Räddningstjänst i samverkan och på entreprenad : slutbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

Räddnings tjänst i samverkan och

på entreprenad

BETÄNKANDE AV RÄDDNINGSTJÄNSTUTREDNINGEN

Krim l Statens offentliga utredningar WW 1994:67 w Försvarsdepartementet

Räddningstjänst

i samverkan och

på entreprenad

slutbetänkande av Räddningstj Stockholm 1994

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes, Offentliga Publikationer, på uppdrag Regeringskansliets förvalmingskontor av

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Fax: 08-20 50 21 Telefon: 08-690 90 90

NORSTEDTS TRYCKERI AB ISBN 91-38-13669-4 Stockholm 1994 ISSN O375-250X

Till statsrådet och chefen för

försvarsdepartementet

Genom beslut den 25 februari 1993 bemyndigade regeringen chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Anders Björck, tillkalla att en särskild utredare med uppgift att att bl.a. över inslaget entreprenad se om av och konkurrens inom räddningstjänsten och sotningsväsendet kan öka.

Den 18 maj 1993 förordnades landshövdingen Björn Molin särskild som utredare.

Till sakkunniga i utredningen förordnades

Eva Agevik, departementsekr., fr.o.m. den 18 maj 1993 - Anders Bergwall, departementssekr., fr.o.m. den 18 maj 1993 - Thomas Johansson, hovvrättsassessor, fr.o.m. den 18 maj 1993 -

Erna Zelmin-Åberg, departementssekr., fr.o.m. den 18 - maj 1993

Till experter i utredningen förordnades

Carl-Gustav Anderberg, f.d. verkställande direktör, fr.o.m. den - 18 maj 1993

Nils Andréasson, räddningschef, fr.o.m. den 18 maj 1993 - Peter Delden, föredragande, fr.o.m. den 18 maj 1993 - Key Hedström, verksjurist, fr.o.m. den 18 januari 1994 - Solveig Larsen, ingenjör, fr.o.m. den 18 maj 1993 - Nils Olof Sandberg, avdelningschef, fr.o.m. den 18 maj - 1993

Birgitta Ågren, sektionschef, fr.o.m. den 18 maj 1993

-

Till utredningens sekreterare förordnades fr.0.m. den 18 maj 1993 numera tf. försvarsdirektören Ulf Jallander och organisationsdirektören Göran Lindeberg På egen begäran entledigades Thomas Johansson den 10 januari 1994. Utredningen har antagit namnet Räddningstjänstutredningen. Särskilt yttrande har angivits av C-G Anderberg och Anders Bergwall. Utredningen överlämnar härmed sitt slutbetänkande Räddningstjänst i samverkan och på entreprenad. Utredningens uppdrag är därmed slutfört. Halmstad den 17 maj 1994 Björn Molin

Ulf Jallander Göran Lindeberg

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1 Inledning 13 1.1 Bakgrund 13 1.2 Direktiven 15 1.3 Utredningsarbetets bedrivande 16 1.4 Inkomna framställningar 17 2 Förnyelse av den kommunala verksamheten 19 3 Entreprenad i kommunal räddningstjänst 21 3.1 Entreprenadfrâgans behandling i lagstiftningen 21 3.2 Nuvarande ordning 25 3.3 Räddningstjänstens kostnader 28 3.4 Särskilda frågeställningar 31

3.5 Överväganden 36

4 Samverkan i räddningstjänsten 39 4.1 Statsmakternas inriktning 39 4.2 Genomförda undersökningar och studier om samverkan 41

4.3 Överväganden 46

5 Avreglerad sotning 49 5.1 Bakgrund 49 5.2 Sotningsfrågans behandling hos myndigheter och organisationer 50 5.3 Sotningens brandförebyggande effekt 52 5.4 Jämförelser med annan kontrollverksamhet 54 5.5 Rollfördelning fastighetsägare myndigheter 56 -

5.6 Överväganden 56

6 Statlig räddningstjänst 63 6.1 Nuvarande ordning 63 6.2 Flygräddningstjänst 64

6.3 Miljöräddningstjänst till sjöss 65

Bilaga 2 Kommunal räddningstjänst i Danmark och Finland 97 Bilaga 3 Skorstenfejarmästarnas rättsliga ställning enligt lag och avtal lll

Sammanfattning

l Inledning

Regeringen lade 1992 fram förslag om ökad konkurrens i kommunal verksamhet. Regeringen bedömde att konkurrens är ett viktigt medel för att uppnå ökad effektivitet inom den kommunala sektorn och föreslog att entreprenader skall vara tillåtna i sådan verksamhet som inte innefattar myndighetsutövning inom socialtjänstlagens, hälso- och sjukvårdslagens, tandvårdslagens försöksverksamhet med kommunal primäroch lagens om vård områden. Frågan om behovet av ändringar i räddningstjänstlagen borde övervägas ytterligare. Regeringen tillkallade därför en särskild utredare för att se över formerna för den kommunala räddningstjänsten m.m. I samband med att frågan om entreprenad inom räddningstjänsten utretts har också samarbetet mellan kommunerna på räddningstjänstområdet behandlats. En bedömning av sotningens brandförebyggande betydelse i första hand vad avser oljeeldade anläggningar och imkanaler samt en prövning om avreglering är möjlig för att öka inslaget av konkurrens inom sotningsväen sendet har gjorts. Därtill har förslag rörande den statliga räddningstjänstens organisation i krig lagts fram.

2 den

Förnyelse av kommunala

verksamheten

Under de senaste åren har statsmakterna gjort ett antal viktiga förändringar av grunderna för den kommunala verksamheten. Förändringarna har bl.a. gjorts som ett led i arbetet med förnyelsen den offentliga sektorn och av som en förberedelse för Sveriges deltagande i den europeiska integrationen. Den nya kommunallagen ger kommunerna och landstingen betydande en frihet att utforma sin organisation och att välja former för sin förvaltning. Lagen ger uttryck för statsmakternas strävan att avreglera den kommunala sektorns organisation och verksamhetsformer. Räddningstjänstutredningen har sett frågan om införande av entreprenad i kommunal verksamhet och avreglering inom sotningsväsendet ett som utflöde av det reformarbete pågår inom den kommunala sektorn och som som ett uttryck för en politisk vilja att också räddningstjänstområdet skall kunna effektiviseras genom omprövning de nuvarande verksamhetsforav merna. Med dessa verksamheters särskilda inriktning på åtgärder för medborgarnas skydd och säkerhet följer samtidigt ett krav på att noga belysa följderna av en förändring.

3 i kommunal

Entreprenad

räddningstjänst

1962 års brandlag, 1974 års brandlag och 1986 års räddningstjänstlag ger alla uttryck för en viss försiktighet när det gäller att överföra räddningstjänst till annan än kommun. Räddningstjänst är enligt räddningstjänstlagen en av de verksamheter som kommunen enligt den nya lagstiftningen för det civila försvaret måste förbereda för förhållandena under höjd beredskap. Kostnaderna för den kommunala räddningstjänsten har ökat kraftigt under den senaste tioårsperioden. Kostnaderna består till den helt övervägande delen personalkostnader. Årskostnaden för heltidsanställd med beredav en skap dygnet runt är ca 1,4 miljoner kronor. Utredningen har identifierat ett antal frågeställningar särskild betydelav se vid räddningstjänst på entreprenad. Det gäller myndighetsutövning genom enskild, samband mellan förebyggande och undsättande verksamhet samt den kommunala räddningstjänsten vid höjd beredskap. Utredningen har gjort den samlade bedömningen att ett entreprenadsystem måste förknippas med ett antal villkor, i varje enskilt fall måste som

beaktas av kommunen vid upprättande av entreprenadavtalet. l denna bedömning har krav på sambandet med räddningstjänst i kris och krig vägt särskilt tungt. En i ordets egentliga mening verklig konkurrens mellan kommunal skötsel och privat entreprenad skulle kräva att kommunerna finge tillämpa samma villkor som de privata entreprenörerna, t.ex. genom att via sidoverksamheter öka intäkterna och därmed begränsa räddningstjänstens bruttokostnader. Kommunerna måste då också en utvidgad anbuds- och upphandlingskompetens. Enligt nuvarande lagstiftning har kommunerna inte med privata entreprenörer likvärdiga förutsättningar att sköta räddningstjänsten och någon förändring därvidlag är enligt utredningen inte aktuell. Utredningens förslag innebär, att kommuner som så önskar bör ges rätt att överlåta utförandet av de skadeavhjälpande räddningsinsatsema till en entreprenör. Den planerande och förebyggande verksamheten bör dock även i fortsättningen handhas kommunerna behåller det samlade ansvaret av som för räddningstjänsten. Också räddningsledaren, som vid en insats har långtgående befogenheter och skyldigheter av myndighetskaraktär, bör förbli hos kommunen.

4 Samverkan i

räddningstjänsten

I Räddningstjänstkommitténs betänkande Effektivare räddningstjänst skisserades den organisation av den kommunala räddningstjänsten som senare fastlades av riksdagen. I propositionen slogs fast att kommunerna skall ta till vara möjligheterna att utnyttja varandras resurser för räddningstjänsten och den förebyggande verksamheten. En svaghet med kommunalt huvudmannaskap ansågs av Räddningstjänstkommittén vara att kommunerna på grund av olika förutsättningar i många fall inte på egen hand skulle kunna klara av alla de olika olyckssituationer som uppkommer. Kommittén utgick ifrån att genom samverkan mellan kommunerna skulle svårigheter av ekonomisk natur, kompetensbrist, tillgång till specialutrustning m.m. kunna hanteras på ett tillfredsställande sätt. Samverkan har visserligen ökat särskilt under de senaste åren men knappast i den takt som eftersträvades. Det visar sig i räddningstjänstutredningens studier att de ekonomiska incitamenten för samverkan inte varit tillräckligt starka. Vinsten med samverkan uppväger inte nackdelen av det minskade inflytande för kommunledningen som en formaliserad samverkan skulle innebära.

Enligt utredningen bör man inte för närvarande skärpa lagstiftningen för att påskynda samverkan eftersom det f.n. märks en viss ökning av samarbetet. Den regionindelning som skulle underlätta samverkan har hittills inte haft den avsedda stimulansetfekten. I stället hämmar regionindelningen ett fritt utbyte tjänster mellan kommunerna. Även länsgränser har i några fall av visat sig utgöra ett hinder för samverkan. Regionindelningen tycks inte fylla någon egentlig funktion och skulle därför kunna avskaffas.

5 Avreglerad sotning

I räddningstjänstlagen finns bestämmelser om förebyggande åtgärder mot brand. Bl.a. anges där att kommunens räddningsnämnd skall svara för att sotning utförs regelbundet. Räddningstjänstlagen, räddningstjänstförordningen och statens räddningsverks föreskrifter om sotningsfrister reglerar i dag sotningen. Kommunerna är indelade i sotningsdistrikt med en skorstensfejarmästare som ansvarig för varje distrikt. Skorstensfejarmästaren utses av kommunens räddningsnämnd. Statistik över antalet bränder efter brandorsak, som tagits fram av Svenska Brandförsvarsföreningen, visar att soteld är en brandorsak som kommer ganska långt ner på listan. Trenden är också sjunkande under de senaste tio åren. Om man ser på utvecklingen av soteldar under en femtioårsperiod finner man att soteld var mycket vanligare under 1940-talet då eldning med ved var vanlig. Nuvarande form för förebyggande brandskydd har klara brister. Genom att kombinera myndighetsfunktion och verksamhet på entreprenad blir samhällets roll otydlig. Myndigheternas uppgift är att övervaka samhällets intressen av att upprätthålla miljömål och minimera riskerna för skada. Tillsyn och kontroll kan ske med hjälp av sakkunniga som i sin tur övervakas av ansvariga myndigheter. Exempel på sådan kontroll är ventilationskontroll, hisskontroll m.m. Sotningsväsendet som det nu är utformat är en oflexibel lösning på ett brandskyddsproblem. Sannolikt skulle brandtillfállena inte öka i någon större utsträckning om sotningen uteblev, i vart fall när det gäller oljeeldade anläggningar. Det finns heller inte några forskningsresultat som entydigt visar i vilken omfattning sotning av rökkanaler och imkanaler minskar antalet brandtillfällen. När det gäller imkanaler och oljeeldade anläggningar är brandrisken så obetydlig att den inte motiverar regelbunden tillsyn från samhället avseende

ll

det enskilda objektet. Sotningsfristema tillämpas i praktiken på ett sådant sätt att det kan ifrågasättas om reglerna behövs. Det behövs även fortsättningsvis både viss sotning och brandskyddskontroll i någon form. Ansvaret för brandskyddskontrollen skall ligga på de kommunala räddningsnämnderna. Avgörande för ansvaret för sotningen om skall kunna överföras från samhället till fastighetsägaren är vilken riskbedömning som görs när det gäller brandfaran. Genom den samhällsnytta brandskyddskontrollen i samband med som

sotning ansetts ge har det varit nödvändigt att ge skorstensfejarmästama en

monopolliknande arbetssituation. Därmed skulle dessa inte behöva falla undan för påtryckningar från kunderna utan fritt kunna genomföra myndighetsutövningen i samband med sotningsarbetet och utfärda behövliga förelägganden utan att riskera att förlora sina kunder. I dagens läge framstår denna ordning som otidsenlig. Inom många andra områden där samhället tagit ett stort ansvar har avreglering kunnat en genomföras. Även sotningsväsendet bör bli föremål för en sådan avreglering. Det bör kunna skapas en valfrihet för husägarna att den skorstensengagera fejare eller besiktningsman tycker bäst och billigast utför det som man beställda arbetet. För att skapa ökad konkurrens inom sotningsområdet och ökad valfrige het åt den enskilde fastighetsägaren bör förändringar i det nuvarande regelsystemet ske. Det nuvarande sotningsmonopolet bör sålunda avskaffas och ansvaret för genomförande av sotningen läggas på fastighetsägaren. De kommunala räddningsnämndernas roll bör begränsas till ansvaret för brandskyddskontroll av fastighetema. Ett genomgående tema i de många brev från allmänheten som kommit till utredningen är önskemålet att få sota sin eldstad själv. Redan nu kan räddningsnämnden medge att boende i avlägsna bygder kan få utföra sotningen själv. Sotningsarbetet bör i framtiden kunna utföras av de fastighetsägare eller anställda hos fastighetsägarna så som önskar. I avsikt att skapa valfrihet och konkurrens på sotningsområdet bör den för kommunerna tvingande bestämmelsen att ha skorstensfejarmästare om en och att denne skall ha monopol på sotning i distriktet slopas. Detta utgör inget hinder för kommunerna att engagera sig i att sotningsservice finns tillgänglig för husägarna om ingen fungerande marknad med konkurrens kan förväntas uppstå. Ett borttagande av tvånget för kommunerna att ha en skorstensfejannästare förändrar radikalt avtalssituationen mellan kommunen och den enskilde skorstensfejarmästaren. Grunden för nuvarande långtidsavtal försvinner därmed. Om kommunen anser sig behöva engagera sig i sotningsverksamheten, t.ex. därför att det inte är möjligt på grund för dåligt kundunav derlag för en skorstensfejarmästare att etablera sig, får kommunen sluta det avtal som behövs och som båda parter kan acceptera.

6 räddningstjänst Statlig

Uppdraget att se över tillämpningen av räddningstjänsten vid beredskap och i krig i första hand vad gäller den statliga räddningstjänsten har sin bakgrund i en skrivelse från Luftfartsverket till regeringen, där verket pekar på oklarheter i ansvarsförhållandena vid höjd beredskap när det gäller flygräddningstjänsten. Utredningen har visat att miljöräddningstjänsten till sjöss och sjöräddningstjänsten har likartade problem som flygräddningstjänsten. Dessa tre statliga räddningstjänster är tvingade att samgruppera med Försvarsmakten för att kunna lösa sina uppgifter samt att överlåta alla eller nästan alla sina operativa till Försvarsmakten under höjd beredskap. Detta sker resurser enligt särskilda avtal tecknats mellan myndigheterna, antingen i enligsom het med av regeringen utfärdad förordning eller därför att det visat sig nödvändigt för att uppgiften skall kunna lösas på ett någorlunda praktiskt sätt. För att undvika intressekonflikter och för att renodla ansvarsfördelningen föreslås att statsmakterna skall lägga fast ansvaret för de olika grenarna av statlig räddningstjänst såväl i fred som vid höjd beredskap och att detta görs i enlighet med vad Luftfartsverket förordat i sin skrivelse, d.v.s. att ansvaret för flygräddningstjänsten, miljöräddningstjänsten till sjöss och sjöräddningstjänsten överföres till Försvarsmakten vid höjd beredskap. Lagtekniskt föreslås att detta görs så att regeringen bemyndigas att meddela från lagen avvikande föreskrifter rör ansvaret för den statliga räddningstjänsten som under höjd beredskap.

1 Inledning

l.l

Bakgrund

Regeringen lade i proposition 199293: 43 fram förslag om ökad konkurrens i kommunal verksamhet. Regeringen bedömde att konkurrens är ett viktigt medel för att uppnå ökad effektivitet inom den kommunala sektorn och föreslog att entreprenader skall tillåtna i sådan verksamhet som inte vara innefattar myndighetsutövning inom socialtjänstlagens, hälso- och sjukvårdslagens, tandvårdslagens och lagens om försöksverksamhet med kommunal primärvård områden. Frågan om behovet av ändringar i räddningstjänstlagen borde övervägas ytterligare. I propositionen konstaterades vidare att enligt l l kap. 6 § regeringsformen uppgifter innefattar myndighetsutövning endast får överlämnas till som privaträttsliga organ om det finns stöd för det i lag samt att vården av en kommunal angelägenhet inte får överlämnas till någon annan om det har föreskrivits särskild ordning för handhavandet av uppgiften. en Beträffande innebörden uttrycket myndighetsutövning i regeringsforav konstaterade regeringen att det i förarbetena till propositionen hänvimen sats till den definition fanns i den förutvarande förvaltningslagen som 1971:290. I nu gällande förvaltningslag 1986: 223 definieras inte termen myndighetsutövning. I sak har dock begreppet i den nya förvaltningslagen innebörd prop. 198586380 55. Uttryckets närmare innebörd på samma s. olika förvaltningsområden fastställs ytterst genom rättspraxis. Regeringen anförde vidare i prop. 199293: 43

Konkurrenskommittén har föreslagit att möjligheterna till entreprenad skall också den kommunala räddningstjänsten.

omfatta Regeringen delar i princip

kommitténs uppfattning. Man måste dock beakta det förhållandet att rädd-

ningstiänsten har ett stort inslag av myndighetsutövning och att räddningsleda-

l4

ren har mycket stora befogenheter att göra intrång i rätt, prioritera annans mellan olika skadeobjekt när insatsen görs Räddningsledaren kan också m.m. beordra allmänheten, myndigheter, företag och kommuner att på olika sätt medverka i en räddningstjänstinsats. Sedan ett antal år pågår dessutom ett reformarbete, som innebär en integrering fredsräddningstjänsten och civilav försvarsverksamheten. Regeringen hari 199192: 102 föreslagit komprop. att munerna skall ha ansvar för genomförandet på lokal nivå den av senare uppgiften. Det är angeläget att också den kommunala räddningstjänsten utvecklas och effektiviseras fortlöpande. Ett sätt att åstadkomma detta är ökad samverkan

mellan kommunerna och andra myndigheter och har lämpliga organ som resurser för räddningstjänsten. En skyldighet att samarbeta finns redan inskriven i räddningstjänstlagen l986: 1102. Lagen ger också vissa möjligheter till samverkan med industrin. Om det vid en anläggning i en kommun har organiserats särskild enhet för räddningsinen satser vid anläggningen får kommunen träffa avtal med ägaren eller innehavaren av anläggningen om att enheten skall ingå räddningsstyrka i räddningssom kåren. Ett 20-tal industriföretag medverkar på detta sätt i den kommunumera nala räddningstjänsten. En kommun har också rätt att överlåta åt någon annan att göra räddningsinsatser som kräver särskild kompetens. Ett antal kommuner använder med stöd av denna bestämmelse inom den kemisk tekniska resurser industrin för att upprätthålla en beredskap för kemikaliebekämpning. l Danmark har Falcks Redningscorps AS sedan 1920-talet åtagit sig brandsläckning på entreprenad åt framförallt små och medelstora kommuner. I dag har ca 170 danska kommuner avtal med Falcks. Det kan dock påpekas att den kommunala brandinspektören har det primära ansvaret även i dessa kommu-

ner.

I propositionen framhölls vidare att kommun så önskar bör en som ges möjlighet att bedriva räddningstjänst i entreprenadforrn. Stora delar det av förebyggande brandskyddet och utryckningsverksamheten utförs inom samma organisation och till del med Sambandet mellan en samma resurser. dessa båda verksamheter bör studeras. Också frågan hur myndighetsom utövningen i samband med överlåtelse räddningstjänst till entreprenör av en skall utformas bör prövas och förslag till särskilda bestämmelser i detta

hänseende läggas fram.

Vad avser anbudsupphandling inom sotningsväsendet anförde regeringen

i propositionen bl.a. följande s. 18.

Enligt konkurrenskommittén skulle ökad konkurrens mellan entreprenörer en genom ett anbudsförfarande vara ett sätt att effektivisera sotningen. En annan möjlighet skulle enligt kommittén kunna att avskaffa kommunens vara ansvar för att sotningen utförs och i stället lägga ansvaret på fastighetsägarna.

Regeringen delade vidare konkurrenskommitténs bedömning att det inte

kan vara tidsenligt att en skorstensfejarmästare förordnas för tidsbeen stämd period, dvs. tills han uppnår 65 års ålder s. 18.

Det bör olika skäl finnas möjlighet för kommunen att ompröva förordav en nandet med vissa tidsintervaller under förutsättning att detta kan ske utan att den brandförebyggande verksamheten eftersätts. Verksamheten fordrar emellertid enligt regeringen att förordnandet kan beräknas gälla under en tillräckligt lång tid för att möjliggöra avskrivning av investeringar och utbildning av sotningspersonalen. Det finns inte något rättsligt hinder för en kommun att tillämpa ett tidsbegränsat förordnande när skorstensfejarmästare utses. Det är dock inte en ny sannolikt att någon ändring kommer till stånd på denna punkt om inte statsmakterna initierar förändring. Ordningen med långvariga entreprenadavtal en för skorstensfejarmästare bör om möjligt upphöra. Regeringen bedömer att det finns anledning att överväga om formerna för skorstensfejarmästare kan förnyas också på andra sätt för öka utseende av att inslaget av konkurrens.

I utskottsbehandlingen bet. 199293: SoU9 propositionen anförde förav svarsutskottet i ett till Socialutskottet lämnat yttrande FöU3y, rskr.l05 bl.a. följande vad den kommunala räddningstjänsten och anbudsuppavser handlingen inom sotningsväsendet 42 f..

Under 1990 års riksmöte behandlade försvarsutskottet en motion i vilken det föreslogs att det kommunala brandförsvarsmonopolet skulle avskaffas. Utskottet anförde då bet. 199091: FöUl s. 6 att det är viktigt att skilda kommuner håller en likvärdig nivå på sin räddningstjänst och att beredskapsförberedelserna för kris och krig kan genomföras effektivt. Vidare framhölls det betydelsefulla i att räddningschefer i fred kan krigsplaceras i motsvarande befattningar.

Försvarsutskottet ansåg vidare att frågan införande entreprenad inom om av räddningstjänsten måste utredas på ett mera förutsättningslöst sätt än vad regeringen föreslagit. Enligt utskottet borde frågan ställas om privat entreprenadverksamhet förenlig med kravet på samordning av befolkningsvar skydd och räddningstjänst, krigsorganisering av räddningstjänstens resurser samt myndighetsutövning i samband med brandskydd och utryckning. Utskottet menade att också utredarens uppdrag vad gäller sotningen borde göras förutsättningslöst. En långtgående avreglering borde prövas mera mer liksom hur den egentliga myndighetsuppgiften brandskyddskontrollen skulle kunna tillgodoses.

1.2 Direktiven

Regeringen beslutade den 25 februari 1993 att tillkalla en särskild utredare för att se över formerna för den kommunala räddningstjänsten m.m. I direktiven dir. 1993: 30 sägs bl.a.

Det bör nu närmare prövas det är möjligt medge kommun om att en att uppdra åt en entreprenör att hålla beredskap och för räddningsinsatserna. svara Om utredaren finner att detta är möjligt, skall han lägga fram förslag formerna om för en sådan entreprenadverksamhet och överväga behovet av ett särskilt prövningsförfarande när en kommun önskar övergå till entreprenaddrift.

I samband med att frågan om entreprenad inom räddningstjänsten utreds

bör också samarbetet mellan kommunerna på räddningstjänstområdet behandlas. Utredaren skall kartlägga i vilken omfattning räddningstjänstlagens

intentioner på detta område uppfyllts och, han finner det befogat, om föreslå ytterligare åtgärder från statsmakternas sida för att utökat samarbete ett skall komma till stånd.

Utredaren skall göra bedömning sotningens brandförebyggande en av betydelse i första hand vad oljeeldade anläggningar imkanaler avser och samt pröva om en avreglering är möjlig för att öka inslaget konkurrens av inom somingsväsendet.

Tillänápningen av räddningstjänstlagen vid beredskap och i krig

bör ses över, i forsta hand vad den statliga räddningstjänsten i fråga avser men även om den kommunala räddningstjänsten och beträffande länsstyrelsens uppgifter. Härvid bör även frågan avgränsning till lagstiftning om annan för totalförsvarets civila del behandlas.

Direktiven i dess helhet framgår bilaga av

1.3 Utredningsarbetets bedrivande

Utrednirgen har genomfört ett antal besök vid myndigheter, kommuner,

företag o:h organisationer. Statens räddningsverk har besökts för inhäm-

att ta verkets syn på de frågeställningar utredningen haft i uppgift som att

behandla. Utredningen har vidare träffat

representanter för Luftfartsverket, Sjöfartsverket och Kustbevakningen för överläggningar om räddningstjänsten i krig

Ett antal kommuner har besökts för inhämta kunskaper olika att om kommunzrs organisation räddningstjänsten och vilka åtgärder av som planeras för at; höja effektiviteten i räddningstjänsten. Besök har gjorts i Botkyrka-Salem Göteborg-Mölndal, Helsingborg, Sollentuna-Upplands Väsby och Uppsala.

En hearing rörande på kommunal räddningstjänst synen och räddningstjänst på entreprenad har hållits med räddningschefer, räddningsnämnder

och komnunstyrelser i Hallands län.

Studiebesök har genomförts i Danmark och Finland där organisationen av räddningstjänsten har studerats. Se bilaga 2.

Utredningen har sammanträffat med företrädare för Falcks i Sverige AB. En hearing om sotning har arrangerats. I hearingen deltog företrädare för Statens räddningsverk, Riksrevisionsverket, Statens naturvårdsverk, Boverket, Svenska Kommunförbundet, Sveriges Skorstensfejarmästares Riksförbund, Sveriges Fastighetsägareförbund samt Länsförsäkringar i Gävleborgs län. Utredningen har sammanträffat med företrädare för Sveriges Skorstensfejarmästares Riksförbund.

Ett studiebesök har genomförts vid företaget Pulsonex AB tillverkare

av oljepannor med ringa sotbildning.

1.4 Inkomna

framställningar

Luftfartsverket 1991-10-28 Ansvarsförhållande för tlygräddnings- Överlämnad till tjänst utredaren från Regeringen. Gotlands kommun 1993-10-14 Avskaffande av sotningsmonopolet Konkurrensverket 1993-1 1-28 Synpunkter med anledning av den pågående översynen av sotningsväsendet Sveriges skortens- 1993-12-17 Sotning och brandskyddskontroll fejarmästares riksförbund Agneta Rehnvall 1993-03-24 Angående räddningstjänst på Borgarråd, entreprenad Stockholms stad Härutöver har ca 200 skrivelser inkommit från enskilda angående sotningsväsendet

2 Förnyelse av den kommunala

verksamheten

Under de senaste åren har statsmakterna gjort ett antal viktiga förändringar av grunderna för den kommunala verksamheten. Förändringarna har bl.a. gjorts som ett led i arbetet med förnyelsen den offentliga sektorn och av som en förberedelse för Sveriges deltagande i den europeiska integrationen. Den nya kommunallagen 1991:900, trädde i kraft den l januari som 1992, ger kommunerna och landstingen betydande frihet att utforma sin en

organisation och att välja former för sin förvaltning. Lagen uttryck för

ger statsmakternas strävan att avreglera den kommunala sektorns organisation och verksamhetsformer. Riksdagen beslöt 1992 om ett nytt generellt statsbidrag till kommunerna benämnt statligt utjämningsbidrag. Avsikten dels att skapa likvärdiga var ekonomiska förutsättningar för kommunerna, dels att komma från de specialdestinerade statsbidragens styrning verksamheten och i stället av ge största möjliga handlingsfrihet för kommunerna. Genom det utjämnya

ningsbidraget alla pengar i påse får kommunerna själva ansvaret för

en att bestämma medlen och metoderna för genomförandet sin verksamhet. av Därmed avsåg statsmakterna också att skapa utrymme för ökad flexibilitet och bättre förutsättningar för förnyelse och utveckling. Inga uppgifter nya skall läggas på kommunsektorn utan att finansieringsmöjligheter anvisas. Den l januari i år trädde samtidigt med EES-avtalet den lagen nya om offentlig upphandling 1992: 1528 omtryckt 1993: 1466 i kraft. Lagen, som är gemensam för bl.a. statliga myndigheter, kommuner och landsting innebär en anpassning till EG: s direktiv på upphandlingsområdet. En viktig del i den svenska konkurrenspolitiken är att den offentliga verksamheten i större

utsträckning skall utsättas för konkurrens. Ett sätt att uppnå kostnadsminskningar är att upphandla varor och tjänster på den öppna marknaden i konkurrens, ett annat kan vara att utsätta den offentliga verksamheten som sådan för konkurrens. I många fall kan potentiell konkurrens vara tillräcklig för att man skall önskvärd effekt. I november 1992 lade Lokaldemokratikommittén fram betänkandet Kommunal uppdragsverksamhet SOU 1992: 128. I betänkandet föreslog kommittén en treårig försöksverksamhet under vilken kommuner och landsting skulle ges rätten att sälja sina tjänster både till varandra och på den öppna marknaden. Många remissinstanser var kritiska mot förslaget. I prop. 199394: 188 Lokal demokrati har regeringen förutskickat att frågan om kommunal uppdragsverksamhet, bl.a. med hänsyn till remissutfallet, skall beredas vidare. Utredningen ser frågan om införande av entreprenad i kommunal verksamhet och avreglering inom sotningsväsendet bl.a. som ett utflöde av det reformarbete som pågår inom den kommunala sektorn och som ett uttryck för en politisk vilja att också räddningstjänstområdet skall kunna effektiviseomprövning de nuvarande verksamhetsformerna. Med denna ras genom av verksamhets särskilda inriktning på åtgärder för medborgarnas skydd och säkerhet följer samtidigt ett krav på att noga belysa följderna av en förändring. Det är mot denna bakgrund som utredningen gjort sina överväganden. Regeringen har i särskilda direktiv 1994: 23 till samtliga kommittéer och utredare föreskrivit att utredarna förutsättningslöst skall pröva huruvida viss verksamhet behöver ske i offentlig regi. Nedan redovisas förslag dels till hur införande av ett entreprenadsystem inom den kommunala räddningstjänsten skulle kunna genomföras, dels hur en avreglering av sotningen kan ske. Det i direktiven angivna uppdraget om prövning av viss verksamhets karaktär av offentligt åtagande har därmed tillgodosetts.

Entreprenad i kommunal

räddningstjänst

3.1 Entreprenadfrågans behandling i lagstiftningen

1962 års brandlag 1962 års brandlag ålade varje kommun att hålla ett brandförsvar, som skulle

tillfredsställa skäliga anspråk på trygghet mot skada av brand l §. Länssty-

relsen hade möjlighet att helt eller delvis befria en kommun från skyldigheten att hålla brandkår, kommunen träffat avtal om betryggande släckom ningshjälp från kommunal brandkår i annan kommun eller från annan brandkår. Sådan brandkår skulle som kommunal brandkår i kommuanses nen 4 §. Kommunen kunde således befrias från den på annat ställe i lagen 2 och 3 §§ föreskrivna skyldigheten att anställa brandkårspersonal och att anskafoch underhålla materiel, byggnader och andra erforderliga anordningar. Genom att brandchefen och vice brandchefen enligt lagen inte ingick i brandkåren kunde kommunen dock inte befrias från skyldigheten att utse dessa befattningshavare. Lagens lydelse utgjorde inget hinder mot att överlåta brandsläckningen på entreprenad till privata företag. I propositionen med förslag till brandlag och brandstadga redovisade departementschefen ett utförligt resonemang om det lämpliga med entreprenadbrandkårer prop. 1962: 12 s. 56-58. Han konstaterade därvid att systemet med sådana brandkårer inte prövats i vårt land. Att det i stor utsträckning tillämpas i Danmark torde enligt hans sannolikt hänga samman med den tätare bebyggelsen, den störresonemang

re folktätheten och de kortare köravstånden. Han ansåg det tveksamt, om entreprenadbrandkårer kunde bli ekonomiskt möjliga i sådana områden av vårt land som icke kunna bära heltidsanställd kommunal anses upp en brandkår. Departementschefen anförde vidare att entreprenadsystemet lätt kunde medföra en viss sammanblandning offentliga angelägenheter och privat av förvärvsverksamhet. Olägenheterna skulle framförallt gälla brandchefemas ställning mot bakgrund grundsatsen i svenskt brandförsvar att det släcav kande och det förebyggande brandförsvaret såvitt möjligt skall ombesörjas av samma organisation och personal. Det enligt departementschefen vore mindre lyckligt entreprenadavtal skulle medföra att det släckande brandom försvaret kommer att ledas av befälhavaren för den privata brandkår, som omfattas av avtalet, medan den kommunale brandchefen endast skulle ombesörja det förebyggande brandförsvaret. Om å andra sidan brandchefen även vore ansvarig för det släckande brandförsvaret skulle nackdel ligga en däri, att han inte gentemot entreprenadbrandkår kan få inflytanen samma de på personalens anställning, utbildning och tjänstgöringsförhållanden som i en av kommunen anställd brandkår. För att bibehålla det önskvärda sambandet mellan släckande och förebyggande brandförsvar kunde i stället övervägas att till kommunal brandchef utse den hos entreprenadföretaget anställde befälhavaren för dess brandkår. Departementschefen ansåg det emellertid självklart att brandchefens skyldighet att till att entreprenören fullgör sina skyldigheter komse gentemot munen enligt avtalet var oförenlig med hans ställning såsom anställd hos entreprenören. Med hänsyn till vad han sålunda anfört, ansåg departementschefen det att var mindre troligt att kommunerna skulle finna det ändamålsenligt att överlåta brandsläckningen till privata entreprenörer. Om likväl sådana avtal, genom att de visades vara ekonomiskt för kommunerna, gynnsamma skulle bli aktuella, fick det närmare undersökas om garantier för effektivitet, tillsyn och ojävighet förelåg.

1974 års brandlag

Genom 1974 års brandlag skapades vidare och fastare omkring en ram kommunernas skyldighet att ingripa vid andra nödlägen än brand. Det moderna räddningstjänstbegreppet etablerades. I fråga om möjligheten för kommunerna att bedriva räddningstjänst på entreprenad föreslog räddningstjänstutredningen i sitt betänkande Räddningstjänst, SOU 1971:50 ordning motsvarade det gällde en som som enligt 1962 års brandlag. En kommun har träffat avtal betryggande som om hjälp från ett enskilt företag skulle kunna länsstyrelsen helt eller delvis av befrias från skyldigheten att hålla brandkår. Befrielsen skulle kunna avse

hela kommunen eller del denna. Enligt förslaget skulle befrielsen också en av innebära kommunens brandkår inte behövde vara anpassad kunna att egen för viss eller vissa former av räddningstjänst. en Departementschefen anförde emellertid i propositionen prop. 1973: 185 140 att det aldrig torde föreligga förutsättningar eller behov av att helt s. överlåta räddningstjänsten i kommun till ett enskilt entreprenadföretag. en Vid denna bedömning beaktade han i första hand de krav på hög beredskap, kvalificerad personal och allsidig utrustning som de skiftande räddningstjänstuppgifterna skulle komma att medföra samt resultatet av den kommunindelningsreform som i huvudsak skulle vara genomförd den l januari 1974. Däremot borde enligt departementschefen en kommun för en del av sitt område avtal kunna överlåta räddningstjänsten i dess helhet på genom ett enskilt Ansvaret för viss eller vissa former av räddningstjänst organ. borde också, i fråga om hela eller en del av kommunen, kunna överlåtas på motsvarande sätt. I samband med remissbehandlingen utredningsförslaget till ny brandav lag tog några remissinstanser frågan ett auktorisationsförfarande upp om borde införas i fråga företag enligt avtal skulle svara för viss om som räddningstjänst. Departementschefen ville i propositionen inte förorda att ett sådant förfarande skulle införas då. Han tillade emellertid

Skulle erfarenheten visa att kommunerna i större utsträckning kommer att uppdra räddningstjänstuppgifter åt andra organ än kommunala brandkårer och att den prövning som sker när de kommunala brandordningama skall fastställas anm.:av länsstyrelsen inte ger tillräcklig säkerhet och enhetlighet, bör frågan om ett auktorisationsförfarande tas upp på nytt.

I 6 § första stycket andra punkten i 1974 års brandlag föreskrevs att om kommunen hade avtalat betryggande hjälp för räddningstjänst från om annat räddningsorgan än brandkår, fick länsstyrelsen delvis befria kommufrån skyldigheten att hålla brandkår. Länsstyrelsens prövning avsågs nen liksom dittills ske i samband med det i lagen då föreskrivna förfarandet med fastställande kommunens brandordning eller av ändring i denna. av

1986 års räddningstjänstlag

I sitt slutbetänkande Effektiv räddningstjänst, SOU 1983: 77 föreslog räddningstjänstkommittén att en kommun skulle få träffa avtal om att en annan kommun eller ett annat organ skall sköta räddningstjänsten i kommunen eller medverka i räddningstjänsten i kommunen. Skötseln av kommunens räddningstjänst i dess helhet skulle dock endast få överlåtas åt en annan kommun. Kommitténs förslag innebar samtidigt att länsstyrelsen inte längre skulle pröva sådana avtal, eftersom förfarandet med fastställande av kommunala räddningstjänstplaner skulle upphöra.

I propositionen med förslag till räddningstjänstlag anförde departementschefen Följande i fråga möjligheterna till överlåtelse räddningskårens om av uppgifter prop. 198586: 170 s. 30

En väl fungerande räddningstjänst är viktig för människors säkerhet till liv och egendom. Det är samhällets uppgift att svara för att det alltid finns sådan en organisation. Detta innebär enligt min mening att samhället måste ta det direkta ansvaret för såväl planering genomförande räddningstjänsten. som av Därtill kommer att riksdagen har beslutat att kommunerna skall ta över ledningen av civilförsvarsverksamheten på lokal nivå i krig och det planläggningsansvar i fred som hänger samman med detta... Den kommunala uppgiften nya innebär att civilförsvarsverksamheten kommer integreras med räddningsatt tjänsten. Jag anser alltså att samhället måste ha det direkta inflytandet över skötseln av räddningstjänsten.

Därefter konstaterade departementschefen att det bör finnas möjlighet en för kommunen att träffa avtal om att s.k. industribrandkårer skall ingå som en del av den kommunala räddningskåren. Likaså bör det möjligt för vara kommunen att överlåta på andra att göra räddningsinsatser kräver som särskild kompetens. Lagförslaget utformat i enlighet med detta. var

l samband med riksdagsbehandlingen regeringens förslag till rädd-

av ningstjänstlag väcktes några motioner med yrkanden låg i linje med vad som räddningstjänstkommittén föreslagit i fråga möjligheten för kommun om en att överlåta räddningstjänstuppgifter. Enligt motionärerna borde lagtexten ha utformats så, att det hade blivit möjligt för kommun uppdra åt en att ett privat företag att svara för räddningstjänstens uppgifter. Skötseln komav munens räddningstjänst i dess helhet avsågs dock endast få överlåtas till en annan kommun. Försvarsutskottets majoritet ansåg i betänkandet bet. 198687: FöU2 att samhället bör ha direkt för räddningstjänsten. Man anförde ansvar

En möjlighet för kommun att överlåta räddningstjänstuppgifter i sådan omfattning som föreslås i m0tionerna...skulle enligt utskottets mening undergräva förutsättningarna för ett sådant Den samordning räddningstjänsten ansvar. av och civilförsvarsverksamheten förutsätts komma till stånd när kommunersom na övertar ansvaret för civilförsvaret på lokal nivå talar också för att räddningstjänsten bör vara väl förankrad i den kommunala verksamheten. Därtill kommer att så långtgående befogenheter som lagen ger räddningsledaren princiav piella skäl inte bör anförtros enskilda. Utskottet tillstyrker alltså den avvägning som framgår av lagförslaget.

I en gemensam reservation yttrade utskottets borgerliga ledamöter att effektivitets- och kostnadsskäl talar för att kommunerna bör kunna överlåta

räddningskårens uppgifter i den utsträckning räddningstjänstkommitsom

tén har förordat. Sambandet mellan fredsräddningstjänsten och räddnings-

tjänsten i krig garanteras därvid genom att räddningstjänsten i sin helhet endast kan överlåtas till annan kommun.

3.2 Nuvarande ordning

Räddningstjänstlagen 1986: l 102 innehåller föreskrifter om hur samhällets räddningstjänst skall organiseras och bedrivas. Lagen delar in samhällets räddningstjänst i kommunal räddningstjänst och statlig räddningstjänst. Den statliga räddningstjänsten avser bara åtgärder i vissa speciella fall, t.ex. sjöräddningstjänst, flygräddningstjänst och miljöräddningstjänst till sjöss. Den kommunala räddningstjänsten omfattar alla andra typer av räddningsinsatser. I 2 § definieras begreppet räddningstjänst som en verksamhet som består av skadehindrande och skadebegränsande åtgärder som skall vidtas vid olyckshändelser och överhängande fara för olyckshändelser. Med olyckshändelse avses plötsligt inträffade händelser som har medfört eller som kan befaras medföra skada. Av 5 § framgår att kommunerna och de statliga myndigheter som svarar för verksamhet enligt lagen skall samarbeta med varandra och med andra som berörs av verksamheten. Varje kommun skall svara för räddningstjänsten inom sitt område. Detta stadgas i 6 Kommunens ingripande skall inte vara beroende enbart av de kommunala räddningsorganens resurser. Kommunen har ett ansvar för att åtgärder vidtas av de organ som har lämpliga resurser. För detta ändamål har den som leder ingripandet möjlighet att enligt 34§ påkalla medverkan från andra statliga eller kommunala myndigheter som har lämpliga resurser. I 8 § föreskrivs att kommunen skall ta till vara möjligheterna att utnyttja varandras resurser för räddningstjänsten och för den förebyggande verksamheten. Kommunerna bör samverka med varandra i fråga om räddningstjänsten och i frågor som rör förebyggande åtgärder mot såväl bränder som skador till följd av bränder. Det är meningen att kommunerna själva utan inblandning från statens sida skall bestämma innehållet i och formerna för samarbetet. I 9§ finns en bestämmelse om hur förvaltningen av räddningstjänsten skall organiseras. Enligt bestämmelsen skall det i varje kommun finnas en räddningskår. Räddningskåren skall sköta hela den kommunala räddningstjänsten, dvs. alla olika slag av kommunal räddningstjänst inom kommunens hela område. Paragrafen ger vidare kommunen rätt att komma överens med en annan kommun att ha en gemensam räddningskår. Den ger också möjlighet för kommunen att helt eller delvis överlåta räddningskårens arbetsuppgifter till en annan kommun. Detta innebär först och främst att

kommunen kan överlåta till en annan kommun att sköta all räddningstjänst i hela kommunen. Kommunen kan också överlåta åt den andra kommunen att hålla en eller flera räddningsstyrkor i en del av kommunen eller att utföra vissa av räddningskårens uppgifter i kommunen. Det är också möjligt att enbart överlåta uppgiften som räddningschef. De olika slagen av partiella överlåtelser kan givetvis kombineras. En överlåtelse av räddningskårens samtliga arbetsuppgifter innefattar även de uppgifter som ankommer på räddningschefen och de uppgifter som ankommer på honom i hans egenskap av räddningsledare. Det skall finnas en eller flera nämnder för räddningstjänsten enligt 10 För en sådan nämnd gäller vad som är föreskrivet om nämnder i kommunallagen. Enligt 12 § skall räddningskåren göra de räddningsinsatser som kommunen har ansvaret för enligt lagen. Vidare får en kommun överlåta åt någon annan att göra räddningsinsatser som kräver särskild kompetens. Det är alltså möjligt för kommun att på enskilda överlåta vissa räddningsinsatser som kräver särskild kompetens, t.ex. bekämpning av olja eller andra skadliga ämnen. Det är inte tillåtet för en kommun att överlåta hela ansvaret för räddningstjänsten på ett enskilt organ. Det är att märka att kommunen har ansvaret för ett räddningstjänstingripande även om det utförs av någon på grund av avtal enligt andra stycket. 13 § innehåller i första stycket bestämmelser om räddningskårens organisation. Av bestämmelserna framgår att det i stor utsträckning ankommer på kommunerna själva att bestämma räddningstjänstens organisation. Det enda som är obligatoriskt är att det skall finnas en räddningschef och minst en räddningsstyrka. Det är möjligt för en kommun att i vissa fall träffa avtal om överlåtelse av en del av räddningstjänsten. Det är då fråga om anläggningar där det bedrivs verksamhet som kräver särskilda räddningsresurser i form av personal och utrustning, t.ex. brandstyrkor vid vissa industrier eller större trafikflygplatser. Det kan i vissa fall vara lämpligt att sådana knyts till den kommunala räddningstjänsten. En kommun kan träffa avtal med ägaren eller innehavaren av en sådan anläggning om att den särskilda styrkan eller enheten skall ingå som räddningsstyrka i räddningskåren. Detta gäller bara ägare eller innehavare av sådana anläggningar där räddningsresurserna främst har skapats för att möta olyckshändelser i anläggningen. Det skall således inte vara möjligt att överlåta räddningstjänsten till entreprenören. Att enheten ingår som en räddningsstyrka i räddningskåren innebär givetvis att dess räddningsinsatser utanför den anläggningen är kommunal egna räddningstjänst. Kommunen har därmed det yttersta ansvaret för ledningen och utförandet av räddningsinsatsen. Vid olyckshändelser inom en anläggning vid vilken det finns en räddningsenhet är kommunen i princip bara skyldig att ingripa när räddningsenheten inte kan bemästra situationen.

Ingår enheten på grund av avtal som räddningsstyrka i kommunens räddningskår, kan det i ett sådant läge uppstå tvekan om det är den som svarar för anläggningen eller om det är kommunen har ansvaret för ledningen som och utförandet av räddningsinsatsen. För att det inte skall råda någon oklarhet i dessa avseenden föreskrivs att enhetens räddningsinsatser är att anse som kommunal räddningstjänst också när insatserna görs inom den egna anläggningen. Enligt 21 § skall det finnas en räddningstjänstplan för varje kommun. Av planen skall i stora drag framgå hur kommunens organisation för räddningstjänsten är organiserad och vilka resurser den har. Planen är bl.a. till för att underlätta den statliga tillsynen över den kommunala räddningstjänsten. Av planen skall bl.a. framgå insatstider för kommunens olika delar och den kompetens som krävs för att vara befäl i räddningskåren. Vid varje räddningsinsats skall det finnas en räddningsledare 31 §. För att en räddningsinsats skall bli effektiv fordras att någon leder och bestämmer över de olika åtgärder skall vidtas. Vem är räddningsledare i som som olika räddningstjänstfall framgår av 32 En räddningsledare har stora befogenheter. På hans anmodan är statliga eller kommunala myndigheter skyldiga att delta i en räddningsinsats med personal och utrustning om myndigheten har lämpliga resurser och ett deltagande inte allvarligt hindrar myndighetens vanliga verksamhet. Vid en räddningsinsats får räddningsledaren företa sådana ingrepp i annans rätt som är försvarliga med hänsyn till omständigheterna. Han kan också förordna om fullgörande tjänsteplikt av 44 §. I vissa fall har han befogenhet att efter en räddningsinsats utföra bevakning på ägarens eller innehavarens bekostnad av egendom som varit föremål för räddningsinsats. Enligt 32 § är det räddningschefen som vid kommunal räddningstjänst är räddningsledare. Räddningsledare kan också den räddningschefen vara som utsett i normala fall något av befälen i räddningskåren. Detta gäller också om räddningskårer från andra kommuner deltar i insatsen. Inget hindrar att räddningschefen utser något befäl i räddningskåren i den andra kommunen att vara räddningsledare. I fråga om räddningsinsatser är omfattande får regeringen enligt 33 § som föreskriva eller i särskilt fall bestämma länsstyrelse eller någon att en annan statlig myndighet skall ta över ansvaret för räddningstjänsten inom eller en flera kommuner. I sådana fall utses räddningsledare av den myndighet som fått ansvaret. l 38- 53 finns bestämmelser som rör enskilda. I 44 § stadgas tjänsom teplikt. Som tidigare nämnts har en räddningsledare befogenhet att anmoda den tjänstepliktige fullgörande tjänsteplikten. om av I 45 § sägs att om fara för liv, hälsa eller egendom eller för skada i miljön inte lämpligen kan hindras på något annat sätt, får räddningsledaren vid en räddningsinsats bereda sig och medverkande personal tillträde till annans

fastighet, avspärra eller utrymma områden, använda, föra bort eller förstöra egendom samt företa andra ingrepp i annans rätt, i den mån ingreppet är försvarligt med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som vållas genom ingreppet och omständigheterna i övrigt. För att en räddningsinsats skall bli effektiv i en akut situation måste räddningsledaren ha möjlighet att vidta de åtgärder som krävs för att hindra eller begränsa skador.

3.3 Räddningstjänstens kostnader

Kostnaderna för den kommunala räddningstjänsten har ökat kraftigt under den senaste tioårsperioden. En sammanställning från Svenska Kommunförbundet, se diagram, visar att bruttokostnaderna under perioden 1982 1992 i fasta priser ökat med ca 25 procent och att intäkterna ökat något snabbare än kostnaderna.

Räddningstjänstens kostnader 1982-1992, mkr 5000

Löpande priser 4500 144,996 ökning

2500 Kostnader g i n u - Fastapriser . 28,4%ökning 2000 Nettokostnader _----__ Fastapriser 22,6%ökning 1500

Detlaterat med konsumentprisindex 1000 Q9 a 6 b N 979 NW

ábábêpåå

Ö 3 e x

När andra arbetsuppgifter, t ex ambulanstransporter, sotning eller färdtjänst, samordnatsmed räddningstjänsten ingår även kostnaderoch inktäkter för sådana arbetsuppgifteri de redovisadebeloppen. Nettokostnadema påverkas av att intäkternaökatsnabbareän kostnaderna. Källa:Svenska Kommunförbundet

Kostnaderna består till den helt övervägande delen av personalkostnader. Årskostnaden för heltidsanställd med beredskap dygnet runt är 1,4 en ca miljoner kronor. I kommuner med enbart heltidsanställda varierar kostnaden per invånare mellan 158 och 312 kronor. För kommuner med deltidsanställda är skillnaderna ännu större, samtidigt som kostnaden per invånare är väsentligt lägre. Fördelningen på heltids- respektive deltidsanstälda mellan kommunerna är alltså en viktig förklaring till skillnader i kostnaderna mellan olika kommuner. Även intäkterna i den kommunala räddningstjänsom ten ökat något under senare tid, är dessa intäkter dock marginella i flertalet kommuner. Av en rapport från Svenska Kommunförbundet framgår att endast hälften av arbetstiden används för schemalagt arbete inklusive övningar och fysisk träning. De direkta räddningsinsatserna motsvarar ca 2 procent av arbetsti-

den. Övrig tid är beredskapstid. I några kommuner gör man bedömningen

att det borde vara möjligt att i stigande utsträckning använda räddningspersonalen också för andra uppgifter, exempelvis i andra kommunala förvaltningar eller kommunalt ägda företag. Lagstiftningen lägger dock för närvarande hinder för kommunerna att använda räddningspersonalen i externt arbete, som inte har anknytning till kommunens nuvarande verksamhet. Om den kommunala räddningstjänsten i verklig mening skall kunna konkurrera med entreprenörer, är det därför nödvändigt att kommunen får tillämpa samma villkor som entreprenörerna när det gäller utnyttjande av personalen. Kostnadsjämförelser i fråga om räddningstjänsten är av olika skäl svåra att göra. Förutsättningarna skiljer sig åt, t.ex. i fråga om användning av heltids- eller deltidsanställd personal inom räddningstjänsten och i fråga om möjligheterna att utnyttja personal också till andra uppgifter än räddningstjänst. Dessutom kan själva kostnadsberäkningarna skilja sig åt, t.ex. när det gäller inkluderande av kapitalkostnaderna. Även med beaktande härav kan konstateras att kostnaderna för räddningstjänst i Sverige är förhållandevis högre än i flertalet andra europeiska länder. Endast Finland har en högre kostnad per invånare än Sverige. En uppenbar förklaring till dessa skillnader är de geografiska förutsättningarna. Sverige och Finland är glest befolkade länder med långa avstånd. Kostnaderna för beredskapen blir därmed också högre än i länder som är tätare befolkade. Dessa förhållanden kan dock inte helt förklara kostnadsskillnaden mellan Sverige och flertalet andra europeiska länder. En del av kostnadsskillnaden sammanhänger rimligen med den högre kvaliteten på räddningstjänsten i Sverige.

Räddningstjänstens kostnader i några länder i Europa Kostnad per invånare danska kronor 500

Källa:Bercdskapsstyrelsen i Danmark

Den jämförelse som Svenska Kommunförbundet gjort personalkostnaav derna för insatsstyrkor visar stora skillnader mellan olika kommuner. I kommuner med enbart heltidsstyrkor varierar som nämnts ovan dessa mellan 158 och 312 kronor per invånare. För kommuner med enbart deltidsstyrkor är som nämnts skillnaderna ännu större. Den lägsta personalkostnaden för insatsstyrkor redovisas i Höör med 68 kronor invånare och den per högsta i Sorsele med 545 kronor per invånare. Dessa skillnader förklaras främst av den olikartade geografiska strukturen. I de glest befolkade länen i Norrland blir kostnaderna För beredskapen betydligt högre än i sydsvenska län. Det bör emellertid understrykas att det finns betydande skillnader i kostnaderna också mellan kommuner med likartade geografiska förutsättningar.

3.4 Särskilda

frågeställningar

Myndighetsutövning

I ll kap. 6 § tredje stycket regeringsformen stadgas sedan den 1 januari 1977 att förvaltningsuppgift kan överlämnas till bolag, förening, samfällighet, stiftelse eller enskild individ. Om uppgiften är myndighetsutövning, skall det ske med stöd av lag. Tidigare hette det att överlåtelse myndighetsutav övning skulle ske genom lag. Detta ansågs innebära, att riksdagen i varje enskilt fall i lag skulle ange, dels vilket rättssubjekt skulle anförtros som en förvaltningsuppgift, dels vad denna uppgift innefattade. Kravet framstod snart som orealistiskt, och genom ändringen, 1977 fick stadgandet sin nuvarande lydelse, dvs. att överlämnandet skall ske med stöd lag. av Stadgandet i ll kap. 6 § innefattar inga restriktioner i fråga riksdagens om kompetens att genom lag möjliggöra ett överförande kvalificerade förvaltav ningsuppgifter till enskilda subjekt. Skälen för kravet på lagstöd har inte klart redovisats i förarbetena till regeringsformen, men kravet torde ha sin grund i en föreställning om det irreguljära i att enskilda subjekt utövar myndighet. Jfr Ragnemalm, Överlämnande förvaltningsuppgift till av enskilt subjekt, Förvaltningsrättslig tidskrift 1976 143. s. Genom att formen för Överlämnande av förvaltningsuppgift innefatsom tar myndighetsutövning uppmjukades till att enbart gälla krav på lagstöd, bortföll riksdagens direkta inflytande över varje konkret uppgiftsöverföring. Med anledning av detta har det i doktrinen erinrats om vikten att de av lagar, med stöd av vilka uppgifter överlämnas till enskilda subjekt, inte blir alltför generella. Ragnemalm, En diskret grundlagsändring, Förvaltningsrättslig tidskrift 1976 s. 299. Ragnemalm påpekar att det är förbundet med nackdelar ur kontroll- och därmed rättssäkerhetssynpunkt, att myndighetsutövning ombesörjs av organ eller individer utanför den offentliga organisationen. Det framstår därför önskvärt att riksdagen vid antagandet som av sådan lag noga övertänker, om det över huvud är lämpligt att på det aktuella förvaltningsområdet frånhända offentliga myndigheter beslutanderätten, och om det avsedda privata subjektet är kompetent för uppgiften. Ragnemalm framhåller vidare att det ofta torde finnas anledning att i lagen ange särskilda krav beträffande den typ av enskilda subjekt, som kan komma i fråga som uppgiftsmottagare. Det föreligger inte heller några hinder mot att uppgiftsmottagaren anges så konkret att det i realiteten blir fråga om en delegation i lagform. Enligt 10 § räddningstjänstlagen skall det i varje kommun finnas eller en flera nämnder för räddningstjänsten. För en sådan nämnd gäller vad är som föreskrivet om nämnder i kommunallagen. Enligt 6 kap. 33 § kommunallagen får nämnd uppdra åt ett utskott, åt en en ledamot eller ersättare eller åt en anställd hos kommunen att besluta på nämndens vägnar i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden.

I 6 kap. 34 § kommunallagen anges vissa slag av ärenden där delegation av beslutanderätt enligt den föregående paragrafen inte får ske. Bland dessa märks ärenden som rör myndighetsutövning mot enskilda, om de är av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt. Enligt l l § första stycket räddningstjänstlagen får uppdrag att besluta på nämndens vägnar inte omfatta förelägganden eller förbud vid vite eller verkställande av åtgärd på den försumliges bekostnad. I samma paragrafs andra stycke sägs att nämnden får meddela den som fullgör uppgifter åt nämnden utan att vara tjänsteman hos kommunen befogenhet att på nämndens vägnar meddela i verksamheten erforderliga förelägganden och förbud enligt 56 § första stycket räddningstjänstlagen. l specialmotiveringen till ll § räddningstjänstlagen prop. 198586: 170 s. 69 erinrar departementschefen om att kommunallagens delegationsregler möjliggör att beslutanderätten i vissa ärenden kan delegeras till bl.a. räddningschefen. Han anser emellertid att delegation inte bör kunna ske av befogenheter att besluta allvarligare ingrepp i enskildas rätt. Ärenden om rörande föreläggande vid vite eller verkställande åtgärd på den försumliav ges bekostnad har därför enligt första stycket undantagits från delegation. I fråga om möjligheten enligt paragrafens andra stycke att överlåta befogenheter till annan än tjänsteman hos kommunen anför departementschefen följande.

De som i första hand kommer i fråga för sådan delegation är skorstensfejarmästarna och deras biträden. Dessa är i regel icke kommunala tjänstemän. Det kan också förekomma att brandsyn förrättas av andra än kommunala tjänstemän. Den som förrättar brandsyn bör då ha möjlighet att meddela erforderliga förelägganden om avhjälpande av de brister som konstateras vid brandsynen. Som framgår av första stycket är det inte tillåtet att delegera befogenheten att meddela vitesförelägganden eller beslut om verkställande av åtgärd på den försumliges bekostnad.

Räddningstjänstlagen har således i fråga den olycks- och skadeförebygom gande verksamheten uttryckligen möjliggjort myndighetsutövning genom

enskild. Genom att förelägganden i sådana fall inte får förenas med vite blir

dock befogenheterna klart begränsade. De befogenheter som räddningstjänstlagen ger räddningsledaren 34, 44, 45 och 53 §§ kan sägas i lag föreskriven rätt till delegation av vara en

beslutanderätt till en kommunalanställd. Även den ansvariga nämnden får

fatta beslut om ingrepp i rätt enligt 45 §. Befogenheterna är nödvänannans diga om en räddningsinsats i alla lägen skall kunna genomföras på ett effektivt sätt. Även i fråga dessa befogenheter finns emellertid redan möjligheten om nu att de kan utövas av någon som inte är anställd hos kommunen. En person som tillhör en industribrandkår kan nämligen räddningsledare vid vara en

insats som styrkan gör i kommunal räddningstjänst. Även en sådan räddningsledare måste givetvis utsedd räddningschefen. vara av

Samband mellan förebyggande och undsättande verksamhet

Länsstyrelserna och Statens räddningsverk har bl.a. studerat samordningen mellan Förebyggande och undsättande verksamhet vid sina tillsynsbesök hos kommunerna. Vid många besök har det framgått den förebyggande att verksamheten varken har den status eller tilldelats de resurser som behövs för att på ett bra sätt sköta uppgiften. Förebyggandearbetet har inte tillräckligt prioriterats inom räddningsorganisationen. Det krävs alltså redan i dag bättre samverkan och samordning en av de Förebyggande åtgärderna mot brand och andra olyckshändelser och den skadeavhjälpande verksamheten. Samtliga tillsynsmyndigheter måste lägga större vikt vid dessa frågor. Brandsyneärendena måste få större uppmärksamhet vid räddningsnämndssammanträdena och samma sak bör gälla rapporter om inträffade händelser i kommunen. Det finns flera sätt att nå detta mål. Statens räddningsverk föreslår i skriften Tillsyn, uppföljning och utvärdering, kommunal räddningstjänst, nuläge och förslag till åtgärder att räddningstjänstplanen utvecklas så den innehåller att mer av mål och principer för den förebyggande verksamheten och hur kopplingen mellan förebyggande och undsättande verksamhet skall ske. Ett sätt är de statliga annat att

tillsynsmyndigheterna ansvarar för att problemen blir allsidigt belysta

i samband med sina tillsynsbesök. I ett entreprenadsystem får denna fråga ännu större aktualitet. Svårigheterna varierar med vilket entreprenadsystem väljer. I man ett system där man överlåter ansvaret för kommunens hela räddningstjänst till en entrepre-

nör måste tillsynsmyndigheterna tillse att samverkan i

entreprenörens verksamhet inte blir sämre än i ett kommunalt Kommunerna system. måste således skriva in kravet på samverkan i entreprenadavtalet. I samtliga fall skall räddningsnämnden även framgent ha tillsynsansvaret på lokal nivå medan länsstyrelserna och Statens räddningsverk utövar den statliga tillsynen. Entreprenadavtalen bör därför inges till länsstyrelsen och Statens räddningsverk innan de träder i kraft. Det är vidare viktigt att det i ett sådant entreprenadsystem sker en intim samverkan mellan entreprenören och kommunens övriga

förvaltningar så

att beredskaps- och riskhänsyn tas i ett tidigt skede i den kommunala planeringen. I ett entreprenadsystem där endast tillåter man att räddningstjänstens undsättande verksamhet lämnas ut på entreprenad medan övriga uppgifter, bl.a. förebyggande verksamheten och räddningsledaruppgiften, stannar kvar hos kommunen måste lösa samordningen mellan förebyggande man och undsättande verksamhet på ett annat sätt. Vid denna entreprenadform skö-

2 l4-0601

ter den kommunanställda personalen all ritningsgranskning, gör alla brandsyner och leder alla räddningsinsatser, medan entreprenörens personal gör allt annat arbete i samband med insats och sköter all utrustning före, under och efter insats. Här uppstår problemet att såväl kommunens som entreprenörens personal gör erfarenheter för sig, erfarenheter som båda har nytta var i sina respektive uppgifter. Kommunens personal bör om möjligt få se av resultatet sitt förebyggande arbete i samband med insats och den bör av kunna dra erfarenheter i samband med räddningsarbetet, som de har nytta i förebyggandearbetet och i sina taktiska beslut om hur en olycka skall av angripas. Likaså gör entreprenörens personal viktiga erfarenheter i sitt räddningsarbete, kommunens personal borde del av för att minska riskersom för upprepning och för beakta i sitt ledningsarbete. Även här måste na en att kravet på samverkan skrivas in i entreprenadavtalet.

Den kommunala räddningstjänsten vid höjd beredskap

l dag har kommunen enligt civilförsvarslagen 1960: 74 ansvaret för ledningen på lokal nivå civilförsvarsverksamheten under höjd beredskap av samt för den fredstida planläggningen för denna uppgift. All materiel och nästan all personal i den kommunala räddningstjänsten förutsätts ingå i civilförsvarsorganisationen under höjd beredskap. Personalen får i sin utbildning för fredsuppgiftema också utbildning för motsvarande krigsbefattning och de övas dessutom regelbundet i sina krigsbefattningar. Den 21 april 1994 beslutade regeringen lagrådsremiss med förslag till en lag civilt försvar. l den lagen som avses träda i kraft den l en ny om nya juli 1995 åläggs kommunerna att vidta de beredskapsförberedelser som behövs för den kommunala verksamheten under höjd beredskap. Det övergripande ansvaret för ledningen av det civila försvaret inom kommunens verksamhetsområde läggs på kommunstyrelsen. civilt försvar träder i kraft, upphävs bl.a. civilförsvarslagen När lagen om och lagen l964:63 kommunal beredskap. Sålunda upphör den nuvaom rande civilförsvarsorganisationen, staten ställer till kommunernas försom fogande för verksamheten under höjd beredskap. I stället får kommunerna det fulla ansvaret för att på basen sin fredstida räddningstjänstorgani- - av sation förbereda och leda motsvarande verksamhet under höjd bered- skap. Samma principer skall gälla för andra verksamheter som kommunerna för i fredstid behöver fortgå även under krigsförhållanden. ansvarar och som Samtidigt med lagrådsremissen med förslag till lag om civilt försvar beslutade regeringen också att till Lagrådet remittera ett förslag till ny lag om totalförsvarsplikt. Avsikten med detta förslag är att åstadkomma en samlad lagstiftning för de olika formerna plikttjänstgöring för totalförsvaret. Den av ersätter således bl.a. värnpliktslagen 1941:967 och bestämmelserna om civilförsvarsplikt i civilförsvarslagen. I sak avses bl.a. den ändringen göras,

så att i samband med mönstringen svenska män skall uttagning kunna av göras för tjänstgöring inom hela totalförsvaret och inte såsom endast för nu det militära försvaret och för tjänstgöring med vapenfri tjänst.

Räddningstjänst enligt räddningstjänstlagen är således de verksamen av heter som kommunen enligt den lagstiftningen måste förbereda för nya förhållandena under höjd beredskap. Kommunen kan därmed inte träffa

entreprenadavtal inom räddningstjänsten utan att samtidigt beakta frågan

om hur verksamheten under höjd beredskap skall säkerställas. En första synpunkt på sådana avtal därmed gör sig gällande som är att avtalen uttryckligen bör omfatta ett åtagande från entreprenören med att sina materiella och personella även fullfölja verksamheten under resurser höjd beredskap. För att entreprenören också i praktiken skall kunna fullgöra

sitt åtagande måste han kunna disponera sin personal även under dessa

förhållanden. Detta förutsätter bl.a. att personalen inte har för reserverats någon annan krigsuppgift. Enligt 3 kap. l2§ förslaget till lag totalom försvarsplikt kan krigsplacering i det militära försvaret en t.ex. ändras, om det från totalförsvarets synpunkt är väsentligt bättre vederbörande att krigsplaceras i en annan verksamhet. Som regel bör detta innebära de att som har sin fredstida anställning inom räddningstjänsten oberoende - av om de är anställda av kommunen eller entreprenör kan av en reserveras för tjänstgöring där även under höjd beredskap. Då kan också fredsrädd-

ningstjänstens personal åläggas att tjänstgöra med allmän tjänsteplikt enligt

bestämmelserna i 6 kap. i förslaget till lag totalförsvarsplikt. om I skyldigheten för kommunen att vidta erforderliga beredskapsförberedel-

ser ingår också att öva personalen i krigsorganisationen. Entreprenören

måste därför i avtalet åläggas att delta med sin personal i de övningar som kommunen bestämmer. Också i detta avseende blir den statliga tillsynen i form av granskning entreprenadavtalen från länsstyrelsens av och Statens räddningsverks sida viktig.

Arbetstagarens rättigheter

EG-rådet antog år 1977 direktiv

ett 77187EEG om skydd för arbetstaga-

res rättigheter vid lagenlig överlåtelse eller fusion företag, verksamheter av eller delar av verksamheter på ett sådant sätt att arbetstagarna genom förfarandet kommer att byta arbetsgivare. Syftet är såvitt att möjligt säkra att anställningsförhållandena skall fortsätta oförändrade under den nya arbetsgivaren. I EG-domstolspraxis har fastslagits direktivet är tillämpligt att på entreprenadförhållanden där entreprenören övertar uppdragsgivarens

personal för att utföra den avtalade uppgiften.

Enligt EG-direktivet skall förvärvaren efter överlåtelsen bunden vara av villkoren i ett löpande kollektivavtal på sätt samma som överlåtaren var bunden dessa villkor. Överlåtarens rättigheter och skyldigheter av på grund

ett anställningsavtal eller ett anställningsförhållande som gäller vid tiden av for överlåtelsen skall över på förvärvaren. Detta skall gälla till dess att avtalets giltighet har löpt ut eller ett nytt kollektivavtal har börjat gälla. Det är emellertid enligt direktivet tillåtet för medlemsstaterna att begränsa bundenhetstiden. Tiden får dock inte vara kortare än ett år. Överlåtelsen eller fusionen skall inte kunna utgöra skäl för uppsägning, vilket inte hindrar att uppsägningar sker av ekonomiska, tekniska eller organisatoriska skäl där förändringar i arbetsstyrkan ingår. Om anställningsavtalet eller anställningsförhållandet upphör därför att överlåtelsen medför genomgripande försämring arbetsvillkoren som är till nackdel för en av arbetstagaren, skall arbetsgivaren anses vara ansvarig för att anställningsavtalet eller anställningsförhållandet har upphört. Sverige har EES-avtalet åtagit sig att följa direktivet. Enligt vad genom anförs i EES-propositionen skulle gällande svensk lagstiftning uppfylla som EG-direktivet utan några särskilda lagstiftningsåtgärder prop. 199192: 170 Bilaga 9 25. Enligt vad jag erfarit övervägs direktivets rättsliga innebörd s. ytterligare inom arbetsrättskommittén. EG-domstolen har vid flera tillnu fällen prövat innebörden olika delar i direktivet. Det har dock inte av prövats direktivet är tillämpligt på situation där kommunens personal om en avknoppning bildar från kommunen fristående juridisk person genom en därefter uppträder kommunens entreprenör. Det kan därför inte som som uteslutas, att direktivet äger tillämpning på ett system där delar av den kommunala räddningstjänsten läggs ut på entreprenad i form av en avknoppning från den kommunala förvaltningen. Jag har inte haft möjlighet göra bedömning detta spörsmål, bör bli föremål för att en egen av som uppmärksamhet i den fortsatta beredningen.

3.5 Överväganden

Utredningen har konstaterat att kostnaderna för räddningstjänsten i Sverige är förhållandevis höga och har stigit snabbt under de senaste 10- 15 åren. Det finns visserligen möjligheter för kommunerna att inom gällande lagstiftning vidta åtgärder för att höja effektiviteten och sänka kostnaderna för räddningstjänsten. Eftersom det för närvarande inte finns någon konkurrens i egentlig mening inom räddningstjänsten, kommer den prisnivå som man slutligt kommer fram till i kommun vid intern effektivisering dock inte en att sammanfalla med det marknadspris skulle uppstå vid en konkurrens som också med privata entreprenörer. Jag har därför grundligt prövat om det är formellt och reellt möjligt att ändringar i lagstiftningen tillåta att kommuner lägger ut hela eller genom delar av räddningstjänsten på entreprenad.

Jag har därvid särskilt analyserat möjligheterna att hantera de i direktiven identifierade svårigheterna i samband med införandet av ett entreprenadsystem för räddningstjänsten i kommunerna. Det gäller överlåtandet av myndighetsutövning i vissa fall till enskild, det gäller möjligheterna uppehålla att ett effektivt samband mellan den förebyggande och den skadeavhjälpande verksamheten, och det gäller möjligheten att säkerställa att personella och materiella resurser inom räddningstjänsten står till förfogande i beredskap och krigssituationer. Redan i dag kan myndighetsutövning överlåtas till enskild person som tillhör en industribrandkår och utsetts räddningschefen i kommunen som av att vara räddningsledare. Genom lagändring är det möjligt att överlåta myndighetsutövningen i den undsättande verksamheten i övrigt till ett enskilt rättsobjekt. För att säkerställa det viktiga sambandet mellan förebyggande och skadeavhjälpande verksamhet inom räddningstjänsten bör en

bestämmelse införas, förslagsvis i räddningstjänstförordningen, med inne-

börd att en entreprenör som tagit över skötseln den undsättande verksamav heten skall åläggas av kommunerna att dels till räddningsledaren rapportera erfarenheter från undsättningsaktioner, dels tillse entreprenörens att personal ges förebyggande utbildning. Kommunerna bör vidare åläggas i sina att entreprenadavtal infoga en bestämmelse skyldighet för entreprenören om att fullfölja verksamheten även under höjd beredskap och att till personal se att och materiel då står till förfogande för verksamheten. Bestämmelsen i denna del bör anpassas till den föreslagna lagen civilt försvar. om De svårigheter förenade med införande ett entreprenadsystem i räddav ningstjänsten, identifierats i direktiven och närmare behandlats som som tidigare i texten, kan således hanteras ändrad lagstiftning eller genom genom krav på de entreprenadavtal som upprättas mellan kommunerna och entreprenörerna. Jag har också analyserat möjligheterna till en smidig övergång från kom-

munal skötsel av räddningstjänsten i den kommunen eller i samverkan

egna

med annan kommun till entreprenadform. Det är i sammanhanget viktigt

att reglerna utformas så att kommunerna möjlighet att återta skötseln ges av räddningstjänsten efter det att räddningstjänsten varit föremål för privat entreprenad på ett smidigt sätt och utan att verksamheten alltför mycket störs under övergångstiden. Detta kan ske utgår från övergången om man att till entreprenad sker i form av avknoppning från den kommunala räddningstjänsten, dvs. att personal går över från kommunal räddningstjänst till den privata entreprenören och att utrustning och material överlåtes till annan eller leasas av entreprenören från kommunen. Ett sådant avknoppningssystem skulle möjliggöra övergång från kommunal skötsel till privat en entreprenad och vice versa på ett något så när smidigt sätt. Avknoppningen måste ske under iakttagande de krav på upphandling sedan l januari 1994 av som finns i lagen 1992: 1528 offentlig upphandling. Dessa regler utgår ifrån om

att verksamhet som på kommunernas uppdrag skall bedrivas av ett från kommunen fristående organ skall upphandlas i konkurrens. Mot bakgrund av de här redovisade analyserna har jag gjort den samlade bedömningen att ett entreprenadsystem måste förknippas med ett antal villkor, som i varje enskilt fall måste beaktas av kommunen vid upprättande av entreprenadavtalet. I denna bedömning har krav på sambandet med räddningstjänst i kris och krig vägt särskilt tungt. Det bör erinras om att kommuner redan i dag kan uppträda som entreprenörer och därmed göra nuvarande samverkansformer än mer effektiva och att det också är möjligt att lämna ut en kommuns räddningstjänst till flera angränsande kommuner. Företag som har s.k. industribrandkårer kan också fortsätta sin verksamhet i ett entreprenörliknande samarbete med en eller flera kommuner och därmed bidra till att förbättra effektiviteten i räddningstjänsten. Det bör tilläggas att en i ordets egentliga mening verklig konkurrens mellan kommunal skötsel i egen regi och privat entreprenad skulle kräva att kommunerna finge agera på marknaden på samma sätt som de privata entreprenörerna, t.ex. genom att via sidoverksamheter öka intäkterna och därmed begränsa räddningstjänstens behov av anslag. En sådan ordning kräver en vidgning av den kommunala kompetensen. Enligt nuvarande lagstiftning har kommunerna inte med privata entreprenörer likvärdiga förutsättningar att sköta räddningstjänsten, och det är heller inte aktuellt att genom lagändringar skapa en sådan likställighet. Räddningstjänstkommittén förordade i sitt betänkande år 1983 att kommunerna skulle ges rätt att överföra uppgifter inom räddningstjänsten till annat organ. Räddningstjänsten i sin helhet skulle dock kunna överlåtas endast till annan kommun och icke till enskilt organ. Mitt förslag ansluter till detta betraktelsesätt. Även jag inte kunnat finna något starkt dokumenom terat intresse hos kommunerna för en övergång till ett entreprenadsystem inom räddningstjänsten och därför inte tror att denna möjlighet kommer till särskilt frekvent användning, vill jag dock föreslå ett antal lagändringar med innebörden att de kommuner som så önskar bör ges rätt att överlåta utförandet av de skadeavhjälpande räddningsinsatserna till en entreprenör. Den planerande och förebyggande verksamheten bör dock också i fortsättningen handhas av kommunerna som behåller det samlade ansvaret för räddningstjänsten. Också räddningsledaren, som vid en insats har långtgående befogenheter och skyldigheter av myndighetskaraktär, bör vara en person anställd hos kommunen. Med en sådan lösning blir det också något mindre problematiskt att upprätthålla det viktiga sambandet mellan den förebyggande och den skadeavhjälpande verksamheten liksom mellan fredstida verksamheter och förberedelser för räddningstjänst vid höjd beredskap. De härav föranledda nödvändiga lagändringarna redovisas i separat avsnitt.

4 Samverkan i

räddningstjänsten

4.1 Statsmakternas

inriktning

Vårt brandförsvar har mycket gamla Elden har alltid varit fara anor. en som man försökt skydda sig emot. Därför finns det stark tradition att ha lokala en brandförsvar. I och med att räddningstjänsten fått utökade uppgifter avseende alla typer av olyckor inträffar i det civila samhället, uppkommer som behov av mera samlade aktioner mot omfattande olyckor. Även kommuom nens räddningskår, som är anpassad till det lokala behovet, är basen i

räddningstjänsten blir behovet av ett förberett samarbete sträcker sig som över såväl kommungränser som länsgränser alltmera uttalat.

I Räddningstjänstkommitténs betänkande Effektivare räddningstjänst

SOU 1983: 77 skisserades den organisation den kommunala räddav ningstjänsten som senare fastlades riksdagen antagandet av genom av prop. 198586: 170. I propositionen slogs fast att kommunerna skall ta till vara möjligheterna att utnyttja varandras för räddningstjänsten och den resurser förebyggande verksamheten.

I propositionen anförde föredragande statsrådet vidare

Jag har tidigare förordat att kommunen skall huvudman för räddningsvara tjänsten inom kommunen. För att minska olikheterna inom räddningstjänsten

och för att höja dess effektivitet fordras det enligt min mening att kommunerna samverkar. - - - Även när det gäller utformningen av kommunernas samverkan räddom ningstjänsten vill jag betona vikten frivillighet. Innehållet i samarbetet och av formerna för detta bör bestämmas kommunerna själva utan inblandning av från statens sida. Enligt min mening räcker det att det i den föreslagna lagen tas en föreskrift om att kommunerna skall samarbeta med varandra. En sådan

föreskrift bör inte bara gälla resurserna inom räddningstjänsten. Ett samarbete kommunerna emellan är även viktigt när det gäller åtgärder som förebygger bränder och skador till följd av bränder. - - - Jag anser det vara värdefullt att arbetet med bildandet av räddningsregioner nu är i det närmaste avslutat och förutsätter att detta kommer att gagna det kommunala samarbetet inom räddningstjänsten. Samtidigt vill jag understryka att det är angeläget att kommunerna tar till vara de möjligheter som föreligger att utveckla samarbetet inom regionerna för att få till stånd en mera rationell och effektiv verksamhet.

Förslaget att det kommunala huvudmannaskapet skulle behållas framlades redan i kommitténs principbetänkande Samhällets räddningstjänst SOU 1981:82 och det övervägande flertalet remissinstanser tillstyrkte också detta förslag. En svaghet med kommunalt huvudmannaskap ansågs av Räddningstjänstkommittén vara att kommunerna på grund av olika förutsättningar i många fall inte hand skulle kunna klara alla de olika olyckssituationer på egen av som uppkommer. Kommittén utgick ifrån att svårigheter av ekonomisk natur, kompetensbrist, tillgång till specialutrustning m.m. genom samverkan mellan kommunerna skulle kunna hanteras på ett tillfredsställande sätt. Räddningstjänstkommittén ansåg också att om samverkan på ett framgångsrikt sätt skall kunna höja den allmänna räddningstjänstens effektivitet fordras ett system med riktlinjer för samarbetet. Framförallt krävs det en systematisk genomgång av de möjligheter till gemensamma lösningar som föreligger. En väl utvecklad samverkan kan komma att innebära att fler kommuner än hittills bygger upp en gemensam räddningstjänstorganisation. I områden där det med hänsyn till olika lokala förhållanden saknas förutsättningar för en sådan långtgående lösning bör det vara naturligt för kommunerna att samarbeta om ett urval av resurser eller arbetsuppgifter. Kommittén ansåg att samarbetet inom den allmänna räddningstjänsten skulle utvecklas genom frivilliga åtgärder från kommunernas sida. Samarbetet ansågs utvecklas bäst om de lokala organen själva tar de initiativ som behövs och på egen hand beslutar om samarbetets innehåll. Ett system för en väsentligt utökad samverkan fordrar en indelning av landet i lämpliga geografiska samverkansområden s.k. räddningsregioner. Kommittén ansåg vidare att en förbättring av räddningstjänsten kunde ske även genom andra åtgärder än samverkan. Samverkan med statliga organ och med privata organisationer framhölls. En olycka kräver ofta ingripanden av flera slag räddningstjänst, framför allt den är större av om av omfattning. För att samhällets räddningstjänstorgan skall kunna ingripa med sina samlade resurser och agera så effektivt som möjligt är det viktigt att omfattande samarbete äger rum mellan de olika organen. Kommittén ansåg att en så långt som möjligt enhetlig lagstiftning omfattande de huvud-

sakliga riktlinjerna för samhällets räddningstjänst kan stimulera ett sådant samarbete. En regionindelning av räddningstjänsten föreslogs Räddningstjänstav kommittén för att en frivillig samverkan skulle kunna komma igång snabbt. Svenska Kommunförbundet bidrog till sådan regionindelning etableatt en rades. De vinster som Räddningstjänstkommittén pekade på finns inom områdena T Personal för administration, Operativ ledning och styrkor i beredskap, Inköp och underhåll av materiel, Utbildning och övningar, Räddningstjänstplanering, Förebyggande åtgärder,

Övriga åtgärder t.ex. rekrytering och information.

Specifika Förbättringar genom samverkan skulle bl.a. samordnad vara räddningstjänstplanering, samordnad operativ ledning, tillgång till brandingenjörskompetens, minskade personalkostnader, bättre teknikutnyttjande och resurser för civilförsvar. Räddningstjänstkommittén menade att en uppföljning samverkansåtav gärderna borde göras och att om samverkan inte kom till stånd i tillfredsen ställande takt borde ytterligare stimulansåtgärder för ökad samverkan övervagas.

4.2 Genomförda

undersökningar och

studier om samverkan

Statens räddningsverk och Svenska Kommunförbundet har fortlöpande arbetat på olika sätt med att motivera kommunerna till ökad samverkan. I början av 1990 tillsattes en arbetsgrupp med representanter för de båda organisationerna med uppgift att klargöra vad som hade hänt med samarbetet inom den kommunala räddningstjänsten under 1980-talet. Arbetsgruppen gjorde en genomgång vilka ansträngningar som gjordes av ute i kommunerna. Man fann att ett stort antal utredningar hade startats men få hade lett till konkreta resultat. Räddsam-Norr lyftes fram som ett exempel där samarbete skett med gott resultat. Räddsam-Norr som är en

vidareutveckling av Danderyd-Täby-Vallentuna brandförsvarsförbund om-

fattar även Vaxholm och Österåker. Tillsammans motsvarar detta numera kommunalförbund fem räddningskårer.

Kommunerna samverkar i Räddsam-Norr utbyter också erfarenheter som inte enbart inom räddningstjänsten utan också inom det förebyggande arbetet. Räddsam-Norr har även avtal med militära förband och har ett nära samarbete med Luftfartsverkets räddningsorganisation vid Arlanda flygplats. Samordningen mellan de fem kommunerna har gett en väsentligt förhöjd slagkraft. Kostnaderna uppskattas ligga ca 25 procent lägre än om de samverkande kommunerna var och en för sig skulle ha svarat för verksamheten. Arbetsgruppen gjorde även en egen utredning om förutsättningarna för ett samarbete mellan kommuner inom räddningstjänsten och i den förebyggande verksamheten i den s.k. KAK-regionen. Denna region utgörs av kommunerna Köping, Arboga och Kungsör som tillsammans har ca 50 000 invånare. Arbetsgruppen fann beträffande KAK-regionen att räddningstjänsten och det förebyggande skyddet mot brand i de tre kommunerna kunde fördelas så att verksamheten inom regionen inom för de dåvarande kostnaderna kunde bli betydligt effektivare, ramen att de tre kommunerna borde bilda ett kommunalförbund, att en gemensam organisation skulle leda till att alla tre kommunerna får brandingenjörsutbildad personal i förvaltningsledningen, utryckningsverksamheten och det skadeförebyggande arbetet samt att den förebyggande verksamheten borde få större resurser och högre kompetens. Räddningstjänsten i regionen skulle genom arbetsgruppens förslag få en organisation med bredd och kompetens som skulle göra det möjligt att i framtiden utveckla personalens kunnande och räddningstjänstens materiella resurser. Arbetsgruppen kunde vid en kartläggning av pågående arbete med samverkan konstatera att diskussioner pågick i ett 40-tal kommuner, t.ex. Hall-

stahammar-Västerås, Härryda-Partille samt i Blekinge, Gävleborgs och

Jämtlands län. Arbetsgruppens arbete redovisades i publikationen Utveckla räddningstjänsten samverka - Svenska Kommunförbundet har den 28 januari 1993 sammanställt uppgifter från alla kommuner om aktuella räddningsregioner och samverkan i större omfattning mellan kommuner per den 1 januari 1993. Vid denna tidpunkt fanns 7 kommunalförbund omfattande tillsammans 19 kommuner och 27 civilrättsliga avtal omfattande tillsammans 61 kommuner. Detta visar att huvuddelen av kommunerna ännu inte har formaliserat sin samverkan utan förlitar sig på den möjlighet som finns i räddningstjänstlagen att vid behov kunna rekvirera erforderlig förstärkning utan att ha planerat för detta i förväg.

Exempel på regioner där genomförda utredningar inte har lett till någon förändring är den tidigare nämnda KAK-regionen. Svenska Kommunförbundet har biträtt flera regioner med utredningar om samverkan. Bl.a. har en Förstudie rörande räddningstjänsten i Blekinge län genomförts 1991. Denna förstudie resultat rapport den 24 gav som en oktober 1991 med följande sammanfattning. Genom bildandet av ett kommunalförbund för västra regionen i Blekinge skapas plattform för en en gemensam vidareutveckling av räddningstjänsten i framtiden. Organisationen kan inom bibehållna ekonomiska ramar motsvara de ökade krav i som dag och i framtiden kommer att ställas på räddningstjänsten. En gemensam förvaltningsledning skapar förutsättningar för samorden nad verksamhet i regionen. Genom att renodla arbetsuppgifterna för personalen inom de olika verksamhetsgrenarna skapas en lugnare arbetsmiljö, bättre måluppfyllelse och bättre kompetens. Även rekryteringsmålet kan underlättas genom den nya organisationsutformningen.

Studier av samarbetet mellan kommunerna på räddningstjänstområdet.

I utredningens uppdrag enligt direktiven har ingått att kartlägga i vilken omfattning räddningstjänstlagens intentioner uppfyllts och, så är befoom gat, föreslå ytterligare åtgärder från statsmaktemas sida för att ökat samarbete skall komma till stånd. Liksom den av Statens räddningsverk och Svenska Kommunförbundet tillsatta arbetsgruppen har utredningen konstaterat att samverkanssträvandena inte varit allt igenom framgångsrika. Ett exempel på de svårigheter som uppkommer när man skall bilda ett kommunalförbund utgör kommunerna på Södertörn där förslag funnits att bilda ett kommunalförbund omfattande BotkyrkaSalem, Haninge, Huddinge; Nynäshamns, Södertälje och Tyresö kommuner. Ett kommunalförbund har bildats av Haninge, Huddinge, Nynäshamns och Tyresö kommuner. Beträffande BotkyrkaSalem, som sinsemellan har ett civilrättsligt avtal, och Södertälje kommun har frågan gällt om dessa kommuner skulle bilda ett kommunalförbund eller även de skulle ansluta sig till det redan bildade om förbundet.

Samverkan i ett kommunalförbund mellan Södertälje och BotkyrkaSalem

har varit svårt att motivera framför allt på grund av låga kostnader i

BotkyrkaSalem jämfört med Södertälje som står inför stora investeringar i

nya brandstationer. Det finns också exempel på andra skäl än de ekonomiska som gör att samverkan inte kommer till stånd. Exempel på sådana irrationella orsaker kan vara att samverkan motverkar samhällets strävanden mot decentralise-

ring, och att samverkan leder till minskad politisk insyn. Personkemin mellan de inblandade kan vara störd, samverkan kan leda till försvagad ställning för politiker och utgöra ett hot mot inblandade räddningstjänstchefer och andra personalgrupper. Detta har bidragit till att samverkan inte nått så långt som man ursprungligen tänkte sig.

Pågående samverkansaktiviteter Intresset för samverkan på räddningstjänstområdet har stigit under de senaste åren. Nedan följer ett antal exempel på samverkansaktiviteter. Helsingborgs brandförsvar har nyligen på eget initiativ genomfört en studie rörande

samverkan i nordvästra Skåne. Klippan, Åstorp, Örkeljunga, Ängelholm,

Bjuv, Båstad, Helsingborg, Höganäs, Landskrona och Svalöv har omfattats av studien. Man har således här frångått den fastlagda regionindelningen och t.o.m. gått över länsgränserna. Besparingen vid en samverkan enligt utredningen uppskattas till ca 7 miljoner kronor per år. Organisationsförslaget bygger på att närmaste brandstation larmas oavsett kommuntillhörighet. Därtill föreslås att ett befäl med hög kompetens följer med utryckningsstyrkorna för att fungera som räddningsledare tills befälsberedskapen har anlänt till olycksplatsen. I nordvästra Skåne försvåras samverkansarbetet av att det finns tre olika alarmeringscentraler utöver SOS-Centralen. Vid en utökad samverkan är ambitionen att kunna bygga upp räddningstjänsten i regionen utifrån en gemensam alarmerings- och ledningscentral. Det finns områden där samverkan redan har utvecklats på ett mycket positivt sätt. Ett av dessa områden är det ovan nämnda Södertörn i södra delen av Stockholmsregionen. På Södertörn har under ett antal år utvecklats ett samarbete inom flera områden. Den l januari 1993 bildades ett kommunalförbund mellan Huddinge, Haninge, Tyresö och Nynäshamns kommuner. Det nuvarande samarbetet på Södertörn omfattar flera områden varav ett är gemensam brandingenjörsjour som verkar i förbundet samt i Botkyrka Salem och Södertälje kommuner. Brandingenjören i jour skiftas mellan kommunerna men är alltid stationerad på brandstationen i Botkyrka som ligger mitt i regionen. Därtill finns en brandchefsberedskap som ett komplement till brandingenjörsjouren. Brandingenjörsberedskapen disponerar fritt samtliga brandförsvarsresurser i regionen. En särskild styrka s.k. E-styrka har upprättats med uppgift ersätta en ordinarie styrka som genomför en övning eller befinner sig på utryckning utanför kommunen. Varje kommun bidrar till E-styrkan med två brandmän vardera och placeringen av E-styrkan altemeras mellan stationema efter ett uppgjort schema. För att öka effektiviteten i räddningsinsatserna och för att snabbt fram

stora till insatser har inom Södertörn upprättat avtal samt resurser man instruktion samverkan mellan kommunerna. Avtalsparterna skall bistå om varandra med personal och materiel vid räddningsinsatserna i varandras kommuner. Insatsen skall gälla hela kommunen och inte endast samverkan vid kommungränsen. Södertörns samlade räddningstjänst fungerar i och med detta avtal enhet och blir på så sätt effektivt samövad som en gemensam och slagkraftig. På Södertörn sker också ett kontinuerligt samråd mellan räddningsnämnderna i de kommunerna utöver det samarbete pågår mellan de fyra sex som kommunerna inom kommunalforbundet. Ett liknande samarbete i form ett kommunalförbund pågår mellan av Göteborgs och Mölndals kommuner. En utredning har visat att samarbetet leder till besparing på ca 5 miljoner kronor per år. en I Uppsala län har nyligen överenskommelse träffats omfattande hela en Uppsala, Enköpings, Håbo, Östhammars och Tierps kom- Uppsala län, dvs. Liksom på Södertörn sker all alarmering via SOS-centralen. För att muner. underlätta kommunikationen med räddningstjänsten vid larm och för att snabba utlarmningen har räddningstjänsten ett kvalificerat brandbefäl upp stationerat i SOSABs lokaler i nära samarbete med larmoperatörema. Erfarenheterna från detta samarbete mellan räddningstjänsten och SOSAB är goda. Bl.a. har oacceptabla tidsfördröjningar vid larm på grund av kommunikationsproblem mellan SOSAB och larmfunktionen på brandstationerna kunnat elimineras.

Räddningstjänstutredningens studie

För att belysa de svårigheter med samverkan som påståtts föreligga har utredningen genomfört begränsad studie. En av Svenska Kommunen egen förbundets samverkansutredningar behandlar räddningstjänstsamverkan

mellan kommunerna Klippan, Åstorp,. Ängelholm och Örkeljunga, vilka

utgör en räddningsregion. I denna utredning pekas på följande besparingspotential när det gäller dessa kommuner. Inom för den förslagna samverkansmodellen kan kostnaderna samramen manlagt för kommunerna minskas med minst 2,5 till 3,3 miljoner kronor per år. Utöver dessa besparingar kan kostnaderna med t.ex. organien gemensam sation, ytterligare minskas med minst 1,2 till 1,5 miljoner kronor per år utan att avkall behöver göras på effektivitet och kvalitet. Räddningstjänstutredningen har genomfört studie för att utröna hur en samverkansarbetet har fortsatt i dessa fyra kommuner genom att göra ekonomiska och personalmässiga jämförelser i kommunerna från tiden då samverkansutredningen initierades och fram till dagsläget.

Syftet har varit att analysera vad skett efter utredningen i form som av effekter dvs. ekonomiska och personalmässiga Förändringar fördjusamt att pa den ekonomiska analysen vad avser ekonomi, personal och prestationer, detta för att öka möjligheten till effektivitets- och samordningsbedömningar inom räddningstjänsten. Under den tid som förflutit sedan samverkansutredningen initierades har ett antal samverkansaktiviteter pågått mellan olika konstellationer de av fyra kommunerna. Besparingar och kostnadsökningar har emellertid tagit ut varandra så att det ekonomiska resultatet är oförändrat i sammantaget regionen. Följande konstateranden kan göras när det gäller samverkanssträvandena i denna region. Gemensam räddningschef har i något fall inneburit halvering lönekost- - av naden. Samverkan har lett till ökade administrativa kostnader. - Besparingsvinsten är ofta marginell vid slutlig summering alla - en av leden. Ofta sker reinvestering besparingarna inom kåren vilket gör - av att eventuell vinst inte syns. Många små avtal mellan kommuner har inneburit att kommuner med tillfälligt högre kompetens har expanderat och byggt volym upp en som blivit överkapacitet när dessa avtal bryts. Rationella besparingar är inte alltid politiskt gångbara. Detta gäller - t.ex. nedläggning av en brandstation. Snabba ändringar i avtalen leder till uppsägningar anställda inte - av som är rationella. Inget märkbart samarbete när det gäller fordon har kunnat noteras. - Inga ekonomiska vinster när det gäller upphandling kan påvisas. -

Den av utredningen genomförda studien har således visat det visserliatt gen pågår samverkansaktiviteter fortlöpande att de möjliga vinster men som påvisats i kommunförbundets utredning inte kunnat förverkligas.

Överväganden

4.3 Räddningstjänstkommittén ville driva på utvecklingen samarbetet över av kommungränsema.

En väsentligt ökad samverkan mellan kommunerna skulle höja effektiviteten. Förutsättningen för ett oförändrat kommunalt huvudmannaskap över räddningstjänsten var att samarbetet mellan kommunerna utvecklades i en tillfredsställande takt. Enligt kommittén borde det möjligt inom vara att

efter statsmakternas beslut realisera de åtgärder komhögst ett par år som mittén föreslagit. fanns således förväntningar på kommunerna när räddnings- Det stora tjänstlagen kom till. Samverkan har visserligen ökat särskilt under de senaste åren knappast i den takt eftersträvades. Kritik mot en del kommumen som samarbeta förekommer i undersökningar den statliga kaners sätt att som tastrofkommissionen har genomfört efter allvarliga olyckor. Flera faktorer har bidragit till att regionsamverkan inte har utvecklats på det sätt som Räddningstjänstkommittén och statsmakterna strävat efter. Ingen av senare enskilda faktorerna har sannolikt haft någon avgörande betydelse för de utvecklingen däremot har de tillsammans begränsat initiativen till ökat men samarbete. har uppstått klyfta mellan de centralt beskrivna principerna for Det en samverkan och den lokala på samarbetsfrågorna. Räddningstjänsten synen har i många kommuner haft svårt att relatera målet för utvecklingen av samarbetet till de egna förutsättningarna. Regionindelningen har inte överallt kommit att uppfattas som det hjälpmedel avsikten. I t.ex. Hallands län har regionindelningen ändrats. som var regioner har blivit Länsgränser har på flera håll i landet kommit att Två en. utgöra särskilda hinder. Avsaknaden statistik och annat material kan läggas till grund för av som övervägande effektiviteten i räddningstjänsten har också konserverat om arbetssättet och gjort det svårt att utveckla argumenten för samarbete. Flertalet kommuner har genomfört eller påbörjat riskanalys och anpassat sin verksamhet till denna. Samverkansprocessen har haft ett betydande startmotstånd när den väl kommit igång har den fungerat bra. Samvermen kan har dock hittills i huvudsak varit ett sätt att med inga eller begränsade kostnadsökningar höja standarden på räddningstjänsten. Utredningen i KAK-regionen visar på frågor i allmänhet uppkommer som börjar diskutera samarbete. Utgångspunkten har varit att rationalinär man verksamheten och hitta möjligheter till besparingar. Utredningen visar sera emellertid det är beredskapen för stora olyckor som bör förbättras. Med att de rationaliseringar, samarbetet möjligheter till, kommer organisasom ger tionsförändringen kunna inom de nuvarande kostnaderna vilket att rymmas betydligt bättre räddningstjänst till samma eller lägre kostnader. ger en Specialiseringen i det dagliga arbetet kan öka. Ledning förvaltningen, av inköp och skötsel utrustning, brandsyn och andra förebyggande åtgärder av kan utföras effektivare. Ökade möjligheter till specialisering av personalen

kan också uppnås. Utökat samarbete med andra förvaltningar inom den egna kommunen, med andra kommuners räddningstjänster och med andra räddningstjänstmyndigheter med annat geografiskt ansvarsområde är krav som måste mötas med förändringar i arbetsformer, organisation m.m.

Svenska Kommunförbundets sammanställning över pågående samverkan visar att det under de tio år förflutit sedan Räddningstjänstkommitténs som rekommendationer om samverkan lades fram inte skett någon allmän utveckling i riktning mot samgående inom räddningsregionerna. Det pågår diskussioner om samverkan och i många fall har också samverkan i mindre skala kommit till stånd. Räddningstjänstutredningens studie i nordvästra Skåne visar att nettoeffekten inom regionen är marginell både det när gäller ekonomiskt utfall och förhöjning kvaliteten. av De infrastrukturella Förbättringar såsom larm- och ledningsgemensam funktion, samgående brandingenjörskompetens, om samverkan om specialutrustning och datorstöd Räddningstjänstkommittén önskade åstadsom komma har endast kunnat förverkligas när det i samverkansområdet ingått större kommuner med stora resurser. Ett nyligen igångsatt försök med helikoptersamarbete i Uppsala län visar att det är endast genom att den redan välutrustade centralkommunen samarbetar med kranskommunerna som man kan uppnå erforderligt underlag för en sådan facilitet. Det visar sig i våra studier att de ekonomiska incitamenten för samverkan inte ansetts tillräckligt starka. Vinsten med samverkan inte uppväger nackdelen av det minskade inflytande för kommunledningen formalisesom en rad samverkan skulle innebära. Svenska Kommunförbundets sammanställning över nettokostnader och skatteuttag för räddningstjänsten visar att mindre kommuner särskilt i glesbygden har de högsta kostnaderna capita medan storstäderna har de per lägsta kostnaderna. Den allra lägsta kostnaden redovisas dock Partille av kommun och orsaken till detta kan att Partille utnyttjar närheten till vara Göteborg utan att själv bidra till behovet resursförstärkningar av som uppkommer vid stora olyckor. Enligt min mening bör inte för närvarande skärpa lagstiftningen för man att uppnå samverkan p.g.a. den hittillsvarande långsamma utvecklingen av samarbetet. Det märks dock nämnts ökning samarbetet under de som en av senaste åren. Exempel som Uppsala län, Göteborgsregionen och Södertörn m.fl. torde komma att visa vägen. Det saknas ofta tillräckligt klart uttalat ett ekonomiskt incitament för samverkan inom den enskilda kommunen. Den regionindelning som skulle underlätta samverkan har hittills inte haft den avsedda stimulanseffekten. I stället hämmar regionindelningen ett fritt utbyte tjänster mellan kommunerna. Även länsgränser har i av några fall visat sig utgöra ett hinder för samverkan. Regionindelningen tycks inte fylla någon egentlig funktion och skulle därför enligt min mening kunna avskaffas. Samverkan över länsgränser bör heller inte förhindras i stället utan ses som en önskvärd utveckling i syfte att finna naturliga samverkansstrukturer.

Avreglerad sotning

5.1 Bakgrund

I räddningstjänstlagen SFS 1986: l 102 finns bestämmelser om förebyggande åtgärder mot brand. Bl.a. anges där att kommunens räddningsnämnd skall svara för att sotning utförs regelbundet. Genom sotning skall eldstäder och andra fasta förbränningsanordningar, som inte är inrättade för eldning uteslutande med gas, och därtill hörande rökkanaler samt imkanaler göras rena. I samband med sotning skall det som rengörs samt skorstenar och tak med därtill hörande byggnadsdelar kontrolleras från brandskyddssynpunkt. Sådan kontroll skall också göras av kanalanslutna eldstäder och andra förbränningsanordningar, som är inrättade för eldning uteslutande med gas, och därtill hörande gaskanaler. En tillsynsmyndighet kan besluta om kontroll av brandskyddet även i andra fall. Sotning och kontroll skall utföras skorstensfejarmästaren eller skorstensfejare av som biträder skorstensfejarmästaren. Regeringen får meddela föreskrifter frister för sotning och överlåta åt om en myndighet eller kommun att meddela sådana föreskrifter. Regeringen har överlåtit till Statens räddningsverk att ge föreskrifter om hur ofta sotning och kontroll skall göras. Kommunerna får meddela föreskrifter om kortare frister. Kommunfullmäktige får föreskriva att avgift skall erläggas för sotning. Den sotningstaxa som tillämpas i kommunerna förhandlas mellan Svenska Kommunförbundet och Sveriges Skorstensfejarmästares Riksförbund SSR och baserar sig på tidsstudier för sotning i småhus. I övrigt gäller timtaxa per gång och man.

5.2 Sotningsfrågans behandling hos myndigheter och organisationer

Att kan eld har känt till länge. S.k. soteld både välkänd och sot ta man var fruktad redan på 1100-talet i Europas träkåksbebyggelse. I början av 1700talet började i Sverige reglera sotningen genom brandordningar. Efter man ha varit ganska vanlig företeelse under andra världskriget med en att en omfattande Vedeldning är soteld i dag relativt ovanligt. Räddningstjänstlagen, räddningstjänstförordningen och Statens räddningsverks föreskrifter sotningsfrister reglerar i dag sotningen. Kommuom är indelade i sotningsdistrikt med en skorstensfejarmästare som annerna svarig för varje distrikt. Skorstensfejarmästaren utses av kommunens nämnd för räddningstjänsten. Diskussionen sotningsfrekvensen och det s.k. sotningsmonopolet om om har pågått länge. Ett antal motioner ändringar har väckts i riksdagen. om Regeringen därför Statens räddningsverk i september 1991 i uppdrag att gav överväga vissa frågor bl.a. brandsyn i samband med sotning gällande sotningsverksamheten. I Räddningsverkets 1992-08-31 framgår bl.a. svar följande.

Räddningsverket avser att under hösten 1992 påbörja en försöksverksamhet med effektivare brandskyddskontroll i samband med sotning genom att en protokoll upprättas över förrättningen. Räddningsverket att det inte är möjligt att införa system med - anser objektvis prövade sotningsfrister för oljeeldade värmeanläggningar utan fara för att olikartade bedömningar uppstår. En sådan behovsprövning skulle också medföra väsentlig kostnadsfördyring på grund av återkomen mande mätkontroller.

Riksrevisionsverket RRV har i promemoria 1985-11-28 Dnr. en 1985: 357 behandlat den statliga regleringen och tillsynen av sotningsväsendet. RRV: bedömning att det borde utredas vilka för- och nackdelar det s var skulle innebära att inordna eldstadsbrandsyn och sotning under den s.k. riksprovplatslagstiftningen 1974: 896. Det närmast till hands liggande alternativet därvid att låta verksamheten fortgå under konkurrens av vore olika företag erhållit auktorisation. En kompetensprövning görs i så fall som de företag vill utföra brandteknisk kontroll. De auktoriserade företaav som blir också föremål för fortlöpande statlig tillsyn, varvid även stickgen en provskontroll kan hur företagen skött sina uppgifter. Om ett företag göras av missköter sig borde auktorisationen kunna dras in. Statens pris- och kartellnämnd SPK ifrågasatte på sin tid i utredningen Sotningstjänster struktur, kostnader och taxesättning SPKUS 1984: 19 det är lämpligt med och taxa i alla sotningsdistrikt. om en samma Lönsamhetsstudier SPK utförde visade att kostnadsförhållandena var som

alltför olika mellan kommunerna för att en enhetlig taxa skulle vara försvarbar. Vidare har SPK i promemorior till regeringen dnr. 2387, 2288 och 230688 bl.a. kritiserat att beräkningarna av avgifterna för de föreskrivna sotningsarbetena baserar sig på tidsstudier och förhållanden bl.a. i fråga om kostnadsfördelning som gällde i början av l970-talet. Sedan dess har sotningstaxan räknats upp utan hänsyn till ökad produktivitet och ändrade förutsättningar. SPK har därvid framhållit att sotningsväsendets struktur och arbetsförhållanden har ändrats sedan början 1970-talet. Bl.a. har av antalet distrikt minskat, sotningsfristerna förlängts och formerna för bostadsuppvärmning ändrats. Konkurrenskommittén har i sitt betänkande Konkurrensen inom den kommunala sektorn SOU 1991: 104 menat att sotning är serviceverken samhet och att den därför bör konkurrensutsättas. Kommittén föreslog en försöksverksamhet med anbudsupphandling inom sotningsmonopolet. Konkurrensverket har i en skrivelse till utredningen framhållit att inslaget av konkurrens bör öka på sotningsområdet. Verket förordar avreglering en av sotningsmonopolet genom att ansvaret för den föreskrivna sotningen överförs från kommunen till fastighetsägaren. Konkurrensverket menar att den bästa lösningen från konkurrenssynpunkt är att myndighetstillsynen särskiljs från den kommersiella verksamheten och att räddningsnämnden utövar den primära myndighetstillsynen. Ett alternativ till att förlägga alla myndighetsuppgifter till räddningsnämnden kan att låta ackrediterade vara företag utföra kontrollverksamhet. Detta skulle innebära att godkända företag kan komma att utföra såväl kontroll sotningrengöring. Verket som framhåller att det är högst angeläget att marknaden för sotningstjänster avregleras för att öka effektiviteten på denna marknad. NUTEK och Statens Naturvårdsverk har nyligen publicerat rapporten NUTEK R 1993: 63, Naturvårdsverket Rapport 4270 Utsläpp från småskalig Vedeldning med förslag till lag småskalig eldning med fasta en ny om bränslen. I rapporten ges förslag till generella föreskrifter för Vedeldning i befintliga pannor och kaminer för att begränsa utsläppen från dessa. Rapporten har remissbehandlats.

Viljeyttringar från organisationer och enskilda rörande sotning

Svenska Kommunförbundet har yttrat sig över Räddningsverkets förslag rörande sotningsverksamheten. Förbundet anser att räddningstjänstlagen bör ändras så att fastighetsägaren får ansvara för att sotning utförs och att kommunens räddningsnämnd behåller ansvaret för att brandskydd brandskyddskontrollen utförs. Oljeeldade objekt bör sotas efter behov. Imkanaler bör inte omfattas av den föreskrivna sotningen. Behov av brandskyddskontroll avseende avgaskanaler föreligger inte.

Sveriges Fastighetsägareförbund uppdrog 1988 åt två konsulter att undersöka om det finns något samband mellan sotning och förekomsten av soteldarbränder vad gäller oljeeldade anläggningar och imkanaler. Dessa fann att så inte var fallet. Resultatet redovisas i rapport Sotningsfrister och brandfara. Vidare har Förbundet i remissvar i december 1992 till Statens räddningsverk angående sotningsfrister förordat att differentierade sotningsfrister införs och att sotningsmonopolet omprövas. Sveriges skorstensfejarmästares riksförbund har i yttrande över betänkandet Konkurrensen inom den kommunala sektorn avstyrkt kommitténs förslag till förändringar rörande sotningsväsendets brandförebyggande verksamheter. För att bibehålla en hög säkerhetsnivå och ett grundläggande krav på skydd av människor och egendom mot skada brand är det nödvändigt av att det lokala monopolet för verksamheten kvarstår i oförändrad form. Några enskilda kommuner, t.ex. Gotlands kommun, har meddelat utredningen att man har för avsikt att arbeta för att avskaffa sotningsmonopolet. Till utredningen har också inkommit ett stort antal brev från allmänheten där en förändring av det nuvarande systemet förordas. Många att de anser själva borde få utföra sotning, vilket de flesta också gör utan att det får men ersätta ordinarie sotning, utförd av sotare. Många sig ha bättre kunskaanser per än sotarna eftersom de konstruerat och byggt eldstaden själva. Många frågar sig varför sotningsfrister kan förlängas på grund t.ex. personalbrist. av Många ställer sig frågande till att sotningsfristema är desamma för moderna sotningsfria pannor för gamla omoderna. som Priset för sotning anses i allmänhet inte för högt vara men man reagerar över att tvingas betala för något som man inte behövs. anser I en del brev beskrivs konflikter, vilka borde kunnat lösas på ett smidigare sätt än t.ex. genom polishandräckning för att genomföra sotning eller konstatera att sotning var utförd.

5.3 Sotningens brandförebyggande

effekt.

Den forskning som finns tillgänglig rörande effekter av sotning har i huvudsak genomförts på Kungl. Tekniska Högskolans i Stockholm institution för uppvärmnings- och ventilationsteknik. Ett antal forskningsrapporter har publicerats, av vilka några tagits fram på uppdrag av Statens räddningsverk. Av betydelse för risken för soteldar är utfällningen av tjära i skorstenen. Många av exemplen i rapporterna är hämtade från koleldning i hushållseldstäder och industriella eldstäder och saknar relevans för frågan om behovet av sotning och sotningsfrister. Oljesot som bedömts för antändninguppvärmning till glödning ger i provning varierande resultat. Vid höga värden kan orsaken vara att sotet

innehåller oförbränd olja vilket tyder på att en ofullständig förbränning ägt rum. Orsaken kan vara felaktiga brännare, skadade eller felmonterade munstycken eller otrimmad brännare. Grava felaktigheter gör att brännaren stannar och utgör alltså inte någon brandrisk. Förekomst av dåligt justerade brännare är marginell eftersom driftekonomin påverkas negativt. Behovet av regelbunden sotning vid vedeldning har belagts i undersökningarna. Risken för soteld är avsevärt mindre för olja än för ved. I slutsatserna berörs även betydelsen sotning för uppkomsten av soteld. Det skiljs inte av på olja, ved och imkanal varför specifika slutsatser för olja och imkanaler är svåra att dra. God utrustning, kompetent eldning och sotning av vedeldade anläggningar har betydelse för brandrisken. Något optimalt sotningsintervall för oljeeldning har kunnat fastställas. Mängden avsättningar i imkanaler varierar starkt varför bedömningen av riskerna för brand är svår att göra. Sannolikheten för avsättningar i vissa kanaler i flerbostadshus är stor. Genom prov från olika platser fås nära nog samma värde nämligen att antändningstemperaturen är 250 grader. Den är så låg eftersom avsättningarna i imkanalerna innehåller fett. Men det betyder inte att det blir antändning avsättningen utsätts för kortvarig värmning. Det är orsaken till att om det inte blir brand även det blir tillbud under köksfläkten. Det finns om inget belägg för att sotning behövs i imkanaler. Statistik över antalet bränder efter brandorsak, som tagits fram av Brandförsvarsföreningen, visar att soteld är en brandorsak som kommer ganska långt ner på listan. Trenden är också sjunkande under de senaste tio åren. Om man ser på utvecklingen av soteldar under en femtioårsperiod finner man att soteld var mycket vanligare under 1940-talet då eldning med ved var vanlig. De soteldar som uppkommer i dag är också nästan helt och hållet knutna till Vedeldning. Sotbränder i oljeeldade anläggningar är mycket ovanliga och beror då oftast på felinställda brännare o.d. allvarlig trend då det gäller brandorsaksstatistiken är eldstadsre- En mera laterade bränder i övrigt dvs. då eldstaden och rökkanalerna är av sådan beskaffenhet att de inte motstått hettan utan närliggande brännbart material fattat eld och orsakat eldsvåda. Detta problem är i huvudsak en materialoch konstruktionsfråga. Högskolan i Karlstad har av Statens räddningsverk fått i uppdrag att utreda den samhällsekonomiska effekten olika förebyggande och skadeav avhjälpande åtgärder inom brandområdet. En av rapporterna är av intresse nämligen Hur ofta skall småhusen sotas Samhällets fördelar och kostna- der vid ändrade sotningsfrister. Rapportens kalkyler visar, med reservation för osäkerhet i data, att en förlängning av sotningsfristerna utifrån samhällsekonomiska bedömningar bör göras för både olje- och vedeldade småhus. För Vedeldning föreslås sotning gång per år och för oljeeldning en gång en vartannat år.

5.4 Jämförelser med

annan

kontrollverksamhet

Ett antal företeelser som berör befintlig bebyggelse har under tid senare behandlats på likartat sätt med avseende på regelsystem. Utgångspunkten är att fastighetsägare och byggherrar förutsätts för sin fastigta ett stort ansvar het och dess anordningar. Några exempel:

Takanordningar

Fastighetsägaren har ansvar för att takanordningar uppfyller de krav är som föreskrivna. Myndigheten, i detta fall byggnadsnämnd, har möjlighet att förelägga åtgärder för att kraven ska uppfyllas. om

Hissbesiktningar

Hissbesiktningar har tidigare utförts Statens anläggningsprovning SA i av egenskap av riksprovplats. Riksdagen har nyligen beslutat att systemet med riksprovplats skall avvecklas och ersättas med öppna där alla kompesystem tenta organ får medverka. SA hör vidare till de 3 5 företag regeringen - som hösten 1991 fick riksdagens bemyndigande att privatisera. För genomförandet av privatiseringen krävs att SA mister sin monopolställning och verkar på en konkurrensutsatt marknad. Från och med 1 juli 1993 har SA ombildats till aktiebolag. Fastighetsägaren kommer att kunna anlita vilken besiktningsman som helst som är godkänd. Nyordningen följer EG-direktiven inom detta område, dvs. hissdirektiven och maskindirektiven. I en ny förordning som är under bearbetning kommer krav att ställas på granskning av hisskonstruktionen vid nyinstallation. Krav kommer också att ställas på de ingående komponenterna i hissinstallationen. Därmed är reglerna neutrala gentemot EU-länderna. Däremot har den återkommande kontrollen utformats så att det de enskilda länderna. I Sverige har vi passar en tradition av återkommande säkerhetskontroller hissar och avsikten är av att behålla denna med den förändringen att monopolet avskaffas och ackrediterade företag genomför besiktningen. Därmed har full konkurrens uppnåtts.

Obligatorisk ventilationskontroll

Den obligatoriska ventilationskontrollen, bygger på de bestämmelser som finns i Plan- och bygglagen PBL. Enligt PBL skall byggnader möjlighet ge till god hygien, god arbetsmiljö och ett tillfredsställande inomhusklimat. en Av lagen följer vidare att ventilationssystem måste skötas och underhållas.

Kravet på underhåll innebär byggnads funktion inte påtagligt har att en försämras i förhållande till vad ursprungligen krävdes. En myndighetssom kontroll i form övervakning erfordras och ett ägaransvar att upphandla en av sakkunnig besiktning med vissa intervaller för att konstatera att funktionen

upprätthålls. Förordningen obligatorisk kontroll ventilationssystem började gälla om av l januari 1992. Förordningen ansluter till PBL och till lagens krav på ett gott inomhusklimat. Förordningen innebär att såväl befintliga ventilanya som tionsanläggningar ska besiktigas och godkännas av sakkunnig. De sakkunniska godkända Boverket för riksbehörighet och av kommunen för ga vara av lokal behörighet. Boverket föreskriver intervall för besiktning. Intervalom len varierar beroende på ventilation och i vilken anläggning ventilatyp av tionen verkar. Byggnadens ägare har det fulla ansvaret för att en behörig sakkunnig genomför besiktningen, och också för att myndigheten erhåller ett ansvarar protokoll där det framgår ventilationssystemet är godkänt eller ej. I det om här fallet är det den eller de kommunala nämnder som fullgör kommunernas uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet, ofta byggnadsnämnd eller motsvarande. Byggnadens ägare har också för att avhjälpa påtalade brister snaansvar ventilationssystemet inte blir godkänt. Byggnadens ägare har ett rast om långtgående emellertid övervakas av myndighet. De sakkunniga ansvar som kan handlas i konkurrens i likhet med andra konsultupphandlingar upp fastighetsägaren gör. Myndigheten har att godkänna den sakkunnige, övervaka besiktningarna blir genomförda och följa att åtgärder blir att upp vidtagna för att ventilationssystemen ska kunna godkännas. Imkanalema är i dessa sammanhang naturlig del av besiktningen. Kontrollen avser att en imkanalen upprätthåller den luftomsättning som är stadgad för utrymmet. I kontrollen ingår inte att göra brandförebyggande bedömning. en

I den översyn sker Plan- och bygglagstiftningen SOU 1993: 94

som nu av finns förslag till lag tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. Av 3 om och 6 framgår byggnads egenskaper skall hållas i stånd med avseenatt en de på säkerhet i händelse brand. Det skulle därför vara möjligt att av överföra myndighetsutövning det slag beskrivits ovan till den en av som nämnd i kommunerna har att övervaka plan- och bygglagstiftningen, som oftast byggnadsnämnd. Regeringen kan bemyndiga Boverket att föreskrien de krav ska gälla. För närvarande pågår utredning om att va om som överföra föreskriftsrätten för hissar i bebyggelse till Boverket från att tidigai sin helhet ha utförts av Arbetarskyddsstyrelsen. re

5.5 Rollfördelning fastighetsägare -

myndigheter.

Nuvarande form för förebyggande brandskydd har klara brister. Genom att kombinera myndighetsfunktion och verksamhet på entreprenad blir samhällets roll otydlig. Myndigheternas uppgift är att övervaka samhällets intressen av att upprätthålla miljömål och minimera riskerna för skada. Tillsyn och kontroll kan ske med hjälp sakkunniga i sin övervakas av som tur av ansvariga myndigheter. Ett exempel på sådan kontroll är ventilationskontroll, hisskontroll m.m. Även inom andra områden

har man utgått från att fastighetsägaren skall ta

ett ansvar för hälsa och säkerhet. I PBL har byggherren ett väl definierat ansvar. PBL är för närvarande föremål för översyn med syfte att klargöra att byggherren och inte byggnadsnämnden har för fel i byggnader. Enligt ansvar proposition 199394: 178 om ändringar i Plan- och bygglagen för m.m. som närvarande är föremål för riksdagsbehandling föreslås byggherren få ett utökat ansvar genom ett system för kvalitetssäkring. Genom tillämpa att egenkontroll i kombination med myndighetskontroll och i form ansvar av byggfelsförsäkring har hittat ett system för minimera risk för man att t.ex. tredje man.

Överväganden

5.6 Samhället har genom tiderna undergått stora förändringar. Framväxten av förtätad och brandkänslig miljö och den berättigade skräcken för storbränder påskyndade kraven på ett bättre brandskydd. På 1800-talet blev eldning och sotning reglerad i vårt land. Sotningsverksamheten och är åtgärd var en för att förebygga olyckor och skador. Det har emellertid inträtt förändstora

ringar på detta område. Övergången från fast bränsle till olja och därefter till

fjärrvärme har liksom bättre tekniska lösningar när det gäller uppvärmningsanordningar minskat sotningsbehoven Sotningsväsendet det är utformat är oflexibel lösning på som nu en ett brandskyddsproblem. Sannolikt skulle brandtillfallena inte öka i någon större utsträckning om sotningen uteblev, i vart fall när det gäller oljeeldade anläggningar. Det finns heller inte några forskningsresultat entydigt som visar i vilken omfattning sotning rökkanaler och imkanaler minskar av antalet brandtillfällen. Det är svårt att avgöra sotningen verkligen om är samhällsekonomiskt lönsam och vilka de samhällsekonomiska konsekvenserna skulle bli om rensningsotning i stället genomfördes vid behov. Rapporten från Högskolan i Karlstad visar dock med beaktande den osäkerav

het ligger i tillgängliga data att nuvarande ambitionsnivå när det gäller som sotning inte är samhällsekonomiskt motiverad. Man kan urskilja ett antal motiv för att sota. Ett skäl att sota är att driftsekonomin i värmeanläggningen blir bättre. Sot som lägger sig i anläggningen har värmeisolerande effekt gör att uppvärmningen inte blir en som effektiv. Ett annat skäl till sotning är att både den yttre och den inre miljön påverkas. En ökad mängd sot i värmepanna medför att kanalerna för de en heta förbränningsgaserna delvis sätts igen. Mängden koldioxid kan påverkas, liksom mängden oförbrända kväveoxider och mängden sotpartiklar. Ett tredje skäl till sotning är att kan minska risken för och varaktigheten av man sotbrand soteld. I samband med sotning utförs en viss brandskyddsen kontroll. Detta sker dock utan specifika krav på vad som skall undersökas. Eftersom samhället inte längre sig i någon organiserad energihusengagerar hållning är det endast miljö- och brandskyddsaspekterna som bör omfattas samhällelig kontroll. Den energisparande effekten av den sotning som av en med nuvarande sotningsfrekvens utförs av brandskyddsskäl är marginell. Tillsyn och kontroll eldningsanläggningar bör ha till syfte att minimera av förorenande utsläpp och att genom injustering minimera sotmängden i och rökkanal för att därmed undanröja risk för brand. panna Denna tillsyn och kontroll kan genomföras av yrkeskunniga i värmebranschen protokollföras för att finnas tillgänglig vid kontroll av räddningssamt nämnden. Ett projekt har under 1993 initierats Energitekniska föreningav södra krets i syfte att genomföra denna tillsyn och kontroll. Liknande ens förfaringssätt tillämpas då besiktning av hissar äger rum. Serviceavtal teckvanligen mellan fastighetsägare och serviceföretag. Besiktningsmannen nas därefter del anmärkningar från genomförda serviceinsatser. tar av Utredningen har inte till uppgift att fastställa med vilka intervall sotning skall utföras och vilka anläggningar som kräver regelbunden besiktning. Jag har dock gjort den bedömningen att brandrisken i imkanaler överhuvudtaget är så liten att det kan ifrågasättas regelbunden rensning är pass om en behövlig av brandskyddsskäl. Vidare kan konstateras att sotbränder i oljeeldade anläggningar är ytterligt sällsynta. Tekniken när det gäller oljeeldning har utvecklats så att pannoma från brandskyddssynpunkt i många fall kan betraktas sotningsfria. Även som i de bästa pannkonstruktionerna bildas dock del sot som kan motivera en viss ekonomisotning. Min bedömning är således att när det gäller imkanaler och oljeeldade anläggningar är brandrisken så obetydlig att den inte motiverar regelbunden tillsyn från samhället avseende det enskilda objektet. Det är vidare min uppfattning att reglerna sotningsfrister i praktiken tillämpas på ett om sådant sätt att det kan ifrågasättas om reglerna behövs. Fastbränsleeldning är det område där regelbunden tillsyn från samhälen let i första hand skulle kunna motiveras. Även när det gäller värmepannor

för fastbränsleeldning pågår teknikutveckling. Genom förbränning vid en mycket hög temperatur och med ackumulering överskottsvärme i vattenav tankar så att full lufttill försel kan under hela brinntiden kan praktiskt ges en taget sotfri miljö åstadkommas. Många är installerade och pannor som som installeras har dock inte dessa faciliteter och dessutom sker eldningen ofta på grund av okunskap på ett felaktigt sätt vilket kan framkalla hög sotbildning och därmed hög brandrisk.

Undersökningar som Länsförsäkringar genomfört i Älvsborgs och Gävle-

borgs län visar att det är främst äldre omoderna inte primärt är pannor, som avsedda för fastbränsle-eldning. utgör den största risken. Stålskorstenar som och liknande vilka inte klarar de höga rökgastemperaturer uppstår vid som fastbränsleeldning är också allvarlig risk. Dessa risker kan elimineras en genom en sanering av ineffektiva eldstäder och undermåliga skorstenar och endast i mindre utsträckning genom regelbunden sotning. En sotningsförrättning innehåller enligt gällande regler förutom hantnu verket med rensning av imkanaler och sotning rökkanaler för uppvärmav ningsanordningar med olja och ved också myndighetsutövning. En renodling av de två momenten bör enligt min mening eftersträvas. Myndigheternas behov att kontrollera att samhällets krav på säkerhet, i det här fallet brandsälkerhet och miljökrav, upprätthålls bör således ske genom särskild brandskyddskontroll, medan hantverket med rensning och service bör genomföras av entreprenörer i konkurrens. Räddningnämnden i kommunen bör under alla omständigheter ha ansvaret för att brandskyddskontroll utförs i erforderlig omfattning. Hur den utförs och i vilken omfattning får avgöras av räddningsnämnden. Den kan t.ex. administrativ, vara dvs. i form av ett intyg eller faktura från sotare, den kan också, en men om nämnden anser det vara nödvändigt, utföras i form ett besök för fysisk av kontroll. Hantverket å sin sida borde kunna utföras flera olika aktörer såsom av

rensningsforetag, saneringsiirmor och yrkesverksamma sotare, Större fastig-

hetsbolag Som har utbildad personal bör själva kunna genomföra rensning i sitt eget byggnadsbestånd. För de fastighetsägare slarvar eller brister i kompetens bör kontroll som från räddningsnämndens sida i första hand rensning rökkanaler i avse av vedeldade anläggningar. Eventuella miljörisker kan då också bedömas utifrån anläggningens skick. I rapporten Utsläpp från småskalig Vedeldning inkommit till - som utredningen för yttrande förutsätts regelbunden funktionskontroll - en av vedeldade pannor och kaminer från brandskyddssynpunkt. Det är, enligt rapporten, angeläget att en sådan funktionskontroll även att avser pannan eller kaminen kan eldas på ett miljömässigt acceptabelt sätt. Enligt min uppfattning förslagen till avreglerad sotning möjligheter till ger sådan funktionskontroll. Det får ankomma på Statens räddningsverk vid att

meddelande av föreskrifter för brandskyddskontrollen även ta hänsyn till de miljöolägenheter som kan uppstå vid felaktig eller utebliven sotning. Min slutsats är således att det även fortsättningsvis behövs både viss sotning och brandskyddskontroll i någon form. Ansvaret för brandskyddskontrollen skall ligga på de kommunala räddningsnämnderna. Avgörande för om ansvaret för sotningen skall kunna överföras från samhället till fastighetsägaren är vilken riskbedömning som görs när det gäller brandfaran. I en fastighet finns förutom brandrisken ett stort antal andra risker som fastighetsägaren ansvarar för. I en fastighet finns vidare ett antal företeelser vad gäller brandskyddet som är betydligt farligare än rökkanaler och imkanaler från kök. Skvättar med brandfarliga vätskor, elektriska apparater, glömda Spisplattor samt sängrökning är exempel på sådana brandrisker. Ansvaret för t.ex. elektriska installationer, som i jämförelse med brandfaran är förenade med andra relativt stora risker, ligger i dag på fastighetsägaren. Enligt nuvarande lagstiftning har fastighetsägaren ett ansvar enligt 41 § räddningstjänstlagen att hålla utrustning för släckning av brand och livräddning vid brand eller annan olyckshändelse och i övrigt vidta de åtgärder som behövs för att hindra eller begränsa skador till följd av brand. Jag har kommit fram till uppfattningen att brandriskerna i dag inte är större än riskerna inom många andra områden där den enskilde fastighetsägaren har ansvaret för säkerheten. Ansvaret för att upprätthålla brandsäkerheten i fastigheter borde därför i sin helhet kunna ligga på fastighetsägarna. Genom den samhällsnytta som brandskyddskontrollen i samband med sotning ansetts ge har det varit nödvändigt att ge skorstensfejarmästarna en monopolliknande arbetssituation. Därmed skulle dessa inte behöva falla undan för påtryckningar från kunderna utan fritt kunna genomföra myndighetsutövningen i samband med sotningsarbetet och utfärda behövliga förelägganden utan att riskera att förlora sina kunder. I dagens läge framstår denna ordning enligt min mening som otidsenlig. Inom många andra områden där samhället tagit ett stort ansvar har en avreglering kunnat genomföras. Även sotningsväsendet bör bli föremål för en sådan avreglering. Det bör kunna skapas en valfrihet för husägarna att engagera den skorstensfejare eller besiktningsman som man tycker bäst och billigast utför det beställda arbetet. Den nuvarande ordningen bygger på principen att varje bostadshus som har en eldstad eller en imkanal rutinmässigt skall besökas med fastställda intervall. Skorstensfejarmästaren med ensamrätt att sota i distriktet eller hans anställda skall därvid beredas tillträde till lokalerna och vid behov kan polishandräckning tillgripas om den boende inte frivilligt släpper in skorstensfejaren. Skorstensfejaren är således skyldig att genomföra dessa åtgärder och något avsteg från denna plikt finns inte.

Det har ansetts praktiskt och rationellt att sotaren planerar dessa besök med hänsyn till att arbetseffektiviteten skall bli så hög möjligt. SSR och som Svenska Kommunförbundet har i avtal rekommenderat vilken taxa som skall gälla för varje objekt och denna taxa är framräknad utifrån att besöken sker enligt skorstensfejarens planering genom tillämpning av den s.k. pärlbandsprincipen som innebär att sotaren går från hus till hus i ett område med minsta möjliga spilltid i samband med förflyttningar mellan husen. Avgiften för sotning fastställs kommunfullmäktige och baseras på av objektkostnader i avtalet. Tillägg görs för spilltid och framkörningstid vilket innebär att i en kommun med mycket glesbygd och därmed långa framkörningstider blir sotningstaxan högre än i en kommun med samlad mera bebyggelse. Objektkostnaden inom en kommun är dock densamma oavsett om objektet ligger i tätbebyggelse eller det ligger i glesbygd. om Sotningskostnaderna vad avser objektkostnader får med nuvarande ordning anses vara låga även hänsyn tas till den likställdhetsprincip om som tillämpas mellan tätbebyggelse och glesbygd. Det finns inom nuvarande system möjligheter att överenskomma om annan tid än den skorstenssom fejaren i sotningsdistriktet planerat då gäller inte objektpriset utan men timtaxa debiteras för framkörning och arbete vilket blir avsevärt dyrare. I de flesta fall innebär konkurrensutsättning att priserna på eller en vara tjänst sjunker. Det finns dock exempel på motsatsen från USA när det gäller sophämtning, som är en med sotning jämförbar serviceverksamhet genom att pärlbandsprincipen tillämpas. Man kunde där konstatera att i vissa fall steg priserna när fri konkurrens tilläts. De olika hämtningsföretagen räknade med att de skulle få mer spilltid om de inte kunde köra enligt pärlbandsprincipen. Priserna höjdes därför till nivå där med bibehållen lönsamhet en man kunde köra kors och tvärs till sina kunder. Däremot sjönk priserna när de olika hämtningsföretagen fick konkurrera entreprenad att hämta alla om en sopor inom ett område. Det är därför inte självklart att priset sjunker om fri konkurrens tillåts inom sotningsområdet. Avgörande blir om det uppstår reell konkurrens en mellan olika företag. Eftersom det på grund monopolet för närvarande av inte finns mer än ett sotningsföretag sotningsdistrikt kommer det etableper rade sotningsföretaget i distriktet att ha ett betydande försteg framför en nyetablerad firma. Det är betydande skillnader mellan flerfamiljsbebyggelse och enfamiljshus när det gäller att skapa konkurrens. Flerfamiljshusen betalar inte objektspris utan timkostnad. I dessa fall finns således möjlighet att låta olika företag ge offert på ett rensningsuppdrag och därefter göra upphandlingen utifrån det bästa och billigaste anbudet. När det gäller villabebyggelse är det naturligtvis möjligt att gå samman inom en villaförening eller dylikt och låta olika företag anbud objekt ge per för ett större område. Om det finns konkurrens kan även räkna med att man

sotningsföretag kommer att erbjuda sina tjänster ungefär som i dag med den skillnaden att det inte är frågan ett påbud utan ett erbjudande som om mottagaren kan anta eller avböja. Vid fungerande konkurrens bör kommunen i princip kunna lämna till marknaden att skapa det utbud av tjänster som behövs. Detta bör i varje fall kunna vara fallet i större städer och i områden medl tät befolkning. I glesbygd kan det beroende på vilket krav på sotning som kommer att råda - däremot i många fall visa sig vara svårt att försörja sig som sotare med det kundunderlag finns. I sådana bygder kommer därför ingen fungerande som konkurrens att finnas och priserna för sotning kan därför bli höga. I sådana bygder kan det vara motiverat, liksom det är för annan serviceverksamhet med dåligt underlag, att kommunen engagerar sig och på något sätt bidrar till att erforderlig service finns tillgänglig till rimligt pris. För att skapa ökad konkurrens inom sotningsområdet och ge ökad valfrihet åt den enskilde fastighetsägaren bör förändringar i det nuvarande regelsystemet ske. Det nuvarande sotningsmonopolet lbör sålunda avskaffas och ansvaret för genomförande av sotningen läggas på fastighetsägaren. De kommunala räddningsnämndernas roll bör begränsas till ansvaret för brandskyddskontroll av fastigheterna. Jag har alltså stannat för i avsikt skapa valfrihet och konkurrens att att på sotningsområdet den för kommunerna tvingande bestämmelsen om att ha skorstensfejarmästare och att denne skall ha monopol på sotning i en distriktet bör slopas. Detta utgör inget hinder för kommunerna att engagera sig i att sotningsservice finns tillgänglig för husägama om ingen fungerande marknad med konkurrens kan förväntas uppstå. Vilka avtal som i så fall skall upprättas mellan kommunen och skorstensfejarmästaren beror på vilken konkurrens som finns på orten. Förslag till ändringar i räddningstjänstlagen i övrigt redovisas i separat avsnitt. Ett genomgående tema i de många brev från allmänheten som kommit till utredningen är önskemålet att sota sin eldstad själv. Redan nu kan räddningsnämnden medge att boende i avlägsna bygder kan få utföra sotningen själv. Enligt min uppfattning bör sotningsatrbetet kunna utföras av de fastighetsägare eller anställda hos fastighetsägarna som så önskar. I samband med brandskyddskontrollen bör räddningsnämndema följa upp effekterna av att fastighetsägarna själva givits rätt att utföra sotningen. Ett borttagande av tvånget för kommunerna att ha en skorstensfejarmästaförändrar radikalt avtalssituationen mellan kommunen och den enskilde re skorstensfejarmästaren. Om kommunen sig behöva engagera sig i anser sotningsverksamheten, t.ex. därför att det inte är möjligt på grund av för dåligt kundunderlag för en skorstensfejarmästare att etablera sig, får komsluta det avtal som behövs och som båda parter kan acceptera. I munen övriga fall blir det inte aktuellt med några avtal mellan kommuner och skorstensfejarmästare.

Svenska Kommunförbundet har träffat överenskommelse med Sveriges en Skorstensfejarmästares Riksförbund normalavtal mellan kommunen om och skorstensfejarmästaren. I detta normalavtal stadgas att avtalet skall gälla t.0.m. det kvartal då skorstensfejarmästaren uppnår 65 års ålder. Avtalet är alltså i princip livslångt vad gäller skorstensfejarmästaren men kan sägas upp om kommunen beslutar om ändringar i distriktsindelningen eller driftsav formen. I dessa fall kan kommunen säga avtalet med 12 månaders upp uppsägningstid, efter det att kommunens beslut förändring vunnit laga om kraft. En avreglering det slag tidigare skisserats med innebörd av som att skorstensfejarmästarna icke skall ha monopol på sotning inom ett visst geografiskt område innebär att Förutsättningarna för långtidsavtalen har upphört. Om beslut härom fattas och vinner laga kraft, kan således kommu-

nerna med stöd av § 15 säga upp avtalen med skorstensfejannästarna. Mina förslag till förändringar sotningsväsendet är genomgripande av av natur och kan inte genomföras i ett sammanhang. Genomförandet måste ske gradvis under några års tid. Under denna genomförandefas bör bl.a. ansvarsfördelningen i detalj mellan den statliga tillsynsmyndigheten, kommunen och den enskilde fastighetsägaren samt frågan upplösning de om av nuvarande långtidsavtalen ytterligare penetreras. En absolut förutsättning är dock att statsmakterna fattar principbeslut avregleringen och komom att munerna under genomförandefasen icke träffar långtidsavtal. nya En analys av de aktuella avtalen och ett försök till bedömning konseav kvenserna för kommunernas del förlagen till avreglering genomförs har om på utredningens uppdrag genomförts Mats Dahl. Analysen redovisas i av bilaga

Statlig räddningstjänst

6.1 Nuvarande ordning

Den statliga räddningstjänsten delas i fjällräddningstjänst, flygräddupp ningstjänst, sjöräddningstjänst, efterforskning av försvunna personer i andra fall, miljöräddningstjänst till sjöss samt räddningstjänst vid utsläpp av radioaktiva ämnen 25 -29 räddningstjänstlagen. Enligt direktiven bör utredaren se över tillämpningen av räddningstjänstlagen vid beredskap och i krig i första hand vad avser den statliga räddningstjänsten även i fråga den kommunala räddningstjänsten och beträfmen om fande länsstyrelsens uppgifter. Bakgrunden till regeringens direktiv är bl.a. en skrivelse från Luftfartsver- 28 oktober 1991, där anför skäl för

ket till regeringen den verket att ansvaret

överföras till Överbefälhavaren ÖB i för flygräddningstjänsten bör samband med allmän mobilisering.

Någon anledning särskilt studera fjällräddningstjänst, efterforskning

att försvunna i andra fall eller räddningstjänst vid utsläpp av av personer

radioaktiva ämnen från kärnteknisk anläggning finns inte. Övriga statliga

en räddningstjänster är desto intressantare med de intresse- och organisationskonflikter de innehåller i samband med övergång till krigsorganisation. Utredningen har haft överläggningar med Luftfartsverket Lfv, Kustbevakningen KBV och Sjöfartsverket SjöV för att belysa dessa frågor.

6.2 Flygräddningstjänst

Enligt 26§ räddningstjänstlagen skall Luftfartsverket för räddningssvara tjänsten vid flyghaverier inom Sveriges sjöterritorium, med undantag för

vattendrag, kanaler, hamnar och andra insjöar än Vänern, Vättern och

Mälaren samt inom Sveriges ekonomiska Luftfartsverket skall för zon. svara förebyggande räddningsinsatser mot skador, när luftfartyg ett är nödställt eller fara hotar lufttrafiken. Verket skall också för efterforskning svara av luftfartyg som saknas.

I skrivelsen från den 28 oktober 1991 framför Lfv följande som är av intresse för utredningen.

l973 års riksdag beslutade att den svenska flygtrafiktjänsten skulle integreras. Beslutet innebar att Lfv fick ansvaret för civil och militär flygtrafiktjänst. Ansvaret omfattade också flygräddningstjänsten.

Det beslöts vidare att riktlinjer skulle tas fram för överförande flygtrafikav tjänsten till försvarsmakten vid allmän mobilisering eller tidigare, i annan särskild ordning fastställd tidpunkt. Sådana riktlinjer lades fast i ett avtal mellan Lfv och försvarsmakten. Avtalet godkändes den 22 december 1977 av regeringen. Avtalet har uppdaterats vid behov. Avtalet fastställer att Lfv under beredskapstillstånd fram till försvarsmak- tens krigsorganisering lyder under ÖB vad flygtrañktjänstens - avser uppgifter. organisation och verksamhet. Efter order om allmän mobilisering övergår ansvaret för flygtrafiktjänsten till försvarsmaktens krigsorganisation. Detta innebär att också flygräddningstjänsten överförs till ÖB: ansvarsområde. s Under fred leds flygräddningstjänsten från flygräddningscentral ARCC en vid Arlanda flygplats. Lfv och Sjöv utreder för närvarande möjligheterna att organisera en gemensam räddningscentral i Göteborg för hela landets behov.

Under krigsförhållanden blir det omöjligt att behålla ledningen från denna enda central. Resursutnyttjande och samverkan med landets flygtrafiklednings-

organ upphör eller förändras radikalt. l krig måste flygräddningstjänsten till de krigsorganisatoriska förutanpassas sättningarna. Flygräddningstjänstens inordning i den militära krigsorganisationen. fördelning av räddningsledare, fördelning flygande räddav ningsresurser och dess insatsprioritering är anpassade till de bästa förutatt ge sättningar för att lösa flygräddningsuppgifterna. Nuvarande krigsorganisation är optimerad för efterforskning saknade av luftfartyg, undsättning för att rädda människoliv och för begränsa skadeatt verkningarna med avseende på såväl civil militär luftfart. som Flygräddningstjänstens inordning i den militära krigsorganisationen ockger så de bästa förutsättningarna för totalförsvarets behov samverkan mellan av olika räddningstjänstorganisationer. Med de i räddningstjänstlagen 26 § beskrivna förutsättningarna blir det inte praktiskt möjligt för Lfv att för flygräddningstjänsten inom totalansvara försvarets krigsorganisation. Med ovanstående motiv och med stöd av räddningstjänstlagens 64 § föreslår Lfv att ansvaret för llygräddningstjänsten i krig överföres till ÖB. Ansvaret

övertas ÖB under krig, allmän mobilisering elller tidpunkt av annan under beredskapsförhållanden som avtalats mellan de båd.a myndigheterna. Det bör därvid uppmärksammas att Lfvzs roll som flygsäkerhetsmyndighet och kravställare för den civila luftfartens behov inte upphör.

Sammanfattningsvis gäller att Lfv varken disponerar flygande resurser eller luftrum för att utföra flygräddningstjänst i krig. Vidare räknar verket med att flygräddningstjänst till sjöss blir ett särskilt problem. Enligt nuvarande ordning är marinkommandocheferna territoriellt ansvariga för sina respektive havsområden och de avgör vilka operationer är möjliga och som vilka resurser som kan avsättas för olika uppdrag. Detta förhållande är av avgörande betydelse för flygräddningstjänstens möjligheter att undsätta ett flygplan som nödlandat eller störtat i havet.

6.3 Miljöräddningstjänst till sjöss

Inom Sveriges sjöterritorium med undantag för vattendrag, kanaler, hamnar och andra sjöar än Vänern, Vättern och Mälaren, samt inom Sveriges ekonomiska zon skall Kustbevakningen för räddningstjänsten, när olja svara eller andra skadliga ämnen har kommit ut i vattnet 27 b § räddningstjänstlagen. Förordningen 1982: 314 om utnyttjande av KBV inom försvarsmakten reglerar hur KBV skall ingå i försvarsmakten och fullgöra övervaknings-, transport- och andra uppgifter enligt särskild överenskommelse mellan ÖB och KBV. Enligt förordningen skall KBV ingå i försvarsmakten under krig. Regeringen kan föreskriva att detsamma skall gälla under höjd beredannars skap. Med stöd av förordningen om utnyttjande av KBV inom försvarsmakten har ÖB utfärdat föreskrifter FFS 1993: i

ll härom samråd med KBV.

Chefen för marinen CM och KBV har 1992-05-11 träffat överenskomen melse om hur krigsorganisationsarbetet skall bedrivas. Sammanfattningsvis innebär denna ordning att KBV ställer samtliga sina operativa resurser till respektive marinkommandos förfogande och grupperar sin ledningspersonal på marinkommandochefems stabsplats senast vid högsta beredskap. Marinkommandochefen är sjöopeerativ chef och han eller hans överordnade chefer beslutar hur skall utnyttjas. Någon om resurserna möjlighet för KBV att självständigt för och leda miljöräddningsansvara tjänsten till sjöss föreligger inte enligt min uppfattning. Kustbevakningen har underhand framfört till utredningen att kan ha kvar ansvaret för man uppgiften också vid höjd beredskap.

3 14-0601

6.4 Sjöräddningstjänst

Inom Sveriges sjöterritorium, med undantag för vattendrag, kanaler, hamnar och andra insjöar än Vänern, Vättern och Mälaren, samt inom Sveriges ekonomiska zon skall Sjöfartsverket svara för efterforskning och räddning av människor, som är eller kan befaras vara i sjönöd, och för Sjuktransporter från fartyg. 27 § RäL För att lösa sjöräddningstjänsten under beredskap och i krig har SjöV, ÖB och dåvarande Televerket tecknat ett avtal som träder i kraft när Regeringen beslutar sätta 4 kap. 2- 10 Sjötrafikförordningen 1986: 300 i tillämpning. SjöV skall då utföra sjöräddningstjänst enligt ÖB bestämmande vad avser samordning med annan verksamhet och direktiv för sjötrafikledning. Räddningsledare ur SjöV skall samgrupperas med de totalförsvarsmyndigheter som utför sjötrañkledning dvs. med marinkommandocheferna.

Telia AB f.d. Televerket krigsplacerar räddningsledare i SjöV för sam-

gruppering enligt ovan. Enheter ur Sjöräddningssällskapet och SjöV deltar i sjöräddningsinsatser enligt räddningsledarens bedömande. Andra enheters medverkan sker efter samråd med respektive resursägare. Vid utredningens överläggningar med de berörda statliga räddningstjänstmyndigheterna ansåg SjöV: s representant att nuvarande ordning kompletterad med ovannämnda avtal kan kvarstå. Enligt uppgift kommer sjöräddningsledamas anställningsförhållanden att ändras. De kommer samtliga att bli anställda av SjöV.

6.5 Länsstyrelsens ansvar

Vid utsläpp radioaktiva ämnen från kärnteknisk anläggning i sådan av en omfattning att särskilda åtgärder krävs för att skydda allmänheten eller vid överhängande fara för ett sådant utsläpp skall länsstyrelsen svara för räddningstjänsten. Länsstyrelsen skall också enligt räddningstjänstlagen 28 § svara för saneringen efter utsläpp av radioaktiva ämnen från en kärnteknisk anläggning. Enligt 33 § räddningstjänstlagen får regeringen i fråga om räddningsinsatser som är omfattande föreskriva eller i särskilt fall bestämma, att en länsstyrelse eller någon annan statlig myndighet skall ta över ansvaret för räddningstjänsten inom en eller flera kommuner. l sådana fall utses räddningsledare den myndighet som har fått ansvaret. l fråga om sanering av efter utsläpp av radioaktiva ämnen från en kärnteknisk anläggning får regeringen föreskriva eller i särskilt fall besluta, att en länsstyrelse skall ta över

ansvaret för saneringen inom flera län eller att någon statlig myndigannan het skall ta över detta ansvar inom ett eller flera län. Samverkar två eller flera räddningskårer i en räddningsinsats berör som mer än en kommuns område inom samma län, skall länsstyrelsen bestämma vem av räddningsledama som skall leda insatsen, inte räddningsledama om själva har bestämt det 32 § räddningstjänstlagen. I 34 § räddningstjänstförordningen stadgas:

Fordras omfattande räddningsinsatser i kommunal räddningstjänst, skall länsstyrelsen ta över ansvaret för räddningstjänsten i de kommuner berörs som av insatserna. Om räddningsinsatserna även innefattar statlig räddningstjänst, skall länsstyrelsen svara för att räddningsinsatserna samordnas.

överväganden

6.6 Sedan länge tillämpas i Sverige den s.k. ansvarsprincipen för ledningen av den civila delen av totalförsvaret. Den innebär att den har för som ansvar en samhällsverksamhet i fred skall ha motsvarande vid höjd beredskap ansvar om verksamheten skall fortgå då. Med detta ansvar följer att vidta erforderliga beredskapsförberedelser som planläggning utbildning och övning. , Försvarsmakten består idag bl.a. av ett stort antal myndigheter inom de olika försvarsgrenarna samt flera s.k. gemensamma myndigheter som Värnpliktsverket, Försvarets sjukvårdsförvaltning och Försvarets materielverk. Statsmakterna har beslutat att försvarsmakten den 1 juli 1994 skall bli en myndighet med Överbefälhavaren chef. Nästan alla myndigheter som som idag ingår i försvarsmakten upphör då att vara egna myndigheter. Utredningen om lednings- och myndighetsorganisationen för försvaret LEMO har i en särskild promemoria den 19 oktober 1993 föreslagit att den nuvarande ordningen att Kustbevakningen under krig eller annars under höjd beredskap skall ingå i försvarsmakten skall gälla även när den nya myndigheten Försvarsmakten har bildats, men att en del av Kustbevakningens centrala ledning kvarstår som självständig, civil myndighet. Jag har i mina överväganden utgått från att LEMO: s förslag på denna punkt genomförs och att därmed Kustbevakningens operativa i form bl resurser av a kuststationernas personal och fartyg ställs till den militära ledningens förfogande för vissa speciella uppgifter. Som framgått ovan sker idag en motsvarande överföring av Luftfartsverkets flygtrafiktjänst till försvarsmakten vid höjd beredskap. Sjöfartsverkets räddningsledare samgrupperas med marinkommandocheferna och leder sjöräddningstjänsten enligt Överbefälhavarens bestämmande vad avser samordning med annan verksamhet och direktiv för sjötrafikledning. Jag utgår

från att en nära samordning också kommer att bli nödvändig i fortsättningen

mellan dessa delar av den statliga räddningstjänsten och den militära verksamheten vid höjd beredskap. Ett viktigt syfte med 1986 års räddningstjänstlag var att lägga fast ansvaret för de olika delarna samhällets räddningstjänst. Luftfartsverket har i sin av skrivelse till regeringen pekat på oklarheter om ansvarsförhållandena vid höjd beredskap när det gäller flygräddningstjänsten. Enligt min bedömning finns samma oklarhet för sjöräddningstjänsten och miljöräddningstjänsten till sjöss. Svårigheterna beror på behovet av en enhetlig ledning av all verksamhet i luftrummet och i kust- och havsvattnen och överföring av från de civila myndigheterna till försvarsmakten vid höjd beredresurser skap. Det kan inte uteslutas att det kan uppstå intressekonflikter mellan räddningstjänsten och den militära verksamheten efter det att krigsorganisation skett. Det är då angeläget att det finns en tydlig uppgifts- och ansvarsfördelning mellan myndigheterna som klart anger vem som skall besluta om insatser och ansvara för resultatet av verksamheten. Sjöfartsverket och Kustbevakningen har idag överenskommelser med Överbefälhavaren respektive Chefen för marinen om verksamheten i krig. Jag anser, att det måste statsmakterna lägger fast ansvaret för de olika grenarna av vara som räddningstjänsten såväl i fred vid höjd beredskap. Den ordning som som Luftfartsverket förordat i sin skrivelse, nämligen att ansvaret för flygräddningstjänsten vid höjd beredskap överförs till Försvarsmakten bör enligt min mening genomföras och tillämpas också för sjöräddningstjänsten och miljöräddningstjänsten till sjöss. Lagtekniskt kan detta göras genom att räddningstjänstlagen ändras så att regeringen bemyndigas att meddela sådana från lagen avvikande föreskrifter som rör ansvaret för den statliga räddningstjänsten under höjd beredskap. Kompetensföreskrifterna för räddningsledare innebär enligt min bedömning att insatserna vid höjd beredskap skall ledas av samma personer som för ledningen i fred, vilket förutsätter att dessa personer krigsplaceras svarar i Försvarsmakten. Det ansvar som övertas av Försvarsmakten bör begränsas till genomförandet räddningstjänsten i operativt hänseende. Det övergriav pande ansvaret för verksamhetens fortsatta utveckling och förberedelse t ex för återgång till fredsförhållanden bör stanna kvar hos de civila myndigheterna. Vid överföring av ansvaret för sjöräddningstjänsten under höjd bereden skap till den myndigheten Försvarsmakten uppkommer frågan om verknya samhetens folkrättsliga status i den nya organisationen. Jag gör följande bedömning på denna punkt. Efterforskning och räddning av människor i sjönöd samt Sjuktransporter från fartyg är sådan verksamhet som åtnjuter särskilt skydd i väpnade konflikter enligt den internationella humanitära rätten. Personal som avdelas uteslutande för sådan verksamhet åtnjuter folkrättsligt skydd sjukvårdspersonal, även om de tillhör en militär som

organisation. Även frivilliga hjälporganisationers, t.ex. Sjöräddningssällskapets personal åtnjuter denna status, oberoende om de införlivas med den av militära organisationen eller inte. Vid ett överförande ansvaret för sjöav räddningstjänsten under höjd beredskap till Försvarsmakten får det ankomma på denna att organisera verksamheten på ett sådant sätt att det folkrättsliga skyddet kan hävdas. Som framgått under avsnittet Entreprenad i kommunal räddningstjänst kommer kommunerna, när den nya lagen om civilt försvar träder i kraft att få det samlade ansvaret för befolkningsskyddet och räddningstjänsten. Räddningskåren skall då, förstärkt med materiel, särskild personal och i vissa fall personer uttagna med civilplikt, för insatserna också när svara skador har uppstått som en följd av stridshandlingar. Ordningen med länsstyrelsens Övertagande av ansvaret för räddningstjänsten i berörda kommuner när det fordras omfattande räddningsinsatser gäller också vid höjd beredskap. Det kan ifrågasättas det är lämpligt med om en så kategorisk bestämmelse i krig med tanke på att kommunernas beredskapsförberedelser skall syfta till att man skall kunna leda och genomföra sin egen verksamhet också i krig. En bokstavlig tolkning av bestämmelsen om Övertagande skulle leda till att länsstyrelsen så gott som alltid skulle ta tillbaka ledningsansvaret, när det fordras räddningstjänst i anslutning till krigshändelser. Länsstyrelsens möjlighet att ta över ansvaret för räddningstjänsten har hittills endast utnyttjats vid ett fåtal tillfällen. Jag förutsätter att tillämpningen sker med stor återhållsamhet och smidighet också vid höjd beredskap. Jag föreslår därför inte någon ändring av 34 § räddningstjänstförordningen.

Lagförslag

Härigenom föreskrivs i fråga om räddningstjänstlagen 1986:1102 dels att l7§ skall upphöra att gälla. dels att 12, 13, 15, 18-20, 32 och 64 skall ha följande lydelse.

N varande lydelse Föreslagen lydelse

6 § Varje kommun skall svara För rädd- Varje kommun skall ansvara För räddningstjänsten inom kommunen, om inte ningstjänsten inom kommunen, om inte annat Följer 25 28 §§. annat följer av 25 -28 §§. av -

12 § Räddningskåren skall göra de räddningsinsatser som kommunen har ansvaret För enligt denna lag. Kommunen får överlåta åt någon annan att göra räddningsinsatsei som kräver .särskild kompetens.

l3§ Räddningskåren skall bestå av en räddningschef och en eller flera räddningsstyrkor. 1 räddningskåren kan också ingå räddningsvärn. Om det vid anläggning inom kom- Kommunen .lär komma överens med en munen har organiserats en särskild enhet någon annan om att denne skall tillhanlör räddningsinsatsei vid anläggningen, dahålla personal och andra resurser som får kommunen träffa avtal med ägaren skall ingå en räddningsstyrka. eller innehavaren av anläggningen om att enheten skall ingå som räddningsstyrka i räddningskåren. En sådan enhets räddningstinsatsset är att anse som kommunal räddningstjänst enligt denna lag också när insatserna görs inom den egna anläggningen.

15 § En sådan nämnd som avses i 10 § skall En sådan nämnd som avses i 10 § skall svara för att brandsyn och .sotning utförs svara för att brandsyn utförs regelbunregelbundet. det.

17 § Genom sotningen skall eldstäder och andra fasta förbränningsanordningar. som inte är inrättade för eldning uteslutande med gas, och där till hörande rökkanaler samt imkanaler göras rena. l

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse samband med sotning skall det som rengörs samt skorstenar och tak med därtill hörande byggnadsdelar kontrolleras från brandskyddssynpunkt. En tillsynsmyndighet kan besluta om sådan kontroll av brandskyddet också i andra fall. Sotning och kontroll enligt första stycket av brandskyddet skall utföras av skorstensfejarmästare eller skorstensfejare som biträder skorstensfejarmästaren. Räddningsnämnden får i fråga om speciella anläggningar och enstaka avlägset belägna bostadshus medge att någon annan utför sotningen och kontrollen.

l8§ Kommunfullmäktige får föreskriva att Kommunfullmäktige får föreskriva att avgift skall erläggas för brandsyn, sotning avgift skall erläggas för brandsyn. och kontroll av brandskyddet enligt 17

l9§ Den som förrättar brandsyn och den Den som förrättar brandsyn har rätt som utför sotning och kontroll av brand- att tillträde till den anläggning som skyddet enligt 17 § har rätt att tillträde berörs. Brandsyneförräztaren har också till den anläggning som berörs. De har rätt att de upplysningar och handlingockså rätt att de upplysningar och behövs för brandsynen. ar som handlingar som de behöver. Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs.

20§ Regeringen får meddela föreskrifter Regeringen får meddela föreskrifter om frister för brandsyn, sotning och kon- frister för brandsyn och förbud om om troll av brandskyddet enligt 17 § och om helt eller delvis mot eldning utomhus förbud helt eller delvis mot eldning ut- liknande förebyggande samt om åtgärder omhus samt om liknande förebyggande mot brand. Regeringen får överlåta åt en åtgärder mot brand. Regeringen får över- myndighet eller åt kommun att meddela låta åt en myndighet eller åt kommun att sådana föreskrifter. meddela sådana föreskrifter.

32§ Räddningsledare är Räddningsledare är i den kommunala räddningstjänsten i den kommunala räddningstjänsten räddningschefen eller den som denne har räddningschefen eller någon annan anutsett, ställd i kommunen som räddningschefen har utsett, i fjällräddningstjänsten och i fråga efterforskning enligt 27 § polischefen i om a distriktet eller den som denne har utsett, eller, räddningsinsatsen berör flera om polisdistrikt, den regionale polischefen eller den denne har utsett, som

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

i övrig räddningstjänst den som den ansvariga myndigheten har utsett. Samverkar två eller flera räddningskårer i en räddninggsinsats som berör mer än en kommuns område inom samma län, skall länsstyrelsen bestämma vem av räddningsledarna som skall leda insatsen, om inte räddningsledarna själva har bestämt det.

64§ Regeringenår med avvikelse denna lag meddela löreskrllter om ansvaret tör statlig räddningstjänst under höjd beredskap. Är riket i krig eller krigsfara eller råder Är riket i lkrig eller krigsfara eller råder sådana utomordentliga Förhållanden som sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara är föranleddla krig eller krigsfara av av vari riket har befunnit sig, får regeringen vari riket hair befunnit sig, får regeringen meddela sådana från denna lag avvikan- även i övrigt meddela sådana från denna de Föreskrifter som är av betydelse för lag avvikandle föreskrifter är besom av totalförsvaret eller som behövs för att tydelse för ttotalförsvaret eller besom nödvändig räddningstjänst i övrigt eller hövs för att nödvändig räddningstjänst i sanering efter utsläpp av radioaktiva övrigt eller sanering efter utsläpp av raämnen skall kunna genomföras. dioaktiva ämnen skall kunna genomföras.

Specialmotivering till utredningens lagförslag

Jag har valt att endast utforma sådana preciserade författningsförslag som gäller ändringar i räddningstjänstlagen RäL. Förslagen föranleder vid ett genomförande ett antal följdändringar i räddningstjänstförordningen RäF. Vad dessa följdändringar i ston skulle kunna innebära kommenteras i några fall nedan i anslutning till berörd paragraf i räddningstjänstlagen.

6 § l 6 § RäL i dess nuvarande lydelse föreskrivs att varje kommun skall svara för räddningstjänsten inom kommunen, om inte annat följer av 25-28 §§. Som Konkurrenskommitten påpekat i sitt betänkande SOU 1991: 104 Konkurrensen inom den kommunala sektorn s 115, kan detta uttryck rent språkligt tolkas på två sätt.

Antingen kan det innebära att kommunen själv skall bedriva verksamheten svara

förutföra eller att kommunen skall se till att kommunens åliggande fullgörs med

egen personal eller med anlitande av en entreprenör svara föransvara för.

När avsikten är att ett visst kommunalt åliggande kan fullgöras genom en entreprenör bör det enligt Konkurrenskommittens uppfattning markeras genom att den aktuella lagtexten innehåller uttrycket ansvara för. Jag delar denna uppfattning. Mitt förslag när det gäller entreprenad inom räddningstjänsten innebär visserligen inte att kommunen skall kunna överlåta räddningstjänsten i dess helhet på en entreprenör. Uttrycket ansvara för är ändå det mest adekvata i förhållande till förslaget. Uttrycket svara för förekommer även på andra ställen i RäL, bl. a. i några av de paragrafer som reglerar den statliga räddningstjänsten. Jag har inte sett det som min uppgift att göra en bedömning av om uttrycket bör behållas på andra ställen i lagen än i 6

12 och 13 § När det gäller de ytterligare lagändringar som behövs för att klargöra att räddningsinsatser får genomföras genom en entreprenör, utom såvitt avser räddningsledarfunktionen, uppstår först frågan om var någonstans i lagen som ingreppen behöver göras. En tänkbar möjlighet är att in under rubriken Kommunens ansvar 6- 11 §§ och då närmast i 9 Den paragrafen föreskriver att det i varje kommun skall finnas en räddningskår och innehåller därutöver föreskrifter om hur en kommun får komma överens med en annan kommun om att hålla räddningskår eller att ombesörja räddningskårens uppgifter. Jag har emellertid stannat för att föreslå ändringar i nästa avsnitt i lagen, under rubriken Räddningskåren. Eftersom den nyhet som föreslås är, att kommunerna skall kunna träffa avtal om utförande av räddningsinsatser med andra entreprenörer än sådana företag där det har organiserats en s. industribrandkår, bör ändring ske i 13 § RäL. Avsikten med mitt förslag är att en entreprenör skall kunna tillhandahålla alla för utförande räddningsinsatser utom räddningsledarfunktionen. Lagtexresurser av ten bör därför utformas som en möjlighet för kommunen att komma överens med någon att denne skall tillhandahålla personal och andra resurser som skall annan om ingå i räddningsstyrka. Formuleringen är avsedd att erbjuda största möjliga en flexibilitet. Det innebär att kommunen kan välja allt ifrån att bemanna och utrusta

samtliga räddningsstyrkor i räddningskåren enbart med hjälp av en entreprenör, till att endast träffa ett sådant avtal som avses i nuvarande 12 § andra stycket RäL, dvs att utnyttja en entreprenörs resurser för att utföra räddningsinsatser kräver som särskild kompetens. Genom denna innebörd av det Föreslagna nya andra stycket i 13 § bortfaller behovet av de nuvarande bestämmelserna i 13 § andra och tredje styckena om avtal med s. industribrandkårer och l2 § andra stycket om utförande räddningsinsatav ser som kräver särskild kompetens. l RäF finns bestämmelser om krav på kompetens för personalen i räddningsstyren ka. Dessa krav bör i princip kvarstå oförändrade även i ett system med räddningstjänst på entreprenad enligt mitt förslag. Det nuvarande undantaget från kompetenskraven för personal som tillhör en s. industribrandkår 1 § andra stycket RäF kan tas bort. l 5 § första stycket RäF föreskrivs att personalen i en räddningsstyrka skall bestå av brandmän som är anställda på heltid eller på deltid. Här kan det behöva tillföras en föreskrift om att det i en räddningsstyrka även kan ingå personal för annan utförande av räddningsinsatser som kräver särskild kompetens eller för andra speciella insatser.

15, 1 7 20 §§ - Eftersom jag föreslår att sotningen skall upphöra lagreglerad kommunal att vara en uppgift. måste de paragrafer som nu reglerar denna uppgift ändras så att sotningen bortfaller. l7 som i sin helhet handlar om sotning, kan upphävas. Skyldigheten att hålla eldstäder och andra fasta förbränningsanordningar m.m. rena och i övrigt i ett från brandskyddssynpunkt tillfredsställande skick skall med mitt förslag vila på fastighetsägaren. Dennes skyldigheter bör grundas på bestämmelser som finns under lagens rubrik Bestämmelser som rör enskilda m. fl. och underrubriken Förebyggande åtgärder: Där föreskriver nuvarande 41 § att ägare eller innehavare av byggnader bl. a. skall vidta de åtgärder som behövs för att förebygga brand och för att hindra eller begränsa skador till följd brand. De preciserade av mer skyldigheter som jag nu vill lägga på fastighetsägarna synes kunna rymmas inom den vida ram som 41 § lägger fast. Det kan i stället övervägas om det i RäF ytterligare behöver föreskrivas att ägare av byggnader eller andra anläggningar skall se till att eldstäder och andra fasta förbränningsanordningar samt därtill hörande rökkanaler hålls och i övrigt i ett från rena brandskyddssynpunkt tillfredsställande skick. För effektivitetens och tydlighetens skull anserjag att en sådan föreskrift bör införas. Kraven kan föreskrivas i RäF, antingen som verkställighetsföreskrifter till 4l § RäL eller grundade på bemyndigandet i 6l § RäL. Där sägs att regeringen i de avseen- den som behandlas i lagen får meddela ytterligare föreskrifter som rör skydd för liv, hälsa eller miljön. Regeringen får i sin tur överlåta åt förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela sådana föreskrifter. Bemyndigandet i 61 § grundar sig på 8 kap. 7 § regeringsformen och är alltså kopplat till skyddet för liv, hälsa eller miljö. Den typiska brandskadan är visserligen en egendomsskada, men skyddet för liv och hälsa är rimligen också ett motiv till föreskrifter som är avsedda att förhindra eller begränsa skador till följd av brand. Den kontroll av brandskyddet som nu sker i samband med sotningen innefattar även skorstenar och tak samt därtill hörande byggnadsdelar. Detta framgår 17 § av RäL. Bestämmelsen syftar bl. a. till att markera gränsen mellan skorstensfejarens och brandsyneförrättarens ansvar. Såsom en precisering av fastighetsägarens skyldigheter enligt 4l § RäL synes det mindre befogat att utöver eldstäder och andra fasta förbränningsanordningar samt rökkanaler föreskriva om brandskyddet hos olika delar av en byggnad. Fastighetsägaren skall med avseende på hela byggnaden vidta de

åtgärder behövs for att Förebygga brand och för att hindra eller begränsa skador som till följd av brand. Enligt l5§ RäL skall den kommunala nämnden svara för att brandsyn utförs regelbundet. Brandsyn skall enligt 16 § RäL kontroll av brandskyddet vid byggavse nader eller anläggningar som bestäms av regeringen eller den myndighet som regeringen En myndighet utövar tillsyn enligt 54§ RäL kan besluta om utser. som brandsyn också i andra fall. Det förefaller naturligt att den kontroll brandskyddet som sker i samband med av brandsyn utvidgas till att också kontroll av att ägaren eller innehavaren av avse en objektet fullgjort sin skyldighet att hålla eldstad och rökkanaler rena. För denna kontroll kan behövas ytterligare utbildning av brandsyneförrättarna. Det får ankompå Räddningsverket sina utbildningar i förebyggande åtgärder mot ma att anpassa brand till att brandsynen får detta innehåll. Räddningsverket får också anordna den påbyggnadsutbildning behövs för dem som idag är behöriga att förrätta brandsom

syn. l l6 § RäF uppräknas vilka slags anläggningar som skall vara föremål för regelbunden brandsyn. Uppräkningen behöver kompletteras med fastbränsleeldade värme- Det får ankomma på Räddningsverket att. liksom i fråga om andra brandsypannor. neobjekt, meddela föreskrifter om hur ofta sådan brandsyn skall förrättas. Hänsyn bör därvid till de miljöolägenheter kan uppstå vid felaktig eller utebliven tas som sotning. När det gäller byggnader och anläggningar som inte är föremål för regelbunden brandsyn kan det konstateras att den kommunala nämnden har befogenhet att i det enskilda fallet besluta brandsyn även på sådana objekt. Detta framgår av l6§ om RäL. Vilken byggnad helst, enfamiljsvilla, kan alltså bli föremål för som t.ex. en en brandskyddskontroll det slag görs vid regelbunden brandsyn. Generellt gäller av som dessutom den kommunala nämnden. länsstyrelsen och Räddningsverket skall att utöva tillsyn över efterlevnaden av RäL och de föreskrifter som har meddelats med stöd lagen 54 § RäL. För tillsynen har en tillsynsmyndighet enligt 55 § RäL rätt av att tillträde till byggnader, lokaler och anläggningar. Tillsynsmyndigheterna har också rätt de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. En tillsynsatt myndighet får enligt 56 § RäL meddelade förelägganden och förbud som behövs i enskilda fall för att lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. Detta möjliggör att kontroller sker av eldstäder och rökkanaler på förekommen anledning, stickprovsvis eller på annan grund. Det får ankomma på de statliga tillsynsmyndigheterna, länsstyrelsen och Räddningsverket, att följa upp hur

kommunerna arbetar med denna del av sin tillsyn. De nuvarande bestämmelserna i 22-30 RäF sotning och om utbildning av om personalen för sotningsverksamheten kan upphävas. En följdändring behövs även i

31 § RäF.

32 § l 31 § RäL föreskrivs att det vid varje räddningsinsats skall finnas en räddningsledare. Enligt 32 § RäL är räddningschefen eller den denne har utsett räddningslesom dare i kommunal räddningstjänst. Till räddningsledarskapet hör långtgående befogenheter. såsom att besluta ingrepp i rätt m. För att befogenheter som om annans m. dessa, vilka alltså innebär myndighetsutövning, skall kunna överlåtas till enskild krävs att det sker med stöd lag. Detta framgår ll kap 6§ tredje stycket av av regeringsformen. Föreskriften i 32 § RäL att räddningsledare i kommunal räddom ningstjänst är den räddningschefen utser, skulle kunna anses innefatta det som erforderliga lagstödet för sådan överlåtelse. Jag emellertid att myndighetsuten anser övningen i dessa sammanhag inte skall kunna överlåtas till någon enskild. Därför bör

det komma till klart uttryck i lagen att räddningsledarna skall vara anställda i kommunen även i de fall där där insatsverksamheten i övrigt sker genom en entreprenor. Enligt 9 § andra stycket RäL får kommunen träffa avtal med en annan kommun om att de uppgifter i kommunen, som enligt lagen ankommer på räddningskåren, skall helt eller delvis ombesörjas av den andra kommunens räddningskår. I detta ingår möjligheten att ha en gemensam räddningschef eller befälsberedskap i övrigt.

64 § Jag föreslår att den nya myndigheten Försvarsmakten skall kunna till ges uppgift att svara för statlig räddningstjänst under höjd beredskap. Föreskrifter statliga om myndigheters uppgifter tillhör regeringens s. restkompetens enligt 8 kap l3 § regeringsformen. Riksdagen är dock oförhindrad att meddela föreskrifter även inom området för restkompetensen. l RäL har riksdagen meddelat föreskrifter den statliga om räddningstjänstens olika grenar. För att ändra de där föreskrivna ansvarsförhållandena i något avseende krävs en lagändring. Bemyndigandet till regeringen i 64 § RäL i dess nuvarande lydelse grundar sig 13 på kap 6 § regeringsformen och förutsätter att Sverige befinner sig i krig eller i krigsfara eller att andra utomordentliga förhållanden råder. Jag föreslår därför att ett nytt första stycke införs i 64 § RäL regeringen möjlighet med avvikelse från som ger att lagen meddela föreskrifter om ansvaret för statlig räddningstjänst under höjd beredskap. Regeringen kan därefter i RäF infoga nya föreskrifter om att Försvarsmakten skall ansvara för vissa grenar av den statliga räddningstjänsten under höjd beredskap. Regeringen kan i det sammanhanget överväga vilka ytterligare detaljföreskrifter som behövs om ex. planläggning för Försvarsmaktens Övertagande eller räddningsom tjänstens genomförande under höjd beredskap.

Särskilda

yttranden

Särskilt yttrande om

sotningsverksamheten

experten Carl-Gustav Anderberg

av

Utredningen har sin grund i Konkurrenskommitténs betänkande SOU

1991: 104 förstärkt konkurrens i kommunal verksamhet. Målet för att om konkurrensutsätta sotningsverksamheten är att öka effektiviteten och sänka avgifterna. Konkurrenskommittén föreslog därför ett första steg en som försöksverksamhet med anbudsupphandling med bibehållet kommunalt anför verksamheten. Erfarenheter anbudskonkurrens kunde enligt svar av kommittén underlag för eventuella ytterligare steg i avregleringen av ge sotningsväsendet.

direktiven till Räddningstjänstutredningen innebär uppdraget att se

Enligt kommun utser skorstensfejarmästare i syfte över tillvägagångssättet när en och överväga det går att införa att öka inslaget av konkurrens att om priskonkurrens i detta sammanhang samt att belysa konsekvenserna av en förändring. Vidare skall utredaren föreslå hur ordningen med långvasådan entreprenadavtal för skorstensfejarmästama skall kunna ersättas med riga Utredaren skall pröva i vilken utsträckning en avregletidsbegränsade avtal. för delar den föreskrivna sotningring kan göras, t.ex. genom att ansvaret av till fastighetsägaren. Förutom dylika modifien övergår från kommunen skall utredaren också göra bedömning eringar av det nuvarande systemet en brandförebyggande betydelse i första hand vad avser oljeeldaav sotningens och imkanaler samt undersöka möjligheten för en samordde anläggningar funktionskontrollen ventilationssystem enligt förning sotningen och av av ordningen härom. föreslår emellertid sotningsmonopolet helt avskaffas och att Utredaren att genomförandet den föreskrivna sotningen läggs på fastighetsansvaret för av

Särskilda yttranden

ägaren. Ansvaret för brandskyddskontrollen läggs på kommunen och skall utföras separat. Målen för Förslaget är att skapa valfrihet och konkurrens på sotningsområdet.

Utredaren har över huvud taget inte utrett modifiering nuvarande en av

system och de olika frågeställningar uppdraget innehåller enligt direkti-

som ven. Ensidigt och tendentiöst syftar förslaget enbart till avreglering en av sotningsverksamheten. Konsekvenserna förslaget berörs endast ytligt. av Den ekonomiska och praktiska innebörden för fastighetsägarna analyseras inte. Särskilt gäller detta småhusägarna och i synnerhet inom glesbygden.

Kostnaderna för sotningstjänsten kommer att öka och kommunerna belastas med en ny kostnad för brandskyddskontrollen såvida denna inte genom debitering påförs fastighetsägarna ytterligare kostnad. Utredaren som en ny själv är ytterst tveksam till någon egentlig konkurrens uppkommer om genom övergång till ett auktorisationssystem med behöriga sotare. Med undantag för större tätorter kommer det inte att finnas arbetsvolym för flera sotningsföretag. För stora områden landet kommer utredaren själv av som anför ingen fungerande konkurrens att finnas på grund för litet kundunav derlag och priserna för sotning kan därför bli höga. Här föreslås kommuett nalt engagemang, där kommunen skall bidra till erforderlig service finns att tillgänglig till rimligt pris. Detta betyder ett slags bakdörrsmonopof och subventioner med kommunala medel. Genom separeringen brandskyddsav sotningen och brandskyddskontrollen blir brandskyddskontrollen ineffektiv och enligt förslaget uttunnad till närmast ett intet. Målet att skapa konkurrens på sotningsområdet uppnås alltså inte med

utredarens förslag. Tvärtom kommer verksamheten att bedrivas med mindre effektivitet och till högre kostnader för den enskilde till priset samt av ett mycket försämrat brandskydd. Motivet valfrihet är Den önskade om svagt. valfriheten gäller med undantag upphandlingen rensning imkanaler av av i flerbostadshus. Detta är löst den föreslagna samordningen genom med funktionskontrollen ventilationssystem. Undantagen kan i sakligt av grundade fall lösas genom vidgad tillämpning dispensutrymmet. en av Redovisningarna i utredningen sakförhållanden och synpunkter visar av ingen vilja till en allsidig belysning och balansering för objektiv beskriven ning. Flera påståenden visar brister i brandtekniskt kunnande och tänkande

samt otillräckliga insikter de verkliga förhållandena inom verksamhetsom området.

Sotningsfrågan i riksdag och myndigheter

SPKs åberopade kritik beräkningen sotningsavgifterna om av saknar värde. Kommunförbundet har under 1987 sittforetag K-Konsult låtit genom genomföra kontrollerande tidsstudier vissa sotningsobjekt. av För oljeeldade värmepannor och imkanaler med spisfläkt konstaterades tidsvärdena och att

Särskilda yttranden 81

därmed avgifterna i gällande för låga och för vedeldade värmepantaxa var nor något för höga. Det anmärktes felkälla att studierna gjorts under som våren och sommaren och att vinterförhållanden kan antagas påverka att tidsåtgången blir längre. Studieresultaten har inte föranlett kommunförbundet att medge några justeringar av taxorna. Räddningsverket har yttrat sig över Konkurrenskommitténs betänkande och om sotningsverksamheten anfört Den sotningsförrättning utförs som med stöd av 17 § räddningstjänstlagen innehåller två oskiljaktiga delar: dels rengöringensotningen, innebär att brandfarliga beläggningar avlägsnas som från rökkanalen, dels en kontroll av brandskyddet för rökkanaler, skorstenar och tak med därtill hörande byggnadsdelar. Av detta framgår att sotning- en i dag utgör en integrerad del i kontrollen av brandskyddet. Kommit- téns förslag om anbudsupphandling sotningstjänster, då skorstensav ny fejarmästare skall utses, kan leda till överbetoning de ekonomiska en av villkoren på bekostnad kompetens- och brandskyddsaspektema. Räddav ningsverket vill understryka värdet brandskyddsteknisk synpunkt i att ur sotning och brandskyddskontroll utförs vid ett och tillfälle. Ett samma frångående av denna princip skulle enligt räddningsverkets mening kunna leda till ett försämrat brandskydd. Sedan den l januari 1988 gäller nya sotningsfrister, som innebär en betydande utglesning av sotningstillfállena, så att Sverige nu har i stort sett samma regler och frister som i länder med liknande klimatförhållanden. Skadebilden, dvs brandskador kan relatesom ras till eldstäder, rök- och imkanaler mm skiljer sig inte nämnvärt mellan länderna. Med reservation för svårigheten att jämföra brandstatistik från olika länder tycks Sverige ha hävdat sig väl när det gäller att förebygga nyssnämnda typ av bränder. En starkt bidragande orsak till detta är kravet på kompetens i samband med rekryteringen av ny skorstensfejarmästare.

Viljeyttringar från organisationer och enskilda rörande sotning

Utredningen åberopar ett stort antal brev från allmänheten där en förändring av det nuvarande systemet förordas. Det må anmärkas att brevskörden motsvarar cirka 0,1 promille av landets småhusägare och att brevskrivandet till stor del är provocerat bland annat genom uppmaningar i tidningen Land. Därtill skall läggas att flera påståenden är och andra enbart polemiosanna ska, exempelvis kritik mot att sotningsväsendet fullgör sina lagenliga skyldigheter. RRV har i sin åberopade rapport anfört Inom ramen för denna studie har det inte varit möjligt att undersöka hur sotningen faktiskt utförs. Det kan endast konstateras att det förekommer vissa klagomål över hur sotningsverksamheten bedrivs, men att antalet klagomål är litet i förhållande till antalet fastigheter som sotas. Många klagomålen bottna i brisav synes en tande kunskap om vilka regler som statsmakterna fastställt för sotningsverksamheten och vilka avgifter som kommunerna fastställt.

82 Särskilda yttranden

Inför utredningen har Sveriges Fastighetsägarförbund redovisat en enkätundersökning, som genomförts bland privata fastighetsägare. Undersökningen visar att de flesta fastighetsägare är nöjda med sotningsväsendet men önskar trots detta att rensningen utförs på entreprenad upphandlat i konkur- Även detta borde ha redovisats i objektivitetens tecken. rens.

Sotningens brandförebyggande effekt

Utredarens bedömningar om sotningens brandförebyggande effekt skall gö-

ras med utgångspunkt från det underlag som Statens räddningsverk på regeringens uppdrag tagit fram och de kompletteringar utredaren finner erforderliga. Några brandtekniskt grundade kompletteringar finns inte. Statens räddningsverk har som ansvarigt ämbetsverk och med sakkunskap i ämnet så sent som 1988 föreskrivet nu gällande sotningsfrister. Utredaren anför delvis andra värderingar beträffande oljeeldade värmeanläggningar och imkanaler från bostadskök. Med reservation för osäkerhet i data åberopar utredaren en rapport från Högskolan i Karlstad om fördelar och kostnader vid ändrade sotningsfrister för olje- och vedelade småhus. Enligt studien, gjorts på uppdrag som av Räddningsverket, visar ekonomiska kalkyler att fristerna kan förlängas. Data i studien är synnerligen osäkra. Rapporten är fixerad enbart till sotelden. Den bortser från brandskyddskontrollen och andra balanserande kostnader. De totala bramdskadoma beräknas till långt mindre än hälften de av verkliga för en enda Försäkringsgivare. I avslutande diskussion framförs en meningen att det finns starka skäl mot att låta småhusägaren själv bestämma sotningsfristerna blamd annat med hänsyn till s.k. moral hazard. Den åberopade statistiken från Brandförsvarsföreningen för soteldar grundar sig enbart på FSABs månadsstatistik d.v.s. försäkringsanmälda soteldar. Soteldar soim finns i utryckningsstatistiken för räddningstjänsten men som föranlettt anmälan till försäkringsgivare finns inte med. Inte heller soteldar som varken anmälts till försäkringsgivare eller inte finns som i utryckningsstatistiken. I den åberopade uppsatsen från Högskolan i Karlstad antages att den totala mängden soteldar uppgår till 10 800 per år enbart i småhus. Uppgifter från sotningsdistrikten pekar på att det årliga antalet soteldar är stigande 0ch inte sjunkande som utredaren anför. Brandförsvarsföreningens statistik lkan alltså inte läggas till grund för bedömningar, eftersom den är synnerligten ofullständig. Det är lika uppenbart att orsaken till det relativt låga antalet försäkringsanmälda skador och de små brandskadorna efter soteldar beror på att brandskyddssotningen och brandskyddskontrollen utförs kontinuerligt och effektivt. Andra eldstadsrelatterade bränder än soteldar är naturligtvis angeläget att förebygga, vilket sken ;nom brandskyddskontrollen. Det är fråga mera en om kontroll av underlhäl och ordning och mindre fråga material- och en om konstruktion, som utxrezlaren tror.

Särskilda Vzlranden 83

Det är erkänt och bevisat genom låg brandfrekvetns och låga brandskador att i Sverige har ett gott Förebyggande brandskydd inom sotningsväsendets ansvarsområde. Från objektiv synpunkt borde dettta framhållas. Det vore också på sin plats med en internationell utblick. Denna kunde begränsas till en enkel jämförelse av brandfrekvens och brandskador länder som har med Sverige jämförbara regler för sotningsväsendets verksamhet och länder som inte har sådana regler.

Samordning av rengöring av imkanaler och funktionskontroll av ventilationsystem

Utredaren Föreslår att den del av brandskyddssotningen som avser imkanalerna bör överföras till den obligatoriska ventilation skointrollen. Funktionskontrollen av ventilationssystem skall utföras med varierande tidsintervaller av 6 och 9 år beroende typ ventilationssystem. av av Kontrollen omfattar ingen brandskyddskontroll vent;ilationsanläggningen av eller annat i byggnaden. Undantag från funktionskontrollen gäller för venti-

lationssystem i småhus med frånluft- eller självdragssyrstem. Detta innebär

att cirka 1,5 miljoner småhus inte blir föremål för någon funktionskontroll eller påbud om åtgärder till följd av sådan kontroll. Funktionskontrollen kan leda till krav på rengöring anläggningen så att aw en tillfredsställande ventilation erhålles. För sådan rengöring får fastighetsägaren fritt välja utförare. Det står skorstensfejarmästarcen fritt att konkurrera om rengöringsuppdraget. Om annan än skorstenssfejarmästaren utför rengöringen, får erforderlig brandskyddskontroll genomföras separat som förrättning. Imkanaler i småhus, som är undantagna från funkttionskontrollen, är i fortsatt behov av kontinuerlig brandskyddssotning oclh brandskyddskontroll. Det finns inget belägg för att ett upphörande brandskyddssotningen av och därmed en successivt allt större beläggning av brancdfarliga avsättningar i systemet inte skulle öka brandfaran. Frågan gäller iinte det behövs om rengöras, utan vilken frist som är från brandskyddssynpmnkt godtagbar. Imkanaler från större kök såsom i restauranger och rmotsvarande matlagningsställen är mycket brandfarliga objekt. De är inryrmda i vårdanstalter, hotell, bostadshus, kontorshus och andra större byggnadeer, där i regel många människor kan vistas. Det är av säkerhetsskäl och andrai skäl nödvändigt att ansvaret för brandskyddssotningen och brandskyddskomtrollen dessa obav jekt ligger hos kommunen.

Valfrihet

Genom den föreslagna samordningen med funktionskorntrollen löses frågan om valfrihet för fastighetsägaren vid upphandling av reengöringen av imkanaler.

84 Särskilda yttranden

I övrigt kan välgrundade önskemål villfaras genom att dispensutrymmet vidgas. Enligt gällande regler kan räddningsnämnden medge undantag från sotningsmonopolet för speciella anläggningar och för enstaka avlägset belägna bostadshus. Dispensutrymmet kan exempelvis omfatta att räddningsnämnden får efter skorstensfejarmästarens hörande medge utför att annan sotningen och brandskyddskontrollen vid speciella anläggningar och enstaka avlägset belägna bostadshus samt i visst fall på grund av särskilda skäl. Kompletteringen korresponderar med tidigare utformning av författningsregeln.

Tillsyn och kontroll

Utredaren anser att tillsyn och kontroll av eldningsanläggningar kan genomföras av yrkeskunniga i värmebranschen och protokollföras för att finnas tillgängligt vid kontroll av sakkunnig. För systemet åberopas ett projekt av Energitekniska föreningens södra krets. Projektet är endast i skisstadiet. Utredaren nämner ingenting om huruvida han anser att denna tillsyn och kontroll skall vara obligatorisk och periodiskt återkommande. Tron att fastighetsägare på frivillig väg i sådan omfattning låter kontrollera driftstatus av värmeanläggningarna att detta skulle kunna användas som underlag för en myndighetskontroll är verklighetsfrämmande. Sedan den första oljekrisen eldningssäsongen 1973- 1974 har flera förslag funnits om obligatoriska periodiska kontroller av oljeeldade anläggningar. En mångfald utredningar av staten, kommunerna och privata organisationer har visat att besiktning av värmeanläggningarna med intrimning och justering har positiv betydelse för energihushållningen, brandskyddet och miljöskyddet. Rådgivning i statlig och kommunal regi har genom åren förekommit i flera olika former. Frågor om energirådgivning och energibesiktning behandlas utförligt i departementspromemorian Ds I 1984: Införande av en obligatorisk kontroll avvisas med hänsyn till det allt större intresse som fastighetsägarna av ekonomiska skäl borde ha för att spara energi. Besiktningen borde därför vara frivillig och kompetenta besiktningstjänster kunna erbjudas. Sotningsväsendet ansågs vara den organisation som ligger närmast till för besiktningsverksamheten. Kompletterande utbildningar av personalen i sotningsväsendet genomfördes med statsmedel. Det av utredaren åberopade projektet om energibesiktningar är alltså endast ett nytt utslag av samma idéer som vandrat genom de senaste 20 åren. Det är allom bekant att fastighetsägarnas intresse för frivilliga kontroller är mycket lågt. En kontrollfunktion baserad på detta är utan värde. Utredarens förslag om organisationen och funktionen av brandskyddskontrollen vid en avreglering av brandskyddssotningen är synnerligen ogenomtänkt och ger bilden av ett ineffektivt, byråkratiskt och kostnadskrävande system, som också innebär ett starkt försämrat brandskydd.

Särskilda yttranden 85

Kompetens och utbildning

Utredaren ägnar endast flyktigt intresse kraven på kompetens och utbildning för dels de behöriga sotare eller andra som enligt förslaget skall erbjuda sotningstjänster åt ägare eller nyttjare av sotningspliktigt objekt, dels de på räddningsnämndens vägnar skalll verkställa brandskyddssom kontrollen och myndighetsutövningen inom det område som nu faller inom sotningsväsendets ansvarsområde. l specialmotiveringen till lagförslaget framförs att det kan behövas ytterligare utbildning av brandsyneförrättarna, d.v.s. personal inom räddningstjänsten, för att kontrollera att ägare eller innehavare fullgjort sina skyldigheter att hålla eldstad och rökkanaler rena. Vidaree att Räddningsverket får anordna den påbyggnadsutbildning som behövs r dem som idag är behöriga att förrätta brandsyn. Det är uppenbart att utredaren inte alls har satt sig in i den utbildning som krävs för att på ett yrkesmässigt sätt kunna rengöra olika förekommande eldstäder och rökkanaler. Grundutbildningen av xen skorstensfejare är idag en traditionell treårig företagsanknuten lärlingsutbildning inkluderande 15 veckors utbildning vid räddningsskolan. Hur denna utbildning skall ersättas, vem som skall ha utbildningsansvaret i en konkurirensutsatt verksamhet och vem som skall bekosta utbildningen berörs inte med ett ord. Det är vidare lättsinnigt att tro att Räddningsverket genom en påbyggnadsutbildning för brandsyneförrättare inom räddningstjänsten skall kunna ersätta den kompetens och utbildning som skorstemsfejarmästare och arbetsledare har inhämtat kontinuerlig yrkesverksamhet och kvalificerad genom utbildning vid räddningsskolan i teknikerklass omfattande tio veckor och ingenjörsklass omfattande ytterligare femton veckror. En utomordentligt viktig verksamhetsdel för sotningsväsendet har inte heller berörts, nämligen den rådgivning som sker till allmänheten, till byggande, installatörer, reparatörer och försäljare mil. i brandskyddsfrågor inom kompetensområdet. Kompetens för detta kan inte erhållas genom en påbyggnadsutbildning av brandsyneförrättare.

Kostnaderna för sotning och brandskyddskontroll

Utredaren konstaterar att sotningskostnaderna med nuvarande ordning är låga och att det inte är självklart att priset sjunker om fri konkurrens tillåts inom sotningsområdet. Frågan huruvida reell konkurrens kommer att kunna uppstå berörs i flera hänseenden. En avreglering sotningen innebär att övergår från en rationell av man arbetsordning enligt den s.k. pärlbandspricipen till ett beställningssystem. Det är uppenbart att detta inte kan bli billigare utan för en mycket stor del av kunderna kommer avgifterna att öka i vissa fall väsentligt. Kostnadsbilden kan lätt föreställa sig genom att jämföra med kostnaderna för andra man

86 Särskilda yttranden

hantverkares ambulerande arbete. Om varje kund skall bära sina kostegna nader, kommer småhusägare särskilt inom glesbygden få kraftigt höjda att avgifter för sotningstjänsten. Att kommunen skall sig i subvenengagera ett tioneringssystem ligger inte i linje med målet för förändring. en

Entreprenadavtal och avtalstid

Denna fråga har inte utretts. Om kommun alternativt till tillämpade en nu normalavtal önskar teckna ett tidsbegränsat entreprenadavtal med skoren stensfejarmästare, föreligger inte hinder för detta. Kostnadsnivån i såett dant avtal blir naturligen högre bland annat på grund avskrivning av av kostnader för investeringar och utbildning personalen. Avtalsreglerna av måste också anpassas och kompletteras, exempelvis beträffande återanställning av personal, överlåtelse lokaler, utbildningsansvaret, eventuellt förav tida upphörande av avtalet och reglering ersättningar under avtalstiden. av En kommun bör ha rätten att själv bestämma vill teckna avtal om man ett enligt nu gällande normalavtal eller ett tidsbegränsat avtal. Det finns inga sakliga skäl för att staten skall bestämma viss avtalsform. en

Priskonkurrens vid utseende skorstensfejarmästare av ny

När en ny skorstensfejarmästare utses, föreligger för närvarande konkuren rens på kompetensmässiga grunder. Detta säkerställer de kvalitativa kraven på verksamheten. Priset i entreprenaden utgörs den i förhandling mellan av kommunförbundet och skorstensfejarmästamas förbund centralt överenskomna taxan till vilken parterna är bundna klausul i entreprenadavgenom talet. En priskonkurrens kan införas vid utseendet skorstensfejarmästare av ny exempelvis genom att anbudet på entrepenaden skall omfatta även vilket timprisminutpris som skall appliceras på den taxemall skall gälla för som entreprenaden. Konsekvenserna av ett sådant system blir helt lokalt bestämd taxa. en Taxenivån blir beroende arbetsvillkoren i distriktet och dettas attraktiviav tet från andra synpunkter och den vid tillfället rådande konkurrenssituav ationen.

Nu gällande entreprenadavtal

Utan att ha tillgång till bilaga 3 rörande konsekvenser för kommunerna om förslagen till en avreglering genomförs må framhållas. Vid en eventuell lagstiftning sotningsmonopolets avskaffande måste om man som en i sista hand dominerande omständighet beakta regeringsfonnen 2 kap. 18 § om egendomsskydd, som lyder Varje medborgare vilkens egen-

Särskilda yttranden 87

i anspråk expropriation eller annat sådant förfogande skall dom tages genom tillförsäkrad ersättning för Förlusten enligt grunder som bestämmes i vara lag. Uttrycket annat sådant förfogande har som framgår av förarbeten och litteratur mycket vidsträckt innebörd och skulle vara tillämpligt på t.ex. en ingrepp eller avskaffande skorstensfejarmästamas ensamrätt. Uttrycket av ersättning för förlusten i bestämd form såsom också framgår av avser förarbeten och litteratur ersättning för hela förlusten, d.v.s. värdet i sin helhet skall ersättas, vederbörande skall hållas skadeslös.

Konklusion

Det är uppenbart att utredaren inte har kunnat ägna frågorna om sotningsverksamheten den och tid som dessa kräver. Det är lika uppenbart omsorg frågorna räddningstjänsten har krävt merparten resurserna för att om av utredaren. Kunskaperna sotningsverksamheten och de brandtekniska om förhållandena har varit klart otillräckliga. Konsekvenserna av förslaget har inte analyserats och belysts på ett godtagbart sätt. Förslaget leder till sämre effektivitet och ökade kostnader samt ett mycket försämrat brandskydd. Förslaget kan därför inte läggas till grund för ändringar.

Särskilda yttranden 89

Särskilt

yttrande om sotningsverksamheten

av sakkunnige Anders Bergwall

Utredaren föreslår att det s.k. sotningsmonopolet skall avskaffas. Fastighetsägaren skall vara skyldig att se till att sotning utförs genom att anlita en entreprenör, som förutsätts verka i konkurrens med andra entreprenörer.

Räddningsnämnden motsvarande i kommunen skall för att brand-

ansvara skyddskontrollen utförs i erforderlig omfattning. Enligt utredaren är fastbränsleeldning det område där en regelbunden tillsyn från samhället i första hand kan motiveras. Eftersom utredaren anser att det är belagt att sotningen har brandföreen byggande betydelse i varje fall för fastbränsleanläggningar så är det enligt min mening viktigt att kunna konstatera att en genomgripande förändring av sotningsväsendet som det nu är fråga om inte leder till ett försämrat brandskydd. I det fortsatta reformarbetet måste den föreslagna ordningen preciseras i fråga om fördelningen och skyldigheter mellan den av ansvar staliga tillsynsmyndigheten, kommunen och den enskilde fastighetsägaren. I det sammanhanget får också olika modeller för författningsreglering av dessa ansvarsförhållanden prövas.

Bilaga 1 91

Kommittédirektiv

Översyn

av formerna för den

kommunala räddningstjänsten m.m.

Dir. 1993:30

Beslut vid regeringssammanträde 1993-02-25

Chefen för Försvarsdepartementet, statsrådet Björck, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår särskild utredare tillkallas för att pröva det kan göras att en om möjligt för en kommun att bedriva räddningstjänst i entreprenadform. Dessutom skall utredaren över vissa förhållanden kring tillämpningen se av

räddningstjänstlagstiftningen under beredskap och i krig inom statlig och

kommunal räddningstjänst. Utredaren skall vidare bl.a. bedöma sotningens brandlörebyggande betydelse, pröva om en avreglering av den föreskrivna sotningen kan göras och om formerna för att utse skorstensfejarmästare kan förändras så att inslaget av konkurrens ökar.

Bakgrund

Konkurrenskommittén C 1989:03 hade enligt tilläggsdirektiv dir. 1991:41, som regeringen beslutade våren 1991, överväga vissa frågor att om förstärkt konkurrens i kommunal verksamhet. Kommittén, översom lämnade sitt betänkande till regeringen i november 1991, ansåg genomföatt randet av en räddningsinsats att betrakta serviceverksamhet och var som en

92 Bilaga 1

därför borde att lägga ut på entreprenad. Bl.a. beslut om dimensionering av räddningskåren, kortaste insatstiderna inom olika områden och minsta antal övningstillfällen var dock enligt kommittén en obligatorisk uppgift för kommunen, som inte skulle kunna överlåtas till en annan. Kommittén tog också upp vissa frågor kring sotningsväsendet och anförde att man som ett första steg i en avreglering borde pröva anbudsupphandling med bibehållet kommunalt ansvar för verksamheten. Enligt kommittén borde upphandlingsreglementet tillämpas när en extern skorstensfejarmästare anlitas. I ett andra steg i avregleringen av sotningsväsendet borde ett auktorisationssystem införas. Fastighetsägarna skulle då enligt kommittén få anlita olika konkurrerande företag för att utföra föreskriven sotning. Regeringen behandlade i proposition 199293 Ökad konkurrens i kommunal verksamhet de nu redovisade förslagen från konkurrenskommittén. Regeringen anförde i propositionen att det bör tillskapas en möjlighet för en kommun som så önskar att bedriva räddningstjänst i entreprenadform och att regeringen avsåg att låta tillkalla en särskild utredare med uppgift att förbereda erforderliga beslut av statsmakterna i frågan. Utredaren skulle också lämna förslag om hur ordningen med långvariga entreprenadavtal för skorstensfejarmästare skall kunna upphöra samt överväga om formerna för utseende av skorstensfejarmästare kan förnyas också på andra sätt för att öka inslaget av konkurrens. Regeringen anförde slutligen också att utredaren även borde överväga om det går att införa priskonkurrens och därvid belysa konsekvenserna av en sådan förändring. Riksdagen 199293: SoU9, FöU 3y, rskr. 105 behandlade propositionen i december 1992. Försvarsutskottet ansåg i sitt yttrande i ärendet till Socialutskottet att utredaren vad gäller frågan om entreprenader inom räddningstjänsten måste förutsättningslöst uppdrag regeringen ett mera än det som avsåg. Den första frågan som enligt Försvarsutskottet bör ställas är om en privat entreprenadverksamhet går att förena med kravet på samordning av befolkningsskydd och räddningstjänst, krigsorganisering av räddningstjänstens resurser samt myndighetsutövning i samband med brandskydd och utryckning. Vad gäller sotningen delade Försvarsutskottet regeringens uppfattning att det bör övervägas hur nuvarande långvariga entreprenadavtal skall kunna ersättas, hur skorstensfejarmästare skall utses och hur ökad konkurrens kan införas i verksamheten. Vissa åtgärder borde enligt utskottet kunna grundas på frivillighet och ansvaret åläggas fastighetsägaren. Försäkringsbolagen borde i sammanhanget kunna få en nyckelroll genom att anknyta premier till brandförebyggande åtgärder och kontrollen av dessa. Försvarsutskottet ansåg att utredarens uppdrag också i denna del borde vara mer förutsättningslöst än vad som antyds i propositionen. En mer långtgående avreglering borde prövas och därvid hur myndighetsuppgiften kontrollen av brand- skyddet kan tillgodoses. Likaså borde enligt utskottet kritisk gransk- - en

Bilaga 1 93

ning ske av räddningstjänstlagens 1986: 1102 disspensförfarande för att en fastighetsägare själv skall få sota. Socialutskottet delade Försvarsutskottets uppfattning och anförde att det utgick från att regeringen beaktar vad som anförts avseende den kommunala räddningstjänsten och anbudsupphandling inom sotningsväsendet utan något tillkännagivande därom.

Utveckling av den kommunala verksamheten inom Försvarsdepartementets ansvarsområde Frågan om förnyelse av den kommunala verksamheten genom ökat inslag av konkurrens och entreprenad berör inom Försvarsdepartementets ansvarsområde den kommunala räddningstjänsten och Sotningen. Båda dessa verksamheter är legala monopol, som innebär att ansvaret enligt lag endast kan åvila kommunen. Inom räddningstjänsten finns dock en möjlighet att lokalt samnyttja den beredskap som en industri håller för sitt eget skydd och att överlåta åt någon annan att göra räddningsinsartser som kräver särskild kompetens. För den föreskrivna sotningen finns möjlighet för kommunen att utse en skorstensfejarmästare som är egen företagare att utföra kommunens åligganden enligt räddningstjänstlagen. Flertalet kommuner använder sig av denna möjlighet. Skorstensfejarmästaren utses i dessa fall genom ett tillsättningsförfarande utan inslag av priskonkurrens. Det är praxis att uppdraget ges i form av ett långtidsavtal, dvs. att det upphör att gälla först när skorstensfejarmästaren uppnår 65 års ålder. Enligt min uppfattning bör det också inom dessa båda områden nu skapas möjligheter till förnyelse och eñektivisering genom att de nuvarande formerna för verksamheterna utvecklas. Detta bör ske med beaktande av det allmännas särskilda ansvar för frågor som avser medborgarnas skydd och säkerhet. Hithörande frågor bör bli föremål för en särskild utredning Det bör utredas om det kan göras möjligt för en kommun som så önskar att genomföra räddningstjänsten i entreprenadform. En utgångspunkt bör härvid vara att kommunens för verksamheten inte förändras och att ansvar kraven på räddningstjänsten inte sänks. Innan en förändring av lagstiftningen görs i detta syfte, måste ett antal frågor övervägas. En viktig fråga är hur integreringen av räddningstjänsten i fred och vid kris och krig kan säkerställas. Enligt 1992 års totalförsvarsbeslut prop. 199192: 102, FöU 12, rskr. 337 kommer kommunerna att överta ansvaret för befolkningsskyddet och räddningstjänsten, civilförsvarsverksamheten, på lokal nivå, varvid beredskapen för kris och krig skall bygga på den organisation som finns i fred. Det är då angeläget att klarlägga hur en reform i den riktning som jag här angett påverkar de kommuner som kan komma att välja att bedriva sin räddningstjänst i entreprenadform. Sotningen har sedan räddningstjänstlagen trädde i kraft år 1987 varit

94 Bilaga 1

föremål för omfattande utredningsverksamhet. Statens räddningsverk en har på regeringens uppdrag prövat behovet av sotning för olika typer av eldstäder och förbränningsanläggningar. Resultatet dessa uppdrag har av blivit att fristerna för sotningen har förlängts. Det finns trots detta en omfattande kritik från bl.a. fastighetsägare och kommuner mot såväl omfattningen av som formerna för verksamheten. Jag bedömer att det ännu inte finns ett tillfredsställande underlag för att fastställa sotningens verkliga betydelse för det förebyggande brandskyddet. Ett sådant underlag är enligt min uppfattning nödvändigt som utgångspunkt för fortsatta överväganden om hur sotningen skall bedrivas framöver.

Uppdraget

I räddningstjänstlagen och räddningsförordningen 1986: 1107 finns bestämmelser om hur den kommunala räddningstjänsten skall organivara serad. I varje kommun skall det således finnas en räddningskår skall som göra de räddningsinsatser som kommunen har ansvaret för. En kommun får emellertid komma överens med en annan kommun om att ha en gemensam räddningskår eller om att den senare kommunens räddningskår också skall svara för de uppgifter som ankommer på den förra kommunen. Det bör nu närmare prövas om det är möjligt att medge en kommun att uppdra åt en entreprenör att hålla beredskap och svara för räddningsinsatserna. Om utredaren finner att detta är möjligt, skall han lägga fram förslag om formerna för en sådan entreprenadverksamhet och överväga behovet av ett särskilt prövningsförfarande när en kommun önskar övergå till entreprenaddrift. Utredaren skall särskilt uppmärksamma frågan om hur gränsen skall kunna dras mellan de ledningsuppgifter och andra funktioner i räddningskåren som skall kunna överlåtas på entreprenören och de som bör stanna kvar hos befattningshavare inom kommunen. Räddningstjänsten innehåller ett mycket stort inslag av myndighetsutövning. En räddningsledare har under en insats långtgående befogenheter att göra ingrepp i annans rätt och att begära hjälp med lämpliga resurser från andra kommuner, statliga myndigheter och enskilda. Utredaren skall undersöka om det finns risk för intressekonflikter eller jävsituationer om myndighetsutövning detta slag utförs av av en entreprenör. Det bör klarläggas om åtgärder av begränsande och kontrollerande slag behöver vidtas i detta sammanhang. Vidare skall möjligheterna att bibehålla ett nära samband mellan förebyggande åtgärder mot brand och andra olyckshändelser och den skadehjälpande verksamheten belysas. En väl utvecklad och effektiv räddningstjänst i fred utgör en förutsättning för uppbyggnaden av en fungerande räddningstjänst vid beredskap och i krig. statsmakterna har i samband med 1992 års totalförsvarsbeslut tagit ställning för att det inom den närmaste femårsperioden bör göras en integrering av beredskapsåtgärderna inom befolkningsskyddet och räddningstjäns-

i

Bilaga 1 95

l

ten med kommunernas förebyggande och skadehjälpande verksamhet i fred. Utredaren skall överväga vilka särskilda åtgärder :som behöver vidtas för att säkerställa att entreprenörens resurser och organisation för räddningstjänsten står till förfogande för kommunen också vid beredskap och i krig samt vilka beredskapsförberedelser i fred entreprenören kan åläggas. som I samband med att frågan om entreprenad i räddningstjänsten utreds bör också samarbetet mellan kommunerna på räddnimgstjänstområdet behandlas. Enligt räddningstjänstlagen har kommunerna skyldighet att samarbeta med varandra och med statliga myndigheter som svarar för verksamhet enligt lagen samt att utnyttja varandras för räddningstjänsten och resurser den förebyggande verksamheten. Innehållet i samarbetet och formerna för det bestäms av kommunerna själva. Utredaren skall kartlägga i vilken omfattning räddningstjänstlagens intentioner på detta område uppfyllts och, om han finner det befogat, föreslå ytterligare åtgärder från statsmaktemas sida för att ett ökat samarbete skall komma till stånd. Utredaren skall också behandla vissa frågor inom sotningsväsendet. Den föreskrivna sotningen, som är en del av samhällets förebyggande brandskydd, regleras i räddningstjänstlagen och räddningstjänstförordningen. Utredaren skall med utgångspunkt från det underlag som Statens räddningsverk på regeringens uppdrag tagit fram och de kompletteringar han finner erforderliga göra en bedömning av sotningens brandförebyggande betydelse. Bedömningen skall i första hand avse oljeeldade anläggningar och imkanaler. Det bör i detta sammanhang prövas i vilken utsträckning en avreglering kan göras t.ex. genom att ansvaret för delar av den föreskrivna sotningen övergår från kommunen till fastighetsägaren. Möjligheten att öppna för en samordning av sotningen och funktionskontrollen ventilationssystem av enligt förordningen 1991: 1273 om funktionskontroll ventilationssyav stem bör också undersökas.

Tillvägagångssättet när en kommun utser skorstensfejarmästare bör

ses över i syfte att öka inslaget av konkurrens. Utredaren bör överväga om det går att införa priskonkurrens i detta sammanhang och belysa konsekvenserna av en sådan förändring. Utredaren skall föreslå hur ordningen med långvariga entreprenadavtal för skorstensfejarmästama skall upphöra. I räddningstjänstlagen finns bestämmelser ansvaret för de olika delarom na av den statliga räddningstjänsten. Bestämmelserna gäller såväl i fred som vid beredskap och i krig. Luftfartsverket skrivelse till har i en regeringen påpekat att verket saknar resurser för att bedriva flygräddningstjänst i krig eller efter order om allmän mobilisering. Utredaren bör se över tillämpningen av räddningstjänstlagen vid beredskap och i krig i första hand vad avser den statliga räddningstjänsten men även i fråga om den kommunala räddningstjänsten och beträffande länsstyrelsens uppgifter. Härvid bör även frågan om avgränsning till lagstiftning för totalförsvarets civila del annan behandlas. Utredaren skall lämna förslag till erforderliga författningsändringar.

96 Bilaga 1

Arbetets bedrivande

Utredaren bör redovisa sina överväganden och förslag senast den 30 april 1994. Regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning dir. 1984: 5 och om beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamheten dir. 1988: 43 skall beaktas.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för Försvarsdepartementet att tillkalla en särskild utredare omfattad av kommittéförordningen - 1976: 119 med uppdrag att bl.a. se över om inslaget av entreprenad och konkurrens inom räddningstjäsnten och sotningsväsendet kan öka, att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren, Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta fjärde huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan. Försvarsdepartementet

Bilaga 2 97

Kommunal räddningstjänst i

Danmark och Finland

Danmark

Inledning

Brandväsendet i Danmark regleras av den nya bererdskapslagen som trädde i kraft den l januari 1993. Den ersätter bl.a. 1960 årrs brandlag. Brandväsendet sorterar numera under Inrikesdepartementet och Beredskapsstyrelsen är den nya centrala myndigheten. Det åvilar varje kommun att upprätthålla ett brandväsende som är kapa-

belt att genomföra ett ändamålsenligt räddnings- och släckningsarbete. Med

detta avses släckning av brand samt insats vid olycka med farligt gods. Kommunstyrelsen har det övergripande ansvaret för kommunens brandväsen. Borgmästaren är enligt lag ordförande i kommunens räddningsnämnd. Kommunen kan uppfylla sina förpliktelser att hålla ett författningsenligt brandväsende på något följande sätt. av

Eget kommunalt brandväsende Överenskommelse med grannkommun . Överenskommelse med frivilligt brandvärn Överenskommelse med statsligt beredskapscenter Beredskapsett . korpset Överenskommelse med Falcks Redningskorps ArS e.

4 l4-060l

98 Bilaga 2

Beredskapskorpset är den statliga civilförsvarsberedskap som organiseras i fred med värnpliktig personal, vilken får utbildning och övning för att i första hand kunna hjälpa kommunerna vid större olyckor men som alltså även kan ansvara för kommunal räddningstjänst. Falcks Rcdningskorps AS är ett privat företag, grundat 1906 som en räddningsorganisation. Bolaget har sedan 1921 ingått avtal med kommuner om brandsläckning. Företaget uppfyller de krav som ställs på ett kommunalt brandförsvar.

Dimensioneringsregler

Brandförsvaret i de danska kommunerna är dimensionerat efter mycket detaljerade föreskrifter. De senaste ärjustitieministeriets cirkulär nr 158 av den 15 september 1991 Cirkulaere om retningslinier for brandvaesener- nes beredskap og materiel. Några nya Föreskrifter har, när detta skrivs, inte fastställts efter den nya beredskapslagens ikraftträdande 1993-01-01. Kraven på brandväsendets organisation och utrustning är relaterat till det antal människor som bor i utryckningsområdet inte till någon del av riskerna i övrigt enligt följande. -

Mindre än 20 000 invånare 1 släckningståg 20000- 30000 invånare 1 släckningståg samt minst en automobilspruta 8 30 000- 50 000 invånare 2 släckningståg 50 000 60 000 invånare 2 släckningståg samt minst en automobil- spruta 8 60 000 100 000 invånare 3 släckningståg -

I områden med mer än 100000 invånare fastställes brandväsendets storlek efter närmare värdering i varje enskilt fall. Detta gäller särskilt Stor-Köpenhamn, där avstånden mellan brandstationerna är så små att flera stationer kan nå fram till en brandplats inom den stipulerade tiden. Ett släckningståg skall bestå av två eller tre fordon beroende på geografiskt område stad eller landsbygd. Bemanningen skall minimum vara 1 lagleda- re och 7 man men får för två och tre släckningståg samt för ett släckningståg i utryckningsområden med färre än 8000 invånare minskas till l lagledare och 5 man per tåg. Insatsen på brandplatsen leds av en insatsledare som alltid är kommunanställd och som kör till platsen i ett eget fordon. lnsatsledaren är alltså kommunanställd även i de kommuner som skrivit avtal med Falcks Redningskorps AS. Det finns två olika typer av basbilar i Danmark Automobilspruta 8 och 16, där automobilspruta 16 är den större modellen. Fordonens utrustning är bestämd in i minsta detalj.

Bilaga 2 99

l områden där utryckningstiden överstiger 10 minuter skall kommunen inrätta brandkretsar. I varje brandkrets skall det finnas beredskapsstyrka en bestående av en brandfogde och tre till fem Styrkan skall utrustas med man. handbrandsläckningsutrustning. Kan utryckningstiden 10 minuter inte hållas till områden med tätare bebyggelse skall beredskapsstyrkan utrustas med motoriserad materiel. Är utryckningstiden än 15 minuter i mer områden med spridd bebyggelse gäller samma krav. Krav på heltidskår finns bara för brandstationer i utryckningsområden med mer än 100000 invånare. Första släckningståget skall kunna lämna brandstationen inom 60 sekunder. I övrigt krävs endast deltidsanställd personal. Förutsättningen är dock att förstastyrkan vid varje tillfälle bemannad med 1 lagledare - och 7 man kan rycka ut från brandstationen inom 5 minuter efter larm samt att utryckningstiderna 10 respektive 15 minuter till områden med tätare respektive spridd bebyggelse kan innehållas. I Sönderjylland är allt manskap frivilligt och oavlönat enligt tysk modell. I särskilda fall kan förstastyrkan bemannas kombination hel- och av en av deltidsanställd personal. Heltidspersonalen skall då bestå minst l lagledaav re och 3 man och deras anspänningstid skall maximalt 60 sekunder. vara Denna styrka räcker för att rökdyka enligt de danska bestämmelserna. I praktiken skiljer det inte mellan svenska och danska bestämmelser när det gäller minimistyrka för rökdykning eftersom den kommunanställde insatsledaren också skall räknas in i den danska styrkan då blir l + 1 + Den som deltidsanställda personalen skall kunna rycka ut inom 5 minuter efter larm. Insatsledaren skall kunna inställa sig på brandplats helst i en - var kommunen inom 10 minuter i områden med tätare bebyggelse och inom - 15 minuter i övriga områden. Insatsledaren bör anlända till brandplatsen före släckningståget.

Entreprenader

Falcks Redningskorps AS sköter brandförsvaret i ungefär hälften Danav marks kommuner medan resten har brandförsvar i regi. Företagets egen marknadsandel är mycket stabil och den årliga förändringen är ett par kommuner som går in i och lika många som går ut ur samarbete med bolaget. Företagets starka ställning i Danmark är historiskt betingad. År 1921 började man erbjuda landsbygdskommuner att för deras räkning bedriva brandförsvar och bygga brandstationer. Det fanns på den tiden inte något krav på brandförsvar på landsbygden som det fanns i köpstädema och skyddet var följaktligen mycket dåligt. Bolaget började efter det att - man tagit över ansvaret för samtliga ambulanstransporter utanför Köpenhamnsområdet en mer aggressiv bearbetning av kommunerna. En reaktion på företagets sätt att arbeta kom från de danska försäkringsbolagen, vilka av

100 Bilaga 2

tradition lämnat kommunerna ekonomiska bidrag till brandförsvarsverksamheten. 1952 utarbetades därför nya regler för brandväsendet. De drogs upp av kommunförbundet i samverkan med försäkringsbolagen och blev de första dimensioneringsreglerna inom dansk kommunal räddningstjänst. Den danska staten var inte involverad och blev det heller inte förrän Danmark gick med i EG. Staten antog de regler som funnits sedan 1952 och började agera. Bl.a. kunde staten inte acceptera att Falcks Redningskorps AS tog över kommunal verksamhet genom att lägga rena underbud på brandväsendet i en kommun. Detta har lett till att kommunförbundet och Falcks Redningskorps AS numera i regelrätta förhandlingar fastställer vad räddningstjänsten skall kosta enligt gällande dimensioneringsregler. Önskemål därutöver blir automatiskt en förhandlingsfråga mellan den enskilda kommunen och bolaget.

Konkurrensförhållandet mellan kommunal räddningstjänst och Falcks Räddningscorps A S.

Kommunerna är fria att välja om de vill ha brandförsvaret i egen regi eller anlita Falcks Redningskorps AS. Den hårt drivna standardiseringen har lett till att dimensionering av personalstyrka och utrustning är given på förhand. Därtill är priset per enhet förhandlat mellan Kommunförbundet och Falcks Redningskorps AS. Dessutom finns det färdiga standardavtal. Slutligen skall alla avtal godkännas av Beredskapsstyrelsen. Det är viktigt att poängtera att Falck aldrig kan ta över kommunens myndighetsansvar för räddningstjänsten utan bara enligt avtal tillhandahålla erforderliga, kontrakterade resurser inom stipulerad tid. Det är den kommunanställde insatsledarenbrandinspektören som alltid har befälet på brandplatsen och som bär myndighetsansvaret. Det är också kommunen som genom de kommunanställda brandinspektörernainsatsledarna bär det fulla ansvaret för det viktiga förebyggande brandskyddsarbetet och som ansvarar för att kopplingen mellan förebyggande och undsättande verksamhet sker på bästa sätt. Insatsledarenbrandinspektören kan inte påverka den direkta arbetsledningen av Falcks personal när det inte är insats. Hans möjligheter inskränker sig till att kontrollera att rätt styrka är på rätt plats i rätt tid vid larm. Larm iscensätts därför då och då för att kontrollera gällande avtal. Den konkurrens som finns i Danmark är inte priskonkurrens utan kvalitetskonkurrens. Det danska systemet skulle inte fungera om det fanns mer än ett alternativ till kommunal drift. Gunnar Haurum, rektor på Beredskapsstyrelsens Brandskola och den som i mångt och mycket format det danska systemet, är mycket bestämd på den punkten.

Bilaga 2

Kommunbesök

Det visar sig, när det gäller de kommuner besökte nämligen Kolding, som har Falcks som entreprenör, och Fredericia, har heltidssom egen brandkår att det inte i första hand är på grund konkurrensskäl - av som man valt det ena eller det andra alternativet.

Koldings kommun

Koldings kommun gick över till entreprenaddrift i början 1970-talet. av Initiativet togs av Falcks Redningskorps AS erbjöd sig att sköta verksom samheten till ett pris som understeg kostnaden för kommunens dåvarande brandforsvar. Kommunen har ett med grannkommun gemensamt brandforsvar. Det en bor 65 000 människor i utryckningsområdet. Kostnaden för undsättningsverksamheten enligt nu gällande avtal är fem miljoner danska kronor inklusive kostnaderna för de särskilda tillägg kommunen önskat sig, bl som a rökdykarradio. Dessutom bör kostnaderna, 3-4 miljoner danska kronor for kommunens administration, förebyggande brandförsvar, beredsamt skapsansvar i fred och krig läggas till. Vid larm rycker fyra heltidsanställda lagledare - en och tre man ut inom 60 sekunder. De följs sedan deltidsstyrka enligt dimensioneringsav en reglerna. Kommunen har inga andra ambitioner med sitt inhyrda brandförsvar än att rätt styrka skall rycka ut och utföra det räddnings- och släckningsarbete som skall kunna utföras. För detta betalar kommunen viss en summa pengar och det finns inget utrymme for diskussioner t personalutnyttjande om ex eller materialanskaffning. Intresset från den politiska ledningen följa att upp hur Falcks sköter sig är svalt enligt kommunens beredskapsdirektör John Bejerholm.

Falcks Redningskorps AS har ett 20 försprång framför kommunerna. Deras personal tjänstgör 106 arbetspass år. Den kommunanställda per personalen skall enligt avtal göra 86 arbetspass år.. Dessutom är det enligt per beredskapsdirektören lättare för Falcks att utnyttja personalen till andra arbetsuppgifter. Beredskapsdirektören vidare att brandförsvaret i Kolding är god anser av dansk kvalitet att kommunalt brandförsvar skulle bättre. Falcks men vara närvaro på marknaden har visserligen bidragit till att hålla kostnaderna nere men också, och alldeles särskilt, att hålla nere standarden på danskt brandförsvar.

I ett förslag till nytt avtal med löptiden 10 år tar frågan man upp om förberedelser i fred inför beredskap och krig. Avtalstexten talar om att Falcks medverkar i kommunens beredskapsförberedelser och skall ställa upp

5 l4-060l

102 Bilaga 2

med personal och materiel i den omfattning som krävs samt att man skall

deltaga i den utbildning och övning är nödvändig. Falcks skall dessutom som den statliga materiel beredskapsstyrelsen ställer till sköta underhåll av som förfogande. Naturligtvis talar texten även den ekonomiska kommunens om ersättning skall utgå uppgifterna skall utföras utom ordinarie arbetssom om tid. avtalstiden till 10 år beror enligt John Bejerholm på att Falcks Att är satt vill uppföra centralverkstad vid sin brandstation samt avser öka en ny arbetsplatser med sammanlagt 14 stycken. Beredskapsdirektören gör antalet kommentaren apropå Falcks medverkan i kommunens civilförockså den Det är standardtext teoretisk art eftersom en kommun av svar av mer Koldings storlek nödvändigtvis måste ha sin civila beredskap. egen

F redericia kommun

kommunalt brandförsvar. Organisationen följer dimensio- Fredericia har ett neringsreglerna. Precis i Kolding rycker förstastyrkan en lagledare som - 60 sekunder. De följs sedan andrastyrka enligt och ut på av en tre man förstastyrka, har bakjour, rycker ut föregen konstruktion. Gårdagens som stärkt med 2 deltidsanställda brandmän. Fredericia är Danmarks mest riskutsatta städer styr antalet Trots att en av släckningsomradet- 51 700 dimensioneringen. Helt enligt gälinvånare i regler. I Fredericia finns bl.a. rafñnaderi, oljehamn, gödselmedelsinlande dustri, gasol- och ammoniaklager. Rafñnaderiet har visserligen en egen

på 10- 12 och gödselmedelsindustrin kan ställa upp med

brandstyrka man ändå. Politikerna med borgmästaren i spetsen är väl 6-8 personer men riskbild de vill inte att brandförsvaret skall kosta insatta i kommunens men

mer än det gör. arbetar därför aktivt med att försöka minska den direkta Brandförsvaret skattefmansieringen verksamheten. Man bilar, egna och andra av reparerar förvaltningars. Man är serviceverkstad åt sig själv och Övriga förvaltningar

kommunikationsradioapparater samt förväntar sig att skriva när det gäller danskt radioföretag att sköta deras serviceåtaganden avtal med ett stort om för alla boende och verksamma i Fredericia kommun. Vidare kör man sköter färdtjänst för olika förvaltningar samt försäljning av skolbusstaxi och handbrandsläckare. Man har vaktcentral som hjälper till och service på egen övervakning hemtjänstpatienter, tar emot larm av skilda slag samt med av kommunens fordon. Dessutom ställer gratis sköter transportledning av man offentliga toaletter, hissa och hala flaggor, hjälper till upp med att stänga för kommunens gatukontor, övervakar larm från reningsmed bevakning offentliga hissar konsultationer till skolor, institutioner verk och samt ger inbrotts- och brandlarm. Kommunen sparade cirka m.fl. inrättningar om

750000 kronor 1992.

Bilaga 2

Man anser att man har ett bra brandförsvar. Personalen och cheferna är positiva, är beredda att bjuda på sig själva, är beredda att jobba än mer gällande arbetstid. Kort sagt man är stolt över sitrt brandförsvar, Samverkan med Falcks Redningskorps inte särskilt intressera- AS är man de av när det gäller rena brandförsvarsuppgifter. Man tar hellre hjälp av andra grannkommuner än Kolding, eftersom att Falcks tar äran ma.n anser ät sig av det andra gör. Falcks försöker också sälja sina andra tjänster samtidigt som man hjälper till att släcka brand, t restvärdesskydd. En en ex förklaring till detta kan att Falcks har ett mycket gott rykte hos den vara danska allmänheten, vilken i gemen tror att det är Falcks släcker alla som bränder Danmark. Sammanfattningsvis kan man säga att valet mellan egenregi och Falcks är beroende av inställningen till räddningstjänst inom kommunledningen. Om man ser räddningstjänsten i den kommunala förvaltningen, som en resurs som kan utvecklas till att användas till olika servriceuppgifter och inte bara sådant som har med räddningstjänst att göra, kan detta leda till att man väljer egenregi. Om man däremot ser räddningstjänst någonting nödsom vändigt ont, som bör kosta så lite som möjligt väljer Falckslösningman en. Detta under förutsättning att överhuvud taget väljer. Traditionens man makt verkar stark.

104 Bilaga 2

Finland

Inledning

Den kommunala räddningstjänsten i Finland regleras av lagen om brandoch räddningsväsendet 4.7.l975559. Till brandväsendet hör enligt lagens § förebyggande brandskydd, syfte är att på förhand hindra att elden vars kommer lös eller att underlätta brandsläckning eller att begränsa brand och att avvärja därmed förenad fara, samt släcknings- och andra åtgärder i samband med eldsvåda. Till räddningsväsendet hänförs sådana åtgärder med anledning explosionsolycka, oljeskada, ras, trafikolycka, gas- eller av vätskeläckage, översvämning, störtregn eller därmed jämförlig olycka eller naturtilldragelse, vilka företas för att rädda offer och avvärjande eller begränsande förorsakade skador eller uppkommen fara och vilka ändamålsav enligt kan ombesörjas på åtgärd av brandväsendets myndigheter. Brand- och räddningsväsendet sorterar under inrikesministeriet som biträds delegation för brand- och räddningsväsendet. Länsstyrelserna av en dirigerar och övervakar verksamheten inom länet, vilket bl.a. innebär att de skall tillse att det finns tillräcklig beredskap i varje kommun och att det en upprättas samarbetsplaner. Länsstyrelserna utser brandchefer för samarbetsområdena, s.k. regionbrandchefer. Det finns sammanlagt 57 samarbetskretsar. Finland fem miljoner invånare fördelade på elva län och ett landhar ca skap Åland eller på 455 kommuner. De fem största kommunerna har - sammanlagt miljon invånare. De minsta kommunerna har cirka mer än en 200 invånare. Medelkommunen har mindre än 10000 invånare. Samverkan är alltså nödvändig. Enligt nuvarande lagstiftning skall varje kommun ha en brandnämnd, om inte överlåtit brand- och räddningsväsendet på annan kommun, då man i stället är representerad i den kommunens räddningsnämnd. Sak man

Bilaga 2

l 105

samma gäller brandchef. Cirka 80 Finlands kommuner deltar i ett försök av med frikommuner, vilket bl innebär att de kommunerna har möjlighet att a själva besluta om sin organisation, nämnder Frikommun behöver t.ex. m.m. inte länsstyrelsens tillstånd före beslut brandkår eller räddom gemensam ningschef. Ett kriterium måste uppfyllas att hålla tillräcklig beredskap. - en

Aktionsberedskap

En tillräcklig beredskap definieras utifrån den riskanalys och den riskindelning av varje kommun skall göras. I riskanalysarbetet skall beakta som man kommunens invånarantal, graden av tätbebyggelse, byggnadssättet, risken för skogsbrand, för personsäkerheten riskfyllda anläggningar, industrier, upplagsområden och trafiken samt möjligheterna till oljeskador ävensom andra omständigheter som medför risk för olyckor eller brand 16 § lagen om brand- och räddningsväsendet. 1993-01-01 trädde Anvisning om kommunala brandkårers aktionsberedskap i kraft. Anvisningen, har formen föreskrift, är framtagen med som av

syftet att ge grunderna för framgångsrik verksamhet vid räddningskårer-

en nas brådskande räddningsuppgifter genom effektivt utnyttjande av befintliga resurser. Bakgrunden är att en del av räddningskårerna var alltför återhållsamma med att sätta in tillräckligt med resurser för att riktigt vara framgångsrika och med större skador som följd. Har man personal, materiel m.m. så skall den utnyttjas. Denna uppfattning delades av ministeriet och räddningschefema i de större kommunerna innan anvisningarna fastställts. Grundenheten inom räddningskårens räddningsverksamhet utgörs av räddningsenheten, sex personer en ledare och fem manskap - - som självständigt skall kunna klara av mindre uppgifter. För utförande släckav nings- och räddningsuppgifter skall räddningskårernas enheter formeras i utryckningar enligt följande. delutryckning en räddningsenhet samt i alarmeringsanvisningama - eventuellt fastslagna förstärkningar. Chef är enhetens befäl. Alarmeras till små begränsade situationer, vid vilka varken många människor eller stora egendomsvärden är i fara. Något hot att olyckan skall sprida sig föreligger inte heller.

grundutryckning en ledare och tre räddningsenheter l +3+ l519

- samt eventuellt fastslagna förstärkningar. Jourhavande brandmästare i den kommun där olyckan skett fungerar normalt chef. Det bör ett befäl som vara i huvudtjänst heltidsanställt leder grundutryckningens insats. - - som Larmas när man av innehållet i nödanmälan eller slaget objekt kan sluta av sig till att inte delutryckning räcker till olyckor där många människor är i fara eller där betydande egendomsvärden är hotade. Vid brand är grundutryckningens mål att begränsa branden till eller till högst brandtekett rum en

106 Bilaga 2

nisk sektion t.ex. bostadsbyggnad med flera lokaler, utställnings- eller samlingslokal, butik. regionutryckning en ledare och tre grundutryckningar - -

l +3+9+4558 samt eventuellt fastslagna förstärkningar. Brandchefen i

den kommun där olyckan inträffat är normalt ledare för insatsen eller annan person som är chef för kommunal brandkår om inte kretschefen eller hans ställföreträdare börjat leda insatsen. Larmas till situationer vid vilka en storolycka kan utvecklas och vid vilka en grundutryckning på grundval av riskanalysen troligen inte räcker till. Regionutryckning larmas alltid då ett stort antal människor är i fara eller då en brand eller annan olycka har spritt sig eller hotar att sprida sig från en brandteknisk sektion till en annan. Sådana objekt är vård-, service-, undervisnings- eller straffanstalt, storbutiker eller varuhus, storindustri, flygolycka med passagerarflygplan mil. liknande stora objekt eller händelser. Befålsjour eller befálsberedskap for grund- och regionutryckning kan skötas i samarbete mellan flera kommuner. Räddningsstyrkornas beredskapstider beror på den risknivå som fastställts enligt riskanalysen. Inom riskområde 1 skall räddningsverksamheten inledas på olycksplat- sen inom 6 minuter efter larm. Grundutryckning i sin helhet skall fås till olycksplatsen inom 20 minuter. Till riskområde 1 hör tätt bebyggda, vidsträckta och livligt trafikerade stadscenter som innehåller stora byggnader med många våningar, där sannolikheten för en olycka är stor och där olyckor är möjliga som äventyrar en stor mängd människoliv eller hotar speciellt stora egendoms-, miljö- eller kulturvärden. Till detta riskområde hör större städers centrala tätorter. Inom riskområde 2 skall räddningsverksamheten inledas på olycksplat- sen inom 10 minuter efter larm. Grundutryckning i sin helhet inom 20 minuter. Till riskområde 2 hör områden inom vilka olyckor är möjliga som äventyrar en stor mängd människoliv eller hotar stora egendoms-, miljöeller kulturvärden. T ex ett tätt byggnadsbestånd där det är möjligt att en brand kan sprida sig från byggnader till andra, större anstalter, stora samlingslokaler, stor trafiktäthet med stor olycksrisk. Inom riskområde 3 inom 20 minuter efter larm. Grundutryckning i sin helhet inom 30 minuter. Till sådana områden hör bebodda områden inom vilka det finns enskilda bosättningar, vidsträckta byatätorter eller bosättningsenheter samt livligt trafikerade trafikleder. Inom riskområde 4 längre tid än 20 respektive 30 minuter. Hit hör obebodda områden samt områden inom vilka enskilda bosättningar förekommer glest.

Bilaga 2 107

Räddningskårernas organisation

Det finns totalt cirka 19 500 är engagerade i kommunal räddpersoner som ningstjänst. Av dessa är 4 500 heltidsanställda, 5000 deltidsanställda ca ca och resten ca 10000 frivilliga. - - Totalt finns det 61 stycken heltidskårer med en utryckningsstyrka på minst 1+ 3 man. Den största kåren Helsingfors har vaktstyrka på 80 - - en personer fördelad på åtta brandstationer. 1 styrkan ingår också ambulanspersonal. En normalkommun har fyra till åtta befattningshavare i dagtjänst. Dessa sysslar dock inte med bara brandförsvar utan ansvarar också för civilförsvarsverksamheten i kommunen.

Flera kommuner har två brandmän på heltid i vaktstyrkan. Övriga är

deltidsanställda. Utryckningstid anspänningstid fem minuter. 1 cirka 200 av Finlands kommuner är frivillig brandkår kommunens en förstastyrka med en utryckningstid på fem minuter. Nästan alla kommuner i landet har frivilligpersonal andra eller tredje styrka. Att det finns så som mycket frivillig brandpersonal i Finland är historiskt betingat. Under den ryska tiden var den frivilliga brandkåren, som byggdes enligt tysk upp modell, nästan den enda föreningsverksamhet som tilläts de styrande. av Härigenom kom föreningarnas verksamhet att omfatta alla de slag förav eningsliv och brandkårsföreningarna blev därför den naturliga samlingspunkten i samhället. Det finns i dag cirka 650 frivilliga brandkårsföreningar runt om i landet. De frivilliga brandkårerna kallas också avtalsbrandkårer eftersom kommunerna skriver avtal med dom om tjänstgöring. Dessutom är det vanligt att kommunen svarar för arbetsgivaransvar och administration.

Utbildning.

Staten ansvarar för utbildning av hel- och deltidsanställd personal samt av befäl i frivilligkårerna vid två olika skolor, Räddningsinstitutet i Esbo, som sköter befälsutbildningen, och räddningsskolan i Kuopio utbildar rädsom dare brandmän och brandförmän. Räddare går 18 månaders i realiteten 57 veckor utbildning samt har - två månaders praktik. De frivilliga och deltidsbrandmännen går kortare sex kurser på sammanlagt fem veckor. Brandförmännen, som inte räknas befäl, har två års arbete bakom sig som som brandman innan de går utbildning i 12 månader. Brandmästaren, den lägsta befälsgraden, måste för att bli antagen till 18 månaderskursen antingen ha tjänstgjort brandförman i två eller tre år som eller avlagt en högre examen, t.ex. byggnadsingenjör eller högskola. Det finns ingen brandingenjörsutbildning. För att bli brandchef krävs genomgången brandmästareutbildning samt de tilläggskrav som varje kommun har möjlighet att ställa, t.ex. byggnadsingenjörs- eller högskoleutbildning.

108 Bilaga 2

Frivilligkårernas befäl går enhetschefskurs. Kårchefema får dessutom en en två veckors chefskurs.

Länsstyrelsen i Åbo och Björneborgs län.

Länet består av 87 kommuner. Befolkningen i kommunerna varierar från ca 220 till 160 000 i Åbo stad. Medelkommunen i länet har 4 500 invånare. ca Länet är indelat i åtta stycken Samarbetsområden med var sin regionbrandchef. Totalt finns 147 brandkårer. ll av kommunerna har heltidskårer, 9 har deltidskårer med någon eller några heltidsanställda och de 67 övriga kommunerna har frivilligkårer. Totalt kan i länet sätta in inte man mindre än ca 1 500 brandmän inom 30 minuter efter larm. Samarbetet inom länet har kommit så långt att 14 kommuner delar på sex brandchefer och 13 kommuner delar på sex brandförsvar. I sammanlagt 23 kommuner sköter fem personer chefsberedskapen. I mer än hälften de 87 av kommunerna arbetar med ökad samverkan. I Åbo-området arbetar fem man kommuner med att bilda ett gemensamt brandförsvar för att sänka kostnaderna och rationalisera verksamheten.

Dragsfjärds och Pargas kommuner. Dragsfjärd är skärgårdskommun belägen på Kimitoön. Ytan är l 170 kmz en varav 244 är land. Invånartal 3 889. Sommartid ca 3- 4 gånger större. På ön finns ytterligare två kommuner. Det sammanlagda befolkningstalet på ön är 8 100 personer. Brandchefen är heltidsanställd med uppgift att också vara befolkningsskyddschef. Hans ställföreträdare är en arvoderad vikarie som har chefsutbildning som frivillig brandman. Dessutom har man en redskapsskötare som är arvodesanställd. Samtligt manskap, 23 stycken, är frivilliga med fem minuters utryckningstid. Under veckosluten, lördagar och söndagar, tjänstgör tre brandmän i en beredskapsstyrka. Ca 30 utryckningar per år. För att klara de nya kraven krävs att man samarbetar. Sedan tidigare har man en gemensam befälsjour som fem personer delar på. En utredning, som dock förkastats, föreslog gemensam räddningsnämnd och gemensamt brandförsvar med tre heltidsanställda och med samtliga frivilligkårer kvar. Pargas är en större skärgårdskommun. Brandförsvaret har 1 + 4 heltidsanställda i beredskap på stationen i Pargas trots att man bara har 60 utryckningar per år men tack vare att brandförsvaret sköter ambulanstransporterna med ca l 000 uppdrag per år så klarar man den ambitionsnivån. Dessutom finns det två frivilligkårer i kommunen kan ställa med vardera som upp l + 4 man inom l0 minuter. Man är inte klar med sin planering enligt de nya anvisningarna men det finns bara en väg att ta förstärkning ifrån från fastlandet och den närmsta kommunen där. Problemet här, precis som för Dragsfjärd, är att i grannkommunen är finskan huvudspråk.

Bilaga 2 109

Brandförsvaren i de två kommunerna omsätter ungefär l % respektive av kommuns budget, detta stämmer väl överens med genomsnittet i Finland.

Sammanfattning.

Den nya anvisningen om kommunala brandkårers aktionsberedskap har i huvudsak mottagits positivt. Den kritik som framförts har handlat dels om att kostnaderna kommer att stiga, dels att vissa chefer blir med del av en av sina befogenheter i samband med utökad samverkan. Anvisningarna innebär viss kostnadsökning initialt på sikt så en men räknar man med att spara pengar dels personalkostnader framförallt men och det var också det bakgrunden till anvisningen kommer som var - man att rädda större värden än tidigare i och med att man larmar ut tillräckligt med personal i ett mycket tidigt skede. Man försöker helt enkelt att alltid vara i förhand. En viktig faktor, som gör att man kan kräva utlarmning av stora styrkor i ett intialskede innan man vet de kommer att behövas - om är det stora antalet frivilligkårer. En frivillig brandstyrka kostar i stort sett inte mer än fordonskostnaden att larma ut. Det är vidare väsentligt att hålla i minnet att de finska kommunerna är så små att det i många fall kanske de flesta är omöjligt för kommun att - - en bära den börda som ett i förhållande till riskbilden rätt dimensionerat, utbildat och välutrustat kommunalt brandförsvar innebär. Mer än hälften av kommunerna har påbörjat ett samarbete enligt anvisningarna. Cirka 50 kommuner har samarbetsavtal. Målet är att så många kommuner träñar avtal enligt anvisningen innan år 1995 är slut att deras yta motsvarar 75% av Finlands yta. Slutmålet är att 80-90°0 ytan skall av täckas. Flera småkommuner har uttryckt en önskan att bli befriade från sitt kommunala räddningstjänstansvar. Det finska kommunförbundet har intagit en negativ inställning till en överföring uppgiften till staten. Statsrådet av har gett ministeriet i uppdrag att utreda frågan.

Bilaga 3 lll

Skorstensfejarmästarnas rättsliga ställning enligt lag och avtal

Inledning

I denna bilaga analyseras de rättsliga konsekvenserna för kommunerna och skorstensfejarmästarna av att sotningsverksamheten avregleras och sotningsmonopolet avskaffas. Analysen inriktas i första hand på de norrnalavtal som utarbetats av Svenska Kommunförbundet och Sveriges Skorstensfejarmästares Riksförbund SSR och som i flera fall gäller mellan kommunerna och skorstensfejarmästarna. För att kunna förstå och tolka avtalen rätt är det emellertid nödvändigt att göra några rättshistoriska âterblickar. Frågan om skorstensfejarmästamas ställning har utretts tidigare. Utredningen C 1973: 04 för översyn av frågan om skorstensfejarmästamas ställ-

ning avgav år 1976 betänkandet Ds Kn 1976: 4 Sotningsväsendets organi-

sation och driftsform. Betänkandet innehåller en grundlig redogörelse för den rättsliga utvecklingen på sotningens område med särskild inriktning på skorstensfejarmästamas ställning. Den närmast följande beskrivningen av den rättsliga utvecklingen bygger i allt väsentligt på redogörelsen i betänkandet.

Rättshistorisk återblick Återblicken kan lämpligen sin början vid 1874 års brandstadga för rikets ta städer 1874: 26. Stadgan innehöll ett fåtal regler sotning. I den föreom skrevs att för varje stad skulle finnas en brandordning skulle antas som av fullmäktige och fastställas av länsstyrelsen. Brandordningen skulle ha bestämmelser bl.a. om sotningsfrister och om skyldighet att lämna sotare fritt tillträde till byggnad. Vidare föreskrevs i stadgan att det i stad skulle finnas

112 Bilaga 3

erforderligt antal sotare. Dessa skulle antagas och entledigas polismyndigav heten. Taxa för sotare var inte obligatorisk, taxor förekom skulle men om dessa beslutas av stadsfullmäktige och underställas länsstyrelsens prövning. Det bör anmärkas att skorstensfejaryrkets utövning i stad inte omfattades av 1864 års näringsfrihetsförordning 1864:41. Förordningen innehöll redan från början en undantagsbestämmelse i detta hänseende 8 § och bestämmelsen kvarstod till dess att förordningen upphävdes lag genom 1968: 552. År 1923 antogs en ny brandstadga 1923: 173. Genom stadgan anförtrod-

des förvaltningen av brandväsendet åt en särskilt utsedd brandstyrelse eller annan kommunal förvaltningsmyndighet. Den stadgans reglering nya av sotningsväsendet var mera detaljerad. En stad skulle i fortsättningen indelas i sotningsdistrikt och indelningen skulle i brandordningen. För varje anges distrikt skulle finnas anställd yrkesutbildad skorstensfejare 16 §. För en att vinna anställning skorstensfejare fordrades fackskoleutbildning och som viss tids erfarenhet i yrket 17 §. Om tillsättning och entledigande av skorstensfejare föreskrevs följande 18 §. Då skorstensfejarbefattning är ledig, skall kungörelse därom införas i allmänna tidningar. Efter ansökningstidens utgång utfärdar den i 4§ avsedda myndigheten förordnande for den av de sökande, prövas som vara lämpligast. Finner nämnda myndighet skorstensfejaren icke vidare lämplig för vara befattning, må han därifrån entledigas. Förarbetena till stadgan inte någon vägledning hur närmare ger om man tänkte sig skorstensfejamas ställning. Brandskyddskommissionen framhöll i betänkandet bara att det på grund av sotningsbestyrets vikt inte borde överlämnas åt orternas brandordningar utan såsom allmängiltigt förbehållas KM:ts lagstiftning att i en ny brandstadga besluta skorstensfejamas om kompetens och formerna för tillsättning, avsked osv. I stadgan föreskrevs att sotning med vissa undantag endast fick - utföras av skorstensfejaren själv eller hans anställda. Vid sotningen skulle eldstäder m.m. undersökas och eventuella missförhållanden anmälas till brandchefen. Sotningstaxa var fortfarande inte obligatorisk. Om taxa förekom skulle den antas av fullmäktige och underställas länsstyrelsens prövning. Enligt stadgan kunde fullmäktige meddela bestämmelser skorstensfejarens rätom tigheter och skyldigheter i övrigt i brandordningen eller i fullmäktige ett av antaget reglemente. De nu berörda bestämmelserna gällde för stad kunde efter särskilt men beslut bli tillämpliga även för landskommun. Även på landsbygden förelåg sotningsskyldighet, men skyldigheten låg här på fastighetsägarna och inte som i staden på de auktoriserade skorstensfejarna.

Bilaga 3 113

Det bör här nämnas att vid tillämpning 1916 års lag om försäkring för av olycksfall i arbetet det i praxis förekom olika merningar i frågan om skorstensfejarna enligt lagen skulle betraktas arbetstagare eller självständiga som företagare. Riksförsäkringsanstalten och Försäkrizngsrådet ansåg att skorstensfejaren enligt brandstadgan hade sådan sitällning i förhållande till en kommunen, kommunen borde betraktas arbetsgivare enligt olycksatt som fallsförsäkringslagen både för kommunen förordnad skorstensfejare och av honom anställda biträden. Svenska stadsförbumdet hävdade dock att det av inte kunde föreligga något anställningsförhållande mellan kommunerna och

skorstensfejarna. Efter framställning från stadsförbundet gjordes vissa ändringar i brandstadgan 1932: 115 i syfte att framhäva att brandstyrelsens förordnande av skorstensfejare inte upphov till något kommunalt anställningsförhållangav de. Brandstadgan ändrades så att 0rd anställd, anställning, befattsom ning, förordnande entledigas och avsättning ströks för att ersättas med beteckningar godkänts, godkännande, återkallas och återsom kallande. I motiven framhöll departementschefen att skorstensfejama,

frånsett undantagsfall, inte anställda i vanlig mening hos kommunerna var väsentligen borde auktoriserade yrkesutövare. Författningsutan anses som ändringen ledde inte till avsett resultat. Försäkrimgsrådet vidhöll nämligen sin uppfattning att skorstensfejarna att anse som anställda hos kommuvar

vid tillämpningen av olycksfallsförsäkringslagen.

nerna Under delen 1920-talet fördes diskussion att kommunalisenare av en om Stockholms stads sotningsväsende-På begäran av skorstensfejannästarsera professorn i Förvaltningsrätt, Nils Herlitz, den 1 december 1927 ett na gav utlåtande över ämnet. Nils Herlitz framhöll att dert inte fanns något rättsligt hinder kommunalisering. Frågan emelllertid skorstensfejarna mot en var om i sådana fall hade rätt till ersättning staden. l denna fråga uttalade Nils av Herlitz sammanfattningsvis följande.

Skorstensfejarmästarne kunna för sina anspråk på ersättning hämta Stöd

de principer, ansetts gälla med avseende å näringsidkares ställning. ur som Det är dock oklart, vilka rättsanspråk gällande rätit från denna utgångspunkt

giver dem. Men på gång kan här åberoypas, vad billighet kräver. samma Känslan för därur härledda anspråk icke kunna tillbakavisas, torde i att allmänhet stark, särskilt därför att här vet, var gränsen mellan vara man rätt och billigt går. För det andra kan det argumenteras från den utgångspunkten, att skorstensfejarmästaren är part i ett slags tjänsteavtatl med staden. Svagheten ligger naturligtvis däri, att det uttryckligen stipiuleras, att avtalet i princip

är ouppsägbart. Allting emellertid tala för ein sådan tolkning. synes Det kunna påräknas, att kommun, som Stockholms stad, skall synes en med större beredvillighet än staten godtaga ersiättningsanspråket. Det är nämligen i hög grad tvivelaktigt, huruvida och under vilka förutsättningar

114 Bilaga 3

en talan mot staten av här ifrågavarande innebörd kan föras inför domstol.

Men mot kommunen är en sådan talan ersättning på den eller den om ena andra grunden utan tvivel möjlig.

Frågan om grunderna för beräkning eventuell ersättning berörde av en Nils Herlitz inte i sitt utlåtande. År 1944 brandstadga antogs en ny 1944:522. I denna slogs fast att kommunerna stod fria att själva avgöra sotningsväsendet skulle kommuom naliseras eller inte. En skorstensfejare kunde enligt 18§ godkännas eller

anställas för ett visst distrikt. Om behörig myndighet fann skorstensatt en fejare inte vidare lämplig, kunde myndigheten återkalla godkännandet var eller häva anställningsavtalet.

I den fortsatta diskussionen sotningsväsendets kommunalisering om avgav professorn i Förvaltningsrätt, Halvar Sundberg, den 12 november 1946 på skorstensfejamas begäran ett utlåtande. Halvar Sundberg framhöll att kommunalisering bara kunde ske skorstensfejaren medgav godkänom att nandet upphävdes, eller där distriktet blev ledigt på grund pensionering av

eller annat liknande skäl. En ändring distriktsindelningen emellertid

av var möjlig utan godkännande inte skorstensfejarens ekonomiska situation om därigenom försämrades i nämnvärd mån. Om kommunen rättsstridigt skulle skilja en skorstensfejare från hans syssla skulle kommunen bli skadestånds-

skyldig. En skorstensfejare enligt Halvar Sundberg inte skyldig inträvar att da i kommunens tjänst.

Det finns en del rättspraxis beträffande skorstensfejamas ställning. Denna

praxis hänför sig till 1923 och 1944 års lagstiftning och den särskilda övergångsbestämmelsen i 1962 års brandstadga, vilken 1944 års brandgenom stadga även fortsättningsvis i vissa hänseenden skulle reglera förhållandena för de skorstensfejare som antagits före den l januari 1963. Bland avgörandena kan nämnas RÅ 1947 I 57 kommunalisering not av sotningsväsendet, RÅ 1953 I 203 entledigande not av skorstensfejare på grund hög ålder, av RÅ 1959 ref 17 entledigande RÅ på grund av omorganisation, 1964 not 1

173 entledigande på grund försummelse, RÅ 1955 I 240 entledigan-

av not

de efter kommunindelning.

ny År 1962 antogs en ny brandlag 1962: 90 och en brandstadga ny 1962: 91. För nytillträdda skorstensfejare innebar den regleringen nya att frågan om deras skyldighet att frånträda sitt distrikt skulle regleras genom den överenskommelse föregick ett tillträde. Den gamla regeln som om att kommunen fick återkalla ett godkännande eller häva anställningsavtal ett om skorstensfejaren inte längre lämplig utgick. I Övergångsbestämmelvar sema föreskrevs dock, att skorstensfejare godkänts eller anställts för om en visst sotningsdistrikt före stadgans ikraftträdande den 1 januari 1963, må

godkännandet återkallas eller anställningsavtalet hävas kommunen av med mindre skorstensfejaren finnes icke vidare lämplig.

I 1962 års brandstadga föreskrevs att det i brandordningen skulle finnas

Bilaga 3 115

bestämmelser kommunen skulle utgöra ett eller flera sotningsdistrikt om att jämte kommun skulle ingå i sådant distrikt. För eller att kommunen annan distrikt skulle finnas skorstensfejare avlagt mästarexamen för varje en som skorstensfejare vid brandskola. Skorstensfejarmästare skulle tillsätstatens tas efter ett kungörelseförfarande.

I förarbetena prop. 1962: 12 87 anförde departementschefen att den

s. auktoriserade skorstensfejaren får sålunda, sig han är kommunalanvare enskild företagare, i viss mån offentligrättslig ställning med ställd eller en uteslutande rätt ombesörja föreskriven sotning och eldstadsbrandsyn att vissa häremot svarande i författningen bestämda skyldighem.m. samt med Departementschefen påpekade detta inte innebar någon ändring i ter. att förhållande till vad redan gällde. Eftersom det fanns ordnad utbildsom nu har i brandstadgan föreskriven kompetens blir behöriga, ning och alla som enligt departementschefen inte längre någon särskild reglering i krävdes det näringsfrihetsförordningen rörande rätten att utöva skorstensfejaryrket. De kommunalanställda skorstensfejarna skulle inte inta någon särställning när

gällde uppsägning anställningavtalet utan jämställas med andra tjänsdet av

Departementschefen anförde vidare att det saknades anledning att

temän. skorstensfejare, är enskilda näringsidkare, föreskriva särskild för de som form för deras antagande och rätt att behålla denna syssla. Det fick i stället brandstyrelsen skorstensfejaren skulle anställas eller om avtal avgöras av om skulle träffas skorstensfejaren enskild företagare skulle ombesörom att som föreskriven sotning, varvid förhandlingar fick äga rum om de närmare

villkoren för avtalets upphörande. Till ledning för avtalen mellan kommunerna och skorstensfejarna gällde från 1963 fram till år 1972 ett Svenska Kommunförbundet efter år av

förhandlingsöverenskommelser med Sveriges Skorstensfejarmästares Riks-

SSR utställt normalreglemente för auktoriserade skorstensfejarförbund Reglementet bevarade i stort sett alla de oklarheter som fanns i de mästare. brandförfattningarna. Normalreglementet upptar sålunda olämplighet äldre grund för skilja skorstensfejaren från hans distrikt, men besvarar som att detta är den enda grund på vilken han kan skiljas från inte frågan om distriktet. Diskussionen skorstensfejarmästamas rättsliga ställning fortsatte följom aktligen även efter 1962 års lagstiftning. Kommunförbundet ansåg att det inte fanns några rättsliga hinder för kommunalisering av sotningsväsenen i de fall skorstensfejarmästaren auktoriserats före år 1963. Den det ens kommunala auktorisationen enligt förbundet bara att anse som en komvar petensförklaring inte innebar någon rätt för skorstensfejarmästama att som driva sotningsrörelse företagare. Skorstensfejarmästama bad prosom egna fessorn i offentlig rätt, Ole Westerberg, att ett yttrande. I yttrande av avge 21 februari 1972 Ole Westerberg, efter genomgång bl.a. av det den angav normalreglemente gällde efter den 1 januari 1963, att det inte fanns som

Bilaga 3

något stöd för att auktorisationen enbart skulle kompetensförklaring

vara en utan att skorstensfejarmästarna enligt lag och avtal hade den starkare ställning som SSR hävdade. Detta innebar för entledigande att på grund av olämplighet krävdes ett objektivt påvisbart förhållande och bestämmelatt sen om entledigande uttömmande grunderna för när entledigande kan anger

ske. Ole Westerberg angav vidare att några allmänna förvaltningsrättsliga

återkallelsegrunder inte kunde påvisas och olämplighet att var exklusiv grund för entledigande. Avslutningsvis Ole Westerberg angav att skorstensfejarmästamas enskilda rätt skulle kränkas vid ett ogrundat återkallelsebeslut. Skorstensfejarmästaren skulle därvid kunna anföra kommunalbesvär samt vid allmän domstol kräva ersättning för ekonomisk skada. Skorstensfejarmästaren inte heller skyldig att träda i kommunens tjänst var och det var inte ens möjligt att lagstiftningsvägen rubba skorstensfejarmästarens rättsliga ställning. Under slutet av 1960-talet och början 1970-talet diskussionen av tog om ett kommunernas ansvar för räddningstjänsten fart. I brandlag

ny l 974: 80

föreskrevs att räddningstjänsten i första hand skulle ankomma på det kommunala brandförsvaret. Samtidigt gjordes vissa ändringar 1974: 81 i 1962 års brandstadga. För skorstensfejarmästamas ställning innebar 1974 års lagstiftning ett uttryckligt åläggande i lag att biträda myndigheter och enskilda inom kommunerna med råd och anvisningar rörande Förhållanden som kan bli föremål för eldstadsbrandsyn. I övrigt medförde 1974 års lagstiftning endast redaktionella och formella ändringar såvitt avsåg sotningsväsendet.

Skorstensfejarmästaren skulle liksom tidigare ha ensamrätt utföra föreatt skriven sotning sotningsmonopol.

Normalavtalen mellan kommunerna och skorstensfejarmästarna

Även debatten kommunalisering om en av sotningsväsendet tog fart i ny slutet av 1960-talet och början 1970-talet. I riksdagen lades motioner av om en kommunalisering och civilutskottet anförde CU 1972: 8 frågan att bor-

de utredas förutsättningslöst. Tre sakkunniga tillkallades och de

antog namnet utredningen C 1973:04 för översyn frågan skorstensfejarav om mästarnas ställning. Under tiden debatten och utredningsarbetet pågick träffade som Kommunförbundet och SSR två s.k. normalavtal. Normalavtalet den 8 september 1972 typ A ersatte det tidigare normalreglementet. Den 24 mars 1975 ingick parterna ett nytt normalavtal typ B. Det senare avtalet träffades i samband med att parterna kom överens rekommendera kommuner om att och medlemmar av SSR att med vissa närmare angivna normer som grund ingå överenskommelser övergång till ett reducerat antal sotningsdistrikt. om Normalavtalet av typ A innehåller i huvudsak följande.

Bilaga 3

Avtalet skall ingås mellan kommun, å sidan, och skorstensfejaren ena en mästare, å den andra. Skorstensfejarmästarens åtagande skall gälla närett mare angivet distrikt och innefatta skyldighet att själv eller en genom anställd personal utföra all föreskriven sotning i distriktet och även följa andra gällande föreskrifter på området. Brandstyrellsen äger rätt kontrollera att sotningen och skorstensfejarmästaren är styrelsen ansvarig för gentemot att sotning sker och föreskrifter följs.

När det gäller fakturering och uppbörd sotningsavgifter enligt fastställd av sotningstaxa samt indrivning obetalda avgifter innehåller avtalet av två alternativ. Dessa sysslor kan ombesörjas antingen kommunen eller av av skorstensfejarmästaren.

Skorstensfejarmästaren gör enligt avtalet vissa ytterligare åtaganden, så-

som att tillhandahålla kostnads- och intäktsredovisning för utarbetande

av nya sotningstaxor, förteckna sotningspliktiga objekt, teckna erforderlig för-

säkring och avge årsberättelse över verksamheten. Vidare skall skorstens-

fejarmästaren hålla den personal behövs för föreskriven sotning som och hålla erforderlig teknisk utrustning, fordon, lokaler och övriga anordningar.

Skorstensfejarmästaren skall erhålla ersättning för ålagda arbetsuppgifter

enligt central överenskommelse mellan Kommunförbundet och SSR.

Avtalet innehåller också bestämmelse ändringar under avtalstiden en om

lO §. Enligt denna är skorstensfejarmästaren skyldig att godta utvidg-

en ning av distriktet och utökning arbetsuppgifterna inom för en av ramen sotningsverksamheten. Han är också skyldig att tåla ändringar åliggandeav na enligt avtalet som följer lagstiftning eller statliga bestämmelser. Ändav ringar som är föranledda kommunalt beslut träder i kraft av först sex månader efter det att skorstensfejarmästaren delgivits beslutet. Om någon

av parterna anser att ändringarna bör föranleda jämkning avtalets beav stämmelser om ersättning eller i annat avseende, föreskrivs i avtalet en särskild procedur. Vid tvist åtar sig parterna sålunda hänskjuta frågan att till Kommunförbundet och SSR, därvid godta den lösning samt att som de centrala parterna rekommenderar. Avtalet innehåller vidare några centrala bestämmelser avtalets uppom hörande och giltighetstid rätt härva avtalet. samt om att I 13 under rubriken Avtalets upphörande, avtalet upphör anges att att gälla i och med utgången det kvartal skorsten sfejarmästaren uppnår 65 år. av I 15 under rubriken Giltighetstid, finns bestämmelser kommuom nens uppsägningsrätt för ett särskilt angivet fall. I paragrafen stadgas att om kommunen genom lagakraftvunnet beslut ändrar distriktsindelningen eller

driftsformen, kan kommunen uppsäga avtalet mied tolv månaders uppsägningstid.

Bestämmelsen i 15 § måste läsas i ljuset dezn kommunaliseringsdebatt av som fördes vid tidpunkten för avtalets ingående. I det cirkulär den 8 av september 1972, i vilket Kommunförbundet rekommenderar sina medlem-

118 Bilaga 3

att i framtiden tillämpa normalavtalet, framhålls bl.a. att avtalet undanmar röjer de oklarheter kan uppstå en kommun i framtiden vill kommusom om nalisera sotningsväsendet. Härmed åsyftas 15 § i normalavtalet. Bestämmelhandlar om det fallet att kommunen vill ändra distriktsindelningen eller sen övergå till systemet med kommunalanställd skorstensfejarrnästare. I 15 § sägs nämligen vidare att kommunen vid en uppsägning är skyldig att inplacera skorstensfejarmästaren i den nya organisationen, om möjligt som skorstensfejarmästare eller arbetsledare eller att erbjuda annan anställning inom kommunen. Enligt bestämmelsen är kommunen vidare skyldig att med skäligt belopp inlösa fordon, teknisk utrustning, lokaler och annat skorstensfejarmässom taren anskaffat för verksamheten. Om överenskommelse om ersättning inte kan träffas skall värdering göras en opartisk värderingsman som utses en av av parterna centralt. När det slutligen gäller lön och andra anställningsvillkor i den kommunala anställningen i 15 § att villkoren skall bestämmas i vederbörlig ordanges ning. Om lönen emellertid skulle bli lägre än den tidigare bruttoinkomsten garanteras skorstensfejarmästaren ett särskilt kompensationstillägg som skall betalas under övergångstid av fem år och enligt grunder som närmaen re anges i paragrafen. skorstensfejarmästaren får för sin del säga upp avtalet med sex månaders uppsägningstid. I 11 § finns bestämmelser om kommunens rätt att häva avtalet och motsvarande rätt för skorstensfejarmästaren regleras i 12 Kommunen kan häva avtalet utan iakttagande av i 15 § angiven uppsägningstid

a då skorstensfejarmästaren i väsentligt hänseende icke utför sina åliggan-

den och rättelse sker utan dröjsmål efter skriftlig erinran och

b då skorstensfejarmästaren försätts i konkurs och därigenom kan förvän-

tas fullgöra sina åligganden. SSR kan påkalla överläggningar om en skorstensfejarmästare sägs upp och denne får då inte skiljas från befattningen förrän överläggningarna ägt rum, såvida han under tiden kan förväntas fullgöra sina åligganden. Skorstensfejarmästaren kan för sin del häva avtalet utan iakttagande av den i 15 § angivna uppsägningstiden kommunen underlåter att i rätt tid om fullgöra sina åligganden och rättelse sker utan dröjsmål efter skriftlig erinran. En förutsättning är dock att försummelsen är av väsentlig betydelse. Eventuella tvister i anledning av avtalet skall lösas enligt lagen om skiljemän l7 §. Normalavtalet den 24 1975 typ B är med ett undantag likalydanav mars de normalavtalet typ A. Typ B-avtalet innehåller i 15 § inte några som bestämmelser kommunens rätt att säga upp avtalet. 15 § anger endast att om skorstensfejarmästaren äger rätt att säga upp avtalet med sex månaders varsel.

Bilaga 3 119

I den överenskommelse som Kommunförbundet och SSR träffat samma

dag den 24 mars 1975 om normer beträffande ändring kommuns indel-

av ning i sotningsdistrikt finns emellertid bestämmelser övergång i anställom ning. l överenskommelsen rekommenderas kommunerna och medlemmar av SSR att med de angivna grund träffa överenskommelser normerna som om övergång till en organisation med ett reducerat antal sotningsdistrikt. Överenskommelsen innefattar erkännande kommunernas vid ett av rätt att ny distriktsindelning övergå från ett entreprenadsystem till ett anställningssystem. Överenskommelsen innefattar också bestämmelser närmast som motsvarar innehållet i 15 § i Typ A-avtalet, nämligen om skorstensfejarmästares övergång i anställning hos kommunen, villkoren för anställningen och inlösen av substansvärdet i skorstensfejarmästarens företag. Förutom detta innehåller överenskommelsen vissa bestämmelser om vederlag som inte finns i Typ A-avtalet. Vid övergång i anställning eller vid inlösen av del av sotningsdistrikt skall skorstensfejarmästaren erhålla ett särskilt vederlag beräknat på i överenskommelsen närmare angivet sätt.

slutsatserna i betänkandet Ds Kn 1976: 4

Utredningen drar vissa slutsatser om skorstensfejarmästarnas ställning. Utredningen fann att 1962 års ändrade reglering av skorstensfejarmästarnas ställning ger anledning att skilja mellan å ena sidan skorstensfejarmästare, som fått sina nuvarande distrikt före år 1963, och å andra sidan dem, som fått sina distrikt senare. I den sistnämnda gruppen fanns det också enligt utredningen skäl att i avtalshänseende skilja mellan dem kommit till som nuvarande distrikt före respektive efter hösten 1972. När det gällde tillsättningar före år 1963 fann utredningen att den då gällande lagstiftningen inte bör anses innefatta något principiellt hinder för en kommun att av organisatoriska eller andra sakligt grundade skäl skilja

skorstensfejarmästaren från distriktet. Regleringen fick dock anses innebära

att kommunen är skyldig att utge gottgörelse till skorstensfejarmästaren enligt de allmänna rättsregler gäller för tjän respektive entrepresom nadavtal. Vid tillsättningar år 1963 och senare konstaterar utredningen att det s.k. normalreglementet för auktoriserade skorstensfejarmästare kommit till oförändrad användning vid i stort sett alla tillsättningar skett till och som med augusti 1972. Reglementet har bevarat de oklarheter som fanns i de äldre brandförfattningarna. Enligt utredningens mening får de entreprenadavtal som kommunerna kommit att träffa med användning normalregav lementet i princip bedömas på sätt kommunernas entreprenasamma som davtal i allmänhet, vilket exempelvis innebär att kommunen kan frånträda avtalet och i stället utge ersättning till motparten enligt allmänna avtalsrättsliga principer.

120 Bilaga 3

Utredningen hade från sin särskilda utgångspunkt inte anledning att närmare analysera 1972 och 1975 års normalavtal. Utredningen kommer sammanfattningsvis fram till att det liksom tidigare bör ankomma på kommunen att utan särskild reglering och utan statligt ingripande bestämma driftsform. Det övervägs dock ett ingripande lagstiftningsvägen för att underlätta en kommunalisering, men utredningen anser att frågan får anstå i avbidan på erfarenheterna av den mellan Kommunförbundet och SSR år 1975 träffade överenskommelsen. Utredningen utarbetade ändå ett förslag till förordning om inlösen av skorstensfejarmästares rörelse m.m. Enligt förslaget skulle inlösen kunna ske utan hinder tidigare av regleringar och avtal och ersättning skulle utgå enligt vissa i förordningen närmare angivna beräkningsgrunder.

Den nuvarande ordningen

1972 och 1975 års normalavtal är fortfarande de som används när en skorstensfejarmästare tillträder ett sotningsdistrikt. Under mellantiden har emellertid 1974 års brandlag och till en del 1962 års brandstadga ersatts av räddningstjänstlagen 1986: 1102 och räddningstjänstförordningen 1986:1107. För sotningsverksamheten medför dock den nya lagen och förordningen inte några ändringar. Sotningsverksamheten organiseras och bedrivs på samma sätt som tidigare. Kommunerna svarar för att sotning och brandsyn utförs regelbundet. Sotningen skall utföras av en skorstensfejarmästare eller av skorstensfejare som biträder denne. Brandsyn skall förrättas av särskilda brandsyneförrättare som utses av kommunen. Enligt 11 § andra stycket räddningstjänstlagen får kommunen åt annan än kommunal tjänsteman meddela befogenhet att på behörig nämnds vägnar meddela i verksamheten erforderliga förelägganden och förbud. De som i första hand kommer i fråga för sådan delegation är skorstensfejarmästarna och deras biträden. I 17§ första stycket räddningstjänstlagen föreskrivs i vilken omfattning sotning skall ske. I paragrafens andra stycke anges bl.a. att Sotningen skall utföras av skorstensfejarmästare eller dennes biträde. Enligt 18§ räddningstjänstlagen får kommunfullmäktige föreskriva att avgift skall erläggas för brandsyn, sotning och kontroll brandskyddet. Och av enligt 19 § räddningstjänstlagen har den som utför sotning m.m. rätt att tillträde till den anläggning som berörs. Polismyndighet skall lämna det biträde som behövs. I 22-30 räddningstjänstförordningen finns bestämmelser om sotning och om utbildning av personal för sotningsverksamheten. I 24 § räddningstjänstförordningen föreskrivs att det i kommun skall finnas ett eller flera sotningsdistrikt med en skorstensfejarmästare för varje distrikt. En skor-

Bilaga 3 121

stensfejarmästare skall ha avlagt ingen jörsexannen för skorstensfejare. Och när en skorstensfejarmästare skall utses, skall befattningen kungöras på visst föreskrivet sätt.

Utredarens förslag m.m. Enligt kommittédirektiven Dir. 1993: 30 s. 5 bör utredaren bl.a. se över tillvägagångssättet när en kommun utser skorstensfejarmästare i syfte att öka inslagen av konkurrens. Vidare bör utredaren överväga om det går att införa priskonkurrens i detta sammanhang och belysa konsekvenserna av en sådan förändring. I direktiven anges också s. 5 att utredaren skall föreslå hur ordningen med långvariga entreprenadavtal för skorstensfejarmästare skall upphöra. Enligt utredarens förslag bör förändringar i det nuvarande regelsystemet ske för att skapa ökad konkurrens inom sotningsområdet och ge ökad valfrihet åt den enskilde fastighetsägaren. Förslaget innebär att sotningsmonopolet avskaffas och att ansvaret för genomförandet av sotningen läggs på fastighetsägaren. Sotningen skall sålunda inte längre vara en lagreglerad kommunal uppgift och de kommunala räddningsnämndemas roll bör begränsas till brandskyddskontroll av fastigheterna. Detta skall dock enligt förslaget inte utgöra något hinder för kommunerna att engagera sig i att sotningsservice finns tillgänglig för fastighetsägarna, för det fall ingen fungerande marknad med konkurrens kan förväntas uppstå.

De lagändringar som föreslås är bl.a. följande. Åläggandet för kommunens

räddningsnämnd enligt 15 § räddningstjänstlagen att svara för att sotning utförs regelbundet tas bort. l7§ räddningstjänstlagen, som i sin helhet handlar om sotning, skall upphävas. Den möjlighet som kommunfullmäktihar enligt 18 § räddningstjänstlagen att föreskriva att avgift skall erläggas ge för sotning och kontroll brandskyddet tas bort. Den rätt som föreskrivs i av 19 § räddningstjänstlagen för den som utför sotning och kontroll av brandskyddet att tillträde till den anläggning berörs och att få de upplyssom ningar och handlingar han behöver upphävs. Bemyndigandet för regesom ringen i 20§ räddningstjänstlagen att meddela föreskrifter om frister för sotning och kontroll av brandskyddet tas bort. Vidare anser utredningen att de nuvarande bestämmelserna i 22-30 räddningstjänstförordningen sotning och om: utbildning av personalen om för sotningsverksamhet kan upphävas.

Den föreslagna lagstiftningens inverkan på partiernas rättigheter och skyldigheter enligt normalavtalen Den följande analysen begränsas till de skorstensfejarmästare som är enskilda näringsidkare och tillträtt sina distrikt efter hösten 1972. Det är som

122 Bilaga 3

således fråga om de fall där villkoren med kommunen regleras något av av normalavtalen. Perspektivet är civilrättsligt. Det är enligt min mening detta perspektiv som är relevant vid en prövning de aktuella frågorna. av nu Normalavtalen är s.k. varaktiga avtal. Därmed förstås att utförandet av parternas prestationer inte är koncentrerade till särskild tidpunkt, utan de en skall vara en längre tid. Varaktiga tjänsteavtal är i fråga gäller varom nu enligt huvudregeln tills vidare. Detta innebär att avtalet kan sägas när upp som helst, utan att behöver något uppsägningsskäl och man ange utan ersättningsskyldighet för den uppsägande parten. Härför talar analogi till en 46 § kommissionslagen, jämte andra lagrum, också goda sakliga skäl

men se

bl.a. Jan Hellner, Speciell avtalsrätt Kontraktsrätt, 1 häftet Särskilda avtal, andra upplagan 1993, 197 ff., citeras härefter Hellner, 1 häftet, s. och Jan Hellner, Speciell avtalsrätt Kontraktsrätt, 2 häftet Allmänna

ämnen, andra upplagan 1993, s. 27 ff., citeras härefter Hellner, 2 häftet. Den fria uppsägningsrätten vid avtal gäller tills vidare kan inskränkas som genom olika avtalsvillkor. Vanligt är villkor uppsägningstid. I 50 § om kommissionslagen finns regel uppsägningstid för varaktiga kommisen om sionsuppdrag och regeln har tillämpats analogt på andra avtalstyper. Inne-

börden av en uppsägningstid är att avtalet är bindande till dess uppsägning

skett och uppsägningstiden förflutit se bl.a. SOU 1984: 85 Handelsagentur

och kommission s. 50.

Om parterna däremot avtalat att uppdraget gäller för bestämd tid, eller till dess ett visst arbete är utfört, föreligger normalt inte någon fri uppsägningsrätt. Ett avtal kan göras tidsbestämt att parterna viss tid, såsom genom anger datum eller tidsperioder. Det kan också göras tidsbestämt genom att man ingår avtalet t.ex. för en säsong eller på annat sätt gör det möjligt att indirekt bestämma avtalstiden. Innebörden att ett avtal ingåtts för viss tid av är att avtalet automatiskt upphör vid den avtalade tidens utgång. Ett avtal som

gäller tills vidare upphör däremot först efter uppsägning se SOU 1984:85

s. 50. Det förhållandet att parterna avtalat att uppdraget skall gälla för viss tid innebär emellertid inte att uppdragstagaren har någon rätt att kräva få att utföra det avtalade arbetet. Uppdragsgivaren kan för sin del inte heller kräva att få arbetet utfört. Att part säger avtalet utan att ha rätt till det visar en upp sig i stället genom att uppsägningen betraktas kontraktsbrott, vilket som ett medför skadeståndsskyldighet. Den uppsagda parten har således rätt till ett

skadestånd som skall täcka hans förlust se Hellner, l häftet, 198. Det

s. förekommer normalt inte någon särskild oaktsamhetsbedömning i dessa fall; själva förfarandet kan sägas innefatta culpa. Även det således för avtal gäller för viss tid om som enligt huvudregeln inte finns någon uppsägningsrätt, kan sådan rätt föreligga i det enskilda en fallet. Parterna kan ha avtalat fri uppsägningsrätt, eller uppsägom en om en ningsrätt under vissa i avtalet närmare angivna omständigheter. Uppsägningsrätten kan förenas med bestämmelse uppsägningstid. en om

Bilaga 3 123

En part kan också under vissa förutsättningar ha rätt att säga upp ett avtal gäller för bestämd tid på grund ändrade förhållanden eller motparsom av tens kontraktsbrott. Att ett avtal kan upphöra i förtid vid ändrade förhållanden, utan skadeståndsskyldighet för någondera parten, framgår en rad lagregler. Här kan av nämnas 18 kap. 7 och 8 HB, 51 § andra stycket tredje meningen kommissionslagen och 2 kap. 25 §handelsbolagslagen. Bestämmelsernas ordalydelse sällan ledning när det gäller att avgöra under vilka närmare förutsättger ningar avtalet kan bringas att upphöra. Stadgandet i kommissionslagen att part kan återkalla respektive avsäga sig uppdraget om det inte anger rimligen kan påfordras att uppdraget skall bestå. I motiven anges att det är fråga force-majeure-fall tvingar någon parterna att ställa in sin om som av verksamhet. Bestämmelsen i handelsbolagslagen anger att ett handelsbolag på begäran bolagsman genast skall träda i likvidation, bl.a. om det finns av viktig grund för bolagets upplösning. Viktig grund kan t.ex. vara en sjukdom eller olycksfall hos bolagsman. Angående det nu sagda om ändrade förhållanden, Hellner, 1 häftet, s. 205 tf. se Att part har rätt att häva ett avtal vid motpartens kontraktsbrott följer en allmänna kontraktsrättliga regler. Bland de avtalsbrott som kan medföra av hävningsrätt kan nämnas att uppdragstagaren missköter sin uppgift eller att uppdragsgivaren inte betalar överenskommen ersättning. Av allmänna principer följer att så ingripande rättsföljd som hävning förutsätter ett väsenten ligt kontraktsbrott. Konkurs hos någon av parterna kan leda till att avtalet förfaller; t.ex. 47§ kommissionslagen. Det är emellertid tveksamt om se bestämmelsen i kommissionslagen är analogt tillämplig vid andra typer av

avtal. Normalavtalen får anses ingångna för bestämd tid. Avtalen upphör att gälla i och med utgången det kvartal skorstensfejannästaren uppnår 65 av års ålder 13 §. Detta innebär således enligt allmänna regler att någon fri uppsägningsrätt normalt inte föreligger. Enligt avtalen äger emellertid skorstensfejarmästaren rätt att säga avtalet med sex månaders uppsägningsupp tid 15 §. Avtalen säger inte något att skorstenisfejarmästaren måste ange om någon grund för uppsägningen. Kommunen har enligt avtalen inte någon motsvarande uppsägningsrätt. Partemas rätt att häva avtalen på grund av motpartens kontraktsbrott regleras i 11 och 12 §§. Klausulema motsvarar i huvudsak vad som gäller enligt allmänna kontraktsrättsliga principer för den avtalstyp varom nu är i fråga. Utredningsförlaget innebär att kommunerna inte längre skall vara skyldiatt ombesörja sotning. Kommunerna skall dock vara oförhindrade att ga sig i sotningsservice. Det kan dock konstateras att om förslaget engagera genomförs har kommunerna inte lika lite som någon annan någon rätt - att utföra sotning. Det förhållande att en kommun väljer att fortsätta med

124 Bilaga 3

sotningsverksamheten garanterar inte att kommunen får några uppdrag. Kommunen måste därvid i de flesta fall i konkurrens med andra - erhålla uppdrag från fastighetsägarna. Om kommunen i detta läge väljer nya att säga upp normalavtalet med skorstensfejarmästaren, under hänvisning till att lagstiftningen medför sådana ändrade förhållanden att rätt till uppsägning föreligger, uppkommer följande rättsliga problem. Ändrade förhållanden kan alltid innebära komplikationer i avtalsförhållanden angående vad som nu och i det följande sägs ändrade förhållanom den, se Hellner, 2 häftet, s. 59 ñi. Riskerna härför är naturliga skäl större av vid varaktiga avtal. Det är inte alla typer ändrade förhållanden kan av som ha rättslig relevans. De rättslig vinkel tilldragit sig störst intresse som ur syn är sådana som härrör från oväntade och extraordinära händelser, såsom naturkatastrofer, eldsvådor, krig, ny lagstiftning, statliga ingripanden, arbetskonflikter, stark inflation och mera dylikt. Vid personligt präglade mera avtalsförhållanden kan t.ex. sjukdom och olycksfall räknas dit. Den fråga som främst blir aktuell vid sådana händelser är part kan bli befriad om en från sina förpliktelser enligt avtalet. Det finns flera olika rättsregler kan tillämpliga vid ändrade som vara förhållanden. Dessa kan härledas från speciella lagregler t.ex. 36§ avtalslagen, 51 §kommissionslagen och 2 kap. 25 §handelsbolagslagen, allmänna rättsgrundsatser t.ex. omöjlighetsläran och förutsättningsläran och avtalsklausuler t.ex. force-majeure-klausuler, hardship clauses och renegotiation clauses. I normalavtalen finns två klausuler är särskilt intresse i detta som av sammanhang. Avtalen innehåller till att börja med klausul ändringar en om under avtalstiden 10§. Enligt bestämmelsen är skorstensfejarmästaren skyldig att inom vissa ramar godta utökade arbetsuppgifter. Han är också skyldig att underkasta sig sådana ändringar i åliggandena enligt avtalet som följer av lagstiftning eller statlig myndighets utfärdade bestämmelser. av

Ändringar berättigar parterna att påkalla förhandlingar jämkning

om av ersättningen m.m. Klausulen ta sikte på ändrade förhållanden synes av mera marginell art, vilka inte rubbar de grundläggande förutsättningarna för avtalet. Det kan vara ändrade bestämmelser hur sotning skall utföras och hur om en sådan förändring således skall påverka ersättningen till skorstensfejarmästaren osv. Klausulen är därför sannolikt utan betydelse för den bedömning varom nu är i fråga. Av större intresse är bestämmelserna om kommunens rätt att säga upp avtalet 15 § i Typ A-avtalet och motsvarande bestämmelser övergång om i anställning i överenskommelsen den 24 1975 m.m. av mars om normer beträffande kommuns indelning i sotningsdistikt. Enligt 15 § kan kommunen säga upp avtalet med tolv månaders uppsägningtid kommunen om genom lagakraftvunnet beslut ändrar distiktsindelningen eller driftsformen. Som tidigare anmärkts måste bestämmelsen läsas i ljuset avtalen av att

Bilaga 3 125

ingicks vid en tid när det var aktuellt att kommuinalisera sotningsväsendet. Rättsverkningarna, innebärande att skorstensfejarmästaren skall ha rätt till anställning i kommunen och ha rätt att sin utruistning inlöst, saknar större aktualitet i förevarande fall. Om kommunen slutair med sotningsverksamhet eller om den inte får några sotningsuppdrag, har dlen inte några arbetsuppgifter att erbjuda skorstensfejarmästaren och dennees anställda. Och om skorstensfejarmästaren vill fortsätta som fri Företagare med i huvudsak andra uppdragsgivare, har han inte något intresse av attt sin utrustning inlöst. Bestämmelsen bör sålunda tolkas så att den tzar exklusivt sikte på den situationen att kommunen med bibehållande: av sotningsmonopolet - övergår till att driva sotning i egen regi eller ämdrar den kommunala distriktsindelningen på ett sätt som får större konsebkvenser för skorstensfejarmästaren än vad som avses i 10 § i avtalet. Klaussulen saknar därför sannolikt betydelse för bedömningen av den nu aktuellza situationen. Lösningen av det rättsliga problemet får därñör sökas utanför avtalet; i särskilda lagregler direkt eller analogt tillämpliiga eller allmänna rätts- - grundsatser. Den ändring av förhållandena som nu är aktuelll är att ändrad lagstiftning rycker undan den grund som normalavtalen vilair på; kommunen kan inte längre erbjuda sotningsarbete, i vart fall inte samma omfattning som tidigare. Frågan om detta medför att kommunen; kan säga upp avtalet utan att ådra sig en skadeståndsskyldighet är svårbedöimd. Enligt min mening är det mest sannolikt att kommunen inte har en sådian rätt. Svensk rättspraxis har nämligen varit obenägen att korrigera eller Lupplösa avtal på grund av

ändrade förhållanden se Kurt Grönfors, Avtalslaigen, andra upplagan 1989,

s. 186 De rättsregler som närmast blir aktuella är den ss.k. förutsättningsläran och 36 § avtalslagen. Det bör anmärkas att eftersom udessa rättsregler möjliggör billighetshänsyn, bedömningen inte kan göras gemerell bl.a. därför att parternas inbördes styrkeförhållanden kan antas varierea i de olika kommunerna. Enligt den version av förutsättningsläran lbegagnas av svenska domsom stolar kan ett avtal bli overksamt om en part, vanlligen kallad förutsättningskontrahenten, har ingått ett avtal under förutsättning som varit felaktig en

vilket inkluderar både att den från början vairit oriktig och att den

brister på grund av senare inträffade omständigheter, synbar för medkontraheten, väsentlig för förutsättningskontrahcenten, samt om därutöver vid en objektiv bedömning det befinns att risken för felaktigheten bör ligga

på medkontrahenten snarare än på förutsättningsldmntrahenten se Hellner, 2

häftet, 62. Även det skulle på det sättet att den aktuella s. om vara nu bristande förutsättningen varit synbar för skorsttensfejarmästarna och väsentlig för kommunerna, bör under rådande omsständigheter risken för den bristande förutsättningen ligga på kommunerna: snarare än på skorstensfejarmästarna. Härför talar inte minst vikten av de värden som står på spel

126 Bilaga 3

för respektive part; skorstensfejarmästaren skulle i många fall kunna drab-

bas hårt om avtalet upphörde se om billighetsprincipen i förutsättnings-

läran, Bert Lehrberg, Förutsättningsläran, 1989, 282 f.. Normalavtalen s. synes därför inte kunna bli overksamma med tillämpning förutsätten av ningsläran. Den mest allmänt användbara möjligheten till anpassning ett avtal av efter ändrade förhållanden är jämkning enligt generalklausulen i 36 § avtals-

lagen se Hellner, 2 häftet, 65 f.. Senare inträffade förhållanden ingår

s. enligt lagtexten bland de omständigheter kan ta hänsyn till vid som man tillämpningen. Jämkning vid ändrade förhållanden bör enligt förarbetena

särskilt kunna komma till användning vid långvariga avtal se SOU 1974: 83

s. 131. Bestämmelsen är i första hand avsedd för jämkning särskilda av klausuler, men en annan möjlig rättföljd är att avtalet i sin helhet lämnas utan avseende 36 § första stycket andra meningen avtalslagen. Förutsättningen för jämkning eller overksamhet enligt 36§ avtalslagen är att ett avtalsvillkor är oskäligt. Detta kan knappast vara fallet i den aktuella nu situationen; särskilt inte mot bakgrund av att man vid oskälighetsprövningen skall ta särskild hänsyn till behovet skydd för den i egenskap av som av konsument eller eljest intager underlägsen ställning i avtalsförhållandet en 36§ andra stycket avtalslagen. Normalavtalen kan därför sannolikt inte heller bedömas bli overksamma med en tillämpning av 36 §avtalslagen. Sammanfattningsvis blir slutsatsen att kommunerna efter lagändring i en enlighet med det nu aktuella förslaget sannolikt inte kan säga normalavupp talen utan att ådra sig en skadeståndsskyldighet gentemot skorstensfejarmästarna. Beräkningen av en eventuell ersättning kan förväntas bli komplicerad och det finns inte skäl att här närmare gå in på de möjliga beräkningsgrunderna.

1994 Statens offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

Ändrad ansvarsfördelning för denstatliga 35. Vår andes stämma ochandras. . statistiken.Fi. Kulturpolitik och internationalisering. Ku.

Kommunerna, Landstingen och Europa 36. Miljö och fysisk planering.M. . under + Bilagedel.C. 37. Sexualupplysningoch reproduktivhälsa

Mäns föreställningar om kvinnor och chefskap.S. l900-taleti Sverige. UD. . Vapenlagen och EG. Ju. 38. Kvinnor, barnocharbete i Sverige1850-1993.UD. . blivit äldre.Om solidaritet Kriminalvård och psykiatri. Ju. 39. Gamla är ungasom . äldreåret1993.S. Sverigeoch Europa. En samhällsekonomisk mellan generationerna. Europeiska . konsekvensanalys. Fi. 40. Långsiktig strålskyddsforskning. M.

EU, EES och miljön. M. 41. Ledighetslagstiñningen en översyn. A. . - Historiskt vägval Följdemaför Sverigei utrikes- 42. Staten och trossamfunden. C. och säkerhetspolitiskthänseende av att bli, 43. Uppskattadsysselsättning om skattemas betydelse respektiveinte bli medlemi Europeiska unionen. UD. för denprivata tjänstesektom. Fi.

Förnyelseoch kontinuitet- konstoch kultur 44. Folkbokföringsuppgiñemaisamhället. Fi. om . i framtiden.Ku. 45. Grundenför livslångtlärande.U. till övergripande 46. Sambandet mellan Samhällsekonomi, transfereringar Anslutningtill EU - Förslag . lagstiftning.un. och socialbidrag. S.

Om kriget kommit... Förberedelserför mottagande 47. Avveckling av den obligatoriska anslutningen . militärt bistånd1949-1969 + Bilagedel.SB. till studentkårer ochnationer.U. av Suveränitetoch demokrati 48. Kunskapför utveckling + bilagedel.A. . + bilagedel med expertuppsatser. UD. 49. Utrikessekretessen. Ju.

JlK-metoden, Fi. 50. Allemanssparandet en översyn. Fi. . m.m. - 51. Minneoch bildning. Museemas uppdrag och Konsumentpolitiki enny tid. C. . På väg. K. organisation+ bilagedel.Ku. . Skoterkörning påjordbruks- och skogsmark. 52.Teaterns roller. Ku. . Kartläggning och åtgärdsförslag. M. 53. Mästarbrev for hantverkare.Ku. Års- och koncemredovisning enligt EG-direktiv. 54. Utvärdering av praxis i asylärenden. Ku. . Del I och II. Ju. 55. Rätten till ratten reformerat bilstöd. S. - Kvalitet i kommunal verksamhet nationell 56.Ett centrum för kvinnor som våldtagitsoch . uppföljning och utvärdering. C. misshandlats.S. Rena roller i biståndet- styrningoch arbetsfördelning 57. Beskattning av fastigheter, del Principiella . i effektiv biståndsförvaltning.UD. utgångspunkter for beskattning av fastigheter m.m. en Reformerat pensionssystem. S. Fi . Reformerat pensionssystem. Bilaga A. 58.6 Juni Nationaldagen. Ju. . Principer och Kostnaderoch individeffekter. 59.Vilka vattendrag skall skyddas

Reformerat pensionssystem. BilagaB. förslag.M. . Beskrivningar KvinnorsATP och avtalspensioner. 59. Vilka vattendrag skall skyddas av

Förvaltabostäder.Ju. vattenområden.M. . utformningoch tillämpning

. alkoholmissbrukare. 61. Pantbankemas kreditgivning.N. . Vård av

Kvinnor och alkohol. 62. Rationaliserad fastighetstaxering,del Fi.

. och effektivitet. Ju. Barn Föräldrar Alkohol. S. 63. Personnummer integritet . - - -

Vallagen.Ju. 64. Med raps i tankarna M.

. Vissa mervärdeskattefrågor Ill Kultur m.m. Fi. 65. Statistikoch integritet, del 2 Lag om - - . officiell statistik Fi. Mycket UnderSamma Tak. C. personregister för m.m.

. Fi. Vandelns betydelsei medborgarskapsärenden, m.m. 66. Finasiella tjänsteri förändring.

. entreprenad. Ku. 67. Räddningstjänst i samverkanoch

Tekniskt utrymme för ytterligare TV-sändningar. Ku. Fö.

.

Statens offentliga utredningar

1994 Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen Rättentill reformeratbilstöd. [55]

ratten- Om kriget Ett centrum för kvinnor våldtagits och kommit...Förberedelserför mottagandeav som militärt bistånd1949-1969 Bilagedel. misshandlats.[556] +

Justitiedepartementet Kommunikationsdepartementet

På väg. [15] Vapenlagenoch EG [4] Kriminalvård ochpsykiatri. [5] Finansdepartementet Års- ochkoncemredovisningenligt EG-direktiv. Del och I ll. Ju. [17] Ändrad ansvarsfördelning för denstatligastatistiken.[1] Förvaltabostäder.[23] Sverigeoch Europa.En samhällsekonomisk Vallagen.[30] konsekvensanalys. [6] Utrikessekretessen. [49] JIK-metoden, m.m. [13] 6 Juni Nationaldagen.[58] Vissamervärdeskattefrågor Ill Kultur m.m. - Personnummer integritetoch effektivitet. [63] Uppskattadsysselsättning om skattemasbetydelse - för denprivatatjänstesektom.[43] Utrikesdepartementet Folkbokföringsuppgiñemaisamhället.[44] Historiskt Allemanssparandet översyn. [50] vägval Följdemaför Sverigei utrikes-och - - en säkerhetspolitiskthänseende att bli, respektiveintebli Beskattning fastigheter,del av Principiella av medlemi Europeiskaunionen.[8] utgångspunkter för beskattning av fastigheter m.m. [57] Anslutningtill EU Förslagtill övergripande Rationaliseradfastighetstaxering,del Fi. [62] lagstiftning.[10] Statistikoch integritet,del 2 Suveränitetochdemokrati Lag om personregisterför officiell statistik m.m. [65] - + bilagedelmed [12] Finasiellatjänsteri förändring. [66] expertuppsatser. Renaroller i biståndet- styrningocharbetsfördelning

i Utbildningsdepartementet

en effektiv biståndsförvalming.[19] Sexualupplysning ochreproduktiv hälsaunder1900-talet Grundenför livslångt lärande.[45] i Sverige. [37] Avveckling av denobligatoriskaanslutningen till Kvinnor, bam ocharbetei Sverige1850-1993.[38] Studentkårer och nationer. [47]

Försvarsdepartementet Kulturdepartementet

Räddningstjänst i samverkanoch entreprenad.[67] Förnyelseochkontinuitet- om konst ochkultur i framtiden.[9] Socialdepartementet Vandelnsbetydelsei medborgarskapsärenden, m.m. [33] Tekniskt utrymme för ytterligareTV-sändningar. [34] Mänsföreställningar om kvinnor ochchefsskap.[3] Refonneratpensionssystem. [20] Vår andes stämma ochandras. - Reformeratpensionssystem. BilagaA. Kulturpolitik ochinternationalisering.[35] Kostnaderochindivideffekter. [21] Minne ochbildning. Museernasuppdragoch Reformeratpensionssystem. BilagaB. organisation bilagedel.[51] + KvinnorsATP ochavtalspensioner.[22] Teaternsroller. [52] Svenskalkoholpolitik strategiför framtiden.[24] Mästarbrevför hantverkare.[53] - en Utvärdering av praxis i asylärenden.[54] Svenskalkoholpolitik bakgrundochnuläge.[25] - Att förebygga alkoholproblem.[26] Särskildaskäl utformningochtillämpning - av 2 kap. Vård av alkoholmissbrukare.[27] 5 § ochandrabestämmelseriutlänningslagen.[60]

Kvinnor och alkohol.[28]

Näringsdepartementet

Bam Föräldrar Alkohol. [29] - - Gamla är ungasom blivit äldre. Om solidaritetmellan Pantbankemas kreditgivning. [61] generationerna.Europeiskaäldreåret 1993. [39]

SambandetmellanSamhällsekonomi, transfereringar Arbetsmarknadsdepartementet

ochsocialbidrag.[46] Ledighetslagstiñningen översyn [41] - en Kunskapför utveckling + bilagedel.[48]

Statens 1994

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Civildepartementet Kommunerna, LandstingenochEuropa. + Bilagedel.[2] Konsumentpolitiki en ny tid. [14] Kvalitet i kommunal verksamhet nationell uppföljning och utvärdering.[18] Mycket UnderSamma Tak. [32] Staten och trossamfunden. [42]

Miljö- och naturresursdepartementet EU, EES och miljön. [7] Skoterköming påjordbruks-och skogsmark. Kartläggningoch åtgärdsförslag. [16] Miljö och fysisk planering. [36] Långsiktig strålskyddsforskning.[40] Vilka vattendrag skall skyddas Principeroch förslag. [59] Vilka vattendrag skall skyddas Beskrivningar av vattenområden.[59] Med raps i tankarna [64]