Säkrare kemikaliehantering slutbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

Säkrare

kemikaliehantering

slutbetänkande av om

Utredningen

kemikalieolyckor m.m.

SMI

1998:13

mm

Statens offentliga utredningar

WW 1998:13

W Försvarsdepartementet

Säkrare

kemikaliehantering

slutbetänkande Utredningen kemikalieolyckor

av om m.m. Stockholm 1998

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningarav SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer uppdrag av Regeringskanslietsförvaltningsavdelning.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Orderfax: 08-690 91 91 Ordertel: 08-690 91 90 E-post: fritzes.0rder@liber.se Internet: www.fritzes.se

Svara remiss. Hur och Varför. Statsrâdsberedningen.1993. En liten broschyr somunderlättar arbetet för den somskall svara remiss. - Broschyren kan beställashos: Regeringskanslietsförvaltningsavdelning Distributionscentralen 103 33 Stockholm Fax: 08-405 10 10 Telefon: 08-405 10 25

ISBN 91-38-20827X Stockholm 1998 ISSN 0375-25OX

o çkfCovif-vaøé

tarm/Cuzrctwøtv/w-QÃ

Till statsrådet och chefen för Försvarsdepartementet

Genom beslut den 19 december 1996 bemyndigade regeringen chefen för Försvarsdepartementet att tillkalla en särskild utredare för att klarlägga och lägga fram förslag till den lagstiftning som krävs bl.a. med anledning av EU-direktivet om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår och EU-direktivet om Säkerhetsrådgivare vid transport av farligt gods. I uppdraget har även ingått att utreda vilken lagstiftning som krävs för en ratiñkation av konventionen om gränsöverskridande effekter av industriolyckor samt att undersöka om myndighetsansvaret för transport av farligt gods borde förändras för att uppnå bättre samordning. Vidare har det i uppdraget även ingått att överväga vissa frågor om definition, tillsyn, utbildning och överklagande inom ramen för lagen 1982:821 om transport av farligt gods samt om behovet av klarläggande i lagstiftning och

av ansvar befogenheter vid miljöräddningsoperationer till sjöss.

Med stöd av bemyndigandet förordnade departementschefen generaldirektören Ulf Bjällås som särskild utredare. Till sakkunniga utsågs den 5 februari 1997 kanslirådet numera avdelningschefen Ulf Bjurman t.o.m. den 19 oktober 1997, kammarrättsassessom Agneta Eberhardt, hovrättsassessom Jan Stålhandske och fr.o.m. den 20 oktober 1997 departementssekreteraren Ola Hedin.

Som experter förordnades den 5 februari 1997 departementssekreteraren Bo Barrefeldt, enhetschefen Magnus Blomqvist, förbundsjuristen Annika Gustafsson, juristen Ingrid Johansson, hovrättsassessom Maj Johansson, avdelningsdirektören Inga Birgitta Larsson, civilingenjören Inge Lundström och överingenjören Åke Persson samt den 6 1997

mars avdelningsdirektören Thure Svensson och den 10 november 1997 avdelningschefen Ulf Bjurman.

Som sekreterare i utredningen förordnades den 21 februari 1997 kammarrättsassessom Ulrik Johansson.

Vi har antagit namnet Utredningen om kemikalieolyckor m.m. och har tidigare överlämnat delbetänkandet SOU 1997: 109 Myndighetsansvaret för transport av farligt gods.

Regeringen har till utredningen överlämnat skrivelser från Generaltullstyrelsen och Kävlinge kommun samt rapport från

en

Räddningsverket. Vidare har en skrivelse inkommit från Polismyndigheten i Skåne. Vi får härmed överlämna huvudbetänkandet Säkrare kemikaliehantering. Till betänkandet fogas särskilda yttranden från experterna Bo Barrefelt, Magnus Blomqvist och Åke Persson samt från experten Inga Birgitta Larsson. Stockholm ijanuari 1998

Ulf Bjällås

Ulrik Johansson

INNNEHÅLL

5 OECD:s arbete med säkerhetsfrågor inom industrin 59

SOU 1998: 13

Förkortningar

ADR Accord Européen Relatif au Transport International des Marchandises Dangereuses par Route

ECE Economic Commission for Europe

EG Europeiska gemenskapen

EU Europeiska unionen

FN/UN Förenta nationerna/United Nations

ICAO International Civil Aviation Organization

IMDG-code International Maritime Dangerous Goods code

Industriolyckskonventionen Konventionen om gränsöverskridande

effekter av industriolyckor

IPPC-direktivet Rådets direktiv 96/6l/EEG

om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar Intergrated Pollution Prevention and Control

MAHB Major Accident Hazards Bureau

MARS Major Accidents Reporting System

Lag 1987: 12 om hushållning med naturresurser m.m.

OECD Organisation on Economic Cooperation and Development

PBL Plan och bygglagen l987:l0

RID Réglement Concemant Transport

International Ferroviaire des

Marchandises Dangereuses

SCRATCH Scandinavien Risk Analysis

Technology Co-orperation

Seveso I Rådets direktiv 82/501/EEG om

risker för storolyckor i vissa

industriella verksamheter

Seveso II Rådets direktiv 96/82/EEG om

åtgärder för att förebygga och

begränsa följderna av allvarliga

olyckshändelser där farliga ämnen

ingår

Sammanfattning

Vår huvuduppgift i utredningen har varit att föreslå lagstiftning för genomförandet av EU-direktivet 96/82/EEG åtgärder för att

om förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår Seveso Il och konventionen om gränsöverskridande effekter av industriolyckor Industriolyckskonventionen. Seveso är en vidareutveckling av direktivet 82/501/EEG om risker för storolyckor i vissa industriella verksamheter Seveso-direktivet, utarbetades inom

som EG efter den svåra kemikalieolyckan i Seveso år 1976. Både Seveso och Industriolyckskonventionen syftar till att förebygga allvarliga olyckshändelser inom den kemikaliehanterande industrin och att begränsa skador om sådana olyckor skulle inträffa. Direktivets och konventionens tillämpningsområden sammanfaller därför i hög grad med varandra. Att lndustriolyckskonventionen avseende kraven förebyggande åtgärder och beredskapen vid farliga verksamheter endast är tillämplig på gränsöverskridande effekter har vi valt att bortse ifrån. Det finns nämligen, som

ser det, inte skäl att tillämpa lägre krav på säkerhet inom det egna landet än i förhållande till angränsande stater.

Kraven verksamhetsutövama i Seveso är uppdelade i två kravnivåer beroende vilka mängder farliga ämnen kan komma att hanteras i

som en verksamhet. Den högre kravnivåns tröskelvärden överensstämmer i stort med de tröskelvärden som gäller för tillämpningen av Industriolyckskonventionen. För de verksamhetsutövare verksamheter

vars omfattas av den högre kravnivån enligt Seveso skall en särskild säkerhetsrappon inges till behörig myndighet som har att granska och godkänna rapporten. Vid detta förfarande skall allmänheten ges möjlighet till insyn och deltagande. Liknande krav finns i lndustriolyckskonventionen.

Kraven enligt direktivet och konventionen på verksamhetsutövare och behöriga myndigheter avseende förebyggande åtgärder, lokalisering, räddningstjänstberedskap och information sammanfaller i huvudsak med varandra. Generellt kan dock sägas att kraven i direktivet som regel är mer omfattande och mer preciserade än i konventionen.

Vår målsättning har varit att skapa en så enkel och samlad reglering som möjligt med hänsyn tagen till den befintliga regel- och myndighets-

SOU 1998: 13

strukturen. Tillståndsprövningen enligt miljöskyddslagstiftningen innehåller de moment av offentlighet och insyn som både direktivet och konventionen kräver. En samordnad miljö- och säkerhetsprövning skulle således tillgodose nämnda krav offentlighet. Det finns även en rad andra skäl som talar för en samordnad prövning. Fördelarna kan sammanfattas enligt följande.

Syftet med både miljö- och säkerhetsregleringen är i huvudsak det -

samma, d.v.s. att undvika skador människor och miljön.

Miljö- och säkerhetsfrågoma går ofta i varandra och kräver

-

gemensamma överväganden och åtgärder. Det är därför en fördel om de kan lösas i ett sammanhang för att undvika motstridigheter.

Genom en samordnad prövning kan bl.a. förorenaren betalar-

-

principen, substitutionsprincipen och försiktighetsprincipen föras

i säkerhetsbedömningen via miljöskyddslagstiftningen.

En gemensam prövning blir mer rationell och myndigheternas och -

industrins hantering av frågor om hälsa, miljö och säkerhet kommer att bättre hannoniera med varandra.

Miljökonsekvensbeskrivningama kan användas för att ge en

-

allsidig beskrivning av både de kontinuerliga miljöeffekterna och olycksriskema vid en verksamhet.

Beslutsunderlaget är till stora delar gemensamt.

-

Förfarandet blir lättare att förstå för allmänheten än om man har -

skilda förfaranden för de fortlöpande utsläppen och för tillfälliga utsläpp och annan påverkan till följd av olyckor.

En samordnad prövning kommer att bli samhällsekonomiskt

-

billigare och snabbare än att ha två separata prövningar.

Med hänsyn till ovan angivna argument har vi funnit att den granskning av säkerhetsarrangemangen som krävs för de verksamheter som omfattas av lndustriolyckskonventionen och den högre kravnivån enligt Seveso bör kopplas till tillståndsprövningen enligt miljöskyddslagstiftningen.

När det gäller genomförandet av de materiella reglerna i direktivet och konventionen har vi övervägt olika alternativ och kommit fram till att den lämpligaste lösningen är att införa en särskild lag med koppling till både

räddningstjänstlagen och miljöbalken. För att räddningstjänstlagens regler om förebyggande åtgärder skall harmoniera med den nya lagens tillämpningsområde föreslår vi att 43 § räddningstjänstlagen ändras så att den även avser olycksförebyggande åtgärder och inte endast som nu skadeförebyggande åtgärder.

De frågor i direktivet och konventionen som rör arbetsmiljön kommer att ligga utanför den gemensamma regleringen. Inom arbetsmiljöområdet har vi inte bedömt att det behövs någon ny lagstiftning utan nödvändiga regler kan införas genom myndighetsföreskrifter. Den av oss Föreslagna lagen bör emellertid för att undvika att begrepp som används ges olika innebörd vara nonnbildande även arbetsmiljöområdet.

Även lagen om brandfarliga och explosiva varor kommer att ligga utanför den gemensamma regleringen. Detta kommer att medföra en viss dubbelreglering. Lagen om brandfarliga och explosiva varor är emellertid ett specialområde som inte utan omfattande ändringar i den nuvarande regeloch myndighetsstrukturen går att inordna i den av oss föreslagna samordnade miljö- och säkerhetsprövningen. Några nya regler i anledning av direktivet och konventionen behöver dock inte införas.

Med hänsyn till säkerhetsfrågomas starka anknytning till räddningstjänstlagstiftningen har vi inte ansett det lämpligt att helt inordna regleringen i miljöskyddslagstiftningen. Att reglera frågorna inom ramen för räddningstjänstlagstiftningen, med 43 § räddningstjänstlagen som utgångspunkt, hade varit möjligt, men då hade kopplingen till tillståndsprövningen enligt miljöskyddslagstiftningen blivit komplicerad. Att splittra upp reglerna har vi inte heller ansett lämpligt med hänsyn till att en sådan lösning skulle göra reglerna svåröverskådliga och mindre användarvänliga.

Säkerhetsfrågomas koppling till miljöskyddslagstiftningen kommer inte endast att gälla de verksamheter som omfattas av den högre kravnivån enligt den nya lagen. Redan i dag ingår säkerhetsfrågor vid tillståndsprövningen enligt miljöskyddslagen. Någon mera systematisk genomgång av säkerhetsarrangemangen görs dock inte. Genom förtydliganden i miljöskyddslagstiftningen vill lyfta fram säkerhetsfrågoma såatt de intar en jämbördig plats vid sidan av övriga miljöfrågor där så är befogat. Den föreslagna nya lagen och därtill knutna föreskrifter kan därvid tjäna som stöd även vid säkerhetsbedömningen av verksamheter som inte omfattas av dess tillämpningsområde för att kontrollera att säkerhetsfrågoma beaktats ett fullgott sätt.

ll

Den nya lagen kommer att ha karaktären av en ramlag. Merparten av de materiella bestämmelserna, som både i direktivet och konventionen är mycket detaljerade och tekniska, kommer att meddelas i Förordning och myndighetsföreskrifter som är kopplade till lagen. Som centralt ansvarig tillsynsmyndighet och ansvarig för att meddela föreskrifter enligt lagen föreslår vi Räddningsverket med hänsyn till verkets breda ansvar för Säkerhetsfrågor i Samhället. Den operativa tillsynen skall utföras av länsstyrelserna och kommunerna och samordnas med miljötillsynen.

Genom den utvidgning av 43 § räddningstjänstlagen som vi ovan nämnt samt kopplingen av säkerhetsfrågoma till miljöprövningen kommer förorenaren betalar-principen att gälla fullt ut räddningstjänstens område med undantag för själva räddningsinsatsen som vi alltjämt anser bör vara ett allmänt åtagande finansierat med offentliga medel.

Försiktighetsprincipen, som sedan länge tillämpas inom miljörätten, föreslår även skall införas inom räddningstjänsten genom en ny bestämmelse 43 a § i räddningstjänstlagen. Därmed kommer myndighetemas möjligheter att med Stöd av räddningstjänstlagen ställa krav på förebyggande åtgärder att underlättas och harmoniera med miljörätten.

När det gäller transport av farligt gods föreslår att EU-direktivet om Säkerhetsrådgivare 96/3 5/EEG genomförs genom en rambestämmelse i lagen om transport av farligt gods. De närmare bestämmelserna om säkerhetsrådgivare kan ges i förordningen eller myndighetsföreskrifter.

Kravet Säkerhetsrådgivare kommer att omfatta samtliga transportslag, vilket är en utvidgning i förhållande till direktivet som endast omfattar transport av farligt gods väg, järnväg och inre vattenvägar. Vi har dock inte funnit några avgörande skäl till varför inte samtliga transportslag Skall omfattas av regleringen. Vi däremot inte att bestämmelserna

anser om Säkerhetsrådgivare skall omfattas av ansvarsbestämmelsema i lagen om transport av farligt gods. Säkerhetsrådgivare Skall endast fungera som ett hjälpmedel för företagsledningama att se till att hanteringen av farligt gods i Samband med transport sker på ett säkert Sätt och att reglerna om transport av farligt gods följs. Företagsledningen skall fortfarande ha ansvaret för verksamheten och att utse en Säkerhetsrådgivare skall inte vara ett Sätt för företagsledningen att friskriva sig från ansvar.

l övrigt när det gäller transport av farligt gods är det mest fråga om detaljändringar för att hannoniera den Svenska regleringen med vad som gäller enligt internationella regelverk.

Slutligen i fråga om miljöräddningsoperationer till sjöss föreslår vi att Kustbevakningen skall få möjlighet att inleda en miljöräddningsoperation redan när fara för utsläpp av olja eller andra skadliga ämnen föreligger och inte som nu först när det föreligger överhängande fara. Det främsta skälet till förändringen är tidsfaktom som är av helt avgörande betydelse vid miljöräddningsoperationer till sjöss. Bekämpning av olja och kemikalier som kommit ut i havet fordrar stora och kostsamma insatser framför allt om oljan når stränderna. Har oljan eller kemikalien blandats ner i vattenmassan saknas det i dag effektiva bekämpningsmetoder. Det är därför av största vikt att Kustbevakningen kan inleda en miljöräddningsoperation i ett tidigt skede. Någon ändring i förhållandet mellan räddningstjänstlagen och lagen om åtgärder mot förorening från fartyg innebär inte vårt förslag.

För att förhindra att kompetenskonflikter uppstår mellan kommunal och statlig räddningstjänst vid miljöräddningsoperationer till sjöss förslår vi att det görs ett förtydligande i 33 § räddningstjänstlagen angående regeringens möjligheter att föreskriva eller i särskilt fall bestämma att länsstyrelsen eller annan statlig myndighet skall ta över ansvaret för räddningstjänsten.

Författningsförslag

Förslag till lag l998:00 om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor

Syfte och tillämpningsområde 1 § Denna lag har till syfte att förebygga kemikalieolyckor och att begränsa följderna av sådana olyckshändelser för människors hälsa och miljön. Med miljön avses i denna lag även egendom. 2 § Denna lag är tillämplig verksamheter där farliga ämnen Förekommer i kvantiteter som motsvarar eller överstiger de mängder som regeringen föreskriver. Med förekomst av farliga ämnen avses den faktiska eller möjliga förekomsten av sådana ämnen i en verksamhet eller den förekomst av sådana ämnen som skulle kunna uppstå vid en okontrollerad industriell kemisk process. 3 § Lagen tillämpas inte på 1 joniserande strålning,

.

sådan hantering av farliga ämnen som omfattas av lagen 1982:821 om transport av farligt gods utanför de verksamheter som omfattas av denna lag och

militär verksamhet avseende förekomsten av explosiva ämnen. Definitioner 4 § l denna lag avses med: allvarliga kemikalieolyckor: en händelse, t.ex. ett utsläpp, en brand eller en explosion av stor betydelse, som orsakas av okontrollerade händelseförlopp vid en verksamhet som omfattas av denna lag, och som medför

allvarlig, omedelbar eller fördröjd fara för människors hälsa, inom eller utanför verksamheten och/eller för miljön, och där ett eller flera farliga ämnen ingår.

farliga ämnen: de ämnen, blandningar och beredningar som regeringen föreskriver och som förekommer som råvara, som produkt, biprodukter, restprodukter och mellanprodukter, inbegripet sådana ämnen som det är rimligt att anta att det kan bildas vid en olyckshändelse.

verksamhet: hela det område som lyder under en verksamhetsutövares ledning eller flera verksamhetsutövares gemensamma ledning, där farliga ämnen finns vid en eller flera anläggningar, inklusive eller

gemensamma därtill hörande infrastrukturer eller aktiviteter.

anläggning: en teknisk enhet inom en verksamhet där farliga ämnen tillverkas, används, hanteras eller förvaras. Detta inbegriper all utrustning, alla konstruktioner, ledningar, maskiner, verktyg, särskilda industrijämvägsspår, lastkajer, bryggor, pirar, magasin eller liknande anordningar, flytande eller fasta, som är nödvändiga för anläggningens drift.

verksamhetsutövare: varje fysisk eller juridisk person som driver eller innehar en verksamhet eller som annat sätt givits rätten att fatta avgörande ekonomiska beslut med avseende dennas tekniska drift. Om flera verksamheter med gemensam ägare är samlokaliserade skall dessa anses som en verksamhet och den gemensamma ägaren som verksamhetsutövare.

lager: Förekomst av en viss kvantitet farliga ämnen för lagring, säker förvaring eller magasinering.

Verksamhetsutövarnas skyldigheter

5 § En verksamhetsutövare skall vidta de åtgärder som krävs för att förebygga olyckshändelser med farliga ämnen och för att begränsa följderna av sådana olyckshändelser för människors hälsa och miljön.

En verksamhetsutövare skall när som helst kunna visa att åtgärder i enlighet med första stycket vidtagits.

Utöver vad som föreskrivs i denna lag om verksamheter som kan ge upphov till allvarliga kemikalieolyckor tillämpas också bestämmelserna i

lag, såsom arbetsmiljölagen 1977:1 160 såvitt gäller arbetstagarnas annan säkerhet och lagen 1988:868 om brandfarliga och explosiva varor.

6 § En verksamhetsutövare skall för en verksamhet som omfattas av denna lag i god tid innan byggnadsarbetena påbörjas eller verksamheten tas i drift göra en skriftlig anmälan till tillsynsmyndigheten i enlighet med vad som följer av 16 § tredje och fjärde stycket.

En anmälan skall innehålla följande uppgifter.

Verksamhetsutövarens namn eller firma samt fullständig adress till den aktuella verksamheten.

Företagets säte och fullständiga adress.

Namn eller befattning på den som ansvarar för verksamheten om det rör sig om en annan person än verksamhetsutövaren.

Tillräckliga uppgifter för att klargöra vilka farliga ämnen eller vilken grupp av ämnen det är fråga om.

Mängd och fysisk form för det eller de farliga ämnen som avses. Den aktivitet som bedrivs eller skall bedrivas vid anläggningen eller

lagret.

Faktorer i verksamhetens omedelbara omgivning som kan ge upphov till en allvarlig olyckshändelse eller förvärra följderna av den.

Om väsentliga förändringar i verksamheten sker skall verksamhetsutövaren omedelbart informera tillsynsmyndigheten.

7 § En verksamhetsutövare skall utarbeta ett dokument med företagets Säkerhetspolicy för att förebygga allvarliga olyckshändelser och se till att den tillämpas.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om vad en Säkerhetspolicy skall innehålla.

8 § Regeringen får meddela föreskrifter om att vissa verksamheter inte får anläggas eller ändras utan att en säkerhetsprövning görs i enlighet med reglerna för tillståndsprövning enligt miljöskyddslagen l969:387/miljöbalken i fortsättningen miljöbalken.

9 § Säkerhetsprövningen skall grundas en säkerhetsrapport som skall innehålla

infonnation om hur verksamhetens driftsystem och organisation har utformats för att förebygga allvarliga olyckshändelser,

l6 SOU 1998: 13

beskrivning av verksamhetens omgivning, -

beskrivning av anläggningen och de farliga ämnen förekommer - som eller kan förekomma där,

identifiering och analys olycksrisker samt - av

förebyggande åtgärder och skyddsåtgärder för att förhindra och begränsa följderna av en olycka.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om vad en säkerhetsrapport skall innehålla.

l0 § Regeringen får föreskriva att säkerhetsprövningen beträffande vissa slag av ärenden skall ske i länsstyrelsen.

ll § säkerhetsrapporten skall, utöver vad angetts i 8 förnyas

som ovan minst vart femte år eller vid annan tidpunkt initiativ verksamhets-

av utövaren eller begäran av tillsynsmyndigheten, när nya fakta gör detta motiverat eller för att kunna beakta den tekniska utvecklingen har

som samband med säkerheten.

Säkerhetsrapporten skall inges till tillsynsmyndigheten. Om förhållandena eller säkerhetsarrangemangen som redovisas i säkerhetsrapporten förändrats så att de inte är förenliga med verksamhetens gällande tillstånd skall tillsynsmyndigheten meddela verksamhetsutövaren detta samt förelägga denna att inom viss tid ansöka nytt tillstånd enligt 8

om Föreläggandet får förenas med vite eller förbud mot fortsatt verksamhet.

Planer för interna räddningsinsatser

12 § Verksamhetsutövare som omfattas kravet säkerhetsrapport i 8 §

av skall i samråd med kommunen och de anställda utarbeta en intern plan för räddningsinsatser.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela nännare föreskrifter om planens innehåll.

13 § Den interna planen för räddningsinsatser skall ingå i säkerhetsrapporten och vid nyanläggning och väsentliga förändringar befintliga

av verksamheter prövas av miljödomstol.

l7

Planen skall därutöver förnyas vart tredje år eller när det annars finns anledning till det och inges till kommunen som har att granska och fatta beslut om planen.

För att säkerställa planens funktion och ändamålsenlighet skall den övas minst en gång om året.

Dominoeffekter

l4 § l säkerhetsarbetet skall verksamhetsutövama utöver förhållandena vid den egna verksamheten även ta hänsyn till andra faktorer i omgivningen som kan påverka säkerheten. Härvid skall närheten till annan verksamhet som omfattas av lagen särskilt beaktas.

För att utröna om sådana effekter dominoeffekter som sägs i första stycket föreligger skall verksamhetsutövaren samråda med statliga och kommunala myndigheter, organisationer och enskilda kan ha intresse

som i saken. Om det behövs för utredningen får verksamhetsutövaren begära hjälp från tillsynsmyndigheten enligt 19 § andra stycket.

Förekomsten av dominoeffekter samt åtgärder vidtagits eller planeras

som i anledning därav skall redovisas i anmälan och säkerhetsrapporten.

Information

15 § Kommunen skall setill att personer som löper risk att påverkas av en allvarlig kemikalieolycka vid en verksamhet som omfattas av kravet på säkerhetsrapport enligt 8 § informeras om vilka säkerhetsâtgärder som skall vidtas och hur man skall förfara vid olycka. Detta gäller även i

en förhållande till personer i annan kommun och i annat land än Sverige.

Verksamhetsutövama skall svara för kostnaderna för den information

som skall lämnas enligt första stycket.

Tillsyn

16 § Statens räddningsverk, Generalläkaren, länsstyrelserna samt kommunerna utövar tillsyn enligt lagen.

Statens räddningsverk har den centrala tillsynen, samordnar tillsynsverksamheten och lämnar vid behov bistånd i denna verksamhet. I det centrala

tillsynsansvaret ingår även att samverka med andra berörda myndigheter i säkerhetsfrågor.

Generalläkaren utövar tillsyn över Försvarsmakten och Försvarets materielverk. Länsstyrelserna och kommunerna genom de kommunala nämnder som ansvarar för räddningstjänsten utövar tillsyn i enlighet med den ansvarsfördelning för tillsynen av miljöfarlig verksamhet som följer av miljöbalken. Tillsynsmyndighetema skall därvid samordna tillsynen med den tillsyn som sker enligt miljöbalken.

För verksamheter som inte är tillståndspliktiga enligt miljöbalken eller annars omfattas av generalläkarens tillsyn skall länsstyrelsen vara tillsynsmyndighet såvida inte länsstyrelsen och kommunen kommer överens om att kommunen skall vara tillsynsmyndighet.

17 § För tillsynens bedrivande skall tillsynsmyndighetema utarbeta ett tillsynsprogram för varje verksamhet. För verksamhet som omfattas av 8 § skall tillsynsprogrammet grunda sig på en systematisk analys av riskerna för allvarliga kemikalieolyckor vid verksamheten.

Beslut om tillsynsprogram får inte överklagas.

18 § För tillsynen har en tillsynsmyndighet rätt att få tillträde till en verksamhet. Tillsynsmyndigheten har också rätt att få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen.

19 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden om försiktighetsmått och förbud som behövs i enskilda fall för att denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, inklusive domar och beslut enligt miljöbalken avseende säkerhetsprövning enligt 8 § denna lag, skall efterlevas.

Tillsynsmyndigheten får vid utredning av dominoeffekter enligt 14 § förelägga verksamhetsutövare eller annan att utge de uppgifter som behövs för utredningen.

Beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite. Frågor om utdömande av vite prövas av miljödomstol. Underlåter en verksamhetsutövare att vidta en åtgärd som åligger honom enligt tillsynsmyndighetens föreläggande, får myndigheten vidta åtgärden hans bekostnad.

Om det föreligger särskilda skäl, får en tillsynsmyndighet bestämma att dess beslut skall gälla även om det överklagas.

Överklagande

20 § Beslut av tillsynsmyndighet eller kommunal nämnd enligt denna lag eller föreskrifter meddelats med stöd denna lag får överklagas till

som av miljödomstol.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 1999

För befintliga verksamheter som omfattas av lagen skall anmälan inges till tillsynsmyndigheten senast den l januari 2000 och säkerhetsrapport senast den l januari 2001.

Förslag till lag om ändring av miljöskyddslagen 1969:387 Härigenom föreskrivs att 5 och 13 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 § Den som utövar eller ämnar 5 § Den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet skall utöva miljöfarlig verksamhet skall vidtaga de skyddsåtgärder, tåla den vidtaga de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten och begränsning av verksamheten och iakttaga de försiktighetsmått i övrigt iakttaga de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenhet. förebygga eller avhjälpa olägenhet. Skyldigheten att avhjälpa olägen- Med olägenhet även risken för

avses heter kvarstår även efter det att olyckor och skador till följd av verksamheten har upphört. olyckor. Skyldigheten att avhjälpa

olägenheter kvarstår även efter det

att verksamheten har upphört.

Omfattningen av åligganden enligt första stycket bedöms med utgångspunkt i vad som är tekniskt möjligt vid verksamhet av det slag som är i fråga och med beaktande av såväl allmänna som enskilda intressen.

Vid avvägningen mellan olika intressen skall särskilt hänsyn tagas till å ena sidan beskaffenheten av område som kan bli utsatt för störning och

betydelsen av stömingens verkningar, å andra sidan nyttan av verksamheten samt kostnaden för skyddsåtgärd och den ekonomiska verkan i övrigt av försiktighetsmått som kommer i fråga.

13 § Ansökan om tillstånd skall vara 13 § Ansökan om tillstånd skall vara skriftlig. Den skall innehålla skriftlig. Den skall innehålla

de uppgifter, ritningar och de uppgifter, ritningar och tekniska beskrivningar som behövs tekniska beskrivningar som behövs för att bedöma den miljöfarliga för att bedöma den miljöfarliga verksamhetens beskaffenhet och verksamhetens beskaffenhet och omfattning, omfattning,

en miljökonsekvensbeskrivning en miljökonsekvensbeskrivning som möjliggör en samlad bedömning som möjliggör en samlad bedömav en planerad anläggnings, verk- ning av en planerad anläggnings, samhets eller åtgärds inverkan verksamhets eller åtgärds inverkan miljön, hälsan och hushållningen på miljön, hälsan, säkerheten och med naturresurser, hushållningen med naturresurser,

förslag till de skyddsåtgärder eller förslag till de skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått som behövs andra försiktighetsmått som behövs for att förebygga eller avhjälpa för att förebygga eller avhjälpa olägenheter från verksamheten och olägenheter från verksamheten och förslag till hur kontroll av verksam- förslag till hur kontroll av verkheten bör ske, samheten bör ske, 4. en redogörelse för det samråd som en redogörelse för det samråd har ägt rum enligt 12 a § och vad som har ägt rum enligt 12 a § och som därvid har kommit fram. vad som därvid har kommit fram,

en säkerhetsrappørt i defall så

krävs enligt 8 § lagen 1 998.00 om

åtgärder för att förebygga och

begränsa följderna av olycks-

händelser där farliga ämnen ingår.

Vid prövningen av säkerhets-

rapporten skall lagen 1 998. 00 om

åtgärder för att förebygga och

begränsa följderna av allvarliga

kemikalieolyckor tillämpas vid sidan

av bestämmelserna i denna lag.

Ansökningen skall inges i det antal exemplar som koncessionsnämnden anser behövli

Uppfyller ansökningen inte vad som föreskrivs i första stycket eller har den inte givits i tillräckligt antal exemplar, skall koncessionsnämnden förelägga sökanden att avhjälpa bristen inom viss tid. I föreläggandet får vite sättas ut. Efterkommer sökanden inte ett föreläggande, får nämnden besluta att bristen skall avhjälpas sökandens bekostnad eller, om bristen är såväsentlig att ansökningen inte kan ligga till grund för prövning av ärendet, avvisa ansökningen.

Har erforderligt samråd enligt l2 a § inte ägt rum, får koncessionsnämnden vid vite förelägga sökanden att vidta de åtgärder som behövs.

38 § Statens naturvårdsverk, länsstyrelserna samt den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsomrâdet utövar tillsynen över miljöfarlig verksamhet.

Naturvårdsverket har den centrala tillsynen, samordnar tillsynsverksamheten och lämnar vid behov bistånd i denna verksamhet.

Länsstyrelsen utövar tillsyn över sådan miljöfarlig verksamhet som kräver tillstånd enligt 10 § eller som utövas av Försvarsmakten, Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt. Den lokala tillsynen över övrig miljöfarlig verksamhet utövas av den eller de kommunala nämnder som avses i första stycket.

Bestämmelser om tillsyn finns också

i lagen I 998: 00 om åtgärder för

att förebygga och begränsa följ-

derna av allvarliga kemikalie-

olyckor.

Denna lag träder i kraft den l februari 1999.

Förslag till lag om ändring av lagen 1987 :12 om hushållning med naturresurser m.m.

- Härigenom föreskrivs att 5 kap. 3 § skall ha Följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap. Miljökonsekvensbeskriv- 5 kap. Miljökonsekvensbeskrivningar ningar

3 § Miljökonsekvensbeskrivningen 3 § Miljökonsekvensbeskrivningen skall möjliggöra en samlad bedöm- skall möjliggöra en samlad bedömning av en planerad anläggnings, ning av en planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds inverkan verksamhets eller åtgärds inverkan

miljön, hälsan och hushållningen miljön, hälsan, säkerheten och med naturresurser. hushållningen med naturresurser.

Vid säkerhetsbedömningen av en

anläggning, verksamhet eller åtgärd

skall beaktas även den extra risk för

allvarliga olyckshändelser som

faktorer i omgivningen kan inne-

bära.

Denna lag träder i kraft den l februari 1999.

Förslag till ändring av förslaget till miljöbalk

Härigenom föreslås att 6 kap. 3 9 kap. 1 19 kap. 5 22 kap. 6 och 25§§ samt 26 kap 3 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap Miljökonsekvensbeskrivningar och annat beslutsunderlag

3 § Syftet med en miljökonsekvensbeskrivning är att identifiera och beskriva de direkta och indirekta effekter som en planerad verksamhet eller åtgärd kan medföra dels på människor, djur, växter, mark, vatten, luft, klimat, landskap, kultunniljö, dels hushållningen med mark, vatten

och den fysiska miljön i övrigt, dels på annan hushållning med material, råvaror och energi. Vidare är syftet att möjliggöra en samlad bedömning av dessa effekter människors hälsa och miljön.

Utöver vad som sägs iförsta stycket

är syftet med miljökonsekvens-

beskrivningen att identifiera och

bedöma faktorer planerad verk-

i en

samhets omgivning som kan ge upp-

hov till en allvarlig olyckshändelse

eller förvärra följderna av en sådan

9 kap. Miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd

l § Med miljöfarlig verksamhet l § Med miljöfarlig verksamhet avses avses

utsläpp av avloppsvatten, fasta utsläpp av avloppsvatten, fasta ämnen eller gas från mark, bygg- ämnen eller gas från mark, byggnader eller anläggningar i mark, nader eller anläggningar i mark, vattenområden eller grundvatten, vattenområden eller grundvatten,

användning av mark, byggnader användning av mark, byggnader eller anläggningar ett sätt som eller anläggningar ett sätt som kan medföra olägenhet för män- kan medföra olägenhet för människors hälsa eller miljön genom niskors hälsa eller miljön genom annat utsläpp än som avses i l eller annat utsläpp än som avses i 1eller genom förorening av mark, luft, genom förorening mark, luft,

av vattenområden eller grundvatten, vattenområden eller grundvatten, eller eller

användning av mark, byggnader användning av mark, byggnader eller anläggningar ett sätt som eller anläggningar på ett sätt som kan medföra olägenhet för omgiv- kan medföra olägenhet för omgivningen genom buller, skakningar, ningen buller, skakningar,

genom ljus, joniserande eller icke-jonise- okontrollerade explosioner, ljus, rande strålning eller annat liknande. joniserande eller icke-joniserande

strålning eller annat liknande.

19 kap Förvaltningsmyndighetemas och kommunernas prövning

5 § I ärenden som prövas av läns- 5 § I ärenden som prövas av länsstyrelser eller kommunala nämnder styrelser och kommunala nämnder skall tillämpas bestämmelserna i skall tillämpas bestämmelserna i

24 SOU 1998: 13

22 kap. 1 § första stycket om 22 kap. 1 § första stycket och ansökans form och innehåll, järde stycket om ansökans form och

22 kap. 2 § om ansökans ingi- innehåll, vande och brister i densamma, 22 kap. 2 § om ansökans ingi-

22 kap. 6 § om talerätt, vande och brister i densamma, 22 kap. 9 § om rätt att företräda 22 kap. 6 § om talerätt,

fastighet, 22 kap. 9 § om rätt att företräda

22 kap. 12 § om sakkunniga, fastighet, 22 kap. 13 § om undersökning 22 kap. 12 § om sakkunniga,

platsen, 22 kap. 13 § om undersökning på

22 kap. 25 § första stycket 1-3 platsen, och 5-10 samt andra stycket sista 22 kap. 25 § första stycket l-3 meningen och tredje stycket om och 5-11 samt andra stycket sista tillståndsdoms innehåll, meningen och tredje stycket om

22 kap. 26 § om särskild dom, tillståndsdomens innehåll, 22 kap. 27 § första stycket, andra 22 kap. 26 § om särskild dom,

stycket andra meningen samt tredje 22 kap. 27 § första stycket, andra stycket första meningen om upp- stycket andra meningen samt tredje skjutna frågor och provisoriska stycket första meningen om uppföreskrifter, skjutna frågor och provisoriska 10. 22 kap. 28 § första stycket föreskrifter, första meningen om verkställig- 10. 22 kap. 28 § första stycket första hetsförordnande, samt meningen om verkställighets- 11. 23 kap. 3 § i vad angår särskild förordnande samt överklagan i frågor om sakkunnig ll. 23 kap. 3 § i vad angår särskild som avses i 22 kap. 12 överklagan i frågor om sakkunnig

som avses i 22 kap. 12

22 kap. Förfarandet vid miljödomstolar i ansökningsmål

l § En ansökan i ett ansökningsmål skall vara skriftlig. Den skall innehålla

de uppgifter, ritningar och tekniska beskrivningar som behövs för att bedöma verksamhetens eller företagets beskaffenhet och omfattning,

en miljökonsekvensbeskrivning enligt 6 kap. och uppgift om det samråd som skett enligt 6 kap. 4-6 §§,

de uppgifter som behövs för att bedöma hur de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. iakttas samt hur risken för olyckor och skador till följd av olyckor beaktats, 4. förslag till de skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått som behövs för att förebygga eller avhjälpa olägenheter från verksamheten, och

förslag till hur kontroll av verksamheten skall ske.

l mål om Vattenverksamhet skall ansökan dessutom innehålla

uppgifter om det finns fastigheter som berörs av vattenverksamheten samt namn och adress ägarna och berörda innehavare av särskild rätt till fastigheterna, och

uppgifter om de ersättningsbelopp som sökanden erbjuder varje sakägare, om det inte på grund av verksamhetens omfattning bör anstå med sådana uppgifter.

Ytterligare bestämmelser om vad en ansökan i vissa fall skall innehålla i mål om Vattenverksamhet finns i 7 kap. 4 § lagen 0000 med särskilda bestämmelser om Vattenverksamhet.

I mål där en säkerhetsprövning skall

ske enligt 8 § lagen 1 998.00 om

åtgärder för att förebygga och be-

gränsa följderna av allvarliga kemi-

kalieolyckor

skall dessutom en

säkerhetsrapport enligt nämnda lag

ingå i ansökan. Ytterligare bestäm-

melser om säkerhetsrapporten och

säkerhetsprövningen finns i nämnda

lag.

4 § Ett exemplar av ansöknings- 4 § Ett exemplar av ansökningshandlingarna och av kungörelsen handlingarna och kungörelsen

av skall sändas till Naturvårdsverket, skall sändas till Naturvårdsverket, Kammarkollegiet och Fiskeriverket. Kammarkollegiet, Räddningsverket Om det kan antas att det allmänna och Fiskeriverket. Om det kan antas fiskeintresset eller något annat all- att det allmänna ñskeintresset eller mänt intresse inte berörs av verk- något annat allmänt intresse inte samheten, behöver ansöknings- berörs av verksamheten, behöver handlingarna dock inte sändas över. dock inte handlingarna sändas över.

Kungörelsen skall även sändas till berörda kommuner och den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet samt till länsstyrelsen och andra statliga myndigheter vars verksamhet kan beröras av ansökan.

6 § Naturvårdsverket, Kammar- 6 § Naturvårdsverket, Kammarkollegiet och länsstyrelsen skall, när kollegiet, Räddningsverket och det behövs, föra talan i målet för att länsstyrelsen skall, när det behövs, tillvarata miljöintressen och andra föra talan i målet för att tillvarata

26 SOU 1998: 13

allmänna intressen. miljöintressen och andra allmänna

intressen.

Kommun får föra talan Röratt tillvarata miljöintressen och andra allmänna intressen inom kommunen.

Fiskeriverket skall, om handlingar sänts över till verket enligt 4 yttra sig om vattenanläggningens eller verksamhetens inverkan på det allmänna fiskeintresset samt föreslå de bestämmelser som behövs till skydd for fisket. Om verket anser att ett yttrande kräver undersökning platsen, skall verket anmäla detta till miljödomstolen, som skall förordna om sakkunnigutredning enligt 12 § miljöbalken.

25 § En dom som innebär att tillstånd 25 § En dom som innebär att tilllämnas till verksamhet skall i stånd lämnas till en verksamhet

en förekommande fall innehålla skall i förekommande fall innehålla bestämmelser om bestämmelser om

den tid som tillståndet skall gälla, den tid som tillståndet skall gälla,

verksamhetens ändamål, läge, 2. verksamhetens ändamål, läge, omfattning, säkerhet och tekniska omfattning, säkerhet och tekniska utformning i övrigt, utfonnning i övrigt,

tillsyn, besiktning och kontroll, tillsyn, besiktning och kontroll, skyldighet att betala ersättning skyldighet att betala ersättning

eller att utföra skadeförebyggande eller att utföra skadeförebyggande åtgärder samt hur betalningen skall åtgärder samt hur betalningen skall ske, ske,

skyldighet att betala avgifter, skyldighet att betala avgifter, de villkor som behövs för att de villkor som behövs för att

hindra eller begränsa skadlig påver- hindra eller begränsa skadlig påverkan eller andra olägenheter, kan eller andra olägenheter,

de villkor som behövs avseende de villkor som behövs avseende hanteringen i verksamheten av hanteringen i verksamheten av kemiska produkter om hanteringen kemiska produkter om hanteringen kan medföra olägenheter för den kan medföra olägenheter för den yttre miljön, yttre miljön,

de villkor som behövs avseende de villkor som behövs avseende avfallshantering och återvinning och avfallshantering och återvinning och återanvändning om hanteringen, återanvändning om hanteringen, återvinningen eller återanvändningen återvinningen eller återanvändkan medföra olägenheter för den ningen kan medföra olägenheter för yttre miljön, den yttre miljön,

SOU 1998: 13 27

de villkor behövs med avse- 9. de villkor som behövs med

som ende hushållningen med mark, avseende hushållningen med vatten och andra naturresurser, mark, vatten och andra natur- 10. de villkor som behövs med resurser, avseende på efterbehandling och 10. de villkor som behövs med ställande säkerhet, avseende efterbehandling och

av ll. tid inom vilken anspråk i anled- ställande av säkerhet, ning av oförutsedda skador får 1 de villkor som behövs för att framställas, förebygga olyckor och begränsa 12. den förlust av vatten eller annat följderna av dem för människors som tillståndshavare enligt 31 kap. hälsa och miljön, 22 och 23 är skyldig att under- 12. tid inom vilken anspråk i anledkasta sig utan ersättning, och ning av oförutsedda skador får 13. rättegångskostnader. framställas,

13. den förlust av vatten eller annat

som tillståndshavare enligt 31 kap.

22 och 23 är skyldig att under-

kasta sig utan ersättning, och

14. rättegångskostnader.

Avser tillståndet arbeten för Vattenverksamhet, skall i domen anges den tid inom vilken arbetena skall vara utförda. Tiden får sättas till högst tio år. Den tid inom vilken igångsättande av miljöfarlig verksamhet skall ha skett skall anges.

Miljödomstolen får överlåta åt tillsynsmyndighet att fastställa villkor av mindre betydelse.

Ytterligare bestämmelser om vad en dom i mål om Vattenverksamhet och vattenanläggningar skall innehålla finns i 7 kap. 7 § lagen 0000 med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

26 kap. Tillsyn

3 § Tillsynen utövas av Naturvårdsverket, generalläkaren, länsstyrelsen, andra statliga myndigheter som regeringen bestämmer och kommunerna tillsynsmyndigheter, i enlighet med vad regeringen bestämmer.

Bestämmelser om tillsyn finns också

i lagen 1998: 00 om åtgärder för

att förebygga och begränsa

följderna av allvarliga kemikalie-

olyckor.

28 SOU 1998: l3

Varje kommun utövar genom den eller de nämnder som fullmäktige bestämmer inom kommunen tillsynen över miljö- och hälsoskyddet enligt 9 kap., med undantag för sådan miljöfarlig verksamhet som kräver tillstånd, över hanteringen av kemiska produkter enligt 14 kap. och över avfallshanteringen enligt 15 kap.

Regeringen får föreskriva att den tillsynsmyndighet regeringen bestämmer får överlåta åt en kommun att i ett visst avseende utöva sådan tillsyn som annars skulle skötas av en statlig tillsynsmyndighet, om kommunen har gjort framställning om det. Detta gäller inte verksamhet som utövas av Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt.

Denna lag träder i kraft den l februari 1999.

Förslag till lag om ändring av lagen 1976:661 om immunitet och privilegier i vissa fall Härigenom föreskrivs att 6 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 § För personal ställs till för- 6 § För personal som ställs till för-

som fogande biståndsgivande part fogande av en biståndsgivande part

av en samt för utrustning och egendom samt för utrustning och egendom som införs i Sverige enligt konven- som införs i Sverige enligt konventionen den 26 september 1986 om tionerna den 26 september 1986 om bistånd i händelse av en kämteknisk bistånd i händelse av en kämteknisk olycka eller ett nödläge med radio- olycka eller ett nödläge med radioaktiva ämnen åtnjutes immunitet aktiva ämnen och den I 7mars 1992 och privilegier i den utsträckning om gränsöverskridande efekter av

i konventionen, dock industriolyckor åtnjutes immunitet som anges med de inskränkningar som följer och privilegier i den utsträckning av förklaringar som Sverige har som anges i konventionerna, dock avgett i anslutning till konventionen. med de inskränkningar som följer

av förklaringar som Sverige har

avgett i anslutning till konventio-

nerna.

SOU 1998: 13 29

Denna lag träder i kraft den l februari 1999.

Förslag till lag om ändring av lagen 1978:160 om vissa rörledningar

Härigenom föreskrivs att 4 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 § Koncession får meddelas endast om det från allmän synpunkt är lämpligt att ledningen framdrages och begagnas och sökanden finnes lämplig att utöva verksamhet som avses med koncessionen.

Koncession får inte strida detaljplan eller områdesbestämmelser.

mot en Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Vid koncessionsprövning skall Vid koncessionsprövning skall lagen 1987: 12 om hushållning lagen l987:l2 om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas. med naturresurser m.m. samt

1-7 §§, 8 § avseende vilka

verksamheter som skall säkerhets-

prövas, 11-15 och 17 §§ lagen

1998: 00 om åtgärder för att

förebygga och begränsa följderna

av allvarliga kemikalieolyckor

tillämpas.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 1999.

30 SOU 1998: 13

Förslag till lag om ändring av sekretesslagen 1980:100

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 18 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap. Sekretess med hänsyn främst till skyddet för enskilds ekonomiska förhållanden

18 § Sekretess gäller för sådan upp- 18 § Sekretess gäller for sådan uppgift om enskilds affärs- eller drift- gift om enskilds affärs- eller driftförhållanden som har lämnats enligt förhållanden som har lämnats enligt 19-21 lagen 198423 om käm- 19-21 lagen 198423 om kämteknisk verksamhet eller i ärende teknisk verksamhet eller i ärende om underrättelse och information om underrättelse och information eller bistånd enligt konventionema eller bistånd enligt konventionema den 26 september 1986 om tidig den 26 september 1986 om tidig infomiation vid en kämenergiolycka information vid en kämenergiolycka och om bistånd i händelse av en och om bistånd i händelse av en kämteknisk olycka eller ett nödläge kämteknisk olycka eller ett nödläge med radioaktiva ämnen, om det kan med radioaktiva ämnen samt den I 7 antas att den enskilde lider skada mars 1992 om gränsöverskridande om uppgiften röjs. Regeringen kan eye/der av industriolyckor, om det för särskilt fall förordna om undan- kan antas att den enskilde lider tag från sekretessen, om den finner skada om uppgiften röjs. det vara av vikt att uppgiften Regeringen kan för särskilt fall forlämnas. ordna om undantag från sekretessen,

om den finner det vara av vikt att

uppgiften lämnas.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Denna lag träder i kraft den 1februari 1999.

SOU 1998: 13 31

Förslag till lag om ändring av lagen 1982:821 om transport av farligt gods

Härigenom föreskrivs dels att 5 och 9 skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas sex nya paragrafer, 8 a, 8 b och 18-21 §§ med följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 § Med farligt gods förstås i denna 2 § Med farligt gods förstås i denna lag gods som består av eller inne- lag gods som består av eller innehåller håller

explosiva varor, komprimerad, kon- explosiva ämnen och föremål, gaser, denserade eller under tryck lästa brandfarliga vätskor, brandfarliga gaser, brandfarliga vätskor, brand- fasta ämnen, självantändande farliga fasta varor, självantändande ämnen, ämnen som utvecklar brandvaror, varor som utvecklar brand- farlig gas vid kontakt med vatten, farlig gas vid kontakt med vatten, oxiderande ämnen, organiska oxiderande varor, organiska per- peroxider, giftiga ämnen, smittoxider, giftiga varor, vämjeliga förande ämnen, radioaktiva ämnen, varor, varor med benägenhet att frätande ämnen samt övriga farliga orsaka infektioner, radioaktiva varor, ämnen och föremål som regeringen frätande varor samt magnetiskt eller myndighet som regeringen material och som på grund därav vid bestämmer särskilt föreskriver och transport kan medföra skador på som vid transport kan medföra människor, djur, egendom eller i skador människor, djur, egendom miljön eller påverka transportmedlets eller i miljön eller påverka transsäkra framförande. portmedlets säkra framförande.

4 § I fråga om transport med svenska fartyg eller svenska luftfartyg gäller denna lag även utom riket om inte detta strider mot främmande lag som är tillämplig.

1 fråga om örlogsfartyg och militära luftfartyg gäller denna lag endast såvitt regeringen förordnar därom.

1fråga om radioaktiva varor gäller I fråga om radioaktiva ämnen gäller denna lag endast i den mån den är denna lag endast i den mån den är förenlig med lagen 198423 om förenlig med lagen 1984:3 om kämteknisk verksamhet respektive kämteknisk verksamhet respektive

strálskyddslagen 1988:220 och med strålskyddslagen l988:2200ch stöd av dessa lagar meddelade före- med stöd av dessa lagar meddelade skriñer eller villkor. Föreskrifter eller villkor.

5 § Regeringen eller myndighet som 5 § Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att regeringen bestämmer bemyndigas meddela föreskrifter om vilka varor att meddela föreskrifter om vilka som skall anses utgöra farligt gods ämnen och föremål som skall anses enligt 2 § med hänsyn till transport- utgöra farligt gods enligt 2 § med medel, godsmängd eller andra trans- hänsyn till transportmedel, godsportförhållanden. mängd eller transportförhållanden.

8a § Varje företag eller myndighet som regelmässigt utför transport enligt denna lag eller är avsändare vid sådana transporter skall ha en eller flera säkerhetsrådgivare.

Säkerhetsrådgivaren har till uppgift att verka för att förebygga olyckor i samband med transport, lastning och lossning avfarligt gods samt vid sådan olycka eller tillbud upprätta och överlämna en rapport till företagsledningen eller ledningen för berörd myndighet.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela närmare föreskrifter om säkerhetsrådgivare.

8 b § Företag eller myndighet som

i 8 § skall ejter en olycka avses a eller ett tillbud i samband med transport enligt denna lag lämna upplysningar om händelsen i den omfattning och till den myndighet som regeringen föreskriver.

9 § Regeringen eller myndighet som 9 § Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att regeringen bestämmer bemyndigas

meddela föreskrifter om klassificering att meddela föreskrifter om klassiav farligt gods, om transportmedel ñcering av farligt gods, om transoch andra transportanordningar, portmedel och andra transportmärkning, uppgiftsplikt, säkerhets- anordningar, märkning, upputrustning, lastning, lossning, för- giftsplikt, säkerhetsutrustning, varing och annan hantering farligt lastning, lossning, förvaring och

av gods samt om försiktighetsmått och annan hantering av farligt gods samt åtgärder i övrigt, allt i den utsträck- om krav på utbildning och om ning som krävs från transportsäker- försiktighetsmått och åtgärder i hetssynpunkt. övrigt, allt i den utsträckning som

krävs från transportsäkerhets-

synpunkt.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att föreskriva att transportmedel och andra transportanordningar får användas vid transport endast om de är provade och godkända.

Överklagande

18 § En polismyndighets beslut

enligt denna lag eller föreskrifter

som meddelats med stöd av lagen

får överklagas hos länsstyrelsen.

Beslut av annan tullmyndighet än

Generaltullstyrelsen får överklagas

hos styrelsen.

19 § Beslut som en länsstyrelse eller

annan central fárvaltningsmyndig-

het än Statens kärnkraftsinspektion

meddelat enligt denna lag eller

föreskrifter som meddelats med stöd

av lagen får överklagas hos allmän

förvaltningsdomstol. Prövnings-

tillstånd krävs vid överklagande till

kammarrätten.

Beslut som Statens kärnkrafts-

inspektion meddelat enligt denna

lag eller föreskrifter som meddelats

med stöd av lagen får överklagas

hos regeringen.

20 § Generaltullstyrelsen får överta

annan tullmyndighets uppgift enligt

7 a §förvaltningspr0cesslagen

1971:291 att i länsrätt och

kammarrätt föra det allmännas

talan. Generaltullstyrelsen för det

allmännas talan i Regeringsrätten.

21 § En myndighet får förordna att

dess beslut enligt denna lag eller

med stöd av lagen meddelade före-

skrifter skall gälla omedelbart även

om beslutet har överklagats.

Denna lag träder i kraft den l februari 1999.

Bestämmelsen i 8 a § samt föreskrifter som meddelas med stöd av denna bestämmelse skall från och med nämnda datum endast tillämpas såvitt

utbildning av Säkerhetsrådgivare. l övrigt träder bestämmelsen i avser kraft den l augusti 1999.

Förslag till förordning om ändring av förordningen 1982:923 om transport av farligt gods

Härigenom föreskrivs dels att 25 och 27 §§ skall ha följande lydelse, dels att 28-30 skall upphävas.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 § Farligt gods indelas i följande 5 § Farligt gods indelas i följande klasser: klasser:

klass 1för explosiva klass l för explosiva ämnen och

varor klass 2 för komprimerade, konden- föremål serade eller under tryck lästa gaser klass 2 för gaser klass 3 för brandfarliga vätskor klass 3 för brandfarliga vätskor klass 4 för brandfarliga fasta klass 4 för brandfarliga fasta ämnen,

varor, självantändande varor och som självantändande ämnen och ämnen

varor utvecklar brandfarlig gas vid kontakt som utvecklar brandfarlig gas vid

med vatten kontakt med vatten klass 5 för oxiderande varor och klass 5 för oxiderande ämnen och organiska peroxider organiska peroxider klass 6 För giftiga varor, vämjeliga klass 6 för giftiga ämnen och smittvaror och varor med benägenhet att färande ämnen orsaka infektioner klass 7 för radioaktiva ämnen klass 7 för radioaktiva varor klass 8 för frätande ämnen klass 8 för frätande varor klass 9 för övriga farliga ämnen klass 9 för magnetisk material och eller föremål som transportmyndigde varuslag enligt klasserna 1-8 som heterna föreskriver. en transportmyndighetför särskilda fall föreskriver.

Transportmyndighetema får föreskriva att en klass skall vara indelad i underavdelningar.

7 § På ansökan skall transportmyn- 7 § På ansökan skall digheten meddela beslut om en viss transportmyndigheten meddela vara är att anse som farligt gods beslut om ett visst ämne eller föreenligt lagen 1982:821 om transport mål är att anse som farligt gods av farligt gods. l beslutet skall myn- enligt lagen 1982:821 om transdigheten ange den för godset port av farligt gods. I beslutet skall tillämpliga klassen samt godsets myndigheten ange den för godset placering inom klassen. tillämpliga klassen samt godsets

placering inom klassen.

Sökanden skall lämna underlag för den prövning som behövs för beslutet. Sökanden skall betala de kostnader som prövningen orsakar. Transportmyndigheten får bestämma avgiften till lägre belopp omständigheterna

om föranleder det.

8 § l ett ärende enligt 7 § får trans- 8 § I ett ärende enligt 7 § får transportmyndigheten sökandens be- portmyndigheten sökandens begäran föreskriva vad som skall gälla gäran föreskriva vad som skall gälla för transport av varan intill dess för transport ämnet eller före-

av ärendet slutligt avgjorts. Beslut där målet intill dess ärendet slutligt sådana föreskrifter meddelats kan när avgjorts. Beslut där sådana föresom helst ändras av myndigheten. skrifter har meddelats kan när som

helst ändras av myndigheten.

Nuvarande lydelse 25 § Tillsynen över efterlevnadenav lagen 1982:821 om transport av farligt gods och med stöd av lagen meddelade föreskrifter skall utövas av följande myndigheter inom nedan angivna områden.

Myndighet Tillsynsområde

Sjöfartsverket Sjötranspoxter

Luftfartsverket Lufttransporter

Polismyndighetema Landtransporter utom jämvägs-

transporter

Sprängämnesinspektionen Landtransporter av varor enligt

klasserna 1-6 samt 8 och såvitt

gäller transporter av varor enligt

klasserna 8 och dock endast om

de transporteras i tankfordon

Tullmyndighetema Gránskontroll vägtransporter till

av

och från utlandet samt kontroll av

fordon och andra lastenheter som

inkommer med fartyg

Banverket Jämvägstransporter

Såvitt gäller Sjöfartsverket och tullmyndighetemas tillsynsområden utövas tillsynen även av Kustbevakningen i den utsträckning som Sjöfartsverket och Generaltullstyrelsen var och en inom sitt område beslutar i samråd med Kustbevakningen.

Rikspolisstyrelsen och Generaltullstyrelsen och inom sitt område

var en bemyndigas att meddela de verkställighetsföreskriñer till lagen om transport av farligt gods och denna förordning som behövs för polismyndighetemas och tullmyndighetemas tillsynsverksamhet.

Föreslagen lydelse

25 § Tillsynen över efterlevnaden av lagen 1982:821 om transport av farligt gods och med stöd av lagen meddelade föreskrifter skall utövas av följande myndigheter inom nedan angivna områden.

Myndighet Tillsynsområde

Sjöfartsverket Sjötransporter

Luftfartsverket Lufttransporter

Polismyndighetema Landtranspoxter utom jämvägs-

transporter

Sprängämnesinspektionen Landtransporter av ämnen och

föremål enligt klasserna 1-6 samt 8

och såvitt gäller transporter av

ämnen och föremål enligt klasserna

8 och dock endast om de trans-

porteras i tankfordon

Tullmyndighetema Vägtransporter till och från utlandet

samt fordon och andra lastenheter

som inkommer till landet med

fartyg

Banverket Jämvägstransporter

Tullmyndigheternas tillsyn avfordon skall ske samråd med polismyndig-i heterna.

Såvitt gäller Sjöfartsverkets och tullmyndighetemas tillsynsområden utövas tillsynen även av Kustbevakningen i den utsträckning som Sjöfartsverket och Generaltullstyrelsen var och en inom sitt område beslutar i samråd med Kustbevakningen.

Rikspolisstyrelsen och Generaltullstyrelsen var och en inom sitt område bemyndigas att meddela de verkställighetsföreskrifter till lagen om transport av farligt gods och denna förordning som behövs för polismyndighetemas och tullmyndighetemas tillsynsverksamhet.

38 SOU 1998: 13

F ullföljd m.m. Ansvar m.m.

27 § En polismyndighets beslut enligt 27 § Om ansvar för överträdelser av lagen 1982:821 om transport av denna förordning eller av förefarligt gods eller föreskrifter som har skrifter som meddelats med stöd av meddelats med stöd lagen får över- förordningen samt om överklagande klagas hos länsstyrelsen. Beslut av finns bestämmelser i lagen annan tullmyndighet än General- 1982:821 om transport av farligt tullstyrelsen får överklagas hos gods. styrelsen.

Denna förordning träder i kraft den l februari 1999.

Förslag till lag om ändring av räddningstjänstlagen 1986:1102 Härigenom föreskrivs dels att 27 30, 33 och 43 skall ha följande lydelse, dels att det i lagen införs en ny paragraf, 43 a som skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 § Med räddningstjänst avses i lagen de räddningsinsatser som staten eller kommunerna skall svara för vid olyckshändelser och överhängande fara för olyckshändelser för att hindra och begränsa skador människor eller egendom eller i miljön.

Till räddningstjänst hänförs också Till räddningstjänst hänförs också räddningsinsatser som görs enligt 25- räddningsinsatser som görs enligt 27a utan att det har inträffat 25-27b utan att det har inträffat någon olyckshändelse eller föreligger någon olyckshändelse eller föreöverhängande fara för en olycks- ligger överhängande fara för en händelse. olyckshändelse.

Skyldighet för staten eller kommun att göra en räddningsinsats föreligger endast, om det med hänsyn till behovet av ett snabbt ingripande, det hotade intressets vikt, kostnaderna för insatsen och omständigheterna i övrigt är påkallat att staten eller kommunen svarar för insatsen.

27b § Inom Sveriges sjöterritorium, 27b § Inom Sveriges sjöterritorium, med undantag för vattendrag, med undantag för vattendrag,

kanaler, hamnar och andra insjöar än kanaler, hamnar och andra insjöar Vänern, Vättern och Mälaren, samt än Vänern, Vättern och Mälaren, inom Sveriges ekonomiska zon skall samt inom Sveriges ekonomiska zon Kustbevakningen svara for rädd- skall Kustbevakningen svara för ningstjänsten, när olja eller andra räddningstjänsten, när olja eller skadliga ämnen har kommit ut i andra skadliga ämnen har kommit ut vattnet. i vattnet eller när fara föreligger for

att olja eller andra skadliga ämnen

skall komma ut i vattnet.

30§ Kommunerna och de statliga myndigheter som svarar för räddningstjänst skall se till att det finns anordningar för alarmering av räddningstjänstorganen.

När ett räddningsorgan gör en räddningsinsats, skall polismyndigheten underrättas om insatsen.

Om efekterna av en olyckshändelse

kan påkalla särskilda åtgärder till

skydd för befolkningen eller miljön i

ett annat land än Sverige, skall det

räddningsorgan som avses i andra

stycket omedelbart underrätta

berörd myndighet i det andra

landet.

33 § l fråga om räddningsinsatser 33 § l fråga om räddningsinsatser som är omfattande får regeringen som är omfattande får regeringen föreskriva eller i särskilt fall föreskriva eller i särskilt fall bestämma, att en länsstyrelse eller bestämma, att en länsstyrelse eller någon annan statlig myndighet skall någon annan statlig myndighet skall ta över ansvaret for räddnings- ta över ansvaret for räddningstjänsten inom en eller flera tjänsten inom en eller flera kommuner. l sådana fall utses rädd- kommuner. Det samma gäller när ningsledare av den myndighet som ansvaret för en räddningsinsats har fått ansvaret. både ligger på ett kommunalt och

statligt organ eller när ansvaret

förändras under insatsens gång. I

sådana fall utses räddningsledaren

av den myndighet som har fått

ansvaret.

40 SOU 1998: 13

l fråga sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen från en kämteknisk

om anläggning får regeringen föreskriva eller i särskilda fall besluta, att en länsstyrelse skall ta över ansvaret for saneringen inom flera län eller att någon statlig myndighet skall ta över detta ansvar inom ett eller

annan flera län.

43 § Vid anläggning, där verk- 43 § Vid en byggnad eller anlägg-

en samheten innebär fara för att ning, där en olyckshändelse kan

en olyckshändelse skall orsaka allvar- orsaka allvarliga skador mänliga skador på människor eller i niskor eller i miljön, är byggnadens miljön, är anläggningens ägare eller eller anläggningens ägare eller innehavare skyldig att i skälig innehavare skyldig att i skälig om-

omfattning hålla eller bekosta bered- fattning hålla eller bekosta beredskap med personal och egendom skap med personal och egendom och i övrigt vidta erforderliga och i övrigt vidta erforderliga åtgäråtgärder för att hindra eller der for att förebygga sådana begränsa sådana skador. olyckshändelser och för att hindra

eller begränsa skador till följd av

sådana olyckshändelser.

Detsamma skall gälla flygplatser har godkänts enligt 6 kap. 9 § första

som stycket luftfartslagen 1957:297.

§ Förebyggande åtgärder

43 a

enligt 41 och 43 §§ skall vidtas om

inte ägaren eller innehavaren kan

visa att åtgärderna inte behövs med

hänsyn till risken för brand eller

annan olyckshändelse eller av

anledning är oskäliga.

annan

Denna lag träder i kraft den l februari 1999.

Förslag till förordning ändring av räddningstjänst-

om förordningen 1986:1107

Härigenom föreskrivs dels att 69 och 70 skall ha följande lydelse, dels att det i förordningen införs två nya paragrafer, 69 a och 70 a §§, som skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

69 § Ägare eller innehavare 69 § För sådan verksamhet

av en som sådan anläggning som avses i 43 § omfattas av kravet på säkerhetsräddningstjänstlagen 1 986. 1102 rapport i 8 § lagen 1 998. 00 om vid vilken man hanterar sådana åtgärder för att förebygga och kemiska ämnen eller beredningar begränsa föl/derna allvarliga

av kemiska produkter som vid en kemikalieolyckor skall kommunen olyckshändelse kan orsaka allvarliga plan för räddnings-

upprätta en skador på människor eller i miljon, insatser. Planen skall ha den omskall informera den kommun där fattning som säkerheten för omgivanläggningen är belägen om ningen kräver. Verksamhets-

vilka kemiska produkter av detta utövaren är skyldig att lämna slag som hanteras i anläggningen nödvändiga upplysningar till och vilka former de förekommer i kommunen. Allmänheten skall på eller kan omvandlas till, lämpligt sätt möjlighet att lämna

hur produkterna används vid synpunkter på planen. anläggningen och i vilka kvantiteter de förekommer där samt vilka Planen skall förnyas vart tredje år kemiska och fysikaliska egenskaper eller när det annars till följd av de har under normala användnings- ändrade förhållanden finns anledförhållanden i produktionsprocessen, ning därtill.

anläggningens geografiska läge och de normala meteorologiska för- Statens räddningsverk får meddela hållandena samt riskfaktorer till föreskrifter verkställighet

om av följd av detta, första och andra stycket.

hur de delar av anläggningen som är viktiga från säkerhetssynpunkt är uppbyggda och vilka särskilda riskfaktorer somfinns vid anläggningen,

vilka säkerhetsrutiner och säkerhetssystem som finns vid anläggningen och de åtgärder som i Övrigt vidtagits for att förebygga olyckshändelser, samt

vilka åtgärder som vidtagits för att lindra följderna av en olyckshändelse.

Den information som skall lämnas skall också innehålla en allmän beskrivning av de tekniska processer somförekommer vid anläggningen.

Om det inträffar förändringar som i betydande utsträckning påverkar risken för olyckshändelser vid anläggningen eller följderna av en olyckshändelse, skall ägaren eller innehavaren informera kommunen omförändringen.

Statens räddningsverk får meddela föreskrifter om verkställigheten av första tredje styckena.

-

69 § Den externa planen för rädd-

a

ningsinsatser enligt 69 § skall inges

till länsstyrelsen som skall granska

och fatta beslut om planen.

70 § Om olyckshändelse kan 70 § Om olyckshändelse som kan

en som en orsaka allvarliga skador män- orsaka allvarliga skador människor eller i miljön inträffar vid en niskor eller i miljön inträffar vid en sådan anläggning i 43 § sådan anläggning som avses i 43 §

som avses räddningstjänstlagen 1986:1 102 räddningstjänstlagen 1986:1 102 eller överhängande fara för en eller om överhängande fara for en

om sådan olyckshändelse förelegat, skall sådan olyckshändelse förelegat, anläggningens ägare eller innehavare skall anläggningens ägare eller omgående informera den kommun innehavare omgående informera den där anläggningen är belägen och kommun där anläggningen är be- Statens räddningsverk lägen och Statens räddningsverk om

om

omständigheterna kring omständigheterna kring olyckshändelsen eller den befarade olyckshändelsen eller den befarade olyckshändelsen, olyckshändelsen,

vilka kemiska produkter finns vilka farliga ämnen som finns i

som i anläggningen och kan orsaka anläggningen och som kan orsaka

som allvarliga skador människor eller i allvarliga skador människor eller miljön och om någon av dessa i miljön och om någon av dessa produkter läckt ut, ämnen läckt ut,

de uppgifter som finns tillgängliga de uppgifter som finns tillgängfor att möjliggöra bedömning liga för att möjliggöra en bedöm-

en av följderna för människor och miljö, ning av följderna för människor och

vilka räddningsåtgärder som miljö samt vidtagits. 4. vilka räddningsåtgärder som

vidtagits. Så snart det kan ske skall infonnation också lämnas om Så snart det kan ske skall informa-

vilka sanerings- och restaurerings- tion också lämnas om åtgärder som planeras för att be- vilka sanerings- och restauregränsa följderna, samt ringsåtgärder som planeras samt

vilka åtgärder som planeras För att vilka åtgärder som planeras för att Förhindra att en olyckshändelse förhindra att en olyckshändelse inträffar igen. inträffar igen.

Statens räddningsverk skall om- Statens räddningsverk skall omgående informera regeringen om gående infonnera regeringen och sådana olyckshändelser eller be- andra berörda myndigheter om farade olyckshändelser som avses i sådana olyckshändelser eller beförsta stycket. farade olyckshändelser som avses i

första stycket.

Statens räddningsverk får meddela föreskrifter om verkställigheten av första och andra stycket.

70 a § Statens räddningsverk skall

informera Europeiska unionens

kommission enligt artikel 15 och 19

i direktivet om åtgärder för att före-

bygga och begränsa följderna av

allvarliga olyckshändelser där far-

liga ämnen ingår 96/82/EEG.

Denna förordning träder i kraft den l februari 1999.

1 Uppdraget

Som framgår av våra direktiv se bilaga 1 har vi fått i uppdrag att utreda en rad olika frågor. Vissa av frågorna har samband med varandra, andra har det inte. Vi har valt att dela utredningsuppdraget i fyra olika block enligt följande.

Genomförandet av det nya Seveso-direktivet om åtgärder för -

att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår 96/82/EEG och

ratiñkationen av konventionen om gränsöverskridande effekter

av industriolyckor Industriolyckskonventionen.

Införandet av fororenaren betalar-principen, substitutions-

-

principen och försiktighetsprincipen inom räddningstjänstlagstiftningen.

Frågor om transport av farligt gods, bl.a. EU-direktivet om

-

Säkerhetsrådgivare vid transport av farligt gods 96/35/EEG.

Ansvar och befogenheter vid miljöräddningsoperationer till

-

sjöss.

För att undvika olyckor och skapa en säkrare livsmiljö är det viktigt att det finns ett högt utvecklat säkerhetsmedvetande i samhället. Allvarliga olyckor inom den kemikaliehanterande industrin är relativt ovanliga i Sverige. Om en olycka inträffar kan följderna emellertid bli mycket svåra. Riskerna med storskalig kemikaliehantering har därför fått särskild uppmärksamhet i det internationella arbetet. Ett grundläggande utvecklingsarbete har utförts inom OECD. Detta arbete har haft stor betydelse för det nya Seveso-direktivet och Industriolyckskonventionen.

Det nya Seveso-direktivets och Industriolyckskonventionens tillämpningsområde sammanfaller i hög grad med varandra. Båda handlar i

SOU 1998: 13 45

olycksförebyggande och skadebegränsande åtgärder för huvudsak om att öka säkerheten inom den kemikaliehanterande industrin.

Enligt våra direktiv skall den övergripande prövningen av vilka åtgärder fordras för att Förebygga och begränsa följderna av allvarliga

som kemikalieolyckor till miljökonsekvensbeskrivningen och

anpassas tillståndsprövningen enligt miljöskyddslagstiftningen.

Vårt arbete i denna del av utredningen har i huvudsak fokuserats hur den svenska regel- och myndighetsstrukturen bästa sätt skall anpassas för att möta de nya krav som följer av direktivet och konventionen samt hur kopplingen till miljöskyddslagstiftningen skall utformas. Hittills har kopplingen mellan miljö- och säkerhetsfrågor i svensk lagstiftning varit relativt svag trots att det i båda fallen handlar

att hindra att människor och miljö tar skada. Skillnaden ligger i att om miljöskyddslagstiftningen främst varit fokuserad de kontinuerliga miljöeffekterna en verksamhet medan säkerhetsfrågoma handlar om

av att förebygga olyckor och begränsa skador till följd av olyckor. En förutsättning för att en samordning skall vara möjlig är att regel- och myndighetsstrukturen kan göras enhetligare än vad som är fallet i dag.

Införandet av förorenaren betalar-principen, substitutionsprincipen och försiktighetsprincipen inom räddningstjänstlagstiftningen berör också i hög grad kopplingen mellan miljö- och säkerhetsfrågor. De nämnda principerna är nämligen sedan länge etablerade inom miljörätten. Även här har OECD utfört det grundläggande arbetet med utvecklingen av förorenaren betalar-principen från att i huvudsak avsett endast kontinuerliga utsläpp till att även avse olycksförebyggande och skadebegränsande åtgärder. Frågorna kommer att behandlas särskilt men har, som nämnts, en koppling till mycket av det resonemang som förs angående säkerhetsfrågomas anpassning till tillståndsprövningen enligt miljöskyddslagstiftningen. I inledningen till Industriolyckskonventionen finns t.ex. en direkt koppling till förorenaren betalar-principen och verksamhetsutövamas ansvar. Principen har även förts i Romfördraget och är därmed en del av EU-rätten.

När det gäller transport av farligt gods har utredningen lämnat ett delbetänkande, Myndighetsansvaret för transport av farligt gods SOU 1997: 09,l där vi föreslår att myndighetsansvaret för samtliga transportslag läggs Räddningsverket. De frågor som kvarstår för utredningen att behandla är genomförandet av EU-direktivet om Säkerhetsrådgivare vid transport av farligt gods samt vissa frågor om definitioner, tillsyn, utbildning och överklagande inom ramen för lagen om transport av farligt gods.

46 SOU 1998: l3

Definitionsfrågoma handlar i huvudsak att anpassa den svenska

om lagstiftningen till de förändringar som skett inom FN:s rekommendationer for transport av farligt gods. FN-rekommendationema är vägledande för allt internationellt arbete med frågor om transport av farligt gods och revideras fortlöpande. Eftersom den svenska lagstiftningen inte ändrats denna punkt sedan tillkomsten av lagen om transport farligt gods år 1982 behöver nu vissa anpassningar göras.

av

När det gäller tillsyn vid farligt gods är det främst frågor

transport av om befogenhetema för Polisen, Banverket och Kustbevakningen som påtalats. Fråga har bl.a. uppkommit om vilka befogenheter som idag finns att kontrollera icke farligt gods-skyltade transporter. Närmare bestämt: l-lar Polisen, Banverket och Kustbevakningen rätt att kontrollera sådana transporter trots att det inte framgår att de har farligt gods i lasten. Generaltullstyrelsen har också aktualiserat frågan om tullmyndighetemas tillsynsomrâde enligt lagen om transport av farligt gods bör ändras med hänsyn till Sveriges medlemskap i EU. Beträffande utbildning är det närmast fråga om det i nuvarande lagstiftning krävs förtydliganden och när det gäller reglerna om överklagande skall dessa enligt direktiven flyttas från förordningen till lagen om transport av farligt gods.

Den sista punkten, ansvar och befogenheter vid miljöräddningsoperationer till sjöss, berör i huvudsak fem frågor.

Räddningsledaransvaretvid miljöräddningsoperationer till SJÖSS.

Ansvaret för räddningsinsatser i hamn.

Utnyttjandet av hamn for skadat fartyg.

Brandbekämpning ombord.

Nödbogsering av fartyg.

De tre första punkterna rör Kustbevakningens befogenhet vid miljöräddningsoperationer till sjöss och om den skall utvidgas genom förändringar av räddningstjänstbegreppet och räddningsledaransvaret. De två sistnämnda punkterna handlar däremot främst om medelstilldelning.

2 inom industrin

Kemikalieolyckor

Inom industrin hanteras stora mängder kemikalier. Detta i kombination med att de industriella processystemen många gånger är komplicerade och ofta drivs vid förhöjda tryck och temperaturer ökar risken för att allvarliga olyckshändelser i form av explosioner eller kemikalieutflöde skall inträffa.

Med hänsyn till de allvarliga risker som industriell kemikaliehantering medför har man inom industrin byggt upp ett högt säkerhetskunnande. Bland annat har det utvecklats avancerade system för riskanalys för att identifiera och värdera risker. Inom många större kemiska industrier finns det särskild personal som enbart eller i huvudsak sysslar med riskhantering. Statistiskt sett är det också relativt ovanligt med större olyckor inom den kemikaliehanterande industrin. Transportolyckor är t.ex. avsevärt vanligare. Sammantaget inträffar årligen i Sverige omkring 2 000 olyckor och tillbud i vilka kemikalier är inblandade.

1Sverige har vi hittills varit forskonade från större olyckor. En allvarlig olycka inträffade emellertid vid Nobel Chemicals AB numera Nordic Syntesis AB i Karlskoga i februari 1992. En industrianläggning exploderade och brand utbröt i ett lösningsmedelsupplag. Dessutom orsakade explosionen stora skador på en fabriksbyggnad. Vid olyckan omkom en

och ett antal skadades. Även andra allvarliga olyckor person personer som haft sin orsak i hantering av kemikalier har inträffat i Sverige t.ex. vid

- AB Ferriklor i Kvamtorp år 1995 och vid Avesta Sheffield AB i Torshälla år 1996.

Den 9 maj 1995 dog två personer vid AB Ferriklor i Kvamtorp grund av svavelväteforgiftning. Detta skedde i samband med att de skulle falla ut tungmetaller med natriumsulfid ur en lösning som tidigare beretts, varvid gas utvecklades.

Den 19 februari 1996 upptäcktes ett flourvätesyraläckage från en cistern på Avesta Nybys industriområde i Torshälla. 15 kubikmeter syra läckte ut

48 SOU 1998: 13

innan utsläppet stoppades. En del av den giftiga och starkt frätande syran förgasades och spreds som ett moln. lnga människor skadades vid utsläppet.

Utomlands har flera mycket allvarliga industriolyckor inträffat under de senaste decennierna, vilket lett till att säkerhetsfrågor ägnats stort intresse i det internationella arbetet inom OECD, FN och EU.

År 1974 läckte vid en anläggning i Flixborough i England cirka 40 ton av den brandfarliga vätskan cyklohexan ut och antändes. Olyckan orsakades av ett brott en förbikopplingsledning som blivit felaktigt installerad. lnstallationen hade skett en kort tid före olyckan. Den fria gasexplosionen som inträffade orsakade omfattande skador både själva anläggningen och omgivningen. Vid olyckan omkom 28 personer och ett åttiotal personer skadades, varav flertalet befann sig utanför industriområdet. Den materiella förstörelsen var också omfattande. Merparten av anläggningen förstördes och ett stort antal byggnader i omgivningen skadades.

Vid en anläggning i Seveso i Italien skedde år 1976 ett utsläpp av dioxiner. Utflödet berodde sannolikt bristfällig kylning och/eller omrörning i reaktorn vilket bland annat medförde att temperatur och tryck steg ett okontrollerat sätt. På grund av förhållandena i reaktorn bildades dioxiner i betydligt större mängd än normalt. Utflödet av dioxiner, som är mycket giftiga, har uppskattats till cirka 2 kg. Lannet till allmänheten och till myndigheterna i Seveso försvårades av bristfälliga rutiner och av semestrar och helgledighet. Myndigheterna som hade huvudansvaret för skyddet av de kringboende var till en början passiva bland annat därför att man saknade viktiga uppgifter om utsläppets sammansättning och giftighet. Olyckan krävde inga människoliv men ett stort område med cirka 700 personer fick utrymmas för flera år framåt. Konsekvenserna av olyckan blev kontaminering av mark samt döda djur.

Vid en olycka år 1984 antändes läckande LPG gasol vid ett stort lager i Mexiko City och orsakade flera stora explosioner, varav några var av typen BLEVE Boiling Liquid Expanding Vapour Explosion. Explosionema resulterade bland annat i att delar av cisterner for i väg som projektiler och några återfanns cirka en kilometer från olycksplatsen. Olyckan krävde drygt 500 människoliv och cirka 7 000 människor skadades. I stort sett samtliga döda och skadade var bosatta i området omkring gaslagret.

SOU 1998: 13 49

En annan uppmärksammad olycka är den vid Union Carbides anläggning i Bhopal i Indien år 1984 där utsläpp av den giftiga gasen metylisocyanat MIC krävde 2 000 människoliv och cirka 200 000 människor skadades. Utsläppet berodde troligen på att vatten kommit i en tank, vilket lett till häftig reaktion och temperaturförhöjning. På grund av den tryckhöjning som uppstod i tanken strömmade gas ut genom en säkerhetsventil. Kylsystemet var vid olyckstillfállet funktion liksom den gasskrubber

ur och den flamma som var avsedda att förstöra eventuellt utströmmande metylisocyanat.

l Basel i Schweiz utbröt år 1986 en brand i en lagerlokal vid Sandoz där det bland annat Förvarades brandfarliga och olika typer bekämp-

varor av ningsmedel. Branden ledde bland annat till att 1,7 ton kvicksilver förångades. Vid släckningsarbetet användes stora mängder vatten vilket ledde till att avloppsnätet blev överbelastat och stora mängder släckvatten, innehållande bland annat 200 kg kvicksilver och 30 ton organiska föroreningar, ut i floden Rhen med omfattande skador bland annat

rann djurlivet som följd.

3 Riskhantering

Ovan nämnda olyckor utgör exempel på stora olyckor, på olika sätt

som fått katastrofala följder. Orsakerna till olyckorna är flera. Med ett medvetet och högt utvecklat säkerhetstänkande hade dock flera av olyckorna kunnat förhindras eller dess konsekvenser begränsats.

Följande punkter är av särskild betydelse for att förebygga och begränsa allvarliga olyckor med farliga ämnen inom industrin.

Att befintliga riskkällor identifieras - och uppskattas genom

riskanalys.

Att samhällsplaneringen sker med beaktande de risker - av som

den kemikaliehanterande industrin representerar se ovan Bhopal och Mexico City.

50 SOU 1998: 13

Att utrustning och driftrutiner inom industrin för hantering av -

farliga ämnen är säkra-och ändamålsenliga se ovan Flixborough och Bhopal.

Att larm och rutiner för larm är tillgodosett och kunskaper om

-

lämpliga skyddsåtgärder är kända hos den berörda allmänheten se ovan Seveso.

Att det finns tillräckliga inom framför allt rädd-

- resurser

ningstjänsten och sjukvården.

Att allmänheten informeras och får möjlighet att utöva inflytande

-

säkerhetsarbetet.

För att kunna bemästra riskerna for allvarliga olyckor krävs vidare samverkan. Det finns inget enskilt företag eller någon myndighet som besitter all den kunskap, de befogenheter eller de resurser som krävs för att åstadkomma heltäckande riskhantering. Med riskhantering avses här hela

en det olycksförebyggande och skadebegränsande arbetet. Viktiga delar i riskhanteringen är riskanalys, genomförande åtgärder, infonnation och

av uppföljning.

Industrins

ansvar

Alla industriella påverkas ett eller annat sätt av människan.

processer Det är därför grundläggande vid säkerhetsarbetet att redan från början ta hänsyn till detta. En väl fungerande organisation inom industrin är en viktig förutsättning för att frågor risker för och skydd mot olyckor

om skall kunna hanteras ett verkningsfullt sätt.

För att skapa hög säkerhet krävs ett högt säkerhetsmedvetande hos de

en anställda och andra som är verksamma vid en anläggning. Utbildning och information är stor betydelse i dessa sammanhang. Detta gäller såväl

av hantering funktion styrsystemen, men även kännedom om själva

som av processen är viktig så att berörd personal har möjlighet att bedöma vad som sker och var det sker.

Säkerhetsfrågor bör behandlas i linjeorganisationen. Det är mycket viktigt att den har ansvaret för säkerheten tar aktiv del i säkerhetsarbetet och

som

5l

har förståelse för dess betydelse. Det gäller också att se till att beslut i dessa frågor förs upp och fattas en sådan nivå att förutsättningarna finns för att genomföra fattade beslut och att företagets ledning klargör och når ut med företagets policy i säkerhetsfrågor. Vidare är det väsentligt att fördelningen av arbetsuppgifter och befogenheter är tydlig samt att både personella och ekonomiska resurser ges för att genomföra ett systematiskt säkerhetsarbete och att man alla nivåer inom företagets organisation inser och förstår den centrala betydelse säkerheten kring

som utrustning, metoder och rutiner har.

Betydande ekonomiska och personella resurser avsätts också i många företag för att förebygga olyckor och begränsa skador till följd olyckor.

av Detta gäller särskilt inom industriella verksamheter där större mängder farliga ämnen hanteras.

Det allmännas

ansvar

För ett framgångsrikt säkerhetsarbete krävs även att samhället i övrigt tar ett ansvar och är delaktigt. Samhällsplaneringen, inklusive den fysiska planeringen, är ett viktigt moment för att förebygga olyckor och begränsa följderna av olyckor. Det är tyvärr inte ovanligt att större industrianläggningar ligger i nära anslutning till bostadsbebyggelse

eller annan från säkerhetssynpunkt känslig samhällelig verksamhet. En industri kan också ligga fel i förhållande till andra typer av skyddsvärda områden, t.ex. värdefulla miljö- och kulturområden. Detta kan många gånger bero på att industrin funnits platsen under mycket lång tid och att

en samhället eller staden utvecklats med industrin genom förtätning inom befintlig bebyggelse eller helt bebyggelse. Ofta är det fråga

genom ny om en långsam utveckling i flera steg där även industrins verksamhet kan ha förändrats över tiden. Den långsamma och stegvisa utvecklingen

av industrin och samhället kan medföra att riskerna inte alltid uppmärksammas i tillräcklig grad. Vanan vid att industrin alltid funnits platsen kan också medföra att riskerna inte alltid uppmärksammas på sätt

samma som vid en nyetablering. Den kommunala fysiska planeringen i kombination med den lokaliseringsprövning som sker enligt miljöskyddslagen är därför viktiga instrument i riskhanteringen.

l lagen 1987: 12 om hushållning med naturresurser NRL i 2

m.m. anges kap 8 § att mark- och vattenområden är särskilt lämpliga för bl.a.

som industriell produktion så lång möjligt skall skyddas mot åtgärder

som påtagligt kan försvåra tillkomsten eller utnyttjandet sådana anlägg-

av

ningar. Är området riksintresse för t.ex. industriell produktion skall det

av skyddas mot åtgärder som påtagligt försvårar tillkomsten eller utnyttjandet av anläggningarna. l plan- och bygglagen 1987: l0 PBL finns bl.a. krav

att en miljökonsekvensbeskrivning skall göras vid planläggning av områden som medför betydande miljöpåverkan. I dessa bör någon form av riskanalys ingå. Boverket har i samarbete med Naturvårdsverket, Räddningsverket och Socialstyrelsen gett ut allmänna råd om bl.a. skyddsavstånd till industriella verksamheter. Dessa råd kan vara till god hjälp vid den kommunala planeringen och lokaliseringsprövningen enligt miljöskyddslagstiftningen.

Även räddningstjänsten har viktig roll när det gäller det kommunala sä-

en kerhetsarbetet genom att bl.a. främja olycks- och skadeförebyggande arbete. Detta arbete är en viktig del av samhällsplaneringen. För att få en klar bild av risksituationen i kommunen och därmed påverka samhällsplaneringen bör räddningstjänsten fortlöpande analysera de risker som finns i kommunen i form av industrianläggningar, transportleder 0.s.v.. I riskanalysen ingår dels att identifiera riskkällor dels att uppskatta riskerna konsekvensanalys. En viktig uppgift är härvid att bevaka risken för dominoeffekter. Den riskanalys som görs inom räddningstjänsten behöver självfallet inte lika detaljerad som den som utförs inom enskilda

vara industrier. Det väsentliga är att man inom räddningstjänsten blir medveten om den riskbild man har att hantera så att man kan påverka samhällsutvecklingen och avpassa sina resurser därefter och göra genomtänkta prioriteringar.

Riskanalys

Grunden för säkerhetsarbete är riskanalysen. Med riskanalys avses enligt definition i SCRATCH Scandinavien Risk Analysis Technology Co-orperation en systematisk analys med syfte att bestämma risker förknippade med ett system. Det föreligger dock flera definitioner av begreppet beroende bl.a. att analyser av risker görs inom många olika områden och på varierande sätt. Oavsett definition innehåller analysen vissa fundamentala element enligt följande figur.

SOU l998: 13 53

.V fi; k

Planering analysenav u a.: L , va

Insamling infonnationav Definition systemav 3 z ; Identifikationriskkällorav

Uppskattningriskav n Sannolikhetochkonsekvens

Riskbedömning L T värdering riskav

Rlskhanterlng. . Förslagtill riskreducerandeåtgärder

Det finns olika metoder med hjälp risker för allvarliga olyckshänvars delser kan identifieras och bedömas. Metoderna varierar vad gäller tillvägagångssätt, systematik och detaljeringsnivå. Det är viktigt att anpassa valet av metod efter behovet. Vid enklare och lättöverskådliga processer kan det räcka med en mer översiktlig analys, medan det för en komplex process kan nödvändigt att använda betydligt vara en mer omfattande analysmetod.

Gemensamt for alla analysmetoder är att de ett systematiskt sätt Försöker spåra händelser, avvikelser kan leda till olyckor, upp etc. som felfunktioner eller liknande.

Nästa steg är konsekvensanalysen. Här beaktas bl.a. de inneboende egenskaperna hos de hanterade ämnena denna del av analysen kallas faroanalys. En annan del konsekvensanalysen är exponeringsanalysen där av spridningssätt och vilka miljöer och objekt som exponeras för utsläppet och känsligheten hos dessa beaktas.

När riskkälloma har identifierats och riskerna uppskattats med avseende dels på sannolikhet, dels på tänkbara konsekvenser, görs en riskvärdering. Riskvärderingen föregår arbetet med att klargöra erforderliga och möjliga

54 SOU l998:l3

åtgärder. Det kan lämpligt att rangordna riskerna så att de allvarli-

vara gaste riskerna åtgärdas först. l många fall är det möjligt att ur analysen få idéer vilka åtgärder behöver vidtas. Ibland kan det dock vara

om som nödvändigt att över hela och kanske hitta andra vägar.

se processen, Viktigt är också, tidigare nämnts, att beslut om åtgärder fattas rätt

som nivå så förutsättningar finns och möjlighet att genomföra beslutade

att ges åtgärder.

4 Seveso-direktivet I

Seveso

Olyckan i Flixborough medförde att de engelska myndigheterna påbörjade

arbete med att ta fram regler speciellt inriktade mot industri där risk för ett allvarliga olyckshändelser föreligger. En arbetsgrupp tillsattes och fick bl.a. i uppdrag att identifiera de typer anläggningar som kunde komma

av i fråga. Arbetsgruppens arbete resulterade i riktlinjer för lagstiftning området. Enligt riktlinjerna skulle verksamhetsutövare vars verksamhet kunde leda till allvarliga olyckshändelser dels anmäla verksamhetens art och vilka farliga ämnen hanterades, dels visa att riskanalys genom-

som förts och relevanta åtgärder vidtagits för att förebygga riskerna. Arbetet

att blev dock fördröjt grund av olyckan i Seveso.

Efter olyckan i Seveso år 1976 påbörjades ett arbete inom EG med att ta fram regler avseende stora industriolyckor. Detta arbete ut-

gemensamma mynnade år 1982 i direktivet risker för storolyckor i vissa industriella

om verksamheter 82/50l/EEG, det s.k. Seveso-direktivet Seveso I direktivet regleras säkerhetshanteringen vid viss industriell verksamhet där farliga ämnen ingår. Syftet med direktivet är att förhindra och begränsa följderna storolyckor vid sådan industriell verksamhet. Vilka

av verksamheter omfattas framgår direktivets definitioner av indust-

som av riell verksamhet och farliga ämnen. Vid det svenska genomförandet av direktivet gjordes inte någon speciell begränsning till vissa industriella verksamheter. De svenska reglerna har således ett något vidare tillämp-

ningsområde än direktivet.

SOU 1998: 13 55

Direktivet innehåller bl.a. bestämmelser om säkerhetsåtgärder som skall vidtas vid berörda verksamheter. Kraven verksamhetsutövama är indelade i två nivåer beroende på vilka farliga ämnen som finns i verksamheten och i vilka mängder de kan förekomma. Vid samtliga verksamheter som omfattas av direktivet skall riskanalys utföras och erforderliga åtgärder vidtas för att eliminera de identifierade riskema.

För de verksamheter som omfattas av den högre kravnivån skall en särskild säkerhetsredovisning lämnas till behörig myndighet innan verksamheten påbörjas och därefter skall redovisningen uppdateras regelbundet. Enligt de svenska föreskriftema området skall detta ske vart tredje år eller vid förändringar som påverkar risken för olyckshändelser. Säkerhetsredovisningen skall innehålla uppgifter om själva anläggningen och tillverkningsprocessen, de farliga ämnen som hanteras i verksamheten och eventuella storolyckssituationer. För övriga verksamheter som omfattas av direktivet behöver någon särskild redovisning inte lämnas till behöriga myndigheter.

4.1 Genomförandet Seveso I i

av Sverige

Frågor om olycksförebyggande och skadebegränsande åtgärder spänner över flera lagstiftningsområden och därmed också över flera myndigheters ansvarsområden. Genomförandet av Seveso I skedde inte genom något enhetligt förfarande. Den befintliga lagstiftningen ansågs tillräcklig och några mer genomgripande förändringar med anledning Seveso I

av gjordes därför inte. I stället skedde nödvändiga anpassningar genom tillägg i räddningstjänstförordningen och genom att myndighetsföreskrifter utfärdades inom respektive lagstiftningsområde. Därmed bakades Seveso l i den befintliga myndighetsstrukturen och ansvaret för de frågor som regleras i direktivet delades mellan berörda myndigheter Arbetarskyddsstyrelsen, Naturvårdsverket, Räddningsverket och Sprängämnesinspektionen. Ingen av myndigheterna gavs något särskilt samordningsansvar utan de agerar i huvudsak parallellt med varandra. Ett visst samarbete förekommer dock

central nivå. Grupper med representanter från myndigheter och andra intressenter har bildats där bl.a. gemensamma frågor om Seveso-direktivet diskuteras. Grupperna träffas regelbundet. De ovan nämnda myndigheterna har också gett ut skrift

en med vägledning för tillämpningen av de svenska reglerna i anledning

av Seveso l arbetet med skriften har även industrin medverkat. Lokalt och

regionalt har samarbetet mellan berörda myndigheter varit av begränsad omfattning.

Arbetarskyddsstyrelsen

Arbetarskyddsstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för bl.a. arbetsmiljöfrågor och chefsmyndighet för Yrkesinspektionen som är regional tillsynsmyndighet enligt arbetsmiljölagen 1977:1160. Tillsammans bildar dessa Arbetarskyddsverket. Arbetarskyddsstyrelsen har den centrala tillsynen över efterlevnaden arbetsmiljölagstiftningen samt lagen

av 1985:426 kemiska produkter avseende skyddet mot ohälsa och

om olycksfall i arbetsmiljön i samband med yrkesmässig hantering av kemiska produkter. Arbetarskyddsstyrelsen meddelar också föreskrifter och

arbetsmiljölagstiftningens tillämpning. allmänna råd om

Arbetarskyddsstyrelsens ansvarsområde enligt Seveso l avser den inre säkerheten, det vill säga arbetstagarnas hälsa och miljö inom de anläggningar omfattas direktivet. Med stöd av 18 § arbetsmiljö-

som av förordningen 1977:1 166 har Arbetarskyddsstyrelsen meddelat särskilda föreskrifter storskalig kemikaliehantering AFS 1989:6. Till före-

om skrifterna finns också allmänna råd.

Naturvårdsverket

Naturvårdsverket är central förvaltningsmyndighet för miljöfrågor och har ett centralt tillsynsansvar enligt miljöskyddslagen 1969:387 och, såvitt gäller den yttre miljön vid hantering kemiska produkter, enligt lagen

av

kemiska produkter och vissa förordningar som är kopplade till denna om lag.

Länsstyrelsen utövar den regionala tillsynen vad gäller miljöskyddslagen och miljöskyddsförordningen 1989:364 samt lagen om kemiska produkter och därtill knutna förordningar. Den lokala tillsynen inom varje kommun utövas den kommunala nämnd som fullgör uppgifter inom

av miljöområdet. Om förslaget till miljöbalk antas av riksdagen kommer miljöskyddslagen och lagen om kemiska produkter att ingå i balken. Detta kommer dock inte att medföra någon förändring av Naturvårdsverkets ansvarsområde.

Naturvårdsverkets ansvarsområde enligt Seveso I avser den yttre miljön kring de anläggningar som omfattas av direktivet. Till den yttre miljön räknas även människor i anläggningamas omgivningar. Åtgärder för att förebygga direkta skador till följd av brand eller explosion faller utanför Naturvårdsverkets ansvarsområde enligt 3 § andra stycket lagen om kemiska produkter. Denna typ av skador hör i stället till Sprängämnesinspektionens ansvarsområde enligt lagen 1988:868 brandfarliga och

om explosiva varor. Däremot anser Naturvårdsverket att lagen om kemiska produkter är tillämplig på sekundära skador från brand- och explosionsolyckor orsakade av t.ex. släckvatten eller giftiga gasmoln.

Med stöd av 30 § Förordningen 1985:835 om kemiska produkter har Naturvårdsverket meddelat föreskrifter om skydd av den yttre miljön vid storolyckor vid industriell kemikaliehantering SNFS 1994: l. 1 anslutning härtill har verket även gett ut allmänna råd. Föreskrifterna bygger de av Arbetarskyddsstyrelsen utfärdade föreskrifterna AFS 1989:6.

Räddningsverket

Räddningsverket är central förvaltningsmyndighet för frågor rädd-

om ningstjänst och olycks- och skadeförebyggande åtgärder enligt räddningstjänstlagen 1986: l 102 m.m.. Verket skall enligt sin instruktion bl.a. särskilt samordna samhällets verksamhet för olycks- och skadeförebyggande åtgärder enligt räddningstjänstlagen samt inom räddningstjänsten och bevaka riskutvecklingen inom verksamhetsområdet och verka för att åtgärder vidtas för befolkningens skydd och för att förebygga olyckor.

Räddningsverket utövar den centrala och länsstyrelsen den regionala tillsynen över efterlevnaden av räddningstjänstlagen, räddningstjänstförordningen 1986: l 107 samt föreskrifter utfärdade med stöd dessa.

av Lokalt utövar den kommunala nämnd har för räddningstjänst-

som ansvar frågor den omedelbara tillsynen. Enligt 7 § räddningstjänstlagen skall varje kommun svara för att åtgärder vidtas inom kommunen så att bränder och skador till följd bränder förebyggs samt främja olycks- och

av annan skadeförebyggande verksamhet i kommunen.

Räddningsverkets ansvarsområde enligt Seveso 1avser räddningstjänstfrågor såväl inom som utom de anläggningar som omfattas av direktivet. 1 43 § räddningstjänstlagen anges att vid en anläggning, där verksamheten

58 SOU 1998: 13

innebär fara för olyckshändelse skall orsaka allvarliga skador på

att en människor eller i miljön, är anläggningens innehavare skyldig att i skälig omfattning hålla eller bekosta beredskap med personal och egendom och i övrigt vidta erforderliga åtgärder för att hindra eller begränsa sådana ska-

räddningstjänstlagstiñningen till direktivets särskilda dor. För att anpassa krav riskanalys och informationsskyldighet för vissa verksamheter infördes bestämmelser i 68-70 räddningstjänstförordningen med krav

riskanalys och infonnation. Med stöd 69 § räddningstjänstför-

av ordningen de verksamheter omfattas av den högre krav-

som avser som nivån enligt direktivet har Räddningsverket utfärdat särskilda föreskrifter SRVFS 1994: l. Verket har även meddelat allmänna råd i anslutning till

föreskrifterna.

Genomförandet direktivet inom räddningstjänstlagstiftningen har

av således skett 43 § räddningstjänstlagen. Lagrummet är emellertid

genom allmänt hållet och har formellt sett ett vidare tillämpningsområde än direktivet avseende skadebegränsande åtgärder. Att en anläggning betrak-

§ 43-anläggning innebär enligt 21 § räddningstjänstlagen att den tas som

i räddningstjänstplanen. Enligt vad utredningen erfarit beskall anges traktas i praktiken de verksamheter endast omfattas av den lägre

som kravnivån i Seveso I inte § 43-anläggningar. Det innebär att de i

som allmänhet inte redovisas i räddningstjänstplanen. Med hänsyn till den koppling finns mellan 43 § räddningstjänstlagen och räddningstjänst-

som planen enligt 21 § lag är det enligt vår uppfattning tveksamt om

samma det varit korrekt att använda 43 § räddningstjänstlagen som utgångspunkt för implementeringen Seveso Den praktiska tillämpningen av 21 §

av räddningstjänstlagen visar att många Seveso-anläggningar inte betraktas som § 43-anläggningar.

Sprängämnesinspektionen

Sprängämnesinspektionen är central förvaltningsmyndighet för frågor som rör brandfarliga och explosiva En Sprängämnesinspektionens

varor. av huvuduppgifter är att med stöd lagen brandfarliga och explosiva

av om

utarbetar föreskrifter och allmänna råd för hantering och import av varor sådana Sprängämnesinspektionen är också central tillsynsmyn-

varor. dighet inom området. Den lokala tillsynen för civila anläggningar är uppdelad mellan inspektionen och den eller de kommunala nämnder som

för räddningstjänsten när det gäller brandfarliga varor och polissvarar myndigheten när det gäller explosiva Sprängämnesinspektionen har

varor.

SOU 1998: 13 59

det lokala tillsynsansvaret for hantering av brandfarliga varor inom Försvarsmakten och Försvarets materielverk, vid vissa anläggningar for hantering av naturgas, vid vissa tekniskt komplicerade anläggningar efter särskilt beslut av inspektionen samt vid anläggningar där inspektionen är tillståndsmyndighet for hantering av explosiva varor. Sprängämnesinspektionen svarar för den lokala tillsynen över hanteringen av explosiva varor inom Försvarsmakten och Försvarets materielverk där inspektionen är tillståndsmyndighet.

För att brandfarliga och explosiva varor skall få hanteras krävs tillstånd. När det gäller civil hantering av brandfarliga varor är det den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och byggväsendet som meddelar tillstånd. För civil hantering av explosiva och brandfarliga varor är tillståndsgivningen uppdelad mellan Sprängämnesinspektionen och polismyndigheten. Sprängämnesinspektionen är tillståndsmyndighet för hantering av både explosiva och brandfarliga varor vid fasta anläggningar inom Försvarsmakten och Försvarets materielverk.

Några regeländringar i anledning av Seveso I har inte företagits inom Sprängämnesinspektionens verksamhetsområde. Sprängämnesinspektionen har inte heller utfärdat några särskilda myndighetsföreskrifter i anledning av direktivet. Befintligt regelverk har ansetts tillräckligt för att uppfylla direktivets krav.

5 OECD:s arbete med säkerhets-

frågor inom industrin

Ett grundläggande utvecklingsarbete angående säkerheten vid farlig industriell verksamhet har genomförts inom OECD. Detta har bl.a. lett fram till rekommendationer om Polluter Pays-principen förorenaren betalar-principen och rekommendationer med vägledande principer for förebyggande av, beredskap för och insatser vid kemikalieolyckor.

Resultatet av OECD-arbetet har i hög grad legat till grund för framtagandet inom FN :s ekonomiska kommission för Europa UN/ECE av konventionen om gränsöverskridande effekter av industriolyckor och har också haft stor betydelse inom EU vid utarbetandet av det Seveso-direktivet

nya Seveso Il om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår.

Förorenaren betalar-principen antogs år 1972 OECD en princip för

av som fördelning kostnaderna för skyddet mot föroreningar. Från början avsåg

av principen i huvudsak kostnader för fortlöpande föroreningar som med hänsyn till människors hälsa och miljön behövde minskas. Principen har sedan utvecklats inom OECD till att även avse kostnader för åtgärder avsedda att förebygga och skydda mot föroreningar till följd av olyckor. l inledningen till Industriolyckskonventionen anges, som tidigare nämnts, att förorenaren betalar-principen skall betraktas som en allmän princip inom internationell miljörärt. Härtill återkommer vi senare i kapitel 12.

OECD:s rekommendationer med vägledande principer för förebyggande av, beredskap för och insatser vid kemikalieolyckor behandlar de roller olika intressenter har och det ansvar som ankommer dessa. intressenter är myndigheter olika nivåer och företagsledningen eller andra anställda i företag som driver verksamhet med hantering av farliga ämnen. De frågor som har betydelse för säkerheten inom de företag som det är fråga om behandlas i principerna, t.ex. kravet på införandet av riktlinjer för säkerheten inom varje verksamhet. Sådana riktlinjer är tänkta att omfatta planering, utformning, lokalisering, konstruktion och drift av anläggningen samt uppföljning av säkerhetsarbetet. Andra frågor är uppställning

säkerhetsmål och inrättande av ett kontrollsystem i myndigheternas av regi. De vägledande principerna behandlar också krav på planering av räddningstjänsten och insatser begränsar de negativa följderna av

som de olyckor som inträffar.

Myndigheterna har enligt de vägledande principerna till uppgift att motivera intressenter inom alla sektorer i samhället att vidta åtgärder för förebyggande av, beredskap for och insatser vid olyckor samt att vidta åtgärder som åligger var och en av dem. Myndigheterna bör också kräva att företagsledningen undersöker och rapporterar olyckor. De bör undersöka betydelsefulla olyckor och sprida infonnation om t.ex. de slutsatser som dragits vid undersökningarna. Myndigheterna bör slutligen underlätta och befrämja utbyte av information och erfarenheter om förebyggande av, beredskap för och insatser vid olyckor.

Företagsledningen har enligt de vägledande principerna förstahandsansvaret för att en farlig anläggning utfonnas, uppförs och drivs på ett säkert sätt. Principema för säkerheten. som omfattar bl.a. skyddet av hälsa och miljö, bör vara en integrerad del i varje företag och omfatta ändamålsenliga riktlinjer för säkerheten. Krav måste vara att principerna för säkerheten vid företaget tillämpas av anställda alla nivåer.

Enligt de vägledande principerna bör tillverkare av farliga ämnen vara skyldiga att främja en säker hantering av varje farligt ämne som de producerar. Ansvaret gäller ämnets hela livscykel i enlighet med principen om s.k. produktansvar product stewardship. Företagsledningen bör vidare inte utnyttja entreprenörer för genomförande av arbete, om detta äventyrar säkerheten. Endast entreprenörer som kan bedömas utföra tjänsterna i enlighet med gällande föreskrifter och företagets riktlinjer för säkerheten bör anlitas.

Principema ställer krav på att företagsledningen övervakar och kontrollerar att säkerhetskravet uppfylls av entreprenörerna. Företagsledningen bör också ha rutiner för att se till att säkerheten inte äventyras genom reparationer eller modifikationer av anläggningen, utrustningen, processen, anordningar eller metoder. Företagsledningen bör genomföra åtgärder för att förvissa sig om att regelbunden och systematisk kontroll av säkerheten genomförs vid företagets alla farliga anläggningar. Det gäller också anläggningar som tillhör dotterbolag och, så långt möjligt, anläggningar som tillhör bolag företaget är delägare Företags-

som ledningen bör undersöka alla betydelsefulla tillbud för att klarlägga orsaken och för att vidta åtgärder rättar till felaktigheter i teknologi

som eller förfarande.

Alla anställda bör enligt de vägledande principerna utföra sina arbeten ett säkert sätt och aktivt bidra till utvecklingen av riktlinjerna för säkerheten och säkra förfaranden. En anställd bör ha rätt att vägra utföra varje uppgift som han eller hon tror kan skapa omotiverad risk för olycka

en en med farliga ämnen. Den anställde bör genast till företagsledningen rapportera anledningen till sin vägran att utföra dessa uppgifter eller varje situation som skulle kunna utvecklas till en sådan olycka. Ingen åtgärd till förfång för en anställd bör enligt principerna genomföras, om den anställde klagar i god tro inför andra anställda som är ansvariga för säkerheten.

6 Seveso

Seveso är en vidareutveckling av Seveso Generellt kan sägas att kraven såväl företag som myndigheter är högre och mer omfattande i Seveso jämfört med Seveso OECD:s vägledande principer för säkerhetsarbetet har, som ovan nämnts, haft stor betydelse för direktivets innehåll bl.a. genom att organisationsfrågor har fått stor uppmärksamhet i strävan att uppnå hög säkerhet.

Skillnader mellan Seveso I och Seveso

De viktigaste skillnaderna mellan Seveso l och Seveso kan samman- . fattas enligt följande.

Seveso har ett vidare tillämpningsområde än Seveso l genom -

att dess tillämplighet inte är begränsad till vissa typer av industriell verksamhet utan är generellt tillämpligt all verksamhet där farliga ämnen Förekommer i viss omfattning. Bland farliga ämnen har kategorin miljöfarliga ämnen tillkommit i Seveso vilken inte finns med i Seveso

l Seveso har till skillnad från Seveso l tröskelvärden införts

-

för samtliga farliga omfattas av direktivet. Detta

ämnen som

innebär att vissa verksamheter med en ringa hantering av

farliga ämnen som i dag formellt omfattas av Seveso utan att

de egentligen kan ge upphov till någon allvarligare olycka, inte

kommer att omfattas av Seveso ll. Direktivet har därmed fått

en klarare avgränsning.

Myndigheternas kontroll och tillsyn liksom verksamhets- -

utövamas inforrnationsskyldighet ökar. Samtliga verksamhetsutövare som omfattas av Seveso kommer att i någon form bli skyldiga att informera behöriga myndigheter om sin verksamhet. Dessutom skall säkerhetsarrangemangen vid de verksam-

heter som omfattas av den högre kravnivån granskas av behörig myndighet.

Seveso är i enlighet med OECD:s riktlinjer mera fokuserat på företagens säkerhetsmedvetande och organisation än vad som är fallet i Seveso Bland annat skall samtliga verksamhetsutövare som omfattas av direktivet utarbeta en säkerhetspolicy för sin verksamhet.

Kraven räddningstjänstplanering har utökats dels genom att kraven på verksamhetsutövamas interna planer för räddningsinsatser preciserats, dels genom att det i Seveso även ställs krav att behörig myndighet skall utarbeta externa planer för räddningsinsatser.

Allmänhetens insyn och möjlighet att lämna synpunkter företagens säkerhetsarrangemang

har utökats. Detta är en utveckling som även gäller andra EU-direktiv. På det närliggande miljöområdet kan direktivet om miljökonsekvensbeskrivningar och PPC-direktivet

nämnas som exempel.

Lokaliseringsfrågor är nya i Seveso och frågor om dominoeffekter till följd av samlokalisering farliga verksamheter

av har fått väsentligt ökad uppmärksamhet i Seveso II.

Till skillnad från Seveso I innehåller Seveso bestämmelser om att behöriga myndigheter i vissa fall kan förbjuda verksamheter eller stoppa driften vid verksamhet. Detta skall ske

en om myndigheten anser att säkerhetsarrangemangen vid verk-

en samhet är uppenbart otillräckliga och får ske den redovis-

om ningsskyldighet som direktivet ålägger verksamhetsutövaren inte fullgörs i tid.

l det följande kommer vi att ge en närmare beskrivning innehållet i

av Seveso och Industriolyckskonventionen. Behovet lagstiftning

av m.m. för genomförandet av Seveso samt för ratiñkationen Industriolycks-

av konventionen och anpassningen till miljöskyddslagstiftningen

tas upp gemensamt i kapitel ll nedan.

64 SOU 1998: 13

Tillämpningsområdet och syftet loch 2

artiklarna

Syftet med Seveso är enligt artikel 1 att förebygga allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår och att begränsa följderna av dem för människor och miljö, så att höga skyddsnivåer kan säkerställas konsekvent och effektivt i hela gemenskapen.

Direktivet skall enligt artikel 2 tillämpas på verksamheter där farliga ämnen förekommer eller kan förekomma i kvantiteter som motsvarar eller överstiger de mängder som anges i bilaga l till direktivet. Genom att Seveso till skillnad från Seveso l inte är knutet till vissa slag av industrianläggningar har direktivets tillämpningsområde vidgats. l nämnda artikel anges vidare att bestämmelserna i direktivet skall tillämpas utan att gemenskapens Europeiska gemenskapen bestämmelser om arbetsmiljö påverkas. Seveso är således parallell till arbetsmiljölagstiftningen.

Definitioner artikel 3

direktivets tillämplighet är i likhet med Seveso I kopplat till Det nya förekomsten farliga ämnen. Farliga ämnen definieras genom särskilda

av bilagor med förteckningar över ämnen och kategorier av ämnen. Förteckningarna i Seveso har dock förenklats jämfört med vad som gäller enligt Seveso

I Seveso l finns tre bilagor med fyra listor över farliga ämnen. Bilaga 2 i direktivet gäller lagring och omfattar tvâ listor, en med särskilt angivna farliga ämnen och därtill hörande tröskelvärden samt en med kategorier av farliga ämnen och därtill hörande tröskelvärden. Bilaga 3 gäller industriell verksamhet och omfattar lista med farliga ämnen och kategorier av

en farliga ämnen samt tröskelvärden för tillämpning av den högre kravnivån enligt direktivet. Slutligen innehåller bilaga 4 kategorier av farliga ämnen samt kriterier för de olika kategorierna.

I Seveso finns endast två listor. Det görs därvid ingen skillnad om ett ämne endast förvaras eller det är föremål för någon form av hantering.

om Den listan innehåller förteckning över särskilda ämnen och den

ena en andra innehåller kategorier farliga ämnen. I båda listorna finns sär-

av skilda tröskelvärden dels anger den nedre gränsen för direktivets

som tillämplighet, dels när särskilda högre krav redovisning skall

anger

tillämpas på en verksamhet. Tyngdpunkten har lagts listan med kategorier av farliga ämnen medan listan med särskilda ämnen har gjorts relativt kort i jämförelse med Seveso

Verksamhetsbegregget i Seveso har en vidare betydelse än begreppet industriell verksamhet i Seveso Begreppet industriell verksamhet är nämligen begränsat till de delar av en verksamhet där farliga ämnen förekommer medan begreppet verksamhet enligt Seveso omfattar hela det område som sorterar under en verksamhetsutövares ledning, där farliga ämnen finns vid en eller flera anläggningar, inklusive eller

gemensamma därtill hörande infrastrukturer eller aktiviteter. En verksamhet enligt Seveso omfattar således inte endast de delar där farliga ämnen förekommer utan verksamheten i dess helhet.

Industriell verksamhet i Seveso I motsvarar närmast begreppet anläggning i Seveso ll. Med anläggning avses nämligen en teknisk enhet inom en verksamhet där farliga ämnen tillverkas, används, hanteras eller förvaras. Detta inbegriper all utrustning, alla konstruktioner, ledningar, maskiner, verktyg, särskilda industrijämvägsspår, lastkajer, bryggor, pirar, magasin eller liknande anordningar, flytande eller fasta, som är nödvändiga för anläggningens drift.

Seveso är, som tidigare nämnts, betydligt mer utförligt och detaljerat än Seveso l och innehåller därmed också fler definitioner än Seveso Utöver de ovan nämnda begreppen, farliga ämnen, verksamhet och anläggning, definieras verksamhetsutövare, allvarliga olyckshändelser, fara, risk och lager i direktivet. Verksamhetsutövare och allvarlig olyckshändelse i Seveso motsvaras verksamhetsidkare och storolycka i Seveso I

av medan lager ingår som en del av definitionen av industriell verksamhet i Seveso Övriga begrepp definieras inte i Seveso

Undantag artikel 4

Undantagen i de båda direktiven är i stort sett desamma. Något undantag för tillverkning och förvaring av explosiva ämnen, krut och ammunition finns emellertid inte i Seveso II. Att vissa verksamheter undantagits från direktivets tillämpningsområde innebär emellertid inte att de svenska reglerna på området inte kan omfatta sådan verksamhet. Seveso är nämligen i likhet med Seveso I ett minimidirektiv och det står de enskilda staterna fritt att själva besluta om strängare regler.

Verksamhetsutövamas allmänna skyldigheter artikel 5

I artikel 5 i Seveso verksamhetsutövamas allmänna skyldigheter.

anges Denna bestämmelse gäller samtliga verksamhetsutövare som omfattas av direktivet. Medlemsstaterna skall enligt artikeln se till att verksamhetsutövama vidtar alla åtgärder krävs För att förebygga allvarliga

som olyckshändelser och för att begränsa följderna dessa för människor och

av miljö. Vidare att medlemsstaterna skall se till att verksamhets-

anges utövama när helst för behöriga myndigheter kan styrka att alla de

som nödvändiga åtgärder föreskrivs i direktivet vidtagits. Bestämmelsen

som motsvarar i princip artiklarna 3 och 4 i Seveso

Verksamhetsutövamas särskilda skyldigheter

I artiklarna 7 och 9 verksamhetsutövamas särskilda skyldigheter.

anges De verksamheter omfattas direktivet är indelade i två kravnivåer

som av beroende vilka farliga förekommer i verksamheten och i

ämnen som vilka mängder detta kan antas ske. Denna uppdelning framgår av definitionen farliga ämnen i artikel 3 och artikel 2 som anger vilka verk-

av av samheter omfattas direktivet. I båda dessa bestämmelser finns

som av hänvisningar till de nämnda listorna med farliga ämnen i bilaga I till

ovan direktivet.

Anmälan artikel 6

Artikel 6 anmälan gäller för samtliga verksamheter som omfattas av

om direktivet. Anmälan skall göras vid nyanläggning samt när det gäller befintliga verksamheter inom tre år från det att direktivet trädde i krañ. I de fall verksamhetsutövaren redan lämnat alla relevanta upplysningar till behöriga myndigheter behöver någon anmälan inte göras. Härmed torde främst verksamheter omfattas av kravet på säkerhets-

avses som redovisning enligt Seveso

En anmälan skall innehålla följande.

Namn och adressuppgifter för verksamheten och verksamhets- -

utövaren.

SOU 1998: 13 67

Uppgifter om vilka farliga ämnen eller grupper av ämnen som -

ingår i verksamheten och omfattas av direktivet.

Uppgifter om den verksamhet som bedrivs eller skall bedrivas.

-

Information om omgivningspåverkan. - Vid förändringar i verksamheten som har betydelse för de uppgifter som lämnats i anmälan skall verksamhetsutövaren omedelbart informera berörda myndigheter. Vidare skall information lämnas vid definitiv nedläggning av en anläggning. Om säkerhetsarrangemangen vid en verksamhet bedöms som uppenbart otillräckliga skall den behöriga myndigheten enligt artikel l7 förbjuda idriñtagandet eller driften vid verksamheten. Även i de fall anmälan inte lämnas i tid kan den behöriga myndigheten förbjuda verksamheten enligt artikel 17. I det senare fallet är detta emellertid inte någon skyldighet utan endast en möjlighet. Artikel l7 kommer att behandlas närmare längre fram.

Säkerhetspolicy artikel 7

Enligt artikel 7 skall de verksamhetsutövare som endast omfattas av den lägre kravnivån utarbeta ett dokument med företagets Säkerhetspolicy för att förebygga allvarliga olyckshändelser och se till att den tillämpas i verksamheten. Det finns inget krav att dessa verksamhetsutövare skall inge säkerhetspolicyn till behöriga myndigheter med mindre än att dessa särskilt begär det. För verksamheter som omfattas av den högre kravnivån skall däremot säkerhetspolicyn ingå som en del av den säkerhetsrapport som dessa företag enligt artikel 9 är skyldiga att inge till behöriga myndigheterjämte ett säkerhetssystem för att setill att säkerhetspolicyn genomförs.

I bilaga lII till direktivet anges vilka uppgifter som säkerhetspolicyn och säkerhetssystemet verksamhetens säkerhetsorganisation skall innehålla. Kraven på vad säkerhetspolicyn skall innehålla är kortfattade. Beskrivningen av säkerhetssystemets innehåll är däremot omfattande. För de allra minsta och enklaste verksamheterna torde säkerhetspolicyn kunna göras relativt enkel. Det är dock viktigt att den ger uttryck for ett genuint säkerhetsmedvetande och inte endast är en slentrianmässigt upprättad handling.

68 SOU 1998: 13

Säkerhetspolicyn innefattar mål och allmänna handlingsprinciper som verksamhetsutövaren ställt upp för hantering av riskerna. l säkerhetssystemet skall företagen redovisa system för kontinuerlig riskanalys, sin organisation och den personal är berörd av den riskfyllda hanteringen

som i verksamheten, styrning organisationen för att arbetet skall kunna

av bedrivas under säkra förhållanden, hanteringen av ändringar i verksamheten, identifiering och planering för nödsituationer samt metoder för resultatuppföljning och kontroll av det samlade säkerhetsarbetet.

Vid ändring i verksamheten kan få betydande återverkningar avse-

som ende faran för allvarliga olyckshändelser skall verksamhetsutövama enligt artikel 10 över och, det är nödvändigt, revidera säkerhetspolicyn

se om och säkerhetssystemet.

Säkerhetsrapport artikel 9 och 10

Enligt artikel 9 i Seveso skall de verksamhetsutövare som omfattas av den högre kravnivån i direktivet inge säkerhetsrapport till behöriga

en myndigheter. Detta kommer att gälla för flertalet av de verksamheter som i dag är skyldiga att lämna säkerhetsredovisning enligt artikel 5 i Seveso

Syftet med säkerhetsrapporten är att

visa att en Säkerhetspolicy för att förebygga allvarliga

olyckshändelser och ett säkerhetssystem för att setill att denna

genomförs har införts i enlighet med bilaga lll,

visa att faror för allvarliga olyckshändelser har identifierats

och att nödvändiga åtgärder har vidtagits för att förebygga dem

och begränsa följderna för människor och miljö,

visa att utformning, konstruktion, drift och underhåll av alla

anläggningar, lagerplatser och infrastrukturer som har samband

med driften och har ett samband med olika slag av fara för

som

allvarliga olyckshändelser inom verksamheten, uppvisar

tillräcklig säkerhet och tillförlitlighet,

4. visa att interna planer för räddningsinsatser har upprättats och

tillhandahålla underlag som gör det möjligt att utarbeta en

SOU 1998: 13 69

extern plan för räddningsinsatser om en allvarlig olyckshändelse skulle inträffa.

säkerställa att de behöriga myndigheterna får tillräcklig information för att kunna besluta om lokalisering av nya aktiviteter och markanvändning omkring befintliga verksamheter.

l bilaga till direktivet anges vilka uppgifter som alltid skall ingå i

en säkerhetsrapport. Jämfört med dagens säkerhetsredovisningar är kraven säkerhetsrapportens innehåll mer utförliga och preciserade. Säkerhetsrapporten är mer fokuserad säkerhetstänkandet inom organisationen. Ökad vikt har bl.a. lagts vid Företagens kontrollsystem för uppföljning av säkerhetsarbetet. Således krävs bland annat att metoder införs för att kontinuerligt kunna utvärdera efterlevnaden av de mål som verksamhets- . utövaren ställt upp inom ramen för företagets Säkerhetspolicy för förebyggande av allvarliga olyckshändelser. Stor vikt har även lagts vid verksamhetens omgivning både med avseende den risk som omgivande aktiviteter utgör och den risk som verksamheten utgör för omgivningen. Redovisningen av möjliga scenarier for allvarliga olyckshändelser i säkerhetsrapporten skall omfatta både sådana omständigheter som är hänförliga till verksamheten och sådana som ligger utanför själva verksamheten. En annan betydelsefull nyhet är att säkerhetsrapporten skall innehålla underlag för beslut i lokaliseringsfrågor. Härtill återkommer vi i anslutning till artikel 12 som särskilt behandlar frågor om fysisk planering.

Säkerhetsrapporten skall i likhet med anmälan enligt artikel 6 inges till behörig myndighet. Tiderna för ingivande av säkerhetsrapporten vid

nya verksamheter är de samma som för anmälan. När det gäller befintliga verksamheter gäller dock något längre tider för att inge säkerhetsrapporten än vad som gäller för anmälan. För befintliga verksamheter som omfattas av Seveso l gäller en tid om längst fyra år från det att det direktivet

nya träder i kraft och för befintliga verksamheter som inte omfattas Seveso

av l gäller en tid om fem år från det att det direktivet träder i kraft. Har

nya relevanta redovisningar upprättats enligt annan lagstiftning kan dessa, för att undvika dubbelarbete, ställas samman till en säkerhetsrapport eller ingå som en del i en säkerhetsrapport, allt under förutsättning att kraven i artikel 9 uppfylls.

Vid ändringar i verksamheten som kan få betydande återverkningar avseende faran för olyckshändelser skall verksamhetsutövaren enligt artikel 10 seöver och vid behov revidera säkerhetsrapporten. Därutöver skall säkerhetsrapporten regelbundet ses över och uppdateras minst vart femte år eller vid vilken annan tidpunkt som helst verksamhetsutövarens eller

den behöriga myndighetens initiativ, när nya fakta gör detta berättigat eller för kunna beakta den tekniska utvecklingen och kunskapsutveck-

att lingen riskbedömningens område.

En väsentlig nyhet jämfört med Seveso I är att de behöriga myndigheterna skall granska de säkerhetsrapporter som inges. Om myndigheterna inte

att säkerhetsarrangemangen är tillräckliga eller att säkerhetsrapporanser ten är bristfällig kan de begära kompletterande uppgifter. Ytterst om säkerhetsarrangemangen bedöms uppenbart otillräckliga skall den

som behöriga myndigheten enligt artikel 17 förbjuda idrifttagandet eller driften vid verksamheten. Även i de fall säkerhetsrapporten inte lämnas i tid kan den behöriga myndigheten förbjuda verksamheten enligt artikel 17. I det fallet är det emellertid, tidigare nämnts beträffande

senare som anmälan, inte någon skyldighet utan endast en möjlighet.

Planering för räddningsinsatser artikel 11

Enligt artikel l 1skall verksamhetsutövare som omfattas av artikel 9

en utarbeta intern plan för räddningsinsatser samt i säkerhetsrapporten

en lämna tillräcklig information för att behörig myndighet skall kunna upprätta en extern plan för räddningsinsatser.

Planerna för räddningsinsatser skall upprättas med följande mål.

Avgränsa och ingripa mot olyckor så att följderna minimeras och de -

orsakas människor, miljö och egendom begränsas.

skador som

Vidta nödvändiga åtgärder för att skydda människor och miljö från -

följderna av allvarliga olyckshändelser.

Lämna nödvändig information till allmänheten och till berörda organ -

och myndigheter i området.

Vidta åtgärder for att återställa och sanera miljön efter en allvarlig

-

olyckshändelse.

Vilka uppgifter skall ingå i planerna anges i bilaga IV till direktivet.

som

Den interna planen för räddningsinsatser och den information som verksamhetsutövaren skall lämna som underlag för utarbetandet av de externa

planerna för räddningsinsatser skall ingå i säkerhetsrapporten. Med stöd av den information som ges i säkerhetsrapporten kan enligt direktivet behörig myndighet besluta att någon extern plan för räddningsinsatser inte behöver upprättas. Utarbetandet av den interna planen för räddningsinsatser skall ske i samråd med de anställda och vid utarbetandet av den externa planen för räddningsinsatser skall allmänheten ges tillfälle att lämna synpunkter.

Både den interna och den externa planen för räddningsinsatser skall enligt direktivet granskas och prövas med jämna tidsintervall som inte bör överstiga tre år. Någon form av kontrollsystem måste således finnas för att följa upp planerna. Vidare anges i artikeln att nödvändiga åtgärder skall vidtas för att planerna sätts i kraft utan dröjsmål vid en allvarlig olyckshändelse eller tillbud om en sådan. Härmed torde nännast avses att det finns effektiva lannsystem.

Enligt Seveso l skall information lämnas om interna åtgärdsplaner inklusive säkerhetsutrustning, alannsystem och de resurser som finns tillgängliga inom företaget i händelse av en storolycka. Vidare skall bl.a. information lämnas till behöriga myndigheter för att de skall kunna förbereda externa åtgärdsplaner. Något krav att externa åtgärdsplaner skall upprättas finns dock inte i Seveso

Dominoeffekter artikel 8

Artikel 8 gäller dominoeffekter till följd av samlokalisering av farliga verksamheter. Artikeln är uppdelad i två steg. Först skall de verksamheter som kan ge upphov till dominoeffekter identifieras av behörig myndighet med stöd av de uppgifter som lämnas i anmälningar och säkerhetsrapporter. Därefter skall de verksamhetsutövare vars verksamheter identifierats utbyta information med varandra och anpassa säkerhetsarrangemangen till situationen. De skall även infonnera allmänheten och förse räddningstjänsten med den infonnation som behövs för att de externa planerna för räddningsinsatser skall kunna upprättas.

Lokaliseringsfrågor artikel 12

Frågor om lokalisering och markanvändning är en nyhet i Seveso II. Medlemsstaterna skall enligt artikel 12 setill att riktlinjerna för markan-

vändning innefattar förebyggandet av allvarliga olyckor och begränsning

deras konsekvenser. Regler skall finnas för lokalisering av nya verkav samheter, genomförandet modifikationer av befintliga verksamheter

av och villkoren för utveckling i närheten av befintliga anläggningar.

ny Behovet av skyddsavstånd skall därvid beaktas. Vidare skall ändamålsenliga samrådsförfaranden finnas.

Informationsskyldigheten artikel 13-15

Allmänhetens rätt till information om och möjlighet att yttra sig över säkerhetsarrangemangen vid de verksamheter som omfattas av den högre kravnivån har fått avsevärt större uppmärksamhet i det nya direktivet än vad som var fallet i Seveso Enligt artikel 13 skall medlemsstaterna se till att infonnation om säkerhetsåtgärder och om lämpligt uppträdande vid en allvarlig olyckshändelse tillhandahålls personer som kan beröras av en sådan olycka vid en verksamhet som avses i artikel I bilaga V till direktivet anges närmare vilka upplysningar som skall lämnas till allmänheten. Infonnationen skall över vart tredje år eller vid betydande förändringar

ses av verksamheten och, vid behov, uppdateras eller förnyas. Informationen till allmänheten skall förnyas minst vart femte år, d.v.s. med samma intervall som gäller för säkerhetsrapporten.

Därutöver skall allmänheten få tillgång till säkerhetsrapporten samt möjlighet att yttra sig om

planeringen av sådana nya verksamheter som avses i artikel -

väsentliga förändringar av befintliga verksamheter som ställer -

krav lokaliseringsprövning enligt artikel 12 i direktivet och

anordningar kring befintliga verksamheter.

- Artikel 13 innehåller även bestämmelser om infonnation till angränsande medlemsstater. Infomation skall lämnas så att de kan tillämpa direktivets bestämmelser om beredskapsplanering och fysisk planering i artiklarna 1l och 12.

Artikel 14 gäller samtliga verksamheter som omfattas av direktivet. Artikeln handlar dels om den information som verksamhetsutövama skall lämna till behöriga myndigheter efter en olycka, dels om myndigheternas

SOU 1998: 13 73

ansvar för att sanerings- och återställningsåtgärder vidtas samt att olyckan analyseras och att förebyggande åtgärder vidtas.

Bestämmelser om information som medlemsstaterna skall lämna till kommissionen finns i artikel 15. Motsvarande bestämmelse i Sevesol finns i artikel l Räddningsverket är i dag den myndighet som förmedlar information till kommissionen.

Driftförbud artikel 17

Enligt artikel 17 skall driften eller idrifttagandet av en verksamhet, en anläggning eller ett lager, eller någon del av dessa, förbjudas om de åtgärder som vidtas av verksamhetsutövaren for att förebygga eller begränsa allvarliga olyckshändelser är uppenbart otillräckliga. Vidare skall det vara möjligt att förbjuda driften eller idrifttagandet av en verksamhet, en anläggning eller ett lager, eller någon del av dessa, om verksamhetsutövaren inte lämnat anmälan, säkerhetsrapport eller information som föreskrivs i direktivet i tid. Ett beslut om driftförbud skall enligt artikeln kunna överklagas av verksamhetsutövaren.

Tillsyn artikel 18

Artikel 18 handlar om tillsyn. Behöriga myndigheter skall upprätta ett system för tillsyn eller andra kontrollåtgärder som lämpar sig för den aktuella typen av verksamhet. Tillsynen skall ske oberoende av om de redovisningar föreskrivs i direktivet lämnats in. Tillsynen skall

som omfatta en systematisk granskning av de tekniska system samt organisations- och driftsystem tillämpas i verksamheten.

som

För tillsynen skall det finnas ett tillsynsprogram för alla verksamheter. Tillsynsprogrammet bör fastställas grundval en systematisk bedöm-

av ning av riskerna för allvarliga olyckshändelser. Om så inte skett skall om verksamheten omfattas av artikel 9 åtminstone en årlig inspektion göras.

Efter varje inspektion skall en rapport utarbetas av den behöriga myndigheten och om det behövs skall den behöriga myndigheten inom rimlig tid följa upp inspektionema i samarbete med verksamhetens ledning.

Den behöriga myndigheten skall också för utövandet tillsynen ha möj-

av lighet att begära kompletterande information från verksamhetsutövaren

det behövs for att kunna bedöma risken for allvarliga olyckshändelser. om

Sekretess artikel 20

Artikel 20 handlar sekretess. Uppgifter som lämnats till behöriga

om myndigheter eller kommissionen får sekretessbeläggas enligt nationell

lagstiftning om uppgifterna äventyrar

sekretess vid överläggning med de behöriga myndigheterna -

och kommissionen,

sekretess i samband med internationella relationer och

-

nationellt försvar,

allmän säkerhet, -

förundersökningssekretess eller en pågående rättegång, -

affárs- och industrihemligheter inbegripet immaterialrätter, -

uppgifter eller register som berör enskildas privatliv och -

uppgifter lämnats av tredje man om denne begär att de - som

skall förbli hemliga.

7 Industriolyckskonventionen

l vårt uppdrag ingår bl.a. att överväga vilka författningsändringar som är nödvändiga för svensk ratiñkation av Industriolyckskonventionen.

en Nämnda konvention är del ett folkrättsligt miljöskyddssystem med

en av konventioner som utarbetats inom FN:s ekonomiska kommission för

Europa. Utöver nämnda konvention om gränsöverskridande effekter av industriolyckor finns konventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar, konventionen om miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöverskridande sammanhang och konventionen om skydd och användning av gränsöverskridande vattendrag och internationella sjöar. Arbete pågår även med en konvention om information till allmänheten och allmänhetens inflytande, som väntas bli underskriven under år 1998.

lndustriolyckskonventionen har särskilt stor betydelse för de central- och östeuropeiska länder där det nu pågår en modernisering och uppbyggnad av industrin. Bestämmelserna i konventionen gör det bl.a. möjligt att föra över kunskap och att åstadkomma ett utbyte av teknologisk information. Kapacitet skapas också inom administrationen för behandling av frågor om säkerhet och beredskap i samband med farlig industriell verksamhet.

Allmänna bestämmelser artikel 3

I lndustriolyckskonventionens allmänna bestämmelser åtar sig parterna, d.v.s. konventionsstatema, att vidta lämpliga åtgärder och samarbeta inom ramen för konventionen för att skydda människor och miljö mot olyckor i verksamheter med hantering av farliga ämnen. Parterna skall i möjligaste mån förebygga sådana olyckor, minska deras frekvens och svårighetsgrad, vidta beredskapsâtgärder och räddningsinsatser, inklusive återställandeåtgärder. Parterna skall vidare genom informationsutbyte, konsultationer och andra samarbetsåtgärder utan onödigt dröjsmål utveckla och tillämpa riktlinjer och strategier för att minska riskerna för och konsekvenserna

av industriolyckor. Parterna åtar sig också att säkerställa att företagsledningar tvingas vidta alla åtgärder som krävs för att ett säkert sätt kunna genomföra den farliga verksamheten och förebygga industriolyckor.

Tillämpningsområde m.m. artikel 1 och 2

lndustriolyckskonventionen tillämpas vid förebyggande olyckor och

av vid beredskap för och insatser vid industriolyckor som kan orsaka gränsöverskridande effekter. Med effekt menas i det här sammanhanget även verkningar av industriolyckor orsakade av naturkatastrofer. Den begränsning till gränsöverskridande effekter som finns i konventionen när det gäller kraven förebyggande åtgärder och beredskapen vid farlig verksamhet kommer sannolikt att få liten betydelse i praktiken. Staterna kan

nämligen inte rimligen tillämpa strängare lagstiftning och villkor för en verksamhet där en olycka kan medföra effekter i ett grannland än vad som skall gälla för andra verksamheter med effekter endast inom det egna landet. Reglerna om förebyggande åtgärder och beredskapen vid farlig verksamhet bör således vara enhetliga.

Med effekt menas i konventionen alla direkta eller indirekta, omedelbara eller fördröjda skadliga följder av en industriolycka för bland annat

människor, växter och djur, -

marken, vattnet, luften och naturen, -

växelverkan mellan de nämnda faktorerna och -

materiella tillgångar och kulturarv, inklusive historiska -

monument.

Konventionen skall även tillämpas internationellt samarbete om ömsesidigt bistånd vid industriolyckor samt forskning och utveckling. Den skall vidare skapa förutsättningar för informations- och teknikutbyte inom området industriolyckor.

Industriolyckskonventionen skall inte tillämpas på

a. kämtekniska olyckor eller nödlägen med radioaktiva ämnen,

olyckor vid militära anläggningar,

dammolyckor med undantag av effekterna av industriolyckor

c.

till följd av sådana olyckor,

olyckor i samband med landbaserad transport med undantag av

räddningsinsatser vid sådana olyckor,

transport platsen för den farliga verksamheten,

e. utsläpp till följd av olycka av genetiskt modifierade

organismer,

SOU 1998: l3 77

olyckor till följd av verksamheter i marin miljö, inbegripet utforskning av och utvinning från havsbotten,

utsläpp till sjöss av olja eller andra skadliga ämnen.

Med industriolycka avses enligt konventionens definitioner en händelse till följd av okontrollerad utveckling i varje form av verksamhet som omfattar farliga ämnen. Sådan verksamhet kan vara tillverkning, användning, lagring, hantering, omhändertagande eller transport i den utsträckning sådana faller inom ramen för konventionens tillämpningsomrâde. Med farlig verksamhet avses varje verksamhet där ett eller flera farliga ämnen förekommer eller kan förekomma i mängder motsvarande eller överstigande de tröskelvärden som anges i bilaga l till konventionen. Övriga begrepp definieras är gränsöverskridande effekter, företags-

som ledning och part, upphovspart, utsatt part, berörd part och allmänheten.

Identifiering, konsultationer och rådgivning artikel 4

Upphovsparten den part under vilkens jurisdiktion en industriolycka inträffar eller kan befaras inträffa har en skyldighet att vidta åtgärder för att identifiera farliga verksamheter och säkerställa att berörda parter underrättas om varje sådan verksamhet. Diskussioner kan inledas mellan berörda parter om identifiering av de farliga verksamheter som rimligen kan orsaka gränsöverskridande effekter. I bilaga I till konventionen anges,

nämnts, när verksamhet är den art att den klassificeras i som ovan en av som farlig verksamhet och därmed omfattas av bestämmelserna om underrättelse och diskussioner. Vid oenighet kan frågan hänskjutas till en undersökningskommission för råd. Bestämmelser sådan kom-

om en mission och förfarandet mellan berörda parter finns i bilagoma och III till konventionen. Om UN/ECE-konventionen om miljökonsekvensbeskrivningar den s.k. Esbo-konventionen tillämpas verksamheten

- och den beskrivning som görs innefattar en utvärdering av de gränsöverskridande effekterna av industriolyckor, skall det slutliga beslutet som fattas enligt nämnda konvention anses uppfylla även relevanta krav enligt Industriolyckskonventionen.

Enligt Hot- och riskutredningen anses inte Industriolyckskonventionens bestämmelser om förebyggande åtgärder och beredskap för närvarande vara tillämplig på några verksamheter i Sverige. De verksamheter, som till följd av vad som anges i bilaga I till konventionen skulle vara underkastade bestämmelserna, är inte lokaliserade ett sådant sätt i för-

hållande till andra staters territorium att en olycka vid dem får gränsöverskridande effekter. Förhållandena kan emellertid förändras och en grannstat kan göra en annan bedömning och i så fall skall reglerna om identifiering tillämpas.

Frivillig utvidgning artikel 5

Enligt artikel 5 kan berörda parter inleda diskussioner om att en verksamhet inte omfattas av bilaga I till konventionen skall behandlas

som som en farlig verksamhet. Parterna kan i dessa fall komma överens om att använda rådgivningsmekanism eller hänskjuta frågan till en under-

en sökningskommission för att få ett råd. Efter överenskommelse mellan parterna kan konventionen eller någon del av den i det aktuella fallet komma att tillämpas verksamheten som om den var en farlig verksamhet i konventionens mening.

Förebyggande åtgärder artikel 6

Enligt artikel 6 skall parterna vidta lämpliga åtgärder for att Förebygga industriolyckor, inbegripet åtgärder för att minska risken for industriolyckor. Exempel sådana åtgärder beskrivs i bilaga IV till konventionen. Upphovsparten skall âlägga företagsledningen att visa hur den farliga verksamheten kan genomföras ett säkert sätt. Det kan ske genom att företagsledningen tillhandahåller infonnation om processen. l bilaga V anges vad som bör beaktas i den analys och utvärdering av den farliga verksamheten som bör utföras.

Beslut om lokalisering artikel 7

Enligt artikel 7 skall upphovsparten sträva efter att anta riktlinjer för lokalisering av nya farliga verksamheter och för reglering av betydelsefulla ändringar redan existerande farliga verksamheter. Syftet är

som avser att minimera risken för befolkningen och samtliga berörda parters miljö. De utsatta parterna skall eftersträva antagandet av riktlinjer for en ändamålsenlig samhällsutveckling så att riskerna minimeras i områden som skulle kunna utsättas för gränsöverskridande effekter av en industriolycka

orsakas farlig verksamhet. Parterna bör vid utarbetandet av riktsom av

SOU 1998: 13 79

linjerna beakta bl.a. resultaten av riskanalysen och utvärderingen enligt bilaga V i konventionen.

Räddningstjänstberedskap artikel 8

Enligt artikel 8 i konventionen skall parterna vidta lämpliga åtgärder för att vidmakthålla ändamålsenlig beredskap och säkerställa att beredskapsåtgärder vidtas för att genomföra insatser omedelbart inom sitt verksamhetsområde. Vid utarbetandet planerna skall hänsyn tas till de slutsatser av som analysen och utvärderingen av den farliga verksamheten lett till. Upphovsparten skall vid utarbetande av planer förse övriga parter med de uppgifter den förfogar över. Parterna skall se till att planerna stämmer överens med varandra och där det är lämpligt utarbeta gemensamma - planer utanför verksamheterna. Planerna bör revideras regelbundet. De beredskapsplaner som avses beskrivs utförligt i bilaga VII.

Information till och deltagande allmänheten av

artikel 9

Enligt konventionens artikel 9 skall parterna säkerställa att infonnation ges till allmänheten i de områden som kan påverkas av en industriolycka vid en farlig verksamhet. Detta skall ske kanaler parterna genom som finner lämpliga. Detaljerade krav på informationen finns i bilaga VIII. Den berörda allmänheten skall när så är möjligt av Upphovsparten ges tillfälle att delta i den prövning verksamheten kan aktuell. av som vara Upphovsparten skall säkerställa att den utsatta partens allmänhet ges samma möjligheter. Fysiska eller juridiska personer som påverkas eller kan komma att påverkas skadligt de gränsöverskridande effekterna av av en industriolycka skall möjlighet att använda lämpliga administrativa ges och rättsliga förfaranden motsvarande dem som finns för personer i det egna landet.

Alarmeringssystem för industriolyckor artikel 10

Parterna skall enligt artikel 10 se till att det finns samordnade och effektiva alanneringssystem för industriolyckor på lämpliga nivåer. Upphovsparten skall säkerställa att de utsatta parterna omedelbart

SOU 1998: l3

underrättas lämpliga nivåer genom alarmeringssystemen. Nämiare alannering finns i bilaga IX till konventionen. Berörda bestämmelser om skall vidare säkerställa att insatser genomförs så snart som möjligt parter och i lämplig utsträckning med hänsyn till omständigheterna enligt de

planer som upprättats.

Insatser artikel 11

Parterna skall enligt artikel l l i konventionen säkerställa att ändamålsenliga räddningsinsatser snarast vidtas vid industriolycka eller vid en omedelbart hot sådan. De mest effektiva metoderna att begränsa om en effekterna skall därvid användas. Vid olycka som medför eller kan en komma att medföra gränsöverskridande effekter skall parterna säkerställa behovet åtgärder när såär lämpligt bedöms gemensamt av föreatt av trädare för de båda länderna. De berörda parterna skall vidare enligt konventionen sträva efter att samordna sina insatser.

Ömsesidigt bistånd artikel 12

Om behöver bistånd i händelse industriolycka, får den enligt en part av en artikel 12 i konventionen begära sådant bistånd av andra parter. Den part till vilken bistånd riktar sig skall omedelbart fatta ett beslut en begäran om och informera den begärande parten den har möjlighet att ge det beom gärda biståndet samt omfattningen och villkoren för biståndet. ange av Om parterna inte kommer överens annat, skall biståndet ges i enlighet om med bestämmelser finns i bilaga X till konventionen. som

Av nämnda bilaga följer att den begärande parten är ansvarig för den övergripande ledningen, kontrollen, samordningen och övervakningen av biståndet. Bistånd skall tillhandahållas den begärande partens bekostnad. Den begärande skall allt sätt anstränga sig för att ge den parten bistående samt handlar dennes vägnar de priviparten personer som legier, den immunitet eller de behövs för ett snabbt genomresurser som förande bistândsuppgiftema. Den begärande parten skall inte behöva ge av sina medborgare eller hos sig fast bosatta utländska personer de priegna vilegier och den immunitet Den begärande parten skall undersom avses. lätta för anmäld biståndspersonal samt utrustning och egendom, som skall

användas i biståndssyñe, att komma till, vistas i och lämna dess territorium.

Av bilagan följer vidare att den begärande parten när det gäller handlingar som utgör en direkt följd av det givna biståndet skall hålla den biståndsgivande parten eller de personer som handlar dess vägnar skadeslösa samt kompensera dem för dödsfall eller skada utrustning eller annan egendom som används för biståndet. Den begärande parten skall

ansvara för handläggningen av yrkanden från tredje part mot den biträdande parten eller de personer som handlar på dennas vägnar.

Varje part får enligt bilagans bestämmelser begära bistånd för läkarvård eller tillfällig flyttning inom en parts territorium av personer som råkat ut för en olycka.

Kostnaderna för biståndet skall enligt huvudregeln i konventionen betalas av den begärande parten. Men parterna är naturligtvis fria att komma överens om att kostnaderna skall fördelas på annat sätt. l bilagan påpekas att den biträdande parten när som helst får avstå från att helt eller delvis få ersättning för kostnader.

Forskning och utveckling 14

artikel

I artikel 14 finns allmänna bestämmelser samarbetet i fråga

om om forskning och utveckling. Åtagandena och fonnerna för detta samarbete får bestämmas av parterna på sedvanligt sätt inom ramen för konventionen.

Utbyte av information och teknologi 15

artikel

Artikel 15 och bilaga XI innehåller bestämmelser informationsutbyte.

om De krav som ställs kommer att uppfyllas inom för konventionens

ramen löpande samarbete. Samma sak gäller utbytet av teknologi.

82 SOU 1998: 13

Behöriga myndigheter kontaktställen 17

- artikel

Varje skall enligt artikel 17 utse eller upprätta eller flera behöriga

part en myndigheter för denna konventions ändamål. Vidare skall varje part utse eller upprätta ett kontaktställe för mottagande av larm om industriolyckor och ett kontaktställe med uppgift att besked i frågor om ömsesidigt

ge bistånd. Det bör helst och kontaktställe. Varje part skall se

vara ett samma

kontaktstället eller kontaktställena och alarmeringssystemet för till att industriolyckor alltid är tillgängliga. Det bör ingå i skyldigheten att se till att även de myndigheter som har till uppgift att avge och ta emot framställningar om bistånd är tillgängliga.

Sekretess artikel 22

Enligt artikel 22 inverkar inte konventionens bestämmelser parternas rättigheter och skyldigheter att skydda information personuppgifter,

om industriell och kommersiell sekretess, däri inbegripet intellektuell äganderätt, samt frågor av betydelse för den nationella säkerheten. Den part som erhåller sådan skyddad information skall ta hänsyn till den erhållna infonnationens hemliga natur samt de villkor vilka den lämnas. Infonnationen skall endast användas for de syften för vilka den tillhandahållits.

8 Sambandet mellan Seveso och

Industriolyckskonventionen

Både Seveso och lndustriolyckskonventionen syftar till att förebygga allvarliga olyckshändelser inom den kemikaliehanterande industrin och att begränsa skadorna sådana olyckor skulle inträffa. Direktivets och

om konventionens tillämpningsområden sammanfaller därför i hög grad med varandra. Att lndustriolyckskonventionen endast är tillämplig på gränsöverskridande effekter kommer härvid att bortse ifrån. Det finns

SOU 1998: l3 83

nämligen, som ovan nämnts, inte skäl att tillämpa lägre krav på säkerhet inom det egna landet än i förhållande till angränsande länder.

Seveso har ett vidare tillämpningsområde än lndustriolyckskonventionen eftersom direktivets tröskelvärden avseende förekomsten av farliga ämnen är lägre än motsvarande tröskelvärden i Industiolyckskonventionen. Tröskelvärdena i lndustriolyckskonventionen motsvarar i huvudsak de tröskelvärden som gäller för den högre kravnivån enligt Seveso II. Listoma över farliga ämnen med tillhörande tröskelvärden i direktivet och konventionen är dock inte heltjämförbara med varandra. För vissa ämnen metanol, syre och brom och för många ämnen som klassificeras som miljöfarliga i direktivet och konventionen är konventionens tröskelvärden lägre. Inom EU pågår ett arbete med hannonisering av tröskelvärden m.m. i direktivet och konventionen. Det finns därför skäl att anta att de nuvarande skillnaderna kommer att försvinna i framtiden. Defmitionema i direktivet och konventionen skiljer sig också i vissa avseenden. Dessa skillnader är dock av begränsad betydelse.

Kraven enligt direktivet och konventionen verksamhetsutövare och behöriga myndigheter avseende förebyggande åtgärder, lokalisering, räddningstjänstberedskap och information sammanfaller i huvudsak med varandra. Generellt kan dock sägas att kraven i direktivet som regel är mer omfattande och mer preciserade än i konventionen.

Med hänsyn till den överensstämmelse som således föreligger mellan direktivet och konventionen anser vi att bestämmelserna bör samordnas för att möjliggöra en gemensam reglering. Detta innebär visserligen att de svenska reglerna i vissa avseenden kommer att bli något strängare än om direktivets och konventionens bestämmelser skulle följts var för sig. I gengäld blir en samordnad regleringen mer lättöverskådlig och tillämpningen mindre byråkratisk. Fördelarna med en gemensam reglering anser vi klart överstiger de begränsade nackdelar detta kan innebär för vissa verksamhetsutövare. Till frågor om den närmare regleringen återkommer

i kapitel l0 och 11 nedan.

När det gäller de mellanstatliga relationerna innehåller emellertid lndustriolyckskonventionen vissa bestämmelser som saknar motsvarighet i Seveso Il. Detta gäller framför allt bestämmelserna om bistånd vid räddningsoperationer. Några mer omfattande ändringar i nuvarande lagstiftning torde dock inte vara nödvändiga i anledning härav. Till detta återkommer vi i kapitel 1

84 SOU 1998: 13

Kraven på identifiering farliga verksamheter, förebyggande åtgärder

av och beredskapsåtgärder enligt Industriolyckskonventionen och den granskning säkerhetsarrangemangen enligt Seveso skall ske vid

av som de verksamheter omfattas direktivets högre kravnivå fordrar någon

som av form offentligt gransknings- eller prövningssystem. I Industriolycks-

av konventionen att identifieringen kan göras i miljökonsekvens-

anges beskrivning enligt den s.k. Esbo-konventionen under förutsättning att beskrivningen omfattar konventionens krav på utvärdering av gränsöverskridande effekter av industriolyckor vid farliga verksamheter. Hur prövningssystemet skall ut anges dock inte närmare i vare sig direktivet

se eller konventionen.

Inom miljöskyddslagstiftningen finns krav miljökonsekvensbeskrivningar och tillåtlighetsprövningen farliga verksamheter innehåller de

av moment offentlighet krävs enligt direktivet och konventionen. En

av som integrering säkerhetsfrågoma i miljöprövningen föreslogs också av

av Hot- och riskutredningen. Utredningen lämnade emellertid inte något konkret förslag hur denna samordningen skulle ske på grund av den då pågående omarbetningen miljöskyddslagstiftningen. Detta arbete har

av

december 1997 resulterat i en proposition med förslag till miljöbalk nu prop. l997l98z45. Det får emellertid fortfarande anses råda en viss osäkerhet om hur den framtida miljöskyddslagstiftningen kommer att se ut. Enligt våra direktiv skall dock den övergripande prövningen av vilka åtgärder som skall fordras för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor anpassas till miljökonsekvensbeskrivningen och tillståndsprövningen enligt miljöskyddslagstiftningen.

I nästa kapitel kommer vi därför att översiktligt beskriva det nuvarande sambandet mellan miljö- och säkerhetsfrågor och den svenska miljöskyddslagstiftningen. Med hänsyn till att omarbetningen av den svenska miljöskyddslagstiftningen ännu inte är slutförd kommer beskrivningen att

dels den nuvarande miljöskyddslagen, dels förslaget till miljöbalk avse som det föreligger i prop. 1997/98:45.

SOU 1998: 13 85

9 Hälsa, säkerhet och miljö

lnom näringslivet blir det allt vanligare att se frågor om hälsa, miljö och säkerhet i ett sammanhang. Skälet härtill är att frågorna i hög grad hänger samman och påverkar varandra. Det är därför rationellt att de också hanteras i ett sammanhang. En utveckling mot en sådan helhetssyn märks också i Seveso-direktiven, både i det nuvarande och i det nya, och i lndustriolyckskonventionen. Vi anser att detta är en utveckling som, så långt möjligt, även bör avspegla sig i den svenska regleringen. Det finns annars en risk att helhetssynen går förlorad genom att regelverket och myndigheternas ansvarsområden inte är samordnade.

Även inom miljöpolitiken går utvecklingen mot en ökad helhetssyn. Från att i huvudsak varit inriktad tillverkningsfasen inom industrin och de utsläpp som sker där ser man nu allt mer till en produkts hela livscykel när man bedömer miljöeffekterna. Detta avspeglar sig inom miljörätten både nationellt och intemationellt. lnom EU har en ökad integration miljöområdet skett genom direktivet 85/337/EEG om miljökonsekvensbeskrivningar, som i viss mån tangerar säkerhetsfrågoma, och lPPC-direktivet om en samordnad miljöprövning. Där anges bl.a. att medlemsstaterna kan införa en gemensam procedur för att fullgöra kraven enligt direktiven. I förslaget till miljöbalk har man gått ännu längre och fört samman ett stort antal lagar miljöområdet för att skapa en enhetligare lagstiftning och rättstillämpning. l propositionen framhålls bl.a. att det är viktigt att tillåtlighetsprövningen av större verksamheter inte endast omfattar utsläppen från verksamheterna utan också effekterna av verksamheterna i ett vidare perspektiv.

Säkerhetsfrågor har dock hittills endast i begränsad omfattning integrerats i miljölagstiftningen. Sambandet är dock påtagligt genom att det i båda fallen handlar om att förhindra skador på människor och miljö. Gränsen mellan miljö- och säkerhetsfrågor är därför inte skarp och beröringspunkterna är många. Säkerhetsfrågor behandlas i viss mån vid tillståndsprövningen enligt miljöskyddslagen. Detta gäller framför allt i fråga om lokaliseringen av en verksamhet, men även skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått för att förhindra tillfälliga utsläpp/haverier kan bli

föremål för bedömning. Någon mera systematisk granskning av säkerhets-

sker dock inte vid miljöprövningen. Någon ändring därarrangemangen vidlag innebär inte heller förslaget till miljöbalk även om det av förslaget framgår att säkerhetsfrågor skall ingå i prövningen av en tillståndsansökan se 22 kap. 25 § första stycket miljöbalken

I de nännast följande avsnitten kommer vi att översiktligt presentera den svenska miljöskyddslagstiftningen. Vi har, som ovan nämnts, valt att beskriva både den nuvarande miljöskyddslagen och förslaget till miljöbalk.

Denna presentation skall ses som en bakgrund till den diskussion som sedan följer angående fördelar och nackdelar med en samordning mellan miljö- och säkerhetsfrågor. Eftersom arbetsmiljöfrågor faller utanför såväl den nuvarande miljöskyddslagstiftningen som förslaget till miljöbalk kan

fullständig samordning av prövningen av frågor om hälsa, miljö och en säkerhet inte åstadkommas. Härtill återkommer vi längre fram i avsnitt 10.1.

9.1 Miljökonsekvensbeskrivningar och säkerhetsfrågor

Bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar finns för närvarande i 5 kap. naturresurslagen och i ett stort antal andra lagar. Med miljöbalken kommer reglerna om miljökonsekvensbeskrivningar i flera lagar att samlas och bli mer enhetliga. Det kommer dock även i fortsättningen att finnas bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar som ligger utanför miljöbalken, bl.a. i plan- och bygglagen 1987: 10.

Syftet med miljökonsekvensbeskrivningar är primärt att ge ett bättre beslutsunderlag och möjliggöra en samlad bedömning av en planerad verksamhets inverkan på miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser. Därmed avses som regel främst den kontinuerliga miljöpåverkan som en verksamhet kan ge upphov till. Begreppet hälsa inkluderar emellertid även säkerhetsaspekter. säkerhetsfrågor bör därför, som ovan angetts, beaktas vid utarbetandet av miljökonsekvensbeskrivningar enligt såväl miljöskyddslagstiftningen plan- och bygglagstiftningen.

som

SOU 1998: l3 87

Enligt förslaget till miljöbalk kommer reglerna för miljökonsekvensbeskrivningar att skärpas och allmänhetens inflytande att förstärkas. Ett tidigt samråd skall hållas med enskilda som särskilt berörs och länsstyrelsen i god tid innan ansökan om tillstånd till miljöfarlig verksamhet görs och miljökonsekvensbeskrivningen upprättas. För verksamheter som kan antas medföra betydande miljöpåverkan skall ett utvidgat samråd ske med fler myndigheter och en bredare allmänhet. Om en verksamhet kan antas få betydande miljöpåverkan skall enligt förslaget avgöras av länsstyrelsen efter det att det första samrådet ägt rum. Allmänheten skall också, i enlighet med kraven i det ovan nämnda EG-direktivet om miljökonsekvensbeskrivningar, ges tillfälle att yttra sig över ansökan och miljökonsekvensbeskrivningen innan beslut fattas.

Regler om att grannländer som kan utsättas för betydande miljöpåverkan från en planerad verksamhet skall informeras och få möjlighet att lämna synpunkter föreslås också införas i miljöbalken. Liknande regler finns i dag i 9 l l förordningen 1991:738 om miljökonsekvensbeskriv-

ningar.

Miljöskyddslagen

Miljöskyddslagen syftar till att förebygga störningar i den yttre miljön men också till att återställa redan skadade miljöer. Den är tillämplig störningar som har anknytning till användningen av fast egendom eller fasta anläggningar. Vatten- och luftförorening, buller, ljus, skakningar och annat sådant är exempel störningar som lagen gäller för.

l 4-6 miljöskyddslagen anges vad som krävs för att en miljöfarlig verksamhet skall bedrivas. Om dessa regler är uppfyllda så är också verksamheten tillåtlig enligt miljöskyddslagen. Tillåtlighetsprövningen omfattar i korthet följande moment.

Kan lokaliseringen accepteras med hänsyn till de olägenheter -

som kvarstår sedan skyddsåtgärdema m.m. har vidtagits

Strider lokaliseringen mot en detaljplan eller områdes- -

bestämmelser

Är verksamheten förenlig med hushållningsbestämmelsema i

-

naturresurslagen

Vilka skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått krävs för att -

förebygga eller avhjälpa olägenheter från verksamheten

Vilka olägenheter kvarstår för omgivningen

-

Är olägenhetema av väsentlig betydelse -

Finns det ändå skäl för att företagaren skall få utöva -

verksamheten

För att säkerställa att lagens kravregler följs har tillstånds- och anmälningsplikt vid nyanläggning och ändringar i befintliga verksamheter införts för ett stort antal verksamheter. Om en verksamhet omfattas av tillstånds- eller anmälningsplikt framgår av en förteckning som finns intagen i miljöskyddsförordningen 1989:364. De tillståndspliktiga verksamheterna är uppdelade i A och B-anläggningar. De större och mer miljöpåverkande verksamheterna är A-anläggningar och prövas av Koncessionsnämnden för miljöskydd som första instans medan de mindre miljöpåverkande B-anläggningama prövas av länsstyrelserna som första instans. För de minst miljöpåverkande verksamhetemaC-anläggningar gäller en anmälningsplikt, vilket innebär att anmälan skall göras till den kommunala nämnd som ansvarar for miljöfrågor vid nyanläggning och ändringar i befintlig verksamhet.

Vid tillståndsprövningen görs från myndigheternas sida en bedömning av vad som behövs i form av skyddsåtgärder för att tillgodose skäliga anspråk en god miljö. Kravreglema är relativt allmänt hållna. Utgångspunkten är emellertid att den som utövar miljöfarlig verksamhet skall vidta de åtgärder som är tekniskt och ekonomiskt möjliga samt miljömässigt motiverade. Även höga krav valet plats för den

av miljöfarliga verksamheten ställs upp i lagen.

I miljöskyddslagen och i miljöskyddsförordningen finns detaljerade regler om hur tillståndsärenden skall handläggas. Den som planerar att utöva en verksamhet som kräver tillstånd oavsett om det är en ny eller en ändrad

verksamhet är enligt 12a § miljöskyddslagen skyldig att, innan ansökan

lämnas in, i skälig omfattning och lämpligt sätt samråda med de statliga och kommunala myndigheter, organisationer och enskilda som kan ha ett intresse i saken.

SOU 1998: 13 89

Avsikten med samrådet och informationen är att de som kan komma att beröras av verksamheten så tidigt som möjligt skall få kännedom om planerna. Det är också betydelsefullt att den som ämnar starta verksamheten fâr tillfälle att ta del av kringboendes synpunkter innan han bundit upp sig för mycket. lnformationen kan ske på många olika sätt; från en annons i en tidning till personliga kontakter med dem som kan beröras, eller till infonnationsmöten och utställningar. Detta samråd kan anses motsvara det tidiga samråd som enligt miljöbalken föreslås äga rum vid utarbetandet av miljökonsekvensbeskrivningen.

Efter att samrådet fullgjorts kan ansökan om tillstånd inges till länsstyrelsen eller Koncessionsnämnden beroende vilken instans som skall pröva ansökan. Därefter vidtar skriftväxling och när den är avslutad håller prövningsmyndigheten normalt ett sammanträde platsen och företar besiktning. Sammanträdet är offentligt och tid och plats meddelas genom kungörelse i ortstidning.

9.3 mellan

Miljöskyddskonventionen

Danmark, Finland, Norge och Sverige

Genom den nordiska miljöskyddskonventionen har en ordning skapats enligt vilken varje lands domstolar och administrativa myndigheter vid prövning av fråga om tillåtligheten av miljöskadlig verksamhet skall beakta störning som sådan verksamhet kan medföra i nordiskt

grannland på samma sätt som om stömingen inträffat i det egna landet. Konventionen är i likhet med miljöskyddslagen endast tillämplig på störningar från fasta anläggningar. I Sverige har konventionen satts i kraft genom lagen 1974:628 med anledning av miljöskyddskonventionen den 19 februari 1974 mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige.

Konventionen är tillämplig miljöskadlig verksamhet i vilken del som helst av ett land. Redan risk för miljöskada är tillräcklig för att konventionen skall bli tillämplig. Den praktiskt nödvändiga begränsningen vid tillämpningen erhålls genom att den i konventionen stadgade skyldigheten för domstol eller administrativ myndighet

som har att pröva fråga om tillstånd till miljöskadlig verksamhet prövningsmyndighet att underrätta grannland endast gäller i fråga om verksamhet som av myndigheten bedöms kunna medföra störning av betydelse i annat land.

90 SOU 1998: 13

Den drabbats eller kan drabbas störning från miljöskadlig

som av verksamhet i annat fördragsslutande land får enligt konventionen föra talan hos vederbörande domstol eller administrativa myndighet i det landet beträffande verksamhetens tillförlitlighet, däri inbegripet talan

skadeförebyggande åtgärder, och överklaga domstolens eller om myndighetens beslut i samma utsträckning och under samma förutsättningar rättssubjekt i verksamhetslandet.

som

Varje land skall utse en särskild myndighet bevakningsmyndighet med uppgift att tillvarata allmänna miljöintressen i landet i samband med störning från miljöskadlig verksamhet i annan fördragsslutande stat. Enskilda intressen skall bevakningsmyndigheten i princip tillvarata endast genom att kungöra meddelanden från prövningsmyndigheten i grannland.

För att systemet skall fungera krävs att bevakningsmyndigheten får underrättelse från prövningsmyndigheten i ett annat land. Finner prövningsmyndigheten i ett land att miljöskadlig verksamhet, vartill tillstånd söks, kan medföra störning betydelse i ett annat fördrags-

av slutande land, skall myndigheten, om kungörelse- eller utställningsförfarande tillämpas i ärenden av ifrågavarande slag i det egna landet, såsnart möjligt sända ett exemplar av handlingarna i ärendet till

som bevakningsmyndigheten i det andra landet samt bereda denna myndighet tillfälle att avge yttrande i ärendet. Besked om tid och plats för sammanträde eller besiktning skall i förekommande fall i god tid tillställas bevakningsmyndigheten, som även i övrigt skall hållas underrättad om ärendets gång, i den mån det kan ha intresse för denna myndighet. Ifrågavarande underrättelseskyldighet skall anses gälla även i fråga om tillståndsärenden i vilka remissförfarande tillämpas utan samband med kungörelse- eller utställningsförfarande.

Det ankommer enligt konventionen bevakningsmyndigheten att i den mån den anser det behövligt av hänsyn till allmänna eller enskilda intressen tillkännage meddelanden från prövningsmyndighet genom kungörelse i ortstidning eller annat lämpligt sätt och att i övrigt verkställa utredning om verkningarna i det egna landet som den finner erforderligt. Detta innebär från verksamhetslandets synpunkt att landets skyldighet att underrätta sakägare och allmänhet i grannland

miljöskadlig verksamhet är fullgjord genom underrättelsen till om en bevakningsmyndigheten.

9.4 Förslaget till milj öbalk

Miljöbalkens mål är enligt den inledande portalbestämmelsen till balk-

främja hållbar utveckling innebär att nuvarande och förslaget att en som kommande generationer tillförsäkras hälsosam och god miljö. En sådan

en utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar att förvalta naturen väl.

Miljöbalken skall tillämpas så att

människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter oavsett dessa orsakas av föroreningar eller annan

om påverkan, värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas, den biologiska mångfalden bevaras, mark, vatten och fysisk miljö i övrigt användas så att en från ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning tryggas, och återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med material, råvaror och energi främjas så att ett kretslopp uppnås.

Bestämmelser i rad centrala miljö- och resurslagar som miljöskydds-

en lagen, naturvårdslagen, naturresurslagen, vattenlagen, lagen om kemiska produkter och hälsoskyddslagen föreslås samlas i balken. Grundläggande internationella miljöprinciper, som substitutionsprincipen produktvalsprincipen, principen om bästa möjliga teknik och fororenaren betalar-principen, kommer att ingå i balkens allmänna hänsynsregler skall gälla för all miljöfarlig verksamhet. I fråga om

som verksamhet som kan orsaka skada eller olägenhet för människors hälsa, miljön eller andra intressen som skyddas enligt miljöbalken tillämpas utöver balken även bestämmelser i annan lag. Miljöbalken är således parallellt tillämplig i förhållande till annan lagstiftning. Vilken lag som skall tillämpas fore den andra får avgöras utifrån allmänna rättsgrundsatser. Såvitt gäller skydd mot ohälsa och olycksfall i arbetet samt i sådana hänseenden i övrigt som huvudsakligen avser arbetsmiljön tillämpas bestämmelserna i arbetsmiljölagen.

Allmänna hänsynsregler

I kap. 2 i miljöbalken anges de allmänna hänsynsregler som skall gälla för all verksamhet och alla åtgärder inte åtgärderna är försumbar

om av betydelse i det enskilda fallet. Här har bl.a. de grundläggande principer

gäller inom miljörätten kodiñerats. Vid tillämpningen av hänsynssom reglerna skall skälighetsavvägning göras med beaktande av bl.a. risken

en för miljöpåverkan, nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått och kostnaderna för sådana åtgärder. Ytterst finns en stoppregel i kapitlet

att verksamhet inte får bedrivas som riskerar att försämra som anger en det allmänna hälsotillståndet eller väsentligt försämra miljön eller hushållningen med naturresurser. Regeln skall gälla för alla verksamheter

omfattas balken och möjligheten att medge undantag skall enligt som av utredningsförslaget vara litet.

De principer framför allt är intressanta i förhållandet mellan miljö-

som och säkerhetsfrågor är förorenaren betalar-principen, försiktighetsprincipen, produktvalsprincipen, lokaliseringsprincipen och principen om att tillämpa bästa möjliga teknik.

Förorenaren betalar-principen innebär att den som bedriver eller har bedrivit verksamhet medfört skada eller annan olägenhet för

en som människors hälsa eller miljön skall vidta de åtgärder som behövs samt betala de kostnader som uppstår för att förebygga skador och olägenheter eller avhjälpa skadan eller olägenheten om sådana ändå uppkommer.

Inom OECD har principen utvecklats till att även omfatta olycks- och skadeförebyggande åtgärder. Härtill återkommer vi i kapitel 12. Här tar vi endast upp principen som den anges i miljöbalken.

Försiktighetsprincipen innebär att förebyggande åtgärder och andra försiktighetsmått skall vidtas så snart det kan befaras att en viss åtgärd

olägenhet för människors hälsa eller miljön. skulle kunna utgöra en Avsaknad bevisning att sådan olägenhet uppkommer befriar inte

av om den utövar verksamhet från denna skyldighet.

som

Produktvalsprincigen innebär att en kemisk produkt eller bioteknisk organism kan ersättas med en mindre riskabel motsvarighet inte får

som säljas eller användas. Detta gäller också för innehåller eller har

varor som behandlats med sådana produkter eller organismer.

SOU 1998: 13 93

Principen bästa möjliga teknik innebär att alla som yrkesmässigt

om bedriver eller avser att bedriva verksamhet skall använda bästa möjliga teknik. Med bästa möjliga teknik avses att tekniken skall vara ekonomiskt och tekniskt möjlig för branschen typiskt sett. Den skall vara tillgänglig och inte bara förekomma på experimentstadiet. Efter den skälighetsav- Vägning som skall göras motsvarar detta i princip begreppet som på engelska uttrycks Best Available Techniques BAT och ingår i IPPCdirektivet.

Lokaliseringsprincipen innebär att verksamheter skall bedrivas platser som är lämpliga och där minsta möjliga intrång och olägenhet uppkommer. En verksamhet får således inte bedrivas från en plats som är olämplig. Lämplighetsbedömningen skall ske med utgångspunkt i balkens syfte, de grundläggande och särskilda hushållingsbestämmelsema samt förekommande miljökvalitetsnormer. Om flera platser är lämpliga för en verksamhet skall den som är lämpligast väljas.

Milj öprövningen

Enligt miljöbalken skall prövningen av miljöfarliga verksamheter i första instans ske antingen i regeringen, miljödomstol eller länsstyrelse beroende

verksamhetens miljöfarlighet. Med införandet av särskilda miljödomstolar vid vissa tingsrätter kommer det förvaltningsrättsliga inflytandet att minska och ersättas med ett mera ordinärt tvistemålsförfarande i de mål där miljödomstolen är första instans. Det kommer således att finnas två parallella processystem för tillåtlighetsprövningen enligt miljöbalken. För de ärenden där länsstyrelsen är första instans kommer forvaltningslagen att tillämpas i länsstyrelsen och vid överklagande till miljödomstol kommer förvaltningsprocesslagen att tillämpas. Länsstyrelserna och miljödomstolama kommer i likhet med vad som i dag gäller att ha ett ansvar för att ärendena och målen får den utredning som dess beskaffenhet kräver genom ofñcialprincipens tillämpning inom förvaltningsrätten. Även i de mål där miljödomstolama är Första instans kommer domstolen att ha ett utredningsansvar. Detta framgår av 22 kap. l andra stycket i miljöbalkspropositionen där det anges att miljödomstolen skall under förberedelsen se till att utredningen i målet får den inriktning och omfattning som dess beskaffenhet kräver. Miljödomstolen har därmed i likhet med länsstyrelsen möjlighet att begära remisser från andra myndigheter som kan ha kunskaper och synpunkter som är av värde för målet. Skillnaden mellan de båda processystemen kommer dämied inte att bli så stor.

Regeringens tillåtlighetsprövning större miljöpåverkande anläggningar

av regleras i balken. Regeringen skall pröva tillåtligheten av nyanläggning av bl.a. jäm- och stålverk, metallverk och ferrolegeringsverk, massafabriker och pappersbruk, fabriker för raffinering av råolja eller för tung petrokemisk produktion, fabriker för framställning baskemikalier eller gödsel-

av medel och större anläggningar för behandling farligt avfall. Ansökan

av

tillstånd till sådan verksamhet skall inges till tillståndsmyndigheten om en

oftast miljödomstol handlägger ansökan som vanligt. Härefter - en - som överlämnar myndigheten tillsammans med sitt yttrande med förslag till regeringsbeslut frågorna verksamhetens tillåtlighet och lokalisering till

om regeringen. I regeringens beslut anges sedan om den ansökta verksamheten skall få tillåtas och den begärda lokaliseringen kan

om godtas. Beslutet kan också förenas med vissa villkor. Regeringen överlämnar därefter sitt beslut till myndigheten. Om regeringen anser att verksamheten skall tillåtas skall myndigheten meddela tillstånd. Den frågan är således avgjord regeringens beslut. Myndighetens

genom prövning kommer då endast att omfatta frågor om villkor som regeringen inte avgjort. Om däremot regeringen att verksamheten inte skall få

anser komma till stånd skall myndigheten avslå ansökan.

Vi bedömer att antalet ärenden som kommer att tillåtlighetsprövas av regeringen blir litet. De verksamheter som omfattas av reglerna om regeringsprövning är i huvudsak verksamheter inom mogna branscher där det sällan sker nyanläggningar. I stället rör det sig i huvudsak om förändringar inom befintliga verksamheter och sådana förändringar skall normalt sett inte prövas av regeringen.

När det gäller kompetensuppdelningen mellan miljödomstolama och länsstyrelserna kommer det nuvarande systemet med A- och B-anläggningar

allt att döma att behållas. A-anläggningama kommer därmed att prövas av

miljödomstolama första instans och B-anläggningama kommer att av som prövas länsstyrelserna. En medflyttning av verksamheter från A till B-

av listan samt från B till C-listan anmälningsplikt diskuteras. Något konkret förslag föreligger dock inte. Det kan dock antas att antalet verksamheter

kommer förprövningspliktiga kommer att minskas. De som att vara anmälningspliktiga verksamheterna antas därmed öka även om vissa verksamheter i dag finns på C-listan kommer att flyttas ut från listan.

som Vissa verksamheter inte kommer att omfattas av de nya listorna

som kommer att vara prövningspliktiga enligt andra bestämmelser i miljöbalken eller omfattas av generella föreskrifter.

Tillstândsplikten i miljöbalken är kopplad till begreppet miljöfarlig verksamhet. l 9 kap. l § miljöbalken anges att med miljöfarlig verksamhet avses

utsläpp av avloppsvatten, fasta ämnen eller gas från mark, byggnader

eller anläggningar i mark, vattenområden eller grundvatten,

användning av mark, byggnader eller anläggningar ett sätt som kan medföra olägenhet för människors hälsa eller miljön genom annat utsläpp än som avses i l eller genom förorening av mark, luft, vattenområden eller grundvatten, eller

användning av mark, byggnader eller anläggningar ett sätt som kan medföra olägenhet för omgivningen genom buller, skakningar, ljus, joniserande eller icke-joniserande strålning eller annat liknande.

Enligt 9 kap. 6 § miljöbalken skall ansökan om tillstånd göras vid

nyanläggning och vid förändringar av befintliga verksamheter om det inte är fråga om mindre förändringar. En ansökan tillstånd till miljöfarlig

om verksamhet skall enligt 22 kap. l § miljöbalken innehålla

de uppgifter, ritningar och tekniska beskrivningar som behövs för att bedöma verksamhetens eller företagets beskaffenhet och omfattning,

en miljökonsekvensbeskrivning och redogörelse för det samråd som skett,

de uppgifter som behövs för att bedöma hur de allmänna hänsynsreglema iakttas,

förslag till de skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått som behövs för att förebygga eller avhjälpa olägenheter från verksamheten, och

förslag till hur verksamheten skall kontrolleras.

l 22 kap. 25 § miljöbalken anges vad en dom om tillstånd till en verksamhet skall innehålla. En sådan dom skall innehålla bestämmelser om

den tid som tillståndet skall gälla,

96 SOU 1998: 13

verksamhetens ändamål, läge, omfattning, säkerhet och tekniska utformning i övrigt,

tillsyn, besiktning och kontroll,

skyldighet att betala ersättning eller att utföra skadeförebyggande åtgärder samt hur betalningen skall ske,

skyldighet att betala avgifter,

de villkor som behövs för att hindra eller begränsa skadlig påverkan eller andra olägenheter,

de villkor som behövs avseende hanteringen i verksamheten av kemiska produkter om hanteringen kan medföra olägenheter för den yttre miljön,

de villkor som behövs avseende avfallshantering och återvinning och återanvändning om hanteringen, återvinningen eller återanvändningen kan medföra olägenheter för den yttre miljön,

de villkor som behövs med avseende hushållning med mark, vatten och andra naturresurser,

10. de villkor som behövs med avseende på efterbehandling och ställande av säkerhet,

11. tid inom vilken anspråk i anledning av oförutsedda skador får framställas,

12. den förlust av vatten eller annat som tillståndshavare är skyldiga att underkasta sig utan ersättning och

13. rättegångskostnader.

Miljöprövningen är ett offentligt förfarande. Sakägare och allmänhet skall ha rätt och möjlighet att yttra sig över en ansökan om tillstånd och, som ovan angetts, under arbetet med miljökonsekvensbeskrivningen. De skall vidare kunna närvara och yttra sig vid sammanträde om prövning av miljöfarlig verksamhet samt vid besiktning på den tilltänkta platsen för verksamheten. Offentliggörandet av en ansökan om tillstånd kommer som

SOU 1998: 13 97

nu att ske genom kungörelse i ortstidningen. Kungörelsen bör innehålla en kortfattad beskrivning av verksamheten och dess miljökonsekvenser samt upplysningar om var ytterligare information finns att få.

10 för

Principerna implementeringen av Seveso och Industriolycks-

konventionen

Seveso och Industriolyckskonventionen har i grunden samma syfte och tillämpningsområde som det nuvarande Seveso-direktivet. Det vill säga att förebygga allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår och begränsa följderna av sådana olyckshändelser. Med hänsyn till det gemensamma syftet ligger det nära till hands att bygga vidare på den nuvarande regeloch myndighetsstrukturen. Vi har emellertid vid studier de aktuella

av regelverken och vid kontakter med berörda myndigheter och företag kunnat konstatera att det finns brister i det nuvarande systemet. Dessa påverkar naturligtvis utformningen av vårt förslag. Dessutom ställs helt andra krav i Seveso och lndustriolyckskonventionen i fråga skyddet

om av den yttre miljön, räddningstjänsten och ett öppet gransknings- /prövningsförfarande För att kunna samordna prövningen av säkerhetsfrågor med miljöprövningen krävs ett mer harmoniserat regelsystem samt vissa ändringar vad gäller myndigheternas uppgifter.

De svenska bestämmelser som införts i anledning av Seveso I är relativt likartade. Naturvårdsverket har t.ex. vid utarbetandet av föreskrifter på sitt område i stort sett haft Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter som förebild. Inom räddningstjänstlagstiftningen har man infört bestämmelser dels i räddningstjänstförordningen, dels i myndighetsföreskrifter

medan man inom Sprängämnesinspektionens ansvarsområde för lagen om brandfarliga och explosiva varor inte ansett att några särskilda Seveso-regler vara nödvändiga.

Att genomförandet av Seveso l i huvudsak skett på myndighetsnivå utan någon närmare samordning har emellertid lett till att reglerna i vissa

avseenden blivit splittrade och att begrepp och definitioner skiljer sig åt beroende på inom vilken myndighets ansvarsområde regelgivningen skett. Myndigheterna har härvid utgått från den begreppsapparat som tillämpas inom respektive lagstiftningsområde. Som exempel kan anges begreppet verksamhetsidkare i i Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter

Seveso I som motsvaras av arbetsgivare, i Naturvårdsverkets föreskrifter av verksamhetsutövare och i Räddningsverkets Föreskrifter av ägare eller innehavare. Vid samordnad prövning av miljö- och säkerhetsfrågor är

en det nödvändigt att begreppsapparaten är enhetlig. Bristen samordning märks också vid myndighetsutövningen.

Av en undersökning avseende de verksamheter som omfattas av kravet säkerhetsredovisning, som gjorts av Naturvårdsverket, Arbetarskyddsstyrelsen och Räddningsverket, framgår att det finns brister vid tillämpningen de nuvarande Seveso-reglema. Utredningen indikerar att ett

av flertal företag, som omfattas av redovisningsskyldigheten, inte fullgjort denna skyldighet. Vidare framgår att många av de redovisningar som lämnats varit bristfälliga och innehållit otillräckliga uppgifter. Brister i myndigheternas arbete har också noterats i undersökningen.

Även det endast är fråga enkätundersökning visar den att

om om en tillämpningen direktivet inte fungerar tillfredsställande. Detta bekräftas

av också rapport från Räddningsverket angående tillsynen av § 43-

av en anläggningar. Bristerna i tillämpningen torde framför allt ha sin grund i det nuvarande regelsystemet med flera parallellt tillämpliga föreskrifter och bristen samordning mellan tillsynsmyndighetema. En annan orsak är brist tid och relevant kompetens inom tillsynsorganisationen.

Hur tillämpningen av direktivet fungerar beträffande de verksamheter som endast omfattas av den lägre kravnivån framgår inte av undersökningen eller rapporten. Av de myndighetskontakter vi haft i utredningen har vi emellertid dragit slutsatsen att tillsynen och kontrollen enligt Sevesobestämmelserna i det närmaste är obefmtlig. Detta hindrar dock inte att

tillsyn som myndigheterna har att utföra helt eller delvis kan ha annan täckt de aktuella säkerhetsfrågoma.

Samarbetet mellan de lokala och regionala tillsynsorganen har varit bristfälligt. Detta har lett till att den samlade kompetensen utnyttjats dåligt. De flesta myndigheter tycks internt samordna sin tillsyn av säkerhetsfrågor enligt Seveso-direktivet med annan tillsyn de har att utföra, t.ex. brandsyn inom räddningstjänsten eller tillsyn enligt miljöskyddslagen. Antalet myndighetskontakter är därför inte av

SOU 1998: 13 99

avgörande betydelse för företagen, eftersom tillsynen enligt Seveso I ofta är integrerad med annan tillsyn som de berörda myndigheterna har att utföra. Nackdelen med flera ansvariga tillsynsmyndigheter består närmast i att företagen får diskutera samma sak flera gånger med olika myndigheter.

Betydligt allvarligare är att företagen inte uppfattar att alla berörda myndigheter har den kompetens som fordras för att granska de säkerhetsredovisningar som lämnas in. Detta bekräftas också av de lokala och regionala myndigheterna. Problemet har, som ser det, sin grund i myndighetsstrukturen. Genom att ansvaret är uppdelat och att det saknas effektiv samordning är det inte möjligt att hålla den kompetens och avsätta den tid som fordras för att utföra en kritisk granskning av den omfattande och många gånger tekniskt komplicerade redovisning som en säkerhetsredovisning innebär. Dessa problem kommer att accentueras med det nya direktivet, där än högre krav ställs företagens redovisningar och därmed också på myndigheternas tillsyn. Även Industriolyckskonventionens krav på förebyggande åtgärder och räddningstjänstberedskap kommer att innebära att kraven myndigheterna ökar.

Problemet med bristande kompetens skulle naturligtvis kunna avhjälpas genom att myndigheterna tillfördes ökade resurser. En sådan lösning skulle dock inte bli kostnadseffektiv om inte antalet ansvarig tillsynsmyndigheter samtidigt reduceras. Risken för onödig kompetensdubblering inom myndigheterna är uppenbar. Dessutom är antalet verksamheter som kommer att omfattas av Industriolyckskonventionen och kravet

av säkerhetsrapport enligt Seveso relativt få. Man kan räkna med att antalet verksamheter inte kommer att överstiga l00 stycken i hela landet.

En av målsättningarna vid genomförandet av Seveso och Industriolyckskonventionen bör därför vara att skapa regel- och myndighets-

en struktur som är både överskådlig och effektiv. Något helt enkelt system är det dock inte möjligt att skapa med hänsyn till direktivets och konventionens komplexa och vittomfattande struktur. Det kommer därför även i fortsättningen att ställas höga krav på de berörda myndigheternas förmåga att samarbeta. Med ett effektivt och nära samarbete kan de negativa effekterna av den kompetensdubblering är oundviklig vid

som genomförandet av så pass omfattande internationella regelverk det här är

som fråga om motverkas.

I det följande redovisar vi hur samordningen med miljöprövningen bör ske, hur regelstrukturen bör se ut samt hur tillsynen bör organiseras.

10.1 Samordningen med miljöprövningen

Säkerhetsfrågor skall generellt få ett ökat utrymme i miljö- Förslag: konsekvensbeskrivningama och vid tillstândsprövningen enligt miljöskyddslagstiftningen. För de verksamheter som omfattas av kravet enligt Seveso och lndustriolyckskonventionen skall säkerhetsrapport av säkerhetsprövning ske i samband med tillståndsprövningen en fördjupad miljöskyddslagstiftningen. Den återkommande femårsrapporten kan enligt hanteras som en tillsynsfrâga.

arbetsmiljörelaterade säkerhetsfrågoma skall, liksom för närvarande, De regleras särskilt. Vi lämnar inget förslag hur detta skall ske. Arbetarskyddsstyrelsen har de bemyndiganden behövs. Även lagen som brandfarliga och explosiva kommer att ligga utanför den av oss om varor föreslagna regleringen.

direktiv skall, tidigare nämnts, den övergripande Enligt utredningens som vilka åtgärder skall fordras för att förebygga och prövningen av som följderna allvarliga kemikalieolyckor anpassas till miljöbegränsa av konsekvensbeskrivningen och tillståndsprövningen enligt miljöskyddslagstiftningen. Varken i Seveso eller i Industriolyckskonventionen

säkerhetsarrangemangen skall prövas. I Seveso anges anges att emellertid säkerhetsrapporten skall granskas. En prövning förutsätter att aktivt ställningstagande från den berörda myndigheten än ett mer Prövningen miljöfarlig verksamhet resulterar t.ex. i ett granskning. av särskilda krav ställs verksamheten, alternativt i ett avslag. tillstånd där

En samordning med miljöprövningen förutsätter att redovisningen av säkerhetsarrangemangen också omfattas prövningen. Att blanda av med granskningsuppgifter i process skulle leda prövningsmoment samma gränsdragningsproblem mellan frågor endast skall granskas till svåra som sådana skall prövas. Det finns inte heller, som vi ser det, några och som varför i gemensamt prövningsförfarande skall bärande skäl till man ett någon sådan skillnad mellan miljö- och säkerhetsfrågor. Rena göra granskningsuppgiñer bör för övrigt inte läggas domstolar eller domstolsliknande Koncessionsnämnden för miljöskydd. organ som

samordnad miljö- och säkerhetsprövning enligt miljöskyddslag- En stiftningen kommer omfatta i huvudsak de områden som enligt att Seveso-reglering täcks räddningstjänstlagstiftningen och nuvarande av miljöskyddslagstiñningen, inklusive Naturvårdsverkets ansvar enligt kemiska produkter. De arbetsmiljörelaterade säkerhetsfrågoma lagen om

kommer, eftersom de faller utanför miljöskyddslagstiftningens tillämpningsområde, inte att omfattas av prövningen. Inom arbetsmiljöområdet finns emellertid en omfattande reglering av säkerhetsfrågor och någon ny lagstiftning är enligt vår bedömning inte nödvändig. Kompletterande regler kan ges i form av myndighetsföreskrifter. I Förhållande till lagen om brandfarliga och explosiva varor kommer det att uppstå en viss dubbelreglering avseende säkerhetsfrågor. Till detta återkommer vi nedan.

Som vi ovan nämnt finns det också ett flertal beröringspunkter mellan miljöskyddslagstiftningen och regleringen av säkerhetsfrågor. Vi anser därför att fördelarna med en samordning av miljö- och säkerhetsprövningen är betydande. Med hänsyn till att det fortfarande råder en viss osäkerhet om hur miljöbalken kommer att se ut har vi valt att föra diskussionen utifrån två alternativ. Det ena är att det nuvarande prövningssystemet enligt miljöskyddslagen blir kvar och det andra alternativet är att miljöbalken genomförs i huvudsak enligt den proposition som föreligger. Det sistnämnda alternativet innebär för miljöprövningen att Koncessionsnämnden för miljöskydd ersätts av regionala miljödomstolar.

Fördelarna med en samordning kan sammanfattas enligt följande.

Syftet med både miljö- och säkerhetsregleringen är i huvudsak -

det samma, d.v.s. att undvika skador människor och miljö.

Miljö- och säkerhetsfrågoma går ofta i varandra och kräver -

gemensamma överväganden och åtgärder. Det är därför en

fördel om de kan lösas i ett sammanhang för att undvika

motstridigheter.

Genom en samordnad prövning kan bl.a. förorenaren betalar- -

principen, substitutionsprincipen och försiktighetsprincipen föras i säkerhetsbedömningen via miljöskyddslagstiftningen.

En gemensam prövning blir mer rationell och myndigheternas

-

och industrins hantering av frågor om hälsa, miljö och säkerhet kommer att bättre hannoniera med varandra.

Miljökonsekvensbeskrivningama kan användas för att ge en

-

allsidig beskrivning av både de kontinuerliga miljöeffekterna och olycksriskema vid en verksamhet.

Beslutsunderlaget är till stora delar gemensamt.

-

SOU 1998: 13

Miljöprövningen är ett öppet förfarande där allmänheten får möjlighet till insyn och påverkan som även krävs enligt Seveso

och Industriolyckskonventionen.

Genom den nordiska miljöskyddskonventionen finns redan ett inarbetat för berörda och myndigheter i system att ge personer våra grannländer möjlighet till insyn och möjlighet att komma till

tals.

Förfarandet blir lättare förstå för allmänheten än om man har att skilda förfaranden för de fortlöpande utsläppen och för tillfälliga

utsläpp och påverkan till följd av olyckor. annan

En samordnad prövning kommer att bli samhällsekonomiskt billi- och snabbare än att ha två separata prövningar. gare

Den integrerade miljö- och säkerhetsprövningen bör inte vara begränsad till de verksamheter omfattas lndustriolyckskonventionen och som av kravet på säkerhetsrapport enligt Seveso lI. Säkerhetsfrågoma bör alltid del miljöprövningen och behandlas systematiskt än vad vara en av mera fallet. Risken för olyckor och skador till följd av olyckor skall som nu är behandlas vilken miljöpåverkan helst är föremål för som annan som som prövning. Till frågan hur den närmare samordningen av miljö- och om säkerhetsprövningen skall ske återkommer i avsnitt 11.13. Här har vi endast för avsikt att presentera principerna för vårt förslag.

Beträffande de verksamheter omfattas av kravet säkerhetsrapport som enligt Seveso och Industriolyckskonventionen skall en fördjupad av säkerhetsprövning ske i samband med miljöprövningen. En förutsättning sådan samordning skall kunna ske är att förprövningsreglema för att en enligt miljöskyddslagstiftningen motsvarar reglerna för när en säkerhetsskall godkännas i förväg. l det avseendet torde det inte föreligga rapport några problem. Både enligt miljöskyddslagstiftningen och enligt Seveso skall nämligen prövning ske vid nyanläggning och vid ändringar i befint-

liga verksamheter. Industriolyckskonventionen saknar närmare

bestämmelser i detta avseende.

återkommande femårsgranskningen säkerhetsrapporten som gäller Den av enligt Seveso bör kunna handläggas en tillsynsfråga. som

samordningsfördelama skall kunna tillvaratas helt krävs även att För att det finns överensstämmelse mellan vilka verksamheter som är förpröven

SOU l998: 13 103

ningspliktiga enligt miljöskyddslagstiñningen och de omfattas som av kravet på säkerhetsrapport enligt Seveso och av lndustriolyckskonventionen.

Att skapa en gemensam lista över vilka verksamheter skall omfattas som av den integrerade miljö- och säkerhetsprövningen är inte möjligt grund av att det är helt olika kriterier är avgörande för verksom om en samhet är förprövningspliktig enligt miljöskyddslagstiftningen respektive omfattas av kravet säkerhetsprövning enligt direktivet och konventionen. Inom miljöskyddslagstiftningen används i huvudsak branschtillhörighet och produktionsvolym samt tillverkningskapacitet kriterier som medan direktivet och konventionen utgår från den möjliga förekomsten av vissa farliga ämnen eller kategorier ämnen i verksamhet. av en

Flertalet av de verksamheter med det Seveso-direktivet kommer som nya att bli skyldiga att inge säkerhetsrapport till behöriga myndigheter samt omfattas av lndustriolyckskonventionen är emellertid också förprövningspliktiga enligt miljöskyddslagstiftningen. Det vill säga de är antingen A eller B-anläggningar. Av dessa verksamheter är de flesta A-anläggningar, vilka idag prövas av Koncessionsnämnden för miljöskydd första som instans. Om förslaget till miljöbalk antas kommer dessa i framtiden sannolikt att prövas miljödomstol första instans. Ett antal av som verksamheter är s.k. B-anläggningar prövas länsstyrelsen som av som första instans och ett fåtal verksamheter, i huvudsak gaslager, omfattas över huvud taget inte förprövningsplikten enligt miljöskyddslagstiftav ningen.

Vi anser således att det bör tillämpas olika listor för förprövatt avgöra ningsplikten avseende miljö- och säkerhetsfrågor. När kravet på förprövning sammanfaller skall den i miljöskyddslagstiftningen angivna ordningen för prövning tillämpas, det vill säga om det att anges en verksamhet är en A-anläggning skall den prövas Koncessionsav nämnden/miljödomstol och det är B-anläggning om en skall den prövas av länsstyrelsen även med avseende säkerheten.

För de verksamheter som inte omfattas förprövningsplikten enligt av miljöskyddslagstiftningen finns inga direkta samordningsfördelar i det enskilda fallet. Vi anser dock inte att det är lämpligt att införa ett särskilt prövningssystem för dessa, vid sidan miljöprövningen. En sådan av ordning skulle göra reglerna säkerhetsprövningen splittrade. Kravet på om offentlighet enligt Seveso och Industriolyckskonventionen dessutom gör att prövningen bör ske i ordning är känd allmänheten. Att fören som av lägga säkerhetsprövningen ett fåtal verksamheter till specialinstans av en

l04

skulle kunna inverka menligt allmänhetens möjligheter att delta i

Vi därför att avgörande skäl talar för att samtliga processen. anser verksamheter omfattas kravet säkerhetsrapport enligt Seveso

som av och lndustriolyckskonventionen bör prövas av Koncessionsnämnden/miljödomstol eller länsstyrelsen, oavsett om de omfattas av tillståndsplikt enligt miljöskyddslagstiftningen eller inte.

En fara med att samordna miljö- och säkerhetsprövningenär att miljöprövningsinstansema inte har den särskilda kompetens i säkerhetsfrågor kan krävas. Sådan kompetens kommer dock att successivt

som byggas inom systemet. I dag bygger miljöprövningen enligt miljö-

upp skyddslagen i hög grad ett utvecklat remissförfarande där berörda myndigheter och organisationer samt allmänheten bereds möjlighet att lämna synpunkter ansökan tillstånd för en verksamhet. Införandet

om

miljöbalken ändrar inget därvidlag. Ett sådant system skulle därför av även kunna tillämpas i fråga om säkerhetsprövningen.

Genom att t.ex. Sprängämnesinspektionen, Boverket, Arbetarskyddsstyrelsen och Yrkesinspektionen får möjlighet att yttra sig vid tillståndsprövningen enligt miljöskyddslagstiftningen kan deras expertkunskaper tas till Därmed behöver den formella kompetens-

vara. dubbleringen föreligger mellan olika myndigheter inte innebära

som någon direkt olägenhet. I stället kan det bli en tillgång genom att de olika expertmyndighetemas kunskaper och synpunkter i säkerhetsfrågor kan sättas i ett större sammanhang en integrerad miljö- och säker-

genom hetsprövning. Räddningsverkets roll kommer härvid framför allt att vara att se till säkerhetsfrågoma i stort. Verket varken kan eller bör vara expert

alla specialområden. Räddningsverket har dock ett ansvar för att bevaka och täcka upp eventuella kompetensluckor.

l 22 kap. 6 § miljöbalken finns särskild bestämmelse om att Natur-

en vårdsverket, Kammarkollegiet och länsstyrelsen skall, när det behövs, föra talan i mål för att tillvarata miljöintressen och andra allmänna intressen. En kommun får föra talan för att tillvarata miljöintressen och andra allmänna intressen inom kommunen. Även Fiskeriverket skall delta i

det allmänna ñskeintresset berörs. Denna regel skall processen om tillämpas både i mål hos miljödomstolen och i ärenden hos länsstyrelsen. På sätt vi att Räddningsverket bör en sådan möjlighet

samma anser ges avseende säkerhetsfrågor. l anledning härav bör även en följdändring göras i 22 kap. 4 § miljöbalken.

SOU 1998: 13 105

Arbetsmilj

Säkerhetsfrågoma enligt Seveso och Industriolyckskonventionen omfattar såväl den inre som den yttre miljön, inklusive arbetsmiljön. I artikel 2 i Seveso anges emellertid att bestämmelserna i direktivet skall tilllämpas utan att gemenskapens Europeiska gemenskapens bestämmelser om arbetsmiljö, i synnerhet rådets direktiv 89/39l/EEG åtgärder för att om främja förbättringar arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet, av påverkas.

Ett problem med en samordnad prövning miljö- och säkerhetsfrågor är, av som tidigare nämnts, att tillåtlighetsprövningen enligt såväl den nuvarande miljöskyddslagen som enligt förslaget till miljöbalk inte omfattar arbetsmiljön. Frågor om arbetsmiljön regleras i stället genom arbetsmiljölagstiftningen. Vi att den ordningen bör bestå. De anser arbetsmiljörelaterade säkerhetsfrågorna bör därför regleras särskilt. Prövningen av arbetsmiljöaspektema bör dock, nämnts, som ovan samordnas med den övriga säkerhetsprövningen genom att behörig myndighet på arbetsmiljöområdet får möjlighet att yttra sig över tillståndsen ansökan i mål eller ärenden med integrerad miljö- och säkerhetsprövning. På det sättet bör motstridiga bedömningar kunna undvikas. Även annat samarbete mellan ansvariga myndigheter säkerhetsområdet är viktigt för en effektiv tillämpning regelverken. Härtill återkommer vi i avsnitt av 10.3 nedan.

Den prövning av den inre säkerheten skall ske enligt arbetsmiljölagsom stiftningen berör endast företaget och de anställda. Beslutsprocessen behöver därmed inte innehålla de moment offentlighet den övriga säav som kerhetsprövningen fordrar. Det räcker med att de anställda får del och av ges tillfälle att yttra sig över företagets säkerhetsrapport. Bestämmelser härom kan därför med stöd av l8 § arbetsmiljöförordningen införas i myndighetsföreskrifter på sätt skett med Seveso De samma som nuvarande föreskrifterna om storskalig kemikaliehantering AFS 1989:6 bör upphävas och ersättas med nya som svarar mot de krav ställs i som Seveso och som inte redan är tillgodosedda inom arbetsmiljölagstiftningen. Vi lämnar inget förslag hur detta skall ske, utgår från men att den av oss föreslagna lagen kommer att tjäna utgångspunkt för som Arbetarskyddsstyrelsens föreskriftsarbete.

Säkerhetsrapportema är både omfattande och komplicerade. Den instans som skall utföra prövningen måste därför både ha kompetens och möjlighet att avsätta den tid krävs för att granska innehållet. Om detta skall som ske centralt hos Arbetarskyddsstyrelsen eller regionalt vid Yrkesinspek-

tionema tar inte ställning till i utredningen. Frågan får i stället avgöras vid utformningen av myndighetsföreskrifterna. Vi vill endast understryka vikten av att den instans som anförtros prövningen måste ha tillräckliga resurser för att klara av det.

Regelstrukturen

Förslag: Vi Föreslår att genomförandet av Seveso och lndustriolyckskonventionen sker genom en gemensam reglering. För detta ändamål anser vi att en särskild lag skall införas. Denna lag kan ses som en brygga mellan räddningstjänstlagstiñningen och miljöskyddslagstiñningen och ett första steg mot en ökad integration av de två lagstiftningsområdena samt att sätta säkerhetsfrågoma i ett större sammanhang.

För att anpassa räddningstjänstlagen till den nya lagens tillämpningsområde föreslår vi att 43 § räddningstjänstlagen ändras så att den även omfattar olycksförebyggande åtgärder. Detta ligger också i linje med den utveckling som för närvarande sker på räddningstjänstområdet.

De säkerhetsfrågor som är hänförliga till arbetsmiljölagstiftningen kommer inte att omfattas av den nya lagen.

Den samordning av prövningen av miljö- och säkerhetsfrågor som vi föreslår ställer krav en större enhetlighet i regleringen inom framför allt Räddningsverkets och Naturvårdsverkets ansvarsområden. En gemensam reglering kan antingen ske genom en särskild lag eller genom en förordning. Att skapa en myndighetsföreskrift som är gemensam för flera myndigheter är inte möjligt med hänsyn till myndigheternas oberoende ställning i förhållande till varandra.

En gemensam reglering kommer således att avse Räddningsverkets och Naturvårdsverkets ansvarsområden avseende Seveso-frågor. De nuvarande myndighetsföreskriñema som införts i anledning av Seveso I måste därmed upphävas. Arbetsmiljölagstiftningen kommer att ligga utanför den gemensamma regleringen. De särskilda regler som behöver införas inom arbetsmiljölagstiftningen till följd av Seveso och Industriolyckskonventionen kan, som ovan nämnts, ske genom myndighetsföreskrifter. Några lagändringar har vi inte bedömt vara nödvändiga. Likaså kommer lagen om brandfarliga och explosiva varor att tillämpas parallellt med en

gemensam reglering av Seveso-frågoma. Sprängämnesinspektionen kommer därmed inte att beröras direkt av genomförandet av Seveso och lndustriolyckskonventionen. De båda nämnda lagstiftningsområdena kommer dock att knytas till miljö- och säkerhetsprövningen genom att berörda myndigheter kommer att medverka remissmyndigheter. De

som berörda tillsynsmyndighetema bör också samarbeta med varandra i säkerhetsfrågor på såväl central som lokal och regional nivå.

Om en gemensam reglering skall skapas måste det således ske lag

genom eller förordning. Båda alternativen medför viss dubbelreglering i för-

en hållande till befintlig lagstiftning. Så är emellertid fallet även med dagens ordning eftersom de berörda myndigheternas verksamhetsområden delvis överlappar varandra. Nackdelen med att endast införa en förordning är att den måste kopplas till en befintlig lag, i detta fallet räddningstjänstlagen eller miljöskyddslagen/miljöbalken. Om förordningen knyts till räddningstjänstlagen blir det svårt att utan omfattande dubbelreglering inom miljöskyddslagstiftningen åstadkomma en samordnad miljö- och säkerhetsprövning. Om förordningen i stället knyts till miljöskyddslagstiftningen förlorar reglerna sin naturliga anknytning till räddningstjänstlagstiftningen. Att splittra reglerna på miljöskydds- och

upp räddningstjänstlagstiftningen anser vi inte heller är lämpligt. En sådan lösning skulle göra det svårare att orientera sig och motverka den enkelhet och tydlighet vi eftersträvar.

I det perspektivet är en särskild lag att föredra. En lag kan utan att onödigt störa systematiken i lagstiftningen i övrigt vara tillämplig inom flera myndighetsområden. Ett för utredningen närliggande exempel är lagen

om hushållning med tillämpas både inom plan- och

naturresurser m.m. som byggområdet och miljöskyddsområdet.

Sambandet mellan hälsa, miljö och säkerhet är, som tidigare nämnts, tydligt i Seveso II. Även Industriolyckskonventionen uppvisar helhets-

en syn säkerhetsfrågor. Detta är en utveckling som tror kommer att accentueras i framtiden. Det vore därför även av detta skäl fel att splittra upp reglerna i direktivet och konventionen mer än vad som är nödvändigt.

Genom att samla reglerna för olycksförebyggande och skadebegränsande åtgärder inom kemikaliehanterande verksamheter i en lag med undantag för arbetsmiljölagstiftningen skapas nödvändiga förutsättningar

för en samordnad prövning av säkerhets- och miljöfrågor. Därmed också

ges förutsättningar för en klarare och enklare myndighetsstruktur.

Den Föreslagna regleringen kommer inte att beröra lagen om brandfarliga och explosiva Detta inser vi kommer att leda till överlappning i

varor. lagstiftningen att vissa verksamheter kommer att omfattas både av

genom den lagen och lagen brandfarliga och explosiva varor. Detta är

nya av om dock olägenhet vi sett oss tvungna att acceptera för att kunna

en som skapa enkel och klar reglering. Lagen brandfarliga och explosiva

en om

är ett specialområde, utan omfattande ändringar i nuvarande varor som regelstruktur, är svårt att inordna i miljöprövningen och den därtill knutna myndighetsstrukturen. Genom remissförfarandet vid tillståndsprövningen enligt miljöskyddslagstiftningen och samarbete mellan ansvariga myndigheter i övrigt emellertid att denna olägenhet kan begränsas. För

anser den integrerade miljö- och säkerhetsprövningen kan det till och med vara

fördel att ha tillgång till specialmyndigheter som remissinstanser. en

Den föreslagna lagen kan ses som en brygga mellan räddnings-

av oss tjänstlagstiftningen och miljöskyddslagstiftningen. Vid mer omfattande

en revision räddningstjänstlagstiftningen bör dock frågan om hur olycks-

av förebyggande och skadebegränsande åtgärder skall regleras övervägas. Det bör därvid göras grundlig analys av förhållandet mellan miljö-

en skyddslagstiftning och räddningstjänstlagstiñningen. Någon sådan djupare analys har det inte funnits utrymme för inom ramarna för denna utredning. Vi dock att den föreslagna regleringen kan vara en bra

anser av oss utgångspunkt for det framtida arbetet mot en ökad integrering mellan de två lagstiñningsområdena.

l dag innehåller räddningstjänstlagen relativt få regler om olycksförebyggande åtgärder. Detta gäller framför allt risker och hot som inte primärt har samband med brand. Enligt 7 § räddningstjänstlagen skall varje kommun för att åtgärder vidtas inom kommunen så att bränder

svara och skador till följd bränder förebyggs. När det gäller andra typer av

av olycksrisker har kommunen endast till uppgift att främja olycks- och skadeförebyggande arbete. Räddningstjänsten har således en betydligt

roll när det gäller t.ex. risken för kemikalieolyckor än i fråga om svagare brandrisker. Även 41 § räddningstjänstlagen är främst inriktad brandrisker. Där anges att ägare eller innehavare av byggnader eller andra anläggningar i skälig omfattning skall hålla utrustning för släckning av brand och för livräddning vid brand eller annan olyckshändelse och i övrigt vidta de åtgärder som behövs för att förebygga brand och för att hindra eller begränsa skador till följd av brand. l 43 § räddningstjänstlagen finns, tidigare nämnts, särskilda bestämmelser om att krav kan ställas

som

skadeförebyggande och skadebegränsande åtgärder vid verksamheter

SOU l998zl3 109

som innebär fara för att en olyckshändelse skall orsaka allvarliga skador på människor eller i miljön.

För att betona vikten av det olycksförebyggande arbetet inom räddningstjänsten och för att räddningstjänstlagens tillämpningsområde skall harmoniera med tillämpningsområdet för den nya speciallagen vi

som föreslår anser vi att 43 § räddningstjänstlagen bör ändras så att den inte endast avser åtgärder för att hindra eller begränsa allvarliga skador till följd av olyckshändelser. Som bestämmelsen nu är utformad kan den endast användas för att ställa krav åtgärder som hindrar skador eller begränsar skador till följd av en redan inträffad olycka. Detta är

anser en onödig begränsning och stämmer dåligt överens med syftet i både Seveso och lndustriolyckskonventionen. Beträffande brand har den kommunala räddningstjänsten befogenhet att ställa krav på olycksförebyggande åtgärder. Vi anser att en sådan befogenhet även bör gälla för andra olycksförebyggande åtgärder. Detta innebär emellertid inte att räddningstjänsten skall ta över andra myndigheters arbetsuppgifter att kontrollera säkerheten. Den föreslagna förändringen skall i stället ses som en möjlighet för räddningstjänsten att i de fall den det befogat även

anser kunna begära att vissa olycksförebyggande åtgärder skall vidtas och inte endast behöva inskränka sig till åtgärder i händelse av att en olycka redan inträffat. Detta ligger också i linje med den övergripande roll avseende säkerhetsarbetet i samhället i stort som Räddningsverket bör ha. Det primära målet för allt säkerhetsarbete måste som utredningen ser det vara att undvika att olyckor över huvud taget inträffar. Med den föreslagna förändringen av 43 § räddningstjänstlagen kommer räddningstjänstlagens tillämpningsområde att harmoniera med den lagens tillämpnings-

nya område. Man kan beskriva förhållandet så att den lagen utgör

nya en precisering av 43 § räddningstjänstlagen när det gäller risken för olyckor inom kemikaliehanterande verksamheter samtidigt som den utgör en förbindelselänk till miljöskyddslagstiftningen.

I likhet med Hot- och riskutredningen att 43 § räddningstjänst-

anser lagen även bör tillämpas på byggnader och anläggningar där stora mängder människor samlas, t.ex. idrottsanläggningar, varuhus och inomhustorg. För att möjliggöra sådan tillämpning bör även byggnader

en omfattas av 43 § räddningstjänstlagen. Vi föreslår därför att 43 § räddningstjänstlagen även ändras i detta avseende. Anläggningar där det samlas mycket folk torde redan med nuvarande lydelse omfattas av bestämmelsen jfr Räddningstjänst lagkommentar, Edling m.fl., sid.

en 205. För att tydliggöra detta kan det dock befogat att Räddnings-

vara verket reviderar sina allmänna råd 1994:2 angående 43 § räddningstjänst-

lagen. Där finns nämligen en exempliñering av § 43-anläggningar

som kan leda till att bestämmelsen får en alltför snäv tolkning.

I den nya lagen bör i huvudsak övergripande bestämmelser syftet och

om tillämpningsområdet, definitioner av centrala begrepp, övergripande bestämmelser om verksamhetsutövamas skyldigheter, delegationsbestämmelser, ansvarsfördelningen mellan myndigheterna och överklagandebestämmelser införas. Övriga bestämmelser, framför allt beträffande innehållet i bilagoma till direktivet och konventionen, kan antingen tas i förordning eller myndighetsföreskrifter allt efter vad

som är ändamålsenligt. Enligt 8 kap. 7 § regeringsformen kan nämligen riksdagen bemyndiga regeringen att meddela föreskrifter bl.a. säkerhet

om och miljövård även i de fall detta innebär åligganden för enskilda. Enligt 8 kap. l l § regeringsformen kan riksdagen även medge att regeringen överlåter åt förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela bestämmelser i ämnet. Vidare kan regeringen med stöd 8 kap. 13 § regerings-

av formen i förordning bemyndiga förvaltningsmyndighet att bl.a. meddela föreskrifter om verkställighet lag. Härmed även sådana

av menas föreskrifter som endast har till syfte att fylla ut lag.

en

Med hänsyn till framför allt direktivets höga detaljeringsgrad och tekniska natur är det svårt att avgöra exakt vad som bör tas i förordning och vad som kan regleras i myndighetsföreskrifter. Vi kommer därför inte att lämna något förslag förordningstext i anslutning till Seveso-lagen. Denna bör i stället utarbetas i samarbete med Räddningsverket som är den myndighet som enligt vårt förslag skall meddela myndighetsföreskrifter till Seveso-lagen.

Vissa ändringar i befintliga lagar, utöver vad som redan föreslagits, kommer också att bli nödvändiga. Till detta återkommer vi i kapitel ll där vi mera i detalj går igenom behovet av regelgivning i anledning det

av nya direktivet.

lll

Rcgelslrukmren

Gemensammilo- SÃIKCHICIE7IG Pzmillcllllillâmgliggrcgchork

Sn:so-lagen Miljoskddslagsiifmingcu Lagenbrandfarligaoch Miljcskddslagcn/NliljobalkcnArbcisnuliulugcn om explosivaxamr

i

ritningen NlB-lbmnhiingax om ochcxplosixaxamr

M3ndiyictsförmu Mindiyrclsforcskrilicr Mndighclsfbrcskrifru Mindighcrsforeskrifrcr SRV SNVm ASS SAl

Tillsynsansvaret

Förslag: Tillsynsorganisationen enligt den lagen föreslås harmonya niera med tillsynen enligt miljöskyddslagstiftningen. Länsstyrelserna och kommunerna skall därför ha det operativa tillsynsansvaret. På så sätt kan miljö- och säkerhetstillsynen samordnas. Det centrala tillsynsansvaret enligt Seveso-lagen skall ligga Räddningsverket.

Naturvårdsverkets uppgift som central tillsynsmyndighet på miljöområdet påverkas inte av vårt förslag till ny lag.

Både i det nuvarande Seveso-direktivet och i Seveso görs en uppdelning i två kravnivåer beroende på vilka mängder av farliga ämnen som kan förekomma i verksamheterna. Industriolyckskonventionens tillämpningsområde sammanfaller i princip med den högre kravnivån enligt Seveso ll.

Som framgått ovan är det en avsevärd skillnad på verksamhetsutövamas skyldigheter beroende vilken kravnivå skall som tillämpas. Om uppdelningen är helt adekvat med hänsyn till vilken risk de olika verksamheterna representerar kan diskuteras. En verksamhet där l00 kg av ett farligt ämne hanteras behöver inte farligare än vara en verksamhet där 50 kg av samma ämne hanteras. De mest avgörande momenten är snarare hur hanteringsprocessen och säkerhetsarrangemangen ser ut samt var verksamheten är belägen. Dessa faktorer är emellertid individuella och svåra att överföra i allmänna regler. Mängden hanterade ämnen är däremot relativt enkelt att fastställa och lätt att jämföra. Det är därför förståeligt att valt att man

göra en riskvärdering med utgångspunkt i hanterade mängder av farliga ämnen och den uppdelningen får vi acceptera även om den kan ha sina brister. Genom vårt förslag att betona säkerhetsfrågomas betydelse vid tillståndsprövningen miljöfarlig verksamhet generellt och utvidgningen av 43 § räddningstjänstlagen kommer dock möjligheterna att även ställa krav de verksamheter som inte omfattas av den högre kravnivân att förbättras. Tillämpningen av försiktighetsprincipen har också betydelse i detta sammanhang se kapitel 12.

För de verksamheter som omfattas av den lägre kravnivân enligt Seveso gäller att verksamhetsutövaren skall inge en anmälan till behöriga myndigheter. I den skall anges verksamhetens namn och adress, vilka farliga ämnen som hanteras i verksamheten, hur verksamheten bedrivs och hur den är lokaliserad. Vidare skall verksamhetsutövaren upprätta en Säkerhetspolicy för att förebygga allvarliga olyckshändelser vid verksamheten.

För närvarande finns enligt Seveso I inget krav att verksamheter som omfattas av den lägre kravnivân behöver ge sig till känna. Detta är troligtvis en av orsakerna till att tillsynen av dessa verksamheter i dag är bristfällig. Myndigheterna vet helt enkelt inte vilka verksamheter som omfattas av bestämmelserna. Det är därför av största vikt att verksamhetsutövama blir medvetna om sina skyldigheter enligt den nya lagen och inger anmälningar.

Även de formella redovisningskraven är mindre omfattande enligt

om den lägre kravnivân behöver det inte betyda att tillsynen av en sådan verksamhet är okomplicerad. Eftersom uppdelningen i de båda kravnivåema är mycket förenklad ger den i många fall en inte helt rättvisande bild av de krav kompetens som fordras för tillsynen av de verksamheter som omfattas av direktivet. Om tillsynen skall bli effektiv och bidra till att höja säkerheten måste tillsynsmyndighetema tillföras mer resurser och ökad kompetens. Av kostnads- och effektivitetsskäl bör tillsynsorganisationen vara densamma för de båda kravnivåema. På det sättet kan den högre kompetens som krävs för att utöva tillsyn över de verksamheter som omfattas av den högre kravnivån även utnyttjas vid tillsyn av verksamheter enligt den lägre kravnivån. En samordning med miljötillsynen är nödvändig med hänsyn till det nära sambandet mellan miljö, hälsa och säkerhet.

Beträffande finansieringen av säkerhetstillsynen kommer vi inte att här föreslå några avgifter. Med hänsyn till samordningen med miljötillsynen finns det dock skäl att när det nya systemet varit i kraft ett tag

överväga om inte även säkerhetstillsynen bör avgiftsbeläggas. En samordning med miljötillsynsavgiftema bör därvid ske. För närvarande finns regler om sådana avgifter i förordningen 1989:598 om avgift för myndigheters verksamhet enligt miljöskyddslagen. Även förslaget till miljöbalk ger möjlighet att föreskriva om sådana avgifter. I 18 § räddningstjänstlagen finns bestämmelser att brandsynsavgift får tas om ut.

Samarbete och samverkan med andra myndigheter med närliggande tillsynsuppgifter såsom Yrkesinspektionen är betydelsefullt. Eftersom det här rör sig om skilda myndigheter sinsemellan är självständiga som och dessutom har olika geografiska ansvarsområden är det varken möjligt eller önskvärt att närmare reglera hur samverkan skall gå till. Det bör i stället växa fram ett effektivitetstänkande där de berörda ur myndigheterna tillsammans söker utnyttja befintliga bästa resurser möjliga sätt. Detta innebär inte att denna samverkan skulle mindre vara väsentlig. Tvärtom är det av stor betydelse att tillsynsmyndighetema kan samarbeta. Om detta visar sig inte vara möjligt bör det övervägas om någon av de berörda myndigheterna centralt och regionalt bör få ett formellt ansvar att samordna säkerhetsarbetet.

Enligt såväl miljöskyddslagen som förslaget till miljöbalk kommer den operativa tillsynen av miljöfarliga verksamheter att skötas länsav styrelserna regional nivå och av kommunerna på lokal nivå. Naturvårdsverket har det centrala tillsynsansvaret, vilket innebär att Naturvårdsverket skall följa och utvärdera den lokalt och regionalt upp bedrivna verksamheten. Naturvårdsverket har också rätt att meddela föreskrifter och allmänna råd hur lagstiftningen i vissa avseenden om skall tillämpas.

Det finns starka skäl talar för att motsvarande tillsynsorganisom en sation som finns på miljöområdet också bör tillämpas för säkerhetsfrågor med länsstyrelsen och kommunen som operativa tillsynsorgan. Beträffande det centrala tillsynsansvaret enligt vårt förslag till Sevesolag kan det antingen läggas Räddningsverket eller Naturvårdsverket. Räddningsverket har i dag enligt Seveso l ansvaret för räddningstjänstfrågor såväl inom som utom verksamheten, medan Naturvårdsverkets ansvarsområde avser skyddet av den yttre miljön.

Av Räddningsverkets instruktion framgår att verket är central förvaltningsmyndighet för bl.a. frågor olycks- och skadeförebyggande om åtgärder enligt räddningstjänstlagen samt att verket särskilt skall samordna samhällets verksamhet för olycks- och skadeförebyggande åtgärder enligt räddningstjänstlagen samt inom räddningstjänsten,

bevaka riskutvecklingen inom verksamhetsområdet och verka for att förebygga olyckor samt samordna beredskapsplanläggningen mot kämenergiolyckor och andra allvarliga olyckor. Med allvarliga olyckor avses bl.a. kemikalieolyckor.

Räddningsverkets övergripande roll i samhällets olycks- och skadeförebyggande arbete har senare år betonats av statsmaktema. Försvarsutskottet framhöll i FöU l993/94zl vikten av att ge Räddningsverkets samordningsuppgift ett sådant innehåll att verket kunde agera ett likartat sätt inom samtliga myndighetsområden med skyddet mot kemikalieolyckor och vid transport av farligt gods. Vi har tidigare i delbetänkandet SOU 1997: 109 Myndighetsansvaret för transport av farligt gods föreslagit att Räddningsverket skall bli ensam ansvarig myndighet för transport av farligt gods med undantag for bulktransporter till sjöss.

Räddningsverket har således ett övergripande ansvar för det olycksoch skadeförebyggande arbetet i samhället.

Naturvårdsverket är enligt sin instruktion 1988:518 central förvaltningsmyndighet for frågor om miljövård, däri inbegripet naturvård och miljöskydd. Något särskilt ansvar för säkerhetsfrâgor har verket emellertid inte även om säkerheten inom t.ex. industrin naturligtvis har betydelse for miljön. Säkerhetsfrågoma tillhör dock inte verkets kämverksamhet till skillnad mot vad som är fallet med Räddningsverket.

Med hänsyn till att den nya Seveso-lagen, vi föreslår, främst

som kommer att avse säkerhetsfrågor att det centrala tillsyns-

anser ansvaret bör läggas på Räddningsverket. Som central tillsynsmyndighet bör Räddningsverket även få ansvaret for att utfärda föreskrifter och allmänna råd for tillämpningen av den nya lagen.

Någon skarp gränslinje mellan Räddningsverkets centrala tillsynsansvar enligt räddningstjänstlagen och Seveso-lagen och Naturvårdsverkets centrala tillsynsansvar enligt miljöskyddslagstiftningen kommer dock inte att finnas. De båda tillsynsområdena kommer i många avseenden att gå i varandra och båda myndigheternas specialkompetens kommer att behöva utnyttjas. Det är därför viktigt att de båda myndigheterna kan utveckla ett nära och förtroendefullt samarbete. Exakt hur detta samarbete skall gestalta sig går inte att för dagen precisera utan bör utvecklas av myndigheterna själva de områden där lagstiftningama överlappar varandra. Att ut gemensamt

ge

SOUl998:l3 115

utformade allmänna råd om miljö- och säkerhetsfrågor kan vara ett samarbetsområde. Genom att den lokala och regionala tillsynsorganisationen kommer att samordnas till länsstyrelserna och kommunerna kommer behovet av central samordning att manifesteras i det operativa tillsynsarbetet. Räddningsverket och Naturvårdsverket kommer därmed att uppmärksammas vilka områden gemensamma insatser i fonn av vägledning och annat stöd är nödvändigt. Samarbete med andra centrala myndigheter inom angränsande ansvarsområden är också viktigt.

Genom en sådan tillsynsorganisation med två centrala myndigheter samt på det regionala och lokala planet nuvarande miljömyndigheter skapas goda förutsättningar för en samordning av miljö- och säkerhetsfrågor. För att länsstyrelsema skall ha möjlighet att utföra tillsynen ett bra sätt krävs emellertid att de tillförs ökad kompetens. Denna kompetensökning bör i stor utsträckning kunna tillgodoses att

genom Räddningsverket som central tillsynsmyndighet bistår de operativa tillsynsmyndighetema med stöd och vägledning i tillsynsarbetet. Detta kan ske både genom allmänna råd och genom vägledning och biträde i enskilda fall.

Vad gäller kompetensfrågor har regeringen den l9juni 1997 beslutat att uppdra åt Räddningsverket att inrätta en delegation nätverk med experter från olika centrala myndigheter. Denna expertgrupp skall enligt beslutet ha till uppgift att stödja länsstyrelserna vid bedömningar av sådana frågor om säkerhetskrav i samhällsplaneringen fordrar

som mer omfattande och tvärsektoriella analyser. En liknande expertgrupp bör kunna inrättas för att stödja länsstyrelser och kommuner i deras tillsynsarbete enligt vårt förslag till lag. Denna expertgrupp bör i likhet med den ovan nämnda knytas till Räddningsverket centralt

som ansvarig tillsynsmyndighet.

Att ta denna expertfunktion i anspråk torde främst komma i fråga beträffande verksamheter som omfattas av den högre kravnivån. Uppdelningen av verksamheterna omfattas Seveso är

som av emellertid, som ovan nämnts, inte helt relevant med hänsyn till verksamheternas riskpotential. Det kan därmed även finnas fall då expertgruppens kunskaper kan behöva tas i anspråk för att bedöma verksamheter som endast omfattas av den lägre kravnivån.

För tillsynen av de verksamheter som omfattas av den högre kravnivän kommer det generellt sett att krävas en hög och bred kompetens. Vi anser därför att den fortlöpande tillsynen i allmänhet skall ligga länsstyrelserna. Antalet verksamheter som omfattas den högre

av

ll6

kravnivån är dock relativt fâ. Verksamheterna är dessutom ojämnt fördelade över landet. Vissa län har endast någon enstaka verksamhet som omfattas av kravet på säkerhetsrapport. För att utnyttja resurserna på bästa sätt anser att tillsynen enligt den högre kravnivån borde kunna koncentreras till vissa länsstyrelser. Vi anser emellertid att det inte är en uppgift för vår utredning att komma med konkreta förslag till hur detta skall till. En lämplig lösning är att länsstyrelserna själva kommer överens om en sådan samordning och samverkan, vilket har ägt rum andra områden.

Tillsynsorganisationen bör således se ut enligt följande. Räddningsverket blir central tillsynsmyndighet för säkerhetsfrågor enligt vårt förslag till Seveso-lag med en vägledande och stödjande roll i förhållande till de operativa tillsynsmyndighetema. Den expertgrupp som skall knytas till Räddningsverket bör ges en viktig roll både i törhållande till Räddningsverket när det gäller att bistå med kunskap vid utfárdande av föreskrifter och generella råd och i förhållande till de operativa tillsynsmyndighetema. Även samarbetet mellan Räddningsverket och Naturvårdsverket samt övriga berörda myndigheter är viktigt. Det operativa, fortlöpande, tillsynsarbetet skall utföras av länsstyrelserna och kommunerna

i huvudsak efter det mönster som gäller enligt miljöskyddslagstiñningen. Miljö- och säkerhetstillsynen kommer alltså att integreras och ligga samma myndighetsnivå för att möjliggöra en samordnad tillsyn.

Som angivits tidigare kommer arbetsmiljötillsynen att ligga utanför det av oss nu skisserade systemet. Det är ingen förändring mot vad

som gäller i dag. Vi har bedömt att det inte är möjligt att integrera denna

nu tillsyn i den tillsyn som skall ske enligt miljöskyddslagstiftningen och enligt Seveso-lagen.

Även tillsynen enligt lagen om brandfarliga och explosiva varor kommer att ligga utanför miljö- och säkerhetstillsynen. Vi föreslår således ingen ändring av det system som gäller i dag med Sprängämnesinspektionen som central myndighet. Tillsynen i fråga

om brandfarliga varor utövas dock av den kommunala räddningschefen. En viss samordning kommer därför ändå att ske.

Det är, som ovan påpekats, av största vikt att de centrala myndigheterna utvecklar effektiva och nära samarbetsformer för att befintlig kompetens skall kunna utnyttjas bästa sätt och för att underlätta arbetet för de lokala och regionala tillsynsorganen. Hur detta samarbete närmare skall till anser vi inte är lämpligt att låsa att

nu upp genom

ll7

peka ut någon eller några myndigheter samordnande. Samarbetet som bör i stället få utveckla sig det sätt som de berörda myndigheterna finner ändamålsenligt. Det är dock naturligt att Räddningsverket och Arbetarskyddsstyrelsen tar ett större med hänsyn till dessa ansvar myndigheters roll i säkerhetsarbetet.

11 Den närmare

utformningen av lagstiftning m.m. i anledning av Seveso och Industriolycks-

konventionen

Som ovan beskrivits anser vi att det bör införas särskild lag i en anledning av de krav ställs enligt Seveso och Industriolyckssom konventionen. Kopplingen säkerhetsfrågoma till miljöprövningen av har därvid haft avgörande betydelse för den valda lösningen. Den nya lagen skall ha till syfte att förebygga allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår och att begränsa följderna dem. av

I detta kapitel kommer att närmare redogöra för den lagstiftning som behövs för genomförandet av direktivet och konventionen i svensk lagstiftning. Vi kommer först att beskriva vilka bestämmelser som vi anser skall ingå i den lagen och hur den täcker bestämmelserna i nya direktivet och konventionen. Därefter kommer vi närmare redogöra att för säkerhetsfrågomas koppling till miljöprövningen. Sist i kapitlet kommer vi att gå igenom vilka förändringar behöver göras i som annan lagstiftning.

11.1 Syftet

Förslag: Syftet med Seveso-lagen skall vara att Förebygga allvarliga kemikalieolyckor och att begränsa följderna av sådana olyckshändelser.

Den nya lagen Seveso-lagen bör inledas med en bestämmelse som

- anger dess syfte. Med hänsyn till säkerhetsfrågomas koppling till miljöprövningen är det framför allt de förebyggande och skadebegränsande åtgärder som kan vidtas innan en olycka inträffar som Seveso-lagen bör fokuseras på. Bestämmelser om åtgärder vid en olycka i form av alamiering och räddningsinsatser bör i huvudsak regleras i räddningstjänstlagen. Härtill återkommer vi i avsnitt 11.14 nedan.

Syftet med den nya lagen anser bör vara att förebygga allvarliga kemikalieolyckor och att begränsa följderna av sådana olyckshändelser för människor och miljö. Begreppet miljö skall därvid ha samma betydelse som enligt miljöskyddslagstiftningen. Det innebär att även egendom omfattas av begreppet. Därmed uppnås också överensstämmelse med Industriolyckskonventionen. Där anges nämligen särskilt att konventionen omfattar skyddet av materiella tillgångar. I räddningstjänstlagstiftningen skiljer man dock mellan skyddet av miljö och egendom. För att undvika oklarheter och tolkningsproblem bör det därför i Seveso-lagen särskilt anges att med miljö även avses egendom.

1 1.2

Tillämpningsområde

Förslag: Seveso-lagens tillämpningsområde skall omfatta sådana verksamheter där farliga ämnen förekommer eller kan förekomma i kvantiteter som motsvarar eller överstiger de mängder som regeringen bestämmer. Tröskelvärdena

får därvid inte överstiga de värden som anges i Seveso och i Industriolyckskonventionen.

Industriolyckskonventionen har, som ovan nämnts i kapitel formellt sett ett mycket begränsat tillämpningsområde genom att den endast är tillämplig på sådana verksamheter som kan ge upphov till gränsöverskridande effekter, bortsett från samarbetet vid räddningsinsatser, samt

omfattas av konventionens bilaga med farliga ämnen. Enligt Hot- och riskutredningen finns det för närvarande inte någon verksamhet i Sverige som omfattas av konventionen. Att konventionen endast är tillämplig gränsöverskridande effekter är emellertid en begränsning vi bortser

som ifrån. Konventionens bestämmelser bör således även tillämpas nationella förhållanden.

Bortsett från begränsningen till gränsöverskridande effekter motsvarar lndustriolyckskonventionens tillämpningsområde i princip den högre kravnivån enligt Seveso ll. Vi kommer därför att behandla konventionens bestämmelser tillsammans med de regler som gäller för den högre kravnivån enligt Seveso ll. l den mån bestämmelserna skiljer sig

får en anpassning ske till de krav som är strängast. Att ha parallella regler med snarlikt innehåll anser inte vara lämpligt.

Seveso har ett vidsträckt tillämpningsområde. Enligt artikel 2 i direktivet är det tillämpligt på verksamheter där farliga ämnen förekommer eller kan förekomma i kvantiteter tröskelvärden som motsvarar eller överstiger de mängder som anges i bilaga l till direktivet. De verksamheter som omfattas av direktivet är indelade i två kravnivåer beroende

vilka farliga ämnen som hanteras och i vilka mängder detta sker. Även i Industriolyckskonventionen anges tillämpningsområdet ett liknande sätt genom att begreppet farlig verksamhet är kopplat till en särskild bilaga med en lista över farliga ämnen och kategorier farliga ämnen

av samt därtill hörande tröskelvärden. De tröskelvärden i

som anges konventionen motsvarar i princip de tröskelvärden gäller för den

som högre kravnivån enligt Seveso lI.

Med förekomst av farliga ämnen både i direktivet och i

avses konventionen den faktiska eller möjliga förekomsten farliga ämnen i

av en verksamhet. Det är således den största förekomsten farliga ämnen

av som vid något tillfälle kan förekomma i verksamhet är avgörande för

en som direktivets och konventionens tillämplighet. Den historiska lagerhållningen bör kunna tjäna utgångspunkt för bedömningen den

som av framtida förekomsten av farliga ämnen. Därvid måste naturligtvis hänsyn även tas till genomförda och planerade förändringar i verksamheten. Någon helt exakt mängd torde det endast i undantagsfall vara möjligt att bestämma. Uppskattningen mängden farliga ämnen bör göras med

av sådan försiktighet att den verkliga mängden inte kommer att överstiga den beräknade.

En övergripande bestämmelse om tillämpningsområdet bör införas i Seveso-lagen. Vilka verksamheter som omfattas av den nya lagen bör

l20 SOU 1998: 13

regeringen i förordning. Av lagtekniska skäl kommer dock anges av regeringens bemyndigande att delas upp så att vilka farliga ämnen som

i lagen bestäms bemyndigande i anslutning till definitionen avses genom

begreppet farliga ämnen se avsnitt l 1.3 nedan och tröskelvärdena av

aktuell bestämmelse angående lagens genom bemyndigande i nu tillämpningsområde. De tröskelvärden anges i Seveso bör därvid i

som huvudsak användas eftersom de regel även täcker in lndustriolycks-

som konventionen. I de Fatal fall där lndustriolyckskonventionens tröskelvärden är strängare bör emellertid dessa tillämpas. Sverige bör således inte vid ratifikationen konventionen sig mot de tröskelvärden

av reservera

är strängare än vad som gäller enligt Seveso II. som

De särskilda tillämpningsbestämmelser som finns i bilagoma till direktivet och konventionen för klassificering av ämnen i kategorier av farliga ämnen samt for den närmare beräkningen av mängden farliga ämnen i en verksamhet bör tas i myndighetsföreskrifter. Detta kan ske med stöd av 8 kap. 13 § regeringsformen eftersom föreskrifterna endast är ägnade att fylla ut Seveso-lagen. Någon särskild delegationsbestämmelse behöver dänned inte tas i lagen utan bemyndigandet kan ges i förordningen. Lagens omfång kan därmed begränsas och hanteringen av framtida ändringar listorna över farliga ämnen och kategorier av farliga ämnen

av underlättas.

l lagen bör således att regeringen får föreskriva vilka verksamheter

anges där farliga ämnen förekommer som skall omfattas av lagen. Vidare bör det i lagen anges vad som menas med Förekomst av farliga ämnen och att lagen är parallellt tillämplig i förhållande till arbetsmiljölagstiftningen och

lagstiftning inom det aktuella området. annan

1 1.3 Definitioner

Förslag: Vissa för Seveso och lndustriolyckskonventionen centrala begrepp anser vi skall definieras i Seveso-lagen. Dessa begrepp är allvarliga kemikalieolyckor allvarlig olyckshändelse, verksamhet, verksamhetsutövare, anläggning, lager och farliga ämnen. Definitionema i direktivet och konventionen har därvid samordnats.

Vilka ämnen som skall anses som farliga bestäms regeringen i enlighet

av med vad som ovan angetts om de till farliga ämnen knutna tröskelvärdena.

Både Seveso och lndustriolyckskonventionen innehåller mängd

en definitioner av begrepp. Alla dessa är dock inte nödvändiga att ta i

en lag.

I lndustriolyckskonventionen finns flera begrepp endast har betydelse

som för konventionsstatemas inbördes relationer såsom part och därtill knutna bestämningar som upphovspart, utsatt part och berörd part. Med

part avses .en fördragsslutande part, det vill säga till konventionen ansluten

en stat eller sammanslutning av stater. De här nämnda begreppen inte

anser behöver definieras i lagen. Inte heller begrepp allmänheten, effekter

som och gränsöverskridande effekter i lndustriolyckskonventionen samt fara och risk i Seveso

behöver definieras i lagen. Deras betydelse får anses vara klar och de har inte heller någon avgörande betydelse för lagens tolkning och förståelse.

De begrepp som därmed återstår och vi bör definieras i lagen

som anser är i lndustriolyckskonventionen begreppen industriolycka, farlig verksamhet och företagsledningen samt i Seveso begreppen verksamhet, anläggning, verksamhetsutövare, farliga ämnen, allvarlig olyckshändelse och lager.

Begreppen industriolycka och allvarlig olyckshändelse, farlig verksamhet och verksamhet samt företagsledning och verksamhetsutövare motsvarar varandra i konventionen och direktivet. Definitionema är dock inte helt identiska varför en anpassning måste göras i den lagen för både

nya att konventionen och direktivet skall omfattas.

122 SOU 1998: 13

Allvarlig olyckshändelse och industriolycka

Allvarlig olyckshändelse är ett begrepp bättre beskriver de händelser

som

i direktivet och konventionen än industriolycka. Begreppet som avses industriolycka intryck att en olycka måste ha ett direkt samband

ger av med någon form industriell verksamhet vilket inte är nödvändigt enligt

av

sig direktivet eller konventionen. En olycka i ett lager där ingen vare verksamhet förekommer kan t.ex. om mängden farliga ämnen är tillräckligt stor omfattas både direktivet och konventionen. l stället för

av olyckshändelse vi emellertid att kemikalieolycka bör användas

anser eftersom direktivet och konventionen endast omfattar olyckor där farliga ämnen förekommer. Andra allvarliga olyckshändelser faller

typer av utanför dess tillämpningsområde.

Begreppet industriolycka i konventionen har något vidare betydelse än

en allvarlig olyckshändelse i direktivet. industriolycka omfattar nämligen vissa transportolyckor samt olyckor vid slutligt omhändertagande som får undantas från direktivets tillämpningsområde enligt artikel 4.

När det gäller transporter är dock Industriolyckskonventionens tillämpningsområde starkt begränsat. Det är endast räddningsinsatser i samband med olyckor vid landbaserade transporter och verksamhetsintema transporter omfattas begreppet industriolycka. Verksamhetsintema

som av transporter ingår även i begreppet allvarlig olyckshändelse enligt Seveso ll. Däremot omfattas inte räddningsinsatser vid transportolyckor. Sådana insatser faller emellertid även utanför den nya lagens tillämpningsområde eftersom den enligt ovan endast skall avse sådana åtgärder kan vidtas innan en olycka inträffat. Själva

som räddningsinsatsen regleras i räddningstjänstlagen.

Eftersom transportolyckor utanför själva verksamheten inte kommer att omfattas den lagen att definitionen av allvarliga

av nya anser olyckshändelser i Seveso bör användas i Seveso-lagen för att ange betydelsen allvarliga kemikalieolyckor. För att åstadkomma hanno-

av nisering mellan direktivet och konventionen bör dock avfallsdeponier inte undantas från lagens tillämpning. Härtill återkommer vi nedan i nästa avsnitt om undantag.

Verksamhet och farlig verksamhet

Verksamhet i Seveso är mer precist angivet än farlig verksamhet i lndustriolyckskonventionen. Någon betydelseskillnad är det dock inte fråga om. Begreppet farlig verksamhet är knutet till konventionens lista över farliga ämnen och innefattar därmed även konventionens definition av farliga ämnen. Farliga ämnen anser vi emellertid bör definieras särskilt i lagen.

Begreppet verksamhet i Seveso bör användas i lagen och definitionen . bör i huvudsak vara densamma i direktivet. Verksamhetsbegreppet

som omfattar därvid samtliga verksamheter som inte är undantagna från Seveso-lagens tillämpning. Därmed även verksamheter hamnar

avses som och rangerbangårdar i den mån farliga ämnen förekommer eller kan forekomma i mängder lika med eller överstigande de tröskelvärden som anges i den till lagen knutna förordningen. För att en verksamhet skall omfattas av lagen krävs dock att hanteringen av farliga ämnen har en viss varaktighet eller regelbundenhet. Endast helt tillfällig hantering omfattas inte.

Ett problem som sammanhänger med Verksamhetsbegreppet är dock hur samlokaliserade företag som ingår i koncern skall behandlas. På

samma denna punkt ger varken konventionen eller direktivet någon ledning. Utgångspunkten bör dock att det är den faktiska risken skall

vara som vara vägledande for tillämpningen av reglerna. Risken med en verksamhet förändras inte av att dess organisation förändras att t.ex. avdel-

genom ningar bolagiseras. Genom att dela upp en verksamhet i flera dotterbolag skulle emellertid de särskilda säkerhetsbestämmelsema i direktivet och konventionen kunna kringgås att mängdema farliga ämnen i de

genom av olika verksamheterna inte räknas Detta är för övrigt ett förfa-

samman. rande som även orsakat problem inom miljöskyddslagstiftningen.

Denna olägenhet skulle dock kunna avhjälpas med ett tillägg i definitionen av verksamhet att med verksamhet även det område

avses som sorterar under flera verksamhetsutövares ledning. Därmed

gemensamma skulle även koncerner omfattas Verksamhetsbegreppet. Ett förtyd-

av ligande blir därmed även nödvändigt att göra avseende begreppet verksamhetsutövare. Med verksamhet naturligtvis inte ett företags

avses eller koncems hela verksamhet, som kan vara spridd många olika platser och orter, utan endast verksamheten plats.

en

124 SOU 1998: 13

Verksamhetsutövare och företagsledning

Verksamhetsutövare och företagsledning har samma betydelse i direktivet och konventionen. Eftersom begreppet verksamhetsutövare bäst anknyter till verksamhet vi att det bör användas i den nya lagen. ovan anser

Som angetts bör det i definitionen begreppet verksamhetsutövare ovan av tillägg så koncemledningen vid samlokaliserade dotterbolag göras ett att räknas som verksamhetsutövare.

Med verksamhetsutövare bör således varje fysisk eller juridisk avses driver eller innehar verksamhet eller anläggning. Om flera person som en verksamheter med ägare är samlokaliserade skall dessa ses gemensam verksamhet och den gemensamma ägaren som verksamhetssom en utövare.

Anläggning, lager och farliga ämnen

Anläggning omfattas begreppet verksamhet i Seveso I och kan ses av precisering de delar verksamheten där farliga ämnen Foresom en av av kommer. Den definition finns i direktivet bör överföras till Sevesosom lagen. Även definitionen lager bör tas i lagen. av

Definitionen farliga ämnen innehåller dels en precisering av vad som av med ämne, dels hänvisning till de särskilda listor över farliga menas en ämnen och kategorier farliga ämnen finns i bilaga I till direktivet. av som Vi att definitionen av farliga ämnen i Seveso-lagen bör göras anser sätt. Hänvisning till listorna över farliga ämnen kommer, som samma nämnts, att ske genom ett bemyndigande till regeringen att ange ovan Därvid bör listorna i bilaga l till direktivet vilka farliga ämnen som avses. följas med undantag för de fall där Industriolyckskonventionen är strängare. De närmare bestämmelserna hur mängden farliga ämnen om skall beräknas och andra mer detaljerade tillämpningsbestämmelser som i nämnda bilaga I till direktivet bör, som ovan nämnts, kunna anges meddelas Räddningsverket centralt ansvarig myndighet. av som

1 1.4

Undantag

Förslag: Från Seveso-lagens tillämpningsområde undantas joniserande strålning, militär verksamhet avseende explosiva ämnen och transport av farliga ämnen utanför de verksamheter som avses i lagen.

Både i direktivet och i konventionen anges en rad undantag. Det står emellertid varje land fritt att bestämma om dessa undantag skall utnyttjas eller inte.

Militära verksamheter är undantagna från både direktivets och konventionens tillämpningsområde. Kämtekniska olyckor eller nödlägen med radioaktiva ämnen är undantagna från konventionen medan faror har

som samband med joniserande strålning undantagits från direktivets tillämpningsområde.

Transporter av farliga ämnen utanför de aktuella verksamheterna är undantagna från direktivets tillämpningsområde. Även enligt konventionen är sådana transporter i praktiken undantagna. Landbaserade transporter har behandlats ovan. När det gäller sjötransporter är utsläpp av olja och andra skadliga ämnen undantagna från konventionens tillämpningsområde. Detta får anses innebära att sjötransporter inte omfattas

av konventionen. Något undantag för flygtransporter görs inte i konventionen. Med hänsyn till de tröskelvärden som gäller för hantering av farliga ämnen enligt bilaga I till konventionen är dock ñygtransporter i praktiken uteslutna från dess tillämpning.

I övrigt är transport av farliga ämnen i rörledningar även inbegripet pumpstationer utanför sådana verksamheter omfattas direktivet,

som av gruvindustri och avfallsdeponier undantagna från direktivets tillämpning. Dessa verksamheter är inte undantagna från konventionens tillämpningsområde. Däremot är marina verksamheter, dammolyckor och utsläpp till följd av olycka med genetiskt modifierade organismer undantagna från konventionens tillämpning.

Undantagen för dammar och marin verksamhet i konventionen torde i praktiken sakna betydelse. När det gäller dammar är det inte troligt att farliga ämnen förekommer i sådan omfattning att vare sig konventionen eller direktivet kan bli tillämpligt. Olyckor till följd verksamhet i marin

av miljö och utsläpp av olja eller andra skadliga ämnen till sjöss regleras i andra konventioner. Den marina verksamheten i fonn t.ex. olje-

av utvinning och gasutvinning är i det närmaste obefrntlig i Sverige. Frågor om genetiskt modifierade organismer regleras i lagen 1994:900

om

genetiskt modifierade organismer och frågor rörledningar regleras i

om lagen 1978: 160 vissa rörledningar. Om förslaget till miljöbalken

om genomförs kommer gentekniklagen att upphöra och reglerna i stället ingå i balken.

Eftersom Seveso och Industriolyckskonventionen är inriktade verksamheter där farliga ämnen förekommer eller kan förekomma i vissa angivna mängder berörs inte frågor om genetiskt modifierade organismer direkt direktivets och konventionens bestämmelser. Det kan dock antas

av att förekomsten genetiskt modifierade organismer tillsammans med

av hantering av farliga ämnen kan ge upphov till vissa risker. Detta är emellertid en omständighet som får beaktas vid bedömningen av hanteringen farliga ämnen. Något undantag för verksamheter som

av omfattar genetiskt modifierade organismer bör inte göras i Seveso-lagen.

Rörledningar bör inte heller undantas från Seveso-lagens tillämpning. Säkerhetsprövningen bör dock i de fall som rörledningama i fråga omfattas lagen vissa rörledningar ske i enlighet med de regler som

av om gäller for koncessionsprövningen enligt nämnda lag och därtill knuten förordning. En koppling till Seveso-lagen kan därvid ske i 4 § tredje stycket lagen vissa rörledningar där det anges att naturresurslagen

om skall tillämpas vid koncessionsprövning. Hur tröskelvärdena for rörledningar skall beräknas är en teknisk fråga som bör övervägas nämnare vid arbetet med förordning och myndighetsföreskrifter.

Om konventionens och direktivets bestämmelser skall kunna smältas

måste även avfallsdeponier och gruvindustri omfattas av den nya samman lagen eftersom det i konventionen inte gjorts något undantag härför.

I Seveso l görs undantag för militära verksamheter och för tillverkning och förvaring av explosiva ämnen, krut och ammunition. I Arbetarskyddsstyrelsens och Naturvårdsverkets föreskrifter har undantag gjorts för hantering explosiva ämnen för vilken tillstånd krävs enligt lagen om

av brandfarliga och explosiva varor. Däremot har inget undantag gjorts för militär verksamhet. Inom Räddningsverkets verksamhetsområde har inget undantag gjorts för vare sig explosiva ämnen eller militär verksamhet. l Seveso finns inget undantag för explosiva ämnen. Frågan är då om militär verksamhet skall undantas vid genomförandet av Seveso i svenska lagstiftning. Med hänsyn till att militär verksamhet, med ovan nämnda undantag for hanteringen explosiva ämnen, omfattas av den

av svenska regleringen i anledning av Seveso I anser inte att det finns skäl att generellt undanta militär verksamhet från Seveso-lagens tillämpning. 1

princip bör samma krav ställas på militär verksamhet på civil verk-

som samhet. Att låta Seveso-lagen och därmed också den integrerade miljöoch säkerhetsprövningen omfatta explosiva ämnen inom Försvaret kan dock orsaka problem med hänsyn till att vapen- och ammunitionslager bör vara hemliga. Vi anser därför att militär verksamhet avseende explosiva ämnen bör undantas från Seveso-lagens tillämpning eftersom den är mindre lämpad för ett offentligt prövningsförfarande. Kontroll och tillsyn av hanteringen av explosiva ämnen sker för övrigt enligt lagen brand-

om farliga och explosiva varor.

Sammanfattningsvis bör i den föreslagna lagen undantag göras för

av oss joniserande strålning, militär verksamhet avseende explosiva ämnen och transport av farligt gods utanför de verksamheter i lagen.

som avses

11.5 Verksamhetsutövarnas skyldigheter

Förslag: Verksamhetsutövamas skyldigheter är uppdelade i två kravnivåer beroende i vilka mängder farliga ämnen förekommer eller kan förekomma i verksamheten.

Samtliga verksamhetsutövare är skyldiga att:

vidta förebyggande och skadebegränsande åtgärder. -

till tillsynsmyndigheten inge anmälan med viss angiven information -

om verksamheten.

upprätta Säkerhetspolicy för verksamheten. -

när helst kunna visa att Förebyggande och skadebegränsande - som

åtgärder vidtagits.

De verksamhetsutövare omfattas den högre kravnivån i lagen skall

som av utöver nämnda skyldigheter även inge en säkerhetsrapport till behörig myndighet. Säkerhetsrapporten är omfattande redovisning av drifts-

en och säkerhetsarrangemangen vid en verksamhet.

Vid nyanläggning och förändring av en verksamhet som omfattas av den högre kravnivån skall säkerhetsrapporten inges till miljöprövningsmyndigheten för samordnad miljö- och säkerhetsprövning. I övriga fall

en skall Säkerhetsrapporten inges till tillsynsmyndigheten. Genom att samordna miljö- och säkerhetsprövningen kommer allmänheten att få den möjlighet till insyn och deltagande som krävs enligt Seveso och lndustriolyckskonventionen.

Säkerhetsfrågor kommer även att regleras i annan lagstiftning, såsom arbetsmiljölagstiftningen och lagen om brandfarliga och explosiva varor.

I Seveso verksamhetsutövamas skyldigheter i huvudsak i artikel

anges 5-7, 9 och 10 samt del artikel 13. Konventionens bestämmelser om

av verksamhetsutövamas skyldigheter finns i huvudsak i artikel 3 tredje punkten, artikel 4 första punkten och artikel Även artikel 9 i konventionen infonnation till och deltagande allmänheten har en koppling

om av till verksamhetsutövamas skyldigheter.

SOU 1998213 129

Verksamhetsutövamas skyldigheter i direktivet och konventionen omfattar i huvudsak tre moment.

Att vidta åtgärder för att Förebygga allvarliga olyckshändelser och begränsa följderna av dem.

2. Att inge redovisningar angående verksamheten och säkerhetsarrangemangen till behöriga myndigheter.

Att informera allmänheten verksamheten. om

Med verksamhetsutövamas skyldigheter kommer vi också säkerhetsfrågomas koppling till miljöskyddslagstiftningen och bestämmelserna om miljökonsekvensbeskrivningar. Som angetts att säkerhetsovan anser frågor alltid bör beaktas i miljökonsekvensbeskrivningar och vid tillståndsprövningen enligt miljöskyddslagstiftningen. I de fall verksamhetsutövaren omfattas av kravet säkerhetsrapport, d.v.s. den högre kravnivân enligt Seveso och lndustriolyckskonventionen, skall en fördjupad säkerhetsprövning ske. Hur kopplingen till miljöskyddslagstiftningen nännare skall ske återkommer vi till nedan.

Verksamhetsutövarnas allmänna skyldigheter

I artikel 5 i Seveso anges att verksamhetsutövama skall vidta alla åtgärder som krävs för att förebygga allvarliga olyckshändelser och för att begränsa följderna av dessa. Vidare skall verksamhetsutövama för behöriga myndigheter kunna styrka att alla nödvändiga åtgärder vidtagits. I konventionen motsvaras artikel 5 i direktivet närmast artikel 3 tredje av punkten. Där anges att företagsledningen skall iaktta alla åtgärder som krävs för att på ett säkert sätt kunna genomföra den farliga verksamheten och förebygga industriolyckor.

Dessa bestämmelser verksamhetsutövamas allmänna skyldigheter om är av grundläggande betydelse och vad verksamhetsutövama anger rent faktisk har att göra. En bestämmelse härom bör därför tas i Sevesolagen.

l bestämmelsen bör även anges att utöver vad som föreskrivs i Sevesolagen om verksamheter kan upphov till allvarliga kemikaliesom ge olyckor tillämpas också bestämmelserna i annan lag, såsom arbetsmiljö-

130 SOU 1998: 13

lagen 1977:1 160 såvitt gäller arbetstagarnas säkerhet och lagen 1988:868 brandfarliga och explosiva varor.

om

Verksamhetsutövarnas särskilda skyldigheter

l artiklarna 7 och 9 verksamhetsutövamas särskilda skyldigheter

anges enligt Seveso 11.Som tidigare nämnts är de verksamheter som omfattas av direktivet indelade i två kravnivåer beroende vilka farliga ämnen som förekommer i verksamheten och i vilka mängder.

Artikel 6 anmälan gäller samtliga verksamhetsutövare som omfattas

om

direktivet medan artikel 9 endast gäller de verksamhetsutövare som av omfattas den högre kravnivån. Artikel 7 om Säkerhetspolicy gäller

av formellt endast de verksamhetsutövare som omfattas av den lägre kravnivån, eftersom Säkerhetspolicy även skall ingå i säkerhets-

men en rapporten enligt artikel 9 är bestämmelserna även tillämpliga på verksamheter som omfattas av den högre kravnivån.

I konventionen finns närmare bestämmelser om verksamhetsutövamas skyldigheter i artikel 6 och därtill knutna bilagor. De krav som där ställs omfattas, nämnts, i huvudsak av den högre kravnivån enligt

som ovan Seveso 11.Vi kommer därför att utgå från bestämmelserna i direktivet. De skillnader föreligger detaljer, vilka kan regleras i myndighets-

som avser föreskrifter. Det bör dock påpekas att även när det gäller myndighetsföreskrifter bör en gemensam reglering av direktivets och konventionens bestämmelser eftersträvas.

Anmälan och Säkerhetspolicy

Reglerna anmälan i Seveso är relativt kortfattade och avser samtliga

om verksamhetsutövare omfattas direktivet. En bestämmelse som

som av

när anmälan skall inges samt vad den skall innehålla bör tas in i anger en Seveso-lagen. Att anmälan enligt direktivet skall inges i god tid innan byggnadsarbetena eller driften påbörjas innebär inte att verksamhetsutövaren har någon valmöjlighet. Om byggnadsarbeten skall ske innan verksamheten tas i drift skall också anmälan göras innan byggnadsarbetena påbörjas. Om däremot verksamheten skall ske i befintliga lokaler skall anmälan göras innan verksamheten tas i drift.

SOUl998:l3 l3l

Vidare bör det av lagtexten framgå att verksamhetsutövaren skall informera tillsynsmyndigheten förändringar i verksamheten görs

om som påverkar innehållet i anmälan. l ett sådant fall behöver dock information inte lämnas i förväg. Det räcker med att den lämnas så snart det kan ske i anslutning till förändringen.

De särskilda Övergångsbestämmelser som enligt direktivet gäller för befintliga verksamheter bör tas in i särskilda ikraftträdandebestämmelser till lagen. Om en befintlig verksamhet sedan lagen trätt i kraft ändras på sådant sätt att verksamhetsutövaren är skyldig att informera tillsynsmyndigheten skall inte ikraftträdandebestämmelsema tillämpas utan anmälan inges omedelbart.

l Seveso-lagen bör vidare anges att samtliga verksamhetsutövare är skyldiga att utarbeta en Säkerhetspolicy för att förebygga allvarliga olyckshändelser och att tillämpa den. Kraven säkerhetspolicyns innehåll bör anpassas efter verksamhetens art och omfattning. Den bör dock alltid ge uttryck för ett verkligt säkerhetstänkande. En beskrivning

av företagets säkerhetsorganisation kan vara till god hjälp för den myndighet som tar emot säkerhetspolicyn. De närmare bestämmelserna

om säkerhetspolicyns innehåll bör meddelas i förordning eller myndighetsföreskrifter.

Behörig myndighet att ta emot anmälan för de verksamheter omfattas

som av den lägre kravnivån anser vi bör vara länsstyrelsen eller kommunen beroende vem av dem enligt miljöskyddslagstiftningen har

som att utöva tillsynen av verksamheten i fråga. Regler härom bör i

ges förordning.

Säkerhetsrapporten

När det gäller innehållet i Säkerhetsrapporten bör en övergripande bestämmelse om vilka delmoment den skall omfatta tas i Seveso-

som lagen. De krav som ställs på verksamhetsutövamas redovisningsskyldighet enligt Industriolyckskonventionen

kommer därmed också att uppfyllas. Nännare preciseringar av innehållet i Säkerhetsrapporten med hänsyn till de särskilda krav som ställs i bilagoma till direktivet och konventionen kan ske förordning och myndighetsföreskrifter.

genom

Enligt vårt förslag om integrerad miljö- och säkerhetsprövning skall

en fördjupad prövning av säkerhetsarrangemangen ske vid de verksamheter

SOU 1998: 13

kravet säkerhetsrapport. Detta skall ske vid nyansom omfattas av och vid förändringar i verksamheten, vilket sammanfaller med läggning miljöprövning skall ske enligt miljöskyddslagstiñningen. Denna när koppling till miljöprövningsreglema bör framgå Seveso-lagen. av

särskilda Övergångsbestämmelser enligt direktivet gäller för De som befintliga verksamheter bör i likhet med vad angetts beträffande som i särskilda ikraftträdandebestämmelser. Enligt direktivet anmälan tas tidsfrister för säkerhetsrapporten skall inges beroende gäller olika när verksamheten för närvarande omfattas Seveso l eller inte. Med om av till de svenska reglerna i anledning Seveso I inte helt hänsyn att av med direktivet och inte heller inbördes är helt enhetliga överensstämmer vi rättviseskäl och praktiska skäl att det endast bör tillämpas en anser av tidsfrist verksamheterna omfattas Seveso l eller inte. oavsett om av Tidsfristen för inge säkerhetsrapport gäller dock endast under att förutsättning verksamheten inte ändras under den tid som anges i att ikraftträdandebestämmelsema.

integrerad miljö- och säkerhetsprövning tillgodoses kravet på Med en säkerhetsrapporten enligt artikel 9 i Seveso samt kraven i granskning av artikel 3 identifiering farliga verksamheter och i artikel 6 om om av förebyggande åtgärder i lndustriolyckskonventionen. Prövningen av säkerhetsarrangemangen kommer, med undantag för frågor som rör arbetstagarnas hälsa och säkerhet enligt arbetsmiljölagstiftningen, att den instans har att tillståndspröva verksamheten enligt göras av som miljöskyddslagstiftningen. Vid prövningen skall miljöskyddslagstiftningens regler ansökan även omfatta säkerhetsrapporten som skall om utgöra del själva ansökan. Vad i miljöskyddslagstiftanses en av som ningen stadgas komplettering ansökan är således tillämpligt om m.m. av även säkerhetsrapporten.

Om verksamhet omfattas kravet säkerhetsrapport enligt Sevesoen av lagen inte förprövningsreglema i miljöskyddslagstiftningen skall men av säkerhetsprövningen ske i länsstyrelsen. Detta bör framgå av Seveso-lagen och den därtill knutna förordningen. Den närmare regleringen bör ske i förordningen. Lagen bör endast innehålla ett bemyndigande för regeringen meddela föreskrifter att säkerhetsprövningen i vissa fall skall ske i att om länsstyrelsen. Hur själva prövningen skall till återkommer vi i avsnitt 1.13 nedan, där närmare beskriver den föreslagna integreringen l av oss miljö- och säkerhetsfrågoma. Beträffande rörledningar som omfattas av av lagen och förordningen vissa rörledningar utanför verksamheter som om

omfattas av Seveso-lagen skall säkerhetsprövningen, som ovan angetts, ske vid koncessionsprövningen enligt först nämnda lag.

Genom den samordning med miljöprövningen som föreslår kommer allmänheten med redan befintliga och väl inarbetade regler i miljöskyddslagstiftningen att tillförsäkras den möjlighet att yttra sig som fordras enligt artikel 13 i Seveso och artikel 9 i Industiolyckskonventionen. Detta gäller även i förhållande till angränsande stater genom att den i avsnitt 9.3 beskrivna nordiska miljöskyddskonventionen tillämpas vid tillståndsprövning enligt miljöskyddslagstiftningen.

Förutom vid nyanläggning och förändringar i verksamheten skall säkerhetsrapporten förnyas minst vart femte år eller vid tidpunkt

annan initiativ av verksamhetsutövaren eller den behöriga myndigheten

om nya fakta gör detta berättigat eller för att kunna beakta den tekniska utvecklingen som har samband med säkerheten. En sådan säkerhetsrapport bör kunna hanteras av den operativa tillsynsmyndigheten.

Tillsynsmyndigheten skall därvid granska den insända rapporten och avgöra om den ryms inom det befintliga tillståndet eller inte. Om myndigheten finner att förändringarna är så stora att nytt tillstånd fordras

pass skall den meddela verksamhetsutövaren detta samt förelägga denne att ansöka om nytt tillstånd hos miljöprövningsmyndigheten. Ett föreläggande kan förenas med vite eller förbud mot verksamheten allt efter vad tillsynsmyndigheten i det enskilda fallet finner befogat. En bestämmelse härom bör införas i Seveso-lagen.

Förbud bör dock endast meddelas om förändringarna i verksamheten bedöms avsevärt öka risken för allvarliga olyckshändelser eller följderna därav. Vite bör dock regelmässigt sättas ut i sådana förelägganden.

Arbetsmiljölagstiftningen

Den säkerhetsprövning som miljöprövningsmyndigheten skall utföra kommer, som ovan nämnts, inte att avse arbetstagarnas säkerhet och hälsa enligt arbetsmiljölagstiftningen. En särskild prövning måste därför ske inom ramen för arbetsmiljölagstiftningen.

Eftersom inga utomstående berörs av denna prövning kan den formellt göras relativt enkel. Föreskrifter härom kan ges i myndighetsföreskrifter med stöd av 18 § arbetsmiljöförordningen i enlighet med nuvarande Seveso-föreskrifter i AFS 1989:6.

134 SOU 1998: 13

Det kommer således inte att finnas någon formell koppling mellan arbetsmiljölagstiftningen och den av oss föreslagna Seveso-lagen. Vi

dock att det är lämpligt att Arbetarskyddsstyrelsen använder samma anser begrepp och definitioner gjort i vårt förslag till Seveso-lag. Även i

som övrigt bör Arbetarskyddsstyrelsen kunna hänvisa till lagen. På så sätt kan tolkningsproblem undvikas.

Prövningen bör samordnas med miljöprövningen i enlighet med vad som

beskrivits i avsnitt 10. Detta sker att den för arbetsmiljön ovan genom ansvariga myndigheten bereds tillfälle att yttra sig i mål och ärenden med integrerad miljö- och säkerhetsprövning. Miljöprövningsmyndigheten bör själv avgöra när sådant yttrande behöver inhämtas. l de fall en fördjupad säkerhetsprövning enligt Seveso-lagen skall ske bör dock som regel den för arbetsmiljön ansvariga myndigheten beredas tillfälle att yttra sig. Samma sak bör för övrigt även gälla Sprängämnesinspektionen och andra berörda specialmyndigheter.

11.6 för

Planering räddningsinsatser

Förslag: Interna planer för räddningsinsatser och underlag för externa planer för räddningsinsatser skall ingå i säkerhetsrapporten och dänned också i den integrerade miljö- och säkerhetsprövningen.

Den interna planen för räddningsinsatser utarbetas av verksamhetsutövaren i samråd med kommunen och de anställda.

Den externa planen för räddningsinsatser utarbetas av kommunen. Den berörda allmänheten skall därvid beredas tillfälle att yttra sig över planen.

Vi föreslår att bestämmelser om de externa planerna för räddningsinsatser införs i räddningstjänstförordningen medan bestämmelserna i övrigt införs i Seveso-lagen.

De särskilda kraven räddningstjänstplanering i artikel l l i Seveso gäller endast för de verksamheter omfattas den högre kravnivån.

som av Motsvarande krav räddningstjänstplanering finns i artikel 8 i Industriolyckskonventionen. Krav alarmeringssystem kommer vi att ta upp i avsnitt 11.14.

Kraven i direktivet riktar sig både till verksamhetsutövama, skall som upprätta interna planer för räddningsinsatser, och den kommunala räddningstjänsten skall upprätta externa planer för räddningsinsatser. som Utarbetandet av den interna planen för räddningsinsatser skall ske i samråd med de anställda och vid utarbetandet av den externa planen för räddningsinsatser skall allmänheten tillfälle att lämna synpunkter. ges

Enligt Hot- och riskutredningen borde båda planerna utarbetas av kommunen men bekostas verksamhetsutövaren. En sådan lösning av ansåg man bäst överensstämma med räddningstjänstlagens systematik. Beredskapen inom verksamheten skulle dänned bli underordnad kommunens räddningstjänst och vid insats i ledningshänseende underställd räddningsledaren inom den kommunala räddningstjänsten.

En sådan lösning skulle emellertid bli mycket svår att anpassa till en integrerad miljö- och säkerhetsprövning. Enligt artikel 9 i Seveso skall de interna planerna samt underlag for de planerna för räddningsexterna insatser ingå i säkerhetsrapporten ingår i underlaget för den som integrerade miljö- och säkerhetsprövningen. Detta talar för att verksamhetsutövaren bör ha ansvaret for utarbetandet den interna planen för av räddningsinsatser. Om inte skulle den situationen kunna uppstå att verksamhetsutövaren saknar möjlighet att få tillstånd till verksamhet på en grund av att miljöprövningsmyndigheten inte godtar den interna planen for räddningsinsatser och kommunen motsätter sig ändra planen. Skall att säkerhetsprövningen integreras med miljöprövningen måste också verksamhetsutövaren ha rättslig möjlighet att fullt ut uppfylla de krav som miljöprövningsmyndigheten ställer.

Att låta kommunen även svara for den interna planen för räddningsinsatser är således inte möjligt den skall ingå i det underlag skall om som prövas vid den integrerade miljö- och säkerhetsprövningen. Kommunen bör dock aktivt delta i arbetet med den interna planen för räddningsinsatser. Det bör därför i Seveso-lagen att planen skall utarbetas i anges samråd med kommunen och de anställda. Det är i detta sammanhang viktigt att ha klart för sig att den plan ingår i prövningsunderlaget som endast utgör en ram för planeringen. Detaljerade insatsplaner för verksamheten måste kunna ändras kontinuerligt.

Att beredskapen inom en verksamhet är underordnad kommunens räddningstjänst och vid insats i ledningshänseende är underställd en räddningsledaren inom den kommunala räddningstjänsten följer av räddningstjänstlagen. Den närmare regleringen uppgifterna och av

ansvarsfördelningen kan regleras avtal enligt 13 § räddnings-

genom tjänstlagen. Därmed behöver det inte uppstå några problem vare sig av processuell eller i fråga räddningsledaransvaret i händelse av

natur om olycka.

Den fortlöpande kontrollen de interna planerna för räddningsinsatser

av

tillsynsfråga. Enligt direktivet skall kontrolanser vi bör hanteras som en len ske minst vart tredje år. Förfarandet är således inte harrnoniserat med redovisningen säkerhetsrapportema skall ske minst vart femte år.

av som Med hänsyn härtill och då det är fråga utpräglade räddningstjänst-

om frågor där den kommunala räddningstjänsten besitter en god kompetens

vi den fortlöpande kontrollen de interna planerna för räddanser att av ningstjänsten bör läggas den kommunala nämnd som har ansvaret räddningstjänstfrågor.

Det kan ifrågasättas, underlaget för de externa planerna för rädd-

om ningsinsatser skall bedömas vid miljö- och säkerhetsprövningen med hänsyn till att frågan enbart gäller den kommunala räddningstjänsten. Det finns dock fördelar med att låta frågan säkerhetsrapporten är tillräcklig

om

underlag för utarbetandet externa planer för räddningsinsatser ingå som av i miljö- och säkerhetsprövningen. Därmed kan behovet av kommunala räddningsinsatser vägas mot verksamhetsutövarens andra åtgärder för att förebygga olyckor och effekter olyckor samt krav på interna planer för

av räddningsinsatser. Vi därför att underlaget för den externa planen för

anser räddningsinsatser skall ingå ett moment i den samordnade miljö- och

som säkerhetsprövningen.

De externa planerna för räddningsinsatser skall upprättas av den kommunala räddningstjänsten grundval av det underlag som verksamhetsutövaren redovisar i säkerhetsrapporten. Den fortlöpande kontrollen

de externa planerna för räddningsinsatser bör skötas av länsstyrelsen av

enligt räddningstjänstlagen har att utöva tillsyn över den kommunala som räddningstjänsten.

Enligt Seveso skall det vara möjligt för behörig myndighet att på grundval vad redovisas i säkerhetsrapporten besluta att någon

av som extern plan för räddningsinsatser inte behöver upprättas. Detta torde endast komma i fråga i undantagsfall och utredningen för att fatta ett sådant beslut kan antas bli omfattande. Någon motsvarande bestämmelse finns inte heller i Industriolyckskonventionen. Vi anser därför att det i bestämmelserna externa planer för räddningsinsatser i stället bör anges

om att planerna skall ha den omfattning som säkerheten för omgivningen

kräver. Därmed skapas förutsättningar att på ett smidigare sätt avpassa planernas innehåll efter förutsättningarna i det enskilda fallet.

Planerna för räddningsinsatser rör i huvudsak räddningstjänstfrågor. Detta gäller särskilt de externa planerna för räddningsinsatser som inte direkt berörs av prövningen av säkerhetsarrangemangen. De övergripande reglerna om externa planer för räddningsinsatser bör därför med stöd

av 61 § räddningstjänstlagen föras i räddningstjänstförordningen. Detaljföreskriftema om planernas närmare innehåll kan meddelas i myndighetsföreskrifter. Den nya bestämmelsen kan dän/id tas i 69 § räddningstjänstförordningen och ersätta den nuvarande bestämmelsen

som bygger Seveso I och med den reglering föreslår i anledning

som nya av Seveso och Industriolyckskonventionen blir överflödig.

Reglerna för de interna planerna för räddningsinsatser bör genom sin koppling till säkerhetsrapporten och därmed också till miljö- och säkerhetsprövningen ges i den Seveso-lagen. För att säkerställa kommu-

nya nens inflytande bör det i lagen anges att den interna planen för räddningsinsatser skall utarbetas i samråd med kommunen och de anställda. De närmare bestämmelserna om planens innehåll bör meddelas

genom myndighetsföreskrifter.

1 1.7

Lokaliseringsfrâgor

Bedömning: Nuvarande lagstiftning är tillräcklig för att uppfylla både Seveso II:s och Industriolyckskonventionens krav.

Frågor om lokalisering och markanvändning finns i artikel 12 Sevesoi och i artikel 7 i Industriolyckskonventionen.

l Sverige har vi en omfattande reglering frågor rör fysisk planering

av som och markanvändning.

Plan- och bygglagen innehåller bestämmelser om planläggning av mark och vatten samt om byggande. l 2 kap. PBL finns bestämmelser om allmänna intressen skall beaktas vid planläggning

som och vid lokalisering av bebyggelse. Enligt 2 kap. 1 § PBL skall mark- och vattenområden användas för det eller de ändamål för vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande behov. Bebyggelse skall enligt 2 kap. 3 § PBL lokaliseras till mark är

som lämpad för ändamålet med hänsyn till bl.a. de boendes och övrigas hälsa. Inom områden med sammanhängande bebyggelse skall bebyggelsemiljön

138 SOU 1998: 13

utformas med hänsyn till behovet skydd mot uppkomst och spridning

av

brand samt mot trafikolyckor och andra olyckshändelser 2 kap. 4 § av PBL. Vid planläggning och i ärenden bygglov och Förhandsbesked

om skall naturresurslagen tillämpas.

Naturresurslagen reglerar frågor konkurrerande anspråk mark och

om vatten. Företräde skall enligt 2 kap. l § NRL ges sådan användning som medför från allmän synpunkt god hushållning. Mark- och vatten-

en områden är särskilt lämpliga för anläggningar för industriell

som produktion, energiproduktion, energidistribution, kommunikationer, Vattenförsörjning eller avfallshantering skall enligt 2 kap. 8 § NRL så långt möjligt skyddas mot åtgärder som påtagligt kan försvåra tillkomsten eller utnyttjandet sådana anläggningar. Är områdena riksintresse är

av av skyddet ännu starkare.

I 5 kap. NRL finns bestämmelser miljökonsekvensbeskrivningar som

om bl.a. gäller vid ansökan tillstånd till miljöfarlig verksamhet enligt

om miljöskyddslagen miljöbalken och vid planläggning av områden med betydande miljöpåverkan enligt 5 kap. 18 § PBL. Syftet med miljökonsekvensbeskrivningama är att möjliggöra en samlad bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds inverkan miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser. Begreppet hälsa inkluderar även säkerhetsaspekter. En miljökonsekvensbeskrivning bör därför även innehålla riskanalys. För att ytterligare betona detta anser vi att en

en ändring 5 kap. 3 § NRL bör göras så att det direkt av lagtexten kan

av utläsas att även säkerhetsaspektema skall ingå i en miljökonsekvensbeskrivning. Härtill återkommer vi i avsnitt 11.13 om den integrerade miljö- och säkerhetsprövningen.

Plan- och bygglagen och naturresurslagen gör det således möjligt för myndigheterna att ställa långtgående krav i fråga om lokalisering och markanvändning. Kommunerna har genom sitt planmonopol stora möjligheter att styra markanvändningen och därmed också ett stort ansvar för samhällsplaneringen. I kapitel 3 ovan har vi redogjort för vikten av att kommunerna har långsiktig och genomtänkt bebyggelseplanering i

en anslutning till farliga verksamheter. Genom detaljplaner kan nödvändig omgivningshänsyn tas vid placeringen av bl.a. miljöfarliga verksamheter. Detta kan ske genom själva lokaliseringen av verksamheten och genom begränsning markanvändningen i närheten av verksamheten, till

av exempel att inte tillåta bostadsbebyggelse inom en viss radie

genom räknat från verksamheten i fråga. För att bereda allmänheten möjlighet till

insyn i planförfarandet finns särskilda regler samråd innan översikts-

om plan, detaljplan eller områdesbestämmelser antas.

Även miljöskyddslagens bestämmelser är väsentliga för frågan

om lokalisering av miljöfarlig verksamhet. Vid tillåtlighetsprövningen

av miljöfarlig verksamhet enligt miljöskyddslagen

skall alltid en lokaliseringsprövning göras. Den att bedriva miljöfarlig

som avser en verksamhet skall enligt 4 § miljöskyddslagen välja en sådan plats att ändamålet med verksamheten kan vinnas med minsta intrång och olägenhet, utan att oskälig kostnad uppstår. Innan ansökan tillstånd för

om miljöfarlig verksamhet söks skall enligt 12 § miljöskyddslagen samråd

a ske med statliga och kommunala myndigheter och enskilda som kan ha intresse i saken. Vid lokaliseringsprövningen kan förutom alternativa lokaliseringar bl.a. frågor skyddsavstånd till bebyggelse

om annan aktualiseras.

Miljöskyddslagen är kopplad till PBL det sättet att tillstånd till miljöfarlig verksamhet inte får ges i strid mot fastställda detaljplaner eller områdesbestämmelser. Däremot finns det inget hindrar verk-

som att en samhet nekas tillstånd enligt miljöskyddslagen trots att bygglov meddelats. 1allmänhet görs dock miljöprövningen innan frågan bygglov

om avgörs. PBL:s regler är främst inriktade planering och utformning

av ny bebyggelse medan miljöskyddslagens regler även kan användas för att komma till rätta med störningar från redan befintliga verksamheter.

Som vägledning vid lokalisering miljöfarliga verksamheter eller

av nya bebyggelse i anslutning till sådan har Boverket i samarbete med Naturvårdsverket, Räddningsverket och Socialstyrelsen utarbetat allmänna råd för planering av arbetsområden med hänsyn till miljö, hälsa och säkerhet Bättre plats för arbetet 1995:5. Där anges bl.a. rekommendationer om skyddsavstånd för lokalisering miljöfarlig verksamhet i

av förhållande till annan bebyggelse. Skyddsavstånden utgör

ett sammanfattande mått för risker och störningar vid planläggning av mark, vatten, bebyggelse och infrastruktur. För att bedöma vilka skyddsåtgärder

som skall tillämpas i det enskilda fallet är miljökonsekvensbeskrivningar och riskanalyser av central betydelse.

Genom framför allt PBL, NRL och miljöskyddslagen har svenska myndigheter långtgående möjligheter att påverka frågor fysisk

om planering. Införandet av miljöbalken kommer härvid inte att innebära någon förändring i sak annat än att miljökonsekvensbeskrivningama

avses få ökad betydelse. Även allmänhetens möjligheter till insyn och del-

en tagande är väl tillgodosedda. Att införa

särskilda bestämmelser om

skyddsavstånd i lag eller förordning anser vi inte nödvändigt. Några särskilda lagstiftningsåtgärder i detta avseende behövs därför inte.

1 1.8 Dominoeffekter

Förslag: Särskilda bestämmelser dominoeffekter skall införas i

om Seveso-lagen. Så långt det är möjligt bör identifieringen av dominoeffekter samordnas med framtagandet miljökonsekvensbeskrivningen.

av

Den i artikel 8 i Seveso angivna ordningen för identifiering av dominoeffekter innebär att en verksamhetsutövare kan bli tvungen att lämna två anmälningar eller säkerhetsrapporter, först en för att identifiera eventuella dominoeffekter och sedan för att visa att dessa beaktats i

en säkerhetsarbetet. För att förenkla hanteringen anser vi att bedömningen av dominoeffekter enligt Seveso som regel bör ske innan anmälan och säkerhetsrapporten lämnas till behörig myndighet. Detta kan ske genom att det i Seveso-lagen införs en bestämmelse riktad till verksamhetsutövaren att dominoeffekter skall beaktas och att samråd skall ske för att

om utröna risken för sådana effekter. Vilken omfattning samrådet skall ha får avgöras från fall till fall. Andra närliggande verksamheter som också omfattas direktivet skall naturligtvis alltid ingå i samrådet. I övrigt kan

av miljöskyddslagstiftningens regler om samråd 12 a § miljöskyddslagen och miljöskonsekvensbeskrivningar vara till viss ledning för att avgöra samrådets omfattning. Resultatet samrådet och en redovisning av de

av eventuella åtgärder vidtagits i anledning av förekomsten av domino-

som effekter skall sedan redovisas i anmälan och säkerhetsrapporten. Med dominoeffekter bör därmed inte endast avses sådana risker som är förknippade med samlokalisering av andra verksamheter som omfattas av Seveso-lagen utan även andra risker i omgivningen bör beaktas, t.ex. närheten till ett vattendrag som kan svämma över eller till en dammanläggning och de risker som är förknippade med detta. Det bör dock i Seveso-lagen betonas att närheten till andra verksamheter som omfattas av lagen skall beaktas särskilt.

För de verksamheter som skall förprövas enligt miljöskyddslagstiftningen kan samordning ske med de miljökonsekvensbeskrivningar som bl.a.

en skall ingå i ansökan tillstånd till miljöfarlig verksamhet enligt mil-

om jöskyddslagen/miljöbalken. En miljökonsekvensbeskrivning skall även ske vid planläggning av områden som kan innebära betydande miljö-

påverkan enligt PBL. Om ett samordnat förfarande tillämpas vi att

anser redovisningen av dominoeffekter kan ske i miljökonsekvensbeskrivningen. Säkerhetsrapporten kan, som nedan återkommer till, utgöra

en del av ansökan om tillstånd till miljöfarlig verksamhet.

För att göra det möjligt att även beakta dominoeffekter i miljökonsekvensbeskrivningen bör 5 kap. 3 § naturresurslagen kompletteras så att det framgår att även faktorer i omgivningen kan påverka riskbilden för

som en planerad anläggning skall beskrivas. Ett liknande tillägg bör göras i 6 kap. 3 § miljöbalken. Härtill återkommer i avsnitt 11.13 den integrerade

om miljö- och säkerhetsprövningen.

Miljöprövningsmyndighetens eller tillsynsmyndighetens

hantering av frågan kan därmed förenklas och i många fall inskränkas till en kontroll av att de berörda företagen beaktat eventuella dominoeffekter. Enligt förslaget till miljöbalk skall med beaktande EU-direktivet miljö-

av om konsekvensbeskrivningar ett utvidgat samråd ske länsstyrelsen finner

om att det kan antas att verksamhet kan upphov till betydande miljö-

en ge påverkan. Detta bör även gälla verksamhet kan antas upphov till

om en ge betydande säkerhetsrisker, t.ex. i form dominoeffekter.

av

När det gäller bevakningen dominoeffekter myndighetssidan, blir

av detta en väsentlig uppgift för räddningstjänsten inom för samhälls-

ramen planeringen. Detta kan ske vid den analys riskerna skall göras

av som av räddningstjänsten i det kommunala säkerhetsarbetet se kapitel 3.

För att fortlöpande kunna beakta förändringar i riskbilden

kring en verksamhet bör miljöprövningsmyndigheten

kunna delegera frågor om dominoeffekter till tillsynsmyndigheten. Detta kan ske inom för

ramen tillståndsprövningen se 20 § miljöskyddslagen och 22 kap. 25 § tredje stycket miljöbalken i villkoren för tillståndet. Genom delegering underlättas en successiv anpassning kan behöva göras i säkerhets-

som arrangemangen till följd av att andra verksamhetsutövare förändrar sin verksamhet utan att säkerhetsrapporten behöver prövas nytt. En

ny prövning bör dock ske om det är fråga betydande ändringar.

om

1 1.9 lnformationsskyldigheten

Förslag: Information säkerhetsâtgärder och lämpligt uppträdande vid

om

olycka skall spridas till berörd allmänhet. Kommunen skall ha ansvaret en för att detta sker. Informationen skall dock alltid bekostas av verksamhetsutövaren. Vi föreslår att en regel härom införs i Seveso-lagen.

Vidare föreslår att det i räddningstjänstförordningen införs en bestämmelse skyldighet för verksamhetsutövare som omfattas av 43 §

om räddningstjänstlagen att informera Räddningsverket och kommunen om allvarliga olyckshändelser. Räddningsverket skall därvid ha ett ansvar för att sprida infonnationen till övriga berörda myndigheter.

Räddningsverkets uppgift att förmedla infonnation till EU-kommissionen

räddningstjänstförordningen. skall också framgå av

information finns i artikel 13-15 i Seveso och i artikel Bestämmelser om 9 i lndustriolyckskonventionen. Inforrnationsskyldigheten till allmänheten och angränsande stater enligt artikel 13 i direktivet gäller endast sådana verksamheter omfattas den högre kravnivån. Bestämmelserna i

som av artikel 14 och 15 information till behöriga myndigheter och kommis-

om sionen gäller däremot för samtliga verksamheter som omfattas av direktivet. Sådan information samlas i databank Major Accidents Reporting

en

MARS hos EU:s Major Accident Hazards Bureau MAHB och System används i det förebyggande arbetet och som stöd i olyckssituationer.

Vi har i tidigare avsnitt behandlat informationsskyldigheten i samband

säkerhetsarrangemangen. l detta avsnitt kommer vi med granskningen av att ta övriga frågor information till allmänheten, angränsande

upp om stater, behöriga myndigheter och EU-kommissionen.

Enligt både direktivet och konventionen skall allmänheten ges viss information säkerhetsâtgärder och lämpligt uppträdande vid en olycka.

om Vem skall sörja för att informationen sprids till allmänheten anges

som dock inte. Det står således de berörda staterna fritt att välja om denna skyldighet skall vila företagen eller någon myndighet. Vi anser att kommunen bör ha ansvaret för att informationen kommer berörda perso-

till handa. De verksamheter det här är fråga är dock relativt ner som om stora och några praktiska hinder mot att låta företagen stå för informationsdistributionen finns inte. Vi därför att kommunerna som regel

anser

bör kunna delegera infonnationsspridningen till verksamhetsutövama. Kostnaden för informationen till allmänheten har ett direkt samband med den farliga verksamheten och bör därför i linje med förorenaren betalarprincipen alltid belasta verksamhetsutövaren. Om verksamhetsutövare en underlåter att ta fram information och/eller sprida denna bör kommunen som ansvarig för informationen till allmänheten kunna göra detta på verksamhetsutövarens bekostnad. Infonnationsdistributionen till allmänheten i angränsande kommuner eller annat land bör ske i samarbete med berörda kommuner eller myndigheter i dessa länder.

Den information som enligt direktivet skall lämnas till angränsande medlemsstater för att dessa skall kunna tillämpa direktivets bestämmelser om beredskapsplanering och fysisk planering får täckas den anses av information som lämnas vid miljö- och säkerhetsprövningen enligt den nordiska miljöskyddskonventionen. Genom detta förfarande får angränsande medlemsstater tillgång till information svenska samma som myndigheter har tillgång till för att tillämpa bestämmelserna i direktivet.

Artikel 14 gäller den information verksamhetsutövare skall lämna som en till behöriga myndigheter vid en allvarlig olyckshändelse samt om myndigheternas ansvar för att sanerings- och återställningsåtgärder vidtas samt att olyckan analyseras och att förebyggande åtgärder vidtas.

Några särskilda bestämmelser i anledning myndigheternas skyldigheter av enligt artikeln behövs inte. Dessa uppgifter täcks av den nuvarande lagstiftningen. När det gäller verksamhetsutövarens infonnationsskyldighet anser vi att denna inte bör inskränkas till att endast verksamheter avse enligt direktivet utan gälla alla verksamheter omfattas 43 § räddsom av ningstjänstlagen. Detta kan ske smärre förändringar i nuvarande 70 genom § räddningstjänstförordningen. Räddningsverket och den kommun som tar emot informationen bör åläggas att sprida denna vidare till övriga berörda myndigheter. Dänned kan bestämmelser informationsskyldighet till de om behöriga myndigheterna samlas ett ställe och verksamhetsutövamas rapporteringsskyldighet begränsas.

Bestämmelser om infonnation som medlemsstaterna skall lämna till kommissionen finns i artikel 15 och 19 Seveso 11. Motsvarandei bestämmelse i Seveso 1finns i artikel 1 Räddningsverket är i dag den myndighet som skall förmedla information till kommissionen. Någon ändring härvidlag är inte aktuell. Vi dock att Räddningsverkets anser uppgift i detta avseende bör framgå av räddningstjänstförordningen i anslutning till ovan nämnda bestämmelse verksamhetsutövamas om informationsskyldighet.

11.10 Tillsyn

Förslag: 1Seveso-lagen skall övergripande bestämmelser om tillsynsorganisationen, kopplingen till tillsynen enligt miljöskyddslagstiftningen, tillsynsmyndighetemas befogenheter och tillsynsprogram tas in.

Artikel 18 i Seveso handlar tillsyn. Bestämmelsen har ingen

om motsvarighet i Industriolyckskonventionen.

Som tidigare beskrivits i avsnitt 10.3 att den operativa tillsynen

anser bör ligga länsstyrelserna och kommunerna enligt samma mönster som gäller inom miljöskyddslagstiñningen. Därmed skapas goda förutsätt-

samordnad miljö- och säkerhetstillsyn. För verksamheter ningar för en

omfattas den högre kravnivån bör tillsynsansvaret som regel ligga som av

länsstyrelsen. När det däremot gäller den lägre kravnivån bör det finnas goda möjligheter överlåta tillsynsansvaret kommunerna. Samord-

att ningen med miljötillsynen och de aktuella säkerhetsfrågomas svårighetsgrad bör härvid vara vägledande.

Tillsynen över Försvarsmakten och Försvarets materielverk anser vi skall utövas Generalläkaren i enlighet med vad föreslås gälla enligt

av som miljöbalken.

Vi föreslår inga förändringar vad gäller den tillsyn som yrkesinspektio-

bedriver. Ansvaret för den inre miljön och den säkerhetsgranskning nema

den motiverar skall alltså bestå. som

I dag är kontrollen vilka verksamheter som omfattas av den lägre

av kravnivån enligt Seveso 1dålig. Detta torde, ovan nämnts, till stor del

som ha sin grund i att de hittills inte behövt ge sig till känna för myndighe-

Genom att samtliga verksamhetsutövare som omfattas av Seveso tema. blir skyldiga inge anmälan kommer förutsättningarna för

att en tillsynsmyndigheterna att förbättras avsevärt.

För alla verksamheter skall det upprättas tillsynsprogram. Direktivet bygger helhetssyn säkerheten både vad avser verksamhetens

en tekniska utformning och organisation. Om inte tillsynsprogrammet bygger

systematisk bedömning riskerna för allvarliga olyckshändelser

en av

skall enligt artikel 18 i Seveso ett tillsynsbesök göras årligen vid verksamheter som omfattas den högre kravnivân. Enligt direktivet skall av det upprättas protokoll över varje tillsynsbesök och vid behov skall uppföljning ske med verksamhetens ledning.

Tillsynsbesök är en viktig del av tillsynsarbetet. De är emellertid tid- och resurskrävande. För att utnyttja de befintliga bästa sätt bör resurserna därför tillsynsprogrammen avseende de verksamheter omfattas som av den högre kravnivån alltid utarbetas med stor omsorg och bygga en systematisk analys av riskerna för allvarliga kemikalieolyckor. Detta krav bör framgå av Seveso-lagen. Direktivets krav obligatoriska tillsynsom besök i de fall tillsynsprogrammet inte grundar sig systematisk en bedömning av risken för allvarliga olyckshändelser kan då undvaras. Därmed kan också onödiga tillsynsbesök undvikas och intresset fokuseras på de verksamheter där risken för allvarliga olyckshändelser är störst eller behovet av tillsynsbesök anledning är stort. Den systematiska av annan analysen skall således ge tillsynsmyndigheten underlag för bedömning en av tillsynsbehovet i det enskilda fallet. Exakt hur denna bedömning skall gå till kan inte beskrivas generellt. Tillsynsprogrammet bör dock innehålla en redovisning av hur bedömningen gjorts.

För den lägre kravnivån finns inget särskilt krav hur ofta tillsynsbesök skall göras eller hur tillsynsprogrammen skall utarbetas. Det torde för övrigt vara svårt att göra någon grundlig genomgång risken för mera av allvarliga olyckshändelser utifrån den kortfattade anmälan dessa som verksamheter skall inge till tillsynsmyndigheten. Riskpotentialen varierar emellertid mellan verksamheterna inom och behovet tillsynsgruppen av besök får därför avgöras från fall till fall tillsynsmyndigheten. Det bör av härvid påpekas att tillsynsarbetet skall samordnas med miljötillsynen enligt miljöskyddslagen.

Även lämpligheten och möjligheten att samordna den med arbets- - miljötillsynen och den tillsyn bedrivs enligt lagen brandfarliga som om och explosiva varor bör övervägas tillsynsmyndighetema. Några av särskilda bestämmelser detta behöver emellertid inte i tillsynsom tas bestämmelsema, utan den allmänna hänvisningen i 5 § Seveso-lagen är tillräcklig

En övergripande bestämmelse tillsyn samt kravet att tillsynsom program skall upprättas bör tas i lagen. Där bör också att säkeranges hetstillsynen skall samordnas med miljötillsynen. Vidare bör tillsynsorganisationen framgå lagen. av

146 SOU 1998: 13

Tillsynsprogrammet är ett myndighetsintemt dokument som inte innebär några särskilda förpliktelser för verksamhetsutövama till skillnad från kontrollprogrammet enligt miljöskyddslagen. Någon möjlighet att överklaga tillsynsprogrammet bör därför inte föreligga.

För att tillsynen skall kunna utföras ett effektivt sätt bör det i Sevesolagen tas bestämmelse att tillsynsmyndighetema har rätt att få de

en om upplysningar behövs. Allmänna råd för tillsynens bedrivande både

som generellt och specifikt för olika branscher bör utarbetas av Räddningsverket avseende såväl den högre den lägre kravnivån enligt direktivet.

som Detta arbeta bör bedrivas i samarbete med Naturvårdsverket som är central tillsynsmyndighet enligt miljöskyddslagstiftningen. Samarbete bör även ske med övriga berörda myndigheter.

l 1.11 Driftförbud

m.m.

Förslag: En bestämmelse om tillsynsmyndigheternas befogenheter att meddela förelägganden och förbud skall tas i Seveso-lagen. Förelägganden skall kunna förenas med vite.

Artikel 17 om driftförbud i Seveso har ingen motsvarighet i lndustriolyckskonventionen. Driftförbud skall enligt artikeln meddelas om säkerhetsarrangemangen vid en verksamhet är uppenbart otillräckliga. Vidare kan driftförbud meddelas verksamhetsutövare inte inger de

om en redovisningar i tid som han enligt direktivet är skyldig att göra. Ett beslut om driftförbud skall kunna överklagas. Frågor om överklagande tas upp i avsnitt 11.12 nedan.

Genom att samordna säkerhetsprövningen med miljöprövningen finns det möjlighet att förhindra att en verksamhet sätts igång eller fortsätter genom att avslå ansökan tillstånd. Det behövs emellertid särskilda regler som

om gör det möjligt för tillsynsmyndighetema att meddela förelägganden och förbud i enskilda fall för att lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd lagen skall efterlevas. Förelägganden skall kunna förenas med

av vite. Tillsynsmyndighetema bör också ha möjlighet att om en verksamhetsutövare underlåter att vidta en åtgärd han förelagts att göra, låta utföra denna verksamhetsutövarens bekostnad. Därmed kommer tillsynsmyndighetemas befogenheter enligt Seveso-lagen att överensstämma med

gäller enligt 56 § räddningstjänstlagen avseende tillsyn. vad som

Av bestämmelsen bör framgå att ett föreläggande även kan meddelas för att fönnå en verksamhetsutövare eller att medverka vid utredning

annan av dominoeffekter. En verksamhetsutövare bör således kunna begära hjälp från tillsynsmyndigheten för att få fram relevanta uppgifter. Att låta tillsynsmyndigheten få denna uppgift och inte miljöprövningsinstansen är naturligt eftersom tillsynsmyndigheten deltar i utredningen domino-

av effekter genom det samråd skall ske. Tillsynsmyndigheten har

som därmed en god insyn i arbetet och bör därför ha goda förutsättningar

att kunna bedöma om de uppgifter verksamhetsutövaren vill få del är

som av relevanta eller inte. Innan några uppgifter som tillsynsmyndigheten inhämtat genom föreläggande lämnas till den verksamhetsutövare

som begärt uppgifterna skall sedvanlig sekretessprövning ske den

en om som lämnat uppgifterna begärt att de skall hemliga. För att initialt utröna

vara om det föreligger några dominoeffekter bör de kommunala riskanalyser, som ovan nämnts, vara till hjälp.

1 1.12

Överklagande

Förslag: Beslut om förelägganden, förbud enligt Seveso-lagen får

m.m. överklagas till miljödomstol.

Som överklagandeinstans för beslut om föreläggande, förbud

m.m. som meddelats med stöd av denna lag eller därtill hörande föreskrifter kan väljas antingen miljödomstol koncessionsnämnd eller allmän förvaltningsdomstol. Fördelen med att välja miljödomstol

är att överklagandebestämmelsema därmed kommer att överensstämma med vad som gäller för den övergripande tillståndsprövningen säkerhets-

av arrangemangen. Miljödomstolama kan därmed antas få betydande

en erfarenhet av säkerhetsfrågor gör dem väl lämpade att pröva denna

som typ av mål. Det som talar emot en sådan lösning är att beslut enligt räddningstjänstlagen hänförs till förvaltningsrätten och överklagas därmed till länsstyrelsen och de allmänna förvaltningsdomstolama. Mål enligt räddningstjänstlagen är emellertid relativt ovanliga hos de allmänna förvaltningsdomstolama. Olägenheten av att överklagandereglerna splittras inom räddningstjänsten är därmed inte så stor att det bör hindra att miljödomstolama blir överklagandeinstans för mâl enligt Seveso-lagen. För att hålla reglerna om integrerad miljö- och säkerhetsprövning och

SOU 1998: 13

överklagande enligt Seveso-lagen samlade bör det även anges att frågor

utdömande vite prövas av miljödomstolen. om av

11.13 Den miljö- och

gemensamma

säkerhetsprövningen

Förslag: Säkerhetsfrågorna skall behandlas samma sätt som miljöfrågorna vid den samordnade miljö- och säkerhetsprövningen. Villkor beträffande säkerhetsarrangemangen skall således kunna ställas på samma

gäller för miljöfrågor. En direkt koppling till Seveso-lagen sätt som avseende de verksamheter omfattas den högre kravnivån enligt

som av nämnda lag skall göras i bestämmelserna en tillståndsansökans

om innehåll.

l reglerna miljökonsekvensbeskrivningar bör det framgå att hänsyn

om skall till dominoeffekter. l nuvarande bestämmelser om miljökon-

tas sekvensbeskrivningar bör dessutom ett förtydligande göras genom att säkerhet de faktorer som skall beaktas.

anges som en av

Som framgått bygger vårt förslag till genomförande av Seveso och lndustriolyckskonventionen i hög grad att möjliggöra en samordnad

miljö- och säkerhetsfrågor. I detta avsnitt skall närmare prövning av

vilka lagändringar som blir nödvändiga inom miljöskyddsange lagstiftningen för att kunna åstadkomma denna samordning. Med hänsyn till att även miljöskyddslagstiftningen är föremål för omarbetning genom förslaget till miljöbalk har vår strävan varit att åstadkomma en samordning miljö- och säkerhetsfrågor med så små ingrepp som möjligt i

av miljöskyddslagstiftningen.

Enligt förslaget till miljöbalk är det viktigt att prövningen av större verksamheter vid bl.a. miljödomstol och andra myndigheter inte endast omfattar utsläppen från verksamheten utan också effekterna av verksamheterna i vidare perspektiv. Således föreslås att tillståndsmyndigheten

ett även bör överväga användningen kemikalier och att genom villkor

av

kemikaliehanteringen i de fall hanteringen kan leda till fastställa regler om att förhållandena i den yttre miljön påverkas negativt, t.ex. genom varornas miljöpåverkan produktvalsprincipen.

Säkerhetsfrågoma ingår redan i dag vid tillåtlighetsprövningen av miljöfarlig verksamhet och omfattas således begreppet olägenhet i av miljöskyddslagen. Någon systematisk genomgång säkerhetsmera av frågorna vid tillåtlighetsprövningen är det dock inte fråga om. Förslaget till miljöbalk innebär därvidlag ingen skillnad.

För att betona säkerhetsfrågomas betydelse har i miljöskyddslagen valt att göra ett förtydligande begreppet olägenhet. Detta föreslås ske av genom att det i 5 § miljöskyddslagen görs ett tillägg om att med olägenhet även avses risken för olyckor och skador till följd olyckor. Därmed av kommer det att tydligt framgå lagtexten att även säkerhetsfrågor skall av beaktas vid sidan av de kontinuerliga miljöeffekterna vid tillåtlighetsprövningen. Någon förändring i sak är det dock inte fråga I vilken om. omfattning säkerhetsfrågor skall tas i tillståndsansökan får avgöras upp från fall till fall beroende verksamhetens riskpotential. Redovisningen bör som regel baseras en riskanalys. Undantag från kravet riskanalys bör endast göras i de fall säkerhetsfrågoma är försumbara. Analysens omfattning och valet metod kan dock variera beroende av verksamhetens art och omfattning.

l l kap. l § miljöbalken att balken skall tillämpas så människors anges att hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter dessa oavsett om orsakas av föroreningar eller påverkan. Att balken även är tillämpannan lig på olycksrisker och skador till följd olyckor vid verksamheter av som omfattas av balkens tillämpningsområde behöver därmed inte förtydligas.

Tillståndsplikten enligt miljöbalken är kopplad till begreppet miljöfarlig verksamhet. Med miljöfarlig verksamhet avses sammanfattningsvis all användning av mark, byggnader eller anläggningar, d.v.s. fast egendom eller fasta anläggningar, som innebär utsläpp till mark, luft eller vatten eller annan olägenhet för människors hälsa eller miljön. Härmed avses även risken för olyckor och de konsekvenser i fomi utsläpp och buller, av skakningar och annat sådant som de kan föra med sig för omgivningen. Det kan möjligtvis vara osäkert om explosioner, främst leder till som en kraftig tryckvåg eller brand i omgivningen omfattas av begreppet miljöfarlig verksamhet i 9 kap. 1 § miljöbalken. För att undanröja eventuella tveksamheter föreslår vi ett tillägg i denna bestämmelse 3. såatt det framgår att även risken för okontrollerade explosioner omfattas av begreppet miljöfarlig verksamhet.

I likhet med vad som ovan angetts angående tillståndsansökan enligt miljöskyddslagen bör tillståndsansökan enligt miljöbalken alltid en innehålla uppgifter risken för olyckor och skador till följd olyckor. om av

i 22 kap. 1§ miljöbalken tillståndsansökans innehåll Detta bör anges om

tillägg i 3 punkten. Omfattningen säkerhetsredovisningen får genom ett av

från fall till fall beroende på verksamhetens art och lokalisering. avgöras Redovisningen bör dock regel grunda sig en riskanalys enligt

som ovan.

När det gäller miljökonsekvensbeskrivningar anser vi, för att möjliggöra

samordning med Seveso l1:s bestämmelser om dominoeffekter, att även en den risk för allvarliga olyckshändelser faktorer i omgivningen

extra som kan innebära, skall redovisas och beaktas vid säkerhetsbedömningen. 5 kap. 3 § naturresurslagen bör därför kompletteras dels genom att ordet säkerhet läggs till i den befintliga texten, dels genom att ett nytt stycke med den angivna innebörden införs. Genom att använda uttrycket allvarliga olyckshändelser vill understryka att det inte är fråga om en fullständig inventering alla möjliga olycksrisker i omgivningen.

av

l 6 kap. 3 § miljöbalken, vad miljökonsekvensbeskrivning

som anger en skall innehålla, bör ett liknande tillägg göras.

Den särskilda kopplingen till Seveso-lagen avseende de verksamheter som enligt nämnda lag omfattas kravet säkerhetsrapport bör göras i

av

tillståndsansökans innehåll enligt 13 § miljöskyddsbestämmelsen om lagen eller 22 kap. 1 § miljöbalken. I dessa fall skall en fördjupad säkerhetsprövning ske. Underlaget för denna prövning utgörs av säkerhetsrapporten. 1nämnda bestämmelser bör anges att en säkerhetsrapport skall ingå i ansökan. Seveso-lagens krav är att se som en precisering av underlaget för miIjödomstolens/Koncessionsnämndens prövning av vissa verksamheter där hanteringen farliga ämnen är särskilt omfattande.

av Någon formell utvidgning miljöskyddslagens/miljöbalkens materiella

av kravregler är det däremot inte fråga utan kraven när det gäller olycks-

om och skadeförebyggande åtgärder ryms inom lagens/balkens ramar.

Att Räddningsverket skall har rätt att föra talan i säkerhetsfrâgor enligt miljöbalken har tidigare kommenterats i avsnitt 10.1.

betona säkerhetsfrâgomas betydelse bör det i 22 kap 25 § miljö- För att balken vad dom i tillståndsmål skall innehålla anges som en

om en särskild punkt att villkor olycks- och skadeförebyggande åtgärder i

om förekommande fall skall meddelas.

När det gäller tillsynen finns vissa särbestämmelser i Seveso-lagen, bl.a. skall särskilda tillsynsprogram tillsynsmyndighetema. Med

upprättas av

hänsyn härtill samt för att hålla Seveso-reglema så samlade möjligt

som har vi valt att införa särskilda tillsynsbestämmelser i Seveso-lagen. Dessa bestämmelser skall när det gäller säkerhetstillsynen enligt Seveso-lagen tillämpas framför miljöbalkens/miljöskyddslagens tillsynsregler. En erinran om Seveso-lagens tillsynsregler bör införas i 38 § miljöskyddslagen eller i 26 kap. 3 § miljöbalken. När det gäller säkerhetstillsynen i övrigt bör det i förordning till miljöbalken att Räddningsverket skall

anges ha ett centralt ansvar i likhet med vad Naturvårdsverket föreslagit avseende andra avgränsade ansvarsområden Naturvårdsverkets rapport 4797. Miljö- och säkerhetstillsynen skall dock samordnad vilket också

vara framgår direkt av Seveso-lagen. Någon skarp gränslinje mellan miljö- och säkerhetsfrågor går, som tidigare nämnts, inte att dra. För en väl fungerande tillsyn är det därför av stor betydelse att det kan etableras ett nära och förtroendefullt samarbete mellan tillsynsmyndighetema.

Med ovan angivna ändringar och tillägg i miljöskyddslagstiftningen skapas en grund för en samordnad miljö- och säkerhetsprövningen.

Det finns, som ovan nämnts, betydande samordningsfördelar med

en integrerad miljö- och säkerhetsprövning. Den tekniska beskrivningen och lokaliseringsutredningen enligt miljöskyddslagstiftningen och Sevesolagen torde i de flesta avseenden kunna arbetas samman i tillståndsansökan. Beaktandet av dominoeffekter bör kunna ingå del

som en av miljökonsekvensbeskrivningen. Det bör dock tydligt markeras vad är

som säkerhetsöverväganden i tillståndsansökan. Att ha två helt separata handlingar en ansökan om tillstånd enligt miljöskyddslagstiftningen och

- en därtill fogad säkerhetsrapport som innehåller samtliga moment

som anges i 8 § vårt förslag till Seveso-lagi skulle förta mycket de samord-

- av ningsfördelar som finns när det gäller redovisningen.

Genom att föra säkerhetsfrågoma i miljöprövningen bör det, utöver möjligheten att avslå en tillståndsansökan om den miljö- eller säker-

av hetsskäl inte kan tillåtas, också vara möjligt för prövningsinstansen att föreskriva särskilda villkor även i fråga säkerhetsarrangemangen.

om Detta innebär en skärpning i förhållande till Seveso där det endast

anges att den behöriga myndigheten skall meddela verksamhetsutövaren resultatet av granskningen eller förbjuda verksamheten om säkerhetsarrangemangen befinns vara uppenbart otillräckliga.

För att prövningssystemet inte skall bli stelbent och tungrott bör miljöprövningsmyndigheten, i likhet med vad som gäller för miljöprövningen, även kunna delegera säkerhetsfrågor av mindre betydelse till tillsynsmyndigheten i likhet med vad vi ovan beskrivit angående domino-

effekter. De villkor bestäms får inte heller så detaljerade att de

som vara helt låser verksamhetsutövaren vid viss säkerhetshantering och inte

en

helst avvikelser. tillåter några som

Det anförda angående själva prövningen föranleder inga ändringar i miljöskyddslagen eller i Förslaget till miljöbalk utan ryms inom prövningens ramar.

Beslut i flerpartsmål och gynnande beslut har regel rättskraft, d.v.s.

som de är orubbliga. Tillstånd i ansökningsmål och ärenden enligt miljöbalken har enligt 24 kap. l § rättskraft såvitt frågor som regleras i tillstån-

avser det. Samma sak gäller för närvarande enligt miljöskyddslagen. Detta betyder att den fått tillstånd att bedriva en miljöfarlig verksamhet

som under vissa villkor också skall kunna lita på att beslutet gäller för framtiden och att han kan planera och driva sin verksamhet i enlighet med beslutets innehåll. För säkerhetsfrågor gäller dock inte rättskraften fullt ut.

beslut innebära fara for människors liv eller hälsa kan det Skulle ett en korrigeras omgående jmf Ragnemalm, Förvaltningsprocessrättens grunder, sjätte upplagan sid 87. Rättskraften har således en begränsad betydelse när det gäller säkerhetsfrågor.

Krav ändringar avseende säkerhetsarrangemangen kan även ställas med stöd 43 § räddningstjänstlagen. En tillståndsdom eller ett tillstånds-

av beslut enligt miljöbalken har nämligen inte rättskraft i förhållande till räddningstjänstlagen se l997/98:45, del sid 252. Inte heller ett

prop. tillståndsbeslut enligt miljöskyddslagen har rättskraft i Förhållande till räddningstjänstlagen. Att villkor avseende säkerhetshanteringen lagts fast i ett tillståndsbeslut efter ett offentligt prövningsförfarande enligt miljöskyddslagen/miljöbalken bör dock inte underskattas. Genom att berörda myndigheter och allmänheten kunnat delta i processen finns det skäl att anta att frågorna fått allsidig och behandling. Det torde

en noggrann därmed krävas starka skäl för att korrigera villkor i ett sådant beslut. Som regel torde det komma att ske prövning enligt de regler för när

genom ny nytt tillstånd skall sökas som vi föreslår i Seveso-lagen l l § andra stycket.

SOU 1998: 13 153

11.14 Behov i

av lagstiftningsâtgärder övrigt

Förslag: I 30 § räddningstjänstlagen föreslår att ett tillägg görs för att klarlägga att det föreligger en skyldighet för räddningsorgan som utför en räddningsinsats att omedelbart underrätta berörd myndighet i annat land än i Sverige.

Vidare föreslår att kompletteringar görs i lagen 1976:661 om immunitet och privilegier i vissa fall och i sekretesslagen för att uppfylla kraven i Industriolyckskonventionen.

Regeringen skall vara den instans beslutar att begära bistånd som om och om biståndsgivning enligt lndustriolyckskonventionen, medan Räddningsverket föreslås uppgiften kontaktställe enligt att vara konventionen.

Det är främst i räddningstjänstlagstiftningen vissa ändringar behöver som göras, framför allt till följd av konventionens bestämmelser om alarmering och bistånd. Vissa ändringar inom sekretesslagstiftningen behöver också göras.

Alarmerin g

Enligt artikel 10 lndustriolyckskonventioneni skall parterna konventionsstatema se till att det finns samordnade och effektiva alarmeringssystem för industriolyckor lämpliga nivåer. l bilaga lX till konventionen anges närmare bestämmelser alanneringsom systemens utfonnning. l artikel punkt 5 i Seveso att anges medlemsstaterna skall införa ett system säkerställer att planerna som för räddningsinsatser se avsnitt l 1.6 ovan verkställs allvarlig när en olycka inträffat eller när en okontrollerad händelse inträffar kan som antas leda till en allvarlig olyckshändelse.

Regler om alarmering finns i räddningstjänstlagen. Kommunerna och de statliga myndigheter för räddningstjänst skall enligt 30 § som svara räddningstjänstlagen till att det finns anordningar för alannering se av räddningsorgan. Vid utsläpp giftiga eller skadliga ämnen från av en anläggning som omfattas 43 § räddningstjänstlagen skall enligt 38 § av samma lag anläggningens innehavare underrätta länsstyrelsen, polismyndigheten och räddningskåren, utsläppet påkallar särskilda om

åtgärder till skydd for allmänheten. Underrättelse skall också lämnas,

det föreligger överhängande fara för ett sådant utsläpp. om

Enligt 39 § räddningstjänstlagen skall den som upptäcker eller på annat sätt får kännedom brand eller olyckshändelse som inne-

om en om en bär fara för någons liv eller allvarlig risk för någons hälsa eller miljön,

det är möjligt, dem är i fara och vid behov tillkalla hjälp. om varna som Detsamma gäller den får kännedom om att det föreligger en över-

som hängande fara för sådan brand eller olyckshändelse.

en

I likhet med Hot- och riskutredningen vi att konventionens och

anser direktivets krav alarrneringssystem är tillgodosedda inom räddningstjänstlagstiftningen. När det gäller frågan om alarmering över gränserna till de nordiska grannländema, behandlas denna fråga inom

för det nordiska ramavtalet avtalet mellan Danmark, Finland, ramen Norge och Sverige samarbete över territorialgränsema i syfte att

om vid olyckshändelser hindra eller begränsa skador människor eller egendom eller i miljön. De formella kraven samverkan med räddningstjänstmyndigheter i grannländema har ansetts tillgodosett

bestämmelsen i 5 § räddningstjänstlagen om att kommunerna genom och de statliga myndigheterna för verksamhet enligt

som svarar räddningstjänstlagen skall samarbeta med varandra och med andra som

verksamheten. Bestämmelsen bör enligt Hot- och riskutredberörs av ningen inte uppfattas tillämplig endast på samarbete inom landet

som utan kan även avse myndigheter i andra länder.

l likhet med Hot- och riskutredningen anser vi att det bör göras ett tillägg i 30 § räddningstjänstlagen för att klarlägga att det föreligger en skyldighet för räddningsorgan som utför en räddningsinsats att omedelbart underrätta berörd myndighet i ett annat land än i Sverige. Skyldigheten skall gälla effekterna en olyckshändelse påkallar

om av särskilda åtgärder till skydd för allmänheten eller miljön i det andra

tillgodose de detaljerade kraven i konventionens landet. För att mer bilaga lX bör lämpliga åtgärder vidtas inom ramen för det nordiska ramavtalet.

Bistånd

Bestämmelserna i lndustriolyckskonventionen om biståndsgivning

i hög grad det gäller i andra motsvarande internationella motsvarar som överenskommelser, främst konventionen om bistånd i händelse av

kämteknisk olycka eller ett nödläge med radioaktiva ämnen den s.k. biståndskonventionen. Vad krävs för ratifikation nämnda

som en av biståndskonvention samt två andra internationella överenskommelser om räddningstjänst har behandlats i 1990/91 180. De två andra

prop : överenskommelsema är det nordiska ramavtalet och den internationella konventionen om beredskap för, insatser vid och samarbete vid förorening genom olja.

För att tillgodose kraven enligt biståndskonventionen infördes immunitet och privilegier för personal biståndsgivande part

som en ställer till förfogande samt utrustning och egendom förs i

som Sverige. l likhet med Hot- och riskutredningen

föreslår vi att motsvarande regler införs för den nu aktuella konventionen. Innebörden

av detta framgår närmare av prop. 1990/91:180 sid 22-24. En enkel lösning är att göra ett tillägg i 6 § lagen 1976:661 immunitet och

om privilegier i vissa fall så att även lndustriolyckskonventionen omfattas av bestämmelsen. Liksom vid tillämpningen av biståndskonventionen bör motsvarande immunitet och privilegier krävas för svensk personal när den genomför insatser i andra länder. Regler immunitet och

om privilegier skall inte tillämpas deltagare i räddningsinsatser är

som svenska medborgare eller har hemvist i Sverige.

Räddningstjänstlagen föreskriver i 70 § skadeståndsskyldighet

om att om en utländsk fysisk eller juridisk person som saknar hemvist här i landet medverkar i en räddningsinsats i Sverige på begäran

av regeringen, en kommun eller en statlig myndighet, skall staten i stället för den utländska personen ersätta skada uppkommer i samband

som med räddningsinsatsen

och för vilken den utländska personen annars skulle ha varit skadeståndsskyldig enligt svensk lag. Staten skall även ersätta en utländsk fysisk eller juridisk saknar hemvist i

person, som Sverige och som handlar för biståndsgivarens räkning, för personskada och skada på utrustning eller material som använts vid biståndsgivningen, om skadan har uppkommit i Sverige i samband med räddningsinsatsen. Enligt 71 § räddningstjänstlagen får med viss

staten begränsning kräva tillbaka ersättning, som har betalats enligt 70 § nämnda lag, av den som vållat skadan uppsåtligen eller

genom grov vårdslöshet.

lndustriolyckskonventionens krav får tillgodosedda dessa

anses genom bestämmelser i räddningstjänstlagen. Även konventionen inte

om innehåller bestämmelser om återkrav vid uppsåt och vårdslöshet

grov anser i likhet med Hot- och riskutredningen att det inte kan

anses strida mot konventionen att staten ställer ett sådant krav.

156 SOU 1998: 13

Hälso- och sjukvårdens roll i dessa sammanhang regleras i lagen 1994:693 rätt för kommuner, landsting och kyrkliga kommuner

om

lämna internationell katastrofhjälp och annat humanitärt bistånd. att Dessa får lämna sådant bistånd direkt till ett annat land eller genom internationella hjälporganisationer. Biståndet kan lämnas om det inträffat katastrof eller på något annat sätt uppkommit en nöd-

en situation. Det får i form utrustning kan avvaras. Medel får

ges av som avsättas för iordningställande och transport av utrustningen. Kommuner, landsting och kyrkliga samfälligheter får också tillhandahålla och för ersättning till personal som behövs för att

svara utrustningen skall kunna tas i bruk. I norden finns det ett samarbete på sjukvårdsområdet inom för det nordiska ramavtalet, som bl.a.

ramen gör det möjligt att sända hjälpbehövande över gränserna.

Vidare föreligger det enligt 4 § hälso- och sjukvårdslagen en skyldighet för varje sjukvårdshuvudman att erbjuda personer, som tillfälligt vistas inom huvudmannens område utan att vara bosatt där, akut vård i mån av behov. Några ytterligare regler på hälso- och sjukvårdens

uppfylla Industriolyckskonventionens krav behövs inte. område för att

Sekretess

Beträffande sekretess delar Hot- och riskutredningens bedömning att en komplettering 8 kap. 18 § sekretesslagen behöver göras avseende

av enskildas affärs- och driftsförhållanden så att även Industriolyckskonventionen omfattas av bestämmelsen med hänsyn till konventionens bestämmelser bistånd. I övrigt krävs inga lagändringar i sekretess-

om lagstiftningen i anledning lndustriolyckskonventionen och Seveso II.

av

Genom att vi föreslår att det införs en ny lag för att reglera kraven verksamhetsutövama m.m. enligt Seveso och Industriolyckskonventionen behöver det dock komplettering i bilagan till sekretess-

göras en förordningen angående sekretessen enligt 8 kap. 6 § sekretesslagen.

Enligt 8 kap. 6 § första stycket sekretesslagen gäller sekretess i den utsträckning regeringen föreskriver i statliga myndigheters verksamhet

består i utredning, planering, prisreglering, tillståndsgivning, tillsyn som eller stödverksamhet med avseende produktion, handel, transportverksamhet eller näringslivet i övrigt, för uppgifter om

enskilds affärs- och driftsförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada uppgiften röjs, om

andra ekonomiska eller personliga förhållanden för den som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den är föremål för som myndighetens verksamhet.

För annan än statlig myndighet gäller motsvarande sekretess enligt 8 kap. 7 § sekretesslagen för tillsyn eller stödverksamhet med avseende näringslivet. Något bemyndigande för regeringen föreskriva att om sekretessens omfattning finns dock inte i nämnda bestämmelse.

Enligt 2 § sekretessförordningen och därtill knuten bilaga gäller sekretess enligt 8 kap. 6 § sekretesslagen vid tillståndsgivning och tillsyn enligt miljöskyddslagen och tillsyn enligt räddningstjänstlagen. Beträffande miljöskyddslagen gäller inte sekretessen beslut i ärende och i tillsynsärenden avseende enskilds affärs- och driftsförhållanden enligt 2 § sekretessförordningen om intresset allmän kännedom förhållande av om som rör människors hälsa, miljö eller redlighet i handeln eller liknande ett allmänintresse har sådan vikt att det bör lämnas ut.

Den nya s.k. Seveso-lagen kommer bland annat att innehålla bestämmelser om tillsyn samt möjlighet för tillsynsmyndigheten begära en att handlingar vid bedömningen av dominoeffekter. Bilagan till sekretessförordningen behöver därför kompletteras så tillsyn att även och utredning i nämnda hänseende enligt den nya Seveso-lagen omfattas.

Övrigt

l övrigt krävs inga ytterligare lagändringar i anledning genomförandet av av Seveso och ratifikationen lndustriolyckskonventionen. Frågor av om forskning och utveckling samt utbyte information och teknologi enligt av lndustriolyckskonventionen får lösas sedvanligt inom sätt ramen för konventionen.

När det gäller frågan om behörig myndighet och kontaktställe enligt Industriolyckskonventionen delar vi Hot- och riskutredningens bedömning att regeringen bör vara behörig myndighet besluta vid begäran att om bistånd och vid biståndsgivning. Uppgiften kontaktställe bör att vara läggas på Räddningsverket.

12 av Förorenaren

Tillämpningen

substitutions-

betalar-principen, principen och försiktighetsprincipen inom räddningstjänsten

Förslag: Förorenaren betalar-principen kommer genom säkerhetsfrågomas koppling till miljöprövningen och den utvidgning av tillämpningsområdet för 43 § räddningstjänstlagen som vi föreslår att tillgodoses inom den kommunala räddningstjänsten med undantag för kostnader för den kommunala räddningstjänstens insatser i händelse av en olycka. Själva räddningsinsatsen vi således alltjämt skall vara ett

anser gemensamt åtagande, finansierat genom allmänna medel.

Kostnadsansvaret För sanering skall i huvudsak regleras inom miljöskyddslagstiftningen.

Försiktighetsprincipen skall införas i räddningstjänstlagstiftningen genom ett särskilt stadgande efter 43 § räddningstjänstlagen.

Substitutionsprincipen föreslår vi skall tillgodoses inom miljöskyddslagstiftningen/kemikalielagstiftningen.

Förorenaren betalar-principen, substitutionsprincipen och försiktighetsprincipen är sedan länge vedertagna både internationellt och nationellt inom miljörätten. OECD har, tidigare nämnts, utfört ett grundläg-

som gande utvecklingsarbete som bl.a. resulterat i rekommendationer om tillämpningen Förorenaren betalar-principen. Principen har också förts

av

i Romfördraget samt i olika konventioner. Genom att den ingår i Romfördraget är den också en del av EU-rätten.

Från början avsåg förorenaren betalar-principen i huvudsak kostnader för fortlöpande Föroreningar som med hänsyn till människors hälsa och miljön behövde minskas. Principen har sedan utvecklats inom OECD till att även avse kostnader för åtgärder avsedda att förebygga och skydda mot föroreningar till följd av olyckor. Kostnadsansvaret bör enligt rekommendationerna även gälla skadebegränsande åtgärder vid olycka och återställen ningsåtgärder. Tanken har varit att den som skapar risk också skall bära en alla de kostnader som är Förenade med att hantera denna risk föregenom byggande åtgärder, beredskap för räddningstjänst och insatser i en olyckssituation. Genom att kostnadsansvaret läggs på förorenaren kommer detta att återspeglas i priset den vara som verksamhetsutövaren tillverkar.

Även kostnader för tillsyn av sådana verksamheter som innebär extra en risk för samhället bör kunna täckas av förorenaren betalar-principen. Vi har emellertid inte haft möjlighet att närmare överväga något sådant avgiftssystem. Frågan bör dock övervägas vid översyn en av räddningstjänstlagen.

Hot- och riskutredningen föreslog i sitt huvudbetänkande, Ett säkrare samhälle SOU 1995: 19, att kostnadsansvaret vid de räddningsinsatser och saneringsåtgärder som fordras vid olycka har samband med hanteen som ring av farliga ämnen i verksamheten och vidtas statliga eller komsom av munala myndigheter ska ligga den som utövar verksamheten. De åtgärder som kostnadsansvaret att täcka är sådana ligger utanför den avser som normala riskbilden. Utredningen föreslog vidare att motsvarande kostnadsansvar vid räddningsinsatser och saneringsâtgärder skulle gälla för den som utför en sådan transport i lagen transport farligt som avses om av gods eller för ägaren till transportmedlet.

Förslaget fick ett blandat mottagande remissinstansema. Kammarrätten av i Stockholm, Naturvårdsverket, Svenska kommunförbundet, Svenska Brandförsvarsföreningen m.fl. positiva. Justitiekanslern, var Arbetarskyddsstyrelsen, Räddningsverket, Kemikontoret m.fl. var negativa. Den negativa remisskritiken gick framför allt ut att förslaget skulle strida mot sedan lång tid etablerad princip att räddningstjänsten en är ett i huvudsak gemensamt åtagande finansieras med allmänna som medel. Bland annat framhölls risken för att ett kostnadsansvar skulle kunna verka avhållande viljan att slå larm. Vidare ansågs utredningens förslag till avgränsning av kostnadsansvaret till att endast verksamavse heter med hantering av farliga ämnen mindre lämpligt med hänsyn som till att det även finns andra verksamheter där olycka skulle kunna få en allvarliga effekter.

SOU 1998: 13

våra direktiv framgår att lagstiftningsåtgärder skall föreslås som gör Av betalar-principen Polluter Pays principen, försiktighetsatt förorenaren principen och substitutionsprincipen kan tillgodoses inom

räddningstjänsten.

Genom vårt förslag att föra säkerhetsfrågorna i miljöprövningen förorenaren betalar-principen och försiktighetsprincipen att få kommer betydelse för säkerhetsarrangemangen. Substitutionsprincipen regleras närvarande inom kemikalielagstiftningen och ligger därmed däremot för utanför miljöprövningen enligt miljöskyddslagen. Om förslaget till miljöbalk genomförs kommer dock även substitutionsprincipen att bli tillämplig vid miljöprövningen. Även den utvidgning tillämpningsav området för 43 § räddningstjänstlagen vi föreslagit och de krav som verksamhetsutövarna följer Seveso-lagen kommer att medföra att som av kostnader för olycksförebyggande och skadebegränsande åtgärder i högre grad i dag kommer vila de verksamhetsutövare som bedriver än att sådan farlig verksamhet i aktuella bestämmelser. Ansvaret är som avses emellertid i huvudsak begränsat till åtgärder kan företas innan en som olycka inträffar och inom för verksamhetsutövarens skaderamen begränsande åtgärder, t.ex. industris resurser för räddningstjänsten insatser. Den kommunala räddningstjänstens kostnader vid

räddningsinsatser omfattas inte.

således förorenaren betalar-principens tillämpning inom Frågan är om räddningstjänsten även skall utsträckas till att kostnaderna för den avse kommunala räddningsinsatsen i händelse av olycka.

Att införa kostnadsansvar för räddningsinsatser vid hantering av farliga ett Hot- och riskutredningen föreslagit skulle å ena sidan inneämnen som bära från sedan länge etablerad princip att ansvaret för själva ett avsteg en räddningsinsatsen offentligt åtagande men å andra sidan att en sedan är ett länge inom miljörätten etablerad princip får praktisk tillämpning även

inom räddningstjänsten.

Grunden för Hot- och riskutredningens ståndpunkt att begränsa kostnadsansvaret för räddningsinsatser till de verksamheter där farliga ämnen hanteras att dessa verksamheter skulle representera en sådan synes vara fara ligger utanför den normala riskbilden och som därför inte extra som bör täckas den gemensamt finansierade räddningstjänsten. Genom att av även lägga det ekonomiska ansvaret för själva räddningsinsatsen verksamhetsutövaren förstärks de ekonomiska incitamenten att vidta nödvändiga skyddsåtgärder. Detta gäller särskilt för transportnäringen

som kommunerna inte har samma möjligheter att ställa krav som när det gäller de fasta anläggningarna.

Det finns emellertid starka skäl som talar for att kostnadsansvaret för närvarande inte bör utsträckas till att även avse själva räddningsinsatsen. Det viktigaste torde vara att en sådan ordning skulle kunna verka återhållande benägenheten att slå larm i händelse tillbud eller olycka. av Risken är stor att man väntar för länge i förhoppningen att skall man kunna bemästra situationen utan att behöva blanda räddningstjänsten. Kostnaderna för insatser är dessutom relativt små i förhållande till den totala kostnaden för den kommunala räddningstjänsten. Normalt används, enligt de uppgifter fått, 2-4 procent av arbetstiden inom räddningstjänsten för insatser.

Ett problem med att införa ett kostnadsansvar för räddningsinsatser är att ange vilka verksamheter skall omfattas det. Avgränsningen som av riskerar hur man än gör den att betraktas orättvis. Den konkurrenssom neutralitet som man eftersträvar genom att synliggöra kostnaderna kommer därmed att motverkas. De verksamheter som omfattas Hotav och riskutredningens förslag kostnadsansvar för räddningsinsatser är om sådana där kraven olycks- och skadeförebyggande åtgärder redan i dag är omfattande. Det kan därför diskuteras om dessa verkligen innebär en sådan extra risk i förhållande till andra verksamheter inte omfattas som av lika omfattande säkerhetskrav. Målet för det förebyggande arbetet är för här aktuella verksamheter liksom för transport av farligt gods, att verksamheterna skall uppnå sådan säkerhet att de inte längre innebär en någon extra risk jfr. SOU 1997:109 sid. 28.

Ett annat problem är att hitta ett effektivt system för betalning av kostnaderna. Det torde dessutom vara svårt att särskilja de räddningstjänstkostnader som är hänförliga till den farliga verksamheten från övriga räddningstjänstkostnader. Även det skulle växa fram försäkringsom lösningar ur ett system med kostnadsansvar för räddningsinsatser är det svårt att överblicka hur det skulle ut. se

Med hänsyn till vad som ovan anförts att tiden inte är för anser mogen att tillämpa förorenaren betalar-principen fullt ut så att den även avser kostnader för själva räddningsinsatsen. Om de möjligheter att ställa krav olycks- och skadeförebyggande åtgärder föreslår utnyttjas fullt som ut kommer dock skillnaden rent ekonomiskt att bli liten. Merparten av räddningstjänstens extrakostnader för beredskap med personal och utrustning kan verksamhetsutövama åläggas att svara för, vilket för övrigt redan förekommer. Kostnaderna för insatser framgår är, som ovan,

mycket begränsade i förhållande till kostnaderna för att upprätthålla en

nödvändig räddningstjänstberedskap.

När det gäller saneringsåtgärder finns det skäl för ett utökat kostnads-

för verksamhetsutövaren. Sanering omfattas dock inte av ansvar räddningstjänstbegreppet utan är den fas inträder efter att en

som räddningsinsats är avslutad. Räddningstjänsten skall pågå till dess att det inte är någon risk för skada eller att en skada som redan uppstått

en ny inte blir värre. Räddningsledaren avgör när räddningsstyrkan skall avsluta

räddningsinsatsen.

Enligt miljöskyddslagen är den utövar miljöfarlig verksamhet skyldig

som att avhjälpa olägenheter även efter det att verksamheten upphört. Om en verksamhet eller fastighet överlåtits råder viss oklarhet beträffande

en efterbehandlingsansvaret. Denna oklarhet kommer dock att få sin lösning

förslaget till miljöbalk antas. Där föreslås att ansvariga för att utreda om och efterbehandla förorenade mark- och vattenområden i första hand skall

verksamhetsutövaren och i andra hand vissa fastighetsägare. vara Fastighetsägarens skall därvid subsidiärt i förhållande till

ansvar vara verksamhetsutövarens. Efterbehandlingsansvaret föreslås omfatta att utredning skall ske av föroreningens art och omfattning samt att de efterbehandlingsåtgärder skall vidtas skäligen kan fordras för

som människors hälsa eller miljön.

Mot bakgrund vad vi tidigare redogjort för sambandet mellan

av om miljö- och säkerhetsfrågor vi att även kostnadsansvaret för sane-

anser ringsinsatser grund av olyckor bör täckas av miljöskyddslagstiftningens regler efterbehandlingsansvar. Sanering vid utsläpp av radioaktiva

om ämnen regleras särskilt i 2 a § räddningstjänstlagen.

Försiktighetsprincipen är framför allt en bevisbörderegel. l 41 § och 43 § räddningstjänstlagen anges vilka särskilda krav som ställs ägare eller innehavare byggnad eller anläggning för att förebygga olyckor och för

av att hindra eller begränsa skador till följd av olyckor. Om det behövs för efterlevnaden nämnda bestämmelser har den kommunala nämnd som

av

för räddningstjänstfrågor enligt 56 § räddningstjänstlagen ansvarar möjlighet att utfärda föreläggande och förbud. Ett sådant föreläggande eller förbud får förenas med vite. Vid ett överklagande är det dock den kommunala nämnden har bevisbördan för att föreläggandet eller

som förbudet är befogat. Ett införande försiktighetsprincipen skulle öka den

av kommunala nämndens möjligheter att utfärda förelägganden eller förbud

genom att bevisbördan därmed flyttas över på den som bedriver verksamheten i fråga eller innehar den aktuella fastigheten.

Med hänsyn till att principen redan är vedertagen inom miljöskyddslagstiftningen kan det inte från rättssäkerhetssynpunkt orimligt

anses vara att även tillämpa principen inom räddningstjänstlagstiftningen. Det skulle i vissa fall kunna innebära ökade kostnader för Företag och enskilda som berörs. Med hänsyn till den skälighetsavvägning skall ske enligt såväl

som 41 § som 43 § räddningstjänstlagen finns det dock inte anledning

att anta att dessa kostnadsökningar kommer att bli speciellt det inte finns

stora om mycket goda skäl härför. För att försiktighetsprincipen även skall bli tilllämplig verksamheter inte omfattas den integrerade miljö- och

som av säkerhetsprövningen anser vi således att särskild bestämmelse

en som anger principens innebörd bör föras i räddningstjänstlagen efter 43 Bevisbördan läggs därmed på ägaren eller innehavaren för åtgärd

att en inte behövs eller av annan anledning är oskälig.

Substitutionsprincipen regleras För närvarande inom kemikalielagstiftningen och är även en väl inarbetad princip inom arbetsmiljölagstiftningen. För tillämpning av denna princip krävs viss specialkunskap om kemiska ämnen inte kan förutsätta finns inom den

som man kommunala räddningstjänsten. Det kan inte heller uteslutas det vid

att tillämpningen av substitutionsprincipen kan uppstå målkonflikter mellan strävan att minska den kontinuerliga miljöpåverkan och minska

strävan att riskerna för olyckor. Det får dock anses angeläget att även säkerhetsaspekter vägs in vid tillämpningen substitutionsprincipen. Vi

av anser därför att övervägande skäl talar för att denna fråga bör lösas inom kemikalielagstiñningen alternativt inom kommande miljöbalk där

en denna lagstiftning kommer att ingå, att även säkerhetsfrågor vägs

genom

vid tillämpningen substitutionsprincipen.

av

SOU 1998: 13

13 Transport av farligt gods

Utredningen har fått i uppdrag att utreda en rad olika frågor som rör

farligt gods. l fråga myndighetsansvaret för transport transport av om

farligt gods har utredningen i ett delbetänkande, SOU 1997:109, av föreslagit att detta skall samlas till Räddningsverket för

ansvar

tansportslag med undantag för bulktransport till sjöss. Övriga samtliga frågor utredningen har att överväga är följande.

som

Hur bör definitionen och klassindelningen av farligt gods i -

lagen och Förordningen transpon av farligt gods ändras

om

med hänsyn till de förändringar som skett av FN:s rekommen-

dationer för transport av farligt gods och andra relevanta

regelverk

Är transport- och tillsynsmyndighetemas bemyndiganden

-

tillräckliga i lagen transport av farligt gods för att myndig-

om

heterna ett effektivt sätt skall kunna genomföra sina

uppgifter i fråga tillsyn och utbildning

om

Överklagandebestämmelsema i förordningen om transport av -

farligt gods skall föras över till lagen om transport av farligt

gods.

Genomförandet EU-direktivet om Säkerhetsrådgivare vid - av

transport av farligt gods.

13.1 Definitionen

av farligt gods

Förslag: Definitionen av farligt gods i lagen om transport av farligt gods skall ändras enligt följande.

Explosiva varor byts ut mot explosiva ämnen och föremål och komprimerade, kondenserade eller under tryck lösta gaser ersätts med enbart gaser.

Vämjeliga varor och varor med benägenhet att orsaka infektioner byts ut mot smittförande ämnen.

Magnetiskt material byts ut mot övriga farliga ämnen och föremål

som regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer särskilt föreskriver.

Motsvarande ändringar skall också göras i klassindelningen av farligt gods i förordningen om transport farligt gods.

av

Även i övrigt föreslår vi att varor byts ut mot ämnen och föremål i lagen och förordningen om transport av farligt gods.

Bestämmelserna om transport av farligt gods är i hög grad internationella. Inom FN finns sedan länge en expertgrupp som arbetar med rekommendationer för klassificering och förpackning farligt gods vid transport.

av FN-rekommendationema delar farligt gods i nio klasser utifrån dess farliga egenskaper. Till klasserna hör ämnesförteckningar. Dessa förteckningar är inte uttömmande, täcker merparten de kommersiellt mest

men av betydelsefulla ämnena med farliga egenskaper. FN:s rekommendationer har blivit vägledande för allt internationellt arbete med transport av farligt gods. Således följer de transportslagsanknutna regelverken i huvudsak den klassindelning av farligt gods i FN-rekommendationema.

som anges

l66 SOU 1998: 13

Järnvägstransporter De internationella bestämmelserna transport av farligt gods järnväg

om finns i RID Réglement Concemant Transport International Ferroviaire des Marchandises Dangereuses. RID indelar farligt gods i nio huvudklasser. Klassificeringen överensstämmer i princip med FN-rekommendationema. RID består av tre delar. Del I är kortfattad och innehåller allmänna bestämmelser, del innehåller ämnesförteckningar och bestämmelser handhavandet det farliga godset vid transport och del

om av III innehåller bestämmelser om provningsmetoder, krav förpackningar, tankar och tankcontainrar m.m..

EU har antagit ett direktiv i princip innebär att RID även skall

som tillämpas vid nationella jämvägstransporter av farligt gods.

De svenska föreskrifterna om transport av farligt gods järnväg har utfärdats av Räddningsverket som ansvarig transportmyndighet. Föreskrifterna kallas RID-S och motsvarar i huvudsak RID.

Vägtransporter För vägtransporter gäller ADR Accord Européen Relatif au transport International des Marchandises Dangereuses par Route, som är en överenskommelse om gemensam europeisk standard för vägtransport av farligt gods. ADR har samma klassindelning av farligt gods som RID. Regelverket är indelat i själva överenskommelsen och två i huvudsak tekniska bilagor, A och B. Konventionstexten är kortfattad och innehåller endast ett fåtal materiella bestämmelser. Tyngdpunkten är lagd bila-

är mycket omfattande och detaljerade. Bilaga A innehåller bl.a. goma som regler om klassificering och förpackning av det farliga godset och vänder sig främst till avsändaren. Bilaga B riktar sig framför allt till transportören med bestämmelser om bl.a. transportsätt, samlastning, förarutbildning och krav fordon.

l likhet med vad som ovan sagts om järnvägstransponer har EU antagit ett direktiv som innebär att ADR även skall tillämpas vid nationella vägtransporter av farligt gods.

De svenska Föreskrifterna för vägtransporter utfärdas Räddningsverket

av och kallas ADR-S. Dessa överensstämmer i huvudsak med ADR.

Sjötransporter

Vid transport av förpackat farligt gods till sjöss tillämpas IMDG-koden, som utarbetats inom IMO International Maritime Organization. För bulktransporter av farligt gods finns särskilda regler. Koden har i sig endast status av rekommendation, tillämpas de flesta stora

men av sjöfartsnationema. IMDG-koden indelar farligt gods i nio klasser. Klassindelningen överensstämmer med FN:s rekommendationer. Klassema innehåller förteckningar över de godsslag som får transporteras sjöledes. Vidare innehåller IMDG-koden, som är det till omfånget största regelverket om transport farligt gods, bestämmelser dokumentation,

av om märkning, förpackning och hantering det farliga godset under transport

av samt särskilda bestämmelser om brandskydd.

Sjöfartsverket har ansvarig transportmyndighet satt IMDG-koden i

som kraft i Sverige genom myndighetsforeskrifter.

Flygtransporter

För luftfartens del återfinns de internationella

farligt gods-reglema i de av den internationella civila luftfartsorganisationen ICAO utgivna Technical Instructions ICAO-TI. Dessa är automatiskt bindande för de stater som biträtt konventionen internationell civil luftfart Chicago-

om konventionen. Klassindelningen och förpackningsreglema följer FNrekommendationerna.

Luftfartsverket har i likhet med Sjöfartsverket satt de internationella reglerna i kraft i Sverige genom kortfattade myndighetsföreskrifter.

överväganden

Sedan tillkomsten av lagen och förordningen om transport farligt gods

av har i FN:s rekommendationer och i andra relevanta internationella regelverk upptagits varor som inte omfattas av lagens definition. Orsaken härtill är framför allt att definitionen farliga ämnen i lagen transport

av om av farligt gods endast delvis täcker klass 9 i FN-rekommendationema för Övriga farliga ämnen och föremål. Definitionen farliga ämnen i lagen

av om transport av farligt gods omfattar i detta avseende endast magnetiskt

SOU 1998: 13

transportslagsanknutna regelverken har också material. De ovan nämnda klasser för övriga farliga ämnen. Transportmyndighetemas föreöppna skrifter, i huvudsak dessa regelverk, omfattar därmed fler som utgörs av farliga än lagen. Eftersom lagens tillämpningsområde även anger ämnen myndighetsföreskriftemas tillämpningsområde innebär detta att de internationella regelverken inte är fullt ut tillämpliga i Sverige trots att de ingår

i transportmyndighetemas föreskrifter.

olycklig ordning och Räddningsverket har framfört att de Detta är en svenska bestämmelserna bör till FN-rekommendationema. Däranpassas med skulle överensstämmelse även uppnås i förhållande till ovan nämnda transportslagsanknutna regelverk i huvudsak överensstämmer med som FN-rekommendationema och tillämpas myndighetsföreskrifter i som Sverige.

En sådan anpassning i lagen och Förordningen transport av farligt gods om skulle innebära explosiva byts ut mot explosiva ämnen och föreatt varor mål, komprimerade, kondenserade eller under tryck lösta gaser byts ut vämjeliga och med benägenhet att orsaka infekmot gaser, varor varor tioner byts ut mot smittförande ämnen och magnetiskt material byts ut övriga farliga ämnen och föremål. Även i övrigt i lagen och förordmot ningen transport farligt gods bör bytas ut mot ämnen och om av varor föremål bättre mot engelskans substances and articles". som svara Beträffande vämjeliga och med benägenhet att orsaka infekvaror varor tion är det endast fråga språklig modernisering och anpassning till om en FN-rekommendationema. Någon ändring i sak innebär det inte. Att explosiva byts ut mot explosiva ämnen och föremål, komprimerade eller varor under tryck lösta byts ut mot och magnetiskt material byts ut gaser gaser mot övriga farliga ämnen och föremål innebär en anpassning till FNrekommendationema. Beträffande övriga ämnen och föremål måste dock lagens tillämpningsområde avgränsas ett tydligt sätt. Detta kan ske att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer bemyngenom digas vilka övriga farliga ämnen och föremål som skall omfattas att ange lagen. l 5 § förordningen transport av farligt gods bör motsvarande av om ändringar göras.

Transportmyndighetema Räddningsverket ensamt om vårt förslag till förändrad myndighetsorganisation genomförs kommer därmed att bemyndigas att närmare vilka övriga farliga ämnen och föremål som ange omfattas lagen. På detta sätt kan den svenska lagen ett enkelt sätt av till de internationella bestämmelser som gäller för transport av anpassas farligt gods. Transportmyndighetemas föreskrifter utgörs, som framgår

ovan, till helt övervägande delen av de internationella överenskommelser som gäller för transport av farligt gods.

Bemyndiganden

Förslag: Vi föreslår att 9 § lagen om transport av farligt gods kompletteras med att även krav om utbildning får föreskrivas.

Tillsynsbemyndigandet i förordningen om transport farligt gods

av anser

inte skall ändras i annat avseende än att gränskontroll stryks i angivandet av tullmyndighetemas tillsynsområde samt att tullmyndighetemas tillsyn av transport av farligt gods skall ske i samråd med polisen.

I utredningens uppdrag ingår att granska transport- och tillsynsmyn-

om dighetemas bemyndiganden är tillräckliga för att myndigheterna ett effektivt sätt skall kunna genomföra sina uppgifter i fråga tillsyn och

om utbildning. Om vårt förslag att samla myndighetsansvaret för samtliga .transportslag till Räddningsverket kommer att genomföras kommer begreppet transportmyndighet att utgå och ersättas av Räddningsverket.

Utbildning

När det gäller utbildning har Räddningsverket framfört att 9 § lagen

om transport av farligt gods bör förtydligas så att det uttryckligen nämns att föreskrifter om krav på utbildning får meddelas med stöd bemyndi-

av gandet. Enligt nämnda lagrum har regeringen och transportmyndighetema /Räddningsverket en omfattande föreskriftsrätt i fråga transport

om av farligt gods. Där anges att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter klassificering

om av farligt gods, om transportmedel och andra transportanordningar, märkning, uppgiftsplikt, säkerhetsutrustning, lastning, lossning, förvaring och annan hantering av farligt gods samt försiktighetsmått och åtgärder i

om övrigt, allt i den utsträckning som krävs från transportsäkerhetssynpunkt. Vidare får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas föreskriva att transportmedel och andra transportanordningar får användas vid transport endast de är provade och godkända.

om

både omfattande och detaljerad. Det är dock Bestämmelsen är som synes inte möjligt att exakt precisera alla enskilda frågor som ett så pass omfattande bemyndigande det här är fråga om avser. Detta har i 9 §

som lagen transport farligt gods beaktats genom att bemyndigandet

om av utöver särskilt angivna områden försiktighetsmått och åtgärder i

avser övrigt.

Att uppställa särskilda utbildningskrav kan ses som ett försiktighetsmått

höja transportsäkerheten. Frågan är detta måste preciseras för för att om att omfattas bemyndigandet. I fråga om transportmedel och transport-

av anordningar har förutom bemyndigandet att meddela föreskrifter om dessa särskilt angivits att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att sådana endast får användas för transport om de är provade och godkända. Med hänsyn härtill och bestämmelsens höga detaljeringsgrad i övrigt ett förtydligande befogat avseende

synes vara utbildning.

Vi föreslår således att 9 § lagen transport farligt gods kompletteras

om av med att även krav om utbildning får föreskrivas.

Tillsyn

Enligt 25 § förordningen om transport av farligt gods utövas tillsynen över efterlevnaden lagen transport farligt gods och med stöd av lagen

av om av meddelade föreskrifter följande myndigheter inom nedan angivna

av områden.

Tills ynsmgndighet Tills ynsområde

Sjöfartsverket Sjötransporter

Luftfartsverket Lufttransporter

Polismyndighetema Landtransporter utom järnvägs-

transporter

Sprängämnesinspektionen Landtransporter av varor enligt

klasserna 1-6 samt 8 och såvitt

gäller varor enligt klasserna 8 och

dock endast de transporteras i

om

tankfordon

Tullmyndighetema Gränskontroll av vägtransporter till

och från utlandet samt kontroll av

fordon och andra lastenheter som

inkommer med fartyg

Banverket Jämvägstransporter

När det gäller Sjöfartsverkets och Tullmyndighetens tillsynsomrâden utövas tillsynen även av Kustbevakningen i den utsträckning som Sjöfartsverket och Generaltullstyrelsen var och en inom sitt område beslutar i samråd med Kustbevakningen.

Med hänsyn till Sveriges medlemskap i EU har Generaltullstyrelsen framfört att tullmyndighetemas tillsynsområde bör modifieras så att det inte endast avser gränskontroll. Tillsynsansvaret av farligt gods-transporter har nämligen enligt Generaltullstyrelsen i sig inget att göra med själva gränsöverskridandet, utan det har här varit fråga att, vid de i Sverige

om naturliga kontrollpunktema, utnyttja de resurser som ändå finns vid gränsen.

Enligt de bestämmelser som gäller för transport av farligt gods skall transportmedel och andra transportanordningar vara märkta med särskilda farligt gods-skyltar. Det förekommer emellertid att farligt gods transporteras i omärkt skick.

Fråga har därvid uppkommit från polismyndighetema och Banverket vilken rätt tillsynsmyndighetema har att även kontrollera omärkta transporter. Detta gäller även för Kustbevakningens tillsyn, som i likhet med polismyndighetemas främst är inriktad kontroller ute fältet. Lagen om transport av farligt gods gäller endast för transport av farligt gods. Någon allmän befogenhet för tillsynsmyndighetema att kontrollera även omärkta transportmedel och transportanordningar finns därmed inte enligt lagen om transport av farligt gods. Tillsynsmyndighetemas befogenheter enligt 12 § lagen om transport av farligt gods omfattar endast sådana transporter där det framgår att farligt gods förekommer eller där det finns skäl att misstänka att farligt gods finns i lasten.

Att komma till rätta med problemet är inte okomplicerat. Med hänsyn till lagen om transport av farligt gods begränsade tillämpningsområde är det inte möjligt att införa någon generell rätt för tillsynsmyndighetema att

kontrollera transportmedel och transportanordningar. En sådan lösning är inte heller lämplig med hänsyn till att tillsynsmyndighetemas kontroll visst mått tvång. För att utföra kontroll med stöd av lagen innebär ett av farligt gods bör det i vart fall krävas misstanke om att om transport av innehåller farligt gods, för sådan misstanke skall transporten men att en kunna uppkomma fordras det emellertid ofta att tillsynsmyndigheten har möjlighet vidta någon form undersökning av transporten. Frågan är att av då tillsynsmyndighetema har möjlighet att med stöd av annan lagom stiftning utföra kontroller transportmedel och transportanordningar. av

Vägtransporter

Kontroll lastsäkring är fråga har nära anknytning till farligt av en som gods-frågor. I 102 § vägtrafrkkungörelsen 1972:603 anges följande. Last skall anbringad så den kan utgöra fara för person, medföra vara att skada egendom, släp eller falla vägen, åstadkomma störande dammbildning eller liknande olägenhet, försvåra förandet av fordonet eller framkalla onödigt buller. När det krävs med hänsyn till lastutrymmets eller lastens beskaffenhet, skall lasten fastgjord. Om det behövs skall vara den övertäckt. Kedja, presenning eller anordning som vara rep, annan tjänar till att hålla fast eller skydda lasten skall vara säkert angjord och får

hänga lös utanför fordonet eller släpa marken.

Polisens fordon är inte lagreglerad. Det har ansetts ligga rätt att stoppa i sakens natur att polisen har rätt att stoppa ett fordon för att kunna genomföra trafrkkontroll eller företa någon annan liknande åtgärd. I en 1996/97: 175 föreslås dock att polisens rätt att stoppa fordon prop. regleras i polislagen. Regleringen utgår från vad som i dag anses vara gällande rätt. Bland annat skall det att polisen får stoppa fordon anges det behövs för att genomföra husrannsakan i fordonet eller för att om genomföra fordons- eller förarkontroll samt för att reglera trafiken en eller för kontrollera fordon eller förare i enlighet med vad som är att särskilt föreskrivet.

lastsäkring och farligt gods är intimt sammankopplade med Frågor om varandra. Det finns därför skäl för polisen att vid kontroll av lastsäkring även kontrollera förekomsten farligt gods och vice versa. Ett av sådant utnyttjande polisens tillsynsbemyndigande torde vara mest av effektivt både från trafrksäkerhetssynpunkt och resurssynpunkt.

SOU l998: 13 173

Järnvägstransporter

Banverkets tillsyn enligt såväl jämvägssäkerhetslagen och lagen om transport av farligt gods utövas av Jämvägsinspektionen, som ingår i Banverket. Om tillsyn i 21 §jämvägssäkerhetslagen 1990:1157 anges bl.a. att den som driver verksamheten skall lämna tillsynsmyndigheten de upplysningar och tillhandahålla de handlingar som behövs för tillsynen samt ge myndigheten tillträde till anläggningar, fordon och annat materiel, lokaler och områden som berörs av verksamheten för de undersökningar som behövs för tillsynen.

Enligt 10 §jämvägssäkerhetslagen skall spåranläggningar, spårtrañk och trañkledningsverksamhet med hänsyn till verksamhetens art och övriga förhållanden drivas så att skador till följd av verksamheten förebyggs. Vidare anges att de åtgärder och försiktighetsmått som behövs skall vidtas för att upprätthålla en betryggande säkerhet.

Ovan nämnda bestämmelser är allmänt hållna och ger Jämvägsinspektionen stora möjligheter att utöva tillsyn. Det torde bl.a. vara möjligt att bereda sig tillträde till jämvägsvagnar för att kontrollera lastsäkring, vilket som ovan nämnts kan vara ett sätt att upptäcka farligt gods. Någon rätt att öppna slutna försändelser ger emellertid bestämmelserna inte. 1 6 kap. 5 § jämvägstrafiklagen 1985: 192 ges däremot en möjlighet att undersöka innehållet i resgodskollin eller godsförsändelser innehållet är okänt för

om järnvägen och det finns skäl att misstänka att de innehåller något som kan äventyra säkerheten i jämvägsdriften. Jämvägsinspektionen

har därmed en möjlighet att även undersöka innehållet i icke farligt gods-skyltade försändelser.

I likhet med vad som ovan nämnts om tillsynen av vägtransporter kan Jämvägsinspektionen bedriva farligt gods-tillsynen integrerad del

som en av den tillsyn man i övrigt har att utföra.

Tullmyndigheterna

Generaltullstyrelsen har i skrivelse framfört att Tullverkets befogenhet avseende tillsynen av farligt gods-transporter bör ändras såatt den

avser hela territoriet och inte som i dag begränsas till transportenheter

som landvägen förs över rikets gränser eller anländer med färja.

Med hänsyn till tullmyndighetemas verksamhetsområde i övrigt vi

anser dock att dess tillsynsområde avseende vägtransporter farligt gods allt-

av

jämt bör knutet till och utresa ur landet. Gränspassagema är natur-

vara liga kontrollpunkter. Tullmyndighetemas möjligheter att kontrollera farligt gods-transporter är störst när det gäller icke EU-transporter, d.v.s. sådana kommer från ett tredje land utanför EU. Farligt

transporter som gods-tillsynen kan då ske i samband med kontroll att deklarations- och

av uppgiftsskyldigheten enligt tullagen fullgjorts. Enligt 57 § tullagen 1994: l 550 har tullmyndighet möjlighet att bl.a. undersöka transport-

en medel, containrar, lådor och andra utrymmen där varor kan förvaras.

För interna EU-transporter är däremot tullmyndighetemas möjligheter att

tillsyn begränsade. För att undvika att tullmyndighetemas tillsyn av utöva farligt gods-transporter uppfattas diskriminerande i förhållande till

som andra EU-stater bör tillsynen ske i samråd med Polismyndighetema som har ansvaret för tillsynen vägtransporter med farligt gods i övrigt inom

av landet. Genom ett sådant samråd bör tillsynen kunna spridas över landet

ett icke diskriminerande sätt samtidigt som tullmyndighetemas resurser

kan tas till vara.

Några ytterligare befogenheter utöver vad som följer av 12 § lagen om

farligt gods har dock inte tullmyndighetema avseende interna transport av EU-transporter. Detta betyder att tullmyndighetemas möjligheter att kontrollera icke farligt gods-skyltade transporter i dessa fall är begränsade. Här har Kustbevakningen större möjligheter genom att kombinera farligt gods-tillsynen med kontroll lastsäkring. Detta förutsätter dock

av

Sjöfartsverket kommer överens med Kustbevakningen om att tillsynen att enligt 10 kap. 8 § fartygssäkerhetslagen 1988:49 även får skötas av Kustbevakningen samt att Generaltullstyrelsen kommer överens med Kustbevakningen att låta Kustbevakningen utöva farligt gods-tillsyn

om

transportenheter som ännu inte förts ombord en farja. av

Tullmyndighetemas tillsynsområde bör således fortfarande vara knutet till landets gränspassager. Ordet gränskontroll kan dock tas bort i beskrivningen tillsynsområdet eftersom det många gånger endast handlar om

av farligt gods-tillsyn och inte gränskontroll i egentlig bemärkelse.

För att tillsynen inte skall uppfattas diskriminerande bör det i förord-

som ningen transport farligt gods anges att tullmyndighetemas tillsyn

om av skall ske i samråd med polismyndighetema. På det sättet kan polismyndighetema och tullmyndighetema planera tillsynen på ett sätt så att den sprids jämt över landet och inte uppfattas som diskriminerande.

SOU l998: 13 175

För att effektivisera tillsynen anser vi vidare att det är angeläget att Kustbevakningens kompetens kan utnyttjas fullt ut.

13.3 Överklagandebestämmelser

Enligt utredningens direktiv skall överklagandebestämmelsema som i dag finns i förordningen om transport farligt gods flyttas över till lagen.

av Detta bör ske genom att 27, 28, 28 a och 29 förordningen transport

om av farligt gods förs över till lagen och där placeras som 18-21 under en särskild rubrik Överklagande. Några andra ändringar är inte nödvändiga att göra i de aktuella överklagandebestämmelserna.

l 3.4

Säkerhetsrådgivardirektivet

Förslag: Bestämmelser om Säkerhetsrådgivare föreslår vi skall införas i lagen om transport av farligt gods. Kravet säkerhetsrådgivare skall omfatta samtliga transportslag. Säkerhetsrådgivaren skall ses som ett medel for företagen att följa de regler gäller för transport farligt

som av gods och även i övrigt uppnå en hög säkerhet. Ansvaret för säkerheten skall dock alltjämt ligga på företagsledningen säkerhets-

oavsett om rådgivare utsetts eller inte. Bestämmelserna Säkerhetsrådgivare skall

om därför inte omfattas av straffbestämmelsema i lagen om transport av farligt gods.

För att höja säkerheten vid transport farligt gods har EU antagit ett di-

av rektiv om utnämning av och kompetens hos Säkerhetsrådgivare för transport av farligt gods på väg, järnväg eller inre vattenvägar. Utredningen har fått i uppdrag att undersöka och lägga fram förslag lagstiftning

som krävs i anledning härav.

Enligt artikel 1 i direktivet skall varje företag utför transporter

som av farligt gods eller lastar eller lossar farligt gods eller flera säker-

utse en hetsrådgivare. Att direktivet inte endast avser transport av farligt gods utan även lastning och lossning innebär att inte endast transportföretag berörs av direktivet utan också avsändare och mottagare i den mån de utför lastning och lossning av farligt gods.

1artikel 2 definieras begreppen företag, Säkerhetsrådgivare för transport

farligt gods, farligt gods och berörda verksamheter. av

Enligt artikel 3 får medlemsstaterna föreskriva att direktivet inte skall till-

lämpas företag:

berörda verksamhet gäller farligt gods med a. vars transport av

transportmedel tillhör militären eller som sker under

som

militärens ansvar, eller

berörda verksamhet gäller sådana begränsade kvantiteter

vars

transportenhet, understiger de mängder som fastställts

per som

i marginalanteckningama 10010 och 10011 i bilaga B i direktiv

94/55/EG det s.k. ADR-direktivet, eller

vars huvud- eller biverksamhet inte består av transport av c.

farligt gods eller lastning eller lossning i samband med sådan transport, tillfälligt genomför nationell transport av

men som farligt gods eller utför lastning eller lossning i samband med sådan transport och där risken för fara eller miljöförstöring är minimal.

Av artikel 4 framgår att säkerhetsrådgivarens huvuduppgift är att under företagsledningens till att den del transportkedjan som före-

ansvar se av taget har för sker enligt tillämpliga bestämmelser och under bästa

ansvar möjliga säkerhetsförhållanden. Säkerhetsrådgivarens arbetsuppgifter

närmare i bilaga 1till direktivet. Om en olycka som skadat mänanges niskor, egendom eller miljö inträffar under transport, lastning eller lossning farligt gods vid ett företag skall säkerhetsrådgivaren enligt

av

olycksrapport och lämna denna till företagsledningen artikel 7 upprätta en eller i förekommande fall till en lokal myndighet.

Säkerhetsrådgivaren har således inget personligt för säkerheten vid

ansvar

vilar i stället företagsledningen. Säkerhetsrådgiföretaget. Detta ansvar

uppgift är att följa säkerhetsrutinema i företaget och att göra varens upp företagsledningen uppmärksam eventuella brister i säkerheten samt rapportera inträffade olyckor. Om olycka inträffar till följd av fel

om en och brister i säkerheten är det således företagsledningen som i första hand är ansvarig. Införandet säkerhetsrådgivare innebär inte att företags-

av ledningen kan friskriva sig från sitt ansvar för säkerheten.

En Säkerhetsrådgivare skall enligt artikel 5 ha en särskild utbildning som skall bekräftas med ett särskilt utbildningsintyg. lnom EU pågår för närvarande ett arbete med ett särskilt direktiv om examination av säkerhetsrådgivare. Utbildningens syfte är att ge säkerhetsrådgivaren erforderliga kunskaper om de risker som är förenade med transport av farligt gods, om lagar, förordningar och föreskrifter som är tillämpliga för det eller de berörda transportslagen samt om de arbetsuppgifter som i övrigt åligger säkerhetsrådgivaren enligt ovan. Det prov som de blivande säkerhetsrådgivama måste avlägga skall innehålla vissa obligatoriska moment som anges i bilaga och utbildningsintyg skall utformas i enlighet med bilaga III.

Ett utbildningsintyg skall enligt artikel 6 vara giltigt i fem år. Därefter förlängs intyget automatiskt med fem år i taget om innehavaren under det år som föregår intygets sista giltighetsdag genomgått repetitionsutbildning eller har godkänts vid ett prov som godtagits av behörig myndighet.

överväganden

Bestämmelser om transport av farligt gods finns i svensk lagstiftning i lagen och förordningen om transport farligt gods samt därtill knutna

av myndighetsföreskrifter. Den svenska regleringen om Säkerhetsrådgivare bör därför ske inom ramen för nämnda lagstiftning. Direktivet är som framgår ovan begränsat till att gälla för transport farligt gods väg,

av järnväg eller inre vattenvägar medan lagen om transport av farligt gods omfattar samtliga transportslag. Säkerhetsrådgivardirektivet är emellertid ett minimidirektiv och det finns därför inget som hindrar att vi i den svenska lagstiftningen låter reglerna om Säkerhetsrådgivare även omfatta sjö- och lufttransporter. Några avgörande skäl till varför inte även dessa transporter skall omfattas har utredningen inte funnit. Vi anser således att de svenska reglerna om Säkerhetsrådgivare bör ha samma tillämpningsområde som lagen om transport av farligt gods i övrigt.

l likhet med Hot- och riskutredningen anser vi att en rambestämmelse bör införas i lagen om transport av farligt gods som anger behovet av säkerhetsrådgivare samt deras huvudsakliga uppgift enligt artikel 4 och I olycksrapporteringen enligt artikel 7 bör även ingå att rapportera tillbud. Övriga bestämmelser i anledning av direktivet och dess bilagor kan ges i förordning och myndighetsföreskrifter. Ett bemyndigande härom bör införas i nämnda rambestämmelse. Något förslag forordningstext kommer inte att ge. Vad som skall regleras i förordning eller

myndighetsföreskrifter får regeringen och berörda

i stället avgöras av myndigheter.

Säkerhetsrådgivarens arbetsuppgifter kommer inte att omfattas av straffbestämmelsen i 16 § lagen transport av farligt gods. Företagsledningen

om kan inte Säkerhetsrådgivare friskriva sig från sitt ansvar

genom att utse en för säkerheten. Detta innebär naturligtvis inte att säkerhetsrådgivaren kan

vad helst kunna straffas. Även han är ansvarig för att göra som utan att han följer gällande bestämmelser och instruktioner. Han är däremot inte ansvarig för företaget där han verkar bryter mot säkerhetsbestäm-

om melser. Det är väsentligt att klarlägga att säkerhetsrådgivaren är ett medel för att säkerställa hög säkerhet i samband med transport av farligt gods

en och inte medel för företagsledningen att befria sig från ansvar för

en hanteringen.

Företagsledningens eventuella underlåtenhet att utse Säkerhetsrådgivare bör inte vara straffbart. l stället bör företaget enligt 13 § lagen om transport farligt gods föreläggas att inom viss tid utse en säkerhetsrådgivare.

av Ett sådant föreläggande bör regel förenas med vite.

som

Med hänsyn till att de Säkerhetsrådgivare som Skall utses enligt direktivet först behöver viss utbildning bör genomförandet av direktivet ske i två Steg. Detta kan ske genom att det i ikraftträdandebestämmelser anges att

nämnda rambestämmelse Säkerhetsrådgivare först endast skall ovan om tillämpas avseende utbildning. Inom en rimlig tidsrymd bör sedan bestämmelsen i övrigt träda i kraft. Om det inledningsvis skulle bli en alltför stor anhopning utbildningssökande bör det finnas en möjlighet

av att få anstånd för de företag vars Säkerhetsrådgivare inte hunnit bli godkända. Bestämmelser härom kan ges i förordning eller myndighetsföreskrifter.

Några andra lagstiftningsâtgärder bedömer utredningen inte som nödvändiga i anledning av säkerhetsrådgivardirektivet.

När det gäller möjligheten att undanta vissa typer av transporter enligt artikel 3 vi att den möjligheten inte bör utnyttjas för militära trans-

anser porter eller transporter under militärt l enlighet med vad vi ovan

ansvar. anfört angående genomförandet Seveso och ratifikationen av

av lndustriolyckskonventionen bör i allt väsentligt regler gälla för

Samma militär och civil verksamhet.

Räddningsverket är i dag ansvarig myndighet för landtransporter farligt

av gods medan Sjöfartsverket är ansvarigt för sjötransporter och Luftfartsverket för lufttransporter. Utredningen har emellertid, tidigare nämnts,

som föreslagit att Räddningsverket skall bli ansvarig myndighet för samtliga transportslag. Vi anser därför, under förutsättning att föreslagen förändring genomförs, att Räddningsverket även bör blir ansvarig myndighet för att fastställa kunskapskraven och förrätta examination

av Säkerhetsrådgivare och utfärda utbildningsintyg. Den utbildning de

som blivande säkerhetsrådgivama skall genomgå behöver dock inte nödvändigtvis ske i Räddningsverkets regi utan kan lika gärna ske privat. Bestämmelser om kunskapskrav kan meddelas i myndighetsföreskrifter. Några särskilda krav om hur kunskaperna skall inhämtas bör dock inte meddelas. Det väsentliga är att de som utses till Säkerhetsrådgivare kan visa att de har erforderliga kunskaper.

För att förbättra underlaget för statistik om farligt gods-olyckor och tillbud om sådana bör en skyldighet för företagen att rapportera olyckor och tillbud till ansvariga centrala myndigheter införas i lagen om transport av farligt gods. Därmed skulle myndigheternas möjligheter att förbättra säkerheten och minska antalet olyckor öka.

14 Ansvar och

befogenheter vid

miljöräddningsoperationer till sjöss

Utredningen har fått i uppdrag att överväga behovet klarläggande i lag-

av stiftningen avseende och befogenheter vid miljöräddningsopera-

ansvar tioner till sjöss. Räddningsverket, Kustbevakningen, Svenska kommunförbundet, Sjöfartsverket, Naturvårdsverket och Institutet för vatten- och luftvårdsforskning har gemensamt utarbetat rapport Det svenska

en marina oljeskadeskyddet inför 2 OOO-talet målen för olje

- som anger

180 SOU 1998: 13

skadeskyddet till sjöss. Regeringen har i prop. l996/97zll om beredskapen mot svåra påfrestningar samhället i fred anslutit sig till myndigheternas förslag till mål för verksamheten. I rapporten föreslås bl.a. att räddningstjänstlagen ändras eller kompletteras följande punkter.

Räddningstjänstbegreppet vid miljöräddningsoperationer till sjöss.

Ansvaret för räddningsinsatser i hamn.

Utnyttjande av hamn för skadat fartyg.

Brandbekämpning ombord.

Nödbogsering av fartyg.

Räddningstjänstlagen innehåller föreskrifter om hur samhällets räddningstjänst skall organiseras och bedrivas. Ansvaret för räddningstjänsten tillkommer, liksom ansvaret för upprätthållandet av lag och ordning, traditionellt det offentliga. Räddningstjänsten är uppdelad i kommunal och statlig räddningstjänst.

Enligt 6 § räddningstjänstlagen svarar varje kommun för räddningstjänsten inom sitt område under förutsättning att det inte är fråga om statlig räddningstjänst. Den statliga räddningstjänsten omfattar enligt 25- 27b räddningstjänstlagen fjällräddningstjänst, flygräddningstjänst, sjöräddningstjänst, efterforskning av försvunna personer i andra fall samt miljöräddningstjänst till sjöss.

Kustbevakningen har ansvaret för miljöräddningstjänsten till sjöss. Arbetet karaktäriseras dock av långtgående samverkan mellan ett flertal myndigheter och organisationer. Således berörs Sjöfartsverket, Räddningsverket, länsstyrelserna, Naturvårdsverket och inte minst kommunernas räddningstjänst. Den kommunala räddningstjänsten tar över räddningstjänstansvaret när oljan eller kemikaliema nått stränderna.

Målsättningen för miljöräddningstjänsten till sjöss är att genom ett snabbt agerande kunna förhindra eller begränsa ett olje- eller kemikalieutflöde och samla så mycket av oljan som möjligt till havs. Om oljan når kusten blir både skadorna i miljön och kostnaderna för bekämpningen betydligt större. Begränsningsåtgärder skall därför kunna påbörjas senast fyra

SOU l998:l3 181

timmar efter larm, och bekämpningsåtgärder skall kunna inledas senast åtta timmar efter larm. Vid andra kemikalieolyckor till sjöss skall en insats kunna påbörjas inom fyra timmar efter larm.

14.1 vid

Räddningstj änstbegreppet miljöräddningsoperationer till sjöss

Förslag: För att effektivisera oljeskadeskyddet till sjöss föreslår vi att Kustbevakningen skall få möjlighet att inleda miljöräddningsoperation

en redan när fara för utsläpp av olja eller andra skadliga ämnen föreligger och inte som nu först när det föreligger överhängande fara. Någon förändring i förhållandet mellan räddningstjänstlagen och lagen åtgärder mot

om förorening från fartyg innebär inte vårt förslag.

Begreppet räddningstjänst definieras i 2 § första stycket räddningstjänstlagen som de räddningsinsatser som staten eller kommunerna skall svara för vid olyckshändelser och överhängande fara för olyckshändelse för att hindra och begränsa skador människor eller egendom eller i miljön. l lagrummets andra stycke görs en utvidgning av räddningstjänstbegreppet för den statliga räddningstjänsten med undantag för miljöräddningstjänsten till sjöss. Räddningstjänstbegreppet omfattar enligt sist nämnda stycke även insatser som görs utan att det har inträffat någon olyckshändelse eller föreligger överhängande fara för en olyckshändelse.

Problemet när det gäller olyckor och tillbud till sjöss år att situationen kan ändras mycket snabbt grund av de yttre förhållandena. En incident som inledningsvis inte verkar utgöra någon överhängande fara för miljön kan mycket snabbt förbytas i en olycka med utflöde olja eller andra kemi-

av kalier. De verksamma metoderna för att bekämpa oljeutsläpp är tekniskt sett mycket enkla och tidsfaktom är därför av stor betydelse. Det svenska marina oljeskadeskyddet bygger uteslutande mekaniska bekämpningsmetoder. Varken kemiska eller biologiska bekämpningsmetoder används. Det finns i dag ingen metod för olja hunnit

att ta upp som påverkas så mycket av vindar, strömmar eller vågor att det blandats i

ner vattenmassan. Bekämpningsinsatsema under det första dygnet efter ett utsläpp till sjöss är därför avgörande.

Det bästa är om man genom förebyggande insatser kan över oljan

pumpa från ett nödställt fartyg redan innan ett utsläpp skett. Med dagens lagstift-

ning är emellertid Kustbevakningens möjligheter att ingripa med stöd av räddningstjänstlagen i detta tidiga skede begränsade till följd av att det måste föreligga överhängande fara för utsläpp innan en räddnings-

en operation kan inledas.

Om olja eller något annat skadligt ämne släpps ut från ett fartyg i strid mot gällande bestämmelser eller det skäligen kan befaras att så kommer att ske och det finns grundad anledning att anta att svenskt territorium, svenskt luftrum eller svenska intressen i övrigt kan skadas härigenom i avsevärd mån, får enligt 7 kap. 5 § lagen 1980:424 om åtgärder mot förorening från fartyg Sjöfartsverket eller annan myndighet som regeringen utser meddela de förbud och förelägganden, som är nödvändiga för att förebygga eller begränsa förorening, såsom

förbud mot fartygets avgång eller vidare resa, förbud att påbörja eller fortsätta lastning, lossning, läktring eller bunkring, förbud att använda viss utrustning, föreläggande att fartyget skall följa en viss färdväg, föreläggande att fartyget skall anlöpa eller avgå från en viss hamn eller annan uppehâllsplats föreläggande i fråga om fartygets framförande eller drift, föreläggande att läktra olja eller annat skadligt ämne.

Enligt 7 kap. 8 § lagen om åtgärder mot förorening från fartyg får föreläggande enligt nämnda bestämmelse förenas med vite. Om åtgärd inte vidtas inom förelagd tid eller om fartygets befälhavare inte kan underrättas om beslutet utan sådant dröjsmål som äventyrar syftet med beslutet, får enligt 7 kap. 9 § nämnda lag myndigheten låta verkställa åtgärden bekostnad av fartygets redare eller ägare.

Beslut enligt 7 kap 5 § lagen om åtgärder mot förorening från fartyg får enligt 7 kap 4 § förordningen med samma namn förutom av Sjöfartsverket meddelas av Kustbevakningen om Sjöfartsverkets beslut inte kan avvaktas med hänsyn till att det behövs snara åtgärder för att förebygga, begränsa eller bekämpa föroreningar. Motsvarande bestämmelse finns i 45 § tredje stycket räddningstjänstlagen avseende räddningsledarens befogenheter.

Miljöräddningstjänsten till sjöss enligt räddningstjänstlagen är subsidiär till lagen om åtgärder mot förorening från fartyg i den meningen att förbud och föreläggande som avses i 7 kap 5 § lagen om åtgärder mot förorening från fartyg får utfärdas enligt 45 § räddningstjänstlagen endast

SOU 1998: 13 183

om Sjöfartsverkets beslut inte kan avvaktas. En utvidgning räddningsav tjänstbegreppet avseende miljöräddningstjänsten till sjöss innebär därvidlag ingen förändring förutom att det tillämpningsområdet gemensamma utvidgas något.

Med hänsyn till vad som ovan beskrivits om svårigheterna att samla upp olja som hunnit sprida sig vi att det finns starka skäl talar för anser som att Kustbevakningen bör få möjlighet att inleda räddningstjänstoperation en redan när det föreligger fara för utsläpp olja eller andra farliga ämnen. av Därmed skulle också lydelsen av 27 b § räddningstjänstlagen avseende miljöräddningsoperationer till sjöss bättre överensstämma med 45 § räddningstjänstlagen är tillämplig redan vid fara. som

Ett utvidgat räddningstjänstbegrepp avseende miljöräddningsoperationer till sjöss föreslogs för övrigt redan i räddningstjänstkommitténs slutbetänkande, Effektiv räddningstjänst SOU 1983:77, ändrades i men propositionen 1985/86: 170 utan någon närmare motivering.

För att inleda en miljöräddningsoperation till sjöss är det naturligtvis inte tillräckligt att lasten i sig utgör fara. Det måste även med utvidgat en ett räddningstjänstbegrepp föreligga någon fonn konkret farosituation för av fartyget som sådant för att ett ingripande från Kustbevakningen skall ske med stöd av räddningstjänstlagen. Hänsyn bör också tas till fartygets befälhavare. Om fartyget hamnar i sjönöd är fartygets befälhavare enligt 6 kap. 6 § sjölagen 1994:1009 skyldig att göra allt står i hans makt för som att rädda de ombordvarande samt bevara fartygets last.

För att effektivisera oljeskadeskyddet till sjöss således Kustbeanser att vakningen bör möjlighet att inleda miljöräddningsoperation en ett tidigare stadium än vad som för närvarande gäller. Detta kan ske genom att begreppet miljöräddningstjänst till sjöss i 27b § räddningstjänstlagen ändras så att det även omfattar fara för utsläpp och 2 § andra stycket att räddningstjänstlagen ändras så att miljöräddningstjänst till sjöss också kommer att ingå i det utvidgade räddningstjänstbegreppet. Någon förändring i förhållandet mellan räddningstjänstlagen och lagen om åtgärder mot förorening från fartyg innebär vårt förslag inte.

14.2 Ansvaret för räddningsinsatser i hamn

har för miljöräddningstjänsten till sjöss och i Kustbevakningen ansvaret och Mälaren. För andra vattenområden, hamnar och Vänern, Vättern strandområden har kommunerna räddningstjänstansvaret. I praktiken är och vid räddningsinsats tas hänsyn till vilka prakdock gränsen flexibel en tiska förutsättningar föreligger i det enskilda fallet. som

orsaken till kommunerna har ansvaret för räddnings- Den främsta att tjänsten i nämnda vattenområden är att de i allmänhet har bra ovan för dessa räddningsinsatser. Detta gäller inte minst i hamnresurser områden. Om fartyg ligger vid kaj eller i närheten av den kan t.ex. ett brandbekämpning ofta ske från land. Kommunens räddningstjänst har framgått tidigare betänkandet, god kännedom om de risker också, som av föreligger i hamn. Vidare har den kommunala räddningstjänstsom bredare utbildning och erfarenhet personalen en räddningstjänstområdet än Kustbevakningens personal.

emellertid tveksamt räddningstjänstansvaret med automatik Det är om alltid bör övergå på kommunens räddningstjänst när ett fartyg i en av Kustbevakningen ledd miljöräddningsoperation bogseras till hamn som led i räddningsarbetet. I vissa situationer t.ex. vid brandsläckning ett som det naturligt att låta räddningstjänstansvaret övergå kommunens är räddningstjänst. I andra situationer med renodlad olje- eller kemimer kaliebekämpning där den kommunala räddningstjänsten har begränsade och risken för andra olyckor inte föreligger förefaller det dock resurser mindre lämpligt låta räddningstjänstansvaret under pågående att räddningsoperation övergå från Kustbevakningen till den kommunala

räddningstjänsten.

I dag är det enligt räddningstjänstlagen formellt den kommunala räddningstjänsten har räddningstjänstansvaret i hamn oavsett var och som olyckan inträffat. Ansvaret för räddningsinsatsen övergår således med hur automatik den kommunala räddningstjänsten när fartyget når hamn. konsekvensen härav är att den kommunala räddningsledaren Den yttersta kan neka släppa fartyget i hamnen, t.ex. på grund den risk för att av omgivningen detta medför. Även ekonomiska skäl har enligt vad som utredningen erfarit i något fall legat bakom ett sådant beslut. Samtidigt måste också beaktas i hamn avvägning samtliga risker och att en en av insatsbehov skall göras, vilket i första hand den kommunala

räddningstjänsten har förutsättningar för.

SOU 1998: 13 185

Det är således svårt att ge ett entydigt svar frågan vem som bör ha räddningsledaransvaret i hamn för ett dit nödbogserat fartyg. Eftersom varje olyckstillbud eller olycka är mer eller mindre unik finns inte någon på förhand given ansvarsfördelning som vid varje tillfälle är mest lämplig. Den bästa lösningen är därför om ansvarsfördelningen kan lösas

genom samverkan mellan Kustbevakningen och den kommunala räddningstjänsten. Enligt 34 § andra meningen räddningstjänstförordningen har länsstyrelsen en skyldighet att samordna omfattande räddningsinsatser som berör både statlig och kommunal räddningstjänst. För att undvika konfliktsituationer i enlighet med vad som ovan beskrivits skulle dock grunden för räddningstjänstansvaret behöva förändras. Problemet skulle kunna lösas genom att räddningstjänstansvaret knöts till räddnings-

mera operationen som sådan i stället för till ett visst geografiskt område

som nu. Detta är emellertid en komplicerad fråga som berör hela räddningstjänsten och inte enbart miljöräddningstjänsten

till sjöss. Frågan bör därför tas upp vid en revidering av hela räddningstjänstlagstiftningen.

.14.3 hamn för skadat

Utnyttjande av fartyg

Förslag: För att förhindra att kompetenskonflikt uppstår mellan kommunal och statlig räddningstjänst vid miljöräddningsoperationer till sjöss där risken för allvarliga konsekvenser för miljön är stor föreslår ett förtydligande av 33 § räddningstjänstlagen.

Kommunernas verksamhet är uppdelad i sektor med obligatoriska

en uppgifter som ålagts dem enligt särskilda författningar och fri sektor där de

en själva kan bestämma vilka verksamheter de skall bedriva. Till den förstnämnda hör t.ex. räddningstjänsten och till den hör bl.a. hamn-

senare väsendet. Frågan är om den kommunala självstyrelsen kommunerna

ger en rätt att vägra upplåta hamn vid en räddningstjänstoperation.

Enligt 34 § räddningstjänstlagen skall på anmodan räddningsledaren

av statliga och kommunala myndigheter bistå vid räddningsoperationer. Eftersom flertalet kommunala hamnar sköts av kommunala bolag omfattas de dock inte av bestämmelsen. Räddningsledaren, kommunal eller statlig, kan således inte med stöd av 34 § räddningstjänstlagen ta kommunal

en hamn i anspråk for en räddningstjänstoperation.

I 45 § räddningstjänstlagen finns däremot slags nödregel när

en som anger en räddningsledare får göra ingrepp i rätt och ta utanför

annans resurser

den myndigheten i anspråk för räddningstjänstoperation under

egna en förutsättning åtgärden är försvarlig. Denna rätt gäller såväl privat som

att allmän egendom. Räddningsledaren kan således med stöd av denna regel bestämma hamn skall tas i anspråk för ett skadat fartyg. Eftersom

att en

den kommunala räddningstjänsten har räddningstjänstansvaret i det är som hamn är det dock endast det kommunala räddnlngsledaren som kan åberopa nödregeln för att ta hamnen i anspråk för ett skadat fartyg. Kustbevakningen har t.ex. ingen möjlighet att åberopa denna regel för att

ta ett skadat fartyg i hamn.

Den nuvarande ordningen avseende räddningstjänstansvaret kan därför,

nämnts, leda till att ett fartyg Kustbevakningens som ovan som räddningsledare bör bogseras till hamn för att hindra en olycka

anser eller för begränsa följderna redan inträffad olycka nekas tillträde

att av en till kommunal hamn den kommunala räddningsledaren. Skälen för

en av

sådant beslut kan skifta. Det finns dock skäl att anta att de fall då ett frågan verkligen kommer att ställas sin spets är relativt få. Som ovan redogjort för vi inte att det finns tillräckliga skäl att föreslå en

anser särlösning beträffande räddningsledaransvaret för miljöräddningsoperationer till sjöss. Dessutom finns den ovan nämnda skyldigheten för länsstyrelsen att samordna räddningsinsatser enligt 34 § räddningstjänstförordningen. Bestämmelsen ger dock inte länsstyrelsen någon beslutanderätt i fråga räddningsinsatsens genomförande.

om

I 33 § räddningstjänstlagen finns möjlighet för regeringen att vid

en omfattande räddningsinsatser föreskriva eller i särskilt fall bestämma, att

länsstyrelse eller någon annan statlig myndighet skall ta över ansvaret en för räddningstjänsten inom eller flera kommuner. Räddningsledaren

en utses därvid den myndighet regeringen bestämmer. Som en

av som temporär lösning skulle nämnda bestämmelse kunna kompletteras så att det klart framgår att den även täcker den här typen av konfliktsituationer mellan statlig och kommunal räddningstjänst då risken för allvarliga konsekvenser är stor. Därmed skulle risken för onödiga kompetenskonflikter vid miljöräddningsoperationer till sjöss kunna undvikas. Det är dock i enlighet med vad ovan anförts önskvärt att

som frågan räddningsledaransvaret i en situation som denna övervägs

om ytterligare vid samlad översyn av räddningstjänstansvaret, där även

en andra eventuella kompetenskonflikter kan beaktas.

SOU 1998: 13 187

14.4 till och

Brandbekämpning sjöss nödbogsering

Brandbekämpning till sjöss och nödbogsering av fartyg kan vara effektiva metoder att förhindra svåra oljeutsläpp. Ett exempel är räddningsinsatsen i Bosporen år 1994 när ett torrlastfartyg och en oljetanker kolliderade. I det fallet var fyra fartyg sysselsatta i fyra dygn med att bekämpa brand

ombord. Tack vara insatsen kunde 66 500 ton olja hindras från att komma ut i vattnet eller brinna upp. Samtidigt med brandsläckningen bogserades det brinnande tankfartyget bort från Bosporen till en mindre utsatt plats i Svarta havet.

Även olyckan med färjan Scandinavien Star visar behovet av tidiga brandsläckningsinsatser. Scandinavien Star bogserades brinnande till hamn i Lysekil där möjligheterna bättre att slutföra släckningsarbetet.

var Behovet av brandsläckningsresurser vid räddningsoperationer till sjöss påtalades i den norska utredningen om Scandinavien Star-olyckan, NOU 1991 1A.:

Den svenska räddningstjänsten till sjöss omfattar räddning människoliv

av och miljö. Däremot omfattar den inte något egendomsskydd. Att släcka brand ombord ett fartyg är primärt uppgift för besättningen.

en Sjöfartsverkets och Kustbevakningens för brandsläckning är

resurser därför begränsade. Beredskapen för fartygsbränder till sjöss har dock förbättrats genom att avtal slutits med den kommunala räddningstjänsten i Göteborg, Helsingborg, Karlskrona, Gotland, Stockholm och Hämösand/Kramfors. Dessa resurser räcker dock endast för relativt begränsade insatser. Inte heller inom bärgningsnäringen finns det några mer betydande resurser för brandbekämpning till sjöss. För effektiv

en brandbekämpning till sjöss vid omfattande fartygsbränder krävs det

mer därför enligt Kustbevakningen att nya resurser i form av fartygsbunden brandbekämpningsutrustning tillförs. Man det angeläget att Sverige

anser som en kustnation bygger upp en sådan beredskap. Om detta sker inom Kustbevakningen eller genom samverkan mellan flera myndigheter har ingen betydelse. Inom nuvarande anslagsramar har dock Kustbevakningen ingen möjlighet att göra detta.

Som utredningen ser det är detta framför allt ett resursproblem och inte

en fråga om bristande befogenheter. Visserligen finns det i dag inget

egendomsskydd för räddningstjänsten till sjöss. Brandsläckning kan dock ske som ett led i räddningstjänstarbetet med att rädda liv eller för att skydda miljön eller om ingen av dessa situationer är för handen ett bärg-

som

l88

fartygets befälhavare begär det. Utredningen har ningsuppdrag om emellertid enligt sitt uppdrag ingen möjlighet att föreslå att ytterligare

tillförs Kustbevakningen eller andra myndigheter för att öka resurser brandsläckningsberedskapen. Den utökning av brandsläckningsberedskapen i nuläget är möjlig kan endast ske genom ompriorite-

som ringar befintliga medel. Utredningen anser dock att det finns skäl att

av överväga frågan vidare i annat sammanhang.

När det gäller nödbogsering har Kustbevakningen påtalat att det i dag sak-

tillräckliga i Östersjön för att klara av att bogsera större fartyg nas resurser

t.ex. frnlandsfärjor och större oljetankers. Denna brist gör att en som olycka med ett sådant fartyg riskerar att få betydligt allvarligare konsekvenser än om möjlighet till nödbogsering hade funnits. För att uppnå fullgod beredskap avseende nödbogsering borde därför ny

en kapacitet tillföras. l vilken fonn detta skall ske är emellertid en besvärlig fråga. Stora fartygsolyckor eller tillbud sådana olyckor har hittills varit

om ovanliga i Östersjön. Det torde därmed svårt att företagsekonomiskt

vara motivera sådan höjd beredskap för ett privat bärgarföretag även om den

en ökning fartygstrafrken i dag sker i Östersjön sikt också kommer

av som att öka risken för allvarliga olyckor. För att garantera att det finns tillräckliga det skulle inträffa större olycka torde därför ny

resurser om en kapacitet behöva tillföras i statlig regi eller i vart fall med statligt stöd. Eventuellt kan detta ske i samarbete med övriga östersjöstater. Problemet kan dock inte såvitt vi kan lösas utan att betydande resurser avsätts.

- se - Vi därför att detta är fråga ligger utanför vårt uppdrag. Frå-

anser en som gan bör dock utredas vidare.

15 Kostnader

För genomförandet våra förslag anser vi inte att några ytterligare medel

av behöver tillföras. De organisatoriska förändringar som framför allt blir följden genomförandet Seveso och ratifrkationen av Industri-

av av olyckskonventionen bör kunna ske inom befintliga anslagsramar. På sikt kommer dock ökad ambitionsnivå avseende tillsynen att föranleda

en

ökade kostnader för berörda myndigheter. Dessa kostnadsökningar anser vi dock bör kunna täckas genom avgifter.

Vi anser således att säkerhetstillsynen, i likhet med miljötillsynen, bör avgiftsfmansieras i likhet med vad som i dag gäller för brandsyn enligt räddningstjänstlagen och miljötillsyn enligt miljöskyddslagen. För att rätt bedöma vilken nivå avgifterna skall ligga bör emellertid de nya reglerna vara i kraft ett tag, bl.a. för att bedöma vilka samordningsvinster som kan uppnås med den samordnade miljö- och säkerhetstillsynen som vi föreslår. Det är viktigt både med hänsyn till myndigheterna och företagens konkurrenssituation att avgifterna bestäms ett sätt som svarar mot tillsynsbehovet.

1 6 F

örfattningskommentarer

Utförliga motiveringar och kommentarer av förslagen till ny lagstiftning och ändringar i befintlig lagstiftning samt i förordningar finns i den löpande texten. Vi anser därför inte att det är nödvändigt att även göra särskilda författningskommentarer. För att det skall bli lätt att finna motiveringama och kommentarema ges här nedan förteckning över de

en enskilda bestämmelserna med hänvisning till de avsnitt i betänkandet där de motiveras och kommenteras.

Lagen 1998:00 om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor

190 SOU 1998: 13

4 § Definitioner 11.3 5 § Verksamhetsutövamas allmänna l 1.5 Verksamhetsutövamas skyldigheter allmänna skyldigheter 6 § Anmälan l 1.5 Anmälan och säkerhets-

policy 7 § Säkerhetspolicy Samma avsnitt 8 11 Säkerhetsrapporten 11.5 Säkerhetsrapporten

- 12 och 13 Interna planer För rädd- 11.6 ningsinsatser 14 § Dominoeffekter l1.8och11.11 15 § Information 11.9 16 19 Tillsyn m.m. 10.3 0chll.l0-11

- 20 § Överklagande 11.12 Miljöskyddslagen 1969:387

Lagen 1987:12 om hushållning med naturresurser m.m. Bestämmelse A vsnitt 5kap3§ 1l.8och11.13

Förslaget till miljöbalk Bestämmelse Avsnitt 6kap.3§ l1.8ochll.l3 9kap. l§ ll.l3 19 kap.5§ 11.13 22 kap. 1§ 11.13 22 kap.40ch6§§ 10.1 22 kap.25§ 11.13 26kap.3§ l1.10och 11.13 Lagen 1978:160 vissa rörledningar

om Bestämmelser Avsnitt 4§ 11.4

Lagen 1976:661 immunitet och privilegier i vissa fall

om Bestämmelse Avsnitt 6 § 11.14 Bistånd Sekretesslagen 1980: 100 Bestämmelse Avsnitt underrubrik 8 kap. 18 § 11.14 Sekretess

Särskilda yttranden

Särskilt yttrande av Bo Barrefelt, Magnus Blomqvist och Åke Persson

Sammanfattning Sammanfattningsvis anser att utredaren i sina förslag inte tillräckligt har beaktat vad som är SevesolI-direktivets tyngdpunkt, nämligen anläggningens säkerhet, och hur denna förhåller sig till de olika berörda myndigheternas respektive ansvarsområden och kompetens. Förslagen har inte heller ett tillfredsställande sätt utformats med hänsyn till det behov av samordning som finns mot bakgrund bl.a. av de brister utredaren

som själv konstaterar i dag finns vid tillämpningen av Sevesol-direktivet. Det är enligt vår uppfattning nödvändigt att utpeka myndighet för vissa

en samordningsuppgifter för att få effektiv användning av myndigheternas resurser. Arbetarskyddsstyrelsen bör få dessa särskilda samordningsuppgifter.

Utvidgningen av 43 § räddningstjänstlagen bör inte genomföras.

Behovet av samordning Det s.k. SevesoI-direktivet har genomförts i svensk rätt genom författningar fyra lagstiftningsområden. Direktivets genomförda regler berör därmed fyra centrala tillsynsmyndigheters ansvarsområden. De avsedda myndigheterna är Arbetarskyddsstyrelsen, Naturvårdsverket, Sprängämnesinspektionen och Räddningsverket. Regional respektive lokal tillsyn bedrivs av Yrkesinspektionen, länsstyrelsen, den kommunala räddningstjänsten och den kommunala miljöförvaltningen eller motsvarande. Den splittrade regleringen och tillsynsorganisationen har tillsammans med bristande samordning medfört problem vid tillämpningen av Sevesoreglema. Tillsynen ställer stora krav kompetens inom riskanalys- och riskbedömningsområdet hos tillsynspersonalen. Det kan ifrågasättas om tillräcklig kompetens finns hos alla tillsynsmyndigheter idag. Ökad samverkan behövs för bättre

att utnyttja befintlig kompetens.

SevesoIl-direktivet ställer än högre krav tillsynen och tillsynsmyndighetemas kompetens än vad SevesoI-direktivet gör. Syftet med direktivet är i första hand att stora kemikalieolyckor ska förebyggas.

194 SOU 1998: 13

Detta sätter just anläggningens säkerhet i fokus. I andra hand är syftet att skadorna ska begränsas olycka ändå inträffar. Detta innebär att det

om en primärt gäller att till att anläggningarna är säkert projekterade,

se konstruerade och byggda samt att de kontrolleras och underhålls väl och att företagets säkerhetsarbete fungerar bra.

Anläggningens säkerhet beror bl.a. om

utrustning tryckkärl, reglerutrustning m.m. är säker - som

företagets säkerhetsarbete intemkontroll fungerar -

personalen har tillräckliga kunskaper för att kunna hantera anläggningen -

ett säkert sätt

De angivna säkerhetsfaktorema är sådana som regleras främst i arbetsmiljölagstiftningen. Med stöd av arbetsmiljölagen och arbetsmiljöforordningen har Arbetarskyddsstyrelsen utfärdat detaljregler beträffande många av de faktorer som rör säkerheten i anläggningarna, t.ex. om farliga ämnen, tryckkärl, gaser, underhåll av tekniska anordningar och intemkontroll. Arbetarskyddsstyrelsen centralt och Yrkesinspektionen regionalt bedriver tillsyn av efterlevnaden av arbetsmiljöbestämmelsema och har en bred kompetens inom dessa områden.

Säkerheten hos anläggningen har givetvis inte betydelse enbart för arbetsmiljön utan också för den yttre miljön och for dem som bor eller eljest vistas i närheten av anläggningen. Detta innebär att samtliga berörda tillsynsmyndigheter måste ta ställning till frågor om anläggningens säkerhet, karaktären de risker den medför samt vilka konsekvenser olika händelser i anläggningen kan få. För att bästa sätt utnyttja den befintliga kompetensen och för att undvika dubbelarbete är det nödvändigt med samordning vid granskning av säkerhetsrapporter och vid den direkta tillsynen.

Om inte en väl fungerande samordning kommer till stånd kommer myndigheternas sammantagna kostnader för aktiviteterna på området att bli betydligt högre än vad som annars blir fallet. Det finns risk för omfattande dubbelarbete och risk för att befintlig kompetens inte tillvaratas optimalt sätt. Tillgången på personal med hög kompetens inom såväl processäkerhetsområdet som riskanalysområdet är mycket begränsad. Bristande samordning medför också olägenheter för den berörda industrin.

Detta resonemang leder fram till att en av de centrala tillsynsmyndighetema bör få samordnande uppgifter området. En tydlig

myndighetssamordning behövs som täcker samtliga berörda ansvarsområden. Samordningsbehovet är omfattande och gäller bl.a. framtagande av vägledning för tillämpning av Sevesoreglema, utbildning av tillsynspersonal och samordning av tillsynsinsatser. Detta medför inte nödvändigtvis att alla samordnande uppgifter måste ligga på den myndighet som får huvudansvaret för samordningen. Med hänsyn till omfattningen av samordningsbehovet behöver dock särskilda resurser tillföras den myndigheten.

Vi finner inte att den i betänkandet föreslagna samordningen av prövningen av säkerhetsrapporter med miljöprövningen tar hand om de samordningsuppgifter som tidigare berörts. För övrigt innehåller direktivet inte något krav prövningsförfarande.

Vi finner, med hänsyn till att tyngdpunkten i direktivet är anläggningens säkerhet och med beaktande av de berörda myndigheternas olika ansvarsområden och kompetensinriktning, att huvudansvaret för samordningen bör läggas Arbetarskyddsstyrelsen. Yrkesinspektionen bör fâ ett ansvar för regional samordning.

43 § räddningstjänstlagen Vi anser inte att förslaget till utvidgning av räddningstjänstlagens 43 § är tillräckligt underbyggt. Utvidgningen behövs inte för införande av Sevesolagen och innebär ytterligare dubbelreglering samt att oklarheter uppstår beträffande olika tillsynsmyndigheters ansvarsområden.

Det är enligt vår mening också olämpligt från allmänna utgångspunkter, t.ex. rättssäkerhetssynpunkt, att ge en bestämmelse om åtaganden for enskild en så generell och obegränsad innebörd. Den skulle närmast få karaktären av en generalklausul. En så genomgripande förändring bör inte genomföras utan en grundligare analys.

196 SOU 1998: 13

Särskilt yttrande av Inga Birgitta Larsson

Med utredamas förslag enligt betänkandet, att införa särskild ny lag, en

en Sevesolag, kan Sevesolldirektivet införas med texter som i allt väsentligt följer direktivtexten. Att granskningen säkerhetsredovisningama

av kopplas till miljöprövningen innebär att man får direktivets krav tillgodosedda om förfaranden som innebär insyn och påverkansmöjligheter från allmänheten dock med den skillnaden att Sevcsolldirektivet inte också kräver en formell tillståndsgivning. Emellertid har förslaget nackdel den ordning som gäller den

samma som svenska implementeringen Sevesoldirektivet nämligen i det att den

av

mångfald lagar, förordningar och föreskrifter. De genomförs inom en samordningsproblem utredarna har framhållit som problem i

som nuvarande ordning har inte blivit lösta utan kvarstår om än i ny tappning. Här behövs tydliga ansvarsfördelningar och klara mekanismer för de olika berörda myndigheterna och dessas arbete.

Trots de utredarna påtalade erfarenheterna med brister i det nuvarande

av systemet har de i sitt förslag inte tillräckligt beaktat den samverkan som erfordras. Exempelvis innebär förslaget att föreskrifter som ska precisera

ska inge säkerhetsredovisningar föreslås bestämmas de verksamheter som i två parallella ordningar; kopplad till den föreslagna nya lagen och en

en kopplad till arbetarskyddslagstiftningen. Motsvarande dubbelarbete gäller

utpekas i Sevesolldirektivets artikel 18. När det gäller för den tillsyn som de tillsynsprogram ska upprättas enligt denna artikel måste givetvis

som också tillsyn inom arbetarskyddet och inom skyddet vad gäller brandfarliga och explosiva omfattas och detta har inte utredarna

varor beaktat. Det föreligger således brist i förslaget i denna del. Därtill blir

en

följd förslaget att tillsynen arbetarskyddssidan och vad gäller en av hanteringen av brandfarliga och explosiva varor inte kommer till utnyttjande i tillsynsprogrammen enligt Sevesolagen, något som i många fall kan innebära onödig dubblering av tillsynsarbetet.

en

En fråga är oklart framställd i betänkandet rör vad

annan som säkerhetsfrågor innefattar och dessas samröre med begrepp som hälsa och miljö liksom huruvida det finns en avgränsning mot dessa begrepp. En viktig bit i säkerhetsbedömningar olyckor är huruvida och hur en

om olycka kan uppkomma risker i processutrustningen, i

genom produktionsutformningen eller vid hanteringen i övrigt. Denna del av en säkerhetsanalys är för de olika intressen som sen därtill har att

gemensam göra bedömningar rör intressemas särskilda ansvar över skyddsobjekt

som såsom arbetarskydd eller yttremiljöskydd eller för räddningsinsatser.

SOU 1998: 13 197

Denna senare del av säkerhetsbedömningen måste göras anpassat till de särskilda förhållanden som är av betydelse för aktuellt ansvar. Den görs således i delar, dessa emellan, olikartad och den kan till och med

ansvar vara motstridig i sina slutsatser. Här kommer frågor som rör spridningen av kemikalien ifråga och som rör de olika skyddsobjektens känslighet av olika slag.

Utredamas förslag är emellertid inte tillräckligt baserat att Sevesodirektivets säkerhetsfrågor är integrerade med hälsa, vari ingår såväl arbetarskydd som skydd av människor som vistas i omgivningen av

verksamhet, och vidare integrerade med yttre miljöskydd. Detta tar sig en uttryck i att utredamas förslag olikartat sätt behandlar samverkan mellan Sevesodirektivets säkerhetsfrågor och yttre miljöfrågor och samverkan mellan Sevesodirektivets säkerhetsfrågor och inre miljöfrågor. Utredama har heller inte tillräckligt beaktat den säkerhetskompetens som kan utnyttjas för Sevesolagens del genom det arbete som bedrivs inom ramen för arbetarskyddslagen liksom inom ramen för lagen om brandfarliga och explosiva varor.

Slutsats.

Utredamas förslag att införa Sevesolldirektivet i Sverige med frågor som rör arbetsmiljöområdet och med specialområdet brandfarliga och explosiva varor utanför den gemensamma regleringen innebär som de själva framhåller en viss dubbelreglering. Genom den utformning som den nya lagen föreslås få innebär den dock också att den samordning som är av vikt att få till stånd inte ges en tillräcklig uppstyming.

Det är inte tillräckligt att bara reglera samröret mellan den föreslagna Sevesolagen och miljölagstiftningen utan därtill behöver motsvarande klargöranden göras mot övriga berörda lagar redan i den nya lagen. Såvitt jag förstår kan detta låta sig ske ett formellt godtagbart sätt. Enligt min mening borde så göras och jag föreslår att, såsom vad gäller miljölagstiftningen, förslaget till ny Sevesolag anpassas till arbetsmiljölagstiftningen for att reglera säkerhetsrapportering, anmälningsplikt och tillsynsprogram samt vidare till lagen om brandfarliga och explosiva varor, den senare i vart fall i sådana delar som rör Sevesodirektivets tillsynsprogram.

Förutom att man med sådana tillägg vinner ett system som allsidigt rymmer Sevesodirektivets säkerhetsfrågor, såges, jämfört med utredamas mer begränsade förslag till Sevesolag, bättre möjlighet med ett sådant

bas att förtydliga ansvarsfördelningen ett bredare plan och system som med beaktande alla berörda myndigheter. Mekanismer för

av arbetsfördelningen myndigheterna emellan kan därtill bättre klargöras för

undvika onödigt dubbelarbete, ineffektivt resursutnyttjande och oklara att ansvarsförhållanden.

Bilaga l

1996:90

Kommittédirektiv

Utredning om lagstiftning i fråga om

kemikalieolyckor m.m.

Beslut vid regeringssammanträdeden 19 december 1996

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare skall klarlägga och lägga fram förslag till den lagstiftning som krävs bl.a. med anledning EU-direktivet åtgärder

av om för att förebygga och begränsa följderna allvarliga olyckshändelser där

av farliga ämnen ingår och EU-direktivet om Säkerhetsrådgivare vid transport av farligt gods. l detta sammanhang skall även utredas vilken lagstifming som krävs för en ratiñkation av konventionen gränsöverskridande

om effekter av industriolyckor. Utredaren skall också ha till uppgift att undersöka om myndighetsansvaret för transport av farligt gods bör förändras för att uppnå en bättre samordning. Dessutom skall vissa frågor om definition, tillsyn, utbildning och överklagande inom för lagen

ramen 1982:821 om transport av farligt gods behandlas utredaren. Vidare

av skall utredaren överväga behovet av klarläggande i lagstiftningen

av ansvar och befogenheter vid miljöräddningsoperationertill sjöss. Förslagen skall kostnadsberäknas.

Bakgrund

I det internationella samarbetet har stor uppmärksamhet ägnats säkerheten i samband med farlig industriell verksamhet och transport av farligt gods. Det grundläggande utvecklingsarbetet har genomförts inom OECD och resulterati bl.a. OECD:s rekommendationer

med vägledande principer för förebyggande av, beredskap för och insatser vid kemikalieolyckor, och

200 SOU 1998: 13

tillämpningen principen om att förorenaren betalar Polluter Pays - om av Principle i fråga om kostnader som uppkommer för åtgärder som är avsedda att förebygga och skydda mot föroreningar till följd av olyckor.

Resultatet OECD-arbetet har i hög grad legat till grund för framtagandet

av inom FN:s ekonomiska kommission för Europa UN/ECB av konventionen om gränsöverskridande effekter av industriolyckor. Det har också haft betydelse inom EU vid utarbetandet av det nya s.k. Sevesodirektivet om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår.

Inom EU har det även pågått ett arbete med direktiv om utnämning av och yrkeskompetens hos Säkerhetsrådgivare för transport av farligt gods väg, järnväg eller inre vattenvägar.

Hot- och riskutredningen behandlade i sitt huvudbetänkande SOU 1995:19 Ett säkrare samhälle de frågor som sammanhänger med konventionen och tillämpningen av förorenar-betalar-principen. I betänkandet behandlades även frågan om myndighetsansvaret för transport av farligt gods. Betänkandet har remissbehandlats. Remissyttrandena finns i Försvarsdepartementets akt dnr. FO95/635/CIV.

Sedan Hot- och riskutredningen överlämnat sitt betänkande, har EU den 9 december 1996 antagit rådets direktiv om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår 111 85/96 ENV 329 PRO-COOP 154, 111 86/96 ENV 330 PRO-COOP 155. Rådet har

den 3 juni 1996 antagit direktiv 96/35/EG om Säkerhetsrådgivare vid transport av farligt gods.

Statens räddningsverk har på regeringens uppdrag i juni 1996 i samråd med Kustbevakningen redovisat resultatet av en översyn av nu gällande inriktning för beredskapen för oljebekämpning och sanering efter oljeutsläpp till sjöss och bl.a. lämnat förslag till mål för det svenska marina oljeskadeskyddet inför 2000-talet. Räddningsverket föreslår också att räddningstjänstlagen 1986:1102 ändras eller kompletteras på några punkter, nämligen i fråga om begreppet överhängande fara, räddningsledaransvareti hamn, utnyttjandet av hamn för ett skadat fartyg samt brandbekämpning ombord och nödbogsering av fartyg. Regeringen har i prop. 1996/97:11 om beredskapen mot svåra påfrestningar på

samhället i fred anslutit sig till myndigheternas förslag till mål för det svenska marina oljeskyddet.

Uppdraget

För att förbereda ett genomförande av EU-direktiven, är det nu nödvändigt att göra en kompletterande utredning för att klarlägga vilken lagstiftning som krävs och för att lägga fram förslag till lagstiftning som beaktar innehålleti direktiven. I detta sammanhang skall även, mot bakgrund av de synpunkter som framförts under remissbehandlingen, övervägas om de förslag som Hot- och riskutredningen lagt fram och som går längre än

vad som krävs med anledning av direktiven skall tas in i lagstiftningen.

- Vidare krävs utredning om nödvändig lagstiftning för att Sverige skall kunna ratiñcera konventionen. De frågor som aktualiserats av Räddningsverketi samråd med Kustbevakningen behöver också övervägas.

När det gäller OECD-rekommendationerna, särskilt förorenaren-betalarprincipen, framhöll regeringen i propositionen l990/91:9O En god livsmiljö att principen spelat en betydelsefull roll i nationell och internationell miljöpolitik. Genom principen läggs fast att det är förorenaren som har ansvaret för miljökostnadema. Redan vid FN:s miljökonferens i Stockholm år 1972 togs principen in i slutdokumentet. Principen utvidgades år 1989 till att omfatta kostnader för åtgärder avsedda att förebygga och skydda mot föroreningar till följd av olyckor. Sådana kostnader bör således bäras av dem som kan ge upphov till föroreningama.

Principen har sedan år 1990 en ställning som allmän princip inom internationell miljörätt bl.a. till följd att den infördes i Europeiska

av enhetsakten år 1987 och Maastricht-fördraget år 1992. I regeringens skrivelse 1994/95:20 Miljön Vårt gemensamma ansvar framhålls att ett

mål med ekonomiska styrmedel är att "internalisera" vid produktprissättning ta hänsyn till de externa miljökostnader uppstår

som under en produkts hela livscykel, från källa, vid produktion, distribution och slutligt omhändertagande, så att inte mera miljövänliga produkter får en konkurrensmässig nackdel jämfört med miljömässigt sämre produkter. Därmed kan man uppnå det internationellt vedertagna målet att förorenaren bör betala för de miljökostnader som denne orsakar och ett effektivt sätt styra över till mindre miljöbelastande verksamheter.

En särskild utredare skall därför tillkallas för att klarlägga vilka lagstiftningsâtgärder som krävs med anledning EU-direktiven

av om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna allvarliga

av

202 SOU 1998: 13

olyckshändelser där farliga ämnen ingår och om utnämningen av och kompetens hos Säkerhetsrådgivare för transport av farligt gods på väg, järnväg eller inre vattenvägar.

Lagstiftningsåtgärderna skall även möjliggöra en ratiñkation av konventionen gränsöverskridande effekter av industriolyckor och

om tillgodose behovet av att tillämpa OECD:s rekommendationer, särskilt förorenaren-betalar-principen även försiktighets- och

men substitutionsprincipema, inom räddningstjänsten. Den övergripande prövningen vilka åtgärder som skall fordras för att förebygga och

av begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor skall anpassas till miljökonsekvensbeskrivningen och tillståndsprövningen enligt miljöskyddslagstiftningen. Även i övrigt skall förslagen från Hot- och riskutredningen och från Räddningsverket övervägas vid utformningen av de lagförslag som behövs.

Utredaren skall vidare undersöka om myndighetsansvaret för transport av farligt gods bör utformas annorlunda än för närvarande. En genomgång bör göras av berörda såväl nationella som internationella myndighetsuppgifter hos Sjöfartsverket, Luftfartsverket och Statens räddningsverk. Utredaren skall exempelvis överväga frågan om att låta en myndighet vara transportmyndighet för all transport av farligt gods, med undantag för bulktransporter till sjöss. Utredaren skall därvid väga fördelarna med att ansvaret för transport av farligt gods samlas hos en myndighet mot fördelarna av att systemet för sjö- respektive luftsäkerhet hålls samlat hos en myndighet. De ekonomiska konsekvenserna av en eventuell förändring skall belysas.

Sedan tillkomsten av lagen 1982:821 om transport av farligt gods har i FN:s rekommendationer och i andra relevanta internationella regelverk upptagits varor som inte omfattas av lagens definition. Vidare har klassindelningen förändrats. Utredaren skall se över vilka författningsändringar som erfordras på grund av detta. Utredaren skall dessutom granska om transport- och tillsynsmyndigheternas bemyndiganden är tillräckliga för att myndigheterna ett effektivt sätt kan genomföra sina uppgifter i fråga om tillsyn och utbildning. Slutligen skall bestämmelserna om överklagande, som nu finns i förordningen 1992:923

transport farligt gods tas in i lagen om transport av farligt gods. om av

Samråd m.m.

Utredaren skall samråda med Miljöbalksutredningen

SOU 1998: 13 203

M 1993:04, Kemikommittén M 1996:02 och Utredningen angående ingripanden mot oljeutsläpp till sjöss K 1996:05.

Redovisning av uppdraget

Utredaren skall beakta regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser dir. 1994: 124, att redovisa regionalpolitiska konsekvenser dir. 1992:50, att redovisa om konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet dir. 1996:49 samt att pröva offentliga åtaganden dir. 1994:23.

Utredaren skall kostnadsberäkna samtliga förslag som läggs fram. Förslag som lämnas av utredaren skall belysas även ut ett samhällsekonomiskt och statsñnansiellt perspektiv. Förslag leder till ökade utgifter eller

som minskade inkomster för staten skall âtföljas av förslag till omprioriteringar eller andra finansieringsvägar.

Uppdraget skall redovisas senast den 30 december 1997. Frågan

om myndighetsansvaret för transport farligt gods skall dock behandlas med

av förtur och redovisas senast den 15 augusti 1997.

Försvarsdepartementet

Statens 1998

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

Omstruktureringarochbeskattning.Fi. . Tänderhelalivet .

nyttersättningssystemfor vuxentandvård. - Välfärdensgenusansikte.A. . Mänpassaralltid Nivá-ochorganisationsspeciñka . processermedexempelfrånhandeln.A.

Vänlivsomkön.Kärlek,ekonomiskaresurseroch . maktdiskurser.A.

Tymakten din Mytenär omdetrationella . arbetslivetochdetjämställdaSverige.A.

Översynavrörelse-ochtillsynsreglerförkollektiva . försäkringar.Fi

Alkoholreklam.Marknadsföring alkoholdryckerav . ochSystembolagetsprodukturval.S.

Integritet Effektivitet Skattebrott.- - Fi.

Campus konst.U.för

Friståendeutbildningarmedstatligtillsyn . inomolikaområden.U.

Självdeklarationochkontrolluppgifter . - förenkladeförfaranden.Fi.

Säkrarekemikaliehantering.Fö . E-pengarnäringsrättsligafrågor.Fi. . -

1998 Statens offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Försvarsdepartementet Säkrarekemikaliehantering.13

Socialdepartementet Tänderhelalivet nyttersättningssystemförvuxentandvård.2 - Alkoholreklam.Marknadsföringavalkoholdryckeroch Systembolagetsprodukturval.8

Finansdepartementet Omstrukrureringarochbeskattning.1 Översynavrörelse-ochtillsynsreglerförkollektiva försäkringar.7 Effektivitet-skattebrott.9 Integritet- Självdeklarationochkontrolluppgifter förenkladeförfaranden.l2 - E-pengarnäringsrättsligagrågor.14 - Utbildningsdepartementet Campusförkonst10 Friståendeutbildningarmedstatligtillsyn inomolikaområden.l I

Arbetsmarknadsdepartementet välfärdensgenusansikte.3 alltid Nivâ-ochorganisationsspecifilta Manpassar processermedexempelfrånhandeln.4 Vårtliv kön.Kärlek,ekonomiskaresurseroch som maktdiskurser.5 Tymaktenärdin Mytenomdetrationella arbetslivetochdetjämställdaSverige.6

FRITZES

OFFENl"I.IGz

PUB LI KATION liR

POSTADRESS10647STOCKHOLM FAX08-690 9191TELEFON08-690 9190 E-POSTfritzcs.order@libcr.sc INTERNI-:Twwvmfritzesse

ISBN 91-38-20827-X ISSN 0375-250X