sjöfart. Av the Paris Memorandum of Understanding on

Port State Control Paris MOU som Sverige tillträtt år 1982

- följer att vár målsättning skall vara att inspektera 25 % av de utländska fartyg anlöper våra hamnar vid s.k. hamnstatskontrolsom ler.

7.2.5 Räddningstjänsten

Övergripande Verksamhetsmål

Sjöräddningstjänst Alla nödställda till sjöss skall undsättas. -

Miljöräddningstjänst

Alla olje- och kemikalieföroreningar till sjöss som allvarligt kan skada miljön skall bekämpas.

Målsättningar och prioriteringar

Operativa mål

Sjöräddningsqänst

Efterforskning och räddning av människor i sjönöd samt sjuktrans- porter från fartyg skall kunna utföras dygnet runt | inom de vattenområden som räddningstj ånstlagen och internationella överenskommelser anger så att ett fartyg når olycksposition inom tre timmar svenskt territorialhav och inom timmar internationellt vatten, som sex ingår i svensk sjöräddningsregion, efter det att larmet nått sjöräddningscentral.

Miljöräddningstjänst

En nationell beredskap skall finnas för bekämpning av oljeutsläpp till 5 000 ton. Begränsningsåtgärder skall kunna påbörjas inom upp fyra timmar efter larm, och bekämpningsåtgärder skall kunna påbörjas senast åtta timmar efter larm.

Vid kemikalieolyckor till sjöss skall insats kunna påbörjas inom fyra timmar efter larm.

De övergripande verksamhetsmålen följer med viss självklarhet. Mâlsättningarna måste högt ställda, i synnerhet när det gäller att vara rädda liv. De operativa målen för sjöräddningstj änstens del i Sjöfartsveranges kets årsplan för 1995-1997 och för miljöräddningstjänsten i Kustbevakningens senaste regleringsbrev. Dessa mål har sett likadana ut under längre tid. De bör naturligtvis uttryck för minimien ses som krav, det är självklar sak att insatsen skall ske så snabbt som det en

över huvud taget är möjligt. Tidskraven för sjöräddningstjänsten

utarbetades enligt uppgift i samband med räddningstjänstlagens 1986:1102 tillkomst. Tiderna är beräknade efter insats i det geografiska ansvarsområdets yttre delar under väderförhållanden som inte medger högre fartygshastighet än 10-12 knop. Detta visar tydligt att det är minimitider som avses.

Målsättningar och prioriteringar

7.3 Prioriteringar beträffande statens sjöverksamhet

7.3.1 Inledning

Vid en genomgång av de mål för de olika uppgifter som uttalats ovan, såväl de av statsmakterna som de av de ansvariga myndigheterna själva och av kommittén formulerade, får man lätt intrycket av att alla verksamhetsgrenar är viktiga och skall prioriteras. Målen är dock angivna för varje verksamhet för sig och innehåller inte någon bedömning av hur angelägna de är i förhållande till varandra. Eftersom samhällets resurser inte är obegränsade, och då situationer kan uppstå där val mellan olika insatser till sjöss måste göras, är det nödvändigt att någon form av prioriteringar görs. Statens åtaganden till sjöss innefattar många slag av uppgifter. Verksamheterna bärs upp av olika intressen och deras mål varierar. Det är mycket svårt att jämföra och rangordna verksamheterna och säga att den ena är viktigare än den andra. Vad man kan göra är att peka på områden av den statliga sjöverksamheten som framstår som särskilt angelägna.

7.3.2 Allmänt om prioriteringar i dagsläget

Kustbevakningen har följande interna prioriteringar inom sjöövervakningstjänsten i dagsläget Uppgifterna är hämtade ur Kustbevakningens anslagsframställning 1995/96.

Grupp 1 Havsñskeövervakning inklusive landningskontroller - Tullbevakning, gränsbevakning - Sjötrafikövervakning -

Fiskeövervakning vid särskilt viktiga reproduktionsområden

- Miljöövervakning -

Gru_pp_2

Ovrig ñskeövervakning -

Skyddsområdesövervakning

-- Naturvårdsövervakning -- J aktövervakning - Tillsyn över militära anläggningar samt materielfyndsårenden -

Övrig övervakning

-

Målsättningar och prioriteringar

Arbetsuppgifterna i grupp l har som huvudregel högre prioritet än uppgifterna i punkt Sjöräddnings- och miljöräddningsinsatser har högsta prioritet och bryter därför annan pågående verksamhet. Prioriteringslistan är utarbetad inom Kustbevakningens styrelse och i samråd med de myndigheter Kustbevakningen samarbetar med och inom vilkas ansvarsområden Kustbevakningen svarar för övervakning till sjöss. Kustbevakningen har enligt gällande regleringsbrev skyldighet att utarbeta riktlinjer och prioriteringar för sin verksamhet i dialog med Tullverket, polisen, Sjöfartsverket, Fiskeriverket, Statens naturvårdsverk och Försvarsmakten. Listan ger därför en god bild av myndigheternas syn på vad som bör prioriteras i dagsläget. Det skall dock understrykas att den är upprättad ur Kustbevakningens perspektiv och därför endast omfattar operativa övervaknings- och räddningsuppgifter. Vad gäller de övriga maritima myndigheterna saknas den här typen av uppställningar. Försvarsmaktens främsta uppgift är att kunna möta ett väpnat mot landet och att även i övrigt kunna hävda territoriet. angrepp Tyngdpunkten i Sjöfartsverkets verksamhet ligger på säkerhet och framkomlighet i farlederna. Sjöpolisen ägnar sig främst brottsbekämpning i de kustnära områdena och i skärgårdarna. Allmänt för polisen gäller att kampen mot våldsbrott, ekonomisk brottslighet och narkotikabrottslighet skall prioriteras polisens regleringsbrev för budgetåret 1995/96.

7.3.3 Nationella och internationella förändringar som berör

sjöverksarnheten

Det ändrade säkerhetspolitiska läget i Europa

Begreppet säkerhetspolitik saknar en entydig definition. I svensk försvarspolitik har det ofta sammanfattats med alla de åtgärder som statsmakterna vidtar för att landets frihet och oberoende skall kunna bevaras inför yttre hot och för att minska riskerna för sådana motsättningar och konflikter i världen som kan hota vår säkerhet. Under senare år främst efter Sovjetunionens upplösning och - Warszawapaktens sönderfall har militära och andra bedömare börjat kring bredare hotbild med ett spektrum av problem, hot, resonera en möjligheter och motåtgärder. Det storskaliga kriget har fått träda i bakgrunden och i stället har andra hot än rent militära framträtt. Det rör sig t.ex. massflykt, terrorism, sabotage, internationell om kriminalitet m.m. I totalförsvarspropositionen prop. 1995/96: 12 gör regeringen den bedömningen att de senaste årens utveckling medför

Målsättningar och prioriteringar

att vi i dag måste teckna en bredare bild av tänkbara risker, hot och påfrestningar som kan drabba samhället även i fred a. 15. prop. s. Det ligger utanför vårt uppdrag att närmare analysera den ändrade hotbilden ur försvarssynpunkt. Däremot bör de risker ligger inom som ramen för den "nya, bredare" säkerhetspolitiska hotbilden beaktas när prioriteringar och inriktning den framtida sjöverksamheten diskuteras. För sjöverksamhetens del är det då främst riskerna för ökad internationell kriminalitet i form och människosmuggav varuling över sjögränserna och för massflykt över havet till Sverige som är aktuella.

Sveriges medlemskap i EU

Vad EU-medlemskapet innebär beträffande målsättningarna för civil

gränsövervakning till sjöss och fiskeövervakning har berörts

ovan under avsnitt 7.2.3. Vad gäller EU-medlemskapets betydelse för prioriteringar och inriktning för sjöverksamheten i övrigt skall här endast framhållas att medlemskapet inneburit ett utvidgat samarbete med övriga medlemsstater, inte minst vad gäller utbytet informaav tion. En fullständigare framställning av EU i förhållande till sjöverksarnheten ges nedan i avsnitt 15.3.

Inrättandet av den ekonomiska zonen

Sedan den 1 januari 1993 har Sverige etablerat ekonomisk se

en zon lagen 1992: l 140 om Sveriges ekonomiska zon. Denna sammanfaller med den förutvarande fiskezonen. Sverige har ett ansvar för sjö- och miljöräddning inom den ekonomiska Därjämte har vi ensamrätt zonen. till forskning och utvinning av ekonomiska tillgångar i havet och havsbottnen inom denna zon. Sverige har dessutom rätt och skyldighet att skydda den marina miljön i - zonen.

FN:s Havsrättskonvention och eventuellt etablerande av en angränsande zon

Sverige är väg att ratificera FN Havsrättskonvention, närmare :s se om konventionens innehåll nedan under avsnitt 15.2.l. Enligt konventionen har kuststater rätt att inrätta angränsande en zon

"contiguous zone utanför territorialhavet. En angränsande får

zon

Målsättningar och prioriteringar

maximalt 24 nautiska mil bred, räknat från baslinjen. Sverige har vara i dag ingen angränsande zon. I en promemoria upprättad inom Utrikesdepartementet Sveriges tillträde till Förenta Nationernas Havsrättskonvention den 10 december 1982 och avtalet av den 28 av juli 1994 tillämpningen konventionens del XI, överlämnad till om av utrikesministern i oktober 1995 föreslås bl.a. att Sverige etablerar en

angränsande zon. Genom detta skulle Sverige utsträcka sin jurisdiktion

vad gäller föreskrifter rörande tullar, skatter, invandring och hälsovård utanför territoriet. En svensk angränsande skulle hamna inom den zon nuvarande ekonomiska zonen. Det bör framhållas att inrättandet angränsande zon innebär att av en staten får vissa rättigheter i detta område. Till skillnad för vad som gäller i den ekonomiska har staten dock inte skyldighet att zonen utföra uppgifter i en angränsande zon.

Ökad fartygstrafik

Efter Sovjetunionens upplösning har fartygstrafiken från öst ökat. Främst beträffande fartygs genomfart på svenskt territorialhav men även vad gäller hamnanlöp. Enligt uppgift från Sjöfartsverket är många dessa fartyg i dåligt skick och uppfyller inte internationella av säkerhetskrav.

Ökad brottslighet till sjöss

l del det forna Sovjetunionens stater förekommer organiserad en av brottslighet olika slag och omfattning. I Ryssland upplevs den som av hot samhället och medborgarna. President Jeltsin betecknade ett mot den vid konferens brottslighet och brottsbekämpning i februari en om 1993 fara för medborgarnas säkerhet och ett hot mot den som en nationella säkerheten, "ett direkt hot mot Rysslands strategiska som intressen och nationella säkerhet" ITAR-TASS 12.2.1993. Brottsligheten omfattar bl.a. illegal rävarutransport, radioaktivt materiel, narkotika, och flyktingtransit. Den nya organiserade brottsligvapen, heten i öst diskuteras ofta med oro i väst. Så även i Sverige. Docenten Lena Jonson, forskare vid Utrikespolitiska institutet har studerat brottsligheten i Ryssland. Hon har publicerat delar av sitt arbete bl.a. i Internationella studier 1993:3 och i skriften Brottsutvecklingen ett hot mot demokratin, redovisning rikskonferensen; Polisen i av samhället, Sunne 1993. Från dessa artiklar är de inledande uppgifterna under denna rubrik hämtade.

Målsättningar och prioriteringar

Riskerna för ökad smugglingsverksarnhet till Sverige framhålls inte sällan i debatten när den organiserade brottsligheten i de forna Sovjetstaterna diskuteras. Tullverket och Kustbevakningen bedömer att den organiserade sprit- och tobakssmuggling som förekommer kommer att öka och då främst österifrån genom den tilltagande båttrafiken, vilken kan komma att utvecklas mycket snabbt i samband med en förväntad positiv ekonomisk utveckling.

7.3.4 Situationen till sjöss trafik och incidenter olika

- av

slag m.m.

Fartygstrañken

Enligt uppgifter från Statistiska centralbyrån ökade antalet lastfartyg som anlöpte svensk hamn i trafik från utlandet från drygt 19 000, år 1993, till drygt 21 000, år 1994. Färjetrafiken däremot minskade under samma period från ca 94 500 anlöp till ca 82 500. Lotsuppdragen var år 1993: 34 211 och år 1994: 39 659. Totalt sett har fartygstrafiken i svenska genomfarter vatten - utan anlöp inräknat ökat de senaste åren enligt vad Sjöfartsverket uppgett. Fartygssstråk, se bilaga

Territoriella kränkningar till sjöss

1994 registrerades totalt 55 incidenter med övervattensfartyg. Av dessa bestod 44 st. av genomfarter av främmande statsfartyg utan föreskriven föranmälan. Det skall anmärkas att skyldigheten att föranmäla genomfart upphörde per den 1 januari 1995. Kränkningarna som inte bestod av oanmäld genomfart var koncentrerade till områdena runt Gotland och Öland ned Blekingekusten, bilaga 4. mot se

Oljeutsläpp

Antalet Oljeutsläpp ökade relativt kraftigt år 1994 i förhållande till föregående år. Vattnen i Stockholms skärgård och utanför Gotland och Öland ned mot Blekingekusten hårdast drabbade. På västkusten var utom i norra Bohuslän minskade utsläppen däremot, se bilaga 4. Kustbevakningen bedömer att ökningen beror på en ökad fartygstrafik

i Östersjön där andelen fartyg av bristande kvalitet enligt Kustbe-

vakningen är oroväckande. Enligt senare uppgifter från Kustbe-

Målsättningar och prioriteringar

vakningen har oljeutsläppen fortsatt att öka under år 1995. Provborrningar efter olja i Skagerrak nära den Bohusländska kusten - -

och i Östersjön, innebär också risker för ytterligare föroreningar i

svenska vatten.

öräddningsinsatser

Sjöräddningsinsatserna minskade år 1994 i förhållande till år 1993. Det skall framhållas att en så stor andel som 71% rörde fritidsbåtar. Insatserna flest på väst- och Sydkusten jämte Stockholms skärgård, var se bilaga 5.

Skärgårdsbefolkning

Polisens verksamhet till sjöss är inriktad på befolkade skärgårdsområden. Här förekommer den största fritidsbåtstrafiken och här finns

bofast befolkning som bara kan nås via båt eller helikopter. Den

bofasta befolkningen är överlägset störst i Göteborgs och Bohusläns skärgårdar, ca 19 000 personer, följt av Stockholms skärgård, ca 6 500 Närmast härefter följer Blekinge skärgård med ca 750 personer. bofasta. Siffrorna är framtagna ur en undersökning gjord av Länsstyrelsen i Göteborg, se bilaga

Varusmuggling

Tullens statistik visar att den smuggling som upptäcks i hamnarna, om bortser från Göteborg och Stockholm, är koncentrerad till södra man Sverige; Helsingborg, Trelleborg och Ystad. Detta förhållande förklaras det mycket stora antalet anlöp färjor och passagerarfarav av tyg på dessa orter. Den tullkontrollverksamhet som förekommer i hamnarna, vid ordinarie tullplatser, är landbaserad och bör därför inte räknas till statens sjöverksamhet även om godset förs till Sverige med fartyg. Det är intressantare att undersöka den smugglingsverksamhet upptäcks till sjöss, där gärningsmännen undviker tullplatserna. som Kustbevakningen är ansvarig för tullkontrollen till sjöss - som gjorde budgetåret 1993/94 nära 13 000 tullingripanden. Ingripandena resulterade i närmare 6 000 kontroller vilka i sin tur ledde till 56

rapporterade brott. Med ingripande avses varje aktiv åtgärd som

vidtas inom verksamhetsområdet. Med kontroll avses den åtgärd som till följd ett ingripande föranleder någon form av vidare underav

Målsättningar och prioriteringar

sökning. Efter förfrågningar om varusmuggling till Kustbevakningens regionledningar har följande framkommit:

Region Nord: Inom regionen har ökning tullkontroller skett en av under åren 1994-1995 och de förväntas öka ytterligare. Orsaken är

den ökade trafiken med ryska fartyg.

Region 0st: Varusmugglingen är koncentrerad till Stockholms

skärgård vad gäller narkotika och Dessutom förekommer vapen. smuggling av anabola steroider och sprit och tobak bl.a. till av Gotland.

Region Syd: I regionen rapporterades 6 tullbrott under år 1993 och 2 tullbrott under 1994. Under 1995 har den 29 september inget per tullbrott rapporterats.

Region Väst: Under åren 1994-1995 har 9 tullbrott rapporterats.

Vakthavande befälet har uppgett att tullbrotten är koncentrerade till

södra Bohuslän, Göteborgsområdet och Halland.

norra

Illegal invandring/människosmuggling

Upptäckta fall med flyktingbâtar förmodad människosmuggling under

perioden oktober 1992 1995 omfattar 17 olika båtar med - mars totalt ca l 000 asylsökande och bilden visar stark koncentration - en

till södra Östersjön, främst vattnen runt Gotland och söderut mot

Karlskrona, se bilaga 4. Uppgifterna är framtagna Rikspolisstyrelav sen.

Fisket

De ñskeintensiva områdena i svenska vatten är främst utanför Gotland och söderut längs Blekingekusten samt längs västkusten vid Hallands och Bohusläns kuster, se bilaga Uppgifterna är lämnade av Fiskeriverket och Kustbevakningen. Enligt uppgifter från Fiskeriverket är kontrollverksamhet framför allt befogad i det först nämnda området där problem med olovlig ñskeverksamhet förekommer, främst från öststaternas sida. Från Kustbevakningen har pekats på problem med otillåtet danskt fiske i Öresund.

Målsättningar och prioriteringar

skyddsomrâden

De militära skyddsornrådena finns i Stockholms, Göteborgs och Karlskronas skärgårdar, Gotland och på ett par ställen längs norra Norrlandskusten, bilaga 4. På år har de militära skyddsomse senare râdena minskat såväl till antal i storlek. Försvarsmakten har i som november 1995 överlämnat ett förslag till Försvarsdepartementet om ändring utformningen bestämmelserna för militära skyddsomav av råden Förslaget, är remiss, innebär bl.a. att sex m.m. som nu skyddsomrâden tas bort under fredstid.

Natur-, fågel- och sälskyddsornråden följer i princip förekomsten av

skärgårdar.

7.3.5 Kommitténs överväganden i prioriteringsfrâgor

Prioriteringar mellan uppgifter

Mot bakgrund vad redovisats vill vi framhålla Iöljande av som ovan områden måste ha hög prioritet i den civila statliga som anses

sjöverksamheten:

Arbetet med sjösäkerheten och värnandet om miljön till sjöss

Skydd för människors liv och hälsa har med viss självklarhet hög tids fartygsolyckor och miljöförstöringar, framför allt prioritet. Senare

i form oljeutsläpp, har understrukit vikten av säkerheten till sjöss av i olika sammanhang. Under denna rubrik allt ifrån arbete med ryms skapa säkerhet i farleder och fartyg till räddningstjänst. Den risk att för ökade utsläpp den ökade fartygstrafiken med öststatsfartyg som medfört bör beaktas.

Smugglingsbekämpning och utlänningskontroll

Från EU:s sida ställs krav Sverige att vi har en stark och likformig

gränskontroll vid den del vår gräns som också är EU:s yttre gräns,

av hela sjögränsen. Även bortsett från EU-medlemskapet dvs. bl.a.

framstår stark gränskontroll angelägen. Det finns risk för att

en som i framtiden kan komma att innefatta allt

smugglingsverksamheten

högre inslag "farliga" produkter och radioaktivt av som vapen materiel. Narkotikasmuggling är redan etablerad verksamhet som en måste bekämpas med alla medel. Människosmuggling är ett åter-

kommande problem för de svenska gränsbevakningsmyndigheterna och

Målsättningar och prioriteringar

denna smuggling sker ofta ett sådant sätt att flyktingar utsätts för stora risker till liv och hälsa. Hur allvarligt hotet är från den organiserade brottsligheten i de forna Sovjetstaterna är det svårt att uttala sig om i dagsläget. Utveck-

lingen bör noga följas. Det är enligt vår uppfattning angeläget att

bibehålla och utveckla det samarbete med Ryssland och de baltiska staterna som påbörjats, för att den gränsrelaterade brottsligheten skall

kunna bekämpas ett effektivt sätt. Samarbetet i denna del bedrivs

bl.a. genom Östersjökonferenserna, se nedan, avsnitt 15.2.7.

Övervakning och kontroll av yrkesfisket

Havsñskeövervakning, inklusive landningskontroller fångster, står av redan överst på Kustbevakningens i dialog med berörda myndigheter upprättade prioriteringslista. Sverige har nu i princip gemensamma fiskevatten med övriga EU-länder. De krav kvotkontroller m.m. som gäller inom EU understryker ytterligare vikten av en väl fungerande övervakningsverksarnhet.

Geografiska prioriteringar

En bild av var olika typer av hot och incidenter m.m. förekommer till sjöss ges i föregående avsnitt. Det är dock svårt att generellt uttrycka var i geografin staten skall kraftsamla sina resurser för sjöverksamhetens del. Det är fråga om skilda typer av verksamheter och "hotbilderna" förändras. Vi vill understryka att det bör vara en strävan att skapa en organisation som är flexibel, både vad gäller möjligheterna att utnyttja de totala resurserna för att lösa olika typer av uppgifter och för att uppnå en stor rörlighet till sjöss.

113.1., up, .Ju, r Au 2;,

8 Den nuvarande

statliga sjöverksamheten bör alltjämt omfattas av ett offentligt åtagande

8.1 Inledning

Enligt generella kommittédirektiv dir. 1994:23 har samtliga kommittéer och särskilda utredare att förutsättningslöst pröva offentliga åtaganden inom den verksamhet som utreds. Utgångspunkten för analysen skall vara en antagen situation utan ett offentligt åtagande. I de fall ett nytt eller fortsatt offentligt åtagande förordas, ligger bevisbördan för att detta är nödvändigt på den som lägger fram ett sådant förslag. I nämnda direktiv uttalas att vissa kollektiva nyttigheter måste garanteras genom offentliga åtaganden. Försvaret, rättsväsendet, naturskyddet, stora delar av vägnätet och vården av vissa delar av kulturarvet nämns som exempel sådana "genuint kollektiva nyttigheter". Prövningen av ett offentligt åtagande som rör sådana nyttigheter kan enligt direktiven göras översiktligt eller i vissa fall slopas helt. Då statens sjöverksamhet till övervägande del rör sådana verksamheter som kan benämnas genuint kollektiva nyttigheter är framställningen nedan kortfattad och översiktligt hållen. Målen för verksamheterna, mot bakgrund av vilka prövningen av det offentligas åtaganden delvis sker, har presenterats närmare och i vissa fall formulerats av kommittén ovan i kapitel Till de argument som nedan framhålls för att verksamheterna alltjämt bör omfattas av ett offentligt åtagande kommer att staten genom internationella överenskommelser av olika slag har åtagit sig att se till att vissa uppgifter utförs. Detta gäller t.ex. tull- och fiskekontroller samt beredskapen för och utförandet av räddningsinsatser till sjöss.

8.2 Framkomligheten till sjöss och skapandet

av

förutsättningarna för en säker sjöfart

Vägnätet betraktas som en sådan kollektiv nyttighet som måste garanteras av det offentliga. Detta bör också gälla våra farleder till sjöss. Utmärkningen och underhållet av farlederna utgör en förut-

Den nuvarande statliga sjöverksamheten

sättning för sjöfartens bedrivande. Åtgärderna utgör vidare ett första

moment i sjösäkerhetsarbetet. Förutom utmärkning kan under denna rubrik följande uppgifter hänföras:

sjökartläggning och sjömätning lotsning isbrytning tillhandahållande av trafikinformation. -

8.3 Hävdandet av territoriet, upprätthållandet av lag och ordning samt förebyggandet av olyckor

Många de uppgifter staten har till sjöss innebär övervakning, av

kontroll och annan tillsyn över att gällande bestämmelser efterlevs.

Förutom det generella arbetet med att upprätthålla lag och ordning

gäller detta:

övervakningen av territorialgränsen, tull- och utlänningskontrollen, -

bevakningen militära skyddsornrâden, fl. skyddade områden

- av m. och objekt. tillsynen över jakt och fiske samt -

fartygsinspektionsverksamheten.

-

Uppgifterna militära och polisiära slag, de innefattar myndigär av hetsutövning och förutsätter inte sällan långt gående befogenheter att ingripa med olika slag tvångsmedel, vilket i princip endast bör av tillkomma det offentliga. Ett annat ansvar än det offentligas är i

princip uteslutet. Detta hindrar dock inte begränsade inslag av icke-

offentliga subjekt. T.ex. kan vaktbolag anlitas för att bevaka skyddsområden. Ansvaret för att erforderlig bevakning finns vilar dock även

i en sådan situation det offentliga.

8.4 Sjö- och miljöräddningstjänsten

Ansvaret för räddningstjänst tillkommer, liksom ansvaret för upprätthâllandet lag och ordning, traditionellt det offentliga. Räddav

ningsinsatserna innehåller starka inslag av myndighetsutövning,

organisationen räddningstjänsten har nära koppling till totalförav en och det krävs beredskap för insatser är den storleken att svaret som av

Den nuvarande statliga sjöverksamheten

det krävs resurser som endast det offentliga kan erbjuda. Dessa förhållanden, jämte den omständigheten att räddningstjänstens existens utgör en grundläggande trygghet för medborgarna medför att ett annat ansvar än det offentligas bör vara uteslutet. Räddningstjänsten framstår som ett tydligt exempel på en kollektiv nyttighet som det offentliga skall svara för. Vad som nu sagts utesluter naturligtvis inte privata inslag i verksamheten. Det offentligas åtagande hindrar inte att andra än myndigheter deltar och i vissa fall åläggs ett visst ansvar. - - Sjöräddningssällskapet utgör ett mycket viktigt komplement till statens sjöräddningsresurser och Sjöfartsverkets metod att anlita Telia Mobitel

AB:s personal MRCC Stockholm som räddningsledare är ett annat

exempel hur privaträttsliga subjekt kan anlitas och integreras i verksamheter som det offentliga ytterst har att svara för.

8.5 Natur och miljövård

Naturvård nämns som exempel ansvarsområde för det offentliga. Skyddet för miljön faller delvis under statens ansvar för upprätthållandet av lag och ordning och innefattas också av vad som sägs miljöräddningstjänst Även övriga åtgärder är påkallade om ovan. som natur- och miljösynpunkt förutsätter i praktiken ett offentligt ur ansvarstagande. Den privata marknaden kan inte uppfylla de politiska mål som satts detta område.

8.6 Statligt eller kommunalt ansvar

De nu behandlade verksamhetsområdena med tillhörande uppgifter faller i dagsläget såvitt gäller förhållandena till sjöss under - - Kraven dessa verksamheters rikstäckande samordstatens ansvar. ning och den svaga geografiska anknytningen till kommunerna talar för att så bör vara fallet även fortsättningsvis. Det nära samarbetet mellan statliga och kommunala myndigheter, bl.a. inom räddningstjänsten, förutsätts fortgå.

III NUVARANDE ORDNING

9 Sammanfattning

Ansvaret för den statliga verksamheten till sjöss är lagd på olika myndigheter. De centrala i sammanhanget är Sjöfartsverket: infrastruktur, säkerhet och sjöräddningstjänst, Kustbevakningen: övervakning och kontroll samt miljöräddningstjänst, Försvarsmakten: militär gränsövervakning och polisen: brottsförebyggande, brottsbekämpande och brottsutredande verksamhet. Utrymmet för dessa myndigheter att bistå varandra på olika sätt är stort och ett omfattande samarbete förekommer, såväl formellt enligt föreskrivna bestämmelser om skyldigheter att bistå över myndighetsgränser, som informellt i de dagliga kontakterna myndigheterna emellan. Det internationella inflytandet är mycket stort. Särskilt för sjöfartens del, bl.a. vad gäller sjötrafikregler och säkerhetsnormer för fartyg, och beträffande fisket. Sedan EU-inträdet påverkas också den civila gränsbevakningen av krav utifrån. Många av våra nationella regler har sitt ursprung i internationella konventioner av olika slag. På fiskeområdet har Europeiska gemenskaperna EG kompetens att utfärda bestämmelser som är direkt bindande för medlemsstaterna. Nuvarande organisation och ansvarsfördelning i Sverige har vuxit fram efter hand. De maritima myndigheterna och deras verksamhetsområden har utretts flitigt under den senaste IS-årsperioden.

10 Inledning

De uppgifter som skall lösas av de statliga maritima myndigheterna är många och av mycket skiftande slag. Nya uppgifter tillkommer efter hand och ansvaret läggs på myndigheter med väsensskilda huvuduppgifter och olika organisationsuppbyggnader. Nedan följer en presentation av hur ansvaret är fördelat myndigheterna emellan, hur de är organiserade, vilka resurser de förfogar över, vilka möjligheter och skyldigheter de har att biträda varandra, jämte en kort beskrivning av hur de olika uppgifterna löses i praktiken. Särskilda avsnitt är ägnade tjänstemännens befogenheter. Befogenhetsfrågor är centrala i sammanhanget eftersom de inte sällan är helt avgörande för vad tjänstemännen vid de olika myndigheterna faktiskt kan uträtta. Vid i princip varje förslag innebär utökat ansvar, eller utökad skyldigsom het att medverka, för någon myndighet måste befogenheterna för den myndighetens tjänstemän ses över för kontroll av om de är tillräckliga. Denna avdelning innehåller också en översikt över det internationella inflytandet på sjöverksamheten, en jämförelse med våra nordiska grannländer i aktuella avseenden, en genomgång av några tidigare utredningar rörande statens sjöverksamhet och en kort beskrivning av vad statens maritima verksamhet kostar.

ll Ansvarsfördelning inom den statliga

överksarnheten, översikt i tabellform

Det skall noga framhållas att tabellerna utgör en schematisk, mycket förenklad presentation av hur ansvarsfördelningen ser ut. Närmare beskrivning av hur de centrala uppgifterna är reglerade och hur de löses i praktiken ges nedan i kapitel 13.

11.1 Skapandet av fysiska förutsättningar för sjöfartens bedrivande

Ansvaret för sjöfartens infrastruktur åvilar Sjöfartsverket SjöV. Medverkande myndighet är i denna del främst Försvarsmakten FM vars personal bemannar isbrytarna och sjömätningsfartygen.

Tabell 1

UPPGIFT HUVUDANSVARIG MEDVERKANDE Farleder ut- SjöV i vissa fall märkning m.m. svarar kommun eller enskild för detta Lotsning SjöV Isbrytning SjöV FM personal isbrytarna Sjömäming och SjöV FM personal sjökortsproduktion. sjömätningsfartygen Trafikinformation SjöV Telia Mobitel AB håller till viss del i den säkerhetstrafik som består av väder- och israpporter och navigationsvarningar

Ansvarsfördelning inom den statliga sjöverksamheten

11.2 Hävdandet av territoriet och vissa närstående

uppgifter

Uppgifterna är i första hand av militärt slag och ansvaret åvilar naturligen Försvarsmakten. Vid den operativa övervakningsverksamheten biträder andra myndigheter, främst Kustbevakningen KBV och polisen.

Tabell 2

UPPGIFT HUVUDANSVARIG MEDVERKANDE Övervakning terri- FM KBV Polis, Tull, SjöV av torialgränsen till sjöss har, liksom KBV, rapporteringsskyldighet ang iakttagelser av utl. statsfartyg

Skydd för svenska FM fartyg Övervakning mili- FM och Lst beroende Polis, KBV, särskilt förav tära skyddsomrâden omrâdets/objektets ordnade vakter och andra samhälls- natur viktiga anläggningar

11.3 Upprätthållandet av lag och ordning

Ingripanden vid misstanke om lagöverträdelser

Polisen har alltid ett huvudansvar då brott misstänks. Kustbevakningen har ett självständigt ansvar att ingripa dvs. utan begäran från polis eller vid misstanke om tullbrott och brott mot sådana annan -föreskrifter som uppräknas i lagen 1982:395 om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning LKP skyddsobjekt och militära skyddsområden, jakt, fiske, bevarande av den marina miljön och annan naturvård, trafikregler och säkerhetsanordningar för sjötrañken, åtgärder mot vattenförorening från fartyg, dumpning av avfall i vatten, kontinentalsockeln, fornminnen och sjöfynd, fartygs registrering och identifiering, skydd för den marina miljön, märkning och användning oljeprodukter Kustbevakningens ingripanden i de uppräknade av fallen omfattar befogenhetsmässigt de primära såsom gripande, husrannsakan, beslag, inledande förhör m.m. Kustbevakningens

Ansvarsfördelning inom den statliga sjöverksamheten

agerande i dessa fall bör beskrivas och beskrivs i LKP som - medverkan i polisiär verksamhet. I sammanhanget är det viktigt att framhålla att sjöpolis endast finns tillgänglig inom en begränsad del av vårt sjöterritorium och att Kustbevakningens befogenheter i huvudsak gäller till sjöss och i vissa situationer harnnområden, stränder och liknande. Kustbe- vakningens befogenheter beskrivs utförligare i avsnitt 13.3.3 och l3.8.2.

Tabell 3a Ingripanden vid misstanke om lagöverträdelset

UPPGIFT HUVUDANSVAR MEDVERKAN

Brottsbekämpning Polisen KBV ingripande då alla brott Då den misstänkta misstanke om TullV brottsligheten rör brott föreligger varusmuggIings- bestämmelser som uppräknas i brott och andra LKP eller i överträdelser av tullagstiftningen tullagstiftningen FM Pâ begäran av Polis eller KBV om den misstänkta brottsligheten rör skyddsområden, sjötrañklagstiñningen, fisket eller vissa bestämmelser om forskningsverksamhet, utvinnande av naturtillgångar och kontinentalsockeln SjöV begränsade befogenheter att ta smuggelgods i beslag " myndigheten saknar för ingripanden till SjÖSS egna resurser

Övervaknings- och kontrollverksamhet

Tabell 3b beskriver och medverkan i den löpande kontroll- och ansvar övervakningsverksarnheten, dvs. den kontroll och övervakning av att föreskrivna regler efterlevs utförs utan att brottsmisstankar som föreligger. Ansvarsfördelningen är här något mer komplicerad än då ingripanden skall göras på grund brottsmisstanke. Inte sällan finns av här "bakomliggande" myndighet som har ett visst ansvar för att en övervakning och kontroll utförs trots att den myndigheten inte deltar

i den operativa övervaknings- och kontrollverksamheten. Övervakning

och kontroll utförs ;lå under varierande grad av självständig planering i praktiken Kustbevakningen och/eller polisen. Det - av

Ansvarsfördelning inom den statliga sjöverksamheten

kan diskuteras om de sist nämnda myndigheterna i dessa fall skall anses som ansvariga eller medverkande. Nedan har den systematiken valts att de genomgående beskrivs som medverkande om det inte i författningstext finns klart angivet att de skall "svara för" en viss verksamhet eller motsvarande.

Tabell 3b Övervaknings- och kontrollverksamhet

UPPGIFT HUVUDANSVARIG MEDVERKANDE

Utlänningskontroll Polisen KBV, TullV

Tullkontroll TullV, KBV Polisen, KBV, SjöV

Fiskekontroll FiskeriV har ett över- Polisen i de kustgripande ansvar och står nära områdena för granskning av deklarationer samt inspektörer KBV utför, enligt som utför kvalitetskon- ök med FiskeriV, troller i hamnarna kvalitetskontroller Lst kan utse ñsketill- på Gotland synsmän KBV har ett självständigt tillsynsansvar till sjöss och för landningskontroller

Jakttillsyn SNV KBV, Polisen Lst kan utse jakttillsynsmän

Tillsyn över kontinental- SGU KBV, Polisen, sockeln SjöV

Tillsyn över bestämmelser Polisen KBV, TullV om sjöfynd och fornminnen

Tillsyn över bestämmelser- Registreringsmyndig- Polisen, KBV och na om registrering av het särskild avd. TullV fartyg vid Sthlms tingsrätt

Tillsyn över bestämmelser- KBV na om märkning och an- Polisen vändning av oljeprodukter Polisen skall utöva kontrollen inom de områden som inte övervakas av KBV

myndigheten saknar egna resurser för övervakning och kontroll till sjöss

Ansvarsfördelning inom den statliga sjöverksamheten

Tabell 3b

UPPGIFT HUVUDANSVARIG MEDVERKANDE

Tillsyn över sjötrañk- Polisen KBV reglerna

Naturvârdstillsyn SNV Polisen, KBV skyddsomräden av Lstsom kan utse olika slag m.m. naturvärdsvakter

myndigheten saknar egna resurser för övervakning och kontroll till sjöss

11.4 Förebyggandet av olyckor

Sjöfartsverket ansvarar för säkerheten i farlederna och om man bortser från det primära ansvar som fartygets befälhavare har ombord på fartygen. Kustbevakningen medverkar genom att utföra inspektioner ombord fartygen.

Tabell 4

VERKSAMHET HUVUDANSVARIG MEDVERKANDE

Säkerheten i farlederna SjöV i vissa fall svarar kommun eller enskild for underhållet av Sjövägmärken

Kontroll av säkerheten SjöV KBV fartyg Inspektioner

Kontroll av farligt gods- SjöV KBV transporter Inspektioner

Kontroll av bestämmelser SjöV KBV som rör vattenförorening från fartyg Inspektioner

Kontroll av bestämmelserna SNV, Lst KBV som rör dumpning av avfall i vatten

myndigheten saknar egna sjögäende resurser

Ansvarsfördelning inom den statliga sjöverksamheten

1 1 Räddningstjänst

Ansvaret för räddningstjänsten är delad mellan Sjöfartsverket sjöräddningstjänst och Kustbevakningen miljöräddningstjänst till sjöss. För Sjöfartsverkets del består ansvaret främst i att svara för ledningen vid insatserna medan Kustbevakningen har ansvar för såväl ledning för utförande. Även den grundläggande regleringen, som om vad gäller och skyldighet att medverka, är lika för de båda ansvar räddningstjänstgrenarna skiljer de sig betydligt vad gäller utförandet, vilket framgår av avsnitt 13.12.

Tabell 5

UPPGIFT HUVUDANSVARIG MEDVERKANDE

Sjöräddningstjänst SjöV KBV, FM, Polisen, och Sjuktransporter Sjöräddningssällsk. från fartyg m.fl. deltar vid räddningsinsatser. Telia Mobitel och FM håller dessutom, efter avtal med SjöV räddningsledarpersonal vid Stockholm Radio resp. Tingstäde

Miljöräddningstjänst KBV FM, SjöV, Polisen till sjöss m.fl. deltar på begäran vid räddningsinsatser enligt den i räddningstjänstlagen uttryckta allmänna skyldigheten för statliga och kommunala myndigheter m.fl. att delta. Dessutom biträder SNV, SMHI m.fl. med sakkunskap ang. skadliga ämnen, vattenströmmar m.m.

12 De maritima

myndigheternas organisationer, resurser och allmänt

om deras verksamheter

12.1 Inledning

Nedan beskrivs de myndigheter SjöV och KBV och de myndighets-

delar marinen och sjöpolisen som är centrala i den statliga sjöverk-

samheten och som nämns i kommitténs direktiv, andra myndigheter med maritim anknytning FiskeriV, SNV, SMHI och SGU samt Sjöräddningssällskapet. Framställningen behandlar i första hand organisationsuppbyggnader och resurser. Respektive verksamheter beskrivs i allmänna ordalag.

12.2 Sjöfartsverket Se bilaga 7

12.2.l Uppgifter och organisation i stort

Sjöfartsverket SjöV utgör en del av transportsektorn och har inom denna att svara för väsentliga delar av sjöfartens infrastruktur i form av sjövägar och säkerheten i dessa. Sjöfartsverket svarar också för att sjöfart kan bedrivas i svenska vatten under säkra och effektiva former. Därtill har Sjöfartsverket att verka för säkerheten ombord på svenska fartyg, oberoende av farvatten. Sjösäkerheten för fritidsbátstrafiken skall främjas genom information och rådgivande verksamhet. Fritidsbåtstrañkens intressen i övrigt, liksom fiskets och marinens intressen skall beaktas. I Sjöfartsverkets serviceutbud ingår bl.a. lotsning, isbrytning,

sjökartläggning och farledsutmärkning. Bland de uppgifter som kan

karaktäriseras som myndighetsutövning ingår sjöfartsinspektion och

sjöräddning. Sjöfartsverket svarar vidare för normgivning, bl.a.

genom att internationellt överenskomna bestämmelser om fartygsutrustning implementeras i svensk rätt genom att de utfärdas i m.m. Sjöfartsverkets författningssamling SJÖFS. Sjöfartsverket är ett s.k. affärsverk under Kommunikationsdepartementet och verksamheten styrs övergripande genom riksdagens fastställande av rullande treårsplaner där bl.a. Verksamhetsmål och ekonomiska mål anges. Som övergripande ekonomiskt mål gäller full

De maritima myndigheternas organisationer

kostnadstäckning för den egna verksamheten. Finansieringen sker främst genom avgifter handelssjöfarten. Sjöfartsverkets kostnader för fritidsbåtstrafiken samt del av sjöräddningstjänsten och Trollhätte kanal finansieras dock över statsbudgeten. Sjöfartsverket består organisatoriskt av ett huvudkontor Norrköping och regionalt av 13 sjötrafikområden och tre sjöfartsinspektionsområden.

12.2.2 Central ledning

Sjöfartsverket leds av en styrelse. Generaldirektören, som ingår i styrelsen, för den löpande verksamheten enligt de riktlinjer ansvarar och direktiv styrelsen beslutar. Inom Sjöfartsverkets huvudkontor finns sex avdelningar; sjötrafikavdelningen, sjökarteavdelningen, isbrytningsavdelningen, sjöfartsinspektionen, tekniska avdelningen och ekonomiadministrativa avdelningen. Varje avdelning förestås av en direktör. Inom huvudkontoret finns dessutom tvâ staber som förestås av den administrative direk-

tören Stab Personal och chefsjuristen Stab Juridik. De tekniska och

ekonomiadministrativa avdelningarna fungerar, liksom Stab Personal och Stab Juridik, som serviceenheter gentemot verket i övrigt. Generaldirektören och cheferna för avdelningarna och staberna utgör verksledningen som är ett organ för information och samråd i frågor övergripande betydelse för verksamheten. Sjöfartsinspektioav och dess chef intar en viss särställning det sättet att man där nen har självständig beslutanderätt bl.a. i frågor om fastställande av för fartygssäkerhet, tillsyn över normernas efterlevnad och normer undersökning av fartygsolyckor.

12.2.3 Regional och lokal organisation

För verksamheten regional nivå finns 13 sjötrafikområden och tre

sjöfartsinspektionsområden.

ötrañkomrâden

Bottenvikens Bot Luleå

Norra Bottenhavets Nbh Umeå Södra Bottenhavets Sbh Gävle Stockholms Sto Stockholm

Mälarens Mäl Södertälje

De maritima myndigheternas organisationer

Sjötrañkområden

Gotlands Got Visby

Bråvikens Brå Oxelösund

Kalmarsunds Kal Oskarshamn Hanöbuktens Han Karlshamn

Öresunds Öre Malmö

Kattegatts Kat Göteborg Skagerraks Ska Marstrand

Trollhätte kanals Trollhättan

Som bas för verksamheten finns förutom sjötrañkområdeskontoren

även lokala lots- och farledsgruppstationer samt en sjöräddnings-

station. Härtill kommer de bemannade fyrplatserna. Sjötrafikområdescheferna lyder under sjötrañkdirektören. Till chefernas uppgifter hör att leda verksamheten inom sjötrañkområdet, svara för att den bedrivs effektivt och bl.a. se till att:

säkerheten och framkomligheten för sjötrafiken tillgodoses erforderlig farledsutmärkning finns och underhålls och att sjötrañ- -

ken varnas om fel uppstår

lotssökande fartyg erhåller lots erforderlig beredskap för sjöräddningsinsatser finns tilldelade båtar, byggnader m.m. underhålls och uppfyller arbets- -miljökraven.

Chef för sjötrafikområde skall vidare:

följa sjöfartens förändringar inom området och till huvudkontoret -anmäla förslag till förändringar i farledsutmärkning, säkerhetsåtgärder, organisation och beredskap m.m.

hjälpa regionala och lokala myndigheter samt enskilda med upp-

lysningar och råd i frågor rör lotsnings- och farledsverksamheten, som sjöräddning samt sjötrafikfrågor i övrigt för att lotsexamen förrättas och utfärda styrsedlar för lotsar - svara inom sjötrafikområdet

tillse att personalen i fråga om gränsövervakning, inrapportering

främmande statsfartyg, utsläpp skadligt ämne från fartyg och av av liknande fullgör vad som ankommer på den.

Inom varje sjötrafikområde skall finnas ett nautiskt råd, bestående av minst två och högst sex lotsar. Chefen för sjötrafikområdet skall

De maritima myndigheternas organisationer

samråda med det nautiska rådet i frågor av betydelse för lotsnings- och farledsverksamheten.

Süöfartsinspektionsomrâden

Stockholms IO IOS Stockholm Malmö IO IOM Malmö Göteborgs lO IOG Göteborg

Härutöver ñmis ett sjöfartsinspektionskontor i Rotterdam.

Cheferna för sjöfartsinspektionerna och sjöfartsinspektionskontoret benämns överinspektörer. De lyder under sjösäkerhetsdirektören. Inom Sjöfartsverket finns vidare tre tekniska serviceområden Väster, Öster och Norr. Inom varje område finns kustservice el,

tele, maskin och skrov och byggservice. Cheferna för kustservice

inom serviceområdena sorterar under chefen för kustservicesektionen vid tekniska avdelningen, medan byggservicen lyder under en

arbetschef, placerad på sektionen för byggnadsteknik.

12.2.4 Resurser

Sjöfartsverket innehar: 7 st isbrytare bemanning 65 yrkesofñcerare och 150 värn- - ca pliktiga år 1993 -

25 fartyg för sjömätning 3 sjömätningsfartyg, 2 ledarbätar,

-- 1 rekognoceringsbât och 19 mätbâtar. Bemanning: ca 50 yrkesofficerare och 135 värnpliktiga år 1993 -

5 arbetsfartyg

-- 82 lotsbâtar -

14 sjöräddningsbåtar

- 1 farledsbåt - 15 hydrokoptrar - 1 byggnadsfartyg -

Personal: Sjöfartsverket har 1 300 anställda varav ca 400 vid huvud- - ca

kontoret i Norrköping och drygt 730 vid de 13 sjötrañkområdena. Inom sjöfartsinspektionen tjänstgör ett 60-tal personer. Kustservice och

fartygsverksamheten sysselsätter 100 personer och cirka tio arbetar ca med materielhantering. Personalens utbildning varierar i förhållande till arbetsuppgifter.

De maritima myndigheternas organisationer

12.2.5 Resursutnyttjande inom Sjöfartsverket

Sjöfartsverkets serviceverksamhet är i princip styrd av efterfrågan. En beredskap måste naturligtvis finnas men utnyttjandet av resurserna beror på antalet begärda lotsningar, frekvensen av olyckor till sjöss, om sjön fryser till vintern osv. Antal inträffade olyckstillbud, frekvensen av lotsuppdrag m.m. framgår av avsnitt 7.3.4 ovan. Sjöfartsverket inspektörer, vars arbete inte ingår i serviceverksarnheten utan utgör myndighetsutövning, utförde år 1994 ca 940 inspektioner av utländska fartyg som anlöpt svensk hamn vilket motsvarar ca 35 % av dessa fartyg. Jfr kraven enligt Paris MOU som ligger 25 %, se ovan avsnitt 7.2.4

12.2.6 Allmänt om Sjöfartsverkets verksamhet

Sjöfartsverket ansvarar för många uppgifter. Tyngdpunkten i verksamheten ligger framkomlighet och säkerhet till sjöss. Säkerhetsansvaret omfattar såväl farleder som fartyg. Verksamheten spänner över allt från normgivning och tillsyn över bestämmelsernas efterlevnad till hållandet farleder och ledning av sjöräddningsinsatser. av Verksamheten innehåller vidare såväl service till sjöfarten som myndighetsutövning med relativt långt gående befogenheter att besluta

om tvångsåtgärder bl.a. i form av nyttjandeförbud av fartyg se nedan

under avsnitt 13.11,3. I organisatoriskt hänseende skiljer sig Sjöfartsverket från de övriga centrala maritima myndigheterna främst

det sättet att Sjöfartsverket är ett affärsverk med hög grad av

självstyre beträffande den löpande verksamheten och med krav avkastning.

12.3 Kustbevakningen Se bilaga 8

12.3.1 Uppgifter och organisation i stort

Kustbevakningens verksamhet innefattar övervakning och kontroll till sjöss, räddningstjänst liv- och miljöräddning samt viss service i form transporter, dykuppdrag etc. Kustbevakningen har ett eget ansvar av för miljöräddning och till viss del även för tull- och fiskekontroller. I övrigt bygger Kustbevakningens verksamhet på samverkan med sådana huvudansvariga myndigheter som saknar eller har otillräckliga resurser för att verka till sjöss.

De maritima myndigheternas organisationer

Kustbevakningens verksamhet styrs övergripande genom av regeringen årligen utfärdade regleringsbrev och kanske främst - genom storleken av anslag till myndigheten i statsbudgeten. Kustbevakningen civil myndighet under Försvarsdepartemenär en tet, uppbyggd med central ledning, fyra regionala ledningar och 30 en lokala stationer.

12.3 Central ledning

Kustbevakningens har en styrelse med företrädare från bl.a. samverkande myndigheter. Utöver vad som anges i verksförordningen beslutar styrelsen riktlinjer för hur Kustbevakningens uppgifter om skall prioriteras. Kustbevakningens centrala ledning, med generaldirektör och stab, är belägen i Karlskrona. Generaldirektören och cheferna för den operativa och den administrativa enheten utgör verksledningen. Inom den centrala ledningen handhas långsiktig inriktning, planering, och utveckling samt internationellt samarbete. Den operativa enheten svarar för den långsiktiga inriktningen och

utvecklingen samt för uppföljning och analys av Kustbevakningens operativa och tekniska verksamhet. Enheten upprätthåller dessutom

operativ ledningsberedskap och kan vid behov leda större operationer

för Kustbevakningens flygverksamhet. Den administrativa

samt svarar enheten för långsiktig planering och utveckling av Kustbesvarar vakningens samlade verksamhet, övergripande uppföljning och analys verksamheten, administrativ utveckling, utbildning, personal- och av ekonomiadministration samt övrig administrativ service.

12.3 3 Regional ledning

.

de fyra regionledningarna, Nord Härnösand, Syd Karlskro- Tre av och Göteborg samlokaliserade med marinkommandonas

na Väst är

sjöcentraler på respektive ort. I region Ost Stockholm har sådan samlokalisering beslutats men inte genomförts.

Regionledningarna för planering, ledning och uppföljning av svarar den operativa verksamheten. Det vakthavande befälet vid varje region svarar för den minutoperativa ledningen och uppföljningen verksamheten inom regionen och av

för att ledningscentralen ständigt är klar för operativa

ansvarar ledningsinsatser. I vakthavande befäls uppgifter ingår också att aktivt samverka med andra myndigheter och organ.

De maritima myndigheternas organisationer

12.3 .4 Lokal organisation

Den lokala organisationen omfattar för närvarande 30 huvud-, miljö-, kust- och flygkuststationer. Huvudstationerna förrâdshåller stora delar av miljöskyddsmaterielen för regionerna. Kuststationer har fartyg och båtar för övervaknings- och kontrolltjänst samt viss utrustning för att kunna genomföra begränsningsåtgärder vid oljebekämpning. Kuststationer som även utgör miljöstationer har dels fartyg för övervakningsuppgifter, dels miljöskyddsfartyg för olje- och kemikaliebekämpning. Det är avsikten att regionens räddningsdykare skall placeras vid dessa stationer. Miljöstationerna har enbart resurser för olje- och kemikaliebekämpning. Pâ en flygkuststation finns flygplan för i första hand övervaknings- och spaningsuppgifter.

12.3.5 Resurser

Kustbevakningen har ett stort antal fartyg och båtar utplacerade för aktivt bruk hela âret. Inom varje region finns dels fartyg som primärt är avsedda för övervakningsuppgifter, dels fartyg som primärt är avsedda och utrustade för miljöräddningsinsatser. Fartygen är inte bundna till regionerna utan kan tas i bruk där de bäst behövs för tillfället.

Kustbevakningen innehar:

2 utsjöbevakningsfartyg För uppgifter i de yttre delarna av

territorialhavet och den ekonomiska zonen. Fartygen bemannas av tio

besättningsmän och utevarotiden ligger normalt på en vecka

ca 30 patrullfartyg, inkl. svävare För uppgifter på territorialhavet och inre vatten. Besättningarna utgörs av 3-5 man och utevarotiden varierar från 2-5 dagar 12 fartyg för miljöskyddsverksamhet Fartygen används även i övervakningsverksamheten

25 racerbåtar För kustnära verksamhet

- 26 arbetsbåtar däcksbåtar, båtar för bekämpning av olja på stränder m.m. 3 flygplan CASA-2l2, med aktionsradie av 600 nautiska mil; - en ungefär sträckan Ystad-Umeå

Vissa omplaceringar av Kustbevakningens fartyg är för närvarande under genomförande såvitt gäller utgångsbaseringarna. Generellt kan

sägas att samtliga regioner förfogar över patrullfartyg, miljöskydds-

fartyg, racerbåtar och arbetsbåtar. De flesta patrullfartygen finns i

De maritima myndigheternas organisationer

Region Ost och en viss koncentration av miljöskyddsfartyg finns i

Region Väst. Utsjöbevakningsfartygen finns i Region Ost Slite och

i Region Syd Karlskrona.

Personal: Kustbevakningen har ca 600 anställda varav drygt 450 tjänstgör i den lokala organisationen och övriga i den centrala eller regionala ledningsorganisationen. En kustbevakningstjänsteman har genomgått 2,5 års grundutbildning nautisk och teknisk kompetens, tullsom ger

och polisbefogenheter till sjöss samt befogenhet som fartygsinspektör

i vissa fall. Därutöver har varje tjänsteman förutom befattningsutbildning även utbildning inom miljö- och sjöräddningstjänst. Av tjänstemännen har ca 30 st högre räddningsledarutbildning och ca 50 st räddningsdykarutbildning.

12.3 Resursutnyttjande inom Kustbevakningen

Kustbevakningen har krav hög närvaro till sjöss. Enligt regleringsbrevet skall Kustbevakningen ha minst 16 fartyg i verksamhet dygnet runt fyra region och minst två flygplan i verksamhet varje - per dygn. Att ett fartyg skall "i verksamhet betyder inte att fartyget vara måste ute till sjöss hela tiden fartyget skall vara bemannat vara men och besättningen redo att utgå så krävs. Kustbevakningen klarar om enligt uppgifter i den senaste årsredovisningen att uppfylla dessa krav. Under budgetåret 1994/95 producerade Kustbevakningen ca 160 000 fartygstimmar. Fartygstimme mått på den tid fartyget är bemannat och i tjänst, dvs. såväl motorgångstid som liggetid. Fördelat på de större fartygen innebar detta i snitt ca 3 400 tim per patrullfar- - tyg 31 st, 2 450 tim miljöskyddsfartyg räknat på 12 fartyg av per kategorin kvalificerade miljöskyddsfartyg och 4 250 tim per

utsjöbevakningsfartyg. Under samma period producerades ca 2 500

flygtimmar. Flygtimme tid från det att flygplanet lämnat startbanan tills dess att det åter har landat. Från Kustbevakningens sida har generellt framhållits att antalet fartygstimmar skulle kunna utökas med befintlig flotta genom tillskott av personal.

De maritima myndigheternas organisationer

Verksamheten fördelade sig för budgetåret 1994/95 inkl. beredskap men exkl. flvgtimmar på olika områden enligt föliande: -

Övervakning och kontroll 63,9 % av verksamheten

Räddningstjänst 30.7 % av verksamheten Uppdrag 5,4 % av verksamheten

Inom övervaknings- och kontrolluppgifterna ligger tyngdpunkten pâ gränsbevakning och tillsyn över fisket.

För flyget redovisas fördelningen budgetåret 1994/95 på följande sätt

totalt 2 575 flygtimmar

Operativ flygverksamhet 2 399 tim inkl. internationella

uppdrag 59 tim och uppdrag för marinen 111 tim

Transporter 107 tim Skolflygningar 64 tim Tekniska flygningar 5 tim

12.3.7 Allmänt om Kustbevakningens verksamhet

Kustbevakningen är en operativt inriktad myndighet med hög närvaro till sjöss. Myndigheten uför en kombination av tull- och polisuppgifter till sjöss. Kustbevakningen har det nationella ansvaret för miljöräddningstjänsten till sjöss och medverkar i sjöräddningstjänsten, fartygsin-

spektionsverksamheten och vid tillsynen av tillträdesförordningens

efterlevnad.

12.4 Marinen Se bilaga 9

12.4.1 Uppgifter och organisation i stort

Marinen utgör del Försvarsmakten sedan 1 juli 1994

en av som den

är en enda myndighet med en chef, överbefälhavaren OB. Marinen har ett särskilt för den havsinriktade delen av Försvarsmaktens ansvar

uppgifter, som bl.a. består i att kunna möta ett väpnat angrepp och att

ingripa mot kränkningar vårt territorium. En huvuduppgift i fred av

De maritima myndigheternas organisationer

är också utveckla och vidmakthålla krigsförband. Under ÖB består att Försvarsmakten av kaderorganiserade krigsförband, utbildningsförband och skolor. Verksamheten styrs genom produktionsuppdrag och operativa order.

12.4.2 Central ledning

Som chef för Försvarsmakten ÖB för samordning och ansvarar avvägning mellan Försvarsmaktens olika enheter. ÖB har två ledningsroller, operativ ledning och produktionsledning. Ledningen sker via högkvarteret som består av en enhet för operativ ledning och viss produktionsledning operationsledningen, tre enheter för

produktionsledning armé-, marin- och flygvapenledningarna, en

enhet för beredning avvägningsfrågor planeringsstaben, en enhet av för den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, en enhet för

gemensamma funktioner av stödkaraktär gemensamma staben samt

Försvarsmaktens internrevision. Chefen för marinen CM de fyra ledningscheferna i är en av högkvarteret.. De övriga är operationschefen COPL, armechefen CA och flygvapenchefen CFV. För behandling av ärenden av stor vikt eller principiell betydelse finns en ledningsgrupp i vilken ÖB, de fyra ledningscheferna samt militärbefälhavarna ingår. Militärbefälhavarna är chefer för de tre militärområden som Sverige är indelat södra, mellersta och norra. Förbandsproduktionen för marinen leds centralt av CM.

12.4.3 Närmare om regional organisation och verksamhet

Försvarsmaktens operativa ledning utövas regional nivå av militärbefälhavarna. Marinens verksamhet samordnas främst av marinkommandocheferna, chefen för kustflottan och marinflygledningen. De organisationsenheter som har resurser av intresse för den statliga maritima verksamheten är i första hand följande:

Norrlandskustens Marinkommando MKN, Härnösand - Ostkustens Marinkommando MKO, Haninge - Fårösunds Marinbrigad FMB, Fårösund - Gotlands Militärkommando MKG, Visby - Sydkustens marinkommando MKS, Karlskrona - Öresunds Marindistrikt MDÖ, Malmö -

De maritima myndigheternas organisationer

Västkustens Marinkommando MKV, Göteborg - Kustflottan - Marinflyget -

Av de ovan uppräknade organisationsenheterna står alla under marinchefens ledning utom Gotlands Militärkommando, som i egenskap av regional produktionsledning är direkt underställd arméchefen.

Ansvaret för den marina verksamheten är geografiskt uppdelat enligt följande:

HAVSOMRÅDE ANSVAR

Svinesund-Laholmsbukten MKV

Laholmsbukten-södra Östersjön MDÖ

södra Östersjön-Öland MKS

Gotland med öar och territorialhav MKG

Östersjön och södra Bottenhavet MKO

norra Bottenhavet och Bottenviken MKN

Havsområdesansvaret innefattar i huvudsak följande uppgifter:

att följa upp all sjötrafik inom området i syfte att upptäcka och ingripa vid brott mot bestämmelser som rör villkoren för tillträde till svenskt territorium. att upptäcka avvikelser från normalbilden som kan föranleda förändringar i vår beredskap.

Marinkommandona ger också stöd till Kustbevakningen, bl.a. i form av radarinformation. Det åligger marinen att medverka i sjö- och miljöräddningstjänsten samt generellt att biträda den civila delen av samhället. För att lösa sina uppgifter har de områdesansvariga enheterna dygnetruntbemannade sjöcentraler med bl.a. en i stort sett heltäckande radarövervakning av havsområdena i vår närhet. Det finns vidare kontinuerlig stabsberedskap i form av vakthavande befäl eller motsvarande.

De maritima myndigheternas organisationer

Kustflottan bedriver produktion av krigsförband/utbildning under

ledning av fyra krigsförbandschefer inom alla havsområden runt

Sverige, dock främst i Östersjön.

Marinflyget innefattar tre helikopterdivisioner; 11, 12 och 13

hkpdiv, vid Berga, Säve respektive Kallinge.

12.4.4 Resurser

Västkustens marinkommando

sjöcentral och sambandscentral samgrupperad med KBV regionled- -

ning Väst fr.0.m. april 1995 är utgör centralen huvudräddningscentral för sjö- och flygräddningsverksamhet och bemannas för detta ändamål också av SjöV och Luftfartsverket

2 bevakningsfartyg/bâtar -

ca 500 marinanställda varav ca 200 yrkesofñcerare

-

Öresunds marindistrikt

sjöcentral, radarstationer samt övervakning med TV/IR-kameror. -

2 bevakningsfartyg/bâtar

- 28 marinanställda varav 21 yrkesofñcerare -

Sydkustens marinkommando

sjöcentral samgrupperad med KBV regionledning Syd, radarstatio- -

ner, 2 st dygnetruntbemannade kustradiostationer 2-3 bevakningsfartyg/bâtar disponeras

- 1 000 marinanställda varav ca 550 yrkesofñcerare - ca

Ostkustens marinkommando

sjöcentral, radarstationer och kustradiostation -

4-5 bevakningsfartyg/bâtar disponeras

ca l 350 marinanställda varav ca 600 yrkesofñcerare -

Gotlands militärkommando

Sjöcentral och kustradiostation samt radarstationer -

2 bevakningsfartyg/bâtar disponeras

--

8 marinanställda varav 7 yrkesofñcerare

-

Fârösunds marinbrigad

radarstationer sjöuggla med undervattenskamera, 2 tryckkammare för dykverk- samhet ca 235 anställda varav 107 yrkesofñcerare -

De maritima myndigheternas organisationer

Norrlandskustens marinkommando sjöcentral samgrupperad med KBVs regionledning Nord, radar och radiostationer 3 bevakningsfartyg/båtar ca 250 anställda varav ca 100 yrkesofficerare -

Kustflottan ca 70 fartyg av olika slag, dykresurser förmågan störst med fartyget Belos som är utrustad med dykarklocka. Ett flertal fartyg har resurser för undervattensspaning ca 1 100 anställda varav 1 087 yrkesofficerare -

Marinflyget 11. hkpdiv: 6 st hkp 4 st hkp ca 100 yrkesofficerare 12. hkpdiv: 4 st hkp 3 st hkp ca 55 yrkesofficerare 13. hkpdiv: 4 st hkp 3 st hkp 1 flygplan CASA ca 55 yrkesofficerare

Hkp 4 är en stor helikopter med stor lastförmåga 24 passagerare eller 15 bârfall med 1,5-5,5 tim. uthållighet. Hkp 6 är en lättare

helikopter som kan ta fyra passagerare och vara 0,5-3 tim. i luften

12.4.5 Resursutnyttjande för civil verksamhet inom marinen

Marinens närvaro till sjöss den närvaro som de dygnetruntbe- mannade sjöcentralerna utgör oräknad sammanhänger oftast med militära övningar. Marinens övriga medverkan i den civila verksamheten till sjöss styrs av efterfrågan, t.ex. medverkan vid sjöräddningsinsatser.

12.4.6 Allmänt om marinens verksamhet

Marinen präglas självklart av att den ingår som en enhet i den militära organisationen Försvarsmakten. Huvuduppgifterna militärt slag. är av Tyngdpunkten i den civila verksamheten ligger förutom i det att det -är marinen som förser övriga maritima myndigheter främst KBV med radarinformation på sjöräddningstj änsten där marinens - resurser främst hkp används vid insatserna. Försvarsmaktens radiocentral vid Tingsstäde utgör s.k. underräddningscentral i sjöräddningsorganisationen.

De maritima myndigheternas organisationer

12.5 Sjöpolisen

12 1 Uppgifter och organisation

. Sjöpolisen utgör specialfunktion vid vissa polismyndigheter och för en närvarande finns sjöpolisgrupper stationerade tolv platser i landet: Luleå, Stockholm, Norrtälje, Vaxholm, Djurö, Nynäshamn, Västerås,

Nyköping, Karlskrona, Göteborg, Kungshamn och Karlstad. Mellan

åren 1988-1994 bedrevs sjöpolisverksamhet även i Kalmar län med Västervik stationeringsort. Sjöpolisen har som en beståndsdel av som polismyndigheterna samma uppgifter som dessa, nämligen att upprätthålla lag och ordning, ingripa när störningar skett och i övrigt lämna allmänheten skydd, upplysningar och hjälp. Sjöpolisens speciella uppgifter utgörs av att fungera som närpolis i skärgården och att utföra sjöövervakning i syfte att höja säkerheten till sjöss i ur princip alla aspekter. - Hållandet av sjöpolisgrupper motiveras till stor del av skärgårdsbefolkningens behov av ordningsmakt och av fritidsbâtstrañken. Verksamheten leds operativt av respektive polismyndighet med viss samverkan dem emellan.

12.5.2 Resurser

Sjöpolisgrupperna är organiserade i lag om 2-6 man i varje. Båtarna är varierande storlek och ålder. Då Sjöpolisverksamheten är av

säsongsbetonad verksamhet under sommarhalvâret de flesta

orterna, arbetar polismännen med annat under viss tid av året.

Sjöpolisgruppen i Luleå: l båt, 6 polismän

Sjöpolisgruppen i Stockholm: 5 bátar+1gummibât 25 polismän +5 vik. En av båtarna utgörs av en modifierad Stridsbåt 90 som hyrs av marinen

Sjöpolisgruppen i Norrtälje 1 båt, 4 polismän

Sjöpolisgruppen i Vaxholm l båt, 5 polismän +2 vik.

Sjöpolisgruppen i Nynäshamn 1 båt, 5 polismän +4 vik.

De maritima myndigheternas organisationer

Sjöpolisgruppen Djurö 1 båt, 5 polismän +3 vik.

Sjöpolisgruppen i Nyköping 1 båt, 6 polismän inkl. vik.

Sjöpolisgruppen i Karlskrona 1 bät+l trailerburen mindre båt, 3 polismän +3 vik.

Sjöpolisgruppen i Göteborg 2 båtar, 13 polismän Chefen

gemensam med Kungshamn

Sjöpolisgruppen i Kungshamn l båt, 4 p0lismän+chef se Göteborg

Sjöpolisgruppen i Karlstad 1 båt, 6 polismän +3 vik.

Sjöpolisgruppen i Västerås 1 båt, 5 polismän +2 vik.

Beslut har tagits om att polisen skall få hyra ytterligare 4 st Stridsbåt

90 av marinen. Var dessa skall placeras är ännu inte klart.

Vad gäller sjöpolisiär utbildning så finns det en kurs på Polishögskolan för blivande sjöpoliser om 7 veckor. Det finns vidare kurs för en personal som utreder sjörelaterad brottslighet 4 veckor. Den sist om nämnda kursen riktar sig till utredningspersonal från kustlänen samt länen vid Vänern och Mälaren och den är inte obligatorisk för sjöpoliser. En grundläggande förutsättning för att en polisman skall få tjänstgöra som sjöpolis är däremot att han avlagt skepparexamen eller motsvarande.

12.5 3 Resursutnyttjande inom sjöpolisen

.

Utnyttjandegraden av båtarna varierar mellan sjöpolisgrupperna. Generellt kan sägas att de utnyttjas mycket, stundtals dygnet runt under fritidsbåtssäsongen. De flesta av sjöpolisens båtar används

endast under sommarhalvåret och en bit in på vintern under isfri tid.

Stockholm och Göteborg har båtar som är i verksamhet året runt. En stor del i snitt ca 35 % av sjöpolisens tid används till verksam- - het land företrädesvis öarna som fotpatrullering, brottsut- - redningar, undervisning i skolorna etc.

De maritima myndigheternas organisationer

12.5.4 Allmänt om sjöpolisens verksamhet

Sjöpolisen utgör enkelt uttryckt polis till sjöss, på öar och kust- - -nära fastland. Verksamheten präglas av bekämpning av sjörelaterad brottslighet överträdelser av sjötrafiklagstiftning och båtstölder. som En stor del av verksamheten utförs land i form av fotpatrullering och brottsutredningar de bebodda skärgårdsöarna. Verksamheten är, nämnts, säsongsbetonad. Sjöpolisen är dessutom som ovan hänvisad till de mera kustnära områdena eftersom båtarna inte har kapacitet att längre ut till havs.

12.6 Sjöverksamhet hos andra myndigheter m.fl.

12.6. 1 Fiskeriverket

Sverige skall som medlem i EU följa den för EG gemensamma fiskeripolitiken. Det övergripande målet för den nationella, svenska, politiken fiskets område är att verka för en ansvarsfull hushållning med tillgången av fisk, bl.a. så att en biologisk mångfald bevaras. Det skall finnas tillgång fisk av god kvalité och konkurrenskraftiga företag inom fiskerinäringen skall kunna utvecklas. Fiskeriverket, som sorterar under Jordbruksdepartementet, är central förvaltningsmyndighet för frågor om fiskerinäringen, fritidsfisket och fiskevården. Fisket regleras till stor del genom internationelavtal. Rätten att sluta sådana avtal har för EU:s medlemsstater i princip övertagits EU. Fiskeriverket deltar för svensk del i av förhandlingar regler, rörande bl.a. fångstsätt och om gemensamma volymer. Fiskeriverket bedriver undersökningsverksamhet för att ta fram biologiskt kunskapsunderlag, bl.a vid Havsfiskelaboratoriet i

Lysekil, Östersjölaboratoriet i Karlskrona och kustlaboratoriet i Öregrund. Fiskeriverket svarar för kvalitetskontroller av fångster i

land medan landningskontroller och fiskekontroller till sjöss operativt Kustbevakningen. De framtida formerna för fiskekontroller, sköts av främst mot bakgrund EU-medlemskapet övervägs för närvarande av inom Fiskeriverket och Jordbruksdepartementet, i nära samråd med Kustbevakningen. Fiskeriverket förfogar över två undersökningsfartyg, Argos och Ancylus. Argos utnyttjas främst av Havsfiskelaboratoriet 60 % och SMHI 40 % och är bl.a. utrustad med laboratorier för fysikaliskkemiska och biologiska analyser. Data från fältundersökningar med

De maritima myndigheternas organisationer

fartygen ger bl.a. underlag för kartläggning av ñskbeståndens storlek, ålderssammansättning och utbredning.

12.62 Statens naturvårdsverk SN V

SNV har en samlande och pådrivande roll i miljövårdsarbetet och ansvarar i denna del för utvärderingar och uppföljningar såväl nationellt som internationellt. SNV skall bl.a. bidra med underlag för svenska ställningstaganden i det internationella miljöarbetet och medverka med expertkunskap på området. SNV lyder under Miljödepartementet. SNV:s huvudsakliga maritima verksamhet bedrivs inom miljöövervakningens ram. Ett antal utförare kontrakteras för fysikaliska, kemiska och biologiska mätningar till havs, ett underlag skall som ligga till grund för bedömningar av långsiktiga förändringar i miljötillståndet. Utförarna är för närvarande SMHI, universiteten, Vetenskapsakademien och Fiskeriverket. De tre marina forskningscentren i Umeå, Stockholm och Göteborg samordnar SNV:s beställningar till universiteten. Universiteten hyr i vissa fall in sig på Kustbevakningens och Sjöfartsverkets fartyg för utförande av uppdragen. Mätningarna ingår också i det internationella samarbetet genom att de ger underlag för de miljödata som Sverige skall leverera till Helsingforskommissionen HELCOM, Oslo- och Pariskommissionerna OSPARCOM och i en framtid till den europeiska miljöagenturen EEA SNV:s övergripande miljöansvar tar sig många uttryck. Vad gäller den statliga maritima verksamheten kan som exempel nämnas att SNV har visst ansvar för tillsynen över bestämmelserna som rör dumpning av avfall i vatten och att SNV bistår Kustbevakningen med experthjälp vid miljöräddningsinsatser.

l2.6.3 Sveriges geologiska undersökning SGU

SGU som sorterar under Näringsdepartementet är central myndighet för frågor landets geologiska beskaffenhet och mineralhantering. om SGU skall undersöka, dokumentera och beskriva Sveriges geologi och tillhandahålla sådan geologisk information behövs inom områdena som miljö och hälsa, fysisk planering och hushållning med naturresurser, jord- och skogsbruk samt totalförsvar.

De maritima myndigheternas organisationer

SGU:s och uppgifter gäller även havsbottenområden och ansvar SGU har uppgift att svara för att den svenska kontinentalsom en sockeln står under tillsyn. SGU förfogar över undersökningsfartyget Ocean Surveyor som är specialutrustat för insamling, bearbetning, lagring och presentation av

maringeologisk information.

l2.6.4 Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut

SMHI

SMHI sorterar under Kommunikationsdepartementet och är central förvaltningsmyndighet för meteorologiska, hydrologiska och oceanografiska frågor. Till de oceanografiska frågorna räknas verksamhet som gäller havet och de navigerbara sjöarna. SMHI bedriver omfattande observations- och mätverksamhet i haven runt Sverige grundmaterial för tjänster till olika samhällssektorer som fiske, sjöfart, miljövård, räddningstjänst, försvar och samsom hällsplanering. Som konkreta exempel kan nämnas väderrapporter till sjöfarten och vattenströmmar m.m. som är relevanta vid prognoser om räddningsinsatser av olika slag. Som mätplattformar används Fiskeriverkets undersökningsfartyg och Kustbevakningens fartyg.

12 5 Sjöräddningssällskapet SSRS: Svenska Sällskapet för

.

Räddning av Skeppsbrutne

SSRS instiftades 1907 och har enligt sina stadgar till uppgift att i riket söka vidmakthålla intresset för sjöräddningstjänsten, att föreslå åtgärder i syfte att effektivisera denna tjänst och att handha den enskilda verksamheten för räddning skeppsbrutna kring rikets av kuster samt i insjöarna Vänern, Vättern och Mälaren. Sällskapets fartyg deltar även i annan allmännyttig och humanitär hjälpverksamhet till sjöss och vid kusten i den mån styrelsen finner att så kan ske utan att huvudsyftena med verksamheten därigenom äventyras. SSRS har 33 sjöräddningsstationer varav 25 är utsjöräddningsstationer och 7 enbart för kustnära sjöräddning. Flottan svarar omfattar 59 enheter 25 är större räddningskryssare och 34 varav mindre snabbgående båtar för kustnära sjöräddning. SSRS personal består 400 frivilliga sjöräddare, arbetar ideellt och 12 av ca som

De maritima myndigheternas organisationer

heltidsanställda tillsynsmän samt ett kansli med sällskapets verkställande direktör beläget i Göteborg. SSRS verksamhet finansieras främst genom medlemsavgifter, donationer och sponsorskap.

13 Närmare om regleringen av den statliga sjöverksamheten och om hur

löses

uppgifterna

13.1 Inledning

Hur ansvaret är fördelat mellan olika myndigheter inom den statliga sjöverksamheten har beskrivits ovan i kapitel ll. Den presentation som där gjorts av huvudansvariga och medverkande myndigheter är dock förenklad. Nedan följer en fördjupad beskrivning av hur de centrala delarna statens sjöverksamhet är reglerad vad gäller av ansvar, möjligheter och skyldigheter för myndigheterna att biträda varandra, vilka befogenheter tjänstemännen har i olika situationer och där så ansetts påkallat hur de olika uppgifterna löses i praktiken. - - Framställningen innebär i vissa delar en upprepning av vad som tidigare detta är nödvändigt för att skapa sammanhang i sagts men texten.

13.2 Allmänt om myndigheternas samverkan

Arbetet till sjöss präglas av långtgående samverkan myndigheterna emellan. Utöver informellt samarbete, som t.ex. sker i form av mer informationsutbyte och lån utrustning, är det vanligt att myndigav heterna biträder varandra vid olika insatser till sjöss och att de under visst eget utför uppgifter som primärt hör till annan myndighets ansvar ansvarsområde. I vissa fall skyldighet att bistå annan myndighet anges i författning, i andra fall stadgas att den ena myndigheten begäran "får" bistå den andra i viss verksamhet. Olika författningstekniska lösningar har valts för de olika verksamhetsområdena vilket till viss del komplicerat bilden. En förutsättning för att myndigheterna skall kunna samarbeta det sättet att de utför operativa arbetsuppgifter varandra när detta framstår som lämpligt, är att tjänstemännen har de befogenheter att ingripa krävs i det särskilda fallet. Generellt kan som sägas att tjänstemännen vid de maritima myndigheterna ofta har vittgående befogenheter att ingripa även utanför den egna myndighetens ansvarsområde. Polisens uppgifter inom den brottsbekämpande verksamheten innebär att polismyndigheterna alltid kan och skall ingripa i de fall

Närmare om regleringen

brott kan misstänkas. Eftersom de bestämmelser reglerar som beteendet till sjöss inte sällan är straffsanktionerade, faller i stort sett varje överträdelse inom polisens primära ansvarsområde. Polisen skall vidare enligt särskilda bestämmelser i princip alltid lämna andra myndigheter biträde när detta behövs för att myndigheten skall få tillträde till visst område eller utrymme för att med laga stöd verkställa inspektioner eller andra förrättningar. Polisens ansvar och skyldighet att medverka i nu nämnda avseenden upprepas inte i anslutning till varje verksamhetsområde i den fortsatta framställningen.

Försvarsmakten i praktiken marinen kan och skall enligt ett

- generellt stadgande i 30 § förordningen 1982:756 om Försvarsmaktens ingripanden vid kränkningar av statens territorium under fred och neutralitet m.m. IKFN-förordningen i vissa fall bistå polisen och Kustbevakningen med åtgärder prejning och visitering av fartyg m.m. som dessa myndigheter enligt särskilda bestämmelser äger

vidta. Åtgärderna fär vidtas av Försvarsmakten endast om så begärs

av den civila myndigheten. Slutligen framgår av bestämmelse i rättegångsbalken RB att "envar", dvs. alla personer, äger gripa den som begår brott där fängelse ingår i straffskalan om han påträffas "på bar gärning eller flyende fot". Stadgandet, som återfinns i 24 kap. 7§ andra stycket RB innebär bl.a. att såväl privatpersoner som tjänstemän vid de maritima myndigheterna utan annat stöd kan göra ingripanden i dessa situationer. Närmare om i vilka situationer "envarsgripande" får företas beskrivs i nästa avsnitt. Samverkan förekommer som nämnts i hög grad och en katalog konkreta exempel skulle bli mycket omfattande. Generellt kan sägas att Kustbevakningen intar en framskjuten position i detta avseende eftersom myndigheten i stor utsträckning fungerar som samarbetspartner till andra myndigheter. Kustbevakningen utför uppdrag för bl.a. Fiskeriverket och Sjöfartsverket, bestående i ñskekontroller och fartygsinspektioner. Intensiteten i samarbetet mellan Kustbevakningen och sjöpolisen varierar mellan de ställen i landet där båda förekommer, men samarbetet kan generellt sägas vara väl etablerat och relativt omfattande. Exempel på nära samarbete mellan polis och Kustbevakningen är gemensamt anordnade fartkontroller till sjöss och mixade besättningar Kustbevakningens fartyg. Kustbevakningens samarbete med marinen sker främst genom samlokaliseringarna vid marinens sjöcentraler men även andra sätt, t.ex. genom utbyte av information angående iakttagelser från fartyg och flyg. Även de andra myndigheterna samverkar med varandra inom ramen för sjöverksamheten. Ett exempel på en verksamhet där detta är

Närmare om regleringen

särskilt tydligt är Sjöräddningen, där grundprincipen är den att alla resurser som befinns lämpliga skall användas.

13.3 Allmänt änstemännens befogenheter

om

13 3.1 Inledning

.

För att myndigheterna skall kunna utföra inspektioner och andra kontroller, avvärja hot och risker samt verkställa utredningar rörande misstänkta överträdelser av gällande bestämmelser krävs att deras tjänstemän har befogenheter att ingripa på olika sätt. De åtgärder tjänstemännen behöver kunna vidta i dessa situationer innebär ofta ingrepp i den grundlagsskyddade personliga integriteten och rörelsefriheten. Sådana ingrepp är tillåtna under vissa förhållanden men den enskildes rättigheter får endast begränsas genom lag. Utan uttryckligt lagstöd kan tjänstemännen inte vidta tvångsåtgärder, se 2 kap. 12 § regeringsformen RF. Bestämmelserna om tjänstemännens befogenheter är spridda i olika författningar. Polismäns centrala befogenheter anges i rättegångsbalken och polislagen 1984:387 PL. Bland bestämmelserna i nämnda författningar återfinns också regler om befogenheter för andra än polismän i vissa särskilt angivna situationer. För Kustbevakningens del är en stor del av befogenhetsreglerna samlade i LKP. Vad gäller Försvarsmakten ges vissa grundläggande bestämmelser om befogenheter i IKFN-förordningen. Nämnda författningar är dock inte uttömmande vad gäller polismäns, kustbevakningstjänstemäns eller Försvarsmaktens tjänstemäns rätt att ingripa med tvångsâtgärder. För dessa, liksom för andra personalkategorier, ges ytterligare bestämmelser om befogenheter i sådana författningar som i övrigt reglerar den verksamhet där befogenheterna får användas. Framställningen nedan inleds med en presentation av de grundläggande reglerna enligt RB, PL, LKP och IKFN-förordningen varefter tjänstemännens rätt och möjligheter att ingripa i övrigt redogörs för i anslutning till det att respektive uppgift närmare presenteras.

Närmare om regleringen

l3.3.2 Generella befogenheter enligt rättegångsbalken och

polislagen

De grundläggande bestämmelserna om polisens befogenheter återfinns i RB och i PL. När misstanke om ett brott framkommer skall förundersökning inledas. Bestämmelserna som rör förundersökning finns i 23 kap. RB. På tillsägelse polisman är enligt 23 kap. 8 § RB den som befinner av sig den plats där ett brott begåtts skyldig att följa med till ett förhör hålls omedelbart därefter. Vägrar han utan giltig orsak får som polismannen enligt lagrum ta med honom till förhöret. samma Förundersökningen inleds som regel av polisen vilket också innebär att det är polisman håller de inledande förhören. Om brottet en som inte är enkel beskaffenhet skall ledningen av förundersökningen av övertas åklagare 23 kap. 3 § 1 st. RB. l vissa fall får en polisman av hålla förhör innan förundersökning formellt har inletts 23 kap. 3 § 4 st. RB. Befogenheten är avsedd för primärutredning som sker i nära samband med brottet, oftast på brottsplatsen. Skyldigheten att underkasta sig förhör omfattar såväl den som kan misstänkas för brottet vittnen och målsägande. Den som är misstänkt för brott som vilket fängelse kan följa får gripas. Påträffas han "på bar gärning eller flyende fot" får han enligt 24 kap. 7 § andra stycket. RB gripas envar vilket innebär att alla, inte bara polisen, har rätt att gripa av brottsling under nämnda förutsättningar. Den som gör ett sådant en gripande skall skyndsamt överlämna den gripne till närmaste polisman. Envar får också gripa den är efterlyst för brott. En polisman har som rätt att gripa den misstänks för brott även i andra situationer än som på bar gärning eller under flykt det finns skäl att häkta honom i om anledning brottet, vilket det bl.a. kan finnas om det för brottet är av föreskrivet fängelse i ett år eller däröver och det finns risk för att den misstänkte undandrar sig lagföring eller straff, undanröjer bevis eller annat sätt försvårar sakens utredning eller fortsätter sin brottsliga verksamhet. Huvudregeln är att gripandet i detta fall skall föregås av ett anhållningsbeslut från åklagare polisman får i brådskande men en fall gripa misstänkt även utan anhållningsbeslut 24 kap. 7 § 1 st en RB. När brottsmisstanke föreligger har polisen rätt att under i 28 kap. RB närmare angivna förutsättningar företa husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Husrannsakan innebär att hus, rum eller

slutet förvaringsställe undersöks. Med kroppsvisitation avses enligt 28

kap. ll § RB undersökning kläder och annat som någon bär på en av sig samt väskor, paket och andra föremål som någon bär med sig av medan kroppsbesiktning enligt 28 kap. 12 § RB innebär undersökning

Närmare om regleringen

av kroppens yttre och inre samt tagande av prov från människokroppen och undersökning av sådana prov. Husrannsakan och undersökningar av en persons kropp innebär kraftiga ingrepp i den drabbades frihet och integritet. Förutsättningarna för att åtgärderna skall få vidtas är därför stränga och preciserade i lag. Huvudnoga reglerna är något förenklat sammanfattade att åtgärderna endast -- får företas mot den som är misstänkt för brott av viss allvarligare beskaffenhet och endast efter beslut från förundersökningsledare eller domstol. I brådskande fall "om fara är i dröjsmål" kan dock åtgärderna beslutas av enskild polisman 28 kap. 5 § och 13 § 1 st. RB. Ett självklart krav är att åtgärderna har till syfte att utröna omständigheter som är relevanta för brottsutredningen. Föremål som påträffas får tas i beslag bl.a. om de kan antas ha betydelse för utredningen eller är frånhända annan genom brott. Nu beskrivna åtgärder tar sikte situationen då brottsmisstanke föreligger, dvs. då brott redan förmodas vara begånget. Genom PL ges polismännen vissa befogenheter i deras verksamhet som rör

upprätthållande av allmän ordning, förebyggande av brott, efter-

sökande av rymlingar m.m. PL 11-22 §§. Polismännen har enligt nämnda bestämmelser bl.a. rätt att omhänderta den som genom sitt

uppträdande stör den allmänna ordningen eller avvisa eller avlägsna

honom från visst område, kroppsvisitera gripna och Omhändertagna för att ta hand om vapen eller andra farliga föremål eller för att kunna fastställa vederbörandes identitet, företa husrannsakan för att söka efter rymlingar, någon som skall omhändertas eller för att kunna hjälpa nödställda och finna försvunna personer samt, i syfte att avvärja eller bereda skydd mot brott som innebär allvarlig fara för liv eller hälsa, företa husrannsakan eller utrymma visst område m.m. En polismans befogenheter att bruka våld i tjänsten framgår av 10 § PL. Förutom då han själv möts av våld eller hot om våld har han rätt att använda våld bl.a. när han skall verkställa ett frihetsberövande, en

kroppsvisitation eller kroppsbesiktning, ett beslag eller sådan hus-

rannsakan som avses i RB. Han har vidare rätt att bruka våld då han skall avvärja en straffbelagd handling, eller fara för liv, hälsa eller värdefull egendom eller för omfattande skada i miljön, då han skall avvisa eller avlägsna någon från visst område eller utrymme, bereda sig tillträde till eller avspärra eller utrymma område eller utrymme eller då han biträder någon i myndighetsutövning med liknande åtgärder m.m. Som framgår av uppräkningen täcker befogenheterna att bruka våld i princip de situationer där sådant behov kan uppkomma. Enligt 23§ PL har också "annan" som med laga stöd skall verkställa ett frihetsberövande eller "den som i myndighetsutövning" skall avvisa eller avlägsna någon från ett visst utrymme eller område

Närmare om regleringen

eller verkställa eller biträda vid kroppsvisitation, vid beslag eller annat omhändertagande av egendom eller vid husrannsakan enligt RB, rätt att bruka våld vid genomförandet av åtgärden. Även de tjänstemän inte är poliser kan alltså med stöd som av bestämmelserna i PL använda visst tvång för att verkställa sådana åtgärder de enligt lag har rätt att företa. Våldsbefogenheterna får utövas endast om andra medel är otillräckliga och om det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt.

13 3.3 Kustbevakningens polisiära befogenheter enligt LKP

.

Lagen 1982:395 om Kustbevakningens medverkan vid polisiär verksamhet LKP tillkom förslag av Sjöövervakningskommittén SÖK enligt sina direktiv bl.a. hade till uppgift överväga som att om Tullverkets kustbevakningspersonals befogenheter behövde kompletteras för att nödvändiga ingripanden till sjöss och därmed sammanhängande utredningar skulle kunna ske på ett rationellt sätt. Syftet med lagen är enligt motiven att göra det möjligt för en kustbevakningstjänsteman att göra snabba ingripanden i de fall polis inte är tillgänglig

se prop. 1981/82:l14.

Lagen gäller enligt dess 1 § när Kustbevakningen bedriver övervakning till havs och i kustvattnen samt i Vänern och Mälaren för att hindra brott mot föreskrifter i lagar och andra författningar som gäller skyddsobjekt och militära skyddsområden, jakt, . fiske, . bevarande av den marina miljön och annan naturvård, . trafikregler och säkerhetsanordningar för sjötrafiken, . åtgärder mot vattenförorening från fartyg, . dumpning av avfall i vatten, . kontinentalsockeln, . fornminnen och sjöfynd, . 10. fartygs registrering och identifiering, 11. skydd för den marina miljön mot andra förorenande åtgärder än sådana som avses i 6 och 12. märkning och användning av oljeprodukter.

Lagen tillämpas i fråga om övervakning enligt punkterna 2--8 och 10-12 även inom Sveriges ekonomiska zon. Vid misstanke om brott mot någon av de föreskrifter som avses i 1 § har tjänsteman vid Kustbevakningen enligt 2 § samma befogenhet som tillkommer polisman att

Närmare om regleringen

hålla förhör och vidtaga annan åtgärd med stöd 23 kap. 3 § av fjärde stycket RB.

2. ta med någon till förhör med stöd av 23 kap. 8 § RB.

gripa någon med stöd av 24 kap. 7 § första stycket RB. Kustbevakningstjänstcman har naturligtvis även rätt att göra ett envarsgripande" enligt 7 § 2 st.

4. företa husrannsakan med stöd 28 kap. 5 § RB åtgärden har av om till syfte att eftersöka den som skall gripas eller att verkställa beslag.

3 § LKP ger tjänsteman vid Kustbevakningen samma rätt som polisman att avvisa, avlägsna eller omhänderta den som genom sitt uppträdande i trafiken till sjöss stör ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna. Enligt 4 § LKP får tjänsteman vid Kustbevakningen stoppa och visitera fartyg om det är uppenbart att det behövs för att befogenheterna i 2 och 3 §§ skall kunna utövas. Han har enligt samma lagrum rätt att inbringa fartyget till svensk hamn. Enligt 5 och 6 LKP får befogenheterna endast utövas i omedelbar anslutning till den gärning som föranleder åtgärden och endast av tjänstemän som innehar viss befattning jämte viss utbildning. Vilka tjänstemän som får utöva befogenheterna framgår av 2 § förordningen 1983: 124 om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning. Enligt uppgift från Kustbevakningen har samtliga tjänstemän som

tjänstgör ombord på Kustbevakningens fartyg och flygplan erforder-

lig befattning och utbildning. LKP innehåller vidare bestämmelser om att åklagare eller polis kan uppdra tjänsteman vid Kustbevakningen att vidta förundersökningsåtgärder 7 §, allmänna föreskrifter om vilket våld en tjänsteman vid Kustbevakningen får använda vid verkställandet av åtgärder enligt lagen 8 § enligt 23 och 10 i PL får en Kustbevakningstjänsteman använda våld för att verkställa en tjänsteåtgärd under i stort sett samma förutsättningar som en polisman samt en bestämmelse om att vidtagna åtgärder skyndsamt skall anmälas till polismyndighet 9 §.

Sjöpolisutredningen tog i sitt betänkande Översyn av sjöpolisen

SOU 1992:51 upp frågan om Kustbevakningens befogenheter enligt LKP även kunde anses gälla i hamnområden inom det fysiska övervakningsområde som anges i l § a.a. s. 86-88. Bl.a. mot bakgrund av att det framstod som klart olämpligt med beaktande av lagens syften om aktuella hamnområden skulle vara undantagna, kom utredaren fram till att befogenheterna bör anses gälla även där.

Närmare om regleringen

LKP gäller som nämnts när Kustbevakningen bedriver övervakning för att hindra brott mot vissa närmare angivna lagar och föreskrifter. Det är viktigt att framhålla att de rättsliga befogenheter och den rätt att bruka tvång som en kustbevakningstjänsteman tillerkänns genom LKP bortsett från bestämmelserna i 3 § utlöses först vid - misstanke brott mot någon av de föreskrifter som nämns i 1 om

13.3.4 Försvarsmaktens generella befogenheter vid biträde

andra myndigheter till sjöss

Försvarsmakten får enligt 30 § IKFN-förordningen begäran biträda polis och Kustbevakning med åtgärder som dessa myndigheter får vidta i vissa fall. l vilka situationer Försvarsmakten kan ingripa med stöd av den här bestämmelsen förefaller något oklart. 30 § IKFNförordningen lyder:

"Om någon de myndigheter som avses i 28 eller 29 § begär det, av får också i andra fall än som anges i dessa paragrafer biträde lämnas med åtgärder som den myndigheten får vidta inom svenskt territorium mot handelsfartyg".

Klart torde vara att det endast är på begäran av polisen eller Kustbevakningen som biträde kan lämnas. I 28 § nämns endast "polismyndigheten" och i 29 § rör otillåtet fiske nämns endast "behörig som civil myndighet" som i det här fallet är Kustbevakningen. Formuleringen i 30 § intrycket av att Försvarsmakten får biträda dessa ger myndigheter i alla deras respektive verksamheter till sjöss. Enligt uppgift till kommittén tolkar dock Försvarsmakten denna bestämmelse som att Försvarsmakten inte kan hjälpa polisen eller Kustbevakningen i andra fall än då syftet är att genomföra kontroll av sjöfart och fiske

och bestämmelser rör kontinentalsockeln och viss forsknings-

som verksamhet enligt tillägg i IKFN-förordningen 1992 och alltså inte biträda vid verksamhet som har till syfte att ta fast smugglare eller vid misstänkt illegal invandring etc. Försvarsmakten stöder sig i denna tolkning att 28-33 §§ IKFNförordningen står under rubriken "Kontroll av sjöfart och fiske samt hänvisar till allmän restriktiv inställning vad gäller att bedriva en polisiär verksamhet. De åtgärder i första hand kan komma i fråga torde vara som som prejning, visitering och införande fartyget till svensk hamn. Om av fartyget inte lyder prejningsorder eller en order om visitering har en Försvarsmakten enligt 31 § IKFN-förordningen en generell befogenhet

Närmare om regleringen

att förfölja och preja fartyget samt föra in det till svensk hamn om det krävs av den myndighet som begärt biträdet. Vid genomförandet av åtgärden får vapenmakt användas i självförsvar samt om det annars är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till åtgärdens vikt. Utom i självförsvar får dock vapenmakt användas endast om det krävs av den myndighet som begärt åtgärden och efter medgivande av Försvarsmakten militärbefälhavaren 33 § IKFN-förordningen. En förutsättning för rätten att bruka vapen torde vara att den myndighet som begär åtgärden har denna rått i motsvarande situation, vilket begränsar befogenheten avsevärt.

13.4 Skapandet av de fysiska förutsättningarna för

sjöfartens bedrivande

13.4.1 Reglering och kort om utförandet

Uppgiften att skapa framkomlighet och därmed säkerhet ur den aspekten åvilar Sjöfartsverket enligt myndighetens instruktion. - Uppgifterna består konkret i utmärkning av farleder, lotsning, isbrytning och sjökartläggning. Enligt föreskrifter i sjötrafikför-

ordningen 1986:300 är det i de flesta fall Sjöfartsverket staten som

skall hålla fyrar, sjömärken och andra säkerhetsanordningar för sjöfarten 3 kap. 1 § och pröva ansökningar om inrättande, ändringar, flyttningar och indragningar av sådana anordningar 3 kap. 2 §. Sjöfartsverket meddelar också föreskrifter om utformning och användning av sjövägmärken. Dessa skall underhållas av Sjöfartsverket, kommun eller enskild beroende på vem som beslutat om märkets uppsättande och i vems intresse uppsättandet skett 2 kap. 6 §. Enligt förordningen 1982:569 om lotsning m.m. håller staten lotsar vid rikets kuster, vid Mälaren och vid Trollhätte kanal. På Vänern svarar Vänerns seglationsstyrelse för bl.a. lotsverksarnheten. Sjöfartsverket föreskriver var och i vilka situationer lots skall anlitas. Farledsverksamheten, inklusive lotsning, isbrytning, trafikledning m.m., handhas i princip helt av Sjöfartsverkets egen personal. Ett

undantag är att isbrytarna liksom SjöVs sjömätningsfartyg bemannas

av militär personal. En relativt omfattande modernisering i form av fjärrövervakade fyrar, utbyggnad av satellitbaserade system för bättre positionsnoggrannhet för fartygen till sjöss m.m. pågår. Ett av de större projekten är planeringen av ett trafikinformationssystem med

radarövervakning den svenska sidan av Öresundsbrobygget.

Närmare om regleringen

Tilläggas skall att Kustbevakningen har en skyldighet att i sin övervakningsverksamhet medverka till att hindra brott mot föreskrifter som gäller säkerhetsanordningar för sjötrafiken, enligt LKP. Vad gäller tjänstemännens befogenheter finns inget särskilt att anföra under detta avsnitt eftersom det här rör sig om serviceverksamhet från statens sida. Vad gäller Kustbevakningens befogenheter i övervakningsverksamheten hänvisas till vad som sagts ovan under avsnitt 13.3.3.

13.5 Hävdandet av territoriet

13.5.1 Reglering och kort om utförandet

I likhet med andra stater övervakar och hävdar Sverige sina gränser. Villkoren för utländska statsfartyg att vistas pá svenskt territorium i tillträdesförordningen 1992:118. Statsfartyg är enligt anges definitionen i förordningens 2 § örlogsfartyg och andra fartyg och svävare som tillhör en stats sjöstridskrafter, forskningsfartyg samt andra fartyg och svävare som ägs eller brukas av en stat och nyttjas i icke-kommersiellt syfte. Huvudregeln är att utländska statsfartyg har rätt att tillträda svenskt territorium för genomfart medan andra aktiviteter eller uppehåll kräver tillstånd av Försvarsmakten eller regeringen. Tillträdesförordningen innehåller vidare bl.a. bestämmelom sättet för fartygens genomfart, undantag från huvudregeln i ser vissa nödsituationer och särbestämmelser för krigförande staters statsfartyg. Förordningen upphör enligt l § första stycket att gälla om Sverige kommer i krig. Ansvaret för skydd mot gränskränkningar åvilar Försvarsmakten. Försvarsmaktens uppgifter i denna del preciseras i IKFN-förordningen. I IKFN-förordningens 3 § l p. anges att Försvarsmakten skall upptäcka och avvisa kränkningar av svenskt territorium och i samarbete med civila myndigheter ingripa vid andra överträdelser av tillträdesförordningen. IKFN-förordningen innehåller regler som anger när utländska statsfartyg får/skall avvisas, prejas eller visiteras och i vilka situationer vapenmakt får användas, med eller utan föregående varning. Polis-, luftfarts- och tullmyndigheter samt Kustbevakningen och Sjöfartsverket har enligt 27 § tillträdesförordningen uttrycklig skyldighet att snarast möjligt rapportera till Försvarsmakten om utländska statsfartyg iakttas inom eller i anslutning till svenskt territorium eller överträder bestämmelserna i förordningen.

Närmare om regleringen

Enligt såväl tillträdesförordningen IKFN-förordningen kan

som Försvarsmakten meddela närmare verkställighetsföreskrifter efter samråd med berörda civila myndigheter.

Övervakningen av sjöterritoriet sker främst radarspaning.

genom Vid marinkommandonas s jöcentraler bearbetas radarinforrnationen och vid behov får enheter ur Försvarsmakten företrädesvis marinen - eller Kustbevakningen få uppdrag att identifiera fartygen. Kustbevakningen rapporterar kontinuerligt till sjöcentralerna sina om iakttagelser till sjöss. De faktiska avvisningarna och andra åtgärder som innefattar tvångsmedel sköts Försvarsmakten. av

13.5 Befogenheter

Enligt 4 och 5 §§ IKFN-förordningen äger Försvarsmakten

anropa,

preja och i vissa fall visitera fartyg inom svenskt territorium om det

behövs för att dess nationalitet eller ställning statsfartyg skall som kunna fastställas. Visitering fartyg skall enligt Försvarsmaktens av föreskrifter om verkställighet av tillträdes- och IKFN-förordningarna FFS 1994:41 utföras av särskilt utbildad och beväpnad personal. Om ett utländskt statsfartyg gör uppehåll inom det svenska territorialhavet utan att ha rätt till det, inom svenskt territorium

bedriver verksamhet som är förbjuden enligt tillträdesförordningen

eller bryter mot den förordningen annat sätt, skall Försvarsmakten ingripa. På vilket sätt Försvarsmakten i olika äger agera situationer under fredstid anges i 13-21 §§ IKFN-förordningen. Bestämmelserna innebär i huvudsak att fartyget skall avvisas från svenskt territorium, i vissa fall först om en anmodan att upphöra med förbjudna aktiviteter inte hörsarmnats, och att vapenmakt får användas det är nödom vändigt. Enligt Försvarsmaktens föreskrifter FFS 1992:28 får vapenmakt tillgripas först efter föregående varning. Om utländska

statsfartyg överskrider territorialgränsen under omständigheter som

tyder på fientliga avsikter eller om vâldshandlingar t.ex. i form av

beskjutning begås från fartyget mot svenska intressen eller från en

position på svenskt territorium mot mål utanför territoriet får dock vapen användas utan föregående varning 13-14 §§ IKFN-förordningen. Om ett utländskt statsfartyg påträffas inom svenskt inre vatten utan rätt att vara där skall fartyget inte avvisas utan prejas och föras till en ankarplats för vidare åtgärder. Kustbevakningen saknar befogenheter att verkställa avvisningar och vidta andra åtgärder som

innefattar tvångsmedel.

Närmare om regleringen

13.6 Övervakning till skydd för vissa anläggningar

och militära skyddsområden

13.6.1 Reglering och kort om utförandet

Genom lagen 1990:217 skydd för samhällsviktiga anläggningar om begränsas allmänhetens tillträde till vissa områden såväl på m.m. fastlandet öar och till sjöss. Det rör sig t.ex. om anläggningar som och områden disponeras Försvarsmakten eller som används som av eller är avsedda för civilförsvarsverksamhet, energi- eller vattenförsörjning, eller radio- och telekommunikation 4 §. Dessa anläggningar

eller områden kan förklaras skyddsobjekt av Försvarsmakten eller som länsstyrelse beroende objektets karaktär militärt eller civilt slag. av Ett beslut skyddsobjekt innebär enligt 7 § att obehöriga inte har om

tillträde dit. Om det bedöms som tillräckligt får dock, enligt samma

lagrum, i stället för tillträdesförbud utfärdas förbud mot fotografering

och mätningar m.m. Om militär anläggning inte kan beredas tillräckligt skydd genom en

anläggningen är skyddsobjekt får regeringen föreskriva att ett om-

att

råde omkring anläggningen skall vara militärt Skyddsområde 23 §.

Även område med geografiska förhållanden särskild betydelse ett av för det militära försvaret får förklaras militärt skyddsområde. vara Inom militära skyddsområden får utlänningar inte uppehålla sig utan särskilt tillstånd 24-26 §§. En stor del de militära skyddsomav rådena är belägna i skärgårdarna. Bestämmelserna tillträdesbegränsning har enligt lagens l § bl.a. om till syfte skydda sabotage, mot användning av våld, hot eller att mot tvång för politiska ändamål och mot spioneri. Ansvaret för skyddet skyddsobjekten och de militära skyddsomav rådena åvilar ytterst länsstyrelserna respektive Försvarsmakten.

Bevakningen skyddsobjekten och de militära skyddsområdena

av kan utföras polismän eller särskilt förordnade vakter; skydds- eller av

skyddsområdesvakter 9 § 27 §. Vakterna kan utgöras av militär

resp. personal eller särskilt utsedd personal. Vakterna skall ha annan erforderlig utbildning och godkända länsstyrelsen eller om vara av de tillhör den militära personalen av Försvarsmakten. - Kustbevakningen har, enligt LKP, skyldighet att medverka vid övervakningen efterlevnaden de föreskrifter som gäller för av av

skyddsobjekten och skyddsområdena.

Vidare har Försvarsmakten generell skyldighet att medverka med en

personal vid tillsynen militära skyddsområden enligt 3 § 3

egen av IKFN-förordningen. Sist nämnda förordning innehåller även be-

Närmare om regleringen

stämmelser om att Försvarsmakten skall vidta vissa åtgärder om ett utländskt handelsfartyg har överträtt lagen skydd för sarnhällsviktiom ga anläggningar. Försvarsmakten skall i sådant fall erinra fartyget om gällande bestämmelser och anmäla förhållandet till närmaste polismyndighet. Försvarsmakten skall vidare lämna biträde vid prejning, visitering och andra åtgärder polismyndigheten får vidta, som om Försvarsmaktens egen verksamhet inte hindrar det 28 § IKFNförordningen.

Övervakningen av samhällsviktiga anläggningar och militära skydds-

områden till sjöss och vid kusterna utförs i praktiken polis, Kustav bevakning och särskilt förordnade vakter Försvarsmaktens personal. ur

13 2 Befogenheter

.

För bevakning av skyddsobjekt och militära skyddsområden får, som ovan närrmts, anlitas polismän, militär personal eller särskilt annan utsedd personal. Annan personal än polismän benämns skyddsvakter respektive skyddsomrâdesvakter. De befogenheter tillkommer den som som bevakar ett skyddsobjekt eller ett militärt skyddsområde i anges 10-14 §§ respektive 28-30 §§ lagen om skydd för samhällsviktiga

anläggningar m.m. En polisman har dessutom sådana generella

befogenheter som anges i RB och PL. I korthet innebär befogenheterna rätt att kräva legitimation etc. av den som önskar tillträde till eller uppehåller sig inom det skyddade området, rätt att besluta om kroppsvisitation i vissa fall, rätt att avvisa, avlägsna, tillfälligt omhänderta eller gripa personer som överträder förbud meddelats som till skydd för området, vägrar legitimera sig eller kan misstänkas som för viss brottslig verksamhet. Allt under närmare i lagen angivna förutsättningar. Den som bevakar har dessutom rätt att ta vissa föremål i beslag. Kustbevakningen har befogenheter enligt LKP när de bedriver övervakning till sjöss för att hindra brott mot lagen om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m., se ovan avsnitt 13.3.3. Om Försvarsmakten biträder polisen i de fall då ett utländskt handelsfartyg överträtt lagen om skydd för samhällsviktiga anläggningar får Försvarsmaktens fartyg förfölja, preja och föra in handelsfartyget till svensk hamn om prejningsorder eller order om visitering inte ätlytts, om polismyndigheten begär detta. I självförsvar eller efter särskild begäran från polismyndigheten och medgivande frän militärbefälhavare får vapenmakt användas. 28, 31 och 33 IKFNförordningen, se närmare ovan, avsnitt 13.3.4.

Närmare om regleringen

13.7 Allmän polisiär verksamhet till sjöss

13.7.1 Reglering och kort om utförandet

Enligt 2 § PL hör det till polisens uppgifter att

förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten,

övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra störningar därav samt ingripa när sådana har inträffat,

bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt åtal,

4. lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp, när sådant bistånd lämpligen kan ges av polisen,

fullgöra den verksamhet som ankommer polisen enligt särskilda bestämmelser.

Enligt 3 § PL skall polisen samarbeta bl.a. med myndigheter vilkas verksamhet berörs av polisverksamheten. Dessa stadganden gäller naturligtvis även för polisens verksamhet till sjöss. Att även andra myndigheter i första hand Kustbe- vakningen och Sjöfartsverket har att tillse att vissa lagar och förordningar gäller sjöverksamhet efterlevs, följer av framsom ställningen i övrigt i detta kapitel. Den polisiära verksamheten består i övervakning och insom gripanden till sjöss utförs av sjöpolisen och av Kustbevakningen i den utsträckning Kustbevakningens befogenheter medger detta. Polisen och Kustbevakningen har generellt ett nära samarbete. Formerna för samverkan varierar lokalt exempel kan nämnas utbyte av men som patrulleringslistor och planer för verksamheterna, gemensamma arbetsgrupper samt planläggning och genomförande av gemensamma aktioner. Det förekommer även att polisman finns med på Kustbevakningens fartyg. Kustbevakningens polisiära insatser är i princip begränsade till omedelbara åtgärder till sjöss, inklusive inledande förhör m.m., vid misstänkt brottslighet i de fall som särskilt är uppräknade i LKP. Eventuella vidare brottsutredningar sköts av polis och åklagare.

Närmare om regleringen

Sjöpolisens verksamhet begränsas dels av att den inte är rikstäckande, dels av att dess båtar de flesta orterna där sjöpolis förekommer endast är i sjön under del av året sjöpolisens seglationstider varierar mellan de aktuella polismyndigheterna. Det utrymme som finns för Försvarsmaktens medverkan vid

polisiära insatser till sjöss se ovan, avsnitt 13.2 utnyttjas enligt

uppgift sällan eller aldrig.

13 2 Befogenheter

.

Vad gäller befogenheter i den den allmänna polisiära verksamheten hänvisas till det inledande avsnittet om befogenheter för polis, Kustbevakningi och Försvarsmakten, ovan ; 13.3.

13.8 Tullkontroll och smugglingsbekämpning

13.8.1 Reglering och kort om utförandet

Import och export av varor från eller till land som inte omfattas av

EG:s tullområde tredje land skall anmälas till tullmyndighet.

Då en vara förs in i Sverige från tredje land och därmed in i EG:s tullomráde skall den förtullas innan mottagaren har rätt att förfoga fritt över den. Tullmyndigheten kontrollerar att varan får införas och fastställer tull för den, bl.a. med ledning av den tulldeklaration som skall avges i samband med att varan tas in. Betalning av tull skall sedan ske till tullmyndigheten. Vid utförsel till tredje land, som också skall anmälas till tullmyndighet, kontrollerar tullen bl.a. om hinder mot utförsel i form av utförselförbud föreligger. De grundläggande bestämmelserna för in- och utförsel av varor återfinns i förordningarna EEG nr 2913/92 om inrättandet av en

tullkodex för den europeiska gemenskapen och nr 2454/93 med

föreskrifter för verkställighet av denna. Nationellt kompletteras

förordningarna främst av tullagen 1994:1550 TuL och tullförord-

ningen 1994:1558 TuF. Den som uppsåtligen för varor över gränsen i strid mot in- eller utförselförbud eller som gör det sätt att skatte- eller avgiftspliktiga varor undandras kontroll skall enligt varusmugglingslagen 1960:418 VSL dömas för varusmuggling. Det finns ett stort antal bestämmelser som kompletterar de nyss nämnda och som innehåller regler om vad som inte får föras in i eller ut ur riket, skattesatser, bestämmelser om tullfrihet i vissa fall m.m.

Närmare om regleringen

Bestämmelserna motiveras främst av finansiella och näringspolitiska skäl jämte säkerhets- och hälsoskäl. Ansvaret för tullkontrollen åvilar Tullverket. Enligt bestämmelser i TuL och TuF 66 § resp. 65 § är polisen och Kustbevakningen skyldiga att bistå tullen vid de kontrollätgärder som tullen utför om detta begärs. För tullkontrollen av sjötrafiken har Kustbevakningen enligt 65 § TuF ett visst självständigt ansvar. Detta ansvar är begränsat till omedelbara kontrollåtgärder. Av polisens allmänna skyldighet att ingripa vid misstänkt brottslig verksamhet följer att även polisen kan och skall ingripa mot varusmuggling till havs. Vidare har tjänstemän vid bl.a. Sjöfartsverket "lots- och fyrstaten" enligt 14 § VSL skyldighet att noggrant övervaka att brott mot den lagen inte äger rum, "i den mån honom anbefalld tjänstgöring därtill föranleder".

Den löpande tullkontrollen kontroll som är misstankebaserad av

sjötrafiken sker till övervägande del i hamnarna och utförs då av Tullverkets personal. Den tullkontroll som förekommer till sjöss utförs

Kustbevakningen. Tullverket förfogar inte över några båtar.

av Kustbevakningens åtgärder i dessa situationer inskränker sig i princip till fysisk kontroll. Vid behov av vidare åtgärder överlämnas ärendet till tullen. Såväl Kustbevakningen som sjöpolisen ingriper mot misstänkt varusmuggling till sjöss. Det förekommer ett nära samarbete mellan tull, polis och kustbe-

vakning inom tullkontroll- och smugglingsbekämpningsområdet.

Samarbetet sker bl.a. i form av kontinuerligt informationsutbyte och

spaningsgrupper tull och polis; främst beträffande

gemensamma misstänkt narkotikasmuggling samt gemensamma operationer av olika slag.

Yttre gränskontrollutredningen har i betänkande SOU 1994:124 föreslagit regeringen att ge direktiv om att de aktuella myndigheterna

skall se över rutinerna för sitt samarbete i gränskontrollfrågor se

nedan under avsnitt 16.8.

13 8.2 Befogenheter

. Tulltjänstemäns befogenheter att undersöka varor, transportmedel samt resande och deras bagage regleras dels i TuL och TuF dels i VSL. I TuL och TuF ges regler angående den löpande kontrollverksamheten. Bestämmelserna i nämnda författningar ger tulltjänstemännen rätt att bl.a. företa kontroll utrymmen där varor kan förvaras vid av

Närmare om regleringen

in- och utförsel till och från Sverige, områden som tullupplag, frihamnar, m.m. samt resandes handresgods. Befogenheterna, som i nämnda delar återfinns i 57 § TuL, får användas för kontroll av att den amnälnings- och uppgiftsskyldighet som föreligger vid in- och utförsel av varor till och från EG:s tullområde uppfyllts. Det krävs dock inte någon misstanke om oegentligheter för att kontrollen skall företas. Det är med stöd av denna bestämmelse som tullen har möjlighet att utföra s.k. stickprovskontroller och kontroller som baseras selektivt urval utan konkret brottsmisstanke. Vid misstanke om varusmugglingsbrott har tulltjänstemännen enligt VSL längre gående befogenheter än vad som stadgas i TuL. För att dessa befogenheter skall få utövas är det i regel ett absolut krav att konkret brottsmisstanke föreligger. Tulltjänstemannen har i dessa situationer bl.a. rätt att ta med personer till förhör, gripa misstänkta, företa husrannsakan, ta egendom i beslag och besluta om kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning 14-15 och 18 § VSL. Tjänstemännen vid Kustbevakningen har genom bestämmelser i TuL, TuF och VSL i allt väsentligt tillagts samma befogenheter som tulltjänstemännen för att de skall kunna utföra den omedelbara fysiska tullkontrollen och göra ingripanden om så krävs. Polismän har genom TuL och TuF tillagts i princip samma kontrollbefogenheter som vad tullen har vad gäller den löpande kontrollverksamheten. Polisens befogenheter att ingripa vid misstanke

brott regleras i första hand i RB och PL se ovan under avsnitt

om

13 .3.2 men vissa kompletterande regler ges i VSL. De bestämmelser

i VSL som ger tjänstemän vid Tullverket och Kustbevakningen rätt att ingripa med tvångsmedel hänvisar inte sällan till polismans befogenheter. Befogenheterna enligt TuL, TuF och VSL gäller i vissa fall endast vid territorialgränsen eller gränsorter inkl. hamnar och flygplatser. Tjänstemän vid Sjöfartsverket omfattas enligt 14 § VSL av skyldigheten att, i den mån anbefalld tjänstgöring föranleder det, noggrant övervaka att brott mot den lagen inte äger rum. Befogenheterna inskränker sig dock till att ta egendom i beslag 15 § VSL. Varusmugglingsutredningen har i sitt förslag till ny Varusmugglingslag ansett att befogenheten för Sjöfartsverkets tjänstemän att ta egendom i beslag bör utgå med motiveringen att den i praktiken aldrig utnyttjas och då det i sig framstår som angeläget att sjöfarande inte skall dra sig för att begära assistans av lots eller annan personal vid Sjöfartsverket enbart av rädsla för att ett eventuellt smugglingsbrott

skall upptäckas se SOU 1991:84 s. 372.

Närmare om regleringen

13.9 Utlänningskontroll

13.9.1 Reglering och kort om utförandet

En utlänning som reser in i Sverige skall enligt huvudregeln ha visering, dvs. tillstånd till inresan. Han skall vidare ha uppehållstillstånd om han vistas här i mer än tre månader och arbetstillstånd om han arbetar här. Undantag från krav visering föreligger dock enligt internationella överenskommelser gentemot ett stort antal länder. Kontrollen av utlänningar förutsätter att de som vill passera gränsen kan legitimera sig med pass eller motsvarande identitetshandling. Utlänningar får inte utan särskilt tillstånd resa in i eller ut ur Sverige annat än på s.k. passkontrollorter. Medborgare i Danmark, Finland, Island och Norge är undantagna bestämmelserna om passtvång, visering och arbetstillstånd. De kan fritt resa in i Sverige och vistas och arbeta här. Svenska medborgare har motsvarande rättigheter i de andra nordiska länderna. Undantagen för nordbor grundas en nordisk passkontrollöverenskommelse och på ett protokoll från är 1954 "angående befrielse för medborgare i Sverige, Danmark, Finland och Norge att under uppehåll i annat nordiskt land än hemlandet innehava pass och uppehållstillstånd. Medborgare i EU:s medlemsstater behöver inte tillstånd för inresa till annan medlemsstat. Reglerna som anger villkoren för utländska medborgare att passera våra gränser och vistas i landet återfinns i första hand i utlännings-

lagen 1989:529 UtlL och utlänningsförordningen 1989:547

UtlF. Det är inte straffbart att försöka ta sig in i Sverige utan pass eller erforderliga tillstånd. Den utlänning som vistats här utan tillstånd gör sig dock skyldig till brott liksom den som på vissa i UtlL beskrivna sätt hjälper någon att ta sig in i landet illegalt. Utlänningskontrollen är polisens ansvarsområde. Med stöd av föreskrifter i UtlL och UtlF kan tullmyndigheterna och Kustbevakningen medverka vid kontrollen av utlänningars inresa till riket. Rikspolisstyrelsen har i samråd med Kustbevakningen 21 december 1995 utfärdat föreskrifter RPS FS 1995:9 om Kustbevakningens medverkan vid in- och utresekontroller. Föreskrifterna innebär att Kustbevakningen skall medverka i polisens inresekontroll genom att utföra passkontroll till sjöss och, på begäran, medverka vid utresekontroller. Liksom vad gäller för tullkontrollen utövas utlänningskontrollen beträffande sjötrafiken främst i hamnarna. Kontrollen utförs till

Närmare om regleringen

övervägande del av polismän eller särskilda passkontrollanter av som är anställda av polisen. Det förekommer att tulltjänstemän bistår

polisen vid kontrollen i hamnarna. Övervakning och kontroll till sjöss

utförs av polis och kustbevakning och innefattar såväl rutinkontroller riktade mot fritidsbätstrafiken ingripanden mot misstänkt som "människosmuggling" med större fartyg. Tullens och Kustbevakningens medverkan vid utlänningskontrollen inskränker sig i princip till inledande granskning och av pass resehandlingar samt av att erforderliga tillstånd finns. Vid behov av ytterligare utredning överlämnas ärendet till polisen. Yttre gränskontrollutredningens förslag om att tullen, polisen och Kustbevakningen skall ges direktiv att över och utarbeta fasta se

rutiner för gränskontrollverksamheten se under avsnitt 16.8. omfattar

även utlänningskontrollen. Som ovan nämnts, avsnitt 7.2.3, pågår arbete inom EU med att harmonisera formerna för utlänningskontroll vid unionens yttre gränser.

13 2 Befogenheter

.

Vid inresa till Sverige skall en utlänning som inte är nordisk medborgare enligt 5 kap. 1 § UtlL visa upp sitt pass för polisen. En polisman får i samband med inresekontrollen kroppsvisitera utlänningen samt undersöka hans bagage, handresgods och liknande i den utsträckning som är nödvändig för att fastställa hans identitet eller för att ta reda hans resväg till Sverige om denna är betydelse för av bedömningen av hans rätt att resa i och vistas i landet. Polismannen får vidare undersöka bagageutrymmen och övriga slutna utrymmen i bilar och andra transportmedel i syfte att förhindra att utlänningar reser in i Sverige i strid mot bestämmelserna i UtlL eller författning som utfärdats med stöd av den lagen. Befogenheterna i 5 kap. anges 2 § UtlL. En polismans generella befogenheter enligt RB är inte tillräckliga vid utlänningskontrollen eftersom dessa i princip förutsätter att misstanke om brott föreligger. Det är inte brottsligt att försöka ta sig in i Sverige utan erforderliga tillstånd och utlänningskontrollen sker till viss del i allmänt spaningssyfte snarare än för att utreda brott för vilket någon bestämd person kan misstänkas. Polisen har vidare, under i UtlL närmare beskrivna situationer, rätt att omhänderta en utlännings biljett, rätt att fotografera honom och ta hans fingeravtryck, besluta om att han skall tas i förvar i avvaktan på vidare utredning m.m. Vad gäller utresekontrollen får polismyndighet enligt 5 kap. 7 § UtlF kräva att en utlänning som reser ut landet visar sitt ur upp pass

Närmare om regleringen

när detta behövs för att förebygga eller beivra brott eller annars för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt i den utsträckning det i övrigt behövs för att genomföra utlänningskontroll. Skyldigheten för utlänning att visa upp pass vid inresa gäller även

gentemot tjänsteman vid Kustbevakningen liksom tulltjänsteman eller

särskilt förordnad passkontrollant när denne medverkar vid kontrollen. Kustbevakningstjänstemannen har samma befogenheter att utföra kontroll transportmedel, resgods m.m. och företa kroppsvisitation av som vad en polisman har i motsvarande situation. Om utlänningen inte kan styrka sin rätt till inresa skall tjänstemännen genast underrätta polismyndigheten och se till att utlänningen inte reser in i landet innan polismyndigheten genomfört kontroll 5 kap. 2 § 2 st. UtlL och 5 kap. 6 § 1 st. UtlF. Kustbevakningstjänstemannen har även rätt att omhänderta utlänning i avvaktan polismyndighetens beslut om en han skall tas i förvar 6 kap. 11 § 2 st. UtlL och ll § PL Tjänsteskall då så skyndsamt som möjligt anmäla omhändertagandet mannen till polisman har att pröva om åtgärden skall bestå. En en som polisman är i denna situation förman i förhållande till tjänstemännen vid Kustbevakningen. Kustbevakningens befogenheter inskränker sig till den omedelbara kontrollen vid utlänningars inresa över gränsen. Kustbevakningen deltar inte i den vidare utredningen av ärendena och har inte heller några befogenheter att omhänderta handlingar, ta fotografier eller fingeravtryck etc. Kustbevakningen har inte heller andra befogenheter än de tillkommer avsnitt 13.3.2, att gripa en som envar, se ovan misstänkt människosmugglare. De av Rikspolisstyrelsen RPS nyligen utfärdade föreskrifterna om att Kustbevakningen skall medverka att utföra passkontroll till sjöss förändrar inte saken. genom Annan myndighet än polisen har inte uttrycklig befogenhet att utföra utresekontroll. Skyldighet att uppvisa passet för t.ex. tjänsteman vid Kustbevakningen vid utresa från Sverige torde inte föreligga i brist författningsbestämmelse härom. Befogenheterna vid inresekontrollen är, liksom befogenheterna vid tullkontrollen, ofta geografiskt begränsade till att gälla vid territorialgränsen eller i dess närhet. Yttre gränskontrollutredningen har i sitt betänkande SOU 1994:124 bl.a. föreslagit att Kustbevakningen skall ges ett visst självständigt för utlänningskontrollen, såväl vad gäller in- som ansvar utresa över gränsen till sjöss, och därvid ges befogenheter att agera vid brottsmisstankar i enlighet med vad som föreskrivs i LKP.

Närmare om regleringen

Övervakning

13.10 och kontroll

av yrkesfisket

13. 10.1 Reglering och kort utförandet

om

Regleringen av fisket är omfattande. Bestämmelserna återfinns nationellt i första hand i fiskelagen 1993:787 och förordningen 1994: 1716 om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen. I bakgrunden finns EG:s förordningar området är direkt tillämpliga som utan att de implementeras i svenska författningar, nedan under avsnitt se 15.3.5. Det är Fiskeriverket som har att meddela de särskilda föreskrifter som behövs för att reglera svenskt och utländskt yrkesfiske på svenskt territorialhav och inom den ekonomiska samt för svenskt fiske zonen utanför Sveriges ekonomiska zon. Fiskeriverket skall utfärda sådana föreskrifter för fisket som behövs som komplettering till EG:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken. Kustbevakningen har ett självständigt ansvar att utföra kontroll att bestämmelserna av

följs till sjöss och vid landning av fisken 5 kap. 5 § förordningen

om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen. Kontrollerna består i undersökning av redskap, granskning loggbok för tillsyn att av av fångsten är korrekt antecknad m.m. Fiskeriverket har kontrollanegna ter som utför kvalitetskontroll i hamnarna på Gotland utförs kvalitetskontrollen av Kustbevakningen. Den övergripande kontrollen av att fiskarna håller sig inom meddelad kvot sker ett deklaragenom tionsförfarande där inköparen/grossisten på land skall lämna uppgifter till Fiskeriverket. Vad gäller det utländska fisket inom Sveriges territorium och ekonomiska zon har Försvarsmakten skyldighet att medverka vid tillsynen 3 § 5 IKFN-förordningen. Om ett utländskt fartyg bedriver misstänkt otillåtet fiske inom svenskt territorium eller svensk ekonomisk zon skall Försvarsmakten anmäla detta till behörig civil

myndighet Kustbevakningen och begäran av denna myndighet

bistå med prejning och visitering av fartyget, införande av fartyget till svensk hamn och andra åtgärder denna myndighet får vidta. Allt som om Försvarsmaktens egen verksamhet inte hindrar detta 29 § IKFNförordningen. Försvarsmaktens medverkan i dag består i princip av rapporteringar om iakttagelser till Kustbevakningen. I övervakningen av det mer kustnära fisket deltar även polis och av länsstyrelserna särskilt förordade fisketillsynsmän. Fiskekontrollverksarnheten är under utveckling inom EU, gemensamma former för kontroll och samarbetsmetoder sökes. Försök med

Närmare om regleringen

ett satellitövervakningssystem har provats. Från svensk sida deltar Fiskeriverket och Kustbevakningen i detta arbete. Fiskekontrollverksamheten har lett till operativt EU-samarbete med svenskt deltagande. Under våren och sommaren 1995 deltog svenska kustbevakningstjänstemän i den grupp av inspektörer som EU placerade spanska och portugisiska fisketrålare i Nordatlanten.

Åtgärden var ett resultat av den uppgörelse som nåddes efter fiskekon-

flikten mellan EU och Kanada.

13 10.2 Befogenheter

. Kustbevakningens generella polisiära befogenheter, som enligt LKP gäller vid brottsmisstankar, omfattar även fisket. De befogenheter som behövs för att kontrollåtgärder skall kunna utföras då konkreta brottsmisstankar föreligger återfinns i fiskelagen 34 och 47 §§. Bestämmelserna tjänstemän i uppgifter det ingår att övervaka ger vars efterlevnaden bestämmelser om fiske rätt till tillträde till fartyg av m.fl. utrymmen, rätt att få del av handlingar m.m. samt rätt att ta fisk, fiskeredskap m.m. i beslag.

13. 1 1 Förebyggandet av olyckor

13.11. 1 Inledning

Ett de grundläggande momenten i det förebyggande säkerhets-

av arbetet till sjöss att skapa framkomlighet och säkerhet i farlederna har beskrivits i avsnitt 13.4. De ytterligare åtgärderna består, ovan förutom arbetet med forskning, utredning av sjöolyckor och normgivning, i kontroll fartygen och dess besättning i olika avseenden. av Kontrollerna, till största delen består av besiktningar och som inspektioner, syftar till att förebygga faror för såväl liv som miljö. Kontrollverksarnheten i första hand Sjöfartsverket för. ansvarar Kustbevakningen medverkar i viss omfattning. Bestämmelserna fartygs konstruktion, bemanning osv. grundas om till övervägande del på internationella överenskommelser.

Närmare om regleringen

13.11.2 Reglering och kort om utförandet

Säkerheten pâ fartyg

I fartygssäkerhetslagen 1988:49 finns bestämmelser om hur fartyg skall vara konstruerade, byggda, utrustade och bemannade. Lagen innehåller även regler om lastning, skyddsverksamhet och arbetsmiljö. Tillsyn över fartygen och deras utrustning och drift utövas av Sjöfartsverket om inte annat särskilt föreskrivs. Tillsynsförrättningar sker i form av besiktningar eller inspektioner. Besiktningar företas planmässigt och skall bl.a. ske för att undersöka om fartyget är sjövärdigt, om det är lämpligt att använda som passagerarfartyg och för att bestämma dess minsta tillåtna fribord. Inspektioner företas när det anses motiverat och för att undersöka om arbetsmiljön är tillfredsställande, om fartyget är behörigen lastat eller barlastat, om fartyget är bemannat på betryggande sätt, och om fartyget i övrigt är i behörigt skick. Bestämmelserna om tillsyn återfinns i 10 kap. fartygssäkerhetslagen. Sedan den l juli 1990 kan Kustbevakningen utöva tillsyn i form av inspektion enligt 10 kap. 1 § andra stycket. fartygssäkerhetslagen. Kustbevakningen företar självständigt inspektioner i den utsträckning som Sjöfartsverket beslutar i samråd med Kustbevakningen. Polisen, tullen, Kustbevakningen m.fl. myndigheter är skyldiga att lämna Sjöfartsverket det biträde och de upplysningar verket behöver för att kunna utöva tillsyn 10 kap. 11 § fartygssäkerhetslagen. Även lagen 1980:424 åtgärder vattenförorening från om mot fartyg innehåller bestämmelser om fartygs konstruktion och utrustning

och har därmed ett sådant syfte att den kan innefattas under denna

rubrik. Den lagens bestämmelser behandlas dock strax nedan under rubriken Vattenförorening .

Transport av farligt gods

Enligt förordningen 1982:923 om transport av farligt gods utövar Sjöfartsverket tillsynen av att förordningens bestämmelser efterlevs såvitt gäller sjötransporter. Kustbevakningen skall medverka vid denna tillsyn under samma förutsättningar som gäller dess medverkan vid tillsynen av att fartygssäkerhetslagens bestämmelser följs, dvs. i den utsträckning Sjöfartsverket beslutar i samråd med Kustbevakningen.

Närmare om regleringen

Vattenförorening

Enligt lagen 1971:1154 om förbud mot dumpning av avfall i vatten får avfall inte utan särskilt tillstånd dumpas vare sig som fast ämne, vätska eller gas inom Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon. Dumpning får inte heller ske från svenskt fartyg eller luftfartyg i det fria havet. Avfall som är avsett att olovligen dumpas i det fria havet får inte föras ut ur landet eller ur den ekonomiska zonen. Tillsyn över bestämmelsernas efterlevnad central nivå skall enligt dumpningskungörelsen 1971:1156 utövas av Naturvårdsverket i samråd med Generaltullstyrelsen och Kustbevakningen medan länsstyrelserna i samverkan med lokala tullmyndigheter och Kustbevakningen skall utöva fortlöpande tillsyn inom länen. Kustbevakningen har dessutom generell skyldighet att medverka vid övervakning för att hindra en brott mot lagen förbud mot dumpning av avfall i vatten enligt LKP om och dess förordning. Tillsynen utövas operativt i praktiken av Kustbevakningen och sjöpolisen. Bestämmelserna om förbud mot dumpning av avfall i vatten gäller inte utsläpp skadliga ämnen som härrör från eller i övrigt står i av samband med ett fartygs drift. Regler om åtgärder till förebyggande av sådana föroreningar ges istället i lagen 1980:424 om åtgärder mot vattenförorening från fartyg. Lagen kompletteras av en förordning 1980:789. Författningarna innehåller bestämmelser om förbud mot nämnda vattenföroreningar, hur vissa föroreningar från fartyg skall tas emot, krav fartygens konstruktion m.m. Tillsynsansvaret åvilar Sjöfartsverket som bl.a. har att utföra besiktningar och inspektioner för att kontrollera lagens efterlevnad. Det åligger Sjöfartsverket att samråda med andra myndigheter bl.a. Naturvårdsverket i vissa - angivna situationer. Tillsynen utövas enligt vad som föreskrivs i 6 kap. 1 § förordningen åtgärder mot vattenförorening från fartyg om även Kustbevakningen i den utsträckning som Sjöfartsverket av beslutar i samråd med Kustbevakningen. Kustbevakningen har dessutom skyldighet att medverka vid övervakning av att brott mot en gällande bestämmelser inte äger rum enligt LKP. Vid vissa utsläpp av olja skall vattenföroreningsavgift tas ut av fartygets redare, hans ställföreträdare eller fartygets ägare. Frågor om vattenföroreningsavgift prövas av Kustbevakningen.

Närmare om regleringen

13.11.3 Befogenheter

Säkerheten på fartyg

Den som med stöd av fartygssäkerhetslagen verkställer en tillsynsförrättning Sjöfartsverket eller Kustbevakningen eller biträder vid en sådan förrättning polis, tull m.fl. skall enligt 10 kap. 10 § nämnda lag lämnas tillträde till fartyget. Han får därvid enligt samma lagrum göra de undersökningar och ta de prov som han behöver och ta del av de handlingar rörande fartyget som finns ombord. Vidare finns bestämmelser om skyldighet för redare och befälhavare att även i övrigt lämna bistånd vid tillsynsförrättningar, tillhandahålla prover för undersökning m.m. Om bistånd vägras kan som regel åtgärden företas redarens, ägarens eller befälhavarens bekostnad. Om tillträde skulle vägras till fartyget har polisman rätt att med våld bereda sig tillträde. Kustbevakningen har enligt 10 kap. 11 a § fartygssäkerhetslagen vissa befogenheter enligt LKP när de utövar inspektioner eller biträder Sjöfartsverket vid tillsynsförrättningar 2 och 4 §§ LKP, se ovan under avsnitt 13.3.3. Om brister finns fartyget, t.ex. i form av att det inte är sjövärdigt, inte är lastat på riktigt sätt eller inte är bemannat på betryggande sätt, får Sjöfartsverket fatta beslut om förbud mot vidare tills rättelse skett. Förbudet skall anmälas till polis- och tullmynresa digheter samt till lotsarna. Polisen skall vidta de åtgärder som behövs för att hindra att förbudet överträds, lotsorganisationen skall inställa de förrättningar för fartygets resa som ankommer den och tullmyndigheten får inte tillåta fartyg som står under tullkontroll att avgå. Lotsmyndigheten utgörs, utom beträffande Vänernområdet, av Sjöfartsverkets lotsorganisation. Bestämmelserna om inskränkningar i rätten att använda fartyg och om ansvar för brott mot meddelade föreskrifter återfinns i 11 respektive 12 kap. fartygssäkerhetslagen.

Transport av farligt gods

Även för kontroll att bestämmelserna i lagen transport farligt av om av gods efterlevs har tillsynsmyndigheterna Sjöfartsverket och Kustbevakningen rätt till tillträde på fartyg m.m. Om tillträde skulle vägras kan polis anlitas.

Närmare om regleringen

Vattenförorenin g

Enligt lagen om förbud mot dumpning av avfall i vatten har tillsynsmyndigheterna Naturvårdsverket, länsstyrelserna, Kustbevakningen och lokala tullmyndigheter rätt att efter anfordran erhålla de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. De äger vidare tillträde till transportmedel, lokal eller område som användes i samband med dumpning och rätt att där göra undersökning 4 § 2 och 3 st. Det åligger enligt 9 § tredje stycket polismyndigheten att lämna den handräckning som behövs. Kustbevakningen har polisiära befogenheter enligt LKP när den utövar övervakning för att hindra brott mot lagen. Vad gäller Sjöfartsverkets och Kustbevakningens tillsyn enligt lagen om åtgärder mot vattenförorening från fartyg är uppbyggnaden i princip densamma som i fartygssäkerhetslagen. Den som utövar tillsynen skall lämnas tillträde till fartyget och polismyndigheten skall lämna den handräckning som behövs. Kustbevakningen har polisiära befogenheter enligt LKP när den myndigheten bedriver övervakning av att gällande bestämmelser följs. Sjöfartsverket får meddela reseförbud mfl. förbud och förelägganden. Reseförbud skall anmälas till polis-, tull- och lotsmyndigheter som har att vidta i princip samma åtgärder som föreskrivs vid reseförbud enligt fartygssäkerhetslagen.

1 3 12 Räddningstjänsten

.

13.12.1 Allmänt om samhällets räddningstjänst

De grundläggande bestämmelserna om hur samhällets räddningstjänst skall organiseras och bedrivas återfinns i räddningstjänstlagen 1986:1102. Varje kommun svarar för räddningstjänsten inom kommunen. För detta ändamål skall kommunen bl.a. upprätta en räddningstjänstplan, svara för förebyggande åtgärder mot brand och hålla sig med en räddningskår. Länsstyrelserna utövar tillsyn över efterlevnaden av räddningstjänstlagen regional nivå medan den centrala tillsynen utövas av Statens Räddningsverk SRV. Staten ansvarar för fjällräddningstjänst, flygräddningstjänst, sjöräddningstjänst, efterforskning av försvunna personer, miljöräddningstjänst till sjöss samt räddningstjänst vid utsläpp av radioaktiva ämnen och sanering efter sådana utsläpp. På samma sätt som för

Närmare om regleringen

kommunerna skall det finnas räddningstjänstplaner för statlig räddningstjänst. Tillsyn utövas av respektive ansvarig myndighet. Räddningstj innehåller föreskrifter om att kommunerna och de statliga myndigheterna skall samarbeta med varandra och med andra som berörs av verksamheten.

13.122 Regleringen

.Sjöräddningstjänsten

Med sjöräddningstjänst avses enligt räddningstjänstlagens 27 § efter-

forskning och räddning av människor i sjönöd och Sjuktransporter från fartyg. Enligt samma lagrum är det Sjöfartsverket som har ansvaret för sjöräddningstjänsten inom Sveriges sjöterritorium, med undantag för vattendrag, kanaler, hamnar och andra insjöar än Vänern, Vättern och Mälaren, samt inom Sveriges ekonomiska zon. Ansvarsområdet bestäms även genom avtal med våra grannländer eller efter rekommendation från International Maritime Organization IMO. Alla statliga och kommunala myndigheter är enligt 34 § räddningstjånstlagen skyldiga att delta i råddningsinsatser med personal och egendom på begäran av den räddningsledare som leder insatsen vid

tillfället. Även privatpersoner mellan 18 och 65 år är enligt 44 §

samma lag skyldiga att medverka i den mån deras kunskaper, hälsa och kroppskrafter tillåter det. Dessutom är fartygs befälhavare enligt 6 kap. 6 § sjölagen 1994: 1009 SjöL skyldiga att söka rädda nödställda till havs. Skyldigheten för befälhavare att delta har sin folkrättsliga grund i IMO:s sjösäkerhetskonvention SOLAS och i den särskilda sjöräddningskonventionen SAR. Räddningsstyrkornas sammansättning kan följaktligen variera från ett tillfälle till ett annat. Sjöräddningstjänsten är kanske den av statens verksamheter till sjöss som ställer högst krav på samarbete mellan de inblandade aktörerna. Framställningen återkommer strax nedan till hur Sjöräddningen går till i praktiken.

Miljöräddningstjänsten till sjöss

Om förorening skett, i form av att olja eller andra skadliga ämnen kommit ut i vattnet, skall enligt räddningstjänstlagen 27 b § Kustbevakningen svara för räddningstjänsten. Kustbevakningens ansvar gäller svenskt sjöterritorium och ekonomisk zon samt vissa områden utanför dessa i enlighet med överenskommelser med våra grannländer. Ansvaret för miljöräddningstjänsten är i övrigt utformat på samma sätt

Närmare om regleringen

som ansvaret för sjöräddningstjänsten. Kommunala och statliga myndigheter samt privatpersoner är skyldiga att medverka vid räddningsinsatsen osv. Dock föreligger som tidigare nämnts - skillnader i fråga om hur insatserna utförs, se nästa avsnitt.

13. 12. 3 Utförandet

Inledning

Såväl sjöräddningstj änst som milj öräddningstjänst till sjöss är uppbyggt enligt ett systern med en räddningsledare som från en central styr räddningsinsatserna och dirigerar de olika enheter som deltar. Räddningsledaren kan i sin tur utse en On Scene Commander OSC från position vid eller nära olycksplatsen övervakar och styr som en arbetet där. En OSC har normalt fått särskild utbildning och kan vid sjöräddningsinsatser t.ex. utgöras av en lots, kustbevakningstjänsteman, eller en befälhavare ett örlogsfartyg eller handelsfartyg. Systemet med räddningscentraler, räddningsledare och OSC är internationellt och följer för sjöräddningens del av de bestämmelser ges i 1979 års internationella sjöräddningskonvention SAR, se som nedan under avsnitt 15.2.2.

Sjöräddningsqänsten

För fartyg i nöd har radio länge varit den naturliga vägen att kalla hjälp. Sedan kustradions tillkomst 1910 har det varit en normal ordning att dess radiostationer tagit emot och behandlat inkommande nödsignaler. Av tradition finns därför en stark koppling mellan sjöräddningen och kustradioverksamheten. Av ekonomiska skäl det tidigare lämpligast för Sjöfartsverket att var upphandla såväl teknisk utrustning och kommunikationssystem som tjänster i form av räddningsledarpersonal från Telia Mobitel AB f.d.

Televerket för sjöräddningen. Sjöfartsverket byggde däremot i egen

regi de databaserade nätverk och det program som utnyttjades och upp svarade för tillsyn och funktionsuppföljning samt för utbildning och certifiering Telia Mobitel AB:s personal som deltog. Räddningsav ledare, biträdande räddningsledare och räddningsassistenter utgjordes tidigare i huvudsak personal som var anställda av Telia Mobitel av AB. Enligt avtal mellan Sjöfartsverket och Telia Mobitel AB har det funnits sjöräddningscentraler MRCC Maritime Rescue Coordination Centre organiserade vid Telias kustradiostationer Stockholm

Radio Nacka Strand och Göteborg Radio Onsala där nödfrekvenser-

Närmare om regleringen

na för sjötrafik passades och från vilka räddningsledarna verkade. Enligt överenskommelse med Försvarsmakten har dess radiostationer i Karlskrona och Tingstäde fungerat undercentraler MRSC som Maritime Rescue Sub Centre. Sedan april 1995 har sjöräddningscentralen MRCC/Göteborg varit samlokaliserad med marinen MKV och Kustbevakningen Region Väst i deras sjöcentral på gemensamma Käringberget i Göteborg. Samlokaliseringen med Radio Göteborg har sålunda upphört och det är Sjöfartsverkets egen personal leder som räddningsverksamheten från Käringberget. Målet är att Ledningscentral Käringberget skall vara landets enda sjöräddningscentral år 1998. Ledningscentral Käringberget utgör redan Sveriges enda flygräddningscentral, ARCC. Stockholm Radio utgör dock MRCC fram till år 1998 då slutligt beslut i frågan skall tas. Beslut vilka om MRSC som eventuellt skall finnas kvar skall också avgöras då. För närvarande är det endast Tingstäde som fungerar MRSC. som Sjöräddningstjänstens insatsorganisation är uppbyggd som en utpräglad samverkansmodell, där räddningsledarna i huvudsak kan utnyttja resurser som främst skaffats och används för andra ändamål

än räddningstjänst. Endast Sjöräddningssällskapet grundar sin

verksamhet en beredskap som är särskilt uppbyggd för sjöräddning. Sjöfartsverket har sedan år 1957 ett avtal med Sjöräddningssällskapet angående inriktningen av deras uppgift. Sällskapet skall främst bedriva "utsjöräddning" dvs. sjöräddning i våra yttre farvatten. Sällskapets kryssare och båtar utnyttjas emellertid för alla typer sjöräddning. av Sjöfartsverket håller dessutom cirka 14 särskilda sjöräddningsbåtar baserade vid särskilda stationer eller räddningskårer. Sjöfartsverkets rapportcentral registrerar kontinuerligt de står till resurser som förfogande hos de samverkande organen för sjöräddningsuppdrag. Viktiga komponenter vid sjöräddningsinsatser är Försvarsmaktens fartyg och tunga helikoptrar -

Kustbevakningens fartyg, båtar och flygplan

-sjöpolisbåtarna - Sjöräddningssällskapets räddningskryssare och båtar - Sjöfartsverkets egna fartyg och båtar handels- och fiskefartyg den kommunala räddningstjänsten och dess insatsgrupper RITS, -

se nedan

De olika organisationerna deltar normalt sett med alla de resurser som bedöms lämpliga. Dominerande vad gäller insatser med fartyg är Sjöräddningssällskapet, Kustbevakningen och Sjöfartsverket. Flertalet insatser långt ut till havs utförs av flygvapnets och marinens tunga

Närmare om regleringen

helikoptrar med bistånd av Kustbevakningens flyg för spaningsinsatser.

M i ljöräddningstjänsten

Kustbevakningen leder initialt miljöräddningsverksamheten från sina regionala ledningscentraler. Vid större och tidsmässigt utdragna operationer är det ofta nödvändigt att etablera ledningsfunktionen nära platsen för föroreningen. En miljöräddningsinsats kan till skillnad från normal sjöräddningsinsats pågå i åtskilliga dygn. Rädden ningsledaren och dennes stab samt eventuell OSC utgörs alltid av kustbevakningspersonal. Kravet på särskild utrustning, t.ex. vid oljebekämpning, gör att insatsenheterna vid miljöräddning ser annorlunda än vid sjöräddning även deltagande enheter till del ut om Dominerande vid insatserna är Kustbevakningens kan vara desamma. miljöskyddsfartyg är särskilt utrustade för olje- och egna som kemikaliebekämpning. Den internationella samverkan inom miljöräddningstjänsten är omfattande. På grund de särskilda krav som ställs av de deltagande fartygens utrustning kan det vara lämpligare att vända sig till grannland med begäran hjälp än att till den ett om nationens andra maritima myndigheter. egna

Kommunala irzsatsstyrkor- RITS Ráddningslnsatser Till Sjöss

RITS-styrkornas verksamhet leder tillbaka till de insatsstyrkor för kemikaliebekämpning till sjöss som inrättades år 1983. Numera omfattar insatsstyrkornas uppgifter såväl livräddning som miljöräddning. Genom SRV har staten avtal med sex kommuner som håller RITS-styrkor. Dessa är Stockholm, Göteborg, Malmö, Helsingborg och Härnösand/Kramfors, de två sist nämnda i samverkan. Konceptet för verksamheten är att RlTS-personalen brandmän och befäl transporteras till det olycksdrabbade fartyget med Försvarsmak-

tens helikopter och tillsammans med sin utrustning vinschas ned till

detta. Alternativt sätts RITS-styrkan över från lämpligt understödsfartyg. lnsatsstyrkan står till räddningsledarens förfogande och skall följa dennes direktiv, skall enligt avtalen utnyttjas som en sammen manhållen enhet under sitt eget befäls direkta ledning och ansvar. En RITS-styrka består 9-11 med livräddnings- och kemikalieav man bekämpningsutrustning. Utbildningsplaner för personalen tas fram i samverkan mellan Kustbevakningen, Sjöfartsverket, kommunerna och SRV. Kostnaderna för utbildningen betalas staten och genomförs vid respektive av räddningskår med medverkan från Sjöfartsverket, Kustbevakningen,

Närmare om regleringen

kommunerna och SRV. Sjöfartsverket och Kustbevakningen ersätter kommunerna för deras allmänna åligganden enligt avtalen.

13.124 Befogenheter i räddningstjänsten

Vid räddningsinsatser kan behov uppstå för de medverkande att företa vissa åtgärder som under normala förhållanden inte är tillåtna. En grundläggande bestämmelse som rör nödsituationer återfinns i 24 kap. 4 § brottsbalken BrB. Bestämmelsen innebär att den som handlar i nöd t.ex. för att avvärja fara för liv eller hälsa eller för att rädda värdefull egendom skall vara fri från straffrättsligt ansvar för sin gärning, om handlandet framstår som försvarligt. Vad gäller samhällets organiserade räddningstjänst anger räddningstjänstlagens 45 § vilka åtgärder som får företas. Bestämmelsen innebär i huvudsak att räddningsledaren vid en räddningsinsats får bereda sig och medverkande personal tillträde till annans fastighet, avspärra eller utrymma områden, använda, föra bort eller förstöra egendom samt företa andra ingrepp i annans rätt, i den mån åtgärden framstår som

försvarlig vissa beslut enligt 7 kap. 5§ lagen om åtgärder mot

vattenförorening från fartyg t.ex. avgångsförbud för fartyg, föreläggande att läktra olja m.m. får dock fattas med stöd av 45 § räddningstjänstlagen endast om Sjöfartsverkets beslut inte kan avvaktas.

13.13 Kort om övrig statlig verksamhet till sjöss

Vad som behandlats ovan i detta kapitel kan sägas utgöra den huvudsakliga statliga maritima verksamheten. Presentationen är dock inte fullständig. Det förekommer många verksamheter till sjöss, inte sällan med bestämmelser för beteendet i olika situationer med vidhängande regler om tillsynsansvar.

Forskning

Havsforskning bedrivs med olika syften och utgångspunkter av statliga myndigheter och andra. Fiskeriverket, SGU, SMHI och SNV har egen forskningsverksamhet med inriktning det respektive ansvarsområde myndigheten har. Umeå, Stockholms och Göteborgs Universitet har egna marina forskningscentra. Universiteten utför bl.a. uppdrag för SNV i form av olika typer av mätningar till havs. Som mätplattformar

Närmare om regleringen

används bl.a. Fiskeriverkets, Kustbevakningens och Sjöfartsverkets fartyg. Marinvetenskaplig forskning får som regel inte bedrivas i den ekonomiska zonen utländska medborgare utan särskilt tillstånd. av Regeringen kan meddela bestämmelser om undantag från tillståndsplikt.

Naturvård

Bestämmelser naturreservat m.m.: Övervakning av att gällande

om regler följs skall utövas av polisen och Kustbevakningen. För tillsynen över efterlevnaden av naturvårdsföreskrifter i vissa fall kan naturvårdsvakter förordnas länsstyrelserna 36 a§ naturvårdslagen av 1964:822. Utforskning och utvinnande av naturtillgångar kräver som regel tillstånd. Kontroll av att tillstånd finns utövas av Kustbevakningen och polisen. Försvarsmakten har skyldighet att medverka vid tillsynen och att ingripa på begäran av ansvarig civil myndighet.

Kontinentalsockeln

Rätten att utforska kontinentalsockeln och att utvinna dess tillgångar tillkommer staten. Regeringen kan dock meddela tillstånd för annan än staten att utöva sådan verksamhet. Tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter och villkor för tillstånd utövas av SGU. Sjöfartsverket, Kustbevakningen och Rikspolisstyrelsen skall begäran biträda vid utövningen tillsynen enligt lagen 1966:314 om kontinentalsockeln av samt kontinentalsockelförordningen 1966:315. Kustbevakningen har dessutom en generell skyldighet, enligt LKP och förordningen som är knuten till LKP, att medverka vid övervakning för att hindra brott mot föreskrifter i lagar och andra författningar som gäller bevarande av den marina miljön och naturvård. Även Försvarsmakten har annan skyldighet att medverka vid tillsynen och att ingripa om så begärs av ansvarig civil myndighet.

sjoyynd

Lagen 1918: 163 med vissa bestämmelser sjöfynd anger hur man om skall förfara med sådant funnit havsbottnen, flytande på ytan man

eller uppdrivet på stranden. Fyndet skall anmälas till polismyndighet,

tjänsteman vid Kustbevakningen eller tulltjänsteman. Polisen har det övergripande ansvaret och skall underrättas om fyndet av tjänstemänvid de andra myndigheterna. Om vissa äldre sjöfynd finns nen

Närmare om regleringen

bestämmelser i lagen 1988:950 om kulturminnen Kustbem.m. vakningen har, liksom vad gäller i ett stort antal andra fall, skyldighet att medverka vid övervakningen av bestämmelsernas efterlevnad.

Kustradio

Som redovisats ovan under avsnitt 13.123 har Sjöräddningen fram till april 1995 letts från Telia Mobitels och Försvarsmaktens kustradiostationer. Dessa stationer har även svarat för den kommersiella kustradiotrafiken, dvs. det nät möjliggör radiokommunikation som utöver nödanrop mellan fartygen och land samt mellan olika fartyg public correspondence, samt för viss säkerhetstrañk" utöver passning av nödfrekvenser som t.ex. väder- och israpporter och

navigationsvarningar. Den svenska staten har enligt internationella

konventioner skyldighet att hålla ett sådant nät. Sjöfartsverket fick i regleringsbrevet för budgetåret 1994/95 regeringens uppdrag att i samarbete med Telia Mobitel AB utreda kustradions framtid. I Sjöfartsverkets rapport Kustradions framtid

oktober 1994 anger Telia Mobitel AB att kommersiell kustradio inte

kan drivas vidare på företagsekonomiska grunder om MRCC-verksamheten vid Stockholm Radio överförs till Göteborg Ledningscentralen Käringberget. Bl.a. mot bakgrund härav bedömer Sjöfartsverket att den nuvarande verksamheten vid Stockholm Radio bör kunna fortgå fram t.o.m. 1998-1999; "Ett definitivt ställningstagande till den långsiktiga verksamheten vid Stockholm Radio som MRCC eller MRSC och som kustradiostation bör därför anstå ytterligare några år under vilka SAMRCC i Göteborg dvs. Ledningscentral Käringberget kommit i funktion och övriga praktiska och tekniska lösningar utvecklats vidare." l bakgrunden ligger också enligt Sjöfartsverket att övergång till nya moderna radiosystem innebär att den kommer- siella marknaden för kustradiostationerna begränsas. Ny teknik har kommit som automatiserar såväl den långväga trafiken närdistansom strafiken. Kvarvarande kunder i det manuella kustradiosystemet är utländska handelsfartyg som saknar tillgång till de NMTnya systemen samt nöjesbåtar. Enligt Sjöfartsverket är det en trolig utveckling att satellitkommunikation och olika GSM-system kommer att tas i bruk under 1990-talet och så konkurrenskraftiga att vara fartygen kommer att använda dessa. Samtidigt kommer fartygen att utrustas enligt de internationella standarder som följer med en

övergång till det internationellt antagna GMDSS-systemet Global

Maritime Distress and Safety System som möjliggör automatisk koppling av samtal vilket leder till ytterligare begränsning den av kommersiella marknaden för kustradiostationerna.

14 De maritima

myndigheternas uppgifter under höjd beredskap

14. 1 Inledning

Med totalförsvar avses den verksamhet är nödvändig för att som förbereda landet inför yttre hot och för att ställa samhället till om krigsförhållanden. Under krigsförhâllanden omfattar totalförsvaret hela

den verksamhet som då skall bedrivas l § beredskapsförordningen

1993:242.

När beredskapen höjts skärpt beredskap skall Försvarsmakten

krigsorganiseras i den omfattning regeringen bestämmer. Statliga

myndigheter skall vidta åtgärder enligt beredskapsförordningen. Vid högsta beredskap beredskapslarm skall hela Försvarsmakten

krigsorganiseras. Samtidigt träder det regelverk gäller vid högsta som beredskap omedelbart i kraft. De myndigheter är beredskapsmynsom digheter övergår till sin respektive krigsorganisation.

14.2 Kustbevakningen

Kustbevakningen är beredskapsmyndighet inom funktionerna ordning

och säkerhet, befolkningsskydd, räddningstjänst samt flyktingverksam-

het. Under högsta beredskap skall personal och materiel användas inom Försvarsmakten, bl.a. för övervakning och transporter. KBV behåller dock sin status som egen myndighet. Regeringen får föreskriva att detta skall gälla även under skärpt beredskap. Chefen för Kustbevakningen med erforderlig personal ingår i båda fallen i Försvarsmaktens högkvarter. Att angivna uppgifter fullgörs inom Försvarsmakten innebär ingen begränsning i kustbevakningstjänstemännens civila befogenheter. Tjänstemännen skall till sin ordinarie uniform bära ett särskilt militärt tjänstetecken. Vidare skall fartygen föra örlogsflagg. Även flyg och fordon skall ha särskild märkning. Försvarsmakten svarar för att Kustbevakningens personal får erforderlig utbildning och tillhandahåller den särskilda utrustning som behövs. Uppgifterna i krig och krigsorganisationen övas årligen genom

deltagande i krigsförbandsövningar och ubåtsskyddsverksamheten.

De maritima myndigheternas uppgifter

Överenskommelser hur Kustbevakningens resurser organisatoom riskt skall inlemmas i marinens krigsorganisation har träffats mellan respektive chefer. Kustbevakningens lokala och regionala resurser inordnas i respektive marinkommandos minkrigsavdelning.

14. 3 Sjöfartsverket

Sjöfartsverket är beredskapsmyndighet inom funktionerna transporter, befolkningsskydd, räddningstjänst och landskaps- och fastighetsin-

formation. Funktionsansvariga myndigheter är Överstyrelsen för civil

beredskap, Statens räddningsverk och Statens lantmäteriverk. Sjöfartsverkets huvuduppgift under höjd beredskap är att svara för infrastrukturen till sjöss och att se till att sjötransporterna fungerar. möjligheterna till sjötransporter skall kunna bibehållas under För att höjd beredskap fordras tillgång till tonnage, farleder och hamnkapacitet. Det operativa ansvaret för sjötransporterna, såväl i fred som i krig, åvilar näringslivet, dvs. rederier, speditörer m.fl. Vid höjd

beredskap träder en central sjötransportledning i funktion för att lösa

frågor samordning, prioritering och ledning av sjötransporterna. om Styrning sker bl.a. via frakt- och drivmedelslicenser. I den centrala ledningen ingår Sjöfartsverket samt representanter för Sveriges Redareförening. I ett krigsläge kommer särskilda beredskapsleder för handelssjöfarten att anordnas. Dessa är förberedda i fredstid och sätts i stånd med Sjöfartsverkets arbetsfartyg. För trafikledningen av den civila sjöfarten i sådan situation marinen. svarar en Vid höjd beredskap ingår Sjöfartsverkets större fartyg i marinens

krigsorganisation. Detta gäller huvuddelen isbrytarna och sjömät-

av ningsfartygen.

Sjöfartsverkets beredskapsplanläggning omfattar också den egna

civila verksamheten. Verket skall under höjd beredskap kunna övergå till lämplig krigsorganisation och samtidigt kunna bedriva den normala verksamheten i erforderlig omfattning. Om utrymning av civila lokaler krävs flyttas verksamheten till särskild krigsuppehållsplats.

14.4 Polisen

Den lokala polisorganisationen är beredskapsmyndighet inom

funktionen ordning och säkerhet, under Rikspolisstyrelsen som

funktionsansvari g myndighet. Funktionen omfattar upprätthållandet av

allmän ordning och säkerhet, brottsbekämpning och brottsutredning.

15 Internationella

perspektiv och jämförelser med de nordiska grannländernas sjöverksarnhetsorganisationer

15 l Inledning

.

Sjöfart och havsfiske är i hög grad internationella företeelser. Det finns behov av internationella, samstämmiga, regler för sjötrafiken. Risken för olyckor internationellt vatten kräver samarbete mellan staters räddningstjänstorganisationer. Andra behov och "hot" har frambringat ett ökat internationellt samarbete på områden berör som sjöfarten och fisket, t.ex. inom tull-, polis- och fiskekontrollverksamheten. I Europa har EU:s framväxt medfört kraftigt utbyggd en samverkan mellan medlemsstaterna och ytterligare harmonisering en

av de nationella regelverken. Sammanfattningsvis kan sägas att den

internationella påverkan sjöverksamheten liksom många andra områden är mycket stor. De överenskommelser träffas - som mellan staterna befästs genom konventioner eller andra typer genom av avtalsdokument. EU intar särställning att EU eg. EG en genom har kompetens att vissa områden fatta beslut och utfärda bestämmelser som blir omedelbart bindande för medlemsstaterna. Nedan följer en översikt av de viktigaste internationella överenskommelserna som rör överksamhet och exempel på samarbete mellan Sverige och andra stater. Framställningen är inte fullständig.

15.2 Internationella organisationer och

överenskommelser utanför EU

15 l FN s Havsrättskonvention UNCLOS : .

Konventionen erbjuder ett i det närmaste heltäckande regelverk för havens fredliga utnyttjande och inkluderar samtliga marina områden, luftrummet och den djupa havsbottnen. Konventionen fastställer territorialhavets maximala bredd till 12 nautiska mil och kuststatens anger suveräna rättigheter vad avser fiske och andra levande tillgångar till 200 nautiska mil från kusten. Konventionen ålägger kuststaten plikt en att bevara dessa tillgångar. Konventionen innehåller vidare bestämmel-

Internationella perspektiv och jämförelser

kuststaten suveräna rättigheter för utvinning av ickeser som ger levande olja och gas, som finns på och under kontinenresurser, som talsockeln. Den reglerar navigationsrättigheter på kuststaters områden liksom det fria havet, passagerättigheter i sund m.m., rätten att installera rörledningar och kablar och mycket annat. Många av de nationella bestämmelser i dag reglerar frågor som rör havet för som svensk del bygger FN:s havsråttskonvention. En PM med översikt konventionens bestämmelser med en rekommendation att den av jämte 1994 års tillämpningsavtal till konventionen ratificeras, jämte förslag till erforderliga författningsändringar, har upprättats inom Utrikesdepartementet i oktober 1995 Sveriges tillträde till Förenta nationernas Havsrättskonvention den 10 december 1982 och avtalet av den 28 juli 1994 tillämpningen av Konventionens del XI. av om

15.2.2 International Maritime Organization IMO

IMO är FN:s fackorgan sjöfartens område. Beslutet att bilda IMO togs år 1948, organisationens första möte hölls först år 1959. I men princip är alla sjöfartsnationer medlemmar 149 st.. IMO:s högsta

beslutande är församlingen the Assembly som sammanträder

organ

vartannat år. Däremellan sammanträder rådet the Council tre gånger

år. Under rådet finns ett antal kommittéer, bl.a. The Maritime per Safety Committee MSC och the Marine Environment Committee MEPC. Inom IMO träffar medlemsstaterna överenskommelser som befästs i konventionsform. Konventionen införlivas därefter i staternas nationella regelsystem. Det stora antalet medlemsländer medför att många av bestämmelserutfärdats IMO utgör kompromisser. En del länder har na som av därför infört nationella, strängare särbestämmelser vissa områden, t.ex. USA, Storbritannien och de nordiska länderna. Ett annat problem del länder brister när det gäller att införliva och efterleva de är att en konventioner de ratificerat. Det finns en underkommitté till MSC som enbart arbetar med frågor hur de konventioner som antas av IMO om skall få större genomslagskraft. Några de viktigaste konventionerna, som samtliga tillträtts av av Sverige, är följande:

International Convention for the Safety of Life at Sea, 1974 SOLAS

Detta är den grundläggande konventionen fartygssäkerhetens område och den har i praktiken universell anslutning. Konventionen en

Internationella perspektiv och jämförelser

behandlar bl.a. fartygs konstruktion, indelning, stabilitet, brandskydd,

livräddningsutrustning och radiokommunikation. I SOLAS ingår även

den s.k. ISM-koden International Safety Management, "Internaeg: tional Management Code for the Safety Operation and for Pollution Prevention som syftar till att tillhandahålla internationell standard en för säker ledning och drift av fartyg samt till att bevara miljön. ISMkoden är antagen som rekommendation IMO och en av avses internationellt införas etappvis för olika fartygstyper fr.0.m. år 1998. SOLAS bestämmelser är införlivade i svensk rätt förgenom

fattningar i Sjöfartsverkets författningssamling SJÖFS.

International Convention for the Prevention of Pollution from

ships, 1973, modifierad 1978 MARPOL

Denna konvention, som i likhet med SOLAS har universell en anslutning, reglerar i princip två frågor. Nämligen rätten till utsläpp av vissa ämnen i havet från fartyg samt konstruktion och utrustning av vissa fartyg ur miljöskyddssynpunkt.

Convention on the International Regulation for preventing Collisions at Sea, 1972 COLREG

Konventionen, vars bestämmelser går under beteckningen "de internationella sjövägsreglerna" föreskriver hur fartyg skall framföras i olika situationer samt vilka ljus och signalfigurer de skall föra och vilka signaler de skall avge. Konventionen är internationellt accepterad. I Sverige är bestämmelserna införlivade i nationell rätt genom sjötrafikförordningen 1986:300.

International Convention on Maritime Search and Rescue, 1979 SAR-konventionen eller sjöräddningskonventionen

Konventionen reglerar de deltagande staternas skyldigheter när det gäller sjöräddning såvitt avser organisation, samordning Sjöräddav ningsresurser, upprättande räddningscentraler MRCC och av räddningsundercentraler MRSC, samarbete mellan stater, insatsrutiner m.m. SAR-konventionen lägger en grund för sjöräddningsarbetet men förutsätter att stater inom område träffar avtal sjöräddning. samma om Sverige har sådana avtal med Finland och Tyskland.

Internationella perspektiv och jämförelser

International Convention Load Lines, 1966 LOADLINE on

LOADLINE innehåller bestämmelser om lastlinjer, fribord.

International Convention Standards of Training, Certification on and Watchkeeping for Seafarers, 1978 STCW

Konventionen innehåller för sjöfolks utbildning, certifiering normer och vakthållning.

International Convention on Civil Liability for Oil Pollution Damage, 1969 och International Convention on the Establishment Compensation for Oil Pollution of an International Fund for Damage, 1971

Dessa två konventioner, på svenska kallade ansvarighetskonventionen och fondkonventionen, skapar ett internationellt ansvars- och ersättningssystem för oljeskador till sjöss. Genom fondkonventionen upprättades Internationella oljeskadefonden med säte i London. I Sverige har konventionerna införlivats i nationell rätt genom lagen 1973:1198 ansvarighet för oljeskada till sjöss respektive lagen om 1973:1199 ersättning från den internationella oljeskadefonden. om Lagstiftningen gör det möjligt för staten som skadelidande att, med

vissa förbehåll, utfå ersättning för en miljöräddningsoperation av den

ägare, fartyg släppt ut olja i sjön eller från fonden. vars

Oil Pollution, Preparedness and Response Convention, 1995 OPRC

Omfattar bl.a. bistånd vid oljeolyckor samt utbildningsbistånd och tekniköverföring främst till länder i tredje världen.

152.3 International Labour Organisation ILO

Även ILO är ett FN-organ och inom organisationen behandlas bl.a. frågor rör standarden ombord på fartyg ur de anställdas perspeksom tiv. Arbete pågår bl.a. med arbetstidsfrågor och trötthetsfaktorns betydelse för olycksrisker.

Internationella perspektiv och jämförelser

15.2.4 Helsingforskonventionen, Bonnavtalet och

Köpenhamnsavtalet

Vid sidan av IMO:s konventioner är den s.k. Helsingforskonventionen det viktigaste regelverket för svensk del bl.a. avseende - -

havsmiljöfrågor relaterade till sjöfarten. Helsingforskonventionen

behandlar övergripande Östersjöns marina miljö. Som följd

en av konventionen etablerades Helsingforskommissionen HELCOM. Under kommissionen arbetar fyra kommittéer Environmental, Technical, Maritime och Combatting Committee. Havsmiljöfrågor tas upp direkt i kommissionsarbetet och i Maritime och Combatting Committee. Vid sidan Helsingforskonventionen är Sverige i Överensav part kommelse SÖ 1969:21, utvidgat 1982 samarbete vid miljöföroreom

ning i Nordsjön Bonnavtalet och Överenskommelse SÖ 1971:23

med Danmark, Finland, Island och Norge samarbete i fråga om om åtgärder mot oljeförorening i havet Köpenhamnsavtalet. Dessa avtal reglerar samverkan främst vad avser insatser för att minska skadorna på miljön till följd av utflöde olja eller annat skadligt ämne av som kommit ut i vattnet. Inom för avtalen har också utvecklats ramen en samverkan avseende miljöövervakning till sjöss, främst flygövervak-

ning.

15 2. 5 Hamnstatskontroll .

Ett stort antal europeiska länder, däribland Sverige, samt Kanada har genom the Paris Memorandum of Understanding Port State Control on

Paris MOU åtagit sig att kontrollera utländska fartyg trafikerar

som landets hamnar. Målet är att 25 % dessa fartyg skall kontrolleras av årligen. Kontrollerna syftar till att undersöka fartygen uppfyller om kraven i ett antal konventioner, bl.a. SOLAS. IMO har antagit en resolution i vilken stater i andra delar av världen uppmanas till liknande överenskommelser Paris MOU. som

15.2.6 Internationella överenskommelser på fiskets område

Fisket har länge varit föremål för internationella överenskommelser rörande bevarandet och utnyttjandet av gemensamma bestånd och regler för hur fisket skall bedrivas. En utförlig redovisning de av

Internationella perspektiv och jämförelser

svenska åtagandena återfinns i departementspromemorian Enklare

fiskebestämmelser" Ds 1992:70 s. 74-82. EU-medlemskapet innebär att det svenska havsfisket i fortsättningen i huvudsak regleras den gemensamma fiskeripolitiken. Det av ankommer EG:s institutioner att företräda gemenskapens och därmed medlemsländernas intressen som part i konventionerna. Som följd medlemskapet har Sverige utträtt som part ur en del en av

konventioner genom beslut av regeringen den 29 juni 1995.

Bland de internationella som sysslar med fiskerifrågor kan organ Internationella Havsforskningsrådet ICES nämnas. ICES är en mellanstatlig organisation för samarbete inom och utveckling av havsforskningen med inriktning havets levande resurser. ICES uppträder bl.a. rådgivare vid internationella förhandlingar i frågor som som rör fisket.

15.2.7 Internationellt tull- och polissamarbete

Internationellt samarbete i tullfrågor och polisiära frågor har förekommit sedan lång tid. Samarbetet består främst i utbyte av information staterna emellan. För tullens del bedrivs arbetet främst inom Customs Cooperation Council CCC som bildades år 1950. Polisens internationella arbete bedrivs i första hand inom ramen för den internationella kriminalpolisorganisationen Interpol. Genom Interpol sker inhämtning och bearbetning information, utbyte av av

utrednings- och spaningsinformation, internationella efterlysningar

m.m. Sedan år 1993 pågår ett organiserat samarbete mellan staterna runt

Östersjön för bekämpande internationell brottslighet. Den första

av

"Östersjökonferensen" hölls i december 1993 och den andra i mars

1995. Konferensverksamheten främst är inriktad den organisesom

rade brottsligheten i Östersjöområdet startades svenskt initiativ och

har hittills ägnat sig två huvudfrågor, nämligen att kartlägga och analysera brottsligheten i området och att utarbeta nya samarbetsmellan och deras brottsbekämpande myndigarrangemang staterna heter.

Internationella perspektiv och jämförelser

15.3 EU och

sjöverksamheten

15.3. 1 Inledning

Sverige är sedan den l januari 1995 medlem i Europeiska unionen,

EU. Samarbetet inom EU utgörs främst de fyra grundfördragen

av om

upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen EKSG

- Parisfördraget, Europeiska ekonomiska gemenskapen EEG -

Romfördraget, Europeiska atomenergigemenskapen Euratom och

fördraget om Europeiska unionen Maastrichtfördraget. Fördragen är

enligt folkrättsliga regler att betrakta sedvanliga internationella

som överenskommelser. EG utgörs av de tre första de i förra stycket nämnda fördragen. av

Maastrichtfördraget innebar att ytterligare ett steg i det europeiska samarbetet togs genom inrättandet EU. Maastrichtfördraget

av medförde vissa ändringar i de tre ursprungliga EG-fördragen samt innehåller vidare bestämmelser om utrikes- och säkergemensam hetspolitik och bestämmelser samarbete i rättsliga och inre om

angelägenheter. Dessa tre delar Maastrichtfördraget brukar

av benämnas som fördragets tre "pelare". EU är, till skillnad EG, mot inte ett rättssubjekt utan en politisk union inom vilken medlemsstaterna förbundit sig att samarbeta och harmonisera sin politik pâ vissa områden. Det är endast inom området för de tre ursprungliga EGfördragen, dvs. inom EU:s första pelare, medlemsstaterna som överfört lagstiftande och dömande befogenheter till EU:s institutioner.

Medlemskapet innebär bland mycket annat att Sverige ingår i EG:s

tullunion och är bundet av EG:s åtgärder inom för den ramen gemensamma ñskeripolitiken dessa områden faller inom Maa- -

strichtfördragets första pelare samt medverkar i arbetet med att

harmonisera medlemsstaternas politik och regler inom andra och tredje pelaren av fördraget.

Ministerrådet och Kommissionen beslutar förordningar, utfärdar

direktiv, fattar beslut, rekommendationer och yttranden i ger avger enlighet med Romfördragets bestämmelser. Förordningar är gällande inom hela EU och är direkt tillämpliga i medlemsstaterna, dvs. utan att bestämmelserna införs i den nationella rätten. Direktiv riktar sig till medlemsländerna och anger ett visst resultat skall uppnås inom som en bestämd tid, men överlåter medlemsländerna att bestämma form

och tillvägagångssätt för det nationella införlivandet. Beslut är

bindande för dem som de är riktade till medan rekommendationer och yttranden inte utgör bindande rättsakter.

Internationella perspektiv och jämförelser

EU-medlemskapet får konsekvenser för den svenska statens sjöverksamhet i olika avseenden. Närmast nedan följer en översikt av regleringen och arbetet inom EU såvitt avser de olika verksamhets- Det skall framhållas att vad som nedan presenteras inte i alla grenarna. delar har omedelbar relevans för vårt utredningsuppdrag. Frågor om konkurrens och sjöfartspolitik ingår t.ex. inte i kommitténs överväganden. Vi dock att det kan vara angeläget att ge en relativt anser bred framställning EU:s i sjöfrågor. Syftet är att något av engagemang visa omfattningen detta engagemang som på sikt kan fâ allt större av betydelse för organisationen av den svenska statens sjöverksarnhet. En översiktlig sammanställning konsekvenserna för Sveriges del av

ett EU-medlemskap ges i Utrikesdepartementets promemorior

av

Sveriges medlemskap i den Europeiska unionen Ds 1994:48 och Ds

1994:60.

15.3.2 Sjöfarten

Sjöfartens frågor inom EU behandlas till största del i kommissionens generaldirektorat VII Transport. Vissa konkurrensfrågor behandlas

dock inom ett annat generaldirektorat. Generellt är EU mycket aktiv Sjöfartens område, bl.a. vad gäller sjösäkerhetsfrågor. EU:s

sjöfararnationer är även representerade i IMO och en del av arbetet med sjöfrâgor inom EU syftar till att de regler som utarbetats inom IMO skall uppfyllas EU:s medlemsstater och gälla inom EU:s av område.

Konkurrensfrågor

Rådets förordningar EEG 4055-4058/86 behandlar frågor om nr

frihet tillhandahålla tjänster transportområdet, illojal prissättning

att undantag från förbud mot konkurrensbegränsande åtgärder. samt Härtill kommer förordningen EEG 3577/92 som innebär en nr etappvis konkurrensliberalisering fram till år 2004 kustsjöfarten i av medlemsländerna.

Sjöfartspolitik

Inom EU pågår fortlöpande diskussioner åtgärder för att stärka om den europeiska sjöfarten. Diskussionerna rör bl.a. konkurrenspolitik länder utanför EU, åtgärder mot fartyg med undermålig sjösäkermot

Internationella perspektiv och jämförelser

hetsstandard och inrättande ett europeiskt sjöfartsregister, EUROS,

av med olika inslag av åtgärder för att behålla sjöfart under EU-länders flagg.

Sjösäkerhet

I juni 1993 antog ministerrådet resolution politik en om en gemensam

på sjösäkerhetsområdet Resolution Common Policy Safe Seas.

on on Resolutionen grundades på rapport från kommissionen med förslag en

till åtgärder för att höja sjösäkerheten och förebygga miljöförstöring. Följande direktiv och förordningar har därefter beslutats eller

avses beslutas:

Rådets direktiv 94/58/EEG miniminiváer för utbildning - om av sjöfolk. Direktivet syftar till att sjöfolk på fartyg registrerade i EU-stater

uppfyller IMO:s regler området STCW-konventionen.

Rådets direktiv 94/5 7/EEG regler för fartygsin- - om gemensamma spektioner och besiktningsorganisationer.

Här behandlas förutsättningarna för delegering tillsyn och

av

certifiering till klassificeringssällskap i syfte att till internationel-

se att regler härom implementeras på ett enhetligt sätt i medlemsstaterna.

Rådsdirektiv om hamnstatskontroll. - Syftar till att obligatoriska bestämmelser harrmstatskontroll, med om utgångspunkt i Paris MOU, införs inom EU. Direktivet slutligt antogs under år 1995.

Förslag till direktiv fartygsrapporteringssystem E UROREP.

- om Direktivet syftar till att öka sjösäkerheten och förebygga miljöför-

störing och är en uppföljning och utvidgning ett tidigare direktiv

av

Rådets direktiv 93/75/EEG att fartyg med farligt eller

som anger miljöförstörande gods skall rapport destination och last avge om m.m.

Det nya förslaget innebär omfattande rapporter-ingsskyldighet

en mer för fartyg som transporterar sådant gods och föreslås gälla även de fartyg som endast går i transit gemenskapens genom vatten.

Internationella perspektiv och jämförelser

Förslag till direktiv om fartygs utrustning - Diskussioner pågår och målet år enhetliga normer för godkännande av marin utrustning. Ett beslut om antagande av direktiv förväntas under år 1996.

Resolution om ro-ro passagerarfartygensSjösäkerhet och förordning

-införande av ISM-koden avseende dessa fartyg. om Under år 1995 följde rådet resolution om säkerhet på färjor upp en antogs under år 1994. Bl.a. har en förordning om säkerhetsorgasom

nisationen on-roll off passagerarfartyg antagits. Förordpå ro-ro roll

ningen innebär att den av IMO antagna ISM-koden se avsnitt 15.2.2 ovan skall tillämpas vid trafik med ro-ro passagerarfartyg till eller

från gemenskapens harrmar fr.o.m. den 1 juli 1996.

Miljöfrågor

Arbetet med miljöfrågor är omfattande inom EU. EG Kommissio- är medsignatär till bl.a. FNzs Havsrättskonvention Miljöräddnen -. ningstjänst till sjöss behandlas inom generaldirektorat XI. EU har en "task force" vilken är expertgrupp med uppgift att en gemensam biträda vid akuta miljöolyckor till sjöss samt en rådgivande grupp med uppgifter inom forsknings- och utvecklingsverksamhet samt utbildning inom området. År 1996 särskild övningsverksarnhet arrangeras som bl.a. omfattar miljöräddning Exercise Europe 96" -

Infrastruktur och navigationssystem

Av Maastrichtfördraget framgår att EU skall bidra till upprättandet av ett alleuropeiskt nät vad gäller infrastruktur för bl.a. transporter. För att förverkliga detta skall EU stödja satsningar projekt av gemensamt intresse och ställa riktlinjer, prioriteringar m.m. för de upp åtgärder förutses för det alleuropeiska nätverket. Kommissionen som har lagt fram ett förslag riktlinjer som skall utvisa vilka transom portstråk är betydelse för ett integrerat transportnät inom som av gemenskapen. Förslaget diskuteras nu i rådsarbetsgruppen. l februari 1992 antog rådet ett beslut radionavigationssystem för om sjöfarten i Europa rådets beslut 92/ 143/EEG. Avsikten är att uppmuntra medlemsstaterna att delta i regionala överenskommelser om att etablera radionavigationssystemet Loran-C inom gemenskapen. Besluhindrar inte medlemsstaterna från att använda andra existerande tet system. I Sverige används i huvudsak Decca-systemet.

Internationella perspektiv och jämförelser

15.33 Gränskontrollerna

En presentation av gränskontroller i ett EU-perspektiv har givits ovan under avsnitt 7.2.3. Som där nämndes råder enighet inom EU att om den yttre gränskontrollen skall vara stark och likformig. Enhetliga bestämmelser saknas ännu för EU:s medlemsstater. Tullkodexen och de konventioner som rör utlänningskontroller vid den yttre gränsen - Schengenavtalets tillämpningskonvention och Yttre gränskontrollkonventionen förutsätter att varje medlemsstat har myndigheter -- som ansvarar för kontrollerna och att tjänstemännen vid dessa har erforderliga befogenheter att hejda och undersöka och varor personer vid den yttre gränsen. Vilka myndigheter skall för som svara gränskontrollerna, hur kontrollerna skall organiserade och vilka vara befogenheter tjänstemännen utför kontrollerna skall ha är det i som princip upp till varje medlemsstat att reglera nationellt. Schengenavtaletstillämpningskonvention ochYttregränskontrollkonventionenställer dock vissa krav på kontrollens utformning och effektivitet. Yttre gränskontrollkonventionen anger att gränsavsnitten mellan de auktoriserade gränsövergångarna skall övervakas lämpligt sätt och

vara lika effektiv längs hela den yttre gränsen artikel 3. Schengenav-

talets tillämpningskonvention innehåller en närmast identisk bestämmelse 6 § 3 och 5 p.. Den sist nämnda konventionen definierar kontrollens effektivitet som att den skall genomföras på sådant sätt att den inte uppmuntrar någon att försöka undvika kontroll vid gränsövergång. Som tidigare nämnts gäller Schengenavtalets tillämpningskonvention för närvarande endast för sju EU:s medav lemsländer och Yttre gränskontrollkonventionen har ännu trätt i kraft till någon del. Viss ledning i frågan om vad som avses med en stark yttre gränskontroll kan dock möjligen hämtas konventionstexur terna. Yttre gränskontroll i ett EU-perspektiv har utretts närmare av Yttre gränskontrollutredningen SOU 1994:124, nedan under se avsnitt 16.8. Genom EU-medlemskapet har Sverige fått ett utökat samarbete med övriga medlemsstaters tull- och polismyndigheter, något kan som vara

av stor betydelse för gränskontrollverksamheten. Redan EES-

genom avtalet fick Sverige tullsamarbetsavtal med alla EU-stater och med EFTA-länderna.

Internationella perspektiv och jämförelser

15 3 .4 Brottsbekämpningen

.

Inom för Maastrichtfördragets tredje pelare är ett relativt ramen omfattande samarbete för bekämpning av internationell brottslighet och terrorism under utbyggnad. Arbete pågår med inrättandet av en europeisk motsvarighet till Interpol Europol. Arbetet i Europol skall syfta till att öka effektiviteten hos berörda myndigheter i medlemsländerna när det bl.a. gäller att förhindra och lagföra narkotikabrott och andra former internationell brottslighet som berör två eller flera av medlemsländer. Liksom Interpol skall Europol fungera som en

informationscentral för de nationella polismyndigheterna. Europol

skall bl.a. samla och analysera information med stöd av datoriserade knutna till Europol. Även register. Nationella sarnbandsmän skall vara möjligheterna att samordna internationella förundersökningar, att insamla och utvärdera enskilda staters brottsförebyggande program för finna strategi diskuteras. Nämnas skall också att en gemensam m.m.

Schengenavtalet och dess tillämpningskonvention förutsätter ett

att långt gående polisiärt samarbete i olika frågor.

15.3.5 Fisket

EU:s inflytande på fiskekontrollverksamheten har berörts ovan under avsnitt 7.2.3. Fiskefrågor faller under Maastrichtfördragets första pelare och

behandlas i Kommissionens generaldirektorat XIV. Som medlem i EU

är Sverige skyldigt att följa EU:s fiskeripolitik och av gemensamma EG beslutade förordningar. I frågor som EG inte uttryckligen reglerat finns för nationella, utfyllande, regler. Dessa utfärdas av utrymme Fiskeriverket. En utförlig beskrivning EU:s fiskeripolitik finns i prop. 1994/95 av

Sveriges medlemskap i Europeiska unionen, del bil. Regelsysteför den fiskeripolitiken är uppbyggt på Romför-

met gemensamma

dragets bestämmelser jordbruket. Regleringen sker i huvudsak

om

antal grundläggande förordningar som kompletteras med

genom ett

tillämpningsförordningar. Förordningarna är direkt tillämpliga i

medlemsländerna. Den fiskeripolitikens omfattning gemensamma i artikel l i förordningen EEG nr 3760 om ett gemenskapssysanges för fiske och vattenbruk. Dit hör nyttjandet av de levande tem tillgångarna i och inom vattenbruket. De allmänna målen för vattnen fiskeripolitiken skydda och bevara de levande marina tillär att gångarna är tillgängliga och får fångas. Dessa tillgångar skall som långsiktigt nyttjas ett ändamålsenligt och ansvarsfullt sätt. Hänsyn

Internationella perspektiv och jämförelser

skall tas till följderna för det marina ekosystemet och producenters och konsumenters behov. Nyttjandet regleras EG bl.a. beav genom stämmelser om fredningszoner och fredningstider, minimimátt för fisk som får fångas, begränsning av tillåtna fångstmängder och fördelning av kvoter. Fördelningen av tillgångarna mellan länderna bygger på den s.k. relativa stabiliteten, vilket innebär att ett lands andel fisketillav gångarna i ett visst vatten långsiktigt läggs fast. Vidare träffas överenskommelser om fiske med tredje land i form av konventioner och andra avtal.

15 3 6 Försvaret . .

Genom medlemskapet i EU kommer Sverige att medverka i ett brett utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete. Sedan Maastrichtfördragets ikraftträdande den 1 november 1993 sker detta samarbete formellt i den s.k. Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken GUSP. Frågorna faller under Maastrichtfördragets andra pelare och förutsätter mellanstatligt samarbete. Enligt Maastrichtfördraget skall GUSP lång sikt omfatta utformningen försvarspolitik. av en gemensam Samarbetet rörande rent försvarspolitiska frågor skall dock ske inom den Västeuropeiska unionen VEU där Sverige inte år medlem. Framtida EU-samarbete inom det försvarspolitiska området kommer att diskuteras vid den s.k. översynskonferensen år 1996.

15.4 Kort samarbete med länder i vårt närområde

om

Utanför ramarna för de mer omfattande internationella avtalen och samarbetet förekommer en flora av bilaterala avtal och regional samverkan mellan Sverige och andra stater som direkt eller indirekt rör sjöverksamheten, en del av dessa har berörts ovan. Tull och polis har sambandsmän utplacerade i en rad europeiska stater. Dessa myndigheter har tillsammans med Kustbevakningen också ett relativt väl utvecklat ibland informellt samarbete med - våra närmaste grannländer. Som exempel kan nämnas samordnad

flygspaning med Finland, Norge och Danmark över Östersjön och

Skagerrak. Generellt sett är nordisk samverkan på olika nivåer vanlig. Ytterligare ett exempel detta är det s.k. PTN-samarbetet polis-tull-narkotika i Norden. På senare tid har också, enligt regeringsbeslut, ett samarbete med de baltiska länderna börjat byggas upp där

Internationella perspektiv och jämförelser

Sverige bistått med bl.a. fartyg och hjälpt till med uppbyggnaden av de staternas övervaknings- och kontrollverksamhet. nya

15.5 sjöverksamheten i våra Organisationen av nordiska grannländer

15.5.1 Danmark

Det danska Sjövämets ställning

I Danmark är Sjövärnets Operativa Kommando SOK dominerande vad gäller statens sjöverksamhet, i vart fall beträffande den operativa övervaknings- och kontrollverksamheten. SOK militär myndighet är en under det danska Försvarskommandot. Dessutom ingår SOK i NATO:s kommandostruktur. SOK:s primära uppgift i fredstid är att bevaka och hävda det danska sjöterritoriet. Vid sidan denna traditionella militära uppgift har av SOK i varierande grad för ett antal civila sjöuppgifter. ansvar SOK disponerar förutom fartyg, indelade i fem eskadrar, helikoptrar

är organiserade i Sjövärnets Flygtjänst jämte en rad fasta

som anläggningar land radar, utkiksstationer m.m. Dessutom har som de skolorganisation bl.a. för utbildning officerare. Totalt en egen av arbetar 284 vid SOK, varav den civila personalen uppgår till personer Anslaget till Sjövärnet utgör cirka 20% försvarsbudgeten. 76 st. av

Sjöräddningstj änst

Ansvaret för sjöräddningstjänst faller i Danmark under Näringsminis-

teriet. Ansvaret är i ett första steg delegerat till Sjöfartsstyrelsen. Dock är ansvaret för det praktiska utförandet överfört till Försvarsministeriet via Försvarskommandot har lagt uppgiften på SOK, vars som

Århus också fungerar sjöräddningscentral för operationscentral i som

danskt ansvarsområde MRCC Århus.

Liksom i Sverige används det offentligas samlade resurser av fartyg, och personal vid räddningsinsatser. Även privata inslag föreflyg kommer t.ex. Falcks Redningskorps.

Internationella perspektiv och jämförelser

Miljöräddningstjänst till sjöss

Miljöministeriet har ansvaret för miljöräddningstjänsten och utövar

denna verksamhet genom Miljöstyrelsen MISTY. De danska

miljöskyddsfartygen tillhör sedan den l januari 1996 marinen tidigare

tillhörde fartygen MISTY och det är SOK:s personal bemannat som fartygen. SOK emottar och vidareförmedlar också uppgifter om

föroreningar till havs. Vid mottagandet av en rapport föroreningar

om kontaktas en expert vid MISTY för att nödvändig insats skall kunna bedömas. SOK handhar därefter den operativa utlarmningen såsom beordrande av miljöskyddsfartygen till platsen och försöker möjligt om identifiera den som är skyldig till föroreningen. Vid omfattande

föroreningar går en räddningsledare från MISTY in och övertar

ansvaret för operationen.

Vessel Traffic Service VTS

SOK är VTS-myndighet med ansvaret för övervakning och vägledning av sjöfarten vid byggandet broarna över Stora Bält.

av .Enligt uppgift

kommer SOK också att vara dansk VTS-myndighet vid Oresundsbron.

Isbrytning

Ansvaret åvilar Sjöfartsstyrelsen men statens isbrytare bemannas av Sjövärnets personal.

Fiskekontroller

Runt Danmark utförs kontrollerna Fiskeriministeriets fartyg. av egna Vid Grönland och Färöarna utför marinen detta arbete under operativ ledning av Grönlands och Färöarnas militära kommandon.

Tullkontroller och allmänpolisiära uppgifter till sjöss

Sjövärnet samarbetar såväl med polis- som tullmyndigheterna och har polisiära befogenheter att ingripa vid lagöverträdelser. Befogenheterna

inskränker sig till primära tvångsmedel prejning fartyg och

som av gripande av misstänkta. Arendet överlämnas sedan till den huvudan-

Internationella perspektiv och jämförelser

svariga myndigheten. Tullmyndigheterna har egna fartyg medan sjöpolis inte förekommer i Danmark.

Övriga kontrolluppgifter

Ansvar för övervakning kontinentalsockeln, kontroll av att inte av olovlig forskningsverksamhet äger danskt område och kontroll rum att sjövägsregler efterlevs åvilar olika ministerier och myndigheter av i Danmark. Det praktiska kontrollarbetet utförs dock i princip av marinen har befogenheter, i varierande grad, att gripa in vid som misstänkta överträdelser.

Navigationsservice och varningar till sjöfarten

Ansvaret för rubricerade uppgifter åvilar i första hand Farvandsväsendet och Sjöfartsstyrelsen rapporter isförekomster. Till överom vägande del utförs dock uppgifterna SOK sammanställer av som materialet och sänder ut information via kustradionätet och till Danmarks Radio där vissa uppgifter bl.a. går ut via text-TV. SOK handhar frivilligt rapporteringssystem SHIPPOS bl.a. ett för fartygen går på att den civila skeppsfarten lämnar uppgifter om planerad som ut danskt farvatten till SOK via kustradiostationerna. SOK rutt genom sammanställer uppgifterna och dirigerar trafiken så att stora fartyg och fartyg med farlig last tillförsäkras säker genomfart.

Säkerhet ombord och i farleder

I Danmark är ansvaret fördelat mellan Farvandsväsendet, som är en civil myndighet under Försvarsministeriet, farledsutmärkning och lotsning och Sjöfartsstyrelsen säkerheten ombord, arbetsmiljö m.m..

SOK:s kommentar till den danska modellen

Vid kommitténs kontakter med SOK bl.a. inkluderande ett besök i Århus framfördes följande från SOK:s sida: -

SOK har primärt till uppgift att lösa sjömilitära uppgifter och är som

sådan myndighet i besittning av detaljerad kännedom om sjöfartsaktivi-

i danska Då SOK också har nödvändiga lednings-, teter vatten.

Internationella perspektiv och jämförelser

kontroll-, varnings-, och kommunikationssystem har det varit naturligt för det danska samhället att ålägga SOK att lösa rad maritima en statliga uppgifter av civil karaktär. Alternativet har för staten varit att, med stora extrautgifter, utföra uppgifterna på annat sätt, t.ex. genom att inrätta en dansk kystvagt Kustbevakning. SOK har inte märkt någon opposition i Damnark mot att civila uppgifter utförs militära av myndigheter.

15.5.2 Finland

Det finska Gränsbevakningsväsendet och dess uppgifter

I Finland intar Gränsbevakningsväsendet en stark ställning, förutom vid gränsövervakning, även vad gäller allmänna polisiära uppgifter till sjöss och sjöräddningstjänst. Gränsbevakningsväsendet, som lyder under Inrikesministeriet, skall enligt särskild lag bevaka och övervaka rikets gränser och samt vid sidan av polisen upprätthålla allmän ordning och säkerhet i gränsomrädena och till havs och dessutom vid sidan tullen för av svara tullövervakning. Det finns en särskild förordning som reglerar samarbetet mellan Gränsbevakningsväsendet, Polisen och Tullverket. Enligt denna är myndigheterna skyldiga att tillsammans eller för varandras räkning sköta övervakningsuppgifter. Målet är att öka effektiviteten, främja en ändamålsenlig organisering arbetet samt att av minska kostnaderna och överlappningseffekter. Gränsbevakningsväsendet svarar vidare för kontrollen av sjötrafiken, passkontroller, sjöräddningstjänsten såväl utförande som ledning, fiskeövervakning

vid sidan av polis-, tull- och fiskerimyndigheter och deltar i den

militära övervakningen av territorialgränsen.

Polisen

Den s.k. rörliga polisen slutade med sin båtverksamhet år 1994 då helhetsansvaret för övervakningen av sjötrafiken till havs övergick till Gränsbevakningsväsendet. År 1995 övergick också för ansvaret passkontroller från polisen till Gränsbevakningsväsendet. Den lokala polisen övervakar dock fortfarande sjötrafiken i de större kuststädernas näromräden. Enligt polislagen ansvarar polisen fortfarande för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet till havs och för brottsutredningsverksamheten.

Internationella perspektiv och jämförelser

Tullverket

Tullverket har det övergripande ansvaret för tullkontrollverksamheten även till sjöss och deltar i andra sjöövervakningsuppgifter samt - i sjöräddningstjänsten med sina båtar.

Sjöfartsverket

I Finland Sjöfartsverket liksom i Sverige för farlederna, svarar - lotsning, isbrytning samt för sjömätning och sjökortsproduktion. Sjöfartsverket ansvarar vidare för radiokommunikationen i nödsituationer och för koordineringen av samarbetet mellan deltagarna i räddningsverksarnheten till sjöss. Miljöövervakning och tillsyn över fartygens skick och bemanning är också uppgifter för Sjöfartsverket. Sjöfartsverket deltar vidare i viss övervakningsverksamhet till sjöss, bl.a. är lotsarna skyldiga att delta i tullövervakningen.

Den finska miljöstyrelsen

Miljöstyrelsen lyder under Miljöministeriet och har det övergripande

ansvaret för miljöräddningstjänsten till sjöss och i övrigt om de lokala

myndigheterna har ett primäransvar inom sina geografiska - som områden inte klarar insatsen med hänsyn till omfattningen eller - av orsak. Miljöstyrelsen leder bekämpningsåtgärder genom en av annan utsedd räddningsledare som kan ha On Scene Commanders till sin hjälp. Andra myndigheter är skyldiga att delta vid insatserna om Miljöstyrelsen så begär.

Utvecklingen av myndigheternas verksamheter till havs

Som framgått ovan finns det i Finland många myndigheter med sjögâende Skyldigheten att delta i verksamheter som andra resurser. myndigheter är huvudansvariga för är omfattande. Enligt vad kommittén erfarit är huvudlinjerna i den utveckling som pågår den finska sjöverksamheten följande: av

Gränsbevakningsväsendet, Sjöfartsverket och Försvarsmakten kommer att vara de viktigaste myndigheterna till havs medan polisen och Tullverket endast kommer att upprätthålla båtverksarnhet i de större tätorternas närhet. Sjöfartsverkets andel i övervakningsuppgifter till

Internationella perspektiv och jämförelser

havs kommer härvid att öka. Försvarsmakten kommer alltjämt att vara den viktigaste myndigheten då det gäller att övervaka och säkra landets territoriella integritet. Mer detaljerade uppgifter finns i finska Inrikesministeriets publikation 3/1994, "Vidareutvecklingen de av statliga myndigheternas verksamhet till havs och förenklande av organisationen

15 .5.3 Norge

Kystforvaltningsutvalget och dess uppdrag

Den norska regeringen beslutade i april 1992 att tillsätta inen terdepartemental kommitté Kystforvaltningsutvalget med uppdrag att kartlägga statens totala resursbruk och resursbehov till sjöss samt lägga fram förslag till åtgärder som kunde bidra till ett bättre framtida utnyttjande av de samlade resurserna. Kystforvaltningsutvalget hade bl.a. följande direktiv och utgångspunkter att arbeta efter:

Syftet med kommitténs arbete är att främja förslag till ett bättre utnyttjande av statens totala resurser längs kusten och i aktuella havsområden, sett i förhållande till behovet att öka insatserna rörande

kontroll, förebyggande oljeskyddsberedskap och den nya perspektiv-

planen för civil beredskap. Den ordning som är etablerad för havsområdena utanför territorial- gränsen ger goda möjligheter till att samordna olika departements uppgifter. I de kustnära områdena sker motsvarande samordning endast i mindre grad. Kommitténs arbete bör därför i huvudsak koncentreras statens resursbehov och resursbruk i dessa områden.

Kystforvaltningsutvalget har lagt fram två rapporter till det norska Finansdepartementet, en i april 1993 lnstilling fra det interdepartementale Kystforvaltningsutvalg och en i augusti samma år "Avsluttende instilling fra Kystforvaltningsutvalget.

Ordningen i Norge

Kystforvaltningsutvalgets arbete har resulterat i vissa förändringar av organisationen av sjöverksamheten i Norge. Förändringarna, som endast delvis är genomförda, beskrivs avslutningsvis i detta avsnitt. I

Internationella perspektiv och jämförelser

princip skall dock ansvarsfördelningen myndigheterna emellan vara densamma tidigare. Förändringen består i huvudsak av inrättandet som "Indre Kystoppsyn" som komplement och tillägg till tidigare av en befintliga resurser. Sjöverksamheten i Norge är fördelad på 10 olika departement och ett 25-tal ämbetsverk/myndigheter. l de yttre havsområdena sköts statens uppgifter i första hand av Kystvakten, som är integrerad i Försvarsmaktens organisation. Kystvakten sorterar tillsammans med Marinen under Sjöförsvaret. Försvarschefen har det högre befälet över Kystvaktens enheter och den

operativa ledningen utövas av försvarskommandona i Syd- och Nord-

Norge. Kystvakten i huvudsak utanför territorialgränsen och opererar uppgifterna består i kontroller med anknytning till havets resurser bl.a. fiskekontroller, hävdande av territoriet och bistånd till civila myndigheter med uppgifter inom deras respektive ansvarsområde. Kystvakten deltar också i sjöräddningsverksamheten. Myndigheten har

cirka 25 fartyg varav 20 inhyrda, flyg 2 st och helikoptrar 6 st.

Personalen uppgår till 770 personer varav ca 330 värnpliktiga. Budgeten för Kystvakten ligger ca 450 miljoner Nkr/år. I de kustnära områdena förekommer många statliga aktörer med olika uppgifter. Flera av dem med egna fartyg:

.Sj0fartsdirektoratet, med ansvar för säkerheten ombord på fartyg -

miljösynpunkt fartygsinspektioner, certifiering, besättningens

och ur arbetsförhållanden m.m.. Inga egna fartyg.

Kystdirektoratet, med för säkerhet och framkomlighet i - ansvar farleder. utmärkning, trafikledning, lotstjänster m.m. Egna arbetsfartyg, lotsfartyg m.m.

Fiskeridirektoratet, med för kvotreglering, fiskekontroller - ansvar Fartyg för provfiske, tillsyn och kontroll, i huvudsak dock m.m. inhyrda.

Statens forurensningstilsyn, med ansvar för miljöräddningen. - Myndigheten har fartyg. Dessutom finns avtal med Kystvakten egna

har miljöräddningsutrustning oljevernsutstyr vissa fartyg.

som

Tidigare utredning i Norge det s.k. Holm-utvalget har föreslagit ett

utökat utnyttjande Försvarsmaktens vid miljöräddningsinav resurser satser. Ett ökat samarbete mellan Statens forurensningstillsyn och Försvarsmakten år under utveckling. Samarbetsavtal är upprättade bl.a. med innehållet att Sjöförsvarets nya fartyg skall anpassas till oljeskyddsuppgifter i möjligaste mån. Avsikten är vidare att Sjöförsva-

Internationella perspektiv och jämförelser

ret skall leda miljöräddningsinsatserna vid platsen för föroreningen. Statens forurensningstillsyn behåller dock sitt överordnade ledningsan-

svar.

Polisen, med allmänpolisiära uppgifter till sjöss jämte utredningsan- svar för överträdelser bestämmelser med anknytning till kontinenav talsockeln och den ekonomiska Polisen har fartyg och hyr zonen. egna

dessutom in fartyg under fritidsbåtssäsongen.

Hovedredningssentralerna 2 st, med för ledning -- ansvar av livräddning. Sjö-, land- och tlygräddningstjänsten är samordnad. Inga egna fartyg. Såväl Hovedredningssentralerna de lokala centralerna som 54 st står under polisens operativa och administrativa ledning medan Kystradiotjensten, som är en del av Televerket, nödfrekvenser passar och har ansvaret för upprättandet kontakt mellan hovedredningsav sentralerna och fartygen.

Toll- og avgifrsdirektoratet, med ansvar för tullkontroller. Myndig- heten har ett fåtal egna fartyg och erhåller bistånd från Kystvakten och politiet i sin verksamhet.

Kystforvaltningsutvalgets förslag

Kommittén konstaterade i sin rapport till Finansdepartementet i april 1993 bl.a. följande:

Resurserna utnyttjas inte ett bra sätt. Myndigheterna har etablerat egna lösningar när det gäller infrastruktur, övervakningsfunktioner, utrustning och operativa ledningsfunktioner. Detta resulterar i att vissa myndigheter ibland har fartyg med ledig kapacitet medan andra måste hyra fartyg. Informationsflödet fungerar inte tillfredsställande. Det framstår - som att många myndigheter har olika typer information, att av men informationen inte förmedlas till andra myndigheter har behov som av den.

Efter remissomgång presenterade Kystforvaltningsutvalget sin "avsluttende instilling med i huvudsak följande innehåll för Finansdepartementet i augusti 1993:

Internationella perspektiv och jämförelser

Kontroll och tillsyn

Kontroll- och tillsynsfunktionerna i de inre lcustområdena är i dag

fördelat många aktörer. Det är önskvärt att få aktiviteterna och

samordnade mellan de olika aktörerna i en indre kystresurserna förvaltning på ett bättre sätt. Detta kan ske med etablerandet av en

Indre Kystoppsyn" del och en utvidgning av som en av - - Kystvakten under Försvarsdepartementet. Myndigheten kan då få

för samtliga kontrollsektoref och ett flexibelt och allsidigt ansvar utnyttjande all personal och alla-fartyg som deltar i kontrollverkav samhet längs kusten uppnås. En Indre Kystoppsyn bör fullgöra

följande uppgifter:

tillsyn över fisket och övriga naturresurser till havs bistånd vid alginvasioner -

miljöövervakning/miljöskydd

-skydd mot oljeutsläpp polisuppgifter tullkontroller sjöräddning fartygskontroller bistånd till Sjöförsvaret vad gäller hävdandet av territoriet och övervakning fartygsbistånd till andra myndigheter när behov uppstår -

Ordningen med Kystvakt etablerad som en egen organisation med en identitet, under ledning Försvarsmakten, synes en egen men av fungera bra och ändamålsenlig lösning av övervakningsuppger en gifterna i de yttre havsområdena. Kommittén utgår från att en

utvidgning Kystvaktens till att omfatta också de kustnära av ansvar områdena och de nämnda uppgifterna där, innebär en lika ovan lämplig lösning för dessa. Fördelarna med en enhetlig organisation

och full samordning övervakningen och tillsynen i de yttre och inre av farvattnen bedöms mycket stora. Det innebär också att de vara

sjöfarande kan hälla sig till en statlig organisation med enhetligt

uniformerad personal och fartyg som är lätta att känna igen. Förslaget innebär att det Indre Kystoppsynet skall vara en kontroll-

utövande och operativ myndighet, och att de olika ansvariga departe-

behåller sitt och sin instruktionsmyndighet för sina menten ansvar respektive delar verksamheten. Det befintliga Kystvaktsrådet, som av är samarbetsforum mellan involverade departement, bör fylla ett funktion i den nya samlade Kystoppsynen. samma

Internationella perspektiv och jämförelser

Praktiskt innebär förslaget att Kystvakten företar översikt de

en av andra myndigheternas fartygsbestånd och väljer ut de enheter det som är aktuellt att disponera/öronmärka för Kystoppsynet. Försvarsmakten bör närmare utreda vad krävs deras som av organisation för att påta sig ansvaret för de uppgifterna. nya Om förslaget genomförs bör det bli aktuellt att särskilt utmärka den utvidgade Kystvaktens samlade budgetmedel för konkurrens med att Försvarsmaktens övriga budgetmedel skall undvikas. Tjänstemännen bör ges polisiära befogenheter i särskild lag. en

Samordnat informationsutbyte för övervakning sjön

av

Det finns inte något samordnar information mellan de organ som myndigheter som får anmälningar/rapporter från fartyg eller från annat håll som rör aktiviteten till sjöss lotsväsendet, tullväsendet, far-

tygskontroll, hamnrnyndigheter m.m. Den information ändå

som förmedlas är ofta resultatet eller mindre informell av en mer utveckling av samverkansrutiner mellan olika myndigheter. Det finns inte heller något formaliserat samarbete mellan Försvarsmakten och civila myndigheter för att de skall tillgång till Försvarsmaksenare

tens övervakningsinformation radar m.m..

Det vore fördelaktigt med en anmälnings- och informationsfunktion, som bygger att information finns tillgänglig för bl.a. tullen och Försvarsmakten i samband med att ett fartyg begär lots. Under varje omständighet bör ansvariga departement utreda snarast möjligheterna för ett gemensamt standardiserat inforrnationsschema,

och om det är tillräckligt att myndighet amnälan, med

en mottar skyldighet att vidarebefordra denna till samtliga berörda myndigheter. Vidare bör det etableras ett system med samordning civila och av

militära övervakningsanordningar.

Övriga förslag från Kystforvaltningsutvalget

Framställningen i denna del bygger på båda Kystforvaltningens

ovan nämnda rapporter

Sjöfartsdirektoratet och Kystdirektoratet bör samordnas organisato- riskt.

Försvarsmakten kan, oavsett ett Indre Kystoppstillyn inrättas,

- om bidra med lednings-, kontroll- och sambandssystem, utbildning och materiel i sjöverksamheten. Hovedredningssentralerna bör samlokaliseras med kystradiostasjo- nerne.

Internationella perspektiv och jämförelser

Resultatet Kystforvaltningens förslag av

Mot bakgrund vad Kystforvaltningsutvalget kommit fram till

av tillsattes interdepartementala arbetsgrupper som arbetade vidare med förslagen. Sådant arbete pågår i vissa delar fortfarande. Beslut har tagits inrättande ett Indre Kystoppsyn IKO som om av Kystvakten. Verksamheten skall påbörjas under år 1996. en del av IKO kommer att disponera fartyg som skall operera i sju zoner som Norges kustnära vatten indelats Fem nya fartyg kommer från det

norska sjöräddningssällskapet. Det är ännu inte bestämt hur fartygen skall målade civilt eller militärt. Utvidgningen av Kystvakten

vara beräknas medföra ökning kostnaderna för denna med ca 20 %. en av IKO skall i princip arbeta med de kontroll- och övervakningsuppgifter

Kystforvaltningsutvalget föreslog, dock som subsidiär myndighet

som till de myndigheter har huvudansvaret. De huvudansvariga som myndigheter i dag har fartyg och annan utrustning för som egna operativ verksamhet behåller dessa En särskild lag som ger resurser. Kystvakten erforderliga befogenheter för de uppgifterna har nya utarbetats. Kystvakten skall erhålla ekonomisk ersättning för de uppdrag utförs de andra myndigheterna. Arbete pågår som fortfarande med fram prissättningssystem. På sikt är målet att att ta ett det skall ekonomiskt fördelaktigt att anlita Kystvakten jämfört vara

organisation för övervakning och kontroll till

med att hålla en egen sjöss. Den interdepartementala utredning närmare granskade frågan som organisatorisk sammanslagning Sjöfartsdirektoratet och om en av Kystdirektoratet kom fram till sådan sammanslagning inte bör att en genomföras. Samlokalisering Norges två hovedräddningscentraler med av Kystradiostationer pågår liksom arbetet med gemensamma informations- och rapporteringssystem. En databas över statens fartyg är planerad. Samordning och aktionsledning skall kunna ske via försvarskommandona skall ha veckoprogram för de statliga som fartygen i datasystemet. l september 1995 arbetsgrupp ett förslag till "Lov om avgav en Kystvakten till Försvarsdepartementet.

16 Tidigare utredningar rörande statens

maritima verksamhet

16.1 Inledning

Statens verksamhet till sjöss har varit föremål för diskussioner och

utredningar sedan lång tid. Till vad debatterats hör fördelningen

som

av ansvarsområden mellan myndigheterna, tjänstemännens befogenheter, myndigheternas och lokalisering, formerna för

resurser samverkan myndigheterna emellan, ledning de olika verksarnhetsav grenarna vid operativa insatser I detta kapitel översikt m.m. ges en av

några av de utredningar som förekommit tid, vilka förslag

senare

som lämnats och vad förslagen lett till. Framställningen är inte fullständig. Utredningsarbete har förekommit vid sidan vad här

av som presenteras, bl.a. internt inom de berörda myndigheterna. Vad gäller betänkandenas och propositionernas innehåll så redovisas detta endast

i huvuddragen.

16.2 Kommittén för

miljörisker vid sjötransporter

MIST

Ren Tur program för miljösâkra sjötransporter SOU -

1979-43-45, Jordbruksdepartementet

Kommitténs uppdrag att utreda frågor oljeskador till var om m.m. sjoss. Kommittén uttalade bl.a. att ett gemensamt mål för Sjöfartsverket

och dåvarande Tullverkets kustbevakning är att verka för god Sjösäkerhet och att den splittring arbetsuppgifter och

av ansvar som finns mellan dessa myndigheter inte medger effektiv planering en av

och avvägning mellan förebyggande och bekämpande åtgärder. Man

ansåg från kommitténs sida att det finns ett intimt samband mellan

nämnda åtgärder och att detta också bör återspeglas i organisationen.

Kommittén föreslog med stöd det anförda att Sjöfartsverket och av

Tullverkets kustbevakning skulle slås ihop till myndighet. Förslaget

en skulle innebära förbättrad övergripande planering och ett effektivare resursutnyttjande som bl.a. skulle leda till bättre tillsyn farledsav

Tidigare utredningar ...

anordningar, intensifierad besiktningsverksarnhet och samordnade insatser vid olje- och katastrofsituationer. Sammanslagningen skulle vidare, enligt kommittén, medge ökad satsning på forskning och en utveckling liksom investeringar i avancerad teknisk utrustning för

sjöövervakning.

Kommittén framhöll att naturvårdskunskap är nödvändig i akuta

bekämpningssituationer och föreslog att ett särskilt samarbetsorgan

under ledning Naturvårdsverket och med representanter för den nya av skulle bildas central nivå. Naturvårdsverket borde

myndigheten

enligt kommittén också representerat i regionala samarbetsorgan. vara

Mot bakgrund förslaget myndighetssammanslagning föreslog

av om

kommittén regeringen skulle organisationskommitté med

att utse en uppdrag utforma statlig organisation för kust- och sjöfartsatt en ny verksamhet. MIST:s förslag utgör ett led i vad som senare fick till följd att en särskild utredare utsågs med uppdrag att utarbeta förslag till en organisation för Sjöfartsverket och Tullverkets kustbegemensam

vakning se nedan, avsnitt 16.4.

SÖK

16. 3 S jöövervakningskommittén

Samordning övervakningen och räddningstjänsten till sjöss Ds H av 1980:1, Handelsdepartementet

Kommittén hade till uppdrag att utreda frågor samordning och om ledning i fred övervakningen och räddningstjänsten till sjöss. av Kommittén fann bl.a. följande:

Myndigheterna samordnar inte sin övervakning sinsemellan i tillräcklig utsträckning. 2. Myndigheterna samordnar inte, eller i vart fall inte i den utsträckning är önskvärd, sina åtgärder när det är fråga om insatser som till sjöss där flera myndigheter deltar. Myndigheterna har små eller inga möjligheter att ta hänsyn till varandras behov när de planerar för eller gör sina resursanskaffningar, när de gör omdisponeringar inom sina organ eller när de utformar sina utbildningsprogram. 4. Myndigheternas skyldigheter mot varandra vid insatser till sjöss är i många fall oklara eller ofullständigt bestämda.

Kommittén ansåg det bara finns ett sätt att få till stånd rationellt att utnyttjande för verksamheten så länge ansvaret för av resurserna

Tidigare utredningar ...

övervakningen och räddningstjänsten till sjöss ligger flera myndigheter. Det är att så långt det är möjligt använda alla myndigheternas resurser som en gemensam tillgång för all övervakning och räddningstjänst. Förutsättningarna för detta är enligt kommittén goda, eftersom de anställda har delvis liknande grundutbildning och baskunskaper samt på grund av att myndigheterna i viss utsträckning använder samma materiel.

Sjöövervakningskommittén föreslog:

Myndigheterna bör åläggas ett gemensamt för övervak- - ansvar ningen, dvs. alla myndigheterna skall ha skyldighet att bedriva all

slags övervakning till sjöss. Övervakningen inom ett givet område

skall uppdras den myndighet där har de bästa förutsättningarna som

resurser av personal och materiel att svara för en effektiv

övervakning. För att en myndighet skall kunna bedriva effektiv en övervakning måste tjänstemännen vid myndigheten ha befogenheter att göra de ingripanden som övervakningsuppgiften kräver. En ordning med ett gemensamt ansvar förutsätter att det finns tjänstemän vid varje myndighet som har åtminstone befogenhet enskilda samma som polismän. Den kräver också att tjänstemännen vid de civila myndigheterna har befogenheter att ingripa i samband med militär övervakning. Kommittén lade fram konkreta lagförslag tjänstesom gav männen vid Tullverkets kustbevakning vissa polisiära befogenheter. Ett centralt samordningsorgan för ledning övervakning och - av räddningstjänst till sjöss bör inrättas. Samordningsorganet skall bl.a. kunna utse en ledare för enskilda insatser och även undantagsvis - själva kunna gripa in och leda verksamheten. Risk finns att annars myndigheterna fattar beslut som strider mot varandra. Samordningsorganet skall sammanfattningsvis:

Samordna materielanskaffning och resursplanering. annan 2. Samordna utbildningsprogram och utbildning. Planera över myndighetsgränserna för insatser i olika tänkta lägen. 4. Fungera som stabsorgan rådgivare till ledningen insatser - - av till sjöss när ledningen utövas myndigheterna centralt och flera av myndigheter deltar i insatsen. 5. I vissa fall utse en myndighet att leda insatser till sjöss. 6. Fördela övervakningsinsatser mellan de olika myndigheterna.

Det centrala samordningsorganet föreslogs bestå sju ledamöter. Av av dessa skulle enligt förslaget polisen, försvaret, Sjöfartsverket,

Tidigare utredningar ...

Naturvårdsverket, Tullverket, och brandnämnden utse vardera en medan regeringen skulle utse ordföranden. Kommittén uttalade vidare att det bör finnas en myndighet som har ansvaret för ledningen av sjöräddningsinsatser. Kommittén föreslog att Sjöfartsverket skulle åläggas detta Kommittén rekommenderaansvar. de avslutningsvis att det borde finnas föreskrifter som uttryckligen att myndigheterna skyldiga att hjälpa varandra i överangav var vaknings- och räddningstjänstverksamheten samt föreslog att informationshanteringen borde samordnas genom samgruppering av myndigheterna kring centraler. Kommittén hade under gemensamma arbetets gång i särskild skrivelse till regeringen föreslagit en en försöksverksamhet med gemensam informationscentral i Malmö. en När kommittén avlämnade sitt betänkande förelåg redan MIST:s förslag sammanslagning Tullverkets kustbevakning och om en av

Sjöfartsverket se ovan, avsnitt 16.2. Sjöövervakningskommittén

kommenterade MIST:s förslag på följande sätt:

"Nu finns det två förslag rör organisationen av övervakningen

som och räddningstjänsten till sjöss. Det är MIST:s. Det andra är ena SÖK:s. Sammanfattningsvis vi att MIST:s förslag ger en bättre menar

samordning Sjöfartsverket och tullverkets kustbevakning. Men

av SÖK:s förslag omfattar flera myndigheter och alltså flera verksamhets- Vi pekar vidare på att en lämplig lösning kan vara att grenar. kombinera SÖK:s och MIST:s förslag så att man tillgodogör sig

fördelarna med bägge."

Kombinationen skulle enligt SÖK bestå i att förde man samman Sjöfartsverket och Tullverkets kustbevakning till ny kust- och en

och i övrigt använde de samordningsmodeller SÖK sjöfartsmyndighet

föreslagit för att till stånd samordning mellan den nya myndigen heten och de andra myndigheterna.

Kommitténs förslag ökade befogenheter för tulltjänstemännen

om inom kustbevakningen ledde till att lagen 1982:395 om tullverkets medverkan vid polisiär övervakning infördes samt att l kap. 7 § lagen 1965:719 säkerheten på fartyg fick ett tillägg som gav tulltjänsteom männen befogenheter att vidta vissa åtgärder då de medverkade vid tillsyn enligt den lagen prop. l981/82:1l4. I den först nämnda lagens rubrik har "tullverkets" ersatts av "Kustbevaknumera ningens" och lagen säkerheten på fartyg har ersatts av 1988 års om

fartygssäkerhetslag 1988:49. Genom räddningstjänstlagen 1986:1102 Sjöfartsverket, så

gavs SÖK föreslagit, ansvaret för livräddningen till sjöss. Lagen som

grundas på Räddningstjänstkommitténs arbete SOU 1983:77. I

Tidigare utredningar ...

propositionen prop. 1985/86: 170 s. 39 uttalar föredragande statsrådet att det vid sjöräddningsinsatser bör finnas ett organ central nivå som har det odelade ansvaret för den operativa verksamheten. Genom lagen lades vidare ansvaret för miljöräddningen till sjöss Tullverkets kustbevakning. Det skall anmärkas att slutlig ställning till MIST:s förslag om en sammanslagning Sjöfartsverket och Tullverkets av kustbevakning inte hade tagits vid räddningstjänstlagens ikraftträdande. SÖK:s förslag försöksverksamhet med om en en gemensam informationscentral i Malmö hörsarnmades. Försöket utföll positivt och kan sägas vara ursprunget till den samlokalisering av Kustbevakningens regionledningar med marinkommandona som nu föreligger

se prop. 1987/882142.

16.4 Utredningen om service och övervakning

Service och övervakning Förslag till hur den nya, sjöinriktade myndighet som bildas när sjofartsverket och tull kustbevakning slås ihop bör organiseras och jimgera, Ds K 1985:5, Kommunikationsdepartementet

Den särskilde utredaren hade till uppdrag att utarbeta förslag till en gemensam organisation för Sjöfartsverket och Tullverkets kustbevakning. Efter MIST:s förslag om sammanslagning hade frågan bl.a. granskats av Statskontoret 1981 och behandlats i 1983 års budgetproposition prop. 1982/832100, bil. 8. Utredaren föreslog att den nya myndigheten skulle benämnas Sjöfarts- och Kustbevakningsverket SKV och att den skulle organiseras i tre nivåer: central, regional och lokal. I betänkandet lämnas förslag till regionindelning, arbetsuppgifter och ansvarsområden för olika föreslagna enheter m.m. samt redogörs för förväntade ekonomiska effekter.

På grund av de negativa reaktionerna från remissinstanserna de

berörda myndigheterna och personalorganisationerna avstod regeringen från att lägga fram ett förslag om ett organisatoriskt samgående mellan Sjöfartsverket och Tullverkets kustbevakning. Istället föreslogs prop. 1986/87:95, bil. 6 att Kustbevakningen skulle avskiljas från Tullverket och bilda en egen civil myndighet inom Försvarsdepartementets verksamhetsområde och inom den militära utgiftsramen. Iden

angivna propositionen framhålls samarbetet mellan försvaret marinen

och Kustbevakningen. Det anges bl.a. att den samordning av planering

Tidigare utredningar

och budgetering som sker vad gäller myndigheterna inom den militära utgiftsramen ger möjligheter till rationalisering av verksamheten. Föredragande statsrådet anförde att det bör ankomma en organisationskommitté att lämna förslag rörande den nya myndighetens organisation, ledning, lokalisering, arbetsformer och relation till försvarsmakten liksom hur rationaliseringeffekterna skall uppnås. Förslaget om bildandet av en kustbevakningsmyndighet antogs av

riksdagen och en organisationskommitté tillsattes Kustbevaknings-

kommittén, se nedan, avsnitt 16.6.

16.5 Utredningen om miljövårdens organisation

För bättre miljö SOU 1987:32, Miljö- och Energidepartementet en

Utredaren hade uppdraget att genomföra en översyn av miljövårdens organisation. Utredaren föreslog såvitt intresse i detta sammanhang - är av att det bör övervägas inte sjöfartsinspektionen, som har en om kontroll- och tillsynsinriktad verksamhet, tillsammans med Tullverkets kustbevakning bör bilda den nya kustbevakningsmyndigheten. Ett sammanförande borde enligt utredaren bl.a. skapa av resurserna förutsättningar för större och flexiblare insatser i fråga om tillsyn och kontroll sjötransporter med farligt gods. En sammanläggning av av sjöfartsinspektionen och den kustbevakningsmyndigheten bedöms nya även kunna effektivitetsvinster i Sjöräddningen i samband med ge fartygshaverier där bärgning och läktring det skadade fartyget sker av under kontroll sjöfartsinspektionen, medan bekämpning av av löskommen olja eller kemikalie åvilar Kustbevakningen. Att ansvaret för den lokala operationen är delat två myndigheter är mindre bra och har vid flera tillfällen medfört komplikationer.

Förslaget avstyrktes av Kustbevakningskommittén se nästa avsnitt

och någon sammanläggning den föreslagna kom inte till stånd. som

Tidigare utredningar ...

16.6 Kustbevakningskommittén

Kustbevakningens roll i den framtida sjöövervakningen SOU

1989:26, Finansdepartementet

Betänkandet föregicks av två onumrerade delbetänkanden låg till

som grund för bildandet den l juli 1988 av den nya myndigheten Kustbevakningen prop. 1987/882142. I detta slutbetänkande redovisas kommitténs förslag till hur bättre bör kunna utnyttja samhällets man

samlade resurser inom sjöövervakningen ordet sjöövervakning

används i betänkandet som ett samlat begrepp för övervakning och kontroll, Sjösäkerhet och sjöräddning. Kustbevakningskommittén tog i sitt slutbetänkande flera centrala frågor rörande samverkan med andra myndigheter under övervägande och presenterade olika förslag. Nedan följer en sammanfattning av dessa i de delar de bedömts intresse för denna utrednings vara av vidkommande.

Samverkan mellan Kustbevakningen och sjöpolisen

Kommittén övervägde olika organisatoriska och uppgiftsmässiga alternativ till gällande ordning för att bättre utnyttja sjöpolisens och Kustbevakningens resurser. De fann att en fortsatt samordning med gemensam verksamhetsplanering och närmare samarbete på alla nivåer i de båda organisationerna ger bäst resultat. De alternativ i övrigt som resonerades kring innebar i korthet utbyggnad av sjöpolisen till att bli kusttäckande, uppdelning av sjöpolisens och Kustbevakningens befogenheter i olika geografiska områden respektive avvecklande av sjöpolisen med överföring vissa dess till Kustbeav av resurser vakningen.

Samverkan mellan Kustbevakningen och marinen

Kustbevakningskommittén föreslog i sitt andra delbetänkande en samgruppering av Kustbevakningens fyra regionala ledningar och

respektive marinkommando/örlogsbas vilket riksdagen tog beslut om

under våren 1988. Kommittén understryker i slutbetänkandet att den nya ordningen med samgruppering skapar goda förutsättningar för effektiv samverkan mellan marinen och Kustbevakningen. I slutbetänkandet föreslås att Kustbevakningen på begäran ansvarig militär av chef skall kunna utnyttjas för att avvisa statsfartyg kränker som

Tidigare utredningar ...

Sveriges territorium. Vidare tillstyrker kommittén den s.k. Tillträdesskyddsutredningens förslag att även Kustbevakningen skall om kunna delta i arbetet med bevakning av skyddsföremål.

sammanslagning Kustbevakningen och sjöfartsinspektionen till av en myndighet

under avsnitt l6.5. Kustbevakningskommittén fann att det

Se ovan, finns klara samband mellan Kustbevakningen och sjöfartsinspektionen

i fråga vissa kontrolluppgifter och inom delar av räddningsom

tjänsten. Kommittén ansåg dock att huvuddelen av sjöfartsinspektio-

verksamhet är artfrämmande för Kustbevakningen och har en nens naturlig och nära koppling till Sjöfartsverkets övriga verksamhet. Kommittén föreslog därför att organisationsformerna skulle behållas möjligheterna att utnyttja Kustbevakningen i tillsyns- och men att kontrollarbetet såväl sjötransporter av farligt gods som Sjösäkerav hetsarbetet bättre till Förslag till författningsändringar som tas vara. syftade till Kustbevakningen eget initiativ skall ha rättighet och att skyldighet medverka i aktuella tillsyns- och kontrollåtgärder lades att fram av kommittén.

Sjöräddningstjänsten

Kustbevakningskommittén övervägde möjligheten att ge Kustbevakningen huvudmannaskapet för sjöräddning/liv på samma sätt som

myndigheten redan hade ansvaret för sjöräddning/miljö. Man fann dock sig ekonomiska eller effektivitetshöjande skäl för en sådan vare åtgärd. Kommittén uttalade i denna del bl.a. följande:

Den nuvarande modellen bygger mycket långtgående samen verkan mellan flera myndigheter och organisationer. För att den nödställde skall få hjälp på bästa sätt måste denna samverkansmodell

gälla i framtiden huvudmannaskapet. Sjöfartsverket har

även oavsett såväl för den internationella den nationella samverkan byggt upp som bra kompetens inom sjöräddning liv och har dessutom det samlade en

ansvaret för det övriga sjösäkerhetsarbetet".

Kustbevakningskommittén föreslog dock att Kustbevakningens regiona-

ledningar skulle fungera undercentraler med ansvar för viss som

operativ ledning sjöräddningstjänsten vad gäller livräddning.

av

Tidigare utredningar

Övriga frågor

Kommittén tog vidare upp frågor om operativa ledningscentraler och deras lokalisering samt möjligheterna till ett ökat utnyttjande av Kustbevakningens miljöräddningsfartyg.

Resultatet av Kustbevakningskommitténs förslag

Kustbevakningskommitténs slutbetänkande behandlas i prop. 1989/9C:127. Iden angivna propositionen görs bedömningen att Kustbevakningens och sjöpolisens verksamhet bör samordnas ytterligare och att frågan om hur behovet av polisiär verksamhet till sjöss skall kunna tillgodoses bör övervägas närmare. Bl.a. detta uttalande har legat till

grund för tillkallandet av Sjöpolisutredningen se nästa avsnitt.

Vad gäller Kustbevakningens samverkan med marinen uttalade

föredragande statsrådet att myndigheternas samlokalisering har lagt grunden för en långtgående samverkan och för en effektivisering

av de delar av sjöövervakningen som dessa myndigheter för. Det ansvarar bör, enligt vad som uttalas i propositionen, ankomma på myndigheterna att utveckla samarbetet inom de ramar som givits. I propositionen görs vidare den bedömningen att Kustbevakningen bör medverka i ledningen av sjöräddningsinsatserna vad gäller efterforskning och räddning av människor. Föredragande statsrådet uttalade i anslutning till denna fråga bl.a. följande:

Kommittén har påpekat att Kustbevakningen vid samlokaliseringen på regional nivå med marinens områdesförband får en egen dygnet runt verksam operativ ledningsresurs med tillgång även till marinens informations- och sambandssystem. Jag delar uppfattningen att detta

motiverar att kustbevakningen får utökade uppgifter när det gäller den

operativa ledningen av sjöräddningsinsatserna inom Sjöfartsverkets ansvarsområde. Dessa bör i första hand avse ledning av insatser som kräver sådan särskild kompetens som finns eller kan byggas upp inom kustbevakningen samt när behovet av ledningsresurser är särskilt stort. Det bör ankomma på Sjöfartsverket att i samråd med berörda myndigheter utforma den nya ledningsorganisationen."

I propositionen föreslås, mot bakgrund av vad Kustbevakningskommittén anfört, ändringar i fartygssäkerhetslagen 1988:49, 10 kap., med innebörden att Kustbevakningen, iden utsträckning som Sjöfartsverket beslutar efter samråd med Kustbevakningen, på eget

Tidigare utredningar

initiativ kan utöva tillsyn i form av fartygsinspektioner med syfte att undersöka arbetsmiljö, lastning, bemanning och fartygets skick. Propositionen antogs av riksdagen och i samband med lagändringarna infördes av regeringen också möjligheter för Kustbevakningen att utöva självständig tillsyn i den utsträckning som Sjöfartsverket beslutar enligt förordningen 1982:923 om transport av farligt gods och förordningen 1980:789 om åtgärder mot vattenförorening från fartyg.

16.7 Sjöpolisutredningen

Översyn av Sjöpolisen SOU 1992:51, Justitiedepartementet

Utredaren hade till uppdrag att göra en översyn av sjöpolisen. För att utröna var det finns behov av sjöpolisgrupper uppställde Sjöpolisutredningen vissa grundläggande kriterier såsom vidsträckt skärgård med många öar, stort antal människor som permanent- eller fritidsboende, stort antal fartyg och fritidsbåtar, förekomst av skyddsobjekt och olika typer av förbuds- och skyddsområden. Mot bakgrund sådan undersökning föreslog utredaren bl.a. att av en nuvarande sjöpolisgrupper skall bestå, att två nya grupper inrättas, en i Västernorrlands län och en grupp i Malmöhus län samt att grupp övriga delar av kusten skall täckas genom föreskriftsreglerat samarbete med Kustbevakningen. Vad gäller samarbetet med Kustbevakningen konstaterade utredaren att den samrådsskyldighet beträffande resursanvändning som finns idag endast gäller för länsstyrelser med sjöpolisverksamhet men att även länsstyrelserna i övriga län längs kusten och runt Mälaren och Vänern bör ha behov och nytta sådant samråd. Utredaren föreslog därför av att sådan skyldighet fastslås i Rikspolisstyrelsens föreskrifter angående planering resursanvändningen. Detta bör enligt utredaren leda till av ett ökat samarbete mellan myndigheterna, vilket torde effektivisera övervakningen. I 1993 års budgetproposition tog regeringen ställning för att utredningens förslag utökning av sjöpolisens organisation borde om en anstå tills vidare med hänsyn till det statsfinansiella läget prop. 1992/93:100, bil. s. 66.

Tidigare utredningar . . .

16.8 Yttre gränskontrollutredningen

Varu- och personkontroll vid EUss yttre gräns SOU 1994:124, Justitiedepartementet

Utredarens uppdrag bestod bl.a. i att se över myndighetssamverkan vid gränskontroll i ett EU-perspektiv. Utredaren föreslog att de gränskontrollerande myndigheterna tullen, polisen och Kustbevakningen får i uppgift över rutinerna för att se gränskontroll mellan de fasta kontrollpunkterna sträckorna mellan passkontrollorter och tullplatser. Vidare föreslogs att tullen och Kustbevakningen åläggs uttrycklig skyldighet i författning bistå att polisen i utlänningskontrollen vid gränserna samt att Kustbevakningen

ges ett självständigt ansvar för den omedelbara fysiska utlännings-

kontrollen till sjöss. I anledning förslaget Kustbevakningens av om utvidgade ansvar för utlänningskontroll också förslag till gavs

erforderliga författningsändringar vad gäller Kustbevakningens

befogenheter att genomföra kontrollen och att ingripa misstänkta mot "människosmugglare till sjöss.

17 Kostnaderna för den

statliga

maritima verksamheten

17.1 Allmänt

Större delen av den statliga maritima verksamheten bekostas i dag av staten. Av de fyra myndigheter som kommittén enligt sina direktiv ska studera är det bara Sjöfartsverket finansierar huvuddelen sin som av verksamhet genom avgifter. Också Kustbevakningen har intäkter från avgifter, dock i obetydlig omfattning. Nedan redovisas översiktligt kostnaderna för den maritima verksamhet som bedrivs av Kustbevakningen, Sjöfartsverket och sjöpolisen. Försvarsmaktens kostnader för deltagande i den maritima verksamheten har tagits upp till de delar som gäller sjöövervakning. Uppgifterna avser budgetåret 1994/95; för Sjöfartsverket kalenderåret 1994.

17.2 Kustbevakningen

Enligt Kustbevakningens resultaträkning för år 1994/95 uppgick de totala driftkostnaderna för verksamheten till drygt 332 Mkr. Upplâning för nya investeringar uppgick under året till 48 Mkr. Härtill kommer avskrivningar enligt plan om ca 60 Mkr. Intäkter avgifter och av ersättningar inklusive räntor uppgick under period till 9 Mkr. samma ca Kostnaderna fördelade sig olika verksamhetsgrenar grovt räknat enligt följande:

Kostnader per Verksamhetsgren år 1994/95 exkl. avskrivningar

Kostnaderna . ..

De totala personalkostnaderna uppgick till 219 Mkr. Antalet anställda 567, 66 inkl. all flygpersonal vid den centrala ledningen var varav i Karlskrona.

17.3 Sjöfartsverket

Kostnaderna för Sjöfartsverkets hela verksamhet uppgick år 1994 till 939 Mkr, vartill kom avskrivningar om 76 Mkr samt avkastning och skatter 29 Mkr. De totala kostnaderna uppgick därmed till om 1 044 Mkr. Intäkterna, totalt 1 122 Mkr, hänförde sig till farledsvaruavgifter, 463 Mkr, fyravgifter, 289 Mkr, lotsavgifter, 118 Mkr, övriga intäkter, 117 Mkr, anslag, 115 Mkr samt finansiellt netto, 20 Mkr. Årets resultat blev därmed 78 Mkr.

Kostnaderna fördelade sig olika uppgifter enligt följande:

Kostnader per verksamhetsområde âr 1994

Personalkostnaderna uppgick till 547 Mkr. Antalet anställda var 1 487, vid huvudkontoret i Norrköping 436. varav

17.4 Sjöpolisen

Driftkostnaderna för de tolv sjöpolisgrupper som fanns är 1995 uppgår till drygt 30 Mkr år. Av dessa kostnader faller ca 25 Mkr på per sjöpolisen i Stockholms- inkl. Norrtälje, Vaxholm, Djurö och Nynäshamn och Göteborgsområdena inkl. Kungshamn. Det bör observeras att kostnaderna för anskaffning av polisbåtar inte

ingår i dessa belopp. Enligt uppgift torde nyanskaffningskostnaden för

Kostnaderna ...

en polisbåt ligga ca 5 Mkr. Som tidigare framgått skall polisen hyra ytterligare exemplar av Stridsbåt 90 av marinen inkl. tidigare hyrd båt, tot 5 st.. Hyreskostnaden ligger på ca 330 000 år och båt. per

Kostnaderna fördelar sig de olika sjöpolisgrupperna enligt följande:

Till detta kommer lönekostnader för ca 8 årsarbetskrafter samt vissa lokal- och administrationskostnader, uppskattningsvis 3 å 4 Mkr. De totala driftkostnaderna för sjöpolisverksarnheten skulle därmed uppgå till ca 32 Mkr.

17.5 Försvarsmakten

marinen

Försvarsmaktens maritima verksamhet är totalt sett omfattande. Inriktningen är emellertid primärt förbandsproduktion. De närmaste beröringspunkterna med den civila sjöverksamheten har sjöbevakningen som utförs vid de sex sjöcentralerna. Kostnaderna för denna verksamhet uppgår till ca 23 Mkr per år. Den till sjöbevakningen kopplade incident-beredskapen vid marinkommandona beräknas kosta drygt 20 Mkr per år.

IV ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

18 Inledning med utgångspunkter för det

fortsatta resonemanget

Kommittén finner:

att ambitionsnivän för den statliga sjöverksarnheten inte bör sänkas, utan möjligen höjas på vissa områden,

att prioriteringarna och den geografiska fördelningen

- av resurserna i stort ligger rätt samt att effektivitetshöjande åtgärder står att finna i samverkan över befintliga myndighetsgränser.

Kommittén föreslår: att räddningstjänstens behov helikopterunderstöd beaktas - av när beslut tas om var Försvarsmaktens helikoptrar skall baseras och att det i lämplig form slås fast Försvarsmaktens - att en av uppgifter i fred är att ställa helikoptrar till förfogande för sjö-

och miljöräddningstjänsten till sjöss.

18.1 Ambitionsnivå för den

statliga sjöverksarnheten

De mål som ovan redovisats avsnitt 7.2 är högt ställda. Med hänsyn till vad som framkommit vid översynen situationen till sjöss och av med beaktande av de internationella krav ställs Sverige som som sjönation finner kommittén dock att ambitionsnivän inte rimligen kan sänkas. Tvärtom talar förhållandena för att vissa uppgifter kommer att framstå som än angelägna i nära framtid: mer en

Inledning med utgångspunkter

fiskekontroller med hänsyn till de ökade krav kontrollverksam-

ställs från EU:s sida. Fiskeriverket har gjort den beheten som dömningen kontrollerna främst landningskontrollerna mäste att - utökas. Säkerhetsarbete och räddningstjänst, med inriktning såväl liv miljö fartygstrafiken har ökat och tillväxten bedöms enligt som -

vad uttalas i Sjöfartspolitiska utredningens betänkande SOU

som

1995: l 12 fortsätta öka lång sikt, inte minst i Östersjöområdet.

-

18.2 Prioriteringarna och de geografiska

fördelningama av resurserna

Som tidigare nämnts bör utgångspunkten vara att statens resurser till

sjöss skall flexibla såväl vad gäller användningsområden som vara Situationen till sjöss är inte statisk och det finns behov av

geografiskt.

beredskap för resurskrävande insatser olika slag inom hela av nuläget har säkerhetsarbetet och räddningstjänsten hög

sjöterritoriet. I fiskekontrollverksamheten likaså och gränskontrollerna har

prioritet, fått tydligare framskjuten position, bl.a. genom uttalandena i en Kustbevakningens regleringsbrev. En viss förskjutning kan senaste

sägas ha skett från militär till civil gränskontrollverksamhet i priorite-

En förändrad omvärldsbild med tyngdpunkten på hot

ringshänseende.

militära talar för detta. Slutsatsen understryks av av annat slag än rent det förhållandet utländska statsfartyg numera inte har anmälningsatt

plikt för genomfart. Detta betyder dock inte att ambitionsnivån vad

gäller hävda territoriet kan sänkas jfr förra avsnittet.

uppgiften att

Däremot minskar kontroll- och insatsbehovet se avsnitt 7.3.4 där det

framgår den helt övervägande delen territoriella kränkningar att av under 1994 bestod genomfart inte föranmäld. av som var Vad gäller geografiska prioriteringar kan kommittén inte finna annat de ansvariga myndigheterna kraftsamlat sina resurser där de än att behövs bäst. Kommittén har inte undersökt vilka orter som kan vara lämpligast stationeras vid. Det viktiga är vilka områden de kan verka att fartygen Vi konstaterar helhetsbilden fartygen och båtarna i till sjöss. att av var med vår uppfattning behoven till sjöss framstår finns stämmer om var som starkast. En särskild fråga betydelse för räddningstjänsten är placeringen av Försvarsmaktens helikoptrar, vilka fyller viktig funktion vid utav en räddningsinsatser såväl då ytbärgning som hamnat i av personer skall utföras vid transport de kommunala RITSvattnet som av

Inledning med utgångspunkter

styrkorna. Det är enligt vår uppfattning mycket viktigt att beslut om helikoptrarnas basering föregås av noggranna överväganden där räddningstjänstens behov beaktas. Målet bör vara att skapa en god geografisk täckning av ansvarsområdet till sjöss och att hålla nere tiderna för insatser. Ett sätt att förkorta insatstiderna är att se till att helikoptrarna och RITS-styrkorna baseras nära varandra, vilket framstår som särskilt angeläget i områden med omfattande trafik av passagerarfärjor. Statens Räddningsverk och Kustbevakningen har nyligen utarbetat ett förslag om inrättande av en ny RITS-styrka Gotland och flyttning av en av de skånska RITS-styrkorna till Karlskrona. Den senare delen av förslaget bygger bl.a. överväganden som gäller styrkornas närhet till Försvarsmaktens helikoptrar. Försvarsmaktens beslut måste naturligtvis grunda sig en helhetsbedömning men det är självklart att räddningstjänstens behov skall beaktas. Vi föreslår mot bakgrund av det anförda att:

det i lämplig form slås fast att en av Försvarsmaktens uppgifter i fred är att ställa helikoptrar till förfogande för sjö- och miljöräddningstjänsten till sjöss samt att räddningstjänstens behov av helikopterunderstöd beaktas när -beslut tas om var Försvarsmaktens helikoptrar skall baseras.

En fråga som varit föremål för vissa diskussioner inom kommittén rör statsisbrytarnas lokalisering. Trafikutskottet TU har under senare år behandlat flera motioner om en omstationering från Stockholm till Härnösand eller Luleå. Utskottet uttalade vid den senaste behandlingen

av denna fråga följande l994/95:TU 12:

"Utskottet har vid ett flertal tillfällen på senare år avstyrkt motionsyrkanden om att isbrytarflottan bör lokaliseras till Härnösand eller andra norrländska hamnar. Utskottet har inte ändrat uppfattning och vill ånyo erinra om att statsmakternas styrning av Sjöfartsverkets verksamhet avser mål och inriktning. Det av riksdagen fastställda målet för isbrytning är att vintersjöfart skall kunna bedrivas på alla svenska hamnar av betydelse. Utskottet förutsätter att stationeringen av isbrytarflottan är den för verksamheten ändamålsenligaste."

Utskottet hänvisar vidare till Sjöverksamhetskommitténs uppdrag att pröva möjligheten att effektivisera den statliga maritima verksamheten. Sjöfartsverket har tidigare utrett frågan om statsisbrytarnas stationering och då stannat för den lösning som gäller i dag, nämligen stationeringsort Stockholm. Kommittén anser dock att det vore

Inledning med utgångspunkter

värdefullt med en genomgripande analys inför framtida överväganden. Regeringen bör föranstalta om en sådan och den bör innehålla kostnadsjämförelser mellan fortsatt placering av isbrytarna i Stockholm och i de föreslagna Norrlandshanmarna som alternativ.

18.3 Vad med högre effektivitet och hur kan

menas

detta uppnås

Effektivitetshöjning kan innebära att samma uppgifter utförs till en

lägre kostnad eller att kvantitet och/eller kvalitet höjs utan resurstillskott. Av vad som sagts ovan under avsnitt 18.1. framgår att kommittén anser att statens ambitionsnivå inte kan sänkas, utan möjligen bör höjas i vissa avseenden vad gäller sjöverksamheten.

Detta förhållande jämte den omständigheten att de berörda myndigheterna redan har genomfört eller står i begrepp att genomföra nedskärningar medför att det är svårt att emotse större besparingar

totalt sett inom den maritima delen av statens verksamhet. Strävan bör i stället vara att staten skall ut så mycket som möjligt ur de

befintliga resurserna.

I utredningsarbetet, som bl.a. bestått i ett relativt stort antal studiebesök hos de berörda myndigheterna, har kommittén inte kunnat finna annat än att myndigheterna löser sina maritima uppgifter på ett tillfredsställande sätt med hänsyn till vilka resurser de förfogar över. Därmed inte sagt att den totala sjöverksamhetens effektivitet är optimal. Vi bedömer att de effektivitetshöjande åtgärder som kan

företas ligger på samordningsplanet, dvs. i möjligheterna att samordna

den totala sjöverksamheten genom en omorganisation eller med inriktning ökad samverkan över nuvarande myndighetsgränser.

Syftet är att uppnå ett flexibelt och optimalt resursutnyttjande. Med

resurser avses härmed alla tillgångar; personal, materiel, utbildning, information m.m.

18.4 Hur uppnås optimalt resursutnyttjande

Strävan är att uppnå en hög grad av flexibilitet och möjlighet till

flerbruk av resurserna. Hushållningen med resurserna skall ske på ett

sätt så att onödig dubblering arbetsinsatser och/eller anskaffning av av utrustning inte förekommer. Detta kan åstadkommas olika sätt. Ett är att lägga huvudansvaret för de maritima uppgifterna i så få händer som möjligt. Härmed skapas förutsättningar för en samlad planering

Inledning med utgångspunkter

av den totala verksamheten. En lösning är att de ansvariga annan myndigheterna styrs mot en mycket hög grad av samverkan, såväl vad gäller planeringen av arbetet och anskaffning utrustning vid av som olika typer av insatser till sjöss. Det gäller här t.ex. att utbilda personalen till att kunna lösa många olika arbetsuppgifter och att utrusta fartygen så att de kan användas för olika ändamål. Den förra modellen stordriftsalternativet har den fördelen att risken för - konflikter i samarbetet och för "revirtänkande" minimeras. Den försvåras dock av att arbetsuppgifterna på det maritima området är av många skilda slag och det måste därför undersökas stor noga om en maritim "multimyndighet" har förutsättningar för att fungera effektivt. Med den senare modellen "samverkansalternativet" finns - den svårigheten att staten har begränsade möjligheter att styra myndigheterna mot högsta effektivitet. I slutändan förutsätter all samverkan ett visst mått av fri vilja från myndigheterna. Vid sidan av de två nu redovisade modellerna för optimal effektivitet finns frågan om ansvars- och uppgiftsfördelningen myndigheterna emellan ligger rätt eller om denna fördelning skall ändras. Nedan redogörs för kommitténs överväganden i dessa delar.

18.5 Allmänt stordriftsaltemativet

om

Inledningsvis skall framhållas att den samlade bilden den statliga av sjöverksarnheten och fördelningen av ansvaret inom denna inte förefaller anmärkningsvärt splittrad. Vid en jämförelse med situationen i våra nordiska grannländer förefaller det svenska systemet i grunden inte mer komplicerat. Jämför man med hur ansvaret är fördelat mellan olika myndigheter vad gäller statens verksamhet land blir den inledande slutsatsen än mer tydlig. Resonemanget som följer kan därför inte sägas motiveras av en strävan att komma till rätta med uppenbara problem. Avsikten är snarare att söka finna vägar till ytterligare effektivisering.

Antagna fördelar med en stordrift är följande:

Planeringen av verksamheten ligger i hand. Grundförutsätt- - en ningar för ett effektivt resursutnyttjande skapas därmed. Anskaffning av utrustning och utbildning av personal kan av en ledning lättare styras mot flerbruk och flexibilitet. Utförandet övervakning och av kontroll till havs m.fl. arbetsuppgifter kan bedrivas utan risk för dubblering i geografin.

Inledning med utgångspunkter

Information och kompetens inom det maritima området samlas i en -organisation. Behovet av lokaler, hamnar, underhållsresurser verkstäder m.m. bedöms centralt myndighet och förutsättningar att hålla nere av en kostnaderna skapas. Förutsättningar att minimera den administrativa organisationen skapas.

Skapandet stor maritim myndighet måste föregås av av en ny överväganden. Risk finns för att den befintliga i och för sig noggranna fungerande organisationen slås sönder och för att nackdelarna med en förändring visar sig väga över först efter en omorganisation annars skett. Innan djupare undersökningar tar vid måste allmänt övervägas vilka stordriftsalternativ framstår möjliga och lämpliga. Här som som har två huvudalternativ utkristalliserats i kommitténs arbete. Det första bygger ett militärt operativt ansvar för huvuddelen av sjöverksamheten. Detta alternativ innehåller lämplighetsfrågor rörande gränsdragningen mellan civil och militär verksamhet. Det andra civila -alternativet innebär skapande en ny myndighet med ansvar på - av

de områden Kustbevakningen och Sjöfartsverket svarar för i dag.

som Ett polisiärt huvudansvar för verksamheter som t.ex. farledshållning och miljöräddning har kommittén uteslutit. Vi återkommer till frågeställningar rörande sjöpolisen.

l8.5.1 Ett militärt alternativ

Försvarsmakten kommer "alltid" att finnas till sjöss. Här finns fartyg,

sjöutbildad personal och avancerad utrustning för övervakning och

samband. Försvarsmakten deltar redan i dag i viss civil verksamhet till sjöss. Här finns potential bör kunna tas tillvara i högre grad en som än vad sker i dag. Organisationen av den statliga sjöverksarnheten som i Danmark och Norge visar också att detta är genomförbart praktiskt sett. Vissa uppgifter såsom lotsning och sjöfartsinspektion m.fl. av - Sjöfartsverkets nuvarande ansvarsområden är dock främmande för militär organisation. Ett militärt bör därför i princip en ansvar

begränsas till sådana uppgifter till sjöss som i dag utförs av Kustbe-

vakningen och sjöpolisen, inriktat övervakning, kontroll och ingrepp vid misstänkta överträdelser av gällande bestämmelser till sjöss. Det kan omedelbart konstateras att denna lösning förutsätter ett relativt kraftigt tillskott personal och fartyg m.m. till Försvarsmakav

Inledning med utgångspunkter

ten. Totalt sett borde dock det samlade resultatet innebära att Försvarsmaktens befintliga resurser i högre grad kunde komma till civil användning, vilket kan besparingseffekter. Organisatoriskt ge skulle det militära alternativet kunna genomföras Kustbegenom att vakningen lades under Försvarsmakten, lösning liknar den en som

norska se avsnitt l5.5.3 med en särskild "Kystvakt".

Om en militär myndighet skall för de typer verksamhet ansvara av som den civila Kustbevakningen i dag utför krävs det att motsvarande befogenheter som anges i LKP och i lagstiftning överförs till annan militär personal. Befogenheterna innebär långt gående möjligheter och rättigheter att använda tvångsåtgärder mot enskilda civila. Möjligheterna att utnyttja militär personal på detta sätt har debatterats i olika sammanhang. Inställningen i Sverige i dag kan sägas restriktiv. vara

I totalförsvarspropositionen prop. 1995/96: 12 51 uttalas följande:

s.

"Den sedan länge i vårt land gällande grundsatsen att militärt tvång eller våld inte skall brukas mot den egna befolkningen eller andra

civila utgör en annan självklar begränsning. Militär personal skall

således inte ges uppgifter utanför det traditionella militära som verksamhetsområdet rymmer utövning våld eller tvång mot av enskilda. En annan sak är att resurser kan utnyttjas till stöd för andra myndigheter som är lagligen berättigade att använda tvång eller våld. De militära resurserna bör dock i sådana situationer nyttjas så sätt att det inte kan uppfattas som ett avsteg från de begränsningar som här angetts".

Frågan behandlas också i Civilt bruk försvarets SOU av resurser 1995 :29 där slutsatsen i princip är densamma 35-36. a.a.s.

Försvarsutskottet uttalar följande i betänkande över totalförsvarspropositionen 1995/96:FöU1 s. 25:

" Utskottet delar regeringens att militär personal inte skall syn ges uppgifter utanför det traditionella militära verksamhetsområdet som kan innebära tvång eller våld mot enskilda. Tolkningen får dock inte göras så strikt att exempelvis försvarets resurser och i det samman- hanget även militär personal inte skulle kunna ställas till civila myndigheters förfogande i deras myndighetsutövning. Försvarsmakten skall kunna ingå som part i samordning eller samverkan kan som ge praktiska eller ekonomiska samordningsvinster

Regeringen har överlämnat Försvarsutskottets betänkande, med en direkt hänvisning till citerad del, till Sjöverksarnhetskommittén.

Inledning med utgångspunkter

Kommittén har uppfattningen att Försvarsmaktens resurser skall där det är kostnadseffektivt tas till vara i så stor utsträckning som möjligt och att det i det sammanhanget finns ett utrymme för utvidgande Försvarsmaktens befogenheter att ingripa mot enskilda civila av under ansvarig civil myndighets ledning. Framställningen återkommer till detta nedan i kapitel 20. Kommittén delar också uppfattningen att restriktivitet är påkallad när det gäller användning Försvarsmaktens personal i sådan av

myndighetsutövning innefattar tvång eller våld mot enskilda.

som Kommittén därför att Försvarsmakten inte bör ges ett självanser ständigt i dessa delar. När Försvarsmakten deltar i sådan verkansvar samhet bör det ske under civil ledning. Mot bakgrund av vad som nu anförts finner kommittén att det inte är meningsfullt att undersöka en lösning innebär att Kustbevakningen läggs under Försvarsmakten. som

l8.5.2 Ett civilt alternativ ett nytt Sjöverk

-

En organisatorisk sammanläggning Kustbevakningens och Sjöfarts-

av

verkets uppgifter har tidigare undersökts se avsnitt 16.2-16.4.

ovan

Förslaget drevs den gången ända fram till en organisationsutredning

och föll inte grund att det inte föreföll ökad effektivitet av ge - på grund de negativa reaktionerna från remissinstanserna. Vi utan av har bakgrund de redovisade antagna fördelarna med mot av ovan stordrift och vad framkommit i de tidigare utredningarnas förslag som undersökt nuvarande förutsättningar för att sammanföra Kustbevakningens och Sjöfartsverkets arbetsuppgifter under en ny myndighet. Kommittén har sett det främmande att låta polisorganisationen, som verksamhet endast till ringa del är sjöinriktad, omfattas av vars en diskussionen stordrift inom den maritima verksamheten. om Idén myndighet ett nytt "Sjöverk" grundar sig, om en ny - förutom antagna stordriftsfördelar, de nya krav som den statliga

sjöverksamheten ställs inför när det gäller gräns- och fiskekontroll

nu och allmänt i fråga säkerheten till sjöss. Dessa nya krav innebär om det blir än viktigare att den statliga sjöverksarnheten bedrivs att effektivt, samordnat och flexibelt. De effektiviseringsvinster skulle kunna uppnås genom den nya som organisationen har främst antagits bestå

minskning antalet arbetsplatser alla nivåer genom en - en av ledningsstruktur med renodlade roller, gemensam

Inledning med utgångspunkter

bättre förutsättningar för flexibilitet och kvalitet

- genom en

kraftsamling kring utvecklingsverksamhet avseende personal, metoder

och materiel samt ett effektivare utnyttjande fartygsresurserna. -- av

I tanken om ett nytt "Sjöverk" ingår förutsättning

som en att samverkan med Försvarsmakten, liksom med andra aktörer, skall utvecklas. Flexibilitet och flerbruk i praktiken innebär tyngdpunkten i att ett nytt "Sjöverk" måste ligga den operativa verksamheten, dvs. den lokala nivån där det dagliga arbetet genomförs. De faktiska förutsättningarna för effektivisering och flerbruk ytterligare genom en samordning på lokal nivå har därför undersökts fältstudie. genom en Fältstudien, som genomfördes 8-12 januari 1996, omfattade

Kustbevakningens och Sjöfartsverkets samtliga lokala stationer och

regionkontor längs Hallands- och Bohuskusten samt några stationer och kontor på Ostkusten. Härvid diskuterades bl.a. resurser, samverkan och möjligheter till flerbruk. Vidare efterhördes personalens

synpunkter i organisationsfrågan.

De slutsatser som kan dras av fältstudien är att möjligheterna till samordningsvinster den lokala nivån är begränsade, framför allt genom att Kustbevakningen och Sjöfartsverket redan, för sig, var

drivit långtgående rationaliseringsprogram. De besparingar

som man samfällt pekar på från lokal nivå gäller gemensamt utnyttjande vissa av fartyg, verkstäder, hamnar och administrativa funktioner, t.ex. inköp.

Detta kan dock endast ge marginella besparingar. De största vinsterna

ligger, som man ser det från lokal nivå, i att skapa en gemensam administration regional och central nivå. Inställningen till ett eventuellt "Sjöverk" varierar dock, från accepterande och t.o.m.

bejakande till skepsis eller avståndstagande. Som positivt framhölls bl.a. att Kustbevakningen och Sjöfartsverket har

en gemensam kunskapsbas bildandet

och att av en ny organisation är en förutsättning

för ett reellt samarbete mellan dessa myndigheter. Invändningarna handlade om skillnader i uppgifter, ekonomi och kultur samt ifrågasättande av den ekonomiska vinsten. Kommittén har funnit att flera skäl, bl.a. de anförts från lokal som

nivå, talar emot inrättandet ett "Sjöverk". De huvudsakliga

av invändningarna är följande:

Affärsverksamhet och myndighetsutövning bör inte bedrivas inom och samma myndighet

en

Myndigheter med sådan blandad verksamhet förekommer i dag. Så inryms den myndighetsutövande sjöfartsinspektionen inom Sjöfarts-

Inledning med utgångspunkter

verket, än med självständig ställning. Vidare gäller att Sjöfartsverom

kets affärsverksamhet bedrivs i monopolsituation och har starka

en

inslag myndighetsutövning. Kommittén finner emellertid att ett

av Sjöverk" med både serviceinriktad och kontrollerande verksamhet

skulle innebära dubbelroll kan försvaga trovärdigheten en som såväl kunderna omvärlden i övrigt. Kommittén ser gentemot som därför denna fråga beaktansvärt argument mot ett "Sjöverk". som ett

Skilda finansieringsformer inom myndighet kan skapa samma problem

Om Sjöfartsverkets i huvudsak avgiftsfinansierade serviceverksamhet skulle läggas med Kustbevakningens anslagsñnansierade

samman

kontrollverksamhet, kan problem uppstå tvâ sätt. Det kan dels

finnas risk att serviceverksamheten av hänsyn till kunderna gynnas en bekostnad kontrollverksamheten, dels kan möjligen befaras att av

den avgiftsfinansierade serviceverksamheten orättmätigt skulle komma

subventionera kontrollverksamheten. Det får visserligen här att

förutsättas snedprioriteringar kan motverkas genom statens styrning

att

verksamheten och avgifts- och anslagsverksarnheterna i den nya

av att myndigheten i ekonomiskt hänseende skulle hanteras separat.

Kommittén finner detta att redan riskerna för såväl snedpriorite-

trots ringar sammanblandning ekonomierna mellan service- till som av kontrollverksamhet talar emot ett samlat "Sjöverk".

Frågan "Siöverkets" departementstillhörighet kan bli svårlöst - om

statliga sjöverksarnheten täcker ett brett uppgiftsområde med flera

Den

aktörer och policyskapande myndigheter, bakom vilka står en rad

departement, bl.a. Försvars-, Justitie-, Kommunikations-, Finans-, Miljö- och J ordbruksdepartementen. Kustbevakningen tillhör Försvars-

medan Sjöfartsverket sorterar under Kommunikations-

departementet,

Ett "Sjöverk" skulle med hänsyn till sin breda

departementet. nytt verksamhet behöva tillhöra flera departement, en modell som i dag tillämpas för bl.a. Boverket. Kommittén bedömer dock att att en sådan

lösning skulle försvåra integrationen inom det nya verket.

myndigheter skulle bygga det verket är präglade De som upp nya olika kulturer och olika övergripande mål av styrs av

historiskt betingade skillnaderna i bakgrund, uppgifter och attityder

De och Kustbevakningens personal har påpekats i

mellan Sjöfartsverkets

många sammanhang. Dessa skillnader fortfarande av många synes hinder för samarbete lokal nivå. Av särskild

upplevas som ett

betydelse för "Sjöverk" är de skilda attityder som sammanhänger ett

servicerollen respektive rollen kontrollant. Denna attityd-

med som

Inledning med utgångspunkter

skillnad synes emellertid nu väg att mjukas i takt med att upp ny personal med mer enhetlig bakgrund rekryteras. För både Sjöfartsverkets och Kustbevakningens verksamhet finns övergripande mål som som har anknytning till säkerheten till sjöss; för Sjöfartsverkets del i bemärkelsen säkerhet vid sjötransporter, för Kustbevakningens del med inriktning trygghet minskad genom brottslighet. Även de övergripande målen sålunda närbesläktade finner om är kommittén att inriktningen av service- respektive kontrollverksamheten uppvisar grundläggande skillnader. Dessa skillnader i inriktning och de därmed sammanhängande kulturskillnaderna måste enligt kommitténs bedömning ses som ett hinder för verklig integration inom en "Sjöverket".

Det kan inte nu visas att en samordnad organisation verkligen leder till besparingar eller effektivisering Ovan har de förmodade samordningsvinsterna med Sjöverket översiktligt berörts. Enligt fältstudien är samordningsmöjligheterna på lokal nivå begränsade. Vad man skulle kunna vinna regional och central nivå genom en ny organisation har inte tillräckligt studerats. Här måste också beaktas de kostnader som är förknippade med omstrukturering och flyttning av verksamheter. Sammantaget har vi inte funnit några säkra belägg för att Sjöverket skulle innebära besparingar för staten eller en totalt sett effektivare verksamhet. Under sådana förutsättningar bör ett så radikalt förslag som bildandet av en ny myndighet inte föras fram.

18.6 Samverkan över befintliga myndighetsgränser

Det har tidigare i detta arbete framhållits att samarbetet mellan de maritima myndigheterna är omfattande och att det bedrivs alla plan, från central nivå till lokal. Myndigheternas arbetsuppgifter varierar i hög grad, deras Verksamhetsmål är inte desamma och möjligheterna till samverkan har därför vissa självklara begränsningar. Mot bakgrund av vad som ovan redogjorts för vad gäller våra undersökningar av stordriftsalternativ finner vi dock att det är samverkansområdet ökad effektivitet skall sökas. Vid våra kontakter med de maritima myndigheternas tjänstemän har vi fått en rad förslag på samverkansmöjligheter av olika slag. Det har i första hand rört sig om hur fartyg och personal kan användas i olika konkreta situationer, hur viss utrustning kan utformas för sambruk och andra förslag med inriktning den lokala operativa verksamheten. Vi

Inledning med utgångspunkter

har inte sett det uppgift för en kommitté med uppdrag att som en förutsättningslöst pröva organisationen den statliga maritima av verksamheten att undersöka dessa förslag, något som vi heller inte haft rimlig möjlighet att göra på den tid stått till vårt förfogande. Vi som vill dock peka på att det inte saknas förslag på den här nivån som i många delar förefaller genomtänkta. Kommitténs överväganden i samverkansfrågor har hållits ett mer övergripande plan. Vi har studerat behov av och möjligheter till generella former för samverkansarbete ur olika perspektiv. Under detta arbete har vi också särskilt granskat frågor om förhållandet mellan Kustbevakningen och sjöpolisen två aktörer till sjöss med många verksamhetsmässiga beröringspunkter samt hur För- svarsmaktens kan komma till användning i det civila resurser övervakningsarbetet till sjöss i högre grad. Resultatet i dessa delar redovisas i kapitel 19 respektive 20.

18.7 Ansvarsfördelningen

Vi har noggrant gått igenom ansvars- och uppgiftsfördelningen beträffande den statliga maritima verksamheten och också sökt kartlägga hur de olika uppgifterna löses i praktiken. Under detta arbete har frågan ansvarsfördelningen är riktig eller om högre effektivitet om kan uppnås ansvaret flyttas från en myndighet till en annan, om kontinuerligt följt med. Det är då två uppgifter som vi funnit bör undersökas något närmare, nämligen sjöräddningstjänsten och sjöfartsinspektionen. Ansvaret för dessa uppgifter ligger i dag hos Sjöfartsverket. I båda fallen har frågan ställts om det finns anledning att flytta över ansvaret till Kustbevakningen.

18.7.1 Ansvaret för sjöräddningstjänsten

Skälen för att överväga överflyttning huvudansvaret för en av sjöräddningstjänsten från Sjöfartsverket till Kustbevakningen är följande:

Det kan fördel att lägga ansvaret för sjöräddningstjänsten - vara en hos myndighet med hög operativ närvaro till sjöss. en en Det kan effektivitetshöjande åtgärd att lägga ansvaret för - vara en miljö- och sjöråddningstjänst under samma huvudman.

Inledning med utgångspunkter

Det kan vara olämpligt att hysa affärsverksamhet och myndig- hetsutövning såsom fallet är inom Sjöfartsverket i dag inom samma myndighet.

Vid en närmare granskning argumenten har vi inte funnit de av att utgör tillräckliga skäl för en överflyttning ansvaret. Sjöräddningsav tjänsten i Sverige är uppbyggd enligt ett system där består i ansvaret

uppgiften att leda en räddningsinsats samt för utbildning.

att svara

Det finns således ingen särskild "sjöräddningsflotta" dvs. fartyg

-

som särskilt utformats för sjöräddning med undantag den privata

- av

organisationen Sjöräddningssällskapets. Härutöver innehar Sjöfarts-

verket ett antal sjöräddningsbâtar till stora delar är uthyrda eller som utlånade till den kommunala räddningstjänsten. Det är de samlade

fartygsresurserna tillsammans med flyg och helikoptrar används

som vid insatserna. Skäl att frångå detta system saknas. Det är bra ett exempel på ett effektivt resursutnyttjande myndighetssamgenom verkan. En överflyttning av ledningsansvaret från Sjöfartsverket till Kustbevakningen skulle inte innebära någon egentlig förändring i denna del. Deltagande enheter vid insatserna skulle alltjämt komma från samtliga maritima myndigheter m.f1. Vi har inte heller funnit

belägg för att ett delat ansvar för sjö- och miljöräddningstjänst innebär

några problem. Här skall anmärkas att sjöräddningstjänsten alltid har högsta prioritet och att vid de olycksfall då både sjö- och - en en miljöräddningsinsats krävs sjöräddningsinsatsen alltid skall utföras först av de enheter som beordras härtill räddningsledaren. av Sjöfartsverkets "affärsverksamhet" består till övervägande del av avgiftsfinasierad service som i praktiken är obligatorisk för kunden. Sjöfartsverket agerar inte en öppen marknad och vi kan bl.a. med hänsyn härtill inte se någon risk för konflikter i form kundstyrd av

prioritering till nackdel för sjöräddningstjänsten. Därmed sagt att

argumentet om olämplig blandning affärsverksamhet och myndigav hetsutövning inte har någon bärkraft i det här avseendet. Sammantaget, mot bakgrund av vad som nyss utvecklats och med hänsyn till att det finns ett väl fungerande system, finner vi inte att det finns skäl till att ändra nuvarande ansvarsfördelning beträffande sjöräddningstjänsten. Jfr Kustbevakningskommitténs slutsatser i denna fråga, ovan avsnitt 16.6.

Inledning med utgångspunkter

18.7.2 Ansvaret för sjöfartsinspektionen

Sjöfarts-, Luftfarts- och J ärnvägsinspektionerna granskas för närvarande särskild kommitté dir. 1995:77, Organisation av inspektionav en sverksamhet transportområdet. Kommittén har bl.a. till uppgift att närmare belysa det förhållandet att inspektionerna svarar för såväl om utarbetande säkerhetsnormer inom respektive transportområde som av tillsynsverksamhet bör föranleda en åtskillnad av ansvaret för normoch tillsynsarbetet. Vi har inte funnit skäl att föregripa nämnd kommittés arbete i denna fråga. I övrigt kan konstateras att samarbete förekommer mellan Sjöfartsverket och Kustbevakningen vad gäller inspektionsverksamheten. Samarbetet är under utveckling mot att Kustbevakningen deltar i allt högre grad att utföra sådana inspektioner inte kräver långt genom som gående specialistkompetens. Vi har inte funnit några ekonomiska eller effektivitetshöjande skäl som talar för att ansvaret för inspektionsverksamheten bör föras över till Kustbevakningen.

19 Behövs både

Kustbevakningen och sjöpolisen

Kommittén finner:

att såväl sjöpolisen som Kustbevakningen bör finnas kvar

med i huvudsak oförändrade arbetsuppgifter. Sjöpolisens in-

riktning på verksamhet i skärgårdarna bör bestå.

Kommittén föreslår:

att regeringen ger Rikspolisstyrelsen och Kustbevakningen i uppdrag att utveckla samverkan mellan polisen och Kustbevakningen,

att Yttre gränskontrollutredningens förslag självständigt

- om

ansvar för Kustbevakningen att utföra utlänningskontroll till sjöss samt om utökade befogenheter för Kustbevakningen i

det sammanhanget genomförs,

att Kustbevakningen ges utökade polisiära befogenheter att, på begäran av polismyndighet, ingripa vid misstänkta regel-

överträdelser till sjöss, att möjligheterna för Kustbevakningen att utfärda ordningsbot -undersöks samt

att LKP och andra författningar som reglerar Kustbevak-

ningens befogenheter ses över och, i möjligaste mån, samlas i en lag.

19.1 Inledning med kort sammanfattning av nuvarande ordning

Polis och Kustbevakning har till stora delar funktion till sjöss. samma De skall upprätthålla lag och ordning. De områden där dubbla kompe-

tenser föreligger är vid ingripanden vid misstanke brott rör: om som

tullagstiftningen skyddsobjekt och militära skyddsområden jakt fiske bevarande av den marina miljön och naturvård - annan

Behövs både Kustbevakningen och sjöpolisen

bevarande den marina miljön och annan naturvård - av trafikregler och säkerhetsanordningar för sjötrafiken vattenförorening från fartyg dumpning av avfall i vatten -fornminnen och sjöfynd fartygs registrering och identifiering skydd för den marina miljön mot annan förorening än vad som nämnts ovan märkning och användning oljeprodukter båttrafiken - av

Kustbevakningens har befogenheter att genomföra primäringripanden

såsom prejning fartyg, gripande av misstänkta, husrannsakan, av beslagtagande föremål och hållande av inledande förhör. av Även i verksamhet inte utgör ingripande vid misstänkt som brottslighet föreligger dubbel kompetens hos polis och Kustbevakning,

nämligen vid:

utlänningskontroll kan utföras av KBV på begäran av polis

upptagande av anmälan rörande sjöfynd -

ingripande vid ordningsstörningar i sjötrafiken

-

Den verksamhet polisen bedriver till sjöss och som inte eller endast i begränsad omfattning utförs Kustbevakningen är i första hand - av

polisiär spaningsverksamhet med huvudsaklig inriktning på båtstöl-

der. Kustbevakningen har miljöövervakning och bekämpning av

föroreningar till sjöss särskild uppgift där polisen i princip inte som en deltar. Fiskekontrollverksamhet i territorialhavet och den ekonomiska

är ett annat område där Kustbevakningen i stort sett agerar som zonen enda myndighet. Vad gäller polisiär verksamhet skärgårdsöarna föreligger ingen

dubbel kompetens. Polisen har i princip exklusiva befogenheter att

utöva brottsbekämpande verksamhet land. KBV torde dock kunna

i land och ingripa vid omedelbara förföljanden som startat till sjöss.

LKP dessutom gälla i hamnområden och liknande. Förutom anses ingripanden vid misstänkt brottslighet ägnar sig sjöpolisen bl.a.

följande verksamhet skärgårdsöarna och det kustnära fastlandet:

brottsförebyggande verksamhet patrullering, rådgivning till förebyggande av brott, undervisning i skolorna m.m.

delgivningsuppdrag -

anmälningsupptagningar vissa polisbåtar används som flytande

-polisstationer med schemalagda stopp vid bryggor i skärgårdarna

brottsutredningar -

Behövs både Kustbevakningen och sjöpolisen

19.2 Alternativ till nuvarande ordning

19.2.1 Varför ändra det bestående

Det förefaller onödigt att hålla två myndigheter till sjöss med så många likartade uppgifter som sjöpolisen och Kustbevakningen har. Generellt kan nackdelar uppstå i form av svårigheter att samordna övervakningen av sjön geografiskt och i det att viss dubblering av resursanskaffning förefaller svår att undvika. Med en huvudman såsom ansvarig för upprätthållandet av lag och ordning till sjöss kan

samordningsvinster i form av färre fartyg, mindre personalstyrka i vart fall på sikt till följd av en samlad planering av verksamheten

och ett minskat behov av lokaler, båtplatser m.m. emotses. I princip är två alternativa lösningar möjliga. Det ena är en kraftig utbyggnad av sjöpolisen till en rikstäckande företeelse och det andra utvidgning Kustbevakningens uppgifter och befogenheter. är en av Nedan redogörs för de båda alternativen Sjöpolisalternativet respektive Kustbevakningsalternativet.

19 2 2 Sjöpolisalternativet

. .

En utbyggnad av sjöpolisen till att bli rikstäckande kräver mycket stora resurstillskott till polismyndigheterna längs kusterna. Såväl fartyg som personalstyrka måste dimensioneras till att fungera året runt och till att verka i våra vatten ända ut i den ekonomiska zonen. Ett Övertagande av Kustbevakningens nuvarande skulle resurser

emellertid vara tillräckligt och besparingar torde totalt sett

- kunna vara möjliga ledningsnivå. Det skall dock framhållas att Kustbevakningen är operativt inriktad och håller sig med en relativt

liten administrativ organisation se ovan, avsnitt 12.3. En fördel med

sjöpolisalternativet är att polisen redan har erforderliga befogenheter och utbildning som svarar mot uppgiften att upprätthålla lag och ordning till sjöss. Vidare skulle en samlad polisverksamhet, med det naturliga stöd som tillgången till organisationens underrättelseinformation m.m. innebär, ge verksamheten styrka. För att inte behovet av såväl sjöpolis som Kustbevakning skall kvarstå krävs i detta alternativ att miljöräddningen och fiskekontrollverksamheten i de delar den avser den övervakning av yrkesfisket som består i kvotkontroller m.m. övertas av annan, alternativt att sjöpolisen ges kompletterande utbildning i dessa delar.

Behövs både Kustbevakningen och sjöpolisen

19.2. 3 Kustbevakningsalternativet

För att Kustbevakningen skall kunna fylla funktionen som enda myndighet med polisiär inriktning till sjöss krävs att kustbevakningstjänstemännen ytterligare polisiära befogenheter. De skall bl.a. ges kunna ingripa vid båtstölder och vid misstänkt människosmuggling. Om inte Kustbevakningen skall ges befogenheter att verka på land krävs vidare att polisens transportbehov till skärgårdsöar utan broförbindelse med fastlandet säkerställs. Det skall framhållas att Kustbevakningen även i ett alternativ som nu skisseras inte bör - ha ansvaret för den del polisarbetet omfattar underrättelsetjänst av som och utredningsverksamhet. Det saknas skäl att bygga upp ytterligare sådan organisation vid sidan polisens. De effektivitetsvinster en av antas kunna följa av denna modell torde då försvinna. som annars Kustbevakningen bör under alla förhållanden behålla sin roll som en till polisen medverkande myndighet.

19.3 Kommitténs överväganden

En utbyggnad sjöpolisens verksamhet i enlighet med vad som av

skisserats under sjöpolisalternativet är en mycket ingripande föränd-

ring i nuvarande ordning. Kustbevakningens roll som samarbetspartner till ett stort antal andra myndigheter skulle övertas av polisen Fiskeriverket, Försvarsmakten, SjöV m.fl.. Detta är enligt vår bedömning förenat med i vart fall initiala svårigheter och - innebär i stora delar ny roll för polismyndigheterna. Härtill en kommer att polismannen skall tjänstgöra i sjöpolisgrupperna med som största sannolikhet måste erhålla utbildning i bl.a. miljöräddningsverksamhet och i de delar ñskekontrollverksamheten som polisen av inte sysslar med i dag. Annan myndighet med tillräckliga resurser för att överta dessa uppgifter finns inte och ett behållande av en Kustbevakning med enbart nämnda verksamhetsområden framstår som ett slöseri med personal- och fartygsresurser. Sammantaget finner kommittén sådan genomgripande förändring som sjöpolisalternaatt en tivet innebär inte framstår som lämplig. Det är inte lämpligt kustbevakningstjänstemän fulla polisiära att ge befogenheter verka på land. De kan här komma att ställas inför att situationer i brottsbekämpningen kräver full polisutbildning och som erfarenheter från traditionell polistjänst. Därmed konstateras att polismän behövs för tjänstgöring öarna och i övrigt längs kusten även i Kustbevakningsalternativet. Däremot kommittén att den anser

Behövs både Kustbevakningen och Sjöpolisen

operativa polisverksamheten övervakning, kontroll och primäringri-

-panden till sjöss kan skötas av Kustbevakningen med en viss utökning av Kustbevakningens befogenheter. Frågan är om en sådan lösning innebär ökad effektivitet genom kostnadsbesparingar eller på annat sätt. För polisverksamheten i Göteborgs och Bohusläns samt Stockholms skärgårdar erfordras, enligt vår bedörrming, att polisen har

tillgång till egna båtar. Här finns en mycket stor ca 19 000 resp ca

6 500 bofast befolkning och under sommartid är aktiviteten i dessa skärgårdar betydande. I övriga skärgârdsområden torde det vara

möjligt att skapa ett system för transport av polispersonal vid behov,

genom Kustbevakningens och andra sjögâende myndigheters försorg.

Det är dock ofrånkomligt att vissa nackdelar uppkommer för polisen

de är beroende andra myndigheter för förflyttningar sjön. om av Utrymmet för snabba utryckningar minskar och planeringen av

verksamheten beror i en sådan situation inte enbart polisens egna

förutsättningar. De besparingar som skulle uppnås är dessutom ytterst marginella. Sjöpolisverksamheten i Sverige kostar i dag drygt 30 miljoner kr/år exkl. inköp av polisbåtar som enligt uppgift ligger ca 5 miljoner kr/båt. Av denna kostnad står Sjöpolisverksamheten i Göteborg och Bohuslän jämte Stockholm för ca 25 miljoner kr/år. Om man dessutom tar med i beräkningen att polispersonalen som tjänstgör i sjöpolisgrupperna alltjämt behövs för patrulleringsverksamhet på Öarna och till brottsutredningar är det lätt att se att besparings-

effekterna är små. Om Kustbevakningen som tilläggsuppgift fick att ombesörja transporter och i övrigt stödja polisen i skärgården torde

det ofrånkomligt att Kustbevakningen skulle behöva ett resurstillvara

skott i vart fall personalsidan om inte Kustbevakningens

- verksamhet i övrigt skulle bli lidande. Utrymme för att sänka ambitionsnivån på andra områden inom Kustbevakningens verksamhet

finns inte som redovisats i avsnitt 18.1 enligt kommitténs upp-

fattning. Snarare är det så att tyngdpunkten i Kustbevakningens verksamhet kommer att flyttas från skärgårdarna längre ut till sjöss gräns- och ñskekontroller. Kommittén finner därför att inte heller Kustbevakningsalternativet är en godtagbar lösning. Sammanfattningsvis anser kommittén att såväl Kustbevakning som

sjöpolis bör och skall förekomma. Den fördelning av Verksamhetsin-

riktningar föreligger i dag bör bestå. Sjöpolisens verksamhet som

motiveras skärgårdsbefolkningens och fritidsbâtstrafi-

i första hand av kens behov. Sjöpolisen bör därför endast förekomma där dessa behov

finns. De polisiära uppgifterna i territorialhavet och i den ekonomiska

bör liksom sker i dag primärt skötas av Kustbevakningen. zonen - - Detta inkluderar även utlänningskontrollen vid den yttre gränsen.

Behövs både Kustbevakningen och sjöpolisen

Sjöpolisverksamheten bör med andra ord inte byggas ut, om inte behovet i skärgårdarna motiverar detta. Det är angeläget att sjöpolisens och Kustbevakningens polisiära verksamheter koordineras mot högsta effektivitet. Myndigheternas uppgifter är i vissa delar identiska och brister i samarbetet leder ofrånkomligen till risker för onödig dubblering av arbetsinsatser. Samverkan mellan polis och Kustbevakning förekommer i relativt hög grad utrymme för intensifiering finns. Det är bl.a. fråga om men en

att i förväg samplanera patrulleringen till sjöss i största möjliga

utsträckning, utnyttja möjligheterna till mixade besättningar när någon myndigheterna har brist på fartyg eller personal för visst av uppdrag, över möjligheterna till samlokalisering i hamnar och se

lokaler m.m.

Kustbevakningen kan inte, grund begränsningar i tjänstemänav befogenheter, ingripa vid alla misstänkta lagöverträdelser till nens sjöss. Denna ordning har vissa självklara skäl för sig. En kustbevakningstjänstemän är inte polis. Han har inte den utbildning och erfarenhet krävs för att i alla de situationer som kan uppstå som agera vid konfrontationer med brottslighet till sjöss. Det bör dock finnas ett högre utrymme än i dag för kustbevakningstjänstemannen att agera, vid misstänkta båtstölder. I vart fall i de situationer som detta t.ex. begärs polis. Kustbevakningstjänstemännen kan med stöd av rätten av till s.k. envarsgripande agera även utanför de ramar som annars anges

det är inte tillfredsställande att myndighetspersonal skall behöva

men falla tillbaka ett sådant generellt stadgande. Dessutom är rätten till envarsgripande kraftigt begränsad i tid och rum, se ovan avsnitt l3.3.2. Det bör vidare övervägas kustbevakningstjänstemän skall om få utfärda ordningsbot. Föreläggande av ordningsbot får i dag i vissa

fall utfärdas av tulltjänsteman. Se ordningsbotskungörelsen

1968:199 2 § 2 st. I sammanhanget skall åter nämnas att Yttre

gränskontrollutredningen SOU 1994:124 föreslagit att Kustbevakningen skall åläggas ett visst självständigt ansvar för utlännings-

kontroll till sjöss och att tjänstemännen ges erforderliga befogenheter ingripa vid misstankar överträdelser utlänningslagstiftningen. att om av

Förslaget har delvis genomförts de i avsnitt 13.9.1 nämnda

genom föreskrifterna utfärdats Rikspolisstyrelsen. Klara befogenheter som av för Kustbevakningen att ingripa vid misstänkt människosmuggling saknas dock alltjämt. Vi att detta är brist och tillstyrker Yttre anser en

gränskontrollutredningens förslag ett tillägg i LKP i denna del.

om Befogenheterna för Kustbevakningens tjänstemän har tillkommit successivt och återfinns i flera olika författningar. Om Kustbevakningen föreslår, skall ökade befogenheter att agera nu, som ges till sjöss bör reglerna över, konsekvent utformning och ses ges en -

: Behövs både Kustbevakningen och sjöpolisen

möjligaste och lämpligaste mån samlas i en särskild författning. lEn risk för ineffektivitet föreligger onekligen om tjänstemännen som skall tillämpa bestämmelserna finner systemet svåröverskádligt och reglerna oklara. Till exempel finns inte Kustbevakningens befogenheter att verka i hamnar och liknande områden på land tillräckligt klart uttryckta varför viss osäkerhet alltjämt måste anses råda på denna punkt. Kustbevakningen har till kommittén framhållit att en översyn är påkallad. Sammanfattningsvis och mot bakgrund av vad som anförts i detta kapitel föreslår kommittén att:

Kustbevakningen och Rikspolisstyrelsen av regeringen ges i uppdrag att gemensamt och i samråd utarbeta ett förslag om intensifierad samverkansplan för den polisiära verksamheten till sjöss, där det visas hur ytterligare samverkan mellan Kustbevakningen och polisen kan åstadkommas och hur riskerna för dubblering av arbetsin-

satser kan undvikas. Åtgärderna kan t.ex. innefatta undersökning av

behovet av stöd vid olika typer av insatser, en översyn av informationsutbytet och former för en effektiv planering av patrulleringen till sjöss. Samverkansplaneringen bör inte begränsas till områden där det i dag finns sjöpolisgrupper utan omfatta hela kuststräckan samt Vänern och Mälaren.

Yttre gränskontrollutredningens förslag om ett visst självständigt ansvar för Kustbevakningen att utföra utlänningskontroll till sjöss samt om tillägg av befogenheter i LKP att ingripa vid misstänkt människosmuggling genomförs.

Ett förslag till komplettering av LKP utarbetas med innebörden att - Kustbevakningens tjänstemän utöver de situationer där de kan ingripa självständigt ges generella befogenheter att ingripa, på begäran av polis, vid misstänkta överträdelser av gällande bestämmelser till sjöss. I enlighet med den befogenhetskatalog" som finns i LKP och i de områden som där anges. Det bör också övervägas om Kustbevakningstjänstemän skall ges rätt att utfärda ordningsbot.

LKP och övriga författningar som reglerar Kustbevakningens befogenheter att ingripa ses över och om möjligt samlas i en lag. Härvid bör också Kustbevakningens möjligheter att ingripa i harnnområden etc. komma till klart uttryck.

20 Försvarsmakten bör i högre grad delta i den civila övervakningsverksamheten till sjöss

Kommittén finner: att Försvarsmakten har om än begränsade möjligheter - - att med sina fartyg delta i den civila övervakningen till sjöss, vilket bör beaktas inför eventuella beslut om resurstillskott till de civila myndigheterna samt att det är fördel om Försvarsmakten och Kustbevakningen - en kan samordna sin närvaro till sjöss det sättet att man beaktar varandras verksamhetplaneringar.

Kommittén föreslår: att Försvarsmakten åläggs skyldigheter, inom ramen för sin -ordinarie verksamhet, att rapportera misstänkta regelöverträdelser till sjöss till ansvariga civila myndigheter och att, begäran, ingripa vid misstänkta överträdelser av utlänningsoch tullagstiftningen samt utföra passkontroll, att Försvarsmakten ges befogenheter att biträda de civila myndigheterna enligt förslaget ovan samt vidare att de berörda myndigheterna åläggs att utarbeta en plan för utbildning och övningar inom ramen för Försvarsmaktens deltagande i civil verksamhet enligt IKFN-förordningen och utlänningslagstiftningen samt att IKFN-förordningen ses över för undanröjande av eventuella oklarheter och att det i sammanhanget övervägs om Försvarsmaktens befogenheter i dessa delar skall föras över till en särskild lag.

Försvarsmakten bör i högre grad delta

20.1 Inledning med kort sammanfattning av nuvarande ordning

Försvarsmakten deltar/kan delta i följande civila verksamheter till sjöss

isbrytning och sjömätning -- Försvarsmakten bemannar fartygen

övervakning av militära skyddsomräden - Bör kanske inte klassas som civil verksamhet eftersom Försvarsmakten har ett huvudansvar för att övervakning är anordnad. l praktiken utförs dock övervakningen till en stor del av Kustbevakningen och sjöpolisen

övervakning av bestämmelser som gäller sjötrafiklagstiftning, fisket, viss forskningsverksarnhet till havs, utvinnande av naturtillgångar i havet och kontinentalsockeln Försvarsmakten skall enligt IKFN-förordningen medverka vid denna typ av övervakning, anmäla misstänkta överträdelser till behörig civil myndighet och begäran biträda den civila myndigheten med prejning, visitering och införande av misstänkt fartyg till harrm, om inte Försvarsmaktens egen verksamhet hindrar detta. Ingripanden av det här slaget från Försvarsmaktens sida är ytterst sällsynta.

sjö- och miljöräddningstjänst -- Försvarsmaktens helikoptrar utgör en viktig resurs.

allmän övervakning och information om "sjöläget" - Försvarsmakten står, genom sin radarövervakning, för en över vägande del av informationen om fartygsrörelser till sjöss. Denna information kommer även de civila myndigheterna främst Kustbe- vakningen tillgodo. -

.,

Försvarsmakten bär i högre grad delta

20.2 Försvarsmaktens möjligheter att delta i civil

verksamhet

20.2.1 Allmänt om förutsättningarna

Försvarsmaktens resurser går i allt väsentligt till att utbilda och vidmakthålla krigsförband. Möjligheterna till utökad civil verksamhet måste därför i första hand sökas på de områden där civila uppgifter kan utföras parallellt med de militära. Enligt kommitténs bedömning är det i övervakningen av territoriet uppgift Försvarsmak- - en som ten har även i fredstid som de största möjligheterna finns. Det gäller såväl vid radarövervakningen som i den övervakningsverksamhet som sker från fartyg, flyg och helikoptrar. I radarövervakningen är det en fråga om att, där det är kostnadseffektivt, utnyttja Försvarsmaktens anläggningar i så hög grad som är möjligt och undvika uppförande eller utbyggnader av civila system. Radarövervakningen ingår som en del av i den elektroniska övervakningen sjön av som, olika områden och under olika huvudmän, är under utveckling. Detta system bör ses över och informationen samordnas. Vi återkommer till denna fråga i avsnitt 21.2 nedan. När det gäller övervakning per fartyg krävs att en sådan uppgift för Försvarsmakten också kombineras med befogenheter för Försvarsmaktens personal att ingripa när så bedöms påkallat för att man skall kunna tala om en effektivitetshöjning. Vissa bestämmelser om Försvarsmaktens deltagande i civila sammanhang ges i förordningen 1986:1111 om militär medverkan i civil verksamhet. Dessa bestämmelser år dock inte relevanta för Försvarsmaktens deltagande i civil övervakningsverksamhet eller i övrigt för de förslag vi ställer i detta kapitel. En relativt fullständig behandling i ämnet ges i Civilt bruk av försvarets resurser SOU 1995:29.

20.2.2 Särskilt angående möjligheterna till deltagande vid

civil övervakning till sjöss

Försvarsmakten Högkvarteret har lämnat följande uppgifter vad gäller marinens praktiska möjligheter att biträda civila myndigheter till sjöss med övervakningsuppgifter m.m.:

Marinens övningsverksamhet planeras årsvis, normalt under hösten året innan övningarna genomförs. Det finns inga hinder att svenska

Försvarsmakten bör i högre grad delta

civila myndigheter tar del denna planering som bl.a. innehåller av uppgifter geografiskt område och tidsperiod. Mellan dessa större om övningar bedrivs fartygs- och förbandsövningar där övervakningsuppgifter normalt ingår delmoment. Det finns vissa möjligheter att som påverka planeringen utan att extra kostnader uppstår. Förbanden/ fartygen bedriver ingen explicit övervakningsverksamhet utan det sker endast inom för övningar och ordinarie utbildning. ramen Marinen kan biträda de civila myndigheterna förutom med -övervakning att göra ingripanden i närområdet. Om den - genom myndighet begär ingripandet inte skall belastas av kostnader krävs som åtgärden vidtas inom radie på cirka 15 nautiska mil. Om ingen att en verksamhet bedrivs från marinens sida, dvs. om fartyget ligger egen vid kaj, måste full kostnadstäckning erhållas en utökad beredskap om

krävs marinen. Viss beredskapsfartygsverksamhet, med i första

av hand vedettbåtar och bevakningsbåtar, förekommer i marinkommandonormala beredskapsverksamhet. Dessa fartyg är tillgängliga med nas kort varsel.

20.3 Kommitténs överväganden

Det är självklarhet marinens fartyg skall utnyttjas till generella en att civila övervakningsuppdrag när fartygen ändå är ute till sjöss. Så sker till del i praktiken, för tydlighetens skull bör Försvarsmakstor men uppgift i denna del fastställas i författning. Vidare bör marinens tens

övningsverksamhet och närvaro till sjöss i övrigt i största möjliga mån

samordnas med Kustbevakningens det sättet att marinen och - Kustbevakningen har löpande tillgång till varandras information om pågående och planerade verksamheter för att en så god geografisk -

täckning sjöterritoriet möjligt skall åstadkommas. Naturligtvis

av som är utrymmet för marinen att styra sin övnings- och utbildningsverksamhet med hänsyn till civila behov begränsat men en strävan bör att utnyttja de möjligheter som finns. vara Att utnyttja marinens fartyg som beredskapsfartyg för civila ändamål är förenat med kostnader. Möjligheterna bör ändå undersökas

Innan beslut ytterligare tillskott personal och/eller

noggrant. tas om av fartyg till någon de civila maritima myndigheterna är det lämpligt av utreda marinen kan utföra eller stödja aktuell uppgift och ställa att om kostnaderna för de båda alternativen mot varandra. Det finns redan i dag ett visst utrymme i författning för militär

personal biträda civila myndigheter i verksamhet som innefattar

att möjligheter använda tvångsmedel mot enskilda. Till sjöss gäller det att biträde till Kustbevakning och polis i situationer som anges i IKFN-

Försvarsmakten bör i högre grad delta

förordningen. Kontroller av sjöfart och fiske m.m., se ovan, avsnitt

133.4. Kommittén uppfattar inte uttalandena i totalförsvarspropositionen, se ovan, avsnitt l8.5.1, som att avsikten är att det skall tas "ett steg tillbaka" och att utrymmet skall begränsas i förhållande till nuvarande ordning. Uttalandena i Försvarsutskottets betänkande, som också redovisas i nyss nämnda avsnitt, talar för en sådan något mindre restriktiv tolkning. Det finns enligt vår uppfattning skäl att överväga en utvidgning av möjligheterna till biträde från Försvarsmakten vid ingripanden mot enskilda civila till sjöss. Den nya synen totalförsvaret och de nya hot som finns i vår närhet i form av risker för t.ex. massflykt och organiserad brottslighet motiverar sådana överväganden. Vid den allvarliga typ av gränsrelaterad brottslighet som varu- och människosmuggling innebär ligger det enligt vår uppfattning nära till hands att utnyttja militära resurser. Denna brottslighet innefattar i sig element av "gränskränkning" och de medel som står till buds bör användas för att stävja den. Restriktivitet är dock alltjämt påkallad och ingripanden med militär personal bör endast ske begäran av ansvariga civila myndigheter, som bör behålla huvudansvaret för åtgärderna, och med de befogenheter som i dag återfinns i IKFNförordningen. En begäran kan framställas efter det att Försvarsmakten rapporterat en misstänkt överträdelse eller om den ansvariga myndigheten finner det lämpligt utformas som en stående begäran för vissa situationer. En utvidgning av IKFN-förordningen till att omfatta militärt biträde även i ovan angivna situationer är dock inte

tillräcklig. Åtgärden förutsätter en viss utbildningsinsats och att

Försvarsmakten övar situationer tillsammans med Kustbevakning och polis. Som tidigare nämnts utnyttjas de möjligheter som redan finns att begära biträde från Försvarsmakten enligt IKFN-förordningen sällan eller aldrig. I sammanhanget bör IKFN-förordningens bestämmelser om Försvarsmaktens medverkan i nu beskrivna delar ses över. Det är mycket viktigt att det står klart i vilka situationer Försvarsmakten kan/får biträda och vilka befogenheter Försvarsmaktens personal då har. Det bör vidare övervägas om inte bestämmelserna om befogenheter bör ges i särskild lag. Normgivningen bör vid ett utvidgande av Försvarsmaktens befogenheter tillkomma riksdagen. Även visst om ett utrymme finns för att transportera andra myndigheters befogenheter att använda tvångsmedel mot enskilda genom bestämmelser i förordningsform är lagformen ett lämpligare medel jfr ovan, avsnitt l3.3.l. För en effektiv gränskontroll är det påkallat att Försvarsmakten inte bara ges möjligheter att ingripa vid misstänkt människosmuggling utan även, alltjämt begäran av ansvarig civil myndighet, delta i

Försvarsmakten bör i högre grad delta

passkontrollverksarnheten, dvs. vid sedvanlig inresekontroll. Även en i denna del krävs en utbildningsinsats. Den bör polisen kunna svara för liksom då tulltjänstemän ges grundläggande utbildning i att utföra passkontroller. Mot bakgrund av nu redovisade övervägande föreslår kommittén:

att Försvarsmakten och Kustbevakningen i största möjliga mån informerar om, och vid planeringen beaktar, varandras verksamheter till sjöss. Allt med syftet att en god geografisk täckning av sjöterritoriet skall erhållas.

att Försvarsmakten i IKFN-förordningen åläggs en generell skyldighet att, under sin ordinarie verksamhet, rapportera misstänkta överträdelser av gällande bestämmelser till sjöss till ansvarig civil myndighet.

att Försvarsmakten i IKFN-förordningen åläggs skyldighet att ingripa mot misstänkta överträdelser av utlänningslagstiftning och tullbestämmelser, under förutsättning att sådant biträde begärs av ansvarig civil myndighet och Försvarsmaktens egen verksamhet inte hindrar detta.

att Försvarsmaktens erforderliga befogenheter att använda - ges tvångsmedel vid ingripanden enligt förra punkten.

att Försvarsmakten i utlänningslagen ges skyldighet att, begäran ansvarig civil myndighet, utföra passkontroll till sjöss under av förutsättning att Försvarsmaktens egen verksamhet inte hindrar detta.

att IKFN-förordningen i sammanhanget ses över och eventuella oklarheter vad gäller Försvarsmaktens möjligheter att biträda civila myndigheter undanröjs. Samtidigt bör det övervägas om bestämmelseri de delar de innehåller rätt att bruka tvång och våld mot enskilda na skall föras över till en särskild lag.

att regeringen ger Rikspolisstyrelsen, Kustbevakningen och För- svarsmakten i uppdrag att utverka en plan för utbildning av För-

svarsmaktens personal och för gemensam övningsverksamhet rörande

Försvarsmaktens medverkan i civil övervaknings- och kontrollverksamhet till sjöss.

21 Samverkansfrågor i övrigt

Kommittén finner: att skapande av nya former eller forum för att styra myndig- heterna mot ökad samverkan inte är påkallat.

Kommittén föreslår: att en särskild utredning tillsätts med uppgift att granska de maritima myndigheternas behov av information om sjöläget och, om skäl finnes, lämna förslag till ett samordnat system för informationsinsamling och informationsutbyte.

21.1 Inledning med överväganden angående

-

styrning av myndigheterna mot ökad samverkan

Ovan har kommittén redovisat ställningstaganden i frågor om omorganisation och om utvidgade möjligheter för myndigheterna att biträda varandra i situationer som kräver författningsändringar, bl.a. vad gäller tjänstemännens befogenheter. Under utredningsarbetet har det framkommit att utrymmet för praktiskt inriktad samverkan är mycket stort och att sådan samverkan också förekommer i relativt hög grad. Utbyte av information, lån av utrustning, biträde vid transporter m.m. ingår i det dagliga arbetet för de maritima myndigheterna. Samarbetet varierar lokalt och intensiteten är i stor utsträckning beroende av hur nära myndigheterna är varandra fysiskt. Daglig kontakt genom att man huserar i samma lokaler, ses i hamnen eller på annat sätt lär känna varandra främjar samarbetet i mycket hög grad. Idéer om hur samverkan kan utvecklas finns det gott om hos tjänstemännen som arbetar på fältet. Det är inte möjligt att ett överskådligt sätt redovisa dessa detaljer av erfarenheterna från utredningsarbetet. Vi har detta område övervägt frågor om former och fora för ett fortsatt utvecklingsarbete för främjande av resursinbesparande samverkan. Vi har dock funnit att myndigheternas eget arbete med att hitta sådana former och fora är långt komna och under ständig utveckling. Något behov av en generell formaliserad samverkan finns inte. Ett fortlöpande arbete med att hitta nya samverkansformer och

Samverkansfrâgor i övrigt

lösningar är nödvändigt till stora delar myndigheternas sak att men utföra.

21.2 Inforrnationsinsamling och informationsutbyte

Uppgifter hur trafikläget är till sjöss och om vilka fartyg som om befinner sig i vårt närområde är grundläggande för mycket stora delar

den statliga maritima verksamheten. Detta gäller inte bara för av övervakning militär och polisiär synpunkt utan också för t.ex. ur Sjöräddningen och lotsverksamheten. Sätten att informera sig på är

många; radarövervakning, satellitsystem för exakta positionsbe-

stämningar, spaning med fartyg och flyg, föranmälningsskyldigheter fartyg till tullmyndigheter och lotsar Även polisens och för m.m. tullens underrättelseverksamhet kan utgöra delar av det samlade

underlaget information om fartygsrörelser. av En uppställning över informationskällorna ser ut följande sätt:

Marinens sjöcentraler utgör stommen för övervakningen av territoriet. Här radarinformationen emot och fartygen identifieras tas efter eller efter närmare granskning till sjöss av Kustbevakanrop ningen eller marinens egna fartyg eller flyg.

Sjöfartsverket har trafikinformationscentraler med bl.a. radar- -övervakning och okulär uppsikt över vissa områden. Sjöfartsverket skall, i samverkan och enligt avtal med det s.k. Brokonsortiet, upprätta central för trafikledning och trafikinformation vid en ny byggandet Öresundsbron. Centralen kommer i bruk även av att vara efter brons färdigställande.

Sjöfartsverket arbetar också med införandet av Global Maritime -- Distress and Safety System GMDSS vid nödlarm från fartyg som

automatiskt sjöräddningsledarna uppgifter om fartygets position

ger och identitet samt tid för larmet.

Fiskeriverket deltar i ett EU-projekt för automatisk elektronisk --

positionsrapportering från vissa fiskefartyg. Kustbevakningen deltar

också i detta projekt.

Vissa tullmyndigheter och Kustbevakningen använder transportabel radarutrustning används för spaning vid kusten. som

Samverkansfrågor i övrigt

Rapporteringsskyldigheter finns i olika former för ankommande fartyg. Tull- och polismyndigheter samt lotsar får förhandsinformation om vilka fartyg som anländer till Sverige med varierande tidsmarginaler enligt olika bestämmelser om rapporteringsskyldigheter. Fiskefartyg som passerar in i och ut ur den svenska delen av EG:s fiskeområden eller som skall landa sin fångst skall uppge detta i förväg. Rapporter om fartyg med farligt gods lämnas till sjöräddningscentralen MRCC i Göteborg. Den sist nämnda rapporteringsskyldigheten fullgörs genom att kontrollistor faxas in till centralen. Vad gäller rapportskyldigheten för farligt gods har Sjöfartsverket, tillsammans med bl.a. SRV och Kustbevakningen inlett ett översynsarbete.

Tullens och polisens underrättelsetjänster har ibland information av betydelse för sjöövervakningen förhandstips om smuggling per fartyg etc..

Det diskuteras i olika sammanhang bl.a. vid den SOLAS- - konferens i London 1995 som var föranledd av Estoniaolyckan förslag om att passagerarfartyg skall utrustas med transpondrar. En

transponder är en anordning varigenom man från land eller från annat

fartyg kan fastställa fartygets position. Frågor om transpondrar behandlas för närvarande såväl inom IMO Navigationsunderkommit-

tén som av en nationell arbetsgrupp inom Sjöfartsverket Den senare

är tillsatt främst i anledning av ett tyskt förslag om ett "Ferry

Guidance and Information System" för färjor i Östersjöområdet.

Det har framförts vissa önskemål om ett större informationsutbyte över myndighetsgränserna än vad som förekommer i dag. Som tydligt framgått av uppställningen över informationskällor ovan pågår det en utveckling av elektronisk övervakning och kommunikation. Det finns en risk för att olika myndigheter med olika ansvarsområden utvecklar sina egna system med onödiga kostnader som följd, i situationer där det hade varit möjligt för dem att utgå ifrån befintliga anläggningar eller på annat sätt samordna sina planer. Sammantaget finner kommittén att det är angeläget att dessa frågor granskas närmare. Med full insikt om att all information inte är relevant för samtliga aktörer och om att bestämmelser om sekretess kan ställa hinder för ett totalt och öppet informationsutbyte föreslår kommittén:

att en särskild utredning tillsätts med uppgift att granska berörda myndigheters behov av information om sjöläget och att, om man finner skäl för detta, lämna förslag till ett samordnat systern för

Samverkansfiágor i övrigt

inforrnationsinsamling och informationsutbyte. Systemet för insamling elektronisk information bör utformas så kostnadseffektivt som av möjligt och den samlade informationen vara tillgänglig för samtliga inblandade myndigheter i de delar den är relevant för dem.

Massflykt till Sverige över havet

22 Massflykt till Sverige

över havet

ledning och samverkan i en

-

resurskrävande situation

Kommittén föreslår: att de maritima myndigheternas verksamhet i en krissituation som den beskrivna leds från en ledningscentral, att polisen skall svara för de landbaserade myndigheternas kontakter med centralen, att ansvaret för dirigering av flyktingfartyg läggs på Kustbe- vakningen och ansvaret för sjöräddningstjänsten kvarstår hos Sjöfartsverkets räddningsledare, allt inom ramarna för gällande bestämmelser om befogenheter med de tillägg om Försvarsmaktens utökade möjligheter att delta i civil övervakning och passkontroll som föreslagits ovan i kapitel 20 samt att Kustbevakningen, Försvarsmakten, Sjöfartsverket, Riks- polisstyrelsen och Generaltullstyrelsen av regeringen ges i uppdrag att tillsammans utarbeta en plan för hantering av massflyktssituationer till sjöss, med beaktande av kommitténs förslag om ledning och ansvar i sådana situationer.

22. 1 Inledning

Regeringen bemyndigade den 21 december 1992 dir. 1993:4 chefen för Försvarsdepartementet att tillkalla en kommitté med uppgift att utreda påfrestningar och risker i det fredstida samhället och vissa frågor inom totalförsvarets civila del. Kommittén antog namnet Hot-

och riskutredningen och har i enlighet med sina direktiv behandlat ett

antal scenarion som som beskriver risker och påfrestningar i det fredstida samhället. Ett av dessa scenarion massflykt till Sverige från de baltiska länderna och Ryssland berör Sjöverksamhetskom- mitténs arbete på det sättet att en sådan situation ställer stora krav samordning av resurserna för övervakning och insatser till sjöss. Vi har därför i våra direktiv fått till uppgift att beakta vad anförs i som Hot- och riskutredningens betänkande Massflykt till Sverige asylav och hjälpsökande SOU 1993:89.

Massflykt till Sverige över havet

22.2 Kort Hot- och riskutredningens arbete och

om

slutsatser

I betänkandet Massflykt till Sverige asyl- och hjälpsökande SOU

av 1993:89 tecknar Hot- och rislcutredningen i tre delscenarion ett händelseförlopp innebär att Sverige tar emot 50 000, 200 000 som

respektive 500 000 asyl- eller hjälpsökande från länder andra sidan

Östersjön. De flesta kommer i de båda delscenariona med mer än

som

50 000 asyl- eller hjälpsökande har gått igenom svåra umbäranden

med kyla och hunger. En stor del dem är allvarligt sjuka. De av problem det svenska samhället ställs inför är stora och av skiftande slag. De uppgifter skall lösas är i huvudsak följande: som

Dirigering av fartygen Invandrarverket skall enligt utredningens förslag utarbeta ett system

för val ankomstorter och för rapportering till de organ som svarar

av för övervakningen och kontrollen till sjöss.

Registrering de asvl- och hiälpsökande av

Utredningen föreslår att Invandrarverket i samråd med Rikspolisstyrel-

och socialstyrelsen utarbetat principer för registrering och sen

förbereder rutiner för det praktiska genomförandet.

Mottagande ankomstorten Utredningen föreslår samtliga länsstyrelser får i uppdrag att i att samarbete med kommunerna i länen förbereda mottagande av asylhjälpsökande i större skala. Länsstyrelserna och kommunerna bör eller särskilt överväga hur ledningsfunktionen skall se ut.

Information till allmänheten händelseförlopp utredningen tecknat i de tre delscenario- De olika som kräver mycket omfattande information till allmänheten. Det är na en utredningen viktigt informationen frän olika myndigenligt att - samordnad och samstämmig. Utredningen föreslår att heter är för försvar tillsammans med företrädare för

Styrelsen psykologiskt Invandrarverket, Rikspolisstyrelsen, Socialstyrelsen, länsstyrelserna,

och landstingen utarbetar allmänna råd för informationkommunerna sverksamheten.

Massflykt till Sverige över havet

Hälso- och sjukvård Utredningen föreslår att Socialstyrelsen tillsammans med företrädare för sjukvårdshuvudmännen ska överväga metoder och principer för den hälsokontroll och hälso- och sjukvård mottagande som av flyktingar i mycket stor skala skulle komma att fordra.

Hot- och riskutredningen uttalar vidare att polisens arbetsuppgifter

i de beskrivna massflyktssenariona kommer att mycket vara omfattande och arbetskrävande och föreslår med anledning härav att Rikspolisstyrelsen skall överväga vilka principer skall gälla för som överföring av polispersonal mellan polisdistrikten.

22.3 Massflykt till Sverige sjöverksamhets-

ur

perspektiv

De av Hot- och riskutredningen tecknade scenariona innebär att de asyl- och hjålpsökande kommer till Sverige med båtar och fartyg av varierande utförande och i många fall i dåligt skick. Det är lätt att se att insatserna till sjöss från övervakning och rapportering läget - av till dirigering av fartygen till i förväg anvisade hamnar kräver betydande resurser. En långt gående samordning av de maritima myndigheternas åtgärder är nödvändig. Hot- och riskutredningen beskrev denna del av scenariona följande sätt:

"Syftet med övervakningen och kontrollen till sjöss är att svenska myndigheter tidigt skall en uppfattning av hur många fartyg är som

väg till svenska hamnar med asyl- eller hjålpsökande förvarning,

kunna följa fartygen och dirigera dem till orter där det finns goda

förutsättningar att ta emot asyl- och hjålpsökande. Övervakningen och

kontrollen syftar också till att sjötrafiken så långt det är möjligt ska bedrivas enligt gällande lagstiftning och ett säkert sätt. Verksamheten från svenska myndigheter ska vidare förhindra att fartygen kommer in i svenska skyddsomráden... Sjöräddningsorganisationen ska snabbt kunna genomföra de sjöräddningsinsatser eventuellt som behövs. Genom radarövervakning och uppgifter från de övervakande och kontrollerande enheterna ute till sjöss och i luften får sjöbevaknings-

centralerna en överblick över trafiken Östersjön positioner

riktning och fart och ger information till bl.a. Kustbevakningens -

regionledningscentraler. Dessa leder Kustbevakningens rörliga enheter

till fartygen som skall kontrolleras. Det blir i de händelseförlopp som utredningen har valt i sina scenarion nödvändigt även för försvarsmak-

Massflykt till Sverige över havet

ten och sjöfartsverket att med sina olika resurser. Myndigagera heterna delar arbetsuppgifterna mellan sig. Flygplan och helikoptupp de civila och militära organen förfogar över deltar överrar som vakningen och kontrollen. Inomskärs är det möjligt för polisen att

medverka med sina Problemet är att de rörliga enheterna är resurser. få i förhållande till den stora yta som de skall täcka och den omfattande trafik de skall övervaka och kontrollera. som De deltagande myndigheterna är att samverka i övervakningen vana

till sjöss och i sjöräddningstjänsten, men det finns ide situationer som

de tre scenariona beskriver ingen organisation för gemensam ledning de rörliga enheternas insatser. Varje myndighet informerar de av andra vad den planerar att göra med sina resurser. De tar i om planeringen sina åtgärder hänsyn till de besked de får från de av egna andra myndigheterna. Var och beslutar emellertid själv vad de egna en enheterna skall vilka områden de skall övervaka och göra rörliga

hur länge övervakningen skall pågå. Risken finns att informationen om

läget inte snabbt når alla, att det inte sker någon sammanvägning av vilka behov bör prioriteras och att resulatet inte blir det som de som olika enheterna sammantaget hade kunnat uppnå.

Följderna att det inte finns en enda ledningsorganisation som kan

av besluta inriktning och dirigera alla de rörliga enheterna blir om

givetvis allvarligare fler fartyg med asyl- eller hjälpsökande det är och längre verksamheten pågår... För övervakningen och

fråga om kontrollen till sjöss blir det ännu allvarligare om det i händelseförlop-

inträffar att fartyg havererat eller riskerar att göra det. En del av pen de rörliga kommer i så fall att tas i anspråk för de sjöresurserna räddningsinsatser fordras. Risken för detta är stor om vädret är som och överfarten sker med många mindre fartyg eller båtar." ogynnsamt

22.4 Kommitténs överväganden

22 4. 1 Inledning

.

Hot- och riskutredningen föreslog i betänkandet massflykt till Sverige

asyl- och hjälpsökande SOU 1993:89 att Sjöverksarnhetskommit-

av

tén då ännu inte tillsatt skulle få till uppgift att i samråd

som var

med Hot- och riskutredningen närmare överväga hur en samordning samråd eller ledning bör ske i ett antal händelseförlopp av de genom

olika slag som skulle kunna inträffa. Då Sjöverksamhetskommittén

inte kunde påbörja sitt arbete förrän i oktober 1994 har sådant samråd inte kunnat genomföras. Vi har emellertid med utgångspunkt i de

-

Massflykt till Sverige över havet

scenarion Hot- och riskutredningen tecknat behandlat de problem -som nämnda utredning lyft fram. Vi delar i allt väsentligt Hot- och riskutredningens bedömning av bilden i en massflyktssituation, vad gäller vilka uppgifter som skall lösas och vilka huvudproblemen är.

22.4.2 Utgångspunkter för kommitténs förslag

En massflyktssituation kan vara föranledd av händelser som pâkallar regeringsbeslut om skärpt eller högsta beredskap. Generellt kan sägas att ansvaret då i högre grad kommer att vila pä Försvarsmakten. Vi har vid våra ställningstaganden utgått frän att beslut om förhöjd beredskap inte tagits. De aktuella scenariona beskriver dock situationer som kraftigt avviker från det normala och man kan överväga om det är lämpligt att tillskapa ytterligare en "beredskapsnivâ" för den här typen händelser, med ett särskilt regelsystem avseende myndigav

heternas ansvar, uppgifter och befogenheter. Sådana överväganden faller dock utanför vad Sjöverksamhetskommittén har att behandla.

Vi har i stället byggt våra förslag i "normalläget" gällande ansvarsfördelning myndigheterna emellan. Vidare har vi begränsat våra överväganden till att avse förhållandena till sjöss och utgått från att det i förväg är bestämt vart flyktingfartygen skall dirigeras. Vi behandlar alltså inte frågan om vilken eller vilka myndigheter som skall ha det övergripande ansvaret för valet av hamnar eller i övrigt för organiserandet av mottagandet land.

22.4.3 De maritima myndigheternas uppgifter i en

massflyktssituation

Mycket kort kan uppgiften för de sjögående myndigheterna sägas vara att se till att de hjälp- och asylsökande på ett säkert sätt når i förväg anvisade hamnar. I hamnarna är det sedan de landbaserade myndigheterna eller myndighetsdelarnas sak att ta hand om flyktingarna - för hälsokontroll, inkvartering, registrering osv. Mer konkret skall de maritima myndigheterna:

övervaka sjön, sammanställa och analysera informationen samt vidarebefordra den till såväl egna sjögående enheter som till de ansvariga på land,

Massflykt till Sverige över havet

dirigera flyktingbâtarna till i förväg utvalda hamnar samt, vid behov utföra kontroller ombord för att få information om antalet

flyktingar, deras kondition m.m. kunna utföra de räddningsinsatser som behövs. -

Utförandet kräver att alla tillgängliga resurser tas i anspråk. Aktörerna till sjöss kommer att utgöras enheter från Försvarsmakten, av

Kustbevakningen, Sjöfartsverket, sjöpolisen, Sjöräddningssällskapet

m.fl. En förutsättning för att operation av sådan storlek skall lyckas en är såsom Hot- och riskutredningen kommit fram till att - ledningsansvaret är klart utformat. Det krävs att myndigheternas

arbete är koordinerat så att förutsättningar för ett optimalt resursutnytt-

jande finns.

22.4.4 Övervakning och ledning bör samlas till en central

Övervakningen syftar till att kartlägga hur många flyktingfartyg som

är på väg och de befinner sig. Informationen skall dels användas var underlag för myndigheterna på land dels för styrning av statens som

sjögående enheter skall möta och dirigera de flyktingfartyg

egna som

kommer. Det är stor vikt att ledningsorganisationen har en

som av

samlad bild händelseförloppet. Övervakningen bör därför ledas från

av enda plats där analys situationen kan göras och där de en en av överväganden utgör grund för hur statens resurser skall användas som

görs. Sambandet med den landbaserade mottagningsorganisationen

underlättas också kontakten med den maritima ledningen sker mot om punkt. En naturlig plats kan någon av marinens sjöcentraler en vara där radar- och sambandsutrustning finns.

22.4.5 Ledningen för insatserna till sjöss bör läggas på så

få händer som möjligt

Som Hot- och riskutredningen pekat på finns det i ett system där varje inblandad myndighet styr sina enheter en risk för att, i en situation kräver extraordinära insatser, en tillräcklig sammansom vägning vilka behov bör prioriteras inte görs och att resultatet av som därför inte blir optimalt. Ledningsansvaret bör därför koncentreras på

så få ansvariga möjligt. Det bör då först undersökas vilken typ av som uppgifter som skall lösas.

Massflykt till Sverige över havet

För de maritima myndigheternas del kan massflyktssituation en sägas innehålla två grunduppgifter. Den första är utlänningskontroll --

för vilken polisen är huvudansvarig och den andra är sjöräddning

för vilken Sjöfartsverket ansvarar såvitt gäller ledningsfunktionen. Det element av tullkontroll som också ingår har i prioriteringshänseende en undanskymd roll även om denna uppgift också skall beaktas.

Detsamma gäller uppgiften att tillse att flyktingfartygen inte kommer

in på skyddsområden. Den sedvanliga utlänningskontrollen dvs. granskning - av passhandlingar och andra typer identitetskontroller kan i av - en massflyktssituation inte utföras till sjöss till någon del. Uppgifterna är för tidskrävande med hänsyn till vilka sjögående resurser staten förfogar över. Den formella utlänningskontrollen måste ske på land och åtgärderna till sjöss begränsas till att styra flyktingfartygen till

anvisade hanmar. Styrningen av flyktingfartygen dock under

ryms

utlänningskontroll som begrepp, och erforderliga befogenheter att dirigera fartygen m.m. följer bl.a. utlänningslagstiftningen. Om det

av bedöms att tid finns kan eventuella kontroller antalet av passagerare och deras kondition göras men utrymmet torde begränsat även för vara denna typen av åtgärder.

Enligt vår uppfattning kan ledningsansvaret koncentreras inom

ramarna för gällande lagstiftning med tillägg vad vi - av ovan föreslagit om ett utvidgat utrymme för Försvarsmakten medverka att i civil övervakning inkl. passkontroller till sjöss på följande sätt: -

Polisen bör ha ett huvudansvar vad gäller anvisningar till lednings- -

centralen om vart fartygen skall dirigeras. Hot- och riskutredningen har, som ovan närrmts, föreslagit att Invandrarverket skall utarbeta

systemet för bl.a. rapportering till de sjögående myndigheterna. Vi har inget att invända mot detta. Vi finner det dock naturligt att polisen har ansvaret för, och sköter den faktiska rapporteringen oavsett vem som annars bär huvudansvaret för verksamheten på land. Denna modell underlättas av att det redan i dag finns möjligheter för polisen att begära assistans från t.ex. Kustbevakningen vad gäller utlänningskontroll. Polisens rätt att lämna anvisningar finns sålunda redan uttryckt jfr ovan, avsnitt 13.9. Ledningsansvaret för de operativa åtgärderna till sjöss bör dock två skäl inte ligga hos polisen. Det av första är helt praktiskt: i massflyktssituation torde alla polisens en personalresurser till att sköta kontroller i land ev. med stöd av polisbåtar i de helt kustnära områdena. För det andra kräver ett ledningsansvar vid styrningen statens fartyg erfarenheter från av egna ledning av sjögående resurser.

Massflykt till Sverige över havet sou 1996:41

Kustbevakningen bör för ledningen utlänningskontrollen svara av till sjöss, dvs. den verksamhet består i dirigering av fartyg till som

anvisade harrmar och eventuella kontroller ombord. Kustbevakningens

vakthavande befäl kan leda såväl kustbevakningsfartygen enligt som -

värt förslag utvidgningen Försvarsmaktens möjligheter att om av

biträda civila myndigheter avsnitt 20.3 Försvarsmaktens ovan, -

fartyg vad gäller den del verksamheten i detta läge kan av som

benämnas för utlänningskontroll.

kommer med sannolikhet att inträffa många incidenter vid Det stor -

massflyktssituation kräver sjöräddningsinsatser. Information

en som

nödsituation bryter naturligen pågående verksamhet även om en annan

så exceptionellt läge vid massflykt. De sjögående och

i ett som en -

finns närmast den nödställde skall i ett luftburna resurser som -

sådant läge ställa från kontroll- och dirigeringsuppdrag till

om

Enligt vår uppfattning kan i detta läge ansvaret för

sjöräddningsinsats.

vilka skall användas övergå till bedömningen av resurser som

Han bör sitta tillsammans med Kustbevakningens

sjöräddningsledare.

vakthavande befäl och det förutsätts att dessa hela tiden arbetar

i situation den aktuella. Vidare förutsätts att såväl tillsammans en som

Kustbevakningens Sjöfartsverkets funktioner vid ledningscentralen

som

förstärkta. Det kan t.ex. lämpligt att särskild kommer att vara vara

sambandsman för den lotsverksamhet alltjämt behövs för den som

på ledningscentralen, med uppgift att infor-

ordinarie sjötrafiken finns

såväl lotsarna personalen ledningscentralen om läget. mera som

Hur skall de sjögående användas

22.4.6 resurserna

massflyktssituation kommer staten att representeras till sjöss av

I en

från i första hand Kustbevakningen, Försvarsmakten, enheter

Sjöfartsverket och polisen. Härtill kommer bl.a. Sjöräddningssällskafartyg. En skiljelinje går emellan utlänningskontroll, som till sjöss

pets

situationen i princip är begränsad till dirigering fartyg till i den här av

anvisade hamnar, och sjöräddning. Skiljelinjen hänger i hög grad

aktörer har. Även utlänmed vilka befogenheter olika om samman

begränsad till dirigeringsåtgärder förutsätter den att ningskontrollen är

dirigerar har befogenheter till detta. Det kan också bli tal om den som

handfasta "dirigeringar" innebär att fartyg måste prejas och

mer som

fall kan det påkallat att göra viss kontroll ombord. bordas. I vissa vara

till detta har polisen och Kustbevakningen. Försvarsmak- Befogenheter

enligt vårt lämnade förslag då de som i en sådan ten får dem ovan -

situation medverkar i civil verksamhet begäran av civil här -

sou 1996:41 Massflykt till Sverige över havet

myndighet. Det nämnda myndigheter bör utföra denna del är nu som av insatserna till sjöss. Vi finner det inte lämpligt att ge lotsar eller Sjöräddningssällskapets personal denna typ av befogenheter. Vi vill dock peka på möjligheterna att om resurserna för utlännings- kontrollen skulle befinnas otillräckliga sätta ombord poliser eller -

kustbevakningstjänstemän eller tulltjänstemän som också har

befogenheter att omhänderta utlänningar i avvaktan på att passkontroll

eller motsvarande kan genomföras, se 6 kap. 11 § 2 st. UtlL pâ t.ex.

lotsbåtarna. Vad gäller sjöräddningsinsatser bör i första hand Sjöräddningssällskap ets och Sjöfartsverkets fartyg och båtar användas. Det är dock upp till sjöräddningsledaren att avgöra vilka som skall undsätta den nödställde från fall till fall. Uppdelningen mellan enheter som kan utföra dirigering och kontroller ombord fartygen utlänningskontroll såväl som öräddningsinsatser och de som enbart bör utföra sjöräddningsinsatser kräver att överväganden om lämplig geografisk spridning görs. Sjöpolisen bör stå kvar under polisens befäl. Det kommer med stor sannolikhet att krävas sjögående resurser i omedelbar anslutning till hamnarna för dirigering och kontroll av de anländande fartygen. Om sjöpolisen behövs längre ut till sjöss bör de, genom samverkan myndigheterna emellan kunna användas även där.

22 .4.7 Genomförande

En massflyktssituation kan komma att utveckla sig på sätt som är svåra att förutse. Vi har inte haft möjlighet att simulera olika händelser och pröva lösningar konkreta problem. De ovan skisserade förslagen är därför att se som en övergripande principmodell. För en riktig genomlysning av problemet föreslår vi att:

Kustbevakningen, Försvarsmakten, Sjöfartsverket, Rikspolisstyrel- sen och Generaltullstyrelsen av regeringen ges i uppdrag att med beaktande av kommitténs ovan gjorda överväganden tillsammans utarbeta en plan för hantering av massflykt till sjöss.

Reservationer

Reservation av ledamöterna Thomas Julin, Bertil Måbrink,

Sverre Palm, Hans Stenberg och Karin Wegestål

Ansvaret för sjöräddningstjänsten

I kommitténs arbete har inte gjorts någon mer djupgående analys av var ansvaret för miljö- och sjöräddningstjänsten bör ligga. Vi anser att det finns skäl att ytterligare överväga var ansvaret för miljö- och sjöräddningstjänsten ska ligga. Skälen är följande:

Det kan vara en effektivitetshöjande åtgärd att lägga ansvaret för sjöräddning och miljöräddning till sjöss under samma huvudman. Därigenom kan ett existerande operativt lednings- och övervakningssystem merutnyttjas. Det kan också ge bättre möjligheter till en samordnad decentraliserad ledningsorganisation.

En utgångspunkt för övervägandena skall självfallet vara att det grundläggande system där samtliga aktörer till sjöss deltar i samband med sjöräddningsinsats skall kvarstå. - Med vad vi ovan anfört föreslås att ansvaret för miljö- och sjöräddningstjänsten ytterligare utreds. Utredningen bör omfatta frågor som huvudmannaskap, effektivitet och ekonomi.

Reservationer

Reservation ledamoten Thomas Julin

av

Ansvaret för sjöfartsinspektionen

Kommitténs uppdrag har varit att överväga samordning och effektivisering statens maritima verksamhet. I stort delar jag kommitténs av bedömning att de effektivitetshöjande åtgärder som står att finna finns i samverkan mellan befintliga myndigheter. När det gäller sjöfartsinspektionens hemvist har jag dock en annan åsikt. Den myndighetsutövning/kontrollverksarnhet som sjöfartsinspektionen har ansvaret för bör ha sin naturliga hemvist under Kustbevakningens huvudmannaskap. Under kommitténs arbete har det framkommit att det behövs en märkbar förstärkning av fartygsinspektionens resurser. Ett tydligt exempel är norrlandskusten där i dag tvâ inspektörer har ansvaret för ett område utgör 58% Sveriges yta. De har tillsynen av som av sjöfarten längs norrlandskusten samt de stora sjöarna. Enligt uppgift färdas de ubder ett år cirka 6 000 mil med bil för att kunna fullfölja sina arbetsuppgifter. Med andra ord förbrukar de en avsevärd tid bara för att förflytta sig inom detta stora område. De kan därför knappast fylla det behov som finns av effektiv inspektionsverksamhet. Ett flertal allvarliga sjöolyckor de senaste åren, samt den trafik svenska hamnar med fartyg på grund ålder och uteblivet som av underhåll är i mycket dåligt skick, visar att det finns all anledning att skärpa kontrollen för att garantera sjösäkerheten, samt skyddet av människor, miljö och egendom. En överflyttning sjöfartsinspektionen till Kustbevakningen skulle av medföra effektivare utnyttjande den gemensamma personalen. av Inspektörerna skulle ett naturligare sätt än i dag kunna använda sig sina kollegor i Kustbevakningen inom områden där kustbevakningsav personalen genomgått särskild utbildning och ett större antal kontroller skulle då kunna genomföras. Sjöfartsinspektörerna skulle då själva kunna ägna tid de mer komplicerade kontrollerna. Väl mer inplanerade inspektioner bör kunna genomföras av kustbevakningspersonal utan att deras patrullverksamhet blir lidande. Redan i dag förekommer det ett samarbete mellan sjöfartsinspektiooch Kustbevakningen, där Kustbevakningen med stöd av Sjöfartsnen verkets kungörelse SJÖFS 1993:2 utför vissa inspektioner. Men av den information jag erhållit, finns det ytterligare uppgifter inom områdena fartygs säkerhet, farligt gods och vattenförorening från fartyg med fördel kan klaras av Kustbevakningen. Kustbevaksom ningens geografiska täckning kusten borde i detta sammanhang av x medföra en effektivitetsvinst. s

Bilaga 1

@

Kommittédirektiv

lêêâäiâ E89

Dir. 1993:136 Effektivisering av den statliga maritima verksamheten

Dir. 1993:136

Beslut vid regeringssammantrâde den 9 december 1993.

Chefen för Försvarsdepartementet, statsrådet Björck, anför.

Witt förslag

Jag föreslår att en kommitté tillkallas för att utreda statens maritima verksamhet.

Bakgrund

Riksdagen har i samband med behandlingen 1993 års av budgetproposition prop. 1992/932100, bil. 5 uttalat bet. 1992/93:FöU9 att en särskild parlamentarisk utredning bör pröva möjligheten att effektivisera den samlade statliga maritima verksamheten. Enligt Försvarsutskottet bör en strategi för denna verksamhet i första hand omfatta marinens, Kustbevakningens, Sjöfartsverkets och sjöpolisens verksamhet. Uppgiftsfördelning, organisation och lagstiftning för området bör över ses av utredningen.

Frågan om organisation, ansvarsfördelning och samverkan inom den del av statens verksamhet som bedrivs till sjöss har utretts i olika sammanhang under den senaste femtonårsperioden. Ett många resultat detta arbete av av var bildandet av Kustbevakningen självständig, civil myndighet som en under regeringen och den översyn rollfördelningen inom av sjöövervakningen som gjordes Kustbevakningskommittén. En översyn av av vissa ledningsfrågor inom sjöräddningstjânsten har nyligen slutförts av Sjöfartsverket. Förslaget bereds inom regeringskansliet. Med stöd nu av

regeringens bemyndigande tillkallade chefen för Försvarsdepartementet i december 1992 en kommitté dir. 1993:4 med uppgift att utreda påfrestningar och risker i det fredstida samhället m.m. Kommittén, som har antagit namnet Hot- och riskutredningen, skall bl.a. pröva om beredskapsåtgårdema olika områden i det fredstida samhället är tillräckligt samordnade och om erfarenheter från ett område bedöms kunna utnyttjas i större utsträckning andra områden.

Sjöpolisen har nyligen setts över av en utredning inom kommittéväsendets Sjöpolisutredningen. Utredningens betänkande Översyn Sjöpolisen ram, av SOU l992:5i överlämnades till justitieministem ijuni 1992. I 1993 års budgetproposition tog regeringen ställning för att utredningens förslag om en utökning av sjöpolisens organisation borde anstå tills vidare med hänsyn till det statsfinansiella läget prop. 1992/93100, bil. s. 66.

Samordning och effektivisering av den statliga maritima verksamheten

Ett betydande arbete har således lagts ner på att finna lämpliga former för den del av den statliga verksamheten som bedrivs till sjöss. Flera myndigheter har uppgifter detta område. När det gäller de myndigheter som omnämns i riksdagens beslut kan uppgifterna i korthet beskrivas följande sätt.

Marinen skall bidra till att lösa försvarsmaktens viktigaste uppgift, nämligen att kunna möta ett väpnat angrepp samt att i fred ingripa mot varje form av kränkning mot vårt territorium. Marinen medverkar i sjöräddningstjänsten och miljöråddningstjânsten till sjöss.

Kustbevakningen, som sedan den l juli 1988 är en självständig, civil myndighet direkt under regeringen, har till uppgift att i enlighet med särskilda föreskrifter utföra sjöövervakning och kontroll- och annan tillsynsverksamhet. Kustbevakningen svarar för miljöräddningstjänsten till sjöss och medverkar i sjöräddningstjänsten. När försvarsmakten ingriper mot utländska statsfartyg skall Kustbevakningen samverka med försvarsmakten.

Sjöfartsverkets huvudsakliga uppgift är att svara för huvuddelen av sjöfartens infrastruktur i form av sjövägar och att till att sjöfart kan se bedrivas i svenska farvatten under säkra och effektiva former. Sjöfartsverket svarar för tillsynen av fartyg. Sjöfartsverket svarar också för sjöräddningstjänsten, dvs. för efterforskning och räddning människor i av sjönöd och för Sjuktransporter från fartyg. Verksamheten skall inriktas handelssjöfarten. men även fritidsbåtstrañkens och fiskets intressen skall beaktas. Sjöfartsverket är ett affärverk med vissa inslag av

Bilaga 1

På räddningstjänstområdet har ett antal samrådsorgan inrättats, syften vars

också tillgodoser sjöräddningstjänsten och miljöräddningstjänsten till sjöss.

Försvarsutskottet konstaterar i sitt tidigare nämnda betänkande att förutsättningarna för den statliga maritima verksamheten har förändrats i väsentliga hänseenden under de senaste åren. Det säkerhetspolitiska läget i

Europa är annorlunda. Trafiken från det tidigare stängda Osteuropa har ökat. De utökade uppgifterna avseende havsfiskeövervakning m.m. kvarstår emellertid enligt utskottet samtidigt som den statsftnansiclla situationen

ställer stora krav ekonomiska besparingar inom den statliga

verksamheten. En samordning över sektorsgränser som leder till sådana besparingar måste därför tas till vara.

Uppdraget

l likhet med riksdagen anser jag att parlamentarisk kommitté bör en tillkallas för att överväga ytterligare samordning och effektivisering en av statens maritima verksamhet. Uppdraget bör i första hand avse den verksamhet som bedrivs av marinen, Kustbevakningen, Sjöfartsverket och sjöpolisen. Om så bedöms angeläget skall kommittén kunna ta upp också förhållanden inom statlig maritim verksamhet med anknytning till annan utredningsuppdraget i Övrigt.

Kommittén skall bedöma om den inriktning hittills gällt för som myndighetsuppgiftema inom denna del statens maritima verksamhet av fortfarande är ändamålsenlig i alla delar med hänsyn till

omvärldsförändringarna eller om en förskjutning tyngdpunkten och av insatserna mot något uppgiftsområde bör ske.

l detta sammanhang bör kommittén också pröva dagens om samverkansmönster ger tillräckligt resultat i form effektivt av ett utnyttjande av de samlade statliga Kommittén bör i fall resursema. annat lägga fram förslag till förbättringar också kan som avse ansvarsfördelningen mellan myndigheterna och myndigheternas befogenheter. Förslagen skall vara baserade på ekonomiska analyser.

Marinen kommer fr.o.m. den 1 juli 1994 att ingå i den myndigheten nya Försvarsmakten. I högkvarteret kommer bl.a. finnas marinledning att en med ansvar för produktionen marinförband och beredskap. Kommittén av skall hålla sig underrättad om arbetet med bildandet Försvarsmakten i de av delar som berör utredningsuppdraget. Kommittén skall utgå från att ansvaret för civila uppgifter också i fortsättningen skall ligga civila myndigheter.

Bilaga I

En utgångspunkt för utredningsarbetet i övrigt bör vara att kommitténs förslag till förändringar skall göras inom ramen för nuvarande myndighetsstruktur. Kustbevakningens karaktär som civil, självständig myndighet direkt under regeringen liksom Sjöfartsverkets ställning som affarsverk med huvudansvar för sjösäkerheten och sjöfartens infrastruktur skall bibehållas.

Resultatet av utredningsarbetet skall vara ett samlat underlag för regeringens bedömning av inriktning, ambitionsnivå och effektivitet i den statliga maritima verksamheten.

Övriga frågor

Regeringen har den 2 december 1993 bemyndigat chefen för Justitiedepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda frågor om myndighetssamverkan vid gränskontroll i ett EUperspektiv m.m. dir. 1993:130. Kommittén bör, eftersom de båda uppdragen har flera beröringspunkter, samråda med den särskilde utredaren liksom med Hot- och riskutredningen.

Kommittén skall också beakta vad som anförs i Hot- och riskutredningens betänkande SOU 1993:89, s. 12 Massflykt till Sverige av asyl- och hjälpsökande om samråd kring vissa tänkta hândelseförlopp.

Kommittén skall beakta vad som sägs i regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning dir. 1984:5 och om beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamheten dir. 1988:43.

De fackliga huvudorganisationema bör beredas tillfälle att föra fram synpunkter under utredningsarbetets gång.

Kommittén bör utarbeta förslag till erforderliga författningsändringar.

Utredningsarbetet bör vara avslutat senast den l april 1995.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för Försvarsdepartementet att tillkalla en kommitté omfattad av kommittéförordningen 1976:119 - med högst 9 ledamöter med uppdrag att utreda statens maritima verksamhet, att utse en av ledamöterna att vara ordförande,

sou 1996:41 Bilaga 1

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och biträde annat kommittén. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta fjärde huvudtitelns anslag A Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hemställan.

Försvarsdepartementet

Bilaga 2

Kommittédirektiv

WW

Wi

Tillaggsdirektiv till utredningen om Dir. effektivisering av den statliga maritima 1994:158 verksamheten Fö 1993:08

Beslut vid regcringssammanträdc den 22 dcccmbcr 1994

Sammanfattning av uppdraget

Utredningen effektivisering den statliga maritima om av verksamheten ges ändrade riktlinjer för uppdraget.

Bakgrund

Riksdagen uttalade i samband med behandlingen av 1993 års

budgetproposition prop. l992/93:lOO bil.5,bet. l992/93zFÖU9,

rskr. 1992/932333 att särskild parlamentarisk utredning en borde pröva möjligheten att effektivisera den samlade statliga maritima verksamheten. Med anledning riksdagens beslut av och med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade chefen för Försvarsdepartementet våren 1994 kommitté dir. en 1993:136 med parlamentarisk sammansättning för att utreda statens maritima verksamhet. Kommittén har antagit namnet Sjöverksamhetskommittén.

Kommitténs uppdrag i första hand den verksamhet avser som bedrivs av marinen, Kustbevakningen, Sjöfartsverket och sjöpolisen. För utredningsuppdraget galler enligt de nuvarande direktiven vissa förutsättningar, begränsar kommitténs som handlingsutrymme. Regeringen bedömer att kommitténs nu

Bilaga 2

möjligheter att lägga fram förslag effektivisering och om förbättrad samordning verksamheten bör vidgas i enlighet av med riksdagens beslut. Regeringens direktiv för uppdraget ändras därför.

Uppdraget

Fönitsättningarna för den statliga maritima verksamheten har under de senaste åren förändrats i väsentliga avseenden, bl.a. det ändrade säkerhetspolitiska läget i Europa och den genom

ökade trafiken från det tidigare stängda Östeuropa. Den

statsfinansiella situationen ställer stora krav på besparingar inom den statliga verksamheten. Möjligheterna till samordning över sektorsgränser måste därför tas till vara. Sjöverksamhetskommittén bör därför pröva möjligheten att effektivisera den samlade statliga maritima verksamheten. En strategi för denna verksamhet bör i första hand omfatta marinens, Kustbevakningens, Sjöfartsverkets och sjöpolisens verksamhet. Uppgiftsfördelning, organisation och lagstiftning för området bör ses över av kommittén.

Om så bedöms angeläget skall kommittén kunna ta upp också förhållanden inom annan statlig, maritim verksamhet med anknytning till utredningsuppdragct i övrigt.

Kommittén skall bedöma om den inriktning som hittills gällt för myndighetsuppgiftema inom denna del av statens maritima verksamhet fortfarande är ändamålsenlig i alla delar med hänsyn till omvärldsförändringama eller om en förskjutning av tyngdpunkten och insatserna mot något uppgiftsområde bör ske.

Resultatet av utredningsarbetet skall vara ett samlat underlag för regeringens bedömning inriktning, ambitionsnivå och av effektivitet i den statliga, maritima verksamheten.

Regeringen beslutade den 14 april 1994 att Utredningen om effektivisering den statliga maritima verksamheten skall av

Bilaga 2

omfattas av direktiven till samtliga kommittér och särskilda utredare att pröva offentliga åtaganden dir. 1994:23. Dessa direktiv ersätter kommittédirektiven till samtliga kommittér och särskilda utredare angående utredningsförslagcns inriktning dir. 1984:5.

Det som tas upp under Övriga frågor i kommitténs nuvarande

direktiv skall beaktas i tillämpliga delar.

Utredningsarbetet bör avslutat senast vid utgången år vara av 1995.

Chefen för Försvarsdepartementet bemyndigas utöka att kommittén till högst tio ledamöter.

Försvarsdepartementet

sou 1996:41 Bilaga 3

Fartygsstrák och fiskeintensiva områden

Fartygsstråk handelssjöfart --- Kalla: SjÖV Fiskeintensiva områden Källa: Fiskeriverket

sou 1996:41 Bilaga 4

Oljeutsläpp 1994

Antal utsläpp: 415 f e,

Källa: KBV

Territoriella kränkningar

med övervattensfartyg 1994

X Kränkningar 61

O Genomfart utan föranmälan Källa: FM 4 1

Q Människosmuggling

. under perioden 9210-9503 Källa: RPS äáå äâ Militära ä skyddsomráden Källa: FM

än

sou 1996:41 Bilaga 5

Sjoráddningen 1994

Insatser och ansvarsområden Antal insatser: 1479 varav 138 smaincldenter Fntidsbatar utgjorde 71% Handelsfartyg utgjorde 9% Fiskefartyg utgjorde 6% Källa: SjöV .

MRSC Gotland

sou 1996:41 Bilaga 6

Skärgârdsbefolkningen

andelen bothaca efter svenska kusten utan broförbindelse till fastlandet i de

befolkningsmássigt största skárgárdarna

Kállai Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, 1995

.- 6.500

S

19.000 x

i

4. 300

d

á .

sou 1996:41 Bilaga 7

Sjöfartsverket 1995

Huvudkontor: Norrköping

Sjotrañkomraden. 13 st j y/Isjajjx

Sjofartsinspektionskontor g A Luleå i tre reguoner: Göteborg , pitea Stockholm. Malmo. iRotterdamø A Skelleftehamn

Sjötrañkomradeskontor Lotsstation Farledsgrupp Lots-, farledsa sjöraddningsbát Bemannad fyrplats CAV Umeå Sjöraddningsstation å Ijlolmogadd Verkstad A Örnsköldsvik

Qjsundsvan

Kommentarer: A Simpnas och Furusund avvecklas och ersatts av Kapellskär

Källa: SjoV Hudiksvall A Söderhamn CA Gävle

w

j Säffle 35 Örskar. f Understen utan batari .AV Al Svanklubberl Trollhättan batari A 5117197135 utan e- Söderarm. 3

ti

Furusund .AV Stockholm

YA Sandhamn. 3 Dalaro

Nordkoster V

5,5:- Másesâçar l Å Landsort .A

Marstrand SLV Oxelösund

l

.AV Göteborg Arka

A

A Vinga, Västervik l

Å Varberg; OA ogkai-shamn å Gotska Sandon. I Skarsande

A Falkenbáerg Kalmaf/ I

A Storugns. I Slite

A Halmstad .AV

Visby " i Klintehamn. I Ronehamn .' Kullen A Helsingborg CAV Malmöl å Karlskrona

I Trelleborjg .Å Karlshamn

i Ystad s Å Åhus

sou 1996:41 Bilaga 8

Kustbevakningen 94/95

Centrala ledningen: Karlskrona Reglonlednlngar: KRN Härnösand. KRO Stockholm. KRS Karlskrona. KRV Göteborg

Kuststationer: 29 st. Flygstation: 1 :Skavstm

Kommentarer: Helsingborg etableras som kuststation - ny Luleå sommaren 1996. Landskrona och Torekov avvecklas Skeneftea Skärhamns kuststation lämnas 1999. - senast Umeå N I Oskarshamns kuststation lämnas senast 1997 - Örnsköldsvik - Skellefteå kuststation lämnas senast 1999. Härnösand Hudiksvall halla: _ KBV Gävle

Furusund J Vaxholm Stockholm eej kuststanom Djurö ,avs

9 Södertälje Oxelösund Gryt Strömstad g Kungshamn Skarhamn Göteborg Falkenberg

anal

Vasterwk Oskarshamn Kalmar Q Karlskrona Karlshamn Simnshamn Höllviken Landskrona á Torekov

Bilaga 9

M a n e n

MKN.O.S.V Mannkommandon MDO Manndistnkt Oresund MKG Militarkommando Gotlana FMB Mannbngad Fárosuna hkpdiv Henkopterdxvusuoner Mannflyget Kfl Kustflortan

Kalla: FM

MKN Härnösand

Q1

hkpouv Berga 7 ç MKO Musko v Kfl Ost

K" Väst 12. hkpdlv Säve / -MB Farosuna W MKV Göteborg MKG hsov

13. hkndlv Kallinge

k

l MKS Karlskrona

MDO am Kfl Syd .J

c

an:

e

k

Statens offentliga utredningar

i

E Kronologisk förteckning

Den nya gymnasieskolan hur går det U. 26. Ny kurs i trafikpolitiken + Bilagor. K. . - Samverkansmönster i svensk forsknings- 27. En strategi för kunskapslyftoch livslångt lärande. . finansiering.U. U. Fritid i förändring. 28. Det forskningspolitiskalandskapeti Norden . Om kön och fördelning av fritidsresurser.C. 1990-talet.U. Vem bestämmervad EU:s internaspelreglerinför 29. Forskningoch Pengar.U. . regeringskonferensen 1996.UD. 30.Borgenärsbrotten översyn ll kap. - en av Politikområdenunderlupp. Frågor om EU:s första brottsbalken.Fi. . pelareinför regeringskonferensen 1996.UD. 31. Attityder och lagstiftning i samverkan Ett år med EU. Svenskastatstjärtstemäns + bilagedel.C. . erfarenheter av arbeteti EU. UD. 32.Mössoch människor.Exempel på bra Av vitalt intresse. EU:s utrikes-och lT-användningbland barn och ungdomar.SB. . säkerhetspolitikinför regeringskonferensen. UD. 33. Banverketsmyndighetsroll m.m. K. Batterierna en laddadfråga. M. 34.Aktiv arbetsmarknadspolitik + expenbilaga.A. . - Om järnvägenstrafikledning m.m. K. 35.Kriminalunderrättelseregister . Forskningför var vardag.C. DNA-register. Ju. . .EU-mopeden. Ålders- och behörighetskravför 36. Högskolai Malmö. U. två- och trehjuliga motorfordon.K. 37.Sverigesmedverkani FN:s familjeár. S. .Kommuner och landstingmedbetalnings- 38.Nationalstadsparker.M. svârigheter.Fi. 39. Rapportfrån klimatdelegationen1995. .Offentlig djurskyddstillsyn.Jo. Klimatrelateradforskning. M. Budgetlag regeringensbefogenheter - 40. Elektroniskdokumenthantering.Ju. . finansmaktensomrâde.Fi. 4l.Statens maritimaverksamhet.Fö. Union för bådeöstoch väst. Politiska,rättsliga . och ekonomiskaaspekter av EU:s sjätte utvidgning. UD. Förankringoch rättigheter.Om folkomröstningar, . utträdesrätt,medborgarskapoch mänskliga rättigheteri EU. UD. l7. Bättre trafik medväginformatik.K. l8. Totalförsvarspliktigam95. Förslag om jobb/studier efter muck, bostadsbidrag,dagpenning. försäkringar. Fö. .Sverige, EU och framtiden.EU 96-kommitténs bedömningarinför regeringskonferensen 1996. UD. 20. Samordnadrollfördelning inom tekniskforskning. U

2 Reform

och förändring.Organisationoch . verksamhetvid universitetoch högskolorefter I993 års universitets-och högskolereforrn.U. 22. Inflytande riktigt Om elevers rätt till inflytande,delaktighetoch ansvar. U. 23. Kartläggningoch analys av den offentliga sektorns upphandling av varor och tjänstermed miljöpåverkan.N. 24. Från Maastrichttill Turin. Bakgrundoch övriga EU-ländersförslagochdebattinför regeringskonferensen 1996.UD. 25. Fran massmediatill multimediaatt digitaliserasvensktelevision.Ku.

1996 Statens offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen Budgetlag regeringens befogenheter finansmaktens område. 14 Möss och människor. Exempel bra Borgenärsbrotten en översyn av ll kap. IT-användningbland bam och ungdomar. 32 brottsbalken. 30

Justitiedepartementet

Utbildningsdepartementet

Kriminalunderråttelseregister Den nya gymnasieskolan hur går det 1 DNA-register. 35 - Samverkansmönster i svensk forskningsfinansiering. 2 Elektronisk dokumenthantering. 40 Samordnad rollfördelning inom teknisk forskning. 20

Reform och förändring. Organisationoch verksamhet Utrikesdepartementet vid universitetoch högskolor efter 1993års Vem bestämmer vad EU:s interna spelregler infor universitets- och högskolerefonn. 21 regeringskonferensen 1996.4 till Inflytande riktigt Om eleversrätt Frågor EU:s första - Politikområdenunder lupp. om delaktighetoch 22 inflytande, ansvar. pelare inför regeringskonferensen 1996.5 En strategiför kunskapslyftoch livslångt lärande. 27 Ett år med EU. Svenska statstjänstemäns landskapet i Nordenpå Det forskningspolitiska erfarenheterav arbeteti EU. 6 1990-talet. 28 Av vitalt intresse.EU:s utrikes- och Forskning och Pengar. 29 säkerhetspolitikinför regeringskonferensen. 7 Högskola i Malmö. 36 Union för både öst och väst. Politiska, rättsliga

och ekonomiskaaspekter av EU:s sjätte Jordbruksdepartementet

utvidgning. 15 Offentlig djurskyddstillsyn. 13 Förankringoch rättigheter. Om folkomröstningar,

utträdesrätt, medborgarskap och mänskliga Arbetsmarknadsdepartementet

rättigheteri EU. 16 Aktiv arbetsmarknadspolitik + expenbilaga.34 Sverige, EU och framtiden. EU 96-kommitténs

bedömningarinför regeringskonferensen 1996.19 Kulturdepartementet Från Maastricht till Turin. Bakgrund och övriga Från massmedia till multimedia EU-ländersförslag ochdebatt inför att digitalisera svensk television. 25 regeringskonferensen 1996.24

Näringsdepartementet Försvarsdepartementet Kartläggning och analys av den offentliga sektorns Totalförsvarspliktigam95. Förslagom jobb/studier upphandling av varor och tjänstermed efter muck, bostadsbidrag, dagpenning, försäkringar. 18 miljöpåverkan. 23

Statensmaritima verksamhet. 41 Civildepartementet

Socialdepartementet Fritid i förändring.

Om kön och fördelning av fritidsresurser. 3 Sveriges medverkan i FN:s familjeår. 37 Forskning för vår vardag. 10

Kommunikationsdepartementet Attityder och lagstiftningi samverkan

+ bilagedel. 31 Om järnvägens trafikledning m.m. 9 EU-mopeden. Ålders- och behörighetskravfor Miljödepartementet två- och trehjuliga motorfordon.l 1 Batterierna en laddad fråga. 8 Bättre trafik med väginformatik.17 - 26 Nationalstadsparken 38 Ny kurs i trafikpolitiken + Bilagor. Rapport från klimatdelegationen1995. Banverkets myndighetsroll m.m. 33 Klimatrelaterad forskning. 39

Finansdepartementet

Kommuner och landsting med betalnings-

svårigheter. 12

POSTADRESS: 10647 STOCKHOLM FAX08-20 50 21, TELEFON08-690 9190